Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1961 (Proposition 1961:62)

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1961

Nr 62

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
handräckning vid taxeringsrevision; given Stockholms
slott den 3 mars 1961.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda i statsrådet och
lagrådet förda protokoll, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till lag om handräckning vid taxeringsrevision.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att beskattningsmyndigheterna skall äga påkalla
handräckning av utmätningsmannen för att utfå räkenskaper och andra
handlingar, som inte frivilligt ställes till förfogande för taxeringsrevision
eller viss därmed jämförlig granskning. Förslaget är utarbetat i viss anslutning
till rättegångbalkens regler om beslag och husrannsakan, varvid avsetts
att giva motsvarande rättssäkerhetsgarantier.

! Bihanq till riksdagens protokoll 1901. 1 samt. Nr 62

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1961

Förslag

till

lag om handräckning vid taxeringsrevision

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Har enligt taxeringsförordningen eller förordningen om allmän varuskatt
beslutats, att taxeringsrevision skall verkställas hos någon, och tillhandahåller
han icke på begäran de räkenskaper och andra handlingar som skola
granskas, må handräckning enligt denna lag äga rum för handlingarnas eftersökande
och omhändertagande hos honom.

Handräckning må beslutas allenast om granskning av handlingarna kan
antagas vara av väsentlig betydelse för taxering eller för fastställande av
skatt och först sedan det visat sig, om vitesföreläggande efterkommes, därest
ej sådant föreläggande uppenbarligen skulle vara utan gagn eller fara är i
dröjsmål.

Förekommer grundad anledning antaga att handling som ovan avses finnes
hos annan, må handräckning beslutas för handlingens eftersökande och
omhändertagande hos honom, därest med hänsyn till handlingens betydelse
och övriga omständigheter synnerliga skäl därtill föreligga.

2 §.

Beslut om handräckning meddelas av länsstyrelsen eller av den myndighet
som förordnat om taxeringsrevisionen. Skall handräckning ske enligt 1 §
tredje stycket eller uppkommer fråga om handräckning för utfående av
handling som avses i 7 §, må dock beslut om handräckning i sådant hänseende
meddelas endast av länsstyrelsen.

Länsstyrelsen må, om skäl därtill äro, upphäva beslut om handräckning
som meddelats av annan myndighet.

Beslut om handräckning verkställes av utmätningsmannen. Denne skall
skriftligen underrättas om beslutets innehåll.

3 §.

Vid förrättningen må undersökning företagas i hus, rum eller slutet förvaringsställe,
så ock å annat ställe även om det icke är tillgängligt för allmänheten.

Rum eller förvaringsställe må, om det erfordras, öppnas på sätt utmätningsmannen
finner lämpligt. Har så skett, skall det efter förrättningen på
lämpligt sätt åter tillslutas.

Olägenhet eller skada må ej förorsakas utöver vad som är oundgängligen
nödvändigt. Förrättning må ej företagas mellan klockan 21 och klockan 9.

4 §.

Förrättningen skall övervaras av den, åt vilken taxeringsrevisionen uppdragits,
eller av tjänsteman som därtill förordnats av myndighet, som beslutat
revisionen. Vid förrättningen omhändertagen handling skall genast utan

Kungl. Maj.ts proposition nr 62 år 1961

närmare granskning överlämnas till denne, där ej annat följer av 7 eller

9 §.

Vid förrättningen skall därjämte närvara ett av utmätningsmannen anmodat
trovärdigt vittne. Utmätningsmannen äger anlita erforderligt biträde av
sakkunnig eller annan.

5 §•

Den hos vilken förrättningen företages eller, om han ej anträffas, hans
hemmavarande husfolk eller hos honom anställd skall vid förrättningen underrättas,
så snart det kan ske, för att få tillfälle att övervara densamma
och tillkalla vittnen, dock utan att förrättningen härigenom uppehälles.

Vid förrättningen skall underrättelse lämnas om innehållet i 8 och 9 §§
samt 10 § första stycket.

6 §■

Över förrättningen skall föras protokoll, vari angives beslutet om handräckningen,
vilka som närvarit och vad därvid förekommit. I protokollet
skall intagas förteckning över de handlingar som omhändertagits med angivande
av om de förseglats och till vem de överlämnats.

Den hos vilken förrättningen företagits äger på begäran kostnadsfritt erhålla
bevis därom ävensom avskrift av protokollet.

7 §•

Förrättningen må, efter beslut av länsstyrelsen enligt bestämmelserna i
2 §, företagas utan hinder av att, enligt vad därom är stadgat, den, hos vilken
taxeringsrevision skall verkställas, gjort framställning om att med
förrättningen avsedd handling skall undantagas från revisionen. Sådan
handling skall genast av utmätningsmannen förseglas och överlämnas till
länsstyrelsen. Innan framställningen prövats av länsstyrelsen, må annan än
den, å vilken prövningen ankommer, icke taga del av handlingen.

8 §‘

Förmenar den, hos vilken taxeringsrevision skall verkställas eller hos
vilken förrättningen eljest företages, att därvid omhändertagits handling,
som icke rör den verksamhet som skall granskas, äger han hos länsstyrelsen
göra framställning om handlingens återställande. Ärendet skall prövas
så snart ske kan.

9 §-

Har den, hos vilken taxeringsrevision skall verkställas eller hos vilken
förrättningen eljest företages, vid förrättningen tillkännagivit att framställning,
som omförmäles i 7 eller 8 §, skall göras, skall handlingen genast av
utmätningsmannen förseglas och överlämnas till länsstyrelsen. Inkommer
framställningen inom fjorton dagar, må, innan den prövats av länsstyrelsen,
annan än den å vilken prövningen ankommer icke taga del av handlingen.

Har den hos vilken förrättningen företagits icke närvarit, skola samtliga
omhändertagna handlingar av utmätningsmannen förseglas och överlämnas
till länsstyrelsen. Inkommer inom fjorton dagar efter förrättningen framställning
som omförmäles i 7 eller 8 §, gäller om inskränkning i rätten att
taga del av därmed avsedd handling vad i första stycket stadgas.

Inkommer framställning som ovan i denna paragraf avses senare än fjorton
dagar efter förrättningen, utgör den icke hinder mot handlingens granskning
vid revisionen, därest ej länsstyrelsen annorlunda förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1961

10 §.

Är någon missnöjd med utmätningsmannens förfarande vid förrättningen
i annat hänseende än i fråga om handlings omhändertagande för taxeringsrevision,
gäller om klagan däröver vad i utsökningslagen är stadgat.

Talan mot länsstyrelsens beslut i fråga, som avses i 2 § samt över framställning,
som omförmäles i 7—9 §§, må utan hinder av vad eljest är stadgat
töras hos Konungen genom besvär, vilka skola ingivas till finansdepartementet.

Länsstyrelsens beslut länder omedelbart till efterrättelse, där ej annorlunda
förordnas.

..........11 §•

Vad som inhämtats vid förrättningen av utmätningsmannen eller annan,
som omtörmäles i 4 §, och vid prövning, som avses i 7—9 §§, av den som
verkställer prövningen, må ej obehörigen yppas.

Den som bryter mot vad ovan i denna paragraf är stadgat, straffes med
dagsböter eller fängelse i högst sex månader, där ej gärningen är belagd
med straff i strafflagen.

12 §.

Kostnaderna för handräckning enligt denna lag skola åvila statsverket.

13 §.

Vad i denna lag stadgas om taxeringsrevision skall även äga tillämpning

1 fråga om granskning enligt 9—11 §§ förordningen om förfarandet vid viss
konsumtionsbeskattning samt kontroll enligt 78 § 1 mom. uppbördsförordningen
och 7 § tredje stycket förordningen angående uppbörd av avgifter
enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m. Härvid skall
iakttagas, att vad i 2 § andra stycket stadgas icke skall gälla beslut av kontrollstyrelsen,
att besvär över kontrollstyrelsens beslut i fråga, som avses i

2 §, må föras med motsvarande tillämpning av bestämmelserna i 10 § andra
stycket samt att beslut om handräckning för kontroll enligt sistnämnda
båda förordningar må meddelas allenast av länsstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1961.

Kiingl. Maj.ts proposition nr 62 år 1961

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
16 december 1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga angående lagstiftning
om handräckning åt beskattningsmgndighet samt anför därvid följande.

I. Inledning

I september 1960 utarbetades inom finansdepartementets rättsavdelning
en promemoria med förslag till lag om handräckning i vissa fall åt beskattningsmgndighet.

Angående bakgrunden till det i promemorian framlagda förslaget framhålles
i promemorian följande.

För kontroll av att föreskriven deklarations- och uppgiftsskyldighet vederbörligen
fullgjorts kan beskattningsmyndigheterna verkställa taxeringsrevision
eller däremot svarande kontroll hos envar deklarations- och uppgiftsskyldig.

I fråga om taxering till kommunal och statlig inkomstskatt samt statlig
förmögenhetsskatt finnes bestämmelserna om taxeringsrevision upptagna
i 56—58 §§ 1956 års taxeringsförordning. Taxeringsrevision kan användas
för kontroll av såväl den granskades egen som annans deklaration. Vid revisionen
får, i den omfattning som finnes erforderlig, granskning ske av
räkenskaper och anteckningar med därtill hörande verifikationer ävensom
av protokoll och andra handlingar rörande verksamheten. Den som verkställer
taxeringsrevision får ta del av handlingar, som är av betydelse för
revisionen, utan hinder av att den, hos vilken revisionen sker, har att iaktta
tystnad om deras innehåll. Den sistnämnde har emellertid möjlighet att,
om synnerliga skäl föranleder därtill, hos länsstyrelsen utverka beslut att
sådan handling skall undantas från revisionen. Tillhandahållande av räkenskaper
och andra handlingar för taxeringsrevision kan framtvingas genom
vite. I samband med klagan över beslut, varigenom vite utdömts, kan även
länsstyrelsens beslut att avslå framställning, att handling skall undantas
från revision, komma under kammarrättens och regeringsrättens prövning.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1961

Motsvarande bestämmelser om taxeringsrevision gäller enligt förordningen
om allmän varuskatt, 42 §.

I förordningen den 3 april 1959 om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning
stadgas vidare i 9—11 §§ skyldighet för skattskyldig att, när beskattningsmyndigheten
finner det erforderligt, på anfordran tillhandahålla
räkenskaper och andra handlingar. Även i fråga om sådan granskning gäller
att den som verkställer densamma får taga del av handlingar av betydelse
för granskningen utan hinder därav att den skattskyldige har att iakttaga
tystnad om deras innehåll. Den sistnämnde har emellertid liksom vid
taxeringsrevision enligt taxeringsförordningen och förordningen om varuskatt
möjlighet att, om synnerliga skäl föranleder därtill, hos länsstyrelsen
utverka beslut att sådan handling skall undantas från granskningen. Tillhandahållande
av räkenskaper och andra handlingar för granskning kan
framtvingas genom vite. Försuttet vite utdömes av beskattningsmyndigheten.
Med beskattningsmyndighet förstås enligt nu ifrågavarande förordning den
myndighet som, enligt vad i vederbörande skatteförfattning eller annorledes
stadgas, har att besluta om skattens fastställande. Kontrollstyrelsen är
beskattningsmyndighet i fråga om samtliga de skatter å vilka förordningen
hittills gjorts tillämplig.

Bestämmelserna i taxeringsförordningen om taxeringsrevision fick i huvudsak
sin utformning genom i proposition nr 160 till 1955 års riksdag
framlagt förslag till ändring i den förut gällande taxeringsförordningen. I
propositionen (s. 123 f) upptogs också frågan om tvångsmedel mot dem
som inte vill ställa handlingar till förfogande för taxeringsrevision. Därvid
erinrades om att taxeringsmyndigheterna inte äger tillgång till annat tvångsmedel
än vite. Erfarenheten hade visat, att detta understundom inte är tillfyllest.
För att komma till rätta med personer, som tredskas med att ställa
handlingar till förfogande för taxeringsrevision, föreslogs, att man borde
överväga att införa någon motsvarighet till de straffprocessuella tvångsmedlen
beslag och husrannsakan. Det anmärktes, att i här avsedda situationer
ofta föreligger misstanke om falskdeklaration eller vårdslös deklaration,
å vilka brott frihetsstraff kan följa. Bestämmelser av denna art krävde
emellertid närmare överväganden, bl. a. för att på lämpligt sätt utforma
lämpliga rättssäkerhetsgarantier.

I promemorian framlägges förslag av innebörd att beskattningsmyndighet
i vissa fall skulle äga anlita polismyndighet för utfående av handling, som
kan antagas vara av väsentlig betydelse för taxering eller för fastställande
av skatt eller avgift.

Över den inom finansdepartementet utarbetade promemorian har, efter
remiss, yttranden avgivits av justitiekansler sämbetet, hovrätten för Västra
Sverige, hovrätten för Nedre Norrland, 1951 års rättegångskommitté, besvärssakkunniga,
riksskattenämnden, kontroll styrelsen, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar,
Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1961

lands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands samt Norrbottens
län, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges lantbruksförbund,
Sveriges redareförening, Kooperativa förbundet, Sveriges advokatsamfund,
Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige,
Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation
och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.

Några av näringsorganisationerna har åberopat ett yttrande, som avgivits
av delegerade för Sveriges industriförbund, Stockholms handelskammare,
Svenska bankföreningen och Svenska försäkringsbolags riksförbund. Detta
yttrande betecknas i fortsättningen såsom avgivet av näringslivets skattedelegation.

Vid remissbehandlingen har invändningar framförts från de hörda näringsorganisationerna.
Förslaget har emellertid i princip tillstyrkts av nära
nog samtliga hörda myndigheter och därutöver bl. a. av Landsorganisationen
och Tjänstemännens centralorganisation. Från flera av de myndigheter,
som kan sägas företräda taxeringsväsendet, understrykes, att en lagstiftning
av den föreslagna innebörden är erforderlig i kampen mot skattefusket.

Jag avser nu att upptaga denna fråga och skall till en början lämna en
redogörelse för de bestämmelser som är av intresse i sammanhanget.

II. Gällande bestämmelser

För bestämmelserna i 56—58 §§ taxeringsförordningen har redan i korthet
redogjorts. Här må ytterligare nämnas följande. Taxeringsrevision får enligt
56 § 1 mom. äga rum hos varje deklarations- eller uppgiftsskyldig för kontroll
av att deklarations- och uppgiftsskyldighet enligt förordningen riktigt
och fullständigt fullgjorts eller för att eljest bereda beskattningsmyndighet
upplysning till ledning vid beslut om taxering eller eftertaxering. Åtgärden
får emellertid inte företas hos myndighet eller annat i 46 § första stycket
avsett organ. Hos den, som bedriver förmedlingsverksamhet eller annan
verksamhet av sådan beskaffenhet, att uppgifter av betydelse för taxeringskontrollen
kan hämtas ur anteckningar eller andra handlingar, som föres
vid verksamhetens bedrivande, får taxeringsrevision till ledning för annans
taxering äga rum, även om vederbörande inte är skyldig avge kontrolluppgift.

Vid taxeringsrevision må granskning i den omfattning som befinnes erforderlig
ske av räkenskaper och anteckningar med därtill hörande verifikationer
ävensom av korrespondens, protokoll och andra handlingar, dock med
den begränsningen att det skall röra sig om handlingar rörande vederbörandes
verksamhet, alltså inte privatbrev o. dyl. Att länsstyrelsen på hemställan
av den granskade kan besluta att viss handling skall undantas från revision
är redan nämnt. Bestämmelserna härom upptas i 56 § 4 mom. Mot länsstyrelsens
beslut må klagan icke föras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 62 år 196t

Granskningen må omfatta även det löpande årets räkenskaper. Hos boktöringspliktig
skattskyldig må även verkställas kassainventering.

Enligt 56 § 2 mom. gäller vidare, att den som har att verkställa taxeringsrevision
må påfordra att i den utsträckning, som är erforderlig för det med
granskningen avsedda syftet, genast få ta del av handlingar som skall granskas.
Den hos vilken revisionen sker är skyldig lämna erforderliga upplysningar.

Om tillvägagångssättet vid taxeringsrevision stadgas i 56 § 3 inom., att
revisionen såvitt möjligt skall ske på sådant sätt och på sådan tid att inte
hinder förorsakas i verksamheten för den, hos vilken revisionen sker. Revisionen
får med hans medgivande verkställas hos honom. Har böcker eller
handlingar överlämnats för revision, skall de så fort ske kan återställas. Besked
om resultatet av revisionen skall snarast lämnas den skattskyldige, om
revisionen ägt rum hos honom.

Enligt 57 § meddelas beslut om taxeringsrevision av taxeringsintendenten
t det län där revisionen skall äga rum, resp. av allmänna ombudet hos meliankommunala
prövningsnämnden. På intendenten (allmänna ombudet) ankommer
att antingen själv verkställa revisionen eller att uppdra denna åt
tjänsteman eller åt annan i bokföring och taxering sakkunnig person, som
därtill godkänts av länsstyrelsen.

Såsom tvångsmedel mot den som underlåter att tillhandahålla räkenskaper
eller andra handlingar kan, som förut nämnts, användas vite. Av 58 § framgår
att vitet förelägges av den som beslutat revisionen d. v. s. vederbörande
taxeringsintendent. över beslut att förelägga vite må enligt 125 § klagan ej
föras. Om uttagande av vite förordnar länsstyrelsen enligt 124 § efter anmälan
av taxeringsintendent. Länsstyrelsens beslut i fråga om utdömande av
vite må enligt 125 § överklagas hos kammarrätten och sedermera regeringsrätten.
Vid prövning av sådana besvär må enligt sista stycket i 124 § jämväl
fråga, huruvida vite bort föreläggas, komma under bedömande.

I 42 § förordningen om allmän varuskatt stadgas att i fråga om taxeringsrevision
bestämmelserna i 56—58 §§ taxeringsförordningen skall äga motsvarande
tillämpning. Därjämte stadgas att den hos vilken taxeringsrevision
sker är pliktig att lämna tjänsteman, åt vilken uppdragits att verkställa revisionen,
tillträde till lokaler, som användes i vederbörandes verksamhet, ävensom
att för granskning av handlingar och varulager lämna tjänstemannen
nödigt biträde. Enligt 78 § skall, i fråga om föreläggande och uttagande av
vite, vad i 123 och 124 §§ taxeringsförordningen stadgas äga motsvarande
tillämpning. Länsstyrelsens beslut i fråga om utdömande av vite må enligt
80 § överklagas hos kammarrätten och sedermera hos regeringsrätten.

Förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning utgör för
ett flertal s. k. punktskatter en motsvarighet till den för inkomst- och förmögenhetsbeskattningen
gällande taxeringsförordningen. För innehållet i 9_-

11 §§ i förordningen har viss redogörelse redan lämnats. Följande må här
tilläggas. Förutom att pa anfordran tillhandahålla handelsböclcer, affärskorrespondens
och övriga handlingar hörande till den verksamhet, i vilken skat -

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år W61

ten skall utgöras, skall den skattskyldige, likaledes på anfordran, lämna
beskattningsmyndigheten tillträde till lokaler som användes i verksamheten.
För granskning av handlingar och lager skall den skattskyldige lämna
nödigt biträde. Skyldig att underkasta sig granskning är enligt 10 § även
den, som skäligen kan antagas vara skattskyldig, och enligt 11 § den, som
utan att vara skattskyldig yrkesmässigt tillverkar, bearbetar, försäljer eller
distribuerar skattepliktig vara, så ock den, som idkar handel med vara, vilken
användes vid framställning eller distribution av skattepliktig vara. Såsom
tvångsmedel mot den som underlåter att tillhandahålla räkenskaper
m. m. kan som förut nämnts användas vite. Av 12 § framgår att vite utdömes
av beskattningsmyndigheten. Beslut om utdömande av vite kan enligt
40—45 §§ överklagas hos kammarrätten och sedermera regeringsrätten.

Bestämmelser om bokföringsgranskning finnes jämväl i 78 § 1 mom.
uppbördsförordningen samt i 7 § tredje stycket förordningen angående uppbörd
av avgifter enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension m. m.

I rättegång vid allmän domstol föreligger principiell skyldighet för envar,
vilken innehar skriftlig handling som kan antas äga betydelse som bevis,
att förete den (editionsplikt); dock föreligger sådan skyldighet i
brottmål icke för den misstänkte eller vissa honom närstående. Härom
stadgas i 38 kap. rättegångsbalken. Är någon skyldig att förete skriftlig
handling som bevis, äger rätten förelägga honom att förete handlingen.
Föreläggandet kan i brottmål, enligt 23 kap. 14 §, meddelas redan under
förundersökningen och avse att en handling skall tillhandahållas undersök -ningsledaren direkt. Enligt 38 kap, 5 § må den som skall förete handlingen
genom vite tillhållas att fullgöra sin skyldighet. Rätten kan även, om det
finnes lämpligare, förordna, att handlingen skall tillhandahållas genom utmätningsmannens
försorg. Talan mot editionsföreläggande föres särskilt
enligt 49 kap. 4 § p. 3. Däremot torde föreläggandets giltighet inte komma
under omprövning i samband med tillämpning av vitespåföljd. Enligt 17
kap. 14 § och 30 kap. 12 § äger rätten förordna, att beslut om företeende
av skriftlig handling genast skall gå i verkställighet. Beslutet verkställes
enligt 42 § andra stycket utsökningslagen såsom laga kraft ägande dom;
ställande av säkerhet erfordras inte, med mindre i beslutet annorledes förordnats.

I huvudsak samma regler upptas i 39 kap. 5 § och 40 kap. 5 § om tillhandahållande
av föremål för syn och besiktning.

Ytterligare må anmärkas, att om vitesförelägganden av annat slag än de
nyss nämnda meddelas enligt rättegångsbalken, gäller som allmän regel —
liksom enligt taxeringsförordningen — att föreläggandet som sådant inte får
överklagas. Däremot framgår av 49 kap. 8 § tredje stycket, att prövning av
föreläggandets giltighet får påkallas i samband med talan mot beslut varigenom
vitet utdömts.

För att i brottmål införskaffa handlingar och föremål som skäligen kan
antas äga betydelse för utredningen kan också användas det straffprocessuel -

Kungl. Maj. ts proposition nr 62 år 1961

la tvångsmedlet beslag. Sådan åtgärd må dock endast under vissa förutsättningar
avse post- och telegrafförsändelser m. m. Huvudregeln är enligt
27 kap. 4 och 5 §§ att beslut om beslag meddelas av undersökningsledaren
eller åklagaren eller, på dennes yrkande, av rätten. Åtgärden verkställes
i regel av polisen. År fara i dröjsmål, må beslag verkställas av polisman
även utan beslut från undersökningsledarens eller åklagarens sida, dock
med skyldighet att skyndsamt göra anmälan hos honom, på vilken ankommer
att omedelbart pröva, om beslaget skall bestå. Har beslag verkställts
utan rättens förordnande äger enligt 27 kap. 6 § den som drabbats av beslaget
begära rättens prövning därav. Av 27 kap. 7 § framgår, att viss tid för
åtal skall utsättas, då rätten förordnar om beslag eller fastställer verkställt
beslag. Då beslag ej prövats av rätten skall åtal väckas inom en månad från
beslaget. Enligt 27 kap. 8 § skall beslag hävas, om åtal ej väckts inom fastställd
tid eller skäl eljest ej längre förekommer för beslag. Då målet avgöres,
skall rätten pröva, om beslag fortfarande skall bestå.

Enligt 27 kap. 2 § gäller bl. a., att beslag ej må läggas å skriftlig handling
om dess innehåll kan antagas vara sådant, att befattningshavare eller
annan, som avses i 36 kap. 5 §, ej må höras som vittne därom, och handlingen
innehaves av honom eller av den, till förmån för vilken tystnadsplikten
gäller.

Beträffande verkställande av beslag gäller bl. a. enligt 27 kap. 11 §, att om
den från vilken beslag sker ej är närvarande vid beslaget, skall han utan
dröjsmål underrättas därom. I 13 § meddelas föreskrifter om protokollföring
och om rätt för den som drabbas av beslag att på begäran erhålla bevis om
beslaget. Av 12 § första stycket framgår slutligen att beslagtagen post- eller
telegrafförsändelse, handelsbok eller annan enskild handling icke må närmare
undersökas, ej heller brev eller annan sluten handling öppnas av annan
än rätten, undersökningsledaren eller åklagaren; dock må sakkunnig
eller annan, som anlitas för utredningen angående brottet eller eljest därvid
höres, efter anvisning av myndighet som nu sagts, granska handlingen.
Äger den som verkställer beslaget ej närmare undersöka handlingen, skall
den av honom förseglas.

Talan mot rättens beslut under rättegången i fråga om beslag skall enligt
49 kap. 4 § föras särskilt. Har däremot beslutet meddelats i samband
med dom eller slutligt beslut, skall enligt 49 kap. 5 § talan mot beslut i beslagsfrågan
föras i samma ordning som talan mot domen eller det slutliga
beslutet.

För eftersökande av föremål, som är underkastat beslag, må enligt 28
kap. 1§ husrannsa ka n företas i husrum eller slutet förvaringsställe.
Även på annat ställe än nu nämnts må enligt 10 § samma kap. undersökning
äga rum för samma ändamål, ehuru stället inte är tillgängligt för allmänheten.
Husrannsakan må vidare äga rum bl. a. för eftersökande av
den som skall gripas.

Förutsättning för husrannsakan är enligt 28 kap. 1 §, att det förekommer
anledning, att brott förövats, varå frihetsstraff kan följa. Hos annan

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1961

än den som skäligen kan misstänkas för brottet må husrannsakan dock
företagas, allenast om brottet förövats hos honom eller den misstänkte gripits
där eller eljest synnerlig anledning förekommer, att genom rannsakningen
föremål, som är underkastat beslag, skall anträffas eller annan utredning
om brottet vinnas.

Förordnande om husrannsakan meddelas enligt 28 kap. 4 § av undersökningsledaren,
åklagaren eller rätten. Kan husrannsakan antas bli av stor
omfattning eller medföra synnerlig olägenhet för den, hos vilken åtgärden
företas, bör, om fara ej är i dröjsmål, åtgärden inte vidtas utan rättens förordnande.

Polisman må emellertid enligt 28 kap. 5 § företa husrannsakan utan förordnande,
då fara är i dröjsmål.

I 28 kap. 6 § stadgas, att vid husrannsakan olägenhet eller skada ej må
förorsakas utöver vad som är oundgängligen nödvändigt. Rum eller förvaringsställe
må, om det erfordras, öppnas med våld. Har så skett skall det
efter förrättningen på lämpligt sätt åter tillslutas. Husrannsakan må ej
utan särskilt skäl verkställas mellan kl. 21 och kl. 6.

Av 28 kap. 7 § framgår att vid husrannsakan såvitt möjligt ett av förrättningsmannen
anmodat trovärdigt vittne skall närvara. Förrättningsmannen
äger anlita erforderligt biträde av sakkunnig eller annan. Den, hos
vilken husrannsakan företas, eller, om han ej är tillstädes, hans hemmavarande
husfolk skall erhålla tillfälle att övervara förrättningen så ock att
tillkalla vittne, dock utan att undersökningen därigenom uppehälles. Har
varken han eller någon av hans husfolk eller av dem tillkallat vittne närvarit,
skall han, så snart det kan ske utan men för utredningen, underrättas
om den vidtagna åtgärden. Målsägande eller ombud för denne får på
vissa villkor tillåtas vara närvarande för att tillhandagå med upplysningar.

I 28 kap. 8 § stadgas, att post- eller telegrafförsändelse, handelsbok eller
annan enskild handling, som anträffas vid husrannsakan, inte får närmare
undersökas, ej heller brev eller annan sluten försändelse öppnas i annan ordning
än i 27 kap. 12 § första stycket sägs.

Enligt 28 kap. 9 § skall protokoll föras över husrannsakan, vari anges
ändamålet med förrättningen och vad därvid förekommit. Den, hos vilken
husrannsakan företagits, äger på begäran erhålla bevis därom, innehållande
även uppgift å det brott misstanken avser.

Åtskilliga lagar eller andra författningar innehåller bestämmelser om
handräckning för att inställa personer inför myndighet. Sådan handräckning
meddelas av polisen. Detta är bl. a. fallet enligt 43 § lagen om
socialhjälp, 94, 96 och 100 §§ 1960 års barnavårdslag, 38 § lagen om nvkterhetsvård,
21 § lagen om villkorlig dom, 51 och 52 §§ sinnessjuklagen och
22 § lagen ang. åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

Handräckning förekommer i övrigt i olika former och meddelas i allmänhet
av exekutiv myndighet. Vid sidan av den handräckning, som äger rum
enligt rättegångsbalken, utsökningslagen och lagen om avbetalningsköp

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1961

m. m. förekommer exempelvis handräckning enligt 148 § byggnadslagen,
när någon företagit nybyggnad eller annan åtgärd i strid med förbud som
meddelats i lagen eller med stöd av densamma. En liknande bestämmelse
upptas i 63 § lagen om allmänna vägar. Handräckning meddelas enligt 15
kap. 4 § jorddelningslagen av utmätningsman, om delägare i laga skifte
vägras att tillträda sin ägolott å föreskriven tid. Såsom handräckning betecknas
vidare bl. a. det biträde åt utländsk stat som ges enligt gällande
bestämmelser om uttagande av skatt och böter.

III. Förslagets huvudgrunder

Promemorian

I promemorian konstateras till att börja med att, genom de vid 1955 års
riksdag antagna reglerna om taxeringsrevision, möjligheterna att kontrollera
rörelseidkares och andra fria företagares självdeklarationer har avsevärt
förbättrats. Det har emellertid, uttalas i promemorian, stundom visat
sig svårt för taxeringsmyndigheterna att få tillgång till det material som
skall granskas. Trots vitesförelägganden har åtskilliga skattskyldiga vägrat
att ställa sina böcker till förfogande eller gjort svårigheter på olika sätt.
Det är sålunda inte helt ovanligt att den skattskyldige uppger att han inte
fört några räkenskaper eller att räkenskapsmaterialet helt eller delvis blivit
förstört genom brand eller på annat sätt. Genom ett sådant förfaringssätt
kan den skattskyldige undgå åtal för oriktig deklaration och ofta vinna
att taxeringen blir lägre än den bort vara.

En erfarenhet från de branschvis genomförda bokföringsgranskningar
som verkställts under senare ar är, enligt promemorian, att när taxeringsmyndigheterna
vänder sig till skattskyldiga inom viss bransch, ställes böckerna
till en början godvilligt till förfogande. Allteftersom det blir känt
att branschen i fråga är föremål för undersökning, märks emellertid en
tendens hos de skattskyldiga att försöka hindra eller uppehålla verksamheten;
de deponerar sina böcker hos annan person eller uppger de, som redan
framhållits, att böckerna eller för granskningen särskilt värdefulla
handlingar förstörts eller förkommit. Ofta har vitesföreläggande visat sig
ineffektivt, och resultatet har blivit att taxeringsmyndigheterna fått avstå
från en planerad granskning eller att granskningen så fördröjts och försvårats
att den inte kunnat bli effektiv. Därefter anföres.

Det torde med fog kunna antagas, att tredska i fråga om böckernas tillhandahållande
i regel sammanhänger med att granskningen skulle kunna
ge ett för den skattskyldige oförmånligt resultat. Det är, Icke minst med
tanke härpå, ett viktigt intresse att granskningen kan genomföras i dessa
fall. Risken att den skattskyldige vidtar obehöriga åtgärder med det material
som skall granskas gör det vidare angeläget att granskningen kan företas
utan uppskov. Bl. a. av detta skäl upptar reglerna om taxeringsrevision
föreskrift att den som har att verkställa taxeringsrevision må påfordra att,
i den utsträckning som är erforderlig för det med granskningen avsedda

Kungl. Maj.ts proposition nr 62 år li)61

syftet, genast få ta del av handlingar som skall granskas. De nya, effektivare
reglerna om taxeringsrevision som infördes år 1955 har för de skattskyldiga
det här gäller ytterligare ökat intresset av att försöka undandra sig
granskning.

I promemorian erinras om att den nu aktuella frågan uppmärksammades
i propositionen nr 160 till 1955 års riksdag. Därvid antyddes, att man borde
överväga att införa en motsvarighet till de straffprocessuella tvångsmedlen
beslag och husrannsakan. I anslutning härtill anmärktes, att i de avsedda
situationerna ofta finns anledning till misstanke om falskdeklaration eller
vårdslös deklaration, å vilka brott frihetsstraff kan följa.

Föreligger misstanke om sådant brott kan, framhålles i promemorian,
självfallet redan med nu gällande bestämmelser straffprocessuell förundersökning
igångsättas, varvid beslag och husrannsakan kan ifrågakomma.
Emellertid ligger det i sakens natur, att denna möjlighet kan begagnas i ett
förhållandevis ringa antal fall. Syftet med en taxeringsrevision är nämligen
i främsta rummet att få uppgifter till ledning vid taxeringen, och det bör,
enligt promemorian, givetvis inte ifrågakomma att påkalla igångsättande
av ett straffprocessuellt förfarande huvudsakligen för sådant ändamål. I
praktiken torde det förhålla sig så, uttalas i promemorian, att taxeringsmyndigheterna
vanligen anser sig böra företa taxeringsrevision innan de
anser sig ha sådan utredning att de kan vända sig till åklagare och polismyndigheter
(se även JO:s ämbetsberättelse till 1959 års riksdag s. 391 f).
Därefter anföres.

De önskemål i fråga om tvångsmedlens art som uppställer sig i nu aktuella
fall är emellertid i stora delar desamma som beträffande beslag och
husrannsakan. Såsom nyss antytts torde man inte bara behöva räkna med
tredska att utlämna de handlingar som skall granskas utan även försök att
undansticka dem, eventuellt även försök att skaffa sig respit för att göra
obehöriga ändringar i handlingarna. Man synes därför inte kunna stanna
vid en möjlighet att tvångsvis uttaga handlingarna, efter mönster av den
förut beskrivna regeln i 38 kap. 5 § rättegångsbalken, enligt vilken rätten
må förordna att handling skall tillhandahållas genom utmätningsmannens
försorg. Det torde även vara erforderligt, att handlingar som skall granskas
kan bli föremål för efterspaningar. Det bör ytterligare erinras om att taxeringsmyndigheterna
inte alltid på förhand känner till vilka handlingar som
kan vara av intresse för taxeringsrevision. Det är därför också av intresse
att taxeringsmyndigheterna kan hos en tredskande deklarations- eller uppgiftsskyldig
låta undersöka vilka handlingar han innehar. De erforderliga
tvångsmedlen synes av dessa skäl böra innehålla väsentligen samma element
som beslag och husrannsakan samt utföras av polismyndighet. Reglerna
torde även i övrigt lämpligen kunna utformas i anslutning till vad
som gäller dessa tvångsmedel.

En särskild fördel med att anknyta till bestämmelserna om beslag och
husrannsakan torde, enligt promemorian, vara att man kan använda rättssäkerhetsgarantier
liknande dem som uppställts beträffande nämnda tvångsmedel.
Dessa rättssäkerhetsgarantier torde motsvara högt ställda anspråk.

I promemorian framhålles att de ifrågasatta nya tvångsmedlen för att

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1961

förebygga förväxlingar — inte torde böra benämnas beslag och husrannsakan.
En nära till hands liggande möjlighet synes, enligt promemorian,
vara att såsom en gemensam beteckning använda termen handräckning,
varmed utmärkes, att det rör sig om verkställighetsåtgärder som utföres av
en myndighet på annan myndighets begäran. Därefter anföres.

Vad i det föregående anförts angående behovet av ytterligare tvångsmedel
i vissa fall för införskaffande av räkenskaper och andra handlingar vid
taxeringsrevision enligt taxeringsförordningen gäller i lika mån vid taxeringsrevision
enligt förordningen om allmän varuskatt och vid sådan
granskning av räkenskaper, som avses i 9—11 §§ förordningen om förfarandet
vid viss konsumtionsbeskattning. Vid skattekontroll enligt nämnda
förordningar kan även ifrågakomma att bereda granskningsmannen tillträde
till vissa lokaler och att granska varulager. Något praktiskt behov av
att i dylika fall kunna använda kraftigare tvångsmedel än vite torde i vart
fall hittills inte ha framträtt. Då tvångsmedel av ifrågavarande slag självfallet
bör användas restriktivt, torde övervägande skäl tala för att den nu
aktuella lagstiftningen begränsas till att avse handlingar.

Vid promemorian finns fogat ett i enlighet med dessa överväganden upprättat
förslag till lag om handräckning i vissa fall åt beskattningsmyndighet.
Förslaget torde såsom Bihang få fogas vid statsrådsprotokollet för denna
dag. Beträffande huvudprinciperna i förslaget torde följande få återges
ur promemorian.

För att handräckning skall få äga rum fordras enligt förslaget att ett beslut
om taxeringsrevision meddelats i enlighet med gällande bestämmelser
och att den hos vilken revisionen skall äga rum underlåter att tillhandahålla
räkenskaper eller andra handlingar. I allmänhet bör, enligt promemorian,
försök först ha gjorts med vitesföreläggande men detta bör kunna
underlåtas när fara är i dröjsmål eller ett vitesföreläggande skulle framstå
som meningslöst. Det framhålles, att med taxeringsrevisionen i detta sammanhang
jämställes sådan granskning av räkenskaper, som avses i 9-11 §§
förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning.

Handräckning skall i allmänhet begäras av den som beslutat taxeringsrevisionen,
d. v. s. vederbörande taxeringsintendent eller vederbörande beskattningsmyndighet,
men även länsstyrelsen föreslås kunna besluta åtgärden,
något som dock, enligt promemorian, inte torde bli aktuellt annat än
vid taxeringsrevision enligt taxeringsförordningen eller förordningen om
allmän varuskatt.

Handräckning verkställes hos den, hos vilken revisionen skall äga rum.
Framkommer det emellertid att denne deponerat sina handlingar hos annan,
t. ex. advokat eller bank, bör, enligt promemorian, verkställighet kunna
ske även där. Det skall emellertid då, framhålles i promemorian, röra
sig om handlingar som är oundgängligen erforderliga för revisionen och det
skall finnas synnerliga skäl för åtgärden.

Vid förrättningen får enligt förslaget tvång användas i ungefär samma
omfattning som vid beslag och husrannsakan. Även i övrigt är reglerna för

Kungl. Maj. ts proposition nr 62 år 1961

förfarandet likartade med vad som gäller dessa tvångsmedel. Den som
drabbas av åtgärden skall såvitt möjligt få tillfälle att vara närvarande
själv eller genom ombud.

Förrättningen utföres enligt förslaget av polisman. Denne äger ta med
sig sakkunnig eller annan. Dessutom skall ett trovärdigt vittne övervara
förrättningen.

Det torde, framhålles i promemorian, även vara önskvärt att någon kvalificerad
representant för taxeringsintendenten resp. kontrollstyrelsen tillhandagår
vid förrättningen. Denne kan identifiera eftersökta handlingar. I
synnerhet när man inte vet vilka för en beslutad taxeringsrevision relevanta
handlingar som finns på platsen, är det av betydelse inte minst för den
som drabbas av åtgärden, att en sovring kan ske omgående och att fler
handlingar än nödvändigt inte omhändertas. Därför föreslås att taxeringsintendenten
eller annan, åt vilken intendenten uppdragit att utföra taxeringsrevisionen,
skall vara närvarande. Då fråga är om granskning, som avses
i förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning, bör
den åt vilken beskattningsmyndigheten uppdragit granskningen vara närvarande.
Vid förrättningen anträffad handling skall enligt förslaget genast
överlämnas till den nämnde representanten, och det skall ankomma på denne
att avgöra huruvida handlingen skall omhändertagas eller återställas.
Därmed erhålles, framhålles i promemorian, även en lösning av de sekretessproblem
som kan uppkomma vid förrättningar av här ifrågasatt art. I
och med att handlingarna överlämnas till honom, blir situationen densamma
som om de tillhandahållits frivilligt. De får inte närmare granskas av
annan än representanten och de skall återställas så fort ske kan.

Särskild uppmärksamhet har i förslaget ägnats det förhållandet att vissa
handlingar inte får granskas vid taxeringsrevision. Granskningen får endast
avse räkenskaper och anteckningar med tillhörande verifikationer
ävensom korrespondens, protokoll och andra handlingar rörande vederbörandes
verksamhet. Undantagna är sålunda alla handlingar som inte hör
till den verksamhet som skall undersökas, bl. a. privatbrev o. dyl. Vidare
har den skattskyldige möjlighet att hos länsstyrelsen under åberopande av
sekretesskäl begära att handling, som i och för sig faller under den grupp
som får granskas, undantas från revisionen.

Självfallet bör, framhålles i promemorian, vid ett handräckningsförfarande
privatbrev o. dyl. inte omhändertas eller närmare granskas. Uppstår
delade meningar om en handling är av beskaffenhet att överhuvudtaget
kunna medtas vid taxeringsrevision, skall detta i och för sig inte utgöra
formellt hinder för att handlingen omhändertas. Den, hos vilken revisionen
skall ske, får emellertid enligt förslaget göra framställning hos länsstyrelsen
om att handlingen skall återställas. Tillkännager han vid handräckningsförrättningen
att han tänker göra sådan framställning, skall handlingen
förseglas. Inkommer framställningen inom en vecka får handlingen
inte granskas av annan än länsstyrelsen förrän ärendet avgjorts. Länsstyrel -

Kungi. Maj:ts proposition nr 62 år 1961

sens beslut får enligt förslaget överklagas hos Kungl. Maj:t men länder till
omedelbar efterrättelse, där ej annorlunda särskilt förordnas.

Om den, hos vilken revision skall ske, gjort framställning hos länsstyrelsen
under åberopande av sekretesskäl att viss handling skall undantas
från revisionen, skall detta enligt förslaget inte utgöra hinder för att handlingen
uttages genom handräckning. Denna åtgärd får emellertid endast
beslutas av länsstyrelsen, vilken självfallet dessförinnan åtminstone preliminärt
tagit ståndpunkt till framställningen.

Uppkommer först vid handräckningsförrättningen fråga om att en handling
av sekretesskäl bör undantas från revision, föreslås samma regler skola
gälla som när det göres gällande att handlingen överhuvudtaget inte får
granskas vid taxeringsrevision.

Som törut nämnts, innebär förslaget, att begäran om handräckning i allmänhet
göres av taxeringsintendenten eller, då fråga är om granskning enligt
förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning, av vederbörande
beskattningsmyndighet, i regel kontrollstyrelsen. I tveksamma fall
kan taxeringsintendenten eller kontrollstyrelsen emellertid utverka länsstyrelsens
beslut. Av författningsförslaget framgår, att om den hos vilken
revision skall ske har hemställt hos länsstyrelsen att viss handling skall
undantas från revisionen, handräckning får beslutas endast av länsstyrelsen,
såvitt angår den handlingen. Vid taxeringsrevision enligt taxeringsförordningen
eller förordningen om allmän varuskatt torde det, enligt promemorian,
i sådana fall vara lämpligast att taxeringsintendenten hänskjuter
frågan om handräckning i dess helhet till länsstyrelsen. Intet hindrar,
framhålles vidare, att även kontrollstyrelsen i nu avsedda fall hänskjuter
hela frågan om handräckning till länsstyrelsen.

Förutsättningarna för ett handräckningsförfarande prövas av den som
begär handräckningen. Polismyndigheten har, uttalas i promemorian, endast
att konstatera, huruvida åtgärden påkallats av behörig myndighet.
Därefter anföres.

Sedan taxeringsintendenten eller kontrollstyrelsen meddelat beslut om
taxeringsrevision (granskning), vänder sig den som skall verkställa revisionen
till den hos vilken revisionen skall ske. Detta sker formlöst och i regel
träffas överenskommelse om tid och sätt för revisionen. Underlåter den, hos
vilken revisionen skall ske, att ställa böcker eller andra handlingar till förfogande
kan som förut nämnts vitesföreläggande äga rum. Vitesföreläggandet
får inte överklagas.

Såsom huvudregel uppställer förslaget att vitesföreläggande skall ha skett,
innan handräckning tillgripes. Häri ligger även att den i föreläggandet utsatta
iiden skall ha förflutit utan att de med föreläggandet avsedda handlingarna
ställts till förfogande. När fara är i dröjsmål, bör emellertid handräckning
få användas utan att vitesföreläggande föregått. Detsamma bör gälla,
om ett sådant föreläggande skulle framstå som meningslöst; den, hos
vilken revisionen skall ske, har exempelvis tydligt ådagalagt att han inte
kommer att rätta sig efter föreläggande. Han kan t. ex. ha meddelat att
han inte fört räkenskaper eller att räkenskaperna eller andra handlingar

Kungl. Maj.ts proposition nr 62 år 1961

förstörts eller förkommit. Huvudförutsättningen — att vederbörande underlåter
att ställa handlingarna till förfogande — måste emellertid vara uppfylld.
Han måste sålunda ha fått en uppmaning att tillhandahålla handelsböcker
och övriga ifrågakonnnande handlingar och underlåtit att efterkomma
uppmaningen eller endast lämnat ofullständigt material.

Såsom ytterligare förutsättning angives att granskning av handlingarna
kan antagas vara av väsentlig betydelse för taxering eller för fastställande av
skatt eller avgift. Det ligger i sakens natur, framhålles i promemorian, att
de tvångsmedel som här ifrågasatts inte användes i oträngt mål. Bestämmelsen
innefattar ett åliggande att i varje särskilt fall väga de skäl som gör
åtgärden påkallad mot det intrång som sker genom densamma.

Remissyttrandena

Förslaget har tillstyrkts av det helt övervägande antalet av de hörda remissinstanserna.
Sålunda har samtliga hörda myndigheter utom överståthållarämbetet
och länsstyrelsen i Älvsborgs län i princip tillstyrkt detsamma.
I fråga om detaljutformningen har dock i flera fall erinringar gjorts.
Riksskattenämnden och besvärssakkunniga, som i och för sig accepterar
promemorians huvudtanke om införande av möjlighet till användning av
tvång för taxeringsrevisions genomförande, anser att bestämmelserna bör
utformas enligt andra principer än i promemorian. Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund tillstyrker förslaget.

Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation har tillstyrkt
förslaget medan Sveriges akademikers centralorganisation icke anser
sig kunna bedöma, om det för närvarande är påkallat att införa ytterligare
tvångsmedel för att skattemyndigheterna skall kunna fullgöra sin granskningsverksamhet.

Förslaget har avstyrkts av överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Älvsborgs
län samt av Sveriges advokatsamfund, Kooperativa förbundet samt
av samtliga hörda organisationer på näringslivets område.

Samtliga de länsstyrelser, som avgivit yttranden, utom länsstyrelsen i
Älvsborgs län, vitsordar behovet av ytterligare tvångsmedel för att komma
tillrätta med skattskyldiga, som icke godvilligt ställer sina räkenskaper till
förfogande för taxeringsrevision. Sålunda framhåller länsstyrelsen i Stockholms
län, att man kunnat konstatera att de nya effektivare reglerna om
taxeringsrevision ökat benägenheten hos vissa kategorier skattskyldiga att
söka fördröja eller försvåra genomförandet av granskning i syfte att undgå
åtal för oriktig deklaration eller höjda taxeringar. Länsstyrelsen fortsätter.

Frågan hur man skall komma tillrätta med dylika tredskande skattskyldiga
synes svårlöst. Föreligger misstanke om brott, å vilket kan följa frihetsstraff,
kan de redan existerande rättsmedlen beslag och husrannsakan
tillgripas. Detta förutsätter emellertid att taxeringsmyndigheten etablerat
ett intimt samarbete med åklagare- och polismyndigheten, vilket i praktiken

2 Itihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. .Yr 62

Kungl. Maj.ts proposition nr 62 år 1961

av olika skäl ofta nog visat sig svårt att få till stånd. På vissa håll har dock
en sådan samverkan fungerat väl och där har man också kunnat lösa de
mest flagranta av här avsedda fall. Ej sällan lägger dock redan bristande
personella resurser hinder i vägen för att man på denna väg skall kunna effektivt
bemästra förekommande fall av tredskande skattskyldiga. Därtill
kommer, att någon grund för misstanke om brott mången gång ej kan påvisas.
Om omständigheterna ändock talar för ett snabbt och effektivt ingripande
borde taxeringsmyndigheten givas ökade möjligheter till ett dylikt
ingripande.

Även om åtgärder av den art som avses i promemorian kan förväntas endast
i begränsad omfattning komma till användning synes det länsstyrelsen
uppenbart, att bestämmelserna om taxeringsrevision erfordrar komplettering
med regler, som möjliggör tvångsmässiga ingripanden mot tredskande
skattskyldiga. Länsstyrelsen tillägger.

På förevarande område föreligger regelmässigt fara i dröjsmål. Man kan
därför ifrågasätta, huruvida villkoret om föregånget vitesföreläggande fyller
något egentligt ändamål. Länsstyrelsen vill dock understryka, att den föreslagna
handräckningen för den skattskyldige medför ett allvarligt intrång
och att det därför ligger stor vikt på att ett sådant tvångsmedel ej nyttjas i
oträngt mål utan kommer till användning allenast då omständigheterna
motiverar dess tillämpning.

Länsstyrelsen i Östergötlands län erinrar om att det enda tvångsmedel
som för närvarande finnes för att beskattningsmyndigheterna skall få tillgång
till räkenskaper och andra handlingar är vitesföreläggandet. Detta
tvångsmedel har emellertid ofta visat sig ineffektivt och en planerad taxeringsrevision
har av den skattskyldige kunnat fördröjas och försvåras. Med
hänsyn härtill måste införandet av ett handräckningsinstitut åt beskattningsmyndigheterna
anses vara av behovet påkallat. Länsstyrelsen i Kalmar
län framhåller, att det ej sällan förekommer att, då beslut meddelats om
taxeringsrevision hos skattskyldig, den skattskyldige vägrar förete sina räkenskaper
eller viss del av dessa eller att den skattskyldige påstår att han
icke har några räkenskaper. Länsstyrelsen fortsätter.

Om ett föreläggande att vid vite förete ifrågakomna handlingar därvid visar
sig verkningslöst eller om ett vitesföreläggande på grund av tidsutdräkten
kan beräknas resultera i att den skattskyldige ändrar eller förstör räkenskaperna,
kan den med beslutet om taxeringsrevision avsedda kontrollen
enligt nu gällande bestämmelser endast i sällsynta undantagsfall företagas.
Husrannsakan eller därmed jämförlig förrättning kan nämligen f. n. åvägabringas
allenast i sådana fall, då straffprocessuell förundersökning igångsatts,
vilken torde förutsätta sådan misstanke om brott som i realiteten innebär
viss bevisning.

Såsom framhållits i promemorian torde tredska i fråga om tillhandahållande
av räkenskaper i regel sammanhänga med att en granskning skulle
kunna giva ett för den skattskyldige oförmånligt resultat. På grund härav
får det anses av behovet påkallat med ett tvångsmedel av typen handräckning
för att vederbörande granskningsman i fall av tredska‘från den skattskyldiges
sida skall kunna få del av det räkenskapsmaterial, som den skattskyldige
icke velat förete. Ett handräckningsförfarande innebär emellertid

Kungl. Maj.ts proposition nr 62 år 1961

ett så radikalt ingrepp mot den skattskyldige, att detta torde böra tillgripas
först efter ingående prövning. Å andra sidan kan förefintligheten av ett
handräckningsinstitut antagas medföra, att den skattskyldige hellre godvilligt
företer sina räkenskaper än att utsätta sig för ett polisingripande. Länsstyrelsen
förutsätter därför, att det föreslagna handräckningsförfarandet
allenast i enstaka fall kommer att behöva tillgripas.

Även länsstyrelsen i Kristianstads lön konstaterar att vitet i praktiken
stundom visat sig otillräckligt som tvångsmedel. Även om det föreslagna
handräckningsförfarandet kan väntas skapa irritation och ovilja hos de
skattskyldiga gentemot beskattningsmyndigheterna, vill länsstyrelsen därför
inte avstyrka ett genomförande av lagstiftningen. Länsstyrelsen anför
vidare.

Det i förslaget förordade förfarandet vid handräckningen får också anses
motsvara högt ställda krav på rättssäkerhet. Därtill kommer att handräckning
kan antagas komma till användning endast i ett förhållandevis fåtal
fall per år. Den enskilde kan även genom att lojalt tillhandahålla de begärda
räkenskaperna eller handlingarna undgå handräckningsförfarandet.
Ur rättssäkerhetssynpunkt finner länsstyrelsen därför de föreslagna åtgärderna
icke behöva inge betänkligheter. Däremot kan ifrågasättas om den
föreslagna lagstiftningen verkligen kan antagas komma att medföra den
effektivisering av taxeringskontrollen, som också eftersträvas. Handräckning
skall enligt förslaget i regel föregås av vitesföreläggande. Endast när
fara är i dröjsmål eller ett vitesföreläggande skulle framstå som meningslöst
kan handräckning tillgripas direkt. Vidare fordras för att handräckning
skall få ske hos annan än den, hos vilken taxeringsrevision skall ske,
att det förekommer synnerlig anledning att de eftersökta handlingarna finnas
hos den andre ävensom att det skall röra sig om handlingar, som äro
oundgängligen erforderliga för taxeringsrevisionen. Dessa regler, i och för
sig oeftergivliga ur rättssäkerhetssynpunkt, medföra att en skattskyldig, som
befarar handräckningsåtgärder, i regel torde ha både tid och möjlighet att
undanskaffa handlingar på sådant sätt, att dessa icke kunna framtvingas
genom handräckningsförfarandet. I sådana fall medför det föreslagna förfarandet
icke någon förbättring i förhållande till nu gällande regler.

Länsstyrelsen i Malmöhus län lämnar vissa uppgifter om antalet taxeringsrevisioner,
vid vilka räkenskaper eller anteckningar ej ställts till förfogande.
Under 1959 utgjorde antalet granskningsförordnanden 709 stycken.
I 90 av dessa fall ställdes inga räkenskapshandlingar till beskattningsmyndigheternas
förfogande och i 89 fall var det räkenskapsmaterial som
ställdes till förfogande ofullständigt (inventariebok, grundnoteringsbok, beställnings
journal eller dylikt saknades). Till den 31 oktober 1960 utgjorde
totala antalet granskningsförordnanden 403. 1 47 av dessa fall hade inga
räkenskapsböcker ställts till förfogande och i 79 fall var räkenskapsmaterialel
ofullständigt. Endast i två fall har dock vitesförelägganden tillgripits.
Länsstyrelsen anför.

Ehuru remisstiden icke medgivit någon närmare analys av materialet för
utrönande av anledningarna till att räkenskapshandlingar icke ställts till
förfogande för granskning är vissa antaganden möjliga. Antalet fall då eu
skattskyldig på grund av uppenbar tredska vägrat att utlämna handlingar

K ungt. Maj:ts proposition nr 62 ur 1961

torde vara obetydligt. Bland mera allmänt förekommande anledningar kan
nämnas att den skattskyldige uppgivit att inga räkenskaper förts, att handlingarna
förkommit i samband med brand, stöld, flyttning etc eller att handlingarna
förstörts sedan deklaration avlämnats. En anledning som icke torde
vara ovanlig är att skattskyldiga på grund av sjukdom, psykisk depression
eller av oförstånd icke besvarat framställning om taxeringsrevision. Det korrektiv,
som enligt taxeringsförordningen står till buds i de fall vederbörande
underlåter att tillhandahålla räkenskaper är föreläggande av vite. Detta
tvångsmedel är framför allt lämpligt då underlåtenheten att lämna handlingar
beror på tredska och kan i dessa fall vara effektivt. Då räkenskapshandlingar
saknas kan givetvis vite icke ifrågakomma. I övriga fall synes
vitesföreläggande endast förekomma i mycket begränsad omfattning. Anledningen
härtill synes vara dels det förhållandet att förutsättningar för
ett utdömande av ett eventuellt vite bedömts icke vara för handen och dels
att tidsnöd icke medgivit användande av vitesförfarandet.

I de fall då en skattskyldig styrkt eller gjort sannolikt att räkenskapshandlingar
icke finns torde det enligt länsstyrelsen icke kunna ifrågakomma
att påkalla handräckning. I övriga fall av denna kategori får ett avgörande
träffas från fall till fall. Det är dock uppenbart att den beslutande
instansen kommer att ställas inför svåra avgöranden. För att ett handräckningsförfarande
skall tillgripas torde få förutsättas att det skall föreligga
anledning till antagande av att den skattskyldige lämnat oriktiga uppgifter.
I allmänhet torde i ett skatteärende förefinnas ett knapphändigt material för
ett dylikt ställningstagande. Med hänsyn till anförda omständigheter torde
få antagas att handräckning i praktiken kommer att tillämpas endast i undantagsfall.
Länsstyrelsen fortsätter.

Då det föreslagna handräckningsförfarandet dock i vissa fall kan utgöra
ett värdefullt komplement till redan förefintliga tvångsmedel och detta speciellt
i sådana fall då skattskyldiga genom obehöriga åtgärder söker undandraga
sig en riktig taxering kan länsstyrelsen trots anförda erinringar vitsorda
behovet av regler, som ger ökade möjligheter att framskaffa bevismaterial.
Bestämmelsen synes dock böra utformas med eftergivande av kravet
på att vitesföreläggande i regel skall tillgripas före påkallandet av handräckning.
Enligt länsstyrelsens mening kan det antagas, att det nya tvångsmedlet
endast kommer att tillgripas i undantagsfall. Anledning föreligger
därför att såsom gäller enligt 38 kap 5 § rättegångsbalken låta den påkallande
myndigheten fritt välja det lämpligaste alternativet, vite eller handräckning,
utan legal rekommendation om tidsföljden dem emellan.

Länsstyrelsen i Hallands län säger sig hysa tvekan mot en så väsentlig
utvidgning av taxeringsmyndigheternas befogenheter som föreslås i promemorian
men finner sig likväl böra i princip tillstyrka förslaget. Länsstyrelsen
anför vidare.

Lagförslaget motsvarar i stort sett de önskemål i fråga om tvångsmedlens
art och utformning, som uppställer sig i de fall, då de skattskyldiga
vid taxeringsrevision vägrat ställa sina räkenskaper till förfogande eller
gör svårigheter på olika sätt. Erfarenheterna har visat, att vite såsom tvångsmedel
icke är tillfyllest.

Länsstyrelsen ansluter sig vidare till den i lagförslaget uppställda huvudregeln,
att vitesföreläggande skall ha skett, innan handräckning tillgripes,

Kungl. Maj.ts proposition nr 62 år 1961

samt att undantag härifrån endast må göras, när fara är i dröjsmål eller
ett sådant föreläggande uppenbarligen skulle vara utan gagn. Innan vitesföreläggande
sker, bör den skattskyldige först ha underrättats om att taxeringsrevision
beslutats samt tid och plats bestämts för revisionens utförande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län betonar att ett handräckningsförfarande
utgör ett svårbemästrat instrument. Det ligger vikt på att handräckning
icke tillgripes i onödan och att verkställigheten därav sker i smidiga
former. Då emellertid skattemyndigheten måste tillförsäkras möjlighet
att vid fall av tredslca från den räkenskapsskyldiges sida bereda sig tillgång
till hans räkenskapsmaterial, har länsstyrelsen funnit det framlagda
förslaget böra genomföras. Länsstyrelsen finner det onödigt att som huvudregel
stipulera att ett handräckningsförfarande bör föregås av vitesföreläggande.
Länsstyrelsen fortsätter.

Har förordnande om taxeringsrevision utfärdats och har den skattskyldige
meddelat, att han av en eller annan anledning saknar bokföring eller
har han bevisligen icke låtit sig avhöra, sedan han bevisligen fått del av beslutet
om taxeringsrevision, torde bärande skäl icke kunna anföras mot att
handräckningsförfarande skall kunna inledas utan ytterligare formaliteter.
Det ligger emellertid i sakens natur att taxeringsintendenten icke bör tillgripa
detta omständliga förfarande om det är uppenbart, att det efterfrågade
räkenskapsmaterialet icke genom ett handräckningsförfarande kan komma
skattemyndigheten tillhanda.

Länsstyrelsen framhåller vidare att i förslaget ej särskilt behandlats det
fall, att taxeringsrevision anordnas huvudsakligen för kontroll av de deklarationer,
som den skattskyldiges affärsförbindelser avgivit — hans kunder
eller leverantörer. Länsstyrelsen anför.

Det är emellertid vid sådana granskningsaktioner — kedjegranskningar —
som ofta god kontroll kan erhållas på riktigheten av lämnade deklarationsuppgifter.
Sannolikt på grund härav har det ej sällan hänt, under pågående
granskningsaktion, att de delar av bokföringen hos fabrikanter och grossister,
som rör deras leveranser till kunder, plötsligt försvunnit. Detta kan sammanhänga
med att vederbörande icke anser sig löpa större risk genom att
undanhålla eller förstöra dylikt bokföringsmaterial, eftersom han vågar räkna
med att förhållandet icke kommer att åberopas för höjning av hans egen
taxering. Eller också har den anmanade funnit den ifrågavarande risken
vara mindre farlig än utsikten att förlora kunderna på grund av visat »tillmötesgående»
gent emot skattemyndigheten. Man måste sålunda befara, att
de berörda företagarna även i fortsättningen komma alt skydda sina affärsförbindelser
genom att undanhålla eller förstöra bokföringsmaterial. Med
tanke särskilt på dessa fall torde böra övervägas om icke möjligheterna till
handräckning utan förvarning skulle kunna vidgas på något sätt. Men naturligtvis
kan det ur andra synpunkter hävdas, att en såpass allvarlig åtgärd
som en handräckning icke får företagas utan synnerliga skäl. Ett ställningstagande
innesluter här vanskliga avvägningsproblem. Skulle emellertid en
kedjegranskningsaktion under ett visst år ha misslyckats på grund av att en
fabrikant och en grossist undanskaffat primärmaterial synes det icke orimligt,
alt taxeringsintendenten under efterföljande år skali kunna föranstalta
om taxeringsrevision och begära handräckning utan förvarning hos vederbörande.
Det måste uppenbarligen framstå som meningslöst alt år efter år

Kungl. Maj.ts proposition nr 62 år 1961

förfara enligt de föreslagna formföreskrifterna gent emot skattskyldiga, som
vidtagit åtgärder för att förhindra insyn från taxeringsmyndigheternas sida.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser det motiverat att införa någon ytterligare
form av tvångsmedel att tillgripas i fall då så befinnes absolut nödvändigt
för att kunna genomföra en erforderlig taxeringsrevision. Länsstyrelsen
fortsätter.

Det i sådant hänseende framlagda förslaget synes utifrån de synpunkter
länsstyrelsen bär att företräda icke kunna väcka principiella erinringar. Sådant
institutet utformats, blir det kringgärdat med rättssäkerhetsgarantier,
liknande dem som av rättegångsbalken uppställas för motsvarande fall. För
övrigt må påpekas, att de fall, vari handräckning avses komma i fråga, i allmänhet
torde vara av den art, att vanlig förundersökning för åtal torde komma
att följa på själva taxeringsförfarandet. Länsstyrelsen får därför tillstyrka
förslaget.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller att det inte sällan förekommer
att skattskyldig, hos vilken taxeringsrevision skall verkställas, underlåter
att uppvisa förefintliga räkenskaper med tillhörande handlingar eller undanhåller
en del därav. I vissa fall, då skattskyldig meddelat, att räkenskaper
inte förts eller icke finnes i behåll, har man enligt länsstyrelsen haft
skälig anledning tro att meddelandet varit felaktigt. Vitesförelägganden har
i dessa fall mestadels visat sig verkningslösa. Länsstyrelsen fortsätter.

Av det anlörda framgår, att behov föreligger av tvångsregler på förevarande
område liknande reglerna i rättegångsbalken om beslag och om verkställighet
av beslut angående tillhandahållande av vissa handlingar. Även om
tvängsförfarande efter införandet av sådana regler på beskattningsväsendets
område kommer att tillgripas i relativt få fall, torde själva tvångsmöjligheten
göra skattskyldiga mera benägna än tidigare att efterkomma anmaning att
förete handlingar för taxeringsrevision.

Emot utformningen av förslaget har länsstyrelsen i huvudsak ej något att
erinra. Dock förefaller det länsstyrelsen något tveksamt, om det kan anses
rationellt och ur rättssäkerhetssynpunkt motiverat att för normalfallen föreskriva
att vitesföreläggande skall ha föregått begäran om handräckning.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län finner det framlagda förslaget utgöra
ett i och för sig riktigt komplement till bestämmelserna om taxeringsrevision.
Gentemot de i promemorian anförda skälen för förslaget har länsstyrelsen
ingen erinran att göra. Länsstyrelserna i Kopparbergs, Gävleborgs
och Jämtlands län förklarar sig inte ha något att erinra emot det framlagda
törslaget. Länsstyrelsen i Älvsborgs län däremot anser att, såvitt erfarenheterna
inom länet ger vid handen, någon utvidgning av taxeringsmyndigheternas
befogenheter inte för närvarande är nödvändig.

Overstäthållarämbetet framhåller att det antal fall, då den föreslagna lagstiftningen
kunde komma att tillämpas, skulle bli tämligen begränsat. I
vissa fall vore det dock enligt ämbetets mening önskvärt att även för taxeringsändamål
äga tillgång till sådana tvångsmedel som beslag och husrannsakan.
Ämbetet fortsätter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1961

Det lärer emellertid vara obestridligt, att utomordentliga svårigheter föreligga,
att lagstiftningsvägen reglera ett förfarande, som syftar till att efterforska
och få del av handlingar av betydelse i taxeringssammanhang. Dessa
svårigheter ligga såväl på det principiella som på det praktiska planet. I
sistberörda hänseende skall här endast erinras, att man —- på det stadium
då fråga om anlitande av tvångsmedel uppkommer — stundom ej vet o m
någon handling över huvud taget finnes. Och även om grundad anledning
föreligger till antagande att viss handling finnes, kan man ofta ej ha någon
uppfattning om huruvida densamma är av betydelse — än mindre v ä s e n t1
i g betydelse — för taxeringen.

Ämbetet erinrar om att de i promemorian föreslagna åtgärderna har anknutits
till bestämmelserna i 27 och 28 kap. rättegångsbalken och att det i
promemorian uttalats att därigenom nåtts den fördelen att man kunnat använda
liknande rättssäkerhetsgarantier, som där uppställts och som torde
motsvara högt ställda anspråk. Ämbetet fortsätter.

Detta uttalande finner överståthållarämbetet närmast ägnat att förvåna.
Till en början är att erinra, att berörda bestämmelser i rättegångsbalken
avse förfarandet kring ett brott (resp. misstanke därom) med alla de bestämmelser,
som till den anklagades eller misstänktes skydd äro i lag
givna, bl. a. tillgång till försvarare. Men vidare måste betonas, att en fråga
om beslag städse kan av den, hos vilken beslaget ifrågasatts, underställas
domstolens prövning. Det är ju domstolen, som i sinom tid skall besluta
huruvida brott föreligger, och frågan om beslag kan därför sägas ingå såsom
ett led i det bedömande, som ankommer på domstolen.

Enligt det remitterade förslaget skall nu tydligen länsstyrelsen jämställas
med domstolen och inneha dess roll. Det faller emellertid genast i ögonen
hur missvisande jämförelsen är. Länsstyrelsen — som icke har att befatta
sig med det skatterättsliga bedömandet i taxeringsfrågor — skall taga ställning
till spörsmålet, huruvida en viss handling är erforderlig för en riktig
taxering. Föga lyckligt såsom förfarande i och för sig, kan detta icke godtagas
ur rättssäkerhetssynpunkt.

Enligt ämbetets mening är det för genomförandet av en lagstiftning av
förevarande art oundgängligt, att den föregås av en ingående utredning angående
dess principiella och teoretiska aspekter. Det lärer sålunda exempelvis
böra utredas vilka handlingar, som kan bli föremål för tvångsförfarandet.
Ämbetet avstyrker därför att det remitterade förslaget lägges till grund för
lagstiftning.

I anslutning till vad överståthållarämbetet anfört angående behovet för
taxeringsmyndigheterna av att äga tillgång till andra tvångsmedel än vite
må erinras om vad revisionsintendenten hos överståthållarämbetet uttalat
i denna fråga i yttrande till taxeringskontrollutredningen (SOU 1960: .86
s. 110). Revisionsintendenten anför.

Det allvarligaste hindret för den såsom effektivast ansedda formen för
taxeringskontroll, taxeringsrevision, är emellertid, att den skattskyldige, om
han det vill, utan svårighet kan underlåta att ställa sitt räkenskapsmaterial
eller viktiga delar därav till förfogande för granskning. Han behöver endast
förklara, att det han icke önskar överlämna icke finns. Att i dylikt fall till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1961

gripa vitesföreläggande är meningslöst. Vidhåller han, som naturligt är, att
det avfordrade materialet icke finns, lärer vitet icke utdömas.

De fall, där skattskyldiga förklara sig helt sakna räkenskaper äro icke
sällsynta, men än vanligare är det, att visst material uppges vara obefintligt,
kanske oftast underlaget för inkomstredovisningen. I dylika fall är det endast
att godtaga uppgiften, hur osannolik den än förefaller. Något tvångsmedel
finns icke.

Efter att ha erinrat om departementschefens uttalande i prop. 160/1955
s. 123—124 att frågan om införande i taxeringsförfarandet av någon motsvarighet
till de straffprocessuella tvångsmedlen beslag och husrannsakan
borde anstå i avvaktan på ytterligare överväganden yttrar revisionsintendenten
vidare.

Det kan icke nog starkt framhållas, hurusom behovet av dylika tvångsmedel
ständigt ger sig till känna. Det är naturligtvis icke så, att det övervägande
antalet rörelseidkare, som bli föremål för taxeringsrevision, undanhålla material.
Detta är dock ett antagande, ty verkliga förhållandet går mera sällan
att fastställa. I så många fall peka emellertid omständigheter på att ytterligare
material måste finnas, att problemet ständigt är aktuellt. Vad departementschefen
i sitt ovan citerade yttrande anförde, att det i här avsedda fall
ofta föreligger misstanke om brott mot skattestrafflagen, bör hållas i minnet.

Riksskattenämnden finner, ur de synpunkter nämnden har att företräda,
de föreslagna tvångsmedlen önskvärda såsom ett komplement till redan nu
föreliggande möjlighet att förelägga vite då fråga är om sådana fall av
tredska från skattskyldigs sida som beskrivits i promemorian. Nämnden finner
emellertid den använda termen handräckning missvisande. Nämnden
anför.

Begreppet handräckning är i detta sammanhang olämpligt därför att det
inte på något sätt anger arten av det tvång, som avses skola ifrågakomma.
Pa sätt i promemorian angivits förekomma bestämmelser om handräckning
dels i åtskilliga lagar för att inställa personer inför myndighet dels ock i
rättegångsbalken, utsökningslagen, lagen om avbetalningsköp m. m. såsom
en åtgärd som vidtages av exekutiv myndighet på begäran av enskild part.
Utmärkande för begreppet handräckning torde följaktligen i och för sig icke
vara att det rör sig om verkställighetsåtgärder, som utföras av myndighet på
annan myndighets begäran. Den begreppsbestämning, som förordats i promemorian,
synes snarare vara ägnad att föranleda förväxling mellan olika
former av handräckning än att förebygga en förväxling mellan de olika sammanhang,
där tvångsmedlen skola ifrågakomma.

Nämnden erinrar om att bestämmelserna om föreläggande av vite återfinnes
i 58 § taxeringsförordningen och fortsätter.

Därest ytterligare tvångsmedel avses skola ställas till taxeringsmyndigheternas
förfogande för att en taxeringsrevision överhuvud skall kunna genomföras,
saknas enligt riksskattenämndens mening anledning att upptaga
bestämmelserna härom i en specialförfattning. Den omständigheten att vid
verkställande av tvångsåtgärden handräckning lämnas av polismyndighet
synes i detta sammanhang sakna betydelse. Ifrågavarande bestämmelser
böra upptagas i sitt rätta sammanhang — d. v. s. kapitlet om taxeringsrevision
i taxeringsförordningen -— såsom en påbyggnad av där redan lagfäst
tvångsmedel vid taxeringsrevision.

Kungi. Maj.ts proposition nr 62 år 1961

På grund av vad ovan anförts förordar riksskattenämnden att, i stället
för den föreslagna specialförfattningen om handräckning, bestämmelser om
beslag och husrannsakan intagas i taxeringsförordningen under kapitlet
»Om taxeringsrevision». Därvid böra tvångsmedlens art direkt angivas samt
noga skiljas mellan beslut om användande av tvångsmedlen samt verkställande
av beslutet genom handräckning av polismyndighet. Dylikt beslut skall
ange hos vem husrannsakan skall vidtagas. En dylik ordning synes enligt
riksskattenämndens mening även ur preventiv synpunkt vara att föredraga
framför den i promemorian föreslagna därigenom att sambandet mellan underlåtenheten
från den skattskyldiges sida och påföljden för underlåtenheten
framstår klarare. Beträffande själva förfarandet vid husrannsakan synes
författningsmässigt kunna hänvisas till tillämpliga lagrum i RB.

Kontrollstyrelsen framhåller att det föreslagna tvångsmedlet för införskaffande
av uppgifter för skattekontrollen enligt styrelsens mening utgör
ett värdefullt komplement till vitesinstitutet. Även ur allmänpreventiv synpunkt
kan förhandenvaron av tvångsmedel enligt styrelsens mening sannolikt
komma att få betydelse.

Hovrätten för Västra Sverige anser, att taxeringsmyndigheterna bör ägä
tillgång till annat tvångsmedel än vite för att komma tillrätta med dem, som
icke vill ställa handlingar till förfogande för taxeringsrevision, och tillstyrker
att möjlighet skapas till handräckning av polismyndighet för handlingarnas
utfående. Hovrätten för Nedre Norrland uttalar att förslaget föranleder
erinran endast i fråga om detaljutformningen.

Justitiekansler sämbetet yttrar, att det för ämbetet framstar som ett allmänt
intresse av synnerlig vikt, att taxeringskontrollen är så effektiv som
möjligt. Betydelsen härav framträder måhända icke minst däri, att möjligheterna
att skapa rättvisa medborgarna emellan i fråga om åsättande av
skatt på detta sätt ökas. För att tillgodose nämnda intresse är det ofrånkomligt,
att vissa inskränkningar göres i den enskildes rätt att ha sina ekonomiska
och därmed sammanhängande förhållanden fredade från insyn. Det
är också påkallat, att om den enskilde ej frivilligt underkastar sig den för
taxeringskontrollen nödvändiga insynen i sina angelägenheter, han kan förmås
härtill genom tvångsmedel. Härvid är självfallet att beakta, att den enskilde
ej utsättes för större tvång än som är oundgängligen nödvändigt för
att uppnå det med ingripandet avsedda syftet och att det tvångsmedel som
kommer till användning ej heller eljest framstår som ett otillbörligt intrång
i hans rättssfär. Ämbetet fortsätter.

Den frågan inställer sig onekligen, om icke förslaget går alltför långt. 1
de fall där underlåtenhet att tillhandahålla en handling kan antagas bero
på önskan att undandraga skatt synes det visserligen i och för sig val försvarligt,
att polis anlitas'' för handlingens utfående. Men förhållandet ar ett
annat, om den hos vilken taxeringsrevision skall äga rum lojalt vill fullgöra
sin skattskyldighet och han har andra giltiga motiv för sin vägran att utlämna
handlingen, exempelvis att den innehåller sådana upplysningar, som
lian av orsaker vilka ej sammanhänga med beskattningen icke önskar röja
för någon; jfr prop. 160/1955 s. 148. Vilken anledningen Ull en vägran att
tillhandahålla eu handling är kan emellertid ofta vara svårt att avgöra för

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1961

en utomstående. Att märka är vidare, att den befogenhet som taxeringsför°!T
?-VMen °Ch försIa§e.t ger den hos vilken taxeringsrevisionen skall äga rum
att till lansstyrelsen hänskjuta frågan, huruvida viss handling skall omfattas
av revisionen, icke medför något effektivt skydd för att handlingen ej
mot vederbörandes vilja kommer under annans ögon; att densamma under
vissa forhållanden skall förseglas utesluter ju icke, att en viss granskning
darav ager rum vid handräckningsförrättningen.

Ämbetet är icke övertygat, att behovet är tillräckligt stort för att motivera
ett lagförslag av den med hänsyn till medborgarnas integritet ganska vanskliga
innebörd som det framlagda. Ämbetet fortsätter.

Emellertid måste det erkännas vara föga tilltalande att icke göra någonting
för att sätta beskattningsmyndigheterna i stånd att få tillgång till skattskyldigs
bokföring i sådana fall, där det med fullt fog kan förutsättas, att
vagran att utlämna räkenskapshandlingar m. m. beror på klar illojalitet,
torestavad av vissheten att en effektiv taxeringsrevision skulle blotta betydande
skattefusk. Att effektivisera det tvångsmedel, som vitesföreläggandena
utgöra, torde få antagas knappast vara möjligt; det sägs visserligen icke
mycket harom i promemorian, men det anföres, att vitesföreläggande ofta
Msat sig ineffektivt. Måhända skulle möjligheterna att genomföra en taxeringsrevision
kunna i viss män förbättras, därest straff stadgades för sådana
lortaranden som undanstickande av räkenskaperna, förstöring av dem eller
obehöriga ändringar däri, men för spörsmålet om erhållande av tillgång

11 räkenskaperna sakna dylika åtgärder direkt betydelse. Trots förut anförda
betänkligheter uppkommer fördenskull fråga, om icke de skattskyldiga
i viss utsträckning äro nödsakade att tåla det intrång i deras rättssfär
som de nu föreslagna bestämmelserna om handräckning åt beskattningsmyndighet
innebära. De i förslaget upptagna förutsättningarna för ingripandet
skulle i så fall skärpas, och för att söka vinna ytterligare trygghet för
^ tillämpning synes även kunna ifrågasättas ändring i fråga om be slutanderätten

beträffande användning av handräckning.

Besvärssakkunniga framhåller att, då en befogenhet tillägges en myndighet,
det bör tillses att myndigheten också kan på ett effektivt sätt utöva densamma.
De sakkunniga yttrar vidare.

Därest regler uppställas innebärande att vissa myndigheter äga besluta
om taxeringsrevision, bör sålunda enligt nyssnämnda grundsats också ordnas
sa, att erforderliga tvångsmedel stå tiirderas förfogande för verkställighet
i vederbörlig ordning av besluten. Enligt gällande rätt står för närvarande
mtet annat tvångsmedel än vite till förfogande för att få till stånd taxeringsrevision.
Då vitesmöjligheten i praktiken visat sig icke vara tillfyllest,
ter det sig naturligt att effektivare tvångsmedel övervägas. Endast någon
torm av direkt tvång kan därvid ifrågakomma.

Mot bakgrund av de allmänna synpunkter, som här anlagts, och med hänS-7\.
»n an§ela§en.Iieten av att taxeringsrevisionsinstitutets effektivitet upplatthalles,
anse sig besvärssakkunniga böra biträda promemorians huvudtanke
om införande av möjlighet till våldsanvändning för taxeringsrevisions
genomförande.

De sakkunniga anser sig dock inte kunna ansluta sig till den utformning
tvångsåtgärderna lått i promemorian. De sakkunniga erinrar om att reglerna
om taxeringsrevision återfinnes i taxeringsförordningen m. fl. likartade
författningar medan reglerna om användning av tvång i verkställighetssyfte

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1961 27

•otvivelaktigt måste, som i promemorian föreslås, regleras i civillag. De sakkunniga
anför.

Konsekvensen fordrar, att det rättsskydd, som civillagsformen skänker,
täcker alla leden i förfarandet och att sålunda även reglerna om rätten att
besluta revision återfinnas i civillag. Den tilltänkta reformen nödvändiggör
därför enligt besvärssakkunnigas mening att i civillag regler intagas icke
blott om själva tvångsmedlen utan även om revisionsinstitutet självt. Mest
ändamålsenligt synes vara, att reglerna om revision sammanföras med reglerna
om tillhörande tvångsmedel i en särskild lag, till vilken hänvisning göres
i de olika skatte- och taxeringsförfattningarna. Såsom framgår av det följande
måste för övrigt dessas regler om revisionsinstitutet under alla omständigheter
omarbetas i samband med en reform i den riktning, som förordas
i promemorian. De sakkunniga vilja tillägga, att det under alla förhållanden
lagtekniskt sett innebär en förenkling, att reglerna om ett institut,
som är gemensamt för flera olika skatteförfaranden, på detta sätt
samlas i en författning.

1951 års rättegångskommitté framhåller att av den verkställda utredningen
får anses framgå, att det stundom visat sig att vite är ett otillräckligt
tvångsmedel mot dem som icke vill ställa handlingar till förfogande
för taxeringsrevision samt fortsätter.

Det ter sig stötande att den som enligt vederbörligt beslut är skyldig att
underkasta sig en taxeringsrevision skall kunna, på sätt som nu förekommer,
undandraga sig denna. Behov kan således föreligga av ett effektivare
tvångsmedel. Ehuru försiktighet bör iakttagas vid tillskapande av nya
tvångsmedel anser sig kommittén därför kunna tillstyrka att den föreslagna
lagstiftningen i princip genomföres.

Två reservanter inom kommittén avstyrker dock törslaget i dess helhet.

Näringslivets skattedelegation uttalar, att någon vägande erinran knappast
kan riktas mot att handräckning tillgripes för åtkommande av handlingar,
vilka vederbörande slutgiltigt konstaterats skyldig att tillhandahålla
och tillika bevisligen underlåtit att ställa till förfogande, oaktat han erhållit
en uppmaning därtill, som han ostridigt halt möjlighet att efterkomma.
Eftersökande och omhändertagande av handlingen ter sig då såsom en i
och för sig näppeligen diskutabel verkställighetsåtgärd, om densamma beslutas
med iakttagande av rättegångsbalkens föreskrifter. Det föreliggande
förslaget om handräckning har emellertid enligt delegationen en räckvidd,
som sträcker sig långt därutöver. Delegationen fortsätter.

Vad först beträffar anspråket på att skyldighet skall föreligga att tillhandahålla
viss handling som vederbörande förutsättes ostridigt inneha,
skulle enligt förslaget handräckning kunna meddelas utan att nämnda kriterium
klart föreligger. Handräckningen skulle vidare kunna avse handling
som i själva verket är sekretessbelagd likaväl som handling som icke hör
till verksamheten utan är av privat karaktär. Visserligen kan vitesföreläggande
meddelas efter endast taxeringsintendentens bedömande, och vitesföreläggandet
kan icke särskilt överklagas. Men vederbörande kan dock undgå
att utlämna handlingen genom att låta ett vitesföreläggande gå till vi tets
utdömande och i samband med fullföljd av talan mot beslutet om utdömande
få frågan om skyldighet alt utlämna handlingen slutgiltigt avgjord. Att

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1961

sålunda vederbörande icke ens när han är beredd att taga risken av att få
betala ett försuttet vite kan uppnå en slutgiltig prövning "av frågan om hans
skyldighet att utlämna handlingen, innan denna genom handräckning kommer
i taxeringsintendentens besittning, synes principiellt betänkligt. Här må
anmärkas, att domstols beslut om editionsföreläggande i princip ej verkställes
iörrän det vunnit laga kraft. Rätten kan visserligen förordna om
undantag när skäl därtill äro. Det torde emellertid kunna förutsättas, att
denna möjlighet utnyttjas med stor restriktivitet. Härjämte märkes, att
domstols beslut efter iakttagande av bestämmelserna i 38: 4 RB torde utgöra
en säkrare garanti mot opåkallad edition än då fråga är om enbart taxeringsintendentens
bedömande.

Delegationen framhåller att förslaget har långt större principen och praktisk
räckvidd i vad avser handlingar, om vilka man icke med säkerhet vet,
att de innehas av vederbörande eller överhuvud existerar. Därefter anföres.

I och för sig är det klart, att man under vissa förutsättningar måste ha
möjlighet att undersöka, huruvida en person innehar handlingar, vilkas
existens eller innehav han förnekar, och att just husrannsakan härvidlag
stundom måste möjliggöras. Husrannsakan kan också i bl. a. detta syfte
ske enligt RB, om det förekommer anledning att brott förövats, varå ''frihetsstraff
kan följa samt — enligt huvudregeln —- den hos vilken husrannsakan
ifrågasättes är skäligen misstänkt för brottet. Förslaget utgår emellertid
från att möjligheten till husrannsakan enligt RB icke är tillfyllest.

Det är just på denna punkt, vilken torde vara själva kärnpunkten i förslaget,
som anledning till allvarliga erinringar ur rättssäkerhetssynpunkt
synes föreligga. Förslaget anknyter i fråga om förfarandet till bestämmelserna
om husrannsakan och beslag. Detta säges vara en fördel, eftersom
motsvarande rättssäkerhetsgarantier då kan tillämpas som beträffande
nämnda tvångsmedel, och dessa »rättssäkerhetsgarantier torde motsvara
högt ställda anspråk». Sistnämnda uttalande synes i sitt sammanhang närmast
häpnadsväckande. Rättssäkerhetsgarantierna i fråga om husrannsakan
och beslag enligt RB består ju framför allt i förutsättningarna för vidtagande
av dylik åtgärd, och det är härutinnan som handräckning enligt förslaget
markant skiljer sig från RB:s bestämmelser. Förslaget innebär i själva
verket, att husrannsakan kan företagas hos en person som icke är skäligen
misstänkt för brott, ja t. o. m. utan att det förekommer anledning att brott
förövats.

Även om vissa stötande konsekvenser i en del fall kan följa av nu gällande
system avstyrker delegationen bestämt det framlagda förslaget. Delegationen
framhåller därvid även att komplicerade problem kan uppkomma,
därest det vid en av taxeringsrevision föranledd husrannsakan visar sig
att vederbörande begått ett annat brott.

Liknande synpunkter framföres även av Sveriges köpmannaförbund.
Förbundet säger sig väl förstå de tankegångar, som ligger bakom det framlagda
förslaget, men kan inte ansluta sig till detsamma. Om en skattskyldig
gör gällande, att han icke fört några räkenskaper eller att räkenskapsmaterialet
helt eller delvis blivit förstört genom brand eller på annat sätt,
lärer man f. ö. icke genom en husrannsakan kunna få fram de önskade

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1961 29

böckerna. I sådana fall har beskattningsmyndigheterna möjlighet åsätta
skönstaxering.

Även Sveriges lantbruksförbnnd avstyrker att förslaget lägges till grund
för lagstiftning och detta även om bättre rättsgarantier skulle införas. Frekvensen
av sådana fall som beröres i promemorian torde enligt förbundet
inte vara särskilt stor. Sveriges redareförening avstyrker bestämt det föreliggande
förslaget.

Kooperativa förbundet ifrågasätter om det är nödvändigt att införa ett
system med så vittgående och svåröverskådliga konsekvenser, som måste
följa av det framlagda förslaget. Det handräckningsförfarande, som skall
införas enligt lagförslaget, kan komma att drabba medborgarna på betydligt
lösare grunder och i långt större omfattning än som gäller för tvångsmedlen
beslag och husrannsakan. Förbundet yttrar vidare.

Förbundet anser därför, att detta lagförslag — om det överhuvud taget
skall accepteras — icke bör fastställas i befintligt skick utan bör bli föremål
för ytterligare omarbetning, varvid särskild hänsyn bör tagas till de allmänna
rättssäkerhetssynpunkter, som ligger till grund för instituten beslag och
husrannsakan i rättegångsbalken. Dessa institut har befunnits tillfyllest för
åklagare och domstolar vid rättsskipningens genomförande ifråga om även
mycket grova brott enligt strafflagen. Man bör då icke för genomförande av
taxeringsrevision utrusta taxeringsmyndigheterna med tvångsmedel, som är
betydligt mer ingripande och långtgående än de här ovan nämnda.

Sveriges advokatsamfund avstyrker den föreslagna lagstiftningen. Samfundet
erinrar till en början om de betänkligheter samfundet anförde i sitt
remissyttrande över 1950 års skattelagssakkunnigas förslag mot att man
vid taxeringskontroll skulle kunna åsidosätta gällande bestämmelser om
tystnadsplikt. Samfundet fortsätter.

Betänkligheterna mot taxeringsrevisionens utsträckning till att avse även
handlingar, som omfattas av tystnadsplikt, gör sig med ännu större styrka
gällande, när fråga är om beslagsliknande åtgärder beträffande sådana handlingar.
Förslaget att handling, som omfattas av tystnadsplikt, på begäran
av den, hos vilken handräckningen verkställes, skall förseglas och överlämnas
till länsstyrelsen innebär uppenbarligen icke något effektivt skydd
för sekretessens bevarande. Handlingen skall nämligen få granskas av länsstyrelsen.
Även om tystnadsplikt ålägges den eller dem som hos länsstyrelsen
får taga del av handlingen, har sekretesskyddet därmed genombrutits.

Vid redogörelsen för bestämmelserna om beslag och husrannsakan bär i
promemorian förbigåtts den viktiga bestämmelsen i 27 kap. 2 § rättegångsbalken,
enligt vilken beslag ej må läggas på skriftlig handling, om dess innehåll
kan antagas vara sådant, att befattningshavare eller annan, som avses
i 36 kap. 5 § rättegångsbalken, ej må höras som vittne därom och handlingen
innehaves av honom eller av den, till förmån för vilken tystnadsplikten
gäller.

Samfundet uttalar, att nackdelen av att taxeringsmyndigheterna icke har
obegränsad möjlighet att kontrollera deklarationer väger mycket lätt mot

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1961

det allmänna intresset att medborgarna icke i andra fall än då brott kan
antagas föreligga skall vara skyldiga att tåla de drastiska åtgärder om vilka
här är fråga.

I några remissyttranden har framhållits att den i lagförslaget använda termen
handräckning icke är lämplig för att beteckna de åtgärder som
avses med förslaget. Sålunda framhåller besvärssakkunniga att den förvaltningsakt,
varigenom en myndighet bistår en annan myndighet, vanligen benämnes
handräckning. Termen är i och för sig neutral och utsäger intet om
karaktären av de åtgärder som företages. De sakkunniga fortsätter.

I lagförslaget har ordet emellertid använts icke blott för att beteckna det
biträde, polismyndighet lämnar beskattningsmyndighet, utan även för att
angiva det komplex av tvångsmedel, som därvid skola stå till polismyndighetens
förfogande. Exempel kunna visserligen anföras från andra håll på
att ordet handräckning använts som beteckning på tvångsåtgärder av skilda
slag, men dylika exempel på terminologisk oreda mana icke till efterföljd.
Enligt besvärssakkunnigas mening är det av vikt, att ifrågavarande regler
utformas så att det klart framgår om vad det är fråga. De sakkunniga föreslå,
att ordet handräckning i lagtexten förbehålles uppgiften att utmärka
den verkställande myndighetens förhållande till beskattningsmyndigheten
och att mera adekvat uttryckssätt brukas för att angiva själva verkställighetsåtgärderna.

Riksskattenämnden framhåller att det är angeläget att välja sådan rubricering
att tvekan icke kan uppkomma om innebörden av lagstiftningsåtgärden.
För att undvika varje anledning till förväxling bör därför enligt
riksskattenämndens mening annan benämning å ifrågavarade tvångsmedel
än beslag och husrannsakan icke ifrågakomma. Liknande synpunkter framföres
av överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Stockholms län, näringslivets
skattedelegation, Sveriges lantbruksförbund och Sveriges redareförening.

Förslaget att beslutet i handräckningsfrågan skall ankomma på den
som beslutat taxeringsrevisionen har mött erinran i flera remissyttranden.
Sålunda anför Sveriges lantbruksförbund.

En allvarlig invändning mot det föreliggande förslaget är att det icke ger
de skattskyldiga rättsgarantier av sådan natur, som tillerkännes den enskilde
vid beslag och husrannsakan jämlikt rättegångsbalken. Visserligen skall
trovärdigt vittne vara närvarande och visserligen skall protokoll föras över
förrättningen, men frågan om förfarandets berättigande kan icke dragas
under domstols prövning. Den enda lagstadgade garantin mot förfarandets
oberättigade tillgripande uttryckes i följande ord i bestämmelsen i 1 § tredje
stycket: »Handräckning må ej begäras, med mindre granskning av handlingarna
kan antagas vara av väsentlig betydelse för taxeringen eller för
fastställande av skatt eller avgift.» Ingreppets beroende av ett dylikt antagande,
baserat på en persons bedömande, synes icke utgöra en tillfredsställande
garanti för rättssäkerhet i fall som dessa. Denna uppfattning accentueras
ytterligare av att det är den myndighetsperson, som förordnar om
taxeringsrevision, som också kan begära och i realiteten kan besluta om
handräckning, nämligen taxeringsintendenten, och att denne i sin tur skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1961

vara med och avgöra vilka handlingar som i samband med husrannsakan
skall bli föremål för beslag.

Justitiekanslersämbetet framhåller att prövningen inte synes böra ankomma
på ett organ, som har att företräda fiskaliska intressen, utan städse
på länsstyrelsen. Det torde enligt ämbetet jämväl kunna ifrågasättas, om icke
dessa ärenden borde vara landshövdingeärenden, i vilkas avgöranden landshövdingen
också, till ytterligare säkerställande av enskilds rätt, normalt
skulle deltaga. Även vid fara i dröjsmål torde länsstyrelsen enligt ämbetets
mening kunna handla med erforderlig snabbhet. Också 1951 års rättegångskommitté
anser att beslut om att begära handräckning alltid bör
meddelas av länsstyrelsen efter framställning av den som beslutat om
taxeringsrevision. Kooperativa förbundet yrkar likaså att prövningen, om
handräckning skall ske, anförtros åt länsstyrelserna respektive åt kontrollstyrelsen
men icke åt enskild tjänsteman.

Sveriges advokatsamfund anser, att handräckning bör få beslutas endast
av domstol och efter framställning av den som meddelat beslut om
taxeringsrevision. Det bör, enligt samfundet, åligga denne att därvid visa att
förutsättningarna enligt 1 § tredje sty*cket föreligger, varefter domstolen
har att med hänsyn till de skäl som förebragts och omständigheterna i övrigt
besluta huruvida handräckning skall få företagas omedelbart eller om
ärendet bör avgöras först efter den skattskyldiges hörande.

Näringslivets skattedelegation anför.

Om en lagstiftning av den föreslagna utformningen godtages, d. v. s. att
ingen misstanke om brott eller allenast en lägre grad av misstanke om brott
än som förutsättes i RB skall möjliggöra husrannsakan och beslag, bör enligt
vår mening beslut därom meddelas av annan person än den som enligt
taxeringsförfarandets grunder är en med den skattskyldige jämställd part.
Länsstyrelse torde därvid vara den myndighet, som närmast kommer i fråga,
därest domstols prövning, som i och för sig vore det ur rättssäkerhetssynpunkt
riktiga, ej anses kunna äga rum. För besluts fattande bör vidare erfordras
en betryggande redovisning av vidtagna åtgärder samt av den påtalade
underlåtenheten.

överståthållarämbetet däremot finner det föga lyckligt, att länsstyrelsen
— som icke har att befatta sig med det skatterättsliga bedömandet i taxeringsfrågor
—- skall taga ställning till spörsmålet, huruvida en viss handling
är erforderlig för en riktig taxering.

Frågan om i vilken form handräckning skall begäras har berörts i
några yttranden. Justitiekansler sämbetet anser att förfarandet åtminstone
i så måtto bör regleras, att framställning om handräckning föreskrives
skola vara skriftlig och motiverad samt att den, mot vilken framställningen
riktar sig, i författningen tillerkännes rätt att yttra sig däröver, åtminstone
så framt ej fara i dröjsmål föreligger. Riksskattenämnden, som finner att
föreskriften om att beslutet om handräckning skall föregås av vitesföreläggande
bör utgå, finner det angeläget, alt den som drabbas av ifrågavarande

Kungl. Maj.ts proposition nr 62 år 1961

tvångsmedel dessförinnan skall ha i någon form erhållit en varning att beslag
och husrannsakan kan bli följden av hans vägran att ställa räkenskaper
etc. till förfogande för taxeringsrevisionen. Nämnden fortsätter.

En dylik varning behöver icke innefatta annat än en upplysning om innehållet
i de hithörande författningsbestämmelserna. Innan tvångsmedlen
tillgripas måste det även vara otvetydigt att en vägran att tillhandahålla
handlingar, varom här är fråga, föreligger. Ur rättssäkerhetssynpunkt synes
det riksskattenämnden vara av vikt, att den som förordnats att utföra
taxeringsrevisionen och därvid vägrats tillgång till berörda handlingar samt
i anledning därav meddelat nyssnämnda varning, ålägges att skriftligen
meddela taxeringsintendenten vad nyss angivits samt vad eljest i sådant
sammanhang förekommit. Ett dylikt meddelande bör enligt riksskattenämnden
vara en förutsättning för att taxeringsintendenten skall kunna
besluta om beslag och husrannsakan. — Den av riksskattenämnden sålunda
förordade ordningen torde även vara nödvändig för det fall att husrannsakan
skall företagas hos annan än den, vilkens räkenskaper skola granskas.
I ett dylikt fall torde vitesföreläggande enligt taxeringsförordningen överhuvud
icke kunna ifrågakomma.

Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter om inte taxeringsintendenten
i vissa fall bör muntligen per telefon kunna påkalla handräckning av
polismyndighet. Länsstyrelsen anför.

En sådan möjlighet bör finnas om granskningsmannen vid besök hos den
skattskyldige förvägras att få taga del av räkenskaper och andra handlingar
och granskningsmannen i anledning härav på angivna skäl hos taxeringsintendenten
begär att denne hos vederbörande polismyndighet måtte påkalla
ett omedelbart handräckningsförfarande. Skriftlig bekräftelse å den
muntliga handräckningsframställningen bör dock redan samma dag av
taxeringsintendenten översändas till polismyndigheten.

I ett par remissyttranden förordas att åtgärder av ifrågavarande slag
bör verkställas av utmätningsman och icke av polismyndighet. Besvär
ssakkunniga finner sålunda för sin del en anknytning till polisväsendet
i förevarande sammanhang olämplig. De sakkunniga anför.

Det är här icke fråga om någon brottsundersökning utan om en utredningsåtgärd
i ett beskattningsförfarande. Psykologiskt olyckliga verkningar
äro att befara, om polisen kopplas in. Ingreppet kommer lätt att framstå
som led i en brottsundersökning. Den egentliga polispersonalen har ej heller
utbildning för eller vana vid uppgifter av förevarande art. Utmätningsmännen
däremot ha stor erfarenhet av arbetsuppgifter liknande dem, om
vilka är fråga vid tvångsverkställighet av revision. Därtill kommer att utmätningsman
alltid är en kvalificerad befattningshavare, medan polispersonalen
tillhör olika grader med skild kompetens. Besvärssakkunniga ha
härvid ej förbisett att utmätningsman och polischef på många håll är samme
person. Det bör erinras om, att då motsvarande problem — tvångsuttagning
av skriftlig handling — uppkommit i rättegång lagstiftaren i 38: 5
rättegångsbalken anförtrott åt utmätningsman att ombesörja erforderligt
våld. Härtill kommer att nämnda stadgande enligt 22 § stadgan den 1 december
1959 för kammarrätten redan gäller i fråga om processen i kammarrätten.
Kammarrätten torde sålunda med stöd av denna föreskrift redan nu
äga att genom utmätningsmans försorg hos part låta uttaga räkenskaper

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1961

och andra handlingar. Anledning torde saknas att för beskattningsmyndighet
stadga annan ordning för tvångsuttagning av handling än den för kammarrätten
föreskrivna.

1951 års rättegångskommitté betonar att det är angeläget att framhålla
skillnaden mellan å ena sidan handräckning enligt den föreslagna lagen
och å andra sidan de straffprocessuella tvångsmedlen enligt rättegångsbalken.
I detta syfte och för att icke ytterligare öka belastningen på polismyndigheterna
torde böra undersökas möjligheten att verkställa handräckning
av ifrågavarande slag genom utmätningsmannens försorg. Även Sveriges
akademikers centralorganisation framhåller att det bör övervägas huruvida
inte handräckningen kan anförtros åt annan myndighet.

Frågan om i vilka situationer handräckning skall påkallas har berörts
i några yttranden. Justitiekanslersämbetet framhåller att det möter
svårigheter att i författningstext på tillfredsställande sätt ge uttryck åt de
mer eller mindre undantagsbetonade situationer, då tvångsmedlet skall få
tillgripas. Ämbetet fortsätter.

Måhända skulle det, för att handräckning skall få ifrågakomma, kunna
föreskrivas, att fråga är om handling, som oundgängligen erfordras för taxeringsrevision,
samt att anledning uppenbarligen föreligger till antagande,
att vägran att tillhandahålla handlingen icke grundas å omständighet som
synes godtagbar. Handräckning för ett helt allmänt efterforskande av handlingar
förefaller icke böra meddelas, så framt ej synnerliga skäl därtill äro.

överståthållarämbetet erinrar om, att man — på det stadium då fråga om
anlitande av tvångsmedel uppkommer — stundom ej vet om någon handling
överhuvudtaget finnes. Även om grundad anledning föreligger till antagande
att viss handling finnes, kan man ofta ej ha någon uppfattning om huruvida
den är av betydelse — än mindre väsentlig betydelse — för taxeringen.

Besvärssakkunniga säger sig inte kunna biträda lagförslagets tankegång
att tvång endast skall få användas i de fall, då taxeringsrevision är särskilt
betydelsefull. De sakkunniga anför.

Därest promemorians förslag i denna del följes, får man i realiteten två
slags revision — en som kan genomföras med våld och en som icke kan genomföras
på sådant sätt. Enligt de sakkunnigas mening bör en så ingripande
åtgärd som revision beslutas blott då ett legitimt behov därav föreligger. Har
myndigheten väl funnit åtgärden erforderlig, bör den emellertid ha nödiga
maktmedel för dess genomförande.

Förslaget att vitesföreläggande normalt skall föregå beslut om
handräckning har — såsom delvis redan framgår av redogörelsen för remissinstansernas
ståndpunktstagande i huvudfrågan — berörts i flera yttranden.
Olika meningar har därvid kommit till uttryck. Flera remissinstanser,
justitiekansler sämbetet, hovrätten för Nedre Norrland, 1951 års rättegångskommitté,
länsstyrelsen i Hallands län och Sveriges akademikers
centralorganisation understryker att handräckningsförfarandet regelmässigt
bör föregås av vitesföreläggande. Andra remissinstanser åter anser att

:{ Ilihang till riksdagens pratakoll 1961. 1 samt. Nr 62

34 Kungl. Maj.ts proposition nr 62 år 1961

föreskriften om vitesföreläggande bör utgå. Sålunda anför riksskattenämnden.

För de fall av tredska, som promemorieförfattaren avser att komma till
rätta med genom den föreslagna lagstiftningen, torde regelmässigt föreligga
fara i dröjsmål eller framstå såsom uppenbart att vitesföreläggande skulle
vara utan gagn. Tillräcklig anledning synes därför icke föreligga att komplicera
reglerna genom att som förutsättning för att tvångsmedlen skola
kunna anlitas kräva att vitesföreläggande ägt rum. Riksskattenämnden har
härvid förutsatt att — ehuru detta icke klart framgår av lagtexten — avsikten
varit att tidsfristen enligt vitesföreläggandet skall ha gått till ända innan
annat tvångsmedel må tillgripas.

För det fall, att den i 1 § sista stycket omförmälda förutsättningen att vitesföreläggande
skall ha ägt rum anses böra kvarstå, synes stadgandet böra
förtydligas med att även den i föreläggandet utsatta tiden skall ha förflutit,
utan att de med föreläggandet avsedda handlingarna ställts till förfogande.

Liknande synpunkter framföres av länsstyrelserna i Kalmar, Malmöhus
och Göteborgs och Bohus län.

Näringslivets skattedelegation framhåller.

Av motiven framgår, att huvudförutsättningen för handräckning — att
vederbörande underlåter att ställa handlingarna till förfogande — innebär
att han måste ha fått en uppmaning att tillhandahålla ifrågavarande handlingar
och underlåtit att efterkomma uppmaningen eller endast lämnat ofullständigt
material. Det vill förefalla som om detta krav på föregående uppmaning
borde tydligare framgå av lagtexten. Det synes eljest finnas viss
risk att den särskilda regeln om fara i dröjsmål uppfattas så, att icke ens
uppmaning behöver föregå handräckningsbeslutet. Då fara i dröjsmål kan
sägas föreligga, torde nämligen situationen ofta vara den, att varje begäran
om viss eller vissa handlingar — även om den icke har karaktären av
vitesföreläggande — innebär fara för att dessa handlingar omedelbart undanskaffas.
Uppenbarligen bör garantier åtminstone skapas för att icke
uppmaningen sker s. a. s. på tröskeln till husrannsakan.

Beträffande frågan om ansvaret för att handräckning sker endast
om de stadgade förutsättningarna för åtgärden är för handen framhåller
riksskattenämnden, att det inte klart framgår att ansvaret åvilar den som
begärt åtgärden. Uttrycket i 1 § sista stycket sista meningen synes giva vid
handen att frågan skulle prövas på verkställighetsstadiet. Nämnden anför
vidare.

Den föreslagna rubriceringen synes även ha fått till töljd att det enligt
lagförslaget är oklart vem som skall pröva förutsättningarna för och besluta
om att beslag och husrannsakan skall »äga rum» hos annan än den, vilkens
räkenskaper skola bli föremål för granskning. Bestämmelserna om beslag
och husrannsakan hos dylik tredje man äro helt intagna i den paragraf i
lagförslaget, som behandlar frågan om var och hur handräckningen må
verkställas och som sålunda riktar sig direkt till polismyndigheten. Situationen
kan vara den att vid husrannsakan hos den skattskyldige framkommit,
att den handling som efterforskas undanstuckits hos tredje man. Polismyndigheten
torde sakna förutsättningar att pröva om handlingen är oundgängligen
erforderlig för taxeringsrevision ävensom om de synnerliga skäl
föreligga, som avses i författningsrummet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 62 år 1961

Besvärssakkunniga framhåller att polismyndighet alltid torde ha att i
anledning av en handräckningsframställning från en utanförstående myndighet
besluta rörande uppkommande verkställighetsfrågor på tjänstemannaansvar.
Att den handräckningssökande myndigheten utövar något slag
av befälsmakt över polismyndighet torde ej förekomma. Förutsättningarna
för tvångsverkställighet bör under sådana omständigheter ej knytas till begäran
om handräckning.

Även om polismyndighet väljes som organ för användningen av tvång,
måste förfarandet enligt de sakkunniga uppbyggas från den utgångspunkten
att fråga är om verkställighet genom en myndighet av ett beslut om tillhandahållande
av handlingar för revision, fattat av annan myndighet.

Departementschefen

Det föreliggande förslaget avser en detalj i samhällets åtgärder i kampen
mot skattefusket, men en viktig detalj. Som bekant utgör taxeringsrevision
den enda metod, med vars hjälp rörelseidkare, fria företagare och andra
skattskyldiga med invecklade ekonomiska förhållanden kan kontrolleras någorlunda
effektivt. När statsmakterna i mitten på 1950-talet under allmän
tillslutning antog en ny taxeringsförordning med den dubbla målsättningen
att åstadkomma ökad effektivitet och förbättrad rättssäkerhet, stod de nämnda
skattskyldiga i förgrunden vid strävandena för en effektivare kontroll.
Reglerna om taxeringsrevision moderniserades, och resurserna för denna
form av kontroll utökades. De då gjorda reformerna börjar nu bära frukt.
Erfarenheten har emellertid visat att ytterligare ansträngningar måste göras.
Behovet av intensifierad kontroll belyses av det i taxeringskontrollutredningens
betänkande omtalade förhållandet, att av de rörelseidkare som
under de senaste åren blivit föremål för s. k. kategorigranskning — det rör
sig alltså här om skattskyldiga som utvalts slumpvis och inte på grund av
misstanke om underdeklaration — inte mindre än omkring två tredjedelar
fått sina taxeringar höjda med i genomsnitt åtminstone 12 000 kronor var.
Jag har också för avsikt att, sedan nämnda betänkande remissbehandlats,
framlägga förslag till en avsevärd utbyggnad av resurserna för taxeringsrevision.

En svaghet i de nuvarande reglerna på området är emellertid, att myndigheterna
för genomförandet av taxeringsrevisioner i stor utsträckning är beroende
av att handelsböcker och andra handlingar, som skall bli föremål för
granskning, ställes frivilligt till förfogande. Mot dem som tredskas kan visserligen
användas vite, men effektiviteten i detta tvångsmedel är förhållandevis
begränsad; uppger den skattskyldige att handlingarna inte upprättats eller
att de förkommit, kan vite överhuvud inte användas. Vissa av de hörda
näringsorganisationerna har påpekat, att den skattskyldige under sådana
förhållanden blir skönstaxerad. I anledning härav bör erinras om att skönstaxering
inte får användas såsom sanktion mot en försumlig skattskyldig.
Med hänsyn till de krav som ur rättssäkerhetssynpunkt måste ställas på ut !5f

Uihang till riksdagens protokoll 1901. 1 samt. Nr 62

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1961

redningen även vid skönstaxeringar blir förhållandet tvärtom ofta att dessa
blir lägre än som motsvarar de verkliga inkomsterna. Vidare undgår den
skattskyldige att bli åtalad och dömd för oriktig deklaration.

Den utsträckning i vilken skattskyldiga utnyttjat de föreliggande möjligheterna
att hindra eller försvåra taxeringsrevisioner är synbarligen varieiande
i olika delar av landet. Missbruk av begränsningarna i myndigheternas
befogenheter på området uppmärksammades emellertid redan i 1955 års
proposition. De förut redovisade uttalandena från olika myndigheters sida
tyder på att frekvensen ökat under de år som därefter förflutit. Det ligger
också i sakens natur, att i den mån taxeringsrevisionerna intensifieras, antalet
fall av denna art kan komma att ytterligare öka.

Såsom besvärssakkunniga framhållit i sitt yttrande bör det tillses, att då
en befogenhet tillägges en myndighet, denna också kan på ett effektivt sätt
utöva densamma. En illojal skattskyldig bör inte kunna uppnå fördelar genom
att trotsa myndighetens bud. Att ett tvångsmedel av föreslagen art kan
få betydelse framgår bl. a. av att vid husrannsakan hos skattskyldiga, som
åtalats för falskdeklaration, ofta påträffats betydelsefulla räkenskapshandlingar
som undandragits tidigare företagen taxeringsrevision.

Det är i och för sig endast naturligt, att man på vissa håll kan känna tvekan
inför förslaget att utrusta taxeringsmyndigheterna med befogenhet att
använda tvång för att utfå handlingar för taxeringsrevision. I den mån invändningar
sålunda framförts synes man emellertid ha förbisett vissa väsentliga
omständigheter.

Taxeringsmyndigheterna är sålunda i det hänseende det här gäller för
narvarande sämre ställda än en part i en civilprocess; den sistnämnde kan
i samband med ett editionsföreläggande utverka domstolens beslut, att en
handling skall tvångsvis uttagas genom utmätningsmannens försorg. Någon
motsvarande möjlighet har taxeringsmyndigheterna för närvarande icke.

Vad åter angår de straffprocessuella tvångsmedlen beslag och husrannsakan,
med vilka en jämförelse eljest ligger närmast till hands, synes man
pa en del håll hysa en överdriven uppfattning om innebörden av de begränsningar
och särskilda rättssäkerhetsgarantier som härvid är föreskrivna.
Båda dessa åtgärder får tillgripas vid snart sagt varje brott, som inte har
karaktaren av renodlad ordningsförseelse. De kan sålunda bl. a. användas
. . Sfora §rupP av lagöverträdelser, där visserligen frihetsstraff ingår
i strafflatituden men böter likväl är normalstraffet, t. ex. vårdslöshet i trafik,
missfirmelse mot tjänsteman, lindrig misshandel, snatteri och överträelser
av olika näringsrättsliga författningar. i¥an synes med skäl kunna
stal a fragan, om det är av större vikt från allmän synpunkt, att tvångsmedel
kan anvandas vid misstanke om sådana lagöverträdelser än då en skattskyldig
undandrar sig att för taxeringsrevision utlämna handlingar som han
författningsenligt ar skyldig att upprätta, bevara och tillhandahålla för sådant
andamal. Vidare bör beaktas, att den domstolskontroll, till vilken vissa
remissinstanser, bl. a. överståthållarämbetet, hänvisat, i regel inte insättes
fonan pa tämligen sent stadium. Beslut om beslag och husrannsakan kan
meddelas och verkställas av varje åklagare eller undersökningsledare, i vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 dr 1961

fall t. o. in. av enskild polisman. Visserligen kan den som drabbats av beslag
alltid begära rättens prövning därav. Men detta innebär i regel att domstolen,
som i sådant fall skall hålla förhandling i saken sist å fjärde dagen,
prövar om de beslagtagna föremålen eller handlingarna skall återställas
först sedan de redan granskats av åklagaren eller undersökningsledaren.
Genomföres det föreliggande förslaget, kommer handlingar som omhändertagits
för taxeringsrevision oftast att vara återställda vid en motsvarande
tidpunkt. Enligt uttryckligt stadgande i taxeringsförordningen skall nämligen
för taxeringsrevision mottagna handlingar återlämnas så snart ske kan.
Jag vill i sammanhanget erinra om att de remissinstanser, som närmast
företräder sakkunskap på rättegångsbalkens område, godtagit förslaget från
här angivna utgångspunkter.

Näringslivets skattedelegation har i sitt yttrande uttalat, att eftersökande
och omhändertagande av en handling, som en skattskyldig ostridigt innehar
och som han obehörigen underlåtit alt utlämna, ter sig som en näppeligen
i och för sig diskutabel verkställighetsåtgärd. Delegationen vänder sig emellertid
emot att det föreslagna tvångsmedlet skall kunna användas för att
undersöka huruvida den skattskyldige innehar handling, vars existens ellei
innehav han förnekar. Tillika uttalas — liksom från advokatsamfundets

sida __ farhågor för att befogade sekretessintressen skulle kunna kränkas.

I fråga om den förstnämnda invändningen bör påpekas, att det väsentliga
intrånget i båda de angivna fallen består i att myndigheterna bereder sig
tillträde till den skattskyldiges lokaler och söker genom hans handlingar.
Huruvida sökandet avser en bestämd handling eller ej synes härvidlag ha
mindre betydelse. Det rör sig, som jag nyss framhållit, uteslutande om handlingar
som vederbörande författningsenligt är skyldig att upprätta, bevara
och tillhandahålla. Vad åler angår sekretessfrågan får jag erinra om att
taxeringsförordningen och däremot svarande författningar innehåller särskilda
bestämmelser, i vilka en avvägning skett mellan förekommande sekretessintressen
och skattemyndigheternas krav på insyn i den enskildes förhållanden.
Det föreliggande lagförslaget anknyter till dessa bestämmelser
och innehåller särskilda föreskrifter i syfte att skapa motsvarande skydd
vid en förrättning för att tvångsvis utlaga handlingar, som skall granskas
vid taxeringsrevision.

Jag har här tämligen utförligt uppehållit mig vid de olika invändningar
som framförts mot förslaget. Av vad jag anfört torde framgå, att jag icke
funnit dessa invändningar bärande. Jag är därför beredd att, liksom det
stora flertalet av de hörda myndigheterna och organisationerna, i princip
tillstyrka förslaget. I samband härmed vill jag betona, att de nya befogenheter
varom här är tal självfallet måste användas med omdöme och urskillning.
Såsom flera myndigheter påpekat torde det inte bli nödvändigt
alt utnyttja dessa befogenheter mer än i ett begränsat antal fall. Deras
största betydelse torde ligga däri, att allmänheten är medveten om deras
förliandenvaro.

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1961

Innan jag ingår på förslagets enskildheter, vill jag upptaga några frågor
av mera grundläggande natur.

Såsom framhållits i promemorian måste ansvaret för att här avsedda
tvångsåtgärder tillgripes endast när lagstadgade förutsättningar föreligger,
vila på den myndighet, som påkallar åtgärderna. I promemorian har b eslutanderätten
härutinnan d. v. s. rätten att — enligt promemorians
terminologi — påkalla handräckning tillagts den myndighet som förordnat
om taxeringsrevisionen eller däremot svarande granskning, d. v. s.
taxeringsintendenten i länet resp. kontrollstyrelsen. Länsstyrelsen kan dock
övertaga sådan fråga, och i vissa fall skall beslut meddelas av länsstyrelsen.
I några yttranden har ifrågasatts att beslutanderätten alltid skulle tillkomma
länsstyrelsen. Denna åsikt kan jag inte biträda. Likaväl som en åklagare,
alltså ena parten i ett brottmål, kan besluta om beslag och husrannsakan i
sådant mål, bör taxeringsintendenten kunna besluta om här avsedda åtgärder.
Jag anser mig emellertid såtillvida kunna tillmötesgå de framställda
önskemålen, att antalet fall i vilka länsstyrelsen skall besluta utökas. Sålunda
bör avgörandet tillkomma länsstyrelsen, om fråga uppkommer att
uttaga handlingar hos annan än den som är föremål för taxeringsrevision.
Vidare bör lagtexten utformas så att det klart framgår att länsstyrelsen, i
anledning av anförda klagomål eller av annan anledning, kan ingripa och
ev. upphäva taxeringsintendentens beslut. Inom länsstyrelsen bör dylika
frågor handläggas av landskamreraren, vilken i sin egenskap av ordförande
i prövningsnämnden är väl insatt i desamma. Beslut att påkalla de med
förslaget avsedda åtgärderna bör alltid meddelas skriftligen. På sätt ifrågasatts
i några yttranden bör uttrycklig föreskrift härom införas. Med nu angivna
jämkningar tillstyrker jag promemorieförslaget i hithörande delar.

Vid remissbehandlingen har man i regel ansett sig kunna godtaga att de
ifrågavarande åtgärderna, liksom beslag och husrannsakan, skall verkställas
av polismyndighet. I några yttranden har emellertid föreslagits
att denna uppgift i stället skall tillkomma vederbörande utmätningsman. Enligt
min mening talar starka skäl för detta förslag. Därmed förebygges att
åtgärderna uppfattas som led i en brottmålsutredning. Såsom besvärssakkunniga
framhållit, synes också vara av värde om man kan utnyttja den
erfarenhet i fråga om verkställighetsåtgärder av olika slag som finns hos
utmätningsmännen. Jag tillstyrker alltså förslaget, att åtgärderna skall
verkställas av vederbörande utmätningsman. Väljes denna ståndpunkt,
skulle det i och för sig kunna ifrågasättas, om det är erforderligt att i den
blivande lagen medtaga alla de regler rörande verkställigheten som promemorieförslaget
innehåller. En närmare reglering härutinnan torde emellertid
vara nödvändig i vad angår de av förslaget berörda sekretessfrågorna.
Även i övrigt finner jag det med hänsyn till åtgärdernas karaktär vara
angeläget att uttryckliga rättssäkerhetsgarantier uppställes.

I fråga om de allmänna förutsättningarna för tillgripande av de
föreslagna åtgärderna har i några yttranden uttalats önskemål om närmare
preciseringar. Det torde emellertid, såsom justitiekanslersämbetet framhål -

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1961

lit, möta svårigheter att i en lagtext närmare beskriva de olika situationer
där åtgärderna bör användas. För egen del vill jag förorda att såsom förutsättning
i lagtexten anges att den skattskyldige eller uppgiftsskyldige icke
på begäran fullgjort honom åvilande skyldighet att tillhandahålla handlingar
för granskning. Detta bör gälla vare sig underlåtenheten beror på att
han inte, såsom bort ske, upprättat eller bevarat handlingarna i fråga eller
han väl innehar dem men inte vill ställa dem till förfogande. Vidare bör
krävas, att handlingarna kan antagas vara av väsentlig betydelse för taxeringen.
Därmed understrykes, att förfarandet inte bör användas utan starka
skäl. Vid prövningen av frågan bör givetvis den beslutande myndigheten
göra sig noga underrättad angående omständigheterna i fallet, vilka åtgärder
granskningsmannen vidtagit för att erhålla tillgång till handlingarna
etc. I regel torde det vara lämpligt att granskningsmannen sammanfattar
för prövningen relevanta förhållanden i en skriftlig anmälan.

Enligt proinemorieförslaget skall som huvudregel gälla, att det föreslagna
förfarandet inte tillgripes utan att försök dessförinnan gjorts med vitesföreläggande.
I denna del har invändningar framförts i flera yttranden.
Enligt min mening bör bestämmelsen kvarstå som ett uttryck för att
förfarandet skall tillgripas endast om andra åtgärder inte är tillfyllest.
Emellertid kan förtjäna framhållas, att förhållandena ej sällan torde vara
sådana att ett vitesföreläggande skulle vara utan gagn och därför enligt de
föreslagna reglerna kan underlåtas. Så är uppenbarligen fallet, om granskningsmannens
anmodan att ställa handlingar till förfogande besvaras med
en uppgift att handlingarna i fråga aldrig upprättats eller att de förkommit
och det finns grundad anledning antaga att denna uppgift är oriktig.
Anledning att underlåta vitesföreläggande kan vidare, såsom länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län påpekat, föreligga, om den, som skall bli föremål
för taxeringsrevision, tidigare har försökt undandraga sig sådan granskning.
— Det ligger i sakens natur att redan granskningsmannen i förekommande
fall bör göra klart för vederbörande att tvångsmedel kan komma att
tillgripas. Att meddela föreskrifter om ett särskilt varningsförfarande finner
jag emellertid inte påkallat.

För det föreslagna förfarandet har i promemorian valts benämningen
h a n d r ä c k n i n g, varmed utsäges att det rör sig om åtgärder som verkställes
av eu myndighet på eu annan myndighets begäran. I några yttranden
har kritik anförts häremot, bl. a. under åberopande av alt förfarandet i allt
väsentligt överensstämmer med beslag och husrannsakan och alt dessa termer
därför borde begagnas. Enligt min mening är det av vikt, att förväxling
ej sker med de för brottmål avsedda åtgärderna beslag och husrannsakan.
Vad jag här förordat innebär också, att förfarandet i högre grad än i
proinemorieförslaget framstår som en verkställighetsåtgärd, utförd efter beslut
av beskattningsmyndighet. Jag förordar därför att den i promemorian
föreslagna benämningen bibehålies.

Vid remissbehandlingen har vidare ifrågasatts all i en författning sammanföra
de regler som gäller taxeringsrevision och därmed jämförliga åtgär -

Kungl. Maj.ts proposition nr 62 år 1961

der samt det nu föreslagna förfarandet. I anledning härav vill jag framhålla,
att frågan om rätt att begagna tvång otvivelaktigt är av sådan natur att den
bör regleras i civillag. Taxeringsrevision och annan liknande granskning däremot
är ett rutinmässigt led i skattekontrollen, och bestämmelserna härom
hör därför naturligt hemma i taxeringsförordningen och däremot svarande
författningar. Jag finner därför inte anledning frångå promemorian på denna
punkt.

IV. Förslagets detaljutformning

Inom finansdepartementet har, på grundval av vad jag i det föregående
anfört, verkställts en överarbetning av det vid promemorian fogade författningsförslaget.
Jag övergår nu till att behandla detaljerna i den föreslagna
lagstiftningen och följer då paragrafnummerordningen i det nya förslaget.

1 §•

Promemorian

Taxeringsrevision kan som förut nämnts anordnas både enligt taxeringstörordningen
och förordningen om allmän varuskatt. Med taxeringsrevision
jämställes enligt tredje stycket i det till promemorian fogade lagförslaget sådan
granskning av bokföring m. m. som äger rum enligt 9—11 §§ förordningen
om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning. Det har däremot,
framhålles i promemorian, i vart fall tills vidare, inte ansetts erforderligt att
öppna möjlighet till handräckning vid sådan bokföringskontroll, som anordnas
enligt uppbördsförordningen och förordningen angående uppbörd av
avgifter enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

För att handräckning skall få ske hos annan än den, hos vilken revisionen
skall ske, lcräves (se 2 § promemorieförslaget) att synnerliga skäl föreligger
för åtgärden. Det har exempelvis upplysts, att handlingen deponerats hos
denne. Såsom en ytterligare garanti mot opåkallade ingrepp av detta slag
föreskrives, att det skall röra sig om handling som är oundgängligen erforderlig
för taxeringsrevision.

Remissyttrandena 1 w.

Riksskattenämnden framhåller, att i 1 § första stycket i lagförslaget uttryckssättet
för tanken till att fråga är om handlingar som faktiskt finns
hos den, hos vilken revisionen skall äga rum, och fortsätter.

På sätt framhållits i promemorian är det emellertid av vikt att tvångsmedlen
skola kunna komma till användning även för de fall, där den skattskyldige
uppgiver att handling förkommit etc. eller där fråga är om efterforskning,
huruvida viss handling överhuvud finns hos den skattskyldige.
Lagtexten bör klart angiva, att husrannsakan må ske även för eftersökande
av handlingar, vilkas existens förnekas av den skattskyldige. Husrannsakan
och beslag böra sålunda få ske dels då den skattskyldige vägrar utlämna av

Kungl. Maj.ts proposition nr 62 år 1661

honom innehavda handlingar, och dels då den skattskyldige förklarar att
räkenskapshandlingar, som lagligen skola finnas eller som med hänsyn till
omständigheterna rimligen böra finnas, icke existera.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att handräckning bör kunna
komma i fråga även vid sådan bokföringskontroll, som anordnas enligt uppbördsförordningen.
Enligt länsstyrelsens erfarenhet har arbetsgivare i åtskilliga
fall icke efterkommit föreläggande att vid vite förete bokföring för
kontroll av att skatteavdrag vederbörligen verkställts. En möjlighet i sådana
fall att erhålla handräckning skulle bespara de lokala skattemyndigheterna
det tidsödande arbete, som en kontroll på andra vägar innebär. Man
kan också förutsätta, att de flesta arbetsgivare då skulle efterkomma anmaning
att förete sin bokföring hellre än att riskera husrannsakan.

Kontrollstyrelsen påpekar, att handräckningsbegäran endast kan avse
handlingar, och fortsätter.

Enligt 9 § förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning
skall skattskyldig lämna tillträde till lokaler, som användes i verksamheten.
Jämlikt 8 § samma förordning skall skattskyldig på anfordran utan ersättning
tillhandahålla prov på och beskrivning av vara som är eller kan antagas
vara skattepliktig ävensom prov å i verksamheten brukad vara. Kontrollstyrelsen
baserar sin kontrollverksamhet på inspektionsbesök hos skattskyldiga.
För att ett dylikt besök skall giva tillfredsställande resultat är det
oftast erforderligt att vederbörande tjänsteman erhåller tillträde till skattskyldigs
tillverknings-, försäljnings- och lagerlokaler. Det är också av stor
vikt att styrelsen för prövning av frågor angående skatteplikt erhåller tillgång
till varuprover. Att styrelsen får tillträde till av skattskyldig brukade
lokaler och tillgång till varuprover kan vara lika betydelsefullt som att styrelsen
får tillgång till skattskyldigs bokföring med därtill hörande handlingar.
Därför bör handräckning även här kunna ifrågakomma. De skäl som
i promemorian anföres mot användade av handräckning i förevarande fall
är enligt styrelsens mening icke bärande.

Det föreslagna stadgandet att handräckning må äga rum även hos annan
än den, vilkens bokföring och handlingar i övrigt skall bli föremål för
granskning, har föranlett uttalanden i flera remissyttranden. Besvärssakkunniga
framhåller att frågan om verkställiglietsåtgärder hos annan än den,
beträffande vilken revision beslutats, kräver särskild uppmärksamhet och
fortsätter.

Åläggandet att förete handling gäller enligt revisionsbeslutet allenast den
sistnämnde. Denne bör emellertid icke kunna omintetgöra ett revisionsbeslut
genom att överantvarda handlingarna till annan. Här uppstår eu råd
problem av varierande slag bl. a. med hänsyn till den rättsställning besittningshavaren
har i förhållande till den, mot vilken revisionsbeslutet är riktat.
Det är t. ex. väsentlig skillnad mellan det fall att en bank eller en advokat
mottagit handlingar i deposition och det fall att eu skattskyldig undanstuckit
handlingar hos eu medhjälpare. Invecklade civilrättsliga problem
kunna uppkomma härvidlag. Det torde vara synnerligen vanskligt att utfinna
allmänna regler om verkställighet hos tredje man, vilka i tillräcklig
grad beakta alla de olika intressen, som kunna vara förknippade med tredje
mans besittning av eftersökta handlingar. Vad i promemorian anföres

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1961

beträffande ifrågavarande problem ger icke tillräckligt underlag för en säker
bedömning. Besvärssakkunniga ha ej heller annorledes kunnat förskaffa
sig erforderlig överblick över hithörande frågeställningar. Framför regler,
vilkas konsekvenser icke kunna överskådas, torde vara att föredraga, afl
det överlåtes åt utmätningsman att med ledning av allmänna grundsatser
avgöra, i vad mån verkställighet av beslut om tillhandahållande av handlingar
må ske hos tredje man. De problem, som kunna uppkomma, torde
icke i nämnvärd mån skilja sig från problemen vid utsökning.

Det kan, anför de sakkunniga vidare, ifrågasättas, om icke för verkställighet
hos tredje man bör krävas ett särskilt beslut av beskattningsmyndigheten
innefattande åläggande för tredje man att förete de eftersökta handlingarna.
Tvångsverkställighet hos denne tredje man bör givetvis då icke få förekomma
annat än om han vägrat utlämna handlingarna, sedan han erhållit
del av det mot honom riktade beslutet att tillhandahålla dem. Därefter anföres.

Utmätningsmans verkställighetsåtgärder torde vara överklagbara i vanlig
ordning. Även om klagomöjligheten i allmänhet ej kommer att spela någon
roll, kunna besvär dock bliva av betydelse t. ex. i de fall, då verkställighet
ägt rum hos tredje man och denne därigenom anser sig kränkt. En hänvisning
till utsökningslagens klagoregler torde vara tillfyllest.

Länsstyrelsen i Värmlands län erinrar om att enligt promemorian förutsättningarna
för ett handräckningsförfarande prövas av den som begär
handräckningen och att polismyndigheten endast har att konstatera, huruvida
åtgärden påkallats av behörig myndighet. Om motsvarande skall gälla
i fråga om de särskilda strängare förutsättningarna för att handräckning
skall få ske hos tredje man, synes, enligt länsstyrelsen, icke klart. En närmare
precisering härvidlag och jämväl en fylligare beskrivning och ytterligare
exemplifiering rörande förutsättningarna i angivet hänseende bör därför
enligt länsstyrelsens uppfattning givas. Det vore därvid enligt länsstyrelsen
önskvärt, om jämväl frågan angående möjligheterna att med beaktande
av tillbörliga rättssäkerhetsgarantier genom handräckning få undersöka
bankfack närmare berördes.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län säger sig vara helt införstådd med
att »synnerliga skäl» måste vara för handen när handräckningen grundas
på ett antagande att handlingarna finnes hos viss annan person eller institution,
t. ex. advokat eller bank. Därefter anför länsstyrelsen.

Emellertid förekommer icke sällan, att de skattskyldiga låta förvara sina
räkenskaper hos bokföringsmedhjälpare, bokföringsbyråer etc. 1 sådana fall
kan inträffa, att den skattskyldige själv förklarar s''ig villig tillhandahålla
räkenskaperna för taxeringsrevision, men att bokföringsmedhjälparen vägrar
eller förhalar överlämnandet. Länsstyrelsen förmenar, att i fall, där
handling, som är oundgängligen erforderlig för taxeringsrevision, finnes hos
annan än den, vilkens bokföring och handlingar i övrigt skola bli föremål
för granskning, och det är otvistigt, vem denne andre är, handräckning hos
denne bör kunna ske på samma skäl som hos den skattskyldige själv.

Riksskattenämnden framhåller att såsom förutsättning för att handräckning
skall få ske hos tredje man lämpligen synes böra gälla, alt grundad
anledning finnes till antagande, att handlingen finnes hos honom, samt att

Kangl. Maj:ts proposition nr 62 år 1961

han icke efter anmodan tillhandahåller eller framskaffar handlingen i fråga.
Liknande synpunkter framför justitiekanslersämbetet och 1951 års rättegångskommitté.

Departementschefen

Bestämmelserna om vem som äger besluta handräckning har överförts
till 2 §, vars sista stycke även anger att handräckning skall verkställas av
utmätningsmannen.

I övrigt har ordalydelsen i 1 § första stycket jämkats i anledning av vad
riksskattenämnden anfört.

Vad länsstyrelsen i Södermanlands län uttalat om önskvärdheten av att
handräckning kan ske även vid sådan bokföringskontroll, som anordnas enligt
uppbördsförordningen, synes böra beaktas. I anslutning härtill bör
handräckningsförfarandet också ställas till förfogande för kontroll rörande
avgifter till den allmänna tilläggspensioneringen m. m. I de nu nämnda
fallen bör dock rätten att besluta handräckning förbehållas länsstyrelsen.
_. j den mån det skulle kunna tänkas bli aktuellt att påkalla handräckning
för kontroll för olika slag av skatter och avgifter utgår jag från att
erforderlig samordning äger rum, i första hand genom länsstyrelsens försorg.

Kontrollstyrelsens önskemål att kunna erhålla handräckning för utfående
av varuprov och erhållande av tillträde till lokaler anser jag mig däremot
åtminstone för närvarande icke kunna tillstyrka.

Utan särskilt stadgande torde vara klart, att när vitesföreläggande ägt rum,
den i föreläggandet utsatta tidens utgång skall avvaktas innan handräckning
begäres.

Såsom föreslagits i promemorian bör handräckning icke få ske hos annan
än den, som är föremål för taxeringsrevision, med mindre synnerliga skäl
därtill föreligger. För handräckning hos tredje man bör vidare krävas, att
den ifrågavarande handlingen är oundgängligen erforderlig för taxeringsrevisionen
samt att det finnes grundad anledning till antagande att handlingen
finnes hos honom. Ytterligare bör enligt min mening gälla, att dylik
handräckning endast får beslutas av länsstyrelsen. Det ligger i sakens natur
att_innan sådant beslut fattas — det tillses att andra åtgärder först vid tagits

för att erhålla handlingen. Framkommer det exempelvis att handlingen
deponerats i hank eller hos advokat, bör, om handlingen inte genom dessas
förmedling frivilligt ställes till förfogande, förordnande meddelas om
taxeringsrevision hos banken eller advokaten för granskning av handlingen.

2 §•

Departementschefen

I denna paragraf har sammanförts de olika bestämmelser som i enlighet
med vad som förordats i den allmänna motiveringen bör gälla i avseende å
rätten att besluta om handräckning. Vidare anges i sista stycket att handräckningen
skall verkställas av vederbörande utmätningsman.

Kungt. Maj:ts proposition nr 62 år 1961

Innebörden av de föreslagna bestämmelserna om beslutanderätten är, att
länsstyrelsen samt den myndighet som beslutat om taxeringsrevision eller
däremot svarande granskning, d. v. s. taxeringsintendenten i länet eller
kontrollstyrelsen, var för sig är behöriga att begära handräckning. I vissa
särskilt uppräknade fall är dock beslutanderätten förbehållen länsstyrelsen.
Vidare kan länsstyrelsen, om klagomål anförts eller anledning därtill eljest
föreligger, inhibera en handräckning som begärts av annan myndighet än
kontrollstyrelsen.

Såsom torde framgå av författningstexten, ankommer det uteslutande på
den begärande myndigheten att avgöra om handräckning skall ske. Utmätningsmannen
har sålunda inte att pröva förutsättningarna för åtgärden i
annan mån än att han förvissar sig om att framställningen i ärendet gjorts
av därtill behörig myndighet och att vederbörligt beslut föreligger. Om
samtliga de handlingar som avses med åtgärden frivilligt överlämnas till
utmätningsmannen, behöver självfallet någon handräckning inte ske. Angående
utmätningsmannens beslutanderätt i övrigt i frågor, som uppkommer
vid själva förrättningen, hänvisas till vad som anföres under 6 §.

3 §•

Departementschefen

Paragrafen överensstämmer med 2 § i det vid promemorian fogade lagförslaget
utom i det att bestämmelserna om handräckning hos annan än den som
är föremål för taxeringsrevision flyttats till 1 § sista stycket (jfr även 2 §).

4 §.

Promemorian

Pal agrafen (3 § i det till promemörian fogade lagförslaget) överensstämmer
med 28 kap. 6 § rättegångsbalken med den jämkningen att handräckning
inte under några förhållanden får äga rum nattetid.

Remissyttrandena

Riksskattenämnden framhåller att den tid å dygnet, då handräckningsåtgärd
ej må vidtagas, bör utsträckas till mellan klockan 21 och klockan 9.

Betiäffande de tvångsåtgärder som må användas vid handräckningsförfarandet
anför besvärssakkunniga.

Polismyndighet äger redan på grund av sin allmänna ställning tillgång
till de våldsbefogenheter, som erfordras för uttagande av handlingar. I och
för sig vore det därför tänkbart att lämna frågan härom öppen och låta
dessa befogenheter följa av verkställighetsuppdragets natur. I den mån man
i stället väljer en enumerativ metod, bör tillses att denna uppräkning blir
fullständig. Utelämnas en befogenhet, måste nämligen detta förhållande
tolkas så att denna icke skall stå till förfogande. Det faller exempelvis i ögonen
att rätt till kroppsvisitation icke medtagits i lagförslaget. Såvitt besvärssakkunniga
kunna bedöma, torde en sådan rätt icke kunna undvaras utan

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1961

risk för att verkställighetsförfarandet blir ineffektivt. En uppräkning av
tvångsbefogenheterna bör därför innefatta även rätt till kroppsvisitation.

Även riksskattenämnden uttalar tvekan huruvida kroppsvisitation omfattas
av bestämmelsen i 2 § i det till promemorian fogade lagförslaget.
Nämnden förutsätter att avsikten varit att inga andra tvångsmedel än beslag
och husrannsakan skall omfattas av lagförslaget och finner anledning för
närvarande icke heller föreligga att påyrka en ytterligare utökning av tvångsmedlen
vid taxeringsrevision. Liknande synpunkter framföres av länsstyrelsen
i Hallands län.

Departementschefen

Paragrafen upptar samma bestämmelser som 3 § i det vid promemorian
fogade lagförslaget med den av riksskattenämnden föreslagna jämkningen.

I anledning av vad i övrigt anförts vid remissbehandlingen vill jag som
min mening uttala, att de i förslaget angivna befogenheterna att bruka tvång
torde vara tillfyllest. Jag kan alltså icke, såsom ifrågasatts på några håll,
tillstyrka att kroppsvisitation får företagas i samband med här avsedda förrättningar.

5 §•

Departementschefen

Denna paragraf som motsvarar 4 § i promemorieförslaget ansluter sig till
28 kap. 7 § första och andra styckena rättegångsbalken.

6 §•

Promemorian

Föreskriften att taxeringsintendenten, kontrollstyrelsens tjänsteman eller
granskningsmannen skall vara närvarande vid förrättningen har utformats
i viss anslutning till 27 kap. 12 § rättegångsbalken. Representanten för
skattemyndigheten har ensam rätt att avgöra om en handling skall omhändertas
eller ej. I övrigt ankommer det emellertid på den närvarande representanten
för polisen att såsom förrättningsman leda förrättningen och tillse
att föreskrifterna om hur denna skall verkställas blir uppfyllda. Detta
hindrar självfallet inte att den närvarande representanten för skattemyndigheten
tillhandagår med sin sakkunskap.

Remissyttrandena

Besvärssakkunniga betonar, att beslutanderätten vid förrättningen självfallet
måste tillkomma polismyndigheten. Beskattningsmyndighetens representant,
som näppeligen kan utöva någon befälsmakt över polismannen,
fungerar vid detta tillfälle endast som sakkunnig. Länsstyrelsen i Östergötlands
län framhåller att då taxeringsintendenten på grund av andra göromål
i allmänhet torde vara förhindrad att närvara vid handräckningsförrättning -

Kungl. Maj.ts proposition nr 62 år 1961

en torde detta åliggande merendels komma att åvila vederbörande granskningsman.
Om emellertid denne på grund av laga förfall, exempelvis sjukdom,
skulle bli förhindrad att närvara, bör enligt länsstyrelsen den möjligheten
finnas att taxeringsintendenten uppdrager åt någon annan av taxeringsrevisionens
personal att närvara vid förrättningen.

Departementschefen

Rätten att besluta vid handräckningsförrättningen, liksom ansvaret för
genomförandet av densamma, bör ligga hos utmätningsmannen. Situationen
torde emellertid ej sällan bli den, att utmätningsmannen vid förrättningens
början ej vet, vilka handlingar han skall omhändertaga. Han är i regel ej
heller tillräckligt sakkunnig i skattefrågor för att kunna avgöra huruvida
påträffade handlingar kan vara av betydelse vid taxeringsrevisionen. Utmätningsmannen
måste därför ha biträde av sakkunnig representant för beskattningsmyndigheten.
Den sakkunniges uppgift bör dock endast bli att
vara rådgivare åt utmätningsmannen. Det bör sålunda enligt min mening
ankomma på utmätningsmannen ensam att besluta, om viss handling skall
omhändertagas eller ej. Paragrafen, som motsvarar 5 § i det vid promemorian
fogade förslaget, har utformats i enlighet härmed. — I regel torde vederbörande
granskningsman böra tjänstgöra som sakkunnig. Såsom länsstyrelsen
i Östergötlands län ifrågasatt bör emellertid jämväl annan tjänsteman
kunna förordnas härtill.

7 §•

Promemorian

Bestämmelserna i första och andra styckena (6 § i det till promemorian
fogade lagförslaget) utgör motsvarighet till 27 kap. 13 § och 28 kap. 9 §
rättegångsbalken.

Därjämte har i tredje stycket upptagits föreskrifter om att den hos vilken
taxeringsrevision skall ske — denne kan undantagsvis vara annan än den
hos vilken handräckning äger rum — skall erhålla underrättelse om innehållet
i 7—9 §§ i det till promemorian fogade lagförslaget. Underrättelsen kan
lämnas muntligen. Anteckning om att underrättelse lämnats bör lämpligen
göras i förrättningsprotokollet.

Remissyttrandena

Justitiekansler sämbetet ifrågasätter om inte den, hos vilken taxeringsrevision
skall ske, alltid skall erhålla underrättelse om de bestämmelser i
7—9 §§ som gäller möjlighet att undantaga viss handling från handräckning
och granskning. Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller att enligt
rättegångsbalken skall beslagtaget föremål noga beskrivas. Någon dylik
beskrivning av räkenskapsböcker och andra handlingar, som genom hand -

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1961

räckning omhändertages, synes visserligen icke erforderlig men det torde
enligt länsstyrelsens mening ur olika synpunkter vara önskvärt att i handräclcningsprotokollet
intages en fullständig förteckning över berörda handlingar.
En komplettering i förevarande avseende av 6 § i förslaget torde
därför, enligt länsstyrelsen, få anses påkallad.

Departementschefen

Den hos vilken taxeringsrevision skall ske bör, i enlighet med vad justitiekanslersämhetet
förordat, såvitt möjligt vid handräckningsförrättningen
göras uppmärksam på möjligheten att få viss handling undantagen från
granskning. I protokollet över handräckningen bör, såsom länsstyrelsen i
Östergötlands län framhållit, även förtecknas de handlingar som omhändertagits.
Paragrafen överensstämmer i övrigt med 6 § i promemorieförslaget.

8—10 §§.

Promemorian

Den första av dessa paragrafer (7 § i det till promemorian fogade lagförslaget)
avser det fallet att den, hos vilken taxeringsrevision skall ske, begagnat
sig av sin rätt att hemställa hos länsstyrelsen alt viss handling av
sekretesskäl skall undantas från revisionen. Enligt vad här föreslås utgör
sådan framställning inte hinder för att handlingen uttas genom handräckning.
Dylik åtgärd får emellertid endast beslutas av länsstyrelsen. Dennas
beslut förutsätter, som förut anmärkts, att länsstyrelsen åtminstone
preliminärt tagit ställning till ansökan om handlingens undantagande från
revision. Såsom likaledes tidigare påpekats kan det vara lämpligt att i här
avsedda situationer frågan om handräckning i dess helhet hänskjutes till
länsstyrelsen. Har emellertid framställningen avslagits genom laga kraftvunnet
beslut, föreligger inte hinder att genom handräckning uttaga handlingen
i vanlig ordning.

Paragrafen förutsätter att den, hos vilken taxeringsrevision skall ske, i
förväg gjort framställning till länsstyrelsen om handlings undantagande
från revisionen. Fråga om sådan framställning kan emellertid stundom bli
aktuell först i samband med en handräckningsförrättning. Denna situation
regleras i 9 § i det till promemorian fogade lagförslaget.

Medan 7 § avser handlingar som i och för sig kan vara föremål för taxeringsrevision
men av sekretesskäl kan böra undantas för granskning, behandlar
8 § (i det till promemorian fogade lagförslaget) det fallet att den,
hos vilken revisionen skall ske, gör gällande att en handling är av beskaffenhet
att överhuvudtaget inte kunna granskas vid taxeringsrevision. Han
anser exempelvis, att det är fråga om privatbrev e. dyl. Ett sådant påslående
utgör, därest den närvarande representanten för skattemyndigheten är av
annan mening, inte hinder för att handlingen omhändertas. Den, hos vilken

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1961

revisionen sker, äger emellertid enligt förevarande paragraf göra framställning
hos länsstyrelsen om att handlingen skall återställas. Sådant ärende
bör prövas skyndsamt.

Klagorätten är inte tidsbegränsad. Inkommer han med sin framställning
inom en vecka och har han redan vid förrättningen tillkännagivit sin avsikt
att vända sig till länsstyrelsen, vinner han emellertid enligt den föreslagna
bestämmelsen i 9 § i promemorieförslaget att handlingen inte får granskas
av annan än länsstyrelsen förrän frågan avgjorts.

Bestämmelsen i 9 § i promemorieförslaget är gemensam för det fall att
den, hos vilken revisionen skall ske, anser att en handling bör undantas från
taxeringsrevision av sekretesskäl (jfr 7 §) och att han gör gällande att en
handling överhuvudtaget inte får granskas vid taxeringsrevision (8 §). I båda
fallen kan han vid meningsskiljakligheter med den närvarande representanten
för myndigheten vinna rättelse genom framställning till länsstyrelsen.
Föreligger det först angivna fallet — den, hos vilken revisionen skall ske,
anser att handling, som i och för sig är av beskaffenhet att få granskas, bör
undantas av sekretesskäl —- kan framställningen till länsstyrelsen ha gjorts
redan före förrättningen. I sådant fall får handlingen enligt 7 § i promemorieförslaget
inte omhändertas med mindre länsstyrelsen förordnat därom. I
övriga fall föreligger däremot inte hinder för att handlingen omhändertas.

hör att klagorätten skall kunna praktiskt utnyttjas, föreslås i förevarande
paragraf bestämmelser, enligt vilka den, hos vilken revisionen skall ske,
kan hindra att handlingen granskas av beskattningsmyndigheterna, innan
länsstyrelsen avgjort ärendet. Detta sker genom att han vid förrättningen
tillkännager att han avser att göra framställning till länsstyrelsen rörande
viss handling. Denna skall då omedelbart förseglas. Han får sedan en vecka
på sig att inkomma med framställningen. Gör han detta, får, intill dess
ärendet avgjorts, handlingen granskas endast av länsstyrelsen. Avslås framställningen
eller inkommer sådan inte inom den förut angivna tiden av en
vecka, medtas handlingen vid taxeringsrevisionen.

Genom bestämmelserna i 7—9 §§ i promemorieförslaget har viss motsvarighet
skapats till reglerna om rättens prövning av beslag i 27 kap. 5 och 6 §§
rättegångsbalken. Jämför även 27 kap. 2 § samma balk.

Remissyttrandena

Justitiekanslersämbetet finner det tveksamt om den åtskillnad mellan
handlingar av de slag, som avses i 7 § och i 8 §, bör upprätthållas. Ämbetet
finner det oklart om uttrycket i 8 § »handling som icke må bli föremål för
granskning vid sådan revision» måste uppfattas så, att det avser allenast
handling som överhuvudtaget icke kan bli föremål för granskning, eller om
icke uttrycket i själva verket får anses omfatta även handling, som är av
betydelse för revisionen men som av sekretesskäl kan finnas böra undantagas
därifrån. Ämbetet ifrågasätter, om det icke skulle vara till fördel, därest
samma regler komme att gälla för de båda grupperna handlingar: dem

Kungi. Maj:ts proposition nr 62 år 1961

som av sekretesskäl kan undantagas från taxeringsrevision och dem som
överhuvudtaget icke må bli föremål för granskning vid sådan revision. Därefter
anföres.

Ämbetet får vidare ifrågasätta, om icke uttrycklig bestämmelse bör meddelas
därom, att vad som föreskrives i 9 § för det fall, att den hos vilken revisionen
skall ske vid förrättning för handräckning meddelat, att han avser
att göra framställning varom här är fråga, också, utom såvitt angår handlingens
försegling, bör gälla, därest framställning i ämnet göres först efter
förrättningen och utan att någonting därom då meddelats men framställningen
inkommer före utgången av den angivna fristen av en vecka. Införandet
av en sådan möjlighet synes kunna bli av betydelse för den hos vilken
handräckning äger rum, särskilt då förrättningen företagits i hans frånvaro.
För sistnämnda fall torde böra övervägas bestämmelse om att de omhändertagna
handlingarna ej må granskas vid taxeringsrevision, förrän en
vecka förflutit från dagen för förrättningen, där ej länsstyrelsen annorlunda
förordnar. Har den hos vilken handräckning ägt rum varit närvarande vid
förrättningen men först därefter, i framställning till länsstyrelsen, väckt
fråga om undantagande av handling, torde det böra ankomma å länsstyrelsen
alt förordna om inställande av vidare granskning av handlingen, när
skäl härtill finnas; jfr 9 § sista punkten. Finner länsstyrelsen vid prövning
av framställning, som omförmäles i 9 §, den därmed avsedda handlingen
icke böra omfattas av granskningen, synes det naturligt, att länsstyrelsen
utan särskild föreskrift därom förordnar om återställande av handlingen
och detta vare sig handlingen är av den beskaffenhet, som avses i 7 eller i
8 §. Anses föreskrift om handlingens återställande böra upptagas i författningen,
torde sådan kunna inflyta i 9 g. 8 § synes kunna utgå.

Departementschefen

I förevarande paragrafer, som motsvarar 7—9 §§ i det vid promemorian
fogade lagförslaget, upptas bestämmelser om sekretesskydd. Bestämmelserna
avser dels handlingar, som inte rör den granskade verksamheten och på
den grund överhuvud inte får medtas vid taxeringsrevision, t. ex. privatbrev
o. dyl. (9 §), dels handlingar, som visserligen rör den granskade verksamheten
och skulle kunna vara av betydelse för granskningen men som av hänsyn
till föreliggande tystnadsplikt m. in. genom beslut enligt 56 § 4 mom.
taxeringsförordningen eller däremot svarande författningsrum kan undantas
från revisionen (8 §). Utgångsläget med avseende å de skilda slag av
handlingar det här gäller är alltså olika. I det förstnämnda fallet rör det
sig om handlingar, som under alla förhållanden skall vara undandragna
skattemyndigheternas insyn och om vilka delade meningar normalt inte
skall behöva uppstå. Skulle likväl tvist uppkomma, göres särskild framställning
hos länsstyrelsen enligt 9 § om handlingens återställande. I det senare
fallet anknytes som nämnts till ett i taxeringsförordningen reglerat förfarande
för att avgöra om en handling, som i och för sig kan granskas, likväl
hör undantas. Beträffande sådan handling gäller enligt 2 §, att handräckning
inte må lämnas utan att länsstyrelsen beslutat om handräckningen
i dess helhet eller i detta speciella hänseende. Genom 10 § tillförsäkras
den, hos vilken taxeringsrevisionen skall ske, en rätt att få båda slagen av

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1961

handlingar undantagna från skattemyndigheternas insyn, till dess länsstyrelsen
avgjort sekretessfrågan. Enligt min mening har genom de föreslagna
bestämmelserna skapats ett godtagbart skydd mot kränkningar av befogade
sekretessintressen. De ansluter sig, såsom påpekats i promemorian, till motsvarande
bestämmelser i rättegångsbalken rörande beslag och husrannsakan.
I anslutning till vad justitiekanslersämbetet förordat bör emellertid
särskilda bestämmelser meddelas för att göra sekretesskyddet effektivt även
i fall då den, hos vilken taxeringsrevision skall ske, inte varit närvarande
vid handräckningsförrättningen och där kunnat bevaka sin rätt. — Det
kan förtjäna tilläggas, att länsstyrelsen vid här avsedd prövning icke bör
granska handling, i fråga om vilken sekretesskydd påkallats, om ansökningen
i ärendet innehåller tillräckligt underlag för prövningen.

11 §.

Promemorian

Klagan över länsstyrelsens beslut över framställning enligt 8 § i promemorieförslaget
synes lämpligen böra prövas i regeringsrätten. Härav påkallas
ändring i regeringsrättslagen.

Remissyttrandena

Justitiekanslersämbetet framhåller, att för närvarande, då vitesföreläggande
är det enda medel som står till buds för att framtvinga en handlings utlämnande,
har den mot vilken föreläggandet riktas dock möjlighet att få
frågan om skyldigheten att utlämna handlingen prövad såväl i kammarrätten
som i regeringsrätten i samband med besvär över beslut om vitets utdömande.
Enligt förslaget kan emellertid, framhåller ämbetet, handräckning
för handlingens uttagande beslutas utan att utdömande av vite ifrågakommit,
och om så skett samt länsstyrelsen vid tiden för handräckningsbeslutet
redan avslagit en begäran om handlingens undantagande av sekretesskäl
från revisionen eller senare ogillar en sådan vid handräckningsförrättningen
framställd, av förrättningsmannen ej bifallen begäran, är den hos vilken
revisionen skall äga rum betagen möjligheten att få frågan om handlingens
undantagande prövad i högre instans. Ämbetet fortsätter.

Sådan möjlighet synes böra stå öppen i fråga om alla slags handlingar.
Det torde vidare kunna ifrågasättas, om anledning finnes att låta olika besvärsmyndigheter
pröva frågan om handlings tillhandahållande för taxeringsrevision,
allteftersom spörsmålet kommer upp i samband med besvär
över utdömande av vite, i vilket fall talan såsom nämnts kan fullföljas till
kammarrätten och därifrån till regeringsrätten, eller det gäller klagan som
avses i 10 § i förslaget, då regeringsrätten är tänkt som ensam besvärsinstans.
Att i sistnämnda fall icke anlita kammarrätten såsom klagoinstans
synes mindre tilltalande även med hänsyn till regeringsrättens arbetsbörda.

Departementschefen

På sätt justitiekanslersämbetet ifrågasatt bör, om genom handräckning
omhändertagits handling beträffande vilken ansökan om dess undantagande
från taxeringsrevision gjorts enligt 56 § 4 mom. taxeringsförordning -

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1961

en eller däremot svarande författningsrum, besvär få föras mot länsstyrelsens
beslut trots däremot eljest gällande förbud. För besvären bör gälla samma
regler som i promemorian föreslagits i fråga om besvär över beslut enligt
9 §.

Med hänsyn till intresset av att få snabba avgöranden i här avsedda frågor
bör besvären, såsom förordats i promemorian, prövas av regeringsrätten.

Talan mot utmätningsmannens beslut får i vanlig ordning föras enligt
utsökningslagens regler. Det synes knappast erforderligt att erinra härom
i den föreslagna lagen.

12 §.

Departementschefen

I enlighet med påpekande i några yttranden har upptagits särskild föreskrift,
att kostnaderna för förrättning enligt lagen skall åvila statsverket.
Kostnaderna synes böra bestridas av anslagsposten till kostnader för årlig
taxering.

Den föreslagna lagen synes böra träda i kraft den 1 juli 1961.

V. Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över det inom finansdepartementet upprättade förslaget till lag om
handräckning åt beskattningsmyndighet — vilket som Bilaga torde få fogas
vid statsrådsprotokollet för denna dag — måtte för det i 87 § regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Ragnar Sohlman

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1961

Bilaga

Förslag

till

lag om handräckning åt beskattningsmyndighet

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Har, i enlighet med vad därom är stadgat, beslut meddelats om taxeringsrevision
och tillhandahåller icke den, hos vilken revisionen skall ske, på begäran
räkenskaper eller andra handlingar som skola granskas, må handräckning
erhållas enligt bestämmelserna i denna lag för eftersökande och
utfående av sådan handling.

Handräckning må ej begäras, med mindre granskning av handlingarna
kan antagas vara av väsentlig betydelse för taxering eller för fastställande av
skyldighet att erlägga eller redovisa skatt eller avgift samt vitesföreläggande
ägt rum. Om sådant föreläggande uppenbarligen skulle vara utan gagn eller
fara är i dröjsmål, må dock handräckning begäras, oaktat vite ej förelagts.

Förekommer grundad anledning antaga att handling, som är oundgängligen
erforderlig för taxeringsrevision, finnes hos annan än den, vilkens
räkenskaper och handlingar i övrigt skola granskas, må, om synnerliga
skäl därtill äro, framställning om handräckning göras med avseende å honom.

Vad i denna lag stadgas om taxeringsrevision skall även hava avseende
på granskning, som avses i 9—11 §§ förordningen om förfarandet vid viss
konsumtionsbeskattning, samt kontroll enligt 78 § 1 mom. uppbördsförordningen
och 7 § tredje stycket förordningen angående uppbörd av avgifter
enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

2 §•

Beslut att begära handräckning meddelas av länsstyrelsen eller av den
myndighet som förordnat om taxeringsrevisionen. Skall handräckning ske
för kontroll enligt annan författning än taxeringsförordningen eller förordningen
om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning, eller skall handräckning
verkställas hos annan än den, vilkens räkenskaper eller handlingar
i övrigt skola granskas, eller uppkommer fråga om handräckning
för utfående av handling som avses nedan i 8 §, må dock framställning om
handräckning i sådant hänseende endast göras av länsstyrelsen.

Har annan myndighet än kontrollstyrelsen beslutat begära handräckning,
må länsstyrelsen, om skäl därtill äro, upphäva beslutet.

Handräckning verkställes av utmätningsmannen. Begäran om handräckning
skall skriftligen meddelas denne.

3 §•

Handräckning må, utom i fall som avses i 1 § tredje stycket, endast verkställas
hos den, vilkens räkenskaper och handlingar i övrigt skola granskas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1961

För eftersökande av handling må undersökning äga rum i hus, rum eller
slutet förvaringsställe, så ock å annat ställe, även om det icke ar tillgängligt
för allmänheten.

4 §.

Vid handräckning må olägenhet eller skada ej förorsakas utöver vad som

är oundgängligen nödvändigt. , . .... .

Rum eller förvaringsställe må, om det erfordras, öppnas pa satt utmätningsmannen
finner lämpligt. Har så skett, skall det efter förrättningen pa

lämpligt sätt tillslutas. Q

Handräckning må ej verkställas mellan klockan 21 och klockan 9.

5 §.

Vid handräckning skall ett av utmätningsmannen anmodat trovärdigt
vittne närvara. Utmätningsmannen äger anlita erforderligt biträde av sakkunnig
eller annan. . _ e

Den, hos vilken handräckning äger rum, eller, om han ej ar tillstädes,
hans hemmavarande husfolk eller hos honom anställd skall erhalla tillfa le
att övervara förrättningen, så ock att tillkalla vittne, dock utan att förrättningen
därigenom uppehälles. Har varken han eller någon av hans husfolk
eller anställda eller av dem tillkallat vittne närvarit, skall han så snart ske
kan underrättas om den vidtagna åtgärden.

6 §•

Förrättningen skall övervaras av den, åt vilken taxeringsrevisionen uppdragits
eller av tjänsteman som därtill förordnats av myndighet som beslutat
revisionen. Vid förrättningen omhändertagen handling skall genast utan
närmare granskning överlämnas till denne.

7 §•

Över handräckning skall föras protokoll, vari angives ändamålet med förrättningen
och vad därvid förekommit. I protokollet skall intagas forteckning
över de handlingar som omhändertagits.

Den, hos vilken handräckning företagits, äger på begäran erhålla bevis

därom. . . . , ,, , • ,

Om hinder ej möter, skall den, hos vilken taxeringsrevision skall ske, vid

förrättningen underrättas om innehållet i 8—10 §§.

8 §■

Handräckning må, efter beslut av länsstyrelsen enligt bestämmelserna i
2 §, företagas utan hinder av att, enligt vad därom är stadgat, den, hos
vilken taxeringsrevision skall ske, gjort framställning om att med förrättningen
avsedd handling skall undantagas från revisionen. Handlingen ma
dock ej granskas av annan än länsstyrelsen, förrän denna beslutat o\ei
framställningen.

9 §•

Förmenar den, hos vilken taxeringsrevision skall äga rum, att vid handräckning
omhändertagits handling, som icke må bliva föremål för granskning
vid sådan revision, äger han hos länsstyrelsen göra framställning om
handlingens återställande. Ärendet skall prövas så snart ske kan.

4 Iiihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. Nr 62

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1961

10 §.

Har den, hos vilken taxeringsrevision skall äga rum, vid förrättning för
handräckning tillkännagivit att han avser att göra framställning, som omförmäles
i 8 eller 9 §'', skall handlingen genast av utmätningsmannen förseglas.
Inkommer framställningen inom en vecka, må, intill dess ärendet avgjorts,
handlingen granskas allenast av länsstyrelsen. Senare inkommen
framställning utgör, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar, icke hinder
för handlingens granskning vid taxeringsrevision.

Om den, hos vilken taxeringsrevision skall ske, icke varit närvarande vid
förrättningen, må, såvitt angår därvid omhändertagna handlingar, revisionen
ej påbörjas tidigare än en vecka efter förrättningen. I avbidan härpå skola
handlingarna förvaras hos länsstyrelsen. Inkommer framställning som i
första stycket sägs, skall beträffande handling som avses med framställningen
förfaras på sätt i första stycket angives.

11 §•

Över länsstyrelsens beslut i fråga, som avses i 9 §, må klagan föras hos
Konungen genom besvär, vilka skola ingivas eller insändas till finansdepartementet.

Har vid handräckning omhändertagits handling, beträffande vilken
gjorts i 8 § avsedd framställning, må, utan hinder av däremot eljest stadgat
förbud, talan mot länsstyrelsens beslut över framställningen föras hos Konungen
på sätt i första stycket sägs.

Länsstyrelsens beslut länder till omedelbar efterrättelse, där ej annorlunda
förordnas.

12 §.

Kostnaderna för handräckning enligt denna lag skola åvila statsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1961.

Kungl. Maj.ts proposition nr 62 år 1961

Bihang

Till promemorian fogat förslag
till

lag om handräckning i vissa fall åt beskattningsmyndighet

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Har, i enlighet med vad därom är stadgat, beslut meddelats om taxeringsrevision
och underlåter den, hos vilken revisionen skall äga rum, att tillhandahålla
räkenskaper eller andra handlingar, må den som beslutat revisionen
påkalla handräckning av polismyndighet för handlingarnas utfående.
Handräckning enligt denna lag må ock beslutas av länsstyrelsen.

Vad i denna lag stadgas om taxeringsrevision skall även hava avseende
på sådan granskning, som avses i 9—11 §§ förordningen om förfarandet vid
viss konsumtionsbeskattning.

Handräckning må ej begäras, med mindre granskning av handlingarna
kan antagas vara av väsentlig betydelse för taxering eller för fastställande
av skatt eller avgift samt vitesföreläggande ägt rum. Om sådant föreläggande
icke utan fara kan avvaktas eller uppenbarligen skulle vara utan gagn,
må dock handräckning ske, oaktat vite ej förelagts.

2 §•

Handräckning verkställes hos den, vilkens räkenskaper och handlingar i
övrigt skola bliva föremål för granskning. För eftersökande av handling må
undersökning äga rum i hus, rum eller slutet förvaringsställe, så ock å annat
ställe, även om det icke är tillgängligt för allmänheten.

Förekommer anledning att handling, som är oundgängligen erforderlig
för taxeringsrevision, finnes hos annan än den, vilkens bokföring och handlingar
i övrigt skola bliva föremål för granskning, må om synnerliga skäl
därtill äro handräckning jämväl äga rum hos honom.

3 §•

Vid handräckning må olägenhet eller skada ej förorsakas utöver vad som
är oundgängligen nödvändigt. TT

Rum eller förvaringsställe må, om det erfordras, öppnas med vald. Har sa
skett, skall det efter förrättningen på lämpligt sätt tillslutas.

Handräckning må ej verkställas mellan klockan 21 och klockan 6.

4 §■

Vid handräckning skall ett av förrättningsmannen anmodat trovärdigt
vittne närvara. Förrättningsmannen äger anlita erforderligt biträde av sakkunnig
eller annan. ... ...

Den, hos vilken handräckning äger rum, eller, om han ej ar tillstädes,
hans hemmavarande husfolk, skall erhålla tillfälle att övervara förrättningen,
så ock att tillkalla vittne, dock utan att förrättningen därigenom uppehälles.
Har varken han eller någon av hans husfolk eller av dem tillkallat
vittne närvarit, skall han så snart ske kan underrättas om den vidtagna åtgärden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1961

» §•

Vid förrättningen skall den som beslutat taxeringsrevisionen eller ock
nagon, åt vilken revisionen uppdragits, vara närvarande. Vid förrättningen
antraffad handling skall genast överlämnas till denne. På honom ankommer
att avgöra huruvida handlingen skall omhändertagas för taxeringsrevisionen
eller återställas.

6 §•

Över handräckning skall föras protokoll, vari angives ändamålet med förrättningen
och vad därvid förekommit.

Den, hos vilken handräckning företagits, äger på begäran erhålla bevis
darom.

När anledning därtill förekommer, skall den hos vilken taxeringsrevision
skall ske underrättas om innehållet i 7—9 §§.

7 §•

Handräckning må företagas utan hinder av att, enligt vad därom är stadga*’
den, hos vilken taxeringsrevision skall ske, gjort framställning om att
med förrättningen avsedd handling skall undantagas från revisionen. I fråga
om sådan handling må dock handräckning beslutas allenast av länsstvrelsen.

8 §•

Förmenar den, hos vilken taxeringsrevision skall äga rum, att genom
handräckning omhändertagits handling som icke må bli föremål’ för granskning
vid sådan revision, äger han hos länsstyrelsen göra framställning om
handlingens återställande. Ärendet skall prövas så snart ske kan.

9 §-

Har den, hos vilken taxeringsrevision skall äga rum, vid förrättning för
!?.?n^?äckning tillkännagivit att han avser att göra framställning, som omförmäles
i. 7 eller 8 §, skall handlingen genast förseglas. Inkommer sådan
framställning inom en vecka, må, intill dess ärendet avgjorts, handlingen
granskas allenast av länsstyrelsen. Senare inkommen framställning utgör,
där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar, icke hinder för handlingens
granskning vid taxeringsrevision.

10 §.

Över länsstyrelsens beslut i fråga, som avses i 8 §, må klagan föras hos
honungen genom besvär, vilka skola ingivas eller insändas till finansdepartementet.

Länsstyrelsens beslut länder till omedelbar efterrättelse, där ej annorlunda
särskilt förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1962.

Kungl. Maj.ts proposition nr 62 år 1961

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 15 februari
1961.

Närvarande:

justitierådet Regner,
regeringsrådet Jarnerup,
justitieråden af Trolle,

Bomgren.

Enligt lagrådet den 21 januari 1961 tillhandakommet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
16 december 1960, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag om handräckning åt beskattningsmgndighet.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i finansdepartementet S. V. Lundell.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

Taxeringsmyndighets rätt att utfå handlingar för granskning vid taxeringsrevision
enligt taxeringsförordningen är mycket omfattande. Sådan
taxeringsrevision kan nämligen avse icke blott räkenskaper, som föras av
näringsidkare, utan även anteckningar, upprättade av exempelvis löntagare
rörande deras extrainkomster. De tvångsmedel som enligt förslaget skola
kunna användas, då den hos vilken taxeringsrevision skall ske vägrar att
utlämna handlingar för granskning, komma därför också att få ett vidsträckt
tillämpningsområde. Även om den föreslagna lagen utformats med
beaktande av önskemålet att skapa garantier för att den enskildes rättssäkerhet
icke kränkes, ingiver det självfallet betänkligheter att så vittgående
befogenheter skola tillkomma taxeringsmyndigheterna.

Å andra sidan är det icke tillfredsställande om, såsom för närvarande
ibland är fallet, taxeringsmyndigheterna sakna möjlighet att utfå handlingar,
som den hos vilken taxeringsrevision skall ske är skyldig att tillhandahålla
men han utan godtagbar anledning vägrar att utlämna. Detta
är så mycket betänkligare, som taxeringsrevision är det enda medel varigenom
en betydande del av näringsidkarna kan någorlunda effektivt kontrolleras.

Då det i ärendet får anses ådagalagt att taxeringsmyndigheterna behöva
äga tillgång till de föreslagna tvångsmedlen för att kunna åsätta likformiga
och rättvisa taxeringar, anser sig lagrådet böra godtaga en lagstiftning i huvudsaklig
överensstämmelse med förslaget. Härvid vill lagrådet särskilt un -

Kungi. Maj.ts proposition nr 62 år 1961

derstryka departementschefens uttalande att de nya befogenheterna självfallet
måste användas med omdöme och urskillning.

Lagrubriken

Lagrådet förordar att rubriken, för att tydligare angiva arten och ändamålet
med den handräckning lagen avser, ändras till lag om handräckning
vid taxeringsrevision in. m.

1 §•

Handräckning enligt den föreslagna lagen skall kunna komma i fråga i
samband med dels taxeringsrevision dels granskning och kontroll enligt de
i 1 § fjärde stycket angivna författningarna. För närvarande finnas bestämmelser
om taxeringsrevision, förutom i taxeringsförordningen, i förordningen
om allmän varuskatt. Därest stadgande om taxeringsrevision införes även
i annan författning, bör i samband därmed prövas om handräckning enligt
lagen skall få ske även vid sådan revision. Av denna anledning och för att
vinna lämpligare redaktionell utformning synes 1 § böra begränsas att avse
taxeringsrevision enligt taxeringsförordningen samt i en särskild paragraf
i slutet av lagen angivas, att vad i lagen stadgas även skall äga tillämpning
i fråga om taxeringsrevision enligt förordningen om allmän varuskatt samt
granskning och kontroll som ovan sagts. Lagrådet hemställer i enlighet härmed,
att fjärde stycket i 1 § utgår, att i första stycket angives att revisionsbeslutet
meddelats enligt taxeringsförordningen samt att i andra stycket
uteslutas orden »eller för fastställande av skyldighet att erlägga eller redovisa
skatt eller avgift».

Första stycket synes därjämte böra jämkas så, att det tydligare framgår
att handräckning som där avses endast må företagas hos den som är föremål
för taxeringsrevision, vilket kan ske genom att slutorden ändras till
»för handlingarnas eftersökande och omhändertagande hos honom». Stadgandet
i första punkten av 3 § kan i så fall utgå.

Enligt lagrådets hemställan vid 2 § skall beslut om handräckning alltid
meddelas av länsstyrelsen. Beaktas denna hemställan, föranledes därav att
de i andra och tredje styckena förekommande uttrycken att handräckning
begäres och framställning därom göres böra jämkas. Härigenom avlägsnas
också den anomali berörda uttryck innebära med hänsyn till instansförhållandet
mellan utmätningsmannen och länsstyrelsen såsom överexekutor.

Vad angår andra stycket i övrigt är önskvärt att lagtexten innehåller att,
såsom är meningen, handräckning med där angivna undantag må beslutas
först sedan det visat sig, om vitesföreläggande icke efterkommes.

Innebörden av och sambandet mellan de särskilda villkor som i tredje
stycket uppställas för handlings eftersökande och omhändertagande hos annan
skulle framgå klarare, om villkoren sammanställas och få innehålla, att
handräckning må beslutas, därest med hänsyn till handlingens betydelse
och övriga omständigheter synnerliga skäl därtill föreligga. Någon saklig
förändring beträffande tillämpningen torde det i realiteten ej innebära, om

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1961

behovet av handlingen angives på detta sätt i stället för genom orden
»oundgängligen erforderlig för taxeringsrevision». Lagrådet hemställer om
jämkning enligt vad nu sagts.

Justitierådet Bomgren tilläde:

I åtskilliga lagar och författningar givas mer eller mindre vittgående bestämmelser
om tystnadsplikt. En särställning intager härvid på grund av
arten och styrkan av de intressen som uppbära densamma den tystnadsplikt
som åtnjuter skydd enligt 36 kap. 5 § och 27 kap. 2 § rättegångsbalken. Huruvida
stadgandet i 56 § 4 mom. taxeringsförordningen medför att den,
som sålunda icke äger låta annan få del av vad han i sin tjänst eller i förtroende
erfarit, ändock kan i vissa fall nödgas lämna upplysning härom kan
vara ovisst (jfr NJA II 1943 s. 466 f samt proposition 1955 nr 160 s. 146
och 148). Oavsett hur härmed förhåller sig, finner jag det betänkligt att
denna tystnadsplikt skall kunna brytas genom att i tjänsten eller i förtroende
mottagen eller i anledning därav upprättad handling eftersökes och
omhändertages medelst anlitande av ett sådant tvångsmedel som handräckning.
Följaktligen hemställer jag, att i 1 § första stycket i förslaget tillägges
att hos den, som avses i 36 kap. 5 § rättegångsbalken, eftersökande och omhändertagande
ej må ske av handling, om dess innehåll kan antagas vara
sådant, att han enligt nämnda lagrum ej må höras som vittne därom.

Lagrådet: 2 §.

Enligt förslaget skall beslut att begära handräckning för eftersökande
och utfående av handling, varom bär är fråga, fattas av taxeringsintendent
vid taxeringsrevision enligt taxeringsförordningen eller förordningen om allmän
varuskatt, av kontrollstyrelsen vid kontroll enligt förordningen om förfarandet
vid viss konsumtionsbeskattning samt av länsstyrelsen i vissa fall,
som angivas i förevarande paragraf. Såsom skäl för att låta taxeringsint.endenten
besluta om tvångsåtgärder har anförts, att denne äger fatta beslut
om taxeringsrevision samt att likaväl som en åklagare kan besluta om beslag
och husrannsakan taxeringsintendenten bör kunna besluta om motsvarande
åtgärder enligt den föreslagna lagen.

Ehuru de anförda skälen i viss mån tala för att beslutanderätten anförtros
åt taxeringsintendenten i de angivna fallen, torde dock för att ytterligare
stärka garantierna för den enskildes rättssäkerhet det böra ankomma
på länsstyrelsen att fatta beslut i dessa fall. För att åvägabringa en samordning
av de föreslagna åtgärderna beträffande olika slag av skatter och
avgifter synes det vara till fördel, om även kontrollstyrelsens beslutanderätt
överföres till länsstyrelsen. Det bör härvid erinras att länsstyrelsen
enligt förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning har att
besluta om undantagande från granskning av viss handling trots att kontrollstyrelsen
fattar beslut om granskningen.

Enligt lagrådets mening bör därför beslutanderätten alltid ankomma på
länsstyrelsen. Härigenom ernås vidare eu betydande förenkling.

Kungl. Maj. ts proposition nr 62 år 1961

Spörsmålet härom har också visst samband med fullföljdsfrågorna. Förslaget
upptager icke bestämmelser om besvär över beslut att begära handräckning.
Anledningen härtill torde vara bl. a., att det icke ansetts erforderligt
att i den föreslagna lagen uttryckligen medgiva rätt till besvär över sådant
beslut, då besvär få anföras över länsstyrelsens beslut i fråga om undantagande
av handling från taxeringsrevision. Detta synes emellertid icke
utgöra tillräcklig grund för att i lagen utesluta bestämmelser om klagorätt
över ett så ingripande beslut. Den hos vilken sådan revision skall ske kan
vid bifall till besvären ernå, att tvångsåtgärder icke komma till stånd eller,
om verkställighet redan skett, att samtliga omhändertagna handlingar återställas.
Det må erinras, att besvär få anföras över allmän domstols beslut
rörande beslag och husrannsakan (49 kap. 4 och 5 §§ rättegångsbalken).
Avslår länsstyrelsen framställning av taxeringsintendenten om handräckning,
bör beslutet kunna överklagas av denne. Enligt lagrådets mening böra
bestämmelser upptagas om klagan över beslut om handräckning, oavsett
att besvär även må anföras över beslut i fråga om undantagande av handling
från taxeringsrevision. Med hänsyn till ärendenas art och angelägenheten
att besvären snabbt avgöras böra de prövas av regeringsrätten.

I enlighet med vad ovan anförts hemställer lagrådet, att i 2 § stadgas, i
en första punkt att beslut om handräckning meddelas av länsstyrelsen samt
i en andra punkt att beslutet verkställes av utmätningsmannen.

3 och 4 §§.

De i dessa paragrafer upptagna bestämmelserna, som äro utformade med
förebild i 28 kap. rättegångsbalken, torde lämpligen kunna upptagas i en
paragraf. Första punkten i 3 § kan härvid enligt vad lagrådet anfört vid
1 § uteslutas. För att bestämmelsen i andra stycket av 4 § icke skall, vid
jämförelse med 28 kap. 6 § rättegångsbalken, givas en oriktig tydning bör
utsägas att öppnandet må ske med våld.

5 och 6 §§.

Det synes från systematisk synpunkt vara att föredraga, att 5 § första
stycket och 6 § sammanföras i en paragraf, 4 §, varvid 6 § får utgöra dess
första stycke. I bestämmelsen om överlämnandet av omhändertagen handling
bör genom hänvisning till 7 § i lagrådets paragrafföljd undantag göras
för där omförmälda förseglade handlingar.

I 5 § första stycket bör upptagas motsvarighet till förslagets andra stycke.
Föreskriften om underrättelseskyldigheten torde böra jämkas så att det
tydligare framgår, att skyldighet föreligger att, om så ske kan, genast vid
förrättningens början meddela underrättelse om densamma. I detta syfte
torde, med uteslutande av andra punkten, kunna stadgas att den hos vilken
förrättningen företages eller, om han ej anträffas, hans hemmavarande
husfolk eller hos honom anställd skall underrättas, så snart det kan ske,
för att få tillfälle att övervara densamma och tillkalla vittne, dock utan
att förrättningen härigenom uppehälles.

Kungl. Maj.ts proposition nr 62 år 196t

I ett andra stycke av 5 § bör såsom motsvarighet till 7 § tredje stycket i
förslaget stadgas, att vid förrättningen underrättelse skall lämnas om de
bestämmelser som, enligt vad lagrådet föreslår, skola upptagas i 7 § och
8 § första stycket.

7 §•

I protokollet torde böra angivas beslutet om handräckning. Däremot
torde i så fall icke vara nödvändigt att särskilt anteckna ändamålet med
förrättningen. Utöver vad som eljest föreslagits bör i protokollet anmärkas
vilka som närvarit samt i förteckningen över omhändertagna handlingar
angivas, huruvida de förseglats och till vem de överlämnats. Den hos vilken
förrättningen företagits bör äga på begäran kostnadsfritt erhålla, jämte
bevis därom, avskrift av protokollet. Lagrådet hemställer att paragrafen,
som skulle bliva 6 §, omarbetas i överensstämmelse härmed.

Motsvarighet till tredje stycket bör enligt vad lagrådet anfört vid 5 och
6 §§ intagas i 5 §.

8—10 §§.

I 8—jo §§ skiljes mellan två grupper av handlingar. Den ena omfattar
handlingar, vilka kunna hava betydelse för taxeringsrevisionen men av hänsyn
till föreliggande tystnadsplikt eller andra särskilda omständigheter
icke böra granskas vid denna. Den andra utgöres av handlingar, vilka icke
röra den med revisionen avsedda verksamheten. I fråga om den första
gruppen anknyter förslaget till ett i taxeringsförordningen reglerat förfarande:
den hos vilken revisionen skall ske kan hos länsstyrelsen göra framställning
att viss handling undantages från denna. Beträffande den andra
gruppen öppnar förslaget en möjlighet att hos länsstyrelsen göra framställning
om handlings återställande. En önskvärd förenkling av innehållet i
förevarande paragrafer torde vinnas, om denna uppdelning av handlingarna
icke bibehålies. Vare sig en handling hör till den ena eller den andra gruppen
avser framställningen till länsstyrelsen att handlingen — låt vara av
olika skäl — icke skall bliva föremål för granskning. Det bör icke möta
hinder att, oavsett handlingens natur, uppställa enhetliga regler i berörda
hänseende och att därvid såsom gemensam beteckning använda framställning
om handlings undantagande från revision. Lagrådet förordar en sådan
omarbetning av förslaget.

Framställning att handling skall undantagas från taxeringsrevision bör
få göras jämväl vid handräckningsförrättningen. Om denna möjlighet skall
underrättelse lämnas vid förrättningen (jfr vid 5 och 6 §§). Ifall handlingen
icke bör granskas vid revisionen, kan utmätningsmannen i anledning av
framställningen vägra att omhändertaga handlingen. Därest handlingen
omhändertages, bör länsstyrelsen utan förnyad framställning pröva den
vid förrättningen gjorda framställningen, vilken skall angivas i protokollet
över förrättningen och därigenom kommer till länsstyrelsens kännedom.

Enligt förslaget skall handräckning kunna företagas även hos annan än

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1961

den vilkens verksamhet skall bliva föremål för taxeringsrevision, t. ex. advokat
eller bank som förvarar viss handling för skattskyldigs räkning. I
dylikt fall bör den som förvarar handlingen kunna för tillvaratagande av
sekretessintresse göra framställning vid förrättningen eller hos länsstyrelsen
om handlingens undantagande från revisionen.

Skyldighet torde böra stadgas för utmätningsmannen att försegla omhändertagen
handling, då före handräckningen framställning gjorts hos
länsstyrelsen att handlingen skall undantagas från revisionen och denna
framställning icke dessförinnan blivit prövad. Omhändertagen handling bör
vidare förseglas, när dylik framställning göres vid förrättningen. Av hänsyn
till den enskildes rättssäkerhet torde jämväl böra föreskrivas att, därest
den hos vilken förrättningen ägt rum icke närvarit, utmätningsmannen
skall försegla samtliga omhändertagna handlingar. Den beträffande sistnämnda
fall i 10 § andra stycket angivna tiden av en vecka torde böra utsträckas
till fjorton dagar. Förseglade handlingar böra av utmätningsmannen
överlämnas till länsstyrelsen.

I detta sammanhang bör ytterligare nämnas, att den i 10 § upptagna bestämmelsen
att förseglad handling må granskas endast av länsstyrelsen ej
i och för sig hindrar att granskningen utföres av vederbörande taxeringsrevisor.
Det torde böra föreskrivas, att allenast tjänsteman, åt vilken uppdragits
att pröva framställning om handlingens undantagande från revisionen,
må taga del av handlingen, innan framställningen prövats. Vidare hör
uppmärksammas, att bestämmelsen i 117 § andra stycket taxeringsförordningen
om tystnadsplikt icke blir tillämplig på utmätningsman, som verkställer
handräckning enligt den föreslagna lagen, eller vid förrättningen
närvarande som omförmälas i 5 § första stycket och 6 §, ej heller på den
som hos länsstyrelsen har att pröva framställning om handlings undantagande
från revisionen. Det remitterade förslaget bör därför kompletteras
med stadganden om tystnadsplikt och om straff för överträdelse därav. Bestämmelser
härom, avfattade enligt förebild i taxeringsförordningen, torde
lämpligen upptagas i en särskild paragraf.

I övrigt torde vissa mindre jämkningar böra vidtagas i det remitterade
förslaget.

Lagrådet hemställer, att bestämmelser svarande mot de i 8—10 §§ upptagna
sammanföras till en paragraf — vilken skulle bliva 7 § _ och få

följande innehåll med nedan markerad indelning i stycken: Vill den hos
vilken taxeringsrevision skall verkställas eller hos vilken förrättningen eljest
företages att handling skall undantagas från revisionen, har han att
göra framställning därom vid förrättningen eller hos länsstyrelsen. — Därest
sådan framställning göres vid förrättningen eller, enligt vad särskilt är
stadgat, tidigare gjorts hos länsstyrelsen, skall handlingen, om den likväl
omhändertages, av utmätningsmannen förseglas och överlämnas till länsstyrelsen.
Innan framställningen prövats av länsstyrelsen må annan än

den, å vilken prövningen ankommer, icke taga del av handlingen. _ Har

den hos vilken förrättningen företagits icke närvarit, skola samtliga om -

Kungl. Maj. ts proposition nr 62 år 1961

händertagna handlingar av utmätningsmannen förseglas och överlämnas
till länsstyrelsen. Inkommer inom fjorton dagar efter förrättningen framställning
som ovan sägs, gäller om inskränkning i rätten att taga del av
därmed avsedd handling vad i andra stycket stadgas. — Inkommer framställning
som här avses senare än i andra eller tredje stycket sägs, utgör
den icke hinder mot handlingens granskning vid revisionen, därest ej länsstyrelsen
annorlunda förordnar.

Tillika hemställer lagrådet, att i särskild paragraf, som kan placeras omedelbart
efter fullföljdsbestämmelserna och enligt lagrådets paragrafbeteckning
skulle bliva 9 §, upptagas följande bestämmelser, i vilka hänvisningarna
ansluta till lagrådets paragrafnummer. I ett första stycke föresknves,
att vad som inhämtats vid förrättningen av utmätningsmannen eller annan,
som omförmäles i 4 §, och vid prövning, som avses i 7 §, av den som
verkställer prövningen, ej må obehörigen yppas. I ett andra stycke angiv es,
att den som bryter mot vad ovan i denna paragraf är stadgat, straffes med
dagsböter eller fängelse i högst sex månader, där ej gärningen är belagd
med straff i strafflagen.

11 §•

Enligt förslaget skall handräckning verkställas av utmätningsmannen.
Såvitt bestämmelserna i 8, 9 och 11 §§ giva vid handen synes meningen vara
att klagomål över utmätningsmannens beslut, huruvida handling skall omhändertagas
— d. v. s. i frågor om handling rör verksamheten eller på grund
av sekretess må undantagas från taxeringsrevision — skola behandlas av
länsstyrelsen (i landskontoret) och därefter av regeringsrätten. Med hänsvn
till frågornas art torde intet vara att erinra häremot. Departementschefen
har emellertid i specialmotiveringen till 11 § anfört, att talan mot utmätningsmannens
beslut finge i vanlig ordning föras enligt utsökningslagens
regler men att det knappast syntes erforderligt att erinra härom i
den föreslagna lagen. På grund härav föreligger enligt förslaget^ ej hinder
mot att besvär över utmätningsmannens beslut i de berörda frågorna anföras
hos överexekutor och därefter hos hovrätten och högsta domstolen.
Hithörande frågor kunna alltså bliva föremål för prövning av både förvaltningsdomstol
och allmän domstol. Detta bör undvikas. Den hos vilken
handlingen omhändertagits bör vara hänvisad till att söka rättelse genom
att hos länsstyrelsen göra framställning att handlingen undantages från revisionen.
För att åstadkomma att frågorna prövas endast hos länsstyrelsen
(i landskontoret) och därefter i regeringsrätten bör därför rätten att anföra
besvär över utmätningsmannens beslut begränsas till att avse dennes
förfarande i övrigt.

Av ett uttalande i motiveringen till 11 § synes framgå, att enligt det remitterade
förslaget besvär skola få anföras jämväl över ett före förrättningen
meddelat beslut, varigenom länsstyrelsen avslagit enligt taxeringsförordningen
gjord framställning om handlings undantagande från revisionen.

I anslutning till vad sålunda anförts hemställer lagrådet, att i förevarande

Kungl. Maj. ts proposition nr 62 år 1961

paragraf, vilken skulle bliva 8 §, upptagas följande bestämmelser. I ett första
stycke angives att, om någon är missnöjd med utmätningsmannens förfarande
vid förrättningen i annat hänseende än i fråga om handlings undantagande
från taxeringsrevision, gäller om klagan däröver vad i utsökningslagen
är stadgat. Det andra stycket bör innehålla, att talan mot länsstyrelsens
beslut om handräckning samt om undantagande från taxeringsrevision
av handling, som omhändertages vid förrättningen, må utan hinder av
vad eljest är stadgat föras hos Konungen genom besvär, vilka skola ingivas
till finansdepartementet. I ett tredje stycke upptages den i tredje stycket
av 11 § i det remitterade förslaget förekommande bestämmelsen att länsstyrelsens
beslut omedelbart länder till efterrättelse, där ej annorlunda förordnas.

Liksom det remitterade förslaget förutsätter lagrådets förslag ändring i
regeringsrättslagen.

12 §.

Denna paragraf skulle enligt lagrådets förslag bliva 10 §.

Såsom 11 § bör upptagas det vid 1 § nämnda stadgandet angående lagens
tillämpning vid taxeringsrevision enligt förordningen om allmän varuskatt
samt viss annan granskning och kontroll.

Ur protokollet:
T. Johanson

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1961

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 mars

1961.

Närvarande:

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 15 februari
1961 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 16 december 1960 remitterade
förslaget till lag om handräckning åt beskattningsmyndighet samt anför
följande.

Enligt det remitterade förslaget skall beslut att igångsätta det ifrågavarande
exekutiva förfarandet normalt kunna fattas av taxeringsintendenten i
länet respektive kontrollstyrelsen. Lagrådet har emellertid, för att ytterligare
stärka garantierna för den enskildes rättssäkerhet, förordat att beslutanderätten
skulle förbehållas länsstyrelsen. Jag har i remissprotokollet närmare
utvecklat skälen för min ståndpunkt i denna fråga. Det bör erinras
om att länsstyrelsen enligt det remitterade förslaget tillerkänts befogenhet
att, efter anförda klagomål eller av annan anledning, ingripa och eventuellt
upphäva intendentens beslut. Länsstyrelsen har vidare ensam beslutanderätt
i vissa från rättssäkerhetssynpunkt betydelsefulla frågor. Tillika bör framhållas,
att lagrådets förslag innebär viss omgång och tidsutdräkt, som i
brådskande fall skulle kunna sätta förfarandets effektivitet i fara. Jag anser
mig därför inte böra frångå det remitterade förslaget i angivna hänseende.

De av lagrådet i övrigt förordade ändringarna är till viss del betingade av
den lagtekniska förenkling som ett bifall till det förut nämnda förslaget skulle
innebära. Detta gäller bl. a. den omläggning av sekretessbestämmelserna
i g—10 §§ av det remitterade förslaget varom lagrådet hemställt. Mot
nämnda omläggning kan även anföras, att man därigenom skulle — såvitt
angår det i 8 § av det remitterade förslaget åsyftade fallet — få bestämmelser
i samma ämne både i den nu föreslagna lagen och i taxeringsförordningen,
nämligen om rätt att hos länsstyrelsen hemställa att vissa handlingar,
som i och för sig är av beskaffenhet att kunna granskas vid taxe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1961

ringsrevision, av sekretessliänsyn likväl skall undantagas från revisionen.
De ifrågavarande bestämmelserna synes därför böra i princip kvarstå. Lagrådets
förslag om förlängning av tidsfristen i 10 § av det remitterade förslaget
samt om rätt för annan än den som skall bli föremål för taxeringsrevision
att i visst fall hos länsstyrelsen begära återställande av handling
som överhuvud inte får granskas vid sådan revision vill jag däremot biträda.
Vissa redaktionella jämkningar bör därutöver vidtagas i anslutning till vad
lagrådet förordat. — I anslutning till vad lagrådet vid 11 § i det remitterade
förslaget anfört om rätten enligt nämnda förslag att anföra besvär över beslut,
varigenom länsstyrelsen avslagit enligt taxeringsförordningen gjord
framställning om handlings undantagande från taxeringsrevision, vill jag i
detta sammanhang anmärka följande. Har sådan framställning avslagits före
förrättningen, får enligt taxeringsförordningen avslagsbeslutet icke överklagas;
beslutet vinner således omedelbart laga kraft, och hänsyn till den
avslagna framställningen skall givetvis icke tagas, därest fråga senare uppkommer
om handräckning med avseende å handlingen. Den omständigheten
att handlingen därefter omhändertages vid handräckningsförrättning inverkar
inte på fullfölj dsfrågan i annan mån än att vederbörande i samband därmed
kan göra ny ansökan om handlingens undantagande. Avslås jämväl denna
ansökan, står det honom öppet att anföra besvär i regeringsrätten. Det i
anledning av lagrådets erinringar ändrade förslaget har härvidlag samma
innebörd som det vid remissprotokollet fogade.

Uttryckssättet i 4 § andra stycket av det remitterade förslaget — det rör
sig här om en fråga av rent redaktionell natur — anser jag böra bibehållas.

Övriga av lagrådet föreslagna ändringar kan jag, med den inskränkning
som följer av min ståndpunkt rörande förut angivna frågor, i allt väsentligt
biträda. Härav följer bl. a. att beslut om handräckning alltid kommer att
kunna överklagas.

Föredraganden hemställer härefter, att det sålunda ändrade förslaget måtte
genom proposition framläggas för riksdagen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Bo Natt och Dag

Kungl. Maj. ts proposition nr 62 år 1961 67

Innehållsförteckning

Propositionens huvudsakliga innehåll .......................... 1

Förslag till lag om handräckning vid taxeringsrevision .......... 2

I. Inledning ................................................ 5

II. Gällande bestämmelser .................................... 7

III. Förslagets huvudgrunder .................................. 12

IV. Förslagets detaljutformning ................................ 40

V. Departementschefens hemställan ............................ 51

Bilaga Till lagrådet remitterat förslag till lag om handräckning åt

beskattningsmyndighet ................................ 52

Bihang Till promemorian fogat förslag till lag om handräckning i

vissa fall åt beskattningsmyndighet...................... 55

Lagrådets yttrande ............................................ 57

Statsrådsprotokoll den 3 mars 1961 ............................ 65

G0191B

Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag