Kungl. Maj:ts proposition Nr 61

Proposition 1939:61

Kungl. Maj:ts proposition Nr 61.

1

Nr 61.

Kungl. Marits proposition till riksdagen angående stipendier åt
studerande vid universiteten i Uppsala och Lund samt
karolinska mediko-kirurgiska institutet m. m.; given
Stockholms slott den 20 januari 1939.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Arthur Engberg.

Utdrag <av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
20 januari 1939.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman,

Wigforss, Möller, Engberg, Sköld, Quensel, Forslund, Eriksson,

Strindlund.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och finansdepartementen
anför chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet
Engberg:

Under punkten 93 av 1939 års åttonde huvudtitel har Kungl. Majit
föreslagit riksdagen att, i avbidan på den proposition i ämnet, som bleve
riksdagen förelagd, till Gemensamma universitetsändamål: Stipendier åt
studerande vid universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska medikokirurgiska
institutet beräkna för budgetåret 1939/40 ett reservationsanslag
av 220,700 kronor.

Vidare har Kungl. Majit föreslagit riksdagen (kapitalbudgeten: bilaga 6,
punkterna 14 och 15), att, i avbidan på den proposition i ämnet, som bleve
riksdagen förelagd, för budgetåret 1939/40 beräkna dels till statens lånefond
för universitetsstudier ett reservationsanslag av 150,000 kronor, dels
ock till studielånefonden ett reservationsanslag av 120,000 kronor.

Sedan ärendet numera färdigberetts, får jag ånyo anmäla detsamma.

I riksstaten äro nu uppförda ett anslag å 6,200 kronor till Uppsala universitet:
Stipendier åt studerande och ett anslag å 4,900 kronor till Lunds
universitet: Stipendier åt studerande. Dessa anslag, som alltså äro avsedda

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 61. 1

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 61.

enbart för studerande vid de båda nu nämnda akademiska läroanstalterna,
disponeras till smärre kontantstipendier (jfr sid. 422 och 433 i statsliggaren
för budgetåret 1938/39). Något motsvarande anslag är icke uppfört för
karolinska mediko-kirurgiska institutet.

Från och med år 1918 har riksdagen årligen anvisat medel till lån för
underlättande av studiemöjligheterna för begåvade, fattiga lärjungar vid
offentliga läroanstalter, såväl vid universiteten och karolinska institutet
som andra anstalter. Är 1920 beslöt riksdagen på förslag av Kungl. Majit,
att en särskild fond, benämnd »fonden för räntefria studielån», skulle inrättas
och ställas under förvaltning av statskontoret, från vilken fond lån
finge av Kungl. Majit utdelas för ifrågavarande ändamål. I enlighet med
Kungl. Majits i 1932 års statsverksproposition framlagda förslag har fondens
benämning från och med budgetåret 1932/33 ändrats till »studielånefonden».
Vid utgången av budgetåret 1937/38 uppgick studielånefonden
till omkring 3,750,000 kronor. De medel, som av riksdagen åren 1918
—38 anvisats för studielån, uppgå till sammanlagt 3,851,000 kronor, därav
för budgetåret 1938/39 120,000 kronor.

Bestämmelser om utdelande av ifrågavarande lån återfinnas i ett av
Kungl. Majit den 19 juni 1919 utfärdat reglemente (Svensk författningssamling
nr 511) med däri senare vidtagna ändringar (kungörelserna nr
540/1920, 357/1927 och 411/1937). Enligt detta reglemente beviljas studielån
till belopp av högst 1,500 kronor för varje gång men må, när särskilda
omständigheter därtill föranleda, kunna i undantagsfall överstiga
detta belopp.

Kostnaderna för den nämnd, som jämlikt reglementet handlägger ärenden
rörande ifrågavarande lån, hava under senare år bestritts med ett av
riksdagen under åttonde huvudtiteln härför anvisat anslag, som för budgetåret
1938/39 är i riksstaten uppfört med 7,200 kronor. Till ersättning åt
postverket för dess bestyr med studielånen är därjämte under samma huvudtitel
uppfört ett särskilt förslagsanslag örn för närvarande 3,200 kronor.

Antalet sökta och beviljade studielån samt de beviljade lånens sammanlagda
belopp från och med år 1927 framgå av följande tabell:

Utdel- nings- år	Fortsatta lån	Nya lån	Summa lån	Summa utdelade lån
sökta	bevil- jade	bevilj ade lån kronor	sökta	bevil- jade	nya lån kronor	sökta	bevil- jade
1927 .....	239	233	278,410	761	118	140,550	1,000	351	418,960
1928 .....	245	236	288,640	736	100	117,600	981	336	406,240
1929 .....	228	211	253,211	716	127	146,000	944	338	399,211
1930 .....	250	233	272,350	776	115	124,750	1,026	348	397,100
1931.....	273	260	290,750	868	109	106,800	1,141	369	397,550
1932 .....	252	223	218,800	998	74	67,700	1,250	297	286,500
1933 .....	211	187	179,150	975	122	112,400	1,186	309	291,550
1934 .....	228	211	200,000	1,065	126	125,400	1,293	337	325,400
1935 .....	229	204	204,375	1,045	117	115,500	1,274	321	319,875
1936 .....	214	204	201,400	1,046	149	149,250	1,260	353	350,650
1937 .....	239	234	238,300	1,112	143	153,600	1,351	377	391,900
1938 .....	270	267	286,025	1,104	129	135,900	1,374	396	421,925

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 61.

Studielån hava, på sätt närmare framgår av följande tabell, åren
1934—38 utdelats till studerande vid universiteten och karolinska medikokirurgiska
institutet till ett sammanlagt belopp av 913,225 kronor, fördelat
på 883 låntagare:

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 61.

Kungl. Majit bemyndigade den 5 februari 1937 chefen för ecklesiastikdepartementet
att tillkalla högst tre sakkunniga för att inom departementet
verkställa utredning och avgiva förslag angående understöd i form av
fria bostäder och fri kost åt studerande vid universiteten i Uppsala och
Lund samt karolinska mediko-kirurgiska institutet. Vid utverkandet av
ifrågavarande bemyndigande anförde jag, efter att hava lämnat vissa
statistiska uppgifter, bland annat följande:

Det vore klart, att de betydande kostnader, som de akademiska studierna
medförde för en hel del begåvade ungdomar, särskilt ur sociala grupper
med svaga ekonomiska förutsättningar, måste verka såsom ett hinder
att ägna sig åt sådana studier. Detta hade ju varit fallet under alla tider,
men svårigheterna syntes hava skärpts under de senaste åren.

Ur samhällelig synpunkt innebure den omständigheten, att andra faktorer
än begåvning och duglighet ägde ett avgörande inflytande på rekryteringen
till här ifrågavarande utbildningsbanor, ett missförhållande, som
man genom olika hjälpåtgärder sökt motverka. Sedan gammalt hade staten
genom stipendier sökt stödja studier vid universiteten. De i riksstaten
till stipendier vid universiteten i Uppsala och Lund uppförda beloppen å
respektive 6,200 kronor och 4,900 kronor vore knappast att räkna med ur
synpunkten av det angivna missförhållandets avhjälpande. Större betydelse
hade givetvis det ganska stora antal stipendier, som på grund av
enskilda donationer stöde till förfogande. Till följd av förändringar i penningvärdet
hade emellertid värdet av dessa stipendier i hög grad inskränkts.
Belopp, som ännu för några årtionden sedan kunde effektivt hjälpa en studerande,
försloge nu endast till ett mindre bidrag till studiekostnaderna.
En avsevärd hjälp till studier hade statsmakterna lämnat medellösa begåvningar
genom de studielån, som utdelades av Kungl. Majit. Dessa lån
hade helt visst berett ett stort antal för uppgiften väl skickade ungdomar
tillfälle att ägna sig åt akademiska studier. Men de tilldelade beloppen
vore i allmänhet icke så höga, att därigenom samtliga utgifter kunde bestridas,
och därtill komme, att de en gång skulle återbetalas. Även om villkoren
för lånen vore gynnsamma, komme dock de såsom lån erhållna beloppen
att tynga den studerandes ekonomi under framtiden. Detsamma
gällde örn de lån, som genom studentorganisationerna kunde på förmånliga
villkor ställas till de studerandes förfogande.

De upplysningar rörande studenternas ekonomiska förhållanden, som
vunnits genom i ärendet nyligen utförda utredningar och undersökningar,
hade enligt min mening aktualiserat kravet på ytterligare och mera effektiva
åtgärder, i syfte att urvalet till de levnadsbanor, som förutsatte akademiska
studier, kunde i allt högre grad frigöras från beroendet av de enskilda
studenternas privatekonomiska förutsättningar. Naturligtvis skulle
detta kunna ske genom att helt enkelt ökade belopp av staten ställdes till
förfogande för stipendier och studielån. Ehuru tanken på en sådan utväg
icke borde uteslutas, vore jag dock av den uppfattningen, att anordningen
med kontanta belopp, som till fritt förfogande lämnades i de studerandes
händer, icke under alla omständigheter vore den mest lämpliga. Enligt
min mening borde möjligheterna för en annan understödsform tagas i övervägande.
För en ung obemedlad student, som övervägde att slå in på den
akademiska studievägen, framstode frågan örn husrum och kost under
studietiden såsom det svåraste ekonomiska problemet. Därest staten kunde

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 61.

till ett antal behövande studerandes förfogande ställa fria bostäder och
fri kost, vunnes en form för understödet, som i flera avseenden syntes mig
överlägsen understöd medelst kontanta belopp. Därigenom skulle framförallt
vinnas, att man finge visshet, att understödet användes till det nödvändigaste
och att bostads- och matfrågan för den studerande ordnades
på ett tillfredsställande sätt. En studerande, som under en avsevärd period
av studietiden av staten erhölle fri bostad och fri kost, torde med endast
ett mindre tillskott från annat håll kunna bedriva sina studier.

Som sakkunniga tillkallades sedermera ledamoten av riksdagens första
kammare, numera kanslern för rikets universitet Östen Undén, professorn
vid universitetet i Lund Einar Sjövall och andre bibliotekarien vid universitetsbiblioteket
i Uppsala Jonas L:son Samzelius. De sakkunniga, som
bemyndigats att i utredningen också upptaga vissa spörsmål angående förbättrade
kreditförhållanden för de studerande vid vederbörande läroanstalter,
hava den 10 december 1937 avgivit betänkande med utredning och
förslag angående understöd i form av fria bostäder och fri kost åt studerande
vid universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska mediko-kirurgiska
institutet (statens offentliga utredningar 1937:44).

Över betänkandet hava yttranden avgivits den 28 februari 1938 av skolöverstyrelsen,
den 30 mars 1938 av nämnden för statens studielån, den 21
december 1938 av statskontoret samt den 30 september 1938 av kanslern
för rikets universitet, som jämväl hört vederbörande universitetsmyndigheter.

Härjämte hava Stockholms studentkårer inkommit till Kungl. Majit
med en den 8 oktober 1938 dagtecknad framställning i ämnet.

1. De sakkunnigas förslag.

De sakkunniga hava föreslagit, att statsstipendier i form av fri bostad
och fri kost inrättas vid universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska
institutet i överensstämmelse med av de sakkunniga framlagda riktlinjer
samt att för ändamålet anvisas ett årligt anslag å 300,000 kronor, att ett
årligt anslag anvisas å tills vidare 4,000 kronor till vardera av utav de sakkunniga
föreslagna statsstipendienämnder vid universiteten i Uppsala och
Lund samt å 1,500 kronor till en motsvarande stipendienämnd vid karolinska
institutet till bestridande av nämndernas arvoden och övriga utgifter,
att ett belopp av 500,000 kronor anvisas såsom grundanslag till en
statens lånefond för studentbyggnader, att ett belopp av 200,000 kronor
anvisas såsom grundanslag till en statens lånefond för universitetsstudier,
samt att de förutnämnda i riksstaten uppförda anslagen till stipendier åt
studerande vid universiteten i Uppsala och Lund å respektive 6,200 kronor
och 4,900 kronor efter inrättandet av statsstipendier i form av fri bostad
och fri kost användas till bokstipendier.

Av betänkandet inhämtas i sammandrag följande:

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 61.

Studentsociala åtgärder vid utländska universitet.
Liksom på de flesta andra områden av samhällslivet hade, yttra
de sakkunniga, tiden efter världskriget även för universitet och högskolor
medfört i mångt och mycket förändrade förhållanden. Den avsevärt ökade
tillströmningen av studerande till de högre läroanstalterna hade mångenstädes
givit anledning till allvarliga farhågor för framtida övermättnad av
arbetskraft inom de intellektuella yrkena och uppkomsten av ett akademiskt
proletariat, och i flera länder hade restriktiva åtgärder måst vidtagas.
För att undvika att en dylik begränsning bleve betingad av de inträdessökandes
ekonomiska villkor och för att överhuvudtaget så långt
möjligt göra urvalet till de akademiska levnadsbanorna oberoende av den
enskildes ekonomiska förutsättningar hade flerstädes betydande insatser
gjorts i syfte att underlätta studiemöjligheterna för mindre bemedlade begåvningar.
Denna verksamhet, som bedrivits med stöd av regeringar, universitet
och högskolor, studentsammanslutningar och andra för saken intresserade
organ samt enskilda, hade varit så mycket angelägnare, som
studieförhållandena i vissa avseenden blivit mindre gynnsamma än tidigare.
Den allmänna ekonomiska utvecklingen under efterkrigsåren hade
bidragit till att höja levnadskostnaderna och övriga utgifter under studietiden,
vilket för flertalet studerande inneburit en ökad skuldsättning samt
ett tvång att genom en långt driven effektivisering av studierna påskynda
examen. Samtidigt hade dock den stegrade konkurrensen medfört en höjning
av kunskapsfordringarna med ty åtföljande förlängning av studietiden.

De berörda olägenheterna av övervägande ekonomisk natur hade varit
desto kännbarare, som de högre läroanstalterna under de senaste decennierna
kommit att i allt större utsträckning rekryteras från sådana socialgrupper,
vilkas ekonomiska resurser vore mer eller mindre starkt begränsade.
Denna demokratisering av universiteten, som ännu icke vore på
långt när genomförd, hade nödvändiggjort och komme förvisso även i framtiden
att kräva omfattande insatser från det allmännas sida, och detta
gällde örn såväl svenska som utländska högskolor.

Efter en ingående redogörelse för i vissa främmande länder vidtagna
studentsociala åtgärder, beträffande vilken här hänvisas till sid. 6—19 i
betänkandet, konstatera de sakkunniga avslutningsvis, att vid de flesta
äldre universitet i Europa olika välfärdsanstalter för de studerande, såsom
mensa academica, studenthem och stipendiestiftelser, vore en mycket gammal
företeelse. Under de senaste decennierna hade dylika åtgärder, som
närmast åsyftade att möjliggöra högre studier för begåvad men obemedlad
ungdom, fått ny aktualitet genom vidgandet av universitetens rekryteringsområden
till allt bredare befolkningslager. Samtidigt hade det i växande
grad framträtt som ett samhällsintresse att göra tillträdet till den
högre undervisningen beroende endast av begåvning och duglighet och icke
av den enskildes ekonomiska villkor, och det vore därför naturligt, att det
— om man bortsåge från de rubbningar, som vållats av den ekonomiska
depressionen — inom praktiskt taget samtliga europeiska stater syntes
vara en genomgående tendens att utbygga det allmännas stödverksamhet
på detta område. De statliga understöden vore av mycket skiftande natur,
men de vanligaste och mest betydande formerna vore dock stipendier åt
studerande samt anslag till bostäder, matsalar och andra sociala företag.

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 61.

Studentsociala åtgärder vid de svenska universiteten
och högskolorna. Å sid. 20—100 i betänkandet har
lämnats en överblick över studentsociala åtgärder, som företagits eller planerats
vid svenska universitet och högskolor, till vilken här hänvisas. Beträffande
den understödsverksamhet, som bedrives medelst statens räntefria
studielån, hava de sakkunniga anfört bland annat:

Av tillgängliga uppgifter angående sökta och beviljade lån (jämför tabell
å sid. 2 i det föregående) framginge, att medan antalet låneansökningar rätt
avsevärt stigit, hade summan av de per år beviljade lånen icke undergått en
motsvarande ökning. Följden hade blivit att i regel endast 12—15 procent
av de nytillkommande lånesökande kunnat tilldelas lån. Samtidigt hade
lånebeloppen nedgått från i genomsnitt omkring 1,200 kronor år 1927 till
ungefär 1,000 kronor under de senaste åren. Genomsnittssiffrorna läge dock
något — men endast obetydligt — högre för de universitetsstuderande,
emedan några sökande av denna kategori vid de senaste utdelningarna beviljats
lån å 1,100 å 1,200 kronor.

Studielån kunde reglementsenligt tilldelas lärjungar vid varje offentlig
läroanstalt, men i realiteten ägde dock en viss begränsning rum. Så beviljades
exempelvis endast undantagsvis lån till läroverksungdom och i fråga örn
högskolestudier i regel ej under det första studieåret. I detta sammanhang
erinrades om att understöd till läroverkselever numera utginge ur allmänna
arvsfonden; under läsåret 1936—37 hade utgått ett belopp av 60,000 kronor,
och för läsåret 1937—38 hade anslagits 70,000 kronor, därav vartdera
året 10,000 kronor till sådana, som ännu ej inskrivits vid läroverk.

De studerandes sociala och ekonomiska förhållanden.
Genom nyligen i ärendet företagna undersökningar vore numera
studenternas sociala härkomst ganska väl känd. Den procentuella fördelningen
efter yrkesklass vid här nedan angivna läroanstalter framginge av
följande tabell:

Yrkesklass	Uppsala universitet	Lunds universitet	Karolinska institutet
1931	1934	1931	1934	1931	1934
A. Lantbrukare.......	9,8	9,5	15,9	15,8	5,7	4,4
B. Folkskollärare......	7,0	7,0	7,2	6,7	4,3	4,4
C. Akademiker m. fl.....	30,9	32,6	24,5	27,2	38,3	42,7
D. Grosshandlare m. fl. . . .	9,8	8,0	8,2	6,1	14,1	9,8
E. Handlande........	10,3	11,6	11,3	12,2	11,0	12,8
F. Högre tjänstemän m. fl. .	8,9	10,1	8,9	10,1	10,7	10,5
G. Lägre tjänstemän m. fl. .	9,9	10,0	9,8	9,6	6,9	7,5
H. Hantverkare, arbetare . .	12,6	11,1	14,1	12,0	8,3	7,7
X. Yrke okänt........	0,7	0,3	—	0,3	0,6	0,2

Rörande föräldrarnas bidrag sförmåga anföra de sakkunniga, att omkring
19 procent av de studerande vid universiteten i Uppsala och Lund samt
9 procent vid karolinska institutet icke kunde påräkna någon ekonomisk
hjälp från föräldrahemmet utom möjligen fritt vivre under ferierna. Till
den något lyckligare lottade grupp av studerande, som, utan att kunna
påräkna fullständig ekonomisk hjälp från föräldrahemmet, dock i viss ut -

8

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 61.

sträckning därifrån åtnjöte gåvor, en del naturaförmåner samt lån, hörde
respektive 20, 26 och 13 procent av samtliga studerande vid de tre läroanstalterna.
Övriga studerande komme från hem, som tydligtvis vore i
stånd att helt bekosta studierna, vilket dock ej hindrade, att verklig
skuldsättning med återbetalningsskyldighet i många fall förelåge.

Enligt uppgifter angående de studerandes kontantinkomster vore dessa
— örn penningbidrag från föräldrarna lämnades ur räkningen — huvudsakligen
av tre slag: räntor av kapital, inkomst av arbete samt stipendier.

Inkomst av eget kapital hade deklarerats av 17 procent av de manliga
och 25 procent av de kvinnliga studerandena i Uppsala; för Lunds universitet
vore motsvarande jämförelsetal 13 och 19 procent och för karolinska
institutet 21 och 25 procent. Ränteinkomsterna uppginge dock endast
undantagsvis till mera betydande belopp.

Inkomst av eget förvärvsarbete, som bedreves vid sidan av studierna,
förekomme i anmärkningsvärt stor utsträckning, i synnerhet vid universiteten.
Förekomsten av dylik inkomst vore dock mycket skiftande inom
de olika fakulteterna och i regel störst bland humanister och naturvetare.
Örn deklaranter med studierna som ^sysselsättning eller med större inkomst
av eget arbete än 4,000 kronor frånräknades, hade dylik inkomst
uppgivit^ av 27 procent av samtliga manliga studerande i Uppsala, 30
procent i Lund och 20 procent vid karolinska institutet. För de kvinnliga
studerandena vore procenttalen respektive 22, 23 och 14. Genomsnittsbeloppen
per inkomsttagare vore — med samma avgränsning av de högsta
inkomsterna som ovan — vid Uppsala och Lunds universitet samt karolinska
institutet respektive 570, 585 och 805 kronor för manlig samt 360,
525 och 530 kronor för kvinnlig studerande.

34 procent av de manliga och 20 procent av de kvinnliga studerandena
i Uppsala hade uppburit stipendier under år 1930 med i genomsnitt 465,
respektive 250 kronor. Vid Lunds universitet vore motsvarande siffror 27
procent och 335 kronor för manliga samt 13 procent och 305 kronor för
kvinnliga studerande och vid karolinska institutet 7 procent och 435 kronor,
respektive 12 procent och 875 kronor.

Försök hade gjorts att med ledning av deklarationernas uppgifter örn
de studerandes utgifter under år 1930 beräkna den totala utgiftssumman
per år, men dessa beräkningar hade dock endast kunnat bliva högst
approximativa. Men även örn resultaten kunde vara otillfredsställande i
fråga örn de individuella variationerna, torde de beräknade medeltalen
hava sitt värde för jämförelser mellan de olika läroanstalterna. För manliga
studerande, som icke åtnjöte någon som helst hjälp från hemmet,
uppginge den genomsnittliga årliga utgiftssumman till 1,930 kronor i Uppsala,
1,745 kronor i Lund och 2,710 kronor vid karolinska institutet, och
för studentskorna inom samma grupp vore medianerna (d. v. s. de respektive
utgiftsbelopp, som hälften av de studerande inom gruppen i fråga
överskrede) 1,790, 1,610 och 2,125 kronor.

Då det gällt att beräkna den totala studiekostnaden för olika examina,
hade hänsyn tagits till de studerandes samtliga kontanta utgifter under
studietiden, medan däremot naturaförmåner — även då de åtnjutits under
terminerna — icke medräknats. Studiekostnader för tiden före inträdet vid
universitetet eller institutet hade i princip icke medtagits, dock hade deklarerad
studieskuld från skoltiden tillagts för att ej göra jämförelsen med
den totala skuldsättningen missvisande. Dylika skolskulder spelade en

9

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 61.

mera framträdande roll endast vid Lunds universitet, där 14,5 procent av
samtliga deklaranter hade uppgivit skulder från tiden före universitetsvistelsen.

De approximativa genomsnittskostnaderna för studerande, som ej bodde
i föräldrahemmet, framginge av följande tabell, där såväl medelvärden
som medianer medtagits:

	M e d i u	m	Media	n
Avsedd examen	Uppsala universitet kronor	Lunds universitet kronor	Karolinska institutet kronor	Uppsala universitet kronor	Lunds universitet kronor	Karolinska institutet kronor
Manliga studerande: T. K. + prästexamen . . . J. K.............	11.300 13,500 23.300 10,600 10,200 21.300 27,000	10.500 12,200 24.500 10.400 9,900 25.400 23,200		10,300 11,700 21,100 10,100 10,300 23,000 27,500	9,800 10,800 22,400 9,700 9,000 25.000 23.000
M. L.............	25,000	23,400
F. M. (hura. sekt.) .... F. M. (mat.-nat. sekt.) . . F. D. (hum. sekt.) .... F. D. (mat.-nat. sekt.) . .
Kvinnliga studerande: T. K. + prästexamen . . . M. L.............		10,900 19,800 8,300 9,500	23,700		10,000 18,000	20,500
F. M. (hum. sekt.) .... F. M. (mat.-nat. sekt.) . .	9,500 11,000	9,000 10,500	7,400 10,500

De deklarerade stuclieskuldema stege givetvis i stort sett med antalet
närvaroterminer men uppvisade därjämte betydande variationer inom olika
fakulteter och bidragsklasser. Av samtliga manliga deklaranter hade 69
procent i Uppsala, 74 procent i Lund och 55 procent i Stockholm förklarat
sig vara skuldsatta, medan motsvarande jämförelsetal för de kvinnliga
studerandena vore rätt avsevärt lägre, nämligen respektive 46, 46 och 41
procent. Inom de socialgrupper, som hade den lägsta bidragsförmågan,
läge dock skuldsättningen betydligt över medeltalet: således vore 85 å
90 procent av vid universiteten studerande söner av lantbrukare, arbetare,
hantverkare, folkskollärare och lägre tjänstemän skuldsatta, och vid karolinska
institutet läge samma grupper mellan 67 och 77 procent.

Räknat per skuldsatt deklarant uppginge det genomsnittliga skuldbeloppet
för män till i Uppsala 6,700 kronor, i Lund 6,885 kronor och vid
karolinska institutet 9,900 kronor, samt för kvinnor till respektive 5,600,
4,340 och 10,900 kronor. Av männens sammanlagda låneskuld vore 43,5,
42,9 och 54,9 procent och av kvinnornas 61,7, 51,6 och 56,2 procent respektive
placerade hos föräldrarna. Beträffande lånens placering anmärktes för övrigt,
att blott 5 procent av de manliga studerandena vid universiteten och
3 procent vid karolinska institutet deklarerat innehav av statens räntefria
studielån, och av studentskorna hade respektive 7, 3 och 0 procent uppgivit
dylikt lån.

Den deklarerade årliga skuldsättningen vore som väntat påfallande hög
inom den medicinska fakulteten men uppvisade även smärre olikheter mellan
övriga fakulteter. Genomsnittsbeloppen för samtliga manliga deklaranter,
som ej åtnjitte naturaförmåner i hemmet, vore i Uppsala 1,430 kro -

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 61.

nor (enbart medicine studerande 2,000 kronor), i Lund 1,445 kronor (medicinare
1,970 kronor) och vid karolinska institutet 2,040 kronor samt för
samma kategori kvinnliga deklaranter 1,405, 1,240 och 1,250 kronor.

Med ledning av deklarationernas uppgifter örn den årliga skuldsättningen
samt den beräknade genomsnittliga studietiden för olika examina hade
det varit möjligt att approximativt beräkna även den slutliga skuldsättningen.
För manliga studerande, som överhuvudtaget måste ådraga sig
skulder för studiernas avslutande, beräknades sålunda en teologie kandidatexamen
jämte prästexamen medföra en genomsnittlig total skuldsumma
av närmare 10,000 kronor och en juris kandidatexamen drygt 8,000 kronor.
Den för läkarlegitimation erforderliga medicine licentiatexamen beräknades
kräva en total skuldsättning av nära 19,000 kronor vid universiteten
och omkring 17,000 kronor vid karolinska institutet. Inom den
filosofiska fakulteten ansåges en ämbetsexamen i regel medföra cirka 9,000
kronor i studieskuld och^ en doktorsgrad 10,000 å 15,000 kronor. För de
kvinnliga studerandena läge motsvarande belopp i allmänhet lägre.

Statsstipendier i form av fria bostäder och fri
k o s t. Det torde, enligt de sakkunniga, tillfyllest hava ådagalagts, att utbildningen
till de akademiska levnadsbanorna krävde högst avsevärda kostnader.
Flertalet studerande måste fördenskull helt eller delvis finansiera
sin vistelse vid universitetet eller högskolan genom skuldsättning, och i all
synnerhet gällde detta örn dem, som bomme från hem med svag ekonomisk
bärkraft. Trots de betydande uppoffringar, som många föräldrar med blygsamma
inkomster gjorde för att bidraga till sina barns akademiska utbildning,
beräknades inemot en femtedel av samtliga universitetsstudenter ej
kunna påräkna någon som helst ekonomisk hjälp till sina studier från hemmet
(utom möjligen fritt vivre under ferierna). Och därtill komme, att den
långa utbildningstiden och de höga studiekostnaderna i viss utsträckning
verkade som en ekonomisk spärr, varigenom många fattiga begåvningar
helt utestängdes från den högre undervisningen.

Ur samhällets synpunkt voro det givetvis angeläget, att icke andra faktorer
än begåvning och duglighet påverkade och reglerade tillströmningen
till de högre läroanstalterna, och staten hade fördenskull på olika sätt bidragit
till att minska studenternas ekonomiska svårigheter. Av väsentlig betydelse
därvidlag vore givetvis, att universitetsundervisningen vore i princip
kostnadsfri, Bien även andra åtgärder hade i samma syfte vidtagits från
det allmännas sida (jfr det föregående). Dessa åtgärder hade varit otillräckliga,
och en utvidgning av statens understödsverksamhet på detta område
syntes väl motiverad.

Ännu ett skäl för statens medverkan till förbättrande av universitetsoch
högskolestudenternas ekonomiska förhållanden utgjorde den omständigheten,
att flertalet av dessa studerande sedermera bomme att bekläda
tjänster, vilka, ehuru de till sin karaktär vore i hög grad samhällsviktiga,
medförde relativt anspråkslösa löneförmåner jämfört med många andra
statliga och enskilda befattningar, som krävde en vida kortare och mindre
kostsam utbildning. Inom åtskilliga statliga yrkesområden, exempelvis militäryrket
och kommunikationsväsendet, fordrades i regel icke någon långvarig
och kostsam utbildning före inträdet i tjänsten, såsom fallet vöre
exempelvis beträffande lärare, läkare, präster och jurister, utan specialutbildningen,
i den män en sådan krävdes, vore förlagd till en tid, då vederbörande
redan erhållit en avlönad anställning.

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 61.

I detta sammanhang förtjänade påpekas, att statligt understöd till akademiska
studier åt begåvad, obemedlad ungdom torde komma att i kvalitetshöjande
riktning påverka tillströmningen till de akademiska levnadsbanorna,
eftersom dylikt understöd enligt de sakkunnigas mening borde
tillförsäkras meriterade studerande i regel redan innan de inskrivits vid
någon av de berörda läroanstalterna. Den eventuella kvantitativa ökningen
av tillströmningen genom de studerande, som först tack vare statens hjälp
bereddes tillfälle att fortsätta sina studier vid universitet eller högskola,
kunde under alla omständigheter icke bliva avsevärd i relation till hela antalet
studerande. Och då en stödverksamhet av detta slag innebure ett
rent kvalitativt urval, torde följden närmast bliva en skärpt konkurrens,
som vore ägnad att snarare motverka än stimulera tillströmningen.

Ett förbättrande av studietidens ekonomi för fattiga begåvningar vore
ur samhällets synpunkt värdefullt även med tanke på de studerande, som
trots avsaknad av egna medel likväl sökte sig till universitet och högskolor.
I många fall bleve studierna störda och examen fördröjd genom förvärvsarbete
eller andra försök att skaffa nödigt kapital, och likaså torde
en betydande del av de talrika studieavbrotten utan examen förorsakas
av ekonomiska svårigheter. En av ekonomiska bekymmer någorlunda ostörd
studietid vore en grundförutsättning för ett effektivt utnyttjande av vistelsen
vid universitetet eller högskolan.

Den lämpligaste formen för statens understöd ansåge de sakkunniga vara
inrättandet av nya stipendier. För att dessa skulle betyda en verkligt
effektiv hjälp fordrades emellertid, att de bleve både många och stora samt
utginge under en avsevärd del av studietiden. Vidare uppstode frågan, huruvida
stipendiebeloppen borde utbetalas kontant eller utgå i naturaförmåner,
d. v. s. i första hand husrum och kost samt eventuellt kurslitteratur.
Den senare stipendieformen, som förordats i departementschefens yttrande
till statsrådsprotokollet, syntes äga betydande fördelar framför kontantförfarandet.
Örn understödet utginge i form av fri bostad och fri kost, förelåge
fullgod garanti för att det användes till täckande av de nödvändigaste
och samtidigt mest betungande utgifterna. Kostnaderna för mat och rum
för de studerande beräknades till i genomsnitt 1,000 kronor per läsår. Dessa
ofrånkomliga utgifter för vistelsen vid universitetet eller högskolan vore
givetvis särskilt höga och kännbara för det övervägande flertal av de studerande,
som ej åtnjöte förmånen att kunna bo i hemmet under studietiden,
och dylika naturastipendier skulle därför i viss mån utjämna de rent geografiska
förutsättningarna för akademiska studier. Därjämte skulle den
fördelen vinnas, att de studerande, som ansåges förtjänta av speciell hjälp
från statens sida, garanterades en fullt tillfredsställande levnadsstandard
under de i alla avseenden betydelsefulla studieåren. För närvarande vore
många fattiga studenter av ekonomiska skäl hänvisade till en kosthållning
och en bostad, som endast motsvarade mycket anspråkslösa krav i fråga
om hygien och standard i övrigt. Därjämte skulle fri bostad och kost under
terminerna utan tvivel även bidraga till att stipendiaterna utsträckte sin
årliga vistelse vid läroanstalten, vilket i sin tur skulle medföra en förkortning
av den totala studietiden.

Behörighetskrav. Behöriga att erhålla dylika statsstipendier i form av
fri bostad och fri kost borde endast vara sådana studerande, som dels vore
utmärkt begåvade och väl skickade för de levnadsbanor, som kriivde akademiska
studier, och dels saknade möjlighet att bekosta sin utbildning med
egna medel eller genom hjälp från föräldrar.

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 61.

Eftersom stipendierna ej kunde tänkas utgå under hela studietiden och
ej heller förslå till samtliga utgifter under tiden för innehavet, måste det
förutses, att de ifrågakommande studerandena i regel även måste ådraga
sig viss skuldsättning. För att amorteringen av lånen ej skulle inträda under
eller ens omedelbart efter studietiden, borde skuldsättningen i största
möjliga mån begränsas till den senare delen av vistelsen vid universitetet
eller högskolan. I stället borde naturastipendierna utgå under de första studieåren,
och rätten till innehav av stipendium borde därför förbehållas de
studerande, vilkas närvaro vid läroanstalten i fråga ännu ej överskridit en
fastställd maximitid, förslagsvis fyra terminer. Dock borde studerande,
vilkas ekonomiska förhållanden genom faderns död eller andra mellankommande
omständigheter kommit i ett avsevärt sämre läge än tidigare, kunna
ifrågakomma till erhållande av stipendium även något senare under studietiden.
Genom denna anordning skulle bostads- och koststipendierna på ett
lyckligt sätt komplettera magnatstipendierna, som i stor utsträckning utdelades
efter ådagalagda studiemeriter och alltså i regel senare under studietiden.
Även lånemöjligheterna vore under nuvarande förhållanden relativt
begränsade under de tidigaste studieåren, innan den lånesökande kunde
prestera den säkerhet, som läge i avlagda tentamina och examina.

De sakkunniga ansåge det rent av synnerligen önskvärt, att stipendierna
i regel utginge redan från början av de akademiska studierna och alltså
finge sökas av studerande, som ännu ej vunnit inträde vid någon av de
berörda läroanstalterna. Först genom denna möjlighet till ansökan och tilldelning
av stipendium redan vid slutet av gymnasievistelsen skulle vägen
till den högre undervisningen öppnas för en del begåvningar, som nu av
ekonomiska skäl tvingades att avbryta sin utbildning med studentexamen.
Samtidigt eliminerades, såsom ovan framhållits, risken för att stipendierna
skulle medföra en icke önskad ökning av antalet universitetsstuderande.

De lokala stipendienämnderna. Vad bedömningen av ansökningarna och
utdelningen av stipendierna beträffade, hade de sakkunniga diskuterat olika
alternativ. En för de båda universiteten och karolinska institutet gemensam
nämnd, vars arbetsuppgifter i stort sett skulle bliva likartade med den
existerande studielånenämndens, skulle erbjuda den fördelen, att en avvägning
kunde ske mellan samtliga kompetenta sökande. Men ur andra synpunkter
vore tvivelsutan inrättandet av en nämnd för vardera av de tre
läroanstalterna avgjort att föredraga. Dessa nämnder kunde jämte prövningen
av de inkomna ansökningarna och tillsättandet av stipendiaterna
även handhava en mängd frågor av praktisk art, som bleve en nödvändig
följd av själva stipendieformen. Dit hörde främst bestämmandet av det
sätt, på vilket förmedlingen av naturaförmånerna borde ske, vilket i praktiken
närmast torde komma att innebära en fördelning av stipendiaterna
på lämpliga av nämnden godkända matställen och bostäder, vidare utövandet
av en viss kontroll över stipendiaternas studieprestationer och uppförande
samt samarbete med övriga stipendieutdelande organ vid läroanstalten
i fråga. Detta samarbete borde omfatta samtliga de organ, som förvaltade
och utdelade stipendier, och åsyfta en samlad överblick över hela
det lokala stipendieväsendet. I mån av behov borde samarbetet även utsträckas
till kreditkassor och övriga institutioner, som beviljade studiekredit.

Då det vore av största vikt, att de lokala stipendienämnderna representerade
en så allsidig erfarenhet som möjligt, borde de sammansättas av

13

Kungl. May.ts proposition Nr 61.

representanter för såväl universitetet eller institutet som de studerande.
Stipendienämnderna borde ej vara större än att de kunde arbeta smidigt
och effektivt, och de sakkunniga föresloge därför, att varje nämnd skulle
bestå av fem ordinarie ledamöter. Av dessa utsåges en, som tillika skulle
fungera såsom nämndens ordförande, av universitetskanslern, två av det
större akademiska konsistoriet, respektive karolinska institutets lärarkollegium,
samt två av studentkåren, respektive medicinska föreningen. På
enahanda sätt utsåges lika många ersättare, vilka deltoge i nämndens arbete
vid ordinarie ledamots förfall.

Ansökning sfärfarandet. Beträffande den grupp av studerande, som vid
ansökningen ännu ej avslutat sina gymnasiestudier och som enligt de sakkunnigas
uppfattning borde utgöra huvudparten av stipendiaterna, kunde
diskuteras, huruvida kollegierna vid de läroverk och övriga skolor, där de
sökande skulle avlägga sin studentexamen, borde biträda vid stipendieutdelningen
eller icke. De sakkunniga hade efter övervägande av olika alternativ
ansett sig böra förorda följande ansökningsförfarande. Ansökan ställdes
till statsstipendienämnden vid den läroanstalt, där sökanden vore inskriven
eller ämnade söka inträde. Sökande, som ännu ej avlagt studentexamen,
inlämnade sin ansökan till rektorsämbetet vid den skola, där han
åtnjöte undervisning, varefter inkomna ansökningar granskades av kollegiet
eller av detta utsedda delegerade. Efter denna granskning översändes
ansökningarna, försedda med kollegiets eller dess delegerades yttrande,
genom rektors försorg till respektive stipendienämnder. Övriga sökande
ingåve sina ansökningar direkt till de lokala statsstipendienämnderna.

För en del av de sökande kunde erhållandet av stipendium förväntas bliva
en direkt förutsättning för fortsatta studier, och i varje fall torde anskaffandet
av för studierna nödiga medel erbjuda vissa svårigheter. Det vore
därför ur denna synpunkt angeläget, att utdelningen av stipendierna skedde
i relativt god tid före början av den termin, från och med vilken de vöre
avsedda att utgå. Å andra sidan borde tiden för ingivandet av ansökan ej
förläggas alltför tidigt, enär många sökande i dylikt fall ej kunde tillräckligt
klart överblicka den framtid, varunder studierna skulle komma att
bedrivas. De sakkunniga hade funnit denna sin uppfattning styrkt genom
de anmärkningar, som från studenthåll riktats mot utdelningen av statens
ränt efna studielån på den grund, att lånen måste sökas redan under november
månad året före det läsår ansökan gällde, och att fördelningen av lånesumman
ägde rum först ungefär ett halvt år senare.

Önskvärt vore, att stipendiaterna kunde utses i god tid före vårterminens
slut och ansökningstiden utgå någon gång under förra hälften av samma
termin. De sakkunniga föresloge därför, att stipendierna av ecklesiastikdepartementet
kungjordes till ansökning under december månad närmast
före det läsår ansökan avsåge. Samtliga ansökningar skulle vara statsstipendienämnderna
tillhanda före utgången av februari, men sökande, som
ännu cj avlagt studentexamen, skulle till rektor ingiva sin ansökan redan
före den 1 februari. Ansökan från studerande, som redan vöre inskriven vid
vederbörande läroanstalt, remitterades i och för yttrande till seniorskollegiet
eller stipendienämnden inom den nation sökanden tillhörde, respektive
medicinska föreningens styrelse, och i förekommande fall kunde dylikt yttrande
liven inhämtas från akademisk lärare, vars undervisning sökanden
åtnjutit eller alltjämt åtnjöte.

Stipendienämnderna skulle företaga den ordinarie utdelningen före april
månads utgång, varefter de sökande snarast borde underrättas örn huruvida

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 61.

stipendium tilldelats dem eller icke. Samtidigt med detta meddelande borde
de utsedda stipendiaterna åläggas att minst en vecka i förväg till nämnden
anmäla sin ankomst till universitetet eller institutet samt att inom
viss tid, förslagsvis en månad efter ankomstdagen, hos nämndens sekreterare
uppvisa närvarointyg för terminen. Stipendiaterna borde även beredas
tillfälle att uttrycka eventuella önskemål angående bostad och matsalar,
varom lämpligen borde erinras i nämnda cirkulär.

Om alltså nämnda data fastställdes för ingivandet av ansökningar och
fördelningen av stipendierna, medförde detta visserligen, att hänsyn ej
kunde tagas till studentexamensbetyget för de sökande, som ännu ej avslutat
gymnasiestudierna. Detta torde dock näppeligen innebära några avsevärda
nackdelar, enär senaste terminsbetyg torde vara tillfyllest vid
bedömandet av kunskapsgren hos den kategori av studerande, för vilken
dessa stipendier vore avsedda.

En något allvarligare olägenhet bestode däri, att de studerande, som avlade
studentexamen som privatister vid vårterminens slut, ej kunde ifrågakomma
vid den ordinarie utdelningen, enär den muntliga prövningen inför
examensnämnden i regel ägde rum först i juni. Det gällde dock härvid en
relativt liten grupp: antalet godkända examina hade för vart och ett av
läsåren 1927/28—1936/37 varit 78, 92, 55, 59, 66, 80, 90, 101, 105 och 107
respektive. Huru stor del av dessa privatister, som sedermera fortsatt sina
studier vid universiteten och karolinska institutet, framginge ej av inskrivningsmatriklarna,
men antalet torde ej vara särdeles stort. Det syntes likväl
rimligt att bereda dessa studerande möjlighet att redan under första
läsåret kunna ifrågakomma till erhållande av stipendium, och detta borde
utan större olägenheter kunna ordnas med hjälp av disponibla överskottsmedel
från föregående läsår.

Förmedlingen av naturaförmånerna. De sakkunniga ansåge sig icke böra
generellt tillstyrka den möjlighet, som ur vissa synpunkter kunde tyckas
ligga närmast till hands, nämligen att staten uppförde nybyggnader, avsedda
till bostäder och matsalar åt de studerande. Vare sig dessa byggnadsföretag
efter fullbordandet skulle drivas i statens regi eller överlåtas
åt ett centralt eller lokalt administrativt organ, torde svårigheter av olika
art lätt komma att uppstå. Ändamålsenligare syntes vara, att staten på
lämpligt sätt understödde de företag, som startats eller komme att igångsättas
av universiteten och högskolorna, studentorganisationerna eller
andra för de studerande intresserade organ.

I den utsträckning detta vore möjligt borde ett dylikt stöd ges formen av
en direkt subvention, som bidroge till att avlasta en del av anläggningsoch
eventuellt även driftkostnaderna för ifrågavarande företag. Såsom
ett par tänkbara former av understöd ville de sakkunniga framhålla dels
överlämnande för dylikt ändamål av staten tillhörig mark och dels en kapitalinsats
från statens sida vid uppförandet av bostadshus, vilken borde stå
j proportion till det antal stipendiater, som kunde tänkas placerade i byggnaden.
De sakkunniga hade även dryftat möjligheten av att staten på förmånliga
villkor ställde lånekapital till förfogande åt studentsammanslutningar
och andra dem närstående organ i och för uppförande av byggnader
och i första hand sådana, som vore avsedda till bostäder och matsalar.

De åtgärder till stödjande av studentbyggnadsföretag, som ovan diskuterats,
torde i regel få anses förutsätta, att initiativ utginge från de organ,
under vilkas ansvar och ledning de ifrågavarande byggnaderna vore avsedda
att uppföras och förvaltas. Däremot syntes de ej nödvändigt behöva

15

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 61.

sammankopplas med anordnandet av statsstipendier i form av fri bostad
och fri kost annat än i den mån förmedlingen av dessa naturaförmåner
vore beroende av tillkomsten av nya bostäder och matsalar. Enär de lokala
förutsättningarna vöre ganska olikartade på de skilda studieorterna, måste
även sättet för distributionen av naturaförmånerna variera rätt avsevärt.

I princip borde dock riktlinjerna för stipendienämndernas arbete överensstämma,
och likaså borde de erbjudna naturaförmånerna så vitt möjligt
vara likvärdiga på de olika orterna. Huvudsynpunkten borde vara att tillhandahålla
stipendiaterna tillräcklig och närande kost i ändamålsenliga
lokaler samt bostadsrum, som vore väl lämpade till studiearbete och i övrigt
fullt tillfredsställande. För att erhålla garanti beträffande rummens och
kostens beskaffenhet borde bostäder och matställen, dit stipendiater hänvisades,
vara godkända av statsstipendienämnden och sedermera på lämpligt
sätt underkastas en fortlöpande kontroll. Kosten borde, då möjlighet
därtill funnes, efter stipendiatens fria val utgå med två eller tre mål örn
dagen. Om bostads- och matsalsföretag funnes, som fyllde de av nämnden
föreskrivna anspråken och stöde under ledning av de studerande själva
eller av dem närstående organ, borde stipendiaterna i största möjliga utsträckning
hänvisas till dessa. Det borde vidare så långt möjligt ordnas så
att de i respektive studentbostäder och matsalar boende och spisande studerandena
ej till övervägande del utgjordes av stipendiater.

Tiden för innehav av stipendium. Ehuru det för närvarande krävdes en
mycket lång studietid för de akademiska examina, ansåge de sakkunniga
det vara tillrådligt att tills vidare ej sätta maximitiden för innehav av stipendium
högre än tre år, för vilken tid understödet dock ej borde utbetalas
omedelbart utan endast för ett år i sänder. De sakkunniga funne det
emellertid önskvärt, att detta maximum höjdes, så snart en förskjutning
ägde rum, genom att antalet stipendier ökades eller antalet sökande eventuellt
minskades.

Stipendieförmånerna borde givetvis i första hand utgå under de officiella
lästerminerna, vilka för universiteten och karolinska institutet omfattade
tiden den 1 september—den 15 december och den 15 januari—den 31 maj.
I fråga om bostad måste åtnjutandet av stipendieförmånen i regel vara
bundet till denna tid. Då ersättningen för kost däremot mycket väl torde
kunna och även böra utgå endast för det faktiska antalet av stipendiaten
intagna måltider, syntes det vara rimligt, att frånvaro under termin med
därav föranledda avdrag i kostförmånerna kunde kompenseras i det fall,
att studierna fortsattes även under mellantermin. Beträffande såväl bostad
som kost torde det alltså vara enklast och riktigast att stadga, att förmånerna
finge utgå under en tid av högst åtta månader per år, varvid den fria
kosten i förekommande fall kunde åtnjutas även under del av mellantermin.

Tilläggs- och övergångsbestämmelser. Eftersom närvarotiden under läsåret
varierade för olika studerande, måste också de kontantbelopp, som
motsvarade de åtnjutna förmånerna, bliva ganska växlande. Även om vid
den ordinarie utdelningen i april utsåges så många stipendiater, som beräknades
kunna åtnjuta kost och logi under åtta månader för det för året
beviljade stipendiebeloppet, kunde det därför förutses, att överskottsmedel
till ett på förhand obestämbart belopp komme att stå till stipendienämndens
disposition. För den händelse någon av de utsedda stipendiaterna
bleve förhindrad att under ifrågavarande läsår fortsätta sina studier, ökades
detta belopp ytterligare. För att dessa medel ej skulle förbliva outnyttjade
borde nämnden hava befogenhet att under läsåret företaga komplet -

16

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 61.

terande utdelningar, dels till de privatister, som avlade sin studentexamen
vid vårterminens slut och därför ej kunde ifrågakomma vid den ordinarie
utdelningen, dels till andra studerande, som vore förtjänta och i behov av
tillfälligt eller varaktigt understöd. I den mån nämnden så funne lämpligt,
borde den även äga rätt att utdela ett begränsat antal delstipendier, som
utginge antingen såsom fri bostad eller såsom fri kost. Genom en dylik
uppmjukning av stipendieformen skulle klyftan mellan stipendiaterna och
de kompetenta sökande, som ej kunnat tilldelas stipendium, i någon mån
utjämnas.

Om stipendierna i regel komme att utgå under en tid av sex terminer,
medförde detta, att ungefär en tredjedel av hela antalet stipendier varje
år kunde tilldelas nya innehavare. Såsom en övergångsform för de två
första åren föresloge de sakkunniga, att det beviljade anslaget disponerades
så att maximitiden för innehav för omkring en tredjedel av de första stipendiaterna
begränsades till ett år och för ytterligare ungefär en tredjedel
till två år. De stipendiater, vilkas rätt till prolongation på detta sätt inskränktes,
borde utses bland redan inskrivna studerande, vilka tillbragt
förslagsvis högst sex terminer vid universitetet eller institutet. Genom denna
anordning vunnes också den ej oväsentliga fördelen, att gränsen ej bleve
så starkt kännbar mellan de studerande, som påbörjade sina akademiska
studier omedelbart före och efter inrättandet av de statliga naturastipendierna.

Stipendiemedlens fördelning mellan studieorterna borde enligt de sakkunniga
bestämmas av studentantalet samt de studerandes sociala och ekonomiska
förhållanden.

Alldenstund de kataloger över de studerande vid universiteten i Uppsala
och Lund samt vid karolinska institutet, som varje termin utgåves, ej vore
uppställda efter samma principer, kunde en direkt jämförelse mellan de
däri uppgivna totala antalen av studerande vara rätt missvisande. De sakkunniga
hade därför vid sina beräkningar i stället utgått från antalet nyinskrivna,
varvid frånräknats dels utlänningar och dels sådana studerande,
som veterligen redan tidigare inskrivits vid annan högskola. Det genomsnittliga
nettoantalet nyinskrivna per läsår under den senaste tioårsperioden
hade varit 407,1 vid Uppsala universitet, 380,3 vid Lunds universitet
och 105,3 vid karolinska institutet, vilket innebure, att den procentuella
fördelningen av de nyinskrivna på de tre läroanstalterna vore respektive
45,6, 42,6 och 11,8 procent. Örn motsvarande genomsnittstal beräknades
endast för de senaste fem åren, visade det sig, att de högst obetydligt avveke
från de nämnda och vore 407,0, 379,0 och 99,6 (— 46,0, 42,8 och 11,2
procent). Denna proportion syntes alltså vara tillräckligt konstant för att
kunna tagas till utgångspunkt vid bedömningen av stipendiebeloppets fördelning
under de närmaste åren. Dock borde jämförelsesiffran för karolinska
institutet lämpligen fixeras till 100, emedan nyintagningen av studerande
per läsår numera genom kanslersbeslut begränsats till detta antal.

En rättvis avvägning av hjälpbehovet på de olika studieorterna kunde
dock icke ske genom att hänsyn endast toges till studentkårernas storlek.
Av avgörande betydelse vore också deras sammansättning ur social och
ekonomisk synpunkt och därvid i första hand de studerandes möjligheter
att från föräldrahemmet erhålla bidrag till sina akademiska studier. Som
tidigare framhållits, kunde 19 procent av samtliga studerande i Uppsala och
Lund samt 9 procent av de medicine studerande i Stockholm ej påräkna

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 61.

dylikt understöd från sina föräldrar (utom möjligen förmånen av fritt vivre
under ferierna). Då de blivande statsstipendiaterna praktiskt taget undantagslöst
torde vara att hänföra till denna lägsta bidragsklass, borde en reduktion
av antalet nyinskrivna efter storleken av denna kategori av ekonomiskt
sämst ställda studenter vara försvarlig. Enligt en sådan beräkning

— med de avrundade jämförelsetalen 407, 380 och 100 som utgångspunkt

— skulle under de närmaste åren Uppsala universitet erhålla 48,8 procent,
Lunds universitet 45,5 procent och karolinska institutet 5,7 procent av det
totala stipendiebeloppet.

Emellertid vore det nödvändigt att för en rättvis fördelning av de beviljade
statsmedlen även taga hänsyn till levnadskostnaderna på de olika studieorterna.
Av den socialekonomiska utredningen framginge, att de genomsnittliga
månatliga utgifterna för kost och logi för närvarande kunde
approximativt beräknas till 125 kronor i Uppsala, 110 kronor i Lund och
140 kronor vid karolinska institutet.

Örn den ovan beräknade procentuella fördelningen reducerades efter de
senast anförda kostnaderna för bostad och mat erhölles jämförelsetalen
51,2 för Uppsala, 42,1 för Lund och 6,7 för karolinska institutet. I denna proportion
borde alltså hela det disponibla stipendiebeloppet fördelas mellan
de tre läroanstalterna, örn hänsyn toges till föreliggande uppgifter om de
studerandes ekonomiska förhållanden. Enär inga riksstatsstipendier och
ett relativt obetydligt antal magnatstipendier förekomme vid karolinska
institutet, och då därtill de medicine studerandena i Stockholm i allmänhet
tillbringade en rätt avsevärt längre tid av året vid institutet än den genomsnittliga
närvarotiden vid universiteten, syntes det emellertid vara skäligt
att något höja deras andel, och den slutliga fördelningen kunde därför
lämpligen avrundas så att av det totala stipendiebeloppet 50 procent tillfölle
Uppsala universitet, 40 procent Lunds universitet och 10 procent karolinska
institutet.

Storleken av statens årliga bidrag. Efter hänsynstagande till relationen
mellan den önskade effektiviteten av stipendieverksamheten och anslagsbeloppets
storlek samt i viss mån efter jämförelse med omfattningen av
statsstipendieverksamheten i andra länder, främst Danmark, föresloge de
sakkunniga, att till bostads- och koststipendier åt obemedlade, begåvade
studerande måtte årligen utgå ett anslag av statsmedel å 300,000 kronor,
att tills vidare fördelas med 150,000 kronor till Uppsala universitet, 120,000
kronor till Lunds universitet och 30,000 kronor till karolinska institutet.
Med hänsyn tagen till de i det föregående för respektive studieorter beräknade
levnadskostnaderna skulle dessa belopp för närvarande motsvara fri
bostad och fri kost under åtta månader för omkring 150 studerande i LTppsala,
136 i Lund och 27 i Stockholm.

Därjämte borde statsstipendienämnderna åtnjuta årliga anslag till arvoden
och expenser. Arvoden åt nämndernas ledamöter syntes lämpligen
kunna utgå enligt de för kommittéer gällande bestämmelserna, såsom nu
skedde beträffande studielånenämnden. Storleken av ersättning åt sekreterare
och eventuellt erforderliga biträden borde kunna hänskjutas till vederbörande
nämnds avgörande. Efter en sannolikhet sberäkning av det arbete,
som torde komma att åvila nämnderna föresloge de sakkunniga, att årliga
anslag för detta ändamål lills vidare utginge med 4,000 kronor till vardera
av statsstipendienämnderna vid universiteten i Uppsala och Lund samt
med 1,500 kronor till statsstipendienämnden vid karolinska institutet.

Bihang till riksdagens protokoll 1080. 1 sami. Nr 61.

2

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 61.

Lånefond för studentbyggnader. Enligt de sakkunniga
borde staten vida effektivare än hittills lämna sitt stöd åt den verksamhet,
som åsyftade uppförande eller restaurering av byggnader, avsedda för studenter.

Direkt statlig byggnadsverksamhet torde endast undantagsvis böra förekomma.
De sakkunniga holle sålunda för sannolikt, att staten måste åtaga
sig uppförandet av studentmatsalar, måhända även av bostadshus, för
medicine studerande vid karolinska institutet å Norrbackaområdet. Redan
svårigheten att ordna krediter, när tomtmarken, såsom i detta fall, icke
kunde förvärvas med äganderätt, torde nödvändiggöra statens direkta ingripande.
I övrigt innebure det enligt de sakkunnigas mening en stor fördel
för såväl staten som de studerande, om verksamheten leddes av studentsammanslutningar
eller andra dem närstående organ. Då det emellertid alltid
varit svårt för dessa organisationer att finansiera sina byggnadsföretag,
föresloge de sakkunniga uppläggandet av en statlig lånefond för studentbyggnader.
Eftersom ifrågavarande företag erbjöde en i jämförelse med
många andra statliga byggnadslån fördelaktig och säker placering borde
lånevillkoren kunna göras så förmånliga, att lånen bleve av stor betydelse
för denna byggnadsverksamhet. I fråga om bostadshus kunde det förtjäna
framhållas, att en extra säkerhet förelåge därigenom att vederbörande företagare
redan för möbleringen måste avsätta ett belopp av omkring 600 kronor
per rum.

Vad omfattningen av fondens verksamhetsområde beträffade, borde den
stå öppen för samtliga på detta område verksamma organisationer — studentkårer,
nationsföreningar, studenthem, stiftelser, ekonomiska och ideella
föreningar, aktiebolag etc. — och alla slags byggnader, som vore avsedda
för studerande vid rikets universitet och högskolor. Vidare syntes möjlighet
till erhållande av lån böra erbjudas i fråga om såväl nybyggnad som ombyggnad.

Ränta å lån syntes med hänsyn till såväl säkerheten som önskvärdheten
av att här avsedd verksamhet komme till stånd böra utgå med högst 3 procent.
Lån borde på grundval av ritningar och beskrivningar beviljas till
ett belopp motsvarande högst 35 procent av det beräknade värdet å fastigheten
eller, där fråga vore örn tomträtt, å byggnaden mot inteckning i
vederbörande fastighet eller tomträtt, liggande mellan lägst 60 och högst
95 procent av det beräknade fastighets- eller byggnadsvärdet och uppgående
till belopp, motsvarande den beviljade lånesumman.

Lånen borde amorteras efter en relativt kort amorteringsplan, förslagsvis
tjugofem år, då man kunde förutsätta, att bottenkrediten i stor utsträckning
placerats i fasta lån. Vid beräkningar angående dessa företags drift
borde livstiden för byggnader av detta slag beräknas till högst sextio år.

Såsom grundanslag för fonden föresloge de sakkunniga ett belopp av
500,000 kronor.

Lånefond för universitetsstudier. De sakkunniga erinra,
att de årliga utgifterna per manlig studerande år 1930 uppgått till i
genomsnitt 1,930 kronor vid Uppsala universitet, 1,745 kronor vid Lunds
universitet och 2,710 kronor vid karolinska institutet. Även örn smärre
förskjutningar kunde antagas hava ägt rum under den senare tiden, vore
dock beloppen för de årliga omkostnaderna alltjämt av samma storleksordning.
Om statsstipendier i form av fri bostad och fri kost inrättades i enlighet
med de sakkunnigas förslag, kunde varje dylikt stipendium — under

19

Kungl. Marits proposition Nr 61.

förutsättning av åtta månaders närvaro vid universitetet eller institutet
— beräknas motsvara ett kontantbelopp av i runt tal 1,000 kronor i Uppsala,
880 kronor i Lund och 1,120 kronor i Stockholm. Trots att innehavarna
av statsstipendier torde komma att helt eller åtminstone till övervägande
del tillhöra den kategori av studerande, vars årsutgifter läge under medeltalet,
återstode alltså även för dem att för studiernas finansiering anskaffa
ytterligare medel till rätt betydande belopp. För flertalet måste detta ske
genom upptagande av lån. Härav följde, att frågan örn lånemöjligheterna
bleve av betydelse redan för bedömandet av i vad mån statsstipendierna
skulle fylla ändamålet att öppna studiebanan för helt medellösa studenter
med utmärkt studiebegåvning. Dessutom vöre det uppenbarligen av stor
vikt att undersöka, huruvida något ytterligare kunde göras från det allmännas
sida för begåvade och obemedlade studenter, som ej erhölle statsstipendier.
De sakkunniga hade därför med departementschefens medgivande
i detta sammanhang upptagit frågan om studiekrediten till prövning.

För den begåvade, fattige studenten funnes en, ehuru ringa, möjlighet
att bliva delaktig av statens räntefria studielån, som utlämnades utan borgen
och med räntefrihet under studieåren samt låg ränta under amorteringstiden.
Den, som kunde prestera fullgod borgen — och i Lund, Stockholm
och Göteborg därjämte livförsäkringsbrev — kunde erhålla lån i
respektive studentkårers kreditkassor och på så sätt uppnå amorteringsfrihet
under viss tid (i Uppsala, Lund och Stockholm högst fyra år, i Göteborg
högst tre år). Från och med den 1 januari 1937 utlämnade även riksbanken
avbetalningslån med högst fyra års amorteringsfrihet. Vidare kunde
sparbankerna numera genom en av 1937 års riksdag beslutad ändring av
sparbankslagen bevilja lån å högst femton år, varav tre år kunde vara
amorteringsfria. Det kunde alltså sägas, att möjligheterna att erhålla borgenslån
med viss amorteringsfrihet numera vore jämförelsevis stora, medan
däremot utsikterna att erhålla statens ränte- och borgensfria studielån
vore små.

Vad de sistnämnda lånen beträffade, vore den per år disponibla lånesumman
alltför liten i förhållande till antalet sökande, vilket givetvis måste
bereda studielånenämnden stora svårigheter vid upprättandet av förslag.
Följden bleve, dels att endast en ringa del av de kompetenta sökande
kunde komma i åtnjutande av lån, och dels att de beviljade lånebeloppen
i regel icke försloge att täcka studiekostnaderna under ett år. Flertalet innehavare
av dessa lån befunne sig i sådana ekonomiska omständigheter, att
de icke kunde bestrida någon — eller i varje fall endast en obetydlig — del
av sina årsutgifter med egna medel. De måste fördenskull anskaffa återstoden
av det nödiga kapitalet på annat sätt, vilket ofta innebure kortfristig
upplåning eller förvärvsarbete, i båda fallen till mer eller mindre förfång
för studierna.

Den invändningen hade riktats mot de nuvarande lånen, att ansökningsproceduren
ur universitetsstudenternas synpunkt vore väl omständlig och
utdelningen långsam. Lånen söktes redan i november månad året före det
läsår, ansökan avsåge, och först ungefär ett halvår senare företoges den slutliga
fördelningen. De studerande förklarade sig hava svårt att basera sin
studieekonomi på en så osäker och relativt avlägsen lånemöjlighet, och
många lånebehövande torde av denna orsak avstå från att insända ansökan
för att i stället söka mindre förmånliga men säkrare lånekällor.

Som ett led i strävandena att göra statens stödverksamhet för studerande

20

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 61.

så effektiv som möjligt hade de sakkunniga ansett sig böra framlägga ett
förslag till omläggning av statens räntefria studielån i den män de berörde
de studerande vid universiteten och karolinska institutet.

För de studerande vid dessa tre läroanstalter borde enligt de sakkunnigas
mening inrättas en särskild »lånefond för universitetsstudier», samtidigt
som dessa studerande undantoges från behörighet att erhålla lån ur den
nuvarande studielånefonden. Dock syntes det ur praktisk synpunkt ändamålsenligt,
att de, som redan tilldelats lån ur den senare fonden och vilkas
förhållanden och behov sålunda redan prövats av den nuvarande studielånenämnden,
bevarades vid möjligheten att erhålla eventuellt önskade fortsatta
lån från sistnämnda fond. Då de sakkunniga förutsatte, att den nuvarande
fondens kapital ej minskades, komme tydligen dess kapacitet att
ökas, i den mån de grupper av studerande avsåges, som icke studerade vid
universiteten eller karolinska institutet — ett i och för sig angeläget
önskemål.

Utdelningen av lån ur den nya fonden borde handhavas av statsstipendienämnderna,
varigenom en rationell samverkan kunde ernås mellan de olika
grenarna av den statliga stödverksamheten. I övrigt borde reglerna angående
denna studiekredit i huvudsak överensstämma med de bestämmelser,
som gällde angående statens räntefria studielån.

Studielån ur den ifrågasatta fonden borde enligt de sakkunnigas mening
kunna tilldelas icke blott begåvade studenter, som vore att hänföra till
kategorien obemedlade, utan även — i mån av de av riksdagen beviljade
medlens tillräcklighet — mindre bemedlade studerande med utpräglad studiebegåvning.
Genom tillämpningen av dessa mildrade krav på medellöshet
komme fonden att bliva till värdefull hjälp även för sådana studerande,
som icke i första rummet kunde ifrågakomma till stipendier men som likväl
icke kunde finansiera sina studier med egna medel.

Lån borde i regel beviljas till belopp av högst 1,500 kronor per år för
studier vid universiteten i Uppsala och Lund samt — med hänsyn till de
väsentligt högre studiekostnaderna i Stockholm — högst 2,000 kronor för
studier vid karolinska institutet. Den, som tidigare innehaft statsstipendium
och som sålunda prövats förtjänt av en studiehjälp, för vilken
strängare förutsättningar uppställdes än för lån, borde icke, därest han
alltjämt med omsorg och framgång bedreve sina studier, vara utesluten från
möjlighet att söka och erhålla lån. Även under tiden för innehav av statsstipendium
borde studielån kunna utgå, dock endast till högst det belopp,
som kunde beräknas erforderligt till täckande av andra årsutgifter än kostnaderna
för bostad och kost.

Amorteringstiden syntes — med hänsyn till erfarenheterna från den nuvarande
låneverksamheten, där ansökningarna örn uppskov med återbetalningen
varit synnerligen talrika — böra utsträckas till förslagsvis femton
år. Förvaltningen av fonden borde handhavas av statskontoret och alla
ekonomiska mellanhavanden med låntagarna ombesörjas av postverket,
som för detta sitt bestyr borde åtnjuta ersättning efter samma grunder
som gällde för de nuvarande studielånen.

Genom inrättandet av en dylik studielånefond skulle effektiviteten av de
båda stödformerna — stipendier och studielån — avsevärt ökas. Samtidigt
skulle de studerande, som komme i åtnjutande av dessa understöd, på ett
helt annat sätt än för närvarande kunna överblicka och ordna sin ekonomi
under studietiden. En ytterligare fördel vore den relativt intima kontakt,

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr61.

som den låneutdelande myndigheten skulle kunna uppehålla med låntagarna.
Dessas studier skulle därigenom kunna underkastas en fortlöpande
tillsyn. De sakkunniga förutsatte också, att ansökningar om lån från vid
universitetet eller institutet redan inskrivna — på samma sätt som i fråga
om stipendierna — remitterades till studenternas egna stipendieutdelande
organ. Som en följd av dessa möjligheter att följa låntagarnas studier och
uppförande i övrigt syntes den för den nuvarande fonden gällande bestämmelsen
örn studiemålsman för varje låntagare kunna undvaras.

Genom den noggranna individuella prövning av de lånesökande, som
skulle möjliggöras genom det ovan förordade förfarandet, kunde den förlustrisk,
som staten iklädde sig, förväntas bliva obetydlig. Erfarenheterna
av den hittillsvarande studielåneverksamheten gåve också vid handen, att
statens uppoffringar varit relativt små i förhållande till rörelsens omfattning
och sociala betydelse. Ehuru lånen utlämnats utan borgenssäkerliet
och verksamheten pågått i omkring tjugo år, hade de sammanlagda förlusterna
på hela studielånefondens kapital, som för närvarande uppginge till
i runt tal 3 k» miljoner kronor, endast varit omkring 100,000 kronor, varav
största delen genom avskrivningar på grund av dödsfall. Den omsorgsfulla
granskningen av ansökningarna medförde dessutom, att endast synnerligen
väl meriterade studerande tilldelades lån, och därigenom erhölles bästa möjliga
garanti för att den med hjälp av lånen vunna utbildningen bleve till
verkligt gagn för såväl den enskilde låntagaren som samhället i dess helhet.

Med beaktande av den hittillsvarande låneverksamhetens omfattning i
den mån den berörde universiteten och karolinska institutet samt önskvärdheten
av dennas utvidgning föresloge de sakkunniga, att första årets
anslag till lånefonden för universitetsstudier måtte uppgå till 200,000 kronor.
Då det övervägande flertalet låntagare torde önska och även visa sig
förtjänta av fortsatta lån, syntes statens bidrag under andra året böra höjas
till 400,000 kronor och under tredje året till 600,000 kronor. I den mån
amorteringarna inf löte, kunde man räkna med successivt sjunkande årsanslag
till fonden.

Fördelningen mellan de tre läroanstalterna av de för ändamålet av riksdagen
anvisade medlen syntes böra företagas av Kungl. Majit. Grunderna
för denna fördelning borde med lämpliga mellanrum omprövas med ledning
av antalet studerande och vunna erfarenheter beträffande lånebehovet. Vad
anginge det första årets fördelning, föresloge de sakkunniga, att denna
skedde i proportionen 95,000 kronor till Uppsala universitet, 85,000 kronor
till Lunds universitet och 20,000 kronor till karolinska institutet.

Studentkårernas kredit kassor. De sakkunniga framhålla,
att hur betydelsefull den av de sakkunniga föreslagna utvidgningen av statens
studielåneverksamhet i och för sig än kunde vara, kunde dock de räntefria
lånen även i fortsättningen endast tillgodose lånebehovet hos ett relativt
fåtal i olika avseenden väl meriterade studerande. Även örn möjligheterna
att erhålla räntefria lån avsevärt ökades, måste dock flertalet lånebehövande
— i värjo fall under den närmaste framtiden — trots detta förväntas
bliva hänvisade till Hintedragande krediter. Det vore därför ett samhällsintresse,
att lättillgänglig och i fråga om ränte- och amorteringsvillkor
förmånlig studiekredit stöde till de studerandes förfogande, och detta
vore särskilt angeläget, örn man avsåge att stimulera den pågående demokratiseringen
av rekryteringen till ifrågavarande läroanstalter.

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 61.

Förhållandena på detta område hade också under senare år betydligt
förbättrats, främst genom tillkomsten av studentkårernas egna kreditgivande
organ. Den av dessa lånekassor bedrivna verksamheten hade inneburit
väsentliga fördelar. De hade genom sin begränsning till ett jämförelsevis
homogent klientel kunnat i viss utsträckning lämpa sina lånevillkor efter
de studerandes speciella önskemål, och i synnerhet vore den i alla kassor
genomförda amorteringsfriheten därvidlag värdefull. Ur social synpunkt
vore det också av betydelse, att kreditkassorna icke endast kunde pröva
de lånesökandes behov och den erbjudna borgenssäkerheten utan också
vore bättre skickade än övriga långivare att följa låntagarnas studier. Tack
vare kreditkassornas nära samhörighet med studentkårer och nationsföreningar
vore det nämligen möjligt att erhålla på personlig kännedom grundade
omdömen om låntagarnas studieprestationer, och därigenom vunnes
en viss garanti för att lånen i första hand komme sådana studerande till
godo, vilka vore förtjänta av understöd för sin utbildning och även kunde
väntas bliva i tillfälle att utan alltför stora svårigheter amortera sina lån.
Kassornas karaktär av studenternas egna företag syntes också hava bidragit
till att hos låntagarna skapa ett starkare medansvar för den kreditgivande
institutionen, och erfarenheterna av studenternas sätt att fullgöra
sina förpliktelser vitsordades överallt vara utomordentligt goda.

Alla dessa fördelar till trots vore dock kreditkassornas räckvidd i vissa
avseenden mera begränsad än vad önskvärt vore. Orsaken vore främst den,
att kassorna varit nödsakade att till väsentlig del anskaffa erforderligt kapital
genom upplåning från banker, vilket nödvändigt medfört, att utdelningen
av lån måst ske efter alltför bankmässiga grunder. Kraven i fråga
om borgen hade därför måst hållas stränga, och kreditkassorna hade nödgats
att huvudsakligen begränsa sin verksamhet till att finansiera avslutandet
av under viss tid framgångsrikt bedrivna studier, varigenom de
yngsta årsklasserna av studerande uteslutits från möjlighet att utnyttja
de lånekassor, i vilka de själva genom sina organisationer vore delägare.
Ett önskemål vore att kunna vidga lånerörelsen till att omfatta även de
yngre. Ett annat reformkrav toge sikte på en förlängning av den amorferingsfria
tiden.

En dylik socialt betingad utvidgning av kreditkassornas verksamhet
syntes emellertid endast kunna ske, därest kapital kunde erhållas på
förmånligare villkor än vad hittills varit fallet. För närvarande förelåge
visserligen ingen svårighet att anskaffa erforderligt kapital, men marginalen
mellan in- och utlåningsräntorna vore i regel så knapp, att det vore
synnerligen vanskligt att utan uppgivande av kassornas sociala syfte finansiera
rörelsen. Såframt de nu tillämpade principerna för upplåning av medel
icke övergåves, borde fördenskull den nya, vidgade lånerörelsen — för
att icke inverka försvagande på kassornas betalningsförmåga gentemot de
nuvarande kreditgivarna — böra organiseras som en i fråga om medelanskaffning
helt självständig avdelning. De för dennas verksamhet nödiga
medlen borde på lämpligt sätt ställas till kassornas förfogande av statsmedel,
varvid förutsattes, att en samverkan av detta slag borde medföra
statlig revision eller delaktighet i förvaltningen. Enligt vad erfarenheten
från kreditkassornas hittillsvarande verksamhet gåve vid handen, skulle
en dylik kapitalplacering från statens sida kunna anses vara fullt betryggande.

De sakkunniga, som vid konferenser med riksbankens ledning erfarit,

23

Kungl. Marits proposition Nr 61.

att riksbanken icke utan särskilt riksdagsbeslut ägde rätt att ställa förlagslån
till förfogande för detta ändamål, ansåge för sin del, att det sociala
syfte, som avsetts med den tilltänkta utvidgningen av kreditkassornas verksamhet,
borde i avsevärd utsträckning kunna tillgodoses genom de av de
sakkunniga föreslagna ränte- och borgensfria studielånen. Det syntes därför
de sakkunniga naturligt, att studentkårernas kreditkassor även framdeles
i första hand bedreve sin verksamhet i huvudsaklig överensstämmelse med
de hittills gällande riktlinjerna, kassorna givetvis obetaget att i den mån
deras ekonomiska möjligheter så tilläte giva sin låneverksamhet en mera
utpräglat social inriktning.

Bokstipendier och lånebibliotek för kurslitterat
u r. Kostnaden för den för studiernas bedrivande nödvändiga litteraturen
utgjorde en väsentlig post i universitets- och högskolestudentens årsbudget.
De fattigare studenterna kunde i regel endast i ringa utsträckning köpa de
erforderliga studieböckerna och vore alltså huvudsakligen hänvisade till
lånebiblioteken.

I en del länder — exempelvis i Danmark vid Köpenhamns universitet —
spelade bokstipendier en ej obetydlig roll för tillgodoseendet av obemedlade
studerandes behov av kurslitteratur. Enligt de sakkunnigas mening skulle
det vara synnerligen värdefullt att få denna stipendieform allmännare företrädd
även i Sverige, där den hittills varit i det närmaste okänd. Såsom en
ringa början föresloge de sakkunniga, att de s. k. kungliga och riksstatsstipendierna,
vilka för närvarande utginge med sammanlagt 6,200 kronor per
år vid Uppsala universitet och 4,900 kronor vid Lunds universitet, i och
med inrättandet av statsstipendier i form av fri bostad och fri kost förändrades
till ett antal bokstipendier å förslagsvis 100 kronor. Även dessa stipendier
borde utdelas av statsstipendienämnderna och i huvudsak efter
samma grunder som övriga natur aunders töd. Stipendiebeloppet utbetalades
till en av stipendiaten föreslagen och av nämnden godkänd bokhandel
eller annan bokförsäljare, där stipendiaten i mån av behov kunde utbekomma
kurslitteratur till beviljat belopp.

Ett statligt initiativ av detta slag skulle öka möjligheterna för obemedlade
studerande att anskaffa de oumbärligaste kursböckerna, och måhända
skulle exemplet snart efterföljas av enskilda donatorer. Det vore dock icke
ens med stora uppoffringar tänkbart att på detta sätt tillgodose de studerandes
hela litteraturbehov. En väsentlig del därav måste framgent liksom
hittills tillfredsställas genom låneförmedlande bibliotek.

Studentorganisationerna hade vid universitet och högskolor i sina bibliotek
bildat för utlåning avsedda samlingar av kurslitteratur. Men eftersom
den för akademiska examensstudier oundgängliga litteraturen i regel vöre
underkastad en ständig förändring och i vissa ämnen synnerligen kostsam,
hade dessa studentbibliotek ej förmått och kunde ej heller förväntas framdeles
förmå lösa den uppgift de härvid påtagit sig. För ett tillfredsställande
tillgodoseende av de studerandes lånebehov erfordrades centrala bibliotek
med tillräckliga resurser i form av anslag, lokaler och personal.

Enligt en år 1933 inom Uppsala studentkår verkställd utredning skulle
anskaffningskostnaderna för ett för samtliga fakulteter vid Uppsala universitet
gemensamt kursbibliotek med erforderligt antal exemplar uppgå
till inemot 100,000 kronor. För den händelse ett dylikt bibliotek skulle
komma till stånd hade överbibliotekarien vid universitetsbiblioteket för -

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 61.

klarat sig för sin del villig att tillstyrka, att det såsom en fristående samling
förvaltades av universitetsbiblioteket och genom dess försorg gjordes tillgängligt
för de studerande, dock under förutsättning att bibliotekets redan
förut i flera avseenden svåra förhållanden ej påverkades därav.

De sakkunniga ansåge det vara av stor vikt, att denna fråga snarast finge
en tillfredsställande lösning, och förordade fördenskull, att frågan örn statligt
understöd för bildandet av dylika lånesamlingar av kurslitteratur upptoges
till närmare prövning.

2. Myndigheterna m. fl.

Universitetsmyndigheterna och vederbörande studentsammanslutningar
hava tillstyrkt, att de sakkunnigas föreliggande förslag genomföres. Särskilt
har grundtanken i förslaget, att stipendierna skola erhålla karaktären
av naturastipendier och att till komplettering av dessa stipendier skall inrättas
en särskild lånefond för universitetsstudier, i flertalet yttranden
väckt anklang. Mot detaljerna i förslaget hava vissa erinringar anförts.
Sålunda hava Lunds studentkårs delegerade avstyrkt den föreslagna lånefonden
för studentbyggnader, och invändningar hava från ett par håll anförts
mot att de nu för universiteten i Uppsala och Lund från riksstaten utgående
stipendierna förvandlas till bokstipendier. I fråga om sättet för utdelningen
av de nya statsstipendierna hava i några yttranden framställts
ändringsförslag. Likaså har på ett par håll ifrågasatts en i vissa hänseenden
ändrad fördelning mellan de särskilda läroanstalterna av anslagsmedlen
till de nya stipendierna. Från karolinska institutets sida har med styrka
gjorts gällande, att institutet bör erhålla en större andel av dessa stipendier.
Önskemål hava vidare framställts, att anslag till stipendier bör ställas till
förfogande också för studerande vid andra högskolor än universiteten och
karolinska institutet.

Av de nu berörda yttrandena inhämtas bland annat följande:

Teologiska fakulteten i Uppsala: Det vore givetvis ur allmän synpunkt
angeläget, att icke andra faktorer än begåvning, duglighet och övriga personliga
förutsättningar reglerade tillströmningen till de teologiska fakulteterna
liksom till övriga högre läroanstalter. Med de förhållanden, som nu
vore rådande, stöde en fattig, begåvad yngling, som ägde goda personliga
förutsättningar jämte håg och böjelse för tjänst inom svenska kyrkan inför
utsikten att efter avläggandet av teologie kandidatexamen jämte prästexamen
hava en genomsnittlig total skuldsumma av närmare 10,000 kronor.
På grund av den under de senaste åren ökade tillströmningen till prästbanan
måste han vidare räkna med att under flera år efter examen gå som
obefordrad prästman med en sådans inkomster. Omsider nådde han en
komministers ställning med något ökade, ehuru i regel ganska blygsamma
inkomster. Då han härefter nådde befordran till kyrkoherdetjänst, den
högsta tjänst, vartill de, som ägnade sig åt teologiska studier, i regel kunde
nå, vore lönen och ställningen sådana, att ingen möjlighet förelåge att
snabbt återbetala de åsamkade studieskulderna, vilka under en stor del av
hela livsgärningen måste tynga och förlama. Om möjligt ännu mörkare
tedde sig utsikterna från ekonomisk synpunkt för den, som valde lärarba -

25

Kungl. Marits -proposition Nr 61.

nan med undervisning på adjunktsstadiet i kristendomskunskap jämte ytterligare
minst ett humanistiskt ämne. Utbildningstiden konune härvid
praktiskt taget att förlängas med den tid, som åtginge för avläggande av
kvalificerad teologie kandidatexamen jämte särskild prövning för teologie
kandidatexamen i minst ett humanistiskt ämne samt provår. Från ekonomisk
synpunkt torde adjunkts^ anst vid läroverk ej vara gynnsammare
ställd än genomsnittlig prästerlig tjänst. Den, som utbildade sig till lektorstjänst
i kristendom, komme att i och med avläggande av teologie licentiatexamen
och disputationsprov ådraga sig skulder, som icke stöde i någon
som helst rimlig proportion till den obetydligt högre än adjunktslönen
fastställda lektorslönen. Vöre icke ideella faktorer medbestämmande vid
valet av nämnda levnadsbanor, skulle de nödiga tjänsterna i stor utsträckning
stå utan kompetenta sökande. Då inom åtskilliga andra yrkesområden,
exempelvis militäryrket, kommunikationsväsendet m. fl., någon långvarig
och kostsam utbildning före inträdet i tjänsten icke krävdes, syntes den
allmänna rättvisan fordra, att åtminstone för fattiga begåvningar effektiv
statlig hjälp till utbildning för präst- och lärarkallen bereddes. Denna hjälp
skulle ock direkt komma studierna själva till godo, ty det vore ett känt
förhållande, att i otaliga fall studiearbetet bleve stört och examen fördröjd
genom förvärvsarbete eller andra försök att skaffa studiemedel och studieterminerna
på grund av samma orsaker i icke ringa utsträckning bleve avkortade.
Därjämte hade det visat sig, att den för teologie kandidatexamen
erforderliga litteraturen — exklusive kompendier och sådana böcker, av
vilka de studerande i regel måste äga egna exemplar — droge en kostnad av
omkring 1,300 kronor. Det vore förklarligt, att de studerande under sådana
omständigheter i stor utsträckning använde sig av lånebiblioteken. Men
följden därav bleve den, att då de en gång stöde med färdig examen, de
samtidigt saknade en stor del av den litteratur, som de under studieåren
genomarbetat.

På grund av det sålunda anförda tillstyrkte teologiska fakulteten livligt
de förslag, som de sakkunniga framlagt, med de riktlinjer, som de sakkunniga
uppdragit.

Juridiska jakidteten i Uppsala: I första rummet anbefallde fakulteten inrättande
av de föreslagna statsstipendierna i form av fri bostad och fri kost.
Fakulteten funne dessa naturastipendier utgöra ett i hög grad värdefullt
komplement till de befintliga penningstipendierna, icke minst därför, att
genom naturastipendierna bereddes utväg att under de första studieåren
understödja begåvade studerande, innan dessa ännu hunnit förvärva för
konkurrens om penningstipendierna erforderliga studiemeriter vid universitetet.
Ifrågavarande statsstipendier borde enligt fakultetens mening inrättas
minst i den omfattning, som de sakkunniga föreslagit, och utan begränsning
däri för att tillgodose de i och för sig behjärtansvärcla förslag angående
förbättrade kreditförhållanden för de studerande, som i övrigt framlagts av
de sakkunniga. Även sistnämnda förslag funne fakulteten vara i huvudsak
ändamålsenliga och förordade dem till genomförande i andra rummet.

Medicinska fakulteten i Uppsala: De av de sakkunniga föreslagna statsstipendierna,
innefattande fri bostad och fri kost, skulle tilldelas antingen
— och detta skulle gälla huvudparten — studerande före avgången från
gymnasiet, eller vid universitetet inskrivna, sorn därstädes vistats en tid ej
överskridande fyra terminer. Under vissa förutsättningar kunde denna sist -

26

Kungl. May.ts proposition Nr 61.

nämnda bestämmelse suspenderas, men samtliga stipendiater förutsattes
hava ådagalagt utmärkt begåvning och visat sig väl skickade för de levnadsbanor,
som krävde akademiska studier, samt befunnes vara medellösa.
Fakulteten kände sig dock övertygad därom att utdelandet av huvudparten
stipendier till i skolorna studerande, som ännu icke ådagalagt sin duglighet
och förmåga inom de gentemot skolarbetet rätt väsentligt annorlunda
lagda och friare hållna akademiska studierna, skulle innebära vissa risker.
Det torde icke kunna förnekas, att fordringarna på de stipendiater, vilka
utsåges bland universitetens alumner efter såväl studentexamens avläggande
som efter ända till två års akademiska studier, komme att ställas avgjort
högre och urvalet bland dessa innebära större garanti för tillvaratagande av
de bästa begåvningarna bland deni, som särskilt ägnade sig för de levnadsbanor,
som fordrade akademisk utbildning. Å andra sidan kunde det icke
förnekas, att möjligheten att kunna bortgiva stipendium redan till skolyngling
före avgången till universitetet i något enstaka fall skulle kunna
underlätta hans val av levnadsbana, men detta tydligen dock på bekostnad
av utsikterna att med hänsyn till stipendiebestämmelserna träffa det bästa
och lämpligaste urvalet. Fakulteten ville fördenskull göra gällande, att huvudparten
av stipendierna borde tilldelas vid universitetet studerande, som
vistats därstädes en tid ej överskridande fyra terminer, under det att endast
mindreparten stipendier borde få utdelas bland den högsta gymnasieklassens
lärjungar.

I övrigt ville fakulteten livligt tillstyrka framlagda förslag om dessa
statsstipendier, stipendienämnder och ansökningsförfarande, och alldeles
särskilt ville fakulteten understryka det ur olika synpunkter fördelaktiga,
som måste anses ligga däruti, att dessa statsstipendier utginge i form av
under kontroll ställda naturaförmåner, fri bostad och fri kost, däremot icke
såsom penningunderstöd, avsedda för dylikt ändamål.

Med hänsyn till den betydelsefulla utveckling till det bättre, som under
senare år bostadsstandarden för studenter undergått i Uppsala framför allt
genom studentkårens och studentnationernas initiativ att uppföra bostadshus
för studenter, funne fakulteten de sakkunnigas förslag om upprättandet
av en lånefond för fortsatta studentrumsbyggnader ägnat att ytterligare
stödja och befordra denna utveckling. Utan erinran lämnades också förslaget
om upprättandet av en lånefond för universitetsstudier.

Beträffande de sakkunnigas förslag örn de s. k. kungliga och riksstatsstipendiernas
omvandling till bokstipendier ville fakulteten framhålla, att
för den medicinska fakultetens del funnes nu åtta riksstatsstipendier å 150
kronor per år, att utdelas för bestämda studieämnen. Redan av den omständigheten,
att de bundits vart och ett vid bestämt studieämne, framginge,
att de ingalunda avsetts såsom medellöshetsstipendier utan i stället
såsom meritstipendier, såsom belöning för särskild förtjänst inom de angivna
ämnesområdena. Fakulteten hade också alltid tillämpat denna synpunkt
vid bortgivandet av riksstatsstipendier. För den medicinska fakultetens studenter
funnes dessutom tre kungliga stipendier, ett å 120 kronor, ett å 70
kronor och ett å 60 kronor, vilka icke finge sökas, utan som utdelades varje
vårtermin bland dem, som studerade å anatomisalen, efter förslag som
upprättats av dessa studenter. Även dessa stipendier hade betraktats såsom
meritstipendier, ej medellöshetsunderstöd, och vid utdelandet av desamma
torde de studerande väl undantagslöst hava tagit hänsyn till det å
anatomisalen presterade arbetet. Fakulteten ansåge, att dessa olika merit -

27

Kungl. Maj:ts proposition Nr 61.

stipendier icke vore utan sitt värde och att även meriten borde kunna
belönas, oavsett om den vore förbunden med medellöshet eller icke. Fördenskull
ville fakulteten bestämt avstyrka den föreslagna indragningen av
de kungliga och riksstatens stipendier för studerande men gärna tillstyrka,
att ett anslag å 6,200 kronor per år måtte ställas till förfogande för Uppsala
universitet att med 100 kronor per år tilldelas behövande studiebegåvade
studenter för bokinköp.

Skulle någotdera av de sakkunnigas förslag anses böra ifrågakomma före
andra, ville medicinska fakulteten främst tillstyrka upprättandet av statsstipendier
i form av fri bostad och fri kost.

Filosofiska fakulteten i Uppsala: Den omständigheten, att naturastipendierna
kunde sökas redan under skoltiden torde medföra, att obemedlade
studerande, som eljest aldrig skulle väga tänka pa att fortsätta sina studier
vid universiteten, i många fall skulle söka sig dit, varigenom de akademiska
levnadsbanorna antagligen skulle tillföras en kvalitativt sett god tillökning.
Den föreslagna tiden av tre år för innehav av stipendier syntes garantera,
att stipendiaterna finge verkligt gagn av dessa understöd.

Upprättandet av statliga lånefonder för universitetsstudier med möjligheter
till lån under goda villkor under hela studietiden, lån, som även kunde
erhållas av in naturastipendiater, tillstyrktes livligt av fakulteten.

De sakkunnigas förslag i fråga om bokstipendier skulle vad Uppsala universitet
beträffade innebära, att endast 62 dylika stipendier skulle kunna utdelas.
Fakulteten ansåge, att antalet dylika stipendier för Uppsalas del
borde vara åtminstone 150 årligen. Örn årligen detta antal utdelades, ansåge
fakulteten, att de å riksstaten uppförda stipendierna kunde bortfalla.

Uppsala universitets drätselnämnd: Det stöde för drätselnämnden klart,
att de vid universiteten förefintliga, ur donationsfonder utgående stipendierna
till de studerande visserligen under långa tider utgjort och alltjämt utgjorde
en värdefull och ytterst tacknämlig hjälp för stora skaror av studerande
vid universiteten. Men dels vore dessa stipendier alltför ofta av tämligen
begränsad storlek, ett förhållande som i och med sjunkande penningvärde
och sjunkande räntesats tyvärr tenderade att göra sig alltmer gällande,
och dels bleve stipendierna på grund av den hårda konkurrensen mellan
de sökande i regel icke tillgängliga för de studerande under de första studieåren,
när de i själva verket som bäst behövdes. De av de sakkunniga föreslagna
naturastipendierna i form av fri bostad och fri kost syntes därför
drätselnämnden utgöra ett synnerligen värdefullt komplement till de redan
förefintliga, ur donationsfonder utgående penningstipendierna, särskilt därigenom
att naturastipendierna avsages skola komina de studerande tillgodo
redan vid studietidens början. Drätselnämnden vore övertygad därom att
det jämförelsevis måttliga belopp, som staten enligt de sakkunnigas förslag
årligen skulle ställa till förfogande i form av naturastipendier åt särskilt begåvade
obemedlade studenter, icke blott innebure en gärd av social rättvisa
utan även skulle visa sig undanröja svårigheter för sådana studerande, som
kunde komma att framgångsrikt tjäna det svenska samhället. Beträffande
de sakkunnigas förslag i fråga örn villkoren för erhållande av stipendierna
och formerna för desammas utdelande hade drätselnämnden intet att erinra.

Även vad de sakkunniga föreslagit i fråga örn inrättande av en lånefond
för studentbyggnader och av en lånefond för* universitetsstudier funne drätselnämnden
välbetänkt och ägnat att i sin man bidraga till en önskvärd
ekonomisk lättnad för de obcmedladc och mindre bemedlade studenterna.

28 Kungl. Marits proposition Nr 61.

Likaså finge drätselnämnden tillstyrka förslaget om inrättande av bokstipendier.

Överbibliotekarien i Uppsala: Då det stöde utom allt tvivel, att kostnaden
för den nödvändiga studielitteraturen utgjorde en betydande post i studentens
årsbudget, en post, som för den ekonomiskt svagare ställde mången
gång bleve avsevärt betungande, borde det givetvis hälsas med tillfredsställelse,
att de sakkunniga bland föreslagna former för naturaunderstöd också
upptagit tanken på bokstipendier. Att denna understödsform också skulle
bliva högt uppskattad från de studerandes sida lede intet tvivel, och att nu
till en början, såsom de sakkunniga föreslagit, de nu befintliga s. k. kungliga
och riksstatsstipendierna skulle omvandlas till bokstipendier torde också
kunna betecknas som ett synnerligen lyckligt uppslag, väl värt att understödjas.
Vidare har överbibliotekarien framhållit behovet av ett kursbibliotek
med understöd från statens sida.

Uppsala studentkårs direktion: Behovet av stipendier för yngre, begåvade
och obemedlade studenter vore starkt kännbart, då, som de sakkunniga
framhållit, de redan existerande stipendierna genom den hårda konkurrensen
bleve tillgängliga endast för dem, som kunde genom tentamina eller på
liknande sätt uppvisa goda studiemeriter. Genom stipendiernas utdelning
in natura garanterades stipendiaterna en tillfredsställande levnadsstandard.
Dock ville studentkåren framhålla, att möjligheten av att särskilt under de
första studieåren disponera kontanta medel utan återbetalningsskvldighet
måste anses vara av största betydelse för fostran till ansvarskänsla". Därför
vore det önskvärt, att naturaförmånerna kompletterades med kontantstipendier.

Då stipendierna i allmänhet vore avsedda att utdelas redan innan universitetsstudiernas
påbörjande, syntes det av de sakkunniga föreslagna
sättet för prövningen av kvalifikationerna vara det lämpligaste. Vid denna
prövning borde särskild hänsyn tagas till om den sökande visat en utpräglad
studiebegåvning i allmänhet eller i vissa ämnen och mindre avseende
fästas vid en hög betygssumma, som ofta kunde vara resultatet av ett mekaniskt
inlärande av studiekurser. Vissa svårigheter måste vidare i många
fall föreligga för vederbörande att på ett så tidigt stadium träffa val av
studiebana, även örn kvalifikationer och håg hänvisade till akademiska studier,
vilket framginge bland annat av det ständigt ökade antalet kompletteringar
av studentbetygen. Vidare torde det ej alltid i skolbetygen klart visa
sig, för vilken studieriktning vederbörande lämpade sig.

En fråga, som i detta sammanhang ej beaktats av de sakkunniga, vore
eventualiteten, att stipendiat kunde känna sig av vissa omständigheter nödsakad
att byta fakultet eller ämne. Han kunde först vid universitetet upptäcka,
var hans intresse djupast bottnade, eller ock kunde yttre omständigheter
föranleda ett omslag. Svårigheter kunde därvid föreligga för stipendiat
att redovisa sina studier, och dessa svårigheter kunde förmå honom
att inför risken att förlora stipendiet fortsätta på en bana, där han kände
si» eJ passa. Studentkåren funne det därför angeläget, att eventualiteten
av ett byte av fakultet eller ämne på något sätt möttes, så att stipendiat,
därest han kunde förete tungt vägande skäl för sådant byte, ej behövde
riskera att förlora stipendiet.

Mot den föreslagna tiden för innehav av stipendium hade studentkåren

29

Kungl. Maj:ts proposition Nr 61.

intet att invända. Den syntes vara väl avvägd i förhållande till den genomsnittliga
tiden för examen och medförde, att stipendiat först efter examens
avläggande måste börja amortera de lån, han torde bliva nödsakad upptaga.
Studentkåren ville kraftigt understryka vikten av det av de sakkunniga
föreslagna förfarandet vid prolongation av stipendium med intimt samarbete
mellan statsstipendienämnden och nationernas stipendieutdelande
organ.

Studentkåren hade intet att invända mot den av de sakkunniga föreslagna
fördelningen av stipendiemedlen mellan universiteten och karolinska
institutet.

Uppläggandet av en lånefond för studentbyggnader tillstyrkte studentkåren
varmt. Ett sådant stöd från staten skulle bliva ett synnerligen värdefullt
komplement till enskilda donatorers frikostighet. I Uppsala förefunnes
för närvarande åtskilliga studentsociala byggnadsbehov, för vilkas förverkligande
den föreslagna lånefonden skulle bliva av allra största betydelse.

Den föreslagna lånefonden för universitetsstudier bildade enligt studentkårens
mening ett lämpligt komplement till statsstipendierna. Stipendiater
bereddes därigenom möjlighet till nödvändig upplåning av medel, och framför
allt erbjödes de, som icke kunnat erhålla statsstipendier, ökade möjligheter
till räntefri kredit. För tillgodoseende av detta mindre beaktade behov
torde lånefonden behöva avsevärt ökas. Denna kredit bleve av särskilt
stort värde för dem, som önskade meritera sig genom höga betyg och sålunda
tvingades till förlängd studietid.

Den utökning av den räntebilliga krediten, som skulle möjliggöras genom
förverkligandet av de sakkunnigas förslag örn statsstöd till studentkårernas
kreditkassor, vunne studentkårens fulla anslutning. De sakkunniga
framhölle som en konsekvens av detta stöd, att staten borde få delaktighet
i revision eller förvaltning av ifrågavarande kassor. Studentkåren ansåge
dock, att denna delaktighet borde inskränkas till revisionen och absolut
ej gälla förvaltningen, som fortfarande borde handhavas av studenterna
själva.

Studentkåren tillstyrkte livligt de av de sakkunniga framlagda förslagen
om upprättande av lånebibliotek för kurslitteratur samt inrättandet
av bokstipendier. Dock vore det önskvärt, örn kungliga och riksstatsstipendierna
kunde bibehållas i sin nuvarande form.

Större akademiska konsistoriet i Uppsala: Att för behövande studerande
skapa eller underlätta möjligheterna att efter avslutade skolstudier upptaga
och fullfölja studier vid universiteten hade sedan länge betraktats som en
angelägenhet av största betydelse för vår högre andliga odling. På flera sätt
hade strävanden i denna riktning tagit sig uttryck. Även från det allmännas
sida hade under gångna tider åtgärder för dessa syften vidtagits. Men
under de senaste århundradena hade dessa varit av ringa betydelse. Med
stor tillfredsställelse hälsade konsistoriet därför den plan efter något större
mått, som framlagts i det föreliggande betänkandet för ett det allmännas
biträde i denna riktning. Konsistoriet ville livligt tillstyrka de olika huvudgrunder
för understöd, som i betänkandet angåves. De syntes konsistoriet
vara lyckligt funna och jämväl i detaljerna ändamålsenligt anordnade.

Beträffande den främsta av de föreslagna understödsformerna, statsstipendier
i form av fria bostäder och fri kost, ville konsistoriet i synnerhet
giva sin anslutning både åt deras anordnande som naturastipendier och åt
det viktiga förbehållet, att de i främsta rummet skulle komma de yngre

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 61.

studerande till godo. Med anledning av medicinska fakultetens yttrande i
denna fråga ansåge sig konsistoriet böra framhålla, att det vid tilldelandet
av dessa stipendier till studerande, som hade en mångårig studiebana framför
sig, såsom de medicinska, kunde tänkas visa sig lämpligt att i större
grad än i fråga örn andra studerande avvakta, att de stipendiesökande studerandena
anlänt till universitetet och hunnit börja sina studier och i någon
mån visa sin fallenhet för dessa. Någon förlängning av den föreslagna
maximitiden av tilländagångna lästerminer för erhållande av stipendium
borde därmed icke ifrågasättas.

I anslutning till förslag, som framställts av medicinska fakulteten och
studentkårens direktion, ville konsistoriet hemställa, att det nu utgående
anslaget till de å riksstaten upptagna stipendierna åt studerande icke måtte
med inrättandet av bokstipendier indragas, då de vid sidan av nu föreslagna
stat sstipendier fyllde en beaktansvärd uppgift.

Beträffande ett för ändring av levnadsbana lämpligt förbehåll, varom
studentkåren i sitt yttrande gjort framställning, finge konsistoriet hänvisa
till och åberopa nämnda yttrande.

Studentkårens i Lund delegerade: Införandet av statsstipendier i form
av fria bostäder och fri kost ville delegerade tillstyrka, under livligt instämmande
i önskemålet att underlätta fattiga begåvningars tillträde till de yrken,
som förutsatte universitets- eller högskoleutbildning. Utan att giva
avkall på delegerades principiella anslutning till statsstipendieprojektet ville
delegerade emellertid framställa vissa erinringar, vartill detsamma syntes
föranleda.

Det borde framhållas, att ett riktigt utväljande av dem, som skulle
komma i åtnjutande av statsstipendieförmånen, kunde komma att stöta på
betydande svårigheter. Dessa bleve delvis av samma art som de, vilka
yppat sig i anslutning till problemet om inrättandet av en s. k. universitetsspärr.
I båda fallen gällde det ju att på grundval av studentbetyg och
andra bevis om prestationer väsentligen på skolstadiet träffa ett avgörande
om vederbörandes större eller mindre lämplighet för akademiska studier och
framtida arbete, vartill sådana kvalificerade, låt vara, att uppgiften vid en
»spärr» vore att utgallra de minst begåvade, medan det vid val av statsstipendiater
gällde att — med iakttagande jämväl av ekonomiska synpunkter
— välja ut de för studier och framtida arbete bäst skickade. Det borde
givetvis förhindras, att stipendieaspiranter »förgyllde» sina studiemeriter
genom komplettering, privatlektioner, kvarsittning och liknande åtgärder,
som innefattade ekonomisk insats. Vidare borde — såsom de sakkunniga
också framhållit — klyftan mellan dem, som finge stipendier, och dem, som
finge stå tillbaka i konkurrensen, i görligaste mån överbryggas genom tillskapandet
av andra hjälpformer.

I fråga örn den närmare ntgestaltningen av förslaget till statsstipendier
ville delegerade särskilt erinra, att ingen anledning funnes att göra skillnad
mellan Uppsala och Lund i avseende på antalet stipendier. Föreliggande
examen sstatistik utgjorde ett nytt belägg för att studentantalet vid de
båda universiteten vore väsentligen lika stort. Med hänsyn till det av de
sakkunniga påpekade förhållandet, att levnadskostnaderna vore lägre i
Lund än i Uppsala, vore det även statsfinansiellt fördelaktigt att placera
större del av stipendiatplatserna i Lund än de sakkunniga föreslagit.

Beträffande den av sakkunniga föreslagna lånefonden för studentbyggnader,
vore att erinra, att enligt erfarenheten studentbyggnader i regel icke

31

Kungl. Maj:ts proposition Nr 61.

kunde förränta sig själva, vadan en dylik lånefond icke skulle medföra några
fördelar. Tvärtom skulle den blotta tillvaron av en sådan fond sannolikt
verka minskande på den offentliga och enskilda givmildhet, som vore en
ofrånkomlig förutsättning för åstadkommandet av studentbyggnader. Delegerade
funne sig därför böra avstyrka förslaget om inrättande av en sådan
fond.

Den föreslagna lånefonden för universitetsstudier syntes väl ägnad att
fylla en uppgift dels såsom komplement till statsstipendierna för dessas
innehavare och dels såsom hjälpform för dem, som ehuru mindre bemedlade
måste stå tillbaka i konkurrensen om statsstipendierna. Det syntes, som
om skalan skulle kunna utbyggas ytterligare genom inrättandet av ett antal
räntebilliga lån för sådana, som icke kunnat ernå räntefria lån. Samarbete
i någon form mellan å ena sidan statsstipendienämnderna och å andra sidan
kreditkassorna torde vära påkallat, i all synnerhet därest lån av mer
eller mindre utpräglad understödsnatur inrättades. I lika hög grad önskvärt
vore ett samarbete mellan kreditkassorna och riksbanken, därest riksbankens
studielåneverksamhet komme att fortsätta. Statens förluster på
grund av låntagares dödsfall borde kunna elimineras genom införande av
försäkringsplikt. Vidare torde den amorteringsfria lånetiden kunna begränsas
till tio år i normala fall; efter så lång tid hade studenten i allmänhet
möjlighet att omsätta sina krediter ute i den allmänna marknaden. De belopp,
som genom åtgärder av senast antytt slag besparades eller frigjordes,
borde givetvis komma de lånebehövande studenterna till godo. Pa tidigare
anförda skäl borde lånesummorna fördelas med lika belopp till Uppsala och
Lund.

Förslaget, att de i riksstaten uppförda anslagen till stipendier åt studerande
vid universiteten skulle omläggas till bokstipendier, syntes tänkvärt.
Ifrågasättas kunde emellertid, huruvida det icke vore rationellare att ställa
ifrågavarande anslag till lånebibliotekens (för Lunds vidkommande akademiska
föreningens biblioteks) förfogande för inköp av kurslitteratur, detta
så mycket mera som kraven på bokinnehav vore mycket olika i olika studieämnen.
Ett utökande av studentbibliotekens samlingar av kurslitteratur
skulle därjämte medföra en nyttig avlastning för universitets- och seminariebiblioteken.
Även i detta hänseende vore full likställighet mellan de båda
universiteten påkallad.

Teologiska fakulteten i Lund har instämt i det av studentkårens delegerade
angivna yttrandet. Dock ville fakulteten för sin del förorda, att i riksstaten
uppförda anslag till stipendier åt studerande måtte omläggas till bokstipendier.
Lånebibliotekens behov av kurslitteratur borde enligt fakultetens
mening på annat sätt tillgodoses.

Juridiska fakulteten i Lund har anfört, att betänkandet ej föranledde något
särskilt yttrande från fakultetens sida.

Medicinska fakulteten i Lund: Mot huvudförslaget i betänkandet inrättandet
av statsstipendier i form av fri bostad och fri kost åt utmärkt begåvade,
obemedlade studerande — syntes ingen erinran hava framkommit.
Det kunde vara sant, att urvalet av stipendiater på riktigt vis vore förbundet
med svårigheter, men de tilltänkta lokala statsstipendienämnderna borde
äga förutsättning att erhålla tillräckliga upplysningar för att kunna träffa
ett klokt val. Och då det gällde det antal stipendier, som skulle ställas till
de båda universitetens och karolinska institutets förfogande, torde de sak -

32

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 61.

kunnigas fördelningsförslag bygga på riktiga principer: de nyinskrivnas
antal och frekvensen obemedlade.

Ej heller mot förslaget i betänkandet, att en lånefond för universitetsstudier
skulle inrättas, syntes någon erinran hava framställts. Förslaget
betecknade den framkomliga vägen för att stödja studenternas egna kreditkassor
i den därstädes rätt mycket diskuterade men endast i någon utsträckning
genomförda socialt betonade delen av kreditgivningen.

Beträffande förslaget, att de redan nu i riksstaten uppförda anslagen till
stipendier åt studerande vid universiteten skulle omläggas till bokstipendier,
hade från Lunds studentkårs delegerade framhållits, att det vore rationellare
att ställa dessa anslag till lånebibliotekens förfogande för inköp av kurslitteratur.
Detta ändringsförslag, som till syftet icke avveke från de sakkunnigas,
syntes välgrundat; det vore uppenbart, att med dylik organisation
den inköpta kurslitteraturen skulle kunna komma till vidsträcktare användning,
än örn densamma stannade i de enskilda bokstipendiaternas ägo.

I betänkandet inginge slutligen förslag örn inrättande av en statens lånefond
för studentbyggnader. Mot detta förslag hade nämnda delegerade riktat
den erinran, att tillvaron av en dylik fond sannolikt skulle komma att
verka minskande på den offentliga och enskilda givmildhet, som vore en
ofrånkomlig förutsättning för åstadkommande av studentbyggnader. Det
kunde vara möjligt, att denna erinran hade något fog; hur stort vore dock
svårt att säga. Och det torde vara oriktigt att låta erinran väga så tungt, att
man här skulle avvisa ett förslag till stödverksamhet; detta syntes också
hava mötts med sympati vid de båda andra ifrågavarande läroanstalterna,
där behovet av nya studentbyggnader kunde antagas vara större än i Lund.

Filosofiska fakulteten i Lund: Fakulteten kunde livligt tillstyrka inrättandet
av de föreslagna statsstipendierna i form av fri bostad och fri kost. Beträffande
frågan om stipendiemedlens fördelning mellan studieorterna hade
någon tvekan rått, huruvida den relativt stora skillnaden i kvoterna till
Uppsala och Lunds universitet vore rätt avvägda. Bortsett från att avrundningen
till jämna tiotals procent råkat utfalla så att Lund fått avstå ett
stipendium mera än Uppsala till karolinska institutet, torde det dock icke
finnas anledning till anmärkning mot de sakkunnigas beräkningssätt. Dock
syntes det fakulteten att den föreslagna fördelningens provisoriska karaktär
borde understrykas. En omprövning, så som de sakkunniga föresloge, efter
fem år torde kunna ske framförallt under hänsynstagande till det inom de
lokala stipendienämnderna samlade materialet av inlämnade ansökningar
och kunde möjligtvis resultera i en ganska betydande justering av de nu
föreslagna kvoterna.

Fakulteten kunde även tillstyrka de sakkunnigas förslag örn inrättande
av en statlig lånefond för studentbyggnader.

Inrättandet av en lånefond för universitetsstudier finge fakulteten likaledes
livligt tillstyrka. Det syntes vara en nära nog nödvändig komplettering
av de nya stipendierna, att staten på detta sätt sörjde för tillgodoseendet
jämväl av studiekreditbehovet, såväl för stipendiaterna som för andra begåvade
studerande. Kunde dessutom genom statsmedels tillhandahållande åt
studentkårernas kreditkassor dessas verksamhet ytterligare vidgas, så att
lån kunde beviljas dels till yngre studenter, dels i viss utsträckning utan
borgen eller mot icke fullt bankmässig sådan (föräldraborgen, kamratborgen),
skulle därmed säkerligen mycket vara vunnet för underlättande och
koordinering av studiekrediten.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 61. 33

Icke heller i övrigt hade fakulteten något väsentligt att invända mot de
sakkunnigas förslag.

Medicinska föreningen i Stockholm: Föreningen ville varmt understryka
behovet av ifrågavarande stipendier men måste som medlem av Sveriges
förenade studentkårer beklaga, att stipendierna ej kunde utsträckas att omfatta
samtliga högskolor. Beträffande fördelningen av dessa stipendier mellan
de båda universiteten och karolinska institutet måste dock göras invändningar.
Till grund för denna fördelning hade i betänkandet angivits, att 19
procent av de studerande i Uppsala, respektive i Lund och endast 9 procent
vid karolinska institutet ej kunde påräkna någon form av understöd från
föräldrahemmet. Skillnaden i dessa siffror måste dock åtminstone i viss utsträckning
dels bero på att den medicinska banan vore lång och ekonomiskt
avskräckande för mindre bemedlade, dels på att dessa sökte sig till Uppsala
och Lund, där större stipendiemöjligheter redan funnes. Fördelningen Lomme
härigenom att särskilt gynna dem, som studerade vid Uppsala och Lunds
universitet av sådana orsaker, som de föreslagna stipendierna avsåge att
undanröja.

Önskvärt vore enligt föreningens mening, att fördelningen av ifrågavarande
stipendier mellan universiteten i Lund och Uppsala samt karolinska institutet
endast utginge i proportion till antalet studerande, att bokstipendier
inrättades även för de studerande vid karolinska institutet och att örn möjligt
ett snart beslut fattades, huruvida ett kårhus för de medicine studerande
skulle uppföras på Norrbackaområdet.

Lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet: Lärarkollegiet
ansåge sig kunna biträda de av medicinska föreningen uttalade önskemålen
och ville för egen del anföra följande.

De sakkunniga förebragte enligt lärarkollegiets mening övertygande bevis
för att ett stort behov funnes av ökat ekonomiskt understöd från statens
sida för att bereda mindre bemedlade, högt begåvade studenter tillfälle till
universitetsutbildning. Lärarkollegiet understödde det framlagda förslaget
men önskade dock göra vissa erinringar och förslag till ändring av de föreslagna
bestämmelserna, särskilt i vad som gällde statsstipendierna till de
studerande vid karolinska institutet.

Det torde icke föreligga någon anledning att genom särskilda åtgärder öka
den allmänna tillströmningen till de intellektuella levnadsbanorna. Däremot
syntes det vara av ett betydande intresse att vidtaga kraftiga åtgärder för
att åt det högre kulturarbetet förvärva ovanliga begåvningar, vilka annars
av ekonomiska skäl skulle uteslutits från den högre undervisningen. Å andra
sidan mäste det betecknas som en stor olycka för en fattig student, som ej
hade tillräcklig studiebegåvning för att med framgång bryta sig en bana på
det intellektuella området, att lockas till universitet eller högskolor genom
statsstipendier.

Kollegiet ansåge därför, att mycket stor vikt borde fästas vid bestämmelsen,
att ej blott en svag ekonomisk ställning utan även en synnerligen väl
dokumenterad studiebegåvning skulle utgöra oavvisligt villkor för erhållande
av dessa stipendier.

Kollegiet holle även före, att fordran på medellöshet hos stipendiaterna ej
borde göras allt för sträng, så att, såsom de sakkunniga syntes förutsätta,
stipendiaterna praktiskt taget undantagslöst skulle komma att väljas bland
den ekonomiskt allra sämst lottade klassen av studenter, som ej Lunde påräkna
understöd från sina föräldrar (utom möjligen förmånen av fritt vivre
under ferierna). Det torde för de första falla sig synnerligen svårt att i denna

Bihang lill riksdagens protokoll 1030. 1 sami. Nr 61. 3

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 61.

helt obemedlade klass utvälja ett tillräckligt antal verkliga begåvningar,
och för det andra funnes inom den andra klassen — de mindre bemedlade —
som endast finge ett mindre tillskott till studiekostnaderna, ett utomordentligt
stort behov av ekonomiskt understöd och många högt begå vade ynglingar.
Behovet att beakta även de mindre bemedlade bleve så mycket större
som de, enligt det föreliggande förslaget, samtidigt skulle berövas även
tillgången till de för dem hittills mycket betydelsefulla statens räntefria lån.

Kollegiet ansåge därför, att visserligen i första hand de helt obemedlade
studiebegåvningarna skulle komma i fråga till de föreslagna stipendierna,
men att även de mindre bemedlade skulle hava obehindrad tillgång till dem.

Det vore beklagligt, att de föreslagna stipendierna, av kostnadsskäl, måste
begränsas till statsuniversiteten och karolinska institutet, i synnerhet därför,
att de fattiga begåvningarna därigenom i viss utsträckning hindrades
från att fritt välja det yrke, där deras anlag bäst skulle göra sig gällande. Då
den föreslagna anordningen för stipendiaturvalet i detta stadium ju vore att
betrakta såsom en försöksanordning och då samtidigt övriga högskolor i
väsentlig grad kompenserades därigenom, att statens räntefria lån reserverades
för dem, torde dock den föreslagna begränsningen på frågans nuvarande
stadium vara berättigad.

De sakkunniga framhölle, att statsunderstöd i form av studiestipendier
huvudsakligen borde komma i fråga under första delen av studietiden, under
det att statsunderstöd i form av lån framför allt borde förläggas till dess
senare del. Kollegiet funne detta vara riktigt såsom allmän princip. I likhet
med de sakkunniga ansåge kollegiet även, att stipendiaterna borde utses
så tidigt som möjligt och helst redan omedelbart före inträdet på den akademiska
banan. Dock syntes denna allmänna princip ej böra utgöra något
hinder för att i de fall, där så befunnes lämpligt, låta stipendiestödet fortfara
under en större del av studietiden eller undantagsvis utdela detsamma
även under senare delen av studietiden.

Det torde kunna ifrågasättas, örn det ej vore ändamålsenligt att avsätta
en viss, större del av de totala stipendiemedlen till utdelning vid början av
de akademiska studierna och för vidmakthållande av dessa startstipendier
och en viss mindre del för senare utdelning under fria former och icke för
detta ändamål endast använda restmedel, såsom de sakkunniga föreslagit.

Genom föregående utredningar torde det vara ådagalagt, att ju högre
studentbetyget vore, desto större vore sannolikheten för framstående duglighet
inom det valda yrket. Studentbetyget syntes alltså lämna en väl användbar
ledning för urval av universitetsstipendiater. Såsom de sakkunniga
framhölle, vore det uppenbart av stor betydelse för dem, som sökt stipendier,
att de i god tid före universitetsstudiernas början erhölle visshet, huruvida
deras ansökan blivit beviljad eller ej. Det förefölle dock tvivelaktigt, örn
det vore lämpligt och betryggande att, såsom de sakkunniga föresloge, lägga
höstterminens betyg i sista ringen till grund för urvalet av stipendiater.
En sådan åtgärd skulle med sannolikhet medföra ett icke önskvärt jäkt
under höstterminens redan ansträngande arbete och föranleda en förryckning
av arbetsplanen i sista klassen för det kanske ömtåligaste elevmaterialet,
nämligen för de begåvade, men fattiga ynglingarna, som redan förut vore
hårt pressade i konkurrensen. Man skulle på så sätt alstra en sorts förberedande
studentexamen redan vid höstterminens slut. Det vore också ovisst,
örn höstterminens betyg lika väl som de under censorernas överinseende
satta studentbetygen kunde tjäna som ledning vid urval av stipendiaterna

35

Kungl. Maj:ts proposition Nr 61.

och särskilt, huruvida de kunde till valören likställas med studentbetygen
för eventuella samtidiga sökande, som tidigare avlagt studentexamen. Det
torde nämligen vara allmänt brukligt, att höstterminens betyg sattes något
lägre än studentbetygen. Normen härför torde dock vara så växlande, att
man hade svårare att göra någon säker jämförelse mellan höstterminsbetygen
från olika skolor än mellan studentbetygen. Lärarkollegiet finge därför
förorda, att studentbetygen och icke höstterminens betyg i sista ringen lades
till grund för stipendiaturvalet. Det förefölle sannolikt, att urvalet av stipendiater
skulle kunna ske i tillräckligt god tid, även om det företoges sedan
studentexamen ägt rum. Örn stipendieansökningarna redan tidigt på vårterminen
inlämnades till rektorerna och skolkollegierna eller deras delegerade
omedelbart efter studentexamen upprättade förslag till stipendiater
och handlingarna därefter omedelbart insändes till respektive stipendienämnder,
torde nämligen den förberedande granskningen av ansökningshandlingarna
kunna äga rum så snabbt, att stipendierna kunde utdelas
redan i juli månad.

Kollegiet ansåge, att de av de sakkunniga föreslagna stipendienämnderna
för urval och övervakande av stipendiaterna motsvarade sitt ändamål, och
ansåge studentorganisationernas deltagande i fyllandet av dessa uppgifter
vara av stor betydelse.

De sakkunnigas förslag avsåge, att på en gång medföra en förbättring av
de begåvade fattiga studenternas ekonomiska ställning och bidraga till höjande
av deras levnadsstandard under en del av studietiden genom att utdela
stipendierna in natura, i form av goda bostäder och lämplig föda. Båda
dessa uppgifter vore för finansieringen av de fattiga studenternas studier
av stor betydelse. Otvivelaktigt erbjöde också ett naturastipendium, som
skänkte kost och logi av hög standard, en form av understöd, som gåve en
god garanti för att den skänkta summan användes på ett ändamålsenligt
och ekonomiskt sätt. När de sakkunniga föresloge sådana bestämmelser, att
de nya stipendierna redan från början under alla omständigheter endast
kunde utdelas i form av mat och husrum, som skulle ställas till förfogande av
stipendienämnderna och stå under deras kontroll, då syntes man emellertid
skjuta över målet.

När studenternas egna organisationer, eventuellt med statens bistånd,
kunde tillhandahålla staten studentbostäder och näringsställen för stipendieändamål
eller då staten uppfört egna inrättningar i detta syfte, först då
syntes tiden vara kommen att endast eller huvudsakligen i form av naturaförmåner
utdela dessa stipendier. Så länge naturaförmånerna måste tillhandahållas
genom enskilda mat- och inackorderingsställen, syntes det,
åtminstone vad Stockholm beträffade, vara både enklast och mest ändamålsenligt
att utdela stipendierna i form av penningar och låta studenterna,
som hittills, med hjälp av stipendiet själva ombesörja sitt uppehälle
och allenast kontrollera deras studieresultat. Många fattiga studenter,
som hade sitt hem i staden, där de nu eventuellt finge husrum och måltider,
vore i själva verket i stort behov av bättre bostad och kost. Huvudsaken
för den fattige studenten vore också, att ett ekonomiskt understöd
gåves och icke att det gåves in natura. De erfarenheter, man vunnit beträffande
de med statens räntefria hill premierade fattiga studenternas
siitt att sköta och fullfölja sina studier, torde också berättiga till att med
förtroende överlämna åt stipendiaten att själv omhänderhava det, til! rum
och kost avsedda stipendiet. För stipendienämliden torde det också, åtminstone
i Stockholm, vara förenat med stora besviir och stora vansklig -

36

Kungl. Maj:ts proposition Nr 61.

heter att tillhandahålla och öva kontinuerlig kontroll över dem, som uthyrde
privata rum och matställen, och förmå dem att tillfredsställa både
studienämndens och stipendiaternas anspråk. Kollegiet hemställde därför,
om det icke vore lämpligt, att i sådant fall, där icke naturaförmåner kunde
ställas till förfogande genom studentorganisationernas eller statens egna
härför avsedda inrättningar, ifrågavarande stipendier utdelades i form av
penningar — eventuellt månatligen — och stipendiets användning kontrollerades
endast genom aktgivande på stipendiaternas studieresultat och
levnadssätt, en kontroll, som under alla omständigheter måste äga rum.

Det relativt ringa antalet obemedlade studenter vid karolinska institutet
innebure ingalunda, att behovet av studiestipendier för begåvade
fattiga studenter skulle där vara mindre än vid universiteten. Det relativt
ringa procenttalet fattiga studenter vid institutet torde nämligen osökt finna
sin förklaring därigenom, att flertalet av de fattiga studenter, som ej hade
sitt föräldrahem i Stockholm, icke vågade söka sig till institutet, emedan
dels de årliga studiekostnaderna i Stockholm ställde sig 50 procent högre än
i Uppsala och Lund, dels de där nu tillgängliga stipendiemedlen vore mycket
mindre än vid universiteten. Man kunde då lätt förstå, att flertalet
studenter från mycket fattiga hem och i synnerhet de, som ej haft sitt
föräldrahem i Stockholm, funnit dörren stängd till institutet, emedan
Stockholm för dem i mycket hög grad vore en dyrort. Detta kunde under
inga omständigheter berättiga till en reduktion av institutets andel i det
totala stipendiebeloppet. Då därtill komme, att studietiden för medicinarna
vore minst 30 procent längre och skuldsumman vid studietidens slut
för de medicinare, som huvudsakligen måste finansiera sina studier genom
lån, vore ungefär dubbelt så stor som för kamraterna i motsvarande ekonomiska
ställning inom övriga fakulteter, torde det vara uppenbart, att
det varken vore rimligt eller rättvist att, såsom de sakkunniga föreslagit,
reducera institutets stipendieandel. På anförda skäl föresloge kollegiet, att
jämförelsetalet för institutet vid beräkning av dess andel i den totala stipendiesumman
för närvarande borde fixeras till 15 procent.

De sakkunniga föresloge, att stipendierna skulle utdelas för ett år i
sänder och att tiden för innehav av stipendium tills vidare ej finge överskrida
sex terminer. Då den genomsnittliga studietiden för medicine licentiaten
vore omkring 50 procent längre än motsvarande tid för ämbetsexamina
vid övriga fakulteter, syntes medicinarna rättvisligen i motsvarande
längre tid böra få behålla sitt stipendium. Kollegiet ville därför
föreslå, att maximitiden för en medicinares innehav av stipendium måtte
sättas till fem år.

De sakkunnigas förslag om upprättande av en statens lånefond för universitetsstudier
för att därmed underlätta kreditgivningen för bestridande
av studenternas studiekostnader kunde kollegiet med tacksamhet biträda.
Kollegiet önskade livligt tillstyrka de förslag som de sakkunniga framställde
beträffande statsbidrag till konviktorier och bostadshus åt studenter.
För de studerande vid karolinska institutet vore det av alldeles särskild
betydelse, att så snart som möjligt spisningslokaler och i största möjliga
utsträckning även studentbostäder anordnades i anslutning till karolinska
sjukhuset och karolinska institutets teoretiska institutioner, för
vilka byggnader redan vore under uppförande eller under de närmaste
åren komme att uppföras å Norrbacka. Det bleve nödvändigt att anordna
mathållning för de tjänstgörande vid klinikerna, liksom också för större
delen av de medicine studerande. Dessa hade nämligen sitt arbete större

37

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 61.

delen av dagen förlagt till nämnda inrättningar och bomme ej att utan
alltför stor tidsutdrägt kunna intaga sina huvudmål inne i staden. Varken
vid uppförande av karolinska sjukhuset eller av karolinska institutets
teoretiska institutioner hade matlokaler för studenterna planlagts inom institutionsbyggnaderna.
Man hade hela tiden förutsatt, att sådana lokaler
skulle komma att med statens bidrag uppföras genom medicinska föreningens
försorg. Skulle så ej ske, bleve det nödvändigt, att staten helt
ombesörjde ifrågavarande lokaler.

Kanslern för rikets universitet har — under erinran att kanslern fungerat
såsom ordförande för de sakkunniga, vilka framlagt förevarande betänkande
— anfört följande: I anledning av vad karolinska institutets
lärarkollegium och medicinska föreningen i Stockholm anfört angående
nödvändigheten av direkt statsunderstöd för byggande av bostadshus och
matlokaler för studenterna å Norrbackaområdet ville kanslern framhålla,
att institutets förläggning till Norrbackaområdet medförde den konsekvensen,
att lokaler för studentmatsalar måste beredas i omedelbar närhet av
institutets nybyggnader. Det föreslagna bårhuset vore nödvändigt för att
över huvud den medicinska undervisningen skulle kunna bedrivas vid institutet
efter de nya byggnadernas tagande i bruk. I själva verket förelåge
ett så oundgängligt behov av lokaler för matsalar och även för samlingsrum,
att detta behov bort tagas i beräkning vid uppgörandet av planen
för institutets byggnader. Enär det sålunda här förelåge ett oavvisligt
behov, framkallat av institutets förläggning utanför den egentliga stadens
område, syntes det knappast vara riktigt, att medel för den nya kårhusbyggnaden
bereddes lotterivägen. Det enda rationella syntes vara, att
byggnaden uppfördes med anslag å budgeten liksom övriga byggnader, ingående
i det karolinska sjukhuset och de till Norrbackaområdet förlagda
teoretiska institutionerna.

Invändningar hade från några håll anförts mot förslaget att låta de nuvarande
i riksstaten uppförda anslagen till stipendier åt studerande vid
Uppsala och Lunds universitet i framtiden användas till bokstipendier.
Stipendiebeloppen varierade i Uppsala mellan 50 kronor eller i några fall
ännu lägre belopp och 250 kronor per år, i Lund mellan 50 kronor och 150
kronor per år, varjämte i Lund utginge några premier å lägre belopp än
50 kronor. Det syntes kanslern uppenbart, att en förändring av dessa relativt
små kontanta stipendier till natura-stipendier i form av bidrag till inköp
av vetenskaplig litteratur vore en rationell anordning, och kanslern
förordade därför de sakkunnigas förslag. Emellertid torde det böra föreskrivas
såsom övergångsbestämmelse, att de stipendiater, som enligt hittillsvarande
regler erhållit kontanta stipendier för viss tid, skulle få uppbära
dessa intill den fastställda tidens utgång.

De bägge huvudförslagen örn statsstipendier i form av fri bostad och fri
kost samt om en särskild lånefond för universitetsstudier hade til] sina
huvudprinciper enhälligt tillstyrkts. De smärre jämkningar, som från ett
par håll förordats, syntes icke böra föranleda ändringar i de sakkunnigas

förslag.

De önskemål, som framställts angående anslag till stipendier även vid
andra högskolor än de, som avsetts i direktiven för de sakkunigas utredning,
vore otvivelaktigt behjärtansvärda. Förverkligandet av det nu föreliggande
förslaget torde emellertid ej böra anstå i avbidan å en eventuell
utsträckning av statens stipendiehjälp till andra högskolors elever.

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 61.

I särskild skrivelse den 4 oktober 1938 har kanslern — under hänvisning
till de sakkunnigas betänkande — hemställt, att de nuvarande anslagen
till Uppsala universitet: Stipendier åt studerande, respektive till Lunds universitet:
Stipendier åt studerande måtte under benämningen Bokstipendier
åt studerande upptagas med oförändrade belopp, 6,200 kronor, respektive
4,900 kronor.

Skolöverstyrelsen har funnit sig i det hela böra livligt tillstyrka åtgärder
i enlighet med de av de sakkunniga angivna principerna. Emellertid holle
överstyrelsen före, att understödsåtgärder till förmån för de studerande vid
universiteten i Uppsala och Lund och karolinska institutet snarast möjligt
borde kompletteras med motsvarande åtgärder till förmån för de studerande
vid de enskilda högskolorna i Stockholm och Göteborg, lantbrukshögskolan,
tekniska högskolan i Stockholm m. fl. institutioner. Vidare har
överstyrelsen uttalat sig tor en ökning av grundanslaget till den föreslagna
lånefonden för universitetsstudier.

Av yttrandet inhämtas bland annat:

Icke minst vore det av vikt, att studerandena vid utbildningsanstalterna
med praktisk inriktning komme i åtnjutande av samma fördelar som de i
sakkunnigbetänkandet avsedda studerandena, bland annat därför, att eljest
för praktisk utbildning intresserade och väl utrustade ungdomar möjligen
av ekonomiska skäl kunde drivas att ägna sig åt teoretiska studier.

Huruvida avvägningen av statens direkta insatser i fråga om den ena
eller andra hjälpformen vore den lämpligaste eller riktigaste, därom vore
överstyrelsen icke fullt övertygad. Åtminstone ville det synas överstyrelsen,
som örn det redan i den föreslagna starka begränsningen av det antal studerande,
som skulle kunna komma i åtnjutande av den fördelaktigaste
understödsformen, studiestipendierna, funnes en risk för att några få kunde
komma i en alltför gynnad situation, medan andra, med tämligen likartade
meriter, lämnades utan egentliga utsikter att erhålla hjälp. De sakkunniga
hade — i medvetande örn detta förhållande — deklarerat tvekan
i fråga örn storleken av det belopp, som årligen borde utgå i statsstipendier.
De hade emellertid stannat vid att föreslå, att ett anslag av statsmedel
å 300,000 kronor måtte utgå till dylika stipendier. Antalet studerande,
som därigenom kunde komma i åtnjutande av de särskilda fördelar,
som innehavet av statsstipendierna innebure, svarade säkerligen icke mot
antalet förtjänta behövande. Enär vid konkurrensen om nämnda stipendier
det därför icke torde kunna undvikas, att tillfälligheter, utan konstitutiv
betydelse för bedömandet av de sökandes verkliga förtjänster, komme
att spela en roll, syntes kompletterande åtgärder i utjämnande riktning
vara nödvändiga; för den, som icke erhållit statsstipendium, syntes ökade
möjligheter att erhålla lån böra beredas utöver vad de sakkunniga i detta
avseende föreslagit. Med hänsyn dels till de faktiskt tämligen små riskerna
för staten inom denna gren av understödjande verksamhet, dels till dennas
synnerligen stora betydelse för behövande studerande, syntes det överstyrelsen
i hög grad önskvärt, att statens lånefond för universitetsstudier finge
större omfattning, än de sakkunniga föreslagit. Detta syntes så mycket
mera nödvändigt, som enligt de sakkunnigas uppfattning icke blott obemedlade
utan även mindre bemedlade studenter med utpräglad studiebe -

39

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 61.

gå viling skulle kunna tilldelas lån ur fonden. Den frigörelse för de studerande
från beroendet av privata borgensmän, som låneförfarandet för
nämnda fonds vidkommande innebure, syntes utgöra en så stor vinst, att
de betänkligheter, som möjligen kunde göra sig gällande, då det vore fråga
örn finansiering av studier lånevägen överhuvudtaget, torde böra få vika.
Den föreslagna utsträckningen av amorteringstiden — till femton år —
torde innebära en fördel icke blott för låntagare utan även för statsverket

— till följd av minskade risker för utebliven amortering. Dessa risker reducerades
för övrigt även genom den fortlöpande kontroll över låntagarnas
framsteg i studier, som enligt de sakkunnigas förslag skulle utövas.

Genom en utvidgad låneverksamhet vunnes — enligt överstyrelsens uppfattning
— icke blott, att de förmåner, som genom statsverkets försorg bereddes
de studerande, på ett fördelaktigt sätt, utvidgades och jämnare fördelades,
utan även att de ej så få, merendels gediget begåvade studerande
bereddes effektiv hjälp, vilka, då de avginge från läroverken, på grund av
olika förhållanden, exempelvis långsammare utveckling, icke kunde uppvisa
sådana genomsnittliga studieresultat, att de kunde göra sig gällande
i konkurrensen örn exempelvis studiestipendier, utan finge träda tillbaka för
allroundbegåvningar, men vilka senare, då de funnit sitt egentliga arbetsfält,
ofta visade sig vara en värdefull tillgång.

Statens understödjande verksamhet finge, för den händelse en lämplig
utvidgning av låneverksamheten skedde, tillräcklig omfattning för att den

— jämte de redan förefintliga eller föreslagna åtgärderna — skulle kunna
anses hava på ett mera påtagligt sätt förbättrat läget för de studerande
vid de här ifrågavarande institutionerna.

Nämnden för statens studielån har yttrat sig över det föreliggande förslaget
huvudsakligen i vad avser inrättandet av en lånefond för universitetsstudier.

Vad anginge de sakkunnigas ifrågavarande förslag, funne nämnden det
välgrundat, om studielån i större omfattning än hittills ställdes till de studerandes
förfogande. Låneverksamheten hade utan tvekan varit till påtaglig
och god hjälp för de studerande. Men särskilt vissa år och i fråga
örn vissa kategorier hade åtskilliga väl behövande sökande med goda meriter
icke kunnat föreslås till erhållande av lån på grund av lånemedlens begränsning.

När nämnden sålunda tillstyrkte förslaget örn en utökning av studielånen,
framställde sig den frågan, huruvida dessa för studerande vid universiteten
särskilt avsedda nya studielån borde utdelas av de föreslagna
statsstipendienämnderna eller av studielånenämnden. Enligt nämndens mening
torde det visserligen bland annat med hänsyn till vikten av en enhetlig
bedömning rörande behovet av låneunderstöd inom olika studiegrenar
ligga vissa olägenheter däri att den statliga understödsverksamheten splittrades
på sätt som de sakkunniga föreslagit. Om emellertid de föreslagna
statsstipendierna komme till stånd och för deras utdelning särskilda lokala
nämnder tillsattes, syntes det av skäl, som de sakkunniga anfört, vara
lämpligast att även studielånen för universitetens studerande utdelades av
dessa nämnder. För universiteten? vidkommande uppnåddes därigenom en
samverkan mellan de olika grenarna av den statliga stödverksamheten.
Nämnden tillstyrkte därför härutinnan dc sakkunnigas förslag under här
angiven förutsättning.

40

Kungl. Maj.ts ''proposition Nr 61.

De sakkunniga föresloge, att de nya studielånen borde tilldelas icke blott
begåvade studenter, som vore att hänföra till kategorien obemedlade utan
även mindre bemedlade studerande. Studielånereglementet hade medgivit
lån endast till den första kategorien. Nämnden hade intet att erinra mot
de föreslagna mildrade kraven på medellöshet i vad det gällde lånen för
universitetsstudier men måste då samtidigt med styrka hävda, att även de
under den nuvarande studielånefonden kvarstående studiegrupperna bereddes
samma mildrade villkor. Det borde nämligen enligt nämndens mening
icke finnas någon skillnad mellan olika studiegrupper beträffande villkoren
för att erhålla och åtnjuta studielån. Av detta skäl borde även lånebeloppens
maximering i det nuvarande studielånereglementet ändras i överensstämmelse
med de sakkunnigas förslag, som nämnden för sin del tillstyrkte.
Samma gällde den utsträckta amorteringstiden, vilken nämnden
också ansåge motiverad och därför tillstyrkte. I detta sammanhang torde
böra påpekas, att amorteringstiden för ett stort antal låntagare i praktiken
redan utsträckts till femton år eller mer genom de många uppskov med
amorteringens fullgörande, som under de gångna åren beviljats, och att i
vissa fall, där lånesumman varit särskilt stor, redan från början bestämts
längre amorteringstid än den som normal angivna tiden av tio år.

. De sakkunniga förutsatte, att den nuvarande studielånefondens kapital
ej skulle minskas, örn en särskild lånefond för universitetsstudier inrättades.
Härigenom skulle enligt de sakkunnigas påpekande flera lån kunna utdelas
till sökande från de grupper, som icke studerade vid universiteten.
Nämnden ansåge sig emellertid böra framhålla, att de ökade lånemöjligheterna
för kvarstående grupper icke helt motsvarade den avlastning, som
uppstode därigenom att särskilda universitetslån tillskapades. Höjningen
av maximibeloppen, som nämnden ovan ansett såsom en naturlig konsekvens
av de sakkunnigas förslag, minskade givetvis lånens antal, och utsträckningen
av amorteringstiden komme, åtminstone under en övergångstid,
att försvaga fondens årliga kapacitet. Därest icke anslagen till fonden
därför i framtiden höjdes, torde den av de sakkunniga förutsatta ökningen
i lånemöjligheterna för de kvarstående studiegrupperna icke bliva så stor.

Under erinran att de sakkunnigas förslag innebure, att naturastipendier
skulle kunna utdelas bland annat till sökande, som ännu ej avlagt studentexamen,
och att grundvalen för bedömandet av dessas förutsättningar för
akademiska studier därvid skulle vara deras betyg höstterminen i högsta
ringen, har nämnden framhållit, att enligt dess erfarenhet studentbetygen
utgjorde en avgjort säkrare grund för en jämförande prövning av sökandes
förutsättningar för akademiska studier. Örn statsstipendier och universitetsstudielån
skulle tilldelas sökande, som ännu ej inskrivits vid universitet,
torde det därför enligt nämndens mening böra övervägas, örn icke beträffande
nyblivna studenter en utdelning av studielån och stipendier borde
ske, efter det studentexamina avslutats.

Statskoritoret har anfört i huvudsak följande:

Statskontoret ville till en början framhålla, att några bärande skäl att
inskränka den statliga understödsverksamhet, som enligt det föreliggande
förslaget vore avsedd att igångsättas, till studerande vid universiteten i
Uppsala och Lund samt vid karolinska institutet i Stockholm knappast

41

Kungl. Marits ''proposition Nr 61.

kunde förebringas. Krav på motsvarande åtgärder kunde med fog framställas
och hade för övrigt redan framställts även från andra högskolors sida.
Därvid torde kunna komma i fråga såväl högskolorna i Stockholm och
Göteborg som ock de på praktisk utbildning inriktade fackhögskolorna,
såsom tekniska högskolan, lantbrukshögskolan, veterinärhögskolan, handelshögskolorna
i Stockholm och Göteborg m. fl. institutioner.

Enligt statskontorets mening vore det av vikt att vid prövningen av ifrågavarande
förslag hålla denna synpunkt i minnet. Klart vore nämligen, att
de mycket betydande kostnader för statsverket, som redan ett förverkligande
av det föreliggande förslaget förutsatte, måste komma att ytterligare
väsentligen ökas i och med stödåtgärdernas utsträckande jämväl till
ovannämnda i sakkunnigförslaget icke medtagna högskolor. Icke minst med
hänsyn härtill syntes det statskontoret vara angeläget att framgå med viss
försiktighet samt att överväga, huruvida icke de åtgärder, som komrne
att vidtagas, borde allenast successivt genomföras.

I sådant avseende finge statskontoret i första hand förorda, att anstalter
från statens sida träffades för ett bättre tillgodoseende av studenternas bostadsförhållanden.
Särskilt på senare år hade visserligen genom initiativ
från studenternas egna organisationer och andra intresserade åtskilligt redan
åtgjorts i syfte att avhjälpa den kännbara brist på tillfredsställande bostäder,
som gjort sig gällande. Mycket torde dock alltjämt återstå härutinnan,
varför statens medverkan kunde vara påkallad. Det syntes därvid
statskontoret önskvärt, att statens stöd — vilket lämpligen torde böra erhålla
formen av tillhandahållande av kredit på gynnsamma villkor — i
möjligaste mån anknötes till studentorganisationernas egen verksamhet på
området. Det f dref olle emellertid ämbetsverket knappast behövligt, att
en särskild lånefond inrättades för ändamålet, helst som lånebehovet relativt
snart torde vara fyllt. I stället torde medel böra ställas till förfogande
för beviljande av lån från fonden för låneunderstöd. Mot det av de sakkunniga
föreslagna lånebeloppet av 500,000 kronor hade statskontoret intet
att invända, liksom i huvudsak ej heller mot de föreslagna lånevillkoren.
Förutsättningen för att lån skulle kunna medgivas ända upp till 95 procent
av det beräknade fastighetsvärdet syntes dock böra vara, att studentorganisation
eller därmed jämförligt rättssubjekt stöde såsom låntagare.
Ifrågasättas kunde, örn icke statens stöd borde göras beroende av att viss
finansiell medverkan lämnades jämväl från vederbörande kommuns sida.

Statskontoret — som förmenade, att det statliga stödet åt studerande
vid våra högskolor i görligaste män borde erhålla formen av hjälp till självhjälp
-— finge vidare förorda, att vidgade möjligheter till erhållande av
studielån bereddes. Lån för ifrågavarande ändamål utlämnades för närvarande
— såsom räntefria studielån — från studielånefonden, varjämte
riksbankens avbetalningslånefond i betydande utsträckning torde utnyttjas
av studenterna. Även här torde ett ökat stöd kunna vara på sin plats.
Det syntes emellertid icke erforderligt, att någon ny statlig utlåningsfond
-—- lånefonden för universitetsstudier — inrättades för ändamålet, utan torde
syftet lika viii kunna vinnas genom en utökning av den nuvarande studielånefondens
kapital, varvid studielånen torde kunna utdelas av den nuvarande
studielånenämnden. Statskontoret vore ense med de sakkunniga
örn alt studielån borde kunna beviljas ej blott obemcdlade studenter utan
ock mindre bemedlade med utpräglad studiebegåvning. Vad de sakkunniga
föreslagit i fråga örn lånebeloppens maximistorlek — 1,500 kronor för
Uppsala och Lund samt 2,000 kronor för Stockholm — föranledde icke an -

42 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 61.

märkning från statskontorets sida och ej heller den föreslagna amorteringstiden
av 15 år.

De sakkunniga hade framkastat tanken, att staten borde finansiellt
stödja de kreditkassor, som studentkårerna till sina medlemmars hjälp inrättat.
Detta uppslag syntes statskontoret förtjänt att närmare övervägas.
En oeftergivlig förutsättning för ett dylikt stöd torde emellertid — såsom
ock de sakkunniga framhållit — böra vara, att staten tillförsäkrade sig
delaktighet i kassornas förvaltning och revision.

Däremot ställde sig statskontoret tveksamt gentemot förslaget örn inrättandet
av statsstipendier i form av fria bostäder och fri kost. Tveksamheten
hänförde sig dels till det förhållandet, att det här skulle bliva fråga
örn en ren statssubvention, dels därtill, att denna understödsform måste
föranleda väsentligen större utgifter för statsverket än de ovan behandlade
stödåtgärderna. Enligt statskontorets mening vore både ur principiell
synpunkt och med hänsyn till effektiviteten av statens finansiella uppoffringar
formen med räntefria studielån att föredraga. Ämbetsverket ville
ifrågasätta, örn icke det anslagsbelopp, som de sakkunniga beräknat till
bostads- och koststipendier, hellre borde helt eller delvis användas till förstärkning
av den lånefond, från vilken de räntefria studielånen till studenter
kunde komma att bestridas.

Därest emellertid statsstipendier till fria bostäder och fri kost ansåges
böra inrättas i huvudsaklig överensstämmelse med sakkunnigförslaget, finge
statskontoret uttala, att ämbetsverket icke vore övertygat om lämpligheten
av att de ifrågasatta stipendierna skulle utgå in natura. Med den
ansvarskänsla och ambition, som i stort sett torde vara utmärkande för
nutidens akademiska ungdom, syntes den föreslagna understödsformen innebära
ett av behovet knappast påkallat förmynderskap över stipendiaterna.
Under förutsättning av ett noggrant urval vid stipendiernas utdelande
förefölle det näppeligen vara förenat med alltför stora risker att
låta stipendierna erhålla formen av kontanta belopp. Genom en dylik anordning
— som förutsatte, att varje stipendiat själv ordnade sin inackorderingsfråga
— skulle givetvis understödsförfarandet och verksamhetens administration
i hög grad förenklas.

Vad anginge sakkunnigförslagets detaljer i förevarande del, hade statskontoret
i och för sig intet att erinra mot vad de sakkunniga föreslagit beträffande
de lokala stipendienämnder, som skulle handhava utdelningen av
stipendierna, samt rörande dessa nämnders verksamhet i övrigt ävensom
sättet för verksamhetens finansiering, liksom ej mot förslaget i vad anginge
tiden för innehav av stipendium samt stipendiernas fördelning mellan
vederbörande akademier. För bestridande av kostnaderna för nämndernas
verksamhet torde särskilt anslag böra uppföras under åttonde huvudtiteln.

De sakkunniga hade slutligen — under förutsättning att statsstipendier
till fria bostäder och fri kost infördes — föreslagit, att de i riksstaten för
närvarande upptagna anslagen till stipendier åt studerande i Uppsala och
Lund i stället borde användas till ett antal bokstipendier å förslagsvis
100 kronor. Statskontoret kunde icke finna, att tillräckliga skäl anförts
för detta förslag.

Beträffande den av statskontoret hävdade uppfattningen, att en lånefond
för universitetsstudier knappast vore av behovet påkallad, utan att
syftet därmed i stället borde vinnas genom en utökning av den nuvarande

43

Kungl. Maj:ts proposition Nr 61.

studielånefondens kapital, varvid lånen skulle utdelas av den nuvarande
studielånenämnden, har skiljaktig mening uttalats av föredraganden, statskommissarien
S. T. Örtengren, som förordat, att den av de sakkunniga
föreslagna lånefonden för universitetsstudier komme till stånd samt att
vid universiteten och karolinska institutet inrättades särskilda nämnder
med de funktioner beträffande studielån från den föreslagna fonden, som
de sakkunniga förordat. Genom sin sammansättning skulle de olika nämnderna
erhålla en vida större personkännedom, än vad fallet någonsin kunde
bliva med en central nämnd, och i övrigt skulle utdelningsförfarandet därigenom
vinna i snabbhet och effektivitet.

Hos Kungl. Majit har Stockholms studentkårer den 8 oktober 1938
anhållit, att statsstipendier i form av fria bostäder och fri kost måtte bliva
tillgängliga för de studerande vid samtliga rikets universitet och övriga
akademiska bildningsanstalter, utan att uppdelning mellan dessa anstalter
av de medel, som för ändamålet anvisades, ägde rum, samt att fördelningen
av dessa medel måtte anförtros åt ett centralt organ.

3. Stipendier för befrämjande av högre juridiska studier.

I skrivelse den 4 oktober 1938 har kanslern för rikets universitet erinrat,
att större akademiska konsistoriet i Lund hemställt, att två stipendier,
vartdera å 2,500 kronor, måtte inrättas till befrämjande av högre
juridiska studier samt att större akademiska konsistoriet i Uppsala likaledes
anhållit örn beviljande av anslag till två dylika stipendier å vart
och ett 3,000 kronor. För egen del har kanslern rörande denna fråga anfört
följande:

Bristen på docenter inom de juridiska fakulteterna hade medfört, att
vid kortare ledigheter för professorerna vikarier ofta ej kunde förordnas
och att vid vakanser kompetenta aspiranter på tjänsterna stundom saknades.
En av de främsta orsakerna till att yngre jurister så sällan fullföljde
sina studier till juris licentiatexamen och doktorsavhandling vore
utan tvivel den, att nämnda högre examen icke erfordrades såsom kompetensvillkor
för några befattningar inom förvaltningen eller domarebanan
eller ens räknades såsom innefattande ett bestämt meritvärde vid befordringar.
De juridiska fakulteterna hade ofta gjort den erfarenheten, att
studerande med goda förutsättningar för vetenskapliga studier ansåge sig
icke kunna ägna ett flertal år utan inkomst åt en doktorsavhandling med
den ovissa utsikten att erhålla docentur. Särskilda åtgärder syntes fördenskull
böra vidtagas i syfte att uppmuntra yngre, kvalificerade jurister
till fortsatta teoretiska studier. En dylik åtgärd och sannolikt en av de mest
effektiva torde vara den av konsistorierna ifrågasatta anordningen med
stipendier för sådana juris kandidater, som visat anlag för vetenskapligt
juridiskt arbete och vilka önskade avlägga högre juridisk examen.

Kanslern hemställde, att för här ifrågavarande ändamål måtte upptagas
ett anslag å 5,000 kronor för universitetet i Uppsala och ett anslag å 5,000
kronor för universitetet i Lund.

44

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 61.

Då jag utverkade bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga för
utredning av frågan om beredande av understöd till studerande vid universiteten
och karolinska institutet, framhöll jag, att det ur samhällelig
synpunkt innebure ett missförhållande, att andra faktorer än begåvning
och duglighet skulle äga ett avgörande inflytande på rekryteringen till de
utbildningsbanor, som förutsatte akademiska studier. I vårt land förhåller
det sig tvivelsutan fortfarande så, att de på inträde på dessa banor aspirerandes
privatekonomi fortfarande i stor utsträckning tjänstgör som urvalsfaktor.
Bland annat på grund av de under årens lopp inträffade förändringarna
i penningvärdet kunna de stipendier, som vid de akademiska
läroanstalterna utgå ur enskilda donationer, icke lämna de studerande den
effektiva hjälp, som tidigare på denna väg stått till buds. Staten tillhandahåller
en i princip kostnadsfri undervisning men har i övrigt icke engagerat
sig för särskilda bidrag till de studerande i annan mån än genom utdelande
av räntefria studielån, vilket emellertid enligt den föreliggande utredningen
sker i en omfattning, som icke motsvarar det föreliggande
behovet, och genom mindre kontantstipendier från de båda förutnämnda
å riksstaten upptagna anslagen å 6,200 kronor och 4,900 kronor till stipendier
vid universiteten i Uppsala och Lund. Härförutom har staten lämnat
sammanslutningar av högskolestuderande understöd i form av anslag
av lotterimedel till uppförande av kårhusbyggnader med konviktorier. I
ett flertal andra europeiska länder bispringer staten de studerande i betydligt
större utsträckning än i vårt land, och detta sker antingen genom
kontantstipendier eller i form av bidrag till underhåll av studentbostäder
och studentrestauranger m. m. I detta hänseende vill jag hänvisa till den
uttömmande redogörelse, som lämnats i det föreliggande sakkunnigbetänkandet.

Nästan större betydelse än den statligt bedrivna understödsverksamheten
synas mig i vårt land de åtgärder hava, som särskilt på senare tid
vidtagits på de studerandes eget eller på annat enskilt initiativ. Studentbostadshus
hava sålunda uppförts vid Uppsala universitet, medan vid universitetet
i Lund åtgärderna i främsta rummet inriktats på ett rationellt
ordnande av studenternas kostförhållanden. Vid karolinska institutet har
billig måltidsinackordering beretts de studerande genom restaurangrörelse i
medicinska föreningens lokaler. Även vid övriga högskolor hava strävandena
gått ut på att underlätta de studerandes materiella villkor. Härförutom
hava studentkårerna genom att inrätta egna kreditkassor sökt i görligaste
män tillgodose sina medlemmars behov av lättare tillgängliga och
billiga lån.

Vad som hittills uträttats på detta område av studenternas egna sammanslutningar
är värt det största erkännande och vittnar gott om den
svenska akademiska ungdomens allmänanda och ansvarskänsla. Det torde
knappast kunna råda mer än en mening därom, att det ligger i statens

45

Kungl. Maj:ts proposition Nr 61.

intresse att verksamt stödja dessa strävanden och för de ekonomiskt sämre
lottade studenterna underlätta möjligheterna att bedriva akademiska studier.
Om det befogade härutinnan råda i princip inga meningsskiljaktigheter
mellan de sakkunniga och de myndigheter och sammanslutningar, som yttrat
sig i ärendet.

Jag vill beröra en omständighet, som gör det angeläget att utan dröjsmål
skrida till åtgärder av antydd art. De under de senare åren genomförda
skolorganisatoriska reformerna torde hava tillfört de allmänna
läroverken och därmed jämförliga läroanstalter elever från sociala grupper
med tämligen begränsade ekonomiska resurser. Inom ecklesiastikdepartementet
pågå för närvarande undersökningar rörande den nuvarande
fördelningen på olika yrkeskategorier av läroverkselevernas föräldrar
(målsmän), och dessa undersökningar, som dock ännu icke äro avslutade,
synas bekräfta, att ifrågavarande läroanstalter i mycket stor utsträckning
anlitas av elever, tillhörande berörda sociala grupper. Det är ett önskemål
av stor vikt, att dessa elevers fortsatta studier icke försvåras eller förhindras
av ekonomiska skäl, och den föreliggande frågan kan, bedömd
från denna synpunkt, betraktas som en konsekvens av åtgärder, som
av statsmakterna redan vidtagits. De sakkunniga hava i förutnämnda betänkande
också fäst uppmärksamheten på att de svårigheter av ekonomisk
art, varmed den vid universitet och högskolor studerande ungdomen har
att brottas, skärpts även därigenom, att de högre läroanstalterna kommit
att i ökad omfattning rekryteras från sociala grupper av angiven art.

De sakkunniga hava föreslagit, att det statliga understödet skulle utgå
dels såsom statsstipendier i form av fri bostad och fri kost, dels såsom
grundanslag till en statens lånefond för studentbyggnader, dels såsom
grundanslag till en statens lånefond för universitetsstipendier, dels ock
såsom statliga bokstipendier. Statens verksamhet på ifrågavarande område
skulle enligt förslaget anknytas till de studentsociala åtgärder, som
redan kommit till stånd på enskilt eller korporativt initiativ.

I enlighet med de direktiv, som lämnats de sakkunniga, hava deras förslag
i vad avser statliga stipendier begränsats att avse universiteten och
karolinska institutet. Från vissa håll har med styrka framhållits, att åtgärder
från statens sida av denna art borde omfatta samtliga universitet
och högskolor och med dem jämförliga högre utbildningsanstalter. Jag
är den förste att erkänna, att staten borde i vidare mån än nu är fallet
understödja studerande också vid andra statliga läroanstalter av högskolekaraktär
och att skäl jämväl kunna anföras för att staten borde lämna bidrag
till motsvarande verksamhet vid enskilda högskolor. Det må för övrigt
nämnas, att ett statsanslag å 8,000 kronor redan finnes anvisat till stipendier
åt elever vid lantbrukshögslcolan. Antalet studenter utgör därstädes
omkring 100, vadan de stipendiemedel, som redan stå till denna högskolas
förfogande, äro förhållandevis rikligare än de, som vid bifall till mitt

46

Kungl. Maj:ts proposition Nr 61.

efterföljande förslag skulle tillkomma universiteten. Även för de tekniska
högskolorna äro nu i riksstaten uppförda anslag till stipendier, låt
vara av jämförelsevis ringa storlek. Den verksamhet, varom nu är fråga,
bör få karaktär av en försöksanordning, som successivt och i den mån
vunnen erfarenhet inbjuder därtill bör erhålla vidgad omfattning. Jag
anser det på grund härav berättigat, att verksamheten till en början
begränsas till att avse de akademiska läroanstalterna, där behovet av åtgärder
av denna art är särskilt framträdande, och att verksamheten bland
dessa läroanstalter begränsas till de statliga, alltså till universiteten och karolinska
institutet. Det bör även framhållas, att vid bifall till vad i det
följande föreslås studerande vid de andra ifrågakommande läroanstalterna
erhålla ökade möjligheter att erhålla gynnsamma lån ur den nuvarande studielånefonden.
I frågans nuvarande läge har jag icke heller ansett mig
kunna förorda de sakkunnigas förslag i dess helhet. Mest angeläget synes
mig vara, att naturastipendier komma till stånd och att de studerande erhålla
förbättrade lånemöjligheter. Däremot har jag icke nu funnit mig böra
tillstyrka inrättandet av en statens lånefond för studentbyggnader, detta
bland annat på grund av den tveksamhet mot detta förslag, som försports
från studenthåll. Med ett slutligt bedömande av detta förslag synes kunna
för närvarande anstå.

I samband med sakkunnigutredningens tillkomst framhöll jag, att en
annan understödsform än kontantstipendieformen borde tagas under övervägande.
Enligt min mening framstode nämligen frågan örn husrum och
kost som det svåraste ekonomiska problemet för en ung, obemedlad student,
som övervägde att slå in på den akademiska studievägen. Inrättandet
av vissa statsstipendier i form av fri bostad och fri kost syntes mig
därför böra övervägas. De sakkunniga hava också kommit till det resultatet,
att obemedlade studerande just på denna väg skulle kunna erhålla
effektiv hjälp. En grundförutsättning för ett fullgott utnyttjande av vistelsen
vid universitetet eller högskolan är enligt de sakkunnigas mening
en av ekonomiska bekymmer någorlunda ostörd studietid. Erhållas ifrågavarande
naturaförmåner, föreligger också — framhålla de sakkunniga —
fullgod garanti för att understödet användes till täckande av de nödvändigaste
och mest betungande utgifterna. Då dessa understöd enligt sakkunnigförslaget
skola utgå under den tidigare studietiden, skulle härigenom
även ernås den fördelen för de obemedlade studenterna, att den
skuldsättning, som de nödgas ådraga sig, skulle i huvudsak begränsas
till den senare delen av vistelsen vid universitet eller högskola.
De sakkunnigas förslag örn införande av naturastipendier har vunnit
anslutning från flertalet hörda myndigheter och korporationer. Lärarkollegiet
vid karolinska institutet och särskilt statskontoret hava däremot
ställt sig tveksamma till förslaget. Kollegiet har bland annat gjort
gällande, att, så länge naturaförmåner måste tillhandahållas genom enskilda

47

Kungl. Maj:ts proposition Nr 61.

mat- och inackorderingsställen, det syntes, åtminstone i Stockholm, vara
både enklast och mest ändamålsenligt att utdela stipendierna i form av
penningar och låta studenterna med hjälp av stipendierna själva ombesörja
sitt uppehälle. Både ur principiell synpunkt och med hänsyn till effektiviteten
av statens finansiella uppoffringar vore enligt statskontorets mening
formen med räntefria studielån att föredraga. Med den ansvarskänsla och
ambition, som i stort sett vore utmärkande för nutidens akademiska ungdom,
syntes den av de sakkunniga föreslagna understödsformen, yttrar
statskontoret, innebära ett av behovet knappast påkallat förmynderskap
över stipendiaterna.

Jag kan för min del icke tillmäta de sålunda uttalade invändningarna
mot den av de sakkunniga ifrågasatta formen för stipendierna någon avgörande
betydelse. Såsom i sakkunnigutredningen blivit ådagalagt, äro
med stipendier av denna art förenade betydande fördelar. Särskilt må framhållas,
att ett sådant stipendiesystem är av stort värde för stipendiater,
som icke hava sina föräldrahem i universitetsstaden. Visshet erhålles härigenom
om att sådana stipendiater under studierna uppehålla en tillfredsställande
levnadsstandard, och frestelsen för dem att till förfång för studierna
av ekonomiska skäl förkorta vistelsen i universitetsstaden förminskas
i hög grad, örn de erhålla fri bostad och fri kost. Grundtanken i förslaget
ansluter sig för övrigt till de synpunkter, åt vilka riksdagen vid ett
par tillfällen givit uttryck vid behandlingen av frågan om underlättande
av möjligheterna för landsbygdens ungdom att bedriva studier vid
vissa undervisningsanstalter (jfr exempelvis riksdagens skrivelse nr 444/
1937). Erinras bör också, att ett naturastipendiesystem sedan länge prövats
bland annat i Danmark och att erfarenheterna därav visat sig gynnsamma.
Jag lägger även vikt vid att studenterna själva i sina yttranden
över det föreliggande förslaget tämligen oreserverat uttalat sin anslutning
till tanken om ett medelst kontantstipendier kompletterat naturastipendiesystem.

På grund av det sålunda anförda får jag tillstyrka, att medel äskas av
riksdagen för inrättande vid universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska
institutet av statsstipendier i form av fri bostad och fri kost för
studerande vid dessa läroanstalter. De sakkunniga hava föreslagit, att för
ändamålet skulle beviljas ett årligt anslag av 300,000 kronor. Av det totala
stipendiebeloppet skulle enligt av de sakkunniga verkställd behovsprövning
50 procent tillfalla Uppsala universitet, 40 procent Lunds universitet
och 10 procent karolinska institutet, eller alltså anslaget tills vidare
fördelas med 150,000 kronor till Uppsala universitet, 120,000 kronor till
Lunds universitet och 30,000 kronor till karolinska institutet.

Med hänsyn till den försökskaraktär, ifrågavarande stipendieform till
en början som nämnts måste erhålla, har jag icke ansett mig kunna tillstyrka,
att för nästa budgetår hela det begärda beloppet anvisas, utan

48

Kungl. Maj:ts proposition Nr 61.

föreslår, att för ändamålet äskas 200,000 kronor. Den av de sakkunniga
föreslagna procentuella fördelningsnormen har synts mig kunna godtagas
med den ändringen, att karolinska institutet av skäl, som av dess lärarkollegium
anförts, erhåller en något större kvotdel av stipendiebeloppet,
förslagsvis 12 procent. Av anslaget torde böra utgå förslagsvis 98,000 kronor
till Uppsala universitet, 78,000 kronor till Lunds universitet och 24,000
kronor till karolinska institutet.

De sakkunnigas förslag med avseende å behörighetskrav, ansökningsförfarande,
förmedling av naturaförmånerna, tiden för stipendiernas innehav
samt tilläggs- och övergångsbestämmelser synas i huvudsak kunna
biträdas. I fråga örn utdelningen av stipendieförmånernä erfordras för det
första verksamhetsåret särskilda övergångsbestämmelser, vilkas utformning
torde böra framdeles av Kungl. Majit närmare övervägas. I likhet med vissa
av de i ärendet hörda myndigheterna anser jag det kunna diskuteras, huruvida
beslut rörande tilldelande av stipendium bör baseras på höstterminens
skolbetyg i högsta ringen och alltså icke på studentbetyget. Jag är emellertid
närmast böjd för att på denna punkt följa sakkunnigförslaget. Vissa
tekniska svårigheter äro förenade med ett framflyttande av ansökningsoch
prövningsförfarandet till tiden efter vårterminens studentexamina. Enligt
tankegången i de sakkunnigas förslag bör läroverkets lärarkollegium
eller den delegation av detsamma, som i första hand har att pröva inkomna
ansökningar, där så befinnes erforderligt förskaffa sig kompletterande upplysningar
örn de sökande och överhuvud söka komma till ett förslag, som
vilar på noggrann kännedom om aspiranterna och deras förhållanden.
Denna prövning kan knappast förläggas till sommarferierna. Även den
centrala granskningen av stipendienämnderna vid universiteten bör helst
förläggas till vårterminen och ej till sommaren. Från de blivande stipendiaternas
synpunkt måste det dessutom vara av stort intresse att erhålla
besked örn stipendieutdelningen redan vid vårterminens slut, eftersom utgången
kan vara bestämmande för deras val av levnadsbana eller verksamhet.
Vad angår den större tillförlitligheten av studentbetyget såsom
grundval för prövningen, må framhållas, att dessa stipendier endast skulle
ifrågakomma för utmärkt begåvade lärjungar. I fråga örn denna kategori
torde höstterminens betyg jämte lärarnas personliga omdöme vara tillräckligt
vägledande. Uppfattningen örn studentbetygets större tillförlitlighet
framför tidigare terminsbetyg synes hava sin giltighet egentligen beträffande
de svagare eleverna. Det torde få ankomma på Kungl. Majit att framdeles,
i samband med utfärdande av erforderliga föreskrifter i ämnet, fatta
definitiv ståndpunkt till de nu berörda och andra i samband med sakkunnigförsiaget
stående detalj spörsmål. Härvid bör även närmare övervägas
lämpligheten av att, såsom i vissa yttranden ifrågasatts, meddela särskilda
föreskrifter för medicine studerande i avseende å tiden för innehav av stipendium.
Jag anser mig dock böra redan här framhålla, att det på sakens

Kungl. Marits ''proposition Nr 61. 4!)

nuvarande stadium synes tveksamt, om dylika undantagsbestämmelser
böra meddelas.

I likhet med de sakkunniga anser jag det lämpligt, att bestyret med
utdelningen av stipendierna omhänderhaves av särskilda organ — statsstipendienämnder
—- vid universiteten och karolinska institutet. Emot den
föreslagna sammansättningen av statsstipendienämnderna har jag icke
något att i huvudsak erinra, ej heller mot de uppgifter, som enligt förslaget
skulle ankomma å dessa organ. Kungl. Majit torde hava att i sinom
tid fastställa bestämmelser, som reglera nämndernas verksamhet. De årliga
kostnaderna för nämnderna hava av de sakkunniga uppskattats till
4,000 kronor vid vart och ett av universiteten och 1,500 kronor vid karolinska
institutet eller alltså tillhopa 9,500 kronor. Mot dessa beräkningar
har jag intet att invända. Den begränsning av stipendieutdelningen,
sorn för nästa budgetår i förhållande till de sakkunnigas förslag ifrågasatts
av mig, synes icke nämnvärt påverka kalkylerna. Jag vill erinra, att
kostnaderna för den nuvarande studielånenämnden uppgå till 7,200 kronor
för år.

De sakkunnigas förslag innebär vidare, att de nuvarande i riksstaten
uppförda stipendierna åt studerande vid universiteten i Uppsala och Lund
å respektive 6,200 kronor och 4,900 kronor skola omvandlas till bokstipendier
å förslagsvis 100 kronor, att utgå i huvudsak efter samma grunder
som naturaunderstöden. Vissa av de i ärendet hörda myndigheterna och
sammanslutningarna hava ställt sig avvisande mot förslaget och ansett, att
dessa statliga stipendier, som hittills i viss utsträckning haft karaktär av
meritstipendier, alltjämt borde bibehållas. Enligt min uppfattning är förslaget
örn inrättande av bokstipendier välbetänkt med hänsyn till den förhållandevis
dryga andel i studieutgifterna, som representeras av kostnaderna
för erforderlig kurslitteratur. Såsom de sakkunniga framhållit, spela
i en del länder, till exempel i Danmark vid Köpenhamns universitet, bokstipendier
en icke obetydlig roll för tillgodoseendet av de obemedlade studenternas
kurslitteratur. Jag vill därför tillstyrka de sakkunnigas ifrågavarande
förslag. Dessa bokstipendier böra dock icke uteslutande komma
obemedlade studenter till godo utan i viss utsträckning utgå även till
andra studerande såsom premier för ådagalagda förtjänstfulla studier. Det
torde få ankomma på stipendienämnderna att jämväl omhänderhava utdelningen
av bokstipendierna. För nämnda ändamål torde böra utgå vid
Uppsala universitet samma belopp, som å löpande riksstat upptagits till
stipendier därstädes, eller 6,200 kronor, samt vid Lunds universitet ett
belopp av 5,000 kronor i stället för det å riksstaten till stipendier vid universitetet
upptagna beloppet å 4,900 kronor. Mot den av kanslern föreslagna
övergångsbestämmelsen har jag intet att erinra. Frågan örn utdelande
av motsvarande stipendier vid karolinska institutet torde böra i sinom
tid upptagas till behandling på grundval av särskild framställning från

Bihang till riksdagens protokoll 1981). 1 sami. Nr 61. t

50

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 61.

institutets sida. Jag saknar anledning att i detta sammanhang närmare
ingå på den av de sakkunniga och i vissa yttranden berörda frågan örn
statligt understöd för bildande av för de studerande vid universiteten tillgängliga
lånesamlingar av kurslitteratur. Denna fråga, rörande vilken de
sakkunniga ifrågasatt särskild utredning, synes ännu icke föreligga i det
skick, att den kan göras till föremål för slutligt ståndpunktstagande. Jag
förutsätter emellertid, att universitetsmyndigheterna jämväl i fortsättningen
hava sin uppmärksamhet riktad på berörda spörsmål.

De av mig i det föregående angivna kostnaderna uppgå till sammanlagt
(200,000 + 4,000 + 4,000 + 1,500 + 6,200 + 5,000 =) 220,700 kronor.
Kostnaderna för de avsedda anslagsändamålen torde böra bestridas från
ett och samma anslag, vilket med hänsyn till ändamålens art och de
ifrågasatta stipendiebestämmelsernas innebörd bör erhålla karaktär av reservationsanslag.
Ett reservationsanslag av nämnda storlek bör således
äskas av riksdagen för budgetåret 1939/40.

Såsom ett komplement till förslaget om naturastipendier åt universitetsstuderande
hava de sakkunniga ansett sig böra ifrågasätta en omläggning
av statens räntefria studielån, i den mån de beröra studerande vid universiteten
och karolinska institutet. De sakkunniga hava framhållit, att de
obemedlade studenterna genom naturastipendierna visserligen skulle under
den tidigare studietiden erhålla ett väsentligt ekonomiskt understöd men
att detta icke kunde helt göra dem oberoende av lånevägen för studiernas
finansierande. Då naturastipendierna allenast skulle åtnjutas under vissa
år i början av studietiden, komme även möjligheten att anskaffa billig kredit
att spela en avgörande roll för studiernas fortsatta bedrivande och avslutande.
I sådant syfte hava de sakkunniga föreslagit, att särskilda lån
skulle beviljas från en lånefond för universitetsstudier. Samtidigt med inrättandet
av denna fond skulle emellertid de studerande vid universiteten
och karolinska institutet i regel undantagas från behörighet att erhålla lån ur
den nuvarande studielånefonden. Utdelningen av lånen skulle omhänderhavas
av statsstipendienämnderna, lånen tillkomma icke blott obemedlade begåvade
studenter utan även mindre bemedlade med utpräglad studiebegåvning,
amorteringstiden utsträckas till förslagsvis femton år samt lånebeloppen
fastställas till i regel högst 1,500 kronor per år för studier vid
universiteten i Uppsala och Lund samt högst 2,000 kronor per år för studier
vid karolinska institutet. Studielån till mindre belopp skulle även kunna
tilldelas studerande, som innehava statens naturastipendium. I övrigt skulle
i stort sett gälla samma bestämmelser, som fastställts beträffande statens
nuvarande räntefria studielån. Såsom grundanslag till den ifrågasatta lånefonden
för universitetsstudier föreslå de sakkunniga anvisande av ett belopp
av 200,000 kronor, att i enlighet med i huvudsak samma grunder,
som tillämpats beträffande naturastipendierna, av Kungl. Majit fördelas
mellan Uppsala och Lunds universitet samt karolinska institutet.

51

Kungl. Maj:ts proposition Nr 61.

Det är uppenbart och har också av samtliga i ärendet hörda myndigheter
och sammanslutningar vitsordats, att ett genomförande av de sakkunnigas
ifrågavarande förslag måste bliva till icke oväsentlig hjälp för den studerande
ungdomen vid universiteten och karolinska institutet. En dylik åtgärd är
emellertid icke blott till båtnad för dessa studerande utan indirekt även för
dem, som bedriva sina studier vid landets övriga högskolor och andra högre
utbildningsanstalter, enär möjligheterna för sistnämnda studerande att erhålla
lån ur den nuvarande studielånefonden därigenom komma att i viss
mån ökas. Jag tillstyrker, att en statlig lånefond för universitetsstudier
kommer till stånd. Det lärer få ankomma på Kungl. Majit att meddela
närmare bestämmelser beträffande dessa lån, varvid de sakkunnigas föreliggande
förslag synes mig kunna i huvudsak följas. I likhet med de sakkunniga
och studielånenämnden anser jag det lämpligt, att utdelningen av
dessa lån omhänderhaves av de förutnämnda lokala stipendienämnderna,
alltså ej av studielånenämnden. Ehuru jag i likhet med exempelvis skolöverstyrelsen
gärna skulle hava sett, att rikligare anslagsmedel redan från
början skulle kunna ställas till förfogande för detta ändamål, anser jag
mig dock nödsakad att förorda, att anslaget för nästa budgetår begränsas
till 140,000 kronor. Anslaget bör erhålla reservationsanslags natur. Kungl.
Majit bör i sinom tid fördela anslagsbeloppet mellan universiteten och karolinska
institutet.

I likhet med vad fallet för närvarande är beträffande de nuvarande
studielånen böra i enlighet med de sakkunnigas förslag de ekonomiska
mellanhavandena med låntagarna skötas av postverket, som härför
bör erhålla ersättning av statsmedel enligt de för de nuvarande studielånen
gällande grunderna. Denna ersättning bör bestridas från det under
åttonde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till ersättning till postverket
för dess bestyr med statens studielån. Jag anser mig dock icke böra
av denna anledning för nästa budgetår ifrågasätta någon höjning av detta
anslag. Enligt lämnad uppgift utgår nämligen berörda ersättning i efterskott,
varför ifrågavarande anslag först för budgetåret 1940/41 kommer
att belastas genom tillkomsten av det nya anslagsändamålet.

Vad härefter beträffar anslag för nästa budgetår till den nuvarande stildielånefanden
får jag erinra, att, då riksdagen för budgetåret 1937/38 höjde
anslaget till förevarande ändamål från 50,000 kronor till 120,000 kronor,
det förutsattes, att omkring 420,000 kronor skulle bliva tillgängliga för utlåning
under år 1937. Av den tabellariska sammanställningen å sid. 2 framgår,
att så blivit förhållandet först under år 1938. Inrättandet dels av statliga
stipendier i form av fri bostad och fri kost vid universiteten och karolinska
institutet, dels ock av en statens lånefond för universitetsstudier kan
framdeles komma att påverka anslagsbehovet till studielånefonden. Intill
dess säkrare utgångspunkter föreligga för ett bedömande av nämnda åtgärders
inverkan på omfattningen av denna understödsverksamhet, torde

52

Kungl Maj:ts proposition Nr 61.

anslaget böra utgå med oförändrat belopp, 120,000 kronor. Beloppet bör,
liksom under senare budgetår skett, i riksstaten uppföras såsom reservationsanslag.

De av studielånenämnden ifrågasatta ändringarna beträffande villkoren
för erhållande och åtnjutande av studielån, vilka ändringar äro föranledda
av de sakkunnigas förslag med avseende å lån från lånefonden för universitetsstudier,
synas böra vidtagas för erhållande av likställighet mellan
olika studiegrupper. Kungl. Majit bör äga att efter förslag av vederbörande
myndigheter utfärda ändrade bestämmelser i ämnet.

Med anledning av vad såväl medicinska föreningen och lärarkollegiet vid
karolinska institutet som kanslern anfört beträffande behovet av ett kårhus
å Norrbackaområdet i Stockholm, inrymmande bland annat lokaler för
studentmatsalar, får jag erinra, att medicinska föreningen i skrivelse
den 28 september 1937 gjort framställning örn bidrag av lotterimedel
för nämnda ändamål till ett belopp av 410,000 kronor, vilken fråga fortfarande
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Vad de sakkunniga yttrat rörande den verksamhet, som bedrives av studentkårernas
kreditkassor, synes mig välgrundat och förtjänt av att närmare
övervägas av huvudmännen för dessa inrättningar. Det torde icke
vara erforderligt att i detta sammanhang i vidare mån än redan skett ingå
på denna fråga.

Kanslern har enligt det föregående hemställt örn anvisande av särskilda
anslagsmedel, uppgående till 5,000 kronor vid vart och ett av universiteten i
Uppsala och Lund, till stipendier för befrämjande av högre juridiska studier.
De av kanslern anförda skälen för inrättandet av ifrågavarande stipendier
hava synts mig bärande. Jag tillstyrker, att sammanlagt 10,000
kronor för nästa budgetår äskas för ändamålet, att med halva beloppet
tillgodokomma vart och ett av de båda universiteten. På förslag av
kanslern torde Kungl. Majit framdeles få fastställa närmare bestämmelser
i fråga om ansökningsförfarande, stipendiebelopp, stipendietid m. m.
Anslaget torde kunna anvisas såsom obetecknat anslag.

Vad sålunda föreslagits innebär för nästa budgetår en medelsanvisning
med samma belopp, inalles 490,700 kronor, som det i statsverkspropositionen
för ifrågavarande ändamål beräknade. Den ändringen har vidtagits,
att till stipendier för främjande av högre juridiska studier, till skillnad från
vad vid statsverkspropositionens avlåtande förutsattes, föreslås skola utgå
ett särskilt, obetecknat anslag.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen att

dels till Gemensamma universitetsändamål: Stipendier åt
studerande vid universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska
mediko-kirurgiska institutet för budgetåret 1939/40
anvisa ett reservationsanslag av........kronor 220,700;

53

Kungl. Maj:ts proposition Nr 61.

dels till Gemensamma universitetsändamål: Stipendier
för främjande av högre juridiska studier vid universiteten i
Uppsala och Lund under åttonde huvudtiteln för budgetåret
1939/40 anvisa ett anslag av........kronor 10,000;

dels besluta att en särskild fond, benämnd Statens lånefond
för universitetsstudier, skall inrättas, vilken fond skall
förvaltas av statskontoret;

dels bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse
med av mig tillstyrkta grunder utfärda ej mindre
erforderliga bestämmelser för erhållande och tillgodonjutande
av lån ur omförmälda fond, än även ändrade bestämmelser
beträffande den nuvarande studielånefonden;

dels till Statens lånefond för universitetsstudier för budgetåret
1939/40 anvisa ett reservationsanslag

av.................................. kronor 140,000;

dels ock till Studielånefonden för budgetåret 1939/40 anvisa
ett reservationsanslag av..........kronor 120,000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

C. A. Charpentier.

Bihang till riksdagens protokoll 1939,

1 saini.

Nr Gl.