Kungl. Maj:ts proposition nr 60 (Proposition 1939:60)

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Nr 60.

Kungl. Majlis proposition till riksdagen angående inrättande
av en statens kriminaltekniska anstalt m. m.;
given Stockholms slott den 20 januari 1939.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, örn vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro
enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Albert Forslund.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 20 januari 1939.

Kärva rande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Engberg, Sköld, Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Forslund, fråga örn inrättande av
en statens kriminaltekniska anstalt jämte med denna sammanhängande spörsmål
och anför därvid följande.

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t på min hemställan under
femte huvudtiteln, punkterna 188—191, föreslagit riksdagen att, i avbidan på
särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1939/40 beräkna

dels till Statens kriminaltekniska anstalt: Avlöningar ett förslagsanslag av
102,000 kronor,

dels till Statens kriminaltekniska anstalt: Omkostnader ett förslagsanslag
av 50,000 kronor,

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 60.

25)7 38 1

Kungl. Majds proposition nr 60.

dels till Statens kriminaltekniska anstalt: Utrustning ett reservationsanslag
av 150,000 kronor,

dels ock till Gottgörelse till vissa polisdistrikt för ombesörjande av särskilda
anordningar för polisväsendet i dess helhet m. m. ett förslagsanslag av
120,000 kronor.

Jag anhåller nu att till fortsatt behandling få upptaga hithörande spörsmål.

Statens kriminaltekniska anstalt.

inledning. På föranledande av en av Överståthållarämbetet i skrivelse
den 28 december 1936 gjord hemställan uppdrog Kungl. Maj:t genom beslut
den 30 april 1937 åt ämbetet att verkställa utredning rörande inrättandet av ett
för hela rikets polisväsende gemensamt kriminallaboratorium för rättskemiska
och rättstekniska undersökningar samt bemyndigade ämbetet att för deltagande
i denna utredning tillkalla högst tre sakkunniga personer.

Sedermera överlämnades av Kungl. Majit genom remiss den 5 maj 1937
till ämbetet en av föreningen Sveriges landsfiskaler gjord framställning, att
tidningen »Polisunderrättelser» måtte tillställas samtliga fjärdingsmän i
riket, för att tagas i övervägande vid fullgörande av det ämbetet lämnade nyssberörda
uppdraget.

Jämlikt det meddelade bemyndigandet har ämbetet såsom sakkunniga
tillkallat chefen för statens provningsanstalt, överdirektören J. O. Koos af
Hjelmsäter, föreståndaren för statens rättskemiska laboratorium, professorn
E. Wolff och docenten H. Söderman. Vid utredningen av frågan hava dessutom
biträtt polismästaren E. Ros, statspolisintendenten G. Thulin, numera
stadsfiskalen C. A. Åkerman samt, såsom sekreterare, stadsfiskalen E. Glas. I
samband med utredningen har ock till behandling upptagits frågan örn sammanförande
till en gemensam avdelning med det ifrågasatta laboratoriet av statens
centralbyrå för fingeravtryck och tidningen »Polisunderräftelser». Yttranden
hava vidare under ärendets förberedande behandling av ämbetet infordrats och
inkommit från polismästarna i Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg
och Gävle, föreningen Sveriges stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler,
Sveriges advokatsamfund samt från samtliga landsfogdar med undantag
av landsfogden i Södermanlands län. Föreningen Sveriges stadsdomare
och föreningen Sveriges häradshövdingar hava slutligen beretts tillfälle att
deltaga i överläggningar med de sakkunniga.

Den 29 september 1937 har ämbetet till fullgörande av uppdraget överlämnat
utlåtande med förslag i ärendet jämte samtliga till detsamma hörande
handlingar.

Över förslaget hava infordrade utlåtanden avgivits av länsstyrelserna i
Stockholms, Södermanlands, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,
örebro, Kopparbergs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län
samt av statskontoret och allmänna civilförvaltningens lönenämnd.

Innan jag går att närmare redogöra för överståthållarämbetets förslag och de
däröver avgivna yttrandena, torde jag få i korthet erinra örn vad som hittills åtgjorts
för att tillgodose polisorganisationens behov av kriminalteknisk expertis.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Nuvarande förhållanden. Jämlikt gällande polislagstiftning tillkommer det
i princip de olika polisdistrikten att hava polismän anställda i den omfattning
som erfordras för polisverksamhetens ombesörjande inom vederbörande
polisdistrikt; att skäligen avlöna dessa polismän och förse de ordinarie av
deni med skälig pension; att draga försorg örn föreskriven uniformering och
beväpning av distriktets polispersonal samt att i erforderlig utsträckning
ombesörja materiell, byggnader och övriga för distriktets polisväsende
erforderliga anordningar. Principiellt sett äro sålunda de olika polisdistrikten
skyldiga att hos sig hava anställd jämväl personal med kriminalteknisk
utbildning samt att anskaffa den apparatur, som kräves för utförande av
kriminaltekniska undersökningar av inom distriktet inträffade brott.

Av kostnadsskäl hava emellertid de olika polisdistrikten i allmänhet icke
kunnat tillgodose kravet på dylik sakkunnig personal samt på teknisk apparatur
annat än i mindre omfattning. I det stora flertalet distrikt torde
sålunda icke förekomma nämnvärd annan kriminalteknisk verksamhet än
upptagande av fingeravtryck samt fotografering av brottslingar. Ett mindre
antal av distrikten — huvudsakligen de större städerna — har dessutom
utrustat polisen med ytterligare apparatur, varjämte i en del distrikt för
underlättande av spaningsarbetet upprättats register över brottslingar (såsom
personregister, öknamnsregister och modus operandi-register) samt över gods,
som anmälts stulet eller på okänt sätt förkommet.

För rikets polisväsende i dess helhet hava härutöver — till komplettering
av kriminalpolisverksamhetens anordnande — vissa särskilda organ blivit
inrättade, vilka uteslutande hava till uppgift att lämna de olika polismyndigheterna
erforderligt biträde i brottmålsärenden. Det står vidare polismyndigheterna
öppet att i sin verksamhet hänvända sig till vissa, utom polisorganisationen
stående offentliga institutioner för utförande av kriminaltekniska
undersökningar.

Redan år 1877 anvisades sålunda av Kungl. Majit efter därom av Överståthållarämbetet
gjord framställning medel till tryckning och utdelande av
»tryckta polisunderrättelser», avseende hela riket, till underlättande av
brottslingars gripande och tillrättaskaffande av gods, som åtkommits genom
brott. Denna publikation — tidningen »Polisunderrättelser» — har alltsedan
dess tryckts och utgivits i Stockholm, under senare tid med tredje polisintendenten
i Stockholm såsom redaktör och ansvarig utgivare. En andra
enbart för polisväsendets räkning avsedd institution tillkom genom kungörelsen
den 19 november 1920 (nr 733) örn fingeravtryck å häktade m. m.
I enlighet med föreskrifterna i denna kungörelse har alltsedan den 1 januari
1921 i Stockholm funnits inrättad en centralbyrå för förvaring, registrering och
klassificering av fingeravtryck, som av landets olika polismyndigheter tagits å
brottslingar samt övriga i kungörelsen åsyftade personer. Det åligger jämlikt
cirkuläret den 21 november 1925 Stockholms stads polisverk — vilket cirkulär
grundar sig på bestämmelsen i 8 § tredje stycket i lagen den 6 juni 1925
om polisväsendet i riket, att det polisdistrikt, Kungl. Majit bestämmer, är
skyldigt att draga försorg örn särskilda anordningar för polisväsendet i dess

Kungl. Majlis proposition nr 60.

helhet — att ombesörja ej mindre det behöriga upprätthållandet av centralbyrån
för fingeravtryck än även utgivandet av tidningen »Polisunderrättelser».
För den praktiska polisverksamhetens del har vidare genom beslut vid
1932 års riksdag från och med år 1933 inrättats statspolisavdelningar i flera
städer. Av statspolisen, som består av dels kriminalpolis och dels ordningspolis,
skall kriminalstatspolisen i första hand användas såsom kriminalpolis
å landsbygden och i stad, där kriminalpolisavdelning ej finnes, samt ordningsstatspolisen
i första hand användas å landsbygden och särskilt vid sådana
tillfällen, då behov uppstår av större polisstyrka än å orten finnes tillgänglig.
I viss utsträckning har statspolisen utrustats med apparatur för kriminaltekniska
undersökningar. De olika statspolisavdelningarna hava också var för
sig upplagt vissa kartotek, såsom brandregister, avseende avdelningens verksamhetsområde.
A id statspolisavdelningen i Stockholm har jämväl påbörjats
uppläggandet av en del dylika för hela riket gemensamma register. Ett centralt
brandregister är där färdigställt.

Utöver de nu nämnda hava icke inrättats några centrala institutioner med
uPPgift a^t uteslutande stå polismyndigheterna till tjänst i deras praktiska
polisverksamhet. I den mån för kriminalpolisverksamhetens del behov av
annan kriminalteknisk expertis förelegat, tillhandahålles dock sådan de olika
polisdistrikten av vissa statliga anstalter. De under medicinalstyrelsens överinseende
och ledning stående statens rättskemiska laboratorium (Sv. förf.-saml. 990/17, med ändring 1936), statens bakteriologiska laboratorium (Sv.
förf.-sami. 641/37), statens farmacevtiska laboratorium (Sv. förf.-saml. 202/38)
samt statens veterinärbakteriologiska anstalt (Sv. förf.-saml. 392/26) hava
sålunda var inom sitt verksamhetsområde utfört undersökningar åt polismyndigheterna.
Detsamma är förhållandet med statens elektriska inspektion
(Sv. förf.-saml 52/03 och 207/29) samt sprängämnesinspektionen (Sv. förf.-saml. 835/19 med ändring 1929), vilka båda institutioner närmast lyda under
kommerskollegium. I icke obetydlig omfattning har även statens provningsanstalt
(Sv. förf.-saml. 893^19 med ändring 1922) stått polismyndigheterna
till tjänst med olika slags undersökningar. För dessa myndigheters räkning
har jämväl utförts ett avsevärt antal undersökningar av det till Stockholms
högskolas juridiska fakultet anknutna kriminaltekniska institutet.

Anlitandet av angivna, utom polisorganisationen stående statsinstitutioners
expertis är stundom förenat med kostnader för polismyndigheterna,
stundom icke. Så äro exempelvis rättskemiska laboratoriets undersökningar
kostnadsfria, medan däremot provningsanstalten tager betalt för sina undersökningar.
Yad angår polisdistrikten å landsbygden, saknar detta förhållande
betydelse, enär enligt kungörelsen den 24 november 1932 (nr 533) angående
vissa ersättningar at befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet m. m.
ersättning av statsmedel utgår till dessa polisdistrikt för erforderliga kriminaltekniska
undersökningar.

Såsom i det föregående antytts, ha icke för de större polisdistrikten i
lika hög grad som för de mindre ekonomiska skäl stått hindrande i vägen

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

för anskaffandet av kriminalteknisk apparatur samt anställandet av personal
med utbildning i kriminalteknik. I viss mån lia sådana åtgärder vidtagits i de
större städerna. Yad särskilt stockholmspolisen beträffar, har inom
kriminalpolisavdelningen inrättats en särskild avdelning, det s. k. signalementskontoret,
som utrustats med erforderliga apparater för fotografering
av förbrytare och övriga i kungörelsen den 19 november 1920 angående
fingeravtryck avsedda personer ävensom av brottsplatser, förfalskade handlingar
m. m. Förutom dylikt fotograferingsarbete utföras å signalementskontoret
en del andra, enklare kriminaltekniska undersökningar, för vilket
ändamål viss optisk apparatur anskaffats. Till signalementskontoret hör
det s. k. kriminalmuseet, vilket innehåller en samling vid brottsplatsundersökningar
tillvaratagna föremål. Vid kriminalavdelningen föras därjämte en
del register över förbrytare och gods, som förkommit på okänt sätt eller genom
tjuvnad.

Överståthållarämbetets förslag. Såsom en bakgrund till sitt förslag framhåller
Överståthållarämbetet, att kriminalpolisorganisationen, trots att den
så småningom blivit utbyggd och förbättrad, dock alltjämt vidlådes av vissa
olägenheter eller brister.

Till utveckling av sina sjmpunkter på dessa brister i kriminalpolisorganisationen
anför ämbetet i huvudsak följande.

Kostnadsfrågan. De kostnader, som städernas polisdistrikt finge vidkännas
för anlitandet av kriminalexpertis, vore, ehuru icke i och för sig
oskäliga, dock betungande för det stora flertalet av dem. För landsbygdens
vidkommande förhölle det sig visserligen så, att polisdistrikten erhölle nödig
kriminalexpertis kostnadsfritt. Vederbörande landsfiskal bestrede nämligen
kostnaderna därför med medel, som av statsverket förskotterats honom.
Ändamålsenligheten av de av landsfiskalen sålunda gjorda utbetalningarna
granskades därefter av länsstyrelsen. Länsstyrelserna torde emellertid,
enligt vad som uppgivits, visa stor benägenhet att anlägga restriktiva synpunkter,
då fråga uppstode örn godkännande av dylika utbetalningar. Vetskapen
därom hade, såsom även framhållits från flera av de av ämbetet
hörda myndigheterna, verkat som en hämsko på polis- och åklagarmyndigheterna
i deras strävan att med tillhjälp av kriminaltekniken få brottmålsutredningarna
fullständiga, i all synnerhet i sådana fall, då den redan förebragta
utredningen enligt deras förmenande bestämt pekat i viss riktning och
det synts dem tvivelakxigt, huruvida med full säkerhet något positivt resultat
skulle kunnat erhållas genom kriminalexpertis. Därigenom hade givetvis
materiellt sett oriktiga avgöranden kunnat träffas: å ena sidan hade på grund
av vittnesutsagor eller indicieutredningar, som bestyrkt den skenbart riktiga
— men i själva verket oriktiga — bilden av händelseförloppet, åtal måst
anhängiggöras, som, örn de väl icke lett till den åtalades fällande, dock för
denne inneburit ett stort mått oförskyllt lidande; å andra sidan hade säkerligen
till brott skyldiga av domstol frikänts eller kanske icke ens blivit
åtalade, enär utredningarna synts övervägande tala till deras förmån.

Bristen pä kriminaltekniskt specialutbildad personal och på kriminalteknisk
utrustning. Som en allvarlig brist i kriminalpolisorganisationen
hade vidare framstått det förhållandet, att, då grövre brott skett, i kriminalteknik
specialutbildad personal icke funnits att i erforderlig utsträckning

Kungl. Majlis proposition nr 60.

tillgå som hjälp åt polismyndigheterna för undersökning omedelbart på
brottsplatserna. Från landsbygdens polis kunde visserligen för dylika undersökningar
biträde av kriminalstatspolis påkallas. Den till kriminalstatspo1
isens förfogande ställda apparaturen för dithörande slags undersökningar
vöre emellertid otillräcklig, och någon speciellt i kriminalteknik allsidigt
utbildad personal ägde icke kriminalstatspolisen. — Det gåves vidare fall,
då på grund av avsaknaden av därför nödvändig apparatur, kriminalexpertis
icke kunnat erhållas hos någon officiell myndighet här i landet. Detta förhållande,
som givetvis icke kunde tagas till intäkt för framställandet av någon
anmärkning mot det sätt, varpå de myndigheter, som nu anlitades av polis- och
åklagarmyndigheterna för kriminaltekniska undersökningar, utfört dessa,
visade emellertid, att de nuvarande offentliga institutionerna ingalunda vore
rustade att utföra alla erforderliga slags undersökningar i brottmål. Likaså
torde ett stort antal av de moderna metoderna inom kriminaltekniken icke
alls tillämpas hos dessa institutioner, vilkas verksamhet icke huvudsakligen
vare sig vore eller skulle vara inriktad på sådana undersökningar.

Bristande samverkan mellan de olika kriminaltekniska organen. Som en
av de mest framträdande av de olägenheter, som vidlådde det nuvarande
systemet, finge vidare framhållas den splittring av det kriminaltekniska
arbetet, systemet innebure. Givet vore, att då kriminaltekniken i praktiken
vore odelbar, en intim samverkan måste råda mellan de organ, som
sysslade med dess olika, grenar. Med nuvarande anordningar torde en sådan
samverkan icke vara möjlig. Den rådande splittringen av den kriminaltekniska
expertisen på ett flertal institutioner hade för övrigt vållat polis- och åklagarmyndigheterna
ständigt återkommande svårigheter vid valet av institution.
Med hänsyn till dessa myndigheters för närvarande i regel ringa kriminaltekniska
utbildning folie det sig nämligen svårt för dem att avgöra på vilken
institution enbart eller på vilken institution i första hand av flera, som det
ankomme att tillhandahålla önskad expertis. Genom att hänvändelse först skett
till oriktig institution, hade vållats onödig omgång och för rättssäkerheten
menlig tidsutdräkt.

Frånvaron av centrala register. Såsom en synnerligen allvarlig brist i den
nuvarande kriminalpolisorganisationen finge slutligen framhållas frånvaron
av en del centrala, för kriminalspaningsarbetet synnerligen viktiga register.
De centrala register, som för sådant ändamål fördes å centralbyrån för
fingeravtryck samt statspolisavdelningen i Stockholm, vore icke tillräckliga
för ändamålet.

I fortsättningen anmärker Överståthållarämbetet, att olägenheter av liknande
art, som de här angivna, i vissa utländska stater föranlett
inrättande av särskilda centrala kriminaltekniska institutioner till polis- och
åklagarmyndigheternas tjänst. Så hade skett i Frankrike, Amerikas förenta
stater och ett flertal stater i Sydamerika liksom ock i Finland. I Belgien
omhänderhades samtliga registraturer av särskilda centrala institutioner.
I Ryssland, Polen och de baltiska staterna hade sakkunnigväsendet förlagts
till överdomstolarna. — Rörande organisationen och verksamheten
vid den sålunda inrättade institutionen i Finland, vilken flera av de av
ämbetet under hand hörda myndigheterna ansett kunna tjäna som mönster
för en liknande institution i Sverige, har av ämbetet åberopats en redogörelse
i Nordisk kriminalteknisk tidskrift häfte 10 för år 1936, författad av den
nämnda institutionens chef, vice häradshövdingen Ivosti Vasa. Beträffande
denna redogörelse torde jag få hänvisa till handlingarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Överståthållarämbetet ingår härefter på ett övervägande, hur uv
i d a genom en utbyggnad av nuvarande organisation
med därav följande fördelning av uppgifterna
på olika, var för sig specialiserade organ de offentliga
institutioner, som nu verkställde kriminaltekniska utredningar, kunde sättas
i stånd att i önskvärd utsträckning tillgodose kravet på kriminalteknisk
expertis. En sådan lösning anses dock av ämbetet icke ändamålsenlig. Till
utveckling av denna synpunkt, i vilket sammanhang ämbetet även inlåter sig
på frågan örn inrättande av en särskild kriminalteknisk anstalt, anför ämbetet
i huvudsak följande.

Därigenom vunnes icke den möjlighet till intim samverkan mellan verksamhetens
olika grenar sorn, enligt vad förut antytts, utgjorde en nödvändig
förutsättning, för att den kriminaltekniska vetenskapens olika metoder skulle
kunna till fullo utnyttjas och göras fruktbringande. Icke heller uppnåddes
därigenom det eftersträvade syftemålet, att polis- och åklagarmyndigheterna
skulle befrias från den svårighet att bestämma, till vilken institution hänvändelse
skulle ske, som undersökningarnas splittring på olika institutioner
föranledde. Genom inrättandet däremot av en särskild institution, vilken det
ålåge att kostnadsfritt tillhandahålla olika slags kriminalexpertis, skulle
däremot även de två sistberörda önskemålen bliva tillgodosedda.

Med tillkomsten av en sådan institution skulle därjämte frågan örn undervisningen
av polismännen i kriminalteknikens tillämpning kunna ordnas på ett
rationellt och effektivt sätt. Sistberörda fråga vore ingalunda av någon
underordnad betydelse. Tvärtom vore det av synnerlig vikt, att en blivande
kriminalpolisman i största möjliga utsträckning erhölle undervisning i de
kriminaltekniska hjälpmedlens användning samt bereddes tillfälle att, i den
mån så lämpligen kunde ske, deltaga i praktiskt laboratoriearbete. Främst
vore orsaken härtill att söka däri, att en undervisning, som splittrades på
ett flertal institutioner, bleve mycket tidsödande och icke beredde en tillfredsställande
överblick över ämnet. Men en bidragande orsak vore också,
att dessa senare institutioner saknade erforderlig apparatur. En ändring av
nu rådande förhållanden i så måtto, att tillfredsställande och modern materiell
ställdes till undervisningens förfogande, vore nödvändig. Ur undervisningssynpunkt
torde det emellertid, såsom framhållits, icke vara något tvivel
underkastat, att nyssnämnda del av undervisningen i kriminalteknik —
demonstration av de tekniska hjälpmedlens verkningssätt samt, i den mån
detta med hänsyn till arbetsförhållandena inom institutionen läte sig göra,
deltagande uti praktiskt laboratoriearbete •— kunde ske på ett vida mera
överskådligt och instruktivt sätt å en institution, där all slags för undervisningsändamål
erforderlig kriminalteknisk apparatur funnes tillgänglig och
där kriminalteknisk sakkunskap i samma omfattning funnes samlad, än å ett
flertal olika på sätt nu angivits utbyggda institutioner, vilka var för sig icke
torde komma att representera mera än någon gren av kriminaltekniken.
Motsvarande synpunkter torde kunna anläggas på utbildningen av de polismän,
vilka önskade att som praktikanter få ytterligare förkovra sig på
ifrågavarande område.

Det anförda — slutar Överståthållarämbetet — syntes giva vid handen, att
samtliga angivna spörsmål bäst löstes genom inrättandet av en
särskild, under enhetlig ledning stående institution
för enbart kriminaltekniska undersökningar.

H u v u ddragen av det förslag, som i enlighet med denna ämbetets
ståndpunkt framlagts, kunna sammanfattas sålunda.

Kungl. Majds proposition nr 60.

I Stockholm skall under överinseende av Överståthållarämbetet finnas
inrättad en av staten bekostad anstalt, som har till uppgift att för åklagaroch
polismyndigheternas, domstolarnas och övriga offentliga myndigheters
räkning utföra kriminaltekniska undersökningar samt att ombesörja tryckning
och utgivande av tidningen »Polisunderrättelser».

Undersökningarna skola vara kostnadsfria. Ersättning skall emellertid
utgå, därest framställningen örn undersökning gjorts av domstol i mål,
vari endast målsägare får föra talan.

I fråga örn den tilltänkta anstaltens arbetsuppgifter i förhållande till
nuvarande institutioner i kriminalteknikens tjänst förutsättes en skyldighet
för polis- och åklagarmyndigheter att i ärenden av brottmåls natur — med
undantag för vissa blodprovsundersökningar, vilkas utförande åligger statens
rättskemiska laboratorium — hänvända sig till anstalten för erhållande av
kriminalteknisk utredning. I fall av behov skall det ankomma på anstalten
att för undersöknings utförande eller fullständigande överlämna undersökningsmaterialet
till den eller de andra offentliga institutioner eller
enskilda sakkunniga, som äro bäst lämpade därtill.

Verksamheten vid anstalten avses komma att omfatta 1) laboratoriearbete,
2) utgivande av »Polisunderrättelser», 3) förvaring, registrering och klassificering
av fingeravtryck ävensom polisfotografering samt 4) förande av
för riket gemensamma spaningsregister. Anstalten föreslås för ändamålet
böra indelas i lika många avdelningar, eller sålunda i en teknisk avdelning
för laboratoriearbetena, en avdelning för polisunderrättelser, en signalementsavdelning
för fingeravtrycks uppsamlande och bearbetande ävensom för
polisfotografering samt en registratur av delning för spaningsregistrens
förande. Därtill skall vidare komma en avdelning för kansligöromål, kansliavdelningen,
till vilken avdelning jämväl skola hänföras erforderligt bibliotek
och museum.

I organisatoriskt hänseende föreslås anstalten skola erhålla en fristående
ställning men i övrigt anordnas i överensstämmelse med polislagens bestämmelser
rörande för rikets polisväsende gemensamma anordningar. Det skulle
sålunda åligga Stockholms polisdistrikt att ombesörja, att verksamheten vid
anstalten behörigen upprätthölles.

I spetsen för anstalten bör såsom en garanti för densammas oberoende
ställning sättas en styrelse, bestående av fem av Kungl. Majit förordnade
personer och så sammansatt, att inom densamma finnes representerad praktisk
poliserfarenhet, teknisk sakkunskap samt domstolserfarenhet. Bland styrelsens
ledamöter bör en utses till jourhavande ledamot.

Närmast under styrelsen skall verksamheten vid anstalten ledas av en föreståndare.
Till föreståndare skall enligt förslaget utses antingen person, som
äger grundlig juridisk och allmän polisiär utbildning, eller ock person, som
förvärvat ingående teoretiska och praktiska kunskaper i kriminalteknik. I
sistnämnda avseende har en av de av ämbetet tillkallade sakkunniga, professorn
E. Wolff, anmält skiljaktig mening och hävdat, att såsom kompetensfordran
för föreståndaren borde hava föreslagits en fullgod utbildning i kri -

Kungl. Majus proposition nr 60.

minalteknik i analogi med vad som vore stadgat exempelvis för föreståndaren
för statens rättskemiska laboratorium och statens veterinärbakteriologiska
anstalt.

Förutom föreståndarbefattningen skola vid anstalten vara inrättade tjänster
i enlighet med i förslaget framlagd personalstat. Personalbehovet anses till
en början kunna begränsas till 31 personer jämte 2 städerskor.

I det följande vill jag uppehålla mig vid motiveringen till de nu skisserade
delarna av förslaget. Därefter vill jag slutligen upptaga förslagets kostnadsberäkningar
till behandling.

Beträffande till en början anstaltens verksamhetsområde
anlägger ämbetet följande allmänna synpunkter.

I frågan huru gränsdragningen gentemot statens rättskemiska laboratorium
samt övriga tidigare omnämnda, under medicinalstyrelsens överinseende
stående anstalter borde ske, framhåller ämbetet såsom sin mening,
att undersökningar, vilka folie inom eller tangerade den medicinska vetenskapen
(eller sålunda serologiska, toxikologiska, farmakologiska, fysiologiska
och anatomiska undersökningar) borde i allt väsentligt liksom hitintills utföras
å sistnämnda institutioner, och alltså endast en del mindre omfattande,
kemiska undersökningar utföras å den nya institutionen.

Yad anginge de kriminaltekniska undersökningar, vilka för polismyndigheternas
räkning verkställdes å statens provningsanstalt, statens elektriska
inspektion och sprängämnesinspektionen, torde flertalet av dessa undersökningar
vara av den speciella beskaffenhet, att de i fortsättningen lämpligare
borde utföras å den ifrågasatta nya institutionen. Att uppställa någon generell
regel jämväl i fråga örn arbetsfördelningen mellan dessa senare anstalter och
den nya institutionen efter undersökningarnas art syntes emellertid svårligen
låta sig göra, utan gränsdragningen torde få ske från fall till fall, så att
den anstalt, som för det särskilda fallet vore bäst försedd med apparatur och
representerade den större sakkunskapen, anförtroddes undersökningen. Med
avseende å statens provningsanstalt torde detta komma att innebära, att åt
densamma allt framgent borde överlämnas att utföra exempelvis sådana undersökningar,
som erfordrades för att bestämma, örn en företedd vara borde
klassificeras på det ena eller andra sättet. Givet torde emellertid vara, att
polismyndigheterna ute i orterna icke skulle behöva hålla reda på en dylik
uppdelning av de olika institutionernas kompetensområden, utan även ifråga
örn de fall, som här avsåges, skulle den nya institutionen tjänstgöra som en
»clearingcentral», å vilken det alltså skulle ankomma att bestämma, varifrån
expertis i de särskilda fallen skulle införskaffas. Blott för det fall, där det
läge i öppen dag, att viss annan myndighet skulle handlägga ärendet, borde
hänvändelse ske direkt till denna. Sålunda borde såsom hitintills polismyndigheterna
insända alla prov för bestämmande av alkoholhalt i blodet hos människor
direkt till statens rättskemiska laboratorium.

I detta sammanhang torde böra till behandling upptagas frågan örn sammanförande
med den ifrågasatta institutionen av centralbyrån för fingeravtryck
samt tidningen »Polisunderrättelser». Yid dessa två institutioner bedreves,
såsom tidigare framhållits, en för hela rikets polisväsende gemensam verksamhet,
som främst avsåge uppspårandet av brottslingar. För sådant ändamål
betjänade sig de båda institutionerna huvudsakligen av tekniska hjälpmedel.
Deras verksamhet vore följaktligen av kriminalteknisk natur, och vad särskilt
centralbyrån anginge, finge erinras, att vid denna tillämpades en av den

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

kriminaltekniska vetenskapens viktigaste grenar, nämligen daktyloskopin. Av
skäl, som tidigare framhållits, borde därför den vid dessa båda institutioner
bedrivna verksamheten stå i intim kontakt med övrigt centralt kriminaltekniskt
arbete. Därest en central anstalt för kriminaltekniska undersökningar
kornme till stånd, syntes i densamma på nu anförda grunder böra uppgå också
centralbyrån för fingeravtryck samt tidningen »Polisunderrättelser».

Av enahanda skäl, som de nyss anförda, torde den nya institutionen böra
få övertaga jämväl övriga för riket centrala register, som fördes vid statspolisavdelningen
i Stockholm.

På sätt omförmälts, utövades, ehuru i regel i synnerligen blygsam omfattning,
av de olika polismyndigheterna viss kriminalteknisk verksamhet. Det
• syntes ämbetet uppenbart, att de anordningar, som i polisdistrikten funnes
för sådant ändamål vidtagna, borde, i den omfattning omständigheterna sådant
påkallade, vidmakthållas, och att varje polisdistrikt även efter den nya
institutionens tillkomst skulle, i den mån hos detsamma funnes att tillgå
härför erforderliga tekniska hjälpmedel och sakkunnig personal, verkställa
brottsplatsundersökningar och, i enklare fall, bearbeta därstädes insamlat
material.

Enligt vad erfarenheten visat, vore det emellertid mången gång av stor
betydelse, att vid inträffade förbrytelser brottsplatserna genast bleve undersökta
av kriminaltekniska experter för tillvaratagande av spår efter brottslingarna
samt för att tillvägagångssättet vid brotten skulle kunna riktigt
rekonstrueras. I den mån därför erforderlig kriminalteknisk expertis icke
funnes att tillgå inom de olika polismyndigheterna, torde lämpligen personal
från den nya institutionen böra anlitas. Då det vore av synnerlig vikt, att
densammas verksamhet icke till någon del finge emot sig ens skenet av ställningstagande
för någondera parten, torde dock personal, som direkt för institutionens
räkning verkställde dylika brottsplatsundersökningar, icke få
anordna några polisförhör utan endast inhämta för det rent tekniska undersökningsarbetet
erforderliga upplysningar. I den mån den nya institutionen —
till vinnande av rationalisering i arbetet — för Stockholms vidkommande
övertoge arbetsuppgifter, som å andra orter alltjämt ombesörjdes av den
lokala polismyndigheten, borde statsverket erhålla gottgörelse därför från
Stockholms stad antingen enligt taxa, som fastställdes av Kungl. Majit, eller
enligt grunder, varom överenskommelse träffades mellan Kungl. Majit och
Stockholms stad.

Vidkommande spörsmålet vilka som skola äga påkalla biträde
av anstalten samt rörande ersättning därför
anför ämbetet följande.

Givet är att en institution av beskaffenhet, som den här skisserade, hade
att tillhandahålla expertis i främsta rummet på begäran av polis- och åklagar
myndighet samt domstolar ävensom eljest i förekommande fall på begäran av
offentlig myndighet.

Mera tveksamt syntes vara, huruvida institutionen skulle hava att lämna
biträde jämväl på framställning av enskild person eller enskilt företag. Svaret
på denna fråga syntes vara avhängigt av ändamålet med institutionen, vilket
ju vore att sätta samhället i stånd att genom sina härför verkande organ
bättre än tillförne reagera emot brott. Institutionens verksamhet måste givetvis
på den grund för att rätt kunna fylla sin uppgift till alla delar vara inriktad
därpå, och något utrymme för andra slag av undersökningar än kriminaltekniska
dylika syntes därför ej för det närvarande böra ifrågasättas. Vid
sådant förhållande torde något giltigt behov att anlita institutionen icke före -

Kungl. Maj:U proposition nr 60.

ligga för de enskildas del, enär dessa för dylika undersökningars utförande
kunde och borde påkalla biträde av polis- eller åklagarmyndigheterna, i den
mån undersökningen rörde brott, varmed dessa hade att taga befattning.
Vid övriga brott, vilka ju regelmässigt vore relativt ofarliga, och där frågan
relativt sällan torde erhålla aktualitet, öppnade sig alltid möjligheten för part
att i enlighet med bestämmelserna i lagen den 7 juni 1934 örn bevisning
genom sakkunnig genom domstolen anlita institutionen för erhållande av
nödig kriminalexpertis. — Expertis i mål, däri endast målsägare kunde föra
talan, syntes icke böra tillhandahållas kostnadsfritt utan ersättning därför
utgå till institutionen jämlikt i lagen den 7 juni 1934 fastställda grunder.

Med avseende å anstaltens organisatoriska ställning
yttrar ämbetet följande.

Den nya institutionen skulle, enligt vad nyss sagts, komma att betjäna,
förutom domstolarna, landets samtliga polismyndigheter ävensom övriga
offentliga myndigheter. Den bleve således att likställa med de särskilda
anordningar för polisväsendet i dess helhet, vilka redan funnes inrättade i
Stockholm med stöd av 4§ och 8§ tredje stycket polislagen och för vilka
Stockholms polisdistrikt åtnjöte full ersättning av statsmedel i enlighet med
bestämmelserna i 15 § 1 stycket samma lag.

Vad den nu ifrågasatta institutionen beträffade, vore det uppenbarligen av
stor betydelse, att den vid densamma tjänstgörande personalen med avseende
å undersökningarna icke ställdes i något subordinationsförhållande till institutionens
uppdragsgivare. Iakttoges icke detta, utan institutionen inlemmades
i den egentliga polisorganisationen, kunde för den stora allmänheten
dess verksamhet komma att framstå såsom icke fullt objektiv och opartisk
och dess utlåtanden icke tillerkännas lika stort värde, som örn de avgivits av
en fristående institution. Det vore således av vikt, att institutionen erhölle
en självständig ställning.

Att emellertid, såsom kunde ifrågasättas, göra densamma till ett rent statligt
verk och följaktligen avskära den från allt samband i organisatoriskt hänseende
med nuvarande polisorganisation vore emellertid icke behövligt och
torde knappast vara lämpligt. I förbigående kunde erinras, att en dylik anordning
förutsatte en ändring av gällande polislag, enligt vilken särskilda
anordningar för polisväsendet i dess helhet skulle ombesörjas av det polisdistrikt,
Konungen bestämde. Örn sålunda vissa formella hinder kunde resas
mot institutionens anordnande som ett statligt ämbetsverk, talade även verkliga
sakskäl mot en sådan anordning. Därigenom att institutionen finge bibehålla
visst samband med Stockholms polisorganisation, öppnades nämligen större
möjlighet att förvärva särskilt de för undersökning å brottsplatserna lämpligaste
arbetskrafterna liksom även att låta en person, som befunnes ej motsvara
skäliga anspråk, återgå till den anställning utanför institutionen, där
han befunnits lämplig och skicklig. Institutionen borde sålunda erhålla en
fristående ställning men i övrigt anordnas i överensstämmelse med polislagens
bestämmelser rörande för rikets polisväsende gemensamma anordningar. I

I personalfråga n meddelas i förslaget till en början följande uppgifter
angående den personalstyrka, som sysselsattes vid statens centralbyrå
för fingeravtryck, vid kriminalavdelningens signalementskontor samt vid tidningen
»Polisunderrättelser».

Å centralbyrån tjänstgjorde en kriminalkommissarie, en kriminalöverkonstapel
och tre kriminalkonstaplar samt på sistone även ett kvinnligt biträde,

Kungl. Maj:t.i proposition nr 60.

vilket dock icke innehade någon fast plats å byrån. Vid signalementskontoret
sysselsattes en kriminalöverkonstapel å laboratoriet samt en kriminalöverkonstapel
för fotografering. Personalen vid tidningen Polisunderrättelser
utgjordes av fyra kvinnliga biträden, varav en i femtonde lönegruppen och
tre i sjunde lönegruppen å Stockholms stads lönestat, samt av en pensionerad
polisman med ett årligt arvode av 1,800 kronor, bland annat för arbetet med
tidningens distribution. Tredje polisintendenten, vilken enligt vad förut
nämnts, fungerade såsom ansvarig utgivare för tidningen, åtnjöte därför ett
arvode av 2,040 kronor örn året. Dessutom ombesörjdes städningen av
lokalerna av särskilt anställd kvinnlig personal.

Fortsättningsvis lämnar ämbetet följande redogörelse för de principiella
synpunkter, som enligt ämbetets mening böra anläggas p å
frågorna örn personalens kvalifikationer och personalbehovet.

Den tilltänkta institutionens personalbehov komme givetvis att främst bero
dels på arten och beskaffenheten av de begärda undersökningarna dels på i
vilken omfattning det kunde förväntas, att institutionen komme att tagas i
anspråk för undersökningars utförande. Till ledning i förstnämnda hänseende
kunde tjäna de av vice häradshövdingen Kosti Vasa uti Nordisk kriminalteknisk
tidskrift, 1936, nr 10, lämnade uppgifterna angående den finska kriminalcentralens
verksamhet. Én av den norske rättskemisten Ch. Braff upprättad
statistik över de i Norge under tidsperioden 1927—1936 av honom utförda
kriminaltekniska undersökningarna (intagen i nr 7 för år 1937 av samma
tidskrift1) torde även vara av intresse därvidlag. Vad så beträffade frågan,
vilken inverkan inrättandet av den nya institutionen kunde komma att få på
frekvensen av ansökningarna örn erhållande av kriminalteknisk expertis, visade
erfarenheterna från utlandet — såsom ock varit att förvänta — att frekvensen
så gott som oavbrutet varit i stigande år från år. Sålunda framginge av Bruffs
statistik, att medan de av honom verkställda kriminaltekniska undersökningarna
under tidsperioden 1916—1926 voro 1,869 till antalet, de under den
därpå följande tioårsperioden voro 4,574 stycken, samt av Kosti Vasas redogörelse
för de finska förhållandena, att undersökningarnas antal stigit, å
kriminallaboratoriet från 93 begynnelseåret 1926 till 840 år 1935, och å signalementsbyrån
från 50 år 1926 till 807 år 1935.

För den ifrågasatta institutionens del komme förhållandet att i viss mån
bliva enahanda. Nu angivna förhållanden torde måhända anses böra föranleda
därtill, att personalstyrkan under de första verksamhetsåren hölles vid en
jämförelsevis låg numerär för att med de följande åren successivt utökas i
takt med arbetsbördan. Däremot syntes heller intet vara att erinra, blott
personalstyrkan redan från början bleve av den storlek, som krävdes — utöver
för verkställande av begärda undersökningar — dels för att arbetsorganisationen,
såsom oundgängligt vore, snabbt skulle kunna genomföras, och
dels med hänsyn till att omfattande register måste upprättas, vilket senare
arbete helt visst bleve av synnerligen tidsödande natur. Erforderlig vetenskaplig
personal torde dock icke böra anställas till något väsentligt mindre
antal än som kunde komma att vara behövligt för institutionens verksamhet
under de fem första åren. Denna senare personal torde nämligen under dessa
år komma att få en relativt större arbetsbörda än den övriga delen av personalen,
enär denna under angivna tidrymd syntes komma att vara i behov av

M Bifogad handlingarna.

Kungl. Majus proposition nr 60.

handledning och undervisning från de vetenskapligt skolades sida i betydligt
större utsträckning än sedermera. Därtill komme, att institutionen med till
visshet gränsande sannolikhet kunde antagas redan i begynnelsen komma att
anlitas i en relativt stor utsträckning, då, såsom ovan framhållits, ett mycket
stort antal kriminaltekniska undersökningar tidigare ej blivit verkställda, enär
kostnadsskäl lagt hinder i vägen därför. Ifråga örn personalbehovet måste
vidare beaktas, att åtminstone av åklagare- och polismyndigheter begärda
undersökningar regelmässigt vore av synnerligen brådskande natur, och därför
måste omgående verkställas, ett förhållande som medförde, att arbetet
vid institutionen, försåvitt kravet på snabbhet i rättskipningen vederbörligen
skulle kunna tillgodoses, icke finge utspridas på längre tidsperioder, vilket
eljest kunnat åstadkomma en i det närmaste likformig arbetsbörda under alla
tider av året. Personalen måste därför uppenbarligen erhålla så stor numerär,
att nu anförda synpunkter bleve tillgodosedda. Skulle det komma att visa
sig, att personalen därigenom vissa tider på året icke finge full sysselsättning
med verkställandet av begärda utredningar, torde den icke vetenskapligt utbildade
delen av densamma under sådana tidsperioder bliva fullt sysselsatt
med att upplägga nya och fullständiga befintliga registraturer, på vilkas utförlighet
det vore i hög grad beroende, i vad mån tillfredsställande resultat
skulle kunna uppnås av institutionens på identifiering riktade verksamhet.
För de vetenskapligt skolade inom institutionen återigen skulle på detta sätt
tillfälle erbjuda sig till forskning och vidare studier i kriminaltekniken.

Med hänsyn till arten och beskaffenheten av de undersökningar, som inom
institutionen komme att utföras, vore det, såsom redan antytts, och såsom de
sakkunniga enhälligt framhållit, oundgängligen nödvändigt, att vid densamma
i viss utsträckning bleve anställd vetenskapligt utbildad personal. I övrigt
syntes den manliga personalen lämpligen böra rekryteras från kriminalpoliskåren.
Till ojämförligt största delen torde undersökningarna komma att ske
på begäran av åklagar- och polismyndigheterna, och det vore uppenbarligen
redan på denna grund av stor betydelse, att åtminstone den icke vetenskapligt
utbildade personalen — förutom fallenhet och intresse för kriminalteknik —
ägde god förtrogenhet med kriminalpolisens arbetsmetoder och övriga arbetsförhållanden.
Särskilt gällde detta i de fall, där undersökningar måste företagas
å brottsplatsen. Till denna sakliga synpunkt komme en mera formell sådan.
Såsom ovan framhållits, borde den ifrågasatta institutionen erhålla viss anknytning
tili polisväsendet på grund av bestämmelserna i 8 § tredje stycket lagen
den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket. Till följd därav syntes det lämpligt,
att, såsom statsmakterna med nyssberörda lagstiftning uppenbarligen åsyftat,
vid en institution sådan som den förevarande personal med sedvanlig polisutbildning
komme till användning i den utsträckning, detta läte sig göra.
Detta vore ju för övrigt förutsättningen för att personalen, i händelse av
institutionens nedläggande skulle kunna återgå till verksamhet inom polisdistriktet
liksom även för att den cirkulation av personalen, som kunde vara
betingad av utbildnings- eller andra därmed jämförliga skäl, också skulle
kunna äga rum.

De tillkallade sakkunniga hade såsom sin åsikt framhållit, att det redan från
början komme att vid institutionen föreligga behov av åtminstone två vetenskapligt
utbildade tjänstemän. Av dessa syntes den ena böra ges ställningen
av laborator och den andra placeras som assistent. Övrig personal torde på
grunder, som tidigare anförts, böra kommenderas till institutionen från kriminalpoliskåren
i Stockholm. I första hand syntes därvid böra komma i fråga
den å den nuvarande centralbyrån samt å kriminalpolisens signalementskontor
tjänstgörande personalen, som ju med hänsyn till denna sin tjänst -

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

göring torde få anses vara särskilt lämplig att sysselsättas vid den nya institutionen.
Av enahanda skäl borde till densamma knytas den kvinnliga
personal, som nu tjänstgjorde vid Polisunderrättelser. Även i övrigt syntes,
såsom förut antytts, rekryteringen böra ske med hänsyn tagen huvudsakligen
till vederbörandes fallenhet och intresse för samt kunskaper i kriminalteknik.

Efter denna redogörelse övergår ämbetet till en undersökning av personalbehovet.
Därvid föreslår ämbetet, att för nedbringandet av lönekostnaderna
i görligaste mån kvinnlig arbetskraft bör komma till användning.
Vidare förutskickar ämbetet, att beräkningarna av den erforderliga personalstyrkan,
såvitt jämförelser ej kunde göras med nuvarande förhållanden, till
huvudsaklig del måste grunda sig på sannolikhetskalkyler. Beräkningarna
hade emellertid — framhåller ämbetet -— gjorts i underkant, varjämte ämbetet
understryker, att enligt ämbetets förmenande en ökning av den föreslagna
personalstyrkan kunde komma att visa sig erforderlig inom en jämförelsevis
begränsad tidrymd. Tydligt vore ock, att personalstyrkans fördelning på de
olika avdelningarna icke vore att betrakta såsom definitiv utan att temporär
förflyttning av personal från en avdelning till en annan givetvis kunde komma
att visa sig nödvändig på grund av förskjutningar i arbetsbördan.

I likhet med de sakkunniga anser Överståthållarämbetet, att personalbehovet
vid institutionen — utöver föreståndaren samt de två
för den tekniska avdelningen vetenskapligt skolade fackmännen — bör fastställas
på följande sätt.

För kansliet (med bibliotek och museum): en kriminalkonstapel för
registratorsgöromål, tre kvinnliga biträden, varav två för biblioteks- och
stenografigöromål och ett för skrivarbete, samt en vaktmästare.

För tekniska avdelningen (vilken avdelning borde förestås av laboratorn
och där likaledes assistenten borde vara placerad): två kriminalöverkonstaplar,
två kriminalkonstaplar och ett verkstadsutbildat biträde.

För avdelningen för polisunderrättelser: såsom föreståndare en kriminalöverkonstapel
samt såsom personal i övrigt tre kvinnliga biträden.

För signalementsavdelningen: såsom föreståndare en kriminalöverkonstapel
samt såsom personal i övrigt en kriminalöverkonstapel och tre kriminalkonstaplar
ävensom två kvinnliga skrivbiträden.

För registraturavdelningen: såsom föreståndare en kriminalöverkonstapel
samt såsom övrig personal tre kriminalkonstaplar ävensom två kvinnliga
biträden för skrivgöromål.

Såsom en för de tre sistnämnda avdelningarna gemensam föreståndare
närmast under föreståndaren för institutionen skulle tjänstgöra en kriminalkommissarie.
— Personalen skulle sålunda inalles komma att bestå av 31
personer. Till jämförelse nämnes, att enligt uppgift vid den motsvarande
institutionen i Finland, den s. k. kriminalcentralen, funnes anställda 24 befattningshavare.

Till närmare belysning av de olika tjänstemännens åligganden
anför ämbetet följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Till registrator vid kansliet hade föreslagits en manlig befattningshavare,
enär det bleve på registratorn, som det säkerligen många gånger psykiskt
påfrestande uppdraget att packa upp de till institutionen insända föremålen
skulle ankomma. Av de på tekniska avdelningen placerade överkonstaplarna
vore den ene avsedd att användas för de undersökningar, vilka enligt vad
tidigare föreslagits skulle överflyttas från stockholmspolisens signalementskontor
till den nya institutionen. Den återstående överkonstapeln liksom de
två konstaplarna skulle tillhandagå de olika polismyndigheterna med brottsplatsundersökningar
samt i övrigt biträda nied laboratoriearbetena inom
institutionen. Såsom föreståndare för avdelningen för polisunderrättelser
hade placerats en manlig befattningshavare i kriminalöverkonstapels grad. För
närvarande upprätthölles denna syssla av en kvinnlig befattningshavare, vilken
emellertid redan uppnått pensionsåldern. Det hade visat sig angeläget, att
för redigeringen av »Polisunderrättelser» kunna disponera en dugande person
nied praktisk erfarenhet från kriminalpolisarbetet. Att placera en ny innehavare
av befattningen i lägre löneställning än som polisöverkonstapel torde,
nied hänsyn till befattningens vikt, icke böra ifrågakomma. I motsatt fall
skulle dugande innehavare icke kunna under längre tid bibehållas i tjänsten
utan komma att lämna den för befordran till överkonstapelstjänst på annan
avdelning inom polisverket. Såsom ansvarig utgivare av tidningen borde
institutionens föreståndare fungera. Av de vid signalement savdelningen
tjänstgörande överkonstaplarna skulle den ene utföra för Stockholms polisdistrikt
erforderlig kriminalfotografering. Enligt vad förut föreslagits skulle
nämligen ombesörjandet därav överflyttas från stockholmspolisens signalementskontor
till signalementsavdelningen vid den tilltänkta institutionen. Förde
övriga göromålen vid sistnämnda avdelning skulle alltså finnas att tillgå,
förutom ovannämnde kommissarie, sex personer, vilka senare uteslutande hade
sitt arbete förlagt till densamma. I jämförelse med den personalstyrka, som
för närvarande omhänderhade sist åsyftade göromål, innebure detta visserligen
en ökning, men därvid vore att märka, dels att arbetsbördan å signalementskontoret
för närvarande vuxit därhän, att det endast vore en tidsfråga, när
ytterligare personal måste anställas, dels ock att kommissarien vid den nya
institutionen skulle tjänstgöra såsom en för icke blott dess signalementsavdelning
utan även institutionens avdelning för polisunderrättelser och registraturavdelningen
gemensam föreståndare. Vad beträffade verksamheten vid
den sistnämnda avdelningen, så torde det böra ankomma på institutionens
ledning att närmare bestämma vilka registraturer, som lämpligen borde föras
vid avdelningen. Helt allmänt finge ämbetet här, såsom tidigare gjorts i annat
sammanhang, endast hänvisa till vikten för spaningsarbetets del därav, att utförliga
registraturer skyndsamt bleve upprättade, att de särskilda registraturerna
dag för dag i erforderlig omfattning kompletterades med nya uppgifter
samt att, så snart behov därav visade sig, nya registraturer upplades vid
sidan örn de gamla. För detta tidsödande arbete torde den föreslagna personalstyrkan
komma att visa sig väl behövlig. — Det hade i det föregående föreslagits,
att vid institutionen skulle närmast under föreståndaren för institutionen
tjänstgöra jämväl en polisman av kriminalkommissaries grad såsom
gemensam föreståndare för avdelningen för polisunderrättelser, signalementsavdelningen
och registraturavdelningen. Yad beträffade behovet av en sådan
befattningshavare, ville ämbetet framhålla, att verksamheten vid dessa tre
avdelningar i stor utsträckning torde komma att angå spörsmål, vilkas lösande
krävde icke blott ingående och mångårig erfarenhet rörande kriminalpolisspaningsarbetet
utan ock förmåga av och vana vid självständigt handlande.
Kravet på en sådan gemensam avdelningsföreståndare torde alltid med styrka

Kungl. Majus proposition nr 60.

göra sig gällande; och det bleve oeftergivligt, därest Kungl. Maj:t icke skulle
vara bunden att såsom föreståndare för institutionen anställa jurist med
praktisk poliserfarenhet.

Vid beräkningen av de närmaste årens personalbehov har ämbetet uttryckligen
förutsatt, att institutionens arbetsuppgifter begränsades, på sätt
ämbetet i förslaget angivit. Därigenom skulle institutionens verksamhetsområde
ock komma att erhålla en omfattning, som i stort sett överensstämde
med de i sådant hänseende av de hörda myndigheterna framförda önskemålen.

I detta sammanhang torde jag lämpligen få fästa uppmärksamheten på
den förutnämnda till Överståthållarämbetet överlämnade ansökningen från
föreningen Sveriges landsfiskaler angående tillhandahållande åt
rikets samtliga fjärdingsmän av tidningen »Polisunderrättelser».

Härutinnan anfördes av föreningen i skrivelse den 14 december 1936 i
huvudsak följande.

I sammanhang med några under år 1936 särskilt uppmärksammade brottmål
hade polisväsendet på landsbygden utsatts för klander i tidningspressen. Även
örn angreppen kommit att sikta betänkligt över målet, torde man dock icke
kunna avfärda kritiken såsom i allo oberättigad. De enskilda polismännen
kunde emellertid icke lastas för det negativa spaningsresultatet, då de i allmänhet
nedlagt ett både intresserat och energiskt arbete. Petet torde i stället
vara att söka i de brister, som vidlådde själva organisationen för polismyndigheternas
spaningsverksamhet. För att söka åstadkomma rättelse
därutinnan ville föreningen framhålla angelägenheten av, att fjärdingsmännen
försåges med tidningen »Polisunderrättelser», varur de själva kunde
inhämta kännedom örn efterlysta personer och dessas signalement. Som nu
vore fallet, komme tidningen i fråga endast ett fåtal fjärdingsmän tillhanda.
För landsfiskalerna vore det självfallet omöjligt att dag för dag göra avskrift
av efterlysningarna och distribuera dessa till fjärdingsmännen. Även örn ett
sådant underrättelsesystem vore praktiskt genomförbart, skulle likväl aldrig
de efterlystas porträtt på detta sätt kunna överföras. Att tillgången till goda
fotografier av de efterlysta vore spaningsarbetets främsta hjälpkälla, vore
dock alltför känt för att särskilt behöva framhållas.

Föreningen vore fast förvissad örn att spaningarna efter efterlysta personer
aldrig kunde nå önskvärd effektivitet, så länge de underlydande polismännen
vore betagna möjligheten till dagligt studium av »Polisunderrättelser». Föreningen
ansåge sig därför både i eget och det allmännas intresse skyldig att
påkalla rättelse i påtalade missförhållande och dristade sig i anslutning därtill
hemställa örn vidtagande av åtgärder, varigenom »Polisunderrättelser» för framtiden
komme att översändas till samtliga fjärdingsmän i riket, såväl ordinarie
som extra.

I häröver avgivet utlåtande den 6 februari 1937 uttalade Överståthållarämbetet,
att den i framställningen berörda frågan borde upptagas till övervägande
i samband med den av ämbetet tidigare föreslagna utredningen
rörande inrättande av kriminaltekniskt laboratorium.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Genom remissresolution den 5 maj 1937 beslöt Kungl. Maj:t, att hand
lingarna i nu berörda ärende skulle överlämnas till ämbetet för att av ämbetet
tagas i övervägande vid utredningen.

Jag övergår härefter till den del av ämbetets förslag, däri ställning tages
till spörsmålet örn utökning av upplagan av »Polisunderrättelser». Under
samtidig anmälan, att beräkningen av den förevarande anstaltens personalbehov
skett under hänsynstagande till landsfiskalsföreningens framställning,
anför ämbetet i detta ämne i huvudsak följande.

Alltsedan år 1877, då den 1 juni genom ett kungl, cirkulär förordnades,
att under Stockholms polisstyrelses inseende i enlighet med de av Överståthållarämbetet
föreslagna grunder skulle utdelas »tryckta polisunderrättelser»,
hade »Polisunderrättelser» tryckts och utgivits i Stockholm, under senare tid
med tredje polisintendenten såsom ansvarig utgivare. Bestridandet av de
därav föranledda kostnaderna hade skett med statsmedel. Tidningen trycktes
å ett tryckeri i Stockholm. Av dess dagliga upplaga, som utgjorde 2,000
exemplar, distribuerades för närvarande varje dag 1,957 exemplar till åklagare
och polismyndigheter, däribland till 514 fjärdings- och polismän å landsbygden.
Antalet sådana polismän, som icke tillhandahölles publikationen,
utgjorde enligt meddelanden från samtliga landsfogdar cirka 1,900. Det skulle
sålunda vid ett bifall till framställningen vara erforderligt, att tidningens upplaga
i det närmaste fördubblades.

Flertalet landsfogdar hade i sina till ämbetet avgivna yttranden i ärendet
angående den ifrågasatta institutionen för kriminaltekniska undersökningar
omvittnat behovet och understrukit önskvärdheten av att tidningen tillhandahölles
samtliga fjärdingsmän i riket, i samband varmed de framhållit, att de
fördelar i fråga om spaningsarbete^ som därigenom komme att uppnås, säkerligen
uppvägde olägenheten av den med en utökning i sådan omfattning av
tidningens upplaga förenade kostnadsstegringen. Alternativt hade ifrågasatts,
huruvida icke, för den händelse statsfinansiella skäl absolut finge anses *
lägga hinder i vägen för en dylik ökning av tidningens upplaga, i allt fall
särtryck av tidningen, upptagande allenast efterlysningar med fotografier och
signalement samt avlysningar, kunde med kortare tidsintervaller, förslagsvis
en vecka, utdelas till samtliga fjärdingsmän, som icke erhölle tidningen.

Ett bifall till den underdåniga framställningen skulle medföra en betydande
kostnadsökning. Enligt av tryckeriet lämnad uppgift torde tryckningskostnaderna,
vilka jämte klichékostnaderna för närvarande belöpte sig till cirka
40,000 kronor örn året, i sådant fall komma att stiga med cirka 12,000 kronor
örn året. Därest i stället den ifrågasatta ökningen, såsom alternativt föreslagits,
inskränktes till ett särtryck med ett nummer i veckan, skulle ökningen
av tryckningskostnaderna komma att stanna vid cirka 1,050 kronor örn året,
därest tidningen gåves två sidors innehåll, och vid omkring 1,560 kronor, om
den komme att omfatta fyra sidor. Någon utökning av personalen torde
däremot i intetdera fallet bliva nödvändig, därest blott, till förhindrande därav,
att tidningens expediering genom ökningen av upplagan försenades, vissa
rationaliseringsåtgärder vidtoges, såsom anskaffande av en adresseringsmaskin
för underlättandet av personalens arbete med expedieringen av tidningen.

Ämbetets yttrande utmynnar i ett tillstyrkande av bifall till den
föreliggande framställningen.

Utredningens senare avsnitt upptages av beräkningar av kostnaderna
för den planerade anstalten.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 7 sami. Nr tilt.

2097 38 2

Kungl. Majlis proposition nr 60.

Beträffande personalkostnaderna innehåller förslaget i huvudsak
följande.

Föreståndaren föreslås böra erhålla en med de närmast jämförbara föreståndarna
för statens rättskemiska laboratorium och statens veterinärbakteriologiska
anstalt likvärdig lönegradsplacering eller sålunda lön svarande mot
lönegraden 30 i avdelning B av den för statens ordinarie ämbets- och tjänstemän
för närvarande gällande löneplanen. Till jämförelse nämnes, att chefen
för statens provningsanstalt åtnjuter lön enligt avdelning A samma löneplan,
lönegrad 2.

Laboratorn anses med hänsyn till arbetets art och omfattning böra placeras
i en löneställning, motsvarande lönegraden 26 (avdelning B), varigenom han
skulle komma att åtnjuta enahanda löneförmåner som laboratorerna vid statsanstalterna
i allmänhet.

Till assistenten och det verkstadsutbildade biträdet beräknas — i överensstämmelse
med vad som regelmässigt gäller för assistenter och tekniska biträden
vid motsvarande statliga anstalter — årliga arvoden, till assistenten
med 4,500 kronor och till biträdet med 3,000 kronor.

Som vaktmästare borde anställas en pensionerad polisman, varigenom kostnaden
för vaktmästarbiträde tillsvidare kunde begränsas till ett årligt arvode
av 1,800 kronor.

Vidkommande den kvinnliga personalen föreslås — med hänsyn till att för
institutionens del behov förelåge av två skrivbiträden, som båda vore kunniga
i stenograf^ samt av ytterligare ett som dessutom behärskade språken
engelska, franska och tyska — att vid institutionen borde inrättas tre tjänster
med sådan lönegradsplacering, att väl kvalificerade sökande kunde erhållas.
Vidare borde beaktas, att även å signalements- och registraturavdelningarna,
där arbetet krävde den yttersta omsorg och stor rutin, kvalificerad
arbetskraft måste finnas tillgänglig. Med hänsyn till nu anförda omständigheter
anser ämbetet erforderligt, att av de för kvinnlig personal
avsedda befattningarna en placerades i löneställning minst motsvarande
lönegraden B 9 i det statliga avlöningsreglementet samt minst fyra i
löneställning motsvarande lönegraden B 7 i samma löneskala. Bör övrig skrivpersonal
förordas en löneplacering svarande mot skalans lönegrad B 4. I detta
sammanhang erinras, att personalen icke under några förhållanden borde äga
befogenhet att verkställa kriminaltekniska undersökningar annat än i tjänsten.
Meddelades icke ett sådant förbud —- uttalas i förslaget — kunde givetvis
den situationen uppstå, att vederbörande tjänsteman privat toges i anspråk
för undersökning av fall, som antingen varit eller också kunde komma att
bli föremål för bedömande jämväl vid institutionen. — Bör jourhavande ledamoten
av styrelsen föreslås ett årligt arvode av 1,000 kronor.

Brån institutionens löneanslag anses icke någon ersättning böra utgå till
de av institutionens tjänstemän, som till äventyrs anlitades för meddelande
av undervisning i polisskolan i ämnet kriminalteknik. Ersättning därför
borde i stället utgå av medel, som för sådant ändamål kunde komma att
ställas till polisskolans förfogande. Beträffande undervisningen i detta ämne

Kungl. Maj-.ts proposition nr 60.

framhåller ämbetet, att det ur institutionens synpunkt icke torde vara lämpligt,
att, för den händelse till föreståndare utsåges person med kriminalteknisk
utbildning, denne eller eljest laboratorn i någon större utsträckning
toges i anspråk därför. Lämpligen borde åt honom icke uppdragas mera än
att bålla ett visst mindre antal specialföreläsningar i detta ämne.

Till belysning av lönekostnaderna hänvisar Överståthållarämbetet till följande
sammanställning.

									Stadens årliga
	_T ..	Begyn-	Näst		Bekläd-	-r^ i •	kostnader för
		nelse		högsta		nads			befattnings-
		lön		löneklass	bidrag		havarens egen
									pensionera
								121 % å	1
Föreståndaren ............	(B 30)	10,500	—	11,460	—	—	—	j 8,000: — j 17 % där-	i 1,585	63
								\| utöver
Kansliet.
1 kriminalkonstapel........	12	4,620	—	5,340	—	240	—	8 %	1,043	67
1 kvinnlig kontorist.........	(B 9)	3,144	—	3,672	—	—	—	21 %	516	33
1 kvinnligt kanslibiträde ..	(B 7)	2,832	—	3,300	—	—	—	21 %	462	94
1 kvinnligt kontorsbiträde. .	(B 4)	2,364	—	2,832	—	—	—	21 %	396	81
1 vaktmästare ............	arvode	1,800	—	(1,800	-)	—	—	21 %	—	—
2 städerskor ..............	arvode	2,500	—	(2,500	-)	—	—	21 %	262	—
. Tekniska avdelningen.								(21 % å	\|
1 laborator ................	(B 26)	8,580	—	9,540	—	—	—	18,000: — 117 % där-	i 1,330	66
								l utöver	1
1 assistent ................	arvode	4,500	—	4,500	—	—	—	21 %	—	—
2 kriminalöverkonstaplar ..	15	11,160	—	12,888	—	600	—	8	2,518	—
2 kriminalkonstaplar ......	12	9,240	—	10,680	—	480	—	8 %	2,087	34
1 verkstadsbiträde ........	arvode	3,000	—	(3,000	-)	—	—	21 %	—	—
Polisunderrättelser.
1 kriminalkommissarie ....	21	8,880	—	10,176	—	420	—	8 %	1,437	45
1 kriminalöverkonstapel....	15	5,580	—	6,444	—	300	—	8 %	1,259	—
1 kvinnligt kanslibiträde ..	(B 7)	2,832	—	3,300	—	—	—	21 %	462	94
2 kvinnliga kontorsbiträden	(B 4)	4,728	—	5,664	—	—	—	21 %	793	62
Signalement.savdelningen
2 kriminalöverkonstaplar ..	15	11,160	—	12,888	—	600	—	8 %	2,518	—
3 kriminalkonstaplar ......	12	13,860	—	16,020	—	720	—	8 %	3,131	01
1 kvinnligt kanslibiträde . .	(B 7)	2,832	—	3,300	—	—	—	21 %	462	94
1 kvinnligt kontorsbiträde..	(B 4)	2,364	—	2,832	—	—	—	21 %	396	81
Registraturavdelningen ■
1 kriminalöverkonstapel....	15	5,580	—	6,444	—	300	—	8 %	1,259	—
3 kriminalkonstaplar ......	12	13,860	—	16,020	—	720	—	8 %	3,131	01
1 kvinnligt kanslibiträde ..	(B 7)	2,832	—	3,300	—	—	—	21 %	462	94
1 kvinnligt kontorsbiträde. .	(B 4)	2,364	—	2,832	—	—	—	21 %	396	81
				160,732	—	4,380	—	21,307: 12	26,914	91

I anslutning till sammanställningen gör ämbetet i huvudsak följande uttalanden.

Kungl. Majus proposition nr HO.

Lönerna för polistjänstemännen hade beräknats enligt den löneplan, som
gällde för de ordinarie befattningshavarna inom Stockholms kommunalstyrelse.
Yad beträffade föreståndarens och laboratorns ävensom den kvinnliga
skrivpersonalens löner, hade dessa — med hänsyn till att löneplanen för den
kategori befattningshavare inom Stockholms kommunalförvaltning, vartill
dessa tjänstemän vore att hänföra, bomme att korrespondera med den statliga
löneskalan — beräknats efter den sistnämnda. — Beträffande kostnaden för
städning av institutionens lokaler torde densamma ej kunna bestämmas med
större noggrannhet än som skett enligt sammanställningen. — I densamma
angivna dyrtidstillägg av 8 procent utginge för det dåvarande till den egentliga
polispersonalen. I fråga örn övriga vid Överståthållarämbetet anställda befattningshavare,
vilka avlönades av kommunen, gällde för det dåvarande, att de
erhölle ett tillägg av 21 procent å den del av lönen, som icke överstege 8,000
kronor, samt 17 procent å överskjutande lönebelopp. Storleken av Stockholms
stads årliga kostnader för befattningshavarnas egen pensionering, för vilka
kostnader staden ju författningsenligt jämväl skulle hava ersättning av statsverket,
hade angivits med ledning av under hand från Stockholms stads kammarkontor
erhållna uppgifter.

I förevarande sammanhang ingår ämbetet på behandling av frågan örn
sättet att beräkna statsverkets ersättningsskyldighet för löne- och pensionskostnader
och anför därutinnan följande.

Då befattningshavarna skulle fylla uppgifter för hela rikets behov, och
deras ställning, enligt vad i det föregående framhållits, borde göras i möjligaste
mån fristående i förhållande till polisorganisationen i övrigt, syntes
befattningarna böra inrättas med stöd av 4 § i polislagen. Vid sådant förhållande
torde jämlikt 15 § 1 mom. 1 stycket samma lag skyldighet föreligga
för statsverket att årligen betala polisdistriktets faktiska kostnader för avlöning
och pensionering. Därest icke överenskommelse träffades med Stockholms
stad rörande viss skälig genomsnittsersättning, måste bidraget beräknas
från år till år med hänsyn till vilka polismän, som kommenderats att bestrida
befattningarna. Hur önskvärd motsatsen än vore, torde det nämligen ej
kunna undgås med ombyte av personal, när vederbörande befunnits icke besitta
den speciella läggning, som arbetet vid institutionen oeftergivligt krävde,
eller omplacering av andra omständigheter visade sig påkallad. Hinder mot
sådant ombyte av personal torde icke föreligga, även örn polislagens bestämmelser
till äventyrs skulle anses böra tolkas sålunda, att befattningshavarna
utnämnts å just ifrågakomna tjänster, enär tjänstereglementena för befattningshavarna
stadgade skyldighet för dessa att inom respektive lönegrad
tjänstgöra å befattning, som Överståthållarämbetet bestämde. *—- Ett annat
nära till hands liggande sätt för ordnande av den statliga ersättningsskyldigheten
för stadens kostnader för befattningshavarnas egen pensionering vore
givetvis det, att statsverket, allteftersom befattningshavare, vilka tjänstgjort
vid institutionen, pensionerades, bidroge till deras pension med så stort
belopp, som svarade emot tidrymden för deras tjänstgöring därstädes i förhållande
till deras sammanlagda tjänstgöringstid.

Jag övergår härefter till förslagets kostnadsberäkningar.

Till ledning vid bedömandet därav får jag hänvisa till följande av ämbetet
åberopade sammanställning.

Kungl. Majus proposition nr 60. 21

I. Årliga kostnader. Kronor.

1) Löner och arvoden (inkl. arvode till jourhavande ledamoten

i styrelsen 1,000 kronor) .............. 166,112

Ersättning för pensionskostnader .................................... 25,915

Dyrtidstillägg .................................................... 21,308

Kronor 213,335

2) Omkostnader

Hyra (inkl. värme) ......................................................... 25,000

Elektriskt ljus ............................................................... 900

Gas .............................................................................. 100

Vatten ........................................................................... 300

Laboratorie- och fotografisk materiell .............................. 8,000

Kontors- och skrivmaterialier .......................................... 2,800

Nyanskaffning av apparatur ............................................. 5,000

Böcker och tidskrifter ................................................... 5,000

Kostnader för främmande expertis .................................... 4,000

Telefon ........................................................................ 500

Tryckning av Polisunderrättelser (jämte klichéer 2,650) ...... 52,000

Kronor 103,600

II. Engångskostnad för institutionens utrustning ........................ 163,340

lil. Bidrag från Stockholms polisdistrikt.

1) Två kriminalöverkonstapelslöner (inberäknat dyrtidstillägg,

pensioneringskostnader och beklädnadsbidrag) .................. 17,085

2) För kriminalfotograferingsmaterial ......................... 2,000

Kronor 19,085

Stimma årliga kostnader under 1 1) (213,335 — 17,085) ......... 196,250

» under 12) (103,600— 2,000) ......... 101,600

297,850

Härifrån avgår anslag för centralbyrån för fingeravtryck ... 43,000

» »Polisunderrättelser» ............... 79,000

122,000

Summa årlig kostnadsökning kronor 175,850

Till kostnadssammanställningen knyter ämbetet några kommentarer, därvid
beträffande engångskostnaderna anföres bland annat följande.

För beräknandet av kostnaderna för anskaffning av erforderliga möbler,
arbetsutensilier samt apparatur hade av docenten Söderman uppgjorts en
förteckning, slutande på en sammanlagd summa av 158,800 kronor. Priserna
hade angivits med ledning av uppgifter, som erhållits från olika firmor i
branschen. Självfallet måste i fråga örn priserna reservation göras i händelse
av fortsatt prisstegring. För den händelse överenskommelse träffades därom,
att institutionen jämväl skulle övertaga signalementskontorets verksamhet,

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

torde institutionen lämpligen böra övertaga kontoret tillhörig apparatur,
vilken visserligen medtagits i den av Söderman uppgjorda förteckningen
men utan angivande av några inköpspriser. Enligt vad som under hand
inhämtats, torde denna sist omnämnda apparatur för närvarande vara
värd cirka 4,540 kronor. Den i förteckningen upptagna slutsumman
158,800 kronor måste följaktligen, därest lösen skulle erläggas vid övertagande,
ökas med nyssnämnda belopp 4,540 kronor. Skulle någon överenskommelse
ej kunna läs till stånd därom, att institutionen skulle övertaga
signalementskontorets apparatur, torde förteckningens slutsumma böra ökas
med ett belopp, svarande mot kostnaderna för nyanskaffning av sådan apparatur.
Vid beräkningen av kostnaderna för anskaffandet av utensilier och
apparatur hade förutsatts, att institutionen kostnadsfritt finge övertaga centralbyråns
och »Poiisunderrättelsers» materiell.

Sedermera har emellertid av docenten Söderman den 20 december
1938 till socialdepartementet överlämnats en med hänsyn till skedda prisstegringar
och ändrade förhållanden i övrigt uppgjord ny beräkning av
anstaltens utrustningskostnader. Densamma, som slutar på en
summa av 220,970 kronor, innefattar följande huvudsakliga poster.

Kronor.

Möbler och inredning, inklusive registerskåp ................................. 76,000

Kontorsapparater ..................................................................... 13,400

Adresseringsmaskin för »Polisunderrättelser» ................................. 12,000

Spektrografisk utrustning............................................................ 27,500

Mikroskopisk och mikrofotografisk utrustning .............................. 18,450

Optiska analysinstrument ............................................................ 4,500

Kameror och förstoringsapparater ................................................ 10,550

Fotografisk utrustning, exklusive kameror .................................... 3,950

Röntgenanläggning ..................................................................... 6,000

Vågar ....................................................................................... 2,200

Kemiska instrument .................................................................. 5,920

Kemikalier .............................................................................. 1,500

Diverse laboratoriemateriell......................................................... 13,000

Verkstadsutrustning .................................................................. 1,000

Böcker och tidskrifter ............................................................... 25,000

Summa kronor 220,970

Rörande de i kostnadssammanställningen upptagna årliga kostnaderna
yttrar ämbetet följande.

I sammanställningen hade upptagits en post avseende kostnader för
främmande expertis, enär ju institutionen, därest den gåves en organisation,
som föreslagits, ej kunde tillhandahålla all slags kriminalexpertis och
på den grund i viss utsträckning måste anlita andra statliga institutioners
sakkunskap. Ämbetet hade därvid utgått ifrån, att sådan expertis icke skulle
tillhandahållas institutionen kostnadsfritt. Viss ledning för beräknandet av
storleken av det därför erforderliga anslaget hade ämbetet ansett kunna erhållas
från en av överdirektören Roos af Hjelmsäter meddelad uppgift, att
statens provningsanstalt under de fem senaste åren av de olika polismyndigheterna
i landet i genomsnitt erhållit cirka 5,000 kronor örn året för utförda

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

kriminaltekniska undersökningar. Då institutionen utöver provningsanstalten
endast undantagsvis torde beliöva anlita andra anstalter än statens rättskemiska
laboratorium, vars undersökningar dock vore kostnadsfria, samt sannolikt
flera av de fall, som nu överlämnades till provningsanstalten för undersökning,
komme att undersökas å den nya institutionen, syntes ett till 4,000
kronor reducerat belopp böra förslå till ändamålet ifråga. —- Det i kostnadsberäkningen
upptagna hyresbeloppet hade beräknats med hänsyn till att för
institutionens verksamhet torde erfordras ett lokalutrymme av åtminstone
1,000 kvadratmeter och under antagande, att institutionen komme att inrymmas
i den nya tillbyggnaden till polishuset i Stockholm. I denna tillbyggnad
komme nämligen lokaler med ungefär samma ytvidd att inredas, vilka synnerligen
väl lämpade sig för en sådan verksamhet, som den, vilken vid institutionen
skulle bedrivas. En dylik förläggning av institutionen torde för övrigt
bliva oeftergivlig, därest bland institutionens arbetsuppgifter skulle ingå
också de, som nu ankomme på stockholmspolisens signalementskontor. Hyran
hade preliminärt beräknats efter ett pris av 25 kronor per kvadratmeter.

Vidkommande de i berörda sammanställning anmärkta bidragen från
Stockholms polisdistrikt anför ämbetet följande.

Enligt den gjorda kostnadsberäkningen skulle alltså de årliga kostnaderna
för löner, arvoden och pensioner uppgå till 213,335 kronor samt omkostnaderna
per år belöpa sig till 103,600 kronor eller sålunda 316,935 kronor tillhopa. Emellertid
borde Stockholms polisdistrikt, för den händelse den nya institutionen
helt övertoge verksamheten vid distriktets signalementskontor ersätta institutionen
dess kostnader för distriktet tillhandahållen kriminalexpertis och utförd
polisfotografering. Då det torde kunna antagas, att efter den tilltänkta institutionens
tillkomst inom de olika polisdistrikten redan befintliga kriminaltekniska
anordningar icke komme att utvidgas, syntes Stockholms polisdistrikts
nu ifrågakomna bidragsskyldighet per år lämpligen ej böra fixeras högre än
till ett belopp, motsvarande distriktets nuvarande utgifter för verksamheten
vid signalementskontoret. Att bestämma dessa utgifter till den del de översköte
avlöningen till de två vid avdelningen tjänstgörande överkonstaplarna
samt kostnader för inköp av fotografimateriell torde dock svårligen låta sig
göra, enär utgifterna i denna del icke funnes särskilt specificerade utan inginge
bland de årliga omkostnaderna för kriminalavdelningen. Det kunde dock antagas,
att nämnda överskjutande del av utgifterna uppginge till ett jämförelsevis
obetydligt belopp. Vid sådant förhållande syntes polisdistriktets årliga
bidragsskyldighet till institutionen lämpligen böra bestämmas sålunda, att
detsamma dels skulle kostnadsfritt tillhandahålla institutionen två polisman
av kriminalöverkonstapels grad dels ock ersätta distriktets kostnader för inköp
av fotografimaterial, vilka under de senaste åren uppgått till 2,000
kronor årligen. Ovannämnda båda poster 213,335 kronor oell 103,600 kronor
skulle alltså minskas med 17,085 respektive 2,000 kronor, vadan 196,250 kronor
belöpte å den förra samt 101,600 kronor å den senare posten. Från det
sammanlagda beloppet av dessa båda summor, 297,850 kronor, borde emellertid
dragas statsverkets kostnader för närvarande för kriminaltekniska undersökningar.
I den mån dessa kostnader belöpte å verksamheten vid centralbyrån
för fingeravtryck samt tidningen »Polisunderrättelser», komme de under
budgetåret 1938/39 att uppgå till 122,000 kronor tillhopa. Den totala kostnadsökningen
kunde alltså beräknas till omkring 175,850 kronor för år räknat.
För verksamheten under det första året behövde emellertid inga medel anslås
vare sig till »nyanskaffning av apparatur» eller till inköp av »böcker och tidskrifter»,
enär det för institutionens utrustning begärda engångsanslaget

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

givetvis vore avsett att täcka behovet därav åtminstone intill det andra verksamhetsårets
början. Summan av de båda sistberörda posterna ripplinge enligt
tablån till 10,000 kronor.

Yttranden. Det förevarande förslaget har vid remissbehandlingen principiellt
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det övervägande flertalet
hörda myndigheter. Detta är sålunda fallet beträffande de yttranden, som
avgivits av länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus, Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens
län. Undantagslöst stödja sig dessa länsstyrelser på tillstyrkande
uttalanden i ärendet från landsfogdarna i respektive län.

Till närmare belysning av den ståndpunkt, de nämnda myndigheterna intagit,
torde jag få erinra om följande.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Även örn inrättandet av ett sådant centralt
kriminallaboratorium, som i den föreliggande utredningen avsåges, uppenbarligen
bleve förenat med en avsevärd kostnad för statsverket, vore länsstyrelsen
dock av den uppfattningen, att frågan ur polissynpunkt vore av stor
betydelse och ansåge sig länsstyrelsen med hänsyn därtill böra i princip tillstyrka
förslaget.

Landsfogden i Stockholms län: Inrättandet av ett för hela rikets polisväsende
gemensamt kriminallaboratorium kunde icke nog kraftigt tillstyrkas,
och syntes de uti överståthållarämbetets utlåtande angivna riktlinjerna därför
vara i stort sett ändamålsenliga.

Länsstyrelsen i Kronobergs län: Behovet av en institution med den organisation,
som i utredningen föreslagits, torde få anses trängande, då de
möjligheter till erhållande av kriminalexpertis, som för närvarande förefunnes
för kriminalpolisen, särskilt på landsbygden, måste anses föga tillfredsställande.
Länsstyrelsen finge därför tillstyrka inrättandet av den i utredningen
föreslagna institutionen. Mot den föreslagna organisationen av densamma
hade länsstyrelsen icke någon erinran.

Landsfogden i Kronobergs län: Den föreslagna institutionen för kriminaltekniska
undersökningar torde bliva synnerligen väl ägnad att upphjälpa de
påtalade bristerna. Av synnerlig vikt vore, att möjlighet yppades för polismyndigheterna
landet runt att från institutionen kunna erhålla kriminaltekniska
experter för att på brottsplatser upptäcka och tillvarataga spår, som
borde bliva föremål för kriminaltekniska detaljundersökningar. Emot institutionens
föreslagna såväl yttre som inre organisation vore intet att erinra.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Enär en centralanstalt med de uppgifter,
som angäves i överståthållarämbetets skrivelse, otvivelaktigt skulle bliva till
stort gagn för polisverksamheten och överhuvud för rättsordningen, finge
länsstyrelsen tillstyrka inrättandet av en sådan anstalt.

Landsfogden i Malmöhus län: Behovet av en anstalt med de i förslaget
avsedda uppgifterna vitsordades. Otvivelaktigt finge anses ändamålsenligt,
att nuvarande centralbyrån, signalementskontoret och redaktionen för polisunderrättelser
samt det enda för hela rikets behov nu existerande polisregistret,
nämligen statspolisens centrala brandregister, sammanfördes i en
gemensam institution under enhetlig ledning. — Inrättandet av ett för hela
riket gemensamt kriminallaboratorium torde bliva till gagn för det därmed
åsyftade ändamålet. Nuvarande anordningar för kriminaltekniska undersökningar
kunde nämligen icke anses tillfredsställande.

Länsstyrelsen i Örebro län åberopar följande av landsfogden i länet
avgivna yttrande: Behovet av ett statligt kriminallaboratorium hade med åren

Kungl. Majus proposition nr 60.

gjort sig allt starkare gällande. Domstolarna och polismyndigheterna hade
kommit till allt större insikt om vittnesbevisningens svagheter och örn det
utomordentliga värdet av den tekniska indiciebevisningen. Under de senare
åren hade på spårforskningens områden gjorts en mängd nya lön, och snart
sagt dagligen gjordes nya framsteg. Därest kampen mot brottsligheten skulle
kunna föras nied utsikt till framgång, måste möjligheter skapas för polismyndigheterna
att till fullo utnyttja de spår, brottslingarna lämnade efter
sig. Otvivelaktigt hade många brott förblivit ouppklarade till följd av bristande
insikt hos undersökningsledaren örn spårens värde för utredningsarbetet
och på grund av svårigheten eller omöjligheten att få en tillfyllestgörande
vetenskaplig undersökning av det hopsamlade bevismaterialet till stand.
Väl hade åtskilliga mycket goda rättskemiska och rättstekniska undersökningsresultat
vunnits hos en del redan existerande både statliga och enskilda institutioner.
En stor olägenhet hade emellertid varit, att undersökningsledaren
mången gång varit tveksam örn, till vilken institution, han lämpligen borde
vända sig, för att få den önskade undersökningen utförd. Dessutom förekomme
det icke sällan, att samma arbetsmaterial måste undersökas av flera av
dessa institutioner, innan det slutgiltiga undersökningsresultatet framkomme.
Detta bleve förenat med stor tidsspillan, vilket med hänsyn till den begränsade
kvarhållningstiden för anhållna kunde vara till stor olägenhet för utredningsarbetet.
Pä grund därav tillstyrktes livligt, att det ifrågasatta kriminallaboratoriet
bomme till stånd. — Vad anginge den nya institutionens arbetsuppgifter,
syntes desamma vara väl avvägda. Den finska institutionen av
ungefär enahanda omfattning hade uppvisat synnerligen vackra undersökningsresultat.
_ . .. .

Landsfogden i Kopparbergs län: Den kriminaltekniska undersökning,
sorn verkställdes å brottsplatser inom länet, bestode av, förutom fotografering,
skissering och dylikt, tillvaratagandet av spår, som brottslingen kunde Ira
lämnat efter sig. Undersökningen av dessa spår, som oftast vore ett omfattande
arbete, för vilket en dyrbar uppsättning av apparater vore erforderlig,
kunde givetvis icke utföras av inom länet tillgänglig kriminalpolis utan
måste överlämnas till olika sakkunniga. Då det i dylika fall gällde att få ett
spår undersökt så snart som möjligt, vore det av vikt, att undersökningsmaterialet
omedelbart översändes för undersökning, och det kunde därvid
ofta uppstå tvekan örn, vilken sakkunnig, som i det särskilda fallet skulle
anlitas. Under sådana förhållanden vore det givetvis av mycket stort värde,
örn materialet kunde insändas till en gemensam uppsamlingscentral, som
omedelbart överlämnade materialet till den, som vore mest skickad att företaga
undersökningen. En dylik central komme att få en rik erfarenhet av
olika spårs värde och kunde följaktligen i viss mån avgöra, örn det översända
materialet vore av sådan beskaffenhet, att en undersökning av detsamma
kunde ske. — Överståthållarämbetet hade i sitt yttrande anfort, att polismyndigheten
å landet för närvarande måste taga en viss hänsyn till kostnaderna
för expertisundersökningar, enär vederbörande landsfiskal eljest
kunde befara, att länsstyrelsen icke godkände en av landsfiskalen verkställd
utbetalning. Detta kunde givetvis medföra en allvarlig fara för att utredningen
icke bleve fullständig och kanske stundom helt missvisande. Genom
ett gemensamt kriminallaboratorium, som helt bekostades av statsverket, skulle
detta riskmoment försvinna, vilket skulle vara till båtnad för rättssäkerheten.
När det gällde grövre brott, hade landsfogden veterligen länsstyrelserna
icke anlagt några restriktiva synpunkter i fråga om godkännandet av verkställda
utbetalningar i detta avseende, men det kunde givetvis vara av lika
stor betydelse, att ett mindre brott bleve klarlagt, ty därigenom kunde en
brottsling bliva omhändertagen, som eljest senare skulle göra sig skyldig
till ett grövre brott.

Kungl. Majus proposition nr 60.

Det syntes för den skull vara av synnerligen stor betydelse, att ett för
hela riket gemensamt kriminallaboratorium för rättskemiska och rättstekniska
undersökningar inrättades. Med vetskap örn den stora erfarenhet, som skulle
ligga till grund för yttranden från en dylik institution, skulle domstolarna
i riket med ali sannolikhet tillmäta värdet av dylika undersökningar allt
större betydelse i rättegången.

Stark tveksamhet rörande förslaget kommer däremot till synes
i de yttranden, som avgivits eller överlämnats av länsstyrelsen i Södermanlands
län, som bland annat anför följande.

Givetvis vore ur länsstyrelsens synpunkt alla åtgärder att hälsa med tillfredsställelse,
varigenom kriminalpolisorganisationen vunne en verklig förbättring.
Länsstyrelsen ville icke heller bestrida, att genom Överståthållarämbetet®
förslag en sådan förbättring skulle i vissa avseenden ernås. Dock
hade länsstyrelsen icke kunnat undgå att fästa avseende vid de avsevärda
kostnader såväl av engångsnatur som sedermera årligen återkommande, vilka
enligt förslaget skulle följa av den ifrågasatta reformen. Med utgångspunkt
från de framlagda kostnadsberäkningarna och ännu mera från länsstyrelsens
uppfattning örn de kostnader utöver förslagets beräkningar, som reformen i
praktiken kunde väntas komma att föranleda, ansåge länsstyrelsen det böra
noga undersökas, huruvida icke det erforderliga beloppet skulle kunna på ett
mera fruktbärande sätt användas för kriminalpolisväsendets befrämjande. I
en del hänseenden vore länsstyrelsen visserligen enig med Överståthållarämbetet
därom, att brister funnes i nuvarande organisation. Därvidlag vore
emellertid länsstyrelsen, angelägen att i anledning av vissa uttalanden i utlåtandet
betona, att enligt länsstyrelsens erfarenhet någon anmärkning icke
funnes att framställa mot kriminalstatspolisens samarbete med länsstyrelsen
och dess förmåga och villighet att på ett effektivt sätt biträda vid ''sådana
kriminalundersökningar, som i länet förekommit. Länsstyrelsen hade icke
heller någon erfarenhet av att, såsom i utlåtandet antyddes, godkännanden
skulle hava vägrats landsfiskaler eller andra polismyndigheter å utbetalningar
för undersökningskostnader, som de ansett erforderliga i kriminalfall.

Det syntes i hög grad ovisst, örn de brister, som finge anses vara tillfinnandes,
icke skulle kunna avhjälpas på ett enklare sätt och för mindre kostnad
än enligt förslaget. I utlåtandet säges också, att genom en utbyggnad av
nuvarande organisation med därav följande fördelning av uppgifterna på
olika, var för sig specialiserade organ, alla slags kriminaltekniska undersökningar
skulle kunna utföras vid de offentliga institutioner, som nu anlitades
därför. Länsstyrelsen ville tillägga, att det syntes tveksamt, huruvida icke
efter för ändamålet erforderlig utbyggnad dessa specialinstitutioner skulle
kunna förväntas utföra dylika undersökningar med större noggrannhet och
på grundval av större erfarenhet än som kunde förväntas av de två vetenskapsmännen
på det nya institutet, vilka uppenbarligen icke kunde vara lika specialiserade
på alla förekommande områden. — I vissa punkter ansåge emellertid
Överståthållarämbetet, att de påtalade bristerna icke kunde avhjälpas med
mindre en särskild, under enhetlig ledning stående institution för enbart
kriminaltekniska undersökningar inrättades. Även örn överståthållarämbetets
synpunkter därutinnan skulle vara obestridliga, syntes de dock knappast
i och för sig vara av tillräcklig vikt för att kunna utgöra motiv för en nyorganisation
av den föreslagna omfattningen. Emellertid finge vidare anföras,
att betydelsen av vad som anförts örn intim samverkan mellan kriminalverksamhetens
olika grenar och örn svårigheten i valet mellan olika institutioner
icke finge överskattas. En central för åstadkommande av samverkan,

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

i den mån talet örn betydelsen därav kunde anses hava reellt underlag, samt
för fördelning av undersökningsuppgifterna på olika redan befintliga institutioner
torde kunna anordnas med väsentligt mindre apparat än den föreslagna.
Och det syntes uppenbart, att polismännen borde kunna erhålla minst lika
grundlig kännedom örn kriminalteknikens olika grenar och metoder genom
att följa verksamheten vid särskilda speciallaboratorier som genom studier
i en gemensam anstalt, där de bland annat icke kunde få någon uppfattning
örn gränsområdena till den speciella kriminaltekniken.

Rent principiellt finge tilläggas — fortsätter länsstyrelsen — att det kunde
hava sina olägenheter att alltför starkt centralisera kriminalpolisverksamheten.
Det syntes böra noga övervägas, örn icke för det alldeles övervägande
antalet fall rent praktiskt ett bättre resultat än enligt förslaget skulle vinnas
genom åstadkommande av mera talrik och bättre utbildad personal ute i
orterna samt genom denna personals förseende med kompletterande utrustning,
där sådan vore av nöden; möjligen borde också samtliga polisdistrikt
beredas rätt till ersättning för kriminaltekniska undersökningar. Av ett till
länsstyrelsen inkommet yttrande i ärendet ville det vidare synas, som örn
avsikten skulle vara att ålägga polis- och åklagaremyndigheter skyldighet att,
utom i visst undantagsfall, för erhållande av erforderlig kriminalteknisk utredning
hänvänaa sig till den föreslagna anstalten. Det vore uppenbart, att
en dylik föreskrift — som måhända måste vara en konsekvens av förslagets
principer — i många fall skulle medföra ett fördröjande av utredningens
resultat med därav följande olägenheter i skilda hänseenden.

Under hänvisning till det anförda förklarar sig länsstyrelsen anse, att
innan så stora ytterligare belopp, som i förslaget ifrågasatts, anslås till kriminalpolisverksamheten,
ytterligare utredning vore erforderlig, huruvida icke
dessa belopp skulle genom väsentlig beskärning av den tillämnade centrala
organisationen och ökad medelstilldelning tili kriminalpolisverksamheten i
de särskilda orterna kunna på ett mera effektivt sätt göras fruktbärande för
brottslighetens bekämpande och beivrande.

Enligt den av landsfogden i nämnda län i särskilt yttrande uttalade
meningen kunde nuvarande organisation för kriminalpolisverksamhetens ombesörjande
icke anses vara behäftad med andra brister än dem, som hänförde
sig till personaltillgång och behov av en viss centralisering, dock icke i den
av Överståthållarämbetet föreslagna omfattningen. Tillskapandet av en för
hela riket avsedd institution för enbart kriminaltekniska undersökningar vore
icke av behovet påkallat. Fortsättningsvis anför landsfogden bland annat
följande.

Vad som vore behövligt vore, förutom en betydande personalutökning,
inrättande snarast möjligt av ett under en särskild kriminalkommissaries föreståndarskap
ställt centralorgan för övertagande och utbyggande av de uppgifter,
som enligt överståthållarämbetets utlåtande skulle vara tillämnade en
avdelning för polisunderrättelser, en signalementsavdelning och en registraturavdelning.

I avstyrkande riktning har statskontoret uttalat sig under framhållande
av följande.

Statskontoret ville icke förneka, att vår nuvarande polisorganisation kunde
lämna en del övrigt att önska i fråga örn tidsenliga tekniska, anordningar
samt nödiga resurser för uppdagandet av brott samt för brottslingarnas upp -

Kungl. Majus proposition nr 60.

spårande och fällande samt att åtgärder kunde vara påkallade till avhjälpande
av förefintliga brister i organisationen. Ämbetsverket måste emellertid
ställa sig synnerligen betänksamt inför förslaget att för detta ändamål
omedelbart anskaffa och utbygga en särskild anstalt av den art och omfattning,
som föreslagits, och med så betydande kostnader för statsverket. I
varje fall kunde statskontoret icke finna den utredning, som dittills förebragts,
tillräckligt övertygande för att därå skulle kunna grundas ett slutligt ståndpunktstagande
i fråga örn behovet ur rättssäkerhetens synpunkt av den föreslagna
anstalten.

I frågans nuvarande läge kunde statskontoret fördenskull icke tillstyrka,
att en kriminalteknisk anstalt inrättades i enlighet med det framlagda förslaget.
Ämbetsverket ville ifrågasätta, örn icke en förnyad utredning borde
komma till stånd, vilken utredning särskilt borde inriktas på att med mindre
genomgripande organisatoriska åtgärder och med mindre kostnader för statsverket
än som ifrågasatts komma till rätta med de brister, som kunde vidlåda
vår nuvarande kriminaltekniska utrustning.

Efter denna översikt av de avgivna yttrandenas allmänna ställning till förslaget
vill jag i det följande uppehålla mig vid uttalanden och erinringar,
som i desamma kommit till synes rörande förslagets detaljer.

Till en början må därvid erinras, att i fråga örn anstaltens organisatoriska
utformning vissa mot förslaget avvikande synpunkter
framkommit.

Kriminalkommissarien S. Moberg i Göteborg anför i ämnet bland annat
följande.

Det kunde starkt ifrågasättas, örn det vore ändamålsenligt att pålägga en
fristående institution så olikartade arbetsuppgifter, som de föreslagna. Den
tilltänkta tekniska avdelningen och signalementsavdelningen syntes hava
många beröringspunkter och borde kunna sammanföras till en avdelning och
ej givas flera arbetsuppgifter än vad i utlåtandet för dessa avdelningar föreslagits.
Arbetet på tidningen »Polisunderrättelser» och registraturavdelningen
skulle också kunna sammanföras på en avdelning, enär detsamma i många
hänseenden skulle bliva av tämligen lika natur, och fråga vore väl örn icke
register av flera olika slag kunde uppläggas gemensamt för tidningen och
avdelningen. Här åsyftades närmast de för spaningsarbetet så nödvändiga
men saknade registren över intagning och frigivning av fångar samt efterlyst
gods. — En enklare lösning av spörsmålet vore således, att två nya avdelningar
upprättades och inordnades under Stockholms polisverk, eller en
teknisk avdelning, å vilken skulle läggas de arbetsuppgifter, som i utlåtandet
avsetts för den tekniska avdelningen och signalementsavdelningen, samt en
central polisregistratur, som skulle få till uppgift dels att för Stockholms
poliskårs räkning upplägga en motsvarighet till köpenhamnspolisens »generalregistratur»,
dels ett visst antal för rikets polisväsende avsedda centrala
register, dels ock att utgiva tidningen »Polisunderrättelser».

I förevarande sammanhang torde få anmärkas, att länsstyrelsen i Södermanlands
län i sitt redan berörda yttrande framhåller lämpligheten av att
stockholmspolisens signalementskontor bry tes ut till en självständig, av statsmedel
bekostad avdelning, tillika avsedd för förande av samtliga för kriminalverksamheten
erforderliga, centrala register. Måhända — yttrar länsstyrelsen
vidare — skulle åt en dylik avdelning kunna anförtros att i fall av tvekan hos
polis- eller åklagaremyndigheter mottaga samt vidarebefordra undersökningsföremål
till rätt myndighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

I frågan huru anstaltens verksamhetsområde bör avgränsas
i förhållande till andra på området verksamma
institutioner gör landsfogden i Malmöhus län i huvudsak
följande uttalande.

Det vore av synnerlig vikt, att anstalten icke komme att ombesörja andra
utredningar än sådana, som den med sin expertis och tekniska utrustning
fullt behärskade, och framför allt att man icke underläte att till annan vetenskaplig
institution hänvisa utredningar, vartill den främmande institutionen
vore mera sakkunnig eller eljest mera lämpad, ty eljest skulle anstaltens
inrättande givetvis innebära en försämring av de nu förefintliga möjligheterna
till expertis. Stora fordringar på ej blott vetenskaplig skicklighet utan även
självständigt omdöme måste alltså ställas på institutionens föreståndare.

Av de uti betänkandet åberopade statistiska uppgifterna från den kriminaltekniska
verksamheten i Finland och Norge franninge, att skriftundersökningar
vore de oftast förekommande. Med bestämdhet torde kunna antagas
att så skulle bliva förhållandet även här. Erfarenheten visade emellertid, att
skriftexpertisen ännu icke nått en sådan utvecklingsgrad, att misstag vore
uteslutna; tvärtom hade även här i landet förekommit fall, da erkänt framstående
skriftexperter i samma sak kommit till motsatta resultat och att ett
bestämt skriftutlåtande bevisligen varit felaktigt. På grund därav kunde
möiligen föreligga vissa skäl till betänkligheter mot att dylika undersökningar
anförtroddes åt en officiell statsinstitution; utlåtandet finge ju härigenom
en officiell prägel, som garanterade dess riktighet, ehuru ett absolut riktigt
resultat av utredningen icke alltid kunde förväntas föreligga. Emellertid
torde denna olägenhet icke i och för sig böra motivera hinder för mstitutionen
att verkställa skriftundersökningar under förutsättning, dels att undersökningen
bedreves med skicklighet och noggrannhet och dels att bestämda
utlåtanden icke avgåves i andra fall än där resultatets riktighet vore absolut
viss.

Vidkommande spörsmålet vilka som skola äga påkalla anstaltsexpertisell
anser sig landsfogden i Malmöhus län icke kunna
dela överståthållarämbetets uppfattning, att enskilda personer eller enskilda
företag ej skulle äga påkalla biträde av den nya institutionen och fortsätter.

Ofta kunde i brottssaker, där allmän åklagare ej finge föra talan, finnas ett
berättigat intresse för enskild att erhålla sakkunnigt utlåtande, redan innan
han fattade beslut örn åtal, exempelvis vid skadegörelse å enskild egendom
eller för uppdagande genom skriftexpertis av anonyma författare av smädeskrifter.
I dylika fall kunde man icke rimligtvis förvänta, att den enskilde
skulle väcka talan örn ansvar mot den misstänkte gärningsmannen, innan han —
till undvikande av risken för rekonventionstalan — erhållit all den utredning
och bevisning, som ginge att anskaffa, vartill komme, att målsäganden
icke i förväg med bestämdhet kunde påräkna, att domstolen komme att i malet
besluta sakkunnigs (institutionens) yttrande. Till undvikande av eventuella
missbruk borde kunna uppdragas åt institutionens styrelse eller föreståndare
att pröva framställningar från enskilda örn kriminalexpertis. Bifölles en
dylik framställning, borde sökanden åläggas ställa säkerhet för kostnaderna
hos institutionen.

Ett liknande uttalande göres av landsfogden i Kronobergs län.

Mot förslaget att ersättning till anstalten skall utgå för
expertis, som lämnas enskilda målsägande, gör lands -

Kungl. Majus proposition nr 60

fogden i Kronobergs län en erinran under framhållande av, att polismyndigheterna
enligt praxis beträffande brott mot 19 kap. 20 § strafflagen (skade
görelse) brukat lämna den förfördelade bistånd med efterspaning av nidingar.
Det torde kunna ifrågasättas, anför landsfogden, örn icke av polismyndighet
begärd expertis även i sådant ärende borde lämnas utan avgift.

Olika uppfattningar hava gjort sig gällande rörande anstaltens administrativa
ställning.

Statskontoret uttalar, att — då den föreslagna anstalten vore avsedd att
helt bekostas av statsmedel — det enligt ämbetsverkets mening varit önskvärt,
örn anstalten kunnat erhålla karaktär av rent statlig anstalt i stället för att
inordnas under Stockholms stads polisdistrikt. Därigenom hade organisationen
kunnat vinna i enkelhet och klarhet, varjämte staten fått möjlighet att på ett
effektivare sätt ordna och kontrollera verksamheten. Av skäl, som i utredningen
framhållits, torde emellertid med nuvarande polisorganisation en
sådan anordning icke lämpligen låta sig genomföra.

En viss tveksamhet örn lämpligheten av anstaltens föreslagna anknytning
till Stockholms stads polisväsen kommer till synes i länsstyrelsens i Stockholms
län yttrande.

Enligt förslaget — yttrar länsstyrelsen — skulle, frånsett föreståndaren
och de två vetenskapligt utbildade tjänstemän, vilka skulle tillhöra den nya
institutionen, övrig för denna erforderlig manlig personal kommenderas dit
från Stockholms kriminalpoliskår. Förslaget gåve vidare vid handen, att den
nya institutionen vore avsedd att bliva en betydelsefull faktor i fråga örn
kriminalpolisens utbildning. Denna sistnämnda synpunkt vore enligt länsstyrelsens
mening synnerligen beaktansvärd, men det torde kunna ifrågasättas,
huruvida icke även kriminalpolismän från andra håll än Stockholm lämpligen
borde beredas tillgång till dessa utbildningsmöjligheter. Såsom förslaget
nu vore utformat, förefölle det länsstyrelsen, som örn det närmast skulle
komma att bereda fördelar åt Stockholms stads poliskår.

Yad som i överståthållarämbetets utredning föreslagits rörande den från
anstalten utsända per sona le ns ställning i förhållande
till den på platsen för en kriminalteknisk undersökning
förefintliga polisorganisationen har föranlett erinringar
från några håll.

Härutinnan yttrar landsfogden i Stockholms län i huvudsak följande.

Föreslagits hade, att den vid institutionen anställda personalen icke skulle
vid utförande av tjänsteuppdrag för bland annat polis- och åklagarmyndigheternas
räkning stå i något subordinationsförhållande till dessa. Såsom skäl
därför hade anförts, att därest institutionen inlemmades i den egentliga polisorganisationen,
skulle dess verksamhet för den stora allmänheten komma att
framstå såsom icke fullt objektiv och opartisk och dess utlåtanden icke tillerkännas
lika stort värde, som örn de avgivits av en fristående institution.

Enär det torde vara avsett, att institutionen skulle tillhandagå de olika
polismyndigheterna med bland annat kriminaltekniska experter för undersökning
av brottsplatserna vid inträffade förbrytelser, vore det lämpligast,
att de från institutionen rekvirerade kriminalexperterna ställdes under veder -

Kungl. Majus proposition nr 60.

börande polischefs befäl under den tid sagda personal stöde till dennes förfogande.
Det skäl, som anförts för den motsatta uppfattningen, torde knappast
vara bärande, då institutionens tjänstemän vid utförandet av till dem överlämnade
uppdrag torde ha att handla under tjänstemannaansvar. Då därtill komme,
att de jämväl inför domstol kunde avhöras såsom sakkunniga vittnen, torde
nog knappast deras verksamhet komma att framstå såsom icke fullt objektiv
och opartisk bara på den grund, att de skulle stå i subordinationsförhållande
till den för utredningen ansvarige polischefen.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser landsfogdens förslag förtjäna beaktande
men ifrågasätter, huruvida det icke kunde vara tillfyllest med en
bestämmelse, att experterna vid ifrågavarande tillfällen skulle stå till vederbörande
polischefs förfogande.

Beträffande styrelsens sammansättning framhåller landsfogden
i Örebro län vikten av att någon representant för landsortens polisintressen
bleve ledamot av styrelsen.

Statskontoret förmenar vidare, att föreståndaren för anstalten borde kunna
ingå såsom ledamot i styrelsen och — utan särskilt arvode — fullgöra de funktioner,
som tänkts skola ankomma på jourhavande ledamoten.

I fråga örn personalorganisationen vid anstalten hava i några
yttranden framförts erinringar eller önskemål.

Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar sålunda, att det förefölle länsstyrelsen
som örn — åtminstone till en början — befattningen såsom föreståndare för
anstalten kunde förenas med befattningen såsom föreståndare för avdelningen
för polisunderrättelser eller ock anordnas som en arvodesbefattning, vilken
omhänderhades av någon bland polisintendenterna i Stockholm.

Landsfogden i Malmöhus län framhåller vikten av att till institutionen
knytes åtminstone en vetenskapligt utbildad expert med verkligt framstående
skicklighet i kriminalteknik. Det kunde ifrågasättas, anmärker landsfogden,
huruvida en dylik kapacitet ginge att anskaffa för de löner, förslaget upptoge.
Under inga omständigheter borde emellertid denne sakkunnige i lönehänseende
placeras lägre än i lönegraden B 30 och till utmärkande av befattningens
vetenskapliga karaktär torde innehavaren böra erhålla professors titel.

Med avseende å föreståndarens för anstalten kompetens erinrar
landsfogden i Norrbottens län, att föreståndarens förnämsta uppgift
förvisso komme att bli ledningen, övervakningen och det vidare utvecklandet
av det kriminaltekniska arbetet inom anstalten. Såsom kompetensfordran för
denne syntes därför ovillkorligen böra uppställas såväl teoretisk som praktisk
utbildning i kriminalteknik.

Olika meningar hava i några yttranden gjort sig gällande rörande personalbehovet
vid anstalten.

I en av landsfogden i Södermanlands län åberopad promemoria av kriminalkommissarien
Axel Thour vid Stockholmspolisens kriminalavdelning göres
gällande, att den för anstalten beräknade personalen under inga förhållanden
skulle kunna fylla de uppgifter, som enligt förslaget skulle komma att åvila
densamma.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Länsstyrelsen i Södermanlands län delar nämnda uppfattning och anför
följande.

Av Överståthållarämbetet hade i dess utlåtande framförts den meningen, att
en ökning av den föreslagna personalstyrkan komme att visa sig erforderlig
inom en jämförelsevis begränsad tidrymd. Därtill komme emellertid, enligt
länsstyrelsens åsikt, att personalen enligt förslaget redan från början måste
anses otillräcklig för den händelse icke alltjämt de institutioner, som för
närvarande anlitades för utredningar i olika avseenden, fortfarande skulle i
avsevärd omfattning tagas i anspråk därför, något som väl endast skulle öka
nuvarande splittring och alltså väsentligt äventyra reformens syften. Därvid
finge särskilt framhållas, att i utlåtandet räknades med behov av »åtminstone»
två vetenskapligt utbildade tjänstemän. Detta antal syntes vara uppenbarligen
otillräckligt, för den händelse den tillämnade institutionen utan ur
allmänna synpunkter olämpligt dröjsmål skulle kunna bemästra icke osannolika
tillfälliga påfrestningar.

Å andra sidan förmenar landsfogden i Malmöhus län, att personalbehovet
snarare beräknats i över- än underkant. Därest denna uppfattning befunnes
riktig, torde blivande innehavare av åtminstone en del av befattningarna till
en början böra tillsättas på förordnande tillsvidare och sålunda göras till
ordinarie, allenast örn behovet motiverade deras kvarstående.

Frågan örn personalens löneställning har föranlett uttalanden av
allmänna civilförvaltningens lönenämnd — som begränsat sin granskning av
förslaget till detta ämne — och av statskontoret.

Lönenämnden anför i huvudsak följande.

Nämnden hade icke något att erinra mot de för befattningarna tilltänkta
lönegradsplaceringarna i och för sig. Emellertid ville nämnden framhålla, att
en direkt jämförelse mellan de lönebelopp, som angivits i den i ärendet
åberopade lönetablån, och motsvarande löner enligt avlöningsreglementet för
allmänna civilförvaltningen icke vore möjlig. Sålunda utginge dyrtidstilläggen
enligt förmånligare grunder vid kommunalförvaltningen än i statsförvaltningen.
Befattningshavarna i Stockholms stads tjänst hade icke att vidkännas
avdrag å lönen i anledning av tjänstepensionering, samtidigt som de i pensionshänseende
vore gynnsammare ställda än statstjänstemännen. Å andra sidan
finge framhållas, att de statliga befattningshavarna åtnjöte jämväl provisoriskt
dyrortstillägg och provisorisk avlöningsförstärkning. Huruvida motsvarande
förmåner vore avsedda att tillkomma de ifrågavarande tjänstemännen
vid kriminaltekniska laboratoriet framginge ej av utredningen. På
grund av angivna förhållanden syntes det nämnden svårt att göra något bestämt
uttalande rörande lämpligheten av de föreslagna lönebeloppen. Även örn
nämnden funnit önskvärt, att befattningshavarna vid kriminallaboratoriet
kommit i åtnjutande av samma avlöningsförmåner, som skulle utgått till dem,
därest de varit anställda i statens tjänst, hade nämnden dock icke ansett sig
böra framställa någon erinran mot förslaget i förevarande avseenden.

Statskontoret anför liknande synpunkter som de av lönenämnden angivna,
beträffande svårigheten att göra jämförelser mellan de statliga och de kommunala
befattningshavarnas förmåner i fråga örn dyrtidstillägg och pensionering.
I övrigt anser sig ämbetsverket icke böra göra någon erinran mot förslaget
i denna del, därvid dock samtidigt framhålles, att ämbetsverket i avsak -

Kungl. Majus proposition nr 60.

nåd av närmare upplysningar om kompetensfordringar och arbetsuppgifter
för den vetenskapligt utbildade personalen icke kunnat bilda sig någon säker
uppfattning i berörda hänseende vad angår sagda personal.

Landsfiskalsföreningens hemställan örn utökning av upplagan av
tidningen »Polisunderrättelser», har så gott som undantagslöst
tillstyrkts av de myndigheter, som yttrat sig i detta ämne. Landsfogden i
Örebro län anser sig dock böra erinra, att tidningen icke torde vara oundgängligen
erforderlig för en del extra fjärdingsmän, vilka så gott som uteslutande
sysslade med restindrivningsgöromål.

Vissa betänkligheter mot en sådan utökning av tidningens upplaga hava
dock anförts i en till socialdepartementet den 14 december 1938 ingiven
promemoria av överdirektören vid fångvårdsstyrelsen H. Göransson. Däri
anföres bland annat följande.

Medan tidningen »Polisunderrättelser» från början avsåg att innehålla
uppgifter rörande i första hand för den allmänna säkerheten vådliga personer,
tenderade tidningen numera att bliva ett så fullständigt register som möjligt
beträffande personer, som beginge brott. Som exempel därpå kunde nämnas,
att tidningen under avd. C innehölle meddelanden angående personer, som
ådömts straff; och det förekomme därvid notiser även örn straff för tämligen
obetydliga brott ävensom örn villkorliga domar. Avd. D meddelade detaljerade
uppgifter angående personer, som efter urbota straff frigivits från fångvårdsanstalt.

Att en dylik central registrering kunde vara till nytta för vissa polismyndigheter
vore tydligt. Å andra sidan finge det icke förbises, att åtskilliga polismän
i exempelvis fjärdingsmans ställning, torde hava föga gagn av andra uppgifter
än dem, som avsåge efterlysningar och avlysningar av personer och
egendom. Man kunde också med fog göra gällande, att det icke vore lämpligt
att i alltför stora upplagor sprida en tidning, som innehölle uppgifter örn
meddelade domar och avtjänade straff. Särskilt när tidningen distribuerades
till polismän utan egentliga expeditionslokaler, förelåge risk för att den kunde
åtkommas av obehöriga. I detta sammanhang finge framhållas den stränga
sekretess, som till skydd för den enskilde enligt lag omgåve det hos fångvårdsstyrelsen
förda straffregistret, där personuppgifterna i huvudsak vore identiska
med notiserna i »Polisunderrättelser».

Förslaget att utsträcka distributionen av »Polisunderrättelser» till samtliga
fjärdingsmän, ordinarie och extra, vore ur nu anförda synpunkter ägnat att
ingiva betänkligheter. Innan en sådan åtgärd vidtoges, syntes ånyo böra övervägas,
örn densamma med de kommunikationer, som funnes, verkligen vore
behövlig. Skulle emellertid tryckta underrättelser till, bland andra, samtliga
fjärdingsmän visa sig erforderliga, torde dessa i så fall böra inskränkas till
att innehålla efterlysningar och avlysningar av personer och egendom, vissa
upplysningar om körkort, avflyttningsförbud och dylikt. Att i dessa underrättelser
redovisa meddelade domar, avtjänade straff och dylikt syntes däremot
obehövligt. Skulle en fjärdingsman i något fall behöva en upplysning därom,
borde han kunna erhålla denna hos t. ex. landsfiskalen. Till åklagare, landsfiskaler
och vissa andra polismyndigheter skulle enligt denna plan alltjämt
utsändas underrättelser med i huvudsak samma innehåll som nuvarande
»Polisunderrättelser». Antalet personer, som erhölle dessa fylligare underrättelser,
torde emellertid kunna inskränkas.

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 sami. Nr 60.

251)7 38 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Över innehållet i förenämnda promemoria har Överståthållarämbetet i skrivelse
den 28 december 1938 avgivit utlåtande, därvid ämbetet bifogat yttranden
från t. f. kriminalpolisintendenten M. Lundquist och kriminalkommissarien
A. Thour, vilken sistnämnde anför i huvudsak följande.

Det hade framhållits i remitterade promemorian, att »Polisunderrättelser»
tenderade att bliva ett fullständigt register beträffande personer, som beginge
brott, och tidningens C- och D-notiser hade fått tjäna som exempel. Polismyndigheterna
skulle egentligen, tvärt emot vad nu vore fallet, mer använda
C-notiserna, så att varje åklagare, som skulle besluta om kvarhållning eller
häktning, redan därförut kunde bilda sig en uppfattning örn den person, mot
vilken polisen redan vidtagit tvångsåtgärd. Vid alla dessa tillfällen funnes
intet straffregisterutdrag tillgängligt. För såväl åklagaren som polisen vore
vetskapen örn en persons föregående oftast till nytta för vederbörande person
själv. — — — Gentemot den i promemorian uttalade uppfattningen, att
endast vissa polismyndigheter kunde hava nytta av en central registrering,
men att åtskilliga fjärdingsmän hade föga gagn av andra uppgifter än efterlysningar
och avlysningar beträffande personer och egendom, kunde anföras,
att för en person, som använde »Polisunderrättelser» endast som ett personregister,
kunde det synas- onödigt, att taga in notiser av mindre vikt.
För polismannen däremot, som förstode att rätt läsa »Polisunderrättelser»,
kunde en obetydlig notis giva uppslag till andra brotts upptäckande och
beivrande. Polismannen finge icke läsa »Polisunderrättelser» på samma sätt
som andra handlingar, vilka lades åt sidan, sedan det aktuella uttagits.
Ingen handling användes dagligen så flitigt i landet som »Polisunderrättelser»,
och detta gällde icke allenast de senast utkomna numren av
tidningen utan lika mycket hela upplagan för flera år tillbaka. En C-notis,
även örn den innehölle det som kunde synas obetydligt, ja till och med småaktigt,
kunde mången gång fria en person för misstankar örn brottslig gärning,
och samtidigt bespara polisen onödigt arbete och kostnader. Samma vore förhållandet
med D-notiserna. Det vore av stor vikt för polisen att genast i
»Polisunderrättelser» kunna se, örn en person varit på fri fot någon viss tid,
eller örn vederbörande avtjänat straff. Nyttan med ett så utomordentligt hjälpmedel,
som »Polisunderrättelser» i verkligheten vore, kunde endast uppskattas
av dem, som dagligen måste använda sig av detsamma.

Däremot torde den anmärkningen, att tidningen sändes till fjärdingsmän,
som icke hade tjänstelokal, utan måste förvara tidningen i bostaden, där
obehöriga kunde taga del av innehållet, äga ett visst berättigande. Dittills
hade dock, såvitt känt vore, intet missbruk försports. Emellertid komme även
denna risk att så småningom bortfalla. Bedan nu hade det nämligen uppförts
många polisstationer ute på landsbygden, varför »Polisunderrättelser» endast
behövde sända ett exemplar av tidningen till polisstationen, där den vore tillgänglig
för samtliga fjärdingsmän i de polisdistrikt, som hade gemensam polisstation.
I regel funnes en fjärdingsman bosatt på den ort, där polisstationen
uppförts. Däremot torde det i fortsättningen bliva nödvändigt, att fjärdingsmännen
i de nordligaste länen finge förvara tidningen i bostaden. Numera vore

tidningen dessutom stämplad »Hemlig».---I detta sammanhang finge

slutligen anföras, att örn en central spaningsregistratur komme till stånd, torde
de nuvarande kostnaderna för »Polisunderrättelser» kunna betydligt nedbringas.
Därjämte skulle även risken för ett obehörigt blottande av tidningens
innehåll komma att minskas.

Polisintendenten Lundquist gör i ämnet följande huvudsakliga uttalande.

På sätt framginge av Thours promemoria, syntes fjärdingsmännen hava
ett visst intresse av att äga tillgång till »Polisunderrättelser» i dess helhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

De skäl, som i remitterade skrivelsen anförts mot att tillhandahålla varje
fjärdingsman tidningen i obeskuret skick, syntes visserligen vara beaktansvärda
men dock icke äga avgörande betydelse. Ur kostnadssynpunkt torde
remitterade förslaget icke innebära några ijämnvärda besparingar för statsverket,
då ju tryckning av tidningen i två särskilda upplagor i och för sig
torde medföra vissa merkostnader, måhända svarande mot den minskning i
utgifterna för tidningen, som föranleddes av att dess större upplaga kunde
hållas inom vissa trängre gränser. Någon ens approximativ kostnadsberäkning
därutinnan hade emellertid på grund av ärendets brådskande natur icke kunnat
verkställas. På grund därav talade övervägande skäl mot remitterade förslagets
genomförande.

Det vore dock att märka, att tidningen »Polisunderrättelsers» innehåll i
viss mån vore beroende av vilka hjälpmedel, som i övrigt stöde polismyndigheterna
till buds för erhållande av upplysningar i de avseenden, som här
bomme i fråga. Det vore att hoppas, att ytterligare dylika hjälpmedel bomme
att tillskapas i och under den tilltänkta kriminaltekniska anstaltens inrättande.
Sålunda vore det önskvärt, att vid nämnda anstalt kunde föras, bland andra,
dels ett allmänt spaningsregister, avseende samtliga i Sverige för brott efterlysta
personer, och dels ett fångregister, som vid varje tidpunkt lämnade upplysning
örn huruvida en brottsling vore på fri fot eller ej. I händelse dessa
önskemål realiserades, torde de delar av »Polisunderrättelser», som innehölle
efterlysningar, avlysningar och uppgift örn frigivna kunna, örn icke utgå, så
dock väsentligen nedbringas i omfattning. Enahanda torde förhållandet i viss
mån vara i fråga örn »C-notiserna», d. v. s. det avsnitt av »Polisunderrättelser»,
som omfattade diverse upplysningar av skiftande innehåll, såsom utgången av
anställda åtal, underrättelser, avseende att leda till upptäckande av begånget
brott, m. m.

Då således frågan örn »Polisunderrättelsers» utformning och storleken av
dess upplaga i viss mån torde bliva beroende av den nämnda anstaltens slutliga
organisation och arbetssätt, syntes med bedömande av frågan kunna tills
vidare anstå.

I sitt utlåtande anmärker Överståthållarämbetet, att behovet för varje
fjärdingsman å landsbygden av att erhålla »Polisunderrättelser» i dess nuvarande
skick i viss mån undandroge sig ämbetets bedömande, vilket jämväl
gällde beträffande de ifrågasatta svårigheterna att skydda tidningens sekretess,
så att den icke bomme i händerna på obehöriga eller dess innehåll i övrigt
spredes och blottställde i tidningen förekommande personer. Ämbetet understryker
emellertid de av kommissarien Thour framförda synpunkterna, vilka
ämbetet anser vara värda beaktande i detta hänseende. Ämbetet åberopar
vidare det utav ämbetet i dess skrivelse den 29 september 1937 framhållna
skälet, att en utsträckning i föreslagen grad av utdelandet av tidningen kraftigt
förordats av landsbygdens polischefer, vilket skäl enligt ämbetets mening
torde överväga de i remitterade promemorian framförda synpunkterna. På
grund därav har ämbetet ansett sig böra vidhålla sitt tidigare avgivna förslag,
därvid ämbetet dock samtidigt påpekat det av kriminalpolisintendenten
Lundquist anmärkta sambandet mellan frågan örn »Polisunderrättelsers» utformning
och storleken av dess upplaga samt den ifrågasatta kriminaltekniska
anstaltens slutliga organisation, särskilt sedd med hänsyn till uppläggandet av
ett för hela riket gällande spanings- och fångregister.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Departementschefen.

Sedan länge hava yrkanden på inrättande av en statlig anstalt, avsedd för
kriminaltekniska undersökningar, framställts från olika håll inom polis- och
åklagareväsendet. Frågan var senast föremål för Kungl. Maj:ts prövning
i samband med de allmänna överväganden, som ledde till statspolisorganisationens
införande år 1932, ehuru i saken förebragt utredning
gav vid handen, att behov av en dylik anstalt för det dåvarande
icke förelåg. Genom den nu av Överståthållarämbetet framlagda förnyade
utredningen och vad som vid remissbehandlingen av densamma
anförts har emellertid ärendet kommit i ett förändrat läge. Det ligger för övrigt
i sakens natur, att motiven för en sådan anstalts inrättande vinna i styrka i
samma mån som kriminalpolisorganisationen förstärkes och utbygges och
polispersonalen genom förbättrade utbildnings- eller andra möjligheter sättes
i tillfälle att utnyttja de metoder, som genom utvecklingen på området erbjuda
sig. Känt är ock, att kriminalpolisarbetet under de senaste årtiondena blivit
alltmer tekniskt betonat och förutsätter tillgång till såväl specialiserad
apparatur som specialutbildad personal.

Fråga framställer sig då, huruvida det kriminaltekniska utredningsarbetet
är så väl tillgodosett som mot bakgrunden av vad jag här framhållit är önskvärt.
Yad fältarbetet angår, torde detta i allmänhet bedrivas tillfredsställande,
även örn det ännu på sina håll brister i detta avseende. Beträffande
landsbygden har numera för statspolisen fullt modern kriminalteknisk utrustning
för brottsplatsundersökningar anskaffats, och statspolisens personal
har genom ett flertal kurser utbildats för kriminaltekniska uppgifter. Anmärkas
må emellertid, att statspolisens kriminalavdelningar i huvudsak blott
medhinna mera kvalificerade brottsutredningar. Åtskilliga utredningar måste
alltså fortfarande handhavas av den lokala polisen. I de största städerna
finnas väl i regeln vid kriminalpolisen särskilda tekniska avdelningar, som
äro tillfyllest för de områden, inom vilka dessa städers kriminalpolis arbetar.
I de medelstora och mindre städerna lär detta endast i mera begränsad utsträckning
vara fallet. Och förhållandet torde vara enahanda beträffande sådana
utredningar på landsbygden, som icke utföras av statspolisen.

Vidkommande en annan väsentlig sida av det kriminaltekniska arbetet, nämligen
det mera specialiserade laboratoriearbetet, bedrives detta, såsom i utredningen
utförligt framhållits, i endast obetydlig utsträckning av kriminalpolisen
själv utan i stället av olika sakkunniginstitutioner, av vilka statens
rättskemiska laboratorium och statens provningsanstalt särskilt må nämnas.
Den förstnämnda anstalten utför blodundersökningar m. ra., den senare olika
slags spårundersökningar. Dessa för sitt egentliga ändamål välutrustade institutioner
lära emellertid i vissa hänseenden sakna apparatur, personal och
erfarenhet för verkställande av åtskilliga kriminaltekniska undersökningar.
Därtill kommer, att andra olägenheter framhållits vara förbundna med
laboratoriearbetets fördelning å skilda institutioner. En sadan olägenhet har
anmärkts ligga däri, att den enskilde åklagaren eller undersökningsledaren
själv måste avgöra, vilken institution som lämpligen skall tagas i anspråk
för en viss undersökning, ett avgörande varom många gånger tvekan kan råda.

Kungl. Majus proposition nr 60.

Den nu lämnade redogörelsen för de möjligheter till erhållande av kriminalteknisk
expertis, som för närvarande stå vår kriminalpolisorganisation till
buds, synes mig giva vid handen, att organisationen i detta avseende icke är
tillfredsställande. Att uppnå förbättrade möjligheter härutinnan framstår
förvisso som en angelägenhet av största betydelse.

Överståthållarämbetet har vid sin utredning haft att överväga, huru föreliggande
brister lämpligen skulle kunna undanröjas. Två utvägar hava därvid
ingående prövats. Antingen kunde man tänka sig en utbyggnad av den på
kriminaltekniska undersökningar riktade verksamhet, som nu bedrives vid
vissa statliga institutioner, eller också tillskapa en helt ny institution, avsedd
enbart för kriminaltekniska undersökningar, vilka för polismyndigheternas
del skulle vara kostnadsfria. Förstnämnda utväg avböjes emellertid av ämbetet,
i huvudsak av det skälet, att den icke skulle erbjuda tillfredsställande
möjlighet till intim samverkan mellan kriminalpolisverksamhetens
olika grenar samt ej heller för polis- och åklagarmyndigheterna undanröja
svårigheten att bestämma, vid vilken institution den i varje fall erforderliga
kriminaltekniska expertisen skulle kunna erhållas. Även behovet av en
effektiviserad undervisning i kriminalteknik skulle enligt ämbetet genom en
dylik anordning bliva mindre väl tillgodosett än å en central institution.
Överståthållarämbetet har av dessa skäl förordat inrättandet av en särskild,
under enhetlig ledning stående anstalt, avsedd uteslutande för kriminaltekniska
undersökningar.

För egen del finner jag behovet av ett dylikt centralt organ för utredning
av olika slags brott ådagalagt genom den nu verkställda utredningen
och de däröver avgivna yttrandena. Yad som i ärendet anförts till
stöd för inrättande av en dylik anstalt kan jag i allt väsentligt biträda. Utöver
de olägenheter, som angivits vara förbundna med det kriminaltekniska laboratoriearbetets
nuvarande uppdelning på olika institutioner, synes mig böra
beaktas, att de alltmer specialiserade kriminaltekniska laboratoriemetoderna
erfordra en särskild anstalt för att kunna effektivt utnyttjas. Härvid
vill jag särskilt framhålla, att nödig beredskap beträffande olika
former av brott mot rikets säkerhet kräver tillgång till personal och
tekniska resurser, som icke lära kunna tillhandahållas i annan ordning. Vid
sidan av föreliggande praktiska utredningsuppgifter skulle samtidigt ett betydelsefullt
utbildningskrav kunna tillgodoses genom organiserat samarbete
med statens polisskola i Stockholm.

På grund av vad jag sålunda anfört förordar jag, att en central kriminalteknisk
anstalt snarast kommer till stånd.

Beträffande de med en sådan anstalts verksamhetsområde sammanhängande
spörsmålen biträder jag utredningens förslag såväl vad angår
avgränsningen av verksamhetsområdet som beträffande de föreslagna arbetsuppgifterna.
Vad jag inledningsvis anfört i sistnämnda hänseende står i god
överensstämmelse med förslagets allmänna inriktning. Förenämnda gränsdragning
i förhållande till andra institutioner har bestämts sålunda, att undersökningar,
vilka falla inom eller tangera den medicinska vetenskapen, i allt väsent -

Kungl. Majus proposition nr 60.

ligt skola liksom hittills utföras å redan befintlig statlig institution. I övrigt
skall gränsdragningen ske från fall till fall, så att den anstalt, som för en viss
uppgift är bäst utrustad med apparatur och representerar den större sakkunskapen,
anförtros undersökningen. Den nya anstalten får sålunda tillika
uppgiften av en »clearingcentral», å vilken det ankommer att bestämma, varifrån
expertis skall i de särskilda fallen förvärvas.

Förslaget innebär vidare, att den ifrågasatta anstalten skulle övertaga
de uppgifter, som för närvarande tillkomma tvenne i anslutning till Stockholms
polisdistrikt organiserade avdelningar, inrättade för hela rikets polisväsende,
nämligen centralbyrån för fingeravtryck och tidningen
Polis under rättelser. Uppslaget har mötts med så gott som oreserverad
tillstyrkan i de avgivna yttrandena. Även jag finner detta förslag ägnat
att medföra bestämda praktiska fördelar och förordar alltså, att dessa båda
arbetsuppgifter övertagas av den nya anstalten. Av enahanda skäl finner jag
lika med utredningen, att den nya institutionen jämväl bör handhava de
centrala register, som nu föras vid statsjrolisavdelningen i Stockholm.
Slutligen tillstyrker jag, att överenskommelse mellan Kungl. Maj:t och Stockholms
stad kommer till stånd därom, att de undersökningar, som nu utföras
å stockholmspolisens signalementskontor, i framtiden verkställas av anstalten
mot det att staden därför lämnar viss ersättning. Till frågan örn denna ersättning
återkommer jag senare.

I utredningen förutsättes ytterligare, att anstaltens personal skall kunna
anlitas för brottsplatsundersökningar ute i orterna, i den mån därför erforderlig
kriminalteknisk expertis icke finnes att tillgå hos de lokala polismyndigheterna.
Efter min mening är det knappast troligt, att sådana undersökningar
mera allmänt kunna komma till utförande i denna ordning. Som regel lär det
få ankomma på ortspolisen att företaga dylika undersökningar och tillvarataga
erforderligt material samt insända detta till anstalten för undersökning och
utlåtande. Endast vid brottsfall av särskilt svårutredd karaktär synes man
böra i fall av behov räkna med omedelbar medverkan vid fältarbetet från anstaltens
sida.

Med utgångspunkt från det av mig nu anförda rörande den föreslagna
anstaltens arbetsuppgifter anser jag mig i fråga örn de allmänna grunderna
för anstaltens organisation kunna i princip biträda vad
förslaget därutinnan innehåller, ehuru vissa förenklingar vid desammas
genomförande lära böra vidtagas. Efter min mening bör det egentliga undersökningsarbetet
av teknisk natur tillkomma anstaltens laboratorieavdelning —-utredningens tekniska avdelning. Övriga anstalten tillkommande uppgifter
synas med fördel kunna sammanföras till en avdelning, lämpligen benämnd
registraturavdelningen. Denna skulle alltså komma att innesluta de i utredningen
upptagna signalements- och registraturavdelningarna samt avdelningen
för polisunderrättelser. Därjämte skulle för anstalten i dess helhet
avses nödig kanslipersonal. Jag återkommer till organisationsfrågan, sedan
jag i det följande tagit ståndpunkt till vissa spörsmål av principiell innebörd.

Till en början vill jag därvid uppmärksamma frågorna, vilka som

Kungl. Majus proposition nr 60.

skola äga påkalla biträde av den nya anstalten samt i
vilken utsträckning sådant biträde skall lämnas mot
vederlag. I förstnämnda hänseende innebär förslaget, att expertis skall
tillhandahållas i främsta rummet på begäran av polis- och åklagarmyndighet
samt av domstolar ävensom eljest på anmodan av offentlig myndighet. Häremot
har jag intet att invända. Jag förutsätter därvid, att anstalten icke skall
utföra undersökningar i andra fall än då fråga är örn brott eller förseelse.
Däremot finner jag, i anslutning till vad som från vissa håll uttalats, mindre
lämpligt att generellt omöjliggöra för den enskilde att, innan en sak anhängiggjorts
vid domstol, anlita anstalten. Vid utfärdande av en blivande instruktion
för anstalten torde få upptagas frågan vem som skall avgöra, huruvida
uppdrag från enskild person skall kunna mottagas eller icke; till synes bör
detta ankomma å föreståndaren.

Yad den med expertisens anlitande sammanhängande vederlagsfrågan angår,
synas mig icke tillräckliga skäl hava förebragts för den på något håll hävdade
meningen, att expertis i mål, däri endast målsägare kan föra talan, skulle i
visst fall böra lämnas utan ersättning. Jag förordar, att anlitandet av
anstalten icke bör vara förenat med kostnader i andra fall, än då framställning
gjorts av enskild person rörande sak, som ännu icke blivit vid
domstol anhängiggjord, samt av domstol i mål, däri endast målsägare får föra
talan. I sistnämnda fall torde ersättning böra utgå till anstalten jämlikt de
grunder, som äro fastställda i lagen den 7 juni 1934 örn bevisning genom sakkunnig.

I detta sammanhang uppställer sig spörsmålet, huruvida anstaltens tjänstemän
skola äga rätt att utom tjänsten -—- såsom enskilt uppdrag — utföra
kriminaltekniska undersökningar. Starka lämplighetsskäl tala emellertid mot
ett sådant medgivande. I denna del biträder jag därför förslagets avböjande
ståndpunkt.

Jag kommer så till det betydelsefulla spörsmålet örn anstaltens
administrativa ställning.

I detta avseende har föreslagits, att anstalten skulle såsom en för hela
rikets polisväsende gemensam anordning hänföras till Stockholms polisdistrikt
men helt bekostas av statsmedel. I övrigt skulle anstalten enligt
förslaget intaga en fullt självständig ställning; av betydelse vore sålunda, att
den icke till anstaltens uppdragsgivare komme i något subordinationsförhållande.
Att göra anstalten till en statlig institution borde däremot icke
ifrågakomma. Förutom vissa formella hinder av legislativ natur, som förmenades
föreligga häremot, kunde efter överståthållarämbetets mening även
sakskäl göras gällande mot en sådan anordning. Större möjlighet att förvärva
särskilt de för undersökning å brottsplatserna lämpligaste arbetskrafterna
skulle sålunda öppnas, om personalbehovet tillgodosåges från stockholmspolisen,
liksom också det kommenderingsförfarande, som därvid avsåges anlitat,
skulle förebygga, att för anstalten skulle uppstå svårigheter att utbyta
befattningshavare därstädes, som befunnes icke besitta full lämplighet för
tjänstgöringen ifråga.

Kungl. Maj. ts proposition nr 60.

Överståthållarämbetets ståndpunkt har i huvudsak lämnats utan erinran
i de avgivna yttrandena. Från statskontorets sida har dock uttalats önskvärdheten
av att anstalten i stället för att inordnas under Stockholms polisdistrikt
erhölle karaktären av en helt statlig institution. Till stöd därför har statskontoret
anfört, att organisationen komme att vinna i enkelhet och klarhet,
varjämte staten skulle få möjlighet att på ett effektivare sätt ordna och
kontrollera den vid anstalten utövade verksamheten. Från vissa andra håll har
kritik ur en annan synpunkt kommit förslaget till del. Sålunda har länsstyrelsen
i Stockholms län givit uttryck åt den uppfattningen, att anstalten i
sitt tilltänkta förhållande till Stockholms polisdistrikt närmast skulle komma
att bereda fördelar åt huvudstadens poliskår.

För min del ansluter jag mig obetingat till statskontorets ståndpunkt
i förevarande fråga. Yad av Överståthållarämbetet anförts såsom skäl för
den av ämbetet föreslagna ordningen, kan jag icke finna avgörande. Jag vill
erinra, att Kungl. Majit nyligen i ett analogt fall, där frågeställningen var
densamma som i det här förevarande, nämligen i samband med frågan örn
polisskolans i Stockholm nyorganisation (prop. nr 219 till 1938 års riksdag)
föreslagit ett upplösande av skolans tidigare samband med Stockholms
polisdistrikt och dess anordnande som en helt statlig institution. Förenämnda
proposition blev av riksdagen bifallen. De principiella och praktiska skäl,
som, enligt vad min företrädare i ämbetet anförde till statsrådsprotokollet i
berörda ärende, talade för ett förstatligande av polisskolan, synas mig med
samma styrka kunna göras gällande jämväl i det nu föreliggande. Och jag
måste betrakta det som en bestämd vinst, att en sådan anordning bereder
möjlighet för specialutbildade polismän även från andra orter än Stockholm att
i tävlan med polismän från huvudstaden erhålla anställning vid anstalten.
För övrigt synes det mig välbetänkt, att här avsedda befattningar vid
anstalten icke hållas öppna enbart för polismän utan jämväl för personer
utom polisväsendet, vilka genom tidigare tjänstgöring eller utbildning
— exempelvis vid något av de inledningsvis nämnda laboratorierna
— kunna tillföra anstalten önskvärd sakkunskap. Jag finner mig alltså böra
förorda, att den föreslagna anstalten organiseras som en fristående statlig
institution, fullt självständig i förhållande till polisorganisationen i övrigt.
För att förekomma kompetenskonflikter mellan den personal, som eventuellt
utsändes till en brottsplats för undersökning, och vederbörande lokala polischef,
synas instruktionsvis bestämmelser böra meddelas, att förenämnda personal
vid sådana tillfällen skall stå till den lokala polischefens förfogande.

Vidkommande anstaltens organisation i övrigt ansluter jag mig till förslaget,
att anstalten skall stå under inseende av en styrelse, inneslutande
representanter för de av anstaltens verksamhet berörda intressena.
Styrelsens sammansättning och åligganden torde få ankomma på Kungl.
Majit att bestämma. Jag tillstyrker vidare, att närmast under styrelsen chefskapet
för anstalten handhaves av en särskild föreståndare. Beträffande
den sistnämndes kompetens delar jag den åsikt, som kommit till uttryck
i professor Wolffs till utredningsprotokollet antecknade särskilda mening,

Kungl. Majus proposition nr 60.

att såsom kompetensfordran bör uppställas fullgod utbildning i kriminalteknik,
i analogi med vad som i respektive instruktioner är stadgat för föreståndarna
för statens rättskemiska laboratorium och statens veterinärbakteriologiska
anstalt.

Anstalten synes böra benämnas statens kriminaltekniska anstalt. Verksamheten
vid densamma torde kunna påbörjas i viss utsträckning den 1 oktober
1939.

Jag övergår härefter till frågan örn anstaltens personalorganisation.

Beträffande förslaget i denna del hava, på sätt av den förut lämnade redogörelsen
framgår, inga väsentliga invändningar framkommit. I några yttranden
har dock kritik riktats mot det föreslagna personalbeståndet vid anstalten.
För egen del har jag kommit till den övertygelsen, att det i förslaget angivna
personalbeståndet, uppgående till 31 personer, kan något begränsas, intill
dess närmare erfarenhet vunnits rörande anstaltens arbete. Sålunda synes
till en början det för signalementsarbetet föreslagna antalet av 3 kriminalkonstaplar
kunna minskas till 2. Vidare torde den för redigeringen av polisunderrättelser
föreslagna föreståndaren i kriminalöverkonstapels grad jämväl
kunna tjänstgöra såsom ledare för registerföringen, i följd varav för sistnämnda
uppgift icke komme att föreligga behov av den där föreslagna kriminalöverkonstapelstjänsten.
Å kansliet slutligen synes den föreslagna kontoristtjänsten
kunna utgå.

I fråga om vissa av de föreslagna befattningarna lärer man med hänsyn till
arten av de arbetsuppgifter, som skola åvila innehavarna, böra välja andra
beteckningar. Jag vill därutinnan erinra örn att jag i det föregående uttalat,
att jämväl personer utom polisväsendet böra kunna komma i åtanke för sådan
befattning, som enligt förslaget förutsatts uteslutande skola tillkomma polismän
i kriminalöverkonstapels eller kriminalkonstapels tjänstegrad. Ifrågavarande
befattningar torde lämpligen böra benämnas förste assistent respektive
assistent. I analogi härmed synes den för registraturavdelningen avsedda
föreståndaren, som enligt förslaget skulle erhålla tjänstegrad såsom kriminalkommissarie,
böra benämnas avdelningsföreståndare. Den i förslaget såsom
assistent betecknade vetenskapligt utbildade tjänstemannen å laboratorieavdelningen
lärer böra benämnas laboratorieassistent.

Till registrator vid kansliet har ifrågasatts en manlig befattningshavare i
kriminalkonstapels grad. Jag kan icke finna lämpligt att för hithörande uppgifter
anlita en person med så specialiserad utbildning. Befattningen torde
enligt min mening böra upptagas som en kansliskrivartjänst. Vid besättandet
av densamma lär jämväl kvinnlig befattningshavare kunna ifrågakomma.

Jag övergår nu till att taga ståndpunkt till de olika befattningshavarnas
löneställning. I denna del har förslaget icke mött några
egentliga erinringar. För egen del har jag dock funnit anledning att, med hänsyn
bland annat till vad jag anfört rörande anstaltens administrativa ställning,
i åtskilliga hänseenden frångå utredningens förslag i denna del. Jag vill där -

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

vid som en allmän anmärkning förutskicka, att jag vid bedömandet av här uppkomna
lönefrågor tillämpar det av 1938 års riksdag antagna nya civila lönereglementet
för statens ordinarie tjänstemän ävensom de föreslagna lönebestämmelserna
för statens icke-ordinarie personal.

Föreståndaren för anstalten bör av Kungl. Maj:t utnämnas å tjänsten och,
såsom förslaget förordar, placeras i 30:e lönegraden. Laboratorn synes i enlighet
med förslaget böra erhålla placering såsom ordinarie befattningshavare
i 26:e lönegraden. Befattningen såsom laboratorieassistent synes såsom föreslagits
böra inrättas som en arvodestjänst; arvodet bör dock enligt mitt förmenande
sättas till 5,100 kronor. Å detsamma torde dyrtidstillägg ej böra utgå.

Anställningsformen för de av mig såsom förste assistenter och assistenter
betecknade befattningshavarna bör bliva sådan, att rättelse i händelse av
olämpligt personval icke omöjliggöres eller över hövan försvåras. I detta
syfte böra nämnda befattningar erhålla karaktär av arvodestjänster, vilkas
innehavare efter ansökning förordnas av styrelsen tills vidare för viss tid,
förslagsvis högst 3 år i sänder. Ersättningen till dem bör följaktligen utgå
i form av arsarvode. Vidkommande storleken av sådant arvode förordar jag,
att arvode till förste assistent fastställes till 8,300 kronor och till assistent
till 7,000 kronor. Å dessa arvoden böra dyrtidstillägg icke utgå. För jämförelses
skull vill jag erinra, att de totala löneförmånerna (inberäknat beklädnadsbidrag,
rörligt tillägg och vissa ersättningar för utgifter i tjänsten m. m.)
till överkonstapel och kriminalkonstapel i Stockholm för närvarande utgå
med till överkonstapel lägst 6,889 kronor 80 öre och högst 8,295 kronor 36 öre
samt till kriminalkonstapel lägst 5,724 kronor 60 öre och högst 6,923 kronor
40 öre.

I övrigt torde följande förändringar böra vidtagas i förslaget. Det
å laboratorieavdelningen placerade verkstadsbiträdet synes — med hänsyn
till vikten att för denna tjänst erhålla en kvalificerad innehavare
— böra erhålla extra ordinarie anställning i 7:e lönegraden. För redigeringen
av polisunderrättelser skola enligt förslaget avses ett kanslibiträde och två
kontorsbiträden. Behovet av dessa befattningshavare finner jag styrkt. Kanslibiträdet
synes tills vidare böra placeras som extra ordinarie i 7:e lönegraden.
Såsom extra ordinarie i 4:e lönegraden föreslår jag vidare ett
av kontorsbiträdena, medan det andra av dessa biträden synes kunna omedelbart
inordnas såsom ordinarie i samma lönegrad.

Vidkommande tjänsten som avdelningsföreståndare å registraturavdelningen
torde densamma böra upptagas som extra ordinarie, därvid lägre löneställning
än i 26:e lönegraden lämpligen icke bör ifrågakomma. Under en
övergångstid torde dock denna extra ordinarie befattning böra vakanssättas.
Jag utgår nämligen från att ifrågavarande tjänst såsom avdelningsföreståndare
till en början skall komma att upprätthållas av den nuvarande föreståndaren
för centralbyrån för fingeravtryck, intill dess han såsom ordinarie befattningshavare
vid Stockholms poliskår (i kriminalkommissaries tjänsteställning)
efter uppnådda 60 levnadsår inträder i rätten till pension den 1
juli 1941. Erinras må, att avlöningen till föreståndaren för centralbyrån

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

för närvarande bestrides av medel, som statsverket från förslagsanslaget till
gottgörelse till vissa polisdistrikt för ombesörjande av särskilda anordningar
för polisväsendet i dess helhet m. m. utanordna!’ till Stockholms stad för
uppehållande av den nämnda byråns verksamhet. Vid angivna förhållanden
synes mig lämpligt, att Stockholms stad — i samma ordning som hittills -—
gottgöres kostnaden för bestridande av hans avlöning och andra till honom
utgående förmåner för den tid, varunder han intill inträdande pensionsålder
hänvisas att tjänstgöra som avdelningsföreståndare vid den kriminaltekniska
anstalten, i vilken centralbyrån för fingeravtryck ju avses komma att inordnas.
Härav följer, att lönen till avdelningsföreståndartjänsten tills vidare ej skall
bestridas från avlöningsanslaget till anstalten utan från det nyssnämnda
förslagsanslaget till gottgörelse till vissa polisdistrikt m. m. Jag återkommer
senare till denna fråga.

Tidigare har jag godtagit förslaget, att de undersökningar, som nu utföras
å stockholmspolisens signalementskontor, i framtiden skola verkställas av
anstalten. De vid signalementskontoret nu anställda 2 kriminalöverkonstaplarna
skulle därvid sysselsättas, den ene med hänsyn till arten av den tidigare
tjänstgöringen i laboratoriearbetet och den andre, å vilken skulle ankomma
att utföra för Stockholms polisdistrikt erforderlig kriminalfotografering, i
signalementsarbetet. Med uttalande av min anslutning till ett i förslaget
framfört alternativ förordar jag, att det vederlag till statsverket från Stockholms
polisdistrikt, som bör ifrågakomma för den händelse anstaltens övertagande
av nu antydda funktioner kommer till stånd, bör bestämmas sålunda,
att distriktet, bland annat, såvitt här är fråga, kostnadsfritt tillhandahåller
två polismän av överkonstapels grad. Dessa polismän avser jag sålunda icke
att upptaga i personalstaten för anstalten.

Beträffande den enligt förslaget för signalementsarbetet avsedda biträdespersonalen
ifrågasätter jag, utöver vad jag tidigare anfört -— nämligen
att en kriminalkonstapelstjänst skall utgå — blott den jämkningen, att tvenne
kontorsbiträdestjänster avses därför, en ordinarie i A 4 och en extra ordinarie
i 4:e lönegraden.

Jämväl behovet av skrivbiträden för registerarbetet synes böra tillgodoses
på samma sätt, alltså genom inrättande av två kontorsbiträdestjänster, därav
en ordinarie i A 4 och en extra ordinarie i 4:e lönegraden.

I fråga örn kanslipersonalen har jag förut för registratorsbefattningen
avsett en tjänst i kansliskrivares ställning. Med denna tjänst bör tillika
förenas uppdraget att vara redogörare. För sagda tjänst, vilken bör inrättas
såsom ordinarie, torde ifrågakomma en placering i A11. Vidare bör för
kansliet beräknas ett ordinarie kanslibiträde i A 7 och ett ordinarie kontorsbiträde
i A 4. Lämplighetsskäl synas mig vidare bjuda, att för vaktmästargöromålen
avses en befattning i A 5. Ersättningen till två städerskor torde ej, på
sätt föreslagits, böra utgå från avlöningsanslaget utan bör bestridas från
omkostnadsstaten.

Det synes i detta sammanhang rimligt, att tillfälle beredes de skrivbiträden,
som tjänstgöra vid tidningen »Polisunderrättelser», å centralbyrån för finger -

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

avtryck och å stockholmspolisens signalementskontor, att, om de anses därför
lämpade, övergå i tjänst vid anstalten. Härvid bör Kungl. Maj:t, örn så prövas
skäligt med hänsyn till skrivbiträdes hittillsvarande avlöningsförmåner och
långvariga anställning hos kommunen, äga dels medgiva att vederbörande
placeras i högre löneklass inom lönegraden än begynnelselöneklassen, dels och.
örn även vid sådan högre löneklassplacering minskning inträder i förhållande
till avlöningen omedelbart före övergången till statstjänst, besluta örn personligt
lönetillägg. Härtill bör riksdagens medgivande inhämtas.

Härefter övergår jag till beräkning av kostnaderna å avlöningsstaten.

Å anstaltens ordinarie stat skulle med de av mig nyss förordade jämkningarna
uppföras följande befattningar, nämligen 1 föreståndare (A 30),
1 laborator (A 26), 1 kansliskrivare (All), 1 kanslibiträde (A 7), 1 expeditionsvakt
(A 5) och 4 kontorsbiträden (A 4). Till extra ordinarie anställning
skulle — förutom den vakantsatta befattningen som avdelningsföreståndare
i 26:e lönegraden — ifrågakomma följande personal: 1 kanslibiträde (Eo7),
1 verkstadsbiträde (Eo 7) och 3 kontorsbiträden (Eo4). Jag beräknar vidare
arvoden till dels laboratorieassistenten med 5,100 kronor, dels 3 förste
assistenter med vardera 8,300 kronor, dels ock 7 assistenter med vardera 7,000
kronor. Härutöver synes ett belopp av 4,000 kronor årligen böra reserveras
för anlitande av särskild expertis utanför anstalten.

Emellertid lärer för flertalet av dessa befattningshavare icke behöva beräknas
avlöning under hela den tid av nästkommande budgetår, varunder
anstalten förutsättes vara i verksamhet. Så torde endast behöva ske för
anstaltens föreståndare, laboratorn, kansliskrivaren, tillika redogörare, samt
expeditionsvakten ävensom till den personal, som avses skola fortsätta den av
centralbyrån för fingeravtryck, tidningen »Polisunderrättelser» och stockholmspolisens
signalementskontor bedrivna verksamheten. Till sistberörda personal
hänför jag avdelningsföreståndaren, två förste assistenter och tre
assistenter samt ett kanslibiträde och tre kontorsbiträden.

Övrig personal torde kunna anställas från och med den 1 januari
1940. För anlitande av särskilda experter under nästa budgetår erfordras alltså
medel allenast för ett halvt år.

Under sålunda angivna förutsättningar räknar jag till en början, att under
posten till avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat
skola för budgetåret 1939/40 beräknas medel till bestridande av löner för
följande befattningshavare, nämligen under tiden 1 oktober 1939—30 juni
1940 till anstaltens föreståndare (A 30), laboratorn (A 26), en kansliskrivare
(A 11), en expeditionsvakt (A 5) och ett kontorsbiträde (A 4) samt under tiden
1 januari—30 juni 1940 till ett kanslibiträde (A 7) och tre kontorsbiträden (A 4).
I enlighet härmed torde posten kunna beräknas till 34,869 kronor eller i
avrundat tal 35,000 kronor.

Från posten till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Majit torde vidare böra utgå ersättning dels från
den 1 oktober 1939 till och med den 30 juni 1940 till två förste assistenter och

Kungl. Majus proposition nr 60.

tre assistenter, dels ock från den 1 januari 1940 till budgetårets utgång till
laboratorieassistenten, en förste assistent och fyra assistenter. För experter
synes tillika ett belopp av 2,000 kronor böra beräknas. Vidare må härifrån
kunna bestridas eventuella vikariatsersättningar; för ändamålet upptager jag
förslagsvis 100 kronor. Särskilt arvode till en jourhavande ledamot i styrelsen
för anstalten anser jag icke böra beräknas.

Utgifterna för budgetåret 1939/40 under förevarande post synas från angivna
utgångspunkter kunna uppskattas till 51,000 kronor. Med hänsyn till
omöjligheten att säkert förutberäkna behovet av expertbiträde bör delposten
här upptagas förslagsvis.

För avlöningar till övrig i c k e-o r d i n a r i e personal
erfordras medel till bestridande av avlöning dels från den 1 oktober 1939 till
och med den 30 juni 1940 av ett kanslibiträde och två kontorsbiträden, dels
ock från den 1 januari 1940 till budgetårets utgång av ett verkstadsbiträde och
ett kontorsbiträde. Kostnaderna därför kunna beräknas till 11,000 kronor,
därav 9,800 kronor till grundavlöningar m. m. och 1,200 kronor till avlöningsförhöjningar
m. m.

Under särskilda löneförmåner till ordinarie och ickeordinarie
tjänstemän böra inräknas de personliga lönetillägg, som
enligt vad jag i det föregående anfört under viss förutsättning må komma
att utgå till viss personal vid anstalten. Nämnda lönetillägg torde kunna uppskattas
till 1,000 kronor.

Slutligen bör för rörligt tillägg upptagas en post å 2,800 kronor.

I enlighet med vad sålunda angivits skulle avlöningsanslaget till anstalten
för budgetåret 1939/40 uppföras med (35,000 + 51,000 + 11,000 + 1,000 +
2,800) 100,800 kronor.

Innan jag härefter övergår till beräkning av omkostnadsstaten, torde jag
få anmäla den på föranledande av en framställning från föreningen Sveriges
landsfiskaler uppkomna frågan örn en utökning av upplagan av tidningen
»Polisunderrättelser» i syfte att tillhandahålla densamma
åt samtliga fjärdingsmän i riket, såväl ordinarie som extra. Berörda
framställning har blivit tillstyrkt av Överståthållarämbetet i dess utredning.
Därvid har ämbetet, bland annat, anmärkt, att flertalet landsfogdar i sina till
ämbetet avgivna yttranden i ärendet rörande den ifrågasatta kriminaltekniska
anstalten omvittnat behovet och understrukit önskvärdheten av
en sådan utökning av tidningens upplaga, samtidigt som de framhållit,
att de fördelar i fråga om spaningsarbetet, som därigenom bomme att
uppnås, med säkerhet torde uppväga olägenheten av den därmed förbundna
kostnadsstegringen. Vid remissbehandlingen av ämbetets utredning
har vad sålunda föreslagits mötts av praktiskt taget enstämmigt tillstyrkande
från de myndigheter, som yttrat sig därutinnan. I senare avgivet
utlåtande i anledning av den av överdirektören H. Göransson till socialdepartementet
ingivna promemorian, har ämbetet på angivna grunder förklarat sig
vidhålla den uppfattning, varåt ämbetet tidigare givit uttryck. För egen del
har jag av utredningen i ärendet bibragts den övertygelsen, att betydelsen av

Kungl. Majus proposition nr 60.

en utökning av tidningens upplaga blivit tillfredsställande ådagalagd. Jag
är därför beredd att förorda, att den föreslagna utökningen av upplagan kommer
till stånd. Detta innebär, att tidningen skulle tryckas i ytterligare cirka
1,900 exemplar, medförande en årlig ökning av utgivningskostnaderna med
cirka 12,000 kronor.

Jag kommer så till omkostnadsstaten. Utgifterna lia i förslaget
uppskattats till 103,600 kronor. Från detta belopp torde emellertid till
en början böra avräknas 25,000 kronor, vilka avsetts för hyra av lokaler för
anstalten, och som böra gäldas från statens allmänna fastighetsfond. Posten
»laboratorie- och fotografimateriell», upptagen till 8,000 kronor, föranleder
ingen erinran från min sida. Mot posterna »nyanskaffning av apparatur»
samt »böcker och tidskrifter», upptagna till sammanlagt 10,000 kronor, har
jag i och för sig intet att invända; för verksamheten under det första budgetåret
torde dock för detta ändamål inga medel behöva beräknas under omkostnadsstaten,
enär det engångsanslag för anstaltens utrustning, som jag i
det följande kommer att förorda, tills vidare lär täcka behovet i förevarande
avseenden. Vidare har jag i det föregående under anslagsposten »arvoden
och särskilda ersättningar» beräknat kostnaden för »främmande expertis».
Denna post utgår följaktligen från omkostnadsstaten. Å andra sidan synes
posten »telefon», i förslagets stat upptagen till 500 kronor, vara räknad avsevärt
för lågt. För anstalten torde enligt vad jag inhämtat komma att föreligga
behov av 11 telefoner med anknytning till Stockholms polisverks växel
samt 8 direkta rikstelefoner. Jag uppskattar nu berörda post till 4,000 kronor.
Slutligen synes i detta sammanhang böra beräknas kostnaderna för städning,
uppgående till 2,500 kronor.

Emellertid förutsättes anstalten jämväl kunna räkna med vissa inkomster
i sin verksamhet. Under förutsättning att överenskommelse träffas
örn anstaltens övertagande av de uppgifter, som nu åvila stockholmspolisens
signalementskontor, kan sålunda beräknas, att statsverket blir årligen gottgjort
med ett belopp av 2,000 kronor, utgörande den nuvarande kostnaden
för inköp av fotografimateriell till verksamheten vid nämnda avdelning.
Vidare vill jag erinra örn att anstalten kan i viss utsträckning påräkna ersättning
för utförande av kriminaltekniska undersökningar. Att ens approximativt
beräkna årliga beloppet av sådana ersättningar stöter på avsevärda svårigheter;
detsamma torde dock till en början knappast komma att överskrida 3,000
kronor.

Ifrågavarande inkomster å sammanlagt 5,000 kronor torde böra redovisas
såsom särskilda uppbördsmedel å omkostnadsstaten.

För anstaltens omkostnader skulle enligt det anförda för hela nästa budgetår
erfordras [103,600— (25,000 + 10,000 + 4,000) + (3,500 + 2,500)] 70,600 —
5,000 = 65,600 kronor.

Då emellertid anstalten — enligt vad jag förut uttalat — beräknas träda i
verksamhet först från den 1 oktober 1939, lär omkostnadsanslaget för återstående
del av budgetåret kunna beräknas till av sistnämnda belopp, avrundat
50,000 kronor.

Kungl. Majus proposition nr 60.

Beträffande frågan om storleken av det anslag av engångsnatur till bestridandet
av kostnaderna för anstaltens utrustning med
nödvändiga instrument och dylikt, som i förslaget ifrågasatts, har medelsbehovet
därutinnan slutgiltigt fixerats till 220,970 kronor. Jag anser mig icke
nu böra taga slutlig ställning till frågan örn det för ändamålet erforderliga
beloppet men håller för nödvändigt att för budgetåret 1939/40 upptages ett
reservationsanslag av 150,000 kronor.

Jag övergår härefter till behandling av anslaget till

Gottgörelse till vissa polisdistrikt för ombesörjande av särskilda
anordningar för polisväsendet i dess helhet m. m.

Nuvarande förhållanden och föreliggande framställningar.

Ifrågavarande anslag har för innevarande budgetår uppförts med ett belopp
av 215,000 kronor.

Kungl. Majit har den 30 juni 1938 föreskrivit, att från anslaget skola
under budgetåret 1938/39 bestridas utgifterna för följande ändamål.

A. Gottgörelse till Stockholms stad för särskilda anordningar för polis -

väsendet i dess helhet:

1. för centralbyrån för fingeravtryck, högst .................. kronor 43,000

2. för tidningen »Polisunderrättelser», högst .................. » 79,000

3. för vissa pensionskostnader enligt Kungl. Maj:ts beslut

den 13 maj 1938, förslagsvis .................................... » 1,150

B. Gottgörelse till vissa polisdistrikt för deras kostnader för
polispersonal, som finnes anställd för hela rikets behov:

1. till Eda sockens polisdistrikt enligt Kungl. Maj:ts beslut

den 27 mars 1931 och den 19 januari 1934, förslagsvis ... » 2,500

2. till Dals Eds sockens och Eds municipalsamhälles gemensamma
polisdistrikt enligt Kungl. Maj:ts brev den 15

juni 1934, förslagsvis................................................ » 2,200

3. till Stockholms, Malmö, Trelleborgs, Landskrona, Hälsingborgs,
Brunnby och Göteborgs polisdistrikt enligt

Kungl. Maj ds brev den 17 december 1937, högst ......... » 63,565

C. Bidrag till polisskolan i Göteborg enligt Kungl. Maj ds brev

den 26 juni 1936 ............................................. »_7,000

Summa kronor 198,415

Beträffande grunderna för gäldande av utgifterna under punkten B. 3.
för gränskontrollens fullgörande inom vissa polisdistrikt får jag hänvisa till
den av min företrädare i ämbetet i propositionen nr 219 till 1938 års riksdag
lämnade kortfattade redogörelsen (sid. 54).

Från återstoden av anslaget (215,000 —198,415) skola slutligen enligt i
nyssnämnda proposition förordat och av riksdagen utan erinran lämnat förslag
utgå statsbidrag till bestridande av den kostnad, som under innevarande budgetår
kunde uppkomma för ombyggnad och renovering av passkontrollokalerna
i städerna Malmö och Hälsingborg.

I skrivelse den 31 augusti 1938 har Överståthållarämbetet hemställt örn

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

anslag för budgetåret 1939/40 dels till gottgörelse till Stockholms polisdistrikt
för dess kostnader för tidningen »Polisunderrättelser» och för centralbyrån för
fingeravtryck, dels ock till samma polisdistrikt för vissa närmare omförmälda
pensioneringskostnader. Ämbetet anför i skrivelsen — efter att hava erinrat
örn det av ämbetet avgivna förslaget till inrättande av kriminalteknisk
anstalt — bland annat följande.

Därest den kriminaltekniska anstalten trädde i verksamhet den 1 oktober
1939, behövdes särskilda anslag för tidningen »Polisunderrättelser» och centralbyrån
för fingeravtryck allenast för tiden 1 juli — 30 september 1939. Dessa
anslag kunde i runt tal beräknas till en fjärdedel av 1938/39 års anslag med
viss förhöjning för »Polisunderrättelsers» del på grund av väntade stegrade
tryckningskostnader. Denna förhöjning kunde beräknas till högst 15 procent.
För nämnda kvartal erfordrades sålunda, dels för tidningen »Polisunderrättelser»
[74 av 79,000 kronor = 19,750 kronor + (15 procent av tryckningskostnaderna
under ett kvartal, cirka 11,250 kronor =) 1,687 kronor 50 öre] ett
till 21,500 kronor avrundat belopp, dels ock för centralbyrån för fingeravtryck
(74 av 43,000 kronor =) 10,750 kronor.

Rörande de åsyftade pensioneringskostnaderna anmärker ämbetet vidare, att
desamma utgjordes av bidrag av statsmedel till Stockholms stads polisdistrikt
för dess kostnader för pensionering av dels vissa befattningshavare vid centralbyrån
för fingeravtryck och polisbyrån för övervakande av utlänningar, dels
ock efterlevande till vissa befattningshavare vid nämnda institutioner samt
vid polisskolan i Stockholm. Fortsättningsvis anför ämbetet:

Sedan nämnda polisbyrå numera upphört och dess verksamhet huvudsakligen
övertagits av socialstyrelsen, hade Kungl. Majit genom beslut den
13 maj 1938 förklarat, att statens bidrag till pension åt dels en förutvarande
föreståndare vid nämnda byrå, dels ock änkan efter en annan förutvarande
föreståndare vid byrån jämväl efter 1937 års utgång tills vidare skulle gäldas
från förslagsanslaget till gottgörelse till vissa polisdistrikt för ombesörjande
av särskilda anordningar för polisväsendet i dess helhet m. m. samt utbetalas
av Överståthållarämbetet. — Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 3 september
1937 utbetalade Överståthållarämbetet av statsmedel till Stockholms stads
polisdistrikt visst bidrag till kostnaden för pensionering av änkan efter förutvarande
föreståndaren för polisskolan i Stockholm, polisintendenten G. L. Y.
Ekström. Sedan numera nämnda skola omorganiserats till statens polisskola
och därvid erhållit egen medelsförvaltning, syntes det Överståthållarämbetet
kunna ifrågasättas, huruvida detta pensionsbidrag jämväl framdeles skulle
utbetalas av Överståthållarämbetet eller örn utbetalandet skulle verkställas av
polisskolans styrelse. Med hänsyn till de övriga pensionsbelopp Överståthållarämbetet
enligt ovanstående hade att utbetala vore det måhända lämpligt,
att även nu ifrågavarande belopp, som för budgetåret 1939/40 kunde beräknas
till 250 kronor, fortfarande utbetalades genom överståthållarämbetets försorg.
Överståthållarämbetet hemställde därför, att Kungl. Majit täcktes meddela
föreskrift i berörda hänseende.

Anslagsbehovet i sistbehandlade delar för budgetåret 1939/40 beräknas
av Överståthållarämbetet till 4,500 kronor.

Vidkommande de från förevarande anslag utgående statsbidragen till vissa
polisdistrikt för bestridande av vissa kostnader för gränskontrollens
upprätthållande vill jag vidare anmäla en av Överståthållarämbetet

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

med eget tillstyrkande den 23 november 1938 överlämnad framställning från
Stockholms polisnämnd rörande beräkningen av nämnda statsbidrag till
Stockholms polisdistrikt för år 1939. Däri anföres i huvudsak följande.

Jämlikt brevet den 17 december 1937 berättigades bland andra Stockholms
polisdistrikt att för sådana kostnader för gränskontrollens upprätthållande,
för vilka enligt propositionen den 16 mars 1937, nr 273, och riksdagens skrivelse
den 4 juni samma år, nr 394, statsbidrag ansetts böra utgå, åtnjuta dylikt
bidrag med XU av de verkliga kostnaderna, dock högst 5,275 kronor. Av samma
proposition inhämtades bland annat, att polisdistriktets verkliga kostnader
för ifrågavarande kontrolls upprätthållande hade uppskattats till 21,100 kronor,
varav 19,100 kronor i avlöningar till en överkonstapel och två kriminalkonstaplar
samt 2,000 kronor för lokalhyra, bilresor m. m.

Stockholms stads kostnader för år 1938 för de avsedda kontrollanordningarna
komme emellertid att uppgå till belopp, som väsentligt överstege de
sålunda uppskattade utgifterna. Sålunda hade kostnaderna för tiden 1
januari — 31 oktober 1938 utgjort i runt tal 30,500 kronor och beräknades för
hela året komma att belöpa sig till omkring 33,500 kronor.

Enligt vad polisnämnden inhämtat från Överståthållarämbetet för polisärenden
torde ifrågavarande kostnader för år 1939 icke bliva lägre än kostnaderna
under år 1938. Med hänsyn därtill syntes statsbidraget för år 1939
böra fastställas till ett mot dessa utgifter svarande belopp.

På grund därav hemställer polisnämnden, att bidraget till Stockholms polisdistrikt
för år 1939 för gränskontrollens upprätthållande beräknas efter
det sålunda beräknade utgiftsbeloppet, 33,500 kronor.

Över framställningen har socialstyrelsen den 1 december 1938 avgivit utlåtande,
däri bland annat anföres följande.

Vid den år 1937 företagna revisionen av utlänningslagen var ett av huvudsyftena
därmed att åstadkomma större effektivitet i den svenska utlänningskontrollen,
för vilket ändamål krävdes ökad tillgång på arbetskrafter för
kontrollens utövande samt skärpt vaksamhet och ett gott omdöme från personalens
sida. Vissa under senaste tiden timade händelser hade i utomordentliggrad
ökat det tryck, som utlänningsströmmen utövade mot vårt land, något
sorn i sin tur föranlett stegrade krav på en arbetsduglig kontrollorganisation
såväl vid gränserna som inne i landet.

Under sådana förhållanden syntes det socialstyrelsen ofrånkomligt, att
staten påtoge sig de ökade ekonomiska bördor, som erfordrades för en effektiv
kontroll, särskilt i den mån kontrolluppgifternas behöriga utövande framstode
såsom en riksangelägenhet och icke enbart såsom en lokal sådan. Vad anginge
den remitterade framställningen, tillstyrkte styrelsen bifall till densamma i
vad rörde det sökta statsbidragets belopp, men nödgades styrelsen med hän
syn till det anförda starkt ifrågasätta, örn detsamma skulle visa sig tillräckligt
för det ändamål, som avsåges.

Socialstyrelsen har därefter i skrivelse den 8 december 1938 inkommit med
framställning örn ökat statsbidrag för främlingskontrollens effektivisering, däri
bland annat anföres i huvudsak följande:

Statens säkerhet och övriga rikets intressen, med hänsyn tagen bland annat
till vittutseende invandringspolitiska aspekter, syntes tala för att staten i
proportionsvis större omfattning än hittills deltoge i bestridandet av utgifter
för utlänningskontrollen, vilka kommuner helt eller delvis haft att bestrida.
Det nuvarande inresetrycket mot våra passkontroller, enkannerligen vissa av

Bihang lill riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 60.

2597 38 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

dem, vore en given reflex av utomordentliga åtgärder, som på senaste tid vidtagits
i Centraleuropa, där varken åtgärderna eller återverkningarna av dem
ju rimligen kunnat förutses.

Det erbjöde stora vanskligheter att söka bedöma framtidsutsikterna på området.
Vad som redan timat, manade emellertid i eminent grad till att i förevarande
hänseende vara beredd på nya överraskande händelser och därav föranledda
nya, starka påfrestningar i fråga om utlänningskontrollen.

Uppenbart vore, att styrelsen vid utövande av föreskriven inspektionsverksamhet
eller eljest kunde finna en förstärkning av passkontroll ofrånkomligen
påkallad närmast i de fall, där kostnaderna enligt fastställda grunder för anslagsmedlen
i fråga till dels skulle gäldas av statsmedel. Jämväl i andra fall
än som i Kungl. Maj:ts beslut den 30 juni 1938 angivits rörande utgående
bidrag av statsmedel till pass- och gränskontrollens fullgörande i särskilda
polisdistrikt kunde det tänkas, att staten — i enlighet med fastställda grundsatser
för statsbidragen — borde träda stödjande emellan. Det finge framhållas,
att icke blott gränskontrollerna utan jämväl utlänningskontrollen inom
landets gränser påkallade uppmärksamhet ur enahanda synpunkt. Styrelsen
hade med avseende härå denna dag föreslagit en utlännings räkning och vissa
därmed förknippade registreringsåtgärder.

Det läte sig ej göra att på förhand angiva, på vad sätt en påkallad förstärkning
av utlänningskontrollen lämpligast skulle åstadkommas. I sådant hänseende
torde positiva resultat bäst kunna uppnås efter underhandlingar från
fall till fall mellan vederbörande tjänstemän i socialstyrelsen, länsstyrelserna
samt de kommunala myndigheterna. Det torde ej heller vara görligt, att nu
med säkerhet närmare uppskatta det medelsbehov, som kunde komma att yppa
sig. Styrelsen hade sig emellertid bekant, att man på flera håll inom landet
förberedde planer på förstärkning av kontrollsystemet och för ändamålet
komme att inom nära framtid hemställa örn ökade statsbidrag redan för det
löpande budgetåret 1938/39. Sannolika skäl talade för att sådana framställningar
av beskaffenhet att böra föranleda bifall komme att göras i en sådan
omfattning, att det under anslaget beräknade beloppet ej oväsentligt skulle
överskridas. Det finge slutligen erinras om att Kungl. Maj:t beslutade om
disposition av anslagsmedlen i fråga.

Under åberopande av det anförda har socialstyrelsen anmält, att berörda
omständigheter för budgetåret 1939/40 torde föranleda en ökning av medelsbehovet
under förevarande anslag med åtminstone 100,000 kronor utöver vad
tidigare funnits skäl att antaga. Styrelsen har därför hemställt, att Kungl.
Maj:t i anslagsäskandena till 1939 års riksdag täcktes beräkna ett däremot svarande
högre anslagsbelopp.

Departementschefen.

Inledningsvis vill jag vid beräkningen av anslagsbehovet under förevarande
anslagsrubrik erinra örn att den av mig i det föregående förordade kriminaltekniska
anstalten förutsatts skola träda i verksamhet den 1 oktober 1939.
Därav följer, att för utgivande av tidningen »Polis underrättelser»
och bestridande av kostnaderna för centralbyrån för fingeravtryck,
vilka båda uppgifter skola övertagas av anstalten, måste beräknas
medel under förevarande anslag för första kvartalet av budgetåret 1939/40.
Överståthållarämbetets kalkyler därutinnan föranleda ingen erinran från

Kungl. Majus proposition nr 60. 51

min sida. Jag beräknar sålunda för tidningen »Polisunderrättelser» 21,500 kronor
oell för centralbyrån för fingeravtryck 10,750 kronor.

I det föregående bär jag i samband med behandling av spörsmålet örn det
lämpliga anordnandet av avdelningsföreståndartjänsten vid anstaltens registraturavdelning
förklarat mig kunna utgå från att tjänsten i fråga kommer att
till en början upprätthållas av den nuvarande föreståndaren för centralbyrån
för fingeravtryck, intill dess denne såsom ordinarie polisman i Stockholms
stads poliskår avgår med pension den 1 juli 1941. Vidare har jag förordat,
att Stockholms stad — liksom nu är fallet — skall från här behandlade
anslag gottgöras den kostnad för bestridande av nämnde befattningshavares
avlöning och andra förmåner, som belöper å tid, varunder hail intill inträdande
pensionsålder hänvisas att tjänstgöra såsom avdelningsföreståndare vid
anstalten. Enligt vad jag inhämtat uppgå nämnda förmåner till sammanlagt
12,810 kronor 84 öre. En fjärdedel därav ingår i förenämnda till centralbyrån
under första kvartalet av budgetåret 1939/40 beräknade belopp av 10,750
kronor. Till bestridande av sagda löneförmåner under de tre övriga kvartalen
av budgetåret bör en summa av 9,600 kronor ytterligare ställas till förfogande
från förevarande anslag.

I fråga om överståthåll arämbetets framställning örn bidrag till vissa
pensionskostnader torde jag få erinra örn att ämbetet av Kungl.
Maj:t genom ett flertal under senare år meddelade beslut bemyndigats
att enligt gällande bestämmelser angående utbetalning av statsbidrag till
polisväsendet till Stockholms stads polisdistrikt utbetala bidrag till vissa
kostnader för pensionering av befattningshavare vid nämnda distrikt eller
efterlevande till sådana befattningshavare. Ifrågavarande bidrag hava utbetalats
från det tidigare i riksstaten upptagna förslagsanslaget till polisväsendet
i riket samt efter detta anslags uppdelning från här förevarande anslag. Någon
ändring i denna ordning synes icke påkallad. Jag tillstyrker alltså, att för
ändamålet till ämbetets förfogande ställes det begärda, beloppet, 4,500
kronor.

Jag kommer härefter till de från detta anslag utgående statsbidragen till
vissa polisdistrikt för pass- och gränskontrollens uppehållande.
I detta avseende har av socialstyrelsen gjorts framställning örn betydande
förhöjningar av statsbidragen. Även örn det icke kan uteslutas, att de
av styrelsen påpekade förhållandena i en snar framtid kunna motivera ökad
medverkan från statens sida till bestridandet av utgifterna för berörda kontrolls
upprätthållande, anser jag mig dock icke utan närmare utredning nu
kunna förorda en anslagshöjning. I det följande har jag därför utgått från
hittills gällande ordning.

Någon ändring i nu utgående statsbidrag till Eda sockens polisdistrikt,
till Dals Eds sockens och Eds municipalsamhälles gemensamma polisdistrikt
samt till bestridande av kostnaderna för polisskolan i Göteborg ifrågasätter
jag icke. I dessa hänseenden böra beräknas oförändrade belopp eller sålunda
tillhopa 11,700 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Beträffande därefter medelsbehovet för bestridande av statens andel i kostnaderna
för gränskontrollens upprätthållande inom Stockholms, Malmö, Trelleborgs,
Landskrona, Hälsingborgs, Brunnby och Göteborgs polisdistrikt saknar
jag anledning att till Malmö, Landskrona, Hälsingborgs, Brunnby och Göteborgs
polisdistrikt ifrågasätta bidrag enligt andra grunder än de i brevet
den 17 december 1937 angivna. Summan av bidragen till de nämnda
polisdistrikten blir (22,600 + 365 + 13,800 + 750 + 8,275) 45,790 kronor.
Rörande Trelleborgs polisdistrikt — till vilket enligt nämnda grunder skall
utgå statsbidrag med hela den verkliga kostnaden för gränskontrollen — vill
jag erinra örn att Kungl. Maj:t den 30 september 1938, på därom av staden
gjord framställning, medgivit, att ifrågavarande statsbidrag finge tills vidare
utgå med högst 13,100 kronor för år, dock att bidraget för år 1938 skulle utgöra
högst 12,950 kronor. För nästkommande budgetår synes fördenskull för sistnämnda
distrikt böra avses ett belopp av högst 13,100 kronor, vilket i förhållande
till vad som förut beräknats innebär en höjning med 600 kronor. För
Stockholms polisdistrikt slutligen har i den av mig anmälda framställningen
från Stockholms polisnämnd ifrågasatts en omräkning av det, de verkliga kostnaderna
för kontrollen angivande belopp, varå statsbidrag skall beräknas
med en fjärdedel. Med hänsyn till vad i ärendet förekommit är jag för min
del benägen att godtaga den av polisnämnden angivna siffran 33,500 kronor
såsom underlag för beräkningen. Jag tillstyrker därför, att statsbidraget till
Stockholms polisdistrikt för budgetåret 1939/40 maximeras till 8,375 kronor,
vilket innebär en ökning med 3,100 kronor. Till gränskontrollen inom samtliga
de sistnämnda polisdistrikten skulle i händelse av bifall till vad jag nu förordat,
utgå statsbidrag med sammanlagt (45,790 + 13,100 + 8,375) 67,265
kronor.

Enligt vad nu angivits skulle de sammanlagda utgifterna under ifrågavarande
anslag för nästa budgetår komma att uppgå till (21,500 + 10,750 +
9,600 + 4,500 + 11,700 + 67,265) 125,315 kronor eller i avrundat tal 125,300
kronor.

Hemställan.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att

dels besluta, att statens kriminaltekniska anstalt skall inrättas
från och med den 1 oktober 1939 samt att civila, avlöningsreglementet
skall äga tillämpning å befattningshavare vid anstalten;

dels bemyndiga Kungl. Majit att, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i det föregående angivits, meddela de bestämmelser
rörande befattningshavares övergång från kommunal
anställning till tjänst vid anstalten, som må befinnas erforderliga;

dels godkänna följande personalförteckning för anstalten, att
tillämpas tills vidare från och med den 1 oktober 1939:

Kungl. Majus proposition nr 6Ö.

Personalförteckning.

Ordinarie personal.

Befattning Lönegrad

1 föreståndare ......................................................... A 30

1 laborator ............................................................. A 26

1 kansliskrivare ...................................................... All

1 kanslibiträde ........................................ A 7

1 expeditionsvakt ................................................... A 5

4 kontorsbiträden ................................................... A 4

Icke-ordinarie personal i högre
lönegrad än 2 0:e.

1 avdelningsföreståndare ....................................... Eo 26;

Anni.: 1. Av de å ordinarie stat upptagna befattningarna skola föreståndaren
(A 30), laboratorn (A 26), kansliskrivaren (All), expeditionsvakten
(A 5) och ett kontorsbiträde i A 4 inrättas från och med den 1
oktober 1939; övriga ordinarie befattningar från och med den 1 januari
f940.

2. Befattningen som avdelningsföreståndare på icke-ordinarie stat skall
hållas vakant under tid, varunder tjänsten kan komma att upprätthållas
av den vid tiden för anstaltens inrättande å centralbyrån för fingeravtryck
tjänstgörande kriminalkommissarien.

dels godkänna följande avlöningsstat för anstalten, att tilllämpas
tills vidare från och med den 1 oktober 1939 till och med
den 30 juni 1940.

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat,

förslagsvis................................................ kronor 35,000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda

av Kungl. Majit, förslagsvis ........................ » 51,000

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal:

a. Grundavlöningar m. m. ... kronor 9,800

b. Avlöningsförhöjningar m. m.,

förslagsvis ..................... » 1,200 » 11,000

4. Särskilda löneförmåner till ordinarie och icke ordinarie

tjänstemän, förslagsvis.................. » 1,000

5. Rörligt tillägg, förslagsvis........................... »_2,800

Summa förslagsanslag kronor 100,800;

dels ock för budgetåret 1939/40 under femte huvudtiteln anvisa

1. till Statens kriminaltekniska anstalt: Avlöningar
ett förslagsanslag av ........................ kronor 100,800

2. till Statens kriminaltekniska anstalt: Omkostnader
ett förslagsanslag av ........................ » 50,000

3. till Statens kriminaltekniska anstalt: Utrustning
ett reservationsanslag av .......... » 150,000;

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

samt

4. till Gottgörelse till vissa polisdistrikt för ombesörjande
av särskilda anordningar för polisväsendet
i dess helhet m. m. ett förslagsanslag
av ................................................ kronor 125,300

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
lämnar Hans Majit Konungen bifall samt förordnar,
att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Lars Ekströmer.

Stockholm 1039. K. L. Beckmans Boktryckeri.