Kungl. Maj:ts proposition nr 5k år 1962

Proposition 1962:54

Kungl. Maj:ts proposition nr 5k år 1962

1

Nr 54

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående reformering av den
obligatoriska skolan m. m.; given Stockholms slott den So
februari 1962.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Ragnar Edenman

Propositionens huvudsakliga innehåll

På grundval av 1957 års skolberednings betänkanden — Grundskolan, SOU
1961: 30, m. fl. — framlägges förslag om en till innehåll och utformning väsentligt
förändrad obligatorisk skola, benämnd grundskola, samt om vissa ändrmgar i
skolorganisationen i övrigt.

Den obligatoriska skolans mål och uppgifter bör mer än förr inriktas på den
enskilde elevens allsidiga utveckling och fostran. I sin strävan mot detta mål
bör grundskolan intensifiera sin samverkan med hemmen och samhället utanför
skolan. Som en för grundskolans utformning fundamental princip — och som en
radikal avvikelse från tidigare tradition inom svenskt skolväsen — föreslås
vidare, att eleven skall på det stadium av grundskolan där alternativa studievägar
finnes följa dessa efter fritt successivt val.

Den till nio år utsträckta skolplikten bör, om än inte undantagslöst, infalla
mellan elevernas sjunde och sextonde levnadsår. Grundskolan indelas i tre treåriga
stadier, varav de två första förutsättes arbeta helt utan organisatorisk
differentiering. I årskurserna 7 och 8 föreslås eleverna under den större delen av
veckans lektioner hållas samlade i från mellanstadiet så langt möjligt oförändrade
klasser i en för alla gemensam undervisning. För den mindre delen av
undervisningstiden i dessa årskurser föreslås ett antal alternativa grupper av
tillvalsämnen. Vid undervisningen i dessa ämnen avses eleverna sammanföras till
undervisningsgrupper enligt sina tillval. Läroplanen för nionde årskursen upptar

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. Nr 54

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

fem sektorer med tillsammans nio linjer varav vissa med mer teoretisk, andra
åter med mer praktisk inriktning.

Den totala undervisningstiden för eleverna under den nioåriga skolgången
föreslås minskad från för närvarande i försöksskolan 293 veckotimmar till
283. Årskurserna 1—4 bibehåller sina nuvarande timtal, medan övriga årskurser
föreslås fa genomgående 35 timmar per vecka. Reduktionen av undervisningstiden
möjliggöres bl. a. genom en grundlig och fördomsfri omprövning inom rimliga
gränser av ämnenas fördelning och lärostoff. Specialundervisningen föreslås
få förbättrade betingelser.

Läroplanen karakteriseras genomgående av strävan efter en för alla medborgare
förbättrad allmän utbildning med en likaledes för alla gemensam kärna,
som är så stor som möjligt. Denna strävan har lett till återhållsamhet i fråga om
såväl antalet skilda studievägar som graden av specialisering inom dessa. De
praktiskt inriktade linjerna i nionde årskursen har sålunda begränsats till fyra,
alla med en brett upplagd grundutbildning siktande inte mot olika yrken utan
mot breda sektorer av yrkes- och näringslivet.

Studiet av det första främmande språket — engelska — föreslås börja ett år
tidigare än nu och bli obligatoriskt för alla normalklasselever i årskurserna 4—7.

Praktisk yrkesorientering på arbetsplatser i samhället utanför skolan föreslås
bli obligatorisk för samtliga elever i åttonde årskursen under tre veckor med
vissa möjligheter till variation i praktiktidens längd.

I syfte att ge lärarna goda möjligheter att förverkliga målsättningen för
grundskolan, bl. a. att ge varje elev en efter hans förutsättningar avpassad utbildning,
föreslås i första hand tre omfattande åtgärder, vilka var för sig och än
mer tillsammans bör kunna ge en avsevärd höjning av den pedagogiska effektiviteten
i vidaste mening. Salunda bör antalet elever i grundskolans klasser
främst på mellan- och högstadierna minskas betydligt — ingen klass skall normalt
vara större än 25 elever på lågstadiet och 30 elever i övriga årskurser —
en genomgripande upprustning företagas av skolans tillgång på olika slag av
undervisningshjälpmedel samt lärarfortbildningen genom skilda åtgärder ytterligare
intensifieras. Förslag om förstärkning av tillsynslärarorganisationen framföres
även.

För att ge den mer direkta elevvården och därmed sammanhängande uppgifter
bättre betingelser föreslås förstärkta insatser på det skolpsykologiska
området och inom skolhälsovården. Sålunda förordas bl. a. successivt inrättande
av en statlig skolpsykologorganisation, omfattande en psykologtjänst m.m. vid
varje länsskolnämnd.

Som ett direkt komplement till grundskolan föreslås upprättande av tvååriga,
frivilliga kommunala påbyggnader på densamma — med namnet fackskolor —
svarande huvudsakligen mot fyra av linjerna på grundskolans högstadium. Samtidigt
föreslås att praktiska realskolan och flickskolan successivt avvecklas. Även
Privata skolors liksom folkhögskolans ställning i den förändrade skolorganisationen
beröres i propositionen.

En plan framlägges för allmän övergång till grundskolorganisationen under

3

Kungl. Maj:ts -proposition nr 54 år 1962

tiden 1962—1972 med samtidig avveckling av folkskola och realskola. Fackskolorganisationen
beräknas genomförd under tiden 1965—1970. Reformen a\ den
obligatoriska skolan i enlighet med dessa förslag beräknas komma att höja samhällets
utgifter för denna del av skolväsendet från omkring 1,8 miljarder kr. redovisningsåret
1962/63 till omkring 2,3 miljarder kr. redovisningsåret 1972/73, en
ökning som dock till viss del motsvaras av bortfallande kostnader för skolformer,
som avvecklas.

I anslutning till förslagen i förevarande proposition framlägges i annat sammanhang
förslag till skollag.

En effektiv och allsidig information om den nya skolan måste ses som ett led
i själva genomförandet av skolreformen. Förslag om sadan information framlägges
liksom om åtgärder avsedda att möjliggöra en fortsatt ut\ eckling av
skolan och dess arbete. I samband härmed föreslås viss ändring av skolöverstyrelsens
organisation.

I ett avslutande avsnitt av propositionen redovisas förslag om medelsanvisningar
för nästa budgetår under tretton olika anslag, vilka alla i större eller
mindre utsträckning har direkt samband med de olika förslag, som framlägges
i anslutning till skolberedningens betänkanden. Ett par av de här upptagna anslagen
är helt nya, nämligen de som föreslås under rubrikerna Information om
skolreformen och Pedagogiska hjälpmedelscentraler. Med sammanslagning av
det nuvarande anslaget till vissa särskilda skoländamål och det s. k. försöksanslaget
upptas vidare ett anslag benämnt Pedagogiskt utvecklingsarbete inom
det allmänna skolväsendet. Det nuvarande anslaget till försökskostnadsbidrag
föreslås vidare bli ersatt av ett nytt anslag, Bidrag till pedagogisk utrustning
m. m. Därjämte behandlas anslagen beträffande skolöverstyrelsen, länsskolnämnderna
och läroboksnämnden, bidrag till skolbibliotek och till vissa byggnadsarbeten
inom det allmänna skolväsendet, vidareutbildning av lärare m. m.
samt lärares fortbildning in. m. På åtskilliga punkter medför de framlagda förslagen
om skolreformen av budgettekniska skäl anslagsmässiga konsekvenser
först senare år.

På driftbudgeten äskas nu anslag under åttonde huvudtiteln för nästa budgetår
med sammanlagt 141 565 000 kr. I förhållande till riksstaten för innevarande
budgetår innebär dessa förslag om anslag för nästa budgetår dels en minskning
på 2 335 000 kr. huvudsakligen på grund av förslag om avlösning av statsbidraget
till kommunerna för skolbibliotek, en minskning som först ett senare år
uppväges av en motsvarande höjning under annat anslag, dels i övrigt en sammanlagd
ökning med 28 924 000 kr. Denna ökning är endast till en jämförelsevis
obetydlig del att beteckna som automatisk. I förhållande till för
ändamålet preliminärt beräknade belopp i riksstatsförslaget enligt arets statsverksproposition
innebär förslagen en uppräkning med 2 334 000 kr. Utöver här
berörda anslag för nästa budgetår kommer slutligen också i särskild proposition
denna dag att föreslås anslag på tilläggsstat för innevarande budgetår med tillhopa
670 000 kr., avseende kostnader för olika förberedelseåtgärder för skolreformen.

4

Kungl. Maj ds proposition nr 54 år 1962

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Majd Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23
februari 1962.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Johansson, af Geijerstam, Holmqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, frågor angående reformering
av den obligatoriska skolan m. m. och anför därvid följande.

Vid anmälan av bilaga 10, ecklesiastikdepartementet, i årets statsverksproposition
anförde jag i den inledande översikten, att jag ämnade senare framlägga
förslag om propositioner till 1962 års riksdag angående en reform av den obligatoriska
skolan m. m. pa grundval av vissa av 1957 års skolberedning avgivna
betänkanden. Med anledning härav har Kungl. Maj:t på min hemställan under
punkterna 99, 102, 104, 10a, 112, 156, 282 och 298 i nämnda bilaga föreslagit riksdagen
att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1962/63 beräkna till

Skolöverstyrelsen: Avlöningar ett förslagsanslag av 6 911 000 kr.,
till Skolöverstyrelsen: Omkostnader ett förslagsanslag av 1 047 000 kr.,
till Länsskolnämndema: Avlöningar ett förslagsanslag av 5 235 000 kr.,
till Länsskolnämndema: Omkostnader ett förslagsanslag av 1 284 000 kr.,
till Läroboksnämnden ett förslagsanslag av 170 000 kr.,
till Bidrag till skolbibliotek ett förslagsanslag av 2 260 000 kr.,
till Åtgärder i samband med skolrefomiens genomförande ett reservationsanslag
av 2 800 000 kr.,

till Folkskolor m.m.: Pedagogiskt stimulansbidrag ett förslagsanslag av
13 300 000 kr.,

till Bidrag till vissa byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet ett förslagsanslag
av 102 000 000 kr.,

till Vidareutbildning av folkskollärare ett reservationsanslag av 910 000 kr.
kr. samt

till Lärares fortbildning m. m. ett reservationsanslag av 3 100 000 kr.

Sedan dessa frågor numera färdigberetts, anhåller jag att få ånyo anmäla desamma.

I särskild proposition avses bli framlagt förslag till skollag m. m.; jag torde
senare denna dag fa aterkomma till denna fråga. I förevarande sammanhang
anmäles först vissa av 1957 ars skolberedning framlagda förslag, yttranden häröver
samt ställningstaganden till dessa förslag, varjämte i ett avslutande avsnitt
behandlas anslagsfrågor för nästa budgetår på grundval av framlagda äskanden.

I anslutning till här berörda frågor kommer även förslag att framläggas om
anslag på tilläggsstat för innevarande budgetår.

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

5

I. INLEDNING

Utredningsarbete och remissbehandling

Den reform av det svenska skolväsendet, som nu avses bli till sin utformning
närmare fastslagen och under 1960-talet genomförd över hela landet, började
förberedas med tillsättandet av 1940 års skolutredning. Förberedelserna fortsattes
genom arbetet inom 1946 års skolkommission. På grundval av dessa utredningar
fattades vid 1950 års riksdag beslut om vissa riktlinjer för det svenska
skolväsendets utveckling (prop. 70, SäU 1, Rskr 341, SFS 1950: 549). De fastställda
riktlinjerna innebar bl. a. att åtgärder skulle vidtagas för genomförandet
inom tid, som framdeles bestämdes, av en pa nioårig allmän skolplikt grundad
enhetsskola avsedd att, i den mån den tillämnade försöksverksamheten ådagalade
lämpligheten, ersätta folkskolan, fortsättningsskolan, den högre folkskolan,
den kommunala mellanskolan (numera den kommunala realskolan) och realskolan,
samt att allsidiga försök skulle anställas angående de för enhetsskolan
ändamålsenliga organisations- och arbetsformerna. Vid 1956 års riksdag kompletterades
1950 års skolbeslut med ett uttalande, att den pågående försöksverksamheten
med enhetsskolorganisationen skulle utmynna i en obligatorisk, organisatoriskt
sammanhållen nioårig skola (SU 102, Rskr 251). Erfarenheterna från den
under hela 1950-talet och alltjämt pågående försöksverksamheten har från skolöverstyrelsens
sida redovisats dels i form av årliga redogörelser, vilka varje år
också presenterats för riksdagen, dels genom en år 1959 avlämnad sammanfattande
för söksrapport (skolöverstyrelsens skriftserie nr 42).

I enlighet med förslag i propositionen 1957:106 har vidare fastställts riktlinjer
för planeringen för enhetsskolorganisationens allmänna genomförande (SU
127, Rskr 317). Det tidsschema, som därvid antogs som riktpunkt för planeringen,
utgick ifrån antagandet att statsmakterna senast vid 1962 års riksdag
skulle kunna besluta om enhetsskolans definitiva utformning.

Redan när riktlinjerna för skolreformen och försöksverksamheten drogs upp
år 1950 räknade man med att försöksperioden skulle avslutas med en utredning
mot slutet av 1950-talet. I den förut nämnda propositionen 1957:106 (s. 44—61)
presenterades för riksdagen de direktiv som skulle gälla för den avsedda sammanfattande
utredningen i skolfrågorna. I anslutning härtill lämnade Kungl.
Maj:t chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigande att tillkalla högst mo
sakkunniga för att verkställa en sådan utredning.

Såsom en av de nio sakkunniga och med uppdrag att såsom ordförande leda
de sakkunnigas arbete tillkallade departementschefen den 25 april 1957 mig, som
vid denna tidpunkt var statssekreterare i ecklesiastikdepartementet. I övrigt tillkallades
såsom sakkunniga ledamoten av riksdagens första kammare, lektorn

6

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54 år 1962

Erik Arrhén, ledamöterna av riksdagens andra kammare, rektorn Stellan Arvidson
och docenten Gunnar Helén, ombudsmannen Bror Johansson, ledamoten av
riksdagens andra kammare, skogsinspektoren Harald Larsson, fru Maj Larsson,
direktoren Matts Bergom Larsson samt undervisningsrådet Ragnar Lundblad.
Sedan Arrhén avlidit, utsåg departementschefen den 26 september 1958 i Arrhéns
ställe dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare, filosofie magistern
Birgitta Sjöqvist. På egen begäran entledigades vidare från sakkunniguppdraget
dels den 29 oktober 1958 Lundblad, dels den 5 juni 1959 Johansson. Såsom
Johanssons efterträdare tillkallades sistnämnda dag ombudsmannen Tore Karlson.

Till huvudsekreterare åt de sakkunniga utsåg departementschefen den 6 maj
1957 undervisningsrådet Jonas Orring.

De sakkunniga, som antog benämningen 1957 års skolberedning, har därjämte
biträtts av ytterligare sekreterarpersonal och ett stort antal experter och andra
medarbetare.

Skolberedningen har under utredningsarbetets gång överlämnat redogörelser
för genomförda undersökningar och rapporter över specialutredningar enligt
följande:

JohnElingreii, Torsten Husén, Wilhelm Sjöstrand och Arne Trankell: Skolan
och differentieringen. Fyra professorer har ordet (Almqvist & Wiksell 1959)
J°^f O™»: Flyttning, kvarsittning och utkuggning i högre skolor i relation
till folkskolans betygsättning (SOU 1959:35).

Bengt Ramund: Kommunal flickskola och praktisk realskola. En undersökning
angaende elevrekrytering m. m. (stencilerad, 1960).

i fv?^0mn?Un1a*a lekskolan och den obligatoriska nioåriga skolan (stencilerad
19o9; utförd av en expertgrupp).

Praktiska realskolan och den obligatoriska nioåriga skolan (stencilerad 1959-utförd av en expertgrupp).

Kjell Härnqvist: Individuella differenser och skoldifferentiering (SOU 1960:
13).

Urban Dahllöf: Kursplaneundersökningar i matematik och modersmålet. Empiriska
studier över kursinnehållet i den grundläggande skolan (SOU 1960:15).

Ingvar Johannesson och David Magnusson: Social- och personlighetspsykologiska
faktorer i relation till skolans differentiering (SOU 1960: 42).

Sixten Marklund: Skolreformen och lärarutbildningen (stencilerad, 1960).

Sven Rydberg: Synpunkter på skolans betyg inom lärarkår och arbetsmarknad
(stencilerad, 1961).

Sven-Eric Henricson: Högstadieelevernas inställning till vrken, ämnen och
ämnesväl m. m. (stencilerad, 1961).

Birger Bromsjö: Kursplaneundersökning i samhällskunskap (stencilerad 1961).

Elvy Johanson: Kursplaneundersökning i fysik och kemi (Almqvist & Wiksell,

Daijämte har skolberedningen våren 1961 överlämnat betänkandet Hjälpmedel
i skolarbetet (SOU 1961:17), utarbetat på grundval av vissa expertutredningar.

En samlad redovisning av utredningsmaterialet och därpå grundade förslag
har skolberedningen slutligen framlagt dels i huvudbetänkandet Grundskolan

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.k år 1962 7

(SOU 1961:30), dels i betänkandena Läroplaner för grundskola och fackskolor
(SOU 1961: 31) och Förslag angående skolstadga (stencilerat), vilka samtliga
ingivits den 14 juli 1961. Stadgeförslaget har utarbetats av vissa experter och
sekreterare inom sekretariatet och endast på några punkter närmare behandlat»
av beredningens ledamöter.

Skolberedningens tre sist nämnda betänkanden har varit föremål for en gemensam
remissbehandling, medan övriga betänkanden efter hand för kännedom
överlämnats till ett stort antal statliga organ, organisationer in. fl. närmast såsom
underlag för den senare remissbehandlingen av huvudbetänkandet. Utöver
den uppgjorda remissplanen har ett betydande antal yttranden över betänkandena
ingivits till ecklesiastikdepartementet. Även sådana yttranden redovisas i
det följande.

Utlåtanden har inkommit från följande statliga organ:

skolöverstyrelsen, som överlämnat yttranden från samtliga länsskolnämnder
samt från kollegierna vid Vasa högre allmänna läroverk i Göteborg, högre allmänna
läroverket i Linköping, katedralskolan i Lund, Malmö latinskola, högre
allmänna läroverket i Bromma i Stockholm, högre allmänna läroverket å Östermalm
i Stockholm, högre allmänna läroverket i Östersund, praktiska realskolan
i Malmö, folkskoleseminariet i Falun, Annedals folkskoleseminarium i Göteborg,
folkskoleseminarierna i Haparanda, Jönköping, Kalmar, Karlstad, Landskrona,
Strängnäs, Umeå och Uppsala, seminariet för huslig utbildning i Uppsala, slöjdlärarseminariet
och statens försöksskola i Linköping;

överstyrelsen för yrkesutbildning, som berett vissa tekniska skolor tillfälle att

inkomma med yttranden;

överbefälhavaren, som hört försvarsgrenscheferna och mihtärpsykologiska institutet,
socialstyrelsen, arbetarskvddsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, som
hört länsarbetsnämnderna, medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen, telestyrelsen,
järnvägsstyrelsen, statskontoret, generaltullstyrelsen, statistiska centralbyrån,
riksrevisionsverket, riksarkivet, som hört landsarkivarierna, domänstyrelsén,
lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, som hört skogsvårdsstyrelserna, sjöfartsst.
yrelsen;

överståthållarämbetet, som överlämnat yttrande från Stockholms stad, samt
samtliga länsstyrelser, som bl. a. överlämnat yttranden från sammanlagt 383
kommuner, (eu av länsstyrelserna har ingivit sitt utlåtande jämte bilagda yttranden
så sent att dessa icke kunnat beaktas) ävensom samtliga domkapitel;

universitetskanslersämbetet, som överlämnat yttranden från teologiska, humanistiska
och matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna vid universitetet i Uppsala,
större akademiska konsistoriet samt teologiska, juridiska, medicinska, humanistiska,
matematisk-naturvetenskapliga och ekonomiska fakulteterna vid
universitetet i Lund, större akademiska konsistoriet vid universitetet i Göteborg,
större akademiska konsistoriet vid universitetet i Stockholm, lärarkollegierna vid
karolinska institutet, tandläkarhögskolan i Stockholm och medicinska högskolan
i Umeå;

8

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 5b år 1962

överstyrelsen för de tekniska högskolorna, som överlämnat yttranden från
kollegienämnderna vid tekniska högskolan i Stockholm och Chalmers tekniska
högskola;

kollegiet vid lärarhögskolan i Stockholm, direktionen över gymnastiska centralinstitutet,
styrelsen för musikaliska akademien, som hört en särskild kommitté
och musikhögskolans lärarråd, styrelsen för lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök, lärarkollegiet vid lantbrukshögskolan, styrelsen för och lärarkollegiet
vid veterinärhögskolan, lärarrådet vid skogshögskolan;

studiehjälpsnämnden, statens läroboksnämnd, statens råd för samhällsforskning,
statens konsumentråd, 1955 års sakkunniga för yrkesutbildningens centrala
ledning, gymnasieutredningen, 1960 års lärarutbildningssakkunniga.

Yttranden har inkommit från följande organisationer m.jl.:

Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska
stadsförbundet;

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund (gemensamt yttrande),
Handelns arbetsgivareorganisation, Svenska lantarbetsgivareföreningen;

Landsorganisationen i Sverige (LO), Statstjänstemännens riksförbund, som
överlämnat yttrande från Lärarhögskolornas och seminariernas lärarförbund:

Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), som överlämnat yttranden
från Legitimerade sjukgymnasters riksförbund, Svenska folkbibliotekariers förbund,
Sveriges agronom- och lantbrukslärarförbund, Sveriges läkarförbund, Sveriges
socionomers riksförbund, Tekniska läroverkens lärarförbund och från Läro\
erkslararnas riksförbund, som i sin tur bifogat yttranden från Musiklärarnas
riksförening och Gymnastiklärarsällskapet; Sveriges skoldirektörsförening;

Tjänstemännens centralorganisation (TCO), som överlämnat yttranden i vissa
frågor från Sveriges folkskollärarförbund, Sveriges folkskollärarinneförbund och
Sveriges småskollärarförbund (gemensamt yttrande) samt från Sveriges skolledarforbund,
Svensk sjuksköterskeförening, Svenska facklärarförbundet, Sveriges
förskollärares riksförbund, Verkstadsskolerektorernas riksförening, Teckningslärarnas
riksförbund, Handelslärarnas riksförening, Yrkesutbildningens lärarförening,
Sveriges textillärares riksförening, Föreningen Sveriges vävlärarinnor,
Svenska barnavårdslärarinnors förening, Svenska skolkökslärarinnors förening,
Slöjdlärarnas riksförening och Yrkesskolerektorernas riksförening;

Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening, Biologilärarnas förening,
Filosofi- och psykologilärarnas förening, Föreningen för matematisk-naturvetenskaplig
undervisning, Föreningen lärare i samhällskunskap, Geografilärarnas förening,
Historielärarnas förening, Kristendomslärarnas förening, Modersmålslärarnas
förening, Riksföreningen för lärarna i moderna språk, Svenska förbundet för
specialundervisning, Hörselpedagogernas förening, Svenska yrkesskolföreningen,
Tekniska läroverkens ingenjörsförbund;

Riksförbundet landsbygdens folk, Kooperativa förbundet, Svenska bankföreningen,
Svenska sparbanksföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund,
Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 It år 1962

köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges redareförening, Hushållningssällskapens
förbund;

styrelsen för socialinstitutet i Stockholm, styrelsen för socialinstitutet i Göteborg,
styrelsen för sydsvenska socialinstitutet, Hermods korrespondensinstitut,
Nordiska korrespondensinstitutet (NKI-skolan), Lantbruksförbundets tidskrifts
aktiebolags korrespondensskola (LTK-skolan), Brevskolan, Enskilda läroverkens
förbund, stiftelsen Kristofferskolan, Svenska läkaresällskapet, Svenska skolläkarföreningen,
Svenska barnpsykiatriska föreningen, Frikyrkliga samarbetskommittén,
Kyrkliga skolföreningen, Religionspedagogiska institutet, Sveriges
förenade kristliga lärarförbund, Samverkande bildningsförbunden, som överlämnat
yttranden från Arbetarnas bildningsförbund, KFUK:s och KFUM:s studieförbund,
Svenska landsbygdens studieförbund, studieförbundet Medborgarskolan
och Tjänstemännens bildningsverksamhet; Centralförbundet för nykterhetsundervisning,
Målsmännens riksförbund, Fredrika-Bremer-förbundet, Sveriges husmodersföreningars
riksförbund, Yrkeskvinnors samarbetsförbund, Örebro kvinnoföreningars
samarbetskommitté, Svenska naturskyddsföreningen, Skid- och friluftsfrämjandet,
Sveriges riksidrottsförbund, Svenska skolidrottsförbundet,
Svenska slöjdföreningen, Blivande lärares riksförbund, Sveriges förenade studentkårer,
Uppsala studenters filmstudio m. fl., Sveriges elevers centralorganisation,
Studierådet vid affärsbankerna, VVS-tekniska föreningen;

Folkpartiets kvinnoförbund, Högerns kvinnoförbund, Svenska landsbygdens
kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Folkpartiets ungdomsförbund,
Högerns ungdomsförbund, Svenska landsbygdens ungdomsförbund,
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, Demokratisk ungdom, Sveriges
liberala studentförbund, Sveriges konservativa studentförbund, Sveriges
socialdemokratiska studentförbund.

Vissa skrifter i hithörande frågor har vidare inkommit från bl. a. skolstyrelsen
i Björsäter, en ämneskonferens i fysik vid Linköpings enhetsskolor, lektor Rune
Alfonce och länsskolinspektören K. G. Friskopp (angående ämnet fysik), professor
F. Fagerlind m. fl. representanter för de biologiska läroämnena vid Stockholms
universitet, professor W. Sjöstrand (angående differentieringsfrågan m.m.),
rektor John R. Andersson m. fl. (angående avvikelser i fråga om läroplanens
ämnen), rektor H. Alm (angående friskolor in. m.), f. d. folkhögskolerektom K.
Hedlund m. fl. (angående folkhögskolans ställning), Harriet Holmqvist m. fl.
(upprop angående kristendomen och den svenska skolan) samt rektorer och lärare
vid yrkesskolor i Västerbotten (angående utredning om anknytningen
grundskola-yrkesskola).

Vid den följande redovisningen av skolberedningens förslag och yttrandena
däröver användes de av skolberedningen förordade beteckningarna »grundskola»
för den nioåriga obligatoriska skolan och »fackskolor» för vissa föreslagna tvååriga
påbyggnadsskolor. Ställningstagandet till dessa namnförslag redovisas i
slutet av detta inledande avsnitt. Redogörelsen för beredningens betänkanden,

1* — llihang till riksdagens protokoll 19G2. 1 sand. Nr 6b

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

i huvudsak avseende betänkandet Grundskolan (SOU 1961:30), göres i det
följande starkt förkortad, varvid i första hand de närmare motiveringarna
uteslutits eller endast medtagits på vissa punkter. I fråga om vissa till huvudbetänkandet
fogade särskilda yttranden torde helt få hänvisas till betänkandet.
Vissa partier av huvudbetänkandet liksom därtill hörande yttranden redovisas
vidare i samband med proposition om skollag. På många punkter avser skolberedningens
förslag frågor, vilka inte kräver riksdagens medverkan; detta är
fallet beträffande t. ex. vissa betygsfrågor liksom i fråga om stora delar av
den föreslagna läroplanen för grundskolan, vilken endast i vissa huvuddrag torde
böra underställas riksdagen. Även på sådana punkter lämnas emellertid för
överblickens och sammanhangets skull en viss redovisning av förslagen. Med
hänsyn till materialets omfång kan de inkomna yttrandena i många detaljfrågor
här återges endast i begränsad utsträckning. Det inkomna materialet blir emellertid
i vissa delar ett värdefullt underlag för det fortsatta arbetet med hithörande
frågor inom skolöverstyrelsen.

Vid hänvisning till skolberedningens huvudbetänkande anges i det följande
inom parentes »SB» jämte kapitel- eller sidnummer.

Några förutsättningar för skolberedningens arbete

(SB kapitel 3—10)

Skolberedningens betänkande saknar ett i egentlig mening historiskt avsnitt,
men beredningen har i ett särskilt kapitel (kap. 3) givit en kort översikt över
1946 års skolkommissions principbetänkande och de i anslutning därtill följande
besluten vid 1950 års riksdag.

En inte så liten del av förutsättningarna för skolberedningens arbete har därefter
successivt vuxit fram under riksdagens behandling på 1950-talet av skolreformen
och försöksverksamheten (kap. 4), vanligen i samband med behandlingen
av skolöverstyrelsens årliga försöksrapporter. Till beredningens framställning
av riksdagsbehandlingen av skolreformen på 1950-talet torde här få hänvisas
(SB s. 54 ff.).

De primära riktlinjerna för utredningen har utgjorts av de fylliga direktiven
för skolberedningens arbete (SB kap. 5), vilka kan sägas sammanfattande återge
vid tidpunkten för arbetets begynnande föreliggande förutsättningar. Då direktiven
tidigare i sin helhet presenterats för riksdagen (prop. 1957:106 s. 44_61)

torde det här räcka med att återge vad som sammanfattningsvis angavs som
beredningens huvuduppgifter, nämligen

1) att företaga erforderliga undersökningar rörande skolans mål och uppgifter
i samhället,

2) att på grundval av de samlade erfarenheterna från försöksverksamheten
närmare utforma och bestämma den obligatoriska, organisatoriskt sammanhållna
nioåriga skola, för vilken riksdagen uttalat sig,

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

3) att framlägga förslag angående den organisatoriska anknytningen till denna
skola av skolor för viss vidareutbildning, såsom praktiska realskolor och kommunala
flickskolor,

4) att på grundval av de företagna undersökningarna av skolans uppgifter i
nutidssamhället närmare bestämma innehållet och utformningen av de under
föregående punkter nämnda skolformernas kurser, samt

5) att utföra de kostnadsberäkningar och utarbeta de författningsförslag, som
fordras för den föreslagna skolorganisationens bedömande och genomförande.

I de många detaljer, som kunde anmäla sig under arbetets gång, skulle utredningen
enligt direktiven ha fria händer att föreslå vad som befinnes bäst förenligt
med grundtankarna i riksdagens beslut om en obligatorisk, organisatoriskt sammanhållen
nioårig skola för barn- och ungdomsundervisningen i riket.

Naturligtvis har erfarenheterna från den under 1950-talet bedrivna försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola i hög grad utgjort
underlaget för beredningens överväganden och förslag, vilket för övrigt
inte sällan direkt framgår av beredningens framställning under skilda avsnitt.

I anslutning till sin sammanfattande redogörelse för försöksverksamheten (SB
s. 69 ff.) tillfogar beredningen några avslutande synpunkter (SB s. 87 ff.). I dessa
erinras bl. a. om sambandet mellan ökningen i anspråken på utbildning på realskolestadiet,
riksdagens successiva behandling av skolreformfrågor och försöksverksamhetens
kvantitativa utveckling. Även kraven under försökstiden på
jämförelser i fråga om kunskapsresultaten mellan realskolan och försöksskolan
kommenteras av beredningen. Om dessa krav liksom om ett par andra av de
redovisade iakttagelserna anför skolberedningen följande.

Den kritik som riktats mot försöksverksamheten har bl. a. gått ut på att
verksamheten inte varit nog vetenskaplig. För att en försöksverksamhet skall
kunna bli vetenskaplig i »laboratoriemässig» mening erfordras emellertid stora
ingripanden såväl i kommunernas handlande som i den enskilde lärarens sätt att
bedriva sin undervisning. Alldeles frånsett att man kan ifragasätta om det över
huvud taget är möjligt att göra för ett experiment erforderliga, tillrättaläggande
ingripanden inom en samhällsfunktion som skolan utan att man samtidigt ändrar
viktiga förutsättningar för den verksamhet man vill undersöka, bör också erinras
om att försöksverksamheten är ett frivilligt kommunalt åtagande. I överensstämmelse
med 1950 års riksdags beslut om att skolan skall vara en kommunal
angelägenhet, har således utplacerande av »vetenskapliga® försök inte kunnat
ske utan föregående överenskommelse med berörda kommunala befattningshavare,
förtroendemän såväl som anställda. Det torde under sådana förhållanden
få betraktas som svårt eller uteslutet att åstadkomma vad man skulle kunna
kalla för i sträng mening vetenskapliga försök. Här bör väl också tilläggas, att
läraren, vid försök som förutsätter ett ingripande utifrån i relationen mellan
lärare och elever, riskerar att komma i konflikt med en av de för läraren grund -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 5^ år 1962

läggande reglerna: att i varje ögonblick utforma sin undervisning så att eleverna
får så god behållning av den som möjligt.

Att kraven på jämförelser varit så starka bör vidare inte förvåna. Det naturliga
motstånd mot förändringar som vanligen föreligger på olika områden av
samhällslivet fick här näring av skolkommissionens egna och därefter även av
skolöverstyrelsens uttalanden i frågan. I skenet av senare erfarenheter är det
uppenbart, att sådana uttalanden varit olyckliga och att de iimeburit ett hinder
för den pedagogiska delen av försöksverksamheten. Man kan dock därav för
framtiden dia den lärdomen att kommande reformer och andra förändringar på
skolans område måste få starta och bedrivas utan att först bli fastlåsta vid
redan förefintliga förhållanden.

Om erfarenheterna i stort kan sägas, framhåller beredningen, att hela det inre
aibetet i skolan, metodiken, arbetssättet är i hög grad beroende av en radikal
förnyelse av kursinnehållet i läroplanen liksom av organisationen av lärostoffet.
Nödvändigheten härav framträder så starkt även därför att elevmaterialet är
delvis nytt och mer varierat än förr och därför att skoltiden förlängts för betydande
elevskaror. Erfarenheterna understryker också vikten av att ändringar i
målsättning och arbetsmetoder snabbt tillföres lärarutbildningen.

Erfarenheterna från försöksverksamheten understryker vidare, avslutar beredningen
detta avsnitt, hur angeläget det är, att skolreformens slutliga genomförande
understödjes av en väl genomtänkt och aktivt genomförd upplysningsverksamhet.

Aven försöksverksamheten vid högre skolor (kap. 7) har
uppmärksammats av beredningen, som lämnar en sammanfattande redogörelse
för denna (SB s. 91 ff.). Det är angeläget, säger beredningen bl. a., att erfarenheterna
från denna tillvaratas i det praktiska skolarbetet även i skolformer och
pa orter, som hittills inte berörts av denna del av försöksverksamheten, och
beredningen gör här ett uttalande om värdet av all försöksverksamhets stimulerande
effekt, väl ägnat som riktpunkt för den fortsatta utvecklingen i fråga
om skolans arbete. Varje lärare, säger beredningen, löper risk att hemfalla åt
slentrian. Dess motsats är pedagogisk försöksverksamhet, organiserad eller ej.
Den innebär alltid en stimulerande omprövning av praktiserade undervisningsmetoder.
Att försöksverksamheten vid högre skolor nått den redovisade omfattningen,
är ett tecken på det intresse för pedagogiska frågor och pedagogisk utveckling
som finns bland lärarna i berörda skolformer och det vittnar också om
att en förnyelse av metodiken ägt och äger rum inom dem.

Skolberedningen lägger också ett internationellt perspektiv
pa den obligatoriska skolan (kap. 8) och behandlar där översiktligt
sådana frågor som skolan och samhället, målsättningsfrågor, skolpliktstidens
längd, differentiering samt anknytning mellan grundläggande skola och högre
skola, evaluering och betygsgivning samt läroplansfrågor. I kapitlet, som för -

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jr år 1962

fattats av professorn vid lärarhögskolan i Stockholm Torsten Husén, konstateras,
att den i Sverige sedan andra världskrigets slut pågående utvecklingen i stort
sett löper parallellt med utvecklingen i andra jämförbara länder.

För belysning av åtskilliga väsentliga och svåra frågor har beredningen föranstaltat
om ett omfattande psykologiskt-pedagogiskt forskningsprogram
för vilket redogöres i betänkandets kapitel 9. Da undeisökningsrapporterna
dessutom efter hand publicerats i separata volymer, vilka
tillställts ett stort antal myndigheter och organisationer torde det här räcka med
att återge ett par av de uttalanden som beredningen sammanfattningsvis avslutar
framställningen med.

I vissa fall har undersökningarna gett definitiv information eller utmynnat i
tydliga rekommendationer till praktiska åtgärder. I andra fall har de gett uppslag
som efter fortsatt diskussion kommit att påverka den avvägning som ligger
bakom beredningens konkreta ställningstaganden. I några fall har undersökningsresultaten
varit negativa i så måtto att undersökta förhållanden ej kunnat
visas ha det inflytande som allmänt antas. Också detta är viktig information,
även om sådana negativa undersökningsresultat som regel måste kringgärdas
med ett större antal reservationer än de positiva.

De begåvningsdifferenser som är en av utgångspunkterna för skolans differentiering
uppträder mte bara mellan olika elever utan också i betydande grad
såsom skillnader i förutsättningar för studier inom olika ämnesområden hos en
och samma elev. Ingetdera slaget av differenser är fullt konstanta. Det är därför
viktigt att valet av ämnen och kurser är flexibelt och kan anpassas till elevernas
skiftande förutsättningar för olika studier.

Med hjälp av betyg och testresultat kan vissa förutsägelser göras beträffande
elevens lämplighet för olika slags utbildning. Dessa förutsägelser kan utnyttjas
som underlag för studievägledning i samband med ett successivt ämnes- och
linjeval. Däremot bör man undvika att lägga förutsägelserna till grund för ett
val som binder för en följd av kommande årskurser, och särskilt bör ett urval
gjort av skolan undvikas med hänsyn till de risker för felplacering som finnes.

Stabila intressen och yrkesönskningar utkristalliseras relativt sent. Om yrkesbestämda
ämnen och linjer skall förekomma inom grundskolans ram, bör de
därför komma in på ett sent stadium och trots yrkesanknytningen ges en relativt
bred uppläggning.

Klassens heterogenitet i fråga om elevsammansättning tycks spela en mindre
roll för inlärningsresultaten än vad som vanligen antas. Ej heller synes den ha
en utslagsgivande betydelse för elevernas allmänna anpassning i skolmiljön. De
organisatoriska anordningarna för differentieringen bör därför i första hand
kunna anpassas efter de krav på flexibilitet som kan härledas ur kännedomen
om de individuella differensernas art och utveckling. Likaså bör under sådana
förhållanden allmänna värderingar av skolans uppgifter få utöva ett betydande
inflytande på den lösning som väljes.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 b år 1962

När det gäller kursplanernas utformning i ämnena svenska, matematik, fysik,
kemi och samhällskunskap ger kursplaneundersökningarna ett värdefullt underlag
både i fråga om allmän uppläggning och i detaljfrågor. Även här måste
emellertid undersökningsresultaten infogas i helheten med stöd av värderingar
av pedagogiska mål och medel.

Slutligen har också åtskilliga övriga undersökningar, som beredningen
företagit under arbetets gång, lämnat viktiga bidrag till de förutsättningar
beredningen haft att beakta vid sina överväganden och förslag. För dessa
undersökningar ges en sammanfattande redogörelse i kapitel 10. Mer fullständiga
redogörelser har under arbetets gång publicerats och tillställts olika institutioner
och organisationer. Resultaten av nämnda undersökningar redovisas eller åberopas
därjämte kontinuerligt i det följande vid redogörelserna för de olika avsnitt
i beredningens huvudbetänkande som de berört.

Skolöverstyrelsens försöksrapporter avseende redovisningsåret 1960/61

Den av skolöverstyrelsen ledda försöksverksamheten omfattar i överensstämmelse
med 1950 ars riksdags beslut dels försök med en enhetsskolorganisation i
anslutning till de riktlinjer som uppdrogs i propositionen 1950: 70, dels också
försök av olika slag inom de äldre skolformerna. Överstyrelsen har att inkomma
med årliga redogörelser för försöksverksamheten.

Från och med år 1951 har vederbörande departementschef årligen i lämpligt
sammanhang lämnat översikter rörande försöksverksamhetens gång (prop.
1951:136 s. 3; 1952:149 s. 93; 1953:126 s. 2; 1954:137 s. 2; 1955:120 s. 3; 1956:80
s. 2; 1957:106 s. 3; 1958:109 s. 2; 1959: 62 s. 2; 1960:131 s. 2; 1961: 38 s. 1).

Här bör erinras om att skolberedningen, som förutsätter att den nuvarande
försöksavdelningen inom skolöverstyrelsen avvecklas från och med utgången av
budgetåret 1961/62, i anslutning därtill föreslår (SB s. 773), att den sista av de
årliga rapporter som avdelningen har att avge till Kungl. Maj:t avlämnas före
den 1 november 1961.

Skolöverstyrelsen har inkommit med redogörelser för försöksåret 1960/61, den
1 november 1961 avseende försöksverksamheten med nioårig enhetsskola jämte
bilaga om yrkesvägledning och den 31 oktober 1961 avseende pedagogisk försöksverksamhet.
Rapporterna, som i sin helhet har publicerats i »Aktuellt från
skolöverstyrelsen» 1962 nr 5—6, 7 och 8, återges i korthet i det följande.

För upplysningar angående försöksavdelningens organisation och vissa administrativa
uppgifter m. m. torde få hänvisas till de fullständiga rapporterna.

Försöksverksamhet med nioårig enhetsskola m. m.

Försökskommunernas antal ökades vid verksamhetsårets början med 78 till
295 kommuner, vartill kommer vissa övningsskolor. Under läsåret hade 113
kommuner eget högstadium, därav 62 kommuner med samtliga årskurser 7_9.

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Tabell 1. Lärarnas formella kompetens för undervisning i läroämnen

på högstadiet

Läsår	Undervisande lärare
F.M., F.K. med prak-tisk lärar-kurs samt adj.-beh. folkskoll.	Ämnes- lärare	Folkskoll. med för \o 19 före-skriven vidareut-bildning	Folkskol-lärare utan vidareut-bildning	F.M., F.K. eller T.K. utan prak-tisk lärar-kurs	Fil. stud., ingenjörer, ekon. stud.	Övriga	Samtliga lärare
1954/55 1955/56 1956/57 1957/58 1958/59 1959/60 1960/611 * * *	41 14.1 61 14,5 76 12,8 124 14,9 187 16.2 312 16,0 454 18,3	10 3,5 14 3.3 21 3,5 19 2.3 23 2,0 21 1,1 28 1,1	31 10.7 94 22.4 176 29.5 193 23,2 322 27.8 487 24.9 584 23.6	130 44.8 150 35.8 190 31.9 319 38,4 384 33,2 647 33,1 760 30,7	57 19,7 77 18,3 102 17,1 130 15,6 162 14.0 293 15.0 298 12.0	21 7 14 3.3 16 2,7 25 3.0 51 4.4 118 6.0 226 9,1	10 2.4 15 2.5 22 2.6 28 2,4 78 3,9 129 5,2	290 100 420 100 596 100 832 100 1 157 100 1 956 100 2 479 100

1 Preliminära tal, lämnade av statistiska centralbyrån.

3. p» 11»»*™ ™

*. Fö,SvarjeVår °aDger del övre talet absolut antal och del undre procenttal.

I verksamheten har deltagit 14 300 klasser med inalles 333 000 elever, varav

67 600 på högstadiet. Tre län — Gotlands, Blekinge och Hallands — har ingen
försökskommun inom sitt område, medan i Västmanlands lan, det lan där försöksverksamheten
är mest utbyggd, 25 av de 27 skolkommunerna bedrivit försöksverksamhet
med nioårig enhetsskola under redovisningsåret.

Även i årets rapport har uppgifter lämnats om lärarfortbildning, lärarkompetens
och elevernas studiegång.

Lärarnas formella kompetens för undervisning i läroämnen på högstadiet framgår
av tabell 1. Antalet för stadiet behöriga lärare är procentuellt i stort sett
detsamma som föregående redovisningsår, vilket innebar att mer än hälften av
lärarna ännu saknar formell kompetens för undervisning på högstadiet. Om emellertid
filosofie magistrar etc. med föreskriven teoretisk kompetens men utan
praktisk lärarutbildning medräknas stiger gruppen lärare med formell kompetens

till 55 %.

16

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54 år 1962

Behörighet att undervisa i engelska i årskurserna 5 och 6 i klasser av A-typ
ar ca 94 % av lärarna, medan i klasser av B-typ drygt hälften (59 %) har
denna kompetens. De lärare, som utan att äga erforderlig kompetens undervisat i
engelska pa mellanstadiet, har till 86% begagnat sig av språkundervisning per
radio Pa grundval av redovisade statistiska uppgifter konstaterar överstyrelsen
att det i landet finns en viss reserv av folkskollärare, huvudsakligen tjänstgöiande
j årskurserna 3—4, med behörighet att undervisa i engelska, vilka under
redovisnmgsaret inte behövt tagas i anspråk för sådan undervisning.

... Elevfrnas ämnes-, kurs- och linjeval på högstadiet visar bl. a. följande. Talen
för lasaret 1960/61 poängterar ytterligare den ökning, som elevgruppen med två
främmande språk undergått under de två senaste åren. Den utgjorde vid läsårets
s ut i arskurs 7 52,5 % av samtliga elever och i årskurs 8 46,5 %. En viss avgång
av tysklasande elever till realskolor och flickskolor äger dessutom alltjämt rum
Det ar fortfarande proportionellt fler flickor än pojkar, som läser två främmande
språk men skillnaden fortsätter att minska. Den uppgick i årskurs 7 till
5,8 procentenheter mot 9,5 procentenheter fem år tidigare. År 1960/61 uppgick
skillnaden i arskurs 8 till 6,9 procentenheter. Gruppen utan främmande språk i
arskurs 8 har sedan föregående läsår gått ner från 24,5 % till 19,1 % av totala
antalet elever i årskursen. Den domineras alltjämt av pojkarna.

Man kan sålunda, säger överstyrelsen, konstatera ett stigande intresse för de
främmande språken.

Elevernas fördelning på olika linjer i årskurs 9 visar en fortsatt utveckling mot
mer teoretiskt inriktad eller, kanske hellre, ospecialiserad utbildning. Sålunda har

d,eVer S°m gårtiU 9y på fem år minskat från 56,9% av årskullen till
45,9 %, rekryteringen till 9a på samma tid minskat något eller från 28 0 % till
25,5 %, medan rekryteringen till 9g samtidigt ökat från 15,1 % till 28,6 %. Det
relativa antalet elever i 9g är för första gången sedan försöksverksamheten började
större än i 9a.

Procenttalen avser den genomsnittliga fördelningen i hela landet. Lokalt redovisas
betydande avvikelser från genomsnittet.

I fråga om frekvensen av olika tillvalskombinationer och alternativkurser konstaterar
överstyrelsen, att även om sambandet mellan val av det andra främmande
språket och den svårare alternativkursen är framträdande har dock en

ändring mtratt som visar, att tyskans roll som linjedelare i försöksskolan nu
börjat brytas.

Vad avser organisationen av klasser och grupper kan framhållas att 31 4 %
av klasserna i årskurs 7 och 37,6 % av klasserna i årskurs 8 läsåret 1960/61 innea
it elever med olika val av främmande språk, vilket innebär en ökning från
oregaende läsår med 13,7 respektive 5,2 procentenheter. Av rapporten framgår
vidare att 45 % av klasserna i årskurs 7 och 35,2 % av klasserna i årskurs 8
innehållit elever med olika alternativkursval, vilket också detta innebär eu
oknmg från föregående läsår, störst i årskurs 7 med 14,6, ej fullt så framträdande
i arskurs 8 med 5,8 procentenheter.

17

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5b år 1962

Antalet klasser av s. k. Österåkerstyp utgjorde under läsåret omkring 250 i
sjunde årskursen och omkring 70 i åttonde, vilket innebär en avsevärd ökning
jämfört med motsvarande antal liknande klasser läsåret 1959/60. Även antalet
ändrade kursval uppvisar en mindre grad av ensidighet än tidigare. För båda
könen tillsammans är det alltjämt ofta fråga om en övergång från två främmande
språk till ett eller från ett främmande språk till intet. I årskurs 7 är dock
en övergång till tyska praktiskt taget lika vanlig som en övergång från tyska
(276:290). Byte av praktiskt tillvalsämne förekommer också i förhållandevis
stor utsträckning.

Avgången av elever från försöksskolans mellanstadium till högre skolor, vilken
med bortseende från ett fåtal undantag, sker efter årskurs 6, har under den
senaste treårsperioden förändrats på följande sätt:

Läsår Avgång %

1958/59 .................................... 19,0

1959/60 .................................... 11,8

1960/61 .................................... 8,5

Avgången av elever från högstadiet i försöksskolan till senare skolor visar
jämfört med närmast föregående redovisningsår (prop. 1961:38 s. 9) en väsentligt
ökad övergång till försöksgymnasier och yrkesskolor. Uppgifterna för läsåret
1960/61 framgår av tabell 2.

Vissa avvikelser från Timplaner och huvudmoment liksom vissa pedagogiska
försök på högstadiet redovisas även av skolöverstyrelsen.

I Lund har undervisning i engelska med goda erfarenheter meddelats eleverna
i samtliga tolv klasser i årskurs 4. På många håll har man arbetat med en kurs i
tyska, omfattande tre veckotimmar och med konkretiserad uppläggning, ett försök
som enligt rapporterna slagit väl ut. På högstadiet i Lund har man också
gjort försök med estetiska tillvalskombinationer.

Två skolor har prövat ett projekt med växlande storlek på undervisningsavdelningen
och redovisar positiva erfarenheter. Utöver fortsatta försök med
korrespondensundervisning redovisas bl. a. också vissa försök med befrielse från
skyldigheten att avge vitsord åt eleverna i vissa årskurser liksom försök med
befrielse från vitsord i uppförande och ordning.

Försöksverksamhet med observationsklasser och särskild observationsundervisning
avseende även högstadiet var under läsåret 1960/61 anordnad i 58, respektive
32 rektorsområden. Från samtliga rapporteras goda eller mycket goda
erfarenheter av försöken. Skolöverstyrelsen utfärdade den 21 juni 1961 förebilder
till timplaner för observationsklasser i årskurserna 7 och 8, jämte därtill hörande
anvisningar (AktSÖ 1961:33 s. 640 ff.).

Erfarenheterna från yrkesvägledningen i försöksskolan redovisas i bilaga till
rapporten. Bilagan bygger i allt väsentligt på en omfattande undersökning av
yrkesvägledningen i försöksskolan (i sin helhet redovisad i AktSÖ 1962:7).

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Tabell 2. Elevernas övergång från försöksskolans högstadium till andra
skolor efter utgången av läsåret 1960/61

Mottagande skolor	Antal elever avgångna från årskurs
7	8	9g	9a	9y
Realskola i högre allmänt läroverk, samrealskola, kommu-
nal realskola, praktisk realskola, flickskola ............	212	75	30	12	_
Allmänt gymnasium:
It I* .......................	—	80	49	11	_
RI3 ..............................................	—	—	117	_	_
LI* ..............................................	—	22	60	_	_
LI3 ........................................	—	_	69	_	_
AI* ..............................................	—	1	10	1	—
AP ................................	—	—	62	_	_
F örsöksgymnasium:
rp .................................	—	—	473	—	_
LI3 ............................	—	—	129	—	—
AP ..............................	—	—	318	_	_
Tekniskt gymnasium............................	—	_	99	3	11
Handelsgymnasium ..........................	—	—	51	_	_
Folkskoleseminarium, folkskollärarlinje .................	—	_	_	_	_
Folkskoleseminarium, sm&skollärarlinje .................	_	_	_	__	__
Yrkesskolor (centrala) ..........................	_	41	34	69	133
Yrkesskolor (kommunala) ..............	5	728	208	437	681
Summa Avgångna elever i procent av totala antalet elever i resp.	217	947	1 709	533 3 067	825
årskurser (normalklasser) den 15 september 1960 enligt
statistiska centralbyråns uppgifter............	0,7	4,3		27,7

Undersökningen har haft en mera inventerande karaktär och den visar bl. a.,
att yrkesvägledningen är väl utbyggd i försöksskolan. Hela antalet yrkesvägledande
befattningshavare inom försöksskolan utgjorde 236, därav 23 studierektorer
för yrkesvägledning och praktiska ämnen. Av de 236 befattningshavarna
utgjorde 102 högstadiebehöriga och 100 ej högstadiebehöriga folkskollärare.
Återstående 24 befattningshavare fördelade sig på övriga lärarkategorier.

Uppgifterna om den förberedande yrkesutbildningen företer, med nedan
nämnda undantag, i allt väsentligt samma drag som föregående år. Totalt har
under läsåret inemot 5 400 elever erhållit en förberedande yrkesutbildning i årskurs
9y. Av dessa var 44 % flickor och 56 % pojkar. Detta innebär att flickornas
andel ökat något från föregående läsår.

Andelen elever, som erhållit all sin yrkesförberedande undervisning i enhetsskolan
uppgick under redovisningsåret till 74 % (föregående år 69 %). Om man
inräknar även sådana, som fått sin huvudsakliga undervisning i enhetsskola men

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 5/ år 1962

Tabell 3. Branschinriktningen hos elever, som läsåret 1960/61 fått sin
yrkesförberedande utbildning huvudsakligen inom enhetsskola1

Pojkar	Flickor	Summa
Antal	%	Antal	%	Antal	%
70	2,5	17	0,8	87	1,8
12	0,4	874	41,3	886	18,1
730	26,4	10	0,5	740	15,2
69	2,5	—	—	69	1,4
152	5,5	86	4,0	238	4,9
238	8,6	888	42,0	1 126	23,1
651	23,6	192	9,1	843	17,3
310	11,2	38	1,8	348	7,1
532	19,3	11	0,5	543	11,1
2 764	100,0	2116	100,0	4 880	100,0

Bransch

1. Jord- och skogsbruk ..

2. Husligt arbete .......

3. Metallyrken .........

4. Trätekniska yrken ....

5. Lokalt betingade yrken

6. Handel och kontor ...

7 a. Hantverk och blandade

yrken ..............

7 b. Allmänpraktisk kurs
8. Tekniska grenar.....

eller industriskolor.

yrkesteori och/eller yrkesarbete i yrkes- eller industriskola, omfattar denna
grupp ej mindre än 91 % (89 %). Branschinriktningen lios de i gruppen ingående
eleverna har sammanställts från försöksrapportens mer detaljerade material och
återges i tabell 3. En motsvarande sammanställning, som avser läsaret 1959/60,

återfinns i propositionen 1961: 38 (s. 13).

Skolöverstyrelsen uttalar i rapporten bl. a., att den fortlöpande kompletteringen
av högstadieskolorna med lokaler för praktiska ämnen är angelägen, om
elevernas möjligheter att välja kvalitativ, förberedande yrkesutbildning skall
vidgas. Den är också nödvändig för att öka skolans möjligheter att erbjuda
eleverna intressefångande praktiska tillvalsämnen i årskurserna 7 och 8.

Av redogörelsen för skolpsylcologiskt arbete och pedagogisk forskning framgår
bl. a., att överstyrelsen inlett ett utredningsarbete rörande de elevvårdande funktionerna
inom skolan, en utredning som i sin första etapp redovisats till Kungl.
Maj-t i gemensam skrivelse den 18 november 1961 från skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen
och överstyrelsen för yrkesutbildning. Den beröres närmare
i ett följande avsnitt om skolberedningens förslag i fråga om yrkesväglednings frågor.

,

Av skolöverstyrelsens förevarande rapport framgår vidare, att statens forsoksskola
i Linköping driver ett avsevärt antal försök, fördelade på de åtta första
årskurserna. Två forskningsrapporter från skolan har också publicerats under
redovisningsåret.

Bland övriga hithörande arbetsuppgifter, som försöksavdelningen sysslat med,
må vidare nämnas undersökningar i anslutning till lärometoden Engelska utan

20

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5 b år 1962

bok, utarbetande av standardprov för årskurs 8, undersökningar i samband med
försökssändningar med skoltelevisionen vårterminen 1961, planläggning av försök
med undervisningsmaskiner samt undersökningar rörande specialundervisning
för elever med läs- och skrivsvårigheter. Sammanfattningsvis säger överstyrelsen
om den sistnämnda undersökningen, att ingenting framkommit som tyder
pa nagon signifikant skillnad i allmänintellektuell nivå mellan s. k. läsklass och
normalklass. Den genomsnittliga prestationsnivån är lika i båda, men prestationerna
har något olika karaktär. Vissa läsklassers handikapp i den verbala faktorn
uppvägs av deras prestationer i övriga faktorer, främst den spatiala och
därnäst den induktiva.

P edagogisk för söksverksamhet

Denna har liksom föregående ar varit uppdelad i dels en fri försöksverksamhet,
för vilken framställning till skolöverstyrelsen behöver göras endast när den
fordrar antingen avvikelse från gällande stadga eller visst statsbidrag, dels s. k.
särskild försöksverksamhet. Den pedagogiska försöksverksamheten har avsett
såväl den obligatoriska skolan som högre skolor och bland de senare särskilt det
gymnasiala stadiet.

Rapport om fri försöksverksamhet har lämnats från 60 skolor eller skolstyrelser
om sammanlagt 90 försök. Särskild försöksverksamhet har under läsåret
1960/61 bedrivits vid samma sju skolor som tidigare.

Skillnaden mellan de två formerna för pedagogisk försöksverksamhet kan väl
närmast sägas ligga däri, att man vid den senare formen till vissa särskilda
skolor, som erhåller vissa speciella resurser, samlar ett större antal försöksprojekt,
vilka därigenom kan samordnas och ges en mer systematisk utvärdering.
Ilär kan man också, sedan preliminära resultat erhållits, lägga ut fortsatt prövning
av försöksanordningen vid särskilt utsedda »dotterskolor». Överstyrelsen
lämnar i sin rapport en redogörelse över den särskilda försöksverksamhetens
organisation m. m. samt lämnar för de sju berörda skolorna en fullständig förteckning
över de pedagogiska försök som bedrives vid var och en av dem.

De försök som bedrivits — vid den fria såväl som den särskilda verksamheten
—- har varit av i huvudsak följande slag.

1. Organisatoriska försök, dvs. försök avseende organisationen av vissa delar
av skolans inre arbete. De har omfattat försök med ämneskoncentration, skrivningssystemet
och formerna för skriftliga prov samt bibehållet kursomfång med
reducerat timtal på den grenade delen av gymnasiet.

2. Undervisningsmetodiska försök. Flera av dessa försök är mer eller mindre
förknippade med varandra såsom försök rörande friare arbetsformer för eleverna,
studieteknik samt bok- och bibliotekskunskap. Av dessa torde försöket med
studieteknik kunna förväntas ge särskilt utbyte. Skolöverstyrelsen redovisar här
bl. a. ett försök med samordning mellan flertalet lärare i berörda klasser.

. Särskilda och tämligen allsidiga försök med tekniska hjälpmedel i undervisningen
bedrives vid en skola — Sigtunastiftelsens humanistiska läroverk_med

goda förutsättningar härför. Rapporten ägnar, förutom åt metodiska och tekniska
frågor, bl. a. uppmärksamhet åt hur den i december 1960 antagna lagen om
upphovsrätt kommer att påverka undervisningen med AV-hjälpmedel

21

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5^ år 1962

Under läsåret 1960/61 bär vid sammanlagt fem skolor pågått försök med en
delvis ny metod för nybörj arundervisningen i franska, den s. k. S:t Cloudmetoden,
till en del analog med den sedan tidigare på ett lägre åldersstadium
prövade metoden Engelska utan bok. Försöket fortsätter.

Till de undervisningsmetodiska försöken hör också försök med införande av
nya ämnen eller ämnesdelar liksom samordning av ämnen eller delar av ämnen.

3. Ämnesmetodiska försök. Bland dessa kan nämnas grammatikundervisningen
i modersmålet och dess samordning med motsvarande undervisning i moderna
språk, muntlig framställning, olika skrivningstyper i moderna språk och
ändring i vissa fall av ämnenas kursinnehåll. Som exempel på det sistnämnda
kan nämnas vissa försök rörande geometriundervisningen på realskolestadiet.

4. Övriga försök. Försöket med särskild normalskolekompetens, vilket sedan
några år pågått vid fem skolor, har av skolöverstyrelsen börjat avvecklas. Bland
övriga försök torde det med femdagarsvecka tilldra sig det största intresset och
skolöverstyrelsen avser att under första kvartalet 1962 i Aktuellt från skolöverstyrelsen
ge en sammanfattande redogörelse för hittills vunna erfarenheter av
detta. Likaså avser överstyrelsen att på samma sätt och. vid samma tid redovisa
resultaten av en undersökning rörande försök med partiell differentiering (sammanhållna
klasser) i årskurserna 7 eller 7 och 8 i försöksskolan.

S lutanmärkningar

I anslutning till skolberedningens förslag om att förevarande försöksrapport
skall bli den sista gör skolöverstyrelsen avslutningsvis vissa kortfattade kommentarer
av i huvudsak följande innehåll.

Efter hand har var och en av de båda rapporterna — om försöksverksamhet
med nioårig enhetsskola respektive om försöksverksamhet vid högre skolor —
kommit att uppta företeelser, som också kunde ha upptagits i den andra rapporten.
Inom enhetsskolan har förekommit rent pedagogiska försök, upplagda på
samma sätt som försöken vid de högre skolorna. I högre skolor har introducerats
strävanden, som tidigare varit förbehållna den obligatoriska skolan. Slutligen
har påbörjats försök, som samtidigt berör flera skolformer, särskilt försöket med
femdagarsvecka. Det framförliggande utvecklingsarbetet synes sålunda i stort
sett få samma karaktär, oavsett vid vilken skolform det bedrivs.

Som framhölls i närmast föregående års redogörelse för försöksverksamhet
med nioårig enhetsskola (AktSÖ 1961: 5—6 s. 162), säger skolöverstyrelsen, har
uppgiften att bygga upp den nya obligatoriska skolan tagit stor tid och kraft i
anspråk under den gångna försöksperioden. Mindre uppmärksamhet än som
varit önskvärt har därför kunnat ägnas den nya skolans arbetsformer. Det pedagogisk-metodiska
nydaningsarbetet måste emellertid ägnas ökad uppmärksamhet,
sedan organisationsproblemen lösts. Ett planmässigt bedrivet pedagogiskt
utvecklingsarbete utgör — såväl för den obligatoriska skolans del som for dennas
olika påbyggnader — ett väsentligt led i den ständigt fortskridande skolreformen.
Betydande resurser erfordras för att detta utvecklingsarbete skall ge de
resultat, som man på många håll scr fram emot med ivrig förväntan, avslutar
skolöverstyrelsen sin rcdogiirclsc för försöksverksamhet med enhetsskola läsåret
1960/61.

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 5/ år 1962

Namnfrågor

(SB kapitel 2)

S kolberedningen

Även om namnfrågor kan te sig mindre väsentliga vid sidan om de många
betydelsefulla problem, som är förknippade med den allmänna övergången till
obligatorisk nioårig skola, saknar de inte betydelse. Skolberedningen har funnit
det mest praktiskt att redan i början av sitt betänkande ägna uppmärksamhet
åt frågan om namnet på den obligatoriska skolan och några därmed sammanhängande
namnfrågor. Beredningen erinrar i detta sammanhang också om att
namnens innebörd regelmässigt definieras genom författningsbestämmelser, genom
vilka benämningar pa saväl de skilda skolformerna som de olika skolenheterna
för närvarande fastställes.

Den mest angelägna frågan i detta sammanhang gäller namnet på den nya
skolformen. Begreppet »försöksverksamhet med nioårig enhetsskola» och den
därmed sammanhängande administrativa benämningen »försöksskola», som för
närvarande är namnet på den obligatoriska skolan i så många kommuner i riket
att de innefattar halva folkmängden, försvinner ju med utgången av läsåret
1961/62.

Skolberedningen diskuterar flera olika förslag till namn på den nioåriga obligatoriska
skola, som avses skola allmänt genomföras med början den 1 juli 1962,
men väger slutligen mot varandra de två benämningarna »folkskola» och »grundskola».

Åtskilliga skäl talar för att man skulle bibehalla folkskolo som benämning
på den nya skolan. Namnet har inte minst på senare år vunnit i aktning och
anseende i takt med att skolformen kommit att omfatta flera årskurser och
blivit mera variationsrik i fråga om innehållet. Även folkskolans verksamhet och
pedagogiska utveckling under senare decennier har bidragit till att befästa dess
ställning i det allmänna medvetandet. Det finns också flera likheter mellan folkskolan
och den nya nioåriga skolan. Liksom folkskolan är den nya skolan en
kommunal, obligatorisk och examensfri skola. Det kunde därför ligga nära till
hands att till den nya skolan överföra den äldre obligatoriska skolans namn.

Flera vägande skäl talar emellertid också emot en sådan tanke. Inte minst
måste de psykologiska skälen härvidlag tillmätas betydelse. Ett bibehållande av
folkskolenamnet skulle sannolikt bidra till att under avsevärd tid konservera de
missuppfattningar om försöksskolan som rått på åtskilliga håll. Folkskolan framstår
trots allt för stora grupper av medborgare, kanske mest för en äldre generation
men också för andra som saknar närmare kännedom om dagens skolsituation,
som enbart en elementär skolform med blygsamma och otillräckliga
resurser i jämförelse med andra skolformer. Den kommande obligatoriska skolan
har hämtat många drag från folkskolan men bygger också på erfarenheter från
andra skolformer, sasom realskolan och flickskolan. Den bör ses inte bara som en
utbyggnad av en skolform utan som en syntes av pedagogiska erfarenheter från
flera äldre skolformer och dessutom som åtskilligt av en nyskapelse. Med ett
sadant betraktelsesätt är det inte särskilt tillfredsställande att överföra benämningen
från en enda äldre skolform pa hela den nya skolan. Vidare bör beaktas,

23

Kungl. Maj:ts proposition nr oh år 1962

att ännu när riksdagen år 19C2 fattar beslut om den allmänna övergången till
obligatorisk nioårig skola finnes folkskolan kvar i ett större antal kommuner än
de som då infört den nya skolformen. Folkskolan kommer sålunda att bestå
parallellt med den nya skolan i ytterligare inemot tio år, och under denna tid
kvarstår sålunda behovet av namnet folkskola med dess gamla innebörd. Det
måste också anses betydelsefullt att den för alla gemensamma skolan får ett
namn som anger inte bara vad skolan vill ge av innehåll, dvs. fostran och utbildning,
utan också dess plats och uppgift i skolsystemet liksom dess plats och
betydelse för den enskilde. Namnet folkskola uppfyller inte dessa fordringar.

Återstår så namnet grundskola. Benämningen är i och för sig något glanslös
och kan måhända leda tanken till något som påbörjats men inte^ förts till ett
avslutat helt. De nyss angivna önskemålen i fråga om namnet på skolformen,
vilka man vill se uppfyllda, tillgodoses dock i hög grad av namnet grundskola.
Alla högre skolformer kommer att bygga på den grund som den nioåriga skolan
lägger. Från denna synpunkt kan måhända den invändningen resas, att grunden
kommer att omfatta en oproportionerligt stor del av byggnaden. För studenternas
del kommer den att omfatta tre fjärdedelar av studietiden och för annan
utbildning på det gymnasiala åldersstadiet en lika stor eller ännu större andel.
En sådan invändning utgår dock från den numera föråldrade uppfattningen,^att
en människas utbildning upphör i och med att hon passerat skolan. Vidare måste
beaktas att den nioåriga obligatoriska skolan skall lägga grunden för den allmänna
medborgerliga bildningen i vårt land. För de människor som går ut i
samhället utan genomgång av vidareförande skolor kommer den sålunda att ge
grunden för deras framtida liv och verksamhet, både inom och utom yrket.
Även från denna synpunkt måste namnet anses vara både adekvat och välfunnet.

Skolberedningen föreslår sålunda, att den obligatoriska nioåriga skolan får
namnet grundskola.

Beredningen föreslår senare i sitt betänkande, att vissa linjer av nionde årskursen
får sin fortsättning i frivilliga tvååriga påbyggnader på grundskolan
inom en humanistisk, teknisk, merkantil respektive social-ekonomisk skola med
en för arbetslivet avpassad slutkompetens. Dessa skolor, som sålunda blir en i
viss mån ny grupp av skolor pa den gymnasiala aldersnivan, har av beredningen
betraktats som en skolform. Som gemensamt namn för denna föreslår beredningen
fackskolor. Den i gruppen ingående humanistiska utbildningsvägen bör
benämnas humanistisk skola.

Skolberedningen föreslår samtidigt, att de i de högre tekniska läroverken ingående
hittillsvarande tekniska fackskolorna författningsmässigt och i fråga om
benämningen bör inordnas i de tekniska gymnasierna och där bilda tvååriga
speciallinjer. I fråga om benämningen på kompetensen från dessa utbildningsvägar
anför beredningen följande.

Om enligt skolberedningens förslag de nuvarande tekniska fackskolorna i fortsättningen
betecknas som särskilda linjer inom ett tekniskt gymnasium, behöver
någon annan förändring inte inträda beträffande de olika ingenjörskategoriernas
benämning än att i stället för »läroverksingenjör» bör användas uttrycket »gymnasieingenjör»,
eftersom benämningen »läroverk» författningsmässigt enligt skolberedningens
förslag upphör.

24

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54 år 1962

I det allmänna språkbruket förväxlas ofta benämningar på (1) skolform, (2)
skolanläggning (skolhus) och (3) klasstyp. Beredningen har inte kunnat bortse
ifrån att behov även kan föreligga av en någorlunda klar och entydig terminologi
i fråga om olika slag av skol anläggningar, även om det kanske härvidlag inte
finns skäl att på samma sätt fastlåsa en terminologi i stadgor och författningar.

Skolberedningen vill i första hand framhålla, att det från flera synpunkter
mest tilltalande är att gruppbenämningar undvikes vid namngivning av skolanläggningar
och att dessa i stället ges egennamn med lokal eller personell anknytning,
t. ex. stadsdels- eller bygdenamn. En fortsatt utveckling i sistnämnda
riktning synes böra eftersträvas.

Beredningen anför åtskilliga synpunkter i frågan (SB s. 34 f.) — bl. a. framkastas
tanken på att låta det högsta stadiet eller den högsta skolformen inom
skolanläggningen bestämma benämningen — men anser sig för närvarande böra
avstå från att föreslå några bestämda regler i fråga om benämningen på skolanläggningar.

Yttranden

Skolberedningens förslag om »grundskola» som namn på den nioåriga
obligatoriska skolan röner ett blandat mottagande i yttrandena, inte
sällan ett starkt motstånd. Enligt yttrandena står striden praktiskt taget uteslutande
mellan benämningarna grundskola och folkskola. Ett bibehållande av
försökstidens benämning enhetsskola synes knappast på något håll sättas i fråga.
Övriga av skolberedningen diskuterade namnförslag röner intet eller ytterst
obetydligt intresse. Anledning torde finnas att i allmänhet, om också inte alltid,
utgå ifrån att instanser som inte alls berört denna namnfråga accepterat skolberedningens
namnförslag. Med en försiktig tolkning härvidlag — med hänsyn
till bl. a. att vissa yttranden uteslutande ägnas någon eller några specialfrågor
i betankandena — synes rösterna fördela sig tämligen lika mellan »grundskola»
och »folkskola» med en svag övervikt för »grundskola».

Önskan om att bevara benämningen folkskola framträder numerärt starkast i
yttrandena från länsskolnämnderna och kommunerna. 14 länsskolnämnder förordar
i mer eller mindre bestämda ordalag denna benämning, medan tre säger
sig godta »grundskola» och Övriga sju inte särskilt berör namnfrågan. Bland
hörda kommuner uttalar sig 186 för namnet folkskola, medan 34 godtar benämningen
grundskola och ytterligare 152 inte gör något uttalande i namnfrågan.
Om man får förutsätta att de uteblivna uttalandena på denna punkt innebär ett
tyst accepterande av skolberedningens förslag, skulle för kommunernas del röstetalen
för de nämnda två alternativen stå precis lika. En kommun förordar ett
tredje alternativ, nämligen elementarskola, Av länsstyrelserna har, uppenbarligen
under intryck av kommunernas ställningstaganden, tolv givit sitt förord för
»folkskola». Vid de av skolöverstyrelsen hörda 21 utbildnings anstalterna, huvudsakligen
högre allmänna läroverk med praktisk lärarkurs och folkskoleseminarier,

Kiingl. Maj:ts proposition nr 5.i år 1962 25

förekommer sju röster för »folkskola» och 14 yttranden utan något uttalat ställningstagande.

Skolöverstyrelsen ansluter sig till beredningens förslag om benämningen grundskola
och anför härvid följande.

När överstyrelsen i sina överväganden om benämning för den nioariga obligatoriska
skolan anslutit sig till skolberedningens förslag, har överstyrelsen fäst
särskilt avseende vid att fostran i denna skola skall vara grunden bade för all
annan utbildning och — vad angår den, som ej får del av ytterligare utbildning
—- för verksamhet i förvärvslivet. Ordet »grundskola» är därjämte i motsats
till flera av de andra av skolberedningen angivna namnförslagen — nytt,
vilket torde vara en fördel vid genomförandet av en skolreform, som i äldre skolformers
ställe inför en ny skolform. Ett bibehållande av äldre skolbenämningar
skulle medföra avsevärda administrativa olägenheter. »Grundskola» är dessutom
lämpligt att ingå i författningstext.

I yttrandena från övriga statliga instanser och i de till mer än ett hundratal
uppgående yttranden, som inkommit från olika organisationer och sammanslutningar,
förekommer i mer eller mindre bestämda ordalag förord för »folkskola» i
13 fall, nämligen från järnvägsstyrelsen, kollegiet vid lärarhögskolan i Stockholm,
Svenska landskommunernas jörbund, TCO, Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening,
Svenska yrkesskolf öreningen, Lärarhögskolornas och seminariernas
lärarförbund, Blivande lärares riksförbund, Svenska lantbruksförbundet,
Folkpartiets kvinnoförbund och ungdomsförbund samt Högerns kvinnoförbund
och ungdomsförbund. Benämningen grundskola accepteras däremot uttryckligen
av följande organisationer, nämligen Statstjänstemannens riksförbund, Läroverkslärarnas
riksförbund, Sveriges hanti>erks- och industriorganisation, NKIskolan,
Svenska landsbygdens kvinnoförbund och Svenska landsbygdens ungdomsförbund.
Från Landsorganisationens sida synes man, med hänsyn till de
administrativa svårigheterna under övergångstiden och för att markera det nya
i skolformen, beredd att acceptera namnet grundskola, även om det inte anses
helt tillfredsställande, men organisationen vill vidare aktualisera tanken att begreppet
folkskola återigen tas under övervägande, när den nya skolformen är
helt genomförd och inte längre kan sammanblandas med den äldre folkskolan.

Från Läroverkslärarnas riksförbund framhålles att, om en av de förutvarande
skolformerna finge ge namn åt hela den nya skolan, skulle det medföra olägenheter
av praktisk art under hela den tid, då den nya och den gamla lika benämnda
skolformen förekom samtidigt i landet. Förväxlingar i stadgor och cirkulär
skulle bli följden. Vidare skulle enligt förbundet en sådan namnidentitet lätt leda
till den uppfattningen, att den nya skolan i stort sett motsvarar en av de förutvarande,
att den har övertagit dennas funktion, målsättning, arbetsformer, organisation
och läraruppsättning. Detta skulle medföra svårigheter att i den praktiska
tillämpningen markera och genomföra de intentioner, som ger karaktären
åt en helt ny skola med uppgifter motsvarande flera förutvarande skolformer.

I yttranden, där ett bibehållande av namnet folkskola förordas, framföres i
stort sett följande argumentering. Folkskola har god historisk klang och eu mer
■in hundraårig tradition. Namnet har sedan länge ett gott anseende hos Sveriges

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jr år 1962

befolkning. Den nya skolan blir i verklig mening en folkets skola, vilket också
lämpligen bör framgå genom ett bibehållande av namnet folkskola. »Grundskola»
ger intryck av något ofullbordat, vilket anses strida mot skolans målsättning,
medan »folkskola» ger uttryck för en hela folkets skola med avslutad allmän
medborgarundervisning. Skolberedningens argumentering för att byta namn anses
för svag eller otillräcklig. Genom att bibehålla »folkskola» skulle man vidare
kunna undvika den föreslagna benämningen mellanskollärare och i stället bibehålla
benämningen folkskollärare. De administrativa olägenheterna med att ge
den nya skolan namnet folkskola skulle kunna undvikas genom att under övergångstiden
använda någon hjälpbeteckning. Konkreta förslag till en sådan hjälpbeteckning
är dock sällsynta i yttrandena: i ett par fall talas om »nya folkskolan»,
i ett annat yttrande framkastas »folkskolan av år 1962», i något fall
förordas att den nuvarande folkskolan benämnes 1842 års folkskola.

Skolberedningens förslag att de av beredningen förordade nya tvååriga på ggnadsskolorna

benämnes fackskolor beröres av ett begränsat antal
instanser, av vilka de flesta har en positiv inställning till detta förslag. Bland
dessa positiva kan nämnas skolöverstyrelsen, ett tiotal länsskolnämnder och
Tekniska läroverkens ingenjörs förbund. Överstyrelsen förordar i detta sammanhang
för de nuvarande tekniska fackskolorna den kortare beteckningen tvååriga
linjer av tekniskt gymnasium i stället för enligt beredningen »tvååriga speciallinjer».

Överstyrelsen för yrkesutbildning beklagar att beredningen inte kunnat finna
någon annan benämning för påbyggnadsskolorna och anför härvid följande.

Gentemot förslaget kan redan från början den erinringen resas, att under begreppet
fackskola införts en skollinje, som icke är en fackskola, nämligen den
humanistiska skolan. Detta maste anses som olyckligt och inkonsekvent. Den
omständigheten, att benämningen fackskoleingenjör redan användes för dem.
som genomgått tekniskt läroverks fackskola, måste skapa oklarhet. Hur bra uttrycket
»fackskola» i och för sig är rent språkmässigt, hade det enligt överstyrelsens
uppfattning varit lyckligt, om beredningen hade kunnat finna en
annan benämning, som även täckte den humanistiska skolan.

Skall uttrycket fackskola komma till användning på sätt föreslagits, bör man
emellertid överväga att låta detta begrepp omfatta kurser av minst samma
längd vid yrkesskolorna.

Överstyrelsens samtliga invändningar och synpunkter återkommer i flera
andra yttranden. Invändningen att man redan har begreppet teknisk fackskola
betonas inte minst från Statstjänstemännens riksförbund och Tekniska läroverkens
lärarförbund, vilka båda bestämt avstyrker, att den nya skolformen benämnes
fackskola. Förstnämnda förbund föreslår i stället »påbyggnadsskola»
eller »vidareutbildningsskola». Det sist nämnda förbundet föreslår i sin tur
»teknisk skola», »merkantil skola» etc. 1955 års sakkunniga för yrkesutbildningens
centrala ledning anser det tvivelaktigt om benämningen fackskola som gemensam
beteckning för de fyra nya utbildningsvägarna är lämplig. De sakkunniga
vill reservera uttrycket för skolor, som direkt förbereder för yrkesarbete,

27

Kungl. Maj:ts proposition nr o b- år 1962

och förordar vidare, i likhet med överstyrelsen för yrkesutbildning och några
andra instanser, en vidgning av begreppet fackskola till att omfatta även vissa
slag av yrkesskolor. De sakkunniga finner vidare, att det skulle vara värdefullt
och bidra till att skapa större klarhet i terminologien på skolans område, om
man kunde finna en gemensam beteckning på alla de skoltyper som utgör påbyggnader
på den obligatoriska skolan.

Läroverkslärarnas riksjörbund beklagar, närmast med tanke pa den föreslagna
humanistiska skolan, att »normalskola» eller »lyceum» inte ansetts kunna komma
i fråga; särskilt anses benämningen lyceum värd att ytterligare diskuteras.
Bättre än »humanistisk skola» anser förbundet vara »allmän fackskola», ett förslag
som även förekommer i ett par andra yttranden.

Gymnasieutredningen synes i nuläget acceptera benämningen fackskola åtminstone
för ett par av de föreslagna utbildningsvägarna, nämligen de tekniska
och merkantila påbyggnaderna. Utredningen, som vidare godtar, att de nuvarande
tekniska fackskolorna tills vidare benämnes tvaariga linjer vid tekniskt
gymnasium, finner det svårt att finna ett gott samlande namn för de föreslagna
nya skoltyperna. Utan att framlägga något preciserat förslag vill utredningen
väcka tanken på att i det framtida skolsystemet låta benämningen gymnasium få
en vidare innebörd än den för närvarande har; om termen t. ex. finge åsyfta alla
skolformer på det gymnasiala åldersstadiet, skulle de föreslagna fackskolorna
kunna benämnas tvåårigt humanistiskt gymnasium, tvåårigt tekniskt gymnasium
etc.

Skolberedningens resonemang kring frågan om benämningar på skolanläggningar
beröres endast i några få yttranden. Länsskolnämnden i Norrbottens
län menar, att frågan bör göras till föremål för särskild utredning. Länsskolnämnden
i Hallands län framhåller, att här synes föreligga behov av benämningar
med hänvisning till stadietyp — exempelvis ML-skola, HM-skola, GH skola_i

högre grad än till klasstyp. Länsskolnämnderna i Malmöhus län och i

Skaraborgs län understryker i detta sammanhang, liksom flera andra instanser
vid behandlingen av författningsfrågor, behovet av definitioner; uttryck såsom
skola, skolform, skolanläggning, skolenhet m. fl. behöver ges en klar och entydig
innebörd.

Läroverkslärarnas riksjörbund ser inget hinder för att uttrycket läroverk bibehålies
och föreslår att så sker, t. ex. för enhet eller anläggning i vilken ingår årskurserna
7—9, antingen ensamma eller i förening med annat högre eller lägre
stadium. Gymnasieutredningen berör i detta sammanhang också läroverksbegrcppet
och finner att benämningen läroverk i varje fall under övergångstiden
bör undvikas. Enligt gymnasieutredningen bör en skolas namn först och främst
beskriva dess läge i kommunen. I det framtida skolväsendet med dess förenklade
struktur är det icke alltid nödvändigt att i skolors namn ange deras karaktär.
Att den i skolanläggningen ingående högre skolformen skall vara styrande i
namnfrågan synes enligt utredningen ej utan vidare klart.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Departementschefen

Tiden från 1940-talets början har på skolans område präglats av stora och
snabba förändringar föranledda av dels föräldrarnas efter hand allt mer ökade
krav på förbättrad utbildning för sina barn, dels det successiva frambrytandet på
bredare front av nya tankar och principer i undervisnings- och uppfostringsfrågor.
Debatten om försöksskolan och skolreformen har under det gångna decenniet
alltid varit livlig, många gånger hård, ibland hätsk och bitter. Detta är
inte förvånande. Tidigare reformer på skolans område, om vilka det också stått
häftiga strider, har mest berört skolans utanverk. Den omläggning som nu föreslås
är på ett helt annat sätt genomgripande. Den innebär för lärarnas del en i
många stycken ny situation: väsentliga förbättringar av arbetsbetingelserna i
skilda hänseenden, en förändrad målsättning, en förändrad metodik i undervisningen,
en ny ansvarsfördelning mellan hemmet och skolan i fråga om elevernas
fortsatta studier m. m. För föräldrar och målsmän blir förändringen i många avseenden
lika genomträngande, inte minst med hänsyn till det ökade intresseengagemang
från deras sida, som ett framgångsrikt genomförande av reformen
förutsätter. Också för förtroendemän och tjänstemän med uppgifter på skolans
område kommer reformen att både utlösa och kräva stort intresse och helhjärtade
insatser för att den skall kunna planenligt genomföras i den anda och med
det syfte, som utgör reformens innersta kärna: en kvalitativt och kvantitativt
förbättrad allmän medborgarutbildning.

1957 års skolberedning har till hjälp och stöd för sina överväganden och förslag
haft ett rikt och allsidigt material av erfarenheter och fakta. Sedan svensk
vetenskaplig expertis inom psykologi och pedagogik på beredningens inbjudan
lämnat en samlad överblick över de möjligheter till belysande av för skolan
aktuella problemställningar, som den pedagogisk-psykologiska forskningen för
närvarande har att ge, har utredningsarbetet bedrivits på bred front. Resultaten
av ett omfattande psykologisk-pedagogiskt forskningsarbete har efter hand publicerats
i ett antal större och mindre skrifter. Skolöverstyrelsens årliga rapporter
liksom dess sammanfattande tioårsrapport över försöksverksamheten med nioårig
enhetsskola jämte rapporterna över den pedagogiska försöksverksamheten vid
högre skolor har av naturliga skäl varit av största vikt för skolberedningens
arbete. Erfarenheterna från försöksverksamheten, vilka av beredningen också
studerats vid ett antal besök ute i försöksskolor, har i centrala avseenden liksom
i betydelsefulla detaljfrågor ingått i underlaget för beredningens förslag. De vetenskapliga
forskningarna har kompletterats med vissa andra undersökningar
rörande elevernas ämnesval i försöksskolan, deras förhållande i några viktiga avseenden
till skolan och skolans arbete m. m. Till bilden av sistnämnda undersökningar
bör fogas ett antal överläggningar med företrädare för institutioner samt
näringslivs- och intresseorganisationer m. fl.

För arbetet med de i anslutning till huvudförslaget framlagda läroplansför -

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

slagen har beredningen anlitat en läroplansdelegation och därjämte för denna och
andra uppgifter ett stort antal andra pedagogiska experter på skolans skilda
stadier och ämnen, i allt över hundratalet personer med stor erfarenhet från
skolans olika fält.

I det väsentliga föreslår 1957 års skolberedning följande.

Skolans mål och uppgifter bör mer än förr inriktas på den enskilde elevens
allsidiga utveckling och fostran och i sin strävan mot detta mål bör skolan intensifiera
sin samverkan med hemmen och samhället utanför skolan. Som en för
skolans utformning grundläggande princip — och som en radikal avvikelse från
tidigare tradition inom svenskt skolväsen — föreslås vidare, att eleven skall på
det stadium av den obligatoriska skolan där alternativa studiemöjligheter finnes
ha tillträde till dessa på grundval av målsmannens och elevens fria val.

Den till nioårig längd utsträckta skolplikten bör, om än inte undantagslöst,
infalla mellan elevernas sjunde och sextonde levnadsår. Skolan, som föreslås få
namnet grundskola, indelas i tre treåriga stadier, varav de två forsta förutsattes
arbeta helt utan organisatorisk differentiering. I årskurserna 7 och 8 föreslås
eleverna under den större delen av veckans lektioner hållas samlade i från mellanstadiet
så långt möjligt oförändrade klasser i en för alla gemensam undervisning.
Den mindre delen av undervisningstiden i dessa årskurser ägnas enligt förslaget
ett antal alternativa grupper av tillvalsämnen. Vid undervisningen i dessa
ämnen sammanföres eleverna till undervisningsgrupper enligt sina tillval. Läroplanen
för nionde årskursen upptar fem sektorer med tillsammans nio linjer
varav vissa med mer teoretisk, andra åter med mer praktisk inriktning. Även
tillträdet till dessa linjer baseras som nämnts på elevernas fria tillval.

Den totala undervisningstiden för eleverna under den nioåriga skolgången föreslås
minskad från för närvarande i försöksskolan 293 veckotimmar till 283, eller
med tio veckotimmar. Årskurserna 1—4 får enligt förslaget bibehålla sitt nuvarande
timtal, medan övriga årskurser föreslås få genomgående 35 timmar per
vecka. En grundlig och fördomsfri omprövning inom rimliga gränser av ämnenas
fördelning och lärostoff har företagits. Specialundervisningen avses få förbättrade
betingelser.

Läroplanens uppbyggnad och innehåll karakteriseras genomgående av strävan
efter en för alla medborgare förbättrad allmän utbildning med en för alla gemensam
kärna, som är så stor som möjligt. Denna strävan har lett till en avseväid
återhållsamhet i fråga om såväl antalet skilda utbildningsvägar som graden av
specialisering inom dessa. De praktiskt inriktade linjerna i nionde årskursen har
sålunda begränsats till fyra, alla med en brett upplagd grundutbildning siktande
inte mot olika yrken utan mot breda sektorer av yrkes- och näringslivet.

Studiet av det första främmande språket — engelska — föreslås börja ett år
tidigare än nu och bli obligatoriskt för alla normalklasselever i årskurserna 4—7.
Den allmänna målsättningen för undervisningen i främmande språk inom vårt

30

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5/ år 1962

skolväsende föreslås ändrad till förman för en väsentligt större variationsrikedom
inom i stort sett samma kvantitativa ram.

Praktisk yrkesorientering på arbetsplatser i samhället utanför skolan föreslås
av skolberedningen bli obligatorisk för samtliga elever under tre veckor i åttonde
årskursen.

Skolberedningen föreslår vidare nya principer — i överensstämmelse med den
allmänna målsättningen — för betygsättning och flyttning, bättre överensstämmande
med numera allmänt accepterade grunder för övriga samhälleliga funktioner.

I syfte att ge lärarna goda möjligheter att förverkliga målsättningen för den
obligatoriska skolan, syftande bl. a. till att ge varje elev en efter hans förutsättningar
avpassad utbildning, föreslår beredningen i första hand tre omfattande
och kostnadskrävande åtgärder, vilka var för sig och än mer tillsammans bör
kunna ge en avsevärd höjning av den pedagogiska effektiviteten i vidaste mening.
Enligt beredningens mening bör sålunda nu antalet elever i klasserna främst
på mellan- och högstadierna minskas betydligt, en genomgripande och kraftfull
upprustning av skolans tillgång på olika slag av undervisningshjälpmedel företagas
samt lärarutbildningen och lärarfortbildningen ytterligare förstärkas.

För att ge den mer direkta elevvården och därmed sammanhängande uppgifter
bättre arbetsbetingelser föreslås förstärkta insatser på det skolpsykologiska området
och inom skolhälsovården.

Som ett direkt komplement till den obligatoriska skolan föreslår skolberedningen
upprättande av tvååriga, frivilliga kommunala påbyggnader på grundskolan
— av beredningen benämnda fackskolor — svarande mot fyra av linjerna
på grundskolans högstadium. Samtidigt föreslås att praktiska realskolan och
kommunala flickskolan under övergångstiden successivt avvecklas.

Beiedningen lägger fram en fullständig plan för en allmän övergång till den
nya skolordningen under tiden 1962—1972. Fackskolorganisationen föreslås genomförd
under tiden 1965 1970 till en omfattning som beräknats motsvara omkring
tjugo procent av varje arskull. Reformen av den obligatoriska skolan i
enlighet med dessa förslag beräknas av beredningen komma att höja samhällets
utgifter för denna del av skolväsendet från omkring 1,8 miljarder kr. redovisningsåret
1962/63 till omkring 2,3 miljarder kr. resdovisningsåret 1972/73. eu
ökning som dock till viss del mosvaras av bortfallande kostnader för skolformer,
som avvecklas.

Beredningen föreslår — i överensstämmelse med en av riksdagen tidigare uttalad
önskan — en skollag i vilken några för skolans verksamhet och den enskildes
rätt till undervisning fundamentala regler bör införas, och som komplement
till skollagen en för de flesta skolformer gemensam skolstadga.

Beredningen framhåller slutligen, att en effektiv och allsidig information om
den nya skolan blir nödvändig och att informationen måste ses som ett led i
själva genomförandet av skolreformen samt vidare att betydande insatser allt
framgent maste göras för den fortsatta utvecklingen av skolan och dess arbete.

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 5It år 1962

Här bör till sist framhållas, att beredningens förslag inte är på alla punkter
enhälligt — det vore väl heller inte tänkbart i en så stor och mångfamnande
fråga som denna. Till huvudbetänkandet är fogat ett antal särskilda yttranden
i olika frågor. Intet av yttrandena berör dock de väsentliga frågorna, den principiella
grund på vilken vår kommande obligatoriska skola bör byggas och de
huvudlinjer efter vilka den bör utformas. Om dessa har beredningens ledamöter
varit ense.

Jag har vid flera tillfällen understrukit hur omfattande det av skolberedningen
behandlade frågeområdet är; det berör de flesta hem och griper in mer eller
mindre på det alldeles övervägande antalet sektorer inom samhället. En samlad
och väl avvägd lösning av skolfrågan har en avgörande betydelse för hela vårt
samhälles utveckling under kommande år. Med hänsyn härtill har jag funnit det
lämpligt att ge skolberedningens förslag en mycket omfattande remissbehandling.
Statliga, kommunala och enskilda institutioner och organisationer, vilka kan
tänkas vara på ett eller annat sätt berörda av förslagen i deras helhet eller delar
av dem, har erhållit förslagen för yttrande. Därjämte har spontant inkommit ett
stort antal enskilda skrivelser, vanligen berörande olika delfrågor.

I alla väsentliga avseenden ger den stora huvudparten av de instanser som
yttrat sig sin anslutning till beredningens förslag, inte sällan i ordalag som ger
uttryck för verklig uppskattning och tillfredsställelse. Förslag och önskemål om
ändringar eller tillägg i en rad, visserligen inte sällan betydande men dock från
principiell synpunkt mindre väsentliga frågor kan inte förta helhetsintrycket av
en med några undantag klart tillstyrkande och positiv remissbehandling. Aven
om skolan förvisso inte är en angelägenhet endast för skolväsendets egna institutioner
och organisationer, kan det här vara av visst intresse att särskilt peka på
dessa organs inställning till förslaget. De båda överstyrelserna på skolans område
tvekar inte att tillstyrka skolberedningens förslag och av lärarnas organisationer
tillstyrker organisationerna för yrkeslärare, låg- och mellanstadiets klasslärare,
fyra av de sex övningslärarkategorierna samt en del av högstadiets ämneslärare,
medan däremot läroverkslärarna som företrädare för en annan del av högstadiets
ämneslärarkår samt de återstående övningslärarkategorierna i sitt remissyttrande
intagit en kritisk hållning till väsentliga punkter i skolberedningens förslag.
Skolledarorganisationer representerande den alldeles övervägande delen av statliga
och kommunala skolledare inom den obligatoriska skolans område, har avgivit
tillstyrkande yttranden.

Remissbehandlingen av skolberedningens betänkande är med andra ord sa
starkt positiv, att dess förslag i alla väsentligheter bör läggas till grund för
beslut om den obligatoriska nioåriga skolan vid 1962 års riksdag och med ikraftträdande
i huvudsak från och med den 1 juli 1962.

Skolberedningens arbete och det beslut, som det är min förhoppning att statsmakterna
skall fatta i anslutning till de här framlagda förslagen, utgör slutet på

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 51+ år 1962

en epok och samtidigt början på en ny löftesrik period i det svenska skolväsendets
utveckling. Jag vill emellertid understryka, att skolreformen inte får ses enbart
som en genomgripande reform på utbildningens och uppfostrans område. Att
göra utbildning och bildning lika tillgängliga för alla är först och sist en social
reform i vidaste mening med djupgående verkningar för samhällets utveckling på
lång sikt. Det är från samhällets synpunkt och med hänsyn till den samlade
effekten av alla medborgares insatser betydelsefullt, att varje människa — och i
all synnerhet gäller detta de unga — får den skolning som svarar mot hennes anlag
och intressen. Men det är lika viktigt, att varje medborgare får en grundläggande
bildning, som sätter honom i stånd att finna innehåll och glädje i sitt liv
oavsett på vilken post han fullgör sin arbetsinsats, själv finna vägar till egen
förkovran och utveckling, samverka med andra för gemensamma värdefulla mål
och att med medvetenhet och omdöme ta sin del av ansvaret för samhällets skötsel
och utveckling på demokratisk grund.

I det följande upptar jag först ett avsnitt om den obligatoriska skolans mål,
organisation och verksamhet. I omedelbar anslutning därtill följer ett avsnitt
om vissa till den obligatoriska skolan anslutande skolformer samt ett om utvecklingen
av skolans arbete. Därefter behandlas i tur och ordning skolsociala
frågor, skolans befattningshavare och vissa administrativa frågor samt frågor
rörande övergång till den nya skolordningen. Slutligen anmäles vissa anslagsfrågor
för budgetåret 1962/63.

Innan jag övergår till nästa avsnitt, vill jag av praktiska skäl här behandla
spörsmålet om namn på den obligatoriska nioåriga skolan jämte ytterligare ett
par nomenklaturfragor, samtliga av den arten att de torde böra underställas
riksdagen.

Skolberedningen föreslår, att den framtida obligatoriska skolan skall benämnas
grundskolan. Liksom beredningen synes även remissinstanserna, i den mån namnfrågan
berörts, genomgående ha stannat inför valet mellan »grundskola» och
»folkskola». Som framgår av redogörelsen för remissbehandlingen i denna fråga
synes rösterna fördela sig tämligen lika mellan grundskola och folkskola med en
svag övervikt för grundskola.

I sitt betänkande redovisar beredningen jämförelsevis utförligt de skäl som
slutligen kommit den att stanna för benämningen grundskola. Av dessa vill jag
särskilt understryka ett par samt tillägga ytterligare ett som talar i samma riktning.
Det kan med fog hävdas att det nu, då folkskolan och realskolan avvecklas,
knappast vore rimligt att bibehalla namnet från en av de skilda skolformer som
kommer att ersättas av den nya. Framdeles, då hittillsvarande skolformer med
deras benämningar försvunnit som begrepp ur det allmänna medvetandet, kan
man måhända, som LO anger, från mer förutsättningslösa grunder än nu ompröva
denna fråga. Vidare måste det — vilket jag ännu starkare än skolberedningen
vill understryka — under avsevärd tid skapa betydande administrativa

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 It år 1962

och därmed också organisatoriska svårigheter att arbeta med ett och samma
namn på två skilda begrepp: den nuvarande folkskolan och den nya obligatoriska
nioåriga skolan. I anledning av de många yttranden som sammankopplar namnet
på skolformen med tjänstebenämningen på mellanstadiets klasslärare vill
jag ytterligare framhålla, att benämningen på skolformen rimligen också bör
bilda grunden för kollektivbenämningen på samtliga i skolan tjänstgörande
lärare. Den kan inte förbehållas en av de där tjänstgörande lärarkategorierna.

Jag förordar, att den obligatoriska nioåriga skola, varom jag i det följande
framlägger detaljerade förslag, från och med den 1 juli 1962 benämnes grundskolan.

I likhet med skolberedningen förordar jag, att de föreslagna frivilliga tvååriga
påbyggnaderna på grundskolan benämnes jackskolor.

Av nu befintliga skolanläggningar är det endast benämningen läroverk, som är
författningsmässigt definierad. Beredningen anser att, då denna skolform enligt
den givna definitionen nu upphör i och med realskolans avveckling, namnet inte
bör överföras till någon ny typ av skolanläggning. Vad i övrigt gäller benämningen
av skolanläggningar är det såsom beredningen framhållit från flera synpunkter
mest tilltalande att gruppbenämningar generellt undvikes vid namngivning
av skolanläggningar och att dessa i stället ges egennamn med lokal eller
personell anknytning, t. ex. stadsdels-, person- eller bygdenamn. En fortsatt utveckling
i denna riktning synes böra eftersträvas. Vad jag här anfört har avseende
även på skolanläggningar, innehållande olika skolformer.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr Bit

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 196S

II. DEN OBLIGATORISKA SKOLANS MÅL,
ORGANISATION OCH VERKSAMHET

Skolberedningen

Skolans mål och uppgifter

(SB kapitel 11—13, 15)

Skolberedningen, som ägnat frågan om skolans mål och uppgifter stort intresse
och en ingående behandling, har uppenbarligen menat, att fastställandet av
målet för skolans verksamhet måste utgöra grunden för vidare ställningstaganden
om skolans innehåll och utformning. Det är inte möjligt att ge annat än en
översiktlig framställning av vad beredningen här anfört. Delvis får den begränsas
till ett punktvis återgivande av väsentliga konstateranden.

Arbetet med att utforma en läroplan för den nioåriga grundskolan, framhåller
skolberedningen, måste inledas med ett allvarligt försök att bestämma skolans
aktuella mål och huvuduppgifter som ett led i ett mera långsiktigt skolprogram.
Utgångspunkten för målsättningsdiskussionen synes vara given: skolans mål
måste bestämmas utifrån individens behov och samhällets krav. I vissa avseenden
råder ingen motsättning mellan dessa båda. Den enskildes behov och
samhällets krav förenas båda i ett bestämt syfte, individens livsduglighet i
vidaste bemärkelse.

En spänning mellan individens och samhällets intressen uppstår emellertid
då det gäller att ange innehållet i läroplanen. Avgörandena försvåras av att
fortlöpande förändringar oavbrutet försiggår i det fält där värderingarna skall
ske. Skolans mål måste därför från tid till annan revideras, dess uppgifter måste
fortlöpande hållas tidsenliga.

Skolberedningen försöker att mot bakgrunden av det sagda ange utgångsläge
och förutsättningar för skolans verksamhet. I centrum för skolans verksamhet
står den enskilde eleven, och utgångspunkten är aktningen för elevens människovärde,
hans personlighet och egenart. För att kunna medverka till hans utveckling
är det nödvändigt, att läraren så allsidigt som möjligt söker lära känna
elevens psykiska och fysiska förutsättningar. Samverkan bör ske med elevens
föräldrar och mellan lärare och alla dem som i övrigt har erfarenheter av eleven.

Hemmet har ensamt haft hand om barnet under dess betydelsefulla tidigaste
år. Under hela skoltiden utövar sedan hem och omgivning ett fortsatt inflytande
på barnet. Det är viktigt att fastslå, säger skolberedningen, att skolan inte ensam
kan leda barnets utveckling. Hemmet har även under barnets år i skolan
det primära och huvudsakliga ansvaret för dess fostran och vård. Skolans roll i
dessa sammanhang är av hjälpande och stödjande natur. Även intrycken från
kamratkretsen och från miljön i övrigt är av betydelse för elevens utveckling.

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

Skolans miljö är en viktig förutsättning för ett gott resultat av skolarbetet
och huvudansvaret för att skolmiljön kommer att verka i positiv riktning vilar
på de vuxna personer som arbetar där, främst på den enskilde läraren. Även
skolans ledning har naturligtvis i dessa stycken betydelsefulla uppgifter och det
är angeläget, att den i övrigt klart omfattar och verksamt stöder ett arbete
med den målsättning som läroplanen anger. Skolberedningen uttalar bl. a. att
även om de administrativa göromålen kan synas skolledaren omfattande och
maktpåliggande, bör de inte tillåtas undanskymma hans viktiga uppgift att
vara pedagogisk ledare. Skolberedningen erinrar även (SB s. 148 f.) om skolans
beroende av såväl det omgivande samhället som kulturarvet.

Skolans mål, anför skolberedningen, kan i korthet anges vara att soka
hjälpa varje elev till allsidig utveckling. Detta sker genom att den meddelar
grundläggande allmänbildning och planmässigt söker bidra till elevens personliga
mognande. Riktpunkten för skolans strävan är därvid att fostra människor med
tillräcklig beredskap för att möta de krav som livet i vår tids samhälle ställer
på dem. I det samhälle som skolan utgör är det rimligt att det ideala eftersträvas,
även om detta mål sällan är möjligt att uppnå.

När man tidigare sökt bestämma skolans mål, har man stundom ställt upp
begreppen fostran och undervisning som väsentligt atskilda. Fostran har angiv its
innebära »karaktärens utformande, känslo- och viljelivets utveckling, de allmänna
personliga egenskapernas daning», medan undervisning betecknats som
»bibringandet av kunskaper och färdigheter». Senare malsättningsdiskussion har
visat, att denna tudelning är mindre lämplig. All undervisning innebär ju i realiteten
en påverkan på personligheten, antingen vi medvetet åsyftar det eller inte.
Undervisningen har sålunda en fostrande effekt. Men individens fostran är det i
grunden väsentligare, och begreppet undervisning måste därför vid en målsättning,
som huvudsakligen bygger på värderingar, underordnas begreppet fostran.
I sin framställning om skolans mål använder beredningen därför termen fostran
i en vidare mening, såsom en gemensam beteckning för fostran och undervisning.

Skolans mål är att uppfatta som en helhet, framhåller skolberedningen, som
dock av praktiska skäl och för överskådlighetens skull gör en uppdelning av
målet i individuell respektive social fostran. Beredningen har också sökt kartlägga
den individuella fostran i dess viktigaste drag (SB s. 150 ff.).

Det viktigaste medlet för skolans individuella fostran, för utvecklingen
av elevens personlighet, säger beredningen, är själva skolarbetet eller
rättare sagt det sätt på vilket eleverna är sysselsatta dag ut och dag in under
alla de många skolåren. För individens utveckling är den intellektuella skolningen
av väsentlig betydelse. I ett demokratiskt samhälle, där man önskar
lägga allt större självansvar på den enskilda människan, blir denna uppgift av
allt större vikt.

36

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5i år 1962

I nära samband med den intellektuella utvecklingen hos en växande individ
står också den emotionella. Utvecklingen av elevens känsloliv framstår därför
som en av huvuduppgifterna på personlighetsfostrans område. Av denna anledning
måste också den estetiska fostran vara en av skolans viktiga uppgifter.

Av skolans miljö och arbetssätt är också viljelivets utveckling beroende. Skolans
fostran av viljelivet syftar till att skapa självtillit hos eleven, befrämja hans
förmåga att uthålligt arbeta för att nå uppställda mål, utveckla hans beredskap
till samarbete med andra, till hänsyn mot andra och till insatser för andras
bästa, grundlägga behov och vana hos honom att fullgöra uppdrag han åtagit
sig och plikter som pålagts honom.

Genom den etiska fostran skall eleven bibringas en klar uppfattning om de
moraliska normer som måste gälla i ett demokratiskt samhälle. Medlet för denna
fostran till en etisk inställning är inte bara upplysning om lagar och regler ute i
samhällslivet utan framför allt skolans eget liv och arbetet där.

En stor del av människans liv ägnas åt arbetet och skolans uppgift är därför
att hjälpa eleven till en positiv inställning till arbetet, till personligt engagemang
i självpåtagna och ålagda uppgifter. En förlängd skolpliktstid kräver att skolan i
alla dessa avseenden hos eleverna grundlägger en god beredskap för den verksamhet
som tar vid efter skoltidens slut. Skolan skall genom arbete meddela
fostran för arbete, praktiskt arbete såväl som studier av olika slag. Arbetet med
dess praktiska uppgifter bör också få utgöra ett av medlen för elevernas ekonomiska
fostran.

Den obligatoriska skolan skall även göra eleverna skickade att ta ställning till
frågor om utbildning och utkomst för framtiden. Studie- och yrkesorienteringen
har därvid en stor uppgift att fylla. Inte minst gäller detta den praktiska yrkesorienteringen
och denna bör komma samtliga elever i grundskolan till del.

Vårt samhälles tekniska och ekonomiska utveckling medför, att nutidsmänniskan
erhaller allt större fritid och att den fysiska ansträngningen i arbetet
ofta minskar. Skolberedningen är angelägen framhålla, att fostran för fritiden
kräver betydande insatser av skolan på de allra flesta ämnesområden. Just en
fostran för fritiden och därvid även en estetisk fostran erbjuder särskilt angelägna
uppgifter och betydande möjligheter för skolan att genom sin verksamhet
skapa en aktiv kulturmiljö i vart land och göra livet rikare och meningsfullare
för människorna. Av motsvarande skäl bör skolan söka väcka intresse hos de
unga för de stora gemensamma grundfrågorna och det ligger därvid nära tillhands
att särskilt intressera dem för och stödja ett aktivt och positivt föreningsliv.

Även skolans hälsofostran ägnas av beredningen uppmärksamhet (SB s. 162 ff.)
liksom fostran för familjelivet. I och för sig vore den sistnämnda uppgiften så
betydande, att den skulle motivera ett särskilt undervisningsämne, vilket beredningen
dock inte funnit det möjligt att föreslå. En god fostran för familjelivet
bör också kunna astadkommas inom ramen för de nuvarande ämnena.

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 5tf år 1962

I fråga om de allmänt grundläggande kunskapernas betydelse för den unge?
individuella fostran framhåller beredningen inledningsvis följande. Skolan bär
att orientera individen i tillvaron och att meddela sadana kunskaper och färdigheter
som berikar honom personligen, som gör honom skickad att bemästra
mötande livssituationer och som ger honom god grund för fortsatt utbildning.
Denna uppgift innebär i korthet att eleven under skoltiden skall bibringas goda
språk- och räknefärdigheter samt orienteras i nuet och det förflutna, i naturens
och teknikens värld och i samhällslivet.

Utifrån denna utgångspunkt redovisar beredningen (SB s. 166 ff.) det väsentligaste
av de färdigheter och insikter inom olika ämnesområden som den obligatoriska
skolan bör arbeta med och meddela eleverna. Härvid sammanfattar
beredningen (SB s. 175 ff.) även de mål som bör uppställas för den obligatoriska
skolans orientering i livsåskådningsfrågor, dess samhällsorientering och dess naturvetenskapliga
orientering. Av de anförda synpunkterna torde ett par uttalanden,
som kan förväntas tilldra sig ett mer allmänt intresse, böra återges.

Mängden av det stoff som efter hand hopats inom orienteringsämnena på
grundskolans åldersstadium är nu oroväckande stor. Försöken till gallring i det
nytillkomna eller äldre stoffet har ännu varit få och föga radikala. Hänsyn har
t. ex. aldrig tagits till det förhållandet, att eleverna numera erhåller en omfattande
och värdefull orientering genom radio, television, film och press. Om man
nu söker slå vakt om en »oförändrad» eller »bibehållen kunskapsstandard» i betydelsen
obeskuren kunskapsmängd, verkar man sålunda i realiteten för en »allsidighet»
som närmast bör benämnas ytlighet och godtar ett studiesätt som ofta
innebär ett själlöst memorerande. Allt tal om att eleverna i en sådan studiesituation
tillägnar sig »fasta kunskaper» i orienteringsämnena är närmast önsketänkande.
Skolberedningen menar för sin del att en sträng sovring av det traditionella
stoffet i dessa ämnen är oundgängligen nödvändig och den anger också
(SB s. 174 f.) några kriterier som bör vara ledande vid denna sovring.

En orientering i livsåskådningsfrågor ingår i olika form och omfattning huvudsakligen
i undervisningen i kristendomskunskap, svenska, samhällskunskap och
biologi. Om det förstnämnda ämnet anför beredningen i huvudsak följande.
Religionen hör till den verklighet som skolan har att orientera i och ge kunskap
om. Den kristna religionen är en väsentlig del av grundvalen för de etiska och
sociala värderingar som vårt samhälle och vår samlevnad bygger på. Kunskap om
kristendomen är nödvändig för förståelsen av västerlandets kultur- och samhällsliv
såväl i gångna tider som i nutiden. Även kunskap om de icke-kristna religionerna
hör till den orientering som skolan skall ge. Detta är särskilt angeläget
i en tid, då kontakterna mellan folk och kulturer blir allt livligare och alltmera
oumbärliga. Eleverna bör emellertid också få kännedom om de strömningar som
satt de religiösa sanningarnas värde i fråga.

Beredningen säger i anslutning härtill vidare, att kristendomsundervisningen
måste bedrivas så, att den inte kommer i strid med kravet på tanke- och tros -

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

frihet. Den skall därför vara objektiv i den meningen, att den meddelar sakliga
kunskaper om olika trosåskådningars innebörd och innehåll utan att auktoritativt
söka paverka eleverna att omfatta en viss åskådning.

Om skolans sociala fostran framhåller beredningen bl. a., att skolan
skall hjälpa de unga att växa in i en gemenskap med andra, dvs. lära dem den
svåra konsten att leva och verka tillsammans med andra människor. Humanitetens
och demokratiens ideal är de värderingar på vilka skolans fostran skall
bygga.. Eleven maste bibringas en övertygelse om varje människas egenvärde
liksom om att frihet och rätt bär upp mänsklighetens handlande och inse att
våld och våld är nedbrytande krafter.

Eftersom skolsamhället kan betraktas som en övningsplats för social fostran,
bör den dagliga samvaron i klass och skola sålunda vara inriktad på att befästa
goda normer för samlevnad, fostra till samarbete, hänsyn och respekt för överenskommelser.
Beredningen anger i korthet det karakteristiska för en god social
fostran i klassen på följande sätt: eleverna arbetar med väsentliga och meningsfulla
uppgifter, som motsvarar deras förutsättningar, de vet vad de gör och har
inflytande på det som sker och känner sig förenade med och inte åtskilda från
varandra. Men lika viktig som gemenskapen i klassen är den större gemenskapen
i skolan. Det är vidare naturligt, att familjens samlevnadsproblem tas till utgångspunkt
för skolans sociala fostran redan på ett tidigt åldersstadium. Slutligen
framhålles, att skolans sociala fostran måste ske med inriktning på att
förhallandena i vart moderna samhälle snabbt förändras. Förmåga av'' objektivitet
och självständighet, av kritisk hållning och motståndskraft mot tendentiös
påverkan, vana och förmåga att väga argument mot varandra och därefter ta
ställning bör därvid främjas.

För den aktuella diskussionen om skolans mål är det också angeläget att söka
uppställa ett nutida allmänbildnings mål. Beredningen anger (SB
s. 181 ff.) vad som enligt dess mening bör ingå däri liksom på vilket sätt man i
skolans arbete bör kunna förverkliga målet. Av särskilt intresse är en speciell
sj npunkt pa begreppet allmänbildning. Accepteras denna dubbla innebörd av
allmänbildningsbegreppet har den betydelse inte minst för uppbyggandet av
skolans tim- och kursplan och därmed för dess organisatoriska utformning. Det
är den obligatoriska skolans väsentligaste uppgift att ge alla medborgare en nödvändig
gemensam referensram, och denna måste i dagens komplicerade samhälle
omsluta ett betydligt rikare innehåll än förr. Allmänbildningen blir därigenom
ett föreningsband som gör det lättare för människor att nå personlig kontakt,
utbyta åsikter och samarbeta i de skiftande och invecklade kollektiv, där de lever
och verkar. Den här redovisade synen utmynnar ofrånkomligt i den slutsatsen,
att den för alla elever gemensamma undervisningen nu måste göras mer omfattande
och längre än tidigare. Det förefaller enligt skolberedningens mening
sannolikt, att utvecklingen inom kort kommer att leda till ännu längre gående

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 5k år 1962

krav i detta avseende än vad beredningen nu funnit möjligt att föreslå. Flera skal
till stöd för denna syn återges i anslutning till uttalandet (SB s. 183 f.).

En till nio år förlängd obligatorisk medborgarutbildning skall enligt direktiven
för skolberedningens arbete inrymma också någon form av yrkesf orberedande
utbildning, som direkt eller indirekt har att förmedla elevernas
övergång från skolan till arbetslivet. Beredningen gör här det principiellt viktiga
uttalandet, att eftersom grundskolan har till uppgift att på lämpligt satt forbereda
samtliga elever för deras kommande verksamhet i arbetslivet ar samtliga
linjer i nionde årskursen, var och en på sitt sätt, yrkesförberedande. De bor alltsa

i olika avseenden likställas med varandra.

Med hänsyn till de tilltagande olikheterna i elevernas inriktning och förutsättningar
i övrigt bör dock några av nionde årskursens linjer ges en mer praktisk
inriktning än övriga och det blir således dessa linjer som i stort sett får sagas
ersätta linje 9y i försöksskolan med dess olika grenar.

Efter ett uttalande om att den grundläggande utbildningen pa dessa linjer
normalt bör ske i skolmässiga former, erinrar beredningen om att en tidig specialisering
ofta medför risk för felval, som innebär inte endast tidsförlust for eleverna
utan även onödiga utgifter för det allmänna. Av detta och andra redovisade
skäl föreslår beredningen - såsom även närmare utvecklas i ett senare
avsnitt av betänkandet — att den nuvarande, jämförelsevis starkt specialiserade
utbildning som meddelas inom 9y i försöksskolan utbytes mot en mindre specialiserad
utbildning inom ett fåtal linjer inriktade mot vida yrkesområden.

Läroplanenförg rundskolan skall enligt skolberedningen vara ett
hjälpmedel för att göra de för skolan uppställda målen till realiteten det dagliga
livet i skolan. Den bör ange ramen för dess verksamhet och det innehall som
undervisningen skall sysselsätta sig med. Den får emellertid inte endast Mgora
en förteckning över fakta. Grundskolans läroplan måste utgöra ett sa langt
möjligt konsekvent uttryck för en genomtänkt pedagogisk grundsyn. Den skall
främja en fortskridande skolreform.

För att kunna uttrycka samhällets syn på den obligatoriska skolan av i dag
och för att kunna fylla sitt ändamål för praktiskt skolbruk måste den fullständiga
läroplanen innehålla ett avsnitt om (1) skolans mål, (2) allmänna riktlinjer
för skolans inre arbete, en framställning om erforderlig samverkan mellan (3)
skolan, hemmet och närsamhället i syfte att på bästa sätt leda elevernas fostran
och utbildning, (4,) timplaner, (5) kursplaner och (6) allmänna anvisningar for
undervisningen.

Beredningen analyserar också de olika principer efter vilka läroplanen, främst
då avsnittet med kursplaner, kan läggas upp. Den kan med i stort sett samma
sakinnehåll utformas enligt olika läroplanstyper: den ämnesindelade, dar lärostoffet
framlägges systematiserat i traditionella ämnen, i stort sett utformade

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

efter mönster av vetenskapliga discipliner, den samordnade, som nära ansluter
till den ämnesindelade och den samlade läroplanen, där stoffet inte är ämnesmdelat
utan samlat kring intresseområden. Skolberedningens förslag till läroplan
för grundskolan utgör en syntes av läroplanstyperna.

Förslaget till läroplan för grundskolan (SOU 1961:31) inrymmer vissa kursöreskrifter.
Dessa skall tjäna till huvudsaklig ledning för undervisningen. Föreskrifternas
utformning skall främja en anpassning av skolarbetet till lokala förhållanden
och till samhällslivet i dess helhet, så att läroplanen gynnar en fortskridande
reform av skolans verksamhet.

Läroplanens kursföreskrifter skall enligt beredningens förslag utgöras av huvudmoment,
som omfattar de områden, det stoff och de färdigheter som skall
vara det väsentliga föremålet för undervisningen av alla elever på ett stadium
eller — i vissa fall — i en eller två årskurser. Även om anordningen med huvudmoment
ger läraren en viss frihet i arbetet bör dock alltid krävas, att eleven
säkert skall beharska sådant som är väsentligt i sammanhanget och som ligger
inom gränsen för hans möjligheter.

. huvudmomenten innehåller en grundkurs i vederbörande ämne eller sakområde.
Denna är gemensam för alla elever i klassen. Ett huvudmoment medger
emellertid att varje elev, oavsett studieförutsättningar, kan beredas möjlighet att
arbeta med överkurser, uppgifter som vanligen ligger inom huvudmomentens
ram men som också kan ligga utom denna.

För att tillmötesgå de ofta uttalade önskemålen om utförligare anvisningar för
studiernas uppläggning och bedrivande inom huvudmomentens ram föreslår
skolberedningen, att de nämnda kursföreskrifterna kompletteras med mera detaljerade
studieplaner, vilka dock bör ha karaktären av förslag. Som ett förstahandshjälpmedel
vid studieplansarbetet har skolberedningen låtit utarbeta och i
sitt förslag till läroplan infört ett antal summariska förslag till dispositioner av
studieplaner i vissa ämnen och för vissa stadier eller hela lärokurser.

Läroplansförslagets huvudmoment och allmänna anvisningar bör enligt skolberedningens
mening senare kompletteras med erforderliga metodiska anvisningar
för varje stadium och ämne.

I fråga om skolans ämnen föreslår skolberedningen, att dessa för överskådlighetcns
skull indelas i två ämnesgrupper: allmänna ämnen och specialämnen.

eredmngen har också föreslagit vissa ändrade ämnesbeteckningar i läroplanen
Bl. a. föreslås beteckningen Svenska i stället för Modersmålet.

Utöver beteckningarna allmänna ämnen och specialämnen anser beredningen
det vara erforderligt med särskilda namn också på grupper av allmänna ämnen.

1 läroplanen tillampas darfor uppdelning av de allmänna ämnena i skilda ämnesgrupper.

aÄÄSit ämn“'' d“ SPrit'' ^ räk"rfM*heto Säre» till

Orienteringsämnen, dit även kristendomskunskap hänföres
Ovmngsämnen, en beteckning som skolberedningen stannat för trots att den

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

inte är helt tillfredsställande. Åtskilliga alternativa benämningar på denna ämnesgrupp
har diskuterats inom beredningen, bl. a. »Skapande ämnen», »Fackämnen»
och »Färdighetsämnen». Ingendera beteckningen synes vara helt lämplig.

I kapitlet om läroplanen redovisar skolberedningen översiktligt vissa drag i
den föreslagna timplanen, bl. a. det totala timtalet för eleverna pa skolans olika
stadier och timtalets fördelning på olika ämnesgrupper (SB s. 197 ff.). Förslagen
innebär, att antalet veckotimmar i de fyra första årskurserna skall vara oförändrat,
medan timplanen i årskurs 5 och högre genomgående skall uppta 35 timmar
per vecka, vilket medför en minskning av den totala undervisningstiden i
samtliga årskurser från nuvarande 293 veckotimmar i försöksskolan till 283
veckotimmar i grundskolan. Beredningen återkommer emellertid med en närmare
presentation av timplanerna senare i kapitlet om grundskolans innehall
och utformning (kap. 18). I förevarande framställning koncentreras redogörelsen
för timplanens närmare utformning till det senare avsnitt, där betänkandets
kapitel 18 behandlas.

Den viktiga frågan om skolans inre arbete ägnas av skolberedningen
avsevärd uppmärksamhet (SB s. 202 ff.). Det allra mesta av vad beredningen
där anför är av betydelse för skolans arbete och far därför förutsättas bli föremal
för särskild uppmärksamhet vid all lärarutbildning och -fortbildning. Då frågorna
emellertid till övervägande delen rör detaljer i det dagliga arbetet alla
viktiga — måste redovisningen av vad beredningen anfört nödvändigtvis bli
jämförelsevis summarisk.

En god omvårdnad om eleverna utgör underlag för skolans övriga verksamhet.
Den personliga omvårdnaden innebär väsentligen, att skolan skall hjälpa eleven
att övervinna sina svårigheter, att lära känna sig själv och att hjälpa sig själv.
Klassföreståndaren skall söka skaffa sig den individuella kännedom om elevens
psykiska och fysiska förutsättningar, skolresultat, hemförhållanden och livsförhållanden
i övrigt, som utgör grundvalen för en riktig bedömning och lämpliga
åtgärder. För att underlätta lärarnas arbete maste det ställas erforderliga hjälpmedel
till deras förfogande. Skolsköterska och i förekommande fall skolkurator
kan hjälpa lärarna med vissa av uppgifterna, men huvudansvaret för omvårdnaden
av eleverna måste dock vila på klassföreståndare och rektor.

Undervisningens innehåll och utformning är enligt beredningen a\ stor betj -delse för uppnående av målen för skolans verksamhet. Det lärostoff och de
färdigheter som ingår i skolans undervisning paverkar direkt elevernas möjligheter
att uppleva studierna som något intressant och betydelsefullt samt deras
möjligheter att engagera sig i skolarbetet. Som allmän regel gäller, att all inlärning
måste vara motiverad, om den skall ge varaktiga resultat.

En möjlighet att öka beredskapen för och intensiteten i studierna är att låta
eleverna vid starten av ett arbete medverka vid planeringen av detta och skaffa
sig eu överblick över det stoff som de skall inhämta och bearbeta. Även måls 2*

— Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 5i

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 5-4 år 1962

männen torde vara väl betjänta av en motsvarande förhandsinformation om
skolans kurser och syftemål.

De verksamhetsformer som förekommer i klassrummen växlar avsevärt och
för erhållande av en bättre översikt över problemen analyseras arbetsformerna
av skolberedningen (SB s. 207 ff.), som i samband därmed också ger en mer
preciserad terminologi än den nu gängse. I anslutning till sin beskrivning framhåller
dock beredningen, att det självfallet inte existerar någon för alla lärare,
elever och skolstadier »bästa undervisningsform» eller »bästa metod». Ingen av
undervisningsformerna bör användas ensidigt.

Även om undervisningsformerna sålunda måste bli skiftande, gäller dock
under alla omständigheter, att några undervisningsprinciper i det praktiska skolarbetet
måste tillämpas i ett organiskt sammanhang (SB s. 209 ff.). All undervisning
måste vara aktiv i den meningen, att den resulterar i självständig elevaktivitet.
Lika viktigt på alla åldersstadier i grundskolan är kravet på att undervisningen
skall vara konkret, att den skall bygga på en åskådlighet, som ansluter
till verkligheten och tillmötesgår elevens behov av mening och sammanhang.
Det betyder, att den skall anknyta till upplevelser, som eleverna redan haft, och
rikta sig till samtliga sinnen som kan förmedla intryck från omvärlden. Beredningen
pekar också på de hjälpmedel och möjligheter i övrigt som läraren bör
kunna utnyttja för att astadkomma konkretion och åskådlighet.

Om skolan pa ett tillfredsställande sätt skall kunna fylla sin uppgift, måste
vidare en individualisering av undervisningen under alla omständigheter äga
rum. Grundskolan söker skapa yttre förutsättningar för en individualisering av
undervisningen genom bl. a. följande anordningar:

variation i fråga om tidpunkten för skolgångens början;
uppdelning av klass i undervisningsgrupper i vissa ämnen;
uppdelning av lärostoffet på grundkurs och överkurser;
det fria och upprepade ämnesvalets system på högstadiet;
fritt val mellan olika kurser i ämnena matematik och främmande språk i årskurserna
7—9;

möjlighet till stödundervisning vid förändring av tillval på högstadiet;
fritt val av vissa övningsämnen i årskurserna 7—9;
fritt val av praktikplats i samband med praktisk yrkesorientering;
fritt val av linje i årskurs 9.

Dylika huvudsakligen yttre anordningar är dock inte tillfyllest. Framför allt
måste lärarna göra allvarliga ansträngningar för att individualisera undervisningen
inom klassens ram. Man måste avpassa kraven efter den enskilde elevens
förmaga och personliga förhallanden i och utanför skolan. Det bör vara ett ideal
att sträva efter, att varje elev far den hjälp till utveckling, som överensstämmer
med hans anlag och möjligheter.

Beredningen är väl medveten om att varje form av individualisering av arbetet
i en klass av normal storlek ställer stora krav på läraren. Den erinrar emellertid
om att åtskilligt redan gjorts t. ex. för att få fram lämpliga läroböcker och
andra hjälpmedel för sådant arbete. En fortsatt strävan att åstadkomma för -

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 It år 1962

bättrad metodik och bättre hjälpmedel bör kunna leda fram till gynnsammare
förutsättningar för skolarbetet än de som nu är för handen.

Undervisningen skall också bedrivas så, att elevernas känsla for gemens ''ap
och samarbete befrämjas varvid gemenskapskretsen även bör vidgas utanför den
enskilda klassen. När man vill vänja eleverna vid ett produktivt och friktionsfritt
samarbete, bör man givetvis i första hand ta vara på möjligheterna härtill
i det dagliga arbetet i klasserna. Efter hand som eleverna blir aldre, bor övningen
i samarbete kunna bli av delvis annan natur och grupparbetet få större omfattning
Ett huvudsyfte med grupparbetet är elevernas sociala fostran. Pa högstadiet
kan verksamheten i en hel klass eller i grupper inom klassen med fordel
ibland få studiecirkelns arbetsform. På detta sätt kan skolan ge eleverna bättre
inriktning på och förberedelse för det fria folkbildningsarbetet.

Grupparbetet kräver åtskilligt av organisationsförmåga, av förberedelse och
konsekvent ledning, i annat fall är risken stor för att arbetet skall spolieras av
elever, som inte finner mening i det och inte får utlösning för sin energi. Grupparbetet
utgör emellertid ett viktigt inslag i skolans vardagsliv och ar ett värdefullt
komplement till övriga arbetsformer.

Grundläggande för skollivets gestaltning och utveckling ar att läraren i väsentliga
avseenden har en betydande frihet i sitt arbete. Den förnyelse som kommer
till stånd i skolarbetet härrör ofta i sista hand från enskilda lärare.

Lärarens frihet begränsas emellertid av de mål som anges för skolans verksamhet.
Friheten medför också ett ansvar att ständigt strava efter att forbattra
sin undervisning.

Men goda resultat av en skolas verksamhet utgör väsentligen en frukt av
omsorgsfull planering och ett gott samarbete. Med de mål som nu uppställes för
skolans verksamhet blir konferenser av olika slag och föräldramöten ännu nödvändigare
än förut. De viktigaste konferensformerna för ledningen av skolans
inre arbete anger beredningen vara följande: stadiekonferenser, årskurskonferenser,
klasskonferenser, ämnesgruppskonferenser liksom ämneskonferenser. Av konferenskaraktär
är också en del av de studiedagar, som regelbundet anordnas för
information och instruktion i arbetet. I vissa fall har dessa studiedagar på försök
helt eller delvis fått karaktären av planeringsdagar.

Rektor har ansvaret för ledningen av skolans inre arbete. Det är då nödvändigt,
att rektor och andra skolledare deltar i skolans vardagsliv och leder det
pedagogiska vardagsarbetet. Det arbete som åvilar rektor, studierektor, tillsynslärare
och huvudlärare och som tillhör konsulent- och inspektionsverksamheten,
bör målmedvetet kunna inriktas på att i konkreta situationer mera påtagligt
främja en utveckling av skolans inre arbete.

För att läraren skall kunna förverkliga skolans mål och uppgifter måste han
bl a också ha tillgång till vissa undervisningshjälpmedel. Skolberedningen
har ägnat denna fråga en betydande uppmärksamhet och som
nämnts samlat resultatet av två expertgruppers arbete i volymen Hjälpmedel i

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jt år 1962

skolarbetet (SOU 1961: 17). Beredningen har i ett särskilt kapitel i sitt betänkande
(SB s. 230 ff.) givit ett samlat uttryck för och kraftigt understrukit, att
en reform av skolans inre arbete, föranlett av ökade krav från samhällets sida
också kräver betydande förbättringar för lärarna i fråga om tillgången på hjälpmedel
för undervisningen. Åtskilligt av den materiel som därvid kommer i fråga
måste vara av annat och mer varierat slag än den nu vanliga. Som konsekvens
av sina ställningstaganden har skolberedningen också utfört erforderliga kostnadsberäkningar
och framlagt vissa förslag om statsbidrag för anskaffning av
hjälpmedel m. m. För samtliga dessa överväganden och förslag redogöres mera
utförligt i ett följande avsnitt.

På olika ställen framhåller skolberedningen att skolans viktigaste uppgift är
att medverka till en allsidig och harmonisk utveckling av den enskilde elevens
karaktär och anlag liksom att skolan inte är ensam om denna fostringsuppgift.
Den måste lösas under samverkan mellan skolan och hemmet.

Då eleven börjar skolan, har hemmet under de avgörande utvecklingsåren ensamt
haft hand om denna uppgift. Även under skolåren har hemmet det avgörande
inflytandet på elevens utveckling. Härigenom uppstår en angelägen
samordningsuppgift. Om skolan skall lyckas i sin fostrargärning, understryker
beredningen, måste den samverka med hemmet.

Varje elev ar en individ med egna särmärken. Skolans fostran måste vara
individualiserad så att den tar hänsyn till varje elevs individuella förutsättningar.
Vill skolan förstå dem, måste den ha tillräcklig kännedom om hemmiljön.
En samverkan mellan skolan och det enskilda hemmet förutsätter dock att elevens
föräldrar har tillräcklig kännedom om skolan och får förståelse för dess
arbete, och att skolan har tillräcklig kännedom om elevens hemförhållanden.

I båda fallen är det skolan som har ansvaret för att kännedomen blir djupgående
nog.

Om man vill ge elevens föräldrar och målsmän kunskap om skolan och förståelse
för dess strävanden, måste man förmå dem att komma till skolan. Sedan
gammalt brukar skolan inbjuda till åhörardagar, som ger föräldrarna tillfälle att
bekanta sig med lärarna och se barnen i verksamhet. Skolstyrelsen skall författningsenligt
verka för samarbete mellan hem och skola. Den mera direkta kontakten
mellan den enskilda skolan och de målsmän som har sina barn i denna bör
dock i första hand ombesörjas av denna skola själv.

En form av mera direkt kontakt mellan hemmet och skolan är föräldramötena.
De kan anordnas för hela skolan, för ett visst stadium eller för en
enstaka klass. De stora föräldramötena har i främsta rummet informatoriska
uPPgifter. Klassmötena kan ge tillfälle till överläggningar om mer interna frågor.

En mera fast form får dessa möten, om en föräldraförening bildas vid skolan.
Ansvaret för föräldraföreningens arbete bör bäras av denna själv, inte av skolan.
Beredningen rekommenderar att föräldrarna själva tar initiativet till föreningens
bildande och övertar hela ansvaret för dess arbete. Det är emellertid skolans och
dess befattningshavares uppgift att på allt sätt stödja föräldraföreningen. I de

45

Kungl. Majrts proposition nr 5i år 1962

fall, då erforderliga målsmannainitiativ uteblir, bör skolan söka finna nya former
för föreningens verksamhet så att den fortlever och verkar genom målsmännens
eget intresse för uppgiften.

Det har blivit allt vanligare, att en föräldraförening byggs upp nerifrån, dvs.
är topporganisationen för de skilda klassföreningarna. I en klassförenings arbete
uppstår rika tillfällen för föräldrarna att lära känna lärarna och skolmiljön. Men
dess arbete ger också möjlighet för lärarna att personligen lära känna elevernas
föräldrar. I bästa fall kan en sådan bekantskap bli utgångspunkten för en direkt
samverkan mellan den enskilde läraren och det enskilda barnets hem.

Ytterst är det denna samverkan som är viktigast. Den förutsätter, att läraren
känner hemmet och förstår hur eleven har det där. Läraren har ofta ingen
möjlighet att rätt bedöma en elevs skolprestationer, intressen, attityder och
uppförande, om han inte är förtrogen med elevens hemförhållanden. Först med en
sådan ingående kännedom kan läraren förstå eleven och hjälpa honom på det
riktiga sättet. Och först med en sådan kännedom kan läraren inleda en samverkan
med hemmet som är byggd på realiteter.

En gemensam uppgift för skola och hem är att finna de riktiga formerna för
elevernas hemarbete. Då hemmen i skilda hänseenden är olika utrustade, bör
skolan söka åstadkomma en utjämning bl. a. genom att ge eleverna tillgång på
fritid till skolans bibliotek och till arbetsplats i skolan; eleverna bör här få tillfälle
till samarbete. Anordningar av dessa slag bör dock komma till stånd först
efter överläggning med berörda målsmän.

De mot skolan negativa eller likgiltiga hemmen erbjuder dock inte sällan
betydande problem. Men när det gäller sådana hem kan en kontakt vara speciellt
nödvändig. Det fordras en stor fond av intresse och takt, om en lärare till sist
skall lyckas få till stånd den samverkan, som dock är förutsättningen för att han
skall kunna helt förstå eleven och ge hjälpen åt denne de riktiga formerna.

Samverkan mellan hem och skola måste bygga på ömsesidigt förtroende. En
lärare får således inte dra sig för att söka kontakt med målsmännen, när det
finns anledning därtill, men det är viktigt, att initiativ till sådan kontakt inte
uteslutande tas från skolans sida utan att föräldrar lika väl som elever är inställda
på att själva ta upp de problem som är aktuella.

En förutsättning för ett friktionsfritt samarbete mellan skola och hem är, att
läraren alltid iakttar den största varsamhet med de uppgifter om elevernas förhållanden,
som kommer till hans kännedom. Elevers och målsmäns rättmätiga
krav på diskretion måste alltid iakttas. Särskilt stor försiktighet bör iakttas, om
det finns anledning befara, att en anmärkning från skolan kan leda till mindre
önskvärda reaktioner mot eleven från föräldrarnas sida.

Formerna för samverkan mellan skola och hem kan variera, framhåller beredningen
avslutningsvis under detta avsnitt. Anvisningar om lämpliga former bör
ges i de allmänna anvisningar, som skall ingå i läroplanen för grundskolan. Innan
anvisningar om sådan samverkan fastställs, bör Målsmännens riksförbund, som
är huvudorganisation för de flesta föräldraföreningarna, beredas tillfälle till överläggningar
för att framföra sina synpunkter.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jj år 1962

Yttranden

Vad gäller skolberedningens förslag beträffande skolans målsättning
kan i stort sägas, att beredningens allmänna och principiella uppfattning praktiskt
taget undantagslöst accepterats. Mottagandet av dessa förslag präglas
i stor utsträckning av en pataglig tillfredsställelse över den helhetssyn beredningen
givit uttryck för. Inte minst gäller detta yttrandena från länsskolnämnder,
kommuner och företrädare för lärarkårerna. De kommentarer som
görs har mestadels karaktären av instämmanden eller understrykanden av beredningens
uttalanden. Självfallet förekommer dock, såsom i det följande skall
exemplifieras, pa olika punkter tvekan, kritiska uttalanden eller önskemål om
en fylligare behandling av vissa spörsmål. Uttalanden med en negativ klang
riktar sig emellertid ofta mindre mot målsättningen som sådan utan snarare
mot de åtgärder för förverkligande av målsättningen som beredningen föreslagit,
tvivel uttalas om möjligheterna att förverkliga målet eller om lämpligheten
av de vägar beredningen anvisat. De frågeställningar eller ämnesområden
som här med någon större frekvens förekommer i uttalanden av mer eller
mindre kritisk natur kan sammanfattningsvis sägas vara följande: målsättningens
prägel av ideal, avvägningen mellan kunskapsmeddelelse och allmän fostran
och i samband därmed värdet av fasta kunskaper, föräldrarnas primära ansvar
för fostran, ökad kristen prägel på målet för skolans fostran, objektiviteten i
kristendomsundervisningen, ekonomisk fostran, den formella uppläggningen av
målsättningsavsnittet.

I likhet med skolberedningen finner skolöverstyrelsen det av olika skäl angeläget,
att målet för skolans verksamhet fastställes klart, och att målet bör
fastställas av statsmakterna. Överstyrelsen ansluter sig i allt väsentligt till de
av skolberedningen anförda synpunkterna på skolans målsättning. Dessa sammanfattas
av överstyrelsen på följande sätt.

Skolans målsättning utgår från humanitetens och demokratiens ideal. I centrum
för skolans verksamhet star den enskilde eleven. Skolans centrala uppgift
är personlighetsfostran. Huvudansvaret för elevens fostran kommer dock alltjämt
att vila på hemmet.

Aktning för elevens människovärde, personlighet och egenart bör prägla skolans
verksamhet, samtidigt som skolan ständigt måste taga hänsyn till den
gemenskap, varav den enskilde är en del. Skolan skall sålunda ge alla elever lika
villkor för att utveckla sin personlighet och bli goda samhällsmänniskor. I enlighet
härmed skall skolan söka främja den enskilda människans växt och utveckling,
hjälpa de unga att växa in i en gemenskap med andra samt till dem förmedla
nyttiga färdigheter och kunskaper. Inom det enhetliga målet personlighetsfostran
kan urskiljas ett flertal delmål, vilka griper in i varandra.

Grundskolans mål är delvis nytt och ett annat än det hittillsvarande skolsystemets.
Tyngdpunkten har väsentligt förskjutits från undervisning med begränsat
kunskapsmeddelande syfte mot personlighetsfostran.

. Skolan skall icke endast så nära som möjligt motsvara den aktuella samhällssituationen
utan också främja samhällsutvecklingen.

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Överstyrelsen framhåller vidare, att det sålunda uppställda målet har idealets
karaktär och ej kan uppnås helt. överstyrelsen betonar, att därest distansen
mellan det faktiska tillståndet och det uppställda malet ej skall bil allt för
stor, vissa förutsättningar måste vara uppfyllda. Sålunda måste lararut i -ningen mera än hittills inriktas på den fostrande uppgiften och goda hjälpmedel
ställas till lärarnas förfogande. Lärarfortbildningen måste utbyggas sa, att de i
tjänst varande lärarna får bättre möjlighet att motsvara de stora krav, som
ställs på dem. Överstyrelsen finner vidare, att 4 § i förslaget till skollag ic e
utformats så, att fostringssynpunkten ställes i förgrunden. Överstyrelsen förutsätter,
att denna paragraf omformuleras, så att den överensstämmer med den

målsättning, som överstyrelsen tillstyrkt.

I ett yttrande betonas med särskilt eftertryck målsättmngsfragans betydelse
för skolans utveckling och vikten av enighet om denna målsättning. Det har
åsyftade uttalandet kommer från länsstyrelsen i Södermanlands län, som hel
accepterar beredningens synpunkter på frågan om skolans mål och i detta sammanhang
anför bl. a. följande.

Undervisningens uppgift att utveckla fria och självständiga människor^i samverkan
är en programförklaring och pa samma gang eu malsattnmg. Det har
avgörande betydelse för skolans fortsatta arbete, att denna malsattnmg ar a
mänt accepterad! Detta har inte med tillräcklig kraft strukits under i den allmänna
skoldebatten, som i stället haft benägenhet att förstora meningsmotsa tningarna
i fråga om de praktiska skolvägarna att gagna denna malsattnmg. En g
heten futredningen är emellertid påtaglig om de principiella riktlinjerna för
skolans arbete, sammanfattade i krav på sjal v verksamhet, åskådlighet, mdivi
dualtsering samt gemenskap och samarbete. Det som kommer att ske med skolan
och inom skolan är av sådan storleksordning - bl. a med tanke pa den
högstadieorganisation, som byggs upp under trycket av den förvandling som
befolkningsstrukturen genomgår — och dessutom av en sa genomgripande och
SÄtkL och innefattar slutligen för skolans fostran och
undervisning så många nya begrepp och definitioner att den stora vinsten ligger
i den enligt länsstyrelsens mening framsynta malsattnmgen och den principiella
enigheten om denna. Häri ligger också skolreformens ^sto^ka betyflelse
Det är inte en demokrati i genombrottet utan en demokrati i sm mogn ,

i™ Ändliga liv, för människorna, frihet under ansvar

och samarbete och därmed för sin framtid. Övergången från den gamla folkskolan
och till den nya grundskolan, där redan namnbytet markerar den väsentlig
förändring som kommer att ske med hela vårt skolväsende innebar en
nödvändig anpassning till vårt allmänna framåtskridande och enr f<J™ts^in|
för ett bibehållande och en förkovran av var materiella och kulturella standard.

I likhet med skolöverstyrelsen noterar många andra att målet av skolberedningen
satts högt och man anser det i allmänhet riktigt att så sker. Att ett förverkligande
av målet kräver förstärkta insatser i fråga om bl. a. lärarutbildning
och lärarfortbildning betonas med varierande styrka tämligen genomgående i
yttrandena. Eu mera markerad reaktion inför den ideala skolsituation beredningen
anses ha utmålat kommer från ett par kollegier vid läroverk och folkskoleseminarier.
Sådana uttalanden kommer också från nagra medicinska instan -

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 5-4 år 1962

ser. Vid folkskoleseminariet i Jönköping betecknar man såsom mindre välbetänkt
skolberedningens uttalande att i det samhälle som skolan utgör det är
rimligt att det ideala eftersträvas, även om detta mål sällan är möjligt att
uppnå. Både fostran och undervisning är liksom diplomati det möjligas konst,
framhåller kollegiet, och uppställs mål, vilka är omöjliga att nå, inträder endast
modlöshet inför en övermäktig uppgift. Kollegiet vill därför uttrycka ett
bestämt önskemål, att den kommande läroplanens utformning av skolans allmänna
målsättning blir sådan, att disproportionen mellan mål och resultat inte
blir storre an nödvändigt. Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Östersund
anser, att skolan mte bör överskatta sina möjligheter att ge fostran och göra
anspråk på att kunna förverkliga ett fostringsprogram av den i och för sig storstilade
art, som skolberedningen presenterar. Skolan fyller enligt kollegiets mening
främst sin fostrande uppgift i samband med meddelande av kunskaper
och färdigheter. Att skolan utöver denna uppgift på olika sätt kan bidraga till
en fostran i mer allmän mening, påverka eleverna socialt, deras personlighetsutveckling,
deras värderingar och attityder, är enligt kollegiet obestridligt, men
mycket i denna allmänna fostran förutsätter hos lärare, målsmän och hos andra
i elevernas omgivning värderingar, personliga ambitioner och engagemang, som
man inte kan inräkna som fasta resurser i ett alltför vittomspännande fostringsprogram.
Karolinska institutets lärarkollegium, som uttalar förståelse för och
uppskattning av den grundsyn som format förslagen, säger sig dock närmast ur
mentalhygieniska synpunkter hysa viss betänksamhet inför den höga målsättning
som kommit till uttryck. Kollegiet fruktar att gjorda uttalanden kan bli
tagna bokstavligt och då skapa ett pedanteri i skolans arbetsformer, ett tillstånd
som ofta utmarkte aldre skolformer och som tyvärr alltjämt hotar skolans värld.
Bampsykiatriska föreningen ger också uttryck för både uppskattning och vissa
betänkligheter och anlägger dessutom med sikte på ett förverkligande av målsättningen
vissa synpunkter på urvalet till lärarbanan och på åtgärder i samband
med lärarutbildningen. I

I kapitlet om skolans mal i ett föränderligt samhälle har skolberedningen
pa ett utmärkt satt angett den allmänna syftning, som skolfostran i vidaste
bemärkelse och under ideala förhållanden kan innebära. Den betonar primärgruppens,
familjens, grundläggande betydelse i utformningen av det elevmaterial
som skolan därefter i samverkan med hemmen skall föra vidare under beaktande
av varje barns individuella förutsättningar och under hänsynstagande till
varje elevs egenvärde. De i kapitlet framförda värderingarna och målen för fostran
vinner föreningens fulla anslutning. För att uppnå dessa mål lägges emellertid
ett enormt ansvar och ställes höga krav på lärarkåren. Det gäller för lärarna
mte enbart att besitta eu driven pedagogisk skicklighet utan i hög grad även

ett u?vainnPT° tg r.t-!ftfUktu’ ST’ fÖr att ge ideaIa förutsättningar, kräver
ett urval av lararkandidater. Hur denna svåra personlighetsbedömning på ett

tidigt stadium skall ga till under ett samtidigt ökat behov av antalet lärare har

vnndlmnSen eJt 1S ll yackI,gt mtresse- Läraryrket är redan nu oerhört krävande
ur mental synpunkt och torde framför allt i högstadiet i den framtida
skolan bil an mer påfrestande. För att bättre nå den höga målsättningen i vår

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

framtida skola och ge den dess allsidiga fostringsinnehåll fordras att skolans
centralgestalter, lärarna, på ett tidigt utbildningsstadium blir i tillfälle att fa
insikt i sina personliga problem och konfronteras med de svårigheter, som läraryrket
medför. Ökade möjligheter borde även skapas för lärare, som finner yrket
alltför påfrestande, att på ett rörligt sätt kunna utnyttja sin kapacitet mom
andra yrken.

Även i yttrandet från Bollnäs stad berör man den ideala prägeln och framför
i anslutning därtill ett särskilt förslag. Den av beredningen föreslagna målsättningen
accepteras enligt yttrandet till fullo, samtidigt som det emellertid
påpekas att beredningen skapat täckning för denna målsättning genom att räkna
med utpräglat ideala förhållanden beträffande skollokaler, läroböcker, undervisningsmateriel
och framför allt lärarkrafter. Då det enligt yttrandet inte finns
någon som helst anledning att räkna med sådana ideala förhållanden inom överskådlig
tid och då det oundvikligen krävs att skolan rustas för en allt större
insats i arbetet på elevernas fostran, framlägges det förslaget att arbetet med
barnens fostran får en särskilt angiven plats på skolschemat. Individens fostran
avses sålunda bli ett läroämne jämställt med övriga ämnen på skolschemat och
det bör anförtros lärarkrafter, som genom utbildning och fallenhet verkligen är
kvalificerade för uppgiften.

I ett uttalande i anslutning till målsättningsfrågorna ger kollegiet vid Katedralskolan
i Lund expressivt uttryck för en starkt kritisk syn på skolberedningens
förslag över huvud taget. Även om uttalandet inte uttryckligen riktar sig
mot målsättningen som sådan, belyser det kollegiets uppfattning om möjligheterna
att förverkliga beredningens program bl. a. när det gäller att tillgodose
såväl goda teoretiska begåvningar som teoretiskt svagt begåvade individer.

Beredningen diskuterar utförligt principerna för elevens såväl individuella
som sociala fostran i grundskolan, det säges många väsentliga ting om personlighetsutveckling,
arbetsfostran, fostran för fritiden, hälsofostran, fostran för
familjelivet, allmänt grundläggande kunskaper och färdigheter, om allmänbildning
och förberedande yrkesutbildning. Men som en röd tråd går genom hela
betänkandet tankegången, att kunskapskontroll och allt vad därmed sammanhänger
skall i görligaste mån undvikas. Det talas utförligt om samarbetets stora
betydelse, mindre om vikten av den enskilde elevens prestationer, när han uteslutande
är hänvisad till sig själv. Det ges en idealbild av en skolsituation, där
allt på ett föga realistiskt sätt samverkar till det bästa trots de ofantliga svårigheter,
som det nya skolsystemet måste föra med sig för dem som skall undervisa
i det. Det talas mycket litet om att nio års skolgång åtminstone för dem
som ämnar läsa vidare fram till nagon examen, kostar möda och ansträngning,
kanske rentav medför motgångar och besvikelser. Sadant tillhör en svunnen tid,
underbetygen är borta, kvarsittning skall i princip inte förekomma, och examina
är avskaffade. Ällt detta är konsekvenser av principen, att lärogången i den
nioåriga obligatoriska grundskolan är enhetlig, att man skall erbjuda eleverna
i stort sett samma utbildning, även om deras förutsättningar för att tillgodogöra
sig den är mycket olika. Thnken pa de sammanhallna klasserna pa högstadiet
är sålunda eri av de bärande i betänkandet. Konsekvent genomförd är den visserligen
inte, men man har gått så långt man har kunnat. De pedagogiska skälen
har fått vika för de organisatoriska. Alla skall gå i en och samma skolform, det

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 51+ år 1962

vilar över systemet ett drag av ofrihet som man reagerar inför. Eleverna i det
nya skolsystemet utgöres ändå av samma slags pojkar och flickor som i det
gamla; det kommer att bland dem finnas såväl goda teoretiska begåvningar som
teoretiskt svagt begåvade individer, liksom hittills. Deras förutsättningar för
teoretiskt skolarbete kommer fortfarande att skilja dem åt, och där kan skillnaden
vara genomgripande, liksom hittills. Eu god skola skall sörja lika väl för
båda dessa typer av elever.

I några yttranden betonar man hemmets primära ansvar för barnets fostran.
Länsskolnämnden i Kopparbergs län talar för en bestämd fördelning av ansvaret
mellan hem och skola men synes, liksom de flesta andra, tillfredsställd med
beredningens eget uttalande, att hemmet även under barnets år i skolan har det
primära och huvudsakliga ansvaret för dess fostran och vård och att skolans roll
i dessa sammanhang är av hjälpande och stödjande natur. I andra yttranden
däremot, t. ex. från jolkskoleseminarierna i Jönköping och Kalmar liksom från
medicinalstyrelsen framföres önskemål om en större betoning av föräldraansvaret.
Karolinska institutets lärarkollegium framhåller det nyss berörda uttalandet av
beredningen men tycker sig finna att beredningen i fortsättningen lägger så stor
vikt vid skolans fostrande uppgifter i olika avseenden att föräldrarnas kommit
att skjutas i bakgrunden.

Den i skolberedningens målsättning framträdande förskjutningen av tyngdpunkten
från undervisning med begränsat kunskapsmeddelande syfte mot personlighetsfostran
har i allmänhet inte bara accepterats utan dessutom ofta mottagits
med uppenbar tillfredsställelse. Samtidigt har emellertid förslaget föranlett
inte så få mera restriktiva uttalanden, där man särskilt stryker under värdet
av fasta kunskaper. Uttalandena innebär ibland inte någon kritik av målsättningen
men möjligen farhågor för en överbetoning av vissa av beredningens
uttalanden. I andra fall gör man mera direkt gällande, att beredningen underskattat
betydelsen av fasta kunskaper. Ibland åter ser man, kanske inte i målsättningen,
men i den föreslagna organisationen risker för en nivåsänkning i
fråga om kunskaper och intellektuell träning med följder för den högre utbildningen.
Uttalanden av här berört slag är sålunda relativt skiftande till sin innebörd.
Några exempel, huvudsakligen valda bland de mest kritiska yttrandena,
torde här få lämnas.

Universitetskanslern anser sig i stort sett kunna ansluta sig till skolberedningens
principiella ståndpunkt rörande grundskolans mål, nämligen den integrativa
syn på förhållandet mellan uppfostran och undervisning som innebär att
skolan skall dels bidra till en social fostran av eleverna, dels meddela grundläggande
allmänbildning. Kanslern anser sig dock böra understryka vikten av att
skolans traditionella huvuduppgift att förmedla kunskaper och färdigheter icke
torde böra eftersättas till förmån för dess verksamhet för ungdomens sociala
anpassning. Kanslern understryker att den nioåriga skolan kommer att utgöra
grunden för gymnasiet och därmed också för akademiska studier. Gymnasieutredningen,
som kan acceptera beredningens synsätt när den använder termen
fostran såsom det övergripande begreppet för grundskolans uppgifter och däri

51

Kungl. Maj:ts ''proposition nr ök år 1962

inordnar även undervisning, finner det vara av särskilt stor betydelse, att beredningen
betonar vikten av att aktiva studiemetoder premieras på bekostnad av
»själlöst memorerande». Endast med metoder av förstnämnda slaget kan man
enligt gymnasieutredningen förvärva säkra och meningsfyllda kunskaper.

Lärarhögskolornas och seminariernas lärarförbund känner ett behov av att
framhålla, att insikter eller uppfattning av sammanhang å ena sidan och fasta
kunskaper å andra sidan ej står i något motsättningsförhållande till varandia,
insikter kan aldrig ersätta kunskaper om fakta, eftersom insikter just är en uppfattning
av sammanhang mellan fakta. Förbundet vill därför framhålla vikten
av att kunskapskravet bevakas, då riktlinjerna för skolans inre arbete uppdrages.
Enskilda läroverkens förbund framhåller, att man bör akta sig för att
skapa något konstlat motsatsförhållande mellan personlighetsfostran och bibringandet
av kunskaper och färdigheter samt uttalar, att skolberedningen på
ett lyckligt sätt undgått att skärpa skoldebattens motsättningar mellan teoretiskt
och praktiskt, mellan kunskapsinhämtande och personlighetsfostran. Frågan
huruvida skolberedningen genom sin föreslagna skolorganisation lyckats
ange de bästa vägarna till realiserandet av de uppställda målen bortser förbundet
i detta sammanhang ifrån. Förbundet önskar vidare, liksom ett par andra
instanser, starkare betona skolans ställning som överbringare av kulturarvet och
anför härom följande.

Man kanske kan karakterisera skolberedningens målsättning som i hög grad
koncentrerad kring den enskilde eleven och hans bästa, hans framgång i kommande
yrke, hans psykiska och andliga hälsa. Då det gäller samhällets krav pa
skolan och dess arbete, har beredningen starkt framhållit skolans roll som fostrare
av funktionsdugliga och nutidsorienterade medborgare. Allt detta synes
vara riktigt och värdefullt, men förbundet kan icke underlåta att peka pa en
annan sida av skolans uppgift, nämligen att vara den institution i samhallet,
som slår en brygga mellan det förflutna och nutiden, som för varje medborgare
står som en bärare och förmedlare av vårt s. k. kulturarv. Det finns ingen annan
samhällsinstitution, som kan övertaga den uppgiften. I målsattnmgarna för de
olika ämnena kan man finna dessa synpunkter beaktade, men da de flesta
ämnena på skolschemat torde kunna medverka till fullgörandet av skolans uppgift
som kulturbärare, borde denna sida av skolans uppgift vara starkare framhävd
vid fastläggandet av den svenska skolans målsättning.

Med livligt bejakande av allt det värdefulla, som sägs av beredningen om
skolans uppgift att på olika sätt ta hand om och utveckla de unga, vilt Histonelärarnas
förening dock ställa frågan, om inte undervisningsuppgiften kommit att
underordnas den allmänt fostrande uppgiften på ett sätt, som är både olyckligt
och orealistiskt. Föreningen vill starkt framhålla, att enligt dess uppfattning
skolans möjligheter att bedriva en fostrande uppgift väsentligen sammanhanger
med det kunskapsmeddelande arbete den kan utföra och det kunskapsinhämtande
den kan hjälpa eleverna till. Föreningen kan inte underlåta att uttrycka
oro över att uppgiften att bibringa kunskaper och färdigheter kommit att beredas
eu i varje fall till synes så undanskjuten plats. Lärovcrkslärarnas riksförbund,
som finner att vissa av beredningens formuleringar om målsättningen inte

52

Kungl. May.ts proposition nr 54 år 1962

gärna kan väcka invändningar, framhåller att man måste hålla i sär begreppen
slutstandard för varje enskild elev, vilken alltid varit varierande inom alla skolformer,
och den jämförbara standard i fråga om kunskaper som inom varje
ämnesgrupp måste uppnås av varje enskild elev, om han skall kunna åberopa
en viss nivå i ett avgångsbetyg, som rimligen bör ha ett visst kompetensvärde.
Slutsatsen bör bli, att man beträffande studiemålen kan kräva, att dessa inte
bara klart fixeras utan även att kunskapsresultaten kontrolleras på ett sådant
sätt, att garantier ges för en enhetlig bedömning. Efter vissa jämförelser med
1946 års skolkommission anför riksförbundet, att skolberedningens i förhållande
till skolkommissionens uttalanden ännu vagare angivande av studiemålen ger
förbundet anledning att ytterligare skärpa sina krav på en högre värdering av
de fasta kunskaperna och deras roll i elevernas allmänna fostran. I samband
med lararfrågorna betecknar förbundet den målsättning för grundskolan, som
framförts av beredningen, som så värdefull att dess realiserande inte får äventyras
genom att skolreformen genomföres i bakvänd ordning, dvs. att lärarfrågorna
löses i sista i stället för i första hand.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund, vilka bl. a. uttalar
sin anslutning till att de fostrande uppgifterna nu liksom tidigare måste
ingå såsom en väsentlig del av skolans verksamhet och vidare betonar, att den
största uppmärksamhet bör ägnas åt elevens arbetsfostran, anför att sådana
uppgifter inte får leda till att avkall göres på kravet, att skolan skall bibringa
eleverna fasta grundläggande kunskaper. En rimlig avvägning måste sålunda
göras mellan de fostrande och kunskapsmeddelande uppgifterna. Organisationerna
instämmer i att skolan skall sörja för en grundläggande allmänbildning,
som skall öppna elevernas sinne för bildningens värden samt ge dem förutsättningar
och intressen för vidare studier och egen utveckling, liksom i att det
väsentligaste härvidlag är att ge alla medborgare en nödvändig gemensam referensram
av kunskaper. Den obligatoriska skolan måste vidare, framhåller organisationerna,
utformas så att den ger en tillräcklig grund för såväl fortsatt teoretisk
och praktisk utbildning som direkt inträde i förvärvslivet. Sveriges grossistförbund
hävdar, att det primära i skolans arbete måste vara kunskapsinhämtandet.
Även om förbundet sålunda i högre grad än beredningen vill trycka på
kunskapsinhämtandet, innebär detta inte, framhålles det, att förbundet till alla
delar vill behålla den målsättning som dominerat inom den gamla realskolan.
Mycket av det stoff av framför allt minneskaraktär, som nu i så hög grad förekommer
inom nuvarande skolformer kan utan svårigheter utmönstras och ersättas
med för elevens allmänna fostran väsentligare ämnen. Enligt förbundet
måste vidare individens behov komma i första hand och dessa får inte i alltför
hög grad hämmas av hänsyn till kollektivet, vilket bör komma till klart
uttryck i direktiven för den kommande skolan.

Att förvärvandet av kunskaper och färdigheter alltjämt är skolans väsentligaste
uppgift hävdas också från exempelvis Skara stad.

Såväl SACO som Högerns ungdomsförbund och Sveriges konservativa student -

53

Kungl. Maj:ts -proposition nr 5 It år 1962

förbund finner, att det grundläggande kravet på skolan måste vara att varje
individ skall ges möjligheter att oberoende av ekonomiska, sociala och geografiska
faktorer göra rättvisa åt sina särskilda förutsättningar, anlag och intressen.
SACO finner, att dessa grundläggande principer väl till sin allmänna syftning
inte kan anses stå i strid med de målsättningar som skolberedningen gett uttryck
för, vilka med nödvändighet måste bli mycket allmänt hållna och vilka i stor
utsträckning bygger på för demokratisk åskådning grundläggande värderingar
och därför kan accepteras av alla. SACO pekar vidare pa att målkonflikter kan
uppstå när det är fråga om att tillämpa de grundläggande kraven på ungdomar
med skilda utbildningsmål, begåvningsnivåer, studieförutsättningar och karaktärsegenskaper.
Med stort eftertryck ställer organisationen frågan om skolberedningens
organisatoriska förslag verkligen tillgodoser de angivna grundläggande
synpunkterna, inte minst i vad gäller tillvaratagandet av landets begåvningar.
De två nämnda förbunden anför i anslutning till det nyss angivna kravet på
skolan, att denna icke får åsidosätta sina kulturella uppgifter för sociala syftemål.
Skolan måste kunna vända sig till såväl de mer begåvade eleverna, så att
skolarbetet blir värt sin tid även för de duktigaste, som till de elever vilka icke
har förutsättningar för mera krävande intellektuellt arbete och kunna ge dessa
elevers arbete mening och trivsel. Förbunden understryker emellertid samtidigt
kraftigt vikten av skolans socialt fostrande roll och anför härom följande.

Denna fostran till dugliga, harmoniska, samarbetsvilliga medborgare är av
ovärderlig nytta i dagens och morgondagens alltmer komplicerade samhälle där
just kraven på solidaritet och samarbete är framträdande. Till stor del sker
denna fostran genom det dagliga ai’betet i klassen och genom det ökade inslaget
av grupparbete i skolan varigenom framförallt respekt för och hänsynstagande
till andras åsikter och förståelse för samarbete grundlägges. De fasta och regelmässiga
arbetsformerna i skolarbetet med deras disciplinskapande effekt utgör
även de en viktig faktor i skolans socialt fostrande uppgift. Dessutom innebär
elevrådens ökade arbetsuppgifter samt stödjandet av det fria föreningslivet inom
skolan bättre möjligheter för skolan att forma ansvarskännande och dugliga
samhällsmedlemmar.

Ilögerns kvinnoförbund, som i betänkandets målsättningsavsnitt finner utomordentliga
formuleringar för vad skolan enligt en allmänt medborgerlig uppfattning
bör ha som målsättning, anser det vara en verklighetsfrämmande teoretisk
konstruktion att över huvud taget göra en värderande avvägning mellan de
fostrande och de kunskapsmeddelande uppgifterna i skolan. Dessa uppgifter
måste i det praktiska skolarbetet vara integrerande beståndsdelar i en odelbar
helhet. Varje undervisningsämne kräver självklart sin speciella innehållsbegränsning
och sin metodik. Men just därför är enligt förbundet skolberedningens
kategoriska värderingar verklighetsfrämmande och vilseledande. Allvarligast
är dock, anför förbundet vidare, att det är skolberedningens subjektiva värdering
av skolans sociala målsättning, som avgör dess ställningstagande till den
viktiga differenticringsfrågan.

Målsmännens riksförbund noterar med tillfredsställelse skolberedningens

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

grundsyn, innebärande krav på individualisering i undervisningen och en skyldighet
för skolan att vårda sig om var och en av eleverna. Denna grundsyn framstår
för förbundet som något av det väsentligaste i hela huvudbetänkandet.
Samtidigt vill förbundet med skärpa framhålla, att den organisation, som skall
realisera önskemålen om elevvården blivit alltför vagt skisserad; elevvården
måste vila på ett samarbete mellan lärare, rektor, skolläkare, skolsköterska,
kurator, skolpsykolog och barnpsykiater. Förbundet finner vidare, att det kommer
att bli omöjligt att uppehålla den kunskapsstandard som den nuvarande
skolan har, om man i ordet kunskapsstandard inlägger betydelsen av på traditionellt
sätt redovisad kunskapsmängd. Om beredningens förslag genomföres,
men den förutsatta nedskärningen av lärostoffet inte blir tillräckligt genomgripande,
kommer detta att innebära, att barnens hemarbete ökas, något som
enligt förbundet måste undvikas.

Utan att på något sätt vilja undervärdera utbildningsmotivet förefaller det
Landsorganisationen angeläget att markera det sociala motivet och personlighetsmotivet.
Förvärvs- och yrkesinriktningen bör för grundskolans del underordnas
de större sociala och personlighetsutvecklande perspektiven. Det framstår
för LO som angeläget, att den grupp människor, för vilken grundskola och
arbetsliv blir direkt sammankopplade, blir så liten som möjligt eller helt enkelt
obefintlig; grundskolan bör därför inte konstrueras så, att den understödjer eller
ens förutsätter en direkt övergång till arbetslivet. LO vänder sig mot varje värdering
som går ut på att grundskolan genom sin utformning tar ställning till
vilka kunskaper och vilken träning i t. ex. svenska språket olika kategorier
människor skall äga mot bakgrunden av behovet av kunskaper i framtida yrkesutövning.
Det viktigaste torde enligt organisationen vara att inventera, vad
samhället har rad med att ge alla elever, och hur mycket av färdighetsämnen
som ryms inom denna ram. Tillvalet bör inte tillämpas så, att man enbart tar
ställning till vilken yrkesinriktning varje enskild kan få de närmaste åren efter
grundskolans slut, utan också beakta att eleverna längre fram i tiden kan växla
om till ny yrkesinriktning. Detta framstår som speciellt angeläget då näringslivet
präglas av alltmer stegrad dynamik och då arbetskraftsbehoven har en
benägenhet att förändras med stor snabbhet. När det gäller främmande språk
finner LO, att beredningen har ställt en blygsammare målsättning än vad som
är önskvärt och möjligt; det första främmande språket bör få en ambitiösare
målsättning än den som kan utläsas av beredningens förslag.

TCO och Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening framhåller i
sina till skolberedningens förslag om målsättningen helt positiva yttranden
bl. a. värdet av att skola, hem och samhälle kan enas om vissa grundläggande
fostringsprinciper. I detta sammanhang kan vidare nämnas att i några yttranden,
t. ex. från ett par länsslcolnämnder och folhsholeseminarier samt Svenska
landsbygdens kvinnoförbund och Si''enska landsbygdens ungdomsförbund, görs
uttalanden för ett vidgat utrymme för etiska frågor, en ökad betoning av fasta
etiska normer, behovet av fasthet i fostran eller liknande.

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

Såsom inledningsvis antytts finns också i vissa yttranden önskemål eller yrkanden
om att skolans fostran skall ha en klart kristen prägel. Sådana uttalanden
förekommer i första hand från vissa domkapitel och från några organisationer.
Det starkast uttalade underkännandet härvidlag av skolberedningens
utformning av målsättningen kommer från domkapitlet i Linköping, som anför
bl. a. följande.

Att låta tyngdpunkten i skolans arbete falla på fostran är en allmän strävan
i vår tid, lika lätt att iakttaga i en demokrati som USA som i diktaturstaterna
på andra sidan järn- och bamburidaer. Fostran är emellertid ett tomt begrepp,
om det inte bestämmes vart fostran skall leda. Dess innehåll kommer att fixeras
ganska annorlunda t. ex. i sovjetisk och i brittisk skollagstiftning. När skolberedningen
försöker närmare fastlägga vad den svenska skolan skall fostra sina
elever till, synes de mångskiftande formuleringarna inte komma längre^än till en
rent formalistisk målangivelse, mest frappant uttryckt, när skolans mål »i korthet
anges vara att söka hjälpa varje elev till en allsidig utveckling», och när
det framhålles, att skolan »skall medverka till den unges utveckling till en fri,
aktiv, harmonisk och livsanpassad personlighet». Bakom sådana bestämningar
synes ligga en människosyn, som utgår ifrån att människan i sig själv är god
och kommer att utveckla goda egenskaper i den mån miljön tillåter dem att
komma till uttryck. Utan att här ingå på en längre motivering vill domkapitlet
hävda att en sådan antropologi är föga realistisk och direkt olämplig som grund
för skolans målangivelse. Om denna målangivelse verkligen skall bli mer än
tomma ord, måste den på ett helt annat sätt än vad skolberedningen gjort fyllas
med innehåll, så att skolans arbetare tydligt och klart vet vart deras strävan
att fostra de unga skall leda.

Man kan inte här nöja sig med den förklaringen att de överslätande och till
intet förpliktande formuleringarna måste tillgripas därför att hela vår kultursituation
är splittrad och bestämd av skiftande livsaskadningar eller brist pa
sådana. Det svenska samhällslivet är dock fortfarande i sin grundstruktur så
dominerat av värderingar, som är hämtade ur det kristna evangeliet, att det
får anses vara en huvuduppgift för den svenska skolan att i sin fostrande verksamhet
som normer uppställa de krav, som kan härledas ur en kristen livssyn.
Det är ingen invändning, om det kunde visas att majoriteten av svenska hem
stode likgiltig mot dessa värderingar. Tvärtom — desto angelägnare bleve det
då för skolan att som ideal för sina elever framvisa de regler för samlevnaden
i ett kristet kultursamhälle, som gäller för oss, även om vi inte alltid är medvetna
om deras ursprung.

Domkapitlet har inte undgått att uppskatta de positiva omdömen, som i
betänkandet Grundskolan formuleras om kristendomskunskapen (SB s. 176), där
ämnesvis sammanfattas de mål, som bör uppställas för den obligatoriska skolans
orientering i livsåskådningsfrågor. Med djupt beklagande måste emellertid domkapitlet
konstatera, att dessa positiva omdömen inte kunnat få möjlighet att i
något avseende färga själva bestämningen av skolans mål.

Som ytterligare exempel bland domkapitlens yttranden i denna fråga kan nämnas
följande. Domkapitlet i Uppsala uttalar, att kristen tro, inte blott som kulturhistorisk
och sedlig faktor utan jämväl och framför allt som eu andlig realitet,
bör förbli ett bärande fundament för liv, arbete och fostran i den .svenska
skolan. Från domkapitlet i Lund påyrkas, att skolans grundläggande värderingar

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

anknytes till den kristna etiken och därmed till det allmänna rättsmedvetandet.
För domkapitlet i Karlstnd synes det just med hänvisning till humanismens
och demokratiens värden, vilka åberopas av skolbcredningen, vara nödvändigt
att fastsla, att den svenska skolan ideologiskt sett skall vara en kristen skola.
Domkapitlet i Visby anser det genom vissa av beredningens värderingar sagt,
att det samhälle i vilket eleven skall förverkliga sina inneboende möjligheter,
förverkliga sig själv, i allt väsentligt bygger på kristen grund. Slutsatsen bör
då vara, att svenska folkets skola skall vara en kristen skola.

Kristendomsläramas förening finner många av de synpunkter skolberedningen
anlägger i målsättningskapitlet vara värda att beaktas och fasthållas
för framtiden. Föreningen menar dock, att skolbcredningen i de olika aspekter,
som anlägges på utveckling av elevens personlighet, icke beaktat religionens
grundläggande betydelse för personlighetsutvecklingen. De kristna värderingarna
kan inte endast tillhöra den omgivande verkligheten eller det förflutna
varom skolan skall orientera utan de måste enligt föreningens mening även ingå
i skolans fostran. Sveriges förenade kristliga lärarförbund framhåller, att den syn
på skolans målsättning och kristendomsundervisningen som skolberedningen
redovisar är av den art, att den borde kunna accepteras av ansvarskännande
målsmän och lärare; kristendomsundervisningen bör ses som ett av de viktigaste
medlen för skolans fostran av de unga. Frikyrkliga samarbetskommittén uttalar
om de kristna värderingarna och skolans allmänna målsättning följande.

Skolberedningen utgår realistiskt ifrån, att vårt folk i dag är splittrat i fråga
om livsåskådning och att urgamla normsystem råkat i upplösning. Uppenbart
är att uppfostringsarbetet därigenom i hög grad försvårats. Med en viss rätt
kan det sägas, att en fostran, som inte bygger på en fast livsåskådning i sig
själv är en motsägelse. När den etiska fostran anges ha till uppgift att bibringa
eleverna en klar uppfattning om de moraliska normer, som måste gälla i ett
demokratiskt samhälle, utgår man i själva verket från bestämda värderingar
och förutsätter, att vissa moraliska normer är nödvändiga för att demokratien
skall kunna fungera. Någon närmare analys av demokratiens grundvalar görs
emellertid inte och normerna endast antydes. Samarbetskommittén har förståelse
för svårigheten att åstadkomma precisering men vill framhålla, att en mera
vägledande skrivning borde ha varit möjlig. Samarbetskommittén anser, att de
kristna värderingarna ha.r avgörande betydelse inte blott för demokratien utan
även för folklivets sundhet över huvud taget. Vad beredningen uttalar om att
den kristna religionen är en väsentlig del av grundvalen för de etiska och de
sociala värderingar, som vårt samhälle och vår samlevnad bygger på, borde i
högre grad kunnat få bestämma uppfattningen om skolans och särskilt uppfostrans
målsättning. Det finns emellertid inte någon anledning att övervärdera
allmänt formulerade uttalanden om målsättningen i fråga. Avgörande blir den
moral, som faktiskt är gällande i medborgarnas liv. Mellan skola och samhälle
finns ju inte nagra vattentäta skott, utan de påverkar ömsesidigt varandra.

I samband med frågorna om de stora dragen i målsättningen kan vidare
noteras gymnasieutredningens synpunkter på i vad mån den föreslagna målsättningen
för grundskolan kan accepteras även för gymnasiets del. Härvid beröres
också bl. a. beredningens uttalanden om allmänbildningsmålet.

57

Kungl. May.ts proposition nr 54 år 1962

Den allmänna syn på skolans personlighetsutvecklande uppgift, som beredningen
ger uttryck för, kan gymnasieutredningen till stora delar bejaka. Vad
som under rubrikerna individuell och social fostran sägs om utveckling av
elevens personlighet, arbetsfostran, hälsofostran samt fostran för fritiden, familjelivet
och till samarbete med andra bör sålunda kunna gälla även för gymnasiet,
i den mån man tar den hänsyn som betingas av att det här gäller ett mognare
elevklientel, som redan i grundskolan konfronterats med de olika frågorna.

Beträffande skolans uppgift att meddela kunskaper och färdigheter blir givetvis
målsättningen i detaljerna väsentligt annorlunda för gymnasiet än för grundskolan.
Detta återspeglas också klart i avsnittet »Det nutida allmänbildningsmålet».
De definitioner (bl. a. SB s. 182 och 258), som i detta och andra sammanhang
ges av allmänbildningsbegreppet. är väl inte helt överensstämmande,
men skolberedningen använder i huvudsak begreppet i meningen av de kunskaper,
färdigheter, attityder och vanor, som grundskolan meddelar. Med denna
definition blir det meningslöst att säga att ett av grundskolans mål är att ge
allmänbildning och avsnittet om »Det nutida allmänbildningsmålet» bör därför
mera ses som en sammanfattning av övriga delmål. Detta bör beaktas vid avfattningen
av den mer komprimerade framställning av grundskolans mål, som
gymnasieutredningen utgår ifrån kommer att inleda läroplanen för grundskolan.
Gymnasieutredningen vill också framhålla, att man i skollagens § 4 bör eftersträva
en generell formulering av målet, som täcker alla skolformer. Därvid
måste observeras att skolberedningens synpunkter på grundskolans fostrande
uppgifter i viss utsträckning inte kan vara tillämpliga på de myndiga elever, som
kan komma att finnas i fackskolorna, gymnasiet och yrkesskolan. I

I det sist återgivna yttrandet görs ett påpekande av närmast redaktionell
art med sikte på den slutliga utformningen av läroplanens avsnitt om skolans
mål. Även från andra håll kommer påpekanden av denna art med önskemål om
distinktare formuleringar, större koncentration och enkelhet eller en klarare
och mera entydig utformning. Här kan nämnas yttrandena från folks koleseminariema
i Jönköping och Kalmar, Annedals folkskoleseminarium i Göteborg,
Sveriges skoldirelctörsförening samt Lärarhögskolornas och seminariernas lärarförbund.
Sistnämnda förbund liksom kollegiet vid Annedals folkskoleseminarium
anser, att målsättningen kunde med fördel byggas upp kring temat »frihet,
trygghet, ansvar». Från seminariets sida utvecklas denna ide närmare samtidigt
som en betydande kritik riktas mot den uppbyggnad skolberedningen givit
målsättningsavsnittet.

I olika specialfrågor, som ryms inom skolberedningens målsättningskapitcl,
görs från remissinstansernas sida vissa påpekanden och kommentarer. Eu större
uppmärksamhet åt den ekonomiska fostran krävs från flera länsskolnämnder
liksom från generalpoststyrelsen och Svenska sparbanksföreningen. Nämnda
förening uttrycker förvåning över att ekonomisk fostran ej finns angivet som
ett av skolans mera angelägna delmål. I de berörda yttrandena görs vissa jämförelser
med utformningen i detta hänseende av gällande undervisningsplaner
för folkskolan. Särskild tillfredsställelse uttalas ibland över beredningens behandling
av fostran för familjelivet, men denna målsättning anses stå i särskilt
markant disproportion till det föreslagna timtalet för ämnet hemkunskap enligt

58

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1962

yttrandena från bl. a. länss kolnämnden i Uppsala län, Sveriges husmodersföreningars
riksförbund och statens konsumentråd.

Ett missnöje över att gymnastiken och idrotten inte ägnats mer uppmärksamhet
vid behandlingen av skolans målsättning kommer till synes i flera yttranden,
bl. a. från direktionen över gymnastiska centralinstitutet, Gymnastiklärarsällskapet
och Riksidrottsförbundet. Man vill fästa uppmärksamheten på att allvarliga
problem kan uppstå, om inte den fysiska fostrans roll i skolan tillräckligt
beaktas, och avser därmed inte enbart det begränsade utrymme gymnastiken
erhållit i förslaget till timplan. De två förstnämnda instanserna finner området
otillräckligt behandlat såväl när det gäller utveckling av elevens personlighet,
som beträffande arbetsfostran och estetisk fostran. Gymnastiken och
idrotten har, framhålles det, en alldeles påtaglig möjlighet att på ett synnerligen
värdefullt sätt bidra till elevernas helhetsfostran. Idrottsrörelsen har endast
i förbigående berörts i avsnittet om fostran för fritiden.

Bland olika specialsynpunkter, som kommer till synes i yttrandena, kan här
vidare nämnas överbefälhavarens uttalanden angående skolans uppgifter i fråga
om orientering om totalförsvaret samt beträffande angelägenheten av att skolan
ger eleverna en positiv inställning till nödvändigheten av ett starkt försvar
för frihet, fred och demokrati; eleverna bör bibringas förståelse för den personliga
insats som erfordras av varje samhällsmedlem för att detta försvar skall
bli effektivt.

Lärarorganisationernas, däribland de olika ämnesföreningarnas synpunkter i
fråga om målsättningen för enskilda ämnen eller vissa ämnesgrupper hänför
sig i stor utsträckning till det särskilda läroplansbetänkandet och tar sålunda i
allmänhet sikte på den slutliga utformningen av läroplanens detaljer. Här kan
dock nämnas, att Geografiläramas riksförening och JIistorieläramas förening
ger uttryck för en huvudsakligen positiv syn på beredningens förslag om en
samordning mellan närbesläktade ämnen och en genombrytning av ämnesgränserna;
praktiska svårigheter vid ett genomförande i större omfattning påtalas
dock. I anslutning till den i skolberedningens huvudbetänkande (SB s. 166 ff.)
angivna målsättningen i svenska uttalar Modersmålsläramas förening, att det
enligt dess mening inte är möjligt att i detta ämne, där de individuella differenserna
är större än i något annat, föra samtliga elever fram till de av beredningen
skisserade målen; föreningen uttalar dock sin stora tillfredsställelse över
att skolberedningen tillerkänner ämnet dess ovedersägliga nyckelställning.

I fråga om ämnet kristendomskunskap har åtskilliga synpunkter framförts
i första hand från domkapitlen och från organisationer med speciell anknytning
till området. Särskilt ingående diskuteras frågan om objektiviteten i kristendomsundervisningen.
Vissa tolkningar av innebörden i beredningens uttalanden
om objektiviteten förs fram och jämförelser görs emellan skolberedningens uttalanden
i huvudbetänkandet (SB s. 176) och läroplansförslagets närmare angivelser
av objektivitetens krav vid undervisningen i ämnet på olika stadier.
Uttalandena i remissyttrandena visar inte någon helt entydig inställning till

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 5k år 1962

beredningens förslag, såsom illustreras av de följande exemplen ur yttrandena.

I flertalet fall synes man inte vara alldeles nöjd med de framlagda förslagen.
Vanligast synes vara att man är särskilt missnöjd med vad som i läroplansforslaget
angivits rörande objektiviteten vid undervisningen på grundskolans olika
stadier.

Domkapitlet i Strängnäs hävdar, att ett generellt uttalande om att undervisningen
i kristendomskunskap liksom all annan undervisning skall präglas av
saklighet hade varit tillfyllest; beredningen hade därmed undgått små nu knappast
framgångsrika försök att bestämma vad denna objektivitet skall anses närmare
innebära på grundskolans olika stadier. Domkapitlet anför vidare i denna
fråga bl. a. följande.

Förstås med kravet på objektivitet att en saklig framställning av kristendomens
egenart, dess historia och dess olika fromhetsriktningar skall ges, utan
att eleven blir föremål för en påverkan av auktoritativ art, är detta en naturlig
och självklar förutsättning. Ur det ständigt upprepade kravet på objektivitet
kan emellertid lätt den risken uppkomma, att de kristna normerna och värderingarna
relativiseras. Den viktiga och riktiga principen, att eleven i skolan
skall förhjälpas till en genom självständig eftertanke vunnen personlig livsuppfattning,
får icke leda till en sådan kylig neutralitet hos läraren, som kan komma
att utgöra ett hinder för personlig fostran och så beröva eleverna möjlighet till
inlevelse, personligt engagemang och upplevelsen av trygghet. Då beredningen
när det gäller fostran till demokratiskt medborgarskap ingalunda tvekar^ om
att denna skall direkt påverka eleverna och förhjälpa dem till ett bestämt standpunktstagande,
synes det egendomligt, att beredningen samtidigt vill omgärda
kristendomsundervisningen med restriktioner, vilka går utöver kravet pa. den
objektivitet, som består i en saklig undervisning, vilken — såsom beredningen
själv framhåller — alltid innebär en påverkan på personligheten. Domkapitlet
finner därför att det sätt, på vilket beredningen hävdar kravet på kristendomsundervisningens
objektivitet, kan komma att leda till ur kristendomsämnets
egen synpunkt ogynnsamma konsekvenser.

Domkapitlet i Växjö anser det riktigare att använda uttrycket »sakligt riktig»
undervisning än »objektivitet». Enligt domkapitlet bör väl subjektivitet
undvikas men lärarens engagement lika litet som vid undervisning i fysik och
geografi uteslutas. Domkapitlet i Göteborg finner det för sin del självfallet att
kravet på objektivitet i undervisningen inte fattas så, att det kommer att utgöra
ett hinder för en personligt engagerad undervisning.

Såväl Frikyrkliga samarbetskommittén som Kristendomslärarnas förening och
Religionspedagogiska institutet ansluter sig närmast till vad beredningen i
huvudbetänkandet anfört om objektiviteten och finner inte lämpligt att i enlighet
med läroplansförslaget närmare ange objektivitetens innebörd på olika stadier.
De två förstnämnda vänder sig särskilt emot vad som uttalats beträffande
lågstadiet. Föreningen anser det viktigt att understryka, att objektivitet
icke innebär en negativ inställning till ämnet. Samarbetskommittén, som menar
att undervisningen skall vara objektiv i den meningen, att den skall meddela
sakliga kunskaper utan att auktoritativt söka påverka eleverna att omfatta en

60

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5A år 1962

viss åskådning, har med tillfredsställelse funnit, att skolberedningen i sak har
samma uppfattning om kristendomsundervisningen som den som varit gällande
en lång följd av år.

Domkapitlet i Stockholm, som i objektivitetsfrågan gör vissa jämförelser
mellan laroplansförslaget, tidigare och nu gällande undervisningsplan för folkskolan,
timplaner och huvudmoment för försöksverksamheten samt skolkommissionens
uttalanden i ämnet, finner att skolberedningen driver objektivitetskravet
mycket hårt och att förslaget betecknar en sekularisering av ämnets uppläggning.
Domkapitlet i Luleå, som mest uppehåller sig vid uttalandena i läroplansförslaget,
synes däremot i stort sett nöjd med förslagen och framhåller att
i huvudbetänkandets målsättningskapitel och i ännu högre grad i detaljläroplanen
finns många positiva synpunkter och anvisningar, som om de följs och förverkligas
bör leda, till en god kristendomsundervisning. Domkapitlet anför bl. a.
att kravet på objektivitet i undervisningen i minst lika hög grad är ett skydd
mot kristendomsfientlig propaganda som mot proselytvärvande för kristna särmeningar.
Domkapitlet i Karlstad finner, att läroplansförslaget uppvisar en
långt mera positiv inställning än huvudbetänkandet till kravet att skolan skall
ge en kristen fostran. Det berättigade kravet på objektivitet i undervisningen
har, anför domkapitlet, där tydligt förenats med uppfattningen att kristendomen
och det kristna kulturarvet skall få forma eleven på ett positivt sätt från lågstadiet
och uppåt.

Enligt Sveriges socialdemokratiska studentförbund slutligen bör undervisningen
i kristendomskunskap i enlighet med principerna om religionsfrihet övergå
till att bil religionskunskap både nominellt och reellt, vilket skulle innebära
att kristendomskunskap utgår som självständigt ämne i kurs- och timplaner.

Endast ett fatal remissinstanser har berört skolberedningens uttalanden i
kapitel 12 om vilka olika avsnitt den fullständiga läroplanen skall innehålla.
Skolöverstyrelsen och Federationen Sveriges allmänna folleskollärarförening
synes ansluta sig till beredningens uppfattning på denna punkt. Länsskolnamnden
i Örebro län anser, att en läroplan bör omfatta jämväl läroböcker
och övriga hjälpmedel. BI. a. Läroverksläramas riksförbund beklagar, att skolberedningen,
fastän den lämnat många metodiska anvisningar, inte själv presterat
en systematiskt utformad undervisningsplan. Vissa synpunkter på utformningen
av läroplanens avsnitt om skolans mål har redovisats i det föregående.

Skolöverstyrelsen och Folkskollärarfederationen tillstyrker likaledes skolberedningens
förslag, att läroplanen utformas såsom en syntes av en samlad,
samordnad och ämnesindelad läroplan. Gymnasieutredningen erinrar om att
skolberedningen säger sig ha eftersträvat att på högstadiet i någon mån genomfora
den samordnade läroplanstypen. Bl. a. finns ansatser till samordning
mellan de samhällsorienterande ämnena historia, geografi och samhällskunskap.
Utredningen anför härom vidare.

Gymnasieutredningen bedömer för sin del sådana strävanden som utomordentligt
betydelsefulla och anser därför att man genom konkreta åtgärder bör söka

61

Kungl. May.ts proposition nr 51+ år 1962

skapa garantier för att de förverkligas. Bland sadana åtgärder kan nämnas
lärarutbildning och lärarfortbildning, varigenom möjliggöres att en lärare kan
svara för flera närbesläktade ämnen, samt vidare föreskrifter och anvisningar
om hur samordningen praktiskt skall realiseras — t. ex. genom detaljplanering
vid ämneskonferenser och någon ny typ av huvudlärarinstitution för varje
ämnesblock och klass — då undervisningen maste ombesörjas av mer än en
lärare.

Vad skolberedningen anfört om läroplanens huvudmoment med grundkurser
och överkurser har mött föga kritik. Länsskolnämnden i Jönköpings lön menar,
att det vore riktigare att förutsätta en minimikurs för de lägsta nivåerna, en
mellankurs för medelmåttorna och överkurser för de översta nivåerna. Då det
gäller högstadiets orienteringsämnen, förordar även länsskolnämnden i Kristianstads
län en uppdelning av kursinnehållet i minimikurs, normalkurs och överkurs.
FolkskoUärarfederationen delar skolberedningens uppfattning om principerna
för utformningen av kursföreskrifterna. Federationen fäster stort avseende
vid att huvudmomenten i fråga om samtliga läroämnen fördelas och utbyggs
i ett förslag till årskursfördelning. Att lärarens frihet ej onödigtvis inskränkes
har från flera håll framhållits som ett önskemål.

Skolberedningens förslag att införa de förkortade ämnesbeteckningarna
svenska, hembygdskunskap, biologi, gymnastik och teckning har fått ett valvilligt
mottagande. De beteckningar för ämnesgrupper, som skolberedningen
föreslagit, är däremot föremål för delade meningar. Skolöverstyrelsen och Folkskollärarfederationen
accepterar uttryckligen de föreslagna beteckningarna.
I flera yttranden framkommer emellertid kritiska synpunkter och förslag, framför
allt beträffande de allmänna ämnenas uppdelning i färdighetsämnen, orienteringsämnen
och övningsämnen. Särskilt bibehållandet av beteckningen
övningsämnen har framkallat bestämda gensagor från vissa hall. Att alla ämnen
bör kallas läroämnen hävdas av kollegiet vid folkskoleseminariet i Jönköping
samt Lärarhögskolornas och seminariernas lärarförbund. Även TCO finner
starka skäl tala för slopande av ämnesgrupperingen och föreslår, att termen
läroämnen konsekvent användes för samtliga förekommande undervisningsämnen.
Stats tjänstemännens riksförbund ater vill reservera beteckningen läroämnen
för alla allmänna ämnen. Förbundet anför i ämnet följande.

I alla ämnen, även de s. k. övningsämnena, ingår både färdighets- och orienteringsmoment.
Skolberedningens förslag att alla ämnen i den nya skolan blir
jämställda när det t. ex. gäller villkor för flyttning till högre klass, är en annan
omständighet, som enligt SR:s uppfattning talar för namnet läroämnen såsom
gemensam benämning på alla allmänna ämnen. Ett bibehållande av namnet
övningsämnen skulle dessutom för framtiden lätt kunna konservera den vanliga
uppfattningen att övningsämnena är mindre väsentliga iin övriga ämnen
och därigenom påverka elevernas linjeval pa högstadiet i olämplig riktning.

I viss överensstämmelse med sistnämnda förslag har länsskolnämnden i
Jämtlands län uttalat sig för en uppdelning i allmänna ämnen och specialämnen.
Kollegiet vid seminariet för huslig utbildning i Uppsala finner den föreslagna

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 5J+ år 1962

uppdelningen anmärkningsvärd: »I arskurs 7 är hemkunskap ett övningsämne,
men i årskurs 8 är hemkunskap med hemsjukvård ett specialämne för att i 9ht
vara yrkesämne». Seminariet anser, att beteckningen övningsämne bör slopas.
Kollegiet vid jolkskoleseminariet i Falun förordar, att benämningen övningsämnen
ersättes med beteckningen ämnen för estetisk-praktisk och fysisk
fostran. Kollegiet vid Annedals folkskoleseminarium i Göteborg och musikaliska
akademiens styrelse föreslår, att övningsämnena betecknas färdighetsämnen,
medan Musiklärarnas riksförening vill beteckna musiken som ett orienteringsämne
eller i andra hand som ett estetiskt ämne. Från flera håll har i
detta sammanhang påpekats, att dessa frågor sammanhänger med övningslärarnas
ställning, och förslag om den särskilda övningslärarstadgans slopande har
från några håll framförts.

Orienteringsämnenas uppdelning på högstadiet i kristendomskunskap, samhällsorienterande
och naturorienterande ämnen har på några punkter diskuterats.
Det större konsistoriet vid universitetet i Stockholm, har till sitt yttrande
fogat en skrivelse från universitetets båda geografiprofessorer, vilka protesterar
mot att geografien förts enbart till de samhällsorienterande ämnena. De påpekar,
att ämnet vid universiteten är i lika hög grad ett naturvetenskapligt
som ett samhällsvetenskapligt ämne. Grupperingen kunde medföra vissa riskmoment
och bl. a. leda till ett eftersättande av de naturgeografiska momenten.
Man kunde också tänkas fa den uppfattningen, att högstadiets geografilärare
i sin akademiska examen skulle kunna kombinera geografi enbart med samhällsvetenskapliga-humanistiska
ämnen. Likartade synpunkter har anförts av
matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Uppsala. I anslutning
till förslaget att hänföra kristendomskunskapen till orienteringsämnena hav
bl. a. länsskolnämnden i Kronobergs län betonat, att ämnets särställning bör
bevaras och att ämnet skiljer sig från övriga orienteringsämnen. Å andra sidan
har exempelvis Österåkers kommun betonat fördelarna av en närmare samordning
mellan kristendomsämnet och övriga orienteringsämnen.

Beredningens synpunkter på skolans inre arbete har så gott som
genomgående fatt ett välvilligt mottagande i yttrandena. Flertalet remissorgan
har därvid understrukit betydelsen av det inre arbetets förnyelse. Särskilt har
man betonat, att grundskolan — vars riktlinjer för det inre arbetet sammanfattats
i begreppen själv verksamhet, åskådlighet, individualisering och samarbete
- kommer att ställa utomordentliga krav på lärarna, skolledarna och
klassföreståndarna. Nödvändigheten av att åtgärder vidtages i syfte att underlätta
främst lärarnas situation t. ex. genom förbättrad utbildning och fortbildning,
tillgång till effektiva pedagogiska hjälpmedel och metodiska anvisningar
samt tillräckliga undervisningslokaler har i stor utsträckning poängterats i
remissyttrandena.

Länsskolnämnden i Kalmar län exempelvis anför, att beredningen bygger på
en mycket stark tilltro till de mänskliga resurserna, lärarnas och elevernas.
Troligen rymmer denna tilltro rätt mycken överskattning. Ett är emellertid

63

Kungl. May.ts proposition nr 5-4 år 1962

säkert; till slut kommer det att bero på läraren, om utvecklingen i praktiken
kommer att gå i den riktning, som intentionerna pekar, framhåller nämnden.
Att åstadkomma en reformering av skolans arbetssätt är en fråga på lång sikt,
och för dess lösning kräves ett tålmodigt uppbyggnadsarbete, som skall påbörjas
vid lärarutbildningsanstaltema och fortsättas genom ihärdigt fortbildningsarbete
bland de verksamma lärarna. Skall beredningens intentioner om
undervisningens individualisering och aktivisering kunna förverkligas, måste
enligt nämnden lärarnas utbildning och omskolning bli föremal för ett malmedvetet
intresse under den närmaste tioårsperioden, och det allmänna måste vara
berett att bära härav betingade kostnader.

Under hänvisning till att ett väl avvägt samspel mellan klassundervisning,
grupparbete och individuell undervisning är av vikt för att skolan skall nå
önskat resultat framhåller skolöverstyrelsen, att en sådan kombination av olika
arbetsformer kräver tillgång till lokaler och hjälpmedel samt god lärarutbildning.
Överstyrelsen vill också understryka vikten av att skolan i sin fostrande
och undervisande verksamhet inriktar eleverna på gemenskap och samarbete,
samtidigt som den ger utrymme åt deras individualitet och självständighet.
För att skolans inre arbete skall få den utformning, som beredningen skisserat,
krävs enligt överstyrelsen en väl genomförd planering och en nära samverkan
mellan alla berörda parter. Inte minst maste rektor, studieiektor, tillsynslärare,
huvudlärare och klassföreståndare ha tillräcklig tid att ägna dessa
viktiga uppgifter.

Några instanser, bl. a. länsskolnämnden i Gotlands län och socialstyrelsen,
har i sina yttranden berört frågan om rektorernas uppgifter. Sålunda säger sig
sagda länsskolnämnd helt vilja instämma i beredningens uttalande, att det
stöd och det intresse, som den enskilde läraren kan påräkna från skolledaren, är
väsentligt för utformningen av skolans inre arbete. Nämnden anser det darfor
vara av betydelse, att erforderlig arbetskraft ställes till skolledarens förfogande
på skolexpeditionen för att därigenom befria denne från vissa rutinbetonade
göromål. Sociabtijreben erinrar om, att beredningen lagt huvudansvaret på
rektor, för att skolans inre arbete kommer att förnyas i enlighet med forslagen,
men samtidigt synes ha räknat med, att denne alltjämt skall vara administrativ
chef och tillika lärare. Såvitt styrelsen kan finna måste i första hand arbetsledaruppgifterna
bli åsidosatta vid en sådan orimlig arbetsbörda. Styrelsen vill
därför förorda, att rektor i vart fall under utbyggnadstiden avkopplas från
läraruppgifterna och erhåller verksamt stöd i sina arbetsledaruppgifter.

I fråga om lärarnas hjälpmedel för det inre arbetet inom grundskolan erinrar
sociabtyrcben, att beredningen i åtskilliga sammanhang utgått från att lärarna
vid den starkt individualiserade elevvård, som de skall utöva, får tillgång
till sådana hjälporgan som psykologer, kuratorer, föräldraföreningar, elevråd
m. m. Styrelsen anser, att inrättandet av rationellt arbetande dylika organ är
en angelägen uppgift och i vissa avseenden en förutsättning för att det nya
skolprogrammet skall kunna motsvara, vad som därmed avsetts.

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

I ett senare avsnitt redovisas remissinstansernas speciella synpunkter på
klassföreståndarens arbetsuppgifter och klassföreståndarinstitutionens organisation
inom grundskolan. I yttrandet från Mai mö stad understrykes särskilt
beredningens uttalande om att huvudansvaret för elevvården måste vila på
klassföreståndare och rektor. På senare år har, framhålles det i yttrandet, kunnat
konstateras en tendens att avlasta klassföreståndaren en del av ansvaret
för elevvården genom kuratorer och yrkesvalslärare m. fl.; en klar avgränsning
av dessa olika befattningshavares kompetensområden bör företagas. Klassföreståndaren
lär i det dagliga arbetet känna eleven och hans problem i en
omfattning, som övriga nämnda befattningshavare inom skolan ej har möjlighet
till vid endast sporadiska kontakter. Klassföreståndarens stora betydelse
i sammanhanget synes självklar, framhålles det från stadens sida. I anslutning
tdl beredningens uttalande att läraren måste få erforderliga hjälpmedel till
sitt förfogande, såsom materiel för anteckning av eleviakttagelser, för skolmognadsundersökningar,
för diagnostiska prov etc., finner Federationen Sveriges
allmänna folkskollärarförening det vara angeläget framhålla, att det också krävs
ett underlag i form av psykologiska och andra undersökningar, utförda av
t. ex. skolpsykologer och skolläkare. I vissa fall kan läraren få hjälp av skolsköterska
och skolkurator. Förbunden kan vidare instämma i beredningens uttalande
att huvudansvaret för elevvården måste vila på klassföreståndare och
rektor men vill samtidigt framhålla nödvändigheten av att det skapas praktiska
förutsättningar för att lösa dessa uppgifter.

I anslutning till nyckelorden aktivitet, konkretion och individualisering vill
skolöverstyrelsen understryka betydelsen av goda hjälpmedel, bl. a. lämpligt
studie- och arbetsmaterial och rikhaltiga boksamlingar, och av möjligheter till
stimulerande exkursioner och studiebesök. Skolans uppgift att ge en effektiv
studie- och arbetsteknik förtjänar enligt överstyrelsen att accentueras. Inte
minst viktigt är enligt kollegiet vid lärarhögskolan i Stockholm, att lärarna
till sitt förfogande får svårighetsgraderade och självinstruerande hjälpmedel,
som kan underlätta individualiseringen på högstadiet.

Flera remissinstanser, bl. a. länsskolnämndema i Kristianstads och Skaraborgs
län, Läroverksläramas riksförbund samt kollegierna vid folkskoleseminariet i
Jönköping, folkskolcseminariet i Haparanda, högre allmänna läroverket å Östermalm
i Stockholm och statens försöksskola i Linköping ävensom Stockholms
stad framhåller, att utförliga och konkreta metodiska anvisningar är en förutsättning
för att beredningens intentioner, när det gäller undervisningens uppläggning,
skall kunna förverkligas. Länsskolnamnden i Skaraborgs län framhåller
vikten av att metodiska anvisningar snarast utarbetas, så att sådana
fmnes till hands för de i inledningsskedet till grundskolan rådvilla lärarna.
Studieplaner måste enligt nämnden tillkomma genom centrala initiativ, vilket
icke utesluter, att den intresserade läraren bör uppmuntras att åstadkomma
en egen studieplan. Länsskolnamnden i Kristianstads län understryker betydelsen
för det inre arbetet av att de metodiska anvisningarna, som måste utarbetas

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

i anslutning till läroplanen, innefattar en uppdelning av kursinnehållet icke
bara efter varje kursmoment utan även efter prestationsnivåerna inom det
föreliggande elevmaterialet. Kollegiet vid statens försöksskola i Linköping anför
i detta sammanhang att de metoder och de arbetsformer, som ett förverkligande
av den nya skolans mål oundgängligen kräver, förutsätter en betydligt
mera utvecklad studieteknik och lästeknik hos eleverna än tidigare. Kollegiet
vill därför framhålla det angelägna i att studieplaner och anvisningar för en
systematiskt upplagd undervisning i studieteknik för årskurserna 1—9 och med
konkreta förslag för varje enskilt ämne sammanställes och på lämpligt sätt
inarbetas i kursplanerna.

Frågan om formerna för undervisningens uppläggning diskuteras i några
remissyttranden. Sålunda finner kollegiet vid folkskoleseminariet i Umeå det
vara värdefullt, att beredningen i sina riktlinjer för undervisningen betonar, att
ingen av de där nämnda undervisningsformerna bör ensidigt användas, utan
att skolan bör bjuda på varierande situationer, som ger rytm åt arbetet. Den
individualisering av undervisningen, som rekommenderas, är synnerligen eftersträvansvärd.
Enligt kollegiet bör det klart fastslås, att läraren måste ha full
frihet att välja det arbetssätt, som han med hänsyn till situationen och klassens
sammansättning finner vara bäst. Med anledning av beredningens synpunkter
på undervisningens individualisering frågar sig kollegiet vid högre
allmänna läroverket i Bromma i Stockholm hur det skall kunna undvikas, att i
elevernas medvetande framträder uppfattningar om att det just genom individualiseringen
sker en uppdelning, eftersom läraren ger olika uppgifter och bedömer
dem efter prestationer. Även om läraren bedömer från fall till fall, är
han ju likväl nödsakad att ha vissa grunder eller normer för sina bedömningar.
Säkerligen kan eleverna icke undgå att märka, att en viss gruppering med
hänsyn till färdigheter och anlag äger rum. På så sätt uppkommer en ny form
av differentiering, som mera torde göra sig gällande i sammanhållna högstadieklasser
än efter linje- och tillvalsprinciper uppdelade grupper. Kollegiet vid
folkskoleseminariet i Landskrona varnar för beredningens rekommendationer
i avsnittet om individualisering, så vitt gäller matematikundervisningen. Att
här låta eleverna fritt övergå till nytt kursmoment skulle vara synnerligen
riskabelt och torde för övrigt vara ogörligt i praktiken.

Till beredningens uppskattning av grupparbetet som ett värdefullt komplement
till annan undervisning vill kollegiet vid Annedals folkskoleseminarium
helt ansluta sig. Frågan kan emellertid enligt kollegiet diskuteras ur socialpsykologisk
synvinkel, ltespekten för individen skall gälla även här, så att ingen
tvingas in i gruppen, om han visar sig kunna och vilja arbeta på egen hand.
Det väsentliga i sammanhanget är dock enligt kollegiet, att organisationen med
sammanhållna klasser på högstadiet icke är möjlig utan de rekommenderade
undervisningsmetoderna. Kollegiet vid Malmö latinskola anser, att beredningens
pedagogiska och metodiska rekommendationer är byggda på ganska osäkra premisser,
och att beredningens värderingar är svagt underbyggda. När allt kom 3

— Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 5lf

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

mer omkring måste nog klassundervisningen under mycket lång tid framåt bli
den absolut dominerande undervisningsformen, och metoden saknar icke förtjänster.
Modererad genom inskränkning av elevernas hemarbete och genom
så många inslag av vettig individualisering som möjligt torde den vara den
enda, som i närvarande läge kan rekommenderas såsom allmän standardmetod.
Även Historielärarnas förening tror, att klassundervisningen får en stor betydelse
också i den nya skolan, och anför följande.

Individualiserad undervisning i betydelsen av uppgifter, som de enskilda eleverna
har att lösa eller arbeta med på egen hand, kan naturligtvis tillämpas i
större eller mindre omfattning, beroende på tillgången på lämpliga uppgifter
och nödvändig arbetsmateriel i klassrummet. Detsamma gäller i viss utsträckning
grupparbetet. Det torde emellertid vara nödvändigt att besinna, att grupparbetet,
om det skall lyckas, väl främst låter sig användas, när man har att göra
med studieintresserade och begåvade klasser. I mycket heterogena klasser kan
det i själva verket vålla betydande svårigheter att genomföra. Som ingen annan
arbetsform kräver grupparbetet disciplin och samling, då det ytterst lätt ger
rum för distraherande moment. Grupparbetet får sålunda inte övervärderas som
lösningen på det pedagogiska problemet med sammanhållna klasser utan måste
bedömas realistiskt.

I ett par remissyttranden förordas, att lägerskolverksamheten inordnas i skolarbetet.
Länsskolnämnden i Älvsborgs län anser sålunda, att särskilt för mer
praktiskt lagda stadselever måste i årskurs 8, där den föreslagna timplanen
uppvisar en stark anhopning av teoretiska ämnen, lägerskolans friare arbetsformer
bli av mycket stort värde. Dessutom ges härigenom tillfälle att praktiskt
bibringa eleverna det naturvett, som så många människor visar sig sakna i det
allmännare umgänget med naturen. För lägerskolverksamheten bör enligt nämnden
kunna anslås minst en vecka i årskurs 8. Länsskolnämnden i Göteborgs och
Bohus län, som delar beredningens uppfattning om värdet av lägerskolor, finner
det dock icke befogat, att sådana skolor endast skulle få förekomma för
elever från städer och tätorter.

Betydelsen av korrespondensundervisningen såsom ett viktigt hjälpmedel för
den individualiserade undervisningen har särskilt understrukits i några remissyttranden,
främst från olika korrespondensinstitut och vissa folkbildningsorganisationer.
Härvid framhålles även bl. a. att ett visst mått av förtrogenhet med
denna undervisningsform bör bibringas eleverna under skoltiden. Som ett medel
att kompensera ett eventuellt felaktigt val av tillvalsgrupp i årskurs 7 och 8
samt ett otillfredsställande val av linje i årskurs 9 kan korrespondensundervisningen
även göra en insats på det nya högstadiet i form av stödundervisning,
som hjälper eleven över till en ny studieväg. Särskilt folkbildningsorganisationerna
har mera i detalj berört studiecirkelverksamheten och folkbildningsrörelsernas
roll för det inre arbetet i den nya skolan.

Beträffande de av beredningen föreslagna möjligheterna för eleverna att i
större utsträckning än nu anförtros uppdrag inom bibliotek, skolexpedition och
annorstädes inom skolan understryker skolöverstyrelsen och gymnasieutred -

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

ningen betydelsen av att eleverna i största möjliga utsträckning får tillfälle att
göra insatser på detta område, varvid förutsattes att vederbörande elever i viss
mån befrias från närvaro vid lektioner för uppdragens fullgörande.

Frågorna om elevråd och om elevernas inflytande på ordningsreglernas utformning
har upptagits till behandling i några yttranden. Sålunda säger sig
Folkpartiets ungdomsförbund vilja instämma i beredningens uppskattning av
elevrådens betydelse som instrument för elevernas skolning till samverkan och
demokrati, och vill särskilt understryka, att eleverna genom elevråden och inom
klassens ram bör beredas ett betydande inflytande på ordningsregler och andra
förutsättningar för livet i skolan. Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund
anser, att elevråden icke bör få de begränsade funktioner, som upprätthållande
av ordningen innebär. De bör ges ett bestämt medinflytande, da det gäller
utformningen av skolans ordningsregler och även i andra sammanhang uppfattas
såsom givande ett uttryck för elevernas ståndpunkt i skilda frågor. Gymnasieutredningen
betonar betydelsen av att eleverna lär sig något om självstyrelse,
och tillstyrker, att allt göres från skolans och det allmännas sida, som kan
uppmuntra sådana aktiviteter. Målsmännens riksförbund framhåller i detta
sammanhang, att ungdomen får den effektivaste och bästa sociala fostran genom
att på eget ansvar och under lämpliga former medverka i uppbyggandet
av det samhälle i miniatyr, som skolan utgör. Sveriges elevers centralorganisation,
som med tillfredsställelse noterat beredningens positiva inställning till
elevernas självstyrelseverksamhet, understryker vikten av att elevråd bildas vid
landets samtliga grundskolor. Organisationen vill emellertid framhålla det
olämpliga i, att elevråden har till uppgift att upprätthålla ordningen i och omkring
skollokalerna och kontrollera efterlevnaden av skolans ordningsföreskrifter,
i all synnerhet som eleverna inte fått medverka vid utformningen av skolans
ordningsregler.

Vikten av att skolan aktivt engagerar sig för att på olika sätt stimulera elevernas
fritidsverksamhet i form av föreningsliv, utgivande av skoltidningar m. m.
understrykes i flera yttranden.

Med hänsyn till vår tids allvarliga ungdomsproblem måste skolan enligt länsstyrelsen
i Västerbottens län i betydligt större omfattning än hittills intressera
sig för elevernas fritidsverksamhet. För att ungdomarna skall finna trivsel i
samhället bör skolan stimulera dem till en fritidsverksamhet, som främjar deras
andliga utveckling och stärker deras hälsa. Att ge skolan erforderliga resurser
härför måste enligt länsstyrelsen vara en god investering för samhället. Gymnasieutredningen
uttalar om föreningslivet bl. a. följande.

Man torde numera inom alla läger vara ense om att ungdomens föreningsliv
bör understödjas. Om skolan därvidlag skall rikta elevernas uppmärksamhet
mot utanför skolan arbetande föreningar eller först och främst stödja skolans
interna föreningsliv, kan icke generellt avgöras. Detta beror nämligen såval pa
skolform som på föreningslivets lokala struktur. 1 den kommande, alla elevkategorier
omfattande grundskolan, bör dock ett för alla lärjungar Öppet förenmgsväsende
kunna verksamt arbeta för ett av denna skolas mål — den sociala fost -

68

Kungl. Majds proposition nr 54 år 1962

rån. Utredningen vill dock understryka, att elevernas egna föreningar inte får
splittra skolans gemenskap.

Enligt Landsorganisationen bör grundskolan se det som en tillgång, att eleverna
deltar i för de olika åldrarna lämpat föreningsliv även utanför skolan.
Skolan bör dessutom stödja föreningsmässiga verksamhetsformer genom att upplåta
lokaler för sammanträden, studiecirklar, samkväm etc. Organisationen anser,
att skolan icke bör taga ställning till arten av föreningsliv i den meningen,
att man skulle vara mindre positiv till exempelvis politiska, demokratiska ungdomsföreningar
än till andra. Folkpartiets ungdomsförbund finner det vara angeläget,
att icke vissa föreningar, t. ex. de politiska, ställs i strykklass. Rektorerna
bör därför fråntas den rätt de nu har att vägra vissa föreningar tillgång
till lokaler. Det torde inte vara några svårigheter att, mot bakgrunden av att
skolan skall fostra till demokrati, göra en rimlig generell gränsdragning för vilka
föreningar, som ej skall tillatas. Med tillfredsställelse noterar Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund den positiva inställning, som beredningen har
gentemot föreningslivet i skolan, vilket enligt förbundet kontrasterar mot den
uppfattning angående politiskt organisationsarbete i skolan, som några få rektorer
i vissa sammanhang gett uttryck för. Även Sveriges elevers centralorganisation
är kritiskt inställd mot de nuvarande möjligheterna för rektor att förhindra
att skollokaler upplåtes till politisk föreningsverksamhet och vill ha en
ändring till stånd. Vidare önskar organisationen, att rektor ej bör få förbjuda
skolförening att använda skolans anslagstavlor. Härjämte föreslås, att det utarbetas
regler för utgivande av stencilerade skoltidningar i nära anslutning till
tryckfrihetsförordningens bestämmelser.

Sveriges riksidrottsförbund framhåller betydelsen av det vittomfattande förenings-
och ungdomsarbete som bedrives inom idrottsrörelsen, en verksamhet
som förbundet finner att skolberedningen alltför litet uppmärksammat.

Endast några fa remissorgan har i sina yttranden berört frågan om planering
och samverkan för att främja skolans inre arbete. Sålunda finner TCO det vara
angeläget, att kollegieinstitutionen även i den obligatoriska skolan ges en fastare
ställning än vad som hittills varit fallet, och Sveriges textillärares riksförening
anser det vara värdefullt för skolans inre arbete, att samarbete lärarna
emellan kommer till stånd i form av konferenser av olika slag. Federationen
Sveriges allmänna folkskollärarförening anför bl. a. följande.

En planering av undervisningen på längre sikt, för hela stadiet, läsåret och
terminen och för perioder av varierande längd, erfordras alltid men är särskilt
väsentlig, för att de av beredningen rekommenderade kursuppläggningarna och
undervisningsformerna skall kunna förverkligas på ett tillfredsställande sätt att
ge eleverna ett gott utbyte av studierna. Planeringen måste fullföljas genom
förberedelser för undervisningen inom kortare kursavsnitt och under enskilda
lektioner, uttalar beredningen bl. a. Federationen finner denna framställning realistisk
som ett uttryck för den ökade arbetsbörda för den enskilde läraren, som
den nioåriga skolan kommer att medföra. Ytterligare insatser från den enskilde
lärarens sida kommer även att krävas för att klara de ökade krav på samver -

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

kan, som skolarbetet kommer att ställa. Federationen anser, att samverkan och
samarbete lärare emellan — enskilt eller i kollegie- och konferensform — är ett
nödvändigt och självklart inslag i skolans dagliga arbete. Det är viktigt, att
lärarna ges tid härför liksom att ändamålsenliga samarbetsformer skapas.

Flertalet remissinstanser har i likhet med beredningen understrukit nödvändigheten
av ett ökat samarbete mellan skolan och hemmen.
Riksförbundet landsbygdens folk ifrågasätter om inte nya vägar borde prövas.
En mera öppen och positiv inställning från skolans och lärarnas sida efterlyses
därvid. En intensifierad forskning på detta område förordas av NKI-skolan.
Försöksverksamhet borde härutinnan organiseras av de ansvariga organen. En
till hemmen given effektiv instruktion om hemstudiemas teknik och studiemiljöns
betydelse vore vidare av värde. I allmänhet betonas behovet av initiativ
och aktivt stöd från skolans sida. Svenska landsbygdens kvinnoförbund anför
härom följande.

Samarbetet mellan hem och skola är av naturliga skäl starkt beroende på lärarna,
särskilt klassföreståndarna. Dessa har emellertid åtskilliga hinder att övervinna,
främst av psykologisk natur. Dagens föräldrar har sin personliga skolerfarenhet
från en skola och en undervisning av annan art än den som nu förutses.
Under deras skoltid förekom samverkan mellan hem och skola endast i
blygsam omfattning. Det psykologiska avståndet mellan å ena sidan lärare, å
den andra föräldrar och elever, var pa deras tid i allmänhet langt större till
följd av den mera auktoritära skolan och det dåtida samhällets sociala struktur.
Det kan inte förvåna om sådana omständigheter och erfarenheter leder till att
förståelsen mellan lärare och föräldrar inte är den bästa vid etablerandet av
samarbete mellan hem och skola. Allmänt sett talar detta för att samarbetet
erhåller en framträdande plats vid informationen om grundskolan.

Enligt förbundets mening måste lärarna erhålla ett aktivt stöd från skolledningen,
främst skolstyrelsen. Denna måste se det som en synnerligen angelägen
uppgift att utarbeta lokala riktlinjer för samarbetet och medverka till att dessa
kommer till hemmens kännedom. Skolstyrelserna bör för dessa uppgifter erhålla
lämpliga anvisningar och riktlinjer, innefattande olika alternativ som kan komma
i fråga med hänsyn till kommuntyp och skoldistriktens struktur. Särskilt
bör uppmärksammas vikten av att föräldraföreningarna beredes möjlighet till
aktiv medverkan, särskilt i fråga om de fostrande uppgifterna, och till praktiska
insatser i fråga om frilufts- och fritidsverksamhet, samarbetet mellan hem och
skola, vid ordnande av övervakning för skolskjutsbarns läxöverläsning under
väntetid m. m.

Att centraliseringen inom ett större område av elevernas skolgång på högstadiet
kan minska och försvåra möjligheterna till kontakt skola-hcm framhålles
av bl. a. länsskolnämnden i Västmanlands län, Riksförbundet landsbygdens
folk och vissa kommuner.

Läroverkslärarnas riksförbund papekar, att lärarnas arbetsuppgifter pa grund
av det även enligt förbundets mening önskvärda intensifierade samarbetet mellan
skolan och hemmen medför ökade arbetsuppgifter för skolledarna och lärarna.
Förbundet förutsätter, att det från statens och kommunernas sida kommer
att skapas förutsättningar för förverkligandet av dessa intentioner och tar

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

för givet, att statsmakterna är beredda att ge skolan de resurser som behövs
för att föra ut dessa tankar till skolans vardag. Sålunda måste lärarnas undervisningsskyldighet
reduceras, sa att de får tid för dessa önskvärda uppgifter.

Enligt Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening bör skolan tillsammans
med övriga kommunala organ medverka i s. k. »föräldrakampanjer».
Vikten av målsmännens aktiva deltagande i skolarbetet, främst inom föräldraföreningens
ram, understrykes i flertalet yttranden.

Kvänums kommun uttalar den förhoppningen, att föräldraföreningarna i sin
medverkan för att nå gemensamma fostringsnormer för skola och hem ej kommer
att syssla med detaljer utan bli medel för att underlätta den behövliga
direkta kontakten föräldrar—lärare. Länsskolnämnden i Östergötlands län ifrågasätter
om inte föräldraföreningarna skall göras obligatoriska, i varje fall bör
anvisningarna göras verkligt uppfordrande i detta avseende. Socialstyrelsen
anser, att det bör ankomma på skolans ledning att verka för tillkomsten av föräldraföreningar.
Erforderliga anslag för föreningarnas verksamhet torde lämpligen
böra beviljas av kommunerna. Även Landsorganisationen finner att det
allmänna, på villkor som närmare bör utredas, ekonomiskt bör bidraga till skapandet
av en livlig föräldraaktivitet. Boxholins köping finner de olika klassernas
föräldramöten, där man i en trängre krets lättare kan samråda, vara av det
största värde. Här nås den personliga kontakten på ett annat sätt än vid massbesökta
föräldramöten.

Att hemarbete för eleverna måste vara obligatoriskt betonas av folkskoleseminariet
i Jönköping och understrykes än starkare av Lärarhögskolornas och seminariernas
lärarförbund i anslutning till vad beredningen anfört härom i detta
sammanhang.

Angelägenheten av att lärare icke obehörigen yppar vad som iakttagits eller
eljest framkommit vid samarbetet med lärjunges hem eller i övrigt vid behandling
av elevs personliga förhållanden finner skolöverstyrelsen vara av sådan vikt,
att föreskrift i detta avseende bör intagas i skolstadgan. Även Målsmännens riksförbund
anser, att det bör uttryckligen fastslås, att tystnadsplikt föreligger och
föreslår, att frågan eventuellt blir föremål för särskild utredning. Bestämmelserna
om mottagningstid (telefontid) föreslås av länsskolnämnden i Malmöhus
län utsträckas att gälla alla lärarkategorier. Nödvändigheten av viss mottagningstid
berörs också av Umea stad och Östra Vikbolandets kommun. Federationen
Sveriges allmänna folkskollärarförening framhåller nödvändigheten av att
läraren vid fullgörande av sina många gånger grannlaga och svåra kontaktuppgifter
för egen del åtnjuter ett fullgott rättsskydd.

Att anvisningar om lämpliga former för samverkan mellan skola och hem bör
ges i de allmänna anvisningar, som skall ingå i läroplanen för grundskolan, tillstyrkes
av flertalet hörda instanser. Dock föreslår TCO och Folkskollärarfederationen,
att ej endast Målsmännens riksförbund beredes tillfälle till överläggningar
i denna fråga utan även de berörda lärarorganisationerna. Även Landsorganisationen
finner skäl föreligga, att sådana överläggningar ges en bredare

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 5k är 1962

bas, då fråga om hem och skola är av allmän social betydelse. Vid utarbetandet
av anvisningarna bör enligt skolöverstyrelsen kontakt sökas med foretradare for
målsmän och elever.

Departementschefen

I direktiven för 1957 års skolberednings arbete framhölls bl. a., att det inte var
meningen, att beredningen skulle ge sig in på att utarbeta någon skolans eller
skolarbetets filosofi. Skolarbetets innehåll och utformning i vid mening ar emellertid
beroende av skolans läroplan och denna i sin tur helt avhangig av det mai
som samhället sätter upp för skolans verksamhet. Det är därför, vilket aven
understrykes av skolöverstyrelsen i dess yttrande, nödvändigt att skolans
mål i förevarande sammanhang fastställes åtminstone i små huvuddrag. Det
bör också ges ökad tyngd genom att i någon mån få komma till uttryck i forfattningsformuleringar.

Avgörande för skolans mål och undervisningens innehåll är enligt mm mening
varje människas rätt till allsidig utveckling av sina anlag och intressen. Tungt
vägande är också det moderna samhällets behov av och krav på sadana egenskaper
hos människorna, vilka grundlägger och förstärker demokratiens principer
för samverkan och tolerans mellan kön, raser och nationer och som gor
människorna till nyttiga samhällsmedlemmar i en tid, som kännetecknas av stark

utveckling. , , 0 , ,

Skolberedningen tar individens behov och samhällets krav som utgangspun
för målsättningsdiskussionen och betonar, att samlivet i det demokratiska samhället
måste utformas av fria och självständiga människor. Men friheten och
självständigheten får inte utgöra självändamål; de måste vara grundvalar for
samarbete och samverkan. Fostran till fritt och självständigt kritiskt omdome,
vilket är en mycket viktig uppgift för skolan, måste kompletteras med fostran
till samarbete. Respekten för sanning och rätt, för manmskans egenvärde, för
människolivets okränkbarhet och därmed för rätten till odelad personlig integritet
representerar så omistliga tillgångar, att de kan sägas utgöra några av de
grundvärden som måste få bestämma skolans mål och undervisningens innehall
och inriktning. Även om i övrigt det mesta är föränderligt i utvecklingssamhahet
ges det vissa grundvärden, som aldrig förlorar sitt innehåll eller sin giltighet. Det
har avgörande betvdelse för skolans fortsatta arbete, att denna malsattmng ar
allmänt godtagen och det är därför enligt min mening väsentligt, att skolberedningen
varit helt enig om dessa principiella riktlinjer för skolans arbete, hksom
att de som yttrat sig över förslaget inte satt här berörda riktlinjen fråga. Harav
följer för undervisningsarbetet sammanfattningsvis kraven pa sjalvverksam et,
åskådlighet, individualisering samt gemenskap och samarbete.

Skolans mål är att uppfatta som en helhet. Den uppdelning på delmål, som
skolberedningen gör, är huvudsakligen praktiskt betingad och avser framfor allt
att ange de huvudriktningar, i vilka skolan för närvarande synes böra satta in

72

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54 år 1962

små anstrangnmgar, de områden där dess uppgifter nu är särskilt angelägna. Vad
beredningen i detta sammanhang anför om en ändrad avvägning mellan kunskapsmeddelelse
och fostran, om individuell fostran i dess olika aspekter innefattande
bl. a. personlighetsutveckling och intellektuell skolning, om social fostran,
det nutida allmänbildningsmålet och den förberedande yrkesutbildningen
synes mig i allt väsentligt vara väl ägnat som riktpunkt för skolans läroplan och
darmed också för dess arbete.

I några av remissvaren har man menat, att skolberedningen sätter målet för
den obligatoriska skolan för högt och i ett par av svaren har man i all synnerhet
vant sig mot beredningens uttalande om att »i det samhälle som skolan utgör är
det rimligt att det ideala eftersträvas, även om detta mål sällan är möjligt att
uppna», medan andra uttryckligen accepterat att målet sättes högt. Jag förstår
val den tveksamhet en och annan emellanåt kan känna inför den uppfordrande
malsattning som skolberedningen därmed angivit. Men om man betänker svftet
med skolans hela verksamhet - att uppfostra och utbilda vår ungdom för^dess
egen och samhällets fortsatta utveckling — är det uppenbart att målet för denna
niaste sattas högt, och jag finner därför inte anledning att på denna punkt av''
*ran den uppfattning skolberedningen givit uttryck åt.

Under avsnittet om individuell fostran har beredningen även uppdragit rikthiijer
för allmänt grundläggande kunskaper och färdigheter. Vad där anföres är
till betydande delar endast en tillämpning och ytterligare precisering av de allmänna
riktlinjer till vilka jag nyss givit min anslutning och jag anser mig med
ett undantag därför inte behöva ytterligare uppehålla mig vid beredningens uttalanden
i dessa frågor; i yttrandena ibland gjorda uttalanden om en från skolberedningens
sida alltför negativ syn på betydelsen av fasta kunskaper får mot
bakgrunden av de uttalanden beredningen faktiskt gjort i denna fråga liksom de
i många yttranden redovisade erfarenheterna anses sakna fog. Det berörda
undantaget utgöres av undervisningen i kristendomskunskap, där jag för klarhetens
skull vill med understrykande återge det väsentligaste av vad beredningen
anfört. 6

Religionen hör till den verklighet, uttalar beredningen, som skolan har att
orientera i och ge kunskap om. Den kristna religionen är en väsentlig del av
grundvalen for de etiska och sociala värderingar som vårt samhälle och vår
samlevnad bygger pa. Kunskap om kristendomen är nödvändig för förståelsen av
västerlandets kultur- och samhällsliv såväl i gångna tider som i nutiden Skolans
religionsundervisning måste därför i vår kulturmiljö i första hand vara en undervisning
om kristendomen: de bibliska skrifternas innehåll, kristendomens historia
och samfundsformer samt kristen trosuppfattning och etik. Men även kunskap
om de icke-kristna religionerna hör till den orientering som skolan skall ge.
Detta ar särskilt angeläget i en tid, då kontakterna mellan folk och kulturer blir
allt livligare och alltmera oumbärliga. Eleverna bör emellertid också få kännedom
om de strömningar som satt de religiösa sanningarnas värde i fråga.

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Undervisningen i kristendomskunskap, framhåller skolberedningen vidare, skall
liksom undervisningen i andra orienteringsämnen också ha en fostrande inverkan
på individen. Genom det stoff som behandlas aktualiseras frågor, som rör elevernas
egen livsinställning. Normer och livsideal, som är av betydelse för deras
personliga utveckling och som fostrar till sanningssökande och livsallvar, kan
härigenom förmedlas. Undervisningen skall samtidigt ge en inblick i nutidens
religiösa och etiska grundfrågor i nära anslutning till sådana problem av personlig
och social natur som är eller kan bli aktuella för eleverna, t. ex. nykterhet, laglydnad,
brottslighet, fredssträvanden, äktenskap och gruppgemenskap. De etiska
kraven bör ställas så att de väcker till ansvar utan att detta förknippas med
fruktan eller förlamande skuldkänslor. En ensidigt moraliserande undervisning
bör undvikas. Även i övrigt bör kristendomsundervisningen vara så beskaffad,
att den tar hänsyn till elevernas förutsättningar och behov.

Jag vill vidare och kanske med än större skärpa än beredningen betona dess
uttalande, att kristendomsundervisningen måste bedrivas så, att den inte kommer
i strid med kravet på tanke- och trosfrihet. Därför skall den vara objektiv
i den meningen, att den meddelar sakliga kunskaper om olika trosåskådningars
innebörd och innehåll utan att auktoritativt söka påverka eleverna att omfatta
en viss åskådning. Den fundamentala principen skall här upprätthållas, att
eleverna skall fostras till självverksamhet, självständigt tänkande och personligt
ställningstagande. Om skolan med vidsynthet och tolerans ger kännedom om
skilda åskådningar, som rymmes inom och utom kristendomen, grundlägger den
hos eleverna förståelse, aktning och respekt för oliktänkande samt hjälper dem
själva fram mot en personlig livsuppfattning.

Skolan är endast en del av det samhälle i vilket den ingår och målet för dess
verksamhet är, som jag nyss anfört, i hög grad beroende av samhällets behov
och önskemål. Samhället utvecklas och förändras kontinuerligt, en utveckling
vartill skolan, sedd i ett större perspektiv, själv bidrar. Skolans mål måste därför
från tid till annan revideras. För detta talar även skolans egen inre utveckling:
den efter hand ökade lärarerfarenheten, ämnesstoffets successiva förnyelse,
undervisningsmetodikens förändring och förbättring, tillförseln av nya och mer
avancerade pedagogiska hjälpmedel m. m. Hela detta dynamiska skeende i och
omkring skolan medför att dess mål måste tid efter annan revideras, dess uppgifter
fortlöpande hållas tidsenliga. Kravet på en fortskridande skolreform i
denna mening är fortfarande och måste framdeles vara lika angeläget som då det
på sin tid framfördes av 1946 års skolkommission. Ansvaret för att denna fortlöpande
förnyelse och anpassning till efter hand ändrade förutsättningar och
önskemål kommer till stånd, något som bör kunna företagas utan alltför ofta
återkommande förändringar av organisationen, synes i första hand böra vila på
den centrala skolledningen, även om det självfallet också ständigt bör vara
aktuellt för alla dem, som ute på fältet ägnar .skolan sin kraft och sitt intresse
— lärare såväl som föräldrar och förtroendemän.

3* — Bihang till riksdagens protokoll 10G2. 1 samt Nr (Ut

74

Kungl. Maj:ts proposition nr Bil år 1962

Läroplanen för grundskolan skall enligt skolberedningen vara
ett hjälpmedel för att göra de för skolan uppställda målen till realiteter i dess
dagliga liv. Den bör ange ramen för dess verksamhet och det innehåll som undervisningen
skall sysselsätta sig med. Jag delar därför beredningens uppfattning,
att den fullständiga läroplanen för att kunna uttrycka samhällets syn på den
obligatoriska skolan av i dag och för att kunna fylla sitt ändamål för praktiskt
skolbruk bör innehålla avsnitt om skolans mål, allmänna riktlinjer för skolans
inre arbete, en framställning om erforderlig samverkan mellan skolan, hemmet
och närsamhället samt timplaner, kursplaner och allmänna anvisningar för undei
v isningen. Grundskolans läroplan maste också så långt möjligt utgöra ett
konsekvent uttryck för en genomtänkt pedagogisk grundsyn och den skall vidare
främja en fortskridande skolreform.

När det gäller den slutliga utformningen av läroplanens avsnitt om skolans
mål får måhända de i några fall i yttrandena resta kraven på en distinktare utformning
beaktas, varvid dock givetvis all varsamhet bör iakttagas i fråga om
det sakliga innehållet.

I det av skolberedningen överlämnade förslaget angående skolstadga har
föreslagits att läroplan skall utfärdas av Kungl. Maj:t. Jag har erfarit att skolöverstyrelsen
— på grundval av skolberedningens arbeten — börjat förbereda
utarbetandet av metodiska anvisningar och sammanställandet i övrigt av ett
förslag till fullständig läroplan med den av mig tidigare redovisade uppläggningen.
Överstyrelsen torde komma att underställa Kungl. Maj it förslaget i dess
helhet. Kungl. Maj:t torde därvid böra själv fastställa åtminstone skolans mål
och riktlinjer för dess verksamhet, timplaner samt den del av kursplanerna som
utgöres av mål och huvudmoment för undervisningen i varje särskilt ämne. Till
vissa av skolberedningen även i detta sammanhang berörda frågor om elevvård
och om klassföreståndarskap återkommer jag längre fram.

Vad beredningen i förevarande sammanhang anfört i fråga om skolans
inre arbete svarar enligt min mening väl mot målsättningen för skolan, och
den syn på skolans uppgifter som måste vara vägledande för dess verksamhet.

Även vad beredningen uttalar i fråga om samverkan mellan skolan, hemmet
och eleverna finner jag väl ägnat att utgöra riktlinjer för denna
viktiga del av skolans verksamhet. Jag vill kanske kraftigare än beredningen
understryka, att även om det bör vara lika naturligt för hemmen att ta kontakt
med skolan som skolan med hemmen, måste dock ansvaret för att samverkan
kommer till stand i sista hand vila pa skolan. Jag har redan inledningsvis framhållit
vilken betydande vikt för skolans arbete, som föräldrarnas intresseengagemang
har, och jag kommer på nytt tillbaka till denna fråga vid spörsmålet om
skolans längd, innehåll och utformning. Angelägenheten av att i erforderlig omfattning
få föräldrarnas medverkan i samarbetet torde emellanåt tarva nya och
okonventionella grepp för att man skall kunna lösa uppstående problem och få

75

Kungl. May.ts ''proposition nr 5h år 1962

verksamheten effektiv. Beredningens uttalande om att skolöverstyrelsen, innan
den utfärdar anvisningar om formerna för samverkan m. m„ bor bereda Malsmännens
riksförbund tillfälle till överläggningar för att framlagga små synpunkter
finner jag riktigt och vill endast i likhet med några remissinstanser flagga,
att liknande överläggningar bör äga rum jämväl med företrädare for andra av
detta samarbete berörda parter, bl. a. lärarorganisationerna.

Skolans struktur och organisation

Skolans längd, innehåll och utformning

(SB kapitel 16—18)

Skolberedningen

Vid behandlingen av frågan om s k o 1 m o g n a d och dess problem erinrar beredningen
att i direktiven för dess arbete klart anges, att gränsen mellan forskolans
och småskolans arbetsområden inte nu bör rubbas. Skolberedningen ar
helt införstådd med detta men framhåller, att det blir en viktig uppgift under
kommande decennier att bygga ut förskoleväsendet med syfte att sa småningom
kunna införliva detta med det allmänna skolväsendet. .

Beredningen, som erinrar om att skolmognadsprövning inte är obligatorisk i
vårt land, framhåller att problemet om skolmognaden i själva verket har stor
räckvidd även om begreppet till sin innebörd synes vara oklart. Av bl. a inhämtade
uppgifter (SB s. 245 f.) drar skolberedningen slutsatsen, att forskoleväsendet
synes böra utvecklas, och skolmognadsproblemet underkastas fortsatt
vetenskaplig forskning. Lärarutbildning och lärarfortbildning måste samtidigt
inriktas på att ge lågstadiets lärare större förutsättningar att individualisera
undervisningen med hänsyn till faktiskt föreliggande ganska^ stora skillnader
mellan de olika individerna inom sjuåringarnas led. Inte minst på lågstadiet torde
därför de av skolberedningen föreslagna individualiserande hjälpmedlen ha stor
betydelse.

I detta sammanhang erinrar beredningen också om de s. k. skolmognadsklasserna.
Intresset för denna verksamhet har visserligen påtagligt ökat under senare
år men verksamheten är fortfarande av ganska blygsam omfattning och den
förekommer för närvarande endast i städer och tätorter. Skolberedningen fäster
visst avseende vid det hjälpmedel i skolan som dessa klasser utgör och har i
avsnittet om specialundervisning föreslagit vissa åtgärder, som bör kunna främja
inrättandet av dem.

Med hänvisning till bl. a. anförda synpunkter föreslår skolberedningen, att
normalåldern för skolgångens början alltjämt skall vara sju år. Likasa föreslås,
såsom också förutsattes i beredningens direktiv, att skolplikten skall vara nioårig.
Frågan om skolplikten och vad därmed hänger samman torde få upptagas till
närmare behandling i samband med proposition om skollag. Av beredningens

76 Kungl. Maj:ts -proposition nr 54 år 1962

uttalanden i dessa frågor bör därför i detta sammanhang endast erinras om ett
par detaljer. Beredningen pekar sålunda på önskvärdheten av att icke skolmogna
barn omhändertas i skolmognadsklasser eller genom individualiserande undervisningsmetoder
beredes lämplig miljö i normalklass. Med erinran om den utbyggnad
av vårt skolväsen med frivilliga påbyggnader på grundskolan som man
fortsättningsvis kan emotse konstaterar skolberedningen vidare, att vi inte nu
bor aktualisera någon ytterligare förlängning av den allmänna skolplikten utan
att vi for närvarande i vårt land bör samla våra krafter i första hand på att
skapa en för all landets ungdom tillgänglig skola med nioårig skolplikt, sträckande
sig normalt från elevernas sjuårsålder till deras sextonårsålder.

klevmaterialets och undervisningens differentiering

Skolberedningen har ägnat denna fråga betydande uppmärksamhet. För att få
all den belysning av frågan som rimligen kan åstadkommas på den pedagogiska
erfarenhetens och den vetenskapliga forskningens nuvarande ståndpunkt har

eredmngen föranstaltat om en serie delvis omfattande undersökningar, vilka
dels under arbetets gång redovisats var för sig, dels sammanfattande återges i
andra delar av betänkandet.

Namnda sammanfattningar redovisar också i korthet erhållna resultat och
antyder de slutsatser man kan dra av dessa. Självfallet har beredningen därutöver
tillgodogjort sig Övriga undersökningar och bidrag till belysande av denna
svåra fråga som efter hand publicerats. Vidare har till beredningen under arbetets
gång inkommit ett antal skrivelser från lärarorganisationer, andra sammanslutningar
inom och utom skolans område, grupper av lärare, ämnesföreträdare
och enskilda personer.

Oavsett vilken ståndpunkt man intar i differentieringsfrågan, framhåller skolberedningen,
torde alla vara överens om att människorna är olika utrustade i
fråga om anlag, förmåga, intressen och energi m. m. De skillnader i åsikter som
utmarker hithörande debatt rör huvudsakligen frågan om det sätt på vilket man
skall kunna gå elevernas individuella förutsättningar till mötes, hur man i skolans
arbete bäst skall kunna ta hänsyn till differenserna mellan och inom de olika
individerna. Men det bör också betonas, att det register av kvaliteter som är
gemensamt for flertalet människor och som den obligatoriska skolan kan och
skall tillgodose, är stort. Variationsviddens storlek skall därför inte överdrivas.
Vissa allmänna synpunkter på differentieringsfrågan redovisar skolberedningen
på följande sätt.

De olikheter vilka åberopas som skäl för en organisatorisk differentiering avser
som regel enbart intellektuell förmåga, eller rättare sagt intellektuell préstationsformaga^
pa det bokliga området vid en viss given tidpunkt. För bedömningen
av fragan om art, grad och tidpunkt för elevernas fördelning på skilda
studievägar och undervisningsgrupper spelar i verkligheten olikheter i fråga om
mognad stak t hos de växande ungdomarna, medverkan från hemmiljön och målsmannens
inställning till skolarbetet en lika stor eller större roll än de intellektuella
prestationerna enligt skolans måttstock.

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

I dagens och morgondagens situation har sociala och mänskliga faktorer en
lika stor betydelse för individen och för samhället som det intellektuellt kunskapsmässiga.
Det är människornas bristande förmåga att leva och arbeta tillsammans,
som är vår tids stora problem — icke att uppna ständigt nya och
större intellektuella prestationer. Förmågan att leva och arbeta samman i
harmoni utvecklas bara i liten grad genom ensidigt intellektuell träning. Den
övas i praktiska former för arbete innanför sociala ramar, och den förutsätter en
gemensam grundval av utbildning och erfarenheter. Prestige- och värderingsmomenten
bör inte släppas in i skolans värld innan det skapats en viss social
motvikt mot dem.

Även om det för den enskilde målsmannen är naturligt att betrakta skolan,
dess organisation, verksamhet och sätt att lösa utbildningsfrågan för just hans
egna barn som det väsentliga, kan denna syn inte accepteras av dem som har
att å samhällets vägnar söka sig fram till en skolform, som avser hela landet och
alla elevtyper. Skolsystemet måste utformas med hänsyn tagen till landets barnskara
som helhet betraktad. Man kan då vid lösandet av problemen bl. a. mte
bortse från de mycket betydande ojämnheterna olika landsändar emellan i fråga
om befolkningstäthet och näringsstruktur m. m. Tillgodoseendet av skola och
utbildning måste vidare ske med beaktande av att våra ekonomiska och personella
resurser är begränsade.

Det är främst från här antydda förutsättningar som skolberedningen haft att
försöka lösa problemet om elevmaterialets och undervisningens differentiering.
För att lättare kunna få en överblick över det rikt förgrenade problemkomplex
som den s. k. differentieringsfrågan utgör, har beredningen försökt att i någon
mån särskilja de olika komponenterna från varandra.

I fortsättningen av förevarande kapitel (kap. 17; SB s. 252 ff.) försöker beredningen
först fastställa vilka (1) olika typer av differentieringsanordningar som
kan förekomma och uppehåller sig i anslutning därtill vid de tva system för elevernas
gång genom skolan som under försökstiden varit föremål för diskussion
och uppmärksamhet. Därpå anges de (2) utgångspunkter vilka enligt beredningens
mening utgör grundvalen för överväganden och ställningstaganden. Utöver
dessa grundläggande utgångspunkter finns emellertid åtskilliga (3) andra
omständigheter, vilka kanske inte är av alldeles samma vikt som nyssnämnda
utgångspunkter men som dock är väsentliga och salunda maste var för sig i
större eller mindre grad beaktas vid behandlingen av differentieringsfrågan. Till
dessa kommer också ett par (4) specialproblem av främst organisatorisk betydelse.
I framställningen återges därefter (5) de alternativ till lösande av differentieringsfrågan
som i dagens läge är tänkbara, varpå beredningen avslutar kapitlet
med (6) överväganden och förslag.

I anslutning till redogörelsen för vilka typer av differentieringsanordningar —
organisatoriska eller pedagogiska — som kan förekomma (SB s. 253 f.) erinras
som nämnts om de två system för elevernas gång genom skolan som är tankbara.
Det första, urvalssystemet, innebär att samhället eller skolan bestämmer,
om en elev skall anses lämpad att få den utbildning han önskar. Avgörandet
i fråga om utbildningsväg fattas av skolan med hänsyn till dess bedömning av
elevens förutsättningar sådana de ter sig i bedömningsögonblickct.

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 5J+ år 1962

Tillvalssystemet innebär att den enskilde eleven tillsammans med föräldrarna
inom en given ram själv får bestämma vilken typ av utbildning han önskar försöka
uppna, oavsett vilken uppfattning skolan har om hans förutsättningar för
den önskade utbildningen. Systemet bygger naturligtvis på att skolan tillhandahåller
de upplysningar, som kan finnas att ge den enskilde för att underlätta
hans ställningstagande.

Skolberedningen, som närmat sig differentieringsfrågan i syfte att, med beaktande
inom alla rimliga gränser av grundläggande principer för en reform av
skolan, söka sig fram till vad som är praktiskt genomförbart i dagens läge, försöker
fastställa några utgångspunkter för skolberedningen
vid dess behandling av problemområdet.

Det bör starkt understrykas, säger beredningen, att den s. k. differentieringsfrågan
i första hand är en kursplane- och målsättningsfråga och i andra hand en
fråga om elevernas fördelning på grupper och avdelningar. Mot den bakgrunden
anger beredningen följande förutsättningar.

Elevernas fria tillval innebär som redan nämnts att beslutanderätten
angående arten av den utbildning inom den obligatoriska skolan som eleven
får tillgång till överflyttas från samhället och/eller skolan till den enskilde.
Övergång från urval till tillval kan därigenom sägas vara ett led i en alltjämt pågående
demokratiseringsprocess. Men skall denna omläggning kunna förverkligas,
maste tillvalet få bli ett val efter intressen och önskemål inom de gränser som
skolans och samhällets möjligheter erbjuder. I förekommande fall bör tillvalet,
enligt beredningens uppfattning, få göras även i strid mot elevernas begåvningsmässiga
förutsättningar såsom dessa uppfattas av skolan, men valet skall alltid
vara föregånget av erforderlig studie- och yrkesorientering från skolans sida. Med
hänsyn till att eleverna vid de tider då valet av studieväg skall träffas befinner
sig i en period, kännetecknad av snabb och genomgripande utveckling, är det
viktigt att valet får upprepas efter jämförelsevis kort tid, varvid det om så erfordras
kan revideras. Valet bör med andra ord vara successivt, årligen återkommande.
Det är härvidlag viktigt att valsituationen aktualiseras av skolan,
så att en eventuellt erforderlig ändring i tillvalet inte blir beroende av de ungas
eller deras föräldrars eget initiativ.

För att få frågan om övergången från det tidigare urvalssystemet till försöksskolans
system med ett fritt tillval ytterligare belyst, har beredningen låtit företa
en undersökning angående tillförlitligheten hos avlämnande lärares betyg som
underlag för urval av elever till vidare studier.

Beredningen har också genom förfrågningar riktade till ett antal skolledare,
klassföreståndare och elever i försökskommuner sökt förvissa sig om hur tillvalssystemet
fungerar vid dess praktiska tillämpning. Undersökningen visar, att
det övervägande antalet skolledare anser, att tillvalssystemet fungerat tillfredsställande
eller mycket tillfredsställande och att man endast i några fall, inte
fullt 10 %, har en negativ uppfattning. Omdömet gäller för samtliga de kategorier
— elever, målsmän och lärare — vilka skolledarnas bedömning omfattat.

79

Kungl. Maj ds proposition nr 5h år 1962

Även om man således finner, att gången genom den obligatoriska skolan vad
normalklasserna beträffar bör baseras på ett fritt tillval, är det å andra sidan mte
möjligt att för närvarande genomföra fritt tillval genom hela skol- och utbildningsväsendet.
Någonstans under utbildningsgången torde det nämligen vara nödvändigt
att göra tillträdet till vidareutbildning spärrat. Gransen for övergång till
system med spärrat inträde har efter hand förskjutits uppåt och gar som
bekant i försöksskolan vid inträdet till de utbildningsvägar som tar sin början
efter den nioåriga skolans slut, vilket den enligt beredningens mening också fortsättningsvis
bör göra. Vid den tidpunkten blir det också möjligt att med hj al pa
bl a. det spärrade tillträdet i viss utsträckning styra tillströmningen till o i a
utbildningsvägar, vilket kan vara berättigat med hänsyn till bl. a. samhällets
önskemål och behov.

I kapitlet om skolans mål i ett föränderligt samhälle (kap. 11) diskuterar
beredningen önskvärdheten av att utforma skolan så att den ger alla medborgare

en förbättrad allmänbildning. Där ges en i viss man vidgad innebörd
åt begreppet allmänbildning, som i fortsättningen bör avse de kunskaper,
färdigheter och den fostran som den för alla gemensamma skolan meddelar. Som
riktpunkt för arbetet med skolreformen måste då galla, att grundskolan skall ge
en mera omfattande och rikare fasetterad bildning än vad den tidigare skolan
sav Men denna strävan måste också innesluta, att den for alla gemensamma
allmänbildningsgrunden blir så omfattande som möjligt. Den gemensamma referensramen
på bildningens område bör med andra ord bil sa vid som möjlig .

Med denna dubbla målsättning i fråga om den allmänbildning som grun
skolan skall förmedla är det uppenbart, att utbildningens specialisering bor uppskjutas
så långt som det med hänsyn till pedagogiska och ekonomiska omständigheter
är möjligt. . , . ,.

Nästa utgångspunkt eller förutsättning som beredningen behandlar gallei

skolans främjande av elevernas sociala utveckling li
som avvägningen mellan olika elevgruppers intressen.

En för beredningen självklar utgångspunkt vid behandlingen av frågor rörande
elevernas sociala fostran har varit, att den obligatoriska skolan maste utformas
så. att den främjar en önskvärd social utveckling och en okad förståelse me
borgarna emellan. Skolan skall också i ökad omfattning vänja eleverna vid samarbete
mellan människor med skilda förutsättningar i olika avseen en.

För att få frågan om den sociala utvecklingen hos eleverna ytterligare belyst
har beredningen låtit företa ett par undersökningar bl. a. i syfte att soka faststalla
eller åtminstone belysa hur elevernas sociala utveckling paverkas eller beroies
av olika differentieringsmiljöer. Undersökningarna har tidigare redovisats och
de refereras i korthet av beredningen (SB s. 259). Resultaten ar inte alldeles
entydiga, vilket av skäl som beredningen anför knappast ar överraskande Därutöver
anför beredningen i huvudsak följande allmänna synpunkter pa denna

fråga.

80

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1962

En av huvuduppgifterna för skolan i ett demokratiskt samhälle måste vara att
SÄ!*1 I05"*," « *».»sk,p oXlmSet ‘

. . .nna tostran ar främst det kamratskap, den gemenskanskänsla

om sa småningom växer fram hos elever som dag för dag och Tv förftS
sammans i en klass eller en grupp och vilken främjas och befästes av de ar
hets- och undervisningsmetoder som lärarna tillämpar. Det har invänts att en
dan gemenskap inte uppstår om olikheterna mellan de unga är för stora" Här
Z° .T‘‘ ** ''lThällaS'' “tt ‘"vändningen möjligen Säg, gdtighef undéi
åm£ ,‘"g i veSk.samhel " ensidigt inriktad på „ä|o„“vi,s verkl

samhet, t. ex. bokligt intellektuella prestationer. Som framgår av kanitlet

bSKS^d luS?er“f rhilleak,n d0Ck sk°''*“ verksamhet i„Äte

egransas pa detta satt, och eftersom det är ovanligt att en elev är i de flesta

1„„ J’!.°,yerl,agtsen e!ler underlägsen Övriga elever, saknar invändningen under divh^ter

bör bnrvtLam^T PU!Jkt n!r gemenskapen på grund av andra omstänaigneter
bor brytas maste grundas pa värderingar, men under alla förhållanden

sbkoriadn sk^n11868 S°m en Vlkti? förutsättning vid bedömningen av frågan om hur
skolan skall organiseras, att den önskvärda gemenskapen inte avbrvtes tidigare

hestämd åldersnivå genom en eller lan*

allt fnStfn m jStef.0CrSa tas tlU de jämförelsevis stora sociala olikheter som trots
allt fortfarande föreligger utanför skolan. För barn som kommer från hem utan

t ex''vHdltT t°Ch ,stud''emedvetande, hem där båda föräldrarna på grund ^v

märksamhe/som i l"t! hemmet,saknar möjlighet att ägna barnen samma uppmärksamhet
som i detta avseende bättre ställda hem kan göra måste en socialt

fåktl!"ttUtf°rmningiaV Sk°lan förutsättas få stort värde för att dessa elever skall
fa bättre reella chanser till en mot deras anlag och förutsättningar svarande

bSnmran|Val?nl fjeSt Skulle bH fallet Den sociala miljön i skolan kan här
b%aknas fa»St0r betydelse> i positiv eller negativ riktning

till formagan att samarbeta med andra människor hör också vana vid att ta
att Bra Sigkde°tto torT"*'' t.orftl>t och onyanserat sätt. Bästa möjligheten

ujti,,. ms, skaU r

krav “U “*»

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Utöver anförda omständigheter bör, framhåller skolberedningen, ytterligare en
betydelsefull sådan åberopas, nämligen den från social synpunkt negativa miljö,
som erhålles i de klasser som blir kvar vid uppdelning av eleverna efter studiebegåvning
och studieinriktning. Det är numera ingalunda ovanligt att man i
kommuner med den äldre skolorganisationen har en övergång till högre skolor
motsvarande omkring hälften av årskullarna. De betygsmässigt bäst utrustade
eleverna kommer ofta från hem med positiv inställning till skolan, där medvetandet
om utbildningens betydelse och vad den kräver i fråga om hemmens medverkan
är stor. I den högre skolan kommer de i en miljö som i flera avseenden är
positiv. Deras sociala utveckling, om än i viss mån ensidig, störs föga av oföretagsamhet,
ovillighet och liknöjdhet eller av opposition mot skolan och dess verksamhet.
Däremot störs den, enligt inte sällan omvittnad erfarenhet, i stor utsträckning
i den miljö som ofta är dominerande i de klasser som blir kvar i folkskolan,
och möjligheterna för eleverna i dessa klasser att under sin kvarvarande
skoltid få leva ett socialt riktigt och utvecklande liv är betydligt mindre än i de
»teoretiska klasserna». Det skulle innebära en betänklig brist på ansvarskänsla
att medvetet skapa sådana utarmade miljöer. Efter skolans slut skall också de
båda elevgrupperna återförenas i ett och samma, för alla gemensamma samhälle
och där samarbeta för dess utveckling.

Ibland hävdas den synpunkten att det skulle vara bäst för de intellektuellt
sämre utrustade eleverna att låta dem slippa uppleva sin egen underlägsenhet
vid en daglig jämförelse med bättre lottade elever i samma klass. Även om synpunkten
inte bör negligeras bör dock framhållas, att det knappast finns några
belägg för att eleverna själva upplever saken så, och man bör i denna fråga, som
för övrigt redan antytts, också erinra om de ibland avsevärda variationerna hos
en och samma individ i fråga om förutsättningarna för skolans olika ämnen, de
s. k. intraindividuella differenserna. Därutöver kan, med erinran om lärarens
möjligheter att i det dagliga arbetet gynnsamt påverka andan och stämningen i
en klass, följande tilläggas.

Den gemenskap och sammanhållning som uppstår i en grupp eller en klass,
inte minst på det åldersstadium varom här är fråga, är en tillgång av betydande
värde. Ett förhärskande drag i den sociala fostran som en sammanhållen klass
eller grupp ger, är det kamratskap som uppstår mellan individerna i klassen och
som erfarenhetsmässigt tar över de i begränsad mening intellektuella kvaliteter
som skiljer de olika gruppmedlemmarna åt. Ingen i en klass där alla väl känner
varandra kan vara nedlåtande eller grym mot någon av sina kamrater utan att
bryta mot det kamratskap som är av stor betydelse för klassens sammanhållning
och dagliga liv. För sammanhållningen i klassen och för uppskattningen av kamraterna
har sådana karaktärsdrag som vänlighet, hjälpsamhet och renhårighet
avgörande betydelse och i fråga om förmåga hos kamraterna synes idrottsliga
prestationer eller färdigheter inom övningsämnena spela väl så stor roll för elevernas
bedömning som bokliga prestationer. De intellektuella prestationerna
blir som regel inte av någon dominerande betydelse för samvaron i eu klass, i
varje fall inte i den meningen att en mindre del av eleverna på grund av genomgående
bristfälliga intellektuella prestationer skulle bli mer eller mindre uteslutna

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.k år 1962

ur gemenskapen. Här erinras också om att alternativet för de svagt utrustade
elever som eventuellt skulle känna sig isolerade i en sammanhållen klass är den
s. k. negativt utgallrade klassen. Förelåge påtaglig risk för utstötande av kamrater
ur gemenskapen skulle denna sannolikt förekomma även här och den därav
uppkomna effekten måste då adderas till den allmänt negativa verkan som miljön
i en sådan klass erfarenhetsmässigt har.

I skoldebatten framföres ofta det argumentet, att en begåvningsuppdelning är
nödvändig av hänsyn till »de bästa» eleverna. Den odifferentierade klassgemenskapen
medför, brukar det framhållas, att de bästa eleverna hindras i sitt kunskapsinhämtande
av de sämre utrustade. Påståendet må, framhåller beredningen,
ha ett visst fog för sig så länge man dels begränsar gruppen begåvade elever till
en liten del av varje årskull, dels inskränker målsättningen för deras del till att
avse huvudsakligen inhämtande av teoretiska kunskaper. Beredningen anför
härom vidare följande.

En så avgränsad elevgrupp kan dock inte åstadkommas. Tvärtom har vi mot
1950-talets slut på åtskilliga håll fått en övergång till högre skolor på mer — i
vissa fall betydligt mer — än hälften av varje årskull. Det kan då inte vara
realistiskt att, som man emellanåt gör i skoldiskussionen, behandla denna stora
grupp som om det vore fråga om en till numerären begränsad intellektuell elit.
Här bör också erinras om att någon t. ex. på betygspoäng grundad uppdelning av
elever på olika avdelningar så vitt man vet inte förekommer i de högre skolorna,
ett förhållande som väl får ses som uttryck för en där förvärvad pedagogisk
erfarenhet.

Men även om man skulle lyckas sammanföra den minoritet som kan göra skäl
för benämningen »de bästa» till en grupp kan man för deras del inte begränsa
målsättningen på antytt sätt. Även för dem måste i den obligatoriska skolan
gälla vad beredningen angivit i kapitlet om skolans mål. Om man i överensstämmelse
härmed vill beakta att skolan skall ge såväl kunskaper som individuell
och social fostran i vid bemärkelse måste konstateras, att en klass sammansatt
enbart av »de bästa» eleverna genom sin ensidighet saknar förutsättningar för
meddelande av social fostran. Och om skolan begränsar sig till att huvudsakligen
meddela kunskaper har en viktig del av målsättningen försummats. I ingetdera
fallet har skolan för elevernas del varit ändamålsenlig eller effektiv. I detta sammanhang
torde också böra erinras om att urvalsskolans resultat måste ses mot
bakgrunden av det pris som får betalas för att man skall erhålla resultaten, dvs.
de begåvningar som på grund av ofullkomlighet hos de hjälpmedel varmed urvalet
verkställes blir utestängda, och det jämförelsevis betydande antal elever
som på grund av kvarsittning respektive ofrivillig avgång från skolan sent eller
aldrig uppnår kunskapsmålet.

Vi vet, anför beredningen, som redan nämnts fortfarande för litet om hur olika
sociala miljöer verkar på olika elever. De sociala önskemålen är vidare också
jämförelsevis värdebetonade, beroende av de utgångspunkter som vi har för våra
bedömningar. De sociala argumenten i differentieringsfrågan kan därför inte få
bli allenarådande. Men det vore å andra sidan att ta grovt miste, om man skulle
utesluta de sociala synpunkterna ur övervägandena med hänvisning till bristen
på vetenskapligt ådagalagda fakta. De synpunkter i denna fråga som anförts i det
föregående är dock erfarenhetsmässigt väl belagda. Vidare är vi numera ense om

83

Kungl. Maj ds proposition nr 5 It år 1962

väsentliga grundläggande demokratiska principer. Detta medför i sm tur möjlighet
till vissa, ganska säkra värderingar, om än områdena inom vilka dessa kan
ske är begränsade.

Genom försöket ovan att belysa den sociala synpunkten och dess vikt for det
slutliga ställningstagandet i fråga om skolans organisation m. m. har skolberedningen
inte velat säga mer än att denna synpunkt måste tillmätas avsevärd
betydelse vid den slutliga sammanvägningen av synpunkterna på differentieringsfrågan.
Den kan inte få dominera över alla andra önskemål, men den far
heller inte skjutas undan av andra. Strävan efter att organisera skolan så att den
så långt möjligt främjar en riktig social utveckling och mognad hos det övervägande
flertalet av eleverna — och i varje fall inte verkar i motsatt riktning hos
en del av dem — måste med andra ord vara en av de oavvisliga utgångspunkter
som tillsammans utgör den plattform från vilken grundskolan skall byggas upp.

Om tillgodoseendet av landsbygdens utbildningsbehov
utmynnar beredningens resonemang i korthet i följande. Ju striktare en
differentiering genomföres och ju djupare ner i årskurserna den påbörjas, desto
större blir det befolkningsunderlag som erfordras för att en fullständig skola
skall kunna byggas upp. Ett av syftena med den avsedda reformen av skolan
är att man skall på detta område söka utjämna skillnaderna mellan städer och
tätorter å ena sidan och landsbygden å den andra. Målet måste vara att alla
uppväxande oberoende av bostadsort skall få reell tillgång till likvärdig utbildning.
. .Öl,

Den obligatoriska skolan måste sålunda utformas till att bil inte tva eller

flera skilda skoltyper utan en enda skola för hela landet, så beskaffad att barn
och ungdom på landsbygden och i de glesare befolkade delarna av landet inom
den obligatoriska skolan erhåller en utbildning, som så långt det over huvud
taget är möjligt är likvärdig med den som erbjudes barn och ungdom i städer

och tätorter.

Det är vidare önskvärt, att skolan utformas så att den genom sm verksamhet
främjar en utjämning av skillnader i värderingen av olika
yrken. Skolans möjligheter till inverkan på eleverna och deras malsman ar i
detta avseende givetvis begränsade, framhåller beredningen. Men skolan kan
om den ges en oriktig utformning relativt lätt påverka värderingarna i en inte
önskvärd riktning lika väl som skolan, om den är riktigt utformad, genom sitt
arbete och sin verksamhet kan lämna direkt positiva bidrag till utvecklingen.

Tillvaratagandet av begåvning och intressen, anlag och företagsamhet, ambition
och energi hos de unga måste vid sidan om övriga uppgifter betraktas som
en utomordentligt viktig uppgift för skolan, understryker skolberednmgen. Diskussionen
om skolans effektivitet i dessa avseenden är och maste
vara av central natur. Den är lika viktig, vilka elevkategorier och studievägar

man än avser.

I den allmänna debatten har frågan om skolans effektivitet oftast avsett kunskapsmcddelelsen.
Men även om man begränsar problemet till att galla enbart

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

denna, är frågan om en skolforms effektivitet ingalunda så enkel och entydig
som manga uppenbarligen föreställer sig.

Beredningen erinrar om att effektiviteten i begränsad mening inte kan bedömas
enbart utifrån de teoretiskt mest studiebegåvade elevernas synpunkt.
Aven resultatet av skolans verksamhet för de elever som försenas eller lämnar
en skolform utan avslutade studier måste beaktas.

Men önskemålet om att skolan skall vara effektiv har från samhällets synpunkt
även andra sidor. En skola byggande på hittillsvarande tämligen strikta
differentiering kan inte upprättas annat än på ett begränsat antal orter. Erfarenhetsmässigt
vet man emellertid, att om eleverna har lång väg till en högre skola,
blir den relativa rekryteringen till skolformen också mindre. Skillnaderna härvidlag
är mycket betydande. Medan man i vissa städer har en relativ övergång till
högre skolor på två tredjedelar eller tre fjärdedelar av varje årskull, ibland ännu
mer, finns fortfarande områden i landet, där övergången till realskolemässig utbildning
ligger under en tjugondei av årskullen. Om man således med hänvisning
till effektiviteten i studieresultaten för den enskilde eleven utformar en skola med
tämligen strikt och långtgående differentiering — med betydande risker för separation
av utbildningsvägarna — kan detta i sin tur medföra att skolorganisationen
blir ineffektiv i den meningen, att ett betydande antal begåvade unga
människor aldrig far tillgång till den utbildning som de vore väl ägnade för.

Ytterligare en fråga behandlas i detta sammanhang (SB s. 268 f.), nämligen
den betydelse som det s. k. sociala handikappet har för rekryteringen av ungdomar
från skilda sociala miljöer till olika utbildningsvägar. Efter en kort redogörelse
för några undersökningar, som behandlat detta problem anför beredningen
följande.

De har i korthet antydda undersökningarna belyser ett viktigt problem i det
stora komplex som döljer sig bakom uttrycket organisatorisk differentiering,
nämligen det pris man far betala då man jämförelsevis tidigt utväljer ett mindretal
elever och genom successiv gallring leder dem fram till ett för alla tämligen
ensartat mai. Ju tidigare urvalet och den organisatoriska differentieringen sker,
fd,e,StP storre betydelse far det sociala handikappet. Ett sådant system medför att
ett betydande antal elever från lagre socialgrupp inte erhåller den utbildning
som kommer deras med hänsyn till teoretisk begåvning jämbördiga kamrater
från mera privilegierade miljöer till del. Betydande utbildningsreserver har därigenom
uppstått i de lagre socialgrupperna. Även om flertalet av dem, som nu
gatt miste om den högre utbildning de skulle ha kunnat tillgodogöra sig på
andra vagar gjort stora insatser i samhällslivet, är det givetvis ur samhällets
synpunkt ineffektivt att inte ta till vara de studiebegåvningar som finns. Samti(T1,
g. lnnebar detta för manga enskilda en orättvisa, som är oförenlig med målsättningen
for en demokratisk skola.

Kraven på att skolan skall vara effektiv bör således så långt möjligt tillgodoses.
Därvid måste man dock beakta att effektiviteten hos eu skolform har flera
sidor.

De under detta avsnitt återgivna utgångspunkterna för en behandling av
frågan om elevmaterialets och undervisningens differentiering är enligt skol -

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

beredningen grundläggande och väsentliga. Om dem bör de flesta kunna enas.
De kan självfallet inte uttömmande beskriva den strävan från samhällets sida,
vilken kommer till uttryck i den pågående reformen av den obligatoriska skolan.
Men de återger dock något av det väsentligaste och ger dessutom en konkret
översikt över de riktlinjer som inte får lämnas ur sikte vare sig då det gäller att
finna en lösning i stort på t. ex. målsättnings- och differentieringsfrågorna eller
då man i en enskild kommun vill lösa frågan om det egna skolväsendets organisation.
Tanken på att man i såväl det ena som det andra fallet skulle kunna finna
lösningar, som fullständigt tillgodoser samtliga här angivna utgångspunkter är
knappast realistisk, men man får å andra sidan aldrig acceptera en lösning som
helt åsidosätter någon av dem.

Vid behandlingen av differentieringsfrågan bör emellertid vissa andra
omständigheter samtidigt beaktas. Beredningen erinrar om de önskemål
som kan framföras från vissa målsmän eller grupper av målsmän, om de psykologiska
aspekterna, om samhällets önskemål och behov angående arten och omfånget
av den utbildning som den obligatoriska skolan bör ge, om den enskilde
elevens rätt till personlig tillfredsställelse, om tillförlitlighet och användbarhet
hos tillgängliga hjälpmedel för elevbedömning samt om den inverkan på samhällets
kostnader som utformningen av skolan kan ha. I detta sammanhang behandlas
även frågan om pedagogiska önskemål och erfarenheter, dvs. lärarnas
uppfattning om vad som är pedagogiskt möjligt och lämpligt. Då denna tilldragit
sig tämligen stort intresse i debatten kring skolberedningens betänkande, lämnas
här en något fylligare redogörelse för beredningens argumentering i denna fråga.
Det torde få betraktas som uppenbart, säger beredningen, att lärarnas möjligheter
att med hittillsvarande krav på skolan — från samhällets och målsmännens
sida — och med hittills tillgängliga hjälpmedel i de olika ämnena genomföra en
enbart pedagogisk differentiering med tillräcklig variationsrikedom och med bibehållen
kunskapsstandard hos eleverna är små. Från fåtaliga undantag kan
härvid bortses.

Differentieringshjälpmedel i avsevärd omfattning kan förbättra situationen.
Här bör också erinras om att det sätt på vilket lärarna upplever samhällets krav
på skolan — t. ex. krav på fasta, lätt redovisbara kunskaper osv. — betyder
mycket för deras bedömning av möjligheterna att genomföra en pedagogisk
differentiering inom klassens ram.

I överensstämmelse med den här redovisade uppfattningen har beredningen
på annan plats behandlat två omständigheter, vilka var för sig är av betydelse
för avvägningen mellan inre pedagogisk och yttre organisatorisk differentiering.
I kapitlet Undervisningshjälpmedel har beredningen föreslagit en avsevärd förbättring
i fråga om skolans utrustning med hjälpmedel och i kapitlet om delningstal
m. m. har beredningen som en viktig del av den helhet som de samlade
förslagen utgör, föreslagit en betydande sänkning av antalet elever i klasserna.
Båda åtgärderna tillsammantagna ger skolan nya förutsättningar för att utan

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

andra organisatoriska åtgärder än de nämnda kunna komma till rätta med de
problem som undervisningen utifrån hittillsvarande förutsättningar skapat.

I fråga om lärarnas möjligheter att finna sig till rätta i nya undervisningssituationer
och med andra förutsättningar för att utföra sitt viktiga arbete framhåller
beredningen följande.

En avsevärd del av den nuvarande kåren av lärare har erhållit utbildning för
en skola med annan målsättning och annat innehåll samt annan elevuppsättning
än den som kommer att bli utmärkande för grundskolan. Det är därför inte förvånansvärt,
att åtskilliga lärare kan känna osäkerhet och tvekan inför de nya
uppgifter som kommer att möta dem. Dessa reaktioner kommer naturligt som en
följd av det ansvar inför uppgiften som varje lärare känner, ansvaret för att de
elever som han blivit anförtrodd får en god utbildning och fostran så långt detta
är möjligt inom ramen för skolans arbete. Lärarkårens utbildning är emellertid
allsidig och gedigen. Det är då ett förhållande av mindre betydelse, att tidigare
metodisk skolning tagit sikte på andra situationer än dem som framgent kommer
att råda i stora delar av grundskolan. Det saknas anledning tro att den förändring
i jämförelse med det äldre skolsystemet som nu föreslås av skolberedningen
skulle ställa lärarkåren inför olösliga eller ens särskilt svårlösta uppgifter. Erfarenheten
från senare tid visar tvärtom att lärarna inom olika skolformer visat
både intresse för och förmåga att snabbt anpassa sig efter inträdda förändringar.
Mot slutet av 1940-talet förebådades snara förändringar inom skolsystemet mot
vilka åtskilliga allvarliga argument anfördes. Dessa har dock inte hindrat att man
under 1950-talet kunnat med framgång förverkliga införandet av nioårig skolplikt,
engelska som obligatoriskt ämne för samtliga elever, det fria tillvalet,
praktisk yrkesorientering för omkring två tredjedelar av varje årskull i försöksskolan,
förberedande yrkesutbildning och direkt övergång från den obligatoriska
skolan till det treåriga gymnasiet. Inom realskolan har bl. a. undervisningen i och
med införande av särskild realexamen modifierats i riktning mot de förhållanden
som råder inom folkskolan. Samtliga de nämnda förändringarna, vilka genomförts
på kort tid och med goda resultat som följd, har var och en på sitt sätt varit
genomgripande. Övergången från folkskole-realskolesystem till försöksverksamhet
med nioårig enhetsskola, vilken är mer genomgripande än övergången från
försöksskola till den av beredningen föreslagna grundskolan, har också i kommun
efter kommun landet över regelmässigt genomförts under livligt engagemang
och resultatrik medverkan från berörda skolledares och lärares sida. Önskemålen
om övergång till obligatorisk nioårig skola är för övrigt nu så omfattande att
samhället för ögonblicket saknar möjlighet att tillmötesgå dem i önskad takt.

Under senare delen av beredningens arbete har ett antal opinionsyttringar från
lärare direkt eller indirekt kommit till beredningens kännedom. De mest uppmärksammade
av dessa har varit kritiskt inställda mot vad man ansett sig kunna
utläsa ur beredningens s. k. Visbykommuniké, men även positiva yttringar återfinnes.
Beredningen har beaktat de framförda synpunkterna vid sina överväganden.
I fråga om de pedagogiska önskemålen och erfarenheterna har beredningen
emellertid funnit, att man bör fästa större avseende vid ovan redovisade övriga
omständigheter än vid de farhågor som kommit till uttryck, vartill kommer att
differentieringskomplexet innehåller åtskilliga andra faktorer av betydelse. Beredningen
har samtidigt förordat omfattande och betydelsefulla åtgärder till
underlättande av lärarnas arbete, vilket framgår av förslag på andra ställen i

87

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5-4 år 1962

betänkandet, åtgärder som i väsentliga delar förutsättes träda i kraft i samma
ögonblick som övergången till grundskola påbörjas. Det är skolberedningens
övertygelse att lärarkåren kommer att leva sig in i de bärande motiven för den
pågående skolreformen och jämförelsevis snabbt finna sig väl till rätta i den nya
skolformen. Åtskilliga skäl talar också för att den inre och yttre förändring som
vårt skolväsende nu genomgår kommer att verka stimulerande och befrämjande
på den pedagogiska utvecklingen.

Oberoende av hur man löser frågan om elevernas gång genom skolan, antingen
genom urval eller tillval, har skolan behov av instrument och
hjälpmedel för vägledning eller uppdelning av eleverna.
De instrument eller hjälpmedel som för närvarande kan tänkas komma
i fråga refereras översiktligt av beredningen( SB s. 274 f.), och sammanfattningsvis
säger beredningen om dem att de tillsammans kan ge en jämförelsevis god
bild av den enskilde eleven och hans förutsättningar, men att de dock av praktiska
skäl endast i mindre omfattning torde kunna användas samtidigt. I alla
tveksamma fall bör dock alla till buds stående hjälpmedel av förevarande slag
utnyttjas. Vad beträffar de psykologiska proven måste dock, understryker beredningen,
kraven på dem som skall handha proven ställas högt. De personer
som skall tolka och till eleverna och deras målsmän förmedla resultaten måste
ha en gedigen skolpsykologisk utbildning.

Det är vidare önskvärt, säger beredningen, att stor uppmärksamhet ägnas åt
utvecklingen och förbättringen av de olika slagen av förevarande hjälpmedel
och skolberedningen förutsätter att skolöverstyrelsen, som i sista hand synes
böra ha ansvaret för att utvecklingen sker i rätt riktning, ägnar dessa frågor stor
uppmärksamhet.

Efter en diskussion av några specialproblem av organisatorisk betydelse (SB s.
276 ff.) såsom studietidens längd, den s. k. dragkampen mellan praktiskt och
teoretiskt samt flickornas dominans beträffande tillvalet av främmande språk
övergår beredningen till att ställa upp alternativa möjligheter till
lösande av differentieringsfrågan. Inledningsvis redovisas där
vissa avgränsningar, som beredningen funnit vara möjliga och välbetänkta.

Frågan om elevmaterialets och undervisningens differentiering är, framhåller
beredningen, i första hand en pedagogisk fråga, sa till vida som läroplanens utformning
är avgörande för hur stora variationer man kan erbjuda eleverna. Först
i andra hand är det en organisationsfråga. Från dessa utgångspunkter indelar
beredningen differentieringsalternativen i tre avdelningar med hänsyn till timoch
kursplanens utformning.

Läroplan för linjedelat högstadium (I) tänkes utformad med ett antal karaktärslinjer
där visserligen en kärna av för alla elever gemensamma ämnen återfinnes
på samtliga linjer, men där å andra sidan linjerna skiljes åt genom för var
och en av dem karakteristiska tim- och kursplaner upptagande linjens fack -

ainnen.

88

Kungl. Maj:ts -proposition nr 5 b år 1962

Det sammanhållna högstadiet (II) skulle karakteriseras av att högstadiets
läroplan utformas med en för alla elever i stort sett gemensam tim- och kursplan.

Läroplan för högstadium med tillvalsämnen (III) utformas med möjligheter
till en viss individualisering i fråga om ämnesuppsättningen och därmed också i
fråga om arten och omfånget hos det lärostoff som skall inhämtas.

Beredningen erinrar om att vid försöksskolan tillämpas en läroplan med tillvalsämnen.
Under försökstiden har emellertid till övervägande delen också tilllämpats
en på ämnesvalet grundad organisatorisk uppdelning av eleverna. Under
senare år har man för högstadiet i försöksskolan kunnat urskilja åtta olika varianter,
konstaterar beredningen, som vidare tillägger att en läroplan med tillvalsämnen
sålunda kan tillämpas på flera olika sätt. En möjlighet vid läroplan
med tillvalsämnen vore därför att låta denna få tillämpas fritt efter de enskilda
skolornas eget bedömande. En fri och oreglerad organisatorisk tillämpning av
läroplan med tillvalsämnen innesluter emellertid enligt beredningen så avsevärda
risker, att den inte kan komma i fråga.

Såsom en inledning till sina sammanfattande överväganden
och förslag i frågan om elevmaterialets och undervisningens differentiering
framhåller skolberedningen följande.

Efter de gångna årens debatt i differentieringsfrågan kan ingen nu rimligen
leva i den föreställningen att frågan skulle vara särskilt lättlöst. Föregående
översikt över områdets mängd av skiftande komponenter visar hur svårt problemet
i själva verket är. Att med bibehållande av de grundläggande utgångspunkterna
för skolreformen mot varandra väga de många olika önskemålen och villkoren
och att till slut komma fram till ett resultat, som i rimlig omfattning
tillgodoser skilda intressen, fordrar inte bara stora ansträngningar utan också
vilja att ge avkall även på punkter, som man betraktar som i och för sig relativt
väsentliga. Utan denna vilja lär möjligheten att komma fram till en för hela
landet avsedd skola omfattande samtliga elever vara liten.

Skolberedningen har medverkat till och själv genomfört ett antal undersökningar
inom skolans område. Även i övrigt finns vetenskapliga forskningsresultat
av avsevärd omfattning och betydelse, vilka belyser olika delproblem inom differentieringsfrågan.
Hithörande pedagogisk-psykologiska forskning är sålunda långt
ifrån obetydlig, och de fakta som forskningen frambragt med godtagbar entydighet
har varit av betydelse för skolberedningen i dess behandling av frågorna.
Men vetenskapen kan inte ha det avgörande ordet beträffande skolans organisation
och arbete. Ingen, som företräder den pedagogiska forskningen, torde heller
vilja hävda en annan mening. Det är samhället, som skall ange målsättningen för
skolans verksamhet. Förverkligandet av målsättningen är i hög grad beroende
av det sätt på vilket skolans verksamhet organiseras och bedrives och det måste
därför i sista hand vara samhället, som i stora drag anger riktlinjerna för denna.

Kungl. Maj:ts proposition nr Öb år 1962 89

Detta gäller inte bara skolans organisatoriska utan i viss mån även dess pedagogiska
utformning.

Tidigare anförda skäl liksom gjorda erfarenheter under försökstiden leder
enligt beredningen till den uppfattningen att elevernas gång genom skolan skall
baseras på ett fritt, successivt tillval mellan olika studievägar pa de stadier där
sådana finns att välja mellan. Denna princip kan dock inte helt få gälla för
överförande av elev till specialklass. Även om ett sådant överförande aldrig bör
få ske utan ingående undersökning och utredning, vari samtal och överläggning
med målsmännen måste få stort utrymme, kan skolan behöva att som en
yttersta åtgärd överföra elev till främst hjälpklass men också vissa andra former
av specialklass även mot målsmäns önskan och vilja. Detta bör då få äga
rum. Besvärsrätt föreslås över hänförande av elev till specialundervisning.

Skolberedningen föreslår, att någon organisatorisk differentiering inte skall
förekomma på låg- och mellanstadierna. Beredningen vill dock inte motsätta sig,
att för en fortsatt penetrering av hithörande problem, om så visar sig lämpligt,
begränsade försök med organisatorisk differentiering företas vid statens försöksskolor
även i lägre årskurser än den sjunde.

Beredningen finner vidare att ingen tvekan kan råda om att den obligatoriska
skolan skall vara examensfri.

I det följande diskuteras de alternativa förslag till lösning av elevmaterialets
och undervisningens differentiering som tidigare presenterats, nämligen (I) det
linjedelade högstadiet, (II) det helt sammanhållna högstadiet och (III) högstadiet
med tillvalsämnen. Om det linjedelade högstadiet anför skolberedningen i
huvudsak följande.

De skäl som i första hand brukar åberopas till förmån för det linjedelade högstadiet
är hänsynen till en i jämförelse med nuläget bibehållen eller helst höjd
kunskapsnivå hos eleverna, främst då hos de mest begåvade. Här vill beredningen
dock erinra om att den företagna undersökningen om prestationsutveckling
i olika differentieringsmiljöer (SB s. 123 f.) tyder på att en homogenisering
av klasserna för de ur skolans synpunkt svagaste eleverna medför för dem ogynnsamma
konsekvenser i fråga om kunskapsinhämtandet samtidigt som homogeniseringen
inte har några påtagliga positiva effekter för de bästa eleverna. Gentemot
argumentet om linjedelningens fördel i ovan nämnda avseende bör vidare
framhållas, att en sådan uppdelning, för den händelse den skulle kunna genomföras
med tillräcklig grad av rättvisa och säkerhet, kommer att favorisera barn
från studiemedvetna hem, varför en uppdelning av eleverna efter deras vilja och
förmåga att följa skolans undervisning i avsevärd utsträckning också kommer
att bli en uppdelning av eleverna efter deras sociala ursprung. Det kan erinras
om att i de samhällen där den ekonomiska standarden är hög, där är också den
relativa övergången till högre skolor stor, där standarden är låg är också övergången
liten.

Även andra skäl anförs för det linjedelade högstadiet. Om de olika linjerna
göres olikartade till innehåll och uppläggning bör de kunna göras målinriktade
och därför också mera lättöverskådliga för målsmännen. Det ligger otvivelaktigt
en viss tyngd i detta skäl. Mot argumentet talar dock den omständigheten, att
elevernas yrkesmedvetande inte är särskilt utpräglat vid den tid, då valet till

90

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5^ år 1962

viss linje skulle företas. Risken för felval och felplaceringar måste vid ett sådant
högstadium bli betydande, ett argument som dock tills vidare torde väga olika
starkt i olika landsändar.

Även sociala skäl anföres inte sällan till stöd för det linjedelade högstadiet.
Det måste, framhålles det bl. a., vara förmånligt med hänsyn till klassens sammanhållning
och kamratskap att eleverna får dagligen vistas tillsammans med
likasinnade och att de där får för dem avpassad undervisning.

Beredningen har självfallet noga vägt här anförda skäl jämte åtskilliga andra
mot varandra. För sitt slutliga ställningstagande har beredningen, vid sidan om
övriga argument, fäst stor vikt vid två omständigheter. Av ekonomiska skäl
måste vissa villkor uppställas i fråga om lägsta antalet elever som måste krävas
för att klasser skall få upprättas inom varje årskurs av de skilda linjerna. Ju
flera år en linjedelning omspänner, desto strängare måste av ekonomiska skäl
villkoren för upprättande av klasser bli. Följden blir att ett linjedelat högstadium
med tillräcklig variationsrikedom kommer att erfordra ett så stort befolkningsunderlag,
att det inte kan upprättas annat än i våra största kommuner.
Härigenom skulle en av de enligt beredningens mening ofrånkomliga utgångspunkterna
eftersättas, nämligen nödvändigheten av att den nya skolan skall
vara tillämpbar över hela landet i kommuner av olika storlek.

I ett linjedelat högstadium torde vidare så småningom en eller annan av
linjerna på ett ur olika synvinklar ogynnsamt sätt komma att te sig mer värdefull
och tilldragande än de andra. För att organisationen av skolan då inte skall
förändras allt för mycket och för att inte prestigesynpunkter skall leda till enligt
skolans uppfattning alltför oriktiga studieval från elevernas sida, ligger det nära
till hands att göra ingrepp eller begränsningar i det fria tillvalet. Skulle skolan å
andra sidan till fullo acceptera elevernas och målsmännens rätt att efter erhållna
informationer fritt välja studieväg, kommer skolan förr eller senare i det läget
att samtliga eller nästan samtliga elever väljer den »finaste» studievägen. Inom
denna linje, som då bleve den helt dominerande, erhölle skolan i själva verket ett
i stort sett odifferentierat elevmaterial. Linjen skulle också ha en för elevsammansättningen
föga lämpad målsättning. Även med hänsyn till den vikt som
beredningen fäster vid att elevernas gång genom skolan får ske i överensstämmelse
med ett fritt tillval har beredningen inte kunnat godtaga det i hela sin
längd linjedelade högstadiet. I

I fråga om det helt sammanhållna högstadiet med en för alla elever i stort sett
gemensam läroplan tillämpad utan organisatorisk uppdelning av eleverna framhåller
beredningen i huvudsak följande.

Det är skolans uppgift mer nu än förr att ge eleverna en god social fostran.
Beredningen, som erinrar om dels de skäl som talar för respektive emot denna
uppfattning, dels våra än så länge bristfälliga kunskaper på detta område, vill
endast framhålla, att frågan om hur en odifferentierad miljö verkar i socialt
hänseende säkerligen till mycket hög grad är beroende av det sätt på vilket
skolans lärare utnyttjar de möjligheter som förhållandena i en odifferentierad
miljö ger.

Strävan till förbättring av allmänbildningen måste också i hög grad innebära,
att den för alla gemensamma utbildningen sträcker sig så långt upp i årskurserna
som möjligt, att den gemensamma referensramen blir så stor som möjligt. Från
den synpunkten motsvarar det odifferentierade högstadiet stora anspråk. Ju
senare uppdelning av eleverna sättes in, ju senare utbildningen göres olika för
skilda grupper av elever, desto mer utjämnas vidare de reella skillnader mellan

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

eleverna som härrör från olikheter mellan hemmen. Det sammanhallna högstadiet
blir sålunda ett led i utbildningens demokratisering. Det kan inte vara rimligt,
att den ojämnhet i fråga om övergången till vidare utbildning, vilken härrör ur
skillnader i fråga om målsmännens ekonomiska och sociala trygghet skall utgöra
grunden för skolans organisation, utan tvärtom bör skolan organiseras så att den
så vitt möjligt eliminerar dessa skillnader.

Skolan bör heller inte organiseras så, att den föregriper yrkesvalet. Den bör
med andra ord helst ge en för alla elever gemensam undervisning fram till skolpliktstidens
slut.

Men starka skäl framföres även emot det helt sammanhållna högstadiet. Skillnaderna
i elevernas anlag och intressen börjar redan vid 13—15-årsåldern i vissa
hänseenden bli så utpräglade, att det då inte längre är pedagogiskt möjligt att
ge alla elever en och samma undervisning, ett och samma ämnesstoff. Det är
med andra ord den pedagogiska erfarenheten, hela vår pedagogiska tradition,
lärarutbildningen, den pedagogiska metodiken och bristen pa för dylik undervisning
lämpade hjälpmedel som gör det mycket svårt att i varje fall för närvarande
bedriva undervisning i alltigenom heterogena klasser. Det bör dock
erinras om att i vissa kommuner övergången till realskolor och flickskolor är sa
stor, att situationen där måste komma det sammanhallna högstadiet bra nära i
fråga om intellektuell variationsvidd hos elevklientelet. Ej heller företas mom
realskolan de genomgripande differentieringsåtgärder som ovan återgivna pedagogiska
argument skulle motivera ens i de fall da väsentligt mer än hälften av en
årskull övergår till den högre skolan.

Utöver de anförda argumenten för och emot vill beredningen framhalla, att
ett högstadium med sammanhållen läroplan tillämpad utan organisatorisk differentiering
av eleverna självfallet ställer de minsta anspråken pa befolkningsunderlag
och sålunda lättast kan genomföras även i små eller glest befolkade
kommuner. Eftersom det vidare ställer små anspråk i fråga om gruppuppdelning
av eleverna blir detta högstadium också tveklöst det minst lararkravande
och därför det billigaste.

Beredningen, som finner argumenten för det sammanhållna och odifferentierade
högstadiet vägande, har dock blivit övertygad om att det av pedagogiska
skäl åtminstone för dagen inte är genomförbart. Det skulle, för att över huvud
taget nu kunna genomföras, ställa sådana anspråk på förnyelse av den pedagogiska
metodiken, förbättring av lärarnas resurser, förnyelse av läroboksbeståndet
och hjälpmedel i övrigt, som för närvarande knappast är möjliga att realisera.
Under sådana förhållanden har beredningen funnit, att grundskolan inte nu kan
organiseras med en i hela sin längd sammanhållen undervisning.

Återstår så högstadier organiserade efter vad här kallats cn läroplan med tillvalsämnen.
Om organisationen tillämpas så som skett under försöksperioden i eu
stor del av våra försöksskolor, måste högstadierna enligt beredningens mening
betraktas inte som tillvalshögstadier utan som linjedelade högstadier. Av skal
som ovan angivits kan beredningen inte godtaga, att sadana högstadier bibehålies.

Beredningen ger sålunda i fråga om de ytterligare h u v u d d r a g e n i hö gs
t adiets utformning sitt förord för ett system med eu läroplan med
grupper av tillvalsämnen jämte vissa regler för elevernas gruppering. Härvid

92

Kungl. Maj:ts proposition nr ö!± år 1962

bör högstadiet så långt det är möjligt vara sammanhållet och odifferentierat,
varvid dock enligt beredningens mening det nionde skolåret bör vara linjedelat.
Eleverna bör däremot regelmässigt hållas samlade från tidigare årskurser till och
med årskurs 8, vilket dock inte utan eftersättande av viktiga mål kan ske i samtliga
ämnen. En begränsning bör här ske till ämnet svenska och de s. k. orientelingsämnena
liksom till de estetisk-praktiska ämnena, medan omgruppering av
eleverna efter deras tillval bör äga rum i s. k. grundläggande färdighetsämnen.
Om villkoren i fråga om erforderligt minsta antal elever för upprättande av tillvalsgrupper
skall kunna sättas sa lågt, att skolan blir genomförbar även i mindre
kommuner och skolområden, är det även av ekonomiska skäl nödvändigt, att
gruppen kärnämnen inte blir för liten i förhållande till gruppen av tillvalsämnen.

I det kommande högstadiet skall finnas ett antal studievägar grundade dels på
en kärna av gemensamma ämnen, dels på tillval av vissa ämnen och ämnesgrupper.
Beredningen har utformat förslag till sådana tillvalsgrupper i årskurserna
7 och 8 samt linjer i årskurs 9. Dessa tillvalsgrupper och linjer avviker
delvis från dem som förekommit i försöksverksamheten. Sålunda skall det bli

möjligt för eleverna att påbörja studiet av det andra främmande språket _

tyska, alternativt franska — ej blott i årskurs 7 utan även i årskurs 8. I årskurs
8 skall det kommande linjevalet kunna förberedas genom tillval av karaktärsbetonade
ämnesgrupper med viss anknytning till linjer i årskurs 9. I sistnämnda
årskurs avses kunna förekomma utöver gymnasieförberedande linje även eu humanistisk,
en allmänpraktisk, en teknisk, en mekanisk, en merkantil, en handels-,
en social-ekonomisk och slutligen en hushållsteknisk linje.

De humanistiska, tekniska, merkantila och social-ekonomiska linjerna av
nionde årskursen avses vidare kunna få sin fortsättning i tvååriga påbyggnader
på grundskolan inom en humanistisk, teknisk, merkantil respektive social-ekonomisk
fackskola med för arbetslivet avpassad slutkompetens. Dessa har av beredningen
behandlats i ett särskilt kapitel.

För undervisningen i timplanens gemensamma ämnen avses eleverna i årskurserna
7 och 8 hållas samlade i sina ursprungliga klasser så långt de praktiska
omständigheterna medger; i nionde årskursen fördelas eleverna efter sitt val av
linje. Uppbyggnaden av de tillvalsgrupper som beredningen utformat utgör
samtidigt grunden för en i förhållande till vad som hittills prövats förändrad
gruppering av eleverna inom och mellan klasserna på högstadiet Beredningen
understryker, att denna tillvalsgruppering ej kan uppfattas som identisk med
vare sig en fullständig homogenisering från och med årskurs 7 eller en s. k. nivågruppering.
Den senare inrymmer bl. a. ett för grundskolan så väsensfrämmande
moment som att skolan skall bestämma de grupper till vilka eleven skall föras.

Beredningen har övervägt att till kommunernas fria val överlämna alternativa,
från varandra skilda differentieringssystem men har enat sig om att fullfölja
utformningen av den ovan skildrade tillvalsgrupperingen som huvudprincip för
elevernas gruppering i årskurserna 7 och 8. Undantag från principen i ena eller

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

andra riktningen avses bli möjliga endast i särskilda fall, där högstadiets omfattning,
speciella lokala förhållanden eller önskemålet om pedagogisk nyorientering
gör en avvikelse motiverad. Huvudregeln och möjligheterna till avvikelse från
denna belyses ytterligare i det följande. Detta beredningens ställningstagande
grundar sig på övertygelsen, att det för vårt lands skolväsen vore olyckligt om
den hittills förda striden i differentieringsfrågan överfördes från det rikspolitiska
planet till var och en av landets kommuner. Ställningstagandet grundar sig också
på uppfattningen att tillvalsgrupperingen ger en fast grund för ett högstadium,
tillräckligt variationsrikt för att kunna passa skolan i kommuner av olika storlek
och struktur. Efter tjugo år av utrednings- och försöksarbete är det vidare nödvändigt,
att den obligatoriska skolan nu får den mer definitiva utformning som
är en förutsättning för lugn och stabilitet i arbetet. Försökstidens erfarenheter
och annat tillgängligt material i frågan ger också utan tvekan ett tillräckligt
underlag för ett avgörande i dagens läge.

För avhjälpande av de svårigheter i arbetet för vissa lärare som till en del kan
vara förenade med ett sålunda uppbyggt högstadium har beredningen föreslagit
tre åtgärder, vilka var för sig och än mer tillsammans, bör ge skolan goda förutsättningar
för det fortsatta arbetet: förbättrad lärarinformation och -fortbildning,
förbättring i fråga om undervisningshjälpmedel och slutligen en sänkning
av elevantalet i klasserna. Därtill kommer förslag om aktiva åtgärder i fråga om
den fortsatta utvecklingen av skolans inre arbete och om viss fortsatt försöksverksamhet
liksom om en betydande utökning av skolpsykologorganisationen
och förbättrade möjligheter till upprättande av specialklasser.

Grundskolans innehåll och utformning

I kapitel 18, vari denna fråga behandlas, tar beredningen först upp vissa för
den nioåriga skolan i dess helhet övergripande frågor, vissa frågor av principiell
betydelse för mer än ett stadium eller av betydelse för ett stadium men med
konsekvenser för flera stadier och därjämte vissa andra frågor som berör flera
än ett stadium. Därpå behandlas i tre på varandra följande avsnitt frågor rörande
låg-, mellan- och högstadierna. Vidare ägnas ett avsnitt åt sambandet
mellan grundskolans högstadium och anslutande skolformer. Beredningen har
också funnit det önskvärt att något undersöka den praktiska genomförbarheten
och vissa konsekvenser av sina förslag, vilket sker i ett därpå följande avsnitt,
varpå framställningen i kapitlet avslutas med en sammanfattning av förslagen i
form av timplaner och vissa översiktliga sammanställningar.

Under ett avsnitt med några principiella frågor summeras först vissa organisatoriska
synpunkter, i huvudsak motsvarande tidigare återgivna förutsättningar
för differentieringsfrågans behandling. Beredningen slår vidare fast, att skolan
skall, liksom hittills i försöksverksamheten, bestå av tre treåriga stadier men
understryker starkt, att grundskolan är och måste betraktas som en hel och
odelbar enhet. Detta är väsentligt bl. a. vid bedömningen av läroplanen, och det
är vidare inte minst av pedagogiska skäl nödvändigt att varje lärare, som arbetar

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Tabell 4. Totala antalet veckotimmar i årskurserna 1—9 enligt skolberedningen
och enligt Timplaner och huvudmoment i försöksskolan

	1. Maximum av	allmänna ämnen	2. Minimum av	allmänna	ämnen
Ämnen och	Antal	I % av totala	Antal	I % av totala
ämnesgrupper	veckotimmar	timtalet	veckotimmar	timtalet
	SB	Toh	SB	Toh	SB	Toh	SB	Toh
Allmänna ämnen ...	283	291	100,0	100,0	249	252	88,0	86,6
Svenska .........	68	66	24,1	22,7	67	66	23,7	22,7
Matematik ......	40	38	14,1	13,1	36	34	12,7	11,7
Främmande språk	34	38,5	12,0	13,2	15	13,5	5,3	4,6
Orienteringsämnen:
Kristendoms-
kunskap .......	17	17	6,0	5,8	16	15	5,7	5,2
Övriga ........	60	64,5	21,2	22,2	53	58,5	18,7	20,1
Övningsämnen ...	64	67	22,6	23,0	62	65	21,9	22,3
Specialämnen ......		—	—	—	34	39	12,0	13,4

i grundskolan, känner sig som medarbetare i en för eleverna nioårig obruten
skolgång.

Av stor betydelse för skolans struktur och funktion är också frågan om arbetsveckans
längd för eleverna. Beredningen konstaterar, att det nuvarande veckotimtalet
framför allt pa skolans högstadium får anses omöjligt att bevara, och
den har sålunda stannat för att lästiden för eleverna i årskurserna 1—4 bör vara
oförändrad med 20, 24, 30 och 34 timmar per vecka respektive, medan den i årskurserna
5—9 bör stanna vid genomgående 35 timmar per vecka. Detta innebär
för den nioariga skolgången i dess helhet en minskning med åtta veckotimmar
pa den reguljära timplanen. Inräknas i försöksskolans timplan de två timmar per
vecka på högstadiet, varmed undervisningstiden i matematik förstärktes genom
riksdagens beslut våren 1959 uppgår minskningen enligt skolberedningens förslag
till tio veckotimmar.

Fördelningen av tiden, uttryckt i antal veckotimmar och i procent av det
totala vecko timtalet samt de relativa förändringar som inträder i förhållande till
nuvarande uppdelning enligt timplaner och huvudmoment för försöksskolan, belyses
av tabellerna 4 och 5.

Till tabellerna fogar beredningen några kortfattade kommentarer rörande de
skäl som föranlett dess ställningstaganden i fråga om fördelningen av undervisningstiden
(SB s. 199 f.). Därutöver tillfogas följande kommentar i fråga om utrymmet
för det fria tillvalet.

Det spelrum som kan medges varje elev för variation i ämnesvalet, begrän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 Jr år 1962 95

Tabell 5. Totala antalet veckotimmar på varje stadium enligt tabell Jr,
alternativ 1 med maximum av allmänna ämnen

	Lågstadiet	Mellanstadiet	Högstadiet
		I %	av	Antal	I %	av	Antal	I %	av
Allmänna	vecko-	totala	vecko-	totala	vecko-	totala
ämnen	timmar	timtalet	timmar	timtalet	timmar	timtalet
	SB	Toh	SB	Toh	SB	Toh	SB	Toh	SB	Toh	SB	Toh
Svenska ........	31	30	41,9	40,6	26	25	25,0	23,6	11	11	10,5	9,9
Matematik .....	13	12	17,6	16,2	15	15	14,4	14,1	12	11	11,4	9,9
Främmande
språk ........	—	—	—	—	11	10	10,6	9,4	23	28,5	22,0	25,7
Orienterings-
ämnen:
Kristendoms-
kunskap ......	6	6	8,1	8,1	6	6	5,8	5,7	5	5	4,7	4,5
Övriga .......	12	14	16,2	18,9	18	18	17,3	17,0	30	32,5	28,6	29,3
Övningsämnen ..	12	12	16,2	16,2	28	32	26,9	30,2	24	23	22,8	20,7
Summa	74	74	100,0	100,0	104	106	100,0	100,0	105	in	100,0	100,0

sas på grund av att var och en under den obligatoriska skoltiden skall tillgodogöra
sig ett visst mått av en för alla gemensam grundläggande allmänbildning.
Det förutsättes, att de gemensamma obligatoriska ämnena genomgående utgöres
av allmänna ämnen, under det att det fria tillvalet kan omfatta bade allmänna
ämnen och specialämnen. Ramen för det fria tillvalet utgör 5 veckotimmar i årskurs
7, 7 veckotimmar i årskurs 8 och stiger i årskurs 9 till 22 veckotimmar på
linjerna 9p, 9mek, 9ha och 9ht. För elever i 9g, 9h, 9t, 9m och 9s utgör antalet
veckotimmar för fritt tillval 7.

Frågan om de främmande språken i grundskolan ägnas av
beredningen avsevärd uppmärksamhet. Nagon tvekan om att engelska som första
främmande språk, vilket under hela försökstiden varit obligatoriskt ämne för
alla normalklasselever, kommit för att stanna finns enligt beredningen inte.

Skolberedningen föreslår att undervisning i engelska påbörjas med två timmar
i veckan redan i årskurs 4. De två veckotimmarna bör, där så är möjligt, disponeras
för undervisning vid minst fyra tillfällen per vecka. Beredningen föreslår
vidare, att ämnet skall vara obligatoriskt till och med årskurs 7. Det är dock
sannolikt, säger beredningen, att man vid nästa revision av grundskolans läroplan
får ta steget fullt ut och göra ämnet obligatoriskt till och med nionde årskursen.

I fråga om det andra och tredje främmande språket, vilka under alla förhållanden
måste tillhöra grupper av tillvalsämnen, har beredningen funnit, att

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

det för den enskilde eleven i grundskolan inte finns utrymme för studium av tre
främmande språk. Att möjlighet till studium av ett andra främmande språk
dock skall stå öppen har stått utom all fråga.

Däremot är det inte utan vidare självklart vilket språk, tyska eller franska,
som bör vara det andra främmande språket. Beredningen har funnit det lämpligast,
att lämna eleverna fritt val mellan de två språken och den anger också
utförligt (SB s. 300 ff.) de skäl som motiverar denna ståndpunkt. Ett av dessa
är av mera generellt intresse och torde för den skull böra i korthet återges

Man kan förutse att vi inom en nära framtid behöver ett betydande antal
människor med goda kunskaper i andra än de tre främmande språk som av tradition
har en mycket stark ställning i svenska skolor. Det torde då vara omöjligt
att kräva att varje student först skall tillägna sig goda eller godtagbara kunskaper
i just dessa tre, för alla studenter gemensamma främmande språk. Åtskilliga
skäl talar salunda för att var målsättning i fråga om de främmande språkens
ställning i den framtida svenska undervisningen bör omprövas i den riktningen,
att man av en student bör kunna kräva, att han skall ha (1) goda kunskaper i
engelska, (2) jämförelsevis goda kunskaper i endera tyska eller franska samt
därutöver beroende på^ det enskilda tillvalet (3) kunskaper motsvarande tre års
studier i ett tredje språk. Det tredje språket bör då få väljas betydligt friare än
vad som nu är fallet och en mer rikhaltig uppsättning av främmande språk —
självfallet inneslutande även det återstående av de tre traditionella — synes
därför böra bjudas eleverna pa gymnasiet för tillval. Dessa frågor ligger emellertid
för närvarande under gymnasieutredningens behandling och beredningen
saknar därför anledning att, utöver dessa allmänna synpunkter, gå närmare in
på dem.

Anordningen med fritt val av det andra främmande språket måste påverka
gymnasiets utformning i så måtto som samtliga gymnasielinjer måste erbjuda
nybörjarkurser i saväl tyska som franska. Enligt beredningens principiella svn i
frågan om de främmande språkens framtida ställning bör dock tillfällen till nybörjarundervisning
på gymnasiet inte begränsas till tyska och franska. Därutöver
synes i första hand böra förekomma ryska och spanska samt måhända även
italienska.

Pa grundval av erfarenheterna från försökstiden har beredningen vidare föreslagit,
att skolan fr. o. m. arskurs 7 bör kunna erbjuda eleverna två kurser av
olika omfång och karaktär i det andra främmande språket. Den större kursen i
det andra främmande språket skall enligt förslaget kunna tillväljas som nybörjarspråk
jämväl i årskurs 8. Elever som i denna årskurs med höga betyg läst den
större kursen i det andra främmande språket som nybörjarspråk bör om de så
önskar kunna gå till 9g. Slutligen framhålles att elev, som i årskurs 7 valt ett
visst språk, normalt bör fortsätta med samma språk så länge han fortsätter med
ett andra främmande språk. Endast om särskilda skäl föreligger bör han få växla
från det ena språket till det andra vid övergången till högre årskurs.

Åtskilliga allmänna önskemål beträffande timplanen återges
av beredningen. Svenska bör liksom matematik få en jämförelsevis stark

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

ställning och starka krav har rests på att de estetiskt-praktiska ämnena bör få
ett vidgat utrymme inom den obligatoriska skolan. Entimmasämnen bör vidare
så långt möjligt undvikas.

Någon ändring i det samlade timtalet för ämnet kristendomskunskap har inte
föreslagits.

Beredningen har vidare av praktiska eller principiella skäl föreslagit följande
ändrade ämnesbenämningar.

Svenska, tidigare »Modersmålet», i vilket ämne även kursmomenten »Danska
och norska» ingår.

Hembygdskunskap, tidigare »Hembygdskunskap med arbetsövningar», i vilket
ämne teckning, målning, modellering och annat manuellt arbete alltfort ingår.

Biologi, tidigare »Biologi med hälsolära», i vilket ämne hälsolära även i fortsättningen
ingår som ett väsentligt moment.

Gymnastik, tidigare »Gymnastik med lek och idrott» och »Gymnastik, lek
och idrott», i vilket ämne både lek och idrott fortfarande skall ha stor omfattning.
. . .

Teckning, tidigare »Teckning, målning och modellering», i vilket ämne även
t. ex. målning och modellering fortfarande skall inga.

I ämnena engelska och matematik föreslås för hela högstadiet parallella, s. k.
alternativa kurser: »engelska, allmän kurs» och »engelska, särskild kurs» samt
»matematik, allmän kurs» och »matematik, särskild kurs». I andra ämnen skall
enligt beredningens förslag ej förekomma alternativa kurser, vilket innebär en
viss inskränkning i jämförelse med försöksskolan som nu har sådana även i fysik,
kemi och tyska. I ämnena tyska och franska föreslås skilda kurser med olika
timtal, nämligen »tyska» och »tyska, mindre kurs» samt »franska» och »franska,
mindre kurs».

Beredningen har vidare räknat med s. k. förstärkningsanordningar
av i stort sett samma art och omfattning som i försöksskolan. Någon ändring i
villkoren för uppdelning av klass i grupper har inte övervägts av beredningen,
som alltså föreslår att hittillsvarande villkor för upprättande av undervisningsgrupper
på lågstadiet, i praktiska och laborativa ämnen på mellan- och högstadierna
liksom vid undervisningen i främmande språk alltfort skall gälla. Viss
justering i fråga om upprättande av slöjdgrupper har dock föreslagits, varom
mera senare. Vad ämnet svenska beträffar, för vilket beredningen föreslagit
förstärkningsanordningar i årskurserna 7 och 8, bör gälla att klass med lägst 21
elever får delas i två undervisningsgrupper under en timme per vecka i vardera
årskursen.

Jämförelsevis detaljerat (SB s. 303 ff.) redovisas för ett antal ämnen de förändringar
som föreslagits i ämnenas samlade timtal liksom i de till ämnena
hörande s. k. förstärkningsanordningarna. Översiktligt redovisas resultaten av
övervägandena på följande sätt. 4

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 54

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 4 år 1962

Tabell 6. Undervisningstiden för eleverna i årskurserna 1—3 i ämnen
med gruppuppdelning

Ämne (Ämnesgrupp)	Årskurs 1	Årskurs 2	Årskurs 3	Årskurs 1—3
Antal vtr	Därav i grupp	Antal vtr	Därav i grupp	Antal vtr	Därav i grupp	Antal vtr totalt	Därav i grupp
Svenska ...........	9	5	11	2	11	1	31	8
Matematik .........	4	2	4	1	5	1	13	4
Orienteringsämnen ..	5	1	6	1	7	_	18	2
Övningsämnen .....	2	—	3	—	7	*2	12	2
Summa vtr	20	8	24	4	30	4	74	16

1 I slöjd, enligt särskilda bestämmelser.

Tabell 7. Undervisningstiden för eleverna i ämnen med förstärkningsanordningar
(undervisning i halvklass, laborationer i halvklass) enligt Timplaner
och huvudmoment och enligt skolberedningens förslag till
läroplan för grundskolan

Ämne	Försöksskolan, årskurs 1—9	Grundskolan, årskurs 1—9	Antalet för-stärknings-timmar -)-eller — i åk 4—9
Antal vtr	Antal vtr först.-anordn. i åk 4—9	Antal vtr	Antal vtr först.-anordn. i åk 4—9
Svenska .............	66		68	2	+ 2
Matematik ..........	38	1	40	_	— 1
Engelska ............	20,5	4	21
Biologi ..............	6	0,5	5	1,5	+ 1
Kemi ...............	4.5	1,5	4	1,5	±0
Fysik ...............	6	1,5	6	1,5	±0
Summa vtr	—	8,5	—	9,5	+ 1

Beredningen finner nuvarande möjligheter till gruppindelning på mellanstadiet
i textilslöjd liksom i trä- och metallslöjd otillfredsställande och föreslår, att den
första delningen skall få ske redan när antalet elever i skolan uppgår till 21,
men att för delning av större elevantal nuvarande bestämmelser (100 § Fs) skall
bibehållas. Bestämmelserna bör gälla både låg- och mellanstadiet. I detta sammanhang
föreslår beredningen jämväl att de äldre benämningarna »manlig» och
»kvinnlig» slöjd nu definitivt bör upphöra att användas.

Vad beträffar frågan om möjligheter för skolan att anordna instrumentalmusik
och körsång är det beredningens mening, att nuvarande bestämmelser inom försöksskola
angående visst utbyte av lektioner i andra ämnen mot de här nämnda
bör överföras till grundskolan. Det är vidare rimligt, framhåller beredningen, att
den i realskolan existerande möjligheten till extra timtilldelning för instrumen -

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 5h år 1962

talmusik, kör- och solosång överföres till grundskolan. Beredningen har i sina
kostnadsberäkningar upptagit visst, ungefärligt belopp för ändamålet.

Ett av beredningens läroplansdelegation angivet program för skolans fritidsverksamhet
kan enligt beredningen knappast nu föreslås till genomförande utan
ytterligare överväganden.

Beredningen övergår därefter till att stadievis något närmare presentera förslagens
innebörd och omfattning.

I enlighet med departementschefens uttalanden i propositionen till 1950 års
riksdag (nr 70, s. 219) har också den försöksvis bedrivna enhetsskolan organiserats
med ett treårigt lågstadium, dock utan att detta erhållit i alla avseenden
stadgemässiga konsekvenser. Vissa förändringar i fråga om tredje årskursens
tillhörighet har emellertid företagits under 1950- och början av 1960-talet, även vad beträffar folkskolan. Skolberedningen föreslår nu i överensstämmelse
härmed, att grundskolans lågstadium skall omfatta årskurserna 1—3. I de
fall, t. ex. i B-skolor, då tredje årskursen av organisatoriska skäl måste sammanföras
med högre årskurser innebär detta att en del av lågstadiet fogas till mellanstadiet.

Trots de övervägande goda erfarenheterna för lågstadiets del av försökstiden
föreslås dock vissa mindre ändringar i läroplanen för detta stadium. Sålunda
har beredningen funnit det motiverat att föreslå en ökning med en veckotimme
i undervisningstiden för ämnet matematik, medan ämnet hembygdskunskap fått
vidkännas motsvarande minskning. Ämnena på lågstadiet, vilka föreslås bli
desamma som i försöksskolan, liksom även timfördelningen och möjligheterna
till undervisning i halvklass framgår av timplan för årskurserna 1—6.

Då årskurs 3 enligt beredningens förslag definitivt överföres till lågstadiet,
uppstår i skolor av b-typ och B2-typ ett speciellt problem av närmast organisatorisk
art. Beredningen har därför utarbetat förslag till timplaner jämte tillhörande
exempel på arbetsordningar för skolor av klasstyp bv och B2v (v =
variant), i detta fall klasser bestående av årskurserna 1, 2 och 3 respektive årskurserna
4, 5 och 6. Det är enligt beredningens mening önskvärt att man, då så
befinnes möjligt och lämpligt, prövar dessa klasstyper. I

I det tidigare avsnittet om några principiella frågor har vissa förhållanden av
största betydelse för arbetet på mellanstadiet och för stadiets organisation
redan behandlats. Dit hör t. ex. införandet av ämnet engelska i årskurs
4, timfördelningen för detta ämne, vissa förändringar beträffande ämnena
svenska och matematik samt ändringar i fråga om förstärkningsanordningarna.
De väsentligaste förändringarna därutöver som föreslagits av beredningen ligger
på det pedagogiska området och går i huvudsak tillbaka på erfarenheter från försöksverksamheten.
Denna har visat på behovet av variationer i undervisningsmetoder
och arbetsformer samt i sättet att åstadkomma samverkan vid
undervisningen i mellanstadiets ämnen. Den har också understrukit ett behov av
planmässighet i fråga om dessa variationer. Ett ensidigt utnyttjande av en enda

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 5J/. år 1962

metod eller en enda arbetsform är inte att rekommendera. Det synes vidare
erforderligt, att den traditionella ämnesläsningen på mellanstadiet efter hand
lämnar större utrymme för samlad undervisning och periodläsning i syfte att
skapa bättre förutsättningar för att göra undervisningen meningsfylld för eleverna
och för att lättare kunna anpassa den till deras intressen och deras åldersmässiga
förutsättningar. Samverkan mellan undervisningen i svenska och orienteringsämnen
liksom i övningsämnen och orienteringsämnen är angelägen.

För mellanstadiets del har beredningen föreslagit att veckotimtalet i årskurs 4
skall bibehållas vid 34, medan i årskurserna 5 och 6 en minskning föreslås från
nuvarande 36 till 35 vtr i vardera årskursen. Svenska har genom läroplansförslaget
fått en förstärkt ställning dels genom en timplaneökning, dels genom den
samordning av undervisningen med övriga ämnen som den föreslagna kursplanen
bör kunna främja. Möjligheten för kommunerna att anordna undervisning
i slöjd under 2 vtr i årskurserna 4—5 som tidigare förelegat har föreslagits utgå.
Motiveringen härför är bl. a. det ökade inslaget av manuellt arbete i övriga ämnen
på mellanstadiet och den förstärkning som ämnena slöjd och verkstadsarbete
erhållit på högstadiet. I fråga om ämnet slöjd bör som en nyhet noteras
förslaget om att under minst 20 lektioner på mellanstadiet pojkarna skall undervisas
i textilslöjd och flickorna i träslöjd. Vidare bör om timplanen för mellanstadiet
framhållas, att en av de fyra veckotimmarna i slöjd i årskurs 6 efter skolstyrelsens
beslut får utbytas mot hemkunskap.

I syfte att främja en önskvärd utveckling av det inre arbetet i samband med
en lika önskvärd samverkan vid undervisningen i mellanstadiets ämnen har
beredningen föreslagit en förändring, som i fråga om timplanen måhända mest
ter sig som en redaktionell ändring men som i realiteten varit vägledande vid
uppgörandet av motsvarande kursplaneförslag. Ämnena kristendomskunskap,
samhällskunskap, historia, geografi och naturkunskap har såväl tim- som kursplanemässigt
samlats till en grupp benämnd orienteringsämnen, och inom denna
grupp har de fyra sistnämnda ämnena ett gemensamt timtal, för övrigt i överensstämmelse
med vad som nu gäller för försöksskolan. Utöver de nämnda ämnena
ingår i timplanen för mellanstadiet även ämnena svenska, matematik,
engelska, musik, teckning, slöjd och gymnastik. Beträffande undervisningstidens
fördelning mellan de olika ämnena hänvisas till sammanställningen på s. 109. I

I fråga om högstadiet anföres, utöver vad som tidigare och i andra sammanhang
angivits, i huvudsak följande.

Beredningen avvisar det ibland framförda önskemålet om att högstadiet skall
kunna bestå av studievägar av olika längd.

De förstärkningsanordningar som föreslagits för grundskolans olika stadier är
avsedda att ge läraren större möjlighet att lära känna de enskilda eleverna, att
underlätta en mera personlig handledning och tillämpning av individualiserande
arbetsformer samt att ge eleverna arbetsuppgifter med vilka de kan fortsätta

101

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 54 år 1962

under de timmar klassen är samlad liksom vid arbete i hemmet. Någon omgruppering
av eleverna mellan olika klasser under dessa timmar är inte avsedd.

° I ett särskilt kapitel (kap. 20) behandlas frågan om teoretisk och praktisk
yrkesorientering, men beredningen förutskickar redan i detta sammanhang att
praktisk yrkesorientering skall ingå som en obligatorisk del av skolans verksamhet
för samtliga elever samt att den bör förläggas till årskurs 8.

Beredningen redovisar sammanfattningsvis de föreslagna tillvalsgrupperna i
årskurserna 7—8, vilka återges längre fram (se s. 112) och linjerna i årskurs 9
(s. 112).

Vid konstruerandet av grupperna har beredningen till väsentliga delar tillgodogjort
sig erfarenheter från försöksverksamheten med nioårig enhetsskola.
Frekvensen av ämnen för fritt tillval redovisas i de årliga försöksrapporterna och
har givit god ledning. Antalet grupper i årskurs 7 uppgår till 5, medan 9 grupper
föreslagits i årskurs 8. I sistnämnda årskurs är två av grupperna skilda från de
övriga på så sätt, att de innehåller var sitt s. k. karaktärsämne. Den brist pa
studiehåg som kan föreligga hos en del elever under åttonde året bör lättare
kunna bemästras, om skolan kan erbjuda dem ett par tillvalsgrupper med viss
målinriktning. Dessa två grupper har givits merkantil respektive teknisk inriktning.
Genom sin konstruktion och sitt kursinnehåll kan de i vissa avseenden förbereda
ett kommande linjeval i årskurs 9 utan att för den skull innebara ett
linjeval i årskurs 8. Den tekniska gruppen får 4 vtr »teknisk orientering» i arskurs
8 och ämnet bör kunna förstärkas genom ämnet slöjd och genom att eleven
kan få tillfälle till teknisk ritning i ämnet teckning. Den merkantila tillvalsgruppen
har likaså 4 vtr i ett karaktärsämne, nämligen handelskunsKap. Genom
att de elever som väljer denna grupp får avstå från slöjd kan eleverna trots
ämnesträngseln erhålla undervisning i det andra främmande språket. Aven lor
deras del kan självfallet undervisningen i teckning anpassas till deras val av
grupp.

Tillvalet av grupper i årskurserna 7 och 8 utmynnar i årskurs 9 i en genomförd
linjedelning. Beredningen, som föreslår att den nuvarande linje 9a avvecklas
och att den nuvarande linje 9y omvandlas på det sätt som narmare beskrives i
kapitlet om den förberedande yrkesutbildningen, föreslår vidare att undervisningen
i årskurs 9 bör inriktas mot fem sektorer: en teoretisk, en allmänutbildande,
en teknisk-mekanisk, en för kontor och handel och slutligen en för husliga och
vårdande yrken. Inom var och en av de fyra sistnämnda sektorerna erbjudes
möjlighet till en mer teoretiskt och en mer praktiskt inriktad utbildning.
Linjerna inom de fem sektorerna blir då följande

1. linje 9g gymnasieförberedande linje

2. linje 9h humanistisk linje

linje 9p allmänpraktisk linje

3. linje 9t teknisk linje

linje 9mek mekanisk linje

4. linje 9m merkantil linje

linje 9ha handelslinje

5. linje 9s social-ekonomisk linje

linje 9ht hushållsteknisk linje

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 51f år 1962

Beredningen har övervägt att lägga in även en estetisk linje i årskurs 9 men
funnit att en sådan inte bör ingå i årskursens reguljära uppsättning av utbildningsvägar.
Detta bör dock inte utgöra hinder för att den skall få upprättas i
sadana fall da särskilda skäl härtill föreligger.

Som tidigare framgått har åtskilliga av linjerna en ganska stor gemensam
kärna av ämnen. Beredningen är självfallet på det klara med att varje högstadieskola
knappast kan upprätta fristående klasser på samtliga linjer. Men genom
samläsning i gemensamma ämnen och upprättande av tillvalsgrupper på de
villkor beredningen på annat ställe föreslår, bör det bli möjligt att även i skolor
med måttligt antal elever i varje årskurs bjuda eleverna flertalet av de föreslagna
linjerna. För beredningen framstår det därjämte som särskilt viktigt,
att de linjer som upprättas i en kommun blir likvärdiga med motsvarande linjer
i andra kommuner. Elasticiteten i systemet måste således ligga i antalet linjer/
grupper som kan upprättas, inte i skillnader i värdet hos de linjer/grupper som
kunnat upprättas. Ytterligare synpunkter på det behövliga elevunderlagets storlek
redovisar beredningen i ett senare kapitel om interkommunal samverkan.

Inom försöksskolan finns det för närvarande möjlighet för de elever som valt
fel att få skolans hjälp med att välja om, att genom stödundervisning kunna gå
över till annan studieväg. Möjligheten torde också i viss mån ha utnyttjats för
hjälp till elever som på grund av sjukdom varit borta från skolan någon tid och
därför blivit efter i arbetet. Beredningen föreslår, att denna möjlighet till att i
viss omfattning lämna stödundervisning bibehålies.

Utsträckningen av skoltiden till nio år medför att grundskolan mer eller mindre
kommer in på områden, som tidigare varit förbehållna andra skolformer. Det kan
då uppstå vissa problem angående grundskolans högstadium och
anslutande skolformer.

Grundskolan är en skola för alla och den måste utformas med hänsyn härtill.
Det är då inte möjligt eller rimligt att låta dess utformning annat än i mindre
grad bestämmas av de mottagande skolformernas önskemål var för sig. Dessa
måste i stället anpassa sin undervisning efter den utformning som grundskolan
ges.

I anslutning till ett under försökstiden och även i de senaste årens debatt
framfört förslag uttalar beredningen som sin principiella uppfattning, att den
nioåriga grundskolan så långt detta är möjligt skall utgöra en obruten enhet.

I princip bör samtliga linjer i årskurs 9 behållas i grundskolan. De skäl som talar
för denna av beredningen deklarerade uppfattning är i stort sett desamma oberoende
av vilka linjer i årskurs 9 det rör sig om.

Enligt en fast tradition förekommer ett allmänt gymnasium nästan undantagslöst
organiserat tillsammans med en realskola. Beredningen redovisar (SB s.
323 f.) de skäl som talar för respektive emot att en liknande anordning även
framgent bibehålies men avstår från ett principiellt ställningstagande, i all synnerhet
som denna fråga berör inte enbart grundskolan utan även andra skol -

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

former, främst då gymnasiet. Först då pågående utredning om de gymnasiala
skolformernas framtida organisation och innehåll avslutats, torde det vara möjligt
att ta definitiv ställning till denna fråga. Beredningen vill dock framhålla,
att så länge samorganisation mellan grundskolans högstadium och efterföljande
skolform förekommer, denna inte bör vara exklusivt begränsad till gymnasiet.

Nära knutna till problem angående grundskolans högstadium och anslutande
skolformer är frågor rörande för högstadiet erforderligt elevunderlag
m. m. Dessa behandlas i huvudbetänkandets kapitel 37.

Beredningen lämnar där inledningsvis (SB s. 621 ff.) som allmän bakgrund en
kort redogörelse för grundläggande principer vid skolplaneringen så som de efter
hand utformats och numera tillämpas av i första hand länsskolnämnderna och
skolöverstyrelsen.

Med utgångspunkt i den av skolberedningen själv föreslagna högstadiekonstruktionen
diskuteras därpå den för planeringsarbetet viktiga frågan om erforderligt
elevunderlag för grundskolan. Beredningen konstaterar, att dess konstruktion
av högstadiet är så utformad, att den låter anpassa sig efter mycket
varierande förhållanden i fråga om högstadiernas omfattning. Denna elasticitet
i konstruktionen medför, att det hittills som riktpunkt för planeringen gällande
minimiantalet om 75 barn per årskull i stort sett synes tillräckligt även för den
högstadieorganisation beredningen vill se förverkligad. En annan sak är, framhåller
beredningen, att man givetvis inte har garantier för att kunna organisera
undervisning på högstadiets samtliga linjer i årskurs 9 förrän vid ett större elevunderlag
än 75 elever per årskurs.

Beredningen redovisar (SB s. 624 f.) även resultatet av vissa hypotetiska beräkningar
angående erforderligt minsta antal elever vid olika antal tillvalsgrupper
i årskurserna 7 och 8 samt linjer i årskurs 9. Därvid konstateras, att även
för elever i högstadieområden mindre än den normala minimistorleken kommer
det nya högstadiet att tillhandahålla rikare valmöjligheter i fråga om studievägar
än vad försöksverksamheten hittills kunnat erbjuda.

I anslutning till vad beredningen anför i fråga om erforderligt elevunderlag
för högstadierna berörs också frågan om s. k. partiella högstadier. Det erinras
om att förslagen om sådana partiella högstadier ibland har avsett avkortade,
ibland spjälkade högstadier.

På anförda grunder (SB s. 626 f.) finner beredningen ett avkortat högstadium
så mycket sämre än ett fullständigt, att det inte kan godtagas. I fråga om ett
från och med årskurs 7 spjälkat högstadium, som beredningen också anför starka
skäl emot, erinrar beredningen om att detta numera knappast längre behöver
diskuteras, sedan departementschefen och riksdagen år 1957 (prop. 1957:106
s. 65) tagit avstånd därifrån.

Beredningens förslag i fråga om partiella högstadier betyder dock självfallet
inte, att beredningen räknar med att högstadiets samtliga studievägar skall komma
till stånd i alla högstadieområden. Om i ett högstadieområde ett så litet
antal elever väljer viss linje i årskurs 9, att de enligt gällande minimital för upp -

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 51+ år 1962

rattande av särskild klass eller undervisningsgrupp ej kan inom området beredas
undervisning enligt sådan linje — det måste alltså röra sig om mindre än fem
elever — medan dylik undervisning däremot meddelas vid ett angränsande högstadieområde,
bör i princip hinder inte möta för ett interkommunalt samarbete
innebärande att dessa enstaka elever ett visst år överföres till det senare högstadiet,
om sa är praktiskt möjligt med hänsyn till restidsavstånd m. m.

Att däremot tillskapa en högstadieorganisation, enligt vilken vissa elever
systematiskt och regelmässigt — just på grund av sin särskilda studieinriktning
— sorteras ut ur det egna högstadiet för att sändas till ett annat, vore att
upprätta en form av avsiktligt ofullständiga högstadier, som beredningen menar
inte bör få förekomma.

För att bilda sig en uppfattning om den praktiska genomförbarh„e
tC a V h ° § s 1 a d * e f ö r s 1 a g e t har beredningen låtit undersöka detta
pa forhållandena inom sex försökskommuner, tre från stad och tre från landsbygd.
Analysen av beredningens högstadieplan utfördes på så sätt att vederbörande
rektor mot bakgrunden av elevernas redan träffade tillval gjort en
bedömning av hur samtliga elever på det läsåret 1960/61 befintliga högstadiet
sannolikt skulle ha valt tillvalsgrupp enligt beredningens förslag, om de haft
detta att tillgå i stället för försöksskolans högstadium. Totalt ingår i undersökningen
mer än 2 400 elever.

För att man lättare skall kunna bedöma de resultat som analysgruppen kommit
fram till har beredningen givit en samlad översikt (SB s. 325 f.) av de sex
analysområdenas skolorganisatoriska struktur i början av höstterminen 1960,
dvs. den tidpunkt som analysen avsåg.

För sitt arbete fick de sex rektorerna vissa förutsättningar angivna. Deras
arbete med därtill hörande kommentarer av analysresultaten grundar sig på
den timplan och de tillvalsgrupper som förelåg vid tiden för den företagna analysen.
Dessa skiljer sig något från dem som beredningen slutgiltigt föreslår.
Skillnaderna är dock obetydliga och de ändringar som företagits kan inte bedömas
ha så avsevärt ändrat de förutsättningar som förelåg vid tiden för den
företagna analysen, att de på något sätt rubbar de allmänna slutsatser som på
grundval av analysen kunnat dras i fråga om genomförbarheten och hållbarheten
av skolberedningens förslag till grundskolans innehåll och utformning.

Beträffande möjligheterna att tillgodose elevernas sannolika önskemål framhålls
från de tre i undersökningen ingående städerna att det endast är ett försvinnande
fåtal elever, vilkas tillval ej kunnat realiseras.

En preliminär schemaläggning för alla analysområdena visar, att schemaläggaren
inte i något fall ställts inför problem, som bedömts som oöverstigliga. Ingen
i gruppen har nödgats konstatera att schemat »inte går ut».

Vilka har då konsekvenserna blivit av den nya organisationen i fråga om läraroch
lokalbehovet? Analysgruppens resultat i dessa hänseenden kan samman -

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 5k år 1962

fattas sålunda: ingen (i varje fall ingen nämnvärd) ökning av lokalbehovet och
heller ingen ökning (i själva verket någon minskning) i det samlade lärarbehovet.

En mer detaljerad redovisning av undersökningsresultatet återfinnes i betänkandet
(SB s. 326 ff.) med angivande av såväl positiva som negativa iakttagelser.
Allmänt anser analysgruppen emellertid den föreslagna högstadieorganisationen
uppenbarligen vara i stort sett realistisk och tilltalande. En påtalad svårighet
med klassjöreståndarskapet som kan komma att uppstå, belyses av beredningen
tämligen ingående (SB s. 331 f.).

Det framgår av beredningens inställning till skolans elevvårdande uppgifter
(SB s. 145 och 202), att klassföreståndaren enligt dess uppfattning har en central
roll i grundskolans verksamhet. De svårigheter att sköta klassförestandarskapet
som alltid föreligger måste av naturliga skäl accentueras på ämneslärarstadiet.
Skolberedningen är också medveten om att den föreslagna högstadiekonstruktionen
och högstadiets därmed sammanhängande timplan kan medföra en viss
fara för splittring i arbetet och därmed också en risk för att klassföreståndarnas
arbete skall försvåras. Detta är en av anledningarna till att beredningen sa enträget
framhåller betydelsen av samordning vid undervisningen i olika ämnen
på högstadiet och låtit detta ta sig uttryck i läroplanen på olika sätt.

Beredningen har vidare i sitt förslag till saväl läroplan som betygsättningsbestämmelser
utgått från att alla ämnen skall vara likvärda, och man torde därför
nu böra allvarligt pröva att utse även övningslärare till klassföreståndare.
Vidare borde, menar beredningen, i åtskilliga fall en och samma lärare, med
erforderlig reglering av tjänstgöringsskyldigheten kunna vara klassföreståndare i
två klasser. Beredningen erinrar också om att bl. a. den föreslagna minskningen
i elevantalet i klasserna bör ge klassföreståndaren ökade möjligheter att komma
i kontakt med sina elever. Skolberedningen finner det också naturligt, att lärare
med klassföreståndarens uppgifter på högstadiet, vid rektors uppgörande av
tjänstefördelningen för året, skall kunna erhålla tillgodoräkning i undervisningsskyldigheten.
Likaså finner skolberedningen det rimligt, att klassföreståndare —
efter rektors medgivande — i angelägna ärenden äger rätt att samla sin klass
eller del av klassen vid lämplig tidpunkt under läsdagen, även på undervisningstid
som ligger utanför hans eget ämne.

Nära sammanhängande med timplanens utformning är, som flera gånger
nämnts, frågan om elevernas gruppering vid uppflyttning till högre
årskurs. Där föreslår beredningen följande.

Som allmän regel för uppflyttning av elever, i sin helhet tillämplig på låg- och
mellanstadiet, bör gälla, att elev vid uppflyttning i årskurs bör få behålla sina
lärare och klasskamrater. Principen återges i förslaget till skolstadga.

I fråga om grupperingen av eleverna på högstadiet har beredningen, sasom
redan nämnts, föreslagit följande.

För undervisningen i timplanens gemensamma ämnen, med undantag för de
kursuppdelade ämnena engelska och matematik, hålles eleverna i årskurserna

4# — ISihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 61)

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

7 och 8 samlade i sina ursprungliga klasser. För undervisningen i tillvalsämnen
liksom i de nyssnämnda kursuppdelade ämnena sammanföres eleverna till undervisningsgrupper
enligt sina tillval av ämnen och kurser. Avvikelse i särskilda
fall från regeln om att eleverna skall hallas samlade i sina ursprungliga klasser,
föranledd av sådana praktiska omständigheter som att elever kommer till högstadiet
från olika bygdeskolor med små klasser som måste slås ihop m. m. avses
få beslutas av rektor.

Om i enstaka fall under arbetet i årskurs 7 eventuellt skulle ha uppkommit
speciella svårigheter, skall sasom en särskild undantagsåtgärd skolstyrelsen
kunna efter förslag av rektor och kollegium vid uppflyttning av eleverna till
årskurs 8 besluta om avvikelse från regeln om klassernas sammanhållande.

Skolberednmgen vill ytterligare understryka dessa avvikelsers karaktär av
undantagsfall motiverade av speciella omständigheter.

Avvikelser från huvudregeln, föranledda av andra än ovan nämnda omständigheter,
t. ex. syftande till pedagogiska försök, som förutsätter annan elevgruppering
än den reguljära, bör få förekomma enligt beslut av länsskolnämnden efter
framställning av skolstyrelsen.

Beredningen har sammanfattat sin ståndpunkt i dessa frågor vad gäller årskurserna
7 och 8 i följande förslag till stadgebestämmelse:

Vid uppflyttning till årskurs 7 och till årskurs 8 skola eleverna behålla sina
klasskamrater.

Rektor må i särskilda fall besluta om avvikelse härifrån som föranledes av
högstadiets omfattning, ojämnheter vid val av tillvalsgrupper, tillgången på
lärare, lokaler och undervisningsmateriel eller liknande.

Vid uppflyttning till årskurs 8 må i särskilda undantagsfall skolstyrelsen efter
förslag av rektor och kollegium besluta att sammanföra eleverna i klasser enligt
deras val av tillvalsgrupp, om det påkallas av det samlade arbetsresultatet i
arskurs 7 eller av brist på lärare med erforderlig kompetens.

Avvikelse av annan anledning än i andra och tredje styckena sägs må beslutas
av länsskolnämnden efter framställning av skolstyrelsen och yttrande av rektor
och kollegium.

Vid undervisningen i årskurs 9, där timplanen upptar en fullständig linjedelnmg,
sammanföres eleverna på lämpligt sätt till klasser enligt sina val av linjer
i årskursen.

En nioårig skola för alla barn med den målsättning för grundskolan som skolberedmngen
funnit motiverad och lämplig måste rimligen bli ganska rikt sammansatt,
framhåller beredningen. För att belysa innebörden av sina förslag har
den givit en översiktlig sammanfattning med en schematisk översikt
över grundskolan jämte till denna anknytande utbildnings- och verksamhetsområden.
Därjämte ges en översikt över hur timfördelningen för några av grundskolans
ämnen utfaller i jämförelse med försöksskolan och realskolan samt en
sammanställning över de olika ämnena och deras förekomst på samtliga stadier
m. m.

.5

J i
l-i

IT)

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54 år 1962

107

	Teoretisk	Sektor för	Teknisk-mekanisk	Merkantil sektor	Värdande-huslig
	sektor	allmänutbildning	sektor			sektor
(12)	G gm-	> T» er C		Yrkes-		Yrkes-		Yrkes-		Yrkes-
Öl)	nasi-	:0 z C TJ	Humanis-	skola;	Teknisk	skola;	Merkantil	skola;	Soc- ek.	skolo;
(IO)1 2 * * 5 6->	um	-Q S i C.	tisk skola	Näringsliv	fackskola	Näringsliv	fackskola	Näringsliv	fackskolo	Näringsliv
41
	41 Än		9 h	9 o	91	9 mek	9m	9 ha	9s	; 9 ht
Åk 9	28+7 vtr	28+7 vtr) 13+22 vtr	28+7 vtr] l3+22vtr	28+7vtr]l3+22vtr In	28+7vtr;i3+2Zvtr

Åk 8
Åk 7
Åk 6
Åk 5
Åk 4
Åk 3
Åk 2
Åk I

2.4*4 vtr obl. Ämnen

22+4+4 vtr obl. ämnen l^v|r)l^

35 vtr obl. ämnen, varav engel$ka4vtr

I 12.1 3 141516 7 8 9

2 3 4 5

TÄÄat7

35 vtr obl. ämnen, var av engelska 5 vtr

34vtr obl. ämnen, varav engelska 2vtr

30 vtr obl. ämnen

24 vtr obl. ämnen

20 vtr obl. ämnen

sT

Tillvalsgrupper ''

Diagram 1. Schematisk översikt över grundskolan jämte anslutande utbildnings- och
verksamhetsområden

1 I åk 7 är 1 vtr obligatorisk undervisning i matematik, antingen allmän eller särskild kurs och
4 vtr obligatorisk undervisning i engelska, antingen allmän eller särskild kurs.

2 I åk 8 är 4 vtr obligatorisk undervisning i matematik, antingen allmän eller särskild kurs.

a I åk 9 anges för varje linje först antalet vtr för gemensamma ämnen, därefter veckotimtalet för

linjens tillvalsämnen.

* »Luckan» mellan årskurserna 9 och (10) markerar att övergången från viss linje i årskurs 9
naturligen kan ske även till annan fortsatt utbildning än den som i schemat utgör fortsättning på
linje i åk 9.

6 Parentes omkring de tre senaste årskurserna markerar att eleverna inte behöver gå direkt från
grundskola till fortsatt utbildning. För vissa sådana utbildningar torde det bli regel med ett
kortare eller längre uppehåll för förvärvande av erforderlig praktik.

“ Se förteckning s. 112.

Anmärkningar:

Utöver i schemat angiven utbildning tillkommer för årskurserna 1—9 specialklasser enligt därom
gällande bestämmelser.

1 årskurserna 1—6 läser eleverna utan omgruppering tillsammans enligt sammanhållen laroplan.
I årskurserna 7—8 omgrupperas eleverna i undervisningsgrupper enligt tillval av ämnen i tillvalsgrupper
och av kurs i kursuppdelat ämne. Vid undervisningen i övriga ämnen läser eleverna tillsammans
med kamraterna från föregående år.

I årskurs 9 uppdelning av eleverna på klasser enligt linjeval.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 5-4 år 1962

1. Jämförelse mellan Timplaner och huvudmoment och grundskolans läroplan.
I sammanställningen nedan anges för de upptagna ämnena deras procentuella
(%) andel av den totala undervisningstiden (a) i samtliga årskurser och (b)
på högstadiet.

Ämne	a: i årskurserna 1—9	b: på högstadiet
Enl. Toh (tot. 293 vtr)	Enl. SB (tot. 283 vtr)	Enl. Toh (tot. 113 vtr)	Enl. SB (tot. 105 vtr)
Svenska .........................	22,5	24,0	9,7	10,5
Matematik .............	13,7	14,1	11,5	11,4
Moderna språk	13,1	12,0	25,2	21,9
Engelska ...................	7,0	7,4	9,3	9,5
Tyska (språk 2) ................	5,1	4,6	13,3	12,4
Franska .................	1	—	2,7

2. Jämförelse mellan veckotimtalen i femårig realskola och årskurserna 5—9 i
grundskolan enligt beredningens förslag (inom parentes anges antalet veckotimmar
i grundskolans motsvarande klasser) visar följande:

	Sv	Eng	Ty	Fr	Ma
l6 .....	• 6 (8)	6 (5)	—	_	4	(5)
2“ .....	• 6 (8)	5 (4)	—	—	5	(5)
3‘ ......	4 (3)	4 (4)	5 (5)	—	3	(4)
45 ......	• 3 (3)	3 (3)	5 (4)	—	4 + 1 (4)
5 ...... 3 (5) 3 (3) Jämförelsen för dessa årskurser visar svenska får en ökning med 5 vtr;	5 (4) sålunda att	3 (0)	4 + 1 (4)

engelska far samma veckotimtal, om man för grundskolan medräknar de två
veckotimmarna i årskurs 4;
tyska minskas med 2 vtr;
franska utgår;

matematik får oförändrat veckotimtal, om för realskolan de två extratimmarna
inräknas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962 109

Timplan för årskurserna 1—6

i skolor av klasstyp a och A

Ämne	Årskurs
1	2	3	4	5	6
An- tal vtr	Där-av i grp	An- tal vtr	Där-av i grp	An- tal vtr	Där-av i grp	An- tal vtr	Där- av vtr först.	An- tal vtr	Där- av vtr först.	An- tal vtr	Där- av vtr först.
Svenska ........	9	5	ii	2	ii	1	10		8		8
Matematik .....	4	2	4	1	5	1	5		5		5
Engelska .......							”2		5	2	4	i
Orienterings-
ämnen:
Kristendoms-	2		2		2		2		2		2
kunskap ....
Hembygds-
kunskap ..••	3	1	4	1	5
Samhälls-
kunskap ....
Historia ......							86		"6		*6
Geografi ......
Naturkunskap .
Musik4 .........	1		1		2		2		2		1
Teckning .......							2		2		2
Slöjd5 ..........					2		2		2		4(3)
Gymnastik” .....	1		2		3		3		3		3
Summa vecko-
timmar1. *•7 ...	20	8	24	4	30	2	34	—	35	2	35	i

Anmärkningar

1 Antal vtr för årskursen anges i vänstra kolumnen här ovan. I högra kolumnen anges antal vtr
därav, då klass av a-typ med lägst 15 elever må delas i två grupper, respektive då förstärkningsanordning
må tillämpas i klass av A-typ med lägst 21 elever.

* Vid uppgörande av arbetsordningen och vid planering av undervisningen i syfte att åstadkomma
förutsättningar för samlad undervisning och periodläsning, blir det stundom erforderligt göra
modifikationer i timplanens ämnesuppdelning och i en likformig fördelning på läsårets veckor av den
anslagna tiden. Timplanens tillämpning i dessa sammanhang framgår dels av läroplanens allmänna
riktlinjer, dels av exempel på arbetsordningar och arbetsplaner m.m., fogade till läroplanen.

* Undervisningstiden fördelas på fyra lektionstillfällen varje vecka.

4 Dessutom frivillig instrumentalmusik och frivillig körsång enligt därom gällande bestämmelser.

5 Gruppindelning enligt därom gällande bestämmelser. I årskurs 6 kan, om skolstyrelsen så beslutar,
1 vte slöjd utbytas mot 1 vte hemkunskap.

4 Dessutom friluftsverksamhet enligt särskilda bestämmelser och anvisningar.

» Undervisning i trädgårdsskötsel bör anordnas, där omständigheterna så medgiver. Sammanlagt
högst 20 lektioner må varje läsår användas för detta ändamål och tid tagas från timplanens
ämnen efter skolchefens bedömande i samråd med vederbörande lärare.

* Fördelning av undervisningstiden på samhällskunskap, historia, geografi och naturkunskap skall
huvudsakligen ske enligt följande plan, uppgjord under den förutsättningen, att man varje läsår
disponerar 35 • 6 = 210 lektioner.

Sk Hi

Antal lektioner i årskurs 4: 30 40

, ... 5: 30 60

. ... 0: 30 60

Ge	Na	Repetition m. m.
70	60	10
60	50	10
60	50	10

110 Kungl. May.ts proposition nr 54 år 1962

Timplan för årskurserna 7—9

Ämne	Årskurs
7	8	9g, 9h, 9t, 9m, 9s	9mek, 9ha, 9ht, 9p
An- tal vtr	Där- av först.	An- tal vtr	Där- av först.	An- tal vtr	Där- av först	An- tal vtr	Där- av först
Obligatoriska ämnen:
Svenska ......................	3	1	3	1	5		3
Matematik....................	4		4		4
Engelska......................	4
Orienteringsämnen:
Kristendomskunskap .........	2		2		1
Samhällsorienterande ämnen:
Samhällskunskap ..........	1		2		2		2
Historia ..................	0		3		2
Geografi ..................	0		3		2		2
Naturorienterande ämnen:
Biologi ...................	3	1	0		2	0,5	2	0,5
Kemi.....................	0		2	1	2	0,5
Fysik ....................	2	0,5	2	0,5	2	0,5
Musik5 ........................	•2(1)		|		|		|
Teckning .....................	2		j7 4		j T 4		2
Slöjd4 .................	”1 (2)						1
Hemkunskap4 .................	3
Gymnastik5 ...................	3		3		2		2
Praktisk yrkesorientering5 ......
Tillvalsämnen4''9................	5		7		7		1022
Summa veckotimmar1''5	35	2,5	35	2,5	35	1,5	35	0,5

Anmärkningar

Antal vtr för årskursen anges i vänstra kolumnen här ovan. I högra kolumnen anges antal vtr
därav som avser förstärkningsanordningar, då klass med lägst 21 elever vid undervisning i svenska
och nybörjarundervisning i det andra främmande språket eller klass med lägst 17 elever vid laborationer
i biologi, kemi och fysik må indelas i två grupper.

Vid uppgörande av arbetsordningen och vid planering av undervisningen i syfte att åstadkomma
förutsättningar för en samordning av undervisningen och för periodläsning, blir det stundom erforderligt
göra modifikationer i timplanens ämnesuppdelning och i en likformig fördelning på läsårets
veckor av den anslagna tiden.

Dessutom frivillig instrumentalmusik och frivillig körsång enligt därom gällande bestämmelser.
4 Gruppindelning enligt därom gällande bestämmelser.

Dessutom friluftsverksamhet enligt särskilda bestämmelser och anvisningar. Under varje årskurs
på högstadiet må två friluftsdagar användas för studiebesök och exkursioner. I årskurs 8 skall två
friluftsdagar användas till obligatorisk undervisning i brandskydd och olycksfallsvård och i årskurs
9 två dagar eller fyra halvdagar (minst tio lektioner) till obligatorisk undervisning i barnavård.

Undervisningstiden för musik och slöjd i årskurs 7 fördelas på respektive ämnen efter elevernas
val i antingen 2 + 1 eller 1+2 vtr.

'' Undervisningstiden för musik, teckning och slöjd fördelas på respektive ämnen efter elevernas val
i alternativt 2 + 2 + 0, 2 + 0 + 2 eller 0 + 2 + 2 vtr i årskurs 8 och i linjerna g, h och s inom

in

Kungl. May.ts proposition nr 5 b år 1962

årskurs 9; i linjerna t och m inom årskurs 9 antingen 2 + 2 + 0 eller 0 + 2 + 2 vtr; i Övriga linjer
inom årskurs 9 alternativt 2 + 0+0, 0 + 2 + 0 eller 2 vtr engelska.

• Praktisk yrkesorientering omfattar för varje elev i årskurs 8 tre hela lasveckor fördelade på
2-3 praktikperioder på lika många arbetsplatser. Under varje period deltar halva klassen i orienteringen
på arbetsplatserna och är sålunda frånvarande från den schemabundna undervisningen i

skolan, där övriga elever samtidigt erhåller undervisning i halv klass. _

* Deltagandet i undervisning i tillvalsämnen är obligatoriskt för eleverna. Varje elev ager vaja
en av de i timplanen för årskurserna 7 och 8 fastställda tillvalsgruppema med de ämnen och de
veckotimtal, som där angives (s. 112), och en av de för årskurs 9 fastställda linjerna (s. 112).

10 Fördelning av undervisningstiden på yrkesämnen enligt särskild plan (nedan).

Yrkesämnen på vissa linjer i arskurs 9 (jfr s. 112)

Linje	Ämne	Antal vtr	Summa vtr
Mekanisk linje	Yrkesarbete: bänkarbete, maskinarbete,
	varmbearbetning, tillämpningsövningar	17
	Yrkesteori: verktygslära, verktygsmaskin-
	lära, maskinelement, materiallära, skärning,
	svetsning och lödning, yrkesräkning, ma-
	terialhantering, produktionsteknik,
	branschkännedom, yrkeshygien	5	22
Handelslinje	Svensk övningskurs	2
	Handelsräkning	4
	Handelslära	2
	Bokföring	3
	Allmän varukännedom	2
	Maskinskrivning	3
	Butiksarbete eller kontorsarbete	6	22
Ilushållsteknisk linje	Bostad och inredning	4 (1)
	Ekonomi och arbetsorganisation	2 (1)
	Kost och matlagning	7 (1)
	Textilier och sömnad	5 (1)
	Barnavård och familjekunskap	4 (2)	22
	Anmärkning: Antalet veckotimmar i
	yrkesteori anges inom parentes.
Allmänpraktisk linje	Yrkesarbete: förrådsarbete, expeditionsarbe-
	te, bänkarbete, maskinarbete, varmbear-
	betning, underhållsarbete, motorskötsel,
	bostadsvård, klädvård, matlagning	18
	Yrkesteori: verktygs- och maskinlära, ma-
	teriallära, ritningsläsning, yrkesräkning,
	yrkeshygien, yrkesorientering	4	22

112

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5A år 1962

T illvalsämnen
I. 1 tillvalsgrupper1 inom årskurs 7 (5 vtr):

7:1 Tyska/franska 5 vtr

7:2 Tyska/franska 3 vtr -f svenska/matematik 2 vtr2
7:3 Tyska/franska 3 vtr -j- maskinskrivning 2 vtr
7:4 Slöjd/maskinskrivning 3 vtr + svenska/matematik 2 vtr2
7:5 Slöjd 5 vtr

II. I tillvalsgrupper1 inom årskurs 8 (7 vtr):

8:1 Tyska/franska 4 vtr + engelska 3 vtr
8: 2 Tyska/franska 5 vtr3 -f- engelska 3 vtr

8:3 Tyska/franska 2 vtr -f- engelska 3 vtr -f- maskinskrivning 2 vtr
8: 4 Teknisk orientering 4 vtr + engelska 3 vtr
8: 5 Handelskunskap 4 vtr4 + engelska 3 vtr + tyska/franska 2 vtr
8:6 Hemkunskap med hemsjukvård/musik och teckning5 4 vtr 4- engelska
3 vtr

8: 7 Slöjd 2 vtr -f- maskinskrivning 2 vtr -f engelska 3 vtr
8: 8 Slöjd/hemkunskap med hemsjukvård/musik och teckning5 4 vtr -f
maskinskrivning 3 vtr

8:9 Verkstadsarbete/hemkunskap med hemsjukvård 7 vtr

III. 1 linjer1 inom årskurs 9 (7 respektive 22 vtr):

9g

9h

9t

9m

9s

9mek

9ha

9ht

9p

Tyska/franska 4 vtr -f engelska 3 vtr
Tyska/franska 4 vtr6 -f engelska 3 vtr
Teknisk orientering 4 vtr + engelska 3 vtr
Handelskunskap 4 vtr -f tyska/franska 2 vtr7 + engelska 3 vtr
Familje- och socialkunskap 4 vtr + engelska 3 vtr

Yrkesämnen 22 vtr enligt särskild
timplan s. 111

A nmärkningar

1 Ett antal exempel på studievägar genom högstadiet, s. 113.

'' Förstärknings- eller fördjupningskurs i ett ämne 2 vtr hela läsåret eller i två ämnen 2 vtr vardera
en termin.

'' Nybörjarkurs 5 vtr; gymnastik minskas 1 vte.

! E.le''’er i tillvals^PP 8:5 erhåller 2 vtr i ettdera av de obligatoriska övningsämnena musik eller
teckning; 2 vtr slöjd utgår.

I Om skolstyrelsen så beslutar, må 2 ytr musik + 2 vtr teckning utbytas mot i vtr dramatik.

-Mindre kurs, som ansluter till kurs i tillvalsgrupp 8: 2, 8: 3 och 8: 5.

T Tyska/franska 2 vtr ersätter fysik 2 vtr.

8 Även en estetisk linje avses kunna upprättas, då särskilda skäl därtill föreligger. Tillvalsämnen
mä dar utgöras av estetiskt specialämne 4 vtr och engelska 3 vtr.

8 I kommun med även finskspråkig befolkning må finska kunna ingå som tillvalsämne och ersätta
annat amne i tillvalsgrupperna 7: 3 med 2—3 vtr och 8: 3 med 2 vtr.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5-4 år 1962 113

Ett antal exempel på studievägar genom högstadiet

Exempel nr	Tillvalsgrupp i årskurs 7	Tillvalsgrupp i årskurs 8	Linje i årskurs 9
1	7:1	8:1	9g
2	7: 4—5	8:2
3	7:1	8:1	9h
4	7:2—3	8:3
5	7: 4—5	8:2	9t
6	7:1—3	8:3
7	7:4	8:4
8	7:5	8:7
9	7:1	8:1	9m
10	7:2—3	8:3
11	7: 2—3	8:5	9s
12	7:1—3	8:3
13	7:4	8:6
14	7:5	8:6
15	7:1—2	8:3	9mek
16	7:4	8:4
17	7:5	8:9
18	7:1—3	8:5	9ha
19	7:4	8:6
20	7:4	8:8	9ht
21	7:1—3	8:3
22	7:4	8:6
23	7:5	8:9	9p
24	7:1—3	8:3
25	7:4	8:7
26	7:5	8:8

Anmärkning. Exemplen anger endast ett antal studievägar, som är möjliga utan kompletterande
stödundervisning för att kompensera följderna av ett mindre lämpligt val av tillvalsgrupp i lägre
årskurs. Exempel nr 2 förutsätter för andra än mycket duktiga elever viss komplettering i andra
språket vid övergång till 9g.

Yttranden

Om den allmänna inställningen till frågorna om skolmognad, skolålder
och skolplikt kan i korthet sägas följande. Utsträckningen av den
allmänna skolplikten till nio år accepteras genomgående i yttrandena. I vissa
yttranden förordas dock en mera generös inställning i fråga om medgivande för
enskilda elever till ett tidigare avslutande av skolgången. Flertalet av dem, som
yttrar sig i hithörande frågor, understryker starkt vad beredningen anfört angående
förskoleväsendets utbyggnad och har därvid synpunkter även på frågorna
om skolmognad och skolgångens början; förord för en tidigare skolstart förekommer
i vissa yttranden. Spörsmålen rörande skolplikten — dess nedre och

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 b år 1962

övre åldersgränser, avvikelser från huvudreglerna härom m. m. — behandlas i
samband med proposition om skollag. Den närmare redovisningen av remissinstansernas
synpunkter på hithörande frågor torde därför i förevarande sammanhang
få inskränkas till huvudsakligen vissa spörsmål om förskoleverksamheten,
skolmognadsundersökningar och skolmognadsklasser.

Att direktiven för beredningens arbete icke tillåtit att förskolornas uppgifter
och eventuella inlemmande i det obligatoriska skolväsendet kunnat tagas upp till
behandling, beklagas av länsskolnämnden i Västmanlands län. Så länge denna
anknytning nedåt saknas, anför nämnden, kommer skolmognads- och inskolningsproblemen
att till vissa delar förbli olösta. En införlivning av förskolan i det
obligatoriska skolväsendet, varvid förskolorna sålunda skulle lyda under skolstyrelserna
och skolöverstyrelsen, förordas eller anses böra upptas till övervägande
enligt yttrandena från länsskolnämnderna i Malmöhus län och Göteborgs och
Bohus län samt länsstyrelsen i Västmanlands län, kollegierna vid lärarhögskolan
i Stockholm och folkskoleseminariet i Kalmar, Federationen Sveriges allmänna
jolkskollärarförening och Sveriges skoldirektör sjörening. Tillsättandet av en utredning
för snabb behandling av den viktiga förskolefrågan rekommenderas av
Landsorganisationen, SACO, TCO och Folkpartiets ung domsförbund. Enligt
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund bör utbildningskapaciteten dimensioneras
efter målsättningen att alla barn efter uppnådda fem år beredes plats i
förskola. Lidingö stad anför, att tiden nu synes mogen för att ett förskoleår nu
införes och om några år göres obligatoriskt; införes ett sådant förskoleår, torde
det underlätta övergången till ett lägre antal veckotimmar i grundskolan.

Sveriges förskollärares riksförbund stöder inte tanken på ett förskoleår enbart
för sexåringarna. Föreningen framhåller, att förskoleverksamheten aldrig syftat
till och inte heller nu syftar till ett omhändertagande av barnen enbart i denna
ålder, trots att platsbristen vid förskolorna nu ofta tvingat fram detta. Förskolefostran,
som den bedrives i vårt land, vill nå en utveckling av hela barnet, intellektuellt,
socialt, emotionellt. Detta syns förbundet svårt att nå, om barnen endast
får ett förskoleår. Sexårsåldern är ofta ur utvecklingssynpunkt en mindre
lämplig tidpunkt för en första gruppkontakt och det vore lyckligt om barnen
kunde få börja förskolan åtminstone i 5-årsåldern. Denna ålder är ur utvecklingssynpunkt
en lugn period, med goda möjligheter till gruppanpassning. Förbundet
anser det inte nödvändigt med en nyordning, då det gäller skolans nedre gräns,
utan vill i stället starkt understryka kravet på en utbyggd förskoleverksamhet.
Skolmognaden är i viss mån beroende av barnens tidigare erfarenheter och en
förskola för 4—7-åringar skulle förmodligen förändra också skolmognaden. Givetvis
spelar också skolans krav en stor roll för hur skolmoget ett barn anses vara.
Den psykologiska expertisen anser, att läsmognaden i allmänhet inte inträder
förrän i åldern 6 V2 år; denna mognad anses i stor utsträckning bero på fysiologiska
faktorer.

I enlighet med vad beredningen föreslagit ställer man sig i allmänhet i yttrandena
positiv till att skolmognadsproblemet underkastas fortsatt vetenskaplig

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962 115

forskning och att åtgärder vidtas för främjande av inrättandet av skolmognads klasser.

.

Skolmognadsundersökningar bör enligt Folkskollärarfederationen bil obligatoriska.
Federationen anför härom följande.

För att utröna nybörjarnas bästa möjliga placering har i allt större utsträckning
under snart 20 år gjorts skolmognadsundersökningar. 1946 ars skolkommission
förordade skolmognadsundersökning av alla barn. Erfarenheten av skolmognadsundersökning,
som för närvarande ej är obligatorisk men dock förekommer
i inte obetydlig utsträckning, har varit synnerligen god, varför förbunden
yrkar, att skolmognadsundersökning nu blir obligatorisk. Aven om förbunden
kan instämma i att begreppet skolmognad till sin innebörd kan vara oklart,
uppställer likväl den nya skolan i vårt nuvarande samhälle sa stora krav pa eu
nybörjare att obligatorisk skolmognadsundersökning måste anses motiverad.
Som redan tidigare påpekats bör emellertid skolmognadsproblemet underkastas
fortsatt vetenskaplig utredning och skolmognadsundersöknmgens metodik bil
föremål för vetenskapliga och praktiska försök.

Även kollegierna vid folkskoleseminarierna i Jönköping och Kalmar, TCO,
Svenska jörbundet för specialundervisning, Folkpartiets kvinnoförbund och
Sveriges skoldirektörsförening yrkar på obligatoriska skolmognadsundersökningar.
Skolöverstyrelsen finner å andra sidan, främst med hänsyn till att nu använda
metoder behöver förbättras, att dylika undersökningar alltjämt icke bör
bli obligatoriska för den enskilde.

Att skolmognadsproven och i samband därmed läkarundersökning skall företagas
på våren i samband med inskrivningen av eleverna i första årskursen föreslås
bl. a. av vissa organisationer, nämligen TCO, Folkskollärarfederationen,
Facklärarförbundet, Förbundet för specialundervisning och Folkpartiets kvinnoförbund.
Skälen för denna ståndpunkt är dels att de fysiskt skolomogna barnen
då redan på ett tidigt stadium kan observeras, dels att eventuella defekter, t. ex.
i syn, hörsel och tal, kan korrigeras under sommaren före skolans början i stället
för att som nu tillåtas inverka menligt på inlärningsresultatet under det första
skolåret. Skolöverläkaren i Stockholm, i vars synpunkter även skoldirektören
instämmer, anser å andra sidan, att beredningens förslag att bibehålla den nu
gällande ordningen med läkarundersökning av nybörjarna vid läsårets start bor
tillstyrkas. Vissa skäl som talar mot att skolmognadsproven förläggs till våren
framkommer vidare i ett uttalande från överläkaren för den mentalhygieniska
verksamheten inom Stockholms skolväsen. Det inträffar inte så sällan, framhåller
denne, att vissa barn, som visar sig omogna vid dessa prov mognar under
sommaren och att resultatet av provet därför blir missvisande. Detta sammanhänger
av allt att döma med att den förändring av kroppstypen från småbarnstyp
till skolbarnstyp, som alla barn genomgår, kan komma till stånd nnder
loppet av 3—4 månader och att härmed barnens rörelsebehov och lcklust dämpas
och förändras samtidigt som koncentrationsförmågan ökar.

Behovet av fler skolmognadsklasser understrykes av ett par länsslcolnämnder,
kollegiet vid folkskoleseminariet i Landskrona, Folkskollärarfederationen och

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Svenska läkaresällskapet. Socialstyrelsen intar i denna del en försiktig hållning
och anför.

Beredningen framhåller att gjorda undersökningar synes visa, att skolmognaden
kan ifrågasättas hos en femtedel av sjuåringarna. Om detta är riktigt och
systemet med undervisning i skolmognadsklass kunde genomföras i hela landet,
skulle det innebära, antingen att skoltiden för ett mycket stort antal elever
skulle utsträckas till tio ar eller också att de fick avsluta skolan innan föreskrivna
normalkurser avklarats. Det uppgives nämligen att en femtedel av eleverna
i skolmognadsklasserna överföres till hjälpklass eller annan specialklass och
att hälften av de elever, som överförts till normalklass från skolmognadsklass,
har försenats ett ar. I Stockholm uttages 8 % av eleverna till undervisning i
specialklass. Av specialklassernas elever undervisas ca 70 % i hjälpklasser (riksmedeltal).
Dessa siffror är enligt socialstyrelsens mening oroande höga och kan
tyda på bristande resurser att tillvarataga elevernas utvecklingsmöjligheter.

Skolmognadsklassernas organisation har inte fått en tillfredsställande lösning
ansei länsskolnämnden i Skaraborgs län och Svenska skolläkarföreningen. Sistnämnda
instans anför härom följande.

För att få en ur mentalhygienisk synpunkt bästa möjliga skolstart för alla,
som nu har rätt därtill, fordras enligt föreningens mening vissa modifikationer av
lagstadiets uppbyggnad, sa att det kan på ett bättre sätt än nu ge en för de
olika elevkategorierna lämpad undervisning och omvårdnad. Några konkreta
åtgärder i sådan riktning har beredningen ej föreslagit. Den pekar endast på
önskvärdheten av att skolomogna elever omhändertages i skolmognadsklasser.
Skolläkarföreningen anser emellertid att konstruktionen av dessa klasser måste
bil föremål för omprövning. Verkligt oroliga barn kan man t. ex. ej klara i dessa
klasser för närvarande och vidare kan det ej vara riktigt, att hälften av eleverna
där genom sådan placering får sin skolgång försenad med ett år.

En i viss mån liknande inställning redovisas av kollegiet vid lärarhögskolan i
Stockholm, som menar att en större differentiering på olika slags klasser under
de första skolåren är angelägen med hänsyn till att det är av vikt för barnens
och även föräldrarnas inställning till skolan att alla barn omhändertas av skolan
vid skolpliktens början. Sålunda bör övervägas, framhåller kollegiet, om inte
både skolmognadsklasser och förskola borde inrättas inom den obligatoriska
skolan.

Såsom i viss man redan framgatt finner den medicinska expertisen anordningen
med skolmognadsklasser otillräcklig. Ett starkare betonande av möjligheten
till uppskov med skolgångens början kommer till synes i yttrandet från
Sveriges barnpsykiatriska förening, som framhåller att den av beredningen antydda
möjligheten att bereda dessa barn en lämplig miljö i normalklassen genom
att individualisera undervisningsmetoderna trots sina brister har ett visst berättigande
i stora delar av vårt glest bebyggda land; men oftast utgör ett skoluppskov
även utan eu organiserad sysselsättning det skonsammaste sättet att
möta svårigheterna på i de fall där skolan saknar speciella resurser.

Aven skolöverstyrelsen berör i samband med skolmognaden beredningens uttalande
om att sent utvecklade barn även skulle kunna med tillämpning av indi -

117

Kungl. Maj:ts -proposition nr 5 4 år 1962

vidualiserade undervisningsmetoder tas om hand i normalklass. Överstyrelsen
erinrar om det försök med bl. a. stödundervisning i samband med den första
läsundervisningen, vilket bedrivits vid statens försöksskola i Linköping. Erfarenheterna
från denna verksamhet synes kunna utnyttjas för att tillgodose behovet
av individualisering av nybörjarundervisningen samt underlätta situationen för
barn med bristande skolmognad i enlighet med skolberedningens intentioner.

Huvudparten av remissinstansernas uttalanden samlar sig naturligt nog kring
de centrala frågorna om elevmaterialets och undervisningens differentiering (SB
kap. 17) samt om grundskolans innehåll och utformning (SB kap. 18). I vissa
fall görs, oftast som komplement till redovisade detalj synpunkter, mera generella
uttalanden om huruvida skolberedningens förslag i stort kan
läggas till grund för beslut om den nioåriga obligatoriska skolans utformning,
tillstyrkanden i princip av de föreliggande förslagen liksom uttalanden om huruvida
ett avgörande i frågan bör ske nu.

Inledningsvis torde här få redovisas vissa sådana mera allmänna uttalanden
från de båda överstyrelserna på skolans område. Skolöverstyrelsen erinrar om att
ett tjugoårigt utredningsarbete om den obligatoriska skolan, bedrivet av tre skolkommittéer,
nu avslutats och att sedan 1949/50 bedrivits en försöksverksamhet,
vars resultat redovisats i olika sammanhang. Efter dessa omfattande utredningar
är det enligt överstyrelsens mening angeläget, att 1962 års riksdag beslutar
om skolreformens allmänna genomförande. Ett sådant beslut behövs som utgångspunkt
för det förestående utvecklingsarbetet: skolan och lärarutbildningen
måste snabbt få fasta riktlinjer för sitt arbete. Ett sådant beslut erfordras också
som underlag för den pågående fackskole- och gymnasieplaneringen: saknas ett
sådant underlag, kommer under 1960-talet svårbemästrade problem att uppstå
inom stadierna ovanför grundskolan. Utvecklingen på samhällslivets alla områden
under efterkrigstiden har medfört behov av en genomgripande skolreform.
Även under och efter ett allmänt genomförande av skolreformen kommer den
nya skolan att befinna sig i ett övergångsskede, tills skolan hunnit anpassa sig
efter de nya verksamhetsformerna. Hur långvarig denna period blir, beror till
stor del på vilka resurser statsmakterna och de kommunala huvudmännen ställer
till förfogande för information om de nya förhållandena, för lärarnas fortbildning,
för produktion av de pedagogiska hjälpmedel, som den nya skolan
ovillkorligen behöver, och för liknande åtgärder. Skolöverstyrelsen tillstyrker i
det väsentliga bifall till skolberedningens förslag, dock med vissa viktiga ändringar
och kompletteringar. Vad sålunda föreslås innebär tillsammantaget för
vår skola en betydande kvalitetshöjning, kännetecknad främst av att stora ungdomsgrupper
får tillgång till bättre skolutbildning än tidigare, och av att hela
den skolpliktiga ungdomen får genom det fria tillvalet avsevärt ökade möjligheter
att följa studievägar, som svarar mot den enskildes intresse och förmåga
liksom mot samhällets krav.

Överstyrelsen för yrkesutbildning finner förslaget till grundskola vara av den

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

natur, att det med fördel kan och bör läggas till grund för ett förslag till skolreform.
Överstyrelsen ansluter sig i huvudsak till förslaget. Överstyrelsen framhåller,
att denna anslutning icke är helt oreserverad men att de erinringar som
överstyrelsen gör avser av beredningen föreslagna dellösningar, om än i några fall
viktiga sådana, de berör alltså icke några av de grundväsentliga dragen i den
föreslagna skolan. Överstyrelsen vill redan inledningsvis framhålla, att reformen
nödvändiggör nya, relativt långtgående överväganden i fråga om anslutningen
mellan grundskolan och de under överstyrelsen sorterande yrkesskolorna.

I fråga om yttrandena i övrigt rörande förslagen om huvuddragen i
grundskolans utformning kan till en början göras det formella
påpekandet, att — framför allt i dessa frågor men också i olika detaljfrågor —
exempelvis i fråga om länsskolnämnder, kommuner och universitetens fakulteter
till det beslutade uttalandet från vederbörande instans i inte obetydlig utsträckning
förekommer reservationer eller särskilda yttranden. Sådana anmälda avvikande
meningar föreligger såväl när det avgivna remissyttrandet innebär en anslutning
till beredningens förslag som när det innefattar ett avståndstagande
från förslaget. Till den allmänna bilden av remissbehandlingen i vad gäller huvudfrågorna
hör också att det ibland, vilket kanske särskilt får sägas gälla en
del kommunyttranden, inte går att utläsa något bestämt ställningstagande i den
ena eller den andra riktningen. Nyanserna i uttalandena är självfallet över huvud
taget synnerligen skiftande.

Ett par av huvuddragen i grundskolans utformning accepteras genomgående.
Det gäller förslagen om examensfriheten och om att ingen organisatorisk differentiering
skall förekomma på låg- och mellanstadierna. De delade meningar,
som kommer till synes i yttrandena, gäller högstadiets utformning och där främst
organisationen av årskurserna 7 och 8. Att linjedelning skall ske i årskurs 9
möter mera sällan invändningar.

Vissa synpunkter kommer igen inte bara i yttranden som får betecknas som
helt eller i huvudsak negativa utan även i viss utsträckning i yttranden där man
godtar skolberedningens uppläggning i allt väsentligt. Även om nyanserna i uttalandena
kraftigt varierar kan de här avsedda synpunkterna betecknas som
ganska allmänt förekommande. I första hand är här att nämna det starka och
i olika sammanhang återkommande betonandet av att ett genomförande av skolberedningens
förslag kräver betydande insatser i fråga om lärarfortbildning, en
ökad och förbättrad lärarutbildning, upprustning i olika avseenden i fråga om
pedagogiska hjälpmedel av skilda slag samt inte minst ett realiserande av den
av beredningen förordade sänkningen av elevantalet i klasserna. I några fall kan
utläsas en viss misstro i fråga om statsmakternas beredvillighet att verkligen
ställa de erforderliga resurserna till förfogande. I mera enstaka fall förekommer
också farhågor för eller påståenden om att skolberedningen underskattat storleken
av de erforderliga insatserna. I åtskilliga yttranden ges också uttryck för
tanken på en fortskridande skolreform liksom understrykanden av beredningens
uttalanden exempelvis om att skolans utformning inte bör betraktas som en

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1962

gång för alla fastslagen eller uttalas i skiftande ordalag förhoppningar om att
justeringar skall kunna vidtagas efter hand som erfarenheterna ger anledning.
Att klassföreståndarfrågan utgör ett problem, som behöver ytterligare övervägas
vid ett genomförande av den föreslagna utformningen av högstadiet omvittnas
vidare tämligen allmänt. Även i tillstyrkande yttranden uttalas inte sa
sällan önskemål eller förhoppningar om att man skall något kunna inskränka
antalet valkombinationer framför allt i årskurs 8 för att därigenom något begränsa
de schematekniska svårigheter som tämligen allmänt framhålles; för
elever och målsmän skulle härigenom också valsituationen bli mindre komplicerad,
menar man ibland.

En överblick av remissmaterialet ger vid handen att en klar och betydande
majoritet ansluter sig till skolberedningens förslag om huvuddragen i högstadiets
utformning, ofta med ett betonande av att ett ställningstagande inte får uppskjutas.
Utöver den positiva inställningen från de båda överstyrelserna på skolans
område, som redan antytts, kan konstateras att av länsskolnämndema endast
fyra avgivit yttranden som får betecknas som avstyrkande eller i huvudsak
negativa. I den grupp om åtta kollegier vid läroverk, som avgivit yttranden till
skolöverstyrelsen, reses däremot ett tämligen samfällt motstånd mot förslaget.
Endast ett av dessa yttranden — från högre allmänna läroverket i Linköping —
kan betecknas som huvudsakligen positivt, medan övriga om också med variationer
i fråga om kritikens styrka, argumentens art och de egna förslagen går i
avstyrkande riktning med i allmänhet förord för en linjedelning av hela
högstadiet och/eller ett uppskov med ställningstagandet till utformningen
och en fortsatt försöksperiod. Bland de tio hörda kollegierna vid folkskoleseminarier
är inställningen avgjort mera positiv. Men också mer eller
mindre klara avståndstaganden förekommer här: från Strängnäs förordas att
eleverna grupperas i klasser efter tillvalet, från Uppsala rekommenderas uppskov
och försök, från Landskrona talas om en mer markerad uppdelning av eleverna
fr. o. m. årskurs 7 och från Jönköping redovisas att delade meningar råder i
fråga om såväl principen om det fria valet som anordningen med sammanhållna
klasser i årskurserna 7 och 8. Från de olika akademiska instanserna redovisas i
avsevärd utsträckning farhågor för följderna på högre utbildningsnivåer av den
föreslagna utformningen av grundskolan. Flertalet av dessa yttranden torde få
betecknas som negativa men också positiva bedömningar återfinnes i inte så få
yttranden. En positiv hållning redovisas vidare från gymnasieutredningen, såsom
i det följande skall närmare redovisas.

ltelativt många länsstyrelser har uttalat sig i de här berörda huvudfrågorna,
varvid det stora flertalet tillstyrker förslaget. Ett starkt kritiskt yttrande kommer
från länsstyrelsen i Gotlands län, vilket utmynnar i att länsstyrelsen förklarar
sig inte vilja motsätta sig en prövning av beredningens högstadickonstruktion.
Mera markerade betänkligheter kommer också till synes i yttrandena från
Stockholms län, Malmöhus län och Västcrnorrlands län. Bland kommunerna
förekommer givetvis delade meningar. Antalet kommuner som av länsstyrelserna

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

hörts i de olika länen är högst varierande. Inom så gott som samtliga län finns
någon eller några av de hörda kommunerna, som i sina yttranden redovisar en
avstyrkande eller i huvudsak negativ hållning till skolberedningens förslag, men
även med beaktande av att inställningen dessutom i en del yttranden är obestämd
eller svårtolkad föreligger bland kommunyttrandena en avsevärd majoritet
i tillstyrkande riktning. Om också uttalanden, mer eller mindre bestämda,
för en fortsatt utprövning och därmed ett uppskov med det definitiva ställningstagandet
till högstadiets utformning förekommer, är eljest motståndet mot
tanken på ett uppskov påtagligt i kommunyttrandena, i några fall så starkt att
man tillstyrker förslaget trots en klart uttalad misstro mot exempelvis anordningen
med sammanhållna klasser i årskurserna 7 och 8, detta för att få slut
på provisorietiden. Från de båda kommunförbunden kommer klara tillstyrkanden
varvid särskilt med tillfredsställelse noteras att valfrihet för kommunerna
mellan olika differentieringssystem inte skulle föreligga, något som också i stor
utsträckning välkomnas från de enskilda kommunernas sida.

I den mån man från näringslivets organisationer och arbetsgivarorganisationerna
närmare uttalar sig i huvudfrågorna redovisas i allmänhet anslutning till den
av skolberedningen föreslagna utformningen. En klart positiv inställning kan
konstateras från speciella företrädare för landsbygdsintressena, såsom Svenska
lantarbetsgivareföreningen, Riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund.

Bland personalorganisationerna och särskilda lärarsammanslutningar föreligger
tillstyrkande yttranden från bl. a. Statstjänstemännens riksförbund, Lärarhögskolornas
och seminariernas lärarförbund, TCO, Folkskollärarfederationen samt
Sveriges skoldirektörsförening. I avstyrkande riktning går däremot yttrandena
från SACO och Läroverksläramas riksförbund liksom i viss mån — ehuru yttrandena
främst avser synpunkter på undervisningen i enskilda ämnen — från
Föreningen för matematisk-naturvetenskaplig undervisning, Föreningen lärare i
samhällskunskap, Historielärarnas förening och Modersmålslärarnas förening.

I fråga om de politiska organisationernas inställning kan i denna inledande
översikt framhållas, att meningarna går starkt isär: förord för linjedelning
fr. o. m. årskurs 7, tillstyrkande av skolberedningens förslag liksom önskemål
om sammanhållning av klasserna även i årskurs 9 förekommer. Den sist antydda
åsiktsriktningen finns företrädd även i yttranden från annat håll och kommer
att närmare redovisas i det följande. Även mellan yttranden från organisationer
av samma partitillhörighet framträder ibland betydande nyansskillnader.

I de avstyrkande eller huvudsakligen negativa yttrandena vänder man sig
såsom tidigare antytts främst mot förslaget om bibehållandet av klassgemenskapen
även i årskurserna 7 och 8. Förord ges i vissa fall för ett uppskov med
ställningstagandet och en viss fortsatt försöksverksamhet. Förslag förekommer
om att fr. o. m. årskurs 7 tillämpa en linjedelning, en gruppering i klasser efter
elevernas val av tillvalsgrupper eller en formering av klasserna efter elevernas
allmänna studieförutsättningar, en prestationshomogenisering. Kritiken mot den

121

Kungl. Maj:ts -proposition nr 5b år 1962

föreslagna utformningen av högstadiet avser i stora drag följande. Den föreslagna
utformningen är oprövad. Man förutser en sänkt kunskapsstandard med olyckliga
verkningar för gymnasiet och för universitets- och högskoleutbildningen.
Man ifrågasätter möjligheterna att tillgodose såväl de studieinriktade och teoretiskt
väl begåvade eleverna som de svagast utrustade eleverna. Man bestrider
eller ifrågasätter betydelsen av klassammanhållningen för elevernas sociala utveckling,
de väl begåvade elevernas stimulerande inverkan på sämre utrustade
kamrater samt den eftersträvade effekten att förbättra situationen för elever från
en mindre studieinriktad miljö och öka deras reella möjligheter och benägenhet
till mer krävande studier. De pedagogiska svårigheterna betonas starkt och den
pedagogiska erfarenheten, som anses tala emot det föreslagna systemet, ges en
större tyngd i förhållande till andra omständigheter. Det anses ibland inte heller
oskäligt, att skolorganisationen ges en olikartad utformning i tätorter och på
landsbygden, i större och mindre kommuner. Förslag om frihet för kommunen
eller skolledningen att välja mellan olika system förekommer klart utsagt endast
i ett mindre antal yttranden, där man i allmänhet tänker sig en viss fortsatt
utprövning.

Ett inslag i skolberedningens högstadiekonstruktion som ytterst sällan uttryckligen
sättes i fråga är principen om det fria valet. Det är tvärtom vanligt
att anslutning till denna princip ges, även när förslag framlägges om linjedelning,
tillvalsgruppering eller liknande fr. o. m. årskurs 7, såsom kommer att
framgå av vissa exempel i det följande. Redan tidigare har redovisats, att kollegiet
vid folkskoleseminariet i Jönköping anmäler delade meningar om det fria
valet. Ett negativt uttalande föreligger också från Färingsö kommun, i vars yttrande
man säger sig icke kunna dela uppfattningen att beslutanderätten beträffande
val av studieväg på högstadiet skall läggas hos eleven och föräldrarna.
Man framhåller i detta yttrande vidare, att skolan bör ges möjlighet att ingripa
i de fall, då elev ej kan tillgodogöra sig undervisningen inom den valda studievägen.
Länsskolnämnden i Göteborg anser, att i de fall då målsman uppenbarligen
ej har förmåga eller vilja att på ett realistiskt sätt bedöma frågan om vad
som ur elevens och samhällets synpunkt är bäst, bör ej målsmannaintresset få
fälla utslaget. Nämnden uppmärksammar särskilt de problem som kan uppstå
vid motsättningar mellan elevs och målsmans vilja och finner att särskilt i de
fall, då skolan bedömer elevernas önskningar vara bättre grundade än målsmannens,
elevens önskningar bör få vara avgörande. Föreningen för matematisknaturvetenskaplig
undervisning uttalar inte något avstyrkande av principen om
det fria valet men säger sig vilja påpeka en del olägenheter, som kan bli följden,
om valet av alternativkurser skall göras av målsman utan att skolan skall påverka
detta val. I fråga om inställningen till det fria valet kan här vidare pekas
på de synpunkter, som framföres av Högerns kvinnoförbund och som närmare
redovisas i det följande.

Utöver den nyss lämnade allmänna översikten över ställningstagandena torde
här böra lämnas en något närmare redovisning ur uttalandena om huvuddragen

122

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54- år 1962

i högstadiets uppbyggnad, huvudsakligen differentieringsfrågan, dels från skolöverstyrelsens
och några andra centrala instansers sida, dels från vissa andra organs
sida som exempel på den kritik och de varierande synpunkter och förslag
som kommer till synes.

Skolöverstyrelsen finner liksom beredningen, att principen om det fria successiva
tillvalet måste bilda grunden för elevernas passage genom en obligatorisk
skola. Överstyrelsen anser också att denna princip är av så fundamental
natur, att den bör fastslås i skollagen. Överstyrelsen accepterar beredningens
principiella lösning av differentieringsfrågan liksom att de enskilda kommunerna
måste följa differentieringssystemet och ej bör få välja andra alternativ.
Accepterandet av att en linjedelning göres i årskurs 9 sker dock inte reservationslöst
från överstyrelsens sida. Till stöd för sina ställningstaganden i dessa frågor
anför skolöverstyrelsen bl. a. följande.

En väsentlig slutsats, som måste dras av gjorda undersökningar, är enligt
skolöverstyrelsens mening den, att mycket starka krav måste ställas på elasticitet
i det differentieringssystem man stannar för. Den praktiska erfarenheten under
försökstiden av olika differentieringsmodeller understryker också detta behov.
Delvis som ett uttryck härför torde den under de sista åren ökade övergången
till det så kallade partiellt differentierade högstadiet kunna betraktas.

En konsekvens av överstyrelsens ställningstagande till målet för skolans verksamhet,
till principen om det fria tillvalet och till vissa undersökningsresultat
blir, att spelrummet för olika lösningar av differentieringsfrågan ej blir så stort.

Ett högstadium i hela sin längd organiserat på linjer efter en läroplan med ett
antal karaktärslinjer går knappast att förena med det fria successiva tillvalet,
med synen på behovet av en så långt möjligt gemensam allmänbildningsgrund
eller med kravet på elasticitet. Överstyrelsen finner väsentligt, att en skola, avsedd
för samtliga elever, utformas så, att den med så fullständig organisation
som möjligt kan upprättas över hela landet i högstadieområden av olika storlek.

På skäl som beredningen angivit och som skolöverstyrelsen finner vägande,
ansluter sig skolöverstyrelsen till uppfattningen, att ett högstadium helt utan
organisatorisk differentiering med en för alla elever gemensam läroplan av pedagogiska
skäl ej för närvarande kan genomföras.

Överstyrelsen anser därför, att högstadiet måste byggas upp på en läroplan
med tillvalsämnen. En läroplan med tillvalsämnen medger i och för sig flera olika
anordningar för organisatorisk differentiering av eleverna.

Om en omfördelning av eleverna, strikt genomförd efter en eller annan bestämd
grund, företas vid övergången till högstadiet, riskerar man att tvingas
bortse från några av de väsentliga krav, som de av skolöverstyrelsen angivna
förutsättningarna ställer på högstadieorganisationen. Resultatet blir lätt ett högstadium
som så liknar det linjedelade, att det — enligt vad som ovan anförts —
ej kan accepteras. Eleverna bör enligt skolöverstyrelsens mening undervisas tillsammans
utan omfördelningar i timplanens gemensamma ämnen och endast omgrupperas
i tillvalsämnen och i sådana ämnen, där det av pedagogiska skäl inte
kan bedömas såsom möjligt att i längden ge eleverna samma undervisning och
samma ämnesstoff, vilket främst gäller främmande språk och matematik. I ett
högstadium, där ämnesuppsättningen är bestämd av samhällets behov och följaktligen
riklig och mångsidig, tillgodoses kravet på en gemensam allmänbildningsgrund
och en flexibilitet, som ger utrymme för elevernas fria val och de
intraindividuella differenserna, bäst, om högstadiet är odifferentierat.

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jf år 1962

Även de synpunkter på en effektiv skola, som beredningen anför och som överstyrelsen
funnit betydelsefulla, har bidragit till överstyrelsens ställningstagande.

Utan att närmare ingå på skolberedningens sociala argument för en sen differentiering
vill överstyrelsen ansluta sig till uppfattningen, att man i skolan så
långt möjligt bör undvika att skapa den socialt negativa miljö, som kan uppstå
i klasser, bestående av elever, vilka blir kvar vid en uppdelning av eleverna efter
studiebegåvning. Ytterligare ett skäl av social natur talar för en sen differentiering.
Förmågan att uppfatta och förstå medmänniskor kräver en viss mognad,
och om dessa socialt värdefulla drag skall kunna tillägnas i skolan, synes det
väsentligt, att de får utbildas under förhållanden, som så mycket som möjligt
liknar dem, som föreligger ute i samhället.

Till grund för framställda krav på tillvalsdifferentiering synes ligga en önskan
att ernå vad som ur lärarsynpunkt bedöms som homogena klasser. Påfallande är
att det ej insetts, att sådana klasser icke kan uppnås i ett system, där man
accepterar det fria tillvalet. Att uppfattningen om den pedagogiska situationen
i odifferentierade klasser emellertid ej är så entydig, som debatten ibland utvisar,
framgår av resultatet av en lärarenkät som skolöverstyrelsen våren 1961 genomförde
om erfarenheterna av undervisningen i partiellt differentierade klasser. Av
betydelse i detta sammanhang är att vår hittillsvarande skoltradition förutsatt
undervisning i relativt homogena klasser på högstadiet. En omställning till ett
nytt betraktelsesätt blir så mycket svårare, som även lärarutbildningen utgått
från nämnda tradition — de lärare, som hittills tagits i anspråk för undervisningen
i heterogena klasser, har i stort sett saknat utbildning för ändamålet.
Detta påpekande ger sin aspekt på vikten av att skolreformen förknippas med
en omläggning av lärarutbildningen liksom med en lärarfortbildning, som tar
klart sikte på den förändrade situationen i klasserna.

Skolöverstyrelsen finner det naturligt, att samma grundsyn anläggs på differentieringen
i årskurs 9 som i årskurserna 7 och 8 och anser av principiella skäl,
att samma system borde tillämpas genom hela högstadiet. Skolöverstyrelsen
har allvarligt övervägt möjligheterna härför. Värdet av att eleverna får vara
kvar i sina klasser och åtminstone i viss utsträckning behålla samma kamrater
och samma lärare är uppenbart.

Genom linjedelningen sådan som den utformats i beredningens förslag har det
nionde skolåret fått en yrkesförberedande karaktär. Vidare har genom att några
linjer fått ett stort antal timmar anslagna för yrkesämnen en markerad skillnad
mellan »praktiska» och »teoretiska» linjer skapats, vilket ej torde vara lyckligt
och ej helt svarar mot elevernas intressen och utbildningsbehov. Denna uppdelning
utgör också ett avsteg från den allmänbildningssyn, som beredningen företräder
och överstyrelsen accepterar. Emellertid talar starka skäl av pedagogisk
art för att vissa elever behöver en studieväg med så många praktiska ämnen och
yrkesämnen, att tillvalsgruppens timtal blir mycket omfattande. På grund härav
finner överstyrelsen en linjedelning för närvarande vara den praktiska konsekvensen.

Överstyrelsen för yrkesutbildning framhåller, att för den största delen av ungdomarna
sker centreringen mot ett mera bestämt verksamhetsområde jämförelsevis
sent. Ur de synpunkter, som överstyrelsen företräder, förefinnes därför intet
intresse för cn sådan differentiering inom högstadiet, som i allt för unga år
tvingar den unge och hans föräldrar att göra ett yrkesval. Den avvägning, som
skolberedningens förslag fått i detta avseende, tillgodoser de synpunkter som

124

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5k år 1962

överstyrelsen företräder. Om differentieringsfrågans övriga aspekter saknar överstyrelsen
anledning uttala sig.

Tidigare har nämnts, att fyra länsskolnämnder ställt sig mer eller mindre
klart avvisande till förslaget om högstadiets utformning. Länsskolnämnden i
Göteborgs och Bohus län finner, att den tveksamhet, som råder beträffande möjligheterna
att genomföra den föreslagna högstadieorganisationen med gott resultat,
talar för att förslaget bör prövas i ett begränsat antal kommuner med goda
resurser, innan det göres obligatoriskt. Under denna försökstid bör enligt nämnden
högstadiet i övriga kommuner organiseras i enlighet med någon funktionsduglig
modell från försöksskolans högstadium, t. ex. den som användes i Göteborg.
Som stöd för sitt ställningstagande anför nämnden i huvudsak följande.

De skäl för differentiering som beredningen anför vad gäller nionde skolåret
torde i stor utsträckning gälla även beträffande sjunde och åttonde skolåren.
De sociala skäl som beredningen anför mot differentieringen är värda beaktande,
om differentieringen verkligen medför det av beredningen befarade resultatet.
Om detta vet man emellertid mycket litet. Beredningen torde huvudsakligen
bygga sina slutsatser härom på icke bevisade antaganden. Schemaläggningen för
ett högstadium av det slag som föreslagits måste stöta på mycket stora svårigheter
med ett stort antal hål timmar som följd. Speciellt i kommuner med ett
stort antal elever, som är beroende av skolskjutsar är detta en nackdel. Den vid
olika tillfällen framförda läraropinionen mot den föreslagna organisationen av
årskurserna 7 och 8 är värd beaktande.

Länsskolnämnden i Uppsala län synes inte avse att avstyrka skolberedningens
förslag men framhåller allmänt vissa brister.

Det är enligt nämndens mening synnerligen angeläget, att man så snart som
möjligt försöker komma fram till en fast och överskådlig organisation. Under sådana
förhållanden är det förståeligt, att man inom skolberedningen enats om en
kompromisslösning, trots att alla parter torde ha insett, att den icke i alla avseenden
är ägnad att leda fram till det mål alla eftersträvar. Det torde icke finnas
någon anledning att blunda för de brister förslaget har, även om man är ense
om att skolfrågan äntligen maste föras fram till en lösning. Länsskolnämnden
kan därför icke underlåta att anföra betänkligheter mot förslaget till högstadieorganisation
såsom det fixerats bl. a. med avseende på linjedifferentieringen.
Organisationen är i stort sett oprövad, och det måste anses i hög grad ovisst,
om den verkligen kommer att visa sig vara rätta vägen att nå målet. De motiveringar,
som åberopas för densamma, är i mycket diskutabla, och den kritik som
framförts mot förslaget synes pa åtskilliga punkter vara bättre underbyggd och
mera realistisk. Länsskolnämnden vill emellertid i det läge frågan nu befinner sig
icke belasta sitt yttrande med någon egen ingående argumentering i frågan.
Nämnden vid endast framhålla angelägenheten av att de ansvariga statsmakterna
vid frågans vidare behandling förfar med klar insikt om förslagets brister och
skapar möjligheter till smidig tillämpning av skolsystemet, så att man så långt
som möjligt kan reducera de olägenheter, som en definitiv fixering otvivelaktigt
skulle komma att medföra. Bland de detaljer, som hos nämnden väckt betänkligheter,
namnes särskilt dels den försvagning av övningsämnenas ställning, som
timplanerna för grundskolan innebär, dels de svårigheter, som den föreslagna
konstruktionen av högstadiet medför, när det gäller att realisera klassföreståndarens
viktiga funktioner som fostrare.

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 5k år 1962

LänsskoInämnden i Kalmar län förordar för sin del en differentiering av eleverna
i årskurserna 7 och 8 på olika klassavdelningar, så att klasser uppstår,
bildade med hänsyn till elevernas fria val av tillvalsgrupper. Nämnden anser
nämligen att de fördelar som eventuellt står att vinna på t. ex. det sociala planet
icke uppväger de nackdelar som av allt att döma måste vidlåda de sammanhållna
klasserna i form av sänkt kunskapsnivå. Länsskolnämnden i Södermanlands
län finner det inte nödvändigt att skolorganisationen blir densamma x
stora och små kommuner. Nämnden förordar en linjedelnmg på ett starkt begränsat
antal karaktärslinjer, där sådana möjligheter föreligger. Nämnden anför

i sammanhanget i huvudsak följande.

Varje elev skall ha möjlighet att själv välja studieväg. Nämnden anser emellertid,
att det föreslagna systemet med fasta ämnen och tillvalsamnen som staller
eleverna inför valet mellan hundratals studievägar, skulle bliva alltför komplicerat
och svåröverskådligt. Det kan medföra sådana schematekniska oc i an ra
svårigheter, att det inte kommer att fungera tillfredsställande. I detta sammanhang
vill nämnden erinra om de erfarenheter, som vunnits under decennierna
före 1955, då ett liknande system tillämpades på gymnasiet. ..

Länsskolnämnden anser därför, att en linjedelning på ett starkt begransat
antal karaktärslinjer är att föredraga inom kommuner, dar sadana mojligheter
föreligger. Skolan kommer då i organisatoriskt avseende att utmarkas av enkelhet,
reda och klarhet. Fråga är, om inte klasser med barn som har liknande intresseinriktning
vore den lämpligaste studiemiljön. Inom mindre kommuner, dar
elevantalet inte är tillräckligt stort för upprättande av samtliga eller vissa
karaktärslinjer, får man tänka sig en komplettering med fasta ämnen och tillvalsämnen,
där tillvalsgrupperna motsvarar karaktärslinjerna. Ett sadant system
torde säkert kunna fungera bättre i en liten högstadieskola med dess mera personliga
och familjära prägel än i en stor.

Nämnden delar inte den uppfattningen, att samtliga eller nastan samtliga elever
inom ett linjedelat högstadium skulle välja den »finaste» studievägen. Da
realskolan avskaffats och spärrarna till de teoretiska studievägarna pa högstadiet
därigenom helt borttagits kommer de teoretiskt betonade studievagarna säkerligen
att te sig mindre tilldragande i framtiden.

Om det förslag till differentiering, som länsskolnämnden här forordat, genomföres
nämligen, när den nya skolan börjat »finna sin melodi», lärarna anpassat
sig efter den nya målsättningen och om de erfarenheter, som då vunnits, pekar i
riktning att så är möjligt och lämpligt, kan man försiktigt utbygga organisationen
med flera karaktärslinjer och öka antalet sammanhållna klassavdelningar.
Detta vore en fortskridande skolreform.

Kollegiet vid Malmö latinskola finner det ytterst tvivelaktigt om det ur
social synpunkt är olämpligare att låta de tysk- och franskläsande eleverna i
årskurserna 7 och 8 bilda egna klasser än att låta dom avlägsna sig ur sin klass
under 5 veckotimmar för att studera de svåra och följaktligen »fina» ämnena
tyska och franska. De pedagogiska, organisatoriska och schematekniska skal,
som talar för ett linjedelat högstadium med fritt linjeval, sådant det praktiserats
i flertalet försökskommuner finner kollegiet så starka, att de bör vara avgörande
i frågan; i varje fall anses det obefogat att på detta stadium låsa fast
skolan i det tillvalssystem, som beredningen föreslagit. Kollegiet vid katedral -

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

skolan i Lund befarar, att den planerade skolan i två väsentliga avseenden ej
kommer att fylla de anspråk, som man har rätt att ställa på den: den kommer
sannolikt inte att kunna ställa tillräckligt höga krav på de intellektuellt bättre
rustade och den torde ej heller kunna bli en särskilt lycklig arbetsplats för de
intellektuellt svagare utrustade. Kollegiet kan vidare inte finna skolberedningens
argumentering för ett sammanhållet högstadium bärkraftigt. Ett sådant högstadium
framstar inte för kollegiet som ett led i utbildningens demokratisering.
Vad en dylik skolordning kan åstadkomma är enligt kollegiet på sin höjd en viss
likiiktning, men det är en föga demokratisk tanke att låta alla elever gå i samma
skolform oavsett deras skiftande förutsättningar. Lika övertygat som kollegiet
är om det riktiga i att varje elev oavsett kön, ekonomi, social miljö etc. får
lika goda möjligheter till utbildning som varje annan, lika övertygat är kollegiet
om att den sociala verkan av en odifferentierad skolmiljö är mindre lycklig, i
vissa fall säkerligen ogynnsam.

Kollegiet vid statens försöksskola i Linköping biträder förslagen om det fria
valet, om studievägarnas uppläggning med en kärna av gemensamma ämnen och
tillvalsgrupper, om bibehållandet av klassgemenskapen i årskurserna 7 och 8
samt om linjedelning i årskurs 9. Kollegiet framhåller att det dock hade varit
önskvärt med en mera omfattande och ingående praktisk utprövning av den
föreslagna organisationen med sammanhållna klasser i årskurserna 7 och 8 än
som ägt rum, innan en mera allmän övergång till en sådan organisation skall ske.
Att kollegiet trots denna invändning velat biträda skolberedningens förslag, får,
framhålles det i yttrandet, framför allt tillskrivas det faktum att kollegiets erfarenheter
av undervisning i sammanhållna klasser i samband med pågående pedagogiska
försök vid denna skola rörande differentieringens utformning under läsåren
1959/60 och 1960/61 i årskurs 7 och under läsåret 1960/61 i årskurs 8 icke
varit ogynnsamma.

Kollegiet vid lärarhögskolan i Stockholm beklagar, att beredningen ej kunnat
godtaga något av de två andra alternativ, som närmast stått till buds i fråga om
högstadiets utformning, nämligen den enligt kollegiets mening ur socialt fostrande
synpunkt lämpligaste modellen, dvs. en helt sammanhållen klass med inomklassdifferentiering,
eller den för närvarande ur undervisningssynpunkt fördelaktigaste
typen, dvs. uppdelning i undervisningsavdelningar efter ämnesval. Vid
sina uttalanden om högstadiets uppläggning anför kollegiet vidare bl. a. följande.

Kollegiet delar beredningens uppfattning, att elevens väg genom högstadiet
bör bestämmas efter elevens och målsmännens val. Det fria valet i försöksskolorna
har i stort sett visat sig fungera på ett synnerligen tillfredsställande sätt,
trots att missriktad föräldraambition stundom lett till ämnesval, som blivit något
av en katastrof för eleven genom att för svåra kurser valts. Dessa undantagsfall
bor ej rubba principerna om det fria valet men bör föranleda skolan att vidga
sin studievårdande verksamhet.

Beredningens förslag angående differentiering inom årskurserna 7 och 8 är
enligt kollegiets mening behäftat med svagheter bl. a. i följande avseenden. Förslaget
medför till synes oöverstigliga organisatoriska svårigheter, om krav på ur

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 b år 1962

undervisningssynpunkt tillfredsställande arbetsordning skall uppehållas. Det är
synnerligen tvivelaktigt, om huvudsyftet med beredningens förslag, nämligen
fostran till social samhörighet, kan nås när klassen i så hög grad (inemot hälften
av veckotimmarna) är uppspaltad på olika undervisningsavdelningar. Ett klassföreståndarskap
enligt beredningens intentioner kan endast undantagsvis åstadkommas.
• n i 11

Kollegiet delar ej beredningens åsikt rörande de s. k. negativt gallrade klasserna,
av beredningen kallade »avstjälpningsklasser». Denna uppfattning strider
helt mot de positiva erfarenheter av undervisningen i sådana klasser, som vunnits
vid ett stort antal försöksskolor landet runt liksom vid lärarhögskolans övningsskola.
Undervisningen har gett de enskilda eleverna goda resultat både
kunskapsmässigt och i fråga om social fostran.

Om beredningens högstadiemodell trots den kritik som kan riktas mot densamma
beslutas, vill kollegiet enträget framhålla, att vissa ändringar bör genomföras,
nämligen avseende en nedskärning av tillvalsgruppernas antal och rörande
klassföreståndarskapet.

Kollegiet beklagar, att bristerna i beredningens högstadieförslag inte kunnat
bli avslipade under en försöksperiod, och förutsätter att möjligheterna till revidering
av den högstadiemodell som beslutas ständigt beaktas. Fortlöpande försöksverksamhet
i olika avseenden bör givetvis förekomma. Kollegiet vill särskilt
framhålla vikten av att försök göres med helt sammanhållna klasser och att
undervisningsmetodiken där blir föremål för intensiv pedagogisk forskning.

Universitetskanslern framhåller i sitt utlåtande att flera av de av honom hörda
akademiska myndigheterna uttalat starka betänkligheter mot beredningens förslag
i differentieringsfrågan. Även enligt kanslerns mening måste förslaget ge anledning
till tveksamhet. Att märka är dock, framhåller kanslern, att från samhälleliga
synpunkter mycket talar för skolberedningens lösning av differentieringsfrågan
och det måste såvitt han kan finna anses vara en vinst att det mera
definitiva valet av utbildningslinje uppskjutes till en tidpunkt, då det är lättare
att avgöra i vilken riktning elevens anlag och intressen pekar. De befarade
olägenheterna torde också kunna reduceras genom en generell minskning av
elevantalet i klasserna, genom en med hänsyn till elevernas studieförutsättningar
individualiserad undervisning och genom att en upprustning i fråga om pedagogiska
hjälpmedel kommer till stånd. Kanslern vill understryka nödvändigheten
av att åtgärder i nu angivna avseenden vidtages i samband med skolreformens
genomförande. Kanslern anser sig tillika böra förutsätta, att gymnasieutredningen
beaktar de svårigheter, som kan uppkomma för den del av årskullen som
siktar mot akademiska studier och som genom den förlängda samundervisningen
med elever ur årskullen i övrigt kan ha blivit fördröjd i sin kunskapsmässiga utbildning.
Det torde böra ankomma på gymnasieutredningen att i sina förslag
söka avbalansera sådana eventuella förseningar. Vidare understryker kanslern
vikten av att beredningens uttalanden om att den föreslagna reformen skall vara
en fortlöpande skolreform beaktas. I fråga om målet, organisationen och arbetsmetoderna
bör man enligt kanslerns mening räkna med att grundskolan göres
så flexibel att reformarbetet icke låses vid eu gång för alla fixerade arbetsformer
utan att hänsyn tages till de erfarenheter, som kan framdeles gc anledning till

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

olika modifikationer. — I samband med frågorna om högstadiets utformning beklagar
kanslern, att förslag om de mottagande skolornas och särskilt gymnasiets
framtida utformning icke föreligger samtidigt med att ställning skall tagas
till grundskolan; frågorna borde ha prövats i ett sammanhang. Därest grundskolereformen
skulle komma att medföra en standardsänkning av gymnasiernas
slutkrav på kunskaper maste, framhåller kanslern, med nödvändighet i en hel
rad ämnen den propedeutiska undervisningen förstärkas för att göra det möjligt
för de blivande studenterna att bedriva universitetsstudier, vilket i sin tur skulle
kunna leda till en icke önskvärd förlängning av den akademiska studietiden.
Enligt kanslern bör man icke göra avkall på att studenternas allmänbildning,
färdigheter och kunskaper i läroämnen skall vara minst lika höga som för närvarande.

Som ett exempel på de mera kritiska uttalanden som förekommer från de olika
akademiska instanserna kan vidare tagas följande anförande ur det mycket utförliga
yttrande, som i dessa frågor avges av humanistiska fakulteten vid universitetet
i Uppsala.

Trots att skolberedningen byggt sina överväganden på i huvudsak riktiga och
sunda principer, da det gäller att skapa en grundskola i »ett föränderligt samhälle»,
kan fakulteten således inte alltid godtaga den tillämpning som skett av
dessa principer. Grundskolans mål får inte så ensidigt som skolberedningen
gjort gällande utformas enbart med hänsyn till grundskolan själv. Tanken på
hela det högre bildnings- och utbildningsväsendet måste få bli mer avgörande.
Därför vill fakulteten även ifrågasätta, huruvida differentieringsproblemet lösts
på det bästa tänkbara sättet. Det torde härvidlag vara nödvändigt att låta inte
minst de praktiskt begåvade och intresserade få större möjligheter — och dessutom
tidigare än skolberedningen föreslagit — att välja sin studiegång i enlighet
med sina egna personliga förutsättningar. Detta är ju i själva verket helt i överensstämmelse
med det fria tillvalets princip, som i sin tur vilar på »den enskilda
människans rätt att få utvecklas fullt och helt», varom skolberedningen med all
rätt slår vakt. Fakulteten anser vidare, att det bör ges större möjlighet att inom
grundskolan skapa prestationshomogena avdelningar på mellan- och högstadiet.
Något förbud mot en sådan anordning, som för övrigt inte på minsta sätt strider
mot skolberedningens principiella utgångspunkter eller därpå byggda överväganden,
bör inte utfärdas. Den förut nämnda uppdelningen inom en och samma
avdelning^ på två mindre grupper i vissa ämnen under ett bestämt antal
timmar och på skilda nivåer bör under alla förhållanden få ske »med hänsyn till
elevernas förmåga». Antalet elever per avdelning bör minskas men på ett så
radikalt sätt, att genomsnittsantalet verkligen kommer att bli avsevärt lägre än
nu. Endast om sådana förändringar sker i grundskolans utformning och organisation
vågar fakulteten räkna med att den förut nämnda standardsänkningen
skall kunna undvikas.

Fakulteten kan alltså formulera följande fyra grundkrav:

1. Differentieringsproblemet i grundskolan bör tas upp till förnyat övervägande
och lösas efter andra linjer än dem beredningen förordar.

2. De föreslagna intagningsbestämmelserna för gymnasiet måste modifieras,
för att gymnasiet skall kunna fylla sina uppgifter och inte ställas inför olösliga
organisatoriska problem.

129

Kungl. Maj:ts proposition nr Öb år 1962

3. För skolans och samhällets egen skull bör statsmakterna i nuvarande situation
satsa ännu mera på utbildningen av kvalificerade lärare.

4. Grundskolans utbyggnadstempo bör inte forceras mera än tillgången på
kvalificerade lärare medger.

Fakulteten vill slutligen framhålla att det kan bli nödvändigt att vid universiteten
öka den propedeutiska undervisningen i en rad ämnen för att göra det
möjligt för de blivande studenterna att bedriva universitetsstudier.

Liksom universitetskanslern beklagar överstyrelsen för de tekniska högskolorna
att möjlighet ej förelegat till en samtidig bedömning av gymnasiets framtida
utformning. Då så ej är förhållandet, framstar det för överstyrelsen sasom
vanskligt att göra något uttalande om problem som kommer att uppstå för universitet
och högskolor, därest den föreslagna grundskolan organiseras i enlighet
med det förevarande förslaget. I anslutning härtill framhalles, att från bada de
tekniska högskolornas sida betänkligheter uttalats med avseende å den föreslagna
organisationen av grundskolans högstadium. Överstyrelsen delar den uppfattning,
som därvid kommit till uttryck, enär överstyrelsen ej blivit övertygad
om att förslaget i önskvärd omfattning beaktar det teoretiskt mest begåvade
elevmaterialets intressen, ur vilken grupp gymnasiet företrädesvis kommer att
rekryteras.

Gymnasieutredningen betonar i sitt yttrande vikten av att grundskolans utformning,
oavsett vilken denna än blir, fixeras snarast möjligt, och att beslut om
den nya skolan fattas vid 1962 års riksdag. Det torde ur allmän synpunkt vara
betydelsefullt att den obligatoriska skolan efter mer än 10 års försöksverksamhet
får arbetsro. Ur gymnasieutredningens speciella synpunkt tillkommer att grundskolan
är den skola, som utredningen skall utgå ifrån i sitt arbete. Denna skola
måste nödvändigt ha en sådan fasthet, att man vet, vilken utgångspunkt det
nya gymnasiet kommer att få. Gymnasieutredningen har redan flera gånger
under sitt arbete nödgats konstatera svårigheten, för att inte säga omöjligheten,
att konstruera en enhetlig gymnasieorganisation med en utgångspunkt, som är
så flytande som de nuvarande gymnasieförberedande skolformerna är. Skall
utredningens fortsatta arbete kunna planeras ändamålsenligt och genomföras
inom rimlig tid, är det nödvändigt att klarhet snarast möjligt erhålles om grundskolans
framtida utformning. Gymnasieutredningen säger sig vidare från sina
utgångspunkter i det stora hela kunna acceptera den utformning skolberedningen
givit läroplanen för grundskolan. Med hänsyn till de många faktorer,
som måste få inflytande på utformningen, synes skolberedningen enligt gymnasicutredningcns
mening ha på ett tillfredsställande sätt beaktat kraven även
från de skolor som skall bygga på grundskolan. — De särskilda synpunkter
gymnasieutredningen framför beträffande de främmande språken m.m. redovisas
närmare i det följande. — När det gäller läroplanens tillämpning för den
enskilda individen anser sig utredningen ha anledning uppehålla sig endast vid
vissa sidor av den så kallade diffcrentiermgsfragan. länken att i arskurs 9 mera
utpräglat söka inrikta studievägarna på högstadiet mot bestämda kompetens 5

— Bihany till riksdagens ''protokoll 1962. 1 samt. Nr

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

mål kan gymnasieutredningen acceptera. Utan att ta ställning till huruvida
varje sådant mål är tillräckligt motiverat eller motsvarande studiegång lämpligt
utformad vill gymnasieutredningen sålunda tillstyrka skolberedningens förslag
om en uppdelning av årskurs 9 på linjer, som leder fram till respektive kompetenser.
Utredningen utgår emellertid från att linjeindelningen inte automatiskt
skall medföra genomgripande omgrupperingar av eleverna på sådant sätt att
omfattande lärar- och kamratbyten sker vid övergång från årskurs 8 till årskurs
9; genom samläsning torde denna synpunkt kunna beaktas.

I fråga om kommunernas yttranden torde det vara av särskilt intresse att med
några exempel belysa försökskommunernas inställning till skolberedningens förslag
mot bakgrunden av gjorda erfarenheter i den egna kommunen. I yttrandet
från Olands kommun förordas en ny försöksperiod framför ett ensidigt beslut
enligt beredningens förslag. Till stöd härför anföres följande.

I Olands försökskommun har eleverna å högstadiet fördelats uteslutande på
grundval av elevernas egna tillval. Denna tillvalsdifferentiering har visat sig
ändamålsenlig och varit grunden för goda studieresultat. Såväl målsmännen som
lärarkåren och kommunala myndigheter är fullt tillfredsställda med det differentieringssystem
som för närvarande tillämpas. Systemet erbjuder otvivelaktigt
den bästa grunden för gedigen kunskapsmeddelelse. De sociala och övriga aspekter
på den helhetsfostran som skolan skall meddela kan väl tillgodoses inom systemets
ram. En modern skola har en mängd andra instrument i sin hand för förverkligande
av dessa högst väsentliga målsättningar. Fritidsgrupper, skolföreningar,
elevråd, skoltävlingar, representation av skolan i olika sammanhang
m. m. är verksamma medel för en mera allsidig fostran. Om skolverksamheten
härutöver bedrives med folkhögskoleandan som förebild och under ständig bevakning
av det lika människovärdet hos de olika individerna, så torde en naturlig,
glad, demokratisk och effektiv skolmiljö komma att skapas. Detta torde
vara den bästa grunden för en modern progressiv och demokratisk skola. Beredningens
förslag i differentieringsfrågan är icke i tillräcklig omfattning grundat
på de erfarenheter som vunnits under försöksåren. Under alla förhållanden bör
beredningens förslag icke läggas till grund för ett definitivt beslut.

Även från Oxelösunds köping rekommenderas en fortsatt försöksverksamhet
i fråga om högstadiets utformning. Skolstyrelsen redovisar de ännu mycket begränsade
erfarenheterna av högstadieundervisningen där och anför därvid följande,
vari stadens fullmäktige instämmer.

Vid enhetsskolan i Oxelösund har högstadieperioden inte omfattat mer än 1 år
hittills. Ett högstadium enligt beredningens alternativ III har därvid tillämpats,
Erfarenheterna från den korta tiden är sådana, att ytterligare försökstid är synnerligen
önskvärd. Ett helt linjedelat högstadium (alt. I) torde ha många fördelar.
Motståndarna till detta alternativ har bl. a. pekat på nackdelarna av att
klasskamraterna genom linjedelning skingras och att de nybildade klasserna blir
disciplinärt svåra. I själva verket innebär alternativ III, högstadium med tillvalsämnen,
den största elevsplittringen. Klassgemenskapen finns kvar endast
under 1/3 av veckans lektioner, medan eleverna under 2/3 av lektionerna hänvisas
till andra grupper. En fullständig linjedelning (alt. I) skulle däremot innebära,
att eleverna visserligen finge bilda en ny klass vid inträdet på högstadiet,
men att klassen sedan under minst 2 år finge arbeta gemensamt i alla ämnen.

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jr år 1962

Undervisningen kunde då göras mera meningsfylld. Elevmaterialets homogena
sammansättning borde ge tillfälle till utveckling av harmoniska klasser. Med
hänvisning till de vid försöksverksamheten i Oxelösund samt från andra kommuner
redovisade betänkligheterna mot att redan nu lasa fast högstadiet vid en
form, som ej accepteras från alla håll, anser skolstyrelsen i Oxelösund, att försöksverksamheten
vad avser högstadiets utformning skall fortsätta ännu
några år.

I yttrandet från Skinnskattebergs kommun göres inte något alldeles klart uttalat
ställningstagande till skolberedningens förslag men anföres, att vissa av de
olika differentieringssystemen — av vilka kommunen prövat flera — måste
anses alltför litet prövade hittills och att viss försöksverksamhet beträffande differentieringen
borde få bedrivas även i fortsättningen. Om de gjorda erfarenheterna
i kommunen uttalas följande.

Fullt utbyggt högstadium (t. o. m. klass 9) har i Skinnskattebergs kommun
funnits fr. o. m. läsåret 1958/59. Under de första åren tillämpades s. k. tillvalsdifferentiering,
dvs. eleverna placerades i homogena klasser efter tillval (tyskläsande
elever i en klass, elever med praktiska tillval i en klass etc.). Under ett
par år har också systemet med »saxade klasser» tillämpats (genom parallelläggning
av två klasser har möjlighet beretts för en elev att läsa t. ex. alternativkurs
2 i matematik men alternativkurs 1 i engelska osv.). De sista två åren har
klasserna gått upp odelade från klass 6, alltså »odifferentierade».

Erfarenheten av de olika systemen kan inte på något sätt odelat redovisas,
då man kan påvisa fördelar och nackdelar med varje system. Med reservation för
att erfarenheterna omfattar ganska korta perioder och relativt litet elevantal
anser man sig dock i kommunen ha konstaterat:

att det i och för sig är en fördel för den enskilde eleven, att klassen går upp
odelad och eleven får ha samma kamrater även i klass 7 och 8, men genom
förstärkningstimmar, alternativkursuppdelningar och olika tillval splittras ändå
klassen under veckans flesta timmar. Detta medför också, att det för barnens
fostran så viktiga klassföreståndarskapet i klasserna 7 och 8 i många fall måste
fullgöras av lärare, som får ha sin klass odelad under endast 1 eller 2 veckotimmar; att

barn från hem utan studietradition oftare tycks ge upp teoretiskt mera
krävande ämnen, när de kan gå kvar i samma klass, alltså den odifferentierade,
även om de slutar med tyska eller alternativkurs-2-ämnen. (I innevarande läsårs
odifferentierade 8:or läser endast 29 elever tyska mot tidigare 40 ä 45 elever);

att disciplinärt och vad skolleda beträffar problemen verkar vara mindre i en
odifferentierad klass än i en s. k. »praktisk klass», men större än motsvarande
problem i en differentierad teoretisk klass. Över huvud taget har dock problem
av ovan nämnda art varit av ringa omfattning under hela försökstiden;

att man vid kommunens skola har fått goda erfarenheter av systemet med
»saxade klasser», alltså där eleven placeras i samma klass som kamrater med
likartade intressen och »begåvning» (visat genom tillval) men där ändå möjlighet
att välja olika alternativkurser och tillvalsämnen funnits;

att det odifferentierade systemet förutsätter, att det utarbetas läroböcker och
undervisningsmateriel av en ny typ, som möjliggör individualisering av undervisningen.
Troligen behövs också speciella ämnesrum, där facklitteratur och övrig
nödvändig materiel ständigt finns tillgänglig.

132 Kungl. Majrts proposition nr 51+ år 1962

I yttrandet från Järna kommun framhålles, att försöksskolan där under flera
år varit organiserad med sammanhållna klasser i årskurserna 7 och 8 men med
kursuppdelning efter tillval i flera ämnen än enligt beredningens förslag samt
att man där haft enbart goda erfarenheter av den tillämpade organisationen.
Önskemal framförs om vissa åtgärder för förstärkning av klassföreståndarens
ställning och om en uppdelning på alternativa kurser även i svenska. Slutligen
uttalas, att man från kommunens sida tror i princip på beredningens förslag
under förutsättning att skolan tillföres ökade resurser i lokaler, undervisningsmateriel
och en avsevärt förbättrad lärarfortbildning. Från Sköns köping uttalar
man sm anslutning till skolberedningens förslag — dock med en önskan att
antalet tillvalsgrupper i arskurs 8 nedbringas — och anför i differentieringsfrågan
vidare följande.

. den sedan 1950/51 inom kommunen bedrivna försöksverksamheten med

nioårig enhetsskola har olika differentieringsmodeller prövats i årskurserna 7_9,

alltifrån strikt begåvningshomogenisering med ledning av betyg och tests till
- som under de tre senaste läsaren — helt sammanhållna och från årskurs 6
intakta klasser. Förslaget till sammanhållna klasser kom från högstadiets lärare.
Lärarnas förslag om helt sammanhållna klasser även i årskurs 8 har ej kunnat
realiseras pa grund av bristande lokalutrymmen och schematekniska problem.
Målsmännen har varit intresserade av denna högstadieorganisation och i god tid
efterhört om den skulle komma att tillämpas även påföljande läsår. Ett bevis
för att lärarna funnit denna organisationsform (sammanhållna klasser) fördelaktig
finner skolstyrelsen uti att lärarna på nytt år efter år föreslagit dess tilllämpning.
Det är otvivelaktigt sa, att systemet kräver mera ur pedagogiskmetodisk
synpunkt. Detsamma gäller beträffande lokaltillgång (grupprum),
lokalernas utrustning och tillgången på väl differentierad undervisningsmateriel.
De mindre undervisningsavdelningarna har av lärarna betraktats som en förutsättning
för systemets tillämpning. Om elevcentrerad fostran och individualiserad
undervisning skall kunna ges, är det nödvändigt att den grupp, läraren för
tillfället har, är liten.

Pa grund av den erfarenhet som salunda vunnits av olika differentieringssystem
framhåller skolstyrelsen, att systemet med odifferentierade klasser visat
väsentliga fördelar. Ett par av dessa förtjänar att framhållas. Enligt systemet

med det fria tillvalet av såväl ämnen som kurser i vissa ämnen, kan_trots en

väl utförd studievägledning — felval göras. Därtill förefinnes ofta betydande
intraindividuella differenser hos en och samma elev och om man så beaktar att
under och omedelbart efter puberteten framträder ej sällan bestämda specialintressen,
framstar klart att ett stort behov förefinnes för övergång från ett ämne
till ett annat och/eller från cn kurs till en annan. De sammanhållna klasserna
ger större möjligheter än något annat system att tillmötesgå sådana önskemål
utan att förhållandena i övrigt förändras (klass- eller skolbyte med åtföljande
lärarbyten även i icke berörda ämnen). Vad skolberedningen''framför om vikten
av främjandet av alla elevers sociala utveckling vill skolstyrelsen, utifrån vunna
erfarenheter, helt instämma i. En klar förbättring — totalt sett _ av inställ ningen

till studier och skola samt elevernas anpassning och trivsel i övrigt har
kunnat förmärkas hos eleverna inom de odifferentierade klasserna.

Även fian Österåkers kommun ansluter man sig till skolberedningens förslag
om högstadiets utformning men framhåller med stor skärpa, att åtgärder för

133

Kungl. Majds proposition nr 5.4 år 1962

att förbättra klassföreståndarens ställning måste vidtagas. Man tar vidare avstånd
från tanken på en valfrihet mellan olika differentieringssystem. I dessa
frågor anföres i kommunens yttrande bl. a. följande.

Den organisation av högstadiet med ett successivt tillval av ämnen och kurser
och i övrigt sammanhållna klasser i årskurs 7 och 8 samt linjedelning först i
årskurs 9 finner skolstyrelsen vara en naturlig konsekvens av de mål, som preciserats
för en obligatorisk skola i ett föränderligt samhälle. Differentiermgstragan
är en fråga om val mellan delvis konkurrerande kulturella, sociala och etiska
målsättningar, och skall rimlig hänsyn kunna tagas till både samhällets krav och
samtliga elevgruppers behov i olika avseenden måste därför kompromisser goras.
Utgår man från målsättningen att skolans uppgift består i att främja elevernas
intellektuella och sociala utveckling, begränsa irrationella värderingar av olika
yrken, förbättra allmänbildningen och samtidigt ge effektiva färdigheter i att
tala och skriva modersmålet och behärska främmande språk samt räkna, är de
naturligt att söka hålla samman eleverna i de ämnen, där det med hänsyn till
målet för undervisningen är väsentligast att ge alla samma kunskaper, medan
man i ämnen, där målet är olika, låter dem välja olika studievägar. En organisation,
baserad på strävan att erbjuda en undervisning, som kan badc subjektivt
upplevas och de facto är så långt möjligt likvärdig för alla elevgrupper, har under
flera år prövats inom Österåkers kommun. Den så småningom framvaxta
formen har, trots komplikationer, som oundgängligen sammanhänger med försöket
att träffa det i skilda lägen riktiga valet mellan så många faktorer som
möjligt, tillvunnit sig skolstyrelsens och flertalet lärares och föräldrars förtroende
i minst lika hög grad som annorlunda organisationsformer på andra håll.

Ett viktigt mål för skolan är att ge elever från skilda miljöer och bebyggelseformer
möjlighet till en utbildning, som svarar mot deras behov och fallenhet.
Samtidigt är det angeläget att skolan inte utformas så, att praktiska yrken i alltför
hög grad utarmas på teoretiska begåvningar. Det föreligger en viss spänning
mellan dessa båda synpunkter. Skolsystemet kan sannolikt utformas så, att de
teoretiska studievägarna genom strängt verkande urvalsprinciper erhåller en
sådan prestige, att det i kombination med intensiv studievägledning driver flertalet,
som kan förutsättas ha någon möjlighet, att försöka sig pa den teoretiska
studievägen, medan de, som inte kan gå där, betraktas och betraktar sig som
mer eller mindre odugliga. En organisation, som den av beredningen föreslagna,
som på ett diskret sätt låter olika elever efter intresse och fallenhet välja ämnen
och kurser och göra ett linjeval först då yrkesinriktningen i 15-årsåldern någorlunda
mognat, synes bäst tillgodose båda de nämnda, numera allmänt accepterade
önskemålen. Varken rädsla för misslyckande eller överdrivna prestigekanslor
behöver i någon större utsträckning hindra föräldrar och elever att välja den
med hänsyn till elevens förutsättningar naturligaste studievägen. Det förhållandet
att de intresserade, positiva eleverna finns kvar i klasserna kan på lang
sikt komma att påverka attityderna till kunskaper och kultur i en riktning, som
innebär ett höjande av kulturnivån i vårt samhälle.

Starka skäl talar för att alla skolor i hela landet tillämpar samma organisation,
hurudan denna än blir. Landsbygden har i allmänhet större svårigheter än
städer och tätorter att dra till sig lärare. Skulle mindre orter därtill erhålla en
högstadieorganisation, som av flertalet lärare betraktades som mer arbetskrävande
än en linjedelad skola, skulle detta ytterligare öka rckrytcringssvångheterna.
Vidare baseras skolboksutgivningen främst på majoriteten av skolor.
Skulle dessa bli linjedelade, kommer det att bil svårt att erhålla lämpliga liiro -

134

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 51+ år 1962

böcker och lämplig individualiserande material för sammanhållna klasser i landsbygdsstöd
Detta skulle ytterligare öka lärarnas arbetsbörda och öka rekryteringssvårigheterna.
Det skulle i sin tur leda till att mer arbetskrävande skolformer
på landsbygden fick nöja sig med lärare av sämre kvalitet med uppenbara
olägenheter som följd.

Skolstyrelsen godtar sålunda de av beredningen föreslagna allmänna principerna
för partiell differentiering i årskurserna 7 och 8, men önskar en synnerligen
betydelsefull modifikation i själva timplanen för att möjliggöra en förstärkning
a\ klassföreståndarens ställning. Skolstyrelsen vill med skärpa säga ifrån, att om
skolberedningens högstadieorganisation skulle komma att framstå såsom en
organisation, som skapar hemlöshetskänslor och ordningsproblem bland eleverna,
så beror det inte på den partiella differentieringen i och för sig utan på att möjligheterna
till rätt utövande av klassföreståndarskapet har försvagats i en utsträckning,
som generellt aldrig prövats i svenskt skolväsende. Erfarenheter från
försöksverksamheten i Österåker har visat, att det är först sedan man på olika
sätt lärt sig att från höstterminens början ta hand om eleverna i 7:an som de
ordnings- och trivselmässiga förhållandena blivit tillfredsställande. Till de åtgärder,
som underlättar denna övergång, hör så enkla anordningar som att
klassföreståndaren har eleverna under hälften av första dagen under höstterminen,
samt att ett föräldramöte anordnas så tidigt som möjligt i september,
men framför allt att man inte ger klassföreståndaren mindre än 4 ä 5 timmar i
klassen. Skolstyrelsen vill betona vikten av att det skapas verkliga garantier för
att klassföreståndarskapet kan utövas på ett riktigt sätt. Allmänt hållna rekommendationer
att använda raster m. m. för kontakter med klassen är av jämförelsevis
ringa värde i detta sammanhang.

A \ e ii från sadana städer som Stockholm, Göteborg och Linköping ger man sin
anslutning till skolberedningens förslag om högstadiets uppbyggnad. Linköpings
stad, där man har erfarenheter av olika differentieringssystem, främst systemet
med s. k. saxade klasser, framför som sitt eget följande uttalande av stadens
skolstyrelse.

De allmänna förutsättningar för betraktandet av frågan om elevmaterialets
och undervisningens differentiering, som beredningen anför, anser sig skolstvrelsen
kunna acceptera.

Ett fritt val av tillvalsämnen och studiekurser har skolstyrelsen försökt tilllämpa
under de gångna försöksåren. Även om målsmännen i rätt stor utsträckning
följt den rådgivning, som skolan lämnat, har ett starkt »överval» till teoretisk
undervisning alltmer framträtt. I årskurs 7 har sålunda ca 65% av eleverna
valt alternativkurs 2 och i årskurs 8 ca 55—62 %. Till teoretiska studier i klass
9g och motsvarande klasser i stadens högre skolor har inemot 40—45 % av årskullarna
anmält sig. Med det differentieringssystem, som hittills tillämpats, har
salunda de teoretiska studievägarna utövat en mycket stor dragningskraft,
vilket medfört, att även de till det yttre homogena 2-kursklasserna fått en vad
elevernas intellektuella förutsättningar beträffar heterogen sammansättning.
Skolstyrelsen har för elever med skiftande studieförutsättningar (stora intraindividuella
differenser) sökt bereda undervisning i särskilda klassavdelningar med
s. k. saxat val av alternativkurser (alt. kurs 2 i språk, alt. kurs 1 i matematik
och naturvetenskapliga ämnen eller vice versa). Även om erfarenheterna av undervisningen
i dessa klasser varit goda, har dock även flera avigsidor framträtt;
eleverna har i stor utsträckning fått byta skolmiljö, klasserna har oftast fått en

135

Kungl. Maj tis proposition nr Öb år 1962

ensidig elevsammansättning i det hänseendet att i språkklasserna flickorna dominerat
i elevantal, medan i de naturvetenskapligt inriktade klasserna pojkarna
varit i stor majoritet. I de sistnämnda klasserna har som regel stora disciplinproblem
uppträtt. En ändring av elevernas studieinriktning har ottast endast

kunnnt ske vid böriciii rv nytt läscir osv. #

Med hänsyn till ovan anförda förhållanden och till de relativt gynnsamma
erfarenheter, som vunnits vid försöken i Kungsbergsskolan med sammanha Ina
klasser i stort sett i enlighet med skolberednmgens förslag, vill skolstyrelsen
tillstyrka skolberedningens synpunkter beträffande elevmaterialets och undervisningens
differentiering Skolstyrelsen får dock kraftigt framhalla att detta ställningstagande
förutsätter, dels att beredningens förslag beträffande skolor^
utrustning med undervisningsmateriel och sänkningen av ekvantalet i Wasserna
beaktas, dels att den pågående gymnasieutredningen

studiemålen för gymnasiet och utformandet av gymnasiets tim- <sch .kursPla^
kommer att taga konsekvenserna av de forandnngar, som följer
av statsmakterna om målsättning och arbetsformer i grundskolan.

Från SACO.s sida accepteras beredningens förslag om elevernas fria tillval.

I övrigt förordar SACO, med avvikelse från skolberedningens förslag, att de
högstadier som framdeles kommer att inrättas organiseras som tillvalsgrupperade
högstadier utom i vissa fall då högstadierna ingår i en försöksverksamhet.
Nödvändigheten av en fortskridande skolreform medför enligt organisationens
mening att högstadieorganisationen icke bör låsas fast i en viss organisation En
försöksverksamhet av icke alltför obetydlig omfattning anses sålunda bora fortfarande
finnas. I denna försöksverksamhet, som skulle vara vetenskapligt upplagd
och kontrollerad, bör enligt SACO:s förslag prövas dels skolberedningens
förslag, dels vissa modifikationer såsom ett i princip sammankallet högstadium
men med alternativkurser i flera ämnen än engelska och matematik eller ett
högstadium med tillvalsgruppering men med sammanförande av eleverna vic
undervisningen i vissa ämnen, där olägenheterna av heterogena klasser kunde
bedömas vara jämförelsevis små, t. ex. övningsämnen. Systematiska jämförelser
mellan huvudformen tillvalsgrupperade högstadier och de försöksvis provade anordningarna
avses enligt SACO:s förslag komma till stånd. - Till stöd for sitt
ställningstagande till skolberedningens förslag anför SACO bl. a. följande.

Skolberedningens högstadiekonstruktion kan icke förvantas tillgodose vissa
grundläggande krav som måste ställas på det obligatoriska skolväsendet.

Genom att under två av högstadiets tre år sammanhalla eleverna i klassen
försvårar beredningens högstadieorganisation undervisningens anpassning till
elevernas särprägel och särbehov, en anpassning som maste vara väsentlig tor
en progressiv skola. Särskilt för elever från ej studiemedvetna hem synes allvarliga
konsekvenser av beredningens förslag hota i det att övergång från svarare
till lättare kurs kommer att ske i allt för stor utsträckning. De nuvarande sociala
ojämnheterna i den nuvarande rekryteringen till den högre undervisningen kan
sålunda komma att konserveras eller förvärras. Det sammanhal na högstadiet
kan vidare förväntas ge sämre kunskaper och samre intellektuell ti aning. De
krav på social fostran, som med rätta kan ställas på eu
skola, kan tillgodoses utan att ett sammanhållet högstadium obligatoriskt info -

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

res i kommunerna Samtliga el ev kategorier kommer att bli lidande på ett ,ammanhallet
högstadium.

SACO betonar dessutom, att ett sammanhållet högstadium kan förväntas få
icke onskvarda konsekvenser för kunskapsnivån hos sökande till högre studier.
Särskilt framhalles, att de krav universitet och högskolor måste ställa på studenternas
forkunskaper svårligen torde kunna tillgodoses av ett gymnasium baserat
pa grundskolans arskurs 9g i ett sammanhållet högstadium. SACO har vidare
velat ge uttryck åt sm övertygelse att de kvalitativa synpunkterna på utbildningsväsendet
måste ges en större betydelse i den skolpolitiska debatten än vad
som hittills vård fallet. Utbildningens kvalitet måste nu mer än någonsin sättas
i centrum for reform strävandena, som icke väsentligen kan inriktas på att slussa
ett visst kvantum ungdomar genom en skolutbildning av en viss längd.

Konsekvenserna av beredningens högstadieorganisation var vid dess framläggande
okanda och ar annu otillräckligt utredda. Ett accepterande av beredningens
förslag kommer i praktiken att innebära ett gigantiskt pedagogiskt och
organisatoriskt experiment i vilket många årgångar elever obligatoriskt kommer
att inga. Införandet i ett slag och över hela landet av en otillräckligt prövad
skolorganisation ar särskilt allvarligt för övergångstidens ungdom. Denna ungdom
kommer att utbildas innan den nya organisationen vuxit fram, avslipats och
modifierats med hänsyn till praktiska erfarenheter. Särskilt betänkligt är att
det nya högstadiet skulle starta med otillräcklig lokaltillgång, otillräcklig fortbildmngsverksamhet
i vad avser lärarna, utan läroböcker avpassade till den nya
undervisningen och utan de nya pedagogiska metoder och metodiska anvisningar
till laroplanerna, som ter sig oundgängligen nödvändiga.

Oberoende av vilken högstadieorganisation man väljer är det nödvändigt att
sadana ekonomiska resurser ställes till förfogande att skolans myndigheter
snabbt kan losa de har aktualiserade problemen. De ekonomiska kraven måste
dock runligen bil storre om beredningens förslag genomföres än om man anknyter
till de tiilvalsgrupperade högstadier som redan finnes i de flesta försöktkommuner.

Mot denna bakgrund ter sig den fortsatta försöksverksamhet som rekommenderas
av skolberedningen särskilt betydelsefull. Denna måste ges en sådan omtattnmg
och sadana resurser att den skolpolitiska och pedagogiska debatten
snabbt kan tillföras nytt material. Ett genomförande enligt beredningens förslag
av en hittills otillräckligt prövad högstadiemodell skulle ytterligare accentuer.
a . ta behov. Ett accepterande av beredningens förslag utan ordentlD
uppföljning av dess praktiska resultat kunde bli ödesdigert för hela undervisningsväsendets
fortsatta utveckling.

I den skolpolitiska debatten har ofta framhållits nödvändigheten av eu fortskr,
dande skolreform Samhället förändras ständigt, och skolan måste anpassa
sig till detta dynamiska samhälle och icke lasas fast vid en organisation som icke
kan pa sikt torvantas motsvara samhällets behov. Beredningens förslag till högstadieorganisation
innebär ett avsteg från dessa principer, om vilka allmän
enighet ratt, i det att kommunerna påtvingas ett otillräckligt prövat högstadium
som kommer att erbjuda stora svårigheter att väsentligt förändra.

Under hänvisning till vad som ovan anförts kan SACO icke finna, att tillräckhg
grund föreligger för att nu införa skolberedningens högstadiemodell obligatoriskt
over hela landet. b

Läroverkslärarnas riksförbund tillstyrker det fria tillvalet som princip för
elevernas studiegång i fråga om ämnen och kurser. Som förutsättning krävs

137

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 51+ år 1962

dock enligt förbundet förstärkt studierådgivning och bättre garantier för att
de föreslagna fackskolorna verkligen byggs ut så att de täcker landet. Vidare
framhåller förbundet i denna fråga att, om det fria tillvalet skall bli en realitet,
det torde bli nödvändigt att stadga skyldighet för kommunerna att genom
samverkan mellan olika högstadieområden bereda eleverna möjlighet att gå de
valda vägarna. Förbundet avstyrker vidare, att man framtvingar en viss gruppering
av klasserna i årskurserna 7 och 8 genom centralt utfärdade bestämmelser.
Förbundet siktar till en viss valfrihet mellan olika differentieringssystem. Enligt
förbundet borde gruppering efter tillval, som erfarenhetsmässigt hittills är den
mest kända och prövade, vara det normala. Det kan dock finnas lägen, framhåller
förbundet, då man måste frångå denna grupperingsprincip. Under sådana
förhållanden måste man ge företrädesrätt för de lokala förhållandena och den
samlade lokala erfarenheten, sådan denna kommer till uttryck i skolstyrelse,
skolledning och lärarkollegier. Enligt förbundet bör det vidare, innan riksdagen
fattar beslut om organisationen och om tidsplanen för dess genomförande, genom
utredning vara tillfredsställande klarlagt, dels att vissa av förbundet uppställda
förutsättningar, som återges i det följande, kan uppfyllas, dels att deras uppfyllande
kan ske i den takt som med hänsyn till grundskolans införande är nödvändig.
Sedan grundskolan börjat tillämpas som normal skolform bör vidare
enligt förbundet åt skolöverstyrelsen anförtros att kontinuerligt insamla och
bearbeta erfarenhetsmaterial från skolorna med sikte på bedömning av utfallet
av den nya organisationen. Om de nyss åsyftade förutsättningarna heter det i
förbundets yttrande, att förbundet med hänsyn till de mal som uppställts av
skolberedningen för den nioåriga skolan kräver, att följande åtgärder genomföres
oavsett högstadiets organisation.

Genom vetenskaplig undersökning och prövning vid statliga försöksskolor och
i ett begränsat antal kommuner måste man bl. a. klarlägga hur olika faktorer
påverkar elevernas studievägsval och därigenom få fram material som ger ett
klart stöd för en enhetligare utformning av högstadiet som är rättvis i förhållande
till elever från olika sociala miljöer. Genom denna verksamhet och
genom intensifierad metodikforskning måste man snarast klarlägga genom vilka
undervisningsmetoder de av beredningen uppställda malen bäst främjas. Alla
de problem som det nya elevmaterialet och de nya kurserna uppställer måste
systematiskt och konsekvent undersökas till fromma för skolans utveckling.

Garantier för sänkning av elevantalet så att klasser och undervisningsgrupper
understiger 30 genom införande av maximital.

Garantier för att stat och kommun genomför den upprustning av undervisningsmaterielen
som bedöms nödvändig med hänsyn till de förändrade förutsättningarna
för undervisningen. Denna upprustning skall i varje kommun vara
genomförd vid den tidpunkt då organisationen förändras enligt beredningens
förslag.

Garantier för att gymnasiet får behålla en 4-årig studiegång vid sidan av den
3-åriga, i avvaktan på att klarhet vunnits beträffande grundskolans möjligheter
att förbereda eleverna för gymnasiestudier på ett sådant sätt att gymnasiets
slutmål — förberedelse för vidare högre studier — inte äventyras.

Utbyggnad av fackskolorna så att de täcker hela landet.

5* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 b år 1962

Betydligt större utrymme för skolans investeringar än det som skolberedningen
beräknat. Den nya skolan får inte tvingas att starta med en period av
lokalprovisorier.

En kraftig förstärkning av skolledningen, främst genom inrättande av befattningar
för kvalificerade medhjälpare för rektorerna samt genom garantier för
erforderliga anslag till biträdeshjälp från kommunernas sida.

Föreskrifter beträffande kommunernas skyldighet att inrätta kuratorsbefattningar
i förhållande till skolväsendets storlek.

Förstärkning och effektivisering av studierådgivning och föräldrainformation.
Yrkesvalslärarfrågan måste lösas snarast enligt de riktlinjer som framläggs på
annan plats i detta yttrande.

Förstärkt lärarutbildning. Ordentligt stöd åt fortbildningsverksamheten.
Sänkt undervisningsskyldighet för lärarna på grundskolans högstadium.

Konkreta metodiska anvisningar utfärdade i så god tid att skolledare och
lärare hinner tillgodogöra sig dem och kan omsätta dem i undervisningen, när
de nya läroplanerna skall börja tillämpas.

Vid sin mycket omfattande behandling i remissyttrandet av hithörande frågor
gör Läroverkslärarnas riksförbund vidare en genomgång av de olika utgångspunkter
och argument som beredningen anfört och för en diskussion om i vad
mån de medel beredningen anvisat leder till de mål som i olika avseenden uppställts.
Bl. a. uppehåller sig förbundet vid frågorna om elevernas sociala fostran
och utveckling samt effekten av elevernas sammanhållande i de ursprungliga
klasserna även i årskurserna 7 och 8. Resultat redovisas av vissa av förbundet
genomförda undersökningar med jämförelser mellan ett antal tillvalsgrupperade
respektive sammanhållna högstadier. I yttrandet görs bl. a. följande uttalanden.

Resultatet blev att för de undersökta skolorna tycks de tillvalsgrupperade
högstadierna åstadkomma en utjämning mellan socialgrupperna i fråga om övergången
till 9g. De sammanhållna högstadierna i samma material tycks däremot
vidga klyftan mellan socialgrupperna i detta hänseende. Socialgrupp 3 är nämligen
bättre företrädd på 9g vid tillvalsgrupperade än vid sammanhållna högstadier
i det undersökta materialet. Socialgrupperna 1 och 2 är däremot bättre
företrädda på 9g vid sammanhållna än vid tillvalsgrupperade högstadier i det
undersökta materialet.

Enligt de erfarenheter som gjorts i Österåker tycks — och denna förmodan
stöds av skolchefen där — de teoretiskt mera krävande studievägarna på det
sammanhållna högstadiet vara alltför lätta att »hoppa av» från. Man får ändå
stanna kvar i klassen. Det »tar inte emot» på samma sätt som när motsvarande
»avhopp» får till följd övergång till en helt ny klass. Det ämnes- eller tillvalsgrupperade
högstadiet gör eleverna pa de olika studievägarna mindre benägna
att »hoppa av», i varje fall tycks detta gälla eleverna från socialgrupp 3. Å andra
sidan tycks — fortfarande enligt skolchefen i Österåker — det sammanhållna
högstadiet ge till resultat att olika skolklasser inte blir olika prestigeladdade.
Olika klasser blir inte längre förknippade med mer eller mindre »fina» studievägar.
Skolklasserna blir genom att de inte formerats efter tillval, inte heller
socialgruppsuppdelade. Däremot får systemet till följd — genom de ovan beskrivna
avhoppen — att själva studievägarna så som de konstitueras av olika
ämnes- och kurskombinationer blir prestigeladdade — enligt skolchefen i Österåker
dock i mindre grad — och socialgruppsbundna. Bundenheten till social -

139

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 5i år 1962

grupper tycks vara mera markerad vid de sammanhållna högstadierna än vid
ett antal jämförbara högstadieskolor.

Det sammanhållna och partiellt differentierade högstadiet skulle alltsa ge till
resultat en »avladdning» av klasserna och en upplösning av bundenheten mellan
skolklasser och socialgrupper. Prestigeladdningen och socialgruppsbindningen
kommer i stället att hänföras till vissa tillvalskombinationer och kurser. Detta
tar sig uttryck i eu låg andel av elever från socialgrupp 3 på de gymnasieinriktade
studievägarna, vilka domineras av elever från socialgrupperna 1 och 2.
Frigörandet av klass- eller linje valet på det sammanhållna högstadiet från den
värdeladdning, som tycks vara förknippad med de utpraglat teoretiska klasserna
på andra högstadier, har här lett till det överraskande resultatet att detta frigörande
ensidigt drabbat socialgrupp 3, medan socialgrupperna 1 och 2 fortfarande
erfar dragningen till de gymnasieinriktade studievägarna. Det kan knappast
påstås att detta är ett ur studievalssynpunkt »riktigt» utfall. Då måste
man nämligen anta, att den faktiska fördelningen av eleverna i t. ex. klass 9 vid
de sammanhållna högstadierna motsvarar elevernas anlag och begåvning och i så
fall skulle det innebära att socialgrupp 3 i dessa kommuner skulle vara sämre
lottade på studiebegåvningar och socialgrupperna 1 och 2 sällsynt lyckligt
lottade. Så torde knappast vara fallet. Förklaringen till det egendomliga resultatet
får sökas på annat håll. Tydligt är i varje fall, att organisationen med sammanhållna
klasser inte lyckats upphäva sambandet mellan studieval och socialgrupp.
I stället tycks detta samband ha accentuerats.

Sammanfattningsvis kan man alltså säga, att målet rättvisa åt elever från
hem utan studiemedvetande och studietradition inte nås med medlet studievägsoch
begåvningsblandade klasser, i varje fall inte såvitt man kan se av materialet
från försöksverksamheten. Det förefaller mera troligt att en effektiv information
till föräldrarna och en effektiv studie- och yrkesrådgivning ger det bästa resultatet
oavsett organisation.

En summering av bedömningen av hela avsnittet om den sociala utvecklingen
ger vid handen följande. Det är mycket angeläget att man får en skola som ger
alla elever oavsett social miljö en reell chans att utveckla sina anlag, att komma
till sin rätt. Skolan får självfallet inte lägga hinder i vägen för en sådan ordning.
Tvärtom är det önskvärt att den främjar detta syfte. Det kan den göra genom
åtgärder i fråga om studie- och yrkesrådgivning, läxhjälp och stödundervisning,
mindre klasser och reducerad arbetsbörda för lärarna. Skolans sociala fostran
kräver för sitt realiserande att större resurser ställs till lärarnas förfogande i
fråga om metodik, hjälpmedel, tid och mindre klasser. Vilken roll skolans organisation
spelar för den sociala fostran och för den sociala rättvisan är inte klarlagt.
Hittills redovisat material från försöksverksamheten och från de vetenskapliga
undersökningarna ger inte tillfredsställande klarläggande svar på dessa
frågor. Givetvis är det önskvärt att eleverna i sin skolklass far träffa kamrater
från olika sociala miljöer. Hur en sådan önskvärd »blandning» skall astadkommas
på ett sätt som inte medför betydande nackdelar i andra avseenden är
inte klart. Det är möjligt, att ett bevarande på högstadiet av de från mycket
små geografiska områden rekryterade mellanstadieklasserna kan leda till att
högstadiets 7:or och 8:or blir ensidigt sammansatta just med hänsyn till den
sociala miljön. Eu gruppering efter tillval skulle ge pedagogiska fördelar utan
att utesluta sociala.

Skolberedningcns förslag i fråga om skolans mål har här tagits till utgångspunkt
för en principdiskussion. Denna diskussion och det remissarbete som i
övrigt utförs inom förbundet ger vid handen, att högstadiets utformning, såvitt

140 Kungl. Maj ds proposition nr 54 år 1962

det gäller läroplanen, i stort sett tillgodoser dessa mål, även om invändningar kan
göias mot densamma i vissa viktiga avseenden. I fråga om högstadiets organisation
har vi funnit, att densamma är relevant i förhållande till målen med
undantag för grupperingen av eleverna i årskurserna 7 och 8. På den punkten
kan förbundet inte finna att det föreslagna medlet — sammanhållning av klasserna
— leder fram till de uppställda målen, dvs. förbättrad allmänbildning,
skolans främjande av elevernas sociala utveckling och deras sociala fostran,
likvärdig utbildning för landsbygden, utjämning av skillnader i värderingen av
olika yrken och skapandet av en effektiv skola. Det förtjänar påpekas att denna
avvikande mening inte grundas på att andra mål än beredningens uppställts
utan helt pa ett konstaterande av brister i det av beredningen förda principiella
resonemanget och i det redovisade sakliga underlaget.

Genomgången av kapitel 17 i beredningens betänkande visar sålunda att dess
förslag om en centralt bestämd gruppering av klasserna 7 och 8, inte är övertygande
principiellt motiverat, inte stöds av föreliggande material från försöksverksamheten
och inte har stöd av vetenskapligt material på de centrala punkterna.
Därtill kommer, att den sammanhållna klassen, som spelat så stor roll
för beredningens principiella ställningstagande i praktiken visar sig vara närmast
en fiktion. Det karakteristiska för skolberedningens organisation av klasserna 7
och 8 är tvärtom att klasserna under huvuddelen av antalet lektioner sönderdelas
i ett mycket stort antal grupper och att varje enskild elev varje vecka
kommer att tillhöra minst sex, vanligen åtta—nio grupper. Detta leder till en
splittring av klassgemenskapen som hittills inte haft någon motsvarighet på
detta åldersstadium inom det svenska skolväsendet.

Follcskollärarfederationen ansluter sig som tidigare nämnts till skolberedningens
förslag om högstadiets uppbyggnad. Här torde få redovisas vissa av
fedei ationens uttalanden om principen om det fria valet och om elevernas gruppering
i årskurserna 7 och 8.

Federationen finner den grundläggande principen om det fria tillvalet synnerligen
värdefull, och försöksverksamheten har på denna punkt gett ett klart och
entydigt positivt utfall. Det torde vara av stort värde att en elev kan få pröva
en studieväg utan att hindras av inträdesspärrar, då även ett i och för sig mindre
lämpligt val kan ge positiva erfarenheter för den fortsatta utbildningen. Varje
differentieringsanordning måste utgå från principen om fritt val. En lösning,
som sätter det fria valet ur funktion, kan således enligt federationens bestämda
uppfattning inte accepteras.

Eu ofta, förekommande framställning av den organisatoriskt sammanhållna
undervisningen gör gällande att alla elever bibringas i stort sett samma mått av
kunskaper och färdigheter, vilket skulle innebära en inte önskvärd nivellering.
En sådan uppfattning av skolarbetet framstår enligt federationens mening som
ogrundad. Det bör tvärtom framhållas att strävandena alltid gått ut på att så
långt möjligt finna former för en individualiserad undervisning. Inom folkskolan
har enskilda lärare och grupper av lärare härvid lagt ner ett omfattande, inspirerande
och framgångsrikt arbete. De arbetsformer och den av skolberedningen
forordade differentieringen inom klassens ram är sålunda inga principiella nyheter.
Vad som fordras är dock yttre arbetsbetingelser — minskat elevantal, mera
och bättre hjälpmedel osv. — som möjliggör för läraren att organisera undervisningen
på det önskade sättet.

Den organisatoriska differentieringen måste grundas på någon princip för
uppdelning av eleverna. Som underlag för sådan uppdelning har inte sällan

141

Kungl. Maj:ts proposition nr öh år 1962

framförts synpunkten att spännvidden mellan bäste och sämste elev i en slumpvis
sammansatt klass blir så stor, att undervisningen egentligen inte kan tillgodose
någon. Från denna utgångspunkt kommer man fram till att klasserna
fr. o. m. årskurs 7 skall homogeniseras. Kriteriet på sådan homogenisering synes
inte alltid vara klar, men nära till hands ligger en »prestationshomogenisering»
baserad på betygsättningen i årskurs G. En dylik urvalsmetod är emellertid —
frånsett att den inte ger den grad av homogenisering som förväntas — enligt
federationens mening inte förenlig med fritt val av studieväg. Systemet med
fritt val skulle sålunda komma i kläm, något som federationen på det bestämdaste
motsätter sig.

Ett annat sätt för elevgruppering är att valet av tillvalsgrupp skall läggas till
grund för uppdelning av eleverna. Det betyder att samtliga elever, som valt viss
tillvalsgrupp får utgöra en egen klass. Förutsättningen är då givetvis att antalet
elever är tillräckligt stort för en sådan anordning. Möjligheten att genomföra en
organisatorisk differentiering enligt denna modell torde begränsas till de allra
största kommunerna. Till detta kommer att den från pedagogiska synpunkter
eftersträvade homogeniseringen sannolikt ändå inte åstadkommes, eftersom valet
av tillvalsgrupp inte kan sägas utgöra kriterium på elevernas studieförmåga.
Som beredningen framhåller är det också troligt att en sådan differentiering lätt
skulle snedvrida tillvalet, bl. a. genom att systemet i praktiken uppfattas som
en linjedelning. Risk föreligger att elever från mindre studievänlig miljö därvid
får ett försämrat utgångsläge. Man får vidare utgå från att valet av tillvalsgrupp
i årskurs 8 i många fall måste justeras i förhållande till valet i årskurs 7.
Det betyder att en stor del av eleverna skulle helt omgrupperas ytterligare en
gång inom loppet av två år. Detta kan från skilda synpunkter inte vara tillfredsställande.
Då systemet dels inte är tillämpbart annat än i de största kommunerna,
dels inte heller är helt oantastligt från andra utgångspunkter, förefaller
en sådan differentieringsmodell mindre lämplig för en hela landet omfattande
obligatorisk skola.

Federationen finner således liksom beredningen att varken urval eller tillval
som grund för en linjeuppdelning före årskurs 9 är acceptabel. Undervisningen
i den för alla elever gemensamma kärnan av ämnen skall sålunda ske i från
mellanstadiet sammanhållna klasser och efter en och samma kursplan. Undantagna
härifrån är ämnena matematik och engelska, vilka föreslås uppdelade pa
två kurser. Detta avsteg från principen att undervisningen i en grundläggande,
allmänbildande skola för alla bör »bedrivas enligt en läroplan utan alternativa
kurser i något ämne» är resultatet »av ingående överväganden inom beredningen».
De motiv härför som redovisas förefaller emellertid inte helt invändningsfria.
Federationen anser sig dock i nuvarande situation och under rådande
förhållanden kunna acceptera detta förslag.

Den anpassning till elevernas förutsättningar och intressen, som är önskvärd
och nödvändig för en meningsfull undervisning, skall således även i årskurserna
7 och 8 ske inom klassens ram — i viss omfattning genom särskilda förstiirkningsanordningar.
Av flera skiil blir svårigheterna att pedagogiskt lösa den uppgiften
stöiTe i takt med elevernas utveckling.

Målsättningen för den nioåriga skolan inkluderar som framgått tidigare,
många moment utöver ren kunskapsmeddelelse. Undervisningen ges cn inriktning
mot praktiskt användbara färdigheter och kunskaper, den intellektuella
träningen sätts i samband med emotionell utveckling och estetisk fostran, de
socialt fostrande inslagen blir mer framträdande, studieteknik får en mer markerad
ställning osv. Förbunden, som under årtionden arbetat för en förstärkning

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 5-4 år 1962

av den allmänna medborgarundervisningen, finner att de av skolberedningen
föreslagna differentieringsanordningarna för närvarande i huvudsak svarar mot
en för individ och samhälle önskvärd utveckling. Federationen tillstyrker således
principen att eleverna i årskurserna 7 och 8 hålls samlade i sina avdelningar från
mellanstadiet på det sätt som beredningen föreslagit.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund har vid avvägningen
av de argument, som talar för och emot det av skolberedningen föreslagna
differentieringssystemet kommit till den uppfattningen, att ett ståndpunktstagande
till fragan särskilt med den räckvidd ett sådant beslut kommer
att få helst borde grundas pa en inom ett icke allt för litet antal kommuner
bedriven försöksverksamhet, byggd på skolberedningens förslag. Med hänsyn
till den långa tid, under vilken skolfrågan redan varit föremål för utredning och
debatt, vill organisationerna emellertid icke framföra något yrkande i denna
riktning. Organisationerna har i detta läge stannat vid att de icke vill motsätta
sig beredningens förslag i fråga om undervisningens och elevmaterialets differentiering
på högstadiet. Organisationerna har intagit denna ståndpunkt under
den bestämda förutsättningen att möjligheterna till partiell differentiering i årskurserna
7 och 8, i vad gäller de gymnasieinriktade elevernas behov av fördjupade
kunskaper i vissa ämnen, i vart fall icke kommer att beskäras. Organisationerna
förutsätter vidare, att förekommande tillvalsämnen och alternativkurser
för de gymnasieinriktade eleverna skall innebära väsentligt skärpta krav
med avseende på kunskaper och självständigt arbete i förhållande till dem, som
skall gälla för övriga elever på samma åldersstadium.

Målsmännens riksförbund anser sig sakna tillräcklig grund för att kunna ge
uttryck åt en bestämd ståndpunkt i differentieringsfrågan. Ur de speciella synpunkter
som förbundet har att beakta kan för övrigt ej differentieringen tillmätas
en så genomgripande betydelse. Förbundet är, framhålles det, väl medvetet
om att allvarliga betänkligheter från skilda utgångspunkter kan resas mot
den föreslagna högstadiekonstruktionen — betänkligheter som även kommit
till uttryck inom förbundet — och vill kraftigt understryka beredningens uttalande
om vikten av att man genom fortsatta experiment verkar för att skolans
utveckling sker i takt med samhällets och helst så, att den främjar samhällsutvecklingen.
Förbundet ser i detta uttalande en borgen för att beredningen icke
avser att för lang tid lasa fast skolan vid den nu föreslagna organisationen utan
att man ständigt bör ta hänsyn till de praktiska erfarenheterna, icke minst hos
målsmän och lärare, av det nya skolsystemet och låta dessa erfarenheter bilda
grunden för en fortskridande skolreform.

Högerns kvinnoförbund understryker i sitt yttrande det önskvärda i att skolfrågan
efter decenniers utredningsarbete leder fram till ett riksdagsbeslut. Men
det är av vikt framhåller förbundet, att detta beslut får en sådan utformning,
att det ger skäl för benämningen »en fortskridande skolreform». Det föreliggande
förslaget är i flera avseenden en oprövad nyhet. Riksdagsbeslutet får
enligt förbundets mening icke låsa skolorganisationen för en obestämd framtid.

143

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5-1 år 1962

Förbundet anser det nödvändigt att erfarenheter som göres under de narmaste
åren efter beslutet läggs till grund för kommande jämkningar. Förbundet uttalar
vidare sin anslutning till principen om ett tillvalssystem, som kan underlätta
möjligheterna för elever som valt fel att få välja om. En omarbetning eller ett
uteslutande förordas av bestämmelsen i förslaget till skollag om rätten till fritt
val. Den avsedda effekten borde enligt förbundet kunna uppnås genom att valet
av studieväg bestäms i samråd mellan målsman, elev och skolledare och genom
att de sistnämnda under ämbetsansvar hänvisar elev till den studiegång, som
är administrativt möjlig i överensstämmelse med det uttryckta önskemålet. I
fråga om elevernas gruppering finner förbundet att olika skäl talar för en gruppering
på grundval av allmän prestationsförmåga, en prestationshomogenisering.
Högerns ungdomsförbund och Sveriges konservativa studentförbund gör inga
uttalanden om principen om det fria tillvalet. Båda förbunden finner starka
skäl tala för ett i princip linjedelat högstadium fr. o. m. sjunde skolåret. Därjämte
synes det förbunden angeläget, att kommunerna ges möjlighet att påverka
skolorganisationens utformning och i synnerhet högstadiets i så måtto, att de
bereds möjlighet att välja mellan ett begränsat antal högstadiekonstruktioner.

Folkpartiets ungdomsförbund tillstyrker, att skolberedningens förslag läggs
till grund för den nya skolans organisation och avvisar de förslag som framförts
om att beslutet skall uppskjutas. Sveriges liberala studentförbund finner argumenten
både för och emot skolberedningens förslag så svagt underbyggda att det
på grundval av det föreliggande materialet inte är möjligt att inta en deciderad
ställning i differentieringsfrågan. Samtidigt anses det emellertid från förbundets
sida önskvärt, att man får skolfred i landet. Förbundet vill därför inte motsätta
sig skolberedningens förslag men finner det önskvärt att vissa kommuner får
bedriva försöksverksamhet med högstadier av annan typ än den som beredningen
föreslagit, för att om så visar sig påkallat en modifiering av högstadiemodellen
måtte kunna ske. Folkpartiets kvinnoförbund avstår för sm del från
uttalande i fråga om högstadiets utformning, eftersom beredningens beslut på
denna punkt är resultatet av en politisk kompromiss.

Svenska landsbygdens kvinnoförbund förklarar sig i princip tillstyrka beredningens
förslag i fråga om högstadiets utformning. Svenska landsbygdens ungdomsförbund
framhåller bl. a., att deklarationen om sammanhållna klasser i viss
mån blir en illusion då förslaget kan leda till att mindre än hälften av undervisningstiden
kommer att ske i sammanhållna klasser. Förbundet anser att målsättningen
om sammanhållna klasser maste fullföljas. Förbundet påyrkar en
sådan ändring av de föreslagna bestämmelserna om bibehållande av klassgemenskapen
att avvikelse från denna huvudprincip skall kunna göras först efter
länsskolnämndens godkännande.

Den berörda skärpningen av föreskrifterna om klassernas sammanhållande i
årskurserna 7 och 8 förordas också av Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund,
som helst även skulle se att frågan om en avvikelse beträffande klassammanhållningen
skulle underställas skolöverstyrelsen. Också i fråga om årskurs 9

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

anser förbundet att en större sammanhållning bör eftersträvas; en del av de av
beredningen föreslagna linjerna bör enligt förbundet kunna sammanslås och
elevernas olika inriktning tillgodoses genom tillvalsämnen. Sveriges socialdemokratiska
studentförbund ger sin anslutning till de ledande principerna i beledningens
betänkande och anser det önskvärt, att den nya organisationen lägges
till grund för kommande riksdags beslut. Det är enligt förbundet angeläget, att
det senast vid vårriksdagen 1962 fattas ett beslut om den nya skolans utformning
så att berörda parter får arbetsro. Förbundet understryker särskilt att det
mått av gemensamma ämnen, som utgör grunden för sammanhållandet av klasserna
inte får göras för litet. Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund kan
inte godtaga tanken pa en tidig linjedifferentiering och avstyrker även att
begränsade försök med organisatorisk differentiering enligt beredningens uttalande
skall kunna företagas vid statliga försöksskolor även i lägre årskurser
än den sjunde. Förbundet ger vidare sin principiella anslutning till det sammanhållna
högstadiet och vill förorda att eleverna också i nionde årskursen hålles
samman i en och samma klass, dvs. att differentieringen där liksom i högstadiet
i övrigt sker inom klassens ram. För den händelse en linjedifferentiering ändå
skulle genomföras i nionde årskursen, föreslår förbundet som ett andrahandsyrkande
sådana i yttrandet närmare angivna förändringar i utformningen av
denna årskurs, att de olika utbildningsalternativen blir mer jämställda, avseende
bl. a. en begränsning till fyra linjer.

Liksom det sistnämnda förbundet framför även andra remissinstanser önskemål
om eller mera konkreta förslag till en utformning av högstadiet som siktar
till en hela högstadiet igenom högre grad av sammanhållning både i fråga om
amnesuppsattningen och timfördelning enligt läroplanen samt beträffande elevernas
gruppering. I allmänhet syftar man härvid till att i större utsträckning
ge alla elever en allmänbildande undervisning. Bland dem som närmare utformar
dylika förslag kan här nämnas Arbetarnas bildningsförbund och Landsorganisationen,
vilkas förslag är likartade. Landsorganisationens förslag, som inte
anses behöva rubba den av beredningen förordade principen om tillvalsgrupper
i årskurserna 7 och 8 och om linjedelning i årskurs 9, går ut på att alla elever
erhåller sammanhållen och obligatorisk undervisning i färdighetsämnena svenska,
matematik och första främmande språk (engelska) hela högstadiet igenom, sålunda
även i årskurs 9, liksom obligatorisk och sammanhållen undervisning i
samhällskunskap och i estetiska ämnen med möjlighet till differentiering inom
klasserna. Vidare förordar LO, att de av beredningen föreslagna linjerna 9mek
9ha, 9ht och 9p försvinner, samtidigt som de fem återstående linjerna modifieras’
genom klassdifferentiering, så att linjevalet för alla elever ryms inom dessa.
Yrkesutbildningen bör enligt organisationen helt hänvisas till den egentliga
yrkesskolan efter grundskolans slut.

I den hittills lämnade redogörelsen har huvudsakligen de stora dragen i differentiermgsfrågan
berörts. Åtskilliga synpunkter framföres givetvis också i många
detaljfrågor. I anslutning till frågan om de sammanhållna klasserna i årskurserna

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 5-4 år 1962

7 och 8 kommer olika meningar till synes om den närmare utformningen av författningsföreskrifterna
om denna anordning. Från exempelvis ett par länsskolnämnder
och en del kommuner framföres förslag som syftar till en uppmjukning
av huvudregeln att eleverna vid uppflvttning till arskurs 7 och till arskurs 8
skall behålla sina klasskamrater. Utbyte av »skall» mot »bör», »skall i regel»
eller »bör om möjligt» förekommer bland de framförda förslagen. I yttrandet
från Lidingö stad reagerar man kraftigt mot införandet av »ett stelt system med
lagstadgade klasskamrater» och anför därvid inte endast en principiellt avvikande
uppfattning i själva differentieringsfrågan — med förord för en generell
möjlighet att bilda klasser av de elever som valt samma tillvalsgrupp eller
eljest visar likartade intressen och någorlunda lika studieförutsättningar — utan
hävdar vidare, att den föreslagna bestämmelsen i formellt hänseende är betänklig.
Den innebär, framhålles det, en detaljreglering på ett område, där eljest
skolledaren regelmässigt avgör frågorna; att vissa av dessa frågor dessutom skall
hänskjutas till skolstyrelsen och vissa till länsskolnämnden innebär en tillkrångling
av det administrativa förfarandet, som bör undvikas, framhålles det
från stadens sida.

Av den tidigare redogörelsen har vidare framgått att ett par av de politiska
organisationerna vill göra en skärpning av de föreslagna reglerna, så att avvikelser
i fråga om den bibehållna klassgemenskapen inte skall kunna beslutas av
rektor eller i vissa fall skolstyrelsen utan alltid kräva beslut av länsskolnämnden.
Sveriges skoldirektör sjörening vill för sin del också frånta rektor denna möjlighet
men i stället hänföra även dessa fall till skolstyrelsens prövning. Skolöverstyrelsen
föreslår i sin tur, att paragrafens första stycke får följande lydelse: »Vid uppflyttning
till årskurs 7 och till årskurs 8 skola eleverna om möjligt behålla sina
klasskamrater». Överstyrelsen föreslår vidare, att paragrafens andra och tredje
stycken, som innehåller regler om rektors och skolstyrelses befogenheter att
besluta om avvikelser från huvudregeln, skall utgå samt att paragrafens fjärde
stycke skall erhålla följande ändrade lydelse: »Avvikelse må i särskilda fall
beslutas av länsskolnämnden efter framställning av skolstyrelsen och yttrande
av rektor och kollegium.»

I samband med att, såsom ofta sker, i yttrandena framhålles organisatoriska
eller främst schematekniska svårigheter vid ett genomförande av skolberedningens
högstadieförslag framföres önskemål i allmänna ordalag eller mera preciserade
förslag om en reducering av antalet valkombinationer i årskurserna 7
och 8, i synnerhet i fråga om den sistnämnda årskursen. Som skäl för en reducering
anföres ibland också att därmed valsituationen för målsmän och elever
skulle underlättas. Skolöverstyrelsen uppmärksammar i sitt utlåtande de här
berörda problemen och framhåller bl. a., att överstyrelsen har för avsikt att
fortsätta vissa påbörjade schcmastudicr och att så snart beslut fattats rörande
timplanerna utarbeta exempel på arbetsordningar för låg-, mellan- och högstadier
av olika storlek och konstruktion, vilka kan vara till hjälp vid schemaläggningen.
Genom dessa arbeten kommer timplanernas praktiska konsekvenser

146

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5b år 1962

i fråga om skolskjutsar, väntetider, lärartjänster in. m. i stor utsträckning att
klarläggas. Resultaten i dessa hänseenden av de pågående undersökningarna av
schemaläggningsproblemen för grundskolan avser överstyrelsen att förelägga
Kungl. Maj:t. Överstyrelsen hemställer att, därest timplanerna för grundskolan
blir föremål för riksdagsbeslut, Kungl. Maj:t förbehåller sig att företaga sådana
jämkningar i timplanerna, som kan befinnas erforderliga efter här berörda och
andra motsvarande undersökningar.

Utformningen av årskurs 9 med de föreslagna linjerna har i flertalet
yttranden accepterats, ofta med en uttalad tillfredsställelse över bl. a. att
den nuvarande linjen 9a försvinner, att de mera praktiskt betonade utbildningsvägarna
jämställes med övriga linjer och att i samband därmed 9y-begreppet
och de många grenarna och valkombinationerna därinom ersättes av några få
linjer. Bl. a. skolöverstyrelsen accepterar den föreslagna linjeuppsättningen men
framlägger vissa detaljerade förslag om förändringar beträffande olika ämnen
inom linjerna, vilket närmare redovisas i samband med frågor om detaljer i
läroplanen.

I de fall då man inte är nöjd med skolberedningens linjeuppsättning i årskurs
9 framföres, utöver vad hittills redovisats, många och rikt varierade önskemål
och uppslag i fråga om utbildningsvägarna i årskursen. Å ena sidan förekommer,
såsom i det följande kommer att närmare redovisas i samband med frågorna om
yrkesförberedande utbildning, förslag om en rikare variation av utbildningsvägarna
i regel i kombination med en större frihet att anordna linjer eller
varianter med anknytning till ortens näringsliv, vilka ibland avses komma till
stånd genom en viss omläggning och differentiering av 9mek, i andra fall genom
möjlighet till utbyte av 9p eller annan linje, ibland åter som tillägg utöver den
linjeuppsättning skolberedningen föreslagit. Det är å andra sidan inte ovanligt,
att önskemål framföres om en inskränkning av antalet linjer i årskurs 9. Ibland
uttalas sådana önskemål endast i mera allmänna ordalag, medan man i andra fall
mera konkret ifrågasätter sammanslagning av vissa angivna linjer. Som grund
för propåer om färre linjer eller om sammanslagning av linjer kan man finna
önskemål att närmast av organisatoriska skäl minska en alltför stor splittring,
att öka möjligheterna att även vid mindre högstadier kunna erbjuda en lika fullständig
linjeuppsättning som på större orter och att förenkla elevernas valsituation.
Ännu vanligare synes dock vara att man i första hand syftar till att minska
dragkampen mellan teoretiskt och praktiskt, att man befarar att linjerna 9mek,
9ha, 9ht och 9p kommer att vid sidan av övriga linjer te sig föga lockande, vilket
mer eller mindre klart utsagt anses kunna fa mindre lyckliga konsekvenser för
rekryteringen till yrkesskolorna och till vissa sektorer av yrkeslivet. De här antydda
farhagorna tar sig ibland också på ett mindre genomgripande sätt uttryck
i förslag om en viss översyn av utformningen av de nämnda mera praktiskt
betonade linjerna i riktning mot större likställdhet med övriga linjer i fråga om
mslaget av teoretiska eller allmänbildande ämnen. Uttalanden om en sådan

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

överarbetning förekommer bl. a. från 1955 ars sakkunniga för yrkesutbildningens
centrala ledning, länsskolnämnden i Södermanlands län, Sveriges skoldirektörsförening
och från vissa kommuner, däribland exempelvis Stockholm (skoldirektionen),
Kungsåra och Tierp. Här kan också nämnas skolöverstyrelsens förslag
att i viss utsträckning öka möjligheterna att på här berörda linjer tillvälja
engelska och matematik i syfte bl. a. att öka möjligheterna för elever från dessa
linjer att utan alltför omfattande kompletteringar vinna inträde vid fackskola.
Verkstadsskolerektorernas förening gör vissa allmänna uttalanden om en minskad
splittring och differentiering i årskurs 9, om en mindre grad av yrkesförberedande
utbildning men i stället en mera vidgad yrkesorientering. Gentemot
uttalanden för ett ökat inslag av allmänbildande ämnen kan å andra sidan ställas
vissa anmärkningar från Yrkesutbildningens lärarförening mot att enligt skolberedningens
förslag timtalet för yrkesämnen minskats. Föreningen, som framhåller
yrkesämnenas betydelse för bevarandet av studieintresset samt de insikter
och färdigheter även i teoretiska moment som eleverna bibringas i yrkesämnena,
föreslår en möjlighet för eleverna på berörda linjer att byta ut de föreslagna två
timmarna i alternativt musik, teckning och engelska mot praktiskt tillval.

De förut berörda propåerna om sammanslagning av vissa angivna linjer är
varierande till sin innebörd. Flertalet förslag avser dock en sammanslagning av
en mera teoretiskt och en mera praktiskt betonad linje inom en och samma
sektor. Så förordas t. ex. — i viss likhet med de förut berörda förslagen från
Landsorganisationen och Arbetarnas bildningsförbund — från länsskolnämnden i
Örebro län och länsstyrelsen i Gotlands län en sammanslagning av 9t med 9mek,
av 9m med 9ha och av 9s med 9ht. En annan variant lanserar Svenska yrkesskolföreningen,
som önskar uppskjuta yrkesutbildningen till stadiet ovanför
grundskolan; föreningen vill sammanslå 9t med 9mek, 9m med 9ha och 9h med
9s men däremot bevara 9ht. Samma förslag förekommer också i yttrandet från
Tjänstemännens bildningsverlcsamhet. En tredje mera omfattande linjesammanslagning
skisseras av Yrkesskolerektorernas förening, nämligen av 9m och 9ha
samt, om också med större tvekan, av 9t med 9mek och av 9h med 9p; även i
denna variant skulle 9ht bestå. Mera begränsade önskemål om sammanslagningar
förekommer också: 9t med 9mek och 9h med 9s (länsskolnämnden i Norrbottens
län, Kiruna stad), enbart 9t och 9mek (Södertälje stad), enbart 9m och
9ha (kollegiet vid folkskoleseminariet i Landskrona), enbart sammanslagning av
9h och 9s (överstyrelsen för yrkesutbildning, Lidingö stad). Länsskolnämnden i
Gävleborgs län anser det befogat med en omprövning av vissa linjer, innebärande
eu omgruppering av ämnena på så sätt, att 9h och 9ht i första hand blir förstärkta
på bekostnad av 9s, som i så fall kunde utgå som självständig linje, samt
att 9mek och 9p hopfogas till cn linje. Sveriges hantverks- och industriorganisation
tänker sig för sin del som parallell till 9g inom den allmänutbildande sektorn
eu linje med tre grenar, nämligen en humanistisk, cn social (eventuellt socialekonomisk)
och cn allmänpraktisk gren; inom sektorn för husliga och vårdande
yrken skulle kvarstå endast den hushållstekniska linjen, 9ht. Här kan också som

148 Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

ytterligare ett exempel nämnas, att man enligt yttrandet från Göteborgs stad,
som dock i övrigt ger uttryck för tillfredsställelse med den föreslagna linjeuppsättningen,
gärna i stället för linje 9p skulle se en linje som låg närmare 9li men
vore mindre teoretiskt betonad än denna.

De exemplifierade idéerna och önskemålen om sammanslagningar av olika linjer
bottnar i allmänhet inte i något speciellt missnöje med utformningen av de
mera teoretiskt betonade linjerna 9g, 9h, 9t, 9m och 9s utan, såsom torde ha
framgått, snarare i en allmän önskan att minska antalet linjer eller i vissa befarade
olägenheter i fråga om linjerna 9mek, 9ha, 9ht och 9p. En närmare redogörelse
för speciella synpunkter på var och en av de sist nämnda linjerna lämnas
i det följande i samband med olika frågor som hänger samman med den yrkesförberedande
utbildningen. Utöver det förhållandet att den föreslagna linjeuppsättningen
i årskurs 9 i allmänhet godtagits kan vidare gentemot de olika
förslagen om sammanslagningar och förändringar ställas vissa yttranden, där
man särskilt poängterar värdet hos vissa av de föreslagna linjerna.

Skolberedningens förslag att möjlighet skall föreligga att anordna en estetisk
linje tillst yrkes särskilt av bl. a. kollegierna vid jolkskoleseminarierna i Falun
och Landskrona, musikaliska akademiens styrelse, Tcxtilläramas riksförbund och
Folkskollärarfederationen. I vissa fall önskar man därvid, att linjen skall jämställas
med övriga linjer och inte ges en särskild undantagsställning.

Vad beredningen i olika sammanhang anfört rörande den centrala roll, som
klassföreståndaren bör få inom grundskolan, har kraftigt understrukits
i yttrandena. Samtidigt har, såsom i viss mån redan framgått, i stor utsträckning
betonats att klassföreståndarens ställning inom högstadiet icke fått en tillfredsställande
lösning. Man har framhållit nödvändigheten av att klassföreståndaren
erhåller tillräckligt med tid för att utföra sina arbetsuppgifter. Flera
remissorgan har dessutom ställt sig tveksamma eller avvisande till vissa detaljer
i beredningens förslag till åtgärder. Relativt många har framlagt egna förslag,
medan några föreslagit ytterligare utredning av ifrågavarande problemkomplex.

Skolöverstyrelsen finner det angeläget påvisa de svårigheter, som klassföreståndaren
kan väntas möta på högstadiet, och diskuterar i anslutning härtill
olika möjligheter för klassföreståndaren att på nämnda stadium samla eleverna
på tid utanför hans egen lektionstid i klassen. Överstyrelsen anför sålunda bl. a.
följande.

En viktig pedagogisk-organisatorisk fråga gäller, som beredningen påpekar,
klassföreståndarskapet på högstadiet. Svårigheterna att dels låta klassföreståndaren
erhalla timtal i klassen i önskvärd omfattning, dels låta honom fortsätta
med klassen genom hela högstadiet, helst alltså även i årskurs 9, ställs i hjärt
belysning genom den av beredningen åberopade analysgruppens arbete. Beredningen
bekiäftar, att klassföreståndaren i manga fall måste befaras få ett mvcket
litet antal undervisningstimmar i klassen och finner att han i sådant fall måste
få tillfälle att även utanför den ordinarie lektionstiden ägna sig åt eleverna, ta
del av deras problem och hjälpa dem da det behövs. Beredningen finner därför

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.4 år 1962

rimligt, »att klassföreståndare — efter rektors medgivande — i angelägna ärenden
äger rätt att samla sin klass eller del av klassen vid lämplig tidpunkt under
läsdagen, även på undervisningstid, som ligger utanför hans eget ämne». Till
huvudtanken i det anförda ansluter sig överstyrelsen helt. Men överstyrelsen
finner, att möjligheterna i detta hänseende måste vidgas väsentligt utöver vad
beredningen synes ha tänkt sig.

Rektors medgivande i varje särskilt fall bör icke erfordras. En klassföreståndare
och hans klass bör varje vecka ha angelägna ärenden till varandra,
utan att för den skull något extraordinärt behöver ha inträffat i skolarbetet.
Om klassföreståndaren endast har ett fåtal undervisningstimmar i klassen, bör
den tid, som ägnas åt behandlingen av sådana ärenden, ej få inkräkta pa dessa
timmar men ej heller på andra lärares timmar i klassen.

Överstyrelsen, som i detta sammanhang vill erinra om de synnerligen positiva
erfarenheter, som gjorts vid försöken med »klassens timme», finner det nödvändigt,
att rektor får befogenhet att vid behov bereda klassföreståndare på högstadiet
ökade möjligheter att regelbundet samla sin klass. En sammanlagd tid
av 30 minuter per vecka, utanför lektionstid men inom skoldagens ram, bör
sålunda av rektor kunna ställas till klassföreståndarens förfogande för elevvårdande
uppgifter, i former som godkänts av skolstyrelsen. Olika former för en
sådan anordning är möjliga.

Skolöverstyrelsen har funnit, att det är vanligt — särskilt i större skolor
att klasserna måste delas i ett par grupper, som växelvis har morgonsamling,
vardera under hälften av veckans dagar. Om detta förhållande utnyttjas, skulle
ett alternativ kunna vara, att de morgnar, då vanlig morgonsamling ej äger rum
och eleverna således är lediga, två eller tre morgonsamlingar om vardera 10 ä 15
minuter varje vecka anvisas för ändamålet. Detta arrangemang behöver ej
inkräkta på den kortare morgonsamling i lärorummet, som sådana morgnar kan
anordnas före undervisningens början.

Ett annat alternativ är sådan schemaanordning, att klassföreståndaren disponerar
motsvarande tid i samband med vissa raster, utan att återstående del av
berörda raster understiger vad som eljest är föreskrivet beträffande rast.

Vid det praktiska genomförandet av ettdera av ovan angivna alternativ
— eller olika kombinationer av alternativen — bör också det s. k. home-roomsystemet
beaktas. Detta system innebär, att eleverna får tillfälle att under lärares
ledning regelbundet samlas i viss lokal inom skolan. En motsvarande anordning
skulle i grundskolan innebära en i hög grad önskvärd förstärkning av klassföreståndarens
medverkan i elevvården och utgöra ett viktigt inslag i skolans
socialt fostrande verksamhet.

Överstyrelsen anser inte, att formerna på detta område bör bindas genom bestämmelser
eller anvisningar, i varje fall inte förrän viss erfarenhet vunnits.

Även andra remissorgan har närmare påvisat svårigheterna att pa högstadiet
organisera ett effektivt klassf örestånd arskap och har i stor utsträckning framlagt
förslag eller antytt efter vilka linjer denna fråga bäst bör kunna lösas. Många
länsskolnämnder, kollegier, kommuner och lärarorganisationer berör sålunda
problemen. Tämligen vanligt är därvid att förslag framföres om införande av en
klassföreståndarens timme eller om att viss tid per dag eller vissa dagar i veckan
anslås till klassföreståndaruppgifter. Några exempel på olika förslag kan här ges.
Länsslcolnämnden i Göteborgs och liohus län föreslår, att i timplanen upptas
särskild tid för uppgifter, som står i samband med klassföreståndarskapet. Läns -

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

skolnämnden i Älvsborgs län anser, att klassföreståndaren bör ha minst fem
veckotimmar i sin klass. Detta är enligt nämnden med nuvarande ämneskombinationer
för högstadielärarna icke möjligt att tillgodose i beredningens högstadiemodell
annat än i undantagsfall. Denna allvarliga svaghet måste rättas till.
En väg vore, att varje klassföreståndare under förslagsvis femton minuter per
dag finge ägna sig helt åt sin klass för klassföreståndaruppgifter. Denna tid
skulle reserveras på schemat och inräknas i lärarens undervisningsskyldighet
som två veckotimmar. Länsskolnämnden i Västernorrlands län förordar, att övnmgslärare
med tillräckligt antal veckotimmar i klassen kan få förordnas till
klassföreståndare samt att ämneslärare, som förordnas till klassföreståndare,
beredes ytterligare veckotimmar i klassen även i ämnet, där denne till äventyrs
skulle sakna formell kompetens.

Kollegiet vid lärarhögskolan i Stockholm hävdar, att en fullt tillfredsställande
anoidning föi klassförestandarskapets utövande icke kan nås inom ramen för
beredningens förslag, men att något gynnsammare förhållanden kan uppnås
genom inrättandet av en »klassföreståndarens timme». Tid för denna kan vinnas
t. ex. genom att veckotimantalet i arskurs 7 och 8 utökas från föreslagna 35 till
36 eller genom en allmän nedskärning av lektionstidens längd. I anslutning till
beredningens förslag att klassföreståndaren skulle kunna erhålla erforderlig tillgodoräkning
i undervisningsskyldigheten, yrkar Federationen Sveriges allmänna
folkskollärarjörening, att den tillgodoräkningsbara tiden fastställs till minst en
veckotimme. Sådant tillgodoräknande får dock ej påverka undervisningsskyldigheten
för lärare, som ej är klassföreståndare. Kollegiet vid Annedals folkskoleseminarium
föreslår, att i klassföreståndarens tjänstgöring i årskurs 7 inlägges en
halv timme per vecka för omvardnad och vägledning av eleverna.

Läroverksläramas nksjörbund har upptagit beredningens förslag rörande
klassföreståndaren i den nya högstadieorganisationen till kritisk granskning
och anfört i anslutning härtill följande.

Även om klassföreståndarens uppgifter redan i skolöverstyrelsens allmänna
anvisningar är starkt framhävda, kan det knappast bestridas, att skolberednmgen
ger klassföreståndaren i den nya skolan än mer maktpåliggande uppgifter
än han tidigare haft. Detta blir särskilt uppenbart dels med den starka
betoning av skolans fostrande uppgifter, som präglar beredningens förslag, dels
genom den betydelse, som studieorienteringen måste få i en skola, som präglas
av det fria tillvalets princip. För denna studieorientering ges klassföreståndaren
huvudansvaret. Samtidigt som klassföreståndarens roll sålunda ökar i omfattning
och betydelse, minskar emellertid starkt klassföreståndarens möjligheter
att lära känna eleverna och hålla kontakt med dem i den nya organisationen.
Vidare reduceras skolans möjligheter att utnyttja sina lärare för klassföreståndaruppgifter
i högst betänklig grad. Endast nagra få ämneskombinationer (modersmålet,
kristendom, samhällskunskap) kan bilda underlag för klassföreståndarskap
i såväl klass 7 som 8.

Det är uppenbart, att fragan om vem som skall vara klassföreståndare alls
inte varit aktuell för beredningen, när timplanen konstruerades. Även mindre
justeringar t. ex. av timtalen för historia och biologi i klasserna 7 och 8 _

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

skulle ha kunnat ge ett bättre underlag för klassföreståndaruppgifter. Under
sådana förhållanden är det närmast beklämmande, att klassföreståndaren spelas
ut mot skolkuratorn och i viss mån även mot yrkesvalsläraren.

De av beredningen föreslagna åtgärderna till problemets avhjälpande är
föga genomtänkta och i stort sett orealistiska. Hur den samordnade undervisningen
skall kunna underlätta klassföreståndarens uppgifter anges inte mera
konkret och förefaller dunkelt. Snarast lägger denna undervisningsform ökade
uppgifter på klassföreståndaren, eftersom samordning nödvändigtvis kräver
en samordnare och denne knappast kan vara någon annan än klassföreståndaren.

I exempelvis den gamla flickskolan var övningslärare ofta klassföreståndare,
vilket var möjligt och lämpligt, då övningsämnena där hade en stark och central
ställning. Ett liknande arrangemang är omöjligt dels för gymnastiklärarens
del, eftersom gymnastikläraren undervisar endast pojkarna eller endast flickorna
i klassen, dels för tecknings-, musik och slöjdlärarnas del, eftersom de med
elevernas valfrihet mellan övningsämnena endast undervisar en del av klassens
elever. För hemkunskapslärarnas del är arrangemanget starkt försvårat, eftersom
de undervisar under halvdagspass i lokaler, som ofta är skilda från övriga
undervisningslokaler och eftersom deras ämne endast förekommer i klass 7.

Det betonas av beredningen, att inte ens en lärare med god utbildning och
personlig lämplighet för uppgiften kan sköta klassföreståndaruppgiften på ett
tillfredsställande sätt, om antalet elever han har att ansvara för är alltför stort.
Hur kan man då föreslå, att samma lärare skall vara klassföreståndare i två
klasser?

Förstärkningsanordningarna i främmande språk saknar betydelse i sammanhanget,
eftersom språklärare inte kan vara klassföreståndare. Klassdelningen
betyder visserligen, att lärarna träffar eleverna i mindre enheter men även att
de tillfällen han träffar hela klassen är färre.

Klassföreståndaruppgifterna kommer att försvåra övergången till friare arbetsformer
för en lärare med tvåtimmarsämne, eftersom dessa uppgifter måste
ta viss del av lektionstiden och fria arbetsformer alltid är tidskrävande.

Beredningen har ej heller visat, hur klassföreståndarens specifika insatser i
studicorienteringen skall kunna ske.

Beredningen konkretiserar inte på något sätt, på vad sätt eller i vilken omfattning
klassföreståndaren skall tillgodoräkna undervisningsskyldighet, inte
heller när klassföreståndaren skall kunna samla sin klass under läsdagen. På
raster? Under andra lärares lektionstid?

Riksförbundet föreslår, att klassföreståndarfrågan tas upp som eu central
fråga och grundligt utredes även och icke minst ur synpunkten av högstadielärarens
arbetsbörda och allmänna arbetssituation. Vid utredningen bör enligt
förbundet bl. a. beaktas om det går att lösa problemet genom att en (betald)
veckotimme ställes till klassföreståndarens förfogande. Denna timme bör i så
fall kunna »slås sönder», inte minst med hänsyn till bästa sättet att sörja för studieorienteringens
behov.

Beredningens förslag om möjligheterna för eu övningslärare att utses till
klassföreståndare och för en och samma lärare att kunna vara klassföreståndare
i två klasser har — utöver vad som framgått av de redovisade yttrandena —
föranlett vissa kommentarer. Sålunda tillstyrker länssholnämnden i Skara -

152 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 tf år 1962

borgs län beredningens förslag i berörda hänseende. Länsskolnämnden i Hallands
län är däremot kritiskt inställd till beredningens förslag. Nämnden
framhåller, att det av timplanerna framgår, att en övningslärare i regel
endast har ett fåtal veckotimmar i högstadiets klasser och praktiskt taget
aldrig har en klass samlad i dess helhet, samt att många av klassens elever
över huvud icke deltar i hans ämne. Detta gäller samtliga övningsämnen och
samtliga årskurser på högstadiet. Åtgärden att göra en och samma lärare till
klassföreståndare i två klasser är enligt nämnden en nödfallsåtgärd, som inte
bör förekomma. Länsskolnämnden i Västerbottens län framhåller, att det kommer
att vara så gott som uteslutet av praktiska skäl att lärare i övningsämnen
på högstadiet anlitas som klassföreståndare, enär vederbörande lärare endast i
undantagsfall undervisar i hel klass. Kollegiet vid lärarhögskolan i Stockholm
hävdar, att förslaget att övningslärare skulle kunna utses till klassföreståndare
i regel är ogenomförbart, ävensom att samtidigt klassföreståndarskap i två
klasser absolut bör undvikas. Även kollegierna vid högre allmänna läroverket
i Linköping och vid högre allmänna läroverket i Bromma är kritiska mot tanken,
att två klasser skulle kunna ha samma klassföreståndare. Från Karlskoga
stad framhålles, att beredningens förslag om övningslärare som klassföreståndare
måste betraktas såsom en synnerligen otillfredsställande lösning, eftersom
undervisningen här ofta sker med halv klass, pojkar eller flickor. Även det
dubbla klassföreståndarskapet bör undvikas, då försöksverksamheten på detta
område givit ett nedslående resultat.

Enskilda läroverkens förbund, som anser att beredningen icke kunnat anvisa
någon tillfredsställande lösning på frågan om klassföreståndarskapet på högstadiet,
förordar, att frågan blir föremål för försöksverksamhet. Svenska skolläkarföreningen
understryker de svårigheter, som möter klassföreståndare på
högstadiet, när de skall fylla de höga krav som ställs på dem, särskilt som de
fatt ytterst små resurser för att klara sin uppgift. Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund anser det vara av betydelse, att klassföreståndarskapets problem
uppmärksammas vid all lärarutbildning samt att fortbildningskurser i
saken ordnas för äldre lärare. Sveriges förenade studentkårer framhåller nödvändigheten
av, att varje klassföreståndare har en sådan utbildning, att han
sakkunnigt kan bistå med yrkes- och studierådgivningen.

Skolberedningens förslag att det totala timtalet för eleverna skall
reduceras från 293 till 283 har i allmänhet hälsats med tillfredsställelse. Förslaget
har sålunda tillstyrkts av bl. a. skolöverstyrelsen, åtskilliga länsskolnämnder
och Folkskollärarfederationen. Några av dessa har dock uttalat, att
de gärna skulle ha sett en ytterligare reducering eller att en ytterligare reducering
bör övervägas vid övergången till femdagarsvecka. Bland dem som intagit
en tveksam eller kritisk hållning till förslaget vill nästan alla förorda en
ytterligare reducering. Dock bör i detta sammanhang uppmärksammas, att en

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

mångfald önskemål om ökat timtal för enstaka ämnen framförts, såsom framgår
av redogörelse i det följande. Likaså har såsom tidigare visats förslag framförts
i yttrandena om införande av en klassföreståndarens timme. Huruvida
avsikten i sådana fall varit, att det ökade timtalet skulle tas från annat ämne,
eller om tanken i stället till äventyrs varit, att det totala veckotimtalet skulle
ökas, har mera sällan blivit klargjort.

Olika motiveringar har framförts i de yttranden, som är tveksamma eller
kritiska på denna punkt. Inte sällan framhålles, att det föreslagna veckotimtalet
är väl högt med tanke på en kommande femdagarsvecka, eller också beklagar
man, att skolberedningen inte redan nu kunnat mera direkt anpassa sitt
förslag till femdagarsveckan. Uttalanden av denna innebörd har gjorts av bl. a.
länsskolnämnderna i Kalmar samt Göteborgs och Bohus län, kollegiet vid folkskoleseminariet
i Landskrona, Lärarhögskolornas och seminariernas lärarförbund
och några kommuner. Högerns kvinnoförbund anser, att det timtal, som
nu gäller i försöksskolan, borde ha föreslagits i avvaktan på resultatet av utredningar
om anpassandet av skolans arbetsvecka till arbetslivet. I vissa yttranden
anlägges medicinska synpunkter på frågan. Svenska läkaresällskapet
hävdar, att arbetsdagen även enligt beredningens förslag blir för lång på lågoch
mellanstadierna och inte ger tillräcklig tid för rekreation, utevistelse m. m.
Svenska skolläkarföreningen hälsar förkortningen av undervisningstiden från
och med årskurs 5 med tillfredsställelse men frågar sig samtidigt, om det är
hygieniskt riktigt att bibehålla de nuvarande veckotimtalen för årskurserna 3
och 4. Timtalen för dessa årskurser överstiger med 6 respektive 4 timmar de
tal, som förordades i Hjärnes tidigare utredning. Lärarkollegiet vid karolinska
institutet finner, att den föreslagna reduktionen knappast är tillräcklig, och
synes vilja förorda en ytterligare reducering, även om det skulle gå ut över det
andra främmande språket. I en del yttranden framläggs konkreta förslag. Länsskolnännnden
i Jämtlands län förordar i varje fall för glesbygderna en arbetsvecka
om 32 lektionstimmar från och med årskurs 4. Det nyss nämnda kollegiet
vid folkskoleseminariet i Landskrona vill begränsa timtalet till 33 fr. o. m.
årskurs 4, medan Sveriges skoldirektörsförening och Stockholms stad anser 34
veckotimmar tillfyllest i årskurserna 5 och 6. Kollegiet vid Annedals folkskoleseminarium
i Göteborg gör gällande, att arbetsbördan ännu är för stor på lågoch
mellanstadierna och att antalet grupptimmar bör ökas i vissa klasser,
medan antalet elevtimmar i motsvarande grad minskas. Länsskolnämnden i
Örebro län ifrågasätter, om vinsten med 35 timmar i veckan uppväger de förluster
man gör genom det minskade timtalet för övningsämnena.

Enligt ett flertal remissinstanser kompliceras frågan om skolarbetsdagcns
längd av skolskjutsproblemet. Denna fråga har berörts av bl. a. vissa länsskolnämnder
och vissa kommuner, såsom Björsäter och Östra Vikbolandet. Det
framhålles, att fördelarna med det lägre veckotimtalet på lågstadiet delvis
spolieras genom att dessa barn ofta får finna sig i långa väntetider. Länsskol -

154

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 5b år 1962

nämnden i Västmanlands län ifrågasätter, om inte timantalet för dessa barn
kunde ökas med lekverksamhet under lärares tillsyn för att fylla ut väntetiderna.
Nämnden säger också, att en utökning av undervisningstiden i årskurs
1 till 24 veckotimmar skulle förenkla många skolskjutsproblem utan något
men för barnen.

I sammanhanget kan vidare erinras om att, såsom närmare redovisas i ett
följande avsnitt, förekommande förslag om minskning av lektionstidens längd
till genomgående 40 minuter ibland motiverats med en önskan att något öka
det föreslagna veckotimtalet och därmed bereda större utrymme på timplanen
för något eller några ämnen.

Skolberedningens förslag rörande de främmande språkens ställning
i grundskolan har diskuterats i en mångfald yttranden. Inte minst har förslaget
om undervisning i engelska redan i årskurs 4 väckt livligt intresse. Reaktionen
på denna punkt har varit påfallande positiv. Det alldeles övervägande antalet
remissinstanser har sålunda tillstyrkt förslaget. Bland dessa må nämnas skolöverstyrelsen,
åtskilliga länsskolnämnder, vissa läroverk, seminarier och kommuner,
gymnasieutredningen, TCO, Folkskollärarjederationen, Enskilda läroverkens
förbund, Blivande lärares riksförbund och Läroverkslärarnas riksförbund.
De motiveringar, som framföres, är mestadels desamma som skolberedningen
presenterat. Skolöverstyrelsen framhåller, att de erfarenheter, som försöksverksamheten
här redovisat, visserligen är begränsade men genomgående
goda. I en del yttranden betonas, att frågan sammanhänger med problemet om
en förstärkning av mellanskollärarutbildningen, så att denna medför behörighet
att undervisa i engelska. Folkskollärarfederationen påpekar vikten av att
hjälpmedel, t. ex. bandspelare, ställs till förfogande. Skolradions betydelse i
sammanhanget papekas av bl. a. länsskolnämnden i Västmanlands län, Arboga
stad, Vittinge och Västerfärnebo kommuner.

Några remissinstanser vill gå ett steg längre än skolberedningen och uttalar
sig för undervisning i engelska redan i årskurs 3. Landsorganisationen, som betonar
betydelsen av kunskaper i engelska språket för alla samhällsgrupper, utvecklar
skälen för undervisning i engelska i denna årskurs, liksom sin syn på
ämnets ställning i de högsta årskurserna, på följande sätt.

Psykologiskt och pedagogiskt skulle den fördelen vinnas, att man får ett
mera avspänt närmande till det främmande språket genom en så tidig introduktion
som möjligt. Det förhållandet, att det egna språket i årskurs 3 ännu
inte är helt fixerat, torde uppvägas av att den naturliga härmningsförmågan
är bättre bevarad, vilket bör tillvaratas i språkundervisningen. LO vänder sig
sålunda emot att engelska endast skall vara obligatoriskt under 4—7 skolåret
och förordar att det blir obligatoriskt för alla elever under 3—9 skolåret.

Även kollegiet vid folkskoleseminariet i Karlstad, länsstyrelsen i Västerbottens
län, SACO och Arbetarnas bildningsförbund ställer sig positiva till engelska
i årskurs 3 eller till undersökning av möjligheterna härför.

155

Kungl. Maj:ts ''proposition nr ok är 1962

Å andra sidan saknas inte röster, som ställer sig tveksamma eller avvisande
till förslaget att redan i årskurs 4 börja undervisning i engelska. Även vissa
instanser, som i och för sig tillstyrkt förslaget, har pekat på de svårigheter, som
måste uppstå, så länge en stor del av klasslärarna saknar behörighet i ämnet.
Särskilt har flera kommuner, mest landskommuner men även städer som Södertälje
och Söderköping, framhållit dessa svårigheter. Speciella problem uppstår
i B‘2- och B3-skolor, framhålles det. Länsskolnämnden i Gotlands län anser
med tanke på dessa skolor, att alternativa timplaner med och utan engelska i
årskurs 4 torde böra fastställas. Länsskolnämnden i Malmöhus län pekar på
svårigheterna i de fall, då klasserna 3—4 undervisas i en skolanläggning med
lärare utan behörighet i engelska, medan klasserna 5—G undervisas i en anläggning
på så betydande avstånd från den förra, att ämnesbyte mellan skolorna
är omöjligt. Nämnden tror, att engelskans inplacering i årskurs 4 på längre sikt
leder till en ytterligare centralisering av skolväsendet. Länsskolnämnden i Kronobergs
län föreslår, att småskollärarkandidater i större utsträckning än hittills
bereds tillfälle att på seminarierna avlägga prov för behörighet. I några yttranden,
bl. a. från Stockholms stad, TCO och Folkskollärarfederationen framhålles
att, då klassläraren saknar behörighet i engelska och ämnesbyte följaktligen
måste ske, det icke blir möjligt att anordna undervisningen vid fyra tillfällen
per vecka, utan två hellektioner måste då utläggas i arbetsordningen.
Förslaget om undervisningens uppdelning på fyra halva lektioner per vecka
har i övrigt fått ett i stort sett välvilligt mottagande.

Kollegiet vid folkskoleseminariet i Landskrona har avstyrkt förslaget om
undervisning i engelska i årskurs 4 med motiveringen att flera nya ämnen tillkommer
i denna årskurs, vilket ökar kraven på eleverna. De två veckotimmar,
som avsetts för engelska, kan enligt kollegiets mening i stället användas till förstärkning
av ämnet svenska med gruppdelning av klassen eller till undervisning
i orienteringsämnen. Humanistiska fakulteten vid universitetet i Lund anmäler
vidare stark tvekan rörande förslaget med hänsyn till lärartillgången. Slutligen
vill Pajala kommun ifrågasätta, om det är bra med engelska i årskurs 4 i en
finskspråkig bygd.

Skolberedningens förslag att undervisningen i engelska skall vara obligatorisk
till och med årskurs 7, har endast berörts i ett fåtal yttranden. Sålunda har
kollegierna vid Vasa högre allmänna läroverk i Göteborg och folkskoleseminariet
i Umeå uttalat sig för att svaga elever skall kunna erhålla dispens i årskurs 7.
Tljo stad och Riksföreningen för lärarna i moderna språk anser, att ämnet bör
vara frivilligt i årskurs 7. Sistnämnda förening hänvisar härutinnan till en av
168 engelsklärare i Stockholm undertecknad skrivelse, som i juni 1961 ingivits
till skolberedningen. Läroverksläramas riksförbund vill fästa uppmärksamheten
på den mycket starka opinionen bland språklärarna till förmån för att
göra ämnet frivilligt från och med årskurs 7. Enskilda läroverkens förbund tillstyrker
beredningens förslag men anser, att dispensmöjligheter bör finnas i alla

156

Kungl. Maj:ts ''proposition nr B k år 1962

årskurser. Att engelska skall vara obligatoriskt ämne till och med årskurs 9
förordas, som tidigare framgått, av Landsorganisationen liksom av Sveriges
konservativa studentförbund. Enligt SACO.s uppfattning skulle den nuvarande
målsättningen för språkundervisningen uppfyllas bättre än enligt beredningens
förslag, om engelska blev obligatoriskt ämne till och med årskurs 9. Vissa dispensmöjligheter
måste dock finnas, framhåller SACO.

Beträffande skolberedningens förslag att möjligheterna till språkstudier för
den enskilde eleven skall begränsas till två språk i stället för tre är meningarna
delade. Förslaget tillstyrkes uttryckligen av skolöverstyrelsen, länsskolnämnderna
i Hallands, Skaraborgs, Värmlands och Västmanlands län, länsstyrelsen i
Gävleborgs län och FolksIcoUärarfederationen samt några kommuner. Vidare har
lärarkollegiet vid karolinska institutet på tal om det sammanlagda timantalet
per vecka sagt sig vilja starkt ifrågasätta nödvändigheten eller till och med önskvärdheten
av att mer än ett främmande språk studeras inom grundskolan,
hellre än att timantalet per vecka ytterligare sänkes. Riksföreningen för lärarna
i moderna språk stöder beredningens förslag i princip men finner det förvånansvärt
och oroande, att det alternativa andra språket på högstadiet fått timtalet
minskat med två veckotimmar, vilket föreningen motsätter sig. Sveriges grossistförbund
finner det önskvärt, att eleverna i grundskolan får tillfälle till vissa
elementära kunskaper i ett tredje språk, så att de i varje fall kan uttala ord på
detta språk. Förbundet framkastar därför tanken på en frivillig orienteringskurs
med detta begränsade syfte. Samma tanke framföres av Järfälla kommun.

De yttranden, som är kritiska mot skolberedningens förslag i fråga om antalet
språk, uppvisar sinsemellan åtskilliga olikheter. I några yttranden framföres krav
på att de gymnasieinriktade eleverna skall få möjlighet att studera ett tredje
språk. Detta föreslås salunda av SACO, Sveriges förenade studentkårer, Högerns
ungdomsförbund och Sveriges konservativa studentförbund. Därvid framhålles,
att denna fråga hör nära samman med frågan om de krav på språkkunskaper,
som ställs av gymnasiet samt universitet och högskolor. SACO uttalar i detta
sammanhang, att de västeuropeiska integrationssträvandena rimligen måste
komma att ställa ökade krav på språkkunskaper hos personer över huvud med
kvalificerade sysselsättningar. Några instanser, såsom kollegiet vid folkskoleseminariet
i XJppsala, Enskilda läroverkens förbund och Högerns kvinnoförbund
finner det beklagligt att beredningen stannat för två språk. Länsskolnämnden i
Göteborgs och Bohus län finner förslaget inge de allvarligaste betänkligheter.
Liknande formuleringar återkommer i ett par yttranden från akademiska myndigheter.
Det större konsistoriet vid universitetet i Lund ser med oro på beredningens
förslag i detta avseende. Humanistiska fakulteten vid universitetet i
Uppsala anser förslaget innebära, att de som börjar sina gymnasiestudier genomgående
skulle ha sämre språkkunskaper än som hittills varit fallet; för vissa
kategorier skulle försämringen vara mycket betydande. De av beredningen föreslagna
åtgärderna torde inte kunna hindra, att standardsänkningen följer med

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

genom gymnasiet och fram till studentexamen. Fakulteten uttalar sina allvarliga
betänkligheter mot en sådan utveckling. Även överstyrelsen för de tekniska
högskolorna finner förslaget otillfredsställande. Med hänsyn till de ökade internationella
förbindelserna finner Läroverksläramas riksförbund det vara nödvändigt,
att möjligheter bereds elever, som så önskar, att i varje fall i årskurs 9
läsa tre främmande språk. För möjligheten att studera tre språk inom grundskolan
uttalar sig vidare länsskolnämnden i Uppsala län liksom några kommuner,
t. ex. Alvesta köping.

Även när det gäller frågan, huruvida eleverna skall få välja mellan tyska och
franska som andra främmande språk, går meningarna starkt isär. En viss övervikt
för skolberedningens förslag är dock märkbar. Huvudsakligen positiva yttranden
har sålunda på denna punkt avgetts av skolöverstyrelsen, tre länsskolnämnder,
kollegierna vid tre läroverk och vid statens försöksskola i Linköping,
länsstyrelsen i Norrbottens län, Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges
industriförbund, Handelns arbetsgivareorganisation, TCO, Riksföreningen för
lärarna i moderna språk, Svenska bankföreningen, Sveriges grossistförbund,
Enskilda läroverkens förbund, Folkpartiets ungdomsförbund, Läroverksläramas
riksförbund och Sveriges konservativa studentförbund. Ett par av dessa instanser
har dock gett uttryck åt tvekan, liksom de praktiska svårigheterna betonats
från några håll. I några yttranden framhålles också risken av att franskan i realiteten
på många håll försvinner ur bilden. Vikten av att franskan blir jämställd
med tyskan understrykes dock ofta. Särskilt har Svenska arbetsgivareföreningen
och Sveriges industriförbund i sitt gemensamma yttrande utvecklat skälen härför.
Organisationerna uttalar, att utvecklingen mot en gemensam europeisk
marknad medför, att franska språket från merkantil och industriell synpunkt
sannolikt får en allt större betydelse. De finner det vara väsentligt för industri
och handel — särskilt den del därav, som är inriktad pa export att inte enbart
de gymnasieinriktade eleverna utan även de, som senare får utbildning i fackskolorna
eller som träder in i förvärvslivet med enbart grundskolans kunskaper,
besitter några färdigheter i franska.

I de negativa yttrandena är det huvudsakligen två skäl, som åberopas. Dels
anses tyska språket i och för sig förtjäna företräde framför franskan i grundskolan,
dels framhålles de organisatoriska svårigheterna vid ett fritt val, såsom
lärar- och schemasvårigheter. Att det germanska språkområdet ligger oss närmare
och att vi har livligare kulturella och merkantila förbindelser med Tyskland
framhålles av bl. a. länsskolnämnderna i Hallands och Skaraborgs län samt av
Enköpings stad och Ilörby köping. Sistnämnda länsskolnämnd framhåller också,
att elevens val vid eu så tidig ålder kommer att avgöras av tillfälliga faktorer.
Länsskolnämnden i Värmlands län erinrar om att tyskan en gång varit begynnelsespråk
i den högre skolan. Att tyskan är lättare att lära framhålles också i
några yttranden som en beaktansvärd synpunkt. De organisatoriska svårigheterna
vid ett fritt val betonas av flera instanser. Arbetsmarknadsstyrelsen vill
rikta uppmärksamheten på de svårigheter beträffande lärarrekryteringen, som

158

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1962

kan uppstå, om franska i större utsträckning skulle komma att väljas som andra
språk. Problemet att få lärare i franska, särskilt för de små högstadierna, har
även framhävts av länsskolnämnden i Västmanlands län och flera kommuner.
När man i vissa yttranden hävdar, att en inskränkning över huvud taget måste
göras beträffande antalet valkombinationer på högstadiet, förordas ibland att i
första hand just möjligheten att välja franska som andra språk bör offras. Denna
uppfattning har exempelvis Sveriges skoldirektörsförening. De schematekniska
besvärligheter, som skulle orsakas av valmöjligheterna, betonas också av några
av de förut nämnda instanserna och dessutom av kollegiet vid lärarhögskolan i
Stockholm och Folkskollärarfederationen. Denna framhåller, att det i årskurs 8
kommer att inträffa, att eleverna skall grupperas med hänsyn till följande fria
val, nämligen tyska, större kurs, påbörjad i årskurs 7; tyska, mindre kurs, påbörjad
i årskurs 7; franska, större kurs, påbörjad i årskurs 7; franska, mindre kurs
påbörjad i årskurs 7; tyska, större kurs, påbörjad i årskurs 8; franska, större
kurs, påbörjad i årskurs 8; och olika ämnen, fritt valda av enspråkiga elever
eller av elever utan språkval. Nya svårigheter uppstår i årskurs 9. Både i organisatoriskt
och pedagogiskt avseende torde detta valsystem vara alltför invecklat.
Om valsystemet skall förenklas, kan man enligt federationens mening överväga
att slopa möjligheten att välja alternativa sekundärspråk. Gymnasieutredningen
inskränker sig till att påpeka, att det alternativa valet av det andra språket
givetvis blir en komplikation och att problemet väsentligen är av organisatorisk
och ekonomisk natur.

Skolberedningens förslag att studierna i det andra främmande språket skall
kunna påbörjas även i årskurs 8 — vilket i allmänhet synes ha accepterats utan
särskilda kommentarer — tillstyrkes av bl. a. kollegiet vid lärarhögskolan i
Stockholm och länsskolnämnden i Skaraborgs län, vilka dock är kritiska mot
tanken att elever, som i årskurs 8 med höga betyg läst den större kursen som
nybörjarspråk, bör kunna gå till 9g. Nämnden uttalar, att hjälp genom stödundervisning
säkerligen behövs, om en elev, som börjat det andra språket i
årskurs 8, syftar mot 9g. Och kollegiet hävdar, att det skall vara möjligt för de
åsyftade eleverna att gå till 9g endast under förutsättning, att de där får utgöra
en särskild undervisningsgrupp, medan däremot samläsning med elever, som läst
den större kursen två läsår, är fullkomligt utesluten. Riksföreningen för lärarna
i moderna språk uttalar, att uppdelningen av det andra språket på olika tillvalsgrupper
med olika timtal synes kunna möjliggöra en smidig anpassning av språkundervisningen
efter individuella önskemål och förutsättningar, men framhåller,
att samläsning de olika grupperna emellan skulle omöjliggöra ett effektivt utnyttjande
av tid och lärarkrafter.

Skolberedningens förslag att vissa kategorier studerande utan något annat
främmande språk än engelska skall vara behöriga att övergå till gymnasium
innebär enligt matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Uppsala
en allvarlig standardsänkning. Fakulteten framhåller med skärpa, att kunskaper
i minst två främmande språk bör vara villkor för inträde i gymnasium.

159

Kungl. Maj:ts proposition nr 5i år 1962

Humanistiska fakulteten vid samma universitet anser, att alternativet med
endast ett främmande språk inger stora betänkligheter och reagerar mot skolberedningens
förslag att det treåriga gymnasiet på samtliga linjer skall belastas
med nybörjarkurser i såväl tyska som franska. Gymnasiets redan nu krävande
studiegång kommer därigenom att utökas med kursmoment, som hittills hört
hemma i realskolan respektive försöksskolan. Enligt fakulteten torde det dessutom
vara förenat med stora organisatoriska svårigheter och dryga kostnader
att ordna undervisningen t. ex. i första realringen så, att man där kan ta emot
somliga elever med fullständig kurs i tyska bakom sig, andra med fullständig
kurs i franska, återigen andra med kortare kurs i tyska, andra med kortare
kurs i franska och slutligen vissa elever utan förkunskaper vare sig i tyska
eller franska. Tekniska läroverkens lärarförbund framhåller, att man för rätt
till inträde i de olika gymnasieformerna måste kräva vissa betygsmässiga minimikrav
om gymnasiernas studieval skall kunna upprätthållas. Gymnasieutredningen
anför i fråga om reglerna för intagning i gymnasiet följande.

Utredningen utgår ifrån att som huvudregel skall gälla att elev, som önskar
vinna inträde i gymnasiet, skall i grundskolans årskurs 9 ha deltagit i undervisningen
i tyska eller franska (större kurserna) samt engelska och matematik
(särskilda kurserna). Undantag från denna regel bör emellertid kunna förekomma
såsom skolberedningen exempelvis på s. 280 i huvudbetänkandet framhållit.
Gymnasieutredningen finner det dock inte möjligt att för närvarande,
innan klarhet vunnits om hur det framtida gymnasiet bör utformas, närmare
precisera i vilka fall undantag från huvudregeln bör komma ifråga. Det synes
dock rimligt att elev med endast mindre kurs i tyska eller franska men med i
övrigt stark meritering bör medgivas övergång i varje fall till vissa sektorer
av gymnasiet. Detsamma kan måhända gälla även elever med den allmänna
kursen i matematik. Till den redan nämnda svårigheten, orsakad av möjligheten
att i grundskolan välja mellan franska och tyska, tillkommer i sådant fall också
problemet, hur man i gymnasiet skall tillgodose elevgrupper med väsentligt
olika förkunskaper i franska, tyska eller matematik. Frågan blir om man kan
nöja sig med anordnandet av enbart nybörjarundervisning respektive fortsatt
undervisning i tyska och franska. Om så inte blir fallet får man räkna med
ökade krav från gymnasiets sida ifråga om lärarresurser med åtföljande ekonomiska
konsekvenser. I

I viss anslutning till de här behandlade frågorna om de främmande språken
kan också något nämnas om synpunkterna på beredningens förslag till terminologi
beträffande de olika kurserna som skulle förekomma dels i ämnena engelska
och matematik (allmän kurs, särskild kurs), dels i det andra främmande språket
(tyska; tyska, mindre kurs; franska; franska, mindre kurs). Vissa invändningar
har rests mot de föreslagna benämningarna. Skolöverstyrelsen vill för
enkelhetens skull föreslå, att parallellkurserna i alla dessa ämnen kallas större
kurs och mindre kurs. Även generalpoststyrelsen finner det med hänsyn till
värderingen av sökandes meriter samt av deras förutsättningar för vidareutbildning
önskvärt, att skillnaderna mellan olika kurser uttryckes enhetligare
och klarare, t. ex. med de genomgående definitionerna större respektive mindre

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1968

kurs. Lämpligheten av de föreslagna beteckningarna ifrågasattes också av bl. a.
länsskolnämnden i Gotlands län och kollegienämnden vid Chalmers tekniska
högskola. Kollegienämnden menar, att t. ex. beteckningarna I och II kunde
utvisa, vilken kurs som är den svårare och vilken som är den lättare.

I yttrandena framföres också åtskilliga synpunkter och önskemål beträffande
andra ämnen på timplanen än de främmande språken. En viss
redovisning av synpunkterna beträffande främst timtal, förstärkningsanordningar
och alternativa kurser torde här böra lämnas. Skolöverstyrelsens huvudsakliga
ändringsförslag redovisas därvid samlade i slutet av den följande redogörelsen.

Vad först gäller ämnet svenska, så har ett inte obetydligt antal remissinstanser
framfört önskemål om alternativa kurser i svenska på samma sätt som skolberedningen
föreslagit beträffande matematik och engelska. Dylika önskemål
har sålunda uttalats av fyra länsskolnämnder, vissa kollegier vid folkskoleseminarier
och läroverk, några kommuner, Sveriges förenade studentkårer, Läroverkslärarnas
riksförbund, Modersmålsläramas förening, Högerns kvinnoförbund,
Högerns ungdomsförbund, och Sveriges konservativa studentförbund.
Några av dessa instanser har dock alternativt föreslagit ytterligare förstärkningstimmar
eller över huvud möjlighet att i någon form dela upp eleverna
efter förutsättningar.

Modersmålsläramas förening, som föreslår alternativkurser för årskurserna
7 och 8, erinrar om att föreningen i en skrivelse till skolberedningen år 1960
uttalat sig för en uppdelning av ämnet på kursvarianter av olika inriktning och
svårighetsgrad. Föreningen framhåller, att dess uppfattning har fått starkt stöd
i de rapporter, som föreningen erhållit från sina ortsföreningar och från enskilda
medlemmar. I fortsättningen betonar föreningen, att den står fast vid sitt krav,
att modersmalsläraren — i likhet med lärarna i övriga färdighetsämnen — får
bedriva sin för allt skolarbete grundläggande undervisning med stöd av en
sådan organisatorisk differentiering av elevmaterialet, att det blir praktiskt
genomförbart för honom att meddela en efter olika elevgruppers olika förutsättningar
och behov avpassad undervisning. Vad som gör detta krav särskilt
angeläget för modersmålets del är enligt föreningen det obestridliga faktum,
att skillnaderna mellan olika elevers färdighet är större i svenska än i något
annat ämne. I t. ex. matematik och engelska finns ett bestämt »tak»: ingen
elev förutsättes kunna mer än vad skolundervisningen ger; i svenska är färdigheten
ett resultat av skolans undervisning jämte utanför skolan förvärvad färdighet,
beroende på hemmiljö, bildningsmöjligheter och studieintresse, framhåller
föreningen. Föreningen hävdar vidare, att endast alternativkurser ger
möjlighet att gemensamt behandla texter av lämplig svårighetsgrad, som stimulerar
eleverna och effektivt kan utnyttjas för deras färdighetsövningar.
Vidare framhålles svårigheterna i betygsättningsfrågan i en odifferentierad

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

klass, där en gemensam betygskala torde vara omöjlig att genomföra med hänsyn
till att läraren inte får ställas i en olöslig konflikt mellan humanitetens krav
och skyldigheten att avge ett rättvisande omdöme och till att den svage eleven
har legitima anspråk på att se en samvetsgrann arbetsinsats uppskattas.

Skolöverstyrelsen säger sig i denna fråga anse, att de rent pedagogiska skäl,
som beredningen anför för en differentiering inom ämnet matematik, till stor del
skulle kunna åberopas även i fråga om svenska. Trots detta finner överstyrelsen
det icke möjligt att genomföra en differentiering i ytterligare ett ämne utöver
de av beredningen föreslagna.

Förstärkning av undervisningen i svenska på annat sätt än genom alternativkurser
har föreslagits från flera håll. Kollegiet vid Annedals folkskoleseminarium
i Göteborg förordar ytterligare en grupptimme i årskurs 3, likaså en
grupptimme på mellanstadiet. Även Högerns ung domsjörbund och Sveriges
konservativa student jörbund uttalar sig för ökad gruppundervisning. TCO,
Folkskollärarjederationen och Sveriges skolledarförbund föreslår förstärkningsanordningar
på mellanstadiet. De båda förstnämnda organisationerna har preciserat
sitt förslag sålunda, att klassen bör delas under en veckotimme i årskurs
4. Läraren har då mottagit en ny klass, vars anlag och intressen han skall
lära känna, påpekas det. Folkskollärarfederationen framhåller vidare, att undervisningen
i svenska bör stödjas i finskspråkiga bygder i Norrbottens län,
lämpligen genom undervisning med delad klass under 1—2 veckotimmar i årskurserna
4—6. Övertorneå kommun föreslår två förstärkningstimmar i årskurserna
7 och 8 med hänsyn till de relativt stora språksvårigheterna för gränsbygdens
elever.

Skolberedningens förslag i fråga om matematiken har inte föranlett något
större antal kommentarer. Skolöverstyrelsen uttalar dock, att överstyrelsen inte
finner det vara berättigat att säga, att beredningen föreslagit en förstärkt ställning
för matematiken. Det av beredningen föreslagna timantalet, 40 veckotimmar,
bör inte blott jämföras med försöksskolans och den femåriga realskolans
timantal utan även med vad som gäller för 6-årig folkskola + 3-årig realskola.
Timantalet för sistnämnda kombination är 42, om man inräknar de två extratimmar,
som ämnet erhållit, påpekar överstyrelsen. Föreningen för matematisknaturvetenskaplig
undervisning framhåller, att den föreslagna uppdelningen av
ämnet i två alternativkurser på högstadiet är en av grundförutsättningarna
för att matematikundervisningen skall kunna ge ett något så när tillfredsställande
resultat. Uppdelning måste alltid kunna ordnas, så snart mer än fem
elever i en avdelning väljer den ena av alternativkurserna, hävdar föreningen.
Telestyrelsen ifrågasätter, om inte matematikundervisningen borde ytterligare
förstärkas genom en ökning av timantalet på högstadiet. Även lärarkollegiet
vid veterinärhö g skolan anser beredningens förslag vara tilltaget i underkant.
Sveriges skolledar jörbund, folkskollärarfederationen och TCO önskar ytterligare
förstärkningsanordningar på mellanstadiet. De båda sistnämnda organi 6

— Bihang till riksdagens ''protokoll 1962. 1 samt. Nr 54

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jf år 1962

sationerna har på denna punkt ett konkret förslag, innebärande att delning av
klass under en veckotimme alltjämt skall förekomma i årskurs 6.

Att kristendomsämnet enligt skolberedningens förslag fått behålla sitt nuvarande
timantal, har i många yttranden hälsats med tillfredsställelse. Den kritik,
som likväl riktats mot förslaget, hänför sig mestadels till det förhållandet, att
kristendomskunskap ej avsetts förekomma i årskurs 9 på linjerna 9mek, 9ha, 9ht
och 9p. Önskemål om att undervisning i ämnet skall meddelas på alla linjer av
årskurs 9 har framställts från ett relativt stort antal instanser, såsom flertalet
domkapitel, de teologiska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund,
länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län, några kollegier vid folkskoleseminarier,
några kommuner, Kristendomslärarnas förening, Sveriges förenade kristliga
lärarförbund, Religionspedagogiska institutet, Kyrkliga skoiför eningen och
Högerns kvinnoförbund. Samma syfte har också en till ecklesiastikdepartementet
ingiven skrift jämte därvid fogat upprop, som undertecknats av omkring
60 000 personer. Några domkapitel samt Frikyrkliga samarbetskommittén har inskränkt
sig till att förorda ett mindre antal lektioner i livsåskådningsfrågor på de
praktiskt betonade linjerna i årskurs 9. Vissa av de förut uppräknade instanserna
liksom Högerns ungdomsförbund har uttalat sig för två veckotimmars
kristendomsundervisning även i årskurs 9. Å andra sidan har Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund uttalat, att ämnet ej borde förekomma i denna årskurs.
Sveriges socialdemokratiska studentförbund menar, att kristendomskunskapen
borde övergå till att bli religionskunskap. Vidare har Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund och Österåkers kommun hävdat, att kristendomskunskap
på mellanstadiet bör få gemensamt timtal med övriga orienteringsämnen
och vidkännas motsvarande nedskärning.

Synpunkter på objektiviteten i kristendomsundervisningen har redovisats i
samband med målsättningsfrågorna i det föregående.

Vad beträffar ämnet historia har det framlagda förslaget till timplan för högstadiet
i vissa yttranden ansetts otillfredsställande. Det är framför allt Ilistorielärarnas
förening, som funnit anledning till invändningar. Att ämnet inte alls
förekommer i årskurs 7 innebär enligt föreningens mening en stor svaghet, då
eleverna härigenom tappar kontakten med ämnet och får svårt att därefter ta
upp den igen. Likaså synes det föreningen allvarligt, att en stor del av eleverna
i årskurs 9 skall bli utan undervisning i historia. Föreningen föreslår, att ämnet
tilldelas ett timtal av två veckotimmar i varje årskurs inom högstadiet och inom
samtliga linjer av årskurs 9. Vidare har Högerns ungdomsförbund och Sveriges
konservativa studentförbund yrkat, att ämnet i årskurs 7 tilldelas minst två
veckotimmar. Likaså har kollegierna vid fyra läroverk beklagat, att historieundervisning
ej skulle förekomma i årskurs 7.

I fråga om samhällskunskapen har kollegiet vid Annedals folkskoleseminarium
i Göteborg betonat svårigheten att nå resultat, när undervisningen begränsas till
en veckotimme, såsom skolberedningen föreslagit beträffande årskurs 7. Kooperativa
förbundet gör en jämförelse mellan samhällskunskapens och de övriga

163

Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jr år 1962

orienteringsämnenas utrymme på schemat enligt de föreslagna timplanerna och
säger sig inte kunna undgå att dra slutsatsen, att det för den nya skolan sa
utomordentligt betydelsefulla ämnet samhällskunskap har fått en alltför styvmoderlig
behandling. Förbundet vill starkt ifrågasätta, om inte en omdisponering
av tiden, särskilt i fråga om orienteringsämnena historia, geografi, naturkunskap
och kristendomskunskap, skulle kunna företagas. Österåkers kommun
föreslår, som tidigare nämnts, att kristendomskunskapen samordnas med övriga
orienteringsämnen på mellanstadiet och vidare att omkring 10 timmar av den
samlade undervisningstiden i varje årskurs överföres från kristendomskunskapen
till samhällskunskapen.

Geografilärarnas riksförening uttalar, att vissa betänkligheter måhända bör
anföras mot att geografin inte är representerad i årskurs 7. Med hänsyn till den
samordning av studiet i orienteringsämnena, som skolberedningen föreslagit,
önskar föreningen dock inte göra något mera preciserat uttalande härvidlag.
Kollegiet vid högre allmänna läroverket å Östermalm i Stockholm beklagar, att
ämnet enligt förslaget försvunnit i en av högstadiets årskurser, medan kollegiet
vid högre allmänna läroverket i Bromma i Stockholm beklagar, att en veckotimme
bortfallit i jämförelse med den gamla realskolans timplan.

Biologins ställning i den föreslagna timplanen för högstadiet har framkallat
missnöje hos vissa remissinstanser. Det är framför allt förslaget, att undervisning
i ämnet ej skulle förekomma i årskurs 8, som gjorts till föremål för kritik.
Önskemål om biologiundervisning även i denna årskurs har framförts av lärarkollegiet
vid veterinärhögskolan, lärarrådet vid sko g shö g skolan, kollegiet vid
Annedals folkskoleseminarium i Göteborg, Läroverkslärarnas riksförbund och
Biologilärarnas förening. Sistnämnda förening framhåller, att ett biologilöst år
innebär, att hela undervisningen i naturbiologi på högstadiet komprimeras till
ett enda år och att exkursionsmöjligheterna krymps med 50 %. Ämnets kontinuitet
bryts, och det naturintresse, som kan ha väckts i årskurs 7, löper fara att
slockna. Föreningen vänder sig också mot förslaget, att ämnet i årskurs 9 skulle
förlora en halv veckotimme. Det torde vara en enhällig uppfattning bland lärarna,
att den nuvarande kursen för klass 33, som dock är elementär, är mycket
svår att hinna med på 2,5 veckotimmar, framhåller föreningen, som föreslår, att
antalet veckotimmar för ämnet skall vara 2 i årskurs 7, 1 i årskurs 8 och 2,5 i
årskurs 9. Ett antal professorer och laboratorer i de biologiska ämnena vid
universitetet i Stockholm har i ett särskilt uttalande kritiserat skolberedningens
förslag såsom innebärande en standardförsämring och särskilt påpekat det otillfredsställande
i att eleverna enligt förslaget skulle inhämta sina kunskaper, bortsett
från humanbiologin, flera år före gymnasiestudiernas början. Krav på förstärkning
av biologiundervisningen har vidare rests av kollegierna vid folkskoleseminaricrna
i Kalmar och i Strängnäs.

Även beträffande fysikens och kemins ställning inom grundskolan har önskemål
i olika hänseenden framförts. Alternativkurser i såväl fysik som kemi har
föreslagits eller ifrågasatts av vissa instanser, såsom Tekniska läroverkens lärar -

164

Kungl. Maj ds proposition nr 5 b år 1962

förbund, Tekniska läroverkens ingenjörsjörbund, Läroverkslärarnas riksförbund,
kollegiet vid folkskoleseminariet i Landskrona. Därvid har från ett par håll framhållits,
att alternativkurser är behövliga inte bara med hänsyn till de elever,
som fortsätter vid realgymnasier eller tekniska läroverk, utan även med tanke på
dem, som siktar på tekniska fackskolor eller andra tekniska utbildningsvägar.
Föreningen för matematisk-naturvetenskaplig undervisning har föreslagit alternativkurser
i fysik. Den mera krävande kursen skulle lämpa sig för elever, som
väljer den större kursen i matematik. Den skulle stå öppen också för särskilt,
intresserade elever. Vid en gemensam undervisning får läraren anslå mycken tid
för att hjälpa de svagare eleverna. Laborationerna måste då förenklas och kursinnehållet
begränsas, framhåller föreningen. I andra hand föreslår föreningen, att
i årskurs 9 linjerna 9g och 9t å ena sidan samt 9h, 9m och 9s å andra sidan får
olika kurser. Fysik och kemi borde enligt föreningens mening vara obligatoriska
ämnen även på de övriga, mera praktiskt inriktade linjerna av årskurs 9, i synnerhet
som det mesta av den moderna fysiken skulle behandlas i denna årskurs.
Vidare anser föreningen liksom Lärarhögskolornas och seminariernas lärarförbund,
att förstärkningstimtalet i fysik för årskurs 8 bör ökas från en halv till en
veckotimme. Några kollegier vid läroverk, särskilt Malmö latinskola, vänder sig
mot tanken på nedskärning av timtalet för kemi i jämförelse med nuvarande
realskola. Som skäl åberopas bl. a. bristen på personer med kemisk utbildning.
Å andra sidan har kollegiet vid Vasa högre allmänna läroverk i Göteborg uttalat,
att kemin torde bli väl tillgodosedd i det nya gymnasiet, och under denna förutsättning
skulle man eventuellt kunna tänka sig en större nedskärning än vad
som föreslagits, eventuellt också en sammanslagning med annat ämne, nämligen
med fysik i årskurs 8 och med biologi i årskurs 9.

Tanken på en sammanslagning av fysik och kemi har också framförts från ett
par andra håll. Lärarkollegiet vid veterinärhögskolan anser, att undervisningsplanerna
bör moderniseras, så att dessa ämnen samordnas till ett ämne. Gymnasieutredningen,
som betonar vikten av samordning mellan besläktade ämnen,
uttalar, att om man accepterar den mera allmänna uppläggning av ämnena fysik
och kemi, som skolberedningen föreslår, så kan det ifrågasättas, om inte en
sammanslagning vore till fördel för undervisningen.

Vad gäller övningsämnenas ställning har ibland i yttrandena mera allmänt
uttalats ett visst missnöje över att dessa inte beretts större utrymme på timplanen.
Samverkande bildningsförbunden, Arbetarnas bildningsförbund och
Svenska landsbygdens studieförbund har sålunda uttalat sig för att den estetiska
fostran bör få större utrymme i grundskolan.

Skolberedningens förslag till timplan har, såvitt gäller musikens ställning,
accepterats av bl. a. musikaliska akademiens styrelse, som dock säger sig ha
svårt att ta ställning i fråga om högstadiets timplan för ämnesgruppen musikteckning-slöjd.
Däremot har Musiklärarnas riksförening beklagat sig över musikens
undanträngda ställning i skolan och föreslagit ytterligare en veckotimme i
årskurs 6 samt dessutom en obligatorisk veckotimme i envar av årskurserna 8

165

Kungl. Maj:ts -proposition nr 54 år 1962

och 9. Önskemål om obligatorisk undervisning i musik i årskurs 8 och på vissa
eller alla linjer av årskurs 9 framföres också av kollegierna vid folkskoleseminariet
i Jönköping, högre allmänna läroverket i Bromma i Stockholm och statens
försölcsskola i Linköping.

Beträffande den frivilliga instrumentalmusiken, kör- och solosången har några
olika förslag framkommit. Musikaliska akademiens styrelse upprepar ett tidigare
till skolberedningen framfört förslag, innebärande, att möjlighet skall beredas
eleverna både på mellan- och högstadierna att delta i frivillig musikundervisning
med en veckotimme för varje påbörjat 25-tal elever som beräkningsgrund.
Musiklärarnas riksförening hemställer, att frivillig instrumentalmusikundervisning
tilldelas varje skola med lägst en veckotimme per klassavdelning och att
tid för kör- och orkesterverksamhet tilldelas varje skola med lägst två veckotimmar
för varje påbörjat 50-tal frivilligt deltagande elever. Skolöverstyrelsen
anser normerna för timtilldelningen alltför snäva och förordar följande normer.
För frivillig instrumentalmusik (omfattande dels individuell undervisning, dels
orkester- och ensemblemusik) och solosång beräknas en veckotimme per klass
från och med mellanstadiet. För frivillig körsång beräknas veckotimmar i proportion
till antalet kördeltagare. Upprättandet av och delning av undervisningsavdelning
i körsång föreslås få ske för varje påbörjat 50-tal till deltagande anmälda
elever på ifrågavarande stadium, varvid även lågstadiet ifrågakommer.
Överstyrelsen har även uttalat sig i kostnadsfrågan och därvid uppfattat skolberedningens
förslag så, att detta skulle avse ej blott högstadiet utan även
mellanstadiet. Med utgångspunkt häri kommer överstyrelsen fram till att kostnaden
för beredningens förslag efter hand till 1971 kommer att öka till 6,3 miljoner
kr. Enligt överstyrelsens förslag skulle kostnaden vid samma tidpunkt uppgå
till omkring 13 miljoner kr.

I anslutning till frågan om den frivilliga musikundervisningen framhåller överstyrelsen
vidare lämpligheten av att, där så kan ske, skolans fostran inte begränsas
till de schemabundna timmarna. Det är enligt överstyrelsens mening av
stor betydelse, om skolan i samarbete med på orten verksamma ungdomsvårdande
organisationer kan bidra till att intresseväckande sysselsättning beredes
de elever, som är i behov av omhändertagande på sin fritid. Länsskolnämnden i
Uppsala län betonar, att genomförandet av femdagarsveckan kommer att skapa
fritidsproblem för eleverna, och föreslår en utredning om bildningsorganisationernas
medverkan för organiserandet av ungdomens fritidsverksamhet. Folkpartiets
ung domsförbund säger sig dela skolberedningens skeptiska hållning beträffande
skolans engagemang i fritidsverksamheten men förordar försöksverksamhet
i några kommuner med även annan frivillig fritidsverksamhet än musik.

Vad beträffar ämnet teckning har Teckning slärarnas riksförbund förklarat sig
acceptera möjligheten till fritt val mellan de tre estetiska ämnena musik, teckning
och slöjd i årskurserna 8 och 9 endast under förutsättning att teckning blir
ett obligatoriskt tvåtimmarsämne i årskurs 7 i överensstämmelse med skolberedningens
förslag. Vidare har förbundet i likhet med kollegiet vid folkskolesemi -

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 54- år 1962

nariet i Jönköping föreslagit, att frivillig undervisning i teckning anordnas på
högstadiet. Från kollegiet vid högre allmänna läroverket å Östermalm i Stockholm
föreslås däremot, att teckning skall vara obligatoriskt ämne i högstadiets
samtliga klasser.

Från relativt många håll har klagomål framförts över att slöjden föreslagits
få mindre utrymme än hittills. Slöjdlärarnas riksförening konstaterar, att nedskärningen
på mellanstadiet uppgår till omkring 42 procent, något som föreningen
finner ytterst betänkligt. Slöjdundervisningen i vårt land har under många år
förverkligat en allmän praktisk utveckling av individen, som bidragit till fostran
av händighet och teknisk skicklighet, framhåller föreningen, som förordar att
slöjden får ökat timantal, förslagsvis i årskurs 5. Sveriges textillärares riksförening
anser det vara hart när omöjligt att med det starkt reducerade timantalet
medhinna kursplanerna och dessutom prestera ett fullgott arbete. Det skulle i
varje fall kräva en helt annan utrustning av slöjdsalarna och en genomgripande
uppbyggnad av undervisningshjälpmedlen. Föreningen är dock medveten om
svårigheterna att få till stånd ett ökat utrymme för ämnet. Båda de nämnda
föreningarna uttalar sig för en tillvalsgrupp bestående av språk och slöjd på
högstadiet. Lärarkollegiet vid karolinska institutet finner det beklagligt, att
ämnet slöjd fått minskat utrymme på mellanstadiet, inte minst med hänsyn till
det levande intresse, som såväl pojkar som flickor i denna ålder i regel visar för
detta ämne. Det synes kollegiet viktigt att tillfredsställa barnens spontana intressen
i denna ålder. I flera andra yttranden beklagas den föreslagna nedskärningen
och uttalas önskemål om ökat timantal, ibland i årskurserna 3—5, ibland
i mellanstadiets årskurser och i några fall på högstadiet. Uttalanden av sådan
innebörd har gjorts bl. a. av kollegierna vid fyra folkskoleseminarier, seminariet
för huslig utbildning i Uppsala och slöjdlärarseminariet i Linköping samt av flera
kommuner. I några fall kritiseras även det fria valet mellan vissa övningsämnen
på högstadiet. Å andra sidan bör här nämnas, såsom framgår av den följande
redogörelsen beträffande hemkunskap, att ett flertal remissinstanser förordat
ökat timantal för hemkunskapen på bekostnad av slöjden.

Statstjänstemannens riksförbund anser, att kommunerna alltjämt bör ha möjlighet
att anordna ytterligare undervisning i slöjd i årskurserna 4 och 5. Förslaget
om att under minst 20 lektioner på mellanstadiet pojkarna skall undervisas
i textilslöjd och flickorna i träslöjd, har tilltalat flera remissinstanser. Vissa
kritiska synpunkter har dock framförts. Folkskollärarinneförbundet menar, att
olikartad undervisning i ämnet inte bör erbjudas skilda elevgrupper utan samtliga
elevgrupper, såväl pojkar som flickor, bör ges samma kvantum undervisningsstoff
i de olika slöjdarterna. Liknande synpunkter anlägges av Folkpartiets
kvinnoförbund och Yrkeskvinnors samarbetsförbund. TCO säger sig ej kunna
ta ställning till vilken omfattning ett utbyte av slöjdart bör få men vill framhålla
vikten av att valet av slöjdart icke sker så, att flickorna generellt söker sig till
textilslöjden och pojkarna till trä- och metallslöjden. Söderköpings stad ifrågasätter,
om det ej vore bäst med obligatorisk undervisning i textilslöjd i årskurs 3

167

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5!/■ år 1962

och därefter fritt val. Bland de förslag, som i övrigt framföres i denna fråga, må
slutligen nämnas, att Slöjdlärarnas riksförening förordar, att utbytet göres i
årskurs 5 och omfattar hela höstterminen.

Indelningen i grupper vid undervisningen i slöjd behandlas i samband med
frågor om antalet elever i klasser och grupper.

När det gäller önskemål om ökat timantal för enskilda ämnen, finns det ett
ämne, som återkommer i remissyttrandena med särskilt hög frekvens, nämligen
hemkunskap. Detta ämnes utrymme på schemat har berörts av ett mycket stort
antal av de hörda kommunerna och därjämte av ett femtiotal andra remissinstanser,
vilka praktiskt taget alla uttryckt önskemal om ökat timantal för ämnet
eller beklagat, att skolberedningen ej ansett sig böra tilldela ämnet mer än 3 obligatoriska
veckotimmar, samtliga i årskurs 7. Det är instanser av skiftande slag,
som slutit upp bakom ämnet, såsom skolöverstyrelsen, det stora flertalet länsskolnämnder,
flera kollegier vid folkskoleseminarier, lantbruksstyrelsen, statens
konsumentråd, samt ett stort antal organisationer, t. ex. Kooperativa förbundet,
Målsmännens riksförbund, Fredrika-Bremer-förbundet, Sveriges husmodersföreningars
riksförbund och de politiska kvinnoförbunden. Ofta betonas ämnets
vikt och svårigheten att nå det för ämnet uppställda målet på den av beredningen
föreslagna tiden. Det vanligaste förslaget gar ut på att ämnet erhaller
vtterligare en veckotimme i årskurs 7. Detta föreslås av bl. a. skolöverstyrelsen,
överstyrelsen för yrkesutbildning och många länsskolnämnder. Vissa instanser,
bl. a. lantbruksstyrelsen förordar 5 veckotimmar, sasom i särskilt yttrande föreslagits
av skolberedningens ledamöter Maj Larsson och Birgitta Sjöqvist. I
några yttranden föreslås 4 veckotimmar i årskurs 7 och därutöver 2 veckotimmar
i årskurs 8 eller 9. Denna linje företrädes av kollegiet vid seminariet för huslig
utbildning i Uppsala, Svenska skolkökslärarinnors förening och Blivande lärares
riksförbund. Ett par kollegier vid folkskoleseminarier anser, att hemkunskapen
ej borde avföras från mellanstadiet.

Frågan varifrån det ökade timtalet för hemkunskapen skulle tas har ofta förbigåtts
men dock berörts i många yttranden. Den dominerande asikten synes
vara, att en ökning för hemkunskapens del bör gå ut över något annat övningsämne,
företrädesvis slöjden.

Förslaget att en veckotimme i slöjd i årskurs 6 skall få utbytas mot hemkunskap
efter beslut av skolstyrelsen, har mötts av viss kritik från länsskolnämnderna
i Skaraborgs och Värmlands län. Det framhålles, att eleverna vid inträdet
på högstadiet bör ha samma utgångsläge i ämnet och att svårigheterna att skaffa
lärare för en veckotimme blir mycket stora.

Sveriges förskollärares riksförbund framkastar tanken pa att familjekunskapen
skulle utgöra ett särskilt ämne i grundskolan.

Även för gymnastikens del har önskemål om ökat timantal framförts i icke
så få yttranden. De kritiska rösterna är nästan genomgående samstämmiga på
en punkt, nämligen i fråga om timantalet i årskurs 9. Att gymnastiken bör erhålla
tre veckotimmar även i denna årskurs betonas av direktionen över gym -

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 5h år 1962

nastiska centralinstitutet, Svenska läkaresällskapet, Svenska slcolläkarföreningen,
Gymnastiklär arsällskapet, Svenska skolidrottsförbundet, Sveriges riksidrottsförbund
samt Skid- och friluftsfrämjandet. Den av skolberedningen föreslagna reduceringen
till två veckotimmar i årskurs 9 beklagas även av kollegierna vid vissa
folkskoleseminarier och vid högre allmänna läroverket i Bromma i Stockholm
samt av enstaka kommuner. I motiveringarna understrykes betydelsen av den
fysiska fostran. Inte sällan betonas, att kroppsövningarna är särskilt betydelsefulla
i vår tid med dess tilltagande motorisering och automation. Några instanser
erinrar också om att gymnastiken hittills i vissa skolformer och på vissa stadier
haft fyra veckotimmar till sitt förfogande.

I ett flertal yttranden riktas kritik mot förslaget att friluftsdagarna i viss utsträckning
skall utnyttjas till studiebesök, undervisning i trafikkunskap och
barnavård m. m. Synpunkter på denna fråga redovisas emellertid närmare i ett
följande avsnitt om vissa administrativa frågor.

Åtskilliga instanser ställer sig avvisande till tanken att undervisningen i barnavård
skall förläggas till friluftsdagar. Mestadels har därvid frågan setts ur den
nyss berörda aspekten, att friluftsdagarna behöver tas i anspråk för sitt egentliga
ändamål. Men i några yttranden hävdas, att ämnet är av sådan vikt, att
det bör placeras på schemabunden tid och erhålla ökat timantal. Bl. a. har
Svenska bamavardslärarinnors förening och överstyrelsen för yrkesutbildning
gett uttryck åt denna asikt. Skolöverstyrelsen har framlagt ett konkret förslag
rörande ämnets ställning i grundskolan. Överstyrelsen tillstyrker härvid, att
undervisningen i barnavård flyttas från åttonde till nionde årskursen. Förslaget
i övrigt presenterar överstyrelsen på följande sätt.

För att undervisningen i barnavård skall bli till nytta för eleverna bör den
omfatta minst en halv veckotimme, som förlägges så, att kompetenta lärare kan
erhallas. Undervisningen har hittills ingått som ett moment i ämnet hemkunskap,
där en klass normalt är delad i två grupper (Fs 106 § 3 mom.). Då barnavården
nu brytes ut från hemkunskapen, föreslår överstyrelsen dels att den alltjämt
blir delaktig av samma delningsbestämmelser som hemkunskapen, dels att
den uppföres på timplanen och får tid anvisad i motsvarande form som den
praktiska yrkesorienteringen. Arrangemanget medför liksom den praktiska yrkesorienteringen
i årskurs 8 ingen inskränkning av något ämne på timplanen utan
i stället undervisning i halv klass enligt ordinarie schema med kvarvarande
elever under erforderlig tid, i detta fall sammanlagt motsvarande en halv veckotimme.

Skolöverstyrelsen föreslår som tidigare antytts vissa förändringar i de framlagda
timplanerna. Överstyrelsen finner, att ämnet hemkunskap drabbats orimligt
hårt, och föreslår, att ämnets timtal i årskurs 7 ökas från 3 till 4. Enligt överstyrelsens
förslag tages denna fjärde veckotimme från ämnet kristendomskunskap,
som aterfar en veckotimme i arskurs 9, där den enligt överstyrelsens
mening bör få ökat värde. I denna årskurs tages vidare inom linjerna 9g, 9h, 9t,
9m och 9s en veckotimme från ämnet svenska, som enligt överstyrelsens förslag
i gengäld får en förstärkningstimme, samt inom linjerna 9mek, 9ha, 9ht och 9p

169

Kungl. Maj:ts •proposition nr 5£ år 1962

en veckotimme från tillvalsämnen, som minskar till 21 veckotimmar. Överstyrelsen
finner vidare, att skolberedningen i sin berättigade strävan att göra tillvalsmöjligheterna
på högstadiet mera överskådliga kommit att begränsa de
praktiska inslagen alltför hårt. Härvid synes överstyrelsen i första hand syfta
på årskurserna 7 och 8, dår överstyrelsen vill införa verkstadsarbete som alternativ
till slöjd i olika tillvalsgrupper. Överstyrelsen uttalar vidare, att möjligheterna
till en meningsfull kombination av ett kvalificerat praktiskt tillvalsämne
med annat teoretiskt eller praktiskt tillvalsämne bör bevaras i större utsträckning
än i skolberedningens förslag, t. ex. kombinationen verkstadsarbete-engelska.
Motsvarande kombinationsmöjligheter vid linjevalet i årskurs 9, övergångsformer
mellan en praktisk och en teoretisk studieriktning, måste skapas
som ersättning för dem som försvinner. Då antalet direkt yrkesförberedande
grenar/linjer starkt reduceras, bör enligt överstyrelsen vidgade möjligheter till
tillval av läroämnen öppnas inom de kvarvarande linjerna. I syfte att minska
klyftan mellan teoretiska och praktiska studievägar föreslår överstyrelsen vissa
modifikationer beträffande tillvalsämnen i årskurserna 7 och 8 samt linjer och
tillvalsämnen i årskurs 9, som framgår av följande.

I fråga om tillvalsämnen i årskurserna 7 och 8 föreslår överstyrelsen verkstadsarbete
som alternativ till slöjd i alla tillämpliga sammanhang. Tillvalsgruppen
7: 4 kompletteras sålunda med alternativet verkstadsarbete 3 veckotimmar och
7: 5 med verkstadsarbete 5 veckotimmar. I det senare sammanhanget, när veckotimtalet
är tillräckligt för ändamålet, inkluderas yrkesritning. På motsvarande
sätt införes verkstadsarbete 4 veckotimmar som alternativ i tillvalsgrupperna 8: 7
och 8: 8, medan verkstadsarbete 7 veckotimmar kompletteras med yrkesritning
i tillvalsgrupp 8: 9. Genom dessa kompletteringar öppnas samtidigt möjlighet till
för eleverna meningsfulla kombinationer av verkstadsarbete med andra teoretiska
och praktiska ämnen: engelska (8:7), svenska/matematik (7:4), maskinskrivning
(8:8) och yrkesritning (7:5 och 8:9). Överstyrelsen har även övervägt
i vad mån den sålunda företagna ökningen av antalet underalternativ kan
kompenseras genom eliminering av några av beredningen föreslagna alternativ.
I årskurs 7 har detta befunnits möjligt, då alternativet svenska 2 veckotimmar
ena terminen + matematik 2 veckotimmar andra terminen kunnat avföras
såsom mindre nödvändigt i grupperna 7:2 och 7:4.

På de linjer, där antalet obligatoriska läroämnen är starkt begränsat —
9mck, 9ha, 9ht och 9p — bör möjligheterna till kompletterande tillval av läroämnen
förbättras. I första hand bör möjlighet till tillval av engelska med fullt
timtal — större eller mindre kurs — öppnas på alla fyra linjerna. Detta bör i
och för sig inte medföra tvång att eliminera övningsämnena. Därutöver bör
på var och en av dessa fyra linjer ytterligare möjligheter skapas för eleverna
att förkovra sig inom ett kunskapsområde, motsvarande något av de övriga,
inom linjen icke obligatoriska läroämnena. Därvid kommer matematiken i första
rummet i fråga inom 9mek, 9ha och 9ht, bl. a. med hänsyn till olika alternativ
för fortsatt utbildning efter dessa linjer. Överstyrelsen har övervägt möjligheten
att inom dessa linjer erbjuda eleverna tillval av matematik med fullt timtah
4 veckotimmar. Detta skulle emellertid komma att alltför hart inkräkta pa
yrkesämnena. Överstyrelsen begränsar sig därför till att förorda, att matematikintresscrade
elever inom 9mek och 9ha bereds tillfälle till individuellt kompletterande
studier i matematik, närmast med stöd av korrespondenskurser,

G* — Bihan g till riksdagens protokoll 1002. 1 samt. Nr 5b

170 Kungl. Maj:ts proposition nr 5J> år 1962

i samband med undervisningen i yrkesräkning respektive handelsräkning, samt
att eleverna inom 9ht, där särskild tid ej anslagits till räkning, bereds tillfälle
att tillvälja 2 veckotimmar matematik. Överstyrelsen avser att återkomma till
hithörande undervisningsfrågor vid behandlingen av grundskolans läroplan men
har i detta sammanhang ansett sig böra redovisa de synpunkter på undervisningen
i räkning/matematik inom berörda linjer, som måste beaktas vid avvägningen
av timplanen.

Inom 9ha är det av särskild vikt, att fortsatta studier i det andra främmande
språket — tyska/franska — möjliggöres. Då de språkintresserade eleverna på
denna linje i stor utsträckning måste beräknas tidigare ha tillhört tillvalsgrupp
8: 5, får man begränsa sig till den mindre kursen med 2 veckotimmar. Samma
kurs läses även inom 9m, med vilken samläsning kan bli aktuell.

Inom 9p slutligen med dess brett orienterande syftning synes det mest ändamålsenligt
att bereda de elever, som vill vidga sin teoretiska orientering utöver
de obligatoriska läroämnena, tillfälle att fullfölja den orientering om den moderna
naturvetenskapligt-tekniska världsbilden som kursen i fysik eller kemi
ger.

Ytterligare en väsentlig förstärkning av utbildningsmöjligheterna inom här
berörda linjer finner överstyrelsen sig ha anledning förorda. Det gäller yrkesteorien
inom 9mek. De yrkesteoretiska ämnen, som är mest angelägna vid en
mekanisk grundutbildning, och den tid, som erfordras för en effektiv undervisning
i dem, kan med stöd av en omfattande erfarenhet inom försöksverksamheten
anges på följande sätt: materiallära, verktygs- och verktygsmaskinlära 2
veckotimmar, yrkesritning/ritteknik 2 veckotimmar, yrkesräkning 3 veckotimmar.
Överstyrelsen föreslår, att undervisningen i yrkesteori inom linjen koncentreras
till dessa ämnen och att de upptas i timplanen med angivna timtal.
Då detta innebär en ökning av timtalet i yrkesteori med 2 veckotimmar, och
en motsvarande inskränkning av tiden för yrkesarbete ej kan rekommenderas,
ser sig överstyrelsen nödsakad föreslå, att musik/teckning utgår på denna linjeämnet
teckning kan i viss mån anses ersatt genom yrkesritning/ritteknik. Musikintresserade
elever bör i viss utsträckning kunna finna ersättning för den
förlorade musikundervisningen i den frivilliga musikutbildningen. Med en närmare
specifikation av yrkesarbetet inom linjen bör anstå tills läroplanen behandlas;
överstyrelsen finner det i detta sammanhang tillräckligt att klassificera
yrkesarbetet som mekaniskt verkstadsarbete.

Det inom dessa fyra linjer fakultativa tillval av läroämnen, som överstyrelsen
föreslår, måste ske på bekostnad av yrkesarbetet inom 9mek och 9p samt
motsvarande praktiskt arbete inom 9ha och 9ht. För att inte detta praktiska
arbete skall inkräktas alltför hårt genom de teoretiska tillvalen, måste vid tillval
av ett andra läroämne inom 9p, 9ha och 9ht även övningsämnestimmarna
tas i anspråk.

Tillval av de angivna läroämnena bör tillåtas även när det endast rör sig
om enstaka elever. I sådant fall bör samundervisning ske med annan linje, där
dessa läroämnen förekommer. Särskilt önskvärd är samundervisning mellan
linjer med besläktad intresseinriktning. I sådana fall torde samundervisningen
ofta med fördel kunna utsträckas till att omfatta för berörda linjer gemensamma,
obligatoriska läroämnen med lika veckotimtal. Har linjerna därjämte vissa
yrkesämnen gemensamma, vidgas möjligheten till samundervisning ytterligare.
Detta är fallet med 9mek och 9t enligt här framlagda förslag. Denna samundervisningsmöjlighet
är i och för sig värdefull och bör utnyttjas i största möjliga
utsträckning, då den kan bidraga till att göra uppdelningen i en »teoretisk»

171

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

och en »praktisk» elevgrupp inom samma intresseriktning mindre definitiv.
Givetvis bör det som hittills tillkomma den lokala skolledningen att ange de
valkombinationer för de fakultativa tillvalstimmarna, som inom ramen för timplanen
avses komma att tillämpas på orten.

För att undervisningen med syfte att bibringa eleverna tekniska grundbegrepp
skall få arbetsbetingelser inom grundskolan, som mera närmar sig förhållandena
inom försöksskolan, där 9 veckotimmar anslagits för ändamålet,
bör ytterligare minst 2 veckotimmar tillföras »teknisk orientering» i 9t. Detta
kan ske genom att 9t i fråga om övningsämnen jämställes med 9p, 9ha och 9ht.
Den fördelning av dessa 6 veckotimmar teknisk undervisning som med ledning
av försöksverksamheten kan bedömas som mest ändamålsenlig och effektiv, är.
materiallära, verktygs- och verktygsmaskinlära 2 veckotimmar -\- verkstadsarbete
(demonstrationer och praktiska tillämpningsövningar till föregående
ämne på skolverkstaden) 2 veckotimmar -j- yrkesritning/ritteknik 2 veckotimmar.
Skolstyrelse, som så önskar, synes därjämte böra få rätt att erbjuda elever
i 9t, vilka ej tidigare haft verkstadsarbete, ytterligare 2 veckotimmar verkstadsarbete
som alternativ till övningsämnena. Lämpade för samundervisning
med 9mek är materiallära, verktygs- och verktygsmaskinlära (2 vtr), yrkesritning/ritteknik
(2 vtr) samt eventuellt förekommande extra tillval av verkstadsarbete
(2 vtr).

För 9m föreslår överstyrelsen en motsvarande förstärkning av handelskunskapen
till 6 veckotimmar. Med specifikationen av detta ämne på delämnen
torde böra anstå tills läroplanen behandlas. Linjen jämställes i fråga om övningsämnen
helt med 9p, 9ha och 9ht.

Frågan om det för grundskolans högstadium erforderliga elevunderlaget
berörs av relativt få remissinstanser. Av dessa anser ett flertal att den
av skolberedningen föreslagna högstadieorganisationen kräver ett större elevunderlag
än vad som angivits av beredningen, medan andra däremot särskilt
uttalar sig för mindre högstadier.

För behov av ett större elevunderlag uttalar sig bl. a. länsskolnämnderna i
Östergötlands, Kalmar, Kristianstads och Malmöhus län. Som skäl härför anförs
bl. a., att beredningens beräkningar bygger på en från skolorganisatorisk
synpunkt nästan idealisk fördelning av eleverna pa högstadiet. En sadan fördelning
torde emellertid sällan föreligga, om man låter eleverna välja fritt. Sistnämnda
synpunkter framföres även av länsskolnämnden i Kronobergs län, som
framhåller vikten av att genom tillräckligt elevunderlag, vilket dock ej enligt
nämnden behöver vara större än för försöksskolans högstadium, säkerställa
goda valmöjligheter för eleverna, där detta kan ske utan eftergift beträffande
kravet på rimliga skolskjutsförhallanden. Svårigheterna att bedöma huruvida
ett givet elevantal bildar ett tillräckligt stabilt underlag för upprättandet av
ett fullständigt högstadium framhålles även av länsskolnämnden i Blekinge län.
Tveksam gentemot beredningens förslag i denna del ställer sig också länsstyrelsen
i Kalmar län, som anser, att endast då särskilda geografiska eller befolkningsmässiga
skäl föreligger bör högstadier kunna upprättas med ett elevunderlag
på endast 75 elever. Liknande uppfattning redovisas av länsstyrelsen i
Malmöhus län, som framhåller angelägenheten av att befolkningsmässigt till -

172

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5i år 1962

räckligt stora högstadieområden tillskapas. Som skäl härför anföres, att det är
angeläget att de högstadier, som kommer till stånd, blir kvalitativt väl tillgodosedda
och därigenom attraktiva för både lärare och elever samt till bästa gagn
för sin orts och sitt områdes allmänna utveckling. Sistnämnda synpunkter
framföres även av Hörnejors kommun, som anser att den linjedelning som föreslagits
i årskurs 9 knappast kan genomföras helt i mindre högstadieområden.
Genomförandet av grundskolan måste därför enligt kommunen förutsätta skolområden,
som har en sådan storlek att en verklig linjefördelning kan genomföras
och som kan garantera en differentiering av undervisningen även för
barn från glesbygder och mindre distrikt. — I yttranden från mindre
kommuner är det för övrigt relativt vanligt, att man med större eller
mindre grad av besvikelse konstaterar, att för den egna kommunens del endast
ett begränsat antal av de föreslagna linjerna i årskurs 9 kan komma att upprättas.
— Olägenheterna med alltför små högstadier framhålles vidare även av
länsstyrelsen i Norrbottens län, som understryker vikten av att vid planeringen
av högstadierna i första hand de utbildningsmässiga, kvalitativa synpunkterna
måste bli tillgodosedda.

En i huvudsak positiv inställning till beredningens uttalanden i förevarande
del redovisas av skolöverstyrelsen, länsskolnämndema i Skaraborgs och Västmanlands
län samt Folkskollärarfederationen och TCO. Överstyrelsen anser
dock, att beredningen något överskattat möjligheten att på basis av elevernas
fria val upprätta praktiska linjer vid mindre och normalstora högstadier. Att
25 elever — 35 procent av 70 — som väljer praktiska linjer, av fritt val fördelar
sig sa harmoniskt, att tre linjer kan upprättas, måste enligt överstyrelsen
anses så sällsynt, att det inte bör tagas med i en kalkyl över differentieringsmöjligheterna.
Länsskolnämnden i Västmanlands län framhåller, att beredningens
förslag innebär, att även de minsta kommuner kan organisera en god
högstadieorganisation. Samtidigt hävdar också nämnden med bestämdhet, att
de tvåparallelliga högstadierna i pedagogiskt och fostrande hänseende är absolut
fullvärdiga med de flerparallelliga. Beredningens påstående att de små högstadierna
skulle vara i högre grad lärarkonsumerande finner nämnden inte gälla
under alla förhållanden. Till förmån för de små högstadierna uttalar sig också
länsskolnämnden i Skaraborgs län, som varnar för den nu enligt nämnden
radande tendensen att skapa alltför stora högstadieanläggningar. Sistnämnda
uppfattning delas av Folkskollärarfederationen, som särskilt framhåller de betydande
olägenheter, som stora skolenheter medför ur ordnings- och disciplinsynpunkt.
Liknande synpunkter redovisas av Anderslövs kommun, som påpekar,
att det inte är utan vidare givet, att stora skolenheter är överlägsna de
mindre rent pedagogiskt sett. Med hänsyn till skolans uppgift att vara fostrande
och karaktärsdanande för eleverna, bör man enligt kommunens mening
vara försiktig vid utformningen av högstadierna och inte låta sig vilseledas av
kunskapsmässiga fördelar av svårbestämbar art på bekostnad av andra lika
betydelsefulla värden. Den personliga kontakten mellan lärare och elever får

Kungl. Maj:ts proposition nr 5h år 1962 173

inte försvåras i högre grad än vad som är oundgängligen nödvändigt, påpekar
kommunen.

Beträffande de grundläggande principerna för skolplaneringen framhåller
länsskolnämnden i Skaraborgs län i detta sammanhang, att de planerande myndigheterna
i de flesta fall måste utreda och beakta låg- och mellanstadiernas
framtida organisation i samband med att högstadieorganisationen utiedes. Arbetsmarknadsstyrelsen
framhåller vikten av att hänsyn tages till näringslivets
framtida utveckling vid planerandet av högstadier. Styrelsen varnar även för
en uppdelning av högstadiet på flera orter inom samma kommun, något som
dock enligt styrelsen i många fall måste ske till följd av att eleverna i glesbygden
eljest skulle få orimligt lång skolväg.

Övervägande delen av de remissorgan, som berört frågan om partiella
högstadier anser i likhet med beredningen att sadana högstadier icke bör
inrättas. En direkt negativ inställning till denna högstadieform redovisas sålunda
av bl. a. skolöverstyrelsen, länsskolnämndema i Kronobergs, Blekinge,
Malmöhus och Skaraborgs län samt Folks kollär ar federationen, Örebro stad och
Kiruna stad. Som skäl härför åberopas av länsskolnämnden i Blekinge län, att
erfarenheterna av högstadier av ifrågavarande art varit negativa. På grundval
av erfarenheterna från högstadieplaneringen inom länet anser länsskolnämnden
i Gävleborgs län, som bestämt avstyrker spjälkade högstadier, det önskvärt
att frågan om möjligheten att anordna avkortade högstadier med två
paralleller i årskurserna 7 och 8 ej skall anses aviörd från den aktuella diskussionen.
Till stöd härför anföres följande.

Man kan ej bortse från möjligheten, att för elever, som eljest skulle resa
långa skolvägar eller inackorderas, nackdelarna med färre tillvalsmöjligheter
kunde väl uppvägas av de fördelar, som en skolgång i hemmiljö med kortare
skolresor skulle medföra. Det bör ej heller a priori anses ogenomförbart, att
med stimulans av ekonomisk art uppmuntra lärare med erforderlig kompetens
att söka sig till tjänster vid högstadier av här berörd art, även om vederbörande
lärare därigenom skulle riskera att få undervisa i andra ämnen än som normalt
ingår i egen tjänst.

Tveksam till beredningens negativa inställning till de partiella högstadierna
ställer sig eu och annan kommun. Håbo kommun anser, att det finns områden,
där man måste föredra ett avkortat högstadium som alternativ till mycket
långa resor eller inackordering.

Länsskolnämnden i Gävleborgs län utgar ifran att enkla högstadier av s. k.
glesbygdstyp även framdeles skall kunna organiseras, varvid nämnden förutsätter
visst samarbete med fullständigt högstadium i annat högstadieomrade i
egen eller annan kommun.

Beredningens förslag till ett visst interkommunalt samarbete, innebärande
att enstaka elever ett visst år överföres från ett högstadium till ett annat, tillstyrkes
särskilt av länsskolnämndema i Östergötlands, Jönköpings, Kalmar och

174

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5U år 1962

Blekinge län. Ifrågavarande samarbete bör enligt länsskolnämnderna i Kristianstads
och Malmöhus län ej gälla endast visst år, eftersom man i många fall
kan förutse behov av samarbete för längre tid än ett läsår. Av samma uppfattning
är länsstyrelsen i Östergötlands län, som anser, att ett mellankommunalt
samarbete av ifragavarande art i en del fall bör få en fast organisation, vilken
emellertid bör kunna ändras, därest förutsättningarna för undervisning enligt
viss linje ändras. Att riktlinjer för dylikt samarbete i en del fall uppdrages på
längre sikt synes länsstyrelsen vara av värde såväl för dem som handhar skolväsendets
organisation som för eleverna. För ett mera regelmässigt samarbete
på detta område uttalar sig även några kommuner, däribland Degerfors kommun
(Västeibottens län), som framhåller, att de mindre kommunerna genom
ett samarbete på längre sikt skulle kunna erbjuda en fullständig högstadieundervisnmg
åt sina elever. Liknande synpunkter redovisas av Örnsköldsviks
stad, som även betonar, att ett mera fast organiserat samarbete icke behöver
betyda att vare sig avkortade eller spjälkade högstadier behöver upprättas.
Ifrån Munkedals kommun hävdas, att principen om fullständiga högstadier
inte bör föranleda så bundna bestämmelser, att från vanlig kommunalekonomisk
synpunkt naturliga och från pedagogisk synpunkt försvarbara besparingar
av byggnader hindras, t. ex. i fråga om uppförande av en skolverkstad
eller dylikt som kan betjäna två högstadieskolor.

Länsskolnämnden i Kronobergs län påpekar, att beredningen i sitt förslag
gör samarbete av ifragavarande slag beroende av den förutsättningen, att en
av kommunerna skall ensam ha underlag för vederbörlig linje. Denna begränsning
synes nämnden omotiverad. Om i berörda kommuner sammanlagt så
många elever väljer en viss linje att minimifordringarna uppfylles och samverkan
är möjlig och lämplig, bör enligt nämnden linjen ifråga få inrättas i en av
kommunerna.

Riksförbundet landsbygdens folk understryker i detta sammanhang vikten
av att elevernas utbildningsönskningar så långt möjligt blir tillgodosedda också
på landsbygden och anser, att visst samarbete därvid kan ske mellan olika
skoldistrikt, sa att elever från skola där viss utbildningslinje inte kunnat upprättas
överföres till annan skola.

Beredningens uttalanden om viss samorganisation mellan grundskolas
högstadium eller del därav och annan skolform beröres i en del yttranden.

Delade meningar råder om lämpligheten av att sammanföra högstadium med
gymnasium. Skolöverstyrelsen finner det i princip önskvärt, att ett gymnasium
är förenat med ett högstadium. Enligt överstyrelsen vinnes därigenom bl. a. att
såväl lärare som speciallokaler, t. ex. naturvetenskapliga institutioner, kan utnyttjas
effektivt. Den dagliga kontakten mellan lärarna på de olika stadierna
är dessutom värdefull. Gymnasiets lärare konfronteras härigenom med pro -

175

Kungl. Maj:ts ''proposition nr b k år 1962

blemen på närmast lägre stadium och lär känna dess olika elevkategorier samt
får bättre klart för sig vad de i fråga om kunskaper kan kräva av de elever,
som de tar emot från högstadiet. Överstyrelsen finner det också värdefullt, om
lärare med vederbörlig kompetens kan beredas undervisning på båda stadierna.
Separata gymnasier bör enligt överstyrelsens mening endast förekomma, då
särskilda skäl kan föranleda undantag från den generella regeln, att gymnasium
bör vara förenat med högstadium. Kollegiet vid lärarhögskolan i Stockholm
framhåller särskilt de pedagogiska fördelarna av att lärarna samtidigt kan fa
undervisa på både högstadium och gymnasium och finner, att det skulle vara
synnerligen olyckligt, om gymnasium och högstadium organiserades »som vattentäta
skott». Läroverkslärarnas riksförbund tillstyrker att årskurs 9g som
regel skall vara förenad med högstadiet, men understryker samtidigt vikten
av att gymnasier förenas med ett högstadium av grundskolan. Såväl pedagogiska
som organisatoriska skäl talar för denna sammanhållning. Lärarna på de
båda stadierna kan ömsesidigt utbyta erfarenheter av respektive stadiers
undervisningsproblem och elevmaterial. Av mycket stor betydelse för kontinuiteten
i undervisningen är möjligheten för lärare från ett högre stadium att
undervisa på det lägre stadiet och vice versa. Förbundet påpekar vidare, att det
går lättare att effektivt utnyttja lokaler och institutioner, om ett högstadium
är förenat med gymnasium.

Annan uppfattning beträffande högstadiets placering hävdas bl. a. av lansskolnämnden
i Uppsala län. Nämnden framhåller svårigheten att bemästra de
jätteskolor, som skulle uppstå, om man förde samman ett större gymnasium
med ett fullständigt högstadium med alla dess paralleller. För att undvika detta
skulle man bli tvingad att stympa högstadiet, vilket skulle mnebara, att endast
några av högstadiets linjer komme att sammanföras med gymnasiet. Utan
tvekan skulle detta enligt nämnden leda till att såväl elevernas målsmän som
deras lärare komme att betrakta dessa linjer som förnämligare än de Övriga
och därför eftersträvansvärda. Nämnden anser att gymnasierna som regel bor
vara fristående samt finner det angeläget, att frågan om gymnasiernas frigörande
från grundskolan blir föremål för ytterligare övervägande. Enligt Folkslcollärarfederationen
bör strävan vara att så långt möjligt hålla den obligatoriska
skolan samlad och skild från övriga skolformer. Det kan dock enligt federationen
ej helt undvikas att under en övergångstid den obligatoriska skolan
eller del därav placeras tillsammans med t. ex. gymnasium. Federationen betonar
dock att en dylik anordning skall ses som undantagsfall, betingad av lokalförhållanden.
Detta får under inga förhållanden leda till ett system, som kan
uppfattas som en klyvning av den nioåriga skolan. Placeringen av ett högstadium
till en skola med gymnasium innebär således ingen klassificering av detta
högstadium i förhållande till andra högstadier. Sveriges socialdemokratiska studentförbund
framhåller, att en samorganisation mellan högstadier och gymnasier
otvivelaktigt skulle påverka principen om högstadiernas likställdhet och destruk -

176

Kiingl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

tivt mverka på grundskolan. Ett högstadium förlagt till läroverksbyggnaden kan
ge det ett sken av en bättre undervisning. Gymnasieutredningen påpekar, att frågan
om samorganisation av olika skolformer ej bör slutligt avgöras, förrän utredningen
framlagt sina förslag. Utredningen kommer i enlighet med sina direktiv att
ingående behandla dessa problem, när större klarhet vunnits beträffande gymnasiets
utformning i övrigt. Utredningen utgår från att myndigheterna ej
genom principiella ställningstaganden i ena eller andra riktningen kommer att
föregripa utredningens förslag.

I fråga om förläggning av viss linje av årskurs 9 till gymnasium eller fackskola
havdar Sveriges skoldirektör sförening det väsentliga i principen om den organisatoriska
sammanhållningen av högstadiet, så att inte viss linje i årskurs 9
utbrytes för att förläggas i anslutning till frivillig skolform. Länsskolnämnden
i Kronobergs län anser det vara ett absolut krav att 9g skall kvarstanna inom
grundskolan och gymnasieutredningen finner de av skolberedningen anförda
argumenten for bibehållande av 9g inom grundskolan övertygande. Tekniska
läroverkens lärarförbund framhåller, att valmöjligheten till gymnasieutbildning
starkt skulle försämras, om 9g förlädes till allmänt gymnasium. Enligt förbundet
kan vidare en organisatorisk samordning mellan den föreslagna tekniska
fackskolan och 9t komma att bidraga till den uppfattningen, att 9t är den enda
vägen till teknisk fackskola och att valet av 9t utesluter annan vidare utbildning-
Ej heller Tekniska läroverkens ingenjörs förbund anser att 9t bör samordnas
med den tekniska fackskolan i organisatoriskt avseende. Samordnandet
av en lagre och en högre skolform påverkar i alltför hög grad eleverna att
fortsätta inom samma skolorganisation.

I fråga om samorganisation mellan fackskola och grundskola anför Läroverkslärarnas
riksförbund i huvudsak följande.

Vid anknytningen av fackskolan till grundskolans högstadium bör försiktighet
iakttagas. Utöver av skolberedningen anförda nackdelar bör observeras att
samtliga fackskollmjer kommer att kräva dyrbar utrustning. De bör därför
under alla förhållanden centraliseras till skolanläggningar, där denna materiel
kan utnyttjas.

Avsevarda_ pedagogiska skäl talar för en anknytning till en fackskola av motsvarande
linje av arskurs 9, inte minst möjligheten att undvika alltför täta
lärarbyten. Uppenbarligen blir denna organisationstyp aktuell främst för relativt
stora kommuner med flera högstadieområden. Ofta torde där till fackskolan
komma att knytas ett högstadium. Detta kan då tänkas vara fullständ!gt,
men i arskurs 9 mer specialiserat på fackskolan motsvarande linjer än på
Övriga. Mot ett sadant arrangemang bör principiella betänkligheter vara mindre
an vid en förläggning av enbart årskurs 9 till fackskolan. Möjligheten till sådana
utvagar bor vara särskilt nära till hands under den första uppbyggnaden av
tackskolorna, eftersom annars projektering av nödvändiga nybyggnader försvaras
i mycket hög grad.

Framförda synpunkter på frågan om hänförande av vissa linjer av årskurs
9 till yrkesskolan m. m. redovisas i ett följande avsnitt om yrkesförberedande
utbildning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 51± år 1962

177

Yrkesorientering

(SB kapitel 20)

Skolberedningen

Studie- och yrkesorientering i olika former utgör av flera skäl en viktig del av
grundskolans verksamhet, framhåller skolberedningen inledningsvis i förevarande
avsnitt av sitt betänkande (kap. 20). Efter en redogörelse för nuvarande förekomst
och utformning i försöksskolan och andra skolformer behandlar beredningen
några organisatoriska frågor i samband med yrkesorienteringen, främst
den teoretiska delen av denna.

Skolberedningen har under sitt arbete erfarit att skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen,
i visst samråd med överstyrelsen för yrkesutbildning ägnat
yrkesorienteringsfrågorna ingående uppmärksamhet i form av vissa utredningar.
Beredningen, som framhåller att den tillmäter frågan om yrkesvägledningens
mer slutgiltiga lösning stor betydelse, anser sig under sådana förhållanden sakna
anledning att själv framlägga mer definitiva förslag och begränsar sig därför till
att framföra vissa, mer allmänna synpunkter med en önskan om att dessa skulle
beaktas under det fortsatta utredningsarbetet.

Yrkesorienteringen är ett led i skolans personlighetsfostrande verksamhet,
uttalar beredningen, och ett värdefullt bidrag till den orientering om samhället
och arbetslivet som skolan skall ge. Försöksverksamheten har emellertid givit
vid handen, att det inte är helt lätt att infoga yrkesorienteringen i skolans verksamhet
i övrigt. Ansvaret måste fördelas på många händer, och skolan kan inte
utan bistånd från näringslivet och från arbetsmarknadsorganen tillfredsställande
fullgöra uppgiften.

Det slutliga ansvaret för den yrkesorienterande verksamheten liksom för all
annan skolans verksamhet måste ligga hos rektor. Då det gäller den enskilde
eleven och hans fostran är det naturligt, att klassföreståndaren i samverkan med
övriga lärare i klassen liksom med sådana övriga befattningshavare i skolan som
har upplysningar att lämna om eleven bör ha goda möjligheter att ge ^ eleven
och dennes målsman värdefulla upplysningar till stöd för deras beslut i fråga om
elevens val av fortsatt studieväg. I fråga om den allmänna delen av undervisningen
i yrkesorientering har varierande praxis rått under försöksaren. Även om
åtskilliga skäl talar för att denna undervisning bör ingå som en naturlig del i
ämnet samhällskunskap, vilket dock förutsätter att lärarna i detta ämne får en
kompletterande utbildning i hithörande frågor, bör dernm fråga upptas till vidare
behandling tillsammans med övriga vid pågående utredning av dessa frågor.

Om yrkesvägledningen inte enbart skall resultera i en rad spridda ansatser,
behövs det en sammanhållande kraft, skolans specielle yrkesvägledare, som kan
hjälpa varje elev att sammanfatta hans situation. I detta kontaktarbete bör
yrkesvägledaren liksom hittills samråda med skolledare, lärare, medicinsk och
psykologisk personal samt föräldrar liksom med arbetsförmedlingens personal.
Det är därför angeläget, att den nya grundskolan har tillgång till särskild sakkunskap
i dessa frågor, dvs. en befattningshavare som har specialutbildning för
studie- och yrkesvägledning. Helst bör sådan expertis kontinuerligt stå till förfogande
för varje högstadieskola.

Denna del av skolans arbete är sammansatt av flera olika komponenter, de flesta
med förankring i skolans arbete men en del med tyngdpunkten utanför skolan.

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Med den vikt som beredningen tillmäter skolans orienterande verksamhet som
ett medel för att på ett rätt sätt främja elevens fria, personliga utveckling
måste naturligen utgångspunkten för lösande av de med yrkesorienteringen förknippade
organisatoriska och administrativa frågorna vara skolan och skolans
ansvar för och vård om den enskilde eleven. Även med utgångspunkt i detta
måste dock hänsyn tas till förhållanden och utveckling utanför skolan, i det
arbetsliv till vilket eleven snart nog skall övergå.

Frågan om den praktiska yrkesorienteringen, som under försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola förekommit som tillvalsämne med
fyra veckotimmar i åttonde årskursen, inledes med en redogörelse för nuvarande
utformning och erfarenheterna från försöksskolan (SB s. 361 f.). Beredningen
preciserar därefter några frågeställningar av betydelse för handläggningen och
redovisar därjämte (SB s. 364) de svårigheter man kan förutse vid en över hela
landet genomförd obligatorisk skola med praktisk yrkesorientering för hela eller
större delen av en årskurs.

I den svåra frågan om obligatorium eller tillval redovisar beredningen de skäl
och omständigheter som talar för respektive mot tanken på praktisk yrkesorientering
som obligatoriskt inslag i grundskolans högstadium (SB s. 364 ff.). Beredningen
har till slut funnit, att de skäl som talar för att praktisk yrkesorientering
skall göras till ett obligatoriskt moment i grundskolans arbete och att den skall
placeras i årskurs 8 väger tyngre än de skäl som talar för att den skall placeras i
årskurs 9 och göras frivillig. Beredningen föreslår sålunda, att praktisk yrkesorientering
under tre veckor skall ingå som ett obligatoriskt moment för alla
elever i årskurs 8.

De svårigheter vid genomförandet av praktisk yrkesorientering som kan förväntas
uppstå hänför sig till övervägande delen till näringslivets möjligheter att
medverka, att kunna ställa erforderligt antal praktikplatser till förfogande. Svårigheterna
härvidlag är dels av generell natur, dels lokalt betonade beroende på
ensidigheten eller otillräckligheten i en orts näringsliv. Beredningen har dock
genom en överslagsmässig kalkyl (SB s. 367) sökt belysa sannolikheten för att
anordningen skall kunna genomföras och har därjämte genom arbetsmarknadsstyrelsens
försorg erhållit vissa uppskattningar över den förutsebara tillgången
på praktikplatser. Vidare erinras om att beredningen själv föreslagit två åtgärder,
nämligen dels en minskning av den praktiska yrkesorienteringen från fyra
till tre veckor, dels anordnande av den förberedande yrkesutbildningen i skolmässiga
former, vilka otvivelaktigt medför en stark minskning i anspråken på
näringslivets medverkan. Beredningen anser sig därför kunna räkna med att
anordningen kan genomföras som obligatorium.

Av olika skäl torde emellertid, trots föreslagna förändringar i såväl praktisk
yrkesorientering som förberedande yrkesutbildning, ett ökat antal arbetsplatser
behöva utnyttjas, bl. a. för de i detta sammanhang nytillkommande eleverna med
teoretisk studiegång. Det större antalet arbetsplatser och de platser av delvis
annat slag än de hittills övervägande som behöver utnyttjas, torde stå att finna
dels bland statliga och kommunala verk och inrättningar, vilka hittills med -

179

Kungl. Maj:ts -proposition nr 5i år 1962

verkat endast i mindre utsträckning, dels hos företag som ännu inte har praktikanter.
Beredningen räknar emellertid med att de för praktikförmedlingen ansvariga
verken, närmast arbetsmarknadsstyrelsen och skolöverstyrelsen
erforderliga åtgärder redan på ett tidigt stadium.

Med tanke på de stora lokala variationer som föreligger i fråga om näringslivets
möjligheter är det naturligt, att beredningen också behandlat fragan om
eventuellt erforderlig lokal begränsning av den praktiska yrkesorienteringens
omfattning. Av beredningens förslag till läroplan framgar, att praktisk yrkesorientering
avses förekomma inte med ett visst antal veckotimmar pa timplanen
utan liggande utanför timplanen. En minskning inom en kommun av den praktiska
yrkesorienteringen medför sålunda endast att det schemabundna skolarbetet
i stället erhåller ett större utrymme än vad som eljest skulle ha varit
fallet. Det kan också bli nödvändigt att i vissa kommuner helt inställa den praktiska
yrkesorienteringen något år. För skolans del erbjuder detta inga svårigheter.
Beredningen anför följande principiella synpunkter på dessa frågor.

Man bör i princip inte acceptera att den praktiska yrkesorienteringen skall
kunna helt inställas inom ett skolområde eller en kommun, såvida inte synnerligen
svårbemästrade omständigheter gör detta oundgängligt. De inskränkningar
som kan bli erforderliga bör vidare fördelas så, att de inte ensidigt går ut över
någon viss grupp elever. Man måste sålunda t. ex. föredra, att samtliga elever i
årskurs 8 erhåller en något avkortad praktik framför att en mindre del av
eleverna erhåller yrkespraktik i full utsträckning.

Skulle så vid planeringen inför ett stundande läsår visa sig, att möjligheterna
till anordnande av praktisk yrkesorientering stöter på stora svårigheter bör det
åligga rektor och skolstyrelse att utan dröjsmål anmäla förhållandet till länsskolnämnden.
Denna bör då i samråd med länsarbetsnämnden vidta erforderliga
åtgärder. Dessa bör främst kunna bestå i att nämnderna, med deras större överblick
över läget inom samtliga kommuner, föreslår andra kommuner med bättre
tillgång på praktikplatser att planeringen av den praktiska yrkesorienteringen
för de senares del får samordnas med motsvarande planering inom kommuner
med tillfällig brist på praktikmöjligheter. Det är heller inte osannolikt att länsarbetsnämnden
genom direkt hänvändelse kan bidra till att stimulera fler arbetsplatser
till åtminstone tillfällig medverkan. Om trots vidtagna åtgärder tillgången
på praktikplatser blir otillräcklig inom underskottskommunen, bör länsskolnämnden
ha bemyndigande medge sådan avvikelse från läroplanens bestämmelser,
att den praktiska yrkesorienteringen får minskas från tre till två eller i
nödfall en vecka för samtliga elever.

Beredningen framhåller, att praktisk yrkesorientering bör ge mindre av arbetet
som teknisk prestation och mer av arbetsplatsen som social miljö. Från denna
utgångspunkt ställer sig beredningen tveksam till tanken pa anordnande av
orienteringen i skolmässiga former. Beredningen vill emellertid inte helt avvisa
utvägen utan menar, att praktisk yrkesorientering undantagsvis bör kunna an -

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 51r år 1962

ordnas i skolmässiga former, dock inte som ersättning för utan som komplement
till praktik på arbetsplatser.

Av de övriga frågor som beröres kan slutligen följande nämnas. Beredningen
menar att skolöverstyrelsen i samråd med andra ämbetsverk — i första hand
arbetsmarknadsstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning — och med arbetsmarknadens
organisationer bör låta utarbeta erforderliga handledningar och
broschyrer för handledare på arbetsplatser, informationer till företagsledning,
anordna erforderlig kursverksamhet och även i övrigt sörja för en god och
allsidig information och orientering.

Slutligen framhåller skolberedningen i fråga om arbetstiden för de elever som
fullgör praktisk yrkesorientering, att enligt dess mening bör eleverna normalt
följa de på arbetsplatsen gällande arbetstiderna. Bl. a. för elevernas upplevelse av
arbetsplatsens miljö maste det anses angeläget, att de även får uppleva dess
rytm.

Yttranden

I yttrandena betonas i stor utsträckning nödvändigheten av att eleverna i den
obligatoriska skolan erhåller en tillfredsställande studie- och yrkesorientering;
behovet anses snarast öka vid den utformning av grundskolan beredningen föreslagit.
I anslutning till de mera allmänna synpunkter på organisatoriska
frågor i samband med yrkesorienteringen, som skolberedningen
framför, beklagas eller kritiseras inte så sällan att beredningen inte närmare
penetrerat och framlagt förslag i dessa frågor. Ett snabbt slutförande av
pågående utredningar på området och en lösning av frågorna i samband med
beslutet om skolreformen påyrkas av bl. a. vissa länsskolnämnder och lärarorganisationer.
Med anknytning till beredningens här gjorda allmänna uttalanden
framförs på olika punkter synpunkter och önskemål.

De terminologiska fragorna berörs av skolöverstyrelsen, gymnasieutredningen
och Federationen Sveriges allmänna folkskoUärarförening, vilka alla uttalar tillfredsställelse
över att beredningen förordar termen yrkesorientering som en
övergripande beteckning. Federationen, som framhåller att verksamheten till sin
inriktning mest är orienterande och minst rådgivande eller vägledande, vill beteckna
de olika momenten i verksamheten allmän studie- och yrkesorientering,
enskild studie- och yrkesorientering samt praktisk yrkesorientering. Överstyrelsen
däremot vill i närmare anslutning till beredningens terminologi använda uttrycken
teoretisk respektive praktisk yrkesorientering samt enskild studie- och
yrkesvägledning. Gymnasieutredningen betonar, att vägledande inslag måste
förekomma och anser att termerna vägledning och vägledare bör bibehållas som
underbegrepp.

Att yrkesorienteringen skall brytas ut ur samhällskunskapen och få ställning
av självständigt ämne i årskurserna 7—9 föreslås av Läroverkslärarnas riksförbund.
Ett motsvarande förslag framföres av Sveriges hantverks- och industri -

181

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 b år 1962

organisation. Häremot kan ställas ett yrkande från Sveriges skoldirektörsförening
att alla lärare i samhällskunskap bör få en sådan utbildning, att de kan
ta hand om hela undervisningen i ämnet samhällskunskap, sålunda även den
teoretiska yrkesorienteringen.

Den närmare utformningen av i första hand den teoretiska eller allmänna
yrkesorienteringen berörs av vissa instanser. Såsom exempel på vad som i detta
sammanhang från skilda håll framföres kan här nämnas: större koncentration
kring yrkesorienteringen i årskurs 7 och en motsvarande beskäming av sådana
moment i årskurs 8, närmare anvisningar om timfördelningen mellan yrkesorientering
och övriga moment i ämnet samhällskunskap, betonande av att yrkesorientering
skall förekomma även i årskurs 9, effektivare insatser för att motverka
traditionsbundenheten i fråga om kvinnliga och manliga yrken, en förstärkt
ställning för ämnesmomentet arbetarskydd, uppmärksamhet åt orientering
om läget på arbetsmarknaden vid tidpunkten för utbildningens avslutande, frågor
om avvägningen mellan »inre» faktorer sasom anlag, intressen och personlighet
samt sådana »yttre» faktorer som främst arbetsmarknadsförhållandena. Det
framhålles att allsidig och objektiv information måste ges om olika yrkesområden,
varvid från skilda håll särskilt anges sådana områden som jordbruks- och
skogsbruksnäringarna, sjömansyrket och militäryrket. Behovet av information
även direkt till målsmännen om utbildningsvägar och yrken framhålles liksom
vikten av den medicinska yrkesrådgivningen och angelägenheten av att myndigheterna,
arbetsmarknadens parter och näringslivets organisationer samfällt utarbetar
ett program för produktion, distribution och användning av det informationsmaterial
som behövs för yrkesorienteringen.

Skolberedningens uttalande att utgångspunkten för lösandet av de med yrkesorienteringen
förknippade organisatoriska och administrativa fragorna maste
vara skolan och skolans ansvar för och vård om eleven, understryker Federationen
Sveriges allmänna jolkskollärarförening »med skärpa». Federationen finner
det vidare angeläget, att skolans myndighet ges förutsättningar att handha
skolans frågor och att skolans befattningshavare för ifrågavarande verksamhet
får ställning som huvudman. Den här framskymtande frågan om arbets- och
ansvarsfördelningen mellan skolan och arbetsmarknadsverket berörs också i
några andra yttranden. Ett par länsskolnämnder framhåller att problemen
härom snarast måste lösas, dock utan att uttala någon bestämd åsikt om hur
dessa borde lösas. Sveriges skoldirektör sjörening understryker, att några förändringar
av principiell innebörd i fråga om arbetsfördelningen mellan skola och
arbetsförmedling icke är påkallade, och tillägger att skolan självklart skall ha
ansvaret för den yrkesorienterande verksamheten. Gymnasieutredningcn ifiagasätter,
främst med tanke på den breda och djupa insikt i arbetsmarknadsfrågorna,
som måste krävas för den yrkesorienterande verksamheten på gymnasiet,
om inte yrkesorienteringen organisatoriskt och administrativt bör pa nagot sätt
förankras inte bara i skolan utan också hos arbetsmarknadsorganen. Utan att
ta ställning i denna svåra fråga vare sig beträffande grundskolan eller gymnasiet

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jf år 1962

önskar utredningen betona, att ett eventuellt gemensamt utnyttjande av den
yrkesvägledningsutbildade expertisen framtvingar omsorgsfulla överväganden i
frågan.

Någon kritik mot anordningen med särskilda yrkesvalslärare kommer knappast
till synes i yttrandena. Däremot görs i flera yttranden uttalanden till förmån
för ett bibehållande av denna anordning. Så sker bl. a. i yttrandena från ett par
länsskolnämnder, kollegierna vid lärarhögskolan i Stockholm och vid Statens försöksskola
i Linköping, TCO, Folkskollärarfederationen, Läroverkslärarnas riksförbund,
Sveriges skoldirektörs förening och Föreningen för lärare i samhällskunskap.
Härvid framlägger Läroverkslärarnas riksförbund närmare förslag om
behörighetskrav och utbildning för yrkesvalslärare, innebärande bl. a., att sådan
lärare skall ha behörighet till ordinarie tjänst på högstadiet, äga personlig lämplighet
och ha genomgått viss specialutbildning. Förbundet framhåller därjämte
den roll kurator måste spela för de elever, som behöver speciell omtanke då det
gäller yrkesvalet; en icke oväsentlig del av kurators arbete måste bestå i att
utreda vissa elevers yrkesvalssituation, ta kontakter med föräldrar etc. vid speciella
yrkesvalsfrågor. Föreningen för lärare i samhällskunskap menar däremot
att framtida bestämmelser om den kurativa verksamheten bör ges den klara utformningen
att i fråga om all yrkesorienterande verksamhet är yrkesvalsläraren
ansvarig; samarbete skall dock ske med skolkurator liksom med andra befattningshavare.
Föreningen anser vidare, liksom gymnasieutredningen, att i skolstadgan
bör tas in föreskrifter om den yrkesvägledande personalen; om innehållet
i dessa föreskrifter har dock dessa båda instanser olika förslag. Skoldirektörsföreningen
framhåller, att den skolans specielle yrkesvägledare som beredningen
talar om även i fortsättningen bör vara lärare med specialutbildning för yrkesvägledningsuppgifter.
Detsamma betonas av Federationen, som vid sin utförliga
behandling av denna fråga sammanfattningsvis framför i huvudsak följande.

Skolans yrkesvalslärare bör under rektor ha huvudansvaret för den allmänna
studie- och yrkesorienteringen. Yrkesvalsläraren bör i den mån det i skolan är
möjligt och lämpligt kunna överta samhällskunskapens studie- och yrkesorienterande
del. Ansvaret för den kontinuerliga enskilda studie- och yrkesorienteringen
i skolan och därmed sammanhängande uppgifter bör åläggas en lärare i
skolan, en yrkesvalslärare. För uppgifter som sammanhänger med den enskilda
orienteringen bör skolan få särskild timtilldelning. Om vid skolan endast en
lärare har hand om den enskilda studie- och yrkesorienteringen kan — om lokala
förhållanden i övrigt medger det — klassföreståndaren handha sådana uppgifter,
som han som klassföreståndare lämpligen kan fullgöra; i så fall bör av den anslagna
tiden särskild tid tilldelas klassföreståndaren liksom nu förekommer vid
skolor med studierektor. Den lärare, som har hand om den enskilda orienteringen,
bör vidare också anförtros planläggning och övervakning av den praktiska yrkesorienteringen.

Även från kommunernas sida förekommer direkta uttalanden till förmån för
ett bibehållande av yrkesvalslärarinstitutionen. Så sker t. ex. i yttrandena från
Järfälla, Västerås och Göteborg. I yttrandet från Göteborg uttalas bl. a. följande.

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jf år 1962

Undervisningen i yrkesvägledning förutsätter sadana specialstudier av ocli
kunskaper om arbetsmarknaden, som klassföreståndare inte har möjligheter att
göra eller tillägna sig. Man kan inte begära, att en klassföreståndare som t. ex. är
ämneslärare i språk, skall kunna så vägleda eleverna vid deras skiftande yrkes^ al,
som är nödvändigt. Tillgång på speciell yrkesvalslärare med utbildning i hithörande
ting synes vara ett ofrånkomligt krav. Det bör vara en pa skolan verksam
lärare, som förutom nämnd specialutbildning har möjlighet att bedöma elevernas
yrkesval även ur skolsynpunkt. Det kan bär framhallas, att erfarenheten av det
omfattande yrkesvägledande arbetet inom försöksskolans högstadium i Göteborg
tydligt talar för lämpligheten och värdet av den nuvarande organisationen med
yrkesvalslärare, en eller två i varje rektorsområde, med lärartjänst i skolan men
samtidigt anknutna till länsarbetsnämnden. De svarar för huvuddelen av den
teoretiska yrkesorienteringen, organiserar i samarbete med länsarbetsnämndens
ungdomsavdelning såväl den praktiska yrkesorienteringen som den del av den
förberedande yrkesutbildningen, som helt eller delvis ligger utanför själva försöksskolan,
och följer elevernas arbete på dessa områden. Den sålunda uppbyggda
yrkesvalslärarorganisationen är väl lämpad att fungera också inom
grundskolans högstadium.

Tanken på en sammankoppling av olika elevvårdande åtgärder inom de
yrkesvägledande, skolpsykologiska och kurativa omradena framskymtar i
några yttranden. Så är fallet i yttranden från gymnasieutredningen, som finner
en sådan sammankoppling för grundskolans vidkommande gynnsam men inte
anser sig ännu kunna ta ställning till om sa bör ske även pa gymnasiestadiet.
Länsskolnämnden i Hallands län gör ett uttalande om att vid skolor, där särskilda
befattningar som yrkesvalslärare, skolpsykolog och kurator inte kan
inrättas utan en sammanslagning måste ske, kombinationen yrkesvalslärarekurator
synes vara att föredraga framför yrkesvalslärare-skolpsykolog.

Skolöverstyrelsen finner för sin del att beträffande organisationen av den
studie- och yrkesorienterande verksamheten som helhet delvis förändrade förutsättningar
nu föreligger i jämförelse med dem som ledde till hittillsvarande organisation.
Kvar står emellertid, framhåller överstyrelsen, behovet av en nära
samverkan med arbetsmarknadsverket. Hittills har en sadan samverkan säkrats
bl. a. genom att yrkesvalslärarna varit arvodesanställda i länsarbetsnämnderna.
Likaså måste som hittills studie- och yrkesorienteringen samverka med undervisningen
i samhällskunskap, i vilket ämne momentet teoretisk yrkesorientering
fortfarande kommer att ingå. Å andra sidan har elevers, målsmäns och lärares
behov av information i samband med det fria tillvalet enligt överstyrelsens mening
framhävt kravet på samverkan med övrig elevvård inom skolan. Diirtill
kommer, att inrättandet av fackskolor ställer ökade krav på service till elever
och målsmän, när det gäller val av studiealternativ och utbildningsplanering
över huvud.

Skolöverstyrelsen, liksom överstyrelsen för yrkesutbildning och arbetsmarknadsstyrelsen,
gör i övrigt i remissutlåtandena inte några ytterligare uttalanden
om de berörda organisationsfrågorna under hänvisning till att verken senare
avser att återkomma till dessa frågor. I skrivelse till Kungl. Maj:t av den 18

184

Kungl. Maj:ts -proposition nr 5U år 1962

november 1961 har de tre ämbetsverken sedermera framlagt förslag om studieoch
yrkesorienteringens organisation i grundskolan. Förslaget berör också den
lokala skolpsykolog- och skolkuratorsverksamheten.

Skolberedningens förslag att den praktiska yrkesorienteringen
skall utsträckas till att bli obligatorisk för alla elever och därvid liksom hittills
vara förlagd till årskurs 8 mottas i många yttranden med särskild tillfredsställelse,
varvid framhålles värdet av att den praktiska yrkesorienteringen kommer
att nå elevkategorier, som nu inte kan få del av denna. Ofta nämnes här såsom
nödvändigt eller särskilt betydelsefullt att detta moment föregår valet av linje i
nionde årskursen. Uttalade avstyrkanden eller bestämt förord för ett från beredningens
förslag helt avvikande alternativ förekommer i en till antalet inte särskilt
stor minoritet av yttrandena. Denna negativa inställning återfinnes emellertid
i viss utsträckning bland parter, vilkas inställning till frågan är betydelsefull
för ett genomförande av den föreslagna anordningen, nämligen från vissa av
representanterna för näringslivet. Som motiv för en negativ hållning till eller
tveksamhet inför förslaget anges ibland bl. a., att man kan ifrågasätta värdet av
praktisk yrkesorientering för elever på det avsedda åldersstadiet eller speciellt för
klart studieinriktade elever, vilka lika bra eller måhända bättre kunde få erfarenhet
från arbetslivet genom feriearbete, eventuellt underlättat genom bistånd
från skolans sida vid sökande av anställning. Betydligt vanligare motiveringar
för betänkligheter mot förslaget är dock befarade svårigheter att anskaffa tillräckligt
många och varierade praktikplatser särskilt på mindre orter och i
trakter med ensidigt näringsliv, där också problem med övervakning och inackordering
av eleverna kan uppstå, samt vidare farhågor för eller konstaterad obenägenhet
från näringslivets sida att i fortsättningen tillmötesgå skolan vid den
praktiska yrkesorienteringen, när bl. a. rekryteringsskälen inte i samma grad blir
en stimulerande faktor. Uttalanden om praktiska svårigheter, som kommer att
möta vid ett genomförande av skolberedningens förslag, förekommer över huvud
taget ganska genomgående i de yttranden, som tar upp frågan om praktisk yrkesorientering.
Insikt om svårigheterna redovisas lika väl i starkt positiva yttranden
som i helt avvisande, även om givetvis graden av optimism eller pessimism inför
möjligheterna att övervinna svårigheterna starkt varierar.

Svårigheterna betonas inte minst från de sjutton länsskolnämnder, som berör
detta förslag. Nämnderna synes dock tämligen enhälligt, om också med skiftande
grad av tillförsikt, sluta upp kring förslaget; inget avstyrkande förekommer från
deras sida. Fem länsstyrelser ansluter sig uttryckligen till förslaget. Av de jämförelsevis
få kommuner, som särskilt uttalar sig om denna fråga, ansluter sig det
stora flertalet till förslaget; bland dessa återfinnes Stockholms stad. Likaså tillstyrker
Svenska landskommunernas förbund och Svenska stadsförbundet.

Inom den statliga sektorn förekommer positiva uttalanden till förmån för förslaget
om praktisk yrkesorientering för alla elever i årskurs 8 från olika myndigheter,
vilkas medverkan på området är av betydelse. Här kan nämnas skolöver -

185

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 5i år 1962

styrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, arbetarskyddsstyrelsen, arbetsmarl
nadsstyrelsen, 21 länsarbetsnämnder, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, domänstyrelsen,
flertalet skogs vårdsstyrelser och sjöf artsstyrelsen. Skolöverstyrelsen
betonar det allmänt samhällsorienterande momentet i denna del av samverkan
mellan skola och samhälle. Överstyrelsen för yrkesutbildning finner principen om
att den praktiska yrkesorienteringen bör vara obligatorisk obetingat riktig men
anser, att det dock kan synas osäkert om icke svårigheterna ändå är större än
vad arbetsmarknadsmyndigheterna i samband med skolberedningens överväganden
antagit. Samma överstyrelse pekar på att kravet pa praktikplatser i näringslivet
från grundskolans sida i framtiden kommer att tvingas konkurrera med ett
mycket stort krav på praktikplatser för sökande till olika icke-obligatoriska
skolor, främst inom den tekniska sektorn pa olika nivåer men också inom merkantil
utbildning och på sjukvårdsområdet. Målet bör dock enligt överstyrelsen
vara, att näringslivet så småningom känner de omfattande uppgifterna i fråga
om praktisk yrkesorientering såsom fullt naturliga och alltid tar hänsyn till dem
i sina beräkningar; detta torde emellertid vara en målsättning pa ganska lang
sikt. Järnvägsstyrelsen uttalar, att dess erfarenheter av den praktiska yrkesorienteringen
är blandade, för att inte säga ganska negativa. Järnvägsstyrelsen
är likväl ense med beredningen om att alla elever bör erhalla praktisk orientering,
och styrelsen understryker, att den har en positiv inställning till denna orientering,
vilket hittillsvarande engagemang på området torde visa. Alltför många
problem är emellertid ännu olösta inom området och resultatet har ofta blivit
därefter, anser styrelsen. Det är nödvändigt, att hithörande organisationsfrågor
m. in. nu löses; det fordras av alla parter betydligt mera samarbete, förberedelse
och realism än hittills. Sjöf artsstyrelsen anför, att sjöfartsnäringen och sjöfartsmyndigheterna
är beredda att medverka i den praktiska yrkesorienteringen sa
långt möjligt är. Styrelsen och organisationerna inom näringen har enats om att
gemensamt undersöka hithörande problem i syfte att skapa lämpliga former och
en lämplig organisation för orienteringen om sjömannens och fiskarens yrken.
Arbetsmarknadsstyrelsen är i likhet med beredningen medveten om att stora
krav kommer att ställas på näringslivet i samband med anskaffandet av lämpliga
praktikplatser för en hel årskurs elever. De svårigheter beredningen anfört
anser styrelsen inte böra negligeras men inte heller överskattas. Att den praktiska
yrkesorienteringen bör förläggas till årskurs 8, förefaller styrelsen självklart.
Styrelsen understryker vidare behovet av personalresurser.

Styrelsen vill i detta sammanhang erinra om det starkt minskade behovet av
platser för de elever, som för närvarande i 9:e årskursen under stor del av läsåret
erhåller förberedande yrkesutbildning i näringslivet. Sadan skulle enligt beredningens
förslag i grundskolan kunna förekomma endast i mycket begränsad
omfattning. De positiva erfarenheter länsarbetsnämnderna praktiskt taget enhälligt
redovisat innebär inte, att de förbiser de svårigheter beredningen andragit.
Man är helt införstådd med t. ex. de problem, som kan uppstå på orter med foga
differentierat näringsliv eller som kan avse förhållandena inom speciella yrkesområden
som jordbruk eller sjöfart. Man är också medveten om de problem,

186

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5b år 1962

som kan orsakas av att en helt ny kategori elever genom obligatoriet skall beredas
praktisk yrkesorientering, varvid önskemål kommer att framföras om placering
i praktik inom helt andra yrken än sådana som förekommit hittills. Beredningen
har för den praktiska yrkesorienteringen angivit två huvudsyften: dels
studium av enskilda yrken, dels studium av arbetsplatsen som social miljö. Det
är för styrelsen fullt klart, att med de skiftande förhållanden under vilka praktiken
kan komma att genomföras kan stundom det ena av dessa syften bli bättre
tillgodosett än det andra. För den enskilde eleven kommer emellertid yrkesvalssituationen
regelmässigt att utgöra utgångspunkten för valet av praktikarbete,
i den teoretiska yrkesorienteringen måste således som förberedelse för den praktiska
yrkesorienteringen även ingå klargörande av dennas varierande innehall
inom olika yrkesområden.

Styrelsen ar helt medveten om det ansvar, som kommer att vila inte bara på
skolan utan även på arbetsförmedlingen vid genomförandet av obligatorisk praktisk
yrkesorientering för samtliga elever i en hel årskurs. Accepteras emellertid
denna orientering som ett nödvändigt och med övrig undervisning jämställt led
i den nya skolan, är arbetsmarknadsverket berett att bidraga till dess genomförande.
En förutsättning härför är emellertid, vilket understrukits av samtliga
länsarbetsnämnder, att erforderlig upprustning av personalresurserna sker.

Inom den statliga sektorn framhåller vidare överbefälhavaren, att den praktiska
yrkesorienteringen har stor betydelse, och att krigsmakten även för framtiden
är beredd att medverka på området. Medicinalstyrelsen inskränker sig i
denna fråga till ett uttalande om att det ur såväl elevens egen som sjukhushygienisk
synpunkt är mindre lämpligt att mottaga elever vid akutsjukhusen.
Generalpoststyrelsen anser, att det kan förefalla tveksamt, om praktiska förutsättningar
kommer att finnas för att låta samtliga elever i klass 8, således även
de klart gymnasie- eller yrkesinriktade, deltaga i yrkesorientering i arbetslivet.
Styrelsen framhåller betydelsen av det i stor utsträckning förekommande frivilliga
ferie- och fritidsarbetet samt värdet av väl förberedda studiebesök. Styrelsen
uttrycker emellertid sin beredvillighet att medverka med de begränsningar, som
följer av säkerhets- och sekretessföreskrifter beträffande omhänderhavda försändelser
och medel samt av de växlande organisatoriska förhållandena på olika
orter. Styrelsen utgår från att postverket blir inkopplat på ett tidigt stadium av
yrkesorienteringens vidare planerande, bl. a. för att möjliggöra en rationell samverkan
och arbetsfördelning mellan företrädare för statlig verksamhet, främst
kommunikationsverken.

Många organisationer ställer sig positiva till skolberedningens förslag om
obligatorisk praktisk yrkesorientering för alla elever i årskurs 8, däribland företrädare
för lärarkårerna. Här kan nämnas Landsorganisationen, Statstjänstemannens
riksförbund, TCO, Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening,
Yrhesskolerektorernas riksförening, Sveriges skoldirektörsförening, Folkpartiets
kvinnoförbund och ungdomsförbund, Sveriges liberala studentförbund, Svenska
landsbygdens kvinnoförbund, Svenska landsbygdens ungdomsförbund och Yrkeskvinnors
samarbetsförbund. En positiv inställning redovisas också i yttrandena
från bl. a. kollegierna vid lärarhögskolan i Stockholm och vid Statens försöks -

187

Kungl. May.ts proposition nr 5k år 1962
skola i Linköping, 1955 års sakkunniga för yrkesutbildningens centrala ledning
och studierådet vid affärsbankerna.

Tekniska läroverkens ingenjörsförbund framför kritiska synpunkter mot beredningens
resonemang om möjligheterna att åstadkomma tillräckligt antal prak ikplatser.
Det är dock förbundets övertygelse att näringslivet kan losa de problem
det ställs inför i samband med den nya grundskolan, men det maste framhåller
förbundet, vara statens uppgift att i möjligaste män organisera sin del av verksamheten
så att näringslivets uppgift underlättas, vidare att ti se a e orme
lande organen i fråga om den praktiska yrkesorienteringen far erforderliga
resurser och kompetens samt slutligen att den praktiska yrkesorienteringen, om
den skall genomföras såsom obligatorisk, får sådan utformning att den kan
accepteras såsom logisk och meningsfull av näringslivets företrädare. Laroverksläramas
riksförbund anser det vara värdefullt for alla elever, inte minst för de
teoretiskt inriktade, att få kontakt med det praktiska yrkeslivet Sko an bor pa
olika sätt stödja idén om feriearbete. Förbundet ar positivt inställt till principen
om möjlighet till praktisk yrkesorientering för alla men är synnerligen tveksam
inför möjligheten att anskaffa praktikplatser som ar relevanta med hansyn till
olika elevers studie- och yrkesval. Förbundet förordar, att det genom en ingående
undersökning klarläggs huruvida det verkligen finns mojligheter att bereda relevanta
praktikplatser för olika elevgrupper på högstadiet, innan fragan om de
praktiska yrkesorienteringens karaktär av obligatorium tas upp till avgörande
ben praktiska yrkesorienteringen bör enligt förbundets mening forlaggas till arskurs
8, då det inför linjevalet i årskurs 9 är av vikt att eleverna beretts tillfälle

att få konkret kännedom om olika yrken. _

Bland dem som i olika former företräder privata arbetsgivare och foretag ar
meningarna delade. Kooperativa förbundet tillstyrker förslaget. Svenska lantarbetsgivareföreningen
säger sig knyta förhoppningar till den fores agna formen
av praktisk yrkesorientering och Sveriges lantbruks förbund ger \

positiv inställning. Sveriges köpmannaförbund ansluter sig helt till för g
framhåller att det enligt förbundets mening är nödvändigt, att den praktiska
vrkesorientermgen Mgges til. årskurs 8. D» »skilds deta.jh.nde n h.r under
försöksperiod» haft goda erfarenheter av den fria,11,ga verksamhet »m bednvits
på området i fråga. Enligt förbundets mening bor, vad detaljhandeln be
träffar inte oöverstigliga tekniska hinder uppstå att gora den praktaka orienteringen
obligatorisk. Om växelundervisningen i årskurs 9 försvinner sasom bere -ningen föreslagit, kommer detaljhandelns möjligheter att bereda lampliga praktikplatser
för yrkesorienteringen att öka.

Skolberedningens förslag avstyrkes uttryckligen av Svenska arbetevareforeningen,
Sveriges industriförbund och Sveriges grossistforbund vilka i likhet med
Handelns arbetsgivareorganisation och Svenska försäkringsbolags riksförbund
förordar en anordning av det slag som föreslagits i särskilt yttrande till huvu
betänkandet (Matts Bergom Larsson och Birgitta Sjöqvist), nam ,gen frivillig
praktisk yrkesorientering i årskurs 9 och viss förstärkning av den allmänna

188

Kungl. Maj:ts ''proposition nr o-k år 1962

(teoretiska) yrkesorienteringen i årskurs 8. Arbetsgivareföreningen och Industriforbundet
uttalar i sitt gemensamma yttrande, att organisationerna, efter ingåen
e överläggningar med branschorganisationer och företag, icke kunnat finna
att de hittills vunna erfarenheterna talar för en fortsatt och därjämte obligatorisk
praktisk yrkesorientering inom skolans ram. Inom vissa regioner är det med
ansyn till näringslivets struktur närmast uteslutet att anordna praktisk yrkesorientering
av något egentligt värde för eleverna. Inom vissa tyngre industribranscher
kan man ur arbetarskyddssynpunkt icke bereda elever på detta åldersstadium
tillfälle att på ett realistiskt sätt uppleva arbetsförhållandena inom
oretagen. Foretag, som medverkat i praktisk yrkesorientering, har framhållit, att
be ydande svårigheter varit förenade med att bereda ungdomarna en meningsfylld
sysselsättning. Elevernas val av arbetsplats synes i icke ringa mån ha skett
etter andra bevekelsegrunder än önskan att erhålla orientering om olika yrken
och darmed en vägledning vid yrkesvalet. Vid den av organisationerna förordade
forstarkta allmänna yrkesorienteringen bör en nära samverkan upprättas med
näringslivet och möjligheterna till noga förberedda studiebesök väl tillvaratagas.
Vid en frivillig praktisk yrkesorientering, som anordnas i årskurs 9 har framhåller
organisationerna, eleverna nått en högre grad av mognad och blivit mer
medvetna om det förestående inträdet i arbetslivet. Som skäl för förläggning till
arskurs 9 framhåller Handelns arbetsgivareorganisation att därmed skulle uppnas
basta möjliga anknytning mellan den praktiska yrkesorienteringen och
in trädet i förvärvslivet. Denna organisation, som redovisar att inom dess verksamhetsområde
föreligger goda erfarenheter av den hittillsvarande frivilliga praktiska
yrkesorienteringen, anser det vidare både onödigt och orimligt att göra den
praktiska yrkesorienteringen obligatorisk för alla elever, en tanke som anses
rimma illa med principen om individens fria val. Under alla omständigheter bör
enligt Handelns arbetsgivareorganisation den praktiska orienteringen bli frivillig
för de mera studieintresserade eleverna med fast inriktning mot gymnasiet; fler
talet av dessa elever kommer sedermera att förvärva betydande praktik som ett
nödvändigt led i sm vidare utbildning och dessutom förekommer feriearbete
numera i stor utsträckning, varigenom många elever förskaffar sig praktisk yrkesorientering
i minst den utsträckning beredningens förslag avser. Enligt Försäkringsbolagens
riksförbund är det inte tillfredsställande att den praktiska yrkesorienteringen
kommer Så tidigt’ att den ur rekryteringssynpunlct blir av underordnad
betydelse for företagen. Ofta kan den alltför korta praktiktiden ge en
s ev kanske rent av negativ bild av yrkesområdet i fråga, framhåller förbundet
Den korta praktiken hinner visserligen ge eleverna en inblick i arbetsmiljön och
dess speciella atmosfar och kanske även klargöra skillnaden mellan skola och
arbetsliv, medan däremot de yrkesmässiga erfarenheterna torde bli ganska be
gransade. Förbundet framhåller, att den praktiska yrkesorienteringen ställer
stora krav pa näringslivet men förklarar att försäkringsbolagen är beredda att
gora sm insats pa detta område. Sveriges grossistförbund i sin tur understryker
att man inte får se denna fråga utifrån näringslivets önskemål om att kunnJ

189

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5k- or 1962

rekrytera arbetskraft; denna inställning kan visserligen vara frestande men svär
dock mot grundsyftet med en yrkesorienterande verksamhet. Detta förbund
framför sålunda andra motiv för sitt avstyrkande av beredningens förslag och
sitt förord för frivillig praktisk yrkesorientering i årskurs 9. En meningsfylld
sysselsättning går enligt förbundet icke att astadkomma för elever i den av
beredningen avsedda åldersgruppen. Att den obligatoriska yrkesorienteringen
skulle kunna tjäna till att ge eleverna en uppfattning om arbetsplatsens sociala
miljö, tror förbundet vara ett betydligt överdrivet argument. Med hänsyn till det
begränsade urvalet av tillgängliga praktikplatser kommer många elever att sakna
möjlighet att få praktisera i de yrken, där de helst skulle vilja arbeta. Bl. a.
måste möjligheterna att ordna praktiktjänstgöring inom icke-manuella yrken
bli i det närmaste obefintliga. Att i en sådan situation tvinga en elev in på ett
helt annat yrkesområde, kan knappast leda till en gynnsam inställning till praktiktjänsten,
framhåller förbundet, som också pekar på andra och senare praktikmöjligheter
för eleverna.

Utan att framföra något bestämt yrkande eller förslag i frågan ställer sig
också Svenska bankföreningen närmast negativ till skolberedningens förslag.
Särskilt synes förläggningen till årskurs 8 göra föreningen tveksam. För affärsbankernas
del tillkommer, framhåller föreningen, dessutom det förhållandet att
gällande sekretessbestämmelser utgör ett visst hinder mot att låta skolelever
deltaga i det egentliga bankarbetet. Bankföreningen ifrågasätter om inte den i
och för sig värdefulla yrkesorienterande verksamheten skulle kunna bedrivas i
andra former med bibehållen medverkan från näringslivet. Sveriges hantverksoch
industriorganisation deklarerar, att yrkesvägledningen är ett värdefullt inslag
i skolarbetet, men finner att det för närvarande saknas tillräckligt underlag
för att slutgiltigt ta ställning till frågan om yrkesvägledningens definitiva utformning
över huvud taget. Organisationen förordar att i pågående utredningsarbete
bör ingå en fördjupad försöksverksamhet med praktisk yrkesorientering
förlagd till såväl åttonde som nionde årskurserna, varigenom det bör vara möjligt
att få en bättre bild av den teoretiska och praktiska yrkesorienteringens
inflytande på olika åldersnivåer. Försöksverksamheten med praktisk yrkesorientering
bör vidare enligt organisationen vara öppen för såväl de teoretiskt som
de praktiskt inriktade eleverna; de olika elevkategorierna bör i princip fa samma
möjligheter att erhålla kontakt med arbetslivet. Försök bör också göras med
frivillig utplacering av elever i yrkespraktik under sommarlovet under medverkan
av yrkesvalsläraren.

Liksom i vissa nämnda yttranden från organisationer inom näringslivet vinner
förslaget i det särskilda yttrandet till huvudbetänkandet helt eller i huvudsak
anslutning även från annat håll. Fn länsarbetsnämnd liksom några kommuner,
bl. a. Anderslöv och Partille, samt Högerns ungdomsförbund och Fredrilca-Bremer-förbundet
gör uttalanden i denna riktning; sistnämnda förbund synes dock i
första hand sätta i fråga bibehållandet av den praktiska yrkesorienteringen över
huvud taget. Jjänsskolnämndcn i Göteborgs och Bohus län uttalar, att, därest

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 5^ år 1962

stora svårigheter skulle uppstå att anordna obligatorisk yrkesorientering i årskurs
8, möjlighet synes böra finnas att införa frivillig praktisk yrkesorientering i
arskurs 9 och att samtidigt förstärka den teoretiska yrkesorienteringen i årskurs
8. Ett avvisande av tanken på ett obligatorium för alla elever, men samtidigt
positiva uttalanden för den praktiska yrkesorienteringens förläggning till årskurs
8 förekommer ibland i kommunyttrandena, t. ex. från Djursholm. I yttrandet
från Kungälv föreslås med hänsyn främst till svårigheterna att erhålla tillräckligt
många lämpliga praktikplatser, att detta moment skall kunna frivilligt väljas
i årskurs 8, varvid synes avses att de elever som inte gjort detta tillval under
tiden för kamraternas praktiska yrkesorientering får ägna sig åt vissa fördjupade
studier på något område. I yttrandet från Göteborg ifrågasättes om skolberedningens
förslag är praktiskt genomförbart, men något annat alternativ anges inte.
SACO, som finner det tveksamt, om den praktiska yrkesorienteringen kan ha
någon funktion att fylla i årskurs 8, föreslår att den praktiska yrkesorienteringen
utgår ur årskurs 8 och ersättes med en mer allmän yrkesorientering. Enskilda
läroverkens förbund framför åtskilliga invändningar mot beredningens förslag
och framhåller bl. a. att bristande möjligheter att tillgodose elevernas önskemål
om typ av praktikplatser kan bidra till att skapa olust inför praktiskt yrkesarbete,
att den praktiska yrkesorienteringen för elever, som från början är
inställda på teoretiska studier, kan komma att betraktas som ett olustigt avbrott
i studierna, att inkräktandet på den effektiva lästiden inger betänkligheter, att
överensstämmelsen med principen om elevernas fria val kan ifrågasättas och att
det vidare kan ifrågasättas om inte en utvidgning av feriearbetet skulle vara till
fromma för näringslivet i högre grad än om samtliga ca 100 000 elever i årskurs 8
kastas ut i arbetslivet under terminerna. Förbundets yttrande utmynnar i ett
förslag, innebärande att den praktiska yrkesorienteringen göres till frivilligt tillvalsämne
i årskurs 9 för elever på linjerna 9g och 9h, att den för övriga elever
förlägges till årskurserna 8 och 9, varvid den i årskurs 8 förekommer frivilligt
och i årskurs 9 obligatoriskt; fullgjort feriearbete bör vidare kunna tillgodoräknas
som praktisk yrkesorientering och dispensmöjligheter avses förekomma. Slutligen
framhåller förbundet svårigheterna för internatskolor, som ligger mer eller mindre
isolerat, att erbjuda lämpligt urval av praktikplatser.

Utöver de stora huvudfrågorna om den praktiska yrkesorienteringen som
obligatorium och om dess förläggning till årskurs 8 diskuteras i yttrandena
många detaljfrågor i samband med den praktiska yrkesorienteringen, vilket i viss
man redan framskymtat i den lämnade redogörelsen. Att insatser måste göras
för att ge kontinuerlig och tillräcklig information till dem som skall ta hand om
eleverna i praktisk yrkesorientering, för att få till stånd en effektiv handledning
och för att åstadkomma ett omsorgsfullt val av praktikplatser, betonas från
olika håll. Synpunkter på sådana frågor framföres bl. a. i yttrandena från arbetsmarknadsstyrelsen,
överstyrelsen för yrkesutbildning, järnvägsstyrelsen och länsskolnämnden
i Malmöhus län. Tanken på ett samarbetsorgan för att underlätta

191

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5^ år 1962

det praktiska genomförandet framföres i några yttranden. Järnvägsstyrelsen
anför, att för planering och administration bör finnas ett gemensamt forum, där
yrkesvalsläraren bör vara den sammanhallande. Telestyrelsen anser det böra
övervägas att inom varje kommun, eventuellt gemensamt för flera kommuner,
engagera inom olika yrkesområden sakkunniga personer för att biträda lärarna
vid utformningen och genomförandet av det praktiska avsnittet av yrkesorienteringen.
Länsskolnämnden i Östergötlands län talar här om en kommunal
nämnd med representanter för näringslivet, länsarbetsnämnden och skolan, som
kunde biträda yrkesvalsläraren i uppkommande principiella och praktiska svårigheter.
Från arbetarsJcyddsstyrelsens sida framhålles angelägenheten av att
yrkesvalsläraren vid val av praktikplatser samrader även med yrkesinspektionen
för att undvika att eleverna placeras i farliga arbeten, i synnerhet som eleverna
inte kan anses vara arbetstagare i arbetarskyddslagens mening, när de genom
skolans försorg och under skolans tillsyn sysselsättes med praktisk yrkesorientering.

Studierådet vid affärsbankerna framhåller, att om eleverna helt fritt skulle
få välja praktikplatser, risk skulle uppstå för att orienteringen kommer att
försiggå inom ett alltför snävt yrkesområde. Den grundläggande principen bör
enligt rådets mening vara, att yrkesorienteringen blir så mångskiftande som
möjligt. För elevernas del bör därför en inskränkning göras till fritt val mellan
färdiga satser om två till tre praktikställen, valda från skilda delar av arbetslivet,
t. ex. kontor, verkstad, detaljhandel. Härigenom skulle de erforderliga
praktikplatserna spridas över ett större fält och den belastning som den praktiska
yrkesorienteringen otvivelaktigt kommer att medföra för näringslivet kunde
förväntas bli jämnare fördelad.

I vissa yttranden tas upp frågan om och i vad man praktisk yrkesorientering
bör kunna ske i skol- eller kursmässiga former. Att så skall kunna ske inom de
speciella yrkesområden vederbörande instans företräder föreslås av lantbruksstyrelsen,
Lantarbetsgivareföreningen, domänstyrelsen, skogsstyrelsen och sjöfarts
styrelsen; med hänsyn till inkvarteringssvarigheter, arbetets karaktär eller
andra speciella praktiska svårigheter anses sålunda bl. a. lantmannaskolor och
sjömansskolor böra få utnyttjas för den praktiska yrkesorienteringen. Särskilt
utförliga förslag om den praktiska yrkesorienteringen inom sitt verksamhetsområde
presenterar skogsstyrelsen, som bl. a. förordar fortsatt tillämpning av
vissa kursmässiga former. Såsom en reservmöjlighet för att öka resurserna för
den praktiska yrkesorienteringen framför överstyrelsen för yrkesutbildning, länsskolnämnden
i Hallands län och Sveriges skoldirektörsförening tanken pa att
också i någon mån utnyttja yrkesskolorna. I detta sammanhang bör också noteras,
att 1955 års sakkunniga för yrkesutbildningens centrala ledning understryker
att syftet med den praktiska yrkesorienteringen blir förfelat om den inte förlagges
till arbetsplatser utan sker i skolmässiga former. De sakkunniga har dock
ingen invändning mot skolberedningcns uttalande att anordnande i skolmässiga

192 Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

former undantagsvis bör kunna få förekomma, inte som ersättning för men som
komplement till praktik på arbetsplats.

En förstärkning av den praktiska yrkesorienteringen genom att också frivillig
sadan införes i arskurs 9 finner arbetsmarknadsstyrelsen, länsskolnämnden i
Göteborgs och Bohus län, kollegiet vid statens försöksskola i Linköping samt de
kommunala instanserna i Linköping och Vadstena kunna bli behövlig för vissa
elever. Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att genom att de yrkesinriktade
linjerna breddats och mer eller mindre givits ett kunskapsinnehåll, som kan
förbereda för en större grupp yrken, det är sannolikt att det åtminstone för en
del elever skulle innebära en fördel att få någon förberedande kontakt med
arbetsmarknaden i anknytning till den yrkesvägledning, som i övrigt skall lämnas
under nionde skolaret. Det kan gälla fullständigt odeciderade elever, som
önskar orientera sig i riktning mot val av speciellt yrke eller viss utbildning,
ellei elever, som av olika skäl kan komma att fa svårigheter att anpassa sig i
yrkeslivet; den senare gruppen kommer delvis att bestå av elever från specialklasser.

Ett problemområde, som i mycket stor utsträckning berörs av remissinstanserna,
är omfattningen av den tid som bör anslas till praktisk yrkesorientering
och i anslutning därtill hur lång tid som bör anslås för varje praktikplats. Trots
insikt om svårigheterna att erhålla tillräckligt många praktikplatser vid en
praktisk yrkesorientering omfattande alla elever, förordas eller uttalas ofta
önskemål om en utökning av den föreslagna normaltiden av tre veckor, vanligen
till fyra veckor. Uttalanden i denna riktning förekommer i yttrandena från
relativt många av de kommuner som yttrat sig i frågan liksom från bl. a. överstyrelsen
för yrkesutbildning, arbetsmarknadsstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen,
Landskommunernas förbund, Stadsförbundet, TCO, Federationen Sveriges allmänna
folkskollärarförening, Läroverksläramas riksförbund och Skoldirektörsföreningen.
Härvid rekommenderas i allmänhet, att tiden fördelas på två arbetsplatser
med två veckor på vardera arbetsplatsen. Enligt överstyrelsen för yrkesutbildning
är en tid av en eller kanske en och en halv vecka på en arbetsplats
närmast värdelös. Trots föreliggande svårigheter bör därför som riktpunkt uppställas
en tid av fyra veckor med i regel praktik på två olika arbetsplatser men
med möjlighet att begränsa praktiken till en arbetsplats. Överstyrelsen är dock
medveten om, att det tyvärr på grund av lokalt föreliggande bristande resurser
många gånger kommer att bli nödvändigt med dispenser avseende en mera begränsad
yrkesorientering. Arbetsmarknadsstyrelsen avråder bestämt från ett allmänt
genomförande av praktikperioder om endast en vecka och understryker
vidare starkt olägenheterna av att praktikperioderna har skiftande längd.

Skolberedningens förslag innebär, att praktiken skulle kunna fördelas på tre
arbetsplatser om en vecka pa varje, tva arbetsplatser om två veckor på den ena
och en vecka på den andra arbetsplatsen eller en arbetsplats under hela perioden.
Det torde vara tvivelaktigt, om orientering av så kort varaktighet som en vecka
kan ge nagot väsentligt av ett yrkes innehåll och miljö. Med hänsyn även till

193

Kungl. Majtts proposition nr ok år 1962

den pågående övergången till 5-dagarsvecka för allt större yrkesgrupper och den
diskussion beredningen i sitt betänkande fört fram om förkortad arbetsvecka för
skoleleverna, måste styrelsen bestämt avråda från ett allmänt genomförande av
praktikperioder om endast en vecka. Styrelsen vill därför förorda, att en praktikperiod
skall omfatta minst två veckor på varje arbetsplats. För att eleverna skall
få någon ledning inför linjevalet, bör de försöka få erfarenhet från ett par yrkesområden,
vilket skulle innebära två praktikperioder om två veckor vardera eller
totalt fyra veckors praktisk yrkesorientering. En blandning av praktikperioder
med en och två veckors varaktighet är opraktisk från förmedlingssynpunkt och
är ej heller lämplig med hänsyn till vare sig arbetsplatsernas eller skolans arbetsförhållanden.
De gångna 15 årens erfarenheter ger vid handen, att den stora
variation, som förekommer inom de obligatoriska skolformernas praktikverksamhet,
avsevärt försvårat genomförandet och försämrat resultaten av den praktiska
yrkesorienteringen.

Ibland rekommenderas en viss frihet för kommunerna att alltefter resurserna
besluta om den praktiska yrkesorienteringens omfattning inom latituden tva till
fyra veckor. Så sker exempelvis i yttrandet från länsskolnämnden i Västmanlands
län. Nödvändigheten av att enligt skolberedningens förslag kunna nagot
inskränka tiden betonas av flera länsskolnämnder, liksom att bindande föreskrifter
inte bör utfärdas om att tiden skall fördelas på tre platser. I enstaka
kommunyttranden, t. ex. från Arboga, förekommer yrkanden om stor frihet för
skolstyrelsen att besluta inte bara om tidens längd utan även om hur manga
och vilka elever som skall få deltaga i den praktiska yrkesorienteringen. 1955 års
sakkunniga för yrkesutbildningens centrala ledning förordar också en relativt
stor kommunal handlingsfrihet. Man bör sålunda inte utfärda bindande föreskrifter
om den praktiska yrkesorienteringens längd, om antalet praktikperioder
och om det antal yrken orienteringen skall avse. I författningarna bör endast
fastslås, att sådan orientering skall vara obligatorisk för eleverna i årskurs 8 och
förläggas till arbetsplatser inom närings- och yrkeslivet.

Skolöverstyrelsen slutligen framhåller, att flera skäl talar för att den praktiska
yrkesorienteringen bör ha samma omfattning som den hittills vanligen haft,
nämligen fyra veckor. Inför svårigheterna att anskaffa tillräckligt antal praktikplatser,
speciellt på grund av lokala förhållanden finner överstyrelsen det emellertid
för närvarande icke lämpligt att räkna med mer än de tre veckor, beredningen
föreslagit. Som beredningen papekat kan ändock lokala och/eller temporära
svårigheter uppträda och överstyrelsen anser det angeläget, att sadana
svårigheter så långt möjligt elimineras i samarbete mellan länsskolnämnder och
arbetsmarknadsverkets regionala organ. I den man inskränkningar likväl maste
företagas, instämmer överstyrelsen i uppfattningen, att sådana icke bör ensidigt
drabba någon särskild elevkategori. Det bör ankomma på länsskolnämnden att
medge förekommande avvikelser.

7 — Bihang till riksdagens protokoll 19G2. 1 samt. Nr 5b

194

Kungl. Maj:ts ‘proposition nr 54 år 1962

Yrkesförberedande utbildning

(SB kapitel 21)

Skolberedningen

Skolberedningen framhåller (SB s. 184), att all utbildning inom grundskolan skall
ge en grund för yrkesutbildning och verksamhet i arbetslivet. Den skall ge insikt
om och förståelse för arbetslivet, en begynnande arbetsfostran och på några
linjer i nionde årskursen dessutom undervisning i yrkesämnen i viss omfattning.
På grundval jämväl av övervägandena i differentieringskapitlet (kap. 17) har
beredningen föreslagit, att försöksskolans linjer 9a och 9y avvecklas och ersättes
med andra mera klart fixerade. Samtidigt med beteckningen 9y försvinner enligt
förslaget även det därmed förenade begreppet förberedande yrkesutbildning och
samtliga i nionde årskursen förekommande linjer likställes.

Skolberedningen föreslår vidare (SB s. 378), att övergång sker från den nuvarande
jämförelsevis starkt specialiserade utformningen av den förberedande
yrkesutbildningen i 9y till en mera ospecialiserad utformning
av motsvarande linjer inom grundskolans nionde årskurs. Dessa bör vara så
upplagda, att de ger en bred grundutbildning inriktad inte mot vissa bestämda
yrken utan mot breda sektorer av näringslivet. Beredningen understryker, att
den här avsedda utbildningen bör ske i skolmässiga former.

Totalt skulle som tidigare nämnts (s. 101) utbildningen i grundskolans sista
arskurs inriktas mot fem sektorer och meddelas på inalles nio olika linjer. De
linjer som skolberedningen föreslår kan med hänsyn till principiella skillnader i
läroplanen indelas i två grupper. Den första består av linjerna 9g, 9h, 9t, 9m
och 9s, medan den andra gruppen — som närmast motsvarar försöksskolans 9y
med dess olika grenar och varianter och som i detta kapitel mera ingående behandlas
och motiveras — består av linjerna 9mek, 9ha, 9ht och 9p. Läroplanen
för de senare linjerna innehåller enligt förslaget inom den för tillval fria gruppen
av ämnen 22 veckotimmar, medan de förra linjerna har endast 7 veckotimmar i
tillvalsgrupperna. I enlighet med den nyss återgivna principiella inställningen
angående graden av specialisering avses den mekaniska linjen (9mek), handelslinjen
(9ha) och den hushallstekniska linjen (9ht) ge en bred grundutbildning
var och en inriktad mot en vid sektor av näringslivet. En presentation av linjernas
ämnesuppsättning har här tidigare lämnats (s. 111). Därutöver fordras
enligt beredningens mening för de helt obestämda eleverna — de som fortfarande
vid ingången till nionde året är osäkra om vilken väg de vill fortsätta på och
vilkas enda vägledning vid valet vanligen är, att de inte önskar gå en väg med
alltför mycket teoretisk undervisning — en allmänpraktisk linje (9p). Denna
linje skulle erbjuda en mer individuellt avpassad fortsatt yrkesorientering och
fostran. Övergången till 9p bör enligt beredningen varken bero av yrkesinriktning
eller begåvningsnivå.

Som bakgrund för de här redovisade förslagen om koncentration till fyra yrkesförberedande
linjer redogör beredningen i korthet för den förberedande yrkes -

195

Kungl. May.ts proposition nr 54 år 1962

utbildningen inom 9y i försöksskolan och för några erfarenheter av denna av
intresse för den fråga som här behandlas. I dessa hänseenden liksom i fråga om
skolberedningens närmare resonemang omkring och motiveringar för dessa förslag
torde här få hänvisas till betänkandet (SB s. 372—378).

I detta sammanhang diskuterar beredningen vidare (SB s. 379—382) framförda
önskemål om möjlighet till utbyte eller omändring av sadan
linje, som föreslås komma i stället för 9y i försöksskolan. Med hänsyn till bl. a.
risken för icke önskvärda principiella konsekvenser för linjeutformningen på högstadiet
tar beredningen avstånd såväl från att någon av de föreslagna linjerna
skulle kunna utbytas mot annan linje som att föreslagna linjer i vissa fall skulle
kunna kompletteras med andra. I kommuner med skogsbruk som enda eller
dominerande näringsgren bör dock enligt förslaget såsom enda undantag en av
de föreslagna linjerna 9mek, 9ha, 9ht och 9p efter länsskolnämndens medgivande
få utbytas mot grundutbildning med skoglig inriktning, linje 9skog.

Inom försöksverksamheten förekommer ibland samarbete mellan försöksskola
och annan skola av speciellt slag; närmast avses här lantmannaskola. Om sådant
samarbete framhåller skolberedningen, att det inte utan vidare skall behöva avbrytas,
så länge behov härav föreligger. Efter medgivande av länsskolnämnden
bör därför en sådan mera speciell linje såsom en övergångsanordning få fortsätta
tills vidare så länge ett så stort antal elever anmäler sig till utbildningen, att
denna kan anordnas på de villkor i övrigt som gäller för grundskolans motsvarande
verksamhet. Denna möjlighet att fortsätta ett pågående samarbete bör
dock inte få föranleda, att verksamheten utvidgas till att omfatta även andra
högstadieskolor, vilket skulle stå i strid mot beredningens allmänna syn på
grundskolans yrkesförberedande verksamhet.

Under försökstiden har frågan om samverkan mellan en hetsskola
och yrkesskolor emellanåt tilldragit sig avsevärd uppmärksamhet
och den har i vissa kommuner haft en viss betydelse för deras planering av
skolväsendets utbyggnad m. m. Som allmän grund för bedömning av denna
fråga framhåller beredningen dels att samtliga linjer bör ingå i högstadieskolan
(grundskolan), dels att ingen elev normalt bör påbörja egentlig yrkesutbildning
före utgången av grundskolan. Uttalandet bör dock inte tolkas så, framhåller
beredningen, att inte grundskolan skulle kunna lokalmässigt förlägga t. ex. en av
sina avdelningar till yrkesskolan.

Avsteg från angivna principer bör dock enligt beredningen i vissa fall kunna
få förekomma. Sådana vid slutet av årskurs 8 klart yrkesbestämda elever, vilkas
önskemål om utbildning för visst yrke inte rimligen kan anses innefattade i den
allmänna grundutbildning som de fyra linjerna ger, bör efter skolstyrelsens bestämmande
i individuella 1 sill fa övergå till yrkesskola för att där fullgöra sitt
nionde skolår. Även övergång till yrkesutbildning hos hantverkare eller företagare
i övrigt bör på motsvarande sätt kunna komma i fråga, men i båda fallen.

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

bör mottagande part kunna svara för att eleven får planmässig undervisning i
såväl yrkesarbete som yrkesteori. Vidare bör garantier föreligga för att eleven
antingen får en allmänbildande undervisning i grundskolan eller på annat sätt
erhåller en dylik undervisning, som är likvärdig med den som grundskolan ger
under nionde skolåret. Vad beredningen här närmast avser är sådana yrkeskategorier
som målare och byggnadsindustriarbetare liksom yrken inom den grafiska
och keramiska industrin m. fl.

Till frågan om eventuellt överförande av hela avdelningar eller linjer från
grundskolan till yrkesskolan intar skolberedningen en avvisande hållning. En i
fråga om nionde årskursen redan fungerande och från vissa synpunkter ändamålsenlig
samverkan mellan grundskola och yrkesskola bör emellertid inte oförmedlat
behöva avbrytas. Beredningen föreslår att i de fall, då sådan samverkan
redan etablerats, bör den tills vidare få fortsätta på hittillsvarande sätt. Skulle
däremot ökat behov av utbildningsmöjligheter uppstå inom området för samverkan,
bör detta behov tillgodoses genom att grundskolan får egna lokaler för
den utbildning som dittills varit omhändertagen av yrkesskolan. Även i de fall
då så långt förda planer på samverkan föreligger, att de inte utan påtagliga
olägenheter kan ändras, bör den planerade samverkan i fråga om yrkesskolans
övertagande av vissa klasser få komma till stånd. Beredningen vill inte heller
motsätta sig att i kommuner, som är så stora att de på en eller flera av linjerna
9mek, 9ha, 9ht och 9p har parallellavdelningar, en av dessa parallellavdelningar
skulle kunna få överföras till yrkesskolan, dock under förutsättning att den utbildning
som lämnas i de båda parallellerna utformas så att den blir likvärdig.

I små kommuner kan emellanåt dels av ekonomiska skäl, dels med hänsyn till
bräckligheten i elevunderlaget för en planerad yrkesskola en avvägning erfordras
mellan byggandet av verkstadslokaler för grundskolans nionde årskurs och för
en planerad yrkesskola. I sådana fall där av anförda skäl en önskvärd yrkesutbildning
över huvud taget eljest inte skulle komma till stånd, bör enligt beredningens
mening de praktiska och ekonomiska skälen få fälla utslaget och kommunen
få möjlighet att efter vederbörligt tillstånd få anordna den yrkesinriktade
utbildningen i fråga om en eller ett par linjer inom yrkesskolan. I fråga om
större kommuner med betryggande elevunderlag och tillräckliga ekonomiska
resurser föreslår dock beredningen, att dess allmänna syn på högstadiets fullständighet
skall gälla med full styrka.

Skolberedningen framhåller (SB s. 384 f.), att frågan huruvida den yrkesförberedande
undervisningen i grundskolan skall bli uppskattad eller inte i målsmännens
ögon i hög grad torde komma att bero på yrkesskolornas anpassning
av sina kursplaner och sin undervisning till grundskolan och på
deras möjligheter att ta emot elever från 9mek, 9ha, 9ht och 9p så att eleverna
på lämpligt sätt får tillgodoräkna sig det utbildningsförsprång på den praktiska
sidan som de har i jämförelse med inträdessökande med enbart teoretisk utbildning.
Efter en diskussion av de svårigheter som uppstår och en inventering av

197

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

några tänkbara vägar efter vilka de bör kunna lösas framhåller beredningen slutligen,
att anknytningsfrågan i hög grad är en expertuppgift, vilken bör lösas av
vederbörande ämbetsverk. Beredningen förutsätter, att överstyrelsen för yrkesutbildning
— i samråd med skolöverstyrelsen — vidtar de åtgärder som erfordras
för att eventuell omarbetning av kursplaner och erforderliga anvisningar skall
vara slutförda, då de första eleverna från grundskolan söker inträde i yrkesskola,
vilket i nämnvärd omfattning kan beräknas ske först hösten 1965.

Yttranden

I ett tidigare avsnitt har redovisats remissinstansernas synpunkter i stort på
den föreslagna linjeorganisationen i årskurs 9. Härvid har belysts bl. a. olika
önskemål om sammanslagningar av vissa linjer, om mer eller mindre totalt uteslutande
av de genom sitt omfattande inslag av yrkesämnen särpräglade linjerna
9mek, 9ha, 9ht och 9p liksom förslag om överarbetning av läroplanerna för dessa
linjer i riktning mot en närmare likställdhet med övriga linjer i fråga om inslaget
av allmänbildande ämnen.

I den mån man accepterar tanken på att ge vissa linjer ett större inslag av
praktiskt arbete — vilket i flertalet fall sker, ibland även trots vissa farhågor
i fråga om linjernas dragningskraft — så uttrycks i allmänhet särskild tillfredsställelse
med skolberedningens förslag att linjerna skall avse att ge en bred
grundutbildning inriktad icke mot bestämda yrken utan mot breda sektorer av
näringslivet. Inte alldeles ovanligt är dock att en uttalad anslutning till denna
princip under olika motiveringar kombineras med förslag om ytterligare utbildningsvarianter
eller specialiseringar.

Till belysning av den uppskattning, som möter skolberedningens förslag om
uppläggningen av de här berörda linjerna kan anföras ett par exempel. TCO
framhåller, att det från arbetsmarknadssynpunkt synes angeläget att fastslå, att
beredningens förslag att låta den förberedande yrkesutbildningen omfatta ett
fåtal vida yrkesområden, är helt överlägset den mer specialiserade yrkesinriktning
som i regel givits eleverna under försöksverksamheten. En längre gående
specialisering skulle hindra den rörlighet på arbetsmarknaden, som maste betecknas
som nödvändig med hänsyn till strukturförändringar inom näringslivet. Den
förberedande yrkesutbildningen inom vida sektorer skapar däremot en god
beredskap för vidareutbildning och anpassning till förändringar i arbets- och
samhällsliv. Länsskolnämnden i Gotlands län betonar, att den koncentrering av
den förberedande yrkesutbildningen som föreslås synes komma att i betydande
grad underlätta organiserandet av högstadierna i landsbygdskommunerna och i
övriga kommuner med föga differentierat näringsliv. Från länsskolnämnden i
Östergötlands län anföres i denna fråga följande.

Införande av förberedande yrkesutbildning inom skolans arbetsram är en anordning,
som ger åt grundskolan eu särskild karaktär av allsidighet. Den praktiska
utbildningen får därmed en erforderlig social uppvärdering och likställighet

198

Kuiigl. Maj:ts proposition nr 5i år 1962

med den teoretiska skolningen. Skolan far samtidigt också en ny uppgift av
personligt värde för den enskilde — en förmedlande ställning mellan grundutbildning
och praktiskt arbetsliv samt som vägledare för eleven mot ett för denne
passande yrkesområde.

Med visst fog kan det anses, att ett av de största värdena i skolreformen ligger
pa den praktiska sidan - att skolan därigenom far mera allsidiga studiemål och
att den med praktisk utbildning mer direkt ställer sig i samhällets och arbetslivets
tjänst. Principen om en förberedande yrkesutbildning inom den allmänna
grundskolans ram och vid sidan om de teoretiska studielinjerna biträdes helt av
länsskolnämnden.

Det synes riktigt, att den yrkesförberedande utbildningen i årskurs 9 får en
mer allmän karaktär av grundutbildning syftande mot visst större område inom
yrkeslivet hellre än att den från första början ges en begränsad speciell inriktning.
Graden av yrkesbestämdhet vid ifrågavarande åldersstadium är ringa, och
även detta talar för ett uppskjutande av det specialiserade yrkesvalet, så långt
det är möjligt.

Linköpings stad har, under hänvisning till vad skolstyrelsen i staden anfört
angående erfarenheterna från undervisningen i årskurs 9y i staden, anslutit sig
till beredningens förslag, att den yrkesförberedande undervisningen i grundskolan
bör ges en mer allmän inriktning än vad som varit fallet i försöksskolan. Nämnda
skolstyrelse yttrar i denna fråga bl. a. följande.

Klass 9y har i Linköping fått karaktären av långt driven specialisering. Genom
samarbete med stadens yrkesskolor har för det övervägande flertalet elever den
förberedande yrkesutbildningen kunnat utformas som det första utbildningsåret
i ett av eleverna valt yrke. Undervisning helt i enhetsskolans regi har endast
förekommit i avdelningar för husligt arbete samt allmänpraktiska-allmänorienterande
avdelningar med inriktning mot verkstadsindustrin respektive affär och
kontor. Mer sporadiskt utförda undersökningar utvisar, att eleverna i rätt stor
utsträckning tagit anställning eller fortsatt sin utbildning i av dem valt yrke
efter nionde skolårets slut. Den i Linköping utprovade uppläggningen av klass
9y har ur dessa synpunkter visat sig fungera väl. Trots att 9y-eleverna i viss
utsträckning getts prioritet vid undervisningen i yrkesskolan, har en i flera fall
rätt kraftig dirigering av eleverna fått tillgripas, då eleverna många gånger visat
en stark tendens att för den förberedande yrkesutbildningen välja bland tonåringar
populära yrken. Ifrågavarande organisation av klass 9y är sålunda ej
förenlig med principen om ett fritt ämnes- eller linjeval. Från yrkesskolorna har
efter hand allt starkare framförts önskemål om att eleverna borde ha lämnat den
obligatoriska skolan, innan de vunnit inträde i yrkesskolan. Efter ett fritt företaget
val med uttalad önskan att skaffa sig en egentlig yrkesutbildning borde,
framhåller representanter för yrkesundervisningen, elevernas attityder mot yrkesskolans
undervisning i flera fall bli mer positiv än vad hittills många gånger varit
fallet. Skolstyrelsen ansluter sig därför till beredningens förslag, att den yrkesförberedande
undervisningen skall ges en mer allmän inriktning. Styrelsen förutsätter
dock, att de undantag från denna regel, som beredningen anför, kommer
att gälla, dvs. att klart yrkesbestämda elever efter individuell prövning av skolstyrelsen
kan få påbörja en egentlig yrkesutbildning redan i årskurs 9, antingen i
yrkesskola eller hos hantverkare eller företagare samt att en fungerande och
ändamålsenlig samverkan mellan grundskolan och yrkesskolan inte bör omedelbart
avbrytas.

199

Kungl. Maj:ts -proposition nr 5 It år 1962

Från ett par håll har dock framförts vissa principiella erinringar mot beredningens
uttalanden om yrkesförberedande utbildning och en bred grundutbildning.
Från skogsstyrelsen framhålles bl. a., att med uttrycket »brett lagd yrkesutbildning»
ofta har förståtts ytlig orientering, vilket kunnat leda till slutsatsen
att yrkesutbildningen i grundskolan knappast skulle kunna föra till samma utbildningsresultat
som vid icke-obligatoriska yrkesskolor. 1955 års sakkunniga for
yrkesutbildningens centrala ledning, som ansluter sig till forslaget om de yrkesförberedande
linjerna men förutsätter en viss omprövning av läroplanerna för
dessa, framhåller att beredningens resonemang om grundskolans yrkesförberedande
uppgift lätt ger intrycket, att beredningen anser yrkesutbildning och
praktisk utbildning vara samma sak. De sakkunniga anfor härutinnan bl. a.

följande.

Att praktisk utbildning och yrkesutbildning har mycket gemensamt kan naturligtvis
inte förnekas men fördenskull är de mte identiska. Yrkesutbildningen
har till uppgift att ge eleven sådana kunskaper och färdigheter att han kan gora
en produktiv insats i närings- eller yrkeslivet och därigenom försörja sig. En
allmänt praktisk utbildning är begränsad till att ge eleven vissa färdigheter av
praktisk natur, som kan underlätta hans kommande yrkesutbildning men som
inte är direkt nödvändiga för denna. Undervisningen i övmngsamnena: slöjd,
teckning, hushållsgöromål m. fl. är avsedd att ge sadana praktiska färdigheter
och över huvud taget utveckla elevernas praktiska anlag. Men denna utbildning
har inte en målsättning av den ekonomiska innebord — samhällsekonomisk
såväl som privatekonomisk — som kännetecknar yrkesutbildningen.

Eftersom skolberedningen finner att all undervisning i grundskolan maste
anses som yrkesförberedande föreslår den att beteckningen 9y och det med denna
linie förenade begreppet förberedande yrkesutbildning slopas och att samtliga
linjer inom årskursen 9 likställes. De sakkunniga ger sin anslutning till denna
princip om likställighet eftersom därigenom markeras, att yrkesutbildningen bor
bli jämställd med de teoretiska utbildningsvägarna. Huruvida utformningen av
de olika linjerna inom årskurs 9 enligt skolberedningens förslag också kommer
att bidra till att skapa en sådan jämställdhet är en annan sak.

De sakkunniga har i princip ingenting att invanda mot dcn foreslagna uppläggningen
av den förberedande yrkesutbildningen inom grundskolan mot breda
sektorer av yrkeslivet och utan någon högre grad av specialisering. Den överensstämmer
med de riktlinjer, som sedan lange tillämpats för den grundlaggam e
yrkesutbildningen i yrkesskolan och som aven vant en huvudlinje för den förberedande
yrkesutbildning som inom den hittillsvarande forsoksskolan bed
vits i skolmässiga former. De sakkunniga anser sig dock bora papeka, att om den
förberedande yrkesutbildningen i grundskolan skall motsvara den definition de
angivit på yrkesutbildning får den inte bli så allmän, att eleven inte under detta
stadium kan erhålla de kunskaper och färdigheter, som bör utgöra grundvalen for
den fortsatta egentliga yrkesutbildningen.

Mot den föreslagna utformningen av linje 9 in e k bär en del kritik framförts.
Överstyrelsen för yrkesutbildning — som för övrigt föreslår att de föreslagna
praktiskt betonade linjerna skall kunna ges eu viss anknytning till det
lokala näringslivet gcnoin en anpassning av de i undervisningen ingående tilllämpn
ingsö v nin garn a - anser att linje Omek icke erhållit en med hänsyn till det

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 5J+ år 1962

svenska näringslivets struktur tillräcklig bredd. Överstyrelsen framkastar även
tanken på ytterligare varianter och anför bl. a. följande.

Enligt läroplanen för Ömek skall den förbereda för specialiserad utbildning
främst inom de mekaniska yrkena eller för inträde i arbetslivet inom yrkesområden,
där en viss färdighet i handhavandet av vanliga handverktyg och maskiner
m. m. är av värde. Mot läroplanen finnes i och för sig ingen erinran att resa;
den siktar emellertid ganska ensidigt på verkstadsindustrin och denna närstående
verksamhetsområden. Däremot ger den föga eller ingen förberedelse för
övergång till andra branscher t. ex. byggnadsindustrin eller trä- eller massamdustrierna.
Utan att närmare vilja gå in på frågan vill överstyrelsen för närmare
diskussion framkasta tanken att inom särskild, allmänt mot industrin och
hantverket inriktad linje, öind, tillskapa sådana möjligheter i fråga om tillvalsamnen
att man kunde erhålla en anpassning till näringslivet i den del av landet,
där skolan är belägen, för de fall, då ömek icke lämnar en med hänsyn härtill
avpassad förberedande yrkesutbildning. Visserligen är det enligt föfslaget tänkt,
att ett dylikt system ej skall finnas inom de praktiskt betonade utbildningslnjerna
i arskurs ö, men ett avsteg härifrån torde knappast kunna möta principiella
betänkligheter.

Även fian andra hall hävdas, att linjen Omek fått en alltför snäv inriktning.
Sålunda anser arbetsmarknadsstyrelsen, att ömek skulle bli nyttigare, om den
utformas med större variationsmöjligheter. Detta bör enligt styrelsen ske genom
att ämnet yrkesarbete far anpassas till behovet inom olika branscher och näringslivets
lokala struktur, medan ämnet yrkesteori bibehålies i föreslagen utformning.
Härigenom skulle linjen kunna ge sådana grundläggande kunskaper, som kunde
val a av värde för en mångfald yrken saväl inom industri och hantverk som inom
samfärdsel, jord- och skogsbruk och andra näringsgrenar. Enligt domänstyrelsen
vore det värdefullt om Omek kunde ges en bredare utformning och i sig inrymma
viss utbildning i förbränningsmotorer, vilket skulle vara till gagn för många
näringsgrenar. Svenska lantarbetsgivaref öreningen framhåller, att förslaget innebär,
att även elever med intresse för praktiskt arbete inom jordbruk, skog och
trädgård kommer att hänvisas till ömek. Någon direkt förberedelse för det tilltänkta
yrket erhåller dessa elever icke härigenom. På grund av linjens utpräglade
specialisering mot verkstadsindustri föreligger enligt föreningen risk för att
ett förefintligt intresse för landsbygdsnäringarna vänds från desamma, Föreningen
vill i detta sammanhang ifrågasätta, om icke ömek borde ges annan
benämning, som bättre svarar mot linjens speciella karaktär och inriktning, t. ex.
»Verkstadstekniska linjen» eller »metallbearbetningslinjen». Svenska arbetsgivareföreningen
och Sveriges industriförbund föreslår, att man i läroplanen för ömek
bibehåller en kärna, omfattande i första hand ämnet yrkesteori, och att denna
kompletteras med ett antal alternativa kursplaner för ämnet yrkesarbete, avpassade
efter de behov, som föreligger inom vissa centrala yrkesområden. En av
dessa alternativa kursplaner bör överensstämma med vad beredningen föreslagit
för linje Ömek. I övrigt bör de ta sikte på följande yrkesområden: bvggnadsbranschen,
livsmedelsindustrin, textil- och beklädnadsindustrin, den kemiska
industrin samt den trätekniska och träkemiska industrin. Vidare föreslår orga -

201

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

nisationerna, att linjen erhåller den neutrala benämningen 9hi (hantverk och
industri). En sådan benämning skulle troligen bättre än 9mek attrahera ungdomar
med olika intressen och inriktning, inte minst flickor. Ett liknande förslag
om omformning av 9mek till en linje 9hi framföres av Sveriges hantverks- och
industriorganisation, som därvid nämner lokala variationer med inriktning mot
den grafiska industrin, byggnadsfacket, textil-konfektion och sömnad; den föreslagna
linjen 9mek har enligt organisationen fått en alltför snäv inriktning mot
det mekaniska området och verkstadsyrken. Organisationen understryker vidare,
liksom också Yrkeskvinnors samarbetsförbund, risken för att flickorna i ringa
utsträckning kommer att välja 9mek, därest valmöjligheterna göres för snäva.
Även några kommuner, såsom Malmö stad och Ystads stad, anser linje 9mek
vara alltför specialiserad. Från Malmö ifrågasättes om inte linjen kunde utformas
så, att den innehöll inslag från den mekaniska linjens metallsida kombinerat
med vissa trätekniska element och med beaktande av den allmänpraktiska linjens
moment om förrådsarbete, expeditionsarbete, motorskötsel, underhållsarbete
och bostadsvård. Därigenom skulle enligt staden den allmänpraktiska linjen
kunna utgå. Från Ystad hävdas, att skillnaden mellan linje 9mek och 9p bör
göras större.

Endast i några få fall har beredningens förslag i fråga om utformningen av
linjerna 9 ha och 9ht föranlett särskilda kommentarer. Sveriges köpmannaförbund,
som övervägt en koncentration av all handelsundervisning till
9ha men slutligen stannat för att acceptera saväl den mera teoretiskt betonade
linjen 9m som linjen 9ha, framhåller, att en avsevärd förstärkning av linjen 9ha
skulle kunna åstadkommas, om linjens undervisning förlädes till lokal yrkesskolas
handelsavdelning. Detta skulle medverka till att den omfattande handelsutbildning,
som nu bedrives vid yrkesskolorna, skulle fa en kvantitativ utökning
av betydelse för dessa skolors utveckling till fullvärdiga utbildningsanstalter för
handel. Vidare ifrågasätter förbundet, om icke den växelundervisning inom
detaljhandeln som hittills förekommit i nionde årskursen kunde bibehållas i någon
form. Svenska försäkringsbolags riksförbund uttrycker farhågor för att 9ha
— med sitt i förhållande till andra linjer väsentligt nedskurna antal veckotimmar
i de obligatoriska ämnena — inte kommer att ge de allmänbildande grundkunskaper,
som är nödvändiga, eller kommer att utöva större dragningskraft på
intellektuellt väl utrustade elever. Sveriges textillärares riksförening föreslår, att
någon form av påbyggnad etableras för linje 9ht för att ge elever, som valt denna
linje, möjlighet till vidareutbildning inom det allmänna skolväsendets ram. Lantbruksstyrelsen
tillstyrker linje 9ht och anför, att den föreslagna uppläggningen
av denna utbildning synes i stort sett tillgodose behovet av förberedande yrkesutbildning
för fortsatt egentlig yrkesutbildning vid bl. a. lanthushållsskola. Såsom
framgått av den tidigare lämnade översikten över synpunkterna på linjeorganisationen
i årskurs 9 i stort, så har vid förslag om sammanslagning av
teoretisk och praktiskt betonad linje inom samma sektor dock linje 9ht oftast
ansetts böra kvarstå.

7* — Bihang till riksdagens protokoll 1002. 1 sand. Nr 5b

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

Mot den av beredningen föreslagna allmänpraktiska linjen, 9p,
har remissorganen, i den mån linjen särskilt berörts, i stor utsträckning ställt sig
kritiska eller tveksamma. Ibland ifrågasätter man helt dess berättigande men
oftare riktas kritiken mot den närmare utformning linjen givits. Överstyrelsen
för yrkesutbildning förordar en mera ändamålsenlig utformning av linjen 9p
och anför följande.

Linjen har rubricerats som en mognadslinje. Yrkesmässigt sett leder den
ingenstans; eleverna bibringas ett visst mått av praktiskt kunnande, som har
betydelse kanske främst i vardagslivet. Allmänt sett innebär valet av linje 9p,
att en i huvudsak praktiskt inställd pojke eller flicka får ett år på sig för att
överväga yrkesvalet. Frågan huruvida en linje med detta innehåll bör finnas
inom grundskolan måste därför bedömas ur delvis andra synpunkter än de
överstyrelsen företräder. Därest man närmast ur skolpsykologiska synpunkter
vitsordar betydelsen av en dylik linje bör den behållas men ges en mera ändamålsenlig
utformning.

Även arbetsmarknadsstyrelsen anser, att den allmänpraktiska linjen icke erhållit
en tillfredsställande uppläggning, och föreslår med understrykande av
behovet av en allmänpraktisk linje en omprövning av linjens utformning. Styrelsen
anför bl. a. följande.

En allmänpraktisk linje har en viktig funktion att fylla dels för elever med
relativt brett odifferentierat intresseregister, dels för sådana elever, som inte
anser, att någon av de övriga linjerna motsvarar deras speciella intresseinriktning
eller yrkesplaner. För dessa elever kan en väl utformad allmänpraktisk
linje erbjuda ett alternativ till de teoretiska utbildningslinjerna, vilka de eljest
— i avsaknad av lämpliga praktiska linjer — kan känna sig lockade att välja.
Sannolikt omfattar de båda nämnda elevkategorierna en stor del av elevmaterialet,
varför den allmänpraktiska linjen bör betraktas som en synnerligen viktig
utbildningsväg. Den bör ej heller nödvändigtvis ses som en »mognadslinje» i
högre grad än andra linjer i årskurs 9. Det vore olyckligt, om 9p ingick i allmänhetens
medvetande som ett andrahandsalternativ av mindre värde än övriga
linjer. Styrelsen anser det finnas skäl befara, att så kan bli fallet med den föreslagna
utformningen, som i elevernas och föräldrarnas ögon kan ge en prägel av
»enklare 9mek». Styrelsen vill därför föreslå, att frågan om den allmänpraktiska
linjens innehall på nytt prövas i syfte att nå eu för eleverna mera attraktiv form
av bred praktisk yrkesträning, som kan tillfredsställa olika intressen. Vid en
sådan förnyad prövning kan det även behöva övervägas, huruvida ej en speciell
lärarkategori för den allmänpraktiska linjen bör utbildas.

Också TCO, som inser nödvändigheten av en särskild allmänpraktisk linje,
finner den föreslagna utformningen av linje 9p otillfredsställande och förordar en
översyn. Liknande uttalanden göres från Yrkesutbildningens lärarförening och
Slöjdlärarnas riksförening. 1955 ars sakkunniga för yrkesutbildningens centrala
ledning uttrycker tveksamhet, huruvida den allmänpraktiska linjen kommer att
ge nagon utbildning av värde med tanke på elevernas fortsatta yrkesutbildning.
Samma inställning har Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund,
som därjämte ifrågasätter, om linjen i vart fall med den föreslagna utformningen
bör inrättas. Svenska lantarbets giv ar ef öreningen och Landsorganisa -

203

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

tionen föreslår, att linjen slopas. Sistnämnda organisation framhåller därvid, att
linjen icke är försvarbar mot bakgrunden av beredningens egen beskrivning av
målsättningen för grundskolan. Statstjänstemannens riksjörbund, som finner att
valet av linje för de elever som inte är inriktade mot en teoretisk studieväg är
mycket begränsat särskilt för kvinnliga elever, anser att en allmänpraktisk linje
för kvinnliga elever bör övervägas. Uttalanden i denna riktning görs även i yttrandet
från Ystads stad.

Beredningens förslag om anordnande av en linje 9skog har sa gott som
undantagslöst hälsats med tillfredsställelse i yttrandena. Endast ett par remissorgan
har ställt sig kritiska mot linjen som sådan, medan flera instanser föreslagit
vissa lättnader i villkoren för linjens inrättande.

Skogsstyrelsen finner det vara angeläget, att linje 9skog inrättas, där behov
av ifrågavarande utbildning beräknas varaktigt föreligga, och ej såsom beredningen
föreslagit, där skogsbruket utgör enda eller dominerande näring. Styrelsen
tillstyrker, att där nyss angivna förhållanden är för handen, linje 9skog får
anordnas under förutsättning att vissa betingelser för undervisningen kan skapas.
Dessa sammanhänger enligt styrelsen närmast med frågor rörande kursplan,
lärare, lokaler och utrustning samt övningsskogar. Därjämte bör vägarna för
samverkan mellan grundskolan och skogsbrukets organ ägnas särskild uppmärksamhet.

Även sko g shö g skolans lärarråd föreslår en uppmjukning av villkoret för utbyte
av en av de föreslagna fyra linjerna mot linje 9skog till att gälla kommuner, där
behovet av skoglig utbildning anses vara väsentligt. Länsstyrelsen i Jämtlands
län anser, att inrättande av linje 9skog bör få ske utan att någon av de övriga
linjerna därför måste slopas; i annat fall föreligger, enligt styrelsens mening,
risk för att yrkesutbildningen för blivande skogsyrkesutövare försenas och kommer
att påbörjas först efter avslutad grundskola. Några kommuner, såsom
Hällefors köping, Torp och Pajala, har också ansett, att linje 9skog bör få inrättas
utan att annan linje utbytes.

Domänstyrelsen är tveksam om linje 9skog bör inrättas. Styrelsen anser, att
man genom att medge inrättande av denna linje frångår en av beredningens
huvudprinciper att någon specialisering inom grundskolan ej bör få förekomma.
Styrelsen ifrågasätter om inte linje 9p eller möjligen 9mek kunde utformas i
skogskommunerna på sådant sätt, att den yrkesinriktade delen av utbildningen i
huvudsak anknyter till skogsarbetet. Därigenom skulle det icke behövas någon
skoglig linje. Om en sådan differentiering av 9p eller 9mek icke anses möjlig vill
styrelsen tillstyrka inrättande av 9skog. Kravet bör dock enligt styrelsen vara
att linjen utformas som förberedande yrkesutbildning för skogsbruket med så
bröd bas, att eleverna efter genomgång av denna fortfarande har goda möjligheter
till frihet vid valet av yrke. Vidare förutsättes, att den skogliga yrkesutbildningen
efter grundskolan anpassas till denna utbildningsgång.

Örebro stad avstyrker förslaget om 9skog och föreslår i stället, att möjlighet
att efter särskild prövning inrätta annan yrkesinriktad linje bör hållas öppen.

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Beredningens förslag att ingen annan för orten karakteristisk
linje än 9skog skall fa inrättas har mött kritik från en del remissorgan, såsom
i viss mån redan framgått vid redovisningen av synpunkterna om linje 9mek.
Många har föreslagit, att en dylik lokalt anpassad linje eller mera allmänt att
ytterligare lokal anpassning av den yrkesförberedande utbildningen skall få
anordnas, bl. a. skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, arbetsmarknadsstyrelsen,
1955 års sakkunniga för yrkesutbildningens centrala ledning,
Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet, Yrkesutbildningens
lärarförening samt ett antal kommuner, däribland Stockholms stad, Enköpings
stad, Katrineholms stad, Landskrona stad, Täby köping samt Österåker
och Vifolka. Skolöverstyrelsen anför härom bl. a. följande.

Överstyrelsen har intet att erinra mot att tre egentliga grundutbildningslinjer,
för allmän mekanisk utbildning, för handelsutbildning och för hushållsteknisk
utbildning samt därutöver en allmänpraktisk linje för mera obestämda elever
ställs upp som en allmän norm för den lokala skolplaneringen i landet. Men enligt
överstyrelsens bestämda uppfattning har denna i och för sig välbehövliga
och välmotiverade norm låsts alldeles för hårt i beredningens förslag.

De enda avsteg från normen som medges i beredningens förslag är skoglig
grundutbildning — efter länsskolnämndens medgivande — i kommuner med
skogsbruk som enda eller dominerande näring samt förberedande yrkesutbildning
för jordbruk i samarbete mellan försöksskola och lantmannaskola, likaledes efter
länsskolnämndens medgivande och endast på orter där sådant samarbete redan
är organiserat. Ett så snävt utformat undantagsmedgivande är ej tillräckligt. Det
ger för liten rörlighet åt organisationen, för liten möjlighet till anpassning efter
elevernas faktiska utbildningsbehov och intressen, för liten möjlighet att fortsättningsvis
dra slutsatser av samlade erfarenheter på ett så pass nytt pedagogiskt
arbetsfält som den förberedande yrkesutbildningens.

Principiellt avgörande för om en ny linje får inrättas bör enligt överstyrelsens
uppfattning vara, om linjen svarar mot ett påtagligt utbildningsbehov och utbildningsintresse
på orten och kan utnyttjas som grund för fortsatt yrkesutbildning.
Det synes böra tillkomma överstyrelsen — eller efter överstyrelsens medgivande
annan myndighet — att i förekommande sammanhang pröva dessa frågor.
Överstyrelsen föreslår därför, att annan linje för grundutbildning än de
normalt förekommande skall kunna inrättas efter särskilt medgivande av överstyrelsen.

Flera instanser har särskilt föreslagit, att en jordbrukslinje skall få inrättas
— i en del fall i förening med linje 9skog — bl. a. länsskolnämnderna i Östergötlands,
Hallands och Värmlands län, länsstyrelserna i Stockholms och Hallands
län, Sveriges lantbruks för band, Hushållningssällskapens förbund samt några
kommuner, exempelvis Boxholms köping samt Bettna, Östra Vikbolandet, Skatelöv
och Fjärdhundra.

Lantbruksstyrelsen däremot tillstyrker förslaget om slopande av jordbruksutbildningen
i grundskolan. Denna tillstyrkan säger sig styrelsen dock kunna ge
endast under den bestämda förutsättningen, att klart yrkesbestämda elever även
framdeles ges möjlighet att fullgöra det nionde skolåret i en lantbrukets skola.
Vidare måste jordbruket ges erforderlig plats i den yrkesvägledning, som skall

205

Kungl. Maj:ts proposition nr 5-i år 1962

ingå i grundskolan, varjämte ökat statligt stöd bör ges till den klubbverksamhet,
som för närvarande bedrives bland jordbrukarungdomen. Inte heller Riksförbundet
landsbygdens folk samt Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund motsätter
sig uteslutandet av särskild jordbruksutbildning i grundskolan.

Från en del håll har angivits vissa speciella linjer i anslutning till för orten
dominerande näring; en jämförelse kan här också göras med de tidigare redovisade
förslagen beträffande linje 9mek. Sålunda föreslår t. ex. arbetarskyddsstyrelsen,
att möjligheter borde finnas att inrätta en linje för gruvhanteringen.
Sjöfartsstyrelsen förordar en linje, som tar sikte på sjöfarts- och fiskeriintressena
och som skulle organiseras såsom en variant till 9mek. Sveriges textillärares riksförening
vill ha en textil linje. Träteknisk och textil utbildning föreslås av bl. a.
Yrkesutbildningens lärarförening. Enköpings stad förordar en linje med textil
inriktning samt en byggnadsteknisk linje. Slöjdlärarnas riksförening uttrycker
förvåning över att förslag saknas om en träteknisk linje. Yrkeskvinnors samarbetsförbund
föreslår en grafisk linje. Luleå stad ifrågasätter om icke på orter, där
en stödindustri finnes, någon av de yrkesförberedande linjerna borde kunna utbytas
mot en linje, som anknyter till denna industri. Kiruna stad anser, att det
för samernas del bör finnas möjlighet till yrkesförberedande undervisning i renskötsel.

Beredningens förslag i syfte att tills vidare bibehålla ett redan etablerat och
väl utformat samarbete mellan försöksskola och lantmannaskola
har icke mött någon egentlig kritik. Länsskolnämnderna i Kalmar,
Malmöhus och Västmanlands län framhåller de goda erfarenheter man haft av
ett dylikt samarbete. Förstnämnda länsskolnämnd anser, att möjligheterna är
stora att vid lantbrukets både i fråga om lärarkrafter och lokaler välutrustade
skolor, där goda internat finnes, tillgodose behovet av jordbruksutbildning. Lantbruksstyrelsen,
styrelsen för lantbrukshö g skolan och statens lantbruksförsölc
samt Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund finner det vara angeläget,
att klart yrkesbestämda elever, som önskar välja lantbruksyrket, beredes tillfälle
att gå det nionde skolåret inom lantbrukets skolor. Svenska landsbygdens
kvinnoförbund framhåller, att ifrågavarande undervisning icke oundgängligen i
sin helhet måste ske vid lantmannaskola. Av praktiska skäl torde det i åtskilliga
fall vara befogat, att den allmänna undervisningen i årskursen meddelas inom
grundskolan och yrkesundervisningen i lantmannaskolan. Bestämmelserna bör
därför enligt förbundet ges en sådan utformning och innebörd, att ett sådant förfarande
kan tillämpas. Svenska lantarbetsgivareföreningen vill utsträcka dispensmöjligheterna
till att omfatta jämväl ettårig lärlingsutbildning vid särskilda trädgårdsföretag,
under förutsättning att utbildningen bedrives planmässigt samt att
undervisningen i »9y-kursens» gemensamma läroämnen kan ordnas tillfredsställande.

Förslaget om rätt för klart yrkesbestämda elever att under
vissa förutsättningar övergå till yrkesskola eller viss annan yrkesutbildning för
att där fullgöra sitt nionde skolår har uttryckligen tillstyrkts av flera remiss -

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

organ, bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i Kalmar
län, Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet samt några
kommuner, däribland Hjo stad, Alvesta köping samt Vallentuna och Älvkarleby.
Från några hall har dock kritik framförts mot att de föreslagna villkoren för en
övergång gjorts alltför restriktiva. Sålunda anser överstyrelsen för yrkesutbildning,
att skolstyrelse bör ges större möjligheter att medge individuella övergångar
efter årskurs 8 till yrkesskola än som förutsättes i betänkandet. När det
gäller yrkesbestämda elever, för vilka grundskolan ej kan bjuda en lämplig förberedande
yrkesutbildning, bör skolstyrelse, enligt överstyrelsens förmenande,
kunna ge rätt till övergång efter årskurs 8 till yrkesskola eller till sådan utbildning
inom näringslivet, där godkända läroplaner följes; ytterligare särskilda skäl
bör ej krävas. Även 1955 års sakkunniga för yrkesutbildningens centrala ledning
och Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening håller före, att de av
beredningen föreslagna villkoren är för snäva. Sveriges hantverks- och industriorganisation
anser att medgivande bör lämnas, såvida icke särskilda skäl emot
sådan övergång föreligger.

Av yttrandet från Stockholms stad framgår, att yrkesskoldirektören för sin del
inte anser sig kunna ansluta sig till beredningens förslag att inskränka elevernas
hittills förefintliga möjligheter att tidigt slå in på sin utstakade väg mot framtidsyrket.
Enligt dennes mening bör varje klart yrkesbestämd elev, som önskar
övergå till yrkesskola efter årskurs 8, också ha rätt därtill, om man icke kan visa,
att det för hans yrkesutbildning skulle vara till påtaglig fördel, att han deltoge i
den förberedande yrkesutbildningen på mekanisk-, handels- eller hushållslinje.
För elever, som erhållit medgivande att övergå till yrkesskola efter årskurs 8,
bör det ankomma på yrkesskolan att svara för elevens undervisning i allmänna
ämnen motsvarande den allmänbildande undervisningen i årskurs 9 i grundskolan.
Om flera elever erhåller sådant medgivande, blir det lättare för yrkesskolan
att organisera den allmänna undervisning, som erfordras.

Med utgångspunkt i beredningens förslag om att klart yrkesbestämda elever i
vissa fall skulle efter åttonde skolåret kunna få övergå till yrkesskolan och bl. a.
kunna erhålla yrkesundervisning inom byggnadsindustrins yrken uttalar länsskolnämnden
i Uppsala län särskilda betänkligheter.

Undervisningen av ifrågavarande yrkeskategorier bedrives för närvarande på
så sätt att eleverna efter en grundläggande utbildning om 3—5 månader vid
yrkesskola placeras i s. k. lärlingsbyggen. Skolan erhåller dessa lärlingsbyggen
efter överenskommelse med ortens byggmästarförening. Lärlingsbygget är ett
vanligt hyreshus om 30—50 lägenheter. Det uppföres i sin helhet av eleverna,
under ledning av lärare och instruktörer. Det är därvid av avgörande betydelse,
att byggtiden kan hållas inom rimliga gränser. Eleverna måste få en viss arbetstakt
intränad, enär de efter slutad utbildning annars omöjligen kan hävda sig
vid sitt inträde i ackordslagen. Enligt nämndens mening innehåller yrkena arbetsmoment,
som är alltför fysiskt pressande, när det gäller elever under 16 år.
Kombinationen tunga arbetsmoment och uppdriven arbetstakt gör det dessutom
ytterst olämpligt att tillåta intagning av yngre elever till dessa avdelningar.

207

Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jf år 1962

Nämnden anser det vara av vikt, att även dessa elever före sin yrkesutbildning
har genomgått grundskolan i dess helhet. Elevernas högre allmän- och grundutbildning
samt större mognad torde göra det möjligt att genomgå yrkesutbildning
i snabbare takt.

Bland länsarbetsnämnderna råder delade meningar beträffande lämpligheten
av övergång efter årskurs 8 till yrkesskola, men övervägande antalet nämnder
avråder från sådan övergång på grund av elevernas obestämdhet i yrkesvalet i
14—15-årsåldern.

I anslutning till det berörda förslaget, som avser även möjlighet för elev att i
vissa fall få fullgöra det nionde skolåret hos hantverkare eller företagare under
förutsättning bl. a. att eleven får en allmänbildande undervisning i grundskolan
eller erhåller en därmed likvärdig undervisning, har länsskolnämndema i Östergötlands,
Kronobergs, Kristianstads och Västmanlands län efterlyst närmare
föreskrifter, hur en effektiv kontroll skall ske att eleven erhåller en planmässig
undervisning.

Beträffande beredningens förslag om överförande i vissa fall av hela
klasser till yrkesskola framhåller överstyrelsen för yrkesutbildning,
att man måste anlägga praktiska och ekonomiska synpunkter på denna fråga.
Överstyrelsen föreslår, att i stora kommuner en eller flera parallellavdelmngar
bör kunna överföras till yrkesskolan (skolverkstad eller inbyggd verkstadsskola),
samt att nionde årskursens förläggande till inbyggd skola bör kunna komma till
stånd även i mindre kommuner i syfte att gagna utbildningen. Överstyrelsen
anför i anslutning härtill bl. a. följande.

Det kan exempelvis i ett visst fall vara förenat med påtagliga fördelar att ha
en 9mek-avdelning i en inbyggd verkstadsskola. Detta kan vara till fördel för
ungdomen, som på detta sätt beredes relativt säkra utsikter till fortsatt sysselsättning.
Det kan vara en ekonomisk fördel för kommunen; verkstadsskolor är
nämligen ofta dyra att utrusta. Av uttalanden i betänkandet att döma synes det
icke omöjligt att genomföra en dylik ordning. Enligt lagförslaget är det dock
knappast möjligt. Överstyrelsen noterar med tillfredsställelse beredningens diskussion
rörande de mindre kommunernas speciella svårigheter att fa till stand
tillräckliga yrkesutbildningsmöjligheter för ungdomen. Emellanåt finnes inom
en kommun icke tillräckligt elevunderlag för en yrkesskola, därest yrkesskolan
icke får taga emot elever från det nionde skolaret. Sker icke detta, kommer
någon egentlig yrkesutbildning icke till stand. En liknande situation inträffar,
om kommunen icke har råd att bygga verkstäder för bade grundskola och yrkesskola.
Skulle kommunen enligt skollagen tvingas att bygga för grundskolan,
kommer i dylika fall någon yrkesskola icke till stånd. Härigenom kommer ju den
förberedande praktiska yrkesutbildningen inom det nionde skolåret att delvis
förlora sin mening; det finnes icke möjligheter att fullfölja den påbörjade utbildningen.

Även 1955 års sakkunniga för yrkesutbildningens centrala ledning och Sveriges
hantverks- och industriorganisation hävdar, att beredningens regler för överförande
av hela klasser till yrkesskolan är alltför restriktiva och förordar ökade
möjligheter till samarbete med yrkesskolor. Uttalanden i denna riktning görs

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 b år 1962

även i yttranden från SACO, Lidingö stad m. fl. Av yttrandet från Stockholms
stad framgår, att stadens kammarkontor föreslår, att undervisningen i grundskolans
yrkesämnen, där så lämpligen kan ske, förlägges till yrkesskolan. Ett godtagande
av beredningens förslag skulle få till konsekvens, att den yrkesskolorganisation,
som för närvarande i Stockholm är under uppbyggnad och vilken
beslutats efter ingående utredningar, skulle sönderbrytas. Förslaget måste enligt
kammarkontorets uppfattning dessutom leda till en dubbelorganisation och med
säkerhet föranleda betydande merkostnader.

Länsskolnämnden i Hallands län förordar, att i de fall påvisbara fördelar
föreligger att förlägga någon linje av nionde skolåret till yrkesskola detta bör få
komma till stand, och att det bör ankomma på vederbörande länsskolnämnd,
som har att fastställa organisationsplanen, att besluta i dylika fall. Denna möjlighet
kan enligt nämnden vara av värde särskilt under övergångstiden. I motsats
härtill är länsskolnämnden i Uppsala län av den uppfattningen, att som
regel inga undantag bör göras, när det gäller kommunernas skyldigheter att
organisera det nionde skolåret. Grundprincipen om lika allmänbildning för
eleverna måste enligt nämndens mening ständigt hävdas. Här kan också erinras
om det tidigare redovisade uttalandet från Linköpings stad.

I anslutning till beredningens uttalande, att en redan etablerad och väl fungerande
samverkan mellan obligatorisk skola och yrkesskola icke oförmedlat bör
avbrytas utan tills vidare få fortsätta på hittillsvarande sätt, understryker
Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund önskvärdheten av
att sadan samverkan i största möjliga utsträckning etableras och detta icke bara
i mindre kommuner utan även eljest, där praktiska förutsättningar därför kan
anses föreligga. Samverkan av detta slag bör omfatta icke blott kommunala
yrkesskolor utan även företagsskolor. Där sådant samarbete kommer till stånd,
bör den i grundskolan ingående kursplanen för yrkesarbete och eventuellt även
för yrkesteori, enligt organisationernas mening, förläggas till yrkes-, företagseller
verkstadsskola. Undervisningen i dessa ämnen skulle sannolikt bli mer
verklighetsbetonad tack vare anknytningen till dessa skolor. Vidare skulle ett
stort antal kommuner kunna undvika dyrbara investeringar i byggnader och
apparater och behovet av yrkeslärare skulle kunna minska genom att yrkesskolorna
blev bättre utnyttjade.

En av de kommuner, som vill särskilt understryka beredningens uttalande om
att ett redan etablerat samarbete med yrkesskolan inte bör oförmedlat avbrytas,
är Skärblacka kommun, som anför bl. a. följande.

Kommunalfullmäktige noterar förslaget med tillfredsställelse och hävdar med
bestämdhet, att detta medgivande icke får tagas bort av de fastställande myndigheterna.
Därvid bör begreppet »tills vidare» icke ges för snäv innebörd.
Inom Skärblacka, vars näringsliv totalt domineras av Fiskeby AB, har industrin
och kommunen i samarbete lyckats åstadkomma en treårig utbildning för cellulosa-
och pappersindustriarbetare inom yrkesskolans ram. Efter fullgjord åttaårig
skolplikt övergår eleverna nu till denna treåriga yrkesskola och kommer ut i det
egentliga yrkesarbetet vid aderton års ålder, då de ur avtalssynpunkt icke längre

209

Kungl. Maj:ts proposition nr 5It år 1962

betraktas som minderåriga. Denna utbildningsväg är ingalunda någon »smal
kanal» utan har en avsevärd bredd. Sålunda kan utbildningen syfta till följande
anställningar inom företaget, driftarbete, mekanisk verkstad, elektrisk verkstad,
instrumentverkstad, ritkontor och laboratorium. Yrkesskolan maste i detta fall
vara treårig. Det är fullkomligt orealistiskt att tro, att tillräckligt antal elever
skulle välja denna skolform, om de först måste fullgöra nioårig skolplikt. De
skulle då hinna ur yrkesskolan lagom att fullgöra värnplikten. Från industrins
sida anses detta förhållande vara synnerligen olyckligt. Skulle icke dessa bestämt
yrkesinriktade elevers nionde skolår helt få förläggas till yrkesskolan med undervisning
i de allmänbildande ämnena därstädes, komme hela denna förnämligt
upplagda utbildningsväg, över vilken både industrins och kommunens företrädare
känner en viss stolthet, att raseras, och felaktiga investeringar har gjorts.

Beträffande anpassningen av yrkesskolans kursplaner
och undervisning till grundskolan har flertalet remissinstanser framhållit
nödvändigheten av att denna fråga snarast erhåller en tillfredsställande
lösning. Överstyrelsen jör yrkesutbildning framhåller, att en av de för överstyrelsen
mest centrala frågorna är högstadiets anknytning till yrkesskolorna.
Det gäller här att ordna yrkesskolornas undervisningsplaner och organisation på
sådant sätt, att de kommer att erbjuda de från nionde årskursen avgående
eleverna en naturlig fortsättning över till den egentliga yrkesutbildningen. Till
belysning av de problem, som härvid kan tänkas uppkomma, anför överstyrelsen
bl. a. följande.

Det är inte rimligt eller möjligt att låta grundskolans utformning annat än i
mindre grad bestämmas av de mottagande skolformernas önskemål, framhåller
beredningen. Slutsatsen av detta »i och för sig självklara konstaterande» blir, att
de mottagande skolorna måste anpassa sin undervisning efter den utformning
grundskolan ges. Beredningen förutsätter sålunda, att de mottagande skolornas
utformning och intagningsbestämmelser m. in. blir föremål för översyn.

Enligt överstyrelsens uppfattning har beredningen, då den gör det återgivna
»självklara konstaterandet» helt rätt, såvida det gäller grundskolans anpassning
efter mottagande skolor av allmänbildande karaktär. Frågan ligger emellertid till
på ett något annat sätt, då det gäller att lösa problem innebärande grundskolans
anknytning till yrkesutbildande skolor.

Den undervisning, som meddelas i yrkesutbildande läroanstalter — det må
vara fackgymnasier eller sedvanliga yrkesskolor —— inaste alltid i sista hand
bestämmas av näringslivets krav på den arbetskraft det efterfrågar. Sker ej
detta, kommer yrkesutbildningen icke att fylla avsedd funktion. Enär undervisningen
inom det nionde skolåret i stor utsträckning blir yrkesförberedande,
ligger det i sakens natur att såväl grundskolans som yrkesskolans undervisningsplaner
måste anpassas efter varandra, under iakttagande av att utbildningen blir
meningsfylld, dvs. att näringslivets krav blir tillgodosedda. De problem som
sammanhänger härmed torde dock icke komma att bjuda allt för svarlösta problem.
Svårigheter av en annan storleksordning uppkommer av andra anledningar.

Den av skolberedningen framförda grundtanken bakom den föreslagna linjeuppdelningen
är, enligt vad överstyrelsen kan bedöma, följande. Av dom, som
fortsätter sina skolmässiga studier efter årskurs 9, bör de som valt linje g gå till
gymnasium, de från ht, t, in och s till humanistisk skola respektive vederbörande
fackskola samt de från mek, ha och ht till olika avdelningar inom yrkesskolan.

210

Kungl. May.ts proposition nr 54 år 1962

Härvid skulle den naturliga gången vara den, att mek-elever söker sig till en
verkstadsskola, de från ha till en handelsskola och tidigare ht-elever till någon
av utbildningslinjerna inom de husliga yrkena eller vårdområdena. Detta principschema
för grundskolelevernas fortsatta utbildning inom de praktiska utbildningsområdena
torde även få tagas till utgångspunkt vid uppgörandet av undervisningsplanerna
inom yrkesskolorna.

En på dylikt sätt utformad studiegång får dock icke betraktas som den enda
huvudlinjen från vilken avvikelser blir betraktade som mer eller mindre onormala
företeelser. I så fall skulle man nämligen icke utnyttja de rika variationsmöjligheter,
som den nya grundskolan erbjuder. För en blivande yrkesarbetare inom
industrin eller för en hantverkare bör en väg via g eller t till en verkstadsskola
vara lika naturlig. Han skaffar sig nämligen på detta sätt ett större mått allmänbildning
respektive teoretiskt tekniskt kunnande som grund än vad fallet skulle
ha blivit, om han via 9mek gått över till yrkesskolan eller till en lärlingsutbildning-
För en ungdom med goda intellektuella förutsättningar, vilken önskar ägna
sig åt ett praktiskt yrke bör till och med en sådan studiegång vara att förorda.
,På samma sätt bör man via g eller m kunna söka sig till en handelsskola eller en
husmodersskola. En flicka, som genomgått ht och där erhållit vad hon anser vara
en viktig huslig utbildning, kan vidare mycket väl tänkas fortsätta till en verkstadsskola^
för att erhålla utbildning till bilmekaniker enär hon tänker försörja
sig som sådan.

Det är självklart, att dessa olika vägar i utbildningsgången måste skapa problem
för yrkesskolorna. I fråga om en del av yrkesskolornas avdelningar måste
man sålunda vara beredd att mottaga elever med vissa förkunskaper inom det
yrke varom fråga är men också elever, som helt saknar dylikt yrkeskunnande.
Överstyrelsen anser emellertid, att den icke i detta sammanhang har anledning
att närmare fördjupa sig i dessa frågor, som kräver grundliga överväganden.
Frågorna har den natur, att de måste lösas på det ena eller andra sättet.

Lantbruksstyrelsen erinrar om, att för lantbruksundervisningens del dessa
anpassningsfrågor redan ingående behandlats. Sålunda har 1955 års lantbruksundervisningskommitté
i sitt betänkande SOU 1961:13 förordat en utbyggnad
av den förberedande yrkesutbildningen i jordbruk samt en anpassning av den
egentliga yrkesutbildningen till den utbildning, som ges i enhetsskolan. Styrelsen,
som tillstyrkt kommitténs förslag i nämnda avseende, är medveten om att ytterligare
anpassningsproblem kan uppstå i samband med att skolberedningens förslag
genomföres. Även om utbildning i »9y» endast till ringa del kan väntas
komma att tillgodose behovet av förberedande yrkesutbildning i jordbruk, torde
det mått av allmänna praktiska insikter och färdigheter, som grundskolan ger,
vara av värde för en fortsatt yrkesutbildning i jordbruk. Styrelsen är medveten
om att detta förhållande förtjänar att uppmärksammas i det fortsatta arbetet
på utformningen av kursplaner och anvisningar för ifrågavarande yrkesutbildning.

Skogsstyrelsen finner det vara önskvärt med en anpassning mellan grundskolan
och den frivilliga skogsutbildningen samt anför härutinnan följande.

Tiden för skogsundervisning är betydligt kortare i grundskolan än i årskurs 1
av den frivilliga skogsyrkesutbildningen. Den torde emellertid få anses tillräcklig
för att ungefär lika stort kunskapsmått skall kunna inhämtas i de båda utbild -

211

Kungl. May.ts proposition nr 5Jr år 1962

ningsformerna. Färdighetsträningen kan emellertid inte drivas lika långt i grundskolan,
varför eleverna från 9skog i allmänhet torde vara mindre rutinerade vid
kursens slut än de, som genomgått första årskursen. Det finns således motiv för
önskemål om påbyggnad efter 9skog. Motsvarande gäller dock även för vissa
elever i årskurs 1. Framför allt skulle det vara värdefullt för de yngre deltagarna
att genom ett andra utbildningsår (av speciell karaktär) få en mjukare övergång
till fullt självständigt skogsarbete. En sådan andra årskurs synes böra inriktas i
första hand på maskin- och redskapslära samt arbetsplanering och arbetstekmk.
Skogsstyrelsen har i sina petita för 19C2/63 föreslagit försök med nämnda kurs typ.

Skolöverstyrelsen, som påpekar att beredningen icke synes ha berört fragan
om värdet av grundskolans utbildning i jämförelse med nuvarande 7—8-årig
folkskola i vad gäller inträde vid yrkesskolor, vill fästa uppmärksamheten på,
att berörda fråga kommer att vara aktuell hela övergångstiden och innebära att
intagningsmyndigheterna vid yrkesskolorna har att göra jämförelser mellan ett
åttonde och nionde skolår för vissa sökande samt motsvarande tid i förvärvsarbete
för andra. Överstyrelsen föreslår i anslutning härtill, att normerande
bestämmelser utfärdas, som underlättar och reglerar denna jämförelse.

Arbetsmarknadsstyrelsen delar beredningens uppfattning, då det gäller vikten
av att yrkesskolornas undervisning anpassas till de förändrade förutsättningar
— bl. a. beträffande elevernas förkunskaper — som grundskolorganisationen
medför. Styrelsen vill i sammanhanget tillägga, att anknytningsfrågan torde innefatta
en rad detaljproblem av pedagogisk art för yrkesskolorna, bl. a. rörande
kursplanernas innehåll och utbildningstidens längd. Även frågor av mera allmänt
slag synes kunna komma att aktualiseras i detta sammanhang, exempelvis frågan
huruvida yrkesskolan skall ge en till individuella yrken specialiserad utbildning
direkt på grundskolan eller huruvida en bredare upplagd yrkesskolutbildning är
att föredraga.

Länsskolnämnden i Kristianstads lön framhåller betydelsen av att linjerna
9mek, 9ha och 9ht garanterar tidsvinst vid övergången till yrkesskola.

I yttrandet från Stockholms stad framhålles, att kravet på anpassning av
yrkesskolans undervisning till grundskolans kommer att resultera i en heterogen
organisation inom yrkesskolorna genom att dessa i högre grad än tidigare kommer
att få mottaga elever med starkt skiftande förkunskaper i fråga om förberedande
yrkesutbildning. Även om de praktiska svårigheterna med en sådan
heterogen organisation torde kunna övervinnas i Stockholm med dess omfattande
elevmaterial, torde yrkesskolornas anknytning till grundskolans utbildningslinjer
kräva ingående överväganden och delvis ett fullständigt nytänkande. Om skolberedningens
betänkande i huvudsak lägges till grund för statsmakternas beslut
vid nästa års riksdag, ges en länge saknad utgångspunkt för kommunalt planeringsarbete
på skolans område. Härutöver kräves emellertid inte endast för
gymnasierna utan framför allt för yrkesutbildningen en likvärdig grund av
ställningstaganden till uppgifter och organisation från statsmakterna, som förbehållit
sig de principiellt viktigaste avgörandena även på dessa områden. Det

212

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1962

vore djupt beklagligt, om inte också den reguljära yrkesutbildningen bleve föremal
för uppmärksamhet motsvarande den som nu kommit grundskolan, gymnasiet
och universiteten till del.

Beredningens uttalande om att anknytningsfrågan är en expertuppgift, vilken
bör lösas av vederbörande ämbetsverk, har blivit föremål för instämmanden av
bl. a. överstyrelsen för yrkesutbildning, arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelsen i
Västerbottens län, läns sko Inämnd erna i Malmöhus och Hallands län, Svenska
yrkesskolf öreningen samt Sveriges hantverks- och industriorganisation. Andra
instanser såsom länsstyrelsen i Västmanlands län, länsskolnämnden i Gävleborgs
län, TCO, Verkstadsskolerektorernas riksförening, Föreningen Sveriges vävlärarinnor,
Sveriges köpmannaförbund och Sveriges skoldirektörsförening har
förordat, att en särskild beredning tillsättes eller i mera allmänna ordalag framhållit
vikten av att frågan med det snaraste utredes.

Överstyrelsen för yrkesutbildning framhåller, att anknytningsfrågorna har den
natur, att de härmed förenade utredningsarbetena bör utföras av överstyrelsen.
För detta ändamål måste överstyrelsen oundgängligen utrustas med för ändamålet
kvalificerad personal och erhålla tillräckliga anslag; kostnaderna härför
uppskattar överstyrelsen till minst 300 000 kr. under vartdera av två på
varandra följande budgetår. Överstyrelsen erinrar i detta sammanhang vidare
om den i riksdagen motionsvis väckta tanken på tillsättandet av en särskild
beredning för yrkesutbildningsfrågor och framhåller därvid bl. a., att tillsättandet
av en särskild yrkesskolberedning i nuvarande situation, innan konsekvenserna
av den nya grundskolans införande kan överblickas, sannolikt skulle försena
och i hög grad försvåra det överstyrelsen tillkommande arbetet med anpassningsproblemen.
Det för ungdomen i nuvarande situation utan tvekan angelägnaste
är, att anknytningsfrågorna löses. Dessa får under inga omständigheter
försenas av andra mera långsiktiga problem.

Några remissinstanser har funnit det vara önskvärt, att inte bara anknytningsfragorna
mellan grundskola och yrkesskola närmare penetreras utan även
relationerna mellan de föreslagna fackskolorna och yrkesskolorna. Sålunda har
LO, som förordat ett beslut om inrättande av fackskolor i samband med grundskolans
införande, föreslagit att beslutet ges en sådan utformning, som möjliggör
— förutom en översyn av problemet om relationerna mellan folkhögskola och
fackskola — en översyn av fackskolor och egentlig yrkesutbildning sedda som
alternativa vidareutbildningsformer, grundade på det nionde skolåret. Sveriges
hantverks- och industriorganisation tillstyrker utredningar beträffande fackskolornas
utformning och yrkesskolornas anpassning efter den nya grundskolan,
varvid olika alternativ beträffande förhållandet mellan fackskolor och yrkesskolor
bör övervägas. TCO vill ha en särskild beredning för att pröva ifrågavarande
anknytningsfrågor.

Arbetarskyddsstyrelsen slutligen berör i samband med den yrkesförberedande
utbildningen frågor om elevernas ställning i arbetarskydds hänseende
och anför därvid följande.

213

Kungl. Maj:ts proposition nr ok år 1962

Enligt arbetarskyddsstyrelsens till Kungl. Maj:t framlagda förslag den 8 november
1960 till kungörelse om tillämpning av arbetarskyddslagen å arbete, som
utföres av elev vid vissa anstalter för yrkesutbildning m. m. skulle arbetarskyddslagen
bli tillämplig på elev i årskurs 7, 8 och 9 inom folkskolan och försöksskolans
högstadium i fråga om yrkeskunskap och förberedande yrkesutbildning
avseende verkstadsarbete och snickeri, jordbruk, husdjursskötsel och trädgårdsskötsel,
skogsvård, avverkning och transport. Såvida arbetarskyddsstyrelsens
förslag genomföres, kommer följaktligen nämnda kungörelse att tillämpas på
grundskolans elever i t. ex. 9mek.

Under den hittillsvarande försöksverksamheten har eleverna i åttonde och
nionde årskurserna betraktats som arbetstagare enligt arbetarskyddslagen under
den tid de varit ute i praktisk yrkesutbildning inom industri, handel och hantverk.
I praktiken har arbetarskyddsverkets samarbete med skolorna tillgått så,
att skolkommunerna inkommit med framställningar om generell dispens från
bestämmelserna i 23 och 24 §§ arbetarskyddslagen för eleverna för arbete vid
vissa namngivna företag. Arbetsplatserna har därefter inspekterats av yrkesinspektionen
för att utröna deras lämplighet från arbetarskyddssynpunkt. Bland
de villkor, som uppställts i de generella tillstånden, märks bl. a. att arbetet skall
ledas av kompetent arbetsledare och att bestämmelserna i kungörelsen om förbud
att använda minderårig till vissa farliga arbeten (SFS nr 209/1949) iakttages.

I och med att grundskolan övertager den förberedande praktiska yrkesutbildningen
i årskurs 9 kommer arbetarskyddsverkets befattning med denna del av
undervisningen att bli av annan art. Skolstyrelse äger därefter t. ex. att tillställa
yrkesinspektör förslag över typritningar på ny-, om- och tillbyggnad av skolornas
verkstadslokaler. Skolstyrelse kan samråda med yrkesinspektör vid val av maskin
och annan teknisk anordning. Yrkesinspektionens befattningshavare kommer
även att ha inspektionsplikt av skolverkstäder.

Skolberedningen

Antal elever i klasser och grupper

(SB kapitel 19)

Debatten om klassernas storlek har — om än med växlande styrka — förts från
tid till annan, men på senare år har den utgjort ett nästan dominerande inslag i
diskussionen kring skolans utveckling och skolreformen. Efter ett kort omnämnande
om tidigare utredningar, som ägnat frågan uppmärksamhet, (SB
s. 341 f.) konstaterar skolberedningen, att det undersökningsmaterial som belyser
effekten av klasstorleken är jämförelsevis magert. De två undersökningar som
beredningen haft tillgängliga — den ena avseende lärarna och klassernas storlek,
den andra skolprestationernas samband med klasstorleken — får anses vara till
sin omfattning begränsade, varför försiktighet med generella slutsatser måste
iakttas. Men även med hänsyn härtill bör det kunna konstateras, säger beredningen,
att dessa två undersökningar inte visat att klasstorleken har betydelse i
fråga om elevernas allmänna uppförande respektive deras prestationer. Att klassstorleken
däremot är av betydelse för det arbete läraren får lägga ner för uppnående
av goda undervisningsresultat, torde man kunna utgå ifrån även utan
undersökningar.

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Efter en redogörelse (SB s. 343 ff.) för nuvarande bestämmelser för folkskolan
(Fs 99—110 §§), försöksskolan (Fs 111—115 §§) och realskolan (Ls § 44 mom. 3;
§ 120 mom. 2), varvid bl. a. konstateras förekomsten av principiellt skilda grunder
för upprättande av klasser och grupper inte bara mellan realskolan och den
obligatoriska skolan utan även mellan de olika stadierna inom den senare, anför
beredningen några synpunkter på delningstal och genomsnittstal m. m.

Den i vissa fall tillämpade s. k. överskottsmetoden innebär, att ny klass får
upprättas för varje påbörjat visst antal elever, medan den s. k. genomsnitts- eller
normaltalsmetoden innebär, att så många klasser får upprättas i en viss skolenhet,
att ett visst angivet genomsnittligt antal elever per klass erhålles. Skillnaden
mellan de två metoderna kan väl sägas ligga däri, att vad den förra
metoden beträffar medeltalet elever kommer att ligga under, slumpvis till och
med ganska mycket under det s. k. delningstalet. Så vitt man kan se av de nu
gällande talen har dessa valts så, att någon nämnvärd skillnad mellan klassernas
storlek i det stora hela inte erhålles mellan de olika metoderna. För bedömning
av klasstorleken inom en skolform måste man också beakta den gruppuppdelning
av klasserna som får företas i övningsämnen och laborativa ämnen såväl som de
bestämmelser angående minimiantal elever för upprättande av tillvalsgrupper
som utfärdats. Bådadera bidrar till att undervisningen under avsevärd del av undervisningstiden
kan få bedrivas i grupper med ganska begränsat elevantal.

Skolberedningen framhåller, att den inte kunnat finna några bärande skäl för
att man skall tillämpa olika principer på olika stadier inom den obligatoriska
skolan. I detta sammanhang gör beredningen ett uttalande av följande innebörd.
Beredningen ifrågasätter om man nödvändigtvis skall behöva knyta det antal
klasser, som erhållits vid tillämpning av delningstalet på det till en årskurs
hörande antalet elever, just till samma årskurs. Det finns skäl som talar för att
man, sedan antalet klasser framräknats för var och en av årskurserna på ett
stadium eller inom en skola, får friare förfoga över hur antalet skall disponeras
på stadiet eller inom skolan med förskjutning om så erfordras av en eller annan
klass uppåt eller neråt. Detta skulle ge möjlighet för rektor eller skolstyrelse
att smidigare avpassa elevantalet i klasserna med utgångspunkt i samtliga de
förhållanden som bör beaktas då klassfördelningen för instundande läsår skall
upprättas. Anordningen torde kunna medges utan någon mer väsentlig förändring
i de eljest erforderliga bestämmelserna.

Vidare framhåller beredningen att nuvarande bestämmelser om delningstal
m. m. kan sägas utgöra en statisk skala så till vida som de är gemensamma för
samtliga skolor inom varje skolform i hela landet. Från vissa synpunkter, främst
hänsynen till skolplaneringen, vore det önskvärt med en glidande skala med olika
delningstal för högstadier av olika storlek. Beredningen har noga undersökt
genomförbarheten av det här antydda förslaget med delningstal enligt glidande
skala men har slutligen av flera skäl stannat för att inte föreslå denna till genomförande.

Beredningen har också försökt belysa kostnaden för en tänkt sänkning av delningstalet
i årskurserna 4—9 från 35 till 30. På grundval av redovisade under -

215

Kungl. Maj:ts proposition nr 5k år 1962

sökningar om lärarbehov och lärartillgång framhåller beredningen, att under de
förhållanden som gäller inom den obligatoriska skolan betyder ett delningstal
(enligt överskottsmetoden) på 25 elever för a-stadiet att klasserna genomsnittligen
kommer att innehålla 20—21 elever. Delningstalet 30 för A-klasser på
mellanstadiet liksom för årskurserna 7—8 sammantagna innebär, att dessa klasser
genomsnittligen får ett elevantal på 26—27 elever, medan för årskurs 9 medeltalet
inte blir högre än omkring 22 elever per klass. Ingen klass skulle heller
normalt behöva bli större än vad lågstadiet beträffar 25 elever och i övriga årskurser
30 elever.

I kapitlet om lärarbehov och lärartillgång har beredningen bl. a. redovisat de
beräkningar som företagits för att belysa såväl det totala lärarbehovet som den
ökning av lärarbehovet som skulle uppstå vid en övergång till de ovan angivna
delningstalen. På grundval av redovisade alternativa lärarbehov och med tilllämpning
av vederbörliga lönegrader har beredningen räknat fram följande kostnader
för en övergång från nu gällande bestämmelser till ovan diskuterade delningstal
på olika stadier.

Tabell 8. Ökning i förhållande till nuläget i lär arlönekostnader vid viss minskning
av elevantalet i klasserna i grundskolan. Belopp i miljoner kr.

Läsår	Mellan- stadiet	Högstadiet, lärare i	Total kostnads- ökning
läro- ämnen	övnings- ämnen	yrkes- ämnen
1964/65 .............	8,9	21,5	2,1	2,4	34,9
1966/67 .............	10,4	28,0	3,5	2,1	44,0
1968/69 .............	11,2	33,8	4,1	2,8	51,9
1970/71 .............	11,3	37,4	5,8	3,2	57,7
1972/73 .............	11,2	37,8	6,0	3,3	58,3

Av tabellen framgår sålunda att kostnaden vid fullständig tillämpning av
denna reform skulle vid en fullt genomförd grundskola och med 1961 års lärarlöner
uppgå till 58,3 miljoner kr. Om beloppet bör följande tilläggas.

Den angivna kostnadsökningen innesluter endast kostnader för egentliga lärarlöner;
pensioneringskostnader har således inte medräknats. Till dessa lärarlönekostnader
kommer kostnader för lärarutbildning samt därjämte kostnader för
erforderlig ökning i antalet klassrum och institutionslokaler liksom ytterligare
behov av undervisningsmateriel m. m. Beträffande kostnaderna för mellanstadiets
del bör slutligen framhållas, att denna företer högre grad av osäkerhet än
övriga på grund av svårigheten att vid den här tillämpade beräkningsmetodiken
beakta B-klassernas inverkan. Beräkningarna har utförts så, att effekten för
B-klassernas del vid medeltalsberäkningen »inbakats» i medeltalen för samtliga
klasser på mellanstadiet. Då emellertid metodiken kunnat i viss mån kontrolleras
med hjälp av empiriskt material är det sannolikt, att den från B-klassernas inverkan
härrörande osäkerheten inte är av större betydelse, framhåller beredningen.

216 Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

I sina sammanfattande överväganden anför skolberedningen i huvudsak följande.

De ekonomiska verkningarna av en sänkning av elevantalet i grundskolans
klasser är utomordentligt svåra att säkert ange utan mycket ingående undersökningar.
Befolkningsomflyttning jämte centralisering måste tillsammans så småningom
ge ett visst utslag i fråga om medeltalet elever per klass. Redovisade
beräkningar bör dock enligt beredningens mening kunna med godtagbar noggrannhet
ge en uppfattning om storleksordningen av de driftkostnadsökningar
som en reform av detta slag skulle medföra.

\ id några tillfällen i sitt betänkande erinrar beredningen om vilken väldig
omfattning skolan har. Detta är också anledningen till att även mycket små förändringar
i ena eller andra avseendet får så stora ekonomiska följder. Det är
mot denna bakgrund, man måste betrakta den tvekan och eftertänksamhet med
vilken samhället tar ett avgörande i en fråga som den här behandlade. Vidare är
det uppenbart, att önskvärdheten av att få mindre klasser i skolorna måste
vägas mot andra angelägna önskemål beträffande skolväsendet. Det ekonomiska
utrymmet för sådana — t. ex. materiell utrustning, lärarfortbildning, nya skolformer
m. m. — måste rimligen bli allvarligt beskuret, om en betydande del av
våra ekonomiska resurser i stället disponeras för här diskuterat ändamål.

Det förslag till grundskolans innehåll och utformning som beredningen framlägger
företer vissa nya drag, främst vad högstadiets utformning beträffar. Även
om förändringarna i jämförelse med försöksskolan inte bör överdrivas, ger de
dock lärarna en något annan arbetssituation än i hittillsvarande skolsystem. Här
måste främst erinras om den vikt som beredningen tillmäter förändrade arbetsformer
med en utveckling mot ökad individualisering av skolarbetet. För att ge
läraren bättre möjligheter att omsätta dessa syften i det dagliga arbetet torde en
minskning av klassernas storlek böra betraktas som ett pedagogiskt hjälpmedel
i arbetet.

Vid vägande av olika omständigheter mot varandra, varvid stor hänsyn tagits
till önskvärdheten av att ge lärarna bättre möjligheter att förverkliga grundskolans
målsättning, har beredningens ledamöter, trots de förhållandevis betydande
kostnadsökningar som denna reform är förenad med, utifrån sina olika
utgångspunkter enats om att för grundskolan föreslå den minskning av elevantalet
i klasserna som erhålles genom att i princip ny klass får upprättas i årskurserna
1—3 för varje påbörjat 25-tal elever och i årskurserna 4—9 för varje
påbörjat 30-tal elever. Därvid bör de i nuvarande folkskolestadga 101 § 2 mom.
angivna bestämmelserna om skolområdets avgränsning fortfarande gälla. Inom
varje kommun bör de nya delningstalen omfatta årskurs efter årskurs i takt med
övergången till grundskolans läroplan för att som underlag för delningstalens
tillämpning skall kunna läggas skola som helhet. Vad högstadiet beträffar föreslås
dock övergången till de nya delningstalen i den enskilda kommunen inte
träda i kraft förrän i och med övergång jämväl till principen om sammanhållna
klasser i årskurserna 7 och 8. Det förutsättes att konsekvensändringar genomföres
för B-skolornas del i anslutning till bestämmelserna för a- och A-klasserna.
Den föreslagna anordningen ansluter i väsentliga delar vad högstadiet beträffar
till nu gällande delningstal i försöksskolan, där i odifferentierade klasser ny avdelning
får upprättas för varje påbörjat 30-tal elever (112 § Fs). Då enligt

217

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

beredningens förslag klasser av årskurserna 7 och 8 hålles samlade sedan föregående
år, bör delningstalen för mellanstadiet (nu i princip delningstal 35) ansluta
till dem för högstadiet. Det vore heller knappast rimligt, att man skulle ha
genomgående avsevärt större klasser på mellanstadiet än på högstadiet.

Slutligen bör, liksom i försöksskolan, tillvalsgrupp i årskurserna 7 och 8 få
upprättas om minst fem elever anmält sig för gruppen i fråga.

Utöver vad ovan anförts föreligger behov av vissa kompletterande bestämmelser
för årskurs 9. Den hittillsvarande ganska rikhaltiga uppsättningen
av utbildningsvarianter inom 9y avvecklas och ersättes med endast fyra utbildningsvägar.
Vidare har beredningen föreslagit, att begreppet 9y skall avvecklas
och att de fyra utbildnings vägar som kommer i dess ställe skall helt jämställas
med övriga linjer i årskurs 9. Då dessa fyra linjer emellertid har en i princip
annan läroplan än övriga linjer måste dock för deras del vissa särbestämmelser
finnas i fråga om upprättande av klasser och grupper. Samtliga förändringar i
fråga om årskurs 9, som beredningen föreslagit, gör det nu möjligt att utforma
tillhörande administrativa bestämmelser mera rationellt och överskådligt.

Som allmän regel bör gälla att linje av årskurs 9 får utgöra egen klass i samtliga
ämnen om minst 12 elever anmält sig till linjen. Inom varje linje bör därjämte
ny klass få upprättas för varje påbörjat 30-tal elever. Skulle inom
gruppen 9g, 9h, 9t, 9m och 9s mindre än tolv men minst fem elever ha valt
viss linje bör dessa elever i gemensamma ämnen föras till annan, näraliggande
linje men i linjens tillvalsämnen få bilda egen undervisningsgrupp. Skulle inom
gruppen 9mek, 9ha, 9ht och 9p mindre än tolv men minst åtta elever ha valt viss
linje bör dessa elever, efter länsskolnämndens medgivande och om särskilda skäl
föreligger, få bilda egen undervisningsgrupp i samtliga yrkesämnen. Anledningen
till här föreslagen skillnad mellan de två grupperna av linjer är att antalet
linjeskiljande timmar på timplanen är så väsentligt mycket större i den senare
gruppen än i den förra, 22 mot 7. Den nuvarande mycket stora administrativa
skillnaden mellan 9y och övriga linjer i årskurs 9 har dock kunnat i det närmaste
utjämnas, eftersom övergången från ett större till ett betydligt mindre antal
yrkesförberedande linjer sannolikt kommer att underlätta upprättandet av dem.
Inom de icke speciellt yrkesförberedande linjerna bör samma förstärkningsanordningar
i fråga om Iaborationer m. m. få gälla som hittills i försöksskolan.

För de fyra linjerna 9mek, 9ha, 9ht och 9p bör vidare ytterligare en grupp i
yrkesarbete få upprättas om klassen består av lägst 17 elever.

Liksom hittills bör slutligen för grundskolan i dess helhet gälla, att samläsning
alllid bör ske så långt som det med hänsyn till syftet med undervisningen är
möjligt och lämpligt.

I det av beredningens sekretariat utformade stadgeförslaget har regler om
delningstal m. m. införts i 128—13G §§.

Beredningen har också något övervägt frågan om klassernas storlek och förstärkningsanordningar
m. m. för fackskolornas del. Även om beredningen

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

ansett det ligga utanför sina egentliga arbetsuppgifter att lösa denna fråga, har
beredningen dock för deras del utgått ifrån att bestämmelserna i årskurserna
7—B på grundskolans högstadium skall äga motsvarande tillämpning. Den närmare
utformningen härav torde böra ske i anslutning till det fortsatta stadgearbetet.

Beredningen har i förevarande kapitel fäst uppmärksamheten vid de vittgående
konsekvenserna av sina förslag till minskning av klassernas storlek. Förslaget
går helt i linje med traditionella uppfattningar om hur skolans arbete skall
organiseras och bedrivas. I framtiden, då fråga åter kan bli aktuell om sådan
förändring av undervisningssituationen som beror av de deltagande elevgruppernas
storlek, torde man böra söka sig fram efter nya vägar. Det vore sålunda
inte otänkbart, att genom en analys av läroplanen kunna dela upp ämnena och
undervisningstiden så, att man vid en del av skolans arbete kunde ha eleverna
samlade i mycket stora grupper, väsentligt större än de nuvarande klasserna,
medan man under en återstående, mindre del av undervisningstiden kunde låta
eleverna under lärares ledning arbeta i grupper om ett fåtal elever. En sådan
organisatorisk förändring i förening med nya hjälpmedel och förändrade undervisningsmetoder
skulle också kunna bli av betydelse för den fortsatta pedagogiska
utvecklingen.

Yttranden

Utan undantag redovisas i yttrandena en positiv inställning till skolberedningens
förord för en minskning av elevantalet i klasserna. Praktiskt taget genomgående
understrykes starkt angelägenheten av en dylik åtgärd. Åtskilliga betecknar
sålunda minskningen som en absolut förutsättning för förverkligandet
av grundskolans målsättning och finner fördelarna av minskat elevantal vara
uppenbara ur såväl pedagogiska som sociala synpunkter. Åtgärdens betydelse
för det inre pedagogiska arbetets förstärkning och för förverkligandet av en
individualiserad undervisning betonas.

Om sålunda stor och enhällig uppslutning sker kring tanken på en sänkning av
elevantalet i klasserna, så förekommer å andra sidan mycket och kritiskt resonemang
kring den tekniska utformningen av föreskrifterna om delningstal och
beräkning av antalet klasser. Det göres ofta gällande att i första hand den utformning
föreskrifterna givits i det framlagda stadgeförslaget inte leder fram till
den av skolberedningen i huvudbetänkandet avsedda minskningen i elevantalet.

Skolberedningens förslag att vid beräkningen av antalet klasser
överskottsmetoden skall komma till användning i stället för den nu i viss utsträckning
tillämpade medeltalsmetoden kritiseras av överståthållarämbetet, som
under hänvisning till ett av skoldirektören i Stockholm framlagt alternativförslag
förordar, att frågan tages upp till förnyad prövning. Skoldirektören föreslår,
att i stället »klassantalstabeller» skall upprättas till ledning vid beräkningen av
klassantalet, och redovisar förslag till sådan tabell innebärande i vissa hänseen -

219

Kungl. Maj.ds ''proposition nr 51+ år 1962

den generösare delningstal än de av beredningen föreslagna. Ett system med
klassantalstabeller förordas också av Sveriges skoldirektörsförening, som hävdar,
att överskottsmetoden medför viss oregelbundenhet.

Frågan om storleken av det upptagningsområde, som de av skolberedningen
angivna delningstalen skall hänföra sig till, beröres i många yttranden. Skolöverstyrelsen
framhåller, att nu gällande bestämmelser i praktiken innebär, att vid
fastställande av klassantalet för en tätort med flera högstadieskolor beräkningen
beträffande låg- och mellanstadierna sker på grundval av elevantalet i hela tätorten
men i fråga om högstadiet grundas på elevunderlaget för varje särskild
skola med högstadium. Följden härav blir, att antalet klasser inom ett högstadieområde
blir lägre på mellanstadiet än på högstadiet, vilket måste medföra omorganisation
av klasserna vid övergången till årskurs 7. Detta system rimmar illa
med principen om sammanhållna klasser, en princip som inte kan praktiskt tilllämpas
med den utformning stadgeförslaget fått. Överstyrelsen hävdar, att upptagningsområdet
för låg- och mellanstadierna normalt skall vara av högst den
omfattning som gäller för högstadiet. Överstyrelsen räknar med att i vissa fall
något utbyte av elever över områdesgränsema kan vara ändamålsenligt. Hänvisning
av elev till annat område än det han tillhör får dock ej gälla för något
enstaka år utan skall i regel avse elevens återstående skoltid. Överstyrelsen förordar
vidare i detta sammanhang att begreppet »skola» i de aktuella författningsbestämmelserna
utbytes mot »skolenhet». Överstyrelsen, som anser det
välbetänkt, att skolberedningen föreslagit, att elevområde skall av länsskolnämnden
fastställas för alla skolor under skolstyrelsens förvaltning, finner dock lämpligt,
att begreppet elevområde inte som beredningen föreslagit får innebörden av
mot viss skolform svarande upptagningsområde, omfattande i regel hel kommun,
utan bibehåller sin hittillsvarande betydelse av område, från vilket eleverna
mottages i viss skolenhet. En obligatorisk indelning av kommunerna i elevområden
av denna innebörd är en förutsättning för bestämmandet av antal klasser
enligt den metod överstyrelsen föreslår.

Länsskolnämnden i Norrbottens län, Svenska landskommunernas jörbund,
Svenska stadsförbundet och Sveriges skoldirektörs förening framhåller bestämt,
att rektorsområdet skall vara den största enhet, som kan komma i fråga som
underlag för beräkning av klassantalet. Möjlighet bör finnas att beräkna klassantalet
för varje skolanläggning för sig, om avståndet mellan skolenheterna är
alltför stort för att samarbete skall kunna äga rum. Den väntade effekten av de
av skolberedningen föreslagna lägre delningstalen uteblir, om alla skolanläggningar
inom en och samma kommun betraktas som en enhet. Federationen Sveriges
allmänna folkskollärarförening finner det angeläget att inget elevområde
göres större, än vad som är skäligt och naturligt, för att skiftningarna mellan
olika skolor ej skall bli onödigt accentuerade. Federationen anser att rektorsområde
normalt bör vara upptagningsområde utom vid interkommunal samverkan,
då beräkningen av elevantalet i de klasser samverkan avser måste ske för
större områden. Jämväl från kommunalt håll ställer man sig negativ till att

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

kommunen i dess helhet skall betraktas som upptagningsområde. T. ex. Myckleby
kommun förutsätter sålunda, att delningstalen skall avse elevantalet vid
skolan eller inom skolområdet. Munkedals kommun anser att det tydligt bör
framgå, att ett visst i organisationsplanen angivet område av kommunen skall
vara upptagningsområde för en viss skolanläggning t. ex. en bygdeskola och ett
eventuellt större område för en centralskola.

I yttrandena framhålles genomgående att årskursen, ej stadiet bör utgöra beräkningsgrund
för klassantalet. Därest så ej sker, kommer enligt skolöverstyrelsen
skolberedningens förslag om en sänkning av elevantalet i klasserna inte att
förverkligas. Om delningstalen tillämpas på stadierna, betyder detta, att klasserna
i många fall, där överskottsmetoden redan nu tillämpas, skulle bli större
än de blir enligt nu gällande normer. Är elevantalet tillräckligt stort, inträder
beträffande lågstadiet en försämring även för skolor, på vilka medeltalsmetoden
för närvarande tillämpas. Länsskolnämnden i Kristianstads län framhåller med
skärpa, att nämnden kan tillstyrka en skolreform enligt de av skolberedningen
angivna riktlinjerna endast under förutsättning att de för uppdelning i klasser
angivna delningstalen sättes i relation till antalet elever i varje årskurs för sig,
icke till totalantalet elever på stadiet. Länsskolnämnden i Hallands län anser att
vid tillämpning av överskottsmetoden årskursen bör utgöra enheten, men att
nämnden under alla omständigheter bör kunna medge avvikelse från fördelningsreglerna,
när särskilda skäl föreligger. Länsstyrelsen i Kalmar lön anger, att
från ett flertal håll i länet med allt skäl framhållits att elevantalet vid indelning
i klasser skall ansluta till årskursen och icke till stadiet, då eljest i många fall
försämringar i stället för förbättringar kan uppstå. Federationen Sveriges allmänna
folkskolLirarförening finner det nödvändigt, att beräkningen av antalet
klasser sker på varje årskurs för sig för att överskottsmetoden skall medföra en
faktisk maximering av elevantalet i klassen.

Från olika håll har framhållits vikten av att maximital införes. SACO och
Läroverkslärarnas riksförbund anser, att garantier härigenom skapas för att elevantalet
åtminstone skall understiga 30. TCO hävdar, att det av skolstadgan bör
framgå, att elevantalet aldrig får överskrida 30 och Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund understryker med skärpa betydelsen av att de av skolberedningen
angivna maximala elevtalen blir en verklighet. Högerns kvinnoförbund
framhåller, att en spärregel bör införas så att maximitalet endast i undantagsfall
överskrides.

I några yttranden berörs särskilt sambandet mellan reglerna för klassernas
delning och principen om de genom stadierna sammanhållna klasserna. Länsskolnämnden
i Malmöhus län finner att konsekvensen av skolberedningens ställningstagande
på sistnämnda punkt fordrar, att antalet elever i årskurs 1, respektive
4 och 7 lägges till grund för delningen. Kollegiet vid lärarhögskolan i Stockholm
säger sig ha full förståelse för de ekonomiska synpunkter, som ligger till
grund för den anordning, som innebär, att lågstadium och mellanstadium har olika
delningstal. Detta leder enligt kollegiet dock till att småskolavdelningar i års -

221

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

kurs 3 spränges sönder och nya klassavdelningar bildas, varigenom principen
rubbas om att elever under sin gång genom skolan får ha samma kamrater.
Lärarhögskolornas och seminariernas lärarförbund anser, att skolberedningen
medvetet bryter mot principen om sammanhållna klasser genom att upplösa
klassen efter årskurs 3 och skapa en ny klass i årskurs 4. Folkskollärarfederationen,
som ansluter sig till skolberedningens uppfattning om värdet av de sammanhållna
klasserna, framhåller, att ett beräkningssystem för upprättande av
klasser och grupper, som förutsätter årliga omplaceringar och omgrupperingar av
eleverna, strider mot beredningens grundsyn. Enligt föreningen får därför ett
accepterande i nuläget av ett högre delningstal fr. o. m. arskurs 4 ses mot bakgrunden
av andra omständigheter. TCO framhåller, att man vid utformningen
av stadgebestämmelserna måste iaktta, att årliga omgrupperingar och omplaceringar
strider mot skolans mål att främja den sociala fostran, som främst skapas
genom det kamratskap och den gemenskapskänsla, som så småningom växer
fram hos elever, som dag för dag och år för år arbetar i en klass eller grupp. Sveriges
socialdemokratiska kvinnoförbund vill ha smidigare tillämpning av delningsreglerna
för att klassenheten skall kunna bevaras så länge som möjligt.
Länsskolnämnderna bör enligt förbundet ha rätt att medge att redan inrättade
parallellavdelningar bibehålies, även om barnantalet genom avflyttning sjunker,
och omvänt bör ett skoldistrikt, om en klass genom inflyttning blivit för stor,
ha rätt att välja mellan att dela klassen eller att behålla den som enhet med
mer långtgående förstärkningsanordningar än som annars medges. Boxholms
kommun reagerar mot att delningstalen tvingar till att »plocka om» eleverna,
varigenom sammanhållningen ej kan genomföras ens i småskolan.

I en del yttranden ifrågasättes tillräckligheten av den av skolberedningen föreslagna
sänkningen av delningstalen och förordas en ytterligare minskning
av elevantalet i grundskolan och ibland minskningar även i andra skolformer.
Några exempel kan här anföras. TCO accepterar delningstalet 30 för
årskurserna 4—9, men finner det motiverat, att delningstalet för årskurserna
1_3 sättes till 24 i stället för enligt beredningen till 25. Folkskollärarfederationen
går på samma linje som TCO, men betonar kraftigt, att de föreslagna delningstalen
endast utgör ett steg på vägen mot ett betydligt lägre elevantal. Båda
organisationerna vill genomföra minskade elevantal även i folkskolan. Lärarhögskolornas
och seminariernas lärarförbund föreslår, att delningstalen 25 och 30
ersättes med talen 22 och 27. Landsorganisationen anser med hänsyn till sociala
och personlighetsmotiv i grundskolans målsättning det önskvärt, att frågan om
klassernas storlek blir prövad i takt med att samhällets resurser ökas så att
ytterligare minskning av klassernas storlek kan ske. Högerns kvinnoförbund,
Svenska landsbygdens kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund,
Folkpartiets ungdomsförbund och Sveriges liberala student!örbund förutskickar,
att en ytterligare minskning av elevantalet i klasserna sker, så snart
detta är möjligt. Länsskolnämnden i Gotlands län understryker, att den finner
en reducering av elevantalet i klasserna angelägen icke endast i den kommande

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 5i år 1962

skolan utan även starkt motiverad i de nuvarande skolformerna och finner det
önskvärt, att en sådan reducering omedelbart kommer till stånd. Munkedals och
Skaftö kommuner anser, att de nya delningstalen under övergångstiden skall
gälla för samtliga kommuner, som begärt att få övergå till nioårig skola, oavsett
om detta medgivits eller ej.

I första hand som stöd för dylika förslag om ytterligare minskning av elevantalet
men också som motiv för en ändrad utformning av föreskrifterna om
klassantalsberäkningen anföres ibland även aspekter på disciplinfrågan. TCO
finner det otillfredsställande, om beräkningsmetoderna skulle leda till att genomsnittstalen
för de stora skolorna, där ofta disciplinsvårigheterna är särskilt framträdande,
kommer att ligga väsentligt över genomsnittet. Folkskollärarfederationen
understryker kraftigt, att behovet av mindre elevantal inte endast beror
på att arbetssätt och arbetsformer i viss omfattning förändras utan i hög grad
även på den rådande disciplinsituationen. Som framgått av olika undersökningar
tvingas lärare i stigande omfattning att använda en stor del av den för undervisning
avsedda tiden till att korrigera elever och återställa ordningen i klassen.
Enligt föreningen visar all lärarerfarenhet, att disciplinsvårigheterna ökar i en
stor klass, medan däremot ett mindre elevantal i sig själv bidrar till att skapa en
lugnare atmosfär i klassrummet. Lärarkollegiet vid medicinska högskolan i Umeå
framhåller, att det kan förväntas, att en nioårig grundskola med elever i de första
pubertetsåren — ofta från ej studieinriktade hem — kommer att medföra stora
problem, vilka i sig kräver relativt små klassavdelningar. Högerns ungdomsförbund
och Sveriges konservativa studentförbund anser det nödvändigt med eu
minskning av elevantalet inte minst i tätorternas skolor, där för närvarande de
stora klasserna vållar stora disciplinsvårigheter till men för undervisningen och
ungdomens fostran.

Glesbygdernas problem har i samband med elevantalsreglerna särskilt berörts
i vissa yttranden. Sålunda finner t. ex. länsskolnämnden i Kopparbergs län det i
hög grad angeläget med liberalare grunder för dessa bygder, där ett fastlåsande
vid 30 som delningstal kan innebära växlingar från år till år mellan en eller två
avdelningar per årskurs. Enligt nämnden kan detta i själva verket bli avgörande
för om en glesbygd över huvud taget skall kunna få ha ett eget högstadium.
Länsskolnämnden i VÖsterbottens län framhåller betydelsen av att åtgärder vidtages
för att bibehalla bygdeskolornas klasstyper. Högerns kvinnoförbund önskar,
att man för glesbygder medger ett lägre barnantal på låg- och mellanstadiet.
Elevernas restid skulle därigenom kunna reduceras och skolarbetets påfrestningar
minskas.

Länsstyrelsen och länsskolnämnden i Norrbottens lön finner förmånligare delningstal
motiverade för årskurserna 1—6, när det gäller skolor med finsk- och
lapskspråkiga elever. Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening föreslår,
att ännu lägre delningstal än de av skolberedmngen föreslagna bör gälla i
kommuner med även finskspråkig befolkning.

I fråga om B-skolorna är enligt skolöverstyrelsens mening gynnsammare

223

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

villkor än hittills angelägna för övergång från en klasstyp till en annan ej blott
för klasser av Bl-typ, som angivits i stadgeförslaget, utan även för klasser av
B2- och B3-typ med hänsyn till de ökade krav, som ställes på undervisningen i
den nya skolan, överstyrelsen föreslår beträffande förändring av B3 till B2b och
vice versa samma normer, som för närvarande gäller vid försöksskola i glesbygd.
Även i fråga om förstärkningsanordningar vill överstyrelsen föreslå generösare
bestämmelser än de nuvarande för klasser av B-typ liksom att förstärkning får
förekomma vid klass av Bl-typ; på grund av lokalförhållanden torde det även
framdeles komma att finnas Bl-klasser med mer än 30 elever. Länsskolnämnden
i Västmanlands län har ett liknande förslag om bättre tillgodoseende av klasser
av B2-typ. Länsskolnämndema i Gotlands, Jämtlands och Norrbottens län föreslår
mera allmänt att förbättringar, motsvarande dem som kommer A-skolor till
del, även bör komma till stånd i fråga om klasser av B-typer. Länsstyrelsen i
Västerbottens län framhåller, att bygdeskolorna av B-formen alltjämt har en
stor betydelse inom länet med dess många spridda och jämförelsevis små bebyggelsegrupper.
Det är därför av vikt, att man avväger antalet elever i B-klassema
i jämförelse med A-klasserna så att relationen blir riktig med hänsyn till respektive
klassers arbetsuppgifter. Länsstyrelsen i Norrbottens län understryker, att
de avsedda lättnaderna beträffande antalet elever i klasserna även bör komma
de alltjämt i länet vanliga klasserna av B-typerna till del samt föreslår, att skolstadgans
bestämmelser rörande elevantalet i klasser av B-typerna bringas i överensstämmelse
med skolberedningens principiella uttalanden. Jämväl Svenska
landskommunernas förbund och Svenska stadsförbundet hävdar, att den sänkning
av elevantalet, som föreslås för Bl-klasserna, även bör komma övriga Bklasser
till del. TCO framhåller, att den svårare arbetssituation, som generellt
kan förutses, blir än mer accentuerad för B-skoloma, varför en sänkning av elevantalet
i dessa — utöver vad konsekvensändringar i och för sig skulle ge — synes
väl motiverad. Folkskollärarfederationen finner det högst anmärkningsvärt, att
de konsekvensändringar, som förutskickats för Bl-skolornas del, i stadgeförslaget
ej föreslagits beträffande övriga B-skolor. Föreningen hävdar med skärpa, att
också dessa klasstyper ges den pedagogiska hjälp, som minskat elevantal innebär,
samt anför vissa skäl för en sänkning av elevantalet utöver vad enbart konsekvensändringar
i och för sig skulle ge. Flera kommuner, t. ex. Björsäter, Boxholm,
Floda, Vreta Kloster och Åkerbo, reagerar mot att minskningen i delningstalen
ej berör skolor av B2-, B3- och b-typ.

Söderköpings stad framhåller, att bestämmelsen i 132 § i stadgeförslaget att
jämsides med a- eller A-klass får anordnas b- eller Bl-klass för att nedbringa
antalet klasser strider mot principen om sammanhållna klasser; stadgandet föreslås
utgå.

I fråga om antalet elever i tillva lsgrupp er i årskurserna 7
och 8 framhåller skolöverstyrelsen, att det synes mest praktiskt och klargörande,
att föreskriften om erforderligt elevantal för anordnande av tillvalsgrupp
knytes till det enskilda tillvalsämnet. Beträffande tillämpningen av grupp -

224

Kungl. Majrts ‘proposition nr o\ år 1962

indelningsbestämmelserna främst i fråga om de på olika alternativkurser uppdelade
ämnena engelska och matematik finner överstyrelsen, att man av schematekniska
skäl ej bör alltför rigoröst hålla på att varje möjlighet till samläsning
skall tillvaratagas. Överstyrelsen föreslår en viss ändring av föreskrifterna om
samläsning.

Lantbruksstyrelsen framhåller, att skolberedningens förslag om att tillvalsgrupper
får upprättas, om minst fem elever anmält sig för gruppen i fråga, har
speciell betydelse för landsbygdens vidkommande. Det bör enligt styrelsen härigenom
bli möjligt för skolor inom de mera glesbefolkade kommunerna att ge
eleverna i klasserna 7 och 8 samma tillvalsmöjligheter som vid skolor i städer
och andra tätorter. Länsskolnämnden i Älvsborgs län hävdar, att tillvalsgrupp
på mindre orter i vissa fall skall få bildas även vid lägre elevantal än 5 för att
varje högstadium på landsbygden skall tillförsäkras tillvalsmöjligheter, som tål en
jämförelse med tätorternas högstadier. Enligt TCO och Folkskollärarfederationen
bör alternativkursgrupper i matematik i årskurserna 7 och 8 samt i engelska
i årskurs 7 jämte tillvalsgrupp, vari ingår svenska, matematik och/eller främmande
språk i årskurserna 7 och 8 inrättas för varje påbörjat 14-tal elever. Därigenom
skapas förutsättningar för att kunna genomföra undervisningen med
mindre behov av samläsning och minskade krav på parallelläggning av undervisningen
i flera klasser.

Beträffande elevantalet inom de olika linjerna i årskurs
9 föreslår skolöverstyrelsen en ändring av beredningens förslag i vad gäller reglerna
för upprättande av linjerna 9mek, 9ha, 9ht och 9p. Överstyrelsen anför
härom följande.

Den nuvarande mycket stora administrativa skillnaden mellan 9y och övriga
linjer i årskurs 9 kan ytterligare utjämnas vid utformningen av § 133 stadgeförslaget.
Möjligheten att vid lägre elevantal än 8 anordna linje i samundervisning
med annan linje behöver sålunda icke begränsas till de teoretiskt betonade
linjerna 9g, 9h, 9t, 9m och 9s utan kan, i analogi med vad som nu gäller för
grenar av 9y (Fs 114 § a), gälla varje linje i årskurs 9, under förutsättning att
den för linjens anordnande erforderliga separata undervisningen sammanlagt
omfattar i medeltal högst 7 veckotimmar. Denna förutsättning kommer i första
hand att kunna uppfyllas vid samundervisning mellan två eller flera av nyssnämnda
fem linjer men kan även komma att uppfyllas vid annan samundervisning
mellan linjer i årskurs 9, t. ex. mellan 9mek och 9p. Om åter den för linjens
anordnande erforderliga separata undervisningen sammanlagt omfattar i medeltal
mer än 7 veckotimmar, bör linjen, i analogi med vad som nu gäller för gren
av 9y och i anslutning till vad i stadgeförslaget föreslås i fråga om 9p, 9mek, 9ha
och 9ht, få inrättas i samundervisning med annan linje vid ett elevantal av lägst
8. Det i stadgeförslaget i detta sammanhang angivna villkoret — »varjämte
fordras, att särskilda skäl föreligga och att länsskolnämnden lämnat sitt medgivande»
— bör dock uteslutas, då motsvarande restriktion ej gäller vid anordnande
av heltidskurs inom yrkesskolan. Mer restriktiva bestämmelser rörande
anordnande av en linje för obligatorisk grundutbildning inom grundskolan än
vad som gäller vid anordnandet av en motsvarande kurs vid den frivilliga ut -

225

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

bildningen inom yrkesskolan — oavsett om skolpliktiga elever där fullgör sin
skolplikt — vore principiellt betänklig och skulle på ett icke önskvärt sätt kunna
påverka skolplaneringen i en del kommuner.

Även i några andra yttranden påtalas den av överstyrelsen berörda försämringen
av möjligheterna att upprätta vissa av linjerna av arskurs 9. Länsskolnämnden
i Norrbottens län förmenar, att stadgeförslaget i 138 § andra stycket
innebär en klar försämring för kommuner med begränsat elevunderlag samt förordar
bestämt, att de nuvarande bestämmelserna i berörda hänseende för 9y
skall gälla även i fortsättningen. Svenska landskommunernas förbund och Svenska
stadsförbundet framhåller, att antalet linjeskiljande timmar kan åberopas
som argument för skillnaden mellan de erforderliga minimitalen elever inom de
båda grupperna av linjer i årskurs 9, vilken skillnad har sin motsvarighet redan
i nuvarande folkskolestadgas regler om försöksskolan. Däremot utgör det enligt
förbunden intet stöd för att nu skärpa dessa regler i en för de mera praktiskt
betonade utbildningslinjerna oförmånlig riktning. Länsskolnämnden i Västmanlands
län finner det skäligt att räkna med det genomsnittliga antalet elever på
samtliga linjer och medgiva färre än 12 elever på en linje, om motsvarande
ökning kan konstateras på någon eller några av de andra linjerna.

Yrkesutbildningens lärarförbund föreslår, att ny grupp i yrkesarbete skall få
upprättas redan vid lägst 13 elever i stället för föreslagna 17. Föreningen motiverar
det lägre delningstalet med att undervisningen till stor del är av individuell
karaktär. Utbildningen sker med hjälpmedel — maskiner, verktyg m. m. —
som fordrar en individuell handledning från lärarens sida. TCO understrjkei
undervisningens karaktär i laborativa ämnen och yrkesämnen samt förordar ett
lägre elevantal än 17 för att eleverna skall få fullt utbyte av undervisningen.
Skogsstyrelsen anser det synnerligen angeläget, att skogsundervisningen organiseras
så, att yrkesläraren vid övningar får arbeta med grupper omfattande
mindre än tolv elever.

I fråga om reglerna för gruppindelning i slöjd förekommer åtskilliga
önskemål om förbättringar i vad avser låg- och mellanstadierna, utöver den
av beredningen föreslagna, som i och för sig dock ses som en välkommen om
också inte tillräcklig förbättring. Uttalanden i denna riktning förekommer i stor
utsträckning i yttrandena från kommuner, länsskolnämnder och sådana organisationer
som har speciell anknytning till ämnet. Härvid framhålles bl. a., att de
flesta slöjdsalar är dimensionerade för 16 elever, att ett lågt elevantal är erforderligt
ur pedagogiska synpunkter och att praktiska och schematekniska svårigheter
— vilka förutses öka vid ett genomförande av skolberedningens förslag till högstadiekonstruktion
— redan nu ofta föranlett delning utöver vad gällande föreskrifter
förutsätter, vilket fått bekostas av kommunerna utan statsbidrag. Önskemålen
synes vanligen gå ut på att delningstalen skall pa berörda stadier vara
desamma som på högstadiet samt att gruppindelningen skall ske med klassen som
utgångspunkt och på så sätt att varje klass får bilda minst två slöjdgrupper.

Även skolöverstyrelsen önskar i denna fråga göra en avvikelse från skolbered 8

— Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt Nr 5/t

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

ningens förslag. Överstyrelsen anser, att beräkningen av antalet slöjdgrupper
skall grundas på elevantalet i klassen och inte som nu på elevantalet i berörda
årskurser vid skolan. De nuvarande bestämmelsernas restriktiva karaktär bereder
många kommuner betydande svårigheter — bland annat av schemateknisk
art. Det kan för övrigt knappast vara motiverat, framhåller överstyrelsen, att
reglerna för gruppindelningen i slöjd skall vara hårdare för låg- och mellanstadierna
än för högstadiet. Överstyrelsen förordar nu, att samma normer skall tilllämpas
för samtliga stadier. Genomförandet av överstyrelsens förslag kommer att
innebära en inte oväsentlig ökning av kostnaderna för slöjdundervisningen på
stadierna i fråga. Enligt gjorda approximativa beräkningar skulle överstyrelsens
förslag medföra en ökning av antalet slöjdlärartjänster med 300 och för
statsverkets del innebära en kostnadsökning med i runt tal 4,2 miljoner kr.
vid full utbyggnad av grundskolan på de berörda stadierna.

Skolberedningen

Specialundervisning

(SB kapitel 22)

Beredningen framhåller, att den inte kunnat ta upp frågorna angående specialundervisningen
till fylligare behandling men finner dem så viktiga, att den likväl
velat anföra vissa mer allmänna synpunkter på dem. På vissa punkter framlägges
också direkta förslag.

Utbyggnaden av specialundervisningen företer jämförelsevis stora olikheter
dels de olika länen emellan, dels mellan stad och landsbygd, vilket också statistiskt
belyses (SB s. 387—389). Anordnandet av specialundervisning
ingår emellertid som ett viktigt led i skolans strävanden att skapa betingelser
för en studiegång, avpassad efter den enskilde elevens förutsättningar
och behov. I överensstämmelse härmed föreslår beredningen, att i varje län
utbyggnaden av denna undervisning planlägges och samordnas genom länsskolnämndens
försorg. Speciella elevområden bör fastställas och dessa områdens tillgångar
och behov i olika, hithörande avseenden inventeras. Genom centraliseringsåtgärder
bör i åtskilliga fall elevunderlaget bli tillräckligt för anordnande
av differentierade specialklasser på högstadiet, medan på låg- och mellanstadierna
en utbyggnad av den s. k. särskilda specialundervisningen i stor utsträckning
bör kunna ge landsbygdens barn tillgång till experthjälp i hemskolan utan
att de får alltför betungande skolresor. Skolberedningen föreslår vidare, att vid
interkommunal samverkan för inrättande av specialklasser andelen av dessa
klasser inom värdkommunen bör få utökas över nu gällande gräns på 15%
(Fs 108 §). Vid oförutsett behov av specialundervisning bör denna få anordnas
med statsbidrag även för kortare tid än en termin. Detta skulle göra det möjligt
för kommun att t. ex. i en akut disciplinkris sätta in särskild specialundervisning
för barn med tillfälliga anpassningssvårigheter eller att, då t. ex. ett syn- eller

227

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5-4 år 1962

hörselskadat barn mitt i en termin återvänder till skolan efter en längre tids
sjukhusvård, anordna särskild specialundervisning för detta barn jämsides med
annan undervisning. Beträffande hjälpklasselever med hörsel-, syn- eller talsvårigheter
föreligger redan nu möjlighet att ge specialhjälp av mer än ett slag.
Denna möjlighet bör enligt beredningens mening utvidgas till att gälla även
elever med andra komplicerade handikapp.

Vad organiserandet av specialundervisningen beträffar framhåller beredningen,
att ämneslärarsystemet inte tillåter den samordning av undervisningen i olika
ämnen och den omläggning av arbetsordningen, som kan krävas för att stimulera
elever med skolleda och begynnande vanart till produktivt arbete. För de störda
eller vanartshotade eleverna synes därför ett antal »klasslärarklasser» böra finnas
inrättade av typen läs- eller observationsklass. Elevantalet i dessa klasser bör
hållas lågt och deras tim- och kursplaner bör utformas så, att de underlättar
övergång till och från sådan klass. För att stimulera lärare att åtaga sig undervisning
i dylika klasser och förvärva lämplig vidareutbildning för uppgiften torde
vid beräkning av undervisningsskyldigheten i dessa klasser i anslutning till bestämmelserna
i nuvarande 198 och 199 §§ Fs läro-, övnings- och yrkesämnen
böra tillmätas samma värde.

I 101 § Fs anges bl. a. att elevantalet »vid läsårets början» är avgörande för
om klass skall få anordnas, om ej länsskolnämnden av särskilda skäl annat medgiver.
Paragrafen bör enligt beredningens mening ges en liberal tolkning, eftersom
nyintagning av elever i specialklasser bör ske successivt under höstterminen
och efter hand som arbetet i klassen stabiliserats. Beredningen, som inte föreslagit
någon ändring i nu gällande bestämmelser i fråga om elevantalet i specialklasser,
finner det dock rimligt, att gällande delningstal tillämpas med beaktande
av de variationer i förutsättningarna just i fråga om dessa klasser som kan förekomma.
Länsskolnämnden bör få bemyndigande medge viss reducering, främst
för specialklasser på lågstadiet, då skäl härtill föreligger.

Slutligen understrykes, att specialklasser inte bör isoleras från andra utan så
långt det är möjligt placeras i vanliga skolor tillsammans med andra klasser.

Frågan om överförande av elever till specialklasser av
olika slag diskuteras av beredningen mot bakgrunden av dess förslag på annan
plats (SB s. 255 ff., SI 9 §) om målsmännens och elevernas rätt till fritt val av
studieväg inom de delar av skolan där alternativa studievägar finns. Enligt beredningen
bör i de nya anvisningar för uttagning och placering av elever till
specialklasser som kommer att erfordras kraftigare än förut framhållas specialundervisningens
karaktär av förmanserbjudande och det bör understrykas, att
överförandet av elev till specialklass i princip bör bygga på målsmännens fria
medverkan. I vissa fall mastc emellertid malsmans rätt till fritt val av studieväg
för eleven få vika och skolans myndigheter både med hänsyn till den enskilde
eleven och till undervisningen i klassen i övrigt i sista hand ensidigt fa avgöra
om elev skall överföras till eller från specialklass. Uttagning av elev till specialklass
bör föregås av noggranna och allsidiga undersökningar liksom av överlägg -

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 5h år 1962

ningar med barnets målsman. Av uttagningshandlingarna bör framgå, om överförandet
till specialklass skett mot malsmans vilja och skälen för överförandet.
Målsman bör därjämte ges möjlighet att hos länsskolnämnd få omprövning av
den lokala skolledningens beslut.

Det vore inte oväntat om avgång i förtid från skolan bleve aktuell särskilt
ofta vad beträffar hjälpklasselever. Beredningen uttalar emellertid, att särskild
försiktighet bör iakttas med att låta hjälpklasselever sluta skolan före skolpliktstidens
slut. Tillstånd bör heller inte lämnas med mindre än att skolan först förvissar
sig om, att eleven från skolan kan gå direkt till annan skyddad eller för
honom lämplig miljö.

Vad beträffar rekrytering, utbildning och fortbildning av lärare för specialundervisning
patalar skolberedningen vissa behov1 och lämnar en del
principiella synpunkter, men erinrar om att dessa frågor för närvarande behandlas
av 1960 års lärarutbildningssakkunniga.

Även kursplan e- och undervisningsfrågor har något berörts
av beredningen. I årskurs 8 bör specialklasseleverna i likhet med övriga elever
erhålla obligatorisk praktisk yrkesorientering i tre veckor och i årskurs 9 bör
eleverna ges tillfälle att välja tillvalsämne. Skolberedningen föreslår vidare, att
skolöverstyrelsen bör erhålla i uppdrag att för andra specialklasser än hjälpklasser
— för vilka sistnämnda tim- och kursplaner redan finns utarbetade och
tills vidare kan behallas i stort sett oförändrade — utföra erforderliga läroplansarbeten
samt att utfärda desamma liksom till dem hörande anvisningar.

Bland de övriga frågor som beredningen behandlat kan här i första
hand framhållas behovet av information, särskilt angeläget för specialklasselevernas
och deras målsmäns del. En förutsättning för att eleverna skall kunna överföras
till specialklasser i samförstånd med målsmännen och under deras frivilliga
medverkan är, att såväl dessa som lärarna är väl informerade om specialundervisningens
mål och medel. Framför allt i årskurs 9 bör därvid linjen med avkortade
kurser, dvs. hjälpklassundervisningen, infogas som en alternativ linje
vid sidan av övriga högstadielinjer vid presentationen för målsmännen. För de
elever som har möjlighet därtill bör hel eller partiell övergång till annan praktiskt
betonad linje underlättas.

Slutligen framhåller skolberedningen, att efter hand som de olika formerna
för specialundervisning byggs ut, torde den centrala ledningen inom skolöverstyrelsens
undervisningsavdelning — för närvarande bestående enbart av en
konsulent för specialundervisningsfrågor — böra förstärkas med konsulenter för
undervisningens olika specialområden.

Kuratorsverksamhet för hjälpklasselevernas inplacering i yrkeslivet och viss
eftervård synes (SB s. 442) kräva särskilt beaktande i detta sammanhang. Ökade
insatser från skolans sida i samverkan med arbetsmarknadsverkets organ synes
särskilt beträffande hjälpklasselevers utplacering vara angelägna. Eftersom detta

229

Kungl. Maj:ts proposition nr o-4 är 1962

klientel numerärt är förhållandevis litet torde en speciell omvårdnad härvidlag
också utan alltför vidlyftiga eller kostnadskrävande anordningar kunna åstadkommas.
Vad skolberedningen anför och förordar i fråga om hjälpklasseleverna
har även avseende på elever i observationsklass.

Den utväg som hittills på vissa håll prövats att såsom kurator mot särskilt
arvode anlita lärare med erfarenhet av hjälpklassklientelet för att bistå elever i
avslutningsklasserna inför deras inträde i yrkeslivet och hålla viss fortsatt kontakt
med eleverna, torde även i fortsättningen vara tillämpbar. Andra och i vissa
hänseenden måhända bättre vägar torde dock böra prövas inom grundskolan.

I kommuner, där elevunderlaget och därmed också kontaktarbetet i samband
med yrkesvägledningen är så stort att anställande av flera än en yrkesvalslärare
kommer i fråga, synes det naturligt och lämpligt, menar beredningen, att sådana
uppgifter i vad gäller hjälpklasseleverna tilldelas en hjälpklasslärare på högstadiet,
som därvid får inräkna kontaktarbetet i sin undervisningsskyldighet
enligt gällande normer (Fs 197 § andra stycket, AktSÖ 1959: 28 s. 478).

Skolberedningen pekar också på möjligheten av att man på därtill avpassade
orter tillämpar en redan prövad anordning med lagarbete mellan en hjälpklasslärare
på högstadiet, yrkesvalsläraren, skolpsykologen och en representant för
ungdomsförmedlingen, vilka i samarbete med föräldrar och arbetsgivare har att
underlätta hjälpklasselevernas yrkesanpassning.

Yttranden

Skolberedningens förslag i fråga om specialundervisningen mottas i allmänhet
mycket positivt i yttrandena. Önskemål om ytterligare förbättringar i olika
avseenden på området förekommer dock, liksom ibland förslag om vidare utredning.
Allmänt betonas, inte minst från länsskolnämnder, lärarorganisationer
och läkarsammanslutningar, behovet av en utbyggnad av denna undervisningsform,
ofta med understrykande av vikten av att landsbygdens behov av
specialundervisning tillgodoses. Som ett exempel på uttalanden om specialundervisningens
betydelse inom skolan kan tas följande uttalande av SACO.

Specialklassorganisationen är en viktig del av undervisningsväsendet och
måste ses som en förutsättning för att ordnad undervisning av såväl specialklasselever
som övriga elever över huvud taget skall komma till stånd. Många
goda resultat har kunnat noteras inom t. ex. hjälpklassundervisningen. Skolans
alldeles unika möjlighet att förebygga grövre utvecklingsrubbningar måste helt
och fullt utnyttjas, något som kräver medverkan av skolans pedagogiska, psykologiska,
sociala och medicinska personal.

Vad skolberedningen anfört om ökade insatser från länsskolnämndernas sida
i fråga om specialundervisningen vinner allmänt gillande. HaUstahammars
köping finner dock, att skolberedningens förslag om att specialundervisningens
utbyggnad i varje län skall planläggas och samordnas genom länsskolnämndens
försorg är lämpligt endast beträffande vissa specialklasser på högstadiet och

230

Kungl. Maj:ts proposition nr o-k år 1962

sådana specialklasser på låg- och mellanstadierna, vilka ej lämpligen kan anordnas
lokalt. Skolmognads- och hjälpklasser kan och bör i regel ordnas på det
lokala planet. Skolskjutsar, som torde bli erforderliga vid centralisering och vid
interkommunalt samarbete, bör undvikas på de lägre stadierna, framhålles det
vidare; detta gäller generellt för alla elever och i synnerhet för sådana, som
har ett handikapp av ett eller annat slag.

Vad gäller de olika åtgärder beredningen föreslagit för att möjliggöra ett
ökat utnyttjande av specialundervisningen har särskilt det
föreslagna överskridandet vid interkommunal samverkan av den s. k. 15-procentregeln
framhållits som en nödvändig åtgärd, dock inte bara vid sådan samverkan
utan även i andra fall. Flera remissinstanser föreslår, att 15-procentregeln
avskaffas och att istället det verkliga behovet lägges till grund för bestämmandet
av antalet specialklasser. För en sådan ändring uttalar sig bl. a. Statstjänstemännens
riksförbund, SACO, TCO, Sveriges textillärares riksförening,
Federationen Sveriges allmänna folks kollär ar förening, Svenska förbundet för
specialundervisning, Hörselpedagogernas förening och länsskolnämnden i Kopparbergs
län. Förbundet för specialundervisning anser, att procenttalet 15 bör
ses endast som ett ungefärligt rikttal för riket. Federationen belyser närmare
det utrymme för en utbyggnad som kan finnas inom den gällande procentregeln.

För närvarande gäller enligt folkskolestadgan att antalet specialklasser i kommunen
bör utgöra högst 15 procent av antalet normalklasser. Då alltjämt ett
stort antal elever i kommunen kan gå i icke-obligatoriska skolor, fastställs således
icke alltid specialklassprocenten på kommunens hela elevunderlag. Särskilt
torde detta gälla städer och tätorter. Antalet elever i hjälpklass utgjorde 1959
2,63 procent av det totala antalet elever i den obligatoriska skolan. Skulle hela
antalet elever som åtnjuter specialundervisning räknas, torde detta antal utgöra
4—4,5 procent av samma totalantal. Specialklassprocenten hänför sig emellertid
icke till totalantalet elever utan till totalantalet klasser i den obligatoriska
skolan. Specialklassprocenten för hela riket torde 1959 ha utgjort 7,5—8 procent.
Man skulle härav kunna dra den slutsatsen att den fastställda specialklassprocenten
generellt medger en betydande utbyggnad av specialundervisningen. Då
hälften av rikets kommuner icke har egna specialklasser, är det följaktligen tätorterna,
som svarar för att specialklassprocenten uppnår den angivna nivån.
I tätorterna förhåller det sig faktiskt så, att ramen för anordnande av specialundervisning
är tämligen snäv och icke alltid motsvarar föreliggande behov.

Skolöverstyrelsen framhåller i detta sammanhang, att överstyrelsen övervägt
att föreslå avskaffande av 15-procentregeln, eftersom detta procenttal i vissa
fall visat sig otillräckligt i kommuner, som önskat en väl differentierad specialundervisning.
Överstyrelsen anser dock, att behovet av specialAhmer kan tillgodoses
inom ramen för de 15 procenten. Därutöver bör enligt överstyrelsen
anordnande av särskild specialundervisning bl. a. i klinikmässiga former medgivas.
Svenska skolläkarföreningen, som med intresse tagit del av beredningens
förslag till en uppmjukning av 15-procentregeln för inrättande av specialklasser,
anser, att dessa förslag ej kommer att vara tillräckliga för att åvägabringa en
rimlig lösning av detta för skolans liv mycket viktiga problem.

231

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 b år 1962

Inrättandet av specialklasser i större grad än hittills måste enligt beredningen
bli möjligt i den nya skolan. I elevvårdens intresse anser skolläkarföreningen
detta vara av allra största vikt. Som det nu är går många elever, särskilt i de
större städerna, och väntar på plats i sådana klasser på grund av den strikta
tillämpningen av 15-procentregeln för inrättande av specialklasser. Psykologiskpedagogisk
liksom medicinsk utredning av fallen har ändock bekräftat behovet.
De mest dramatiska konsekvenserna uppstår beträffande elever som ej kan
beredas plats i observationsklasser, eftersom deras nervösa rubbningar skapar
svåra disciplinproblem i normalklassema. Inte heller skolmognadsklasser kan
inrättas i erforderlig utsträckning. Därvid får man även beakta den omständigheten,
att omogna barn ej bör resa alltför lång väg från hemmet för att komma
till någon sådan klass.

Sveriges skoldirektörsförening påpekar, att 15-procentregeln i många kommuner
visat sig vara en alltför snäv gräns för att behovet av specialklasser
skall kunna tillgodoses, sedan det fastställts, att även skolmognadsklasserna
skall inräknas bland specialklasserna. Liknande synpunkter framföres av
Svenska landskommunernas förbund och Svenska stadsförbundet, som framhåller,
att starka skäl föreligger för att antingen höja den angivna kvotgränsen
eller undanta skolmognadsklasserna vid bestämmandet av specialklassemas
antal; för vissa kommuner har 15-procentregeln visat sig omöjliggöra inrättandet
av skolmognadsklasser i önskvärd omfattning. Samma synpunkter framföres
även från Uppsala stad. Enligt länsskolnämndens i Södermanland mening bör
sådan specialundervisning, som av lärare meddelas åt enskilda elever från olika
specialklasser, ej inräknas i det antal klasser, som kommun har rätt att oiganisera.
Eskilstuna stad hävdar, att befintliga kliniker (läs- och talfelskliniker) ej
bör inräknas i andelen specialklasser, varjämte man vänder sig mot huvudregeln,
att antalet specialklasser bör utgöra högst 15 procent av antalet normalklasser
och föreslår, att andelen specialklasser bör räknas i procent av hela antalet
klasser i en kommun. Det anses dock kunna övervägas om ej hela principen
om en viss procent specialklasser kunde slopas. Södertälje stad finner, att v id
beräknandet av antalet specialklasser, i synnerhet hjälpklasser, borde årskursen
ligga som grund.

Malmö stad framför den tanken att särskilda procenttal borde fastställas
för hjälpklasser och för övriga specialklasser. Den mest homogena och oftast
förekommande specialklassen är hjälpklassen. De övriga kräver i regel ett ganska
stort upptagningsområde, varvid de större kommunerna ofta far tjäna som
centraler. Nu gällande 15-proccntregel kan därför bli ogynnsam för dessa kommuner.
Tänkbart vore, att man fastställde en viss procent för hjälpklasser och
en annan för övriga specialklasser.

För att förverkliga en ytterligare utbyggnad av specialundervisningen föreslår
länsskolnämnden i Kopparbergs län, att föreskriften om anordnande av sådan
i 137 § i förslaget till skolstadga får en mera bestämd formulering genom att
uttrycket »där så kan ske» uteslutes. Samma sak föreslås av Hörselpedagogemas
förening. En ändring av denna paragraf förordas även av Svenska yrkesskol -

232 Kungl. Majits proposition nr 5-4 år 1962

föreningen, som under åberopande av erfarenheter inom yrkesskolan av detta
elevklientel, anser, att uttrycket »bör, där så kan ske» skall utbytas mot »skall,
där så kan ske».

Svenska förbundet för specialundervisning samt städerna Stockholm, Göteborg
och JJmeå anser, att beredningens förslag om en liberal tolkning av föreskriften
(130 § förslaget till skolstadga) rörande elevantalet vid läsårets början såsom
avgörande för antalet specialklasser, bör komma till uttryck i stadgan. Denna
uppfattning delas av Sveriges skoldirektörsförening, som anser att i annat fall
nuvarande föreskrift om elevantalet vid läsårets början bör utgå ur stadgan.

I en del yttranden går man närmare in på de olika formerna för och
arterna av specialundervisning. Länsskolnämnden i Hallands
län finner det önskvärt, att samtliga hjälpklassmässiga elever även på låg- och
mellanstadierna kan hänvisas till hjälpArhmer och att den särskilda hjälpundervisningen
endast skall fa förekomma i undantagsfall. Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund ser däremot i special klasserna en form av i och för sig
inte önskvärd differentiering och anser att man i första hand bör tillgripa
den extra undervisning vid sidan av undervisningen i normalklass som den särskilda
specialundervisningen innebär. I viss mån likartade uttalanden till förmån
för den särskilda specialundervisningen, men med delvis andra utgångspunkter,
återfinnes i andra yttranden, som redovisas i det följande.

Förslaget om att barn jämsides med placering i hjälpklass bör kunna erhålla
särskild specialundervisning i vidgad omfattning tillstyrkes av flera remissinstanser
bl. a. skolöverstyrelsen och Svenska förbundet för specialundervisning.
Enligt förbundet bör sådan hjälp kunna beredas elev efter länsskolnämndens
prövning och ej såsom föreslås efter prövning av skolöverstyrelsen. Av samma
uppfattning är länsskolnämnden i Västmanlands län.

Svenska skolläkarföreningen understryker, liksom några andra instanser,
starkt vikten av att specialklassema i största möjliga utsträckning bibehålls
på högstadiet och att de i görligaste mån får ha kvar klasslärarsystemet i denna
undervisningsform.

Beredningens förslag om »klasslärarklasser» av typen modifierad läs- eller
observat ionsklass för störda eller vanartshotade barn på högstadiet tillstyrkes
av bl. a. Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening och Svenska förbundet
för specialundervisning. En skeptisk hållning till förslaget om de berörda
klasslärarklasserna redovisar länsskolnämnden i Kristianstads län, som
anser, att placering ute i näringslivet under skolans kontroll skulle ge bättre
resultat med detta elevklientel än som är möjligt att uppnå i någon tvp av
observationsklass. Skolöverstyrelsen framhåller i samband med frågan om klasslärarklasser
på högstadiet, att enligt överstyrelsens mening måste för hjälpklasselevema,
som under sin skoltid läser avkortade kurser i samtliga teoretiska
ämnen, under alla förhållanden anordnas en särskild studieväg på högstadiet
med speciella tim- och kursplaner. I övrigt finner överstyrelsen det önskvärt,
att specialklassernas elever i den utsträckning det är möjligt överföres

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5i år 1962 233

till vanlig klass på högstadiet i varje fall i årskurs 9. De specialklasselever, som
ej kan följa högstadieundervisningen i vanliga klasser, bör beredas tillfälle att
fortsätta i specialklass även på högstadiet. Stadgeförslagets medgivande i 138 §
om B-typ i specialklass på högstadier möjliggör en sådan anordning. Överstyrelsen
utgår från att överstyrelsen bemyndigas föreskriva de ändringar i gällande
bestämmelser om lärares kompetens m. in., som erfordras för att genomföra
beredningens förslag om ett modifierat ämneslärarsystem inom vissa specialklassers
högstadier. När det gäller hjälpklasserna, bör som hittills klasslärarsystem
tillämpas, och hjälpklasslärare med särskild vidareutbildning bör tjänstgöra på
detta stadium. Det synes överstyrelsen angeläget, att som beredningen föreslagit
»klasslärarklasser» också kan finnas för observationsklasselevema på
högstadiet. Eu vidareutbildning motsvarande den, som ges hjälpklasslärare för
Ao 19-tjänst, bör ges åt observationsklasslärarna.

Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Bromma finner, att i disciplinhänseende
svåra elever och elever med olämplig uppväxtmiljö bör beredas en bättre
och lugnare omgivning; det vore högst angeläget att internat upprättades, helst
dock inte i storstäderna. Kollegiet vid folkskoleseminariet i Karlstad rekommenderar
i sin tur för vissa elever någon typ av mindre normalklass.

Det finns en del barn, som inte rimligen bör hänföras till någon typ a,v gängse
specialklasser men som på grund av olika omständigheter inte kan följa undervisningen
i en ordinär normalklass utan reagerar med passivitet eller andra
psykiska rubbningar och anpassningsbesvär av skilda slag genom den press som
de — även med en aldrig sa förstående lärare -—- känner sig utsatta för, da de
jämför sig med sina kamrater. Det kan gälla normalbegåvade barn med en speciellt
långsam och kanske pedantiskt noggrann arbetstakt eller med andra subvalida
eller supersolida drag och det kan också gälla t. ex. sådana barn som
inte kan betraktas som hjälpklassmässiga men som utgör gränsfall. Erfarenheten
har visat, att sådana barn ej sällan placeras i hjälpklasser, trots att de val skulle
kunnat tillgodogöra sig normalskolans kurser i en mindre klassavdelnmg och
under för deras situation bättre avpassade arbetsförhållanden. Kollegiet anser
därför att elever som för sin psykiska hälsa och allmänna anpassning är i påtagligt
behov av undervisning i normalklasser med ett mindre barnantal skall kunna
erhålla sådan. Sådana klasser skulle också vara till stor hjälp, t. ex. i samband
med överflyttningar från specialklasser till normalklass eller för kroppsligt svaga
elever i kommun, där förutsättningar för inrättande av hälsoklasser eller andra
mindre vanliga specialklasser saknas och barnets svårigheter inte är av sådan
svårighetsgrad, att cn placering inom annat skoldistrikt synes påkallad.

LänssIcolnämnden i Västmanlands län är inne på tankegångar som aktualiserar
gränsdragningen mellan särskild specialundervisning och vad som närmast
kan kallas stödundervisning. Nämnden anser, att möjligheterna till särskild
specialundervisning av olika slag måste ökas i långt större utsträckning än
vad som framgår av 138 § i förslaget till skolstadga, där liksom i gällande bestämmelser
de vanligen förekommande arterna av specialundervisning särskilt
uppräknas. Som stöd härför anför nämnden följande.

8# — Bihan g till riksdagens protokoll 196H. 1 sand. Nr 5 It

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Behovet av en utbyggd undervisning i den s. k. läsklinikens organisatoriska
form men med stödåtgärderna även omfattande ämnen såsom matematik eller
vissa andra färdighetsämnen är ovedersägligt. Frågan om specialklassundervisning
och särskild specialundervisning har i vissa stycken hittills ansetts ha relevans
endast för smärre grupper av elever, vars förmenta specifika karaktär och
avgränsning från andra elevgrupper undanskymt det förhållandet, att specialundervisningens
och skolsvårigheternas problematik även måste analyseras med
klart beaktande av skolframgångens kontinuerliga variation och de betydande
intraindividuella differenser, som där kan föreligga. Länsskolnämnden önskar
en generösare skrivning beträffande den särskilda specialundervisningen.

Nämnden ifrågasätter också nödvändigheten av att kommunernas framställningar
rörande specialundervisning i andra former och för elever av annat slag
än de särskilt i stadgan angivna (§ 138 tredje stycket) underställes skolöverstyrelsen.
Enligt nämnden borde medgivanden — åtminstone i de fall framställningarna
endast avser ett begränsat antal veckotimmar — kunna lämnas
av länsskolnämnderna.

Liknande synpunkter om möjligheter att smidigare kunna för olika ändamål
anordna särskild specialundervisning framföres också i andra yttranden. Från
‘S. 1 CO, jolkskollärarjederationen och länsskolnämnden i Blekinge län anges speciellt
räknekliniker respektive från nämndens sida särskild specialundervisning
för genomsnittsbegåvade barn med räknesvårigheter. Sådana barn anges av
nämnden utgöra 0,5 procent av samtliga skolbarn. I syfte att bereda stödundervisning
åt ett mellanskikt av elever, vilket anses vara av icke föraktlig storlek,
förordar kollegiet vid lärarhögskolan i Stockholm, att utbyggnaden av specialundervisningen
inte så ensidigt lägges på special/L-Za-sser.

Länsskolnämnden i Västerbottens län påpekar, att beredningen ej nämnt
något om de speciella svårigheter som sammanhänger med undervisningen av
rörelsehämmade elever. Nämnden anför härom följande.

Ehuru dessa barn ofta är normalbegåvade och med hänsyn till intellektuell
status bör placeras i normalklass medför deras fysiska defekter ibland att det
kan vara svårt för dem att tillgodogöra sig undervisningen i normalklass. Öppnades
möjligheter för att anordna specialundervisning för normalbegåvade, men
rörelsehämmade barn skulle deras möjligheter att få en god start väsentligt förbättras.

Behandlingen av elever med taldefekter uppehåller sig länsskolnämnden i
Södermanlands län särskilt vid och föreslår att statsbidrag skall kunna utgå
för en särskild tjänst för ändamålet.

Länsskolnämnden har en rik erfarenhet av de mindre kommunernas svårigheter
att anordna en kvalificerad behandling av sådana elever, som uppvisar
utpräglade taldefekter sasom stamning, nasalering, förhöjt tonläge m. m. Dessa
elever kan ej hänföras till gruppen elever med läs- och skrivsvårigheter, för vilka
särskild specialundervisning kan anordnas under visst antal veckotimmar. Nämnden
finner det synnerligen angeläget, att taldefekta elever får en för dem lämplig
behandling. En tillfredsställande lösning av denna fråga skulle kunna åstadkommas,
om en särskild statsbidragsberättigad tjänst finge inrättas, vars inne -

235

Kungl. Maj:ts proposition nr 5\ år 1962

havare skulle ha till enda uppgift att meddela dylik talfelsbehandling. Tjänsten
skulle kunna administreras antingen av länsskolnämnden eller av någon kommun,
som bleve huvudman för tjänstinnehavaren.

I samband med dessa synpunkter om taldefekter kan vidare nämnas att skolöverstyrelsen
föreslår, att ordet »talklass» skall utgå i stadgan, då överstyrelsen
anser att elever med talfel bör tillhöra vanliga klasser men erhålla särskild
specialundervisning för avhjälpande av sitt talfel. Österåkers kommun beklagar,
att skolberedningen inte kommit med förslag till utvidgad specialundervisning
för elever med läs- och skrivsvårigheter. Enligt erfarenheter, gjorda inom
kommunen, är antalet elever med läs- och skrivsvårigheter sannolikt så många,
att det vid varje större skola borde inrättas en särskild läsklinik. Att sända
normalbegåvade elever till läsklasser, där de måste ges B-undervisning tillsammans
med elever tillhörande andra årskurser, synes vara av mycket mindre
värde än att erbjuda elever ur alla årskurser, även högstadiet, möjlighet till
individuell hjälp med sina speciella svårigheter utan att behöva lämna den vanliga
klassgemenskapen.

Hörselpedagogernas förening framlägger en rad förslag för att förbättra de
hörselskadade barnens situation, avseende bl. a. obligatoriska hörselundersökningar
med audiometer, tal- och sprakträning för hörselskadade barn i åldern
6—7 år i förskola eller i annan form, en sänkning av elevantalet i hörselklasser,
stödundervisning i vissa kunskapsämnen, klasslärarsystem även på högstadiet,
utnyttjande av korrespondensundervisning på högstadiet under klasslärarens
ledning samt åtgärder för yrkesvägledning m. m. för detta elevklientel.

I anslutning till skolberedningens uttalanden om att specialklasser inte böi
isoleras från andra klasser utan så långt det är möjligt placeras i vanliga skolor
tillsammans med andra klasser framhåller länsskolnämnden i Värmlands län
och Folkskollärarfederationen, att undantag från denna princip kan behöva
göras för observationsklasser. I sammanhanget förordar vidare länsskolnämnden
i Hallands län samt Lärarhögskolornas och seminariernas lärarförbund, att specialklasserna
inte särskilt utpekas, exempelvis genom särskild markering på
klassrumsdörren. Enligt förbundet bör dessa klasser registreras med vanliga
siffer- och bokstavsbeteckningar. Även kollegiet vid folkskoleseminariet i Jönköping
önskar få bort beteckningen hjälpklass.

Frågor om antalet elever i klasser och grupper vid specialundervisning
berörs av skolöverstyrelsen, som i fråga om bl. a. vissa regler om
gruppindelning föreslår följande ändringar i beredningens förslag till skolstadga.

Överstyrelsen föreslår, att bland specialklasser i 138 § även anges CP-klasscr,
varvid antal elever för inrättande av klass och gruppindelning i vissa ovningsämnen
bör överensstämma med vad som i 138—140 §§ angives för observationsklasser.
Tillägg bör dessutom göras till dessa paragrafer av innebörd, att
skolöverstyrelsen, då medgivande ges om specialklasscr för elever »av annat
slag», i dessa fall må föreskriva elevantal och gruppindelning inom de gränser,
som angives i 139 och 140 §§. Därjämte bör 244 § angående bl. a. lärares tjänstgöring
i specialklass erhålla följdkomplcttering. Vidare bör enligt överstyrelsen

236

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5J+ år 1962

fogas till 141 § ett mom. f) av följande innebörd: om specialklasselever gruppundervisas
tillsammans med elever i vanlig klass i något av de ämnen, vari
gruppindelning förekommer jämlikt 135 § d) och f) och enligt 136 § (laborationer
i biologi, fysik och kemi; yrkesarbete; slöjd på låg- och mellanstadierna),
och om därvid specialklasseleverna utgör minst en fjärdedel av gruppen, må
lör denna grupp efter medgivande av länsskolnämnden tillämpas de förmånligare
delningstalen för specialundervisning i 140 § och 141 § b). Slutligen föreslår överstyrelsen
med hänsyn till behovet av mycket individuell handledning vid slöjdundervisningen
i synklasser och hörselklasser, att eleverna i dessa klasser skall
gruppmdelas i slöjd pa samma sätt som i observationsklasseroa.

Även i ganska många andra yttranden förekommer yrkanden och förslag om
förmånligare regler beträffande elevantal i klasser och grupper vid specialundervisningen.
Förslagen varierar men sammanfaller ibland med de förslag
som nyss ledovisats från skolöverstyrelsen. Förslag om förbättringar av här
avsett slag förekommer i yttrandena från några länsskolnämnder, TCO, Folkskollärarfederationen,
Svenska förbundet för specialundervisning, Sveriges
textillärares riksförbund, Slöjdlärarnas riksförening samt ett antal städer och
andra kommuner bland vilka kan nämnas Södertälje, Umeå, Hallstahammar,
Jarfälla och Vreta kloster. Skolöverstyrelsens nyssnämnda förslag om CP-klasser
återkommer även i yttrandena från Göteborg och Malmö.

En positiv inställning till beredningens förslag om att hänvisning av
elev till specialklass skall kunna ske även mot målsmans vilja redovisas
av skolöverstyrelsen, länsskolnämndema i Kronobergs, Blekinge, Malmöhus,
Skaraborgs och Värmlands län, Lärarhögskolornas och seminariernas lärarföibund,
TCO, Federationen Sveriges allmänna follcskollärarförening, Svenska
förbundet för specialundervisning, Sveriges skoldirektör sförening, Sveriges bampsykiatrislca
förening, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund samt vissa
kommuner, däribland Stockholms stad; i atskilhga yttranden görs ej något uttalande
i frågan. Flera av nämnda instanser betonar dock vikten av så långt
möjligt frivillig medverkan från föräldrarnas sida samt av att beslut i hänvisningsfrågor
föregås av noggrann prövning. Sålunda föreslår skolöverstyrelsen
och Sveriges barnpsykiatriska förening, att sådan hänvisning skall föregås av
medicinsk och psykologisk utredning samt att föreskrift härom intages i skolstadgans
137 §. Vikten av att beslut om hänvisning till specialklass föregås av
medicinsk och psykologisk undersökning betonas även av länsskolnämndema
i Kopparbergs och Värmlands län. Lärarhögskolornas och seminariernas lärarförbund
påpekar, att forskning på området som grund för rätt placering alltjämt
är nödvändig. Länsskolnämnden i Malmöhus län understryker vikten av
att lärarutbildningsanstalterna informerar lärarna om ifrågavarande problem.

I detta sammanhang framhåller Sveriges skoldirektörsförbund, att mot det ökade
ansvar, som skolan ställs inför vid uttagning och placering av elever till specialundervisning,
ovillkorligen måste svara ökade skolpsykologiska resurser, så att
placeringen kan ske pa grundval av sa noggranna och allsidiga undersökningar
som möjligt. Göteborgs stad förutsätter, att vägledande och stödjande anvis -

237

Kungl. May.ts proposition nr 5-4 år 1962

ningar ges åt de avgörande myndigheterna. Norrköpings stad finner det nödvändigt,
att skolan får ifrågavarande rätt, men finner att uttrycket »vederbörande
skolledare» är olämpligt och att beslutanderätten borde läggas på en person,
skolchef, annan skolledare eller skolpsykolog, såsom delegat för skolstyrelsen
eller i tjänsten på uppdrag av densamma. Skaftö kommun anser, att skolstyrelsen
skall ha att besluta i frågan efter yttrande av skolledare, skolpsykolog,
målsman och klassföreståndare.

Beredningens förslag i fråga om målsmans besvärsrätt över hänvisningsbeslut
tillstyrks av de remissinstanser som berört frågan, däribland Målsmännens riksförbund,
som med detta uttalande också får anses ha accepterat att överföring
till specialundervisning skall kunna ske mot målsmans vilja.

Direkt avvisande till beredningens förslag i denna del ställer sig socialstyrelsen,
som föreslår, att bestämmelsen om hänvisning av elev till specialundervisning
i 9 § andra stycket av förslaget till skollag skall utgå. Styrelsen framhåller
som skäl härför att ett beslut rörande överförande av elev till undervisning
i hjälpklass eller observation sklass är ett grannlaga och för eleven och hans
föräldrar betydelsefullt avgörande och att det, såvitt styrelsen kunnat finna,
icke ännu visats, att behov föreligger av en tvångsbestämmelse på ifrågavarande
område. I anslutning härtill varnar socialstyrelsen för ett sammanförande av
barn med psykiska besvär i särskilda klasser. Enligt styrelsen bör erforderlig
expertis inkopplas på varje sådant fall och fallen bör alltså bli föremål för utredning
ur såväl social som barnpsykiatrisk och psykologisk synpunkt. Österåkers
kommun beklagar, att skolberedningen ansett det nödvändigt att bryta mot
principen om fritt val av studieväg. De fall, då föräldrar mot lärarnas bestämda
inrådan insisterar på att deras barn skall gå i normalklass, är enligt skolstyrelsens
mening inte tillräckligt många för att motivera ett rent tvångsmässigt
förfarande. Enköpings stad finner visserligen beredningens ståndpunkt riktig
och realistisk men anser dock, att avsteget från principen om elevernas fria
tillval i någon mån rycker undan grunden för ställningstagandet till de sammanhållna
klasserna, eftersom det inte finns någon klar gräns mellan de elever,
som hänvisas till hjälpklass, och de elever, som går i normalklass, och eftersom
praxis i fråga om dylik hänvisning torde växla inte endast mellan olika skolor
utan även mellan olika klasser. I yttrandet från Södertälje stad uppfattas förhållandet
så att, för att förslaget om sammanhållna klasser skall vara praktiskt
genomförbart, beredningen tvingats till att frångå regeln om elevernas fria
val. Från stadens sida säger man sig ha full förståelse för detta, men anför,
att man givetvis får se till att specialklassprocenten icke blir så stor, att systemet
kommer att fungera som en ersättning för det s. k. »utkuggningssystem»,
som funnits i vissa skolformer.

Några remissinstanser, däribland ett par länsslcolnämnder och Volkskollärarfederationen,
framhåller i likhet med beredningen, att särskild försiktighet bör
iakttagas med att låta hjälpklasselever sluta skolan före skolpliktstidens
slut. Såsom närmare redovisas i samband med den allmänna frågan om skol -

238

Kungl. Maj:ts proposition nr ok år 1962

pliktstidens utsträckning till nio år, har bl. a. vissa läkarsammanslutningar
önskemål om generösa tillämpningsföreskrifter, som möjliggör avgång i förtid.
Sveriges bampsyleiatriska förening anför härvid bl. a. att de hittillsvarande
erfarenheterna från de distrikt i Stockholm, där nioårig enhetsskola införts, är
att problemen med företrädesvis förutvarande specialklasselever är betydande.
I detta sammanhang bör också erinras om de uttalanden, som i anslutning till
andra frågor rörande specialundervisningen görs om möjligheten att låta hjälpklasselever
fullgöra sitt sista skolpliktsår på lämplig arbetsplats under skolmyndigheternas
överinseende.

I anslutning till beredningens uttalanden om det fortsatta arbetet med bl. a.
tim- och kursplaner för specialundervisningen föreslår skolöverstyrelsen,
att överstyrelsen bemyndigas att utfärda förebilder till läroplan för specialklasserna,
varvid beredningens förslag rörande kursplaner och undervisningsformer
avses vara i huvudsak vägledande. Normgivande för detta arbete bör
enligt överstyrelsens mening även vara den erfarenhet, som gjorts vid användandet
av nu gällande timplaner för specialklasser respektive förebilder till sådana
timplaner, utfärdade av överstyrelsen, nämligen att en jämkning av timtalet
i specialklassernas timplaner i riktning mot större överensstämmelse med de för
vanliga klasser gällande är önskvärd särskilt i timplanerna för mellanstadiets
sista årskurs och för högstadiet, bl. a. för att möjliggöra smidig övergång från
specialklass till vanlig klass, när sådan övergång befinnes lämplig. Dock förutsätter
överstyrelsen, att i dessa timplaner skall kunna beaktas exempelvis angelägenheten
av minskade väntetider för sådana specialklassbarn, som är beroende
av skolskjutsar, t. ex. genom avkortning av lästiden.

Mot de allmänna riktlinjer som beredningen angett för ifrågavarande arbete
har ej heller Federationen Sveriges allmänna folkslcollärarförening något att invända.
Länsskolnämnden i Västerbottens län framhåller vikten av att tim- och
kursplaner snarast fastställes för samtliga årskurser i den nioåriga skolan, särskilt
i observationsklass, eftersom dessa klasser blir allt vanligare i kommunerna.
För att återgång till vanlig klass skall kunna möjliggöras betonar nämnden,
liksom ett par andra remissinstanser, vikten av att tim- och kursplaner i vanliga
klasser och specialklasser så nära som möjligt ansluter sig till varandra. Järfälla
kommun efterlyser förslag till stödåtgärder i samband med hjälpklasselevs återflyttning
till normalklass. Göteborgs stad anser det nödvändigt att öka timtalet
för andra specialklasser än hjälpklasser, eftersom de förra principiellt skall
följa kurser för vanliga klasser och eleverna i specialklasser ofta arbetar långsamt.
Det vore vidare felaktigt, att betrakta hjälpklasseleverna som en onyanserad
grupp. Även dessa relativt fåtaliga elever borde erbjudas vissa valmöjligheter
under högstadiets gång. I de fall en mera boklig utbildning önskades
av eleverna borde självfallet en sådan kunna stå till buds. För dessa sent
mognande elever syntes det angeläget med möjligheter till förlängd frivillig
skolgång. Utredning om dessa frågor borde snarast komma till stånd. Södertälje

239

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

stad önskar utredning angående tim- och kursplaner ej endast för hjälpklassernas
högstadium utan även för låg- och mellanstadiet.

Länsskolnämnden i Stockholms län anser, att ämnet engelska ej bör upptagas
i timplanen på hjälpklassernas mellanstadium. Enligt nämnden har hittills
vunnen erfarenhet av sådan undervisning inom länet varit helt negativ. I övrigt
ställer sig emellertid remissinstanserna, i den mån frågan särskilt berörs, mycket
positiva till beredningens förslag i vad avser såväl engelska på mellanstadiet
som i högre årskurser. I t. ex. yttrandet från Malmö stad nämnes särskilt, att
tillfredsställande resultat nåtts vid undervisning i engelska i hjälpklass. Federationen
Sveriges allmänna folkskollärarförening förutsätter, att undervisningen
i engelska strängt rättas efter ifrågavarande elevers möjligheter att tillgodogöra
sig undervisningen.

En viss förstärkt ställning på timplanen för ämnena svenska och matematik
förordas för hjälpklassernas del av kollegiet vid statens försöksskola i Linköping.
Folkskollärarfederationen önskar en förstärkning av dessa ämnen genom förbättrade
möjligheter till uppdelning av elever i mindre grupper. Beredningens synpunkter
på växlingsperioderna i hjälpklass för praktisk och teoretisk undervisning
delas vidare av federationen.

Flera remissinstanser betonar vikten av den praktiska yrkesorienteringen för
hjälpklasseleverna. Arbetsmarknadsstyrelsen, som finner det självklart att den
praktiska yrkesorienteringen i grundskolan bör förläggas till årskurs 8, anser
att det i vissa fall kan bli motiverat även med en fortsättning i årskurs 9. Styrelsen
föreslår, att i samband med den definitiva utformningen av specialundervisningen
hänsyn tas till behovet att utvidga den praktiska yrkesorienteringen.
För styrelsen förefaller det väsentligt, att alla åtgärder vidtas för att underlätta
övergången till arbetslivet för elever med intellektuella eller andra arbetshinder.
Styrelsen stryker särskilt under beredningens uttalande om att for hjälpklassernas
del kan finnas skäl att utöka tiden för praktisk yrkesorientering utöver
i övrigt föreslagna tre veckor i årskurs 8, detta enligt styrelsen oberoende av
om sådan kommer till stand även i arskurs 9.

Behovet av ökad praktisk yrkesorientering understrykes också av TCO, som
påpekar, att dessa elever mer än andra torde vara i behov av grundlig orientering
om yrkeslivets möjligheter. Federationen Sveriges allmänna folks kollärarförening
föreslår att hjälpklasseleverna i årskurs 8 beredes tillfälle till fyra
veckors praktisk yrkesorientering. Svenska förbundet för specialundervisning
anser, att denna orientering i specialklass av årskurs 8 bör kunna utsträckas
till 36 dagar samt att i årskurs 9, i likhet med vad som nu gäller inom försöksskolan,
möjlighet bör ges för de elever som får den förberedande yrkesutbildningen
helt förlagd till skolan, att deltaga i två ä tre veckors kompletterande
yrkespraktik på arbetsplatser inom yrkesområdet.

Kollegiet vid lärarhögskolan i Stockholm anser, att frågorna om lijälpklasselevernas
yrkespraktik bör bli föremål för eu grundligare utredning. Ilärvid
borde enligt kollegiet bl. a. övervägas huruvida elever från specialklass, som

240

Kungl. May.ts ''proposition nr 54 år 1962

'' isar utpräglad motvilja mot teoretiska studier men god anpassning i yrkespraktiken,
skulle kunna ges tillfälle att tillbringa sitt sista skolpliktsår på
lämplig arbetsplats under skolmyndigheternas överinseende.

Arbetsmarknadsstyrelsen uttalar med sikte på utformningen av nionde årskursen
for hjalpklasselevema, att styrelsen anser det vara av synnerlig vikt, att
då läroplaner för specialundervisningen utarbetas, hänsyn särskilt tas till hjälpklasselevemas
otillräckliga utbildningsmöjligheter. Det är nödvändigt att planera
den förberedande utbildning, som ges inom skolans ram, så, att dessa
elevers val av yrke eller sysselsättning kan vidgas att omfatta ett betydligt
bredare register än vad som för närvarande står dem till buds. Detta gäller inte
minst flickorna, som alltför ofta hänvisas till enbart huslig utbildning. Styrelsen
ar medveten om de svårigheter, som är förknippade med att organisera särskilt
tillrättalagd undervisning för relativt små elevgrupper men vill framhålla vikten
av att hjälpklasselevernas utbildningsfrågor i samband med grundskolans genomförande
får en tillfredsställande lösning.

De av skolberedningen i samband med kuratorsfrågorna angivna anordningarna
för att underlätta hjälpklass- och observationsklasselevers inpassning
i yrkeslivet beröres av några instanser. De av beredningen förordade olika formerna
för dessa uppgifter tillstyrkes av TCO. Svenska förbundet för specialundervisning
framhåller, att kuratorstjänster bör med statligt stöd kunna
inrättas för att underlätta speeialklasselevernas inpassning i yrkeslivet. Skolläkarföreningen
framhåller, att skolläkarna inom skolkuratorsverksamheten hittills
haft den största kontakten just med hjälpklasskuratorer, dvs. intresserade
lärare, som tar hand om eleverna från dessa specialklasser och hjälper dem in
i förvärvslivet efter skolans slut. Denna form av kuratorsverksamhet, ansluten
till skolan, bör enligt föreningens mening givetvis i någon form bibehållas och
lämpligen också omfatta elever från observationsklasser. Skolöverstyrelsen
berör närmare två av de av beredningen angivna anordningarna.

Beredningens förslag bör omfatta även observationsklassernas elever. Det synes
riktigt, att lärare med tjänstgöring i hjälp- eller observationsklasser och med
särskild utbildning härför, tar hand om de behövliga kuratorsinsatserna. Att mot
särskilt kommunalt arvode eller genom nedsättning av undervisningsskyldigheten
anlita lärare med erfarenhet av detta klientel för att bistå eleverna inför
deras intrade i yrkeslivet och hålla viss fortsatt kontakt med dem synes vara
en lämplig väg. Den torde vara den enda möjliga i små kommuner.

I större kommuner, där behovet av yrkesvägledning är så stort, att det erfordras
mera an en tjänsteman för uppgifterna, är det lämpligt att yrkesvägledningen
för hjälp- och observationsklasseleverna meddelas av en hjälp- eller
observationsklasslärare på högstadiet. Denne bör få inräkna kontaktarbete i sin
undervisnmgsskyldighet enligt gällande normer.

Folkskollärarfederationen anför i detta sammanhang följande.

Enligt gällande anvisningar (AktSÖ 1960: 30) skall hjälpklassläraren, om möjligt
i samarbete med yrkesvalslararen, i sin klass handha den allmänna studieoch
yrkesorienteringen. Hjälpklassläraren bör dessutom medverka och ibland

241

Kungl. Maj:ts proposition nr 5k år 1962

helt överta den enskilda studie- och yrkesorienteringen, men eleverna bör självfallet
ha möjlighet att också utnyttja yrkesvalsläraren, när så är lämpligt. I samråd
och samarbete med yrkesvalsläraren bör vidare hjälpklassläraren medverka
vid hjälpklasselevernas val av tillvalsämnen samt organisera den praktiska
yrkesorienteringen, svara för instruktion inför yrkespraktiken och öva tillsyn
över eleverna på arbetsplatsen. Även om vissa uppgifter av organisatorisk och
administrativ art bör ingå i yrkesvalslärarens arbete, medför skolans yrkesorientering
för hjälpklassläraren nya arbetsuppgifter, som är starkt förbundna med
hans kurativa uppgifter.

Skolberedningen har med dessa anknytningsmöjligheter som utgångspunkt
föreslagit att en hjälpklasslärare bör överta kontaktarbetet i samband med
yrkesvägledningen för hjälpklasselevernas del. Anordningen är tillämplig på
större orter, ty elevunderlaget förutsätts vara så stort, att mer än en yrkesvalslärare
kan förordnas i kommunen (rektorsområdet). Förslaget måste innebära
att en hjälpklasslärare-yrkesvalslärare beträffande samtliga hjälpklasser i
kommunen får en samordnande uppgift. Denna uppgift skall inräknas i lärartjänsten
enligt gällande normer för yrkesvalslärarnas kontaktarbete. För fullgörande
av bl. a. eftervårdande uppgifter skall hjälpklassläraren engageras hos
arbetsmarknadsverket.

I en kommun med stort elevunderlag medför beredningens förslag att hjälpklassläraren-yrkesvalsläraren
svarar för yrkesvalslärarens samordnande roll beträffande
dessa elever, men att arbetet fortfarande skall bedrivas i samarbete
med de andra hjälpklasslärarna. Förslaget innebär vidare dels att behovet av
mer än en yrkesvalslärare i kommunen skall täckas av en hjälpklasslärare-yrkesvalslärare,
dels att frågan om den yrkesorienterande-elevvårdande verksamheten
i mindre skolkommuner utan behov av mer än en yrkesvalslärare inte förs framåt.

Federationen anser att yrkesorienteringen för hjälpklasseleverna är värd allt
beaktande. I den mån det är möjligt att samla kontaktarbetet för hjälpklasseleverna
och vissa kurativa uppgifter hos en hjälpklasslärare-yrkesvägledare, bölden
anordningen kunna genomföras. I de fall då hjälpklasslärarna måste på särskilt
sätt medverka i yrkesorienteringen och handha kurativa uppgifter måste
de ha möjlighet att erhålla nedsättning i undervisningsskyldighet respektive
ersättning i form av särskilt arvode.

Att en viss försöksverksamhet i fråga om hjälpklasselevernas yrkesinpassning
och eftervård förekommer i Nederkalix kommun beröres av skolberedningen.
I kommunens remissyttrande lämnas vissa uppgifter härom. Den lärare som
undervisat i hjälpklass 9 har erhållit skolstyrelsens uppdrag att under två år
efter det att eleverna lämnat skolan följa dem »på vägen» ut i arbetslivet och
noggrant notera väsentliga problem. Efter ett år har det redan visat sig, framhålles
det i yttrandet, att lärarens insatser varit av betydelse för bl. a. elevernas
anställningsförhållanden jämfört med tidigare årskullar som lämnat hjälpskolan.
I yttrandet framhålles, att viss nedsättning i undervisningsskyldigheten med
statsbidrag borde vara möjlig i kommuner med hjälpklass på högstadiet; detta
skulle i någon mån visa att ett uttalat intresse finns för denna relativt stora
elevgrupp, vilket i sin tur skulle stärka hjälpskolans ställning.

I flera yttranden, bl. a. från några Uinsslcolnämndcr understrykes vikten av
att hjälpklasseleverna får möjligheter även till fortsatt y r k c s u t b i 1 dn
i n g. Skolöverstyrelsen uttalar sig för cn snabb förbättring. I avvaktan på

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962

resultatet av den inom ecklesiastikdepartementet pågående undersökningen i
hithörande frågor bör enligt överstyrelsens mening lokala initiativ för att öka
hjälpklasselevernas utbildningsmöjligheter på allt sätt stödjas och uppmuntras.
Saväl länsskolnämnden i XJppscda län som Sveriges hantverks- och industriorganisation
förordar, att fragorna om hjälpklasselevernas förberedande yrkesutbildning
i den obligatoriska skolan och om deras fortsatta yrkesutbildning blir
föremal för noggrann utredning. I båda yttrandena pekas på den nya typ av
yrkesundervisning som med stöd från överstyrelsen för yrkesutbildning prövats
bl. a. vid Uppsala stads yrkesskola. Denna praktiska och individuellt handledda
utbildning bygger på en koncentration på vissa arbetsmoment, varigenom
eleverna får ett starkt specialiserat yrkeskunnande, som gör det möjligt för
dem att hävda sig på arbetsmarknaden. Länsskolnämnden omtalar, att vid
detta försök i en del fall nåtts goda resultat. Nämnden framhåller vidare, att
erfarenheterna beträffande yrkesutbildning för hjälpklasselever i övrigt inte är
särskilt omfattande och att det resultat som nåtts vid några yrkesskolor och
inbyggda verkstadsskolor inte blivit lyckat.

Enligt Svenska förbundet för specialundervisning bör speciella fackskolor och
yrkeslinjer inrättas för specialklasselever, som saknar förutsättningar att tillgodogöra
sig utbildningen i övriga fackskolor.

Såsom redan i viss mån framgått, påfordras i vissa yttranden att beredningens
behandling av specialundervisningsfrågorna kompletteras med ytterligare
utredning av ifrågavarande spörsmål. Kollegiet vid lärarhögskolan i
Stockholm framhåller, att en grundligare genomgång behövs bl. a. av följande
problemområden, nämligen skolstarten, avvägningen mellan specialklasser och
stödundervisning, återgång från specialklass till normalklass, tim- och kursplaner
för hjälpklasserna och hjälpklassernas yrkespraktik. Folkskollärarfederationen
anser, att i samband med den regionala planeringen för specialundervisningen
bör utredas, vilka olika former av specialundervisning som erfordras för att
olika handikapp och anpassningssvårigheter hos eleverna skall kunna bemästras.
Som skäl härför åberopar federationen bl. a. att det visat sig att de nu vedertagna
klassmässiga formerna för specialundervisning icke alltid är ändamålsenliga.
Länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län framhåller, att beträffande
skolmognadsklasserna föreligger vissa oklarheter. Frågorna om fördelningen av
de två första årskursernas lärostoff på tre års skolgång och om betygsättning
har ej direkt berörts. Beredningens förslag i förevarande hänseenden synes
enligt länsskolnämnden böra överarbetas.

Åtskilliga av remissinstanserna berör lärar frågor och betonar därvid
särskilt vikten av att ökad utbildning av olika slag av specialklasslärare snarast
kommer till stånd. Yttranden av denna innebörd föreligger från Karolinska
institutets lärarkollegium, Statstfänstemännens riksförbund, Lärarhögskolornas
och seminariernas lärarförbund, TCO, Slöjdlärarnas riksförening, Federationen
Sveriges allmänna folkskollärarförening, Svenska förbundet för specialundervisning,
Hörselpedagogemas förening samt länsskolnämndema i Malmöhus,

243

Kungl. Maj:ts -proposition nr £>h år 1962

Hallands, Värmlands, Västmanlands och Kopparbergs län liksom från flera
kommuner. Även kvalitativa förbättringar i speciallärarutbildningen påyrkas.
Lärarutbildningssakkunniga erinrar i sitt yttrande om att de numera slutfört
sitt uppdrag beträffande speciallärarutbildningen genom framläggandet avbetänkandet
»Speciallärarutbildningens organisation».

Skolöverstyrelsen anför bl. a., att man inom överstyrelsen avser att överväga
erforderliga åtgärder för att i utbildningen av samtliga lärarkategorier inlägga
ökad undervisning om de olika slag av handikapp och svårigheter, som kan
föranleda placering av elever i specialklass. Hörselpedagogernas förening framhåller,
att varje lärare som undervisar i grundskolan bör under utbildningstiden
eller genom orienteringskurser lära sig iaktta de attityder, som är karakteristiska
för ett hörselskadat barn och åläggas att anmäla nya misstänkta fall till
undersökning.

Vissa lärarfrågor i samband med specialundervisningen redovisas även i avsnittet
om skolans befattningshavare.

Betygsättning, flyttning och kompetens

(SB kapitel 34 och 35)

Skolberedningen

Betygsättningen, dess lämpliga omfattning och anordnande liksom bestämmelser
angående elevernas flyttning till högre årskurs, sammanhänger med både principiella
ställningstaganden och de praktiska möjligheterna att lösa olika tekniska
frågor. För att få dessa belysta har beredningen låtit utföra enkäter bland lärare
inom försöksverksamheten och bland representanter för näringslivet rörande
betygsättningen och betygens utnyttjande. Dessa enkäter har tidigare redovisats
och de refereras kortfattat i betänkandet (SB s. 132 f. och 134). Beredningen
erinrar också om att betygsfragan har behandlats i flera tidigare utredningar
(SB s. 571 f.) samt ger vidare inledningsvis en översikt av principerna för betygsättning
och flyttning i nuvarande skolsystem, folkskola, realskola och försöksskola
(SB s. 573 ff.).

Under rubriken »Några huvudproblem» diskuteras (SB s. 576 ff.) syften med
betygsättningen, förekomsten av betyg, betygskalan, flyttning och kvarsittning
samt betygsnormerande hjälpmedel. I sistnämnda fråga gör beredningen här
vissa uttalanden och räknar med att, såsom också framgår av kapitlet om hjälpmedel,
ökade insatser måste göras på området.

Utvecklingen i fråga om konstruktion och användning av standardiserade prov
bör lämpligen drivas enligt två huvudlinjer. För det första bibehålies och nykonstrueras
standardprov för främst de årskurser där betygens tillförlitlighet och
jämförbarhet är av särskilt stor betydelse. Därvid bör de nuvarande standardprovens
betygsnormerande huvudsyfte bibchallas och de bör konstrueras för
användning i slutet av den årskurs där de skall förekomma. För det andra framställes
provserier med diagnostiskt syfte, på vilka betyg ej sättes. Sadana prov

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

skall främst inriktas pa att fastställa vilka elever som har bristande respektive
goda kunskaper och på vilka punkter föreliggande brister är mest allvarliga.
Dessa senare prov skall användas redan i början av en utbildning speriod och då
särskilt i början av de årskurser där regelmässigt en ny lärare får hand om
undervisningen.

. Av det föregående framgår, att beredningen tillmäter såväl standard prov som
diagnostiska prov avsevärd betydelse som hjälpmedel i skolans arbete. Det är
därför nödvändigt, att skolväsendet kontinuerligt förses med sådana prov i tillräcklig
omfattning. Arbetet måste därvid i första hand inriktas på framställning
av prov för direkt och omedelbart bruk. Skall konstruktionen av prov kunna
bedrivas effektivt maste emellertid även ett mera långsiktigt utvecklingsarbete
med utnyttjande av den svenska och utländska forskningen komma till stånd.
Detta far anses vara en förutsättning för att skolväsendets behov av mätinstrument
m. m. skall kunna tillgodoses. De anordningar av tillfällighetskaraktär som
hittills i stor utsträckning präglat arbetet med prov för skolväsendet synes vara
otillräckliga med det program för framställning av prov som framdeles blir nödvändigt
för den obligatoriska skolans del. Viss ökning av effektiviteten bör också
kunna nas inom ramen för redan befintliga resurser, om dessa samordnas i högre
grad än vad som nu synes vara fallet.

Det synes böra ankomma pa i första hand skolöverstyrelsen att ta erforderliga
initiativ och göra de framställningar vartill de ovan angivna riktlinjerna föranleder.

Skolberedningens överväganden utmynnar i ett antal, delvis genomgripande
förslag. Av förslagen torde dock endast två, nämligen förslag om övergång dels
från en s. k. absolut till en relativ betygskala, dels till en friare bedömning än
tidigare av eleverna vid flyttning, vara av mer principiell betydelse, medan
övriga i allt väsentligt torde få betraktas som tekniska frågor i anslutning till
huvudförslagen. Då emellertid även de tekniska frågorna kan bidra till att belysa
hela problemkomplexet, torde det vara befogat att här beröra skolberedningens
förslag i dess helhet.

I fråga om betygens förekomst erinras om att skolreformen bl.a.
syftar till att ge ökad vikt åt personlighetsdaning och social fostran, varför
lärarna bör få stor frihet att inom målsättningens ram lägga upp skolarbetet som
de finner lämpligt både till innehåll och metoder. En omfattande betygsättning
på skolans olika stadier kan försvåra en sådan utveckling, eftersom förekomsten
av betyg kan leda till att arbetet ensidigt inriktas på de strikt kunskapsmässiga
och lätt mätbara prestationerna. Det är därför av vikt, att betygsättningen
mskränkes till enbart de årskurser och terminer, där den är starkt motiverad.

Skolberedningen presenterar fyra alternativa möjligheter från full betygsfrihet
till en mera moderat förekomst av betyg samt stannar slutligen för att föreslå
betygsättning vid följande tillfällen, nämligen

Vårterminen i årskurs 2
» » » 3

» » » 4

» » » 5

och därefter under samtliga terminer till och med vårterminen i årskurs 9.

245

Kungl. Maj:ts proposition nr 5J/. år 1962

Detta förslag motsvarar ungefär nuvarande omfattning. Enda skillnaden är
att betygsättningen höstterminen i årskurserna 4 och 5 borttagits. På lågstadiet
bör viss begränsning av de lägsta och högsta betygen iakttas. Därjämte föreslås
för lågstadiet ett gemensamt betyg i orienteringsämnena.

Skulle tillgången på skolpsykologer om några år vara väsentligt bättre och
förutsättningarna även i övrigt gynnsammare än nu, bör ytterligare inskränkning
i skolans betygsättning företagas. Det är vidare angeläget, framhåller beredningen,
att man på olika sätt, t. ex. genom utarbetande av elevkort, lätthanterliga
journaler och scheman för elevbedömning, underlättar för lärarna att föra
systematiska anteckningar om eleverna under terminerna samt att skapa former
för effektiv föräldrakontakt och -information. Sådana åtgärder är för övrigt
angelägna för skolan, oberoende av vilken ställning man intar till frågan om
betygens förekomst.

Skolberedningen föreslår införandet av en ny och mer differentierad betygskala,
nämligen en niogradig sifferskala. Någon utökning av skalan genom
införande av plus- och minustecken bör ej få förekomma i vare sig termins- eller
slutbetyg. Beredningen föreslår vidare, att betygen för samtliga elever i riket i
kurser av samma slag bör fördela sig på följande sätt, varvid 9 är högsta och 1
är lägsta betyg.

Betyg ..................... 9 8 7 6 5 4 3 2 1

Procenttal ................. 4 7 12 17 20 17 12 7 4

Genom tillhandahållande av standardprov bör garantier skapas för att hela
skalan utnyttjas.

Slutligen understrykes, att övergången till den relativa betygskalan, vilket
innebär, att man som utgångspunkt för skalan tar inte en för eleverna fastställd
minimiprestation utan en medelprestation för samtliga elever inom varje årskurs,
samtidigt innebär slopande av den hittillsvarande principen med »godkänd-gräns».
Betygen får enligt förslaget sålunda endast karaktären av relativa
och inte av absoluta mått.

Den grundläggande principen vid avgöranden om flyttning måste vara,
säger beredningen, att man utgår från vad som är lämpligt för den enskilde
elevens utveckling och för hans situation som helhet tagen. Betygen för en elev
utgör därvid endast en av bedömningsgrunderna — i åtskilliga fall inte ens den
viktigaste — och den måste kompletteras med andra upplysningar om elevens
situation.

Beredningen förordar sålunda, att då fråga uppstår om en elev skall flytta
till högre årskurs eller ej, frågan avgöres från fall till fall och efter samråd med
föräldrarna samt utifrån elevens totala situation och prestationer utan regler om
vissa bestämda betygskrav för uppflyttning. Avgörandet i dessa frågor bör vad
beträffar låg- och mellanstadiet liksom hittills åvila klassläraren eller, om flera
lärare förekommer i klassen, av dessa gemensamt samt på högstadiet klasskonferensen,
i vilken rektor förutsättes ingå som medlem.

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

Som ett hjälpmedel i syfte att förenkla flyttningsproceduren har beredningen
föreslagit ett system med indelning av eleverna i tre grupper efter genomsnittsbetygen
i samtliga ämnen och ett i anslutning därtill något mer förenklat förfarande
vid behandlingen av frågor rörande flyttning vid läsårets slut. Förslaget
avser dock inte att på något sätt försätta huvudregeln ur spel.

Vidare erinras om de fall då en elev eller dennes målsman önskar, att eleven
av olika skäl skall gå om en viss årskurs trots att skolan anser, att han väl tillgodogjort
sig undervisningen i årskursen i fråga. Det synes inte föreligga skäl att
för närvarande föreslå annan ändring av gällande bestämmelse (45 § Fs) än vad
som angivits i fråga om föräldrarnas rätt att till skolan ställa förslag om kvarsittning.
Sådant förslag bör självfallet beaktas av klasskonferensen då den, på
grundval av sin bedömning om elevens situation som helhet betraktad, går att
fatta beslut om eleven skall flyttas till högre årskurs eller ej. En elev, som
sålunda på föräldrarnas önskan och med hänsyn till sin allmänna utveckling,
enligt klasskonferensens beslut får stanna kvar i en lägre klass trots kanske till
och med goda skolprestationer bör på sedvanligt sätt få räknas in bland de elever
som utgör grund för årskursens uppdelning i klasser och grupper. Annan elev
bör på målsmans önskan få gå om en årskurs, om detta inte medför utvidgning
av skolorganisationen eller eljest större olägenheter. De här angivna riktlinjerna
avses också bli tillämpade i fråga om kvarsittning i årskurs 9.

Efter uppenbarligen stor tvekan mellan flera olika alternativ i fråga om
betygsättning i tillvalsämnen och kurs uppdelade ämnen
föreslår skolberedningen att för de elever i en årskurs, vilka läser ett visst
tillvalsämne, betygen fördelas i detta ämne på ungefär samma sätt som betygen
för samma elever i likartat obligatoriskt, icke kursuppdelat ämne. Detta bör
gälla hela den elevgrupp som läser tillvalsämnet och ej den enskilde eleven. Genom
detta förfarande skulle samtliga betyg för en elev ha satts utifrån samma
referenssystem och direkta jämförelser skulle kunna göras mellan elevens betyg
i olika ämnen.

Vad beredningen anför i fråga om tillvalsämnena, menar den bör i tillämpliga
delar gälla även för praktiska ämnen.

Betygsättning i specialklasser erbjuder särskilda problem.

För hjälpklasser gäller särskilda kursplaner och vid betygsättningen bör hjälpklasseleverna
betraktas som en egen grupp, vilken skall betygsättas med samma
medelbetyg och samma spridning kring detta som de allmänna betygsanvisningarna
anger. Dock bör viss försiktighet iakttagas med de lägsta och högsta
betygen. Förslaget innebär i princip ett bibehållande av nu gällande riktlinjer
för betygsättningen av hjälpklasselever. Även för deras del bör dock den niogradiga
sifferskalan användas.

För elever från övriga specialklasser gäller i stort samma kursplaner som för
normalklasser. Ett betygsvärde från specialklass skall enligt beredningen därför,
liksom nu, ha samma innebörd som ett från normalklass.

247

Kungl. Maj:ts proposition nr bit år 1962

Ett särskilt problem utgör betygsättningen av elever med läs- och skrivsvårigheter.
Även om beredningen inte minst i denna svåra fråga känner
tvekan inför ett definitivt ställningstagande har den dock föreslagit, att betygen
för dessa elever liksom hittills alltjämt skall korrigeras uppåt med hänsyn till att
eleven har läs- och skrivsvårigheter. Anteckning skall därjämte göras på betygsblanketten,
att sådan korrigering har företagits.

Beredningen konstaterar också, att hela problemet med läs- och skrivsvårigheter
är i stort behov av fortsatt forskning och utredning.

Man kan i hög grad ifrågasätta, säger beredningen angående betyg i uppförande
och ordning, om skolan över huvud taget bör avge bedömningar
på detta svåra område, i synnerhet om dessa bedömningar kommer att
följa eleven under åtskilliga år framåt. Med hänsyn tagen till både föreliggande
önskemål och möjligheter förefaller det därför rimligast att behålla nuvarande
praxis att ge praktiskt taget alla elever samma betyg och endast markera grava
avvikelser nedåt med särskilda betyg. Beredningen finner det därför inte befogat,
att för närvarande föreslå någon ändring vad avser betygen i uppförande och
ordning vare sig i fråga om antalet betygsgrader eller i fråga om betygsbeteckningarna.
Liksom hittills bör betyg i uppförande och ordning ej utskrivas på
avgångs- eller slutbetyg, men då elev för sista terminen i skolan tilldelats lägre
betyg än det högsta i uppförande eller ordning bör såväl han själv som hans
målsman underrättas härom.

Under rubriken betygens rättskraft erinrar beredningen om att i
vissa fall elev och dennes föräldrar anmäler klagomål över betygsättningen till
rektor, skolöverstyrelsen eller annan myndighet. Även om frekvensen av konflikter,
så djupgående att de föranleder — eller bort föranleda — anmälan eller
besvär får anses jämförelsevis ringa kan dock en oriktig betygsättning i det
enskilda fallet få stora, ibland ödesdigra konsekvenser.

Beredningen har därför övervägt att föreslå införandet av besvärsrätt beträffande
betygsättningen. Vid diskussion av en sådan besvärsrätt måste man dock
beakta en rad svåra omständigheter. Frågan bör därför enligt beredningens
mening bli föremål för en utredning. Härför talar även det förhållandet, att
problemet är minst lika aktuellt inom skolformer ovanför grundskolan som
inom denna.

Om övergången till det nya betygsystemet m. m. anför
beredningen följande.

Det är angeläget, att den framtida forskningen inom pedagogikens område
ägnar betygsfrågan vederbörlig uppmärksamhet. Skolöverstyrelsen bör vidare få
i uppdrag att inom ramen för sina möjligheter särskilt beakta och stimulera utvecklingen,
inte minst genom fortsatt försöksverksamhet.

Övergången till det av skolberedningen föreslagna systemet bör ske successivt
och i takt med övergången till grundskolans läroplan. Skolöverstyrelsen bör därför
snarast erhålla i uppdrag att utarbeta förslag till erforderliga anvisningar

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 5-4 år 1962

m. m. för tillämpning av de nya betygsbestämmelserna. I uppdraget bör också
ingå en översyn och omräkning av gällande bestämmelser angående intagning
av elever till andra skolor. Härvid bör samtidigt realskolans betyg genom erforderliga
omräkningsnormer relateras till grundskolans betygsystem.

I direktiven för skolberedningens arbete framhålles önskvärdheten av att
kompetens värdet av grundskolans utbildning belyses genom
att ställas i relation till de krav på vissa grundläggande kunskaper och färdigheter,
som föreligger inom olika yrkesområden.

För att ge en någorlunda konkret bild av de möjligheter till anställning och
fortsatt utbildning på olika områden, som slutbetygen från grundskolans olika
linjer ger enligt den av skolberedningen föreslagna uppläggningen, har för
varje linje en förteckning, som återfinnes i bilaga 3 till betänkandet, utarbetats
över de yrken och anställningsområden, skolor och utbildningsvägar, till vilka
det är lämpligt för eleverna att söka sig med hänsyn till linjens karaktär. Förteckningen
bygger bl. a. på förutsättningen, att de vidareutbildningar av olika
slag, som står till buds ibland kan komma att kräva praktikkomplettering av
elever från de teoretiska linjerna eller på motsvarande sätt teorikomplettering av
elever från de praktiska linjerna.

Generellt gäller givetvis att eleverna bör välja studieväg efter håg och fallenhet.
För flera yrken är valet av linje i grundskolan av underordnad betydelse.
För de elever som från början är inriktade på ett yrke som kommer att
kräva högre skolunderbyggnad än den nioåriga grundskolan är det givetvis viktigare
än för andra att välja »rätt» studieväg eftersom t. ex. den tvååriga fackskolan,
som kan ge dem erforderlig kompetens, är mera specialiserad för olika
yrkesområden än grundskolan.

Kompetensvärdet av linjerna g, h, t, m och s kommer att bli ungefär
likvärdigt, eftersom skillnaderna mellan linjerna i årskurs 9 med avseende på
ämnesuppsättningen omfattar ett begränsat antal veckotimmar.

Da linje g är att betrakta som en direkt gymnasieförberedande linje, avsedd
för elever, som är inriktade på fortsatta studier vid allmänt gymnasium eller
fackgymnasium, har linjen ej upptagits som grund för något speciellt yrke och
nagon förteckning över yrken och arbetsområden efter linje 9g har ej uppgjorts.

Kompetensvärdet av linjerna mek, ha, ht och p har bedömts enligt principen
att slutbetygen från dessa linjer skall ge kompetens, förutom för direkt inträde
i yrkeslivet, för vidare utbildning vid yrkesskola eller i näringslivet på samma
sätt som t. ex. linje 9g ger kompetens för gymnasiala studier av olika slag.

Vissa yrkesområden fordrar utbildning av sådan art, att ingen av nionde
årskursens linjer kan sägas ge en direkt på yrket eller området inriktad kompetens.
I de fall, där elevernas yrkesinriktning går mot områden, för vilka grund -

249

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

skolans yrkesbestämda linjer ej ger lämplig, direkt förberedelse, torde eleverna
få en i vissa avseenden bättre kompetens via yrkes- och branschskolor. Så kan
t. ex., såsom närmare behandlas i ett tidigare avsnitt, framhållas, att en elev som
på ett tidigt stadium bestämt sig för att bli guld- eller silversmed, typograf,
litograf, kemigraf eller murare bör kunna fa möjlighet att efter åttonde aret ga
till yrkes- eller industriskola i stället för till någon av grundskolans praktiska
linjer.

Beträffande linje 9p bör framhållas, att denna linje är avsedd för elever, som
vid inträdet till årskurs 9 inte bestämt sig för en grundutbildning för nagot visst
yrkesområde utan föredragit en allmänt upplagd yrkesförberedelse. Linje 9p
syftar bl. a. till att hjälpa den enskilde eleven att komma till klarhet om vilket
yrke han bäst passar för. Denna linje har därför ej upptagits sasom inriktad
mot något speciellt yrke. Någon förteckning över yrken och arbetsområden efter
linje 9p har ej heller utarbetats.

Hjälpklasseleverna bör beredas möjlighet till yrkesförberedelse genom praktiskt
arbete t. ex. i någon form av skyddad verksamhet eller vid allmänpraktisk
verkstad. I de fall där elevens psykiska handikapp även kompliceras av fysiska
bör han få möjlighet till arbetsträning.

Beträffande kompetensvärdet av avgångsbetygen från skolor tillhörande äldre
skolformer ställda i relation till slutbetygen från grundskolan kan framhållas,
att realexamen och normalskolekompetens närmast kommer att motsvara slutbetyg
från linjerna g, h, t, m och s innefattande jämväl betyg över särskild
kurs i ämnena engelska och matematik. Avgångsbetyg från respektive skolformer
bör alltså under övergångstiden i kompetenshänseende bedömas lika.

Den humanistiska linjen bör i första hand ses som lämplig för sådana
elever som kanske i och för sig har goda förutsättningar för gymnasiestudier
men är inriktade på yrkesområden, som kräver både en god skolunderbyggnad
och en kanske omfattande förpraktik. Gymnasiestudier skulle i sådana
fall utgöra en onödig förlängning av den totala studietiden.

Elever som valt linje h bör också efter denna linje ha möjlighet att övergå till
gymnasium, om de besitter speciellt goda kunskaper i matematik och de bedöms
såsom väl lämpade för gymnasiestudier.

Beredningen ger därefter i anknytning till bilageförteckningen en exemplifiering
av olika yrken för vilka slutbetyg från 9h skulle ge en lämplig kompetens.

De tekniska linjerna 9t och 9mek kommer att ge en lämplig kompetens
åt de elever, som redan i grundskolan är inriktade på olika slag av utbildningar
med teknisk eller mekanisk inriktning. Linje 9t omfattar en förberedande
naturvetenskaplig-teknisk studiegång, som i första hand är avsedd för sadana
elever som önskar fortsatt teknisk utbildning eller som vill utbilda sig inom
andra yrkesområden, vilka kräver intresse för naturvetenskapliga ämnen och
kanske speciellt goda kunskaper i dessa ämnen. Linje 9mek ger eleverna en praktiskt
inriktad yrkesförberedelse för bl. a. olika slag av tekniskt-mekaniska yrken

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 5h år 1962

men torde också med erforderliga teorikompletteringar, t. ex. via tekniska fackskolor,
öppna vägen för en fortsatt teknisk utbildning.

Linjerna 9m och 9ha, de merkantila linjerna, är lämpliga för sådana
elever, som är så yrkesbestämda, att de redan i grundskolan vill ge sina studier
en merkantil inriktning, medan de social-ekonomiska och hushållstekniska
linjerna 9s och 9ht blir den lämpligaste grundutbildningen
för den stora grupp av ungdomar som vill välja kontaktyrken, där arbetsuppgifterna
omfattar service-arbete, vårdnadsarbete, husligt arbete eller arbete
av arbetsledande-organisatorisk karaktär. Åtskilliga av de yrken som här kan
komma i fråga kräver en ganska omfattande förpraktik och de senare skolor
som ger utbildning för mera kvalificerade tjänster inom dessa områden, har ofta
en ganska hög intagningsålder, vilket bör göra det möjligt och lämpligt för dessa
elever att efter grundskolan skaffa erforderlig förpraktik.

Skolberedningen anlägger avslutningsvis under avsnittet om kompetensvärdet
av grundskolans utbildning några sammanfattande synpunkter.

Det faktiska kompetensvärdet av en utbildning är i högre grad än man vanligen
tänker på en konjunkturfråga, framhåller beredningen. Är tillgången på väl
utbildad arbetskraft stor blir kompetensvärdet lågt och omvänt. Utbildning är
emellertid en form av investering från samhällets sida. En utbildning som av
ovidkommande skäl förlänges utöver den för utbildningsmålet normala är från
dessa synpunkter knappast önskvärd.

Vissa svårigheter hos mottagande skolor och företag, som anställer ung arbetskraft,
måste självfallet uppstå då såsom nu en genomgripande förändring av
skolväsendet företages. Det är nödvändigt inte minst för de ungas egen skull, att
denna omställningstid blir så kort som möjligt och att missförstånd om innehållet
i de nya vägarnas utbildning om möjligt undvikes. Det är vidare angeläget,
inskärper skolberedningen, att på sakliga grunder fastställda formella inträdeskrav
inte sättes mer eller mindre ur spel genom att mottagande skolor
m. fl. tillmäter den teoretiska skolunderbyggnaden ett dominerande värde, även
då detta med hänsyn till kommande utbildning och verksamhet inte är motiverat.

Kompetensvärdet av grundskolans slutbetyg står i nära samband med frågan
om betyg och betygsättning. Inte minst från denna utgångspunkt är fastställande
av kompetensvärde i avsevärd grad ett tekniskt problem. Beredningen
föreslår, att skolöverstyrelsen erhåller i uppdrag att så snart som möjligt utarbeta
förslag till nya meritvärderingsbestämmelser inom sitt eget ämbetsområde
samt i samråd med övriga ämbetsverk utarbeta för dem erforderliga förslag.
Samtliga förslag bör i god tid underställas Kungl. Maj:t för godkännande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jr år 1962

251

Yttranden

Vad beträffar frågorna om betygsättning och flyttning kan i
stora drag konstateras att remissinstanserna så gott som genomgående ställer
sig positiva till beredningens förslag i vad avser de två huvudfrågorna angående
dels den relativa betygsättningen, dels den allmänna principen för elevernas
flyttning och kvarsittning, medan däremot beredningens förslag i några
av detaljfrågorna röner starkt motstånd i remissyttrandena.

Standardprovens och de diagnostiska provens betydelse för betygsättningen
betonas av flera remissorgan. Därvid understrykes särskilt behovet av ökad
tillgång på sådana prov. Bl. a. föreslås standardprov inte bara i matematik,
modersmålet och engelska utan även i andra ämnen. Skolöverstyrelsen framhåller
i detta sammanhang, att en viktig förutsättning för att det nya betygsystemet
skall kunna fungera är att betygsnormerande hjälpmedel ställs till
lärarens förfogande. Härvid åsyftar överstyrelsen inte bara standardprov av
nuvarande karaktär utan även diagnostiska prov, som avser att ge en allsidigare
bild av elevernas prestationer i de olika ämnena.

Beredningens förslag i fråga om betygens förekomst (betygstillfällen) tillstyrkes
så gott som genomgående av remissorganen. I de få fall där invändningar
har gjorts har man i regel velat vidtaga ytterligare begränsningar i betygsättningen.
Vanligen ifrågasättes därvid ett slopande av betygsättningen på höstterminen
i årskurs 7. Exempelvis kollegiet vid lärarhögskolan i Stockholm och
Sveriges skoldirektörsförening anser, att försök med betygsfrihet i större utsträckning
än den av beredningen föreslagna är angelägna. Skolöverstyrelsen
anser även, att det finns anledning att överväga en ytterligare inskränkning
av betygsättningen utöver vad beredningen föreslagit, så att betyg skulle
förekomma först i de högre årskurserna i grundskolan. Enligt överstyrelsen
bör dock eventuella åtgärder i denna riktning baseras på erfarenheter av fortsatta
försök med utvidgad betygsfrihet.

En negativ inställning till ytterligare begränsningar av detta slag redovisas
av arbetsmarknadsstyrelsen, som anser att sadana åtgärder väsentligt skulle
försvåra studie- och yrkesvägledningsarbetet. Att begränsningar i betygsgivningen
inte enbart har fördelar betonas av kollegierna vid folkskoleseminariema
i Kalmar och i Uppsala samt Lärarhögskolornas och seminariernas lärarförbund.

Den av beredningen förordade relativa betygsättningen innebärande, att betygen
får karaktären av relativa och inte absoluta mått och ett slopande av
godkändgränsen, tillstyrkes så gott som genomgående av remissinstanserna.
Sålunda anser skolöverstyrelsen, att ett betygsystem utformat enligt de av
beredningen föreslagna principerna bör kunna fungera tillfredsställande. Enligt
överstyrelsen återstår emellertid många detaljfrågor att lösa. Överstyrelsen
hemställer därför att Kungl. Maj:t ej måtte fastställa detaljerade bestämmelser
om betygsättning och flyttning, förrän det inom överstyrelsen pågående
utredningsarbetet med sådana frågor avslutats. Gymnasieutredningen finner

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

den av beredningen förordade principen om relativ betygsättning vara ett
betydande framsteg. Att betygen skall vara relativa mått på elevernas prestationer
samt att nuvarande gräns i betygskalan mellan godkänt och underkänt
bör slopas framhalles av TCO och Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening.

I positiva ordalag över beredningens förslag i denna del uttalar sig även LO,
Lärarhögskolornas och seminariernas lärarförbund samt Läroverkslärarnas riksförbund,
Sistnämnda förbund instämmer härvid i beredningens uppfattning,
att en enhetlig betygsättning, som gör betygen jämförbara över hela riket,
maste förekomma främst med hänsyn till mottagande skolor och arbetsgivare.
Enligt förbundet torde beredningen vidare ha rätt i att betygsättningsprinciper
och flyttningsbestämmelser, som innebär att vissa bestämda betyg betraktas
som underkända, är olämpliga i en skola av grundskolans typ.

De nya principerna tillstyrkes även av de länsskolnämnder, som uttalat sig
i frågan. I några yttranden uttryckes dock farhågor för att det i praktiken
kommer att kvarstå en godkändgräns.

SACO accepterar i princip förslaget om övergång till relativ betygsättning
men avstyrker beredningens förslag till olika detaljbestämmelser för betygsättningen.
När det gäller dessa frågor föreslår SACO en förnyad utredning,
varvid erforderlig pedagogisk och psykologisk expertis bör utnyttjas. För en
ytterligare utredning rörande betygsättningsfrågorna uttalar sig även Sveriges
förenade studentkårer, som anser sig inte kunna ta ställning till dessa frågor
innan försöksverksamhet företagits med både det relativa och det absoluta
betygsystemet.

En negativ inställning till beredningens förslag rörande betygsättningen
redovisas av kollegiet vid Vasa högre allmänna läroverk i Göteborg, som kritiserar
principen med relativ betygsättning samt med bestämdhet tar avstånd
från förslaget om slopande av godkändgränsen. Till stöd för sistnämnda ståndpunkt
anför kollegiet följande.

Inte minst för eleven själv är det av vikt, att betyget klart anger, om hans
kunskaper i ett visst ämne fyller måttet eller ej. Detta är framförallt av betydelse,
när han skall välja studieväg eller besluta sig för kvarsittning eller flyttning.
Då sådana viktiga val lämnas åt eleverna själva och deras föräldrar, är
det nödvändigt, att betygen ger bästa möjliga vägledning. När det gäller avgångsbetygen,
fordrar även hänsynen till näringslivet, att betygen i möjligaste
mån blir objektiva och absoluta mått och att gränsen mellan godkänd och icke
godkänd markeras.

Modersmåls läram as förening framhåller för sitt ämnes del betydande svårigheter
i fråga om betygsättningen och anför i detta sammanhang följande.

I den odifferentierade klassen kommer läraren att ställas inför utomordentliga
svårigheter, när det gäller att frigöra sig och klassen från ett nära till hands
l''8Sande men oberättigat jämförelsetänkande. Även här måste det dock vara
pedagogens främsta uppgift att skapa tillfällen att lyckas och att förmå eleverna
att gripa dem. Svårigheterna av detta slag koncentreras i betygsättnings -

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

frågan, där en gemensam betygskala enligt föreningens uppfattning torde vara
omöjlig att genomföra med hänsyn till att läraren inte får ställas i en olöslig
konflikt mellan humanitetens krav och skyldigheten att avge ett rättvisande
omdöme och till att den svaga eleven har legitima anspråk på att se en samvetsgrann
arbetsinsats uppskattas.

Beredningens förslag om en niogradig betygskala tillstyrkes av ett stort antal
remissorgan. I några yttranden föreslås dock ett något mindre antal betygsgrader.
Sålunda ifrågasätter skolöverstyrelsen, om antalet betygsteg bör vara
så många som nio. Överstyrelsen önskar emellertid närmare överväga denna
fråga i samband med vissa övriga undersökningar om betygsättningen. För
en ytterligare utredning av dessa spörsmål uttalar sig även Läroverkslärarnas
riksförbund.

Den av beredningen förordade huvudprincipen att frågan om flyttning avelev
från årskurs till årskurs skall avgöras från fall till fall samt utifrån elevens
totala situation och prestationer utan regler om vissa bestämda betygskravför
flyttning tillstyrkes av så gott som samtliga remissinstanser, bl. a. av skolöverstyrelsen
och de länsskolnämnder som uttalat sig i fragan, samt gymnasieutredningen,
Lärarhögskolornas och seminariernas lärarförbund och Folkskollärarfederationen.
Flertalet av nämnda instanser betonar särskilt vikten av att
hänsyn tages till elevernas resultat i samtliga ämnen, övningsämnen inberäknade.

En direkt negativ inställning till beredningens förslag i denna del redovisas
av kollegiet vid folkskoleseminariet i Strängnäs, som menar, att förslaget till
flyttningsbestämmelser fått en sådan form, att de skulle bli mycket svåra
att tillämpa. Kollegiet föreslår därför en undersökning av flyttningsfrågan och
en klarare utformning av nämnda bestämmelser. Kollegiet vid slöjdlärarseminariet
stöder ej helt beredningens förslag utan anser, att frågan om kvarsittning
skall bestämmas enbart med utgångspunkt från betygsumman i samtliga ämnen,
dock att därvid stor hänsyn skall tas till elevens totala situation. Kollegiet vid
folkskoleseminariet i Uppsala, som tillstyrker beredningens principer rörande
flyttning, ifrågasätter om inte restriktivare flyttningsbestämmelser borde tilllämpas,
när det gäller flyttning av svaga elever till linje 9g än till andra linjer
av årskurs 9.

Flera remissorgan behandlar i detta sammanhang hemmets medverkan vid
avgörandet av flyttningsfrågor. Sålunda framhåller Målsmännens riksförbund,
att förslaget att kvarsittning icke får beslutas utan samråd med målsman är
ett av de väsentligaste av beredningens förslag. I flera yttranden betonas
dock vikten av att det måste vara skolan och ej hemmet som har det slutliga
avgörandet i sin hand när det gäller flyttning. Sålunda framhåller Lärarhögskolornas
och seminariernas lärarförbund samt länsskolnämndema i Kopparbergs
och Västerbottens län, att den av beredningen föreslagna bestämmelsen
om samråd med målsman innan beslut fattas om kvarsittning ej bör formuleras
så, att målsman får medbestämmanderätt. Att frågan om flyttning i sista hand

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jf år 1962

skall vara en skolans angelägenhet framhålles även av kollegierna vid praktiska
realskolan i Malmö samt folkskoleseminarierna i Lund och XJmeå. Länsskolnämnden
i Gotlands län ställer sig inte direkt avvisande till förslaget om samråd
med hemmet men uttalar farhågor för att ett sådant förfarande beträffande
varje elev, som eventuellt bör sättas kvar, skulle bli tidsödande.

Den av beredningen föreslagna bestämmelsen om elevs möjlighet till frivillig
kvarsittning tillstyrkes av arbetsmarknadsstyrelsen, Folkskollärarfederationen
och Målsmännens riksförbund. Statskontoret framhåller i detta sammanhang,
att ämbetsverket i princip inte har något att invända mot den föreslagna bestämmelsen
om frivillig kvarsittning men påpekar samtidigt, att en sådan bestämmelse
kan missbrukas. Särskilt ligger enligt statskontoret ett missbruk
nära till hands, när en elev tillhör årskurs 9 och en kvarsittning skulle möjliggöra
för eleven att nå upp till betyg, som berättigar till inträde på något slag
av gymnasium eller fackskola. Ämbetsverket tillstyrker därför en bestämmelse
om frivillig kvarsittning på sätt beredningen föreslagit endast under förutsättning
att åtgärder vidtages för övervakning av hur praxis utvecklar sig
vid tillämpningen av bestämmelsen i fråga. Statskontoret tänker sig härvid,
att det skall ankomma på länsskolnämnderna att ombesörja övervakningen
och att skolorna skulle kunna åläggas att årligen till nämnderna rapportera
antalet kvarsittningar av denna art, som beslutits under året, och dessa kvarsittningars
fördelning på årskurser.

Beredningens förslag att som ett hjälpmedel i syfte att förenkla flyttningsproceduren
göra uppdelning av eleverna i vissa zoner efter deras genomsnittsbetyg
avvisas nästan enhälligt av remissinstanserna. Sålunda avstyrker skolöverstyrelsen
bestämt denna anordning samt anför till stöd härför i huvudsak
följande.

En indelning i zoner på sätt beredningen föreslagit skulle komma att framhäva
betygens roll för frågan om flyttning på ett sätt som strider mot de av
beredningen föreslagna allmänna principerna för avgöranden om flyttning skall
ske eller ej. Härtill kommer, att den lägsta zonen torde bli sammansatt huvudsakligen
av de elever, som har minsta studieförutsättningarna. För dessa elever
är det särskilt angeläget att skolan framstår som stödjande och hjälpande, om
skoltiden skall te sig meningsfull. En mer eller mindre automatisk kvarsättning
kan inte bidraga härtill. Även klasskonferensens överläggningar blir mycket betungande
med detta system — i regel väsentligt mer än för närvarande — och
risk finns att den betydelsefulla individualbedömningen med utgångspunkt från
elevens totala situation kommer att bli eftersatt och ersättas med ett mer formaliserat
förfarande. Överstyrelsen finner det därför nödvändigt att föreskrifterna
om betygszonerna i § 162 förslaget till skolstadga i sin nuvarande formulering
utgår.

Liknande synpunkter på denna fråga framföres av gymnasieutredningen,
Lärarhögskolornas och seminariernas lärarförbund, TCO, Folkskollärarfederationen
och Sveriges skoldirektörsförening. Även Läroverkslärarnas riksförbund,
som uppenbarligen accepterar huvudprincipen i fråga om elevs flyttning, finner
det vara mycket tveksamt, huruvida den lägsta betygsgruppen bör behandlas

255

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

så summariskt som beredningen föreslagit i detta sammanhang, eftersom man
i så fall riskerar att öka skolledan utan att vinna något positivt.

Kollegiet vid praktiska realskolan i Malmö framhåller, att beredningens förslag
att förhindra flyttning av elever med ett genomsnittsbetyg av högst 2,5
enheter kommer att kännas betydligt hårdare för de elever, som utsattes
för denna nya bedömning, än för de elever, som kuggas efter det nuvarande
systemet. Enligt kollegiet är gränsen olämpligt vald och vid uträkning av medelbetyg
bör dessutom lämpliga reduktionstal användas för övningsämnen.

Övningsämnenas roll i detta sammanhang berörs även av Folkskollärarfederationen,
som ifrågasätter dessa ämnens likvärdighet med läroämnena när det
gäller frågan om flyttning. Enligt federationen kan i praktiken beredningens
förslag att alla ämnen skall väga lika leda till att en elev, som är mycket duktig
i alla övningsämnen men svag i t. ex. färdighetsämnen, får flytta, medan däremot
en elev, som är duktig i färdighetsämnena men mycket svag i alla
övningsämnen, får sitta kvar.

Det av beredningen förordade förslaget till betygsättning i tillvalsämnen och
kursuppdelade ämnen avvisas av flertalet remissinstanser, som berört fragan.
Skolöverstyrelsen m. fl. förordar i stället ett annat av beredningens alternativ
i denna fråga, vilket i stort sett överensstämmer med nu gällande bestämmelser
för försöksskolan.

Övervägande antalet av de remissorgan, som berör frågan om betygsättning
av elever med läs- och skrivsvårigheter, går emot beredningens förslag om viss
korrigering uppåt av betygen för dessa elever. I stället förordar, bl. a. Lärarhögskolornas
och seminariernas lärarförbund, TCO, Folkskollärarfederationen
samt några länsskolnämnder och kollegier vid vissa folkskolesemirmrier, att
betygen sätts på basis av elevens faktiskt gjorda prestationer utan särskild
hänsyn till dennes läs- och skrivsvårigheter. Till stöd för sistnämnda synpunkt
anföres bl. a., att elever med dessa svårigheter inte utgör någon helt avvikande,
karakteristisk grupp, som klart kan urskiljas från övriga elever samt
att beredningens förslag är förenat med stora praktiska svårigheter. Skolöverstyrelsen
stöder ej något särskilt förslag i denna del utan önskar närmare
överväga frågan om betygsättningen av elever med läs- och skrivsvårigheter.
Utan att särskilt motivera sin ståndpunkt förordar Svenska förbundet för specialundervisning
beredningens förslag om korrigering av betygen. Målsmännens
riksförbund slutligen anser, att några särskilda anteckningar om dessa elevers
svårigheter ej bör göras på betygen.

I relativt få yttranden stöds uttryckligen beredningens förslag att bibehålla
uppförande- och ordningsbetygen i nuvarande omfattning. Däremot föreslår
flera remissinstanser, bl. a. några länsskolnämnder, socialstyrelsen, Landsorganisationen,
Arbetarnas bildningsförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund,
Folkpartiets ungdomsförbund, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund,
Sveriges socialdemokratiska studentförbund och kollegiet vid folkskoleseminariet
i Strängnäs liksom en del kommuner att dessa betyg avskaffas.

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jf år 1962

Även skolöverstyrelsen finner det i princip önskvärt, att elevernas uppförande
och ordning inte registreras genom vitsord. Med hänsyn bland annat till
den pågående försöksverksamheten med befrielse från skyldigheten att avge
vitsord i uppförande ansluter sig överstyrelsen dock till beredningens förslag
att för närvarande inte vidtaga några generella ändringar i fråga om betygsättningen
i uppförande och ordning. Överstyrelsen finner det emellertid angeläget,
att nyssnämnda verksamhet med minskning av betygsättningen ytterligare
vidgas. De hittills redovisade resultaten är i det hela mycket positiva. Verksamheten
bör nu vidgas till att kunna omfatta slopande även av vitsord i ordning.
Vidare bör det formella tillvägagångssättet kunna förenklas så, att en
skola där kollegiet är enhälligt i sin önskan att pröva anordningen, endast
behöver anmäla att man avser att icke avge vitsord i uppförande och/eller
ordning. Enligt överstyrelsen bör dock tills vidare skyldighet föreligga att rapportera
resultaten av verksamheten.

TCO och Folkskollärarfederationen anser, att uppförande- och ordningsbetygen
för närvarande ger alltför litet utrymme för ett nyanserat omdöme beträffande
eleverna och förordar att betygsättningen i uppförande och ordning
upptages till förnyad utredning. Att frågan om dessa betygs vara eller inte
vara bör bli föremål för ytterligare utredning betonas även av länsskolnämnden
i Jönköpings län.

I några yttranden föreslås att även uppförande- och ordningsbetygen bör ges
siffermässig form. Till stöd härför åberopas bland annat olägenheten med två
betygsystem på samma betyg.

Sveriges elevers centralorganisation som önskar ett slopande av betygen i
uppförande och ordning, föreslår som ersättning för ifrågavarande betyg följande
tillvägagångssätt.

Elevernas förseelser föres på vanligt sätt in i klassliggaren. När förseelsen är
av allvarlig natur skall målsman underrättas. Detta skall även ske vid upprepade
förseelser av mindre grav karaktär. I första hand bör man försöka få
kontakt med målsman personligen eller per telefon. Visar sig detta omöjligt
kan anmärkning ske med hjälp av en blankett, i vilket fall målsman måste bekräfta
mottagandet av denna.

I fråga om vad beredningen förordat rörande betygens rättskraft råder, i de
få fall då något uttalande göres, delade meningar. I likhet med beredningen
anser några remissinstanser, bl. a. länsskolnämnden i Norrbottens län, Målsmännens
liksförbund, Läroverkslärarnas riksförbund och Fredrika-Bremer-förbundet,
att denna fråga bör bli föremål för utredning. Lärarhögskolornas och
seminariernas lärarförbund samt kollegierna vid högre allmänna läroverket i
Bromma, praktiska realskolan i Malmö, Annedals folkskoleseminarium i Göteborg
och folkskoleseminariet i Karlstad avstyrker däremot förslaget om en utredning
samt uttalar sig i anslutning härtill bestämt emot tanken på en eventuell
besvärsrätt beträffande betygsättningen. Kollegiet vid folkskoleseminariet i
Karlstad påpekar därvid, att konsekvensen för lärarna av en betygskorrigering

257

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

från högre myndighet synes oroande. Enligt kollegiet vore nämligen den situationen
icke otänkbar, att lärare — särskilt icke ordinarie — skulle komma
att utsättas för påtryckningar vid betygsättningen.

I de allmänna synpunkter rörande kompetensvärdet av grundskolans
utbildning, vilka beredningen givit uttryck åt, har flera remissinstanser
förklarat sig instämma. Nya synpunkter har också anförts.

Vikten av att klarhet skapas kring den obligatoriska skolans kompetens betonas
av ett par länsskolnämnder, länsarbetsnämnderna, Follcskollärarfederationen
m. fl. Länsskolnämnden i Kronobergs län anser, att en klarare avgränsning
mellan de olika linjernas yrkesområden skulle vara önskvärd. Motsatt
uppfattning har några länsarbetsnämnder, vilka förklarat, att kompetensgränserna
inte bör markeras för hårt utan hållas flytande inom en obligatorisk
skola, så att eleverna har största tänkbara möjligheter att välja efter skolans
slut.

Kooperativa förbundet framhåller, att problemen i samband med betygsgradering
och kompetensvärdering icke får bedömas enbart med utgångspunkt
i formalistiska betraktelsesätt. Vederbörandes personliga lämplighet och fallenhet
för olika tjänster respektive skolor måste i detta sammanhang skänkas allt
beaktande.

Länsskolnämnden i Malmöhus län anser det för tidigt att göra något uttalande
om grundskolans kompetensvärde och TCO vill fastslå, att det i allmänhet
ställer sig svårt — och ofta olämpligt — att söka fastställa ett kompetensvärde
för olika skolformer. Långt viktigare är, att målsmän och elever erhåller
kännedom om vilka yrken och vidareutbildningsvägar, som olika ämnes- och
linjeval är lämpade för, samt att näringslivet erhåller en fullgod information
om de kunskaper och färdigheter, som normalt inhämtas på olika studievägar.
Att samtliga föräldrar och elever bör bibringas upplysning om grundskolan
samt om ämnes- och linjevalets betydelse betonas också av Fredrika-Bremerförbundet.
Kunskaper om dessa frågor är enligt förbundet en absolut nödvändighet
för att eleverna skall kunna få den för dem med hänsyn till anlag och
begåvning bästa utbildningen. Förbundet instämmer med skolberedningen att
det är väsentligt att flickorna och deras föräldrar göres intresserade av att
välja även sådana yrken, som traditionellt icke rekryteras av flickorna.

Skolöverstyrelsen önskar ytterligare betona den breda gemensamma referensramen
för samtliga teoretiska linjer i årskurs 9. Elevens linjeval vid slutet av
årskurs 8 får icke betraktas som ett definitivt val av yrkesinriktning. Från
samtliga teoretiska linjer bör möjlighet finnas för övergång till allmänt eller
fackligt gymnasium, eventuellt efter nödiga kompletteringar. Utbildningen
vid grundskolan utgör en avslutad enhet och får icke i främsta rummet ses
som ett första led i en vidareutbildning. Varje linje, teoretisk som praktisk,
har sitt egenvärde och skall kunna leda direkt ut i yrkeslivet. Överstyrelsen

9 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr Bit

258

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 54 år 1962

vill emellertid i anslutning till beredningens yttrande om kompletteringsmöjligheter
(SB s. 599) framhålla följande.

För övergång till fackskola från vissa linjer förutsattes teori- eller praktikkompletteringar.
Överstyrelsen anser det önskvärt att detta något vaga påpekande
preciseras. Om så ej sker torde elevernas linjeval försvåras. Såväl elevens
föräldrar som eleven själv bör kunna få en fastare vägledande upplysning
om kompletteringarnas omfattning, innehåll och normala tidsutdräkt genom
preciserade kompletteringsbestämmelser för övergång från de olika linjerna i
årskurs 9 till respektive fackskolor, samt upplysningar om dessa bestämmelser
genom vederbörande skolmyndigheter. Kompletteringarna bör kunna ombesörjas
vid de mottagande fackskolorna.

Överstyrelsen föreslår, att Kungl. Maj:t uppdrar åt vederbörande tillsynsmyndigheter
att så snart revisionen av fackskolornas läroplaner fullföljts vidtaga
i dessa hänseenden nödvändiga åtgärder.

Även Folkskollärarfederationen anser, att den nioåriga skolans samtliga
studievägar skall ges ett innehåll och en utformning, som i sig själv utgör en
fullt avslutad enhet. Anknytningen till fortsatt skolmässig utbildning måste
sålunda enligt federationens uppfattning i princip ske på och inte i årskurs 9.

Enligt arbetsmarknadsstyrelsen kan uppdelningen av den nionde årskursens
teoretiska utbildning på linjerna 9g, 9h, 9t, 9m och 9s ge ungdomar med god
studiebegåvning möjlighet att inom den obligatoriska skolans ram erhålla en
alltefter intresseinriktning differentierad undervisning. Styrelsen finner detta
värdefullt och vill understryka betydelsen av att dessa ungdomar genom den
föreslagna konstruktionen erbjuds en undervisning, som kan medföra kompetens
för tillträde till utbildningsområden, som hittills varit förbehållna elever i frivilliga
högre skolor. I fråga om linje 9g förutsätter styrelsen, att den nu arbetande
gymnasieutredningen kommer att anpassa kursplanerna i det nya gymnasiet
till den underbyggnad, som 9g ger. Likaså förutsättes, att slutbetyg från
9m och 9t kommer att ge behörighet för inträde vid handelsgymnasium respektive
tekniskt gymnasium. Då det gäller de teoretiska linjernas kompetens för
inträde vid fackskola, är det enligt styrelsens mening önskvärt, att avgångsbetyg
från vilken som helst av linjerna 9g, 9h, 9t, 9m och 9s berättigar till inträde
vid fackskola, oavsett dennas inriktning. De praktiska linjernas utbildning
synes, såvitt arbetsmarknadsstyrelsen säger sig kunna bedöma, vara ändamålsenligt
utformad för att kunna motsvara de antydda arbets- och utbildningssektorerna
utan att därför kunna bedömas såsom egentlig yrkesutbildning.
Linje 9mek bör dock kunna bli än nyttigare om den utformas med större variationsmöjligheter.
Härigenom bör linjen kunna ge sådana grundläggande
kunskaper, som kan vara av värde för en mångfald yrken såväl inom industri och
hantverk som inom samfärdsel, jord- och skogsbruk och andra näringsgrenar.

Landsorganisationen, vars önskemål om uppläggningen av årskurs 9 tidigare
redovisats, framhåller att yrkesrekryteringen från eleverna i de föreslagna s. k.
yrkesförberedande linjerna 9mek, 9ha, 9ht och 9p till avsedd yrkesverksamhet,
till direkt yrkesarbete och till vidareutbildning kommer att ske i konkurrens

259

Kungl. Maj:ts proposition nr B k år 1962

och i underläge, jämfört med eleverna i de övriga linjerna. Länsslcolnämnden
i Jönköpings län vill framhålla, att de praktiskt inriktade linjema 9mek, 9ha,
9ht och 9p med alla medel måste skyddas mot den mindervärdesstämpel ett
utpräglat — och för närvarande tämligen överdimensionerat — kompetenstänkande
lätt medför.

Länsskolnämnden i Skaraborgs län anser det vara av stor vikt att under
övergångstiden före grundskolans allmänna genomförande relationstal fastställes
mellan kompetensvärdet av slutbetyg från grundskolans olika linjer och examensbetyg
från allmän och praktisk realexamen.

Redogörelsen i betänkandet för olika linjers lämplighet som underbyggnad för
utbildning inom olika yrkesområden har kritiserats i flera yttranden. Beträffande
några yrken har genomgång av grundskola icke ansetts tillräcklig som
grund för fortsatt utbildning. För andra yrken har den av beredningen föreslagna
linjen icke ansetts vara den lämpligaste eller någon särskild linje icke
ansetts böra anges.

TCO vill understryka, att den bedömning rörande olika linjers lämplighet,
som förekommer i betänkandet, i åtskilliga fall är diskutabel, och förutsättei,
att den fortsatta överarbetningen i dessa frågor sker i nära samarbete med
näringslivets och arbetsmarknadens organisationer.

Kollegierna vid folkskoleseminarierna i Landskrona och Strängnäs berör kompetensvärdet
av grundskolans utbildning med hänsyn till småskollärarutbildningen.
Seminariet i Landskrona anför, att enbart 9h som grund för lärarutbildning
måste betraktas ej endast som otillräckligt utan även som en klar försämring

i jämförelse med nu rådande förhållanden. Seminariet i Strängnäs anser, att
en treårig småskollärarutbildning kan baseras pa linjerna 9g, 9h, 9t, 9m och
9s med vissa tillägg. Alternativt kan övervägas en omorganisation av linjerna
i årskurs 9, så att en av dessa passar seminarierna. Om småskollärarutbildning
i framtiden skall ske också på tvåårig linje, förordas att denna utbildning
grundas på studentexamen. I fråga om lärarutbildningen föreslår Lärarhögskolornas
och seminariernas lärarförbund, att fackskola måtte krävas som
grund för utbildning till lärare i musik, teckning och slöjd samt att utredning
måtte komma till stånd rörande den grund som skall krävas för utbildning
till lärare på 3-årig småskollärarlinje och 4-årig folkskollärarlinje. Teckningsläramas
riksförbund finner ingen anledning att nu frångå sitt tidigare krav på
studentexamen för blivande teckningslärare och anser därför 9g vara den enda
linje i grundskolan, som normalt utgör lämplig förberedelse för dem som syftar
mot teckningslärarutbildning.

Beträffande kammarskrivarutbildningen framhåller Statstjänstemannens
riksförbund och generaltullstyrelsen, att den, åtminstone vad gäller flera av
ämnena icke lämpligen kan baseras på en kunskapsnivå, som år lägre än vad
som motsvarar studcntexamcnsnivan. Gencraltullstyrclsen, som tämligen ingående
behandlar kompetensfrågorna i vad avser tullverket, framhåller vidare
bl. a., att frågan i vad mån grundskolan påkallar ändringar i den inom tull -

260 Kungl. Maj:ts ''proposition nr år 1962

verket bedrivna utbildningsverksamheten tillförlitligt torde kunna bedömas
först om åtskilliga år, då sökande till anställning i tullverket mera allmänt
genomgått grundskolan och på praktisk erfarenhet grundad kännedom om
utbildningsresultatet salunda föreligger. Ändringar kan även ifrågakomma med
hänsyn till resultatet av de undersökningar, som utföres dels av beredningen
för översyn av den av staten bedrivna personalutbildningen m. m., dels av
en mom tullverket tillsatt arbetsgrupp, vilken har till uppgift att utreda behovet
av utbildning för tulltjänsten.

Överbefälhavaren förklarar, att krigsmakten troligen icke kan erhålla tillräckligt
rekryteringsunderlag från linjerna 9t och 9mek utan måste ta emot
ungdomar från samtliga linjer inom den föreslagna grundskolan. En granskning
av läroplanerna visar även att ingen av de föreslagna linjerna kan betecknas
som olämplig som rekryteringsunderlag för krigsmakten. Eftersom man har
anledning att räkna med elever med högst skiftande skolutbildning, måste
krigsmakten även i framtiden vara beredd att ordna särskilda antagningsprov
för de sökande i syfte att erhalla en ur utbildningssynpunkt nödvändig gruppering
samt att bibehålla en särskild och efter krigsmaktens behov inriktad
allmänbildande undervisning inom ramen för underbefälsutbildning och härtill
hörande fackutbildning.

För sjukvårdsyrkena intresserade elever bör enligt medicinalstyrelsen tillrådas
social-ekonomisk eller humanistisk linje i grundskolan. För blivande
laboratriser-laboratoriebiträden bör den tekniska och den gymnasiala linjen i
grundskolan vara särskilt lämpliga. Generalpoststyrelsen påpekar, att vissa felaktigheter
vidlåder uppgifterna om befattningar i postverket, till vilka olika
linjer i grundskolan skulle föra. Telestyrelsen säger helt allmänt, att televerket
bör kunna få god användning såväl av elever från grundskolans praktiskt
betonade linjer som av elever från de mera teoretiskt inriktade linjerna. Beträffande
högre telefonistbefattningar anser styrelsen det vara vanskligt att angiva
viss linje eller vissa linjer såsom lämpligare än andra och föreslår, att befattningarna
rikstelefonist, utlandstelefonist och vaktföreståndare icke särskilt upptages
i förteckningarna.

Sjöfärtsstyrelsen framhåller, att sjöbefälsskolornas inträdeskrav ej bör låsas
fast vid 9t. Även linjerna 9g, 9h och 9ha synes kunna utgöra en lämplig grund.
Den av styrelsen föreslagna på sjöfartsyrken inriktade varianten 9mek skall
givetvis uppläggas så att eleverna kan vinna inträde i sjöbefälsskola utan ytterligare
teoretiska studier. Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län anser, att samtliga
linjer utom de praktiskt inriktade bör kunna ge den kunskapsmässiga
grunden för inträde vid skogsskola samt att elever, som i grundskolan genomgår
en praktisk linje bör beredas möjlighet att efter grundskolan erhålla eu
kompletterande teoretisk utbildning för att kunna uppfylla kraven i detta
avseende för inträde vid skogsskola.

Enligt Svenska försäkringsbolags riksförbund medför den fortgående mekaniseringen
och automatiseringen att allt flera befattningar inom försäkringsbola -

261

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54 år 1962

gen blir starkt specialiserade och de arbetsledare uppgifterna alltmera krävande.
Det är därför nödvändigt, att även försäkringsbolagen själva ger speciell
utbildning. Riksförbundets synpunkter på speciellt linje 9ha har tidigare
redovisats i samband med frågorna om den yrkesförberedande utbildningen.

Beredningens förslag, att skolöverstyrelsen skulle erhålla i uppdrag att utarbeta
förslag till nya meritvärderingsbestämmelser inom sitt eget ämbetsområde
och i samråd med övriga ämbetsverk utarbeta för dem erforderliga
förslag samt att samtliga dessa förslag skulle underställas Kungl. Maj:t för
godkännande, berörs av vissa statliga myndigheter.

Skolöverstyrelsen finner det nödvändigt icke blott att nya meritvärderingsbestämmelser
utfärdas utan även att dessa blir föremål för fortlöpande översyn.
Ansvaret härför bör dock icke åvila överstyrelsen ensam. Starka skäl
talar för inrättandet av ett statligt kompetensråd för handläggning av hithörande
frågor, aktuella jämväl för andra skolformer än grundskolan. Inom
den för arbetsmarknadsstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning och skolöverstyrelsen
gemensamma samarbetsnämnden övervägs organisationen av ett
sådant kompetensråd. Sedan dessa överväganden slutförts torde denna fråga
komma att underställas Kungl. Maj:t.

Arbetsmarknadsstyrelsen vill liksom länsarbetsnämnderna starkt understryka
det angelägna i att arbetet med meritvärderingsbestämmelser påbörjas snarast,
eftersom det är av vikt, att i skolans studie- och yrkesorientering information
kan ges om de olika studievägarnas kompetensvärde vid utträde i arbetslivet
eller som grund för skilda slag av utbildning.

De affärsdrivande verken har emellertid genomgående avstyrkt förslaget att
meritvärderingsbestämmelser skulle fastställas av Kungl. Maj:t.

Generalpoststyrelsen anser, att rekryteringspolitiken kunde komma att bli
mindre flexibel än erforderligt om meritvärdering beträffande postverkets område
fastställdes av Kungl. Maj:t. Förslaget synes inte heller ligga i linje med
den utveckling, som skett genom upphävande av tidigare instruktionsföreskrifter
om formell kompetens. Generalpoststyrelsen, som förutsätter ett samråd
med skolöverstyrelsen, finner det för sin del mest ändamålsenligt, att postverket
utarbetar ett informationsmaterial om de krav på förkunskaper som
verkets olika utbildningslinjer ställer, för att tillhandahållas skolor och lärare
fr. o. m. studieorienteringen i årskurs 6. Generalpoststyrelsen har gjort vissa
förundersökningar i detta hänseende och är beredd att samgå med övriga kommunikationsverk
i fråga om informationsmaterialet i syfte att skapa en större
överskådlighet för studie- och yrkesorienteringen i grundskolan.

Enligt telestyrelsen är det föreslagna förfaringssättet icke någon god lösning,
när det gäller att inom televerkets arbetsområde ta ställning till grundskolans
kompetensvärde. Förfarandet skulle vara omständligt och ägnat att skapa eu
bundenhet, som icke är förenlig med nödvändigheten av att vid rekrytering ta
hänsyn till den snabba utvecklingen av telekommunikationerna och till den
aktuella tillgången på arbetskraft. Det bör i stället liksom hittills få ankomma

262

Kungl. Maj ds proposition nr 5Jj år 1962

på verksmyndigheten att ange de reella kompetensvillkor och meddela de riktlinjer
i övrigt för rekryteringen, som svarar mot behovet vid varje tillfälle.

Järnvägsstyrelsen avvisar bestämt tanken på centralt utformade föreskrifter
för anställning och befordran inom de statliga verken. Det måste anses vara en
för varje verk väsentlig uppgift att arbeta fram sina krav härvidlag — krav
grundade på vad som i varje utvecklingsskede reellt krävs inom de olika yrkena
vid företaget och med vissa hänsyn till läget på arbetsmarknaden.

Departementschefen

Uppgiften att fastställa skolans innehåll och utformning beror bl. a. av den ram
som ges genom skolpliktstidens längd.

Den vid 1842 års riksdag beslutade skolreformen fastslog i princip att skolplikt
skulle föreligga. Först fyrtio år senare, med 1882 års folkskolestadga, infördes
emellertid en enhetlig undervisningsplan och samtidigt fastställdes skolplikten i
princip till sex år, från sjunde till fjortonde levnadsåret. Det dröjde sedan mer än
femtio år innan folkskolan genom 1936 års reform utbyggdes från sex- till sjuårig
med rätt för skoldistrikt att inrätta flera obligatoriska årskurser. Därefter har utvecklingen
gått raskt och om statsmakterna nu såsom jag ämnar förorda fattar
beslut om generell övergång till obligatorisk nioårig skola att genomföras i hela
riket under perioden 1962—1972, är det visserligen ett i vår skolutvecklings historia
epokgörande beslut, som dock i vad gäller skolpliktens omfattning knappast
kommer att väcka större uppseende, därför att den nioåriga skolplikten redan
blivit i sak helt accepterad inte bara av alla opinionsbildande organ och institutioner
i vårt land utan också av de flesta medborgare.

I likhet med skolbercdningen förordar jag alltså nioårig skolplikt, vilken eleverna
regelmässigt bör fullgöra under det sjunde till och med det sextonde levnadsåret.
Möjligheterna att låta barnen börja skolan ett år tidigare eller senare
än i sjuårsåldern bör enligt min mening vara i allt väsentligt desamma
som nu. I anslutning härtill vill jag från såväl sociala som pedagogiska synpunkter
understryka betydelsen av att förskoleväsendet utvecklas ytterligare. I syfte
att ge förskoleverksamheten bättre arbetsbetingelser har bl. a. proposition
(1962:46) nyligen framlagts angående utbyggnad av förskollärarutbildningen.
Vidare bör skolmognadsprövningens metodik bli föremål för fortsatta vetenskapliga
och praktiska försök. Det är också nödvändigt att utbildning och fortbildning
av lågstadiets lärare samtidigt inriktas på att ge dem än större förutsättningar
att individualisera undervisningen med hänsyn till faktiskt föreliggande,
ganska stora skillnader mellan de olika individerna inom de lägsta årskursernas
led.

Jag biträder vidare skolberedningens förslag om i stort sett oförändrade principer
beträffande möjligheterna för eleverna att, då så befinnes lämpligt, avgå

Kungl. Maj:ts proposition nr 5J, år 1962 263

från skolan före skolpliktstidens slut eller k vars tunna där efter det att skolplikten
upphört.

Det är min avsikt att senare denna dag i förslag angående skollag m. m., till
vilket jag får hänvisa, närmare behandla nyss berörda frågor angaende skolplikten
och dess tillämpning m. m. samt att därvid något narmare precisera grunderna
för erforderliga författningar i ämnet.

Efter de gångna årens debatt i frågan om elevmaterialets och
undervisningens differentiering kan ingen nu rimligen leva i
den föreställningen att frågan skulle vara särskilt lättlöst. Skolberedmngens
olika betänkanden och förslag, inte minst den s. k. Visby-kommumken, har särskilt
i detta avseende varit föremål för en livlig diskussion och det ar enligt mm
mening naturligt, att delade meningar råder både i enskildheter och rörande
grundläggande principer för en organisation, som skall tillgodose allas rätt till
grundläggande utbildning för morgondagens samhälle. Att precisera de skada
intressen, som härvidlag gör sig gällande, är avsevärt lättare an att ange, hur
det väsentliga i vart och ett av dem skall tillgodoses inom en gemensam ram.
Att med bibehållande av de grundläggande utgångspunkterna for skolreformen
mot varandra väga de många olika önskemålen och villkoren och att på grun
därav komma fram till ett resultat, som i rimlig omfattning tillgodoser skilda
intressen, fordrar inte bara stora ansträngningar utan också vilja att ge avkall
även på punkter, som man betraktar som i och för sig relativt väsentliga. Utan
en sådan vilja lär möjligheten att komma fram till en för hela landet avsedd
skola omfattande samtliga elever vara liten.

Jag vill i detta sammanhang också framhålla, att man i strävandena efter en
ändamålsenlig organisation av den obligatoriska skolan lätt kan förledas till att
felaktigt betrakta organisationsfrågorna som det primära. Den organisatoriska
formen — hur betydelsefull den än visat sig vara — är dock bara det yttre
medlet för att främja en framgångsrik utveckling av skolans inre arbete.

Skolberedningens förslag i förevarande avseende har, som jag redan namnt,
fått ett med några undantag positivt mottagande vid remissbehandlingen. Det
finns en stark förankring för det väsentliga i beredningens överväganden och
förslag, ett omdöme som inte jävas av de kritiska önskemål och synpunkter
som framförts i ett antal visserligen i och för sig inte sällan betydelsefulla, men
dock inte avgörande detaljfrågor. Den allmänna opinionen står så vitt jag kunnat
finna på samma principiella ståndpunkt som beredningen och dess förslag
kan alltså inte sägas ha framkommit vid sidan om vare sig den allmänna opinionen
eller sakkunskapen. Förslagen är i den meningen väl forankrade inte bara
politiskt — att de fått anslutning från huvudparten av dem som yttrat sig över

desamma. . .

Skolans målsättning, principerna för elevmaterialets och undervisningens fördelning
samt skolans organisation och struktur utgör självfallet i praktiken

264

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

oskiljbara delar av eu och samma enhet. Av praktiska skäl och för att nå en
storre överskådlighet har jag emellertid liksom skolberedningen funnit det lämpligt
att behandla de olika delarna var för sig. Avsnittet om målsättningen har
jag redan behandlat i det föregående.

Beträffande de utgångspunkter av principiell karaktär, som beredningen angivit
for små fortsatta överväganden, vill jag här i korthet peka på följande.

Av den mest grundläggande betydelse för skolans utformning är såsom beredningen
framhåller, frågan huruvida eleverna liksom hittills skall hänvisas till
olika studievägar på grundval av ett av skolan företaget urval eller ha tillträde
till dem efter föräldrarnas och elevernas fria tillval. Efter en tämligen utförlig
redovisning av skälen för och emot de båda alternativen förordar beredningen
tveklöst den senare principen.

Enligt den för skolan uppställda målsättningen måste strävan vara att ge
alla elever en bättre allmänbildning än vad den obligatoriska skolan tidigare
kunnat meddela. Strävan efter en för alla förbättrad allmänbildning måste
emellertid också innebära att man samtidigt söker få det för alla elever gemensamma
området av allmänbildning så stort som möjligt. Denna dubbla innebörd
för skolans del av allmänbildningsbegreppet, vilken torde böra bli vägledande
jämväl for utbildning ovanpå den obligatoriska skolan, blir betydelsefull i flera
viktiga avseenden for fastställande av skolans läroplan, första tidpunkten för
insättande av studievägskiljande ämnen, graden av specialisering när dessa
infogats i läroplanen m. m.

Den för alla gemensamma skolan måste vidare utformas så, att den främjar
elevernas sociala utveckling och så att det sker en så långt möjligt riktig avvägning
mellan olika elevgruppers intressen. Uppenbart är, att beredningen bl. a.
funnit hittillsvarande skolorganisation förenad med så påtagliga, inte önskvärda
effekter, att detta forhållande tillsammans med omständigheter av mer positiv
innebörd bestämt pekar i riktning mot att eleverna, oavsett hur läroplanen för
olika elevgrupper utformas, inte bör omdirigeras eller omgrupperas efter några
av i hittillsvarande skolsystem tillämpade, förment rationella grunder. Dessa
synes nämligen alla ha den effekten, att de ensidigt missgynnar miljömässigt
eller i övrigt sämre ställda elever utan att för den skull med säkerhet påvisbara
fordelar for andra elever uppnås. Beredningens överväganden i dessa avseenden
har bland andra legat till grund för dess förslag om s. k. sammanhållna klasser.

Nära sammanhängande härmed står strävan att bygga upp den obligatoriska
skolan sa, att den så långt möjligt bidrar till att utjämna skillnader i värderingen
av olika yrken. Vad beredningen här anför överensstämmer klart med
numera allmant godtagna riktpunkter för utvecklingen inom vårt samhälle.

För närvarande råder stora skillnader mellan faktiskt föreliggande möjligheter
till utbildning för barn och ungdom i städer och tätorter å ena sidan samt
på landsbygden å den andra. Då nu en obligatorisk skola för hela landet skall
byggas upp måste riktpunkten vara, att den utbildning som erbjudes lands -

265

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 5b år 1962

bygdens ungdom blir så långt möjligt likvärdig med den som deras kamrater
i städer och tätorter får tillgång till. Beredningen avvisar bestämt tanken på
att man för de mindre folkrika delarna av landet skulle nöja sig med en annan

_ och torftigare — skolorganisation än för övriga delar. Denna utgångspunkt

leder till att man måste söka finna en organisation så elastisk att den kan passa
i kommuner av olika storlek och där de skillnader som trots allt maste uppstå
är av kvantitativ och inte kvalitativ natur.

Nära sammanhängande med nyssnämnda utgångspunkt är önskemålet om
och synen på en effektiv skola. Beredningen framhåller här på angivna och
enligt min mening hållbara grunder, att man vid bedömande av »effektiviteten
hos skolan» inte kan begränsa sig till att bedöma den enskilda skolan och dess
elever; man måste betrakta vårt skolväsen som en helhet.

En ytterligare omständighet av intresse och betydelse i sammanhanget, om
än kanske inte av samma principiella vikt som de nyss nämnda, gäller värdet
och tillförlitligheten av tillgängliga instrument och hjälpmedel för elevbedömningen.
Beredningen finner, att en del av dem — det gäller främst olika slag av
s. k. psykometriska prov — är för omständliga eller speciella eller för litet utvecklade
för att kunna komma till användning annat än i mycket begränsad
omfattning. Andra åter — här avses närmast betyg och läraromdömen i övrigt

_är för otillförlitliga och beroende av svårbestämbara inflytanden för att man

inom den obligatoriska skolan skall kunna enbart på dem basera avgöranden
av vikt och betydelse för den enskilde eleven. Beredningen understryker dock
att hjälpmedlen — i all synnerhet tillsammantagna — kan ge en jämförelsevis
god bild i stort av eleven. De bör sålunda kunna vara till hjälp för skolan att ge
informationer till hemmen. Likaså bör de kunna underlätta för eleven och dennes
föräldrar att träffa val av studieväg inom de delar av skolan där alternativa
studievägar finns samt besluta om åtgärder i övrigt som kan främja elevens
utveckling.

Vad beredningen i nu redovisade avseenden anfört utgör enligt min mening
en god grundval för ställningstagandet till spörsmålet om elevmaterialets och
undervisningens fördelning. Synpunkterna beträffande elevernas fria val av
studieväg, den dubbla innebörden i strävan efter en för alla förbättrad allmän
utbildning, skolans uppgift att också främja elevernas sociala utveckling m. m.,
utjämning av skillnader i värderingen av olika yrken, tillgodoseende av landsbygdens
utbildningsbehov och angelägenheten av att få en i allsidig mening
effektiv skolorganisation anser jag vara utgångspunkter, som i dagens läge
måste tillmätas avgörande betydelse för utformningen av den obligatoriska nioåriga
skolan. Jag vill därtill understryka beredningens uttalande, att även om
man inte kan finna en lösning som överallt och i lika omfattning tillgodoser
samtliga angivna förutsättningar, så får man å andra sidan inte nöja sig med en
lösning som åsidosätter någon av dom helt.

Jag förordar alltså, att eleverna inom de delar av den obligatoriska skolan,
där alternativa studievägar bör finnas, skall följa dessa på grundval av för 9*

— Bihang till riksdagens protokoll 10G2. 1 sand. Nr 5^

266 Kungl. Maj:ts ■proposition nr 5J ur 1962

åldrarnas och elevernas fria, successiva tillval. Godtages det fria tillvalet, kan
man vid lösandet av differentieringsfrågan inte längre utgå från elevstocken
och de olika sätt pa vilka den kan uppdelas. Spörsmålet måste angripas utifrån
läroplanen: ämnesuppsättning, timfördelning, kursplaner och s. k. förstärkningsanordningar.
Inom de delar av skolan där elevernas individuella variationer
motiverar läroplansmässiga och organisatoriska åtgärder utöver de pedagogiska
synes man därför, på sätt beredningen angivit, ha tre alternativa möjligheter
till elevmaterialets och undervisningens differentiering: en linjedelad läroplan,
en sammanhållen läroplan och en läroplan med tillvalsämnen. Beredningen har,
såsom redovisats i det föregående, grundligt diskuterat de tre alternativen.
Varken den linjedelade eller den helt sammanhållna läroplanen motsvarar nyss
uppställda förutsättningar. Jag förordar därför i enlighet med beredningen, att
den obligatoriska skolan — i de delar där alternativa studievägar befinnes motiverade
— skall organiseras på grundval av en läroplan med tillvalsämnen.

Jag har tidigare vid flera tillfällen berört frågan om föräldrarnas och elevernas
fria tillval av studieväg inom de delar av skolan där alternativa vägar finns.
Knappast någon har väl — sedan skolberedningen presenterat sitt förslag —
på allvar satt det fria tillvalet i fråga. I den på betänkandet följande allmänna
debatten liksom i vissa remissvar har dock framförts synpunkter och förslag,
vilka till sina konsekvenser kommer i konflikt med nämnda princip. Jag
vill därför ytterligare understryka, att principen om det fria tillvalet av studieväg
— ett överflyttande av beslutanderätten i en för den enskilde viktig fråga
från samhällets representanter till hemmen — enligt min mening utgör en hörnsten
för den kommande obligatoriska skolan. I likhet med beredningen finner
jag denna rätt för föräldrarna så grundläggande, att den bör införas i av riksdagen
antagen skollag. Jag avser att i förslaget om skollag m. m. förorda bestämmelser
i enlighet härmed. Det är min övertygelse, att det fria tillvalet kommer
att fa betydelse för skola och utbildning vida utöver den närmast liggande
effekten för den enskilde eleven, något som också beredningen pekat på. Det
successiva, fria tillvalet förutsätter ett verkligt aktivt intresse för barnen och
deras skolgång från föräldrarnas sida. Som en konsekvens av det fria tillvalet
bör således kunna förväntas en betydande föräldraaktivitet i dessa för deras
egna barn sa viktiga frågor, en aktivitet som bör initieras och stimuleras genom
information och andra åtgärder från skolans sida. Det ökande föräldraintresse
för barnens och skolans problem, som man bl. a. av dessa skäl har rätt att hoppas
på, bör kunna medföra ett både intensifierat och breddat samarbete mellan
hem och skola, som inte minst kommer att gagna trivseln i det dagliga skolarbetet
och stödja både föräldrar och lärare i deras fostrargärning.

Innan jag övergår till att närmare behandla den av mig nyss förordade läroplanen
med tillvalsämnen och organisationen m. m. av den obligatoriska skolan,
vill jag framhålla ytterligare några synpunkter av principiell betydelse.

För att belysa frågan om elevmaterialets och undervisningens differentiering

267

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5-4 år 1962

har skolberedningen föranstaltat om flera undersökningar. Av dessa har särskilt
den om förhållandet mellan s. k. inter- och intraindividuclla differenser tilldragit
sig stort intresse. Av denna synes framgå, att svårigheterna i differentieringsavseende
ökar med antalet ämnen, vari undervisning skall meddelas och med
skillnaden mellan ämnena. Ju fler ämnen som skall beaktas vid en eventuell
»homogenisering» av eleverna — vilket i och för sig är en tanke som förutsätter
ingrepp utifrån och därför kommer i konflikt med grundsatsen om föräldrarnas
och elevernas fria val av studieväg — och ju lägre det i vidaste mening begåvningsmässiga
sambandet är mellan ämnena, desto svårare blir det att finna en
homogeniseringsform som tar hänsyn till de intraindividuella variationerna.
Redan den omständigheten, att samtliga ämnen inklusive övningsämnena enligt
beredningens förslag skall jämställas med varandra, måste beräknas medföra
att antalet felplacerade elever skulle öka om eleverna skulle generellt fördelas
efter den ena eller andra indelningsgrunden.

Mot bakgrunden av vad jag här anfört, vill jag något beröra det av Läroverkslärarnas
riksförbund bl. a. i dess yttrande över beredningens betänkande
föreslagna systemet med homogenisering av elevmaterialet genom en generell
tillvalsgruppering på högstadiet. Med den relation mellan obligatoriska ämnen
och tillvalsämnen, som beredningen föreslagit är det uppenbart, att om eleverna
skulle på grundval av tillvalet av en ämnesgrupp sammanföras till grupper för
gemensam undervisning i samtliga ämnen, så innebär det att tillvalet av t. ex.
det andra främmande språket får utgöra grund för en generell fördelning av
eleverna. Anordningen skulle vidare medföra, att undervisningen i samtliga övriga
ämnen skulle till uppläggning och inriktning komma att regleras eller styras
av elevens önskemål om tillval av endast ett ämne. Denna bas för fördelning
av elever skulle i själva verket bli smalare än den i hittillsvarande skolorganisation
tillämpade, där man som bekant gör ett urval av elever till examensskolor
på grundval av ett betydligt större antal ämnen. Även erfarenheterna
av den försiktiga form av partiell tillvalsgruppering, som särskilt under
tidigare år tillämpats i försöksverksamheten, ger ytterligare stöd för mina betänkligheter.
Av bl. a. dessa skäl bör alltså någon generell tillvalsgruppering inte
komma i fråga på grundskolans högstadium.

I några av remissyttrandena har man befarat, att de mest begåvade och de
allra svagaste elevernas behov inte skulle kunna tillgodoses inom ramen för den
föreslagna organisationen, att de skulle lämnas utanför den förbättring för övriga
elevgrupper som den obligatoriska nioåriga skolan kommer att medföra.
Jag delar den i yttrandena framförda uppfattningen, att här avsedda elever
måste få vara i hög grad föremål för skolans omsorger, så att deras intressen
och deras rätt till utveckling efter sina förutsättningar så långt möjligt tillgodoses.
För att ytterligare förtydliga min uppfattning i denna fråga vill jag också
peka på ett par elevgrupper, som visserligen är fåtaligt företrädda, men som
inte sällan förbises i debatten kring dessa problem. Vad jag här avser är för det

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962

första de sent utvecklade eleverna, de som efter medelmåttiga eller kanske
rent av dåliga skolprestationer under en följd av år helt plötsligt tar ett språng
i sin utveckling. Den andra gruppen utgöres av de originella och egenartade
eleverna, de som på grund av intellektuell eller annan särprägel endast med
svårighet anpassar sig i den för alla gemensamma undervisningen. Enligt min
mening måste det vara en angelägen uppgift för skolan att med påpasslighet
och på allt sätt hjälpa även dessa elevgrupper till en för dem avpassad undervisning,
varvid man — om så skulle fordras — inte får dra sig för att tillgripa
okonventionella eller från det vanliga skolarbetet i övrigt avvikande åtgärder.

Skolberedningen har för de mest liksom för de minst begåvade elevgrupperna
föreslagit åtgärder, vilka jag i andra avsnitt av min framställning förordar till
genomförande. Förslagen om en avsevärd minskning av elevantalet i klasserna,
en förbättrad tillgång på undervisningshjälpmedel och en förbättrad lärarfortbildning
syftar bl. a. till att underlätta för lärarna att åstadkomma den ökade
individualisering som till sist ändå är det bästa medlet för att tillgodose varje
enskild elev. Vidare har jag i annat sammanhang förordat en förbättring av
specialundervisningen. De bäst begåvade eleverna bör enligt min mening med
hjälp av främst individualiserande åtgärder få läsa snabbare än sina kamrater.
Då så befinnes lämpligt och möjligt bör de även få hoppa över en årskurs.

Beträffande mellanstadiet anser jag, att någon organisatorisk differentiering
inte skall förekomma. Jag vill emellertid, i enlighet med ett av beredningen gjort
uttalande, inte motsätta mig, att för en fortsatt penetrering av hithörande problem,
om sa visar sig lämpligt, begränsade försök med organisatorisk differentiering
företas vid statens försöksskolor även i lägre årskurser än den sjunde.

I överensstämmelse med beredningens förslag förordar jag, att den obligatoriska
skolan skall vara examensfri.

Om det kommande högstadiets utformning enligt en läroplan med tiUvalsämnen
vill jag sammanfattningsvis förorda följande.

På högstadiet bör finnas ett antal studievägar grundade på en kärna av gemensamma
ämnen och på tillval av vissa ämnen och ämnesgrupper samt —
i årskurs 9 — av vissa linjer. Jag har tidigare x-edovisat beredningens förslag
till sådana tillvalsgrupper i årskurserna 7 och 8 samt linjer i årskurs 9. Dessa
tillvalsgrupper och linjer avviker delvis från dem som förekommit i försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola. I årskurs 8 bör vidare det kommande
linjevalet kunna förberedas genom tillval av karaktärsbetonade ämnesgrupper
— med teknisk orientering respektive handelskunskap — med viss anknytning
till motsvarande linjer i årskurs 9. Denna årskurs bör utöver gymnasieförberedande
(g) linje bestå av en humanistisk (h), en allmänpraktisk (p), en teknisk
(t), en mekanisk (mek), en merkantil (m), en handels- (ha), en socialekonomisk
(s) samt en hushallsteknisk (ht) linje. Till frågor rörande vissa av
dessa linjer återkommer jag i det följande.

Jag förordar i annat sammanhang, att de humanistiska, tekniska, merkantila

269

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

och social-ekonomiska linjerna av nionde årskursen får sin fortsättning i tvååriga
påbvggnader på grundskolan, av mig föreslagna till benämningen fackskolor.

För undervisningen i timplanens gemensamma ämnen i årskurserna 7 och 8
förordar jag, att eleverna hålles samlade i sina ursprungliga klasser så långt de
praktiska omständigheterna medger, medan de i tillvalsgruppema liksom i linjerna
i årskurs 9 får omgrupperas efter sina val. Motsvarande omgruppering bör
om så befinnes önskvärt få företagas jämväl i de alternativkursuppdelade ämnena
engelska och matematik. Från skolöverstyrelsen har framförts, att i överensstämmelse
med den principiella synen på grundskolans mål och uppgifter
eleverna bort hållas samlade i sina ursprungliga klasser även i årskurs 9 och
att där i stället för linjedelningen bort tillämpas anordningen med tillvalsgrupper.
Ännu längre gående önskemal i sammanhallande riktning har framförts
av LO. Även om de principiella grunder för högstadiets utformning, vilka jag
tidigare förordat, ger gott stöd för nämnda förslag, menar jag dock i likhet
med beredningen att dessa förslag av pedagogiska skäl åtminstone för dagen
inte är genomförbara. Jag vill understryka, att den av mig förordade tillvalsgrupperingen
ingalunda är identisk med vare sig generell tillvalsgruppering, dvs.
fullständig homogenisering från och med årskurs 7, eller s. k. nivågruppering.
Den senare förutsätter bl. a. i strid med principen om det fria tillvalet, att skolan
regelmässigt kan bestämma de grupper till vilka eleverna skall föras.

Skolberedningen har övervägt att till kommunernas fria val överlämna alternativa,
från varandra skilda differentieringssystem men har slutligen och enligt
min mening med all rätt funnit, att utformningen av den beskrivna principen
för elevernas gruppering i årskurserna 7 och 8 bör fullföljas och sålunda bli
obligatorisk i samtliga kommuner. Undantag från principen i ena eller andra
riktningen bör enligt min mening vara möjlig endast i särskilda fall, där högstadiets
omfattning, speciella lokala förhållanden eller önskemålet om pedagogisk
nyorientering gör en avvikelse motiverad. I det föregående har i detalj
redogjorts för hur villkoren för nämnda avvikelser bör stadgemässigt utformas.
Jag förutsätter att dessa bestämmelser kommer att med oförändrad saklig innebörd
införas i den blivande skolstadgan. Jag utgår givetvis från att nämnda
möjligheter till avvikelser från anordningen med sammanhållna klasser inte
missbrukas i strid mot den grundsyn på skolans utformning som här redovisats.
Skulle tendenser härtill framdeles yppa sig, bör utformningen av ifrågavarande
bestämmelser upptas till omprövning. Dessa mina ställningstaganden, för vilka
jag funnit gott stöd i yttrandena över beredningens förslag, lika väl bland dem
som delat beredningens uppfattning i differentieringsfrågan som bland de tveksamma,
grundar sig på övertygelsen, att det för vart lands skolväsen vore olyckligt
om den hittills förda striden i differentieringsfrågan överfördes från det
rikspolitiska planet till var och en av landets kommuner. Mitt ställningstagande
grundar sig också på uppfattningen, att det här förordade systemet ger cn fast
grund för ett högstadium, tillräckligt variationsrikt för att kunna passa skolan
i kommuner av olika storlek och struktur.

270

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Jag övergår nu till att på grundval av tidigare förordade principer in. in. närmare
behandla skolans innehåll och utformning.

Skolberedningen har givit förevarande avsnitt en tämligen utförlig behandling
med for varje stadium detaljerade ställningstaganden i fråga om lästiden
och dess fördelning, förekomst av olika ämnen och deras benämning och sammanförande
i grupper m. m„ förslag till tillvalsgrupper i årskurserna 7 och 8
samt linjer i årskurs 9, förekomst och omfattning av s. k. förstärkningsanordnmgar,
vissa problem angående grundskolans högstadium och anslutande skolformer
m. m. En analys av högstadieplanens praktiska tillämpning redovisas
aven. Dess överväganden och förslag kompletteras med förslag till läroplan för
den obligatoriska skolan.

Vad beredningen i dessa avseenden anfört, finner jag väl genomarbetat och i
god överensstämmelse med den målsättning och de principer för den obligatoriska
skolan som jag tidigare förordat. Det bör i allt väsentligt ligga till grund
för den nioåriga skolans mer detaljerade utformning. De flesta av hithörande
frågor — jag avser här närmast läroplanen — torde inte vara av den arten att
beslut i dem fordrar riksdagens medverkan. Det torde böra ankomma på Kungl.
Maj :t> att inom ramen för det totala antalet lektioner per vecka liksom antalet
och karaktären i stort av tillvalsgrupper och linjer på högstadiet samt enligt
av riksdagen godkända allmänna grunder och övriga riktlinjer för den obligatoriska
skolan besluta om frågor rörande läroplanen med tillämpningar. Några
av beredningens överväganden, vilka framför allt i remissbehandlingen tilldragit
sig större uppmärksamhet, synes dock böra närmare beröras här.

Jag biträder beredningens förslag om en reducering av det totala veckotimtalet
från 293 till 283, vilket innebär för de fyra första skolåren ett bibehållande
av det veckotimtal, som nu gäller inom försöksskolan, medan det för femte till
och med nionde skolåren innebär en minskning i undervisningstiden för eleverna
tiU genomgående 35 lektioner med nuvarande lektionslängd per vecka. Även om,
såsom framhållits i en del remissyttranden, ytterligare minskning från flera synpunkter
vore önskvärd, synes den dock inte möjlig att nu genomföra. Den till
arbetet med läroplanen hörande avvägningen av det tidsutrymme som på olika
stadier bör ägnas åt olika ämnesgrupper och ämnen är alltid svår och har blivit
an svårare av den föreslagna timreduktionen. Jag delar emellertid helt beredningens
uppfattning, att den angivna undervisningstiden för eleverna inte bör
på nagot av grundskolans stadier få överskridas. Framkommande önskemål om
större utrymme för det ena eller det andra ämnet måste därför enligt min mening
tillgodoses inom den angivna ramen och på bekostnad av andra ämnen.

Den årliga lästiden vid grundskolan bör vara densamma som vid försöksskolan
och således omfatta 39 veckor.

Skolberedningen föreslår vissa ändringar i nu gällande ämnesbeteckningar:
svenska i stället för modersmålet, hembygdskunskap i stället för hembygdskunskap
med arbetsövningar, biologi i stället för biologi med hälsolära, gymnastik
i stället för gymnastik med lek och idrott samt teckning i stället för

271

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

teckning, målning och modellering. Då samtidigt kursinnehållet och ämnets
karaktär klart anges av kursplanen och tvekan om vederbörande skolämnes
innehåll och karaktär sålunda inte kan uppstå, finner jag beredningens förslag
befogat och räknar med att denna terminologi skall användas vid läroplanens
slutliga utformning.

Beredningens enhälliga förslag i fråga om ämnet kristendomskunskap, ämnets
omfattning och målet för undervisningen har jag i det föregående utförligt redovisat,
Jag förordar, att målet för undervisningen med av mig förut angivna krav
på objektivitet fastställes i överensstämmelse med beredningens förslag samt att
ämnet tilldelas två lektioner per vecka i var och en av de åtta första årskurserna
och en lektion per vecka på var och en av de teoretiskt inriktade linjerna i
nionde årskursen. Ämnet bör hänföras till gruppen orienteringsämnen.

Jag vill vidare förorda, att engelska som första främmande språk blir obligatoriskt
ämne för samtliga elever i normalklasscr under fjärde till och med
sjunde årskurserna. Jag förutser, att försök med engelska från tidigare årskurser
snart nog kan visa sig lämpliga.

Beträffande målsättningen för undervisningen i främmande språk inom det
allmänna skolväsendet bör vad beredningen anfört tills vidare kunna galla,
i avvaktan på ändringar som i fråga om de högre skolstadierna kan komma att
aktualiseras genom gymnasieutredningens arbete. Beredningens förslag innebar
i korthet, att varje student bör få goda kunskaper i engelska, jämförelsevis goda
kunskaper i tyska eller franska samt kunskaper utöver de nyss nämnda beroende
på det enskilda tillvalet motsvarande tre års studier i ett tredje språk.
I överensstämmelse härmed bör, som beredningen föreslagit, eleverna vid påbörjandet
av studierna i det andra främmande språket — möjlighet härtill bor
föreligga ej blott i årskurs 7 utan även i årskurs 8 — få välja mellan tyska och
franska. De med sistnämnda förslag förenade praktiska och schematekniska
olägenheterna, vilka påtalats av några remissinstanser, närmast Sveriges skoldirektörsförening
samt Stockholms stad, kommer visserligen att kunna uppträda
men jag finner dem dock inte så vägande, att denna valfrihet i fråga om
det andra främmande språket bör i princip avvisas. Man vet ännu för litet om
hur eleverna och deras föräldrar kommer att utnyttja valfriheten, och i de fall
det visar sig — t. ex. på grund av lärarbrist eller andra lika svårartade hinder

_ omöjligt att gå elevernas önskemål till mötes torde skolan få nöja sig med

att tills vidare tillhandahålla endast det ena av de två främmande språken.
Jag vill dock understryka, att denna begränsning bör betraktas som cn undantagsföreteelse,
vilken bör tillgripas endast då tvingande skäl föreligger.

Jag förordar vidare, att det andra främmande språket får två kurser — som
synes böra benämnas tyska (franska) respektive tyska (franska) mindre kurs
_ med olika timtal. Vidare bör, till skillnad från försöksskolan, den enskilde
eleven inte erhålla undervisning i mer än två främmande språk på grundskolans
högstadium.

Undervisningen i ett ämne kan liksom skolans verksamhet i dess helhet för -

272 Kungl. Maj:ts proposition nr 5J år 1962

stärkas även på andra sätt än genom en ökning av det totala timtalet i ett eller
flera ämnen. En vanlig form av förstärkning — om än inte den enda — är att
någon timme av undervisningen i ett ämne får bedrivas med delad klass på så
sätt, att läraren får undervisa halva klassen under en timme och den andra
halvan en annan timme. Dessa s. k. förstärkningsanordningar, för vilka enligt
min mening gruppuppdelning är en bättre benämning, förekommer i våra nuvarande
skolor i flera ämnen och på alla stadier. Skolberedningen föreslår vissa
ändringar jämfört med försöksskolan i fråga om möjligheterna till förstärkning
av undervisningen, medförande en total ökning för den nioåriga skolgången om
en veckotimme. Den mest pafallande nyheten är förslaget till gruppuppdelning i
svenska med en timme per vecka i årskurserna 7 och 8. Om sistnämnda anordning
framhåller beredningen i sitt läroplansförslag, att den inte bör föranleda
en begåvningsmässig uppdelning av eleverna.

Jag förordar, att gruppuppdelning i grundskolan får tillämpas i den omfattning
och enligt de riktlinjer i övrigt som beredningen angivit. Kungl. Maj:t
torde böra äga rätt att göra de smärre justeringar som det fortsatta läroplansarbetet
och efter hand förvärvade erfarenheter kan föranleda. Villkor för olika
ämnen och stadier i fråga om det minsta antal elever, som normalt bör fordras
för att anordningen i varje enskilt fall skall få utnyttjas, återkommer jag till i
det följande. Beredningens uttalande angående utnyttjandet av anordningen i
svenska synes mig böra gälla all gruppuppdelning, som avses i detta sammanhang.

Grundskolans lågstadium bör liksom i försöksskolan omfatta årskurserna
1—3. Det speciella problem av närmast organisatorisk art i skolor av b-typ och
B2-typ som detta medför synes på sätt beredningen föreslår försöksvis och då
så befinnes lämpligt och möjligt böra mötas genom anordningen med klasstyp

bv och B2v, dvs. klasser bestående av årskurserna 1—3 respektive 4_6. Vad

beredningen i övrigt anfört i fråga om ämnesuppsättning, timfördelning, kursinnehåll
samt riktlinjer för arbetet på lågstadiet och för vilket i det föregående
lämnats en utförlig redogörelse, finner jag i allt väsentligt ägnat att läggas till
grund för utformningen av och arbetet på stadiet.

Utöver vad jag i andra sammanhang redan anfört beträffande mellanstadiet,
viH jag här endast peka på de förslag medförande ökade möjligheter till pedagogiska
förbättringar i skilda avseenden, som beredningen framlagt och vilka
jag i allt väsentligt förordar.

Även beträffande högstadiet har jag tidigare tämligen ingående redovisat
beredningens förslag samt förordat de grunder liksom den omfattning och det
innehåll, som bör prägla det närmare utformandet av läroplanen och organisationen
för högstadiet. Jag begränsar mig därför här till att beröra ett antal delfrågor,
bl. a. några som särskilt uppmärksammats i vissa yttranden över beredningens
betänkanden.

Beredningens förslag till undervisningstid för ämnet hemkunskap har mött
skarpa gensagor i åtskilliga yttranden och även i övrigt utlöst önskemål om en

273

Kungl. Maj:ts proposition nr 5| år 1962

förbättring för ämnet. Jag finner den framförda kritiken värd beaktande. Kungl.
Maj:t torde därför, vid det slutliga fastställandet av läroplanen, böra öka undervisningstiden
i detta ämne med en timme per vecka i årskurs 7. Även om fortsatta
överväganden kan tänkas ytterligare belysa alternativa möjligheter till
nämnda förstärkning, anser jag mig nu böra räkna med att utrymme för denna
timtalsökning i hemkunskap bör åstadkommas genom att den veckotimme, som
enligt beredningens förslag avdelats till slöjd alternativt musik i samma arskurs,
överföres till ämnet hemkunskap.

För de obligatoriska övningsämnena musik, teckning och slöjd på högstadiet
har beredningen, som jag nyss antytt, föreslagit viss valfrihet för eleverna. I
inte så få remissyttranden har man pekat på de schematekniska och andra
svårigheter, t. ex. i fråga om möjligheten att beräkna underlaget för övningslärartjänster,
som denna rörlighet kan komma att medföra. Jag förstår den
tvekan som bland det praktiska skolfolket kan uppstå i dessa avseenden, men
finner syftet med förevarande förslag motivera, att anordningen tills vidare
prövas. Skulle därvid svårigheterna bli stora och kanske så betydande, att de
inte uppväger fördelarna med anordningen, torde det böra ankomma på Kungl.
Maj :t att göra erforderliga förändringar i läroplanen. Över huvud taget torde
Kungl. Maj:t och skolmyndigheterna särskilt för de närmaste åren få uppmärksamt
ge akt på erfarenheterna av den obligatoriska skolans detaljmässiga utformning
samt efter hand vidta de åtgärder vartill erfarenheterna kan föranleda. Vad
jag i förevarande sammanhang avser är närmast justeringar av den typ, som
nyss nämnts eller avförande från läroplanen av kombinationer, som vid den
praktiska tillämpningen visar sig mindre frekventa.

I fråga om förekomsten av s. k. alternativa kurser med samma timtal på
grundskolans högstadium förordar jag, vilket innebär en väsentlig begränsning
jämfört med försöksskolans läroplan, att dylika kurser — med benämningen allmän
respektive särskild kurs — får förekomma endast i ämnena engelska och
matematik.

Skolöverstyrelsens förslag till generellt ökade valmöjligheter på högstadiet
anser jag mig inte böra biträda. Ej heller kan jag biträda överstyrelsens förslag,
att i årskurserna 7 och 8 ämnet verkstadsarbete skall införas som alternativ
till ämnet slöjd i alla tillämpliga sammanhang.

Det har från några håll vid remissbehandlingen framhållits, att antalet valkombinationer
på det föreslagna högstadiet kommer att bli ganska stort. Med
erinran om att beredningens förslag dock innebär en inte obetydlig åtstramning
jämfört med valrikedomen i försöksskolan, vill jag i klarhetens intresse framhålla
följande. Skolans företrädare bör naturligtvis i sin informationsverksamhet
upplysa eleverna och deras föräldrar om de alternativ som den nioåriga skolan
ger. Men möjligheten att upprätta grupper och därigenom gå de enskilda elevernas
önskemål till mötes är beroende av det antal elever, som anmäler sig till
de olika grupperna. Antalet ämnesgrupper och valkombinationer i övrigt, som
förslaget till den obligatoriska skolans högstadium upptar, måste därför betrak -

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

tas som det maximala antal, den yttersta ram som kan komma i fråga. I ett
antal skolor kommer man på grund av för litet elevantal eller ojämn fördelning
av eleverna på tillvalsgrupper inte att kunna utnyttja hela planen. En viss och
enligt min mening naturlig koncentration uppstår därigenom, som visserligen
kan sägas strida mot en restlös tillämpning av principen om det fria tillvalet
men som likväl är ofrånkomlig av rent praktiska skäl.

Beredningen har i förslaget till läroplan förordat vissa möjligheter till undervisning
i finska på högstadiet samt till upprättande, om särskilda skäl föreligger
och efter skolöverstyrelsens medgivande, av estetisk linje i årskurs 9.
Jag biträder dessa förslag.

Skolöverstyrelsen har i sitt yttrande påyrkat vissa avvikelser från skolberedningens
förslag i fråga om undervisning i barnavård, brandskydd och olycksfallsvård
samt om friluftsdagarnas utnyttjande. Vad överstyrelsen sålunda anfört
torde böra beaktas vid det slutliga läroplansarbetet och jag vill här endast framhålla,
att friluftsdagarna så långt ske kan bör ägnas de ändamål, vartill de ursprungligen
är avsedda.

Jag förordar, att den i försöksskolan medgivna möjligheten till viss stödundervisning
för elever, som önskar byta studieriktning eller som på grund av
långvarig sjukdom eller andra liknande omständigheter har behov av extra
stöd från skolan under viss, begränsad tid, överföres till grundskolan. Kostnaden,
som för närvarande bestrides med medel ur anslaget till försöksverksamhet
inom det allmänna skolväsendet och vilken med tillämpning av normer
skolöverstyrelsen på senare tid härvidlag följt vid fullt genomförd grundskola
torde kunna uppskattningsvis beräknas till 3 ä 4 miljoner kr., bör från och
med nästa redovisningsår belasta anslaget till bidrag till driften av den obligatoriska
skolan m. m. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att efter förslag
av skolöverstyrelsen meddela närmare bestämmelser härutinnan.

Jag förordar vidare, att den frivilliga instrumentalmusiken m. m. i grundskolan
förstärkes jämfört med försöksskolan på det sätt som beredningen föreslagit.
Det innebär att denna frivilliga verksamhet bör förekomma i den obligatoriska
skolan i samma omfattning och efter väsentligen samma grunder som
för närvarande gäller för den treåriga realskolan. Beredningen har beräknat
kostnaderna för denna anordning vid fullt genomförd nioårig skola till i runt
tal 3,5 miljoner kr. Även dessa kostnader torde från och med nästa redovisningsår
böra belasta anslaget till bidrag till driften av den obligatoriska
skolan m. m.

En så omfattande reformering av den obligatoriska skolan som den nu planerade
kommer att i åtskilliga avseenden ge anslutande skolor ändrade förutsättningar
såväl i läroplansmässigt som organisatoriskt avseende och kräva
en större eller mindre anpassning från deras sida. Jag avser att senare — vid
behandlingen av den yrkesförberedande utbildningen — återkomma till frågan
om yrkesskolans anpassning till den obligatoriska skolan och vill här i dessa
anknytningsfrågor endast framhålla följande.

275

Kungl. Maj:ts proposition nr 5k år 1962

Beredningen har av naturliga skäl, utöver vad som varit aktuellt i målsättnings-
och läroplansfrågor, inte mer utförligt berört gymnasiets kursplanemässiga
anpassning till den obligatoriska skolans högstadium. I anslutning till beredningens
uttalanden, vilka jag finner beaktansvärda och i god överensstämmelse
med den allmänna synen på skolans omvårdnad om den enskilde eleven,
förutsätter jag, att gymnasieutredningen vid sitt fortsatta arbete beaktar förslaget
om att elev med begränsade kunskaper i främmande språk men med god
teknisk eller naturvetenskaplig begåvning under angivna förutsättningar skall
kunna vinna inträde på gymnasium.

Från vissa remissinstanser har framförts farhågor för att den föreslagna obligatoriska
skolan kommer att ge en otillräcklig grund för studier på det treåriga
gymnasiet. Jag vill med hänvisning till av beredningen föreslagna kursplaner
ytterligare understryka betydelsen av de redan flera gånger nämnda, mycket
betydelsefulla åtgärder som jag i andra sammanhang förordat: minskning av
klassernas storlek, förbättrad hjälpmedelstillgång och förstärkt lärarfortbildning.
Även andra åtgärder, inte minst de rent pedagogiska, som fått prägla
kursplaneförslagen, talar för att den nioåriga skolan kommer att ge god förberedelse
för gymnasiala studier, en uppfattning som även stöds av hittills
vunna positiva erfarenheter av försöksskolan. Jag kan därför inte dela de farhågor
som kommit till uttryck. En treårig studiegång på gymnasiet — ovanpå
den nioåriga obligatoriska skolan — bör sålunda, som framhållits i direktiven
för gymnasieutredningen, alltjämt kunna bibehållas som huvudform för det
allmänbildande gymnasiet.

Jag delar beredningens uppfattning, att den obligatoriska skolan så långt
möjligt skall utgöra en obruten helhet samt förordar att i princip samtliga linjer
bör behållas i den egna högstadieskolan. Från denna principiella grund kan
jag — med understrykande av beredningens betänkligheter mot att som generell
regel anknyta gymnasium direkt till vissa högstadier — förorda, att vad
beredningen anfört i fråga om samorganisering av den obligatoriska skolans
högstadium och fackskola respektive gymnasium får bli vägledande för den
närmaste tidens utveckling. Någon principiell bindning till den ena eller den
andra organisationsformen bör alltså inte nu ske. Det torde böra ankomma på
Kungl. Maj:t att tills vidare vid prövning av framställningar om förändringar
i nuvarande skolorganisation eller om upprättande av nya skolor på stadiet
ovanför den obligatoriska från fall till fall fatta beslut i dessa lokala organisationsfrågor.
Utformningen av nuvarande bestämmelse om att kommunalt gymnasium
alltid skall vara förenat med underliggande skola (realskola) torde i
överensstämmelse med vad jag nyss anfört böra omprövas.

Nära knutna till problemen om den obligatoriska skolans högstadium och anslutande
skolformer är frågor rörande erforderligt elevunderlag för högstadiet.
Den konstruktion av högstadiet, som jag nyss förordat, är så utformad, att den
låter anpassa sig efter mycket varierande förhållanden i fråga om elevantalet
i högstadiets skolenheter. Denna elasticitet i konstruktionen medför, att det

276

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

hittills som riktpunkt för planeringen gällande minimiantalet av 75 barn per
årskull i stort sett synes tillräckligt även för den föreslagna högstadieorganisationen.
En annan sak är, som jag för övrigt redan antytt, att man givetvis inte
har garantier för att kunna organisera undervisning på högstadiets samtliga
linjer i årskurs 9 förrän vid ett större elevunderlag, beroende bl. a. på elevernas
ojämna fördelning. Den allmänna utvecklingen — som bl. a. kommit till
synes i försöksverksamheten med nioårig enhetsskola — tenderar mot en allt
längre gående teoretisk och allmänbildande undervisning. Denna utveckling
kan komma att medföra att vissa av tillvaLsgrupperna i årskurserna 7 och 8 och
linjerna i årskurs 9 blir mindre frekventerade och så småningom i realiteten
överflödiga med därav följande mindre pregnanta anspråk på elevunderlag för
högstadierna. Det vore då föga framsynt att alltför strikt åberopa den nu föreslagna
linjedelningen i nionde årskursen som ett avgörande skäl mot högstadier
med mer begränsat elevunderlag. Någon anledning att ändra hittills tillämpade
riktlinjer för högstadieplaneringen synes mig emellertid inte föreligga.

S. k. partiella högstadier — det gäller såväl avkortade som spjälkade — bör,
med de begränsade undantag jag i andra sammanhang ansett mig inte böra gå
emot, inte få förekomma.

Jag vill här till sist framhålla, att skolöverstyrelsens uppslag att ge kommuner
och skolor önskvärd hjälp i schemaarbetet m. m. i form av exempel på
arbetsordningar för låg-, mellan- och högstadier av olika storlek och konstruktion
synes mig mycket värdefullt och ägnat att befrämja en friktionsfri övergång
till den nya skolordningen. Jag förutsätter, att arbetet bedrives så, att
förebilderna finns tillgängliga i god tid före den allmänna övergången till grundskolans
högstadium.

Skolberedningen har ägnat uppmärksamhet också åt klassföre ståndar skåpet
och därvid konstaterat, att det ibland kommer att bli svårt att ordna detta
på ett tillfredsställande sätt. Beredningen har även angivit vissa utvägar ur de
svårigheter som kan komma att uppstå. Även många av remissinstanserna fäster
uppmärksamheten vid dessa problem, några under förmenande av att svårigheterna
är direkt förbundna med den föreslagna högstadieplanen.

För min del vill jag i anledning av den framförda kritiken understryka att
klassföreståndarskapet är och måste vara av stor betydelse för skolans verksamhet,
och att alla möjligheter att stärka detta bör övervägas. Emellertid vill
jag framhålla, att man på sina håll i remissbehandlingen förbisett att svårigheterna
med klassföreståndarskapet är beroende i första hand av bredden i lärarnas
ämneskombinationer och att det i varje skola på detta åldersstadium
varit och alltjämt är ett problem. Även om svårigheterna i vissa fall kan komma
att öka vid övergång från realskolorganisationen till grundskolans högstadium
sker dock därvid ingen principiell förändring av de rent tekniska förutsättningarna
i detta avseende. En genomgång av förhållandena läsåret 1960/61 beträffande
klassföreståndarskapet vid statliga och kommunala realskolor visar i stort

Kungl. Maj:ts proposition nr 51f år 1962 277

en provkarta på de svagheter, som man velat förbinda med den nu aktuella högstadieplanen.

I remissyttrandena har åtskilliga förslag till förbättring av klassföreståndarens
möjligheter att fullgöra sina uppgifter framförts. Vissa från skolöverstyrelsen
framförda förslag synes mig i första hand förtjäna beaktande. Jag avser
här i första hand ett förslag om en generell avkortning av lektionerna till 40
minuter — fyra lektioner dagligen har som bekant för närvarande en längd
av 45 minuter. Den frilagda tiden skulle sedan kunna på olika sätt disponeras
för klassföreståndaruppgifter.

Även om förslaget har betydande intresse är jag inte beredd att nu förorda
någon generell lösning av problemet, bl. a. därför att i varje fall en lösning efter
nyss antydda linjer samtidigt berör andra för skolans arbetsrytm viktiga frågor,
som inte nu kan utan vidare överblickas. Med hänsyn till att övergången till
läroplanen för det nya högstadiet, enligt de riktlinjer för övergången som jag
senare återkommer till, blir aktuell i nämnvärd omfattning först läsåret 1963/64,
synes under instundande läsår böra föranstaltas om tämligen ingående försök
med olika alternativ till lösande av klassföreståndarfrågan för att därigenom
samla erfarenheter för en mer definitiv lösning än vad som nu är möjlig att
åstadkomma. Det torde böra ankomma på skolöverstyrelsen, att efter samråd
med berörda lärarorganisationer och representanter för målsmännen inkomma
till Kungl. Maj:t med närmare förslag beträffande dylika försök.

Då hela frågan om skolans studie- och yrkesorientering är rikt sammansatt
och inte alldeles lättöverskadlig, vill jag först ge en kort sammanfattning
av de väsentligaste dragen i frågekomplexet, innan jag tar ställning till
skolberedningens förslag i denna del.

Termen yrkesorientering användes vanligen som en sammanfattande benämning
på de åtgärder som vidtas för att hjälpa ungdomar och andra att lösa problem
i samband med yrkesval. Enligt namnet är och bör verksamheten vara
mera orienterande än rådgivande. Inom försöksskolan, till vilken jag här begränsar
min redogörelse, kan orienteringen sägas besta av teoretisk yrkesorientering
— för vilken allmän yrkesorientering är en riktigare benämning enligt
skolberedningen — ingående som en del av ämnet samhällskunskap på högstadiet,
enskild yrkesorientering meddelad av främst yrkesvalslärare vid enskilda
samtal med elever och föräldrar samt praktisk yrkesorientering på arbetsplatser
i näringslivet, vilken som ett tillvalsämne erbjudes elever i åttonde årskursen.
Den praktiska yrkesorienteringen har regelmässigt en omfattning av fyra veckor,
och till valsmöjligheten utnyttjas för närvarande av omkring två tredjedelar
av årskursens elever. Det slutliga ansvaret för den yrkesorienterande verksamheten
liksom för all annan skolans verksamhet ligger hos rektor, som därvid har
att samverka med klassföreståndare och andra skolans befattningshavare. Men
om yrkesvägledningen inte enbart skall resultera i eu rad spridda ansatser, behövs
det helst i varje högstadieskola en sammanhållande kraft, som kan hjälpa

278

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54 år 1962

■varje elev att sammanfatta hans situation. För fullgörandet av dessa många
olikartade uppgifter, vilka främst är förenade med den enskilda och den praktiska
yrkesorienteringen, har skolan en särskild s. k. yrkesvalslärare.

Skolberedningen understryker, att yrkesorienteringen är ett led i skolans personlighetsfostrande
verksamhet och ett värdefullt bidrag till den orientering om
samhället och arbetslivet, som skolan skall ge. Erfarenheten har emellertid givit
vid handen, att det inte är helt lätt att infoga studie- och yrkesorienteringens
olika delar i skolans verksamhet i övrigt. Ansvaret måste fördelas på många
händer, och skolan kan inte utan bistånd från näringslivet och från arbetsmarknadsorganen
tillfredsställande fullgöra uppgiften.

Beträffande den allmänna och enskilda yrkesorienteringens omfattning, innehåll
och uppgifter i grundskolan förordar beredningen i stort sett oförändrade
grunder, medan den i fråga om den praktiska yrkesorienteringen föreslår rätt
betydande förändringar. Jag återkommer senare till dessa. Beredningen har också
berört den organisation som från skolans sida fordras för att samordna och
utföra de främst med den enskilda och den praktiska yrkesorienteringen sammanhängande
arbetsuppgifter, vilka för närvarande utföres av yrkesvalslärare.

Yrkesorienteringen är som nämnts sammansatt av åtskilliga komponenter, de
flesta med förankring i olika delar av skolans arbete men en del med tyngdpunkten
utanför skolan. Det är svårt att utan ingående överväganden ta ställning
till den slutliga avvägningen av de skilda momenten mot varandra, liksom
att besvara frågan hur skolan på bästa sätt skall samverka med arbetsmarknadens
företrädare. Skolberedningen har också, med hänvisning till en vid tidpunkten
för avlämnandet av beredningens huvudbetänkande pågående utredning
inom skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och överstyrelsen för
yrkesutbildning, avstått från att framlägga eget förslag i denna fråga. Den gör
dock ett för yrkesorienteringens organisation och utformning principiellt viktigt
uttalande. Med den betydelse skolans orienterande verksamhet har för elevernas
fria, personliga utveckling måste, framhåller sålunda beredningen, utgångspunkten
för lösandet av de med yrkesorienteringen förknippade organisatoriska
och administrativa frågorna vara skolan och skolans ansvar för och vård om den
enskilde eleven. Hänsyn måste dock tas jämväl till förhållanden och utveckling
utanför skolan, i det arbetsliv till vilket eleven snart nog skall övergå.

I skrivelse till Kungl. Maj:t har numera de tre ämbetsverken på grundval av
den nyssnämnda utredningen föreslagit, att den nuvarande yrkesvalslärarinstitutionen
skall avlösas av en organisation med s. k. skolkonsulenter. Dessa, som
skulle vara utbildade i psykologi och pedagogik samt i arbetsmarknads- och
yrkesvägledningsfrågor, skulle inte vara lärare och inte heller vara på samma
satt som lärarna knutna till skolan såsom dess befattningshavare. Skolkonsulenten
skulle anställas av kommun eller av flera kommuner i samverkan men
i arbetshänseende underställas rektor vid den skola där han har sin huvudsakliga
tjänstgöring. Statsbidrag har föreslagits utgå till avlöning av befattningshavarna
via arbetsmarknadsstyrelsen, och skyldighet till samverkan med dess

279

Kungl. Maj:ts proposition nr 5/ år 1962

regionala och lokala organ skulle föreligga. I alla kommuner utom de största
skulle konsulenterna även ha hand om lokala skolpsykolog- och skolkuratorsgöromål.
Man förutsätter att på större orter de senast berörda göromålen skulle
uppdelas på skilda tjänstemän. Organisationsförslaget grundar sig på att man
velat till cn enda befattningshavare samla de flesta elevvårdande funktionerna,
nämligen de yrkesvägledande, de skolpsykologiska och de kurativa. Ämbetsverkens
förslag skulle, om det genomfördes, medföra en genomgripande förändring
av den yrkesvägledningsorganisation, som hittills utprövats och tillämpats i försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola.

För egen del vill jag med starkt understrykande av beredningens uttalanden
framhålla vikten och betydelsen av den obligatoriska skolans studie- och yrkesorientering.
Den yrkesorienterande verksamheten bör kunna bli ett värdefullt
komplement till skolans övriga verksamhet och ett medel att främja elevernas
fria personliga utveckling, samtidigt som den bidrar till att ge dem en konkretare
uppfattning om det arbete som tar vid efter utbildningens slut. I överensstämmelse
med det sagda är det enligt min mening alldeles klart, att skolan och skolans
ansvar för och vård om den enskilde eleven maste vara den primära utgångspunkten
för dess studie- och yrkesorientering, en uppfattning som låter sig väl
förena med hänsynen till förhållandena i arbets- och samhällslivet utanför skolan.

Yrkesorienteringens organisation och effekt i den obligatoriska skolan är emellertid
av utomordentligt stor betydelse inte bara för denna skolas funktionsduglighet
utan också för utformningen av utbildningsväsendet över huvud taget,
liksom självfallet även för arbetsmarknaden och ungdomarnas framtida fördelning
på skilda sektorer av denna. Det gäller således ett spörsmål, som kontinuerligt
måste ägnas stor uppmärksamhet och som, därest radikalt ändrade lösningar
ifrågasättes, kräver ingående överväganden.

Jag är mot bakgrunden av det anförda inte nu beredd att utan ytterligare
överväganden och undersökningar ta ställning till frågan om en omorganisation
av yrkesvägledningen i den riktning, som förordats av ämbetsverken. Det bör
i detta sammanhang också framhållas, att någon egentlig kritik mot det nuvarande
yrkesvalslärarsystemet inte förekommer i remissvaren, medan däremot uttalanden
till förmån för detta system inte är alldeles ovanliga. Av grundskoleförslagct
föranledda eventuella förändringar i detta avseende behöver heller inte
nödvändigtvis genomföras till läsåret 1962/63, bl. a. eftersom av skolberedningen
föreslagen läroplan för högstadiet avses bli mer allmänt tillämpad först
ett år senare. Jag avser emellertid att utan dröjsmål söka penetrera problemområdet.
Som jag nyss antytt är en ändamålsenlig utformning av yrkesorienteringen
en fråga av stor vikt för det inre, pedagogiska arbetet i den obligatoriska
skolan och av största betydelse jämväl för bl. a. fackskolorna och det kommande
gymnasiet och därmed även för gymnasieutredningens arbete, omständigheter
som även de talar för att spörsmålen så snart ske kan ägnas fortsatta
överväganden.

De mindre genomgripande förändringar och förbättringar av den nuvarande

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

yrkesvalslärarorganisationen, som på grundval av gjorda erfarenheter otvivelaktigt
kan och bör företagas redan från och med nästa läsår, torde det böra
ankomma pa Kungl. Maj.‘t att besluta om efter förslag av skolöverstyrelsen och
arbetsmarknadsstyrelsen.

Jag övergår därefter till att behandla vad i övriga hithörande frågor föreslagits
av skolberedningen.

Jag biträder beredningens förslag om i stort sett oförändrade grunder för den
allmänna och den enskilda yrkesorienteringens omfattning, innehåll och uppgifter,
innebärande bl. a. att den allmänna (teoretiska) yrkesorienteringen tills
vidare alltjämt skall ingå som en del av ämnet samhällskunskap.

Skolberedningen erinrar om att den praktiska yrkesorienteringen har utgjort
en mycket uppskattad del av försöksskolans verksamhet. Efter ingående överväganden
föreslår beredningen, att praktisk yrkesorientering skall förekomma
som ett inslag i den obligatoriska skolans arbete, men att den med ändring av
nuvarande förhållanden skall avse samtliga skolans elever och inte bara en del
av dem. Den bör förläggas till åttonde årskursen och bör normalt omfatta tre
veckor fördelade på olika arbetsplatser så långt möjligt efter de grunder som
nu gäller. Till beredningens förslag har på denna punkt fogats en reservation,
vari förordas att den praktiska yrkesorienteringen i stället förlägges som ett frivilligt
moment för eleverna i arskurs 9 samt att den allmänna yrkesorienteringen
i årskurs 8 ges en avsevärd pedagogisk förstärkning.

Förslaget i fråga om den praktiska yrkesorienteringen mottas i många yttranden
med särskild tillfredsställelse, varvid framhålles värdet av att denna orientering
kommer att nå alla elevkategorier. Ofta nämner man här såsom nödvändigt
eller särskilt betydelsefullt, att detta moment föregår valet av linje i nionde
årskursen. Uttalade avstyrkanden eller bestämt förord för ett från beredningens
förslag helt avvikande alternativ förekommer i en till antalet inte särskilt stor
minoritet av yttrandena. Dessa reserverade eller negativa ställningstaganden återfinnes
emellertid i viss utsträckning bland parter, vilkas inställning till frågan
är betydelsefull för ett genomförande av den föreslagna anordningen, nämligen
vissa av de för näringslivet representativa organen och även några av de statliga
verk, som praktiskt berörs av anordningens utformning. Det är vanligen inte
så mycket principiella betänkligheter — även om sådana förekommer — som fastmer
tvekan inför den praktiska genomförbarheten, som motiverar förekommande
avstyrkanden. Insikt om svårigheterna redovisas, det bör framhållas, lika väl i
starkt positiva yttranden som i helt avvisande, även om givetvis graden av
optimism eller pessimism inför möjligheterna att övervinna svårigheterna starkt
varierar.

För egen del anser jag att vad som framkommit vid remissbehandlingen av
beredningens förslag och vid överläggningar, som jag därefter haft med representativa
företrädare för arbetsmarknaden, inte har givit anledning att frångå
den principiella uppläggning av den praktiska yrkesorienteringen, som skolberedningen
förordat. De tämligen enstämmiga tillstyrkandena från dem, som i första

281

Kungl. Maj:ts proposition nr .5/ år 1962

hand har att bevaka utbildningens intressen, liksom även arbetsmarknadsstyrelsens
positiva inställning bör enligt min uppfattning ses som en bekräftelse av att
beredningen bedömt den praktiska yrkesorienteringens utformning riktigt på de
två ur utbildningspolitisk synvinkel väsentligaste punkterna, nämligen förläggningen
till årskurs 8 och utsträckningen till att omfatta samtliga elever. Jag
biträder därför beredningens förslag i dessa avseenden. Normalt bör, såsom
beredningen föreslagit, den praktiska yrkesorienteringen omfatta tre veckor.

Med anledning av den tvekan, som vid remissbehandlingen kommit till uttryck
i fråga om möjligheterna att praktiskt genomföra yrkesorienteringen enligt
de av beredningen föreslagna och av mig här förordade riktlinjerna, finner jag
emellertid angeläget att framhålla, att förslaget härutinnan ingalunda är kategoriskt.

Såsom skolberedningen anfört, bör man således vara medveten om att situationen
i fråga om tillgång på praktikplatser kan bli allvarlig och svårigheter
uppstå att bereda alla elever praktisk yrkesorientering i avsedd omfattning.
Beredningen har beträffande detta problem och dess lösning anfört vissa synpunkter,
som synes mig kunna bli vägledande för det praktiska handhavandet
av frågan. Om trots vidtagna åtgärder tillgången på praktikplatser likväl blir
otillräcklig, bör länsskolnämnden äga medge erforderliga avvikelser från läroplanens
bestämmelser om den praktiska yrkesorienteringen. Det bör vidare pekas
på att, även om beredningen av principiella skäl ställt sig tveksam till tanken
att anordna orienteringen i skolmässiga former, så har beredningen emellertid
inte velat helt avvisa den utvägen utan menat, att praktisk yrkesorientering
undantagsvis bör kunna anordnas i skolmässiga former, dock inte som ersättning
för utan som komplement till praktik på arbetsplatser.

Nu berörda åtgärder bör således kunna tillgripas, därest problemet praktiskt
inte går att lösa på annat sätt. Över huvud taget menar jag, att uppläggningen
av den praktiska yrkesorienteringen, i varje fall till en början, inte bör bindas
inom alltför snäva regler, innan man genom en utprövning på fältet verkligen
kunnat förvissa sig om var gränsen för det möjliga går, något som vi ännu inte
säkert vet, vilket bl. a. försökstidens positiva erfarenheter understryker.

Ändringar i de uppdragna riktlinjerna bör också kunna ske efter hand som
de motiveras av insamlade erfarenheter. I den meningen kommer alltjämt en
viss positiv karaktär av försöksverksamhet att ligga i den föreslagna anordningen.
Det bör också erinras om att övergången till högstadiet enligt den nya
läroplanen avses börja höstterminen 1963, varför behovet av praktikplatser i
ökad omfattning i årskurs 8 skulle inträda först läsåret 1964/65. Detta medger
en förberedelsetid, som bör kunna väl utnyttjas av de berörda myndigheterna
och övriga organen på såväl avlämnar- som mottagarsidan.

Slutligen vill jag i denna fråga framhålla, att jag anser mig kunna räkna med
att, med den uppläggning av den praktiska yrkesorienteringen som jag nu förordat,
denna skall kunna genomföras med näringslivets positiva medverkan.
Med understrykande av vad beredningen anfört därom förutsätter jag också, att

282

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

de statliga och kommunala verken och inrättningarna skall lämna sin medverkan
i samma anda och i en betydligt ökad omfattning. Deras villighet att bidra till
ett framgångsrikt genomförande av anordningen med praktisk yrkesorientering
för alla elever bör, framför allt med hänsyn till anordningens primära syften,
självfallet inte vara mindre än andra företagares.

Införandet av praktisk yrkesorientering enligt här angivna riktlinjer innebär,
att den obligatoriska skolan träder ut i samhället ur den relativa isolering som
under tidigare skeden i alltför hög grad präglat skolans liv. Skolan bör även därigenom
få bättre möjligheter än förr att fullgöra sina uppgifter.

De principiella riktlinjer, som legat till grund för högstadiets utformning och
för vilka jag tidigare redogjort, har varit bestämmande även för mitt ställningstagande
i fråga om utformningen av den yrkesförberedande utbildningen
i den obligatoriska skolan. Då dessa principer under de närmaste
åren kommer att bli betydelsefulla i åtskilliga organisatoriska sammanhang,
vill jag med några synpunkter ytterligare understryka den vikt jag tillmäter
dem.

Den målsättning för skolan som jag tidigare förordat är betydelsefull inte
minst för de elever för vilka den allmänbildande undervisningen i stort sett upphör
i och med utgången av den obligatoriska skolan. Det synes särskilt viktigt
just för den, som mer eller mindre direkt från skolan går till ett yrkesarbete, att
han under sin skoltid får en så gedigen grund som möjligt i svenska, matematik,
språk, historia och litteratur m. m., kunskaper och erfarenheter som sedermera
kan hjälpa honom att ge livet meningsfullt innehåll och värde i olika avseenden.
Från denna utgångspunkt borde, som exempelvis LO framhåller i sitt yttrande,
all utbildning under de nio skolåren vara allmänbildande och några speciellt
yrkesinriktande linjer inte förekomma. Av flera olika skäl, vilka sammanfattningsvis
kan benämnas pedagogiska, synes det dock ofrånkomligt att tills vidare
och för en del av elevstocken i nionde årskursen bibehålla ett ganska betydande
inslag av praktiska moment bestående av, det bör dock framhållas, såväl praktiskt
arbete som teori i anslutning till detta. De yrkesteoretiska ämnena är för
övrigt nära besläktade med andra linjers allmänna ämnen. En väsentlig utgångspunkt
vid lösandet under kommande år av konkreta organisatoriska problem
måste dock enligt min mening vara, att den obligatoriska skolan i princip bör
ge alla elever en god allmän utbildning. Den får inte utformas så, att den predestinerar
bygdens barn och ungdom för vissa bestämda yrken eller så att den
blir en värvningscentral för viss eller vissa branscher, en uppfattning som på
intet sätt behöver stå i strid med skolans uppgift att även ge eleverna en god
förberedelse för kommande insatser i arbetslivet och att göra dem medvetna om
värdet och nödvändigheten av att man så snart som möjligt efter skolans slut
skaffar sig en målinriktad yrkesutbildning, antingen denna förvärvas i skolmässiga
former eller på en arbetsplats.

Skolberedningens förslag i fråga om den yrkesförberedande utbildningen har

283

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 5h år 1962

omfattats med stort intresse i remissvaren. Det förhållandet att därvid framförts
många skiftande och ofta starkt divergerande synpunkter och önskemål beträffande
antalet linjer eller linjevarianter, ger mot bakgrunden av vad jag nyss
framhållit starkt stöd för den principiella uppfattning och den strama linje som
beredningen förordat.

På av beredningen angivna grunder och i huvudsaklig överensstämmelse med
dess förslag förordar jag därför följande.

Samtliga vägar inom grundskolan bör så långt möjligt vara likställda inte
minst i begreppsmässigt avseende. I egentlig mening måste all undervisning i
grundskolan anses som förberedande för kommande yrkesutövning. I överensstämmelse
härmed bör beteckningen 9y och begreppet förberedande yrkesutbildning
utgå och samtliga linjer i nionde årskursen likställas.

Nuvarande tämligen rika specialisering inom 9v i försöksskolan bör nu — som
beredningen föreslagit — överges till förmån för en mer ospecialiserad utformning
av närmast motsvarande linjer i nionde årskursen av den obligatoriska
skolan. Den ökade rörligheten och den ökande specialiseringen på arbetsmarknaden
understryker enligt min mening ytterligare det befogade i den forordade
omläggningen.

Jag förordar vidare, att av linjerna i nionde årskursen fyra — av beredningen
betecknade 9mek, 9ha, 9ht och 9p — får ges en mer praktisk inriktning an
övriga med ett visst, inte obetydligt utrymme för mera direkt yrkesinriktad
undervisning. Fler linjer med yrkesämnen än nyss nämnda bör normalt inte
få förekomma på den obligatoriska skolans högstadium. Linjerna bör utformas
så, att de ger en bred ospecialiserad grundutbildning inriktad inte mot vissa
yrken utan mot breda sektorer av näringslivet. Utbildningen bör regelmässigt
ges i skolmässiga former. Med anledning av i remissyttrandena framförda synpunkter
vill jag något uppehålla mig vid karaktären hos dessa linjer.

Skolberedningens förslag till utformning av linjerna 9ha och 9ht har i det hela
godtagits vid remissbehandlingen.

Från åtskilliga håll framföres erinringar mot förslaget till utformning av linje
9mek. Den säges vara alltför inriktad mot verkstadsindustrin och den anses
inte upplagd så, att den passar flickor särskilt väl. För att linjen verkligen skall
motsvara önskemålet om en bred grundutbildning, som bl. a. ger eleverna ytterligare
ett års anstånd med det mer definitiva valet av kommande yrke, efterlyses
inte sällan en bearbetning av läroplansförslaget. Jag avser att föranstalta
om cn sådan överarbetning syftande mot att göra linjen mindre ensidigt inriktad.
I samband härmed kan även övervägas om benämningen 9mek, med hänsyn
till utbildningens syfte och målsättning, är den mest välfunna.

Inte så få remissinstanser har å andra sidan föreslagit variationer av 9mek i
riktning mot vissa bestämda yrken. Da dessa varianter skulle strida mot principerna
om cn för alla i den obligatoriska skolan sa langt möjligt gemensam
allmän utbildning och om den praktiska utbildningens ospccialiserade karaktär,
kan jag inte biträda förslagen härom. Psykologiska och pedagogiska liksom i

284

Kungl. Maj:ts ''proposition nr öU år 1962

många fall rent praktiska skäl talar emellertid för att tillämpningsövningar och
undervisningsmoment bör kunna, dock endast i mindre omfattning och helt
inom ramen för den praktiska delen av yrkesämnena, få främst kanske genom
valet av övningsobjekt ges en viss anknytning till elevernas erfarenhetsbakgrund,
till den omgivande lokala miljön med dess yrken, industrier och näringsgrenar.
Anordningen torde bl. a. kunna tillgodose sjönäringarnas önskan om att
pa vissa orter kunna fa utbildningen i viss mån anknuten till sjönäringarna.
Yrkesteorin liksom de allmänna (grundläggande) delarna av yrkesarbetet bör
däremot inte omfattas av dessa modifikationer, eftersom eljest en variation som
närmar sig en icke godtagbar linjeuppdelning snart nog skulle erhållas. Det bör
vid den planerade överarbetningen av läroplanen vara möjligt att ge närmare
anvisningar om hur tillämpningsövningar m. m. skall kunna väljas.

Jag delar den i flera remissyttranden framförda uppfattningen, att förslaget
till läroplan för 9p bör överarbetas för att den ännu bättre skall svara mot de
mai, som angivits för denna utbildning. Sistnämnda överarbetning torde böra
ske samtidigt med överarbetningen av läroplanen för 9mek.

Skolberedningen har föreslagit begränsade möjligheter till utbyte på vissa
angivna villkor av en av de fyra praktiskt inriktade linjerna mot en skoglig
linje, 9skog. Utbyte av linje därutöver skulle inte få företagas. Jag biträder
beredningens förslag, ehuru det innebär en viss principiell avvikelse från den
allmänna uppläggningen, men vill samtidigt framhålla, att den av mig nyss förordade
möjligheten till modifikation av 9mek i åtskilliga fall sannolikt kan visa
sig bättre motsvara de önskemål som kan ligga till grund för upprättande av
9skog.

I enlighet med beredningens förslag förordar jag vidare, att förefintlig samverkan
mellan försöksskola och skola av annat speciellt slag — beredningen
avser här närmast lantmannaskola — efter medgivande av länsskolnämnden
och på de övriga villkor som beredningen angivit inte utan vidare skall behöva
avbrytas så länge behov därav föreligger, trots att anordningen i princip innebär
upprättande av ytterligare en linje i nionde årskursen.

Som allmänna grunder för samverkan mellan obligatorisk skola och yrkesskola
bör i överensstämmelse med beredningens uppfattning gälla, att i princip samtliga
linjer bör ingå i högstadieskolan samt att ingen elev normalt bör påbörja
egentlig yrkesutbildning före utgången av den obligatoriska skolan. Med viss
avvikelse från dessa grunder bör dock i enlighet med beredningens förslag klart
yrkesbestämda elever efter skolstyrelsens medgivande i varje enskilt fall och
med de förbehåll som beredningen angivit få fullgöra sitt nionde skolår i yrkesskola,
hos hantverkare eller företagare i övrigt.

Beredningen avvisar, enligt min mening i god överensstämmelse med nyss
förordade allmänna grunder, överförandet av hela avdelningar från den obligatoriska
skolan till yrkesskola men föreslår, att redan etab‘lerat samarbete skall
få fortsätta så länge behov därav föreligger. Jag vill visserligen — ehuru med
någon skärpning av beredningens förslag i sistnämnda fråga — inte motsätta

285

Kungl. Maj:ts proposition nr 51). år 1962

mig, att sådan samverkan skall få fortsätta i de fall då ett avbrytande av den
skulle medföra påtagliga svårigheter för skolväsendet i kommunen, men jag
vill samtidigt framhålla, att de organisatoriska fördelar man avser att vinna
med sådan samverkan kan ernås också genom att den obligatoriska skolan
lokalmässigt får utnyttja yrkesskolans resurser utan att klasserna för den skull
administrativt överföres till yrkesskolan. Däremot anser jag mig inte kunna
förorda förslaget om att parallellavdelning av 9mek, 9ha, 9ht eller 9p — annat
än möjligen rent undantagsvis — får överföras till yrkesskola.

För små kommuner med begränsade ekonomiska resurser och litet elevunderlag
och där en önskvärd yrkesutbildning eljest inte skulle komma till stånd
förordar jag det undantaget, att efter vederbörligt medgivande en eller ett par
av de praktiskt inriktade linjerna i nionde årskursen kan få överföras till yrkesskola.

Skolberedningen föreslår, att överstyrelsen för yrkesutbildning — i samråd
med skolöverstyrelsen — vidtar de åtgärder som erfordras för att i god tid före
höstterminen 1965 anpassa yrkesskolans kursplaner och arbete till de ändrade
förutsättningar som den nioåriga skolan kommer att medföra. I anslutning
härtill har ett antal remissinstanser önskat vidga förslaget till att avse en fullständig
utredning beträffande yrkesutbildningen i hela dess vidd (jfr SU
1960:192, Rskr 383).

Frågan om yrkesutbildningens principiella uppläggning, inriktning och innehåll
för framtiden är komplicerad och av stor omfattning. Den är emellertid
också beroende av ett stort antal faktorer, vilka ännu inte kan helt överblickas,
bl. a. resultaten av arbetet inom 1955 års sakkunniga för yrkesutbildningens
centrala ledning m. m. Jag är inte beredd att i förevarande sammanhang ta upp
hela problemkomplexet till en så genomgripande och radikal behandling som
det synes fordra. Det är emellertid min avsikt att i anslutning till 1960 års riksdags
uttalande i ämnet framdeles återkomma till detta viktiga utredningsspörsmål.

Vad gäller det nu aktuella problemet torde Kungl. Maj:t böra uppdra åt
överstyrelsen för yrkesutbildning att, oberoende av den större och mera genomgripande
utredning av yrkesutbildningen som senare kan komma till stånd,
företa föreslagen översyn — begränsad till vad som för de närmaste åren är
mest nödvändigt — av yrkesskolornas kursplaner m. m. Det är önskvärt, att vid
översynen även beaktas de läroplaner för yrkesutbildning, som kan komma att
beröras av de föreslagna fackskolorna, liksom det förhållandet att under en inte
obetydlig övergångstid yrkesskolorna kommer att rekryteras jämväl av elever
med sju- eller åttaårig folkskola. Om så befinnes möjligt torde normerande bestämmelser
för mottagande av elever med olika slag av förutsättningar böra
utarbetas.

Jag har tidigare erinrat om att tiden för den allmänbildande undervisningen
på förevarande linjer i nionde årskursen av beredningen föreslagits till 13 veckotimmar,
medan de linjcskiljande timmarna föreslagits till 22.

286

Kungl. May.tfs proposition nr 54 år 1962

I åtskilliga remissvar framhålles, att dessa linjer kommer att få ett för litet
allmänbildningsinnehåll och att de därigenom erhåller ett sämre anseende än
övriga linjer i årskursen. Kritiken synes inte kunna utan vidare avfärdas även
om det samtidigt beaktas att fastställandet av förevarande läroplan bjuder på
svåra avvägningsproblem: yrkesämnena bör inte tilldelas så liten tid att motsvarande
del av utbildningen blir otillräckligt tillgodosedd för att vara yrkesinriktande,
variationsrikedomen bör av schematekniska m. fl. skäl inte onödigtvis
öka m. m. Kungl. Maj:t torde emellertid, för att kunna tillmötesgå önskemålen
om en förbättring i vissa fall av det allmänbildande innehållet på dessa
linjer, böra äga att efter framställning och inom ramen för det totala veckotimtalet
medge annan avvägning mellan de olika ämnesgrupperna.

Såsom skolberedningen anfört har på senare år frågan om klassernas
storlek utgjort ett av de dominerande inslagen i diskussionen kring skolans
utveckling och skolreformen. Den har även av skolberedningen betraktats som
ett av de centrala spörsmålen. I beredningens förslag till utformning av den obligatoriska
nioåriga skolan ingår som grundväsentliga förutsättningar att vissa
åtgärder vidtages för underlättande av lärarnas arbete och höjande av den pedagogiska
effektiviteten, nämligen dels en minskning av elevantalet i klasserna, dels
en kraftig upprustning av skolornas undervisningshjälpmedel och dels en förbättrad
utbildning och fortbildning av lärare. Beredningen beräknar själv att den
sänkning av elevantalet i klasserna som beredningen övervägt medför en ökning
av lärarlönekostnaderna med inemot sextio miljoner kr. per år vid fullt utbyggd
grundskola. Redan storleksordningen av nämnda belopp anger att det på
denna punkt gäller en mycket betydande förbättring i arbetsförutsättningarna.
En minskning av elevantalet kommer också, inte minst under genomförandeperioden,
att ställa mycket stora krav på våra personella och materiella resurser.

Vid vägande av olika omständigheter mot varandra, varvid stor hänsyn tagits
till önskvärdheten av att ge lärarna bättre möjligheter att förverkliga grundskolans
målsättning, har beredningens ledamöter, trots de förhållandevis betydande
kostnadsökningar som denna reform är förenad med, utifrån sina olika utgångspunkter
enats om att för grundskolan föreslå den minskning av elevantalet i
klasserna som erhålles genom att i princip ny klass får upprättas i årskurserna
1—3 för varje påbörjat 25-tal elever och i årskurserna 4—9 för varje påbörjat
30-tal elever. Jag förordar, att detta förslag genomföres. Såsom skolberedningen
själv framhåller innebär förslaget generellt genomfört, att ingen klass normalt
skall behöva bli större än vad lågstadiet beträffar 25 elever och i övriga årskurser
30 elever.

Med hänsyn till förslagets stora skolorganisatoriska och ekonomiska konsekvenser
vill jag här något närmare beröra ett antal hithörande delfrågor.

För närvarande tillämpas i den obligatoriska skolan två olika metoder för
beräkning av antalet klasser inom ett skolområde, nämligen dels den s. k. medeltalsmetoden,
dels överskottsmetoden. I likhet med beredningen föreslår jag en

287

Kungl. Maj:ts -proposition nr 5-4 år 1962

generell övergång till överskottsmetoden. Ett genomförande av ett av Stockholms
stad i dess remissyttrande väckt förslag om övergång till en helt ny metod
med s. k. klassantalstabell, vilken har en principiellt annan innebörd än skolberedningens
förslag och vilken också leder till väsentligt större kostnader, anser
jag icke kunna komma i fråga.

Befolkningens rörlighet, tillkomsten av nya typer av skolanläggningar och
andra liknande omständigheter har medfört, att den obligatoriska skolans lokala
organisation inte längre är lika ensartad som förr. Detta har föranlett viss tvekan
när det gällt att fixera det elevunderlag, på vilket delningstalen skall appliceras.
Det torde i detta avseende vara nödvändigt med ett klarläggande. Enligt min
mening bör de elever som skolorganisatoriskt bildar en enhet utgöra detta delningsunderlag.
Inom varje skolenhet bör sålunda för klasser av a- och A-typ i
varje årskurs få upprättas en ny avdelning för varje påbörjat 25-tal elever på
lågstadiet och för varje påbörjat 30-tal elever för årskurserna 4^-8. Inom skolenheten
bör vidare linje i årskurs 9 få upprättas om minst 12 elever anmält sig
till linjen i fråga. Inom varje linje bör, som framgatt av vad jag redan anfört, en
klass få upprättas för varje påbörjat 30-tal elever. Med skolenhet bör i förevarande
sammanhang, såsom jag nyss antytt, avses de elever inom olika årskurser,
vilka i fråga om skolarbetet stadigvarande bildar en skolorganisatorisk
enhet och vilka således undervisas antingen i ett gemensamt eller i flera näraliggande
skolhus eller andra undervisningsutrymmen. Regelmässigt kommer
eleverna till skolenheten från samma trakt, men denna behöver inte vara en och
densamma för samtliga årskurser i skolenheten; i åtskilliga fall kommer exempelvis
detta geografiska område för högstadiet i skolenheten att vara ett annat
— och större — än för övriga stadier.

I åtskilliga, kanske till och med i flertalet fall kommer upptagningsområdet att
sammanfalla med det s. k. rektorsområdet, medan i andra fall — det gäller närmast
högstadiet — upptagningsområdet kan bestå av mer än ett rektorsområde.
I de glesare befolkade kommunerna med flera bygdeskolor på låg- och mellanstadiet
kommer däremot med den av mig här angivna indelningsgrunden rektorsområdet
att kunna innehålla flera skolenheter med därtill hörande upptagningsområden.
En viss elasticitet i elevfördelningen mellan skilda skolenheter inom
samma kommun bör vara tillåten, exempelvis för att marginalvis utjämna elevantalet
mellan klasserna i olika skolenheter. Uppkommer i visst fall tvekan om
vad som skall anses som skolenhet eller finnes eljest skäl därtill, bör länsskolnämnden
vara oförhindrad att meddela beslut om huru eleverna skall fördelas på
olika skolenheter av samma skolform.

I anslutning till sitt huvudförslag förutsätter skolberedningen, att konsekvensändringar
genomföres för B-skolornas del. I det av skolberedningen överlämnade
stadgeförslaget har dessa ändringar dock kommit att beröra endast klasser av
Bl-typ, där elevantalsgränserna för övergång till klasser av a- respektive A-typ
och vice versa genomgående sänkts med fem enheter. Jag förordar ett genomförande
av förslaget i vad avser klasser av Bl-typ. Beträffande övriga B-klasser

288

Kungl. Maj:ts proposition nr 51± år 1962

ansluter jag mig till skolöverstyrelsens förslag och förordar sålunda, att elevantalsgränserna
för övergång från lägre till högre klasstyp och vice versa även
för deras del sänkes med fem enheter. Jag föreslår vidare, även detta med någon
förbättring för B-skolornas del i jämförelse med vad som framgår av stadgeförslaget,
att om Bl-klass har lägst 30 elever, B2- eller b-klass lägst 25 elever och
B3-klass lägst 20 elever, klassen skall fa delas i en högre och en lägre grupp högst
fyra timmar i veckan för att bereda elever på olika stadier skild undervisning i
ämnen eller moment, som endast svårligen kan behandlas under de gemensamma
lektionerna. Jag vill också här framhålla, att den i stadgeförslaget förordade
regeln om att, jämsides med a- och A-klass, b- eller B-klass skall få anordnas i
syfte att nedbringa antalet klasser bör begränsas till låg- och mellanstadierna.
På högstadiet bör inte förekomma annat än s.k. A-klasser, såvida det inte är fråga
om specialanordningar företagna i glesbygder, i skolenheter där man prövar speciella
undervisningsmetoder eller i andra fall där särskilda förhållanden föreligger.

Det har under remissbehandlingen tämligen ingående diskuterats huruvida i
fråga om a- och A-klasser antalet klasser skall beräknas på varje årskurs för sig
vid skolenheten, på samtliga elever tillhörande visst stadium eller på annat sätt.
Även om det finns skäl som talar för att man skulle nöja sig med att tillämpa
delningstalen pa den första årskursen i varje stadium och därefter genom hela
stadiet bortsett från arskurs 9 — behålla det antal klasser per årskurs som
den första delningen skulle ge, finner jag dock att många främst praktiska och
skolorganisatoriska skäl talar emot en sådan anordning. Enligt min mening bör,
sasom redan framgatt av mitt ställningstagande, delningstalen inom skolenheten
tillämpas pa varje arskurs för sig. Med den inte helt tvingande formulering som
stadgan i likhet med nuvarande bestämmelser avses få angående villkoren för
upprättande av klasser, ligger det också enligt min mening inom länsskolnämndens
befogenheter att besluta om de medgivanden att bibehålla antalet paralleller
oförändrat från föregående år som emellanåt kan vara befogade t. ex. vid viss,
mindre utflyttning av barn från en skolenhet. Motsvarande möjligheter att med
en förnuftig anpassning till i särskilda fall föreliggande omständigheter medge
eller föreskri\ a ett annat antal klasser vid en skolenhet än det som en strikt
tillämpning av delningstalen skulle ge bör liksom för närvarande också tillkomma
länsskolnämnden. Vad jag här närmast tänker på är exempelvis sådana områden,
där man utöver de svensktalande eleverna också har lapsk- eller finsktalande
elever eller där man på grund av upptagningsområdets ringa barnantal och
langa avstand till annan högstadieskola vid en tillfällig nedgång i barnantalet
kan behöva behålla samma antal klasser som föregående år för att inte tvingas
till en för organisationen av skolenheten allvarligt störande förändring.

Såsom skolberedningen föreslagit, bör de nya delningstalen — vilka som
nämnts är helt hopkopplade med den av beredningen föreslagna utformningen
av grundskolan i övrigt — vad de två lägsta stadierna beträffar genomföras årskurs
för årskurs i den takt vari övergången till grundskolans läroplan sker och
vad avser högstadiet i takt med övergången till anordningen med sammanhållna

289

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

klasser. Jag biträder detta förslag. De justeringar för hel kommun eller större del
därav i den praktiska tillämpningen av denna princip, som övergångsvis kan
komma att fordras, torde det böra ankomma på skolöverstyrelsen att besluta om.

I överensstämmelse med den här intagna principiella ståndpunkten kan jag däremot
inte tillstyrka det från ett antal remissinstanser framförda förslaget om att
motsvarande gynnsammare delningsbestämmelser skulle tillämpas jämväl för de
äldre skolformerna.

I anslutning till vad jag här anfört i fråga om de generella delningsreglerna vill
jag slutligen peka på att en strikt tillämpning av dem emellanåt kan vara mindre
lämplig, ibland kanske inte ens möjlig. Vad jag här avser är närmast sådana fall,
där kvarsittning eller inflyttning av en eller annan elev skulle medföra uppbrytning
av ett flertal väl sammanhållna klasser, vilkas elevantal tillsammans ligger
invid eller strax under gränsen för upprättandet av ytterligare en klass, eller där
man av lokal- eller lärarbrist eller andra tillfälliga lokala förhållanden kan vilja
stanna vid det lägre antalet klasser eller för tillfället helt enkelt inte kan öka
detta. Den lokala skolledningen bör i sådana fall vara obetagen att avstå från
en strikt tillämpning av de av statsmakterna medgivna delningsreglerna även
om därigenom de förutsatta maximitalen för elevantalet i klass — 25 respektive
30 — tillfälligtvis skulle komma att överskridas.

Vad skolberedningen föreslagit i fråga om villkor för utnyttjande av s. k. förstärkningsanordningar
bör enligt min mening genomföras. Beredningens förslag
innebär, att i försöksskolan gällande villkor för upprättande av undervisningsgrupper
på lågstadiet, i praktiska och laborativa ämnen på mellan- och högstadierna
liksom vid undervisningen i främmande språk alltfort skall gälla.
Någon gruppuppdelning vid undervisningen i matematik på mellanstadiet
avses dock, till skillnad från nu, inte förekomma. Vad ämnet svenska beträffar,
för vilket skolberedningen föreslagit förstärkningsanordningar i årskurserna
7 och 8, bör gälla att klass med lägst 21 elever får delas i två undervisningsgrupper
under en timme per vecka i vardera årskursen. Vidare bör,
liksom i försöksskolan, tillvalsgrupp i årskurserna 7 och 8 — liksom undervisningsgrupp
i alternativkurs i ämnena engelska och matematik i årskurserna
7—9 — få upprättas om antalet elever i gruppen är minst fem.

För de fyra praktiskt inriktade linjerna i årskurs 9 bör i enlighet med beredningens
förslag ytterligare en grupp i yrkesarbete få upprättas om klassen består
av lägst 17 elever.

Vid undervisningen i slöjd på mellanstadiet är det för närvarande möjligt att
anordna det antal grupper, som erhålles, då det sammanlagda elevantalet i slöjd
i skolan — varmed i folkskolestadgan närmast avses den av mig i det föregående
definierade skolenheten — delats med 15. Uppstår därvid en rest på minst 10,
får ytterligare en grupp anordnas. Vid små skolenheter medför detta att uppdelning
av de ifrågavarande eleverna på två grupper kan ske först vid lägst 25
elever. Jag biträder skolberedningens förslag, att den första delningen skall få

10 — Bihang till riksdagens ''protokoll 1962. 1 sand. Nr

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 k år 1962

ske redan när antalet elever uppgår till lägst 21, men att för delning av större
elevantal än 24 den hittillsvarande bestämmelsen fortfarande skall gälla. Förslaget
medför en väsentlig förbättring av arbetsförhållandena i dessa ämnen vid de
små skolenheterna. De ytterligare förbättringar i fråga om gruppindelningen i slöjd
som förordats från bl. a. skolöverstyrelsen är jag inte nu beredd att tillstyrka.

Såväl skolöverstyrelsen som de båda kommunförbunden vänder sig mot vissa
av beredningens förslag om villkor för upprättande av linjerna 9mek, 9ha, 9ht
och 9p. Jag finner deras invändningar befogade och föreslår därför, att dylik
linje bör få upprättas om minst fem elever anmält sig till undervisningen och
den separata undervisningen för gruppen inte omfattar mer än sju veckotimmar.
Om åter den för linjens anordnande erforderliga separata undervisningen sammanlagt
omfattar mer än sju veckotimmar bör linjen få inrättas i samundervisning
med annan linje vid ett elevantal av lägst åtta utan särskilda villkor och
utan särskilt medgivande av länsskolnämnden.

Liksom hittills bör slutligen för grundskolan i dess helhet gälla, att samläsning
alltid bör ske sa långt som det med hänsyn till syftet med undervisningen
är möjligt och lämpligt.

Skolöverstyrelsen föreslår i sitt yttrande över beredningens betänkande, att
villkoren för upprättande av viss undervisningsgrupp inte bör bindas vid hel
grupp av tillvalsämnen utan i stället vid vart och ett av de i tillvalsgrupp ingående
ämnena. Detta skulle i vissa fall kunna medföra ökad smidighet vid den
praktiska tillämpningen och emellanåt ge större möjligheter att tillmötesgå
elevernas önskemål i fråga om tillval. Jag vill i anslutning härtill framhålla, att
det i en så stor organisation som den grundskolan utgör blir svårt att i detalj
förutse varje problem av förevarande slag, som kan tänkas uppkomma, och det
torde därför få ankomma på Kungl. Maj:t att, beträffande den praktiska tilllämpningen
av de här i stort angivna riktlinjerna för uppdelningen av elever i
undervisningsgrupper, medgiva de mindre justeringar och förändringar, som kan
finnas befogade.

Jag vill i detta avsnitt av min framställning till sist ännu en gång understryka,
att den minskning av elevantalet i klasserna, som jag här föreslagit och vars innebörd
är att i grundskolan normalt ingen klass skall behöva bli större än vad lågstadiet
beträffar 25 elever och i övriga årskurser 30 elever, kräver mycket betydande
insatser från det allmännas sida. Ett genomförande av detta förslag tillgodoser
ett väsentligt önskemål från lärarnas sida och måste förutsättas medföra
en betydande höjning av den pedagogiska effektiviteten. Skulle framdeles våra
personella, materiella och ekonomiska resurser anses medge åtgärder av liknande
storleksordning som den nu föreslagna, syftande till en ytterligare höjning av den
pedagogiska effektiviteten, är det möjligt men enligt min mening ingalunda
säkert, att man da bör fortsätta pa samma väg som den nu använda, dvs. generell
minskning av elevantalet i tämligen statiska klassformationer. Pedagogisk
utveckling och forskning kan vid en senare tidpunkt ha givit helt andra möjlig -

291

Kungl. Maj:ts proposition nr 5h år 1962

heter och anvisningar för bedömningen av dessa frågor. Detta antydes ganska
klart av vissa i utlandet pågående försök och av redan nu föreliggande forskningsresultat,
hur blygsamma dessa än är. Det bör ankomma på alla för vår
skolas utveckling ansvariga och intresserade att nogsamt och fördomsfritt ge akt
på och själva söka bidra med uppslag, som kan leda skolans arbete in på ännu
effektivare vägar än de hittills vanliga.

Anordnandet av specialundervisning är, som skolberedningen framhåller,
ett viktigt och betydelsefullt led i skolans strävanden att skapa betingelser
för en studiegång, avpassad efter den enskilde elevens förutsättningar och
behov. Denna undervisning har en dubbel uppgift, nämligen dels att för de
elever, som är i behov därav, ge en särskilt anpassad undervisning, dels också att
underlätta undervisningen i normalklasserna genom att helt eller delvis vid
sidan av denna ge vissa elever den speciella undervisning, som meddelad inom
normalklassens ram skulle verka synnerligen tyngande på denna. I överensstämmelse
härmed föreslår beredningen flera betydelsefulla åtgärder för förbättring
av denna del av skolans verksamhet. Planering och utbyggnad av
specialundervisning bör kunna intensifieras genom interkommunal samverkan,
den bör planeras och initieras genom länsskolnämndens försorg, kommun som
tar emot elever från annan kommun bör få överskrida det eljest föreskrivna
antalet specialklasser, specialundervisning bör få anordnas för kortare tid än en
termin och elever med komplicerade handikapp bör kunna få specialundervisning
av mer än ett slag, i båda fallen med statsbidrag. Jag förordar, att skolberedningens
förslag i dessa avseenden, vilka också genomgående tillstyrkts i remissyttrandena,
i allt väsentligt kommer till utförande.

Inte så få remissinstanser, däribland de båda kommunförbunden, har föreslagit
ett fullständigt slopande av den berörda s. k. 15 %-regeln, en åtgärd som
även skolöverstyrelsen övervägt men till sist ändå inte funnit sig böra föreslå.
Ett slopande av denna norm skulle visserligen i en del fall underlätta en ytterligare
utbyggnad av specialundervisningen i städer och andra tätorter, där en
sådan utbyggnad organisatoriskt är lättare att genomföra, men skulle samtidigt
— med hänsyn till den alltjämt knappa tillgången på specialutbildade lärare —
ytterligare försvåra motsvarande utbyggnad i landsbygdskommunerna, där förbättringen
i detta hänseende för närvarande framstår som mer angelägen. Inte
heller jag är därför beredd att föreslå ett helt slopande av normen utan stannar
vid den av beredningen förordade uppmjukningen i samband med interkommunal
samverkan på området. Med hänsyn till de svårigheter, som i vissa yttranden
påvisats att inom den fastställda ramen inrymma bl. a. skolmognadsklasser, kan
dock utvecklingen här behöva följas med särskild uppmärksamhet från länsskolnämndernas
och skolöverstyrelsens sida.

Skolöverstyrelsen framför i sitt yttrande angående specialundervisningen vissa
önskemål och förslag, bl. a. att s. k. Cp-klasser i stadgan bör få upptas bland
specialklasserna. Om detta liksom om andra i yttrandena framförda förslag vill

292

Kungl. May.ts proposition nr 54 år 1962

jag rent allmänt framhålla, att eftersom samhället måste anses ha särskilt påtagliga
skyldigheter just emot de på ett eller annat sätt handikappade barnen,
bör deras behov av omvårdnad och utbildning så långt möjligt tillgodoses på
bästa sätt. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att i enlighet härmed få
närmare besluta om de förändringar i delningstal m. m. beträffande specialundervisningen,
som påkallas i anledning av de vid remissbehandlingen framförda synpunkterna.

I fråga om överförande av elev till specialklasser av olika slag föreslår beredningen,
att detta som en yttersta åtgärd bör kunna få ske även mot föräldrarnas
vilja. Detta förslag har med endast något enstaka undantag accepterats vid
remissbehandlingen. Jag biträder förslaget, trots att det innebär ett avsteg från
det eljest för grundskolan avsedda fria valet av studieväg. I likhet med beredningen
vill jag dock bestämt understryka specialundervisningens karaktär av en
förmån liksom att överförandet av elev till specialklass i princip bör bygga på
föräldrarnas frivilliga medverkan. Skulle trots allt hänvisning behöva ske mot
föräldrarnas vilja, bör detta och skälen härtill framgå av uttagningshandlingarna.
Såsom skolberedningen förordat bör målsman ha möjlighet att hos länsskolnämnd
överklaga beslutet.

Samhällets omsorg om specialklasseleverna och då framför allt hjälpskolans
elever kan inte upphöra i och med att de slutar den obligatoriska skolan. Som
beredningen uttalat bör också särskild försiktighet iakttas med att låta hjälpklasselever
sluta skolan före skolpliktstidens slut. Dessa elevers yrkesutbildning
och arbetsanställning måste, ofta under åtskilliga år efter skoltidens slut, ägnas
stor uppmärksamhet. Genom en inom ecklesiastikdepartementet företagen kartläggning
och utredning av de problem och omständigheter, som härvid särskilt
måste beaktas, redovisad i en promemoria i december 1961, bör goda förutsättningar
ha erhållits för en närmare bedömning av vilka åtgärder som i dessa hänseenden
bör vidtagas. Kungl. Maj:t har genom beslut den 12 januari i år uppdragit
åt skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning och arbetsmarknadsstyrelsen
att efter samråd gemensamt eller var för sig vidtaga eller, i den
mån så erfordras, hos Kungl. Maj:t föreslå de åtgärder vartill promemorian ger
anledning. Promemorian jämte meddelande om Kungl. Maj:ts uppdrag till de
tre verken har senare också för kännedom tillställts ett stort antal statliga, kommunala
och enskilda organ, som arbetar med eller i övrigt är berörda av hithörande
frågor.

Vad skolberedningen anfört om specialundervisningen utöver vad jag nu berört
står i god överensstämmelse med den grunduppfattning i dessa frågor som jag
nyss givit uttryck för, och behöver därför inte föranleda ytterligare kommentarer
från min sida.

Skolberedningen har även upptagit betygsättning, flyttning och
kompetens till en i vissa delar jämförelsevis fördomsfri och radikal omprövning
och behandlat dessa för skolan viktiga frågor inte enbart från principiell

293

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

synpunkt. Hithörande frågor torde med ett undantag inte vara av den arten
att riksdagens medverkan formellt fordras för deras fortsatta behandling. Det
torde få ankomma på Kungl. Maj:t att senare utfärda erforderliga bestämmelser.
Ilcla detta område är emellertid av betydande vikt för skolans verksamhet och
jag vill därför här något närmare beröra ett par större frågor.

I fråga om betygsättningens omfattning föreslår beredningen en mindre begränsning
jämfört med nuvarande förhallanden, innebärande att betyg skall utfärdas
vid slutet av vårterminen i årskurserna 2—5 samt därefter vid slutet av
varje termin. Även om såsom vissa remissinstanser uttalat, en längre gående
betygsfrihet i och för sig vore önskvärd, torde man av de skäl som skolberedningen
anfört tills vidare få stanna vid det nämnda förslaget. Det är dock enligt
min mening viktigt, att man i den fortsatta pedagogiska försöksverksamheten i
ökad omfattning ägnar uppmärksamhet åt frågan hur betygsättningen i skolan
skall kunna ytterligare begränsas.

Beträffande den ofta diskuterade frågan om betyg i uppförande och ordning
föreslår beredningen, att sådana betyg skall utfärdas, men att de inte skall skrivas
ut på avgångs- och slutbetyg. Förslaget, som pa flera hall i remissbehandlingen
tilldragit sig stor och inte sällan kritisk uppmärksamhet, innebär ett bibehållande
av nuvarande bestämmelser.

Jag har full förståelse för skolöverstyrelsens principiella uppfattning, att elevernas
uppförande och ordning inte bör registreras genom vitsord i terminsbetyg
och/eller betygskatalog. I nuvarande läge synes emellertid övervägande skäl
tala för skolberedningens förslag att för närvarande inte vidtaga några generella
ändringar i fråga om denna betygsättning. Jag finner det likväl angeläget, att
pågående försöksverksamhet med begränsning av förevarande betygsättning
ytterligare vidgas i överensstämmelse med vad överstyrelsen förordat. Det bör
noteras att de hittills redovisade resultaten av denna försöksverksamhet i det
hela är mycket positiva.

Det nuvarande systemet för betygsättning i folkskolan är sasom beredningen
framhållit, uppbyggt efter två, från varandra skilda principer, nämligen såväl
den absoluta som den relativa betygsättningen. Beredningens förslag om en definitiv
övergång till enbart den s. k. relativa betygskalan finner jag välgrundat
och det bör utgöra underlaget för det fortsatta arbete med betygsfrågorna, som
beredningen föreslagit, att skolöverstyrelsen skall utföra.

Frågan om elevs flyttning eller kvarsittning har i vissa avseenden, bl. a. med
hänsyn till sina ekonomiska konsekvenser, större vikt än de nyss nämnda, och
den torde därför till skillnad från dessa böra i sina huvuddrag underställas riksdagen.

I enlighet med beredningens förslag förordar jag — såsom torde få ytterligare
beröras i samband med förslaget om skollag — att elev, som ej före skolpliktens
upphörande genomgått årskurs 9, bör få fullfölja skolgången, om han finnes
kunna tillgodogöra sig undervisningen.

294

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

Vad beträffar uppflyttning av elev under skolpliktstiden föreslår beredningen,
att till skillnad från vad som nu gäller, elev normalt skall uppflyttas till närmast
högre årskurs samt att klasskonferensen, vilken förutsättes ha beslutanderätt i
dessa frågor, bör bedöma fråga om uppflyttning — respektive kvarsittning —
med hänsyn till elevens allmänna utveckling och vad som i övrigt är för honom
i det hela lämpligast. Beslut om kvarsittning bör enligt beredningen få fattas
först efter samråd med föräldrarna, som för övrigt förutsättes själva kunna hos
rektor väcka förslag om att eleven skall få gå om samma årskurs som föregående
läsår. Jag förordar, att skolberedningens förslag lägges till grund för kommande
flyttningsbestämmelser. I ett ofta diskuterat avseende vill jag därutöver
göra följande klarläggande.

Om målsman önskar att elev, för vilken det med hänsyn till hans skolmässiga
prestationer bedömes naturligast med flyttning till högre årskurs, skall få stanna
kvar ett år i en viss årskurs och motiverar detta med elevens behov av ett års
ytterligare mognad i sin utveckling eller liknande skäl, som klasskonferensen
utifrån den allmänna regeln för beslut om flyttning respektive kvarsittning finner
bärande, bör eleven efter klasskonferensens beslut få gå om den aktuella årskursen,
oavsett om detta medför kostnader för det allmänna eller ej. Föreligger
inte sådana skäl, och klasskonferensen därför finner att eleven normalt skall
flytta, bör denne pa malsmans önskan och efter rektors medgivande trots allt
kunna få gå kvar, om detta inte medför ökade kostnader för det allmänna.

Skolberedningens förslag i de mer principiella betygs- och flyttningsfrågor för
vilka jag nu redogjort har vunnit allmänt gensvar hos remissinstanserna. Dessa
ställer sig däremot genomgående skeptiska eller avgjort kritiska mot vissa av de
detaljförslag som beredningen presenterat. Kritiken riktar sig framför allt mot
det förslag till zonindelning av betygen, som beredningen avsett som ett hjälpmedel
vid avgörande av fråga om elevs flyttning. Remissinstansernas kritik mot
förslaget pa denna punkt är i och för sig ett glädjande bevis på den enhällighet
med vilken man omfattat beredningens grundläggande förslag i fråga om principerna
för elevs flyttning från en klass till nästa. I anslutning till vad beredningen
föreslagit i betygs- och flyttningsfrågan har skolöverstyrelsen redan igångsatt
en översyn i tekniskt avseende av förslaget. Jag förutsätter, att vid denna
översyn beaktas såväl de grundsatser, vilka jag i det föregående förordat som de
synpunkter, vilka framkommit under remissbehandlingen. Vid kommande prövning
av skolöverstyrelsens förslag till anvisningar i betygsfrågan avser jag att
ägna särskild uppmärksamhet åt den del av anvisningarna som rör betyg och
betygsättning på alternativa kurser, eftersom just dessa betämmelser erfarenhetsmässigt
visat sig ha stort inflytande på utformningen av det dagliga arbetet
på den nioåriga skolans högstadium.

_ Vad beredningen anfört i fråga om kompetensvärdet av grundskolans utbildning
ansluter jag mig i allt väsentligt till men vill därutöver göra några påpekanden.

295

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Då man talar om kompetensvärdet av en viss utbildning sammanblandas inte
sällan två skilda saker, nämligen kompetensen eller kompetensangivelser å ena
sidan och meritvärdering å den andra. I förra fallet avses de faktiska kunskaper
som fordras för att man skall kunna fullgöra en uppgift eller klara en anställning,
medan man i det senare fallet torde mena den poängvärdering e.d. som åsättes en
viss utbildning för inträde i vidareförande skolor och annan utbildning. I och för
sig är givetvis den reella kompetens som en skola eller en utbildning — som nu
grundskolan — ger den i sak väsentliga frågan. Enligt min mening har skolberedningen
där givit uttryck för principer, som bör kunna vara vägledande vid fortsatt
handläggning av kompetensfrågor av skilda slag. Man kan emellertid inte
bortse från den stora praktiska betydelse, som väl utformade och lättydda meritvärderingsbestämmelser
har. Jag delar skolberedningens uppfattning, att dessa
bör utformas utifrån den föreslagna grundskolan och dess utbildning samt att
meritvärdet av övriga skolors betyg återföres på grundskolans. Framför allt
under övergångstiden, som i de avseenden det här gäller kommer att bli ganska
lång, blir behovet av en s. k. översättningsnyckel betydande. Därvid bör beaktas
önskvärdheten av att mottagande skolor och arbetsgivare genom nyckeln så
långt möjligt erhåller upplysning om vilket kursinnehåll som i den ena respektive
den andra betygskalan döljer sig bakom ett angivet betyg.

Det torde böra ankomma på skolöverstyrelsen, i förekommande fall i samråd
med andra ämbetsverk, att göra en översyn av nu gällande meritvärderingsbestämmelser
samt att därefter till Kungl. Maj:t avge de förslag vartill översynen
föranleder.

Slutligen vill jag här erinra om den översyn av kompetensföreskrifterna i de
statliga verksinstruktionerna, som på grundval av den s. k. kompetensutredningens
arbete skett under de senare åren. Av bl. a. detta skäl är jag inte beredd
att här till behandling ta upp skolöverstyrelsens antydan om att man nu skulle
formellt upprätta ett särskilt statligt kompetensråd. Frågan om hur hithörande
arbetsuppgifter, vilka det tills vidare i viss omfattning torde ankomma på skolöverstyrelsen
att svara för i samråd med övriga berörda ämbetsverk och institutioner
m. fl., skall lösas på längre sikt får ytterligare övervägas.

296

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

III. VISSA TILL DEN OBLIGATORISKA SKOLAN
ANSLUTANDE SKOLFORMER

Fackskolor. Praktiska realskolan och flickskolan. Folkhögskolan

(SB kapitel 29—31, 33 och 36)

S kolberedningen

Fackskolor

Utöver vad beredningen anfört i tidigare avsnitt redovisar den här inledningsvis
(SB s. 481 ff.) vissa allmänna synpunkter som motiverar förslaget att
en ny typ av tvååriga skolor ovanpå grundskolan — fackskolor — med fyra olika
utbildningsvägar, en humanistisk, en teknisk, en merkantil och en social-ekonomisk,
upprättas. De föreslås bli frivilliga kommunala skolor, byggande på grundskolan
men dock inte nödvändigtvis tidsmässigt eller organisatoriskt direkt anslutna
till denna. Beredningen räknar vidare med att dessa skolor i vissa fall
också kan komma att upprättas av andra huvudmän än kommuner eller kommunalförbund.
I första hand kan detta komma i fråga vid omorganisering av
enskilda samskolor (SB s. 552).

Trots det nya drag som kännetecknar den föreslagna fackskolorganisationen,
ansluter den i åtskilliga avseenden till erfarenheter från vissa, redan befintliga
skolformer, närmast flickskolan och praktiska realskolan. Enligt beredningens
mening bör traditionen från dessa skolor och deras tillgångar i form av pedagogiska
erfarenheter så långt möjligt bevaras och ges liv i fackskolorna. Vid uppbyggandet
av fackskolorganisationen bör kommuner med flickskola och/eller
praktisk realskola kunna komma i förhandsställning dels därför att inrättandet
av fackskolor i dessa kan ske med mindre omställningsproblem och mindre
anspråk på investeringsmedel än fallet blir i andra kommuner, dels därför att
de kan bidra till att fackskolorganisationen snabbt finner en ändamålsenlig inre
utformning.

Den närmare utformningen av fackskolornas utbildning redovisas i betänkandet
Läroplaner för grundskola och fackskolor (SOU 1961:31 s. 217 ff.).

Om utbildningens syfte och mål anför beredningen vad gäller
den humanistiska skolan bl. a., att begreppet humanistisk i detta sammanhang
maste ges en inte alltför snäv innebörd. Skolan är humanistisk i sin mångsidighet,
inte i begränsningen till en viss grupp ämnen. Skolan syftar också till att ge
sina elever, vid sidan om en brett humanistisk allmänbildning, möjlighet till inriktning
på vissa ämnesområden.

1 illkomsten av en skola av detta slag bör vidare göra det möjligt för vidare -

297

Kungl. Maj:ts proposition nr Öb är 1962

utbildningsanstalter, som nu kräver minst enhetsskola eller realexamen men som
tenderar att höja kraven till studentexamen och har skäl för någon höjning, att
göra avgångsbetyg från humanistisk skola till normalkrav för inträde. Därmed
skulle skolan direkt kunna tjäna ett gymnasieavlänkande syfte. Skolan bör även
för eleverna och deras föräldrar kunna te sig som ett attraktivt alternativ till
gymnasiet.

Den humanistiska skolan avser att föra sina elever fram till en slutkompetens
av ungefär samma meritvärde, som nu tillmäts avgångsbetyg med normalskolekompetens.
Dess slutkompetens bör också på flera punkter kunna komma bättre
till sin rätt än normalskolekompetensen nu gör bl. a. av följande orsaker:

1. Studiegången är öppen för både pojkar och flickor och har därför större
allmängiltighet.

2. Studiegången bör kunna bli mer allmänt tillgänglig än flickskolans studiegång
för närvarande är och bör därför mer allmänt kunna uppställas som inträdeskrav
för vissa former av vidareutbildning.

3. Studiegången leder två år utöver grundskolan i en allmänbildande, på åtskilliga
punkter gymnasialt betonad studiegång och kan därför framstå som
en skolkompetens, som ligger mellan grundskolans och gymnasiets, dock
närmare den senare.

Till ytterligare belysning av den humanistiska skolan bör nämnas, att dess
läroplan enligt beredningens förslag (SOU 1961:31 s. 218 ff.) är uppbyggd med
tre grupper av ämnen:

1. En kärna av gemensamma ämnen, i vilken ingår såväl allmänbildande teoretiska
ämnen som vissa övningsämnen. Denna kärna upptar omkring 3/5 av
undervisningstiden i vardera årskursen.

2. En grupp teoretiska ämnen som i vissa ämneskombinationer kan tillväljas
på antingen reallinje eller språklinje. Linjeämnena upptar omkring 1/4 av
undervisningstiden i vardera årskursen.

3. Inom ramen för fritt valt arbete, som omfattar 1/7 av undervisningstiden i
vardera årskursen, ingår ett ganska stort antal ämnen, som ger utrymme för
elevens individuella val av praktiska eller estetiska ämnen. Fritt valt arbete
kan enligt läroplansförslaget ersättas av specialisering på estetisk gren.

Om syftet och målet med den tekniska fackskolan anför beredningen bl. a.
följande.

Med hänsyn till näringslivets behov av ytterligare teknisk personal och till att
man enligt en av Sveriges industriförbund företagen utredning på arbetsgivarhåll
i huvudsak synes vara tillfredsställd med den nuvarande fördelningen av
ingenjörsbeståndct — civilingenjörer, läroverksingenjörer och institutsingenjörer
— måste utbildningsbehovet bedömas vara avsevärt för den s. k. institutsingenjörsgruppen.
Det framstår då som en viktig uppgift att skapa en regionalt mer
utbredd organisation och en med avseende på inträdesfordringar och studiemål
mer enhetlig kursform för utbildning av ingenjörer på den nivå som här avses,
än vad de nuvarande läroanstalterna tillsammans representerar.

10* — Bihang Ull riksdagens protokoll 196%. 1 samt Nr Bit

298

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54 år 1962

Den nuvarande organisationsformen vid kommunal teknisk skola med fem
terminers utbildning till ingenjörsexamen bygger på andra förhållanden inom
det obligatoriska skolväsendet än dem som nu är under genomförande.

Då den obligatoriska skolan nu kommer att ge samtliga ungdomar i varje årsklass
tillfälle till längre gående studier och med årskurs 9t erbjuder en för vidare
tekniska studier speciellt inriktad kurs med i stort sett samma kunskapskrav i
de matematisk-naturvetenskapliga ämnena som gäller för inträde i gymnasium,
är det naturligare, anför beredningen, att i framtiden låta den lägre ingenjörsutbildningen
bygga på denna bättre grund och i stället låta den omfatta en studietid
av två år. Samtidigt skulle de påtagliga organisatoriska svårigheter som nu
vidlåder systemet med femterminskurs elimineras. Denna formellt sett kortare
studietid får dock inte tas till intäkt för en ensidigt teknisk utbildning. Den tekniska
fackskolan måste, liksom varje annan skola på detta åldersstadium, ägna
betydande uppmärksamhet åt att förbättra och berika den allmänbildning som
eleverna erhållit i grundskolan.

Den tekniska fackskolan bör också enligt beredningens mening få en viss
specialisering. Den föreslås därför uppdelad på en maskinteknisk facklinje, i årskurs
2 under 14 vtr uppdelad på en konstruktionsteknisk och en produktionsteknisk
gren, på en elektroteknisk facklinje, i årskurs 2 uppdelad på en gren för
elkraft och en för elektronik under 20 vtr samt på en byggnadsteknisk facklinje,
som under 24 vtr i årskurs 2 uppdelas på en husbyggnadsteknisk och en väg- och
vattenbyggnadsteknisk gren. Som riktpunkt för utvecklingen bör gälla, att
ytterligare specialisering därutöver regelmässigt inte bör förekomma på detta
utbildningsstadium.

Den merkantila fackskolan bör ge allmänbildning av mera teoretisk art än
yrkesutbildningsanstalterna och en fackutbildning av mera praktisk natur än
vad fackgymnasiet ger. Den kan inte omspänna en alltför vid sektor utan får
sålunda inrikta sig på att ge eleverna en god grundutbildning inom det merkantila
området. Den bör ge en vidgad allmänbildning jämsides med en viss fackutbildning.
Denna senare får inte förväxlas med branschutbildning, som nödvändigt
måste bli mycket specialiserad till vissa yrkesområden t. ex. livsmedel,
manufaktur och försäkring. Såsom förberedande för ett utåtriktat yrke bör
eleverna få övning i och förståelse för god kontakt med omgivningen.

Arbetet på ett kontor kan med hänsyn till arbetsuppgifterna särskiljas i två
huvudtyper, en med kameral inriktning och en med korrespondentinriktning. För
det arbete inom handeln som icke kan hänföras till det direkta kontorsarbetet
kan en tredje grupp urskiljas, som mer direkt är inriktad på distributionen. För
att ge utbildningen största möjliga effektivitet och i görligaste mån fylla existerande
behov bör därför en lämplig differentiering utgöras av

1) en distributionstekniskt inriktad studiegång,

2) en kameralt inriktad studiegång och

3) en korrespondentinriktad studiegång.

299

Kungl. Maj:ts proposition nr 5-4 år 1962

Då en kärna av allmänbildande och handelstekniska ämnen är gemensam för
samtliga linjer blir det inte fråga om någon kraftigare linjedifferentiering. På
orter, där man t. ex. på grund av för litet elevantal inte från början kan göra en
uppdelning efter intresseinriktning eller behov, kan därför en samläsning äga
rum i flertalet ämnen.

Den distributionstekniska linjen skall ha till mål att utbilda personal för
handelns mer utåtriktade arbete, medan den kamerala studiegången med kraftigt
timantal i företagsekonomiska ämnen skall kunna utbilda personal med redovisningsteknisk
inriktning. Korrespondentlinjen avses av beredningen ge en god
språkutbildning i åtminstone svenska och engelska men med möjligheter till
tillval i tyska och franska samt därjämte en god allmän kontorsutbildning. Målsättningen
bör vara att på denna nivå utbilda korrespondenter med god språkbehandling
och goda kunskaper i maskinskrivning. Eleverna bör också kunna
fylla måttet såsom sekreterare på mindre och medelstora kontor.

Behovet av arbetskraft inom de områden som den merkantila facklinjen vänder
sig till kan visserligen inte med säkerhet anges, uttalar beredningen, men
åtskilliga skäl pekar dock på att det kommer att bli avsevärt. Utöver det intensifierade
utbytet av varor och tjänster blir dock den starka tekniska utbyggnaden
av betydelse även för den merkantila utbildningens del. Den stora teknikerbristen
är allmänt omvittnad. I den mån teknikersidan utbyggs och bristen hävs,
ökas industriens produktion och en ökning av behovet av merkantilt utbildad
personal med utbildning motsvarande fackskolans kommer samtidigt att uppstå.

Vad avser den social-ekonomiska fackskolan erinrar beredningen om att den
skolutbildning, som närmast ovanför folkskolan stått till buds för de i vid bemärkelse
servicebetonade yrkena, i allmänhet har varit antingen enbart allmänbildande
eller främst handels- och kontorsbetonad eller hushållsinriktad.

Beredningen har därför i första hand med hänsyn till arbetsmarknadens behov
och läget beträffande utbildningsmöjligheterna funnit det motiverat att föreslå
inrättandet av en social-ekonomisk fackskola enligt de riktlinjer som diskuteras
i det följande. Beredningen har också i annat sammanhang (kap. 38) sökt beräkna
det kvantitativa behovet av cn sådan skolform. Nämnda översiktsberäkningar
har självfallet endast fått tjäna som riktpunkt vid diskussion av den
social-ekonomiska fackskolans omfattning och relation till parallella utbildningslinjer
med hänsyn till elevmaterialet. Även en så grov skattning som den beredningen
gjort visar dock, att social-ekonomiska fackskolor borde upprättas på ett
tämligen stort antal orter.

Även skäl som berör ungdomarnas personliga utveckling talar för den socialekonomiska
fackskolans upprättande, anser beredningen. Av utredningar om
skolungdomarnas yrkesvalstendenser vet man att inriktningen mot sociala, vårdande,
pedagogiska och servicebetonade yrken är stark hos framför allt tonårsflickor
men även förefinns hos cn inte obetydlig grupp av pojkarna.

Den social-ekonomiska fackskolan har sammanfattningsvis till uppgift att på

300

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

den obligatoriska skolans grund ge eleverna ökad allmänbildning samt en utbildning
som förbereder för sådana uppgifter inom yrkesliv och fritidsverksamhet,
som i särskilt hög grad innebär kontakt med människor.

Undervisningen bör bidra till att ge eleverna ökad människokännedom och
klargöra betydelsen av ett korrekt, vänligt och hjälpsamt uppträdande. Den
skall vidare ge eleverna en god kunskap om samhället, söka fördjupa förståelsen
för de grundläggande demokratiska principerna och insikten om, vilken betydelse
de har för enskilda människors handlande. Vidare skall den uppöva elevernas
färdighet i att på ett korrekt och naturligt sätt uttrycka sig i tal och skrift
samt ge viss övning i att utföra de uppgifter av administrativ och ekonomisk
art, som kan komma i fråga inom den praktiska yrkesverksamheten. Även om
det här anförda måste ingå i målet för all utbildning, är det uppenbart att det
gäller i alldeles speciell grad för den social-ekonomiska skolan, eftersom denna
just har till uppgift att utbilda sina elever för verksamhet inom kontakt- och
serviceområden.

Social-ekonomisk fackskola skall genom ett system med tillvalsämnen bereda
spelrum för olika yrkes- och begåvningsinriktningar bland eleverna samt ge tillfälle
att odla estetiska och praktiska intressen. Till innehåll och uppläggning
skall undervisningen, förutom att tjäna elevernas personliga utveckling, uppöva
deras förmåga både till självständigt arbete och till samarbete med andra.

Sasom framgar av ett följande avsnitt om kompetensfrågor anför beredningen
själv vissa kritiska synpunkter i vad gäller gränsdragningen mellan den humanistiska
och den social-ekonomiska fackskolan.

Tillkomsten av en i viss mån helt ny skolform måste naturligen samtidigt ge
upphov till vissa namnfrågor. Utöver vad beredningen i annat sammanhang
anfört och som tidigare presenterats har den här i korthet framhållit
följande.

Beredningen har funnit det mest ändamålsenligt och logiskt att sammanföra
de föreslagna fackskolorna till en enhet med benämningen fackskolor. Den tekniska
utbildningsvägen bör benämnas teknisk fackskola och den merkantila utbildningsvägen
merkantil fackskola. Om namnet på den humanistiska kan viss
tvekan råda. Beredningen har här övervägt vissa andra namn men inte funnit
några av dessa böra komma i fråga utan stannat för att denna utbildningsväg
administrativt bör tillhöra gruppen fackskolor, men av språkliga skäl få sin
benämning förenklad till humanistisk skola. Den återstående utbildningsvägen
föreslås bli benämnd social-ekonomisk fackskola.

I fråga om den kategori ingenjörer, som den nya tekniska fackskolan kommer
att utbilda, föreslår beredningen namnet fackskoleingenjörer. Samtidigt föreslås
att benämningen läroverksingenjör utbytes mot gymnasieingenjör, en benämning
som bör komma även dem till del som genomgår den tvååriga linje vid de högre
tekniska läroverken som nu kallas fackskola, men som av beredningen i annat
sammanhang föreslagits få benämningen ändrad till tvåårig speciallinje vid tekniskt
gymnasium. Om beredningens förslag genomföres torde fackskoleingenjörer

301

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

kunna bli ett lämpligt namn inte bara för ingenjörerna från den nya fackskolan
utan även från de nuvarande tekniska läroanstalter, som antar fackskolans normalplan.

Vad slutligen de humanistiska, merkantila och social-ekonomiska fackskolorna
beträffar föreslår beredningen, att den kompetens de ger benämnes fackskolekompetens
från respektive humanistisk, merkantil och social-ekonomisk fackskola.

Beredningen behandlar även vissa frågor rörande elevintagning och
praktikfordringar m. m. Principen om elevernas fria val, vilken är
grundläggande för den obligatoriska skolans högstadium, kan rimligen inte tilllämpas
mer än intill en viss gräns. Beredningen finner salunda, att vid intagning
till utbildning ovanpå det nionde skolåret måste principen om det fria tillvalet

— i den meningen att eleverna fritt kan få välja art och grad av fortsatt utbildning
utan hinder av t. ex. arbetsmarknadens behov och sina egna förutsättningar

— upphöra att gälla. Till vidaregående skolor måste de inträdessökande sålunda
räkna med att vissa krav ställes i fråga om förkunskaper, inriktning och i förekommande
fall praktik samt att platstillgången kan vara begränsad. Den här
redovisade uppfattningen får dock inte förhindra att skolan på allt sätt underlättar
för utbildningssökande med annan skolbakgrund än den för vederbörande
skolform normala att ändra sitt val. Detta kan ske på flera sätt, antingen genom
av skolan anordnad eller anvisad komplettering eller genom att elever som på
egen hand inhämtat kompletterande kunskaper under någon tid får följa undervisningen
för att därigenom pröva om deras förutsättningar för vidare studier i
skolformen är tillräckliga.

För inträde i de fyra fackskolorna bör slutbetyg från motsvarande linje i
grundskolans nionde årskurs vara det normala. Huruvida därvid vissa bestämda
ki-av bör uppställas i fråga om tidigare lästa kurser eller kvalificerade betyg i
vissa ämnen får avgöras för varje skolform för sig vid utarbetande av de mer
detaljerade bestämmelser som så småningom kommer att erfordras.

Några bestämmelser angående de inträdessökandes ålder bör inte fastställas.
Det torde komma att bli så, att elever i ganska stor omfattning övergår direkt
från grundskolans nionde år till fackskolutbildning, men det är enligt beredningens
mening å andra sidan i hög grad önskvärt, att fackskolorna kommer att
betraktas som en naturlig utbildningsväg för de ungdomar som efter något eller
några års förvärvsarbete ovanpå grundskolan eller efter genomgången yrkesutbildning
av annan art än fackskolans önskar återuppta eller fortsätta sin utbildning.

Beredningen tänker sig vidare att man till de tvååriga huvudkurserna vid den
tekniska fackskolan skall kunna knyta vissa kompletteringskurser, avsedda för
dem som av olika skäl icke valt de ämnen inom grundskolans högstadium, som
gör dem behöriga för inträde i fackskolans första årskurs. En sådan anordning,

302

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5 It år 1962

uttalar beredningen, bör för övrigt vara lika naturlig vid andra fackskolor som
vid den tekniska. Under en relativt lång övergångstid torde dylika kompletteringskurser
komma att spela en avsevärd roll även för andra kategorier. Vad
beredningen här närmast har i tankarna är presumtiva sökande med t. ex. endast
åttaårig folkskola eller oavslutad realskolutbildning bakom sig. Den kurstid
beredningen närmast tänker sig är ett år, men även en kortare kurs bör kunna
komma i fråga.

Av speciellt intresse är fragan huruvida föregående praktik bör krävas för
inträde i fackskola. Beredningen har funnit att dylika krav bör uppställas endast
för den tekniska fackskolan och anför därom bl. a. följande.

Om man för en tvåårig teknisk utbildning, byggande på grundskolan, vill
uppstalla ett ingenjörsmässigt mål, torde det vara nödvändigt att låta studierna
i de tekniska tillämpningsämnena baseras på en god praktisk grund. I samma
riktning talar för övrigt den omständigheten, att om eleverna kommer för unga
till den tekniska fackskolan, har de vid slutet av utbildningen inte den ålder
och mognad som erfordras för att de skall kunna placeras i arbetsuppgifter för
vilka deras utbildning eljest skulle göra dem lämpliga. Praktiken måste också ha
en viss, inte för obetydlig omfattning och den praktik som kan medhinnas på
tva sommarperioder kan sålunda knappast bli tillfyllest. Detta innebär, att
tanken på en obruten studiegång för den tekniska fackskolan i anknytning till
den obligatoriska skolan som en normal anordning har måst uppgivas.

Skolberedningen diskuterar i detta sammanhang också med intresse frågan om
s. k. växelutbildning, dvs. en styrd praktikperiod inlagd mellan första och andra
aret vid den tekniska fackskolan, dock utan att låta diskussionen utmynna i regelrätta
förslag.

Praktikfordringarna för inträde i den tekniska fackskolan anges av beredningen
generellt på följande sätt: För inträde i andra årskursen bör fordras sammanlagt
minst tolv månaders planmässig och allsidig praktik av sådant slag, att
den utgör en god förberedelse för studierna inom det område som fackinriktningen
i andra årskursen representerar.

Beredningen har även övervägt fragan om betyg och betygsättning m. m. vid
undervisningen i fackskolorna samt föreslår, att även för dem skall i huvudsak
gälla de för grundskolan föreslagna bestämmelserna. I fråga om bestämmelser
för elevs flyttning från första till andra årskursen torde dock här andra grunder
få gälla än dem som gäller för den obligatoriska skolans del, detta i överensstämmelse
med att principen om. elevernas fria val inte kan gälla för fackskolorna.
Beredningen föreslår vidare i fråga om formerna för studiernas avslutande, att
samtliga fackskolor skall vara examensfria. Ej heller bör centralt givna avslutningsprov
förekomma, vilket dock inte hindrar att åtskilliga — av beredningen
exemplifierade — åtgärder kan vidtagas i syfte att nå samstämmighet i utbildningen
mellan skilda skolor av samma slag och viss normering av slutkompetensen.

Vid sin behandling av frågan om kompetensvärdet av fackskolornas
utbildning erinrar beredningen först om att det gemensamma

303

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

målet för dessa skolor är att föra eleverna till en karaktärsbunden, men inte alltför
specialiserad utbildning, som främst kan bli en bra grund såväl till en anställning
direkt efter genomgången fackskola som till en mer specialiserad
branschutbildning inom näringslivet och vars kompetens dessutom blir lämplig
för fortsatta studier vid utbildningsanstalter av olika slag.

Det är sannolikt, framhåller beredningen, att den hittillsvarande begränsningen
på detta åldersstadium till två kompetensnivåer lett till att studentexamen
i många fall kommit att krävas för en anställning eller för inträde vid
viss skola helt enkelt därför att närmast lägre kompetens — realexamen —
ansetts vara för låg. Med inrättandet av de tvååriga fackskolorna, tillgängliga
för både pojkar och flickor, kommer det framtida skolväsendet att få den kompetens
på mellannivå som nu saknas.

Tendensen att höja kravet på skolunderbyggnad till studentexamensmvå orsakas
i dagens läge mer av den starka konkurrensen om tillgängliga elevplatser
än av att undervisningen vid vederbörande skolor numera kan sägas kräva
högre allmänbildningsnivå.

Det måste anses vara av största betydelse för samhället, att ökningen i de
kommande studentkullarna, vilka även relativt sett kommer att växa därför att
gymnasiestudier i framtiden blir tillgängliga för allt större grupper av ungdomar,
inte får resultera i ett krav på studentexamen som skolunderbyggnad för ett
stort antal yrken, för vilka rimligtvis en lägre kompetens bör vara tillfyllest för
att eleverna skall tillgodogöra sig fackutbildningen. Krav på en kombination av
god allmänbildning och ett gott handlag för yrket, det sistnämnda lämpligen
dokumenterat genom fullödig och väl meriterad praktik, bör även i framtiden få
utgöra den normala vägen in i ett yrke. I de fall där studentexamen inte bedöms
som ett oeftergivligt krav för att följa undervisningen vid vederbörande skola

_ och grundskolutbildning inte kan anses tillräcklig bör slutbetyg från

fackskola bedömas som en lämplig kompetens. Om sökande med studentexamen
och fackskolekompetens konkurrerar om en plats bör omdömen från förpraktik
och förpraktikens värde i förhållande till det tilltänkta yrket tillmätas mycket
stor betydelse.

För elever som i årskurs 9 är tveksamma om sina förutsättningar för gymnasiestudier
kommer fackskolorna att ge möjligheter till senare övergång till
gymnasium. Elever vid den merkantila fackskolan skulle efter vederbörlig
komplettering av vissa ämnen kunna fortsätta studierna vid handelsgymnasium.
Övergång från teknisk fackskola till första årskursen av tekniskt gymnasium
torde kunna ske efter årskurs 2 i den förra, eventuellt redan efter årskurs 1, om
eleven där uppnått mycket goda studieresultat.

Utarbetandet av förslag till kompetensangivelser för tvååriga fackskolor bör
ske med hänsyn bl. a. till arbetsmarknadsförhållandena. För fackskolorna innebär
detta, enligt beredningen, att de så långt möjligt bör uppfylla följande tre
fordringar:

304

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5h år 1962

a) Med hänsyn till elevernas yrkesintressen bör linjerna täcka enhetliga men
samtidigt tillräckligt breda fält.

b) Med hänsyn till arbetsmarknadens struktur bör linjerna täcka funktionella
enheter i fråga om såväl arbetsuppgifternas art som utbildningens natur.

c) Från yrkesvägledningssynpunkt bör linjerna göras så klart avgränsade från
varandra som möjligt.

De föreslagna tekniska och merkantila fackskolorna kan sägas vara uppbyggda
så, att de vad kompetensen beträffar i stort sett motsvarar dessa synpunkter.

Den tekniska fackskolan kommer att leda fram till en lägre ingenjörskompetens
motsvarande den kompetens som studier vid tekniska aftonskolor, kommunala
tekniska skolor och tekniska institut nu ger. Det stora flertalet av de
elever, som genomgår denna skola, kommer att gå till teknikeryrken av olika slag.
Utbildningen leder till en ny kompetensnivå, lämplig för kvalificerade arbetsuppgifter
utan att det för den skull nödvändigtvis måste vara fråga om befälsposter
— inom verkstadsindustrin och det större hantverket. Den kan emellertid
även ge en lämplig kompetens för andra, av beredningen exemplifierade yrkesområden
(SB s. 613).

Den merkantila fackskolan kommer att ge en kompetens som för närvarande
narmast motsvaras av t. ex. realexamen samt en god kontorsutbildning vid
kommunal yrkesskola eller privat handelsinstitut. Eleverna blir väl rustade för
att direkt efter skolan söka en anställning, men också för branschmässig vidareutbildning.
Beredningen ger också ett antal exempel på sådana yrken och utbildningar
för vilka den merkantila fackskolan skulle ge en lämplig utbildning.

De humanistiska och social-ekonomiska fackskolorna skiljer sig avsevärt från
de båda andra med hänsyn till att de i större utsträckning syftar till att ge en
vidgad allmänbildning med vissa specialiseringsmöjligheter. De kommer inte att
ge eleverna en på samma sätt yrkesinriktad utbildning som de tekniska och
merkantila fackskolorna, utan snarast en allmänbildningskompetens på mellannivå.
De föreliggande förslagen till läroplaner för humanistisk och social-ekonomisk
fackskola är, framhåller beredningen, inte i alla delar så klart avgränsade
från varandra som de enligt beredningens mening bör vara i sitt slutgiltiga skick,
och det erbjuder därför vissa svårigheter att dra slutsatser beträffande kompetensvärdet.
Med nämnda reservation ger beredningen dock vissa allmänna
synpunkter på dessa fackskolors kompetensvärde (SB s. 615). Därutöver lämnar
beredningen för ytterligare belysning av dessa skolors kompetensvärde (SB s.
615 f.) en exemplifierande yrkesförteckning med kommentarer.

Med hänsyn till synpunkter som beredningen anfört på sistnämnda två fackskolors
kompetens förordar beredningen, att man vid den i annat sammanhang
föreslagna överarbetningen av dessa fackskolors läroplaner överväger möjligheten
att göra de humanistiska och social-ekonomiska fackskolorna bättre avgränsade
från varandra.

305

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

Under rubriken vissa organisatoriska frågor behandlar beredningen
bl. a. den centrala ledningen av dessa skolor samt föreslår, att den
tekniska och merkantila fackskolan föres till överstyrelsens för yrkesutbildning
kompetensområde, medan de båda övriga får sortera under skolöverstyrelsen.
Vid en blandfackskola — en skola bestående av flera av de föreslagna fyra
utbildningsvägarna — bör skolenheten efter beslut av Kungl. Maj:t i varje
enskilt fall föras till den överstyrelse dit skolan med hänsyn till sin huvudsakliga
karaktär hör hemma, varvid antalet avdelningar av skilda linjer bör kunna tas
till utgångspunkt för avgörande av dess karaktär.

I detta sammanhang förordar beredningen också en genomgripande förstärkning
av lärarutbildningen med sikte på skolformens speciella krav liksom möjligheter
till successiva konsultationer ute på fältet. En decentralisering till länsskolnämnderna
av konsulent- och inspektionsverksamheten bör övervägas.

Det vore inte oväntat, om åtskilliga problem och frågor skulle uppstå i fråga
om de nya fackskolornas lokala organisationsformer, och beredningen
har därför också ägnat denna fråga intresse.

Det synes nödvändigt, framhåller beredningen, att fackskolorna kommer att
organiseras på jämförelsevis varierande sätt på olika orter. Skolornas storlek,
existensen av tidigare skolformer, tillgängliga lokaler m. m. gör det vanskligt att,
utöver i annat sammanhang gjorda uttalanden om att grundskolans högstadium
i princip bör vara fullständigt, rekommendera någon speciell organisationsform
som den generellt bästa. Beredningen gör dock en jämförelsevis ingående inventering
av de olika former för organisationen av fackskolor — fristående, blandfackskolor
eller skolor samorganiserade med skolor tillhörande andra skolformer
— som kan tänkas förekomma (SB s. 499 ff.) med en redovisning av de synpunkter
som i första hand kan läggas för respektive emot de olika alternativen.
Av de anförda synpunkterna kan följande redovisas.

Fristående separata fackskolor torde enligt beredningen bli möjliga att organisera
endast på de största orterna. Vad den humanistiska skolan beträffar kan det
vara befogat att inte alltid i första hand utgå ifrån, att den skall upprättas som
en fristående skola. Beredningen hyser också tämligen stora betänkligheter mot
att ett fullständigt allmänt gymnasium förbindes med en eller flera fackskolor
men har mindre att invända mot att enstaka linjer av allmänt gymnasium kombineras
med fackskola. Beträffande fackskolas förening med grundskolans högstadium
bör en objektiv och i början försiktig utprövning av olika vägar vara
angelägen varvid som allmän regel bör gälla, att grundskolans högstadium i princip
skall utgöra cn obruten helhet.

I fråga om den tekniska fackskolan framhåller beredningen bl. a., att man av
praktiska skäl emellanåt sannolikt vill lokalmässigt förlägga 9t till tekniska fackskolor.
Detta bör endast undantagsvis kunna ske om det inte medför olägenhet
för grundskolans högstadium som helhet betraktat, uttalar beredningen.

306

Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1962

Om upprättandet av fackskolor anför beredningen att kommun,
som önskar upprätta en fackskola alternativt omändra en på orten redan befintlig
skolform, efter vederbörliga kommunala beslut har att göra framställning
härom till Kungl. Maj:t. Yttrande över framställningen bör i vanlig ordning
avges av länsskolnämnden. Da upprättande av fackskolor är en planeringsfråga,
som berör inte bara en orts utan en regions hela skolväsen, vill beredningen
ifrågasätta om inte därjämte båda överstyrelserna regelmässigt bör yttra sig över
framställningen innan Kungl. Maj:t fattar beslut, oavsett att fackskolan kommer
att sortera endast under den ena överstyrelsen.

Erfarenheter av verksamheten bör kunna erhållas jämförelsevis snabbt bl. a.
därför, att studiegången inte omfattar mer än två år, och erfarenheterna bör
göra det möjligt, att tämligen snart därefter påbörja ett allmänt uppbyggande
av den nya skolformen alltefter kommunernas önskemål. Enligt av beredningen
avgivet förslag (kap. 38) skall vissa kommuner kunna påbörja övergången till
grundskolans nya läroplan i årskurs 7 från och med höstterminen 1962. De elever
som genomgår grundskolan i dessa kommuner erhåller slutbetyg från det nya högstadiet
första gången vid slutet av vårterminen 1965, och för deras del kan behovet
av fackskolutbildning bli aktuell första gången från och med höstterminen
1965. Beredningen föreslår sålunda, att fackskolor skall få börja mer allmänt
upprättas från denna tidpunkt. Kommun, som så önskar, bör dock få möjlighet
att redan från och med höstterminen 1963 försöksvis få starta fackskola.

Utöver vissa av beredningen i detta sammanhang anförda synpunkter på fackskolornas
lärarfrågor, vilka beröres senare tillsammans med övriga lärarfrågor,
behandlar beredningen även vissa övriga frågor.

Vid diskussionen om vilka facklinjer som bör komma i fråga har beredningen
stannat vid de fyra här nämnda fackskolorna, medan ett väckt förslag om en
estetisk fackskola enligt beredningens mening i varje fall tills vidare inte synes
böra komma till utförande.

Av beredningen utarbetade förslag till läroplaner för fackskolor får i första
hand, framhåller beredningen, betraktas som tämligen långtgående och detaljerade
illustrationer till innebörden av förslaget till fackskolorganisation. Beredningen
gör sålunda inte anspråk på att i betänkandet (SOU 1961: 31) ha presenterat
läroplaner i ett slutgiltigt skick. Beredningen föreslår därför, att Kungl.
Maj :t tillkallar en mindre grupp sakkunniga, vilka bör få till uppgift att i första
hand svara för erforderlig överarbetning av läroplansförslaget.

Beredningen uttalar vidare, att den slutgiltiga läroplanen efter behandling av
vederbörande myndigheter bör fastställas av Kungl. Maj:t.

Om sitt förslag till fackskolorganisation framhåller beredningen avslutningsvis
att detta pa visst sätt torde kunna betraktas som sista steget i den reform
med vilken vårt skolväsende arbetat sedan tjugo år och samtidigt som första
steget i en kommande reformperiod.

307

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Praktiska realskolan. Flickskolan

Direktiven för skolberedningens arbete innehöll också, inom ramen för en tämligen
vidsträckt rätt att pröva frågan om överbyggnader på den obligatoriska
skolan, ett uppdrag till beredningen att överväga frågan om den praktiska
realskolan och dess ställning i ett kommande skolsystem.

Skolberedningen lämnar några korta data om praktiska realskolan och redogör
därjämte för hur skolformen belysts av undersökningar, som beredningen låtit
utföra (SB s. 513 ff.). Om erfarenheterna från praktiska realskolan mot bakgrunden
av beredningens principiella syn på grundskolan anföres i korthet
följande.

Den praktiska realskolan har under sin relativt korta tillvaro vunnit ett gott
anseende, vilket också lett till en stark expansion. Den har inom den hittillsvarande
skolorganisationen gjort eu värdefull insats och fyllt ett kännbart behov.
Det sista torde i all synnerhet gälla om handelslinjen. Svårigheterna att
inom den givna tidsramen föra fram eleverna till det uppställda målet kan dock
inte skymmas bort. Man har också på olika punkter tvingats att avvika från
målsättningen. Inte minst när man står inför frågan hur en utbildning av detta
slag skal! infogas i ett väsentligt ändrat skolsystem, synes det nödvändigt att
komma fram till en mer realistisk syn på möjligheterna att på ett visst stadium
ge både en god allmänbildning och en fackbetonad utbildning. Skolberedningen
har när det gäller den obligatoriska skolans utformning eftersträvat att alltfler
ungdomar skall ges ett större och i stort sett lika matt av allmänbildning, en sa
långt möjligt gemensam referensram. Som konsekvens av en sådan strävan får
man också acceptera att specialiseringen av utbildningen förskjutcs uppåt, en
följd som också ur andra synpunkter bl. a. i fråga om elevernas mognad för
studier och för yrkesval har betydande positiva sidor. För skolberedningen har
det av dessa och andra skäl tett sig ofrånkomligt att i det fragekomplex, där den
praktiska realskolan ingår som en delfråga, finna en i jämförelse med nuvarande
förhållanden tämligen radikal lösning. Denna lösning innebär i stort sett dejs att
man inom grundskolan i form av olika studievägar med en viss men till omfånget
begränsad karaktärsbetoning bygger vidare på de erfarenheter som gjorts bl. a.
i den praktiska realskolan, dels att det slutmål som gällt för denna skolfoim lyftes
upp på ett något högre åldersstadium och med vissa utvidgningar och förändringar
uppgår i det större projekt med olika slag av tvååriga fackskolor ovanför
den nioåriga obligatoriska skolan, som skolberedningen presenterat.

Beredningen diskuterar olika alternativ till praktiska realskolans anpassning
till grundskolan. Med utgångspunkt i att grundskolan enligt beredningens uppfattning
skall vara en pedagogiskt och organisatoriskt sammanhållen enhet
föreslår beredningen, att den praktiska realskolan, liksom de mot denna skolform
svarande inbyggda linjerna, skall avvecklas. Skolformen kommer att ersättas
av dels grundskolans högstadium, dels fackskolorna. Som allmän regel för
avvecklingen av praktiska realskolan som skolform bör gälla, att den skall
samordnas med sista tidpunkten för den allmänna övergången till grundskola.
I överensstämmelse härmed bör riktpunkten för den slutliga avvecklingen av den
praktiska realskolan i landet vara, att i kommun, vilken övergår till grundskola
först vid slutet av perioden för den allmänna övergången till denna skolform och

308

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

vilken i sin skolorganisation har en praktisk realskola, elever får tas in i denna
skolas ny bör jarklass sista gången läsåret 1967/08. Om särskilda skäl föreligger
och om fackskola inte upprättas i kommunen, bör Kungl. IVlaj:t äga medge
överskridande av denna gräns.

För de kommuner, vilka senast vid ingången av läsåret 1962/63 skall upprätta
årskurs 7 i grundskolan, gäller enligt vad beredningen föreslagit (kap. 38),
att de senast höstterminen 1963 skall övergå till grundskolans läroplan men med
möjlighet för dem att efter medgivande av Kungl. Maj:t i varje enskilt fall övergå
till denna läroplan höstterminen 1962. Kommun tillhörande nämnda grupp skall
därefter senast från och med läsåret 1964/65 därjämte övergå till bestämmelserna
angående sammanhållna klasser i årskurserna 7 och 8, dock med möjlighet
för kommun som sa önskar att efter anmälan till länsskolnämnden övergå till
nämnda differentieringsanordning tidigare. Skolberedningen föreslår, att senast

id ingången av det läsår da grundskolan i en kommun övergår till anordningen

med sammanhallna klasser i arskurs 7 — samt året därpå även i årskurs 8 _

intagning skall upphöra i praktiska realskolans första årskurs och de därpå
följande åren successivt även i senare årskurser, tills skolan är i sin helhet avvecklad.

Beredningen förordar vidare, att om en kommun före den angivna sista tidpunkten
för påbörjande av praktisk realskolas avveckling önskar inrätta fackskola
— vilket som nämnts försöksvis bör få ske från och med höstterminen 1963
och allmänt från och med höstterminen 1965 — ett medgivande härtill skall
kombineras med skyldighet för kommun att i anslutning härtill avveckla en
förekommande praktisk realskola av motsvarande slag. Då även den kommunala
flickskolan avses uppgå i fackskolorganisationen, torde man kunna räkna med
att det i allmänhet även ur kommunens synpunkt skall te sig lämpligast att vid
en och samma tidpunkt över hela linjen ersätta de äldre skolformerna med den
nya fackskolorganisationen. Någon ovillkorlig skyldighet till en sådan total
samordning torde dock ej böra fastslas. Att däremot en äldre skolform och en
fackskola, båda med samma eller näraliggande inriktning, inte bör tillåtas bestå
parallellt annat än i den utsträckning som lämpligen följer av en successiv
avveckling respektive uppbyggnad — synes uppenbart. Skolberedningen räknar
självfallet med att mellan den äldre och den nya skolformen skall kunna förekomma
en smidig succession i fråga om såväl lokaler och utrustning som lärarkrafter.
I sadana fall behöver fackskolans tillkomst inte innebära nyinvesteringar
eller någon större utbyggnad av skolorganisationen.

Vad avser den allmänna övergången till grundskola och fackskolor har beredningen
föreslagit (kap. 38), att upprättande av fackskola skall få ske först efter
medgivande av Kungl. Maj:t. Även om ett nedläggande av en praktisk realskola
för närvarande inte synes fordra någon särskild sanktion av Kungl. Maj:t, förutsätter
beredningen att en praktisk realskolas nedläggande genom omvandling till
fackskola alltid kommer att regleras genom ett beslut från Kungl. Maj:ts sida.

En av praktiska realskolans tre utbildningsvägar, den husliga linjen, har inte

309

Kungl. Maj:ts -proposition nr 54 år 1962

på samma sätt som övriga fått en motsvarighet inom fackskolorganisationen.
Beredningen anför härom.

Beredningen har inte funnit det ådagalagt att behov föreligger av en fackskola
med sådan specialinriktning. Här bör, utöver de studiealternativ grundskolan
kan erbjuda, framhållas de olika mer eller mindre specialiserade utbildningsvägar
inom det husligt betonade området, som finns bl. a. inom yrkesskolväsendet
(husmodersskolor, lanthushållsskolor, barnsköterskeutbildning, ekonomiföreståndarutbildning,
sömnadsutbildning av olika slag m. m.). För den som
behöver eller vill grunda en utbildning med huslig inriktning på en gedigen allmänbildning
med inslag av praktiska och estetiska moment, torde vidare den
humanistiska och den social-ekonomiska fackskolan utgöra synnerligen värdefulla
studiealternativ.

Liksom vad gäller den praktiska realskolan innehåller direktiven för skolberedningens
arbete ett direkt uppdrag till beredningen att ta upp flickskolan
till behandling samt »grundligt skärskåda flickskolefrågan i dess olika aspekter».
Även här har beredningen i huvudbetänkandet lämnat nagra kortfattade data
om skolformen och redogör för hur den belysts av undersökningar, som beredningen
låtit utföra (SB s. 523 ff.).

Den kommunala flickskolans roll inom skolväsendet pa de orter, där skolformen
förekommer, är onekligen mångsidig, framhåller beredningen och uttalar
sin uppskattning av åtskilliga drag i denna skolform. När nu en skolform kommer
till, som på realskolans åldersstadium ger plats åt alla elevkategorier och inom
sig rymmer olika studievägar, framstår emellertid flickskolans hittillsvarande roll
i en annan belysning Med beredningens förslag till grundskolans utformning och
till därpå byggande fackskolor framstår det sålunda som en naturlig konsekvens,
att den organisatoriska och pedagogiska helhet som grundskolan avses utgöra
inte splittras genom att flickskolan tillätes bestå som en skolform parallell med
grundskolans högstadium.

Beredningen har också vid bedömningen av flickskolans fortsatta ställning haft
att överväga frågan om sam- och särundervisning. Behovet av och önskemålen
om särundervisning är, konstaterar beredningen, uppenbarligen inte sa starka att
de på något vis kan motivera bevarandet av en särskild skolform för flickor.
Även med sikte på den obligatoriska skolan framför skolberedningen här vissa
synpunkter på särundervisningen.

Skolberedningen föreslår sålunda, att den kommunala flickskolan skall upphöra
som särskild skolform och uppgå dels i grundskolan, dels i fackskolorganisationen.
Även de flickskollinjer eller normalskollinjer, som är knutna till
andra skolformer avses bli avvecklade.

I avsnittet om praktiska realskolan har beredningen, som nyss anförts, angivit
vissa riktlinjer för avvecklingen av denna skolform. Skolberedningen avser, att
motsvarande riktlinjer skall gälla för avvecklingen av den kommunala flickskolan.

Tidpunkten för flickskolans avveckling förutsättes enligt de tidigare för
praktiska realskolan angivna riktlinjerna komma att variera från kommun till
kommun, beroende på bl. a. den lämpliga samordningen med grundskolans ge -

310 Kungl. Maj:ts proposition nr 5h år 1962

nomförande och upprättandet av en mot flickskolan svarande fackskola. Intagning
i första årskursen av flickskola skulle i kommun, som övergår till grundskola
först vid slutet av perioden för sådan övergång, sista gången få förekomma läsåret
1967/68; med Kungl. Maj:ts medgivande skulle i vissa fall denna tidsgräns
dock kunna överskridas. En flickskolas omvandling till fackskola förutsättes
alltid bli reglerad genom beslut av Kungl. Maj:t. Beträffande avvecklingsfrågan
torde i övrigt få hänvisas till avsnittet om praktiska realskolan.

Folkhögskolan

Efter en kort återblick på folkhögskolans utveckling under senare tid (SB s.
565 ff.) och några tidigare utredningar om folkhögskolans ställning och uppgifter
anlägger beredningen några principiella synpunkter på folkhögskolans
framtida ställning i skolväsendet.

Skolberedningen har inte haft till uppgift att utreda folkhögskolans ställning,
men anser det vara av väsentlig betydelse för helhetssynen på det framtida
skolsamhället att översiktligt söka klarlägga folkhögskolans uppgifter i sammanhanget.

Folkhögskolans huvuduppgift har varit och är att ge medborgerlig och personlig
bildning men skolan har också tagit viss hänsyn till elevernas behov av
målinriktad utbildning med sikte på tillträde till annan speciell utbildning.
Denna dubbla uppgift är fortfarande av stor betydelse för folkhögskolan, därför
att skolan pa sa sätt far möjlighet att väcka intresse för sociala och centralt
mänskliga problem hos ungdom, som annars kanske skulle ha fått en snävare
inriktning, dominerad av yrket och dess problem. Denna uppgift kan beräknas
komma att avtaga i samma takt som yrkes- och fackskolutbildningen utbyggs.
Folkhögskolan skulle därigenom få möjlighet att odelat ägna sig åt sin huvuduppgift
att ge medborgerlig och personlig bildning, en insats som av allt att döma
blir ännu angelägnare i framtiden. Beredningen ifrågasätter om inte, tills klarhet
vunnits i fråga om avvägningen mellan folkhögskolans båda uppgifter, en viss
återhållsamhet bör iakttagas i fråga om medgivande av statsbidrag till nya folkhögskolor,
dock med undantag för dem som redan påbörjat sin verksamhet. De
folkhögskolor som inriktar sig på den ursprungliga huvuduppgiften bör dock,
enligt beredningens mening, få effektivt stöd för sin verksamhet, ekonomiskt
och på annat sätt, en synpunkt som bör beaktas vid prövning av fråga om statsbidrag
till nya folkhögskolor. I syfte att främja folkhögskolans uppgift att ge
fördjupad insikt i sociala och personliga frågor bör man också, framhåller skolberedningen,
från statsmakternas sida göra allt för att denna i folkhögskolan
frivilligt inhämtade allmänbildning vinner erkännande i arbetslivet.

Beiedningen understryker också betydelsen av ett intimare samarbete mellan
folkhögskolan och andra skolformer, inte minst grundskolan, för att väcka intresse
för denna form av fortbildning och fördjupning och beredningen anger
också några vägar efter vilka detta kan ske. Vidare framhåller beredningen det
värdefulla i en nära samverkan mellan länsskolnämnderna och folkhögskolorna

311

Kungl. Maj:ts proposition nr öh år 1962

i respektive län. Detta gäller inte minst planeringen av medverkan från rektorer
och lärare vid den ena skolformen som föreläsare vid konferenser anordnade av
den andra, förläggning av kurser, lärarbyten och andra åtgärder.

Enligt beredningens uppfattning kommer de genom grundskolans och fackskolornas
genomförande för alla förbättrade möjligheterna till utbildning inte
att göra folkhögskolans uppgifter mindre betydelsefulla. Tvärtom talar all erfarenhet
för att ju bättre den allmänna, grundläggande utbildningen blir, desto
större blir önskemålen hos de unga om att få ytterligare förbättra och fördjupa
sina kunskaper. Folkhögskolan kommer därför att framdeles få nya och betydelsefulla
uppgifter främst på ett högre personlighetsfostrande plan, uppgifter
som ligger i linje både med viktiga delar av den målsättning för grundskolan som
beredningen angivit och med de för folkhögskolans verksamhet bärande tankarna,
framhåller beredningen avslutningsvis.

Yttranden

Skolberedningens projekt om en ny frivillig skolform, fackskolor, har
mötts av ett mycket stort positivt intresse i yttrandena. Kring projektet i stort
kan konstateras en i det närmaste undantagslös uppslutning. Man synes överlag
vara på det klara med att ovanpå grundskolan bör skapas en skolform utgörande
ett komplement till gymnasier och yrkesskolor. Denna allmänt positiva
syn delas således inte endast av skol- och undervisningsmyndigheter utan även
av kommunerna liksom av näringslivets organisationer samt av politiska, ideella
och flertalet fackliga organisationer. Något direkt avstyrkande föreligger inte,
om än i ett fåtal yttranden kommer till synes en i något hänseende principiell
kritik eller tvekan. Kritiken eller tveksamheten går i dessa fall inte längre än
att man — utöver den av beredningen förutsatta översynen av läroplansförslaget
— föreslår en mera djupgående översyn eller omprövning av projektet
i dess helhet eller i vissa delar, innan skolformen förs ut i praktiken, eller förordar
någon form av utredning rörande relationerna mellan den nya skolformen
och vissa andra mer eller mindre näraliggande skolformer. Den allmänt positiva
inställningen till förslaget i stort utesluter naturligtvis inte, att i olika delfrågor
inom problemkomplexet kritiska synpunkter eller önskemål om förändringar i
förslaget i inte så obetydlig utsträckning förs fram, särskilt från instanser med
speciell sakkunskap eller särskilda intressen att bevaka inom området i fråga.

I fråga om synpunkterna på projektet i stort torde redovisningen här få
begränsas till — utöver yttranden från sådana centrala instanser som skolöverstyrelsen,
överstyrelsen för yrkesutbildning m. fl. — huvudsakligen vissa mera
kritiskt betonade eller tveksamma uttalanden.

Skolöverstyrelsen anger i följande sex punkter huvudmotiven för sitt accepterande
av fackskoleförslaget. (1) Det finns och kommer att hos många medborgare
finnas ett starkt intresse för ökade möjligheter utöver vad grundskolan
kommer att ge till utbildning vid sidan av de nuvarande gymnasierna och yrkes -

312

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

skolan. (2) Det är ur social synpunkt av intresse, att nya utbildningsvägar
erbjuds ungdomar i åldern 16—18 år. (3) Fackskolor kommer att behövas för
den stora grupp 16—18-åringar, som inte är speciellt lämpad för gymnasiala
studier men ändå inte är så specifikt yrkesinriktad som ett inträde i en yrkesskola
bör förutsätta. (4) Fackskolor behövs också för en grupp vuxna elever,
som efter ett antal år i förvärvslivet vill återupptaga sina studier i yrkesutbildande
eller i allmänbildande syfte. (5) Samhället behöver arbetskraft med en
utbildning på mellannivå mellan grundskolan och den gymnasiala utbildningen
vid de allmänna gymnasierna och fackgymnasierna. (6) Ersättning måste skapas
för praktisk realskola och flickskola. — De nämnda sex motiven för fackskolor
kan till en del även sägas vara en beskrivning av dessa skolors mål och innehåll.
Överstyrelsen framhåller vidare, att de nödvändiga »mellanliggande» skolformerna
torde behöva vara av två typer. Den ena typen karakteriseras av en
bred men dock fackbetonad utbildning med fixerad kompetens. Omfattningen
av s. k. allmänbildande ämnen i en sådan skola torde närmast vara en utrymmesfråga
och avhängig av kompetensämnenas krav på plats i timplanen. Den
andra fackskoletypen bör karakteriseras av fortsatt allmänutbildning men behöver
fördenskull inte vara utpräglat teoretisk. Den kommer att rekryteras
dels ur det nuvarande flickskoleklientelet, dels till en stor del av dem som för
närvarande avlägger realexamen utan tanke på gymnasiestudier eller som söker
en bredare allmänbildning inom folkhögskolan.

Överstyrelsen understryker behovet av den av skolberedningen förutsatta
överarbetningen av fackskoleförslagen. Kompetensfrågorna behöver ytterligare
penetreras, likaså sambandet mellan elevernas intresseinriktningar och de föreslagna
skoltyperna, gränsdragningen emellan fackskola och yrkesskola, särskilt
vad beträffar den merkantila utbildningen; även vissa synpunkter beträffande
folkhögskoleväsendet kan behöva beaktas. Skolöverstyrelsen — som såsom i det
följande närmare redovisas förordar vissa förändringar i förslaget främst beträffande
den humanistiska skolan och den social-ekonomiska fackskolan —
hemställer, att vederbörande överstyrelser får i uppdrag att i samråd med gymnasieutredningen
verkställa bearbetning av skolberedningens förslag. Oavsett
den förutsatta bearbetningen finner skolöverstyrelsen att inrättandet av fackskolor
inte får uppskjutas och att dessa inte till en början bör ges försöksskolekaraktär.
Det är tvärtom angeläget, att sådana inrättas såsom normala inslag
i skolorganisationen så snart som möjligt, även om läroplanerna på grund av
att grundskolan allmänt nått årskurs 9 först i mitten av 1960-talet dessförinnan
måste bli av i viss mån provisorisk karaktär. Ett längre dröjsmål med inrättande
av fackskolor kan nämligen eljest, framhåller överstyrelsen, medföra en icke
önskvärd överdimensionering av gymnasierna, som på längre sikt kan lägga
hinder i vägen för en rationell utformning av skolväsendet.

Överstyrelsen för yrkesutbildning framhåller, att tillskapandet av en skolform,
som leder fram till en kompetens liggande mellan å ena sidan den nuvarande
realexamen och å andra sidan studentexamen inklusive examen från

313

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

fackgymnasium, är väl motiverad som påbyggnad på och fortsättning av grundskolan.
Överstyrelsen, som närmare uppehåller sig endast vid de tekniska och
de merkantila fackskolorna, räknar med en viss bearbetning och komplettering
av läroplanerna för dessa skolor. Läroplanerna för dessa bör enligt överstyrelsens
mening smidigt kunna ändras dels med ledning av gjorda erfarenheter, dels
på grund av den fortlöpande utvecklingen. Det anses därför böra ankomma på
överstyrelsen att göra erforderliga ändringar i läroplanerna; de bör sålunda inte
fastställas av Kungl. Maj:t.

Arbetsmarknadsstyrelsen finner den nya skolformen väl motiverad med hänsyn
både till arbetsmarknadens behov och till elevernas yrkesvalssituation.

Gymnasieutredningen framhåller att, om fackskolorna kommer till stand,
skulle ett önskemål som sedan långt tillbaka i olika sammanhang framställts om
en teoretisk utbildningsväg något under gymnasienivå förverkligas. Gymnasieutredningen
föreslår för sin del att fackskolorna snarast kommer till stånd utan
att gymnasieutredningens slutliga förslag avvaktas. Utredningen anser en överarbetning
av läroplanerna för samtliga fackskolor erforderlig i viss utsträckning.
Den slutliga bearbetningen bör emellertid inte forceras; innan fackskolornas
utformning fixeras måste nämligen större klarhet råda bl. a. beträffande
det framtida gymnasiets konstruktion. Redan med utgångspunkt i beredningens
förslag, modifierat med hänsyn bl. a. till remissinstansernas yttranden, kan
man dock enligt utredningen få ett tillräckligt underlag för en start i begränsad
skala fr. o. m. höstterminen 1962 eller 1963. Fackskolorna bör sålunda enligt
utredningens mening, efter en första överarbetning som bör ske i samråd med
gymnasieutredningen, snarast förverkligas. Efter en provisorietid krävs en mera
ingående översyn med hänsyn dels till gjorda erfarenheter, dels till den utformning
parallella skolformer, framför allt gymnasiet, kan komma att få. När gymnasieutredningen
givit sitt förord för ett snabbt förverkligande av fackskoleförslaget
har utredningen varit väl medveten om att därmed frågan om den
horisontella klyvningen av gymnasiet påverkas på ett avgörande sätt. Härom
samt beträffande vissa andra frågor rörande relationerna gymnasium-fackskola
anför utredningen i huvudsak följande.

Vissa av de motiv som kan anföras för den föreslagna fackskolorganisationen
har tidigare åberopats som argument för den horisontella klyvningen av gymnasiet.
Gymnasieutredningen är angelägen framhålla, att, om fackskolorna nu
genomföres, frågan om den horisontella klyvningen av gymnasiet påverkas på
ett avgörande sätt. Det kan nämligen starkt ifrågasättas om ett system med
fackskolor är förenligt med ett gymnasium, utformat med en avgångsetapp efter
exempelvis två års studier. Om denna kombination kommer till stånd, skulle
man ställa avnämarna inför en närmast oöverskådlig flora av kompetenser och
utbildningsnivåer, där man ofta bleve tvungen att giira jämförelser mellan ungdomar
med tvåårig fackskolutbildning och tvåårig gymnasieutbildning. Ett
beslut om inrättande av fackskolor kan således komma att innebära att man
föregriper en av gymnasieutredningens utredningsuppgifter, nämligen just frågan
om den horisontella klyvningen av gymnasiet. Under nuvarande förhållanden
vill gymnasieutredningen emellertid inte reservera sig häremot. De senaste

314

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54 år 1962

årens utomordentligt starkt ökade utbildningsintresse på det gymnasiala åldersstadiet
har nämligen medfört en mycket snabb expansion av gymnasiet. Kan
man inte inom en snar framtid erbjuda valvärda alternativ till framförallt det
allmänna gymnasiet, måste resultatet bli en ur bl. a. arbetsmarknadssynpunkt
ogynnsam ytterligare tillväxt av detta gymnasium. Ett alternativ, som åtminstone
för närvarande med hänsyn till grundskolans genomförande bör prövas, är
fackskolorna.

Trots att det ur många synpunkter hade varit lämpligast om frågan om införande
av fackskolorna närmare samordnats med gymnasieutredningens uppdrag,
vill utredningen ändå föreslå att fackskolor snarast kommer till stånd
utan att gymnasieutredningens slutliga förslag avvaktas. Självfallet har gymnasieutredningen
därmed icke tagit ställning till de gymnasiala skolformernas
utformning på längre sikt. Utformningen och införandet av fackskolorna bör
vidare ske i visst samarbete med gymnasieutredningen.

Vid överarbetningen av fackskolan måste bl. a. särskild omsorg ägnas frågan
om skolformens avgränsning gentemot gymnasiet. Man måste räkna med att
i framtiden krav kommer att resas på övergångsmöjligheter i båda riktningarna
mellan fackskola och gymnasium. Särskilt kan detta bli aktuellt mellan den
allmänna sektorn av gymnasiet och den humanistiska och/eller socinl-ekonomiska
fackskolan. Gymnasieutredningen menar visserligen att sådan övergång
bör tillhöra undantagen men finner det å andra sidan rimligt att exempelvis
elever, som kommer underfund med att de vill gå igenom gymnasium, skall
kunna göra detta utan alltför stora svårigheter och utan större tidsförlust. Den
anpassning, som erfordras mellan gymnasium och fackskola, kan emellertid inte
slutgiltigt ske förrän större klarhet erhållits om det framtida gymnasiets utseende.

Gymnasieutredningen avser att i samband med att utredningen tar upp vuxenutbildningen
på gymnasiestadiet även behandla frågan om hur den, som genomgått
fackskola, skall kunna uppnå den kompetens, som gymnasiet i dess olika
former avser att ge.

1955 års sakkunniga för yrkesutbildningens centrala ledning finner syftet med
förslaget om inrättande av fackskolor legitimt och tillstyrker i princip förslaget.
Beträffande den praktiska utformningen och genomförandet av förslaget anser
de sakkunniga dock att många erinringar kan göras. Då den nya fackskolan
blir en skolform vid sidan av redan befintliga frivilliga påbyggnader på den
obligatoriska skolan är det givet, framhåller de sakkunniga, att elevrekryteringen
till densamma får återverkningar inte bara på rekryteringen av elever
till gymnasierna utan även till yrkesskolor av skilda typer och till folkhögskolan.
Den risken kan uppstå, att de mera teoretiskt betonade skolformerna
kommer att dra till sig ett större antal elever än vad som svarar mot näringsoch
yrkeslivets behov av arbetskraft med övervägande teoretisk skolning. Går
utvecklingen i denna riktning blir konsekvenserna allvarliga såväl för de utbildade
själva som för hela samhället. Av de föreslagna fyra typerna av fackskolor
är den humanistiska och den social-ekonomiska starkast motiverade ur
elevrekryteringssynpunkt. Inrättandet av de båda direkt yrkesförberedande
fackskolorna, den tekniska och den merkantila, är inte lika starkt motiverat,
därför att det redan existerar skolformer, som ger en utbildning av likartad

315

Kungl. Maj:ts -proposition nr 54 år 1962

natur. Därmed vill de sakkunniga dock ingalunda påstå att dessa båda fackskoletyper
skulle vara överflödiga. Dock vill de sakkunniga bestämt understryka
vikten av att utbildningen vid dessa skolor lägges upp så, att onödig
konkurrens med redan existerande yrkesutbildande skolor undvikes och att de
utexaminerade eleverna kan väl hävda sig på arbetsmarknaden. De sakkunniga
förordar, att utformningen av fackskolorna blir föremål för förnyat övervägande,
att läroplanerna omprövas och att kompetensvärdet av utbildningen klart
fastställes.

Liksom de nämnda sakkunniga hyser också Statstjänstemännem riksförbund
vissa farhågor för att fackskolorna oftare blir alternativ till yrkesskolan än till
gymnasiet. Förbundet finner det otillfredsställande, att frågan om fackskolorna
lösryckts från frågorna om gymnasiernas och yrkesskolornas framtida organisation
så att icke grundskolans påbyggnader kan diskuteras i ett sammanhang.
Då man ännu icke vet hur de framtida gymnasierna — de allmänna och fackgymnasierna
— kommer att gestaltas med avseende på omfattning och innehåll,
är det svårt att ta ställning till frågan om de föreslagna fackskolornas
värde som attraktivt alternativ. Förbundet är emellertid ense med skolberedningen
om nödvändigheten av att tillfredsställa de med det stigande välståndet
ökade anspråken på utbildning utöver den som grundskolan ger och tillstyrker
därför att tvååriga, frivilliga kommunala påbyggnadsskolor inrättas av den
föreslagna typen.

I yttrandet från TCO framhålles att förslaget om fackskolor har mötts med
stort och positivt intresse från TCO-förbundens sida. TCO anser det viktigt,
att allmänbildningen och yrkesutbildningen på detta stadium delvis ses som en
enhet. Samtidigt som TCO sålunda med tillfredsställelse kan acceptera utgångspunkterna
och grundlinjerna för skolberedningens förslag till fackskolor, vill
organisationen betona, att detta får betraktas som ett principförslag. Organisationen
vill för sin del tillstyrka, att en kommitté snarast tillsättes för ytterligare
utredningar och bearbetningar av skolberedningens förslag om fackskolor. Arbetsuppgifterna
bör dock enligt TCO:s mening gå utöver dem, som föreslagits
i betänkandet och således beröra också grundläggande frågor beträffande linjeindelningen,
huvudinriktningen på olika yrkesområden, krav på förpraktik eller
praktik i direkt anslutning till fackskolundervisningen m. m. Den ytterligare
beredningen av fackskolefrågan bör bedrivas med skyndsamhet, men fackskolan,
som utgör ett så viktigt reforminslag, får dock inte tillkomma som ett hastverk
så att den från början inte får det anseende den bör ha. Å andra sidan
betraktar TCO fackskolorna som eu integrerad del av skolberedningens förslag,
varför de måste inrättas i takt med genomförandet av den nya obligatoriska
skolan.

SACO — vars yttrande i frågan torde få betraktas som det mest kritiska —
finner för sin del, att det utan tvekan föreligger goda skäl för att skapa en utvidgad
påbyggnadsutbildning ovanför grundskolan. Vissa av grundtankarna
bakom skolberedningens förslag till fackskolor ter sig riktiga och kan delas av

316

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 b år 1962

SACO, som sålunda anser det angeläget att åstadkomma en avlänkning från
de studievägar som leder fram till universitets- och högskolenivån, så att ungdomar
inte av brist på alternativ hänvisas till universitets- och högskolestudier.
SACO ifrågasätter emellertid om skolberedningens förslag till fackskolor i den
utformning det erhållit och med det utredningsunderlag som föreligger kan läggas
till grund för ett beslut. Yttrandet utmynnar i dels ett tillstyrkande av
genomförandet av den tekniska fackskolan, dels en hemställan att frågan om
humanistiska, social-ekonomiska och merkantila fackskolor hänskjutes till gymnasieutredningen.
I sin motivering för ställningstagandet beträffande de tre sist
nämnda fackskoletyperna framhåller SACO — i korthet återgivet — huvudsakligen
följande.

Frågan om läroplanerna i fackskolorna är otillfredsställande utredd. En närmare
arbetsmarknadsmässig bedömning om utbildningsvägarnas värde saknas.
Fackskolorna bör som en del av gymnasiepolitiken bedömas i samband med
gymnasiepolitiken i dess helhet. Syftet att lätta tillströmningspressen på universiteten
och högskolorna kan kanske bättre nås genom en horisontell klyvning
av gymnasiet. Allmänbildande fackskolor och horisontell klyvning av gymnasiet
utgör i varje fall ur vissa synpunkter alternativ, varför båda frågorna bör utredas
i ett sammanhang. Formella eller reella höjningar av inträdeskraven till
olika utbildningsanstalter till studentexamensnivån är inte någon olycklig utveckling
utan en konsekvens av att växande krav på skolning ställes i de flesta
yrken. Beredningens synpunkter beträffande intagningskrav vid olika utbildningsanstalter
står i strid med den pågående utvecklingen. Den allvarliga situation
som uppstått genom det starkt ökade antalet studenter och den stora
tillströmningen till universitet och högskolor kan svårligen bemästras, om man
icke utöver andra åtgärder även intensifierar ansträngningarna att anknyta
yrkesutbildningsanstalter utanför universiteten och högskolorna till studentexamensnivån.
De föreslagna påbyggnadslinjerna kan vidare komma att attrahera
de kategorier, som hittills rekryterat yrkesskolorna. Om avlänkningseffekten
i huvudsak kommer att rikta sig mot yrkesskolorna, kan inte ens på
lång sikt påbyggnader av fackskoletyp hjälpa till att lösa det diskuterade problemet.

Mot bakgrunden av dessa perspektiv måste SACO framhålla, att SACO icke
genom ett tillstyrkande av fackskolorna kan vara med och dela ansvaret för
att en redan allvarlig utbildnings- och arbetsmarknadssituation ytterligare kan
komma att skärpas och tillspetsas.

SACO:s tveksamhet beträffande fackskolorna delas inte av Läroverksläramas
riksförbund, som tvärtom ställer sig mycket positivt till projektet och ingående
uppehåller sig vid de olika typerna av fackskolor. Förbundet vill mycket starkt
understryka beredningens allmänna motivering för upprättande av en fackskolorganisation
med i viktiga avseenden samma funktion som de hittillsvarande
flickskolorna och praktiska realskolorna och uttala sin glädje och tillfredsställelse
över de framlagda förslagen. Fackskolorna motsvarar ett klart behov
från samhällets sida av kvalificerad personal på ett mellanplan. Samtidigt kan
fackskolorna väntas kanalisera den ökade efterfrågan på skolutbildning utöver
grundskolan. Med lämplig anpassning i enskildheter allt efter utvecklingen in -

317

Kungl. Maj:ts proposition nr 5U år 1962

om yrkes- och kulturliv bör den föreslagna organisationen bli en utomordentligt
värdefull faktor i vårt lands skolväsen. Förbundet framhåller vidare bl. a., att
en fackskoleplanering måste komma till stånd utan tidsutdräkt.

Från näringslivets sida välkomnas sasom tidigare antytts den föreslagna fackskolorganisationen.
Svenska arbetsgivare]öreningen och Sveriges industri]örbund
uttalar exempelvis sin övertygelse om att dessa skolor kan komma att fylla en
utomordentligt viktig uppgift, då behovet av arbetskraft med här avsedd utbildning
redan nu ger sig starkt tillkänna och sannolikt kommer att öka väsentligt.
Om fackskolor i tillräckligt antal och med lämplig inriktning inrättas kommer
det även att medföra en i och för sig önskvärd avlastning av gymnasieorganisationen.

Landsorganisationen, som beklagar att det inte ingått i skolberedningens uppdrag
att också närmare precisera folkhögskolan och yrkesskolornas ställning
och sammanhang med grundskolan, förklarar sig benägen att godta beredningens
förslag om inrättande av fackskolor av de typer och det innehåll som angivits.
Organisationen förordar, att beslut om inrättande av fackskolor fattas
i samband med beslut om grundskolans införande. Beslutet anses böra få en
utformning, som möjliggör dels en översyn av problemet om relationerna mellan
folkhögskola och fackskolor, dels en översyn av fackskolor och egentlig yrkesutbildning
sedda som alternativa vidareutbildningsformer, grundade på det
nionde skolårets linjer 9t, 9h, 9m och 9s, modifierade enligt organisationens förslag.
. ... ,

Från städer och andra kommuner visas ett mycket stort intresse för de nya
fackskolorna. Svenska landskommunernas förbund och Svenska stadsförbundet
betecknar vidare förslaget som en av de mest välkomna nyheterna i beredningens
konstruktion av den kommande skolorganisationen. Dessa skolor förefaller
enligt förbunden att genom sin målsättning och sin uppbyggnad kunna bli de
attraktiva alternativ till gymnasiestudier som beredningen syftat till. Ett villkor
härför är dock, framhåller förbunden, att frågan om den nya utbildningens
kompetensvärde får en klar och entydig lösning. Med erinran om de kvalificerade
utbildningsmöjligheter vid yrkesskolorna som faktiskt finns för närvarande,
förutsätter förbunden, att åtskilliga inom yrkesskolornas ram nu existerande
utbildningsvägar kommer att ombildas till fackskolor.

Såsom ett av de från Målsmännens riksförbunds synpunkt värdefullaste uppslagen
i skolberedningens betänkande anges förslaget om inrättande av fackskolor.
Härigenom ges, framhåller förbundet, en möjlighet att lata de väsentligaste
av de värden, som flickskolan och den praktiska realskolan representerat,
kvarleva inom det nya skolsystemet och i former, som icke alltför mycket avviker
från de gamla. Genom dessa skolor kommer ett stort utbildningsbehov
att tillgodoses. Det finns mängder av privata och även en del offentliga skolor,
som nu bjuder den ungdom, som lämnat den obligatoriska skolan men ännu
icke på allvar funnit plats inom näringslivet, eu yrkesförberedande undervisning.
Utan att på något sätt vilja underkänna de skolor, som redan finns, vill

318 Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

förbundet framhalla som sin mening, att detta slag av undervisning bör tillgodoses
inom det offentliga skolväsendets ram. Skolberedningens uppläggning
av planen för fackskolorna förefaller förbundet i stort sett lycklig.

Vad så gäller de skilda typerna av fackskolor torde i fråga om den tekniska
fackskolan kunna sägas att den i särskilt hög grad mottagits som
ett välkommet tillskott, i synnerhet mot bakgrunden av arbetsmarknadens
ökande behov av utbildade tekniker på mellannivå. Den större enhetligheten av
utbildningen pa denna niva som ett genomförande av förslaget skulle medföra
betecknas ofta som en avgjord fördel. Den kritik som förekommer i yttrandena
riktar sig inte mot den tekniska fackskolans berättigande. Man siktar i några
fall närmast till en ytterligare överarbetning eller en viss utprövning av försökskaraktär.
I vissa fall berörs särskilt frågor om avgränsning gentemot andra
utbildningsvägar pa det tekniska området, varvid också jämförelser speciellt
görs i fråga om praktiktiden. En stor del av invändningarna gäller slutligen
önskemål om ytterligare linjer utöver de föreslagna.

Den följande närmare redovisningen av yttrandena rörande den tekniska
fackskolan torde få begränsas till att till största delen ge exempel på de kritiska
uttalanden som förekommer i fråga om huvuddragen i den föreslagna utbildningen.

_ Skolöverstyrelsen tillstyrker, att tekniska fackskolor med föreslagna differentieringar
inrättas. Behovet av skolformen torde vara stort, framhåller överstyrelsen,
som också finner avnämarkravet väl fixerat. Omfattande erfarenhet
finnes av liknande skolor med ett elevklientel som i intellektuellt avseende torde
motsvara det som här är att vänta. Lärogången med inlagt praktikår tillstyrkes.
Praktiken måste enligt överstyrelsen styras från skolan. Förslaget om inrättande
av tekniska fackskolor vill också arbetsmarknadsstyrelsen oreserverat
tillstyrka. Den nuvarande lägre tekniska utbildningen i kommunala tekniska
skolor, tekniska institut och tekniska aftonskolor bygger, som beredningen framhållit,
på andra förhållanden inom det obligatoriska skolväsendet än de som nu
ar under genomförande. En omformning av utbildningen blir därför nödvändig,
och den föreslagna tekniska fackskolan är enligt styrelsens uppfattning väl
lämpad som en normgivande utbildningsväg. Skolans undervisning synes väl
motsvara arbetsmarknadens utbildningskrav, när det gäller ifrågavarande teknikerpersonal.

Överstyrelsen för yrkesutbildning framhåller bl. a. att utbildningsvägarna
från grundskola fram till ingenjör onekligen blir ganska många under övergångstiden.
Det kan hända, att detta är önskvärt ur näringslivets synpunkt; ur
elevsynpunkt torde en enhetligare studiegång sannolikt haft vissa fördelar.
Bortsett härifrån uppkommer emellertid en annan fråga, framhåller överstyrelsen,
nämligen om de föreslagna tekniska fackskolorna inom det nya systemet
kommer att framstå såsom ett valvärt alternativ. Särskilt gäller detta i förhållande
till de tekniska gymnasierna. Båda dessa skolformer kommer att med
mraknande av praktiktiden få en treårig studiegång, men gymnasieutbildningen

319

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

ger på grund av de mera omfattande teoretiska studierna högre kompetens än
fackskolan. Man bör ytterligare pröva denna fråga, framhåller överstyrelsen,
varvid särskilt måste beaktas, om icke studiegången kan på något sätt ändras,
så att det tekniska gymnasiets och den tekniska fackskolans olika målsättning
tydligare än för närvarande även avspeglar sig i olikheter i fråga om studietidens
längd. Gentemot förslaget att i studietiden för den tekniska fackskolans
del lägga in ett praktikår finns från överstyrelsens sida i och för sig intet att
erinra; det är självfallet att värdet av studierna måste bli väsentligt större, om
de kombineras med praktik av denna omfattning. Även studier vid verkstadsskola
bör enligt överstyrelsens mening få tillgodoräknas som praktik.

Även länsskolnämnden i Kristianstads län berör gränsdragningen mellan de
tekniska gymnasierna och de tekniska fackskolorna. Eftersom en av huvudanledningarna
till fackskoleförslaget är en önskan att presentera ett attraktivt
alternativ till gymnasierna, finner nämnden det väsentligt att de tekniska fackskolornas
studiemål klart avgränsas från det tekniska gymnasiets och att detta
mål sättes så mycket lägre, att skolformen verkligen förmår utbilda även elever
från andra begåvningskvartilen. Å andra sidan måste givetvis, framhåller nämnden,
utbildningen ge en kompetens som röner efterfrågan inom näringslivet.
Härvidlag är praktiktidens längd av betydelse. Den genom praktikens omfattning
till tre år förlängda studiegången medför dock i sin tur en betydande
sänkning av den tekniska fackskolans gymnasieavlänkande effekt. Dessa båda
sidor av problemet bör enligt nämnden vägas mot varandra.

Vid bl. a. sina jämförelser i fråga om studietidens längd mellan de tekniska
gymnasierna och de föreslagna tekniska fackskolorna kommer Tekniska läroverkens
lärarförbund fram till att tanken på en förlängning av studietiden vid
de tekniska gymnasierna till fyra år får förnyad aktualitet. Enligt förbundet
måste det hälsas med tillfredsställelse om den föreslagna tekniska fackskolan
kan åstadkomma en normering av den tekniska utbildningen under gymnasieingenjörsnivå.
Förbundet finner det dock naturligt, att även den föreslagna
tekniska fackskolan närmare utredes av gymnasieutredningen. Det är enligt
förbundet av betydelse att försöksverksamhet snarast möjligt kommer till stånd
vid tekniska skolor, som i organisatoriskt hänseende är relativt stabila, och att
låta resultaten härav samt av gymnasieutredningens vidare prövning av frågan
bli avgörande för den fortsatta utvecklingen. Förbundet instämmer i princip i
skolberedningens förslag om erforderlig praktik. Förbundet framkastar tanken
på att parallellt med de tvååriga fackskolorna en treårig sådan försöksvis upprättas,
där praktik inlägges i skolverkstad, och således teori och praktik kan
samspela; detta skulle inte medföra någon förlängning av den avsedda totala
utbildningstiden.

Till dem som, i likhet med sistnämnda förbund, i större utsträckning betonar
behovet av överarbetning och cn viss försöksvis anordnad utprövning hör tekniska
högskolan i Stockholm och Chalmers tekniska högskola i Göteborg. Kollegienämnden
vid tekniska högskolan i Stoclcholm betonar att omfanget och

320 Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jt år 1962

framför allt djupet av kunskaperna hos elever från en tvåårig kurs, rekryterad
på det avsedda sättet, måste bli mindre än hos elever från de tekniska institut
och de kommunala tekniska skolor, som nu existerar. Kollegiet kan icke dela
beredningens uppfattning, att den föreslagna fackskolan kommer att ersätta
nämnda skolor och institut. Det torde även i fortsättningen komma att finnas
behov av ett antal dylika statsunderstödda eller helt oberoende läroanstalter
för teknisk utbildning. Kollegiet anser sig när det gäller de tekniska fackskolorna
starkt böra understryka den provisoriska karaktären hos läroplansförslaget
och finner sig icke övertygat om lämpligheten av den där förutsatta nya undervisningsmetoden.
Det synes vidare kollegiet helt nödvändigt, att läroplanerna
för den tekniska fackskolan även efter överarbetning till en början förblir provisoriska
och göres till föremål för en omfattande försöksverksamhet. Kollegiet
är av den uppfattningen, att den tekniska fackskolan kommer att tillföra näringslivet
och de tekniska forskningscentra välkommen personal, men att de
som genomgått denna skola endast i ett mindre antal fall kommer att ha en
sådan utbildning och standard, att de omedelbart kan sysselsättas med ingenjörsmässiga
uppgifter. Ifrån kollegienämnden vid Chalmers tekniska högskola
tillstyrkes uttryckligen förslaget om inrättande av tekniska fackskolor. Man
finner dock att kurserna är mycket omfattande med hänsyn till den relativt
korta studietiden, tva ar. Man torde icke helt kunna jämföra elevmaterialet i
den tilltänkta fackskolan med det, som nu återfinns i t. ex. fackkurserna på de
tekniska läroverken. Fackskolornas elever torde komma att genomsnittligt vara
yngre än de, som nu går på fackkurser samt sakna den allsidiga och ofta mångåriga
praktik, som fackkursernas elever hunnit förvärva. Studiehåg och studieteknik
kan därför inte beräknas vara lika utpräglade i den framtida fackskolan
som i nuvarande fackkurser. Kollegiet har intet att erinra mot att praktiktiden
sätts så lång som 12 månader. Däremot vänder sig kollegiet bestämt emot, att
den teoretiska studiegången skulle avbrytas av ett praktikår mellan fackskolans
båda årskurser. Ett sådant avbrott torde komma att inverka negativt på
elevernas förmåga att tillägna sig den digra andra årskursen. I stället förordas,
att praktiken förlägges dels före första årskursen vid fackskolan, dels till sommaren
mellan första och andra årskursen. Läroplanerna behöver ytterligare
överarbetas och kollegiet föreslår, att en kommitté tillsättes för ändamålet, i
vilken bör ingå lärare, som undervisat i tekniskt läroverk och är väl förtrogna
med lärostoffet på den tekniska fackskolans stadium. Sedan kursplanerna genomarbetats,
bör de prövas försöksvis i några tekniska läroverk, helst jämsides
med nuvarande kursplaner för fackkurser. Härigenom kan värdefulla erfarenheter
vinnas, icke minst av möjligheterna att genomföra den föreslagna samlade
undervisningen med ämnesblock.

Tekniska läroverkens ingenjörsförbund tillstyrker inrättandet av teknisk
fackskola i princip enligt beredningens förslag. En utbyggnad av och en normalisering
av utbildningsväsendet på denna nivå hälsas med tillfredsställelse.
Förbundet framför inga speciella invändningar mot utformningen men finner

321

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54 år 1962

det beklagligt, att den nya fackskolan, vars elever senare dock skall fullgöra
ingenjörsuppgifter, blir av lägre kvalitet än de nuvarande kommunala tekniska
skolorna och flertalet av de privata tekniska instituten. Beträffande praktikfordringarna
tillstyrker förbundet det av beredningen framlagda förslaget under
förutsättning att detalj bestämmelser får utformas i samråd mellan näringsliv
och skola.

1955 års sakkunniga för yrkesutbildningens centrala ledning och Svenska
yrkesskolf öreningen betonar mycket starkt betydelsen av praktik och synes
ifrågasätta om eleverna från de tekniska fackskolorna med sin till ett år begränsade
praktik i jämförelse med elever från andra utbildningsvägar på området
skall kunna hävda sig på arbetsmarknaden. Yrkesskolföreningen talar här
om »manschettingenjörer, som icke känner respektive yrken från grunden». Om
man däremot, framhåller föreningen, anvisade en elev utbildningsgång över
yrkesskola, förslagsvis tvåårig eller treårig yrkesutbildning med inbyggt första
år i fackskolan, skulle förhållandet bli helt annorlunda; här måste mellanformer
skapas.

Även Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund lägger
den största vikt vid det praktiska yrkeskunnandet hos den här avsedda kategorien
av tekniker. Av detta skäl borde eleverna före inträdet i teknisk fackskola
helst ha genomgått fullständig yrkesutbildning, framhåller organisationerna
men tillägger, att den föreslagna ettåriga studiepraktiken i vart fall bör
vara ett minimum i fråga om praktisk erfarenhet. Utformningen av denna praktik
liksom kursplanerna måste enligt organisationerna ägnas stor omsorg i samarbete
mellan skola och näringsliv; en önskvärd snabb anpassning till näringslivets
behov kan annars inte åstadkommas.

Arbetsgivareföreningen och Industriförbundet framhåller vidare, att även
andra inriktningar av den tekniska fackskolan än de föreslagna bör kunna komma
i fråga. Man menar att viktiga industriområden icke finns företrädda i beredningens
förslag. Särskilt nämner organisationerna behovet av en kemisk
facklinje och anför härom följande.

De tekniska fackskolorna kan med den föreslagna utformningen icke tillgodose
de stora krav på en lägre teknikerutbildning, som exempelvis de starkt
expanderande kemiska industrierna redan har och sannolikt framdeles kommer
att få. Det är icke endast den kemiska industrin (organisk och oorganisk) i
egentlig mening, som är i behov av denna teknikerkategori, utan jämväl pappersoch
massaindustrin, livsmedelsindustrin, färg- och lackindustrin, läkemedelssamt
tvättmedelsindustrierna. Det synes organisationerna nödvändigt att den
tekniska fackskolan innehåller jämväl en avdelning för kemi på sådana orter
där ett tillräckligt elevunderlag finnes. Kursplanen synes i huvudsak böra omfatta
en kombination av den humanistiska skolans kurser i ämnena matematik,
fysik, kemi och biologi på reallinjen samt kemiteknisk apparatteknik, där tilllämpliga
delar av undervisningen på den tekniska fackskolans maskintekniska
linjo kan tjäna som förebild. Organisationerna vill längre fram återkomma med
ett närmare utarbetat förslag till läroplan för en kemisk facklinje.

11 — Dihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 51>

322

Kungl. Majds proposition nr 54 år 1962

Det av de sistnämnda två organisationerna framförda kravet på en utökning
av den av beredningen föreslagna linjeorganisationen med en kemiteknisk linje
utgör över huvud taget den oftast förekommande invändningen mot beredningens
utformning av den tekniska fackskolan. Ibland framföres en mera allmän
önskan att lokalt kunna anordna även andra speciallinjer än de föreslagna,
ett önskemål som inte är ovanligt från kommunernas sida och som även uttalas
av överstyrelsen för yrkesutbildning, TCO och Tekniska läroverkens lärarförbund;
överstyrelsen framhåller, att tillkommande linjer dock inte får ges mer
specialiserad inriktning utan måste ha lika allmänna läroplaner som de av beredningen
föreslagna. Även i sådana fall, då man allmänt önskar möjligheter
att vidga linjeuppsättningen, nämnes särskilt ofta som exempel just en kemiteknisk
linje. Som motivering för en sådan linje framhålles i några yttranden,
däribland det från Folkpartiets kvinnoförbund, att en sådan utbildningsväg
skulle kunna locka kvinnor att söka sig till tekniska yrken. Bland dem som särskilt
nämnt en kemiteknisk linje såsom önskvärd — som enda tillägg till linjeuppsättningen
eller som exempel på ytterligare önskvärda variationer — kan
vidare nämnas överstyrelsen för yrkesutbildning, arbetsmarknadsstyrelsen, kollegienämnden
vid Chalmers tekniska högskola, TCO, Sveriges hantverks- och
industriorganisation och Yrkesutbildningens lärarförening.

Invändningar mot de föreslagna linjerna och grenarna förekommer sällan.
Från Tekniska läroverkens ingenjörsförbund godkännes linjerna och grenarna
uttryckligen. Kollegienämnden vid Chalmers tekniska högskola anser dock, att
uppdelningen av den maskintekniska linjen i en produktionsteknisk och en
konstruktionsteknisk gren är olämplig. Skillnaden mellan grenarna anses alltför
liten för att ge anledning till uppdelning och kollegiet finner det inte heller
angeläget med en sådan uppdelning för ingenjörer på ifrågavarande utbildningsnivå.

I samband med den tekniska fackskolan och dess linjeuppsättning kan också
nämnas vissa mera enstaka förslag om ytterligare linjer och ytterligare typer
av fackskolor. Textilteknisk utbildning nämns exempelvis av överståthållarämbetet,
skoglig utbildning av länsstyrelsen i Västernorrlands län. Överbefälhavaren
finner, att militära fackskolor för krigsmaktens del blir det enda tänkbara
alternativet. Den tekniska fackskolan är den som ur krigsmaktens synpunkt
äger det största intresset, men överbefälhavaren finner att fackskolornas
inriktning mot näringslivets krav minskar möjligheterna för krigsmakten att
dit förlägga den allmänbildande undervisningen för blivande underofficerare.
Kollegienämnden vid Chalmers tekniska högskola framhåller, att i samband med
frågan om kemiteknisk linje vid teknisk fackskola också borde diskuteras utbildningen
för preparatriser och laboratriser (laboranter); mycket talar för att
denna utbildning, som är tvåårig och bygger på realexamensnivå, i en framtid
skulle kunna samordnas med den lägre ingenjörsutbildningen. Lärarkollegiet
vid tandläkarhö g skolan i Stockholm anför, att särskild utredning torde fordras

323

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5b år 1962

för att klarlägga huruvida tandteknikerutbildningen går att infoga bland fackskolorna
samt dessa skolors roll för tandsköterskeskolorna.

Skolöverstyrelsen berör i sina uttalanden om den tekniska fackskolan cn speeialfråga.
Överstyrelsen framhåller att, även om den tekniska fackskolan skall
vara examensfri, det av kompetensskäl är angeläget med vissa normerande åtgärder.
Sålunda torde enligt överstyrelsens mening ledamöterna i de föreslagna
tekniska råden vid länsskolnämnderna böra ha intim kontakt med de tekniska
fackskolorna och följa undervisningen i dem. I samma standardiserande syfte bör
vederbörande överstyrelse dessutom ställa samlingar av givna skriftliga prov
i de centrala fackämnena till skolornas förfogande. — Dessa frågor beröres inte
så sällan även i övriga remissyttranden. Även om inte krav på någon regelrätt
examen framförs, så framhålles ofta med en viss reservation mot skolberedningens
uttalanden i frågan, att olika åtgärder behöver vidtagas för att nå en
enhetlig standard och slutkompetens över hela landet. Uttalanden av denna art
göres ofta generellt i fråga om fackskolorganisationen men synes särskilt ofta
betonas i samband med den tekniska fackskolan.

En annan specialfråga i samband med den tekniska fackskolan gäller förslaget
om att den som genomgått denna utbildning skall erhålla titeln fackskolingenjör
samt förslaget att de nuvarande läroverksingenjörerna i fortsättningen
skall benämnas gymnasieingenjörer. Vissa invändningar förekommer mot dessa
förslag. Läroverksläramas riksförbund finner det böra övervägas om inte benämningen
fackingenjör är bättre än fackskolingenjör. Även TCO förordar benämningen
fackingenjör för att undvika sammanblandning med dem som erhållit sin
utbildning vid nuvarande tekniska fackskolor. Tekniska läroverkens lärarförbund
vill ifrågasätta om inte de från den tekniska fackskolan — enligt förbundets
förslag benämnd teknisk skola — avgångna eleverna borde kallas tekniker,
men finner det av olika skäl måhända nödvändigt att acceptera att de utexaminerade
kallas ingenjörer. Förbundet motsätter sig dock bestämt benämningen
fackskolingenjörer på denna ingenjörskategori. Benämningen läroverksingenjörer
synes förbundet vilja bibehålla som en gemensam term för gymnasieingenjörer
och fackskolingenjörer (nuvarande tekniska fackskolutbildning). Kollegienänmdcn
vid tekniska högskolan i Stockholm avstyrker att titeln ingenjör sammankopplas
med avslutandet av fackskolan. Tekniska läroverkens ingenjörsförbund
har inga invändningar mot att de som genomgått teknisk fackskola benämnes
ingenjörer mot bakgrunden av rådande praxis i arbetslivet. Däremot vill förbundet
inte acceptera, att benämningen läroverksingenjör utbytes mot gymnasieingenjör,
en fråga som enligt förbundet inte bör bli aktuell förrän gymnasicutredningen
framlagt sina förslag och riksdagen tagit ställning därtill.

Den föreslagna närmare utformningen av den merkantila facksko1
a n har föranlett erinringar endast i mindre utsträckning. Flertalet synes vara
ense med Läroverksläramas riksförbund, som uttalar att uppbyggnaden av
denna fackskola är den bäst genomarbetade. Fn del kritik även på mera väsent -

324 Kungl. Maj:ts proposition nr 5-4 år 1962

liga punkter förekommer dock. Invändningarna avser den angivna målsättningen,
linjeorganisationen och praktikfrågan.

Såväl skolöverstyrelsen som överstyrelsen för yrkesutbildning finner, att målsättningen
angivits alltför blygsamt, varvid man särskilt synes vända sig emot
vad som i den särskilda läroplansvolymen angivits om jämförbarheten med det
kunskapsmatt som de praktiska realskolorna och de på realexamen byggande
ettåriga handelsskolorna för fram till. Även 1955 års sakkunniga jör yrkesutbildningens
centrala ledning synes vara inne på samma tankegång. Skolöverstyrelsen
anför om målsättningsfrågan följande.

Jämför man detta studiemal med den målsättning som angivits för övriga
fackskolor, finner man, att den merkantila fackskolans mål satts väsentligt lägre
än de övrigas, för vilka målet alltid överstiger den allmänna och praktiska realexamens
nivå. Överstyrelsen finner det realistiskt att räkna med att även den
merkantila fackskolan skall kunna na en högre nivå än den föreslagna. Som
riktpunkt för denna högre målsättning bör sättas, att fackskolan inom endera
av språk- eller handelsämnena når en nivå, som ligger något under den som hittills
uppnåtts inom de tvååriga handelsgymnasiema. Motsvarande bör gälla för
den nya linjen. Denna nya målsättning behöver ej påverka momentuppräkningen
i kursplanerna utan endast de kunskapskrav som skall dölja sig bakom
kursplanerna. I likhet med vad som framhålles beträffande övriga fackskolor
erfordras dock en detalj granskning av läroplanen, innan denna börjar tillämpas.
Likaledes torde gymnasieutredningens förslag rörande de 3-åriga handelsgymnasierna
böra avvaktas, innan provisoriska tim- och kursplaner utarbetas för
denna fackskola. Med de definitiva planerna bör anstå, till dess gymnasieutredningen
avlämnat sitt slutbetänkande.

I sin kritik mot målsättningen anför överstyrelsen jör yrkesutbildning, att
den merkantila fackskolan bör kunna ge ett större kunskapsmått än den praktiska
realskolan och den ettariga handelsskolan samt att vad i målsättningen
anges om elevernas omedelbara användbarhet på arbetsplatsen ej är helt realistiskt
med den utformning kursplanen fått. För att göra fackskoleleverna »omedelbart
användbara» till arbete av så pass kvalificerat slag som rimligen kan
väntas av den som genomgått en tvåårig påbyggnadsskola, bör utbildningen
enligt överstyrelsen t. ex. genom grenvis arrangerade grupper av tillvalsämnen,
inriktas mer direkt på den yrkesverksamhet eleven siktar på. Speciellt gäller
detta den merkantila fackskolans distributionslinje. Eleverna bör beredas tillfälle
att genom grenval inrikta sig på viss bransch eller distributionsform.

Någon ytterligare specialisering av utbildningsvägarna i den merkantila fackskolan
synes däremot inte eftersträvas av Handelns arbetsgivareorganisation,
Sveriges köpmannaförbund och Sveriges grossistförbund, vilka snarast anser att
skolan i viss mån blivit alltför specialiserad. Alla tre organisationerna är inne
på tanken att sammanslå den kamerala linjen och korrespondentlinjen till en
enhetlig kontorslinje. Handelns arbetsgivareorganisation framhåller som sin me^Lig,
man även i fackskolorna bör i icke ringa mån bibehålla grundskolans
målsättning att meddela en bred grundutbildning som förberedelse för verksamhet
inom tämligen vida sektorer av affärslivet. Samma uppfattning fram -

325

Kungl. May.ts proposition nr oh år 1962

för Köpmannaförbundet. Den nämnda sammanslagningen till en kontorslinje
tänker sig Grossistförbundet främst som ett alternativ, när elevunderlaget inte
räcker till för upprättande av samtliga tre linjer. Att den distributionstekniska
linjen bör bestå som självständig linje understrykes av sistnämnda förbund.
Förbundet framhåller vidare att fackskolornas verksamhet under de första åren
bör betraktas som en försöksverksamhet. Svenska bankföreningen i sin tur talar
om en ökad specialisering men synes därmed knappast avse en ökad inriktning
på branscher utan vilja ge en klarare skillnad mellan de tre linjerna pa bekostnad
av tillvalsämnena. Föreningen anför härom följande.

För att undervisningen skall bli effektiv bör den i viss utsträckning inriktas
på rent praktiska tillämpningsövningar, t. ex. genom anordnande av s. k. övningskontor.
Vidare är skillnaderna mellan timplanerna för den merkantila fackskolans
tre olika linjer så pass obetydliga att det måste ifrågasättas, om undervisningen
på en var av de tre linjerna verkligen kommer att bli i tillräcklig
grad specialiserad. För distributionslinjens del synes det därför böra övervägas
om icke antalet veckotimmar i handels- och distributionslära samt reklam- och
försäljningsteknik bör ökas på bekostnad av valmöjligheterna i fråga om tillvalsämnen.
Även korrespondentlinjen synes lämpligen kunna göras mera specialbetonad
genom att i högre grad lägga tyngdpunkten vid undervisningen ^svenska
samt genom att i timplanen införa två obligatoriska främmande språk. Den
kamerala linjen slutligen är visserligen mera klart specialinriktad än de båda
övriga, men även där borde antalet tillvalsämnen kunna begränsas.

Från annat håll framföres förslag om att även i den föreslagna merkantila
utbildningen bör ingå krav på praktik. Sådana förslag kommer från arbetsmarknadsstyrelsen,
överstyrelsen för yrkesutbildning och TCO. Överstyrelsen förordar
en praktik om 4—6 månader förlagd till sommaren före första årskursen
och till sommarferien mellan de båda årskurserna. TCO anser att praktiken inte
bör överstiga ett år.

I fråga om den merkantila fackskolan bör slutligen även uppmärksammas
vissa i det följande närmare redovisade uttalanden om denna fackskolas betydelse
vid överväganden om slopande av den föreslagna social-ekonomiska fackskolan
som en särskild fackskola.

I yttrandena behandlas mycket ofta den humanistiska skolan och
den social-ekonomiska fackskolan i ett sammanhang. Den kritik
skolberedningen själv redovisar i fråga om den oklara gränsdragningen mellan
dessa två fackskolor och beträffande svårigheterna, då det gäller att dra slutsatser
beträffande kompetensvärdet, speglar sig i stor utsträckning i yttrandena,
ibland endast i mera allmänna, bekräftande ordalag. Av yttrandena framgår
också, att man inte så sällan funnit det svårt att bedöma den social-ekonomiska
fackskolan såsom varande den av de fyra fackskoloma som utgör en egentlig
nyskapelse, en utbildningsform som man inte kunnat bedöma mot bakgrunden
av tidigare erfarenheter från en befintlig skolform. Huvudsakligen dessa omständigheter
har lett till att båda dessa fackskolor, men speciellt den socialekonomiska,
utsatts för en delvis ganska hård kritik i remissbehandlingen. Fri -

326

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

tiken går dock inte ut på ett slopande av denna del av fackskoleprojektet, men
åtskilliga förslag framförs om hur problemen kring dessa fackskolor skall lösas.
Ibland vill man ge en skarpare yrkesinriktad profil åt vardera skolan, men vanligt
är också att man önskar behålla den breda allmänbildande inriktningen
som särskilt präglar den humanistiska skolan. Även om uppfattningarna här går
isär kommer man mycket ofta — utifrån skilda utgångspunkter — fram till
samma resultat i fråga om vissa organisatoriska huvuddrag, nämligen att föreslå
en sammanslagning av de två fackskolorna till en fackskola, eventuellt med
benämningen allmän eller social fackskola, som man i regel utrustar med åtminstone
en reallinje, en språklig linje och en social linje. Till den allmänna
bilden av remissbehandlingen av denna del av fackskoleprojektet hör också
uttalanden om att i förslaget om fackskolorganisationen saknas en utbildningsväg
av hemekonomisk, hushållsteknisk eller konsumtionsekonomisk inriktning.
I de förslag om utökning med en sådan utbildningsväg, som med tämligen stor
frekvens förekommer, antyder man ibland en särskild fackskola med denna inriktning
— stundom betraktad som en förändrad social-ekonomisk fackskola —
men vanligt är även att en studiegång av denna art tänkes ingå i den sammanslagna
humanistiska och social-ekonomiska fackskolan. I resonemangen kring
den humanistiska skolan skymtar i viss mån frågor om gränsdragningen gentemot
det allmänna gymnasiet. I än högre grad diskuteras i yttrandena i samband
med såväl den humanistiska som den social-ekonomiska fackskolan likheten
mellan dessa fackskolors målsättning och inriktning å ena sidan och folkhögskolans
å andra sidan liksom följderna för folkhögskolan av tillkomsten av
de berörda fackskolorna. Problemen om folkhögskolan såsom de framstår i yttrandena
redovisas närmare i den avslutande delen i detta avsnitt.

I den följande redovisningen av exempel ur yttrandena, valda till större delen
ur kritiskt betonade sådana, illustreras närmare en eller flera av de här antydda
problemställningarna och förslagen. Självfallet finns även i många yttranden
ett mera kortfattat och okritiskt accepterande av beredningens förslag i de
här aktuella frågorna.

Några av länsskolnämnderna säger sig vilja lösa problemet om gränsdragningen
mellan den humanistiska och den social-ekonomiska fackskolan genom
att få till stånd en mer renodlad social utbildningsväg. Vissa inbördes nyanser
i bedömningarna och förslagen kommer dock till synes. Länsskolnämnden i
Skaraborgs län föreslår, att den humanistiska skolan göres i stort sett lika med
den nuvarande flickskolan med en övervägande humanistisk utbildning men med
möjlighet till fritt val av naturvetenskapliga ämnen i den omfattning som för
närvarande ges inom flickskolan samt med möjlighet även till estetisk utbildning.
Den social-ekonomiska fackskolan bör mer renodlat bli en social fackskola.
Länsskolnämnden i Gävleborgs län ser för sin del gärna att den humanistiska
skolan utformas till ett attraktivt alternativ till gymnasiet i och för sig och att
den speciellt för elever med inriktning på ett estetiskt specialområde lämnar
tillfälle till en försiktig prövning av anlag och håg. Men skolan bör enligt nämn -

327

Kungl. Maj:ts proposition nr öh år 1962

dens uppfattning även få en inriktning mot vissa yrkesområden. En justering
bör göras av de humanistiska och social-ekonomiska fackskolornas konstruktion
i syfte att nå en mera realistisk gruppering av yrkena. Nämnden föreslår, att
den humanistiska skolan får en utformning, som i yrkesinriktande avseende
genom en ny linje närmast tar sikte på serviceyrken och inom dessa inte minst
vårdande och därmed besläktade yrken med krav på en grundläggande god
allmänbildning av viss kvalitet på undervisningen och estetiska yrken med
samma krav samt på rena vårdyrken. Denna skola bör i sådant fall utrustas med
tre linjer: en reallinje, en språklinje och en sociallinje. Dess kursplaner bör vara så
utformade att de i de obligatoriska och de allmänna ämnena i huvudsak bygger
på beredningens förslag till kursplan för humanistisk skola men med vissa ämnesmoment
och avsnitt överflyttade från förslaget till kursplan för social-ekonomisk
fackskola. Elever med inriktning mot vissa service- och kontaktyrken bör enligt
nämnden också kunna få sin utbildning vid merkantil fackskola. Den socialekonomiska
fackskolan bör enligt nämnden göras så inriktad mot vissa typyrken,
att den får en profil, som klart avgränsar den från den humanistiska
skolan. Detta vill nämnden åstadkomma genom att ge den en mera markerad
utformning för hushållsteknisk-ekonomisk utbildning. Länsskolnämnden i Uppsala
län konstaterar, att den föreslagna humanistiska skolan blir en mindre kravande
motsvarighet till det allmänna gymnasiet och att den inte heller leder
direkt ut i näringslivet, vilket en fackskola enligt nämndens mening borde göra.
Nämnden frågar sig, om inte denna utbildning kommer att bil ett gymnasiesurrogat
utan verkligt värde, och berör vidare frågan om gymnasiets horisontella
klyvning. Nämnden menar, att de antydda svagheterna i beredningens förslag
skulle elimineras genom en omkonstruktion liknande den som nyss redovisats
från länsskolnämnden i Gävleborgs län, nämligen så, att den social-ekonomiska
fackskolans ekonomiska gren får uppgå i den merkantila fackskolan, att den
sociala grenen i den social-ekonomiska fackskolan sammanslås med den humanistiska
skolan till en för eleverna mera lockande och meningsfylld vag, som star
självständig i förhållande till gymnasiet i sin målsättning och som leder direkt
ut i näringslivet, och att därtill kommer en huslig fackskolutbildmng med inriktning
främst på tre ämnesområden: det biologiskt-kemiska, det psykologiska
och det estetiska. Länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län framhåller i sin
tur att vid den förutsatta bearbetningen av läroplansförslaget bör beaktas nödvändigheten
av att den social-ekonomiska fackskolan antingen erhåller en från
den humanistiska skolan klart avgränsad målsättning och ämnesram eller också
införes under den humanistiska skolan såsom cn variant av denna. Den sistnämnda
skolan torde, fortsätter nämnden, kunna avpassas så, att den bildar
underlag till utbildning för vårdyrken i vidare bemärkelse (lärare, sjuksköterska),
under det att den social-ekonomiska, därest den kommer till stånd, borde syfta
till incra scrvicebctonade yrken och eventuellt även ha en inriktning pa konsumtion
(textil, livsmedel). .

Till resultatet att den humanistiska skolan och den social-ekonomiska fack -

328

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

skolan bör sammanslås till en enda skola med en språklinje, en reallinje och eu
sociallinje kommer man i andra yttranden på grundval av ett ställningstagande
som — i motsats till vissa av de återgivna uttalandena från länsskolnämnderna
— innebär ett uttryckligt avståndstagande från tanken på att ge en fastare
yrkesbestämd profil åt de olika utbildningsvägarna. Ett yttrande i denna riktning
kommer från Östersunds stad, vilket kan sägas vara representativt för det
resonemang som förekommer i ganska många yttranden och som därför torde
få mera utförligt redovisas.

^r..en riktig synpunkt att fackskolorna bör verka gymnasieavlänkande.
Alen det är också tillfredsställande att de icke konstruerats som ett oeftergivligt
alternativ till gymnasiet utan i viss mån kan bilda en övergångsmöjlighet
ti detta I verkligheten synes en sådan konstruktion självklar med hänsvn
till den allmänna frihet i valet av utbildning, som beredningen gjort till ett
huvudtema vid utformningen av enhetsskolans högstadium. Det verkar därför
i viss man överraskande att beredningen synes vilja främja en överarbetning av
lack skolorganisationen, som syftar till att ge eu fastare yrkesbestämd profil åt
varje lackskola. En sådan stelhet i fackskolorganisationen är olämplig icke blott
med hansyn till principen om den enskilde elevens rätt till fritt val av framtidsbana
utan också med hänsyn till den faktiska ovissheten om anställning kan
stallas till buds i yrkeslivet helt i enlighet med av eleverna valda utbildningstormer.
&

...Den s. k. humanistiska skolan är i princip av annan typ än övriga fackskolor.
Vid dess konstruktion har beredningen utgått från det faktum att en stor grupp
yrken kräver en allmänbildningsgrund av mer djupgående art och att denna
altman bild ning, som kan ges en antingen språklig eller naturvetenskaplig inriktning,
icke behöver drivas så långt som till studentexamen. De flesta yrken
av denna karaktär kräver specialutbildning ovanför fackskolenivån. I
viss mån synes beredningen sedermera ha sökt ändra sin utgångspunkt och
skapa en facklig profil även för den humanistiska skolan. Försöket har misslyckats,
vilket är naturligt, eftersom yrkeslivet icke har någon grupp av »typyrken»
att erbjuda. Det är angeläget att beredningens ursprungliga avsikt
bibehalles, da den ger det enda verkligt realistiska och välgrundade motivet för
skolformen.

I sitt sökande efter lämpliga yrken för den social-ekonomiska fackskolan har
beredningen kommit till en del verklighetsfrämmande resultat. Beredningen vill
gora gallande, att den social-ekonomiska skolan skulle vara avpassad för vad
den kallar serviceyrken. Här torde beredningen ha blivit fångad av sin egen terminologi
i alltför hög grad, och detta ehuru den själv påpekar, att en skillnad
torehgger mellan vårdyrken, som kräver djupgående mänskliga kontakter och
serviceyrken. Beredningen har här berört en grundläggande skiljelinje. De ytligare
kontaktyrkena (kundtjänst, expeditionstjänster, »fröken i luckan») kräver
främst saklig korrekthet och rutin inom vederbörande tjänsteområde. Men de
pa mdmduell fysisk och psykisk vård inriktade yrkena däremot kräver stor
vilja och formaga till inlevelse i en annan människas levnadsförhållanden, miljö
och psyke Utom särskilt intresse och personlig lämplighet för uppgiften behövs
har god allmänbildning av en art, som öppnar utblickar över mänskliga, samhalleliga
och kulturella förhållanden. Endast vårdyrken av denna art kan sägas
bilda en »typgrupp» motsvarande en särskild intresse- och anlagsriktning hos
utövaren. Beröring med andra yrkesområden gäller här snarare undervisning
med barnavardande och fostrande inslag än nyssnämnda ytliga serviceyrken,

329

Kungl. Maj:ts proposition nr 5i år 1962

som i sin mån närmast torde höra samman med det sakområde, som kontakten
med allmänheten gäller.

En justering av både den humanistiska och den social-ekonomiska skolans
konstruktion är därför nödvändig, och en sådan bör syfta till en mer realistisk
gruppering av yrkena. En del kontors- och expeditionsbetonade yrken bör föras
till den merkantila fackskolans område. För återstoden — serviceyrken med
krav på grundläggande allmänbildning av viss kvalitet, undervisnings- och estetiska
yrken med samma krav jämte vårdyrken i ovannämnda mening — bör
en social-humanistisk skola skapas med huvudsakligen allmänbildande syfte och
med tre linjer, en språklig, en real och en social.

Nästan exakt samma resonemang återfinnes t. ex. i yttrandet från Läroverkslärarnas
riksförbund, som kommer fram till att de båda berörda fackskolorna
bör samordnas till en skola, som främst bör vara av allmänbildande art, men
liksom den humanistiska skolan redan enligt förslaget inrymmer en språklinje
och en reallinje skulle den nya sammanslagna skolan även inrymma en social
linje, där många av de värdefulla uppslag, som enligt förbundet kännetecknar
den social-ekonomiska fackskolan kunde förverkligas, medan den för alla elever
gemensamma ämneskretsen kunde få en kursutformning, som tillgodosåg samtliga
linjers krav på grundläggande allmänbildning. Enligt förbundet bör vidare
vissa för den social-ekonomiska fackskolan tänkta uppgifter överföras även till
den merkantila fackskolan. Då förbundet också finner det uppseendeväckande
att fackskolan inte har någon inriktning mot de två stora konsumtionsområdena
livsmedel respektive kläder och heminredning, föreslås därjämte en utbildning
av sådan inriktning, vilket anses kunna ske utan avgörande förändringar i den
social-ekonomiska fackskolans timplan enligt beredningens modell. Detta nytillskott
synes förbundet vilja betrakta som en särskild fackskoletyp, en konsumtionsekonomisk
fackskola, skild från den av förbundet skisserade vidgade humanistiska
skolan.

Bland dem som betonar att den humanistiska skolan bör vara en huvudsakligen
allmänbildande skola utan utpräglad facklig profil är också Högerns
kvinnoförbund, som vidare finner mycket tala för att denna skola breddas genom
tillförande av en social linje ersättande den föreslagna social-ekonomiska
fackskolan. För en samordning i en eller annan form mellan den humanistiska
skolan och den social-ekonomiska fackskolan talar vidare Folkpartiets kvinnoförbund,
Sveriges skoldirektörsförening, Statstjänstemännens riksförbund och
TCO liksom ytterligare ett par länsskolnämnder och inte så få kommuner. TCO
framhåller bl. a., att den humanistiska skolan bör mer slutgiltigt diskuteras i
samband med gymnasiercformen. Gymnasieutrcdningen för sin del anför, att det
måhända vore lämpligast att de båda berörda fackskolorna åtminstone tills
vidare sammanfördes till en och behovet av de olika studieriktningarna blev
tillgodosett genom lämplig differentiering. En avgörande synpunkt anser utredningen
härvid vara att det viktiga vårdnadsområdet särskilt beaktas; utbildningen
för vårdnadsuppgifter och husliga uppgifter har enligt utredningen inte
tillräckligt blivit tillgodosedd inom fackskolorna.

11* — Bihang till riksdagens protokoll 1062. 1 sand. Nr 5b

330

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Utöver de förslag som hittills redovisats om inrättande av en fackskolutbildning
med hemekonomisk inriktning — ibland angiven som huslig, hushållsteknisk
eller konsumentekonomisk — förekommer förslag i denna riktning även
från bl. a. kollegierna vid praktiska realskolan i Malmö och seminariet för huslig
utbildning i Uppsala, Föreningen Sveriges vävlärarinnor, Folkpartiets kvinnoförbund,
Svenska landsbygdens kvinnoförbund, Fredrika-Bremer-förbundet, Sveriges
husmodersföreningars riksförbund, Målsmännens riksförbund och Sveriges
hantverks- och industriorganisation liksom från en del kommuner. Länsskolnämnden
i Kristianstads län ifrågasätter för sin del om inte vissa delar av den
utbildning, som nu förutsättes ingå i den social-ekonomiska fackskolan med fördel
skulle kunna anslutas till den tekniska fackskolan i form av livsmedelsteknisk
eller textilteknisk gren. Statens konsumentråd framhåller mera allmänt
betydelsen av konsumentundervisning inom såväl den merkantila fackskolan
som den social-ekonomiska fackskolan.

Möjligheten att inom den humanistiska skolan anordna en estetisk specialisering
tillstyrkes särskilt av bl. a. musikaliska akademiens styrelse.

Vissa av de här redovisade idéerna och synpunkterna kommer till synes även
i utlåtandena från arbetsmarknadsstyrelsen och skolöverstyrelsen. Arbetsmarknadsstyrelsen
tillstyrker att den humanistiska skolan inrättas och framhåller
i detta sammanhang vikten av att samtliga fackskolor göres lika attraktiva för
pojkar som för flickor. I samband med förslaget om den social-ekonomiska fackskolan
betonar styrelsen önskvärdheten av en förstärkning av de grundläggande
utbildningsmöjligheterna med inriktning mot sjukvård och socialvård samt vissa
slag av servicebetonat arbete inom offentlig och enskild förvaltning. Arbetsmarknadsstyrelsen
vill dock ifrågasätta, om det ej bör övervägas att i den socialekonomiska
fackskolan ge utbildningen en något mera bestämd inriktning mot
de yrkesområden, för vilka den avser att förbereda. I beredningens förslag synes
enligt styrelsens mening utbildningens mål och kunskapsstoff i tämligen stor
utsträckning sammanfalla med vad beredningen angivit för den humanistiska
skolan. Eventuellt skulle det enligt styrelsen även kunna övervägas att i någon
form kombinera de båda skolornas undervisning, exempelvis genom att anordna
ett gemensamt första år med relativt allmän inriktning. Styrelsen anser sig
dock ej kunna ta ställning till vilken form en grundutbildning för de socialt betonade
serviceyrkena lämpligen bör få. Skolöverstyrelsen kommer fram till att
den humanistiska skolan och den social-ekonomiska fackskolan bör sammanslås
till en social fackskola med en social, en språklig, en naturvetenskaplig, en
hemekonomisk och en estetisk gren eller motsvarande tillvalskombinationer.
Överstyrelsen anför i dessa frågor bl. a. följande.

Skolöverstyrelsen instämmer i vad beredningen själv konstaterat, nämligen
att den social-ekonomiska fackskolans målsättning blivit något splittrad och
oklar. Den sammanfaller vad allmänbildningen beträffar med andra skolformers,
vad fackutbildningen beträffar till stora delar med de humanistiska och merkantila
fackskolornas.

331

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

Den social-ekonomiska fackskolan bjuder ett stort antal valalternativ avsedda
att ge olika kompetenser. Likväl finns ett viktigt avnämaromrade som mte tillgodoses
— det husligt vårdande eller hemekonomiska. Området tillgodoses cj
heller av den humanistiska skolan. Varken de elevkategorier som väljer den husliga
linjen vid de praktiska realskolorna eller de som med speciellt goda anlag
deltager i flickskolornas undervisning i hemkunskap skulle i framtiden få sina
intressen tillgodosedda. I ett skolsystem med individen i centrum vore detta
beklagligt. Även om många elever examineras vid de praktiska realskolornas
husliga linjer utan att fördenskull sedermera i sitt förvärvsarbete ägna sig åt
livsmedelsindustrier, storhushåll eller dylikt, kommer utbildningen dem till godo
i deras arbete i hemmen och blir på så sätt av avsevärd samhällsekonomisk
betydelse. Även för ett stort antal vårdyrken är en hemekonomisk grundutbild m

Skolberedningen har i läroplansavsnittet för social-ekonomiska fackskolor fört
fram flera intressanta pedagogiska uppslag. Huvudintrycket blir dock, att skolformen
bättre skulle passa för en gymnasialt betonad elevgrupp än för den
mera praktiskt inriktade elevkategori, för vilken fackskolorna är avsedda.

Skolöverstyrelsen har efter genomgång av förslagen om social-ekonomisk fackskola
och humanistisk skola kommit till den slutsatsen, att fackskoleförslagen
i dessa stycken bör omarbetas för att utmynna i en sammanbyggd fackskola.
Det kan övervägas om denna bör få en benämning, av vilken även dess allmänt
humanistiska inriktning framgår, t. ex. social-humanistisk fackskola. Överstyrelsen
föreslår tills vidare namnet socialfackskola. I denna skola bjudes eleven
flera studievägar. Där skulle sålunda kunna finnas en social, en språklig, eu
naturvetenskaplig, en hemekonomisk och en estetisk gren eller motsvarande
tillvalskombinationer. Överstyrelsen har för detta sitt yttrande icke haft möjlighet
att utarbeta ett förslag till utformning av en sådan sammanbyggd fackskola.
Den avses emellertid kunna ge viss fixerad kompetens samtidigt som den
i vissa kommuner lättare inrättas än de tva fackskolor den skulle ersätta. Vid
skapandet av den sociala fackskolan måste folkhögskoleväsendet beaktas.

Några synpunkter på kompetensvärdet av utbildningen vid främst den socialekonomiska
fackskolan från några speciella instanser torde slutligen få redovisas.
Sveriges socionomers riksförbund har i och för sig inte nagot att invända mot
tillkomsten av de föreslagna fackskolorna men ifrågasätter starkt beredningens
exemplifiering av yrken för vilka den social-ekonomiska och i viss män även den
humanistiska skolan förutsättes bli en lämplig grund. Förbundet betonar bl. a.,
att utbildningen vid socialinstituten är av högskolemässig karaktär, för vilken
den social-ekonomiska fackskolans kompetens — åtminstone i den utformning
som skisserats i betänkandet — måste anses utgöra en otillräcklig grund. Enligt
förbundet föreligger också tydlig risk för att fackskolekompetensen från såväl
elevernas och målsmännens som lärarnas sida kan komma att betiaktas som en
»epa»-mässig gymnasieutbildning, en uppfattning som enligt förbundet väl torde
kunna förklaras mot bakgrunden av läroplaner och utbildningstid enligt det
föreliggande förslaget. Även från socialinstitutens sida betonas att utbildningen
där är av högskolekaraktär. Enligt yttrandet från .socialinstitutct i Stockholm
finner man det knappast tillrådligt att som en normal väg till studier vid socialinstitut
rekommendera en fackskolutbildning, som mte avser att leda fram till
högskolestudier, och från socialinstitutet i Göteborg är man under hänvisning

332

Kungl. Maj:ts proposition nr 5J+ år 1962

till pågående utredning om socionomutbildningen inte beredd att ta någon mera
definitiv ställning till vad som i framtiden kan visa sig bli den lämpligaste förberedelsen
för studier vid socialinstituten; rent allmänt anses dock den föreslagna
social-ekonomiska skolan kunna bli av betydelse för en yrkesutbildning,
för vilken krävs en kunskapsnivå mellan grundskola och studentexamen. Från
sydsvenska socialinstitutet pekar man främst på folkhögskolans betydelse i sammanhanget.

I många yttranden, speciellt från lärarsammanslutningar av olika slag liksom
fi an instanser med insikter och intressen på det specialområde respektive fackskola
avser, förekommer detaljerade synpunkter på de framlagda läroplansförslagen,
vilka det skulle föra för långt att närmare redovisa. Här må dock
bland sådana detaljanmärkningar nämnas att en viss kritik i fråga om kristendomsämnets
ställning framföres, särskilt beträffande den social-ekonomiska
fackskolan. Salunda uttalas exempelvis från Kristendomslärarnas jörening, att
man ej kan inrätta en skola för i egentlig mening vårdande och personalbehandlande
yrken med uteslutande av undervisning i detta ämne, och domkapitlet
i Växjö påpekar i sammanhanget, att bland yrken, som denna skola skulle
kunna utgöra lämplig grund för, upptagits även sådana befattningar som diakon,
diakonissa, missionär och ungdomsledare.

Utöver synpunkter på de skilda fackskoletyperna upptas i yttrandena också
flera för fackskolorna gemensamma frågor.

I anslutning till vad skolberedningen anfört i kapitlet om kompetensvärdet
av fackskolornas utbildning görs i yttrandena åtskilliga uttalanden om fackskolutbildningens
lämplighet för olika yrken. Såsom i någon mån framskymtat i den
föregående redovisningen förekommer, främst från fackliga organisationers sida,
relativt ofta uttalanden om att fackskolutbildningen inte utgör tillräcklig grund
för det ena eller det andra yrket eller att vissa nu gällande lägre inträdeskrav bör
höjas till krav på fackskolutbildning. Från bl. a. skolöverstyrelsens sida betonas
däremot mycket starkt, att införandet av fackskolekompetens icke får medföra en
höjning av kompetenskravet för tillträde till utbildningsvägar, för vilka grundskolan
ger tillräcklig förutbildning. Till dess fackskolor hunnit inrättas i större
mängd, bör enligt överstyrelsens mening ej heller fackskolekompetens över
huvud ställas som inträdeskrav utan bör i stället tills vidare tillmätas meritvärde.
Överstyrelsen framhåller vidare önskvärdheten av att välmeriterad praktik
poängsättes. Sådan praktik jämte genomgången fackskola bör i vissa fall
tillmätas ett värde likställt med den nuvarande studentexamen, framhåller
överstyrelsen vidare; detta skulle kunna medföra en önskad avlänkning från
gymnasiet.

Från flera håll betonas betydelsen av att möjligheter finns att, helst vid
fackskolorna, genomgå sådana kompletteringskurser som kan behövas för att
vinna inträde vid fackskola. Ofta betonar man därvid i likhet med skolöverstyrelsen,
att det inte bör förutsättas, att fackskolorna först och främst bör

333

Kungl. Maj:ts proposition nr 5k år 1962

rekryteras från motsvarande linjer av årskurs 9 i grundskolan. Enligt överstyrelsens
mening skulle det för en god rekrytering vara olyckligt, om eleverna
och deras målsmän fick den uppfattningen att till teknisk fackskola kommer
man endast från 9t etc.

I det tidigare avsnittet om grundskolans innehåll och utformning har berörts
frågan om samorganisation av högstadium och gymnasium. Därvid har också
redovisats vissa i yttrandena framförda synpunkter på samorganisation av
högstadium och fackskola liksom frågan om förläggning av viss linje av årskurs
9 till fackskola eller gymnasium. Utöver vad därvid redovisats kan här
i fråga om lokala organisationsformer för fackskolorna tilläggas, att beredningens
uttalanden i dessa frågor i allmänhet inte mött några invändningar. Man stryker
ofta under att en tämligen stor frihet för lokala variationer måste finnas. Stadsförbundet
och Landskommunernas förbund framhåller, att kommunerna bör
få stor självbestämmanderätt, då härigenom redan befintliga resurser bäst kan
tas i anspråk. Enligt yttrandena synes man vidare i vad speciellt gäller den
tekniska fackskolan tämligen ofta tro mindre på värdet av att en sådan fackskola
ingår i en blandfackskola och i stället rekommendera samorganisation
mellan teknisk fackskola och tekniskt gymnasium eller yrkesskola. Läroverksläramas
rilcsförbund däremot uttalar stor sympati för tanken på blandfackskolor
och understryker risken för att fackskolan vid samorganisation med
gymnasium skulle komma att betraktas som ett »sämre» studiealternativ.

I fråga om huvudmannaskapet för fackskolorna framhålles från bl. a. vissa
länsskolnämnders sida att inte endast kommuner utan även landsting bör
kunna vara huvudmän. Att också enskilda företag, organisationer m. fl. skall
kunna upprätta fackskolor och därvid erhålla statsbidrag framhålles av bl. a.
överstyrelsen för yrkesutbildning, Svenska yrkesskolföreningen, Svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges industriförbund samt Sveriges hantverks- och industriorganisation.
Från enstaka kommuner förekommer också uttalanden om att
fackskolorna borde vara statliga.

Skolberedningens förslag om fackskolornas centrala ledning tillstyrkes av
skolöverstyrelsen. Även 1955 års sakkunniga för yrkesutbildningens centrala
ledning finner den av skolberedningen föreslagna lösningen riktig och lämplig,
om tillsynen över det allmänna skolväsendet respektive yrkesskolväsendet
även framdeles kommer att vara uppdelad mellan två ämbetsverk. Överstyrelsen
för yrkesutbildning finner skäl tala för att även den social-ekonomiska
fackskolan hänföres till sagda överstyrelse. I den mån man eljest i yttrandena
tagit upp frågan om den centrala ledningen för fackskolorna — vilket ganska
ofta sker, inte minst från länsskolnämndernas sida och av olika organisationer
på skolans område — synes detta praktiskt taget genomgående ha skett för
att protestera mot förslaget att de olika typerna av fackskolor skall hänföras
till olika överstyrelser eller ännu vanligare för att starkt framhålla att frågan
om skolväsendets centrala ledning snarast måste bringas till en lösning, en

334

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54 år 1962

lösning som ibland i yttrandena uttryckligen anges böra vara en sammanslagning
av de två överstyrelserna på skolans område.

Framförda synpunkter på lärarfrågor i samband med fackskoloma redovisas
i viss begränsad omfattning i ett följande avsnitt om skolans befattningshavare.

När det gäller frågor om tidpunkten för startande av fackskolor och planeringen
för fackskolorganisationen har tidigare i detta avsnitt framgått, att skolöverstyrelsen
är mån om att inrättandet av sådana skolor inte uppskjutes.
Överstyrelsen anser, att ett mindre antal fackskolor om möjligt bör startas läsåret
1962/63 — således ett år tidigare än beredningen tänkt sig — på orter
med speciella förutsättningar härför samt att utbyggnaden i övrigt får ske
på grundval av'' vad som ur skolplaneringssynpunkt visar sig lämpligt. Till
budgetåret 1965/66 bör så omfattande erfarenheter ha vunnits, att skolformens
mera definitiva karaktär och utformning kan fastställas före början av läsåret
1966/67. Överstyrelsen förutsätter vidare, att lokalprogram av samma slag
som finns för det obligatoriska skolväsendet och för de allmänbildande gymnasierna,
regelmässigt bör utarbetas för fackskolorna. Härvid får man enligt
överstyrelsens mening ej känna sig bunden av tidigare skolformers förekomst
och placering, även om dessas byggnader och utrustning bör tillvaratagas, där
så även ur andra planeringssynpunkter är ändamålsenligt. Detta är en ekonomisk
angelägenhet av stor vikt. Fackskolorna bör ha den dubbla målsättningen
att dels förbereda för yrken, för vilka kräves utbildning på mellannivå,
dels ge möjlighet till fortsatta högre studier. Deras lärarkår, lokaler och allmänna
utrustning bör vara sådan, att fackskolorna i dessa avseenden väl tål
en jämförelse med gymnasier och yrkesskolor. Även om de praktiskt inriktade
fackskolorna i flera kommuner kommer att avlösa praktiska realskolor, får
en alltför nära sammankoppling ej ske. Det vore nämligen beklagligt, anser
överstyrelsen, om den felaktiga uppfattningen vunne insteg, att de tekniska
och merkantila fackskolorna vore enbart nya namn på praktiska realskolans
maskintekniska linje och handelslinje. Vid utväljandet av fackskolorterna bör
redan från början allmänna planeringssynpunkter anläggas och inte prioritet
ges åt orter, som för närvarande har kommunal flickskola eller kommunal
praktisk realskola. Överstyrelsen vill sålunda avstyrka bifall till skolberedningens
förslag om att ge kommuner med praktiska realskolor och flickskolor
en förhandsställning vid uppbyggandet av fackskolorganisationen.

Gymnasieutredningens uttalande om ett visst påbörjande av fackskolorna
läsåret 1962/63 eller 1963/64 har tidigare nämnts. Även länsskolnämnderna i
Västmanlands län och Västerbottens län har önskemål om en möjlighet att i
vissa fall starta redan hösten 1962. Sådana önskemål förekommer också i några
yttranden från kommunerna, t. ex. från Skellefteå, som nu inom sin skolorganisation
har ett icke statsbidragsberättigat tionde skolår. I kommunyttrandena
uttalas ibland också förhoppningar om att på respektive ort få starta fackskola
vid den av beredningen angivna tidpunkten för ett påbörjande försöksvis,
dvs. hösten 1963, eller i vart fall före tidpunkten för den mera allmänna över -

335

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

gången till fackskola, vilken av beredningen angivits böra börja fr. o. m. läsåret
1965/66. Från kommuner, som nu har högre skolor såsom flickskolor
och praktiska realskolor, är ett mycket vanligt yrkande att fackskolor där skall
få inrättas senast läsåret efter det då den första årskullen elever lämnar grundskolan.
Från exempelvis Falköping framhåller man dock, att fackskolor bör
få inrättas redan innan högstadiet är fullt utbyggt. Enligt yttrandet från Göteborg
bör fackskolan starta samma år som avvecklingen av praktisk realskola
och flickskola påbörjas.

Från såväl kommunernas som andra instansers sida accepteras i allmänhet
såsom nödvändigt att en planering och en viss styrning i fråga om fackskolorganisationen
sker. Enstaka protester mot en styrning förekommer dock, exempelvis
från Sunne. Oftare nöjer man sig med att såsom Landskommunernas
förbund och Stadsförbundet understryka att det centrala planeringsarbetet
inte bör bedrivas så strikt, att intet utrymme lämnas för lokala initiativ.

I motsats till skolöverstyrelsens nyss återgivna uttalande i frågan havdas
tämligen allmänt i yttrandena i övrigt, om också inte alldeles undantagslöst,
att i enlighet med skolberedningens förslag företräde till inrättande av fackskola
bör ges kommuner, som nu har flickskola och/eller praktisk realskola. Särskilt
vanligt är givetvis ett sådant uttalande från kommuner med dylik högre
skola. Ibland framhålles också, att en sådan förtur bör avse även det fallet
då man har exempelvis en inbyggd praktisk realskollinje. Från några kommuner,
såsom Järfälla och Pajala, betonas vidare, att fackskola bör kunna komma
till stånd även i mindre kommuner. Synpunkter på frågan om ett mera generellt
företräde för grundskolans utbyggnad före fackskolorganisationen behandlas
i ett följande avsnitt om vissa övergångsfrågor.

Skolberedningens förslag att den praktiska realskolan och flickskolan
skall avvecklas och uppgå dels i grundskolans högstadium, dels i
fackskolorganisationen har praktiskt taget undantagslöst accepterats av remissinstanserna.
Accepterandet sker ibland uttryckligen såsom i yttrandena från
skolöverstyrelsen, sex länsskolnämnder, tre länsstyrelser, Svenska landskommunernas
förbund, Svenska stadsförbundet, Statstjänstemännens riksförbund,
Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening, Sveriges skoldircktorsförening,
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, Sveriges konservativa
studentförbund samt åtskilliga kommuner, t. ex. städerna Stockholm, Göteborg,
Linköping och Luleå. Ännu vanligare är dock att den föreslagna avvecklingen
av de båda skolformerna — under accepterande av projektet med en fackskolorganisation
— över huvud taget inte kommenteras i yttrandena och sålunda
i allmänhet tyst godtages som en naturlig konsekvens. Några instanser —
bl. a. Malmö borgarskolas kollegium, Sveriges textillärares riksförening och
Fredrika-Bremer-förbundet — beklagar endera eller båda skolformernas upphörande,
men yrkar ej på åtgärder i motsatt riktning. Det sist nämnda föi bundet
uttalar därvid i likhet med flera andra organ, bl. a. Landsbygdens kvinno -

336

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

förbund, den förhoppningen att mycket av flickskolans goda tradition kan
omma att tillvaratagas inom den nya skolorganisationen.

I de helt enstaka yttranden, där en negativ eller tveksam inställning till avvecklingen
kan sägas komma till synes, tar den sig närmast uttryck i förslag
om ett mer eller mindre temporärt bibehållande, såsom i yttrandena från
SACO och Högerns kvinnoförbund. SACO, som föreslår att fackskolefrågan
i v galler tre av de fyra föreslagna fackskoletyperna hänskjutes till gymnasieutredningen
för vidare provning, synes emellertid begränsa sitt förslag om
bibehållande till flickskolorna och förordar att nu existerande sådana skolor
till dess fackskolefrågan slutligt avgjorts, skall få fortsätta att bestå med den
anpassning till grundskolan, som kan bli nödvändig. Högerns kvinnoförbund
— som ger uttryck för en positiv inställning till förslaget om fackskolor —
syftar däremot på båda de äldre skolformerna. Förbundet är av den meningen,
att dessa nya fortbildningsvägar, vilka ännu är oprövade inte kan ersätta de
förutvarande flickskolorna och praktiska realskolorna på nuvarande stadium
varför förbundet vill förorda, att all hänsyn tas till de kommuner, där dessa’
skolformer sedan gammalt är prövade. I alla händelser bör icke kommunerna
a -omma i det laget, att de gamla skolformerna avvecklas, innan de nya skolformerna
provats och befunnits utgöra fullgod ersättning för de äldre.

Laroverksläramas riksförbund, som ställer sig mycket positiv till fackskoleprojektet,
synes icke ifrågasätta ett bibehållande av de nämnda äldre skolformerna
men anfor också i sitt yttrande, att flickskolans bildningstyp föreslås
de facto utmönstrad ur svenskt skolväsen, vilket enligt förbundet måste betecknas
som en förlust för skolväsendet i det hela. Såsom synnerligen tacknämligt
anser förbundet emellertid att beredningen sökt skapa en ersättning för flickskolans
slutkompetens genom den humanistiska linjen inom grundskolans
ogsta arskurs och den påbyggnad på grundskolan som kallas humanistisk
skola, i viss mån även den som kallas social-ekonomisk fackskola. Förbundet
anser s.g vidare böra understryka, att den ovedersägligen högt skattade möjlighet
flickskolan tillhandahållit sina elever att med teoretiska studier av en
art, som hållit alla vägar till högre utbildning öppna, förena en gedigen förberedelse
för framtida uppgifter i hem- och familjeliv och samtidigt odla estetiska
intressen icke ställts till buds inom beredningens högstadieorganisation. Förbundet
understryker vidare skolberedningens uttalanden om att kommuner
med praktisk realskola och/eller flickskola bör komma i förtur vid inrättande
av fackskolor och att mellan den äldre och den nya skolformen skall kunna
förekomma en smidig succession i fråga om såväl lokaler och utrustning som
lararkrafter. Såsom en lämplig utväg för att förbereda den nya skolformen pedagogiskt
och organisatoriskt anger förbundet utvägen att så snart som möjligt
starta försök med fackskolor knutna till praktiska realskolor och flickskolor
i kommuner där försöksskola också finns. För att säkra kontinuerlig tillgång
till lärare borde sedan regelmässigt fackskollin jer knutna till praktisk realskolas
klass 3 upprättas senast samtidigt med att grundskolans högstadium börjar

337

Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962

organiseras i en kommun. Genom ett sådant arrangemang skulle dessutom
erhållas en lämplig utjämning av utbildningsmöjligheterna mellan närliggande
»skolgenerationer» samtidigt som skolgången underlättades för barn från
familjer, som flyttar från en kommun till en annan.

De av skolberedningen föreslagna närmare riktlinjerna för hur avvecklingen
av flickskolan och praktiska realskolan skall gå till, synes också i allmänhet
ha accepterats. Kommentarer förekommer relativt sällan på denna punkt. Landskommunernas
förbund och Stadsförbundet förklarar sig inte ha något att erinra
mot den takt i vilken avvecklingen förutsatts ske. I yttrandet från Falun
tillstyrkes planen för avvecklingen under förutsättning att fackskolefrågan löses
i huvudsak enligt skolberedningens förslag. Någon förskjutning i det uppgjorda
tidsschemat anses dock böra kunna få medges, om lokala hänsyn så påfordrar.
I yttrandet från TJppsala stad uttalas, att det självfallet inte kan bli frågan
om att avveckla stadens kommunala flickskola och praktiska realskola i annan
takt än vad inrättandet av fackskolor motiverar. Från Nacka stad avstyrker
man det av beredningen föreslagna systemet att avvecklingen av praktisk
realskola skall påbörjas det år, då anordningen med sammanhållna klasser i
årskurs 7 i grundskolan första gången tillämpas. Denna sammankoppling betecknar
man däremot uttryckligen som riktig i yttrandet från Göteborg.

Från olika håll, inte minst från kommunernas sida, betonas vikten av en
smidig och friktionsfri övergång från den äldre till den nya skolorganisationen.
I detta sammanhang förordas — med framhållande av skolberedningens uttalande
om att vissa skäl talar för att andra tjänster i läroämnen än befordringstjänster
för adjunkter inte bör komma i fråga i fackskolorna — i yttrandena
från bl. a. statskontoret, samt städerna Stockholm, Uppsala, Halmstad och
Östersund, att lärare med examen från högre lärarinneseminarium, vilka ju
särskilt ofta har anställning vid flickskolorna, skall kunna vinna anställning
inom fackskolorganisationen.

I kapitlet om flickskolan har skolberedningen gjort vissa uttalanden av
mera allmän principiell natur i frågan om sam- eller särundervisning. I anslutning
härtill uttalar skolöverstyrelsen, att en av beredningen redovisad utredning
synes ge vid handen, att något behov av särskilda flickskolor för det åldersstadium
som motsvarar de kommunala flickskolornas två högsta klasser inte
föreligger. Ett önskemål om rena pojk- och flickklasser torde däremot, framhåller
överstyrelsen, finnas hos vissa pojkar och flickor på de åldersstadier som
motsvarar mellan- och högstadierna i grundskolan. Läroverksläramas riksförbund
deklarerar att det förhållandet att ingen renodlad flickundervisning föreslagits
kan godtagas, ehuru det måste konstateras, att ett tydligt föräldraintresse
för sådan undervisning dokumenterats. Förbundet anför här vidare följande.

I detta sammanhang vill förbundet uttala sin tillfredsställelse med att flickornas
rätt att fritt välja ämnen uttryckligen erkänns, trots att detta kan leda till
en icke önskvärd dominans av flickor på vissa språkligt betonade studievägar.
Att denna dominans bör undanröjas inom det fria tillvalets ram och att det ofta

338

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5.f år 1962

hörda talet om att flickorna måste drivas över på matematisk-naturvetenskapliga
utbildningsvägar icke bör få leda till en inom grundskolan utövad press på
flickorna från yrkesrådgivningen får anses självklart. Den anslutning från elevernas
sida, som flickskolans reallinje fått röna, talar för övrigt kraftigt för att
flickor, om de blott känner sig ha fått tillräckligt utrymme för språkliga och
humanistiska intressen inom den allmänna undervisningsramen, därutöver gärna
väljer som specialitet matematisk-naturvetenskapliga studier.

Ehuru skolberedningen ej kunnat ägna folkhögskolans framtida ställning
mer än vissa förhållandevis allmänna uttalanden, har ett stort antal remissinstanser
berört frågan, ofta för att understryka vad skolberedningen anfört
angående denna skolforms fortsatta betydelse och på olika sätt slå vakt om folkhögskolan
både i fråga om dess särskilda bildningsuppgifter samt dess mera
obundna ställning och friare arbetsformer. Så har uttalanden angående folkhögskolans
betydelse gjorts av skolöverstyrelsen, länsskolnämnderna i Skaraborgs
och Västerbottens län, länsstyrelserna i Kronobergs, Göteborgs och Bohus,
Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs och Västemorrlands län samt av en del
kommuner liksom av Riksförbundet landsbygdens folk, Svenska landsbygdens
studieförbund, Studieförbundet medborgarskolan och Målsmännens riksförbund.

Den av skolberedningen förordade återhållsamheten med statsbidrag till nya
folkhögskolor avstyrkes uttryckligen av skolöverstyrelsen, Folkpartiets ungdomsförbund
och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.

I ett flertal yttranden uppmärksammas förhållandet mellan folkhögskolorna
och de nu föreslagna fackskolorna. Man erinrar, att särskilt de humanistiska
och social-ekonomiska fackskolorna kommer att meddela allmänt yrkesförberedande
utbildning av liknande slag som nu meddelas i folkhögskolorna. I vissa
yttranden inskränker man sig till att påpeka de rekryteringssvårigheter, som
kan uppkomma för folkhögskolan, men i många fall går man in på frågan om
en lämplig gränsdragning mellan skolformerna eller påpekar möjligheten att på
något sätt utnyttja folkhögskolorna för fackskolundervisning, eventuellt endast
övergångsvis. De flesta yttrandena innehåller dock ej några närmare förslag
utan frågan hänskjutes till vidare utredning. Ett stort antal yttranden, samt
en från tre f. d. ledamöter av skolkommissionens folkhögskoledelegation inkommen
skrift, innehåller förslag om vidare utredning angående folkhögskolefrågan
i dess helhet eller vissa delproblem. Denna utredning tänkes ofta samordnad
med den planerade vidare bearbetningen av fackskolornas läroplaner.
Arbetarnas bildningsförbund tänker sig ett större utredningsprojekt om fackskolans,
yrkesskolans och folkhögskolans uppgifter och ställning, vilken utredning
borde samordnas med gymnasieutredningen.

Den samverkan mellan folkhögskolor och fackskolor, som åsyftas i yttrandena,
synes vara tänkt på mycket skiftande sätt. I några få fall anger man
uttryckligen vilken organisatorisk form för samarbetet som avses. I andra fall
kan detta i viss mån utläsas av sammanhanget. Men ibland föreslår man endast
utredning av frågan utan att ange någon närmare målsättning. Huvudtyperna
bland de föreliggande förslagen kan sägas vara följande.

339

Kungl. Maj:ts proposition nr 5i år 1962

Den första typen av förslag går ut på att folkhögskolan och fackskolan bor
kunna bestå parallellt och båda ge en yrkesinriktad utbildning, som medför
ungefär samma kompetens. Ibland föreslås att de genom central eller regional
planering anvisas var sina områden, där de har att ombesörja sådan utbildning.
Man synes i allmänhet avse, att folkhögskolorna skall kunna bibehalla sin ställning
och sina arbetsformer oförändrade. Uttalanden i angiven riktning göies av
Nynäshamns stad, Tanums kommun, Ludvika stad, Mora köping, Bollnäs stad
— som dock tänker sig att folkhögskolorna endast övergångsvis skall tillgodose
yrkesutbildningsbehov — Kooperativa förbundet, Sveriges lantbruks förbund
och Svenska landsbygdens studieförbund. Länsskolnämnden i Gävleborgs län,
som dock i första hand tänker sig en lösning enligt det alternativ med fackskollinjer
vid folkhögskola som redovisas i det följande, och Bollnäs stad anser,
att det finns skäl till avvaktande hållning ej endast beträffande statsbidrag
till nya folkhögskolor, utan även beträffande inrättande av fackskolor i de
fall då befintliga folkhögskolor kan utföra utbildningsuppgifterna. Vadstena
stad och styrelsen för sydsvenska socialinstitutet ger uttryck åt liknande tankegångar.
Skolöverstyrelsen anför i sitt yttrande bl. a. följande:

Då det alltså är väsentligt att folkhögskolan behåller sin yrkesutbildning
uppgift vid sidan av sin allmänbildande insats, bör det också konstateras att det
bör vara helt möjligt att samtidigt tillgodose kraven på inrättandet av fackskolor
och på folkhögskolan som ett fritt alternativ med fria kursplaner och
utan betyg. Det bör alltså eftersträvas att folkhögskolorna blir alternativ till
fackskoloma utan att folkhögskolorna därför tvingas in i fixerade och för alla
gemensamma kursplaner eller i någon form av betyg. Av vikt är emellertid att
den av folkhögskolorna givna undervisningen far kompetensvärde i näringslivet
och vid tillträde till högre undervisning.

Svenska landstingsförbundet, som anser att stor risk föreligger för att elevunderlaget
för folkhögskolan kommer att avsevärt minska och som förordar,
att en representant för denna skolform far deltaga i arbetet med läroplanerna
för fackskolorna, anför om folkhögskolan vidare bl. a. följande.

Folkhögskolan har ju i första hand varit eu landsbygdens och glesbygdens
skolform och dess syfte har varit att meddela såväl personlig bildning som utbildning.
Fackskolorna, som är direkt inriktade mot ett bestämt utbildningsmål
måste lägga huvudvikten vid utbildningssynpunkterna. För folkhögskolan
skulle då återstå den i och för sig betydelsefulla uppgiften att meddela en
personlighetsdanande bildning. Ifrågasättas kan emellertid, om det ar lyckligt
att söka genomföra en dylik skillnad. För flertalet av de uppgifter, som den
social-ekonomiska fackskolan skulle giva utbildning för, finns ett stort behov av
personlig bildning. Så är det t. ex. inom de vårdande yrkena inte endast fråga
om betyg i kunskapsämnen utan även intresset för dom som skall vårdas som är

av största betydelse. ,

Icke minst med hänsyn härtill synes det styrelsen angeläget att folkhögskolan
icke ställes vid sidan av skolorganisationen. Med den fria ställning folkhögskolan
har vad gäller kursplaner och val av undervisningsämnen möter här vissa
svårigheter, som det synes angeläget att söka komma till rätta med utan att
grunderna för den svenska folkhögskolans arbete i väsentliga hänseenden rub -

340 Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

bas. I varje fall synes det nödvändigt att garantier skapas att folkhögskolan kan
leva vidare.

I några yttranden föreslås, att folkhögskolorna särskilt anförtros sådan utbildning,
som i olika sammanhang ifrågakommer för något äldre elever, så enligt
TCO och Högerns ungdomsförbund. Länsskolnämnden i Kristianstads län betonar
i detta sammanhang, att det maste finnas möjlighet att rätta felval i fråga
om studieriktning under skolgången, samt föreslår, att centralt i varje län eller
landskap ordnas omställnings- och kompletteringskurser på ferietid. Beträffande
vilka elevkategorier, som vid folkhögskolorna skulle kunna få undervisning
av värde för deras yrkesutbildning, anför skolöverstyrelsen följande.

En främst pa allmänbildning inriktad kompletterande undervisning, som sammanfaller
med folkhögskolans traditionella insats, kommer sannolikt att krävas
både på och över fackskolornas nivå.

Beträffande uppgiften pa fackskolenivån kan flera behovsgrupper bli aktuella,
t. ex. ungdom, som genomgått eller påbörjat yrkesskola, men som vill
övergå till fackskola, eller ungdom, som genomgått yrkesskola, men som vill
meritera sig för inträde till annan fackutbildning, eller också ungdom, som vill
övergå från en fackskola till en annan, t. ex. från en teknisk till en social fackskola.
Dessa kompletterande insatser för ungdom i åldern 16—17 år skulle
kunna fullgöras bäst genom inrättandet av ungdomsfolkhögskolor av Vårdingetyp,
medan ungdom över 17 år skulle hänvisas till övriga folkhögskolor.

Uppgiften över fackskolenivån kan gälla ungdom, som utöver fackskolan vill
skaffa sig ytterligare meriter för att förbättra möjligheterna att vinna inträde
vid en institution för fortsatt utbildning, exempelvis fackhögskola eller ungdom
och vuxna, som efter något eller några år i förvärvsarbete vill aktualisera och
komplettera små kunskaper för inträde vid en högre utbildningsanstalt. Mycket
talar för att både utbildningsbehovet och yrkesrörligheten växer i snabbare takt,
än hittills och därigenom gör denna komplettering ännu angelägnare.

Till ovannämnda grupper kan fogas andra, t. ex. ungdom, som genomgått
lackskola eller yrkesskola men som på grund av skolleda eller sen studiemognad
natt mindre tillfredsställande resultat. Studiemognaden liksom yrkesmedvetandet
utvecklas hos många först efter fack- eller yrkesskoletiden och för dessa
kan folkhögskolan bli en lämplig och kanske nödvändig fortbildningsväg. Intresset
för yrkesbyte kommer dessutom sannolikt att växa i ett samhälle med bättre
individuell ekonomi, med ökad kontakt mellan olika yrkesgrupper, med bättre
information om olika yrken och med snabbare förändringar yrkesmässigt på
arbetsmarknaden.

En andra speciell variant av förslagen till lösningar av folkhögskolefrågan
gar ut pa att fackskollinjer inrättas vid vissa folkhögskolor. Förslag i denna
riktning framlägges av bl. a. länsstyrelsen och länsskolnämnden i Kronobergs
län, som båda påpekar det lämpliga i att man utnyttjar folkhögskolornas
mtematmöjligheter, samt av lantbruks styr ds en, Markaryds köping, Sveriges
socialdemokratiska ungdomsförbund, Kooperativa förbundet, länsskolnämndema
i Gävleborgs, Jämtlands och Västemorrlands län samt länsarbetsnämnden
i Kristianstads län. Den organisatoriska lösningen i fråga om huvudmannaskap
m. m. beröres i allmänhet icke närmare. I detta sammanhang må nämnas att
från Fristads kommun ifrågasättes om inte, för att möjliggöra att fackskolor

341

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

inrättas i flera landskommuner, sådan skola, särskilt den humanistiska skolan
och den social-ekonomiska fackskolan, skulle kunna förläggas till eller eventuellt
anknytas till en folkhögskola utan att denna skolforms särart äventyras.

I några fall föreslås uttryckligen såsom en tredje variant, att vissa folkhögskolor
skall kunna inordnas bland fackskolorna. Länsstyrelsen i Västerbottens
län, Övertomeå kommun, länsskolnämnden i Norrbottens län, Svenska landsbygdens
kvinnoförbund och Svenska landsbygdens ungdomsförbund har uttalanden
i denna riktning. Målsmännens riksförbund menar, att vissa folkhögskolor
kunde inlemmas i fackskolorganisationen, t. ex. som fackskolor för glesbygderna.

Som ett fjärde alternativ kan betecknas uttalanden om att gränsdragningen
mellan fackskolor och folkhögskolor bör vidare prövas, särskilt i vad avser den
humanistiska och den social-ekonomiska fackskolan. Uttalanden i denna fråga
göres av några länsarbetsnämnder, Svenska landskommunernas förbund, Svenska
stadsförbundet, Landsorganisationen, Brevskolan, och, som förut antytts,
Arbetarnas bildningsförbund. Denna omprövning skulle tydligen kunna resultera
i att endera skolformens ämnesområde minskas, men uttalandena är mycket
allmänt hållna.

Utöver det nu anförda göres en del särskilda uttalanden angående folkhögskolornas
framtida roll. I några fall ser man det som en vinst om folkhögskolorna
genom bortfallet av de yrkesutbildande uppgifterna bringas att Ȍterfinna
sin själ», så t. ex. i yttrandena från länsstyrelserna i Stockholms och Kopparbergs
län, Bollnäs stad samt länsskolnämnden i Malmöhus län. Folkhögskolans
insatser för det folkliga kulturlivet och betydelse för folkbildningsarbetet framhålles
av skolöverstyrelsen samt sistnämnda synpunkt även av Samverkande
bildningsförbunden, Svenska landsbygdens studieförbund och Studieförbundet
medborgarskolan. Länsskolnämnden i Norrbottens län tänker sig, att vissa
folkhögskolor i framtiden kan ägna sig särskilt åt etisk och estetisk fostran.
Nynäshamns stad däremot tror inte, att vår tids ungdom har tid eller råd att
i intematform tillgodogöra sig »de nya och betydande uppgifter på personlighetsfostrande
plan», vilka skolberedningen förväntar att folkhögskolorna i framtiden
skall syssla med, utan föreslår som nämnt, att folkhögskolan skall påtaga
sig fackskoluppgifter.

Styrelserna för de tre socialinstituten uttalar sig bestämt för folkhögskolan
som en lämplig förutbildning för socialinstituten. Svenska landsbygdens ungdomsförbund
och Svenska landsbygdens kvinnoförbund understryker betydelsen
av att folkhögskolkompetenscn vinner erkännande i näringslivet. Så gör
även skolöverstyrelsen, som vidare anser, att folkhögskolan snarast bör ges
ökade ekonomiska resurser och att medel bör anslås bl. a. till kvalificerade kurser
för folkhögskollärare. Överstyrelsens uttalanden om folkhögskolan utmynnar
i förslag om en allsidig utredning av folkhögskolans ställning och uppgifter i
framtiden med beaktande av bl. a. det allmänna skolväsendets tillväxt och en
utbyggnad av det övriga folkbildningsarbetet.

342

Kungl. Maj:ts proposition nr 5J+ år 1962

I några fall nämner man behovet av samarbete mellan folkhögskolan och
andra skolformer, t. ex. i yttrandena från länsskolnämndema i Malmöhus och
Västerbottens län samt Sveriges konservativa studentjörbund. Slutligen uttalar
sig länsskolnämndema i Jämtlands och Norrbottens län angående länsskolnämndernas
samarbete med, respektive överinseende över folkhögskolorna.

Departementschefen

Vad gäller stadiet efter nionde årskursen avgränsade direktiven för skolberedningen
dess arbete i vissa avseenden ganska bestämt, medan de i andra lämnade
över stora och vid den tiden ganska svårbedömda uppgifter till beredningen.
Gymnasier, yrkesskolor och lärarutbildningsanstalter skulle över huvud ej
behandlas av beredningen, medan den däremot skulle överväga behovet av tillgång
vid sidan om gymnasier och yrkesskolor till vidareutbildning efter genomgången
obligatorisk skola. Vidare skulle den praktiska realskolans och flickskolans
eventuella bibehållande och anknytning till den kommande nioåriga
skolan grundligt överses; dessa frågor borde insättas i det större sammanhang
som bildas av bl. a. de nyssnämnda vidareutbildningsfrågorna. Skolberedningen
har också funnit det av värde för helhetssynen på vårt utbildningsväsen att ägna
folkhögskolan någon uppmärksamhet även om denna skolform inte berördes i
beredningens direktiv.

Skolberedningen har föreslagit upprättande av en ny typ av skolor, enligt
förslaget benämnda fackskolor, med fyra olika utbildningsvägar, en humanistisk,
en teknisk, en merkantil och en social-ekonomisk. De föreslås bli frivilliga,
tvååriga, examensfria kommunala skolor byggande i stort sett på motsvarande
linjer i nionde årskursen i grundskolan men dock inte nödvändigtvis
tidsmässigt eller organisatoriskt direkt anslutna till dessa. Det framgår av beredningens
framställning i olika sammanhang, att förslaget om fackskolor bör ses
som ett komplement till grundskolereformen och att dennas innebörd och syften
i ett större perspektiv kan till fullo förstås först mot bakgrunden av fackskoleförslaget.
För ytterligare belysning av förevarande förslag har beredningen samtidigt
med sitt huvudbetänkande avlämnat bl. a. även ett preliminärt förslag till
läroplaner för fackskolor.

Beredningens förslag i denna del har i remissbehandlingen ägnats stor uppmärksamhet
av myndigheter och organisationer inom skolan liksom av det
politiska livets och näringslivets organisationer. Det har till alldeles övervägande
delen blivit väl mottaget av remissinstanserna, ett intryck som inte undanskymmes
av enstaka kritiska röster eller av att vissa tillstyrkande remissinstanser haft
åtskilliga erinringar att göra i fråga om vissa delar av förslaget, de flesta dock
avseende frågor, som principiellt är av mindre vikt.

Jag finner de av skolberedningen redovisade principiella grunderna och i övrigt
angivna skälen utgöra en stark motivering för dess förslag till fackskolorganisation.
Jag förordar, att beslut nu fattas om upprättande — i huvudsaklig överens -

343

Kungl. Maj:ts •proposition nr 5 b år 1962

stämmelse med av beredningen angivna grunder — av tvaariga, frivilliga och
examensfria, statsunderstödda påbyggnader på grundskolan. Dessa, för vilka jag
redan föreslagit benämningen fackskolor, bör i princip vara kommunala, men
Kungl. Maj :t bör, då skäl därtill föreligger, äga medge att de får upprättas även
av annan huvudman. Statsbidrag bör utga i huvudsak enligt de grunder, som
beredningen förordat, innebärande driftbidrag och byggnadsbidrag enligt väsentligen
samma system, som nu gäller för högre kommunala skolor, samt därjämte
bidrag till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel enligt samma
grunder som vid de kommunala yrkesskolorna. Jag förordar vidare, att fackskola
får upprättas efter beslut av Kungl. Maj:t i varje enskilt fall, försöksvis
tidigast från och med höstterminen 1963. Organisationen bör därefter få mer
allmänt genomföras med början omkring år 1965. Den av beredningen angivna
takten och omfattningen av den successiva utbyggnaden — till en kapacitet i
början av 1970-talet, motsvarande en rekrytering av i runt tal 20 % av ifrågakommande
födelseårgångar — bör tills vidare vara vägledande för planeringen
av utvecklingen av denna skolform. Frågan om fackskolorganisationens framtida
omfattning bör emellertid självfallet ingående uppmärksammas och i mån av
behov omprövas, i första hand i samband med gymnasieutredningens överväganden
rörande det »gymnasiala» utbildningsväsendets framtida totaldimensionering
och avvägningen mellan skilda utbildningsvägar inom denna sektor.

Om statsmakterna biträder de nu förordade grunderna för anordnande av fackskolor
torde det böra ankomma på Kungl. Maj:t att senare år för riksdagen
framlägga mera detaljerade förslag beträffande de organisatoriska, administrativa
och ekonomiska frågor, som för sin slutliga lösning fordrar riksdagens medverkan.
I förevarande sammanhang vill jag emellertid beträffande den nyhet i svenskt
skolväsende, som de föreslagna fackskolorna innebär, ytterligare anföra följande.

Skolberedningen har föreslagit, att Kungl. Maj:t genom en mindre grupp
sakkunniga skall låta företa en överarbetning av läroplansförslaget, en tanke som
finner stöd i åtskilliga remissvar, t. ex. från de båda överstyrelserna, 1955 ars
sakkunniga för yrkesutbildningens centrala ledning och gymnasieutredningen.
I överensstämmelse härmed har jag för avsikt att senare denna dag i annat sammanhang
utverka Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla ett antal sakkunniga
för att företa nämnda överarbetning och närmare pröva vissa därmed sammanhängande
spörsmål. Jag vill här framhålla, att åtskilliga skäl, inte minst önskemål
framförda i ett antal remissyttranden, motiverar att inom de sakkunniga
representeras bl. a. de erfarenheter, som folkhögskolan har att ge i dessa frågor.

Vad beredningen anfört i fråga om specialiseringsgraden i den föreslagna fackskolorganisationen
bör i allt väsentligt vara vägledande för det fortsatta arbetet.
Vid överarbetningen av läroplansförslaget torde vissa justeringar i detta komma
att visa sig erforderliga. Gränsdragningen mellan de föreslagna typerna av fackskolor
kan behöva ändras, vilket beredningen själv för övrigt räknat med. Eventuellt
kan även sammanslagning av den humanistiska och den social-ekonomiska
fackskolan eller liknande anordningar visa sig ändamålsenliga. Man kan för den

344

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

tekniska fackskolan — trots beredningens uttalande om att ytterligare specialisering
inom denna utöver den föreslagna regelmässigt inte bör förekomma — behöva
överväga även en kemisk-teknisk linje till de tre föreslagna. Linjedelningen
i den merkantila fackskolan kan behöva ytterligare penetreras. Samtliga de
överväganden som kan komma i fråga bör dock enligt min mening hålla sig inom
den av beredningen angivna principiella ramen för fackskolorganisationens uppbyggnad.
De sakkunniga torde vidare få anledning att ytterligare överväga vad
beredningen anfört i fråga om praktikkrav och övriga inträdesfordringar, betygsättning
och flyttning, möjligheterna till övergång från fackskola till andra skolor,
främst kanske olika former av gymnasier, förläggande av kompletteringskurser
till en eller flera av fackskolorna m. fl. liknande frågor av närmast pedagogisk
natur.

I detta sammanhang vill jag också nagot beröra av bl. a. skolöverstyrelsen och
kollegierna vid de tekniska högskolorna diskuterad försöksmässig utprovning av
läroplaner för fackskolor. Det ligger i sakens natur att man just för en ny skolform,
efter hand som bl. a. det praktiska skolarbetet givit erfarenheter, bör
räkna med att läroplanerna måste ändras och att i den meningen all verksamhet
på området sker försöksvis. Jag utgår ifrån att de ansvariga ämbetsverken särskilt
under de första åren av verksamheten kontinuerligt håller Kungl. Maj:t
underrättad om erfarenheterna och föreslår därav betingade åtgärder. Under
sådana förhållanden torde någon särskild försöksverksamhet i formell mening
inte vara erforderlig.

Skolberedningen har i fråga om fackskolornas centrala ledning med utgångspunkt
i nu rådande förhållanden förordat, att den tekniska och den merkantila
fackskolan föres till överstyrelsens för yrkesutbildning kompetensområde, medan
de båda övriga får sortera under skolöverstyrelsen. Denna tudelning har mött
starka invändningar från vissa remissinstanser. I avvaktan på vad som med
avseende på frågor av denna art kan bli följden av den utredning, som göres av
19o5 års sakkunniga för yrkesutbildningens centrala ledning, synes mig beredningens
förslag tills vidare vara det mest praktiska. Det torde böra ankomma
på Kungl. Maj :t att vid prövningen i övrigt av framställning om upprättande
av fackskola tills vidare avgöra till vilken av de båda överstyrelserna skolan skall
föras. Vad frågan om de lokala organisationsformerna beträffar torde de av skolberedningen
angivna riktlinjerna i stort kunna gälla. Kungl. Majrt bör dock
— vid sin prövning av framställningar om rätt för kommun eller annan huvudman
att få upprätta fackskola — tills vidare få pröva den lokala organisationsformen
från fall till fall tills större erfarenhet vunnits av de olika organisationsformernas
verkningar i skilda avseenden: art av rekrytering, inverkan på grundskolans
högstadium m. m.

Jag ansluter mig vidare i fråga om fackskolorna till beredningens mening att,
om prioritering mellan olika önskemål måste företas, framställning från kommun
med hittillsvarande skolorganisation om införande av grundskola i princip bör

345

Kungl. May.ts proposition nr 54 år 1962

ges förtur framför önskemål från kommun med redan införd grundskola om
upprättande av fackskola.

Med viss avvikelse från skolberedningens förslag beträffande omändringen av
den äldre organisationen med praktisk realskola och kommunal flickskola föreslår
skolöverstyrelsen, att fackskolorganisationen redan från början bör utbyggas
enligt allmänna planeringsprinciper utan särskilt hänsynstagande till befintligheten
av berörda äldre skolformer. Beredningens önskemål om en smidig
övergång från den äldre till den nyare organisationen med tillvaratagande av
befintliga tillgångar i form av lokaler och lärare samt en värdefull pedagogisk
erfarenhet och tradition torde i allt väsentligt kunna tillgodoses inom ramen för
den av skolöverstyrelsen hävdade — och enligt min mening riktiga — principen
för organisationens utbyggnad.

Den praktiska realskolan har under sin knappt trettioåriga tillvaro
vunnit ett gott anseende, vilket också lett till en stark expansion. Den har, som
skolberedningen framhållit, inom den hittillsvarande skolorganisationen gjort en
värdefull insats och fyllt ett kännbart behov. Svårigheterna att inom den givna
tidsramen föra eleverna fram till det uppställda målet — en god allmänbildning
och samtidigt en inte obetydlig specialutbildning — kan dock inte skymmas
bort. Inte minst när man står inför frågan hur en utbildning av detta slag skall
infogas i ett väsentligt ändrat skolsystem, blir det nödvändigt med en mer realistisk
syn på möjligheterna att på ett visst stadium ge både en god allmänbildning
och en fackbetonad utbildning. I enlighet med skolberedningens förslag förordar
jag, att den praktiska realskolan liksom de mot denna svarande inbyggda linjerna
avvecklas i och med övergången till den nya skolorganisationen med grundskola
och fackskolor.

I fråga om takten och formerna för praktiska realskolans avveckling innebär
beredningens förslag i huvudsak, att senast vid ingången av det läsår då grundskolan
i en kommun med praktisk realskola övergår till anordningen med sammanhållna
klasser i årskurs 7 — samt året därpå även i årskurs 8 — intagning
skall upphöra i praktiska realskolans första årskurs och därpå följande år successivt
även i senare årskurser, tills skolan är i sin helhet avvecklad.

Jag biträder skolberedningens förslag på denna punkt men förutsätter, att om
särskilda skäl föreligger Kungl. Maj:t skall äga besluta om erforderliga avvikelser
från den angivna huvudregeln.

Den kommunala flickskolan är en skolform med gamla anor i
svenskt skolväsen. Den har inte minst under tidigare perioder gjort insatser av
bestående värde på det pedagogiska området. Inte så få av de pionjärer som
fört vår skolas utveckling framåt bär återfunnits just inom flickskolan. Fortfarande
är den kommunala flickskolans roll inom skolväsendet på de orter, där
skolformen förekommer, onekligen mångsidig.

När nu en skolform kommer till, som på den hittillsvarande realskolans ålders -

346

Kungl. Maj:ts proposition nr 5J år 1962

stadium ger plats åt alla elevkategorier och inom sig rymmer olika studievägar,
framstår flickskolans roll i en annan belysning. Med beredningens förslag till
grundskolans utformning blir det en naturlig konsekvens, att den organisatoriska
och pedagogiska helhet som grundskolan avses utgöra inte bör splittras genom
att flickskolan består som en skolform parallell med grundskolans högstadium.
Flickskolans högre stadium kommer följdriktigt att efterträdas av vissa utbildningsvägar
inom fackskolorganisationen. Inte bara skolberedningen utan även
remissinstanserna har med betygande av sin uppskattning av flickskolans insatser
godtagit dess avveckling.

I enlighet med skolberedningens förslag förordar jag därför, att den kommunala
flickskolan skall upphöra som särskild skolform och uppgå dels i grundskolan,
dels i fackskolorganisationen. Även de flickskollinjer eller normalskollinjer,
som är knutna till andra skolformer bör avvecklas. I fråga om takten och
formerna för flickskolans avveckling torde i allt väsentligt samma riktlinjer, som
föreslagits i fråga om den praktiska realskolan, böra gälla.

I årets statsverksproposition, bilaga 10, ecklesiastikdepartementet, har jag
under punkt 61, Folkhögskolor: Bidrag till driften av folkhögskolor bl. a. anfört
att det synes ofrånkomligt att ytterligare överväga spörsmålet om folkhögskolans
ställning och uppgifter i den framtida utbildningsorganisationen och
bildningsverksamheten. Jag ämnar därför här mera utförligt behandla detta
problem.

Jag vill först erinra om vad dåvarande departementschefen anförde i propositionen
1957:146 angående folkhögskolans ställning och uppgifter. Han uttalade
därvid bl. a. följande.

»I folkhögskolans målsättning har den medborgerliga bildningen alltifrån
första början intagit en central ställning, och fortfarande är detta ett av denna
skolforms främsta kännetecken. Demokratins och organisationsväsendets framväxt
har givit medborgarna större inflytande, och samtidigt har utvecklingen
gjort samhällsfrågorna alltmer komplicerade. För att den enskilde skall ha möjlighet
att få överblick över aktuella problem och i sin mån kunna påverka och
medverka till lösningen av dem, fordras det i våra dagar en betydligt vidare
orientering och större kunskaper än för endast några årtionden sedan. Enhetsskolans
förverkligande kommer att ge folkhögskolan en bättre grund att bygga
på i detta avseende och kan inte förväntas minska den vuxna ungdomens behov
av fortsatt orientering i de samhälleliga och personliga problemen. Betydelsen av
folkhögskolans insats på detta område kommer säkerligen att kvarstå oförminskad.

Den andra huvuduppgiften för folkhögskolans kunskapsmeddelelse är att
orientera eleverna inom kulturens skilda fält för att därigenom skapa ökad förståelse
hos de unga för andra värden än de rent materiella. Hur vi utnyttjar en
stigande levnadsstandard och en ökad fritid beror i mycket på vårt eget val, men
folkhögskolan kan öppna nya möjligheter för den enskilda människan till ett
rikare personligt liv.

I regel har folkhögskolorna klart fattat dessa sina uppgifter och sökt att på

347

Kungl. Maj ds proposition nr 54 år 1962

bästa sätt fylla dem. Utan att göra avkall på sin huvudsakliga målsättning har
de samtidigt kunnat ge eleverna en viss yrkesorientering och en god grund för
deras fortsatta yrkesutbildning. De tidigare refererade elevundersökningarna har
otvetydigt visat, att en mycket stor del av de ungdomar, som efter någon tids
arbete i förvärvslivet söker sig till folkhögskolorna, avser att senare övergå till
annat yrke. För många av dem blir folkhögskolan en hjälp i yrkesvalet och en
väg till fortsatt yrkesutbildning. Jag anser att också detta är en viktig uppgift
för folkhögskolorna, som de emellertid bäst fyller genom att hålla fast vid sin
primära målsättning som bildningsskola och icke genom att söka efterlikna realskolan
och andra utbildningsskolor i kursplaner och metodik. Vare sig det framtida
yrket är sjuksköterskans, polismannens, socialarbetarens eller den i näringslivet
verksammes, så måste den medborgerliga och personliga fostran, som
folkhögskolan syftar till, vara av det allra största värde. De färdigheter i exempelvis
modersmål och matematik eller den grundläggande orientering i naturvetenskapliga
ämnen, som vissa yrkesskolor måste kräva, har ett eget bildningsvärde
och äger redan därför sin givna plats på schemat.

Jag har hittills i huvudsak berört den egentliga undervisningen vid folkhögskolan.
Kunskapsmeddelelsen ingår emellertid endast som en viktig del i folkhögskolans
större uppgift att vara karaktärsdanande. Att hjälpa de unga till en
personlighetsutveckling, som gör dem till mogna människor och medborgare, är
i dag kanske väsentligare än någonsin tidigare. I vår tid har en ständigt föränderlig
miljö påverkat vår livsföring och minskat självskrivenheten i många
nedärvda normer, varigenom individen i stigande grad tvingats till egna ställningstaganden.
Jämsides härmed har samhällsutvecklingen givit ökat medbestämmande
och medansvar åt den enskilde. Sålunda krävs en allt större förmåga
av var och en till kritiskt omdöme och självständigt tänkande. Samtidigt ställer
det demokratiska samhället allt större anspråk på individens förmåga att känna
solidaritet med sina medmänniskor och att samarbeta med dem.

I den aktuella debatten har man på sina håll framfört tvivel om folkhögskolans
möjligheter att fortleva efter den nioåriga skolans genomförande. Det är naturligtvis
svårt att med någon bestämdhet bedöma utvecklingen på längre sikt för
en frivillig skola med en så allmän målsättning, men vissa linjer är redan nu
skönjbara. Folkhögskolans betydelse som genomgångsled för vidare yrkesutbildning
kommer säkerligen till en del att upphöra, allteftersom enhetsskolan genomföres.
Det är emellertid troligt att utvecklingen i samhälle och näringsliv kommer
att lika kravet på en utbildning utöver den som enhetsskolan ger; i synnerhet
kommer detta att gälla inom yrken, där konkurrens råder om platserna.
Symptomatiskt är väl också att elevtillströmningen till folkhögskolorna kraftigt
vuxit under de senaste två årtiondena, samtidigt som ungdomskullarnas storlek
minskat och möjligheterna till en annan högre skolgång mångdubblats.

Det förefaller också troligt, att en förbättrad grundläggande skolutbildning
kommer att hos många skapa ett ökat behov av vidgat allmänvetande och orientering
på sådana områden, där utvecklingen snabbt gar vidare. Därtill kommer
den stigande levnadsstandarden att ge ökade möjligheter till folkhögskolestudier.

Emellertid finns det anledning för folkhögskolorna att i tid söka anpassa sin
undervisning, till både innehåll och form, efter det nya läget, att pröva andra
kurstyper och söka en starkare anknytning till nya befolkningsgrupper. Sker
detta, så kommer folkhögskolorna att även i fortsättningen ha en mycket väsentlig
uppgift att fylla i det svenska samhället.»

348

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Vad här återgivits och som av riksdagen lämnades utan erinran synes mig alltjämt
i hög grad äga giltighet. Det är enligt min mening med bl. a. dessa riktlinjer
som utgångspunkt man har att bedöma folkhögskolans ställning och uppgifter.

Från några håll har nu farhågor yppats för att införandet av en ny skolform
— fackskolorna och av dem särskilt den humanistiska och social-ekonomiska —
skulle kunna innebära en fara för folkhögskolans fortsatta existens eller i varje
fall försvåra för den att fullgöra sina uppgifter. För egen del vill jag tvärtom
framhålla, att tillkomsten av fackskolor bör i än högre grad än enbart den förlängda
skolplikten möjliggöra för folkhögskolan att hålla fast vid sin primära
målsättning. I anslutning härtill vill jag först erinra om några faktiska omständigheter
av betydelse i sammanhanget.

Den tekniska fackskolan kan förmodas få elever företrädesvis i åldern 17—25
ar, den humanistiska och den social-ekonomiska i åldern 16—18 år och den merkantila
sannolikt i åldern 17—20 år. Ingen har satt i fråga att de tekniska och
merkantila fackskolorna skulle infogas i eller inkräkta på folkhögskolan. Farhågorna
för intressekollision har berört de två andra fackskolorna. Det bör då
erinras om att folkhögskolan för närvarande till övervägande delen tar emot
elever som är lägst 18 år. Medelåldern hos dess elever är enligt senast tillgängliga
uppgifter 21 år för män och 20 år för kvinnor. De föreslagna humanistiska och
social-ekonomiska fackskolorna är alltså företrädesvis avsedda för andra ålderskategorier
än dem folkhögskolan stadgemässigt och traditionellt vänder sig till.

Folkhögskolan är vidare relativt sett en inte särskilt stor skolform: den har
innevarande läsår omkring 12 000 elever. Beredningen beräknar, att fackskolorganisationen
under tiden 1965—1970 skall utbyggas till en omfattning motsvarande
omkring 20 % av varje årskull, vilket innebär att fackskolorna vid full
utbyggnad skulle ha omkring 40 000 elever, varav inemot hälften i de humanistiska
och social-ekonomiska fackskolorna. Önskemål om fackskolutbildning kan
vidare med säkerhet förväntas uppstå i första hand på orter med stort befolkningsunderlag.
Det torde vara uppenbart att folkhögskolorna, vilka i elevavseende
i hög grad har riks- eller landsdelskaraktär, saknar tillräckliga möjligheter
att uppfylla de utbildningsönskemål, som avses bli tillgodosedda av fackskolorna.
Däremot kan naturligtvis de senare tänkas dra till sig ett antal elever,
som eljest skulle ha sökt sig till folkhögskola.

Jag vill vidare understryka, att till de omständigheter som man vid bedömningen
av dessa frågor inte kan bortse från hör att folkhögskolan, som är betygsfri
och arbetar utan fasta kursplaner och med betydande frihet över huvud taget,
har väsentligt annan karaktär och andra uppgifter än dem fackskolan föreslagits
få. Att göra om fackskolan till folkhögskola vore att ge den ett annat syfte än
vad beredningen med stort instämmande från remissinstanserna föreslagit. En
sådan förändring av den föreslagna nya skolformen bör enligt min mening inte
komma i fråga.

Det från något håll framkastade förslaget om att folkhögskolan skulle få
— med bibehållande av sin egenart och karaktär — arbeta med den för fackskolorna
angivna målsättningen är enligt min mening på grund av de väsentliga

349

Kungl. Maj:ts proposition nr 5J år 1962

motsägelser det synes innebära knappast genomförbart i praktiken. Det avgörande
principiella skälet mot detta förslag synes mig emellertid vara, att ett
genomförande därav skulle i betydande grad eliminera de grundläggande värdena
i folkhögskolans målsättning eller i varje fall starkt undergräva dessa.

Skulle däremot huvudmannen för en folkhögskola av något skäl — och man
skall härvid naturligtvis inte helt bortse från möjligheten av en till följd av
skilda orsaker avtagande elevtillströmning — vilja ändra skolan till en fackskola
med dess karaktär, mål och kursinnehåll m. m., bör detta som det synes mig utan
svårighet kunna ske efter vederbörlig framställning till Kungl. Maj:t. Fackskolor
kommer med säkerhet inte att kunna upprättas med så stor geografisk spridning,
att fackskolutbildning blir i lika hög grad tillgänglig för all landets ungdom.
Tillkomsten — genom omändring av folkhögskola — av fackskola i internatform
skulle därför ge värdefulla möjligheter till fackskolutbildning för elever
som eljest endast med svårighet skulle kunna komma i åtnjutande därav.

En viktig uppgift för folkhögskolan under framför allt de senaste aren har
varit att, utan att göra avkall på sin huvudsakliga målsättning, meddela målinriktad
fyllnadsutbildning och komplettering. Jag vill därför peka på att det
under avsevärd tid framåt, i varje fall hela sextiotalet och en betydande del av
sjuttiotalet, kommer att finnas människor i för folkhögskolan aktuella åldrar
med enbart folkskolutbildning, vilka för fortsatt yrkesutbildning behöver bättra
på sina kunskaper i grundläggande ämnen. Med tillkomsten av ett mer differentierat
utbildningssystem uppstår också efter hand ett ökat behov av kompletterande
utbildning för inträde i yrkesskola och annan fackutbildning
m. m., behov som folkhögskolan även fortsättningsvis bör kunna tillgodose, om
den, såsom det hette 1957, i tid söker anpassa sin undervisning, både till innehåll
och form, efter det nya läget, prövar andra kurstyper och söker en starkare
anknytning till nya befolkningsgrupper. För vuxna kan folkhögskolan därigenom
ge likartade möjligheter som fackskolan är avsedd att ge åt främst yngre elever.

Det sistnämnda är väsentligt också med hänsyn till folkhögskolans huvuduppgift.
Denna har varit och är alltjämt att ge allmän medborgerlig bildning.
Folkhögskolans insats för elevernas förberedande yrkesutbildning har emellertid
också varit av stor betydelse. Många ungdomar, som anmält sig till folkhögskola
främst för att kunna meritera sig för inträde till någon viss skola för yrkesbcstämd
utbildning, har därigenom blivit intresserade för andra studier och
problem. Denna dubbla uppgift är fortfarande av stor betydelse för folkhögskolan,
därför att skolan på så sätt får möjlighet att väcka intresse för sociala
och centralt mänskliga problem hos ungdom, som annars kanske skulle ha fått
en snävare inriktning, dominerad av yrket och dess problem. Uppgiften att ge
målinriktad grundutbildning kan emellertid, såsom skolberedningen framhåller,
beräknas avtaga i samma takt som yrkes- och fackskolutbildningen byggs ut.
Folkhögskolan bör just därigenom få möjlighet att mera odelat ägna sig åt sin
huvuduppgift att ge medborgerlig och personlig bildning. Med sin frihet i fråga
om kursplaner, sin erfarenhet av vuxenundervisning och sin internatform kan
folkhögskolan, såsom skolberedningen understrukit, i nära samverkan med sam -

350 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5 b år 1962

hällets olika organ, folkrörelser och andra skolformer göra en ytterligt betydelsefull
insats.

Jag vill vidare i anslutning till vad jag nyss anfört understryka det angelägna
i att den i folkhögskolan frivilligt inhämtade allmänbildningen vinner allt
erkännande. Inte minst bör man vid utfärdande av olika intagnings- och meritvärdesbestämmelser
på nämnda grund regelmässigt kunna ange folkhögskolutbildningen
som ett alternativ likvärdigt med motsvarande eller likartad fackskolutbildning.

Beträffande tillväxten av antalet statsbidragsberättigade folkhögskolor, en
fråga som berörts även av skolberedningen, hänvisar jag till mitt ställningstagande
i årets statsverksproposition under punkten om bidrag till driften av
folkhögskolor.

I flera yttranden över skolberedningens betänkande — från skolöverstyrelsen,
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, Högerns ungdomsförbund, Konservativa
studentförbundet m. fl. — föreslås en utredning om folkhögskolans ställning
och uppgifter i framtiden. Mot bakgrunden av de riktlinjer, vilka så sent som vid
1957 års riksdag drogs upp i detta avseende, och med hänsyn till vad jag här i
övrigt anfört, kan jag för egen del inte finna det motiverat att nu sätta igång en
ny särskild utredning om folkhögskolan. Dess fria ställning kräver tvärtom, att
den nödvändiga omställningen och anpassningen till fortskridande förändringar i
ett dynamiskt utbildningsväsende och till nya strömningar i människornas bildningssträvanden
nu kommer inifrån folkhögskolan själv såsom ett praktiskt uttryck
för de reformsträvanden som bör hållas levande vid varje skola. Jag är
förvissad om att folkhögskolan därigenom skall kunna på det mest övertygande
sättet visa sin livskraft.

Privata skolor

(SB kapitel 32)

Skolberedningen

De privata skolorna indelas av skolberedningen främst med hänsyn till de anslag
på riksstaten enligt vilka statsbidrag till dem utgår, i fyra grupper, nämligen:

A. skolor med statsbidrag från anslaget Privatläroverk: Bidrag till vissa privatläroverk
(budgetåret 1960/61 11 710 000 kr.).

Gruppen benämnes i fortsättningen Privatläroverk A.

B. skolor med statsbidrag från anslaget Privatläroverk: Bidrag till vissa internatläroverk
(budgetåret 1960/61 685 000 kr.).

Gruppen benämnes i fortsättningen Privatläroverk B.

C. skolor utan statsbidrag men under skolöverstyrelsens inseende.

Gruppen benämnes i fortsättningen Privatskolor C.

D. skolor utan statsbidrag, vilka ej står under skolöverstyrelsens inseende.
Gruppen benämnes i fortsättningen Privatskolor D.

351

Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jr år 1962

För Privatläroverk A gäller privatläroverksstadgan (SFS 1960: 92), medan förhållandena
vid Privatläroverk B regleras genom ett kungl. brev den 5 juni 1953
(ändrat den 2 maj 1958).

Direktiven för skolberedningens arbete berör inte de privata skolorna, vare
sig statsunderstödda eller övriga. Beredningen har emellertid funnit det nödvändigt
att av väsentligen följande skäl behandla även dessa skolor.

I och med den allmänna övergången från bl. a. folkskola till nioårig obligatorisk
skola avvecklas efter hand inte bara samtliga realskolor utan också realskolan
som skolform. Eftersom de enskilda skolorna i viktiga delar ansluter till förhållandena
inom folkskolan och realskolan måste privatskolornas ställning omprövas.
Vidare har skolberedningen enligt sina direktiv att ingående behandla
frågan om den kommunala flickskolan, en skolform som numera jämförelsevis
ofta utgör förebilden för privatskolor.

Vidare erinras om den praxis som utbildats beträffande statsbidrag. Enligt
denna utgår i regel inte statsbidrag till skolor eller delar av skolor, som är helt
parallella med del av den obligatoriska skolan, under vilken avgång till högre
skolor inte är möjlig. Med tillämpning av samma praxis skulle efter en genomförd
nioårig skola statsbidrag inte utgå till de privata skolorna för den del av
dem som motsvarar undervisningen fram till och med den nuvarande realexamen.
En sådan konsekvens av nu gällande statsbidragspraxis i kombination
med övergång till obligatorisk nioårig skola skulle så allvarligt äventyra privatskolornas
ekonomi, att den skulle komma den sakliga omprövningen av deras
existens bra nära. Även av detta skäl bör privatskolefrågan upptas till behandling.

Den allmänna övergången till obligatorisk nioårig skola och en samtidig avlösning
av med densamma parallella skolformer blir särskilt genomgripande i de
högre årskurserna och övergången får konsekvenser även för grundskolans påbyggnader.
De privata skolorna måste då uppenbarligen anpassa sin undervisning
till dessa ändringar. Men grundskolereformen innebär icke endast ändrade
tim- och kursplaner utan även organisatoriska omläggningar av skolväsendet
och en förskjutning i synen på skolans uppgifter särskilt beträffande elevernas
sammanhållande i klasser och deras anpassning till samhällslivet. Verksamheten
vid de privata skolorna på det allmänna skolväsendets område maste framdeles
bedömas med beaktande av även dessa synpunkter.

Efter en kort redogörelse för förhållandena på detta område i våra nordiska
grannländer (SB s. 536 f.) anlägger beredningen några principiella synpunkter
på privatskolefrågan (SB s. 537 f.) samt redogör för några väsentliga drag i de
privata skolornas framväxt och nuvarande förhållanden (SB s. 538 ff.). I sistnämnda
avseende behandlas först frågan om huvudmän och lärarpersonal varefter
några ekonomiska aspekter efterföljes av en kort återblick på statsbidragsfrågan
(SB s. 541).

Av den tämligen fylliga redogörelsen för de nuvarande privata skolorna (SB
s. 542 ff.) med vissa tabellariska uppgifter framgår bl. a., att det läsåret 1960/61

352

Kungl. Maj:ts proposition nr 5It år 1962

fanns 21 privata skolor i landet tillhörande privatläroverk A med tillsammans
omkring 9 600 elever. Gruppen privatläroverk B innehöll samma år fyra internatläroverk
med inalles 1 200 elever. Beredningen framhåller, att den förra
gruppen således är en »skolform» av samma storlek som t. ex. Linköpings eller
Uppsala stads hela skolväsen med obligatoriska skolor och anknytande s. k.
högre skolor. Det är således absolut sett en — kanske oväntat — stor skolform,
men den motsvarar dock inte mer än omkring 1 % av totala elevantalet i landets
allmänbildande skolor. Skolorna har också en mycket ojämn geografisk
fördelning. Över 40 % av elevantalet i privatläroverk A återfinnes i skolor i
Stockholm. Vidgar man stockholmsområdet till att omfatta förutom Stockholm
hela stockholmstrakten och därjämte Uppsala stad så går i där befintliga skolor
av typ privatläroverk A nära 75 % av eleverna. Privatskolefrågan är, konstaterar
beredningen, knappast en hela landets skolväsen omfattande fråga.

Privatskolor C innehöll nämnda läsår tio skolor med nära 1 100 elever vartill
kommer ett antal skolor av skiftande storlek och karaktär tillhörande privatskolor
D.

Skolberedningen inleder sina överväganden och förslag med att avgränsa sitt
frågeområde. Den har inte ansett sig böra behandla frågor om de privata gymnasierna
eller gymnasiedelen av de privata högre skolorna. För dessa skolor och
skoldelar ifrågasätter beredningen således för närvarande ingen principiell ändring
vare sig i fråga om privatläroverksstadgan eller i fråga om statsbidragen;
dock förutsättes att den senare föreslagna förenklingen i fråga om statsbidragsbestämmelsemas
utformning skall gälla även gymnasierna.

De av beredningen föreslagna tvååriga fackskolorna förutsättes visserligen till
övervägande delen komma att upprättas som frivilliga kommunala skolor, men
beredningen förutser att dessa skolor i vissa fall också kan komma att upprättas
av andra huvudmän än kommuner eller kommunalförbund. I första hand kan
detta komma i fråga vid omorganisering av enskilda samskolor. Skulle sålunda
intresse uppstå på enskilt håll för övergång till dylika skolor, lutar beredningen
närmast åt att de, då Kungl. Maj:t efter prövning i varje enskilt fall medger att
sådan skola får komma till stånd, skall erhålla statsbidrag på i huvudsak det sätt
och de villkor som gäller för övriga enskilda skolor på motsvarande utbildningsoch
åldersstadium.

De förslag skolberedningen i detta sammanhang (SB s. 553 ff.) och i förslag
till skollag framlägger om rätten att i fråga om skolpliktiga barn få utnyttja,
starta och driva enskilda skolor liksom ett förslag om möjlighet
att ingripa mot enskild skola avseende även högre åldersstadier torde få behandlas
i samband med proposition angående skollag m. m.

I detta sammanhang förutsätter beredningen också, att tillämpningen av de
föreslagna principerna i fråga om redan existerande statsunderstödda enskilda
skolor får prövas från fall till fall i samband med frågan om fortsatt statsbidrag.

353

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Härvid avses hänsyn bl. a. bli tagen till det förhållandet att skolorna tillkommit
under andra förhållanden än de nu rådande.

Skolberedningen föreslår vidare, att enskilda skolor med kommunen som
huvudman inte framdeles skall få upprättas, i varje fall inte på det stadium som
svarar mot den obligatoriska skolan.

Vad beträffar den principiella frågan om statsbidrag till enskilda
skolor har beredningen, som redan nämnts, begränsat sin behandling till
skolpliktstidens skola.

Rätten att få upprätta respektive utnyttja en enskild skola konstituerar enligt
beredningens uppfattning inte utan vidare motsvarande rätt till ekonomiskt
stöd från det allmänna. Enligt beredningens mening bör dock statsbidrag i vissa
fall och under vissa förhållanden kunna utgå efter Kungl. Maj :ts och eventuellt
riksdagens prövning i varje enskilt fall.

De privata internatskolorna fyller en ur det allmännas synvinkel viktig funktion
och enligt beredningens mening är det önskvärt, att dessa skolor fortsätter
sin verksamhet och något hinder mot att nya dylika skolor upprättas bör heller
ej föreligga allt eftersom behov härav kan uppstå. Detta förutsätter emellertid,
att dessa skolor alltjämt får bidrag från det allmänna även i de fall då skolans
organisation och verksamhet i allt väsentligt överensstämmer med grundskolans.
De olika kommunerna bör emellertid ej belastas med kostnaderna utan dessa bör
alltjämt bäras av staten. Som huvudregel bör dock gälla, att målsmännen liksom
nu får bära en inte obetydlig del av kostnaderna och att statens bidrag i motsvarande
mån begränsas. Där särskilda skäl föreligger bör i stället stipendier
kunna utgå till elever, som är i behov därav.

Som motivering för att i första hand internatskolorna bör få bibehålla möjligheten
till statsbidrag anför beredningen följande.

Det finns vissa grupper elever för vilka det allmänna skolväsendet passar
mindre väl. Dit hör främst barn till målsmän som på grund av arbete eller
studier vistas utomlands under längre eller kortare tid och för vilka barnens
skolgång inte kan ordnas i det främmande landet. Hit kan också i vissa fall höra
barn till utlänningar, som vistas i Sverige för uppdrag eller studier och vilka på
grund av sin verksamhet inte kan ha stadigvarande vistelseort i landet. Vidare
kan hit räknas barn från splittrade hem för vilka vederbörande förmyndare eller
barnavårdsnämnd inte utan synnerliga besvär kan ordna skolgången på barnets
gamla hemort. Till gruppen bör därutöver räknas ett antal barn och ungdomar
som på grund av skilda omständigheter kan behöva ett radikalare miljöbyte än
vad överflyttning till annan skola på eller i närheten av hemorten erbjuder. För
samtliga dessa elever gäller, att de har behov av en omvårdnad i samband med
skolgången, vilken förutsätter att de inackorderas eller tas om hand i internat.

Extematskolor åter, vilka bedriver sin verksamhet i stort sett efter de för det
allmänna skolväsendet gällande tim- och kursplanerna och med huvudsaklig tilllämpning
av den obligatoriska skolans organisation in. in., fullgör en funktion,
vilken i princip minst lika väl fullgöres av det allmänna skolväsendet. Det bör
12 — Bihang till riksdagens protokoll 10G2. 1 saml. Nr 5.\

354

Kungl. Maj:ts ''proposition nr J.f år 1962

följaktligen föreligga speciella skäl för att en här avsedd externatskola skall
komma i åtnjutande av bidrag från det allmänna.

I de fall då enskild skola vill bedriva en verksamhet, genom vilken man önskar
förverkliga eller utpröva kursplanemässiga, metodiska eller i övrigt pedagogiska
idéer och tankar eller där man genom en speciell uppläggning av skolans hela
arbete vill för praktiskt skolbruk omsätta utvecklingsfrämjande uppfostringseller
omvårdnadsidéer, är det knappast fråga om en verksamhet parallell med
den som bedrives i den obligatoriska skolan. Som följd härav bör det kunna vara
större skäl till statsbidrag för sådan externatskola än för övriga.

Enligt beredningens mening bör Kungl. Maj:t vidare, med frångående av nu
tillämpad praxis i fråga om statsbidrag till enskilda skolor, inom den principiella
ram som beredningen förordat kunna lämna statsbidrag även för lägre åldersstadium
än högstadiet om det med hänsyn till skolans verksamhet, den lokala
organisationen eller andra förhållanden kan anses motiverat.

De s. k. nationalitetsskolorna erbjuder stora svårigheter för en generell behandling,
framhåller beredningen vidare. Så vitt bekant erhåller heller inte
svenska skolor i utlandet bidrag från det land där de bedriver sin verksamhet.
Beredningen föreslår, att i de fall då s. k. nationalitetsskola kan komma i fråga för
statsbidrag förslag härom liksom hittills förelägges riksdagen av Kungl. Maj:t.

Nuvarande statsbidragsbestämmelser karakteriseras av en jämförelsevis långtgående
detaljrikedom med betydande administrativa svårigheter som följd. Skolberedningen
vill därför föreslå ett förenklat system för beräkning och utanordning
av statsbidrag till dessa skolor. Det torde i huvudsak kunna utformas på
följande sätt.

För varje skola fastställer skolöverstyrelsen, förslagsvis för sex år i sänder, en
organisationsplan med angivande av antalet klassavdelningar vid skolan. Under
perioden inträffande förändringar i skolan bör dock kunna föranleda omprövning
av beslutet. I huvudsaklig överensstämmelse med föreskrifterna om statsbidrag
för grundskolan, men med beaktande av de för varje enskild skola karakteristiska
förhållandena, beräknas därefter antalet statsbidragsgrundande lärartjänster
för skolan. För varje sådan tjänst fixeras ett statsbidragsbelopp motsvarande
78 % av dels genomsnittslönen till lärare vid enskilda skolor på grundskolans
åldersstadium, dels motsvarande pensionskostnad. Det sålunda beräknade statsbidraget
bör utgöra statens bidrag till skolans kostnader för lärarlöner, vikariatsersättningar,
sjuklöner, pensionsersättningar m. m. samt skolans kostnader för
sådana ändringar i lärarnas undervisningsskyldighet, som föranledes av pedagogiska
försök.

De enskilda skolornas ekonomiska förutsättningar varierar emellertid från
skola till skola beroende på innehav av fonder, fastigheter osv. En viss differentiering
av de ekonomiska bidragen från det allmänna har därför ansetts vara
ofrånkomlig, och det nuvarande statsbidraget är också som nämnts differentierat.
I vissa kommuner har därutöver bidrag till enskilda skolor utgått även från
kommunen. Frågan blir nu om statsbidragen skall behöva differentieras även i

355

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

fortsättningen. Efter någon tvekan har dock beredningen stannat för att ange
den odifferentierade utväg som nyss redovisats.

De internatskolor som bildar gruppen Privatläroverk B utgör fyra stycken,
och de erhåller bidrag enligt andra bestämmelser än de som gäller för Privatläroverk
A. Även bland dessa finns fyra internatskolor. Skolberedningen föreslår,
att man vid omprövningen av statsbidrag till privatskolor tillhörande Privatläroverk
B undersöker möjligheten att överföra dessa skolor till samma anslag
som övriga internatskolor. Visar sig detta möjligt, skulle, förutom att nu föreliggande
föga motiverade olikheter försvunne, även en viss administrativ och
organisatorisk förenkling åstadkommas. Förändringen bör avse även gymnasiestadiet.

Beredningen har även berört några specialfrågor av viss betydelse
i sammanhanget. Sålunda anför beredningen synpunkter på intagning av elever i
privata skolor, innebärande en viss inskränkning i skolans möjligheter att välja
ut sina elever bland de sökande, och föreslår därvid till övervägande bl. a. för
Stockholms del ett för samtliga privata skolor gemensamt intagningsorgan.

De för den obligatoriska skolan gällande bestämmelserna om betyg, betygsättning
och flyttning torde kunna tillämpas även vid de enskilda skolorna, men
det är angeläget, framhåller beredningen, att kompetensvärdet av deras utbildning
inte bedömes efter så strikta och formella normer att en skolas försöksverksamhet
och pedagogiskt friare arbete försvåras eller sättes ur spel.

Beredningen har också övervägt, om det inte skulle ställas som villkor för
statsbidrag till internatskola, att denna skall reservera ett antal platser för elever
från den egna skolorten, men har avstått från att framlägga detta som förslag.
Beredningen framhåller dock det under alla förhållanden önskvärda i att samordning
åstadkommes mellan en orts skolväsen och en på orten befintlig internatskola.
Vederbörande länsskolnämnd bör sålunda vid fastställande av organisationsplaner
för de olika kommunerna alltid undersöka möjligheten till samverkan
mellan internatskola och skolortens allmänna skolväsen. Beredningen anlägger
också vissa synpunkter på hur sådan samverkan ekonomiskt skulle kunna regleras.

I fråga om övergång och övergångsbestämmelser anför beredningen
inledningsvis att de privata skolornas omläggning under övergångstiden
för grundskolans allmänna genomförande bör vara överlämnad till deras
eget initiativ. En sammankoppling i varje enskilt fall med omläggningen av den
obligatoriska skolan i skolkommunen behöver inte ske. Som enda regel bör gälla,
att de föreslagna nya bestämmelserna angående skolornas organisation, arbete
och statsbidrag m. m. bör få tillämpas första gången från och med den intagning
av elever som föregår läsåret 1963/G4 samt att omläggningen bör vara påbörjad
senast från och med ingången av läsåret 19G7/68. Statsbidrag enligt hittills
gällande bestämmelser bör således utgå senast till och med den elevårgång som
intages höstterminen 196G. De nya statsbidragsbestämmelser som bör kunna bli

356

Kungl. Maj:ts yr oposition nr 5 i år 1962

resultatet av beredningens överväganden i det föregående bör beräknas senast
från och med elevintagningen höstterminen 1967 för att därefter successivt
genomföras årskursvis upp genom skolan. Vidare bör — även i de fall då skolan
stannar för en organisation, som inte kvalificerar för statsbidrag — intagning av
elever i första årskursen av skolform, som skall avvecklas, inte få ske från och
med läsåret 1967/68 och efter hand inte heller i följande årskurser. Eftersom
varje omläggning är förenad med ekonomiska konsekvenser för staten, bör omläggningen
i varje enskilt fall, om statsbidrag skall utgå, få ske först efter medgivande
av Kungl. Maj:t.

Beredningen föreslår i fråga om de privata skolorna slutligen, att ett extra
byggnads- och utrustningsanslag av 200 000 kr. per år under budgetåren
1962/63—1967/68 eller tillhopa 1 200 000 kr. ställes till Kungl. Maj:ts förfogande
för bidrag till av den för deras del nödtvungna omläggningen direkt
föranledda kostnader. Möjligheten till byggnadsbidrag skall självfallet förbehållas
de skolor och de delar av skolorna som efter den förutsatta prövningen från
fall till fall blir berättigade till här behandlade statsbidrag i övrigt. Bidraget bör
likaledes bestämmas från fall till fall men bör inte i något fall utgå med större
del av den beräknade byggnadskostnaden än vad som svarar mot den ungefärliga
procentsats enligt vilken skolan erhåller statsbidrag till lärarlöner, såvida inte
särskilda skäl kan motivera ett högre belopp.

Yttranden

Av de relativt få remissinstanser som yttrat sig i fråga om de privata skolorna
intar så gott som samtliga en i huvudsak klart positiv hållning till skolberedningens
förslag beträffande dessa skolor. Härvid framhåller flera remissinstanser
privatskolornas stora betydelse vad beträffar den pedagogiska reformverksamheten.
Sålunda anser Målsmannens riksförbund det synnerligen önskvärt, att
sådana privatskolor, som har ett eget pedagogiskt program att förverkliga, erhåller
effektivt stöd av statsmakterna. Vidare framhåller förbundet att hinder mot
enskild undervisning ej bör skapas under förutsättning att resultatet av denna,
prövat på rimligt sätt, håller måttet.

Enligt Djursholms stad synes det önskvärt, att villkoren för att driva enskild
skola och statsbidragsbestämmelserna för den utformas så, att pedagogisk och
organisatorisk nydaning underlättas. En sådan mera generös och liberal stadga
bör göra privatskolinstitutionen värdefull för skolväsendet som helhet. Folkpartiets
kvinnoförbund påpekar, att det är ytterst angeläget att privata skolor,
framför allt de som arbetar efter egna pedagogiska principer får möjligheter att
utvecklas samt att icke minst nya skolor av experimentkaraktär ges möjligheter
att starta. Liknande synpunkter framföres av länsskolnämnden i Jönköpings län,
Federationen Sveriges allmänna folkskoUärarförening, Högerns ungdomsförbund,
Sveriges konservativa studentförbund och Sveriges förenade studentkårer. Ungdomsförbundet
och studentförbundet framhåller även, att ett alltför hårt krav på

357

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54 år 1962

normalisering till den offentliga grundskolans principer skulle i betydande utsträckning
lägga hinder i vägen för de privata skolornas existens.

Några remissinstanser framhåller även privatskolornas stora betydelse för
vissa speciella kategorier av elever. Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges
industriförbund erinrar härvid om den betydelse internatskolorna fått för framförallt
barn till utlandssvenskar och anser det därför angeläget, att en utbyggnad
av den statliga stipendiegivningen snarast kommer till stånd för internatskoleleverna.
Betydelsen av internatskolorna för barn till utomlands verksamma föräldrar
betonas även av Folkpartiets ungdomsförbund. Liknande synpunkter
framföres av Högerns kvinnoförbund, som erinrar om att vissa speciella familjeförhållanden,
samhällsutvecklingen och den ökade internationella kontakten stärker
behovet av speciella skolor. Förbundet anser tillgången på platser i nu befintliga
privata skolor vara alltför knapp och tillstyrker därför ett liberalare bedömande
av dessa spörsmål.

I de hittills berörda yttrandena görs i allmänhet endast mera allmänt hållna
uttalanden. Mera preciserade ställningstaganden till olika delfrågor förekommer
i ett mindre antal yttranden.

Remissinstansernas närmare synpunkter på de centrala frågorna om rätten
att sända skolpliktiga barn till andra former av undervisning än dem samhället
anordnar samt rätten att starta och driva enskild skola för
barn i skolpliktsåldern torde få redovisas i samband med förslaget till skollag.
Här torde endast i korthet böra nämnas, att skolöverstyrelsen ansluter sig till
beredningens förslag i dessa tre principfrågor, att Enskilda läroverkens förbund,
som med tillfredsställelse noterar den positiva hållning skolberedningen intagit
till de privata skolorna, tillstyrker att enskilda skolor med syfte att bedriva
undervisning på den obligatoriska skolans åldersstadier får startas och drivas i
enlighet med beredningens förslag, samt att vissa remissinstanser, däribland
nämnda förbund och Läroverksläramas riksförbund närmare uppehåller sig vid
frågan om vilka närmare krav på utformningen av en enskild skola som bör
ställas upp, särskilt i vad gäller uppsättningen av olika studievägar på högstadiet.

Enskilda läroverkens förbund betygar privatläroverkens villighet att med bevarande
av de bästa erfarenheterna från arbete inom de hittills traditionella
skolformerna ställa sina personella och materiella resurser till förfogande i en tid,
då alla krafter måste sättas in för att den stora förändringen av landets skolväsen
skall bli till största möjliga gagn för det uppväxande släktet. Förbundet vill
dock samtidigt slå vakt om skolornas frihet att i enlighet med varje skolas pedagogiska
traditioner söka pröva nya vägar för en allt bättre skolutbildning. Att
nu säga, i vilka avseenden avvikelser från det allmänna skolväsendet skulle
kunna ske och vilken försöksverksamhet som skall igångsättas är givetvis omöjligt,
framhåller förbundet, så länge det slutliga beslutet om den nya skolans utformning
icke har fattats.

När det gäller frågan huruvida och i vilka fall statsbidrag i fortsätl -

358

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

ningen bör utgå till enskilda skolor på den obligatoriska skolans åldersstadium
ger Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund uttryck för en mera restriktiv
syn än beredningen. Förbundet ifrågasätter starkt, om det är motiverat att vid
sidan av det obligatoriska skolväsendet genom statsanslag upprätthålla privata
skolor. Detta torde, anför förbundet, strida mot den principiella inställning som
skolberedningen har om en skola för hela folket, rekryterad från alla samhällsgrupper.
Ungdomsförbundet anser emellertid, att det finns vissa kategorier av
barn, som av skilda anledningar, inte kan eller bör gå i en vanlig skola. Det gäller
sålunda barn, som behöver särskild omvårdnad och enligt förbundet torde för
dessa barn internatformen vara lämplig. Det bör enligt förbundets mening uppdragas
åt skolöverstyrelsen att utreda frågan om statliga internatskolor med
undervisning motsvarande årskurserna 1—9 i grundskolan. Under en övergångstid
bör därvid statsanslag kunna utgå till privata internatskolor. Enligt förbundets
mening finns det inga skäl för att — med undantag för internatskolorna —
ge statsanslag till privata skolor med undervisning motsvarande grundskolans.
Beredningens förslag i denna punkt avstyrkes av förbundet. Skulle förbundets
förslag icke vinna bifall föreslås, att statsbidrag i varje fall icke utgår för lågoch
mellanstadierna. Det förefaller ej heller förbundet riktigt, att det föreslagna
extra byggnads- och utrustningsanslaget utgår till andra än internatskolor.

Från Göteborgs stad redovisas i viss mån liknande restriktiva synpunkter. Staden
finner, att internatskolorna fyller en viss funktion i samhället och att de därför
bör kunna fa statligt stöd till sin verksamhet. Det kan dock övervägas, om
de inte borde upprättas och drivas genom det allmännas försorg. Denna fråga
synes emellertid förutsätta särskilda överväganden. Staden ställer sig mera kritisk
till beredningens uppfattning att statsbidrag bör kunna utgå till enskilda
skolor, som vill bedriva en verksamhet genom vilken man önskar förverkliga eller
utpröva kursplanemässiga, metodiska eller i övrigt pedagogiska idéer och tankar
eller där man genom en speciell uppläggning av skolans hela arbete vill för praktiskt
skolbruk omsätta utvecklingsfrämjande uppfostrings- eller omvårdnadsidéer.
Det är enligt staden svårt att säga, med vilken grad av nödvändighet på
så sätt karakteriserade verksamheter måste bedrivas utanför den allmänna skolan.
I den mån så blir fallet, synes emellertid ett engagemang från statens sida
kunna övervägas. Man vill nämligen förutsätta, att den skola beredningen föreslår
inte skall bli så bunden till form och innehåll, att den kommer att sakna
utrymme för pedagogiska verksamheter av denna art.

Enskilda läroverkens förbund ingår inte mera preciserat på frågan vilka typer
av enskilda skolor som i fortsättningen bör erhålla statsbidrag men biträder
förslagen om att statsbidrag skall kunna utgå till samtliga av den obligatoriska
skolans åldersstadier samt att nedre gräns för statsbidragsberättigad del av skola
bör sammanfalla med en av de stadiegränser, som finns inom det obligatoriska
skolväsendet. Att de fyra internatskolorna som betecknats privatläroverk B
överföres till kategorien privatläroverk A tillstyrker förbundet. Förbundet understryker
internatskolornas behov av statligt stöd och synes vidare vilja hävda,

359

Kungl. Maj:ts proposition nr 5-4 år 1962

att det förhållandet att en enskild skola tillämpar särundervisning skall kunna
utgöra särskilt skäl för statsbidrag; i dessa två frågor anför förbundet i huvudsak
följande.

Beträffande statsbidraget gäller i särskilt hög grad för internatskolornas del,
att det är nödvändigt med en hög statsbidragsprocent för undvikande av höjning
av de redan mycket höga avgifterna. Eu sänkning av bidragsprocenten
till en genomsnittsprocent, lika för alla skolor, skulle för internatskolorna skapa
ett prekärt läge. Förbundet vill i detta sammanhang ifrågasätta, om icke en
eventuell utbyggnad med statligt bidrag av de nuvarande internatskolorna skulle
VaTa en för det allmänna billigare åtgärd för att tillgodose ett ökat behov av
internatplatser än nyinrättande av statliga internatskolor. Det synes även troligt,
att det i framtiden kommer att bli ett växande behov av internatplatser.
Det är därför enligt förbundets mening angeläget, att statliga stipendier, där
särskilda skäl föreligger, i ökad utsträckning ställes till förfogande för behovande
elever.

Även om det finnes ett flertal privatläroverk, som sedan lång tid tillämpat
samundervisning på samtliga skolstadier och i samtliga skolformer, vilket skolberedningen
nu föreslår skall bli obligatoriskt för alla offentliga skolor, existerar
dock ett antal skolor, som enligt donationsbestämmelser och enligt gammal tradition
alltid haft särundervisning. Detta gäller framför allt ett antal skolor, enbart
öppna för flickor. Det anses av förbundet naturligt, att dessa skolor, som antingen
måste få fortsätta som särskolor eller också lägga ned sin verksamhet,
även i fortsättningen får existera med särundervisning. Detta synes vara i överensstämmelse
med skolberedningens krav på en speciell uppläggning som. skäl
för statsbidrag: ».. . där man genom en speciell uppläggning av hela skolans
arbete vill för praktiskt skolbruk omsätta utvecklingsfrämjande uppfostnngseller
omvårdnadsidéer, är det knappast fråga om en verksamhet parallell med
den som bedrives i den obligatoriska skolan». I detta sammanhang må påpekas
den vid Fjellstedtska skolan helt speciella uppläggningen av arbetet.

Från stiftelsen Kristoff erskolan framhalles att, om arbetet vid en reformskola
skall kunna bli fruktbart för det allmänna, så måste en grundprincip vara den
att skolan ej är förbehållen barn från en ekonomiskt stark föräldrakrets, utan att
den tvärtom finns till för barn ur alla samhällsgrupper. Det är därför viktigt,
framliålles det, att sådana skolor inom den fria sektorn ej tvingas att avvisa
några elever av ekonomiska skäl. I yttrandet berörs vidare möjligheterna till
samarbete och kontakt mellan reformskolor och det allmänna skolväsendet. Bl. a.
uttalas härom följande.

»Skolberedningens betänkande har i många avseenden ingivit oss förtrostan
om waldorfpedagogikens framtida möjligheter att, trots hittillsvarande stoia ekonomiska
svårigheter, kunna fortleva som skolform i Sverige. Beredningen har
påvisat det berättigade och viktiga i att en fri reformpedagogisk sektor existerar.
Beredningen vill ge denna sektor en möjlighet. Waldorfpedagogiken vill för sin
del ge ett bidrag till denna sektors innehåll. Den fria sektorns värde för det
allmänna skolväsendet mastc ju till sist besta i en form av kommunikation mellan
detta och den fria sektorns olika verksamhetsgrenar.

Själva tror vi mindre på möjligheten att direkt sa att säga överlämna vissa
''resultat’ till det allmänna — såsom experimentavdelningen inom en industri
överlämnar färdiga modeller för produktion. Fn waldorfskolas kursplan är sa

360

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

enhetligt sammanfogad, att sådant knappast med fördel låter sig göra. Desto mer
tror vi pa det fruktbara i ett samarbete i form av seminarieverksamhet på det
pedagogiska forskningsplanet.»

Skolöverstyrelsen behandlar de föreslagna riktlinjerna för statsbidragsgivmngen
mera ingående och synes i allt väsentligt dela beredningens uppfattning
i dessa frågor. Inledningsvis konstaterar överstyrelsen att någon skyldighet
för samhället att ekonomiskt understödja privata skolor icke följer av principen
om undervisningsfriheten, lika litet som några ekonomiska skyldigheter för
samhället följer av t. ex. tryckfriheten, yttrandefriheten eller rehgionsfriheten.
Det är också mycket osäkert, om staten gör någon besparing på grund av att
det fmns enstaka privata skolor, även om dessa ej erhåller statsbidrag, då det
inte alls är säkert, att något ökat klassbehov skulle uppstå, om dessas elever
i stallet ginge i de skolor de med hänsyn till sin bostad borde tillhöra. På grund
av sina lokalförhållanden måste de enskilda skolorna ofta arbeta med små
klasser och kräver därigenom mera lärarkraft än andra skolor. Frågan om
statsbidrag till privata skolor på den obligatoriska skolans åldersstadium kan
alltså huvudsakligen betraktas som en pedagogisk fråga.

Överstyrelsen tillstyrker i fråga om internatläroverken att hittillsvarande
statsbidragspraxis för dessa skolor fortfarande följes, vilket bl. a. innebär, att
bidrag också skall kunna utgå till årskurser, som motsvarar grundskolan och
därvid icke endast högstadiet utan även lägre årskurser. På grund av den roll
internatläroverken kommer att ha inom skolväsendet synes det överstyrelsen mest
ändamålsenligt, att dessa skolor relativt snart övergår till grundskolans läroplaner
som helhet. Överstyrelsen anser emellertid inte beredningens förslag om
internatskolor tillfyllest utan vidhåller sin tidigare, av beredningen berörda
hemställan om särskild utredning.

• ^m, *ntf™atläroverkens lämpliga omfattning är icke enbart en pedago gisk

eller skolpolitisk fråga utan har i kanske än högre grad aspekter ur familjesocial
barna- och ungdomsvårds-, handelspolitisk och utlandshjälpssynpunkt.
speciellt vill skolöverstyrelsen betona den familjesociala aspekten, dvs. internatens
betydelse för barn från av olika omständigheter splittrade hem, och barnoch
ungdomsvardsaspekten, dvs. internatens betydelse för det miljöombyte, som
ofta kan vara önskvärt bl. a. för storstadsungdomar. Såsom framgick av nämnda
skrivelse, finner överstyrelsen uppgiften att utreda internatskolornas framtida
ställning och omfattning för stor och vittomfattande, för att överstyrelsen själv
skall kunna verkställa den. Överstyrelsen måste för den skull vidhålla sin hemställan,
^ att Kungl. Maj.t måtte uppdra åt en särskild utredning med sakkunniga
från samtliga ovannämnda områden att utreda intematskolefrågorna.

Även enligt skolöverstyrelsens mening bör statsbidrag kunna utgå till privata
skolor med undervisning i årskurser motsvarande det obligatoriska skolväsendet
också i andra fall än i fråga om internatskolor. Bland externatskolorna synes
överstyrelsen vilja närmare skilja ut olika fall, där statsbidrag skulle kunna
komma i fråga. Först nämner överstyrelsen sådana s. k. reformskolor (friskolor),
vilkas arbete ar av intresse för samhällets skolväsende som sådant även i de fall,

361

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5-1 är 1962

då det är fråga om en avancerad försöksverksamhet. Överstyrelsen anser liksom
beredningen, att man icke genom några formella krav på anpassning till grundskolan
skall begränsa möjligheten för dessa skolor att erhålla statsbidrag eller att
arbeta fritt efter sina idéer. Även om det måste anses vara en plikt för samhället
att så långt det låter sig göra bereda alla elever en för dem lämpad undervisning
och skolmiljö, fortsätter överstyrelsen, kan detta mål för närvarande
icke anses uppnått. Som en motsvarighet till internatskolorna kan det därför
vidare finnas ett behov särskilt i storstäderna av skolor, där särpräglade barn
och barn som har svårt att anpassa sig efter förhållandena i de stora skolenheter,
som där är regel, eller till förhållandena i en skola med samundervisning mellan
pojkar och flickor, kan finna sig tillrätta. Ofta är det här fråga om enskilda
skolor, som i enlighet med beredningens uttalande »vill bedriva en verksamhet
genom vilken man önskar förverkliga eller utpröva kursplanemässiga, metodiska
eller i övrigt pedagogiska idéer och tankar eller där man genom en speciell uppläggning
av skolans hela arbete vill för praktiskt skolbruk omsätta utvecklingsbefrämjande
uppfostrings- och omvårdnadsidéer». Också dessa skolor bör kunna
få åtnjuta statsbidrag, givetvis efter prövning från fall till fall. Undantagsvis,
tillägger överstyrelsen, torde liksom för närvarande statsbidrag kunna komma
i fråga även i andra fall. I fråga om de existerande statsunderstödda externatskolorna
bör enligt överstyrelsens mening frågan om statsbidrag upptagas till
omprövning av statsmakterna i samband med införande av grundskolan inom
de olika kommunerna, varvid såsom beredningen påpekat varsamhet och hänsyn
bör iakttagas.

Skolöverstyrelsen avslutar sina uttalanden om statsbidrag till externatskolor
med att framhålla, att omfattningen av den skolverksamhet, som bedrives utanför
den obligatoriska skolans ram, emellertid icke bör — om icke den obligatoriska
skolans sociala målsättning skall äventyras — få för stor omfattning vare
sig inom riket i dess helhet eller inom en viss skolas elevområde. Frågan om
statsbidrag skall utgå till en privat skola bör därför liksom hittills från fall till fall
avgöras av riksdagen efter förslag av Kungl. Maj:t. Då anslag beviljas, bör dock
detta avpassas på sådant sätt, att den privata skolan verkligen kan bedrivas
på ett tillfredsställande sätt.

Att samarbete i enlighet med beredningens förslag upptas mellan internatskola
och kommunens obligatoriska skolor finner skolöverstyrelsen — i likhet med
länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län samt Enskilda läroverkens förbund
_ändamålsenligt. Skolöverstyrelsen uttalar här vidare att tidpunkten för internatskolornas
övergång till grundskola torde böra bestämmas från fall till fall,
varvid även frågor om kostnadsfördelning mellan internatskolan och kommunen
bör avgöras. Täby köping delar beredningens uppfattning att kommunala dagelever
inte bör inräknas i internatskolans statsbidragsgrundande elevstock.
Anvisningar måste dock i så fall ges om på vilket sätt dessa elever skall komma
att utgöra underlag för statsbidrag till det kommunala skolväsendet. Kommunen
bör självfallet inte åsamkas förlust av statsbidrag genom att viss del av det kom 12*

— Bihav g till riksdagens 1)701010011 19G2. 1 samt. Nr

362

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

munala skolväsendet förläggs till privatskola. Köpingen uttalar vidare, att en
förutsättning för att samverkan mellan privatskola och kommun skall vara möjlig
givetvis är att privatskolan erhåller gynnsammast möjliga statsbidrag, så att
förutsättningar för en fullgod undervisning skapas, utan att detta innebär en
betydande extra kostnad för den kommun där skolan är belägen. Förbättrat
statsbidrag till internatskola får emellertid inte innebära, att skolans pedagogiska
frihet allvarligt beskärs. Sigtuna stad anser, att en samverkan mellan värdkommuner
och privatskolor i vissa fall är organisatoriskt så invecklad, att frågan
behöver närmare övervägas, samt föreslår därför, att privatskolornas organisation
och samverkan med värdkommunernas grundskola snarast görs till föremål
för en snabbutredning, varvid internatskolornas ställning särskilt bör uppmärksammas.

Det av skolberedningen såsom en övergångsanordning föreslagna bidraget till
byggnadsarbeten och utrustning vid enskilda skolor tillstyrkes av skolöverstyrelsen
och Enskilda läroverkens förbund men avstyrkes däremot, såsom tidigare
framgått, av Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund såvitt avser andra
skolor än internatskolor. Överstyrelsen tillägger, att här bör avses skolor som
övergår till grundskolans läroplan i dess helhet, inte endast tim- och kursplanen
för viss del av grundskolan. Vidare bör enligt överstyrelsens mening såsom villkor
för statsbidrag gälla att varaktigt behov av skolbyggnaden skall anses styrkt.

Det av beredningen skisserade förenklade systemet för beräkning
av statsbidrag till skolor av typ privatläroverk A vinner föga
stöd hos de remissinstanser, som berört frågan. Skolöverstyrelsen avstyrker förslaget
under motivering att de privata skolornas huvudmän inte äger den ekonomiska
bärkraft som beredningens förslag skulle innebära. Förhållandet är, framhåller
överstyrelsen, beträffande privatläroverken ett helt annat än i fråga om
det obligatoriska skolväsendet och de högre kommunala skolorna, där en kommun
är huvudman.

Statskontoret, som endast på denna punkt yttrat sig om beredningens förslag
beträffande enskilda skolor, erinrar om att de ekonomiska förutsättningar under
vilka de enskilda skolorna driver sin verksamhet är starkt varierande. Det förordade
enhetliga statsbidraget torde enligt ämbetsverkets mening för många av
skolorna komma att medföra en väsentlig inkomstminskning. I den mån kompensation
härför ej kan erhållas från vederbörande kommun eller andra intressenter
torde anspråk på tilläggsbidrag av statsmedel komma att resas. Statskontoret
framhåller slutligen, att vid ett accepterande av beredningens förslag
bör principen om enhetlig statsbidragsgivning strängt upprätthållas, då det nya
systemet i annat fall kan medföra en kostnadsökning för statsverket.

Enskilda läroverkens förbund säger sig med stor oro ha tagit del av detta skolberedningens
förslag i denna del och anför härom vidare.

Förslagets genomförande skulle få de allvarligaste konsekvenser för vissa skolor
och skulle icke förenkla administreringen av statsbidragen. Då organisationsplanen
kan skifta år från år genom inträdda förändringar och förmodligen, åtmin -

363

Kungl. Maj:ts proposition nr öh år 1962

stone under 1960-talet, icke kan tänkas gälla för samma 6-årsperiod för samtliga
skolor, skulle beräkningen av »genomsnittslönen» bli en tidskrävande och årligen
återkommande arbetsuppgift för skolöverstyrelsen. Da man kan förutse,
att vissa skolor skulle kunna få statsbidrag för klasserna 1 9, andra för klasserna

4—9, ytterligare andra enbart för stadiet 7—9 (förutom de varianter, som internatskolorna
kunde erbjuda), skulle en genomsnittslön för samtliga aldersstadiei,
dvs. innefattande alla lärarkategorier från smaskollärare till adjunkter i 23.e lönegraden,
bli synnerligen ofördelaktig att ha till beräkningsgrund för de skolor, som
har enbart högstadiet med dess genom tillvalsgrupper och linjedelning så kostsamma
lärarbehov. Detta lärarbehov maste ju också skifta från ar till ar, beroende
på om tillvalsgrupper och linjer kunna upprättas eller ej. För högstadieskolor
torde det, i varje fall under de första åren efter övergång till en ny skolform, bil
omöjligt att fastställa organisationen för så långa perioder som 6 år i taget. Ännu
betänkligare är förslaget om att statsbidragsprocenten skulle vara 78 för samtliga
skolor i stället för som nu en differentierad procentsats från 60 till 89 % med ett
medeltal av 78 %. De allra flesta skolor, som skulle komma ifråga för statsbidrag
för undervisning på grundskolans åldersstadier, dvs. totalt cirka 15 skolor i hela
landet, skulle förena grundskolestadier med gymnasium och/eller fackskola, varför
man skulle komma i den situationen, att en bidragsprocent skulle tillämpas
för undervisning på grundskolans stadier och en annan för undervisning på högre
stadier, om vissa lärare skulle undervisa på flera stadier. Det skulle inte bli
någon förenkling att ha olika bidragsprocent för olika delar av samma lärares
lön. Enda lösningen vore då att på motsvarande sätt beräkna en genomsnittslön
för alla gymnasielärare inom privatläroverken och lägga den till grund för
beräkningen av varje enskild skolas statsbidrag. Den konsekvensen har skolberedningen
icke dragit, varför förbundet maste anse förslaget helt orealistiskt.
Till detta kommer, att en enhetlig bidragsprocent skulle ställa de skolor i ett
mycket svårt läge, som f. n. har en sadan ekonomisk ställning, att de nödgas begära
uppåt 90 % för att kunna klara sin ekonomi utan en avsevärd höjning av
terminsavgifterna. Skolberedningen har insett denna svårighet, men den har tyvärr
icke angett en väg ur den bekymmersamma situation, som dessa skolor
skulle hamna i, om beredningens förslag genomfördes. Samma ofördelaktiga inverkan
på de ekonomiskt mest betungade skolornas läge skulle t. ex. upphörandet
av Djursholms samskola som privatläroverk ha. Denna skola, som f. n. har 60 %
statsbidrag, bidrager genom sin storlek till att ett antal skolor kunna åtnjuta
en bidragsprocent över genomsnittet.

Förbundet avstyrker sålunda förslaget i den form det erhållit i betänkandet.
Däremot tillstyrker förbundet livligt alla åtgärder för förenklandet av det slutliga
bidraget, dvs. kontrollen av att de av varje skola utbetalade löne- och pensionsavgiftsbeloppen
är i överensstämmelse med avlöningsreglementen och stadgor.
Enligt nuvarande ordning sker en onödig dubbelkontroll. Djursholms stad
däremot, som tar fasta på att procenttalet enhetligt skulle bli 78, anser den föreslagna
förenklingen av statsbidragsgivningen för Djursholms samskolas del vara
synnerligen väl motiverad.

Ytterligare några specialfrågor tas upp av vissa remissinstanser. Skolöverstyrelsen
berör beredningens uttalande, att enskilda skolor med kommun
som huvudman inte vidare bör få upprättas. Överstyrelsen finner frågan inte
vara av den vikt att någon lagstiftning i ämnet är påkallad och anför härom
följande.

364

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Beredningen säger icke uttryckligen, om kommunen skall förbjudas att förvärva
eller stödja skolor, som vid tidpunkten för kommunens beslut redan existerar,
vilket hittills varit den vanligaste formen för kommunens engagemang i
privata skolor. I tva av de fall, då en kommun bibehållit formen privatläroverk
för en av kommunen helt ägd skola (Djursholms och Saltsjöbadens samskolor),
torde detta väsentligen bero på att statsbidraget därigenom blir större, än vad
det skulle blivit, om skolorna varit kommunala. I ett tredje fall (Hälsingborgs
högre flickskola) är skolans lokalfråga orsak härtill. I en del andra fall torde
kommuner ha föredragit att lämna bidrag framför att söka förvärva skolorna,
likaledes av ekonomiska skäl.

Om ett förbud för kommunerna att äga privata skolor icke skulle komma att
inkludera även ett förbud mot kommunala anslag, torde det vara meningslöst.

De av beredningen skisserade reglerna för intagning av elever vid privata skolor
berörs av skolöverstyrelsen, som tar avstånd från tanken på elevområden och
särskild intagningsnämnd för de statsunderstödda privatläroverken i Stockholm;
intagningen bör här kunna anförtros åt skolorna själva. Beredningens synpunkter
biträdes däremot av Göteborgs stad. Enskilda läroverkens förbund biträder
förslaget om en särskild intagningsnämnd för Stockholm, men har i övrigt i fråga
om ordningen för elevernas intagning i enskilda skolor förslag som avviker från
den av beredningen angivna vägen.

Enskilda läroverkens förbund har vidare intet att erinra mot de tidpunkter,
som beredningen angivit för tidigaste respektive senaste tid för påbörjande av
övergång till den nya skolformen. Härvid förutsattes, att nyintagning av elever
i lägsta kvarvarande klass av realskola respektive normalskollinje skall få ske
till och med det läsår, som föregår första intagningen i ny skolform.

Vidare framhåller förbundet, att det i fråga om de privata skolornas ställning
i det framtida skolsystemet finns så många otillräckligt behandlade problem, att
en särskild utredning av frågan synes inte bara önskvärd utan nödvändig.
Utredningen, för vilken förbundet räknar upp närmare ett tjugotal
arbetsuppgifter, föreslås bli tillsatt omedelbart efter riksdagsbeslutet om skolreformen.
Förslag om en särskild utredning framlägges också, såsom tidigare
nämnts, från Sigtuna stad samt vidare från Djursholms stad, Målsmännens riksförbund
och Folkpartiets ungdomsförbund. Även från Stockholms stads sida
(skoldirektionen) utmynnar uttalandena i privatskolefrågan i en hemställan om
tillsättande av en särskild utredning med uppgift att framlägga förslag om de
befintliga privata skolornas organisation och ekonomiska förhållanden. Skoldirektören,
som i sitt tjänsteutlatande redovisat olika problem i samband med
de privata skolorna i staden, framhåller att behovet av en utredning är brådskande.

Enskilda läroverkens förbund har konstaterat, att intresset för facksko1
a n är stort och tillstyrker att privatläroverk vid sidan av andra skolformer
skall få inrätta fackskollinjer och att statsbidrag i detta fall skall få utgå i enlighet
med de principer, som hittills tillämpats på gymnasiet och normalskolans
högstadium.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5J år 1962

365

Departementschefen

Direktiven för skolberedningens arbete berörde inte de privata skolorna, vare
sig de statsunderstödda eller övriga. Verksamheten vid dessa skolor blir emellertid
i hög grad beroende av de förändringar som en allmän övergång till obligatorisk
nioårig skola och samtidig avlösning av med densamma parallella skolformer
medför. Det är därför naturligt, att beredningen till granskning upptagit
även dessa spörsmål.

Privatskolornas elevantal uppgår för närvarande till drygt 1 % av totala
elevantalet i landets allmänbildande skolor. Privatskolefrågan är sålunda ett
kvantitativt begränsat problem. De därmed förbundna principiella spörsmålen
har dock ett allmännare intresse, vilket ytterligare understrykes av att dessa
skolor i stort sett finns samlade inom ett fåtal geografiskt begränsade områden,
där deras verksamhet blir mera märkbar.

I likhet med skolberedningen begränsar jag i huvudsak min behandling av
hithörande frågor till skolor för elever i skolpliktsåldern.

Den principiella delen av privatskolekomplexet kan, på det sätt som beredningen
gjort, uppdelas i fyra huvudfrågor, nämligen rätten att sända skolpliktiga
barn till annan undervisning än den av det allmänna tillhandahållna, rätten att
få starta respektive driva enskilda skolor samt frågan huruvida och i vilken omfattning
statsbidrag bör utgå till enskild undervisningsverksamhet. I förslag angående
skollag m. m., till vilket jag får hänvisa, avser jag att senare denna dag
till behandling uppta de tre förstnämnda av dessa frågor. Samtidigt kommer jag
där att behandla ett av skolberedningen framlagt förslag om införande av möjlighet
att ingripa mot uppenbart olämplig privat skola för icke skolpliktiga
elever under 21 års ålder. Innan jag i förevarande sammanhang övergår till att
behandla statsbidragsfrågor m. m. vill jag i all korthet och i anslutning till nyssnämnda
principfrågor anföra några allmänna synpunkter på enskild undervisningsverksamhet.

Vad beredningen anfört i fråga om rätten att utnyttja, starta och driva enskild
undervisning finner jag i allt väsentligt riktigt och väl ägnat som grund
för reglering i framtiden av hithörande spörsmål. Jag vill dock framhalla, att
en privat skola inte bör få drivas så, att den kommer i strid med eller motverkar
den målsättning som statsmakterna fastställer för den obligatoriska skolans
verksamhet och utveckling. Jag förordar vidare, att man av privat skola,
som mottar skolpliktiga elever, bör begära att den undervisning, som skolan
meddelar, till art, omfattning och allmän inriktning väsentligen motsvarar den
obligatoriska skolans samt att skolan förestås av person, som äger erforderlig
skicklighet för undervisning och är väl lämpad att förestå en skola. Det kan
därför enligt min mening inte komma i fråga att enskild undervisning för skolpliktiga
elever skulle framdeles, sedan grundskolan allmänt genomförts, få meddelas
efter normer och riktlinjer för skola, som statsmakterna nu menar bör
avlösas av grundskolan. I de svåra avvägnings- och prövningsproblem som här -

366

Kungl. Maj:ts ''proposition nr år 1962

vid emellanåt kan uppkomma bör man emellertid enligt min mening ändå alltid
förfara med aktsamhet och erforderlig hänsyn. De krav man ställer på arbetet i
en enskild skola får inte i författningarna ges en så statisk utformning eller tilllämpas
sa snävt att det i realiteten blir omöjligt att driva sådan verksamhet.
Jag vill här därjämte understryka skolberedningens uttalande, att det med hänsyn
till den pedagogiska utvecklingen är angeläget, att det allmänna visar förståelse
för och tillmötesgående mot dem som obundna av en konventionell pedagogisk
uppfattning vill leta sig fram på andra vägar för att nå det mål man
ställer för en god skola, oavsett om arbetet bedrivs inom eller utom det allmänna
skolväsendet.

Rätten att upprätta och driva respektive utnyttja en enskild skola konstituerar
enligt skolberedningens uppfattning inte utan vidare motsvarande rätt
till ekonomiskt stöd från det allmänna. I statsbidragsfrågan råder i viss mån delade
meningar bland dem som yttrat sig över denna del av beredningens förslag.
Enskilda läroverkens förbund uttrycker i stort sett belåtenhet med beredningens
positiva hållning till enskilda skolor och Målsmännens riksförbund m. fl. menar,
att skolor med ett eget pedagogiskt reformprogram bör få effektivt stöd av
statsmakterna, medan Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund tar avstånd
från tanken på statsbidrag åtminstone vad avser undervisning motsvarande
årskurserna 1—6.

För egen del förordar jag, att statsbidrag till internatskolor i princip skall
kunna även fortsättningsvis utgå under de förutsättningar och för tillgodoseende
av de behov som skolberedningen angivit. Frågan om statsbidrag till eventuellt
nytillkommande skolor samt spörsmål om eventuell ändring av utgående
statsbidrag torde liksom hittills i varje enskilt fall böra underställas riksdagen,
varvid även andra anordningar, jämförbara med internatskoleverksamheten
eller med samma syfte som denna, bör kunna övervägas. En viss omprövning
av organisationen vid befintliga internatskolor för anpassning till den nya skolsituationen
får givetvis förutsättas.

Statsbidrag till extematskolor kan inte behandlas lika entydigt som föregående
fråga. Enligt min mening bör för dylika skolor — jag avser här i första
hand sådana skolor, som kan komma att i framtiden bli aktuella, liksom i redan
befintliga statsunderstödda enskilda skolor sådana årskurser, som motsvarar
grundskolans lägre stadier och för vilka med några få speciella undantag statsbidrag
numera inte utgår — som allmän regel gälla, att statsbidrag inte bör
utgå annat än i de fall, då det finns en stark pedagogisk motivering eller andra
liknande särskilda skäl för ett bidrag. För främjande av den pedagogiska friheten
räknar jag med att sådana normer för statsbidrag skall kunna komma till
stånd att inte bokföringsmässiga och liknande skäl hindrar att statsbidrag till
enskild skola, av vilken endast viss del utgjort den formella beräkningsgrunden
för bidraget, av ledningen för skolan får fritt disponeras för hela dess verksamhet.

Statsbidrag bör sålunda kunna ifrågakomma efter prövning i varje enskilt

367

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54 år 1962

fall från riksdagens sida beträffande sådana skolor, vilka syftar till att förveikliga
eller utpröva mer omfattande eller genomgripande kursplanemässiga, metodiska
eller andra pedagogiska idéer och tankar eller där man genom en speciell
uppläggning av7 skolans hela arbete vill för praktiskt skolbruk omsätta utvecklingsfrämjande
uppfostrings- eller omvårdnadsidéer. Dylika experimenteller
friskolor synes, inte minst med hänsyn till att de kan lämna stimulerande
bidrag till den allmänna pedagogiska utvecklingen, vara förtjänta av det allmännas
stöd. Även om vissa skäl motiverar att statsbidrag för sådan skola eller
del av skola inte bör övervägas, förrän den med någon tids verksamhet dokumenterat
den pedagogiska egenart m. m. som skulle tala för statsbidrag, vill
jag inte förorda att en sådan tidsregel uppställes som generell norm.

Bland andra särskilda skäl som kan tänkas motivera statsbidrag till privat
externatskola vill jag nämna det förhållandet, att skolan är avsedd för en minoritet,
exempelvis en s. k. nationalitetsskola. Även om dylika förhållanden knappast
kan tänkas ha samma tyngd som de nyssnämnda, torde dock statsbidrag
undantagsvis kunna ifrågakomma därest i det enskilda fallet skäl därtill skulle
befinnas föreligga.

Vad så gäller de befintliga privatskolorna utan internat, till vilka statsbidrag
för närvarande utgår, får det i överensstämmelse med den nyss redovisade principiella
synen på de enskilda skolornas verksamhet betraktas som ofrånkomligt,
att de måste ompröva sin uppbyggnad vid det allmänna skolväsendets övergång
till organisationen med grundskola och fackskolor. En sadan anpassning
till ändrade förutsättningar kommer för övrigt sannolikt att för berörda skolor
te sig både praktisk och förmånlig. Jag förordar i överensstämmelse med
skolberedningens rekommendation — att statsmakterna iakttar en viss varsamhet
och hänsyn, då man framdeles behandlar framställningar från dessa skolor
om organisatoriska förändringar föranledda av reformen i det allmänna skolväsendet,
och i samband därmed prövar fragan om fortsatt statsbidiag. Redan
utgående statsbidrag torde sålunda böra indragas endast om starka skäl därtill
föreligger.

Jag förordar vidare, att ett av beredningen föreslaget extra byggnads- och
utrustningsanslag om 200 000 kr. per år under budgetåren 1962/63—1967/68,
tillhopa alltså 1 200 000 kr. ställes till Kungl. Maj:ts förfogande för bidrag till
enskilda skolor för sådana kostnader, som direkt föranleds av den nyss berörda,
nödtvungna omläggningen. Bidraget, vilket under en sexårspcriod torde böra
utgå ur anslaget Bidrag till vissa byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet,
bör icke tas i anspråk för något slag av utvidgningar av verksamheten
utan förbehållas sådana byggnads- och omändringsarbeten, som är direkt
orsakade av organisationsförändring. Skulle önskemålen om bidrag, som här
avses, visa sig överskrida det förordade beloppet torde vid bidragsprövningen
internatskolor böra äga företräde.

Av skolberedningen föreslagen förenkling av det nuvarande, tämligen detaljerade
systemet för statsbidrag till privata skolor har vid remissbehandlingen,

368

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

i de fall förslaget upptagits till behandling, utlöst invändningar och kritiska
kommentarer. Man synes i allmänhet mena, att en förenkling, gärna i form av
något slag av schablonisering, är önskvärd och kan genomföras, men att spännvidden
i fråga om statsbidragen m. m. måste bibehållas. Jag är därför inte beredd
att i oförändrat skick förorda skolberedningens förslag till förenkling av
förevarande statsbidragssystem. Det torde böra ankomma på skolöverstyrelsen
att efter erforderliga överväganden till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till
förenklat statsbidragssystem för enskilda skolor. Nu gällande statsbidragsbestämmelser
torde därför tills vidare böra bibehållas.

I detta sammanhang vill jag även beröra frågan om takten och sättet för de
privata statsunderstödda skolornas övergång till en ny skolordning. Den av mig
förutsatta organisationsförändringen av de enskilda statsunderstödda skolor,
som nu finns, bör lämpligen samordnas med grundskolans allmänna genomförande
men synes inte nödvändigtvis behöva i varje enskilt fall direkt sammankopplas
med omläggningen av den obligatoriska skolan i skolkommunen.
De privata skolornas förändring bör under övergångstiden vara överlämnad till
deras eget initiativ. Som enda regel bör gälla, att den förändrade organisationen
bör senast börja tillämpas från och med ingången av läsåret 1968/69. Detta
synes för övrigt böra avse även icke statsunderstödda privata skolor. Eftersom
varje organisationsförändring kan vara förenad med ekonomiska konsekvenser,
torde omläggningen vad beträffar de statsunderstödda skolorna i varje enskilt
fall — om fortsatt statsbidrag förutsättes — böra underställas Kungl. Maj:t.
För att man i olika instanser, åtminstone vad beträffar likartade skolor, skall
kunna tillämpa så långt möjligt gemensamma bedömningsgrunder bör framställningar
om organisationsförändringar i förening med fortsatta statsbidrag i
möjligaste mån samordnas genom skolöverstyrelsens försorg. I en stad som
Stockholm är det för övrigt inte uteslutet att de enskilda skolorna själva —
måhända i visst samarbete med den kommunala skolledningen — vill samordna
sina överväganden.

Viss tvekan har i remissvaren kommit till synes i fråga om de riktlinjer, efter
vilka de privata statsunderstödda skolornas verksamhet bör omprövas. De enskilda
läroverkens förbund framhåller, att det torde bli svårt att inom en enskild
skola på högstadiet upprätta grundskolans alla tillvalsgrupper och linjer.
Man ifrågasätter därför viss samverkan mellan flera skolor med utbyte av elever.
Mot denna tanke vänder sig skoldirektören i Stockholm, som menar att
varje skola bör arbeta som en enhet. Jag vill i dessa frågor framhålla följande.

Privatläroverkens speciella förhållanden — lärar- och lokaltillgångar, materielutrustning,
skolornas storlek och pedagogiska tradition m. m. — synes göra ett
fastlåsande av ett i förväg fixerat antal studievägar och linjer omöjligt. Jag vill
också erinra om att eleverna i enlighet med sin rätt att fritt välja studieväg,
kan komma att välja så ensidigt att endast ett fåtal av flera erbjudna tillvalsmöjligheter
utnyttjas. För min del är jag därför inte beredd att förorda andra
villkor för dessa skolors förändring än att deras organisation och arbete inte får

369

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 4 år 1962

läggas upp med ensidig inriktning mot någon viss bestämd grupp elever på
sådant sätt att i realiteten en urvalsskola av äldre karaktär bibehålies. Befinnes
viss samverkan mellan två eller flera skolor lämplig i fråga om enstaka
elever bör sådan kunna åstadkommas genom frivilliga överenskommelser.
Inom denna vida ram för den närmare prövningen av frågan bör man kunna
räkna med att de enskilda skolorna själva med smidigt utnyttjande av sina
resurser och traditioner i olika avseenden och med utvecklande av sin pedagogiska
egenart, utformar sådana högstadier med vissa variationsmöjligheter för
eleverna och goda inslag av estetisk och praktisk fostran m. m., som genom sitt
arbetssätt och sin allmänna anda syftar till att förverkliga mål motsvarande
dem som man velat ställa upp för den obligatoriska skolan.

Beredningen har framhållit det önskvärda i att viss samverkan åstadkommes
mellan internatskola och vederbörande kommuns eget skolväsen. De skäl med
vilka beredningen motiverar sin rekommendation är i och för sig beaktansvärda,
men jag vill å andra sidan peka på vissa principiella och praktiska svårigheter
för sådan samverkan, som framförts i några yttranden över beredningens
förslag. Jag förordar därför i denna fråga som allmän riktlinje, att den lokala
och regionala planeringen av det allmänna skolväsendet inom dessa områden
bedrives på vanligt sätt. Skälig hänsyn bör dock härvid kunna tas till önskvärdheten
av att internatskolan och det kommunala skolväsendet genom utbyte
i viss omfattning av elever och på annat sätt stöder varandra.

Som redovisats i det föregående har Enskilda läroverkens förbund liksom
Stockholms stad m. fl. hemställt om en särskild utredning rörande de befintliga
privata skolornas organisation och ekonomiska förhållanden in. m., medan skolöverstyrelsen
upprepat en tidigare hemställan om en särskild utredning av internatskolefrågoma.

De av mig nyss förordade allmänna riktlinjerna för upprättande och drivande
av privata externatskolor liksom de författningsbestämmelser, vilka jag föreslår
i annat sammanhang senare denna dag, bör enligt min mening kunna ge
skolornas huvudmän tillräckligt fasta utgångspunkter för egna initiativ och åtgärder
samt kommunala och statliga organ tillräcklig ledning för erforderliga
överväganden och beslut. Jag är därför inte beredd att föranstalta om någon
särskild utredning i dessa frågor.

Behovet av internatskoleplatser på grundskolans låg- och mellanstadienivå
är så vitt man nu kan överblicka inte särskilt påträngande. Vid bifall till förslag
i årets statsverksproposition, bilaga 10, ecklesiastikdepartementet (s. 218), om
upprättande av ett internatgymnasium vid Osby samskola kan förväntas en
förbättrad tillgång på internatplatser för gymnasieelever framför allt flickor,
vilka än så länge har mer begränsade möjligheter än pojkar till detta slag av
utbildning. I detta sammanhang vill jag också omnämna vissa inom Utrikesförvaltningens
tjänstemannaförening pågående överväganden, vilka synes böra
följas med uppmärksamhet och intresse. Tanken bakom dessa är, att man genom
upprättande av skolhushåll i förslagsvis vissa landsortsstäder med ett rikt schat -

370

Kungl. Maj:ts proposition nr oh år 1962

terat skolväsen skulle kunna genom lämpliga former för anknytning till ortens
skolor ge barnen större variations- och valmöjligheter i utbildningsavseende än
vad som kan erbjudas i internatskolor, samtidigt som barnen skulle få en intimare
och livligare kontakt än eljest med det svenska samhället av i dag. Vad
dessa överväganden kan komma att utmynna i, är det dock ännu för tidigt att
nu uttala sig om.

Vad beredningen föreslagit i fråga om intagning av elever, betygsättningsoch
meritvärderingsbestämmelser, rätt för enskilda skolor att utnyttja standardprov
och samverka i vissa avseenden med det allmänna skolväsendet m. m.
torde det böra ankomma på Kungl. Maj:t att, i den mån behov härav föreligger,
besluta om.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5h år 1962

371

IV. UTVECKLING AV SKOLANS ARBETE

Undervis ningshjälpmedel

(SB kapitel 14)

Skolberedningen

Skolberedningen har funnit frågan om hjälpmedlen i skolarbetet vara så väsentlig
för skolreformen, att den uppdragit åt två expertgrupper att utreda frågorna
om behovet av hjälpmedel för undervisningen och om urvalet och produktionen
av dessa; det sammanfattande resultatet av dessa båda utredningar redovisas i
betänkandet Hjälpmedel i skolarbetet (SOU 1961:17).

Den fylligare framställningen i hjälpmedelsbetänkandet har fått ligga till
grund för de överväganden och förslag som beredningen framför i sitt huvudbetänkande
(SB s. 230 ff. och 875 ff.) och vilka i korthet har följande innehåll.

Beredningen pekar på läroboken som ett viktigt hjälpmedel och en utveckling
av läroboksbeståndet måste nu vara en primär uppgift. Läroboken måste vidare
kompletteras med läseböcker och bredvidläsningslitteratur. Nuvarande brist på
lämpliga läroböcker m. m. i övnings- och yrkesämnen bör genom direkta statliga
initiativ avhjälpas. Av vikt är även studie- och arbetsuppgifter, diagnostiska och
andra prov i olika ämnen och på olika stadier samt svårighetsgraderade övningsuppgifter.
Brevskolemateriel bör komma till användning i viss omfattning också
i det reguljära skolarbetet, menar beredningen; även frågan om s. k. korrespondenshögstadier
beröres i hjälpmedelsbetänkandet. Särskilt intresse bör ägnas
den pedagogiska journalföringen för vilken läraren behöver utarbetat material.

Det ankommer i främsta rummet på skolöverstyrelsen, framhåller beredningen,
att främja önskvärd omläggning och utveckling av skolboks- och skolmaterielproduktionen.
Det är vidare nödvändigt, att lärarutbildningsanstalterna får möjlighet
att pröva och regelbundet använda ifrågavarande materiel i såväl den
teoretiska som den praktiska lärarutbildningen.

Ett välförsett skolbibliotek tillhör de nödvändiga förutsättningarna för arbetet,
understryker beredningen, som i överensstämmelse härmed föreslår (SB s. 697),
att kommunerna skall vara skyldiga svara för att skolorna får bibliotek. Denna
ändring får emellertid numera i realiteten anses vara blott formell och något
överförande på kommunerna av kostnader för nya ändamål innebär den knappast.
Frågan behandlas närmare i förslaget till skollag.

I anslutning till frågan om skolbiblioteken anför beredningen vissa synpunkter
på bibliotekens organisation — centralbibliotek för skolan, klassbibliotek, ämnesrumsbibliotek,
bokförråd — liksom på bokuppsättningen i dom och bibliotekens
utnyttjande (SB s. 232 f.).

372

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Skolberedningen konstaterar i anslutning till ovan antydda synpunkter, att
såväl lokalförhållandena för skolbiblioteken, sammansättningen och omfattningen
av bokbestånden, organisationen av boksamlingarna som bibliotekariernas
arbetsmöjligheter kräver betydande insatser inte minst av ekonomisk art, för
att skolbiblioteket skall kunna fylla sin centrala uppgift i varje skolas arbete.
Den förordade uppläggningen av skolbiblioteksverksamheten får givetvis genomföras
successivt under en uppbyggnadsperiod. Beträffande åtgärder som närmast
bör vidtas hänvisar beredningen till de förslag som framföres i betänkandet
Hjälpmedel i skolarbetet (s. 73—82).

Filmen, radion och televisionen har, säger beredningen, ett stort värde för att
levandegöra undervisningen och för att berika skollivet i övrigt. Det är därför
viktigt, att skolan får möjlighet att vänja eleverna vid ett aktivt seende och
lyssnande och att skolorna utrustas i överensstämmelse härmed. I detta sammanhang
fäster beredningen uppmärksamheten på dels behovet av en stark förbättring
och utveckling av de audivisuella hjälpmedlen, dels nödvändigheten av
att undervisningslokalerna planeras och utrustas så att de motsvarar den moderna
pedagogikens krav även i de avseenden som här behandlas. Den traditionella
utrustningen i klassrummet måste också ägnas uppmärksamhet. Här kan
även relativt enkla tillskott innebära väsentligt förbättrade möjligheter för ett
effektivt arbete.

Åtgärder bör också vidtagas för att särskilt främja undervisningen med AVhjälpmedel,
främst TV-undervisning, i glesbygder och i det syftet bör enligt beredningen
en särskild fond för ändamålet övervägas. I ett senare sammanhang
(SB s. 732) förutsätter beredningen — något som synes utgöra ett i första hand
förordat alternativ till förslaget om en särskild fond — för samma ändamål en
årlig medelsanvisning av en storleksordning motsvarande vad som nu utgår
under det s. k. gränsortsanslaget (240 000 kr.).

Det faller visserligen utanför dess uppdrag, framhåller beredningen, att ta upp
frågan om den nuvarande läroboksgranskningen, hur den bör ske och vilken
karaktär den skall ha, men den understryker dock att en hög standard på undervisningshjälpmedlen
förutsätter någon form av granskning. Beredningen föreslår
med utgångspunkt i nuläget, att den nuvarande granskningen genom statens
läroboksnämnd och de båda överstyrelserna på skolans område systematiseras
och förstärkes och att resultaten snabbt göres tillgängliga för lärarna (SB s. 234 f.).
Erforderliga åtgärder bör vidtagas utan dröjsmål och så att de kan träda i kraft
senast vid ingången av läsåret 1962/63. Skolberedningen förutsätter att de granskande
organen på hjälpmedelsområdet — statens läroboksnämnd och de båda
överstyrelserna — efter samråd i denna fråga tar upp preciserade äskanden i den
omfattning som erfordras för att en väsentlig förstärkning av verksamheten skall
kunna erhållas under de närmaste tre åren. Som riktlinje härför har beredningen
upptagit en kostnad av 250 000 kr.

Sammanfattningsvis finner skolberedningen sålunda, att följande åtgärder bör

373

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5J/. år 1962

vidtas för att realisera här i korthet nämnda och i betänkandet Hjälpmedel i
skolarbetet (SOU 1961:17) närmare preciserade förslag:

I. Åtgärder, huvudsakligen från skolöverstyrelsens och överstyrelsens för yrkesutbildning
sida, för att planera och stimulera produktionen av följande
hjälpmedel m. m.

1. Läroböcker och bredvidläsningslitteratur enligt den nya läroplanens syften.

2. Systematiskt utprövat läsmaterial för olika stadier.

3. Brevskolematerial, brevkurser som stöd- och överkurser, material för
korrespondensstudier, avsett för bruk i såväl ordinär undervisning som i
skolglesbygder.

4. Audivisuella hjälpmedel.

5. Periodiska sammanställningar för skolbruk av material ur dagspressen.

6. Med hänsyn till behovet av hjälpmedel av olika slag väl disponerade och
utrustade klassrum och facksalar (bör beaktas vid uppgörande av lokalprogram
för skolor, varvid även specialklassernas behov bör tillgodoses).

II. Åtgärder genom nu befintliga statliga organ för att producera eller anskaffa
följande hjälpmedel m. m.

1. Läroböcker m. m. för övnings- och yrkesämnen. Beredningen föreslår att
ett årligt anslag av 35 000 kr. under fem år, räknat från och med
1962/63, ställes till Kungl. Maj:ts förfogande för att främja produktionen
av ifrågavarande hjälpmedel.

2. Diagnostiska prov, standardprov och pedagogiska journaler, utprövade
och producerade i samverkan mellan skolöverstyrelsen och lärarhögskolorna.

3. Audivisuella hjälpmedel, producerade av skolöverstyrelsen inom ramen
för ett årligt anslag av cirka 325 000 kr. och inriktade på att hjälpa
lärarna med väsentliga moment i undervisningen.

4. Audivisuella hjälpmedel, tillkomna i samverkan mellan skolöverstyrelsen,
överstyrelsen för yrkesutbildning och privata producenter.

5. Elektrostencilapparater, anskaffade för lärarutbildningsanstalter, större
skolenheter etc.

III. Åtgärder som avser revision av gällande instruktioner och anslagshöjningar
för befintliga statliga organ, åstadkommande av nya organ etc.

1. En revision av instruktionen för statens läroboksnämnd. En utredning
angående granskningsinstitutionen inom samma nämnd bör samtidigt
företas. En höjning av anslaget för nämndens verksamhet erfordras speciellt
under den närmaste treårsperioden, räknat från den 1 juli 1962.

2. Den rådgivande granskningen av audivisuell undervisningsmateriel inom
skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning bör fortsättas och
bedrivas kontinuerligt samt med ökade ekonomiska och personella re -

surser.

374

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1962

3. Åtgärder för att främja undervisningen med audivisuella hjälpmedel i
skolglesbygder bör vidtagas; en statlig fond för ändamålet bör övervägas.

4. Rikscentraler och länscentraler för undervisningshjälpmedel bör upprättas,
eventuellt i nära anslutning till lämpliga lärarutbildningsanstalter.

5. Tillkomsten av lokala arkiv för audivisuella hjälpmedel förlagda till stora
skolenheter på centralorter och avsedda för större kommuner eller regioner
bör underlättas bl. a. genom åtgärder från riks- och länscentralernas
sida.

IV. Åtgärder som avser utbildning och fortbildning av lärare. Skolöverstyrelsen
bör erhålla i uppdrag att tillse att följande undervisningsmoment ägnas
ingående och kontinuerlig uppmärksamhet vid utbildning och fortbildning
av lärare: undervisningen i läs- och studieteknik, eleviakttagelser, elevbedömning
och pedagogisk journalföring, användningen av diagnostiska prov
och standardprov, skolbibliotekets användning i undervisningen, de audivisuella
hjälpmedlen och deras användning, specialklassernas undervisningsproblem.

V. Åtgärder som avser försöksverksamhet.

1. Vissa av de föreslagna åtgärderna under avdelningarna III och IV här
ovan synes böra påbörjas i relativt begränsad omfattning och försöksvis,
varefter verksamheten kan utökas efterhand som gynnsamma erfarenheter
vunnits.

2. För försöksundervisning i främmande språk under skolöverstyrelsens
ledning föreslås en särskild medelsanvisning.

I det s. k. hjälpmedelsbetänkandet utvecklas närmare det nyss nämnda förslaget
om hjälpmedelscentraler, dels två rikscentraler för pedagogiska
hjälpmedel, dels länscentraler i de städer där länsskolnämnderna är stationerade.
Rikscentralerna föreslås förlagda till Stockholm och Göteborg och det är önskvärt,
framhålles det i betänkandet, att statens psykologisk-pedagogiska bibliotek
och svenska skolmuseets moderna samling av undervisningsmateriel samordnas
med rikscentralerna. I fråga om centralernas uppgifter och organisation kan i
korthet följande framhållas ur hjälpmedelsbetänkandet (SOU 1961: 17 s. 125 ff.).

Till rikscentralerna synes lämpligt att förlägga visst arbete med kompletterande
utgivning av vissa förteckningar, boklistor etc. Här kan nämnas att speciellt
utarbetade litteratur- och arbetsmaterielförteckningar avsedda för varje
lektionsrum och lärare, avses komma till stånd liksom en allmän hjälpmedelsförteckning,
som skulle kunna ersätta de nu förekommande förlagskatalogerna,
den av läroboksnämnden utgivna förteckningen av godkända läroböcker samt
vissa av skolöverstyrelsen utgivna förteckningar och kataloger över undervisningsmateriel,
filmer och stillbildsserier.

Det förefaller också vara lämpligt att länscentralerna men även rikscentralerna
bl. a. svarar för information och demonstrationer av hjälpmedlen, t. ex. i samband
med utställningar. Samarbete med länsskolnämnder, skolornas rektorer, studierektorer
och materielförvaltare bör kunna ske i betydande utsträckning. Det

375

Kungl. Maj:ts proposition nr 5It år 1962

synes vidare vara en angelägen uppgift för dessa centraler att svara för viss
kursverksamhet vid lärarutbildningsanstalterna samt att till skolorna bidra med
diskussionspunkter och arbetsprogram kring hjälpmedlen under planeringsdagar
och pedagogdagar. För att effektivt samordna olika verksamhetsformer bör de
AV-assistenter, som nu finns i flertalet län, knytas till länscentralerna och under
benämningen materielassistenter biträda med kursverksamhet vid lärarutbildningsanstalterna.

Förutom nämnda uppgifter bör centralerna i övrigt vara de institutioner till
vilka lärarna kan framställa önskemål om nya hjälpmedel, som de anser kan
underlätta undervisningen, och till vilka de kan vidarebefordra egna förslag och
idéer för att få dem bedömda. Centralerna bör också själva komma med idéer
och förslag och verksamt arbeta för att lämpliga hjälpmedel framställs. Vidare
bör skolöverstyrelsen genom centralerna kunna förmedla idéer och uppslag,
bidra med information och hjälpmedel beträffande särskolor, abnormskolor,
specialklasser m. m.

Även i fråga om vissa typer av metodiska anvisningar, t. ex., om hjälpmedlens
utnyttjande i skolarbetet, om inomklassdifferentiering på olika stadier m. m.
skulle hjälpmedelscentralerna eventuellt kunna medverka.

Beträffande organisationen av de två rikscentralerna för pedagogiska hjälpmedel
föreslås att de anordnas som sektioner under lämplig rotel inom skolöverstyrelsens
undervisningsavdelning. Sektionen förutsättes sta under ledning av en
för varje central verkställande tjänsteman, direkt ansvarig inför rotelchefen. Med
hänsyn främst till angelägenheten av att kunna knyta erfarna och lämpliga
skolmän till uppdraget föreslås, att tjänstemännen förordnas som konsulenter
inom överstyrelsen. Rikscentralen i Stockholm bör förläggas till skolöverstyrelsen,
medan den i Göteborg bör förläggas till pedagogiska institutionen vid universitetet
i Göteborg. Såsom förut framgått anses även anknytning till lärarutbildningsanstalter
böra övervägas i fråga om hjälpmedelscentralerna.

Det är önskvärt, att rikscentralerna dels kontinuerligt tillförs erfarenhet från
det dagliga skolarbetet, dels så långt det är möjligt omfattas av lärarna med
intresse och förtroende. Skolberedningen föreslår därför att den rotel, som inom
skolöverstyrelsen kan komma i fråga för arbetsuppgiften, för ändamalet byggs
ut med en rådgivande styrelse för centralerna.

Den för de båda centralerna gemensamma styrelsen bör bestå av, förutom
chefen för den rotel inom skolöverstyrelsen till vilken centralerna hör samt de
två föreståndarna, en representant för överstyrelsen för yrkesutbildning, en för
vart och ett av Läroverkslärarnas riksförbund, Sveriges folkskollärarförbund,
Sveriges folkskollärarinneförbund och Sveriges småskollärarförbund samt två
representanter för Svenska facklärarförbundet. För var och en av de förbundsutsedda
medlemmarna av styrelsen bör utses en personlig suppleant.

De regionala hjälpmedelscentralerna — länscentralerna — förutsättes visserligen
organisatoriskt och anslagsmässigt sortera under samma rotel inom skolöverstyrelsen
som rikscentralerna men bör vad det dagliga arbetet beträffar vara
anknutna till länsskolnämnden och i övrigt få en jämförelsevis fri ställning. För
var och en av länscentralerna bör utses en regional styrelse. Denna föreslås

376

Kungl. Maj:ts proposition nr 5k år 1962

bestå av en representant för länsskolnämnden, den verkställande tjänstemannen
i hjälpmedelsstationen samt en regionalt utsedd representant för vart och ett av
de fem lärarförbunden.

Som verkställande tjänsteman i länscentralerna, vilken förutsättes bedriva
sin verksamhet som deltidsarbete, bör skolöverstyrelsen på förslag av länsskolnämnden
mot arvode förordna en intresserad lärare. Till rikscentralen i Stockholm
bör knytas skolöverstyrelsens filmkonsulent.

Såväl styrelsen för rikscentralerna som styrelserna för länscentralerna förutsättes
bestå av aktiva, i tjänst varande lärare med påfallande intresse för och
erfarenhet av de frågor som centralerna har att handlägga. Styrelserna bör
kontinuerligt förnyas, förslagsvis så att varje ledamot väljs för en tid av tre år
och att omval må förekomma högst två gånger

Den beräkning av särskilda statliga kostnader för undervisningshjälpmedel
som beredningen företagit, med undantag för de redan redovisade
kostnaderna för granskningsåtgärder och vissa anordningar för AV-hjälpmedel i
glesbygder, visar i korthet följande.

1. Läroböcker i övnings- och yrkesämnen. För produktion av sådana föreslås
35 000 kr. per år under fem år, avsedda att disponeras för att bl. a. vid behov
kunna bereda tjänstledighet åt författare. Kostnadsökning för 1962/63
35 000 kr.

2. Studie- och arbetsuppgifter. Nu utgående anslag av 25 000 kr. bör för angivet
ändamål fördubblas och ställas till hjälpmedelscentralernas förfogande. Kostnadsökning
per år jämfört med budgetåret 1961/62 25 000 kr.

3. Utarbetande av instruktionskort, studieplaner för cirkelarbete, hjälpmedel
för vissa skolformer m. m. beräknas av beredningen kosta 30 000 kr. per år
under tre år. För försök med apparatur för språkundervisning och maskinell
utrustning för undervisning och inlärning föreslås ett engångsanslag av 35 000
kr. respektive 10 000 kr. och för utarbetande av studieplaner i praktiska
ämnen ett engångsanslag av 40 000 kr., medan utarbetande av en för undervisningen
i främst praktiska ämnen enhetlig terminologi beräknas kosta
8 000 kr. Total kostnadsökning för 1962/63 123 000 kr.

4. Rikscentralerna för pedagogiska hjälpmedel beräknas för budgetåret 1962/63
kosta 261 000 kr. vartill kommer ett engångsanslag för utrustning av 30 000
kr. Fullt utbyggda beräknas centralerna budgetåret 1972/73 kosta 315 000 kr.

I beloppet ingår kostnader för två föreståndare, två amanuenser eller assistenter,
två kontorsbiträden, vissa expenser, dagarvoden och resekostnader i samband
med sammanträden, lokalkostnader samt kostnader för experter, tryckning,
granskningsarbete vid utarbetande av olika slag av förteckningar, anvisningar
och arbetsprogram (Hjälpmedel i skolarbetet, SOU 1961:17 s. 189).

5. Länscentralerna för pedagogiska hjälpmedel. Föreslås utbyggda under en
treårsperiod med en kostnad 1962/63 av 130 000 kr. och 1972/73 av
398 000 kr.

I kostnaden ingår deltidsarvoden för 25 föreståndare (varav en för Stockholms
stad), skrivhjälp, dagarvoden och resekostnader i samband med sammanträden,
vissa expenser samt för utställningar m. m. och för lokaler m. m.
En engångskostnad för utrustning har beräknats till 50 000 kr.

377

Kungl. Maj:ts proposition nr 51y år 1962

6. Filmproduktion m. m. Skolöverstyrelsens nuvarande anslag för ändamålet på
100 000 kr. föreslås höjt med 225 000 kr. per år, vilket sålunda också ger den
årliga kostnadsökningen jämfört med innevarande budgetår.

7. Skolorna föreslås bli befriade från den skatt som för närvarande utgår på
grammofoner och grammofonskivor. Inkomstbortfallet torde bli ringa.

Enligt den nyss gjcrda specificeringen uppgår sålunda de statliga kostnaderna
till 829 000 kr. för budgetåret 1962/63 och till 963 000 kr. för 1972/73. Härtill
kommer de förut nämnda kostnaderna för vissa granskningsåtgärder och för
särskilda anordningar för AV-hjälpmedel i glesbygder. Vidare bör här anmärkas
att kostnadsberäkningar ej utförts beträffande huvudsakligen den förordade
intensifierade användningen av standardprov och diagnostiska prov m. m. Till
de statliga kostnaderna hör också de i det följande berörda statsbidragen för att
stimulera användningen av pedagogiska hjälpmedel.

För att täcka de kommunala kostnader som erfordras för den föreslagna
upprustningen och utrustningen av skolorna med pedagogiska hjälpmedel
föreslår beredningen i samband med behandlingen av statsbidragsfrågorna (SB s.
699 ff.) att särskilda statsbidrag — pedagogiska stimulansbidrag — skall utgå.
En fullständigare redogörelse för dessa statsbidrag lämnas i samband med redogörelsen
för övriga statsbidragsfrågor, varför framställningen här begränsas
till följande upplysningar om beredningens förslag. Det hittillsvarande s. k.
försökskostnadsbidraget föreslås bli omändrat bl. a. till ett pedagogiskt stimulansbidrag.
För täckande av de kostnader som förorsakas av klassrummens förseende
med fast utrustning för audivisuell undervisningsmateriel m. m. föreslår
beredningen att byggnadsbidraget till skolbyggnader för här avsett ändamål
uppräknas med en procentenhet.

De kommunala kostnader som avses bli täckta av pedagogiskt stimulansbidrag
respektive höjning av byggnadsbidraget anges av beredningen vara följande.

1. Läroböcker i läroämnen. Ökad tillgång på dessa böcker i grundskolan har av
beredningen uppskattats till 4 kr. per elev och år (i ökning), vilket för budgetåret
1962/63 ger en kostnadsökning på 2 050 000 kr. och vid fullt utbyggd
grundskola 3 737 000 kr.

2. Läroböcker i övnings- och yrkesämnen. Ökad tillgång på dessa har uppskattats
till 2 kr. per elev och år (i ökning) eller för budgetåret 1962/63 totalt
256 000 kr. och 1972/73 totalt 655 000 kr

3. Korrespondenskurser som hjälpmedel i det reguljära skolarbetet. Beräknad
kostnad 260 000 kr. budgetåret 1962/63 och 493 000 kr. 1972/73.

4. Bredvidläsningslitteratur. Förnyelse och utökning av denna beräknas till en
krona per elev och år eller budgetåret 1962/63 totalt 512 000 kr. och 1972/73
934 000 kr.

5. Studie- och arbetsuppgifter. För inköp av duplikatorer, skrivmaskiner och
annan liknande utrustning för att underlätta lärarnas utarbetande av sådana
uppgifter har beräknats 150 000 kr. per år under fem år. För ökad tillgång
på studie- och arbetsuppgifter har beräknats 3 kr. per elev och år eller totalt
för 1962/63 1 537 000 kr. och för 1972/73 2 804 000 kr.

378

Kungl. May.ts proposition nr 54 år 1962

6. Skolbibliotek. Ett ökat pedagogiskt utnyttjande av skolbiblioteket genom
bl. a. att biblioteket hålles tillgängligt större delen av skoldagen beräknas
kosta 1 700 000 kr. budgetåret 1962/63 och 2 200 000 kr. vid fullt utbyggd
grundskola.

7. AV-utrustning i nya skollokaler. Denna utgift, vilken avses bli täckt av det
föreslagna extra byggnadsbidraget, har beräknats till 2 000 000 ler. budgetåret
1962/63 och 2 500 000 kr. 1972/73.

8. AV-upprustning av äldre skollokaler. I fråga om dessa måste en motsvarande
upprustning ske för vilken de kommunala kostnaderna schematiskt uppskattas
till 2 500 000 kr. per år under en femårsperiod.

Beredningen säger avslutningsvis i kapitlet om undervisningshjälpmedel, att
den velat ge ett samlat uttryck för och kraftigt understryka, att en reform av
skolans inre arbete, föranlett av ökade krav från samhällets sida också kräver
betydande förbättringar för lärarna i fråga om tillgången på hjälpmedel i undervisningen.
Skoiberedningen är visserligen medveten om att de föreslagna åtgärderna
tillsammans utgör ett program, som inte kan omgående genomföras.
Enligt beredningens uppfattning bör det dock kunna vara förverkligat i god tid
före det fullständiga genomförandet av grundskolan.

Yttranden

Beredningens förslag om upprustning i fråga om undervisningshjälpmedlen
har genomgående mottagits markerat positivt i yttrandena.
Hjälpmedlens roll för förverkligandet av skolreformens inre-pedagogiska
program har allmänt understrukits. Många har med skärpa framhållit, att en
genomgripande nydaning och kraftfulla insatser från det allmännas sida på detta
område är en oundgänglig förutsättning för skolreformens genomförande. Detta
tar sig ibland, inte minst i yttranden från organisationer som företräder lärarna,
uttryck i uttalanden om att programmet bör genomföras »utan dröjsmål»,
»snarast» eller »omedelbart». Särskilt uttrycksfullt framhålles betydelsen av att
resurser sätts in i yttrandet från Historieläramas förening: »Kommer inte myndigheterna
att släppa till de pengar som behövs för att åstadkomma denna
upprustning, blir reformen förfelad. Det blir bara klassundervisning under större
svårigheter än förr, på en lägre nivå och med sämre resultat.» Tidsfaktorn betonas
i detta sammanhang allra starkast av Läroverksläramas riksförbund, som
dessutom i hjälpmedelsupprustningen ser en ökning i lärarens totala arbetsvolym.
Förbundet, som ansluter sig till de framförda förslagen om undervisningshjälpmedel,
framhåller sålunda att det emellertid kommer att dröja mycket
länge, innan de grundskolor, som startar 1962 och närmast följande år, kommer
att förfoga över en lärarkår, en sådan undervisningstradition och en sådan
pedagogisk utrustning, som gör det möjligt för dem att förverkliga skolreformens
intentioner. Det är nödvändigt att dessa förutsättningar för en reform av skolans
inre arbete föreligger ute i kommunerna, i den takt den nya grundskolan skall
genomföras där.

379

Kungl. Maj:ts proposition nr 5k år 1962

Läroverkslärarnas riksförbund betonar också, liksom flera andra instanser, det
nära sambandet mellan hjälpmedelsfragorna samt lärarutbildning och lärarfortbildning.
Att lärarutbildningsanstalternas utrustning med materiel och hjälpmedel
av olika slag måste väsentligt förstärkas framhålles av bl. a. skolöverstyrelsen
och Lärarhögskolornas och seminariernas lärarförbund. Inte bara det
tekniska handhavandet av viss apparatur behöver inläras; betydelsen av utbildning
om olika hjälpmedels metodiska utnyttjande i undervisningen understrykes
från flera håll. Från kollegiet vid folkskoleseminariet i Jönköping uttalas i detta
sammanhang vissa farhågor för att den egentliga ämnesmetodiken kan bli tillbakasatt.

iVIan får av de gångna årens utveckling liksom av skolberedningens betänkande
ett intryck av att själva arbetsformerna, de yttre arrangemangen för arbetets
bedrivande, blivit föremål för mer intresse än den egentliga ämnesmetodiken.
Kollegiet anser det därför angeläget, att ämnesmetodiken ägnas större uppmärksamhet.
I detta sammanhang vill kollegiet också uttrycka den uppfattningen, att
man inte bör överskatta de tekniska hjälpmedlens betydelse för en resultatrik
undervisning. Det är väsentligt, att de tekniska hjälpmedlen används på ett
pedagogiskt riktigt sätt.

En varning för övertro på speciellt tekniska eller audivisuella hjälpmedel uttalas
också från kollegiet vid folkskoleseminariet i Landskrona, som därvid särskilt
nämner de yngre lärarna, och från länsskolnämnden i Värmlands län, som
ifrågasätter om inte lika gott resultat skulle kunna uppnås med en mindre insats
på detta område. De audivisuella hjälpmedlen synes för närvarande tilldraga sig
mycket stor uppmärksamhet från allmänhetens sida, menar länsskolnämnden,
och risk föreligger därför för att en snedvridning vid materielanskaffningen äger
rum, vilket kan få till följd att de övriga hjälpmedlen, som är av största vikt för
undervisningens individualisering kommer i skymundan. Skolöverstyrelsen säger
sig i allt väsentligt kunna ansluta sig till beredningens förslag i fråga om de
audivisuella hjälpmedlen och understryker kraftigt vikten av att de föreslagna
åtgärderna genomföres.

Att äldre skolor i utrustningshänseende bringas i paritet med nyare skolanläggningar
framhålles vidare av överstyrelsen, liksom i ytterligare ett par yttranden,
som angeläget. Glesbygdernas behov av hjälpmedelsupprustning betonas
av Svenska lantbruks förbundet och av länsskolnämnderna i Norrbottens län och
Kopparbergs län. Sistnämnda länsskolnämnd pekar därvid särskilt på det av
beredningen framlagda förslaget att en särskild fond bör övervägas för att
främja AV-undervisningen i glesbygder. Statskontoret ställer sig emellertid negativt
till tanken på en sådan fond liksom till alternativet med en särskild medelsanvisning
över den årliga budgeten.

Tillskapandet av eu ny bidragsform rimmar icke väl med strävandena att
begränsa antalet specialregler för statsbidragsgivningen. Att för ändamålet avsätta
en diversemedelsfond innebär bl. a. att de faktiska över fonden redovisade
utgifterna icke kommer att framgå av budgetredovisningen. Enligt statskontorets
mening bör en utgiftsreglering över cn dylik fond ej ifrågakomma. För ändamålet

380

Kungl. Maj:ts proposition nr 5It år 1962

bör i stället kunna anlitas de särskilda medel av stimulansbidraget, som enligt
beredningens förslag skall stå till Kungl. Maj:ts förfogande för extra bidragsgivning
åt mindre bärkraftiga kommuner.

Såsom beredningen föreslagit bör det särskilda stimulansbidraget lämpligen
sammanföras med det nuvarande anslaget till folkundervisningens främjande i
rikets nordligaste gränsorter. Med hänsyn till den schablonmässiga avvägningen
av stimulansbidraget synes skäl ej föreligga att som beredningen förordat vid
sammanslagningen räkna med dubbla summan av nyssnämnda anslag.

Federationen Sveriges allmänna folkskollärarjörening förutsätter att det föreslagna
pedagogiska stimulansbidraget helt används för hjälpmedelsupprustning.
Federationen finner, liksom TCO, det angeläget att utnyttjandet av bidraget
regleras genom normerande föreskrifter om en godtagbar hjälpmedelsstandard.
Länsskolnämnden i Skaraborgs län anser, att minimikrav för utrustning av skolor
av olika storlek borde uppställas som villkor för statsbidrag. Även länsskolnämnden
i Hallands län förordar villkorsbestämmelser. Såsom närmare redovisas
i anslutning till statsbidragsfrågorna ställer sig skolöverstyrelsen däremot avvisande
till tanken på att uppställa preciserade statsbidragsvillkor.

Saväl skolöverstyrelsen som överstyrelsen för yrkesutbildning synes beredda
att påtaga sig de ökade uppgifter på hjälpmedelsområdet, som beredningens
förslag innebär. Sistnämnda överstyrelse framhåller att samarbete med industrin
och med den pedagogiska vetenskapen är nödvändig på detta område.
Vissa förslag av anslagskaraktär från skolöverstyrelsens sida i anslutning till
hjälpmedelsfrågorna beröres längre fram i detta avsnitt.

Åtskilliga delfrågor inom hjälpmedelsområdet berörs i yttrandena. Synpunkter
och förslag i fråga om olika skollokalers utformning och utrustning, studiemateriel
av olika slag och för olika ämnen m. m. framföres sålunda av lärarsammanslutningar,
studieförbund, korrespondensinstitut m. fl. Det skulle föra för långt
att här närmare redovisa vad som därom anföres. I sammanhanget kan dock
nämnas, att Hermods korrespondensinstitut ifrågasätter om inte den av skolberedningen
för ökad användning av korrespondensundervisning som individualiserande
hjälpmedel beräknade kostnaden är för låg, eftersom den angivna kostnaden
inte torde kunna täcka avgiften för mer än ca tre undervisningsbrev per
korrespondensstuderande elev och år i grundskolan.

Frågan om materiel vården omfattas med intresse från flera håll. Det
framhålles att den ökade tillgången på materiel av olika slag, i vissa fall dyrbar
och komplicerad apparatur, skärper kraven på materielvårdande insatser. Skolöverstyrelsen
understryker vikten av att särskilda befattningshavare får ansvaret
för materiel vården. Det vore felaktigt, anser överstyrelsen, och stridande mot
vad som inom andra områden iakttages, om denna viktiga samt ekonomiskt och
pedagogiskt betydelsefulla materielvård försummades. På överstyrelsens initiativ
pågår utredning om vilka hjälpkrafter, som — därest medel ställdes till förfogande
— skulle kunna tjänstgöra såsom ett slags assistenter, så att lärarna kunde befrias
från vissa sysslor (på institutioner, vid framställning av arbetsmateriel m.m.,

381

Kungl. Maj:ts proposition nr 5k år 1962

vid materielinventering osv.), vilka icke fordrar den kompetens läraren besitter.
Överstyrelsen ämnar senare återkomma med eventuellt förslag och äskande med
anledning av denna utredning.

TCO och Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening finner det med
hänsyn till materielförvaltarens viktiga funktion angeläget, att bestämmelser
om befattningar för dylik förvaltare införes i skolstadgan. Federationen anser att
i samband härmed även bestämmelserna om institutionsföreståndarnas tjänstgöring
bör omprövas. Statstjänstemannens riksförbund föreslår, att särskilda
tekniker med uppgift att instruera rörande materielens användning och vård bör
anställas i större utsträckning än som för närvarande är fallet. Landskommunernas
förbund och Stadsförbundet påyrkar däremot, att 215 § i beredningens förslag
till skolstadga omformuleras så, att det klart framgår att tillsynsläraren
normalt skall vara skolans materielvårdare. Genom en ändring av gällande bestämmelser
bör klargöras att stadgan ej — såsom nu ibland hävdas — mer eller
mindre förutsätter att materielvården skall avlyftas från tillsynsläraren för att
överföras på någon ny för uppgiften speciellt inrättad befattningshavarkategori.

I samband med frågan om materielvård skisserar länsskolnämnden i Skaraborgs
lön följande riktlinjer: Stora och väl inredda materielrum; huvudlärare som
ansvarar för materielens vård och förvaring; ändamålsenliga, gärna centralt
utarbetade katalogiseringsmetoder; ökad själv verksamhet från elevernas sida.
En organisation av antytt slag skulle enligt nämndens mening ge läraren möjlighet
till avkoppling under rasten och denne skulle ändå finna erforderlig materiel
framtagen vid lektionens början.

Frågan om skolbibliotek och vad därmed sammanhänger har rönt ett
livligt och positivt intresse. Skolöverstyrelsen ansluter sig helt till beredningens
förslag, att kommunen skall åläggas att svara för att skolan får bibliotek och
bestrida de kostnader, som icke täckas av andra medel. Överstyrelsen framhåller,
att kommunernas skyldigheter på detta område bör regleras genom särskilda
föreskrifter i syfte att tillförsäkra skolorna bibliotek av den omfattning och
karaktär, som en tidsenlig undervisning kräver. Frågan om förhållandet mellan
bokförråd och gemensamt bibliotek bör emellertid enligt överstyrelsen ytterligare
utredas. Då det inte kan anses vara tillfredsställande med den kluvna
situationen i en skolas centrala bokförsörjning, bör möjligheterna undersökas att
med utgångspunkt i skolans ämnen, kursplaner och undervisningsmetoder skapa
ett"mera effektivt, centralt »bokhjälpmedel».

Förslaget att kommunerna skall vara skyldiga svara för att skolorna under
skolstyrelsens förvaltning får bibliotek hälsas med tillfredsställelse av överstyrelsen
för yrkesutbildning, som framhåller att i detta avseende för närvarande föreligger
avsevärda brister vid yrkesskolorna. Svenska landskommunernas förbund
och Svenska stadsförbundet biträder beredningens förslag om denna skyldighet
under uttryckligt betonande av att samordning mellan folkbibliotek och skolbibliotek
skall kunna ske, där så är lämpligt. Enligt SACO.s uppfattning bör biblio -

382

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

tekets huvudman ges tillfälle att organisera skolbiblioteket på det sätt som ter
sig försvarligt ur rationella synpunkter. Sålunda bör statsbidrags- och andra
bestämmelser utformas så att de icke lägger hinder i vägen för olika organisationsformer
från t. ex. ett självständigt skolbibliotek till en långt driven integrering
av skolbiblioteket i kommunens folkbibliotek. Svenska folkbibliotekarieföreningen
understryker starkt, att alla möjligheter till samverkan med folkbibliotek
bör tas till vara. Det samarbete som på olika håll förekommer finns
det all anledning att studera; särskilt nämner föreningen ett avtal om samverkan
som slutits mellan skolstyrelsen och stadsbiblioteket i Örebro.

Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening finner att skolberedningen,
trots att beredningen principiellt har understrukit skolbibliotekets särart
och självständighet i förhållande till andra bibliotek, ej fullföljt intentionerna
och föreslagit de insatser som ansetts vara behövliga. Beredningens förslag till
skollag har fått en utformning som enligt federationens mening inte är entydig i
dessa delar. Av skollagen bör sålunda klart framgå att s/eofbibliotek avses. Skolans
myndigheter, centralt och lokalt, bör enligt federationen självfallet åta sig
ansvaret för verksamheten och leda denna. Ett genomförande av beredningens
intentioner, fortsätter federationen, bör vidare medföra att normerande föreskrifter
angående skolbibliotekens innehåll och utformning utarbetas. Vad federationen
föreslagit angående normerande föreskrifter biträdes av TCO.

Enligt federationen blir vidare skolbibliotekarien med skolberedningens målsättning
för skolarbetet och skolbiblioteksverksamheten till sin funktion en studieteknisk
rådgivare (bibliotekslärare), vars uppgift i större skolor bör delas upp
på flera lärare, verksamma inom olika stadier i skolan. I skolstadgan (241 och
262 §§ förslaget) bör intas föreskrifter, som gör att pedagogiskt biblioteksarbete
kan jämställas med undervisning i skolans ämnen; lärares tjänstgöring som skolbibliotekarie
bör få inräknas i tjänstgöringsskyldigheten. Läroverksläramas riksförbund
anser att som skolbibliotekarie bör anlitas lärare, för vilka denna tjänstgöring
ingår i tjänsten med visst antal veckotimmar. Sveriges skoldirektörers
förening förordar att denna tjänstgöring bör få inräknas i lärarens undervisningsskyldighet.
Samma sak föreslås från Stockholms stads sida (skoldirektören).

Frågan om inrättandet av en särskild skolbibliotekarietjänst eller en anordning
som går ut på vidgat inräknande av skolbibliotekarietjänstgöringen i lärartjänstgöringen
tas upp av statskontoret, som finner att beredningen ej tagit ställning
till detta organisatoriska problem. Statskontoret anför följande.

Statskontoret finner det nödvändigt, att de organisatoriska förhållandena klargöres.
Det är måhända rimligt med heltidsanställda bibliotekarier vid större
skolenheter och det blir då fråga om införandet av ett nytt slag av tjänster vid
skolorna. Vid mindre skolor torde detta dock knappast vara tänkbart. Här blir
man tvungen att använda det andra sättet med inräkning av bibliotekstjänstgöringen
i lärartjänstgöringen, varvid riktlinjer behövs för avvägningen av de
olika slagen av tjänstgöring mot varandra.

Då lösningen av bibliotekariefrågan är av stor vikt för att upprustningen av
biblioteken skall ge det önskade resultatet — vilket är en förutsättning för den

383

Kungl. Maj:ts proposition nr 5-4 år 1962

pedagogiska reformen — vill statskontoret framhalla nödvändigheten av att
beredningens förslag kompletteras med en utredning om bibliotekariernas anställningsförhållanden
och en beräkning av vad detta skulle kosta stat och kommun.

Även skolöverstyrelsen finner, att skolbibliotekariens tjänstgöringsförhållanden
måste ändras för att man skall nå ett förverkligande av skolberedningens intentioner
om bibliotekets pedagogiska utnyttjande. Överstyrelsen berör i detta sammanhang
också beredningens kostnadsberäkning för detta ändamål samt fragan
om skolbibliotekariernas utbildning.

Det pedagogiska arbete, bl. a. i form av rådgivning och handledning, som skolbibliotekarien
i sin kontakt med såväl elever som lärare bör få ägna sig åt, är av
väsentlig betydelse, då det gäller att ge eleverna en riktig studieteknik. Skolberedningen
fastslår i Läroplaner för grundskola och fackskolor (s. 30): »Undervisningen
i studieteknik skall också ge kunskaper om boken och dess användning,
om bild och bildstudium, om bibliotekets utnyttjande samt förmåga att arbeta
effektivt och rationellt med hemuppgifter och andra självständiga studier.»

Ett efter vissa grunder bestämt antal rådgivningstimmar borde därför få
inräknas i skolbibliotekariernas tjänstgöring. Det bör tilläggas, att den föreslagna
rådgivningen kommer att gälla studier i skolans böcker över huvud taget
—i bokförråd, klassrum, facksalar och gemensamt bibliotek. Den kostnadsökning
på 1 700 000—2 200 000 kr., som huvudbetänkandet räknar med för denna
»skolbibliotekets pedagogiska funktion» (s. 876 f.), synes låg, om det uppställda
målet skall nås: ett skolbibliotek, som är disponibelt under större delen av skoldagen
med en bibliotekarie tillgänglig som handledare för de enskilda elever, som
under viss lektion får sitt arbete förlagt dit. Även annan undervisning i studieteknik
bör få inräknas i lärartjänstgöring. I stället för individuella beslut enligt
nu gällande bestämmelser för nedsättning i undervisningsskyldigheten för pedagogiska
biblioteksgöromål bör utfärdas generella bestämmelser för den ekvivalenttjänstgöring,
som den ovan skisserade rådgivningsverksamheten innebär. I
skolstadgan bör utfärdas instruktion för skolbibliotekarie/bibliotekslärare i analogi
med instruktioner för skolläkare och skolsköterska.

Skolberedningen föreslår i Hjälpmedel i skolarbetet (s. 81), att frågan om
skolbibliotekariernas utbildning bör utredas; detta önskemål, som framförts även
i flera andra sammanhang, vill överstyrelsen starkt understryka.

Frågorna om granskning av undervisningshjälpmedel och om läroboksnämndens
ställning behandlas i ett förhållandevis stort antal yttranden. TCO
och Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening tillstyrker beredningens
förslag om en revision av instruktionen för läroboksnämnden och framhåller, att
därvid även behovet av ett granskningsorgan, dess sammansättning och funktion
bör behandlas. Möjligheterna att samordna granskningen av alla hjälpmedel bör
då också prövas liksom, enligt federationens yttrande, möjligheten att anknyta
granskningsorganen till de föreslagna hjälpmedelscentralerna. Önskemål om ett
enda centralt granskningsorgan framförs också från länsskolnämnden i Värmlands
län. Ifrån länsskolnämnden i Norrbottens län betonas, att en centralt samordnad
ledning i fråga om läroboksurvalet är oundgängligen nödvändig. Även
Sveriges skoldirektörers jörening finner att någon form av läroboksgranskning

384

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

även i fortsättningen är önskvärd och understryker vidare, liksom vissa andra
instanser, nödvändigheten av att läroboksnämnden ges ökade anslag och att dess
arbete effektiviseras. Behovet av läroboksgranskning synes mera sällan sättas i
fråga. Länsskolnämnden i Jämtlands län förordar dock ett avskaffande av läroboksnämnden
och anser att ansvaret för att en lärobok fyller måttet bör läggas
på producenten och kommunerna, närmast skolornas lärarkollegier. Också
Malmö stad framför i sitt yttrande, att nämnden bör helt avskaffas och nya
vägar sökas, som medger kommunerna större frihet att välja läroböcker; man
skulle därvid kunna tänka sig tillskapandet av särskilda organ med konsultativa
uppgifter till kommunernas ledning vid val av läroböcker. Dessa organ kunde
förläggas i anslutning till rikscentralerna för pedagogiska hjälpmedel.

Skolöverstyrelsen understryker kraftigt den betydelse läroböckernas utformning
och därmed läroboksnämndens verksamhet har för hela skolreformen. Ett
nära samarbete mellan nämnden och överstyrelsen är synnerligen angeläget,
framhåller överstyrelsen vidare; ett sådant samarbete pågår och kommer att
intensifieras.

Landsorganisationen, som finner svagheter föreligga i det nuvarande granskningssystemet
anser att beredningens förslag inte löser väsentliga frågor. Det
hade varit önskvärt, att beredningen kunnat föreslå en fast och ändamålsenlig
organisation för granskningsförfarande av läroböcker och pedagogiska hjälpmedel
med nydaningsstimulerande inslag. Organisationen framför vidare ett förslag till
stimulerande åtgärder.

LO är införstådd med att problemet är svårbemästrat. De förfaranden som
tillämpats och är ställda i utsikt har mera kritisk karaktär än inspirerande och
stimulerande. De tar främst sikte på att öva kritik av framställt material, även
om det i denna kritik skulle ingå rådgivning i positiv mening. Om detta principiella
system för granskning och rådgivning i fråga om produktion av läroböcker
skall bibehållas, vill LO förorda, att detta kombineras med att skolöverstyrelsen
erhåller möjligheter att prisbelöna eller lämna stipendier åt läroboksförfattare
och framställare av pedagogiskt material i sådana fall, där man kan bedöma, att
ett banbrytande eller på annat sätt erkännansvärt arbete nedlagts. De prissummor
eller stipendier det här skulle bli frågan om bör vara av en sådan omfattning att
de stimulerar till men också kan utgöra en ekonomisk gottgörelse för en god
insats. Pris- och stipendiegivningen bör indelas i grupper på grundval av de
skolstadier materialet är framställt för.

En utredning om inrättande av ett statligt skolboksförlag förordas av Sveriges
socialdemokratiska ungdomsförbund. Närmast som komplement till övrig produktion
förordar Sveriges socialdemokratiska studentförbund en ökad statlig
förlagsverksamhet.

Statens läroboksnämnd slutligen tvekar inte om behovet av fortsatt granskningsverksamhet.
Härom och om nämndens hittillsvarande verksamhet anför
nämnden i huvudsak följande.

Skolberedningen konstaterar i huvudbetänkandet, att en hög standard på
undervisningshjälpmedlen även i fortsättningen måste upprätthållas genom nå -

385

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

gon form av granskning. Läroboksnämnden instämmer i detta krav. Vid sin
granskning av läroböcker har nämnden funnit, att ett betydande antal av de till
nämnden insända böckerna i ett eller annat hänseende i sitt ursprungliga skick
icke varit lämpade för skolbruk. Under budgetåret 1960/61 underkändes således
mer än 12 % av de till granskning insända läroböckerna och ett ungefär lika stort
antal blev först efter vissa omarbetningar uppförda på läroboksförteckningen.
Detta innebär att i runt tal var fjärde till granskning anmäld lärobok var behäftad
med sådana brister, att den icke kunde uppföras på läroboksförteckningen.
Nämnden finner dessa siffror starkt styrka behovet av en granskning. Tanken
att ett avskaffande av läroboksgranskningen skulle medföra, att förlagen komme
att genomföra en noggrannare granskning än vad nu är fallet, synes verklighetsfrämmande.
Förlagen är givetvis synnerligen angelägna att en till granskning
anmäld bok skall bli uppförd på läroboksförteckningen och detta framtvingar
en förlagsgranskning, som i varje fall icke torde utökas för den händelse den
statliga granskningen skulle upphöra.

Nämnden erinrar vidare om att den genom tidigare anslagsäskanden som icke
bifallits sökt få till stånd en ny läroboksförteckning och viss konferensverksamhet.

Läroboksnämnden finner det vidare synnerligen angeläget, att frågan om
granskning av samtliga undervisningshjälpmedel snarast möjligt blir föremål för
en förutsättningslös utredning. Härvid bör bl. a. undersökas formen för och
syftet med granskningen samt granskningsorganets eller granskningsorganens
ställning. Innan en sådan utredning lett till resultat måste emellertid enligt
nämndens mening granskningen fortsätta i sin nuvarande form. I nämndens
instruktion bör i avvaktan på utredningens resultat för närvarande endast göras
av det nu aktuella läget föranledda justeringar. Inte minst under de närmaste
åren, då läroböcker för den nya skolan kommer att produceras i betydande antal,
har granskningen en viktig uppgift att fylla. På de sakkunniga som skall biträda
läroboksnämnden vid granskningen av dessa läroböcker, måste ställas kravet
att de är väl förtrogna med den nya skolans läroplan och mål. För att säkerställa
tillgången på sådan sakkunskap kommer ett omfattande samarbete mellan
skolöverstyrelsen och läroboksnämnden att ske. En konferensverksamhet mellan
företrädare för dessa organ samt nämndens sakkunniga bör inom en snar framtid
få inledas. Detta samarbete kommer enligt nämndens mening givetvis att
öka nämndens möjligheter att uppfylla de krav, som under övergångstiden kommer
att ställas på densamma. Ytterligare åtgärder erfordras emellertid för att
nämnden tillfredsställande skall kunna lösa sin uppgift. I annat sammanhang
framlägger nämnden förslag om ökade medelsanvisningar i syfte att kunna dels
utge en ny läroboksförteckning, dels förbättra tillgången på kvalificerade sakkunniga
genom ökade medel till ersättningar, dels i större utsträckning än hittills
låta en lärobok bli föremål för granskning av mer än en sakkunnig, dels göra
en viss utvidgning av nämndens kansli.

I samband med granskningsfrågan uttalar företrädare för näringslivet —
Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges Industriförbund, Svenska bankföreningen,
Handelns arbetsgivareorganisation och Sveriges försäkringsbolags rilcs 13

— Pihang till riksdagens protokoll 19C>£. 1 samt. Nr

386

Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1962

förbund — bestämda önskemål om att få medverka vid granskning av hjälpmedel,
som mer direkt berör förhållanden inom näringslivet.

Beredningen föreslår som redan nämnts inrättande av vissa hjälpmedelscentraler
för bl. a. distribution, information och rådgivning beträffande
hjälpmedel i skolarbetet. I fråga om nödvändigheten av särskilda åtgärder av
detta slag är remissinstanserna ense med beredningen.

Beträffande organisationen av de föreslagna centralerna på länsplanet möter
beredningens förslag dock på en punkt från vissa håll bestämt motstånd. Sålunda
finner länsskolnämndema i Kristianstads län, Göteborgs och Bohus län samt
Skaraborgs län ävensom länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län att länscentralerna
inte böra göras fristående utan inordnas under länsskolnämnderna.
Även länsskolnämnden i Örebro län motsätter sig skapandet av ytterligare ett
fristående regionalt organ på skolans område.

Ifrån Malmö stad finner man det anmärkningsvärt, att beredningen ej ansett
det möjligt att föreslå inrättandet av en rikscentral i de södra delarna av landet,
och länsskolnämnden i Malmöhus län anser, att det bör övervägas om inte en
rikscentral borde placeras i Malmö. Enligt Umeå stad bör övre Norrland med
hänsyn till avstånden få en rikscentral för undervisningshjälpmedel, vilket kan
ordnas genom att länscentralen i Umeå ges karaktär av rikscentral. Sveriges
skoldirektörs förening och Slöjdlärarnas riksförening föreslår likaledes att antalet
rikscentraler utökas så att landets norra och södra delar bättre tillgodoses. Från
Stockholms stads sida föreslås att skoldirektionens central för audivisuella
hjälpmedel ges funktionen som länscentral med statsbidrag motsvarande staten
eljest åvilande utgifter för en länscentral av den omfattning som skolväsendet i
Stockholm kräver.

Skolöverstyrelsen ansluter sig i princip till skolberedningens förslag om hjälpmedelscentraler
men föreslår vissa inte obetydliga förändringar i det framlagda
programmet. Överstyrelsen siktar, främst i fråga om organisationen på riksplanet,
till en större koncentration och ett effektivare utnyttjande av de beräknade
medelsresurserna. Överstyrelsens förslag om riksorgan innebär i korthet följande.
Endast en rikscentral inrättas. Utöver av beredningen skisserade arbetsuppgifter
bör till denna hänföras även handläggning av standardiseringsärenden. Rikscentrålen
förlägges till Stockholm och avses betjäna även Stockholms stad och
Stockholms län. Det förutsattes få ankomma på Kungl. Maj:t att besluta om
dess administrativa anknytning; såväl lärarhögskolan i Stockholm som skolöverstyrelsen
kan övervägas i denna anknytningsfråga, som överstyrelsen senare
avser att återkomma till. Rikscentralen bör åtminstone i sina huvuddrag upporganiseras
under budgetåret 1962/63. Den föreslagna styrelsen bör, för såväl
rikscentralen som länscentralerna, utbytas mot en rådgivande nämnd. Kostnaderna
för en enligt överstyrelsens förslag förstärkt rikscentral i Stockholm anges
av överstyrelsen på följande sätt, varvid förutsättes att hyreskostnaderna bestrides
från fastighetsfonden.

387

Kungl. Maj.-ts ''proposition nr 5 It år 196%

Föreståndaren (antagen placering löneklass 27) ....

Tre assistenter (antagen placering löneklass 22)----

Tre kontorsbiträden (antagen placering löneklass 5)

Expenser ......................................

Rådgivande nämnden...........................

Hjälpmedelsförteckningar, experter m. m..........

Utställningar ..................................

. . . 34 944

.. . 80 964

. . . 33 660

. . . 20 000
3 000

. . . 80 000
. . . 10 000

Summa kr.

149 568

113 000
262 568

Utrustning, inklusive kostnader för förvaringsskåp för undervisnings hjälpmedel

(engångsanslag) ....................................

Summa summarum kr.

30 000
292 568

Länscentralerna föreslås av överstyrelsen bli indelade i två grupper. Länscentralerna
i Göteborg, Umeå och Malmö (grupp I) avses fa en avsevärt förstärkt
organisation, särskilt i vad avser den expeditionella sidan. Övriga 20 länscentraler
hänföres till grupp II. Utbyggnaden av länscentralorganisationen föreslås,
såsom också skolberedningen förutsätter, bli utbyggd i etapper, lämpligen i
takt med grundskolans genomförande och efter initiativ av respektive länsskolnämnd.
De tre centralerna i grupp I och ytterligare några länscentraler bör enligt
överstyrelsens mening inrättas under 1963/64. Uppbyggnadsperioden torde, anför
överstyrelsen vidare, få utsträckas utöver de tre år, som beredningen föreslagit,
men överstyrelsen finner det angeläget, att hjälpmedelscentralerna byggs upp så
snabbt som möjligt. Om länscentralernas organisatoriska ställning m. m. anför
överstyrelsen följande.

Enligt skolberedningens förslag skall länscentralföreståndarna förordnas av
skolöverstyrelsen efter förslag av länsskolnämnderna; överstyrelsen finner denna
anordning motiverad. Förhållandet blir visserligen ej detsamma som beträffande
fortbildningskonsulenterna, som för närvarande förordnas av länsskolnämnderna
och avlönas från ett speciellt anslag; däremot är parallellen med de regionala
skolpsykologernas nuvarande ställning visavi skolöverstyrelsen och länsskolnämndema
värd att uppmärksammas. Anknytningen till länsskolnämnderna bör
under alla förhållanden göras så stark som möjligt och alla möjligheter till
samordning med den regionala skolmyndighetens organ beträffande^ skrivhjälp,
lokaler o. d. tillvaratagas. De större länscentralerna bör i den män så är möjligt
anknytas till lärarhögskolor och vetenskapliga institutioner, vilket ej bör utesluta,
att vederbörande länsskolnämnd har nära kontakt med verksamheten.
Anmärkas bör, att de föreslagna AV-assistenternas ställning i förhållande till
länscentralerna ej helt klarlagts; ett mycket nära samarbete får här förutsättas.

Vid sina kostnadsberäkningar för länscentralerna finner överstyrelsen en ökning
av engångsanslaget till utrustning ofrånkomlig, i synnerhet när det gäller
de större länscentralerna. Omfattningen av denna ökning liksom av det årliga
anslaget till kontinuerlig anskaffning av undervisningshjälpmedel för demonstrationsbruk
m. m. blir, framhåller överstyrelsen, beroende av hur producenterna av
hjälpmedel kommer att förhålla sig till hjälpmedelscentralernas utställningar,,
framför allt till dylika av permanent natur. Kommer förlagen att deponera

388

Kungl. Maj ds proposition nr 5It år 1962

saluförda artiklar hos hjälpmedelscentralerna, innebär detta ur anslagssynpunkt
en avsevärd lättnad; i annat fall krävs väsentligt högre anslag, än beredningen
förutsatt och än nedanstående kalkyl anger. Ett samarbete närliggande länscentraler
emellan i syfte att åstadkomma en differentiering av uppgifterna kan i
viss mån bidraga till att begränsa kostnaderna. I följande kostnadskalkyl förutsättes
att hyreskostnaderna bestrides från fastighetsfonden.

Kostnadsberäkning för en länscentral

	grupp I	grupp n
Föreståndare .....................		7 000
Skrivhjälp ........................		2 000
Expenser .........................		1 000
Rådgivande nämnd................		1 000
Utställningar ...................		1 500 12 500
Utrustning (engångsanslag).........	....... 10 000	5 000

Kostnader för samtliga länscentraler

Grupp I, 3 länscentraler ........................................ 66 000

Grupp II, 20 länscentraler ...................................... 250 000

Utrustning (engångsanslag)

Grupp I, 3 länscentraler ...................................... 30 000

Grupp II, 20 länscentraler .................................... 100 000

130 000

Sammanlagda kostnader för riks- och länscentraler

Rikscentral .................................................... 262 568

Länscentralema ........................... 316 000

Kr. 578 568

Utrustning (engångsanslag)

Rikscentral................................................... 30 000

Länscentralema .............................................. 130 000

Kr. 160 000

I direkt anslutning till det nu redovisade förslaget upptar skolöverstyrelsen i
remissutlåtandet sasom anslagsäskande för nästa budgetår den angivna kostnaden
för en rikscentral för pedagogiska hjälpmedel, överstyrelsen föreslår för
ändamålet ett särskilt förslagsanslag med rubriken Driftkostnader vid pedagogiska
hjälpmedelscentraler, varunder överstyrelsen avser att senare år skall tillkomma
medel också för länscentraler. överstyrelsen berör i remissutlåtandet
även andra anslagsmässiga konsekvenser av sina ställningstaganden
till frågorna om pedagogiska hjälpmedel.

I anslutning till de av skolberedningen såväl i kapitlet om undervisningshjälpmedel
som i kapitlet om betygsättning behandlade frågorna om standardprov,
diagnostiska prov m. m. föreslår skolöverstyrelsen sålunda, efter samråd med

389

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

styrelsen för lärarhögskolorna, en viss förstärkning av personalresurserna vid
lärarhögskolans i Stockholm pedagogisk-psykologiska institution. Överstyrelsen
framhåller, att arbetet med konstruktion av standardprov redan nu fått en sådan
omfattning, att institutionen inte kan fullgöra ens pågående uppdrag utan eu
personalförstärkning. Den föreslagna förstärkningen — en psykolog i Ao 25, en
psykolog i Ao 21 och en assistent i Ao 15 — motsvarar den hittillsvarande personalåtgången
för provkonstruktionsarbetet. De tekniska kostnaderna för dessa
prov, främst trycknings- och distributionskostnader, bör enligt överstyrelsen
bestridas med kommunala medel via överstyrelsens förlagsverksamhet. Anslagstekniskt
upptas förslaget om personalförstärkning under rubriken Pedagogiskt
utvecklingsarbete inom det allmänna skolväsendet i det följande avsnittet om
anslagsfrågor för budgetåret 1962/63.

Vidare föreslår överstyrelsen, såsom närmare kommer att redovisas vid behandlingen
av anslaget Skolöverstyrelsen: Avlöningar en anslagsökning med
50 000 kr. för förstärkning av överstyrelsens verksamhet med granskning av
audivisuella hjälpmedel. I fråga om den granskningsverksamhet som hänför sig
till läroboksnämnden har, såsom i det föregående framgått av nämndens remissyttrande
och som ytterligare kommer att redovisas vid behandlingen av dess
anslag för nästa budgetår, vissa förstärkta medelsresurser begärts från nämndens
sida, avseende dels innevarande budgetår, dels budgetåret 1962/63.

De i det föregående (s. 376 f. p. 1—3 och 6) redovisade förslagen från skolberedningens
sida om medelsanvisningar till produktion av vissa läroböcker, till
filmproduktion, till utarbetande av studie- och arbetsuppgifter, instruktionskort
m. m., och till försök med viss apparatur har i vad avser närmast följande budgetår
med endast en mindre justering i medelsberäkningen upptagits bland skolöverstyrelsens
anslagsäskanden. Dessa hänföres i det följande till det nyssnämnda
anslaget till pedagogiskt utvecklingsarbete.

I sitt remissutlåtande över skolberedningens betänkanden har skolöverstyrelsen
vidare i olika sammanhang hänvisat till en av överstyrelsen i skrivelse den
20 oktober 1961 gjord framställning om anslag på tilläggsstat för innevarande
budgetår. Denna framställning avser dels sådana anslagsändamål som närmast är
att hänföra till de i förevarande avsnitt behandlade frågorna om undervisningshjälpmedel,
dels medelsanvisning till informationsverksamhet, dels också medelsanvisning
till vissa lärarutbildningskurser m. m. I vad framställningen avser
information kommer den att beröras närmare under närmast följande avsnitt och
i vad den rör lärarutbildningskurser m. m. i ett senare avsnitt rörande skolans
befattningshavare. Det torde emellertid vara lämpligt att här i ett sammanhang
översiktligt redovisa samtliga de medelsanvisningar på tilläggsstat som överstyrelsens
framställning avser. Härvid redovisas äskandena med beaktande av den
justering av beloppet, avseende de berörda lärarutbildningskurserna, som överstyrelsen
sedermera vidtagit i anslutning till remissutlåtandet.

I sin framställning erinrar överstyrelsen inledningsvis om att i skolberedningens
huvudbetänkande och i betänkandet Hjälpmedel i skolarbetet förutsät -

390

Kungl. Maj:ts proposition nr 5J+ år 1962

tes, att på skolöverstyrelsen skall ankomma att vidtaga förberedelser för genomförandet
av de där framlagda förslagen. Överstyrelsen anmäler att, därest beslut
kommer att fattas i anslutning till beredningens förslag, nämnda förberedelsearbeten
måste i viss utsträckning påbörjas redan innevarande budgetår för att
avsedda resultat skall kunna vinnas. De medel, som enligt skolberedningens
betänkanden beräknats för ifrågavarande åtgärder, måste sålunda delvis anvisas
på tilläggsstat för innevarande budgetår. Överstyrelsen framhåller, att någon
svårighet att vid åtgärdernas planläggning och genomförande beakta de ändringar,
som kan bli en följd av remissbehandlingen icke föreligger. Av framställningen
framgår vidare, att överstyrelsen från reservationsanslaget Försöksverksamhet
inom det allmänna skolväsendet för innevarande budgetår kan till en
mindre del täcka kostnader för erforderliga förberedelsearbeten. Härutöver skulle
emellertid enligt skolöverstyrelsens beräkningar för innevarande budgetår erfordras
anslag på tilläggsstat med sammanlagt i avrundat tal 720 000 kr. Beloppet
fördelar sig på följande ändamål:

1. Sakkunniga för utarbetande av förslag till metodiska anvisningar, 206 500 kr.

2. Utredningar i planeringsfrågor, avseende skolskjutsar och lokaler, 40 000 kr.

3. Sakkunniga för påbörjande i mindre omfattning av produktion av pedagogiska
hjälpmedel, 100 000 kr.

4. Utprövning av vissa standardprov för årskurs 8, 55 000 kr.

5. Åtgärder för information om skolreformen, 228 000 kr.

6. Vissa lärarutbildningskurser m. m., 90 000 kr.

Slutligen bör här redovisas att kollegiet vid lärarhögskolan i Stockholm i sitt
remissyttrande över skolberedningens betänkanden anmäler, att högskolans
pedagogisk-psykologiska institution är beredd att göra vissa insatser på hjälpmedelsområdet.
Såsom bilaga till yttrandet har sålunda fogats en särskild promemoria
av professor Torsten Husen med förslag om ett projekt för utarbetande av
vissa svårighetsgraderade och samtidigt självkontrollerande hjälpmedel som stöd
för en individualiserande undervisning på högstadiet. Ur promemorian kan här i
korthet lämnas följande uppgifter.

Framställningen av här avsedda hjälpmedel är en arbetsuppgift, som tarvar
samverkan mellan flera erfarna lärare, kursplaneexperter, provkonstruktörer och
pedagogiska forskare. Det är alltså fråga om en uppgift som endast kan lösas
centralt och därigenom komma skolväsendet i dess helhet till godo. Lärarhögskolans
pedagogisk-psykologiska institution, vilken sedan ett par år ägnat
hjälpmedelsfrågan preliminära undersökningar, är beredd att i fortsättningen
sätta in betydligt större personella och andra resurser i detta arbete. Institutionen
kan numera ställa sin basorganisation till förfogande för ett nytt projekt,
som ligger vid sidan av den mera långsiktiga forskningen och tar sikte på skolväsendets
omedelbara behov.

Syftet med ett projekt rörande svårighetsgraderade och självinstruerande
hjälpmedel är tvåfaldigt, nämligen att dels tillgodose den obligatoriska skolans
högstadium med sådana hjälpmedel, dels genom vissa experiment skaffa sådana
erfarenheter av dessa hjälpmedels lämpliga infogande i undervisningen att erforderliga
metodiska anvisningar kan utarbetas.

391

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 5-4 år 1962

I projektet avses flera ämnesområden bearbetas i administrativ samordning,
liksom vid tidigare gjorda kursplaneundersökningar. Diskussionen om differentieringen
synes ge vid handen att färdighetsämnen i främsta rummet bör förses
med hjälpmedel. Sålunda skulle man enligt de preliminära planerna främst inrikta
sig på matematik, modersmålet och engelska (eventuellt tyska eller franska).
Enligt en uppgjord tidsplan för projektets genomförande skulle de avsedda hjälpmedlen
kunna ställas till hela det obligatoriska högstadiets förfogande från och
med läsåret 1964/65. Projektet är till hela sin uppläggning starkt målinriktat och
ett uttryck för att låta forskningen tillgodose de mest påträngande och näraliggande
problemen. Arbetet kan dock också komma att ge tillfälle till mindre
starkt målinriktad forskning, som avser att bl. a. belysa hur inlärningsprocessen
i klassrummet fungerar och därmed bidra till att överbrygga den klyfta mellan
pedagogisk-psykologisk grundforskning och praktiskt skolarbete som ofta före ligger.

. e

Utöver de resurser, som institutionen kan ställa till förfogande i fråga om
personal och materiel, beräknas för projektets genomförande under en treårsperiod
ett belopp av 124 000 kr. per år, vilket belopp innefattar kostnader för
ersättning till tre högstadielärare (en för vart och ett av de föreslagna ämnena),
arvoden till experter, löner för tillfällig biträdespersonal, resekostnader, traktamenten,
stencilering, tryckning av blanketter m. m.

Fortsatt utveckling av skolans arbete. Information
om skolreformen

(SB kapitel 45 och 44)

S kolberedningen

Om grundskolans målsättning och den fortsatta försöksverksamheten
framhåller skolberedningen inledningsvis, att det nu
blir en angelägen uppgift att skapa förutsättningarna för den inre förnyelse som
måste ligga inom ramen för skolreformen och ske inom tidsfristen för denna.

I och med att den generella övergången till grundskolesystemet inledes läsåret
1962/63 skall den nu pågående försöksverksamheten med nioårig enhetsskola
upphöra. En verksamhet av detta slag, vilken i hög grad haft organisatorisk
karaktär, torde inte längre erfordras, i varje fall inte under avsevärd tid. Däremot
är det nödvändigt, att man genom fortsatta experiment verkar för att
skolans utveckling sker i takt med samhällets och helst så att den främjar samhällsutvecklingen.
Arbetsuppgifterna och problemen har i de flesta fall stor angelägenhetsgrad
och då samtidigt resurserna är begränsade är det nödvändigt, att
försöksverksamhet och forskning åtminstone till en början inriktas på näraliggande
problem.

Många av problemen bör, uttalar beredningen, lösas i samverkan mellan
psykologisk-pedagogisk forskning och experiment ute pa fältet. Da det gäller
regelrätta experiment har forskningen i främsta rummet att anlita de särskilda
försöksskolorna, men i vissa fall torde försök med fördel kunna läggas ut pa för

392

Kungl. Maj:ts -proposition nr 54 år 1962

skolutvecklingen speciellt intresserade och lämpade kommuner. Försök bör vidare
i erforderlig omfattning förläggas även till andra skolformer än grundskolan.

Det är vidare angeläget, att det experimentella framstegsarbete, som igångsättes
och bedrives lokalt, där det förekommer får sådana resurser, att resultaten
kan bearbetas och publiceras. Det är likaså angeläget, att alla som är ansvariga
för den svenska skolan och dess utveckling bidrar till att skapa en positiv försöksmiljö.
De vunna resultaten bör också snabbt förmedlas till lärarna på olika
sätt, med fördel genom systemet med studieplaner. Det bör åligga skolöverstyrelsen
att stimulera enskilda författare eller grupper av lärare att utarbeta
studieplaner, t. ex. under kurs- och konferensdagar. Ansvaret för en studieplan
bör dock alltid stanna hos den enskilde författaren.

Här fäster beredningen också uppmärksamheten på att — parallellt med fortsatta
försök m. m. jämte analys av resultaten från dessa — en revision av läroplanen
bör ägnas fortlöpande uppmärksamhet. Här ger bl. a. de under senare år
företagna kursplaneundersökningarna betydande erfarenheter av värde för ett
fortsatt läroplansarbete.

De för den fortsatta forsknings- och experimentverksamheten ansvariga bör
nu förutsättningslöst tänka igenom den kommande verksamheten med särskild
uppmärksamhet på dels att avgränsa uppgifterna, dels hur resultaten snabbare
och i större omfattning skall komma lärarutbildning och -fortbildning till godo.

Ledningen av försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m. uppdrogs
redan vid dess början åt skolöverstyrelsen, som under försöksåren haft och fortfarande
har en för ändamålet upprättad arbetsenhet. Det har ibland ifrågasatts
huruvida ledningen av den fortsatta försöksverksamheten
bör ligga hos skolöverstyrelsen eller inte. Skolberedningen diskuterar och
anger skälen för och emot nuvarande anordning (SB s. 771 f.) och finner det
därvid naturligt, att den som har hand om den löpande verksamheten bäst bör
ha möjlighet att främja utvecklingen. Skolberedningen finner sålunda utan tvekan,
att ledningen av försöksverksamheten även framdeles bör ligga hos skolöverstyrelsen.

Arbetsuppgifterna i fråga om pedagogisk-psykologisk forskning liksom i fråga
om empirisk försöksverksamhet är mångskiftande och beredningen visar genom
nedanstående översikt hur ansvaret för dessa bör kunna vara fördelat:

A. Grundforskning på det psykologisk-pedagogiska området är naturligen en uppgift för
universitetens motsvarande institutioner.

B. Målforskning torde — förutom i viss omfattning vid universiteten — i främsta rummet
böra bedrivas vid lärarhögskolornas pedagogisk-psykologiska institutioner samt därjämte
vid statliga försöksskolor.

C. Nedan angivna uppgifter synes böra ankomma på lämplig arbetsenhet inom skolöverstyrelsen,
nämligen

1. att så långt möjligt följa inom landet pågående forskning samt att ta de initiativ
till koordinering av denna som är önskvärda och möjliga,

393

Kungl. Maj:ts proposition nr 5-4 år 1962

2. att leda målforskning vid statliga försöksskolor, särskild försöksverksamhet och

eventuella försök utlagda i särskilda försökskommuner,

3. att lämna hjälp till andra arbetsenheter inom överstyrelsen i fråga om fri försöksverksamhet
samt

4. att inom verket liksom till lärarutbildningen förmedla in- och utländska erfarenheter
och resultat.

Ansvaret för skolreformen och det allmänna genomförandet av grundskolan
med dess målsättning i fråga om det inre arbetet bör vila på skolöverstyrelsen i
dess helhet. Varje arbetsenhet inom verket måste ta del av huvudansvaret för en
stor del av hittillsvarande försöksverksamhet. Det gäller närmast i trängre
mening pedagogiska och ämnesmetodiska försök och liknande. Åtskilliga av de
arbetsuppgifter som redovisats i det föregående torde emellertid enligt beredningens
mening böra föras till en arbetsenhet inom verket med uppgift att svara
för experiment och försök. Närmast avses då arbetsuppgifter under punkt C i
den nyss återgivna förteckningen.

Då försöksverksamheten med nioårig enhetsskola nu utmynnar i en allmän
övergång till obligatorisk nioårig skola, talar åtskilliga skäl för att skolöverstyrelsens
försöksavdelning bör avvecklas, vilket skolberedningen synes utgå ifrån.
I anslutning härtill föreslår beredningen, att den sista av de årliga rapporter som
den nuvarande försöksavdelningen har att avge till Kungl. INIaj :t lämnas före den
1 november 1961. Samtidigt med att den nuvarande försöksavdelningen avvecklas
eller omändras bör den till försöksavdelningen knutna lekmannanämndens
verksamhet upphöra. Den viktiga funktion nämnden fyllt under försöksperioden
som förmedlare av ömsesidig information mellan den centrala skolledningen
och allmänna opinionen torde fortsättningsvis böra fullgöras i andra
former.

I och med den allmänna övergången till obligatorisk nioårig skola och därmed
sammanhängande organisatoriska förändringar inom skolväsendet blir en omprövning
av vissa delar av den nuvarande arbetsfördelningen inom skolöverstyrelsen
nödvändig. Skolberedningen föreslår, att en sådan översyn kommer till
stånd, om möjligt före den 1 juli 1962. Därvid bör samtidigt övervägas, om en
särskild arbetsenhet inom verket för ledande av det fortsatta utvecklingsarbetet
erfordras och hur den i så fall på ett ändamålsenligt sätt skall infogas i verkets
organisation i övrigt. Det torde vara lämpligt att vid nämnda översyn samtidigt
och i huvudsaklig överensstämmelse med de principiella riktlinjer för den fortsatta
försöksverksamheten som beredningen ovan angivit till behandling uppta
det väsentligaste i de skisserade arbetsuppgifterna samt hur de skall samordnas
med, respektive avgränsas från verksamheten inom skolöverstyrelsen i övrigt.

Vidare föreslår beredningen att, samtidigt som den nuvarande försöksavdelningen
avvecklas, dess psykologiska sektion omändras till en egen arbetsenhet,
en skolpsykologisk rotel. Om de skolpsykologiska frågorna och deras behandling
i skolöverstyrelsen framhåller beredningen, att det är mindre de vetenskapligt
pedagogiska och mer de i egentlig mening skolpsykologiska frågorna som bör
ägnas uppmärksamhet och intresse.

13* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 5l>

394

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Beredningen har även diskuterat möjligheten att i ökad omfattning tillföra
verket direkterfarenheter från områden av betydelse för verkets arbete utöver
dem som tillföres genom vissa förordade avdelningar i anslutning till de föreslagna
hjälpmedelscentralerna samt erinrar i detta sammanhang om de olika
kontakter verket redan knutit t. ex. i fråga om fortbildningsfrågor. Det torde nu
böra övervägas, säger beredningen, om inte till överstyrelsen kunde knytas jämväl
en rådgivande nämnd med ledamöter tillsatta förslagsvis på treårsförordnande.
Ledamöterna skulle utses bland aktivt verksamma forskare främst inom
Pedagogik, psykologi och sociologi men även företrädare för övrig samhällsvetenskaplig
forskning kunde komma i fråga. Vidare bör i en sådan rådgivande nämnd
självfallet ingå framstående aktiva skolmän med stort intresse för och god överblick
över utvecklingsarbete på skolans område.

Åtskilliga av de punkter i utvecklingsarbetet som beredningen uppehållit sig
vid kommer att tid efter annan kräva tillgång på experter av olika slag. Sådana
för utvecklingen av skolans arbete väsentliga uppgifter kommer att aktualiseras
med jämna mellanrum, och de måste få utan dröjsmål igångsättas och slutföras
just då det med hänsyn till arbetets art m. m. blir mest lämpligt. Beredningen
föreslår, att till skolöverstyrelsens förfogande för här nämnda slag av arbetsuppgifter
ställes ett årligt belopp av tills vidare 200 000 kronor, vilket lämpligen
bör tillföras skolöverstyrelsens expertanslag.

När nu skolreformen efter en lång utrednings- och försöksperiod står inför sitt
slutliga förverkligande och skall genomföras över hela landet, skärpes påtagligt
behovet av en allsidig upplysningsverksamhet. Inte minst mot bakgrunden av
vissa tidigare negativa erfarenheter framstår det, framhåller beredningen, som
nödvändigt med en planmässig information som ett led i själva genomförandet
av skolreformen. En allmänt spridd vetskap om vad som beslutats,
kännedom om beslutens innebörd, förutsättningar och syften kan — oavsett de
sakliga meningsskiljaktigheter som alltid kan föreligga och som bör komma till
uttryck — i första hand på ett verksamt sätt bidra till att den allmänna debatten
rensas från missförstånd och att därav föranledda onödiga irritationer undvikes.
Det är en mängd fakta och principer som måste meddelas (SB s. 760 ff.)
inte bara skolfolk och kommunalmän utan även en större allmänhet. Det bör
också erinras om att informationsbehovet kommer att sträcka sig utöver grundskolan
och de skolformer denna kommer att ersätta, eftersom grundskolans
utformning i vissa hänseenden också kommer att inverka på gymnasiet och
yrkesskolan.

Av stor betydelse när det gäller informationsfrågorna är att införandet av
grundskola och i samband därmed avvecklingen av äldre skolformer kommer att
ske vid skilda tidpunkter i olika kommuner. Av bl. a. detta skäl är det naturligt,
att en stor del av ansvaret för att erforderlig information ges får åvila skolstyrelserna.
I denna mer lokalt eller regionalt betonade verksamhet bör länsskolnämnderna
kunna fylla en betydande uppgift.

395

Kungl. Maj:ts proposition nr 5/ år 1962

Under försöksperioden har från olika håll framhållits, att den information som
ges skall vara saklig och objektiv, fri från partipolitisk och skolpolitisk fargning.
Ett sådant krav innebär emellertid inte, att upplysningsverksamheten ens i den
del den riktar sig till vidare kretsar bör inskränkas till att ge endast vissa isolerade
data.

Dessa synpunkter är av särskild betydelse i fråga om den mera ingående upplysning
och penetration som bör beredas lärarna. Eftersom en reform kan fullt
ut genomföras endast av dem som känner dess syften och arbetar i överensstämmelse
härmed, är det av grundläggande betydelse att lärarnas stora flertal
får förståelse för skolreformens bärande idéer och en däremot svarande inställning
till grundskolans målsättning och till sitt eget arbete i den nya skolsituationen.
Den omställning, som ett förverkligande av den nya skolan innebär för
många lärare, skulle i hög grad underlättas om dessa vore fullt informerade om
skälen till att en omställning behövs. En ingående, konkret och saklig information
om grundskolans målsättning blir sålunda en av huvuduppgifterna för den
närmaste framtiden.

I fråga om informationsarbetets genomförande framför skolberedningen vissa
allmänna synpunkter, men anför att (SB s. 763) beredningen inte ansett sig
böra presentera någon plan för verksamheten. Huvudansvaret för denna verksamhet
bör naturligen åvila skolöverstyrelsen. Även en mängd andra instanser
än skolstyrelser och länsskolnämnder måste givetvis samverka med skolöverstyrelsen.

Den intensifierade informationsverksamheten kräver vissa ökade ekonomiska
resurser utöver dem som redan finns. Skolberedningen beräknar överslagsvis att
för här avsedd informationsverksamhet krävs i första hand en extra medelsanvisning,
utöver nuvarande, på sammanlagt omkring 700 000 kr. under en
tvåårsperiod. Kostnaden, som lämpligen torde böra fördelas med en större del på
budgetåret 1962/63 och en mindre del på 1963/64, inkluderar bl. a. kostnader för
framställning av informationsmaterial, en viss ökning av arbetskraften inom
skolöverstyrelsen för informationsarbetet och medel för informationsverksamhet
via länsskolnämnderna. Det kan vidare böra övervägas att ställa någon del av
det angivna beloppet till förfogande redan tidigare genom anslag på tilläggsstat
för budgetåret 1961/62. För en efter budgetåret 1963/64 fortsatt och under hela
genomförandeperioden pågående informationsverksamhet, främst via länsskolnämnderna,
beräknar beredningen vidare en ökning av nuvarande årliga anslagstilldelning
med uppskattningsvis 200 000 kr.

Y ttranden

Inledningsvis bör här erinras om att vissa remissinstanser, såsom närmare redovisats
i tidigare sammanhang, i samband med fragan om den föreslagna utformningen
av högstadiet förordar en fortsatt försöksperiod. I yttrandena överlag
_ inte minst i sådana där man trots en viss uttalad osäkerhet i fråga om den

396

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

praktiska genomförbarheten hos beredningens högstadiekonstruktion ger sin
anslutning till förslaget — är det mycket vanligt, att man särskilt understryker
beredningens uttalanden om att skolans utformning inte bör betraktas såsom en
gång för alla fastslagen liksom dess uttalanden om en fortlöpande omprövning
av läroplanen och om fortsatt forskning och försöksverksamhet. Den förnyelse
av skolans inre arbete, som enligt beredningen måste ske inom ramen för skolreformen
och inom tidsschemat för denna, betonas också tämligen allmänt i
anslutning till förslagen om grundskolans utformning; inte minst poängteras att
statsmakterna måste ställa erforderliga resurser härför till förfogande.

Som exempel kan i detta sammanhang tas Statstjänstemannens riksförbunds
uttalande om »vikten av att framtidens skola blir en dynamisk skola så att den
omstöpning av det obligatoriska skolväsendet i vårt land, som på grundval av
skolberedningens förslag nu skall genomföras, blir en fortlöpande skolreform, som
tar lärdom av forskning och erfarenheter och smidigt anpassas efter individernas,
samhällets och kulturens krav».

Direkta synpunkter på de av beredningen i förevarande kapitel skisserade riktlinjerna
för fortsatt utvecklingsarbete m.m. förekommer endast i
enstaka yttranden. Skolöverstyrelsen, som vill starkare än skolberedningen fästa
uppmärksamheten vid förskjutningen från försöksverksamhet till utvecklingsarbete,
anför i detta sammanhang bl. a. följande.

De organisatoriska problemen kommer för grundskolans del att lösas för avsevärd
tid framåt genom det väntade beslutet vid 1962 års riksdag. Även om den
fortskridande skolreformen också måste få innefatta förändringar i organisatoriskt
avseende, kan därför förbättringssträvandena på grundskolans stadium till
allra största delen inriktas på det inre arbetet.

Den jämsides med enhetsskoleförsöket bedrivna försöksverksamheten vid
högre skolor har numera vunnit en sådan fasthet, att — därest tillräckliga ekonomiska
och personella resurser står till buds — man kan under en följd av år
samla en stor del av insatserna till den pedagogiska och undervisningsmetodiska
utvecklingen på skolstadier ovanför grundskolan. Här tillkommer enligt skolberedningens
förslag även fackskolor. Under sådana omständigheter framträder
starkare draget av utveckling innanför en given organisatorisk ram. Försöken
blir endast medel i strävan att förbättra skolarbetet. Skolöverstyrelsen vill
starkare än skolberedningen fästa uppmärksamheten vid denna förskjutning
från försöksverksamhet till utvecklingsarbete. Skolöverstyrelsen vill betona, att
ett utvecklingsarbete vore behövligt, även om ej ett delvis nytt mål för skolans
verksamhet uppställts och ej samhället förändrades så snabbt. Men behovet
accentueras givetvis av dessa av skolberedningen anförda förhållanden, och det
blir tvingande, därför att skolans inre förnyelse är en integrerande der av den
föreslagna skolreformen, som alltså skulle förfuskas, om den inre förnyelsen utebleve.

Skolberedningen konstaterar, att »en ny metodik i undervisningen förutsätter
ett långvarigt framstegsarbete, grundat på omfattande försök». Överstyrelsen
kan bekräfta, att detta är ett riktigt konstaterande, och vill — på grund av lång
erfarenhet — tillägga, dels att planering och ledning av även enkla pedagogiska
experiment kan vara mycket tidskrävande och administrativt besvärliga, dels
att framställningen av metodiska anvisningar och annat material för förbättring

397

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

av skolarbetet är långt mera komplicerat och kostnadskrävande än somj allmänhet
antages. Det framstegs- eller utvecklingsarbete, som här är i fråga, skall
följaktligen beräknas bli långvarigt och kostsamt. Skolöverstyrelsen har redan
igångsatt planering av produktion av de för den inre förnyelsen erforderliga
pedagogiska hjälpmedlen. De av skolberedningen särskilt omnämnda studieplanerna
bör där inta en framskjuten plats, enär de synes vara väl ägnade att
befordra ett pedagogiskt framstegsarbete; skolöverstyrelsen vill emellertid också
framhålla, att även andra åtgärder i samma syfte är angelägna.

Statens råd för samhällsforskning, som uttalar sin tillfredsställelse över skolberedningens
allmänna hållning till den pedagogisk-psykologiska forskningens
roll i samband med den fortsatta utvecklingen av skolans arbete, framhåller att
åtskilliga av de problem som uppräknats av beredningen för sin lösning kräver
stora insatser i form av kvalificerad forskning. Rådet delar i allt väsentligt
beredningens uppfattning om hur arbetsuppgifterna i fråga om pedagogisk-psykologisk
forskning bör kunna fördelas på de institutioner som finns i landet, vid
universiteten, vid lärarhögskolorna och inom skolöverstyrelsen. Rådet understryker
mycket starkt vikten av att skolväsendet förses med egna medel av inte
alltför blygsam omfattning för bedrivandet av pedagogisk forskning och experimentverksamhet.
Det bör övervägas om vissa medelsresurser därvid skall ställas
till förfogande av den föreslagna, till skolöverstyrelsen knutna rådgivande nämndens
förfogande. Forskningsrådets egna medel måste i första hand användas för
att stödja forskning av generellt intresse inom ämnesområdena psykologi och
pedagogik. Med nuvarande och för den närmaste framtiden väntade medelstillgångar
synes detta enligt rådets mening innebära att den forskning som är
inriktad på speciella förhållanden och näraliggande problem inte kan påräkna
stöd i tillräcklig grad.

Försöksledaren vid statens försöksskola i Linköping framkastar tanken på
upprättandet av ett pedagogiskt institut med uppgift att kontinuerligt administrera
och utföra vetenskapliga undersökningar rörande skolans mål, uppgifter
och kursinnehåll.

Lärarhögskolornas och seminariernas lärarförbund anser, att det måste krävas
att flera statliga försöksskolor inrättas, där kursplaneförslag kan prövas innan
de definitivt fastställes. Tanken på ytterligare särskilda försöksskolor aktualiseras
också av bl. a. länsstyrelsen och länsskolnämnden i Norrbottens län, vilka
påminner om ett tidigare väckt förslag om att lokalisera en sådan försöksskola
till Luleå. Länsskolnämnden i Västmanlands län haller före att detta län skulle
kunna erbjuda den positiva försöksmiljö, som beredningen talar om. Det tidigare
nämnda forskningsrådet understryker, att för att forskning skall kunna sättas in
på ett effektivt sätt krävs att bättre betingelser för experiment med vetenskaplig
uppläggning åstadkommes inom skolväsendet. Sålunda är det enligt rådets mening
uppenbart att ytterligare särskilda försöksskolor måste inrättas för att
möjliggöra vissa experiment i klassrumsmiljö under kontrollerade förhållanden;
den för närvarande enda skolan av detta slag i landet kan t. ex. med sina tre eller

398

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

fyra parallellavdelningar inom varje årskurs ofta inte ge tillräckligt stort statistiskt
underlag för definitiva slutsatser av ett experiment.

I detta sammanhang kan vidare nämnas, att stiftelsen Kristojjer skolan i anslutning
till skolberedningens uttalanden berör erfarenheter från waldorfpedagogiken
och bl. a. föreslår, att man undersöker möjligheterna att skapa sådana
kontaktformer mellan det allmänna skolväsendet och existerande reformpedagogiska
verksamheter i landet, att dyrt vunna erfarenheter och insikter inte löper
risk att förbli outnyttjade, där de kunde vara till nytta.

I sin egenskap av representant för waldorfpedagogiken ser Kristofferskolan
som en av sina uppgifter att efter förmåga göra arbetet inom skolan fruktbart
för samhället i dess helhet och inte enbart för den egna kretsen av elever, lärare
och föräldrar. En verksamhet i förstnämnt syfte framstår för skolan som något
synnerligen önskvärt under förutsättning att den kan ske inom ramen för vad
som är praktiskt genomförbart med hänsyn till lärarnas arbetsbörda och kravet
på ostörd undervisning i klasserna.

Vidare lämnas några exempel på aktuella pedagogiska områden, inom vilka
waldorfpedagogiken kan redovisa särskilda erfarenheter och där den fortsätter
sina bemödanden att finna adekvata lösningar: Rätt tidpunkt för olika undervisningsinnehåll.
Periodundervisning. Estetisk fostran (det konstnärliga elementets
egentliga verkningar och betydelse). Långsamt inlärande av skrivning och
läsning. Tidig språkundervisning. Klasslärare på lågstadiet (1 t. o. m. 8 skolåret),
facklärare på högstadiet (9 t. o. m. 12 skolåret). Sen differentiering. Regelbundet
studiearbete i kollegiet. Karakteriserande, ograderade betyg. Samarbete med
föräldrakretsen. Frågor i samband med yrkesundervisning och anslutning till
yrkeslivet. Lärarutbildning. Differentierad religionsundervisning enligt föräldrarnas
önskan.

Skolberedningens förslag om en viss översyn av skolöverstyrelsens
organisation och de i anslutning därtill framförda synpunkterna i fråga
om olika arbetsenheter m.m. inom överstyrelsen beröres i endast ett mycket
begränsat antal yttranden. Kring de olika delfrågorna förekommer — utöver
skolöverstyrelsens egna mera ingående överväganden — enstaka uttalanden.

Skolberedningens uppfattning, att den till försöksavdclningen knutna lekmannanämndens
uppgift är avslutad i och med den hittillsvarande försöksverksamhetens
upphörande, delas inte av Folkpartiets kvinnoförbund, som vidare anser
det nödvändigt att finna former för större lekmannainflytande inom de centrala
skolmyndigheterna. Förslaget om nämndens upphörande föranleder också Målsmännens
riksförbund att framhalla önskvärdheten av att man finner former, som
ger möjlighet till lekmannainflytande inom skolväsendets centrala ledning.
Statskontoret saknar en närmare motivering till förslaget om nämndens indragning.
Med framhållande av att ämbetsverket saknar egen kännedom om resultatet
av nämndens hittillsvarande arbete, påpekar statskontoret att det från
principiella synpunkter är viktigt att lekmännen, i synnerhet i deras egenskap
av målsmän, har möjlighet till insyn i skolorganisationens arbete. Skolöverstyrelsen,
som anser att lekmannanämnden under försöksperioden fyllt en viktig
funktion, instämmer dock med beredningen i att nämnden bör upphöra i och
med att försöksavdelningen avvecklas.

399

Kungl. Maj:ts proposition nr 51+ år 1962

Uppslaget med en till skolöverstyrelsen knuten rådgivande nämnd för utvecklingsarbete
och försöksverksamhet möts av tillstyrkanden från länsskolnämnden
i Jönköpings län, statskontoret, järnvägsstyrelsen och statens samhällsvetenskapliga
forskningsråd liksom från skolöverstyrelsen. Statskontoret och järnvägsstyrelsen
anser, att en sådan bör kunna bli av stor betydelse för skolans framtida
utveckling; järnvägsstyrelsen framhåller, att även näringslivet bör vara representerat
i nämnden. Forskningsrådet vill livligt instämma i förslaget och anföi
vidare, att företrädarna för forskningen inom beteende- och samhällsvetenskaperna
i nämnden bör utses i samråd med forskningsrådet. Överstyrelsen, som i
princip biträder förslaget, räknar med att i annat sammanhang få återkomma till
frågorna om den närmare utformningen av en sådan nämnds verksamhet, dess
sammansättning och instruktion för densamma. Skolberedningens förslag om en
särskild rotel för skolpsykologien tillstyrkes uttryckligen i några yttranden, bl. a.
från statskontoret och det nyss nämnda forskningsrådet. Karolinska institutets
lärarkollegium, anser att skolöverstyrelsens rotel för skolhälsovård bor utbyggas
till en särskild avdelning med ytterligare barnpsykiatrisk expertis samt att till
denna avdelning bör knytas även skolpsykologinstitutionen, skolans kuratorsverksamhet
samt specialundervisning och abnormundervisning.

I fråga om de av beredningen förutsatta, större organisatoriska ingreppen i
skolöverstyrelsens uppbyggnad har synpunkter framförts av statskontoret och
överstyrelsen själv. Statskontoret finner skolberedningens motivering både för
en fortsatt försöksverksamhet och för att denna skall ledas av skolöverstyrelsen
övertygande men ställer sig — enligt remissutlåtandet över skolberedningens

förslag _ tveksam till en avveckling av skolöverstyrelsens försöksavdelning.

Ämbetsverket återkommer emellertid till denna fråga i ett senare särskilt utlåtande
över skolöverstyrelsens eget förslag till omorganisation. Slutligen finner
statskontoret det lämpligt med det årliga anslag på 200 000 kr. som skolberedningen
begär för att möjliggöra för skolöverstyrelsen att anlita experter för
speciella uppdrag i samband med genomförandet och utvecklandet av grundskolan.

Skolöverstyrelsen anför, att överstyrelsen i likhet med beredningen anser det
vara självfallet, att all försöksverksamhet som berör det överstyrelsen underställda
skolväsendet även framdeles måste centralt ledas och att ledningen skall
ankomma på överstyrelsen. Överstyrelsen räknar liksom beredningen med att
försöksavdelningen bör avvecklas men en mindre försöksenhet bibehållas. I fråga
om ansvarsfördelningen inom verket för utvecklingsarbete och försöksverksam -

het anför överstyrelsen i huvudsak följande.

I fortsättningen bör en stor del av ansvaret för utvecklingsarbetet med däri
i,mående försök åvila de olika arbetsenheterna, var och en inom sitt arbetsområde
Försöksverksamhet måste bli ett normalt inslag i det löpande arbetet
inom varje arbetsenhet, i första hand nu för anpassningen av skolans inre arbete
till målsättningen för den nya skolan men också alltmera med tanke pa utvecklingen
av skolformerna ovanför grundskolan. Å andra sidan kommer det att
finnas arbetsuppgifter inom ett utvecklingsarbete av sådan art, att det av prak -

400

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

neueii och andra aroetsenheter.

tlska skäHnte kan utföras av de olika arbetsenheterna utan bör ankomma på en
särskild sadan. Försök, som kräver mera komplicerad utvärderingsmetodik. för
att resultaten skall kunna tillfredsställande bedömas, bör sålunda — liksom också
undersökningar som på grund av sin omfattning eller långsiktiga karaktär bör

klmTTJl! fo™jkscn!letc.11 — ankomma på denna. Andra arbetsenheter skall
kunna erhalla hjalp från forsoksenheten vid planering av försök. Till dennas
arbetsuppgifter skulle också höra att hålla kontakten med den pedagogisk-psykoogiska
forskningen och att följa utvecklingen på skolans område inom andra
att mCt.n°rd!sk;1 ?C,h ''nternationella samarbetet på skolans område kommer
T f.a ant storre betydelse och maste betraktas som ett viktigt led i utvecklingsarbetet.
\ idare bor namnas den viktiga uppgiften att se till, att de erfarenheter
Tm ’ IT VmneS 1 ntvecklingsarbetet, förmedlas till lärarutbildning och
fortbildning. Ett nara samarbete måste givetvis förekomma mellan försöksen -

Den år 1952 genomförda omläggningen av överstyrelsens indelning i arbetsenheter
efter arbetsuppgifter, i stället för tidigare efter skolformer, har enligt
överstyrelsens mening visat sig riktig och i det praktiska arbetet inneburit
bestamda fördelar. Den sålunda redan tidigare genomförda ändringen medför
vidare, anfor överstyrelsen, att för närvarande någon allmännare översyn avöverstyrelsens
organisation ej behöver ske på grund av övergången till grundskolan.
Överstyrelsen erinrar här också om att den centrala skoladministrationens
utformning kan beröras av det förslag, som är att vänta från utredningen
om yrkesutbildningens centrala ledning. Överstyrelsen finner att det endast är
beträffande försöksavdelnmgen och undervisningsavdelningen, som större organisatoriska
förändringar måste genomföras redan fr. o. m. nästa budgetår. I fråga
om pa organisationsavdelningen ankommande uppgifter anför överstyrelsen

Skolöverstyrelsens förslag till omorganisation innebär i korthet, att försöksavdelningen
med dess tre rotlar avvecklas med utgången av budgetåret 1961/62
att fr. o. m. budgetåret 1962/63 inrättas tre nya rotlar, nämligen en försöksrotel,’
en skolpsykologrotel och en hjälpmedelsrotel, att fr. o. m. samma tidpunkt den
nuvarande undervisningsavdelningen uppdelas på två avdelningar, nämligen en
ny undervisningsavdelning till vilken hänföres de nuvarande rotlarna U 1, U3,
U4 och U 5 jämte den nya hjälpmedelsroteln, samt en lärarutbildnings’- och
försöksavdelning, till vilken föres de nuvarande rotlarna U 2 och U 6 jämte den
nya försöksroteln och den nya skolpsykologroteln. Sammanfattningsvis anges de
berörda avdelningarna bli organiserade på följande sätt.

följande.

ärenden rörande grundskolans låg- och mellanstadier skall hänföras till rotel O

/ ^ siuimsAumus jag- och mellanstadier skall hänföras till rotel O 2

som för narvarande handlägger, jämte ärenden om den lokala och regionala skoladmmistrationen,
frågor om folkskolan och försöksskolans låg- och mellanstadier
medan ärenden rörande högstadiet skall ankomma på rotel 0 4, dit för närvarande
hor organisationsfrågor rörande försöksskolans högstadium samt högre
kommunala skolor och privatläroverk. Ärenden om fackskolorna avses skola
ankomma pa rotel O 3, som har gymnasiets organisationsfrågor om hand.

Överstyrelsen räknar med att i anslutning till den nuvarande rotelindelningen
ärenden rörande grundskolans låg- och mellanstadier skall hänföras till rotel O 2
som för narvarande handlägger, jämte ärenden om den lokala och regionala skol -

401

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

Undervisningsa vdelningen:

Rotel U 1 (U 1), avdelningschefens rotel, allmänna pedagogiska frågor; byrådirektörssektion,
vissa administrativa uppgifter för
hela avdelningen;

» U 2 (U 3), undervisningsfrågor avseende grundskolan, folkskolan och
fortsättningsskolan och beträffande övningsämnen; till
roteln anknytes sektionerna för fysisk fostran samt
hemkunskap och skolmåltidsverksamhet;

» U 3 (U 4), undervisningsfrågor avseende gymnasier, fackskolor, realskolor
och flickskolor;

» U 4 (U 5), examensfrågor;

» U 5 (ny rotel), hjälpmedel, hjälpmedelscentralerna, undervisningsfrågor

avseende praktiska ämnen.

Lärarutbildnings- och försöksavdelningen:

Rotel L 1 (ny rotel), avdelningschefens rotel, speciellt pedagogiskt utvecklingsarbete;
byrådirektörssektion, vissa administrativa uppgifter
för hela avdelningen;

» L 2 (U 2), utbildning av folk- och småskollärare, vidareutbildning
och fortbildning, folkskoleseminarierna, på överstyrelsen
ankommande uppgifter rörande lärarhögskolorna;

» L 3 (U 6), utbildning av ämneslärare (bl. a. praktisk lärarkurs) och
lärare i övningsämnen, fortbildning, seminarierna för
huslig utbildning och slöjdlärarseminariet;

» L 4 (ny rotel), skolpsykologverksamheten, yrkesvägledning.

Överstyrelsen berör också frågan om skolsociala rotelns ställning inom överstyrelsens
organisation. Denna rotel, som ursprungligen ingick i undervisningsavdelningen,
har alltsedan den 1 januari 1954 enligt särskilda Kungl. Maj:ts
beslut, senast den 30 juni 1959 gällande intill utgången av mars 1961, utgjort en
fristående rotel. På roteln ankommer dels skolsociala frågor avseende hela det
överstyrelsen underställda skolväsendet, dels såväl undervisningsfrågor som
organisations- och personalfrågor beträffande specialskolor och särskolor. Överstyrelsen
anser sig ej böra nu förorda, att roteln återföres till undervisningsavdelningen
eller inordnas i organisationsavdelningen, utan föreslår, att den tills
vidare får behålla ställningen som fristående rotel.

Vad av överstyrelsen föreslagits beträffande försöksavdelningens avveckling,
uppdelning av undervisningsavdelningcn i två avdelningar och upprättande av
tre nya rotlar medför, anför överstyrelsen, ingen förändring av antalet avdelningschefs-
och rotelchefsbefattningar i förhållande till det nuvarande läget.
Överstyrelsen föreslår, att en administrativ byrådirektörssektion inrättas även
på lärarutbildnings- och försöksavdelningen. Förslaget innebär inrättande av en
ny byrådirektörstjänst. Till sektionen skulle, såsom skett på undervisnings- och
organisationsavdelningarna, sammanföras administrativa arbetsuppgifter från
avdelningens samtliga rotlar. Beträffande personalfrågorna i övrigt på de nyorganiserade
avdelningarna framhåller överstyrelsen, att det för närvarande är
svårt att i detalj förutse personalbehovet, särskilt på de tre nya rotlarna. Över -

402

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

styrelsen understryker vidare, att till de nödvändiga förutsättningarna för att
överstyrelsen skall kunna lösa de förestående maktpåliggande uppgifterna i samband
med skolreformens genomförande hör, att till överstyrelsens förfogande i
enlighet med beredningens förslag ställes, utöver vad som för närvarande utgåx-,
ett belopp av minst 200 000 kr. årligen för anlitande av experthjälp.

Längre fram i detta avsnitt beröres överstyrelsens uttalanden om behovet av
personalförstärkning för informationsverksamhet.

I utlåtande över skolöverstyrelsens förslag till omorganisation finner statskontoret
sig kunna ta avstånd från sina tidigare anförda betänkligheter mot försöksavdelningens
avveckling, eftersom de arbetsuppgifter, som hittills utförts av
denna avdelning, inom den nu föreslagna organisationen kommer att i huvudsak
åvila en särskild arbetsenhet för speciellt pedagogiskt utvecklingsarbete, nämligen
försöksroteln. Då den föreslagna organisationen också i övrigt enligt statskontorets
mening synes innebära en anpassning till den utveckling, som ägt rum
på undervisningens område, har ämbetsverket inte funnit anledning till erinran
mot de av överstyrelsen framlagda förslagen. Ehuru det ur principiell synpunkt
synes böra eftersträvas, att rotelcheferna i största möjliga utsträckning befrias
från administrativa göromål, vilka bör överlåtas på kvalificerad administrativ
personal, saknar statskontoret dock underlag att — innan några närmare erfarenheter
vunnits rörande verksamheten inom lärarutbildnings- och försöksavdelningen
— bedöma, huruvida en särskild byrådirektörssektion på nämnda
avdelning bör inrättas. I nuvarande läge torde det vara svårt att bedöma den
blivande arbetsbelastningen på de olika avdelningar, som beröres av grundskolereformens
genomförande. Statskontoret utgår därför ifrån att verksamheten
inom nämnda avdelningar under det kommande budgetåret fortlöpande följes
med uppmärksamhet.

Beredningens uttalanden om nödvändigheten av en planmässig information
som ett led i själva genomförandet av skolreformen samt om denna
informations uppläggning och innehåll har genomgående rönt ett välvilligt mottagande
av remissorganen. Många instanser har dock funnit det angeläget understryka
behovet av upplysningsverksamhet i olika hänseenden. Ibland framlägges
även förslag rörande informationsverksamhetens ordnande och belyses konsekvenserna
i såväl personellt som ekonomiskt hänseende av en effektivt ordnad
information om grundskolan.

Skolöverstyrelsen framhåller, dels att informationen i skolfrågor, även om den
av naturliga skäl måste intensifieras under de närmaste åren, dock måste bli
kontinuerlig, dels att den måste ges en uppläggning, som medger en hög grad av
anpassning till de olika informationsbehov, som kan visa sig föreligga under
arbetet med skolreformens förverkligande. De kostnader, som en planmässigt
genomförd informationsverksamhet oundvikligen medför, är enligt överstyrelsen
mer än väl motiverade av att en allsidig belysning av utbildningsfrågorna kan
väntas påtagligt underlätta skolans och lärarnas arbete.

Länsstyrelsen i Kronobergs län understryker angelägenheten av att upplys -

403

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54 år 1962

ningsverksamheten riktas såväl mot skolväsendets olika organ, lärare, elever och
målsmän som mot allmänheten i övrigt. En ingående konkret och saklig information
om grundskolans målsättning måste enligt styrelsen bli en av huvuduppgifterna
för den närmaste framtiden. Även TCO finner det vara viktigt, att
en grundlig kännedom om den nya skolan sprides icke enbart eller i första hand
till lärarna utan även till allmänheten och i synnerhet till föräldrar och målsmän.
Svenska landsbygdens kvinnoförbund anser, att informationsverksamheten ej
bör riktas enbart till skolans eget folk — förtroendemän och lärare — utan till
en vidare krets såsom föräldrar, allmänhet, näringsliv och arbetsmarknad. Järnvägsstyrelsen
framhåller betydelsen av, att också näringslivet far en ingående
information. Detta är enligt styrelsen värdefullt bl. a. med tanke pa att arbetsgivaren
behöver bilda sig en uppfattning om blivande arbetstagares användbarhet
efter genomgången grundskola. Bl. a. länssholnämnden i Västmanlands län
vill särskilt förorda information via televisionen. Enligt nämnden kan skolstyrelsernas
och länsskolnämndernas insatser i fråga om information effektivt
stödjas av press, radio och television. Nämnden erinrar dessutom om det mycket
goda upplysningsarbete, som folkbildningsorganisationerna i länet utfört på
ifrågavarande område. Kooperativa förbundet och Brevskolan understryker vikten
av att folkbildningsorganisationer och olika folkrörelser erhåller en så omfattande
hjälp med framställningen av studiematerial som möjligt för att därigenom
kunna bidraga med information till allmänheten rörande grundskolan.
Även Landsorganisationen är av den meningen, att organisationsväsendet kan
fylla en viktig funktion i detta sammanhang. Länsskolnämnden i Malmöhus län
ifrågasätter, om inte staten måste lära av näringslivet, hur man med utnyttjande
av inte minst tekniska hjälpmedel skall bedriva en tidsenlig informationsverksamhet.
Arbetsmarknadsstyrelsen vill för sin del framhalla, att grundskolans
genomförande bl. a. kräver, att det yrkesorienterande publikationsmaterial, som
styrelsen utger, anpassas till de förändrade förutsättningarna, och att styrelsen
givetvis är beredd medverka till att så sker. Upplysningsvis vill styrelsen meddela,
att en studie- och yrkesorienterande handbok, avsedd för eleverna i grundskolan
och deras målsmän, planerats i samråd med skolöverstyrelsen och är
under förberedelse.

Flera länsskolnämnder har behandlat frågan om nämndernas uppgifter, när
det gäller informationen rörande skolreformen och dess genomförande. De har
därvid förklarat sig godtaga beredningens förslag i ämnet men samtidigt framhållit
nödvändigheten av att nämnderna erhåller erforderliga personella och
ekonomiska resurser för informationsverksamhetens bedrivande. Länsskolnämnden
i Kronobergs län vill poängtera behovet av att skolinspektörerna och nämndernas
byrådirektörer erhåller en mera intensiv penetrering av olika problem i
samband med grundskolans genomförande. En sådan genomgång bor enligt
nämnden ske under skolöverstyrelsens ledning.

Läroverkslärarnas riksförbund har mera ingående behandlat informationsverksamhetens
praktiska ordnande för lärarna, och då främst för de lärare, som

404

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

övergår från att undervisa i realskola och motsvarande skolformer till att undervisa
i den nioåriga obligatoriska skolan. Förbundet anser, att det bör föreligga
ett stort behov av information för berörda lärarkategorier. I väsentliga avseenden
förändras visserligen icke dessa lärares arbetssituation. Det bör dock enligt
förbundet framhållas, att den nya skolformen i åtskilliga avseenden bjuder på
speciella problem. Dess målsättning, kursplaner, elevklientel och betygsnormer
avviker på vissa punkter från de icke-obligatoriska skolornas. Organisationen
och skolenheterna ser annorlunda ut i en del avseenden. Lärarnas ställning i
fråga om tjänsteinnehav och tjänstgöring kan i vissa fall också förändras. Det
här diskuterade informationsbehovet är i vissa avseenden svårt att skilja från
det behov av fortbildning eller omskolning, som kontinuerligt gör sig påmint.
Förbundet har dock uppfattat det så, att den nu aktuella informationen skulle
avse att täcka lokala och regionala behov och till sin form mera bygga på ett
antal informationsmöten eller studiedagar än längre kurser med rent instruktiva
inslag. I anslutning härtill framlägger förbundet förslag om informationens innehåll,
planläggning och verkställighet samt anför härutinnan bl. a. följande.

Följande moment bör enligt riksförbundets mening ingå i en information riktad
till lärarna.

1. Den 9-åriga grundskolans uppgifter, organisation, tim- och kursplaner,
elevmaterial o. d. Den allmänna informationen rörande detta moment bör kompletteras
med en grundlig information om den 9-åriga grundskolans uppläggning
i kommunen såsom lokaliseringsfrågor, förändringar i utbildningslinjers och
klassavdelningars förläggning, samverkan med andra kommuner, vilka utbildningslinjer
av olika slag som förekommer på olika stadier, eventuella prognoser
med därav väntade förändringar för kommunens skolväsende.

2. Pedagogiska problem: Nya elevgrupper, metodiska frågor, läroböcker och
undervisningsmateriel o. d., betygsnormer.

3. Lärarnas ställning och arbetsförhållanden: Omorganisationens betydelse för
lärarnas rättsliga ställning, skyldighet respektive möjligheter att få fortsatt
tjänstgöring i kommunen, förflyttningsmöjligheter, vilka stadier eller skolformer
kommer tjänstgöringen att förläggas till, eventuella nyheter i fråga om undervisningsskyldighet
o. d.

Planläggning och verkställighet av denna informationsverksamhet bör enligt
riksförbundets mening ordnas på följande sätt. Inom varje län svarar länsskolnämnden
för planeringen av informationsverksamheten i samråd med respektive
länslärarkommittéer. Länsskolnämnderna övervakar vidare verkställigheten av
verksamheten bl. a. för att kontrollera att valda ämnen är relevanta, att lämpliga
medverkande utses osv. Länsskolnämnderna bör göra en kostnadsplanering
enligt den tidtabell för den 9-åriga grundskolans genomförande i länen som kan
finnas uppgjord samt begära anslag för detta i den mån statsverket skall bidra
med kostnader. Verkställigheten bör ske kommunvis och åvila skolstyrelserna,
vilka bör lokalt svara för ämnesval, medverkande, lokaler osv. Riksförbundet
förutsätter dock att vissa generella anvisningar i enlighet med i denna skrivelse
anförda synpunkter på ämnesval, medverkande, uppläggning m. m. ges centralt
till länsskolnämnder och skolstyrelser. Skolstyrelserna bör vid uppläggning och
genomförande samråda med lärarorganisationernas lokala organ. De kostnader
som uppkommer i samband med genomförandet av denna informationsverksam -

405

Kungl. Maj:ts proposition nr 5i är 1962

hot bör åvila skolans huvudmän. Några kostnader bör alltså icke falla på den
deltagande personalen.

När det gäller uppläggningen av denna informationsverksamhet anser riksförbundet,
att den helst bör genomföras med ett antal informationsmöten eller
studiedagar skolvis på schematid. Som medverkande bör man bl. a. begagna sig
av läroverksrektorer och läroverkslärare, som varit med om övergång från realskola
till enhetsskola och som alltså har ingående erfarenhet av de problem, som
kan uppkomma både i samband med själva övergången och i fortsättningen i
samband med den 9-åriga grundskolan. Givetvis bör uppläggningen av dessa
informationsmöten präglas av att detta är en praktisk fråga och att deltagarna
skall ges saklig information rörande konkreta problem.

Skolöverstyrelsen har till behandling upptagit frågor rörande medelsbehovet
för informationsändamål. Inledningsvis erinrar överstyrelsen, att den redan för
innevarande budgetår begärt vissa medel på tilläggsstat för informationsverksamheten,
en framställning som berörts i det föregående avsnittet om undervisningshjälpmedel.
Sålunda har överstyrelsen för innevarande budgetår äskat
150 000 kr. till information framför allt vid lärarutbildningsanstalterna och länsskolnämnderna,
28 000 kr. till en kurs för sådana befattningshavare inom skolväsendet,
som i första hand kan väntas bli tagna i anspråk i informationsverksamheten
samt 50 000 kr. till kurser för journalister och jämställda, sammanlagt
228 000 kr. Medelsbehovet för informationsändamål budgetåret 1962/63 uppskattar
överstyrelsen till sammanlagt 554 000 kr., därav 104 000 kr. till överstyrelsens
informationstjänst, 20 000 kr. till journalistkurser, 30 000 kr. till bildband
samt 400 000 kr. till information till och genom länsskolnämnderna. Överstyrelsen
förutsätter att medel till information för budgetåret 1962/63 upptages under
ett särskilt reservationsanslag. Under annat anslag, nämligen Fortbildning av
lärare m. m., beräknar överstyrelsen vidare ett belopp av 100 000 kr. för information
vid lärarutbildningsanstalter. För innevarande budgetår samt för det
följande budgetåret äskar överstyrelsen sålunda för informationsändamål sammanlagt
882 000 kr. Av överstyrelsens motivering till de för nästa budgetår
begärda beloppen framgår bl. a. följande.

Under budgetåret 1962/63 kommer en förstärkning av den personal inom
överstyrelsen som sysslar med informationsverksamhet, att bli oundgängligen
nödvändig, om de väntade kraven på information skall kunna tillgodoses. Med
hänsyn till behovet av en kontinuerlig och förstärkt informationstjänst föreslår
överstyrelsen, att en tjänst som biträdande pressombudsman i överstyrelsen
inrättas. Kostnaden för denna beräknas för budgetåret 1962/63 till 30 000 kr.
Därutöver föreligger emellertid under samma budgetår ett tillfälligt behov av
ytterligare arbetskraft. Under detta budgetår kan nämligen en starkt stegrad
efterfrågan på information och service beräknas föreligga. Därjämte måste det
under detta budgetår ankomma på överstyrelsen att framställa informationsmaterial
av olika slag. Fn del av detta material måste visserligen förarbetas
redan under första halvåret 1962 men kan ej färdigställas förrän riksdagsbeslutet
om skolreformen föreligger. Till en för dessa arbetsuppgifter avsedd arbetskraft
äskar skolöverstyrelsen ett engångsbelopp på 30 000 kr. Vid en utbyggnad av
informationsverksamheten kommer en särskild arbetskraft för skrivarbeten m. m.

406

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

att erfordras. För detta ändamål beräknar överstyrelsen ett belopp på 14 000 kr.
Vidare behövs inom ramen för informationstjänsten medel för utarbetande av
illustrationsmaterial såsom diagram, fotografier etc., matriser och klichéer. Härför
och för övriga expenser i informationsarbetet erfordras 30 000 kr. För närvarande
finns inga medel för sådana uppgifter, vilket visat sig vara till allvarligt
hinder i informationen. Större delen av detta medelsbehov kan beräknas vara
tillfälligt. Den samlade merutgiften för överstyrelsens informationstjänst skulle
alltså under budgetåret 1962/63 komma att uppgå till 104 000 kr.

Överstyrelsen förutser att ett omfattande informationsmaterial i form av
trycksaker behöver framställas, bl. a. en allmän informationsskrift om skolreformen
och en trycksak, som riktar sig till föräldrar och elever. Om sådant
material skulle framställas för att utan kostnad överlämnas till kommunerna för
distribution, skulle detta innebära eu mycket betydande utgift. Överstyrelsen
föreslår därför att dylikt informationsmaterial utarbetas genom överstyrelsens
försorg men distribueras genom dess förlagsverksamhet och därvid åsättes pris,
som i huvudsak täcker kostnaderna. Beträffande utarbetandet av ljudbildband
bör dock grundkostnaden bestridas av statsmedel. Överstyrelsen äskar därför
30 000 kr. för utarbetande av ljudbildband. Detta belopp beräknas täcka kostnaden
för ett ljudbildband om grundskolan, ett bildband om skolplanering samt ett
par kortare ljudbildband som underlag för pedagogiska diskussioner jämte distribution
av ett exemplar av varje ljudbildband till länsskolnämnderna och bildningsförbunden.

Enligt skolberedningens principskiss för informationen kommer viktiga uppgifter
i informationsverksamheten att åvila länsskolnämnderna. Medel bör beräknas
för en information genom dessa, som riktar sig framför allt till skolstyrelser,
skolledare samt befattningshavare vid statliga skolor. Överstyrelsen äskar därför
för budgetåret 1962/63 400 000 kr. att användas för bestridande av kostnader
för länsskolnämndernas informationsverksamhet. Beloppet bör stå till överstyrelsens
förfogande att fördelas efter ansökan från länsskolnämnderna på grundval
av ingivna planer. Dessutom föreslås att överstyrelsen av dessa medel täcker
sådana kostnader, som kommer att uppstå genom ökat behov av konferenser
med länsskolnämnder, skolledare m. fl., och för vilka medel icke anvisats i annan
ordning.

Skolöverstyrelsen framhåller slutligen, att informationen till lärarna knappast
kan särskiljas från fortbildningsåtgärderna. En väsentlig del av informationen
kommer med all säkerhet att ges inom fortbildningens ram, icke minst vid planerings-
och studiedagar.

Departementschefen

Det är naturligtvis svårt att i den levande funktion, som skolans arbete utgör,
hålla isär den dagliga verksamheten och erfarenheterna av denna från
de åtgärder, som syftar till att utveckla skolans arbete. Jag har också i det
föregående i samband med behandlingen av skolans mål och uppgifter berört
vissa mer begränsade frågor om skolans arbete och dess utveckling, främst då
sådana uppgifter som kan sägas vara närmare förbundna med målsättningen.

407

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

I förevarande avsnitt avser jag att något utförligare ge vissa synpunkter och
förslag på hur man genom mer direkta åtgärder från samhällets sida skall kunna
så vitt möjligt främja en allsidig utveckling av skolans arbete.

Skolberedningen har, som jag redan flera gånger framhållit, föreslagit flera
åtgärder i syfte att göra lärarna allt bättre skickade att fullgöra sitt arbete,
ge dem bättre arbetsförutsättningar samt att tillföra skolarbetet en rikare uppsättning
av goda undervisningshjälpmedel. Beredningen har ägnat
inte minst sistnämnda fråga ett betydande intresse.

I förgrunden för strävandena på detta område bör stå uppgiften att skapa
och tillhandahålla sådana hjälpmedel, som gör det möjligt för läraren att anpassa
skolarbetet till graden och arten av den enskilde elevens begåvning och
intressen. Det kan dock ifrågasättas, om inte beredningen, då den tilldelar
boken och övriga tryckta hjälpmedel en så dominerande roll som den gör, kommer
i motsats till sin egen, i andra sammanhang uttalade — och enligt min
mening riktiga — uppfattning att undervisningen skall präglas av självverksamhet,
åskådlighet, individualisering samt gemenskap och samarbete liksom
att den skall rikta sig till samtliga sinnen, som förmedlar intryck från omvärlden.

I överensstämmelse med sin uppfattning om hjälpmedlens värde och de
möjligheter dessa bör kunna bjuda att göra undervisningen mer stimulerande
och inlärningen effektivare, har beredningen genom två arbetsgrupper gjort en
sammanfattande översyn över aktuella önskemål och möjligheter på hjälpmedelsområdet.
Resultatet av gruppernas arbete har av beredningen redovisats
i en särskild volym: Hjälpmedel i skolarbetet (SOU 1961:17). Volymen,
som även innehåller konkreta förslag till åtgärder till vilka beredningen i stort
anslutit sig, bör enligt min mening kunna för de närmaste åren bli en utmärkt
handbok i hjälpmedelsfrågor för skolmän och andra med intresse för området.

Vid sin behandling av spörsmål rörande undervisningshjälpmedel preciserar
beredningen sammanfattningsvis vilka åtgärder, som enligt dess mening nu bör
vidtagas. Det är i första hand åtgärder från skolöverstyrelsens och överstyrelsens
för yrkesutbildning sida, för att planera och stimulera produktion av vissa
angivna hjälpmedel. Vidare synes åtgärder erforderliga för att genom nu befintliga
organ producera eller anskaffa viss annan materiel liksom initiativ
avseende revision av instruktioner samt anslagshöjningar för befintliga statliga
organ — närmast avses bär läroboksnämnden — jämte upprättande av
nya statliga organ med uppgifter på hjälpmedelsområdet. Slutligen föreslår beredningen
i detta sammanhang också åtgärder för fortbildning av lärare liksom
för försöksverksamhet, t. ex. viss försöksundervisning i främmande språk.

I direkt anslutning till sin sammanfattning av önskvärda åtgärder framlägger
beredningen i en till sitt huvudbetänkande fogad bilaga mer detaljerade
förslag med kostnadsberäkningar: åtgärder för att råda bot på bristen på läroböcker
i vissa övnings- och yrkesämnen, produktion av studie- och arbetsupp -

408

Kungl. Maj:ts -proposition nr 5J år 1962

gifter, utarbetande och tryckning av instruktionskort för individualiserande
arbete, försök med viss apparatur vid språkundervisning, filmproduktion m. m.

Vad beredningen anfört i dessa stycken finner jag vara väl grundat och det
bör kunna utgöra en riktpunkt för den fortsatta utvecklingen. För vissa av hithörande
uppgifter fordras ett ganska omfattande förberedelsearbete, medan
andra bör verkställas utan dröjsmål för att resultat skall finnas tillgängliga så
snart som möjligt efter ett kommande riksdagsbeslut i grundskolefrågan. Vad jag
här avser är närmast påbörjande av arbete med metodiska anvisningar till läroplanen
samt förberedelser för produktion av vissa hjälpmedel.

Till spörsmålet om erforderliga anslagsmedel avser jag att i det följande återkomma
vid behandlingen av vissa anslagsfrågor för budgetåret 1962/63; anslag
för de mer brådskande åtgärderna torde böra upptagas på tilläggsstat för innevarande
budgetår.

De flesta verksamhetsområden i samhället har på senare år i ökad takt tillförts
nya hjälpmedel och en förbättrad teknisk utrustning i syfte att underlätta
arbetets utövande samt öka och förbättra produktionen. Man har all
anledning förmoda — och det är naturligtvis denna tanke som utgör grunden
för beredningens förslag i dessa frågor — att undervisningsarbetet härvidlag
inte skiljer sig från annan verksamhet, en uppfattning som på intet sätt förringar
det personliga i lärarens gärning. Jag delar denna uppfattning och vill
med kanske än större skärpa än beredningen framhålla, att en god tillgång i
undervisningen på väl utprövade och ändamålsenliga hjälpmedel bör kunna
väsentligen förbättra lärarens möjligheter att nå en god effekt av sitt arbete.
Inte minst bör man genom s. k. instruktionskort och andra liknande hjälpmedel
kunna sätta verktyg i lärarens hand, med vilka han kan ge en långt mer individualiserad
undervisning än tidigare och på ett bättre sätt än förr tillgodose
den enskilde elevens begåvning och intressen. Genom en övergång från den
nuvarande ganska ensidiga tryckta materielen till sådan som i högre grad än
förr tar i anspråk andra begåvningskomponenter än den verbala är det också
troligt, att man kan ge ökat utbyte åt skolarbetet för sådana elever, som nu
emellanåt har svårt att finna mening däri. Det är sannolikt, att vi i dessa avseenden
endast står i början av en utveckling, som — under förutsättning att
den ledes konstruktivt och fördomsfritt — kan för både eleverna och det allmänna
ge ökad effekt av insatserna på skolans område.

Mot bakgrunden av vad jag här anfört förordar jag, att grundskolan tillföres
en riklig uppsättning allsidiga, ändamålsenliga och för skolbruk väl utformade
hjälpmedel. För att därvid underlätta för kommunerna att snabbt genomföra
den pedagogiska upprustning, som härmed avses, och för åstadkommande av
en över hela landet så jämn standard som möjligt förordar jag vidare, att statsbidrag
skall utgå. Frågan om den närmare utformningen av här avsedda nya
statsbidrag kommer jag att behandla i det följande i samband med vissa statsbidragsfrågor.

409

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Mycket av den moderna undervisningsmaterielen består av audivisuell eller
annan teknisk utrustning, som för sitt utnyttjande fordrar vissa fasta anläggningar
i undervisningslokalerna. Utan dessa förutsättningar måste man räkna
med att den endast undantagsvis och svårligen kommer till användning. Jag
finner det därför nödvändigt, att skollokalerna utrustas med permanenta anordningar
för auditiva, visuella och andra hjälpmedel.

Beredningen föreslår för detta fall, att visst statsbidrag skall utgå i samband
med byggnadsbidrag. Vad avser statsbidragets närmare konstruktion återkommer
jag vid behandlingen av vissa statsbidragsfrågor.

Skolberedningen fäster stor vikt vid att kraftfulla åtgärder vidtas för att
verksamt främja produktion och distribution av samt information om olika
slag av hjälpmedel i skolans arbete. I detta syfte föreslås upprättande av ett
antal s. k. hjälpmedelscentraler, varav två större rikscentraler — en i Stockholm
och en i Göteborg — samt en i varje län förlagd till samma stad som länsskolnämnden.
En utförlig redogörelse för förslaget har lämnats i det föregående.
Rikscentralen i Stockholm förutsättes vara anknuten till skolöverstyrelsen,
medan den i Göteborg skulle kunna ha visst samarbete med motsvarande universitetsinstitution
och länscentralerna samverka med länsskolnämnderna.

Samtliga pedagogiska remissinstanser har i sina yttranden tillstyrkt förslaget
om hjälpmedelscentraler. Skolöverstyrelsen föreslår dock för sin del, inom i
stort sett samma kostnadsram som skolberedningens förslag, vissa modifikationer
i detta. I stället för två rikscentraler räknar överstyrelsen sålunda med
endast en, förlagd till Stockholm och eventuellt anknuten till skolöverstyrelsen.
Rikscentralen skulle, förutom föreståndare, ha tre assistenter och viss administrativ
personal. Kostnaden för denna central beräknas av skolöverstyrelsen
till omkring 260 000 kr. per år, vartill kommer ett engångsanslag för utrustning
om 30 000 kr. Länscentralerna bör enligt överstyrelsen graderas i två
grupper. De i Göteborg, Umeå och helst även Malmö bör få en jämfört med
de övriga förstärkt organisation. I övrigt räknar överstyrelsen med 20 länscentraler
— eftersom såväl Stockholms stad som Stockholms län bör kunna
betjänas av rikscentralen — och dessa bör få något större anslag till skrivhjälp
och utställningar m. m. än vad beredningen räknat med. Skolöverstyrelsen beräknar
den årliga kostnaden för var och en av de större länscentralerna till
22 000 kr. och för var och en av de övriga till 12 500 kr. per år. Ett engångsanslag
för utrustning på 10 000 kr. till var och en av de tre första och på 5 000
kr. till var och en av de övriga beräknas även. De sammanlagda årliga kostnaderna
för samtliga hjälpmedelscentraler beräknas av överstyrelsen till inemot
580 000 kr., medan engångsanslaget för utrustning till samtliga beräknas till
160 000 kr.

Jag biträder i princip förslaget om upprättande av en organisation av hjälpmedelscentraler
med i allt väsentligt det syfte och de arbetsuppgifter, som skolberedningen
angivit. Då skolöverstyrelsens modifierade förslag synes bättre tillgodose
det tillämnade syftet med anordningen, torde detta böra tas till utgångs -

410

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1962

punkt för den successiva uppbyggnaden av organisationen. Denna bör starta
med upprättandet av den föreslagna rikscentralen i Stockholm fr. o. m. nästa
budgetår. Beträffande personalen vid rikscentralen vill jag här endast ange, att
jag inte räknar med att ordinarie tjänster eller sådana icke-ordinarie tjänster, för
vilkas inrättande kräves riksdagens medverkan, bör komma till stånd redan
fr. o. m. nästa budgetår. Till av förslaget föranledda kostnader för budgetåret
1962/63 återkommer jag i det följande vid behandlingen av anslag till pedagogiska
hjälpmedelscentraler.

I likhet med skolberedningen vill jag understryka, att ett välförsett skolbibliotek
tillhör de nödvändiga förutsättningarna för skolarbetet. Skolbiblioteket
skall dels tjäna undervisningen i skolans olika ämnen, dels ge eleverna möjlighet
att tillägna sig goda läsvanor och uppleva läsningen som något lockande och
stimulerande och därigenom befrämja, att de som vuxna utnyttjar de offentliga
biblioteken. Eleverna bör från sina tidigaste skolår få vänja sig vid att bruka
böcker som nyttiga arbetsredskap, och de bör få uppleva glädjen av att läsa
goda böcker. Ingenting tyder på att tillkomsten av nya massmedia, numera tillgängliga
för nästan varje barn, skulle minska skolbibliotekets betydelse. Enligt
min mening måste skolbiblioteket därför alltjämt anses ha en central uppgift i
skolans arbete. Beredningen föreslår vissa åtgärder i syfte att underlätta bibliotekets
utnyttjande i det dagliga skolarbetet, och vad gäller finansierandet av
bl. a. förstärkningen av skolbiblioteksverksamheten hänvisar beredningen till
förslaget om införandet av ett pedagogiskt utrustningsbidrag. Det utgående särskilda
bidraget till skolbibliotek bör däremot enligt min mening nu avlösas, en
fråga vartill jag återkommer i det följande.

Jag finner det angeläget att i detta sammanhang något beröra den ibland omdiskuterade
frågan om eventuell samverkan mellan skolbibliotek och allmänt
bibliotek. Det är enligt min mening motiverat, att en generell möjlighet öppnas
för samverkan mellan dessa två former av bibliotek i alla de fall då detta är
önskvärt och lämpligt. Jag vill emellertid understryka, att eftersom skolbiblioteket
har en central pedagogisk uppgift att fylla, får inte enbart kommunalekonomiska
synpunkter bli avgörande för om dylik samverkan skall komma till
stånd eller inte. Med all förståelse för att samverkan mellan de båda formerna
av bibliotek kan för båda ge ökat utbyte av de resurser samhället kan avdela för
biblioteksverksamhet, vill jag dock erinra om värdet av skolbibliotekets pedagogiska
funktioner samt att staten just av den anledningen ekonomiskt understödjer
kommunernas ansvar för skolbiblioteksverksamheten.

Enligt beredningens uppfattning måste även i fortsättningen en hög standard
på undervisningshjälpmedlen förutsätta någon form av granskning. Sådan sker
redan vad läroböcker beträffar genom statens läroboksnämnd och vad övriga,
främst audivisuella hjälpmedel beträffar genom skolöverstyrelsens och överstyrelsens
för yrkesutbildning försorg. Den förra granskningen är förhindrande,
den senare rådgivande. Jag delar beredningens uppfattning, att den nu förefintliga
granskningen bör systematiseras och förstärkas samt att resultaten utan

411

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 5J år 1962

dröjsmål bör göras tillgängliga. Av denna anledning avser jag, att i det följande
vid behandlingen av skolöverstyrelsens avlöningsanslag föreslå viss förstärkning
av dess möjligheter i fråga om den rådgivande granskningsverksamheten.

I fråga om statens läroboksnämnd vill jag anföra följande.

Åtskilliga skäl utöver de redan nämnda talar för, att nämndens verksamhet
utan dröjsmål bör förstärkas samtidigt som man också, med hänsyn till av bl. a.
skolreformen föranledda förändringar, synes böra överse nämndens instruktion.
Jag har därför för avsikt att föranstalta om den mera omedelbart erforderliga
översynen av instruktionen för statens läroboksnämndj därvid kan bl. a. vissa
jämkningar i nämndens sammansättning komma att visa sig påkallade.

Den för nämndens verksamhet förutsatta ökningen av dess resurser avser jag
att återkomma till i det följande vid behandlingen av anslag till läroboksnämnden.

I beredningens hjälpmedelsbetänkande ägnas viss uppmärksamhet åt granskningsfrågans
principiella sida, dock utan att en mer samlad översyn över hela
problemområdet presenteras. Genom tillkomsten av de förordade hjälpmedelscentralerna,
förändringen i begreppet läroplan varigenom den för läroboksgranskningen
viktiga termen kursplan ej längre är lika lättbestämd och entydig
som förr, utvecklingen mot en samordning mellan läroböcker i traditionell mening
och andra hjälpmedel till s. k. lärobokspaket, det ökade behovet av samverkan
och samordning mellan på skilda håll förekommande granskning och
andra liknande omständigheter ter sig på längre sikt en förutsättningslös omprövning
av nämndens verksamhet och uppgifter nödvändig.

Vi står emellertid i här berörda avseenden delvis endast i början av ett utvecklingsskede.
Det synes därför inte lämpligt att, förrän ytterligare erfarenheter
vunnits av utvecklingen på de områden som berör eller gränsar till statens läroboksnämnds
verksamhet, till närmare övervägande uppta frågan om en mer
genomgripande översyn av problemkomplexet.

I förevarande sammanhang vill jag slutligen beröra ett förslag, vilket i form
av en bilaga fogats till yttrandet från kollegiet vid lärarhögskolan i Stockholm.
I bilagan framlägger föreståndaren för pedagogisk-psykologiska institutionen vid
lärarhögskolan en tämligen detaljerad plan för utarbetande av svårighetsgraderade
och självinstruerande hjälpmedel för individualiserande undervisning
på den obligatoriska skolans högstadium. Arbetet, som i samarbete med skolöverstyrelsen
skulle utföras vid den nämnda institutionen och till väsentliga
delar av dess personal samt efter vad jag sedermera erfarit i första hand gälla
vissa orienteringsämnen, avses enligt planen påbörjas vårterminen 1962 och
bedrivas så, att nämnda hjälpmedel skulle kunna ställas till hela det obligatoriska
högstadiets förfogande fr. o. m. läsåret 1964/65. Kostnaden för arbetet
beräknas till 124 000 kr. per år under tre på varandra följande år, avseende i
huvudsak tillfällig forskningspersonal, testningsmaterial o. d.

Det framlagda förslaget innebär att den pedagogiska forskningen tas i anspråk
för den funktionella delen av skolans verksamhet, och förslaget står så vitt jag

412

Kungl. Maj:ts proposition nr 5J år 1962

kan bedöma i god överensstämmelse med de syften och önskemål i fråga om
hjälpmedelsutvecklingen, vilka jag nyss uppehållit mig vid. Jag finner det önskvärt,
att förslaget kommer till utförande även därför att man genom ett arbete
som det planerade bör kunna förvärva erfarenheter, som kan utgöra en god
grund för fortsatt utveckling pa området för hjälpmedel och undervisningsmetodik.
I detta sammanhang vill jag för övrigt gärna uttala, att jag finner den avsedda
samverkan mellan skolöverstyrelsen och lärarhögskolans pedagogisk-psykologiska
institution både naturlig och önskvärd.

Med arbetet förenade särskilda kostnader torde i varje fall till väsentlig del
kunna bestridas ur det anslag till pedagogiskt utvecklingsarbete inom det allmänna
skolväsendet, som jag avser att föreslå i det följande. Jag vill tillägga att
projektet enligt min mening synes vara av sådant intresse för den pedagogiskpsykologiska
forskningen, att det borde kunna komma i fråga för stöd även från
statens råd för samhällsforskning.

Genom de beslut, som riksdagen nu förutsättes komma att fatta om en reformering
av den obligatoriska skolan, kommer för grundskolans del de organisatoriska
problemen att i stort lösas för avsevärd tid framåt. Jag delar skolberedningens
uppfattning, att man samtidigt måste skapa förutsättningar för den
fortsatta utvecklingen av skolans inre arbete. Det är också
uppenbart, att en förskjutning nu bör ske från försöksverksamhet i vidsträckt
mening till utvecklingsarbete. Vad beredningen anfört i fråga om grundskolans
målsättning och den fortsatta försöksverksamheten finner jag i allt väsentligt
riktigt och väl ägnat att utgöra riktpunkten för det följande, inre utvecklingsarbetet.
Jag vill emellertid betona, att ett sådant arbete under alla förhållanden
vore nödvändigt, även om ej ett delvis nytt mål uppställts för skolans verksamhet
och denna i anslutning därtill erhåller en förändrad organisatorisk utformning.
Inget verksamhetsområde, och allra minst skolans, kan i dagens samhälle
med dess snabba föränderlighet avstå från att ägna utvecklingsfrågorna stor
uppmärksamhet.

Skolberedningen, som uttalar att ledningen av försöksverksamheten även
framdeles bör ligga hos skolöverstyrelsen, ger en översikt av hur enligt dess
mening ansvaret för de mångskiftande arbetsuppgifterna i fråga om pedagogiskpsykologisk
forskning liksom beträffande empirisk försöksverksamhet m. m. bör
kunna avgränsas och fördelas. Översikten är enligt min mening realistisk och bör
kunna främja ett rationellt utnyttjande av våra samlade resurser inom dessa
verksamhetsområden. Jag vill också understryka beredningens uttalande, att
försöksverksamhet och forskning åtminstone till en början synes böra inriktas
på näraliggande problem samt att de för utvecklingsarbetet ansvariga förutsättningslöst
bör tänka igenom den kommande verksamheten med särskild uppmärksamhet
på att avgränsa densamma.

Den hittillsvarande försöksavdelningen inom skolöverstyrelsen har haft en
omfattande och betydelsefull verksamhet, där pedagogiska, administrativa och

Kungl. Maj.-ts proposition nr 5 It år 1962 413

organisatoriska arbetsuppgifter varit intimt sammanflätade med varandra. I
fortsättningen bör enligt min mening en stor del av den hittillsvarande försöksavdelningens
arbetsuppgifter fullgöras av verkets ordinarie arbetsenheter, vilka
alla synes böra i sin mån få ta en del av ansvaret för den pedagogiska utvecklingen.
Vad jag här närmast avser är i trängre mening pedagogiska och ämnesmetodiska
försök och andra liknande utvecklingsfrämjande arbetsuppgifter. För
de av beredningen angivna särskilda uppgifterna i samband med utvecklingsarbetet
torde däremot en särskild arbetsenhet böra finnas inom överstyrelsen.

Skolberedningen har i sitt betänkande uttalat, att det borde ankomma på
överstyrelsen att — med utgångspunkt i de förändrade förutsättningar som den
skolorganisatoriska utvecklingen medfört och kan förväntas ytterligare medföra
— ompröva vissa delar av den nuvarande arbetsfördelningen inom verket. I sitt
remissyttrande har överstyrelsen i enlighet därmed föreslagit vissa ändringar i
verkets organisation, vilka i det föregående redovisats.

Jag förordar följande åtgärder med verkan fr. o. m. den 1 juli 1962.

Den nuvarande försöksavdelningen bör avvecklas och därmed även den till
avdelningen knutna lekmannanämnden. Ytterligare periodiska försöksrapporter
utöver dem, som lämnades den 31 oktober respektive den 1 november 1961
behöver enligt min mening inte avgivas, varvid jag dock samtidigt förutsätter
att ämbetsverket efter hand och på lämpligt sätt till Kungl. Maj:ts kännedom
bringar de erfarenheter m. m., som kan vara av värde och intresse för bedömning
av skolans fortsatta utveckling. Beredningens förslag om inrättande av en
till överstyrelsen knuten rådgivande nämnd för utvecklingsarbete och försöksverksamhet
m. m. bör enligt min mening förverkligas, något som också överstyrelsen
givit sin principiella anslutning till. Fn sådan nämnd bör kunna kontinuerligt
berika och vidga överstyrelsens kontakter i olika riktningar. Erforderliga
föreskrifter om nämnden torde, efter förslag av överstyrelsen, böra meddelas
av Kungl. Maj:t.

Jag förordar vidare att, samtidigt som den nuvarande försöksavdelningen
avvecklas, dess psykologiska sektion omändras till en egen arbetsenhet, en skolpsykologisk
rotel.

Vad överstyrelsen föreslagit i fråga om avvecklingen av försöksavdelningen,
upprättande av en ny avdelning, benämnd lärarutbildnings- och försöksavdelningen
samt fördelning och omfördelning av arbetsuppgifter finner jag realistiskt
och välmotiverat. Den föreslagna förändringen bör alltså nu genomföras.
Vid undervisningsavdelningen bör därvid — om än med förändrad inbördes
ordning — bibehållas de nuvarande första, tredje, fjärde och femte rotlarna med
i stort sett oförändrade arbetsuppgifter. Till avdelningen bör vidare föras en
ny rotel för hjälpmedel, hjälpmedelscentraler och eventuellt vissa undervisningsfrågor
avseende specialämnen. Till den nya lärarutbildnings- och försöksavdelningen
bör med i stort sett oförändrade arbetsuppgifter föras de nuvarande andra
och sjätte rotlarna från undervisningsavdelningen liksom den av mig nyss för -

414

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

ordade skolpsykologroteln. Vidare bör hit även föras den föreslagna roteln för
utvecklings- och försöksarbete.

Även om, som skolöverstyrelsen framhåller, den aktuella omändringen av verkets
inre organisation kan genomföras inom ramen för det nuvarande antalet
avdelningschefs- och rotelchefsbefattningar, har överstyrelsen i sina petita för
budgetåret 1962/63 föreslagit vissa ehuru mindre omfattande personalförändringar
i anslutning till organisationsförändringen. Till dessa liksom till av förslagen
föranledda kostnader återkommer jag i det följande vid behandlingen av
anslagen till skolöverstyrelsen.

När nu skolreformen efter en lång utrednings- och försöksperiod står inför sitt
slutliga förverkligande skärpes påtagligt, som skolberedningen framhåller, behovet
av en allsidig information. Inte minst mot bakgrunden av vissa
tidigare negativa erfarenheter framstår det som nödvändigt med en planmässig
och omfattande saklig upplysningsverksamhet som ett led i själva genomförandet
av skolreformen. Allmänheten har numera genom förekomsten och spridningen
av press, radio och television vant sig vid att få snabb, korrekt och tillräcklig
information. Att tillmötesgå de krav på service som därigenom uppstått
ligger, inte minst när det gäller att sprida kännedom om samhällets åtgärder på
skolans område och syftet med dessa, direkt i samhällets eget intresse. En allmänt
spridd vetskap om vad som beslutats, kännedom om beslutens innebörd,
förutsättningar och syften kan — oavsett de sakliga meningsskiljaktigheter som
alltid kan föreligga och som bör komma till uttryck — i första hand på ett
verksamt sätt bidra till att den allmänna debatten rensas från missförstånd
och att därav föranledda onödiga irritationer undvikes. Därtill kommer det särskilda
behovet av information till närmast berörda parter, såsom lärare, målsmän
och elever.

Jag delar skolberedningens uppfattning om inte bara värdet utan även nödvändigheten
av en allsidig och omfattande, planmässigt genomförd information,
och liksom beredningen betraktar jag informationsarbetet som ett led i skolreformens
genomförande. Det är också nödvändigt, att informationen påbörjas i
omedelbar anslutning till riksdagens beslut om grundskolereformen. För att
detta skall kunna ske måste, som skolöverstyrelsen understryker, åtskilliga tekniska
förberedelser för informationsarbetet företas redan innevarande budgetår.
Verksamheten synes för övrigt i allt väsentligt kunna bedrivas efter de riktlinjer
och i de syften, som skolberedningen angivit. Om beredningens förslag i övrigt
vill jag här i korthet anföra följande.

Huvudansvaret för informationsverksamheten bör enligt min mening åvila
skolöverstyrelsen, som också bör ansvara för den närmare planeringen av hur
man på bästa sätt skall kunna gå skolfolk och allmänhet till handa med de upplysningar
de kan önska. Skolöverstyrelsens roll synes i första hand böra vara
att lämna hjälp och stöd i form av informationsmateriel m. m. till andra instanser
på skolans område liksom till organisationer och enskilda, vilka av egen kraft

415

Kungl. Majrts proposition nr år 1962

och av eget intresse lämnar information om de egna verksamhetsområdena. Det
mest naturliga och närmast till hands liggande sättet för spridande av kunskaper
om grundskolan, dess mål, syften och verksamhet m. m. torde nämligen vara att
underlätta arbetet för dem — anställda inom press, radio och television m. fl. —
som bär att i sitt dagliga arbete till allmänheten förmedla sakupplysningar och
idéer.

Jag förutsätter, att skolöverstyrelsen — liksom överstyrelsen för yrkesutbildning
— i sin informationsverksamhet kommer att inte minst för skolans eget
folk och då i synnerhet vid lärarutbildningsanstalterna underlätta deras möjligheter
att snabbt skaffa sig information om förestående förändringar på deras
eget arbetsområde. Åtskilligt av denna verksamhet torde för övrigt till betydande
delar sammanfalla med den fortbildningsverksamhet, som jag i det följande
återkommer till.

Skolberedningen har också utfört vissa kostnadsberäkningar, avseende för det
centrala verkets arbete de två första budgetåren och för det regionala arbetet
genom länsskolnämnderna dessutom hela återstoden av genomförandeperioden.
Den för informationsverksamhet för två år beräknade kostnaden om 700 000 kr.
förefaller med hänsyn till arbetets omfattning och uppgiftens vikt och betydelse
rimlig, men jag räknar med att en del av detta belopp behöver disponeras redan
innevarande budgetår. Härutöver beräknar jag också vissa medel till information
vid lärarutbildningsanstalter. Till dessa kostnadsfrågor för budgetåret
1962/63 återkommer jag i det följande vid behandlingen av anslagen till information
om skolreformen respektive lärares fortbildning m. m. samt, beträffande
de kostnader som fordras för innevarande budgetår, i särskilt förslag om anslag
på tilläggsstat.

416

Kungl. Maj ris •proposition nr 54 år 1962

V. VISSA SKOLSOCIALA FRÅGOR

(SB kapitel 24—26, del av 37)

Skolberedningen

I samband med grundskolans utformning och utarbetandet av stadgebestämmelser
för denna skolform har skolberedningen haft anledning att beröra också
skolhälsovården. Beredningen finner det vidare erforderligt att på skolhälsovårdens
område i viss mån utsträcka sina överväganden även till andra
skolformer än grundskolan, främst med hänsyn till de samordningsproblem, som
uppstår när grundskola eller del därav bildar skolenhet tillsammans med skola
av annan typ. Större enhetlighet olika skolformer emellan har sålunda eftersträvats.

Som bakgrund till förslag om vissa ändringar beträffande skolhälsovården
lämnar beredningen först en redogörelse för gällande föreskrifter inom olika skolformer.
I allt väsentligt innehåller därefter skolberedningens förslag följande.

Skolberedningen föreslår, i anslutning till vissa redan tidigare av skolförfattningssakkunniga
framförda överväganden, ett överförande till kommunerna av
huvudmannaskapet för hälsovården vid de allmänna läroverken och de högre
tekniska läroverken från och med budgetåret 1962/63. Det bör alltså enligt beredningens
mening i fortsättningen åligga kommunen att genom skolstyrelsen
sörja för skolhälsovården vid dessa statliga skolor. Om personalens överförande
till kommunen anför beredningen följande.

En förändring som torde vara relativt enkel att genomföra med hänsyn till
att samtliga läkare och flertalet sköterskor vid läroverken innehar arvodesbefattningar,
vilka tillsättes genom förordnande tills vidare från och med viss
dag eller tills vidare för viss tid, högst sex år. Ett överförande till kommunal
anställning redan den 1 juli 1962 torde, även om förordnandeperioden då inte
utlöpt, få förutsättas kunna komma till stånd på frivillighetens väg. Innehavare
av ordinarie skolskötersketjänst bör erbjudas att övergå på en motsvarande
kommunal tjänst. Så länge en sådan övergång ej kommit till stånd och tjänsten
alltjämt är besatt med ordinarie innehavare, bör dessa statliga tjänster, som nu
inte är fler än elva, vara uppförda på övergångsstat med skyldighet för innehavaren
att fullgöra sin tjänstgöring inom den av kommunen anordnade skolhälsovården.

För statens del innebär den föreslagna kommunaliseringen ett bortfall av vissa
avlöningskostnader och vissa övriga utgifter vid de allmänna och vid de högre
tekniska läroverken. Beträffande den kompensation, som bör ges kommunerna,
framlägger beredningen förslag för vilket redogöres i samband med redogörelsen
för övriga statsbidragsfrågor.

För de statliga läroverken liksom övriga icke obligatoriska skolor föreslår
beredningen, att den nu bl. a. för läroverken gällande principen om undersökning

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54 år 1962 417

av eleverna minst vartannat år slås fast, medan det däremot inte närmare bör
anges i vilka årskurser undersökning skall ske.

Den nu vid allmänna läroverk gällande regeln att heltidsanställd skolsköterska
skall tjänstgöra vid flera läroanstalter med ett sammanlagt elevantal av 1 500—
2 500, bör nu, enligt vad beredningen vidare föreslår, ersättas med en för hela
den kommunala skolhälsovården gällande föreskrift att på heltidsanställd skolsköterska
ej bör ankomma mer än 1 500 elever, såsom nu gäller för den obligatoriska
skolan.

Trots den ännu föreliggande bristen på läkare och skolsköterskor anser sig
skolberedningen böra förorda en viss skärpning av de nu för den obligatoriska
skolan gällande föreskrifterna i fråga om frekvensen av undersökningar och beträffande
regelbundna läkarmottagningar.

Beredningen föreslår sålunda för den nioåriga grundskolans del, att, utöver
den årliga undersökningen av eleverna i första årskursen och övriga nyinskrivna,
skall föreskrivas ett minimum av tre — mot nu två — undersökningar under
skoltiden. Härigenom skulle en serie av undersökningar normalt kunna omfatta
årskurserna 1, 4, 7 och 9. En begränsning till endast två undersökningar bör
dock kunna komma i fråga som undantagsfall, då särskilda svårigheter föreligger
att i kommunen genomföra det större programmet. I det framlagda stadgeförslaget
slås fast att den tillkommande fjärde undersökningen skall ske i årskurs 9.

Skyldighet för skolläkaren att särskilt undersöka bl. a. klena elever och elever,
som hänvisats till honom av lärare, målsman m. fl. är fastslagen i folkskolestadgans
bestämmelser. Det synes skolberedningen angeläget, att regelbundet återkommande
mottagningar för eleverna under medverkan av skolsköterskan kommer
till stånd i större utsträckning än för närvarande, även om dessa mottagningar
på åtskilliga håll ej behöver hållas varje vecka och inte så sällan måste
förläggas till läkarens ordinarie mottagningslokaler. Skolläkarens kontakt med
livet i skolan och med lärarna främjas naturligtvis bäst, om de regelbundna mottagningarna
kan förläggas till skolans lokaler, vilket alltså torde böra eftersträvas.
För att i föreskrifterna åtminstone något starkare betona de regelbundna
mottagningarnas betydelse föreslår skolberedningen, att till nuvarande regler
fogas dels att, där så lämpligen kan ske, mottagningen bör anordnas i skolan,
dels att vid större skola mottagning bör anordnas varje vecka.

Beredningen anser inte de förordade förbättringarna av skolhälsovården inom
den obligatoriska skolan vara av sådan omfattning, att någon ändrad avvägning
av kommunernas driftbidrag kan komma i fråga.

Ytterligare föreslår skolberedningen, att skolläkares resekostnader, i den mån
inte dessa genom samordning med annan tjänsteresa bekostas av statsverket,
såsom kan ske när provinsialläkare är skolläkare, i fortsättningen skall bestridas
av kommunen. Det i riksstaten nu uppförda förslagsanslaget Folkskolor m. m.:
Resekostnadsersättning åt skolläkare vid folk- och småskolor (30 000 kr.)
föreslås sålunda efter utgången av budgetåret 1961/02 inte vidare upptagas i
riksstaten. Vad här föreslagits, uttalar beredningen, torde vara helt i överens14
— Dihang till riksdagens protokoll 19G2. 1 samt Nr 5/f

418

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 b år 1962

stämmelse med den av allmänna statsbidragsutredningen hävdade uppfattningen,
att statsbidrag som saknar kommunalekonomisk betydelse bör avvecklas.

Enligt förslaget till skolstadga bibehålies den nu gällande regeln att, såvitt
avser obligatorisk skola, i kommun med högst 20 000 invånare distriktssköterska
skall inom ramen för sin tjänstgöring vara skyldig tjänstgöra även som skolsköterska.
I förslaget har tillagts ett undantag härifrån för fall då skolenheten
omfattar även icke obligatorisk skolform.

Skolhälsovård bör bli obligatorisk även vid de nya fackskolorna, föreslår beredningen
och i stadgeförslaget hänföres dessa skolor till samma normer som gäller
för övriga icke obligatoriska skolor.

Skolberedningen, som inledningsvis i kapitlet om skolhälsovården erinrat om
ett av skolöverstyrelsen, efter särskilt utredningsuppdrag, framlagt förslag om
införande av statligt reglerad hälsovård vid bl. a. kommunala yrkesskolor och
handelsgymnasier, förordar att dessa skolformer — i fråga om de kommunala
handelsgymnasierna såvitt inte åtgärden redan tidigare hunnit genomföras i
anslutning till den vid 1961 års riksdag beslutade omorganisationen av handelsgymnasierna
— i detta sammanhang införlivas i det kommunala skolhälsovårdssystemet.
För de kommunala yrkesskolornas del torde den obligatoriska hälsovården
böra avse elever i längre heltidskurser. Frågan om kompensation till
kommunerna för ökade kostnader i samband med införandet av obligatorisk
hälsovård vid yrkesskolor behandlas av beredningen tillsammans med övriga
statsbidragsfrågor, för vilka redogöres senare.

I fråga om den skolpsykologiska verksamheten, dess omfattning
och organisation har skolberedningen inte företagit några egna undersökningar
eller utredningar, men framlägger dock efter en redogörelse för vissa
tidigare utredningar och för nuvarande förhållanden vissa överväganden och
förslag om den fortsatta verksamheten.

Mot bakgrunden av bl. a. vissa anförda (SB s. 432 f.) synpunkter finner beredningen
det nödvändigt, att ett ställningstagande till frågan om skolpsykologorganisationen
inte ytterligare fördröjs.

Den angelägnaste och mest effektiva åtgärden, som från statens sida bör vidtagas,
är enligt skolberedningens bedömande en successiv utbyggnad av den
organisation med regionalt verksamma skolpsykologer, som i begränsad omfattning
prövats under ett par år. Principbeslut bör sålunda nu fattas om en organisation
med en statlig skolpsykologtjänst för varje län, att byggas ut under en
period av omkring tio år.

För innehavarna av dessa tjänster föreslår skolberedningen benämningen länsskolpsykolog.
Lönegradsplaceringen och behörighetskraven beräknas ansluta sig
till vad som nu gäller för de tre regionala skolpsykologtjänsterna. Tjänsterna bör
inrättas som ordinarie. Från och med den 1 juli 1962 bör de tre nuvarande extra
tjänsterna som regional skolpsykolog omvandlas till ordinarie tjänster som länsskolpsykolog.
Vid tillsättning av länsskolpsykologtjänst synes det kunna vara

419

Kungl. Maj:ts ''proposition nr Bly år 1962

befogat att, såsom brukar ske beträffande skolinspektörer, lata vederbörande
under ett första år såsom ett slags prövotid uppehålla tjänsten som extra tjänsteman
eller med vikariatslöneförordnande. Som en omedelbar konsekvens av det
föreslagna principbeslutet förordar skolbcredningen från och med budgetaret
1962/63 en utökning med två nya länsskolpsykologtjänster. 1 fråga om placeringen
av de successivt nytillkommande tjänsterna torde Kungl. Maj:t böra
besluta. Såväl takten för organisationens utbyggnad år för år som placeringen
av nya tjänster torde i viss mån böra anpassas efter hur snabbt grundskolan
genomföres i de olika länen. Det kan vidare finnas skäl att ge en viss förtur åt
län med sämre rekryteringsmöjligheter, framhåller skolberedningen.

Samarbetet med länsskolnämnden och den rent lokalmässiga anknytningen
till dess kansli är, att döma av den hittillsvarande försöksverksamheten, av stor
betydelse. Med tanke på den ytterligare utprövning av de lämpliga verksamhetsformerna,
som ännu kan behövas, kan det dock, säger beredningen, finnas skäl
att ännu något eller några år låta dessa tjänstemän stå direkt under skolöverstyrelsens
ledning. Ett nära samarbete med överstyrelsen och dess expertis på
området kommer givetvis även på längre sikt att vara naturligt och angeläget.

För länsskolpsykologorganisationen får, liksom hittills i försöksverksamheten,
beräknas viss biträdespersonal och i någon man tillfälligt anlitad arbetskraft
jämte kostnader för sjukvård, resor, expenser och viss utrustning. Kostnader
för testmateriel torde endast i begränsad utsträckning böra hänföras till de statliga
utgifterna. Den föreslagna länsskolpsykologorganisationen medför vid full
utbyggnad enligt skolberedningens överslagsvisa beräkningar, utöver hyresutgifter,
årliga kostnader på inemot 1,2 miljoner kr., varav en mindre del dock
redan nu ingår i den statliga budgeten. Därtill kommer engångskostnader för viss
utrustning med ungefär 140 000 kr.

I fråga om länsskolpsykologens uppgifter kan och bör i nuvarande läge en
exakt precisering inte göras. Skolberedningen ger endast några exempel på uppgifter
främst under uppbyggnadsskedet. Länsskolpsykologerna, uttalar beredningen,
bör bl. a. i viss mån utgöra en länk mellan den teoretiska psykologin och
pedagogiken och dess praktiska tillämpning ute på fältet. Skolberedningen framhåller
dock eftertryckligt, att här inte är fråga om att skapa nya forskningscentra.

Att sörja för en lokal skolpsykologisk verksamhet bör vara en kommunal angelägenhet,
anför beredningen och ger i det följande vissa exempel på hur sådan
kan anordnas. Anställandet av heltidstjänstgörande skolpsykolog i större kommuner
blir ingalunda mindre angeläget genom den föreslagna skolpsykologorganisationen
på länsplanet. Kommunal samverkan genom engagerandet av en skolpsykolog
för verksamhet i flera kommuner torde också kunna vara en lämplig
lösning. Anordningen med nedsättning av undervisningsskyldigheten för lärare
med vissa skolpsykologiska arbetsuppgifter torde — ehuru den inte synes fråp
alla synpunkter tillfredsställande — få bli en relativt vanlig väg under en övergångstid
och i mindre landsbygdskommuner. Nedsättningen torde vidare inte

420

Kungl. Maj:ts -proposition nr 54 år 1962

böra få alltför stor omfattning för en och samma lärare, utan uppgifterna hellre
fördelas på flera lärare. Också andra organisationsformer, t. ex. såsom nu förekommer
i form av direkt samarbete med den psykiska barna- och ungdomsvården,
bör kunna förekomma. Det bör, anföi’es vidare, i sammanhanget uppmärksammas,
att man stundom synes ha satt i fråga lämpligheten av den nu förekommande
anordningen att kombinera lärartjänstgöring (med viss nedsättning
av undervisningsskyldigheten) och anställning som pedagogassistent inom den
psykiska barna- och ungdomsvården.

Skolberedningen finner inte skäl föreslå att statsbidrag skall utgå till lokal
skolpsykologisk verksamhet annat än i den form och den utsträckning, som nu
enligt av Kungl. Maj:t tillämpad praxis förekommer vid nedsättning av lärares
undervisningsskyldighet; statsbidrag har i allmänhet utgått till halva antalet
nedsättningstimmar. Den statligt ekonomiska insatsen på området bör i övrigt
koncentreras till länsskolpsykologorganisationen.

Slutligen har beredningen också, mot bakgrunden av vissa erhållna uppgifter,
under avsnittet om den skolpsykologiska verksamheten övervägt möjligheterna
till en tillfredsställande rekrytering. Med den föreslagna successiva utbyggnaden
bör enligt beredningens bedömande utsikterna härtill numera vara relativt gynnsamma.
Beredningen understryker i sammanhanget vikten av att frågorna om
den praktiska psykologutbildningen och om legitimation för psykologverksamhet
snarast bringas till en lösning.

Vid arbetet med spörsmål rörande den obligatoriska skolans utformning, frågor
om skolhälsovård och skolpsykologisk verksamhet m. m. har skolberedningen
också kommit i beröring med frågan om skolkuratorsverksamheten
m. m.

Beredningen, som inte funnit det möjligt att företa några särskilda undersökningar
eller utredningar inom frågeområdet, ger inledningsvis (SB s. 436 ff.) en
kort sammanfattning av vissa tidigare utredningar och förslag beträffande skolkuratorer
samt redogör därefter översiktligt (SB s. 439 ff.) för nuvarande kuratorsverksamhet
inom olika skolformer. Vissa av beredningen i detta sammanhang
berörda specialfrågor om s. k. hjälpklasskuratorer m. m. har redovisats i
anslutning till övriga frågor rörande specialundervisningen.

På den framtida kuratorsverksamheten liksom på samarbetet mellan olika
befattningshavare inom skolan och med andra organ lägger beredningen bl. a.
följande synpunkter.

När det gäller den kurativa verksamhet som kan komma i fråga för elever dels
på gymnasiestadiet, dels inom den obligatoriska nioåriga skolans åldersstadium,
främst dess högstadium, framhåller beredningen bl. a., att det är nödvändigt att
söka få en viss överblick över de resurser, som inom skolan och inom samhället i
övrigt står till buds på området. Beredningen pekar på skolhälsovården och den
skolpsykologiska verksamheten och framhåller i samband därmed att var och en
som medverkar inom skolans värld måste inte bara ansvara för sin egen isolerade

421

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 b år 1962

del av arbetet utan också känna och förverkliga det gemensamma ansvaret för
elevens bästa i det lagarbete, som här måste förekomma mellan olika experter
inbördes liksom mellan experterna och skolans ledning och lärare. Av verksamhetsgrenar
utanför skolan framhålles barnavården, den psykiska barna- och ungdomsvården
samt kommunens och andra organs insatser för ungdomens fritidsverksamhet.

Mot bakgrund av det resonemang som beredningen fört och med tanke på de
från kommun till kommun starkt skiftande förhållandena ter det sig för beredningen
självklart, att en bedömning av skolans behov av särskilda hjälpkrafter
för elevvårdande uppgifter måste göras utifrån situationen i varje enskild kommun
och att i denna bedömning även förhållandena inom andra verksamhetsgrenar
än skolan måste vägas in.

Särskilt skolkuratorsfrågan behöver ses i detta vidgade perspektiv. Anställandet
av skolkurator är säkerligen inte sällan en riktig och behövlig åtgärd. Man
bör dock inte a priori utgå ifrån att detta alltid är den rätta och den enda rätta
vägen.

Beredningen framhåller vidare bl. a., att en ökning av skolans stab av specialister
också kan medföra avsevärda risker för alltför stor splittring av den elevvårdande
verksamheten. Lärarens kontakt med och ansvar för den enskilde
eleven utgör själva grunden för skolarbetet. Ämneslärarsystemet på grundskolans
högstadium och på högre stadier och svårigheten att tilldela klassföreståndaren
något mera betydande timtal i den egna klassen bidrar dock till att lärarnas
insatser kanske inte alltid blir tillräckliga (jfr kap. 18 s. 331 f.) I allra första hand
bör därför sådana åtgärder vidtagas, som ökar klassföreståndarens möjligheter
att hjälpa eleverna.

Beredningen pekar också på att utredningar om hemförhållanden och liknande
uppgifter, som brukar anförtros kuratorn om sådan finns, nu ibland handhas av
skolsköterskan.

Skolberedningen anför ytterligare en del synpunkter delvis av praktisk natur
(SB s. 444 ff.), av vilka somliga talar för och andra mer eller mindre emot ett
vidgat anlitande av skolkuratorer. Med sitt resonemang säger sig beredningen
inte vilja bestrida att behov av särskilda skolkuratorer kan föreligga men några
mera bestämda allmänna rekommendationer anser sig beredningen dock inte
kunna framlägga i kuratorsfrågan. Skolberedningen räknar heller inte med statsbidrag
till kommunal skolkuratorsverksamhet.

Ehuru bedömningen av kuratorsbehovet och ansvaret för sådan verksamhet
inom kommunens hela skolväsende bör ses som en kommunal angelägenhet,
synes, säger beredningen, i nuvarande läge tillräckliga skäl inte föreligga att
förändra huvudmannaskapet för den nu etablerade skolkuratorsverksamheten
med statliga medel vid vissa högre allmänna läroverk, vilken i första hand torde
beröra gymnasieeleverna. Ett oförändrat statligt huvudmannaskap kan här tills
vidare också vara motiverat med hänsyn till behovet av praktikplatser för utbildning
av kuratorer. En samordning med kommunens kuratorsverksamhet i

422

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1962

förekommande fall är givetvis angelägen. Om till skolanläggning med statlig
kuratorstjänst kommer att förläggas även klasser tillhörande den obligatoriska
skolan, bör hinder inte möta mot att kuratorns verksamhet omfattar också eleverna
i dessa klasser; en fördelning av kostnaderna för kurator stjänsten mellan
stat och kommun torde därvid böra ske enligt de regler som nyligen fastställts
för motsvarande situation beträffande statligt anställd skolsköterska.

I anslutning till behandlingen av vissa specialfrågor i samband med försöksverksamhetens
avveckling berör skolberedningen även frågan om studiehjälp.

Skolberedningen anser, att en behovsprövad stipendiegivning i princip inte
hör hemma i en obligatorisk skola. Skäl finns alltså för att avveckla denna stödform
i samband med grundskolans allmänna genomförande. Beredningen finner
emellertid, att denna fråga har sitt naturliga sammanhang i den prövning av de
allmänna barnbidragen eller liknande stödåtgärder åt barnfamiljerna, som skall
komma till stånd enligt nyligen i riksdagen fattat beslut. Då beredningen förutsätter,
att frågan sålunda blir prövad vid den av riksdagen begärda översynen av
barnbidragen, anser sig beredningen inte böra framlägga något eget förslag till
slutlig lösning. Till dess denna fråga blivit prövad i ett vidare sammanhang, torde
det nuvarande studiehjälpssystemet för försöksskolan få tillämpas för grundskolans
elever.

Y ttranden

Skolberedningens förslag angående utformningen av skolhälsovården
hälsas i allmänhet med tillfredsställelse i remissyttrandena. Endast på vissa
punkter påyrkas justeringar eller framföres önskemål om ytterligare förbättringar.

Sålunda har ytterst få invändningar gjorts mot förslaget att kommunalisera
skolhälsovården vid statliga läroverk. Skolöverstyrelsen förutsätter dock uttryckligen
att verksamheten därvid får minst samma omfattning som tidigare.
SACO framhåller i detta sammanhang, att det vore önskvärt att klara statliga
direktiv till kommunerna lämnades beträffande lokal-, utrustnings- och verksamhetsstandard.
Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund
uttalar vissa farhågor för att svårigheter i praktiken kommer att uppstå
genom det ändrade huvudmannaskapet för skolhälsovårdens personal. TCO förutsätter,
att de problem som uppkommer i samband härmed i fråga om den
berörda personalens anställnings-, avlönings- och pensionsförhållanden, blir föremål
för förhandlingar i vanlig ordning.

Falköpings stad finner inte de anförda skälen för att kommunerna skall svara
för personal för skolhälsovården bärande. Denna inställning är eljest inte vanlig
från kommunernas sida. Något som däremot ofta betonas i kommunyttrandena
är att kommunerna förutsättes få full kompensation för denna nya uppgift.
De närmare synpunkterna på kompensationsfrågan redovisas dels i ett föl -

423

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 b år 1962

jande avsnitt om skolans befattningshavare där beredningens större projekt om
överförande av vissa andra personalkategorier och uppgifter till kommunerna
behandlas, dels i ett följande avsnitt om statsbidragsfrågor.

Att statsmedel inte vidare skulle utgå till skolläkares resekostnader anser sig
länsskolnämnden i Gotlands län inte kunna tillstyrka. Nagra kommuner har
också reagerat mot detta förslag, som eljest ytterst sällan beröres i yttrandena.
Som exempel kan nämnas Söderköping, Alvesta och Bygdeå, vilka påpekar att
en överflyttning till kommunerna av kostnaderna för skolläkares resor främst
skulle drabba de ofta vidsträckta landskommunerna.

Mot den för hela skolhälsovården föreslagna normen i fråga om antalet elever
per heltidsanställd skolsköterska, 1 500 elever, har gjorts vissa invändningar,
även om den härigenom inträdande förbättringen för de statliga läroverkens de!
noterats med tillfredsställelse. Med framhållande av skolsköterskornas redan nu
betungande arbetsbörda och en förutsedd framtida ökning därav, önskar flera
remissinstanser en ytterligare sänkning av elevantalet. Sålunda förordar skolöverstyrelsen
antalet 1 300, medan 1 200 förordas av SACO, TCO, Federationen
Sveriges allmänna folkskollärarförening, Svenska facklärarförbundet, Sveriges
läkarförbund, Svenska läkaresällskapet, Svenska skolläkarf öreningen och Folkpartiets
kvinnoförbund. Som motiv härför anger överstyrelsen, SACO och Skolläkarföreningen
huvudsakligen, att större uppmärksamhet redan har riktats
och även bör riktas mot skolsköterskans elevvårdande och mentalhygieniska
uppgifter. TCO anför att om skolsköterskan över huvud taget effektivt skall
kunna fullgöra sina betydelsefulla uppgifter är denna sänkning nödvändig.
Samma ståndpunkt intar folkskollärarfederationen och facklärarförbundet. Gymnasieutredningen
uttalar helt allmänt att det är angeläget, att heltidsanställd
skolsköterska kan erhållas vid ett betydligt lägre elevantal än 1 500. Lärarkollegiet
vid medicinska högskolan i XJmea ifrågasätter, utan nagot bestämt yrkande,
om inte det angivna elevantalet av 1 500 är för stort med hänsyn till skolsköterskans
mångskiftande arbetsuppgifter. Medicinalstyrelsen uttalar, att en sänkning
vore mycket önskvärd men för närvarande torde försvåras av bristen på
sjuksköterskor.

Mot ett bibehållande av den nu gällande skyldigheten för distriktssköterska
att i kommun med högst 20 000 invånare inom ramen för sin tjänstgöringsskyldighet
vara verksam som skolsköterska har vissa invändningar rests. Länsskolnämnden
i Jönköpings län finner det angeläget att särskild skolsköterska skall
få anställas i kommun med betydligt lägre invånarantal än detta, medan Sd CO
och Sveriges läkarförbund vill göra skyldigheten beroende av främst antalet elever
i kommunens grundskolor. TCO föreslår att, där behov finnes av heltidsanställd
skolsköterska, sådan skall kunna anställas oberoende av kommunens
invånarantal. Sveriges skoldirektör sförening förordar att distriktssköterska bör
vara skolsköterska endast i mindre kommuner med högst 10 000 invånare. Staden
Köping finner bestämmelsen, att distriktssköterskorna skall vara skyldiga
att tjänstgöra som skolsköterskor i kommuner med mindre än 20 000 invånare,

424 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5b år 1962

fullständigt orimlig och i klar strid med föreskriften, att en skolsköterska skall
omhänderha högst 1 500 elever. Härom anföres följande.

Om man räknar med ett födelsetal av 15 promille av befolkningen får man för
en kommun med 20 000 invånare fram en siffra på ca 300 elever per årskurs
eller för nio årskurser 2 700 elever, vilket innebär att det finns arbetsuppgifter
för tva heltidsanställda skolsköterskor. Eftersom 1 500 elever anses vara maximum,
bör det idealiska antalet rimligen vara lägre. Det torde dock icke finnas
någon som helst möjlighet för distriktssköterskorna i en kommun med 20 000
invånare att jämsides med sitt ordinarie arbete medhinna skolhälsovården.
Bestämmelsen bör ändras, sa att anställande av särskild skolsköterska blir obligatoriskt
vid ett stadigvarande elevantal på 1 500. Skyldighet för distriktssköterskorna
att tjänstgöra vid skolhälsovården skulle då begränsas till kommuner
med mindre än 1 500 elever i grundskolan.

Medicinalstyrelsen finner, att föreskriften om distriktssköterskas skyldighet
i förevarande hänseende i princip bör ändras till att avse antalet skolbarn i
kommunen. Därest särskild skolsköterska skall anställas måste dock i varje
särskilt fall skolväsendets organisation i förhållande till distriktssköterskedistrikten,
tätorternas placering och dylikt beaktas. Skolöverstyrelsen är för sin del
inte beredd att ta ställning till frågan om distriktssköterskas skyldighet att
tjänstgöra som skolsköterska och erinrar om dels inom medicinalstyrelsen pågående
utredning angående distriktsvården, dels om bildandet av kommunalblock
vid vilket tillämpandet av denna bestämmelse skulle kunna leda till mindre
önskvärda konsekvenser. Överstyrelsen framhåller även att det undantag från
distriktssköterskans skyldighet att vara skolsköterska vid grundskolan, som
formulerats i beredningens stadgeförslag för fall då en skolanläggning innefattar
även icke-obligatorisk skolform, kan få mindre lyckliga följder. Om i en skolenhet
finns inrymda, förutom grundskolan, klasser från en realskola under av%
ecjiling eller klasser från en fackskola måste kommunen anställa särskild skolsköterska
för hela skolenheten, framhåller överstyrelsen. Om bestämmelsen
a\ ser endast skolenhet innehållande högstadium och statligt gymnasium bör
denna begränsning anges.

Det ökade antalet läkarundersökningar av hela klasser i den obligatoriska
skolan tillstyrkes av så gott som samtliga remissinstanser som yttrat sig i frågan.
Åtvidabergs köping ifrågasätter emellertid, huruvida det utökade antalet läkarundersökningar
verkligen är nödvändigt. De massundersökningar, varom här är
fråga, har enligt köpingen väl knappast gjort det möjligt för läkaren att sätta
sig m i de enskilda fallen. Det vore därför lämpligare, att skolsköterskeorganisationen
utbyggdes, och att de, som skolsköterskan ansåg vara i behov av
särskild läkarvård, hänvisades till läkaren, vilken då kunde ägna mera tid åt
dessa barn. Alvesta köping konstaterar, att beredningens förslag om förstärkning
av skolhälsovården inom den obligatoriska skolan innebär en försämring
för de elever, som med bibehållande av nu gällande organisation skulle ha undervisats
i realskola. En ordning med nuvarande undersöknings- och mottagningsfrekvens
på läroverksplanet borde sättas som riktmärke för samtliga årsklasser

425

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

då en standardförbättring på detta synnerligen viktiga område är angelägen.
Väl är, framhålles det, vad beredningen anfört angående bristen på läkare förvisso
en bister realitet inom många provinsialläkardistrikt, men en generell
bestämmelse borde inte hindra ett genomförande av en förbättring inom de
områden, där de personella resurserna gör det möjligt. Även gymrw^ieutredningen
framhåller, att fyra undersökningar under skoltiden måste betraktas
som ett minimiprogram och att målet bör vara en undersökning per elev och år.

Bl. a. länsskolnämndema i Skaraborgs och Västmanlands län, TJppsala stad
samt TCO och Sveriges skoldirektörsförening uttalar önskemålet, att den första
undersökningen vidtas i samband med inskrivningen till årskurs 1, då även
skolmognadsproven bör verkställas. Barnets hälsotillstånd bör vara fastställt
på ett så tidigt stadium, att hänsyn kan tas härtill vid bedömningen av barnets
skolplacering. Även Folkskollärarfederationen framför krav härpå med den
motiveringen, att eventuella defekter möjligen kan korrigeras under sommaren
före skolans början. Skolöverläkaren i Stockholm å andra sidan anser, att beredningens
förslag att bibehålla den nu gällande ordningen med undersökning av
nybörjarna vid läsårets start bör tillstyrkas. Denne anför härom vidare följande.

Från slcolläkarhåll har anförts, att möjligheterna att under de månader som
återstår till dess skolan börjar, rätta till defekter av antytt slag i de flesta fall
är mycket små bl. a. med hänsyn till väntetiden på polikliniker och sommarsemestrar
för sjukvårdspersonal. För Stockholmsförhållanden är en omändring
med undersökning av första årskursen till våren knappast påkallad. Vid den
skolmognadsprövning som praktiskt taget överallt genomföres numera i Stockholms
skolor, upptäcks vanligen handikapp av både psykisk och somatisk art
och föräldrarna får anvisning om lämplig konsultinstans i de fall denna ej redan
är ordnad förut. För övrigt har redan på barnavårdscentraler och daghem,
där det övervägande antalet barn före skolbörjan kontrollerats, de flesta sjukliga
tillstånd och handikapp diagnosticerats och hänvisats till specialistinstans.

Hörselpedagogemas förening föreslår införande av obligatorisk hörselundersökning
med audiometer under det år barnet fyller sex år och därjämte två
gånger under skolpliktstiden.

SACO, Sveriges läkarförbund och lärarkollegiet vid medicinska högskolan i
Umeå m. fl. understryker värdet av den läkarundersökning, som beredningen
förutsatt skall äga rum i skolans avslutningsklass, då man därigenom kan samordna
denna undersökning med utfärdandet av de arbetsböcker, som alla förvärvsarbetande
under 18 år skall ha.

Vad beträffar förläggandet av skolläkarens mottagning till skolan har medicinalstyrelsen,
SACO, Sveriges lälcarförbund och Folkskollärarfederationen framhållit,
att för undantag härifrån skall starka skäl föreligga. Sålunda understryker
medicinalstyrelsen, att endast om detta av praktiska skäl ej kan genomföras
bör eleverna få hänvisas till läkarens ordinarie mottagning och då endast
på för skolbarnen särskilt angivna tider. Även länsskolnämndema i Jönköpings

14* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 51+

426

Kungl. Maj:ts proposition nr 5-4 år 1962

och Kristianstads län framhåller särskilt vikten av att skolhälsovården rent
lokalmässigt förlägges till skolan.

Flera remissorgan har i detta sammanhang berört frågan om normalinstruktionen
för saväl skolläkare som skolsköterska. Folkskollärarfederationen framhåller,
att föreskrift bör intas i denna, att barnets lärare på lämpligt sätt informeras
om förhållanden av vikt för lärarens behandling av eleven i fråga och
medicinalstyrelsen framhåller även biologilärarens betydelse i hälsofostran för
eleverna. För utformningen av nämnda instruktioner anses samråd böra ske
mellan skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen.

Vikten av att skolhälsovården enligt beredningens förslag skall bli obligatorisk
även i de kommunala fackskolorna och yrkesskolorna betonas av bl. a.
lärarkollegiet vid medicinska högskolan i Umeå samt länsskolnämnderna i
Blekinge och Gotlands län. Sistnämnda länsskolnämnd vill i vad gäller yrkesskolornas
obligatoriska hälsovård inbegripa även vissa heltidskurser, som omfattar
en kortare tid än ett läsår, nämligen kurser om en hel termin. Häri instämmer
överstyrelsen för yrkesutbildning, som förutsätter att även de landstingskommunala
yrkesskolorna medtages vid denna omreglering. Flera kommuner,
däribland städerna Göteborg, Linköping, Falun och Skellefteå, har också
uttryckligen förklarat sig biträda beredningens förslag till utvidgning av skolhälsovården.

Skolöverstyrelsen anför i detta sammanhang att förverkligandet av denna
utökning av skolhälsovårdsorganisationen kommer att kräva ytterligare arbetsinsatser.
Sålunda behöver en skolöverläkartjänst vid överstyrelsen för yrkesutbildning
inrättas. Detta skulle tills vidare kunna ske genom att biträdande
skolöverläkarbefattningen hos skolöverstyrelsen omvandlades till heltidstjänst
med åliggande för befattningshavaren att handlägga hälsovårdsärenden inom
överstyrelsen för yrkesutbildning. För att biträda vid arbetet med dessa ärenden
borde finnas en amanuens. En utökning och omorganisation av skolöverstyrelsens
resurser på bl. a. skolhälsovårdens område föreslås också från Karolinska
institutets lärarkollegium, som anser att överstyrelsens rotel för skolhälsovård
bör utbyggas till en särskild avdelning med ytterligare barnpsykiatrisk expertis
samt att till denna avdelning bör knytas även skolpsykologinstitutionen och
skolans kuratorsverksamhet. Till denna avdelning bör också föras såväl specialundervisningen
som abnormundervisningen.

Enligt Målsmännens riksförbund har den psykiska hälsovården vid skolonia
behandlats för lättvindigt av skolberedningen. Liknande tankegångar spåras i
yttrandet från Karolinska institutets lärarkollegium, som förordar vissa förstärkningar
av resurserna inom och utanför skolan. Kollegiet anför följande.

Med kännedom om i hur stor utsträckning specialklassernas klientel består av
elever med skilda psykiska insufficiens- och sjukdomstillstånd finner emellertid
lärarkollegiet att alltför liten hänsyn tagits härtill vid utarbetande av riktlinjerna
för skolhälsovården. Denna föreslås visserligen utbyggd kvantitativt men
knappast kvalitativt. Elever, som på grund av svårigheter vid kunskapstill -

427

Kungl. Maj:ts proposition nr 5k år 1962

ägnandet eller som på grund av anpassningssvårigheter och beteenderubbningar
föreslås till t. ex. specialklasser, garanteras icke någon medicinsk bedömning. Det
är lärarkollegiets uppfattning, att grundskolans genomförande förutsätter ett
allt mer vidgat samarbete med medicinsk sakkunskap och därför en betydande
utbyggnad av dels skolläkarorganisationen, dels den psykiska barna- och ungdomsvården.
Icke minst kommer behovet härav att göra sig gällande inom
grundskolans högstadium, där man måste räkna med en relativt hög frekvens
av elever med psykiska störningar av olika slag.

Svenska läkaresällskapet framhåller att det bör eftersträvas, att skolpsykiatrisk
verksamhet antingen organiseras inom skolhälsovårdens ram eller anknytes
till barnpsykiatriska kliniker.

Medicinalstyrelsen framhåller, att arbetet inom skolhälsovården för tjänsteläkarens
del efter hand torde komma att underlättas genom organisationen
av s. k. flerläkarstationer.

Slutligen framhålles från lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm,
att tandvårdens ordnande i skolorna icke är omnämnd i utredningen. I nuvarande
författning rörande folktandvården är organiserad tandvård tillgänglig
endast för barn i åldersperioden 6—15 år. Lärarkollegiet betonar angelägenheten
av att tandvård, så snart tillgång till tandläkare i erforderligt antal
genom betydande utökning av tandläkarhögskolorna och deras utbildningskapacitet
uppnåtts, effektivt genomföres inom folktandvården ej blott för alla
barn och skolelever från tidigaste åldrar t. o. m. 16 år utan även för eleverna i
planerade fackskolor och i gymnasierna.

Vad beträffar skolberedningens förslag om utbyggnad av skolpsykologverksamheten
kan konstateras att detta genomgående livligt tillstyrkes
i yttrandena. Behovet av en sådan verksamhet och en fast organisation på området
understrykes starkt, inte minst av länsskolnämnderna, lärarorganisationerna,
lärarutbildningsanstalterna och den medicinska expertisen. Det framhålles
ofta att en utbyggnad av denna verksamhet är en av förutsättningarna
för att det nya skolprogrammet skall kunna genomföras på ett effektivt sätt.

Synpunkter på elevvården i stort anföres ofta i detta sammanhang. Som
exempel kan nämnas länsskolnämnden i Östergötlands län, som pekar på den
aktuella uppfostringssituationen och anför att rättsliga myndigheter bekräftat,
hur ofta brist på personlig rådgivning och vägledning kan antas ha bidragit
till ökad ungdomskriminalitet. Statskontoret hävdar, att såväl skolpsykologsom
skolkuratorsinstitutionerna behöver en fastare organisation än vad de för
närvarande har och anser tidpunkten vara inne för att dra upp riktlinjerna
för en över hela riket någorlunda likformig organisation och för ett klart och
fast inordnande av befattningshavarna inom elevvården i skolväsendet. Elevvården
bör göras till föremål för en utredning gällande såväl huvudmannaskapet
som lönesättning och avgränsning av arbetsuppgifterna. Målsmännens
riksförbund framhåller med skärpa att den organisation, som skall realisera
önskemålen om individualiseringen i undervisningen, nämligen elevvården,

428

Kungl. Majrts proposition nr 5^ år 1962

blivit alltför vagt skisserad. Stockholms stad framhåller att, i betraktande av
den stora vikt, som skolberedningen i skilda sammanhang lägger vid en utbyggd
skolpsykologisk verksamhet, är dess rekommendationer överraskande få
och allmänt hållna.

Att enligt skolberedningens förslag ett principbeslut nu skall fattas om en
regional organisation med en statlig skolpsykologtjänst för varje län har i yttrandena
inte rönt några invändningar. Den tidrymd, inom vilken utbyggnaden
skall ske, har däremot ibland ansetts vara onödigt lång. En snabbare takt
förordas eller önskas av fyra länsskolnämnder liksom av bl. a. TCO, Folkskollärarjederationen,
Riksförbundet landsbygdens folk, Svenska landsbygdens
kvinnoförbund och Svenska landsbygdens ungdomsförbund. Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund föreslår, att denna organisation skall byggas
upp redan under en femårsperiod. Skolöverstyrelsen accepterar den av beredningen
angivna uppbyggnadsperioden av omkring tio år och lärarkollegiet vid
lärarhögskolan i Stockholm instämmer med beredningen i att utbyggnad i en
snabbare takt inte torde kunna genomföras.

Länsskolnämnden i Kalmar län anser benämningen länsskolpsykolog mindre
lyckad. Länsskolnämndema i Östergötlands och Kristianstads län ifrågasätter
om inte de av skolberedningen för länsskolpsykologerna förutsatta behörighetskraven
— innefattande licentiatexamen i psykologi eller pedagogik jämte lärarerfarenhet
— satts för höga och om inte därigenom vissa rekryteringssvårigheter
uppkommer. Kravet på lärarerfarenhet understrykes av flera länsskolnämnder
liksom av kollegierna vid Jönköpings folkskoleseminarium och vid
Annedals folkskoleseminarium i Göteborg. Läroverkslärarnas riksförbund,
Lärarhögskolornas och seminariernas lärarförbund betonar att en genom praktiskt
skolarbete förvärvad erfarenhet är nödvändig för en skolpsykologs verksamhet.
Svenska förbundet för specialundervisning framhåller önskvärdheten
av erfarenhet även från specialundervisning. Länsskolnämnden i Malmöhus län
framkastar i detta sammanhang förslaget att under inledningsskedet dispensvägen
kunna anlita i övrigt utmärkt lämpade sökande med betydande lärarerfarenhet.
Lönegradsplaceringen för länsskolpsykologerna förs på tal av bl. a.
länsskolnämnden i Gotlands län, som ifrågasätter om lönegraden A 24 kan göra
det möjligt att i längden upprätthålla de ställda behörighetskraven. Länsskolnämnden
i Jämtlands län anser, att utbildningsbehovet av skolpsykologer skulle
säkerställas, om dessa kunde se fram emot lönegraden Ao 26. Lärarhögskolornas
och seminariernas lärarförbund förordar en lönesättning i paritet med lärares
med motsvarande akademisk utbildning, och SACO, att åtgärder snarast bör
yidtagas på löneområdet.

Mot beredningens uttalande om att vid placeringen av nya länsskolpsykologtjänster
eventuellt borde ges företräde åt sådana län, som har rekryteringssvårigheter,
har rests invändningar från länss kolnämnderna i Kristianstads och
Mabnöhus län. Dessa anser, att alla skäl talar för att man i en bristsituation
utbjuder de mest attraktiva tjänsterna, varvid man också kan erhålla praktik -

429

Kungl. Maj:ts proposition nr 5k år 1962

platser för studerande, som har för avsikt att utbilda sig till skolpsykologer.
Skolöverstyrelsen anser att beslutanderätten om placeringen av de successivt
nytillkommande tjänsterna lämpligen bör tillkomma överstyrelsen — och inte
såsom enligt beredningens förslag Kungl. Maj:t — bl. a. för att planeringen
skall kunna smidigt anpassas efter rekryteringsmöjligheterna.

Tio länsskolnämnder anser, att skolpsykologerna från början skall knytas
direkt till länsskolnämndema och att en övergångstid med tjänsternas anknytning
till skolöverstyrelsen är helt obehövlig. Länsskolnämnden i Göteborgs och
Bohus län anför här, att tendenser förmärkts till strävanden mot en ny splittring
i den regionala skolledningen och att nämndens erfarenhet därav ej ar
goda; av principiella och i förevarande fall även av praktiska skäl hävdar nämnden,
att varje utvidgning av den regionala verksamheten inom skolväsendet
måste ske inom nämnderna. Enligt länsskolnämnden i Malmöhus län saknas all
anledning att skapa ett sidoställt organ; den direkta kontakten med skolöverstyrelsen
behöver inte hindras genom skolpsykologens ställning som tjänsteman
hos nämnden. Länsskolnämnden i Skaraborgs län framhåller med skärpa att det
ej är önskvärt att få mer än en statlig regional skolmyndighet i varje län. Skolöverstyrelsen
instämmer däremot i beredningens uttalande att länsskolpsykologerna
ännu något eller några år bör sta direkt under överstyrelsens ledning.

Sju länsskolnämnder (Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Skaraborgs,
Värmlands, Västerbottens och Norrbottens län) framför redan nu sina önskemål
att bli tilldelade länsskolpsykologtjänster. Stockholms stad uttalar med
instämmande av öv er ståthållar ämbetet, att det synes rimligt att Stockholm i
vad avser den skolpsykologiska verksamheten är sin egen länsskolnämnd och
att staden bör erhålla statsbidrag till inrättande av tva skolpsykologtjänster
motsvarande de av skolberedningen föreslagna länsskolpsykologtjänsterna.
Länsskolnämnden i Norrbottens län, flera kommuner i nämnda län samt kollegiet
vid follcskoleseminariet i Haparanda hävdar, att med hänsyn till de stora
avstånden inom detta län behov där förefinnes av två länsskolpsykologer.

Medicinalstyrelsen, Sveriges skoldirektör sjörening och Sveriges bampsykwtriska
förening pekar på behovet av en gränsdragning mellan skolpsykologens
verksamhet å ena sidan och skolläkarens och den psykiska bama- och ungdomsvårdens
å andra sidan. Medicinalstyrelsen anför i detta sammanhang, med anknytning
till ett uttalande av beredningen om pedagogassistenternas verksamhet,
följande.

Frågor som berör skolpsykologens verksamhet i förhållande till skolläkaren
och den psykiska barna- och ungdomsvården bör enligt styrelsens mening ytterligare
utredas. Därvid bör lämpligen all barnpsykiatrisk och^ skolpsykiatnsk
verksamhet samordnas med den psykiska barna- och ungdomsvården. Den skolpsykologiska
verksamheten bör ej omhänderhava de barnpsykiatriska problemen,
ej heller bör den psykiska barna- och ungdomsvården syssla med utpräglade’skolpsykologiska
uppgifter. Ett intimt samarbete måste etableras mellan
lärare, skolläkare, skolsköterska och skolpsykolog för att bereda de barn som
behöver barnpsykiatrisk hjälp möjlighet att erhålla sådan. Beredningen anför

430 Kungl. Majrts ''proposition nr 54 år 1962

härom: »Det bör i sammanhanget uppmärksammas att man stundom synes
ha satt i fråga lämpligheten av den nu förekommande anordningen att kombinera
lärartjänstgöring---och anställning som pedagogassistent inom den

psykiska barna- och ungdomsvården». Vad som i detta sammanhang bedömes
olämpligt är pedagogassistenternas arbete med barn psykiatriska, kliniskt psykologiska
och skolpsykologiska uppgifter, uppgifter för vilka de saknar utbildning.
I nära samarbete med ett barnpsykiatriskt team utgör pedagogassistenten
manga gånger ett värdefullt tillskott till den psykiska barna- och ungdomsvården,
åtminstone till dess den skolpsykologiska organisationen blivit mera utbyggd.

Skolöverstyrelsen konstaterar i denna fråga att pedagogassistenter stundom
kommit att fungera även som skolpsykologer. Det synes enligt överstyrelsens
mening ej lämpligt att man gar denna omväg för att få det bistånd i elevvården,
som den skolpsykologiska verksamheten utgör. Assistenterna inom den psykiska
barna- och ungdomsvården torde enligt överstyrelsens mening böra begränsa
sm verksamhet till dem, som där inskrivits som patienter. I yttrandet från
Göteborgs stad framhålles, att det för närvarande finns en viss fara i att man
inom. de psykiatriska institutionerna bygger upp en organisation för skolpsykiatri
utanför skolorganisationen. Ett samarbete mellan skolpsykolog och skolpsykiater
är enligt staden nödvändigt. Den lyckligaste lösningen härvidlag torde
vara, att man i de större städerna låter skolpsykiatriska institutionen tillhöra
skolhälsovården, doek med den anknytning till den psykiatriska centralen som
kan vara nödvändig.

Att den lokala skolpsykologverksamheten bör vara en kommunal angelägenhet
har i och för sig tämligen allmänt accepterats. Åtta länsskolnämnder anser
dock att verksamheten bör stimuleras med statsbidrag och ifrågasätter om inte
vid sidan av det kommunala initiativet staten bör påtaga sig visst ansvar för
att denna elevvårdande verksamhet verkligen kommer igång. Yrkanden eller
önskemål om statsbidrag till lokal verksamhet framföres även från andra instanser,
däribland gymnasieutredningen, TCO, Folkskollärarfederationen, Svenska
förbundet för specialundervisning, Svenska landsbygdens kvinnoförbund, Svenska
landsbygdens ungdomsförbund, Folkpartiets ungdomsförbund och Sveriges
socialdemokratiska ungdomsförbund. Sistnämnda förbund vill också sätta som
mål att inte bara varje kommun utan varje skola får en skolpsykolog. SACO
och Folkpartiets ungdomsförbund ifrågasätter i detta sammanhang om inte ett
åläggande för kommunerna att i viss utsträckning inrätta, skolpsykologtjänster
är nödvändigt. Sveriges skoldirektör sförening hävdar att statligt stöd bör utgå
i betydligt större omfattning och i andra former än de föreslagna.

Dessutom har sa gott som samtliga kommuner, som berört frågan om skolpsykologisk
verksamhet, föreslagit att statsbidrag skall utgå till den kommunala
skolpsykologverksamheten. I yttrandet från Säter hävdar man, att staten
bör utreda vad som skall anses vara lämpligt elevunderlag för mindre psykologområden
med psykolog deltidsanställd i flera kommuner och att statsbidrag till
avlöning av skolpsykologer inom dessa områden bör få utgå efter samma grun -

431

Kungl. Maj:ts proposition nr oh år 1962

der sorn till avlöning åt lärarpersonal. Som ett exempel på den argumentering
som framföres för statsbidrag kan tas yttrandet från Nederkalix kommun, där
också erfarenheter redovisas från den försöksverksamhet med skolpsykologkurator
som med statligt stöd pågar i Råneå, 1 öre och Nederkalix sedan 1959.

Under de dryga två år som försöket hittills pågått har både kommunerna och
de inom skolan verksamma enhälligt accepterat befattningshavarens insatser.
Hans arbete i området har blivit en institution. Utan överdrift kan det påstås
att skolan icke kan fungera tillfredsställande utan denna skolpsykolog-skolkurator.
Skolledare och lärare och i mycket stor utsträckning allmänheten ställer
sig oförstående inför ett tvärt slut på verksamheten. Åtminstone torde ISederkalix’
kommun komma att nödgas diskutera frågan om inrättandet av en kommunal
tjänst för skolpsykolog-skolkurator.

Skolberedningens uppfattning att skolpsykologisk verksamhet bör vara en
kommunal angelägenhet är svår att acceptera. Ser man till lärarens ställning
i den obligatoriska skolan, konstateras att statsbidrag utgår till lönen. Social
verksamhet inom skolan hör i icke ringa grad ihop med elevernas utbildning
och undervisning. Skolans psykologiska verksamhet kan icke självklart utbrytas
ur skolans totala arbete på så sätt att kommunen skulle anses vara huvudman
för just denna del, dvs. ekonomiskt ansvarig för att skolan fungerar socialt.
En sådan gränsdragning är svår att första. Statsbidrag bör utga till avlönande
av heltidsanställd kommunal skolpsykolog-skolkurator. För geografiskt stora
men folkfattiga och skattetyngda kommuner är det omöjligt att annars ha skolpsykolog.
Att lösa frågan gemensamt med närliggande kommuner verkar icke
heller tilltalande. Erfarenheten har visat, att det område, inom vilket försöksverksamheten
med skolpsykolog-skolkurator pågått, till ytan är absolut maximalt
för att inte resor skall förtaga en viktig del av arbetstiden och därmed
arbetsresultatet. En sådan kommun som exempelvis Jokkmokk är till ytan jämförbar
med vissa län i Syd- och Mellansverige. En skolpsykolog i en sådan kommun
kan icke fungera på samma effektiva sätt som i en mindie. Nederkalix
kommun har i sin budget de två sista åren anslagit 8 000 kr. årligen till reseoch
traktamentsersättningar för skolpsykologen, lill detta skulle vid en kommunalisering
av tjänsten komma ett betydande lönebelopp. Kostnaderna blir pa
så sätt större i större landsbygdsområden än i till ytan små kommuner. Jämfört
med städer, där rese- och traktamentsersättningar icke förekommer blir skillnaden
ändå större. Därjämte får man i de nordliga delarna av vårt land under
lång tid framåt räkna med att få teoretiskt mindre kvalificerade krafter i det
skolpsykologiska arbetet. IVXen den totala kostnaden för verksamheten skulle
ändå bli minst lika stor som eller större än i städer med välutbildade skolpsykologer.
Detta sista bör icke uppfattas såsom en bestämd mening att lägre utbildning
i en sådan tjänst medför sämre arbetsresultat. Men resonemanget stöder
meningen att det ur rättvisesynpunkt borde vara motiverat med statsbidrag
åtminstone till skolpsykologens lön.

Skolpsykologverksamheten på det regionala planet i de stora länen kan icke
lämna lika god service som motsvarande verksamhet i de till ytan mindre. Kommunernas
storlek i Norrbotten motsvarar i vissa fall hela län i Sydsverige. Detta
motiverar i ännu högre grad att kommunerna, i t. ex. Norrbottens län, får i
gång eu skolpsykologisk-skolkuratorisk verksamhet. Kuratorsverksamheten bör
utbyggas och med fördel ingå i skolpsykologens uppgifter. För landskommuner
förefaller det att vara mest ändamålsenligt med en sådan anordning.

432 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54 år 1962

Länsstyrelsen i Kopparbergs län ifrågasätter om inte på det lokala planet en
11! t )ygg( 1 skol k u rators verksam het vore att föredra framför den förordade skolpsykologverksamheten.
Nynäshamns stad förordar, att tyngdpunkten Iägges på
kuratorsverksamheten, då befattningshavare till denna lättare torde gå att
anskaffa; regionalt bör psykologer anställas. Socialstyrelsen synes ifrågasätta
möjligheterna att för närvarande fa till stånd lokal skolpsykolog verksamhet
med hänsyn till bristen på kompetent arbetskraft.

I fråga om den av skolberedningen i viss utsträckning accepterade anordningen
med nedsättning av lärares undervisningsskyldighet för fullgörande av
skolpsykologiska uppgifter förordar skolo verstyrelsen införande av en stadgebestämmelse,
som ger överstyrelsen möjlighet att medge inräknande i adjunktseiler
ämneslärartjänst av tid för sadana uppgifter med högst åtta veckotimmar.
Förbundet för specialundervisning delar ej beredningens uppfattning att vid
tillämpning av den här berörda anordningen uppgifterna hellre bör fördelas på
flera lärare, da enligt förbundets mening i så fall kompetenskravet gärna åsidosättes.
Svenska landsbygdens kvinnoförbund förordar i detta sammanhang
möjlighet att nedsätta undervisningsskyldigheten till hälften i fall då de skolpsykologiska
arbetsuppgifterna omfattar flera mindre skoldistrikt som saknar
tillgång till egen expertis. HaUstahammars köping föreslår, att länsskolnämnderna
skall bemyndigas fatta beslut om nedsättning av undervisningsskyldigheten
för lärare med skolpsykologiska arbetsuppgifter.

Malmö stad framhåller, att en fackpsykolog med full tjänstgöring ur såväl
samordnings- och planeringssynpunkt som med hänsyn till effektivitet är att
föredra framför lärare med skolpsykologisk verksamhet som bisyssla, samt finner
det därför önskvärt och angeläget att större kommuner med underlag fölen
heltidstjänst ej lockas att pa grund av statsbidragsmöjligheten lösa frågan
genom anlitande av lärare med för ändamålet minskad undervisningsskyldighet.
Nederkalix kommun anser, att en lösning av frågan om skolpsykologiskt-skolkuratoriskt
arbete i skolan genom att medgiva nedsättning av undervisningsskyldigheten
för en eller flera lärare icke är en fullgod lösning. En person bör
sköta uppgiften och helt ägna sig åt den. Staden Säter hävdar däremot, att den
som dagligen kan iaktta eleverna i deras arbetssituation snarast har större förutsättningar
än en från undervisningen helt frikopplad psykolog att sätta sig in
i deras problem. Utvägen att anförtro uppgiften som skolpsykolog åt lärare
med efter omständigheterna anpassad, statsbidragsberättigad reduktion av
undervisningsskyldigheten bör därför inte betraktas enbart som en nödlösning
i ett övergångsskede.

Att utbildningsfrågorna för psykologerna och de därmed sammanhängande
frågorna om kompetenskrav och legitimation måste ägnas ökad uppmärksamhet
och bringas till en lösning betonas av skolöverstyrelsen, medicinalstyrelsen,
SACO och Sveriges förenade studentkårer. Medicinalstyrelsen betonar därvid
särskilt fragan om de praktiska utbildningsmomenten. Enligt skolöverstyrelsen
synes det ändamålsenligt att med hänsyn till här ifrågavarande vetenskapers

433

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

snabba framsteg samtidigt även överväga ändringar i de bestämmelser som den
28 juli 1958 fastställts för den teoretiska utbildningen för psykologer. Skolläkarföreningen
och Sveriges bampsykiatriska förening understryker angelägenheten
av att skolpsykologer har en god medicinsk orientering; den sist nämnda föreningen
tillägger också praktik vid barnpsykiatrisk klinik.

Centralförbundet för nykterhetsundervisning anser, att all skolpersonal med
elevvård som uppgift bör söka observera om elevens problem sammanhänger
med bruk av narkotiska eller stimulerande ämnen eller med alkoholmissbruk
eller dylikt i hemmet.

Vissa synpunkter på skolkuratorsfragan har redan kommit till synes
vid redovisningen av yttrandena beträffande den skolpsykologiska verksamheten,
två frågor som ofta behandlas parallellt i yttrandena. När det gäller
inställningen till kuratorsverksamheten förekommer åtskilliga nyanser i uttalandena,
men helt allmänt kan sägas att en majoritet av de relativt många som
uttalat sig i detta ämne har en mera oreserverat positiv uppfattning om kuratorsinstitutionen
än beredningen och därmed starkare betonar behovet av sådana
befattningshavare och efterlyser insatser på området; ett visst missnöje
uttalas över skolberedningens behandling av frågan.

Det mest helhjärtade instämmandet i skolberedningens synpunkter kommer
från Svenska skoUäkarföreningen, som bl.a betonar att kurativa insatser kan
och i första hand bör utföras av skolsköterskan.

I samband med behandlingen av kuratorsfrågan betonar beredningen nödvändigheten
av att på både det centrala och det lokala planet vidga perspektiven
till att omfatta också andra befattningshavare inom och utom skolan. Den påpekar
också risken av en alltför stor splittring av den elevvårdande verksamheten
genom utökning av skolans stab av specialister. SkoUäkarföreningen kan
genom sin erfarenhet bekräfta riktigheten av dessa farhågor.

Bedömningen av kuratorsbehovet måste enligt föreningens mening därför bil
föremål för mycket noggrant studium av föreliggande fakta och omständigheter.
Den som har den bästa utbildningen härför inom skolans värld, nämligen skolsköterskan,
bör givetvis i första hand utnyttjas. För hennes arbete inom skolhälsovårdens
mentalhygieniska verksamhet är den kombinerade utbildningen
för sjukvård och social verksamhet en förutsättning.

Beredningen anser f. ö. att ansvaret för kuratorsfrågan i skolorna skall vila
på den enskilda kommunen. Detta finner föreningen vara riktigt. Huvudmannaskapet
för de statliga kuratorerna i vissa läroverk har emellertid lämnats utanför
denna rekommendation. SkoUäkarföreningen beklagar detta. I enhetlighetens
och samordningens intresse bör de statliga kuratorerna liksom de statliga
skolläkarna och skolsköterskorna få kommunen till huvudman.

Medicinalstyrelsen synes lika litet som skolberedningen vilja göra någon generell
bedömning av behovet av särskild skolkuratorsverksamhet.

Därest denna yrkeskategori iiven framdeles avses skola knytas till skolans
verksamhetsområde är det av största vikt att tjänsterna besättes med för skolkurativa
uppgifter utbildade befattningshavare, socionomer. Skolkuratorns ar -

434

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

betsfält bör vara väl avgränsat, men samtidigt bör ett nära samarbete råda
med rektor, lärare, skolläkare, skolsköterska, skolpsykolog och eventuellt andra
medarbetare.

Klassläraren är och bör likväl vara den som närmast handhar elevtillsynen
inom skolan. En lärare med intresse för elevernas skolproblem kan vara synnerligen
lämpad för vissa kurativa uppgifter och där göra en betydelsefull insats.
Av vikt är emellertid att läraren icke i allmänhetens ögon får sken av att vara
kurator. När det gäller problem som nära sammanhänger med elevernas liv
utanför skolan bör eleverna och deras vårdnadshavare kunna utgå från att hithörande
problem handlägges av en ansvarig och specialutbildad befattningshavare
med tystnadsplikt. I flertalet sådana ärenden erfordras även kontakt
med andra sociala institutioner och sådana uppgifter torde bäst handhavas av
härför särskilt utbildade kuratorer.

Styrelsen för socialinstitutet i Stockholm förklarar sig i stort sett vilja instämma
i vad som sägs om skolkuratorerna och deras arbetsuppgifter samtidigt
som styrelsen betonar, att handhavandet av de sociala uppgifterna exempelvis
elevernas hem- och miljöförhållanden, som enligt styrelsen oftast är helt
oberoende av medicinska och hygieniska faktorer, kräver sociala fackkunskaper.
Enligt yttrandet förutsättes givetvis ett teamarbete mellan den medicinska,
psykologiska och sociala expertisen till skolans tjänst.

Från länsskolnämndernas sida synes uttalandena ganska varierande och ibland
obestämda. Länsskolnämnden i Kronobergs län, som finner att frågan om behovet
av kuratorer torde kräva ytterligare utredning, ser liksom beredningen
en fara i att splittra de elevvårdande uppgifterna på alltför många befattningshavare.
Enligt nämnden skulle i många fall lärarnas möjligheter till elevvårdande
verksamhet av ifrågavarande art kunna ökas genom viss nedsättning i
undervisningsskyldigheten. Länsskolnämnden i Jönköpings län anser, att de
kurativa uppgifterna inom skolan i största möjliga utsträckning bör ombesörjas
av dem som där står barnen närmast: lärarna och skolledarna. Dessa bör få
vidgade möjligheter och bättre utbildning för denna speciella uppgift. Nämnden
anser vidare nödvändigt, att de speciella skolkuratorer som kan komma
att erfordras otvetydigt knyts till skolan, framstår som dess företrädare och
underordnas skolchefen. Länsskolnämnden i Skaraborgs län har intet att erinra
mot de synpunkter som beredningen anfört i detta sammanhang men uttrycker
samtidigt den uppfattningen, att skolkuratorsverksamheten bör utbyggas och
att det därför är önskvärt, att kommunerna på olika sätt stimuleras till att medverka
till en sådan utbyggnad. Nämnden i Malmöhus län konstaterar, att
beredningens ställningstaganden inte föranleder något uttalande från nämnden
i fragan, och ifrån Stockholms län uttalas, att nämnden finner vad beredningen
anför om önskvärdheten av att utöka antalet kuratorer vara riktigt. En förbättrad
skolkuratorsverksamhet torde, enligt nämnden i Blekinge län medföra
att skolans elevvård intensifieras. I yttrandet från Södermanlands län anföres
endast, att till skolkurativ verksamhet i kommunal regi statsbidrag synes böra
utgå. Länsskolnämnden i Östergötlands län påvisar behov av »psykolog/kurator»
och synes inte vilja ge något bestämt förord för den ena eller den andra

435

Kungl. Maj:ts proposition nr 51f år 1962

kategorien. — Vissa till kuratorsinstitutionen mera klart positiva yttranden från
ett par länsskolnämnder anges i det följande.

Statstjänstemannens riksförbund förklarar, att förbundet ställer sig positivt
till beredningens förslag angående skolkuratorsverksamheten. Om klassföreståndare
och rektor har tillräcklig kontakt med eleverna blir behovet av speciell
personal för sociala uppgifter i skolan mindre, konstaterar Socialdemokratiska
kvinnoförbundet, som anser att rektorernas tjänstgöring bör ordnas så att de
har tid att handleda nya lärare och vikarier och så att de finns tillgängliga för
samtal med elever och målsmän. Från Kooperativa förbundet betonas, att skolkuratorsvcrksamheten
inte bör få medföra att lärarnas intresse för t. ex. elevernas
hemförhållanden och anpassning i skolan helt överlåtes på skolans specialister.

Kuratorsinstitutionen får ej förbises, uttalar Lärarhögskolamas och seminariernas
lärarförbund och anför vidare, att de nya disciplinanvisningarna särskilt
i större städer gjort institutionen oumbärlig. SACO finner, att behovet av skolkuratorer
klart framgår av »skolberedningens mycket positiva skrivning». SACO
anger i det följande vissa motiv för ett ökat behov och anger en målsättning
för insatserna på området.

Detta behov skulle accentueras ytterligare vid det förhållandet, att med den
föreslagna högstadieorganisationen klassföreståndaren skulle komma att tillbringa
jämförelsevis få timmar i sin klass. Kuratorns hjälp är ytterst betydelsefull
såväl för elever som för föräldrar och lärare, särskilt då rektorerna. Då
behovet av kuratorer inom skolväsendet är ostridigt, synes det vara en angelägen
statlig och kommunal uppgift att sörja för att ett tillräckligt antal kuratorer
finnes. Ett mål på lång sikt bör vara en kurator på 1 000 elever. Åtgärder
bör vidtagas på löne- och utbildningsområdet för att täcka skolkuratorsbehovet.

Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Linköping finner det märkligt, att
beredningen inte beträffande skolkuratorerna kommit fram till samma positiva
syn på behovet »av en fast organisation med tillräckligt utbildad personal» som
i fråga om skolpsykologerna. Kollegiet anför vidare.

Med utgångspunkt från förhållandena i Linköping, där ju en tämligen rikhaltig
erfarenhet av skolkuratorsverksamhet finns att tillgå, måste fastslås att
denna verksamhet varit utomordentligt betydelsefull. Kollegiet anser, att denna
verksamhet vid högre allmänna läroverket i Linköping i hög grad bidragit till
att ge skolan en mer elevcentrerad karaktär. Kurator har på ett helt annat sätt
än som varit möjligt för rektor, skolsköterska och klassföreståndare kunnat ingående
och personligt syssla med olika missförhållanden i form av skolk, skoltrötthet,
svårigheter att underordna sig skolans regler, ungdomskriminalitet etc.
Kuratorn har också visat sig vara en utomordentligt betydelsefull förbindelselänk
mellan skolan och hemmen och mellan skolan å ena sidan och barnavårdsnämnd
och polis å den andra.

Med hänsyn till här redovisade erfarenheter framstår kuratorsinstitutionen
för kollegiet såsom omistlig och bör därför ges en fastare utformning än vad
som hittills varit fallet. Kollegiet föreslår därför,

att skolkuratorsverksamheten inom grundskolans högstadium bygges ut;

436

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54 år 1962

att normalinstraktion för kurator utfärdas;

att skolöverstyrelsen bemyndigas att kontinuerligt meddela råd och anvisningar
för kuratorsverksamheten;

att kompetenskrav och lönevillkor för kurator fastställes.

Nästan genomgående har de kommuner, som berört frågan om skolkuratorsverksamheten,
understrukit behovet av denna verksamhet. Därvid framföres
också krav på statsbidrag till verksamheten. Från Fcdun framhålles t. ex., att
så länge den övriga verksamhet, som skulle vara ett stöd för den kurativa, inte
är utbyggd, och så länge lärarutbildningen inte helt har tagit sikte på dessa
frågor, torde behovet av kuratorer vara klart dokumenterat. Staden har svårt
att dela beredningens uppfattning, att statligt anslag skall kunna utgå för kurativ
verksamhet i gymnasiet men ej för verksamhet inom den obligatoriska skolan.
Malmö stad är också positivt inställd till kuratorsverksamheten men anser,
att behov föreligger att närmare precisera gränserna för kuratorernas verksamhet
i förhållande till övriga experters uppgifter inom elevvården och att vissa
bestämda krav på dessa befattningshavares kompetens bör fastställas. Liknande
synpunkter framföres ofta även från annat håll. Lindes kommun finner frågan
vara av synnerligen stor vikt och önskar därför att hela frågekomplexet blir föremål
för utredning.

Klart positiva uttalanden om behovet och angelägenheten av kuratorsverksamhet
inom grundskolan, främst dess högstadium — även högre skolformer
inbegripes ofta i uttalandena — görs vidare av följande instanser, nämligen
socialstyrelsen, statskontoret, fyra länsskolnämnder (Kristianstads, Hallands,
Älvsborgs och Kopparbergs län), länsstyrelsen i Kopparbergs län, de av skolöverstyrelsen
hörda kollegierna vid vissa jollcskoleseminarier och läroverk, lärarkollegiet
vid medicinska högskolan i TJmeå, gymnasieutredningen, Sveriges socionomers
riksförbund, Läroverksläramas riksförbund, TCO, Folkskollärarfederationen,
Sveriges skoldirektör sförening, Målsmännens riksförbund, Enskilda läroverkens
förbund, Folkpartiets kvinnoförbund, Folkpartiets ungdomsförbund
samt Socialdemokratiska ungdomsförbundet. Utlåtandet från statskontoret har
närmare berörts redan i samband med skolpsykologfrågan. Särskilt utförliga uttalanden
och mera konkreta och detaljerade yrkanden framförs från socialstyrelsen,
Läroverksläramas riksförbund och Socionomförbundet. Förslag om att
statsbidrag skall utgå till kuratorsverksamhet framföres härvid från socialstyrelsen,
länsskolnämnden i Älvsborgs län, Sveriges socionomers riksförbund, Läroverkslärarnas
riksförbund, TCO, Folkskollärarfederationen, Sveriges skoldirektörsförening,
Enskilda läroverkens förbund och Folkpartiets ungdomsförbund.
Som exempel på de argument och de närmare förslag som föres fram i frågan
kan här anföras följande uttalanden från Sveriges socionomers riksförbund.

Ingenting i skolberedningens samlade förslag ger vid handen att skolkuratorsbehovet
skulle komma att minska, snarare tvärtom. Genom det nu föreslagna
skolsystemets genomförande kommer skolan i framtiden att ställas inför stundom
helt nya arbetsuppgifter, inte minst med tanke på att verksamheten utsträc -

437

Kungl. Maj:ts proposition nr 51+ år 1962

kes till högre åldersgrupper. En stor del av ansvaret för samhällets ungdomsfostran
kommer således att falla på skolan och dess befattningshavare. För att i
varje fall större skolor i större samhällen skall få en tillfredsställande elevvård
blir kuratorn alltfort en nödvändig medlem av det redan nu befintliga teamet
med pedagogisk, psykologisk och medicinsk expertis.

Beredningen hyser farhågor för att en ökning av skolans stab av specialister
kan medföra avsevärda risker för alltför stor splittring av den elevvårdande
verksamheten. Man säger: »Lärarens kontakt med och ansvar för den enskilde
eleven utgör själva grunden för skolarbetet». Därför bör, enligt beredningens
uppfattning, vidtagas sådana åtgärder som ökar klassföreståndarens möjlighet
att hjälpa eleverna. Förbundet kan till viss del instämma häri. Beredningen
torde emellertid inte till fullo ha beaktat att i skolor, där samtliga skolans klasser
har ämneslärare och där klassföreståndaren endast har ett ringa timantal
i sin egen klass, kanske rent av inte undervisar hela klassen, allvarlig risk föreligger
att föreståndaren inte alls kommer att känna den egna klassen. Till följd
härav får klassföreståndaren inte den insikt i eller möjlighet till omsorg om små *
elever som skolberedningen tänkt sig. Med hänsyn härtill bör det i framtiden
i högre grad än för närvarande vara befogat att en självständigt arbetande kurator
finns. Förbundet finner angeläget framhålla skolkuratorns kontaktfunktioner
dels mellan föräldrarna och skolan, dels mellan skolan och de socialvårdande
myndigheterna och övriga samhälleliga organ. I sammanhanget vill förbundet
också betona att det, speciellt på högre åldersstadier och i gymnasierna, föreligger
ett påtagligt behov av personlig rådgivning, som närmast torde åvila
kuratorn. Man får heller inte bortse ifrån kuratorns betydelsefulla profylaktiska
arbetsuppgifter. Förbundet vill fästa uppmärksamheten på det speciella behov
av skolkurator som föreligger på skolorter, där elever finns inackorderade, med
hänsyn även till att kuratorn i detta sammanhang utgör en trygghetsfaktor
också för föräldrarna. Slutligen har skolkuratorn en angelägen uppgift också när
det gäller elevernas fritidssysselsättningar.

Förbundet vill till sist understryka det nödvändiga i, att skolkuratorstjänsterna
rekryteras med personer med adekvat utbildning, dvs. socionomexamen.

Med hänvisning till vad ovan anförts beträffande skolkuratorsverksamheten
föreslår förbundet, att garantier skapas för att skolkuratorsbefattningar inrättas
ute i kommunerna och att antalet befattningar bestäms i relation till skolväsendets
storlek. Från statens sida bör bidrag utga till kommunerna föi att
täcka en del av kostnaderna. Till detta bidrag bör fogas bestämmelser angående
tjänsternas inrättande, antalet tjänster samt behörighet till tjänst.

Ur de här berörda yttrandena kan vidare noteras, att socialstyrelsen hävdar
att kuratorn bör ha en fristående ställning i förhållande till skolan, medan Folkskollärarjederationen
betonar, att skolan bör vara huvudman för kuratorn, att
skolkuratorn helst själv bör vara lärare och att risken för splittring av den clevvårdande
verksamheten kan motverkas, om de flesta av skolans specialister
också är lärare. Tanken på att i en och samma person förena yrkesvalsläraren
och skolkuratorn skymtar i yttrandena från länsskolnamnden i Hall-ands län och
Läroverkslärarnas riksförbund.

Skolöverstyrelsen slutligen ger uttryck för en positiv syn på skolkuratorsverksamheten.
I sitt remissutlåtande förklarar sig överstyrelsen anse det nödvändigt,
att skolväsendet förfogar över cn basorganisation för de elevvårdande uppgif -

438 Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

terna. Vid handläggningen av dessa uppgifter erfordras, anför överstyrelsen,
samarbete mellan olika experter, varvid skolkuratorn genom sin utbildning och
erfarenhet bör representera elevvårdens sociala sida.

Här bör till sist erinras om att skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning
och arbetsmarknadsstyrelsen i sin gemensamma framställning om yrkesvägledningens
organisation, vilken berörts i det tidigare avsnittet om yrkesorienteringen,
framlagt förslag som även avser den lokala skolpsykologverksamheten
och skolkuratorsverksamheten.

Vad beredningen anfört i fråga om studiehjälp till grundskolans elever
biträdes av bl. a. skolöverstyrelsen, statskontoret, socialstyrelsen, studiehjälpsnämnden
och Landsorganisationen. Beredningens uppfattning att en behovsprövad
stipendiegivning i princip inte hör hemma i en obligatorisk skola noteras
särskilt av studiehjälpsnämnden och överståthållarämbetet. Från Skurups
kommun framhålles, att så länge de nuvarande stipendierna finns kvar bör de
utga efter samma grunder till alla elever. Som skäl härför åberopar kommunen,
att det uppfattas som stötande och orättvist att bland de elever som frivilligt
går i grundskolan, utgår stipendier till de elever som har de högsta och
lägsta betygen, men ej till vissa mellanskikt. De allmänna studiebidragen bör,
framhåller kommunen vidare, ersättas av barnbidrag, som bör utgå till den
1 juli det år eleverna slutar grundskolan, något som skulle medföra en administrativ
förenkling.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, som i dagens läge ansluter sig
till vad beredningen anfört rörande studiehjälp, föreslår att en särskild utredning
tillsättes för det studiesociala systemet under högskolenivån. Förbundet,
som tidigare hos chefen för ecklesiastikdepartementet hemställt härom, anser
att skälen för en sådan utredning ytterligare förstärkts genom förslaget om fackskolor.
Det måste nämligen enligt förbundet klarläggas hur nämnda skolor skall
betraktas i studiesocialt hänseende. Fackskolornas ställning i detta avseende
berörs även av några andra remissinstanser. Landsorganisationen framhåller, att
i samband med förslaget om inrättande av fackskolor aktualiseras studiesociala
problem, som berör en frivillig skolform. LO finner det önskvärt, att den nu arbetande
studiesociala utredningen bl. a. uppmärksammas på dessa problem.
Socialstyrelsen anser det uppenbart, att allmänt studiebidrag — om denna
bidragsform kommer att kvarstå i sin nuvarande utformning — bör utgå till
elever i fackskola i den mån de är under 18 år och icke uppbär allmänt barnbidrag.
Möjligheterna att genomgå fackskola får inte vara beroende av föräldrarnas
ekonomiska ställning, framhåller Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund.
Förbundet anser vidare, att både de allmänna studiebidragen och de
behovsprövade stipendierna bör höjas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5-4 år 1962

439

De partementschefen

När det gäller skolsociala frågor har skolberedningen till särskild behandling
tagit upp frågor om skolhälsovård, skolpsykologisk verksamhet och kuratorsverksamhet
samt studiehjälp. Särskilt i vad gäller skolhälsovården har beredningen
vidgat sina överväganden till att avse även andra skolformer än grundskolan;
bl. a. vissa samordningsfrågor, som tidigare gjort sig påminta och på nytt
aktualiserats i stadgearbetet inom beredningen, har krävt ställningstaganden på
området. Vad beträffar övriga berörda områden innebär beredningens överväganden
och förslag inte någon fullständig penetrering och lösning av hithörande
problem. Vissa riktlinjer dras emellertid upp och i fråga om den skolpsykologiska
verksamheten framlägges ett konkret organisationsförslag, som om det bifalles
innebär en högst betydande etapp i utvecklingen på elevvårdens område. Fortsatta
ansträngningar måste givetvis på dessa områden göras som ett led i hela
utvecklingsarbetet.

Vad först gäller de olika förslagen på skolhälsovårdens område, vilka
i allt väsentligt rönt ett välvilligt mottagande från remissinstansernas sida, finner
jag, att beredningens program bör i sin helhet genomföras med verkan redan
fr.o. m. nästa budgetår.

Sålunda bör hälsovården vid de statliga läroverken — allmänna läroverk och
högre tekniska läroverk — överföras till kommunalt huvudmannaskap mot att
kommunerna av statsmedel erhåller kompensation för de med denna nya uppgift
förenade utgifterna. Den tekniska utformningen av denna kompensation avser
jag att närmare beröra i det följande i samband med olika statsbidragsfragor.
Medel till kostnader för dessa hittills statliga uppgifter har i årets statsverksproposition
i vanlig ordning beräknats under anslagen till avlöningar och omkostnader
vid de allmänna och de tekniska läroverken. Jag förutsätter att, därest
inte riksdagen har något att erinra häremot, de berörda avlöningsanslagen får
disponeras på sådant sätt att den avsedda kompensationen till kommunerna tills
vidare inrymmes i anslagen, där kompensationsbeloppet salunda ersätter hittills
beräknade utgifter till avlöningar åt motsvarande statligt anställda personal
m. m. Förslagets genomförande torde för nästa budgetår inte behöva medföra
någon ändrad avvägning av de i statsverkspropositionen föreslagna anslagsbeloppen
till läroverken.

Förslaget om hälsovårdens kommunalisering vid läroverken innebär vidare att
skolläkare och skolsköterskor fr. o. m. den 1 juli 1962 anställes såsom kommunala
befattningshavare. När det gäller skolläkare och deltidsanställda skolsköterskor,
vilka kategorier såsom statligt anställda hittills innehaft arvodesbefattningar
med förordnande tills vidare fr. o. m. viss dag eller tills vidare för viss tid, högst
sex år, torde omläggningen inte föranleda några svårigheter. Inte heller beträffande
de elva ordinarie skolskötersketjänster, som för närvarande finns inrättade
vid de allmänna läroverken, torde det ändrade huvudmannaskapet för
hälsovården medföra några större problem. Tjänsterna bör fr. o. m. nästa bud -

440

Kungl. Maj:ts proposition nr 51+ år 1962

getår i personalförteckningen för de allmänna läroverken avföras från ordinarie
stat men i den mån tjänsterna är besatta med ordinarie innehavare tills vidare
upptas på övergångsstat med hänsyn till att övergång till en motsvarande kommunal
tjänst, som bör erbjudas, eller eventuellt förflyttning till annan statlig
tjänst kanske inte i samtliga fall omedelbart kan komma till stånd. Kungl. Maj:t
torde böra erhålla riksdagens bemyndigande att vidta den här åsyftade ändringen
i personalförteckningen. Skolsköterska som sålunda övergångsvis kvarstår
på statlig tjänst bör åläggas skyldighet att fullgöra sin tjänstgöring inom den
kommunala skolhälsovården.

Liksom beredningen förutsätter jag, att den nu vid läroverken gällande principen
om undersökning av eleverna minst vartannat år skall slås fast i stadgebestämmelserna
om skolhälsovården, såvitt gäller de här berörda läroverken
liksom för övriga icke obligatoriska skolor, samt att även omfattningen i övrigt
av den hälsovårdande verksamheten i samband med kommunaliseringen icke
skall minskas. För läroverkens del avser jag vidare, att en förbättring skall
inträda genom att den nu gällande regleringen i fråga om antalet elever per
heltidsanställd sköterska även där ersättes med en för hela den kommunala
hälsovården gällande föreskrift att på heltidsanställd skolsköterska ej bör ankomma
mer än 1 500 elever, såsom nu gäller för den obligatoriska skolan. Någon
ytterligare sänkning av detta tal, vilket förordats av flera remissinstanser, anser
jag mig däremot inte böra föreslå och jag vill på den punkten erinra om att även
medicinalstyrelsen i sitt remissutlåtande intagit samma ståndpunkt med hänvisning
till bristen på sköterskor.

I remissyttrandena har från flera håll påyrkats en ändring av den nu gällande
bestämmelsen — som avser även försöksskolan — att det i kommun med högst
20 000 invånare åligger distriktssköterska att inom ramen för sin tjänstgöringsskyldighet
vara verksam som skolsköterska vid det obligatoriska skolväsendet,
en princip som skolberedningen för sin del förutsatt skola gälla även fortsättningsvis.
Med hänsyn främst till att vissa frågor rörande distriktsvården för
närvarande är under utredning är jag inte beredd att nu förorda någon principiell
ändring av denna skyldighet. I anslutning till några remissuttalanden, som synes
utgå ifrån att kommun av den storleksordning det här är fråga om skulle vara
förhindrad att anställa särskild skolsköterska, vill jag framhålla, att så inte är
fallet. Sedan det tidigare utgående särskilda statsbidraget till skolhälsovård
avlösts, torde dock kommunerna enligt gjorda erfarenheter vara mindre benägna
än förut att vidta en sådan åtgärd, oavsett att även för de här avsedda kommunernas
del avlösningen av det särskilda skolhälsovårdsbidraget inneburit en höjning
av det allmänna driftbidraget till den obligatoriska skolan. I det framlagda
stadgeförslaget har vidare föreslagits ett undantag från huvudregeln om distriktssköterskas
skyldighet att vara verksam som skolsköterska. Undantaget
har tillkommit i syfte att undanröja tveksamheter i fråga om hennes förpliktelser
i sådana fall då inom en och samma skolanläggning inrymmes även annan skolform
än en obligatorisk skola. En närmare reglering med sikte på dylika fall

441

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

synes av praktiska skäl inte vara obefogad. Det torde få ankomma på Kungl.
Maj:t att i samband med utfärdandet av stadgebestämmelserna göra den avvägning
som här befinnes nödvändig och lämplig med beaktande av även de
invändningar mot förslagets utformning, som gjorts av skolöverstyrelsen i fråga
om bl. a. det fallet då en realskola är under avveckling.

Minimiantalet reguljära läkarundersökningar av eleverna under skoltiden bör
i enlighet med skolberedningens förslag för grundskolans del fastställas till fyra
med möjlighet att i undantagsfall, då särskilda svårigheter föreligger att i kommunen
genomföra detta utökade program, göra en inskränkning till tre sådana
undersökningar. I de föreskrifter som kommer att utfärdas torde också böra
komma till uttryck angelägenheten av att läkarmottagningen anordnas i skolan
och att mottagning, då det gäller en större skola eller eljest ett större antal
elever, hålles en gång i veckan.

Mitt förslag är vidare, att statsmedel i fortsättningen inte skall utgå till resekostnader
åt skolläkare inom det obligatoriska skolväsendet. Det nu utgående
anslaget Folkskolor m. m.: Resekostnadsersättning åt skolläkare vid folk- och
småskolor bör sålunda efter utgången av innevarande budgetår inte vidare upptas
i riksstaten. Jag vill här till belysning av bidragets kommunalekonomiska
betydelse tillägga, att vissa från riksrevisionsverket inhämtade uppgifter, avseende
anslagsbelastningen för budgetåren 1959/60 och 1960/61, utvisar att det
högsta belopp som under ett år utanordnats sammanlagt inom ett helt län uppgår
till knappt 5 000 kr.; i övrigt varierar beloppen för de olika länen mellan
omkring 300 kr. och drygt 3 000 kr.

Skyldigheten för kommun att anordna skolhälsovård bör såsom beredningen
föreslagit utvidgas till att omfatta även kommunala yrkesskolor och den bör
vidare avse även de nya kommunala fackskolorna. Därmed skulle, sedan numera
denna åtgärd vidtagits också beträffande handelsgymnasierna, hälsovård vara
obligatorisk inom alla skolformer sorterande under den kommunala skolstyrelsen.
Vad gäller hälsovården inom yrkesskolväsendet bör enligt min mening skyldigheten
begränsas till elever i längre heltidskurser. Den obligatoriska hälsovården
bör vidare, såsom föreslagits av överstyrelsen för yrkesutbildning, införas även
vid de landstingskommunala yrkesskolorna. Till frågan om kompensation åt
huvudmännen för denna skyldighet med avseende på skolhälsovården återkommer
jag vid behandlingen i det följande av statsbidragsfrågor.

På grundval av föreliggande erfarenheter från den försöksverksamhet med
regional skolpsykologverksamhet, som sedan några år tillbaka bedrivits,
har skolberedningen föreslagit, att beslut nu fattas om genomförande
under en period av omkring tio år av en organisation med statligt anställda
skolpsykologer på det regionala planet. Jag finner det för egen del ytterst väsentligt,
att detta förslag genomföres och vill då särskilt framhålla betydelsen av
att den förekommande verksamheten på området genom en fast organisation
ges stadga och förutsättningar för en fortsatt utveckling under betryggande

442

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

former. Härigenom skapas också förutsättningar för att effektivt tillgodogöra
skolväsendet de landvinningar på området, som genom bl. a. forskning och försöksverksamhet
redan gjorts och i allt snabbare takt tillkommer.

Jag föreslår därför, att en organisation med länsskolpsykologer successivt utbygges
under den period beredningen beräknat. Några synpunkter som i remissbehandlingen
anförts i fråga om organisationen synes mig vara värda beaktande.
Vad som från olika instanser inom Norrbottens län anförts om behovet av två
psykologtjänster inom länet med hänsyn till de långa avstånden bör åtminstone
i så måtto kunna vinna beaktande att hänsyn härtill tas vid beräkningen av
medel till tillfällig personal som hjälp åt länsskolpsykologen. Ifrån länsskolnämndernas
sida har man i flera fall reagerat mot förslaget, att länsskolpsykologerna
under en övergångstid skulle sortera direkt under skolöverstyrelsen och
sålunda inte administrativt knytas till länsskolnämnderna. Jag finner invändningarna
berättigade och föreslår därför, att tjänsterna redan från början anknytes
till länsskolnämnderna. Det nära samarbete med överstyrelsen, som
särskilt under de närmaste åren är nödvändigt, bör ändå kunna komma till
stånd. Såsom närmare framgår vid behandlingen i det följande av länsskolnämndernas
anslag för nästa budgetår räknar jag sålunda med att tjänsterna
uppföres på personalförteckningen för nämnderna och att medel för ändamålet
upptages under dessa anslag. I anslutning till skolöverstyrelsens förslag förordar
jag vidare, med avvikelse från vad som förutsatts av beredningen, att beslutanderätten
i fråga om placeringen av de successivt nytillkommande tjänsterna
skall tillkomma överstyrelsen.

Den del av programmet som bör förverkligas redan nästa budgetår innefattar
fem länsskolpsykologtjänster, varav tre redan nu finns inrättade som extra
tjänster i Ag 24, upptagna under anslaget till försöksverksamhet inom det allmänna
skolväsendet. Jag förordar, att dessa fem tjänster nästa budgetår uppföres
som extra ordinarie i personalförteckningen. I fråga om behörighetskraven
förutsätter jag att, liksom vid de nu försöksvis inrättade tjänsterna, skall fordras
licentiatexamen. Huruvida mera preciserade krav i fråga om lärarerfarenhet —
något som särskilt betonats i vissa remissyttranden — skall uppställas bör ytterligare
övervägas. Under länsskolnämndernas anslag kommer jag också att beräkna
medel för biträdeshjälp åt psykologerna, för reseersättningar, sjukvård
och expenser samt för utrustning åt de två nytillkommande psykologerna. Liksom
skolöverstyrelsen räknar jag också med att medel till denna verksamhet,
avseende exempelvis testmaterial, tillfällig personal och kursverksamhet, i viss
utsträckning skall efter särskild prövning kunna utgå ur annat anslag, nämligen
det som i det följande upptages under rubriken Pedagogiskt utvecklingsarbete
inom det allmänna skolväsendet.

Skolberedningen har beräknat de årliga kostnaderna för den regionala skolpsykologverksamheten
vid full utbyggnad till inemot 1,2 miljoner kr. Härtill
skulle komma hyresutgifter för tjänstelokaler under allmänna fastighetsfonden

443

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

samt engångskostnader för utrustning med ungefär 140 000 kr. Dessa beräkningar
torde kunna anses ge en riktig bild av de årliga kostnadernas storleksordning.

Såsom skolberedningen förutsatt måste givetvis den statliga organisationen pa
det regionala planet kompletteras av och samspela med en lokal skolpsykologverksamhet.
Att sörja för en lokal verksamhet på området bör vara en kommunal
angelägenhet. Det är min övertygelse att kommunerna, i den mån inte
så redan är fallet, skall komma att inse det angelägna i att förse det kommunala
skolväsendet med erforderliga resurser för att åstadkomma en verksamhet av
detta slag. Ett statligt stöd kommer kommunerna tillgodo genom det bistånd
som länsskolpsykologerna i olika hänseenden lämnar. Dessutom vill jag i likhet
med beredningen förorda, att i samband med nedsättning av lärares undervisningsskyldighet
för fullgörande av vissa skolpsykologiska uppgifter — en anordning
som det torde vara ofrånkomligt att tills vidare tillämpa i viss omfattning
— statsbidrag liksom hittills i viss utsträckning skall kunna utgå. Jag vill här
något uppehålla mig vid den praxis på området som på senare år uppkommit,
en praxis som enligt min mening bör vara riktgivande vid den fortsatta behandlingen
av sådana frågor.

Enligt 196 § folkskolestadgan kan, om särskilda skäl föreligger, undervisningsskyldigheten
nedsättas med högst åtta veckotimmar. Endast i ringa utsträckning
torde ha förekommit att, då lärare anses böra användas för ändamålet,
enbart denna marginal ansetts tillräcklig för att få särskild arbetskraft för vissa
skolpsykologiska uppgifter. För att möjliggöra nedsättning med större antal
veckotimmar och när det gällt nedsättning för lärare på försöksskolans högstadium,
för vilka andra regler om undervisningsskyldigheten gäller, har särskilt
medgivande lämnats av Kungl. Maj:t. Härvid har också föreskrift lämnats om
till hur stor del av det medgivna timtalet statsbidrag får utgå, i allmänhet ungefär
halva nedsättningstimtalet. Via statsbidraget har sålunda, mom och utom
ramen för 196 § Fs, ett visst ekonomiskt stöd lämnats till den lokala skolpsykologverksamheten.
Utvägen att för denna verksamhet i viss utsträckning friställa
lärare genom nedsättning i undervisningsskyldigheten har i första hand använts
i fråga om uppgifter i samband med placering av elever i olika former av specialundervisning,
den del av skolpsykologernas arbetsområde, som ursprungligen
påkallat skolpsykologisk expertis inom skolan. Nedsättningens storlek har
gjorts beroende av antalet elever och klasser i kommunen men också av den utbildning
läraren haft. Om läraren haft speciella studier i psykologi och/eller
pedagogik samt testningserfarenhet har nedsättningen avvägts med hänsyn till
att även andra skolpsykologiska arbetsuppgifter kunnat genomföras än den
mer begränsade att biträda vid uttagning till specialundervisning. Nedsättningen
har inte i något fall överstigit 15 veckotimmar; i regel har nedsättningen omfattat
6—12 veckotimmar.

Några andra former för statligt, ekonomiskt stöd till lokal skolpsykologisk

verksamhet är jag inte beredd att föreslå.

Skolberedningen liksom bl. a. skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen har fäst

444

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54 år 1962

uppmärksamheten på angelägenheten av att vissa frågor i samband med psykologutbildningen
bringas till en lösning eller omprövas. Jag är för egen del införstådd
med att vissa hithörande problem så snart som möjligt bör tas upp till
behandling.

Innan jag övergår till att behandla kuratorsfrågan, vill jag här erinra om att
det av mig tidigare i samband med yrkesorienteringsfrågorna berörda förslaget
från skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning och arbetsmarknadsstyrelsen
om skolkonsulenter innefattar också spörsmål om den lokala skolpsykologverksamheten
och kuratorsverksamheten.

Skolberedningens synpunkter på skolkuratorsverksamheten ansluter
jag mig helt till. Det behov av särskilda hjälpkrafter av här avsett slag,
som kan föreligga, bör salunda bedömas utifrån förhållandena i varje enskild
kommun och med perspektivet vidgat till även andra verksamhetsområden än
skolans. Jag vill särskilt stryka under vad beredningen anfört om riskerna för
alltför stor splittring av den elevvårdande verksamheten och om lärarens och
klassföreståndarens centrala ställning i skolarbetet och elevvården.

Undervisning, fostran och elevvård är inte uppgifter som kan ställas upp isolerade
från varandra och med klara gränsdragningar anförtros åt skilda befattningshavare.
Den integrativa syn på skolans verksamhet, som skolberedningen
med rätta givit så starkt uttryck för i olika sammanhang, måste bli vägledande
aven när det gäller att bedöma behovet av speciella hjälpkrafter av olika slag.
Ingen kan rimligtvis föreställa sig att uppkommande problemfall bland eleverna
— nusskötsel av skolarbetet, upprepad skolkning, missanpassning, förseelser av
olika slag eller dylikt — kan avlastas de övriga befattningshavarna och helt
läggas på någon skolans specialist. Oavsett om denna specialist är kurator,
psykolog, läkare eller skolsköterska, förslår för det första inte hans utbildningsmässiga
och erfarenhetsmässiga bakgrund till att göra en helhetsbedömning av
eleven och bakgrunden till hans svårigheter. Specialisterna kan inte heller ha
tillräcklig kännedom om den enskilde eleven och bekantskap med undervisningssituationen.
Ett gemensamt ansvar och ett effektivt samspel både mellan specialisterna
inbördes samt mellan dessa och klassföreståndaren, skolans övriga lärare
och skolans ledning är nödvändigt; det slutliga avgörandet bör i regel ligga hos
skolans ledning. Naturligt är vidare, att skolans rektor och lärare skall i olika
former kunna anlita speciell sakkunskap: allmänt medicinsk, psykiatrisk, psykologisk
och social. På vissa av dessa områden har skolan sedan länge knuten till
sig en särskild organisation. På andra områden har skolan fått vända sig till
organ utanför skolans väggar. Uppgifternas kvantitet på det speciella området
har fått och bör rimligen även i fortsättningen vara avgörande för dels om en
särskild befattningshavare behöver knytas direkt till skolan, dels om denne
behöver engageras för heltids- eller deltidsarbete. Uppgifter med speciell social
anknytning, som kuratorn genom sin utbildning har kompetens för och är
särskilt lämpad för, kan givetvis på vissa orter vara av den omfattning att den
hjälp som kan ges av barnavårdsnämnden och i viss mån av skolsköterskan är

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 It är 1962 445

otillräcklig. Det är då fullt berättigat och önskvärt, att en särskild kurator
anställes.

Jag vill liksom skolberedningen betrakta skolkuratorsverksamheten som en
kommunal angelägenhet att bedömas från fall till fall och jag är inte beredd att
föreslå statsbidrag eller någon annan reglering från statens sida beträffande
denna verksamhet i grundskolan. 1 fråga om den skolkuratorsverksamhet som
för närvarande med statliga medel bedrives vid ett antal högre allmänna läroverk
och som i första hand är avsedd för gymnasieeleverna, vill jag för närvarande
inte föreslå någon ändring. Såsom skolberedningen påpekat kan en viss
reglering av kostnadsfördelningen mellan stat och kommun behöva ske för
sådana fall då till en skolanläggning med statlig kuratorstjänst kommer att förläggas
även klasser tillhörande den obligatoriska skolan eller eventuellt annan
kommunal skolform. Det torde få ankomma pa Jvungl. Maj:t att i man av behov
meddela erforderliga bestämmelser härom.

Återstår så i detta sammanhang att behandla frågor om studiehjälp.

I fråga om studiehjälp gäller för försöksskolans del anordningar, som enligt
tidigare ställningstaganden endast tar sikte på försöksperioden. I försöksskolan
kan, liksom i realskolan, utgå behovsprövade stipendier, dock endast till eleverna
i årskurserna 8 och 9. I vissa undantagsfall kan också komma i fråga särskilda
studiebidrag, vilka avser bidrag till inackordering, resor och måltider. De under
en senare period tillkomna allmänna studiebidragen, som i olika skolformer utan
behovsprövning kan utgå till elever i åldern 16—18 ar, förekommer också i försöksskolan,
där dock endast ett mindre antal elever hinner komma i åtnjutande
av denna speciella förmån. Den huvudsakliga stödformen i försöksskolan är salunda
de nyss nämnda behovsprövade stipendierna.

Skolberedningen har för sin del uttalat, att en behovsprövad stipendiegivning
i princip inte hör hemma i en obligatorisk skola och att skäl alltsa finns för att
avveckla denna stödform i samband med grundskolans allmänna genomförande.
Beredningen har emellertid vidare funnit, att denna fråga har sitt naturliga
sammanhang i den prövning av de allmänna barnbidragen eller liknande stödåtgärder
åt barnfamiljerna som 1961 års riksdag uttalat sig för. Då beredningen
förutsatt, att frågan sålunda blir prövad vid den av riksdagen begärda översynen,
har beredningen för sin del inte ansett sig böra framlägga något eget
förslag till slutlig lösning. Beredningen har slutligen uttalat att, till dess denna
fråga blivit prövad i ett vidare sammanhang, det nuvarande studiehjälpssystemet
för försöksskolan torde få tillämpas för grundskolans elever.

Sålunda torde i anslutning till skolberedningens förslag nuvarande för försöksskolan
gällande former för studiehjälp — i avvaktan pa att fragan om en
avveckling av dessa former av .studiehjälp löses — i oförändrat skick böra tills
vidare gälla för grundskolan och till följd härav erforderliga ändringar av formell
natur vidtagas i gällande författningar.

446

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

VI. SKOLANS BEFATTNINGSHAVARE. VISSA
ADMINISTRATIVA FRÅGOR

Skolans befattningshavare

(SB kapitel 27, 39 och 28 jämte avsnitt ur kapitel 29)

Skolberedningen

Under avsnittet om skolans befattningshavare tilldrar sig frågan om de olika
lärarkategorierna och deras användning stor uppmärksamhet
från beredningens sida.

Skolberedningen erinrar här inledningsvis om att Kungl. Maj:t under hösten
1960 tillkallat fem sakkunniga, vilka erhållit i uppdrag att utreda vissa centrala
lärarutbildningsfrågor. Då en utredning om lärarfrågorna sålunda pågår, har
skolberedningen begränsat sitt ställningstagande i detta sammanhang till att
avse frågan hur de nuvarande lärarkategorierna under en övergångstid på bästa
sätt skall kunna utnyttjas på grundskolans olika stadier. Vidare ägnas även
fragan om fackskolornas lärare en översiktlig behandling.

Frågor rörande lärarkategoriernas benämning behandlas av skolberedningen i
ett särskilt kapitel (kap. 2) tillsammans med andra nomenklaturfrågor. Beredningen
anför därvid i korthet följande.

Samtliga i grundskolan tjänstgörande lärare utgör tillsammans kåren av
grundskollärare. För lagstadiets lärare bör den hittillsvarande tjänstebenämningen
smas kollärare bibehållas, medan däremot lärare med klasslärarutbildning
för främst mellanstadiet bör benämnas mellanskollärare. Båda grupperna utgör
var för sig delar av den större enheten klasslärare. I fråga om benämningar på
lärare i övningsämnen respektive yrkesämnen saknas anledning föreslå några
ändringar, men för lärarna i läroämnen bör viss mindre ändring nu företagas.

Kåren av lärare i läroämnen på grundskolans högstadium kommer, liksom
inom försöksskolan, att innehålla adjunkter som en lärargrupp. Beredningen föreslår
att den nuvarande benämningen folkskollärare med särskild ämnesutbild(vidareutbildade
folkskollärare) utbytes mot ämneslärare. Gruppen ämneslärare
kommer då att innehålla befattningshavare med olika slag av utbildning:
lärare med examen från högre lärarinneseminariet, vidareutbildade mellanskollärare,
lärarutbildade gymnasieingenjörer respektive gymnasieekonomer och
sådana lärare som på andra vägar erhållit behörighet till ämneslärartjänster.

För att underlätta en överblick över sina förslag har beredningen sammanställt
dessa i en schematisk översikt på s. 37 i betänkandet.

4 47

Kungl. Maj:ts proposition nr 5k år 1962

I fråga om lågstadiets lärare anför beredningen i huvudsak följande.

På grund av stadieindelningen i grundskolan finner beredningen det naturligt,
att småskollärarnas arbetsområde skall sammanfalla med det lägsta stadiet.
Emellertid kommer, även sedan grundskolan helt genomförts, klasstypen Bl,
som kan omfatta årskurserna 3 och 4 eller årskurserna 5 och 6, att vara förhållandevis
vanlig.

Undervisningen på lågstadiet bör tills vidare bestridas av lärare med den
nuvarande småskollärarutbildningen. Däremot bör undervisningen i Bl-klasser
normalt bestridas av lärare med den hittillsvarande mellan-(folk-)skollärarutbildningen.
Då särskilda omständigheter så påfordrar, bör dock länsskolnämnderna
tills vidare kunna medge småskollärare att undervisa i Bl-klasser.

I detta sammanhang ställer skolberedningen frågan om det är nödvändigt att
ha en särskild utbildning för årskurserna 1—4 och en annan för mellanstadiet,
främst då årskurserna 5—6 samt anför därom bl. a. följande.

Det framstår för beredningen som tveksamt om den psykologisk-pedagogiska
och den metodiska grundutbildning som erfordras för årskurserna 1—3 är sa
väsentligen olika den som erfordras för mellanstadiet, att utbildningsskillnaden
på denna grund måste upprätthallas. _ . „

Skolberedningen, som utgår från att lärarutbildningssakkunniga. maste narmare
penetrera dessa spörsmål, förutsätter dock att den utbildning, som för
närvarande ger mellanskollärarkompetens, även i fortsättningen kommer att bil
den normala för undervisning i årskurserna 5 och 6, och att den fortsättningsvis
i inte ringa utsträckning skall utgöra grund för vidareutbildning till högstadielärare.

Gruppen mellanstadielärare erbjuder enligt beredningen väsentligt fler och mer
varierade problem. Beredningen konstaterar först, att de nuvarande folkskollärarna
kan i sin undervisningsskyldighet få inräkna de flesta på mellanstadiet
förekommande ämnen. Undantag utgör dock ämnena engelska och slöjd.

Skolberedningen finner emellertid att mellanskollärarutbildningen normalt bör
medföra behörighet att undervisa i engelska och förutsätter, att lärarutbildningssakkunniga
ägnar uppmärksamhet åt frågan vilka förändringar i lärarutbildningsanstalternas
organisation detta kommer att medföra. Under mellantiden
torde det vara erforderligt, att den nuvarande organisationen med behörighetskurser
uppehälles.

Den nuvarande skillnaden mellan slöjd och övriga ämnen är, säger beredningen,
med hänsyn till undervisningens värde och betydelse olycklig. Då frågan
om ett likställande av ämnet med övriga emellertid är förknippad med flera
komplicerande omständigheter avstår beredningen från andra åtgärder än att
uttala det önskvärda i att rättelse i denna fråga astadkommes sa snart detta
blir möjligt.

Beredningen diskuterar även vissa modifikationer i mellanstadiets klasslärarsystem
(SB s. 452 ff.) med angivande av skäl som talar för respektive mot en
uppmjukning av detsamma.

Sammanfattningsvis finner skolberedningen i fråga om mellanstadiet, att un -

448

Kungl. Majrts proposition nr 54 år 1962

dervisningen i årskurserna 4—6 tills vidare i huvudsak skall bestridas av mellanskollarare
samt att dessa lärares utbildning bör vidgas så, att den medför behörighet
till undervisning i samtliga på stadiet förekommande undervisningsämnen.
Vissa hinder för önskvärda och lämpliga modifikationer i klasslärarsystemet på
detta stadium föreligger för närvarande. Det är önskvärt, att dessa avlägsnas
och att nuvarande inskränkning i adjunkters och nuvarande ämneslärares möjlighet
att i sin undervisningsskyldighet inräkna viss undervisning på mellanstadiet
undanröjes, varvid dock lärare i läroämnen på högstadiet inte utan länsskolnämndens
medgivande bör få bestrida undervisning på mellanstadiet i större
omfattning än den som mellanstadiets lärare bestrider på högstadiet.

Slutligen bör de övningslärare i den nuvarande folkskolan, vilka vid grundskolans
genomförande inte kan beredas erforderlig tjänstgöring på mellanstadiet
kunna överföras till grundskolans högstadium utan tjänstens ledigförklarande.

I fråga om lärare i läroämnen på högstadiet ger skolberedningen först en återblick
på de senaste årens utveckling i fråga om utbildningen av vissa högstadielarare
(SB s. 455 ff.), redogör därefter i korthet (SB s. 457 f.) för nuvarande
möjligheter till vidareutbildning av mellanskollärare och ger vidare en överblick
(SB s. 458 ff.) över lärarsituationen i fråga om förevarande grupp inför grundskolans
genomförande. I detta sammanhang behandlas särskilt problemet om en
avvägning i fråga om klasslärar- respektive ämneslärarsystemet — på vilket
skolstadium det ena skall avvecklas för att ersättas av det andra — närmast då
som bakgrund till en diskussion om förekomst och omfattning av gruppen vidareutbildade
mellanskollärare på högstadiet. Beredningen anför i sistnämnda
fråga bl. a. följande.

et far inte anses självklart, att de i mindre grad teoretiskt inriktade eleverna
,e y.ara mmdre lämpade att tillgodogöra sig undervisning av ämneslärare och
ioljakthgen predestinerade för undervisning enligt klasslärarsystem. För dessa
elever mer an kanske för andra torde lärarens personliga egenskaper vara av avgörande
betydelse. I sammanhanget kan framhållas, att gynnsamma erfarenheter
högsTadiet amneslararundervisning 1 viss omfattning till och med i hjälpklass på

Det vore emellertid att på ett oförsvarligt sätt förenkla hela problemet, om
man bortsage från det förhållandet, att åtskilliga elever ännu på högstadiet har
behov av en mer sammanhallen undervisning. Av hänsyn även till sociala skäl,
tm att klassen bor fostras till en i bästa mening väl sammanhållen enhet är det
nödvändigt, att skolan har tillgång till lärare som på grund av sin utbildning är
ja™Pade f°r och beredda tl]l att ta undervisning även i andra ämnen än det
tatal, dar han erhållit en nagot fördjupad utbildning.

Andra skäl än de här anförda talar också enligt beredningen för att skolan skall
tillföras lärare med den utbildning som de vidareutbildade folkskollärarna har.

Vid vägande av olika omständigheter mot varandra finner beredningen otvetydigt
att vidareutbildade mellan-(folk-)skollärare även i fortsättningen bör ingå
som en reguljär del i högstadiets lärarkår.

449

Kungl. Maj:ts proposition nr 51+ år 1962

Frågan om fördelningen av antalet tjänster mellan vidareutbildade mellanskollärare
och adjunkter (jämte nuvarande »ämneslärare») är inte mindre svårbedömd
än den förra. Beredningen har försökt belysa den på flera olika sätt (SB s.
461 ff.).

Genom en undersökning i realskolorna höstterminen 1960 av hur stor del av
antalet veckotimmar, som bestrides av lärare med full kompetens, dvs. med
minst två akademiska betyg i undervisningsämnena visar att andelen varierar
mellan 73,2% och 49,5% de olika formerna av realskola emellan med ett
genomsnitt av 65,0 %. Genomsnittligen har alltså i realskolorna 35 % av undervisningen
i läroämnen bestritts av lärare med annan utbildning än den nämnda,
främst då folkskollärare och motsvarande.

I försöksskolan har under läsåren 1954/55 till 1959/60 genomsnittligen omkring
60 % av motsvarande undervisning bestritts av folkskollärare med och
utan vidareutbildning.

I detta sammanhang berör beredningen också frågan om bristen på lärare.
Beredningens egen summariska beräkning av lärarbehovet, vilken beröres något
mer utförligt senare, visar säger beredningen, att vi, under den tid man kan
överblicka, kommer att ha ett mycket stort behov av väl utbildade lärare för
att grundskolan skall kunna allmänt genomföras och en fackskolorganisation
dessutom uppbyggas. Här anlägger beredningen följande speciella synpunkter på
lärarbristen. Grundskolan, säger beredningen, skall genomföras i hela landet. Det
är då självfallet, att även skolorna i de mer avlägsna delarna av landet måste få
tillgång till väl utbildade lärare. Beredningen menar därför att lärarbrist alltjämt
föreligger och måste beaktas så länge de mindre skolorna på landsbygden och i
mindre orter i övrigt inte får behöriga sökande till ledigförklarade tjänster, alldeles
oavsett om totala antalet personer med lärarutbildning i landet är lika
stort som eller överstiger antalet tjänster som skall upprätthållas.

Med hänvisning till anförda omständigheter föreslår beredningen, att antalet
tjänster för ämneslärare i lönegrad 19 med klasslärarutbildning för mellanstadiet
även fortsättningsvis bör uppgå till 40 % och för adjunkter (inklusive nuvarande
»ämneslärare») till 60 % av totala antalet tjänster för lärare i läroämnen. Fördelningen
40:60 bör avse totala antalet tjänster men dessa relationstal bör inte
gälla varje ämnesgrupp för sig. Beredningen föreslår vidare, att båda lärarkategorierna
liksom hittills skall fördelas jämnt över hela landet i proportion till
varje skolas behov av lärare.

Med hänvisning till bristen på naturvetenskapligt och tekniskt utbildade
lärare förordar beredningen att skolöverstyrelsen, vid anordnande av vidareutbildningskurser
för mellanskollärare, beaktar den brist på lärare med naturvetenskaplig
utbildning som finns och den förbättrade tillgång på lärare i andra
ämneskombinationer som — så vitt man nu kan bedöma — kommer att uppstå.
I konsekvens härmed borde också ledigförklarande av tjänster för vidareutbildade
mellanskollärare böra ske främst i nämnda ämnesgrupper. Då å andra sidan
skolledare och skolstyrelser själva bäst har överblick över sina möjligheter att

15 — Bihang till riksdagens protokoll 1062. 1 samt. Nr 0i

450

Kuiigl. Maj:ts ''proposition nr år 1962

förvärva lärare i olika ämneskombinationer förordar beredningen, att någon
anvisning inte bör utfärdas med innebörd, att tjänster för vidareutbildade mellanskollärare
skall utlysas på visst sätt.

I detta sammanhang förordar skolberedningen inför grundskolans genomförande,
att ordinarie tjänster i Ao 19 i naturvetenskapliga ämnen redan från och
med budgetåret 1962/63 får inrättas vid sådana realskolor, som senare kommer
att ersättas med ett högstadium.

Avslutningsvis under detta avsnitt betonar skolberedningen önskvärdheten av,
att varje lärare i sin utbildning göres förtrogen med klassföreståndarskapets
problem, något som enligt uttalande i annat sammanhang i betänkandet också
bör beaktas i fortbildningsverksamheten.

I fråga om andra lärarkategorier på högstadiet erinrar beredningen först om
att lärarbristen och den ständigt ökande efterfrågan på naturvetenskaplig och
teknisk utbildning lett till att läroverksingenjörer — med ettårig ämnesmässig
och pedagogisk vidareutbildning — rekryterats som lärare.

Den förändring av högstadiet, vilken föreslås av skolberedningen, kommer
inte att minska behovet av dessa lärare vartill kommer behov av dem vid de
föreslagna fackskolorna. Beredningen räknar alltså med ett vidgat behov av
vidareutbildade läroverksingenjörer, vilka beredningen för övrigt i fortsättningen
i enlighet med förslag i kapitlet om fackskoloma benämner gymnasieingenjörer.

Vad frågan om organisation av tjänster angår, finner skolberedningen det vara
angeläget, att ordinarie tjänster för ifrågavarande kategori inrättas och att dessa
tjänster tillätes innesluta timmar vid såväl grundskolans högstadium och fackskolorna
som yrkesskolan. Då det från fackutbildningssynpunkt är angeläget, att
lärare av den typ som här avses håller kontakten med näringslivet levande
synes skäl föreligga, att i en dylik lärartjänst jämväl skall kunna ingå undervisningstimmar
i inbyggda verkstadsskolor och i utbildningsformer, som organiserats
av näringslivet självt inom företagen.

I detta sammanhang bör observeras, att gymnasieingenjör för närvarande kan
anställas i Ae 19 endast om vissa angivna grenar av 9y eller praktisk realskollinje
finns inom kommunen. Skolberedningen föreslår här endast, att för dessa
lärare gällande bestämmelser anpassas till den förändrade skolsituation som skolberedningens
förslag utmynnar i.

Vad som anförts rörande gymnasieingenjörer äger enligt beredningen i jämförbara
delar sin giltighet även i fråga om gymnasieekonomer. Då handelsgymnasierna
nu också förändras till treåriga, synes grund föreligga att jämställa även
denna utbildning, kompletterad med pedagogisk vidareutbildning, med vidareutbildning
för mellanskollärare.

Liksom beträffande gymnasieingenjörerna bör tjänster för gymnasieekonomer
inrättas på grundval av undervisningstimmar inom såväl grundskolans högstadium
som på dess påbyggnader.

451

Kungl. May.ts proposition nr 54 år 1962

Angående rekrytering och utbildning av yrkeslärare, en fråga som inte i första
hand berör grundskolan utan yrkesskolan, lämnar beredningen (SB s. 466 f.) en
kort redogörelse för nuvarande förhållanden och pågående utredningar pa området.
Redogörelsen visar bl. a., att förslag om rekrytering och utbildning av
lärare i yrkesämnen för närvarande just är under behandling och att denna kan
förväntas leda till resultat inom närmaste tiden. Samma gäller i viss mån frågor
rörande dessa lärares anställning och avlönande. Beredningen, har salunda ansett
sig sakna anledning att ägna yrkeslärarfrågorna särskild behandling, men framhåller
dock, att det även för grundskolans del är nödvändigt, att tillgången på
väl utbildade yrkeslärare utan dröjsmål blir tillfredsställande.

Denna lärarkategori bör alltså enligt beredningens mening alltjämt bibehållas
på grundskolans högstadium.

Frågan om yrkesvalslärare har av beredningen inte närmare behandlats men
berörs i viss mån i samband med frågor rörande yrkesorientering (kap. 20) för
vilka redogjorts tidigare.

Alla de kategorier övningslärare, som nu undervisar i försöksskolan och i de
högre skolorna, kommer att behövas i grundskolan, konstaterar beredningen
vidare.

På anförda skäl (SB s. 470) framhåller beredningen att det från utbildningsväsendets
synpunkt skulle vara ett intresse, att en ny tjänstetyp skapades,
omfattande undervisning i såväl övningsämne som läroämne. Skolberedningen
föreslår, att lärarutbildningssakkunniga får i uppdrag att närmare utreda denna
fråga.

Skolberedningen framhåller, att lärarutbildningssakkunniga skall behandla
frågan om specialklasslärare, varför beredningen begränsar sig till att uttala
följande. Undervisningsskyldigheten för högstadiets hjälpklasslärare bör fast-!
ställas efter samma normer som för övriga högstadielärare. Möjlighet bör vidare
skapas att, liksom för lärare i hjälpklass, skapa tjänster i lönegrad Ao 19 även för
lärare i andra specialklasser än hjälpklasser, och det är därför angeläget att
vidareutbildningsfrågan för dessa lärare snarast löses.

Skolberedningen redovisar i två sammanhang (SB s. 468 f. och s. 506 ff.) synpunkter
på frågan om lärare inom fackskoloma av i huvudsak följande innebörd.

I fråga om de kompetenskrav som skall uppställas för lärartjänsterna vid
fackskolor kan man lämpligen utgå från förhållandena vid motsvarande, nu
befintliga skolor: flickskolor, kommunala tekniska skolor och praktiska realskolor.
Lektorstjänster kan således inte anses erforderliga vare sig vid den tekniska
fackskolan eller vid de övriga fackskolorna. Man bör räkna med följande
lärarkategorier i läroämnena: adjunkter, ämneslärare, lärare i befordringsgång
och timlärare. Andra adjunktstjänster i läroämnen än befordringstjänster bör
icke komma i fråga. För undervisning i matematik, fysik, kemi och de humanistiskt
betonade ämnena bör samma kompetenskrav för de olika tjänsterna upp -

452 Kungl. Maj:ts proposition nr 5k år 1962

ställas som nu gäller vid allmänt läroverk eller tekniskt gymnasium, dvs. akademisk
utbildning.

Vad den humanistiska skolan beträffar kan ämneskombinationerna i stort
sett vara sådana som nu förekommer vid kommunal flickskola eller allmänt gymnasium
även om friare ämneskombinationer än de där vanliga bör kunna förekomma.
För vissa ämnen eller ämneskombinationer såsom kultur- och samhällsstudium
m. fl. bör lärarfrågan kunna lösas, framhåller beredningen, genom tillvaratagande
av befintliga lärarkrafter. Det bör kunna bli naturligt att man, framför
allt för specialämnena såsom t. ex. dramatik, även utnyttjar yrkesfolk på orten.

För behörighet till adjunktur vid praktisk realskola, vari praktiskt ämne
ingår, fordras för närvarande civilingenjörsexamen, ett kompetenskrav som i
princip bör gälla för motsvarande ämnen i den tekniska fackskolan.

Med hänsyn till den brist på för läraryrket kompetenta civilingenjörer som
redan nu råder, får man dock för den tekniska fackskolans del realistiskt räkna
med att även andra ingenjörer än civilingenjörer får bestrida undervisningen i
tekniska läroämnen, varför man måste förutsätta inrättandet av ordinarie tjänster
även för denna kategori. Förutsättningen för att man skall kunna förorda en
sådan formell kompetenssänkning är, framhåller beredningen, att välkvalificerade
icke högskoleutbildade ingenjörer, i första hand läroverksingenjörer, skall
kunna intresseras. Det är därför väsentligt, framhåller beredningen, att lönen för
dem inte sättes för lågt. Beredningen förutsätter vidare, att dessa senare lärare
utöver sin ingenjörskompetens har såväl ett års normerad vidareutbildning
inklusive pedagogisk utbildning som minst fyra års industriell eller motsvarande
teknisk erfarenhet.

För undervisningen i den merkantila fackskolan kan det för fackämnena framför
allt för en del av dem, vara realistiskt att såsom teoretisk grund fordra handelsgymnasieexamen
jämte pedagogisk utbildning samt meriterad yrkespraktik.
Beredningen anlägger motsvarande synpunkter (SB s. 509 f.) på kompetensen för
lärare i specialämnen i social-ekonomisk fackskola.

Skolberedningen berör även frågan om lärares fortbildning, varmed beredningen
avser sådan utbildning, som gör läraren bättre skickad att fullgöra sina
åligganden i den tjänst han innehar.

En redogörelse lämnas för ett par undersökningar rörande lärares behov av
information och fortbildning. De speciella informationsbehov som uppstår i och
med grundskolans genomförande behandlas av beredningen i annat sammanhang.

Fortbildningsbehovet kommer med säkerhet att öka inte minst på det rent
pedagogiska området. Beredningen anser därför ytterligare insatser från det allmännas
sida utöver dem som åstadkommits genom förslagen i 1961 års statsverksproposition
erforderliga för främjande av lärarfortbildningen. Beredningen
avstår dock från att ta upp något preciserat belopp härför men utgår från, att
det ökande fortbildningsbehovet kommer att beaktas såväl vid upprättande av
skolöverstyrelsens årliga petita som vid prövningen av överstyrelsens äskanden.
I anslutning till detta generella uttalande vill beredningen också understryka det

453

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

angelägna i att samtliga tillgängliga resurser samordnas på sådant sätt att effekten
av de samlade tillgångarna blir maximal. Inte minst angeläget är det, att
det allmänna informationsarbete för skolreformens genomförande som tidigare
omnämnts samordnas med den egentliga fortbildningen.

Skolberedningen har också försökt penetrera lärarfrågans kvantitativa sida
och göra en beräkning av lärarbehov och lärartillgång.

Lärarbehovet beror väsentligen av tre omständigheter: (1) elevantalet, (2) läroplanen
och (3) delningstalen, dvs. villkoren för upprättande av klasser och undervisningsgrupper.
Elevantalet har i detta sammanhang betraktats som en
given faktor, sedan beredningen stannat för ett bestämt alternativ i fråga om
grundskolans utbyggnadstakt. Gjorda analyser av lärarbehovet för den nioåriga
skolan synes vidare tyda på, framhåller beredningen, att den föreslagna läroplanen
inte fordrar fler lärare än vad försöksskolans läroplan gör.

Utifrån dessa grundläggande utgångspunkter redogör skolberedningen (SB
s. 659 ff.) för vissa gjorda beräkningar av lärarbehovet i såväl grundskolan som
fackskolor dels enligt nuvarande delningstal, dels enligt det föreslagna lägre och
sammanfattar resultaten av sina beräkningar i fråga om lärarbehovet på i stort
sett följande sätt. Det lärarbehov som utifrån alternativa antaganden i fråga
om bestämmelser för inrättande av klasser schematiskt har beräknats i det föregående
sammanfattas i tabell 9, vad hela den obligatoriska skolan beträffar. Där
anges även för varje beräkningsår ökningen i lärarbehovet för de lärarkategorier
som antagits bli berörda av tillämpningen av de nya delningstalen. Den största
stegringen uppstår som synes när det gäller behovet av lärare i läroämnen på
högstadiet; den av de nya delningstalen föranledda ökningen i lärarbehovet för
denna kategori är cirka 10% läsåret 1964/65. Åtta år senare, läsåret 1972/73,
kan samma ökning beräknas uppgå till nära 13 %. Det erforderliga antalet lärare
i denna kategori uppgår med nuvarande delningstal till knappt 7 900 läsåret
1964/65 och skulle med samma delningstal öka till mer än 11 100 läsåret 1972/73.
Med de nya delningstalen blir emellertid motsvarande lärarbehov nära 8 700
respektive mer än 12 500.

För ämnena teckning, musik och gymnastik skulle, med tillämpning av de
föreslagna, nya delningstalen följande lärarbehov uppstå under läsåren 1962/63
—1972/73.

Läsår 1962/63 64/65 66/67 68/69 70/71 72/73

Lärarbehov i teckning .............. 390 471 535 603 673 681

musik ................ 257 310 352 397 444 451

gymnastik ............ 612 697 815 906 1 010 1 019

Slår man samman alla i den obligatoriska skolan förekommande lärarkategorier,
finner man för det första att grundskolan fullt utbyggd kommer att
— med tillämpning av beredningens delningsbestämmelser — kräva i runt tal
50 200 lärartjänster, för det andra att detta antal — med tillämpning av de
nuvarande delningstalen — i stället skulle bli omkring 48 000, för det tredje att
övergången till de generösare delningsbestämmelser beredningen föreslår medför

454

Kungl. Maj:ts proposition nr 5J/. år 1962

Tabell 9. Sammanställning av det beräknade totala lärarbehovet i det
obligatoriska skolväsendet dels med gällande delningstal,
dels med de av skolberedningen föreslagna

Årskurs och ämnen	Lärarbehov vid olika delningstal, uttryckt i heltidstjänster
Deln.-tal	62/63	64/65	66/67	68/69	70/71	72/73
1—3	SB1 ........	14 207	14 229	14 061	13 880	13 996	14 441
	Nuv.1 ......	14 207	14 229	14 061	13 880	13 996	14 441
	Ökning.....	—	—	—	—	—	—
4—6	SB ........	11750	11 821	11 727	11 774	11 609	11 551
	Nuv.......	11 750	11 384	11 218	11 226	11 056	11 001
	Ökning.....	—	437	509	548	553	550
7—9	SB ........	6 960	8 682	9 957	11 336	12 387	12 546
läroämnen	Nuv.......	6 960	7 877	8 909	10 073	10 987	11 133
	Ökning.....	—	805	1 048	1263	1 400	1 413
7—9	SB ........	5 182	5 350	5 727	6 282	6 593	6 621
	Nuv.......	5 182	5 257	S 575	fi TOfi
	Ökning.....		93	152	176	253	258
7—9	SB ........	779	1572	1371	1 802	2 071	2 172
yrkesämnen	Nuv.......	779	1 440	1 256	1 651	1 896	1 992
	Ökning.....	—	132	115	151	175	180
1—9	SB ........	2 588	2 628	2 687	2 771	2 839	2 875
spec.-klasser	Nuv.......	2 588	2 628	2 687	2 771	2 839	2 875
	Ökning.....	—	—	—	—	—	—
Summa för	SB ........	41 466	44 282	45 530	47 845	4*9 495	50 206
obl. skolv.	Nuv.......	41 466	42 815	43 706	45 707	47114	47 805
	Ökning.....	—	1 467	1 824	2138	2 381	2 401

1 SB = av skolberedningen i kapitel 19 föreslagna delningstal. Nuv. = nu gällande delningstal.
1 Inklusive lärarbehov i slöjd på mellanstadiet.

en ökning i det samlade lärarbehovet som uppgår till drygt 3 % det första år då
de nya delningstalen för grundskolan generellt skall tillämpas, alltså 1964/65, och
till något över 5 % det år då grundskolan är helt genomförd, alltså 1972/73.

För fackskoloma, där beräkningarna av flera skäl — bl. a. på grund av att
läroplanerna ännu inte är definitiva — har måst bli mer summariska och mer
osäkra än för den obligatoriska skolan, skulle en tillämpning av samma delningstal
som föreslås för högstadiet medföra en ökning av det beräknade lärarbehovet
i läroämnen, vilken framgår av nedanstående uppställning avseende tre av de
undersökta åren:

Läsår 1965/66 68/69 71/72

Lärarbehov med de nya delningstalen ........................... 718 1 254 1 757

med nuvarande delningstal .......................... 626 1 091 1531

Ökning 92 163 226

455

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

Även frågan om möjligheterna att täcka lärarbehovet i vad avser lärare i läroämnen
har, om än överslagsmässigt behandlats av skolberedningen, som i sammanhanget
också erinrar om att arbete med en prognos över hela lararfältet pågår
inom 1960 års lärarutbildningssakkunniga i samarbete med arbetsmarknadsstyrelsen.
Beredningen har begränsat sig till att söka belysa lararsituationen dels
läsåret 1960/61, dels läsåret 1964/65. En viss bild kan härigenom erhållas av
situationen inför läsåret 1965/66, då enligt beredningens förslag fackskolorna
föreslås mera allmänt starta.

Efter en redogörelse (SB s. 673 f.) för behovssituationen vid vissa högre skolor
analyseras (SB s. 674 f.) rekryteringsbehovet av lärare i läroämnen med utgångspunkt
i produktionen av lärare med akademisk utbildning (SB s. 675 ff.).

Resultatet av den översiktliga undersökningen summeras av skolberedningen
genom en sammanfattning av lärarbrist och läraröverskott läsåret 1964/65 och i
anslutning därtill en sammanfattande kommentar.

Sammanställes rekryteringsbehovet med lärartillskottet erhålles den bild av
situationen som följande tabell visar. (Beteckningen L avser en av undervisningsrådet
Ragnar Lundblad ar 1958 publicerad prognos.)

Tabell 10. Lärarbrist (—) och läraröverskott (+) inom vissa ämnesgrupper
läsåret 196b/65, uttryckt i heltidstjänster I

Ämne nativ	Svenska	Latin och grekiska	Mod. språk	Hist. och samh.- lära	Geo- grafi	Bio- logi	Matem. Fysik Kemi	Summa
100 % 60%	SB, SB, L	— 4.95 + 9 + 279	— 23 — 23	— 243 + 404 + 774	— 480 — 39 — 88	— 99 + 72 + 311	— 306 — 98 + 7	— 1 786 — 1056 — 847	— 3 432 — 731 *+ 436

1 Utom latin och grekiska, som ej beräknats av Lundblad.

I tabellen avses med »100 %-alternativet» att all undervisning i läroämnen
skall bestridas av lärare med akademisk utbildning och med »60 %-alternativet»
att 60 % av denna undervisning skall bestridas av lärare med akademisk utbildning
och resten av mellanskollärare med vidareutbildning. Resultatet kommenteras
av beredningen sålunda.

I 100-procentsalternativet skulle, såsom framgår av tabell 10, brist på lärare
föreligga i alla ämnesgrupper läsåret 1964/65, i de flesta fall en mycket betydande
brist. Även i 60-procentsalternativet, som beredningen betraktar som
det från praktisk synpunkt intressantaste räkneexemplet, eftersom det överensstämmer
med den av beredningen även på andra grunder föreslagna andelen
adjunktstjänster på högstadiet, blir bristen på lärare i matematik-fysik-kemi
mycket stor 1964/65. Gruppen moderna språk uppvisar däremot ett inte oväsentligt
överskott. Beredningen varnar emellertid uttryckligen för förhastade
slutsatser på grundval av detta överskott. Det är framräknat under antagandet
att av lärarna i moderna språk på grundskolans högstadium läsåret 1964/65 skall
40 (y0t dvs. 64*7 lärare, vara folkskollärare med särskild ämnesutbildning i mo -

456

Kungl. May.ts proposition nr 54 år 1962

derna språk. Sedan 1954/55 har visserligen i runt tal 1 000 folkskollärare genomgått
befordrings- eller vidareutbildningskurser, men inga sådana kurser har
anordnats i moderna språk. Huruvida några folkskollärare skaffat sig behörighet
genom akademiska studier (utan att föra dessa vidare till adjunktsbehörighet)
är icke bekant. Antalet måste i så fall vara mycket begränsat, eftersom totala
antalet folkskollärare med särskild ämnesutbildning eller motsvarande, vilka
läsåret 1960/61 tjänstgör i högre skolor, endast lär vara något mer än 1 000, dvs.
ungefär samma antal som antalet folkskollärare som vidareutbildat sig den
icke akademiska vägen. Det finns även andra skäl för en försiktig bedömning
beträffande den tidpunkt, då läraröverskott skulle uppstå i moderna språk. Ett
sådant skäl är det ovanligt stora inslaget kvinnor bland de nu språkstuderande
saväl som bland de redan examinerade. Under senare år har andelen kvinnor
legat ganska nära 50%, och detta procenttal torde knappast gå ned. Erfarenheten
visar att den kvinnliga akademiska arbetskraften är geografiskt mera
bunden än den manliga samtidigt som avbrott och tjänstledighet bland de kvinnliga
lararna synes ha högre frekvens. Över huvud taget utgör omfattningen av
lärarnas längre och kortare avbrott i lärarverksamheten en mycket viktig faktor
vid bedömningen av när lärarbrist eller läraröverskott kan uppkomma. Problemet
torde också inom 1960 års lärarutbildningssakkunniga ägnas särskild uppmärksamhet.

Sammanfattningsvis framhåller beredningen, att det här presenterade räkneexemplet
innehåller en rad delvis så osäkra antaganden, att de enskilda tal
som söker beskriva situationen läsåret 1964/65 icke var för sig kan uppfattas
såsom särskilt tillförlitliga. Totalt sett bör man emellertid kunna räkna med en
väsentlig förbättring av lärarsituationen under perioden 1960—65. De utvecklingstendenser
— framför allt i fråga om lärarproduktionen — som i det föregående
antytts inger också förhoppning om att lärarbristen, även i de mest utsatta
ämnesgrupperna, kommer att kunna i huvudsak bemästras under 1960-talet. Det kan emellertid i vissa fall komma att dröja väsentligt längre än man
ibland har räknat med.

Utöver frågor rörande de olika lärarkategorierna och deras användning m. in.
jamte vissa andra personalkategorier, som behandlats i annat sammanhang har
beredningen också till behandling upptagit vissa specialfrågor rörande övriga
befattningshavare i skolan. Dessa frågor är dock inte begränsade till
enbart grundskolan, utan avser bl. a. problem om samordning mellan olika skolformer,
aktualiserade främst vid arbetet med skolstadgan. Det gäller dels några
frågor rörande skolledningen, dels överflyttning till kommunen av vissa personalkategorier
m. m. vid vissa statliga skolor.

I den förra frågan erinrar- beredningen inledningsvis om de betydelsefulla uppgifter
som rektorerna har som arbetsledare. Skolberedningen, som betraktar
rektorernas arbetsledande uppgifter som mycket väsentliga inte minst under det
pågående och förestående utbyggnadsskedet, rekommenderar att särskilda skolledarkurser
med huvudsakligen detta syfte regelmässigt upptages i programmet
för lärarnas fortbildning. Kursverksamheten bör, säger beredningen, rikta sig till
redan utsedda rektorer, och beredningen upptar i sina kostnadsberäkningar för

Kungl. Maj:ts proposition nr 5/ år 1962 457

detta ändamål 50 000 kr. för läsåret 1901/62 utöver det kursanslag som redan
finnes anvisat.

Då det gäller frågan om biträdeshjälp åt skolledarna, vilken aktualiserats i en
skrivelse till beredningen, framlägger skolberedningen inga förslag rörande den
obligatoriska skolan men understryker starkt vikten av att, såsom förutsattes av
dåvarande departementschefen i propositionen 1956:182 (s. 133 och 135), tillräckliga
insatser på detta område göres från kommunernas sida. Beredningen
erinrar i detta sammanhang också om den utredning rörande vissa skoladministrativa
spörsmål som nyligen igångsatts.

En annan fråga, som beredningen i detta sammanhang berör, gäller anordningen
med studierektorer och den risk för dualism i skolans ledning som detta
kan medföra. Skolberedningen redogör här kortfattat för det system med rektorsassistenter
som med Kungl. Maj :ts medgivande nu prövas i Stockholm och
uttalar, att den finner detta system tilltalande samt förutsätter att dessa frågor
följes med uppmärksamhet från skolöverstyrelsens sida. Beredningen säger sig
inte finna anledning föreslå, att någon omläggning nu göres i gällande bestämmelser
om förstärkning av den pedagogiska ledningen genom studierektorer eller
på annat sätt. En utveckling i riktning mot den mera samlade ledning, som
rektorsassistentsystemet syftar till, bör, säger beredningen, ske inom ramen för
vad som nu är föreskrivet, i vart fall i avvaktan på ytterligare erfarenheter.
Beredningen har vidare — på samma sätt som i annat sammanhang redovisas
i fråga om poänggränser för skoldirektörs- och rektorstjänsterna — utan närmare
ställningstagande i sakfrågan, i stadgeförslaget infört nuvarande krav på antal
klasser för inrättande av studierektorsbefattning oförändrade.

Om överflyttning till kommunen av vissa personalkategorier m. m. vid vissa
statliga skolor anför beredningen i korthet följande.

I kapitel 24 har skolberedningen föreslagit, att skolhälsovården vid de allmänna
läroverken och de högre tekniska läroverken från och med den 1 juli 1962
överflyttas till kommunerna. Beredningen finner också starka skäl tala för att
ytterligare uppgifter beträffande dessa — efter grundskolans genomförande enbart
gymnasiala — skolformer överflyttas till kommunerna, även om ingen förändring
av skolornas huvudmannaskap i övrigt sker. Från och med nyss nämnda
tidpunkt bör sålunda enligt beredningens mening kommunerna vid dessa
statliga skolor också svara för vaktmästarpersonal, biträdespersonal samt kontorsutrustning
och kontorsmateriel på skolexpeditionen, städningspersonal och
övriga anordningar för inre renhållning; vid de tekniska läroverken tillkommer
dessutom uppgiften att svara för uppvärmning, belysning och vatten. Till vaktmästarpersonalen
räknas härvid även maskinister och värmeskötare samt beträffande
de tekniska läroverken också institutionstekniker och eldare.

Kommunen avses erhålla full kompensation för dessa nya uppgifter enligt cn
enkel schablonberäkning.

Skolberedningen, som i dessa frågor samarbetat med gymnasieutredningens
delegation för utredning av frågan om huvudmannaskapet för de framtida gym 15*

— lYxhang till riksdagens ''protokoll 10G2. 1 saml. Nr 5\\

458

Kungl. Majds ''proposition nr 54 år 1962

nasiala utbildningsvägarna, redovisar vissa överväganden och problem i samband
med överförande av de nämnda personalkategorierna till kommunal tjänst (SB
s. 476 ff.).

Skolberedningen finner vidare i detta sammanhang att vid ett överförande till
kommunen av ansvaret för biträdes- och teknikerpersonal vid de nuvarande
allmänna läroverken och högre tekniska läroverken vissa riktlinjer för kommunernas
skyldigheter bör fastställas av Kungl. Maj:t.

Yttranden

I fråga om skolberedningens förslag om de olika lärarkategoriernas benämningar
tilldrar sig förslaget om att utbyta »folkskollärare» mot »mellanskollärare»
det största intresset. Denna fråga tas upp i åtskilliga yttranden, där det
förordade namnbytet praktiskt taget genomgående avstyrkes. En negativ inställning
till benämningen mellanskollärare synes inte så sällan, såsom tidigare berörts,
ha framstått som ett tungt vägande motiv för att förorda ett bibehållande
av »folkskola» som namn på den obligatoriska skolan. Skolöverstyrelsen finner
att det vore önskvärt, att benämningen folkskollärare vid övergång till en ny
skolorganisation utbyttes mot en benämning — mellanskollärare — som bättre
preciserar kategoriens arbetsområde. Å andra sidan, fortsätter överstyrelsen, kan
också skäl anföras för benämningen folkskollärare. I denna namnfråga bör enligt
överstyrelsens mening hänsyn även tagas till lärargruppens önskemål. Överstyrelsen
vill därför inte motsätta sig, att benämningen folkskollärare bibehålies,
därest respektive lärargrupp själv önskar detta. Bland dem som avvisar förslaget
är Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening, som helst vill ha en
enhetlig tjänstetitel för alla lärare i den obligatoriska skolan. Federationen anför
vidare.

Beredningens förslag i denna fråga har väckt stor uppmärksamhet även utanför
lärarkretsar och någon entusiasm för den föreslagna tjänstebenämningen har
därvid inte försports. Förbunden uppfattar beredningens ställningstagande i
denna fråga som synnerligen omotiverat och sakligt oriktigt och vänder sig mot
det med skärpa.

Det hade däremot varit konsekvent och tilltalande, om beredningen på denna
punkt varit radikal och i anslutning till förslaget om ett sammanförande av olika
skolformer till en enhet även företagit »rationaliseringar» i fråga om lärarnas
tjänstebenämningar. Den titel, som då ligger närmast till hands, är »lärare». Den
obligatoriska skolans lärare har mycket gemensamt, enhetstanken i denna skolform
har beredningen själv slagit vakt om och det vore därför, anser förbunden,
logiskt och ändamålsenligt med en enhetlig tjänstebenämning. Den åtskillnad
som ur administrativ och löneteknisk synpunkt måste göras av de olika befattningshavarna
torde kunna ordnas på ett smidigt sätt även med en gemensam
titel. Förbunden vill därför föreslå att alla lärare i den obligatoriska skolan oavsett
ämne eller stadietillhörighet ges tjänstetiteln lärare. Skulle detta förslag ej
vinna bifall yrkar förbunden att titeln folkskollärare bibehålls i likhet med vad
som föreslagits för övriga lärarkategorier.

459

Kungl. Maj:ts proposition nr 5h år 1962

Federationens förslag om den enhetliga benämningen »lärare» återkommer i
ytterligare några yttranden bl. a. från TCO. Vanligast är eljest, att man föreslår
ett bibehållande av benämningen folkskollärare för mellanstadiets lärare, men
också andra varianter förekommer. Några vill ha benämningen folkskollärare
gemensam för såväl de nuvarande folkskollärarna som småskollärarna; andra
åter vill benämna dessa två kategorier gemensamt »klasslärare».

Att övningslärarna i fortsättningen skall benämnas ämneslärare är vidare ett
förslag som framförs i flera yttranden; i något fall ifrågasättes för dessa även
benämningen adjunkter. En sådan vidgning av begreppet ämneslärare forordas
från bl. a. musikaliska akademiens styrelse, Musiklärarnas riksförening, Läroverkslärarnas
riksförbund och gymnasieutredningen. Läroverksläramas riksförbund
menar att beteckningen övningslärare är oegentlig och missvisande; den ger en
oriktig föreställning om ämnenas art och betydelse. Den bör därför slopas samtidigt
som en gemensam beteckning för övningsämnen och läroämnen införs.
Gymnasieutredningen framhåller att många av dessa lärare, framför allt i fackskolorna
kan komma att vara ämneslärare i en icke oväsentlig del av sin tjänstgöring.

Beredningens förslag att folkskollärare i lönegrad A 19, vidareutbildade folkskollärare,
i fortsättningen benämnes ämneslärare mottas, i den män frågan
särskilt berörs, med tillfredsställelse. Benämningen accepteras uttryckligen av
bl. a. TCO, Federationen Sveriges allmänna folkskoUärarförening, Läroverkslärarnas
riksförbund och Statstjänstemännens riksförbund.

Ehuru skolberedningen på grund av den pågående utredningen om lärarutbildningsfrågor
begränsat sina ställningstaganden i fråga om lärarna till att avse
frågan hur de nuvarande lärarkategorierna under en övergångstid på bästa sätt
skall kunna utnyttjas på grundskolans olika stadier, har åtskilliga instanser,
särskilt ett antal organisationer, berört lärarutbildningsfrågor. Därvid har vikten
av att lärarutbildningen förstärkes och att dessa frågor över huvud bringas till
en snar lösning kraftigt understrukits.

Vad så beträffar skolberedningens ställningstaganden i fråga om lärarkategoriernas
användning på olika stadier, kan först konstateras,
att frågan om vilken lärarkategori som skall undervisa på lågstadiet, i stort sett
inte gett upphov till stridiga meningar. De instanser, som uttalat sig i detta
spörsmål, bl. a. Federationen Sveriges allmänna folkskoUärarförening, finner det
följdriktigt, att undervisningen i årskurserna 1—3 inom den nya skolan tills
vidare bedrives av lärare med småskollärarutbildning.

Mot förslaget att undervisningen i Bl-klasscr 3—4 normalt bör ombesörjas av
lärare med hittillsvarande folkskollärarutbildning har ej heller några invändningar
rests. Däremot har från några håll uttalats tvekan inför förslaget att länsskolnämnderna,
då särskilda omständigheter sa pafordrar, tills vidare bör kunna
medge småskollärare att undervisa i sådana klasser. Länsskolnämnden i Norrbottens
Uin vill över huvud inte biträda detta förslag. Länsskolnämnden i Kronobergs
län förutsätter, att särskilda anvisningar utfärdas för de av skolberedningen

460

Kungl. Majrts proposition nr 54 år 1962

föreslagna undantagsfallen. Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening
framhåller, att hittillsvarande utbildning för småskollärare — i motsats till
folkskollärarutbildningen — inte kan anses ge generell kompetens för undervisning
i årskurs 4. Av organisatoriska skäl anser federationen det emellertid
rimligt, att länsskolnämnderna i undantagsfall och då särskilda skäl kan anföras
skall kunna medge småskollärare rätt att undervisa i Bl-klasser 3—4, varvid
dock förutsättes, att en sadan bestämmelse också i tillämpningen får karaktären
av undantagsbestämmelse. Mot dessa uttalanden kan ställas ett yttrande av
kollegiet vid folkskoleseminariet i Haparanda, som säger sig vilja betona nödvändigheten
av att småskollärare beredes tillfälle att tjänstgöra i klasser av
ifrågavarande slag. Detta skulle inte minst gälla i en språkligt så särpräglad
bygd som Tornedalen. Det framhalles, att seminariet meddelar undervisning i
finska, varigenom tillgången på tvåspråkiga småskollärare blir relativt stor.

Den av skolberedningen framkastade tanken på en enda lärarkategori för
årskurserna 1—6 har berörts av länsskolnämnderna i Malmöhus samt Göteborgs
och Bohus län, vilka anser, att tanken förtjänar uppmärksamhet och bör göras
till föremål för fortsatta överväganden. Svedala kommun har uttalat sig för en
folkskollärarutbildning, som är differentierad på två utbildningslinjer, den ena
med sikte på årskurserna 1—4, den andra för årskurserna 5—9.

Skolberednmgens uttalande att undervisningen i årskurserna 4—6 tills vidare
i hu\ udsak skall bestridas av mellanskollärare, har i princip inte rönt motsägelse
från något håll.

Frågan om att vidga utbildningen för sistnämnda lärarkategori, så att utbildningen
medför behörighet till undervisning i samtliga undervisningsämnen på
mellanstadiet, diskuteras i ett flertal yttranden. Åtskilliga remissinstanser tillstyrker,
att utbildningen normalt bör ge behörighet även i engelska. Denna mening
undeistrykes salunda av bl. a. sex länsskolnämnder, kollegiet vid lärarhögskolan
i Stockholm, kollegierna vid folkskole seminarierna i Kalmar och Karlstad,
Lärarhögskolornas och seminariernas lärarförbund, TCO och Folkskollärarfederationen.
I yttrandena betonas särskilt, att en sådan reform är en förutsättning
för att undervisningen i engelska i arskurs 4 skall kunna bedrivas i enlighet med
skolberedningens intentioner. I vissa yttranden framträder dock en tveksam eller
avvisande hållning. Kollegiet vid folkskole seminariet i Falun betonar, att ett
positivt beslut inte kan fattas, förrän lärarutbildningssakkunniga löst frågan,
hur en sådan utbildning skall bli möjlig — vid de nuvarande seminarierna skulle
ämnesträngseln medföra en snedbelastning av studietiden. Kollegiet vid folkskoleseminariet
i Uppsala uttalar såsom sin erfarenhet, att åtskilliga lärarkandidater,
även på den 2-åriga linjen, saknar förutsättningar att förvärva behörighet
i engelska. Läroverksläramas riksförbund säger, att det vore önskvärt, om
lärarna i engelska på mellanstadiet hade kunskaper, motsvarande akademiskt
betyg, i amnet. Detta önskemål understrykes starkare av Sveriges förenade
studentkårer och framför allt av SACO, som bl. a. anför följande.

461

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54 år 1962

Särskilt nödvändigt är att korrekta uttalsvanor tidigt grundlägges. Av lärarna
måste därför krävas en gedigen utbildning i ämnet. Beredningens förslag leder
vidare till den konsekvensen, att den grundläggande utbildningen i engelska
kommer att bli sämre än motsvarande utbildning i franska eller tyska. Det torde
helt saknas motiveringar för en sådan uppläggning av undervisningen. SACO
måste därför bestämt hävda att för undervisning i engelska på mellanstadiet
skall normalt krävas akademiskt betyg i ämnet.

1960 års lärarutbildningssakkunniga, som synes beredda att utreda bl. a. ifrågavarande
spörsmål, påpekar, att den föreslagna lärarutbildningen i engelska innebär
förändringar inte endast i utbildningsanstaltemas organisation utan även i
lärarutbildningens innehåll. Folkskollärarfederationen, som anser en utvidgning
av undervisningen på denna punkt nödvändig, har samtidigt framfört tveksamhet
inför en alltför snabb avveckling av systemet med fristående behörighetskurser.
Sådana bör anordnas, så länge rekryteringen gör detta motiverat, anser
federationen.

Önskemålet att även slöjd skall kunna ingå i folkskollärartjänst understrykes
av bl. a. länsskolnämnderna i Malmöhus och Gävleborgs län samt Folkskollärarjederationen.
Enligt federationens mening är det med hänsyn såväl till helheten i
klasslärarsystemet som till ämnets betydelse angeläget, att ämnets påtalade
särställning undanröjes. Länsskolnämnden i Skaraborgs län förklarar sig intet ha
att invända mot att timmarna i detta ämne honoreras på samma sätt som timmarna
i andra övningsämnen. Å andra sidan finns även den meningen företrädd
att undervisningen bör förbehållas specialutbildade övningslärare. Kollegiet vid
seminariet för huslig utbildning i TJppsala understryker principiellt vikten av att
specialutbildade lärare anlitas i övningsämnen. Sveriges textiUärares riksförening
och Slöjdlärarnas riksförening hävdar, att slöjdundervisningen bör handhas
av övningslärare. Sistnämnda förening framhåller, att den förändring inom ämnet
och den metodik, som genom tillskott från facklärare utvecklas i den moderna
slöjdundervisningen, är byggd på en grundlig teknisk skicklighet hos läraren,
varigenom eleverna fått en i allt väsentligt värdefullare undervisning. Folkskollärarnas
utbildning i slöjd måste numera anses otillräcklig för den tilltänkta
uppgiften. Föreningen vill som sin bestämda uppfattning framhålla att, sedan
slöjdlärarseminariet i Linköping varit i gång några år, ett tillräckligt antal
facklärare i slöjd finns tillgängliga för all undervisning, detta med hänsyn även
till den av skolberedningen föreslagna markanta nedskärningen av slöjdundervisningen.

Vad skolberedningen uttalat och föreslagit i fråga om modifikationer i mellanstadiets
klasslärarsystem, bl. a. rörande vidgade möjligheter till ämnesbyte, har
fått ett välvilligt mottagande. Bl. a. har ett antal länssIcolnämnder tillstyrkt förslagen.
Fo Iks kollär arf ed eratio nen, som betonar klasslärarsystemets stora betydelse
på mellanstadiet, ger dock uttryck åt en viss tvekan och säger sig förutsätta,
att alltför långtgående modifikationer i klasslärarsystemet icke kommer
att ske. Federationen är dock införstådd med att möjlighet till vissa modifika -

462

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

tioner bör finnas av såväl organisatoriska som framför allt pedagogiska skäl.
Läroverkslårarnas riksförbund tillstyrker, att inskränkningarna i rätten för högstadiets
lärare att fullgöra viss del av sin tjänstgöring på mellanstadiet upphäves.
Enligt förbundets uppfattning bör det anses som en normal företeelse, att
ämneslärare bestrider viss del av sin tjänstgöring på mellanstadiet. Det större
konsistoriet vid universitetet i Stockholm vill understryka nödvändigheten av att
ämneslärare, i högre grad än vad skolberedningen föreslagit, kommer att handha
språkundervisningen pa mellanstadiet. Länsskolnämnden i Älvsborgs län uttalar
sig för att ämneslärare i engelska bör få undervisa på mellanstadiet, även om
lärare på mellanstadiet inte kan beredas motsvarande tjänstgöring på högstadiet.
Det principiella kravet att mellanstadielärarnas undervisning på högstadiet skall
vara av ungefär samma omfattning som högstadielärarnas undervisning på mellanstadiet,
synes motiverat av lärarbristen, framhåller SACO. Om det lokalt icke
är lärarbrist, bortfaller denna motivering, varför nämnda krav i sådana fall ej
bör vidhållas.

Skiftande meningar har framförts i frågan om hur högstadiets lärarkår skall
vara sammansatt. Att vidareutbildade folkskollärare åtminstone under en övergångstid
behöver tas i anspråk på högstadiet synes alla instanser räkna med.
Den dominerande åsikten synes också vara, att dessa lärare bör utgöra en reguljär
del av lärarkåren på detta stadium. På denna punkt kan emellertid flera olika
åsikter i skiftande nyanser urskiljas.

Läget kommer klarast till uttryck i remissinstansernas inställning till skolberedningens
förslag rörande proportionen mellan olika lärarkategorier på högstadiet.
Beredningens förslag att antalet tjänster för ämneslärare i lönegrad 19
med klasslärarutbildning för mellanstadiet (vidareutbildade folkskollärare) även
fortsättningsvis bör uppgå till 40 % av totala antalet tjänster för lärare i läroämnen,
har vunnit anslutning från flera håll. Sålunda har förslaget utan reservationer
uttryckligen tillstyrkts av bl. a. sex länsskolnämnder. Skolöverstyrelsen
framför ingen erinran mot förslaget, men framhåller, att det bör preciseras, till
vilken kategori gymnasieingenjörer och gymnasieekonomer skall hänföras.

I några yttranden tillstyrkes den av skolberedningen föreslagna proportionen
med viss tvekan. Läroverkslårarnas riksförbund delar skolberedningens uppfattning
om önskvärdheten av att ämneslärarkåren tillföres ett icke alltför litet
antal medlemmar med utbildning för och kännedom om undervisningen också på
lägre stadier samt tillstyrker med hänsyn till rådande omständigheter den föreslagna
kvoteringen. SACO kan godkänna förslaget med hänsyn till rådande lärarbrist
men förutsätter, att frågan ånyo skall tagas upp, så snart förutsättningarna
härvidlag ändrats.

En kritisk hållning intas på denna punkt av universitetsmyndigheterna. Humanistiska
fakulteten vid universitetet i Lund, det större konsistoriet vid universitetet
i Stockholm samt universitetskanslern har framfört sinsemellan likartade
synpunkter. Kanslern har anfört följande.

463

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54 år 1962

Jas är ense med de akademiska myndigheter som framhållit att lärarna på
grundskolans högstadium i så stor utsträckning som möjligt bor besltta magist -kompetens och att procenttalen 40-60 för antalet tjänster för respektive mellanskollärare
med särskild ämnesutbildning och för adjunkter, inklusive »amneslärare»,
ej torde böra få bli normerande för framtiden, enar dessa siffror återspeglar
situationen under en tid av svår lärarbnst. Fördelningen av lärare pa
olika utbildningslinjer synes mig böra givas största möjliga elasticitet.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Uppsala synes
gå ett steg längre och vill bestämt framhålla, att en avsevart storre andel av
lärarkåren på grundskolans högstadium än den föreslagna bor ha akademisk
utbildning. En avgjort kritisk attityd intar också Sveriges förenade studentkårer,
som betecknar det som ett oeftergivligt krav, att undervisningen bestrides av
lärare med filosofisk ämbetsexamen. De av skolberedningen redovisade siffrorna
rörande realskolornas lärarkår bygger på en situation under en tid av stor lararbrist,
påpekar kårerna. Häremot framhålles den ökade examination av filosofie
magistrar, som emotses. Under en övergångstid synes det dock nödvändigt att
utnyttja lärare med lägre teoretisk kompetens. Liknande synpunkter framfores
av Sveriges konservativa studentförbund. Sveriges liberala studentforbund finner
det oriktigt att för framtidens skola föreslå en permanentmng av ett forhallande,
som tillkommit i en bristsituation, medan Sveriges socialdemokratiska studentförbund
inskränker sig till att ifrågasätta, om det för närvarande är lämpligt att
sätta gränsen 40:60 för fördelningen av tjänsterna.

Bland de kritiska rösterna finns dock även några, som önskar ge de vidareutbildade
folkskollärarna ett större utrymme på högstadiet än vad skolberedningen
föreslagit. Denna mening förfäktas av TCO och Folkskollärarfederationen. Dessa
organisationers likartade synpunkter redovisas utförligast av federationen, som
kraftigt understryker de skäl, som skolberedningen anfört för behovet av denna
lärargrupp på högstadiet. Federationen betonar i anslutning därtill, att lärargruppen
i fråga inte är någon nödlösning av lärarproblemen på högstadiet, utan
den har ett absolut egenvärde. De av skolberedningen själv anförda skälen måste
anses äga sådan tyngd, att de vidareutbildade folkskollärarna i fråga om ställning
och utrymme på högstadiet skall vara helt jämställda med Övriga lärare i
läroämnen på detta stadium. Frågan om lärarbehov och lärartillgång måste da
bedömas likvärdigt för båda grupperna. Federationen yrkar darfor, liksom TCO,
att antalet tjänster för ämneslärare i lönegrad 19 med klasslärarutbildning för
mellanstadiet för närvarande skall uppgå till 50% av totala antalet tjänster för
lärare i läroämnen på högstadiet. Erfarenheterna torde sedermera fa utvisa, om
ytterligare utrymme bör ges denna lärargrupp.

Sveriges skoldirektör sförening hävdar som en viktig princip, att lärartjänsterna
i lönegrad 19 bör vara proportionsvis jämnt fördelade på alla skolor med
högstadium. Länsskolnämnden i Skaraborgs län framhåller, att sådana tjänster
bör fördelas på lämpliga ämneskombinationer och inte i första hand skall behöva
vara knutna till naturvetenskapliga ämnen.

464

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

Skolberedningens önskemål om att bristen på lärare i naturvetenskapliga
ämnen skall beaktas vid anordnande av vidareutbildningskurser, har berörts i ett
antal yttranden. Tanken har vunnit anslutning från bl. a. Sveriges förenade studentkårer
och Läroverksläramas riksförbund. Däremot har TCO och Folkskollararfederationen
utifrån sin förut omnämnda inställning till frågan om de vidareutbildade
folkskollärarnas användbarhet på högstadiet avvisat tanken på att
begransa vidareutbildningsmöjligheterna främst till bristämnena på det naturvetenskapliga
området. Federationen uttrycker saken så, att den inte kan acceptera,
att just gruppen vidareutbildade folkskollärare skall vara den regulator
som skall tillgripas för att råda bot mot ett befarat humanistöverskott eller mot
bristen på lärare i de naturvetenskapliga ämnena.

Svenska landsbygdens kvinnoförbund och Sveriges förenade kristliga lärarförbund
har uttalat sig för vidareutbildningskurser i kristendomskunskap, under det
att Högerns ungdomsförbund rent allmänt framhållit vikten av att den besvärliga
lärarsituationen i detta ämne löses snarast möjligt.

Skolberedningens förslag om att ordinarie tjänster i lönegrad Ao 19 för vidareutbildade
folkskollärare i naturvetenskapliga ämnen skall få inrättas från och
med budgetaret 1962/63 vid sådana realskolor, som kommer att ersättas med ett
högstadium, har bitratts av bl. a. skolöverstyrelsen, som därvid dock förutsätter
att det skall ligga i överstyrelsens hand att besluta om tilldelning av sådana
tjänster. Endast under förutsättning av central bedömning av behovet kan dessa
tjänster enligt överstyrelsens uppfattning komma att bli till fördel för skolväsendet
utan att i vissa avseenden ha icke avsedda konsekvenser för högstadiet på
orter med rekryteringssvårigheter. Läroverksläramas riksförbund är också positivt
inställt till förslaget och tillägger, att vissa skäl talar för att man överväger
att utoka förslaget till att gälla även andra likartade skolor och tjänster i andra
ämneskombinationer. Frågan om ordinarie tjänster är dock enligt förbundets
mening att betrakta som en förhandlingsfråga. Folkskollärarfederationen biträder
likaledes skolberedningens förslag men vill i linje med sin principiella inställning
till den berörda lärargruppens ställning och användbarhet kraftigt motsätta sig
den föreslagna inskränkningen till de naturvetenskapliga ämnena. I detta sammanhang
har federationen aktualiserat frågan om behörighetsvillkoren för denna
typ av ordinarie tjänster och föreslår härvidlag, att kravet på tre års tjänstgöring
som lärare i läroämnen skall ändras därhän, att även tjänstgöring i folkskola och
pa forsoksskolans mellanstadium skall få tillgodoräknas, varjämte två års tjänstgöring
skall vara tillfyllest.

\ ad skolbercdnmgen föreslagit i fråga om gymnasieingenjörer och gymnasieekonomer
har tillstyrkts av bl. a. överstyrelsen för yrkesutbildning. Länsskolnamnden
i Hallands län ifrågasätter lämpligheten av att inrätta här avsedda
tjänster i grundskolan, då risk föreligger, att skolan inte kan konkurrera med
näringslivet om de basta krafterna. I detta sammanhang må även omnämnas ett
yttrande av Tekniska läroverkens ingenjörs förbund, som anser, att de tjänster i
19 lönegraden, som erbjudes gymnasieingenjörer, vilka genomgått skolöverstyrelsens
lärarutbildningskurs, icke kan anses attraktiva för denna ingenjörskategori.

465

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5 i år 1962

I några yttranden reses krav på att gymnasieingenjörer och gymnasieekonomer
måste skaffa sig viss akademisk vidareutbildning för att vinna behörighet som
ämneslärare på grundskolans högstadium. Dylika förslag har framförts av det
större konsistoriet vid universitetet i Stockholm, SACO, Läroverkslärarnas riksförbund
och Sveriges förenade studentkårer. I fråga om omfattningen av den
kompletterande utbildning, som bör krävas, går emellertid meningarna isär. Som
ett exempel kan här redovisas förslaget från Läroverkslärarnas riksförbund. Förbundet
anser, att man för behörighet i matematik, fysik eller kemi på högstadiet
bör kräva universitetsutbildning med ett akademiskt betyg i två av dessa ämnen
eller motsvarande utbildning med examination av universitetslärare ovanpå
ingenjörsexamen. Ekonomiskt stöd bör lämnas under vidareutbildningen. I princip
anser dock förbundet, att examen från teknisk högskola vore den önskvärda
utbildningen för lärare i tekniska ämnen jämte matematik, fysik eller kemi som
fyllnadsämnen. Förbundet föreslår, att tjänster i tekniska ämnen med matematik,
fysik eller kemi som fyllnadsämnen ledigförklaras alternativt som adjunktstjänster
(för civilingenjörer) och ämneslärartjänster (för gymnasieingenjörer med
vidareutbildning). Vad beträffar lärare i handelstekniska ämnen på högstadiet
anser förbundet i princip, att examen från handelshögskola bör fordras.

Styrelserna för socialinstitutet i Stockholm och sydsvenska socialinstitutet har
kommit med ett speciellt uppslag, nämligen om utnyttjande av socionomer som
lärare. Styrelsen för det sistnämnda institutet finner det naturligt, att socionomer
efter pedagogisk vidareutbildning får behörighet att undervisa i samhällslära och
vissa andra ämnen.

Skolberedningens uttalande om nödvändigheten av att yrkeslärarnas anställnings-
och avlöningsförhållanden och övriga därmed sammanhängande frågor
erhåller en tillfredsställande lösning understrykes i ett flertal yttranden. Länsskolnämnderna
i Jönköpings, Kalmar, Kristianstads och Malmöhus län har uttalat
sig för att yrkeslärarna ej skulle utgöra en särskild lärarkategori utan
inordnas bland ämnes- och övningslärarna. 1955 års sakkunniga för yrkesutbildningens
centrala ledning m. m. vill betona vikten av att alla lärarkategorier, som
kommer att verka i yrkesutbildningens tjänst, får en kvalitativt tillfredsställande
pedagogisk utbildning.

Vad skolberedningen anfört och föreslagit i fråga om lärare inom fackskolorna
har berörts i vissa yttranden. Vissa av de därvid framförda synpunkterna
torde här få redovisas. Beredningens förslag beträffande kompetenskrav
och tjänster i de allmänbildande läroämnena och den teoretiska delen av
fackämnena har sålunda tillstyrkts av bl. a. Läroverkslärarnas riksförbund. TCO
har tittalat, att behörighet till adjunktstjänst inom fackskolorna generellt bör
tillkomma samtliga i § 178 mom. 3:1—III läroverksstadgan avsedda lärare.
Även de vidareutbildade folkskollärarnas ställning i denna skolform bör enligt
TCO övervägas. Såsom framgått av det föregående vid behandlingen av frågan
om flickskolans avveckling har i vissa fall uttalanden gjorts om titt lärare med

466

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 51+ år 1962

utbildning från högre lärarinneseminarium bör beredas möjlighet till anställning
vid fackskola. Överstyrelsen jör yrkesutbildning föreslår, att tjänsterna vid fackskolorna
skall vara av samma slag som vid gymnasierna. Sålunda bör enligt
överstyrelsens mening även lektorstjänster förekomma.

Skolberedningens förslag beträffande lärare i den praktiska delen av de fackutbildande
läroämnena har mött vissa invändningar. Läroverkslärarnas riksförbund
föreslår, att i fråga om de tekniska ämnena adjunktstjänster inrättas med
civilingenjörsexamen som kompetenskrav. På motsvarande sätt skulle för merkantilt
betonade ämnen adjunktstjänster inrättas för civilekonomer. Beträffande
ämnena allmän varukunskap, skyltning och varuexponering samt reklam- och
försäljningsteknik ansluter sig dock förbundet till åsikten, att det vore tillräckligt
att kräva handelsgymnasieexamen jämte kvalificerad vidareutbildning, t. ex. vid
Institutet för högre reklamutbildning, samt praktisk-pedagogisk utbildning. De
ordinarie tjänsterna för denna senare kategori bör vara ämneslärartjänster.
Ekonomiska fakulteten vid universitetet i Lund finner det önskvärt, att högskoleutbildade
lärare användes i största möjliga utsträckning, och vill förmoda,
att begreppet praktisk utbildning inte tänjes alltför mycket, i vilket fall den
merkantila fackskolan inte skulle bli vad skolberedningen åsyftar: ett bra alternativ
till handelsgymnasieutbildningen.

Skolöverstyrelsen har instämt i vad skolberedningen uttalat om överföring av
lärare från praktisk realskola till fackskola, som träder i den praktiska realskolans
ställe. Överstyrelsen tillägger, att man därutöver också bör på lämpligt sätt
bereda sådana lärare annan tjänst, vilka inte kan beredas tjänstgöring vid fackskolan.

Lärarfrågor i samband med specialundervisningen berörs
av en del instanser. Att klasslärartjänster i lönegrad Ao 19 för hjälpklass på
högstadiet bör bibehållas tillstyrkes av bl. a. Svenska förbundet för specialundervisning,
som vidare anser, att vid bestämmandet av undervisningsskyldigheten
— framför allt för lärare i observationsklasser — skälig hänsyn bör tas till det
merarbete av social art, som klassföreståndarskapet i sådana klasser medför. Ett
par länsskolnämnder liksom SACO, TCO och Federationen Sveriges allmänna
folkskollärarförening påyrkar, att justeringar görs i fråga om lärares undervisningsskyldighet
vid specialundervisningen. De frågor som berörs gäller undervisningen
på högstadiet och vid specialundervisning i form av klinikverksamhet.
Skolöverstyrelsen för sin del tillstyrker, att undervisningsskyldigheten för högstadiets
hjälpklasslärare fastställes på samma sätt och enligt samma normer
som för övriga högstadielärare. Detta bör också gälla observationsklasslärare, om
sådana enligt förslaget om speciallärarutbildning utbildas och anställes. Överstyrelsen
avser att genom anvisningar möjliggöra lika värdering av läro-, övningsoch
yrkesämnen i specialklass på högstadiet.

1960 års lärarutbildningssakkunniga erinrar om att de numera slutfört sitt

467

Kungl. Maj:ts proposition nr 5k år 1962

uppdrag beträffande speciallärarutbildningen genom framläggandet av betänkandet
»Speciallärarutbildningens organisation».

Den av skolberedningen väckta tanken pa en ny tjänstetyp, omfattande undervisning
i såväl övningsämne som läroämne, har vunnit livlig
anklang hos flera remissinstanser, som tagit upp denna fråga. Sålunda har positiva
yttranden avgivits av fyra länsskolnämnder, Västerås stad, statskontoret,
direktionen över gymnastiska centralinstitutet, kollegiet vid folkskoleseminariet
i Kalmar, TCO, Sveriges textillärares riksförening, Svenska skolkökslärarinnors
förening och Läroverkslärarnas riksförbund. I nagra fall har kompletterande synpunkter
och önskemål framförts. Länsskolnämnden i Jämtlands län förordar, att
en folkskollärare, som genomgått gymnastiklärarutbildning, bör kunna såsom
mellanskollärare fullgöra en del eller huvuddelen av sin undervisningsskyldighet i
gymnastik. TCO anser, att även frågor rörande en kombination av yrkesämnen
och läroämnen bör utredas i detta sammanhang. Direktionen över gymnastiska
centralinstitutet bringar i erinran det av gymnastiklärarutbildningssakkunniga
år 1951 avgivna betänkandet (SOU 1951: 59), vari föreslogs en filosofisk ämbetsexamen
med fysisk fostran, bestående av gymnastiklärarexamen och fyra akademiska
betyg. Statskontoret betonar, att många problem är förknippade med ett
realiserande av tanken, såsom beträffande utbildning, avlöning och tjänstgöringsskyldighet,
och delar uppfattningen, att en utredning behövs. 1960 års lärarutbildnings
sakkunnig a förklarar sig beredda att utreda frågan, om Kungl. Maj .t
önskar utvidga utredningsuppdraget.

Vidare har statskontoret och länsskolnämnden i Jämtlands län aktualiserat
frågan om möjligheter till deltidstjänstgöring och partiell tjänstledighet för mellanskollärare,
varigenom en viss lärarreserv skulle kunna utnyttjas.

Frågan om lärarnas fortbildning har behandlats i ett mycket stort
antal remissyttranden. Genomgående har de instanser, som yttrat sig i saken,
kraftigt understrukit vikten av att fortbildningsverksamheten utbygges och intensifieras.
Stundom har därvid den normala fortbildningen och den information
inför grundskolans genomförande, som skolberedningen upptar i kapitel 44 av
huvudbetänkandet, behandlats som en enhet. I flera yttranden har uttalats, att
det krävs anslag från det allmänna av en annan storleksordning än hittills. Den
uppgörelse rörande kostnaderna för fortbildningen, som träffats mellan ecklesiastikdepartementet
och kommunförbunden, har i nagra yttranden noterats med
tillfredsställelse, men från några håll har påpekats, att uppgörelsen inte lett till
de resultat man kunnat vänta sig. Sålunda har TCO och Folkskollärarfederationen
anfört, att det fastställda minimiprogrammet i vissa kommuner uppfattats
som ett maximiprogram och att kommunerna ansett sig förhindrade att ekonomiskt
stödja fortbildning utöver detta program. Samma organisationer yrkar,
att lärarna vid deltagande i fortbildningsvcrksamhet far rcsekostnadscrsättmng
och traktamente enligt allmänna rescreglemcntet. Skolöverstyrelsen räknar med
att en viss justering av den gjorda överenskommelsen kommer att bli erforderlig.

468

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5b. år 1962

Vissa speciella uppslag och synpunkter har framförts från somliga instanser.
Sveriges förenade studentkårer har framkastat tanken på att lärare under s. k.
sabbatsterminer borde beredas möjlighet att med bibehållen lön fortbilda sig
genom särskilt anordnade kurser. Sveriges liberala studentförbund är inne på
samma tanke och säger sig önska, att fortbildningen göres obligatorisk. En kombination
av korrespondensutbildning under terminstid och kurser under ferietid
förordas av gymnasieutredningen. Korrespondensmetodens användbarhet även
för fortbildningen har vidare poängterats av Hermods korrespondensinstitut.
Olika synpunkter har framförts i en del organisatoriska frågor. Läroverksläramas
riksförbund understryker önskvärdheten av att en intim kontakt skapas både
centralt och regionalt mellan de för fortbildningen ansvariga myndigheterna och
lärarorganisationer, som i egen regi bedriver fortbildning. Länsskolnämnderna i
Uppsala och Södermanlands lön rekommenderar till länsskolnämnderna knutna
foitbildningsinstitut med länskonsulent, medan länsskolnämnden i Östergötlands
län förordar fortbildningskommittéer under länsskolnämnderna med representanter
för lärarna. Å andra sidan har kollegiet vid folkskoleseminariet i Jönköping
uttalat, att de olika formerna av lärarfortbildning bör knytas till lärarutbildningsanstalterna.
Även Lärarhögskolornas och seminariernas lärarförbund
talar om att lärarutbildningsanstalterna skulle kunna bli centraler för fortbildning
av redan examinerade lärare. Sveriges skoldirektörs förening menar, att
hjälpmedelscentralerna även bör få karaktär av fortbildningscentraler. Föreningen
föreslår vidare, att regelrätta fortbildnings- och omskolningskurser för
lärare anordnas under terminstid med full lön för deltagande lärare. De på så sätt
utbildade lärarna bör sedan beredas möjlighet att fungera som huvudlärare inom
sin skola och för sitt stadium. Huvudhirarsystemet skulle enligt föreningens
åsikt innebära stora fördelar.

Statskontoret har gått in på frågan om konsulentorganisationen. Ämbetsverket
anser, att skolberedningen bort ta upp frågan om en konsulentorganisation i
samband med behandlingen av övergången till grundskolan och den pedagogiska
nydaningen av skolorna. Skolberedningen begär anslag till AV- och materielutrustning
av skolorna, till riks- och länscentraler, till fortbildning av lärarna
m. m. men inte till anställande av konsulenter, vilka skall vara lärarna ute på
fältet till personlig hjälp, när det gäller att föra grundskolans pedagogiska ideal
ut i verkligheten, framhåller ämbetsverket, som ytterligare anför bl. a. följande.

Statskontoret kan icke dela skolberedningens optimistiska syn på möjligheterna
att blott genom information och fortbildning skapa garantier för ett lyckligt
genomförande av skolreformen. Erfarenheten från starten och verksamheten
av den nioåriga försöksskolan ger nämligen vid handen, att en stor konsulentorganisation
måst byggas upp för att leda utvecklingen av dessa skolor och
vara lärarna till hjälp. Denna konsulentverksamhet har till en del varit statlig
och sorterat under skolöverstyrelsens försöksavdelning. Skolberedningen nämner,
att mellan fem och tio konsulenter med olika uppgifter tjänstgjort på avdelningen,
men ger icke besked om den anser, att dessa konsulenter behövs även
efter den 1 juli 1962, då försöksverksamheten skall avvecklas.

469

Kungl. Maj:ts -proposition nr 54 år 1962

Slutligen har skolöverstyrelsen utförligt skisserat upp ett program för folkbildningsverksamheten.
Överstyrelsen framhåller, att under den period, da grundskolan
genomföres, prioritet bör ges åt fortbildningsbehovet inom denna skolform.
Vidare bör särskilt intresse ägnas de lärare, vilka undervisar vid lärarutbildningsanstalter
av skilda slag. Överstyrelsen fortsätter:

Det är av synnerlig vikt, att fortbildningen innehållsmässigt blir avpassad
efter rådande behov. Utöver ämneskunskap, litteratur- och materielkännedom
samt ämnesmetodiska anvisningar och information om hjälpmedel bör fortbildningen
förmedla övergripande synpunkter rörande exempelvis skolans mål och
allmänt fostrande uppgift, ämnesintegration och annan samordning mellan skilda
ämnen, läs- och studieteknik m.m. Erfarenheter av försöksverksamhet och experimentundervisning
bör förmedlas vid sidan av vissa iakttagelser gjorda av inspektörer
och ämneskonsulentcr. Särskilt under genomförandet av grundskolan måste
allt stoff i dess läroplan — inte minst de inledande mer principiella kapitlen —
anses högaktuellt i fortbildningsarbetet.

Överstyrelsen diskuterar härefter, hur fortbildningsstoffet skall föras ut till
lärarna dels under studiedagarna, dels under lärarnas fritid. Studiedagarna bör i
huvudsak tas i anspråk för seminarieövningar, laborationer, demonstrationer
(inklusive studiebesök), föreläsningar, auskultation samt gruppvis utförd kursplanering.
Fortbildningen under fritid kan inrymma samma moment men omfattar
dessutom som synnerligen väsentliga delar enskilda studier och studiecirkelverksamhet.
Den effektivaste förmedlingen av fortbildningsstoff torde ske
genom personliga kontakter. Härför fordras lämpliga och välinformerade konsulenter,
som kan tänkas bli antingen relativt fast och långsiktigt engagerade eller
utnyttjade temporärt för skilda uppdrag. Överstyrelsen anför vidare följande.

Av de fem studiedagarna bör maximalt två förläggas som planeringsdagar före
höstterminsuppropet. Övriga tre studiedagar utnyttjas för fortbildning i skilda
former under läsåret. Verksamheten organiseras lokalt och regionalt. Studiecirklar
och annan kursverksamhet på kvällstid under pågående termin ordnas
lokalt och regionalt. Längre kurser under ferier ordnas centralt och regionalt.

Länsskolnämnd — och inom denna närmast fortbildningskonsulenten — svarar
för den regionala organisationen och är rådgivande organ för den av lokal
skolmyndighet anordnade fortbildningen. Inom varje län bör finnas konsulenter
för olika stadier och ämnen. Enligt vad som nyss sagts, kan dessa tänkas fast
knutna till uppgiften, eller kan de tillfälligt utnyttjas för skilda uppdrag. I det
förra fallet förordnas de av länsskolnämnden.

Centralt och i vissa fall regionalt ordnade blir i huvudsak två slag av längre
feriekurser. Dels anordnas kurser avsedda för utbildning och fortbildning av
konsulenter, dels kurser avsedda för andra lärare. Konsulentutbildningen avses
bli knuten till fortbildningsinstituten och utgöra dessa institutioners främsta uppgift.
Av övriga feriekurser kan åtskilliga, i likhet med vad nu är fallet, väntas
bli anordnade av lärarorganisationer samt andra sammanslutningar och vissa
institutioner.

Det synes överstyrelsen naturligt och nödvändigt, att de föreslagna hjälpmedelscentralerna
organiseras så, att de i lämplig mån integreras i fortbildningsorganisationen.
Sålunda bör de länscentraler, som iörlägges till orter med fortbildningsinstitut,
vara nära knutna till dessa. Vid instituten skall enligt över -

470

Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jr år 1962

styrelsens plan för lärarfortbildningen konsulenter i skilda ämnen och för olika
stadier utbildas och fortbildas. Dessa konsulenter kommer att representera en
mångskiftande och synnerligen värdefull praktisk pedagogisk erfarenhet, vilken
bör bli hjälpmedelscentralen till avsevärd nytta vid utformande och utväljande
av lämpliga hjälpmedel. Omvänt kommer konsulenterna, om de i sin utbildning
får direkt kontakt med hjälpmedlen, att vara de bästa kanalerna för spridande
av kännedom om lämpliga hjälpmedel ute på fältet.

I fortsättningen framhåller överstyrelsen, att den sökt fastställa den ungefärliga
kostnaden för ett effektivt utnyttjande av studiedagstiden. Överslagsberäkningar
har gjorts för två huvudalternativ med ett större eller mindre inslag av
konsulentverksamhet, varvid räknats med en vad avser gruppstorlek m. m. pedagogiskt
fullvärdig organisation av fortbildningen under fem studiedagar per läsår.
Överstyrelsen anför härom vidare:

Det första alternativet innebär en kår av länsvis förordnade konsulenter. För
ett medelstort län beräknas 15 konsulenter, vilka var och en för konsulentuppgiften
disponerar 3 dagar per vecka. Av denna tid beräknas 1 lU dag åtgå för
medverkan vid studiedagar. Därigenom är i princip behovet av medverkan vid
studiedagarna täckt. Lika lång tid, 1V* dag, skulle av konsulenterna utnyttjas för
konferenser med skolledare, huvudlärare och institutionsföreståndare, klassbesök,
enskilda lärares konsultation, ledning och medverkan vid kvällskurser m. m. Den
återstående tiden, V2 dag per vecka, avses för konsulentens egen fortbildning
och planering. I sin egen undervisning skulle konsulenterna dessutom kunna ta
emot auskultanter. Konsulenttjänstens innehavare bör erhålla 50 % nedsättning
i undervisningsskyldigheten på den ordinarie tjänsten och dessutom visst arvode.
Till utgångspunkt för beräkningarna har överstyrelsen tagit ett årsarvode av
3 000 kr. Under angivna förutsättningar skulle den sammanlagda kostnaden för
en sådan konsulentkår belöpa sig till omkring 6 800 000 kr. per år exklusive resor
och traktamenten.

Det andra alternativet förutsätter enbart medverkan under studiedagarna. En
sådan starkt avgränsad uppgift varken motiverar eller tillåter skapande av en
fast konsulentorganisation. De medverkande arvoderas enligt detta alternativ
för varje enskilt tillfälle enligt nu gällande ersättningsregler. Exklusive resor och
traktamenten beräknas den totala kostnaden enligt detta senare alternativ till
omkring 4 200 000 kr. per år. Utgifter för resor och traktamenten beräknas för
det senare alternativet bli förhållandevis något högre än för det förra.

Utöver de kostnadsbelopp som ovan nämnts kommer fortbildningen att medföra
kostnader för resor och traktamenten. Utbildning och fortbildning av ett
antal lärare, bland vilka konsulenterna skall utväljas, kommer vidare att innebära
kostnader, som i runt tal kan beräknas till i genomsnitt 550 000 kr. per år
under de närmaste fem åren. Därtill kommer övrig kursverksamhet och viss
information och administration.

Av de båda redovisade alternativen anser överstyrelsen det första vara det ur
pedagogisk synpunkt mest önskvärda. Konsulentens insats vid sidan om medverkan
vid studiedagarna bedömes som synnerligen värdefull. Vidare torde en
konsulentorganisation av den åsyftade arten ge värdefulla garantier för en
relativt stabil förekomst av ämnes- och stadievis fördelad erfarenhet. Slutligen
torde förekomsten av konsulentförordnanden stimulera lärare att skaffa sig den

471

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

för uppgiften nödvändiga utbildningen. Även om en konsulentorganisation ej
upprättas, måste nämligen utbildning ges åt dem som skall medverka vid studiedagarna.
Uppbyggandet av en länsvis förordnad kår av konsulenter förutsättes
emellertid ta åtskilliga år i anspråk, varför överstyrelsen räknar med att under
de närmaste åren de alternativt nämnda organisationsformerna måste få komplettera
varandra. Strävan bör emellertid vara att så småningom bygga upp en
såvitt möjligt komplett konsulentorganisation.

Överstyrelsen förklarar härefter, att den uppskattar kostnaderna, automatisk
ökning ej medräknad, för fortbildningen om fem år, då konsulentorganisationen
beräknas kunna vara fullt utbyggd, till 9 350 000 kr. per år. Häri ingår kostnaderna
för konsulenternas nedsatta undervisningsskyldighet, vilka skulle komma
att belasta berörda avlönings- och statsbidragsanslag. I beloppet ingår däremot
inte kostnaderna för konsulenternas resor och traktamenten, som kan beräknas
uppgå till omkring 1 200 000 kr. per år. Ej heller har medräknats nödvändig
ökning av utgifter för länsskolnämndernas administration i detta sammanhang.
För budgetåret 1962/63 beräknar överstyrelsen kostnaderna för lärarfortbildningen
till totalt 3 957 100 kr. jämte 50 000 kr. för särskilda skolledarkurser.
Under de närmast följande fyra budgetåren beräknar överstyrelsen den nödvändiga
ökningen av fortbildningsanslaget till i genomsnitt omkring 1 650 000 kr.
per år, vari inbegripes resekostnader för konsulenterna. Härefter framhåller
överstyrelsen, att ett realiserande av dess program torde paverka den tidigare
nämnda överenskommelsen om kostnadsfördelningen mellan stat och kommun.
Vidare påpekar överstyrelsen behovet av höjda anslag för fortbildningsinstitutens
administration. Även för de till länsskolnämnderna knutna fortbildningskonsulenterna,
vilkas administrerande och planerande uppgifter beräknas öka,
förutsätter överstyrelsen en viss ökad medelsanvisning för nästa budgetår.

De remissinstanser, som uttalat sig om skolberedningens förslag om anordnande
av särskilda skolledarkurser i programmet för lärarnas fortbildning, har
genomgående tillstyrkt förslaget. Skolöverstyrelsen understryker behovet av fortbildning
för rektorerna och finner det angeläget, att denna verksamhet snarast
möjligt påbörjas. Överstyrelsen föreslår därför, såsom redan framgått, att det
av beredningen beräknade beloppet av 50 000 kr. anvisas för ändamalet redan
budgetåret 1962/63.

Förslaget om särskilda skolledarkurser förordas vidare av länsskolnämnderna
i Uppsala, Jönköpings och Jämtlands län. Länsskolnämnden i Jämtlands län
anser emellertid, att det föreslagna anslagsbeloppet till ifragavarande kursverksamhet
skulle bli helt otillräckligt. TCO konstaterar med tillfredsställelse, att
önskemålen om vidareutbildning av skolledarna i viss mån tillgodosetts, men
understryker, att det föreslagna beloppet knappast kan täcka mer än en mindre
del av det behov som här föreligger. Läroverkslärarnas riksförbund tillstyrker
förslaget samt framlägger vissa synpunkter rörande uppläggningen av kurserna.

472

Kungl. Maj ds proposition nr 5J+ år 1962

I sina yttranden över frågorna om lä rarbehov och lärartillgång
framhåller flertalet remissinstanser de osäkerhetsfaktorer, som i olika hänseenden
vidlåder skolberedningens prognoser på ifrågavarande område. Den överslagsmässiga
karaktären understrykes och beredningens relativt optimistiska
slutsatser sättes ibland i fråga. Skolöverstyrelsen anför rörande dessa prognoser
bl. a. följande.

Skolberedningens kvantitativa lärarbehovskalkyl är överslagsmässig. 1960 års
lärarutbildningssakkunniga torde komma att framlägga mera fullständiga beräkningar.
Beträffande lärartillgången uppehåller sig beredningen endast vid ämneslärarkategorin.
Det hade givetvis varit önskvärt, om tillgången på klasslärare,
yrkeslärare och övningslärare belysts.

Det bör i sammanhanget erinras om tendensen att i yrkesskolornas timplaner
ägna en allt större andel åt allmänbildande ämnen. Detta innebär, att ämneslärarbehovet
torde bli större än det av skolberedningen framräknade.

Svårigheten att vid denna tidpunkt beräkna tillvalsgruppernas frekvens på
högstadiet och fackskolornas omfattning minskar ytterligare prognosens tillförlitlighet.

En obetydlig timplaneändring kan kraftigt ändra behovet inom vissa lärarkategorier.
Skulle således ämnet hemkunskap i årskurs 7 öka från 3 till 4 veckotimmar,
såsom överstyrelsen förordar, innebär detta med beredningens räknemetod,
att lärarbehovet i detta ämne, om hänsyn tagits till tillvalsmöjligheterna
i högre årskurser, skulle öka med 25 %. Överstyrelsen vill i detta sammanhang
erinra om att överstyrelsen förordat ändrade normer för gruppindelningen i slöjd.
Om förslaget genomföres, kan antalet behövliga slöjdlärartjänster beräknas öka
med 300.

Skolöverstyrelsen anser vidare, att beredningen underskattat behovet av
specialklasslärare. Erfarenheterna från andra håll — särskilt USA — pekar på
att förlängd skolplikt betyder, relativt sett, ökat specialklassbehov i de högre
årskurserna. Man maste också räkna med att den ökade urbaniseringen höjer
uttagningsprocenten från nuvarande 8 %. Det blir därvid sannolikt icke enbart
fråga om ökat behov av hjälp klasslärare utan fastmer av de andra kategorierna
specialklasslärare.

Det av skolöverstyrelsen för övergångstiden i stället för viss stödundervisning
angivna alternativet, som innebär, att grundskolans läroplan införes att
gälla för de med grundskolan parallella, icke obligatoriska skolformerna, innebär
ett minskat lärarbehov, eftersom antalet veckotimmar per klass enligt detta
alternativ skulle komma att minska och den fyraåriga realskolan helt ersättas av
den treåriga.

Överstyrelsen harj det föregående pekat såväl på irreliabiliteten i prognoser
av detta slag som på vissa uppåt- och nedåtpekande tendenser i fråga om lärarbehovet.

Skolberedningen har tämligen ingående sökt beräkna tillgången på ämneslärare
de närmaste fem åren. I tabell 40 på s. 678 visar raden med det s. k.
100 %-alternativet bäst den aktuella situationen. Enligt detta skulle 1964/65
komma att saknas omkring 1 800 lärare i matematik, fysik och kemi, 300 i
biologi, 100 i geografi, 500 i historia och samhällskunskap, 250 i moderna språk
samt 500 i svenska.

Denna brist skall täckas dels genom traditionell akademisk utbildning, dels
vad beträffar högstadiet delvis genom särskild ämnesutbildning för folkskollärare.
Den sistnämnda kategorin har hittills antingen avlagt tentamina för

473

Kungl. Maj.ts proposition nr o i år 1962

minst två betyg i ett eller sammanlagt flera ämnen vid universitet eller deltagit
i av skolöverstyrelsen anordnade terminskurser i vissa ämnen. Bristen på lärare
av denna kategori skulle, om beredningens kalkyler används, bli (i avrundade
tal) 700 i matematik, fysik och kemi, 200 i biologi, 450 i historia och samhällskunskap
men ingen i moderna språk.

I moderna språk kommer beredningen enligt det s. k. 60 %-alternativet fram
till ett ganska betydande läraröverskott. Emellertid torde lärarbehovet åtminstone
i tyska och franska böra täckas helt med akademiker. Bristen på akademiker
skulle då bli 1 100 i matematik, fysik och kemi, 100 i biologi, 50 i historia
och samhällskunskap samt 250 i moderna språk. I ämnena geografi och svenska
erhålles enligt kalkylen underskott eller överskott, beroende på i vilken omfattning
folkskollärare används som ämneslärare.

Det torde få förutsättas, att Sverige kommer att mycket snart verksamt deltaga
i utvecklingsländernas lärarutbildning. Detta innebär, att ett ej obetydligt
antal svenska lärare blir ianspråktagna för sådan verksamhet. Detta lärer ej
minst komma att gälla lärare i matematik samt i naturvetenskapliga, tekniska
och merkantila ämnen ävensom övnings- och yrkeslärare. Den framtida svenska
lärarutbildningen måste dimensioneras med tanke härpå.

Arbetsmarknadsstyrelsen understryker, att lärarbristen hösten 1961 synes vara
större än någonsin. Styrelsen är emellertid medveten om, att detta förhållande
icke får läggas till grund för en bedömning av den framtida utvecklingen, vad
gäller lärartillgång och lärarbehov. I anslutning härtill anför styrelsen bl. a.
följande.

De beräkningar, som beredningen redovisar, är —- som beredningen själv betonar
— av en överslagsmässig karaktär. Då de olika antaganden, som legat till
grund för beräkningarna, icke närmare redovisas, föreligger svårigheter att bedöma,
om den situation i fråga om lärarbehov och lärartillgång, som beredningen
förutsätter kommer att föreligga läsåret 1964/65, är realistisk. Styrelsen finner
sålunda, att det för närvarande saknas underlag för en mera detaljerad diskussion
rörande tillgång och efterfrågan på olika slag av lärare. Styrelsen vill dock
fästa uppmärksamheten vid några punkter.

En av dessa är kvinnornas yrkesverksamhetsgrad. Vikten av att denna faktor
noga analyseras bör understrykas, då lärarkåren har en mycket stor andel kvinnor.
Frågan om den framtida kvinnliga yrkesverksamheten rymmer ett flertal
varandra delvis motsägande tendenser, som kominer att göra varje prognos avseende
yrkesgrupper med stort kvinnligt inslag osäker.

Angående ämneslärarnas fördelning på filosofie magistrar och vidareutbildade
folkskollärare anser beredningen det s. k. 60 %-alternativet, dvs. 60 % filosofie
magistrar och 40% vidareutbildade folkskollärare, vara det mest realistiska.
Styrelsen delar emellertid beredningens uppfattning, att det överskott på lärare
inom ämnesgruppen moderna språk, som enligt beredningens beräkningar skulle
uppkomma läsåret 1964/65 med 60 %-alternativet, sannolikt mera är att betrakta
som ett räkneexempel än som en realistisk prognos av de skäl, som
beredningen anför.

I detta sammanhang vill styrelsen också rikta uppmärksamheten på de svårigheter
beträffande lärarrekryteringen, som kan uppstå, om franska i större utsträckning
skulle komma att väljas som andra språk.

För närvarande är det oklart, vad det nya gymnasiet kommer att innebära
beträffande lärarbehovet. Man bör dock kunna förutsätta, att behovet av lärare

474

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

i moderna språk snarare kommer att öka än minska, då ett ökat inslag av
språkundervisning även vid fackgymnasierna torde bli nödvändigt.

Styrelsen vill sålunda hålla före, att behovet av lärare under den närmaste
5-årsperioden inom såväl de humanistiska som matematisk-naturvetenskapliga
ämnesgrupperna kommer att öka så kraftigt, att snabba åtgärder måste vidtagas,
vad gäller undervisningsresursernas utbyggnad vid universiteten. Detta
gäller i särskilt hög grad de matematisk-naturvetenskapliga institutionerna. Åtgärder
bör även vidtagas för ökad rekrytering av ett flertal andra lärargrupper,
bl. a. för undervisning i tekniska och merkantila ämnen.

SACO vänder sig mot beredningens uppfattning, att det skulle föreligga en
lärarbrist. Enligt organisationens mening är det här fråga om en geografiskt
begränsad brist, medan det totalt sett föreligger ett överskott på lärare. Det hade
enligt SACO:s mening varit att föredra att beredningen inte publicerat dessa helt
överslagsmässiga beräkningar, vilka genom missuppfattningar av innebörden
redan orsakat vissa skadeverkningar, inom yrkesvägledningen. Länsstyrelsen i
Västemorrlands län och länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller svårigheterna
att i Norrland täcka lärarbehovet, särskilt i glesbygderna. Länsskolnämnderna i
Kronobergs län och Malmöhus län håller före att behovet av övningslärartjänster
i slöjd beräknats för högt, då även slöjdtimmarna i årskurserna 3—6 där undervisningen
ofta bestrides av klasslärare inräknats i detta behov.

Skolöverstyrelsen har i anslutning till remissbehandlingen av beredningens
förslag övervägt vilka åtgärder, som omgående bör vidtagas för att under övergångstiden
fram till 1965 minska lärarbristen. Då det gäller att vidtaga dylika
åtgärder, torde det enligt överstyrelsens mening vara nödvändigt att tillgripa
sådana utvägar, som i viss mån bryter mot nuvarande utbildningstradition.
Överstyrelsen föreslår bl. a. anordnande i samarbete med universitetsmyndigheterna
av regionalt ordnade akademiska ett-be tygskurser
med viss början redan våren 1962 och avsedda även för andra än folkskollärare.
Om detta utbildningsprojekt anför överstyrelsen vidare bl. a. följande.

En decentraliserad akademisk, väl styrd ett-betygsutbildning bör anordnas.
Denna skall avse ämnena matematik, fysik och kemi. I andra hand kan kurser
ifrågakomma i nationalekonomi och statskunskap. Kurserna förläggs till regioner,
där skolväsendet är så omfattande, att en rekrytering av 10—20 folkskollärare
på orten eller på dagsreseavstånd från orten kan påräknas. Vidare skall i orten
eller på bekvämt reseavstånd därifrån finnas lärare med sådan utbildning i kursämnet,
att de av universitetet kan godtagas som handledare.

Emellertid bör kurserna inte endast stå öppna för folkskollärare. Enligt överstyrelsens
uppfattning finns förutsättningar för att en regionalt ordnad akademisk
utbildning även skulle locka studenter och andra med motsvarande utbildning.
Dessa skulle därigenom kunna påbörja akademiska studier i hemorten,
vilket givetvis vore av ekonomisk betydelse för vederbörande. Anordningen
skulle kanske också öka den totala rekryteringen av studenter till naturvetenskapliga
universitetsstudier. I och för sig kan sådana studenter efter ett års
utbildning med två ett-betygstentamina tjänstgöra som timlärare på högstadiet.
Det är dock icke önskvärt, att studierna därmed avslutas. Den regionala utbild -

475

Kungl. Majrts proposition nr 54 år 1962

ningen av denna kategori skall peka vidare mot fortsatta studier vid universitetet.
I fråga om ett-betygskurser i matematik torde intresse a.tt deltaga aven
kunna förväntas från vid handelsgymnasier tjänstgörande civilekonomer, som
skulle vilja bli kompetenta att ta hand om den matematikkurs, som enligt de nya
undervisningsplanerna för handelsgymnasierna skall förekomma i forsta årskursen.
Kurserna i nationalekonomi och statskunskap torde kunna paräkna
anslutning från lärare, som är behöriga att undervisa i historia på högstadiet och
historia med samhällslära i realskolan men önskar förvärva kompetens att undervisa
i det fristående ämnet samhällskunskap i grundskolan och på gymnasiet.

Det är på nuvarande stadium svårt att uppskatta, vilken omfattning en regionalt
ordnad akademisk ett-betvgsutbildning skulle kunna få. Måhända torde
antalet kursorter kunna bli tio. Under ett budgetår skulle i så fall omkring 20
ett-betygskurser anordnas och antalet utbildade ämneslärare bli 150, om deltagarantalet
per kurs beräknas till i genomsnitt 15. .

Skulle deltagarna i de i det föregående nämnda kurserna ha små bostadsorter
spridda över så stora områden, att de icke bekvämt kan resa till en kursort ett
antal gånger varje vecka, bör en handledd korrespondensundervisning ordnas,
vid vilken kursdeltagarna med jämna intervall sammandrages till föreläsningar
och räkneövningar. Eftersom överstyrelsen anser, att det först nämnda undervisningsalternativet
har den största möjligheten att lyckosamt genomföras, bör
detta andra alternativ först i andra hand prövas. För båda alternativen gäller
dock, att de deltagande folkskollärarna skall vara helt lediga från sina lärartjänster
mot lön med B-avdrag i förekommande fall. Vissa ändringar av bestämmelserna
om B-avdrag på lönen vid tjänstledighet för studier torde bli erforderliga.

Det är för närvarande svårt att överblicka, i vilken omfattning folkskollärare
skulle intressera sig för den diskuterade utbildningen. Det minskade behovet av
folkskollärare genom grundskolans införande torde emellertid öka kårens intresse
för vidareutbildning.

För att bereda personer med akademiska betyg, vilka av olika skäl lämnat
eller icke beträtt lärarbanan, förbättrade möjligheter att återinträda eller inträda
på nämnda bana, föreslår skolöverstyrelsen vidare anordnande av vissa introduktionskurser.
Överstyrelsen synes närmast räkna med att härigenom öka tillgången
på lärare i moderna språk. Om dessa kurser yttrar överstyrelsen i övrigt
bl. a. följande.

En kurs om fyra veckor skulle kunna bli till stor hjälp och underlätta ett
inträde eller återinträde på lärarbanan. Kursen skulle behandla de nya skolformerna,
läroplanerna och metodiken i anknytning till dessa samt även i viss
mån aktualisera ämnesstoffet och därjämte ge råd och anvisningar rörande
undervisningens bedrivande och behandlingen av eleverna. Innevarande vinter
bör via arbetsmarknadsverket, press, radio och TV information lämnas och
kontakt tagas med intresserade. Kurserna ordnas redan under våren 1962.

Medel för anordnande av såväl den nyss berörda regionala ctt-betygsutbildningen
som de sist angivna introduktionskurserna äskar skolöverstyrelsen dels
genom anslag på tilläggsstat för innevarande budgetår, dels genom ökade medelsanvisningar
för nästa budgetår, vilka i det följande behandlas under anslagsrubriken
Vidareutbildning av lärare m.m. respektive Lärares fortbildning m.m.
Överstyrelsens skrivelse om tilläggsstatsanslag för innevarande budgetår har tidi -

476

Kungl. Maj:ts proposition nr Öb år 1962

gare berörts under avsnittet om undervisningshjälpmedel. Av det där redovisade
beloppet av 90 000 kr. för vissa lärarutbildningskurser m. m. avser 40 000 kr. visst
påbörjande av den regionalt anordnade utbildningen våren 1962, vilket närmare
framgår vid behandlingen av anslaget till vidareutbildning av lärare m. m., samt
50 000 kr. anordnande våren 1962 av de första introduktionskurserna.

Emedan lärarbristen på en del orter är och även framdeles under 1960-talet
kommer att förbli synnerligen besvärande, synes det skolöverstyrelsen också
angeläget, att den vanliga undervisningen i vissa fall skall kunna ersättas med
korrespondensundervisning. För att undvika tidsutdräkt i det
enskilda fallet då behov uppkommer hemställer överstyrelsen om generellt bemyndigande
för överstyrelsen att medge sådan anordning samt föreslår sådant
beslut av riksdagen, att medel för bekostande av dylik korrespondensundervisning
i ett eller flera ämnen skall få utgå från de i riksstaten för de olika skolformerna
upptagna anslagen för bestridande av kostnader för lärarlöner. Om
denna form av undervisning anför överstyrelsen vidare följande.

Inom de allmänna realskolorna har under en lång följd av år funnits och finns
fortfarande ett antal korrespondensrealskolor. Undervisningen sker här under
samverkan med ett korrespondensinstitut och tillgår så, att studiebreven läses i
en skola med en folkskollärare med studentexamen såsom studiehandledare.
Undantagsvis har även folkskollärare utan studentexamen och studenter kunnat
fungera såsom studiehandledare. Verksamheten har slagit mycket väl ut, vilket
lett till att kommuner, som haft sådana korrespondensrealskollinjer och sedan
övergått till försöksskola, bibehållit korrespondensmetoden i viss utsträckning.
Även eljest har inslag av korrespondensundervisning förekommit i försöksskolan.
Försök har även gjorts att på andra håll inom skolväsendet utnyttja korrespondensmetoden,
t. ex. i ämnet grekiska på gymnasiets helklassiska gren. Skolöverstyrelsen
finner det synnerligen angeläget, att denna väg skall stå öppen, om i en
krissituation svårigheter skulle uppstå att vid en skola upprätthålla undervisningen
i ett eller flera ämnen. Denna möjlighet bör kunna utnyttjas såväl för ett
helt läsår som vid akut lärarbrist under läsårets gång, t. ex. på grund av lärares
inkallande i militärtjänst.

Vad så gäller olika frågor som skolberedningen upptagit i sitt kapitel om
övriga befattningshavare — av vilka frågor den om skolledarkurser redan redovisats
i samband med fortbildningsspörsmålen — så kan här nämnas, att den av
beredningen endast genom vissa allmänna uttalanden berörda frågan om biträd
e s h j ä 1 p åt skolledarna vid det obligatoriska skolväsendet
har visats betydande intresse i åtskilliga yttranden. Vikten av att tillräcklig
biträdeshjälp ställes till rektorernas förfogande har därvid starkt betonats.

Skolöverstyrelsen finner det synnerligen angeläget, att rektorerna får biträdeshjälp
i sådan omfattning, att de verkligen får tid att ägna sig åt de pedagogiska
uppgifterna. Det är enligt överstyrelsen möjligt, att centralt utformade normerande
bestämmelser blir nödvändiga, för att frågan skall få en tillfredsställande
lösning. Enligt överstyrelsen bör emellertid resultatet av skoladministrativa
utredningens arbete på detta område avvaktas, innan särskilda åtgärder vidtages.

477

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

Länsskolnämndema i Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs, Örebro,
Gävleborgs och Västerbottens län anser normerande bestämmelser erforderliga
och länsskolnämndema i Södermanlands och Jönköpings län ifrågasätter om
inte statsbidraget bör göras beroende av om kommunerna tillfredsställande löst
biträdesfrågan. Länsskolnämnden i Västmanlands län har däremot funnit, att
skolstyrelserna i regel har blicken öppen för betydelsen av kontorshjälp åt skolledarna.

Förslag om fastställande av normerande bestämmelser framförs också av
Statstjänstemännens riksförbund och Sveriges skolledarförbund. TCO framhåller,
att en verklig lösning endast kan åstadkommas genom att statsmedel ställes till
förfogande för ifrågavarande biträdestjänster eller genom att tvingande normer
genomföres. Läroverkslärarnas riksförbund anser, att biträdesfragan i första
hand bör lösas genom överenskommelse mellan kommunförbunden å ena sidan
och berörda personalorganisationer å den andra. Om en sådan överenskommelse
inte går att åvägabringa, måste de nödvändiga garantierna för en tillfredsställande
standard på rektorsexpeditionernas anslag till medhjälpare skapas genom
föreskrifter rörande anslagsnormerna. Dessa normer bör utformas så, att de
tryggar minst den standard, som upprätthålls på de statliga anslagen till rektorsexpeditionerna.
Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening och Sveriges
skoldirektörsförening beklagar, att skolberedningen inte framlagt några
konkreta förslag rörande frågan om biträdeshjälp.

Skolberedningens positiva inställning till systemet med rektorsassis
t e n t e r i stället för studierektorer delas av flertalet av de remissinstanser
som yttrat sig i denna fråga. I några yttranden anförs, att tillräcklig erfarenhet
av olika system ännu icke erhållits.

Skolöverstyrelsen förklarar sig i princip biträda beredningens uppfattning men
betonar vikten av att anordningen utformas på ett sådant sätt, att de pedagogiska
uppgifterna inte blir eftersatta. Enligt länsskolnämnden i Kronobergs län
kan det komma att visa sig, att systemet med rektorsassistenter är en lämpligare
form av förstärkning av den pedagogiska ledningen än systemet med studierektorer.
Även kollegiet vid högre allmänna läroverket i Linköping föredrar systemet
med rektorsassistenter.

Önskvärdheten av möjligheter för kommunerna till fritt val mellan olika
system understryks av TCO, Sveriges skolledarförbund och Federationen Sveriges
allmänna folkskollärarförening.

Läroverkslärarnas riksförbund avstyrker däremot en utvidgning av systemet
med rektorsassistenter och anför som motivering härför i huvudsak följande.
Syftet med studierektorsinstitutionen är att studierektor under rektor skall utöva
den pedagogiska ledningen för det stadium, som ej täcks av rektors utbildning
och erfarenhet. Anordningen med förslaget om rektorsassistenter bortser i
hög grad från själva kvalitetsfrågan, dvs. rektors egen utbildning och erfarenhet.
Det rör sig i stället om cn kvantitetsfråga, dvs. man vill avlasta rektor vissa

478

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

arbetsuppgifter, främst av administrativ art. Enligt förbundets mening kan en
avlastning av rektors arbetsbörda i och för sig inte göra rektor mera kompetent
att handha den pedagogiska ledningen av det stadium, för vilket han saknar utbildning
och erfarenhet. Även om hans arbetsbörda lättas, kvarstår i de fall, då
rektor saknar utbildning och erfarenhet för ett visst stadium, behovet av eu
förstärkning av den pedagogiska ledningen av detta stadium.

Den föreslagna överflyttningen till kommunerna av huvudmannaskapet
för viss personal m. m. vid statliga läroverk
har i allmänhet mottagits positivt i yttrandena. Från flera håll har emellertid
betonats att kommunerna måste få full kompensation för övertagandet och olika
argument har också anförts för uppskjutande av överflyttningen till en senare
tidpunkt.

Skolöverstyrelsen finner det sålunda angeläget, att resultaten av skoladministrativa
utredningens arbete, i vad detta angår de allmänna läroverken, avvaktas,
innan överflyttning beslutas. Överstyrelsen understryker också behovet
av riktlinjer för kommunernas skyldigheter beträffande ifrågavarande personal
och föreslår, att dessa, efter förslag av vederbörande överstyrelse, fastställes av
Kungl. Maj:t. Överstyrelsen för yrkesutbildning tillstyrker förslaget och utgår
därvid från att den utredning, som måste föregå förslagets utarbetande, kommer
att ske i samråd med vederbörande kommunförbund.

Även statskontoret tillstyrker förslaget men understryker vikten av att riktlinjer
för kommunernas skyldigheter fastställes. Sålunda bör meddelas föreskrifter,
som reglerar antalet här avsedda anställningshavare vid de särskilda
skolorna och garanterar skolorna erforderlig utrustning. Vidare bör statsbidraget
avvägas så att kommunerna får intresse av att genom förenklingar och andra
rationaliseringar åstadkomma effektivare organisation och att eljest tillvarataga
uppkommande besparingsmöjligheter.

Mer kritiska synpunkter anförs av riksrevisionsverket. Enligt dess mening
talar vissa skäl för att alla skolformer, som lyder under de kommunala skolstyrelserna,
skall ha kommunen som huvudman. Då det torde bli anledning att ta
slutlig ställning till detta spörsmål, sedan gymnasieutredningen framlagt resultatet
av sitt arbete, ifrågasätter verket om tillräckliga skäl finnes att nu föra
över vissa av de statliga läroverkens personalkategorier till kommunalt huvudmannaskap.
Även om en överflyttning kommer till stånd finner verket den föreslagna
schablonmässiga metoden för beräknande av statsbidrag till denna personal
mindre lämplig. Därest full kompensation skall utgå anser verket det önskvärt
med en anknytning till ett redovisat reellt kostnadsunderlag.

Flera kommuner, t. ex. städerna Gävle och Kalmar, anser, att ett accepterande
av förslaget blir beroende av hur kompensationsfrågan löses. Önskvärdheten av
full ersättning för de faktiska kostnaderna betonas i yttrandena från Lidköping
och Skellefteå. En kompensation i form av ett schematiskt procenttillägg till
den totala lönesumman skulle missgynna gymnasier, vilka på grund av rekryte -

479

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 4 år 1962

ringssvårigheter har många tjänster besatta med lågavlönade icke-ordinarie
lärare. Andra kommuner påpekar de fördelar en överflyttning skulle medföra.
Malmö finner sålunda förslaget realistiskt och ägnat att i hög grad främja möjligheterna
till effektiv planering och organisation. Däremot finner Falköping ej
de anförda skälen för överflyttning bärande. Enligt Stockholms stads kammarkontor
synes skäl kunna anföras för att frågan avgöres först sedan spörsmålet
om det framtida huvudmannaskapet för gymnasierna, som för närvarande är
under utredning, blivit föremål för definitivt ställningstagande. Även resultatet
av pågående utredning rörande biträdeshjälpen vid läroverkens rektorsexpeditioner
bör avvaktas.

Svenska landskommunernas förbund och Svenska stadsförbundet finner önskemålet
att undvika de praktiska och administrativa olägenheter, som det dubbla
huvudmannaskapet skulle förorsaka vid skolenheter bestående av en statlig och
en kommunal del, i och för sig berättigat. Ett enhetligt huvudmannaskap gör
det också lättare att rationellt utnyttja personalen, att planlägga och fördela
arbetsuppgifter för olika befattningshavare osv. Besvärliga förhandlingsfragor
kommer emellertid att uppstå och det är därför osannolikt, att det nya systemet
kan träda i kraft den 1 juli 1962. Förbunden framhåller vidare, att ett definitivt
ställningstagande till beredningens förslag om överförande från stat till kommun
av ifrågavarande uppgifter vid statliga skolor icke kan ske från kommunalt hall,
förrän kompensationsfrågans lösning är klar. I detta sammanhang uttalas, att
några detaljerade riktlinjer för eller några bindande föreskrifter om hur berörda
kommuner skall fullgöra sina nya åligganden icke får av staten uppställas. Alltför
fixerade normer i dylikt hänseende skulle kunna omintetgöra den rationella
samordning med motsvarande kommunala uppgifter inom grundskolan, som
reformen avser att skapa underlag för.

Vissa administrativa frågor

(SB delar av kapitel 43 ock kapitel 37; kapitel 23)

S kolberedningen

Skolberedningen har naturligen även behandlat frågan om skolväsendets
författningar (kap. 43). Sålunda fogas till betänkandet ett förslag till
skollag varjämte samtidigt med huvudbetänkandet överlämnats ett av beredningens
sekretariat utarbetat förslag angående skolstadga.

Åtskilliga av de förslag som beredningen framlägger i sin kapitcltext återspeglas
i framlagda förslag till lagtext och annan författningstext. Däri framlägges
därjämte på enstaka punkter förslag som inte avhandlats i huvudbetänkandets
kapiteltext.

En redogörelse för beredningens olika förslag i fråga om skolväsendets författningar
och därtill hörande frågor föreslås skola upptagas i särskild projiosition
angående skollag.

480

Kungl. Maj:ts -proposition nr 54 år 1962

Vid avvecklingen av statliga realskolor och högre kommunala skolor i samband
med grundskolans införande uppstår administrativa problem bl. a. rörande
donationer och fonder, som är knutna till den skola som skall avvecklas.
Provisoriskt finnes de för närvarande reglerade i de allmänna försöksskolebestämmelserna
(Afb 67 §). Beredningen föreslår, att den nuvarande provisoriska
regleringen, som — därest särskilt beslut i annan riktning inte fattas
— skulle automatiskt upphöra att gälla i och med försöksverksamhetens slut
vid utgången av läsåret 1961/62, får fortsätta att gälla även efter denna tidpunkt.
Även i fråga om dessa skolors arkiv föreslår beredningen att de författningsföreskrifter
som gäller under försöksverksamheten skall gälla även i fortsättningen.

I detta sammanhang erinrar beredningen om att övergången till grundskola
aktualiserar en del frågor, som rör arbetet på skolexpeditionerna. Sålunda torde
vissa praktiska problem kunna uppstå vid samorganisation av grundskola med
annan skolform på grund av olikheter beträffande dagböcker, matriklar och
journaler m. m. Beredningen har emellertid ansett det ligga utanför dess uppdrag
att gå in på dessa detalj spörsmål av praktisk-administrativ art och förutsätter
att överstyrelserna på skolans område överväger spörsmålen och vidtar
erforderliga åtgärder. Samtidigt erinras om att även skoladministrativa utredningen
enligt sina direktiv har att behandla bl. a. dessa problem.

Det problemområde som av skolberedningen behandlas i kapitlet om läsåret,
arbetsveckan, arbetsdagen (kap. 23) består av två från
varandra skilda delar. Den första delen avser en översyn och rationalisering
av de för olika skolformer gällande bestämmelserna om läsårets längd m.m.,
medan den andra delen berör frågan om en eventuell övergång till femdagarsvecka
i skolan.

Beredningen redogör först för gällande bestämmelser i fråga om läsårets
längd m. m. och konstaterar, att skilda regler för närvarande gäller i de flesta
av dessa avseenden för obligatoriska skolor och olika slag av icke-obligatoriska
skolor (SB s. 402 ff.). Det gäller läsårets längd, studiedagar, lovdagar, friluftsdagar,
arbetsveckan och arbetsdagen. Den sistnämnda, dvs. den dagliga undervisningstiden,
maximeras i både folkskolestadgan och läroverksstadgan till sju
lektioner, av vilka de två första på morgonen och de två första efter frukostrasten
skall omfatta 45 minuter, de övriga 40 minuter. Lärotimme i yrkesarbete
omfattar 60 minuter. Av fyra lektioner i en följd skall, utom i gymnasiets två
högsta ringar, minst en anslås till övningsämne, yrkesämne, laborationer eller
liknande. Mellan varje lektion skall lämnas rast om 10—15 minuter. Senast
efter dagens fjärde lektion förlägges måltidsrast, som bör omfatta minst 45
minuter eller, på lördagar, minst 30 minuter.

Beredningen har även undersökt möjligheten till samordning
av lärotider vid olika skolformer och därvid erinrat om de ökade möjligheter
därvidlag som skolstyrelsereformen medförde. En samordning med ett

481

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 It år 1962

för grundskolan och alla därtill anslutande skolformer gemensamt läsår har
beredningen emellertid inte ansett sig kunna föreslå.

Vad beträffar läsåret vid allmänna läroverk, högre kommunala skolor och
handelsgymnasier förordar beredningen för sin del, att såväl vid alla slag av
gymnasier som vid de av beredningen föreslagna fackskolorna, tiden för inträdes-
och flyttningsprövningar skall inte som nu är fallet vid de allmänna
läroverken m. fl. skolor ligga utanför läsåret utan inräknas i detta. Läsåret
föreslås sålunda omfatta 39 veckor, inberäknat de sex dagarna för inträdesoch
flyttningsprövningar. Detta betraktar beredningen som en omläggning av
teknisk natur.

Därutöver har beredningen inte närmare och mera konkret gått in på frågan
om sammanjämkningen av de faktiska lärotiderna, men redogör dock i sammanhanget
för pågående försök med s. k. planeringsdagar. Dessa, som tillkommit
i vissa kommuner, däribland Stockholm, i det dubbla syftet att dels samordna
lärotiderna för eleverna, dels ge lärarna möjlighet till gemensam planering
inför det kommande läsåret, kan förläggas till tidpunkt före terminsuppropet
för eleverna.

I anslutning till redogörelsen för planeringsdagarna behandlar beredningen
även frågan om studiedagar och lovdagar m. m. Eftersom verksamheten
på planeringsdagarna ligger den på de hittillsvarande pedagogdagarna
ganska nära har beredningen föreslagit viss ändring i terminologin på området.
Termen auskultations- och instruktionsdagar föreslås utbytt mot uttrycket
planerings- och fortbildningsdagar, för vilka som samlingsnamn beredningen
använder den i folkskolestadgan redan införda benämningen studiedagar.

Beredningen föreslår, att studiedagarnas antal i grundskolan skall vara högst
fem per läsår, varigenom den hittillsvarande specialbestämmelsen för försöksskolorna
permanentas såsom regelmässigt gällande för grundskolan. Enligt denna
specialbestämmelse kan antalet studiedagar — i folkskolestadgan angivet till
högst tre — av skolöverstyrelsen ökas med två. Beträffande grundskolans påbyggnader,
dvs. yrkesskolor, fackskolor och gymnasier, avser beredningen att
antalet studiedagar liksom hittills skall vara högst tre. I det framlagda stadgeförslaget
föreslås vidare fastställande av skyldighet för lärarna att deltaga i
studiedagar.

I fråga om lovdagar har det synts obefogat att bibehålla stadgornas nuvarande
uppräkning av vissa fasta lovdagar kring påsk och pingst. Förläggningen
av lovdagarna bör skolstyrelserna efter förslag av vederbörande rektorer fritt
få bestämma. Det synes onödigt att i skolstadgan över huvud taget ange vissa
dagar under läsåret som obligatoriska lovdagar.

Antalet lovdagar inklusive tid som oundgängligen erfordras för skolarbetets
avslutande föreslås i grundskolan och i gymnasierna få uppgå till högst femton.
För fackskoloma synes samma regler böra bli gällande.

Antalet friluftsdagar bör enligt beredningens mening bli detsamma för alla i
skolstadgan berörda skolformer. En nyhet är att möjlighet skapas att även i

10 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt Nr 6/t

482

Kungl. Maj.ts proposition nr 51t år 1962

grundskolan utnyttja högst två friluftsdagar för att jämte helgdagar och lovdagar
få till stånd ett längre sammanhängande lov. Från de allmänna samordningssynpunkter
som beredningen anlägger är denna nya möjlighet för de
obligatoriska skolorna av stor betydelse. De skolsociala aspekter som kan anföras
på barnfamiljernas möjligheter att bättre kunna tillgodogöra sig t. ex. ett
vårvinterlov gör det enligt beredningens mening befogat att undanröja den hittillsvarande
irritationsskapande skillnaden mellan obligatoriska skolor och vissa
icke-obligatoriska i frågan om friluftsdagarnas utnyttjande.

Slutligen bör nämnas att beredningen, såsom närmare anges bl. a. i kapitlet
Om läroplanen för grundskolan (SB s. 197 f.), föreslår en reducering av arbetsveckan
i grundskolan. Från och med årskurs 5 skall veckotimtalet vara 35.
Minskningen har företagits med såväl pedagogiskt-organisatoriska som skolhygieniska
motiveringar. Inte minst har hänsynen till den eventuellt kommande
femdagarsveckan spelat in.

Beträffande arbetsdagen i grundskolan har hittills gällande bestämmelser i
folkskolestadgan om lektionernas antal, om lektioners och rasters längd in. in.
bibehållits oförändrade.

Under de senaste åren har på åtskilliga arbetsområden inom såväl näringsliv
som offentlig förvaltning införts fria lördagar under kortare eller längre tid av
året. Denna utveckling mot femdagarsvecka, återverkar på skolans
arbete, framhåller beredningen, som i sammanhanget (SB s. 408 f.) erinrar om
den försöksverksamhet på området, vilken sedan några år tillbaka pågår efter
inbjudan från skolöverstyrelsen.

Som förutsättningar för försöksverksamheten angav skolöverstyrelsen:

1) skolans studiemål får inte förändras,

2) arbetsdagen bör inte göras längre än den för närvarande är i de olika
skolformerna,

3) en förlängning av läsåret bör undvikas.

Överstyrelsen har också angivit några möjligheter att kompensera bortfallet
av undervisningstid (SB s. 409 f.).

Efter en försiktig start med två respektive sex kommuner läsåren 1958/59 och
1959/60 omfattade försöken läsåret 1960/61 tio kommuner. Beredningen redogör
kortfattat (SB s. 410 f.) för några erfarenheter och slutsatser samt konstaterar,
att det som allmänt omdöme från alla berörda håll framhålles, att försöken i stort
sett utfallit till belåtenhet, och att man önskar fortsätta på den inslagna vägen.

Skolberedningen finner de nu bedrivna försöken med femdagarsvecka värdefulla.
Av särskilt intresse är försöken i ett par av de större kommunerna, då de
där omfattar skolor inom flera olika skolformer. Dessa senare försök kan ge en
uppfattning om möjligheterna att även vid de till grundskolan anslutande skolformerna
genomföra lediga lördagar.

Enligt skolberedningens uppfattning är det i princip angeläget att skolan, i
den mån och i den omfattning som arbetsmarknaden i stort mera allmänt övergår
till femdagarsvecka, söker anpassa sig efter de ändrade förhållandena så
långt detta är möjligt från praktiska, pedagogiska, medicinska och andra skol -

483

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5 b ur 1962

mässigt relevanta synpunkter. Mot bakgrund av denna principiella ståndpunkt
är det givet, att beredningen anser det önskvärt med fortsatta försök på området.
För att erfarenheterna av dessa skall ge bästa möjliga underlag för bedömning
av femdagarsveckans konsekvenser för skolan, synes försöksverksamheten
böra ske i mer varierande former än hittills med avseende på såväl
omfattning som organisatorisk uppbyggnad.

Beredningen har icke till detaljgranskning tagit upp de många problem av
social, samhällsekonomisk och arbetsmarknadsmässig natur som kan läggas på
det problemkomplex som femdagarsveckan utgör men den är medveten om
att utvecklingen går snabbt på detta område och att frågan har en helt annan
aktualitet nu än då beredningen påbörjade sitt arbete.

Då det här i första hand är fråga om ett betydelsefullt allmänt samhällsproblem,
vilket nära berör skolans organisation och inre arbete, föreslår beredningen
att en särskild utredning snarast kommer till stånd för en allsidig och
förutsättningslös behandling av hela frågekomplexet skolan och femdagarsveckan.
En sådan kommitté bör för en fråga som denna kunna bli av begränsad
storleksordning och till övervägande del vara av expertkaraktär.

Yttranden

Beredningens förslag i fråga om donationer och fonder innebärande
en förlängning av den under försöksperioden gällande provisoriska regleringen
på området tillstyrkes av skolöverstyrelsen och länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län. Enligt länsstyrelsen i Kopparbergs län är en allmän översyn av
ändamåls- och förvaltningsbestämmelsema rörande donationsfonderna påkallad
och länsstyrelsen delar beredningens uppfattning att detta bör ske genom
permutationsförfarande från fall till fall. Permutationsärendenas förberedande
och handläggning kräver dock i allmänhet så lång tid, att behövliga åtgärder
enligt länsstyrelsens uppfattning synes böra påbörjas med det snaraste, särskilt
som antalet ärenden kan förväntas bli betydande.

Vad beredningen anfört rörande vissa arkivfrågor biträdes helt av
skolöverstyrelsen. Riksarkivet, som hört landsarkivariema, understryker behovet
av författningsföreskrifter vad gäller skolarkiven samt framhåller, att i
samband med skolväsendets omorganisation tillfälle torde finnas att på ett
mera effektivt och rationellt sätt reglera vården av ifrågavarande arkiv. Riksarkivet
framhåller härom i huvudsak följande. I förslag angående skolstadga
återfinnes inga bestämmelser om vården av skolas arkiv. Sådana bör lämpligen
införas i skolstadgan. Det torde ligga nära till hands, att rektor och tillsynslärare
ålägges ansvaret för vederbörande skolas arkiv. Emellertid anser riksarkivet,
att en god vård av dessa intressanta arkiv lättare skulle åstadkommas,
om de olika kommunala skolornas arkiv efter någon tid samlades centralt
hos skolstyrelsen. Med skolstyrelsens arkiv skulle skolarkiven sedan kunna
överlämnas till vederbörande kommuns styrelse för att i kommunens centrala

484

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 b år 1962

arkiv förvaras för forskningen. Enligt riksarkivet torde dessutom behövas särskilda
bestämmelser om överlämnande till skolstyrelse av upphörd kommunal
skolas arkiv.

Federationen Sveriges allmänna follcskollärarförening framhåller, att det erfordras
en genomgripande förenkling, samordning och modernisering av det
skolexpeditionella arbetet. Det uppdrag rörande dessa spörsmål,
som beredningen föreslår skall överlämnas till skolväsendets överstyrelser, bör
därför enligt federationen med det snaraste slutföras. Yttrandena i övrigt rörande
arbetet på skolexpeditionerna avser i allmänhet enbart frågan om biträdeshjälp
åt rektorerna och har närmare redovisats i det närmast föregående avsnittet
om skolans befattningshavare.

Mot skolberedningens förslag att endast i begränsad utsträckning samordna
läsåret vid grundskolan med läsåret vid anslutande skolformer har ett stort
antal remissinstanser invänt att en fullständig samordning bort genomföras.
Uttalanden i denna riktning göres av öv erståthåUar ämbetet, länsskolnämnderna
i Stockholms län, Kronobergs län, Kristianstads län, Skaraborgs lön och Örebro
län, flera kommuner, Svenska stadsförbundet, Svenslca landskommunernas förbund,
TCO, Sveriges skolledarförbund, Lärarhögskolornas och seminariernas
lärarförbund, Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening, Statstjänstemännens
riksförbund, Målsmännens riksförbund, Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund, Svenska landsbygdens kvinnoförbund och Svenska
landsbygdens ungdomsförbund. Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas
förbund framhåller därvid, att om inte dessa besvärliga problem löses
i samband med grundskolans införande, synes det fara värt att de förblir olösta.
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund finner beredningens argumentering
i denna punkt inte särskilt övertygande och påpekar att grundskolans alla
årskurser förutsättes ha lika långt läsår. Det torde då inte bjuda på några
större svårigheter med en samordning härvidlag mellan olika skolformer. Statstjänstemännens
riksförbund framhåller, att ett enhetligt läsår kan komma
till stånd därest flyttningsprövningarna förläggs till tid utanför läsåret. Av
samma uppfattning är länsskolnämnden i Örebro län.

De jämkningar av nuvarande bestämmelser rörande läsåret, som föreslås
av beredningen, har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran i remisssvaren.
Emellertid föreslås i en del fall kompletteringar i olika hänseenden.
Skolöverstyrelsen föreslår sålunda bestämmelser om att högst 39 söndagar skall
få inräknas i läsåret. För att kunna nedbringa väntetiden för resande elever
på lågstadiet föreslår överstyrelsen, att det skall öppnas möjlighet att utsträcka
befrielsen från undervisningen för grupp eller klass till högst två dagar i veckan
för årskurserna 1 och 2 samt högst en dag i veckan för årskurs 3.

Läroverksläramas riksförbund framhåller i anledning av beredningens förslag
att utöka läsåret vid gymnasier och fackskolor till 39 veckor, att om en sådan
omläggning görs, måste den nya veckan helt ägnas åt med prövningar samman -

Kungl. Majrts proposition nr 54 år 1962 485

hängande verksamhet. Läsningen kan alltså inte ta sin början förrän fr. o. m.
påföljande vecka.

Länsskolnämnden i Jämtlands län åter anför, att samordningen av lärotiderna
vid olika skolformer också ur organisatorisk synpunkt är lämplig. Breddningen
av elevunderlaget på gymnasiestadiet bör underlättas genom att gymnasiets
elever bereds tillfälle följa ordinarie skolskjutsar till och från skolorten. Ett
38 veckors läsår vid gymnasiet synes utan olägenhet kunna överföras till ett 39
veckors. Samma gäller yrkesskolornas läsår. Vidare ifrågasätter nämnden om
ej inträdesprövningar och flyttningsprövningar med fördel kunde förläggas till
två dagar före höstterminens början.

Gymnasieutredningen tillstyrker gemensamma data för terminernas början
och slut för skolbarnen genom en förläggning av planeringsdagar till terminens
början. Utredningen tar emellertid även upp frågan om läsårets konstruktion
ur mera allmänna synpunkter. Utredningen ifrågasätter sålunda, om icke
arbetslivets femdagarsvecka samt de alltmer förlängda semestrarna och kravet
på att dessa skall fördelas över hela kalenderåret kan medföra, att fördelningen
av vårt nuvarande läsår på två förhållandevis »kompakta» lästerminer
skilda åt av ett mycket långt och ett relativt långt lov blir klart olämplig.
Gymnasieutredningen har vidare funnit, att den nuvarande konstruktionen
försvårar uformningen av vissa inom gymnasiet viktiga anordningar, bl. a.
fackgymnasieelevernas praktikarbete. Måhända vore det, anför utredningen,
även arbetshygieniskt riktigt med en annan läsårskonstruktion så att elevernas
arbetsbörda kunde mera jämnt fördelas över kalenderåret, t. ex. genom att antalet
läsveckor ökades från 39 till 41 eller 42 samtidigt som timtalet per vecka
ytterligare reducerats med 2 ä 3 veckotimmar. Ett veckoschema med maximalt
32 veckotimmar för eleverna skulle lätt kunna organiseras som en femdagars
vecka, vilket inte är fallet med en 35-timmarsvecka.

Länsskolnämnden i Jämtlands län förordar likaledes högst 32 veckotimmar i
årskurserna 4—9.

Beträffande beredningens förslag om studiedagar föreslår skolöverstyrelsen,
att varje kommun under de år, då övergång till grundskolans organisation
börjas och då högstadiet uppbygges, skall äga rätt uttaga ytterligare två
studiedagar avsedda för särskild information motiverad av övergången. Länsskolnämnden
i Jönköpings län uttalar, att mer än två studiedagar inte bör
bindas till läsårets början. Länsskolnämnden i Skaraborgs län anser icke heller
att det är tillfredsställande att förlägga samtliga fem studiedagar före skolarbetets
början på höstterminen. Länsskolnämnden i Malmöhus län ifrågasätter,
om det år efter år skall vara möjligt att anordna fem planeringsdagar i
följd för samtliga lärare i grundskolan och verkligen ge dessa dagar ett
meningsfullt innehåll. Ijänsskolnämnden i Hallands län framhåller, att dagarna
före ett upprop hör till de mest jäktade för skolledaren och därför minst lämpliga
för koncentration kring det pedagogiska. Ett förläggande av studiedagarna
till en lugnare tidpunkt kan därför diskuteras.

486

Kungl. Maj:ts proposition nr 5J år 1962

För en utökning av antalet studiedagar till fem vid yrkesskolor och fackskolor
uttalar sig länsskolnämndema i Västmanlands och Jämtlands län. Nämnden
i Jämtlands län förordar samma utökning även för gymnasiernas del.
Tekniska läroverkens lärarförening understryker behovet av utökat antal dagar
under terminstid för pedagogkonferenser och annan fortbildning för lärarna.

Enligt TCO och FolkskoUärarfederationen bör det föreligga möjligheter att
anordna ytterligare studiedagar utöver fem inom grundskolan.

Läroverkslärarnas riksförbund anser att planeringsdagarna på högstadiet
inom grundskolan bör ges en annan utformning än hittills.

Efter en inledande ämneskonferens bör ges tillfälle till individuell planering
samt arrangeras vissa gemensamma förevisningar och instruktioner beträffande
undervisningsmateriel och andra hjälpmedel för undervisningen. Högstadiets
huvudlärare och institutionsföreståndare har stort behov av att ägna en betydande
del av dessa inledande dagar åt planering för sina ämnen och institutioner.
Så är också fallet till stor del för högstadiets ämnes- och övningslärare i övrigt.

Beträffande lovdagar föreslår länsskolnämnden i Södermanlands län
att bestämmelsen utformas så, att »antalet lovdagar inklusive tid som oundgängligen
erfordras för skolarbetets avslutande får uppgå till högst 15». Länsskolnämnden
i Hallands län önskar, att man skall kunna räkna med åtminstone
några gemensamma lovdagar eventuellt länsvis efter länsskolnämndens
beslut. Skolöverstyrelsen föreslår en uttrycklig bestämmelse, att lovdag ej får
förläggas till dag efter terminens sista undervisningsdag. Järnvägsstyrelsen
uttalar, att den allmänna uppfattningen är väl, att skolorna på en och samma
ort bör börja och sluta loven samtidigt. Från rikstrafiksynpunkt, inte minst för
järnvägen, är det kanske lika angeläget att dessa tider ej blir desamma för
hela Sverige. För att kunna tillgodose reseönskemålen under vintersportloven
måste dessa såsom för närvarande vara spridda. Angelägenheten av att olika
skolor i en ort erhåller samtidigt inträffande lovdagar understrykes bl. a. av
öv erståihållar ämbetet och Statstjänstemännens riksförbund.

Ett relativt stort antal remissinstanser har tagit upp frågan om lektionernas
längd och förordat, att 4 0-m inuterslektioner genomföres generellt
i läroämnen, övningsämnen och yrkesteoretiska ämnen. Skolöverstyrelsen har
härför åberopat dels schematekniska skäl, särskilt förläggningen av måltidsrasterna,
dels arbetshygieniska synpunkter. Överstyrelsen framhåller, att elevernas
arbetstid i skolan kan minskas med 15—20 minuter per dag, i den mån
den inbesparade tiden ej tages i anspråk för information till elever eller annan
elevvårdande verksamhet. Reduceringen skulle dessutom ge lärarna möjlighet
att ägna mera tid åt klassföreståndarskap, konferenser av olika slag, skolsociala
åtgärder o. d.

Länsskolnämndema i Örebro, Jämtlands och Västerbottens län förordar likaledes
genomgående 40-minuterslektioner men med delvis olika motivering.
Nämnden i Örebro län åberopar måltidsrast- och schemaläggningssynpunkter.
Nämnden i Jämtlands län framhåller, att 40-minuterslektionen bör vara en

487

Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jr år 1962

effektiv sådan; därför bör tid för arbetets igångsättande och avslutande i
lektionssalen-arbetsrummet ligga utanför dessa 40 minuter. Mellan två lektioner
bör läggas ett 15 minuters uppehåll, varav några minuter åtgår till nyssnämnda
uppgifter. Skolans hjälpmedel kommer att fordra mera tid för lärarens omedelbara
förberedelsearbete, varför den hittills dominerande 10-minutersrasten blir
otillräcklig. — Nämnden i Västerbottens län åter anser det angeläget att
läsdagen för eleverna göres kortare genom kortare lektioner, då antalet lektioner
i veckan ej synes kunna nedbringas.

Gymnasieutredningen förordar likaledes, att det bör övervägas, att generellt
genomföra 40-minuterslektioner. Sannolikt skulle åtgärden föga påverka undervisningens
standard, men ge barnen tillfälle sluta 15 ä 20 minuter tidigare varje
dag. En sådan anordning skulle också medge effektivare utnyttjande av skolsalarna.
Lärarhögskolornas och seminariernas lärarförbund liksom kollegiet vid
folkskoleseminariet i Jönköping förordar 40-minuterslektioner med huvudsakligen
den motiveringen, att tidsvinsten kan ge möjlighet till vissa förstärkningar
av olika ämnen på timplanen, i första hand övningsämnen. Liknande
synpunkter anför Statstjänstemännens riksförbund, som förordar att man genom
psykologisk-pedagogisk forskning utreder den lämpligaste längden av lektionerna.
Med hänsyn till vad man vet om varaktigheten av elevernas receptivitet
under loppet av en lektion rekommenderar Svenska skolläkareföreningen, att
man förkortar den traditionella lektionstiden med 5—10 minuter.

I fråga om friluftsdagarna opponerar sig flera remissinstanser mot
att undervisning i barnavård, brandskydd, olycksfallsvård och trafikkunskap
skall ingå i dessa dagar. Syftet med dessa dagar, nämligen ungdomens fysiska
fostran blir därigenom åsidosatt. I denna riktning uttalar sig skolöverstyrelsen,
direktionen över gymnastiska centralinstitutet, länsskolnämnden i Kronobergs
län, Gymnastiklärarsällskapet, Lärarhögskolornas och seminariernas lärarförbund,
Svenska läkaresällskapet, Svenska skolidrottsförbundet, Sveriges riksidrottsförbund
samt Skid- och friluftsfrämjandet. Skolöverstyrelsen föreslår
dessutom att antalet friluftsdagar ökas med två med hänsyn till den tid som
anslagits för studiebesök och exkursioner. Direktionen över gymnastiska centralinstitutet
framhåller därvid i huvudsak följande.

Av friluftsdagarna kan två användas till ett längre sammanhängande lov och
två till studiebesök. Vidare skall två av dagarna utnyttjas för trafikundervisning,
två i årskurs 8 till olycksfallsvård och brandskydd och två i årskurs 9 till barnavård.
Om dessa möjligheter helt utnyttjas, kvarstår för fysisk aktivitet 0—G
dagar i årskurserna 1—7 och 0—4 dagar i årskurserna 8 och 9. Vid femdagarsvecka
skall enligt skolstadgan antalet friluftsdagar inskränkas till 4. Under nyssnämnda
förutsättning skulle inte en enda av dessa dagar användas till fysisk
aktivitet. Genom ökad mekanisering och automation strävar samhället att ge
mera frihet åt människorna i dagens och framtidens samhälle. Skolberedningen
har insett detta och framhållit nödvändigheten av att lära människorna att fylla
denna ökade fritid med värdefull sysselsättning sasom att lära känna och umgas
med naturen. Det är då anmärkningsvärt och beklagligt att beredningen fram -

488 Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

lägger ett förslag som innebär att förutsättningarna härför omintetgörs genom
att den tid som ursprungligen avsetts för friluftsliv utnyttjas till att bereda plats
för andra, den fysiska fostran ovidkommande ämnen.

Skolberedningens förslag om en särskild utredning beträffande femdagarsvecka
vid skolorna har genomgående tillstyrkts av det stora antal remissinstanser
som yttrat sig i denna fråga. Därvid har särskilt understrukits vikten
av skolans anpassning till utvecklingen inom arbetsmarknaden. Svenska stadsförbundet
och Svenska landskommunernas förbund finner det angeläget med
fortsatta försök, framförallt i syfte att ytterligare utröna möjligheterna till
lediga lördagar även vid yrkesskolor, fackskolor och gymnasier.

En mera avvaktande hållning intar dock Läroverksläramas riksförbund, som
finner att frågan sa intimt berör problemet om läsårets organisation, att hela
detta ämne senare bör tas upp till allsidig utredning. Den hittillsvarande försöksverksamheten
med femdagarsvecka har enligt förbundet inte gett vägledande
resultat. Ett genomförande av femdagarsvecka samtidigt med genomförandet
av den komplicerade högstadieorganisation som föreslås av beredningen,
kommer att ställa mycket stora krav på de lokala skolledarna. Förbundet
förordar därför, att frågan om läsårets organisation inklusive femdagarsveckan
löses efter det den nya organisationen genomförts och stabiliserats.

Folkpartiets ungdomsförbund betraktar det däremot som självklart att skolan
måste följa den allmänna tendensen på arbetsmarknaden till övergång till
femdagarsvecka. Det är därför önskvärt att man redan nu fattar ett principbeslut
om införande av femdagarsvecka i skolan. Denna bör sedan genomföras
successivt alltefter kommunernas önskemål, men vara införd när den tioårsperiod
gått, under vilken den nya skolan skall byggas upp. En utredning bör
dock tillsättas för att studera formen för övergång till femdagarsvecka. Förbundet
påpekar i detta sammanhang, att Sverige har ett vid internationell
jämförelse tämligen långt sommarlov.

Skolöverstyrelsen uttalar, att läsårets längd, dess lämpliga uppdelning på
terminer samt antalet lovdagar och deras förläggning under läsåret hör till de
problem, som vid en utredning om femdagarsveckan måste skärskådas. Därvid
bör bl. a. de i utlandet radande förhållandena och erfarenheterna uppmärksammas.
En fortsatt och vidgad försöksverksamhet avseende skolans anpassning
till en kommande femdagarsvecka bör bedrivas och för närvarande särskilt
inriktas på anordningar som medför helt skolfria lördagar under sommarhalvåret.
Överstyrelsen hemställer om bemyndigande att fatta beslut angående
sådan försöksverksamhet och att leda den.

Gymnasieutredningen framhåller, att med hänsyn till den inom näringslivet
alltmer förekommande ordningen med lediga lördagar under hela sommarhalvåret
det kan ifrågasättas, huruvida man icke redan nu — i avvaktan på
att frågan om undervisningsfria lördagar under hela läsåret tages upp till
närmare prövning — borde överväga införande av lediga lördagar i skolorna
under nagia veckor i slutet av vårterminen och i början av höstterminen.

489

Kungl. Maj:ts proposition nr 5^ år 1962

I uttalanden av flera länsskolnämnder framhålles, att femdagarsveckan skapar
fritidsproblem särskilt i större tätorter. Länsskolnämnden i Uppsala län
framhåller, att en utredning avseende bildningsorganisationernas medverkan
för organiserandet av ungdomens fritidsverksamhet torde bli nödvändig. Särskilt
bör konstnärlig verksamhet vid sidan av idrott och fysisk fostran ifrågakomma.
Nämnden i Blekinge län föreslår vidgade och mera varierande försök.
Detsamma förordas av nämnden i Kristianstads län med den motiveringen,
att negativa erfarenheter förekommit och därför vissa frågor torde få ägnas
särskild uppmärksamhet. Nämnden i Västmanlands län upplyser, att några
kommuner diskuterar övergång till femdagarsvecka vid vårterminens slut och
höstterminens början, men att kommunerna förutsätter, att kostnaderna kommer
efter omläggningen att fördelas mellan stat och kommun pa samma sätt
som nu.

Svenska skolläkarföreningen anser femdagarsveckan i skolorna ofrånkomlig.
För en stor del av eleverna, nämligen de, som ej har normala hemförhållanden,
innebär emellertid en femdagarsvecka vissa risker. Samhället måste räkna med
att här behöva ingripa i stödjande syfte.

Glesbygdernas problem behandlas av länsskolnämnden i Jämtlands län, som
anser femdagars skolvecka vara till fördel för dessa bygder. Eleverna kan då
lättare tåla långa skolskjutsar, och nödvändig inackordering kan minskas i fråga
om antal barn. Där man ändock måste tillgripa inackordering, kan elevernas
bortovaro från hemmet inskränkas till fyra nätter (mandag—fredag) och sambandet
mellan hemmet och barnet-eleven bibehållas. Länsstyrelsen i Västerbottens
län framhåller däremot, att om man organiserar skolarbetet med femdagarsvecka
så, att man inom veckan skall aterläsa de förlorade lördagstimmarna,
måste man öka undervisningstiden under de fem kvarstående dagarna.
Detta innebär olägenheter för barn med lång färdväg till skolan. Svenska
landsbygdens kvinnoförbund anser att man i de utpräglade glesbygderna måste
räkna med att inackordering av eleverna under skolveckan måste tillgripas,
särskilt på högstadiet. Med fem dagars skolvecka får dessa elever tillbringa
längre tid i hemmet och ha den direkta kontakten med föräldrar och syskon,
vilket måste anses synnerligen värdefullt. Det bör emellertid uppmärksammas,
att glesbygdernas skolskjutsproblem ytterligare kompliceras vid femdagarsvecka.
Skolskjutsproblemct kan sägas utgöra ett särskilt slag av differentieringsproblcm.
Detta kan inte lösas på ett nöjaktigt sätt med 35 veckotimmar
och genomförd femdagarsvecka.

Den blivande utredningen om femdagarsveckan föreslås skola ske i samarbete
med olika experter och organisationer. Sveriges läkarförbund förutsätter att
medicinsk expert med erfarenhet av skolfrågor ingår i expertgruppen. TCO
framhåller önskvärdheten av att arbetsmarknadens organisationer blir företrädda
i utredningen. Folkslcollärarfederationen förutsätter, att utredningsarbetet
kommer att ske i nära kontakt med berörda lärarorganisationer. SACO
anser, att pedagogisk och medicinsk expertis bör utnyttjas vid utredningen.

10* — Ilihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr

490

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 b år 1962

Departementschefen

Jag avser att här till behandling först uppta huvudparten av de spörsmål om
skolans befattningshavare som beredningen aktualiserat samt därjämte
några frågor som behandlats vid överläggningar med vederbörande personalorganisationer
i anslutning till deras yttranden över beredningens betänkanden.

Vad beredningen föreslagit i fråga om tjänste benämning en på de olika lärarkategorierna
inom grundskolan har, utom i ett avseende, genomgående godtagits
vid remissbehandlingen. Beredningens förslag att lärare med klasslärarutbildning
för mellanstadiet bör benämnas mellanskollärare har utlöst starka invändningar,
inte bara från de berörda lärarkårerna själva. Jag finner de framförda
invändningarna vägande. Med avvikelse på denna punkt från skolbcredmngens
förslag i fråga om lärarkategoriernas tjänstebenämning, vilket jag i övrigt
biträder, förordar jag därför, att mellanstadiets klasslärare får bibehålla den
hittillsvarande tjänstetiteln folkskollärare. Vid bifall till vad jag här och i det
följande förordar, kommer kategorien ämneslärare framdeles att bestå av —
förutom de nuvarande ämneslärarna (i lönegrad 19 och 21) — folkskollärare med
särskild ämnesutbildning, gymnasieingenjörer med vidareutbildning samt gymnasieekonomer
med vidareutbildning. Jag förutser, att det emellanåt kan bli
nödvändigt, t.ex. i författningsmässiga sammanhang, att skilja de olika ämneslärargrupperna
åt genom vissa förklarande tillägg.

Beredningens förslag i fråga om lärarkategoriernas allmänna stadietillhörigket
och tjänstgöringsområden överensstämmer i allt väsentligt med nuvarande förhållanden.
Jag biträder förslaget men vill på ett par punkter i anslutning till
beredningens uttalanden göra förtydligande tillägg.

1 å grund av stadieindelningen i grundskolan bör småskollärarnas arbetsområde
ej som tidigare normalt omfatta endast årskurserna 1—2 utan sammanfalla
med det lägsta stadiet. I följd härav kommer folkskollärarnas arbetsområde att
normalt omfatta årskurserna 4—6.

Spörsmålet om vidareutbildade folkskollärare (folkskollärare med särskild
ämnesutbildning, i lönegrad A 19) behandlades av riksdagen senast år 1958
(prop. 1958:108; SU 86; Rskr 211). Redan då förutsatte riksdagen, att tjänster
för vidareutbildade folkskollärare kommer att bibehållas som en permanent anordning
på försöksskolans högstadium. Med någon skärpning av Kungl. Maj:ts
proposition härutinnan uttalade riksdagen vidare, att skolöverstyrelsen vid anordnande
av utbildningskurser skulle i första hand beakta behovet av lärare i
ämnen där brist råder. I fråga om antalet tjänster för vidareutbildade folkskollärare
uttalades i propositionen endast, att antalet borde för varje år fastställas
av Kungl. Maj:t, varvid i stort sett den dittills för lärare i läroämnen tillämpade
proportionen — 40 % vidareutbildade folkskollärare, 60 % adjunkter — borde
bli vägledande för de närmaste åren. Uttalandet i dessa avseenden mötte ingen
erinran från riksdagens sida.

491

Kungl. Maj:ts proposition nr ok år 1962

Jag biträder skolberedningens nu framförda förslag, att vidareutbildade folkskollärare
även i fortsättningen bör ingå som en reguljär del av högstadiets
lärarkår. Beredningen ger enligt min mening goda skäl för att nuvarande antalsrelation
mellan vidareutbildade folkskollärare och adjunkter alltjämt skall i
stort sett bibehållas. Kungl. Maj:t bör emellertid även i fortsättningen äga
att för varje år — utan bindning till några fastställda normer härutinnan —
bestämma hur stor andel av lärarna i läroämnen som skall utgöra av vidareutbildade
folkskollärare respektive adjunkter. Den fördelning, som av Kungl.
Maj:t årligen fastställes, bör avse totala antalet tjänster; relationstalen kan
däremot självfallet inte gälla varje ämnesgrupp för sig. Jag vill vidare på av
beredningen anförda grunder förorda, att båda lärarkategorierna liksom hittills
skall fördelas jämnt över hela landet i proportion till varje skolas behov avlärare.

Det har bl. a. från vederbörande personalorganisation hävdats, att utbildningen
av dessa lärare, då lärargruppen i fråga ej längre är att betrakta som
ett av lärarbristen orsakat tillfälligt arbetskraftstillskott, framdeles inte skall ensidigt
inriktas på vissa bestämda ämnesgrupper i vilka lärarbrist råder. Jag finner
inte detta resonemang övertygande. Tvärtom anser jag det naturligt
att det allmänna, som har att svara för lärarförsörjningen vid våra skolor,
utnyttjar föreliggande förutsättningar att i möjligaste mån styra lärartillförseln
efter behovet i skilda ämnen eller ämnesgrupper. Detta torde i det
långa loppet och sett ur en vidare synvinkel vara till fördel inte bara för skolan
utan även för lärarna själva. Det kan för övrigt erinras om att folkskollärarna
alltjämt har — och bör ha — möjlighet att skaffa sig sin särskilda ämnesutbildning
via akademiska studier, vilket då kan ske i valfria ämnen. Jag förordar
därför, att skolöverstyrelsen, vid anordnande av vidareutbildningskurser för folkskollärare,
så långt möjligt beaktar den brist på lärare med matematisk-naturvetenskaplig
utbildning som finns och den förbättrade tillgång på lärare i andra
ämneskombinationer, som — så vitt nu kan bedömas — kommer att uppstå.
Vidareutbildningskurser bör sålunda regelmässigt och om inte särskilda skäl föranleder
undantag ej anordnas i ämneskombinationer där god tillgång på lärare
kan förväntas.

Nu gällande bestämmelser i övrigt om utbildning m. m. beträffande vidareutbildade
folkskollärare torde i allt väsentligt böra överföras till grundskolan.

Med hänsyn till det angelägna i att grundskolan skall få en så god lärarsituation
som möjligt och att man inte nu bör inrätta ordinarie lärartjänster avny
typ vid skolor som avses skola successivt avvecklas, synes tillräckliga skäl
inte föreligga för att genomföra beredningens förslag, att ordinarie tjänster för
vidareutbildade folkskollärare i lönegrad Ao 19 i naturvetenskapliga ämnen
skulle inrättas fr. o. m. nästa budgetår vid sådana realskolor, som senare kommer
att ersättas med grundskolans högstadium.

I detta sammanhang vill jag också erinra om ett uttalande av skolbered -

492

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 54 år 1962

ningen, nämligen att starka skäl talar för bibehållande av särskilda klasslärartjänster
i Ao 19 på högstadiet för undervisning i hjälpklass. För egen del vill jag
för tillfället endast uttala, att hela frågan om hjälpklasslärarutbildningen och i
samband därmed också frågan om tjänster för hjälpklasslärare — avseende ej
endast högstadiet — kommer att senare behandlas i förslag till särskild proposition
i ämnet.

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 20 mars 1959 har bestämmelser utfärdats
rörande tjänster för lärare i läroämnen i lönegrad Ae 19 avsedda för läroverksingenjörer
med särskild pedagogisk utbildning. Tjänsterna får inrättas på försöksskolans
högstadium, därest vissa angivna grenar av 9y förekommer vid
skolan. De kan likaledes inrättas vid allmänt läroverk och vissa andra högre
skolor där undervisning i tekniska läroämnen förekommer.

Den utformning av högstadiet, som jag i det föregående förordat, kommer
inte att minska behovet av lärare med nämnda utbildningsgång. Inrättandet av
fackskolor synes vidare komma att öka behovet av lärare med dylik utbildning.
Skolberedningen föreslår nu, att ordinarie tjänster för denna lärarkategori inrättas
samt att dessa tjänster tillå tes innesluta undervisning vid såväl grundskolans
högstadium och fackskolor som yrkesskola m. m.

Jag biträder beredningens förslag vad avser grundskolans högstadium. Det
torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att efter i stort sett de grunder som tilllämpas
för andra kategorier av lärare i läroämnen på högstadiet årligen fastställa
antalet ordinarie tjänster för gymnasieingenjörer med särskild pedagogisk
utbildning. Kungl. Maj:t bör vidare äga att vid utfärdandet av erforderliga
bestämmelser för utbildning, tjänsters inrättande och lärares förordnande m. m.
anpassa dessa efter de ändrade förutsättningar som införandet av den nya skolorganisationen
medför.

Likaså biträder jag skolberedningens förslag om inrättande av ordinarie
tjänster i merkantila och liknande ämnen för gymnasieekonomer med särskild
pedagogisk vidareutbildning. Kungl. Maj:t torde böra erhålla riksdagens bemyndigande
att efter i huvudsak samma grunder, som gäller för gymnasieingenjörer
med särskild pedagogisk utbildning, utfärda de bestämmelser som fordras samt
— inom ramen för tillgängliga anslag — vidta i övrigt erforderliga åtgärder för
att grundskolan i mån av behov skall kunna tillföras denna lärarkategori.

Skolberedningen har även berört vissa utbildnings- och behörighets frågor,
närmast avseende klasslärare på mellanstadiet och vissa övningslärare.

Jag har nyss förordat, att undervisningen i årskurserna 4—6 i huvudsak skall
bestridas av folkskollärare. Starka skäl talar vidare för, som skolberedningen
framhåller, att dessa lärares utbildning bör vidgas så, att den medför behörighet
för undervisning i stadiets samtliga ämnen, alltså även i engelska. Jag återkommer
i det följande till frågan om erforderliga konsekvenser för lärarutbildningen
av detta ställningstagande.

En inskränkning i folkskollärarnas tjänstgöringsområde av ett något annat
slag än det nyss nämnda ligger i det förhållandet att nuvarande bestämmelser

493

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

om undervisning i slöjd tillämpas så, att undervisning i detta ämne normalt inte
kan ingå i folkskollärartjänst. Det är särskilt två hinder för detta som anföres:
vissa föreskrifter i kungörelsen 1953: 341 om vissa åtgärder för ordnande av den
undervisning, från vilken distriktsöverlärare befriats samt bestämmelser i timlärarkungörelsen
om arvode till folkskollärare för tilläggstimmar i slöjd jämfört
med tilläggstimmar i andra övningsämnen. Skolberedningen påpekar dessa förhållanden
och uttalar det önskvärda i att ämnet likställes med andra men avstår
från att framlägga förslag.

Enligt min mening strider det mot uppfattningen om alla ämnens lika varde
att ställa ämnet slöjd i en särställning av det slag, som här redovisats. Enligt
min mening bör därför de hinder, som föreligger mot ett jämställande av ämnet
slöjd med andra ämnen i folkskollärares undervisning, nu undanröjas. Å andra
sidan kan man inte bortse från att ett borttagande av nämnda hinder kan medföra
för ämnet slöjd i övrigt inte önskvärda konsekvenser. Genom ämnesbyte
eller på andra sätt kan nämligen folkskollärare komma att i sm tjänstgöring få
så många timmar slöjd, att därigenom underlaget för en ordinarie eller extra
ordinarie slöjdlärartjänst tillfälligt eller på längre sikt undanryckes till förfång
för övrig undervisning i ämnet slöjd inom skolan eller kommunen.

Jag förordar, att de hinder som föreligger mot ett jämställande av ämnet
slöjd med andra ämnen i folkskollärares undervisning nu undanröjes. Ämnet
bör emellertid normalt inte inräknas i folkskollärares tjänstgöring i större omfattning
än vad som i stort sett svarar mot ämnets andel av timplanen, en även
för övriga övningsämnen giltig princip som också bör vara riktgivande för i
vilken ordning ämnena — vid folkskollärares undervisning utöver full tjänst —
bör räknas som särskilt arvoderade övertimmar. Vid lösandet av de många
praktiska problem som kan komma att uppstå då det gäller att på ett förnuftigt
sätt samtidigt tillgodose undervisningen i sin helhet i en eller flera klasser
och i ämnet slöjd speciellt måste emellertid också beaktas, att en alltför stor
återhållsamhet i fråga om folkskollärares möjligheter att få inräkna ämnet
slöjd i sin undervisning inte sällan kan visa sig olämplig eller omöjlig. Det bör
ankomma på skolöverstyrelsen att utfärda de närmare anvisningar, som kan
bedömas nödvändiga.

Det synes mig lämpligt att i detta sammanhang även något beröra ett par
liknande frågor, nämligen om lärares bestridande av undervisning på angränsande
stadier eller i andra ämnen än som ingår i deras tjänst.

Klasslärare med småskollärarutbildning bör enligt vad jag nyss förordat bestrida
undervisning på lågstadiet. I 111-klasser — bestående av årskurserna 3 4

_bör emellertid undervisningen normalt bestridas av lärare med folkskollärar utbildning.

Då särskilda skäl så påfordrar, bör dock länsskolnämnderna tills
vidare kunna medge småskollärare att undervisa i sådana Bl-klasser.

Vad beredningen anfört i fråga om klasslärares — främst mellanstadielärares
— möjligheter att genom ämnesbyte i viss omfattning bestrida undervisning i

494

Kungl. Maj:ts proposition nr öj år 1962

annan klass än sin egen eller på högstadiet, finner jag utgöra en rimlig avvägning
mellan intresset av att klassundervisningen skall hållas så långt möjligt
obruten samt den inte sällan säkerligen pedagogiskt motiverade önskan om att
lata klasslarare ta undervisning i flera klasser än sin egen i ett ämne, där han
av en eller annan anledning har alldeles speciella förutsättningar att undervisa.

Likaså delar jag skolberedningens uppfattning i fråga om värdet av möjligheten
för lärare i läroämnen på högstadiet att — i rimlig omfattning — bestrida
undervisning i andra ämnen än tjänstens eller på mellanstadiet. Både ur
organisatoriska och pedagogiska synvinklar finns mycket att vinna på en vidgad
kontakt mellan skilda lärarkategorier och olika nivåer inom skolväsendet. Så
lange nuvarande^ brist på lärare i läroämnen föreligger kan denna anordning
emellertid inte få fritt tillämpas. Jag biträder därför skolberedningens förslag,
att mom varje skolenhet lärare i läroämnen på högstadiet inte utan Iänsskolnamndens
medgivande får i sin tjänstgöring inräkna undervisning på mellanstadiet
i större omfattning än den, som mellanstadiets lärare bestrider på högstadiet.
Denna begränsning kan naturligtvis vid den praktiska tillämpningen och
i det enskilda fallet medföra vissa svårigheter. Som riktpunkt för utformningen
av erforderliga bestämmelser och tillämpningen av dessa bör emellertid gälla,
att anordningen med sådant utbyte inte får ens i obetydlig omfattning för den
egna skolenheten ta i anspråk en större andel lärare i de läroämnen, där brist
föreligger, än vad som svarar mot det normala behovet.

I personalorganisationernas yttranden över beredningens betänkanden intar
spörsmålen om lärarnas undervisning sskyldighet och allmänna åligganden en
framtradande plats. Om dessa frågor vill jag i förevarande sammanhang anföra
följande.

Lärarens arbete är sammansatt av åtskilliga olikartade uppgifter och verksamheten
företer avsevärda innehållsmässiga skillnader mellan olika lärare med hänsjn
till bl. a. det stadium och de ämnen m. m., som undervisningen omfattar,
samt de övriga uppgifter som tillhör hans dagliga verksamhet i skolan.

Genomförandet av den obligatoriska nioåriga skolan efter i stort sett det
förslag som skolberedningen framlagt kommer att i skilda avseenden ändra arbetets
innehall och utformning inte bara för eleverna utan självfallet även för
lararna. I små yttranden över beredningens betänkande har lärarnas organisationer
bl. a. gjort gällande, att övergången till den nya skolan kommer att i olika
avseenden öka lärarnas arbete, en uppfattning som de ytterligare understrukit
vid direkta överläggningar mellan ecklesiastik- och civildepartementen och organisationerna.
De har pekat på de ökade kraven i fråga om elevomvårdnad och
klassföreståndarskap, undervisningsarbetets individualisering och kvalitetshöjning
i övrigt, tillsyn av en väsentligt rikare materielutrustning in. m. Det framhalles
vidare, att det oavsett beredningens förslag och beroende enbart på den
pedagogiska utvecklingen under senare år skett en successiv förskjutning av
arbetets omfattning från den tid då undervisningsskyldigheten senast fastställ -

495

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

des. I sammanhanget har även från företrädare för de icke-obligatoriska skolornas
lärare understrukits att dessa vid övergång till tjänstgöring som högstadielärare
i grundskolan får ett förlängt läsår med därmed följande ökad arbetsvolym.

Mot av personalorganisationerna gjorda uttalanden att arbetet för lärarna
kommer att öka måste emellertid ställas de av beredningen föreslagna och av mig
förordade åtgärderna för undervisningens effektivisering, vilka åtgärder även
underlättar lärarnas arbete: en betydande och kostnadskrävande minskning a\
klassernas storlek, en avsevärd upprustning av skolorna med undervismngshjälpmedel
och en kraftigt förbättrad lärarfortbildning. Även andra åtgärder
med arbetsunderlättande effekt har redan företagits eller föreslagits.

Vid sammanvägande av de skilda omständigheter som kan tänkas påverka
lärarnas arbetssituation — med allt beaktande av att stora variationer föreligger
mellan de enskilda fallen beroende av det personliga i lärargärningen,
skilda undervisningsämnen, större eller mindre intresse och engagemang för olika
delar av uppgiften, tillfälliga men djupgående variationer i disciplin- och samarbetsförhållanden
in. m. — kommer såvitt det nu är möjligt för mig att bedöma
omfattningen av lärarnas arbete generellt sett inte att öka till följd av grundskolans
genomförande. De omständigheter, som kan anföras för att belysa omfattningen
av lärarnas arbete, baserar sig emellertid i allt väsentligt mer pa allmänna
värderingar och mindre på faktiska kunskaper om tyngden och intensiteten
i de olika arbetsmomenten och i lärararbetet som helhet. Jag vill också erinra
om att vissa variationer kan tänkas föreligga mellan lärare pa olika stadier
och i skilda ämnen — det räcker med en erinran om att det för vissa lärare i Liro
ämnen med hänvisning till deras s. k. rättningsbörda yrkats pa att de skall fa en
gynnsammare tillgodoräkning av undervisningstiden i sina ämnen än andra
lärare — även om en viss utjämning inom ramen för det totala arbetet troligen
sker genom att en lärare som belastats mindre hårt med vissa arbetsmoment får
ägna ökad tid åt andra.

Vår kunskap på detta område är sålunda ofullständig, och då här berörda
spörsmål sannolikt kommer att även i fortsättningen aktualiseras, finner jag
det lämpligt, att man i samband med genomförandet av en ny skolorganisation
genom allsidig undersökning, så långt det är möjligt, penetrerar hela problemkomplexet
avseende i huvudsak grundskolans olika stadier, de högre kommunala
skolorna och de allmänna gymnasierna. Inte minst synes härvid den del av
lärarnas och andra befattningshavares åligganden som rör tillsyn, handhavande
och vård av undervisningshjälpmedel och annan materiel samt institutionsföreståndaruppgifter
o. d. böra ägnas uppmärksamhet och studium. Jag är emellertid
inte beredd att i detta sammanhang framlägga närmare förslag om hur en
sådan allsidig undersökning om lärarnas arbetsförhållanden m.m. skall utföras
bl. a. därför att den, om den skall ge underlag för en bedömning av arbetets omfattning
och de skilda arbetsfunktionernas mest rationella fullgörande i den
föreslagna obligatoriska skolan, måste utgå från dess läroplaner och arbetsför -

496 Kungl. Maj:ts proposition nr oh år 1962

hållanden. Över huvud taget torde en undersökning få föregås av tämligen ingående
överväganden, inte minst undersökningsmetodiska, innan den kan påbörjas.
Så snart något säkrare grunder för en arbetsundersökning för olika grupper
av lärare inom den obligatoriska skolan föreligger, avser jag att föranstalta
om en sådan under medverkan av lärarnas organisationer. Jag menar också, att
arbetet med en sådan undersökning bör bedrivas så raskt som det kan ske med
hänsyn till uppgiftens omfattning och utan att tillförlitligheten i de erhållna
resultaten eftersattes. Utredningen bör om möjligt göra en första partiell redovisning
av de delar som rör undervisningshjälpmedel och annan materiel i skola
och undervisning. Inte heller i övrigt bör utredningen vara förhindrad att om
så befinnes lämpligt i särskild ordning redovisa andra delar av sitt arbete.

Jag vill slutligen i denna fråga framhålla, att en förutsättningslös och allsidig
arbets- och funktionsundersökning på undervisningens område kan förväntas ge
värdefulla uppslag och idéer till rationaliseringar och att den därför jämväl
bör betraktas som ett medel för konstruktiva förändringar och förbättringar på
skolans område.

Vissa insatser med omedelbar verkan synes emellertid behövas, om reformen
av den obligatoriska skolan skall kunna föras ut i livet med avsett innehåll. Det
område, som jag här åsyftar, gäller materielvården.

Vården av den för en modern skola ganska omfattande och olikartade materielen
kan sägas bestå av tre moment. Med all reservation för svårigheten att dra
klara gränser mellan dessa kan de sägas vara i stort sett följande. Det första avser
ledning och tillsyn av materielanskaffning och materielvård. Dessa uppgifter
inom den obligatoriska skolan åvilar för närvarande — förutom rektor _ sär skilda

tillsynslärare, vilka därutöver också har vissa andra uppgifter. För sitt
ansvar och sitt arbete — inklusive det som rör materielen — erhåller tillsynsläraren,
jämte särskilt av Kungl. Maj:t fastställt arvode, viss nedsättning i den
schemabundna undervisningsskyldigheten. Det andra momentet i fråga om befattningen
med materielen består av det direkta pedagogiska handhavandet av
densamma under och i anslutning till undervisningen, uppgifter som ingår i
larares allmänna åligganden. För dessa pedagogiskt betingade arbetsuppgifter
torde läraren för övrigt, liksom i fråga om vissa delar av det s. k. institutionsföreståndarskapet
på högstadiet och i högre skolor, kunna vinna viss lättnad
genom att i lämplig omfattning anlita intresserade elever, en anordning som säkerligen
också har rent pedagogiska fördelar. Utöver ledning av materielvården
m. m. samt det pedagogiska handhavandet och utnyttjandet av materielen tillkommer
som ett tredje moment vissa uppgifter i fråga om vård, reparation och
underhall m. m., som inte kan sägas vara av pedagogisk art och som därför inte
bör innefattas i lärares allmänna åligganden. Dylika uppgifter bör lämpligen
utföras genom försorg av skolans huvudman med anlitande av för ändamålet
lämpad personal, exempelvis vaktmästare o. d. befattningshavare. För huvud -

497

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 54 år 1962

mannen torde det vara ett primärt intresse att genom god vård av befintlig
materiel minska ersättningsbehovet. Fr. o. m. den 1 juli 1962 bör införandet för
grundskolans del av ett pedagogiskt utrustningsbidrag, vilket jag avser att i det
följande föreslå, skapa ökade förutsättningar för kommunerna att ordna denna
uppgift.

Det torde inte behöva särskilt understrykas, att de tre momenten i avsevärd
omfattning kan gripa in i varandra samt att ett eftersättande av uppgifterna
inom ett av dem kan få konsekvenser för de andra. För att underlätta för skolan
som helhet att effektivt utnyttja den materiel som ställes till dess förfogande
anser jag mig böra förorda viss förstärkning av tillsynslärarorganisationen i den
obligatoriska skolan liksom vissa åtgärder i syfte att underlätta för kommunerna
att göra ökade insatser på sin del av området.

Enligt nu gällande bestämmelser skall tillsynslärare finnas vid skolanläggning
tillhörande det obligatoriska skolväsendet, om anläggningen omfattar fler än två
klasser och rektor ej är knuten till anläggningen. Dessutom skall tillsynslärare
finnas vid anläggning, till vilken rektor tillika skolchef eller förste rektor är knuten,
om poängtalet för skolväsendet i kommunen överstiger 14 och vid anläggningen
finns flera än tio klasser.

Jag har blivit övertygad om att även den grupp rektorer, som inte är skolchefer
eller förste rektorer men som har att leda arbetet vid större skolanläggningar,
behöver avlastning i sitt arbete med sådana uppgifter, som normalt
åvilar tillsynslärare. I överensstämmelse härmed förordar jag sådan utvidgning
av tillsynslärarorganisationen fr. o. m. redovisningsåret 1962/63, att tillsynslärare
skall finnas jämväl i de större skolanläggningar, som nu är undantagna
från denna möjlighet. Tillsynslärare bör sålunda finnas — utom vid skolanläggningar
med fler än två avdelningar och utan rektor — vid varje till det obligatoriska
skolväsendet hörande anläggning med rektor om där finns fler än tio klasser
och kommunens poängtal överstiger 14.

Vid utformningen av nuvarande driftbidragsbestämmelser för den obligatoriska
skolan (kungörelse 1958: 665) utgick man från att kommunerna skulle bära
halva kostnaden för tillsynslärararvodena, medan staten skulle svara för återstoden
jämte hela kostnaden för nedsättning av undervisningsskyldigheten för
tillsynslärare. Det förhållandet, att tillsynslärararvodet för närvarande inte särskilt
inräknas i bidragsunderlaget måste alltså ses mot bakgrunden av att den
s. k. kommunandelen fastställts på sådant sätt att hälften av arvodet faller på
statsverket.

För att ytterligare förbättra kommunernas möjligheter att göra aktiva insatser
i fråga om den del av materielvården som rimligen bör åvila andra än rektor,
tillsynslärare och övriga lärare och för att särskilt markera att detta är ett angeläget
intresse från statsmakternas sida, synes det mig motiverat, att staten nu
ikläder sig hela kostnaden för samtliga tillsynslärararvoden utan att för den
skull någon uppjustering av kommunandelen äger rum. Jag förordar alltså, att

498

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

tillsynslärararvode med hela sitt belopp inräknas särskilt i bidragsunderlaget enligt
12 § 3 mom. kungörelsen 1958: 665 på samma sätt som för närvarande gäller
exempelvis beträffande studierektorsarvode. Därest tillsynsläraruppgifterna vid
en skolanläggning befinnes böra uppdelas på flera lärare, bör detta enligt min
mening vara möjligt i fortsättningen.

Eftersom någon motsvarande uppräkning av kommunandelen enligt min mening
inte bör ske, innebär mitt förslag en överkompensation till kommunerna
beträffande kostnaderna för tillsynslärarorganisationen. Jag anser mig bl. a. därför
och med hänsyn till vad jag här i övrigt anfört ha skäl att förutsätta, att
kommunerna verkligen gör ökade insatser på detta område och vidtar erforderliga
åtgärder för att få till stånd en rationell materielvård.

Statsverkets merkostnader för de förändringar beträffande tillsynslärarorganisationen
och statsbidraget till denna, som jag nu förordat och som bör gälla
fr. o. m. redovisningsåret 1962/63, kan beräknas uppgå till omkring 2,8 miljoner
kr., varav 1,8 miljoner kr. för bidragsförändringen beträffande nu utgående tillsynslärararvoden
och ca 1 miljon kr. för de nytillkommande tillsynslärarbefattningarna.
Dessa kostnader kommer på grund av bidragssystemets tekniska utformning
att belasta budgeten först fr. o. m. budgetåret 1963/64.

Möjligheten till partiell tjänstledighet respektive deltidsanställning är för närvarande
begränsad till lärare i läroämnen respektive övningsämnen. Sedan några
år tillbaka har från vederbörande personalorganisation önskemål framförts om
att möjligheten skulle vidgas till att gälla jämväl klasslärare inom den obligatoriska
skolan. Yrkandet har åter aktualiserats av TCO i dess yttrande över
grundskolebetänkandet.

Förslaget inger främst från organisatoriska och pedagogiska synpunkter viss
tvekan. Möjligheten till partiell tjänstgöring för klasslärare står uppenbarligen
i viss motsättning mot principen om klasslärarsystemet. Jag har å andra sidan
blivit övertygad om att nuvarande bestämmelser medför att många personer
med lärarutbildning, som i och för sig gärna skulle vilja undervisa, av skäl
som måste respekteras inte anser sig kunna eller böra fullgöra hel lärartjänst. I
nuvarande läge finns för dessa lärare ingen annan utväg än att helt avstå från
lärartjänsten. Det är sannolikt, att man här har en arbetskraftsreserv, som skulle
väl behövas i skolan i dag.

För att man med utgångspunkt i skolans bästa skall kunna på ett smidigt och
effektivt sätt tillvarata den utbildade lärararbetskraften och för att man —
inom ramen för denna primära förutsättning — efter i stort sett de grunder i
övrigt, som gäller för övriga lärare inom den obligatoriska skolan, samtidigt
skall kunna gå enskilda lärares önskemål om reducerad tjänstgöring till mötes
förordar jag, att möjlighet till partiell tjänstledighet respektive deltidsanställning
fr. o. m. läsåret 1962/63 beredes jämväl klasslärare i grundskolan och
folkskolan.

499

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Skolberedningen har på ett par punkter avstått från att till mer ingående
behandling ta upp frågor, som enligt dess mening bör bli föremål för ytterligare
utredning. Vid behandlingen av frågan om lärare för låg- och mellanstadierna
framhåller sålunda beredningen bl. a., att det för den framstår som tveksamt om
den psykologisk-pedagogiska och metodiska grundutbildning som fordras för
årskurserna 1—3 är så väsentligen olika den som fordras för mellanstadiet, att
utbildningsskillnaden på denna grund måste bibehållas. Vidare uttalas, att den
reguljära folkskollärarutbildningen normalt bör medföra behörighet att undervisa
i engelska. Beredningen förutsätter, att båda dessa frågor uppmärksammas
av 1960 års lärarutbildningssakkunniga. Med hänsyn till önskvärdheten av att
i fråga om undervisningens praktiska anordnande mildra eller utjämna de skarpa
gränserna mellan olika lärarkategorier och stadier, finner skolberedningen det
vidare önskvärt, att alla formella hinder för en rationell användning av lärarnas
personliga kapacitet undanröjes. Ett steg i denna riktning vore, framhåller
beredningen, att skapa en ny tjänstetyp, omfattande undervisning i såväl läroämnen
som övningsämne. Även denna fråga bör enligt skolberedningens mening
överlämnas till lärarutbildningssakkunniga för vidare behandling.

Allteftersom skolan utvecklas, nya ämnen kommer till, erfarenheter samlas
och nya synsätt gör sig gällande förändras naturligen kraven på lärarna och
deras utbildning. Mer eller mindre djupgående frågor rörande lärarutbildningen
— liksom naturligtvis också fortbildningen av i tjänst varande lärare — måste
därför tid efter annan komma att uppstå. De av skolberedningen här uppdragna
spörsmålen får därför ses som mindre yttringar av ett större skeende. Lärarutbildningen
har varit föremål för ständig uppmärksamhet under hela 1950-talet.
Ansträngningarna har emellertid — även om utbildningens innehåll naturligtvis
aldrig får tappas ur sikte — på grund av lärarbristen i hög grad fått inriktas på
att lösa de kvantitativa och organisatoriska frågorna. Som en följd härav har de
uppgifter, som 1960 års lärarutbildningssakkunniga fått i uppdrag att lösa varit
av övervägande organisatorisk karaktär.

Åtskilliga skäl talar emellertid för att man nu på ett mer genomgripande sätt
än bara genom lösande av här nämnda och liknande i och för sig väsentliga men
dock mindre fundamentala frågor bör söka anpassa lärarutbildningen till de förändrade
förutsättningar som blir ett faktum i och med reformeringen av den
obligatoriska skolan. Av vad jag anfört torde också framgå, att man inte längre
kan i samma mån som tidigare behandla utbildningen av de olika lärarkategorierna
skilda från varandra. Tvärtom talar starka skäl för att man nu, utgående
från skolans målsättning och behov, fritt och obundet söker genomlysa lärarutbildningsproblemets
såväl kvantitativa som kvalitativa sida. Det bör emellertid
också framhållas, att hithörande spörsmål ganska intimt berör andra områden
av vårt utbildningsväsen och av arbetsmarknaden och att de sålunda inte
kan lösas isolerade från dessa.

Som torde ha framgått av det sagda måste lärarutbildningen tillmätas en avgörande
betydelse för ett lyckligt genomförande av skolreformen och för skolans

500

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

utveckling över huvud taget. Jag avser därför att, så snart ytterligare klarhet
vunnits på vissa punkter av betydelse för behandlingen av dessa spörsmål, föreslå
Kungl. Maj:t sådan komplettering av de direktiv, enligt vilka 1960 års lärarutbildningssakkunniga
bedriver sitt arbete, att lärarutbildningsfrågorna kan ges
en mer fullständig behandling än vad som hittills varit möjligt.

I nära anslutning till sin behandling av lärarutbildnings- och övriga lärarfrågor
understryker beredningen vikten av att frågan om lärarnas fortbildning
särskilt under de närmaste åren ägnas stor uppmärksamhet. Genom insättande
av aktiva åtgärder kan läraren göras bättre skickad att fullgöra sina åligganden
i den tjänst han innehar samtidigt som en ändamålsenlig fortbildning otvivelaktigt
kommer att underlätta hans dagliga arbete.

Fortbildning tillmätes numera stort värde på alla verksamhetsområden. Det är
inte längre möjligt för den enskilde tjänstemannen eller yrkesutövaren att på
egen hand tillgodogöra sig alla de förbättringar inom hans eget område, som
den snabba utvecklingen medför. Lärare och skolledare befinner sig i dessa
avseenden i samma belägenhet som varje annan utövare av ett kvalificerat och
tekniskt krävande yrke.

Skolöverstyrelsen fäster i sitt yttrande över beredningens betänkanden stort
avseende vid dessa frågor. Utan en tidsenlig fortbildning av lärarna, anordnad
genom det allmännas försorg och kompletterande lärarnas egen studieverksamhet,
är det icke sannolikt, att de mål, som skolreformen åsyftar, skulle kunna
inom rimlig tid uppnås. Dylik fortbildning kommer alltid att fordras, hur än den
grundläggande lärarutbildningen utformas. Överstyrelsen framlägger i anslutning
härtill också vissa förslag till utvidgning och förbättring av verksamheten.

Enligt min mening är frågan om lärares och skolledares fortbildning synnerligen
betydelsefull och den måste framgent ägnas stor uppmärksamhet och oavbrutet
intresse. Det finns också anledning att med uppskattning konstatera de
insatser, som lärarna själva och deras organisationer under en lång följd av år utfört
på detta område.

Jag förordar en ökning av verksamheten med fortbildningskurser, anordnade
såväl genom det ansvariga ämbetsverkets försorg eller på dess uppdrag som på
annat sätt. Likaså bör enligt min mening den av länsskolnämnderna bedrivna
studiedags- och kursverksamheten intensifieras. Inte mindre vikt bör tillmätas
av skolberedningen föreslagna kurser för befintliga skolledare med sikte
huvudsakligen på rektorernas arbetsledande uppgifter.

Sltolberedningens förslag om en ökning från tre till generellt fem studiedagar
under läsåret i grundskolan syftar till att öka de organisatoriska förutsättningarna
för den studie- och fortbildningsverksamhet som lämpligen bör ske i mer
direkt anslutning till läsårets arbete. Jag biträder förslaget.

På grundval av vissa föreliggande och inhämtade uppgifter har skolöverstyrelsen
sökt bilda sig en uppfattning om relationerna mellan antal tjänster och
antal undervisande lärare. Med utgångspunkt häri har överstyrelsen sökt fastställa
den ungefärliga kostnaden för vad den kallar ett effektivt utnyttjande av

501

Kungl. Maj:ts proposition nr Bi år 1962

studiedagstiden. Överslagsberäkningar har gjorts för två huvudalternativ, vilka
båda innebär uppbyggandet av en kår av länsvis förordnade konsulenter för
olika ämnen och stadier. Enligt bada alternativen skulle skyldighet föreligga att
medverka vid studiedagar; enligt det större alternativet förutsattes därjämte insatser
från konsulenternas sida i form av skol- och klassrumsbesök, enskilda
konsultationer och viss kursverksamhet, företrädesvis pa kvällar m. m.

Båda förslagen understryker enligt min mening på ett förtjänstfullt sätt den
vikt man bör tillmäta fortbildningsverksamheten. Framför allt det större alternativet
— men även det mer begränsade — skulle säkerligen fullt genomfört
medföra god effekt och öka värdet av studiedagarna. Förslaget om upprättande
av en konsulentorganisation torde emellertid, innan mer definitiv ställning kan
tas till den närmare utformningen av en sådan, behöva ytterligare övervägas,
inte minst vad det organisatoriska och ekonomiska beträffar. För att utbildningsverksamhet
med angivet syfte skall kunna utan dröjsmål pabörjas bör
emellertid väsentligt ökade anslagsmedel fr. o. m. nästa budgetar ställas till överstyrelsens
förfogande. I första hand torde ansträngningarna böra inriktas på en
verksamhet i syfte att utbilda och träna ett antal skolmän, vilka i sin tur kan
tjänstgöra som instruktörer för blivande ledare av lokal och regional fortbildningsverksamhet.

Deltagande i studiedag inom skolväsendet är för närvarande formellt inte en
skyldighet för lärare. Med hänsyn till den betydelse som de under läsåret anordnade
studiedagarna har som ett väsentligt led i fortbildningsverksamheten
och för planeringen av skolans verksamhet anser jag, att beredningens förslag
om att deltagande i studiedag generellt skall vara en skyldighet för lärare bör
genomföras. Såvitt gäller ersättning åt lärare för kostnader i samband med deltagande
i studiedag gäller — enligt en i 1961 ars statsverksproposition (VIII
s. 684 ff.) redovisad överenskommelse mellan staten och kommunförbunden om
vissa riktlinjer för fördelning mellan staten och kommunerna av vissa arbetsuppgifter
och ekonomiska insatser på fortbildningsområdet inom det allmänbildande
skolväsendet — att kommunerna svarar för bl. a. resebidrag och traktamenten
till deltagande lärare i sådana fall, där studiedag förlägges till annan
ort än den egna skolorten och fråga är om lärare vid skola, som sorterar under
kommunens skolstyrelse; för annan lärare bestrides dylika bidrag av statsverket.
Som riktlinje för kommunerna beträffande ersättningens storlek har från
kommunförbundens sida rekommenderats samma regler som gäller för motsvarande
ersättning vid deltagande i med statsmedel anordnade fortbildningskurser
under ferietid, innebärande bl. a. traktamente med högst 16 kr. om dagen till
deltagare, som ej är bosatt på kursorten. I samband med att deltagande i studiedag
göres till en skyldighet för lärare förordar jag, efter samråd med företrädare
för kommunförbunden, att lärare med avseende a kostnader i samband med
deltagandet i studiedag får rätt — genom uttrycklig föreskrift i vederbörlig författning,
såvitt gäller lärare med avlöning enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser
— till ersättning härför enligt allmänna resereglementet. Någon änd -

502

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

ring i nyssnämnda överenskommelse om bl. a. riktlinjer för kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun avses inte skola ske på grund härav. Med hänsyn
till den betydelse, som enligt min mening bör tillmätas fortbildningsverksamheten
för lärare, anser jag mig vidare böra förorda att också till deltagare i
fortbildningskurser, anordnade med medel ur anslaget Lärares fortbildning m. m.,
skall utgå ersättning enligt allmänna resereglementet.

Till de anslagsfragor, som sammanhänger med nu redovisade ställningstaganden
beträffande fortbildningsverksamheten återkommer jag i det följande vid
anmälan av vissa anslagsäskanden.

I anslutning till vad jag hittills anfört i detta avsnitt av min framställning vill
jag nämna att vid de överläggningar, som förevarit med vederbörande personalorganisationer,
enighet natts om vad jag förordat i fråga om lärarbenämningar,
partiell tjänstledighet och deltidsanställning för klasslärare samt skyldighet att
deltaga i studiedagar. Personalorganisationerna har även biträtt förslaget beträffande
en undersökning av lärarnas arbetsförhållanden och därmed sammanhängande
spörsmål.

Av inte mindre vikt än de nyssberörda spörsmålen är problemen om lärarbehov
och lärartillgång. Skolberedningen gör först på grundval av det beräknade
elevantalet under kommande år samt sina egna förslag i fråga om läroplanen
och elevantalet i klasserna en överslagsmässig beräkning av behovet av
olika slags lärare t. o. m. läsaret 1972/73. På grundval av beräkningarna redovisar
beredningen i detta sammanhang även den ökning i lärarbehovet, som
minskningen av elevantalet i klasserna kan väntas medföra. Uppgifterna har i
det föregående redovisats. Genom vissa beräkningar, som av naturliga skäl måste
vara än osäkrare än de nyssnämnda, söker beredningen vidare belysa möjligheterna
att täcka det förutsebara behovet av lärare. Sistnämnda beräkningar
avser dock endast lärare i läroämnen.

Beredningen — som i annat sammanhang gör det riktiga påpekandet, att lärarbrist
måste anses föreligga så länge de mindre skolorna på landsbygden och i
mindre orter i övrigt inte får behöriga sökande till ledigförklarade tjänster, alldeles
oavsett om totala antalet personer med lärarutbildning i landet är lika stort
som eller överstiger antalet tjänster som skall upprätthållas — sammanfattar
med all reservation för osäkerheten i sina beräkningar resultaten av dessa på i
stort sett följande sätt. Totalt sett bör man kunna räkna med en väsentlig förbättring
av lärarsituationen under perioden 1960—65. De utvecklingstendenser,
som beredningen ansett sig kunna skönja inger förhoppning om att lärarbristen,
även i de mest utsatta ämnesgrupperna, kommer att kunna i huvudsak bemästras
under 1960-talet. Det kan emellertid, avslutar beredningen sin kommentar,
i vissa fall komma att dröja väsentligt längre än man ibland har räknat med.

Det kommer inom kort att föreligga väsentligt bättre möjligheter att belysa
arbetskraftsbalansen på skolans område. Arbetsmarknadsstyrelsen och lärarut -

503

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

bildningssakkunniga har nämligen gemensamt utfört vissa lärarprognoser, av
vilka resultaten avseende lärare i läroämnen i dagarna publiceras. Motsvarande
arbeten beträffande i första hand klasslärare och vissa övningslärargrupper
pågår.

Av den arbetskraftsprognos, som jag nyss omnämnt framgår, enligt vad jag
inhämtat, att skolberedningens beräkningar och på dem grundade uttalanden i
stort sett synes realistiskt återge utsikterna under 1960-talet vad beträffar
ämnesgrupperna svenska, moderna språk och orienteringsämnen. Inom den
grova ram, som en numerisk totalberäkning för hela landet bildar, och med
bortseende från de lokala variationer, som man tills vidare måste räkna med
under avsevärd tid, torde man, vad de nämnda ämnesgrupperna beträffar, kunna
räkna med att bristen på lärare skall i stort sett kunna övervinnas vid mitten
av 1960-talet.

Väsentligt mindre gynnsam ter sig bilden vad avser ämnesgruppen matematik,
fysik och kemi. Enligt prognosen kommer bristen på lärare i dessa ämnen
1964/65 att bli något eller några hundratal större än de omkring 1100 tjänster,
som skolberedningen räknat med. Mot slutet av 1960-talet skulle vi enligt prognosen
och enligt de förutsättningar, vilka såväl beredningen som prognosen räknat
med, i fråga om fördelningen av lärartjänsterna på akademiker respektive
vidareutbildade folkskollärare, fortfarande ha en brist på mellan 800 och 1 000
lärare i dessa ämnen.

Det är i medvetande om dessa förhållanden som jag i det föregående uttalat,
att kurser för vidareutbildning av folkskollärare framdeles målmedvetet bör
inriktas på att motverka den brist i den matematisk-naturvetenskapliga ämnesgruppen,
vilken kan beräknas bli bestående under hela perioden för den allmänna
övergången till grundskola.

Trots här redovisade uppgifter tvekar jag inte om att vi med all kraft bör
genomföra reformen av den obligatoriska skolan på det sätt, som jag tidigare
förordat. Alla ansträngningar måste därvid inriktas på att tillföra skolan lärare
och man får därvid inte väja för att beträda andra vägar än de konventionella.
Jag torde i annat sammanhang få tillfälle att närmare beröra de för utbildningsväsendets
utveckling centrala problem, som den ifrågavarande prognosen
visar hän på. I förevarande sammanhang vill jag emellertid uppta ett par konkreta
spörsmål till behandling.

Skolöverstyrelsens i remissyttrandet framförda förslag till kurser för att till
lärarbanan införa eller återföra personer med lärarduglig utbildning, av överstyrelsen
benämnda introduktionskurser, finner jag värdefullt. Jag har förvissat mig
om att skolöverstyrelsen redan företagit åtgärder för att med anlitande av
tillgängliga medel ur anslaget Lärares fortbildning m. m. snarast igångsätta
dylika kurser.

Man måste räkna med att lärarbristen under avsevärd tid framåt, liksom
för närvarande, kan komma att förete stora lokala variationer samt att den i
vissa fall tillfälligtvis kan bli mycket svår att bemästra. Med erinran om de

504

Kungl. Maj ris proposition nr 5J år 1962

mycket goda erfarenheterna av handledd korrespondensundervisning föreslår
skolöverstyrelsen i sitt yttrande, att om i en krissituation svårigheter skulle
uppstå vid en skola, undervisningen i de hotade ämnena får ordnas på nämnda
sätt. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att efter förslag av överstyrelsen
meddela närmare bestämmelser om hur detta skall ske, under förutsättning att
anordningen inte medför några större merkostnader för statsverket i förhållande
till de reguljära kostnaderna för undervisningen; kostnaderna torde i förekommande
fall få utgå från i riksstaten för vederbörande skolform upptaget anslag
för bestridande av kostnader för lärarlöner.

Med ledning av erfarenheter från i Örebro läsåret 1960/61 på lokalt initiativ
anordnad akademisk ett-betygsutbildning i ämnena matematik och fysik föreslår
överstyrelsen följande konkreta åtgärder för att öka tillströmningen av lärare
med utbildning i framför allt de matematisk-naturvetenskapliga ämnena.

En decentraliserad akademisk, väl styrd ett-betygsutbildning anordnas. Denna
skall i första hand avse ämnena matematik, fysik och kemi; i andra hand kan
kurser ifrågakomma även i nationalekonomi och statskunskap för att tillgodose
det behov av utbildning i dessa ämnen som tudelningen av ämnet historia med
samhällslära medfört. Kurserna avses bli förlagda till regioner, där skolväsendet
är tillräckligt omfattande för att man skall kunna påräkna en betryggande rekrytering
av deltagare och där lärare, som kan godkännas av vederbörande universitetsfakultet,
finns att tillgå. Kurserna bör enligt skolöverstyrelsen stå öppna
inte bara för folkskollärare. En decentraliserad akademisk utbildning torde även
kunna locka studenter och andra med motsvarande utbildning. De skulle därigenom
kunna påbörja akademiska studier i hemorten, vilka kan förväntas öka
den totala rekryteringen av studenter till naturvetenskapliga universitetsstudier.
Kurserna i nationalekonomi och statskunskap skulle anordnas på motsvarande
sätt och i första hand kunna påräkna anslutning från lärare, som är
behöriga att undervisa i historia på högstadiet och historia med samhällslära
i realskolan men som önskar förvärva kompetens att undervisa i det fristående
ämnet samhällskunskap i grundskolan och på gymnasiet.

Skolöverstyrelsen har sedermera kompletterat förevarande framställning med
mer detaljerade planer samt kostnadsberäkningar.

I belysning av den förutsebara bristen på lärare i främst ämnena matematik,
fysik och kemi och i anseende till att anordningen redan med framgång tilllämpats
anser jag mycket starka skäl tala för att medel anvisas redan för nästa
budgetår för genomförande av en decentraliserad ett-betygsutbildning i huvudsaklig
överensstämmelse med överstyrelsens förslag. Jag återkommer i det följande
vid behandlingen av anslagspunkten om vidareutbildning av lärare med
erforderliga anslagsäskanden. Jag vill tillägga, att jag i denna fråga haft kontakt
med de personalorganisationer, som kan ha intresse av densamma och från
dessa inhämtat att de i allt väsentligt ställer sig positiva till den föreslagna verksamheten.

505

Kungl. Maj:ts -proposition nr 5b år 1962

Jag vill även något uppehålla mig vid vissa frågor, främst sådana som aktualiserats
under remissbehandlingen av skolberedningens betänkanden, rörande
övriga bejattningshavare i skolan; till frågan om ändrat huvudmannaskap för
vaktmästare m. fl. vid statliga skolor återkommer jag dock vid behandlingen av
statsbidragsfrågor.

Beredningen har anfört vissa synpunkter på skolledarorganisationen och därvid
även något diskuterat de poänggränser som gäller för inrättande av tjänster
för skoldirektörer och rektorer. Enligt min mening bör nuvarande poängtal och
poänggränser oförändrade överföras till den nya skolorganisationen.

Ej heller bör enligt min mening några förändringar nu vidtagas med den nuvarande
studierektorsinstitutionen. Alltjämt bör således gälla att kommun,
som så önskar, inom den ekonomiska ram som studierektorsinstitutionen medger
bör få förstärka skolans ledning på annat likvärdigt sätt, t. ex. genom anordningen
med rektorsassistenter m. m. Jag vill här endast understryka angelägenheten
av att rektor och rektorsassistent i möjligaste mån representerar lärarkompetens
för skilda stadier.

I fråga om skolbiblioteksverksamheten har beredningen uttalat, att samverkan
mellan skolbibliotek och folkbibliotek i vissa fall kan te sig inte bara lämplig
utan önskvärd därigenom att en samordning av tillgängliga resurser kan ge
båda slagen av biblioteksverksamhet bättre arbetsbetingelser än vad som eljest
vore möjligt att uppnå. I överensstämmelse härmed vore det enligt min mening
inte riktigt att genom en uttrycklig föreskrift omöjliggöra för kommun att till
bibliotekarie jämväl för skolbiblioteket, då så befinnes lämpligt, förordna person,
som ej är lärare. Jag vill dock understryka att skolbiblioteket har och
alltjämt måste ha en mycket central uppgift att fylla i skolans verksamhet, och
att den här förordade möjligheten till samordning utnyttjas endast då detta kan
ske med allt beaktande av denna syn på skolbibliotekets funktioner.

Jag övergår så till att här behandla vissa administrativa frågor.

Skolberedningen föreslår, att läsåret i grundskolan skall omfatta 39 veckor
eller samma tid som vid folkskolan och försöksskolan. I fråga om lovdagar, studiedagar
och friluftsdagar föreslås för grundskolan i stort sett samma bestämmelser
som för folkskolan och försöksskolan. Antalet lovdagar inberäknat ledighet
vid slutet av termin för skolarbetets avslutande blir sålunda oförändrat även
om reglerna givits en enklare utformning. Beträffande studiedagarna föreslås
att såsom sådana även får räknas dagar vid termins början, som avses för
planering av skolarbetet under terminen eller läsåret. Antalet studiedagar under
läsåret föreslås bli fem vid grundskolan, liksom nu kan vara fallet vid försöksskolan,
samt tre för gymnasier och yrkesskolor. Beträffande friluftsdagar förordas,
att i grundskolan liksom redan gäller för allmänna läroverk och högre
kommunala skolor två friluftsdagar skall kunna utnyttjas för att tillsammans
med helgdagar och lovdagar åstadkomma ett längre sammanhängande lov.

I remissyttrandena har skolberedningens ifrågavarande förslag i allmänhet inte

506

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5h år 1962

i och för sig mötts av någon erinran. Däremot har många remissinstanser framfört
kritik mot att beredningen inte gått längre och föreslagit en fullständig
samordning av läsåren vid de olika skolorna under de kommunala skolstyrelserna.
I likhet med beredningen anser jag, att det från vissa synpunkter naturligtvis
hade varit bäst, om en sådan lösning kunnat genomföras redan nu. Härför
talar inte bara föräldrarnas och elevernas intressen utan också skolorganisatoriska
och ekonomiska synpunkter. Att jag det oaktat inte anser mig nu böra
framlägga ett sådant förslag beror främst därpå att spörsmålet om femdagarsvecka
inom skolan, åtminstone under viss del av året, blir alltmer aktuellt och
i en nära framtid måste allvarligt prövas.

I samband härmed uppstår nämligen en rad frågor om läsårets lämpliga
uppläggning och organisation, vilka först måste närmare utredas. I vissa
remissyttranden, t. ex. av gymnasieutredningen, framhålles också att därvid
en mera genomgripande omläggning av läsåret bör övervägas. Alla dessa
frågor bör, såsom skolberedningen föreslagit, hänskjutas till en särskild utredning
och jag har för avsikt att hos Kungl. Maj:t hemställa om bemyndigande att tillsätta
en sådan. Samtidigt bör vidgade och differentierade försök med femdagars
skolvecka vid olika skolformer äga rum.

I nuvarande läge anser jag mig därför böra biträda skolberedningens förslag
beträffande läsåret i grundskolan.

Vad angår de donationsjonder, vilka är knutna till realskolor under avveckling,
torde i fortsättningen samma ordning som hittills gällt få tillämpas beträffande
förvaltningen av donationsmedlen och handläggningen av frågor om ändrad
disposition av fonderna. I anledning av vad som uttalats av skolberedningen
och vid remissbehandlingen vill jag understryka angelägenheten av att
skolöverstyrelsen i samband med grundskolans genomförande fortlöpande vakar
över att fondfrågorna erhåller en tillfredsställande behandling. Särskilt måste
tillses, att då en realskola avvecklas utredning angående fondernas disposition
igångsättes så tidigt att ärendenas slutliga handläggning kan ske, innan avvecklingen
av skolan är slutförd.

Behov av vissa särskilda bestämmelser om hur man skall förfara med arkiven
hos statliga realskolor, vilka kommer att avvecklas i samband med grundskolans
genomförande, är uppenbarligen för handen. I likhet med skolberedningen
vid jag förorda, att dessa frågor regleras på sätt som motsvarar vad som gällt
under den hittillsvarande försöksverksamheten. Det torde ankomma på
Kungl. Maj:t att utfärda härför erforderliga bestämmelser. Det av riksarkivet
framförda förslaget om en närmare reglering av vården av de kommunala skolornas
arkiv rymmer flera detaljspörsmål, vilka inte blivit tillräckligt belysta.
Jag är därför inte beredd att nu ta ställning härtill.

Skolberedningen har i detta sammanhang berört vissa med arbetet på
skolexpeditionerna förknippade frågor av praktisk art, vilka kan uppkomma vid
samordning av grundskola med andra skolformer. Dessa frågor torde komma att

507

Kungl. Maj:ts proposition nr 5-4 år 1962

behandlas av de av mig enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade sakkunniga
för utredning av vissa skoladministrativa spörsmål. Jag förutsätter, att även
skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning ägnar de aktuella frågorna
erforderlig uppmärksamhet och efter samråd sinsemellan och med de sakkunniga
vidtager eller gör framställning om de åtgärder, som kan finnas påkallade.

Jag har i min framställning under förevarande avsnitt väsentligen behandlat
sådana frågor, där förordade förändringar eller fastlägganden i samband med
grundskolereformen ansetts böra underställas riksdagen. I den man skilda spörsmål
rörande skolans befattningshavare eller olika administrativa frågor här
eller i andra avsnitt av min framställning inte särskilt berörts, är de av den
naturen, att de antingen för sin slutliga lösning inte kräver riksdagens medverkan
eller ock avses komma att lösas på i huvudsak samma sätt för grundskolans
del som nu gäller för försöksskolan.

508

Kungl. Maj:ts proposition nr 5/ år 1962

VII. ÖVERGÅNG TILL DEN NYA SKOLORDNINGEN

Den allmänna övergången och behovet av skolbyggnader

(SB kapitel 38 och 40)

S kolberedningen

Övergång till en ny skolordning

Inledningsvis framhåller skolberedningen, att den allmänna övergången till en
obligatorisk nioårig skola i hela landet är en fråga av betydelse inte bara för
hela vart skolväsen utan även för andra delar av samhället. Som en grundläggande
förutsättning för allt vart arbete under uppbyggnads- och genom-’
förandeperioden måste gälla, att den skola som bygges upp skall vara en kvalitativt
godtagbar skola med innehåll och utformning enligt den målsättning och
den läroplan som skolberedningen angivit. Denna förutsättning kräver vissa
resurser i fråga om tillgång på lärare, lokaler och undervisningsmateriel m. m.

För att man skall kunna beakta även de anspråk på annan utbildning än de
som grundskolan ger, maste enligt beredningen planeringen för dennas genomförande
uppenbarligen så långt det går samordnas med utbyggnaden av främst
yrkesskolor, olika slag av gymnasier och de av beredningen föreslagna tvååriga
fackskolorna. Konkurrens i fråga om utbyggnadstakten kan förutses mellan å
ena sidan grundskolan, å andra sidan fackskolor i kommuner med redan införd
nioårig grundskola. Enligt beredningen bör i princip om än inte undantagslöst
utbyggnaden av grundskolan ges företräde framför upprättandet av fackskolor.

Beredningen har även undersökt kommunernas önskemål och planer om utbyggnaden
av grundskolan. Ur redogörelsen för denna undersökning (SB s. 639 ff.)
må här endast följande nämnas. Invånarantalet i försökskommunerna uppgår
läsaret 1960/61 till 36,8 % av rikets folkmängd. Två år därefter skulle den nioåriga
skolan, om kommunernas önskemål följdes, ha mer än fördubblats med
avseende på den berörda folkmängden, och senast höstterminen tre år efter det
försöksverksamheten avlösts av grundskolan skulle mindre än 4% av rikets
skolpliktiga barn sakna nioårig obligatorisk skola i sin hemkommun. En oreglerad
övergång till obligatorisk nioårig skola förutsätter ny- och ombyggnader på
jämförelsevis kort tid till stora belopp.

En undersökning för de föreslagna fackskolorna motsvarande den ovan redovisade
har inte kunnat företagas. På grund av den allmänna utvecklingen i fråga
om malsmännens ansprak pa utbildning för sina barn och med beaktande av
gjorda undersökningar i fråga om utbyggnadstakten för t. ex. gymnasierna,
räknar beredningen dock med att anspråken på vidare utbildning utöver den
som grundskolan ger kommer att bli betydande och att växa fort. Sedan

509

Kungl. Maj ds proposition nr 51+ år 1962

beredningen i juli 1960 uppgivit, att den ämnade föreslå tvaariga frivilliga skolor,
har också från skilda kommuners sida intresse yppats för denna skolform.

Till behovet av skolbyggnader och lärare för grundskolan kommer sålunda
motsvarande anspråk för fackskolornas del. Beredningen konstaterar, med reservation
för all den osäkerhet som beräkningarna inrymmer, att inte heller fackskolor
kan få upprättas och byggas, i varje fall inte med statsbidrag, utan att de
härigenom uppstående anspråken noggrant avväges såväl mot landets tillgångar
i sin helhet som mot de anspråk som grundskolans genomförande ställer. Önskemålet
i en kommun med redan genomförd grundskola om att få upprätta fackskola
måste också som redan nämnts, sannolikt ofta vägas mot önskemål från en
annan kommun med äldre skolorganisation att få genomföra grundskolan.

I fråga om grundskolan erinrar beredningen inledningsvis om de riktlinjer
för skolreformens genomförande, det s. k. tidsschemat, vilket tidigare
underställts riksdagen (prop. 1957:106 s. 61 f.) utan erinran från dess sida, samt
uttalar, att alla åtgärder måste vidtagas för att den preliminärt godkända tidsplanen
skall följas. Övergången i varje enskild kommun till den nya skolorganisationen
bör första året regelmässigt begränsas till att avse årskurserna 1 5,

en mening som skolöverstyrelsen tidigare framfört till Kungl. Maj:t. I detta
sammanhang anför beredningen, att det är ett misstag att tro, att grundskolans
införande i en kommun till övervägande delen är en fråga om administration,
skolbyggnader och ekonomi. En ny skola måste först och sist förutsätta, att
skolstyrelsen och den ansvariga skolledningen i övrigt redan från början planmässigt
förbereder och genomför den förnyelse i fråga om det inre pedagogiska
arbetet utan vilken den obligatoriska skolans målsättning endast svårligen kan
förverkligas.

En fri övergång till grundskola skulle sannolikt medföra, att mycket stora
anspråk i fråga om byggnader och lärare skulle uppstå under en kort och intensiv
de] av den allmänna genomförandeperioden. Beredningen har därför funnit det
oundgängligt att föreslå, att övergången till nioårig skola i återstående kommuner
styres efter en på förhand uppgjord plan, så att man från riksdagens och de
övriga planerande organens sida kan för hela perioden överblicka vilka anspråk
som ställes i fråga om investeringar m. m. De starka latenta kommunala önskemålen
om att snabbt få gå över till den nya skolorganisationen kan emellertid
enligt beredningens mening inte lämnas obeaktade. Vid vägande av olika omständigheter
mot varandra har beredningen utgående från förutsättningen att
grundskolan vid utgången av läsåret 1961/62 redan omfattar 50% av befolkningen,
stannat för att föreslå nedan angiven takt i genomförandet av grundskolan.

510 Kungl. Maj:ts proposition nr Öb år 1962

Procentuell ökning av grundskolan vid början av angiven hösttermin

Höstterminen år	1962	1963	1961	1965	1966	1967	1968
Procent av återstoden av befolkningen	20	20	20	15	15	5	5
Procent av totala befolkningen ...... Grundskolan omf. procent av befolk-	10	10	10	7,5	7,5	2,5	2,5
ningen .....................	60	70	80	87,5	95	97,5	100

Enligt beredningens plan för genomförandet får detta ske i en snabbare takt i
början än i slutet av perioden. Beredningen menar, att kommunernas önskemål
bör tillmötesgås så långt det är möjligt. För detta talar åtskilliga skäl, främst
hänsynen till ungdomens önskemal om utbildning. Vidare kan, om en kommun
med högre skola omorganiserar sitt skolväsen, förhållandena i närbelägna kommuner
utan dylik skola bli sa besvärliga, att en konsekvensändring även i den
senare gruppen av kommuner blir erforderlig. Vid bedömningen av förslaget
maste man också erinra sig att genomförandet i den enskilda kommunen sker
successivt med början i årskurserna 1—5, varför det fullständiga genomförandet
kommer att sträcka sig över längre tid än den som angivits i tablån ovan. Detta
är av betydelse i flera avseenden.

Utöver frågan i vilken takt grundskolan generellt sett skall genomföras, har
beredningen behandlat den ordning i vilken man inom de enskilda kommunerna
— sedan beslut härom väl har fattats — skall övergå från en äldre skolorganisation
till grundskolorganisationen. Dessa kan med avseende på deras skolorganisatoriska
läge vid slutet av läsåret 1901/62 indelas i följande grupper:

a) kommuner, vilka den 1 juli 1962 ej påbörjat försöksverksamhet med nioårig
enhetsskola,

b) kommuner, vilka med utgången av läsåret 1961/62 genomfört försöksverksamhet
omfattande årskurserna 1—5,

c) kommuner, vilka med utgången av läsåret 1961/62 genomfört försöksverksamhet
omfattande årskurserna 1—6,

d) kommuner, vilka med utgången av läsåret 1961/62 genomfört försöksverksamhet
omfattande årskurserna 1—7 eller fler samt

e) till grupp d) hörande kommuner, vilka genomfört sådan verksamhet endast
inom en del av kommunen. I

I fråga om övergången från äldre skolorganisation till grundskola inom kommuner
tillhörande de olika grupperna ovan föreslår beredningen följande.

För samtliga kommuner tillhörande första gruppen (a) bör gälla att de, så
länge de bibehåller sin skolorganisation oförändrad, fortsätter att läsa efter äldre
läroplaner. De mindre ändringar i dessa, som erfordras för att undervisning i
engelska skall kunna meddelas från arskurs 4 redan från och med höstterminen
1962, bör få företas efter medgivande av skolöverstyrelsen. Då kommun sedermera
efter framställning härom erhåller vederbörligt tillstånd att få övergå till
den nya grundskolorganisationen, bör övergången ske med början i årskurserna
1—5 för att därefter successivt utsträckas med en årskurs i taget för varje nytt

511

Kungl. Maj:ts proposition nr 54- år 1962

läsår till dess grundskolan är i hela sin längd genomförd. Hur detta kommer att
te sig i fråga om kursplanernas tillämpning illustreras i det följande av tabell 11
(s. 513).

De kommuner tillhörande denna grupp (a) vilka erhåller tillstånd till övergång
från och med höstterminen 1962 befinner sig i viss mån i en särställning.
För deras del bör övergången genomföras på i stort sett ovan angivet sätt dock
med de modifikationer i läroplaner som framgår av tabell 12 (Grupp a, 2).
Oavsett att kommunen sålunda under läsåren 1962—1964 följt en modifierad
läroplan för folkskolan (U 55) i årskurserna 5 och 6 bör kommunen emellertid
från och med höstterminen 1964 vid övergången till högstadiet tillämpa grundskolans
läroplan.

I kommunen befintlig treårig respektive fyraårig realskola bör avvecklas på
följande sätt. Från och med höstterminen det år då grundskolan når högstadiet
sker ingen intagning i realskolans första klass och därefter successivt inte heller i
påföljande klasser. Skulle i kommunen finnas kvarvarande femårig realskola bör
motsvarande bestämmelse för realskolans första klass gälla från det år då grundskolans
genomförande påbörjas i årskurs 5. Beredningens förslag angående omändring
av i kommunen befintlig praktisk realskola respektive kommunal flickskola
behandlas i annat sammanhang. Vad beredningen här anfört i fråga om
avveckling respektive omändring av högre skolor, som blir berörda av det obligatoriska
skolväsendets övergång till nioårig skola, bör gälla generellt i samtliga
grupper av kommuner.

Förhållandena i den andra gruppen av kommuner (b) blir likartade med dem i
den föregående. Läroplanen för grundskolan bör från och med höstterminen 1962
tillämpas i årskurserna 1—4 samt under de därpå följande två åren i ytterligare
en årskurs för varje år. Under läsåret 1962/63 tillämpas i årskurserna 5 och 6
Timplaner och huvudmoment liksom läsåret 1963/64 i årskurs 6. Vid övergången
till högstadiet från och med höstterminen 1963 bör den av skolberedningen
föreslagna läroplanen för grundskolan börja tillämpas för att därefter
successivt genomföras för hela högstadiet. För högstadiets del kommer under de
första åren vissa modifikationer att erfordras i grundskolans läroplan föranledda
av skiljaktigheter i språkundervisningen på mellanstadiet. Översikt över genomförandegången
återfinnes i tabell 13. Den av dessa kommuner som läsåret
1963/64 vill tillämpa grundskolans läroplan i årskurs 7 men däremot inte
anordningen med sammanhållna klasser bör, i överensstämmelse med den nedan
föreslagna allmänna regeln, nämnda läsår få gruppera eleverna på annat sätt
efter deras tillval. Självfallet gäller dock i sådant fall inte det av beredningen
föreslagna lägre elevantalet i klasserna.

Även för kommuner tillhörande grupp (c) bör övergången genomföras på ett
sätt som motsvarar det nyssnämnda (se tabell 14).

För den stora grupp av kommuner (d) som påbörjat försöksverksamhet med
nioårig enhetsskola i så god tid att de vid ingången av läsåret 1962/63 hunnit
minst till årskurs 7 bör också tillämpningen av den nya läroplanen på låg- och

512

Kungl. Maj:ts yr o-position nr 5 J år 1962

mellanstadiet genomföras i ovan nämnd ordning. Vad högstadiet beträffar blir
för dessa kommuners del genomförandet något mer komplicerat. Som allmän
regel för dessa kommuner föreslår beredningen, att en obligatorisk, successiv
övergång årskurs efter årskurs med början i årskurs 7 skall inledas från och
med ingången av läsåret 1963/64. Kommun som så önskar bör efter tillstånd av
Kungl. Maj :t dock få börja tillämpa grundskolans läroplan i årskurs 7 från och
med höstterminen 1962. Övergång till av beredningen föreslagen anordning med
sammanhållna klasser i årskurserna 7 och 8 föreslås bli obligatorisk i årskurs 7
från och med höstterminen 1964 och påföljande år även i årskurs 8. Kommun
som så önskar bör dock efter anmälan till länsskolnämnden redan tidigare få
börja tillämpa sammanhållna klasser på högstadiet och samtidigt därmed också
det av beredningen föreslagna lägre antalet elever per klass.

Hur övergången till grundskola föreslås ske i denna grupp av kommuner (d)
belyses i tabellerna 15 och 16.

Till den sista av de nyss (s. 510) nämnda grupperna (e) hörde läsåret 1960/61
följande kommuner, nämligen Stockholm, Malmö, Göteborg, Hälsingborg och
Jönköping. För deras del var det nödvändigt att beakta den komplikation som
låg i att man inom kommunen hade såväl områden med nioårig obligatorisk skola
som områden med folkskola och högre skolor. Av dessa städer är det emellertid
endast i Jönköping som man på grund av lokala skäl kan behöva räkna med
ytterligare något uppskov utöver den 1 juli 1962 i fråga om övergången till
nioårig skola. Beredningen menar, att i sådant fall bör kvarvarande högre skolor
alltfort liksom hittills få stå öppna på lika villkor för samtliga elever inom den
egna kommunen oavsett vad beredningen på annat ställe föreslår om att grundskolans
högstadium i elevområdesavseende skall jämställas med realskola.

I fråga om låg- och mellanstadierna förutsätter beredningen generellt, att de
föreslagna lägre elevantalen i klasserna får börja tillämpas i takt med övergången
till grundskolans läroplan.

Översikt över införandet av grundskola i kommuner tillhörande
olika grupper (s. 510)

Tabellerna anger de läroplaner som för varje läsår bör tillämpas i de skilda
årskurserna.

U = 1955 års undervisningsplan för rikets folkskolor
(U) frivillig årskurs av folkskolan
T = Timplaner och huvudmoment för försöksskolan
G = 1962 års läroplan för grundskolan

Asterisk (*) anger, att vissa modifikationer i tim- och kursplan bör övergångsvis
företas med hänsyn till att grundskolans läroplan upptar undervisning i
engelska från och med årskurs 4.

513

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Tabell 11. Grupp a. (1) Kommuner, som börjar övergång i årskurs 1—5
höstterminen 1963 eller senare

(Exemplet avser kommun som börjar höstterminen 1965.)

Läsår	Årskurs
1	2	3	4	5	6	7	8 9
1962/63 ..................	U	u	u	D*	u	u	u	(U)
1963/64 ..................	u	D	u	U*	u*	u	u	(U)
1964/65 ..................	u	U	u	u*	u*	0*	u	(U)
1965/66 ..................	G	G	G	G	G	u*	u*	<U)
1966/67 ..................	G	G	G	G	G	G	u*	(U*)
1967/68 ..................	G	G	G	G	G	G	G	(U*)
1968/69 ..................	G	G	G	G	G	G	G	G
1969/70 ..................	G	G	G	G	G	G	G	G G

Tabell 12. Grupp a. (2) Kommuner, som börjar övergång i årskurs 1—5

höstterminen 1962

Läsår	Årskurs
l	2	3	4	5	6	7	8	9
1961/62 ..................	U	D	u	c	U	U	U	<U)
1962/63 ..................	G	G	G	G	u*	u	u	(U)
1963/64 ..................	G	G	G	G	G	u*	D	(U)
1964/65 ..................	G	G	G	G	G	G	G*	(U)
1965/66 ..................	G	G	G	G	G	G	G	G*
1966/67 ..................	G	G	G	G	G	G	G	G	G*
1967/68 ..................	G	G	G	G	G	G	G	G	G

Tabell 13. Grupp b. Kommuner, vilka med utgången av läsåret 1961/62
genomfört försöksverksamhet i årskurserna 1—5

Läsår	Årskurs
1	2	3	4	5	6	7	8	9
1961/62 ..................	T	T	T	T	T	u	u	(U)
1962/63 ..................	G	G	G	G	T	T	u	(U)
1963/64 ..................	G	G	G	G	G	T	G»	(U)
1964/65 ..................	G	G	G	G	G	G	G*	G*
1965/66 ..................	G	G	G	G	G	G	G	G*	G*
1966/67 ..................	G	G	G	G	G	G	G	G	G»
1967/68 ..................	G	G	G	G	G	G	G	G	G

17 — Bihang till riksdagens •protokoll 1962. 1 samt. Nr 54

514

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5/ år 1962

Tabell lli-. Grupp c. Kommuner, vilka med utgången av läsåret 1961/62
genomjört försöksverksamhet i årskurserna 1—6

Läsår	Årskurs
1	2	3	4	5	6	7	8	9
1961/62 ..................	T	T	T	T	T	T	u	(U)
1962/63 ..................	G	G	G	G	T	T	•G*	(U)
1963/64 ..................	G	G	G	G	G	T	G*	Hl*
1964/65 ..................	G	G	G	G	G	G	G	G*	Hl*
1965/66 ..................	G	G	G	G	G	G	G	G	G*
1966/67 ..................	G	G	G	G	G	G	G	G	G

1 Alternativt T.

Tabell 15. Grupp d. (1) Kommuner, vilka med utgången av läsåret
1961/62 genomfört försöksverksamhet i årskurserna 1—7 eller fler

Här: i årskurserna 1—7.

Läsår	Årskurs
1	2	3	4	5	6	7	8	9
1961/62 ..................	T	T	T	T	T	T	T	(U)
1962/63 ..................	G	G	G	G	T	T	Hl*	T
1963/64 ..................	G	G	G	G	G	T	G*	Hl*	T
1964/65 ..................	G	G	G	G	G	G	G*	G*	Hl*
1965/66 ..................	G	G	G	G	G	G	G	G*	G*
1966/67 ..................	G	G	G	G	G	G	G	G	G*
1967/68 ..................	G	G	G	G	G	G	G	G	G

1 Alternativt T.

Tabell 16. Grupp d. (2) Kommuner, vilka med utgången av läsåret
1961/62 genomfört försöksverksamhet i årskurserna 1—7 eller fler
Här: i årskurserna 1—9.

Läsår	Årskurs
1	2	3	4	5	6	7	8	9
1961/62 ..................	T	T	T	T	T	T	T	T	T
1962/63 ..................	G	G	G	G	T	T	Hl*	T	T
1963/64 ..................	G	G	G	G	G	T	G*	Hl*	T
1964/65 ..................	G	G	G	G	G	G	G*	G*	Hl*
1965/66 ..................	G	G	G	G	G	G	G	G*	G*
1966/67 ..................	G	G	G	G	G	G	G	G	G*
1967/68 ..................	G	G	G	G	G	G	G	G	G

Alternativt T.

515

Kungl. Maj:ts proposition nr 5It år 1962

Fackskolor, praktiska realskolor och kommunala flickskolor, vad de tva
sistnämnda skolformerna beträffar deras två sista klasser, far i detta sammanhang
anses utgöra en enhet. Beredningen har därför i sin framställning och i sina
angivelser om utbyggnadstakten m. m. för enkelhetens skull enbart utgått från
fackskolorna.

Beredningen anser sig inte kunna ha någon mera bestämd uppfattning om i
vilken takt och till vilken omfattning fackskolorganisationen kan och bör
byggas ut under 1960-talet. Det måste bli en uppgift för de båda överstyrelserna
på skolans område att noggrant ge akt på utvecklingen och efter hand göra de
framställningar till Kungl. Maj:t som denna föranleder. För att ändå ge någon
uppfattning om storleksordningen av de anspråk, som uppbyggandet av fackskolorganisationen
under vissa angivna förutsättningar ställer, har skolberedningen
beräknat det behov av lärare och lokaler som skulle erfordras, om i runt
tal 20 % av varje födelseårgång kommer att rekrytera fackskolorganisationen.
Beredningen har vidare antagit, att uppbyggnaden av fackskolorganisationen
kommer att ske så snabbt att den förutsättes i stort sett vara fullbordad i början
av 1970-talet.

På grundval av gjorda antaganden om bl. a. elevernas fördelning på olika
linjer i grundskolans nionde årskurs, elevernas övergång under olika år till fackskolor
och till de nuvarande närmast motsvarande skolformerna (se SB s. 651—
652) redovisar skolberedningen den uppskattade byggnadstakten på sätt framgår
av nedanstående sammanställning. Den visar för varje läsår hur stor del av
vederbörande födelsekull, som beräknas gå i fackskolans första respektive andra
årskurs.

Läsår	Årskurs 1	Årskurs 2
%	%
1965/66 ..........	.......... 7	7
1966/67 ..........	.......... 10	7
1967/68 ..........	.......... 12,5	10
1968/69 ..........	.......... 15	12,5
1969/70 ..........	.......... 17,5	15
1970/71 ..........	.......... 20	17,5
1971/72 ..........	.......... 20	20

Det bör observeras att de anförda procenttalen för varje läsår hänför sig till
hela den årskull eller födelseårgång, som utgör det normala underlaget för elevers
tionde och elfte skolår. De hänför sig således inte blott till den del därav, som
närmast föregående vårtermin avslutade nionde skolåret i — den ännu inte fullständigt
genomförda — grundskolan.

På grundval av dessa antaganden erhålles följande beräknade antal elever i
fackskolornas två årskurser (och motsvarande).

516

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 It år 1962

1965/66

1966/67

1967/68

1968/69

1969/70

1970/71

1971/72

16 900
19 500
24 600
29 400
34 800
39 100
41 200

Vad beträffar den procentuella elevfördelningen på fackskolornas olika linjer
har elevernas beräknade fördelning på den humanistiska, tekniska, merkantila
respektive social-ekonomiska linjen i grundskolans nionde årskurs fått bli avgörande.
Antagandet innebär att av de elever som går till fackskolor antas 25 %
välja den humanistiska, 30 % den tekniska, 32,5 % den merkantila och 12,5 %
den social-ekonomiska studievägen. Beredningen påpekar också, att fackskolornas
utbyggnad utöver praktiska realskolornas och flickskolornas nuvarande procentuella
andel av årskullen enligt antagandena ovan sätter in först läsåret
1966/67, då övergång till grundskola förutsättes redan ha påbörjats i så många
kommuner, att dessa innesluter 95 % av årskullen.

I syfte att ge en samlad översikt av den utbyggnadstakt, som skolberedningens
här genomförda kalkyler leder fram till och som också legat till grund för lärarbehovsprognosen,
återges följande tabell, som utvisar hur många procent av vederbörande
årskull som under genomförandeperioden antas befinna sig i dels grundskolan,
dels fackskolorna. Tabellen utgår från att försöksverksamhet med enhetsskola
läsåret 1961/62 som nämnts skall ha påbörjats i sådan omfattning, att
»försökskommunerna» innesluter hälften av såväl rikets befolkning som antalet
skolpliktiga barn. För den återstående hälften antas den successiva övergången
till nioårig grundskola ske i den takt som tidigare angivits (s. 510).

Tabell 17. Andel av årskidlen som för vart och ett av läsåren 1962/63—1972/73
beräknas befinna sig i olika årskurser av grundskolan respektive fackskolan

Läsår		Procent av årskullen som antas befinna	sig i:
Grundskolan	Fackskolan1
åk 1—5	åk 6	åk 7	åk 8	åk 9	åk 1	åk 2
1962/63 ........	60	50	46	38	24	7
1963/64 ........	70	60	50	46	38	7	7
1964/65 ........	80	70	60	50	46	7	7
1965/66 ........	87,5	80	70	60	50	7	7
1966/67 ........	95	87,5	80	70	60	10	7
1967/68 ........	97,5	95	87,5	80	70	12,5	10
1968/69 ........	100	97,5	95	87,5	80	15	12,5
1969/70 ........	100	100	97,5	95	87,5	17,5	15
1970/71 ........	100	100	100	97,5	95	20	17,5
1971/72 ........	100	100	100	100	97,5	20	20
1972/73 ........	100	100	100	100	100	20	20

''Anm. Procenttalen i dessa båda kolumner avser elever i såväl fackskolor som kvarvarande praktiska
realskolor och kommunala flickskolor.

517

Kungl. Maj:ts proposition nr 54- år 1962

Frågan huruvida det praktiskt kommer att bli möjligt — med hänsyn till
lärartillgång, investeringsram, kommunala finanser osv. — att i fråga om de
kommunala fackskolorna under 1960-talets senare del genomföra en så betydande
kvantitativ expansion som här förutsättes, kan givetvis inte säkert besvaras,
framhåller beredningen. Vad tidigare i fråga om grundskolans allmänna
genomförande anförts om anspråken på statskassan och samhällets totala tillgångar
i stort gäller självfallet även här. Kommunalekonomiska faktorer kan
förmodas få en återhållande effekt i fråga om utbyggnadstakten.

Även andra faktorer måste emellertid antas ha en hämmande inverkan. Fackskolornas
lärarbehov blir med angiven utbyggnadstakt mycket betydande. Redan
med hänsyn härtill torde man få räkna med att inte heller fackskolorna kan fa
uppbyggas alldeles fritt, utan annan reglering än den som dé lokala kommunala
initiativen innebär och som statsbidragsprövningen från fall till fall ger möjlighet
till. Då härtill kommer önskemålet om en ändamålsenlig fackskolorganisation
över hela landet, synes det av samhällsekonomiska och andra skäl nödvändigt
med en viss dirigering av fackskolornas lokalisering och skolorganisationens
allmänna uppbyggnad.

På grundval i första hand av den nuvarande förekomsten av praktiska realskolor,
kommunala flickskolor och kommunala tekniska skolor har beredningen
försökt sig på en preliminär, schablonmässig lokalisering av fackskolorna. Den
grovt schematiska och självfallet tämligen osäkra bedömningen har resulterat i
att humanistiska skolor kan antas bli inrättade på ett 40-tal orter, tekniska
fackskolor på ett 70-tal, merkantila på likaså ett 70-tal och social-ekonomiska
fackskolor slutligen på ett 20-tal orter. Såsom tidigare nämnts anser skolberedningen,
att övergången till nioårig obligatorisk skola liksom därmed sammanhängande
förändringar av skolorganisationen i övrigt måste på något sätt regleras
eller styras. Genom länsskolnämndernas försorg sker redan nu en planering
av betydande omfattning. Prövning av statsbidragsfrågor för byggnader
ligger emellertid hos Kungl. Maj:t och därigenom regleras, oberoende av den
organisatoriska länsplaneringen, den takt och den ordning i vilken förändringarna
får genomföras. Nuvarande anordning med yttrande från länsskolnämnden över
kommunala framställningar och förslag av överstyrelsen samt beslut av Kungl.
Maj :t förefaller att även under övergångstiden vara den som bäst tillgodoser
samtliga samordningskrav. Över framställningar rörande upprättande av fackskolor
bör yttrande avges av båda överstyrelserna, oavsett under vilken vederbörande
typ av fackskola sorterar.

Fn detaljfråga av betydelse beröres i detta sammanhang. Under försökstiden
har elever boende i försökskommuner enligt bestämmelserna i läroverksstadgans
§ 45 och skolstyrelselagens 2 § haft frihet att söka till högre skolor i andra
kommuner. Beredningen menar, att då grundskolan från och med den 1 juli 1962
allmänt genomföres bör grundskolans högstadium i elevområdesavseende jämställas
med högre skola. Med stöd av övergångsbestämmelse i förslaget till skol -

518

Kungl. Maj:ts -proposition nr 54 år 1962

lag (65 §) avses Kungl. Maj:t kunna utfärda de föreskrifter, som erfordras för
en dylik omläggning.

Skolberedningen framhåller, att en rad besvärliga avvägningsfrågor kan förväntas
uppstå i samband med regleringen av genomförandet av grundskolan.
Det blir därför nödvändigt, att man försöker fastställa de grunder efter vilka
genomförandet så långt möjligt kan ske. Det lämpligaste förefaller beredningen
vara att man, vad grundskolan beträffar, i första hand bygger ut befintliga
regioner av försöksskolor. Så småningom får då regionerna ansluta till varandra.

Samtidigt som man planerar utbyggnaden av grundskolan måste man emellertid
också planera för grundskolans påbyggnader av olika slag. Beredningen
understryker dock, att resultatet av ett dylikt planeringsarbete inte bör betraktas
som en fix plan från vilken avvikelser inte får göras. Planeringsarbetet måste
mer betraktas som en hjälp för det allmänna att undvika omfattande och kostsamma
felinvesteringar.

Skolberedningen föreslår, att skolöverstyrelsen snarast uppdrar åt lämplig
arbetsenhet inom ämbetsverket att uppgöra en plan för genomförandet av
grundskolan i anslutning till den takt som beredningen föreslagit. I planen
bör stor uppmärksamhet ägnas åt de olika avvägningsfrågor som kan förutses,
och den bör före den 1 juli 1962 underställas Kungl. Maj:t. Vidare bör
det för grundskolans allmänna genomförande erforderliga planeringsarbete som
här avses i lämplig omfattning bedrivas i anslutning till motsvarande planering
för fackskolorna. Sistnämnda planering måste ske av skolöverstyrelsen och överstyrelsen
för yrkesutbildning gemensamt, och det förefaller därför enligt beredningens
mening mest ändamålsenligt att planeringen i sin helhet bedrives i samråd
mellan de båda verken eller genom en för de båda verken gemensam arbetsenhet.
Inte minst prioritetsavvägningen mellan genomförandet av grundskola i
en kommun och uppbyggandet av fackskola i annan kommun motiverar denna
anordning. Beredningen erinrar också om att den på annat ställe föreslagit, att
vissa av de tvååriga skolorna skall sortera under skolöverstyrelsen, andra åter
under överstyrelsen för yrkesutbildning, en omständighet, som även den talar
för en gemensam planering.

Behovet av skolbyggnader

Takten i grundskolans genomförande är, framhåller skolberedningen, i hög grad
beroende av tillgången på skollokaler, som är ändamålsenligt placerade och funktionsmässigt
avpassade till de behov som grundskolan representerar.

En analys av lokalbehovet och därmed förenade kostnader måste av naturliga
skäl bli överslagsmässig i den meningen, att några exakta uppgifter i fråga om
vare sig det sammanlagda beloppets storlek eller dess fördelning på olika år
under genomförandeperioden knappast kan presteras. Beredningen inleder sin
framställning med att belysa säkerheten hos de förutsättningar som ligger till
grund för dess överväganden (SB s. 680). Det konstateras, att säkerhetsmargi -

519

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54 år 1962

nalcn hos de från kommunerna lämnade uppgifterna om de enskilda byggnadsprojekten
bör vara jämförelsevis snäv. Vad uppgifterna för de närmaste åren
beträffar rör det sig också om projekt, varav flertalet redan finns på papperet.
Genom den tidigare omnämnda analysen av sin modell har beredningen funnit
ett praktiskt taget oförändrat eller i några ämnen med behov av speciallokaler
till och med något minskat lokalbehov i jämförelse med den nuvarande försöksskolan.
Hittillsvarande beräkningspraxis i fråga om den nioåriga skolans lokalbehov
torde därför icke behöva justeras.

Av beredningen berörda investeringsbehov och kostnader för att täcka byggnadsbehovet
avser samtliga kostnader, såväl statliga som kommunala.

I fråga om grundskolans lokalbehov erinrar beredningen om den
tidigare refererade enkäten till kommunerna angående kommunernas önskemål
i fråga om övergången till grundskola och det därmed följande investeringsbehovet
för skolbyggnader. De från skolöverstyrelsen utsända blanketterna var
uppställda på sådant sätt att de erhållna totaluppgifterna kunnat fördelas på
skolanläggningar av olika slag enligt följande:

A-byggen = låg- och/eller mellanstadieanläggningar

B-byggen = högstadieanläggningar i kommuner med försöksverksamhet läsaret
1960/61 (skolorna i regel delvis avsedda även för lägre stadier)
C-byggen = högstadieanläggningar i kommuner vilka ännu ej infört nioårig
skola (skolorna i regel delvis avsedda även för lägre stadier).

Anm.: I Stockholm finns läsåret 1900/61 nioårig skola införd endast i en del av staden, medan
återstående delar övergår till obligatorisk nioårig skola i årskurserna 1—7 höstterminen 1961. På
grund av tekniska skäl har uppgifterna för Stockholms del inte kunnat fördelas på A- respektive
B- och C-byggen. Samtliga erforderliga nybyggnader i Stockholm har därför fått föras som A + Bbyggen.

I anslutning till klassificeringen framhålles att A-byggena, oavsett om de förekommer
i kommuner med redan införd nioårig skola eller ej, är i huvudsak
oberoende av grundskolans fortsatta utbyggnad. Samma gäller naturligtvis om
B-byggena. Även dessas uppförande är bundet av en redan pabörjad utveckling
och kostnaden för (A + B)-byggena är således i stort sett oberoende av den
nioåriga skolans fortsatta utbyggnad. Vad C-byggena beträffar torde de i stort
sett motsvara det investeringsbehov som erfordras för grundskolans genomförande
i återstående kommuner. Detta uppgår till 946 miljoner kr.

Skolberedningen redovisar (SB s. 683 f.) en sammanställning över det sammanlagda
behovet i riket av investeringar för grundskolan genomförd i av kommunerna
själva önskad takt (SB s. 683 tabell 41) och företar därefter de jämkningar
i investeringsbehovets fördelning på olika år som föranledes av att beredningen
föreslagit en annan takt i den allmänna övergången till grundskola än
den som svarar mot kommunernas önskemal. I anslutning till en tämligen ingående
diskussion om de ytterligare omständigheter som kan bidra till att förskjuta
byggnadskostnaderna i tiden (SB s. 684 f.) beröres även möjligheterna att i ökad
omfattning uppföra skolanläggningar eller delar av skolanläggningar i bygg -

520

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

nadstekniskt sett förenklat utförande, dvs. i form av paviljonger. Även om
paviljongbyggandet först under de allra senaste åren vunnit en vidare spridning
i landet, är det tydligt att erfarenheterna därav — både pedagogiskt och byggnadsekonomiskt
varit goda. Beredningen förordar med hänsyn därtill, att
denna form av skolbyggande framdeles ges ett vidgat utrymme inom den totala
investeringsramen.

Efter av beredningen företagna förskjutningar erhålles det sammanlagda behovet
i riket av investeringar för grundskolan, genomförd i av skolberedningen
föreslagen takt, som framgår av följande tabell:

Tabell 18. Sammanlagda behovet i riket av investeringar för grundskolan,
genomförd i av skolberedningen föreslagen takt I

Beloppen grundade på uppgifter lämnade av kommunerna i oktober 1960.

Beteckningar i kolumn nr 1, se indelning angiven i texten s. 519. Beloppen i miljoner kronor.

Typ av skolanläggningar (se s. 519)	1	Läsår (rad nr 2) Invånarantalet i nytillkommande kommuner med grundskola; i procent av rikets folkmängd (rad nr 3)
2	61/62	62/63	63/64	64/65	65/66	66/67	67/68	68/69	69/70
	3	6.3	10	10	10	7,5	7,5	2,5	2,5	_
1		2	3	4	5	6	7	8	9	10
Årets invest.-behov:
A (ej Sthlm) ....	4	195	156	104	74	52	43	43	28	21
B (ej Sthlm) ____	5	239	92	60	43	60	31	13	10	28
A+B (ej Sthlm) ..	6	434	248	164	117	112	74	56	38	49
A+B Sthlm .....	7	45	19	16	13	12	9	9	9	9
S:a A+B ........	8	*479	267	180	130	124	83	65	47	58
C ...............	9	35	92	147	168	154	140	98	70	28
S:a A-fB-fC ....	10	*514	359	327	298	278	223	163	117	86
Kumulativt invest.-behov:
A+B ...........	11	*479	746	926	1 056	1 180	1 263	1 328	1 375	1 433
C ...............	12	35	127	274	442	596	736	834	904	932
A+B+C ........	13	*514	873	1 200	1 498	1 776	1 999	2162	2 279	2 365

1 Häri ingår aven från 1960/61 återstående investeringsbehov, som inte kunnat täckas av nämnda
års investeringsram.

I en kommentar till kostnadsangivelserna framhålles bl. a. (SB s. 685), att
även om det kan anföras omständigheter, som sätter i fråga exaktheten i kommunernas
uppgifter, är det uppenbart att invändningarna, om de kunde beaktas,
skulle ha ömsom sänkande, ömsom höjande effekt på totalbeloppet. Osäkerheten
är dock sannolikt större för de uppgifter från kommunerna som avser periodens

521

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

senare del och de höjande effekterna kan där förmodas väga över de sänkande.
Investeringsbehovet för genomförandeperiodens senare år återges därför av beredningen
med påtagliga förbehåll. Det understrykes också, att beredningen vid
sina överväganden inte kunnat beakta de kostnadsökningar som kan komma att
uppstå som en följd av beredningens förslag om en minskning av elevantalet i
klasserna.

Skolberedningen konstaterar emellertid, att en skolbyggnadsverksamhet av
den omfattning som i tabell 18 redovisas för de första budgetåren av perioden
av olika skäl inte torde kunna genomföras. Den skulle bl. a. ställa alltför stora
krav på samhällets resurser. Beredningen diskuterar sammanfattningsvis (SB
s. 686 ff.) dels de omständigheter som kan påverka lokalbehovet såväl i stort
som i de enskilda kommunerna, dels angelägenhetsgraden av byggen inom de
olika grupperna och dels möjligheterna att göra en förskjutning av in\ esteringarna
på längre tid. Med beaktande av olika hithörande synpunkter har
beredningen vägt önskemål och möjligheter mot varandra och slutligen med
utgångspunkt i den genomförandetakt beredningen själv förordat — stannat för
att föreslå den investeringsplan som återfinnes på rad nr 6 i den tabell som här
återges. Tabellen visar samtidigt (rad nr 7) hur stor den för varje år balanserade
bristen blir.

Tabell 19. Investeringsplan för budgetåren 1960/61—1969/70

Årligt investeringsbehov (råd nr 3) för grundskolan enligt av skolberedningen förutsatt takt för
skolreformens genomförande, jämte föreslagen ärlig investeringsram (rad nr 0). Beloppen angivna i

miljoner kronor.

Post	1	Budgetår
2	60/61	61/62	62/63	63/64	64/65	65/66	60/67	67/68	68/69	69/70
1		2	3	4	5	6	7	8	9	10	11
Årets invest.-behov	3		363	359	327	298	278	223	163	117	86
Brist från föreg. åt	4	—	151	289	298	275	223	176	124	62	19
S:a invest.-behov ..	5	311	514	648	625	573	501	399	287	179	105
Investeringsram ..	6	‘160	*225	350	350	350	325	275	225	160	105
Årets brist .......	7	151	289	298	275	223	176	124	62	19

1 Redan fastställd investeringsram.

Grafiskt återges investeringsplanen i följande diagram 2 och till jämförelse
återges även de investeringar som skulle erfordras om man genomför grundskolan
i av kommunerna önskad takt. Beredningen diskuterar även avslutningsvis
under detta avsnitt (SB s. 689 f.) hur de lokalbrister som kommer att uppstå
under genomförandetiden skall bemästras och beredningen understryker bestämt
nödvändigheten av att det nya i undervisningens innehåll, den pedagogiska
standardhöjning för alla, som beredningens förslag innebär, snarast genomföres

17» — Bihang till riksdagens protokoll 1062. 1 samt. Nr 6/t

522

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1962

Miljoner kronor

I96Q/6I 1961/62 1962/63 1963/64 1964/65 1965/66 1966/67 1967/68 1968/69 1969/70 1970/71 Budgetår

Investering som erfordras för genomförande av grundskolan enligt kommunernas önskemål
“ — Av skolberedningen fö''reslagen investeringsplan

“ — “ Av skolberedningen jörutsatt investering för fackskolans genomförande

Diagram 2. Investeringar jör genomförande av grundskolan budgetåren 1960/61—1969/70

och att man inte förbiser detta vid de speciella lokaldispositioner som än ett tåg
kommer att erfordras. Beredningen har kommit till den uppfattningen, att föreliggande
utvägar att lösa lokalfrågan bör göra det möjligt att arbeta med den
investeringsplan för grundskolan som föreslagits.

De sammanlagda investeringarna för fackskolans lokalbehov uppskattas
av skolberedningen (SB s. 690 f.) till 150 miljoner kr., vilka, om
lokalerna skall sta till förfogande då de erfordras för fackskolan och denna utbygges
i den takt som skolberedningen föreslagit, torde böra fördelas på budgetåren
1965/66—1970/71 på följande sätt.

Läsår 1965/66 66/67 67/68 68/69 69/70 70/71

Belopp (Mkr) ...................... 15 30 30 30 30 15

Lägger man samman grundskolans och fackskolans investeringsbehov
för budgetåren 1961/62—1969/70 (och för fackskolor där -

523

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

jämte för budgetåret 1970/71) kommer man upp till ett belopp på 2,5 miljarder
kr. Med utgångspunkt i beredningens antagna genomförandetakt för grundskolan
respektive fackskolan fördelas totalbeloppet på budgetåren enligt följande
tabell 20.

Tabell 20. Investeringsbehov för grundskola och fackskolor budgetåren

1961/62—1969PO1

Beträffande beteckningarna A, B och C, se indelning angiven i texten s. 519.
Beloppen angivna i miljoner kronor.

	Kostnader för grundskolan	Kostnader för fack-skolor	Sammanlagt investerings- behov
Budgetår	(A+B)- byggen	C-byggen	Summa
1öfil/62 ...............	479	35	514		514
19fi2/fi3 ...............	267	92	359		359
!Qfi3/fi4 ..............	180	147	327		327
1964/65 ...............	130	168	298		298
Iflfi5/fifi ...............	124	154	278	15	293
1Qfifi/87 ..............	83	140	223	30	253
19fi7/6R ...............	65	98	163	30	193
10fi8/fi9 ...............	47	70	117	30	147
1969/70 ...........	58	28	86	30	116
1970/71 ...............	—	—	—	15	15
Summa	1 433	932	2 365	150	2 515

1 För fackskolor därjämte för budgetåret 1970/71.

Yttranden

I samband med de tidigare behandlade centrala frågorna om grundskolans utformning
har redovisats, att vissa remissinstanser förordar ett uppskov med beslutet
om den nioåriga obligatoriska skolans definitiva utformning och önskar
en fortsatt försöksperiod, en utprövning i begränsad omfattning av den högstadiekonstruktion
skolberedningen föreslagit. Här bör vidare inledningsvis erinras
om att å andra sidan i åtskilliga tillstyrkande yttranden med starkt eftertryck
betonats, att ett ställningstagande nu måste komma till stånd, att klara
utgångspunkter för planering och utvecklingsarbete nu måste skapas samt att
skolan efter den långa utrednings- och försöksperioden behöver arbetsro.

Inställningen till de berörda centrala frågorna återspeglas givetvis också i viss
mån i uttalandena om takten för grundskolans genomförande
i landet. I vissa yttranden påyrkas, att grundskolan genomföres om möjligt i
snabbare takt än beredningen föreslagit, att genomförandet sker i snabbast
möjliga takt, eller åtminstone i den av beredningen förordade takten. Dylika uttalanden
förekommer i yttrandena från bl. a. länsskolnämndcrna i Västmän -

524

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5U år 1962

lands och Älvsborgs län, länsstyrelsen i Norrbottens län, TCO, Svenska landsbygdens
kvinnoförbund, Riksförbundet landsbygdens folk, Svenska landsbygdens
ungdomsförbund och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. Sistnämnda
förbund framhåller, att varje års uppskov med skolreformen betyder, att
en årgång elever berövas de ökade utbildningsmöjligheterna, och att det därför
är nödvändigt, att beredningens tidtabell hålles och att reformens genomförande
icke förskjutes genom brist pa skollokaler och lärare. Liknande synpunkter om
ungdomarnas utbildningsmöjligheter anföres också i yttranden från en del
kommuner.

Landskommunernas förbund och Stadsförbundet anför att det från kommunala
synpunkter visserligen kan beklagas, att grundskolans uppbyggnad ej kan
ske så snabbt som kommunerna önskar, men har ingen erinran mot den föreslagna
övergångstakten och accepterar att någon form av styrning helt enkelt
måste ske.

Andra instanser, framför allt sadana som känner osäkerhet inför skolberedningens
utformning av högstadiet och mer eller mindre klart utsagt önskar en
närmare praktisk utprövning, betonar i större utsträckning att övergången till
det nya systemet inte bör ske i snabbare takt än resurserna medger (bl. a. länsstyrelserna
i Malmöhus och Älvsborgs län, länsskolnämnden i Göteborgs och
Bohus län, folkskoleseminariet i Landskrona). Länsskolnämnden i Jönköpings
län finner den föreslagna utbyggnadstakten vara lämplig under förutsättning att
det ekonomiska underlaget så medger. Enligt nämndens mening är det särskilt
angeläget, att landskommunernas intressen tillgodoses. Läroverksläramas riksförbund
betonar, att det kommer att dröja mycket länge innan man förfogar
över en lärarkår, en sådan undervisningstradition och en sådan pedagogisk utrustning,
som gör det möjligt att förverkliga skolreformens intentioner; förutsättningarna
för en reform av skolans inre arbete måste föreligga ute i kommunerna
i den takt den nya grundskolan skall genomföras där.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län är tveksam om samhällets resurser medger en
övergång i den takt beredningen tänkt sig och anför därom följande.

Den nya nioåriga skolan och anslutande skolformer är avsedda att vara färdiga
till 1970. Detta förutsätter stora ekonomiska insatser från statens och kommunernas
sida. Då det gäller byggnader och andra investeringar, är skolan i mycket
hög grad beroende av de samlade anspraken på samhällets resurser i fråga om
byggnadsfolk, tekniker, byggnadsmaterial osv. Härtill kommer att behovet av
lärarpersonal icke synes kunna helt täckas. Med anledning därav och med tanke
på att även på andra samhällsområden föreligger stora reformprojekt, som kräver
kapital- och arbetsinsatser, kan det synas tveksamt, om skolreformen skall
kunna realiseras i den förhållandevis snabba takt, beredningen tänkt sig.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser, att tillgången på lärare av olika slag utgör en
mycket stor osäkerhetsfaktor, men vill inte av detta skäl motsätta sig att grundskolan
genomföres i den takt beredningen föreslagit. Styrelsen framhåller nödvändigheten
av att lärarbristen snarast möjligt blir hävd, då i annat fall grundskolan
— eller vissa linjer inom denna — icke kommer att kunna ge de kunska -

525

Kungl. Maj:ts proposition nr 5tf år 1962

per, som förutsatts, och därigenom ej heller kommer att röna den efterfrågan,
som utbildningstiden kunde motivera.

Skolöverstyrelsen har intet att erinra mot den av beredningen föreslagna takten
för det successiva genomförandet av grundskolan. Ehuru denna innebär en
avsevärt jämnare övergång än den, som skulle svara mot kommunernas önskemål,
kommer den ändå att under de första åren av genomförandeperioden ställa
ej oväsentliga krav på samhällsekonomin. Liksom beredningen anser överstyrelsen
att denna insats från det allmännas sida är ofrånkomlig, framför allt med
hänsyn till ungdomens önskemål om utbildning. Övergången till den nya skolorganisationen
bör, såsom beredningen föreslår, första aret begränsas till att omfatta
årskurserna 1—5 med hänsyn till det nödvändiga pedagogiska förberedelsearbetet
och erforderliga åtgärder för anskaffning av lokaler och lärare. Den av
beredningen föreslagna ordningen för genomförandet av grundskolan i de enskilda
kommunerna finner överstyrelsen lämplig.

Överstyrelsen berör vidare särskilt orter med lärarutbildningsanstalter och
finner det beträffande sådana orter angeläget att i de fall, da försöksverksamhet
redan införts, anordningen med sammanhallna klasser tillämpas vid första
möjliga tidpunkt och att i övriga fall övergång till grundskola sker snarast möjligt.
Härigenom skulle grundskolan snabbare kunna tillföras lärare, som fatt sin
utbildning bättre tillrättalagd för de ändrade skolförhållandena. Liknande synpunkter
i fråga om orter med folkskoleseminarium eller lärarkursläroverk framföres
av kollegiet vid jolkskoleseminariet i Uppsala.

Från kommunernas sida är intresset störst för frågan om ordningen för genomförandet
av grundskolan i de enskilda kommunerna. Allmänt kan konstateras,
att kommunerna i betydande utsträckning inte alls gjort nagra kommentarer
till de förslag som härom framlagts och att, i den mån sa sker, det stora flertalet
uttryckligen accepterat den föreslagna ordningen. Direkta uttalanden om att
man inte har någon erinran att göra eller att den framlagda planen kan följas
görs t. ex. i yttrandena från Stockholm, Göteborg, Täby, Huddinge, Linköping,
Kristinehamn, Grava, Falun och Kiruna.

I yttrandet från Nacka stad konstateras, att den föreslagna ordningen för
stadens del innebär att övergång kan börja redan med ingången av läsåret
1962/63. Med hänsyn till den av beredningen förutsatta tidsmässiga sammankopplingen
mellan anordningen med sammanhallna klasser i arskurs 7 och påbörjandet
av praktiska realskolans avveckling — en sammankoppling som staden
för sin del vill avstyrka — anses det för Nackas del vara lämpligast att först
läsåret 1964/65, dvs. enligt den angivna huvudregeln, införa anordningen med
sammanhållna klasser i årskurs 7. Önskemal om att få börja tillämpa grundskolans
läroplan i årskurs 7 redan fr. o. m. läsåret 1962/63 framkommer i vissa
yttranden, så t. ex. från Österåker, Södertälje och Växjö. Från Södertälje uttalas
därvid den förhoppningen att Kungl. Maj:ts tillstånd till en sådan tidigare
start kommer att lämnas mera allmänt. Från Solna stads sida väger man skälen
för och emot en sådan omedelbar övergång i vad avser årskurs 7 och framhåller

526

Kungl. Maj:ts proposition nr 5h år 1962

därvid, att mot en övergång redan till kommande läsår talar den omständigheten
att tiden för information till berörda parter kan bli väl knapp.

I yttrandet från Skurups köping framhålles, att möjligheter till modifikationer
bör finnas under de första åren, så att övergången till den nya arbetssituationen
blir mjuk. Önskemål om en snabbare tillämpning av grundskolans läroplan i
dess helhet finns på sina håll bland kommunerna. Från Västerfärnebo anser man
det t. ex. lämpligast, att samtidigt övergå beträffande årskurserna 1—7 med
hänsyn till svårigheter i fråga om skolskjutsar och väntetider för eleverna. Att
en kommun som så önskar bör ha möjlighet att övergå till den nya läroplanen
med en gång för årskurserna 1—8 eller 1—9, hävdas i yttrandet från Kolbäck.

Från flera håll har framhållits nödvändigheten av en samordnad planering
för kommunernas övergång till grundskola. Landskommunernas förbund och
Stadsförbundet understryker i samband därmed att övergången till grundskola
— för de kommuner som nu ej har försöksverksamhet — måste ske samtidigt i
naturligt sammanhängande block. Att utbyggnaden sker i sammanhängande
regioner framhålles såsom angeläget även av länsskolnämndema i Kalmar och
Skaraborgs lön, Statstjänstemannens riksförbund samt vissa kommuner såsom
Vreta kloster och Husby—Rekame. Härigenom skulle bl. a. vinnas att gymnasierna
snabbt skulle få nioårig skola genomförd i sina elevområden och därmed
undvikas, att gymnasierna måste ta emot elever dels från realskolor, dels från
obligatorisk nioårig skola. De mindre kommunerna är under övergångstiden
beroende av tillgängen pa realskolor och flickskolor på en större ort inom regionen.
Nämnda förbund anser vidare, att en metodisk planering måste ske och
anför härom följande.

Eftersom grundskolan inte enbart är en organisatorisk reform utan även en
reform av det inre arbetet i skolan, torde det vara synnerligen angeläget att en
»metodisk planering» snarast göres. De av skolberedningen rekommenderade arbetsformerna
som inte i och för sig är nya men som dock inte har använts i full
omfattning bör genomarbetas och genom fortbildningsverksamhet spridas till
lärarna. Särskilt måste beaktas arbetet inom de sammanhållna högstadieklasserna.
Det torde vara synnerligen värdefullt att de nya arbetsformerna kunde prövas
vid samtliga lärarutbildningsanstalter och erfarenhet förvärvas som sedan
kan komma de nya lärarna tillgodo under deras praktiska utbildning. SR anser
att denna sistnämnda verksamhet övergångsvis bör främjas vid lärarutbildningsanstalterna
t. ex. genom att medgiva nedsättning av undervisningsskyldigheten
för lärarna. Av samma angelägenhetsgrad som metodiken är behovet av för individualiserade
arbetsformer lämpliga läroböcker. Med tanke på vad som sagts bör
planeringen noga övervägas så att övergången inte kommer att försämra skolgången
för de elevårgångar, som befinner sig i skarven mellan det gamla och det
nya.

Beträffande de speciella problem, som kan väntas uppkomma, då en elev t. ex.
pa grund av flyttning från kommunen tvingas att övergå från en
skola tillhörande de äldre skolformerna till grundskolan eller tvärtom, har skolöverstyrelsen
framlagt förslag till lösningar. Enligt överstyrelsen kunde man

527

Kungl. Maj:ts proposition nr 5It år 1962

antingen ordna med stödundervisning för dessa elever eller också, på satt överstyrelsen
närmare anger i sitt utlåtande, genom vissa relativt genomgripande
förändringar anpassa de äldre skolformernas tim- och kursplaner efter grundskolans
läroplan. Även om överstyrelsen inte anser sig i utlåtandet böra taga
ställning till dessa övergångstidens speciella problem, finner överstyrelsen det
vara angeläget, att statsmakterna i sina beslut om grundskolans genomförande
även beaktar dessa frågor. Även Statstjämtemännens riksförbund tar upp hithörande
frågor till behandling och anför därvid bl. a. följande.

SR har funnit, att olägenheter måste uppstå för elever, som flyttar från en ort
med grundskola till en ort med realskola eller omvänt Särskilt besvarande maste
det vara, att vissa ämnen, såsom historia, geografi och biologi icke alls förekommer
i vissa årskurser i grundskolan samt att den valfrihet som föreligger mel an
tvska och franska i grundskolan icke äger någon motsvarighet i realskolan. I
andra ämnen, t. ex. fysik är kurserna i grundskolan och realskolan mycket olika.
Man kan därför befara att elever, som byter bostadsort, blir efter i skolarbetet
och att ett gott resultat av deras skolgång därigenom aventyras. Genom att elever,
som avser att övergå till gymnasiet, i realskolan laser tre främmande språk,
medan grundskolans elever endast kan läsa två, kan också svårigheter uppstå
för en grundskolelev som just vid övergången till gymnasiet flyttar till en ort
där treårigt gymnasium bygger på realskolan. SR måste darfor krava, att sadana
åtgärder vidtages, att elever, som tvingas byta bostadsort och darmed skola och
lärare, icke förorsakas ökade svårigheter genom grundskolans genomforande. Da
eu temporär anpassning av grundskolan till de gamla skolformernas läroplaner
endast skulle uppskjuta olägenheterna till en senare tidpunkt, finner SR det
ändamålsenligast, att sådana förändringar vidtages i realskolans och folkskolans
tim- och kursplaner och i inträdesfordringarna till gymnasiet, att de ovannamnda
svårigheterna elimineras och orättvisor vid intagningen i gymnasiet forebvgges.
Det kan inte anses tillfredsställande, om endast stödundervisning skulle anordnas
för de flyttande eleverna, eftersom dessa då under en kanske relativt lang
tid skulle tvingas att läsa dubbla kurser, nämligen både den for alla elever gemensamma
kursen och kompletteringskursen, något som maste minska utsikterna
till goda vitsord i ämnena.

I ett tidigare avsnitt om fackskolor, praktiska realskolan och flickskolan har
redovisats vissa önskemål om en tidigare start av fackskolor an skolberednmgen
tänkt sig samt vissa synpunkter på frågan om fortur till mrattande av
fackskola skall ges kommuner, som nu liar praktisk realskola och/eller flickskola.
Den mer övergripande frågan om företräde i fråga om a ena sidan
utbyggandet av grundskolan i kommuner, som ännu har sitt skolväsende organiserat
efter det äldre systemet, samt å andra sidan uppbyggnad av fackskoloi
i kommuner med redan genomförd nioårig skola, därest konkurrens i fråga om
utbyggnadstakten uppstår, har särskilt berörts i vissa yttranden. Länsskolnämnden
i Kronobergs län anser, att någon absolut rangordning mellan dessa
fall inte bör anges utan förordar eu prövning från fall till fall. Såval länsstyrelsen
som länsskolnämnden i Kalmar län hävdar att sådana kommuner, som fortfarande
endast har folkskola rättvisligen bör få företräde; länsskolnämnden till -

528

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

lägger dock att pa orter där nioårig skola redan är införd och där praktiska
realskolor och flickskolor finns, dessa givetvis bör organiseras som fackskolor
i så snabb takt som möjligt. Länsskolnämnden i Malmöhus län vill sätta uppbyggandet
av grundskolan i kommuner utan högre skolor i andra hand och
anför härom följande.

I en kommun med skolor enligt det äldre systemet, där det förutom folkskolor
linns en kommunal flickskola eller praktisk realskola eller bådadera, måste enligt
nämndens mening såväl folkskolans som flickskolans och den praktiska realskolans
omdaning samordnas på så sätt, att de fackskolor som ersätter de båda
sistnämnda skolformerna står färdiga att ta emot elevströmmen, när den kommer
från grundskolan inte minst med tanke på att fackskoloma regelmässigt får
storre elevområden än den kommun, i vilken de är belägna. Man skulle hamna i
en olycklig situation om elever efter genomgången grundskola saknade möjligheter
till utbildning vid fackskolor. Länsskolnämnden menar, att de som planerar
centralt för den generella övergången till grundskolan i första rummet bör
satta kommuner med högre skolor. Där bör befintliga flickskolor och praktiska
realskolor omändras till fackskolor, om underlag för sådana skolor framdeles beräknas
föreligga, samtidigt som eventuellt förefintliga gymnasier anpassas efter
de nya skolformerna. Det är alltså inte fråga om upprättande av nya fackskolor
i den meningen, att man inte kan peka på att de haft ett slags föregångare i kommunen.
I andra hand bör komma uppbyggande av grundskolor i kommuner utan
högre skolor. Huruvida aven där framdeles skall finnas utrymme för fackskolor
torde ej kunna bedömas, förrän grundskolan hunnit växa ut och ta form. Ett
speciellt overgångsproblem skapar den av nämnden föreslagna anordningen Det
kan formuleras i frågan: »Vart skall de på grundskolan väntande kommunerna
under tiden sanda de elever som önskar en längre utbildning än den kvardröjande
folkskolan ger?» Man skulle kanske vara beredd att svara: »Till de kommuner
som tidigare mottagit sådana elever». Problemet är inte fullt så enkelt eftersom
dessa i och med den förlängda skolplikten måste ställa om platser åt ett
okat antal egna elever Detta kan bli så stort, att det inte medger några gästande
elever i grundskolan. Å andra sidan måste samhället sörja för att inte de väntande
kommunerna under tiden får det sämre än tidigare. Problemet innesluter i sig
tragan om lokaler och lärare. Närmast till hands torde väl den lösning ligga som
innebar, att kommuner i forsta utbyggnadsetappen där lärarfrågan lättast torde
Kunna losas lar vara beredda på provisoriska anordningar beträffande lokalerna

högstadium ndC kommunernas elever kan beredas plats i hemkommunens eget

Länsskolnämnden vill med skärpa understryka vikten av att här antydda problem
beaktas av den centrala myndighet som får sig ålagt att planlägga kommunernas
övergång till grundskolan. 88

Dessa prioriteringsfrågor tas också upp i vissa yttranden från kommunerna.
I stora drag kan sägas, att från landsbygdskommuner i allmänhet understrykes,
att företräde bor ges åt utbyggnaden av grundskolan, medan man ifrån städernas
sida med en argumentering liknande den som nyss redovisats från länsskolnämnden
i Malmöhus län finner det angeläget, att utbyggnaden av fackskolorganisationen
ges företräde i sådana kommuner som nu har högre skolor.

Skolöverstyrelsen yttrar i fråga om den centrala planeringen för det ickeobligatoriska
skolväsendet följande.

529

Kungl. Maj:ts proposition nr l>!± år 1962

I anslutning till beredningens uppfattning att planeringen för fackskolornas
genomförande måste utföras av skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning
gemensamt, vill överstyrelsen meddela, att en för de båda verken gemensam
arbetsgrupp har tillsatts med uppgift att bedriva planeringen för det
icke-obligatoriska skolväsendet. De planeringsuppgifter, som tas upp inom gruppen,
berör huvuddelen av utbildningsväsendet närmast ovanför grundskolan. För
eleverna öppnar sig olika möjligheter för vidare utbildning av såväl teoretisk
som yrkesutbildande karaktär. Sannolikt kommer upprättandet av fackskolor
att påverka gymnasistfrekvensen, men även tillströmningen av elever till yrkesskolan
blir i stor utsträckning beroende av fackskolornas omfattning. En planering
för de olika gymnasieformerna kan sålunda ej ske utan hänsynstagande till
fackskolorna och en planering för fackskolorna kan ej genomföras utan att yrkesskolväsendets
utbyggnad infogas i planeringen.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller önskvärdheten av att fackskolorna
liksom skolväsendet i övrigt innefattas i den allmänna samhällsplaneringen och
anför i anslutning härtill följande.

Det är nödvändigt att lokaliseringen av en ny skola sker efter noggrann prövning,
så att skolan icke endast förlägges på rätt ort utan också får en lämplig
placering inom orten. Länsstyrelsen anser, att dessa planerings- och byggnadsfrågor
bör behandlas så, att direkt samarbete sker mellan länsstyrelsen och dess
experter (länsarkitekt, distriktsingenjör, vägdirektör) å ena sidan samt länsskolnämnden
och dess chefstjänstemän, länsskolinspektören, å andra sidan. Det synes
fullt naturligt, att länsstyrelsen, såsom högsta myndighet över plan- och byggnadsväsendet
i länet, inkopplas på dessa frågor och detta så mycket mer som
skolan med därtill hörande bostäder, anläggningar m. m. ofta kan hänföras till
tätbebyggelse. Ett dylikt samarbete mellan länsstyrelse och länsskolnämnd är
ävenledes förutsatt i länsstyrelseinstruktionen (5 § 3 st. och 41 §). En i central
väg meddelad föreskrift om sådant samråds- eller samarbetsförfarande synes
måhända böra meddelas.

I den nyss berörda frågan om takten för grundskolans genomförande redovisades
från något håll en tvekan om samhällets resurser medger en tillämpning
av den övergångstakt beredningen förordat. I några fall ges uttryck för en sådan
tvekan i mera direkt anslutning till frågorna om behovet av skolbyggnader
och den framlagda investeringsplanen.

Statskontoret framhåller sålunda, att ifrågavarande skolbyggnadsverksamhet
kommer att ställa stora krav på samhällets resurser i olika avseenden. Särskilt
betydande blir givetvis anspråken på arbetskraftstillgången inom byggnadsbranschen.
Med hänsyn härtill anser statskontoret, att möjligheterna till ett
nedbringande av det omedelbara investeringsbehovet bör bli noggrant skärskådade.
För att uppnå en minskning av nämnda behov framhåller statskontoret
främst cn förskjutning framåt i tiden beträffande påbörjandet av vissa
skolanläggningar för låg- och mellanstadierna; prioritet bör i största möjliga
grad ges åt skolbyggen som i främsta rummet är avsedda för högstadiet. Härjämte
förordar statskontoret ett rationellt utnyttjande av befintliga skolanläggningar
och ett ökat paviljongbyggande. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser,

530

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5/ år 1962

att skolväsendet visserligen är en samhällsangelägenhet av utomordentligt stor
betydelse, men att andra angelägna investeringar icke därför bör åsidosättas i
alltför hög grad.

Skolöverstyrelsen framhåller, att den förskjutning av investeringarna, som
skolberedningen föreslagit, kommer att medföra stora svårigheter för kommunerna
att under de närmaste åren hjälpligt lösa sina lokalfrågor. Överstyrelsen
tillstyrker emellertid den föreslagna investeringsplanen för budgetåren 1960/61
—1969/70 men understryker därvid, att den för respektive budgetår av beredningen
föreslagna investeringsramen utgör ett absolut minimum, om grundskolan
skall kunna genomföras i avsedd takt och under något så när gynnsamma
betingelser.

Läroverkslärarnas riksförbund ställer sig kritiskt i fråga om tillräckligheten
av de av beredningen föreslagna investeringsramarna för skolbyggen. Förbundet
anför härutinnan bl. a. följande.

Investeringarna i skolbyggnader har under en följd av år släpat efter det snabbt
växande behovet. Detta har varit till men för undervisningen och för skolan som
uppfostringsmiljö. Dessutom har dessa förhållanden medfört betydande merarbete
för skolledare och lärare. Mot denna bakgrund har man hoppats, att åtminstone
den nya grundskolan skulle få gynnsammare förutsättningar vid sitt
genomförande. Denna första period blir särskilt arbetskrävande och komplicerad.
Om denna krävande period därtill försvåras genom lokalprovisorier, kommer
olidliga arbetsförhållanden att uppstå. Det är därför med besvikelse skolledare
och lärare nödgas konstatera, att icke heller skolberedningen anser sig kunna
föreslå tillräckliga investerings- och kostnadsramar för skolbyggen under grundskolans
genomförandeperiod. Att dessa ramar är otillräckliga konstateras redan
av beredningen i dess betänkande. Den överlåter dock med varm hand dessa
problem till skolstyrelser och rektorer.

SACO föreslår, att den av beredningen angivna investeringsramen vidgas på
så sätt, att det blir möjligt att snabbare än vad beredningen föreslagit lösa
grundskolans lokalproblem.

I yttrandena i övrigt, inte minst från länsskolnämnderna, är det tämligen
vanligt att skolberedningens byggnadsprogram betraktas såsom underdimensionerat
eller i vart fall som ett minimiprogram; angelägenheten av att tillräckliga
resurser ställs till förfogande betonas överlag starkt. Men även uttalanden i motsatt
riktning förekommer, om också mera sällan. Länsskolnämnden i Kalmar län
anser sålunda, att det av beredningen uppskattade totalbeloppet för grundskolans
investeringar budgetåren 1961/62—1969/70 är för högt beräknat. Enligt
länsskolnämndens erfarenhet, torde kommunerna i många fall ha redovisat behov
av skolbyggnader, som aldrig kommer till utförande. En ytterligare kostnadsbesparande
faktor ligger däri, att ett betydande antal preliminärt planerade
skolbyggen kan utföras med förenklat byggnadssätt. Ifrån Lidingö stads sida
finner man de redovisade byggnadskostnaderna förvånande höga.

Från en del håll har ifrågasatts, om beredningen vid beräkningen av investeringsbehovet
tagit tillräcklig hänsyn till det genom grundskolans införande

531

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

ökade behovet av vissa lokaler. Sålunda framhåller Svenska landskommunernas
förbund och Svenska stadsförbundet de icke oväsentliga kostnader, som kan
väntas uppstå till följd av den föreslagna sänkningen av elevantalet i klasserna.
Genom de sänkta delningstalen inställer sig nämligen, enligt förbunden, ett ökat
behov av klassrum och andra lärosalar. Stockholms stad har med hänsyn till de
ändrade delningstalen redovisat vissa alternativa beräkningar av det ökade
byggnadsbehovet för stadens del. I exempelvis yttrandet från Täby köping, där
man i sitt skolbyggnadsprogram utgått från en uppdelning av klasserna på högstadiet
för varje påbörjat 30-tal elever och även för mellanstadiet räknat med
30 som medeltal, konstateras att, om de av skolberedningen föreslagna delningsprinciperna
skulle komma att fastställas, grundskolan inte skulle medföra någon
ökning av lokalbehovet i förhållande till försöksskolan; köpingen önskar dock
andra delningsgrunder resulterande i ett lägre medeltal per klass. Skolöverstyrelsen
erinrar för sin del i detta sammanhang om att överstyrelsen redan tidigare
för den långsiktiga byggnadsplaneringen i stort sett räknat med delningstalet
30 på såväl mellanstadiet som högstadiet.

Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening och TCO påpekar, att
behovet av klassrum kommer att öka genom att varje klass, även på högstadiet,
erfordrar ett sådant. Erfarenheten från skolor med ämnesrumssystem visar nämligen,
att samtliga elever behöver en fast punkt i skolan. Inslaget med individualiserad
undervisning ökar dessutom behovet av ytterligare klassrum samt
grupp- och arbetsrum, specialsalar och skolbibliotek. Länsskolnämnden i Jönköpings
län och länsskolnämnden i Malmöhus län anser, att, därest beredningens
förslag om tillvalsmöjligheter skall kunna helt förverkligas, måste lokalbehovet
bli väsentligt större än det beräknade. Sistnämnda länsskolnämnd
menar, att, om man förutsätter en verklig tillämpning av det fria valets princip,
skulle behovet av grupprum bli så betydande, att det icke tillfredsställande
kan tillgodoses med nuvarande beräkningsnorm.

Några instanser framhåller nödvändigheten av att nuvarande skolbyggnadsbalans
snarast möjligt måste likvideras. Särskilt har man påpekat, bl. a. från
Stockholms stads sida, att gymnastik- och samlingslokaler saknas vid många
skolanläggningar. I detta sammanhang erinrar även Sveriges skoldirektörsförening
om den besvärande brist på gymnastiklokaler, som föreligger såsom en
följd av tidigare byggnadsrestriktioner. Föreningen hänvisar även till att samlingssalar
i stor utsträckning saknas. Målsmännens riksförbund beklagar den
för föräldrar oförklarliga eftersläpningen beträffande gymnastiklokaler och hoppas,
att frågan beaktas vid uppläggningen av byggnadsprogrammet.

Skolberedningens förslag om ett vidgat paviljongbyggande har — förutom
av statskontoret, såsom tidigare redovisats —■ i allmänhet om också inte undantagslöst
hälsats med tillfredsställelse av de remissorgan, som yttrat sig i frågan,
däribland vissa länsskolnämnder och länsstyrelser. Skolöverstyrelsen, som
här inte gör något närmare uttalande, beräknar att av den för vart och ett av

532

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

budgetåren 1961/62—1967/68 angivna ramen ca 50 miljoner kr. belöper sig på
provisoriska skollokaler.

Arbetsmarknadsstyrelsen understryker, liksom ett par länsstyrelser, nödvändigheten
av att vid planeringen av skolbyggnader vederbörlig hänsyn tages till
näringslivets framtida utveckling och att folkminskningstendenser beaktas för
att i görligaste mån undvika felinvesteringar. Styrelsen framhåller också angelägenheten
av att skolmyndigheternas och kommunernas planering för skolbyggnader
bedrives i sådan omfattning, att investeringsvolymen i ett läge, då
detta är påkallat från sysselsättnings- och konjunkturpolitiska synpunkter,
snabbt kan utökas. En sådan planläggning skulle ge möjligheter att vid en konjunkturnedgång
tillvarata ledig arbetskraft för ett snabbare anskaffande av för
grundskolan erforderliga lokaler. På många håll föreligger alltjämt en betydande
eftersläpning av skolbyggnadsplaneringen. För att igångsättningen av skolbyggnadsföretagen
skall kunna ske på en från arbetsmarknadssynpunkt lämplig tidpunkt
under året, är det viktigt, att planeringen ligger väl framme och att arbetsmarknadsmyndigheterna
i god tid underrättas om de byggnadsföretag, som
avses komma till utförande.

Mot bakgrunden av den intensifiering av skolbyggnadsverksamheten som nu
avses ske, framlägges ibland i yttrandena förslag rörande den administrativa
handläggningen av ärenden angående statsbidrag till skolbyggnader. Sålunda
föreslår Läroverksläramas riksförbund — under hänvisning till att tiden för behandlingen
av skolbyggnadsärenden måste radikalt förkortas — att länsskolnämndernas
handläggning av dessa ärenden slopas. Från Lidingö stad hävdar
man däremot, att handläggningen av byggnadsärenden för grundskolan bör delegeras
till länsskolnämndema, således även lokalbehovsprövningen och statsbidragsgivningen.
Den erforderliga centrala styrningen av byggnadstakten skulle
vinnas, genom att det skulle ankomma på Kungl. Maj:t att lämna medgivande
till införande av grundskolan i kommunerna samt att fördela statsanslaget till
skolbyggnader mellan länsskolnämndema. Samma förslag kommer även från
Högerns kvinnoförbund. Också Sveriges skoldirektörsförening hänvisar till den
omständliga förberedelseproceduren för erhållande av statsbidrag och ifrågasätter
om icke en förenkling härvidlag är möjlig, utan att en sakligt befogad
kontroll behöver eftersättas.

Svenska stadsförbundet understryker nödvändigheten av att kommunerna
verkligen får finansieringsmöjligheter att genomföra det skolbyggnadsprogram
som statsmakterna själva beslutar om. Kapitalmarknadens organisation är ett
problem, som förbundet i detta sammanhang icke anser sig ha anledning att gå
in på, men enligt förbundets mening ankommer det på statsmakterna att så
samordna reform- och finanspolitik att de olika leden är samstämda. Svårigheten
att ordna kapitalanskaffningen är för närvarande betydande, anför förbundet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

533

Statsbidragsfrågor

(SB kapitel 41)

Skolberedningen

Skolberedningen redogör först för gällande statsbidragsbestämmelser (SB s.
693 ff.) avseende skolformerna under den kommunala skolstyrelsen samt övergår
därefter till att redovisa överväganden och förslag angående statsbidrag till
grundskolan.

Skolberedningen har — i avvaktan på 1958 års skatteutjämningskommittés
behandling av hithörande problem — haft som riktmärke att de förslag den
framlägger i princip inte skall ändra hittillsvarande kostnadsfördelning mellan
staten och kommunerna. Därmed har beredningen dock inte tagit ställning till
denna kostnadsfördelning i framtiden. Frågan om en eventuell omfördelning
måste emellertid prövas i annan ordning. Detsamma gäller problemet om skolkostnadernas
fördelning mellan ekonomiskt bärkraftiga och ekonomiskt svaga
kommuner. Den fortskridande förändringen i penningvärdet har på grund av de
skatteunderlagsgraderade bidragens konstruktion medfört en relativ försämring
för ekonomiskt sämre ställda kommuner. Utgifterna för det obligatoriska skolväsendet
blir, framhåller beredningen, om de sätts i relation till kommunernas
skatteunderlag och alltså uttrycks per skattekrona, dubbelt så stora i landskommunerna
som i städerna. De kostnadsfördelningsfrågor som sammanhänger
med statsbidragens differentiering efter kommunernas ekonomiska bärkraft har
skolberedningen emellertid inte ansett sig kunna inom ramen för sitt arbete gå
in på. I fråga om statsbidragen till skolmåltider och elevinackorderingar har dock
utvecklingen sedd från kommunal synpunkt varit särskilt ogynnsam och beredningen
förutsätter att de i andra sammanhang på skilda sätt aktualiserade
frågorna om höjda statsbidrag till dessa ändamål skyndsamt upptas till prövning.

Bland de andra omständigheter som har inverkan på en bedömning av statsbidragsfrågan
erinrar beredningen främst om den förskjutning av kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun som kan anses inträda genom de statliga realskolornas
avveckling. Detta faktum har beredningen dock inte ansett innebära
ett sådant slags kostnadsöverflyttning som nu kan föranleda beredningen att
föreslå justeringar på statsbidragsplanet, eftersom realskolans avveckling inte är
ett resultat av beredningens förslag utan av statsmakternas tidigare fattade
beslut.

Av motsvarande skäl föreligger enligt beredningens uppfattning inte heller
orsak att föreslå ändrade statsbidragsregler därför att kommunerna får ökade
kostnader för det obligatoriska skolväsendet, väsentligen beroende på åliggandet
att ombesörja undervisning av nio årskurser elever i stället för tidigare sju.

Såsom nämnts i avsnittet om undervisningshjälpmedel har beredningen föreslagit,
att kommunerna skall vara skyldiga att tillhandahålla skolorna bibliotek,
cn ändring som i realiteten dock får anses vara mera formell än reell. Bered -

534

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

ningen erinrar om det särskilda statsbidrag till skolbiblioteken som redan utgår.
Beredningen förutsätter, att den fördelning som det särskilda biblioteksbidraget
ger uttryck för i princip bevaras, även om det separata biblioteksbidraget avlöses,
vilket beredningen inte finner anledning att göra någon erinran mot.

I kapitlet om skolhälsovården (kap. 24) har beredningen föreslagit en mindre
skärpning av ett redan existerande kommunalt åliggande i och med att antalet
allmänna läkarundersökningar föreslås öka från tre till fyra. Med hänsyn till nu
kända och av beredningen redovisade omständigheter (SB s. 698) och med beaktande
av konsekvenserna för kommunerna av ett nytt s. k. stimulansbidrag, som
beredningen föreslår, har beredningen inte funnit det nödvändigt med någon
ändrad avvägning av den s. k. kommunandelen i vad avser den fjärde läkarundersökningen
av eleverna.

Det nuvarande försökskostnadsbidraget — inklusive det extra försökskostnadsbidraget
— är, erinrar beredningen om, till sin författningsmässiga konstruktion
sådant, att det upphör den dag »försöksverksamheten med nioårig enhetsskola»
slutar, dvs. den 30 juni 1962. Under grundskolans genomförandeperiod
skulle ett permanentat försökskostnadsbidrag med oförändrad konstruktion, dvs.
80 kr. per elev och år på högstadiet, automatiskt växa till följande belopp:

1962/63 ............................... 10,4 Mkr

1964/65 ............................... 13,9 »

1966/67 ............................... 18,0 »

1968/69 ............................... 21,9 »

1970/71 ............................... 24,4 »

1972/73 ............................... 24,8 »

Utifrån principen om en i grunddragen oförändrad kostnadsfördelning mellan
staten och kommunerna har beredningen funnit att försökskostnadsbidragets
upphörande bör kombineras med ett bidrag till kommunerna, vilket i stort sett
tillför dessa samma belopp som försökskostnadsbidraget skulle ha gjort, om det
haft permanent karaktär. Beredningen är väl medveten om att tanken på ett nytt
statsbidrag inte rimmar med nuvarande principer för statsbidragsgivningen. När
beredningen ändå föreslår ett fristående statsbidrag är det dels därför att ett
sådant ju redan finns och kan sägas vara accepterat, varför det som nu föreslås
endast formellt kan sägas röra sig om ett nytt bidrag, dels och främst därför att
beredningen fäster stor vikt vid stimulanssynpunkten. Beredningen har med
andra ord funnit statliga stödåtgärder erforderliga och därför föreslagit införande
av ett generellt pedagogiskt stimulansbidrag.

I fråga om bidragets konstruktion har beredningen övervägt olika alternativ.
Beredningen har vid sina överväganden funnit tungt vägande skäl tala för en
sådan uppdelning av den summa kommunerna skall tillföras, att av de totalt
beräknade 26 kr. per elev på alla tre stadierna ett belopp av 25 kr. per
elev och år tilldelas kommunerna generellt, medan ett belopp motsvarande
1 kr. per elev ställes till Kungl. Maj:ts förfogande för att utnyttjas såsom ett
särskilt stimulansbidrag i syfte att möjliggöra ett extra stöd åt kommuner med

535

Kungl. May.ts proposition nr 51f år 1962

befolkningsmässigt och ekonomiskt svagt underlag, alltså kommuner för vilka
den åsyftade pedagogiska upprustningen leder till särskilt kännbara kostnader.
Med detta schablonmässigt beräknade bidrag bör sammanföras det nuvarande
anslaget till folkundervisningens främjande i rikets nordligaste gränsorter. Detta
anslag har för budgetåret 1961/62 upptagits med 240 000 kr. I annat sammanhang
förutsätter beredningen därjämte en ungefärlig fördubbling av sistnämnda
belopp för att särskilda hjälpmedelsåtgärder beträffande glesbygder,
främst TV-undervisning, skall kunna åstadkommas.

I detta sammanhang erinrar beredningen om att det nuvarande extra försökskostnadsbidraget
(för de två senaste budgetåren upptaget med 50 000 kr.),
vilket kan utgå i fall då högstadiet medfört särskilt betungande kostnader för
kommunen, som nämnts upphör samtidigt med försökskostnadsbidraget.

Det totala anslagsbehovet för det nämnda generella stimulansbidraget (25 kr.
per elev) och det särskilda stimulansbidraget (1 kr. per elev) har uträknats
på basis av det sammanlagda antal elever som för varje beräkningsår antas
befinna sig i de olika årskurserna av grundskolan. Bidragens beviljande till de
enskilda kommunerna förutsättes alltså bli sammankopplat med den successiva
övergången till grundskolan. Detta innebär att först läsåret 1968/69 ingår i
beräkningsunderlaget samtliga elever i årskurserna 1—5, två år senare alla elever
i årskurserna 1—7, osv. På grundval härav kan de av beredningen föreslagna
pedagogiska stimulansbidragen beräknas komma att uppgå till följande belopp:

Allmänt Särskilt Totalt

stimulansbidrag stimulansbidrag (Mkr)

(Mkr) (Mkr)

1962/63 ................... 12,8 0,5 13,3

1964/65 16,9 0,7 17,6

1966/67 ................... 20,4 0,8 21,2

1968/69 ................... 22,3 0,9 23,2

1970/71 ................... 23,0 0,9 23,9

1972/73 ................... 23,4 0,9 24,3

Om konstruktionen av stimulansbidraget med särskild hänsyn tagen till tiden
för den allmänna övergången till grundskola, anför beredningen följande.

En jämförelse mellan totalbeloppet ovan och de belopp som nyss angivits i
tablån över försökskostnadsbidragets beräknade ökning visar det i och för sig
självklara, att denna konstruktion av stimulansbidraget medför att kommunerna
fram till en tidpunkt, då grundskolan till större delen är genomförd, kommer att
tillföras ett totalbelopp som är något större än vad försökskostnadsbidraget
skulle ha givit dem. Differenserna uppgår för de fyra första åren i sammanställningen
ovan till följande belopp: 2,9 Mkr, 3,7 Mkr, 3,2 Mkr respektive 1,3 Mkr.
Denna »överkompensation» synes emellertid försvarlig med hänsyn till önskemålet
att i synnerhet under de närmaste åren kraftigt stimulera till upprustning
av äldre skollokalers inredning och apparatutrustning, samtidigt som kommunerna
under grundskolans genomförandeperiod kommer att få vidkännas betydande
initialkostnader på grund av övergången till nioårig skola.

EU förverkligande av det upprustningsprogram som anges i hjälpmcdelsbetänkandet
leder för kommunernas del till kostnadsökningar på uppskattnings -

536

Kungl. Maj:ts proposition nr 5It- år 1962

vis 11 miljoner kr. 1962/63 och drygt 13 miljoner kr. 1972/73. En nära till
hands liggande möjlighet vore att utforma det nya stimulansbidraget så, att
det för varje år direkt tillförde kommunerna endast vad som motsvarade kommunernas
beräknade kostnader för den skisserade upprustningen, medan återstoden,
inom ramen för den successiva anslagsökningen enligt tablån ovan, tillfördes
kommunerna genom minskade kommunandelar. År 1972/73 skulle vid tilllämpning
av denna metod alltså drygt 10 miljoner kr. komma kommunerna till
godo genom minskade kommunandelar. Minskningen skulle uppgå till nära 200
kr. per kommunandel.

En komplicerande faktor härvidlag skulle emellertid den omständigheten vara,
att kommunandelarna med hänsyn till status quo-principen skulle behöva justeras
varje år under genomförandeperioden. Dessutom skulle man på grund av
stimulansbidragets anknytning till grundskolan egentligen ha olika kommunavdrag
med hänsyn till i vad mån kommunerna genomfört grundskola eller ej.
Under genomförandeperioden synes därför den antydda konstruktionen med ett
separat stimulansbidrag böra accepteras. Sedan grundskolan väl har blivit helt
genomförd, bör emellertid den förenklingen övervägas, att det belopp som stimulansbidraget
motsvarar tillföres kommunerna helt och hållet genom sänkta
kommunandelar.

Att göra det pedagogiska stimulansbidrag som beredningen alltså vill införa
och tills vidare behålla till ett strikt specialdestinerat bidrag i den meningen,
att utbetalningen helt eller delvis göres beroende av att vissa detaljerade villkor
uppfylles, finner beredningen inte ändamålsenligt. Å andra sidan måste i själva
stimulanssyftet ligga, att vissa garantier skapas för att bidraget verkligen används
för en pedagogisk upprustning av den art som skolberedningen angivit i
hjälpmedelsbetänkandet. Beredningen förutsätter, att reglerna för utbetalning
av bidraget utformas så, att länsskolnämnderna åläggs att följa utvecklingen
på de områden som stimulansbidraget är avsett att främja, dvs. i första hand
skolornas utrustning med rikare och bättre hjälpmedel av skilda slag.

I fråga om statsbidrag till byggnadsarbeten bör alltjämt gälla nuvarande
bestämmelser om bidrag till kostnader för första uppsättningen inventarier i
såväl skolverkstad som andra lokaler för vad som hittills kallats förberedande
yrkesutbildning i årskurs 9, föreslår skolberedningen.

Utöver det nuvarande byggnadsbidraget erhåller försökskommunerna ett särskilt
bidrag med 8 % av byggnadsbidraget. Detta procentuella tillägg upphör
liksom försökskostnadsbidraget som en följd av försöksverksamhetens upphörande
i och med utgången av vårterminen 1962. I anslutning härtill anför
beredningen följande.

I hjälpmedelsbetänkandet framhålles att nytillkommande skollokaler redan
från början bör utrustas dels med sådan fast inredning och sådana installationer,
som väsentligt underlättar användningen av audivisuella hjälpmedel. Kostnaderna
härför har beräknats till mellan 1 500 och 2 000 kr. per lärosal. Beredningen
föreslår, att medel ställes till förfogande härför genom att byggnadsbidraget
till skolbyggnader uppräknas med en procentenhet. Med utgångspunkt i
beredningens kostnadsberäkningar innebär detta en ökning av de årliga anslagen,

537

Kungl. Maj:ts proposition nr 5k år 1962

vilken i stort sett varierar mellan 2 och 2,5 miljoner kr. Detta tillägg bör
enligt skolberedningen redovisas som en särskild post i anslaget för statsbidrag
till skolbyggnader för att därur sedan skall kunna utgå ett extra anslag, då de
nyuppförda byggnaderna inrednings- och utrustningsmässigt motsvarar vissa
fastställda krav, vilka bl. a. bör ansluta sig till de synpunkter som framförs i
hjälpmedelsbetänkandet.

Vad beredningen här föreslagit innebär alltså att statsanslaget för skolbyggen
i beredningens kostnadsberäkningar uppskattats till 36 % av investeringsramen,
men att det generella byggnadsbidraget till kommunerna alltjämt förutsättes
utgå enligt 35 %-regeln, medan återstoden avses disponerad för att medelst ett
schablonbelopp per klassrum och lärosal utbetalas först efter särskild prövning.

Beredningen har även behandlat frågan, hur statsbidragssystemet skall utformas
för den föreslagna nya skolformen fackskolor.

Beträffande fackskolorna erinrar beredningen först om, att det ankommer på
kommunerna att själva bestämma, om man vill ha fackskolor upprättade eller
inte. Om fackskolor skall ha någon utsikt att bli mera allmänt införda, måste
därför statsbidrag utgå i sådan omfattning, att inrättande av en sådan skola ej
tynger kommunens ekonomi mera än andra skolformer på samma stadium.
Enligt beredningens mening är det vidare angeläget, att statsbidragssystemet
beträffande de kommunala skolorna under skolstyrelserna göres så enhetligt och
enkelt som möjligt. Något av de redan tillämpade systemen bör därför komma
i fråga.

Vid valet av statsbidragssystem bör observeras, att fackskolorna till hela sin
struktur och uppläggning kommer att mest likna det allmänna skolväsendets
skolformer. Starka skäl talar enligt beredningens mening för att man för fackskolorna
genomför samma statsbidragssystem som för högre kommunala skolor,
dock att något avdrag för vissa huvudmansavgifter motsvarande tidigare pensionsavgifter
ej längre bör ske. Skolberedningen vill därför förorda denna lösning
av frågan beträffande såväl driftbidrag som bidrag till skollokaler. Dessutom bör
statsbidrag utgå till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel
enligt samma grunder som vid de kommunala yrkesskolorna.

Även i fråga om vissa andra skolformer innebär beredningens förslag
i viss mån ändrade kommunala åligganden. Sålunda föreslås som nämnts i
annat sammanhang cn statligt reglerad hälsovård införd vid handelsgymnasier
och kommunala yrkesskolor.

Vad handelsgymnasierna beträffar utgår beredningen från att deras statsbidragsfråga
i detta sammanhang redan reglerats i anslutning till 1961 års riksdags
beslut om ändrade statsbidragsgrunder för skolformen.

Beredningen förutsätter att frågan om statsbidrag till kommunerna för anordnande
av obligatorisk skolhälsovård vid yrkesskolors heldagskurser löses
efter samma principer, som tidigare tillämpats vid högre kommunala skolor och
nu senast vid handelsgymnasier, dvs. genom omräkning av nuvarande bidrag

538

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

till driften av kommunala yrkesskolor. Beredningen beräknar uppskattningsvis
kostnaderna till 175 000 kr., varav på statsverket skulle falla i runt tal 80 000 kr.,
allt beräknat på elevantalet i dessa yrkesskolor höstterminen 1959.

I förslaget till skollag föreslår beredningen, att terminsavgifterna skall slopas
även vid handelsgymnasier och kommunala yrkesskolor. Det inkomstbortfall
som detta nya stadgande orsakar för berörda kommuner synes det rimligt att
dessa kompenseras för. I fråga om handelsgymnasierna har frågan redan beaktats
(prop. 1961:82 s. 15 f. och 43). Beträffande yrkesskolorna, för vilkas ekonomi
terminsavgifterna dock inte alls har samma betydelse som för handelsgymnasierna,
bör kompensationsfrågan lösas i samband med den omräkning av statsbidraget
som nyss föreslagits med anledning av skolhälsovårdsreformen.

Slutligen har beredningen i fråga om nuvarande allmänna läroverk och högre
tekniska läroverk föreslagit ett överförande av vissa uppgifter, avseende skolhälsovård,
vaktmästarpersonal, biträdeshjälp m. m., från staten till kommunerna.
För övertagandet av med dessa uppgifter förenade kostnader avses kommunerna
erhålla full kompensation, vilket står i överensstämmelse med beredningens principiella
status quo-linje. Beredningen har sökt bedöma olika möjligheter att förverkliga
kompensationen åt kommunerna.

Kravet på enkelhet leder enligt beredningens uppfattning till att kompensationen
till kommunerna på något sätt schabloniseras. Beredningen föreslår, att
kompensationen anknytes till kommunernas månatliga rekvisitioner av lärarlöner
för nuvarande statliga allmänna läroverk och högre tekniska läroverk samt
utformas såsom ett schematiskt procenttillägg på lönesumman.

På grundval av det material och de undersökningsresultat, som beredningen
haft tillfälle att ta del av, har beredningen uppskattat storleksordningen på det
erforderliga tillägget till lönerekvisitionerna för allmänna gymnasier till ungefär
10 % samt för tekniska gymnasier till omkring 20 %. Procentsatserna kan dock
exakt fastställas först sedan ytterligare material för frågans bedömning insamlats
och bearbetats. Beredningen förutsätter, att en sådan fortsatt analys i syfte
att säkrare kunna ange procenttilläggens storlek kommer att verkställas av gymnasieutredningen
och att uppgifter om resultaten skall därifrån kunna erhållas
i god tid före det nya systemets avsedda ikraftträdande den 1 juli 1962. En
minskning av kompensationens storlek förutsättes ske i sådana fall, då ordinarie
statlig befattningshavare av här avsett slag kvarstår på övergångsstat och sålunda
direkt avlönas av staten (SB s. 478).

Yttranden

Den av skolberedningen berörda, men ej i sak behandlade frågan om den
framtida kostnadsfördelningen mellan stat och kommun
för skolväsendet liksom den därmed sammanhängande frågan om en
eventuell omfördelning av dessa kostnader mellan ekonomiskt bärkraftiga och
ekonomiskt svaga kommuner, har föranlett flertalet remissorgan att med skärpa

539

Kun tgl. Maj:ts proposition nr 5 Jr år 1962

framhålla angelägenheten av att berörda frågor med det snaraste bringas till sin
lösning. Landskommunernas förbund framhåller, att det måste leda till allvarliga
betänkligheter, att beredningen ansett s!g förhindrad att upptaga dessa ytterst
betydelsefulla frågor till behandling. Förbundet finner det nödvändigt att kraftigt
framhålla, att dessa frågor icke kan skjutas åt sidan, då förslaget om grundskolans
genomförande nu skall framläggas. Förbundet erinrar i detta sammanhang,
liksom Svenska stadsförbundet, att skolkomniissionen på sin tid uttalade,
att kommunernas kostnader för skolväsendet till större del än dittills borde
övertagas av staten vid skolreformens förverkligande. Båda förbunden önskar
fästa uppmärksamheten på den förändring i ekonomiskt avseende, som inträder,
då realskolan avvecklas och ersättes med grundskolan. Därigenom kommer betydande
kostnader, som tidigare burits av staten, att överföras på kommunerna.

Landskommunernas förbund finner det vidare nödvändigt, att en för kommunerna
på landsbygden mera rimlig kostnadsfördelning genomföres samtidigt
med grundskolans införande. Förbundet anför i anslutning härtill följande.

Nettoutgifterna per elev i det obligatoriska skolväsendet har under åren
1949—1958 stigit procentuellt tre gånger mer på landsbygden än i städerna.
Under samma tid har statens andel i landskommunernas kostnader för det obligatoriska
skolväsendet sjunkit med ca 10 %, medan statens andel i städernas
motsvarande kostnader har stigit med omkring 3%. Elevkostnaden är sedan
början av 1950-talet högst på landsbygden. Genom att skattekraften i landskommunerna
är väsentligt lägre än i städerna blir skillnaden i utdebitering för
skolväsendet ännu mera framträdande. Landskommunernas genomsnittliga utdebitering
för det obligatoriska skolväsendet var 1958 omkring 3: 25 per skattekrona,
vilket är mer än dubbelt så högt som genomsnittet för städerna. I och
med grundskolans genomförande kommer utdebiteringen att öka kraftigt, samtidigt
som skillnaderna i skattetrycket ytterligare accentueras. Därutöver är
kommunerna på landsbygden numera skyldiga att genom ersättning till skolkommunen
deltaga i kostnaderna för högre utbildning i gymnasier, yrkesskolor
o. d. Även på detta område kan genom elevtillströmningen betydande kostnadsökningar
emotses, som skall bäras av landskommunernas relativt låga skatteunderlag.
Iledan innan ersättningsskyldigheten för den högre undervisningen
infördes och innan kostnaderna för enhetsskolan i nämnvärd grad slagit igenom
på genomsnittskostnaderna gick mer än 40 % av landskommunernas totala
nettoutgifter till skolväsendet. Tillsammantaget öppnar den hittillsvarande och
den väntade utvecklingen ett perspektiv på landskommunernas skolutgifter, som
måste inge allvarliga farhågor. Om den kommunala utdebiteringen inte skall ta
orimliga proportioner, kan dessa kommuner ställas utan möjligheter att tillgodose
andra angelägna kommunala behov. Självfallet vill landskommunerna
göra sin insats för att förverkliga de mål som ställts upp för likvärdiga utbildningsmöjligheter
och varom enighet torde föreligga. Men för dessa kommuners
vidkommande blir det ofrånkomligt att grundskolans genomförande och de förbättrade
möjligheterna till fortsatt utbildning förenas med åtgärder för en ändrad
kostnadsfördelning. Fn solidarisk skolpolitik måste i s;g inrymma en vidare
ekonomisk solidaritet. Oavsett om hithörande frågor tillhört skolberedningens
uppgifter eller ej, så kan de inte lämnas åsido då ett förslag om grundskolans
förverkligande nu skall framläggas. Styrelsen finner det nödvändigt att en för
kommunerna på landsbygden mera rimlig kostnadsfördelning genomföres sam -

540 Kungl. Maj:ts proposition nr 5^ år 1962

tidigt med grundskolans införande. Garantier i detta avseende måste lämnas av
statsmakterna.

Stockholms stad vill i sitt remissyttrande inte framställa yrkande om en statsbidragshöjning
med hänsyn till pågående utredning på området men betonar
starkt, att kostnadsövervältringen på kommunerna måste vinna beaktande vid
kommande omläggning av statsbidragssystemet i dess helhet. Såsom skäl för
detta krav åberopar staden bl. a. följande.

I skolberedningens betänkande hävdas, att kommunernas andel av kostnaderna
för det obligatoriska skolväsendet under hela 1950-talet skulle ha varit
i stort sett konstant. Sålunda skulle kommunerna ha svarat för i genomsnitt
46 % av kostnaderna, medan resterande 54 % skulle ha täckts av — i huvudsak
—- statsbidrag. Som utgångspunkt för den nu föreslagna reformen har skolberedningen
vidare valt, att kostnadsrelationen stat-kommun i fråga om det
obligatoriska skolväsendet skall hållas i stort sett oförändrad. Stadens kammarkontor
har emellertid framhållit, att tidigare i statlig regi driven undervisning i
stor utsträckning redan överflyttats eller kommer att överflyttas till kommunen
genom organisatoriska förändringar, varigenom också följer en betydande överföring
av kostnader från stat till kommun. Kammarkontoret har för sin del
beräknat, att redan hittills vidtagna organisatoriska omläggningar i huvudstaden
medfört en höjd kostnad för staden med över 3 miljoner kr. per år, samtidigt
som statens utgifter för huvudstadens skolväsen minskats med närmare 8 miljoner
kr.

I kommunernas yttranden över huvud taget ägnas, som naturligt är, ett
betydande utrymme åt statsbidragsfrågorna och frågan om fördelningen av skolväsendets
kostnader. De allmänna uttalandena går i stor utsträckning ut på att
den skolreform som nu skall beslutas inte får medföra en förskjutning av kostnaderna
till kommunernas nackdel, att en redan inträdd förskjutning måste
rättas till och att staten över huvud taget bör ta en större andel av skolkostnaderna.
Från de mindre kommunernas sida ges ibland uttryck för en allvarlig
oro för den ekonomiska situationen för deras del vid skolreformens genomförande.
Från dylika kommuner, som i viss mån anser sig ge en »utbildningsservice
gentemot expanderande produktionscentra», betonas mycket starkt att
en utjämning måste komma till stånd genom ökade statsbidrag. Som ett
exempel, bland många, på de ekonomiska bekymmer som kommer till synes i
yttrandena från vissa landsbygdskommuner, kan tas följande uttalande från
Pajalu kommun.

Den ekonomiska sidan av den nya grundskolan verkar mest problematisk för
fattiga, skattetyngda landsbygdskommuner. Särskilt betungande torde den bli
för Tornedalskommunerna med deras starka uttunning av folk i produktiv
ålder. Skolbercdningen hade visserligen inget formellt uppdrag att behandla t. ex.
kommunernas möjligheter att ekonomiskt klara skolreformen, men den borde
ändock kraftigare ha pekat pa att en förutsättning för att reformen skall kunna
genomföras är att de svagare kommunernas ekonomi förbättras, dels genom ändrade
grunder för statsbidragen och dels genom en effektiv kommunal skatteutjämning.
Tornedalskommunerna, som redan har nog att göra med den nuvarande
7-åriga skolan, kommer inte att orka med den utökade och tydligen myc -

541

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

ket mer kostnadskrävande, per elev räknat, nya grundskolan. Ett särskilt bidrag
borde utgå för högstadiets elever som blir de mest kostnadskrävande. Skolberedningen
poängterar starkt möjligheten till likvärdig utbildning i olika landsdejar.
Denna likställighet mellan olika landsdelar och befolkningsgrupper är uppnådd
först då utgifterna för grundskolan fördelas lika för hela riket.

Även från länsskolnämndernas sida framhålles ofta att hithörande frågor
snarast eller ofördröjligen måste upptagas till avgörande. Svenska landsbygdens
kvinnoförbund föreslår för sin del, att frågorna om skolkostnadernas fördelning
och skatteunderlagsdifferentieringen av de statliga bidragen snarast tages upp
till prövning. I avvaktan på erforderliga utredningar bör temporära åtgärder
vidtagas i syfte att åstadkomma lättnader för främst de ekonomiskt sämst
ställda kommunerna. Ett absolut krav är det enligt förbundet, att förefintliga
utredningsförslag, avseende förbättring av statsbidragen och lättnader för de
skattesvaga kommunerna, genomföres utan dröjsmål. Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund anser det vara nödvändigt, att staten övertager en väsentligt
större del av kostnaderna, för att man skall kunna nå målet att ge alla
elever likvärdiga utbildningsmöjligheter.

Beträffande den av beredningen mera allmänt berörda frågan om förhöjda
statsbidrag till anordnande av skolmåltider och elevinackordering
erinrar skolöverstyrelsen om sina i petita för budgetåret 19C2/63 framlagda
förslag angående förändringar av ifrågavarande statsbidrag. Ett stort
antal remissorgan, bl. a. vissa länsstyrelser och länsskolnämnder, de båda kommunförbunden,
åtskilliga kommuner samt Sveriges skoldirektörsförening, har i
anslutning till beredningens uttalande i frågan understrukit behovet av ökade
statsbidrag på ifrågavarande områden. Bl. a. länsskolnämnden i Uppsala län
förordar, att de förslag, som de sakkunniga för översyn av vissa statsbidrag på
skolväsendets område i betänkande (SOU 1958: 37) föreslagit rörande statsbidrag
till skolmåltider, genast genomföres. I vart fall bör enligt nämnden normalbidragsprocenten
fastställas till 20. Öv erståthållar ämbetet framhåller i anslutning
till ett uttalande av Stockholms stad, att staden, vars årliga kostnader för
skolmåltider uppgår till över 20 miljoner kr., icke erhåller något som helst statsbidrag
för de egna eleverna. Ämbetet finner det önskvärt, att en snar till stadens
förmån verkande ändring av statsbidragsreglerna i fråga om skolmåltider kommer
till stånd.

Även i fråga om statsbidraget till skolskjutsar har vissa länsstyrelser
och länsskolnämnder föreslagit åtgärder för en ökning av kommunernas bidrag.
Från kommunerna själva påyrkas ofta generösare bidrag till detta ändamål eller
ibland att dessa kostnader helt skall bestridas av staten. De ökade skolskjutskostnaderna
vid centralisering av högstadiet framhålles i detta sammanhang.

Rörande skolbcredningens förslag på skolhälsovårdens område om
en ökning av antalet allmänna läkarundersökningar inom det obligatoriska skolväsendet
från tre till fyra har länsskolnämnden i Gotlands län förklarat sig icke
kunna dela beredningens uppfattning, att kostnadsökningar, som sammanhänger

542

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

med denna utökning, skall helt bäras av kommunerna. Från exempelvis Malmö
stads sida accepteras däremot, att den fjärde läkarundersökningen införes utan
någon särskild kompensation. Svenska landskommunernas jörbund och Svenska
stadsförbundet, som tillstyrker förslaget om en utökning av antalet läkarundersökningar,
är tveksamma, huruvida beredningens antaganden om relativt blygsamma
merkostnader är realistiska. Därest pågående förhandlingar om skolläkarnas
arvoden leder till att de faktiska merkostnaderna blir väsentligt högre
än de av beredningen antagna (50 kr. per klass i sista årskursen), förutsätter
förbunden, att en förnyad bedömning göres, huruvida merkostnaderna för den
fjärde läkarundersökningen av eleverna ändock inte måste få konsekvenser på
statsbidragssidan, närmast måhända genom en minskning av kommunandelen i
driftbidraget. De båda förbunden framhåller att, såsom skolberedningen förutsatt,
införandet av statligt reglerad skolhälsovård vid de kommunala yrkesskolornas
heldagskurser måste föranleda en omräkning av det nuvarande driftbidraget
till yrkesskolorna.

Skolberedningens förslag om ersättande av det nuvarande försökskostnadsbidraget
med pedagogiskt stimulansbidrag samt beredningens
förslag om stimulansbidragens storlek och konstruktion tillstyrkes av bl. a.
skolöverstyrelsen, länsstyrelsen i Norrbottens län, länsskolnämnderna i Kronobergs,
Västmanlands och Jämtlands län, Svenska landskommunernas förbund,
Svenska stadsförbundet samt Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening.
Skolöverstyrelsen anför dock i fråga om bidragets storlek, att vid fördelningen
på samtliga tre stadier av det nuvarande bidraget på SO kr. per högstadieelev
beloppet skäligen bör sättas till 27 kr. per elev i grundskolan i stället för
26 kr. som beredningen föreslår. I anslutning till beredningens resonemang om
huruvida stimulansbidraget bör utformas strikt specialdestinerat anför överstyrelsen
vidare följande.

Vad beträffar frågan om statsbidragsvillkor finner överstyrelsen att det ej är
lämpligt och knappast heller möjligt att föreskriva, att kommunerna skall använda
de dem på detta sätt tilldelade bidragen till vissa preciserade ändamål,
och att göra bidragets fortsatta utgående beroende av att medlen använts i enlighet
härmed. Det får förutsättas att om kommunerna erhåller ett bidrag, som
redan genom sin benämning framstår som ett bidrag till anskaffning av pedagogiska
hjälpmedel, bidraget också kommer att användas på avsett sätt. Länsskolnämnderna
torde dock, som beredningen föreslår, böra åläggas att följa utvecklingen
på detta område inom kommunerna.

Länsskolnämnden i Hallands län anser däremot att den avsedda kontrollen
över bidragets användning bör underbyggas med villkorsbestämmelser. Vissa
synpunkter på frågan om uppställande av normerande föreskrifter om godtagbar
hjälpmedelsstandard har i det föregående redovisats under avsnittet om undervisningshjälpmedel.

Statskontoret vill ej motsätta sig att försökskostnadsbidraget ersättes med det
förordade stimulansbidraget; den föreslagna konstruktionen med ett separat
bidrag liksom bidragsgrunderna i övrigt anser sig statskontoret kunna godtaga.

543

Kungl. Maj:ts proposition nr .5/ år 1962

Länsskolnämnden i Blekinge län, som i övrigt biträder förslaget, anser, att
det av beredningen föreslagna särskilda stimulansbidraget om en krona per elev
åt kommuner med befolkningsmässigt och ekonomiskt svagt underlag är otillräckligt.
Länsskolnämnden i Gotlands län ifrågasätter om inte den föreslagna
generaliseringen av bidraget gått så långt att städerna gynnas på landsbygdens
bekostnad. Länsskolnämnden i Malmöhus lån föreslår, att stimulansbidraget får
utgå till samtliga kommuner fr. o. m. läsåret 1962/63 och icke som beredningen
föreslagit göres beroende av tidpunkten för grundskolans genomförande i kommunen.
Länsskolnämnden i Norrbottens län är tveksam, huruvida avvecklingen
av försökskostnadsbidraget bör efterföljas av nya typer av statsbidrag. Nämnden
anser, i likhet med ytterligare några länsskolnämnder, det i stället ligga i
sakens natur, att kompensationen bör komma kommunerna till godo genom utnyttjande
av redan befintliga statsbidragsformer. Den nuvarande kostnadsrelationen
mellan stat och kommun kan enligt nämnden lämpligen bevaras genom
en minskning av kommunandelen i allmänna driftbidraget. Länsstyrelsen och
länsskolnämnden i Uppsala län framhåller, att konstruktionen av stimulansbidraget
bör ytterligare utredas respektive omprövas. Såsom skäl härför anför
länsstyrelsen, att vissa kommuner, som har eller kan förväntas få ett i förhållande
till de lägre stadierna stort högstadium, skulle genom den föreslagna
bidragsformen få räkna med minskning av statsbidraget, något som främst skulle
drabba städerna. Förutom nämnda synpunkter framhåller länsskolnämnden, att
en ytterligare förlust uppstår för kommun, som nu erhåller försökskostnadsbidrag,
under övergångstiden till dess grundskolan fullständigt genomförts.
Länsstyrelsen i Stockholms län, som i annat sammanhang betecknar det såsom
av väsentlig vikt att av beredningen förordade ökade resurser och hjälpmedel
utan nedprutning och tidsutdräkt ställes till skolans förfogande, ifrågasätter,
huruvida bärande grund verkligen kan anses föreligga för det allmänna pedagogiska
stimulansbidraget, och påpekar, att detta bidrag ej rimmar väl med
gällande principer för statsbidragsgivningen.

En remissmyndighet har helt avstyrkt beredningens förslag om stimulansbidrag,
nämligen riksrevisionsverket. Ämbetsverket framhåller, att det nuvarande
försökskostnadsbidraget enligt förslaget skall ersättas av ett pedagogiskt
stimulansbidrag, som i stort sett tillför kommunerna samma belopp, som det
förra bidraget skulle ha gjort, om det haft permanent karaktär. Även med utgångspunkt
från status quo-principcn anser ämbetsverket, att den anförda motiveringen
icke är hållbar. Det synes icke, enligt verkets mening, ha varit avsikten,
att det nuvarande bidraget skulle omfatta hela den utbyggda grundskolan,
utan endast att under en övergångstid ge viss kompensation för kommunernas
merkostnader i samband med försöksverksamheten.

Att det föreslagna stimulansbidraget är särskilt välkommet för kommuner,
som saknar eget högstadium, framgår klart av bl. a. yttrandet från Väddö kommun.
Från kommunernas sida synes man i allmänhet nöjd med förslaget men
även kritiska synpunkter förekommer. Från bl. a. städerna Södertälje och En -

544

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5J+ år 1962

köping, Boxholms köping och Olands kommun uttalas missnöje över bidragets
storlek. Det anföres att förslaget innebär en försämring i jämförelse med försökskostnadsbidraget
särskilt för kommuner med stora högstadier, där elever mottages
från andra kommuner. Enligt yttrandet från Skurups kommun borde försökskostnadsbidraget
bibehållas oförändrat i fråga om högstadiet, varjämte det
vore rimligt med något stimulansbidrag även till övriga stadier; enklast kunde
detta ske genom att kommunandelarna på samtliga tjänster minskades eller togs
bort. Från Kiruna framhålles, att ett kraftigare stimulansbidrag behövs för vidsträckta
skolkommuner med många små skolenheter. I Arjeplog hävdar man,
att det bästa vore att föreskriva vilka tekniska hjälpmedel, som skall förekomma
som ett minimum i varje högstadieskola, och att ge ett statsbidrag, som med
varierande belopp skulle utgå för ändamålet alltefter kommunens ekonomiska
bärkraft. I yttrandet från Nederkalix framhålles, att den nya bidragsformen inte
bör få innebära en minskning i bidragsgivningen. Kommunen anför härom följande.

Skolberedningens förslag innebär i allmänhet en minskning med 5 kr. per år
och elev i enhetsskolor, som nu är helt utbyggda. En medelstor kommun med
exempelvis 3 000 elever får en minskning i bidragsgivningen med ca 5 000 kr.
per år, om eleverna tänkes fördelade jämt på de nio årskurserna och om kommunen
inte tillhör de norra gränsorterna. Bidraget bör ligga så högt, att kommunerna
erhåller ett statsbidrag motsvarande minst det nu gällande försökskostnadsbidraget.

Vad beredningen vid behandlingen av statsbidrag till skolbyggnader
föreslagit beträffande bibehållande av bidrag till första uppsättningen inventarier
har icke mött någon särskild kritik från remissinstansernas sida.

I fråga om det 8-procentiga tillägg som hittills utgått till försökskommuner i
samband med statsbidrag till skolbyggen, ifrågasätter länsstyrelsen i Uppsala län
om icke ifrågavarande tillägg bör bibehållas en del år framåt under den nya
skolans uppbyggnadstid.

Förslaget om en uppräkning av byggnadsbidraget med en procentenhet för att
därigenom underlätta för kommunerna att utrusta nya lokaler med installationer
m. m. för audivisuella hjälpmedel har tillstyrkts av flertalet av remissorganen.
Skolöverstyrelsen har i sitt utlåtande sökt uppskatta kostnaderna per rumsenhet
och medelsbehovet samt föreslår med vissa avvikelser från beredningens uppläggning
vissa närmare statsbidragsregler m. m. Överstyrelsen anför bl. a. följande.

Överstyrelsen delar skolberedningens uppfattning, att nytillkommande skollokaler
bör från början utrustas med sådan fast inredning och sådana installationer,
som väsentligt underlättar användningen av dylika hjälpmedel.

I likhet med beredningen anser överstyrelsen också, att kommunerna bör
erhålla statsbidrag till kostnaderna för anskaffning av utrustningen och att detta
bidrag bör utgå ur skolbyggnadsanslaget.

I hjälpmedelsbetänkandet har beredningen beräknat kostnaden för erforderlig
AV-utrustning till 1 500—2 000 kr. per lärosal. Vid sina överväganden av detta

545

Kungl. Maj:ts proposition nr 5/ år 1962

spörsmål har överstyrelsen funnit, att behovet av dylik utrustning varierar inom
vida gränser för undervisningslokaler av olika slag. Överstyrelsen räknar med
att de undervisningslokaler, som bör utrustas för AV-ändamål, beträffande kostnaderna
för erforderlig utrustning kan uppdelas i fyra olika grupper, på sätt
närmare framgår av följande uppställning.

Kostnad per
undervisningslokal
kr.

A. Klassrum för låg- och mellanstadierna, klassrum/ämnesrum för

högstadiet, lokaler för geografi och naturorienterande ämnen,
teckningssalar ........................................... 2 000

B. Grupprum för högstadiet................................. • 400

C. Trä- och metallslöjdssalar, salar för mångsidig slöjd och textil -

slöjd, skolverkstäder, skolkök, gymnastiksalar............... 1 000

D. Musiksalar.............................................. 3 000

Kostnaderna för AV-utrustning i enlighet med ovanstående uppställning, tilllämpad
på byggen inom investeringsramen för budgetåret 1960/61 (sammanlagt
160 miljoner kr. för permanenta och provisoriska lokaler), skulle enligt en inom
överstyrelsen gjord undersökning ha uppgått till omkring 1 760 000 kr. Med den
av skolberedningen för budgetåret 1962/63 föreslagna investeringsramen om 350
miljoner kr. kan, om beståndet av lokaler av olika slag inom denna ram antages
få proportionsvis enahanda sammansättning som lokalbeståndet inom 1960/61
års ram, motsvarande kostnad beträffande ramen för budgetåret 1962/63 beräknas
till omkring 3 850 000 kr.

Enligt överstyrelsens mening bör statsbidrag lämpligen utgå med 50 % av de
i uppställningen angivna kostnaderna. I enlighet med nyssnämnda beräkningar
skulle då statsbidragen till AV-utrustning i nytillkommande lokaler inom 1962/63
års investeringsram komma att uppgå till sammanlagt omkring 1 925 000 kr.

Avsyning av anskaffad AV-utrustning torde lämpligen böra ske i samband
med avsyningen av byggnadsarbetena, och bidraget till utrustningen synes, efter
prövning av länsskolnämnden, kunna utanordnas av länsstyrelsen samtidigt med
den sista delen av statsbidraget till byggnadsarbetena.

I enlighet med brukligt tillvägagångssätt vid beräkning av medelsbehovet för
visst budgetår beträffande skolbyggnadsanslaget kan bidraget till AV-utrustning
beräknas komma att belasta anslaget för andra budgetåret efter det budgetår,
inom vars investeringsram bidrag beviljats till byggnadsarbetena. Till följd av
denna förskjutning av utbetalningen av utrustningsbidraget synes medelsbehovet
för belastningsåret kunna med tillräcklig noggrannhet beräknas på grundval av
en inventering av det lokalbestånd, som avsetts tillkomma inom vederbörande
årsram för byggnadsinvesteringen.

Med hänsyn till detta av överstyrelsen förordade förfarande, som i förening
med automatiskt verkande regler möjliggör god central överblick över statsbidragsgivningen
till AV-utrustningar i nytillkommande undervisningslokaler,
synes det överstyrelsen icke pakallat att, pa sätt skolberedningen föreslagit,
inom skolbyggnadsanslaget i viss ordning avsätta särskilda medel för här ifrågavarande
ändamål. I denna del avstyrker överstyrelsen således skolberedningens
förslag.

Riksrevisionsverket avstyrker beredningens förslag om höjning av statsbidragsprocenten
för skolbyggnader under samma motivering, som ämbetsverket
angivit i fråga om sitt ställningstagande till stimulansbidragens införande.

18 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 54

546

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Svenska landskommunernas förbund framhåller i sitt yttrande, att beredningen
icke föreslagit någon tillfredsställande lösning i fråga om det 8-procentiga
byggnadsbidrag, som nu utgår till försökskommunerna men som upphör den 1
juli 1962. Försökskommunernas nuvarande tillägg innebär, att de får statsbidrag,
som med ca 3 procentenheter överstiger det generella byggnadsbidraget. Enligt
beredningens förslag skulle det generella byggnadsbidraget vid grundskolans
genomförande utgå enligt 35 %-regeln, varjämte ett anslag motsvarande eii
procentenhet skulle anvisas såsom bidrag till Ökade kostnader för fast inredning
och installationer för användningen av audivisuella hjälpmedel. Enligt
förbundets mening bör det generella byggnadsbidraget inte under några omständigheter
sänkas under den procentsats, som hittills gällt för försökskommunerna,
dvs. i regel 38 %. Bidragsbestämmelsernas konstruktion har för övrigt medfört,
att den ursprungligen avsedda skatteunderlagsgraderingen numera helt mist sin
effekt. I huvudsak detsamma framföres även från Svenska stadsförbundet.
Liknande synpunkter anföres även i en del yttranden från kommunerna.

Statskontoret, som avser att ägna frågan om paviljongbyggande särskild uppmärksamhet,
har för avsikt att senare inkomma med förslag till de ändringar i
statsbidragsbestämmelserna härför, som kan befinnas påkallade.

Vad beredningen föreslagit i fråga om statsbidrag till fackskolor har i
ett par fall föranlett erinran i vad avser förslaget om slopande av huvudmansavgifterna.
Såväl statskontoret som riksrevisionsverket anser, att avgifternas
slopande skulle innebära ett avsteg från principen om oförändrad kostnadsfördelning
mellan stat och kommun. Med anledning därav föreslår statskontoret,
att statsverket kompenseras genom en mot avgifterna svarande procentuell
minskning av driftbidraget. Riksrevisionsverket anser sig på anförda skäl icke
kunna tillstyrka förslaget om dessa avgifters slopande. Från enstaka kommuner,
t. ex. Växjö och Skurup, förekommer förslag om att statsbidrag till fackskolor,
eller mera generellt till högre kommunala skolor av olika slag, skall utgå enligt
samma konstruktion som statsbidraget till den obligatoriska skolan.

I anslutning till beredningens förslag om slopande av terminsavgifterna
vid yrkesskolor framhåller överstyrelsen för yrkesutbildning, att denna
fråga, i vad den gäller heltidskurser, torde kräva ytterligare utredning, ävensom
att avgifterna vid deltidskurser borde vara kvar såsom ett sätt att animera
eleverna att fullfölja studierna.

Remissinstansernas inställning till förslagen om överförande av vissa
uppgifter — skolhälsovård, biträdeshjälp, vaktmästarpersonal m. m. — vid
de allmänna läroverken och de högre tekniska läroverken från staten till
kommunerna har i det föregående redovisats dels i samband med skolhälsovårdsfrågorna,
dels bland frågorna rörande skolans befattningshavare. Därvid
har även synpunkter på kompensationsfrågan redovisats. Här torde få tillläggas
endast ett par ytterligare tekniska synpunkter rörande den föreslagna
kompensationen. Landskommunernas förbund och Stadsförbundet anför härom
bl. a. följande.

547

Kungl. Maj:ts proposition nr b\ år 1962

Den principiella väg beredningen anvisar för kompensationens genomförande
synes i och för sig erbjuda fördelar. Metoden att schematisera kompensationen
genom en procentuell anknytning till lärarlönebeloppen är nämligen mycket
enkel, främst därigenom att den ej kräver något speciellt rekvisitionsförfarande.
Den synes också ha fördelen att innebära vissa garantier för en automatisk
värdebeständighet på kompensationen. Det slutliga ställningstagandet blir dock
beroende av vid vilken nivå kompensationstilläggets procentsats fixerats.

En icke oväsentlig metodisk invändning mot beredningens principförslag till
kompensationsfrågans lösning är att kompensationen föreslås baserad på de hittillsvarande
kostnaderna för ifrågavarande ändamål. Men hur stora dessa kostnader
kommer att bli för kommunerna, sedan uppgifterna lagts på dem och
sedan ifrågavarande befattningshavarekategorier överförts till kommunalt huvudmannaskap,
är omöjligt att på förhand beräkna. Olikheter mellan statliga
och motsvarande kommunala befattningshavare i fråga om lönegradsplacering,
semester-, sjukvårds- och pensionsförmåner osv. försvårar problemet. Särskilt bör
påpekas, att till de kostnader, som de statliga läroverken nu redovisar för ifrågavarande
befattningshavare, måste efter ett överförande till kommunalt huvudmannaskap
läggas de betydande kostnader kommunerna får vidkännas för
nämnda befattningshavares pensionering.

Förbunden förutsätter att de ytterligare överväganden i denna fråga, som
beredningen i betänkandet hänvisar till, tas till utgångspunkt för överläggningar
på departementsplanet med de båda kommunförbunden rörande storleken av det
procentuella tillägg på lönerna varmed kommunerna enligt förslaget skall gottgöras
för sitt övertagande av vissa statliga uppgifter.

I yttrandet från Malmö stad redovisas en gjord beräkning, delvis med uppskattade
belopp, för ett av stadens statliga läroverk med utgångspunkt i den av
beredningen preliminärt angivna procentsatsen. På grundval av den gjorda beräkningen
framhålles från stadens sida, att det angivna procenttalet inte synes
ge kommunen kompensation för mer än den direkta lönen utav personalkostnaderna.
Kostnader för personalförsäkring, pensionsavgifter till finansförvaltningen
och till allmän tilläggspensionering och vidare kostnader för personalvård
skulle sålunda inte bli täckta. I stadens yttrande göres också i sammanhanget
bl. a. det påpekandet, att på lönerekvisitionerna upptages även lönekostnader
för lärarkandidater vid läroverk med praktisk lärarkurs och det förmodas
att det inte varit skolberedningens mening att detta belopp skulle ingå i procentunderlaget.

Skolväsendets kostnader

(SB kapitel 42)

Skolberedningen

Kapitlet om skolväsendets kostnader inledcs (SB s. 708—724) med en jämförelsevis
ingående översikt över kostnadsutvecklingen på .skolans område under
1950-talet med en uppdelning på dels statens, dels kommunernas utgifter för
skoländamål. Framställningen belyses av tabellariska sammanställningar.

Skolberedningen inleder sina kostnadsberäkningar för d ea
obligatoriska skolan med att precisera några förutsättningar för sitt.

548

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

arbete. Riktmärket för beräkningarna har varit att åstadkomma en uppskattning
av samhällets totalkostnader för ett obligatoriskt skolväsende, organiserat i enlighet
med skolberedningens förslag, ej att genomföra egentliga merkostnadsresonemang.
Ett sådant vore enligt beredningens mening orealistiskt och inadekvat,
eftersom de utgiftsökningar man har att räkna med till en mycket betydande
del skulle ha inställt sig även utan skolreform på grund av den utbyggnad
och upprustning, som under alla omständigheter hade måst företas i den bestående
skolorganisationen för att denna skulle någorlunda kunna motsvara den
allt starkare efterfrågan på utbildning utöver folkskolans nivå.

Beräkningarna har också så långt detta varit möjligt utförts i överensstämmelse
med den takt för grundskolans genomförande som beredningen föreslagit.

Efter vissa allmänna påpekanden av närmast teknisk natur beräknar beredningen
så kostnader för lärarlöner m. m. på sätt som närmare angives i betänkandet
(SB s. 726 f.). De totala kostnaderna för den obligatoriska skolans faktiska
lärar- och skolledarlöner har på grundval av nu gällande statsbidragsregler
fördelats på staten och kommunerna. Beloppen framgår av tabell 21. På grund
av den faktiska förskjutningen i statsbidragsutbetalningen avser beloppen dock
inte det budgetmässiga anslagsbehovet för varje år.

I samband med redogörelsen för skolbyggnadsbehovet (SB kap. 40) anges
också ramarna för investeringskostnaderna enligt beredningens kalkyler. Med
utgångspunkt, i dessa beräknas de årliga lokal- och inventariekostnadema under
genomförandepérioden.

Inom dessa (s. 521) har relationen mellan permanenta och provisoriska lokaler
av beredningen antagits bli densamma som under budgetåret 1961/62, dvs. de
permanenta skolbyggnadernas andel av den totala ramen har vid kostnadsberäkningarna
genomgående antagits vara 78 %. Beredningen gör också vissa tekniska
påpekanden i fråga om relationen mellan statsbidragets storlek och den
verkliga byggnadskostnaden samt om förskjutningar i fråga om statsbidragens
utbetalande. På grundval av gjorda antaganden framräknar beredningen följande
anslagsbehov för permanenta och provisoriska lokaler tillsammans:

	Investe-	Statligt an.
Budgetår	ringsram	slagsbehov
(Mkr)	(Mkr)
1962/63 ...........		no
1963/64 ...........	......... 350	130
1964/65 ...........	......... 350	139
1965/66 ...........	......... 325	134
1966/67 ...........	......... 275	120
1967/68 ...........	......... 225	103
1968/69 ...........	......... 160	81

De kapitalutgifter för kommunerna som svarar mot dessa statsbidrag är
väsentligt mycket större än de angivna statliga anslagsbehoven. Den hittillsvarande
statsbidragsprocenten 35 kan i själva verket inte tas till utgångspunkt
för beräkningar av de summor kommunerna får lägga ned på fastighetsanskaffningar
för det obligatoriska skolväsendet.

549

Kungl. Maj:ts proposition nr 5-4 år 1962

På grundval av inhämtade uppgifter, avseende de senaste åren kan beräknas,
säger beredningen, att statsbidragen till skolbyggen antagligen inte utgör mer än
omkring 28 % av de i kommunernas räkenskaper redovisade kapitalutgifterna för
lokaler och inventarier inom det obligatoriska skolväsendet. Med utgångspunkt
härifrån och under förutsättning att de kommunala kapitalutgifter som svarar
mot de statliga byggnadsbidragen upptas som utgift för samma tidsperiod som
motsvarande statliga budgetår, kommer man fram till följande approximativa
fördelning på stat och kommun av kapitalutgifterna för lokaler och inventarier
för det obligatoriska skolväsendet:

	Totalt	Staten	Kommunerna
	(Mkr)	(Mkr)	(Mkr)
1962/63 ......	..... 503	no	393
1963/64 .....	..... 594	130	464
1964/65 .....	..... 635	139	496
1965/66 .....	..... 613	134	479
1966/67 .....	..... 549	120	429
1967/68 .....	..... 471	103	368
1968/69 .....	..... 370	81	289

De investeringskostnader som sålunda redovisats falla på kommunerna säger
emellertid ingenting om kommunernas årliga driftutgifter för skolanläggningar.
Storleken av driftkostnaderna uppskattas av beredningen för år 1959, på grundval
av tillgängligt empiriskt material, till i genomsnitt 370 kr. per elev och
år i grundskolan. Enligt av skolöverstyrelsen tillämpade schematiska normer
torde de kunna år 1961 uppskattas till drygt 700 kr. per elev och år. På
grundval av nämnda uppgifter och den kalkylerade produktionen av nya skolT
lokaler under 1960-talet har kommunernas lokal- och inventariekostnader beräknats
växa till 570 kr. per elev 1969/70. Under dessa antaganden erhålles följande
årliga kostnader för kommunerna för nämnda ändamål:

Läsår 1962/63 64/65 66/67 68/69 70/71

Kommunerna* driftkostnader för lokaler (Mkr) 378 436 480 504 533

För beräkning av kostnader för skolskjutsar och inackorderingar utgår beredningen
från gällande statsbidrag budgetåret 1961/62 och gör den erfarenhetsmässigt
betingade uppräkning av dessa som av beredningen anses ge de verkliga
utgifterna. De sammanlagda faktiska kostnaderna för skolskjutsar budgetåret
1961/62 har antagits belöpa sig på 70 miljoner kr. Nu utgående inackorderingsbidrag
på 3,25 kr. per elev och dag vid inackordering i enskilt hem och 3 kr.
per elev och dag vid inackordering i elevhem torde, enligt beredningen, täcka
knappt hälften av kommunernas faktiska kostnader.

Dessa antaganden beträffande skolskjuts- och inackorderingskostnadema ger
de resultat för genomförandeperioden som framgår av tabell 21.

Kommunernas årliga kostnader för undervisningsmateriel, pedagogiska hjälpmedel
och skolbibliotek m. m. bär av beredningen beräknats sålunda.

Den mer varaktiga undervisningsmaterielen beräknas kosta 20 kr. per elev
och år och förbrukningsmaterielen för slöjd och hemkunskap lika mycket. Särskilt
statsbidrag utgår som bekant ej för dessa kostnader, vilka beräknats till
följande belopp:

550

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 It år 1962

Mkr

1962/63 ............................ 33,6

1964/65 .................................... 34,2

1966/67 .................................... 34,9

1968/69 ............................. 36,0

1970/71 .................................... 36,9

1972/73 ........................... 37,4

På grundval av förslagen i skolberedningens hjälpmedelsbetänkande (SOU
1961:17) har gjorts ganska detaljerade beräkningar över vad ett realiserande av
förslagen skulle kosta. De kommer, utöver ovan angivna belopp, enligt beredningen
att uppgå till:

	Totalt	Staten	Kommunerna
	(Mkr)	(Mkr)	(Mkr)
1962/63 ......	.... 11,8	0,8	11,0
1964/65 ......	14,1	1,0	13,1
1966/67 ......	15,4	1,0	14,4
1968/69 ......	13,7	1,0	12,7
1970/71 ......	. . .. 14,1	1,0	13,1
1972/73 ......	. ... 14,2	1,0	13,2

Beredningen har, som nämnts i samband med redogörelsen för dess behandling
av statsbidragsfrågor, föreslagit inrättande av pedagogiska stimulansbidrag, avsedda
bl. a. för att finansiera hjälpmedelsupprustningen. Nyssnämnda kommunala
kostnadsökningar på grund av upprustningsprogrammet behöver därför inte
tas upp som en verklig kommunal nettokostnad, eftersom kommunerna genom
det nya stimulansbidraget kommer att tillföras belopp som är större än deras
kostnader för den i hjälpmedelsbetänkandet angivna utrustningsmässiga standardhöjningen
i skolorna, för genomförandeperiodens senare del avsevärt större
än de beräknade hjälpmedelskostnaderna.

Till den grupp av kostnader som här behandlats och som åsyftar anordningar
till undervisningens främjande torde få räknas även kostnaderna för kombinerad
korrespondens- och radioundervisning samt särskilda kostnader för folkundervisningens
främjande i rikets nordligaste gränsorter. I 1961 års statsverksproposition
upptas för dét förstnämnda ändamålet ett anslag av 0,63 miljoner kr.,
medan för det senare ändamålet föreslås 0,24 miljoner kr. För hela genomförandeperioden
har beredningen för dessa ändamål schematiskt beräknat en sammanlagd
kostnad för staten på omkring 1 miljon kr. årligen, varvid förutsättes att
anslaget för undervisningens främjande i rikets nordligaste gränsorter dels
sammanföres med det särskilda stimulansbidraget, dels ungefärligen fördubblas,
bl. a. för att möjliggöra den av beredningen i hjälpmedelsbetänkandet framförda
tanken på särskilda stödåtgärder för AV-undervisning, speciellt TV-undervisning
i glesbygderna (SOU 1961:17 s. 100 f.).

Sammanfattas de beräknade kostnaderna för viss undervisnings- och förbrukningsmateriel,
skolbibliotek, förslagen om upprustning beträffande skolornas
hjälpmedelstillgångar samt de sist nämnda speciella anordningarna för undervisningens
främjande erhålles de totala kostnader och dessas fördelning på stat och
kommun som framgår av tabell 21.

551

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5b år 1962

Beredningen har i fråga om den fria skolmaterielen som kommun enligt 212 §
folkskolestadgan är skyldig tillhandahålla eleverna och för vilken särskilt statsbidrag
numera ej utgår, funnit sig böra utgå från en årlig kostnad av 60 kr. per
elev. En beräkning på basis av detta belopp leder till de årliga kostnader för
kommunerna under genomförandeperioden som framgår av tabell 21.

I fråga om skolhälsovård och skolpsykologisk verksamhet har beredningen
utifrån tillgängligt material beräknat kostnaderna för den samlade skolhygieniska
verksamheten till 10 kr. per elev och år. Kostnaderna för den av beredningen
föreslagna fjärde läkarundersökningen, har beräknats till i runt tal 50 kr.
per klass i årskurs 9. Visst erfarenhetsmaterial för bedömning av dessa kostnader
har erhållits från Stockholms stad.

Statens sammanlagda kostnader för den föreslagna länsskolpsykologorganisationen,
fullt utbyggd, uppskattas av beredningen till inemot 1,2 miljoner kr.
Härtill kommer kostnader för nedsättning av undervisningsskyldigheten för
lärare som fullgör skolpsykologiska uppgifter. De ökade kommunala insatser på
detta område, som torde vara att vänta, kommer antagligen att leda till att
kommunernas kostnader för den lokala skolpsykologiska verksamheten blir av
minst samma omfattning som statens. Totalkostnaderna har för 1972/73 beräknats
till 3 miljoner kr., lika fördelade på stat och kommun.

De samlade utgifterna under detta avsnitt liksom deras fördelning på stat och
kommun framgår av tabell 21.

Beredningen har utgått ifrån att 82 % av eleverna läsåret 1962/63 kommer att
deltaga i skolmåltiderna samt att deltagandet därefter kommer att öka med en
procentenhet årligen. Utgångspunkt för beräkningarna har vidare varit en måltidskostnad
om en krona. Antalet bespisningsdagar per läsår har av beredningen
satts till 200. Beredningen har vidare uppskattat statsbidragsandelen budgetåret
1962/63 till 10 % samt räknat med oförändrad kostnadsrelation stat-kommun
under den följande tioårsperioden. Med dessa antaganden erhålles de skolmåltidskostnader
i den obligatoriska skolan som framgår av tabell 21.

Administration och övriga kostnader har också beräknats av skolberedningen.
Som underlag har man därvid haft uppgifter från det obligatoriska skolväsendet
i Västmanlands län för räkenskapsåren 1957—1959. Administrationskostnaderna
företer stora avvikelser kommunerna emellan men allmänt sett, konstaterar beredningen,
är de dock i stigande. Beredningen har uppskattat administrationskostnaderna
till 50 kr. per elev och år.

Sammanlagt erhålles då de approximativa kommunala kostnader för administration
och »övrigt» som likaså framgår av tabell 21.

Även undervisningen av de barn för vilka särskild skolplikt gäller, elever i
nomadskolor, blindskolor och dövskolor, har av beredningen beaktats vid kostnadsberäkningar
rörande den samlade grundskolorganisationen. Kostnaderna
har i detta fall framräknats approximativt såsom ®/7 av de hittillsvarande, vilket
för läsåret 1966/67 och därefter skulle ge en årlig kostnad av 19 miljoner kr.

552

Kungl. Maj:ts proposition nr 51+ år 1962

Efter en framräkning av kostnaderna för var och en av de här redovisade
delposterna ger skolberedningen en sammanfattning och kommentar.

De kostnadsberäkningar för det obligatoriska skolväsendet som redovisats av
beredningen i förevarande kapitel (kap. 42) avser dels ändamål som anknyter
till de väsentliga anslagsposterna under rubriken Det obligatoriska skolväsendet
i statens budget, dels vissa andra med grundskolan sammanhängande anordningar.
Tillsammans uppgår här behandlade, till det obligatoriska skolväsendet
hänförliga kostnader till de belopp som anges i tabell 21. De utgifter som där
upptagits under beteckningarna 1) Lärarlöner, 2) Skolskjutsar, inackorderingar,
3) Materiel, pedagogiska hjälpmedel, 4) Nomadskolor m. m. motsvarar anslagen
under nyssnämnda rubrik i 1961 års statsverksproposition samt under den numera
på annat ställe i huvudtiteln uppförda posten Bidrag till skolbibliotek.

De fyra nyss angivna utgiftsposterna i tabellen motsvarar i själva verket
anslagsposter som täcker mer än 99 % av de sammanlagda utgifterna för det
obligatoriska skolväsendet och för skolbiblioteksanslaget i 1961 års statsverksproposition.
De kan följaktligen sägas tillsammans helt täcka de utgifter som i
statsverkspropositionen upptas för de obligatoriska skolorna och för skolbiblioteken.
Dessa utgifter — inklusive skolbiblioteksanslaget — är i propositionen för
1961/62 uppförda med 915 miljoner kr. Summan av statens beräknade utgifter
för (folkskolan och) grundskolan under nämnda fyra kostnadsrubriker,
som alltså motsvarar dessa anslagsändamål, är av den storlek som nedanstående
sammanställning visar. Beredningen erinrar om att de redovisade kostnadsberäkningarna
ej avser den faktiska budgetbelastningen för varje enskilt budgetår,
varför jämförelser bakåt i tiden ej blir helt adekvata — särskild betydelse har
detta i fråga om lärarlönema — men anger dock inom parentes i sammanställningen
för vart och ett av åren även ökningen i förhållande till nyssnämnda
summa i statsverkspropositionen; den för varje år beräknade ökningen är alltså
en kumulativ ökning, hela tiden relaterad till anslagssumman 915 miljoner kr.
för 1961/62:

1962/63 ............ 036 Mkr; (ökning: 21 Mkr)

1964/65 ............ 1030 . ( » 115 » )

1966/67 ............ 1093 » ( > 178 » )

1968/69 ............ 1 172 » ( » 257 . )

1970/71 ............ 1222 . ( . 307 • )

1972/73 ............ 1246 » ( > 831 » )

Från här redovisade kostnadsökningar skall subtraheras de besparingar för
staten som erhålles genom att statliga realskolor och högre kommunala skolor
med statsbidrag successivt avvecklas när grundskolan genomföres. Besparingarna
ökar stegvis och kan vid slutet av genomförandeperioden beräknas uppgå till
omkring 220 miljoner kr. i förhållande till de för 1961/62 uppförda anslagen
Den totala kumulativa ökningen kommer sålunda att uppgå till inte 331 utan
110 miljoner kr.

553

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

Tabell 21. Sammanställning över vissa kostnadsberäkningar för det
obligatoriska skolväsendet
(Miljoner kronor)

	1962/63	1964/65	1966/67	1968/69	1970/71	1972/73
Lärarlöner ............	897	983	1 040	1 116	1 164	1 182
Därav: staten .........	844	923	972	1 040	1 083	1 099
kommunerna ...	53	60	68	76	81	83
Lokaler och inventarier .	488	575	600	585	l(585)	J(585)
Därav: staten .........	no	139	120	81	(81)	(81)
kommunerna ...	378	436	480	504	(504)	(504)
Skolskjutsar, inackorde-
ring .................	79	90	101	112	123	134
Därav: staten .........	58	67	74	83	89	97
kommunerna ...	21	23	27	29	34	37
Materiel, pedagogiska
hjälpmedel ...........	64	69	74	77	80	81
Därav: staten .........	19	23	28	30	31	31
kommunerna ...	45	46	46	47	49	50
Fria läroböcker m.m. ..	50	51	52	54	55	56
Därav: staten .........	—	—	—	—	—	—
kommunerna ...	50	51	52	54	55	56
Skolhälsovård m.m.....	9	10	11	11	13	13
Därav: staten .........	1	1	1	1	2	2
kommunerna ...	8	9	10	10	11	11
Skolmåltider ..........	135	138	143	149	155	159
Därav: staten .........	14	14	14	15	16	16
kommunerna ...	121	124	129	134	139	143
Administration ........	50	51	52	54	55	56
Därav: staten .........	—	—	—	—	—	—
kommunerna ...	50	51	52	54	55	56
Nomadskolor m.m.....	15	17	19	19	19	19
Därav: staten .........	15	17	19	19	19	19
kommunerna ...	—	—	—	—	—	—
Summa utgifter........	1 787	1 984	2 092	2 177	*(2 249)	''(2 285)
Därav: staten .........	1 061	1 184	1 228	1 269	1 321	1 345
kommunerna ...	726	800	864	908	928	940

1 Beräkningen av investeringsramarna för grundskolan har ej förts fram längre än till 1969/70; här
har skolberedningen approximerat samma belopp som för det närmast föregående beräkningsåret.

Om totalkostnaderna i tabellen slås ut per elev, erhålles de elevkostnadsbelopp
för hela den obligatoriska skolan som anges i sammanställningen på s. 554. Där
har beredningen för jämförelsens skull medtagit motsvarande tal för kalenderåren
1957 och 1958, vilka beredningen räknat fram ur tillgängligt statistiskt material
(SB s. 721). Beloppen för dessa år har omräknats till 1961 års penningvärde.

18* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr Bi

554 Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Läsår	1957	1958	62/63	61/65	66/67	68/69	70/71	72/73
Kostnad per elev ....	1 850	1 850	2 125	2 323	2 395	2117	(2 137)	(2 116)
Därav: staten .......	1 000	1 033	1 262	1 386	1 106	1109	(1131)	(1 no)
kommunerna .	850	817	863	937	989	1 008	(1 006)	(1 006)

Dessa i enhetligt penningvärde uttryckta belopp inkluderar i princip de totala
elevkostnaderna, alltså även investeringarna. Som synes är de för grundskolans
genomförandeperiod angivna elevkostnaderna högre än de för 1957 och 1958
empiriskt framräknade beloppen. Skillnaderna är emellertid relativt måttliga
framhåller beredningen, om hänsyn tas till alla omständigheter som vid jämförelsen
bör beaktas, främst kanske den av beredningen föreslagna ökningen i
investeringsutgifterna. Beredningen nämner för övrigt att en approximativ uppskattning
av statens kostnader per elev 1960/61 och 1961/62, baserad på budgetanslagen
för de båda åren, synes resultera i en elevkostnad på omkring 1 100 kr.
respektive över 1 200 kr. Ökningen i de statliga kostnaderna, utslagna per elev,
från 1961/62 till 1962/63 synes alltså inte vara särskilt stor.

Vidare måste hänsyn tas till den omständigheten att den nioåriga skolan,
vilken erfarenhetsmässigt leder till en viss — egentligen ganska lättförklarlig —
ökning av elevkostnaderna, i förevarande avsnitt ju förutsättes till större delen
redan genomförd. Om man i stället jämför den beräknade elevkostnaden för t. ex.
1962/63 med motsvarande kostnad år 1958 i de kommuner som då hade fullt
utbyggd försöksskola, blir resultatet ett helt annat. Omräknas sistnämnda belopp
för försöksskolorna, dvs. 2 070 kr. (SB tab. 54), till 1961 års penningvärde,
blir det nämligen 2 193 kr. Tar man dessutom hänsyn till den nioåriga skolans
relativa omfattning åren 1958 respektive 1962, kan man — med kännedom
om den nyssnämnda elevkostnadshöjande effekt som försöksskolan i varje fall
hittills haft — beräkna att den för läsåret 1962/63 angivna elev kostnaden på
2 125 kr. är blott ett par procent högre än vad man rent matematiskt skulle
haft anledning att vänta sig, om man utgår från 1958 års elevkostnad. Denna
reella kostnadsökning bör ses mot bakgrund av de förändringar i pedagogiskt
standardhöjande syfte som beredningen föreslår: ökade anslag till pedagogiska
hjälpmedel, ökade investeringar i skolbyggen m. m. Från och med 1964/65 tillkommer
dessutom en annan omständighet: det sänkta elevantalet i klasserna. De
ökade kostnader som från 1964/65 kan konstateras såsom resultat av beredningens
beräkningar, kan till stor del förklaras just med det faktum, att beredningen
för vart och ett av åren 1962/65 räknat med en mer än 50-procentig
ökning jämfört med budgetåret 1961/62 av investeringsramen för skolbyggen
inom det allmänna skolväsendet.

Utöver här berörda och i tabell 21 sammanställda kostnader tillkommer vissa
kostnader som sammanhänger med skolberedningens förslag och som faller på
staten. De poster, som beredningen här redovisar hänför sig till frivillig instrumentalmusik
m. m., granskning av läroböcker m. m., informationsverksamhet,
visst anslag till privata skolor samt ökade expertmedel för skolöverstyrelsen.

555

Kungl. Maj:ts -proposition nr 5/ är 196-2

1. Kostnader för instrumentalniusik som led i skolans fritidsprogram. Dessa
kostnader, som har sin motsvarighet inom den nuvarande realskolorganisationen,
torde vid fullt utbyggd grundskola kunna grovt uppskattas till omkring
3,5 miljoner kr.

2. Kostnader till stöd för läroboksnämndens verksamhet, avsedda att möjliggöra
en utökad stab av granskare samt konferenser mellan dessa, läroboksnämnden
och de båda överstyrelserna. I kapitlet Undervisningshjälpmedel har
beredningen för detta ändamål beräknat ett belopp av 250 000 kr.

3. Kostnader för information om skolreformen. För denna betydelsefulla
verksamhet föreslår beredningen (SB kap. 44) ett anslag för budgetåret 1962/63
av 400 000 kr., för 1963/64 av 300 000 kr. och för vart och ett av de följande
åren under genomförandeskedet 200 000 kr.

I anslutning härtill bör erinras om att beredningen i kapitlet om de olika lärarkategorierna
och deras användning uttalat sig för ökade anslag åt den med
informationen nära sammanhängande lärarfortbildningen, dock utan att ange
något belopp härför. Däremot har ett särskilt belopp, 50 000 kr., beräknats för
upptagande av vissa skolledarkurser i fortbildningsprogrammet.

4. Kostnader avseende ett extra byggnads- och utrustningsanslag till privata
skolor. Beredningen räknar (SB kap. 32) för detta ändamål med ett belopp av
200 000 kr. per år under budgetåren 1962/63—1967/68.

5. Kostnader för expertförstärkning av skolöverstyrelsen i syfte att ge överstyrelsen
möjligheter att till behandling och utredning ta upp angelägna arbetsuppgifter
som kräver en koncentrerad arbetsinsats under viss tid och som svårligen
kan av överstyrelsens personal fullgöras vid sidan av de ordinarie arbetsuppgifterna.
I kapitel 45, Fortsatt utveckling av skolans arbete, föreslår beredningen
för detta ändamål ett belopp av tills vidare 200 000 kr. årligen.

Här bör vidare tilläggas att i beredningens kostnadskalkyler ej ingår utgifterna
för studiehjälp samt att beredningen inte framlagt beräkningar av kostnader för
den förutsatta justeringen av statsbidraget till yrkesskolor och, såsom nämnts, ej
heller för den förordade ökningen av fortbildningsverksamheten.

I anslutning till konstaterandet av att såväl stora enskilda anslagsposter som
totalkostnaderna för grundskolan stiger ganska avsevärt i förhållande till hittillsvarande
kostnader för det obligatoriska skolväsendet har redan erinrats om att
vissa nuvarande kostnader successivt bortfaller vid genomförandet av grundskolan.
Beredningen redovisar här något närmare de bortfallande kostnaderna
för statliga realskolor och högre kommunala skolor.

Anslagen till avlöningar och omkostnader vid allmänna läroverk föreslås i
statsverkspropositionen för budgetåret 1961/62 bli uppförda med 253 miljoner
kr. Till vilken del detta belopp avser realskolor samt realskoledelen av högre
allmänt läroverk kan ej exakt anges. Av de allmänna läroverkens elevantal läsaret
1961/62 torde rcalskoleleverna utgöra högst 70%. Med beaktande av att
gymnasiets kostnader är relativt sett högre än realskolans torde de på realskolorna
fallande kostnaderna måhända kunna uppskattas till två tredjedelar av
totalbeloppet, dvs. till 170 miljoner kr. Realskolornas totala elevantal har
nu börjat sjunka och dessa kostnader kommer därför att årligen minska för att
vid 1970-talets början helt försvinna.

Det successiva bortfallet av dessa cirka 170 miljoner kr. måste givetvis
subtraheras från de kostnader grundskolan medför för staten. Den omständigheten
att kommunerna genom grundskolan får delvis överta kostnader för eu

556

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5 b år 1962

undervisning, som staten tidigare bekostat, har beredningen inte ansett böra i
detta sammanhang föranleda särskilda kostnadsberäkningar.

Även statsbidraget till högre kommunala skolor, dvs. kommunala flickskolor,
kommunala realskolor, praktiska kommunala realskolor och högre folkskolor
— för budgetaret 1961/62 föreslaget till 53 miljoner kr. — kommer så småningom
att, med skolornas upphörande, kunna avvecklas. Även detta kostnadsbortfall
skall subtraheras från kostnaderna för grundskolan.

Avslutningsvis berör skolberedningen också i största korthet frågan om vissa
kostnader för fackskolorna. För dessa nya skolformer har de egentliga
kostnadsberäkningarna begränsats till dels lärarlönekostnaderna, dels investeringsutgifterna.

Lärarlönekostnaderna har utifrån gjorda förutsättningar (SB s. 741) och med
tillämpning av samma elevantal i klasserna som beredningen föreslår för grundskolans
högstadium av beredningen beräknats till följande ungefärliga belopp:

Läsår 1965/66 66/67 67/68 68/69 69/70 70/71 71/72

Lönekostnader för fackskolorna

(Mkr) ....................... 21 25 31 37 44 49 52

Därav: staten ................... 17 20 24 29 34 39 41

kommunerna ............. 4 5 7 8 9 10 11

Skolberedningen har i kapitlet om statsbidrag föreslagit, att statsbidrag till
skolbyggnadsarbeten för fackskolor skall utgå efter samma grunder som för närvarande
till högre kommunala skolor samt i kapitlet om skolbyggnader angivit
erforderliga ramar för investeringar under uppbyggnaden av skolformen. Om
beräkningarna i övrigt grundas på samma antagande, som gjorts beträffande
investeringarna för den obligatoriska skolan, erhåller beredningen följande ungefärliga,
statliga anslagsbehov:

	Investe-	Statligt an-
Budgetår	ringsram (Mkr)	slagsbehov (Mkr)
1965/66 ............		4
1966/67 ............		8
1967/68 ............		11
1968/69 ............	........ 30	12
1969/70 ............		12
1970/71 ............		9

Kommunernas investeringar skulle utifrån samma antaganden som i fråga om
grundskolan komma att för vart och ett av de angivna åren uppgå till följande
belopp i miljoner kr.: 14, 29, 39, 43, 43 respektive 32.

Lämnar man dessa tal, vilka närmast är avsedda att illustrera finansieringsproblemets
omfattning, och försöker beräkna de årliga driftkostnaderna blir
uppgiften, framhåller beredningen, väsentligt svårare än för grundskolan. Om
man inte medräknar sådana skolsociala anordningar som skolmåltider, fria läroböcker
och dylikt, torde den genomsnittliga totala elevkostnaden per år mycket

557

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

approximativt kunna sättas till i runt tal 2 000 kr. Utifrån detta antagande
erhåller man på grundval av beredningens uppskattningar om elevantalet och på
basis av den nuvarande faktiska kostnadsfördelningen vid högre kommunala
skolor följande kostnader för de nya skolorna:

Läsår 1965/66 66/67 67/68 68/69 69/70 70/71 71/72

Totalkostnader för fackskolor (Mkr) 34 39 49 59 70 78 82

Därav: staten ................... 22 25 32 38 45 50 52

kommunerna............. 12 14 17 21 25 28 30

De mycket preliminära kalkyler som gjorts rörande kostnaderna för fackskolorna
får uppfattas såsom ett försök att ange de ungefärliga kostnadsramarna
för den tilltänkta fackskolorganisationen, framhåller skolberedningen avslutningsvis.
Först sedan dennas struktur mera i detalj utformats i olika avseenden
blir kostnadsberäkningar i egentlig mening möjliga.

Yttranden

Mot skolberedningens uppskattning av kostnadsutvecklingen för skolväsendet
under 1950-talet finner skolöverstyrelsen ingen anledning att göra erinran. I
anslutning till vad beredningen anför vill överstyrelsen framhålla, att ämbetsverket
givetvis instämmer i beredningens uttalande, att de samhällsekonomiska
aspekterna inte får undanskymma de betydande allmänkulturella värden, som
ligger i en förbättrad grundutbildning för alla, och att dessa värden för samhället
och den enskilde i och för sig är så väsentliga, att skolan i sin helhet icke bör
bedömas från snäva ekonomiska lönsamhetssynpunkter. Beträffande beredningens
prognos för kostnadsutvecklingen för den obligatoriska skolan under den
kommande tioårsperioden har överstyrelsen ej haft möjlighet att mera ingående
pröva beräkningarnas hållfasthet. Det är naturligt, att beräkningarna för en så
lång tidsperiod måste innefatta många osäkerhetsmoment, t. ex. i fråga om lärarbehovet,
och bli tämligen approximativa. Detta torde enligt överstyrelsens
mening särskilt gälla uppskattningen av kommunala kostnader. Såvitt överstyrelsen
kan bedöma, torde beräkningarna rörande statens kostnader ge en
riktig bild av kostnadsutvecklingen i stort.

I yttrandena har tämligen genomgående, såsom i någon utsträckning redovisats
i anslutning till andra avsnitt av beredningens huvudbetänkande, understrukits
vikten av att de anslagsbeviljande myndigheterna måste ta de ekonomiska
konsekvenserna av ett beslut om grundskolans genomförande. Angelägenheten
av att statsmakterna ställer medel till förfogande för grundskolans realiserande
fullt ut enligt den givna målsättningen betonas mycket starkt. Det
betecknas som ytterst beklagligt, om det stora målet i väsentliga avseenden icke
skulle kunna förverkligas på grund av bristande resurser, och reformen skulle
stanna på papperet. De olika ökade anslagsbehoven måste betraktas som nödvändiga
förutsättningar för reformen.

558 Kiingl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att de beräknade kostnaderna för det
allmänna för den planerade obligatoriska skolan jämte föreslagen påbyggnad på
denna knappast ter sig i och för sig oproportionerligt höga eller eljest alltför
avskräckande, vare sig man ser på de årliga totalkostnaderna för stat och kommun
eller på årskostnaden per elev.

Under hänvisning till att vissa skolkommuner uttryckt farhågor för den belastning,
som kommer att åvila kommunerna vid ett genomförande av beredningens
förslag, framhåller länsstyrelsen i Västmanlands län, att den ekonomiska
börda, som genom den blivande grundskolan pålägges samhällsmedlemmarna,
knappast torde komma att kännas tung för den, som är medveten om
att det här gäller vår angelägnaste gemensamma uppgift för samhällets utveckling
och förkovran.

Vid remissbehandlingen har från flera håll framhållits, att beredningens kostnadsberäkningar
inrymmer manga osäkra poster, både sådana som ansetts vara
för högt eller för lågt beräknade, och sådana som icke alls upptagits i beredningens
kalkyler. Sålunda påpekar länsskolnämnden i Hallands län, att den av
beredningen angivna merkostnaden för skolskjutsar, 5 miljoner kr., synes vara
otillräcklig. Svenska stadsförbundet är av den uppfattningen, att kostnaderna
för skolskjutsar, fria läroböcker och skolmåltider troligen beräknats för lågt.
Skolöverstyrelsen framhåller — under hänvisning till sitt förslag om frivillig
undervisning i instrumentalmusik och körsång — att vid ett bifall till detta
överstyrelsens förslag skulle kostnaderna för sådan undervisning vid fullt utbyggd
grundskola uppgå till omkring 13 miljoner kr., mot av beredningen beräknat
belopp av omkring 3,5 miljoner kr. Kostnadsökningen till följd av de av
överstyrelsen föreslagna ändrade bestämmelserna för gruppindelning för undervisningen
i slöjd på låg- och mellanstadierna skulle enligt överstyrelsens beräkningar
uppgå till omkring 4,2 miljoner kr. vid på dessa stadier fullt utbyggd
grundskola. Därest överstyrelsens i dess petita för budgetåret 1962/63 framlagda
förslag om förmånligare statsbidragsregler för skolmåltidsverksamheten blir
genomfört, kommer de av beredningen angivna statliga kostnaderna för verksamheten,
14—16 miljoner kr., att enligt överstyrelsens beräkningar stiga till
omkrjng 35 miljoner kr. Överstyrelsen framhåller vidare, att i de av beredningen
angivna kostnaderna ej synes ingå kostnader för lärarutbildning och fortbildning.
I vart fall synes kostnader för fortbildning i detta sammanhang böra beaktas.
Överstyrelsen erinrar om, att dessa kostnader av överstyrelsen beräknats stiga
från omkring 4,3 miljoner kr. för budgetåret 1962/63 till omkring 10,5 miljoner
kr. budgetåret 1966/67. Slutligen framhåller överstyrelsen på anförda skäl, att
det torde vara motiverat att i stället för den av beredningen antagna statsbidragsprocenten
av 35 för permanenta skolbyggnader räkna med en statsbidragsprocent
av 36, därvid statsbidrag till AV-utrustning icke medräknats.
Riksrevisionsverket är av den uppfattningen, att vissa av beredningen uppskattade
lönekostnader, exempelvis för övningslärare, synes vara baserade på

559

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5 k år 1962

något för hög löneklass. Ämbetsverket har inte ansett sig kunna ingå på en
närmare prövning av kalkylerna i deras helhet.

Överstyrelsen för yrkesutbildning framhåller, att beredningen vid sina kostnadsberäkningar
beträffande de tekniska fackskolorna icke synes ha tagit hänsyn
till utgifter för anskaffande av laboratorieutrustningar eller på grund av den
tekniska utvecklingen föranledda nödvändiga kompletteringar av dylika utrustningar.
Vad överstyrelsen sålunda framhållit gäller, enligt ämbetets förmenande,
jämväl utrustningar för de merkantila fackskolorna.

Beredningens förslag beträffande sammanförande av det nuvarande anslaget
till folkundervisningens främjande i rikets nordligaste gränsorter med det särskilda
stimulansbidraget har föranlett skolöverstyrelsen och länsstyrelsen i Norrbottens
län att yttra sig i ämnet. Skolöverstyrelsen erinrar, att ur gränsortsanslaget
utgår bidrag icke endast till kommuner utan även andra bidrag (finnbygdsstipendier,
bidrag till viss folkbildningsverksamhet, biblioteksverksamhet
m. m.). Överstyrelsen förutsätter, att det ej varit beredningens avsikt, att bidrag
ej vidare skulle utgå till sådana ändamål och föreslår att anslaget, med undantag
för den mindre del som nu utgår till kommuner, bibehålies som ett separat
anslag. Länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker förslaget under förutsättning
att de kommuner, som nu åtnjuter bidrag ur förevarande anslag, bibehåller
företräde till bidrag, och att vissa särskilda ändamål, bl. a. lekskolekurserna för
barn från finsktalande hem, alltfort skall anses utgöra bidragsgrund. Statskontoret
tillstyrker ett sammanförande av gränsortsanslaget med det särskilda stimulansbidraget.

Synpunkter på de gjorda kostnadsberäkningarna framföres vidare i yttrandena
ofta i nära anslutning till beredningens behandling av statsbidragsfrågorna.

Dep artementschefen

Den allmänna övergången till grundskola i hela landet är, som
skolberedningen framhåller, en fråga av betydelse inte bara för hela vårt skolväsen
utan även för andra delar av samhället. Som en grundläggande förutsättning
för allt arbete under uppbyggnads- och genomförandeperioden måste gälla,
att den skola som bygges upp skall vara en kvalitativt godtagbar skola med innehåll
och utformning enligt den målsättning och den utformning, som här tidigare
angivits. Detta kräver i sin tur betydande resurser i fråga om lärare, lokaler
och undervisningsmateriel in. m. Grundskolans genomförande måste därför och
med hänsyn jämväl till behovet av eu samordnad och långsiktig planering över
huvud taget, lika väl för landet i dess helhet som för varje enskild kommun,
uppenbarligen så långt det går samordnas med utbyggnaden av främst yrkesskolor,
fackskolor och olika slag av gymnasier. Därigenom bör den del av våra
samlade resurser som avdelas för utbildningsbehov kunna utnyttjas och avvägas

560 Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

så rationellt och effektivt som möjligt och det totala utbildningsbehovet bäst
tillgodoses.

Jag vill här inledningsvis konstatera, att innevarande läsår så många av landets
kommuner övergått till försöksverksamhet med nioårig enhetsskola, att de
folkmängdsmässigt motsvarar 53% av landets invånarantal. För att få någon
uppfattning om i vilken takt man önskar övergå till grundskola i de återstående
kommunerna, motsvarande omkring hälften av såväl rikets folkmängd som
antalet skolpliktiga barn, har beredningen genom medverkan av skolöverstyrelsens
planeringsavdelning undersökt kommunernas önskemål och planer. Undersökningen
visar, att kommunerna generellt sett önskar sådan övergång i betydligt
snabbare takt än vad som svarar mot ett jämnt genomförande enligt det av
riksdagen år 1957 förutsatta tidsschemat.

Liksom skolberedningen finner jag, att ett fritt genomförande av grundskolan
är omöjligt redan av hänsyn till skolbyggnadsbehovet. Någon form av styrning
eller reglering av genomförandetakten blir oundgänglig för att de uppkomna
anspråken skall kunna någorlunda jämnt tillgodoses under hela genomförandeperioden.

\issa
spörsmål utöver den nyss angivna omfattningen innevarande läsår av försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola — bör här bringas i åtanke.

Enligt av riksdagen år 1957 (prop. 1957:106 s. 61 ff.; SU 127; Rskr 317) godkända
riktlinjer för planeringen skall försöksverksamheten med nioårig enhetsskola
upphöra med utgången av läsåret 1961/62 och den allmänna övergången
till obligatorisk nioårig skola påbörjas den 1 juli 1962. Övergången bör i varje
kommun ske successivt med början i årskurserna 1 och 5. Övergångsperioden bör
sträcka sig t. o. m. läsåret 1968/69, vilket innebär att kommun, som dröjer med
sin övergång till den nya skolordningen till sistnämnda läsår, kommer att nå
nionde årskursen läsåret 1972/73, då grundskolan alltså skulle vara helt genomförd
i hela riket.

Jag biträder beredningens förslag att denna tidsplan oförändrad bör gälla för
grundskolans genomförande, dock att övergången i varje kommun bör ske
successivt med början i årskurserna 1—5.

Övergången till den nya skolordningen bör för försökskommunernas del innebära,
att den nuvarande försöksskolan omvandlas till grundskola den 1 juli 1962
även om den, såsom jag strax skall närmare beröra, inte omedelbart i sin helhet
kommer att följa grundskolans regler i fråga om läroplan o. d. För de delar av
den nuvarande försöksskolan, som i enlighet med vad beredningen förordat
därutinnan övergångsvis inte kommer att tillämpa grundskolans läroplan m. m.,
bör försöksskolans timplaner och huvudmoment och vissa övriga bestämmelser
övergångsvis alltjämt gälla. På samma sätt bör folkskolans motsvarande läroplan
och vissa övriga bestämmelser övergångsvis i viss omfattning äga fortsatt
tillämpning i de av de nuvarande försökskommunerna, som innevarande läsår
inte genomfört försöksverksamhet i alla årskurser.

561

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Vad avser kommuner, som innevarande läsår har sitt skolväsen ordnat enligt
den äldre ordningen med folkskola och s. k. högre skolor, förordar jag, att grundskolan
genomföres i den takt som skolbercdningen föreslagit och som i det föregående
redovisats. Det innebär, att övergången till grundskola kommer att ske
något snabbare i början och något långsammare i slutet av perioden men dock
inte, av skäl som jag nyss berört, så fort som kommunerna själva uttryckt
önskemål om. Nuvarande anordning med yttrande från länsskolnämnden över
kommunala framställningar och förslag av skolöverstyrelsen samt beslut av
Kungl. Maj :t i varje enskilt fall synes även under övergångstiden vara den som
bäst tillgodoser samtliga samordningskrav.

I de kommuner, som här avses bör engelska — inom ramen för det nuvarande
veckotimtalet och så vitt tillgången på lärare att undervisa i ämnet och omständigheterna
i övrigt det medger — införas i årskurs 4 fr. o. m. läsåret 1962/63.

För samtliga kommuner tillhörande denna grupp bör gälla att de, så länge de
bibehåller sin skolorganisation oförändrad, fortsätter att läsa efter äldre läroplaner.
De mindre ändringar i dessa, som erfordras för att undervisning i engelska
skall kunna meddelas från årskurs 4 redan fr. o. m. höstterminen 1962, bör få
företas efter medgivande av skolöverstyrelsen. Vad beredningen i övrigt anfört
för denna grupp av kommuner beträffande genomförandet av grundskolan ger
inte anledning till erinran.

Befintliga treåriga respektive fyraåriga realskolor bör avvecklas på följande
sätt. Fr. o. m. höstterminen det år då grundskolan når högstadiet sker ingen
intagning i realskolans första klass och därefter successivt inte heller i följande
klasser. Skulle i kommunen finnas kvarvarande femårig realskola bör motsvarande
bestämmelse för realskolans första klass gälla från det år då grundskolans
genomförande påbörjas i årskurs 5. Det bör ankomma på skolöverstyrelsen att
närmare överväga och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till bl. a. de beslut,
som senare kan behöva fattas med riksdagens medverkan i anledning av realskolorganisationens
definitiva avveckling.

För de 367 kommuner som innevarande läsår bedriver försöksverksamhet med
nioårig enhctsskola i olika långt framskridna stadier har beredningen gjort en
indelning i flera grupper och för var och en av dem angivit tämligen detaljerade
planer för införande av grundskolans läroplan.

Jag förordar i likhet med beredningen, att samtliga nuvarande försökskommuner
vad låg- och mellanstadierna beträffar fr. o. in. höstterminen 1962 övergår till
grundskolans läroplan — och därmed till tillämpning av de av mig förut förordade
nya reglerna för elevantalet i klasserna — i årskurserna 1—4 samt därefter
successivt i följande årskurser.

Vad avser högstadiet skiljer beredningens förslag på övergång till grundskolans
läroplan och övergång till anordningen med sammanhållna klasser. Beredningens
förslag i dessa avseenden innebär bl. a., att övergången till det av

562

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

mig tidigare förordade lägre antalet elever per klass skall ske i takt med övergången
till anordningen med sammanhållna klasser. Jag biträder detta förslag.

Spörsmålen om övergång till grundskolans läroplan — vad högstadiet beträffar
— blir först aktuella för den stora grupp av kommuner som påbörjat försöksverksamhet
med nioårig enhetsskola i så god tid, att denna vid utgången av
läsåret 1961/62 hunnit minst t. o. m. årskurs 6. Som allmän regel för dessa
kommuner, vilken bör vara riktgivande även för de kommuner inom denna
grupp, som senare genomför högstadiet, förordar jag, att en obligatorisk övergång
till grundskolans läroplan årskurs efter årskurs med början i årskurs 7 skall
inledas fr. o. m. läsåret 1963/64. Efter särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t bör dock
detta undantagsvis kunna få ske fr. o. m. läsåret 1962/63. Jag förordar vidare i
dessa fall obligatorisk övergång till anordningen med sammanhållna klasser i
årskurs 7 fr. o. m. höstterminen 1964 och påföljande år även i årskurs 8. Kommun
som så önskar bör dock efter anmälan till länsskolnämnden redan tidigare
få börja tillämpa sammanhållna klasser.

Beredningen har i anslutning till de generella reglerna för övergången till
grundskola tämligen ingående behandlat hur denna övergång bör ske för olika
grupper av försökskommuner. Vad beredningen därvid anfört synes i allt väsentligt
kunna gälla liksom dess förslag i fråga om erforderliga justeringar av läroplaner
m.m. under övergångstiden. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att
i anslutning till av mig förordade allmänna riktlinjer för övergången till grundskola
besluta om de modifikationer i läroplaner och i tillämpningen av dem
in. m., som övergångsvis kan erfordras, liksom att i vissa fall, då särskilda skäl
härtill föreligger, medge övergång till grundskolans läroplan — inte bara på
högstadiet — tidigare än som följer av vad jag nyss förordat. Bl. a. skulle därigenom
skolöverstyrelsens önskemål om en något snabbare övergång till grundskolan
på orter med lärarutbildning kunna tillgodoses.

Jag biträder skolberedningens förslag, att då grundskolan fr. o. m. den 1 juli
1962 allmänt genomföres, grundskolans högstadium i elevområdesavseende bör
jämställas med högre skola, såvida inte Kungl. Maj:t för viss kommun, om
särskilda skäl föreligger, medgiver undantag härifrån.

Under de närmaste åren kommer skolväsendet i olika kommuner att förete
ganska väsentliga skillnader, vilket för elever som flyttar från en kommun till
en annan kan komma att medföra olägenheter. Kungl. Maj:t torde böra bemyndigas
att meddela erforderliga föreskrifter för att för sådana elever liksom för
elever, vilka på grund av kvarsittning övergår från en skolform till en annan,
medge stödundervisning i erforderlig omfattning. Kostnaderna för sådan stödundervisning
torde böra bestridas ur anslag till avlöningar vid respektive bidrag
till driften av den skolform, till vilken eleven kommer och där stödundervisningen
sålunda anordnas.

Jag har redan tidigare i samband med behandlingen av förslaget om fackskolor
förordat vissa riktpunkter för det allmänna uppbyggandet av denna
skolform. Därutöver vill jag i detta sammanhang endast tillfoga följande.

563

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5i år 1962

Skolberedningens förslag om en fackskolorganisation har, som tidigare redovisats,
fått ett gott mottagande vid remissbehandlingen. Även på annat sätt
har intresse för tanken kommit till synes, främst genom underhandsförfrågningar
från ett antal kommuner om att få upprätta en eller flera fackskolor. Man
måste därför räkna med att önskemål om fackskolor kommer att överskrida den
omfattning, vilken jag tidigare angivit som riktpunkt tills vidare för organisationens
utveckling. Med hänsyn härtill och för att vi skall få en ändamålsenlig
fackskolorganisation över hela landet, synes det av samhällsekonomiska och
andra skäl nödvändigt med en viss styrning av fackskolornas lokalisering och
planeringen av deras utbyggnad.

Jag har redan anfört, att övergången till grundskola liksom därmed sammanhängande
förändringar av skolorganisationen kräver en omsorgsfull och samordnad
planering. Genom länsskolnämndernas försorg sker redan nu en
skolplanering av betydande omfattning. Den organisatoriska prövningen av den
obligatoriska skolan, i huvudsak avseende frågor rörande skolorganisationens
utseende vid fullt genomförda förändringar, interkommunal samverkan och
liknande frågor, ligger sålunda hos länsskolnämnden. Prövningen av statsbidragsfrågor
för byggnader ligger emellertid hos skolöverstyrelsen och Kungl. Maj:t
och därigenom regleras i stor utsträckning den takt och den ordning, i vilken
förändringarna kan genomföras. Det torde vara nödvändigt, att fastställandet i
princip av skolorganisationen i länen och den takt, i vilken förändringarna får
genomföras, på något sätt samordnas.

I fråga om planeringen för genomförandet av den nya skolorganisationen med
grundskola och fackskolor vill jag vidare anföra följande.

Planeringen för grundskolan, vilken erbjuder de största problemen vad högstadiet
beträffar, är så långt framskriden att vad som nu är aktuellt närmast får
betraktas som justeringar av ännu ej fastställda planer. Även om sålunda visst
planeringsarbete för grundskolan återstår, får dock arbetet fortsättningsvis i
första hand inriktas på stadiet ovanför grundskolan och på en samordning av
planeringen för detta stadium med fastlagda eller återstående planer för grundskolan.
Planeringen för den samlade skolorganisationen — i första hand grundskola,
yrkesskolor, fackskolor och gymnasier — bjuder uppenbarligen på åtskilliga
besvärliga avvägningsproblem. Gränsdragningen i fråga om elevrekrytering
mellan gymnasiet och fackskolan varken kan eller bör i nuvarande läge särskilt
fixeras. Gränsen mellan fackskolan och yrkesskolan vad gäller såväl utbildningsmål
som elevrekrytering torde inte alltid bli lätt att ange. Utbyggnaden av
yrkesskolor, fackskolor och gymnasier synes därför böra baseras på kvantitativa
beräkningar av det för dem alla gemensamma rekryteringsunderlaget inom varje
upptagningsområde. För nödvändigheten av en översiktlig samordnad planering
talar också de olika, ibland irrationella omständigheter som kan komplicera
planeringsarbetet: framställning från andra huvudmän än primärkommuner,

564

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

t. ex. från landsting eller industrier, om att få upprätta fackskola, förekomsten
på en ort av praktisk realskola och kommunal flickskola m. m.

Enligt vad jag erfarit har skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning
numera upprättat ett gemensamt planeringsorgan med uppgift att i samråd
med berörda centrala, regionala och lokala myndigheter göra en samordnad
planering för såväl de allmänbildande och fackutbildande gymnasierna som för
den föreslagna fackskolorganisationen samt åtminstone i viss omfattning yrkesskolorna.
Det är enligt min mening angeläget, att skolöverstyrelsens egen slutliga
planering för det allmänna genomförandet av grundskolorganisationen — för den
händelse den kan utföras vid sidan om den samordnade planeringen för övriga
skolformer — liksom sistnämnda planering bedrives så effektivt, att grundskoloch
fackskolorganisationen kommer att genomföras på det sätt och i den takt
som jag förordat.

Takten i grundskolans genomförande är, såsom skolberedningen framhållit, i
hög grad beroende av tillgången på skolbyggnader, som är ändamålsenligt
placerade och funktionsmässigt avpassade till de behov som grundskolan
representerar.

Vid den förut omnämnda undersökningen om de kommunala önskemålen och
planerna i fråga om övergången till obligatorisk nioårig skola inhämtades samtidigt
uppgifter om det för övergången erforderliga byggnadsbehovet uttryckt i
totala investeringsbelopp. Beredningen erinrar om att en analys av lokalbehovet
och därmed förenade kostnader av naturliga skäl måste bli i viss mening överslagsmässig.
Det konstateras, att säkerhetsmarginalen hos de från kommunerna
lämnade uppgifterna om de enskilda byggnadsprojekten bör vara jämförelsevis
snäv, och beredningen godtar efter sin granskning de erhållna uppgifterna, vilka
för hela genomförandeperioden och för grundskolans del slutar på ett totalt belopp
om 2,36 miljarder kr., fördelat på olika typer av skolanläggningar. Beloppet
innefattar jämväl behov, som kvarstår från budgetåret 1960/61 sedan nämnda
års investeringsram disponerats.

Beredningen, som finner att det av kommunerna beräknade byggnadsbehovet
skulle förutsätta mycket betydande investeringar särskilt under första delen av
genomförandeperioden, har, som jag redan nämnt, föreslagit, att grundskolan
under genomförandeperioden förverkligas i en något mer utjämnad takt än vad
som svarar mot kommunernas egna önskemål. Beredningens beräkningar utmynnar
i det tidigare redovisade förslaget till investeringsramar för budgetåren
1962/63—1969/70. Beredningen förordar vidare, att skolanläggningar i — byggnadstekniskt
sett — förenklat utförande, s. k. paviljonger, ges ett vidgat utrymme
inom den totala investeringsramen.

Jag vill med hänsyn till den vikt som skolbyggnadsfrågan har för bedömningen
av möjligheterna att genomföra grundskolan inom den tid och i den takt,
som jag i det föregående förordat, något erinra om remissinstansernas uttalanden
i dessa frågor.

565

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 51+ år 1962

Det är i yttrandena vanligt att beredningens byggnadsprogram betecknas som
underdimensionerat eller som ett minimiprogram. Skolöverstyrelsen framhåller,
att förskjutningen av investeringarna framåt i tiden kommer att medföra stora
lokalsvårigheter för kommunerna under genomförandetiden, men tillstyrker dock
förslaget som ett absolut minimum. Statskontoret förordar, att omfördelningen
genomföres så, att man under de närmaste åren prioriterar högstadiebyggen.
Kommunförbunden påpekar, att den föreslagna sänkningen av elevantalet i klasserna,
vilken kommunerna vid lämnandet av sina uppgifter rimligen ej kunnat
beakta, kommer att medföra ännu större byggnadsbchov än de som uppgivits.
Såsom redovisats har dock skolöverstyrelsen på den långsiktiga byggnadsplaneringen
sedan några år räknat med delningstalet 30 för saväl mellan- som högstadiet.

Av skolberedningen anförda överväganden och förslag synes mig realistiska
och väl svarande mot såväl föreliggande behov som våra möjligheter att tillgodose
desamma. Planen — upptagande ramar om 350 miljoner kr. per år under
budgetåren 1962/63—1964/65 samt 325, 275 och 225 miljoner kr. per år under
de tre därpå följande åren jämte slutligen 160 respektive 105 miljoner kr. per år
under budgetåren 1968/69 och 1969/70 — synes därför böra bli utgångspunkten
för de årliga ställningstagandena i fråga om investeringsramar och anslag, samtidigt
som behoven givetvis får bedömas mot bakgrunden av det samhällsekonomiska
läget. Erfarenhetsmässigt torde man dock böra räkna med att korrigeringar
uppåt av de låga talen för periodens sista ar kommer att kunna aktualiseras,
ju längre framåt i perioden vi kommer. Såväl skolberedningen som vissa
remissmyndigheter har förordat, att de provisoriska skolbyggnaderna ges ett
vidgat utrymme inom investeringsramen. I detta sammanhang vill jag erinra
om, att statskontoret för närvarande i samråd med berörda överstyrelser överser
statsbidragsbestämmelserna rörande skollokaler. Resultatet av denna utredning
torde bl. a. komma att klarlägga i vilken mån det fortfarande finns skillnader i
kostnadshänseende mellan vad som i dag kallas provisoriska skolbyggnader och
permanenta sådana och huruvida ändringar i statsbidragsbestämmelserna kan
finnas påkallade med hänsyn härtill. I överensstämmelse med vad jag nu anfört
beträffande grundskolans byggnadsbehov, kommer jag i det följande vid anmälan
av vederbörligt anslagsäskande att för budgetåret 1962/63 förorda en investeringsram
av 270 000 000 kr. för permanenta och 80 000 000 kr. för provisoriska
skolbyggnader.

Vissa remissinstanser har framfört förslag om förenkling av den administrativa
handläggningen av byggnadsärendena, bl. a. förslag om decentralisering av handläggningen
till länsskolnämndcrna. Jag vill med anledning därav framhålla att
vid behandling i annat sammanhang av frågan angående centrala sjukvårdsberedningens
organisation och arbetsuppgifter torde komma att beröras spörsmålet
angående en utredning rörande ändrade former för handläggning i vissa
delar av ärenden om byggnadsbidrag, bl. a. beträffande skollokaler, i syfte att

566

Kungl. Maj:ts proposition nr 5å år 1962

ernå viss samordning och rationalisering av denna bidragsgivning från bl. a.
byggnadstekniska och byggnadsekonomiska synpunkter.

Beredningen har även framfört vissa överväganden och förslag i fråga om
behovet av skolbyggnader för fackskolor. Jag är inte beredd att nu ta ställning
till dessa förslag. Det torde i stället bli anledning att återkomma härtill i samband
med framläggandet av närmare förslag om fackskolorganisationens successiva
uppbyggnad.

Beträffande statsbidragsfrågorna vill jag först något beröra spörsmålet
om kostnadsfördelningen i stort mellan stat och kommun beträffande det
obligatoriska skolväsendet. Åtskilliga remissinstanser har uppehållit sig vid denna
fråga, som med hänsyn till ökningen av skolkostnadernas absoluta storlek utan
tvivel är av väsentlig betydelse. Även vid en oförändrad kostnadsrelation stat—
kommun vilket varit riktmärket för skolberedningen — kommer de absoluta
kostnader, som drabbar kommunerna att bli betydande. De ekonomiska bördor
som skolväsendet lägger på kommunerna är kännbara, framför allt för kommunerna
på landsbygden, vilka i såväl befolkningsmässigt som ekonomiskt avseende
i regel är de svagaste. Jag finner det i och för sig förståeligt om man på
kommunalt håll menar, att den hittillsvarande och väntade utvecklingen av
framför allt landskommunernas skolutgifter inger farhågor. Både Landskommunernas
förbund och Svenska stadsförbundet erinrar om skolkommissionens uttalande
på sin tid, att kommunernas kostnader för skolväsendet till större del än
dittills borde övertas av staten vid skolreformens genomförande.

Frågan om en eventuell omfördelning mellan staten och kommunerna av kostnaderna
för det obligatoriska skolväsendet kan emellertid rimligen inte bedömas
isolerad från alla de övriga verksamhetsområden, där likaledes en viss kostnadsfördelning
sker mellan staten och kommunerna. Spörsmålet torde naturligen
komma att aktualiseras i samband med 1958 års skatteutjämningskommittés
arbete och de överväganden och åtgärder från statsmakternas sida, vartill detta
kan komma att leda. Frågan om en eventuell ändring i fördelningen mellan stat
och kommun av kostnaderna för grundskolan och för skolväsendet bör således
prövas i ett större finanspolitiskt sammanhang, varför jag inte nu anser mig
kunna ta upp denna fråga till mer ingående behandling. Vad gäller de av skolberedningen
särskilt berörda statsbidragen till elevinackordering och skolmåltider
torde jag här vidare få hänvisa till vad jag anfört i årets statsverksproposition,
bilaga 10, ecklesiastikdepartementet, s. 12, 161 och 593 f.

I samband med att beredningen föreslår skyldighet för kommunerna att tillhandahålla
skolorna bibliotek — en ändring som får anses mera formell än reell
— säger sig beredningen icke ha anledning till erinran mot den i 1961 års statsverksproposition
aviserade avlösningen av statsbidraget till skolbibliotek, under
förutsättning av en i princip oförändrad kostnadsfördelning mellan stat och kommun.
Den avlösning av skolbiblioteksbidraget, som jag i det följande vid behandlingen
av anslagsfrågor avser att föreslå, bygger på den av beredningen upp -

567

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 b år 1962

ställda förutsättningen. Jag vill i detta sammanhang också erinra om att vissa
kostnader för ökat pedagogiskt utnyttjande av skolbiblioteket kommer att täckas
av det nya pedagogiska stimulansbidrag jag avser att föreslå.

Enligt vad jag här anfört bör de nuvarande bestämmelserna om statsbidrag till
driftkostnader inom det obligatoriska skolväsendet med de ändringar på vissa
punkter, som jag i skilda avsnitt av min föregående framställning förordat, men
med oförändrat sakligt innehåll i övrigt tillämpas även för grundskolan. I detta
sammanhang vill jag emellertid uppta en mindre fråga, nämligen den om fördelningen
mellan olika skolor av kostnaderna för övningslärare med fyllnadstjänstgöring.
Enligt den ursprungliga kungörelsen i ämnet (1951:558), som alltjämt
gäller, skall vid fördelningen även medräknas kostnaderna för arvode för tillläggstimmar.
Då dessa timarvoden numera i stort sett uppgår till samma belopp
som lönen för veckotimme räknat bör fördelningen kunna begränsas till lönekostnaderna,
medan arvodena för tilläggstimmar helt bestrides av den kommun,
där dessa timmar fullgöres. Härigenom skulle en betydande förenkling av beräkningarna
vinnas. Jag har för avsikt att, om ej riksdagen framställer erinran
häremot, senare föreslå Kungl. Maj:t vissa omläggningar i förenklingssyfte.

I detta sammanhang vill jag erinra om dels att 1945 års riksdag (prop.
1: VIII s. 386, SU 8 s. 31, Rskr 8) bemyndigat Kungl. Majrt att, där i särskilda
fall omständigheterna det föranleder, besluta om statsbidrag till kommunal skola
utan hinder av att någon mindre avvikelse från de av riksdagen beträffande
statsbidraget fastställda grunderna och villkoren ägt rum, dels ock att 1949 års
riksdag (prop. 1: VIII s. 254, SU 8 s. 83, Rskr 8) främst med hänvisning till då
föreliggande planer på en kommande skolreform bemyndigat Kungl. Maj:t att,
då det kan finnas påkallat för att möjliggöra försöksanordningar inom skolväsendets
område, medge avvikelser från bestämmelser som tillkommit med
riksdagens medverkan (jfr även prop. 1955:120 s. 91). Med stöd av dessa
bemyndiganden har Kungl. Maj:t vid skilda tillfällen i ett antal särskilda fall
beslutit om mindre avvikelser från eller jämkningar i gällande statsbidragsbestämmelser
samt för vissa grupper av ärenden eller typfall funnit sig kunna
meddela föreskrifter eller anvisningar, som inneburit sådana avvikelser eller
jämkningar. I den mån dessa bedömts vara av nämnvärd ekonomisk betydelse
eller av principiellt intresse har de i skilda sammanhang bragts till riksdagens
kännedom (se exempelvis prop. 1961:1, VIII s. 324 ff.). Dessa bemyndiganden
har sålunda möjliggjort rimliga hänsynstaganden i enskilda fall och skapat förutsättningar
för ett praktiskt handlande i situationer, som inte kunnat på förhand
förutses. Då uppenbarligen enskilda fall och situationer av denna art kan komma
att aktualiseras även i framtiden, torde — därest riksdagen inte framställer
någon erinran däremot — bemyndigandena böra alltfort vara tillämpliga; 1949
års bemyndigande bör därvid avse det pedagogiska eller organisatoriska nydaningsarbete,
som alltframgent måste försiggå för att det av mig i tidigare avsnitt
av min framställning berörda kravet på en fortskridande skolreform skall kunna
tillgodoses.

568

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 b år 1962

Skolbcredningens mest betydande förslag i statsbidragshänseende innebär, att
det nuvarande försökskostnadsbidraget skall upphöra med försöksverksamhetens
slut den 30 juni 1962 och ersättas av ett system med pedagogiska stimulansbidrag,
så utformade att de i stort sett tillför kommunerna som helhet samma
totalbelopp som ett permanent försökskostnadsbidrag av nuvarande konstruktion
skulle ha gjort. Förslaget har tillstyrkts bl. a. av såväl kommunförbunden
som skolöverstyrelsen. Endast en remissmyndighet, riksrevisionsverket,
har helt avstyrkt.

Det kan naturligtvis sägas, att tanken på ett nytt statsbidrag inte stämmer
särskilt väl överens med nuvarande principer för bidragsgivningen, vilka ju bl. a.
präglas av strävanden att i största möjliga utsträckning förenkla statsbidragssystemet
och så långt möjligt begränsa antalet bidrag. Men som beredningen
framhållit, rör det sig här endast formellt om ett nytt bidrag. Härtill kommer
den av beredningen åberopade stimulanssynpunkten, vilken enligt förslaget kommer
till uttryck bl. a. genom en viss överkompensation under de närmaste åren
med hänsyn till önskemålet att kraftigt stimulera till upprustning av äldre skollokalers
inredning och apparatutrustning samtidigt med att kommunerna torde
få vidkännas betydande initialkostnader i samband med övergången till nioårig
skola. Man torde knappast våga räkna med att kommunerna mer allmänt inom
överskådlig tid skulle finna det möjligt att utan ekonomiskt stöd från staten realisera
det angelägna upprustningsprogram skolberedningen förordat. Enligt min
mening bör därför beredningens förslag genomföras.

Beredningen föreslår, att det nya statsbidragsbeloppet skall för år beräknas
till 26 kr. per elev i sådan årskurs av grundskolan, där läroplanen för grundskolan
eller timplaner och huvudmoment för försöksskolan tillämpas. Därav skall, såsom
ett allmänt pedagogiskt stimulansbidrag, till kommuner med grundskola utgå
ett bidrag motsvarande 25 kr. per elev. Ett totalbelopp, motsvarande 1 kr. per
elev, skall samtidigt stå till Kungl. Maj:ts förfogande för att utnyttjas såsom ett
särskilt pedagogiskt stimulansbidrag åt kommuner med befolkningsmässigt och
ekonomiskt svagt underlag, alltså kommuner för vilka den åsyftade pedagogiska
upprustningen leder till särskilt kännbara kostnader. Jag ansluter mig till
detta förslag samt förordar, att anslaget för ändamålet benämnes Bidrag till
pedagogisk utrustning m. m. Ett statsbidrag beräknat efter 26 kr. per elev kommer
visserligen vid fullt utbyggd grundskola, alltså läsåret 1972/73, att tillföra
kommunerna ett belopp av 24,3 miljoner kr., medan ett fortsatt försökskostnadsbidrag
skulle ha givit kommunerna inalles 24,8 miljoner kr. Men under perioden
till dess grundskolan är helt utbyggd kommer det nya bidraget med den föreslagna
konstruktionen sammanlagt att tillföra kommunerna ett belopp som är
ca 10 miljoner kr. större än vad ett försökskostnadsbidrag av nuvarande konstruktion
skulle ha lett till.

Vad avser frågan om villkor för det allmänna pedagogiska utrustningsbidraget
instämmer jag i vad skolöverstyrelsen anfört i sitt remissyttrande. Jag finner det
varken lämpligt eller möjligt att föreskriva, att kommunerna skall använda de

569

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5 k år 1962

medel, som de genom detta bidrag erhåller, till preciserade ändamål, och att
göra bidragens fortsatta utgående beroende av att medlen använts i enlighet
härmed. Liksom skolöverstyrelsen anser jag mig kunna förutsätta att kommunerna,
om de erhåller ett bidrag som redan genom sin benämning karakteriseras
som ett bidrag till anskaffning av pedagogiska hjälpmedel, också kommer att använda
medlen för sådant syfte. Det bör dock aligga länsskolnämnderna att
uppmärksamt följa utvecklingen på detta område.

Av såväl sakliga som anslagstekniska skäl synes det ej lämpligt att, såsom
beredningen föreslagit, med det särskilda pedagogiska utrustningsbidraget sammanföra
det nuvarande reservationsanslaget Folkundervisningens främjande i
rikets nordligaste gränsorter. Detta bör alltså bibehållas såsom ett separat anslag
under åttonde huvudtiteln. Förslag om medelsanvisning under anslaget för budgetåret
1962/63 har redan framlagts i årets statsverksproposition, bilaga 10,
ecklesiastikdepartementet (s. 164 ff.).

Vad i förevarande avseende gäller statsbidrag till skolbyggnader förordar jag
i enlighet med skolberedningens förslag bibehållande av nuvarande bestämmelser
om bidrag till första uppsättningen inventarier i såväl skolverkstad som andra
lokaler för vad som hittills kallats förberedande yrkesutbildning i årskurs 9y.

För att stimulera kommunerna att utrusta nytillkommande skollokaler med
sådan fast inredning och sådana installationer, som väsentligt underlättar användningen
av audivisuella hjälpmedel, har skolberedningen — med erinran om
att det nuvarande 8-procentstillägget på bidragssumman till försökskommun
upphör med utgången av juni 1962 — föreslagit, att ett belopp motsvarande en
procent av investeringsramen för permanenta byggnader årligen skulle avsättas
för nämnda ändamål. Statsanslaget till byggnadsbidrag skulle enligt förslaget
beräknas till 36 % av investeringsramen men det generella byggnadsbidraget som
hittills utgå efter 35 %-regeln, medan återstoden skulle disponeras för att medelst
ett schablonbelopp per lärosal utbetalas först efter särskild prövning.

På denna punkt har såväl Landskommunernas förbund som Svenska stadsförbundet
framhållit, att förslaget icke innebär någon tillfredsställande ersättning
för det extra bidragstillägget på 8 %, som nu utgår till försökskommunerna.
Det har påpekats, att detta särskilda tillägg realiter har inneburit, att försökskommunerna
fått ett statsbidrag utgörande i genomsnitt inte 35% utan 37,8%
av byggnadskostnaderna. Ett särskilt bidrag motsvarande en förhöjning med en
procentenhet av det genomsnittliga procenttalet för byggnadsbidrag skulle alltså,
framhålles det, innebära en försämring i statsbidragshänseende för kommunerna.
Enligt min mening kan man i detta sammanhang emellertid inte se bort
från att det särskilda statsbidraget tillkommit som något av ett pionjärbidrag.
Om vidare, som jag för min del förordar, statsbidrag övergångsvis får utgå
enligt de gamla reglerna i de fall statsbidragsansökan inkommit till vederbörande
statsmyndighet före den 1 mars 1962 och försöksverksamhet bedrivits inom
kommunen läsåret 1961/62, kan beträffande detta engångsbidrag en minskning

570

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

aldrig träffa den enskilda kommunen, vilket däremot blivit fallet för samtliga
högstadiekommuner därest försökskostnadsbidraget upphört utan att något
annat bidrag kommit till i stället.

Liksom skolberedningen anser jag att kommunerna bör erhålla bidrag för
täckande av de kostnader, som den förutnämnda fasta inredningen och utrustningen
av skollokalerna leder till. Skolberedningen har beräknat kostnaden för
erforderlig fast AV-utrustning till 1 500—2 000 kr. per lärosal. Skolberedningen
har därjämte föreslagit, att statsmedel för dessa kostnader skulle utgå ur en
särskild under anslaget till bidrag till vissa byggnadsarbeten för det allmänna
skolväsendet upptagen anslagspost, vilken skulle tillföras ett belopp motsvarande
en procent av investeringsramen för permanenta skolbyggnader. Då skolberedningen
emellertid i övrigt inte angivit några närmare regler för denna bidragsgivning
har skolöverstyrelsen föreslagit, att undervisningslokalerna — med
hänsyn till att behovet av här avsedd utrustning är starkt varierande för olika
slags skollokaler — bör indelas i fyra grupper och att bidraget bör beräknas på
en kostnad av 2 000 kr. för klassrum och ämnesrum, lokaler för geografi och
naturorienterande ämnen samt teckningssalar, 400 kr. för grupprum på högstadiet,
1 000 kr. för slöjdsalar, skolverkstäder, skolkök och gymnastiksalar samt
3 000 kr. för musiksalar. Av de salunda beräknade beloppen bör statsbidrag utgå
med 50%. Rent anslagstekniskt innebär vidare skolöverstyrelsens förslag, att
medel inte på förhand skulle avsättas under en särskild anslagspost utan erforderliga
anslagsbelopp skulle beräknas allteftersom den nya bidragsgivningen kan
väntas belasta skolbyggnadsanslaget. Eftersom den här avsedda bidragsgivningen
skulle börja att tillämpas för lokaler som rymmes inom den för budgetåret
1962/63 beräknade investeringsramen, torde medelsbehov uppkomma först
under budgetåret 1964/65. Jag biträder överstyrelsens förslag och förordar, att
statsbidrag utgår med 50 % av de för var och en av de fyra grupperna angivna
utrustningskostnaderna.

Mitt principiella ställningstagande i fråga om statsbidrag till fackskolor har
jag tidigare angivit i samband med förslagen i övrigt om upprättande av en
fackskolorganisation.

Skolberedningen har också framlagt förslag med vissa statsbidragskonsekvenser
på andra områden än grundskolans.

I fråga om allmänna läroverk och högre tekniska läroverk föreslås, att kommunerna,
utan ändring av det för nämnda skolor i övrigt gällande statliga huvudmannaskapet,
skall svara för vaktmästarpersonal, biträdespersonal samt kontorsutrustning
och kontorsmateriel på skolexpeditionen, städningspersonal och
övriga anordningar för inre renhållning. Vid de tekniska gymnasierna skulle därjämte
tillkomma uppgiften att svara för uppvärmning, belysning och vatten. För
övertagandet av med dessa uppgifter förenade kostnader föreslås kommunerna
erhålla full kompensation och beredningen framför vissa förslag om hur denna
skulle beräknas och utanordnas.

571

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Då förslaget, till vilket remissinstanserna och bland dem de båda kommunförbunden
ställt sig i stort sett positiva, fordrar vissa ytterligare undersökningar
och överväganden och dessutom bör samordnas med utförandet av vissa av
gymnasieutredningens arbetsuppgifter, är jag emellertid inte beredd att nu uppta
det till behandling för genomförande fr. o. m. budgetåret 1962/63.

I förslag till skollag m. m. senare denna dag förordar jag, att de högre tekniska
läroverken fr. o. m. den 1 juli 1962 inordnas under de kommunala skolstyrelserna.
Därmed bör dessa läroverks ekonomiska förvaltning överföras på skolstyrelsen
enligt i huvudsak samma grunder, som redan gäller beträffande de allmänna
läroverken. För de nya uppgifter, som härigenom kommer att åvila vissa
kommuner, bör dessa erhålla kompensation. Jag föreslår, att det sker på det
sättet att de fr. o.m. nästa budgetår helt befrias från dem på grund av särskilda
åtaganden åvilande skyldigheter i fråga om bostäder åt rektor och vaktmästare
m. fl. De belopp, som enligt dessa åtaganden inflyter till statsverket, redovisas i
avlöningsstaten såsom särskilda uppbördsmedel. Dessa uppbördsmedel, som
inkluderar jämväl annat än hyror och hyresersättningar, har för innevarande
budgetår upptagits till 175 300 kr. och har i årets statsverksproposition uppförts
med samma belopp för nästkommande budgetår (bilaga 10, ecklesiastikdepartementet,
s. 239). Om riksdagen fastställer avlöningsstat för de tekniska läroverken
för budgetåret 1962/63 i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget i statsverkspropositionen,
vill jag föreslå att bestämmelser utfärdas om att ifragavarande
uppbördsmedel inte skall uppbäras för nämnda budgetår, i vad avser
hyror och hyresersättningar. Det belopp som härigenom skulle komma kommunerna
till godo kan uppskattas till omkring 130 000 kr. I syfte att vinna ytterligare
överensstämmelse med vad som gäller för de allmänna läroverken vill jag
vidare föreslå den ordningen, att ersättningar för upplåtelse av högre tekniskt
läroverks tomt och lokaler i fortsättningen skall tillfalla vederbörande kommun.

Beredningen har vidare för de statliga läroverken föreslagit, att ansvaret för
personal m.m. för skolhälsovården på enahanda sätt skall överföras till kommunerna.
Jag har redan i avsnittet om vissa skolsociala frågor förordat, att
förslaget genomföres med verkan fr. o. m. budgetåret 1962/63.

Enligt beredningens tanke, som jag biträder, skulle kompensation till kommunerna
för dessa ökade utgifter utgå i form av ett procentuellt tillägg på lärarlönekostnaderna
vid berörda läroverk. Företagna undersökningar visar, att utgifterna
för skolhälsovården vid dessa skolor är tämligen begränsade; de uppgår
genomsnittligen inte till mer än ca 0,5 % och 0,8% av lärarlönekostnaderna vid
de högre tekniska läroverken respektive de allmänna läroverken. I avvaktan på
resultatet av den mer fullständiga prövning som torde böra bli nödvändig före
ett genomförande av skolberedningens mera omfattande förslag om ändrat huvudmannaskap
för vaktmästare m. fl. torde det böra ankomma på Kungl. Maj:t att
i huvudsaklig överensstämmelse med av beredningen angivna grunder utfärda
erforderliga föreskrifter om disposition av i vederbörande avlöningsstater upptagna
arvodesmedel till skolhälsovardspersonalcn för utbetalning i stället till

572

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

kommunerna av procentuella tillägg på lärarlönekostnaderna i enlighet med vad
jag här förordat samt att vidta av förslagets genomförande i övrigt föranledda
åtgärder.

Jag har vid min behandling av avsnittet om skolsociala frågor förordat, att
obligatorisk skolhälsovård fr. o. m. budgetåret 1962/63 införes vid de kommunala
yrkesskolornas längre heltidskurser. I förslag angående skollag in. m., som jag
senare denna dag framlägger, förordar jag vidare, att förbud införes mot elevavgifter
vid yrkesskolor, såvida inte Kungl. Maj:t medgiver undantag för särskilt
fall. Beträffande båda förslagen förutsätter beredningen att kompensation utgår
till skolornas huvudmän samt att fragan om statsbidrag löses genom omräkning
av nuvarande bidrag till driften av berörda skolor.

Av införskaffat material jämte övriga uppgifter kan beräknas att kommunernas
sammanlagda kostnader för skolhälsovård vid de kommunala yrkesskolorna
— varvid bortses från de centrala verkstadsskolorna och de inbyggda skolorna,
vid vilka sistnämnda eleverna i regel får sjukvård genom vederbörande företags
försorg — läsåret 1960/61 skulle ha uppgått till i runt tal 150 000 kr., vilket
motsvarar inte fullt 2 % av summan av de för samma budgetår utgående s. k.
årsbeloppsbidragen till ifrågavarande skolor enligt 33 och 35 §§ kungörelsen
1957:480 angående statsbidrag till yrkesskolor. Hälsovårdskostnaden per elev
har därvid antagits utgöra 5 kr. per år. Även om skäl talar för att kompensationen
liksom vid avlösning tidigare av motsvarande statsbidrag till andra kommunala
skolor skulle utgå med ungefär hälften av de verkliga kostnaderna, förordar
jag dock, att full kompensation i detta fall får utgå genom omräkning av
de nämnda årsbeloppsbidragen. Vart och ett av dessa bör därvid höjas med ett
enhetligt belopp av 70 kr. fr. o. m. redovisningsåret 1962/63.

Vad beträffar de centrala verkstadsskolorna skulle med en motsvarande beräkning
de sammanlagda kostnaderna för skolhälsovården nämnda budgetår ha
uppgått till endast ca 30 000 kr., motsvarande blott omkring 0,8 % av de sammanlagda
årsbeloppsbidragen enligt 32 § nämnda kungörelse. Med hänsyn till
merkostnadens ringa storlek förordar jag, att särskild kompensation inte skall
utgå, så vitt gäller skolhälsovården vid de centrala verkstadsskolorna.

Företagen undersökning angående förekomsten av elevavgifter vid yrkesskolorna
visar, att sådana avgifter som regel inte utgår vid de centrala och kommunala
yrkesskolornas heltidskurser. Där sådana avgifter förekommer utgår de
mestadels med relativt obetydliga belopp. I enstaka fall representerar dock avgifterna
en mera betydelsefull inkomstpost för huvudmannen. Detta gäller bl. a.
de tekniska skolorna i Hässleholm och Katrineholm, där inkomstposten på grund
av kraftigt tilltagna avgifter uppgår till mellan 300 000 kr. och 400 000 kr. per år.

På grund av elevavgifternas varierande förekomst och storlek torde det inte
vara möjligt att utan betydande svårigheter och med stora administrativa komplikationer
finna någon bidragsform, som för alla berörda kommuner skulle innebära
en adekvat kompensation för ett bortfall av elevavgifterna. Då dessa avgifter
dessutom i regel torde sakna kommunalekonomisk betydelse anser jag mig

573

Kungl. Maj:ts proposition nr 5-4 år 1962

inte böra förorda någon generell kompensation i förevarande avseende. Med
stöd av övergångsbestämmelserna till den föreslagna skollagen torde Kungl.
Maj:t kunna medge vissa mer generella möjligheter till undantag övergångsvis
från förbudet att uttaga elevavgifter för att lösa i samband med förbudets genomförande
eljest uppkommande svårigheter. I enstaka undantagsfall av den
typ som nämnts framstår det emellertid med hänsyn bl. a. till elevrekryteringen
och utbildningens syfte som direkt stötande med så höga avgifter, varför förbudet
vore särskilt motiverat, samtidigt som ett undantagslöst förbud å andra
sidan skulle medföra ett alltför hårt ingrepp i huvudmannens ekonomi. I enstaka
undantagsfall av denna art, där rådande förhållanden uppenbarligen bör
rättas till, men där inte utan särskilt ekonomiskt stöd från statens sida förbudet
rimligen bör tillämpas, bör Kungl. Maj:t bemyndigas att, efter särskild
prövning, ur vederbörligt bidragsanslag bevilja huvudmannen ett extra bidrag
som kompensation för avgifternas borttagande eller för en väsentlig nedsättning
av desamma. Frågan om möjlighet till sadant extra bidrag bör givetvis omprövas
i samband med en framtida omprövning av det reguljära statsbidraget till
skolformen i fråga.

De beräkningar över skolväsendets kostnader under ett tiotal ar
framåt, som skolberedningen företagit, är naturligtvis i hög grad approximativa.
Som skolöverstyrelsen framhåller i sitt yttrande, måste kostnadskalkyler över en
så lång tidsperiod naturligen innefatta manga osäkerhetsmoment, t. ex. i fråga
om lärarbehovet. Såvitt överstyrelsen ansett sig kunna bedöma, torde dock beräkningarna
rörande statens kostnader ge en riktig bild av kostnadsutvecklingen
i stort. Jag delar denna uppfattning. Likaledes anser jag det uppenbart,
att uppskattningen av de kommunala kostnaderna många gånger måste vara
vanskligare än beträffande de kostnader, som bäres av staten. Följaktligen torde
osäkerhetsmarginalerna i fråga om de kommunala kostnaderna vara särskilt
stora. Det bör också framhållas, att beredningen i sina kalkyler — enligt min
mening med rätta — inte medräknat kostnader för den statliga studiehjälpen.

Enligt skolberedningens beräkningar skulle kostnaderna för det obligatoriska
skolväsendet, vilka för 1962/63 uppskattas till 1 790 miljoner kr., varav 1 060
miljoner på staten och 730 miljoner på kommunerna, komma att 1972/73 uppgå
till 2 290 miljoner kr., varav på staten 1 350 miljoner och på kommunerna 940
miljoner. Den sammanlagda kostnadsstcgringen skulle med andra ord vara av
storleksordningen 500 miljoner kr., varav ca 58 % skulle falla på staten.

En dylik grov beräkning av kostnadsstegringen fram till en fullt utbyggd
grundskola kan givetvis inte betraktas såsom något mått på vad just skolreformen
kostar. En sådan frågeställning är enligt min mening inte korrekt och kan
i varje fall inte besvaras med ledning av de totalkostnadskalkyler skolberedningen
gjort. De kostnadsökningar, som uppstår i samband med övergången till
en nioårig obligatorisk skola, skulle i stor utsträckning ha uppstått, även om
den nu aktuella skolreformen aldrig vidtagits. Under alla omständigheter hade

574

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

i sa fall en betydande utbyggnad och upprustning i stället måst göras av nuvarande
skolformer, för att den bestående skolorganisationen någorlunda skulle ha
motsvarat den allt mer ökade efterfrågan på utbildning ovanför folkskolans nivå.
De totalkostnader beredningen redovisar får alltså inte betraktas såsom förenade
enbart med den reform av den obligatoriska skolan, som grundskolans genomforande
innebär. Tvärtom bör i stället förslaget till grundskola betraktas som en
med hänsyn till utvecklingens och det moderna samhällets krav adekvat utformning
av den obligatoriska skolan inom ramen för vad vi under alla förhållanden
fått betala för undervisning och utbildning av motsvarande åldersklasser.

Även om man skulle tillämpa ett merkostnadsresonemang vid analys av beredningens
kostnadsberäkningar, finner man att de beräknade totalkostnaderna på
approximativt 2 300 miljoner kr. är en föga lämplig utgångspunkt för slutsatser
om vilka kostnadsökningar för samhället, som grundskolan för med sig. Sammanför
man de statliga utgiftsposter i beredningens kalkyler, vilka tillsammans täcker
mer än 99 % av de sammanlagda statliga utgifterna för det obligatoriska
skolväsendet (inklusive skolbiblioteken) i 1961 års statsverksproposition, blir
resultatet en ökning från budgetåret 1961/62 till budgetåret 1972/73 med i runt
tal 330 miljoner kr. Det bör emellertid beaktas, att en väsentlig del av denna
öknmg endast utgör en överföring mellan olika anslag på budgeten genom att
statliga realskolor och högre kommunala skolor successivt avvecklas i samband
med grundskolans genomförande och kostnaderna för utbildningen vid dessa
skolformer i stället kommer att belasta det anslag från vilket statsbidraget till
grundskolan utbetalas. Vid slutet av grundskolans genomförandeperiod, alltså
läsåret 1972/73, kan dessa kumulativt ökade överföringar beräknas uppgå till
omkring 220 miljoner kr. i förhållande till de för 1961/62 uppförda anslagen.
Beräknad på detta sätt skulle den verkliga merkostnaden således uppgå till
blott 110 miljoner kr., en kostnadsökning som måste ses mot bakgrunden bl. a.
av att samtliga elever kommer att erhålla en nioårig skolgång med de väsentligt
standardförbättrande och effektivitetshöjande anordningar — minskning av elevantalet
i klasserna m. m. — som jag i det föregående förordat.

Det äi mig angeläget att än en gång betona den approximativa karaktären
hos de nu redovisade beräkningarna. Jag vill vidare gärna instämma i det uttalande,
som länsstyrelsen i Västmanlands län gör i sitt remissyttrande, när den
betonar, att den ekonomiska börda som genom den kommande grundskolan
läggs på samhällsmedlemmarna knappast torde kännas för tung för den, som är
medveten om att det här gäller vår angelägnaste gemensamma uppgift för samhällets
utveckling och förkovran. Likaså anser jag mig böra för egen del understryka
den grundsyn pa de ekonomiska fragorna i samband med skolreformen,
som skolberedningen ger uttryck åt, då den betonar att de samhällsekonomiska
aspekterna inte får undanskymma de betydande allmänkulturella värden, som
ligger i en förbättrad grundutbildning för alla, och att dessa värden för såväl
samhället som den enskilde i och för sig är så väsentliga, att skolan i sin helhet
icke bör bedömas uteslutande från snäva ekonomiska lönsamhetssynpunkter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

575

VIII. HEMSTÄLLAN

Under åberopande av vad jag sålunda anfört och förordat får jag — med erinran
om att jag senare denna dag avser att föreslå Kungl. Maj:t att inhämta
lagrådets utlåtande över ett inom ecklesiastikdepartementet upprättat förslag
till skollag — hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

1. besluta att fr. o. m. den 1 juli 1962 skall införas en allmän kommunal obligatorisk
skola, benämnd grundskolan, med uppgift att i samarbete med hemmen
främja elevernas allsidiga utveckling samt att därvid meddela eleverna kunskaper
och öva deras färdigheter;

2. godkänna av mig angivna grunder och riktlinjer för grundskolans organisation
och verksamhet, innebärande

a) att grundskolan skall omfatta nio årskurser, fördelade på lågstadium,
mellanstadium och högstadium, vart och ett om tre årskurser,

b) att lågstadiet och mellanstadiet skall omfatta en för alla elever gemensam
studieväg,

c) att på högstadiet skall finnas olika studievägar, på vilka undervisning meddelas
i årskurserna 7 och 8 i ämnen, som är gemensamma för alla elever, och i
olika tillvalda ämnen eller ämnesgrupper samt i årskurs 9 på särskilda linjer,

d) att eleverna skall följa högstadiets studievägar efter fritt, successivt val,

e) att klasser och grupper samt specialundervisning anordnas enligt av mig
förordade grunder,

f) att läsåret i grundskolan skall omfatta 39 veckor samt timplanen upptaga
20 veckotimmar i årskurs 1, 24 i årskurs 2, 30 i årskurs 3, 34 i årskurs 4 samt
35 veckotimmar i var och en av övriga årskurser, med möjlighet att i vissa
ämnen företaga gruppuppdelning eller meddela frivillig undervisning enligt av
mig förordade grunder, samt

g) att grundskolan i övrigt får i sina huvuddrag den utformning och det innehåll,
som jag i skilda hänseenden förordat;

3. besluta, att i grundskolan skall finnas lärare och andra befattningshavare
i enlighet med av mig angivna riktlinjer samt godkänna av mig förordade grunder
för befattningshavarnas anställnings- och tjänstgöringsförhållanden;

4. godkänna av mig förordade grunder för statsbidrag till driftkostnader,
byggnadsarbeten och pedagogisk utrustning m. m. för grundskolan;

5. godkänna av mig förordade riktlinjer för övergången till grundskolan;

6. besluta, att folkskolan, realskolan och flickskolan skall avvecklas i den ordning
jag förordat;

7. besluta, att fackskolor skall anordnas och organiseras i huvudsaklig överensstämmelse
med av mig förordade riktlinjer;

576 Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

8. godkänna av mig förordade riktlinjer för anordnande av statsunderstödda
privata skolor;

9. godkänna av mig förordade grunder för de tekniska gymnasiernas ekonomiska
förvaltning;

10. godkänna av mig förordade grunder för anordnande av skolhälsovården
vid statliga skolor under skolstyrelsens förvaltning samt vid yrkesskolor ävensom
för statsbidrag avseende skolhälsovården vid sistnämnda skolor;

11. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för de allmänna läroverken, som föranledes av vad jag föreslagit i det föregående;

12. bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse med av mig
angivna grunder och riktlinjer utfärda de bestämmelser och andra föreskrifter,
fatta de beslut samt i övrigt vidtaga de åtgärder, som fordras för genomförandet
av den av mig förordade reformeringen av skolväsendet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

577

IX. VISSA ANSLAGSFRÅGOR FÖR
BUDGETÅRET 1962/63

1. Skolöverstyrelsen: Avlöningar

Anslag Nettoutgift

1959/60 ................................... 5 554 000 5 635191

1960/61 ................................... 5 474 000 5 893 628

1961/62 (statsliggaren s. 542)................ 6 254 000

1962/63 (förslag) ........................... 6 955 000

I det föregående har redogjorts för det förslag till omorganisation av överstyrelsen,
som överstyrelsen framlagt i remissyttrandet över skolberedningens betänkanden.
Förslaget innebär, att den nuvarande försöksavdelningen med dess
tre rotlar avvecklas, att tre nya rotlar inrättas samt att dessa tillsammans med
den nuvarande undervisningsavdelningen nyindelas i två avdelningar, nämligen
en undervisningsavdelning och en lärarutbildnings- och försöksavdelning.

Skolöverstyrelsen, som i sina anslagsäskanden räknar med att nämnda omorganisation
genomföres, föreslår för nästa budgetår, att förevarande anslag höjes
med 1 102 000 kr. Höjningen betingas, förutom av automatiska utgiftsökningar,
av följande förslag, av vilka förslagen i p. 17—23 endast avser budgetåret
1962/63.

1. En överdirektör i Bp 4 jämte ställföreträdararvode.

2. Ändring av sju undervisningsrådstjänster i Bo 1, tre i Be 1 och en i Bg 1
samt två byråchefstjänster i Bo 1 till förordnandetjänster i Br 3.

3. Befattningsarvoden åt sex avdelningschefer.

4. Fortsatt dubblering av två undervisningsrådstjänster.

Undervisningsavdelningen

5. Höjning av konsulenttjänstens för specialundervisning lönegradsställning
från Ae 21 till Ae 23 samt inrättande av ytterligare en sådan konsulenttjänst
i Ae 23.

6. Utbyte av en tjänst som amanuens/byråsekreterare mot förste byråsekreterartjänst
i Ae 21 (rotel U 1).

7. Höjning av lönegradsplaceringen från Ao 24 till Ao 26 för den byrådirektör,
som förestår sektionen för fysisk fostran.

8. Utbyte av en tjänst som amanuens/byråsekreterare mot förste byråsekreterare
i Ae 21 (sektionen för hemkunskap och skolmåltidsverksamhet).

9. Ändring av konsulenttjänsten i barnavård från arvodestjänst till extra
ordinarie tjänst i Ae 21 (halvtid).

19 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 61

578

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Lärarutbildnings- och jörsöksavdelningen

10. Ändring av en förste byråsekreterartjänst i Ao 23 till en byrådirektörstjänst
i Ao 24.

De regionala skolpsykologerna

11. Fem regionala skolpsykologer i lönegrad Ao 25.

12. Fem kontorsbiträden (halvtid).

Organisationsavdelningen

13. Ändring av en förste byråsekreterartjänst i Ao 23 till en byrådirektörstjänst
i Ao 24.

14. Ändring av en kontorsskrivartjänst i Ae 13 till förste kanslisttjänst i Ae 19
(meritkontoret).

15. Tre kanslibiträden i Ao 7 och ett kontorsbiträde i reglerad befordringsgång.

Planerings- och byggnadsavdelningen

16. Ändring av en förste byråsekreterartjänst i Ao 23 till en byrådirektörstjänst
i Ao 24.

17. Dubblering av en undervisningsråds- eller byråchefstjänst i Br 3.

18. En extra befattningshavare (geograf) i Ag 23.

19. Två kontorister i Ag 9.

20. En förste byråsekreterare i Ag 23.

21. Två amanuenser/byråsekreterare.

22. En arkitekt i Ag 26.

23. En kontorist i Ag 9.

Administrativa avdelningen

24. Ändring av två förste byråsekreterartjänster i Ao 23 till byrådirektörstjänster
i Ao 24 (rotel A 2 och A 3).

25. En förste byråsekreterare i Ae 23 (rotel A 3).

26. Ändring av en extra förste kansliskrivartjänst i Ag 12 till kanslisttjänst i
Ae 13 (rotel A 3).

27. Ändring av en kontoristtjänst i Ao 9 till en kansliskrivartjänst i Ao 10 (rotel
A 3).

Skolsociala roteln

28. Ordinariesättning av en byrådirektörstjänst i Ae26 och en särskolinspektörstjänst
i Ae 24 samt höjning av den sistnämnda tjänsten till Ao 26.

29. En biträdande särskolinspektör i Ae23 och en amanuens/byråsekreterare.

30. Utökad tjänstgöring för konsulenten för undervisning av synsvaga barn i
folkskolan (från 3 till 6 månader/år).

31. En konsulent för undervisningen av hörselsvaga barn i folkskolan (halvtid).

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54 år 1962

579

Skolhygienroteln

32. Ändring av bitr. skolöverläkarens tjänst från halvtidstjänst till heltidsbefattning
i lönegrad Bp 1.

Folkb ildningsr o teln

33. Arvode till avdelningschef i samband med rotelns omvandling till avdelning.

34. Ändring av folkhögskolinspektörens befattning från arvodestjänst till extra
ordinarie tjänst i Be 1.

35. Ändring av en byrådirektörstjänst i Ao 26 till en tjänst som biblioteksdirektör
i Bo 1.

36. En konsulent i Ae 21.

37. Utbyte av en kansliskrivartjänst i Ao 10 mot en kanslisttjänst i Ae 13
(bibliotekssektionen).

Kanslisektionen m. m.

38. En kontorist i Ae 9 (överdirektörens handsekreterare).

39. Utbyte av fem kontorsbiträdestjänster i reglerad befordringsgång mot fem
kanslibiträdestjänster i Ae 7.

40. Ökning med 262 000 kr. av medelsanvisningen under anslagsposten till arvoden
till experter och tillfällig personal m. m. (nu 98 000).

Beträffande förslagen inhämtas ur överstyrelsens framställning bl. a. följande.

1. Under jämförelse med organisationen av en del andra myndigheter, närmast
arbetsmarknadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen, föreslog
skolöverstyrelsesakkunniga (SOU 1951:29) att en överdirektörstjänst skulle
inrättas hos överstyrelsen. Överstyrelsen består nu av fem avdelningar med
vardera minst tre rotlar, vidare tre fristående rotlar och en kanslisektion.

Åtskilliga åtgärder har vidtagits för att genom överflyttning av beslutanderätten
till avdelningsplena, till avdelningschefer och till rotelchefer samt genom
annan decentralisering förenkla verkets arbete och lätta belastningen på verkschefen.
Dessa åtgärder har visat sig mycket verksamma men kan likväl inte
drivas längre än till en viss gräns, som i det närmaste är uppnådd.

Den starka utveckling, som pågår inom skolväsendet, ställer växande krav på
skolöverstyrelsen.

Grundskolereformen står inför sitt genomförande, en avsevärd utbyggnad av
de gymnasiala skolformerna pågår, utbildningsväsendet är numera en av samhällets
större sektorer som ställer snabbt växande anspråk på den centrala ledningen.
Inrättandet av en överdirektörstjänst ter sig därför såsom en nödvändig
åtgärd.

4. Två undervisningsrådstjänster, den ena vid organisationsavdelningen och
den andra vid planerings- och byggnadsavdelningen, har sedan cn följd av år
uppehållits genom dubblering av respektive avdelningschefers undervisningsrådstjänster.
Sedan de båda ordinarie undervisningsråden erhållit förordnandetjänster
såsom avdelningschefer i lönegrad Br 3, har dubbleringen för det nu
löpande budgetåret fått den formen, att de provisoriskt anställda rotelcheferna
förordnats att bestrida göromål, som eljest ankommer på ordinarie undervisningsråd.
Behov av fortsatta förordnanden av sådant slag föreligger jämväl
under budgetåret 1962/63.

580

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

5. Vad skolberedningen föreslagit rörande specialundervisningen har överstyrelsen
i sitt utlåtande i huvudsak anslutit sig till. Förslagens genomförande
på detta område innebär, att sådan undervisning kommer att öka i omfattning
och meddelas i delvis nya former. Vid förslagens genomförande kommer överstyrelsen
att ställas inför uppgiften att genom information, råd och anvisningar
bidraga till en lämplig utformning av undervisningen och till ett rationellt, väl
nyanserat utnyttjande av möjligheterna. Såsom överstyrelsen framhållit i sitt
utlåtande över skolberedningens betänkande, är överstyrelsens personella resurser
otillräckliga för att fylla dessa nya uppgifter.

Överstyrelsen föreslår, att ytterligare en tjänst som specialundervisningskonsulent
inrättas. Denna bör i likhet med vad som föreslås beträffande den nuvarande
konsulenttjänsten placeras i lönegrad Ae 23.

10. Därest förslaget om inrättande av en ny avdelning — lärarutbildningsoch
försöksavdelningen — bifalles, bör även denna avdelning tillföras en byrådirektörstjänst
i Ao 24, i utbyte närmast mot den förste byråsekreterartjänst i
Ao 23, som nu är placerad vid försöksavdelningen. Innehavaren av befattningen
kommer att erhålla arbetsuppgifter liknande dem, som nu åvilar byrådirektören
på undervisningsavdelningen.

15. Det administrativa arbetet med rektorstjänster, inspektörs- och skoldirektörstjänster
har medfört en ökning av arbetet på byrådirektörssektionen
och på meritkontoret. Vidare har länsskolnämnderna framställt önskemål om
att överstyrelsen om möjligt utsträcker sin service till att avse jämväl den
poängmässiga meritvärderingen av ansökningar till folkskollärartjänster i 19
lönegraden. Vissa perioder av året är särskilt arbetskrävande och det har visat
sig svårt att då erhålla förstärkning av arbetskraften. En utvidgning av meritkontorets
personal med två kanslibiträdestjänster skulle möjliggöra, att arbetet
kan bedrivas så, att balanser ej behöver uppstå.

16. Innehavaren av tjänsten som förste byråsekreterare i Ao 23 vid planerings-
och byggnadsavdelningen beslutar självständigt i ärenden rörande statsbidrag
till skolbyggnadsföretag för det allmänna skolväsendet. Vid handläggningen
av ärenden av denna typ fordras att den beslutande är väl bevandrad på
hela planerings- och byggnadsavdelningens arbetsfält. Arbetet får sin särskilda
betydelse genom att besluten blir avgörande för disponeringen av allmänna
medel. För budgetåret 1961/62 föreslår överstyrelsen en investering av 470
miljoner kr. till statsbidragsberättigade byggnadsarbeten för folkskolor och
högre skolor. Skolbyggnadsärendena har parallellt med skolpliktstidens förlängning
blivit av allt högre svårighetsgrad, eftersom anläggningarna omfattar ett
stort antal för olika skolformer olika utformade lokaler. En grannlaga uppgift
för nu ifrågavarande befattningshavare är att vid sin granskning tillse att kostnaderna
hålles så låga som möjligt.

17—19. Arbetsbelastningen på överstyrelsens planerings- och byggnadsavdelning
har under senare år ökat kraftigt som en följd av skolväsendets utvidgning
och inträffade skolorganisatoriska förändringar. Vid sidan av det ökade antalet
löpande ärenden har omfattande utredningsarbeten måst bedrivas inom avdelningen.

Skolberedningen har föreslagit, att skolöverstyrelsen skall uppgöra en plan för
grundskolans successiva genomförande. Det för grundskolans allmänna genomförande
erforderliga planeringsarbetet bör vidare enligt beredningen bedrivas i
anslutning till motsvarande planering för fackskolorna och i samråd med överstyrelsen
för yrkesutbildning eller av en för de båda verken gemensam arbetsenhet.
Det har tidigare överenskommits att en samordning av planeringen för

581

Kungl. Maj:ts proposition nr o/ år 1962

de allmänbildande och fackutbildande gymnasierna skall äga rum, samt att det
grundläggande planeringsarbetet för de tre gymnasieformerna skall utföras vid
skolöverstyrelsens planerings- och byggnadsavdelning. Upprättandet av fackskolor
torde komma att påverka gymnasistfrekvensen, och även tillströmningen
av elever till yrkesskolan blir i stor utsträckning beroende av fackskolans omfattning.
Det har därför synts nödvändigt att samorganisera planeringen för
samtliga dessa utbildningsvägar.

Förändringarna beträffande den obligatoriska skolan och tillkomsten av nya
skolformer påverkar lokalplaneringen. Skolöverstyrelsens hittillsvarande anvisningar
angående skolbyggnadsplaneringen måste omarbetas och nya tillkomma.

Ledningen av avdelningschefens egen rotel försvåras i hög grad av dessa omfattande
arbetsuppgifter jämte föredragningarna från avdelningens båda övriga
rotlar. Det synes lämpligt att han befrias från det löpande arbetet på den egna
roteln, därigenom att en befattningshavare anställes som extra föredragande.
Detta kan av lönetekniska skäl lämpligast ske i form av dubblering av en undervisningsråds-
eller byråchefstjänst.

För att nyssnämnda planeringsarbete beträffande skolväsendet ovanför
grundskolan skall kunna utföras inom avdelningen har personalen på planeringsroteln
innevarande budgetår utökats med en befattningshavare (geograf) i
Ag 23 samt med två kontorister. För detta ändamål har Kungl. Maj:t efter
framställning av överstyrelsen medgivit att anslagsposten till Arveden till experter
och tillfällig personal m. m. må överskridas med erforderligt bolopp. Denna
personalökning är erforderlig även för budgetåret 1962/63.

20—23. För att medhinna en med hänsyn till sysselsättningsberedskapen
önskvärd forcering av handläggningen av byggnadsärenden har överstyrelsen
under tiden 1 februari 1961—31 mars 1962 genom av Kungl. Maj:t medgivna
anslagsöverskridanden kunnat uppehålla en förstärkning av den personal inom
planerings- och byggnadsavdelningen, som handlägger byggnadsärenden.

För genomförandet av grundskolan och uppbyggnaden av de av skolberedningen
föreslagna fackskolorna redovisar beredningen i sitt huvudbetänkande
en investeringsplan för skolbyggnadsverksamheten undertiden 1962/63—1969/70
upptagande en kostnad av sammanlagt 2 140 miljoner kr. Den årliga investeringsramen
beräknas för de tre första åren av perioden till 350 miljoner kr. och
för det fjärde till 325 miljoner kr. Överstyrelsen har i sitt yttrande över betänkandet
framhållit att överstyrelsen betraktar den för respektive budgetår
angivna ramen såsom ett absolut minimum, om grundskolan skall kunna genomföras
i avsedd takt och under något så när gynnsamma yttre betingelser.

Överstyrelsen utgår från att statsmakterna är beredda att ställa till förfogande
de anslagsmedel, som motsvarar de av beredningen förordade investeringsramarna.
Detta skulle för vart och ett av de närmaste åren innebära mer
än en fördubbling av de årliga investeringarna för motsvarande ändamål under
senare hälften av 1950-talet. Byggnadsärendenas antal kan beräknas öka i
samma omfattning och därmed arbetsbelastningen på byggnadsroteln Pb2 och
statsbidragsroteln Pb3. Överstyrelsen finner det nödvändigt, att ifrågavarande
arbetsenheter för de år, då investeringsramarna har sin största omfattning — i
första hand budgetåret 1962/63 — förstärkes med följande befattningshavare,
nämligen en förste byråsekreterare i Ag 23, två amanuenser/byråsekreterare,
en kontorist samt en arkitekt i Ag 26 med heltidstjänstgöring.

27. För granskning av ansökningar om statsbidrag är på rotel A 3 anställd
eu revisor, vilken biträdes av eu kontorist. Granskningsarbetet avser främst
statsbidragsansökningar från privatläroverken men även ansökningar om stats -

582

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

bidrag för andra ändamål såsom skolmåltidsverksamhet, hälsovård, svenska
skolor i utlandet, skolor för döva etc. Samtliga detaljer i arbetet, som förutsätter
ingående kännedom om gällande avlöningsförfattningar och statsbidragsföreskrifter,
kräver kontoristens medverkan. Denna har successivt kunnat
anförtros att självständigt utföra en omfattande del av granskningsarbetet.
Enligt överstyrelsens uppfattning är tjänsten förenad med en sådan grad av
ansvar och krav på kunskaper i fråga om författningstillämpning, att densamma
bör omvandlas till kansliskrivartjänst i lönegrad Ao 10.

30. Överstyrelsens konsulentverksamhet för gravt synskadade har pågått
under sammankgt tre höstterminer. En viss ökning av konsulentarvodet har
skett; under läsaret 1900/61 har medel ställts till förfogande för sådan konsulentverksamhet
under tre månader. Ett mycket stort behov finns emellertid av dels
informativt fältarbete — varken lärare, målsmän eller skolornas medicinska
personal har tidigare haft möjlighet att inom den obligatoriska skolans ram
tillgodose de gravt synskadade elevernas behov annat än i mycket ringa omfattning
— dels direkt undersöknings- och rådgivningsarbete rörande det individuella
fallet. Konsulentverksamheten har med hänsyn härtill under hela
tiden kompletterats genom en med privata medel bedriven stödverksamhet för
de gravt synskadade eleverna i våra obligatoriska skolor. Det synes ej tillfredsställande
att det viktiga uppbyggnadsarbetet av framför allt den särskilda specialundervisningen
för synskadade och den individuella rådgivningen till målsmän,
lärare, skolledare och eleverna själva ej skall kunna utföras enhetligt
genom överstyrelsens egna insatser. Överstyrelsen vill alltså föreslå, att medelstilldelningen
till synkonsulentverksamheten ökas i sådan omfattning, att arvode,
motsvarande en halv tjänst som synkonsulent, ställes till förfogande fr. o. m.
budgetåret 1962/63. För undervisningen i synklasser och hörselklasser samt för
den särskilda specialundervisningen åt syn- eller hörselskadade elever beräknar
överstyrelsen sålunda fr. o. m. läsåret 1962/63 två halvtidstjänster som konsulent,
var och en med avlöning efter samma bestämmelser, som gäller beträffande
ämneskonsulcnt.

31. Under de senaste åren har intresset för undervisningen av hörsel- och
synskadade elever i obligatoriska skolor kraftigt ökat. I dessa sammanhang
krävs specialinformation till skolstyrelser, skolledare, lärare och även föräldrar
utöver den, som överstyrelsens ordinarie specialundervisningskonsulent kan ge.
Överstyrelsens dövkonsulent har i allt mera ökad omfattning vidtalats av
kommunerna i frågor rörande hörselundervisningen. Hörselklassorganisationen
är under utbyggnad (1958/59 fanns 32 hörselklasser med 290 elever, 1959/60 36
klasser med cirka 320 elever, 1960/61 fanns 39 klasser med cirka 315 elever).
Även den särskilda specialundervisningen för hörselskadade elever utbygges i
viss omfattning. Överstyrelsen har uppmärksammat kommunernas stora behovav
expertråd vid bl. a. utrustandet av lokaler med speciell teknisk apparatur för
de hörselskadade eleverna och förmedlat viss audiologisk-teknisk expertis till
kommunerna. Från såväl redan verksamma hörselpedagoger som från målsmän
och övriga lärare kommer ofta förfrågningar rörande hörselpedagogiska problem.
Som nämnts har dövkonsulenten hittills i mån av tid gått skolstyrelser och
enskilda tillhanda med råd och information. Det är emellertid fullt klart att
hans förstahandsuppgift som konsulent för dövskolornas klientel ej därigenom
får eftersättas. Överstyrelsen begär därför utökning av sin specialkonsulentorganisation
med en halv tjänst som konsulent för undervisningen av hörselskadade.

33. Överstyrelsen har i sina petita för 1956/58 och 1961/62 föreslagit en
ombildning av folkbildningsroteln till en avdelning, folkbildningsavdelningen,

583

Kungl. Maj:ts proposition nr 5-4 år 1062

bestående av en allmän folkbildningsrotel, en folkhögskolerotel och en biblioteksrotel,
vardera under ledning av ett undervisningsråd, av vilka ett tillika
skulle vara avdelningschef. Därjämte föreslogs en ny administrativ byrådirektörstjänst.
En sådan tjänst har nu tillförts roteln i utbyte mot en förste byråsekreterartjänst.

Med hänsyn till den fortsatta utvidgningen av rotelns arbetsuppgifter anser
sig överstyrelsen böra nu upprepa sitt förslag om omvandling av den fristående
roteln till en avdelning med nyssnämnda organisation. Såsom rotelchefer för
folkhögskolerotcln och biblioteksroteln anser överstyrelsen, att folkhögskolinspektören
och innehavaren av den befattning såsom biblioteksdirektör, varom
överstyrelsen framlägger förslag, bör förordnas.

34. Folkhögskolinspektören avlönas med arvode efter samma regler, som
gäller beträffande ämneskonsulenter hos överstyrelsen. Befattningens nuvarande
innehavare, vilken sedan den 1 juli 1958 åtnjutit tjänstledighet från sin tjänst
som rektor för en folkhögskola, har, sedan han icke längre kunnat beviljas
tjänstledighet från rektorstjänsten, valt att taga avsked från denna för att
kunna fortsätta sitt arbete hos överstyrelsen. Kungl. Maj:t har i samband
härmed medgivit, att han alltjämt må åtnjuta arvode såsom folkhögskolinspektör
enligt 29 löneklassen, dvs. samma löneklass, efter vilken arvodet utgått
medan han ännu innehade sin rektorstjänst i lönegrad Ao 26.

Inom den av överstyrelsen föreslagna folkbildningsavdelningen avses inspektören
erhålla ställningen som rotelchef och redan nu medför hans arbetsuppgifter
samma ansvar, som det som åvilar rotelchef. Överstyrelsen föreslår därför att
den nuvarande arvodesbefattningen omvandlas till en extra ordinarie tjänst
och därvid placeras i lönegraden Be 1. Därest förslaget om inrättande av folkbildningsavdelning
icke bifalles, hemställer överstyrelsen, att likväl en extra
ordinarie tjänst som folkhögskolinspektör inrättas i lägst lönegraden Ae 26.

Statskontoret finner med hänsyn till antalet arbetsenheter hos skolöverstyrelsen
i och för sig intet vara att erinra mot att en tjänst som överdirektör upptages
i personalorganisationen men ifrågasätter, huruvida den rätta tidpunkten
nu är inne för genomförande av ett dylikt förslag, eftersom ställning ännu icke
tagits till frågan dels om huvudmannaskapet för de av 1957 års skolberedning
föreslagna fackliga skolorna, dels om yrkesutbildningens centrala ledning. Enligt
statskontorets uppfattning är emellertid en avlastning av verkschefens arbetsbörda
påkallad och ämbetsverket anser, att detta lämpligen bör ske genom att
en befattningshavare högst i lönegrad B 4 tills vidare tillföres skolöverstyrelsen.

Med anledning av den förordade ombildningen av folkbildningsroteln till cn
avdelning med en allmän folkbildningsrotel, en folkhögskolerotel och en biblioteksrotel
erinrar statskontoret om att 1960 års folkbildningsutredning i betänkande
angående folkbildningsarbete och ungdomsverksamhet (SOU 1961:44
s. 207 ff.) förutsatt ett bibehållande av den nuvarande folkbildningsroteln inom
skolöverstyrelsen med en i övrigt endast obetydlig personaländring. Statskontoret
konstaterar, att chefen för ecklesiastikdepartementet icke ansett det möjligt
att lägga utredningens förslag i nämnda betänkande till grund för proposition
till 1962 års riksdag. Beträffande anslaget till folkhögskolor framhåller
departementschefen i årets statsverksproposition, bilagan 10, att det syntes
ofrånkomligt att ytterligare överväga spörsmålet om folkhögskolans ställning
och uppgifter i den framtida utbildningsorganisationen och bildningsverksamheten
(s. 272). Då resultaten av de överväganden, som kan komma att ske av
ovan angivna frågor, bör beaktas vid ställningstagandet till organisationen av

584

Kungl. Maj:ts proposition nr 54- år 1962

skolöverstyrelsens folkbildningsrotel, är statskontoret för närvarande icke berett
att tillstyrka den föreslagna ombildningen av roteln.

För genomförande av vissa arbetsuppgifter av engångskaraktär inom planerings-
och byggnadsavdelningen begäres en förstärkning av avdelningen med
viss extra personal. Med hänsyn framför allt till den starka ökning av skolbyggnadsverksamheten,
som otvivelaktigt kommer att äga rum, kan statskontoret i
och för sig biträda vad skolöverstyrelsen härutinnan föreslagit. Statskontoret
erinrar emellertid om att ämbetsverket i utlåtande den 9 oktober 1961 angående
centrala sjukvårdsberedningen ansett frågan om en utvidgning av sjukvårdsberedningens
verksamhetsområde till att även omfatta skolbyggnader vara förtjänt
att närmare övervägas. I sammanhanget framhölls att behovet av ett
centralt organ för handhavande av tekniskt utvecklingsarbete med avseende å
skolbyggnader kunnat konstateras vid den inom statens sakrevision tidigare påbörjade,
av statskontoret fortsatta undersökningen rörande byggnadsverksamheten
på yrkesskolväsendets område i syfte att få ökat underlag för bedömning
av relationen mellan statsbidragsgivningen och skäliga byggnadskostnader.
Statskontoret håller före, att berörda spörsmål bör uppmärksammas vid prövningen
av överstyrelsens hemställan om extra personal för skolbyggnadsärendena.

Departementschefen. I ett föregående avsnitt har jag redogjort för det av skolöverstyrelsen
framlagda förslaget om omorganisation av överstyrelsen i samband
med att försöksavdelningen avvecklas fr. o. m. nästa budgetår. Jag har därvid
anslutit mig till förslaget om uppdelning av den nuvarande undervisningsavdelningen
samt ett par nytillkommande rotlar för arbetsuppgifter, som hittills delvis
legat inom försöksavdelningens verksamhetsfält, på två avdelningar, nämligen
en undervisningsavdelning samt en lärarutbildnings- och försöksavdelning.

I sina äskanden för nästa budgetår framlägger överstyrelsen på nytt förslag
om förändring av folkbildningsroteln till en särskild avdelning inom överstyrelsen.
Jag är icke beredd att tillstyrka en sådan ombildning (p. 33).

Det är givetvis svårt att på nuvarande stadium förutse i vilken utsträckning
den förordade skolreformen kommer att varaktigt påverka personalbehovet vid
de centrala och regionala skolmyndigheterna. I avvaktan på närmare erfarenheter
härav begränsar jag mig nu till att föreslå sådana personalförstärkningar,
som kan förutses vara nödvändiga för att möta den belastning, som vissa arbetsenheter
inom överstyrelsen oundvikligen kommer att utsättas för i samband
med en reform av det obligatoriska skolväsendet m. m.

Planeringsarbetet i samband med det successiva genomförandet av en skolreform
kommer att resa krav på ett nära samarbete och samordning mellan olika
avdelningar inom överstyrelsen och ytterligare öka belastningen på ämbetsverkets
chef. Jag förordar därför, att medel nu beräknas för avlönande av en
befattningshavare med lön enligt lönegrad B 4. Denne befattningshavare skall
vara generaldirektörens ställföreträdare samt biträda generaldirektören vid verkets
ledning av i första hand centrala uppgifter i samband med genomförandet
av den föreslagna reformen av det obligatoriska skolväsendet (p. 1). För att
den ifrågavarande befattningshavaren skall kunna erhålla erforderlig biträdeshjälp
föreslår jag inrättandet av en extra ordinarie kontoristtjänst (p. 38).

585

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

För fortsatt dubblering av undervisningsråds tjänsterna på organisationsavdelningen
samt planerings- och byggnadsavdelningen anser jag, att medel bör
beräknas (p. 4).

Vad beträffar personalbehovet vid de båda föreslagna nya undervisningssamt
lärarutbildnings- och försöksavdelningarna har överstyrelsen föreslagit,
att en administrativ byrådirektörssektion skall finnas inrättad vid vardera av
dessa. För detta ändamål föreslås en ordinarie förste byråsekreterartjänst omvandlad
till byrådirektörstjänst i Ao 24. I övrigt räknar överstyrelsen med att
kunna fylla personalbehovet vid de båda avdelningarna genom omflyttning avbefintlig
personal. Jag ansluter mig till överstyrelsens förslag i denna del och
tillstyrker inrättandet av en byrådirektörstjänst i Ao 24 på sätt överstyrelsen
förordat (p. 10).

Skolberedningen har förutsatt eu fortsatt utbyggnad av specialundervisningen
i grundskolan, vilket medför att undervisningsavdelningens personalresurser för
detta ändamål bör förstärkas. Jag förordar, att utöver den nuvarande konsulenttjänsten
för specialundervisning inrättas ytterligare en konsulenttjänst i Ae 21,
samt att nuvarande tjänsten därvid placeras i lönegraden Ae 23 (p. 5). I anslutning
till vad jag nu anfört, vill jag också biträda överstyrelsens förslag om utökad
tjänstgöring för den till skolsociala roteln knutna konsulenten för undervisning
av synsvaga barn och om inrättande av en halvtidstjänst som konsulent
för undervisning av hörselsvaga barn vid denna rotel (p. 30 och 31).

I proposition nr 46 till årets riksdag har Kungl. Maj:t framlagt vissa förslag
rörande förskollärarutbildningen. Dessa innebär bl. a. att tillsynen över denna
utbildning fr. o. m. nästa budgetår skall utövas av skolöverstyrelsen i stället för
av socialstyrelsen. Vid riksdagens bifall härtill torde den nuvarande tjänsten i
Ae 21 i socialstyrelsen, som är avsedd för befattningshavare med uppgift att
handlägga frågor rörande förskollärarutbildning, böra överflyttas till skolöverstyrelsen.
Därigenom skulle möjlighet beredas överstyrelsen att omedelbart
förvärva en befattningshavare med erfarenhet av förskollärarutbildning, vilket
jag finner synnerligen angeläget i samband med att ifrågavarande nya uppgift
tillföres ämbetsverket. Jag anser således, att medel nu bör beräknas för en tjänst
i lönegrad Ae 21 med placering vid lärarutbildningsavdelningen och avsedd för
befattningshavare med pedagogisk kompetens att handlägga ärenden rörande
förskollärarutbildning.

För förstärkning av organisationsavdelningen föreslår jag inrättandet av en
ordinarie kanslibiträdestjänst för avdelningen (p. 15).

Det behöver knappast särskilt understrykas, att vid genomförandet av
den föreslagna skolreformen betydande arbetsuppgifter kommer att vila på
överstyrelsens planerings- och byggnadsavdelning. Den av skolöverstyrelsen
föreslagna personalförstärkningen vid denna avdelning finner jag mig därför
böra i huvudsak tillstyrka. Jag föreslår således omändring av en ordinarie förste
byråsekreterartjänst vid avdelningen till byrådirektörstjänst i Ao 24 (p. 16).
Vidare beräknar jag för budgetåret 1962/63 medel dels för dubblering av cn

19* — Bihang till riksdagens ''protokoll 19G2. 1 saml. Nr 54

586

Kungl. Maj:ts ''proposition nr år 1962

undervisningsråds- eller byråchefstjänst inom överstyrelsen för den befattningshavare,
som på planeringsavdelningen skall handlägga de centrala planeringsfrågorna
bl. a. beträffande gymnasie- och fackskolorganisationen (p. 17), dels
för anställande av ett antal extra befattningshavare på avdelningen, nämligen
en tjänsteman i Ag 23, vilken bör vara geograf, tre kontorister i Ag 9, en förste
byråsekreterare i Ag 23, en amanuens i reglerad befordringsgång och en arkitekt
i Ag 26 (p. 18—23). Statskontorets förslag om en utvidgning av centrala sjukvårdsberedningens
verksamhetsområde till att även omfatta skolbyggnader påverkar
inte bedömningen av skolöverstyrelsens personalbehov för nästa budgetår.
Förslaget torde i annat sammanhang bli föremål för Kungl. Maj :ts ställningstagande.

Med hänsyn till vad skolöverstyrelsen upplyst rörande den nuvarande folkhögskolinspektörens
tjänsteförhållanden vill jag föreslå, att dennes nuvarande
arvodesbefattning hos överstyrelsen ombildas till extra ordinarie tjänst i lönegrad
Ae 26 (p. 34).

Jag föreslår vidare omändring av en tjänst som förste kansliskrivare i Agl2
till tjänst som kanslist i reglerad befordringsgång på administrativa avdelningen
(p. 26) samt av en kontoristtjänst i Ao 9 på administrativa avdelningen till
kansliskrivartjänst i Ao 10 (p. 27) och utbyte av tre kontorsbiträdestjänster vid
kanslisektionen mot kanslibiträdestjänster i Ae7 (p. 39).

Till kostnaderna för den regionala skolpsykologverksamheten avser jag att
återkomma under ett senare anslag.

Slutligen anser jag mig i likhet med skolberedningen böra föreslå en väsentlig
uppräkning av anslagsposten till experter och tillfällig personal m. m. för att
överstyrelsen skall kunna möta de behov av speciell sakkunskap eller extra
arbetskraft, som kan uppstå i samband med genomförandet av en skolreform.
Skolberedningen har för ändamålet föreslagit en med 200 000 kr. förhöjd medelsanvisning
under denna anslagspost. Jag anser mig böra biträda detta förslag.
Härutöver bör emellertid, såsom skolöverstyrelsen i samband med sitt yttrande
över skolberedningens betänkanden föreslagit, under denna anslagspost anvisas
50 000 kr. för granskning av filmer, bildband och apparatur ävensom för vissa
andra expertuppdrag inom det audivisuella området. Expertposten torde således
för nästa budgetår få uppräknas med sammanlagt 250 000 kr.

Utöver vad jag nu förordat räknar jag inte med andra förändringar av detta
anslag än vissa automatiska utgiftsökningar å sammanlagt i runt tal 60 000 kr.
Skolöverstyrelsens avlöningsanslag torde sålunda för nästa budgetår böra uppföras
med (6 254 000 + 701 000 =) 6 955 000 kr. Jag hemställer, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen att

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för skolöverstyrelsen, som föranledes av vad
jag i det föregående förordat;

587

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1962

b) godkänna följande avlöningsstat för skolöverstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret 1962/63:

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis 1 901 000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av

Kungl. Maj :t, förslagsvis.................... 672 000

3. Arvoden till experter och tillfällig personal m. m.,

förslagsvis ................................. 348 000

4. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal ... 2 598 000

5. Rörligt tillägg, förslagsvis.................... 1 353 000

6. Kompensation för höjda folkpensionsavgifter,

förslagsvis ................................. 83 000

Summa kr. 6 955 000

c) till Skolöverstyrelsen: Avlöningar för budgetåret 1962/63
under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
6 955 000 kr.

2. Skolöverstyrelsen: Omkostnader

Anslag Nettoutgift

1959/60 ................................... 891 000 879 206

1960/61 ................................... 961 000 973 700

1961/62 (statsliggaren s. 544) ................ 965 000

1962/63 (förslag) ........................... 1 047 000

Skolöverstyrelsens äskanden under detta anslag innebär, såsom de slutligt
bestämts, en höjning av anslaget med i runt tal 288 000 kr., varav 160 000 kr.
avser kostnader för den regionala skolpsykologorganisationen och 50 000 kr.
kostnadsökningar, som sammanhänger med den under föregående anslagspunkt
berörda omorganisationen av överstyrelsen. Överstyrelsens förslag i övrigt
framgår av följande sammanställning.

Utgifter

1. Sjukvård m. m. (nu 16 000) ................................ of.

2. Reseersättningar (nu 284 000) ............................... + 52 000

3. Tjänstgöringstraktamenten åt vikarierande undervisningsråd (nu

30 000) ................................................... of.

4. Bränsle, lyse och vatten (nu 43 000).......................... of.

5. Övriga expenser (nu 497 000) ................................ + 9 500

6. Publikationstryck (nu 173 000) .............................. + 13 000

+ 74 500

588

Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jf år 1962

Inkomster

7. Prenumerationsavgifter m. m. avseende tidskriften »Aktuellt från

skolöverstyrelsen» (nu 78 000) ............................... — 3 000

Summa ökning kr. -f- 77 500

Av skolöverstyrelsens framställning inhämtas i övrigt bl. a. följande.

2. Den för innevarande budgetår medgivna höjningen av medelstilldelningen
till reseersättningar med endast 3 000 kr. innebär en reell minskning av resemöjligheterna
i förhållande till föregående år. Den nuvarande kostnadsramen möjliggör
inspektionsresor i så begränsad omfattning att 10—20 år kan förflyta mellan
överstyrelsens inspektionsbesök vid läroverk.

De från 1 juli 1961 höjda traktamentsbeloppen kommer för överstyrelsens
vidkommande att innebära en relativt kraftig kostnadsökning, eftersom erfarenhetsmässigt
traktamentena vid de typiska inspektionsresorna uppgår till två
tredjedelar av de totala resekostnaderna.

För att återställa överstyrelsens resemöjligheter till den nivå, som kunnat
uppnås under budgetåret 1960/61, beräknar överstyrelsen en höjning av anslagsposten
med 30 000 kr.

Vidare föreslår överstyrelsen en höjning av det för internordiska tjänsteresor
beräknade beloppet med 2 000 kr. till 12 000 kr. Slutligen föreslås, att ett belopp
av 20 000 kr. ställes till överstyrelsens förfogande för tjänsteresor utanför
Norden.

5. Delposten till övriga expenser har från innevarande budgetår höjts med
11 000 kr, varav 3 000 kr. har karaktären av engångsanvisning för inköp av
kontorsmaskiner och mattor. För samma ändamål har överstyrelsen även under
budgetåret 1962/63 behov av en engångsanvisning med 8 000 kr. frånsett det
medelsbehov som föranledes av skolreformens genomförande.

Ur anslagsposten till expenser skall vidare fr. o. m. innevarande budgetår
efter överstyrelsens närmare bestämmande utgå bidrag med lägst 3 500 kr. till
svenska skolmuseet. Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening har
genom sin styrelse i egenskap av huvudman för museet hemställt om ett bidrag
av 4 500 kr. för bedrivande av museets verksamhet. Överstyrelsen tillstyrker
förslaget om ett statsbidrag av 4 500 kr., men anser att delposten till övriga
expenser bör höjas med motsvarande belopp.

6—7. Överstyrelsen räknar med en ökning av tryckningskostnaderna för tidskriften
»Aktuellt från skolöverstyrelsen» å 13 000 kr. Samtidigt har inkomsterna
av prenumerationsavgifter och lösnummerförsäljning visat någon nedgång
och torde budgetåret 1962/63 ej komma att överstiga 75 000 kr.

Departementschefen. I enlighet med överstyrelsens förslag förordar jag oförändrad
medelsanvisning under anslagsposterna 1, 3 och 4.

Med hänsyn till de fr. o. m. innevarande budgetår höjda traktamentsbeloppen
torde anslagsposten till reseersättningar böra höjas med 17 000 kr. Jag tillstyrker
vidare, att överstyrelsen för nästa budgetår får disponera högst 12 000 kr. för
internordiska tjänsteresor, vilket innebär en uppräkning med det av överstyrelsen
begärda beloppet av 2 000 kr. (p 2).

För innevarande budgetår har till inköp av kontorsmaskiner och mattor
anvisats ett engångsbelopp av 3 000 kr. Jag förordar, att samma belopp beräknas

589

Kungl. Maj:ts ''proposition nr ok är 1962

såsom engångsanvisning för ändamålet även för budgetåret 1962/63. Härutöver
vill jag emellertid i enlighet med överstyrelsens förslag förorda, att ett engångsbelopp
av 50 000 kr. anvisas till bestridande av de särskilda omkostnader, som
kan föranledas av överstyrelsens uppgifter i samband med en skolreform och
en därav betingad omorganisation av överstyrelsen. Någon höjning av det
till skolmuseet anvisade beloppet är jag däremot inte beredd att tillstyrka (p. 5).

Ökade tryckningskostnader och minskade inkomster av tidskriftsförsäljningen
anser jag motivera en ökning av medelsanvisningen till publikationstryck med
10 000 kr. respektive en sänkning av den i omkostnadsstaten såsom särskilda
uppbördsmedel upptagna inkomstposten med 3 000 kr. Jag föreslår således en
höjning av anslagsposten 6 med 13 000 kr.

Till kostnaderna för den regionala skolpsykologverksamheten avser jag att
återkomma under ett senare anslag.

Vid bifall till vad jag nu anfört torde ifrågavarande anslag böra uppföras med
(965 000 + 82 000=) 1 047 000 kr. Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen

att till Skolöverstyrelsen: Omkostnader för budgetåret 1962/
63 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
1 047 000 kr.

3. Länsskolnämnderna: Avlöningar

Anslag

1959/60 .................................... 3 859 000

1960/61 .................................... 4 041 000

1961/62 (statsliggaren s. 547) ................ 4 732 000

1962/63 (förslag) ........................... 5 255 000

Skolöverstyrelsen äskar för nästa budgetår en höjning av detta förslagsanslag
med 613 000 kr. Ökningen, i den del den icke är av huvudsakligen automatisk
natur, föranledes av följande förslag, sådana de blivit av överstyrelsen slutligt
bestämda.

1. Inrättande av en skolinspektörstjänst i Bo 1 vid länsskolnämnden i Uppsala
län.

2. Inrättande av en förste byråsekreterartjänst i Ao 21 och indragning av en
amanuenstjänst vid länsskolnämnden i Malmöhus län.

3. Inrättande av tjugotvå kanslisttjänster i Ae 15.

4. Inrättande av ytterligare femton kontorsbiträdestjänster i reglerad befordringsgång.

5. Anställande av experter och konsulenter för yrkesskolfrågor samt viss
dubblering av inspektörstjänster.

6. Uppräkning av fortbildningskonsulentemas arvoden.

7. Ökade kostnader för ersättning till biträdeshjälp åt nomadskolinspektören.

Nettoutgift

3 920 951

4 231 401

590

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Av skolöverstyrelsens motivering för förslagen framgår bl. a. följande.

3. Skolöverstyrelsen har i sina anslagsäskanden såväl för budgetåret 1960/61
som för innevarande budgetår uttalat den uppfattningen, att inrättande av
kanslisttjänster vore den effektivaste vägen till ökad arbetskapacitet vid länsskolnämnderna.
I yttrande över ett tidigare av överstyrelsen avgivet förslag om
personalförstärkning hos nämnderna uttalade kompetensutredningen, att nämndernas
kansliuppgifter i stor utsträckning vore av den beskaffenhet, att de med
fördel kunde överflyttas för självständig beredning och handläggning till personal
i kanslists ställning. Vid avgivandet av 1960 års statsverksproposition uttalade
chefen för civildepartementet (Bilagan 2: För flera huvudtitlar gemensamma
frågor), efter att ha berört den undersökning rörande behovet av kanslist tjänster,
som kompetensutredningen utfört, att han funne undersökningen visa, att
vid de centrala ämbetsverken, varom då vore fråga, ett behov av mellangradstjänster
av ifrågavarande typ förelåge. Detta uttalande om användbarheten och
ändamålsenligheten av kanslisttjänster inom statsförvaltningen torde, som överstyrelsen
i sina äskanden för innevarande år framhållit, ha full tillämpning på
länsskolnämndernas förhållanden, och en personalökning vid länsskolnämnderna
synes böra följa den sålunda anvisade vägen. I sina framställningar till överstyrelsen
har nämnderna nu liksom nästföregående år i stor utsträckning gått på
den linjen. Samtliga nämnder utom de i Gotlands och Blekinge län har hemställt
om kanslisttjänster, dock att nämnden i Hallands län har framfört önskemål om
inrättande av en amanuenstjänst vid nämnden.

Överstyrelsen föreslår inrättande från och med den 1 juli 1962 av tjugotvå
kanslisttjänster, en i varje län med undantag av Gotlands och Blekinge län. För
att förvärva personal med god kapacitet och för att också få möjlighet att behålla
sin personal måste nämnderna kunna bjuda så goda villkor som möjligt
inom given ram. Med dessa utgångspunkter finner överstyrelsen lämpligt, att
kanslisttjänsterna från början inrättas som extra ordinarie tjänster i lönegrad
Ae 15.

4. För närvarande finns vid 15 länsskolnämnder inrättade kontorsbiträdestjänster
i reglerad befordringsgång. För att den personal, som är avsedd för det
egentliga expeditionsarbetet vid nämnderna skall erhålla förstärkning föreslår
överstyrelsen, att av de nämnder, vilka redan har var sitt kontorsbiträde, följande
nio skall erhålla ytterligare var sitt sådant biträde, nämligen nämnderna i
Stockholms, Östergötlands, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs, Värmlands,
Västerbottens och Norrbottens län. Dessutom föreslås att vid envar av
följande sex nämnder — vilka nu icke har sådan personal — anställes ett kontorsbiträde,
nämligen i Uppsala, Södermanlands, Kronobergs, Blekinge, Hallands
och Örebro län. Inalles föreslås alltså inrättande av femton nya kontorsbiträdestjänster.

5. Länsskolnämnderna har betydelsefulla arbetsuppgifter även beträffande
andra utbildningsformer än den obligatoriska skolan. Bland dessa synes yrkesutbildningen
ha det största behovet av ökade insatser från nämndernas sida.

I avbidan på bl. a. pågående utredning rörande yrkesskolväsendets centrala
ledning synes det icke lämpligt att genomföra sådana anordningar, som mer definitivt
låser organisationen. Överstyrelsen, som anser det vara tvingande nödvändigt
att redan nu genomföra en förstärkning av länsskolnämndernas personalresurser
med hänsyn till just dessa arbetsuppgifter, har tänkt sig att en sådan
förstärkning skulle anordnas efter två linjer. Dels skulle ökade anslagsmedel för
tillkallande av experter eller anställande av konsulenter ställas till förfogande,

591

Kungl. Maj:ts proposition nr 5/ år 1962

dels skulle särskilda möjligheter skapas för längre eller kortare dubbleringar av
skolinspektörstjänster vid nämnder, inom vilka särskilda behov av planering och
översyn av yrkesutbildningen anses föreligga. Sammanlagt skulle ett belopp av
270 000 kr. erfordras för yrkesskolundervisningens och annan fackutbildnings
behov.

I detta sammanhang torde även frågan om medelsanvisning till den regionala
skolpsykologorganisationen böra behandlas. Medel för detta ändamål utgår för
närvarande från reservationsanslaget Försöksverksamhet inom det allmänna
skolväsendet. Såsom tidigare framgatt har skolöverstyrelsen nu äskat medel föi
skolpsykologverksamheten under överstyrelsens egna avlönings- och omkostnadsanslag.
Kostnaderna härför under avlöningsanslaget har av överstyrelsen
beräknats till i runt tal 184 000 kr. Till stöd för äskandet i denna del har överstyrelsen
anfört bl. a. följande.

Regional skolpsykologisk verksamhet har sedan den 1 oktober 1958 bedrivits i
Uppsala och Västmanlands län samt från och med den 1 juli 1960 även i Jämtlands
län. Erfarenheterna från verksamheten har visat, att ett stort behov av
skolpsykologisk verksamhet föreligger. 1957 års skolberedning uttalar också, att
principbeslut nu bör fattas om en organisation med en statlig skolpsykologtjänst
för varje län, att byggas ut under en period av omkring tio år. Vidare föreslår
beredningen att tjänsterna inrättas som ordinarie. Detta bör enligt beredningens
uppfattning för nu befintliga tjänster gälla från och med den 1 juli 1962. I konsekvens
med sitt förslag om en successiv utbyggnad av verksamheten förordar
skolberedningen, att två nya tjänster inrättas från och med budgetåret 1962/63
(s. 433).

I överensstämmelse med sitt ställningstagande vid remissbehandlingen av betänkandet
räknar skolöverstyrelsen med att två nya regionala skolpsykologtjänster
inrättas från och med budgetåret 1962/63. Utredningar rörande behovet av
skolpsykologisk verksamhet har verkställts inom vissa länsskolnämnder och
framställningar om inrättande av tjänster har inkommit till överstyrelsen från
länsskolnämnderna i Kalmar, Malmöhus och Skaraborgs län.

Skolöverstyrelsen, som räknar med att de skolpsykologiska tjänsterna från och
med den 1 juli 1962 omvandlas till ordinarie tjänster, erinrar om att de s. k. licentiatlektorerna
från och med den 1 juli 1961 uppflyttats från lönegrad 24 till lönegrad
25. Med hänsyn till jämförbarheten beträffande såväl teoretiska som praktiska
kvalifikationer (för regionala skolpsykologer gäller filosofie licentiatexamen
med praktik jämte lärarerfarenhet) förutsätter skolöverstyrelsen, att de
regionala skolpsykologtjänsterna inplaceras i lönegrad Ao 25 från och med den
1 juli 1962.

Hos var och en av de fem regionala skolpsykologerna bör vara anställt ett
kontorsbiträde med halvtidstjänstgöring.

Departementschefen. Länsskolnämnderna trädde i funktion den 1 juli 1958.
Ganska tidigt restes krav från nämnderna på en förstärkning av kanslipersonalen
och dessa krav har för varje år framförts med allt större skärpa. Bl. a.
har framhållits, att inspektörernas ökade arbete på kanslierna har medfört inskränkning
av den egentliga inspektionsverksamheten. Hittills har förstärkning -

592

Kungl. Maj:ts proposition nr 5J år 1962

ar medgivits endast i begränsad omfattning, då erfarenhetsunderlaget varit för
ringa för att ge en säker grund för förslag om en mera betydande personalökning
och det kunnat antagas, att svårigheterna till en icke obetydlig del hängt
samman med att organisationen inte hunnit stabiliseras.

Den nu föreslagna skolreformen kommer att för sitt genomförande ställa nya
och betydande krav pa länsskolnämnderna. En stor del av det informationsoch
planeringsarbete, som måste bedrivas under det närmaste årtiondet, kommer
således att i första hand avila dessa. Kraven på pedagogisk rådgivning och på
fortbildningsverksamhet på länsplanet kommer att ytterligare starkt öka.
Nämndernas insatser förväntas vidare inom hjälpmedelsområdet, vid planeringen
av en utbyggd specialundervisning och vid planläggningen av den nya
fackskolorganisationen.

Det är enligt min mening inte möjligt att pålägga länsskolnämnderna ett så
starkt ökat ansvar för utvecklingen av skolväsendet under ett viktigt övergångsskede
utan att de i samband därmed också erhåller personalförstärkning.
Denna bör främst vara ägnad att avlasta inspektörerna en mängd administrativa
och expeditionella göromål. Jag föreslår därför, att en kanslisttjänst i reglerad
befordringsgång inrättas fr. o. m. nästa budgetår vid varje länsskolnämnd
med undantag av nämnderna i Gotlands och Blekinge län, eller sammanlagt
22 sådana tjänster (p. 3). Vidare tillstyrker jag inrättandet av 14 kontorsbiträdestjänster
i reglerad befordringsgång med placering vid de länsskolnämnder
skolöverstyrelsen bestämmer (p. 4). Inrättandet av ännu en skolinspektörstjänst
i Uppsala län (p. 1) och det föreslagna utbytet av en tjänst som amanuens
i reglerad befordringsgång mot en förste byråsekreterartjänst vid länsskolnämnden
i Malmö (p. 2) är jag inte beredd att tillstyrka.

Om de av mig nu tillstyrkta tjänsterna inrättas torde, såsom överstyrelsen
anföit, behovet av extra sekreterar- och biträdeshjälp vid länsskolnämnderna i
viss mån minska. Jag räknar därför med att delposten till arvoden och .särskilda
ersättningar till experter och tillfällig personal kan sänkas med i runt tal 35 000
kr.

I det föregående har jag uttalat mig för en successiv utbyggnad av den regionala
skolpsykologorganisationen i enlighet med skolberedningens förslag. Jag
har därvid förordat, att skolpsykologtjänsterna knytes till länsskolnämnderna.
Med hänsyn därtill bör medel under detta anslag beräknas för fem tjänster som
länsskolpsykolog, vilka jag föreslår placerade i lönegraden Ae 24, samt fem halvtidstjänster
som kontorsbiträden åt skolpsykologerna. Det torde, som tidigare
nämnts, böra ankomma pa skolöverstyrelsen att besluta till vilka nämnder dessa
tjänster skall knytas.

Skolöverstyrelsen har vid sin uppskattning av medelsbehovet under detta
anslag räknat med en minskning av icke-ordinarieposten med 158 000 kr. med
hänsyn till att vissa kostnader för vikarier på skolinspektörstjänster, som hittills
bestritts från denna post, enligt anvisningar, som utfärdats av riksräken -

593

Kungl. Maj:ts proposition nr 5-4 år 1962

skapsverket i cirkulär den 24 februari 1961, numera skall bestridas från ordinarieposten.
Då överstyrelsen inte utrett vilka kostnader man bör räkna med
för ändamålet under sistnämnda anslagspost, bör, i avvaktan på närmare erfarenheter
härav, anslagets totalbelopp enligt min mening inte nu minskas.

Skolöverstyrelsens förslag om särskild förstärkning av länsskolnämndernas personalresurser
för handläggning av frågor rörande yrkesskolväsendet (p. 5) samt
höjning av beloppet till biträdeshjälp åt nomadskolinspektören (p. 7) är jag inte
beredd att tillstyrka. Utöver vad jag i det föregående förordat räknar jag endast
med vissa automatiska kostnadsförändringar.

Anslaget torde för nästa budgetår böra uppföras med (4 732 000 + 523 000 =)
5 255 000 kr. Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga den ändring i personalförteckningen
för länsskolnämnderna, som föranledes av
vad jag i det föregående förordat;

b) godkänna följande avlöningsstat för länsskolnämnderna,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1962/63:

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis % 792 000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av

Kungl. Maj :t, förslagsvis .................... 323 000

3. Arvoden och särskilda ersättningar till experter

och tillfällig personal m. m., förslagsvis........ 316 000

4. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal .. 710 000

5. Rörligt tillägg, förslagsvis.................... 1 053 000

6. Kompensation för höjda folkpensionsavgifter,

förslagsvis ................................. 61 000

Summa kr. 5 255 000

c) till Länsskolnämnderna: Avlöningar för budgetåret

1962/63 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 5 255 000 kr.

4. Länsskolnämndernas Omkostnader

Anslag

1959/60 .................................... 1 039000

1960/61 .................................... 1 024 000

1961/62 (statsliggare* s. 549) ................ 994 000

1962/63 (förslag) ........................... 1 284 000

Nettoutgift
835 315
873 324

Skolöverstyrelsen föreslår, att detta förslagsanslag för nästa budgetår höjes
med i avrundat tal 124 000 kr. på sätt framgår av följande sammanställning.

594 Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

1. Sjukvård m. m. (nu 7 000).................................. -f- 1 000

2. Reseersättningar åt länsskolnämndernas ledamöter (nu 125 000) of.

3. Reseersättningar åt skolinspektörerna och nomadskolinspektören

(nu 420 000) .............................................. of.

4. Reseersättningar i övrigt (nu 190 000):

a) experter (nu högst 22 000) .............................. of.

b) byrådirektörer m. fl. (nu högst 17 000) .................... -j- 3 000

c) resor för fortbildningskonsulenter (nu högst 20 000) ........ of.

d) övriga utgifter under anslagsposten (nu beräknat 131 000) .. — 1 000

5. Expenser (nu 252 000):

a) ersättning till skolinspektör, som ej är stationerad på länsskolnämnds
kansliort, och till nomadskolinspektören för tillhandahållande
av tjänstelokal med möbler och annan erforderlig
rumsinredning samt för belysning och städning av sådan lokal

(nu 6 000) ............................................. _ 3 200

b) telefon (nu 81 000)...................................... 24 0)0

c) belysning (nu 10 000) ................................... * of.

d) övriga expenser (nu 130 000) ............................ -fl00000

Summa ökning kr. -f 123 800

Av skolöverstyrelsens framställning inhämtas i övrigt beträffande de olika
delposterna bl. a. följande.

3. Länsskolnämndernas önskemål beträffande delposten för budgetår^. 1962/
63 slutar på ett belopp av 410 000 kr. Någon höjning av posten med hinsyn till
en eventuellt ökad inspektörsorganisation har överstyrelsen icke ansett erforderlig,
då medelsförbrukningen för budgetåret 1960/61 uppgått till endsst 345 000
kr. Överstyrelsen anser det däremot angeläget, att utöver det av nämnderna
äskade beloppet ett visst belopp får reserveras för internordiska tjänsteresor. Ett
maximibelopp av 10 000 kr. synes överstyrelsen väl avvägt för detta ändamål.

4. Med hänsyn till den av länsskolnämnderna redovisade bekstningen av
denna post beträffande budgetåret 1960/61, i vad avser resekostradsersättning
och traktamente till vikarier för skolinspektör vid resor mellan bostadsort och
stationeringsort i samband med till- eller frånträdande av vikariatet, torde för
detta ändamål och till resekostnadsersättning och traktamente till vikarier för
nomadskolinspektören böra beräknas ett belopp av 100 000 kr.

Delposten till reseersättningar till byrådirektörer samt amanuens- och biträdespersonal
jämte vikarier för byrådirektörer och biträden, i vid delposten avser
tjänsteresor enligt 16 § instruktionen för länsskolnämnderna, är budgetåret
1961/62 uppförd med 17 000 kr. Vid beräkningen av rese- och traktamentskostnader
till ifrågavarande tjänsteresor bör beaktas, att vid
under avlöningsanslaget gjorda framställning om personalförstärkning dels en ny
tjänstemannakategori skulle tillkomma, nämligen kanslister, dels ock åtskilliga
nya kontorsbiträdestjänster skulle inrättas. I viss utsträckning skulle detta komma
att öka rese- och traktamentskostnaderna, då man har att räkna med att
såväl kanslist- som biträdespersonal bör kunna anlitas vid tjänsteresor. Överstyrelsen
föreslår, att posten uppföres med 20 000 kr.

För rese- och traktamentskostnader till vikarier för nu ifrågavarande katego -

595

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54 år 1962

rier i samband med av vikariatet föranledda resor mellan hemort och kansliort
torde böra beräknas ett belopp av 15 000 kr. ......

Slutligen torde under denna post till kostnader för flyttnmgsersattmng bora

beräknas ett belopp av 15 000 kr. .... , ,

Överstyrelsen räknar med oförändrat medelsbehov under övriga delposter och
föreslår att anslagsposten uppföres med sammanlagt 192 000 kr.

5. Till stöd för de under punkterna b) och d) föreslagna höjningarna aberopas
den begärda personalförstärkningen vid länsskolnämnderna. För de nytillkommande
befattningshavarna erfordras möbler och övrig kontorsutrustning.

I detta sammanhang torde även få erinras om att skolöverstyrelsen i sitt yttrande
över skolberedningens betänkanden beräknat medel under anslaget Skolöverstyrelsen:
Omkostnader för omkostnaderna för den under föregående anslagspunkt
berörda utbyggnaden av skolpsykologorganisationen. Dessa kostnader
har av överstyrelsen beräknats till sammanlagt 100 000 kr., varav under
anslagsposten Reseersättningar 116 000 kr., Sjukvård in. m. 1 000 kr. och Expenser
30 000 kr. samt 13 000 kr. som engångsanvisning avseende utrustning för de
två nytillkommande skolpsykologtjänsterna.

Departementschefen. Vid bifall till den personalförstärkning vid länsskolnämnderna,
som jag under föregående anslagspunkt förordat, bör vissa anslagsposter
under detta anslag uppräknas. Jag föreslår sålunda i enlighet med överstyrelsens
förslag, att anslagsposten Sjukvård höjes med 1 000 kr. (p. 1) och anslagsposten
Reseersättningar i övrigt med 2 000 kr. (p. 4). Vidare föreslår jag, att expensposten
uppräknas med 15 000 kr. för ökade telefonkostnader och med 50 000 kr.
såsom en engångsanvisning till anskaffning av möbler och kontorsmaskiner i
första hand för den nytillkommande personalen. Samtidigt bör, såsom överstyrelsen
föreslagit, delposten a) av sistnämnda anslagspost sänkas med i runt
tal 3 000 kr. med hänsyn till att antalet skolinspektörer med tjänstelokal på
annan ort än länsskolnämndens kansliort minskar (p. 5).

Delposten Reseersättningar åt skolinspektörerna och nomadskolinspektören
bör i enlighet med myndigheternas beräkningar uppföras med 410 000 kr. Den
av överstyrelsen föreslagna medelsanvisningen för internordiska tjänsteiesoi
under detta anslag (p. 3) är jag inte beredd tillstyrka.

Till bestridande av omkostnaderna för de fem länsskolpsykologer, som jag
föreslagit skola knytas till länsskolnämnderna, bör här medel å tillhopa 100 000
kr. beräknas i enlighet med skolöverstyrelsens förslag.

Slutligen vill jag erinra om att skolberedningen i sitt huvudbetänkande (s. 748)
föreslagit, att de tekniska gymnasierna skall inordnas under de kommunala
skolstyrelserna och att i samband härmed inrättas särskilda rådgivande organ
vid länsskolnämnderna, i vilka personer med industriell erfarenhet eller i övrigt
god kännedom om teknisk utveckling och forskning är företrädda. Jag avser att
T förslag till skollag m.m. senare denna dag förorda bestämmelser härom. Inrättandet
av dylika tekniska råd vid länsskolnämnderna kommer att medföra
vissa kostnader, huvudsakligen avseende resekostnader och traktamenten för

596 Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

sammanträden. Jag föreslår, att ett belopp av 75 000 kr. beräknas för ändamålet
under detta anslag.

Vid bifall till vad jag sålunda föreslagit torde omkostnadsanslaget för länsskolnämndema
böra uppföras med (994 000 -f- 290 000 =) 1 284 000 kr. Jag hemställer,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att till Länsskolnämnderna: Omkostnader för budgetåret
1962/63 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
1 284 000 kr.

5. Läroboksnämnden

	Anslag	Nettoutgift
1959/60 ...................		67 000
1960/61 ..................		94 000
1961/62 (statsliggaren s. 550) .........	........ 92 000
1962/63 (förslag) ..............

Genom beslut den 8 december 1961 har Kungl. Maj:t medgivit, att det åt
läroboksnämnden för budgetåret 1961/62 anvisade förslagsanslaget må överskridas
med högst 30 000 kr.

Läroboksnämnden föreslår för nästa budgetår en höjning av detta anslag med
i runt tal 79 000 kr. Kostnadsökningen föranledes i huvudsak av följande förslag.

1. Höjt arvode samt heltidstjänstgöring i stället för halvtidstjänstgöring för
sekreteraren.

2. Ökad medelsanvisning till extra skrivhjälp.

3. Höjt anslag till arvoden åt sakkunniga.

4. Engångsanskaffning av skrivmaskin och bokhyllor.

5. Tryckning och distribution av ny läroboksförteckning.

Av nämndens motivering för förslagen framgår bl. a. följande.

1. Under de år den nya skolan skall genomföras kommer antalet hos nämnden
till granskning anmälda läroböcker med all sannolikhet att avsevärt öka. Dessutom
kommer nämnden under denna tid i betydande utsträckning att få handlägga
frågor angående nu befintliga läroböckers avförande från läroboksförteckningen.
Härtill kommer att inom en icke alltför avlägsen framtid gymnasiet kan
komma att väsentligt omorganiseras, vilket skulle medföra en betydligt ökad
nyproduktion av läroböcker även för denna skolform. Alla dessa faktorer kommer
att ytterligare accentuera den under de senaste åren kraftiga ökningen av
arbetsbelastningen på nämndens kansli.

På grund härav och med hänsyn till vikten av att skolmyndigheter och bokförlag
framför allt under den förestående omdaningsperioden för skolan får ökade
möjligheter till sammanträffanden och annan kontakt med nämndens sekreterare
finner nämnden det nödvändigt, att den nuvarande halvtidstjänsten för sekreteraren
omvandlas till en heltidstjänst. Det tätare utgivandet av Iäroboksförteckningen,
vilket föreslagits av skolberedningen, kommer även att öka sekretera -

597

Kungl. May.ts proposition nr ok år 1962

rens arbetsbörda. Vid sin beräkning av kostnaderna för en omändring av sekreterartjänsten
till heltidstjänst räknar nämnden med att ingen ändring sker i
formen för anställningen av sekreterare. Denne skulle sålunda komma att förordnas
på viss tid och under denna tid vara tjänstledig från annan tjänst. Under
sin tid som sekreterare skulle denne härvid komma att åtnjuta dels arvode, dels
ersättning för mistade löneförmåner. Då ersättningen för mistade löneförmåner
är beroende av vederbörandes tjänsteinnehav, kan kostnaden härför endast
approximativt beräknas. Nämnden räknar här med ett ytterligare medelsbehov
för sådan ersättning till sekreteraren av i runt tal 17 200 kr.

Med hänsyn till de väsentligt utökade uppgifterna för sekreteraren och med
hänsyn till att denne också har att sköta nämndens kassa och räkenskaper, ett
arbete som ävenledes torde komma att öka i betydande grad, finner nämnden
det synnerligen angeläget att arvodet till sekreteraren ökas, förslagsvis från nuvarande
4 500 kr. till 6 000 kr. per år. Detta skulle medföra ett ytterligare anslagskrav
på 1 500 kr. för budgetåret 1962/63.

2. För att nämndens kansli skall kunna fylla de krav, som nämndens nya och
utökade arbetsuppgifter kommer att ställa på detsamma, måste extra skrivhjälp
kontinuerligt kunna få anlitas. De ytterligare kostnaderna härför för budgetåret
1962/63 beräknar nämnden till 8 000 kr.

3. I likhet med skolberedningen finner läroboksnämnden, att genomförandet
av den nya obligatoriska skolan kommer att ställa väsentligt ökade krav på en
kvalificerad granskning av läroböckerna. Under senare tid har emellertid svårigheterna
för nämnden att få behålla kvalificerade sakkunniga avsevärt ökat. Den
mest väsentliga orsaken härtill synes vara, att de arvoden, som nämnden har
möjlighet att utbetala till sina sakkunniga, är alltför låga. Nämnden finner det
därför synnerligen angeläget, att de arvoden, som utbetalas för fullgjorda granskningsuppdrag,
blir så avvägda, att för granskningen väl lämpade personer icke
avböjer att åtaga sig sådana uppdrag under hänvisning till att ersättningen härför
med hänsyn till arbetets omfattning och grannlaga natur är alltför ringa. För
att kunna genomföra en erforderlig höjning av granskningsarvodena — givetvis
avpassad efter uppdragets art och omfattning — beräknar nämnden de totala
kostnaderna för granskning under budgetåret 1962/63 till 75 000 kr., vilket innebär
en kostnadsökning med 39 000 kr.

5. I det för innevarande budgetår medgivna anslagsöverskridandet å 30 000
kr. ingår en post å 10 000 kr. för förnyad granskning av vissa äldre, på läroboksförteckningen
uppförda läroböcker med sikte på utgivandet av en ny, reviderad
förteckning i 6 000 exemplar. För tryckning och distribution av denna beräknar
nämnden under nästa budgetår en kostnad av sammanlagt 11 500 kr.

Departementschefen. Skolberedningen har betonat vikten av att en hög standard
på undervisningshjälpmedlen — såväl läroböcker som audivisuella hjälpmedel
av olika slag — upprätthålles genom någon form av granskning. Den
granskning, som nu sker genom överstyrelserna och statens läroboksnämnd, bör
enligt beredningens mening systematiseras och förstärkas. Särskilt angeläget
anser beredningen detta vara under de första två, tre åren efter den 1 juli 1962.
Ökade ekonomiska och personella resurser bör ställas till förfogande för denna
granskningsverksamhet. Som riktpunkt för den förstärkning av resurserna, som
under de närmaste tre åren erfordras, har beredningen räknat med ett belopp
av 250 000 kr.

598

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 b år 1962

Skolberedningens uppfattning på denna punkt kan jag helt ansluta mig till.
Vad uppgifterna för läroboksnämnden beträffar kan ett mycket stort antal nya
läroböcker väntas bli framlagda till granskning i samband med att nya läroplaner
fastställes för den nioåriga skolan. En omgranskning av äldre läroböcker
från synpunkten av deras fortsatta användbarhet har redan inletts och en reviderad
läroboksförteckning avses bli utgiven under nästa budgetår. Allt detta
måste givetvis medföra en starkt ökad arbetsbelastning för läroboksnämnden.
Nämnden har också i sina anslagsäskanden för nästa budgetår utgått ifrån att
en förstärkning av dess resurser i enlighet med skolberedningens uttalande är
nödvändig och har på grundval av sina nyss redovisade konkreta förslag hemställt
om en sammanlagd anslagshöjning med 79 000 kr.

Mot nämndens förslag har jag inte någon erinran, utan tillstyrker, att den
får en heltidsanställd sekreterare till sitt förfogande samt ökade medel till skrivhjälp
och till arvoden åt sakkunniga i enlighet med förslaget. Jag tillstyrker
vidare den begärda ökningen av expensmedlen för inköp av viss kontorsutrustning
och att medel beräknas för utgivande av en ny läroboksförteckning.

I detta sammanhang må erinras om att jag i det föregående under skolöverstyrelsens
avlöningsanslag föreslagit, att ett belopp av 50 000 kr. skall beräknas
för granskning av audivisuella hjälpmedel och viss apparatur under budgetåret
1962/63.

Beträffande nu förevarande anslag vill jag, med anledning av vad jag här tillstyrkt,
förorda en uppräkning med i runt tal 78 000 kr. Vid bifall härtill bör
anslaget uppföras med (92 000 -f 78 000 ==) 170 000 kr. Jag hemställer, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att till Läroboksnämnden för budgetåret 1962/63 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 170 000 kr.

6. Bidrag till skolbibliotek

Anslag

1959/60 .................................... 4 091 000

1960/61 .................................... 4 091 000

1961/62 (statsliggaren s. 551) ................ 4 091 000

1962/63 (förslag) ........................... 2 257 000

Inledningsvis må här erinras om att en avlösning av statsbidraget till skolbiblioteksverksamheten,
vilket allmänna statsbidragsutredningen föreslog i sitt
betänkande SOU 1956: 8, genom beslut av 1957, 1960 och 1961 års riksdagar
uppskjutits till och med utgången av innevarande budgetår. Vid det senaste tillfället
skedde detta bl. a. under hänvisning till att skolbiblioteksfrågorna var
föremål för bedömning av skolberedningen. Denna, som berört frågan om biblioteksbidragets
avlösning i sitt betänkande om grundskolan (s. 698), förutsätter,
att den hittillsvarande kostnadsfördelningen mellan stat och kommun i princip
bevaras, även om det separata biblioteksbidraget avlöses. Mot en avlösning har

Nettoutgift
4 055 807
4 027 535

599

Kungl. Maj:ts proposition nr 5It år 1962

beredningen ingen erinran. Den föreslår emellertid i förslaget till skollag, att
kommun skall åläggas svara för att kommunal skola under skolstyrelsens förvaltning
får bibliotek (30 §). I anslutning till en utredning, som verkställts av
en särskild kommitté med företrädare för skolöverstyrelsen, Svenska stadsförbundet
och Svenska folkbibliotekarieföreningen angående organisation och arbetsmetoder
vid kommunala bibliotek, har beredningen givit lagtexten en sådan
utformning, att den även täcker fall, då samverkan mellan skol- och folkbibliotek
äger rum. Skolberedningen understryker vidare (SB s. 876), att skolbibliotekets
pedagogiska funktion måste stärkas, och räknar med en därav föranledd
utgiftsökning för kommunerna läsåret 1962/63 av 1 700 000 kr. Denna avses
bli täckt ur det av beredningen föreslagna nya stimulansbidraget.

Skolöverstyrelsens äskande beträffande nu förevarande anslag inneoär en
minskning av anslaget med 1 831 000 kr. Bortsett från vissa smärre anslagsökningar
till följd av höjda lokala biblioteksanslag samt förslag om statsbidrag
även till skogsbruksskolor grundar sig överstyrelsens beräkning på förutsättningen,
att bidragen till kommunala skolor skall avlösas från och med den
1 juli 1962.

Överstyrelsen anför härom i sitt anslagsäskande i huvudsak följande.

Mot bakgrunden av skolberedningens nu framlagda förslag synes det rimligt,
att frågan om biblioteksarbetets inräknande i lärartjänstgöringen löses i annat
sammanhang. En avlösning av bidraget i dess helhet genom minskning av lärarlönebidragets
kommunandel medför visserligen en icke önskvärd omfördelning
av statsbidraget mellan kommunerna, men denna torde kunna motverkas, om
det av skolberedningen föreslagna särskilda stimulansbidraget kommer till stånd.

Överstyrelsen räknar alltså med att skolbiblioteksbidraget, i den utsträckning
det utgår till kommunala skolor, avlöses genom minskning av kommunandelen.
Till biblioteken vid det obligatoriska skolväsendet utgick under budgetåret
1959/60 sammanlagt 3 590 885 kr. i statsbidrag. Till Övriga kommunala skolor
utgick för samma budgetår statsbidrag med 329 113 kr. Antalet bidragsgrundande
tjänster vid det obligatoriska skolväsendet enligt kungörelsen 1958:665
har under budgetåret 1959/60 uppgått till 44 487. Det belopp, varmed kommun -

Det sammanlagda statsbidraget till kommunala skolor under skolstyrelsernas
förvaltning uppgick sålunda för 1959/60 till 3 919 998 kr. Till samma skolor har

1 förskott å bidraget för 1960/61 utbetalats 1 842 015 kr. Till övriga skolor har
som slutligt bidrag för 1959/60 och förskott för 1960/61 utgått tillsammans
161 000 kr. Under förutsättning, att samma förskottsbelopp utbetalas under
innevarande budgetår och att det totala bidraget för bidragsåret 1961/62 uppgår
till samma belopp som för 1959/60, skulle förevarande anslag för 1962/63
vid en avlösning den 1 juli 1962 belastas dels med slutligt bidrag till de kommunala
skolorna för 1961/62 med (3919998— 1 842 015=) 2 077 983 kr., dels
med bidrag till övriga skolor med 161 000 kr., eller tillsamman i runt tal 2 239 000
kr. Minskningen i förhållande till budgetaret 1901/62 utgör (4 091 000-

2 239 000 =) 1 852 000 kr.

Eu avlösning av bidragen till de kommunala biblioteken medför en kostnadsökning
under anslaget Folkskolor m. m.: Bidrag till driften av folkskolor in. in.,

andelen skall nedsättas, blir alltså
tal 90 kr.

3 590 885 + 329 113

88:12 eller i runt

600

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

dock först från och med budgetåret 1963/64, motsvarande en sänkning av kommunandelen
enligt 13 § kungörelsen 1958: 665 med 90 kr.

Den automatiska ökningen av anslaget till följd av ökade lokala bidrag uppskattas
av överstyrelsen till 18 000 kr.

Departementschefen. Som ett led i strävan att reducera antalet driftbidrag
till kommunerna föreslog allmänna statsbidragsutredningen bl. a., att det nuvarande
statsbidraget till skolbibliotek skulle avlösas. Avlösningen borde avse
saväl bidraget till skolbibliotek i folkskolan som bidraget till bibliotek vid högre
kommunala skolor och kommunala anstalter för yrkesundervisning. Förslaget
motiverades beträffande sistnämnda skolformer med bidragets ringa ekonomiska
betydelse. Denna illustreras ju också av de av skolöverstyrelsen anförda siffror,
som nyss återgivits. Vid avlösning av det särskilda bidraget till skolbibliotek
föreslogs att kommunerna skulle erhålla kompensation genom en motsvarande
ökning av driftbidraget.

Skolberedningen och överstyrelsen har icke haft någon erinran mot förslaget
om avlösning. Såsom jag tidigare i anslutning till skolberedningens förslag antytt
och senare vill ytterligare utveckla, bör enligt min mening anordnandet av
skolbibliotek obligatoriskt åvila kommunerna. Det nuvarande bidragets funktion
som stimulansbidrag skulle därmed upphöra och jag finner därför inte
längre skäl föreligga för att detta särskilda statsbidrag bibehålies. Jag föreslår
sålunda, att till primärkommunerna utgående statsbidrag till skolbibliotek avlöses
från och med budgetåret 1962/63. Avlösningen torde, såsom förutsatts av
statsbidragsutredningen, böra ske genom minskning av kommunandelen vid
beräkning av det allmänna driftbidraget för obligatoriska skolor. I anslutning
till skolöverstyrelsens i det föregående redovisade beräkning av denna minskning
föreslår jag, att kommunandelen i samtliga hyresgrupper sänkes med i
runt tal 90 kr. Den därav förorsakade höjningen av driftbidraget påverkar
medelsberäkningen för anslaget till detta ändamål först från och med budgetåret
1963/64.

Mot överstyrelsens beräkning av minskningen under förevarande anslag till
följd av den föreslagna avlösningen har jag inte något att erinra. Minskningen
torde således böra beräknas till 1 852 000 kr.

Vad skolöverstyrelsen föreslagit beträffande statsbidrag till skolbibliotek vid
skogsbrukets skolor torde komma att upptagas till prövning i ett senare sammanhang
på föredragning av chefen för jordbruksdepartementet.

Med beaktande jämväl av den av överstyrelsen beräknade automatiska kostnadsökningen
under anslaget torde detta för nästa budgetår böra uppföras med
(4 091 000 — 1 834 000 =) 2 257 000 kr. Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att

a) besluta, att nu utgående statsbidrag till primärkommunernas
kostnader för skolbibliotek skall avlösas enligt av mig
i det föregående förordade grunder;

b) till Bidrag till skolbibliotek för budgetåret 1962/63 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 2 257 000 kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5k år 1962 601

7. Pedagogiskt utvecklingsarbete inom det allmänna skolväsendet

Under en ny anslagsrubrik av här använd lydelse bör nu medel anvisas till
huvudparten av de ändamål, för vilka kostnaderna för närvarande bestridas ur
reservationsanslagen Bidrag till vissa särskilda skoländamål
och Försöksverksamhet inom det allmänna skolväsendet.

Förstnämnda reservationsanslag, som för de tre senaste budgetaren uppförts
med respektive 350 000, 336 000 och 323 000 kr., disponeras av skolöverstyrelsen
för arbetsstudier m. m. i syfte att förbilliga skolmåltidsverksamheten, för framställning
av undervisningsfilm m. m., kontrollstandardisering och tryckning av
standardprov samt standardisering av skolinventarier och undervisningsmateriel.

Anslaget för försöksverksamhet har under samma budgetår uppförts med
respektive 1400 000, 2 000 000 och 2 040 000 kr. Huvuddelen av detta anslag
användes för försöksverksamhet inom enhetsskolan. Från anslaget bestrides
vidare bl. a. kostnaderna för försöksverksamhet med korrespondensundervisning
samt för regional skolpsykologverksamhet.

Innan jag går närmare in på skolöverstyrelsens äskanden beträffande nämnda
båda anslag vill jag erinra om vissa av sJcolberedningen framlagda förslag rörande
pedagogisk upprustning, för vilka medel bör beräknas i detta sammanhang.
Jag åsyftar de i det föregående (s. 376 f. under punkterna 1—3 och 6) redovisade
förslagen, vilka tillsammans skulle innebära en kostnadsökning av
408 000 kr. för nästa budgetår.

Skolöverstyrelsens äskande beträffande anslaget Bidrag till vissa
särskilda skoländamål för budgetåret 1962/63 innebär — sådant
det blivit slutligt bestämt — en höjning av anslaget med 430 000 kr. enligt

följande sammanställning.

1. Bidrag till arbetsstudier m. m. i syfte att förbilliga och förbättra

skolmåltidsverksamheten (nu 10 000) ...................... of.

2. Framställning av undervisningsfilm m. m. (nu 100 000):

a) Samnordisk produktion av filmer för lärarutbildning, matematik,
fysik och kemi (nytt) .......................... + ISO 000

b) Stöd åt övrig skolfilmsproduktion (nu 100 000) .......... + 100 000

c) Täckande av kostnader för Sveriges Radio med anledning av

upphovsrättsfrågors lösande (nytt) ..................... + 30 000

d) Inredning av talövningsrum (nytt) ...................... + 50 000

3. Kontrollstandardisering samt tryckning av standardprov (nu

163 000):

a) Översyn av standardprov i obligatoriska skolor (nu 18 000) of.

b) Nykonstruktion av standardprov i modersmålet och matematik
för årskurs 3 (nytt) .............................. + 10 000

602

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 b år 1962

c) Konstruktion av parallellversion av standardprov i engelska

för årskurs 6 (nytt) ....................................

d) Tryckning och distribution av standardprov i modersmålet
och matematik för årskurs 3 samt i modersmålet, matematik
och engelska för årskurs 6 i obligatoriska skolor (nu 145 000)

4. Bidrag till standardisering av skolinventarier och undervisningsmateriel
(nu 50 000) ......................................

5. Övriga hjälpmedel (nytt) .................................

Summa ökning kr.

+ 21 500

+ 5 500

— 25 000
+ 88 000

430 000

Av vad överstyrelsen anfört härom inhämtas bl. a. följande.

2. a) Då metodikfilmer för lärarutbildningen av naturliga skäl har begränsad
marknad ur försäljningssynpunkt, kan landets kommersiella producenter på området
inte engagera sig i sådan produktion, varför denna måste bekostas av
statliga medel. Samtidigt maste metodikfilmer vara av hög klass såväl tekniskt
som innehållsmässigt för att på ett riktigt sätt kunna tjäna lärarutbildningen,
vilket innebär relativt hög kostnad för varje produkt. För att produktionen skall
få sådan omfattning, att den spelar någon roll, krävs alltså betydande ekonomiska
insatser. Överstyrelsen ser i Nordiska kulturkommissionens förslag till nordisk
samproduktion av sådana filmer i ämnena matematik, fysik och kemi en
god möjlighet till att inom rimlig tid få fram hjälpmedel, som täcker de viktigaste
områdena. Överstyrelsen upprepar därför sin i äskandena för innevarande
budgetår gjorda framställning om 150 000 kr. för denna filmproduktion.

c) Genom lagen 1960: 729 om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk
äger enligt 17 § undervisningsväsendet rätt att för tillfälligt bruk göra bandinspelningar.

Överstyrelsen har haft överläggningar med Sveriges Radio för att söka nå en
överenskommelse, som ger skolorna möjligheter att utnyttja radioprogram även
för mera varaktigt bruk. Sveriges Radio har därvid förklarat sig villig medverka
till en dylik lösning vad skolradioprogrammen beträffar. Då flertalet bandningar
avser dessa program, innebär detta en ur skolväsendets synpunkt tillfredsställande
lösning. Beträffande de skolradioprogram, till vilka upphovsrätten tillkommer
Sveriges Radio, avses fri bandningsrätt utan vidare skola medgivas. Beträffande
övriga skolradioprogram har Sveriges Radio utlovat sig träffa sådana överenskommelser
med de medverkande, att skolorna skall kunna bevara ifrågavarande
program utan tidsbegränsning. En förutsättning är emellertid, att Sveriges
Radio, om i samband med överenskommelser med upphovsmannaorganisationerna
— vilka skulle träffas i anslutning till avtalsfrågorna i övrigt — så skulle
påfordras av dessa, har möjligheter att ekonomiskt ersätta de medverkande för
denna vidgade nyttjanderätt. Preliminärt beräknas 30 000 kr. för detta ändamål.

4. Skolöverstyrelsen, som i sitt tidigare redovisade uttalande angående skolberedmngens
förslag i fråga om hjälpmedelscentraler förordat inrättandet av en
särskild rikscentral för ändamålet, har därvid också föreslagit, att standardiseringsverksamheten
skall omhänderhas av denna rikscentral, vilken föreslås utrustad
med särskild personal härför. Medel för standardiseringsverksamhet behöver
i så fall ej längre beräknas under förevarande anslag.

Däremot äskar överstyrelsen i enlighet med skolberedningens i det föregående

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5b år 1962 603

redovisade förslag ytterligare 25 000 kr. till utarbetande av ny undervisningsmateriel.

5. Under en ny delpost äskar överstyrelsen sammanlagt 88 000 kr. för vissa
av skolberedningen föreslagna ändamål inom hjälpmedelsområdet, dock ej apparater
för språkundervisning, för vilka medel äskas under punkten 2 d).

För i huvudsak motsvarande ändamål, som hittills bestritts från anslaget
Försöksverksamhet inom det allmänna skolväsendet,
äskar skolöverstyrelsen för nästa budgetår ett anslag av i runt tal 3 248 000 kr.
Då samtidigt vissa kostnader å tillhopa ca 574 000 kr. av överstyrelsen föreslås
bestridas från andra anslag uppgår den av överstyrelsen äskade anslagsökningen
till i runt tal 1 782 000 kr. De väsentligaste överföringarna av kostnader
från det hittillsvarande försöksanslaget till andra anslag avser de under tidigare
anslagspunkter berörda kostnaderna för skolpsykologorganisationen, vidare
kostnaderna för korrespondensundervisning i vissa kommuner, som i årets statsverksproposition
föreslagits skola bestridas från anslaget Folkskolor m. m.:
Bidrag till driften av folkskolor m. m., samt kostnaderna för länsskolnämndernas
konsulent- och fortbildningsverksamhet, vilka föreslås överförda till anslaget
Lärares fortbildning m. m.

Det av överstyrelsen för nästa budgetår äskade anslaget av 3 248 000 kr.
beräknas bli disponerat på sätt framgår av följande sammanställning. Siffrorna
inom parentes avser jämförelse med den av överstyrelsen för innevarande budgetår
uppgjorda planen för disposition av de för detta budgetår till buds stående
medlen, vilka vid utnyttjande av en reservation av 216 000 kr. uppgår till

sammanlagt 2 256 000 kr.

I. Pedagogisk verksamhet inom den obligatoriska

nioåriga skolan (grundskolan)................. 2 028 800 (-{-931650)

1. Viss kursverksamhet i anslutning till grundskolan 383 200 (+ 193 200)

2. Länsskolnämndernas konsulent- och fortbildningsverksamhet
............................ — (— iso 000)

3. Konferenser med ledamöterna i länsskolnämn derna

m. .................................. 44 500 (— 12 650)

4. Studieresor för grundskolans lärare och skolledare 60 000 ( + 40 000)

5. Utarbetande och tryckning av metodiska anvisningar
m.m................................. 775 000 (+ 560 000)

6. Undersökningar och prov .................... 199 000 (+ 84 000)

7. Språkassistentverksamhet .................... 357 100 (+ 207 100)

8. Övergång till annan studieriktning............ 210 000 (+ 40 000)

II. För söks gymnasier ........................... 59 900 (+ 16 7{0)

III. Skolor med särskild försöksverksamhet ........ b15 500 (-{- 196 965)

IV. Försöksverlcsamhet med korrespondensundervisning
....................................... 10 200 (—233 850)

1. Kostnader för korrespondensundervisning i vissa

kommuner .................................. — (— 213 850)

2. Övrig korrespondensundervisning.............. 10 200 (— 20 000)

604

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54 år 1962

V. Annan försöksverksamhet .................... 636 300 (-\-195 472)

1. Fri försöksverksamhet ....................... 45 300 (— 3 505)

2. Utgivande av vissa specialnummer av Aktuellt

från Skolöverstyrelsen ....................... 60 000 (+ 23 000)

3. Resekostnadsersättningar och traktamenten

m. m. för vissa befattningshavare i samband med
planering och tillsyn av den pedagogiska verksamheten
inom grundskolan ................... 50 000 (-f- 15 000)

4. Resekostnadsersättningar och traktamenten

m. m. till ledamöter och suppleanter i lekmanna nämnden

................................... — (— 4 500)

5. Övrig försöksverksamhet ..................... 481 000 (+ 165 477)

VI. Regional skolpsykologverksamhet ............. 97 000 (—115 277)

Summa summarum 3 247 700 (+ 991 700)

Utav innehållet i skolöverstyrelsens framställning rörande detta anslag torde
här i korthet få återges följande.

1:1. För den av överstyrelsen direkt bedrivna fortbildningsverksamheten,
avseende ej minst yrkeslärare, äskas medel i ökad omfattning, beroende både på
att instruktionsverksamheten måste påskyndas och intensifieras och på att antalet
lärare snabbt ökar. Denna del av grundskolereformen är en av de känsligaste
— en otillräcklig vägledning av lärare kan få allvarliga konsekvenser.

I: 5. Överstyrelsen äskar medel för framställning av vissa pedagogiska hjälpmedel
för undervisningen i yrkes- och övningsämnen. För framställning av filmslingor
beräknas ett belopp av 55 000 kr., för utarbetande av elevinstruktioner
60 000 kr. och för information om de nya hjälpmedlen 10 000 kr. Vidare räknar
överstyrelsen med att själv vara tvungen att producera studieplaner, serier av
lektionsutkast m. m. i viss omfattning. Kostnaderna för att anlita särskilt tillkallade
sakkunniga för detta ändamål beräknar överstyrelsen till 592 000 kr.
Tillsammans med kostnader för tryckning m. m. kan totalkostnaden för denna
verksamhet beräknas till 650 000 kr. Av detta belopp räknar överstyrelsen med
att 320 000 kr. skall stanna på statsverket. I övrigt torde kostnaderna för den nu
planerade produktionen få slutligt bäras av de kommunala huvudmännen. Överstyrelsen,
som sedan länge bedriver förlagsrörelse, avser att ombesörja denna
produktion i egen regi. En förstärkning av förlagskapitalet erfordras emellertid
för produktionens igångsättande. Ett belopp av 330 000 kr. bör förskottsvis ställas
till överstyrelsens förfogande, vilket belopp bör kunna disponeras även för
framtida motsvarande produktion i förlagsrörelsen.

Överstyrelsen hemställer sålunda, att för här angivna ändamål anvisas dels ett
anslagsbelopp av 320 000 kr. dels ett stående förskott på 330 000 kr. för verksamhetens
igångsättande.

Det sammanlagda medelsbehovet under denna punkt skulle alltså uppgå till
(55 000 + 60 000+ 10 000 + 320 000=) 445 000 kr. Därtill kommer ett förskottsvis
anvisat belopp på 330 000 kr.

I: 6. Överstyrelsen redogör för vissa pågående undersökningar rörande metodiska
hjälpmedel, vilka beräknas draga kostnader under nästa budgetår, samt
anför vidare, att utarbetandet av standardprov för olika ämnen och årskurser
intar en mellanställning mellan de egentliga metodiska hjälpmedlen och de skol -

605

Kungl. May.ts proposition nr 5k år 1962

psykologiska metoderna. Under läsåret 1960/61 har i samarbete med lärarhögskolan
i Stockholm utprövats standardprov i modersmålet, matematik och engelska
för årskurs 8 i försöksskolan. För motsvarande årskurs har anmälts stort
intresse för standardprov även för ämnet tyska, sedan detta ämne numera i likhet
med matematik och engelska uppdelats på två skilda alternativkurser. Ifråga
om betygsnormerande hjälpmedel uttalar skolberedningen bl. a. att standardprov
bör bibehållas och nykonstrueras för främst de årskurser där betygens tillförlitlighet
och jämförbarhet är av särskilt stor betydelse och att det synes böra
ankomma på skolöverstyrelsen att ta erforderliga initiativ och göra de framställningar,
som påkallas av skolberedningens riktlinjer. Överstyrelsen avser att lata
framställa ytterligare standardprov, i första hand för årskurs 9. För utarbetandet
av här berörda standardprov beräknas kostnaderna under budgetåret 1962/63
uppgå till 80 000 kr.

II. Under posten till försöksgymnasier beräknar överstyrelsen medel för en
konferens med rektorer och lärare vid dessa gymnasier samt för den obligatoriska
studievägledning, som utom timplanen anordnas för eleverna i försöksgymnasierna.
Under p. 1:1 har medel beräknats för vissa kurser i studieteknik,
studieorientering och yrkesorientering, avsedda för lärare vid försöksgymnasierna.

III. Den särskilda försöksverksamhet som under en treårsperiod bedrivits vid
sju skolor går med innevarande budgetår till ända. Överstyrelsen önskar fortsätta
en motsvarande verksamhet under ännu en treårsperiod. För den lokala
ledningen av verksamheten förutsättes arvodering och nedsättning av undervisningsskyldigheten
ske enligt i huvudsak oförändrade grunder. Försöksverksamheten
har emellertid nu framskridit så långt, att det är angeläget att pröva hållbarheten
av de vid de särskilda försöksskolorna vunna resultaten ute på fältet,
förslagsvis genom att försöken nu lägges ut pa ett antal »dotterskolor» under
medverkan av lärare från »moderskolan». Överstyrelsen äskar medel för dessa
lärares assistentverksamhet vid fältförsöken samt för studiebesök och introduktionskonferenser
vid de särskilda försöksskolorna för lärare som medverkar i fältförsöken.
Vidare äskar överstyrelsen medel för fortsatt försöksverksamhet vid
Sigtunastiftelsens humanistiska läroverk under en sexårsperiod med tekniska
hjälpmedel i undervisningen samt försök med bok- och bibliotekskunskap under
1962/63.

IV. Under posten till försöksverksamhet med korrespondensundervisning äskar
överstyrelsen nu endast medel till en korrespondenskurs i yrkesvägledning samt
fortbildningskurser för lärare i yrkesämnen.

V: 1. Från delposten till fri försöksverksamhet avser överstyrelsen att bestrida
kostnader för avslutande av försöksverksamheten med studiegång, som leder till
särskild normalskolekompctens, fortsatta försök med dramatisk framställning
som pedagogiskt hjälpmedel samt slutligen orientering för gymnasister rörande
de akademiska studiernas innebörd.

V: 2. Försöksavdelningens tidskrift »På försök» avses nedläggas med utgången
av innevarande budgetår. Överstyrelsen föreslår, att redovisning av erfarenheter
från försöksverksamheten i stället får ske genom några specialnummer av tidskriften
Aktuellt från skolöverstyrelsen, vilket kan betraktas som ett värdefullt
hjälpmedel i informationsverksamheten i samband med skolreformen.

V: 5. Av medlen till övrig försöksverksamhet avser de största posterna ersättningar
åt experter och sakkunniga samt särskilda försök vid statens försöksskola
i Linköping. Överstyrelsen beräknar vidare bl. a. ett belopp av 18 000 kr. för för -

606

Kungl. Maj:ts proposition nr 5J år 1962

sök med särskild rådgivningsverksamhet bland lärare inom tre län, där regional
skolpsykologverksamhet nu bedrives.

VI- Under posten till regional skolpsykologverksamhet beräknar överstyrelsen
för nästa budgetår endast medel till en konferens för skolpsykologiska befattningshavare,
vissa kostnader för tillfällig personal, för testmaterial och apparatur
samt kurser för utbildande av lärare till medhjälpare i det skolpsykologiska arbetet.

Departementschejen. En nödvändig förutsättning för att målsättningen för
den nya grundskolan skall kunna förverkligas i skolans inre arbete är att nya
pedagogiska hjälpmedel i tillräcklig omfattning ställes till skolornas förfogande
i undervisningen. Hit hör de audivisuella hjälpmedlen, nya läroböcker, arbetsuppgifter
osv. Vidare fordras under skolreformens successiva genomförande en
omfattande informationsverksamhet, som riktar sig såväl till lärarna och skolkommunerna
som till allmänheten. Skolberedningen har framlagt en rad detaljerade
förslag i dessa avseenden och gjort vissa beräkningar av medelsbehovet
härför. Under denna och närmast följande båda anslagspunkter samt under
anslaget till lärares fortbildning ämnar jag framlägga förslag till medelsanvisning
för ett flertal av de berörda ändamålen.

Den försöksverksamhet, som utgjort ett viktigt led i förberedelserna för skolreformen,
står nu inför sin avslutning men givetvis förutsättes även i framtiden
en centralt ledd verksamhet komma att bedrivas i syfte att förbättra undervisningsmetoderna
och ställa nya hjälpmedel till undervisningens tjänst. Inte
minst under övergångsskedet bör man räkna med att initiativ måste tas från
de centrala skolmyndigheternas sida för att få fram pedagogiska hjälpmedel i
anslutning till den nya studiegången i grundskolan. Jag anser därför, att en
ökad medelsanvisning blir nödvändig för pedagogiskt utvecklingsarbete av det
slag, som hittills tillgodosetts ur reservationsanslagen till särskilda skoländamål
och till försöksverksamhet inom det allmänna skolväsendet. Medlen för
dessa ändamål bör emellertid anvisas under ett enda anslag, vilket bör ha reservationsanslags
karaktär och — som tidigare framgått — rubriceras Pedagogiskt
utvecklingsarbete inom det allmänna skolväsendet. Till detta anslag
torde få föras eventuella, vid detta budgetårs utgång förefintliga reservationer
under de båda hittillsvarande anslagen.

Vad angår de ändamål, som bör tillgodoses från det nya anslaget, vill jag
beträffande skolberedningens i det föregående redovisade förslag rörande nya
hjälpmedel för undervisningen i huvudsak ansluta mig till dessa. Jag anser mig
också böra på flertalet punkter godtaga skolberedningens kostnadsberäkningar,
vilka i en del fall avser kostnader under en följd av år. Jag föreslår, att under
detta anslag i enlighet med beredningens förslag beräknas 35 000 kr. att användas
till att stimulera framställningen av läroböcker i övnings- och yrkesämnen
och 30 000 kr. till utarbetande av instruktionskort, studieplaner för cirkelarbete
m. m. Skolberedningen har vidare föreslagit, att nu utgående anslag av 25 000
kr. till skolöverstyrelsen för utexperimenterande av undervisningsmateriel skall

607

Kungl. Maj:ts proposition nr 5/ år 1962

fördubblas och ställas till de föreslagna hjälpmedelscentralernas förfogande.
Med hänsyn till vad skolöverstyrelsen upplyst om förefintlig reservation av
medel för detta ändamål, anser jag mig emellertid inte nu böra föreslå fördubbling
av anslaget härför men förordar, att utöver reservationen anvisas ett belopp
av 25 000 kr. också för nästa budgetår. Dessa medel torde liksom hittills
få disponeras av skolöverstyrelsen.

Till framställning av skolfilm och andra audivisuella hjälpmedel har innevarande
år anvisats 100 000 kr., varav 15 000 kr. må disponeras för granskning
av filmer och bildband. Jag erinrar om att jag vid behandlingen av skolöverstyrelsens
avlöningsanslag föreslagit att 50 000 kr. anvisas under det anslaget
till granskning av dylika hjälpmedel. I likhet med skolberedningen föreslår jag,
att anslagsposten till produktion av skolfilm m. m. uppräknas med 225 000 kr.
till sammanlagt 325 000 kr. Därav torde, såsom överstyrelsen föreslagit, ett
belopp av 150 000 kr. få disponeras för samnordisk produktion av metodikfilmer
för lärarutbildningen, därest sådan gemensam produktion hinner starta
under budgetåret. Jag räknar med att i varje fall en produktion på nordisk bas
skall förberedas och planläggas under det kommande budgetåret.

Till den av skolberedningen förordade försöksundervisningen i främmande
språk med hjälp av ett specialinrett talövningsrum vill jag —■ i enlighet med
skolöverstyrelsens beräkningar — förorda, att 50 000 kr. anvisas såsom engångsbelopp.
Jag tillstyrker vidare de av skolberedningen föreslagna engångsanvisningarna
av 10 000 kr. för försök med s. k. självkontrollerande hjälpmedel,
40 000 kr. för utarbetande av studieplaner i specialämnen och 8 000 kr. för
utarbetande av enhetlig terminologi i sådana ämnen.

Med anledning av skolöverstyrelsens äskanden beträffande anslaget till särskilda
skoländamål anser jag mig, utöver vad jag i det föregående förordat, böra
tillstyrka oförändrad medelsanvisning av 10 000 kr. till arbetsstudier rörande
skolmåltidsverksamheten och ett belopp av 30 000 kr. till täckande av kostnader
för Sveriges Radio i samband med överenskommelser rörande upphovsrätten
till skolradioprogram. För kontrollstandardisering samt tryckning av standardprov
har för innevarande budgetår anvisats 163 000 kr. till skolöverstyrelsen.
I enlighet med överstyrelsens beräkningar torde för nästa budgetår böra anvisas
sammanlagt 200 000 kr. för motsvarande ändamål. I detta sammanhang vill jag
även erinra om att skolberedningen förordat en intensifierad användning av
standardprov och diagnostiska prov i grundskolan men inte angivit några kostnader
härför. I sina äskanden rörande försöksanslaget har emellertid skolöverstyrelsen
beräknat kostnaderna för framställning av sådana prov under budgetåret
1962/63 till i runt tal 80 000 kr. Jag anser mig böra föreslå, att detta belopp
upptages för ändamålet.

Såsom överstyrelsen anfört, torde särskilda medel inte längre böra anvisas för
standardiseringsverksamheten beträffande skolmateriel. Kostnaderna för denna
verksamhet torde i fortsättningen få bestridas från det närmast efterföljande
anslaget till hjälpmedelscentraler.

608

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Vad slutligen beträffar överstyrelsens äskanden i fråga om ändamål, som hittills
hänförts till försöksverksamheten inom det allmänna skolväsendet, vill jag
erinra om att jag dels i årets statsverksproposition (bilaga 10, s. 158) föreslagit,
att kostnaderna för korrespondensundervisning på högstadiet i vissa glesbygdskommuner
i fortsättningen skall belasta anslaget till bidrag till driften av folkskolor
m. m. dels under anslagen till länsskolnämnderna beräknat medel för den regionala
skolpsykologorganisationen. Vidare avser jag att under anslaget till
lärares fortbildning föreslå anvisande av medel för länsskolnämndernas konsulent-
och fortbildningsverksamhet, vilken för närvarande bekostas från försöksanslaget.
Detta belastas nu också med kostnaderna för den stödundervisning,
som kan medges för att underlätta för elever på högstadiet att övergå till annan
studieriktning. Då sådan undervisning bör bli en reguljär anordning i den kommande
grundskolan, har jag förordat att kostnaderna härför framgent skall bestridas
från anslaget till bidrag till driften av folkskolor m. m., där kostnaderna
dock påverkar anslagsberäkningen först för budgetåret 1963/64.

För vissa hithörande ändamål, som det med hänsyn till skolreformens genomförande
är särskilt angeläget att snabbt tillgodose, avser jag att senare denna dag
föreslå anvisande av medel å tilläggsstat II för innevarande budgetår. Jag vill vidare
framhålla, att en del av de ändamål, som skolöverstyrelsen önskat tillgodose
ur försöksanslaget, lämpligen bör bekostas av medel under något av de övriga
anslag, som jag i det följande kommer att behandla och som har nära samband
med skolreformen. Slutligen har jag vid avvägningen mellan de olika kraven på
ökad medelsanvisning för skilda skoländamål ansett mig böra ge företräde åt
sådan verksamhet, som direkt sammanhänger med grundskolereformen eller utgör
en förutsättning för dess genomförande. Mot bakgrund av vad jag nu anfört
anser jag inte skäl finnas för en så avsevärd anslagshöjning för fortsatt försöksverksamhet
m. m., som överstyrelsen föreslagit för nästa budgetår.

Utöver de av mig i det föregående för vissa bestämda ändamål föreslagna beloppen
å tillhopa 793 000 kr. är jag, med beaktande av förslagen att kostnaderna
för vissa ändamål i fortsättningen skall bestridas ur andra anslag, beredd att
tillstyrka en medelsanvisning av 1 257 000 kr. under detta anslag till övrigt
pedagogiskt utvecklingsarbete. Anslaget bör således uppföras med ett sammanlagt
belopp av 2 050 000 kr.

Genom att på nu förordat sätt under ett större anslag sammanföra medlen
till de många olika arbetsuppgifter, som kan hänföras till pedagogiskt utvecklingsarbete,
bör den fördelen vinnas, att en besparing inom ett arbetsområde
skall kunna utnyttjas inom ett annat. Det synes dock böra ankomma på Kungl.
Maj:t, att i större utsträckning än vad hittills varit fallet beträffande försöksanslaget
fastställa riktlinjer för disposition av det nya anslaget.

Under åberopande av vad jag här anfört och förordat hemställer jag, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att till Pedagogiskt utvecklingsarbete inom det allmänna
skolväsendet för budgetåret 1962/63 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 2 050 000 kr.

609

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54 år 1962

8. Pedagogiska hjälpmedelscentraler

Under hänvisning till vad jag tidigare anfört med anledning av skolberedningens
förslag om hjälpmedelscentraler föreslår jag nu, att ett särskilt anslag för
detta ändamål under här använd rubrik uppföres i riksstaten. Detta skulle för
nästa budgetår endast belastas med kostnaderna för den av mig föreslagna rikshjälpmedelscentralen,
till vilken också skulle knytas den hittills inom skolöverstyrelsen
bedrivna standardiseringsverksamheten beträffande skolmateriel.

I det föregående har redovisats de av skolöverstyrelsen beräknade kostnaderna
för ifrågavarande central. Överstyrelsens beräkningar föranleder ingen erinran
från min sida. Jag föreslår sålunda, att medel beräknas till avlönande av en
föreståndare, tre assistenter och tre biträdestjänster. Tjänsterna som föreståndare
och assistenter synes tills vidare ej böra inrättas som fasta tjänster.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att i annat sammanhang pröva
frågan om dessa befattningshavares anställningsförhållanden. Till expenser,
kostnader för den rådgivande nämnden, upprättande av hjälpmedelsförteckningar,
anlitande av experter samt utställningsverksamhet torde få beräknas
ett sammanlagt belopp av 113 000 kr. Slutligen bör anvisas ett engångsbelopp
av 30 000 kr. till utrustning av hjälpmedelscentralens lokaler. Anslaget,
som jag i anslutning till överstyrelsens beräkningar finner böra uppföras med
tillhopa 292 000 kr., bör — med hänsyn till att däri ingår avlöningskostnader
— få karaktären av förslagsanslag. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t
att meddela närmare bestämmelser rörande dispositionen av anslaget.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen

att till Pedagogiska hjälpmedelscentraler för budgetåret
1962/63 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 292 000 kr.

9. Information om skolreformen

Jag har tidigare närmare utvecklat min syn på betydelsen av en allsidig upplysningsverksamhet
i samband med genomförandet av skolreformen. I anslutning
till vad jag därvid uttalat, föreslår jag nu, att medel för den av mig förordade
informationsverksamheten anvisas under ett särskilt reservationsanslag
i riksstaten, vilket bör erhålla här använd rubrik.

Skolberedningen har för den särskilda informationsverksamheten rörande
grundskolan beräknat ett medelsbehov av 700 000 kr. under en första tvåårsperiod.
Denna beräkning anser jag mig kunna godtaga men erinrar om att behovet
av upplysning rörande skolreformens innebörd kommer att tillgodoses
jämväl genom åtgärder, som skall bekostas ur andra anslag under åttonde huvudtiteln.
Med hänsyn till angelägenheten att snabbt kunna tillhandahålla informationsmaterial
och sprida erforderlig kunskap om nyheterna i skolorganisa ‘20

— Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 6/t

610

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 b år 1962

tionen från och med nästa läsår avser jag, som också tidigare framgått, att senare
denna dag äska medel för en del av den föreslagna särskilda informationsverksamheten
på tilläggsstat redan för innevarande budgetår.

Återstående del av det för tvåårsperioden beräknade beloppet — enligt den
fördelning jag vill föreslå i runt tal 475 000 kr. — torde få beräknas under anslaget
för budgetåret 1962/63.

Jag hemställer sålunda, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att till Information om skolreformen för budgetåret 1962/63
under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av
475 000 kr.

10. Bidrag till pedagogisk utrustning m. m.

Innevarande budgetår är i riksstaten under åttonde huvudtiteln upptaget ett
förslagsanslag av 8 075 000 kr. under rubriken Folkskolor m. m.: Försökskostnadsbidrag
(statsliggaren s. 569). I årets statsverksproposition (bilagan 10, ecklesiastikdepartementet,
s. 162) har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, till Folkskolor m. m.: Pedagogiskt stimulansbidrag
för budgetåret 1962/63 beräkna ett förslagsanslag av 13 300 000 kr. Skolberedningens
och remissinstansernas uppfattning rörande den här avsedda bidragsgivningen
har nu redovisats i sammanhang med beredningens övriga förslag,
och jag har i anslutning härtill förklarat mig kunna i huvudsak biträda vad
beredningen härutinnan föreslagit. Det för nu ifrågavarande ändamål avsedda
nya anslaget torde böra erhålla den rubrik, som här använts, nämligen Bidrag
till pedagogisk utrustning m. m. Samtidigt som detta anslag upptages i riksstaten
fr. o. m. nästa budgetår, avses det inledningsvis nämnda nuvarande anslaget
till försökskostnadsbidrag utgå ur riksstaten.

I enlighet med vad som tidigare förutsatts, bör det nya anslaget fördelas på
två poster, den ena uppförd med ett förslagsvis beräknat belopp för det allmänna
bidraget av 25 kr. per elev och år i grundskolan samt den andra uppförd med
maximerat belopp för det särskilda bidraget till kommuner med behov av extra
stöd av här avsett slag. De båda posterna kan för nästa budgetår beräknas till
respektive 12 800 000 kr. och 500 000 kr.

Jag vill i detta sammanhang även beröra frågan om rubriceringen av vissa av
de anslag, som i årets statsverksproposition (bilagan 10, s. 150—167) är upptagna
i avsnittet Det obligatoriska skolväsendet m. m. Vid bifall till förslaget att den
nioåriga obligatoriska skolan skall benämnas grundskolan bör orden »Folkskolor
m. in.:» utgå ur anslagsrubrikerna.

Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att till Bidrag till pedagogisk utrustning m. m. för budgetåret
1962/63 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 13 300 000 kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 51). år 1962 611

11. Bidrag till vissa byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet

Anslag Nettoutgift

1959/60 .................................. 82 600 000 85 240 726

1960/61 .................................. 75 700 000 66 036 713

1961/62 (statsliggaren s. 664) .............. 84 000 000

1962/63 (förslag) ......................... 102 000 000

Permanenta skollokaler. De investeringsramar, som av riksdagen
faststäUes för varje budgetår beträffande den statsbidragsberättigade skolbyggnadsverksamheten
och som har till uppgift att så begränsa verksamhetens omfattning
att den svarar mot de bidragsanslag som beviljas, har hittills avsett
beräknade totalkostnader för bygge inklusive utgifter för utvändiga ledningar
och planering av tomten. Skolöverstyrelsen föreslog i sina petita för budgetåret
1961/62, att investeringsramarna beträffande de permanenta skollokalerna i
stället för på de beräknade totalkostnaderna borde baseras på det bidragsunderlag,
som utgjorde den direkta grundvalen för beräkning av statsbidraget. Överstyrelsen
upprepar sitt förslag härutinnan, och i överensstämmelse härmed har
de ramberäkningar beträffande permanenta lokaler, som överstyrelsen utfört
och som redovisas i det följande helt grundats på bidragsunderlag.

I sina i vanlig ordning ingivna anslagsäskanden för budgetåret 1962/63 har
överstyrelsen föreslagit en i bidragsunderlag uttryckt investeringsram av 420
miljoner kr. för permanenta skollokaler. Sedermera har skolöverstyrelsen i sitt
remissutlåtande över skolberedningens betänkanden med ändring av sitt tidigare
förslag godtagit den av skolberedningen förordade ramen av sammanlagt 350
miljoner kr. Detta belopp bör enligt skolöverstyrelsens mening fördelas med 300
miljoner kr. för permanenta skollokaler och 50 miljoner kr. för provisoriska
skollokaler. Då den av beredningen föreslagna ramen uttryckts i totalkostnader
har överstyrelsen företagit en omräkning till bidragsunderlag och därvid erhållit
ett belopp av 277 miljoner kr. i vad avser permanenta skollokaler.

Rörande beräkningen av medelsbehovet för statsbidrag till permanenta skollokaler
för budgetåret 1962/63 framhåller överstyrelsen bl. a. följande.

Överstyrelsen utgår från att, sedan statsbidrag beviljats till bygge inom investeringsramen
för visst budgetår, hälften av bidraget utanordnas under samma
budgetår samt att en fjärdedel utbetalas under det närmast följande budgetåret
och den sista fjärdedelen under det därpå följande budgetåret. Överstyrelsen
räknar därför med att anslaget för budgetåret 1962/63 huvudsakligen kommer
att belastas av bidrag, som beviljats till byggen inom investeringsramarna för
budgetåren 1960/63.

Beträffande frågan om relationen mellan investeringsram och utgående statsbidrag
till byggen inom denna ram har överstyrelsen gjort en undersökning
i fråga om förhållandena budgetåret 1960/61. Med investeringsramen för detta
budgetår uttryckt i beräknade totalkostnader inklusive utgifter för utvändiga
ledningar och planering uppgick den genomsnittliga statsbidragsprocenten till
omkring 36. Med en häremot svarande investeringsram, innefattande enbart

612

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

bidragsunderlagen för ifrågavarande byggen, utgjorde bidragsprocenten omkring
39. Överstyrelsen förutsätter, att dessa relationstal kommer att äga
giltighet även för budgetåren 1961/62 och 1962/63. Mot den för budgetåret
1961/62 till 175 miljoner kr. fastställda investeringsramen, avseende totalkostnader,
skulle således svara en i bidragsunderlag uttryckt investeringsram om
ca 162 miljoner kr. Bidragsprocenten kan då beträffande investeringsramarna
för budgetåren 1961/62 och 1962/63, båda uttryckta i bidragsunderlag, beräknas
till 39.

För de ytterligare statsbidrag, som kan komma att beviljas för utförda byggnadsföretag,
räknar överstyrelsen för budgetåret 1962/63 med ett medelsbehov
av en miljon kr.

Med hänsyn till det anförda och till att de beviljade statsbidragen till byggen
inom investeringsramen för budgetåret 1960/61 uppgick till omkring 47,5 miljoner
kr. beräknar skolöverstyrelsen i sitt remissyttrande över skolberedningens
förslag medelsbehovet för budgetåret 1962/63 beträffande permanenta skol lokaler

till —^--b I—H--— j _j_ i — (i avrundat tal) 82,7 miljoner kr.

Provisoriska skollokaler. I anslutning till statsutskottets uttalande
i utlåtandet 1961:93 under punkten 1 har Kungl. Maj:t uppdragit dels åt
statskontoret, att i samråd med skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning
företaga en översyn av bestämmelserna rörande statsbidragsgivningen
till provisoriska skollokaler, dels ock åt nämnda myndigheter att i samband
med sagda överstyrelsers anslagsäskanden för budgetåret 1962/63 inkomma
med redogörelse härför jämte de förslag, vartill myndigheterna må finna anledning.

Med anledning härav har skolöverstyrelsen i samband med 1961 års petitaarbete
och efter överläggning med statskontoret, därvid även överstyrelsen för yrkesutbildning
varit representerad, företagit vissa undersökningar rörande relationen
mellan kostnaderna för uppförande av provisoriska skollokaler för det allmänna
skolväsendets behov och de statsbidrag, som utgår för ändamålet enligt
gällande bestämmelser i kungörelsen 1957:318, samt till övervägande upptagit
frågan om de ändringar i dessa bestämmelser, vartill resultatet av undersökningarna
kunde ge anledning. Undersökningsmaterialet har omfattat de statsbidragsärenden,
i vilka bidrag till uppförande av provisoriska skollokaler beviljats
inom investeringsramarna för de fyra budgetåren 1957/58—1960/61.

Rörande resultatet av det ifrågavarande utredningsarbetet inhämtas av skolöverstyrelsens
petita bl. a. följande.

Beträffande kostnadsutvecklingen utvisar undersökningen, att den för riket
genomsnittliga kostnaden per kvadratmeter, som för budgetåret 1957/58 uppgick
till omkring 534 kr., därefter år för år ökats och för budgetåret 1960/61
utgjorde omkring 759 kr., innebärande en kostnadsstegring med 23,7 %.

Till en del är stegringen givetvis att tillskriva kostnadsutvecklingen för byggnadsverksamheten
i allmänhet. Ökningen beror emellertid också på att kommunerna
i allt större utsträckning tillgodoser ett mera stadigvarande behovav
skollokaler, då så befinnes lämpligt, med paviljongbyggnader av den s. k.

613

Kungl. Maj:ts proposition nr 5/ år 1962

typ 2. Denna typ utgör vanligen en självständig slcolenliet och är därför försedd
med fullständiga värme-, ventilations- och sanitetsanläggningar, vilket
verkar fördyrande i förhållande till paviljong av typ 1, som är avsedd att
täcka ett tillfälligt behov och därför i regel är demonterbar och har fått ett
starkt förenklat utförande. Den byggnadstekniska standarden är vanligen högre
hos paviljonger av typ 2 för att ge längre varaktighet och lägre underhållsoch
driftkostnader.

Klassrumsytornas procentuella andel av totalytorna har sjunkit från 72,8
budgetåret 1958/59 till 60,6 budgetåret 1960/61. Att paviljonger sålunda i
stigande omfattning uppföres för att tillgodose behov även av vissa andra
lokaler än klassrum, har i sin mån bidragit till ökningen av genomsnittskostnaden
per kvadratmeter.

Avvägningsproblemet beträffande statsbidraget till provisoriska skollokaler
torde böra få ses i visst sammanhang med vad som gäller i fråga om de permanenta
skollokalerna. För budgetåret 1960/61 uppgick nettokostnaden per
kvadratmeter för permanenta skollokaler till i medeltal 1 101 kr., medan bidragsunderlaget
genomsnittligt utgjorde 1 078 kr. per kvadratmeter. Statsbidraget
utgick i medeltal med 420 kr. per kvadratmeter, motsvarande 38 % av nettokostnaden.

Med hänsyn till den starka stegringen sedan budgetåret 1957/58 av kostnaderna
för uppförande av provisoriska skollokaler anser överstyrelsen en höjning
av statsbidraget till dylika lokaler angelägen. Denna höjning synes böra avvägas
med beaktande av att en viss balans mellan statsbidragen till provisoriska
och till permanenta lokaler upprätthålles. Räknat med i medeltal 50 procent
statsbidrag skulle på grundval av 1960/61 års kostnader för provisoriska
lokaler, i avrundat tal 760 kr. per kvadratmeter, bidraget höjas till 380 kr. per
kvadratmeter, ett belopp vilket såsom rimligt är något understiger genomsnittsbidraget
å 420 kr. per kvadratmeter samma budgetår till de kostsammare
permanenta lokalerna. En ytterligare ökning av statsbidragsprocenten beträffande
de provisoriska lokalerna till exempelvis 60 skulle, räknad på kostnaderna för
budgetåret 1960/61, ge ett bidrag å 456 kr. per kvadratmeter och därmed överstiga
genomsnittsbidraget till de permanenta lokalerna, något som överstyrelsen
anser icke rimligen böra ifrågakomma.

Med hänsyn till kostnadsutvecklingen efter budgetåret 1960/61 anser överstyrelsen
det dock motiverat, att statsbidraget till provisoriska lokaler baseras
på en till 780 kr. per kvadratmeter uppräknad kostnadssumma och således
bestämmes till 390 kr. per kvadratmeter.

Överstyrelsen diskuterar även frågan, huruvida statsbidraget till provisoriska
skollokaler skulle liksom bidra gsunderlaget för permanenta, lokaler automatiskt
regleras genom anknytning till byggnadsstyrelsens byggnadskostnadsindex. Då
produktionen av provisoriska skollokaler emellertid är av särpräglad art i förhållande
till den byggnadsverksamhet, som nämnda kostnadsindex närmast
gäller, anser överstyrelsen, att denna index inte är lämpad för de provisoriska
lokalerna. Tillräckliga skäl synes för närvarande inte heller förefinnas för reglering
av bidraget till dylika lokaler genom någon form av ortsindex. Mot indexbindning
talar enligt överstyrelsens mening även önskvärdheten av en så enkel
administration som möjligt av statsbidragsgivningen till de provisoriska lokalerna.

614

Kungl. Maj:ts proposition nr 5^ år 1962

Med hänsyn till det i 1961 års statsverksproposition anförda beräknar överstyrelsen,
att under budgetåret 1961/62 kommer efter beviljande av statsbidrag
att igångsättas paviljongbyggen för en kostnad av 50 miljoner kr. inklusive
utgifter för utvändiga ledningar och planering. För budgetåret 1962/63 räknar
överstyrelsen — såväl i sina petita som i remissyttrandet över skolberedningens
förslag — med en kostnadssumma av samma storlek, exklusive utgifter för utvändiga
ledningar och planering. Skolöverstyrelsen beräknar vidare, att vid
oförändrade statsbidragsgrunder utgående bidrag till paviljongbyggen genomsnittligt
motsvarar 38 % av kostnaderna inklusive utgifter för utvändiga ledningar
och planering. Efter den av överstyrelsen föreslagna höjningen av statsbidragsbeloppet
till 390 kr. per kvadratmeter beräknas bidraget genomsnittligt
komma att motsvara 50 % av kostnaderna (exklusive utgifter för utvändiga
ledningar och planering).

Då överstyrelsen vidare räknar med att hälften av statsbidraget utbetalas
under det budgetår, då bidraget beviljats, och den andra hälften under det därpå
följande budgetåret, skulle således medelsbehovet för budgetåret 1962/63
38 X 50 50 X 50

kunna beräknas till 2 = 22 miljoner kr.

Sammanlagda beloppet av de bidrag till anskaffande av permanenta och provisoriska
skollokaler, som enligt det förut nämnda kan beräknas belasta anslaget
för budgetåret 1962/63, uppgår till (82,7 -f- 22=) 104,7 miljoner kr., med vilket
belopp anslaget sålunda enligt skolöverstyrelsens beräkningar skulle behöva
uppföras för sagda budgetår.

Resultatet av den i det föregående behandlade, av skolöverstyrelsen i samråd
med statskontoret verkställda undersökningen rörande bidraget till provisoriska
skollokaler liksom en motsvarande, av överstyrelsen för yrkesutbildning företagen
utredning, vilken föranlett sistnämnda överstyrelse att också föreslå en
höjning till 390 kr. per kvadratmeter av statsbidraget för provisoriska yrkesskolbyggnader,
har i särskilda skrivelser från de båda överstyrelserna underställts
statskontoret, som i anslutning härtill uttalat bl. a. följande.

Statskontoret håller i likhet med överstyrelserna före, att i betraktande av
den kostnadsutveckling, som inträtt efter tillkomsten av gällande statsbidragsbestämmelser
å förevarande område, viss uppräkning av det för provisoriska
skollokaler hittills tillämpade statsbidragsbeloppet får anses motiverad. Enligt
statskontorets mening bör en justering av statsbidragsbeloppet dock avvägas
med hänsyn till byggnadskostnadsutvecklingen. Som utgångspunkt torde härvid
kunde tagas förändringarna i byggnadskostnadsindex under tiden fr. o. m. ingången
av år 1957. Enligt vad under hand upplysts har sagda index, avseende
byggnader av trä, under tiden den 1 januari 1957—den 1 juli 1961 ökat med
13,5 %. Vid en uppräkning i enlighet härmed skulle ifrågavarande bidragsbelopp

komma att uppgå till

(325

13,5 X 325

=)

368 kr. 90 öre eller i runt tal

370 kr.

100

615

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 b år 1962

För övervägandet av en justering av ifrågavarande statsbidragsbelopp i vidare
mån än vad sålunda angivits måste enligt statskontorets mening mera ingående
undersökningar anses påkallade, än som kunnat komma till stånd inom den för
översynen angivna tidsramen. Statskontoret avser att medelst dylika undersökningar
fortsätta det nu inledda utredningsarbetet. I detta sammanhang må
framhållas, att statskontoret fullföljer en tidigare inom statens sakrevision påbörjad
undersökning rörande byggnadsverksamheten på yrkesskolväsendets
område i syfte att därigenom få ökat underlag för bedömning av relationen mellan
statsbidragsgivningen och skäliga byggnadskostnader. Därest den efter hand
inträdda standardförändringen beträffande de provisoriska skollokalerna anses
böra beaktas vid avvägningen av bidragsbeloppets storlek, torde emellertid
icke i och för sig något vara att erinra mot det av överstyrelserna föreslagna
enhetsbeloppet, 390 kr. Bidragets stimulanskaraktär skulle givetvis härvid ytterligare
förstärkas.

Statskontoret anser, att statsbidraget till provisoriska skollokaler liksom hittills
icke bör anknytas till byggnadskostnadsindex eller ortsindex.

Departementschefen. I det föregående har jag i samband med behandlingen
av frågor rörande övergången till den nya skolordningen utförligt redovisat det
ökade behov av skollokaler, som ett genomförande av grundskolereformen i
den av mig förordade takten skulle medföra. Såsom därav framgått erfordras
avsevärt ökade investeringar i skolbyggnader, om inte reformens genomförande
skall hämmas av brist på lokaler. I enlighet med skolberedningens förslag har
jag förordat, att investeringsramarna för det allmänna skolväsendets del höjes
till 350 000 000 kr. per år. Jämfört med den för innevarande budgetår beräknade
investeringsramen av 225 000 000 kr. innebär detta en ökning med 125 000 000 kr.

För budgetåret 1962/63 bör en investeringsram av denna storlek fördelas med
270 000 000 kr. för permanenta och 80 000 000 kr. för provisoriska skollokaler.
Vid bestämmande av de angivna ramarna har jag i likhet med skolberedningen
utgått ifrån de totala kostnaderna. Jag har således inte ansett mig böra förorda
skolöverstyrelsens förslag om beräkning av investeringsramarna på grundval av
bidragsunderlaget.

Såsom jag anfört i 1962 års statsverksproposition (bilaga 10, ecklesiastikdepartementet,
s. 282) under anslaget till bidrag till byggnadsarbeten m. m. vid
yrkesskolor torde det få ankomma på Ivungl. Maj:t att företa av omständigheterna
påkallade jämkningar i fördelningen av investeringsramarna såväl mellan
obligatoriska skolor och yrkesskolor som mellan permanenta och provisoriska
anläggningar.

Som nämnts i det föregående uttalade statsutskottet i samband med behandlingen
av förevarande anslag vid 1961 års riksdag (SU 93, p. 1) att en översyn
av bidragsgivningcn till provisoriska skollokaler var erforderlig. Bakgrunden
till detta uttalande var, att bidraget procentuellt sett undergått eu fortskridande
minskning till följd av att bidragsbeloppet — 325 kr. per kvadratmeter
nettogolvyta — förblivit oförändrat samtidigt som de genomsnittliga byggnadskostnaderna
för provisoriska skollokaler ökat avsevärt. Den utredning, som nu

616 Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

verkställts och som närmare redovisats i det föregående, belyser på ett intressant
sätt denna utveckling. De provisoriska skolbyggnaderna har visserligen
under senare år i snabb takt blivit allt dyrare men som framgår av skolöverstyrelsens
redovisning är denna förändring endast delvis att tillskriva kostnadsutvecklingen
för byggnadsverksamheten i allmänhet. Ökningen beror också i
hög grad på att det byggnadsbehov, som numera tillgodoses i form av lokaler,
vilka rubriceras som provisoriska och för vilka statsbidrag utgår enligt för sådana
avsedda regler, ändrat karaktär. I allt större utsträckning uppföres paviljongbyggnader
av den s. k. typ 2, vilka är utförda som självständiga skolenheter
och på ett sådant sätt att de får en livslängd, som gör att de knappast kan anses
som provisoriska.

Enligt min mening är det väsentligt, att de berörda orsakerna till kostnadsökningar
beaktas var för sig. Ökningar, som beror av att man tillgodoser ett
stadigvarande behov av skollokaler, synes inte utan vidare böra föranleda en
uppräkning av det utgående bidraget per kvadratmeter. Genom att utnyttja
bidraget för sådan byggnadsverksamhet skulle nämligen i själva verket statsbidraget
till provisoriska skollokaler komma att avse byggen, till vilka bidrag
borde utgå enligt reglerna för bidrag till permanenta skollokaler. Därmed skulle
en väsentlig förändring inträda i fråga om ändamålet med den särskilda bidragsgivningen,
vilken från början syftade till att av samhällsekonomiska skäl stimulera
kommunerna att tillgodose lokalbehov av kort varaktighet med enklare och
billiga byggnader.

I likhet med statskontoret anser jag, att mera ingående undersökningar är
påkallade för att närmare klarlägga de här berörda förhållandena. Möjligheterna
till en samordning av bidragsstödet till olika slag av skolbyggnader bör därvid
uppmärksammas. Av stor vikt är därjämte, att bidragsreglerna efter en
översyn kan få en sådan utformning, att de medför att de tillgängliga investeringsresurserna
utnyttjas på effektivast möjliga sätt. Detta ytterligare utredningsarbete
utföres av statskontoret i samråd med berörda överstyrelser, varvid
även motsvarande bidragsgivning på yrkesskolväsendets område bör beaktas.
I avvaktan på resultatet av detta utredningsarbete är jag inte beredd att förorda
någon uppräkning av statsbidraget till provisoriska skollokaler.

Det erforderliga medelsbehovet för budgetåret 1962/63 har skolöverstyrelsen
med utgångspunkt i den av skolberedningen föreslagna investeringsramen beräknat
till sammanlagt 104 700 000 kr. Överstyrelsen har därvid dels utgått
ifrån en annan fördelning av investeringsramen på permanenta och provisoriska
skolbyggnader än vad jag här förordat, dels räknat med den nyss berörda
höjningen av bidraget till provisoriska skollokaler. Överstyrelsen har dessutom
beräknat investeringsramen på grundval av bidragsunderlag, vilket dock inte
påverkat anslagsberäkningen.

Som framgår av skolöverstyrelsens förut redovisade anslagsframställning kan
procentsatsen för bidraget till permanenta skolbyggnader genomsnittligt beräknas

617

Kungl. Maj:ts -proposition nr 5Jr år 1962

till 39, då investeringsramen grundas på bidragsunderlag, och 36 då den — såsom
jag för min del förordat — beräknas på grundval av totalkostnader.

Beträffande provisoriska skolbyggnader har av skolöverstyrelsens nyss redovisade
undersökning av förhållandet mellan det nu utgående statsbidraget av
325 kr. per kvadratmeter nettogolvyta och de genomsnittliga byggnadskostnaderna
framgått, att bidraget motsvarar ca 38 % av kostnaderna.

Med tillämpning av den metod för anslagsberäkningen, som skolöverstyrelsen
använt men med den av mig förordade ändrade fördelningen av investeringsramen
på olika slag av skolbyggnader samt med oförändrat bidrag per kvadratmeter
till provisoriska skolbyggnader, beräknar jag det erforderliga medelsbehovet
för budgetåret 1962/63 till 77 225 000 kr. för permanenta och 24 700 000
kr. för provisoriska anläggningar. Det sammanlagda medelsbehovet för budgetåret
1962/63 skulle således uppgå till (77 225 000 + 24 700 000 =) 101 925 000 kr.,
vilket belopp bör avrundas till 102 000 000 kr. Jämfört med innevarande budgetår
innebär detta en anslagsökning av 18 000 000 kr.

Vid den här redovisade anslagsberäkningen har medel ej beräknats för det av
mig tidigare förordade särskilda bidraget till sådan fast inredning och sådana
installationer i nytillkommande skollokaler, som är avsedda att underlätta användningen
av audivisuella hjälpmedel. Såsom framgår av skolöverstyrelsens
remissutlåtande över skolberedningens ifrågavarande förslag kan kostnaderna
för denna bidragsgivning beräknas komma att belasta anslaget först under
andra budgetåret efter det budgetår, inom vars investeringsram bidrag beviljats
till byggnadsarbetena. Bidrag av detta slag, som hänför sig till den med investeringsramen
för budgetåret 1962/63 avsedda byggnadsverksamheten, skulle således
påverka medelsbehovet först under budgetåret 1964/65.

Den anslagsberäkning för budgetåret 1962/63, som skolberedningen redovisat
(SB s. 728), slutar på ett högre belopp än den jag nu redovisat. Denna olikhet
sammanhänger till övervägande del med att utredningen utgått från samma
förutsättning beträffande statsbidragets relativa andel av kostnaderna för provisoriska
skollokaler som legat till grund för anslagsberäkningen för innevarande
år, nämligen 50 %. En annan orsak till det nu erhållna lägre anslagsbeloppet
är som nyss berörts att — i motsats till tidigare beräkningar — medel ej inräknats
för bidrag till kostnader, som sammanhänger med skollokalernas utrustning
för användningen av audivisuella hjälpmedel.

Som jag i annat sammanhang framhållit bör vid övergången till grundskolan
det till försökskommun utgående särskilda statsbidraget med 8 % av eljest utgående
bidrag till permanenta skollokaler slopas. Jag har emellertid förordat,
att detta extra bidrag må kunna utgå övergångsvis i de fall statsbidragsansökan
inkommit till vederbörande statsmyndighet före den 1 mars 1962 och försöksverksamhet
bedrivits inom kommunen läsåret 1961/62. Eftersom de ansökningar,
som avgöres under det kommande budgetåret med hänsyn till denna
övergångsbestämmelse torde komma att medföra tilläggsbidrag i ungefär oför *

— Ilihang till riksdagens protokoll 1902. 1 sand. Nr 51+

20''

618

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5 b år 1962

ändrad omfattning, har jag ej funnit anledning att vid anslagsberäkningen beakta
den kostnadsminskning som på längre sikt uppkommer genom slopandet
av ifrågavarande tilläggsbidrag.

Jag vill i detta sammanhang vidare erinra om att skolberedningen föreslagit,
att bidrag i vissa fall skall kunna utgå till byggnadsarbeten m. m. vid privata
skolor. Av förut redovisade skäl har jag funnit mig böra tillstyrka detta förslag.
Det torde därför få ankomma på Kungl. Maj:t att från och med budgetåret
1962/63 efter beslut i varje särskilt fall medgiva dylikt bidrag och därvid ta i
anspråk under förevarande rubrik beräknade anslagsmedel.

Beredningen har beräknat, att statsbidragskostnaderna för denna byggnadsverksamhet
under en övergångsperiod från och med nästa budgetår skulle uppgå
till 200 000 kr. årligen. Det torde dock vara ovisst, huruvida några bidragsutbetalningar
kan komma att aktualiseras redan under nästkommande budgetår.

I förra årets statsverksproposition berörde jag vissa frågor rörande skolbyggnadsverksamheten
som led i beredskapsplaneringen mot arbetslöshet och nämnde
därvid, bland annat, att kommunerna i regel inte brukar fullfölja detaljplaneringen
av sina skolbyggen genom att färdigställa detaljritningar och övriga
för utlysande av entreprenad erforderliga handlingar, förrän statsbidragsbeslut
meddelats. Detta förfaringssätt hade haft till följd, att ofta avsevärd tid hunnit
förflyta efter statsbidragsbesluten, innan byggnadsarbetena kommit igång. Jag
anmälde vidare, att Kungl. Maj:t med hänsyn till sysselsättningsberedskapen
vidtagit vissa åtgärder i syfte att påskynda kommunernas planeringsarbete och
därigenom få till stånd en viss beredskapsreserv av skolbyggen.

Även bortsett från beredskapssynpunkterna kan man konstatera, att skolbyggnadsföretagens
igångsättning många gånger är illa anpassad till de arbetsmarknadsmässiga
synpunkterna. Det behov, som kommunerna oftast har, att
få snabbt besked i sina statsbidragsärenden, leder nämligen automatiskt till en
sådan säsongrytm i statsbidragsgivningen, att största delen av statsbidragsbesluten
meddelas under budgetårets förra hälft med påföljd att investeringsramen
hinner bli nästan helt utnyttjad ganska långt före årets slut. Därefter
minskar omfattningen av statsbidragsgivningen för att sedan öka kraftigt, när
väl en ny investeringsram ställts till förfogande. Den nyss berörda eftersläpningen
i kommunernas planeringsarbete medför emellertid, att större byggnadsföretag
(med en byggnadstid av ett år eller mera), för vilka statsbidrag beviljas
i början av ett budgetår, ofta inte kommer igång förrän påföljande vinter. Efterfrågan
på arbetskraft till dessa byggen blir då i regel störst påföljande sommar,
vilket ur arbetsmarknadssynpunkt är otillfredsställande, eftersom man i säsongutjämnande
syfte eftersträvar att för ifrågavarande slag av byggnadsverksamhet
få störst efterfrågan på arbetskraft under vinterhalvåret och minst under
sommaren.

För att komma till rätta med detta förhållande har Kungl. Maj:t med början
i januari innevarande år i en rad fall tagit upp frågan om statsbidrag till skol -

619

Kungl. Maj:ts proposition nr o It- år 1962

byggnadsföretag till förberedande granskning. I den mån förutsättningar för
beviljande av bidrag befunnits föreligga, har vederbörande kommun genom särskilt
beslut av Kungl. Maj:t förklarats berättigad till statsbidrag. Eftersom utrymme
inte funnits för dessa byggnadsföretag inom den för budgetåret 1961/62
beslutade investeringsramen, har beslut om statsbidragets storlek och om anvisande
av medel icke meddelats samtidigt utan i stället har förutskickats, att
beslut i dessa avseenden skulle meddelas framdeles. Vidare har Kungl. Maj:t
förklarat, att den omständigheten att endast ett partiellt statsbidragsbeslut
meddelats inte utgör hinder för vederbörande kommun att påbörja byggnadsföretaget
med bibehållen rätt till statsbidrag.

Avsikten med de beslut, som salunda meddelats, har varit, att vederbörande
kommun därigenom skall erhålla visshet om att utrymme för dess bygge kommer
att finnas inom den investeringsram som förutsättes bli bestämd för nästa
budgetår. Det förutsättes att en kommun, som erhåller ett dylikt förhandsbesked,
skall påskynda sitt planeringsarbete, så att företaget blir färdigt att
påbörjas vid från arbetsmarknadssynpunkt lämplig tidpunkt.

Det förfaringssätt, som jag här angivit, är avsett att tillämpas beträffande
sådana särskilt utvalda, större byggnadsföretag (dvs. företag med en byggnadstid
av omkring tolv månader eller mera), som bedömes från skolsynpunkt vara
så angelägna, att de utan tvekan kommer att kunna inrymmas i den investeringsram,
som förutsättes bli fastställd för det kommande budgetåret, och vilka
dessutom från arbetsmarknadssynpunkt bedömes böra komma igång snarast
möjligt. Urvalet av byggnadsföretag sker i samverkan med skolöverstyrelsen
(respektive överstyrelsen för yrkesutbildning) och arbetsmarknadsstyrelsen. För
det allmänna skolväsendets del föreligger från de centrala ämbetsverkens sida
förslag att förhandsbeslut av nu angivet slag skall meddelas beträffande byggnadsföretag
till en sammanlagd kostnad av omkring 150 miljoner kr.

Vid vilken tidpunkt nu ifrågavarande byggnadsföretag kan komma att sättas
igång blir givetvis beroende av omständigheterna i de enskilda fallen. Avsikten
är emellertid, att en del av dem skall kunna påbörjas redan före utgången
av det innevarande budgetåret, vilket kommer att medföra en viss ökning av
investeringarna i förhållande till den för det löpande budgetåret förutsatta
investeringsramen och en däremot svarande minskning för det nästföljande året.

Det här redovisade systemet innebär, att det under vinterhalvåret blir möjligt
att utnyttja arbetskraftsresurser, som i annat fall inte skulle tas i anspråk.
Samtidigt bör en motsvarande minskning i efterfrågan på arbetskraft inträda
under sommarhalvåret. Denna förskjutning i säsongutjämnande syfte kan det
första året, då den här beskrivna ordningen tillämpas, i vissa fall innebära, att
skolbyggen färdigställes tidigare än vad som eljest skulle ha blivit fallet. Detta
får tillfälligt samma effekt som cn ökning av skolbyggandet. Då en sådan ökning
vinnes genom ett förbättrat utnyttjande av arbetskraften, utgör den dock inte
någon ökad tillfällig belastning på samhällsekonomien. I allmänhet torde emel -

620

Kungl. Maj:ts •proposition nr 54 år 1962

lertid inte den ökade arbetsintensiteten under vinterhalvåret medföra att skolbyggnadsf
öre tagen kan tas i bruk tidigare än vad som för närvarande är fallet;
både med den hittillsvarande och den här redovisade ordningen torde man i
allmänhet inrikta sig på att färdigställa skolbyggnadsföretagen till början av
höstterminen ett eller två år efter det att byggnadsarbetena igångsatts. Med
hänsyn härtill torde införandet av det nya systemet inte medföra någon större
ökning i behovet av kapitalmedel under detta första år, då systemet införes.
De resurser som tages i anspråk för skolbyggnadsverksamheten totalt under en
period blir ju desamma enligt såväl den hittills tillämpade som den nu redovisade
ordningen för Kungl. Maj:ts beslut. Någon mera betydande tillfällig ökning av
belastningen på förevarande bidragsanslag kan inte heller väntas uppkomma.

Då syftet med investeringsramar för skolbyggnadsverksamheten är att ge
denna byggnadsverksamhet den från samhällets synpunkt lämpligaste omfattningen
och det nu redovisade systemet från arbetsmarknadssynpunkt ter sig
avsevärt fördelaktigare än det hittills tillämpade, torde anledning till betänkligheter
mot den gjorda ändringen inte finnas. Jag har dock ansett det lämpligt
att frågan i detta sammanhang anmäles för riksdagen.

Under åberopande av vad jag anfört i det föregående hemställer jag, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva, att statsbidrag må
utgå till kostnaderna för byggnadsarbeten m. m. vid privata
skolor i enlighet med vad jag i det föregående förordat;

b) till Bidrag till vissa byggnadsarbeten inom det allmänna
skolväsendet för budgetåret 1962/63 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 102 000 000 kr.

12. Vidareutbildning av lärare m. m.

1959/60 ..................

1960/61 ..................

1961/62 (statsliggaren s. 823)
1962/63 (förslag) ..........

Anslag Nettoutgift

1 000 000 891 685

1 000 000 1 105 486

910 000
1 800 000

Innevarande budgetår är i riksstaten under åttonde huvudtiteln upptaget ett
reservationsanslag av 910 000 kr. under rubriken Vidareutbildning av folkskollärare.
I årets statsverksproposition (bilagan 10, ecklesiastikdepartementet,
s. 532) har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild propo -

621

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

sition i ämnet, till Vidareutbildning av folkskollärare för budgetåret 1962/63
beräkna ett reservationsanslag av 910 000 kr. Vidare har i samma proposition
(s. 530) föreslagits, att i det preliminärt beräknade beloppet till Ökad ämnesoch
speciallärarutbildning medel jämväl skall upptagas för vidareutbildningsändamål.

Av skäl, som framgår av det följande, bör medel för nu nämnda ändamål i
fortsättningen anvisas under ett anslag med den rubrik som här använts.

Skolöverstyrelsen lämnar i samband med sina anslagsäskanden beträffande
vidareutbildningsverksamheten för nästa budgetår en redogörelse för bedriven
kursverksamhet under 1960/61 och 1961/6 2, av vilken framgår
följande.

Till terminskurserna, vidareutbildningskurserna i merkantila ämnen och för
hjälpklasslärare under läsåret 1960/61 anmälde sig sammanlagt 509 sökande.
Antalet sökande till kurserna i psykologi och pedagogik var 410 och till biämneskurserna
330. Kurserna i psykologi och pedagogik under höstterminen 1960
hade vid kursernas början 260 deltagare, av vilka 259 hittills godkänts vid slutprövning.
Antalet vid slutprövning godkända deltagare i terminskurser och
vidareutbildningskurser läsåret 1960/61 uppgick till 428.

En biämneskurs ordnades vårterminen 1961 i kristendomskunskap, två i historia,
en i samhällskunskap, två i geografi, en i matematik, två i fysik och fyra i
kemi. Det sammanlagda antalet deltagare vid kursernas början var 314, varav
296 hittills godkänts vid slutprövning.

Vid slutet av läsåret 1959/60 hade sammanlagt 408 deltagare med godkänt
resultat genomgått fullständig egentlig vidareutbildningskurs, vidareutbildningskurs
i merkantila ämnen eller för hjälpklasslärare. Under och efter läsaret
1960/61 har ytterligare 215 folkskollärare med godkänt resultat genomgått
nämnda vidareutbildning och sålunda förvärvat den särskilda ämnesutbildning,
som fordras för behörighet till folkskollärartjänst i lönegrad Ao 19. Efter kurserna
i psykologi och pedagogik under augusti 1961 beräknas detta antal ha
ökat ytterligare.

I de till överstyrelsen av kursföreståndarna och kursledarna ingivna pedagogiska
redogörelserna för vidareutbildningsverksamheten under läsåret 1960/61
vitsordas, att kursdeltagarna genomgående väl tillgodogjort sig undervisningen
och visat stort intresse för kursarbetet. Provningsresultatet måste också anses
gott.

Till de för läsåret 1961/62 planerade terminskurserna, vidareutbildningskurserna
i merkantila ämnen och för hjälpklasslärare anmälde sig 537 sökande samt
till kurserna i psykologi och pedagogik 413. Kurser i psykologi och pedagogik
ordnades höstterminen 1961 på 6 olika kursorter med ett sammanlagt deltagarantal
av 246 vid kursernas början. Vissa uppgifter beträffande nyssnämnda terminskurser
och vidareutbildningskurser framgår av följande sammanställning.

622

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5/ år 1962

Terminskurser, vidareutbildning skur ser i merkantila ämnen och för
hjälpklasslärare läsåret 1961/62

Ämne och kursort	Antal deltagare vid läsårets början
	Hösttermin	Vårtermin	Läsåret
Modersmålet, Lund .....................			20 20
Modersmålet, Umeå .......................
Historia, Linköping....................	20
Samhällskunskap, Linköping ..................	20
Samhällskunskap, Stockholm...............	27
Yrkesvägledning, Stockholm ...................	24
Matematik, Göteborg ....................	19
Fysik, Göteborg .....................	16
Matematik, Jönköping ................	24
Fysik, Jönköping ......................	17
Matematik, Stockholm ..................	18
Fysik, Stockholm ..................	21
Matematik, Östersund ..............	14
Fysik, Östersund .....................	13
Matematik, Lund ......................	16
Kemi, Lund ........................	16
Matematik, Uppsala ...............	19
Kemi. Linköping .....................	11
Fysik, Stockholm ....................	11
Kemi, Stockholm ...................	11 18
Geografi, Karlstad ........................
Merkantila ämnen, Stockholm .........		16
Hjälpklasslärarkurs, Stockholm...............
Hjälpklasslärarkurs, Göteborg ............	21
Summa	189	167	77

Anm. Medel till vidareutbildningskursema för hjälpklasslärare utgår budgetåret 1961/62 ur anslaget
till lärares fortbildning m. m.

Vad gäller verksamheten under budgetåret 1962/63 hänvisar
överstyrelsen inledningsvis till vissa av skolberedningen gjorda uttalanden
angaende de vidareutbildade folkskollärarna. Sådana lärare bör enligt beredningen
även i fortsättningen ingå som en reguljär del av högstadiets lärarkår.
Beträffande fördelningen av antalet tjänster mellan vidareutbildade folkskollärare
och i huvudsak akademiskt utbildade adjunkter föreslår beredningen, att
antalet tjänster för ämneslärare i lönegrad 19 med klasslärarutbildning för mellanstadiet
även fortsättningsvis bör uppgå till 40 % och för akademiskt utbildade
lärare till 60 % av totala antalet tjänster för lärare i läroämnen. Beredningen
har vidare förordat, att överstyrelsen vid anordnandet av vidareutbildningskurser
för folkskollärare, beaktar den brist på lärare med naturvetenskaplig utbild -

623

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

ning som finns och den förbättrade tillgång pa lärare i andra ämneskombinationer
som — såvitt man nu kan bedöma — kommer att uppstå.

Överstyrelsen anser det önskvärt, att under budgetåret 1962/63 kunna upprepa
innevarande budgetårs kurser såväl i humanistiska som i naturvetenskapliga
ämnen. Med hänvisning till beredningens uttalanden angående bristen på
lärare i naturvetenskapliga ämnen finner överstyrelsen det angeläget att kunna
utvidga vidareutbildningsverksamheten just på detta område. Även i övrigt
föreslås en utvidgning av verksamheten. Härom anför överstyrelsen i huvudsak
följande.

Överstyrelsen upprepar det förslag, som framfördes i föregående års petita
angående en ny typ av vidareutbildningskurs, nämligen terminskurs förlagd helt
till kvällstid och utsträckt till att omfatta två terminer. Beträffande kursinnehåll
m. m. skulle en sådan kurs helt överensstämma med hittills anordnad terminskurs.
Överstyrelsen föreslår, att en kurs i vartdera av ämnena fysik och kemi
under kvällstid anordnas läsåret 1962/63 i Stockholm. Kostnaderna per kvällskurs
skulle uppgå till 35 000 kr.

Behovet av utbildade yrkesvalslärare i den obligatoriska nioåriga skolan är
stort. Vid utgången av läsåret 1960/61 fanns i 113 kommuner omkring 236
yrkesvalslärare, varav 44 % med behörighet härför. Under läsaret 1961/62 ha,r
ytterligare ett 80-tal skolor nått högstadiet och behovet av yrkesvalslärare härigenom
ökat. För läsåret 1962/63 bör därför beräknas ytterligare två terminskurser
i yrkesvägledning, avsedda även för lärare i läroämnen och övningsämnen
på högstadiet. Av organisatoriska och pedagogiska skäl kan det bli nödvändigt
att förlägga kurserna såväl till Stockholm som till annan ort.

Därest dessa två terminskurser i yrkesvägledning kommer till stånd, erfordras
ytterligare en kurs i samhällskunskap. Överstyrelsen beräknar kostnaderna för
två terminskurser i yrkesvägledning till 90 000 kr. och för en kurs i samhällskunskap
till omkring 20 000 kr.

I och med utvidgningen av terminskurserna behöver ytterligare en biämneskurs
och en kurs i psykologi och pedagogik anordnas. Överstyrelsen beräknar
kostnaderna för biämneskurs och för kurs i psykologi och pedagogik till omkring
10 000 kr. per kurs.

I samband med beräkningen av medelsbehovet under ifrågavarande
anslag för nästa budgetår lämnar överstyrelsen följande redogörelse for den beräknade
medelsåtgången innevarande budgetår.

Vid utgången av budgetåret 1960/61 fanns en reservation av 254 711 kr. å
förevarande anslag. Genom Kungl. Maj:ts beslut är emellertid 348 718 kr.
bundna för bidrag till Hermods korrespondensinstituts akademiska kurser. Hä,r
föreligger således ett underskott av 94 000 kr., som måste täckas under nu löpande
budgetår. Anslaget är för budgetåret 1961/62 uppfört med 910 000 kr.
Överstyrelsen beräknar kostnaderna enbart för vidareutbildningskurserna under
budgetåret 1961/62 till 820 000 kr., vartill kommer kostnader för planerade konferenser
med kursföreståndare och kursledare, för annonsering m. m., vilka kostnader
beräknas till 10 000 kr. Till stipendier till folkskollärare, som forvarvat
akademiska betyg i vissa ämnen, och till stipendier till deltagare i Hermods
korrespondensinstituts akademiska kurser beräknas omkring 90 000 kr. behova

624

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54 år 1962

tagas i anspråk. Ett underskott av 10 000 kr. beräknas sålunda uppkomma utöver
ovan angivet underskott på 94 000 kr.

För budgetåret 1962/63 uppskattar överstyrelsen medelsbehovet för vidareutbildning
av lärare till sammanlagt 1 254 000 kr., vilket innebär en ökning med
344 000 kr. i förhållande till anslaget för innevarande budgetår. Av det äskade
beloppet utgör 950 000 kr. kostnaden för en verksamhet av samma omfattning
som innevarande budgetår, varav 40 000 kr. beror på en automatisk ökning på
grund av höjda arvoden och traktamenten. För den föreslagna utvidgningen av
kursverksamheten beräknas sammanlagt 200 000 kr. I de äskade medlen för
1962/63 ingår även ett belopp av 94 000 kr. för täckande av nyssnämnda underskott
gentemot Hermods korrespondensinstitut och ett belopp av 10 000 kr. för
täckande av underskott för verksamheten i övrigt.

Överstyrelsen föreslår slutligen, att anslagets nuvarande benämning Vidareutbildning
av folkskollärare ändras till Vidareutbildning av folkskollärare m. fl.

I skolöverstyrelsens utlåtande över skolberedningens betänkanden framföres,
sasom framgått av det föregående (s. 474 ff.), vissa förslag om åtgärder för att
minska bristen på lärare. Bl. a. bör enligt överstyrelsens mening anordnas en
decentraliserad akademisk ettbetygsutbildning av folkskollärare och motsvarande
kategorier till ämneslärare vid grundskolans högstadium. Utbildningen
bör i första hand avse matematik, fysik och kemi samt i andra hand nationalekonomi
och statskunskap. Överstyrelsen räknar med att en sådan regional
utbildning kommer till stand pa tio orter. De sammanlagda kostnaderna beräknas
till 740 000 kr. fördelade på följande sätt:

10 matematikkurser ......

6 fysikkurser ............

4 kemikurser............

2 kurser i nationalekonomi
2 kurser i statskunskap ..

740 000

Av de sammanlagda kostnaderna skulle omkring 40 000 kr. falla på preparandkurser
i matematik under vårterminen 1962, vilket belopp ingår i de äskanden
om tilläggsanslag budgetåret 1961/62 för bl. a. vissa lärarutbildningskurser, som
överstyrelsen ingivit och som redovisats i det föregående (s. 475 f.). Av återstående
700 000 kr. kommer, enligt överstyrelsens äskanden sådana de slutligt bestämts,
487 000 kr. på den akademiska undervisningen, 48 000 kr. på preparandkurser i
fysik, kemi, nationalekonomi och statskunskap samt 165 000 kr. på administration,
expenser och materialkostnader vid kursorterna. Då under vårterminen
1963 även bör anordnas preparandkurser i matematik med tanke på ettbetygskurser
i ämnet budgetåret 1963/64 beräknar överstyrelsen för detta ändamål

250 000
228 000
200 000
30 000
32 000

625

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

40 000 kr. Enligt överstyrelsens uppfattning bör kostnaderna för den akademiska
undervisningen belasta universitetsanslagen, medan övriga kostnader bör belasta
anslaget till lärares fortbildning m. m. De sammanlagda kostnader för de
akademiska ettbetygskurserna, som bör utgå ur sistnämnda anslag under nästa
budgetår, är enligt överstyrelsens beräkningar 253 000 kr. Om folkskollärare,
som deltagit i ettbetygskurserna, önskar förvärva behörighet till folkskollärartjänst
i 19 lönegraden, måste de, påpekar överstyrelsen, genomgå av överstyrelsen
anordnad s. k. biämneskurs, omfattande omkring tre veckor, samt kurs i
psykologi och pedagogik, likaledes om ca tre veckor. I den mån dessa lärare kan
komma att deltaga i sådana kurser under budgetåret 1962/63, bör kostnaderna
härför belasta förevarande anslag.

I särskild framställning har Hermods korrespondensinstituts stiftelse bl. a.
anhållit att medel anvisas dels för utarbetande av en korrespondenskurs i statskunskap
för ett akademiskt betyg och dels för stipendier till de deltagare som
avlagt godkänd tentamen. Till stöd härför anför stiftelsen bl. a. följande.

Genom beslut den 30 juni 1960 beviljade Kungl. Maj:t medel till utarbetande
av en korrespondenskurs i nationalekonomi. I avsikt att skapa ytterligare möjligheter
för lärare i samhällskunskap (och i historia med samhällslära) att förvärva
erforderlig kompetens avser Hermods att efter mönster av i nationalekonomi
och andra ämnen nu pågående korrespondensundervisning kompletterad
med muntliga sommarkurser, på universitetsstadiet anordna en ettbetygskurs i
statskunskap. Vid planeringen av den föreslagna kursverksamheten i statskunskap
har Hermods utgått från att statliga stipendier enligt hittills tillämpade
principer skall kunna utgå till vid tentamen godkända studerande med ett
belopp som motsvarar erlagd kursavgift jämte föreskriven tentamensavgift.

I utlåtanden över framställningen tillstyrker universitetskanslern och skolöverstyrelsen
densamma. Överstyrelsen finner för sin del den föreslagna kursen
vara värdefull och ändamålsenlig som ett led i kursverksamheten för utbildning
av lärare i samhällskunskap. Behovet av kursen menar överstyrelsen vara klart
ådagalagt. Om framställningen bifalles och om bidrag skall utgå ur fortbildningsanslaget
förutsätter överstyrelsen, att anslaget för budgetåret 1962/63 uppräknas
med ett belopp, som motsvarar bidraget till utarbetande av kursen i fråga.

Departementschefen. Överstyrelsen har föreslagit att ett ökat antal kurser för
vidareutbildning av folkskollärare kommer till stånd. Jag delar uppfattningen
att så bör ske i viss utsträckning och förordar, att 40 000 kr. beräknas till ytterligare
en terminskurs i yrkesvägledning. Till denna bör emellertid även lärare i
läroämnen och övningsämnen på högstadiet äga tillträde. Om så erfordras bör
också ytterligare en kurs i samhällskunskap anordnas. Jag anser vidare, att
sammanlagt 20 000 kr. bör beräknas för ytterligare en biämneskurs och en kurs
i psykologi och pedagogik.

Jag har i det föregående redovisat mitt ställningstagande i fråga om vidareutbildningskursernas
inriktning mot bristämnen. Inom den medelsram som

626

Kungl. Maj:ts proposition nr 5i år 1962

anvisas för ändamålet bör skolöverstyrelsen enligt min mening i än högre grad
än hittills koncentrera programmet på de ämnen där påtaglig brist råder och
anordna kurser i andra ämnen endast då särskilda skäl därtill föreligger.

Mot överstyrelsens förslag om uppräkning med sammanlagt 134 000 kr. till
följd av automatiska kostnadsökningar på grund av höjda arvoden och traktamenten
samt för täckande av underskott gentemot Hermods korrespondensinstitut
har jag inga erinringar.

Den av Hermods korrespondensinstituts stiftelse ingivna framställningen om
anslag till utarbetande av en korrespondenskurs för ett akademiskt betyg i statskunskap
bör enligt min mening bifallas och erforderliga medel härför — 53 000
kr. — beräknas under förevarande anslag.

I utlåtandet över skolberedningens betänkanden har överstyrelsen framlagt
förslag om anordnande av akademiska ettbetygskurser på ett antal platser i
landet. Bakgrunden till förslaget är de goda erfarenheter, som gjordes läsåret
1960/61 vid liknande kurser i matematik och fysik i Örebro, anordnade i samarbete
mellan universitetet i Stockholm och skolstyrelsen i Örebro. Vid min
behandling i det föregående av avsnittet om skolans befattningshavare har jag
förordat, att en kursverksamhet, anordnad i överensstämmelse med de av överstyrelsen
uppdragna riktlinjerna, kommer till stånd. Enligt vad jag erfarit har
genom inhämtande av preliminära förhandsanmälningar kunnat utrönas, att intresset
för kurser av föreslagen typ är stort. Överstyrelsen har vidtagit vissa
förberedande åtgärder så att kurserna, om förslaget bifalles, kan igångsättas i
full utsträckning på ett tiotal orter redan i höst. Det är således möjligt att hösten
1963 tillföra skolväsendet ett fyrtiotal lärare i samhällskunskap och ca 250 lärare
i matematisk-naturvetenskapliga ämnen.

Mot den beräknade kostnadsramen för de akademiska ettbetygskurserna har
jag inga invändningar. Kostnaderna för dessa kurser bör fördelas så, att universitetsanslagen
automatiskt belastas med kostnader för den undervisning, som
bedrives vid universiteten, medan kostnaderna för all undervisning, som bedrives
på de olika kursorterna, liksom för administration, expenser och materiel bör
bestridas från förevarande anslag. Sistnämnda kostnader kan för nästa budgetår
beräknas till 620 000 kr. Om det skall vara möjligt att börja kurser i matematik
redan nästa hösttermin, måste preparandkurser i ämnet ordnas redan våren
1962. Jag avser därför att senare denna dag föreslå, att riksdagen förelägges
förslag om att anvisa 40 000 kr. på tilläggsstat till riksstaten för budgetåret
1961/62.

Utöver nu nämnda kostnader för själva utbildningsverksamheten torde vissa
ytterligare merkostnader komma att uppstå. Genom att de deltagande folkskollärarna
förutsättes kunna få ledighet från sina lärartjänster med B-avdrag,
kan merkostnader uppkomma, för vilka statsbidrag automatiskt utgår ur driftbidragsanslaget.

627

Kungl. Maj:ts proposition nr 5i år 1962

I anslutning till vad jag nu anfört rörande akademiska ettbetygskurser, vill
jag framhålla följande. Den brist på lärare, som för närvarande råder, är allvarlig.
Den måste tills vidare mötas med provisoriska och ibland improviserade
åtgärder. Nya uppslag och möjligheter att förbättra situationen uppkommer
ständigt. Det som därav är värdefullt bör enligt min mening utan dröjsmål
kunna bli tillvarataget. Kungl. Maj:t borde därför äga disponera medel för
sådana ändamål. Jag är emellertid inte beredd att nu framlägga förslag härom,
men om riksdagen inte har någon erinran däremot bör det vara Kungl. Maj:t
obetaget att inom ramen för här ifrågavarande anslag vidtaga åtgärder
jämväl av annat slag än som nu kunnat redovisas, i den mån de är avsedda att
tillgodose samma eller närliggande syfte.

För att erhålla en med anslagets ändamål adekvat rubrik bör denna ha den
inledningsvis angivna lydelsen.

Med anledning av vad jag här anfört och förordat bör anslaget uppföras med
(910 000 + 890 000=) 1 800 000 kr. Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen

att till Vidareutbildning av lärare m. m. för budgetåret 1962/
63 under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av
1 800 000 kr.

13. Lärares fortbildning m. m.

Anslag

1959/60 ................................... 1393 900

1960/61 ................................... 1 541 000

1961/62 (statsliggaren s. 841) ................ 2 500 000

1962/63 (förslag) ........................... 4 680 000

Nettoutgift
1 587 861
1 543 728

I sina anslagsäskanden för nästa budgetår föreslår skolöverstyrelsen, att detta
reservationsanslag höjes med 1 037 100 kr. till 3 537 100 kr. Av ökningen hänför
sig 100 000 kr. till ökade kostnader på grund av den fr. o. m. innevarande budgetår
genomförda höjningen från 14 kr. till 16 kr. av dagtraktamentena till kursdeltagarna.
Den föreslagna höjningen av anslaget beror i övrigt på förslag om
ytterligare höjning av traktamentena och om utvidgning av verksamheten, ökningen
föreslås bli fördelad på kurser, studiedagar m. m. enligt följande sammanställning.

628 Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

I. Vidareutbildningskurser för hjälpklasslärare (nu 90 000)____ of

II. Kurser för utbildande av

1. hjälpklasslärare och särskollärare (nu 260 000)........... -j- 50 600

2. lärare för barn med läs- och skrivsvårigheter (nu 42 000) + 8 000

3. talpedagoger (nu 65 000) ............................. -j- 66 000

4. lärare för hörselskadade barn (nu 28 000) .............. -J- 4 500

5. lärare i skolmognadsklasser (ny post)................... -|_ 70 000

III. Fortbildningskurser

1. a) i psykologi och pedagogik för småskollärare (ny post) .. + 30 000

b) för lärare i observationsklass och vid särskild observationsundervisning
(nu 16 000) ......................... -|- 2 000

2. för lärare med behörighet i engelska (nu 170 000)........ + 29 000

3. i yrkesvägledningsfrågor (nu 93 000)........’........... -j- 10 000

4. i frågor rörande röst- och talrubbningar (nu 14 500)..... -f 2 000

5. i hygien för lärare, skolläkare och skolsköterskor (nu 63000) -}- 8 000

6. för föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor vid

elevhem (nu 200) .................................... of

7. i övrigt (nu 893 600) ................................. -f 406 400

IV. Kurser för skolmåltidspersonal (nu 105 000) .............. of

V. Studiedagar, kurser m. m. anordnade av länsskolnämnderna

(nu 410 000) ........................................... 280 000

VI. Bidrag till

1. studiedagar, anordnade av lärarorganisationer (nu 55 000) of

2. vissa praktisk-pedagogiska kurser m. m. (nu 56 700)..... + 600

VII. Informationstjänst, administration, m. m. (nu 138 000)..... -f- 70 000

Summa ökning kr. + 1 037 100

Överstyrelsen betonar, att bedömningen av anslagsbehovet nära sammanhänger
med behandlingen av skolberedningens föreliggande betänkanden. Anslagsäskandet
är därför preliminärt i avbidan på överstyrelsens remissbehandling
av nämnda betänkanden. Vidare framhålles att överstyrelsen liksom tidigare
i princip anser, att allmänna resereglementets bestämmelser bör äga tillämpning
på deltagare i kurser och studiedagar. I föregående års petita räknade överstyrelsen
preliminärt med ett traktamente av 20 kr. per dygn och resekostnadsersättning
för resa i järnväg andra klass. Överstyrelsen säger sig ha under hand
erfarit, att dessa ersättningsfrågor avses skola upptagas till förhandlingar med
berörda departement i vederbörlig ordning. Överstyrelsen beräknar därför i förevarande
sammanhang medel enligt i föregående års petita tillämpade, oförändrade
grunder. I anslagsberäkningarna ingår sålunda en viss icke-automatisk höjning
under berörda poster, motsvarande de ökade traktamentskostnaderna.

Om förslagen under vissa av punkterna i sammanställningen inhämtas i överstyrelsens
anslagsframställning och övriga handlingar i ärendet bl. a. följande.

629

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5h år 1962

II: 5 och 111:1 a). Sveriges småskollärarförbund har hos överstyrelsen hemställt
om anordnande av vissa kurser för småskollärare, nämligen dels en terminskurs
för lärare i skolmognadsklasser, dels en fyraveckorskurs under pågående
termin i psykologi och pedagogik, dels ock kurser gällande instruktion i skolmognadsprov.
Överstyrelsen, som finner starka skäl tala för att dessa kurser
kommer till stånd, beräknar för den förstnämnda kursen en kostnad av 70 000
kr. och för kursen i psykologi och pedagogik 30 000 kr. Kurser gällande instruktion
i skolmognadsprov torde kunna inrymmas under anslagsposten V.

III: 7. Posten beräknas bli ianspråktagen för fortbildningskurser, anordnade
huvudsakligen under ferietid dels av överstyrelsen och fortbildningsinstituten,
dels också med bidrag från överstyrelsen av lärarorganisationer m. fl.

Starka skäl talar för en utvidgning av denna verksamhet. Antalet ansökningar
till åtskilliga av de sommaren 1961 anordnade kurserna översteg avsevärt antalet
platser, vilket gör det önskvärt med en dubblering av ett flertal kurser. Överstyrelsen
och lärarhögskolan i Stockholm har under sommaren 1961 anordnat
åtta kurser i olika ämnen för lärare, villiga att medverka i det regionala fortbildningsarbetet,
t. ex. vid studiedagar. Utbildning av flera lärare för detta ändamål
även inom andra ämnesområden är nödvändig. Under posten räknar överstyrelsen
även med medel för handledarkurser, bl. a. för handledare av övningsundervisning
i hemkunskap och textilslöjd vid seminarier för huslig utbildning,
samt till kurser, som hittills icke kunnat genomföras i önskvärd utsträckning,
exempelvis skolledarkurser och kurser i testning.

Likaså är en utökning av kursverksamheten för lärare i samhällskunskap
ofrånkomlig. Överstyrelsen redogjorde i samband med fjolårets anslagsäskanden
för en under 1960 anordnad kurs i nationalekonomi, vid vilken muntlig undervisning
kombinerades med självstudier (korrespondensundervisning). En liknande
kurs med avsevärt utökat deltagarantal har påbörjats under 1961.

Överstyrelsen har under senare år av brist på medel icke kunnat tillgodose de
i och för sig välmotiverade äskanden, som framlagts av lärarorganisationer m. fl.
För kurser av detta slag sommaren 1961 äskades över 500 000 kr., men överstyrelsen
kunde icke lämna bidrag med mer än ca 390 000 kr.

Överstyrelsen motser även en ökad belastning på denna post, när fortbildningsinstituten
byggt ut den verksamhet, som de beräknas påbörja under innevarande
år.

V. Länsskolnämnderna och Stockholms skoldirektion har för genomförandet
under år 1961/62 av sin planerade verksamhet med studiedagar, kurser samt
regional konsulentverksamhet äskat medel med omkring 820 000 kr. För ändamålet
disponerar överstyrelsen dels 410 000 kr. under rubricerade post, dels
180 000 kr. ur anslaget till försöksverksamhet inom det allmänna skolväsendet.

Med utnyttjande av förevarande anslag har i betydande omfattning anordnats
studiedagar för försöksskolans lärare, främst i form av studiedagar gemensamma
för lärare i hela länet eller i en region, bestående av flera kommuner. Genom att
antalet deltagande lärare härvid blivit förhållandevis stort har programmet kunnat
göras mera differentierat och även de mindre lärargruppernas intressen och
behov har kunnat tillgodoses i stor utsträckning.

Överstyrelsen föreslår dels att ett belopp av 180 000 kr. överföres från anslaget
till försöksverksamhet till förevarande post, dels att posten höjes med 100 000
kr. fiir att ge möjlighet åt länsskolnämnderna och skoldirektionen att utvidga
sin verksamhet på området. Den föreslagna höjningen inkluderar kostnadsökningen
för höjda traktamenten.

VI: 2. För bidrag till vissa praktisk-pedagogiska kurser för blivande lärare

630

Kungl. Maj:ts proposition nr 5^ år 1962

utgår innevarande budgetår 56 700 kr. Posten har av skolöverstyrelsen fördelats
på så sätt att till Sveriges yngre läroverkslärares lokalavdelningar i Uppsala,
Lund och Göteborg utgår 11 900 kr., 12 500 kr. respektive 4 900 kr. På sistnämnda
ort anordnas kurserna i samarbete med föreningen Göteborgsstudenternas
kursverksamhet. Härjämte utgår ett belopp av 27 400 kr. till stiftelsen kursverksamheten
vid Stockholms universitet. I sin anslagsframställning beräknar
överstyrelsen för här ifrågavarande bidrag preliminärt 57 300 kr. i avvaktan på
ansökningar från samtliga berörda organisationer. Sedermera har överstyrelsen
för dessa bidrag tillstyrkt anvisande av ett belopp av 64 900 kr.

I särskild framställning har stiftelsen svenska Dalcrozeseminariet anhållit om
ett anslag av 15 000 kr. till en av stiftelsen anordnad treårig utbildning av lärare
i rytmik. Stiftelsen har till stöd för sin framställning lämnat en utförlig motivering,
varav framgår bl. a. följande.

För att främja rytmiklärarutbildningen tillkom 1960 stiftelsen svenska Dalcrozeseminariet.
Den av stiftelsen anordnade utbildningsverksamheten bedrives
fr. o. m. innevarande läsår efter tre linjer, nämligen en treårig högre utbildningskurs
för rytmiklärare, en sex månaders utbildningskurs avsedd för lärare inom
den obligatoriska skolans låg- och mellanstadium samt slutligen barn- och amatörkurser.
För att finansiera den treåriga utbildningen förutsättes deltagarna
skola erlägga avgifter. Dessa kan dock omöjligen sättas så höga att de tillnärmelsevis
täcker hela kostnaden för lärarlöner, lokaler m. m.

I utlåtande över stiftelsens framställning bestyrker skolöverstyrelsen, att rytmikundervisning
enligt Dalcrozemetoden har stort värde för förskolebarn, döv-,
blind- och särskolebarn. För denna undervisning föreligger brist på kompetenta
lärarkrafter. Överstyrelsen tillstyrker därför det begärda statsbidraget.

I sitt utlåtande över skolberedningens betänkanden framför skolöverstyrelsen,
såsom framgår av vad som anförts i det föregående under avsnitten IV Utveckling
av skolans arbete och VI Skolans befattningshavare, vissa förslag, som medför
ett utökat medelsbehov under förevarande anslag. Utöver de i anslagsäskandena
begärda medlen anser överstyrelsen sammanlagt ytterligare 620 000 kr.
vara erforderliga för nästa budgetår. Härtill kommer, att överstyrelsen menar,
att ett av de framlagda förslagen bör förverkligas redan under innevarande budgetår.
Ett belopp av 50 000 kr. ingår i det anslag för vissa lärarutbildningskurser
m. m., som enligt i det föregående lämnad redovisning överstyrelsen anser böra
uppföras på tilläggsstat.

De framlagda förslagen avseende nästa budgetår och kostnaderna för dem

framgår av följande sammanställning.

1. Information och fortbildning av lärare vid lärarutbildningsanstalter 100 000

2. Regionala konsulenter för fortbildning ......................... 420 000

3. Skolledarkurser ............................................. 50 000

4. Introduktionskurser för att underlätta inträde och återinträde på

lärarbanan .................................................. 50 000

Summa kr. 620 000

631

Kungl. Maj:ts proposition nr ok år 1962

Beträffande dessa förslag framgår, utöver vad som redan i det föregående
anförts, bl. a. följande.

1. Med hänsyn till den centrala roll, som lärarutbildningsanstalterna spelar
vid genomförandet av skolreformen, föreslår överstyrelsen, att den redan inledda
informationsverksamheten vid dessa institutioner fortsattes.

2. Som framgår av det föregående förordar överstyrelsen, att under de närmaste
fem åren en organisation av länsvis förordnade konsulenter för fortbildning
uppbygges. För nästa budgetår beräknas kostnaderna för detta ändamål uppgå
till sammanlagt 420 000 kr.

3. Skolberedningen har föreslagit, att särskilda kurser för skolledare skall anordnas.
Överstyrelsen understryker starkt behovet av fortbildning av rektorer,
väsentligen inriktad på de arbetsledande uppgifterna. Då det är angeläget, att
denna verksamhet snarast möjligt påbörjas, bör för nästa budgetår ett belopp
av 50 000 kr. anvisas under förevarande anslag.

4. För att bereda personer med akademiska betyg, vilka av olika skäl lämnat
eller icke beträtt lärarbanan, möjlighet att återinträda eller inträda på nämnda
bana, föreslår överstyrelsen anordnande av särskilda introduktionskurser. Sådana
kurser bör anordnas redan under våren 1962. Kostnaderna härför, 50 000 kr.,
ingår i det äskande om tilläggsanslag för innevarande budgetår, som överstyrelsen
ingivit. För dylika kurser under nästa budgetår finner överstyrelsen likaledes
ett belopp av 50 000 kr. vara erforderligt.

Departementschefen. Vid min behandling i det föregående av frågorna om
skolans befattningshavare har jag redogjort för min inställning till fortbildningsverksamheten
och därvid även redovisat mina ställningstaganden till vissa av
skolöverstyrelsen i utlåtandet över skolberedningens betänkanden framförda förslag
beträffande fortbildningsändamål. I detta sammanhang begränsar jag mig
därför till att behandla de frågor, som direkt sammanhänger med beräkningen
av anslaget till lärares fortbildning för nästa budgetår. Jag upptar då först till
behandling de i skolöverstyrelsens anslagsäskanden framförda förslagen.

Det är min avsikt att i en särskild proposition om ökad ämnes- och speciallärarutbildning
skall läggas fram förslag om en omorganisation av speciallärarutbildningen.
Enligt det förslaget bör kostnaderna för sådana ändamål i fortsättningen
ej bestridas ur fortbildningsanslaget utan ur vissa anslag till lärarhögskolor.
Under förevarande anslag har för innevarande budgetår beräknats
sammanlagt 501 000 kr. till kurser för utbildning av olika kategorier speciallärare
(p. I, 11:1—4, III:lb). För nästa budgetår bör anslaget således minskas med
detta belopp. I nyssnämnda proposition kommer även att behandlas frågan om
anordnande av kurser för lärare i skolmognadsklasser (p. II: 5).

I enlighet med vad jag anfört i det föregående under avsnittet om skolans
befattningshavare bör allmänna resereglementets bestämmelser tillämpas vid
deltagande i nu ifrågavarande kurser och studiedagar. Jag föreslår, att anslaget
av denna anledning och till följd av den redan fr. o. m. innevarande budgetår
genomförda traktamentshöjningen från 14 kr. till 16 kr. uppräknas med 1 700 000
kr.

632

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 b år 1962

Den närmare fördelningen av fortbildningsanslaget på poster för fortbildningskurser,
studiedagar m. m. kan inte nu fixeras utan bör liksom tidigare, efter förslag
av överstyrelsen, få fastställas av Kungl. Maj:t. Jag anser mig därför i detta
sammanhang endast mera allmänt böra ta ställning till överstyrelsens olika förslag.

I sina äskanden har överstyrelsen föreslagit en betydande utökning av verksamheten
med fortbildningskurser (p. III: 1 a, 2—7). Jag anser att, bortsett
från de ökade kostnaderna för höjda traktamenten och reseersättningar, i runt
tal ytterligare 150 000 kr. bör beräknas för detta ändamål. Jag har i och för sig
intet att erinra mot att inom den tillgängliga medelsramen bidrag också utgår
till en kurs i psykologi och pedagogik för småskollärare (p. III: 1 a). Den lämpligaste
omfattningen och utformningen av en sådan kurs torde dock behöva utredas
närmare innan bidrag beviljas.

Överstyrelsen föreslår i anslagsäskandena, bortsett från ökade kostnader till
reseersättningar och traktamenten, en uppräkning med nära 100 000 kr. för en
utvidgning av sådan studiedags- och kursverksamhet, som anordnas av länsskolnämnderna
(V). Jag anser att medel bör beräknas för en sådan höjning av
anslagsposten. Vidare bör, såsom överstyrelsen föreslagit och i enlighet med
vad jag tidigare förordat, ett belopp av 180 000 kr. överföras till nämnda post
från det nuvarande anslaget till försöksverksamhet inom det allmänna skolväsendet.

Överstyrelsen har funnit, att vissa av de bidrag, som nu utgår till praktiskpedagogiska
kurser (VI: 2), bör höjas. Häremot har jag inte något att erinra. Jag
anser även, att bidrag till stiftelsen svenska Dalcrozeseminariets verksamhet
bör utgå med av stiftelsen äskat och av överstyrelsen tillstyrkt belopp.

I utlåtandet över skolberedningens betänkanden har skolöverstyrelsen i skilda
sammanhang framfört förslag, som leder till ökade kostnader under fortbildningsanslaget.
I enlighet med vad jag i det föregående vid min behandling av avsnittet
om utveckling av skolans arbete anfört, bör under förevarande anslag 100 000
kr. beräknas till information av lärare vid lärarutbildningsanstalter rörande skolreformen.
Under avsnittet om skolans befattningshavare har jag förordat, att
fortbildningsverksamheten bör förstärkas genom tillkomsten av regionala konsulenter.
Till kostnader härför bör enligt skolöverstyrelsens förslag beräknas
420 000 kr. Vad beträffar förslaget i överstyrelsens utlåtande om anvisande av
medel till skolledarkurser vill jag erinra om att överstyrelsen i anslagsäskandena
sagt sig ha beräknat medel under anslagsposten III: 7 för bl. a. skolledarkurser.

Överstyrelsen har i utlåtandet föreslagit, att en ny kursform införes, nämligen
introduktionskurser för att bereda personer med akademiska betyg, vilka av
olika skäl lämnat eller icke beträtt lärarbanan, tillfälle att återinträda eller inträda
på denna. Enligt vad jag erfarit, avser överstyrelsen att redan under
innevarande vårtermin igångsätta sådana kurser med tillgängliga medel ur förevarande
anslag. Jag finner, att denna nya kurstyp bör kunna bli ett värdefullt

633

Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jf år 1962

inslag bland åtgärderna för att motverka lärarbristen. Genom att kurserna börjar
i vår, bör skolväsendet redan till höstterminen kunna tillföras ett antal
lärare. Jag förutsätter, att introduktionskurser anordnas även under nästa budgetår
för medel inom anslagets ram.

Vid bifall till vad jag sålunda förordat, bör anslaget uppföras med (2 500 000+
2 180 000 =) 4 680 000 kr. Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

till Lärares fortbildning m.m. för budgetåret 1962/63
under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av
4 680 000 kr.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Kerstin Kylin-Almryd

634

Kungl. Majrts ''proposition nr 54 år 1962

INNEHÅLL

I. Inledning ............................................................ 5

Utredningsarbete och remissbehandling.............................. 5

Några förutsättningar för skolberedningens arbete.................... 10

Skolöverstyrelsens försöksrapporter avseende redovisningsåret 1960/61 .. 14

Namnfrågor ..................................................... 22

Skolberedningen ................................................ 22

Yttranden ..................................................... 24

Departementschefen .............................................. 28

H. Den obligatoriska skolans mål, organisation och verksamhet............... 34

Skolans mål och uppgifter ........................................... 34,

Skolberedningen ................................................ 34,

Yttranden ..................................................... 46

Departementschefen ............................................ 71

Skolans struktur och organisation..................................... 75

Skolans längd, innehåll och utformning ............................. 75

Skolberedningen ................................................ 75

Yttranden ..................................................... 113

Yrkesorientering ................................................. 177

Skolberedningen ................................................ 177

Yttranden ..................................................... ISO

Yrkesförberedande utbildning ...................................... 194

Skolberedningen ................................................ 194

Yttranden ..................................................... 197

Antal elever i klasser och grupper........................... 213

Skolberedningen ................................................ 213

Yttranden ..................................................... 218

Specialundervisning ............................................... 226

Skolberedningen ................................................ 226

Yttranden ..................................................... 229

Betygsättning, flyttning och kompetens ............................. 243

Skolberedningen ................................................ 243

Yttranden ..................................................... 251

Departementschefen .............................................. 262

UT. Vissa till den obligatoriska skolan anslutande skolformer.................. 296

Fackskolor. Praktiska realskolan och flickskolan. Folkhögskolan.......... 296

Skolberedningen ................................................ 296

Yttranden ..................................................... 311

Departementschefen ............................................ 342

Privata skolor...................................................... 350

Skolberedningen ................................................ 350

Yttranden ..................................................... 356

Departementschefen ............................................ 365

635

Kungl. Maj ds proposition nr 5 k år 1962

IV. Utveckling av skolans arbete...........................................

Undervisningshjälpmedel ............................................

Skolberedningen ................................................

Yttranden .....................................................

Fortsatt utveckling av skolans arbete. Information om skolreformen......

Skolberedningen ................................................

Yttranden .....................................................

Departementschefen ................................................

V. Vissa skolsociala frågor................................................

Skolberedningen ................................................

Yttranden ...................-.................................

Departementschefen ............................................

VI. Skolans befattningshavare. Vissa administrativa frågor....................

Skolans befattningshavare ...........................................

Skolberedningen ................................................

Yttranden .....................................................

Vissa administrativa frågor ..........................................

Skolberedningen ................................................

Yttranden .....................................................

Departementschefen ................................................

VII. Övergång till den nya skolordningen....................................

Den allmänna övergången och behovet av skolbyggnader................

Skolberedningen ................................................

Yttranden .....................................................

Statsbidragsfrågor ..................................................

Skolberedningen ................................................

Yttranden .....................................................

Skolväsendets kostnader ............................................

Skolberedningen ................................................

Yttranden .....................................................

Departementschefen ................................................

Vill. Hemställan ..........................................................

IX. Vissa anslagsfrågor för budgetåret 1962/63 ................................

1. Skolöverstyrelsen: Avlöningar ..................................

2. Skolöverstyrelsen: Omkostnader ................................

3. Länsskolnämndema: Avlöningar ...............................

4. Länsskolnämndema: Omkostnader .............................

5. Läroboksnämnden ............................................

6. Bidrag till skolbibliotek .......................................

7. Pedagogiskt utvecklingsarbete inom det allmänna skolväsendet

8. Pedagogiska hjälpmedelscentraler...............................

9. Information om skolreformen ..................................

10. Bidrag till pedagogisk utrustning m. ............................

11. Bidrag till vissa byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet ..

12. Vidareutbildning av lärare m. .................................

13. Lärares fortbildning m.m......................................

371

371

371

378

391

391

395

406

416

416

422

439

446

446

446

458

479

479

483

490

508

508

508

523

533

533

538

547

547

557

559

575

577

577

587

589

593

596

598

601

609

609

610
611
620
627