Kungl. Maj:ts proposition nr 5 (Proposition 1938:5)

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Nr 5.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
förordning om livräntetillägg av statsmedel åt vissa
livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1.901 angående
ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete;
given Stockholms slott den 19 november 1937.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till förordning om livräntetillägg av statsmedel åt vissa
livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till
följd av olycksfall i arbete.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 11138

1 sand. Nr t).

60t; 37

Kungl. Majus proposition nr 5.

Förslag

till

Förordning

Olli livräntetillägg ay statsmedel åt vissa livräntetagare enligt lagen
den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till töljd av
olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Den, som äger rätt till livränta enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbete, äger erhålla årligt livräntetillägg,
motsvarande 125 procent av livräntan; dock att, i fråga örn livränta
till skadad arbetare, tillägg ej utgår för livränta, som understiger 90 kronor,
samt att tillägg ej heller utgår för livränta, som grundas på försäkring enligt
24 § i lagen.

Livräntetilläggen bestridas av statsmedel samt bestämmas och utgivas av
riksförsäkringsanstalten.

2 §•

Rätt till livräntetillägg kan icke överlåtas och må förty ej för gäld tagas
i mät.

3 §•

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna förordning innehåller,
finnas erforderliga för förordningens tillämpning, meddelas av Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande, av försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten.

4 §•

över beslut av riksförsäkringsanstalten rörande livräntetillägg eller tilllämpning
av någon med stöd av denna förordning given bestämmelse må
klagan föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola ingivas till rådet
eller i betalt brev med allmänna posten vara till rådet inkomna sist å trettionde
dagen efter det klaganden av beslutet erhållit del, den dagen oräknad, då
sådant skedde.

Försäkringsrådets beslut meddelas kostnadsfritt.

över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

5§-

Denna förordning äger ej tillämpning i fråga örn livräntor, som utgå till i
statens tjänst skadade arbetare eller deras efterlevande, utan gäller härutinnan
vad särskilt är stadgat.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1938.

Kungl. Majlis proposition nr 5.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet d Stockholms
slott den 19 november 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,

Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga örn livräntetillägg i
vissa fall åt livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbete samt anför:

Gällande bestämmelser.

I lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall
i arbete stadgades skyldighet för vissa enskilda arbetsgivare, huvudsakligen
sådana som utövade industriell verksamhet, att utgiva ersättning till arbetare,
som skadats till följd av olycksfall i arbetet. Utövade staten eller kommun
sådan verksamhet, som omfattades av lagen, ålåg ersättningsskyldighet även
staten eller kommunen. Enligt 4 § skulle, då olycksfall medfört bestående
förlust eller minskning av arbetsförmågan, i ersättning utgivas en årlig livränta,
i förra fallet å 300 kronor och i senare fallet å det lägre belopp, som
svarade mot arbetsförmågans minskning; dock att livränta icke skulle utgå
därest arbetsförmågan icke blivit nedsatt med minst en tiondel. Hade olycksfallet
inom två år medfört döden, skulle utgivas till änka en ärlig livränta av
120 kronor, så länge hon levde ogift, och till varje minderårigt barn en årlig
livränta av 60 kronor till dess det fyllt femton år; dock att livräntor till efterlevande
sammanlagt skulle uppgå till högst 300 kronor.

Arbetsgivare kunde genom att i riksförsäkringsanstalten försäkra sina
arbetare mot olycksfall i arbetet fritaga sig från ersättningsskyldighet. Var
arbetsgivare skyldig att utgiva livränta enligt lagen, kunde han genom inköp
i riksförsäkringsanstalten av dylik livränta befria sig från betalningsskyldigheten.
I övrigt kunde ersättningsskyldigheten fastställas genom avtal eller
genom dom av allmän domstol eller skiljemän; dock att avtal, enligt vilket
i stället för livränta skulle på on gång erläggas visst belopp, icke var gällande
i annat fall än då livräntans belopp skulle understiga 45 kronor örn
året.

Arbetsgivare, som utövade annan verksamhet än i lagen avsågs, kunde
enligt 23 § frivilligt genom försäkring i riksförsäkringsanstalten bereda er -

Kungl. Majis proposition nr 5.

sättning enligt de i lagen stadgade grunder för skada till följd av olycksfall
i arbetet. Även arbetare ägde, jämlikt 24 §, genom försäkring i riksförsäkringsanstalten
bereda sig sådan ersättning.

Nu berörda lag har upphävts genom lagen den 17 juni 1916 om försäkring
för olycksfall i arbete, vilken sistnämnda lag trätt i kraft den 1 januari
1918. Ersättningsanspråk, som grundas å olycksfall, vilka inträffat före sistnämnda
dag, skola dock bedömas enligt äldre lag.

Med hänsyn till att de livräntor, som utgå enligt 1901 års lag, uppenbarligen
äro otillräckliga även för ett nödtorftigt uppehälle, har staten av billighetsskäl
beslutat höja de livräntor, för vilkas utgivande staten såsom arbetsgivare
bär ansvaret. Sedan förslag örn höjning av vissa av dessa livräntor
framlagts inför 1918 års riksdag genom propositionen nr 176 samt riksdagen
beslutat viss höjning av den genom propositionen föreslagna tilläggsersättningen,
utfärdades kungörelse i ämnet den 28 juni 1918 (nr 522). Sedermera
föreslogs i proposition nr 196 till 1921 års riksdag ytterligare höjning av
nämnda tilläggsersättning. Efter det riksdagen antagit denna proposition,
utfärdades ny kungörelse i ämnet den 10 juni 1921 (nr 410). I överensstämmelse
med ett av 1930 års riksdag fattat, genom skrivelse nr 216 anmält beslut
har denna kungörelse ändrats genom kungörelse den 23 maj 1930 (nr 172).

Enligt 1921 års kungörelse i dess nu gällande lydelse må arbetare, som
på grund av skada, åsamkad genom olycksfall i statens tjänst, jämlikt 1901
års lag är berättigad till livränta av statsmedel, utöver livräntan uppbära tillläggsersättning
med ett årligt belopp motsvarande 125 procent av samma
ränta. Änka och barn efter arbetare, som genom olycksfall i statens tjänst
ljutit döden, må likaledes utöver livränta av statsmedel, vartill de äro berättigade
enligt 1901 års lag, uppbära tilläggsersättning med ett årligt belopp
motsvarande 125 procent av samma ränta.

Enligt kungörelsen i dess ursprungliga lydelse gällde i fråga örn tillägg
till invalidlivränta, att endast arbetare, som var berättigad till livränta med
ett årligt belopp av minst 90 kronor, d. v. s. vars arbetsförmåga genom olycksfallet
nedsatts med minst 30 procent, ägde uppbära sådant tillägg.

Tidigare behandling av frågan.

1919 och 1921 års riksdagar.

Fråga örn höjning av de livräntor, som enligt 1901 års lag utgå till andra
än i statens tjänst skadade arbetare eller deras efterlevande, har vid olika
tillfällen varit föremål för riksdagens behandling. En motion vid 1919 års
riksdag (II: 67 av herr Löfgren i Nyborg) avsåg utredning rörande möjligheterna
för en höjning av livräntorna. I motion (I: 133 av herr Dahlberg) vid
1921 års riksdag föreslogs höjning av livräntorna, därvid förutsattes att för
ändamålet erforderliga medel skulle bestridas av arbetsgivarna. Båda dessa
motioner avslogos av riksdagen, sedan vederbörande utskott avstyrkt de -

samma.

Kungl. Majis proposition nr 5.

1924 års riksdag.

I motion (11:278 av herr Karlsson i Grängesberg m. fl.) vid 1924 års
riksdag hemställdes, att riksdagen måtte antaga ett vid motionen fogat förslag
till lag om ersättning i vissa fall åt livräntetagare enligt 1901 års lag. I
förslaget stadgades, att envar, som tillerkänts livränta enligt 1901 års lag,
skulle av statsmedel erhålla 150 procents tillägg till livräntan. Dock skulle
tillägg icke utgå till skadad arbetare, vars livränta icke uppginge till minst
45 kronor årligen, och icke heller till livräntetagare, som vore skyldig erlägga
inkomst- och förmögenhetsskatt för ett taxerat belopp överstigande 2,500
kronor. Där arbetsgivare, som hade att utgiva livränta av förevarande slag,
på grund av frånfälle, obestånd eller annan anledning icke kunde fullgöra
sin betalningsskyldighet, skulle staten även övertaga denna.

Motionen hänvisades till behandling av sammansatt stats- och andra lagutskott,
som begärde yttrande av försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten
och försäkringsinspektionen.

Av riksförsakringsanstaltens yttrande framgick, att den kostnad för staten,
som skulle uppkomma, därest det i motionen framställda lagförslaget bleve
antaget, kunde uppskattas till omkring 25 miljoner kronor. Härav skulle vid
tidpunkten för lagförslagets antagande erfordras omkring 1,800,000 kronor
årligen, vilken summa därefter skulle komma att minskas år från år.

Beträffande frågans principiella sida anförde riksförsäkringsanstalten
bland annat följande.

Vid övervägande av frågan örn allmän höjning av livräntor enligt 1901 års
lag torde man ej böra bortse från att denna lag endast omfattade vissa yrkesgrupper
och att därför stora grupper av arbetare, såsom jordbruksarbetare
m. fl., vid olycksfall icke ägde annan rätt till ersättning än den som följer av
allmänna strafflagens bestämmelser. Örn staten nu träder hjälpande emellan
beträffande endast de grupper, som redan på grund av 1901 års lag erhålla
någon, örn ock ringa, ersättning, men fortfarande lämnar andra grupper helt
utan understöd, kan det göras gällande, att detta förfarande innebär en obillighet
gent emot dessa senare grupper.

Härtill kommer beträffande denna del av den sociala verksamheten, att
principiellt sett kostnaderna för ersättningarna böra bäras av arbetsgivarna,
övertager nu staten i visst fall dessa kostnader, torde böra till prövning upptagas,
i vad mån staten genom annan sin sociala verksamhet redan sörjer för
dessa invalider och örn desamma framför andra medborgare skäligen kunna
göra anspråk på direkta bidrag från staten.

Genom införande av den allmänna pensionsförsäkringen 1913, vilken ytterligare
förbättrats genom lagändringar, senast den 13 oktober 1921, har staten
sörjt för dessa invalider i samma utsträckning som för andra med dem jämställda
behövande. Det skulle därför kunna betecknas såsom tveksamt, örn
dessa invalidgrupper böra utbrytas och genom direkta bidrag från staten
ställas gynnsammare än övriga invalider. Att lägga kostnaderna på arbetsgivarna,
vilket, såsom nämnts, vore principiellt riktigast, är av många skäl
uteslutet.

Efter att hava närmare framhållit den föreliggande frågans sammanhang
med den allmänna pensionsförsäkringen anförde riksförsäkringsanstalten:

Såsom av det anförda framgår komma å ena sidan åtgärder för understödjande
av ifrågavarande livräntetagare i enlighet med motionärernas förslag

Kungl. Maj is proposition nr 5.

att medföra högst betydande kostnader för statsverket. Å andra sidan kunna
tungt vägande skäl av principiell art anföras mot en statens direkta understödsverksamhet
på detta speciella område.

Då det emellertid torde kunna antagas, att många av ifrågavarande livräntetagare
befinna sig i en svår och nödställd belägenhet, anser sig riksförsäkringsanstalten
icke kunna avstyrka att enligt lagen den 5 juli 1901 på
grund av svårare skada livränteberättigade, i den mån verkligt behov föreligger,
komma i åtnjutande av tilläggsersättning för den händelse erforderliga
statsmedel kunna ställas till förfogande för ändamålet. Dock synes i
varje fall tilläggsersättning icke böra komma andra livräntetagare till del än
sådana, som åtnjuta livränta motsvarande minst 30 procent nedsättning av
arbetsförmågan.

Försäkringsrådet, som fann motionens syfte behj ärtans värt, tillstyrkte
bifall till vidtagande av åtgärder för det angivna ändamålets vinnande, i den
mån statsmakterna kunde finna utväg för beredande av medel till kostnadens
bestridande. Dock ansåg försäkringsrådet, att höjningen borde begränsas till
125 procent samt i fråga om livränta till skadad arbetare ej utgå, där livräntan
understege 90 kronor. Genom dessa inskränkningar, varigenom bland annat
livräntetagare med lägre invaliditetsgrad än 30 procent skulle komma att
uteslutas från delaktighet i höjningen, skulle kostnaden för förslagets
genomförande minskas till omkring hälften av den kostnad, som ett genomförande
av motionärernas förslag i oförändrad form skulle medföra, och sålunda
komma att till en början hålla sig omkring 900,000 kronor per år för
att sedermera efter hand minskas. Den av motionärerna föreslagna bestämmelsen,
vilken avsåg att ställa staten som garant för livräntor, som ej kunde
utfås av arbetsgivaren, ansåg sig försäkringsrådet däremot icke kunna tillstyrka,
under motivering att denna bestämmelse innebar en rubbning av
själva grunderna för 1901 års lag.

Vid försäkringsrådets yttrande fanns fogat ett i enlighet med vad rådet
sålunda anfört avfattat förslag till förordning angående livräntetillägg av
statsmedel för dem, som ägde rätt till livränta enligt 1901 års lag.

Då försäkringsinspektionen ansett det icke tillkomma ämbetsverket att
yttra sig örn lämpligheten av den föreslagna höjningen, inskränkte sig inspektionens
yttrande till en upplysning örn vilken kostnad förhöjningen skulle
medföra i fråga örn de livräntor enligt 1901 års lag, som utginge från försäkringsbolag.

Utskottet anförde i sitt utlåtande nr 4 följande:

Gentemot motionärernas förslag hava av riksförsäkringsanstalten anförts
flera skäl av principiell art. Härtill kommer, att ett genomförande av förslaget
i oförändrat skick skulle för statsverket medföra betydande utgifter,
enligt riksförsäkringsanstaltens beräkning i början uppgående till 1,800,000
kronor årligen eller omkring 800,000 kronor mera än vad som av motionärerna
antagits.

Både riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet hava emellertid, trots
ovan anförda synpunkter, icke ansett sig kunna avstyrka vidtagande av åtgärder
för det angivna ändamålets vinnande. I likhet med dessa myndigheter
anser utskottet, att staten bör träda hjälpande emellan för att i någon mån
lindra den nöd, som i många fall blivit en ofrånkomlig följd av de särskilt

Kungl. Majda proposition nr 5

under nuvarande tider orimligt låga livräntor, som utgå enligt 1901 års lag.
Utskottet anser, att det lämpligaste vore att genomfora det av forsaknngsrådet
framlagda förslaget dels på grund därav, att grundprinciperna i detta
förslag redan prövats och godkänts av riksdagen beträffande i statens tjänst
anställda skadade arbetare och deras efterlevande, som uppbara livränta enligt
1901 års lag, dels emedan kostnaderna för genomforande av detta förslag
enligt utskottets uppfattning icke behöva lägga hinder i vägen for forslagets
realiserande.

På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att riksdagen måtte
i anledning av motionen godkänna följande

FÖEOEDNING

angående livräntetillägg för dem, som äga rätt till livränta enligt lagen den

5 jidi 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete.

1 §•

Den som äger rätt till livränta enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbete, äger erhålla ärligt livrantetilllägg,
motsvarande 125 procent av livräntan; dock att, i fråga örn livränta till
skadad arbetare, tillägg ej utgår för livränta, som understiger 90 kronor samt
att tillägg ej heller utgår för livränta, som grundas på försäkring enligt 24 §

i lagen. .

Livräntetilläggen bestridas av statsmedel samt bestammas och utgivas av

riksförsäkringsanstalten.

2 §•

Eätt till livräntetillägg kan icke överlåtas och må forty ej for gäld tagas
i mät.

3 §•

4 §•

över beslut av riksförsäkringsanstalten rörande livräntetillägg eller eljest
rörande tillämpning av någon i denna förordning given bestämmelse må
klagan föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola ingivas till rådet
eller i betalt brev med allmänna posten vara till rådet inkomna sist å
trettionde dagen efter det klaganden av beslutet erhållit del, den dagen oräknad,
då sådant skedde.

Försäkringsrådets beslut meddelas kostnadsfritt.

över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

5§-

Denna förordning äger ej tillämpning i fråga om livräntor, som utgå till
i statens tjänst skadade arbetare eller deras efterlevande, utan gäller härutinnan
vad särskilt är stadgat.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1924.

Mot utskottets utlåtande anfördes reservation av herr von Sydow jämte fyra
andra ledamöter under uttalande, att utskottet bort hemställa, att ifrågavarande
motion icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

Utskottets hemställan bifölls av andra men avslogs av första hammaren,
i anledning varav frågan förföll.

1925 års riksdag.

Vid 1925 års riksdag väcktes ånyo motioner i frågan. Sålunda hemställdes
i motionen I: 69 av herr Bondeson m. fl., att riksdagen måtte antaga i motionen
infört förslag till lag angående livräntetillägg av statsmedel för dem, som
ägde rätt till livränta enligt 1901 års lag. Förslaget var identiskt med det av
sammansatta stats- och andra lagutskottet vid 1924 års riksdag framlagda
förslaget till förordning i ämnet. I motionen II: 76 av herr Carlsson i Stockholm
hemställdes örn skyndsam utredning angående frågan örn förhöjning
med statsmedel av de livräntor, som utginge enligt 1901 års lag. I motionerna
II: 77 och II: 78 av herr Dahlén lii. fl. hemställdes, i den förra motionen, att
riksdagen måtte antaga ett vid motionen fogat förslag till lag om ersättning
av statsmedel i vissa fall åt livräntetagare enligt 1901 års lag, vilket förslag
var identiskt med det vid 1924 års riksdag motionsvis framlagda, samt i den
senare motionen, att riksdagen måtte bevilja dels ett förslagsanslag av
1,500,000 kronor att användas till förhöjning av livräntor enligt 1901 års lag,
dels ock ett ytterligare anslag av 50,000 kronor för höjande av livräntor, som
utginge till i statens tjänst skadade arbetare och deras efterlevande.

I utlåtande (nr 4) över dessa motioner anförde sammansatta stats- och
andra lagutskottet:

I likhet med motionärerna anser utskottet, att staten bör träda hjälpande
emellan för att i någon mån lindra den nöd, som i många fall varit en ound
gänglig följd av de synnerligen låga livräntor, som utgå enligt 1901 års lag,
och vilkas betydelse än ytterligare reducerats på grund av de betydande änd
ringar penningvärdet undergått, sedan denna lag genomfördes.

Vid den av utskottet företagna prövningen av de föreliggande motionerna
har utskottet sålunda icke ansett skäl föreligga till ändring av den ståndpunkt,
som kom till uttryck i utskottets utlåtande vid förra årets riksdag,
och som även vann andra kammarens bifall. Utskottets hemställan innebar,
att riksdagen måtte godkänna det förslag till förordning, som framlades
av försäkringsrådet i dess utlåtande över då föreliggande motion i ärendet.
Såsom ovan framhållits ansluter sig den av herr Bondeson m. fl. framlagda
motionen fullständigt till nämnda förslag.

Kostnaderna för förslagets genomförande, som beräknats komma att till
en början uppgå till omkring 900,000 kronor årligen för att senare så småningom
sjunka, äro icke av den art, att de enligt utskottets uppfattning behöva
lägga hinder i vägen för förslagets realiserande. Att staten skulle ikläda
sig större utgifter än försäkringsrådet i sitt vid förra riksdagen avgivna utlåtande
föreslagit, anser sig utskottet icke kunna tillstyrka.

Vad beträffar det av herr Carlsson i motionen II: 76 framlagda förslaget
örn utredning är utskottet av den uppfattningen, att den föreliggande frågan
genom hittills verkställda utredningar fått en så allsidig belysning, att uppskov
för ytterligare utredning icke kan anses erforderligt.

På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, bland annat, att
riksdagen måtte dels godkänna en i utlåtandet intagen förordning, som,
bortsett från tiden för ikraftträdandet, var identisk med den av utskottet

Kungl. Maj-.ts proposition nr 5.

föregående år föreslagna förordningen, dels ock bevilja ett förslagsanslag av
900,000 kronor att användas till förhöjning av de i förordningen omförinälda
livräntor.

Mot utlåtandet anfördes reservationer dels av herr von Sydow jämte fyra
andra ledamöter, vilka ansågo, att utskottet bort hemställa örn avslag å samtliga
motioner i frågan, dels ock av herr von Koch, som yttrade:

Då man torde kunna antaga, såsom ock riksförsäkringsanstalten i sitt
yttrande i denna fråga gjort, att mångå av ifrågavarande livräntetagare befinna
sig i en svår och nödställd belägenhet, synas starka skäl tala för att
staten borde inskrida på något sätt till deras hjälpande. Såsom emellertid
framgår av nämnda ämbetsverks utlåtande, kunna även skäl av principiell
innebörd anföras däremot. Under sådana förhållanden synes det vara lämpligast,
att riksdagen icke nu fattar något annat beslut i saken än att riksdagen
hos Kungl. Majit anhåller örn en förutsättningslös utredning, huruvida
och i vilken omfattning en tilläggsersättning bör givas de livränteberättigade.
Örn så blir fallet, torde även kunna tagas under övervägande,
örn de grunder för utgående av livräntetillägg, som utskottet förordar, äro de
lämpligaste, eller om ej, såsom riksförsäkringsanstalten i ett utlåtande av
den 20 februari 1923 synes förorda, tilläggsersättningarna borde bestämmas,
icke till en och samma procent för alla livräntor av den förut utgående livräntans
belopp, utan till en med invaliditetsgraden stigande procent av livräntebeloppet.
Även borde utredas, örn tilläggsersättningen allenast må utgå
till livräntetagare under en viss inkomstgräns. Det finnes anledning att antaga,
att kostnaderna härigenom skulle kunna begränsas. Även kunde vid en
sådan av Kungl. Majit företagen utredning tagas under övervägande, örn ej
för ifrågavarande ändamål kunde tagas i anspråk den s. k. överräntan på riksförsäkringsanstaltens
fondplaceringar enligt 1901 års lag, vilken under åren
1921—1923 uppgått till omkring 100,000 kronor årligen.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde herr von Koch, att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte
låta verkställa utredning, huruvida och i vilken omfattning de personer, som
erhölle livräntor enligt 1901 års lag, borde, i den mån behov därav förelåge,
beredas tilläggsersättning ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kunde föranleda.

Andra hammaren biföll utskottets hemställan, medan första hammaren, med
avslag å utskottets hemställan, biföll den av herr von Koch avgivna reservationen.

Sedan utskottet förehaft frågan örn sammanjämkning av skiljaktigheten
mellan kamrarnas beslut och härutinnan i sitt memorial nr 11 hemställt, att
andra kammaren, med frånträdande av sitt förut fattade beslut, måtte biträda
det av första kammaren fattade beslutet, samt andra kammaren beslutat i
enlighet med denna hemställan, avlät riksdagen skrivelse i ämnet den 3 juni
1925, nr 315.

Ämbetsverkens utredning in. ni.

Den 24 juli 1925 uppdrog Kungl. Majit åt riksförsäkringsanstalten och
pensions styr elsen att gemensamt verkställa den av riksdagen begärda utred -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

ningen. Till fullgörande av uppdraget anförde ämbetsverken i skrivelse den
118 oktober 1925 bland annat följande.

Det kunde icke förnekas, att behovet av hjälp kunde vara betydande för
många av ifrågavarande invalider. Någon rättsgrund för ett statens ingripande
kunde dock svårligen förebringas utan skulle detta vara betingat
av statens allmänna hjälpverksamhet mot behövande i vissa fall. Ur principiell
synpunkt kunde emellertid häremot göras mycket vägande erinringar.
Statsmakterna hade ju genom pensionsförsäkringslagen fixerat normerna för
statens understödsverksamhet gentemot den invalida delen av befolkningen
i allmänhet. Vid denna understödsverksamhet toges icke hänsyn till hur invaliditeten
uppstått. Den ifrågasatta höjningen av livräntorna enligt 1901 års
lag skulle innebära, att en speciell grupp av personer gjordes till föremål för
en särskild understödsverksamhet från statens sida. Verkliga skäl kunde
dock knappast framläggas för att invalider, vilka enligt 1901 års lag redan
erhållit någon örn ock ringa ersättning, skulle understödjas av allmänna medel
framför andra invalidgrupper. Snarare borde exempelvis jordbrukets och
sjöfartens olycksfallsskadade, vilka icke omfattades av nämnda lag, och efterlevande
till sådana erhålla understöd framför ifrågavarande livräntetagare.

Ämbetsverken hade emellertid, därest statsmakterna i allt fall ville träda
hjälpande emellan, övervägt olika möjligheter härför.

Sålunda hade undersökts, huruvida det borde medgivas, att livränta enligt
1901 års lag icke skulle räknas som inkomst vid beräkning av pensionstillägg
eller understöd enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring. Det måste dock
verka egendomligt, örn en inkomst i förevarande hänseende skulle behandlas
på annat sätt än en annan. Detta bleve särskilt i ögonen fallande, örn t. ex.
en livränta enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag skulle räknas som inkomst,
men icke en enligt 1901 års lag. Örn särskilda förmåner beviljades
livräntetagare enligt 1901 års lag inom pensionsförsäkringens ram, skulle
detta för övrigt endast komma de livräntetagare till godo, vilka vore berättigade
till pensionstillägg eller understöd enligt pensionsförsäkringslagen.
För att mera allmänt kunna bereda livräntetagare enligt 1901 års lag tilläggsersättning
måste därför enligt ämbetsverkens mening särskilda statsmedel
anvisas.

Beträffande frågan, örn livräntetillägg borde utgivas till alla livräntetagare
eller örn viss begränsning borde införas i avseende å olycksfallsskadade med
ringa invaliditet, erinrade ämbetsverken, att skador, som föranledde lägre invaliditetsgrader,
i de flesta fall vore av mindre betydelse för vederbörandes arbetsförmåga,
sedan en tid förflutit efter olycksfallet. Utan tvekan kunde rätten
till tilläggsersättning inskränkas att avse livräntetagare med minst 30 procent
invaliditet, och det kunde tagas i övervägande, örn icke begränsning
borde ske till livräntetagare med lägst omkring 50 procent invaliditet.

Ävenledes hade ämbetsverken övervägt, huruvida icke i fråga örn invalider
tilläggsersättningen borde bestämmas till en med invaliditetsgraden stigande
procent av livräntebeloppet, varigenom kostnaderna skulle kunna begränsas.
Riksförsäkringsanstalten hade tidigare i annat sammanhang föreslagit, att
tillägget skulle utgå efter det procenttal, som angåve invaliditetsgraden. Emellertid
kunde måhända anses lämpligare, att tilläggsersättningen utginge med
viss procent av det belopp, varmed livräntan överstege exempelvis 90 eller
150 kronor (motsvarande respektive 30 och 50 procent invaliditet). Däremot
vore en anordning, enligt vilken tilläggsersättningen bestämdes till 125 procent
av de invalidlivräntor, som uppginge till eller överstege 150 respektive
90 kronor för år, behäftad med den olägenheten, att en invalid, vars livränta
obetydligt understege den angivna gränsen, icke skulle erhålla någon tilläggs -

Kungl. Majus proposition nr o.

ersättning, under det att, om livräntan uppginge till gränsvärdet, en betydlig
tilläggsersättning skulle utgå.

Elterlevandelivräntorna borde i varje fall höjas med viss procent av livräntornas
fulla belopp.

Ämbetsverken erinrade vidare, att herr von Koch i sin av riksdagen gillade
reservation uttalat önskemål örn utredning, huruvida tilläggsersättningar
allenast borde utgå till livräntetagare under viss inkomstgräns, samt att i
motionerna II: 278 vid 1924 års riksdag och II: 77 vid 1925 års riksdag föreslagits
en inkomstgräns av 2,500 kronor. Givet vore, att en tillämpning av
behovsprincipen skulle minska kostnaderna för tilläggsersättningarna. En
inkomstgräns av 2,500 kronor syntes emellertid vara alltför hög. I landsorten
torde fullt arbetsföra arbetare ofta icke uppnå denna inkomst. Då det här
gällde att bispringa särskilt nödställda personer, syntes man böra välja en
betydligt lägre inkomstgräns. Ämbetsverken ansågo, att den, som under året
näst före det, under vilket framställning örn tilläggsersättning gjordes, varit
taxerad till inkomst- eller förmögenhetsskatt, icke borde beviljas tilläggsersättning.
Örn den, som åtnjöte sådan ersättning, sedermera bleve taxerad
till inkomst- eller förmögenhetsskatt, borde ersättningen indragas.

Ämbetsverken ansågo sig även böra påpeka, att i fråga örn de livräntor,
som icke utginge från försäkringsanstalter, stora svårigheter komme att möta
att fastställa dels örn ratt till livränta förelåge, dels ock det belopp, varmed
densamma rätteligen borde utgå. Då nämligen i de flesta fall myndighet ej
fastställt livräntan utan densamma bestämts genom överenskommelse mellan
parterna — i en del fall dock efter inhämtat utlåtande från riksförsäkringsanstalten
— måste det ämbetsverk, som komme att handhava dessa ärenden,
ingå i saklig prövning av varje sådant fall, något som efter så många år skulle
erbjuda stora vanskligheter. Dylika undersökningar torde även föranleda
väsentliga kostnader för läkarbesiktning, utredningar genom ombud och
ökade adminstrationsutgifter för vederbörande ämbetsverk.

Slutligen uppgåvo ämbetsverken i anledning av uttalandet i herr von
Köchs reservation, att det kunde övervägas, örn ej för ändamålet kunde tagas
i anspråk överräntan från riksförsäkringsanstaltens fondplaceringar enligt
1901 års lag, att dessa fonder vid 1924 års slut utgjorts av en livräntefond
örn 5,952,077 kronor och en säkerhetsfond örn 2,267,513 kronor samt att överräntan
å dessa fonder under år 1924 uppgått till 112,742 kronor.

över riksförsäkringsanstaltens och pensionsstyrelsens berörda skrivelse
inhämtades utlåtande av försäJcringsrådet, som i skrivelse den 30 december
1925 anförde i huvudsak följande.

Även rådet ansåge olämpligt medgiva, att livränta enligt 1901 års lag ej
skulle räknas såsom inkomst vid beräkning av pension eller understöd enligt
lagen örn allmän pensionsförsäkring.

De för tillämpning av behovsprincipen föreslagna bestämmelserna vore
visserligen enkla att tillämpa men torde dock medföra åtskilligt besvär, då det
gällde att konstatera huruvida den, som erhållit livräntetillägg, därefter blivit
taxerad till inkomst- eller förmögenhetsskatt. Då vidare ifrågavarande livräntetagare
på grund av sin sociala ställning måste antagas i regel vara i
behövande omständigheter och på grund därav nyssnämnda bestämmelser
icke torde komma att medföra någon nämnvärd besparing, syntes desamma
kunna lämnas åsido.

Vid valet mellan å ena sidan det av riksdagens andra kammare godkända
förslaget, att för invalider tilläggsersättningen skulle bestämmas till 125 procent
av du livräntors belopp, som uppginge till 90 kronor eller mera för år,

Kungl. Majus proposition nr o.

samt å andra sidan ämbetsverkens förslag, enligt vilket tilläggsersättningen
för invalider skulle utgå med viss procent av det belopp, varmed livräntan
överstege exempelvis 90 eller 150 kronor, funnes onekligen mycket, som talade
för det sistnämnda. Dock kunde mot en dylik anordning erinras, att, där livräntebeloppet
läge nära det minimum, som fastställdes såsom utgångspunkt
för förhöjningen, denna bleve obetydlig. Yilketdera alternativet borde väljas,
i händelse man ansåge sig böra ingå för tilläggsersättning, vore beroende av
i vad mån medel till kostnadernas bestridande kunde erhållas.

Skulle av ekonomiska eller andra skäl intet av de framlagda förslagen anses
böra genomföras, borde den hos riksförsäkringsanstalten på grund av
verksamheten enligt 1901 års lag samlade säkerhetsfonden komma till användning
för förstärkning av de livräntor, som utginge på grund av försäkring
eller livränteinköp i anstalten enligt nämnda lag.

Riksdagens skrivelse i ämnet anmäldes sedermera inför Kungl. Maj:t i
statsrådet den 6 december 1929, därvid beslöts, att skrivelsen icke skulle föranleda
någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

1930, 1931 och 1937 års riksdagar.

Vid 1930 års riksdag förekom frågan ånyo till behandling. I motionen
11:343 hemställde nämligen herr Andersson i Stockholm m. fl., att riksdagen
måtte besluta, att ersättning för nedsättning i arbetsförmågan till följd av
olycksfall i arbete — s. k. livränta — skulle från och med den 1 juli 1930
utgå enligt grunder, som vore fastställda i gällande lag, oavsett örn olycksfallet
inträffat före gällande lags ikraftträdande, samt att vid beräknande av
livräntan den arbetsförtjänst skulle läggas till grund, som under tiden den
30 juni 1929—den 1 juli 1930 tillkommit en arbetare inom det yrke och å den
ort, där skadan skedde. På hemställan av andra lagutskottet (utlåtande
nr 19) beslöt riksdagen, att motionen icke skulle föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

I en vid 1931 års riksdag väckt motion, II: 192, hemställde herr Hage
m. fl., att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte låta utreda, huruvida och i vilken omfattning de personer, som
erhölle livräntor enligt 1901 års lag, borde i den mån behov därav förelåge
beredas tilläggsersättning, ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill
nämnda utredning kunde föranleda. Andra lagutskottet, som i sitt utlåtande
nr 10 erinrade örn de av riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen
utarbetade alternativa förslagen till frågans lösning, framhöll, att det
vore utmärkande för dessa förslag, att de icke förmådde skänka rättvisa åt
alla livräntetagare utan mera oberäkneligt komme att bringa hjälp åt vissa
grupper men lämna andra utan bistånd. I den föreliggande motionen hade
icke anvisats några utvägar, som skulle kunna läggas till grund för en ny utredning
med utsikt att leda till en rättvis lösning av det spörsmål, som berördes
i motionen. Sedan utskottet med hänsyn till vad sålunda anförts hemställt,
att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda, beslöt
riksdagen i enlighet med denna hemställan.

Frågan förekom slutligen till behandling även vid 1937 års riksdag. I

Kungl. Majus proposition nr 5.

motionen II: 354 hemställde herr Karlsson i Grängesberg m. fl., att riksdagen
måtte godkänna ett i motionen intaget förslag till förordning angående livräntetillägg
av statsmedel för dem, som äga rätt till livränta enligt 1901 års
lag. Förslaget var likalydande med den av sammansatta stats- och andra
lagutskottet år 1924 föreslagna förordningen, dock att i 1 § siffrorna 125,
respektive 90, ändrats till 150, respektive 45, samt att tiden för förordningens
ikraftträdande satts till den 1 juli 1937. I utlåtande (nr 42) över motionen
anförde andra lagutskottet:

Utskottet vill erinra örn de vid skilda tillfällen företagna höjningarna av
vissa livräntor, som enligt de i 1901 års lag angivna grunderna utgå till i
statens tjänst skadade arbetare eller deras efterlevande. Enligt utskottets
mening är det synnerligen önskvärt, att en tryggare ställning beredes även
andra personer, som åtnjuta livräntor enligt nyssnämnda lag. De livräntetagare,
som det här är fråga örn, torde i många fall befinna sig i ett med hänsyn
till deras försörjningsmöjligheter synnerligen svårt läge och äro därför
särskilt beklagansvärda. Den omständigheten, att antalet sådana livräntetagare
år från år minskas, bör underlätta förverkligandet av den gamla tanken
att lämna dem bistånd utöver vad som utgår enligt 1901 års lag.

Enligt vad utskottet inhämtat är den föreliggande frågan föremål för uppmärksamhet
inom socialdepartementet, där vissa förberedande utredningar i
ämnet företagits. Utskottet drager härav den slutsatsen, att ett initiativ i
frågan från Kungl. Maj:ts sida överväges. Vid sådant förhållande anser utskottet
sig icke böra tillstyrka förevarande motion eller föreslå riksdagen att
i anledning av densamma göra någon framställning till Kungl. Majit. Utskottet
vill emellertid understryka önskvärdheten av att förslag i ämnet om
möjligt framlägges för nästkommande års riksdag.

Under hänvisning till vad sålunda anförts hemställde utskottet, att
motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Riksdagen biföll
denna hemställan.

Frågans återupptagande inom socialdepartementet.

Såsom omnämnts i andra lagutskottets sist återgivna utlåtande, har frågan
om tillägg till de enligt 1901 års lag utgående livräntorna under den senaste
tiden varit föremål för uppmärksamhet inom socialdepartementet. Därvid
har jag funnit anledning låta verkställa utredning rörande antalet och beloppen
av de livräntor, vilka vid 1936 års slut utgingo enligt 1901 års lag på
grund av annan skada än sådan, som åsamkats i statens tjänst. Till grund
för denna utredning, vilken verkställts inom riksförsäkringsanstalten, lia lagts
förhållandena vid 1924 års slut, beträffande vilka redogörelse lämnats i anstaltens
och pensionsstyrelsens skrivelse den 28 oktober 1925. Vid utredningen har
antagits, att avgången under åren 1925—1936 varit proportionsvis densamma
bland livräntor, utgående från andra än riksförsäkringsanstalten, som bland
de från anstalten utgående. Resultatet av utredningen framgår av denna tablå:

Departementschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

På grund av 1901 års olycksfallsersältningslag livränteberättigade personer

vid 1936 års slut.

Livräntans art	På grund av olycks-fallsförsäkring i riksförsäkrings-anstalten utgående	På grund av liv-ränteköp i riksför-! säkring8anstalten utgående	Övriga (uppskattade siffror)
Antal	Ärligt belopp kr.	Antal	Ärligt belopp kr.	Antal	Ärligt belopp kr.
Invalidlivräntor ..................	2,441	167,316	1,242	97,373	8,830	588,600
10-14 % ........................	731	24,312	149	5,124	2.530	82,000
15—29 » ........................	1,194	71,847	727	43,281	4,540	267,000
30—49 » ........................	308	33,000	224	23.747	1.040	107,000
50—74 » ........................	175	29,728	119	19,356	585	99,800
75 —99 » ........................	21	4,829	16	3,765	90	19,300
100 » ....: ..................	12	3,600	7	2,100	45	13,500
Efterlevandelivräntor (änkor)......	an	25,680	152	18,240	570	68,400
Tillsammans	2,652	192,996	1,394	115,613	9,400	657.000

I fråga om tillförlitligheten av siffrorna för de »övriga» livräntorna har
från anstaltens sida framhållits, att siffrorna grundade sig på en uppskattning,
för vilken något mera tillförlitligt material icke stått till buds och som därför
måste anses ytterligt osäker, men att antalet livräntor och deras årliga belopp
sannolikt icke underskattats. Vid uppskattningen hade hänsyn icke kunnat
tagas till den omständigheten, att ett troligen icke obetydligt antal livräntor,
understigande 45 kronor örn året, utbytts mot ett kapital för en gång, liksom
givetvis icke heller till det förhållandet, att ett antal livräntor, även det sannolikt
icke obetydligt, över huvud taget icke utginge på grund av obekantskap
med lagens bestämmelser, särskilt under de första åren av dess giltighetstid,
arbetsgivarens iråkade konkurs eller obestånd eller av annan anledning.

Vid två skilda tillfällen har riksdagens andra kammare godkänt förslag
rörande höjning av vissa enligt 1901 års lag till andra än i statens tjänst
skadade eller deras efterlevande utgående livräntor. Genom sin skrivelse den
3 juni 1925 har riksdagen erkänt frågan örn dylik höjning vara värd beaktande,
och vid innevarande års riksdag har andra lagutskottet i ett av riksdagen godkänt
utlåtande understrukit önskvärdheten av att förslag i ämnet framlägges
för nästkommande års riksdag. Då därtill kommer, att de betänkligheter ur
statsfinansiell synpunkt, vilka tidigare kunnat anföras vid behandlingen av
detta spörsmål, med den under årens lopp fortgående minskningen av antalet
dylika livräntor icke längre hava samma räckvidd, har jag ansett mig nu
böra underställa denna fråga Kungl. Maj:ts förnyade prövning.

Uppenbart torde vara, att de enligt 1901 års lag utgående livräntorna
äro — bedömda efter nutida betraktelsesätt och penningvärde — alldeles
för lågt utmätta. Emot en höjning av dessa livräntor kan visserligen framhållas,
att densamma skulle komma allenast sådana olycksfallsskadade eller

Kungl. Majus proposition nr 5.

deras efterlevande till godo, vilka redan erhållit någon om än ringa ersättning,
medan andra, som genom olycksfall förlorat arbetsförmåga eller försörjare
utan att erhålla kompensation härför, fortfarande bleve utan all särskild
hjälp. Emellertid finner jag övervägande skäl tala för, att då staten en
gång tillförsäkrat vissa behövande en rätt till understöd, staten jämväl i fortsättningen
såvitt möjligt tillser, att denna rätt icke under förändrade förhållanden
mister större delen av sitt värde.

Medan det av andra kammaren åren 1924 och 1925 godkända förslaget icke
förutsatte någon vidare behovsprövning än att i fråga örn tillägg till invalidlivräntor
sådant tillägg skulle utgå allenast där invaliditeten icke understege
30 procent, har riksdagen i sin skrivelse sistnämnda år utgått från att en mer
allmän behovsprövning borde ske i varje särskilt fall. Riksförsäkringsanstalten
och pensionsstyrelsen hava härutinnan förordat, att den, som vore taxerad
till inkomst- eller förmögenhetsskatt, icke borde beviljas tilläggsersättning.
I likhet med försäkringsrådet finner jag dock en dylik bestämmelse ägnad att
vålla praktiska svårigheter vid tillämpningen, vilka knappast skulle stå i relation
till den skäligen ringa besparing för statsverket, som genom bestämmelsen
skulle åstadkommas. Att helt bortse från vederbörande livräntetagares behov
av förhöjt understöd torde emellertid ur kostnadssynpunkt vara uteslutet.
Med hänsyn härtill vill jag förorda det förslag, som redan två gånger vunnit
andra kammarens godkännande.

De för förslagets genomförande erforderliga medlen anser jag, i likhet med
ämbetsverken, böra beredas genom anvisande av särskilt anslag å riksstaten.

Kiksförsäkringsanstalten har beträffande nu ifrågavarande livräntetagare i
ungefärliga tal beräknat, att vid 1936 års slut antalet invalidlivräntor, utgående
efter en invaliditet av 30 procent eller mera, varit 2,640, att årliga beloppet
av dessa livräntor uppgått till sammanlagt 360,000 kronor, att antalet efterlevandelivräntor
varit 930 samt att årliga beloppet av dessa livräntor uppgått
till sammanlagt 112,000 kronor. Då en fortgående minskning av antalet livräntetagare
äger rum, torde det kunna antagas, att vid ingången av nästkommande
budgetår sammanlagda årliga beloppet av motsvarande då utgående
livräntor icke kommer att överstiga 440,000 kronor. Med hänsyn till ovissheten
om i vilken utsträckning de föreslagna tilläggen kunna komma att utbetalas
under budgetåret 1938/1939 synes för detta budgetår ett förslagsanslag å
500,000 kronor kunna anses tillräckligt för ändamålet. Framställning örn anvisande
av ett dylikt torde böra göras i statsverkspropositionen till instundande
riksdag.

Ett genomförande av det av mig nu förordade förslaget kommer givetvis
att föranleda ökning av arbetsbördan för riksförsäkringsanstalten och troligen
i någon mån även för försäkringsrådet. ökningen torde dock icke bliva av
den storleksordning, att särskilda anordningar med anledning därav behöva
vidtagas.

Föredraganden hemställer härefter, att ett inom socialdepartementet upprättat
förslag till förordning om livräntetillägg av statsmedel åt vissa liv -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

räntetagare enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till
följd av olycksfall i arbete måtte genom proposition föreläggas riksdagen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:

Åke Nordwall.

Stockholm 1937. K. L. Beckmans Boktryckeri.