Kungl. Maj:ts proposition nr 5 (Proposition 1935:5)

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Nr 5.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 11 kap. 37 och 38 §§ rättegångsbalken;
given Stockholms slott den 14- december 1934.

Under åberopande av bilagda i. statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag örn ändrad lydelse av 11 kap. 37 och 38 §§
rättegångsbalken.

GUSTAF.

K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 1935.

1 sami. Nr 5.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ay 11 kap. 37 och 38 §§ rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 37 och 38 §§ rättegångsbalken skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives:

37 §.

Underrätt förordne vissa män att, då de därom anlitas, delgiva stämningar
och domstolars beslut, så ock eljest verkställa delgivning av handlingar. Förordnande
att vara stämningsman meddelas för visst kalenderår eller del därav
och må, örn skäl därtill äro, av rätten återkallas. Sådan stämningsman
gånge, då han första gången förordnas, inför rätten ed, att han redligen och
utan försumlighet skall uträtta de delgivningsärenden som åt honom uppdragas.
Fjärdingsman vare utan särskilt förordnande stämningsman.

Förteckning å dem som äro till stämningsmän förordnade skall finnas anslagen
å rättens dörr samt å landet hållas tillgänglig å domsagans kansli.

38 §.

Intyg av stämningsman, emot vilken ej förekommer jäv som örn vittne är
stadgat, gälle såsom fullt bevis, att delgivning blivit så verkställd som intyget
innehåller. Enahanda vitsord tillkomme intyg, som meddelats av nämndeman
eller av landsfogde, stadsfogde, landsfiskal, stadsfiskal eller notarius
publicus eller av svensk konsul eller vid svenskt konsulat anställd tjänsteman,
så ock intyg av polisman i stad, då han verkställt delgivningen efter förmans
uppdrag.

Intyg, att---intyget innehåller.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1936; dock att förordnande av stämningsmän
för år 1936 må dessförinnan meddelas, samt att frågan örn vitsord
av intyg rörande delgivning som före nämnda dag verkställts skall bedömas
enligt äldre lag.

Enligt äldre lag meddelade förordnanden för stämningsmän skola upphöra
att gälla med utgången av år 1935.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 18 maj 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Vennerström, Leo, Engberg,

Ekman, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler riksdagens
skrivelse den 18 mars 1931, nr 75, samt i anledning därav upprättat förslag
till ändrade bestämmelser örn delgivning av stämning m. m. Föredraganden
anför:

»Gällande bestämmelser örn delgivning av stämning återfinnas i 11 kap. rättegångsbalken.
På grund av hänvisningar i ett flertal författningar till dessa
bestämmelser ha de erhållit vidsträckt tillämpning jämväl beträffande delgivning
i övrigt.

Angående formen för delgivning stadgas i 7 §, att stämning skall genom
kärandens försorg delgivas svaranden medelst handlingens överlämnande i
huvudskrift eller besannad avskrift. I 38 § ha upptagits vissa bestämmelser,
åsyftande att för käranden underlätta förandet av bevis örn delgivning. Sålunda
skall intyg av två ojäviga stämningsman gälla såsom fullt bevis att
delgivning blivit så verkställd som intyget innehåller. Enahanda vitsord tillkommer
intyg som meddelats av landsfogde, stadsfogde, landsfiskal, stadsfiskal
eller notarius publicus eller av svensk konsul eller vid svenskt konsulat
anställd tjänsteman, så ock intyg av fjärdingsman, då han verkställt
delgivningen efter förmans uppdrag. Slutligen skall skriftligt erkännande örn
delgivning anses såsom fullt bevis, örn det är bestyrkt av en ojävig stämningsman.
— Örn stämningsmän stadgas i 37 §, att underrätt skall förordna vissa
män att, då de därom anlitas, delgiva stämningar och domstolars beslut samt
eljest verkställa delgivning av handlingar. Dessa stämningsmän skola inför
rätten gå ed, att de redligen och utan försumlighet skola uträtta de delgivningsärenden
som uppdragas åt dem. Fjärdingsman är utan särskilt förordnande
stämningsman; likaså nämndeman, örn hp,n åtager sig delgivningsuppdraget.

Bevisning örn delgivning av stämning må ske med användande av vilka bevismedel
som helst. Av praktiska skäl tillämpas emellertid så gott som alltid
den form som angives i 11 kap. 38 § rättegångsbalken. Beträffande delgivning
av andra handlingar har i vissa fall företeende av sådant delgivningsbevis
som där sägs gjorts obligatoriskt. Detta gäller t. ex. i fråga örn delgivning
av besvär hos hovrätt och Kungl. Maj:t (27 kap. 6 § och 30 kap. 42 §

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

rättegångsbalken samt 219 och 230 §§ utsökningslagen), delgivning av borgenärs
konkursansökan och av föreläggande att avlägga borgenärsed i konkurs (12 och
117 §§ konkurslagen) samt delgivning av ansökan örn åläggande för gäldenär att
avlägga utmätningsed (5 § lagen den 13 maj 1921 örn utmätningsed). — För
en del fall äro särskilda bestämmelser meddelade angående delgivning. Stundom
stadgas att posten därvid må anlitas. Sålunda kan delgivning av stämning
och annan kallelse till inställelse vid arbetsdomstolen ske med posten genom
ordförandens eller tjänstemans vid domstolen försorg (17 § lagen den 22 juni
1928 örn arbetsdomstol). I fråga örn åtskilliga kallelser och meddelanden
enligt vattenlagen och konkurslagen gäller att de skola genom vattenrättsdomarens
resp. konkursdomarens försorg med posten översändas till vederbörande
parter eller sakägare.

Stämningsmans rätt till ersättning är reglerad genom förordningen den 12
juli 1878 (nr 24 s. 21) angående ersättning till förrättningsmän för utmätning
i enskilda mål samt till stämningsmän m. m., enligt vars 4 § för delgivning
av stämning, domstols, myndighets eller tjänstemans beslut eller kallelse
eller annan handling jämte bevis örn delgivningen skall till envar av de
stämningsmän eller betjänte, vilka verkställa delgivningen, erläggas 75 öre
för varje person som undfår del av handlingen. I 5 § samma förordning är
stadgat, att örn resa erfordras för verkställande av förrättning å landet eller
i stad utom stadens planlagda område, förrättningsmän och vittne äro berättigade
till ersättning, vardera för skjuts efter en häst; dock att, när flera
förrättningar verkställas under samma resa eller på samma dag, skjutsersättningen
skall fördelas mellan samtliga förrättningarna i förhållande till
förrättningsställenas avstånd från förrättningsmannens och vittnets hemvist.
Sedan 1911 års skjutsstadga upphört att gälla med utgången av år 1933,
skall enligt kungörelsen den 21 december 1933 (nr 669) skjutsersättning enligt
5 § nyssnämnda förordning tillsvidare beräknas efter visst angivet belopp
per kilometer.

Stämningsmannainstitutionen tillkom år 1877 i samband med utsökningslagens
utfärdande. Dessförinnan fanns endast en bestämmelse i 11 kap. 7 §
rättegångsbalken, att skriftlig stämning borde svaranden i händer ställas av
två trovärdiga män eller av en, örn han kunde få svarandens skriftliga bevis
därå. Genom förordningen den 10 augusti 1877 (nr 31 s. 62) angående stämningsmän
infördes emellertid regler om förordnande av stämningsmän, huvudsakligen
av samma innehåll som de nu gällande. Kronofogde, stadsfogde, länsman
eller nämndeman skulle utan särskilt förordnande vara stämningsman,
om han det sig åtoge. Intyg av två stämningsmän, emot vilka ej förekomma
jäv som i rättegångsbalken örn vittnen sades, skulle gälla såsom fullt bevis
att delgivningen blivit så verkställd som intyget innehölle.

Grenom lagen den 10 juli 1899 (nr 60 s. 1) angående ändrad lydelse av
11 kap. rättegångsbalken erhöllo bestämmelserna örn stämningsmän väsentligen
sin nuvarande avfattning. Vitsord såsom fullt bevis örn delgivning tillerkändes
sålunda — förutom intyg av två ojäviga stämningsmän — dels intyg
av kronofogde, stadsfogde, länsman, notarius publicus, svensk konsul eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

tjänsteman vid svenskt konsulat och dels skriftligt erkännande om delgivningen,
bestyrkt av en ojävig stämningsman. Syftet med sistnämnda bestämmelse
var att minska delgivningskostnaderna. Därjämte infördes vid nu nämnda
tillfälle stadgandet att fjärdingsman skall vara stämningsman utan särskilt
förordnande. Enligt lag den 28 september 1907 (nr 71 s. 1) tillädes delgivningsintyg
av fjärdingsman vitsord såsom fullt bevis, då han verkställt delgivningen
efter förmans uppdrag. Vid den år 1917 genomförda omorganisationen av
fögderiförvaltningen upphörde kronofogde- och länsmanstjänsterna, och stadgandet
i 11 kap. 38 § rättegångsbalken erhöll i samband därmed ändrad innebörd
genom den i särskild lag meddelade förklaringen att vad i lag eller författning
vore stadgat med avseende å kronofogde skulle, såvitt ej annorlunda
blivit stadgat, äga tillämpning med avseende å landsfiskal. Den motsvarande
formella ändringen av lagrummet skedde först genom lag den 20 februari 1925
(nr 39), då jämväl intyg av landsfogde och stadsfiskal tillerkändes vitsord
såsom fullt bevis örn delgivning. Anmärkas må i detta sammanhang, att vad
i förevarande avseende är stadgat om fjärdingsman skall, på grund av bestämmelse
i lagen den 6 juni 1925 (nr 174) örn tillämplighet å vissa polismän
av föreskrifter angående fjärdingsmän, gälla i avseende å polisman som jämlikt
lagen om polisväsendet i riket finnes anställd i polisdistrikt å landsbygden.

Tidigare ändringsförslag.

Genom särskilda motioner till 1917 års riksdag (II: 176 och 244) väcktes
fråga dels att stämningsmans behörighet skulle inskränkas att gälla endast
inom domkretsen för den rätt varav han blivit förordnad, dels ock att vitsord
såsom fullt bevis örn delgivning skulle tillerkännas intyg av en ojävig stämningsman
eller ock, därest detta icke kunde bifallas, intyg av en stämningsman
och en annan person emot vilka ej förekomme jäv. — Lagutskottet, dit
motionerna hänvisades, framhöll i sitt utlåtande (nr 12) beträffande förstnämnda
förslag bl. a., hurusom det ibland inträffade att en domstol, utan begränsning
av uppdraget, till stämningsman förordnade en under angränsande
domstols jurisdiktion bosatt person, varefter denne begagnade sig av förordnandet
för att mestadels eller uteslutande ägna sig åt delgivningar inom det
jurisdiktionsområde där han vore bosatt, utan att domstolen därstädes bleve i
tillfälle att konfirmera uppdraget eller ens erhölle kännedom därom. Ett sådant
förfarande kunde enligt utskottets uppfattning ej anses vara med god
ordning överensstämmande, liksom ej heller det enligt uppgift tolererade förhållandet
att utsedda stämningsmän vid flyttning till helt andra delar av riket
medförde sitt stämningsmannaskap såsom ett personligt privilegium för livsti.
den. Vidkommande de i den andra motionen väckta förslagen fann utskottet

— under framhållande att bestämmelserna örn delgivning syntes onödigt
stränga och lätt ledde till oskäliga kostnader och andra praktiska olägenheter

— en bestämmelse varigenom vitsord tillerkändes delgivningsintyg av en stämningsman
jämte ett vittne bäst ägnad att på en gång giva trygghet åt själva
delgivningsförfarandet och tillräckligt undanröja olägenheterna i det tillämpade
systemet. Emellertid syntes det utskottet, oavsett vad salunda föror -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

dats, att även förslaget att fordra intyg allenast av en stämningsman kunde
komma i betraktande. Utskottet hemställde att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t anhålla örn övervägande, huruvida och på vad sätt dels stämningsmans
behörighet och verksamhetsområde lämpligen kunde närmare klarläggas och
regelbindas, dels ock 11 kap. 38 § rättegångsbalken kunde ändras i syfte att
förenkla där föreskriven delgivning genom stämningsman, ävensom örn framläggande
av lagförslag i ämnet. — Utskottets hemställan bifölls av kamrarna
(riksdagsskrivelse nr 57).

I anledning av riksdagens skrivelse lät Kungl. Majit infordra yttranden i
ämnet från Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser. Av dessa myndigheter
förklarade sig Överståthållarämbetet och sju länsstyrelser tillstyrka
sådan ändring i 11 kap. 38 § rättegångsbalken att intyg av en stämningsman
tillerkändes vitsord såsom fullt bevis, medan femton länsstyrelser funno sådant
vitsord böra tillkomma intyg av en stämningsman jämte en annan ojävig
person; en länsstyrelse hemställde örn bifall till riksdagens framställning utan
att närmare uttala sig örn de erforderliga nya bestämmelsernas innehåll. Endast
en länsstyrelse fann lagändring icke tillrådlig. En förutsättning för att
åt stämningsmans intyg skulle kunna på angivet sätt givas ökat bevisvärde
ansags i allmänhet vara införandet av föreskrifter, varigenom möjlighet bereddes
domstolarna att utöva verksam kontroll å stämningsmännen. I sådant
hänseende föreslogs bl. a.: att förordnande såsom stämningsman skulle meddelas
endast den som vore bosatt inom den förordnande domstolens jurisdiktionsområde
samt upphöra vid hans avflyttning därifrån; att förordnandet skulle
avse endast viss kortare tid och kunna när som helst återkallas; samt att stämningsmans
befogenhet att verkställa delgivningar skulle inskränkas till nyssnämnda
jurisdiktionsområde eller till detta område jämte angränsande domkretsar.

Processkommissionen, till vilken handlingarna i ärendet därefter överlämnades
för att tagas i övervägande vid fullgörandet av kommissionens uppdrag,
förordade i sitt år 1926 avgivna betänkande angående rättegångsväsendets
ombildning (första delen 12 kap.), att delgivning av stämningar, kallelser och
domstols beslut ävensom annan delgivning i rättegång i regel skulle ske genom
rättens försorg, en anordning som enligt kommissionens uppfattning medförde
betydande fördelar såväl med hänsyn till delgivningens effektivitet och
parternas bekvämlighet som ock ur kostnadssynpunkt. Då det emellertid under
vissa förutsättningar kunde vara lämpligare att parten själv övertoge ansvaret
för delgivningen, borde från den nämnda allmänna regeln det undantag
göras, att delgivning skulle äga rum genom part, därest denne för rätten
anmält att han ville själv sörja därför. Vid delgivnings verkställande genom
rättens försorg borde i första hand ifrågakomma anlitande av posten. I de''
fall åter då part förbehållit sig delgivning fann processkommissionen postverket
icke lämpligen kunna anlitas. Vid ett närmare utformande av bestämmelser
med avseende å delgivning med posten skulle det nämligen enligt kommissionens
förmenande komma att visa sig, att officialdelgivning vore en förutsättning
för att delgivning med posten skulle kunna på ett enkelt sätt an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

ordnas utan att postverket över hövan betungades. Delgivning genom parts
försorg borde kunna ske på samma sätt som nu vore fallet, därvid det liksom
för närvarande borde finnas möjlighet för parten att anlita stämningsman.
Kommissionen — som förklarade sig utgå från att ett närmare reglerande av
stämningsmannainstitutionen komme att äga rum, varigenom domstolen sattes
i tillfälle att utöva en större kontroll å stämningsmännen — ansåg vid sådant
förhållande betänkligheter icke möta att tillerkänna intyg av en stämningsman
full beviskraft, naturligen med rätt för vederbörande som bestrede intygets
riktighet att föra motbevisning.

Genom motion till 1931 års riksdag (11:6) väcktes ånyo fråga örn lagändring
i syfte att minska de med delgivning förenade kostnaderna. I motionen
framhölls, hurusom det i vissa delar av vårt land icke vore ovanligt att stämningsman
finge göra resor efter häst på tre ä fyra mil eller mera för att delgiva
en stämning. Då ingen säkerhet funnes att vederbörande skriftligen erkände
delgivningen, måste i regel två stämningsmän företaga resan, vilket
föranledde en betydande kostnadsökning. Motionären yrkade sådan ändring i
11 kap. 38 § rättegångsbalken, att intyg av en stämningsman och eventuellt
ett eller två vittnen finge gälla som fullt bevis örn delgivningen. — Första
lagutskottet anförde i utlåtande (nr 14) i anledning av motionen, att utskottet
fortfarande ansåge skäl föreligga att söka genom lämpliga lagstiftningsåtgärder
nedbringa kostnaderna för delgivningsförfarandet, samt att yrkandet
örn en lindring av de i 11 kap. 38 § rättegångsbalken uppställda bevisningsreglerna
syntes förtjäna synnerligt beaktande. Det förefölle utskottet
att intyg av en stämningsman borde kunna anses tillräckligt betryggande,
därest största noggrannhet iakttoges vid antagandet av stämningsmän och
kontroll över deras verksamhet utövades. I detta hänseende fann utskottet,
under hänvisning till yttrandena i anledning av 1917 ars riksdagsskrivelse,
olika sätt kunna ifrågakomma. Härom anfördes i utlåtandet:

Förordnande att vara stämningsman syntes böra meddelas endast för viss
tid, exempelvis ett år i sänder, i stället för såsom nu för livstiden. Örn anledning
därtill gåves, borde förordnandet kunna återtagas. Det syntes kunna
uttryckligen föreskrivas att stämningsman för fel eller försummelse vid utförandet
av delgivningsuppdrag svarade såsom för tjänstefel. En begränsning
av stämningsmans befogenhet att verkställa delgivning till att gälla endast
inom området för den underrätt som utsett honom samt angränsande område
kunde måhända vara lämplig. Även andra av de synpunkter som
framförts i förutnämnda yttranden syntes böra komma i betraktande.

I andra hand borde enligt utskottets mening tagas under övervägande förslaget
örn vitsord åt intyg av en stämningsman jämte ett ojävigt vittne. Utskottet
ville dock framhålla att med denna lösning kostnadsminskningen
mången gång icke skulle bliva så betydande; ej sällan kunde svårighet möta
att på platsen erhålla ojävigt vittne. Beträffande sistnämnda alternativ anförde
utskottet vidare:

Det förefölle utskottet möjligt att utvidga kretsen av de personer vilkas
intyg tillerkändes fullt vitsord. Någon olägenhet syntes icke behöva befaras
av att tillerkänna intyg av fjärdingsman vitsord även i mål mellan enskilda

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

parter. Skillnaden mellan fjärdingsmans delgivande på uppdrag av förman
samt fjärdingsmans utförande av annat delgivningsuppdrag kunde nämligen
knappast anses väsentlig. Efter den nya polislagens tillkomst hade för övnst
fjärdingsmännens allmänna kvalifikationer ökats.

Utskottet, som fann det synnerligen önskvärt att förevarande fråga löstes
inom en snar framtid och utan avvaktan på en allmän processreform, hemställde
att riksdagen matte hos Kungl. Maj :t anhålla örn utredning, huruvida
och på vad sätt 11 kap. 38 § rättegångsbalken kunde ändras i syfte att förenkla
det där angivna delgivningssättet, samt örn framläggande av de förslag
vartill utredningen kunde giva anledning. — I en vid utlåtandet fogad reservation
anfördes, att da den med anledning av 1917 års riksdagsskrivelse förebragta
utredningen gåve tillräckligt stöd för ett ståndpunktstagande i överensstämmelse
med processkommissionens förslag att tillerkänna intyg av allenast
en stämningsman full beviskraft, utskottet ej bort i sitt utlåtande räkna
med att motionärens alternativa förslag örn vitsord åt intyg av en stämningsman
jämte ojävigt vittne skulle behöva tagas under övervägande.

Utskottets hemställan bifölls av kamrarna, i anledning varav den nu anmälda
riksdagsskrivelsen avläts.

oJämväl i andra till Kungl. Majit inkomma framställningar ha ändringar
påkallats i de nu ifrågavarande stadgandena. Sålunda har Stockholms magistrat
under framhållande bl. a. att stämningsman såsom regel endast borde
äga befatta sig med delgivningar inom den rätts domvärjo som förordnat honom,
men att undantag fran denna regel i vissa fall kunde betingas av praktiska
hänsyn — hemställt örn mera uttömmande och tydliga bestämmelser örn
stämningsman än som innefattades i 11 kap. 37 och 38 §§ rättegångsbalken.
Riksförbundet för fjärdingsman och polismän har yrkat sådan ändring av
sistnämnda lagrum att intyg örn delgivning av fjärdingsman erhölle vitsord
såsom fullt bevis, även örn delgivningen ej skett enligt förmans uppdrag.
Med vitsordande av behovet av enklare och billigare delgivningsförfarande än
det nu tillämpade har Sveriges advokatsamfund tillstyrkt att de av första
lagutskottet år 1931 föreslagna reformerna snarast möjligt komme till utförande,
därvid samfundet jämväl föreslagit införande av bestämmelser angående
delgivning medelst s. k. öppen rekommenderad postförsändelse med mottagningsbevis.

Förslag ha även väckts att genom ändring av ersättning sbestämmelserna
för stämningsman minska delgivningskostnaderna. Särskilt må anmärkas,
att riksdagens justitieombudsman i en den 11 december 1925 dagtecknad skrivelse
till Kungl. Majit ifrågasatt bl. a. sådan ändring av 5 § förordningen
den 12 juli 1878 att ersättningen för där avsedda resor skulle, med de modifikationer
som i ett eller annat hänseende tilläventyrs kunde befinnas erforderliga,
utgå enligt grunderna i det allmänna resereglemente!. Denna framställning
överlämnades till 1928 års lönekommitté, som i ett den 11 juli 1931
avgivet betänkande med förslag till lönereglering för landsfogdar, lappfogdar
och landsfiskaler m. m. (statens offentliga utredningar 1931118) framlagt
utkast till en helt ny författning, avsedd att ersätta 1878 års förordning. —

Kungl. May.ts proposition nr 5.

Första lagutskottet vid 1931 års riksdag anförde i sitt förutnämnda utlåtande,
att ett nedbringande av kostnaderna för delgivningsförfarandet syntes i
viss mån kunna vinnas genom en ändring av grunderna för reseersättning åt
stämningsman, men att utskottet med hänsyn till lönekommitténs då ej avslutade
utredning funne sig sakna anledning att närmare beröra denna fråga,
vilken dock, enligt vad utskottet ville framhålla, syntes kunna lösas för sig.

Utkast till nya bestämmelser och yttranden däröver.

På grundval av den förekomna utredningen har inom justitiedepartementet
upprättats ett utkast till lag örn ändrad lydelse av 11 kap. 37 och 38 §§ rättegångsbalken.
Detta utkast torde få fogas vid statsrådsprotokollet såsom bilaga
A.

Enligt den föreslagna 37 § skulle stämningsman förordnas att verkställa delgivningar
allenast inom den förordnande underrättens domkrets. Förordnande
att vara stämningsman skulle avse visst kalenderår eller del därav. Ed skulle
sådan stämningsman avlägga, då han förordnades första gången. Fjärdingsman
skulle liksom nu vara stämningsman utan särskilt förordnande. Jämte
det att, i likhet med vad för närvarande gäller, förteckning å de förordnade
stämningsmännen skulle finnas anslagen å rättens dörr samt å landet hållas
tillgänglig hos häradshövdingen, skulle genom rättens försorg årligen före
den 1 december uppgift å dem som för det nästföljande året förordnats till
stämningsman översändas till Konungens befallningshavande, som hade att
ofördröjligen låta införa uppgiften i länskungörelserna. Örn stämningsman
eljest förordnats eller entledigats, skulle uppgift därom översändas och kungöras
på enahanda sätt.

Enligt 38 § skulle intyg av en stämningsman — alltså även fjärdingsman —
mot vilken ej förekomme jäv som örn vittne vore stadgat gälla såsom fullt bevis
att delgivning blivit så verkställd som intyget innehölle. Enahanda vitsord
skulle tillkomma intyg som meddelats av, förutom de i paragrafen enligt dess
nuvarande lydelse uppräknade befattningshavarna, jämväl nämndeman. Den
särskilda bestämmelsen örn vitsord åt skriftligt erkännande örn delgivning
skulle bortfalla.

Över detta lagutkast ha efter remiss utlåtanden inkommit från samtliga domhavande,
rådhusrätter och polisdomstolar i riket, från hovrätterna och processlagberedningen
samt från Sveriges advokatsamfund. Tillfälle har beretts
envar av hovrätterna att före utlåtandets avgivande taga del av de under hovrätten
lydande domhavandenas och stadsdomstolarnas yttranden.

Tanken att tillerkänna ökat bevisvärde åt stämningsmans intyg för att därigenom
nedbringa kostnaden för delgivningsförfarandet har vunnit allmän anslutning
i de avgivna utlåtandena. Endast en domhavande har — under uppgift
att i den ifrågavarande domsagan ytterligt sällan för delgivning foges i
anspråk mera än en stämningsman och att anmärkningarna mot de nuvarande
reglerna således kunde för dess vidkommande i det väsentliga jävas — funnit
de ifrågasatta lagstiftningsåtgärderna opåkallade samt ansett att, därest för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

farandet med delgivning genom postverket ej nu kunde genomföras, saken
borde få vila. I de övriga utlåtandena har departementsförslagets bestämmelse,
att intyg av en stämningsman skulle gälla såsom fullt bevis örn delgivning,
så gott som undantagslöst lämnats utan erinran. En domhavande
har dock funnit sådant intyg äga alltför ringa inre bevisvärde och med hänsyn
därtill ansett vitsord endast böra tillerkännas intyg av en stämningsman
jämte ett ojävigt vittne. Till förmån för denna anordning anfördes jämväl,
att det för närvarande allmännast förekommande samt tillförlitligaste delgivningsbeviset,
nämligen skriftligt erkännande som bestyrkts av en stämningsman,
därigenom komme att bibehållas. Stockholms rådhusrätt har ansett
två stämningsmän böra fungera vid vissa mera invecklade delgivningsförfaranden,
och en annan rådhusrätt har ifrågasatt, örn ej fordran på intyg av
två stämningsmän borde upprätthållas i sådana fall då den med vilken delgivning
skall ske vägrar att mottaga handlingen. I ett par yttranden har
framhållits, hurusom en ovillkorlig skyldighet för stämningsman att ensam
fullgöra delgivningsuppdrag stundom kunde vara ägnad att medföra risker
för hans personliga säkerhet.

Förslaget att inskränka stämningsmannauppdraget till viss tid har omfattats
med gillande i det stora flertalet utlåtanden. Av de myndigheter som
överhuvud tillstyrkt lagändring på det förevarande området ha blott 3 domhavande
och 7 rådhusrätter ansett tidsbegränsning ej böra ifrågakomma. Det
remitterade lagutkastets föreskrift att förordnandena skulle meddelas för kalenderår
eller del därav har lämnats utan erinran av Svea hovrätt och hovrätten
över Skåne och Blekinge, processlagberedningen, advokatsamfundet
samt av 96 domhavande, 75 rådhusrätter och 5 polisdomstolar. Däremot har
Göta hovrätt liksom 17 domhavande, 5 rådhusrätter och en polisdomstol funnit
den föreslagna tiden onödigt kort och i stället förordat längre perioder,
växlande mellan 2 och 6 år. En rådhusrätt har, med tanke närmast på vissa
kommunala befattningshavare i stad, velat bereda domstol möjlighet att, då
särskilda skäl förelåge, förordna stämningsmän för obestämd tid. En polisdomstol
har uttalat sig för en bestämmelse att polisman, vilken förordnats till
stämningsman, skulle få därvid bibehållas utan nytt förordnande, så länge
han kvarstode i tjänsten.

Jämväl i fråga örn begränsningen av stämningsmännens behörighetsområden
ha de avgivna utlåtandena i allmänhet gått i en för departementsförslaget
gynnsam riktning. Sålunda ha hovrätten över Skåne och Blekinge, processlagberedningen
och advokatsamfundet ävensom 108 domhavande, 64 rådhusrätter
och 6 polisdomstolar lämnat förslaget i denna del utan anmärkning,
övriga myndigheter ha ansett en begränsning av behörigheten till den förordnande
domstolens område alltför snäv. Särskilt har från en del rådhusrätters
sida framhållits, att en dylik begränsning vore mindre lämplig med
hänsyn till växelmalen, i vilka mal personer från den till en stad gränsande
landsbygden i stor utsträckning instämdes till stadens rådhusrätt; delgivning
av stämning i dessa mål måste ej sällan ske med stor skyndsamhet, och tvånget
att därför anlita stämningsman från landsbygden kunde medföra ett icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

önskvärt dröjsmål, ofta även högre delgivningskostnad. Till undvikande av
dylika olägenheter ha de nämnda myndigheterna ansett stämningsmännens
behörighet böra på ett eller annat sätt utsträckas utöver vad i det remitterade
lagutkastet föreslagits. Sålunda har av Stockholms rådhusrätt, rådhusrätten
i Malmö m. fl. ifrågasatts att låta förordnandena gälla även för delgivningar
utanför den förordnande domstolens område, såvitt anginge stämningar
och beslut som hänförde sig till denna domstol. En utsträckning av
behörigheten till angränsande domkretsar har förordats av bl. a. Göta hovrätt
och rådhusrätten i Göteborg. Av de myndigheter som ej ställt sig avvisande
till lagförslaget i dess helhet har Svea hovrätt jämte en domhavande
och 7 rådhusrätter avstyrkt varje territoriell begränsning av behörigheten;
hovrätten har i denna del närmare anfört:

Begränsandet av stämningsmans behörighet i territoriellt avseende till jurisdiktionsområdet
för den domstol som förordnat honom syntes i praktiken ofta
komma att medföra avsevärda olägenheter och ökade kostnader för vederbörande;
hovrätten erinrade därvid särskilt om de fall då den person med
vilken delgivning skulle ske hade sin verksamhet förlagd i stad men vore
bosatt utom densamma. Hovrätten ansåge därför vägande skäl tala för att
utvidga stämningsmans behörighet utöver den förordnande domstolens område.
Att, örn sådan utvidgning skedde, uttryckligen begränsa behörigheten till
att avse allenast angränsande domkretsar syntes hovrätten icke erforderligt,
då väl i praktiken knappast komme i fråga att en stämningsman utom den
förordnande domstolens jurisdiktionsområde skulle verkställa delgivning annat
än i närbelägna domkretsar. Vad som vore att förstå med angränsande domkrets
kunde för övrigt möjligen bliva föremål för tvekan. Tillerkändes stämningsman
en lokalt obegränsad kompetens, förebyggdes även invändningar
örn att stämningsmannen icke ägt behörighet inom det område där. delgivningen
skett. Att, såsom ifrågasatts, begränsa stämningsmans behörighet utom
deri förordnande domstolens område till delgivning av stämningar och beslut,
som hänförde sig till sagda domstol, kunde ej heller av hovrätten tillrådas,
då därigenom t. ex. av rådhusrätt förordnad stämningsman skulle
bliva förhindrad att i stadens närhet verkställa delgivning i mål och ärenden,
som handlades av överexekutor i samma stad. Att i sådana fall delgivningen
icke komme under den förordnande domstolens kontroll borde därvid
ej inverka, då även för den händelse stämningsmans behörighet inskränktes
till den förordnande domstolens område åtskilliga fall av delgivning icke komme
under prövning av samma domstol.

En av de rådhusrätter som uttalat sig mot en begränsning av stämningsmännens
lokala kompetens har i stället förordat en föreskrift, att till stämningsman
må utses allenast inom domkretsen bosatt person.

Mot förslaget att tillerkänna fjärdingsmans intyg vitsord såsom fullt bevis
örn delgivning även i enskilda mål har ingen erinran framställts. Däremot
har i några yttranden givits uttryck för ovisshet, huruvida enligt förslaget
fjärdingsmans behörighet att verkställa delgivningar vore begränsad
till visst område. Liknande tvekan har adagalagts med avseende a de i 08 §
angivna befattningshavarna. Beträffande dessa senare har ifrågasatts lämpligheten
av att för nämndemän bibehålla en lokalt obegränsad kompetens. Några
stadsdomstolar lia framhållit önskvärdheten av att såsom stämningsmän
utan särskilt förordnande upptoges jämväl andra polismän och exekutions -

Kungl. Maj:ls proposition nr 5.

biträden än fjärdingsman. — Anmärkas må vidare, att vissa domhavande ansett
behov föreligga att pa ett eller annat sätt reglera antalet stämningsman.
Svea hovrätt har ifragasatt, huruvida ej i sammanhang med den förevarande
lagändringen lämpligen borde i administrativ väg utfärdas en instruktion
för stämningsman, i vilken kunde inrymmas bl. a. bestämmelser örn skyldighet
för stämningsman att omedelbart anmäla avflyttning från orten och hinder
att utöva uppdraget, att vid utförande av delgivningsuppdrag i främsta
rummet söka erhålla vederbörandes erkännande örn delgivningen samt, därest
detta vägrades, giva intyget sådant innehåll att därav tydligt framginge att
delgivningen blivit behörigen verkställd, ävensom att under bevis örn verkställd
delgivning städse angiva vilken domstol som förordnat stämningsmannen.
Liknande synpunkter ha framförts även i andra yttranden.

Bestämmelsen i det remitterade utkastet örn införande i länskungörelserna
av uppgifter angående förordnande och entledigande av stämningsmän har
gjorts till föremål för vissa erinringar. Svea hovrätt har, liksom några domhavande
och rådhusrätter, funnit stadgandet kunna helt utgå, då ett dylikt
offentliggörande icke vore ägnat att lämna någon allmän upplysning i det
ifragakomna hänseendet samt annat offentliggörande än det som avsåges i
37 § andra stycket första punkten knappast syntes erforderligt. I andra yttranden
åter har förordats kungörande i allmänna tidningarna eller tidning
inom orten. Även har uttalats, att kungörandet borde omfatta jämväl sådana
stämningsmän som icke förordnats av rätten. Svea hovrätt har i förevarande
sammanhang framhållit, att därest bestämmelserna angående publicering
i länskungörelserna utginge, det syntes böra tagas under övervägande
huruvida ej, till förekommande av varje möjlighet till tvekan, uttryckligt stadgande
borde införas örn att stämningsman kan när som helst av rätten entledigas.
önskvärdheten av en dylik bestämmelse har betonats också från andra
myndigheters sida; ifrågasatts har även att förbjuda fullföljande av talan
mot beslut örn stämningsmans entledigande. — Från en del håll har anmärkts,
att förteckningen över stämningsmän som förordnats av häradsrätt numera
lämpligen borde hållas tillgänglig å domsagans kansli i stället för hos
häradshövdingen.

Även frågan örn stämningsmännens ersättning har berörts i de inkomna
yttrandena. Vissa rådhusrätter och polisdomstolar ha, under framhållande
att för städernas vidkommande den nuvarande ersättningen vore alltför låg
samt ersättningsbestämmelserna jämväl i övrigt vore otillfredsställande, påkallat
en fullständig revision av dessa bestämmelser. Några domhavande och
ett pär rådhusrätter ha ansett det böra övervägas att stadga skyldighet att
anlita den stämningsman, som bor närmast den med vilken delgivning skall
ske, eller att föreskriva att ersättning ej må påföras med högre belopp än
som skolat utgå därest denne stämningsman anlitats. En rådhusrätt, som avstyrkt
begränsning av stämningsmännens lokala kompetens, har föreslagit att
reseersättning icke skall utgå för väglängd utanför den förordnande rättens
domkrets.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 13

Utländsk rätt.

Åtskilliga främmande rättssystem innehålla för parterna lindrigare bestämmelser
örn delgivning än den svenska rätten. I Finland, där stämningsman
förordnas enligt väsentligen enahanda regler som hos oss, gäller sålunda skriftligt
intyg av en ojävig stämningsman såsom fullt bevis örn delgivningen, örn
intygets riktighet är styrkt av ett trovärdigt vittne. — Enligt norsk rätt kan
delgivning alltid utföras av en stämningsman (stevnevidne), som utfärdar bevis
därom. Denna form är emellertid ej föreskriven. Mellan offentliga tjänstemän
och advokater är skriftligt erkännande tillräckligt bevis om delgivning;
erkännande bör eljest vara bestyrkt av en stämningsman eller viss annan offentlig
tjänsteman. För vissa särskilda fall är uttryckligen stadgat att delgivning
må ske genom rekommenderat brev. Avsevärt utsträckt användning
av posten såsom delgivningsorgan möjliggöres genom en lag i ämnet av år
1926, vilken dock ännu ej trätt i kraft. Enligt denna lag skola på vissa
platser offentliga tjänstemän och advokater örn möjligt låta delgivningar i
brottmål och, där så förordnats på administrativ väg, även andra mål företagas
genom posten. Delgivning skall i sadant fall anses ha ägt rum, när
ett exemplar eller en avskrift av handlingen utlämnats eller avhämtats på
sätt lagen föreskriver. Slutligen är stadgat att telegraf och telefon må, i den
utsträckning som bestämmes i administrativ ordning, användas för att överbringa
meddelande örn den ifrågavarande handlingens innehåll till den som
skall verkställa delgivningen. — I Danmark gäller som huvudregel att delgivningar
och andra processuella meddelanden skola, med vissa undantag, försiggå
genom en stämningsman; denne kan tillkalla ännu en stämningsman
eller en annan god man såsom vittne. I tvistemål må, enligt partens val, delgivning
i stället ske genom posten medelst brev mot utlämningsbevis enligt
i lagen givna föreskrifter, i vilket fall det ankommer på domstolen att föranstalta
örn handlingens överlämnande till posten. Sådan delgivning kan dock
förekomma endast på plats dit vanliga brev utbäras. Örn i tvistemål bada
parterna anlita advokater, kunna meddelanden under rättegången ske omedelbart
från den ene advokaten till den andre mot enkelt mottagningsbevis.

Yrkandena örn lagändring på förevarande område grunda sig i främsta rummet
därpå att rättegångsbalkens hithörande bestämmelser ansetts i många fall
onödigt fördyra delgivningsförfarandet för parterna samt även befunnits i
tillämpningen leda till vissa ur ordningssynpunkt mindre tillfredsställande förhållanden.
Härutinnan hänvisas särskilt till den förut lämnade redogörelsen
för 1917 och 1931 års riksdagsmotioner i ämnet och dessas behandling. De
framställda anmärkningarna torde i det väsentliga icke kunna jävas. Det synes
därför påkallat att åtgärder vidtagas till undanröjande av de nämnda^ olägenheterna.
För närvarande lärer dock icke böra ifrågakomma att frångå
grundsatsen att delgivning skall äga rum genom parternas försorg. Med
hänsyn till delgivningsförfarandets nära samband med processordningen torde
frågan om det nuvarande systemets ersättande med officialdelgivmng bora
upptagas först i anslutning till den allmänna rättegångsreformen.

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

De föreliggande ändringsförslagen gå i allmänhet ut på att, med bibehållande
av gällande grunder för själva förfarandet, bereda parterna ökade
lättnader i bevisningsbänseende. Med de nuvarande bestämmelserna är, så
snart skriftligt erkännande av delgivningen ej med säkerhet kan påräknas, den
delgivningsskyldiga parten i praktiken som regel hänvisad att låta delgivningen
verkställas av två stämningsman. Detta redan i och för sig ganska
omständliga tillvägagångssätt kan tydligen, örn stämningsmännen ha att färdas
en mera avsevärd vägsträcka för uppdragets fullgörande, medföra dryga
kostnader, vilka understundom ej stå i rimligt förhållande till tvisteföremålets
värde. Till avhjälpande härav har i första hand ifrågasatts att tillerkänna
stämningsmännens delgivningsintyg ökat bevisvärde, antingen så att intyg av
en stämningsman jämte ett vittne skulle äga vitsord såsom fullt bevis örn delgivningen,
eller ock så att dylikt vitsord skulle tillkomma intyg av en stämningsman
ensam. Mot förstnämnda alternativ, vilket lärer erbjuda viss fördel
ur trygghetssynpunkt och vartill även 1917 års lagutskott samt flertalet
länsstyrelser anslutit sig, har i 1931 års utskottsutlåtande riktats den, såsom
det vill synas, befogade anmärkningen att kostnadsminskningen på detta sätt
ofta skulle bliva jämförelsevis mindre betydande, eftersom det ej sällan torde
möta svårighet att på ort och ställe finna någon som kan och vill biträda såsom
vittne. Vinsten av reformen bleve tydligen vid sådant förhållande tämligen
illusorisk. Den mest rationella lösningen synes vara att — på sätt förordats
ej blott i sistnämnda utskottsutlåtande utan även av processkommissionen, Överståthållarämbetet
och åtskilliga länsstyrelser samt i de yttranden som avgivits
över departementsförslaget på ett par undantag när — låta intyg av allenast
en stämningsman gälla såsom fullt bevis, naturligen med rätt för den som
bestrider intygets riktighet att föra motbevisning. Härigenom vinnes såväl
en önskvärd förenkling av själva förfarandet som ock framför allt en ej sällan
betydande reduktion av delgivningskostnaderna. Såsom processkommissionen
framhållit, lära betänkligheter ej heller möta mot en sådan bestämmelse, blott
domstolarna sättas i tillfälle att utöva en mera verksam kontroll å stämningsmännen
än för närvarande är fallet.

I ändamål att möjliggöra dylik kontroll ha olika anordningar ifrågasatts.
I främsta rummet synes böra förordas att stämningsmannauppdraget inskränkes
till viss kortare tid. I det remitterade utkastet hade i detta hänseende föreslagits
att förordnandena skulle avse visst kalenderår eller del därav. En sådan
bestämmelse — vilken gillats i flertalet avgivna yttranden — synes ock
ur ordningssynpunkt mest ändamålsenlig. De erinringar, som från en del
myndigheters sida riktats mot departementsförslaget i denna del, synas huvudsakligen
motiverade därav att förfarandet med årligen återkommande förordnanden
ansetts omständligt och dyrbart. Vad sålunda anförts torde
dock icke innefatta tillräckliga skäl att på denna punkt frångå förslaget. Det
lärer böra åligga domstolarna att i god tid före varje års slut meddela förordnanden
för de personer vilka under det nästföljande året skola tjänstgöra såsom
stämningsmän. Naturligen skola även dessemellan stämningsman kunna utses,
men förordnande bör i sådant fall ej meddelas för längre tid än till årets

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

slut. Ifrågasättas kari att i administrativ ordning meddela erforderliga föreskrifter
i nu angivna hänseenden. — En stämningsman, som gör sig skyldig
till fel eller försummelse vid fullgörandet av sitt uppdrag eller av annan anledning,
exempelvis avflyttning från orten, icke finnes lämplig att bibehållas
därvid, bör naturligen kunna ofördröjligen entledigas. Till förekommande av
varje tvekan örn domstolens befogenhet i detta hänseende torde, på sätt Svea
hovrätt m. fl. myndigheter förordat, ett uttryckligt stadgande härom böra införas
i lagtexten.

I det remitterade lagutkastet hade vidare upptagits en bestämmelse att
stämningsmannaförordnande skulle gälla endast för delgivningar inom den förordnande
rättens domkrets. I en vid utkastet fogad promemoria uttalades, att
en territoriell begränsning av stämningsmännens behörighet syntes ändamålsenlig
samt att den föreslagna anordningen torde äga företräde ur kontroll- och
ordningssynpunkt framför en utsträckning av behörigheten jämväl till angränsande
domkretsar på sätt 1917 års lagutskott förordat. Åtskilliga av de över
departementsförslaget hörda myndigheterna ha emellertid ställt sig avvisande
mot berörda bestämmelse i förslaget såsom varande alltför snäv. Svea hovrätt
har framhållit, hurusom den ifrågasatta begränsningen i praktiken syntes
kunna föranleda ökade kostnader och andra olägenheter. Vissa rådhusrätter
ha betonat, att densamma kunde medföra ogynnsamma verkningar särskilt i
mål av brådskande beskaffenhet, t. ex. växelmal. Vad salunda anförts torde
förtjäna beaktande. Även örn en inskränkning av stämningsmännens behörighet
i enlighet med departementsförslaget ur vissa synpunkter vöre ägnad att
medföra fördelar, finner jag mig dock icke böra mot de anförda betänkligheterna
tillstyrka dess genomförande. Anses sålunda stämningsmännens behörighet
icke böra knytas till domkretsen, torde, såsom Svea hovrätt framhållit,
tillräckliga skäl saknas att överhuvud införa någon begränsning av deras
lokala kompetens. Därmed undvikas ock de processuella svårigheter som kunnat
uppkomma till följd av invändning, att en delgivning skett utom området
för stämningsmännens behörighet. Därest förslaget örn årliga förordnanden
vinner godkännande samt, såsom det mäste antagas, domstolarna jämväl under
mellantiden ägna tillbörlig uppmärksamhet åt stämningsmännen och omedelbart
entlediga en stämningsman vilken avflyttat till sadan ort att han icke
lämpligen bör kvarstå i sin nämnda egenskap, torde några olägenheter ej vara
att befara av den obegränsade lokala kompetensens bibehållande. — På sätt
i den förenämnda promemorian framhållits, är det icke uteslutet att i något
fall särskilda förhållanden kunna föranleda, att en viss trakts behov av stämningsman
bäst tillgodoses genom att därtill utses en person som är bosatt utom
domkretsen. I betraktande härav och då, särskilt genom den föreslagna begränsningen
av förordnandenas varaktighet, erforderlig kontroll även å en dylik
stämningsman torde få förutsättas, synas domstolarna icke böra, såsom en del
länsstyrelser förordat, tillförbindas att till stämningsman utse endast personer
som äro bosatta inom vederbörande domkretsar.

Ifrågasättas kunde måhända i detta sammanhang att införa ett stadgande
därom att endast allmän underrätt skulle äga förordna stämningsman. För

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

polisdomstol, vars domkrets ju sammanfaller med vederbörande rådhusrätts,
kan något starkare behov av dylik befogenhet knappast anses föreligga. Enligt
uppgift lärer ej heller på mera än ett håll — i Göteborg — stämningsman
till nämnvärt antal förordnas av polisdomstol. Emellertid torde tillräcklig
anledning ej förekomma att för närvarande frångå den nuvarande ordningen
på denna punkt. Önskvärt synes dock att polisdomstol vid meddelande
av stämningsmannaförordnanden i varje särskilt fall överväger, huruvida
ej en begränsning av uppdraget till mål, tillhörande polisdomstolens handläggning,
kan vara av förhållandena påkallad. — Jämväl beträffande stämningsman
som förordnas av allmän underrätt lärer det stundom kunna befinnas
lämpligt att på ett eller annat sätt inskränka behörigheten, exempelvis
till delgivningar som uppdragas åt honom av myndighet hos vilken han är anställd.
En dylik anordning, vilken lärer vara förenlig med gällande lag (se
Nytt juridiskt arkiv I 1933 s. 348) och i ej ringa omfattning tillämpas av
Stockholms rådhusrätt, bör naturligen alltjämt kunna förekomma även örn
de nu ifrågasatta nya bestämmelserna genomföras. Att, såsom i ett par yttranden
ifrågasatts, meddela en uttrycklig bestämmelse härom i lagen synes
icke av nöden.

Tillerkännes av rätten förordnad stämningsmans intyg vitsord såsom fullt
bevis, saknas självfallet anledning att bibehålla den beträffande fjärdingsman
gällande bestämmelsen att sådant vitsord tillkommer av honom utfärdat
intyg, då han verkställt delgivningen efter förmans uppdrag. Likaså torde
vitsord böra tillerkännas intyg av nämndeman, vilken på grund av sin ställning
såsom domare närmast synes vara att hänföra till den i 11 kap. 38 §
rättegångsbalken omförmälda gruppen av befattningshavare. Såsom av redogörelsen
för de avgivna yttrandena framgår lia vissa stadsdomstolar betonat
önskvärdheten av att polismän och liknande befattningshavare i stadens
tjänst ägde fungera såsom stämningsman även utan särskilt förordnande.
Erinras må ock, att i andra yttranden förslag väckts att polisman, vilken förordnats
att vara stämningsman, finge därvid bibehållas utan nytt förordnande,
så länge han kvarstode i tjänsten, eller att dylik befattningshavare kunde
förordnas till stämningsman pa obestämd tid. Det med dessa förslag avsedda
syftet synes lämpligen kunna vinnas genom införande i 38 § av en bestämmelse
örn vitsord åt intyg av polisman i befälsställning samt åt intyg av annan
polisman i stad, da denne verkställt delgivningen efter förmans uppdrag.
— Anmärkas må i detta sammanhang, att de i nyssnämnda paragraf angivna
befattningshavarna, vilka icke i lagtexten betecknas såsom stämningsmän, allenast
i sa måtto torde skilja sig fran de i 37 § omförmälda stämningsmännen
(förordnade stämningsmän och fjärdingsman) att de förra i motsats till de
senare äro skyldiga att verkställa delgivningar allenast i den mån för dem
gällande instruktioner eller andra särskilda bestämmelser sådant föreskriva.
I fråga örn kompetensen lärer ingen olikhet föreligga mellan de särskilda
slagen av stämningsmän och andra nu nämnda personer, såframt ej vederbörandes
förordnande eller för honom gällande specialföreskrifter innehålla någon
begränsning härutinnan. Saväl fjärdingsmans egenskap av stämningsman

Kungl. May.ts proposition nr 5.

som ock det särskilda vitsord som tillkommer annan angiven befattningshavares
delgivningsintyg upphör naturligen, så snart vederbörande ej längre är
innehavare av den ifrågavarande befattningen.

I den inom justitiedepartementet upprättade promemorian anfördes, att
därest på förut angivet sätt stämningsman skulle förordnas endast för viss tid
och visst område, det syntes erforderligt att allmänheten bereddes ökad möjlighet
att förskaffa sig kännedom örn gällande förordnanden, och föreslogs för
sådant ändamål i det remitterade lagutkastet skyldighet för vederbörande
domstol att i viss ordning till Konungens befallningshavande översända uppgift
å meddelade förordnanden och entlediganden av stämningsman för intagande
i länskungörelserna. Mot denna bestämmelse har i åtskilliga domhavandes
och rådhusrätters yttranden anmärkts, att det ifrågasatta kungörelseförfarandet
syntes föga effektivt men väl vore kostsamt och ägnat att åsamka
myndigheterna ej ringa arbete. Svea hovrätt har anslutit sig till denna uppfattning
och på grund därav hemställt att bestämmelsen måtte utgå, under
framhållande tillika att gällande föreskrifter angående offentliggörande av
stämningsmannaförordnanden syntes tillräckliga för det avsedda syftet. Med
hänsyn särskilt till angelägenheten av att nedbringa de med stämningsmannaförordnandena
förenade besvären och kostnaderna torde de gjorda erinringarna
böra föranleda ett frånträdande av det remitterade förslaget på denna
punkt. I förevarande sammanhang må anmärkas, att Göta hovrätt liksom
en domhavande såsom skäl mot införande av årliga förordnanden framhållit,
hurusom stämningsman skyldighet att utgiva lösen för utdrag av dombok
rörande det honom meddelade förordnandet i vissa fall kunde bliva oskäligt
betungande, därest skyldigheten återkomme varje år. Örn ock praxis i fråga
örn lösens uttagande för dylik expedition torde vara växlande, synes det kunna
ifrågakomma att genom ändring i förordningen angående expeditionslösen
befria stämningsman från gäldande därav. — På sätt i vissa yttranden hemställts
torde 37 § andra stycket böra sålunda jämkas, att förteckning å dem
som äro förordnade till stämningsmän skall å landet hållas tillgänglig å domsagans
kansli.

Några myndigheter ha framhållit såsom önskvärt, att bestämmelser meddelades
rörande skyldighet för stämningsman att vid utförande av delgivningsuppdrag
i främsta rummet söka erhålla vederbörandes skriftliga erkännande
örn delgivningen, att då sådant erkännande ej lämnas giva delgivningsintyget
viss utförligare formulering, att för rätten anmäla avflyttning från
orten eller annat hinder för stämningsmannauppdragets fullgörande m. m.
Svea hovrätt har anfört, att dessa föreskrifter syntes kunna utfärdas på administrativ
väg i form av en instruktion för stämningsmännen. Då en dylik
anordning synes ägnad att medföra vissa fördelar, torde frågan därom förtjäna
att upptagas till vidare övervägande.

Såsom i det föregående anmärkts har från vissa håll ifrågasatts att införa
särskilda bestämmelser för beredande av ökad möjlighet att för delgivningsändamål
anlita posten. Enligt vad Sveriges advokatsamfund uttalat borde,

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 5. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

därest käranden i en rättegång- företedde dels intyg från postverket att en
med stämningen lika lydande avskrift i rekommenderat brev med visst angivet
nummer avsänts till svaranden, dels ock av denne undertecknat kvitto -—• eventuellt
försett med posttjänstemans bevittning — att han mottagit försändelsen,
detta kunna godtagas såsom fullt bevis örn delgivningen. Härutinnan
må erinras, att enligt processkommissionens mening postverket icke lämpligen
torde kunna anlitas i fall då part förbehållit sig att ombesörja delgivning;
kommissionen framhöll, att vid ett närmare utformande av bestämmelser
med avseende å delgivning med posten officialdelgivning torde komma
att visa sig vara en förutsättning för att delgivning med posten skulle kunna
på ett enkelt sätt anordnas utan att postverket över hövan betungades. Fortsatta
undersökningar ha i huvudsak bekräftat riktigheten av processkommissionens
uppfattning. Visserligen lärer det av advokatsamfundet angivna förfarandet
ha vunnit ganska stor användning för överbringande av meddelanden
enskilda emellan. Emellertid synes sagda förfarande knappast utmärkas
av tillräcklig enkelhet och tillförlitlighet. Särskilt må framhållas, att den
för inlämningsbevisets utfärdande nödiga vidimationen genom posttjänstemans
försorg — en åtgärd som icke torde erfordras vid officialdelgivning — på
grund av handlingarnas ofta vidlyftiga beskaffenhet lärer bliva synnerligen
betungande för postverket, därest förfarandet, såsom väl finge antagas, allmänt
komme i bruk. Frågan örn vilka åtgärder som må vara att vidtaga
till avhjälpande av de anmärkta bristerna torde böra göras till föremål för
förnyad utredning, vilken synes lämpligen böra företagas i samband med
frågan örn en övergång till systemet med officialdelgivning.

Vad slutligen beträffar frågan örn ändring av bestämmelserna angående
stämningsmännens ersättningar erinrades i den förutnämnda promemorian,
att resekostnadsersättningarna numera i samband med skjutsstadgans upphävande
vunnit provisorisk reglering genom kungörelsen den 21 december
1933 örn beräkning av skjutsersättning enligt 5 § förordningen den 12 juli
1878 angående ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål
samt till stämningsman m. m., ävensom att det av 1928 års lönekommitté
framlagda förslaget till definitiva bestämmelser i ämnet torde, såsom ägande
visst samband med frågan örn lönereglering för landsfiskaler, komma under
omprövning vid den förestående reformen av åklagarväsendet. Emellertid
har från en del stadsdomstolars sida framhållits angelägenheten särskilt för
städernas vidkommande av att ersättningsbestämmelserna med det snaraste
omarbetades. De skäl som anförts till stöd för denna uppfattning synas vara
av beskaffenhet att föranleda förnyat övervägande av frågan, huruvida en
mer eller mindre fullständig revision av de ifrågavarande bestämmelserna —
vilka äro av administrativ natur — bör komma till stånd oberoende av den
nyssnämnda löneregleringen.

Enligt nu angivna grunder har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till lag orri ändrad lydelse av 11 kap. 37 och 38 §§ rättegångsbalken.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Föredraganden, hemställer att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
H. Stefenson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ay 11 kap. 37 och 38 §§ rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 37 och 38 §§ rättegångsbalken skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives:

37 §.

Förteckning å dem som äro till stämningsmän förordnade skall finnas anslagen
å rättens dörr samt å landet hållas tillgänglig å domsagans kansli.

38 §.

Intyg av stämningsman, emot vilken ej förekommer jäv som örn vittne är
stadgat, gälle såsom fullt bevis, att delgivning blivit så verkställd som intyget
innehåller. Enahanda vitsord tillkomme intyg, som meddelats av nämndeman
eller av landsfogde, stadsfogde, landsfiskal, stadsfiskal eller polisman
i befälsställning eller av notarius publicus eller av svensk konsul eller vid
svenskt konsulat anställd tjänsteman, så ock intyg av annan polisman i stad
än nyss är sagt, då han verkställt delgivningen efter förmans uppdrag.

Intyg, att —--intyget innehåller.

Denna lag träder i kraft, såvitt angår förordnande av stämningsmän för
år 1936, den 1 juli 1935 samt i övrigt den 1 januari 1936. Frågan om vitsord
av intyg rörande delgivning som före nämnda dag verkställts skall dock
bedömas enligt äldre lag.

Enligt äldre lag meddelade förordnanden för stämningsmän skola upphöra
att gälla med utgången av år 1935.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Bilaga A.

Utkast till lag

om ändrad lydelse av 11 kap. 37 och 38 §§ rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 37 och 38 §§ rättegångsbalken skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives:

37 §.

Underrätt förordne vissa män att, då de därom anlitas, inom domkretsen delgiva
stämningar och domstolars beslut, så ock eljest verkställa delgivning av
handlingar. Förordnande att vara stämningsman skall avse^visst kalenderår eller
del därav. Sådan stämningsman gånge, då han första gången förordnas, inför
rätten ed, att han redligen och utan försumlighet skall uträtta de delgivningsärenden
som åt honom uppdragas. Fjärdingsman vare utan särskilt förordnande
stämningsman. _

Förteckning å dem som äro till stämningsman förordnade skall finnas anslagen
å rättens dörr samt å landet hållas tillgänglig hos häradshövdingen.
Genom rättens försorg skall tillika årligen före den 1 december uppgift.å dem
som för det nästföljande året förordnats till stämningsman översändas till Ko:
nungens befallningshavande, som har att ofördröjligen låta införa uppgiften i
länskungörelserna. Har stämningsman eljest förordnats eller entledigats, skall
ock uppgift därom översändas och kungöras på sätt nyss är sagt.

38 §.

Intyg av stämningsman, emot vilken ej förekommer jäv som örn vittne är
stadgat, galle såsom fullt bevis att delgivning blivit så verkställd, som intyget
innehåller. Enahanda vitsord tillkomme intyg, som .meddelats av nämndeman
eller av landsfogde, stadsfogde, landsfiskal, stadsfiskal eller. notarius publicus
eller av svensk konsul eller vid svenskt konsulat anställd tjänsteman.

Intyg, att---intyget innehåller.

Denna lag träder i kraft, såvitt angår förordnande av stämningsman för år
1936 och kungörande därav, omedelbart efter utfärdandet samt i övrigt den 1
januari 1936. Frågan örn vitsord av intyg rörande delgivning som före nämnda
idag verkställts skall dock bedömas enligt äldre lag.

Enligt äldre lag meddelade förordnanden för stämningsman skola upphöra
att gälla med utgången av år 1935.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 14 juni
1934.

N ärvarande:

justitieråden Alexanderson.

Eklund,
regeringsrådet Aschan,
justitierådet Grefberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 18 maj 1934,
hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag
om ändrad lydelse av 11 kap. 37 och 38 §§ rättegångsbalken.

Förslaget som finnes bilagt detta protokoll hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsrådet Carl Romberg.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

Enligt 38 § första stycket skall vitsord tillkomma intyg örn verkställd
delgivningsåtgärd, vilket avgivits av polisman i befälsställning. Enahanda
vitsord tillkommer intyg av annan polisman i stad, därest delgivningen verkställts
efter förmans uppdrag. I sistnämnda fall är, då uppdraget måste vara
givet i kraft av förmansställningen och alltså i tjänsten — jfr rättsfall i
N. J. A. 1921, avd. I, s. 59 — vitsordet inskränkt att gälla huvudsakligen
mal, i vilka allmän åklagare för talan. Däremot har genom den förstnämnda
bestämmelsen åt allt polisbefäl, således även åt överkonstaplar och med dem
jämställda, tillagts en allmän behörighet att med laga vitsord för deras intyg
delgiva stämning i alla slags mål, däribland även sådana tvistemål, där förutsättningarna
för den använda delgivningsformens giltighet kräva särskild
prövning. Det synes varken behövligt eller lämpligt att sålunda vid sidan
av de av domstolarna förordnade stämningsmännen tillskapa en dylik omfattande
kår av stämningsmän som äga permanent behörighet omedelbart i kraft
av lagstadgande och vilkas lämplighet för uppdraget således är undandragen
domstols bedömande.

Lagrådet hemställer därför örn sådan jämkning i förslaget att vad där sägs
örn polisman i befälsställning utgår och slutbestämmelsen får omfatta polisman
i stad överhuvud.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

I detta sammanhang må i anledning av vissa uttalanden i remissprotokollet
framhållas att bestämmelserna rörande underrätt i rättegångsbalken uteslutande
avse allmän underrätt: häradsrätt och rådstuvurätt. Den i protokollet omförmälda
och till bibehållande avsedda praxis att polisdomstol förordnar
stämningsmän kan följaktligen i varje fall icke hämta stöd fran de i rättegångsbalkens
11 kap. givna stadganden, vare sig enligt deras nuvarande
lydelse eller den som förslaget innehåller. (Jfr oek Pr.-lagen till lagen den
14 juni 1901 örn ändring i vissa delar av RB.) Med förslagets ståndpunkt
synes ej heller, även örn ovan gjorda hemställan örn viss jämkning vinner beaktande,
något behov föreligga av en dylik befogenhet.

Justitierådet Grefberg tilläde:

Den föreslagna bestämmelsen örn stämningsmannauppdragets inskränkande
till viss tid finner jag i alltför hög grad orsaka underrätterna besvär utan motsvarande
nytta. Med hänsyn härtill och då föreskriften icke kan anses innefatta
en nödvändig förutsättning för genomförandet av förslaget i övrigt, hemställes
att föreskriften får utgå. Korrektiv i nödig omfattning mot att stämningsmannaskap
bibehålies där så ej lämpligen bör ske synes mig vinnas genom
den föreslagna bestämmelsen örn befogenhet för domstolen att återkalla
förordnande.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 14 december 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler lagrådets den
14 juni 1934 avgivna utlåtande över det den 18 maj 1934 till lagrådet remitterade
förslaget till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 37 och 38 §§ rättegångsbalken.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden, att han låtit vidtaga
den av lagrådet förordade ändringen i förslaget, men att vad en ledamot av
lagrådet erinrat mot stämningsmannauppdragets inskränkande till viss tid
icke synts innefatta tillräckliga skäl att frångå förslaget härutinnan. Med
förmälan tillika, att övergångsbestämmelserna omarbetats i redaktionellt avseende,
hemställer föredraganden, att det jämkade förslaget måtte jämlikt § 87
regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
nästkommande års riksdag skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

Stockholm 1934. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

340911