Kungl. Maj:ts proposition nr 5 (Proposition 1926:5)

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Nr 5.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i vissa delar av 5 och 6 kap. strafflagen; given
Stockholms slott den 21 november 1925.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om ändring i vissa delar av 5 och 6 kap.
strafflagen.

GUSTAF.

Torsten Nothin.

Bihang till riksdagens protokoll 19S6.

1 samt

5 käft. (Nr 5.)

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av 5 och 6 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 14—18 §§ och 6 kap. 7 § strafflagen skola
erhålla nedan angivna ändrade lydelse samt att i förstnämnda kapitel skola införas
fem nya paragrafer, betecknade 19—23 §§, av den lydelse nedan angives;

5 KAP.

14 §.

Straff vare förfallet för brott, som ej blivit åtalat:

1. inom tjugufem år, om enligt lag straffarbete på livstid kan följa å brottet;

2. inom femton år, om det högsta straff, varmed brottet är i lag belagt, är
straffarbete på viss tid över åtta år;

3. inom tio år, om högsta straffet är straffarbete över två men icke över
åtta år;

4. inom fem år, om högsta straffet är straffarbete icke över två år;

5. inom två år, om brottet ej är belagt med svårare straff än fängelse.

15 §.

För brott, som av ämbetsman begås i ämbetet, vare straffet förfallet, om åtal
ej blivit anställt inom två år, där brottet i lagen med endast bötesstraff belagt
är, eller inom fem år, där brottet är av den beskaffenhet, som i 25 kap. 17 §
förmäles.

För andra brott, som av ämbetsman begås i ämbetet, vare, där ej annorlunda
stadgat är, straffet förfallet, om brottet icke blivit åtalat inom tio år; dock
skall, där straff, som i 14 § första eller andra punkten sägs, kan följa å brottet,
gälla vad där stadgas.

16 §.

De i 14 och 15 §§ bestämda tider skola räknas i allmänhet från den dag
brottet begicks, men i de fall, som i 15 kap. 17, 18 eller 21 § eller i 22 kap.
8 § 1 mom. sägas och ej åtalas må, innan till återgång av giftermål dömt är,
från den dag domen därom vann laga kraft.

Åtal anses vara börjat, då kallelse till svaromål är den, som tilltalas skall,
i laga ordning kungjord eller han för brottet häktad blivit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

17 §.

Är åtal börjat inom tid, som i 14 eller 15 § bestämmes, och har det åtal blivit
avbrutet; då skall för rättigheten att åtalet fullfölja lika tid, som i samma paragrafer
utsatt finnes, räknas från den dag avbrottet skedde.

18 §.

Har någon begått brott, som i 14 § första, andra eller tredje punkten sägs,
och har han därefter, innan tid för åtal förflutit, ånyo förövat brott, som i
lag är belagt med straffarbete över två år; då skall tid för rättigheten att
det förra brottet åtala räknas från det senare brottet. Vad sålunda stadgats
skall äga motsvarande tillämpning, där den brottslige, innan tid för åtal är ute,
begår ytterligare brott, varå straff, som nyss är sagt, kan följa.

19 §.

I intet fall må straff ådömas, sedan trettio år, eller, där brottet enligt lag
icke är belagt med straffarbete över två år, sedan femton år förflutit från dag,
som i 16 § sägs.

20 §.

Ådömt straff vare förfallet, där domen ej börjat verkställas, innan nedan
nämnda tider förflutit från det domen vann laga kraft:

1. trettio år, där straffarbete på livstid ådömts;

2. tjugu år, där straffarbete på viss tid över åtta år ådömts;

3. femton år, där straffarbete på längre tid än två år men icke över åtta år
ådömts;

4. tio år, där straffarbete icke över två år ådömts;

5. fem år, om straffet ej var svårare än fängelse.

Huru ådömt straff tidigare kan vara förfallet, därom stadgas i särskild lag
angående villkorlig straffdom.

21 §.

Är mistning av ämbete på viss tid ådömt, vare straffet förfallet, där domen
ej börjat verkställas, innan fem år förflutit från det domen vann laga kraft.

I avseende å avsättning gälle ej viss tid för doms verkställande.

22 §.

Skall någon undergå frihetsstraff på viss tid och varder verkställigheten
avbruten, sedan straffet till en del avtjänats; då skall, för återupptagande av
verkställigheten, ny tid räknas från den dag avbrottet skedde, eller, där villkorlig
frigivning ägt rum men återkallats eller förklarats förverkad, från den dag,
då beslut därom vann laga kraft; och varde tiden, jämlikt 20 §, beräknad med
hänsyn till vad av det ådömda straffet återstår efter avdrag av vad redan
blivit verkställt.

23 §.

Har straff, som i 20 § 1 mom. första, andra eller tredje punkten sägs, blivit
ådömt men icke börjat verkställas, och begår den dömde, innan straffet förfallit,
ånyo brott, som i lag är belagt med straffarbete över två år; då skall

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

för det förra straffets verkställande tid, som i nämnda lagrum stadgas, räknas
från det senare brottet.

Har avbrott skett i verkställigheten av sådant straff och begår den dömde,
innan tid förflutit, som i 22 § stadgas, brott, som i 1 mom. är sagt; då skall,
för återupptagande av straffverkställigheten, samma tid räknas från det senare
brottet.

Vad i 1 och 2 mom. är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, där den
dömde, innan straffet förfallit, begår ytterligare brott, som där är sagt.

6 KAP.

7 §•

Har straff förfallit eller tid till avbrutet åtals fullföljd blivit försutten, efter
vad i 5 kap. 13, 14, 15, 17, 18 eller 19 § sägs; vare dock målsägande ej därigenom
betaget att det skadestånd söka, vartill han eljest kan berättigad vara.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1926.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 3 oktober 1925.

N ärvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Olsson, Nothin, Svensson
Hansson, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Nothin anmäler, att sedan lian på
grund av nådigt bemyndigande den 28 november 1924 tillkallat professorn
Johan C. W. Thyrén, häradshövdingen, numera borgmästaren William Linder
och borgmästaren Jakob Pettersson att såsom sakkunniga inom departementet
avgiva yttrande och förslag i vissa strafflagstiftningsfrågor, de sakkunniga
med skrivelse den 25 maj 1925 överlämnat av motiv åtföljt förslag till lag angående
ändring i strafflagen 5 kap. 14 och följande §§ samt G kap. 7 §.

Föredraganden anför:

»De sakkunnigas förslag innebär huvudsakligen en utvidgning av straffpreskriptionsinstitutet.
Under det att för närvarande preskription av straff endast
förekommer vid mindre svåra brott, skulle enligt förslaget preskriptionen komma
att omfatta alla brott. I princip ansluter jag mig till de sakkunnigas förslag.
Vid behandling av nådeärenden har jag upprepade gånger erhållit bevis
på bristfälligheten av gällande lag i denna del. Sålunda har under min ämbetstid
nåd beviljats i åtskilliga fall av den anledning, att med hänsyn till den
långa tid, som förflutit mellan brottet och straffverkställigheten, ett utkrävande
av straffet synts obilligt och ändamålslöst. Benådningarna hava med
undantag för ett fall skett efter enhällig tillstyrkan av högsta domstolen. Uti
två av nu åsyftade fall hade straffets verkställande redan påbörjats, och av de
nådesökande hade en fått avtjäna tre månaders straffarbete och den andre nära
tre månaders fängelse, innan saken kom under Kungl. Maj:ts avgörande. Båda
dessa personer hade under flera år efter brottens begående (sex, respektive nio
år) fört en ordentlig och hedrande vandel. I samtliga nu avsedda fall skulle
på ett undantag när preskription hava inträtt jämlikt bestämmelserna i föreliggande
förslag.

Vad angår detaljbestämmelserna i förslaget hava de sakkunniga såsom preskriptionstid
för åtal å brott, i vilkas straffskala livstids straffarbete ingår,
föreslagit tjugufem år. De sakkunniga hava såsom skäl för uppställandet av

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

så lång preskriptionstid anfört, att benådning från livstids straffarbete gemenligen
icke äger rum förrän efter minst tjugu års undergående av straffet,
och syntes preskriptionstiden icke böra vara kortare än den faktiska strafftiden.
Vad de sakkunniga anfört därom, att benådning från livstids straffarbete
gemenligen icke äger rum förrän efter minst tjugu års undergående av
straffet, torde icke överensstämma med numera gällande praxis, men då i vissa
fall benådning av livstidsfångar icke lärer ifrågakomma förrän efter inemot
tjugufem år, har jag ej funnit skäl föreslå någon ändring i de sakkunnigas förslag
härutinnan.

Preskriptionstiden för brott, vilka ej äro belagda med svårare straff än
böter, har av de sakkunniga upptagits till ett år. I professor Thyréns förberedande
utkast till strafflag, allmänna delen, av år 1916 samt strafflagskommissionens
förslag till strafflag, allmänna delen, av år 1923 var kortaste preskriptionstid
två år. Detta sammanhänger dock därmed, att sagda förslag
räknat med möjligheten att en särskild lag om förseelser skulle uppställas
vid sidan av den egentliga strafflagen och att i denna förseelselag skulle uppställas
bland annat särskilda regler om preskription. De sakkunniga förklara
nu, att det vore en ganska allmän erfarenhet i praxis, att den tvååriga preskriptionstiden
för många förseelser vore olämpligt lång; den hade även majoriteten
av gällande lagar mot sig. Då det icke synts de sakkunniga möjligt
att för närvarande göra någon uppdelning av bötesbrotten, hava de sakkunniga
stannat vid den lösning att stadga en ettårig preskription för alla enbart
med bötesstraff belagda brott.

En preskriptionstid av allenast ett år synes dock vara för kort för vissa
bötesbrott. Om man tager såsom exempel ett sådant bötesbrott som oriktig deklaration,
lärer det kunna inträffa, att åtal icke kan upptagas inom ett år.
Dylika brott äro även av den allvarliga art, att en alltför kort preskriptionstid
icke synes lämplig. Å andra sidan måste det medgivas, att en preskriptionstid
av två år är alltför lång, då det gäller exempelvis vissa ordningsförseelser.
Det lärer emellertid vara ganska sällsynt, att åtal för sådan förseelse
anhängiggöres efter det någon mera avsevärd tid förflutit från det förseelsen
begicks. Vid sådant förhållande har jag ansett tillräckliga skäl icke föreligga
att för det närvarande frångå den nu gällande tvååriga preskriptionstiden
för bötesbrott.

I 17 § av de sakkunnigas förslag stadgas, att om åtal börjat men avbrytes
utan att den tilltalade är skuld därtill, ny tid börjar löpa från avbrottet. Är
däremot den tilltalade skuld till avbrottet, får han ej tillgodoräkna sig ny
preskriptionstid. Straffet kan i sådant fall endast preskriberas jämlikt 19 §.
Detta överensstämmer med gällande rätt, dock att, då denna icke känner de
i 19 § upptagna preskriptionstider, preskription över huvud icke inträder, om
den tilltalade själv är skuld till avbrottet. I 22 § hava nu de sakkunniga upptagit
stadganden om preskription vid avbrott i verkställighet av straff, och skall
i detta fall ny tid löpa från avbrottet i verkställigheten oberoende av om den
brottslige själv är skuld till avbrottet eller ej. Den vanligaste anledningen
till avbrott i såväl åtal som verkställighet av straff torde vara, att brotts -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

lingen rymmer. Ur preskriptionssynpunkt synes det knappast vara berättigat
att behandla en rymning under rättegången strängare än en rymning från påbörjat
straff. Antingen bör därför vid avbrott i straffverkställighet ny preskriptionstid
ej börja löpa, därest den brottslige själv är skuld till avbrottet,
eller ock bör jämväl vid avbrott i åtal ny tid löpa oberoende av om den brottslige
är skuld till avbrottet eller ej. Då enligt gällande lag en rymning, som
företages efter det dom meddelats, men innan straffet börjat verkställas, ej
hindrar preskription, synes en rymning från påbörjat straff ej heller böra medföra
sådan verkan. Det riktigaste lärer därför vara, att även vid avbrott i åtal
låta preskriptionen löpa oberoende av om den tilltalade är skuld till avbrottet
eller ej. Såsom ytterligare skäl härför kan åberopas, att den vanligaste anledningen
till att åtal ej kommer till stånd torde vara, att den brottslige håller
sig undan så att han ej kan häktas eller stämning delgivas honom. Den omständigheten
att han sålunda själv är skuld till att åtal ej kan anhängiggöras
hindrar emellertid ej preskription.

I 18 § stadgas, att om den, som begått grovt brott, ånyo begår brott av viss
grövre beskaffenhet, preskriptionen avbrytes och ny tid börjar löpa från det
senare brottet. Lagförslaget innehåller däremot ingen uttrycklig bestämmelse
angående det fall, att den brottslige därefter, innan den nya tiden tilländalupit,
begår nytt grövre brott, men av motiven synes framgå, att preskriptionen av
det första brottet då bör ånyo avbrytas och ny tid för preskriptionen av detta
brott börja löpa från det sista brottet. I lagen lärer böra intagas uttryckligt
stadgande i sådan riktning. Enahanda förtydligande synes erforderligt vid
23 §.

Beträffande dom å mistning av ämbete på viss tid och avsättning stadgar
21 §, att viss tid för verkställighet av sådan dom ej skall gälla. Såsom motiv
för detta stadgande anföra de sakkunniga, att ett sådant straff som avsättning
rättsligen finge anses inträda automatiskt i och med domens lagakraftvinnande.
Beträffande suspension hava de sakkunniga icke särskilt yttrat sig
i motiven, och vad de sakkunniga anfört i fråga om avsättning lärer ej
gälla beträffande suspension. Har dom å suspension av någon anledning ej
bringats till verkställighet inom rimlig tid, synes samma skäl tala för preskription
av detta straff som för preskription av straff i allmänhet. Pretionstiden
lärer lämpligen kunna sättas till fem år.

I övrigt har jag låtit vidtaga vissa jämkningar i redaktionellt hänseende
i de sakkunnigas förslag.»

Föredraganden uppläser härefter ett i enlighet med vad sålunda anförts
upprättat förslag till lag om ändring i vissa delar av 5 och 6 kap. strafflagen
av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar samt hemställer, att lagrådets
utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen angivna ändamål
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Arvid Torold.

Kungl. Maj:ts proposition nr5.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av 5 och 6 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 14—18 §§ och 6 kap. 7 § strafflagen skola
erhålla nedan angivna ändrade lydelse samt att i förstnämnda kap. skola införas
fem nya paragrafer, betecknade 19—23 §§, av den lydelse nedan angives:

5 KAP.

14 §.

Straff vare förfallet för brott, som ej blivit åtalat:

1. inom tjugufem år, om enligt lag straffarbete på livstid kan följa å brottet;

2. inom femton år, om det högsta straff, varmed brottet är i lag belagt, är
straffarbete på viss tid över åtta år;

3. inom tio år, om högsta straffet är straffarbete över två men icke över
åtta år;

4. inom fem år, om högsta straffet är straffarbete icke över två år;

5. inom två år, om brottet ej är belagt med svårare straff än fängelse.

15 §.

För andra brott, som av ämbetsman begås i ämbetet, vare, där ej annorlunda
stadgat är, straffet förfallet, om brottet icke blivit åtalat inom tio år; dock
skall, där brottet är belagt med straff, som i 14 § första eller andra punkten
sägs, gälla vad där stadgas.

16 §.

Åtal anses vara börjat, då kallelse till svaromål är den, som tilltalas skall,
i laga ordning kungjord eller han för brottet häktad blivit.

Kungl. Maj:ts proposition nr5.

17 §.

Äac åtal börjat inom tid, som i 14 eller 15 § bestämmes, och har det åtal blivit
avbrutet; då skall för rättigheten att åtalet fullfölja lika tid, som i samma
paragrafer utsatt finnes, räknas från den dag avbrottet skedde.

18 §.

Har någon begått brott, som i 14 § första, andra eller tredje punkten sägs,
och har han därefter, innan tid för åtal förflutit, ånyo förövat brott, som i
lag är belagt med straffarbete över två år; då skall tid för rättigheten att
det förra brottet åtala räknas från det senare brottet. Yad sålunda stadgats
skall äga motsvarande tillämpning, där den brottslige, innan tiden för åtal
förflutit, begår ytterligare brott, varå straff, som nyss är sagt, kan följa.

19 §.

I intet fall må straff ådömas, sedan trettio år, eller, där brottet enligt lag
icke är belagt med straffarbete över två år, sedan femton år förflutit från dag,
som i 16 § sägs.

20 §.

Ådömt straff vare förfallet, där domen ej börjat verkställas, innan nedan
nämnda tider förflutit från det domen vann laga kraft:

1. trettio år, där straffarbete på livstid ådömts;

2. tjugu år, där straffarbete på viss tid över åtta år ådömts;

3. femton år, där straffarbete på längre tid än två år men icke över åtta år
ådömts;

4. tio år, där straffarbete icke över två år ådömts; samt

5. fem år, om straffet var mindre än i fjärde punkten sägs.

Huru ådömt straff tidigare kan vara förfallet, därom stadgas i särskild lag
angående villkorlig straffdom.

21 §.

Är mistning av ämbete på viss tid ådömt, vare straffet förfallet, där domen
ej börjat verkställas, innan fem år förflutit från det domen vann laga kraft.

I avseende å avsättning gälle ej viss tid för doms verkställande.

22 §.

Skall någon undergå frihetsstraff på viss tid och varder verkställigheten
avbruten, sedan straffet till en del avtjänats; då skall, för återupptagande av
verkställigheten, ny tid räknas från den dag avbrottet skedde, eller, där villkorlig
frigivning ägt rum men återkallats eller förklarats förverkad, från den dag.
då beslut därom vann laga kraft; och varde tiden, jämlikt 20 §, bestämd med
hänsyn till vad av det ådömda straffet återstår efter avdrag av vad redan
blivit verkställt.

23 §.

Har straff, som i 20 § 1 mom. första, andra eller tredje punkten sägs, blivit
ådömt men icke börjat verkställas, och begår den dömde, innan tid förflu -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

tit, som där för varje fall stadgas, ånyo brott, som i lag är belagt med straffarbete
över två år; då skall för det förra straffets verkställande lika tid, som
nu är sagt, räknas från det senare brottet.

Har avbrott skett i verkställigheten av sådant straff och begår den dömde
före utgången av den i 22 § omförmälda tid brott, som i 1 mom. är sagt; då
skall ock, för återupptagande av straffverkställigheten, samma tid räknas från
det senare brottet.

Vad i 1 och 2 mom. är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, där den
brottslige, innan straffet förfallit, begår ytterligare brott, som där är sagt.

6 KAP.

7 §•

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1926.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 11 november
1925.

N ärvarande:
justitierådet Svedelius,
regeringsrådet Palmgren,
justitierådet Christiansson,
justitierådet Högstedt.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Mäj:t Konungen i statsrådet den 3 oktober
1925, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87
regeringsformen angivna ändamål inhämtas över upprättat förslag till lag
om ändring i vissa delar av 5 och 6 kap. strafflagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, hovrättsrådet Erik Bergendal.

Lagrådet yttrade:

Det remitterade förslaget överensstämmer i huvudsak med de sakkunnigas
förslag av innevarande år, vilket senare förslag i sin ordning utgår från professor
Thyréns förberedande utkast till strafflag, allmänna delen, av år 1916
samt strafflagskommissionens år 1923 framlagda förslag i samma ämne. I
likhet med de föregående förslagen innebär det remitterade den väsentliga avvikelsen
från gällande rätt, att straffpreskriptionsinstitutet utvidgats att omfatta
alla brott, jämväl de svåraste. Efter viss tids förlopp skulle således
för varje begånget brott åtal vara uteslutet och verkställighet av ådömt men icke
eller endast delvis verkställt straff ej få ske. Med hänsyn till de grunder,
de sakkunniga i sina motiv åberopat, finner lagrådet förslaget böra i princip
godtagas.

Såväl omförmälda utkast som strafflagskommissionens förslag innehöll, i
jämförelse med de sakkunnigas förslag samt det remitterade förslaget, en mera
fullständig rättslig reglering av vissa med preskriptionsinstitutet sammanhängande
frågor, som emellertid icke direkt bero av den föreslagna utvidgningen
av preskriptionens omfång. Hit höra t. ex. sådana frågor som om det närmare
fixerandet av preskriptionens utgångspunkt, om avbrott i den löpande preskriptionen,
om preskriptionsreglernas tillämplighet med avseende å återupptagandet
av åtal jämlikt 17 kap. 32 § rättegångsbalken eller vid fråga
om återbrytande av dom m. m. Då de skäl, de sakkunniga anfört till stöd
för sin ståndpunkt att beträffande dessa frågor låta tills vidare förbliva vid
det bestående, synas bärande, har lagrådet icke i frånvaron av bestämmelser i
dessa hänseenden funnit anledning till anmärkning mot det remitterade förslaget.

Kung!.. Maj:ts proposition nr 5.

Detaljerna i förslaget hava icke föranlett vidare erinringar från lagrådets
sida än som innefattas i följande, under vissa paragrafer i 5 kap. avgivna
uttalanden.

14 §.

I punkt 1 stadgas en preskriptionstid av tjugofem år för brott, vara enligt
lag straffarbete på livstid kan följa. Motsvarande uttryck i de sakkunnigas
förslag var, att brottet är i lag belagt med straffarbete på livstid. Anledningen
till den vidtagna ändringen i redaktionen lärer vara att söka däri, att man
ansett sistnämnda uttryck, såsom efter ordalagen närmast avseende brott, för
vilka livstids straffarbete är det enda i lag stadgade straffet, icke tydligt angiva,
att här åsyftas alla fall, där berörda straff ingår i straffskalan. Mot det
i stället valda uttrycket skulle emellertid med lika fog kunna riktas den anmärkningen.
att detsamma, taget strängt efter orden, icke omfattar de visserligen
sällsynta fall, då straffarbete på livstid är enda straffet. Vilketdera uttrycket
man väljer, torde vid lagbudets tillämpning någon tvekan angående
dess rätta innebörd icke komma att uppstå. Att märka är emellertid, att i
15 § 2 mom. av det remitterade förslaget talas om att brott är belagt med
straff, som i 14 § första punkten sägs, och att där uppenbarligen avses både
det fall, då straffarbete på livstid är det enda för ifrågavarande brott stadgade
straffet, och det, då nämnda straff jämte straffarbete på viss tid ingår i
straffskalan. I konsekvens härmed synes i första punkten av förevarande
paragraf det av de sakkunniga föreslagna uttryckssättet vara att föredraga
framför det remitterade förslagets.

16 §.

I vissa fall, som angivas i denna paragraf, skall preskriptionstiden, i överensstämmelse
med vad enligt nuvarande 15 § gäller beträffande två av dessa
fall, räknas från den dag laga kraft ägande dom om återgång av giftermål
gavs, således icke från den dag domen vann laga kraft, vilken dag ju endast
då fråga är om en i sista instans meddelad dom sammanfaller med den förra.
Samma utgångspunkt eller dagen för domens meddelande stadgas i 17 § av
gällande lag vid beräknande av preskriptionstid för straffs verkställande. Enligt
motsvarande 20 § i förslaget skall däremot sådan tid börja löpa först
från det domen vann laga kraft. Den sålunda föreslagna ändringen synes ej
vara direkt betingad av den nya reglering av verkställighetspreskriptionen
överhuvud, som med förslaget åsyftas; ej heller lämnar de sakkunnigas motivering
någon upplysning om anledningen till förändringens vidtagande. Det
synes emellertid otvivelaktigt vara lämpligare att, på sätt förslaget innehåller,
preskriptionstiden för verkställighet av dom börjar löpa först då domen vinner
laga kraft och straffet således i varje fall kan komma till verkställighet. Även
i 21 och 22 §§ av förslaget har, såsom det synes, med fullt fog den tid, då
dom eller beslut vinner laga kraft, tagits till utgångspunkt för beräkning av
preskriptionstid i vissa där avsedda fall av straffverkställighet. Vid sådant
förhållande torde det med skäl kunna ifrågasättas, om ett annat beräknings -

Kungl. May.ts proposition nr 5.

sätt bör bibehållas för först omförmälda, i nu förevarande paragraf upptagna
fall eller om icke hellre även här den dag domen vinner laga kraft bör bilda
utgångspunkt för preskriptionstiden. Det är visserligen sant. att här är fråga
om en preskription av annat slag, åtalspreskription, samt att för nu ifrågavarande
fall, vilka avse allenast ett fåtal särskilda brott av beskaffenhet att mera
sällan föranleda åtal, regeln även av sådan anledning ingalunda äger den betydelse
som vid verkställighetspreskriptionen. Men det synes innebära en önskvärd
konsekvens och vara ägnat att förebygga misstag, om en enhetlig regel i
denna del vinner tillämpning. Något hinder härför synes ej heller föreligga i
de lagrum, som reglera åtalsrätten vid ifrågavarande brott, eller 15 kap.
19 § och 21 § 2 mom. samt 22 kap. 21 § 3 mom. strafflagen, ity att den
för åtal där stadgade förutsättningen att till återgång av giftermålet blivit
dömt otvivelaktigt torde innebära, att dylikt åtal kan anhängiggöras först
efter det domen om äktenskapets återgång vunnit laga kraft.

Lagrådet hemställer fördenskull, att slutorden i förevarande paragrafs första
stycke måtte ändras till »från den dag domen därom vann laga kraft».

18 §.

På sätt departementschefen anfört, synes det av de sakkunnigas motivering
framgå, att de med bestämmelsen i denna paragraf om den inverkan å preskriptionstiden,
som ett begånget nytt brott kan medföra, avsett icke blott det
första brott, som på detta sätt komme att bilda utgångspunkt för en ny
preskriptionstid, utan även brott, som den brottslige under den sålunda förlängda
tiden ytterligare kunde begå, och så vidare intill dess den i 19 § stadgade
tiden förlupit. Emellertid torde stadgandets sålunda åsyftade innehåll
kunna anses framgå av lagtexten utan det i förtydligande syfte i det remitterade
förslaget gjorda tillägg, som innefattas i paragrafens andra punkt. Uttrycket
»innan tid för åtal förflutit» synes nämligen, även om det, såsom
naturligt är, i första hand avser de i de tre första punkterna av 14 § angivna
tiderna, jämväl kunna omfatta den till följd av ett efter det ursprungliga brottet
förövat nytt brott förlängda åtalstiden. Å andra sidan torde det verkställda
tillägget efter sin ordalydelse direkt hänföra sig endast till det efter
preskriptionstidens förlängning först begångna brottet, och för en tillämpning
av regeln å senare brott skulle måhända efter ett dylikt fullständigande
kunna anses finnas mindre utrymme än därförutan. Omförmälda tillägg synes
därför böra uteslutas.

23 §.

Därest lagrådets hemställan beträffande 18 § vinner avseende, lärer såsom en
konsekvens därav även 3 mom. i denna paragraf böra utgå och i sammanhang
härmed viss omredigering av paragrafen i övrigt vidtagas till vinnande av
bättre överensstämmelse med 18 §.

Ur protokollet:
A. V. Stenkula.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Utdrag av protokollet över justitiedepartement särenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 21 november 1925.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Olsson,
Nothin, Svensson, Hansson, Schlyter, Larsson, Wioforss, Möller,

Levinson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Nothin anmäler lagrådets den 11
i denna månad avgivna utlåtande över det till lagrådet den 3 oktober 1925 remitterade
förslaget till lag om ändring i vissa delar av 5 och 6 kap. strafflagen.

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anför föredraganden:

»Lagrådet har anmärkt, att i punkt 1 av 14 § det i de sakkunnigas förslag
använda uttrycket ''brottet är i lag belagt med straffarbete på livstid’ utbytts
mot ''straffarbete på livstid kan följa å brottet’. Anmärkningen synes huvudsakligen
föranledd därav att i den hänvisning, som i 15 § 2 mom. gjorts till 14 §

1 eller 2 punkten, använts med förstnämnda uttryck överensstämmande ordalag.
Då det uttryck, som begagnats i det remitterade förslaget, närmast torde
ansluta sig till strafflagens terminologi i övrigt, har jag ansett detsamma böra
bibehållas, men hava med anledning av lagrådets anmärkning ordalagen i 15 §

2 mom. underkastats någon jämkning.

Vad lagrådet vid 16 § hemställt har vunnit beaktande.

Lagrådet har funnit det i det remitterade förslaget gjorda tillägget till 18 §
överflödigt, då även utan detsamma paragrafen syntes böra tolkas på sätt
de sakkunniga åsyftat. I varje fall har lagrådet ansett, att de i tillägget
använda ordalagen kunde medföra en alltför snäv tolkning. Härtill vill jag
anmärka, att, även om paragrafen möjligen kan utan berörda tillägg tolkas
på sätt åsyftats, en motsatt tolkning dock icke synes utesluten, framför allt
på grund av den inom straffrätten gällande regeln, att i tvivelaktiga fall den
mildare tolkningen skall komma till användning. På grund härav har jag
funnit tillägget böra kvarstå, men har jag låtit vidtaga en jämkning av ordalagen
för att förebygga den av lagrådet antydda misstolkningen.

I övrigt hava några redaktionella jämkningar vidtagits i förslaget.»

Föredraganden uppläser härefter ett i enlighet med vad sålunda anförts jämkat
förslag till lag om ändring i vissa delar av 5 och 6 kap. strafflagen samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

hemställer, att förslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majrt Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga vid detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Arvid Torold.