Kungl. Maj:ts proposition nr 59 (Proposition 1955:59)

Kungl. Maj:ts proposition nr 59

Nr 59

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.; given Stockholms slott den 21
januari 1955.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370);

2) förordning angående ändrad lydelse av 9 § 2—4 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;

3) förordning angående ändrad lydelse av 8 § förordningen den 26 juli
1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt; samt

4) förordning angående ändrad lydelse av 4 § 1 mom. uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272).

GUSTAF ADOLF

Per Edvin Sköld

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till vissa ändringar i beskattningsreglerna
ägnade att leda till förenklat deklarations- och taxeringsförfarande. Sålunda
föreslås, att löntagare och därmed i beskattningshänseende likställda
skall vid taxeringen erhålla ett minimiavdrag av 100 kronor. Detta avdrag
medges sålunda även om kostnaderna för inkomstens förvärvande uppgår
till lägre belopp eller om vederbörande icke haft några sådana kostnader.
Har dessa omkostnader överstigit 100 kronor, skall avdraget avrundas uppåt
till närmast högre 100-tal kronor. Vidare förordas, att inkomst av kapital
skall vara fri från skatt till ett belopp av för ensamstående skattskyldiga
100 kronor och för gifta skattskyldiga gemensamt 200 kronor. I fråga om
avdragsrätten för försäkringsavgifter för kapitalförsäkring och sjukförsäkring
föreslås, att avdrag skall få åtnjutas av ensamstående skattskyldiga
med minst 150 kronor och av äkta makar med gemensamt minst 300 kronor.

1 Iiihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 59

Kungl. Maj. ts proposition nr 59

Maximibeloppen för detta avdrag, som nu är 200 kronor för ensamstående
och 400 kronor för gifta skattskyldiga gemensamt, föreslås samtidigt skola
höjas till 300 respektive 600 kronor. I propositionen föreslås vidare, att för
fysiska personer den beskattningsbara inkomsten vid taxering till statlig och
kommunal inkomstskatt skall avrundas nedåt till närmast lägre hela 100-tal
kronor. Detta förslag innebär en förenkling vid debiteringen av skatten; bl. a.
vinnes att åtskilligt tabellmaterial, som användes av myndigheterna, kan
minskas i omfång.

De föreslagna ändringarna i beskattningsreglerna beräknas sammanlagt
komma att medföra ett bortfall av statlig inkomstskatt å 114 miljoner kronor.
Även för kommunernas del medför förslaget ett skattebortfall, som
under i övrigt oförändrade förhållanden skulle medföra att den kommunala
utdebiteringen behövde höjas med i genomsnitt 40 öre per skattekrona. Den
fortgående ökningen av skatteunderlaget till följd av stegrade inkomster och
andra omständigheter motverkar emellertid detta skattebortfall. Med hänsyn
härtill framhålles i propositionen, att någon höjning sannolikt i regel ej
behöver ske eller att höjningar i varje fall kan avsevärt begränsas.

Skattebortfallet på den statliga sidan kommer att motsvaras av en sänkning
av den statliga inkomstskatten för fysiska personer. Denna kommer att variera
i de enskilda fallen beroende på hur schablonavdragen etc. kan utnyttjas.
Allmänt sett torde emellertid åtgärderna vara ägnade att mera gynna mindre
inkomsttagare. Då såsom nyss angivits utdebiteringshöjningar i kommunerna
i stort sett torde kunna undvikas, torde också kommunalskatten i regel bli
lägre för fysiska personer. Sänkningarna kommer även här att variera. Resultatet
blir en viss omfördelning av den kommunala skattebördan. Denna
omfördelning torde allmänt sett bli till fördel för mindre inkomsttagare.

Ändringarna föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1956. De kommer
sålunda att tillämpas första gången i avseende å 1956 års inkomster, för
vilka taxering sker år 1957.

Kungl. Maj:ts proposition nr 59

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 31 §, 33 §, 35 § 5 mom., 46 § 2 inom., 50 § 2 och
3 mom. samt 51 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 ävensom
anvisningarna till 62 § samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives samt att till 39 § kommunalskattelagen skall fogas ett nytt moment,
betecknat 3 mom., av följande lydelse.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

31 §. 31 §.

Till tjänst hänföres dels
allmän eller enskild tjänst eller stadigvarande
uppdrag ävensom varje
annan fast eller tillfällig arbetsanställning
och dels tillfälligt bedriven
vetenskaplig, litterär, konstnärlig
eller därmed jämförlig verksamhet,
tillfälligt uppdrag, såsom uppdrag
att förrätta bouppteckning, arvskifte,
auktion, besiktning, värdering,
skogsråkning, ävensom annan därmed
jämförlig inkomstgivande verksamhet
av tillfällig natur.

Med tjänst-------avdrag därför.

(Se vidare anvisningarna.) (Se vidare anvisningarna.)

33 §. 33 §.

Från intäkt---— såsom intäkt. 1 m om. Från intäkt---så som

intäkt.

Avdrag får —-----tjänstens fullgörande.

Har den------ — gäld avdragas.

Den, som--------- -— arvode utgått.

(Se vidare anvisningarna.)

1 andra fall än i nästföregående
stycke sägs skall avdrag beräknas pa
sätt i 2 mom. angives.

2 mom. Skattskyldig, som haft
intäkt av tjänst, skall anses hava
haft utgifter, som i 1 mom. sägs, till
ett belopp av minst 100 kronor.
Överstiger summan av de utgifter,

1 Senaste lydelse av 31 § se 1950: 308, av 33 § se 1954: 252, av 35 § 5 mom. se 1951: 761,
av 46 § 2 mom. se 1954: 204, av 50 § 2 mom. se 1951: 422, av 51 § se 1951: 328 samt av anvisningarna
till 62 § se 1950: 252.

Till tjänst hänföres allmän
eller enskild tjänst eller stadigvarande
uppdrag ävensom varje annan
fast eller tillfällig arbetsanställning.

Kungi. Maj.ts proposition nr 59

Nuvarande lydelse:

35 §.

5 mom. Till intäkt som i 1 mom.
avses räknas jämväl dels lotterivinst,
därest densamma icke jämlikt
19 § är frikallad från beskattning,
dels intäkt genom tillfälligt bedriven
vetenskaplig, litterär, konstnärlig
eller därmed jämförlig verksamhet,
intäkt av tillfälligt uppdrag, såsom
uppdrag att förrätta bouppteckning,
arvskifte, auktion, besiktning,
värdering, skogsräkning, ävensom
intäkt av annan därmed jämförlig
inkomstgivande verksamhet av tillfällig
natur, dels ock intäkt genom
restitution, avkortning eller avskrivning
av sådan i slutlig eller tillkommande
skatt ingående pensionsavgift
enligt lagen om folkpensionering,
för vilken avdrag av den skattskyldige
åtnjutits vid tidigare års
taxeringar.

(Se vidare anvisningarna.)

Föreslagen lydelse:

för vilka avdrag må sket 100 kronor,
skall avdraget, därest nämnda summa
icke utgör helt hundratal kronor,
avrundas uppåt till det hela hundratal
kronor, som år närmast högre ån
summan av utgifterna.

Vad i första stycket sägs skall
icke gälla, om summan av utgifterna
uppgår till eller överstiger summan
av intäkterna, ej heller i den mån avdraget
genom tillämpning av nämnda
stycke skulle komma att överstiga
summan av intäkterna.

(Se vidare anvisningarna.)

35 §.

5 m o in. Till intäkt som i 1 mom.
avses räknas jämväl dels lotterivinst,
därest densamma icke jämlikt
19 § är frikallad från beskattning,
dels ock intäkt genom restitution,
avkortning eller avskrivning av sådan
i slutlig eller tillkommande skatt
ingående pensionsavgift enligt lagen
om folkpensionering, för vilken avdrag
av den skattskyldige åtnjutits
vid tidigare års taxeringar.

(Se vidare anvisningarna.)

3 mom. Fysisk person, som
haft intäkt varom i 38 § 1 mom. förmötes,
äger, där bruttointäkten överstiger
sammanlagda beloppet av de i
1 mom. avsedda kostnaderna, utöver
avdrag för dessa kostnader åtnjuta
extra airdrag med 100 kronor. Har
den skattskyldige under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans
med andra maken, må nu avsett
avdrag för dem båda gemensamt
åtnjutas med 200 kronor. I intet fall

Kungl. Maj.ts proposition nr 59

Nuvarande lydelse:

46 §.

2 m o m. I hemortskommunen —

Därest skattskyldig ------

Avdrag, som i första stycket 3)
här ovan avses, må ej för skattskyldig
åtnjutas till högre belopp än 200
kronor; dock att om skattskyldig
under beskattningsåret varit gift och
levt tillsammans med andra maken
ifrågavarande avdrag för dem båda
gemensamt må åtnjutas med högst
åOO kronor.

50 §.

2 m o m. För fysisk person, som
varit här i riket bosatt under hela
eller någon del av beskattningsåret,
utgöres såvitt angår hemortskommunen
den beskattningsbara inkomsten
av den taxerade inkomsten minskad
med kommunalt ortsavdrag.

Finnes skattskyldigs---------

Om skattskyldigs------------

Skattskyldig, vars-------

Vad härefter återstår avrundas
nedåt till jämna tiotal kronor och
utgör för skattskyldig, som nu
nämnts, beskattningsbar inkomst.

3 m o in. För skattskyldig, som i
2 mom. avses, såvitt angår annan
kommun än hemortskommunen, så
ock för annan skattskyldig, utgör den

Föreslagen lydelse:

må dock skattskyldig åtnjuta extra
avdrag med högre belopp än som svarar
mot skillnaden mellan bruttointäkten
och summan av de i 1 mom.
avsedda kostnaderna.

(Se vidare anvisningarna.)

46 §.

---— allmän sjukförsäkring.

— nämnda tid.

Avdrag, som i första stycket 3)
här ovan avses, skall beräknas till ett
belopp av minst 150 ki~onor eller, om
skattskyldig under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans med
andra maken, för dem båda gemensamt
till ett belopp av minst 300 kronor.
Vidare skall gälla, att nu avsett
avdrag ej må för skattskyldig åtnjutas
till högre belopp än 300 kronor;
dock att, om skattskyldig under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans
med andra maken, ifrågavarande
avdrag för dem båda gemensamt
må åtnjutas med högst 600 kronor.

50 §.

2 in o in. För fysisk person, som
varit här i Tiket bosatt under hela
eller någon del av beskattningsåret,
utgöres såvitt angår hemortskommunen
den beskattningsbara inkomsten
av den taxerade inkomsten minskad
med kommunalt ortsavdrag. Den beskattningsbara
inkomsten skall angivas
i hela hundratal kronor, så att
överskjutande belopp, som icke uppgår
till helt hundratal kronor, bortfaller.

-- 3 000 kronor.

— ovan sägs.

--stycket förmäles.

Vad härefter återstår avrundas
nedåt till helt hundratal kronor och
utgör för skattskyldig, som nu
nämnts, beskattningsbar inkomst.

3 m o m. För skattskyldig, som i
2 mom. avses, såvitt angår annan
kommun än hemortskommunen, så
ock för annan skattskyldig, utgör

Kungl. Maj:ts proposition nr 59

Nuvarande lydelse:

taxerade inkomsten tillika beskattningsbar
inkomst.

(Se vidare anvisningarna.)

51 §.

För fysisk person, som varit här
i riket bosatt under hela eller någon
del av beskattningsåret, inträder
skatteplikt till kommunal inkomstskatt i

hemortskommunen: då den beräknade
beskattningsbara inkomsten
där uppgår till minst 20 kronor;

i annan kommun: då den beräknade
beskattningsbara inkomsten där
uppgår till minst 100 kronor.

För annan skattskyldig än i första
stycket sägs inträder skatteplikt, då
den beräknade beskattningsbara inkomsten
i kommunen uppgår till
minst 100 kronor.

Föreslagen lydelse:

den taxerade inkomsten tillika beskattningsbar
inkomst. Denna skall
för fysisk person, oskift dödsbo och
familjestiftelse, varom förmäles i
10 § 1 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt, angivas i hela
hundratal kronor, så att överskjutande
belopp, som icke uppgår till helt
hundratal kronor, bortfaller.

(Se vidare anvisningarna.)

51 §.

Skatteplikt till kommunal inkomstskatt
inträder, då den beräknade beskattningsbara
inkomsten i kommunen
uppgår till minst 100 kronor.

Anvisningar

till 62 §.

Till ledning vid tillämpningen av
bestämmelserna om eftertaxering anföres
följande exempel:

En ensamstående person, bosatt å
ort tillhörande ortsgrupp II, har år
1953 för beskattning därstädes uppgivit
en inkomst av 2 000 kronor.
Hans beskattningsbara inkomst blir
då med tillämpning av bestämmelserna
i 48 och 50 §§ 770 kronor. År 7954
upptäckes, att deklarationen varit
felaktig, i det att den skattskyldige
rätteligen bort uppgiva en inkomst av
2 800 kronor. Den beskattningsbara
inkomsten hade alltså med tillämpning
av nyssnämnda lagrum år 1953
rätteligen bort vara 1 570 kronor, och
till eftertaxering år 7054 skall upptagas
ett belopp av 1 570 — 770 — 800
kronor. Detta belopp upptages — utan

till 62 §.

Till ledning vid tillämpningen av
bestämmelserna om eftertaxering anföres
följande exempel:

En ensamstående person, bosatt å
ort tillhörande ortsgrupp II, har år
1957 för beskattning därstädes uppgivit
en inkomst av 2 000 kronor.
Hans beskattningsbara inkomst blir
då med tillämpning av bestämmelserna
i 48 och 50 §§ 700 kronor. År 1958
upptäckes, att deklarationen varit felaktig,
i det att den skattskyldige rätteligen
bort uppgiva en inkomst av
2 800 kronor. Den beskattningsbara
inkomsten hade alltså med tillämpning
av nyssnämnda lagrum år 1957
rätteligen bort vara 7 500 kronor, och
till eftertaxering år 1958 skall upptagas
ett belopp av 7 500 — 700 = 800
kronor. Detta belopp upptages—utan

Kungl. Maj:ts proposition nr 59

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

sammanblandning med den beskatt- sammanblandning med den beskattningsbara
inkomst, som kan i vanlig ningsbara inkomst, som kan i vanlig
ordning fastställas — i 195i års taxe- ordning fastställas — i 1958 års taxeringslängd.
ringslängd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1956 års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1956 eller tidigare år.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 9 § 2 —— 4 inom, förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt

Härigenom förordnas, att 9 § 2—4 mom. förordningen den 26 juli 1947
om statlig inkomstskatt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

9 §.

9 §•

2 mom. För skattskyldig fysisk
person, som varit här i riket bosatt
under hela eller någon del av beskattningsåret,
utgöres den beskattningsbara
inkomsten av den taxerade inkomsten
minskad med statligt ortsavdrag.

Finnes skattskyldigs---— —

Vad härefter återstår av jämnas nedåt
till jämnt tiotal kronor och utgör
för skattskyldig, som nu nämnts, beskattningsbar
inkomst.

3 m o m. För annan skattskyldig
än som i 2 inom. avses utgör den
taxerade inkomsten tillika beskattningsbar
inkomst.

2 m o in. För skattskyldig fysisk
person, som varit här i riket bosatt
under hela eller någon del av beskattningsåret,
utgöres den beskattningsbara
inkomsten av den taxerade inkomsten
minskad med statligt ortsavdrag.
Den beskattningsbara inkomsten
skall angivas i hela hundratal
kronor, så att överskjutande belopp,
som icke uppgår till helt hundratal
kronor, bortfaller.

---3 000 kronor.

Vad härefter återstår avrundas
nedåt till helt hundratal kronor och
utgör för skattskyldig, som nu
nämnts, beskattningsbar inkomst.

3 m o in. För annan skattskyldig
än som i 2 mom. avses utgör den
taxerade inkomsten tillika beskattningsbar
inkomst. Denna skall för
fysisk person, oskift dödsbo och familjestiftelse,
varom förmäles i 10 §
1 mom., angivas i hela hundratal kronor,
så att överskjutande belopp, som
icke uppgår till helt hundratal kronor,
bortfaller.

1 Senaste lydelse se 1952: 406.

Kungl. Maj.ts proposition nr 59

Nuvarande lydelse:

4 in o m. Skatteplikt till statlig inkomstskatt
inträder

för fysisk person, som varit här i
riket bosatt under hela eller någon
del av beskattningsåret: då den beräknade
beskattningsbara inkomsten
uppgår till minst 20 kronor;

för annan skattskyldig: då den beräknade
beskattningsbara inkomsten
uppgår till minst 100 kronor.

Föreslagen lydelse:

4 m o in. Skatteplikt till statlig inkomstskatt
inträder, då den beräknade
beskattningsbara inkomsten uppgår
till minst 100 kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1956 års taxering samt i fråga om
eftertaxering för år 1956 eller tidigare år.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 8 § förordningen den 26 juli 1947
(nr 577) om statlig förmögenhetsskatt

Härigenom förordnas, att 8 § förordningen den 26 juli 1947 om statlig förmögenhetsskatt1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

8 §.

Har skattskyldig hemmavarande
barn, som icke fyllt 21 år, skall, därest
barnets till statlig inkomstskatt
beräknade beskattningsbara inkomst
icke uppgår till minst 20 kronor, den
skattskyldige taxeras jämväl för barnets
förmögenhet. I den skattskyldiges
skattepliktiga förmögenhet inbegripes
i sådant fall jämväl barnets
förmögenhet.

Föreslagen lydelse:

8 §.

Har skattskyldig hemmavarande
barn, som icke fyllt 21 år, skall, därest
barnets till statlig inkomstskatt
beräknade beskattningsbara inkomst
icke uppgår till minst 100 kronor, den
skattskyldige taxeras jämväl för barnets
förmögenhet. I den skattskyldiges
skattepliktiga förmögenhet inbegripes
i sådant fall jämväl barnets
förmögenhet.

1 Senaste lydelse se 1952: 407.

Kungl. Maj:ts proposition nr 59

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 4 § 1 mom. uppbördsförordningen

den 5 juni 1953 (nr 272)

Härigenom förordnas, att 4 § 1 mom. uppbördsförordningen den 5 juni
19531 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

4 §. 4 §.

1 m o in. Har lokal----------

Skattetabellerna skola för olika
inkomstbelopp, beräknade för vecka
eller den längre tid som riksskattenämnden
bestämmer, angiva därå
belöpande preliminär skatt. Tabellerna
skola grundas på följande förutsättningar,
nämligen

att inkomsten samt ortsavdraget
äro oförändrade under inkomståret,
att den skattskyldige icke kommer
att taxeras för annan inkomst
än som i tabellen angives, ej heller
för garantibelopp för fastighet eller
för förmögenhet, samt

att vid taxering för inkomsten
icke andra avdrag medgivas den
skattskyldige än dels ortsavdrag,
dels därutöver ett belopp av etthundra
kronor, dels ock, såvitt angår
taxeringen till statlig inkomstskatt,
för kommunala utskylder
med belopp, motsvarande för skattekrona
och skatteöre det belopp, som
enligt 3 mom. legat till grund vid uträknandet
av de i vederbörlig tabell
angivna utskylderna.

Tabellerna skola icke upptaga preliminär
skatt för belopp, som motsvarar
en till statlig eller kommunal
inkomstskatt taxerad inkomst, under -

- sådana tabeller.

att vid taxering för inkomsten
icke andra avdrag medgivas den
skattskyldige än dels ortsavdrag,
dels därutöver ett belopp av fyrahundrafemtio
kronor för skattskyldig,
som avses i 2 mom. förslå stycket
2) här nedan, och trehundra kronor
för annan skattskyldig, dels ock,
såvitt angår taxeringen till statlig inkomstskatt,
för kommunala utskylder
med belopp, motsvarande för
skattekrona och skatteöre det belopp,
som enligt 3 mom. legat till
grund vid uträknandet av de i vederbörlig
tabell angivna utskylderna.

Tabellerna skola icke upptaga preliminär
skatt för belopp, som motsvarar
en till statlig eller kommunal
inkomstskatt taxerad inkomst, under -

1 Senaste lydelse se 1954: 340.

Kungl. Maj.ts proposition nr 59

Nuvarande lydelse:

stigande ettusentvåhundra kronor, eller
till sådan skatt beskattningsbar
inkomst understigande tjugu kronor.
Inkomstbelopp och skattebelopp skola
angivas i helt antal kronor.

Föreslagen lydelse:

stigande ettusentvåhundra kronor, eller
till sådan skatt beskattningsbar inkomst
understigande etthundra kronor.
Inkomstbelopp och skattebelopp
skola angivas i helt antal kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956 och skall dessförinnan
tillämpas såvitt angår upprättandet av skattetabeller för inkomståret
1956.

Kungl. Maj:ts proposition nr 59

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 januari
1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,
Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,
Lange.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om
schablonberäkning av vissa omkostnader vid inkomsttaxeringen, m. m. samt
anför därvid följande.

I. Inledning

1950 års skattelagssakkunniga har med skrivelse den 24 juli 1954 överlämnat
betänkande med förslag till förenkling av vissa beskattningsregler
(SOU 1954:18). Vid betänkandet fogade författningsförslag torde såsom
Bihang få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.

över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av statskontoret,
kammarrätten, riksräkenskapsverket, riksskattenämnden, socialstyrelsen,
riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, försäkringsinspektionen, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs, Jämtlands
och Norrbottens län, allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden,
Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet,
Svenska stadsförbundet, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens
centralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation,
Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund, Svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Svenska bankföreningen,
Svenska sparbanksföreningen, Svenska livförsäkringsbolags förening, Försäkringsanstalterna
Folket-Samarbete, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges
redareförening, Svenska sjöfolksförbundet, Sveriges folkpensionärers
riksorganisation, Sveriges häradsskrivarförening, Föreningen Sveriges kronokamrerare
samt Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.

Vid det av överståthållarämbetet avgivna yttrandet har fogats ett särskilt

Kungl. Maj.ts proposition nr 59

yttrande av stadskollegiet i Stockholm. Vidare har vid vissa av länsstyrelsernas
utlåtanden fogats särskilda yttranden av lokala skattemyndigheter
och andra. När anledning därtill finnes, kommer jag i det följande att omnämna
vad som anförts även i dessa yttranden.

Sveriges industriförbund och Svenska bankföreningen åberopar vad delegerade
för dessa sammanslutningar samt för Stockholms handelskammare
och Svenska försäkringsbolags riksförbund (Näringslivets skattedelegation)
anfört i avgivet yttrande. Detta yttrande åberopar jämväl Svenska arbetsgivareföreningen
såsom sitt.

II. Allmänna synpunkter på möjligheterna att förenkla deklarations och

taxeringsförfarandet

Grunderna för beräkning av taxerad och beskattningsbar inkomst

De direkta skatterna å inkomst till stat och kommun beräknas på grundval
av en för varje skattskyldig angiven beskattningsbar inkomst, som bestämmes
särskilt enligt kommunalskattelagen och särskilt enligt förordningen om
statlig inkomstskatt. Beskattningsbar inkomst bestämmes med utgångspunkt
från taxerad inkomst.

Taxering enligt förordningen om statlig inkomstskatt åsättes skattskyldig
i en kommun (hemortskommunen) för all hans skattepliktiga inkomst. Taxering
till kommunal inkomstskatt kan däremot ifrågakomma i mer än en kommun,
eftersom inkomst i vissa fall skall helt eller delvis beskattas kommunalt
i annan kommun än den skattskyldiges hemortskommun.

För bestämmande av skattskyldigs taxerade inkomst skall i första hand inkomstberäkning
ske beträffande varje särskilt slag av inkomst, därvid, om
inkomst av visst slag härrör av mer än en förvärvskälla, inkomsten från varje
särskild förvärvskälla beräknas för sig. Den skattepliktiga inkomsten av viss
förvärvskälla utgöres av bruttoinkomsterna av förvärvskällan, minskade i
i örekommande fall med omkostnader för inkomstens förvärvande och bibehållande.

De olika slagen av inkomst är:

1) inkomst av jordbruksfastighet,

2) inkomst av annan fastighet,

3) inkomst av rörelse,

4) inkomst av tjänst,

5) inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet samt
(i) inkomst av kapital.

For vart och ett av dessa sex inkomstslag finns i koinmunalskattelagen
regler om vad som skall anses utgöra bruttoinkomst och vad som får avdragas
såsom omkostnad.

Utö\ei de avdrag, som inom varje förvärvskälla medgives för omkostnader,

Kungl. Maj:ts proposition nr 59

äger skattskyldig från det sammanlagda inkomstbeloppet åtnjuta s. k. allmänna
avdrag. Sådana avdrag är:

1) avdrag för underskott å förvärvskälla,

2) avdrag för kommunalskatt samt landstings- och tingshusmedel,

3) avdrag för periodiskt understöd o. d.,

4) avdrag för folkpensionsavgift,

5) avdrag för avgifter för pensionsförsäkring,

6) avdrag för vissa andra försäkringspremier, därunder inbegripet avgift till
den allmänna sjukförsäkringen,

7) avdrag tillkommande gift kvinna med eget förvärvsarbete,

8) avdrag tillkommande gift man, vars hustru utfört arbete i viss mannens
förvärvsverksamhet, samt

9) avdrag tillkommande äkta make för brist, som uppstått hos andra maken
därigenom, att de allmänna avdragen varit större än den sammanlagda
inkomsten.

Avdrag för kommunala utskylder och gift man tillkommande förvärvsavdrag
för hustru medgives emellertid endast vid den statliga beskattningen.

Vissa av de allmänna avdragen tillkommer endast en del skattskyldiga. De
allmänna avdrag, vilka flertalet skattskyldiga är berättigade åtnjuta, är avdrag
för kommunala utskylder, för folkpensionsavgift och för försäkringspremier.
Avdrag för dessa kostnader får åtnjutas endast i den skattskyldiges
hemortskommun.

Skattskyldigs i viss kommun taxerade inkomst enligt kommunalskattelagen
beräknas på det sättet, att den skattskyldiges i kommunen skattepliktiga inkomster
sammanlägges och att summan minskas med de allmänna avdrag,
som den skattskyldige äger åtnjuta i kommunen. Skattskyldigs taxerade inkomst
enligt förordningen om statlig inkomstskatt utgör summan av hans inkomster
från olika förvärvskällor, minskad med honom enligt nämnda förordning
tillkommande allmänna avdrag.

För skattskyldig, som icke är berättigad till ortsavdrag (juridiska personer
och fysiska personer i annan kommun än hemortskommunen), utgör taxerad
inkomst tillika beskattningsbar inkomst. För fysisk person erhålles, såvitt
avser hemortskommunen, den beskattningsbara inkomsten genom alt
minska den taxerade inkomsten med ortsavdrag och — i förekommande fall
— särskilt avdrag för nedsatt skatteförmåga. Ortsavdragen varierar med ortsgrupper
och civilstånd. Sådant avdrag utgör enligt kommunalskattelagen för
sammanlevande makar gemensamt lägst 1 700 kronor och högst 2 000 kronor
samt för skattskyldig, som icke sammanlevt med make, lägst 1 230 kronor
och högst 1 400 kronor. Enligt förordningen om statlig inkomstskatt uppgår
avdragen för sammanlevande makar gemensamt till lägst 3 520 kronor
och högst 4 000 kronor samt för skattskyldig, som icke sammanlevt med
make, till lägst 1 700 kronor och högst 3 000 kronor.

Beräkningen av skatten för äkta makar, som båda haft inkomst och sammanlevt
under beskattningsåret, kompliceras icke endast av de nyss omförmälda
allmänna avdragen, som tillkommer gift skattskyldig, utan även därav

Kungl. Maj:ts proposition nr 59

att ena maken äger tillgodonjuta ortsavdrag, som andra maken icke kunnat
utnyttja, samt att statlig inkomstskatt beräknas å det sammanlagda beloppet
av makarnas beskattningsbara inkomster och därefter fördelas mellan makarna
efter förhållandet mellan deras beskattningsbara inkomster.

Deklarations- och taxeringsförfarandet

Beräkningen av taxerade och beskattningsbara inkomster kräver medverkan
av de skattskyldiga i form av avlämnade självdeklarationer. För möjliggörande
av kontroll av deklarationerna och för att tjäna till upplysning i
fall, då deklarationer icke avgivits, föreligger viss skyldighet att avlämna
uppgifter till ledning för annans taxering.

I självdeklarationen skall skattskyldig uppgiva sina intäkter och avdrag
inom varje förvärvskälla ävensom angiva de allmänna avdrag, han yrkar
att få komma i åtnjutande av vid taxeringen. Deklarationen skall därjämte
innehålla vissa ytterligare upplysningar, som är erforderliga för taxeringens
verkställande.

Efter prövning av de i deklarationerna lämnade uppgifterna och efter den
kontroll, som finnes erforderlig, fastställes den taxerade inkomsten genom
beslut av vederbörande taxeringsnämnd. I samband därmed prövas i förekommande
fall rätten till ortsavdrag och avdrag för nedsatt skatteförmåga.
De beslutade taxeringarna antecknas i taxeringslängder.

Debiterings- och uppbördsförfarandet

Numera uppbäres kommunala och statliga utskylder preliminärt samma
år som inkomsten förvärvas. Efter utgången av inkomståret sker taxering
och på grundval därav uträknas den definitiva skatten. Om den preliminärt
uttagna skatten understiger den slutliga skatten, påföres den skattskyldige
skillnaden i form av kvarstående skatt. Om däremot den preliminära skatten
överstiger den slutliga skatten, sker återbäring av skillnadsbeloppet.

Den preliminära skatten skall i princip beräknas till sådant belopp, att
den så nära som möjligt kan antagas motsvara i den slutliga skatten ingående
statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, kommunala utskylder,
folkpensionsavgift och sjukförsäkringsavgifter för den obligatoriska sjukförsäkringen.

Preliminär skatt är av två slag, A-skatt och B-skatt.

Skattskyldig med huvudsaklig inkomst av tjänst skall i regel erlägga preliminär
A-skatt, som uttages med ledning av skattetabeller genom av arbetsgivaren
gjorda avdrag på lönen.

Föi att den preliminära skatten sa nära som möjligt skulle överensstämma
med den slutliga skatten för det stora flertalet skattskyldiga stadgades
ursprungligen i 1945 års uppbördsförordning, att de i tabellerna för preliminär
A-skatt angivna skattebeloppen, som motsvarade viss bruttoinkomst,
skulle uträknas under förutsättning bl. a., att den skattskyldige vid taxering -

Kurigl. Maj:ts proposition nr 59

eu icke medgavs andra avdrag än ortsavdrag, avdrag för kommunala ulskylder
samt ytterligare ett avdrag å 100 kronor, vilket var avsett att motsvara
vid taxeringen medgivna avdrag för kostnader för intäkternas förvärvande,
folkpensionsavgift, försäkringspremier in. in. Sistnämnda avdrag
höjdes fr. o. in. år 1948 till 200 kronor bl. a. på grund av höjning av folkpensionsavgifterna.
Sedan en undersökning givit vid handen, att 200-kronorsavdraget
i uppbördsförordningen varit för stort för flertalet löntagare
i jämförelse med de avdrag, som kunde komma i fråga vid taxeringen, slopades
år 1950 detta avdrag vid uträknandet av tabellskatten.

Enligt 1953 års uppbördsförordning skall tabellerna för den preliminära
A-skatten grundas bl. a. på den förutsättningen, att den skattskyldige vid
taxeringen icke kommer att medgivas andra avdrag än ortsavdrag och, såvitt
angår taxeringen till statlig inkomstskatt, avdrag för kommunala utskylder,
beräknat för skattekrona och skatteöre till i hela krontal bestämda belopp. Enligt
bestämmelser, som första gången skall tillämpas vid upprättandet av
skattetabellerna för inkomståret 1956, skall skattebeloppen i tabellerna för
preliminär A-skatt uträknas under förutsättning bl. a., att avdrag vid taxeringen
medgives med ett belopp av 100 kronor utöver ortsavdrag och avdrag
för kommunala utskylder. De ändrade bestämmelserna är betingade
av att avgifterna för den obligatoriska sjukförsäkringen som förut nämnts
blivit avdragsgilla vid taxeringen samt av den år 1953 genomförda höjningen
av folkpensionsavgifterna.

Beträffande den som vid sidan av sin inkomst av tjänst åtnjuter annan
inkomst eller är skattskyldig för förmögenhet, kan den lokala skattemyndigheten
föreskriva, att preliminär A-skatt skall beräknas till viss procent av
tjänsteinkomsten eller utgå med belopp utöver vad i tabellen angives för
den huvudsakliga tjänsteinkomsten. Är sidoinkomsten betydande eller föreligger
eljest särskilda omständigheter, kan den lokala skattemyndigheten
föreskriva, att preliminär B-skatt skall erläggas i stället för preliminär
A-skatt.

Preliminär A-skatt skall dock icke erläggas för alla inkomster, som i beskattningshänseende
utgör inkomst av tjänst. Skatteavdrag skall således
icke göras för folkpension, bidrag enligt lagen om bidrag till änkor och änklingar
med barn och enligt lagen om särskilda barnbidrag till änkors och
invaliders in. fl. barn, familjebidrag åt värnpliktiga, understöd, som utgives
av arbetslöshctsnäinnd med bidrag av statsmedel, tillskott och bidrag
enligt lagen om kommunala pensionstillskott in. in. samt sådan pension,
livränta eller annan skattepliktig ersättning från försäkringsanstalt, som
uppgår till högst 1 500 kronor per år.

Preliminär B-skatt utgöres av skattskyldig, som icke skall erlägga preliminär
A-skatt, och utgår antingen med belopp motsvarande den slutliga
skatt, som påförts den skattskyldige året näst före inkomståret, eller också
med belopp, som beräknas på grundval av preliminär taxering. Det ankommer
på den skattskyldige att själv ombesörja inbetalning av den preliminära
B-skatten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 59

De sakkunniga

1950 års skattelagssakkunniga uttalar, att skatteförfattningarnas bestämmelser
om beräkning av underlaget för varje skattskyldigs beskattning i
princip förutsätter en noggrann beräkning dels av bruttoinkomst, avdragsbelopp
och nettointäkt beträffande varje särskild förvärvskälla och dels av
varje allmänt avdrag. Varje post skall utföras med exakt antal kronor och
först beträffande den taxerade inkomsten förekommer en obetydlig avrundning.

De sakkunniga framhåller, att för genomförande av en taxering enligt
angivna grunder deklarationsskyldigheten måst utformas på sådant sätt, att
fullgörandet av skyldigheten ofta ter sig besvärligt, icke minst för personer
med enkla inkomstförhållanden. Det räcker icke med uppgift enbart om
inkomsten, som envar i allmänhet utan större svårighet kan lämna, utan
den skattskyldige måste också känna till vilka avdrag som får göras dels
såsom omkostnader och dels såsom allmänna avdrag samt beloppet av varje
särskilt avdrag. Svårigheterna att hålla reda på de olika avdragen har medfört
en icke ringa osäkerhet i fråga om hur en deklaration skall upprättas.
Den betydelse som vid skattesystemets utformning tillmätts den exakta redovisningen
av vissa slag av avdrag, även sådana som i ganska ringa grad
påverkar resultatet av taxeringen, torde enligt de sakkunniga i viss utsträckning
ha varit ägnad att ingiva allmänheten en oriktig uppfattning om
skattesystemets verkningar och att draga uppmärksamheten från vikten av
att inkomsterna riktigt och fullständigt deklareras.

I betänkandet erinras om att svårigheten i många fall att exakt beräkna avdragsbelopp
— liksom värdet av vissa intäkter — gjort det nödvändigt att
i åtskilliga hänseenden ersätta den i princip förutsatta exakta inkomstberäkningen
med schablonmässigt utformade regler för uppskattning av
inkomster och omkostnadsavdrag.

De för inkomstberäkningen i skatteförfattningarna givna reglerna syftar
i princip till att avväga den individuella skatteförinågan, dock att avdraget
för försäkringspremier närmast är betingat av sociala skäl. De sakkunniga
framhåller emellertid, att skatteförmåga icke är något entydigt begrepp.
Förmågan att betala skatter påverkas av en mängd olika faktorer, och betydelsen
och graden av varje sådan faktors inverkan kan icke objektivt fastslås
utan ar beroende av det subjektiva omdömet. Åtskilliga på skatteförinågan
inverkande omständigheter lämnas för närvarande helt åsido vid beskattningen
och så måste av praktiska skäl alltid bliva fallet. Även en långt
driven noggrannhet beträffande avvägningen av vissa sådana omständigheters
inverkan medför icke alltid, att resultatet av taxeringen därför blir
ett riktigare uttryck för skatteförmågan. De sakkunniga finner detta så
mycket mindre bli fallet, om bestyren med avvägningen av de faktorer,
vartill enligt skattelagstiftningen hänsyn skall tagas, blir så omfattande’,
att de leder till att andra viktigare omständigheter förbises. I betänkandet
tramhålles i detta sammanhang, att ortsavdragen är lika för alla skattskyl -

Kungl. Maj.ts proposition nr 59

diga i samma ortsgrupp och med samma civilstånd ehuru ett noggrant hänsynstagande
till skatteförmågan kunde motivera en differentiering av detta
avdrag.

Skattelagssakkunniga anser sig kunna uttala, att åtskilliga med den exakta
inkomstberäkningen sammanhängande detaljer vid deklarations- och laxeringsbestyret
vållar väsentligt mera arbete och irritation än som motsvaras
av därigenom vunnen större noggrannhet vid avvägning av skatteförmågan.

Nackdelarna av att i alla avseenden vidhålla den exakta inkomstberäkningen,
även då densamma är av ringa betydelse, finner de sakkunniga särskilt
framträdande vid jämförelse med de enkla schematiska regler, efter
vilka skatteavdrag för uttag av preliminär A-skatt utformats. Målet för
uttaget av preliminär skatt — ett skatteuttag som anknyter till och om möjligt
sammanfaller med den definitiva skatten — kan enligt skattelagssakkunniga
icke nås så länge den nuvarande metoden för inkomstberäkning
bibehålies oförändrad. En bättre överensstämmelse mellan preliminär skatt
och slutlig skatt förutsätter en i vissa avseenden enklare inkomstberäkning
än den nu gällande.

Efter att ha erinrat om att flera av senare års skattereformer utformats
så att skattereglernas handhavande förenklats kommer de sakkunniga in på
frågan vilka möjligheter som finns till ytterligare förenkling av dessa regler.

De sakkunniga anför inledningsvis, att frågan om en dylik förenkling av
naturliga skäl ställer sig olika beträffande olika kategorier skattskyldiga.
De förenklingsåtgärder, som kan diskuteras, skulle få sin största betydelse
för de skattskyldiga, vilka endast eller till helt övervägande del har inkomst
av tjänst, och vilka icke bär rätt till andra avdrag än ett mindre avdrag
för omkostnader för tjänsten ävensom allmänna avdrag för skatter,
avgifter till folkpensioneringen och försäkringsavgifter. Beträffande övriga
skattskyldiga, framför allt jordbrukare, rörelseidkare och fria yrkesutövare
samt i fråga om äkta makar, som båda har inkomst och skall samtaxeras,
töreligger sådana på beskattningen i komplicerande riktning inverkande omständigheter,
att möjligheterna till förenkling är begränsade. Hela antalet
skattskyldiga i riket utgör för närvarande omkring 4 miljoner. Härav torde
omkring två tredjedelar vara att hänföra till förstnämnda kategori skattskyldiga,
vilkas inkomst- och heskattningsförhållanden är enkla.

Vad som komplicerar deklarationsbestyr och taxering eller åstadkommer
bristande överensstämmelse mellan preliminär skatt och slutlig skatt för
skattskyldiga, som enligt vad nyss sagts kan hänföras till skattskyldiga med
enkla inkomstförhållanden, är enligt de sakkunniga i huvudsak
taxeringen av småinkomster av annan fastighet och av kapital,
avdragsyrkanden och prövning av sådana yrkanden, vilka avser inkomst
av tjänst, exempelvis kostnader för resor mellan bostad och arbetsplats,
avdraget för kommunalutskylder,
avdraget för folkpensionsavgift samt

avdraget för försäkringspremier, därunder inbegripet de från och med år
11)55 utgående sjukförsäkringsavgifterna.

2 liihang till riksdagens protokoll 195!). t samt. .Yr 59

Kangl. Maj:ts proposition nr 59

Härefter uttalar skattelagssakkunniga, att en förenkling av deklaration
och taxering för ifrågavarande grupp skattskyldiga skulle kunna ske om

1) en schablonisering genomförs av avdraget för omkostnader i förvärvskällan
tjänst;

2) mindre inkomster av annan fastighet och kapital undantages från beskattning; 3)

en omläggning eller schablonisering genomföres av de tre allmänna
avdrag, som berör det stora flertalet skattskyldiga fysiska personer, nämligen
avdraget för kommunala utskylder, för folkpensionsavgift och för vissa
försäkringspremier.

\ id övervägande av en förenkling av de tre nyssnämnda allmänna avdragen
har de sakkunniga ansett fyra alternativ kunna ifrågakomma. Beträffande
samtliga alternativ förutsättes, att utskyldsavdraget schabloniseras på
sätt i annat sammanhang angives. Beträffande de olika alternativen anföres
följande av skattelagssakkunniga.

Alternativ I. Rätten till avdrag för folkpensionsavgift, försäkringspremier
och sjukförsäkringsavgifter upphäves. Därvid förutsättes att folkpensionsförmåner
hänföres till icke skattepliktig inkomst, och att slopandet av avdraget
för försäkringspremier och sjukförsäkringsavgifter kompenseras genom
en höjning av ortsavdragen. Detta alternativ är det ur förenklingssynpunkt
mest tillfredsställande. Fördelarna med detsamma är att deklarationsbestyret
och kontrollen av deklarationerna blir avsevärt enklare samt
att taxeringen av folkpensionerna och i samband därmed förekommande
prövning av folkpensionärernas avdrag för nedsatt skatteförmåga undgås.
Å andra sidan innebär alternativet en jämförelsevis långt driven schablonisering,
genom vilken bortses från de individuella variationerna i fråga om
avgifter och premier. Ur vissa synpunkter torde häremot icke vara så mycket
att invända, eftersom mot utgifterna svarande pensioner, ersättningar
och försäkringsbelopp blir skattefria. Mot schabloniseringen av premieavdraget
kan dock erinras, att man går miste om detta avdrags funktion att
uppmuntra till tecknande av försäkringar. Det kan emellertid ifrågasättas,
huruvida bibehållandet av detta avdrag — som ursprungligen motiverats av
sociala skäl — kan anses erforderligt. Genom den upplysningsverksamhet,
som bedrivits, och av andra skäl torde insikten om behovet av försäkringsskydd
nu vara så allmän, att den under ett tidigare skede väl motiverade
uppmuntran till tecknande av försäkringar, som avdraget utgör, numera
utan större olägenhet borde kunna undvaras. Vissa försäkringsformer, som
icke är förbundna med avdragsrätt men måste tillmätas stor social betydelse,
exempelvis brandförsäkring av personlig lösegendom, bedrives med
framgång utan att avdragsrätt för premierna är medgiven. Ett skäl för bibehållande
av premieavdraget är emellertid det sparfrämjande syfte, som avdraget
tjänar.

Alternativ II. Folkpensionsavdraget avskaffas och folkpensionsförmånerna
hänföres till icke skattepliktig inkomst. För försäkringspremier och sjukförsäkringsavgifter
medgives ett schablonavdrag å 100—200 kronor för ensamstående
och 200—400 kronor för äkta makar. Om premierna och avgifterna
uppgår till högre belopp än schablonavdraget, medgives avdrag för
det högre beloppet, dock högst med 300 kronor för ensamstående och 550
eller 600 kronor för äkta makar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 59

Vid detta alternativ bibehålies i viss mån den sociala och sparfrämjande
funktionen hos försäkringsavdraget.

Alternativ III. Skatteplikten för folkpensionsförmåner bibehålies och ett
gemensamt schablonavdrag medgives för folkpensionsavgift, försäkringspremier
och sjukförsäkringsavgifter med 300 kronor för ensamstående och 600
kronor för äkta makar. Om de verkliga kostnaderna uppgår till högre belopp,
medgives avdrag för dessa, dock att avdrag för försäkringspremier och
frivilliga sjukförsäkringsavgifter medgives med högst 300 kronor för ensamstående
och 550 eller 600 kronor för äkta makar.

Alternativ IV. Genom särskilda föreskrifter stadgas att skattskyldig med
en sammanräknad inkomst av högst 14 000 kronor skall medgivas allmänna
avdrag med ett schablonmässigt beräknat, med inkomsten varierande belopp,
som angives i tabell. I detta schablonavdrag ingående avdrag för utskylder,
folkpensionsavgift och obligatoriska sjukförsäkringsavgifter beräknas
därvid på grundval av beskattningsårets inkomst, och i schablonavdraget
ingående avdrag för försäkringspremier och frivilliga sjukförsäkringsavgifter
beräknas till 100 kronor för ensamstående och 200 kronor för äkta
makar. Det schablonmässigt beräknade allmänna avdraget bestämmes med
hänsyn till den kommunala utdebiteringen, avjämnad till närmaste hela
krontal, varvid särskild tabell upprättas för varje förekommande till helt
krontal avjämnad utdebitering. Sådana skattskyldiga, vilkas allmänna avdrag
överstiger det i förordningen angivna schablonmässigt beräknade allmänna
avdraget, och de skattskyldiga, vilkas sammanräknade inkomster
överstiger 14 000 kronor, medgives rätt till avdrag i enlighet med de nuvarande
bestämmelserna i skatteförfattningarna, dock att avdraget för försäkringspremier
och sjukförsäkringsavgifter bestämmes till högst 300 kronor
för ensamstående och 550 eller 600 kronor för äkta makar.

Valrätten mellan ett schablonmässigt beräknat belopp för de allmänna avdragen
och avdrag enligt nuvarande bestämmelser med ovannämnda utvidgning
kan givetvis utsträckas att omfatta även skattskyldiga, vilkas sammanräknade
inkomst överstiger 14 000 kronor.

Beträffande alternativ IV kan den invändningen göras, att det inte innebär
någon genomgående förenkling av deklarationsförfarandet, eftersom den
skattskyldige i många fall med ledning av debetsedel och andra uppgifter
måste bedöma, om schablonavdraget är till hans förmån eller ej, och rätta
sättet för deklarationens upprättande därefter.

De sakkunniga har utformat sina förslag enligt alternativ II. Jag torde
här få lämna en sammanfattning av de ändringar, som de sakkunniga förordat.

Till en början föreslår de sakkunniga, att vid beräkning av inkomst av
tjänst varje skattskyldig medgives ett schablonavdrag för omkostnader för
intäkternas förvärvande å 100 kronor, överstiger de verkliga omkostnaderna
100 kronor, skall avdrag medgivas med ett till närmast högre hela 100-tal
kronor avjämnat belopp

Envar skattskyldig, som har inkomst av annan fastighet i hemortskommunen,
föreslås erhålla skattefrihet för sådan inkomst upp till ett belopp av
200 kronor.

Jämväl för inkomst av kapital förordas skattefrihet för belopp upp till
200 kronor, så att endast överskjutande belopp taxeras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 59

Folkpensionsförmåner skall enligt de sakkunnigas förslag hänföras till
icke skattepliktig inkomst och rätt till avdrag för erlagda obligatoriska folkpensionsavgifter
upphävas. I samband därmed undantages bidragen till änkor
och änklingar med barn likaledes från beskattning. De särskilda bestämmelserna
om avdrag för nedsatt skatteförmåga för folkpensionärer och
bestämmelserna om beskattning av restituerade, avkortade eller avskrivna
folkpensionsavgifter skulle därmed bli överflödiga.

Avdraget för kommunala skatter föreslås i betänkandet skola omläggas
på sådant sätt att det nuvarande utskyldsavdraget bortfaller. I stället skall
vid beräkning av beskattningsbar inkomst den taxerade inkomsten minskas
dels med statligt ortsavdrag och dels med viss procent av återstoden jämte
i förekommande fall avdrag för nedsatt skatteförmåga. Procenttalet skall
motsvara den för hemortskommunen gällande sammanlagda kommunala
utdebiteringen för inkomståret, avjämnad till närmaste hela krontal.

För försäkringspremier, inberäknat sjukförsäkringsavgift, bör enligt de
sakkunniga alla skattskyldiga medgivas ett schablonavdrag, som föreslås
till 300 kronor för makar gemensamt och 150 kronor för ensamstående.
Är de verkliga utgifterna för premier högre, erhålles avdrag för dessa, dock
högst med 600 kronor för makar gemensamt och med 300 kronor för ensamstående.

Enligt de sakkunnigas mening kan de föreslagna åtgärderna förväntas
medföra åtskilliga förenklingar. Härom anföres i betänkandet.

Individuella prövningar av avdrag under 100 kronor från inkomst av tjänst
behöver ej ske. Övriga avdragsprövningar rörande sådan inkomst blir enklare.
Taxeringen av småinkomster av annan fastighet och av kapital bortfaller.
Taxering av folkpensionsförmåner skall ej ske, i följd varav särskilda
bestämmelser om folkpensionärers avdrag för nedsatt skatteförmåga ej längre
erfordras. Utskyldsavdrag behöver ej ske i deklarationerna och ej heller
kontrolleras vid taxeringen. Avdraget för obligatorisk folkpensionsavgift slopas
med hänsyn till skattefriheten för folkpensionsförmånerna. Försäkringspremieavdraget
schabloniseras för ett stort antal skattskyldiga.

För sådana skattskyldiga i de lägre inkomstklasserna, viika endast har
inkomst av tjänst jämte skattefria inkomster av annan fastighet och kapital
och vilkas avdrag blir helt schabloniserade, kan taxering och skatter beräknas
enbart på grundval av tjänsteinkomsten. Därigenom öppnas möjlighet
att för dessa skattskyldiga anordna ett enklare deklarations- och
laxeringsförfarande. Vidare blir det lättare att upprätta tabeller för skatteavdrag
å lön, vilka så nära som möjligt anknyter till den slutliga skatten.

De sakkunniga framhåller, att de föreslagna åtgärderna bör ses i samband
med varandra och det största utbytet i förenklingsavseende vinns, om
förslaget i dess helhet genomförs. Emellertid är de olika detaljerna så till
vida oberoende av varandra, att intet hindrar att förslaget genomförs endast
i vissa delar.

Vid upprättandet av förslaget har de sakkunniga icke till behandling upptagit
speciella till dem för utredning överlämnade frågor, som berör i förslaget
avhandlade inkomstslag, exempelvis angående avdrag för studiekost -

Kungl. Maj:ts proposition nr 59

nåder, flyttningskostnader o. d. Spörsmål av denna art, vilkas lösning i
allmänhet medför att taxeringen kompliceras för därav berörda skattskyldiga,
bör enligt de sakkunniga lämpligen övervägas för sig.

De sakkunniga har beräknat, att genomförandet av de föreslagna åtgärderna
kommer att medföra ett skattebortfall å 112 milj. kronor för staten
och å 85 milj. kronor för kommunerna.

Remissyttrandena

Allmänt har i remissyttrandena understrukits angelägenheten av att åtgärder
vidtages för att förenkla deklarations- och taxeringsförfarandet. Likaså
har uttalats önskemål, att största möjliga överensstämmelse mellan
preliminär skatt och slutlig skatt åstadkommes.

Remissinstanserna har sålunda allmänt anslutit sig till huvudsyftena med
1950 års skattelagssakkunnigas förslag. Däremot har remissinstanserna icke
lika allmänt ansett sig kunna i alla delar godtaga de åtgärder, som föreslagits
av de sakkunniga. Vissa av de sakkunnigas förslag har i huvudsak
accepterats i flertalet av de avgivna utlåtandena, men åtskilliga remissinstanser
har motsatt sig att andra av de framlagda förslagen genomföres.
I ett par remissyttranden har samtliga förslag avvisats. De skäl, som anförts
för denna inställning, varierar. Sålunda har några av de sakkunnigas förslag
icke ansetts förenliga med kraven på rättvisa och likformighet i beskattningen.
Det har bl. a. uttalats att förslagens genomförande skulle medföra
en skatteövervältring från vissa grupper skattskyldiga till andra. Vissa
förslag har betecknats såsom icke ägnade att uppfylla förslagets huvudsyften
eller ansetts i vart fall icke ha sådan betydelse ur förenklingssynpunkt,
att värdet av åtgärden står i rimlig proportion till kostnaderna för dess
genomförande.

Jag torde senare få redogöra för de uttalanden, som gjorts i remissyttrandena
beträffande de olika delförslagen. I detta sammanhang torde
fä återgivas vissa allmänna synpunkter, som framkommit i yttrandena.

Riksskattenämnden erinrar om, att nämnden vid olika tillfällen framhållit
sin positiva inställning till de förenklingssträvanden, som under senare
år kommit till uttryck i skattelagstiftningen, och därvid understrukit
behovet av dylika förenklingar. På grund av utvecklingen har beskattningen
efter hand kommit att tyngas av en vidlyftig detaljreglering, som blivit
alltmera besvärande såväl för de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna.
Det är enligt riksskattenämndens åsikt ett viktigt önskemål att denna
utveckling bryts och att man i de delar där så lämpligen kan ske övergår
till ett enklare, mera schematiskt förfarande.

Härom anför riksskattenämnden.

Om man skall nå resultat av verklig praktisk betydelse i detta avseende
torde det vara oundvikligt att de ingrepp, som göras, bli av tämligen radikal
natur. De möjligheter som erbjuda sig - nämligen att fritaga vissa inkomster
från beskattning och alt slopa vissa avdrag eller täcka dem med scha -

Kungl. Maj.ts proposition nr 59

bloner — måste alltid kräva eftergifter beträffande kravet på likformighet
och rättvisa vid beskattningen. Enligt riksskattenämndens mening är dock
läget sådant, att man har anledning göra t. o. in. ganska långt gående uppoffringar
härutinnan, om man blott därmed kan nå verkligt påtagliga resultat
i fråga om förenkling av deklarations- och taxeringsförfarandet. Det är
viktigt att reformerna få denna dubbla verkan och sålunda medföra lättnad
såväl för de skattskyldiga som för taxeringsmyndigheterna. Däremot kan
det betvivlas att förenklingsreformer av relativt begränsad innebörd skola
få någon mera avgörande betydelse för överensstämmelsen mellan preliminär
skatt och slutlig skatt. Divergenserna härutinnan äro beroende av många
andra faktorer, såsom varierande inkomster under olika delar av beskattningsåret,
ackordsersättningar av växlande storlek, sambeskattningsförhållanden
m. m. Det skall icke förnekas att en mera schabloniserad taxering
kan medföra förbättringar i detta avseende. Men det torde icke vara realistiskt
att i detta sammanhang — såsom ofta sker — draga in tanken på
en definitiv källskatt. Frågan huruvida en definitiv källskatt över huvud
taget är möjlig att praktisera rymmer så många problem och är så vittutseende,
att den icke bör föregripas genom att inblandas i de nu aktuella frågorna
om förenklade beskattningsregler. Riksskattenämnden har med detta
velat varna för att det tredje ovan angivna huvudsyftet — att nå en bättre
överensstämmelse mellan preliminär och slutlig skatt — tillätes att i detta
sammanhang dominera över de båda andra, för dagen viktigare syftena och
kanske föranleda reformer av tvivelaktigt värde för det nuvarande taxeringssystemet.

Av de olika beskattningsdetaljer, som i betänkandet valts ut för förenkling,
äro icke alla lika väl lämpade för schablonisering. En viss avvägning
måste här ske. Enligt nämndens mening är det av vikt att man härvid icke
alltför mycket sprider ut de medel, som kunna stå till förfogande för att genomföra
förenklingar. Det är bättre att åtgärderna koncentreras till vissa
områden eller punkter, där man med visshet kan vänta sig att de få avsedd
effekt. Ett schablonavdrag bör vidare icke tillgripas under annan förutsättning
än att avdraget för flertalet av de berörda skattskyldiga ställer deras
aydragsfråga utom diskussion och sålunda befriar dem från att föra anteckningar
angående utgifterna och att verkställa närmare beräkningar av avdragets
verkliga storlek. Det stora flertalet skattskyldiga skall med andra
ord icke behöva räkna sig fram till om schablonen är tillämplig och eventuellt
redovisa denna beräkning i deklarationen.

Länsstgrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller att kravet på förenklade
skatteregler bör gå band i hand med anspråket på rättvisa och säkerhet
i beskattningen. Att ersätta en exakt inkomstberäkning med väl utformade
schabloner kan vara till stor nytta för eu god taxering. Särskilt värdefullt
är det, om bagatellfrågor, vilkas bedömning kan ta lång tid i anspråk för
skattskyldiga och myndigheter, blir behandlade mera schablonmässigt, utan
att förenklingen föranleder allt för stor avvikelse från resultatet vid en exakt
inkomstberäkning. Vad de sakkunniga i sådant avseende föreslagit får enligt
länsstyrelsens mening betraktas som ett försök att åstadkomma rationalisering
på de områden, som är mest angelägna, men även på andra fält torde
kunna skapas enklare och mera praktiska regler än nu till fördel för ökad
säkerhet och rättvisa i beskattningen. Länsstyrelsen påpekar, att inkomstberäkningen
för jordbruk i flera hänseenden är komplicerad eller ger ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 59

rymme för svävande tillämpningsmöjligheter samt att reglerna om avdrag
för nedsatt skatteförmåga icke endast är invecklade utan även till sina verkningar
allt för hårda. Länsstyrelsen förutsätter, att även dessa problem framdeles
kommer att ägnas uppmärksamhet.

Överståthållarämbetet anlägger i sitt yttrande några allmänna synpunkter
på frågan om förenkling av beskattningsreglerna. Ämbetet framhåller
till en början, att det torde råda allmän enighet om att åvägabringandet av
ett enklare deklarations- och taxeringsförfarande för det stora flertalet skattskvldiga
är en angelägen uppgift. En sådan förenkling måste förutsätta och
bygga på en förenkling av gällande beskattningsregler. Skattefrågorna har
numera en långt större betydelse än tidigare för den enskilde medborgaren,
som tvingas att offra betydande tid och arbete därpå eller anlita hjälp för
att rätt kunna fullgöra sin medborgerliga plikt att upprätta en riktig självdeklaration.
Huvudsakligen sammanhänger detta med att skatterna fått
eu mycket ökad ekonomisk vikt för de skattskyldiga. Det framstår därför
enligt överståthållarämbetet som ett starkt medborgerligt krav att allt göres
som rimligen kan göras för att förenkla en procedur, som berör praktiskt
taget alla av landets innebyggare och som årligen återkommer. Även för det
allmänna framstår en förenkling som ett eftersträvansvärt led i åtgärderna
för att åstadkomma en effektivare taxeringsorganisation. Erfarenheten visar
nämligen att den nuvarande taxeringsorganisationen betungas av sysslandet
med detaljfrågor av relativt ringa ekonomisk vikt för såväl den enskilde
som det allmänna till förfång för mera väsentliga arbetsuppgifter. Även en
måttlig utbyggnad av taxeringsorganisationen för att göra denna mera effektiv
torde bli ganska kostbar. Det bör därför vara ytterligt angeläget att den
förutsättning för en effektivare — tillika rättvisande — taxering tillskapas,
som en förenkling av beskattningsreglerna och taxeringsförfarandet utgör.

Härefter fortsätter överståthållarämbetet.

När det gäller bedömningen av de frågor, som i förevarande avseende
anmäla sig, har överståthållarämbetet fäst särskilt avseende vid följande
tre faktorer.

1) Det ökade skattetrycket och såsom en följd därav den ökade betydelse,
som de skattskyldiga numera tillmäta även relativt obetydliga avdragsposter,
främst i inkomstkällan tjänst. Taxerings- och prövningsnämnder belastas
i icke obetydlig utsträckning med att utreda och pröva avdragsyrkanden
i detta hänseende. Vad särskilt angår resor till och från arbetet bör
emellertid framhållas, att avdrag för dylika resor — liksom för övrigt för
skatter, folkpensionsavgifter och försäkringspremier — i allmänhet icke bereda
taxeringsnämnderna i Stockholm mera avsevärt arbete. Därest de häi
senast åsyftade avdragen avskaffades och ersattes med någon form av schablonavdrag
skulle visserligen en sådan åtgärd medföra en betydande lättnad
för den skattskyldige vid upprättandet av självdeklarationen, men värdet
av en sådan reform bör icke överskattas när det gäller bedömningen av
dess inverkan på arbetet inom taxerings- och prövningsnämnderna.

2) Enligt gällande skattelagstiftning skall beskattningen vara ej endast
rättvis utan också likformig. I detta sistnämnda avseende lärer nog med fog
kunna sägas att för närvarande en påtaglig skillnad föreligger mellan å
ena sidan löntagargruppen och å andra sidan övriga inkomsttagare främst

Kungl. Maj:ts proposition nr 59

företagare. Skillnaden ifråga består främst däri att löntagarna på grund av
ett val utbyggt kontrollsystem i allmänhet kunna beskattas för sina verkliga
inkomster, som ock däri att avdrag vid taxeringen enligt stadgad praxis
medgives löntagare enligt restriktivare grunder än som tillämpas för andra
inkomsttagare. I detta sammanhang bör understrykas att även med en aldrig
så effektiv taxeringsorganisation den angivna skiljaktigheten i viss utsträckning
alltid kommer att bestå; det ligger nämligen i sakens natur att företagare
i jämförelse med löntagare ofta ha lättare att undgå beskattning av
hela sin verkliga inkomst. Den omständigheten att enligt vad som erfarenhetsmässigt
kan konstateras det förekommer att mer eller mindre tillfälliga
tjänsteinkomster (exempelvis arbete såsom hemhjälp) i viss omfattning
icke uppgivas till beskattning, torde likväl icke i stort inverka på ovannämnda
konstaterande.

3) Införandet av källskattesystemet har i hög grad aktualiserat frågan
om förenklade beskattningsnormer. Här må understrykas vad de sakkunniga
framhålla, nämligen att en bättre överensstämmelse mellan preliminär skatt
och slutlig skatt förutsätter en enklare inkomstberäkning än den nu gällande.
I själva verket framtvingar källskattesystemet av praktiska skäl att
beskattningsreglerna i viss utsträckning måste samordnas med de mera schablonartade
reglerna för uttagande av källskatt.

Näringslivets skattedelegation finner det berättigat antaga, att de föreslagna
författningsändringarna tillsammans skulle medföra en icke oväsentlig
förenkling både av de skattskyldigas deklarationsförfarande och av taxeringsmyndigheternas
arbete med taxeringen. Mera tvivelaktigt är däremot,
huruvida önskemålet om en bättre överensstämmelse mellan preliminär
skatt och slutlig skatt i nämnvärd mån blir tillgodosett. Denna bristande
överensstämmelse lär nämligen i stor utsträckning grundas på att löneutbetalningarna
ofta fördelas ojämnt under året och ske med varierande
belopp. Likaledes torde man kunna ställa sig tveksam till frågan, huruvida
de vinster i förenklingshänseende, som förslagets genomförande skulle medföra,
till alla delar står i rimlig proportion till det inkomstbortfall, som skulle
bli följden.

Statskontoret, som anslutit sig till grundtanken i det remitterade betänkandet,
ifrågasätter huruvida icke med hänsyn till det skattebortfall, som
skulle bli en följd av förslagens realiserande, ett successivt genomförande av
de föreslagna åtgärderna är mest välbetänkt ur statsfinansiell synpunkt. I

I några remissyttranden har gjorts uttalanden rörande möjligheterna att
genom förenkling av beskattningsreglerna för skattskyldiga med enkla inkomstförhållanden
möjliggöra effektivare kontroll av andra skattskyldiga.

Landsorganisationen, som helt instämmer i det angivna syftet med de
sakkunnigas förslag, erinrar om att organisationen i olika sammanhang
starkt understrukit önskemålet, att tillräckliga resurser ställes till myndigheternas
förfogande för att motverka det utbredda skattebedrägeriet. Kan
genom en förenkling av löntagarbeskattningen resurser frigöras för det angivna
ändamålet, utgör detta enligt organisationens mening ett ytterligare
skäl för en dylik förenkling. I betänkandet görs inte något försök att ens
uppskattningsvis ange de personalbesparingar, som skulle kunna vinnas

Kungl. Maj:ts proposition nr 59

genom förslagen till förenklingar, inte heller berörs frågan huruvida och i
vilken omfattning eventuellt friställd granskningspersonal kan anlitas för
de långt mera krävande arbetsuppgifter, som en effektivisering av skattekontrollen
torde medföra. Enligt organisationens uppfattning bör inte heller
storleken av eventuella besparingar genom en förenkling av taxeringsarbetet,
som är förknippat med löntagarnas deklarationer, bli bestämmande
för i vilken utsträckning ökade resurser skall ställas till skattemyndigheternas
förfogande för bekämpande av skattefusk. Det är en mycket allmänt
omfattad mening, att genom skärpt skattekontroll så pass betydande
merinkomster skulle kunna tillföras statsverket, att frågan om personalbesparingar
på annat håll blir av underordnad betydelse.

De sakkunnigas förslag bör sålunda enligt landsorganisationens mening
i viss mån kunna ses fristående från den långt större frågan om en skärpning
av skattekontrollen. Att minska de med deklarationsarbetet förknippade
olägenheterna för de skattskyldiga samt, framför allt, att nå bättre ö\eiensstämmelse
mellan preliminärskatt och slutlig skatt utgör i och för sig
starka motiv för en förenkling av deklarations- och taxeringsförfarandet,
förutsatt att en sådan förenkling kan ske utan större orättvisor och utan
skatteskärpningar för någon grupp. Med denna utgångspunkt godtar landsorganisationen
den konsekvens, som blir ett resultat av de sakkunnigas förslag,
nämligen en viss sänkning av beskattningsunderlaget och därmed ett
skattebortfall för stat och kommuner.

Tjänstemännens centralorganisation framhåller, att organisationen balett
mycket stort intresse av alla åtgärder som är ägnade att leda till större
överensstämmelse mellan preliminärskatt och slutlig skatt och till ett föienklat
deklarations- och taxeringsarbete. Organisationens inställning betingas
härvid av att man förutsätter, att den minskning i arbetsbördan för
beskattningsmyndigheterna, som blir en följd av förenklingen av skattereglerna
för stora grupper av inkomsttagare skall motsvaras av en effektivisering
av taxeringsarbetet rörande kategorier av inkomsttagare, där taxeringsförfarandet
för närvarande bl. a. på grund av tids- och personalhänsyn
icke kan bedrivas tillräckligt effektivt. Även om organisationen sålunda
i princip har den uppfattning att det är synnerligen värdefullt om en för -enkling i beskattningsreglerna kan åstadkommas, äger detta förhållande
sin giltighet endast under förutsättning att en sådan förenkling icke åstadkommes
till priset av en i och för sig ej eftersträvad omfördelning av skattebördan
mellan de skattskyldiga för vilka förenklingen av skattereglerna
är avsedd att inträda.

Överståthållarämbetet understryker, att ett genomförande av de sakkunnigas
förslag icke torde medföra en förenkling av eller en lättnad i taxeringsbestyret.
Visserligen medför förslaget i några hänseenden förenklingar
i det tekniska taxeringsarbetet men den vinst som härigenom uppkommer
torde enligt ämbetets uppfattning helt uppvägas av det ökade taxeringsarbete,
som torde uppkomma på grund av förslagen om avdrag för omkostnader
i förvärvskällan tjänst enligt 100-kronorsintervaller och om viss skattebefrielse
för inkomster av annan fastighet och av kapital.

Kungl. Maj.ts proposition nr 59

Icke heller länsstyrelsen i Jämtlands län anser, alt taxeringsorganen genom
förslagets genomförande skulle beredas sådan lättnad i arbetet, att arbetskraft
i någon mera påtaglig omfattning kan frigöras för skärpt kontroll
av andra grupper skattskyldiga.

Flertalet remissmyndigheter anser, att genomförandet i dess helhet av
skattelagssakkunnigas förslag kommer att medföra bättre överensstämmelse
mellan preliminär och slutlig skatt.

Länsstyrelsen i Östergötlands län säger sig vara helt ense med de sakkunniga
om att ett genomförande av de framlagda förslagen kommer att i fråga
om det stora flertalet skattskyldiga avsevärt förenkla deklarations- och taxeringsbestyret
samt åstadkomma en bättre överensstämmelse mellan erlagd
källskatt och slutlig skatt än för närvarande. Det synes länsstyrelsen ingalunda
osannolikt, att — om förslagen genomföres — det framdeles kommer
att visa sig möjligt att göra källskatten definitiv för flertalet löntagare.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför, att det visserligen är riktigt, att om
de framlagda förslagen genomföres därigenom bättre överensstämmelse uppnås
mellan preliminär och slutlig skatt för skattskyldiga med preliminär
A-skatt. Man torde emellertid icke ha anledning hysa alltför stora förväntningar
om fullständig överensstämmelse härvidlag, då felkällorna är alltför
många. Det är framför allt olikheten i de grunder efter vilka preliminär
och slutlig skatt uttages som gör, att överensstämmelse för flertalet skattskyldiga
icke går att nå.

Kfter att ha närmare redogjort för en rad olika faktorer, som föranleder
bristande överensstämmelse mellan preliminär och slutlig skatt, uttalar länsstyrelsen
att det är uppenbart, att man vid varje ändring av beskattningsreglerna
bör eftersträva att nå en närmare överensstämmelse i de båda skattetormerna,
åtminstone såvitt angår huvudparten av löntagarna.

Liknande synpunkter framföres av länsstyrelsen i Blekinge län, som uttalar
att en mer allmän överensstämmelse mellan preliminär och slutlig skatt
tydligen endast kan ifrågakomma beträffande skatt som påföres personer,
vilkas enda eller huvudsakliga inkomst härrör av tjänst. Den förenklade
taxering av sådana personer, som föreslagits, är enligt länsstyrelsen uppenbarligen
en oundgänglig förutsättning för att sådan överensstämmelse skall
kunna komma till stånd för ett större antal skattskyldiga. De divergenser,
som nu förekomma, torde emellertid i stor utsträckning bero på faktorer,
vilka ej påverkas av taxeringsförfarandet. Den föreslagna förenklingen av
löntagares taxering måste således kompletteras med åtgärder, som berör
grunderna för uttagning av källskatt, för att antalet uttag av kvarskatt och
återbetalning av källskatt skall kunna nedbringas mer avsevärt. Enbart en
förenkling av taxeringsförfarandet lärer huvudsakligen komma att medföra
endast att de belopp, vilka sålunda skall uttagas eller återbetalas blir av
mindre storleksordning. Även om detta är av stort värde för såväl det allmänna
som för skattebetalaren, vinns härigenom ej någon arbetsbesparing
av betydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 59

Föreningen Sveriges kronokamrerare utlalar, att det för föreningen framstår
som i hög grad eftersträvansvärt, att man för flertalet skattskyldiga
med huvudsaklig inkomst av tjänst når fram till s. k. definitiv källskatt.
Ur denna synpunkt skulle föreningen gärna ha sett, att de sakkunnigas
förslag inneburit mera vittgående ändringar i de nuvarande skattereglerna.
Så som förslaget nu utformats innebär detsamma endast, att en relativt obetydlig
förbättring i överensstämmelsen mellan preliminär och slutlig skatt
torde inträda. Själva grunderna för beräkning av preliminär A-skatt äro
fortfarande behäftade med brister, och dessa felkällor äro av en omfattning,
som vida tager över den förbättring, som ett genomförande av förslaget kan
antagas medföra. Föreningen anser därför, att den företagna utredningen
om förenkling av beskattningsreglerna bör kompletteras med en översyn av
grunderna för beräkning av den preliminära A-skatten i syfte att skapa förutsättningar
för införandet av definitiv källskatt för löntagare.

Jämväl socialstyrelsen och Svenska sjöfolksförbundet finner det angeläget
att sträva efter ett system, där preliminärskatten blir definitiv för flertalet
löntagare.

I några remissutlåtanden beröres förslagets verkningar med avseende på
det kommunala skattetrycket.

Svenska landskommunernas förbunds styrelse, som i princip anslutit sig
till tanken på en förenkling av beskattningsreglerna, påminner om att styrelsen
i olika sammanhang ställt sig avvisande till delreformer på kommunalskattelagstiftningens
område bl. a. av det skälet att reformerna medfört en
relativt större börda för skattebetalare i kommuner med svagt skatteunderlag
än för skattebetalare i kommuner, som är väl ställda i fråga om skatteunderlag.
Även det föreliggande förslaget medför en liknande förskjutning
av skattebördan. Enligt styrelsens mening är det icke längre möjligt att
fortsätta på delreformernas väg med därav följande relativa försämring av
de svagast ställda kommunernas ekonomiska möjligheter. Styrelsen vill därför
förorda, att den av 1948 års riksdag begärda utredningen rörande hela
kommunalskattelagstiftningen snarast igångsättes och att ett genomförande
av de skattelagssakkunnigas förslag uppskjutes i avvaktan på resultatet av
denna utredning.

Vidare framhåller Svenska landskommunernas förbunds styrelse att det
skattebortfall å 85 miljoner kronor, som enligt de sakkunnigas beräkningar
skulle uppstå för kommunerna vid ett genomförande av de sakkunnigas
förslag, måste kompenseras genom förhöjd utdebitering. I genomsnitt för
hela riket skulle härför krävas en utdebiteringshöjning av 85 öre per skattekrona.
Styrelsen framhåller, att det bör observeras att en sådan böjning, som
i och för sig kan förefalla obetydlig, för kommuner med svagt skatteunderlag
och redan hög utdebitering kommer att bli avsevärt större än för kommunerna
i genomsnitt. Å andra sidan kommer de kommuner, som har ett
gott skatteunderlag och eu låg utdebitering, icke att behöva vidkännas så
stor utdebiteringshöjning som genomsnittshöjningen för samtliga kommuner.

Kungl. Maj.ts proposition nr 59

Styrelsen har ej kunnat göra någon utredning av frågan, men finner det ändock
sannolikt, att de föreslagna åtgärderna kan betyda så relativt stort skatteunderlagsbortfall
för enskilda kommuner att utdebiteringshöjningen kan
komma att uppgå till flera gånger så stort belopp per skattekrona som genomsnittshöjningen
för hela riket. Styrelsen finner det ej rimligt att på
detta sätt förstora de redan nu mycket stora ojämnheterna i den kommunala
utdebiteringen. Styrelsen säger sig vara medveten om att ett genomfölande
av 1950 års skattelagssakkunnigas förslag till effektivisering av taxeringsorganisationen
i större eller mindre grad kan komma att motverka inkomstbortfallet
för kommunerna, men också denna reform torde komma att
verka synnerligen ojämnt olika kommuner emellan. En kommun, vars skattskyldiga
består av i huvudsak personer med enkla inkomst- och beskattningsförhållanden,
förlorar mest på den föreslagna förenklingen av beskattningsreglerna
utan att få något nämnvärt tillbaka genom en effektiviserad taxcringsorganisation.
Styrelsen förutsätter med hänsyn härtill att full kompensation
lämnas de sämst ställda kommunerna för skattebortfallet.

Svenska stadsförbundet anför, att de relativt betydande ekonomiska verkningarna
för kommunerna i form av minskning av skatteunderlaget, som de
föreslagna förenklingarna i och för sig beräknats få, ger anledning till viss
betänksamhet. I vad mån dessa förenklingar kan möjliggöra en effektivisering
av taxeringsarbetet i andra delar och därigenom ge kompensation för
den av dem direkt vållade skatteunderlagsminskningen, synes svårbedömligt,
men man torde få utgå i från att ökning av den kommunala utdebiteringen
pei skattekrona måste bli följden. Å andra sidan är förenklingsålgärderna
till stor del av sådan innebörd, att denna utdebiteringsökning bör komma att
i ej ringa mån få bäras av samma skattskyldiga, för vilka förenklingarna i
och för sig medför skattelindring, ehuruväl givetvis ingen fullständig beloppsmässig
överensstämmelse för de enskilda skattskyldiga härvidlag kan
förutsättas. Någon alltför kännbar förskjutning beträffande den kommunala
skattebördans fördelning på de skattskyldiga synes därför icke behöva
befaras.

Svenska landstingsförbundet framhåller, att även om skattebortfallet skulle
uppgå till de av de sakkunniga angivna beloppen, vinsterna av den föreslagna
ordningen är så stora, att förslaget i sina huvuddrag är värt att realiseras.

Riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund anser att
vissa av 1950 års skattelagssakkunnigas förslag medför en icke godtagbar
skatteövervältring från vissa grupper skattskyldiga till andra.

Sveriges lantbruksförbund förklarar sig visserligen icke ha något att erinra
i och för sig mot att de förenklingar som är möjliga genomföres för vissa
grupper av skattskyldiga. Förbundet säger sig likaledes vara medvetet om,
att beskattningsreglerna bör utformas så att största möjliga överensstämmelse
ernås mellan den preliminära och slutliga skatten. Då förbundet emellertid
tiots detta, till största delen icke kan ansluta sig till de synpunkter,
som framförts av de sakkunniga, har delta sin grund däri, att de framlagda

Kungl. Maj.ts proposition nr 5!)

förslagen, som i och för sig anges innebära lösandet av vissa taxeringstekniska
frågor, synes medföra en betydande skatteövervältring från en grupp
av skattskyldiga till andra grupper. Visserligen måste förenklingar genom
införande av skattefrihet för vissa inkomster och schabloniseringar alltid
kräva eftergifter beträffande kravet på likformighet och rättvisa i beskattningen
men med den höjd skattesatserna för närvarande har anser förbundet,
att man icke kan godtaga en omfördelning av skattebelastningen av sådan
storleksordning som föreslagits.

Riksförbundet landsbygdens folk uttalar, att för de kategorier av skattskyldiga,
som icke alls eller endast i ringa mån beröres av i det framlagda betänkandet
innefattade skattelindringar, t. ex. jordbrukare, kommer bl. a.
slopandet av avdragsrätten för folkpensionsavgifter att leda till en icke i
annan ordning kompenserad skatteskärpning.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län finner det betänkligt att ett genomförande
av de sakkunnigas förslag i sin helhet synes komma att medföra förhöjd
beskattning för ett mycket stort antal löntagare, vilka inte äger annan fastighet
eller åtnjuta inkomst av kapital.

Tjänstemännens centralorganisation säger sig med beklagande ha konstaterat,
att de sakkunnigas förslag till vissa delar — exempelvis i fråga om
avdragsrätten för folkpensionsavgiften och utskyldsavdraget — kommer alt
medföra en icke oväsentlig skärpning av skattetrycket för vissa av de kategorier,
som berörs i förslaget. Det kan visserligen göras gällande att förenklingen
av skattereglerna kommer att möjliggöra effektivare taxering och
att härigenom skatteunderlaget kommer att öka med stora belopp och att
som följd härav slutresultatet ej skulle innebära någon skärpning av skattetrycket
i nämnda fall. Den möjligheten är emellertid alltför oviss för att
organisationen skall kunna utgå därifrån vid sitt bedömande av de sakkunnigas
föreliggande förslag. Vissa andra delar av de sakkunnigas förslag —
exempelvis i fråga om inkomst av tjänst, avdrag för försäkringspremier etc.
— innebär en lättnad i skattebördan för de skattskyldiga, som enligt förslaget
skulle komma i åtnjutande av vissa schablonavdrag men som enligt
nu gällande regler icke har häremot svarande avdragsgilla utgifter. De sakkunnigas
förslag innebär på olika sätt en icke obetydlig omfördelning av
skattebördan. Det är enligt centralorganisationens uppfattning tveksamt om
den förenkling av taxeringsarbetet, som skulle vinnas genom de sakkunnigas
förslag, är av den storleksordningen att eu sådan konsekvens i fråga
om omfördelning av skattebördan kan anses berättigad.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar, att det vid bedömandet av de föreslagna
åtgärderna bör beaktas huruvida den skattelättnad, som vissa av de
föreslagna reglerna innebär, verkligen kommer de grupper av skattedragare
till del, vilka mest är i behov av lättnader.

1 ett par remissyttranden har berörts frågan om eu förenkling av deklarationsblanketterna.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller, att med de sakkunnigas förslag
den, som ej har annan inkomst än av tjänst, i de flesta fall i sin deklaration

Kungl. Maj.ts proposition nr 59

endast behöver utföra tjänsteintäkten och två schablonavdrag, ett å 100 kronor
för kostnader i förvärvskällan och ett å 150 kronor för försäkringspremier.
Finns jämte tjänsteinkomsten inkomster av annan fastighet och av kapital,
torde dessa inkomster visserligen ej kunna helt uteslutas ur deklarationen
men kunna förutsättas för övervägande antalet hithörande deklaranter
komma att uppvägas av schablonavdrag å 200 kronor för vartdera inkomstslaget.
En sammanräkning av olika inkomstslag skulle följaktligen ej erfordras.
Länsstyrelsen finner det uppenbart att på antytt sätt förenklade deklarationer
kommer att underlätta taxeringsförfarandet, men de föreslagna
förenklingarnas betydelse härvidlag får dock ej överskattas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar, att 1950 års skattclagssakkunniga
i ett annat betänkande angivit, att den åsyftade avlastningen för taxeringsmyndigheter
och förenklingen för deklaranterna hör kunna uppnås genom
att de föreslagna schablonerna möjliggör konstruktionen av ep. mycket
förenklad deklarationsblankett. Denna blankett skall användas av skallskyldig,
som enbart haft inkomst av tjänst, arbetsanställning eller pension och
därjämte inkomst av kapital å högst 200 kronor eller av villafastighet och
som enbart yrkar minimiavdrag för omkostnader och premier. Det torde ej
råda något tvivel om att tillämpningsområdet för denna särskilda blankett
blir den ojämförbart viktigaste regulatorn för att uppnå förslagets huvudsyfte.
Däri ligger också själva grunden till att förslaget främst måste bedömas
mot bakgrunden av verkningarna för löntagarna; i den mån förslaget
sträcker sig däröver och föranleder ett större skattebortfall genom sin
generella räckvidd minskas sålunda i realiteten ramen för en eljest önskvärd
utvidgning av schablontaxeringen av löntagare.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser däremot icke att förslagets genomförande
måste få till följd tillkomsten av en ny deklarationsblankett.
Ur många synpunkter är bibehållandet av en enhetlig blankett att föredraga.
Härigenom blir det bl. a. möjligt att undvika en schablonmässig taxering av
större räckvidd än som kan anses tillrådlig. I

I vissa remissyttranden har ifrågasatts, huruvida icke förenklingsåtgärder
av helt annan art än vad de sakkunniga föreslagit i första hand borde tillgripas.

7 axeringsnämndsordförandenas riksförbund anför således, att vid övervägandet
av möjligheterna att med en förenkling av de materiella beskattningsreglerna
så småningom nå fram till en definitiv källskatt för flertalet
skattskyldiga fysiska personer i första hand bör undersökas i vad mån det
nuvarande systemet i sig innehåller sådana element, vilka i överensstämmelse
med för beskattningen erkända grundprinciper bör omprövas eller
utvecklas. Sett mot en sådan bakgrund framträder såsom första fråga, huruvida
de nuvarande ortsavdragen är rätt avvägda eller ej. Skulle så icke
vara tallet utan en höjning framstå såsom motiverad, följer därav att skatteplikt-sgränsen
jämväl bör höjas. Svårigheter att bedöma dessa problem
synes i avseende å de kommunala ortsavdragen icke föreligga. Förbundet

Kungl. Maj.ts proposition nr 59

hänvisar härutinnan till den utredning som redovisats i propositionen nr
213/1952. Ur taxeringsteknisk synpunkt anser förbundet, att metoden att
höja ortsavdragen i första hand bör försökas.

Liknande synpunkter anföres av Sveriges redareförening.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter om det ej är möjligt att utveckla
den av de sakkunniga såsom alternativ IV betecknade möjligheten
att schablonisera de allmänna avdragen genom särskilda föreskrifter, men
utan ändring av de permanenta beskattningsreglerna. En lagstiftning i denna
form kan inriktas på enbart löntagare. Länsstyrelsen förmodar, att man
för deras vidkommande kan komma ett steg längre i förenklingar genom
införande av ett gemensamt schablonavdrag för dels omkostnader i förvärvskällan
inkomst av tjänst och dels försäkringspremier. Ett sådant avdrag
bör dock endast få åtnjutas av skattskyldiga som frivilligt väljer taxering
på grundval av en förenklad deklarationsblankett, avsedd för löntagare
med enbart inkomst av tjänst eller med inkomst av tjänst jämte inkomst avkapital
och annan fastighet. Såsom förutsättning för en dylik konstruktion
torde man enligt länsstyrelsen få räkna med att avdraget för utskylder
och pensionsavgifter slopas samt att 200-kronorsavdraget vid annan fastighet
förbehålles ägare till en- eller tvåfamilj sfastighet.

Departementschefen

Vid utformningen av vårt skattesystem har en av riktpunkterna varit att
nå rättvisa och likformighet vid beskattningen. Man har vidare sökt avpassa
skattereglerna så att beskattningen skall avvägas under hänsynstagande till
den skattskyldiges skatteförmåga.

För att söka tillgodose dessa principer har man i skattelagarna intagit regler
som eftersträvar en i möjligaste mån fullständig redovisning av inkomster
och utgifter. Åtskilliga bestämmelser har härigenom fått ett detaljerat
och komplicerat innehåll. Även mycket små poster såväl på inkomstsidan
som på utgiftssidan har ansetts kräva beaktande och skall redovisas med
exakta belopp.

För att få till stånd en taxering i enlighet med dessa i skattesystemet
upptagna principer är det nödvändigt att uppgifter lämnas av- varje skattskyldig
i ett flertal hänseenden. Härjämte måste arbetsgivare och andra
avlämna uppgifter för kontroll av deklarationerna. Ju fullständigare dessa
olika uppgifter är desto större blir möjligheterna att åsätta en exakt taxering.
Av praktiska skäl har man emellertid måst i viss mån begränsa uppgiftslämnandet;
en avvägning har här fått ske mellan intresset av att möjliggöra
en exakt taxering och önskvärdheten av att icke alltför mycket belasta
den enskilde och taxeringsmyndigheterna. Det trots dessa begränsningar
vidlyftiga materialet och de skiftande individuella förhållandena har
vidare gjort det nödvändigt för taxeringsmyndigheterna att i viss utsträckning
arbeta med schablonmässiga uppskattningar i åtskilliga fall, där reglerna
strängt taget förutsätter fullständig redovisning och exakt individuell
beräkning. Dessa schablonmässiga uppskattningar avser såväl inkomster

Kungl. Maj.ts proposition nr 59

som utgifter. Av inkomsterna har man framför allt scliabloniserat sådana
som är svåra att kontrollera eller att uppskatta. Sålunda brukar rörelseidkares
och jordbrukares normala uttag ur rörelsen eller jordbruket av produkter
avsedda för hushållet uppskattas efter schabloner. Vidare uppskattas
inkomster av drickspengar ofta schablonmässigt osv. Bland utgifter för vilka
avdrag ofta medges med schablonmässiga belopp märkes utgifter för
resor till och från arbetsplatsen, kostnader för kost och logi i vissa fall, avdrag
för slitning av verktyg o. d.

De senaste åren har utvecklingen och det starka önskemålet om ett enklare
deklarations- och taxeringsförfarande föranlett statsmakterna att i lagstiftningen
införa vissa regler om beräkning av inkomst efter i lagen angivna,
schablonmässiga grunder. Jag åsyftar här framför allt den schablonmässiga
beräkningen av inkomst av en- och tvåfamilj sfastigheter och av bostadsrättsföreningars
fastigheter.

De förslag som 1950 års skattelagssakkunniga nu framlagt innefattar ett
fullföljande av dessa strävanden. Förslagen tar i första hand sikte på att
förenkla deklarations- och taxeringsförfarandet beträffande personer med
relativt okomplicerade inkomstförhållanden, framför allt vissa löntagare.

En invändning som stundom göres mot förslag av denna och liknande art
är att de icke skulle tillgodose principen om en rättvis och likformig beskattning.
Härvid göres gällande att trots de fördelar som genom användandet
av schabloner och andra förenklingar kan vinnas med avseende å deklarations-
och laxeringsarbetet och även i andra hänseenden regler av detta
slag bör undvikas. Emellertid bör här ihågkommas att man i många fall kan
starkt ifrågasätta, huruvida man med de nuvarande reglerna som syftar till
exakta beräkningar verkligen nått den i lagstiftningen eftersträvade rättvisan
och likformigheten i beskattningen och om det ens är möjligt att nå
detta mål. Till en början må framhållas den åtskillnad som föreligger mellan
olika slag av inkomster. Löntagares inkomster och utgifter är i allmänhet
lätta att kontrollera och fastställa. Beträffande andra slag av inkomster
kan det däremot ofta vara svårt att göra exakta beräkningar av olika värden
och poster. I tveksamma fall blir följden då stundom uppskattningar, som leder
till taxeringar hållna i underkant. Vidare möter för kontrollen stora svårigheter
och möjligheterna att undgå beskattning blir därför större än beträffande
tjänsteinkomster. Alldeles bortsett från dessa faktorer är det emellertid
som förut antytts icke praktiskt möjligt att även med en reglering,
som förutsätter exakt och fullständig redovisning, alltid tillämpa reglerna
på ett sådant sätt att de tar hänsyn till de skiftande individuella förhållandena.
Detta har som också tidigare framhållits lett till att man redan nu
vid taxeringen tvingats arbeta med schabloner.

Innan jag närmare går in på de sakkunnigas olika förslag kan det vara
lämpligt att i korthet lämna en översikt av de faktorer och synpunkter som
bör ingå i bedömandet vid genomförande av förenklingar på detta område.

Vårt nuvarande deklarationsförfarande är, något som inte torde bestridas
av någon, tämligen invecklat också för personer med relativt okomplice -

Kungl. Maj.ts proposition nr 59

rade inkomstförhållanden. Varje åtgärd som kan minska deklarationsbestyret
är i och för sig önskvärd. Ett mål att sträva efter skulle vara, att det
för en stor del av dessa skattskyldiga med okomplicerade inkomstförhållanden
bleve tillräckligt med en försäkran från den skatlskyldige att han icke
haft andra inkomster än de beträffande vilka löneuppgifter och liknande
föreligger. Härför erfordras självfallet att avdrag för omkostnader vid förvärvet
av inkomsterna liksom de allmänna avdrag, till vilka vederbörande
är berättigad, kan beräknas efter schablonmässiga grunder, så att de automatiskt
kan tillgodogöras honom vid taxering eller debitering. Ett hinder för
vissa grupper skattskyldiga att använda en dylik försäkran kan vara att
vederbörande har att skatta för andra inkomster än löneinkomster. I och för
sig skulle det därför vara ägnat att underlätta genomförandet av en förenkling
av nu avsett slag, om smärre inkomster av exempelvis kapital eller av
vissa fastigheter kan undantas från beskattning.

Av synnerlig betydelse i detta sammanhang är att de förenklingsåtgärder
i fråga om deklarationsförfarandet som vidtas också är ägnade att underlätta
arbetet för beskattningsmyndigheterna. Om dessas arbete med de
okomplicerade löntagardeklarationerna kan inskränkas, kommer de uppenbarligen
att få bättre tid för granskningen av övriga, mer invecklade löntagardeklarationer.
I viss utsträckning torde också arbetskraft kunna frigöras.
Härigenom bör rimligen kunna skapas möjligheter för att effektivisera
kontrollen av övriga kategoriers deklarationer.

Ytterligare en faktor vid bedömandet av förenklingsåtgärder är sambandet
mellan den nuvarande preliminära skatten och den slutliga skatten. Åtgärder
som är ägnade att närma dessa skatter till varandra så att återbetalningar
av för mycket erlagd skatt eller påföringar av kvarstående skatt till
antalet reduceras eller åtminstone till beloppen minskas är självfallet i och
för sig önskvärda. Å andra sidan bör icke alltid avgörande vikt fästas vid
denna synpunkt. En förenklingsåtgärd som minskar exempelvis deklarations-
och taxeringsbestyret, men ej är ägnad att minska klyftan mellan den
preliminära och slutliga skatten, sådana reglerna nu är utformade, utan i
vissa lägen kanske t. o. in. kan leda till sämre överensstämmelse mellan källskatt
och slutlig skatt, bör måhända icke undvikas enbart av den anledningen.
Ofta kan föreligga möjlighet att genom jämkning av uppbördsförordningens
regler om uträkning av källskattetabellerna eliminera sist avsedda
verkan.

Eu fråga som nära sammanhänger med den sist antydda är möjligheterna
alt i en framtid nå fram till en definitiv källskatt för ett relativt stort
antal skattskyldiga, närmast löntagare med okomplicerade inkomstförhållanden.
Införandet av en sådan skatteform förutsätter att en rad problem,
delvis av mycket komplicerad art, måste lösas. Jag vill här endast erinra
om den i tidigare sammanhang väckta frågan om källskatt på löneinkomster
av bisysslor. Det är mycket ovisst om man skall kunna nå fram till en definitiv
källskatt av nyss antytt slag. En sådan skatteform skulle emellertid
erbjuda så många fördelar, alt man vid det fortsatta arbetet på utformDihang
till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 59

Kungl. Maj.ts proposition nr 5!)

ningen av beskattnings- och uppbördsreglerna bör sträva efter att nå dit
och att sålunda vid vidtagande av olika åtgärder på olika områden söka
skapa förutsättningar för att så skall bli möjligt.

De förslag som framlagts av 1950 års skattelagssakkunniga innefattar ett
flertal förenklingsåtgärder. Om samtliga dessa kunde genomföras, skulle
otvivelaktigt avsevärda fördelar uppnås. Deklarationsförfarandet skulle bil
enklare för skattskyldiga med okomplicerade inkomstförhållanden och deklarationsblanketten
för dessa skattskyldiga skulle kunna bli mycket enkel.
De sakkunniga har i ett senare avgivet betänkande med förslag till en effektivare
taxering (SOU 1954: 24) uppgjort ett exempel på en sådan blankett,
till vilken jag i detta sammanhang får hänvisa. Även för taxeringsmyndigheterna
skulle lättnader uppstå i arbetet. Och slutligen skulle en del av de
hinder, som nu möter på den materiella beskattningsrättens område mot införande
av en definitiv källskatt, bli undanröjda. Vid remissbehandlingen
av de sakkunnigas förslag har flertalet av de hörda myndigheterna och organisationerna
— i allmänhet med accepterande av att förslagen medför
ett visst bortfall av skatteunderlaget — anslutit sig till tanken att man genom
schabloner och på annat sätt bör söka förenkla deklarations- och taxeringsförfarandet.
Vissa remissinstanser har dock beträffande samtliga av
de särskilda förslag som framlagts uttalat, att förslagen icke kunde anses
förenliga med krav på rättvisa och likformighet i beskattningen. Mot de särskilda
avsnitten i de sakkunnigas förslag har, som jag senare närmare kommer
att beröra, åtskilliga invändningar gjorts.

En grupp av sakkunnigförslagen avser de allmänna avdragen, nämligen
de tre av dessa som avgjort har den största frekvensen. Ett annat mycket
vanligt allmänt avdrag, nämligen det s. k. förvärvsavdraget, har däremot
icke behandlats i sakkunnigförslaget. Sådant förvärvsavdrag kan tillkomma
gift kvinna med inkomst av eget arbete och vidare man, vars hustru utför
arbete i viss hans förvärvskälla.

Närmare bestämt innebär de sakkunnigas förslag beträffande de allmänna
avdragen följande. Avdraget för folkpensionsavgifter skulle borttagas och
vidare skulle utskyldsavdraget icke som nu av den skattskyldige upptagas
på deklarationsblanketten utan tillgodoföras honom genom uträkning på
debiteringsstadiet av taxeringsmyndigheterna. Försäkringsavdraget föreslås
skola sehabloniseras till visst belopp. Denna schablonisering skulle komma
ett stort antal skattskyldiga till godo, och endast en mindre del av de skattskyldiga,
nämligen de, vilkas kostnader för försäkringspremier in. m. överstiger
beloppet för schablonavdraget, skulle behöva specificera sina kostnader
i deklarationen. Beträffande de olika förvärvskällorna har skattelagssakkunniga
föreslagit ett schablonavdrag å 100 kronor i förvärvskällan tjänst
samt avrundning till närmast högre hela 100-tal kronor av omkostnadsavdrag
över 100 kronor. Vidare har de föreslagit, att smärre inkomster av kapital
och annan fastighet fritages från skatteplikt. Slutligen föreslås — i anslutning
till förslaget att avdragsrätten för folkpensionsavgifter slopas — att
folkpensionsförmåner undantas från beskattning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 59

Beträffande inkomst av rörelse och jordbruksfastighet har de sakkunniga
ej framlagt något förslag. Bortsett från den nyss angivna skattefriheten för
smärre inkomster av kapital och annan fastighet, föreslås icke heller beträffande
dessa inkomstslag några åtgärder. I fråga om redovisningen av
inkomster av annan fastighet vill jag här ånyo erinra om att avsevärda förenklingar
tidigare införts såvitt avser vissa villafastigheter och bostadsrättsföreningars
fastigheter. Det torde ligga i sakens natur att beträffande samtliga
dessa förvärvskällor någon förenkling i övrigt torde vara ytterligt svår
att genomföra. Inkomst- och utgiftsförhållandena är i dessa förvärvskällor
regelmässigt så komplicerade att de resultat som möjligen skulle kunna nås
icke torde ha någon mera avsevärd betydelse ur arbetssynpunkt vare sig
för de skattskyldiga eller för taxeringsmyndigheterna.

Såsom kommer att närmare beröras i fortsättningen anser jag mig icke
kunna förorda, att de sakkunnigas förslag till alla delar genomföres i detta
sammanhang.

Av de förslag som berör de allmänna avdragen har jag funnit mig endast
böra förorda införandet av schablonavdrag för vissa försäkringspremier å
150 kronor för ensamstående skattskyldiga och 300 kronor för gifta skattskyldiga
och i samband därmed höjning av maximibeloppen för försäkringsavdraget
till 300 respektive 600 kronor.

Såvitt avser förvärvskällan tjänst förordar jag att de sakkunnigas förslag
om ett schablonavdrag och om avrundning i vissa fall av omkostnadsavdraget
genomföres. Vidare förordar jag att ett bottenavdrag införes från inkomst
av kapital å 100 kronor för ensamstående skattskyldiga och 200 kronor
för äkta makar. Det liknande avdrag som de sakkunniga föreslagit i
förvärvskällan annan fastighet anser jag däremot icke böra införas för närvarande
utan först, såsom jag i senare sammanhang kommer att närmare
beröra, i samband med att den särskilda fastighetsbeskattningen i framtiden
eventuellt avskaffas.

Med hänsyn till att den i och för sig önskvärda omläggning av utskyldsavdraget
som de sakkunniga föreslagit medför en i vissa fall avsevärd
skärpning av beskattningen särskilt för fastighetsägare bör icke heller detta
förslag genomföras förrän fastighetsbeskattningen avvecklats.

De sakkunnigas förslag om slopande av rätten till avdrag för folkpensionsavgift
och om fritagande av folkpensionsförmåner från beskattning leder till
en viss omfördelning av skattebördan mellan olika grupper skattskyldiga.
Sålunda kommer de som nu erhåller avdrag för avgiften att få en skärpt beskattning
i förhållande till vad f. n. gäller. .lag har framför allt av detta skäl
icke ansett att den föreslagna omläggningen i nuvarande läge bör komma
till stånd. Som jag tidigare berört i årets finansplan ämnar jag om möjligheter
därtill finns förorda att förslag framlägges till nästa års riksdag om
eu allmän sänkning av den statliga inkomstskatten. Möjligen kan förutsättningar
föreligga alt i samband med eu sådan skattesänkning genomföra de
sakkunnigas förslag till omläggning av folkpensionärernas beskattning och
om avskaffande av avdragsrätten för folkpensionsavgifter. .lag har för avsikt

Kungl. Maj:ts proposition nr 59

att inom den närmaste tiden begära Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla
särskild expertis på beskattningsområdet för att utreda frågan om skattesänkningen.
I samband med denna utredning bör även undersökas möjligheterna
att genomföra nämnda förslag.

Utöver vad de sakkunniga förordat kommer jag att föreslå ytterligare en
förenklingsåtgärd, vilken berör alla fysiska personer, nämligen att den
uträknade beskattningsbara inkomsten för fysiska personer alltid skall utföras
i hela 100-tal kronor, så att överskjutande belopp som inte uppgår till
fullt 100-tal kronor bortfaller. En sådan åtgärd skulle medföra avsevärda lättnader
vid myndigheternas uträkning av skatten.

De åtgärder som enligt vad i det föregående angivits skulle genomföras
nu kan beräknas medföra ett årligt bortfall av statlig inkomstskatt på ca
114 miljoner kronor och av kommunal inkomstskatt på ca 99 miljoner kronor.
Jag kommer i det följande att närmare beröra de ekonomiska verkningarna.
Det kan emellertid vara lämpligt att redan här ta upp några allmänna
synpunkter på konsekvenserna av skattebortfallet.

Såsom framgår av vad som anförts i finansplanen i statsverkspropositionen
till innevarande års riksdag torde ur statsfinansiella synpunkter utrymme
föreligga för ett skattebortfall av den storleksordning varom här är fråga
utan att någon kompenserande åtgärd behöver vidtagas. Skattebortfallet
kommer sålunda att motsvaras av en skattelättnad, som kommer de skattskyldiga
fysiska personerna till godo.

Storleken av skattelättnaden kommer självfallet att variera olika skattskyldiga
emellan, beroende på i vad män schablonavdragen i de enskilda fallen
kan utnyttjas etc. Emellertid torde man kunna utgå från att åtgärderna
i stort sett är ägnade att gynna mindre inkomsttagare, så att dessa i större
utsträckning får nedsättningar av den beskattningsbara inkomsten. Framför
allt torde härvidlag schabloniseringen av försäkringsavdraget komma att
spela in, men troligen även i viss mån schablonavdraget å 100 kronor i förvärvskällan
inkomst av tjänst. Vid lika nedsättning av den beskattningsbara
inkomsten för en skattskyldig med små inkomster och eu skattskyldig
med stora inkomster får på grund av progressiviteten i skatteskalorna
den senare en större skattenedsättning i kronor räknat. Procentuellt sett,
räknat i förhållande till vars och ens skatt, får emellertid den skaltskvldige
med små inkomster större skattelättnad; jag har här bortsett från sådana
fall, då jämförelse göres mellan en inkomst något under och en inkomst
något över gränsen mellan två skikt i den statliga inkomstskatteskalan.

På den kommunala sidan skulle ett skattebortfall av här ifrågavarande
art, under förutsättning att kommunernas inkomst- och utgiftsförhållanden
i övrigt var oförändrade, föranleda en höjning av den kommunala utdebiteringen.
Den skattesänkning för de enskilda, som vid oförändrad utdebitering
skulle ha föranletts av den med förenklingsåtgärderna följande nedsättningen
av de beskattningsbara inkomsterna, skulle motverkas av höjningen
av utdebiteringen. I sådana fall då sänkningen av den beskattningsbara
inkomsten är relativt obetydlig skulle utdebiteringshöjningen kunna

Kungl. Maj.ts proposition nr 59

medföra att resultatet blir en skattehöjning. Som jag senare kommer att
närmare utveckla finns emellertid anledning antaga att på grund av andra
faktorers inverkan i regel någon utdebiteringshöjning ej skall behöva ske
eller att höjningar i varje fall kan avsevärt begränsas. Om höjningar ej
vidtages, kommer förenklingsåtgärderna även på den kommunala sidan att
följas av skattesänkning för alla fysiska personer. En viss omfördelning
av skattebördan kommer emellertid att ske. Icke heller här blir tendenserna
enhetliga. Allmänt sett torde kunna sägas att omfördelningen blir till fördel
för mindre inkomsttagare. Dessa får, såsom redan framhållits på tal
om den statliga beskattningen, i större utsträckning nedsättningar av den
beskattningsbara inkomsten. Vidare gäller i fråga om den proportionella
kommunalskatten att en nedsättning av den beskattningsbara inkomsten
alltid får till resultat en till beloppet lika skattesänkning, oberoende av
vilka inkomster den skattskyldige har. För en inkomsttagare med små inkomster
betyder emellertid denna skattesänkning relativt sett mera än för
större inkomsttagare.

III. Schablonavdrag från intäkt av tjänst
Gällande bestämmelser

Enligt 31 § kommunalskattelagen hänföres till tjänst .allmän eller enskild
tjänst eller stadigvarande uppdrag ävensom varje annan fast eller tillfällig
arbetsanställning. Med tjänst likställes rätt till pension, vissa livräntor, ersättning
på grund av sjuk- eller olycksfallsförsäkring, tagen i samband med
tjänst, undantagsförmåner samt — i vissa fall — periodiskt understöd eller
därmed jämförlig periodisk intäkt.

All till tjänst hänförlig förvärvsverksamhet som en skattskyldig utövat
ävensom alla honom tillkommande, till tjänst hänförliga inkomstgivande
rättigheter anses såsom en särskild förvärvskälla, för vilken inkomsten skall
uppskattas för sig.

Till intäkt av tjänst hänföres i huvudsak avlöning, arvode, traktamente,
sportler och annan förmån i penningar, bostad eller annat, som utgått för
tjänsten, pension, livränta, undantagsförmåner, periodiskt understöd o. d.
Såsom intäkt av tjänst upptages däremot icke vad som av staten anvisats till
bestridande av särskilda, med vissa tjänster eller uppdrag förenade kostnader,
varibland särskilt må nämnas resekostnads- och traktamentsersättning.
Är sådan ersättning anvisad vid kommunal eller enskild tjänst, skall ersättningen
upptagas såsom intäkt. Förmån av fri sjukvård och fri tandvård
upptages icke såsom intäkt, såvida icke sådan förmån åtnjutits på grund av
enskild tjänst och utgått efter väsentligt förmånligare grunder än de för
statstjänst gällande. I sistnämnda fall upptages skillnaden såsom intäkt.

Från intäkt av tjänst må enligt 33 § kommunalskattelagen avdrag göras
för samtliga utgifter, vilka är att anse som kostnader för fullgörande avtjänsten,
dock ej sådana vid fullgörande av statlig tjänst uppkomna kost -

Kungl. Maj:ts proposition nr 59

nader, för vilka anvisats särskilt anslag som utgör icke skattepliktig inkomst.
Såsom exempel på kostnader, för vilka avdrag får ske, angives i nyssnämnda
paragraf följande utgifter:

a\gifter som den skattskyldige erlagt för sådan pensionsförsäkring eller
sjuk- eller olycksfallsförsäkring, som tagits i samband med tjänst, så ock
avgifter som den skattskyldige i samband med tjänsten erlagt för egen eller
efterlevandes pensionering annorledes än genom försäkring;

hyra eller annan kostnad för tjänste- eller arbetslokal, för vilken den
skattskyldige haft att själv vidkännas utgift;

kostnad för arbetsbiträde, som den skattskyldige använt för tjänsts utförande
och som han själv avlönat;

förlust å medel, för vilka den skattskyldige varit på grund av sin tjänst
redovisningsskyldig;

kostnad för resor i tjänsten, där ej, vad angår statstjänst, särskild ersättning
varit därför anvisad;

kostnad för facklitteratur, instrument och dylikt, som varit nödigt för
tjänstens fullgörande.

Har skattskyldig för sin utbildning eller eljest i och för tjänsten ådragit
sig gäld, må ock ränta å sådan gäld avdragas.

För avdrag från arvode såsom deltagare i statsrevision eller kyrkomöte
finns särskilda bestämmelser.

Vad som återstår av bruttointäkt av tjänst, sedan angivna avdrag för omkostnader
gjorts, utgör inkomst av tjänst.

Enligt 29 § taxering,sförordningen skall i allmän självdeklaration upptagas
de intäkter och de avdrag, som är att hänföra till varje förvärvskälla. I
enlighet härmed är det för allmän självdeklaration fastställda formuläret så
avfattat, att såväl samtliga inkomster som de avdrag för kostnader, för vilka
avdrag yrkas, skall specificeras i deklarationen.

De sakkunniga

De svårigheter, som vid taxeringsarbetet förekommit beträffande inkomst
av tjänst och som är av sådan beskaffenhet att de till någon del kan avhjälpas
genom förenklingsåtgärder, anser 1950 års skattelagssakkunniga
hänföra sig i huvudsak till prövningen av avdragsyrkanden. De sakkunniga
framhåller, att på grund av den tekniska och ekonomiska utvecklingen samt
arbetskraftens större rörlighet det blivit betydligt vanligare än tidigare att
avdragsgilla omkostnader uppkommer för förvärv av inkomst av tjänst. Avdrag
för kostnader för resor till och från arbetsplatsen yrkas således numera
icke endast i de större städerna utan även i betydande utsträckning på
landsbygden, där arbetskraften icke längre är lika stationär som förr. Avdrag
för kostnader för verktyg o. d. medgives i stor omfattning, enär många
arbetargrupper är skyldiga att hålla sig med egna verktyg. Även avdrag för
facklitteratur har blivit allt vanligare. Den tekniska utvecklingen har vidare
medfört, att de skattskyldiga i större utsträckning använder hjälpmedel i
sin förvärvsverksamhet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 59

De sakkunniga upplyser vidare, att svårigheterna att kontrollera och beräkna
avdrag har föranlett att man i det praktiska taxeringsarbetet pa senare
år i viss utsträckning övergått till att medgiva schablonavdrag för vissa
omkostnader, t. ex. för resor till och från arbetsplatsen och för verktyg.
Sådana avdrag medges utan att myndigheterna i varje särskilt fall efterforskar,
om den skattskyldige under beskattningsåret haft mot avdraget svarande
utgifter eller ej.

Enligt de sakkunniga medför det stora antalet yrkade avdrag i‘förvärvskällan
tjänst en icke oväsentlig arbetsbörda för taxeringsmyndigheterna. Det
är vidare förenat med stora svårigheter att åstadkomma enhetliga principer
vid den praktiska tillämpningen av avdragsbestämmelserna. Riksskattenämnden
har visserligen vid sin granskning av de anvisningar för taxeringsarbetet,
som utfärdas av prövningsnämnderna, eftersträvat större enhetlighet
vid den schablonmässiga beräkningen av olika avdrag än tidigare, men fortfarande
torde enligt de sakkunnigas mening i en del fall föreligga större
avvikelser mellan de olika länen än som är befogade med hänsyn till de lokala
förhållandena. Därtill kommer att den nuvarande utformningen av avdragsbestämmelserna
föranleder en mängd besvärsmål, vars antal det a\
olika skäl är angeläget att söka nedbringa.

De sakkunniga har infordrat vissa uppgifter för utrönande av i vilken omfattning
avdrag för omkostnader för intäkternas förvärvande yrkats och medgivits
vid beräkning av inkomst av tjänst vid 1953 års taxering. Undersökningen
har omfattat sex taxeringsdistrikt i Stockholms stad samt ett stadsoch
ett landsbygdsdistrikt inom varje län. Urvalet har gjorts av vederbörande
länsstyrelser på sådant sätt, att uppgifterna skulle avse för länen representativa
distrikt. Sammanlagt har 64 190 självdeklarationer undersökts. En
uppräkning har därefter gjorts av de vid urvalsundersökningen erhållna talen
med ledning av inkomststatistikens uppgifter om antalet skattskyldiga
och den totala uppskattade inkomsten av tjänst för beskattningsåret 1952.
På detta sätt har erhållits en uppskattning för hela riket av antal och storlek
av yrkade och medgivna avdrag. Jämförelser, som kunnat göras, ger vid
handen, att de erhållna resultaten på ett tillfredsställande sätt belyser de
förhållanden, som undersökningen avser.

Antalet skattskyldiga i riket med inkomst av tjänst utgör omkring
3 433 000. Därav utgör enligt de gjorda beräkningarna antalet skattskyldiga

SOU!

1) icke yrkat avdrag för omkostnader.......... 1 848 000

2) yrkat men ej medgivits avdrag för omkostnader 79 000

medgivits avdrag med

3) 1—100 kronor.................. 627 000

4) 101—200 » .................. 262 000

5) 201-300 » 253 000

6) 301—400 » 117 000

7) 401 — 500 » 59 000

8) mer än 500 » .................. 188 000 1 506 000

Summa 3 433 000

s. cirka
» »

» »

54 %

19%
8%
7 %
3 %
2%
5 " n

100 %

Kungl. Maj.ts proposition nr 59

Vidare- framhåller de sakkunniga, att enligt undersökningen en icke ringa
del av de skattskyldiga, som ej yrkat något avdrag för omkostnader, torde
utgöras av sådana skattskyldiga, vilkas inkomst icke härrör av eget arbete,
utan utgöres av pension, livränta e. d. I städerna har avdrag medgivits 43,8
procent i Stockholm 61,2 procent — och på landsbygden 44 procent av de
skattskyldiga. Av de skattskyldiga, vilkas inkomster understiger 10 000 kronor,
har 41 procent medgivits avdrag, och av de skattskyldiga, vilkas inkom ster
uppgår till eller överstiger 10 000 kronor, har 65 procent medgivits avdrag.

Enligt undersökningen utgör medeltalet av de yrkade avdragen 373 kronor
och medeltalet av de medgivna avdragen 330 kronor. Om avdragen
slås ut på samtliga skattskyldiga, även på dem som ej yrkat avdrag, blir medeltalet
vrkat avdrag per skattskyldig 172 kronor och medeltalet av medgivet
avdrag 153 kronor per skattskyldig.

De sakkunniga finner den genomförda undersökningen beträffande omkostnadsavdragen
visa, att antalet avdragsyrkanden — och därmed antalet
individuella avdragsprövningar som skall verkställas vid taxeringarna — är
mycket stort samt att flertalet avdrag uppgår till så små belopp, att de i
jämförelsevis ringa grad påverkar skattebelastningen å inkomsterna. För
skattskyldiga i de vanligast förekommande inkomstklasserna kan man till
ledning vid en ungefärlig uppskattning av avdragens inverkan på den sammanlagda
skatten räkna med att varje 100-tal kronor omkostnadsavdrag
medför en minskning av den sammanlagda skatten till stat och kommun med
omkring 25 kronor.

1950 års skatte lagssakkunniga övergår härefter till att diskutera olika möjligheter
till förenkling av taxeringen av inkomst av tjänst och har därvid
behandlat flera olika alternativ. Sålunda framhåller de sakkunniga, att en
förenkling skulle kunna tänkas ske på det sättet, att avdrag erhålles endast
om avdragsgilla kostnader uppgår till visst belopp, exempelvis 300 kronor.
Mot en sådan lösning kan emellertid invändas, att därigenom skulle uppkomma
vissa tröskelproblem, varjämte olikformighet skulle uppstå i förhållande
till övriga inkomstslag. Sistnämnda omständighet finner de sakkunniga
vara värd särskilt beaktande med hänsyn till att vissa av sistnämnda inkomstslag
redan nu ej sällan intager en gynnad ställning i beskattningshänseende.

En annan möjlighet till förenkling är enligt de sakkunniga att upphäva
ratten till avdrag för vissa med bestridande av tjänst eller anställning sammanhängande
kostnader, beträffande vilka befogenheten av avdragsrätten
kan i viss mån ifrågasättas. Härtill skulle kunna räknas framför allt utgifter
för resor mellan bostad och stadigvarande arbetsplats. Utgifter av denna
art står ofta mycket nära utgifter av levnadskostnads natur. Stundom torde
reseutgifterna helt eller delvis motsvaras av att bostad kan erhållas billigare
längre bort från arbetsplatsen än närmare densamma. Emellertid kan även
mot denna form av förenkling invändas, att den skulle ogynnsamt påverka
ett slag av inkomst, som i allmänhet beskattas mera verksamt än andra. På

Kungl. Maj:ts proposition nr 59

grund härav anser de sakkunniga denna väg till förenkling för närvarande
icke vara framkomlig.

En godtagbar lösning av ifrågavarande problem bar de sakkunniga ansett
kunna ernås på följande sätt. Ett lågt schablonavdrag för omkostnader skall
enligt de sakkunnigas förslag medgivas alla skattskyldiga med inkomst av
tjänst utan att någon utredning om de verkliga utgifterna behöver förebringas
för beskattningsmyndigheterna. Om summan av de verkliga utgifterna i
förvärvskällan tjänst är högre än beloppet för schablonavdraget, föreslås att
avdrag skall medgivas med ett belopp som motsvarar den verkliga summan
av omkostnaderna avjämnad till närmast högre hela 100-tal kronor. Om
omkostnaderna uppgår exempelvis till 425 kronor skall sålunda avdrag beviljas
med 500 kronor.

Beträffande storleken av det lägsta schablonavdrag, som enligt de sakkunnigas
förslag får åtnjutas av alla skattskyldiga med tjänsteinkomster, anför
de sakkunniga, att ju högre beloppet för avdraget bestämmes, desto färre
individuella avdragsprövningar får taxeringsmyndigheterna att befatta
sig med. Å andra sidan kommer det skattebortfall för det allmänna, som blir
en konsekvens av schablonavdraget, att bli större i den mån avdraget sättes
högre. De sakkunniga föreslår, att det lägsta schablonavdraget begränsas till
100 kronor. Även med detta enligt de sakkunnigas mening jämförelsevis
låga schablonavdrag bortfaller den individuella avdragsprövningen helt för
omkring 627 000 skattskyldiga. För en avsevärd del av övriga skattskyldiga
förenklas avdragsprövningen, eftersom det räcker med att konstatera mellan
vilka 100-tal kronor det godtagbara avdragsbeloppet faller. Är det exempelvis
uppenbart, att en skattskyldigs befogade avdrag överstiger 100 kronor
men icke 200 kronor, kan avdrag utan närmare prövning medges med
200 kronor o. s. v.

De sakkunniga framhåller vidare, att om det lägsta schablonavdraget sättes
till 100 kronor, något tröskelproblem av betydelse icke uppkommer, vilket
däremot kan inträffa om beloppet sättes högi‘e. En skattskyldig utan
egentliga kostnader skulle nämligen med ett högre schablonavdrag få alltför
stor skattelindring vid jämförelse med den, som har omkostnader i det
närmaste motsvarande schablonavdraget.

Vid ett lägsta schablonavdrag å 100 kronor torde man vidare enligt de sakkunniga
kunna bortse från det förhållandet, att vissa statstjänstemän har
ersättning för utgifter i tjänsten, vilka icke är att anse som skattepliktig
inkomst. Sättes det lägsta schablonavdraget högre, måste övervägas att slopa
den i enkelhetens intresse genomförda och nu gällande regeln om skattefrihet
för vissa statliga ersättningar.

Det framhålles vidare i betänkandet att det kan ifrågasättas, huruvida
icke ett schablonavdrag av den föreslagna beskaffenheten bör stå i relation
till inkomsten, så att schablonavdraget bestämmes till visst belopp, dock
högst viss procent av den bruttoinkomst, till vilken kostnadsavdraget
hänför sig. Enligt de sakkunnigas uppfattning skulle eu sådan begränsning

Kungl. Maj:ts proposition nr 59

emellertid göra tillämpningen mera komplicerad och därmed förringa värdet
av schabloniseringen. Något behov av en sådan regel torde knappast föreligga,
om avdraget fastställes så lågt som till 100 kronor. En sådan regels
betydelse för skatteunderlaget blir då mycket ringa och i många fall
skulle den komma att gälla inkomster som är så låga, att de i varje fall
undgår beskattning på grund av bestämmelserna om ortsavdrag och skattefrihet
för existensminimum. De sakkunniga har därför föreslagit endast den
begränsningen, att schablonavdraget icke i något fall får överstiga bruttointäkten.

De sakkunniga uttalar, att med ett schablonavdrag av den föreslagna arten
följer, att även de skattskyldiga, som nu ej yrkar avdrag för omkostnader,
blir berättigade till det lägsta schablonavdraget. Då utan tvivel en icke
unga del av dessa skattskyldiga har vissa omkostnader för inkomstens förvärvande,
ehuru avdrag därför av olika anledningar icke yrkas, är schablonavdraget
beträffande dessa skattskyldiga ägnat att bidraga till en riktigare
taxering. Den skattelindring som beredes de skattskyldiga, vilka ej har några
som helst omkostnader, är, om det lägsta schablonavdraget bestämmes
till 100 kronor enligt de sakkunnigas mening, icke så stor, att den behöver
inge betänkligheter. 1950 års skattelagssakkunniga erinrar vidare om,
att omkostnader för förvärv av inkomst, som skall taxeras såsom inkomst
av tjänst, frånsett enstaka undantagsfall endast förekommer då inkomsten
härrör av inkomsttagarens eget arbete. Det kunde därför förtjäna övervägas,
om från rätten till schablonavdrag borde undantagas skattskyldiga, vilkas
inkomst av tjänst icke härrör av inkomsttagarens arbete, exempelvis pensionärer,
livräntetagare o. d. En sådan regel skulle emellertid komplicera
tillämpningen och den minskning av skattebortfallet, som eu sådan begränsning
skulle medföra, kan beräknas vara mycket ringa. De sakkunniga bar
i enlighet härmed icke föreslagit någon sådan begränsning. I

I betänkandet har framlagts vissa beräkningar rörande storleken av den
minskning av skatteintäkterna för stat och kommun, som ett genomförande
av de sakkunnigas förslag om ett schablonavdrag å 100 kronor och om
avrundning av omkostnadsavdrag, som överstiger schablonavdragets belopp,
till näi mast högre hela 100-tal kronor skulle medföra. De i betänkandet
lämnade beräkningarna bygger vidare på den förutsättningen, att av de i
de sakkunnigas betänkande framlagda förslagen endast detta genomföres.
Enligt dessa beräkningar skulle minskningen i statens skatteintäkter uppgå
till omkring 35 miljoner kronor medan de kommunala skatteintäkterna
skulle minska med ca 31 miljoner kronor. Sättes schablonavdraget till 200
kronor blir minskningen av skatteintäkterna 69 resp. 61 miljoner kronor.

Vidare har i betänkandet lämnats uppgift om storleken av det skattebortfall
som skulle uppkomma, om enbart förslaget om schablonavdrag
genomföres. Skattebox*tfallet för stat och kommun vid schablonavdrag å
olika belopp framgår av följande tabell.

Kungl. Maj. ts proposition, nr 59

Schablonavdrag	Antal skattskyldiga,	Skattebortfall i milj. kronor
	vilkas nu medgivna	för staten	för kommuner
	avdrag omfattas av vidstående schablonavdrag	(14 %)	in. fl. (12 *)
100	627 000	29	26
200	889 000	64	58
300	1 142 000	104	92
400	1259 000	146	130
500	1318 000	188	167

De sakkunniga har uppmärksammat, att svårigheter kan uppstå vid särskiljande
av intäkter och omkostnader, som hänför sig till inkomstslagen
tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet. Till sistnämnda slag av inkomst
skall nämligen jämlikt 35 § 5 mom. kommunalskattelagen hänföras bl. a.
»intäkt genom tillfälligt bedriven vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller
därmed jämförlig verksamhet, intäkt av tillfälligt uppdrag, såsom uppdrag
att förrätta bouppteckning, arvskifte, auktion, besiktning, värdering, skogsräkning,
ävensom intäkt av annan därmed jämförlig inkomstgivande verksamhet
av tillfällig natur». Intäkt av nämnda art förvärvas i regel av skattskyldiga,
som dessutom har inkomst av tjänst. Den verksamhet, på grund
varav'' intäkten erhålles, är ofta av'' samma art, som eljest utövas på grund
av tjänst. I vissa fall är det tveksamt, om en intäkt skall hänföras till det
ena eller det andra inkomstslaget. Omkostnader för inkomstförvärv som
skattskyldig haft hänför sig ofta till båda slagen av inkomst. Det synes därför
praktiskt redan med nuvarande avdragsbestämmelser att med tjänst
likställa rätt till ersättning eller förmån på grund av verksamhet av tillfällig
natur som nyss sagts. Införes den föreslagna schabloniseringen av avdrag
beträffande inkomst av tjänst, skulle ett bibehållande av nuvarande
regler te sig än mer opraktiskt än för närvarande och dessutom kunna medföra,
att en skattskyldigs taxering blir olika, beroende på om en intäkt eller
en utgift hänföres till det ena eller det andra inkomstslaget. Bestämmelser
som leder till sistnämnda konsekvenser bör givetvis undvikas. I överensstämmelse
härmed föreslår de sakkunniga, att de citerade orden i 3a §
5 mom. kommunal skattelagen skall överföras till 31 § andra stycket samma
lag.

Om en sådan överflyttning genomföres, kommer detta enligt de sakkunniga
att medföra en viss förändring, ehuru av föga omfattande praktisk betydelse,
i fråga om skattskyldigheten för fysisk person för tid, under vilken
lian icke varit bosatt här i riket. Sådan person skulle nämligen i motsats
till vad som för närvarande gäller bli skattskyldig för inkomster av ilrågavarande
tillfälliga natur, vilka förvärvats genom verksamhet här i riket.
Denna följd av förslaget finner de sakkunniga tillfredsställande. Det lärer
nämligen ha förekommit, att utomlands bosatta personer velat beteckna
härifrån uppburna genom verksamhet här i riket förvärvade arvoden och
ersättningar såsom inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet för att därigenom
undgå beskattning här i riket, ehuru omständigheterna givit vid handen.
att inkomsten av verksamheten bort likställas med inkomst av tjänst.

Kungl. Maj.ts proposition nr 59

Den av de sakkunniga ifrågasatta utvidgningen av utomlands bosatt persons
skattskyldighet berör ej person, vilken givit eller medverkat vid offentlig
föreställning, som avses i gällande förordning angående bevillningsavgifter
för särskilda förmåner och rättigheter, eftersom inkomst av sådan
föreställning är frikallad från skattskyldighet.

Remissyttrandena

Något mer än hälften av de myndigheter och organisationer, som yttrat sig
över de sakkunnigas förslag om ett schablonavdrag från inkomst av tjänst
till i lag fixerat belopp, har förklarat sig tillstyrka eller i vart fall icke vilja
motsätta sig införandet av ett dylikt avdrag i huvudsaklig överensstämmelse
med vad de sakkunniga föreslagit, yttranden av dylik innebörd har avgivits
av socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands,
Kalmar, Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Värmlands, Örebro
och Västmanlands län, allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden,
Föreningen Sveriges kronokamrerare, Svenska landstingsförbundet,
landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation, näringslivets
skattedelegation, Svenska livförsäkringsbolags förening, Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation samt Svenska sjöfolksförbundet.
Det bör emellertid anmärkas, att i åtskilliga av dessa yttranden — på sätt
jag senare kommer att närmare beröra — förutsatts att schablonavdraget
sättes till högre belopp än vad de sakkunniga föreslagit. Avstyrkande utlåtanden
bär avgivits av statskontoret, kammarrätten, riksräkenskapsverket,
riksskattenämnden, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,
Södermanlands, Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Gävleborgs, Jämtlands
samt Norrbottens län ävensom av Sveriges häradsskrivareförening, Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund, Sveriges akademikers centralorganisation,
Sveriges köpmannaförbund, Riksförbundet landsbygdens folk,
Sveriges lantbruksförbund och Sveriges redareförening.

Från remissyttrandena må här följande återgivas.

De remissinstanser, som ställt sig positiva till de sakkunnigas förslag, bär
delat de sakkunnigas åsikt, att förslagets genomförande skulle medföra förenklingar
i olika hänseenden.

Sålunda har man i allmänhet delat de sakkunnigas uppfattning, att en
viss lättnad för deklaranterna skulle inträda om ett schablonavdrag införes.
Några remissinstanser har emellertid en härifrån avvikande mening.

Riksskattenämnden anför sålunda, att majoriteten av den grupp skattskyldiga,
som är berättigad till avdrag i förvärvskällan tjänst, även om förslaget
genomföres behöver detaljerat räkna ut och redovisa sina omkostnader.
Vidare skulle många skattskyldiga inom den grupp, som täckes av
schablonen, alltjämt behöva detaljerat anteckna sina omkostnader för att
kontrollera att icke omkostnaderna med någon krona överstiger 100 kronor,
i vilket fall den skattskyldige måste bevaka sin rätt till förhöjt avdrag.

Sveriges lantbruksförbund uttalar, att de sakkunnigas förväntningar beträffande
möjligheten att genom schablonavdraget åstadkomma en förenkling
i deklarationsförfarandet är något överdrivna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 59

Länsstyrelsen i Jämtlands län påpekar särskilt, att det för de skattskyldiga,
vilka f. n. icke har avdragsgilla omkostnader för förvärv av inkomst av
tjänst, icke vinnes någon förenkling vid deklaration genom ett schablonavdrag.

Liknande synpunkter anföres av riksräkenskapsverket och länsstyrelsen
i Gävleborgs län.

Icke heller statskontoret och Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
anser det föreslagna schablonavdraget kunna medföra någon nämnvärd
förenkling för deklaranterna.

Beträffande det föreslagna omkostnadsavdragets inverkan på taxeringsarbetet
har gjorts flera uttalanden i remissutlåtandena. Därvid har olika meningar
framkommit huruvida någon förenkling vinnes eller ej.

Bland de remissinstanser, som anser att en förenkling skulle nås genom
avdraget, är Föreningen Sveriges kronokamrerare. Föreningen tillägger emellertid,
att den åsyftade förenklingen i viss män blir beroende på hur de sakkunniga
tänkt sig att de skattskyldiga skall medverka vid ifyllandet av deklarationsblanketten.

Socialstyrelsen framhåller, att inom det föreslagna beloppet för schablonavdraget
rymmes så många avdragsgilla utgifter, att en märkbar lättnad i
taxeringsarbetet kan beräknas inträda.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser däremot icke, att ett schablonavdrag av
den storleksordning de sakkunniga föreslagit leder till någon förenkling i
taxeringsarbetet av betydenhet. Länsstyrelsen anför, att av erfarenheter från
det praktiska taxeringsarbetet framgår att avdrag för omkostnad i förvärvskällan
tjänst intill sammanlagt 100 kronor icke i någon nämnvärd grad sysselsätter
taxeringsmännen. Då taxeringsnämnd har att ta ställning till framställda
yrkanden om avdrag för resor och verktygsslitning in. m. rör avdragen
sig regelmässigt om högre belopp än 100 kronor. Om beloppet för
schablonavdraget ej kan sättas till högre belopp än 100 kronor, saknas enligt
länsstyrelsens mening tillräckliga skäl att överhuvud införa ett schablonavdrag.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län gör gällande, att ett schablonavdrag
å 100 kronor saknar betydelse såsom förenklingsfaktor i de större städerna,
där avdraget för resor till och från arbetet ligger över 200 kronor.

Liknande synpunkter på frågan anlägges av länsstyrelsen i Blekinge län,
som erinrar att de kostnader vilka icke uppgår till 100 kronor i regel avser
slitning av verktyg, färd till och från arbetet med cykel samt anskaffning av
facklitteratur. Eftersom man i största utsträckning här rör sig med av de
skattskyldiga allmänt kända och godtagna schablonavdrag, blir kontrollen
av avdragsyrkandena ej särskilt betungande. Länsstyrelsen upplyser också
att antalet besvär rörande sådana avdrag är obetydligt i länet. Bortfallet av
kontrollen av avdrag under 100 kronor torde därför ej medföra större arbetslättnad
än att den uppväges av bestyret med atl granska schablonavdragen
för sådana, som nu ej har omkostnader.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län uttalar, att ett genomförande av förslaget

Kungl. Maj:ts proposition nr 59

snarast skulle komma att medföra ökat arbete för taxeringsmyndigheterna,

även om en ringa lättnad kan vinnas i det rent siffermässiga arbetet.

Några remissinstanser har uttalat sig rörande det föreslagna omkostnadsavdragets
verkningar i vad gäller ernående av bättre överensstämmelse
mellan preliminär A-skatt och slutlig skatt.

Sålunda anför riksräkenskapsverket, att om hänsyn tas till omkostnadsavdraget
vid konstruktionen av källskattetabellerna, detta skulle medföra,
att uttaget av preliminär A-skatt för en löntagare i allmänhet kommer att
minska med 25 å 30 kronor. Detta betyder däremot knappast, att man i
avsevärt större utsträckning än nu uppnår överensstämmelse, inom uppbördsförordningens
femkronorsmarginal, mellan preliminär och slutlig
skatt. Av praktiska skäl lär det vara tämligen uteslutet att konstruera källskattetabellerna
så att en dylik överensstämmelse uppnås annat än i undantagsfall.
Enligt nu gällande regler tas källskatten för en löntagare i allmänhet
ut något i överkant, varvid det genomsnittliga överuttaget torde
röra sig om några tiotal kronor. På grund av avrundningen uppåt av avdrag
över 100 kronor innebär det föreslagna schablonavdraget i uppbördsa\
seende, schematiskt uttryckt, ingenting mer än att en löntagare i allmänhet
med omkostnadsavdrag får i genomsnitt 10 å 15 kronor mindre än nu
i överskjutande preliminär skatt. En avrundning uppåt av avdrag över
100 kronor är enligt riksräkenskapsverkets mening således även från speciell
uppbördssynpunkt till nackdel, då den tenderar att öka överuttaget
av källskatt.

Föreningen Sveriges kronokamrerare anser däremot, att ett omkostnadsavdrag
av föreslagen konstruktion bör kunna medföra en viss effekt i avseende
å det eftersträvansvärda syftet att ernå bättre överensstämmelse mellan
preliminär och slutlig skatt, men verkningarna i detta hänseende torde
bli förhållandevis begränsade.

Beträffande beloppet för schablonavdraget råder mycket delade meningar
bland remissinstanserna. Åtskilliga av dem anser sålunda att beloppet bör
höjas utöver vad de sakkunniga föreslagit, då man eljest icke uppnår önskvärd
effekt i fråga om förenkling för deklaranter och taxeringsmyndigheter.

Flertalet av de remissinstanser, som yrkat att schablonavdraget höjes,
har föreslagit att det bestämmes till 200 kronor.

Länsstyrelsen i Värmlands län uttalar, att det föreslagna beloppet —
100 kronor — är för lågt. Avdrag upp till detta belopp torde som regel
icke vålla vare sig deklaranten eller taxeringsnämnden några svårigheter.

I allmänhet är det därvid fråga om i praxis fastställda avdrag för cykeloch
verktygsslitage samt avdrag för facklitteratur o. dyl. Först när avdraget
eller avdragssumman är högre än 100 kronor kan taxeringsnämnden
sagas ha anledning att ingå i verklig prövning av avdraget. En höjnin« av
schablonavdraget till 200 kronor skulle därför medföra en väsentlig större
lättnad vid taxeringen och skulle även korrespondera med de föreslagna
avdragen för inkomst av annan fastighet och av kapital.

Kungl. Maj:ts proposition nr 59

Även Föreningen Sveriges kronokamrerare anser att omkostnadsavdraget
— om ett sådant anses böra införas — för att leda till mera påtaglig arbetsförenkting
bör bestämmas till 200 kronor.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation ger uttryck åt i huvudsak
samma uppfattning.

Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter om icke avdraget bör fastställas
till åtminstone 200 kronor. Länsstyrelsen framhåller, att åtskilliga
taxeringsmål kan befaras uppkomma, där tvisten gäller huruvida omkostnaderna
överstiger ett hundrakronorsstreck eller ej. Om schablonavdraget
bestämmes till 200 kronor, torde antalet sådana mål icke obetydligt minska.
De invändningar, som de sakkunniga riktat mot ett schablonavdrag å sistnämnda
belopp, anser länsstyrelsen icke vara av sådan vikt att de bör utgöra
hinder.

Även länsstyrelsen i Örebro län finner det föreslagna beloppet alltför lågt.
Om någon väsentlig lättnad i taxeringsmyndigheternas arbete skall kunna
uppnås måste avdraget enligt länsstyrelsens mening höjas till 200 kronor
eller helst 300 kronor. Eventuellt kan avdraget till en början bestämmas
till 200 kronor, men en höjning övervägas sedan det nya systemet prövats
någon tid.

Ett schablonavdrag på 300 kronor ifrågasättes jämväl av länsstyrelserna
i Kalmar, Blekinge och Norrbottens län samt av Sveriges häradsskrivarförening.
Nämnda förening uttalar emellertid, att en höjning av schablonavdraget
till 300 kronor, vilket enligt föreningens mening får anses vara
ett lämpligt belopp för att avdraget skall ha något värde ur förenklingssyfte,
skulle innebära ett så betydande inkomstbortfall, att dem icke torde
vara genomförbar. I så fall bör emellertid de sakkunnigas förslag icke genomföras.

Å andra sidan har några remissinstanser förklarat sig icke kunna tillstyrka
ett högre belopp för schablonavdraget än 100 kronor. Bland dessa
är landsorganisationen, som anser att en höjning av schablonavdragets belopp
skulle innebära att löntagare utan resekostnader eller andra kostnader
för intäkternas förvärvande gynnas ytterligare, vilket enligt organisationens
mening icke bör ifrågakomma.

Näringslivets skattedelegation motsätter sig också ett högre schablonavdrag
än det föreslagna och framhåller att ett schablonavdrag å 200 kronor
enligt de sakkunnigas beräkningar skulle föranleda ett skattebortfall för
staten och kommunerna å sammanlagt 130 miljoner kronor. Även om detta
belopp är väl högt beräknat finner delegationen det icke försvarligt att
disponera ett belopp av sådan storleksordning för att ernå en viss ytterligare
förenkling i deklarations- och taxeringsförfarandet.

Riksskattenämnden, som avstyrkt införandet av ett schablonavdrag sådant
som det föreslagna, anser de skäl som anförts av de sakkunniga mot
en höjning av avdraget så vägande, att de kräver allt beaktande. Enligt
riksskattenämndens mening kan man ej med ett avdrag på 200 kronor eller
högre — om detta av finansiella skäl anses möjligt — längre vidhålla tan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 59

ken på att låta avdraget utgå vid all inkomst av tjänst utan måste begränsa
det till att avse inkomst av eget arbete. Tekniskt torde detta vara
möjligt att göra — en liknande begränsning finnes redan vid det s. k. förvärvsavdraget
för gift kvinna — men en sådan begränsning kommer att
komplicera bestämmelsen och göra tillämpningen mindre enkel.

Tjänstemännens centralorganisation anför.

Ett schablonavdrag på 100 kronor kan knappast tänkas verka förenklande
på arbetet i taxeringsnämnderna i någon högre grad, då yrkade avdrag
utöver denna summa framgent skulle förekomma i många fall. Framförallt
synes detta bli fallet d de mellanstora och större städerna, där ett stort
antal av löntagarna har utgifter för resor till och från arbetsplatsen. För att
taxeringsarbetet på dessa orter mera avsevärt skall förenklas torde schablonavdraget
böra sättas högre, exempelvis till 200 kronor. Ett generellt avdrag
på detta belopp skulle emellertid avsevärt sänka skatteinkomsterna,
därigenom att det skulle komma att bli tillämpligt för landet i dess helhet.
ICO anser sig mot bakgrunden härav böra tillstyrka de sakkunnigas förslag
rörande schablonavdraget för inkomstens förvärvande.

Av det 20-tal remissinstanser som särskilt uttalat sig rörande den föreslagna
regeln om avrundning till närmast högre 100-tal kronor, då de avdragsgilla
kostnaderna överstiger schablonavdragets belopp, har alla utom
länsstyrelsen i Norrbottens län avstyrkt en sådan regel.

Kammarrätten befarar sålunda, att den föreslagna regeln skapar problem
som man velat undvika. Avjämningen kan få den psykologiskt olämpliga
effekten att de skattskyldiga försöker komma över den närmast högre 100-kronorströskeln. I fråga om deklarationerna erbjuder förslaget icke några
förenklingar. För taxeringsmyndigheterna innebär anordningen en förenkling
endast i sådana fall, då det avdragsbelopp som godkännes vid taxeringen
ligger inom samma 100-kronorsintervall som den skattskyldiges yrkande.
I andra fall måste varje särskilt avdrag prövas. Om en skattskyldig
begär avdrag med 250 kronor och taxeringsnämnden anser sig kunna godkänna
endast 200 kronor, måste sålunda i underrättelse om avvikelsen från
deklarationen angivas vilka avdrag som vägrats eller reducerats. Bagatellprocesser
skulle således endast i viss utsträckning försvinna. Kammarrätten
anser därför, att fördelarna med anordningen är begränsade och icke kan
anses motsvara de nackdelar i form av skattebortfall in. in. som följer med
densamma.

Liknande synpunkter har framförts av övriga remissinstanser, vilka avstyrkt
anordningen.

Riksskattenämnden betonar särskilt, att den föreslagna regeln om avrundning
till närmast högre 100-tal kronor ur förenklingssynpunkt icke innebär
någon verklig lättnad. De olika avdragen måste för nu avsedda fall
alltjämt särskiljas och redovisas specifikt.

Länsstyrelsen i Uppsala län däremot uttalar, att genom regeln om avrundning
till närmast högre hela 100-tal kronor en väsentlig förenkling
skulle uppstå. Länsstyrelsen tar emellertid för givet att de skattskyldiga i
många fall söker pressa avdraget över 100-kronorsgränsen, varför även små

Kungl. Maj.ts proposition nr 59

avdrag kan påfordra skärpt uppmärksamhet från taxeringsmyndigheternas
sida. Länsstyrelsen ifrågasätter om icke avjämningen bör begränsas till närmast
högre 50-tal kronor. Detta skulle minska frestelsen för de skattskyldiga
att obehörigen söka höja avdragen.

I vissa remissyttranden framföres tanken på att begränsa en regel om
schablonavdrag till sådan inkomst av tjänst, som härrör av eget arbete.

Länsstyrelsen i Uppsala län delar icke de sakkunnigas åsikt att ett undantagande
av pensionärer, livräntetagare och andra skulle komplicera tilllämpningen
av schablonbestämmelsen. Enligt länsstyrelsens mening skulle
ett sådant undantag icke medföra några särskilda svårigheter i tillämpningen.
Även om ökningen av skattebortfallet genom nämnda gruppers medtagande
icke blir så stor talar ur rättvisesynpunkt starka skäl för att de uteslutes
från rätten till schablonavdrag.

Icke heller länsstyrelsen i Södermanlands lån finner det tillfredsställande
att pensionärer in. fl. med enbart arbetsfria inkomster skall fa åtnjuta omkostnadsavdrag,
ehuru de ej haft omkostnader för förvärvet av intäkterna.

Liknande synpunkter kommer till uttryck i det yttrande, som avgivits av
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Länsstyrelsen i Blekinge län finner det svårt att motivera ett schablonavdrag
för alla skattskyldiga, som redovisar inkomst av tjänst, såvitt man
ej eftersträvar en särskild lättnad av den skatt som faller på sådan inkomst,
vilket emellertid ej synes ha eftersträvats av de sakkunniga.

Ett par av de hörda organisationerna bär uttalat, att ett obligatoriskt
schablonavdrag borde införas jämväl i andra förvärvskällor än tjänst.

Sålunda uttalar Sveriges köpmannaförbund, att avdrag av samma natur
och storleksordning är motiverat för fysiska personer även i förvärvskällorna
jordbruksfastighet och rörelse. Ett mycket stort antal rörelseidkare,
t. ex. detaljhandlare och hantverkare, har dagliga resekostnader till och från
rörelsen, vilka ej avdras bland rörelsens omkostnader utan i särskild ordning.
Dessa grupper bör icke ställas i sämre läge än den stora massan löntagare,
med vilka de närmast är jämförbara, ty i så fall sker en enligt förbundets
mening helt omotiverad omfördelning av skattebördan.

I några remissyttranden har diskuterats vilka skattskyldiga som skulle få
vinning av ett införande av det föreslagna schablonavdraget. Vidare har
verkningarna för den enskilde av förslagets genomförande berörts i några
yttranden.

Bl. a. riksskattenämnden gör sålunda gällande att förslaget får mindre
karaktär av förenklingsåtgärd än av en reform för opåräknad skattelättnad
åt en mycket stor mängd skattskyldiga, som icke har några kostnader för
sitt inkomstförvärv. Detta är anmärkningsvärt såtillvida som förslaget av
många uppfattats såsom gynnsamt i huvudsak för löntagarna. I själva verket
torde löntagarna, som i allmänhet har omkostnader till icke alltför obetydliga
belopp, komma att ha mycket ringa vinning av ett schablonavdrag

4 Dihang till riksdagens protokoll 19.r>~>. 1 samt. AV .59

Kungl. Maj:ts proposition nr 59

av detta slag. Fördelarna kommer i stället huvudsakligen dem till godo som,
vid sidan av annan förvärvsverksamhet än tjänst, har någon mindre inkomst
av tjänst eller tillfälliga uppdrag och vidare den grupp, som uppbär pension,
livränta eller periodiskt understöd av något slag.

Liknande synpunkter anföres av kammarrätten, som vidare säger sig icke
kunna finna att det föreslagna schablonavdraget ens i huvudsak skulle tillkomma
de till ett sådant avdrag sakligt berättigade. Vidare framhåller kammarrätten,
att minskningen i skatteunderlaget beträffande kommunalskatten
medför att utdebiteringarna måste höjas, vilket i sin tur troligen kommer
att leda till att den kommunala skattebördan övervältras på löntagarna.
Förmodligen kommer samma verkningar att inträda beträffande statsbeskattningen.
Det synes därför kammarrätten troligt att löntagarna såsom
grupp betraktade kommer att få ökad skattebörda, medan skattelättnaden
tillkommer andra skattskyldiga. Om det mot kammarrättens antagande
skulle uppstå en skattelättnad för löntagarna, torde den i vart fall bli mindre
än för stora grupper andra skattskyldiga.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar, att ett schablonavdrag å allenast
100 kronor icke kan få någon egentlig betydelse som medel att åstadkomma
en för löntagargrupperna välbehövlig skattelättnad.

Ett par av de hörda organisationerna har gjort erinringar mot de sakkunnigas
beräkningar av de belopp, som skulle bortfalla i skatt för stat och
kommun om deras förslag genomföres. Näringslivets skattedelegation, som
tillstyrkt förslaget, framhåller att en bidragande orsak härtill varit att skattebortfallet,
särskilt för staten, torde ha beräknats väl högt i betänkandet.
De sakkunniga synes nämligen icke tillräckligt ha beaktat, att antalet folkpensionärer
och andra, som åtnjuter inkomst av tjänst men med hänsyn till
medgivna ortsavdrag och avdrag för nedsatt skatteförmåga icke erlägger
statlig inkomstskatt, är mycket betydande.

Jämväl Svenska livförsäkringsbolags förening anser att de sakkunniga
beräknat skattebortfallet till för högt belopp.

De sakkunnigas förslag att inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet skulle
redovisas vid sidan av inkomst av tjänst har i regel icke föranlett erinran
från remissinstansernas sida.

Kammarrätten befarar, att den föreslagna överflyttningen kan komma alt
medföra en skärpning av beskattningen av de inkomster, som nu hänföres
till tillfällig förvärvsverksamhet. I praxis torde nämligen sådana inkomster
behandlas liberalare i avdragshänseende än inkomst av tjänst. En anledning
härtill torde vara att tillfällig förvärvsverksamhet stundom står förvärvskällan
rörelse nära. Vad särskilt angår kostnaden för resor synes det också
rimligt att vara tillmötesgående i fråga om avdragsrätten, när tillfällig förvärvsverksamhet
utövas vid sidan av annan ordinarie verksamhet, eftersom
den begränsade tid, som då star till förfogande för den tillfälliga verksamheten,
torde motivera resekostnader i större utsträckning än eljest.

Kungl. Maj.ts proposition nr 59

I flera remissyttranden framlägges förslag till andra lösningar för förenkling
av arbetet med omkostnadsavdragen vid inkomst av tjänst. Jag torde
här få lämna en kort redogörelse för de viktigaste av dessa förslag.

Länsstyrelsen i Malmöhus län upptar den av de sakkunniga avvisade tanken
att införa obligatoriska schablonavdrag avsedda att täcka vissa vanligen
förekommande utgifter. Länsstyrelsen anför härom.

De sakkunnigas förslag har framför allt den förtjänsten, att schablonen
ej kan verka till nackdel för någon löntagare. Om detta villkor i någon mån
efterges — vilket icke synes uteslutet om reformen får träda i kraft i samband
med en allmän skattesänkning — kan förenklingen drivas längre och
en effektivare lösning uppnås genom införande av obligatoriska schablonavdrag
avsedda att täcka vissa vanligen förekommande tjänsteutgifter, som
stå på gränsen till privata levnadskostnader. De sakkunniga ha avvisat denna
möjlighet. Den synes länsstyrelsen dock böra ytterligare prövas. Sannolikt
skulle det ekonomiska livet snart nog anpassa sig efter en ändring av beskattningsreglerna
i detta avseende. Om exempelvis rätten till avdrag för
facklitteratur upphäves, torde arbetstagarna säkerligen komma att kräva
och även erhålla för tjänsten erforderlig litteratur eller motsvarande kompensation.

Riksskattenämnden framkastar tanken på ett annat alternativ, nämligen
att vid sidan av ett schablonavdrag å 100 kronor avdrag såsom hittills skulle
medgivas för resekostnader. Eftersom kostnaden för resor för ett så stort antal
skattskyldiga alltid måste falla utanför vad som kan täckas med den föreslagna
schablonen, anser nämnden en sådan lösning vara värd att undersökas.
Det kan också sägas att avdraget för resekostnader — vilket mestadels
utgår efter vissa schabloner — numera blivit så inarbetat att det icke
bereder större svårigheter vid deklarationen eller taxeringen. Avdraget å
100 kronor skulle då vara avsett att täcka andra smärre kostnader, såsom
för verktygsslitning, facklitteratur o. dyl. Om en dylik lösning verkligen
skulle innebära någon mera avsevärd vinning för deklaranterna och taxeringsmyndigheterna
kan emellertid icke utan vidare bedömas. Härför erfordras
en undersökning om i vilken utsträckning och till vilka belopp dylika
andra avdrag förekomma, med klargörande även av det skattebortfall, som
detta alternativ skulle medföra.

Förslag i denna riktning framlägges också av länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län samt av allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden.

Även kammarrätten är inne på en sådan linje och uttalar att därigenom
troligen skulle vinnas förenkling beträffande ett betydligt större antal deklarationer
än enligt de sakkunnigas förslag. Emellertid träffas även en sådan
anordning av de anmärkningar, som kammarrätten riktat mot det remitterade
förslaget. Om man vill undgå dessa anmärkningar, måste enligt kammarrättens
åsikt schablonavdraget utformas så alt det i huvudsak tillkommer
endast dem som har mot avdraget svarande omkostnader. Därvid skulle
man sannolikt dock få så komplicerade regler alt någon verklig förenkling
icke vinnes.

Kungl. Maj.ts proposition nr 59

Länsstyrelsen i Blekinge län anser, att en värdefull förenkling i taxeringsarbetet
nås genom schablonisering av de avdrag, vilka tillkommer skattskyldiga,
som faktiskt haft kostnader för förvärvet av tjänsteinkomst. Genom
den av de sakkunniga föreslagna avjämningsregeln och en härefter avpassad
praxis i länsanvisningarna skulle en önskvärd förenkling av deklarations-
och taxeringsförfarandet uppnås utan större ökning av antalet avdragsyrkanden.
En längre gående förenkling kunde uppnås genom att föreslagen
rätt till ett schablonavdrag å 100 kronor medgives men förbehålles
skattskyldiga med inkomst av eget arbete.

Tjänstemännens centralorganisation föreslår en utvidgning av de sakkunnigas
förslag därhän, att på orter, där omkostnadsavdragen mera regelmässigt
överstiger 100 kronor, schablonavdraget sättes till ett högre belopp.
Detta belopp skulle efter framställning från vederbörande lokala myndigheter
bestämmas av central myndighet. På detta sätt skulle en betydande förenkling
av taxeringsarbetet även på ifrågavarande orter kunna åstadkommas
utan ett alltför stort skattebortfall.

Sveriges akademikers centralorganisation frambär förslag om en regel av
innebörd, att avdrag medges endast när omkostnaderna uppgår till 50 kronor
eller mer och i sådant fall med ett belopp, som avrundas till närmast
högre eller lägre hela 100-tal kronor. Genom en sådan regel, som icke leder
till något skattebortfall, erhålles i fråga om minst 80 procent av de skattskyldiga
samma förenkling av taxerings- och deklarationsförfarandet som
enligt de sakkunnigas förslag.

överståthållarämbetet framhåller, att det är av vikt att en undersökning
företages, huruvida icke frågan om ett schablonavdrag vid beräkning av inkomst
av tjänst kan lösas på ett rationellare sätt än de sakkunniga föreslagit.
Den praktiska verkan i deklarations- och taxeringshänseende av de sakkunnigas
förslag om ett schablonavdrag å 100 kronor anser ämbetet bli jämförelsevis
ringa och även om avdraget höjes till 200 kronor blir verkningarna
i förenklingshänseende begränsade. För att uppnå en mera betydande
vinst i angivna hänseenden erfordras enligt överståthållarämbetets uppfattning
vida radikalare åtgärder än de föreslagna. De verkligt betydelsefulla
vinsterna i taxerings- och deldarationshänseende torde nämligen icke kunna
uppnås utan en tämligen långt driven schablonisering av olika avdragsposter
vid taxeringen. Då frågan om en förenkling av beskattningsreglerna
nu är föremål för prövning, synes det angeläget att möjligheterna till en
lösning av frågan i enlighet med angivna vidare målsättning ytterligare överväges.

Överståthållarämbetet erinrar vidare om det alternativ till lösning, som
de sakkunniga angivit men avvisat, nämligen att helt vägra avdrag för vissa
avdragsgilla omkostnader, vilka står nära utgifter av levnadskostnads natur.
Ämbetet anser en sådan lösning vara den såväl teoretiskt som praktiskt
enklaste. Ämbetet anser, att om de skattskyldiga kompenseras genom höjning
av ortsavdragen, de sakkunnigas invändning om ogynnsam påverkan
i skattehänseende i väsentlig mån bortfaller. En sådan kompensation bör

Kungl. Maj:is proposition nr 50

lämnas enligt en ganska grov schablon, exempelvis med 300 kronor för
Stockholm och Göteborg, där höga resekostnader allmänt förekommer, med
200 kronor för Övriga städer och stadsliknande samhällen samt med 100
kronor för landsbygden. För gift kvinna som har inkomst av eget arbete bör
förvärvsavdraget höjas i motsvarande grad. Enligt ämbetet bor kompensationen
täcka normala resekostnader mellan hemmet och arbetsplatsen. Avdrag
för extraordinära dylika resekostnader ävensom för resor i tjänsten
bör°tillåtas i enlighet med vad för närvarande gäller. De sakkunnigas invändning
mot detta alternativ att den föreslagna förenklingsåtgärden skulle
ogynnsamt påverka ett slag av inkomst, som i allmänhet beskattas mera
verksamt än andra, finner överståthållarämbetet kunna beaktas genom att
varje löntagare får ett fast avdrag å 200 kronor.

Vidare föreslår överståthållarämbetet att avdragsrätten för försäkringspremier
slopas och de skattskyldiga ges kompensation för den förlorade
avdragsrätten genom en höjning av ortsavdraget med 200 kronor for ogift
och 400 kronor för äkta makar.

Härefter anför överståthållarämbetet.

Samordnar man de här föreslagna åtgärderna — upphävande av ratten
till avdrag för normala resor till och från arbetsplatsen samt för försäkringspremier
och sjukförsäkringsavgifter mot kompensation genom höjning av
ortsavdragen respektive hustruavdraget — med de sakkunnigas förslag beträffande
beskattningen av folkpensionsförmåner och avdraget för folkpensionsavgift
samt utskyldsavdraget, uppnår man en verkligt betydelsetull toienkling
i deklarations- och taxeringshänseende. Dessa förenklingar beröra
samtliga skattskyldiga. Beträffande särskilt löntagarna bör en ytterligare
förenkling genomföras på så sätt att från inkomst av tjänst medges ett fast
bottenavdrag å exempelvis 200 kronor, vilket avdrag bör inkludera smärre
mera allmänt förekommande omkostnader, såsom för verktygsshtning, facklitteratur
o. dyl. Därvid bör dock riksskattenämnden tillaggas rätt att bestämma
högre grundavdrag för viss eller vissa grupper löntagare, vilka redan
nu erhålla schablonmässigt bestämda avdragsbelopp överstigande 200 kronor.
Det förutsättes givetvis att skattskyldig alltjämt skall aga rätt att erhålla
avdrag för speciella omkostnader med verkliga belopp om och i den
män dylika kostnader kunna anses nödiga.

Departementschefen

Inkomst av tjänst är det inkomstslag som rymmer det största antalet skattskyldiga.
Av hela antalet skattskyldiga fysiska personer, ca 3,8 miljoner, har
sålunda något mer än 3,4 miljoner inkomst av tjänst. Ett förhållandevis
stort antal av de skattskyldiga, som har huvudinkomst av annat slag, torde
jämväl ha inkomst av tjänst.

Avdrag för omkostnader i förvärvskällan tjänst yrkas enligt de sakkunnigas
undersökningar i drygt 1,5 miljon deklarationer. I varje sådant tall
bär taxeringsmyndigheterna att ta ställning till frågan om avdrag böi medgivas
med yrkat belopp eller ej. Som förut nämnts tillämpar man i taxcringsarbctet
redan nu i icke obetydlig omfattning schabloner frainföi allt
i fråga om avdrag från inkomst av tjänst. Trots detta har enligt av de sak -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50

kunniga verkställda undersökningar i genomsnitt för hela riket avvikelser
i sänkande riktning från gjorda avdragsyrkanden skett för en femtedel av
dem som yrkat avdrag i förvärvskällan tjänst eller för drvgt 300 000 skattskyldiga.

Det stora antalet skattskyldiga inom förvärvskällan tjänst samt omfattningen
av avdragsyrkandena, vilka — även om åtskilliga av dem är av förhållandevis
okomplicerad natur — likväl tillsammantagna medför en icke
oväsentlig arbetsbörda för taxeringsmyndigheterna, gör det särskilt angeläget
att för denna förvärvskälla genomföra förenklingar som underlättar
deklai ationsförfarandet och minskar taxeringsgranskningen.

Innan jag närmare går in på skattelagssakkunnigas förslag skall jag något
uppehålla mig vid vissa av de alternativa lösningar, som behandlats i de
sakkunnigas betänkande och i remissyttrandena.

De sakkunniga har diskuterat möjligheten att avdrag skulle medges endast
om kostnaderna för intäktens förvärvande uppgått till visst minimibelopp.
Denna lösning har emellertid avvisats, framför allt av det skälet,
att inkomsttagare inom förvärvskällan tjänst därigenom skulle komma att
intaga en missgynnad ställning i jämförelse med andra skattskyldiga.

Av samma skäl har de sakkunniga avvisat en annan möjlighet till förenkling
i förevarande hänseende, som skulle innebära att man upphävde rätten
till avdrag för sådana med bestridande av tjänsten förenade kostnader, vilka
kan sägas stå utgifter av levnadskostnads natur förhållandevis nära, exempelvis
kostnader för resor mellan bostad och stadigvarande arbetsplats.

I likhet med de sakkunniga anser jag det uteslutet att införa regler av nu
angiven innebörd. Det sist behandlade alternativet har upptagits av överståt
hållarambetet i dess yttrande; för att regeln icke skulle leda till skatteskarpnmg
vill ämbetet emellertid komplettera densamma med bl. a. höjningar
av ortsavdragen, varierande för de största städerna, övriga städer
samt landsbygden. Icke minst med hänsyn till den ytterligare splittring i
ortsgrupper, som härigenom skulle uppkomma, anser jag mig icke heller
kunna ansluta mig till detta förslag. Även mot övriga i remissyttrandena
framkomna alternativ kan sådana invändningar riktas att jag icke finner
mig kunna godtaga dem.

De sakkunnigas förslag innebär att ett schablonavdrag å 100 kronor skall
tillkomma alla skattskyldiga med inkomst av tjänst till minst detta belopp,
även om vederbörande icke haft några omkostnader för inkomstens förvärvande
eller de verkliga omkostnaderna uppgått till lägre belopp. Om utgifterna
uppgått till högre belopp än 100 kronor, skall avdraget avrundas uppåt
till närmast högre 100-tal kronor.

I sm motivering har de sakkunniga bl. a. anfört, att även med detta jämförelsevis
låga schablonavdrag den individuella avdragsprövningen helt bortfaller
för omkring 627 000 skattskyldiga. För en avsevärd del av övriga skattskyldiga,
framhålles ytterligare, förenklas avdragsprövningen, eftersom det
blir tillräckligt att konstatera mellan vilka 100-tal kronor det godtagbara avdragsbeloppet
faller. Med ett schablonavdrag på 100 kronor skulle vidare

Kungl. Maj:Is proposition nr ö!)

något tröskelproblem av betydelse icke uppkomma. Detta kunde däremot
inträffa om schablonavdraget sattes högre, eftersom en skattskyldig utan
egentliga omkostnader enligt de sakkunnigas mening skulle få alltför stor
skattelindring vid jämförelse med den som hade kostnader i det närmaste
motsvarande schablonavdraget.

Vid remissförfarandet har förslaget mött åtskillig kritik. Från vissa håll
har gjorts gällande att schablonavdraget borde tillkomma endast skattskyldiga°med
arbetsinkomst och sålunda ej exempelvis pensionstagare, som i
regel ej hade kostnad för förvärvet av inkomsten. Vissa remissinstanser
anser att de fördelar i förenklingshänseende som uppnås med förslaget icke
står i rimligt förhållande till det stora skattebortfallet. I andra yttranden
hävdas att schablonavdraget för att få tillräcklig förenklingseffekt bör höjas;
i åtskilliga fall föreslås därvid ett belopp av 200 kronor. En remissinstans
har, med tanke på att resekostnaderna i bl. a. de större städerna mera regelmässigt
uppgår till högre belopp än 100 kronor, föreslagit en differentiering
av schablonavdragets belopp; möjlighet skulle alltså föreligga att höja avdraget
på vissa platser. Även förslaget om avrundning av avdrag överstigande
100 kronor har mött invändningar. Regeln skulle, menar man, kunna
skapa tendenser att söka komma över den närmast högre 100-kronorsgränsen
och detta skulle i sin tur nödvändiggöra en ökad kontroll i detta hänseende.

Ett bedömande av den motivering de sakkunniga framlagt för sina förslag
och de synpunkter som framkommit vid remissbehandlingen ger enligt min
uppfattning vid handen, att den av de sakkunniga anvisade vägen för att förenkla
taxeringen av löneinkomster erbjuder icke obetydliga fördelar. Även
om många av avdragsyrkandena är relativt okomplicerade måste, icke minst
med hänsyn till det mycket stora totala antalet sådana yrkanden, ett schablonavdrag
av den art de sakkunniga föreslagit innebära en avsevärd arbetsbesparing
för taxeringsmyndigheterna. Invändningarna mot förslaget om
vissa ojämnheter i verkningarna saknar självfallet icke helt fog. Emellertid
är det nödvändigt, om man vill välja att söka sig fram till förenklingar genom
schabloniseringar i olika hänseenden, att i viss utsträckning accepteia
smärre avvikelser från regler som syftar till ur formellt betraktelsesätt exakt
likhet. Den i remissyttrandena betonade synpunkten att de sakkunnigas avrundningsregel
skulle medföra ökade tendenser till oberättigade uppräkningar
av omkostnaderna bör man icke heller bortse ifrån. Olägenheterna
torde emellertid bli relativt begränsade. I flertalet fall torde regeln medföra
en klar förenkling i arbetsrutinen. Härtill kommer att den ger en viss skattelättnad
för inkomsttagare med kostnader överstigande 100 kronor. Skillnaden
i förevarande hänseende mellan dessa inkomsttagare och exempelvis
sådana skattskyldiga som icke har särskilda kostnader för inkomstens förvärvande
kommer sålunda i viss mån att utjämnas.

De sakkunniga bär valt en relativt låg gräns för schablonavdraget, 100
kronor. Vissa motförslag föreligger i remissyttrandena. Beträffande dessa
vill jag till eu början uttala att jag inte kan godtaga eu regel som skulle

Iiiingl. Maj:ts proposition nr 50

möjliggöia att schablonavdragets storlek varierar i olika kommuner. I övrigt
bär flertalet remissinstanser, som påyrkar ändring av schablonavdragets
storlek, föreslagit ett belopp av 200 kronor. Visst fog finnes för ståndpunkten
att ett avdrag på 100 kronor icke ger tillräcklig effekt ur förenklingssynpunkt.
Med ett avdrag på 200 kronor når man att avdraget
blir tillämpligt på ett större antal skattskyldiga. Vidare skulle för skattskyldiga
med inga eller relativt små kostnader för inkomstens förvärvande
— och bland dessa torde det enligt vad det finns anledning förmoda
finnas ett förhållandevis stort antal små inkomsttagare, för vilka en minskad
skatt kan vara särskilt önskvärd — självfallet det högre avdraget innebära
en större skattelättnad, å andra sidan skulle därigenom skillnaden i
skattelättnadshänseende ökas mellan dessa sistnämnda inkomsttagare och
dem som får en endast obetydlig eller ingen skatteminskning genom schablonavdraget.

I kostnadshänseende betyder enligt de sakkunnigas beräkningar det lägre
schablonavdraget ett skattebortfall på 29 miljoner kronor för staten och 26
miljoner kronor för kommunerna. Sättes avdraget till 209 kronor blir motsvarande
siffror 64 respektive 58 miljoner kronor. Regeln om avrundning
uppåt av avdrag, som överstiger schablonavdraget, skulle, om sistnämnda
avdrag bestämmes till 100 kronor, medföra ett ytterligare bortfall på 6 miljoner
kronor för staten och 5 miljoner kronor för kommunerna. Vid ett
schablonavdrag på 200 kronor blir det av avrundningsregeln föranledda
skattebortfallet något mindre.

Vid övervägandena om en lämplig avvägning av schablonavdraget har
kommit upp till bedömande också ett annat alternativ, som icke diskuterats
av de sakkunniga. Detta har den innebörden att man i stället för att höja
schablonavdraget från 100 till 200 kronor skulle disponera de medel, som
motsvarar skillnaden i skattebortfall, för att genomföra en annan förenklmg.
Jag åsyftar här införandet av en regel — redan antydd i det föregående
— att avrunda den beskattningsbara inkomsten för alla fysiska personer
nedåt till närmast lägre 100-tal kronor. En sådan avrundning skulle avsevärt
förenkla arbetet för myndigheterna vid debiteringen av skatterna. Jag
återkommer närmare härtill i ett senare sammanhang. Åtgärden skulle vidare
innebära en viss skattelättnad, som skulle komma icke endast skattskyldiga
inom förvärvskällan tjänst till godo utan även jordbrukare, rörelseidkare
och andra skattskyldiga som ej har inkomst av tjänst. Den skulle
salunda fa karaktären av en allmän skattelättnad, ehuru givetvis av begränsad
storleksordning.

En kombination av åtgärder innefattande ett schabloniserat omkostnadsa\drag
inom förvärvskällan tjänst på 100 kronor, avrundning av omkostnadsavdrag
inom samma förvärvskälla överstigande sistnämnda belopp till
närmast högre 100-tal kronor samt slutligen avrundning nedåt av den beskattningsbara
inkomsten för samtliga fysiska personer skulle i jämförelse
med andra i detta sammanhang aktuella alternativ ha den fördelen att en
skatteminskning skulle tillkomma som nämnts även andra fysiska personer

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 o~

än löntagare men också att skattelättnaden inom löntagargruppen bleve
jämnare fördelad.

Med hänsyn till dessa olika överväganden har jag funnit mig böra stanna
för kombinationen av nyss angivna tre åtgärder. Såvitt avser omkostnadsavdraget
inom förvärvskällan inkomst av tjänst förordar jag sålunda
ett schablonavdrag på 100 kronor samt en regel om avrundning uppåt av
större avdrag till närmast högre 100-tal kronor. Till frågan om regeln om
avrundning av den beskattningsbara inkomsten återkommer jag senare.

Jag vill emellertid tillägga att vad jag nu förordat i fråga om schablonavdraget
icke bör betraktas som en definitiv lösning. I ett läge, då man står
inför möjligheten att åstadkomma en definitiv källskatt för vissa kategorier
skattebetalare kan det vara anledning att ta upp frågan till ny provning Mot

de sakkunnigas förslag att sådana intäkter genom tillfälligt bedriven
verksamhet eller tillfälliga uppdrag, som för närvarande hänföres till förvärvskällan
tillfällig förvärvsverksamhet, överflyttas till förvärvskällan
tjänst, har jag icke någon erinran.

Det förordade schablonavdraget bör som de sakkunniga föreslagit medgivas
alla som har inkomst av tjänst till minst 100 kronor. Har någon inkomst
av tjänst till mindre belopp bör schablonavdrag medgivas högst med
detta belopp. Har den skattskyldige underskott i förvärvskällan tjänst bör
något schablonavdrag ej få åtnjutas. Avrundning till närmast högre 100-tal
kronor av omkostnader, som överstiger 100 kronor eller annat helt 100-tal
kronor, bör få ske endast i den mån avdraget därigenom ej kommer att
överstiga summan av intäkterna.

För att de föreslagna reglerna skall leda till bättre överensstämmelse mellan
preliminär A-skatt och slutlig skatt erfordras vissa ändringar i uppbördsförordningen.
För närvarande tages vid uträkningen av skattebeloppen
i preliminärskatletabellerna ej hänsyn till kostnader för intäkternas förvärvande.
För att uttaget av den preliminära skatten ej skall bli för stort,
då skatteavdrag verkställes, bör vid sådan uträkning hänsyn tagas till att
den skattskyldige i regel får avdrag vid den slutliga taxeringen för kostnaderna
åtminstone med schablonavdragets belopp. Bestämmelser härom bör
meddelas i 4 § 1 mom. uppbördsförordningen, i vilket författningsrum jag
i senare sammanhang kommer att föreslå ytterligare ändringar.

IV; Inkomst av annan fastighet och av kapital
Gällande bestämmelser

Inkomst av annan fastighet skall uppskattas enligt föreskrifterna i 24 20

§§ kommunalskaltelagen. Inkomstuppskatlningen sker såsom för förvärvskällor
i allmänhet på det sättet, att bruttointäkten först beräknas, varefter
avdrag sker för omkostnader. Vad därefter återstår utgör nettointäkt av

Kungl. Mcij.ts proposition nr 59

annan fastighet. Enligt 2 § förordningen om statlig inkomstskatt lägges nettointäkten
till grund för taxeringen till statlig inkomstskatt. Vidden kommunala
taxeringen skall jämlikt 45 § kommunalskattelagen från nettointäkten avräknas
ett belopp, motsvarande fyra procent av taxeringsvärdet. Det återstående
beloppet utgör inkomst av annan fastighet, vilken inkomst tages i
beräkning vid taxering till kommunal inkomstskatt.

Fr. o. in. 1956 års taxering kommer i den till kommunal inkomstskatt
taxerade inkomsten för ägare av annan fastighet att inräknas ett belopp,
motsvarande fyra procent av fastighetens taxeringsvärde — garantibelopp
för fastighet. Genom denna beskattning ersättes den tidigare fastighetsskatten.

Enligt 24 § 1 mom. kommunalskattelagen skall till intäkt av annan fastighet
hänföras saväl kontanta inkomster från fastigheten som värdet av bostadsförmån
och andra naturaförmåner. Från bruttointäkten medgives enligt
25 § kommunalskattelagen avdrag för samtliga omkostnader, därunder
inbegripet värdeminskningsavdrag, med undantag för grundförbättringskostnad
och vissa kostnader för ägarens personliga trevnad.

Från och med 1955 års taxering skall emellertid beträffande vissa fastigheter
inkomstberäkningen ske enligt en förenklad schablonmetod.

Enligt lag den 5 juni 1953, nr 404, skall sålunda bruttointäkten av en- och
tvåfamilj sfastighet — oberoende av den verkliga inkomsten — upptagas till
tre procent av fastighetens taxeringsvärde, varefter avdrag medgives allenast
för räntekostnader för lånat, i fastigheten nedlagt kapital samt för tomträttsavgäld
eller liknande avgäld.

På samma sätt skall enligt lag den 5 mars 1954, nr 51, inkomstberäkningen
ske beträffande fastighet, som äges av bostadsförening eller bostadsaktiebolag.
Medlem i bostadsförening och delägare i bostadsaktiebolag skall beskattas
endast om han i mera avsevärd omfattning hyrt ut sin lägenhet.

Enligt lag den 21 maj 1954, nr 263, skall vidare bruttointäkt av fastighet,
som tillhör allmännyttigt bostadsföretag, beräknas till tre procent av det
belopp, varmed fastighetens taxeringsvärde överstiger företagets lånade, i
fastigheten nedlagda kapital, varefter avdrag medgives för tomträttsavgäld
eller liknande avgäld.

Inkomst av kapital beräknas enligt bestämmelserna i 38—40 §§ kommunalskattelagen.

Till intäkt av kapital hänföres jämlikt 38 § kommunalskattelagen ränta å
tordringar, utdelning å svenska aktier, andelar i svenska ekonomiska föreningar
och andelar i utländska bolag samt inkomst av fastigheter eller
rörelse i utlandet. Enligt nyssnämnda lag den 5 mars 1954 skall till intäkt av
kapital jämväl räknas inkomst av lägenhet, som medlem av bostadsförening
eller delägare i bostadsaktiebolag uthyrt till annan under större delen av
beskattningsåret.

Enligt 39 § kommunalskattelagen äger skattskyldig från bruttointäkt av
räntor och utdelningar göra avdrag för förvaltningskostnader och ränta å

Kungl. Maj:ts proposition nr 59

gäld, som icke skall avdragas vid beräkning av inkomst från annan förvärvskälla.
Från bruttointäkt av fastighet eller rörelse i utlandet medgives avdrag
för samtliga omkostnader, därunder inbegripet grundförbättringskostnad.
Jämlikt lagen den 5 mars 1954, nr 51, skall medlem eller delägare i bostadsförening
eller bostadsaktiebolag äga rätt att från vederlag för uthyrd lägenhet
avdraga vad som inbetalts till föreningen eller bolaget utöver kapitalinsats
samt vissa av upplåtelsen föranledda kostnader.

Vad som återstår av intäkt av kapital, sedan avdrag enligt 39 § kommunalskattelagen
gjorts, utgör inkomst av kapital.

De sakkunniga

I betänkandet påpekar de sakkunniga, att ett stort antal skattskyldiga, som
erlägger preliminär A-skatt, vid sidan av sin övriga inkomst ofta har smärre
inkomster av annan fastighet eller av kapital. Inkomst av annan fastighet
hänför sig härvid i de flesta fall till fastighet, som av den skattskyldige utnyttjas
som bostad åt sig och sin familj.

De skattetabeller, efter vilka preliminär A-skatt skall utgå, grundas på
förutsättningen, att den skattskyldige enbart har inkomst av tjänst. Lokal
skattemyndighet äger visserligen föreskriva, att preliminär A-skatt skall erläggas
jämväl för annan den skattskyldiges inkomst, men detta sker endast
då särskilda skäl föreligger. Det är också möjligt för den skattskyldige
att hos arbetsgivaren begära att avdrag verkställes med högre belopp än det,
som skattetabellen utvisar, eller att själv inbetala på sidoinkomsten belöpande
skatt. Dessa möjligheter torde emellertid, då det gäller smärre inkomstbelopp,
icke utnyttjas i någon större utsträckning.

De sakkunniga konstaterar sålunda, att skatten å smärre inkomster av
annan fastighet och av kapital, som åtnjutes av skattskyldiga med preliminär
A-skatt, i regel uttages först sedan taxering skett och slutlig skatt beräknats,
varvid kvarstående skatt uppkommer till följd av dessa småinkomster.
De sakkunniga uttalar, att svårigheter givetvis föreligger att för
dessa skattskyldiga åstadkomma en preliminär beskattning, som omfattar
jämväl småinkomster av annan fastighet och av kapital. De sakkunniga anser
det därför böra övervägas, om ej en bättre överensstämmelse mellan den
preliminära och den slutliga skatten bör eftersträvas genom att smärre inkomstbelopp
härrörande från ifrågavarande förvärvskällor helt fritages från
beskattning. En sådan anordning skulle samtidigt medföra en viss förenkling
i deklarations- och taxeringsförfarandet. Såsom skäl för dess genomförande
anför de sakkunniga vidare, att den är ägnad att verka sparfrämjande.

Huvudsyftet med skattebefrielse för mindre inkomster av annan fastighet
och av kapital, nämligen att ernå bättre överensstämmelse mellan preliminär
och slutlig skatt, finner de sakkunniga kunna tillgodoses genom ett
stadgande, enligt vilket skattskyldigs inkomst av sådant slag, om den understiger
visst belopp, fritages från beskattning. Om skattebefrielsen inskränkes
på detta salt, skulle den icke tillgodokomma de skattskyldiga, vilkas

Kungl. Maj.ts proposition nr 59

fastighets- eller kapitalinkomst överstiger det skattefria beloppet. Detta finner
de sakkunniga vara till men för den föreslagna anordningens sparfräinjande
effekt. De sakkunniga anser därför, att skattebefrielsen i stället bör
utformas så, att inkomst av förevarande art tages till beskattning allenast
i den mån inkomsten överstiger ett visst belopp.

De sakkunniga kommer härefter in på frågan om storleken av nyssnämnda
belopp. Härvid har de framhållit, att man å ena sidan har att beakta det
av praktiska skäl förestavade önskemålet att småinkomster av föga betydelse
för skatteunderlaget, för vilka källskatteavdrag icke gjorts, undantages
från beskattning och å andra sidan det av finansiella hänsyn betingade
intresset av att åtgärderna i fråga icke medför alltför stort skattebortfall.

För att utröna i vilken omfattning inkomst av annan fastighet och inkomst
av kapital förekommer, har de sakkunniga införskaffat vissa uppgifter ur
1953 års taxeringslängder. Undersökningen har omfattat sju taxeringsdistrikt
i Stockholm samt två stads- och två landsbygdsdistrikt inom varje
län. Med ledning av det härvid erhållna resultatet har på grundval av inkomststatistikens
uppgifter gjorts en beräkning avseende hela landet. Såvitt
kunnat utrönas är den gjorda beräkningen så representativ, att den kan godtagas
såsom underlag för ett bedömande av förevarande art.

Enligt förenämnda beräkning skulle av totala antalet skattskyldiga, vilket
uppgår till i runt tal 4 miljoner, omkring 482 000 ha inkomst av annan fastighet
och omkring 1 240 000 ha inkomst av kapital. Antalet skattskyldiga
med inkomst av annan fastighet och inkomst av kapital fördelade efter inkomstens
storlek framgår av följande sammanställning.

Inkomst av	annan fastighet	Antal skattskyldiga med
resp. av kapital	inkomst av	annan inkomst av
		fastighet	kapital
1—- 50 kronor............	........ 50 000	273 000
51—100	» ............	........ 50 000	196 000
101—150	» ............	........ 50 000	127 000
151—200	» ............	........ 46 000	96 000
201—250	» ............	........ 39 000	75 000
251—300	» ............	........ 31 000	59 000
över 300	» ............	........ 216 000	414 000
		Summa 482 000	1 240 000

De sakkunniga framhåller emellertid, att antalet skattskyldiga med inkomst
av annan fastighet torde komma att icke oväsentligt öka sedan de nya
bestämmelserna om schablonberäkning av inkomst av en- och tvåfamiljstastigheter
trätt i kraft från och med 1955 års taxering. Dessa bestämmelser
innebär visserligen icke i och för sig någon skärpning i beskattningen
men kommer att medföra en jämnare inkomstberäkning. Medan inkomstberäkningen
för sådana fastigheter enligt tidigare bestämmelser i många
fall växlade på det sättet, att den vissa år utvisade betydande underskott,
som senare år uppvägdes av däremot svarande högre inkomst, kommer den
enligt de nya bestämmelserna i flertalet fall att varje år utvisa något överskott.

Kungl. Maj:ts proposition nr 59

Antalet en- och tvåfaniilj sfastigheter, varå den nya schablonmässiga inkomstberäkningen
kommer att vinna tillämpning, uppskattas i betänkandet
till omkring 700 000. Hur enligt schablonmetoden beräknade inkomster
kommer att fördela sig å de olika inkomstgrupperna kan icke med bestämdhet
angivas. Av de undersökningar, som gjordes i samband med införandet
av schablonmetoden, framgår emellertid, att en väsentlig del av en- och tvåfamiljsfastigheterna
torde komma att uppvisa inkomster uppgående till allenast
inemot ett par hundratal kronor.

Med ledning av de i sammanställningen angivna talen har de sakkunniga
verkställt en beräkning rörande det ungefärliga skattebortfallet för stat och
kommun vid införande av ett bottenavdrag. Beräkningen grundar sig på föiutsättningen
att marginalskatten genomsnittligt uppgår till 16 procent för
statlig inkomstskatt och 12 procent för kommunal inkomstskatt. Resultatet
återfinnes i följande tabell, i vilken även angives antalet bortfallande inkomstberäkningar.

Botten-	Annan fastighet		Kapital
avdrag å	Antal bort-	Skattebortfall i	Antal bort	Skattebortfall i
kronor	fallande	milj. kronor	fallande	milj	. kronor
	inkomstbe-	för stat för kom-	inkomstbe-	för	stat för kom-
	räkningar	mun	räkningar		mun
50	50 000	4 (3)	273 000	9	7
100	100 000	7 (5)	469 000	16	12
150	150 000	10 (7)	596 000	21	16
200	196 000	12 (9)	692 000	26	20
250	235 000	14 (11)	767 000	30	23
300	266 000	16 (12)	826 000	34	25

i anslutning till de i tabellen intagna siffrorna påpekar de sakkunniga, att
bottenavdrag i förvärvskällan annan fastighet medför minskning av kommunalskatten
endast i de fall, där inkomsten överstiger det fastighetsskatten
motsvarande s. k. procentavdraget. Så länge fastighetsbeskattningen finns
kvar blir därför skattebortfallet för kommunerna obetydligt. I tabellen har
angivits det skattebortfall, som skulle uppkomma, därest fastighetsbeskattningen
icke funnits.

Skattelagssakkunniga uttalar, att det är en avvägningsfråga till vilket belopp
bottenavdraget bör fastställas. De sakkunniga föreslår för sin del, att
bottenavdraget bestämmes till 200 kronor, vilket enligt de gjorda beräkningarna
skulle innebära, att av hela antalet skattskyldiga med inkomst av kapital,
1 240 000, mer än hälften eller 692 000 skulle befrias från skatt å sådan
inkomst. Vad angår skattskyldiga med inkomst av annan fastighet skulle
antalet skattebefrielser enligt beräkningarna uppgå till 196 000 av totala
antalet 482 000. Antalet sådana skattebefrielser kommer emellertid i verkligheten
att bli högre med hänsyn till de nya bestämmelserna om schablonberäkning
av villainkomster.

Skattskyldigs inkomst av annan fastighet och av kapital kan vara att hänföra
till olika förvärvskällor. Bottenavdraget bör emellertid enligt de sakkunniga
icke få utnyttjas i varje förvärvskälla utan från sammanlagda inkomslen
av annan fastighet respektive kapital. Vad angår inkomst av an -

(j~ Kungl. Maj.ts proposition nr 59

nan fastighet föreslås bottenavdraget skola få åtnjutas endast i hemortskommunen.

Remissyttrandena

1950 års skattelagssakkunnigas förslag om ett fast bottenavdrag å 200
kronor från inkomst av annan fastighet tillstyrkes eller lämnas utan erinran
av flertalet av de hörda myndigheterna och organisationerna. Förslaget avstyrkes
av kammarrätten, riksräkenskapsverket, riksskattenämnden, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Kronobergs,
Kalmar, Göteborgs och Bohus, Örebro, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens
län ävensom av Landskommunernas förbund, Riksförbundet landsbygdens
folk, Sveriges akademikers centralorganisation och Sveriges lantbrukslörbund.
Andra remissinstanser har gjort erinringar mot detaljer i förslaget.

De remissinstanser, som tillstyrkt de sakkunnigas förslag rörande bottenavdrag
från inkomst av annan fastighet, har också tillstyrkt eller lämnat
utan erinran förslaget angående bottenavdrag från inkomst av kapital. Ett
par av de remissinstanser som avstyrkt förstnämnda förslag har däremot tillstyrkt
bottenavdrag från inkomst av kapital, nämligen riksskattenämnden,
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt Sveriges akademikers centraloi
ganisation. Svenska sparbanksföreningen, som endast yttrat sig rörande
förslaget avseende bottenavdrag i förvärvskällan kapital, tillstyrker likaså
sakkunnigförslaget.

De remissinstanser, som avstyrkt de sakkunnigas förslag, har haft olika
skäl av principiell natur för sitt ställningstagande.

Sveriges lantbruksförbund vänder sig mot att endast sparande, som ger
avkastning i form av räntor eller utdelningar, skall premieras. Ett sparande
hos en rörelseidkare eller jordbrukare genom investeringar i hans förvärvskälla
blir däremot icke premierat. Det uppstår därför en fara för övervältring
av skatt från en kategori skattskyldiga till andra.

Riksförbundet landsbygdens folk framhåller, att den huvudsakliga motiveringen,
nämligen att åstadkomma bättre överensstämmelse mellan preliminär
och slutlig skatt, icke kan vara tillräcklig för genomförande av en
reform, som i och för sig måste innebära en övervältring av skatt från innehavare
av genom taxering på visst sätt rubricerade fastigheter till innehavare
av jordbruksfastigheter och till andra skattskyldiga.

Kammarrätten anför, att de föreslagna ändringarna icke uppfyller rimliga
krav på jämlikhet och rättvisa i beskattningen, utan innebär, att det
allmänna efterger skatter å betydande belopp. Det synes kammarrätten
uppenbart att sådana uppoffringar icke uppväges av förslagets fördelar
med avseende å deklaration, taxering och uppbörd. Slåndpunktstagandet
blir enligt kammarrättens mening beroende av den betydelse man tillmäter
förslagets sparfrämjande verkningar. Vilken vikt man skall tillmäta dessa
beror delvis på nationalekonomiska överväganden, varför kammarrätten
anser sig icke böra ingå på denna fråga.

Kungl. iMaj.ls proposition nr 59

Länsstyrelsen i Kronobergs län finner det ur rättvisesynpunkt icke vara
tillfredsställande att inkomster av annan fastighet och kapital blir gynnsammare
behandlade än övriga inkomster. Länsstyrelsen uttalar, att det
knappast är rättvist att från beskattning undantaga en många gånger lättförvärvad
inkomst av kapital medan en tillfällig arbetsinkomst blir beskattad
i sin helhet.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att behovet av skattelättnader är
mycket större för andra kategorier av skattskyldiga — främst löntagare —
än för ägare av fastighet eller kapital.

I åtskilliga av de tillstyrkande yttrandena instämmes i de sakkunnigas uttalanden
att förslagets genomförande kommer att förenkla deklarationsförfarandet
och underlätta taxeringsarbetet samt att därigenom framför allt
bättre överensstämmelse mellan preliminär och slutlig skatt möjliggöres.
Beträffande avdraget från inkomst av kapital frainhålles även att det har en
viss sparfrämjande effekt.

Sålunda uttalar bl. a. socialstyrelsen och näringslivets skattedelegation att
deklarations- och taxeringsförfarandet kommer att i betydande mån förenklas.

Länsstyrelsen i Blekinge län uttalar, att de föreslagna avdragen bör medföra
viss arbetslättnad framför allt i fråga om sammanräkning av skattskyldigas
inkomster och i fråga om längdföringen.

Likaså har länsstyrelsen i Malmöhus län ansett att förslaget innebär en
viss förenkling i arbetet såväl för taxeringsnämnderna som de lokala skattemyndigheterna.
För att utröna effekten ur förenklingssynpunkt av förslaget
om schablonavdrag från inkomst av fastighet har länsstyrelsen låtit utföra
provtaxeringar i två distrikt inom Malmö stad med typisk bebyggelse
av egnahemsfastigheter. Därvid har dels de nya reglerna i fråga om taxering
av en- och tvåfamilj sfastigheter iakttagits och dels de sakkunnigas förslag
beaktats. Resultatet av undersökningen visar, upplyser länsstyrelsen,
att i genomsnitt endast ca 35 procent av fastigheterna skulle komma att helt
befrias från skatt. Länsstyrelsen anser sig med hänsyn härtill icke kunna
vitsorda de sakkunnigas uttalanden om verkningarna av förslaget. Då värdet
av den föreslagna reformen huvudsakligen måste bedömas efter antalet
av de fastigheter, som helt skulle befrias från skatt, är det ur förenklingssynpunkt
viktigare att avdragsbeloppet för annan fastighet höjes än att bottenavdraget
för kapitalinkomst bibehålies.

Även överståthållarämbetet har låtit utföra en provtaxering i enlighet
med de sakkunnigas förslag om bottenavdrag från inkomster av annan fastighet
respektive kapital inom vissa såsom representativa ansedda taxeringsdistrikt
i Stockholm. Ämbetet uttalar, att den därvid vunna erfarenheten
icke bestyrker skattelagssakkunnigas antagande. Snarare synes förslaget i
nu ifrågavarande avseende medföra en ökning av det tekniska taxeringsarbetet.
Härtill kommer att ett genomförande av de sakkunnigas förslag i förevarande
del torde komma att utlösa en strävan hos skattskyldiga att — för
ernående av största möjliga avdrag — av skatteskal vidtaga förmögenhets -

Kungl. Maj:Is proposition nr 50

förfoganden, som eljest icke skulle ha skett. Härigenom kan befaras att deklarationsmaterialet
ökar och taxeringsförfarandet kompliceras på ett icke
önskvärt sätt. Återverkningar på gåvobeskattningens område torde även bli
följden.

Kammarrätten anför.

Deklarationstekniskt innebär förslaget en lättnad för skattskyldig, som
bär högst 200 kronors inkomst av kapital, i det hänseendet att sådan skattskyldig
icke skall behöva specificera denna inkomst utan endast underteckna
en försäkran på heder och samvete och vid laga ansvar att han under
inkomståret icke haft inkomst av kapital till högre belopp än 200 kronor.
Han befrias emellertid icke från att redovisa sin förmögenhet, om ock i koncentrerad
form. För deklaranter med inkomst av annan fastighet synes vinsten
av förslaget ringa. Genom den nya schablonberäkningen beträffande enoch
tvåfamilj shus torde redovisningen av inkomst av annan fastighet ej bereda
flertalet skattskyldiga några svårigheter. En radikal förenkling har
här redan uppnåtts. Ej heller för skattskyldiga med större fastigheter synes
förslaget innebära någon förenkling.

För taxeringsmyndigheterna torde ett fritagande från beskattning av 200
kronor av inkomst av kapital utgöra en påtaglig förenkling, under det att
motsvarande regel beträffande inkomst av annan fastighet ej torde medföra
nämnvärd lättnad i taxeringsarbetet.

Några myndigheter såsom riksräkenskapsverket samt länsstyrelserna i
Gävleborgs och Jämtlands län har ansett att förslaget icke medför någon
nämnvärd lättnad vare sig för deklaranter eller taxeringsmyndigheter.

Länsstyrelsen i Uppsala län säger sig dela de sakkunnigas uppfattning,
att i fråga om skattskyldiga med inkomster av villafastigheter eller med
smärre kapitalinkomster, en obetingad fördel ur uppbördssynpunkt vinnes,
därest ett schablonavdrag, förslagsvis å 200 kronor, införes. För större fastighets-
och kapitalinkomster får ett sådant avdrag ingen betydelse för åvägabringande
av överensstämmelse mellan preliminär och slutlig skatt. Den
förenkling i deklarations- och taxeringsförfarandet, som de sakkunniga anser
att ett schablonavdrag därjämte skulle medföra, kan länsstyrelsen icke
finna bli av någon betydelse. Småinkomster av såväl fastigheter som kapital
skall ju fortfarande deklareras och endast i de få fall, där av deklarationen
omedelbart framgår, att nettointäkten i förvärvskällan icke kan uppgå
till belopp överstigande 200 kronor, kan granskning underlåtas. En viss förenkling
skulle emellertid åstadkommas, om ägare av en- eller tvåfamiljsfastighet
med så lågt taxeringsvärde, att 3 procent därav ej överstiger 200
kronor (exempelvis sommarstugor), fritages från skyldighet att deklarera
inkomst av fastighet, under förutsättning att vederbörande ej innehar eller
brukar andra fastigheter.

Länsstyrelsen i Blekinge län gör gällande, att taxeringskontrollen i fråga
om vissa skattskyldiga kan väntas bli försvårad genom försök från vederbörandes
sida att överföra ränteinkomster till förvärvskällan kapital och
ränteutgifter från förvärvskällan annan fastighet.

Riksskattenämnden uttalar, att den föreslagna bestämmelsen om bottenavdrag
från inkomst av annan fastighet icke är tillfredsställande ur för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 59

enklingssynpunkt. Även om nettoinkomsten understiger 200 kronor måste
nämligen den skattskyldige göra en beräkning för att konstatera detta. En
deklarationsbilaga måste sålunda upprättas och denna skall kontrolleras av
taxeringsnämnden. Inkomst av detta slag är därför icke lämpad för schablonisering.
Skillnaden är för stor mellan bruttointäkt och nettointäkt och det
kan ej läggas i den skattskyldiges hand att utan vidare avgöra om schablonen
är tillämplig på honom. I fråga om avdraget från inkomst av kapital
ställer sig den praktiska tillämpningen annorlunda. Den skattskyldige kan
här på förhand tämligen lätt bedöma om hans behållna inkomst (nettoinkomst)
av kapital överstiger 200 kronor eller ej — avdrag för kostnader
inom förvärvskällan förekommer i så liten utsträckning att man bör kunna
bortse därifrån. Om inkomsten icke uppgår till 200 kronor, behöver något
belopp heller inte föras ut i deklarationen. Ur förenklingssynpunkt kan därför
någon anmärkning icke riktas mot förslaget i denna del.

Länsstyrelsen i Örebro län uttalar, att genom den schablonmässiga inkomstberäkningen
för en- och tvåfamilj sfastigheter vunnits en sådan förenkling,
att taxeringen av inkomst av dylika fastigheter blivit synnerligen
enkel. Att härutöver införa ett bottenavdrag i förenklingssyfte synes skäligen
onödigt. Några större fördelar i taxeringshänseende genom ett bottenavdrag
från inkomst av kapital kan länsstyrelsen ej heller finna. Taxeringen
av den kategori skattskyldiga, vilkas beskattning de sakkunniga avser att
förenkla, vållar nämligen redan nu sällan några komplikationer, såvitt gäller
kapitalinkomster. Endast om införandet av bottenavdrag i förvärvskällorna
inkomst av annan fastighet och av kapital kombineras med ett borttagande
av deklarationsskyldigheten för skattskyldiga löntagare med obetydliga
biinkomster av detta slag kan någon förenkling av betydenhet med
ty åtföljande minskning av taxeringsmyndigheternas arbetsbörda uppstå.

Beträffande förslagets verkningar på förhållandet mellan preliminär
A-skatt och slutlig skatt har några uttalanden gjorts.

Landsorganisationen uttalar således, att genomförandet av förslaget medför
att ett stort antal skattskyldiga får bättre överensstämmelse mellan preliminär
och slutlig skatt.

I allmänhet synes remissinstanserna icke anse att förslagets genomförande
skulle i mer avsevärd mån medföra bättre överensstämmelse mellan
källskatt och slutlig skatt, såvitt avser skattskyldiga med sidoinkomst av annan
fastighet.

Sneriges akademikers centralorganisation anför, att de sakkunniga synes
ha förbisett att deras förslag icke leder till åsyftad större överensstämmelse
mellan källskatt och slutlig skatt, enär skatten å fastighet uttas såsom eu
kommunal garantiskalt. Organisationen förordar i stället alt fastighetsskatten
avvecklas, vilket leder till avsevärt större förenkling än den som kan
ernås vid ett genomförande av sakkunnigförslaget.

Även riksskattenämnden har den uppfattningen, att förslaget såvitt avser
bottenavdrag vid inkomst av annan fastighet har ringa betydelse då

5 Iiihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 59

Kungl. Maj.ts proposition nr 59

det gäller att motverka divergensen mellan preliminär och slutlig skatt.
Nämnden föreslår att frågan får anstå i avvaktan på hur spörsmålet om
fastighetsbeskattningens avveckling slutligen kommer att lösas.

Riksräkenskapsverket säger sig hålla för troligt, att den föreslagna omläggningen
i uppbördshänseende delvis har negativ verkan, såtillvida som
skatten på löntagares smärre sidoinkomster f. n. mer eller mindre är ägnad
att neutralisera ett eventuellt överuttag av preliminär skatt.

Åtskilliga av de hörda myndigheterna och organisationerna har understrukit
de sakkunnigas uttalande, att avdraget från inkomst av kapital har en
sparfrämjande effekt.

Näringslivets sknttedelegation framhåller sålunda, att det icke blott är
förenklingssyftet som bör beaktas vid bedömande av förslaget utan även
dess i någon mån sparfrämjande effekt. Vid upprepade tillfällen har framhållits,
att vårt nuvarande skattesystem på grund av däri ingående kumulerade
och starkt progressiva skatter på inkomst och förmögenhet innebär
ett allvarligt hot mot sparviljan och sparförmågan hos vårt folk med därav
följande skadeverkningar för hela samhällsutvecklingen. Även om den sparfrämjande
effekten av skattefria avdrag av förevarande slag givetvis i och
för sig är alltför obetydlig för alt kunna tillmätas någon större betydelse,
är dock angelägenheten av åtgärder på detta område enligt delegationens
mening så trängande, att varje, om ock obetydligt, steg i sådan riktning
måste hälsas med tillfredsställelse.

Svenska sparbanksföreningen erinrar om att föreningen tidigare framhållit
nödvändigheten av att sparandet stimuleras genom speciella skattelättnader.
Föreningen säger sig därför med tillfredsställelse hälsa de sakkunnigas
förslag, vilket kan förväntas få en viss sparfrämjande effekt. Däremot
ser föreningen icke någon anledning, varför denna sparfrämjande åtgärd
skall ges en starkare begränsning än vad som gäller i fråga om avdraget
för försäkringspremier. Enligt föreningens mening är det ur många
olika synpunkter befogat, att skattefriheten för kapitalinkomster sättes vid
ett maximibelopp av 300 kronor för ensamstående och 600 kronor för äkta
makar.

Överståthållarämbetet ifrågasätter, om förslagets genomförande får någon
sparfrämjande verkan. Ämbetet framhåller, att förslaget i vart fall framstår
såsom ett gynnande av de skattskyldiga, vilka har möjlighet att spara,
framför dem som av olika skäl — kanske stor försörjningsbörda — icke
har det.

De föreslagna beloppen för bottenavdragen har i allmänhet tillstyrkts i remissyttrandena.
Länstgrelsen i Örebro län anser dock, att bottenavdraget
från inkomst av kapital bör begränsas till 100 kronor.

Allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden påpekar,
att enligt de sakkunnigas förslag äkta makar kan få avdrag med 200 kronor
vardera från både inkomst av annan fastighet och av kapital under för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 59

utsättning att sådana inkomster redovisas i deras deklarationer. Bestämmelserna
skulle leda till att förmögenhet, som nu regelmässigt redovisas i
mannens deklaration, kommer att uppdelas på makarna; om sådan uppdelning
icke verkställes skulle avdrag åtnjutas med allenast 200 kronor från
vartdera av de båda angivna inkomstslagen. Förslaget skulle alltså medföra
betydande ökning av antalet hustrudeklarationer. Bestämmelserna synes
därför böra ändras så, att avdrag för ogift medgives med 100 eller 150
kronor och för gifta med sammanlagt 200 eller 300 kronor.

Även andra remissinstanser förordar ett för makar gemensamt avdrag.

I några remissyttranden uttalas, att bottenavdrag endast bör medges från
inkomst av en- och tvåfamilj sfastigheter, som beräknas enligt schablonmetoden.

En sådan ståndpunkt hävdas av bl. a. allmänna ombudet hos mellankommunala
prövningsnämnden, som tillika framhåller att några bärande motiv
för att medge schablonavdrag från inkomst av hyresfastighet men icke från
inkomst av jordbruksfastighet icke torde kunna anföras.

Överståthållarämbetet framhåller att enligt de sakkunnigas förslag bottenavdrag
endast skulle medgivas från inkomst av fastighet, som är belägen
i den skattskyldiges hemortskommun. Således skulle skattebefrielse kunna
medgivas vid beräkning av inkomst av hyreshus i hemortskommunen men
icke vid beräkning av inkomst av sommarstuga i annan kommun. Det är
enligt ämbetet riktigare och ur praktisk synpunkt lämpligare att anknyta
skattebefrielsen till sådana fastigheter, för vilka de nya schablonbestämmelserna
skall tillämpas.

Några remissinstanser har ansett, att regeln icke bör gälla inkomst av
annan fastighet respektive kapital, som åtnjutes av juridiska personer.

Överståthållarämbetet finner det sålunda omotiverat att den föreslagna
skattebefrielsen skall tillkomma juridiska personer.

Departementschefen

Av den utredning som de sakkunniga förebragt framgår, att ett stort antal
skattskyldiga har småinkomster av kapital vid sidan av andra inkomster.
Det sammanlagda antalet skattskyldiga med kapitalinkomst uppgår till omkring
1,2 miljoner. Mer än hälften av dessa har en kapitalinkomst understigande
200 kronor. Sålunda har ca 470 000 skattskyldiga inkomst av kapital
uppgående till ett belopp av högst 100 kronor för år och ytterligare ca
220 000 skattskyldiga årlig inkomst av kapital till belopp mellan 100 och
200 kronor. Den sammanlagda kapitalinkomsten för sistnämnda grupper
torde icke ens utgöra en tiondel av alla kapitalinkomster.

De sakkunniga har beträffande förvärvskällan inkomst av kapital föreslagit
införandet av ett bottenavdrag å 200 kronor som skulle få åtnjutas
av alla skattskyldiga med inkomst av kapital. Huvudsyftet med förslaget
har de sakkunniga angivit vara att nå fram till bättre överensstämmelse
mellan preliminär A-skatt och slutlig skatt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 59

Några remissmyndigheter, däribland riksräkenskapsverket, har ansett att
förslaget i denna del icke är ägnat att medföra bättre sådan överensstämmelse.
Det har därvid framhållits, att eftersom vid löneavdrag för preliminär
A-skatt hänsyn inte tas till kapitalinkomster det föreslagna bottenavdraget
i regel endast kommer att medföra, att det överuttag av preliminär
skatt som nu ofta sker icke blir så stort som eljest. Även om detta i
nuvarande läge möjligen kan vara riktigt, torde enligt min mening förhållandet
bli ett annat, om de föreslagna schabloniseringarna i fråga om omkostnader
i förvärvskällan tjänst och beträffande försäkringsavdraget genomföres.
Genom dessa schabloniseringar torde det nämligen uppstå bättre
överensstämmelse mellan den preliminära A-skatten och den slutliga skatten
än enligt nu gällande regler. Ur den synpunkt varom nu är fråga torde
det därför bli av större betydelse än nu, att vissa löntagargruppers smärre
kapitalinkomster inte föranleder högre slutlig skatt än som uttagits i källskatt.

Om det skall vara möjligt att få ett system med en för ett stort antal
skattskyldiga definitiv källskatt, är det nödvändigt att smärre inkomster av
kapital befrias från taxering och beskattning. Införandet av ett bottenavdrag
sådant som det föreslagna skulle således utgöra ett led i åtgärder för
att genomföra ett sådant system.

Genomförandet av de sakkunnigas förslag skulle otvivelaktigt innebära
en förenkling av deklarationsförfarandet för de skattskyldiga, som har inkomst
av kapital till lägre belopp än det skattefria bottenavdraget. Det torde
nämligen vara möjligt att i sådana fall nöja sig med eu försäkran å deklarationsblanketten,
att den skattskyldige ej haft bruttointäkt av kapital
överstigande beloppet för bottenavdraget. Därigenom skulle flertalet av de
skattskyldiga som har så låga kapitalinkomster icke behöva göra en exakt
beräkning av inkomsten.

Även för taxeringsmyndigheterna skulle ett genomförande av sakkunnigförslaget
medföra vissa lättnader. Beträffande ett icke obetydligt antal deklarationer
skulle ett visst mått av kontrollarbete bortfalla.

De sakkunniga har såsom ett ytterligare skäl för införande av ett bottenavdrag
från kapitalinkomster angivit, att ett sådant avdrag kommer att
verka sparfrämjande. Flera remissinstanser har särskilt understrukit denna
effekt. Det skulle föra för långt att i detta sammanhang närmare gå in
på denna synpunkt. Oavsett hur därmed förhåller sig, har emellertid förslaget
enligt min mening sådana fördelar i andra hänseenden att dessa i och
för sig är tillräckliga för att motivera införandet av ett bottenavdrag av
föreslagen art. Jag förordar därför att de sakkunnigas förslag om ett sådant
avdrag genomföres, dock med vissa jämkningar.

Skattelagssakkunniga har föreslagit att bottenavdragets belopp fastställes
till 200 kronor för varje skattskyldig, som har inkomst av kapital uppgående
till nämnda belopp. Detta skulle således innebära att äkta makar,
om var och en av dem har kapitalinkomst till ett belopp av 200 kronor,
sammanlagt skulle få 400 kronor skattefritt av sina kapitalinkomster. Nu

Kungl. Maj.ts proposition nr 59

torde i ett relativt stort antal fall mannen deklarera för all kapitalinkomst,
även om den i verkligheten helt eller delvis tillhör hustrun. Med den av de
sakkunniga föreslagna regeln kan förmodas, att i sådana fall mannen inte
längre kommer att deklarera för hela inkomsten av kapital, utan att hustrun
i stället avger en särskild deklaration för sin inkomst. Det kan vidare antagas
att försök kommer att göras att uppdela makarnas kapital, även i sådana
fall där kapitalet tillhör endast en av makarna. Dylika förfaringssätt
skulle givetvis inte vara till gagn för förenklingssträvandena. Det synes
därför lämpligt, att som flera remissinstanser föreslagit utforma regeln
så, att makar gemensamt får avdrag intill ett visst belopp. Kan den ena
maken inte utnyttja hela avdraget får den andra maken i förekommande
fall åtnjuta avdrag för återstoden.

Vilka belopp man bör välja kan diskuteras. I allmänhet har de föreslagna
beloppen tillstyrkts. Enligt min uppfattning kan det emellertid ifrågasättas,
om dessa inte leder till väl stor skattelindring för äkta makar som båda har
kapitalinkomster. Man torde för eu väsentligt mindre kostnad nå ett resultat,
som ur förenklingssynpunkt får anses tillfredsställande, om beloppet
bestämmes för ogifta till 100 kronor och för äkta makar till 200 kronor
gemensamt. Avdraget bör vidare tillkomma endast fysiska personer. Jag
föreslår därför att de sakkunnigas förslag modifieras på sätt nu angivits.
Detta skulle medföra ett väsentligt mindre skattebortfall för stat och kommun
än vad de sakkunniga räknat med. Sålunda torde skattebortfallet med
den av mig förordade regeln inte komma att uppgå till högre belopp än 16
miljoner kronor för staten och 12 miljoner kronor för kommunerna.

Även i fråga om inkomst av annan fastighet innebär skattelagssakkunnigas
förslag att inkomsttagare skall få åtnjuta ett skattefritt bottenavdrag
med 200 kronor. Huvudsyftet med detta avdrag skulle vara att ernå
bättre överensstämmelse mellan preliminär och slutlig skatt. Vidare skulle
enligt de sakkunnigas mening förslaget medföra en viss förenkling av deklarations-
och taxeringsförfarandet.

Förslaget utgår från det förhållandet att åtskilliga löntagare vid sidan
av löneinkomsten har att deklarera smärre inkomster av egnahemsfastigheter,
sommarstugor etc. Vid bedömandet av detta förslag bör emellertid
understrykas att man, så länge den särskilda beskattningen av fastighet i
kommunalt hänseende består, icke når någon större efiekt med förslaget.
Även om i åtskilliga fall den statliga beskattningen av fastighetsinkomsten
skulle bortfalla, skulle alltjämt beskattningen av garantibeloppet för fastigheten
kvarstå. Med hänsyn härtill och då förslagets verkningar i förenklingsavseende
skulle bli relativt begränsade, bör förslaget icke genomföras
nu. I samband med en eventuell framtida avveckling av den särskilda fastighetsbeskattningen
bör emellertid förslaget tagas upp till ny prövning i
belysning av de förhållanden som då föreligger. Jag vill emellertid redan här
framhålla alt ett avdrag av nu avsett slag bör få betydelse vid en ordning
med definitiv källskatt för vissa löntagargrupper.

Kungl. Maj:ts proposition nr 59

V. Avdrag för försäkringspremier och sjukförsäkringsavgifter
Gällande bestämmelser

Enligt 19 § kommunalskattelagen gäller bl. a., att till skattepliktig inkomst
icke skall räknas ersättning, vilken vid sjukdom eller olycksfall tillfallit
någon på grund av försäkring, som icke tagits i samband med inkomst av
tjänst, dock att till skattepliktig inkomst räknas ersättning i form av pension
eller annan livränta. Till skattepliktig inkomst räknas icke heller belopp,
som till följd av försäkringsfall eller återköp av försäkringen utgått på
grund av kapitalförsäkring.

Genom lag den 7 maj 1954, nr 204, som skall tillämpas fr. o. m. 1956 års
taxering, har i nyssnämnda paragraf införts ett nytt stadgande, enligt vilket
även ersättning, som på grund av försäkring i allmän sjukkassa tillfallit den
försäkrade, skall utgöra icke skattepliktig inkomst.

Jämlikt 46 § 2 mom. kommunalskattelagen äger skattskyldig i hemortskommunen
åtnjuta avdrag för premier eller andra avgifter, som den skattskyldige
erlagt för kapital-, arbetslöshets-, sjuk- eller olycksfallsförsäkring,
därunder inbegripen avgift till sjukkassa för begravningshjälp. En förutsättning
för avdragsrätten är, att försäkringarna äges av den skattskyldige,
hans make eller omyndiga barn. Avdragsrätten är begränsad till högst 200
kronor för ensamstående och tillsammans högst 400 kronor för äkta makar.
Har skattskyldig endast under en del av beskattningsåret varit här i riket
bosatt, skall avdraget åtnjutas allenast i den mån det belöper å nämnda tid.

Enligt nämnda lag den 7 maj 1954, nr 204, är sådan i slutlig eller tillkommande
skatt ingående sjukförsäkringsavgift, som under beskattningsåret
påförts den skattskyldige, avdragsgill i den mån den rymmes inom ramen
för försäkringsavdraget. Avdrag för sådan avgift får åtnjutas första gången
vid 1957 års taxering.

Rätt till avdrag för försäkringspremier vid den statliga beskattningen infördes
i samband med 1910 års skattelagstiftning. Avdraget bestämdes då
till ett maximibelopp av 200 kronor för varje skattskyldig. Genom beslut
vid 1920 års riksdag infördes motsvarande avdragsrätt vid den kommunala
beskattningen.

Som i betänkandet angivits (s. 64—66) har frågan om avskaffande av avdragsrätten
för försäkringspremier ävensom frågan om höjning av maximibeloppen
vid flera tillfällen varit föremål för statsmakternas överväganden
bl. a. vid 1954 års riksdag i samband med behandlingen av frågan om avdragsrätt
för avgifter till den obligatoriska sjukförsäkringen.

Den allmänna sjukförsäkringen skall delvis finansieras genom avgifter
från de försäkrade. Avgifterna till den obligatoriska försäkringen avser dels
sjukvårdsförsäkringen, dels försäkringen för grundsjukpenning jämte barntiHägg
och dels försäkringen för tilläggssjukpenning. Avgifterna uppbäres
i samband med skatteuppbörden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 59

Enligt 33 § sjukförsäkringslagen skall avgift för sjukvårdsförsäkringen
erläggas av medlem, vilkens till statlig inkomstskatt taxerade inkomst vid
taxering året näst efter det år avgiften avser, bestämts till minst 1 200
kronor, och som icke uppbär folkpension.

Avgift för försäkringen för grundsjukpenning skall erläggas av medlem,
som vid utgången av det år avgiften avser är försäkrad för sådan sjukpenning
och vilkens till statlig inkomstskatt taxerade inkomst vid taxering nästföljande
år bestämts till minst 1 200 kronor. Om den sammanlagda avgiften
för sjukvårdsförsäkringen och försäkringen för grundsjukpenning överstiger
två procent av den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten året
efter det, avgiften avser, skall avgiften nedsättas till två procent av namnda
inkomst. I fråga om äkta makar, som taxeras enligt för gift skattskyldig
gällande bestämmelser, skall därvid å vardera maken anses belöpa hälften
av makarnas sammanlagda taxerade inkomst.

Avgift för försäkringen för tilläggssjukpenning skall erläggas av medlem,

som är försäkrad för sådan sjukpenning.

Enligt preliminära beräkningar kan årsavgiften till den obligatoriska sjukförsäkringen
och moderskapsförsäkringen beräknas komma att genomsnittligt
uppgå till följande belopp i olika sjukpenningklasser.

Årsinkomst av tjänst uppgår Avgift
till men ej till

Endast sjukvårdsförsäkring
Sjukpenningklass 1 .......

8
9

1 800

2 400

3 000

3 600

4 200

5 000

5 800

6 800
8 400

10 200
12 000
14 000

_	30
1 800	58
2 400	66
3 000	73
3 600	78
4 200	85
5 000	90
5 800	98
6 800	103
8 400	115
10 200	127
12 000	139
14 000	152
—	164

Nu angivna avgifter är beräknade efter nuvarande sjukvårdstaxa och förvaltningskostnader
och hänsyn har icke tagits till sådana förmåner som sjukgymnastik,
massage in. in., varom vederbörande sjukkassa kan besluta. Det
bör påpekas, att de belopp som angivits i de sakkunnigas betänkande hänför
sig till en tidigare beräkning och genomgående är sex kronor lägre an de
nu angivna.

Avgifterna för den frivilliga sjukpenningförsäkringen erlägges direkt till
sjukkassan och skall vara så avvägda, att de i förening med andra för sjukkasseverksamhetcn
tillgängliga medel antages förslå till infriande av förfallna
utfästelser och till erforderlig fondbildning. Avgifterna är beroende av
medlemmens ålder, sjukpenningens storlek och karenstidens längd.

Avgiften för den frivilliga sjukförsäkringen, inberäknat den obligatoriska
avgiften för sjukvårdsförsäkring och grundsjukpenning, beräknas till lägst
56 kronor och högst 371 kronor.

Kungl. Maj. ts proposition nr 59

De sakkunnigas förslag

1950 års skattelagssakkunniga framhåller, att rätten att vid inkomsttaxeringen
åtnjuta allmänt avdrag för premier och avgifter avseende vissa försäkringar
utgör ett avsteg från eljest i skattelagarna gällande principer i
fråga om beskattningen av försäkringstagare. Innebörden av dessa principer
är att antingen avdrag medges för erlagda försäkringspremier och utfallande
försäkringsbelopp beskattas eller också avdrag vägras för försäkringspremierna,
men skattefrihet för det utfallande försäkringsbeloppet helt eller
delvis föreligger. Genom försäkringsavdraget medges emellertid avdrag ehuru
utfallande försäkringsbelopp är skattefria. Denna avdragsrätt har motiverats
med att denna skulle utgöra en sporre till sparsamhet och stimulera intresset
att trygga familjens ekonomi i händelse av dödsfall, sjukdom m. m.

De sakkunniga uttalar, att de ansett sig böra såsom ett alternativ överväga
avskaffandet av avdragsrätten för försäkringsavgifter, då det gäller genomförandet
av en förenkling av taxerings- och uppbördsförfarandet. Till utjämnande
av den skatteskärpning, som skulle bli en följd av avdragsrättens
slopande, borde i så fall enligt de sakkunnigas mening genomföras en viss
höjning av de statliga och kommunala ortsavdragen. Ur förenklingssynpunkt
skulle en sådan lösning vara mest tillfredsställande. Deklarationsbestyret
och kontrollen av deklarationerna skulle bli avsevärt enklare. Vidare skulle
såvitt avser skattskyldiga med preliminär A-skatt ernås bättre överensstämmelse
mellan den preliminära och den slutliga skatten. De sakkunniga framhåller
jämväl, att genom den upplysningsverksamhet, som bedrivits, och
av andra skäl insikten om behovet av försäkringsskydd nu är så allmän, att
den under ett tidigare skede väl motiverade uppmuntran till tecknande av
försäkringar, som avdraget utgör, numera utan större olägenhet bör kunna
undvaras, Vissa försäkringsformer, som icke är förbundna med avdragsrätt
men måste tillmätas stor social betydelse, exempelvis brandförsäkring av
personlig lösegendom, bedrives med framgång utan att avdragsrätt för premierna
är medgiven. Ett skäl för bibehållande av premieavdraget är emellertid
det sparfrämjande syfte, som avdraget tjänar.

De sakkunniga erinrar emellertid om, att då i tidigare sammanhang framförts
tanken på slopandet av avdraget för försäkringspremier häremot framförts
betänkligheter från skilda håll. De omständigheter, som föranlett dessa
betänkligheter, torde icke ha undergått någon större förändring. De sakkunniga
har med hänsyn härtill icke ansett sig böra föreslå den ur förenklingssynpunkt
mest rationella lösningen av förevarande fråga — avdragets avskaffande.
Särskilt för skattskyldiga, som vid tecknandet av försäkring räknat
med möjligheten att vid taxeringen åtnjuta avdrag för de utgående premierna,
torde en sadan lösning framstå som en orättvisa.

De sakkunniga förordar i stället införandet av ett schablonavdrag av
lämplig storlek. Detta bör bestämmas till sådant belopp, att det täcker utgifterna
för premier och avgifter för flertalet skattskyldiga. Möjligheter bör
emellertid förefinnas för skattskyldiga, som har kostnader för försäkrings -

Kungl. Maj.ts proposition nr 59

premier med högre belopp än det för schablonavdraget gällande, att efter
yrkande i självdeklaration komma i åtnjutande av ett till visst belopp maximerat
högre avdrag. De sakkunniga har låtit verkställa vissa undersökningar
för att få underlag till bedömande av storleken av ifrågavarande belopp.
Uppgifter har sålunda inhämtats från länsstyrelserna i Östergötlands, Kristianstads
och Kopparbergs län angående den omfattning, vari avdrag för
försäkringspremier och därmed likställda avgifter yrkats vid 1952 års taxering.
Uppgifterna avser inom varje län tre taxeringsdistrikt av olika karaktär,
nämligen ett stadsdistrikt samt på landet ett industri- och ett jordbruksdistrikt.
Det införskaffade materialet är visserligen begränsat men de sakkunniga
anser det ändock kunna i huvudsak vara representativt för landet i
dess helhet. En sammanfattning av uppgifterna återgives i följande sammanställning.

Län och taxeringsdistrikt	Antal av-	■ Antal	Kol. 2 Summa	Medel-	Medel-	Taxerings-
lämnade	skatt-	i %	yrkade	tal av	tal	distriktets
Östergötlands län	deklara- tioner 1	skyl- diga, som yrkat avdrag 2	av kol. 1 3	avdrag Kr 4	yrkade per avdrag skatt-Kr skyldig Kr 5 6	karaktär
Linköpings stads II......	1 935	1 426	74	190 122	133	98	stadsdistrikt
Åtvidabergs köpings II . .	1 166	1 011	87	164 210	162	141	industridistrikt
Viby socken............	561	423	75	38 911	92	69	jordbruksdistrikt
Kristianstads län
Kristianstads stads II----	1 160	861	74	130 038	151	112	stadsdistrikt
Bromölla köping.........	1 905	1 620	85	209 330	129	no	industridistrikt
Stiby socken............	875	536	61	73 394	137	84	jordbruksdistrikt
Kopparbergs län
Falu stads I............	2 470	1 952	79	260 508	133	105	stadsdistrikt
Grytnäs socken ..........	2 074	1 506	73	209 437	139	101	industri- och jordbruksdistrikt
Boda socken............	1 055	695	66	75 629	109	72	jordbruksdistrikt
S:a	13 201	10 030	76	1 351 579	135	102

Såsom framgår av sammanställningen har 76 procent av antalet skattskyldiga
i de undersökta taxeringsdistrikten yrkat avdrag för försäkringspremier.
Medeltalet av yrkade avdrag utgör 135 kronor. Fördelas yrkade avdrag
på samtliga skattskyldiga belöper på varje skattskyldig 102 kronor.

De av de skattskyldiga i nämnda taxeringsdistrikt yrkade avdragen fördelade
efter avdragens storlek framgår av i det följande återgivna tablå.

Med hänsyn till den skattskyldighet att erlägga sjukförsäkringsavgifter,
som inträder i och med sjukförsäkringslagens ikraftträdande, kan de verkställda
undersökningarna icke utan vidare läggas till grund för bedömningen
av beloppen för schablonavdraget. Nämnda sjukförsäkringsavgifter blir nämligen
avdragsgilla inom ramen för försäkringsavdraget. De sakkunniga har
emellertid icke kunnat göra några tillförlitliga beräkningar av hur sjukför -

74 Kungl. Maj.ts proposition nr 59

Län och taxe-	Antal skattskyldiga	som	yrkat	avdrag
ringsdistrikt	1-50	51-	101-	151-	- 200	201-	- 251-	- 301-	- 351	- 400	Sum-
		100	150	199		250	300	350	399		ma
Östergötlands län
Linköpings stads II ....	312	361	242	171	77	89	65	39	32	38	1 426
Åtvidabergs köpings II .	150	190	173	152	69	86	69	36	40	46	1 011
Viby socken..........	179	97	66	25	12	19	12	5	4	4	423
Kristianstads län
Kristianstads stads II . .	148	205	138	101	75	50	47	34	21	42	861
Bromölla köping.......	380	379	289	218	62	119	71	39	18	45	1 620
Stiby socken..........	158	no	65	49	35	24	35	20	13	27	536
Kopparbergs län
Falu stads I..........	496	469	306	185	143	89	75	46	32	in	1 952
Grytnäs socken ........	337	320	220	204	58	145	117	58	23	24	1 506
Boda socken ..........	217	182	119	67	24	35	21	10	11	9	695
S:a	2 377	2 313	1 618	1 172	555	656	512	287	194	346	10 030

säkringsavgifterna kommer att påverka försäkringsavdraget beroende på att
avgifternas belopp vid tidpunkten för överlämnandet av de sakkunnigas betänkande
ännu icke fastställts. Vidare är sjukförsäkringsavgiftens inverkan
på försäkringsavdraget beroende på i vilken omfattning dessa avgifter kommer
att träda i stället för sjukkasseavgifterna. I den mån sjukförsäkringsavgifterna
träder i stället för sjukkasseavgifterna ökar nämligen icke försäkringsavdragen.
I nämnda hänseende kan noggrannare beräkningar göras
först sedan sjukförsäkringsavgifterna blivit fastställda.

I avvaktan härpå har de sakkunniga låtit verkställa vissa approximativa
beräkningar av det skattebortfall, som kan beräknas uppkomma vid ett
schabloniserat försäkringsavdrag av olika storlek. Resultatet av dessa beräkningar
framgår av följande sammanställning.

Schablonavdrag för
ensamstående makar

Skattebortfall i milj. kr.
för staten för kommuner

100

150

200 I

200	10	9
300	25	22
400	45	40

I dessa belopp är icke inräknade de kostnader som kommer att föranledas
av att premierna för den allmänna sjukförsäkringen fr. o. in. 1957 års
taxering kommer att avdragas inom det nuvarande försäkringsavdragets
ram.

Skattelagssakkunniga framhåller att schablonavdragets belopp icke bör
sättas för högt för att icke skattebortfallet skall bli för stort och avdragets
försäkringsfrämjande effekt minska alltför mycket. Å andra sidan får det
icke sättas sa lågt, att dess värde ur förenklingssynpunkt äventyras. Enligt
de sakkunniga torde såsom lämpliga belopp kunna ifrågakomma 150 eller
200 kronor för ensamstående samt 300 eller 400 kronor för makar gemensamt.
Med hänsyn till att sjukförsäkringsavgifterna ej fastställts anser de
sakkunniga det vara vanskligt att beräkna hur många skattskyldiga som
skulle innefattas under schablonavdrag enligt dessa alternativ. I avvaktan

Kungl. Maj.ts proposition nr 59

på besked om sjukförsäkringsavgifternas storlek och de beräkningar som
därefter kan göras har de sakkunniga för sin del förordat att schablonavdraget
bestämmes till de lägre av nyssnämnda belopp.

Maximibeloppen för försäkringsavdraget bör enligt de sakkunnigas mening
bestämmas till 300 kronor för ensamstående och 000 kronor för gift
skattskyldig.

Remissyttrandena

Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat utan erinran de sakkunnigas
förslag till omläggning av det s. k. försäkringsavdraget. Någia
remissinstanser godtar de sakkunnigas principiella lösning men föreslåi
andra belopp än de sakkunniga. Förslaget avstyrkes av kammarrätten,
riksskattenämnden, riksräkenskapsverket, länsstyrelserna i Kronobergs,
Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län ävensom Sveriges akademikers
centralorganisation. Några myndigheter och organisationer föreslår jämkningar
i de sakkunnigas förslag, som jag senare kommer att beröra.

I några remissyttranden har uttalanden gjorts angående tanken att helt
slopa det ifrågavarande avdraget för försäkringspremier. Ingen av de hörda
myndigheterna och organisationerna har emellertid helt anslutit sig till
en sådan lösning. Länsstyrelsen i Malmöhus län erinrar om att i direktiven
för 1950 års skattelagssakkunniga framhållits, att de sakkunniga skulle
överväga att utmönstra sådana i skattelagarna intagna bestämmelser, som
tillkommit i avsikt att åstadkomma en långt driven rättvisa olika skattskyldiga
emellan eller att befordra belijärtansvärda samhällsföreteelser av för
beskattningsväsendet i grund och botten ovidkommande natur, exempelvis
bestämmelsen om rätt till avdrag för vissa försäkringspremier. Enligt länsstyrelsens
mening är en lösning av föreliggande fråga i enlighet med de i utredningsdirektiven
angivna riktlinjerna mest tilltalande ur förenklingssynpunkt.
Ett visst fog’föreligger dock för de sakkunnigas uppfattning att försäkringsavdraget,
särskilt då den enskildes försäkringsutgifter ökar med ikraftträdandet
av den allmänna sjukförsäkringen, har en icke obetydlig psykologisk
effekt som en det allmännas skatteftergift till förmån för försäkringssparandet.
Då det gäller utgifter av ren levnadskostnadskaraktär är det ändock
svårförståeligt att livförsäkringspremier får beredas en skattemässig
särställning jämfört med t. ex. brandförsäkringspremier och avgifter till
yrkessammanslutningar. Dessa skäl talar för att avdraget i varje fall ej böi
sättas högre än vad de sakkunniga föreslagit. Länsstyrelsen anser vidare
önskvärt att frågan om avdragsrättens slopande omprövas, om det visar sig
möjligt att genomföra en betydande sänkning av skatteuttagningsprocenten
vid den statliga inkomstbeskattningen.

Kammarrätten framhåller, att det skulle vara en betydande vinst ur taxcringsteknisk
synpunkt, om ifrågavarande avdrag helt kunde tagas bort. Då
emellertid avdragsrätten i sin nuvarande form obestridligen tjänar sparandets
intresse samt varit lagligen medgiven under så lång tid att den ingått i
det allmänna medvetandet såsom något självklart, anser sig kammarrätten
likväl böra förorda att avdragsrätten bibehålies.

Kungl. Maj.ts proposition nr 59

I vissa remissyttranden har upptagits spörsmålet, huruvida avgifterna till
den obligatoriska sjukförsäkringen borde vara avdragsgilla inom försäkringsavdragets
ram.

Majoriteten i riksskattenämnden anför härom.

Det nuvarande avdraget för försäkringspremier — vilket avser en i princip
icke avdragsgill utgift — har tillkommit för att stimulera till försäkringsskydd
och sparande. Under sådana förhållanden kan det med fog ifrågasättas
om det är lämpligt att en obligatorisk avgift, sådan som sjukförsäkringsavgiften,
inlägges i avdraget. När avdraget dessutom, bl. a. i syfte
att ge täckning för de nya sjukförsäkringsavgifterna, föreslås skola inrymma
ett fasi, obligatoriskt avdrag i botten, kan det göras gällande att
sjukförsäkringsavgifterna hellre böra förläggas utanför'' deklarationen genom
att avdragsrätt slopas och man i stället lämnar den skattskyldige kompensation
genom viss jämkning av den statliga inkomstskattéskalan. Ur
forenklingssynpunkt synes denna väg vara att föredraga.

Kammarrätten anser det ej vara riktigt att jämställa obligatoriska sjukförsäkringsavgifter
med frivilligt åtagna försäkringspremier. Utfallande
sjukförsäkringsförmåner utgör enligt 19 § kommunalskattelagen icke skattepliktig
inkomst. Med tillämpning av huvudprincipen för beskattning av
försäkringstagare bör därav följa att avgifterna skall vara icke avdragsgilla.
Syftet att stimulera till försäkringar kan icke göra sig gällande beträffande
avdragsrätt för en avgift av obligatorisk natur. Det synes kammarrätten
opraktiskt från forenklingssynpunkt att inräkna de obligatoriska sjukförsäkringsavgifterna
i det medgivna maximiavdraget. De skattskyldiga måste
redovisa avgifterna i deklarationen och taxeringsmyndigheterna skall kontrollera
dem. Kammarrätten anser det således mest rationellt att de obligatoriska
sjukförsäkringsavgifterna görs icke avdragsgilla. Den härav föranledda
skattehöjningen kan, om så anses lämpligt, elimineras genom omarbetade
skatteskalor eller sänkt utdebitering.

Tjänstemännens centralorganisation erinrar om att organisationen i annat
sammanhang framfört önskemål om att avgifterna till den obligatoriska
sjukförsäkringen skall vara avdragsgilla inom ramen för ett särskilt avdrag
för detta ändamål. Denna uppfattning vidhåller organisationen. Om en sådan
ordning icke anses möjlig förordar organisationen emellertid, att avdraget
för avgifterna till sjukförsäkringen inrymmes inom ramen för försäkringsavdraget.

Sveriges akademikers centralorganisation anser, att de förmåner, som utgår
på grund av sjukpenningförsäkringen skall beskattas hos mottagaren
och avdrag separat medgivas för premier, som den skattskyldige erlagt under
året för såväl sjukvårds- som sjukpenningförsäkringen.

Den föreslagna anordningen med fasta bottenavdrag har i regel tillstyrkts
av remissinstanserna. I några remissyttranden har dock vissa erinringar
framförts mot dylika avdrag.

Kammarrätten uttalar salunda, att för nu gällande försäkringsavdrag endast
kan åberopas sociala och sparfrämjande synpunkter. Sådana synpunkter
kan däremot icke i allmänhet anläggas till stöd för införandet av ett av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 59

drag som tillkommer alla skattskyldiga utan redovisning av verkliga utgifter.
Genom ett schablonavdrag kan en förenkling av deklarations- och taxeringsförf
arande t uppnås endast i den mån man uppger syftet med avdragsrätten.
Enligt kammarrättens mening saknar därför ett schablonavdrag i
fråga om försäkringspremier allt berättigande, då det skulle få karaktär av
ett alla skattskyldiga tillkommande grundavdrag av samma art som ortsavdragen.

Icke heller länsstyrelserna i Kronobergs och Norrbottens län anser sig
kunna biträda skattelagssakkunnigas förslag om schablonavdrag för försäkringspremier.
Förstnämnda länsstyrelse anför, att de föreslagna åtgärderna
icke synes vara ägnade att främja en rättvis taxering. Det kan enligt
länsstyrelsens åsikt icke anses rimligt att medge en skattskyldig avdrag för
utgifter, som han icke haft att vidkännas. Införande av regler av nu antydd
innebörd torde medföra, att intresset för tecknande av försäkringar svalnar,
eftersom rätten kommer att förefinnas att vid taxeringen erhålla ett visst
avdrag, oaktat den skattskyldige icke haft att vidkännas motsvarande utgift
för försäkringspremier. Då de föreslagna reglerna icke heller synes
medföra någon betydande förenkling av taxeringsförfarandet, anser sig länsstyrelsen
icke kunna tillstyrka förslaget.

Länsstyrelsen i Gotlands län ställer sig tveksam till förslaget på denna
punkt, då ett schablonavdrag knappast är ägnat att hos den enskilde främja
något sparsamhetsintresse. Med hänsyn till dels förekomsten av de obligatoriska
sjukförsäkringsavgifterna, dels syftet att åstadkomma lättnad i arbetet
med granskningen av deklarationerna, vill länsstyrelsen dock icke
motsätta sig genomförandet av ett schablonavdrag.

Majoriteten i riksskattenämnden, som förordat att avdrag icke medges
för avgifter till den allmänna sjukförsäkringen, framhåller, att av den i betänkandet
redovisade statistiken framgår att antalet skattskyldiga med
försäkringspremier under 100 resp. 200 kronor är betydande. När de frivilliga
sjukkasseavgifterna, som hittills ingått i avdragen, numera i huvudsak
bortfaller kan detta antal beräknas ytterligare stiga. Om dessa skattskyldiga
kunde slippa att i deklarationen utföra och specificera sina avdrag skulle
onekligen en avsevärd förenkling ha uppnåtts. Riksskattenämnden finner
därför skäl tillstyrka att det nuvarande försäkringsavdraget kompletteras
med ett fast botlenavdrag å nyssnämnda belopp. Ett sådant schablonavdrag
torde vara tillräckligt högt för att beträffande de skattskyldiga i gemen
täcka deras utgifter för försäkringspremier, sedan de frivilliga avgifterna
till sjukkassa i huvudsak bortfallit.

Beträffande storleken av beloppen för schablonavdragen har de sakkunnigas
förslag — 150 kronor för ogift och 300 kronor för gift skattskyldig -tillstyrkts i flertalet remissyttranden. Likaså har den föreslagna höjningen
av maximibeloppen till 300 kronor för ogift och 000 kronor för gift skattskyldig
förordats av det övervägande antalet remissinstanser. Sålunda til 1-styrkes de av de sakkunniga föreslagna beloppen av statskontoret, riksförsäkringsanstalten,
försäkringsinspektionen samt länsstyrelserna i Stock -

Kungl. Maj.ts proposition nr 59

holms, Uppsala, Östergötlands, Kalmar, Gotlands, Gävleborgs och Jämtlands
län ävensom av Föreningen Sveriges kronokamrerare, Sveriges redareförening
och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.

Länsstyrelserna i Kronobergs och Norrbottens län, som avstyrkt införande
av schablonavdrag, har förordat höjning av maximibeloppen i enlighet
med de sakkunnigas förslag.

Försäkringsinspektionen anför.

J rots penningvärdesfallet sedan sintet av 1930-talet har försäkringssparande
under efterkrigsåren likväl legat på en märkbart högre realnivå än
före kriget. Det beror givetvis i första hand på att realinkomsterna ökat och
sysselsättningsförhållandena förbättrats. Hur den här berörda begränsade
avdragsrätten påverkat utvecklingen är givetvis svårt att säga. För ogifta
har dess realvärde sjunkit sedan förkrigstiden. Samtidigt har realinkomstutvecklingen
medfört, att en större del av medborgarna kommit i ett sådant
inkomstläge, att de kan tillgodogöra sig förmånen resp. utnyttja den mera
fullständigt; denna utveckling kommer säkerligen att fortsätta. Oavsett hur
förändringarna i försäkringssparandets reala volym påverkats av här berörda
avdragsrätt, är det emellertid uppenbart, att försäkringssparandets
nivå vid envar tidpunkt och sålunda också för närvarande skulle ha varit
avsevärt lägre, särskilt vad gäller mindre och medelstora inkomsttagare,
därest ifrågavarande skatteförmån icke funnits.

De problem som nu är aktuella i fråga om nämnda avdragsrätt är följande.
När avgiftsbetalningen till den obligatoriska sjukförsäkringen med
ingången av nästa år tager sin början, skulle den del av avdragsrätten som
står till livförsäkringens förfogande bli beskuren, om avdragsrätten begränsas
på samma sätt som hittills. Vidare är att märka, att om en del av avdragsrätten
schabloniseras och får användas oavsett om försäkring finnes
eller icke, detta rent skattemässigt sett blir likvärdigt med en krympning
av ramen för avdragsrätten. Fn sådan schabloniserad avdragsrätt har nämligen
samma rent allmänna skatteeffekt som en ökning av ortsavdraget.

Förslaget innebär i realiteten att maximum för den särskilda avdragsrätten
för dem som verkligen är försäkringstagare minskas till 150 resp. 300
kronor, d. v. s. med 50 resp. 100 kronor i förhållande till den nu gällande
storleken av detsamma. Redan av detta skäl skulle en ytterligare höjning av
det totala försäkringsavdragets maximibelopp framstå såsom önskvärd;
alternativet att sänka schablonavdraget synes nämligen icke böra förordas.

Det är emellertid för närvarande svårt att få sakligt underlag för något
mera definitivt omdöme i frågan huruvida förslaget innebär en minskning
av stödet åt försäkringssparandet. Det finns nämligen knappast fullt tillräckligt
material som visar i vad mån det utrymme som kommer att stå
till förfogande för frivillig försäkring blir större eller mindre än tidigare.
Man vet att den obligatoriska sjukförsäkringens premier och även arbetslöshetsförsäkringens
premier i det helt övervägande antalet fall torde rymmas
inom schablonavdraget — och att de tar huvudparten av detta avdrag
! anspråk. Avdragsrätten utöver schablonavdraget blir till mindre del graverad
av annat än livförsäkringspremier än vad fallet tidigare varit i fråga
om nuvarande större avdrag. Härtill kan fogas det allmänna övervägandet,
att schablonavdragets kvarhållande under rubriken försäkringsavdrag måhända
trots allt icke är alldeles utan betydelse såsom ett incitament till
tecknandet av livförsäkringar.

Med hänsyn till svårigheterna alt här fälla ett mera bestämt sammanfat -

Kungl. Maj.ts proposition nr 59

tande omdöme vill försäkringsinspektionen icke nu taga bestämd ställning
till frågan om en höjning av avdraget utöver den föreslagna. Inspektionen
vill sålunda tillstyrka att den föreslagna ordningen blir förverkligad såsom
ett modus vivendi till dess erfarenheten, bl. a. vad avser storleken av det
utrymme inom avdragsrätten utöver schablonavdraget som kommer livförsäkringen
till godo kan föranleda en omprövning. Utgångspunkten härvid
bör vara, att här ifrågavarande begränsade avdragsrätt bör ges företräde
bland de skatteförmåner, som förekommer inom livförsäkringens område,
och att det sålunda framstår som angeläget att effektiviteten av denna
förmån åtminstone vidmakthålles. En omprövning bör senast ske i samband
med den utredning av försäkringsväsendets beskattningsfrågor som
departementschefen i sitt uttalande i prop. nr 186 den 12 mars 1954^ (s. 23)
förutsatt komma att äga rum. Nu ifrågavarande problem har ett så intimt
samband med vissa andra skattefrågor inom området att en sådan allmän
översyn skulle vara av stort värde för ett slutligt ställningstagande. I det
sammanhanget synes även böra allmänt övervägas vad från det allmännas
sida kan göras för att främja olika former av sparande.

De av 1950 års skattelagssakkunniga förordade beloppen för schablonavdragen
tillstyrkes jämväl av näringslivets skattedelegation, försäkringsanstalterna
Folket och Samarbete samt Svenska livförsäkringsbolags förening.
Nu nämnda remissinstanser har emellertid ansett en höjning av maximibeloppen
befogad utöver vad de sakkunniga föreslagit.

Beträffande storleken av schablonavdragen anför försäkringsanstalterna
Folket och Samarbete.

För att försäkringsavdraget skall fylla sin avsedda funktion att stimulera
enskild förtänksamhet är det uppenbarligen angeläget, att schablonavdraget
inte sättes större än att det till väsentlig del fylls ut av obligatoriska avgifter.
Sedan de sakkunnigas betänkande offentliggjordes har mera preciserade
uppgifter om de obligatoriska sjukförsäkringsavgifterna offentliggjorts. Enligt
dessa blir exempelvis den årliga avgiften för en ogift man med inkomst
av tjänst mellan 8 400 och 10 200 kronor högst cirka 140 kronor (varav 30
kronor för sjukvårdsförsäkring), och för en gift man i samma inkomstskikt
högst cirka 200 kronor. Om man härtill lägger eu för flertajet löntagare
regelmässigt förekommande arbetslöshetsförsäkringsavgift på genomsnittligt
cirka 30 kronor, kommer man upp till 170 respektive 230 kronor.
Dessa siffror torde visa, att de föreslagna schablonavdragen ligger i överkant
och att en ytterligare höjning skulle i hög grad skada försäkringsavdragets
stimulerande effekt. Det sista gäller icke bara försäkringar, som
tillhandahålles av enskilda försäkringsanstalter, utan även de frivilliga försäkringar,
vilka kommer att meddelas enligt lagarna om sjuk- och yrkesskadeförsäkring.

Svenska livförsäkringsbolags förening uttalar, att ju högre man väljer
schablonavdragen, desto större blir förenklingen av deklarations- och taxcringsförfarandet.
Å andra sidan nås syftet med försäkringsavdraget mer
effektivt ju lägre schablonavdragen sättes. Enligt föreningens mening är de
föreslagna beloppen för schablonavdragen i högsta laget ur sistnämnda synpunkt,
men med hänsyn till intresset av förenklingen säger sig föreningen
icke vilja motsätta sig alt schablonavdragen bestämmes till de föreslagna
beloppen 150 resp. 300 kronor. Föreningen framhåller emellertid, att dessa

Kungl. Maj:ts proposition nr 59

gränsbelopp innebär en icke oväsentlig omfördelning av skattebördan till
nackdel för personer som i känsla av ansvar för ålderdomsförsörjning och
familjeskydd skaffat sig liv-, olycksfalls- och sjukförsäkringar. En bättre
balans erhålles därför, om man samtidigt med fastställande av schablonavdragen
höjer maximigränsen för avdragen. Det är så mycket mer motiverat
som penningvärdeförsämringen föranleder behov av betydligt större försäkringssummor
än tidigare.

Föreningen påpekar vidare, att de icke anställdas avgifter för ett försäkringsskydd,
som är likvärdigt med de anställdas obligatoriska sjukförsäkring,
blir avsevärt högre än de senares avgifter. Denna merkostnad motsvarar
i princip arbetsgivarebidraget för de anställdas försäkring, vilket bidrag
i regel är avdragsgillt sasom omkostnad i rörelse. Det kan då synas naturligt,
att de icke anställda får möjlighet att inom försäkringsavdraget göra
avdrag för merkostnaden, som torde uppgå till omkring 100 kronor i högsta
sjukpenningklassen. Föreningen förordar därför att maximibeloppen för försäkringsavdraget
sättes till 400 kronor för ensamstående och 800 kronor för
makar gemensamt.

Svenska livförsäkringsbolags förening har jämväl upptagit frågan om
maximibelopp för ogift skattskyldig med hemmavarande, barnbidragsberättigade
barn. Föreningen uttalar, att skattskyldiga tillhörande denna kategori
regelmässigt har ett behov av att genom försäkringar sörja för barnens
skydd, varför det kan vara motiverat att för sådana skattskyldiga medge
högre maximiavdrag än för en ensamstående. Socialt sett föreligger starka
skäl att för dem medge avdrag med samma belopp som för gifta. Om detta
icke kan medges förordar föreningen, att maximibeloppen för ifrågavarande
skattskyldiga uppställes till 600 kronor.

I dessa förslag har näringslivets skattedelegation och försäkringsanstalterna
Folket och Samarbete instämt.

Tjänstemännens centralorganisation, som tillstyrker de av de sakkunniga
föreslagna beloppen för schablonavdragen, föreslår att maximibeloppen för
försäkringsavdraget fastställes till 350 kronor för ensamstående och 700
kronor för gifta skattskyldiga gemensamt. Organisationen hävdar, att därest
dess förslag beträffande sjukförsäkringsavgifterna icke kan genomföras,
försäkringsavdraget bör höjas med belopp som täcker avgifterna. Detta krav
anser organisationen ej tillgodoses med den i betänkandet föreslagna höjningen
av maximibeloppen. I den mån som vederbörande tidigare i försäkringsa-\draget
upptagit avdrag för avgift till erkänd sjukkassa torde visserligen
som regel avgiften till sjukförsäkringen kunna inrymmas i den föreslagna
höjningen av försäkringsavdraget, men så är långt ifrån alltid fallet.

Några remissinstanser har ansett de av de sakkunniga förordade beloppen
för schablonavdragen vara alltför låga. Sålunda föreslår landsorganisationen,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation och Sveriges köpmannaförbund
att nyssnämnda belopp fastställes till 200 kronor för ensamstående
och 400 kronor för gifta gemensamt ävensom att maximibeloppen
for försäkringsavdraget bör höjas till 400 kronor respektive 800 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 59

Socialstyrelsen ifrågasätter huruvida icke såväl schablonavdragen som
maximibeloppen bör bestämmas till något högre belopp än de i betänkandet
föreslagna med anledning av att utrymmet för försäkringspremier inom den
avdragsgilla ramen torde komma att minska genom den obligatoriska sjukförsäkringen
i större mån än de sakkunniga ansett sig kunna räkna med.

Sveriges häradsskrivarförening anser, att det åsyftade förenklingsmomentet
bortfaller om schablonavdragen icke sättes högre än de sakkunniga föreslagit.
Vidare anser föreningen att avdragen bör bestämmas till jämna 100-tal kronor.

Sveriges akademikers centralorganisation, som förordat att de obligatoriska
sjukförsäkringsavgifterna icke skulle vara avdragsgilla inom ramen
för försäkringsavdraget, framhåller att om förslaget godtages kan maximibeloppen
för försäkringsavdraget bibehållas vid de nu fastställda. Inom ramen
härför kan en schablonisering ske på så sätt att avdrag medgives med
ett belopp, som avjämnas till närmaste högre eller lägre hela hundratal eller
femtiotal kronor. Något skattebortfall skulle i så fall icke uppkomma.

Riksförsäkringsanstalten understryker, att en höjning av de nu gällande
maximiavdragen är av stor betydelse för att den frivilliga sjukförsäkringen
liksom den frivilliga försäkringen enligt yrkesskadeförsäkringslagen skall
komma att vinna önskvärd anslutning.

Departementschefen

Det avdrag som i form av allmänt avdrag medgives vid taxeringen för
försäkringsavgifter av olika slag infördes, som framgår av det tidigare anförda,
i syfte att uppmuntra försäkringssparandet och underlätta ackvisilionen
av framför allt livförsäkringar. Avdraget innebär som de sakkunniga
framhållit ett avsteg från de principer som eljest i den svenska beskattningsrätten
tillämpas i fråga om beskattningen av försäkringstagare i så
måtto, att avdrag åtnjutes för premiekostnader upp till 200 respektive 400
kronor, ehuru de utfallande försäkringsbeloppen utgör icke skattepliktig
intäkt. Med hänsyn till att avdraget är ägnat att komplicera deklarationsförfarandet
och taxeringsarbetet och icke är motiverat ur beskattningssynpunkt,
uttalade jag i direktiven till 1950 års skattelagssakkunniga, att de
sakkunniga borde överväga om inte detta avdrag kunde slopas. I sitt nu
framlagda betänkande har de sakkunniga -— samtidigt som de uttalat att
ur förenklingssynpunkt den mest rationella lösningen är att avskaffa avdraget
— icke ansett sig kunna föreslå en sådan lösning. Anledningen härtill
är bl. a. att det skulle framstå som eu orättvisa för de skattskyldiga,
som vid tecknandet av eu försäkring räknat med möjligheten att vid taxeringen
komma i åtnjutande av avdrag för erlagda premier om man nu
toge bort förmånen. De sakkunniga har vidare erinrat om, att då i tidigare
sammanhang tanken på slopande av avdraget framförts, betänkligheter
häremot framförts från skilda håll.

Av de undersökningar som gjorts beträffande utnyttjandet av försäkrings 6

Dilutng till riksdagens protokoll 1055. 1 samt. Xr 50

Kungl. Maj.ts proposition nr 59

avdraget framgår, att i genomsnitt en relativt liten del av detsamma utnyttjats.
Sålunda utgör enligt den av de sakkunniga gjorda undersökningen
medeltalet av yrkade avdrag 135 kronor. Därvid är att märka att i detta
belopp ingår avgifter till sjukkassor. Det torde därför kunna ifrågasättas,
om icke avdragets betydelse ur ackvisitionssynpunkt något överdrivits.

Å andra sidan bör betonas att försäkringssparandet såväl för den enskilde
som för samhället har sin givna betydelse. Inte minst värdefullt är
det ur den synpunkten att det sker systematiskt och i regel på lång sikt.
Det är vanskligt att uttala sig om i vilken utsträckning avskaffandet av det
ifrågavarande avdraget skulle inverka på det fortsatta försäkringssparandet,
men en viss minskning kan befaras komma att bli följden. Den allmänna
uppfattningen hos remissinstanserna är också att avdraget bör bibehållas.
I nuvarande läge kan jag ansluta mig till denna uppfattning. Det
bör även beaktas att avkastning av sparande av annan art i viss utsträckning
ej blir beskattad om det av mig tidigare förordade bottenavdraget
från inkomst av kapital införes. Det skulle i belysning härav te sig oegentligt
att samtidigt slopa den redan existerande förmån beträffande försäkringssparande,
som ligger i att avdragsrätt i viss utsträckning åtnjutes för
erlagda försäkringspremier.

En annan lösning än att helt slopa försäkringsavdraget måste sålunda
väljas för att förenkla deklarations- och taxeringsförfarandet på denna
punkt. En utväg är att medgiva alla skattskyldiga ett schablonavdrag med
de nuvarande maximibeloppen 200 kronor för ensamstående och 400 kronor
gemensamt för gifta skattskyldiga. Om ett så utformat schablonavdrag
ges och någon möjlighet för de skattskyldiga att få ytterligare avdrag, därest
deras kostnader för försäkringspremier överstigit schablonavdragets belopp,
inte tillskapas, skulle den försäkringsfrämjande effekten helt försvinna.
Avdraget skulle få samma effekt som en generell höjning av ortsavdragen
med nämnda belopp. Det är därför uppenbart att denna lösning
inte är lämplig.

Ett bättre resultat nås med de sakkunnigas förslag att införa ett schablonavdrag,
vilket skulle tillkomma alla skattskyldiga, och samtidigt möjliggöra
avdragsrätt i sådana fall, då premieutgifterna uppgått tilll högre belopp
än schablonavdraget. För de skattskyldiga vilka ännu inte tecknat
försäkringar till sådant belopp att premierna därför jämte den obligatoriska
sjukförsäkringsavgiften uppgått till schablonavdragets belopp förloras visserligen
också avdragets försäkringsfrämjande effekt i viss mån. Ur denna synpunkt
är det som anmärkts särskilt från försäkringshåll angeläget att schablonavdragen
inte sättes till för höga belopp. Ur förenklingssynpunkt däremot
är intresset det rakt motsatta; ju högre avdraget sättes desto färre avdrag
får taxeringsmyndigheterna att granska och desto färre skattskyldiga
behöver i deklarationen angiva storleken av de erlagda försäkringspremierna
och avgifterna. Det är givet att även kostnadsfrågan har stor betydelse i detta
sammanhang. Införandet av ett schablonavdrag å 150 kronor för ogift och
300 kronor för makar tillhopa medför, enligt de sakkunnigas beräkningar,

Kungl. Maj:ts proposition nr 59

ett skattebortfall å 25 miljoner kronor för staten och 22 miljoner kronor
för kommunerna. Höjes beloppen för schablonavdraget till 200 respektive
400 kronor kan skattebortfallet beräknas bli 45 miljoner kronor för staten
och 40 miljoner kronor för kommunerna. I dessa belopp är ej inräknat de
kostnader, som kommer att föranledas av att premierna för den allmänna
sjukförsäkringen genom beslut år 1954 redan gjorts avdragsgilla inom det
nuvarande försäkringsavdragets ram.

Det må framhållas, att de sakkunnigas kostnadsberäkningar grundar sig
på undersökningar, som av olika skäl icke kunnat göras fullständiga, och
på bedömningar om framtida förhållanden, som är i viss mån ovissa. De
gjorda beräkningarna måste med hänsyn härtill betecknas som osäkra och
det verkliga skattebortfallet kan sedermera komma att icke obetydligt avvika
från det beräknade.

Samma ovissa faktorer gör att det nu är vanskligt att angiva, hur många
skattskyldiga som skulle komma att beröras av schablonavdrag enligt det
högre eller lägre av nyssnämnda båda alternativ. Det kan emellertid med utgångspunkt
från de förutsättningar som tillämpats vid kostnadsberäkningarna
antagas, att ett schablonavdrag å 150 kronor för ogifta och 300
kronor för gifta skattskyldiga inrymmer ungefär 55 procent av de skattskyldiga,
som nu yrkar avdrag för försäkringspremier. Om schablonavdragets
belopp sättes till 200 respektive 400 kronor torde motsvarande procenttal
bli omkring 75.

För att icke avdragets försäkringsfrämjande effekt i alltför stor utsträckning
skall gå förlorad och för att icke skattebortfallet skall bli för stort,
torde som flertalet remissinstanser förordat de lägre beloppen 150 respektive
300 kronor tills vidare böra väljas såsom schablonavdrag. En omprövning
av frågan bör emellertid övervägas sedan möjligheter föreligger till
en förnyad undersökning på grundval av taxeringsmaterialet vid 1957 års
eller senare års taxering.

Genom införandet av ett schablonavdrag skapas ökade förutsättningar
för att uppnå bättre överensstämmelse mellan preliminär A-skatt och slutlig
skatt. För att åstadkomma denna effekt måste man emellertid samtidigt
vidtaga ändringar i uppbördsförordningens regler om beräkning av beloppen
för preliminär A-skatt enligt skattetabellerna. De tabeller som skall
användas fr. o. in. år 1956 skall enligt nuvarande bestämmelser grundas på
förutsättningen att den skattskyldige — förutom ortsavdrag och avdrag för
kommunala utskylder vid taxering till statlig inkomstskatt — icke erhåller
andra avdrag vid taxeringen av inkomster än med ett belopp av 100
kronor. Hälften av detta belopp kan anses motsvara utgifter för folkpensionsavgiften
och hälften kostnader för avgiften till den allmänna sjukförsäkringen.
Det föreslagna schablonavdraget för försäkringspremier skulle
alltså böra föranleda en höjning av sistnämnda belopp med 100 (150—50)
kronor för ogifta och därmed i uppbördshänsecnde likställda inkomsttagare.
Detsamma bör gälla för gift man, vars hustru har inkomst över 2 000 kronor.
För annan gift man bör motsvarande höjning ske med 250 (300—50)

Kungl. Maj.ts proposition nr ö9

kronor. Det sålunda till 200 respektive 350 kronor höjda avdraget bör i
överensstämmelse med vad jag tidigare förordat höjas med ytterligare 100
kronor med hänsyn till det föreslagna schablonavdraget från inkomst av
tjänst.

De sakkunniga har i anslutning till förslaget om ett schablonavdrag vidare
förordat en höjning av försäkringsavdragets maximibelopp. För att den
försäkringsfrämjande effekten hos avdraget icke delvis skall gå förlorad,
har vissa remissinstanser i stället ifrågasatt en omprövning av beslutet att
låta avgifterna för den allmänna sjukförsäkringen bli avdragsgilla inom
ramen för försäkringsavdraget och föreslagit, att sjukförsäkringsavgifterna
icke skulle vara avdragsgilla vid taxeringen. Ställning togs till denna fråga,
som väckts redan föregående år innan nyssnämnda beslut fattades. Jag finner
därför inte anledning att i detta sammanhang upptaga frågan till övervägande.

Genom att även sjukförsäkringsavgifter skall inrymmas under försäkringsavdraget,
kommer detta vid oförändrade maximibelopp att ge minskat utrymme
för andra försäkringsavgifter än för närvarande. För ogifta skattskyldiga
kan antagas att i genomsnitt endast ett belopp på ca 75 kronor
kommer att stå till förfogande för premier till frivilliga försäkringar. För
gifta skattskyldiga torde motsvarande belopp kunna antagas utgöra omkring
200 kronor. Även om dessa belopp skulle vara tillräckliga för en relativd
stor del av de skattskyldiga, kommer maximibeloppen att nås av ett
större antal skattskyldiga än för närvarande. För dessa skattskyldiga skulle
avdraget således inte längre verka främjande på tecknandet av ytterligare
försäkringar. Vidare bör anmärkas, att de skattskyldiga som redan nu utnyttjat
hela försäkringsavdraget skulle få en skatteskärpning i förhållande
till andra, genom att de ej kan la avdrag för sjukförsäkringsavgiften.

Med hänsyn till det anförda bör en höjning av maximibeloppen för försäkringsavdraget
genomföras. Beträffande storleken av denna höjning bör
följande anföras. Om maximibeloppet såvitt avser ogifta skattskyldiga höjs
till 300 kronor torde i stort sett samma försäkringsfrämjande effekt som
nu uppnås för flertalet av dessa. I fråga om gifta skattskyldiga torde motsvarande
effekt las om maximibeloppet höjes till 550 eller 600 kronor. Då
det är önskvärt att avdraget för gifta är dubbelt så stort som avdraget för
ogifta och lämpligen bör bestämmas i jämnt 100-tal kronor, torde det högre
beloppet böra väljas. Att gå utöver de nu nämnda beloppen, som föreslagits
i några remissyttranden, synes icke böra ifrågakomma. Jag förordar således
att maximibeloppen för försäkringsavdraget höjes till 300 kronor för
ensamstående skattskyldiga och 600 kronor för gifta skattskyldiga.

I ett par remissyttranden har föreslagits att maximibeloppen för vissa
skattskyldiga med barn bestämmes till högre belopp än vad som fastställes
att gälla för ensamstående. Med hänsyn till de komplikationer av taxeringsteknisk
art som ytterligare ett avdragsbelopp skulle föra med sig kan jag
inte förorda ett sådant förslag. Ej heller synes tillräckliga skäl föreligga
att i detta hänseende jämställa sådana skattskyldiga med sammanlevande
makar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 59

VI: Beskattningen av folkpensionsförmåner och avdraget för

folkpensionsavgift

Vissa bestämmelser i lagen om folkpensionering m. m.

Följande bestämmelser i 1946 års lag om folkpensionering torde här böra
återgivas.

Lagen skiljer mellan å ena sidan ålderspension, som utgår efter det vederbörande
fyllt 67 år, och å andra sidan invalidpension, sjukbidrag och
änkepension, vilka förmåner under vissa förutsättningar utgår för tid dessförinnan.

Allmän ålderspension, som till storleken är oberoende av pensionstagarens
inkomst och förmögenhet, utgår för gift pensionsberättigad, vars make jämväl
åtnjuter folkpension eller vars hustru uppbär hustrutillägg, med 1 120
kronor om året och för annan pensionsberättigad med 1 400 kronor om året.

Invalidpension eller sjukbidrag tillkommer den, vars arbetsförmåga är på
visst sätt nedsatt, och utgöres dels av grundpension med 200 kronor om året
och dels av tilläggspension med högst 920 kronor om året för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter folkpension eller vars hustru uppbäi hustrutillägg,
och högst 1 200 kronor om året för annan pensionsberättigad. Grundpensionen
utgår utan hänsyn till vederbörandes inkomst och förmögenhet,
medan tilläggspensionen är inkomstprövad.

Berättigad till änkepension är änka, som vid mannens frånfälle fyllt 55 år
och som varit gift med honom minst fem ar. I vissa fall kan änkepension
utgå före uppnådda 55 år. Om änka åtnjuter folkpension i annan form, äi
hon ej berättigad till änkepension. Pensionsförmånen är inkomstprövad och
utgår med högst 840 kronor om året. Om den pensionsberättigade ingår nytt
äktenskap, upphör rätten till änkepension.

Hustrutillägg tillkommer pensionsberättigads hustru, som fyllt 60 år, under
förutsättning att makarna varit gifta minst fem år. Även före fyllda 60
år kan hustrutillägg i vissa fall utgå. Förmånen utgår efter inkomstprövning
med högst 840 kronor om året.

De ovan angivna förmånerna höjs i förekommande fall med indextillägg,
kommunalt bostadstillägg, blindtillägg och vårdtillägg.

Indextillägget, som bestämmes med hänsyn till det pensionspristal, som
fastställes för en tid av tre månader, utgör för närvarande per år 250 kronor
för änkepensionsberättigad och för den, som uppbär hustrutillägg, 020 kronor
för gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter ålderspension eller tillläggspension
eller vars hustru uppbär hustrutillägg, och 400 kronor för annan
pensionsberättigad.

Kommunalt bostadstillägg utgår efter inkomstprövning enligt de grunder
vederbörande kommun bestämmer.

Blindtillägg tillkommer pensionsberättigad, som saknar synförmåga eller
vars synförmåga är på visst sätt nedsatt, under förutsättning att han blivit

86 Kungl. Maj.ts proposition nr 59

blind före fyllda 60 år. Blindtillägget utgör 1 000 kronor om året och är icke
inkomstprövat.

Annan, som före 60 års ålder blivit svårt invalidiserad och är i behov av
ständig tillsyn och vård, är berättigad till vårdtillägg med 1 000 kronor om
året. Sistnämnda förmån är icke inkomstprövad.

De inkomstprövade pensionsförmånerna bestämmes efter vissa i lagen
angivna grunder med hänsyn till pensionstagarens inkomst och förmögenhet.

Nära samband med folkpensionsförmånerna äger de bidrag, varom förmäles
i lagen den 26 juli 1947 (nr 531) om bidrag till änkor och änklingar
med barn. Sådant bidrag utgår efter inkomstprövning med belopp motsvarande
änkepension och bostadstillägg enligt lagen om folkpensionering; även
särskilt bostadstillägg kan utgå. Bestämmelserna i sistnämnda lag skall gälla
i tillämpliga delar.

Jämlikt 19 § i lagen om folkpensionering, i dess lydelse enligt lag den
5 juni 1953 (nr 291), skall pensionsavgift med nedan angivna undantag erläggas
av varje i riket mantalsskriven svensk medborgare i åldern 18—66 år.

Den som uppbär folkpension är befriad från avgiftsskyldighet. Pensionsavgift
skall ej heller erläggas av den, vilkens till statlig inkomstskatt taxelade
inkomst icke uppgår till 1 200 kronor, eller, om han är gift och skall
taxeras enligt för gift skattskyldig gällande grunder samt andra maken icke
är befriad från avgiftsplikt, makarnas beräknade taxerade inkomster sammanlagt
icke uppgår till 1 200 kronor.

Pensionsavgiften för ogift och sammanlagda avgiften för äkta makar utgår
med 1,8 procent av den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten, dock
högst med 180 kronor för ogift och sammanlagt högst med 360 kronor för
makar. För äkta makar gäller följande bestämmelser för avgiftsberäkningen.
År båda makarna taxerade och avgiftspliktiga erlägges pensionsavgift
med sammanlagt högst 360 kronor. Därvid skall, om vardera makens taxelade
inkomst överstiger 10 000 kronor, envar påföras pensionsavgift med
180 kronor. Om endast den ena makens taxerade inkomst överstiger 10 000
kronor minskas i förekommande fall dennes avgift så, att makarnas sammanlagda
pensionsavgifter icke överstiger 360 kronor. Är endast den ena
maken avgiftspliktig, och är den andra maken befriad från avgiftsskyldighet
enbart av den anledningen, att för denne ej beräknats taxerad inkomst, utgör
maximiavgiften för den avgiftspliktige 360 kronor. Om båda makarna taxerats,
men endast den ena är avgiftspliktig, eller om endast den ena maken
taxerats, och den andra maken ej skulle ha varit avgiftspliktig även om han
påförts taxering, utgår högsta pensionsavgift med 180 kronor.

Gällande beskattningsbestämmelser

De olika förmånerna enligt folkpensioneringslagen utgör skattepliktig inkomst
för mottagaren. Detsamma är förhållandet med de enligt vissa andra
författningar utgående bidragen till änkor och änklingar med barn. Såvitt
avser den kommunala taxeringen har för dessa fall meddelats särskilda be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 59

stämmelser om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga. Enligt 50 § 2 mom.
kommunalskattelagen skall sålunda skattskyldig, vars inkomst helt eller till
huvudsaklig del utgörs av folkpension eller änke- eller änklingsbidrag, därest
särskilda omständigheter icke till annat föranleder, anses ha sådan nedsatt
skatteförmåga, som berättigar till extra avdrag. I anvisningarna till nämnda
paragraf stadgas, att om skattskyldig varit för sin försörjning helt beroende
av vad han i form av folkpension eller änke- eller änklingsbidrag uppburit,
den taxerade inkomsten regelmässigt bör minskas med ett belopp motsvarande
vad han sålunda uppburit, dock högst 3 000 kronor. Om skattskyldig
åtnjutit jämväl annan inkomst än folkpension eller änke- eller änklingsbidrag,
men pensionen eller bidraget likväl utgjort den huvudsakliga delen
av hans inkomst, bör den skattskyldige regelmässigt medgivas ett med hänsyn
till omständigheterna jämkat avdrag för nedsatt skatteförmåga. Därest
folkpensionen eller änke- eller änklingsbidraget icke uppgått till minst
hälften av den sammanlagda inkomsten, bör avdrag, som ovan sägs, medgivas
allenast då särskilda skäl därtill föranleder. — Några motsvarande bestämmelser
har icke ansetts erforderliga vid den statliga taxeringen med
hänsyn till de vid denna taxering utgående högre ortsavdragen.

Bestämmelser om avdragsrätt vid inkomsttaxeringen för folkpensionsavgift
finnes i 46 § 2 mom. kommunalskattelagen. Enligt detta stadgande äger
skattskyldig, som varit här i riket bosatt under hela beskattningsåret, i hemortskommunen
åtnjuta avdrag för i slutlig eller tillkommande skatt ingående
folkpensionsavgift, som under beskattningsåret påförts den skattskyldige.
Därest skattskyldig endast en del av beskattningsåret varit här i riket bosatt,
skall avdrag åtnjutas allenast i den mån det belöper å nämnda tid. Har folkpensionsavgift,
för vilken avdrag åtnjutits vid inkomsttaxeringen, restituerats,
avkortats eller avskrivits, skall intäkten härav jämlikt 35 § 5 mom.
kommunalskattelagen upptagas till beskattning som inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet.

Enligt gällande uppbördsbestämmelser utgår icke preliminär A-skatt för
folkpensioner eller bidrag till änkor eller änklingar med barn.

Vad angår hänsynstagande vid den preliminära A-skatten till folkpensionsavgiften
gäller från och med år 1955, att skattetabellerna skall grundas bl. a.
på den förutsättningen, att den skattskyldige medgives ett allmänt avdrag å
100 kronor. Vid bestämmande av detta belopp har emellertid hänsyn tagits
också till de avgifter, som utgår enligt lagen om allmän sjukförsäkring.

De sakkunniga

1950 års skattelagssakkunniga uttalar i betänkandet, som förut nämnts,
att nuvarande bestämmelser i fråga om beskattning av folkpensions- och
vissa därmed jämställda förmåner och i fråga om avdragsrätt vid beskattningen
för folkpensionsavgifter medför åtskilliga olägenheter i taxcringsocli
uppbördsliänseende.

Kungl. Maj:ts proposition nr 59

Till utveckling härav anför de sakkunniga, att de särskilda föreskrifterna
om avdrag vid den kommunala taxeringen för nedsatt skatteförmåga för
folkpensionärer har visat sig medföra besvärligheter vid taxeringsarbetet.
För att i görligaste mån ernå enhetlig tillämpning av berörda föreskrifter
har man på vissa håll utarbetat tabeller till ledning vid beräkning av avdragsbeloppet
med hänsyn till sidoinkomstens storlek. Dessa tabeller kan
emellertid icke alltid följas; hänsyn måste vid avdragets bestämmande ofta
tagas till omständigheterna i det särskilda fallet. I många län har man därför
nöjt sig med att utfärda allmänna anvisningar till ledning för taxeringsmyndigheterna.
Ehuru sålunda vissa åtgärder vidtagits för att underlätta
taxeringsarbetet i nu ifrågavarande hänseende, medför dock beräkningarna
av de extra avdragen för folkpensionärer alltjämt en icke oväsentlig merbelastning
för beskattningsnämnderna.

Beträffande rätten till avdrag för folkpensionsavgifter framhåller de sakkunniga
att förekomsten av dylikt avdrag komplicerar såväl deldarationssom
taxeringsförfarandet. Den skattskyldige måste från senaste debetsedel å
slutlig skatt överföra den honom påförda obligatoriska folkpensionsavgiften
till deklarationsformuläret. Därvid kan lätt förväxlingar ske med andra å
debetsedeln angivna belopp, och feladderingar göras, om uppgifter skall inhämtas
från mer än en debetsedel. För kontroll av det i deklarationen yrkade
avdraget måste deklarationsgranskaren antingen infordra vederbörliga debetsedlar
från den skattskyldige eller inhämta uppgifter från debiteringsmyndigheten.
En så noggrann kontroll hinner vanligen inte göras under den
relativt korta tiden för deklarationsgranskningen annat än i sådana fall, då
det yrkade avdraget förefaller att vara uppenbarligen felaktigt.

I betänkandet påpekas vidare, att det förhållandet, att folkpensionsförmånerna
är undantagna från preliminär beskattning, ofta medför bristande
överensstämmelse mellan den preliminära A-skatten och den slutliga skatten.
Om en folkpensionär är skyldig att vidkännas skatteavdrag för annan inkomst
an folkpension, och sidoinkomsten uppgår till sådant belopp, att den
skattskyldige vid taxeringen icke är berättigad till avdrag för nedsatt skattetormåga,
kommer han att påföras kvarstående skatt med belopp, motsvarande
marginalskatten å folkpensionen, såvida han icke hos arbetsgivaren
begärt förhöjt skatteavdrag å sidoinkomsten eller den lokala skattemyndigheten
beslutat, att skatteavdrag å sidoinkomsten skall göras med högre belopp
än i tabellen. Från och med år 1955 skall vid upprättande av källskattetabellerna
viss hänsyn tagas till att avdrag medgives för folkpensions- och
sjukförsäkringsavgifter. Tabellerna skall nämligen grundas på förutsättningen,
att skattskyldiga åtnjuter allmänt avdrag med 100 kronor. I den
mån nyssnämnda avgifter avviker från nämnda belopp kommer den preliminära
A-skatten och den slutliga skatten att icke överensstämma.

De sakkunniga erinrar om, att de olägenheter, som gällande bestämmelser
om beskattning av folkpensioner och avdragsrätt för pensionsavgifter medför
ur uppbördssynpunkt, har uppmärksammats i tidigare sammanhang.
Sålunda påpekade dåvarande skattedirektören K. G. A. Sandström i sitt år

Kungl. Maj.ts proposition nr 59

1941 avgivna betänkande med allmänna riktlinjer till åstadkommande av
tidigare inbetalning av utskylder (SOU 1941: 5) att avdraget för de obligatoriska
avgifterna till den allmänna pensionsförsäkringen medförde, att förhandsberäkningar
av utskylderna i flertalet fall måste bli felaktiga. Sandström
framhöll vidare, att utfallande folkpensioner visserligen principiellt
borde beskattas eftersom avdrag medgåves för inbetalda pensionsavgifter,
men i de övervägande antalet fall kom någon skatt icke att utgå å pensionsbeloppen.
I dessa fall blev situationen faktiskt den, att den skattskyldige
både hade fått göra avdrag för pensionsavgifterna och sluppit betala skatt
å den utfallande pensionen. Det syntes därför som om ett materiellt riktigare
resultat skulle ernås, om avdragsrätt icke medgavs för pensionsavgifterna,
men i stället folkpensionen fritogs från beskattningen. Av i huvudsak
nu återgivna skäl föreslog Sandström, att rätten till avdrag för avgiften till
allmänna folkpensioneringen upphävdes och utfallande pensionsbelopp hänfördes
till icke skattepliktig intäkt.

Sandströms förslag, som vid remissbehandlingen genomgående tillstyrktes
eller lämnades utan erinran, upptogs av 1944 års uppbördsberedning i dess
betänkande med förslag till omläggning av uppbördsförfarandet. I den vid
1945 års riksdag framlagda propositionen med förslag till uppbördsförordning
m. m. (nr 370) anförde emellertid departementschefen, att han icke
ansåg sig beredd att på grundval av den föreliggande utredningen taga ställning
till denna fråga. I stället förordade departementschefen att utfallande
folkpension skulle undantagas från preliminärbeskattning. Propositionen
blev i denna del bifallen av riksdagen.

Vidare nämner de sakkunniga, att 1950 års uppbördssakkunniga i sitt
första betänkande med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet
(SOU 1950: 7) föreslog, att skatteavdrag i viss utsträckning skulle verkställas
å folkpensioner. Detta förslag mötte stark kritik i remissyttrandena
och uppbördssakkunniga ansåg sig därför icke böra återkomma med förslaget
i sitt andra betänkande (SOU 1952: 1).

Enligt skattelagssakkunnigas mening utgör nuvarande bestämmelser om
beskattning av folkpensioner och avdrag för folkpensionsavgifter en av de
faktorer, som komplicerar deklarations- och taxeringsförfarandet samtidigt
som de utgör ett hinder för uppnående av bättre överensstämmelse mellan
den preliminära A-skatten och den slutliga skatten.

Det framhålles i skattelagssakkunnigas betänkande, att sedan frågan om
avskaffande av skatteplikten för folkpensionsförmåner och avdragsrätten
för pensionsavgifter var föremål för prövning vid 1945 års riksdag, ifrågavarande
spörsmål i vissa hänseenden har kommit i ett annat läge. De genomförda
höjningarna av pensionsbeloppen och pensionsavgifterna har sålunda
ogynnsamt inverkat på möjligheterna att ernå bättre överensstämmelse
mellan den preliminära och den slutliga skatten. Vidare har bestämmelserna
om hänsynstagande vid den kommunala taxeringen till utgående
folkpensionsförmåner vid bestämmande av de särskilda avdragen för nedsatt
skatteförmåga komplicerat taxeringsförfarandet. Ifrågavarande bestäm -

Kungl. Maj.ts proposition nr 59

melser betraktades vid införandet som ett provisorium i avvaktan på en
höjning av de kommunala ortsavdragen. Sedan en sådan genomförts vid
1950 års riksdag, täckte de kommunala ortsavdragen sådana folkpensioner,
som utgick utan behovsprövning. I en den 18 november 1950 avlämnad
promemoria upptog de sakkunniga till övervägande frågan att genom fritagande
av de inkomstprövade folkpensionerna från skatteplikt bereda folkpensionärerna
den lindring i beskattningen, som kunde anses erforderlig
även efter höjningen av de kommunala ortsavdragen. Av i promemorian
angivna skäl — i huvudsak sammanhängande med det sätt varpå inkomstprövad
folkpensionsförmån reducerades med hänsyn till förekommande sidoinkomster
— ansåg sig de sakkunniga icke då böra föreslå ur andra synpunkter
önskvärda ändringar i bestämmelserna rörande folkpensionärernas
beskattning.

Med hänsyn till de med nuvarande beskattningsregler förenade olägenheterna
anser de sakkunniga, att frågan om beskattningen av folkpensioner
och avdragsrätten för folkpensionsavgifter bör upptagas till förnyat övervägande.
De sakkunniga föreslår i detta hänseende — som ett led i den
förordade förenklingen i taxerings- och uppbördsförfarandet — att enligt
lagen om folkpensionering utgående förmåner undantages från skatteplikt
samt att rätten att vid taxeringen åtnjuta avdrag för enligt samma lag påtörda
avgifter avskaffas. Med hänsyn till det nära sambandet mellan folkpensionsförmånerna
samt bidragen till änkor och änklingar med barn föreslår
de sakkunniga att även dessa bidrag undantages från skatteplikt.

I anslutning till detta förslag uttalar de sakkunniga.

Sett ur de skattskyldigas synpunkt kan ett genomförande av de sakkunnigas
förslag närmast betraktas såsom en viss omfördelning av skattebelastningen
så till vida, att de folkpensionärer, som nu måste betala skatt för
hela folkpensionen eller viss del därav, blir helt befriade från skatt för folkpensionsförmånerna,
medan en viss skatteskärpning till följd av avdragsrättens
slopande inträder för de skattskyldiga, som nu har att erlägga avenligt
lagen om folkpensionering. Emellertid kan den lindring, som
inträder för folkpensionärerna beräknas uppgå till sammanlagt större belopp
än den sammanlagda skärpningen för övriga skattskyldiga, varför förslaget
som helhet betraktat innebär en minskning i skattebelastningen. För
de skattskyldiga, som nu är avgiftspliktiga, bör den relativt ringa skärpning
av beskattningen, som ett slopande av avdragsrätten innebär, kunna betraktas
såsom ett förhållandevis billigt pris för förmånen att vid uppnådd pensionsålder
eller dessförinnan inträdd rätt till folkpension få komma i åtnjutande
av skattefrihet för pensionsförmånerna. Det kan vidare framhållas,
att den av förslaget för vissa skattskyldiga föranledda skatteskärpningen
kompenseras av att övriga förenklingsåtgärder är så utformade, att de
i allmänhet leder till lindring i beskattningen.

För att erhålla underlag för bedömande av verkningarna av förslaget på
skatteintäkterna till stat och kommun har de sakkunniga inhämtat vissa
uppgifter från pensionsstyrelsen. Enligt dessa kan utbetalningarna av folkpensioner
under år 1955 beräknas komma att uppgå till omkring 1 550 miljoner
kronor. Härtill kommer utbetalningar av änke- och änklingsbidragen å

Kungl. Maj.ts proposition nr 59

omkring 4 miljoner kronor. Folkpensionsavgifterna, vilka medför avdragsrätt
vid inkomsttaxeringen, kan under samma år beräknas till 425 miljoner
kronor.

Det för år 1955 beräknade antalet pensionstagare och bidragsberättigade
till änke- och änltlingsbidrag fördelade efter de olika förmånerna framgår
av nedanstående sammanställning.

Pensions- eller bidragsförmån

Ålderspension................

Invalidpension och sjukbidrag

Änkepension ................

Hustrutillägg................

Änke- och änklingsbidrag----

Antal förmåns-	Därav med inkomst-
berättigade	prövade förmåner
662 000	350 000
138 000	122 000
16 000	12 000
23 000	17 000
3 000	2 000
842 000	503 000

Pensionstagare, som åtnjuter inkomstprövade förmåner, eller omkring 60
procent av hela antalet pensionstagare, och ett icke obetydligt antal av övriga
förmånsberättigade kan antagas komma i åtnjutande av ortsavdrag och
avdrag för nedsatt skatteförmåga med så stort belopp, att ingen del av folkpensionen
eller bidraget blir beskattad. Av det belopp, som enligt beräkningarna
kan komma att under år 1955 utbetalas i folkpensioner samt änkeoch
änklingsbidrag, kan enligt de sakkunniga sålunda ej mer än en tredjedel
eller omkring 520 miljoner kronor antagas komma att bli beskattad.

Sammanfattningsvis uttalar de sakkunniga att den föreslagna skattefriheten
för folkpensioner och upphävande av rätten till avdrag för folkpensionsavgifter
sålunda kan beräknas medföra, att skatteunderlaget a ena sidan
minskar med omkring 520 miljoner kronor, motsvarande vad av utgående
folkpensioner som för närvarande beskattas, och å andra sidan ökar
med bortfallande avdrag, som med hänsyn till att avdragen i viss utsträckning
icke utnyttjas, kan uppskattas till 420 miljoner kronor. Nettoresultatet
blir, att åtgärden i fråga kan beräknas medföra en minskning av skatteunderlaget
med omkring 100 miljoner kronor. Den därå belöpande statliga
inkomstskatten kan beräknas till 14 miljoner kronor och de kommunala
skatterna till 12 miljoner kronor.

Remissyttrandena

Den föreslagna omläggningen av beskattningen av folkpensionsförmåner
och avdragsrätten för folkpensionsavgifter har tillstyrkts av det övervägande
antalet myndigheter och organisationer, som yttrat sig därom. Avstyrkande
utlåtanden har avgivits av socialstyrelsen, länsstyrelserna i Kronobergs
och Gävleborgs län, allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden,
landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation,
Sveriges akademikers centralorganisation, Riksförbundet landsbygdens folk
samt Svenska sjöfolksförbundct. Ett par remissinstanser, nämligen pensionss
tyr el sen och försäkringsanstalterna Folket och Samarbete har icke ansett
sig kunna ta någon ställning till förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 59

De remissinstanser, som tillstyrkt omläggningen, har betonat de fördelar
ur förenklingssynpunkt, som förslagets genomförande skulle medföra
såväl för de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna.

De synpunkter flertalet remissinstanser anlagt på dessa frågor kommer
till uttryck i riksskattenämndens utlåtande, som jag här torde få återgiva.
Nämnden påpekar inledningsvis, att bestämmelserna i kommunalskattelag''en
om extra avdrag vid taxeringen för personer, vilkas inkomst helt eller
till huvudsaklig del består av folkpension, har visat sig särskilt besvärande
i tillämpningen. Dessa föreskrifter — som har sin grund i de kommunala
ortsavdragens otillräcklighet — är typexempel på sådana bestämmelser som
tynger taxeringsapparaten utan att ge motsvarande valuta. Ur förenklingssynpunkt
skulle därför mycket vara vunnet om bestämmelserna kan avlägsnas
ur kommunalskattelagen.

Riksskattenämnden framhåller vidare, att det är tydligt att den av de
sakkunniga föreslagna lösningen skulle leda till en avsevärd förenkling av
deklarations- och taxeringsförfarandet. Riksskattenämnden är medveten
om att ur skatteförmågesynpunkt åtskilliga erinringar kan göras mot detta
förslag. Nämnden har den uppfattningen att vissa uppoffringar måste göras
i sådant avseende om en förenkling av verklig betydelse skall uppnås. Nämnden
finner att de sakkunnigas förslag i denna del, om det genomföres i obeskuret
skick, innebär en sådan förenkling. Om den skatteskärpning, som
uppkommer genom att avgifterna icke blir avdragsgilla, anses ligga i vägen
för reformen, torde man böra överväga att åtminstone till viss del motväga
denna skärpning genom någon sänkning av den statliga inkomstskatteskalan,
vilken numera — genom att den gjorts olika för äkta makar och ensamstående
— medgiver en lämplig avvägning av kompensationen mellan dessa
båda kategorier.

Ytterligare ett par remissinstanser anser, att ett slopande av rätten till
avdrag för folkpensionsavgift icke bör genomföras med mindre kompensation
genom en allmän skattesänkning kan ges för den skatteskärpning,
som för skattskyldiga i de produktiva åldrarna eljest skulle inträda. Denna
inställning har länsstyrelsen i Stockholms län och Sveriges lantbruksförbund.

Jämväl allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden
framhåller, att det icke bör komma i fråga att borttaga rätten till avdrag för
pensionsavgiften utan kompensation i någon form. Förslaget medför en avsevärd
skatteskärpning särskilt för familjeförsörjare inom låglönegrupper.
Möjligheten för sadana skattskyldiga till penningsparande är mycket begränsade
och de har alltsa ej möjlighet att utnyttja de skattelättnader som
förslaget i andra hänseenden innebär.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län och Sveriges akademikers centralorganisation
har avstyrkt de sakkunnigas förslag såväl rörande omläggning av beskattningen
av folkpensionärer som rörande avdragsrätten för folkpensionsavgifter.

Nämnda länsstyrelse anför såsom skäl för sin ståndpunkt, att förslaget

Kungi. Maj:ts proposition nr 59

innebär eu formlig omfördelning av skattebelastningen. Den omständigheten
att medellivslängden ökar och antalet pensionsberättigade i förhållande
till hela folkmängden tenderar att öka, kommer småningom att lägga för
stor del av skattebördan på de förvärvsarbetande årsklasserna, därest den
av de sakkunniga föreslagna omfördelningen av skattebelastningen genomföres.
Enligt av de sakkunniga lämnade uppgifter skulle omfördelningen för
närvarande avse ett skatteunderlag av cirka 500 miljoner kronor. Därtill kommer,
att alla de skattskyldiga, som icke uppnår pensionsåldern, skulle utan
någon lindring i beskattningen få deltaga i utgifter, varav de inte får båtnad.

Sveriges akademikers centralorganisation medger, att förslagets genomförande
onekligen skulle medföra en rätt betydande förenkling av taxerings-
och deklarationsförfarandet. Å andra sidan skulle emellertid komplikationer
uppstå vid samordning av folkpension och tjänstepension. Härtill
kommer, att det ur principiell synpunkt är klart motiverat att beskatta pensionen,
vilken är avsedd för fortlöpande konsumtion och i detta hänseende
fyller samma funktion som arbetsinkomst, liksom också att medge avdrag
för pensionsavgifterna, vilka kan jämföras med omkostnader för intäkternas
förvärvande. Största konsekvens i beskattningssystemet uppnås sålunda
genom bibehållande av nu gällande princip.

Socialstyrelsen finner förslaget ur principiella synpunkter ägnat att väcka
betänkligheter. Det strider sålunda mot den hävdvunna uppfattningen, att
en pension till sin natur är att betrakta såsom en uppskjuten lön. Även om
man kan bortse härifrån med hänsyn till att folkpensionen icke såsom
tjänstepensionen hänför sig till en viss bestämd arbetsvolym, är det likväl
knappast motiverat, alt skattskyldighet i princip skall föreligga för andra
inkomsttagare än folkpensionärer med lika låg inkomst som dessa, låt vara
att de förra efter särskild prövning alltjämt skall kunna befrias från skattskyldigheten
enligt reglerna om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga.
Anser man att folkpensionen bör betraktas såsom existensminimum och
därför undantagas från beskattning, bör följaktligen övriga inkomsttagare
med lika låg inkomst få åtnjuta samma förmån. Ej heller torde något bärande
skäl föreligga för att göra folkpensionerna skattefria i fall, då vederbörande
vid sidan därav uppbär annan inkomst av betydelse. Socialstyrelsen
framhåller, att förslaget för en pensionerad statstjänsteman leder till den
mindre följdriktiga konsekvensen, att han vid uppnående av 67 års ålder
erhåller mindre skatt än tidigare, trots att hans sammanlagda pensionsinkomster
blir högre än den statliga pensionen till följd av att denna pension
icke minskas med folkpensionens fulla belopp.

Styrelsen anser sig kunna tillstyrka, att folkpensionsförmånerna göres
skattefria endast då de utgör den skattskyldiges huvudsakliga inkomst samt
under förutsättning att samma förmån samtidigt tillerkännes annan inkomsttagare
med motsvarande låg inkomst. Denna fråga om skattebefrielse
för de små inkomsttagarna kan lösas på olika sätt, exempelvis genom höjning
av ortsavdragen eller av det i bestämmelserna om avdrag för nedsatt

Kungl. Maj:ts proposition nr 59

skatteförmåga angivna beloppet, överväger man emellertid att göra folkpensionen
skattefri, måste man i vart fall taga hänsyn till den blivande allmänna
pensionsförsäkringen. Vare sig pensionsförsäkringen och folkpensioneringen
konstrueras fristående från varandra eller ej, kan man enligt socialstyrelsens
mening icke ta ställning till frågan om folkpensionernas beskattning
utan att ta pensionsförsäkringen med i beräkningen. Med hänsyn härtill
bör enligt socialstyrelsens mening frågan om folkpensionsförmånernas
beskattning ännu icke upptagas till prövning.

Pensions styrelsen anser sig som förut nämnts icke kunna för närvarande
ta slutlig ställning till de sakkunnigas förslag. Styrelsen finner att den omfördelning
av skattebördan som de sakkunnigas förslag innebär icke kan
motiveras enbart med den av förslagen föranledda lättnaden i taxeringsarbetet.
Enligt styrelsens mening måste vartdera förslaget bedömas för sig
och med särskilt beaktande av att en taxeringsrationalisering icke utan
tvingande skäl bör medföra större ändringar i skattebelastningen än som ur
andra synpunkter kan anses försvarliga. Dylika mera principiella synpunkter
har icke blivit tillräckligt belysta i betänkandet. Med hänsyn härtill och
då hithörande problem kräver ytterligare överväganden och delvis är av
den art, att pensionsutredningens väntade betänkande om allmän pensionsförsäkring
kan inverka pa hur de lämpligen bör lösas, är det synnerligen
svårt att för närvarande ta slutlig ställning till ifrågavarande båda förslag.

Härefter erinrar pensionsstyrelsen beträffande den föreslagna skattefriheten
för folkpensionsförmåner, att det uppenbarligen förutsatts av statsmakterna,
då nu gällande lag om folkpensionering antogs år 1946, att pensionerna
skulle beskattas. Styrelsen understryker vidare, att huvuddelen av
den skatt, som nu erlägges för folkpensionsförmåner, utgöres av de pensionärer,
som i ekonomiskt avseende har den bättre ställningen, säkerligen
i regel av personer som fyllt 67 år och har inkomster vid sidan av folkpensionen.
Pensionsstyrelsen anmärker också, att en generell skattefrihet
för folkpension kunde komma att framstå som stötande vid jämförelse
mellan en person yngre och en äldre än 67 år, varav den förre förskaffar
sig extrainkomst motsvarande den senares folkpension och för denna inkomst
måste erlägga avsevärd marginalskatt, medan den senare genom den
föreslagna reformen befrias från det på hans ålderspension belöpande marginalskattebeloppet.
Denna effekt av förslaget skulle förstärkas vid av olika
anledningar tänkbara framtida pensionsförhöjningar. Styrelsen erinrar även
om, att en allmän pensionsförsäkring kan komma att organisatoriskt samordnas
med folkpensioneringen och att ett undantagande av all folkpension
från beskattning kan föranleda krav på skattefrihet även för pension enligt
en sådan försäkring.

Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation har tillstyrkt
den föreslagna skattebefrielsen för folkpensionsförmåner, men avstyrkt,
att de sakkunnigas förslag om slopande av avdragsrätten för folkpensionsavgifter
genomföres.

Landsorganisationen säger sig ha allvarliga betänkligheter mot de sak -

Kungl. Maj:ts proposition nr 59

kunnigas förslag i denna del. Organisationen uttalar, att de kalkyler, varpå
de sakkunniga har grundat sina förslag, enligt organisationens uppfattning
är felaktiga, varför den föreslagna reformen skulle medföra en ökning
av det totala beskattningsunderlaget och icke en sänkning därav som
de sakkunniga förutsatt. De sakkunniga har enligt organisationens beräkningar
med drygt 40 miljoner kronor överskattat det med förslagets genomförande
förenade totala skattebortfallet.

Härefter anför landsorganisationen.

Det är emellertid mindre den omständigheten, att förslaget inte ens totalt
sett kan väntas medföra någon skattelindring, som dikterat LO:s betänkligheter,
utan det förhållandet, att förslaget skulle innebära en omfördelning
av skattebelastningen från de produktiva grupperna inte till samtliga
folkpensionärer, utan till den relativt lilla grupp av folkpensionärer, som
förutom folkpension har sådana inkomster, att de för närvarande blir påförda
skatt för folkpensionen. När de sakkunniga anser, att skatteskärpningen
för de avgiftspliktiga utgör ett förhållandevis billigt pris för förmånen
av skattefrihet för pensionsförmånerna, bör man hålla i minnet, att
flertalet folkpensionärer redan åtnjuter denna förmån. LO kan inte ge sin
anslutning till de sakkunnigas förslag till avskaffande av avdragsrätten för
pensionsavgiften, men finner det rimligt med generell skattefrihet för pensionsförmånerna,
vilket skulle leda till betydande förenklingar och större
rättvisa. Kostnaderna för en dylik reform skulle med 80 milj. kr. överstiga
det av de sakkunniga angivna beloppet. Den tekniska olägenheten med
avdragen för pensionsavgiften skulle i så fall kvarstå.

Tjänstemännens centralorganisation uttalar, att de sakkunnigas förslag
att folkpensionerna skall vara helt skattefria innebär en i och för sig önskvärd
förenkling av arbetet för taxeringsnämnderna. Förslaget synes vidare
synnerligen angeläget med hänsyn till att det nuvarande systemet med möjligheten
till särskilt avdrag för nedsatt skatteförmåga för folkpensionärer,
vars inkomst helt eller till huvudsaklig del utgöres av folkpension, icke är
tillfredsställande. Den föreslagna skattefriheten skulle vidare medföra att
folkpensionens värde ökar för dem, vilkas folkpension nu beskattas helt
eller delvis. Förhållandet kan också uttryckas sålunda, att värdet av vid
sidan av folkpensionen uppburna inkomster ökas. Nu antydda konsekvenser
innebär en fördel ur såväl individens som samhällets synpunkt. De är
ägnade att öka benägenheten att genom egna åtgöranden erhålla andra inkomster
vid sidan av folkpensionen som tillsammans med denna kan ge en
acceptabel levnadsnivå.

Beträffande slopandet av avdragsrätten för folkpensionsavgift påtalar
Tjänstemännens centralorganisation att härigenom en icke obetydlig skärpning
av beskattningen skulle inträda för den aktiva delen av befolkningen.
Organisationen anser sig icke kunna instämma i de sakkunnigas uttalande
att denna skärpning kan betraktas som ett billigt pris för förmånen att få
komma i åtnjutande av skattefrihet för pensionsförmånerna. Minst tillämpligt
är detta uttalande för de personer som efter folkpensionsålderns inträde
har sådana inkomstförhållanden att de ej enligt nu gällande regler belastas
med skatt på folkpensionen. Mot bakgrunden av sin uppfattning att en om -

Kungl. Maj:ts proposition nr 59

läggning av skattereglerna ej bör medföra skatteskärpning avstyrker organisationen
förslaget att avdragsrätten för folkpensionsavgifter slopas.

Vidare anför Tjänstemännens centralorganisation.

Därest den föreslagna skattefriheten för folkpensionen genomföres och
avgiften förblir avdragsgill innebär detta, att man bryter principen att antingen
utfallande belopp eller inbetalade avgifter till försäkringar skall beskattas.
Detta förhållande synes emellertid icke medföra att en sådan ordning
— för vilken talar praktiska och i viss mån sociala synpunkter •— av
principiella skäl ej är genomförbar. Ett motsvarande undantag från huvudregeln
innebär det nuvarande systemet med det s. k. försäkringsavdraget.

Därest emellertid en sådan lösning trots allt ej anses möjlig förordar TCO,
att det nuvarande systemet bibehålies, d. v. s. avdragsrätt för folkpensionsavgiften,
medan pensionsbeloppen utgör skattepliktig inkomst.

TCO vill i detta sammanhang erinra om att organisationen tidigare givit
uttryck för den uppfattningen att från det allmänna utgående socialförmåner
—bh a. för undvikande av »tröskelproblem» — i princip bör vara skattepliktig
inkomst och att beloppens storlek bör avvägas med hänsyn till detta
förhållande.

I åtskilliga remissyttranden har framförts andra reformförslag såväl beträffande
beskattningen av folkpensionsförmånerna som beträffande avdragsrätten
för folkpensionsavgifterna.

Såvitt angår avdragsrätten för folkpensionsavgifter har landsorganisationen,
som avstyrkt förslaget om dess slopande, ifrågasatt huruvida icke eu
omläggning därav kunde ske för ''vinnande av förenklingssyftet. Organisationen
föreslår därför att vid beräkningen av den beskattningsbara inkomsten
vederbörande skattemyndighet minskar den taxerade inkomsten med folkpensionsavgiften
i likhet med vad de sakkunniga föreslagit beträffande utskyldsavdraget.

Förslag av denna innebörd har också framlagts av Tjänstemännens centralorganisation.

Sveriges akademikers centralorganisation ifrågasätter om det icke är möjligt
att genom en schablon göra avdraget för folkpensionsavgiften beroende
av inkomsten under beskattningsåret i stället för av de faktiskt erlagda avgifterna
under ett tidigare år.

Allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden framhåller,
att eftersom det är önskvärt att avdraget för pensionsavgift försvinner
ur deklarationerna, det kan ifrågasättas om icke de sakkunnigas förslag i
detta hänseende kan kvarstå, men pensionsavgiften i stället inarbetas i skatteskalan.
Därvid bör höjningen av skatteprocenten för beskattningsbara inkomster
upp till 10 000 resp. 20 000 kronor göras mindre än med 1,8 procent
av inkomsten. En sådan ändring skulle medföra flera andra fördelar. En beräkning
av avgiften på beskattningsbar inkomst i stället för på taxerad inkomst
skulle medföra att avgiftspåföring för inkomster under existensminimum
som regel inte skulle ifrågakomma. Ändringen skulle vidare mediöra
skattelindring även för andra inkomsttagare med låga inkomster. Vidare
skulle ändringen medföra att pensionärer med förhållandevis goda inkomster
finge lämna något bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen,

Kungl. Maj. ts proposition nr 59

vilket i någon mån skulle motväga den materiellt omotiverade, men av praktiska
skäl betingade skattelindring, som sådana skattskyldiga erhåller genom
skattefriheten för uppburen folkpension. Ett borttagande av den arbetskrävande
debiteringen av folkpensionsavgifterna skulle medföra en avsevärd
arbetslättnad för debiteringsförrättarna.

Liknande förslag har framlagts av riksräkenskapsverket, länsstyrelserna
i Gotlands och Malmöhus län, Föreningen Sveriges kronokamrerare ävensom
några av de lokala skattemyndigheterna, vilka yttrat sig i anledning av
betänkandet. Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller att detta visserligen
skulle medföra, att sådana skattskyldiga, som taxeras till 1 200 kronor eller
mera men icke når upp till beskattningsbar inkomst icke längre behöver
gälda någon del av avgifterna till sin pensionering, medan å andra sidan
skattskyldiga under aderton och över sextiosex år skulle bli bidragsskvldiga
i motsats till vad som nu är fallet. Enligt länsstyrelsens uppfattning kan
detta icke anses oegentligt bl. a. av den anledningen, att folkpensioneringen
numera får anses ha förlorat sin karaktär av försäkring.

Pensionsstyrelsen framhåller, att de olägenheter som är förenade med att
de skattskyldiga för närvarande själva måste ange pensionsavgiftsavdragen
i sina deklarationer, skulle försvinna om avgifternas uträknande kunde
åläggas taxeringsmyndigheterna. Dessa kunde då samtidigt ex officio
verkställa avgiftsavdragen från det aktuella beskattningsårets inkomster.

I fråga om beskattningen av folkpensionerna har överståthållarämbetet
såsom ett alternativ föreslagit, att folkpensionsförmånerna beskattas till
hälften, därest statsfinansiella skäl lägger hinder i vägen för en framtida
eventuell höjning av folkpensionsförmånerna om dessa nu göres helt skattefria.

Länsstyrelsen i Kronobergs län, som avstyrkt de sakkunnigas förslag,
ifrågasätter om tillräckliga skäl kan anses föreligga för att slopa beskattningen
av folkpensioner särskilt för högre inkomsttagare. Syftet att ernå en
förenkling i laxeringsavseende kan enligt länsstyrelsens mening tillgodoses
på annat sätt än de sakkunniga föreslagit. Länsstyrelsen föreslår för sin del,
att folkpensionen göres helt skattefri för lägre inkomsttagare samt att
fr. o. in. ett visst inkomstläge beskattningen av folkpension sker efter en
stigande skala, som ställes i relation till den skattskyldiges sammanräknade
nettoinkomst och är så avpassad, att vid ett visst högre inkomstläge
hela folkpensionen blir beskattad. Då den obligatoriska folkpensionsavgiften
närmast torde vara att jämställa med en statlig skatt, synes i princip
icke skäl föreligga att medgiva avdrag därför vid taxeringen. Därest emellertid
skattskyldigheten för folkpensioner skulle slopas endast för lägre inkomsttagare,
anser länsstyrelsen det obilligt att i princip upphäva avdragsriitten
för dylika avgifter vid taxeringen.

Pensionsstyrelsen har ifrågasatt, om icke folkpension i princip bör vara
skattepliktig, men inkomstprövade folkpensionsförmåner undantas från
beskattning. Inkomstprövning innebär att avdrag från den inkomstprövade
pensionen sker för ensamstående med 113 1/3 procent av årlig inkomst mel 7

Hiluing till riksdagens protokoll 1955, 1 samt. Xr 59

Kungl. Maj:ts proposition nr 59

lan 1 000 och 1 400 kronor och med 66 2/3 procent av inkomst därutöver
samt för gift med 33 1/3 procent av inkomst mellan 750 och 1 050 kronor
och med 66 2/3 procent av överskjutande belopp. Dessa procentsatser för
avdrag med hänsyn till egen inkomst är så höga, att inkomstprövningen
uppenbarligen som helhet verkar strängare än inkomstbeskattningen. Under
sådana förhållanden anser styrelsen någon anledning knappast finnas
att pensionsförmåner som är underkastade inkomstprövning dessutom skall
vara föremål för beskattning.

Vidare framhåller pensionsstyrelsen, att även om skatteplikten bibehålies
i fråga om allmän ålderspension men slopas i övrigt, torde det med viss
schablonisering av skattskyldigheten vara möjligt både att befria folkpensionärer
från skyldigheten att i självdeklarationerna redovisa uppburna pensionsbelopp
och att åstadkomma en förenkling av taxeringsarbetet. Man
kunde nämligen tänka sig att taxeringsmyndigheterna utan stöd av uppgifter
från deklaranterna påförde personer över 67 år allmän ålderspension
med ett på lämpligt sätt avpassat schablonbelopp. Till sådant schablonbelopp
torde hänsyn också kunna tagas vid beräkning av källskatt för personer
över 67 år för åstadkommande av bättre överensstämmelse mellan
preliminär och slutlig skatt, när sådan person har inkomster vid sidan av
folkpensionen.

Från socialstyrelsens sida framhålles, att det av de sakkunniga såsom alternativ
III betecknade förslaget erbjuder en möjlighet att i viss grad förenkla
deklarationsförfarandet. Då detta alternativ bygger på att skatteplikten
för folkpensionsförmåner bibehålies skulle ett gemensamt schablonavdrag
medgivas för folkpensionsavgift, försäkringspremier och sjukförsäkringsavgifter
med 300 kronor för ensamstående och 600 kronor för äkta
makar. Om de verkliga kostnaderna uppgår till högre belopp skulle avdrag
medgivas härför, dock att avdragsrätten för försäkringspremier och sjukförsäkringsavgifter
skulle begränsas till visst belopp. Styrelsen anser, att
man tills vidare bör beträda den sålunda föreslagna vägen.

Departementschefen

Som av den tidigare redogörelsen framgått är folkpensionsförmåner att
hänföra till skattepliktig inkomst. I enlighet med gängse principer i fråga
om försäkringsbeskattningen är å andra sidan folkpensionsavgift avdragsgill
vid taxeringen. För att ej de folkpensionärer, som endast uppbär folkpension
eller blott har obetydlig annan inkomst, skall bli beskattade har
särskilda bestämmelser meddelats om avdrag för nedsatt skatteförmåga.

Sistnämnda bestämmelser har vållat avsevärda svårigheter i tillämpningen.

1950 års skattelagssakkunniga har nu föreslagit regler som innebär att
beskattningen helt skulle omläggas. Enligt deras förslag skulle folkpensionsförmåner
hänföras till icke skattepliktiga inkomster och avdrag för
folkpensionsavgifter icke medgivas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 59

En sådan omläggning skulle ur förenklingssynpunkt ha stora fördelar.
Framför allt skulle taxeringsmyndigheternas arbete underlättas genom att
tillämpningen av de komplicerade bestämmelserna om nedsatt skatteförmåga
till stor del skulle bortfalla.

De sakkunnigas förslag leder emellertid till en skalteskärpning för de
skattskyldiga som går miste om avdragsrätten för folkpensionsavgiften,
d. v. s. i huvudsak befolkningen i de arbetsföra åldrarna. Med hänsyn till
denna konsekvens kan jag icke godtaga förslaget. Jag har därför låtit verkställa
preliminära undersökningar, huruvida det vore möjligt att uppnå motsvarande
förenklingar genom andra åtgärder. Några tillfredsställande lösningar
har emellertid därvid hittills icke framkommit.

Med hänsyn till de avsevärda förenklingar som skulle nås med de sakkunnigas
förslag anser jag det böra övervägas om förslaget kan genomföras
i samband med en allmän skattesänkning. Förberedande undersökningar
har gett vid handen att stora svårigheter kommer att möta men att
dock vissa utsikter föreligger till en godtagbar lösning. Som jag tidigare
framhållit har jag för avsikt att inom den närmaste tiden begära Kungl.
Maj :ts bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga för att utreda frågan
om en allmän skattesänkning. Som jag också tidigare nämnt bör på
dessa sakkunniga även ankomma att ytterligare undersöka möjligheterna
att genomföra skattelagssakkunnigas förevarande förslag i samband med
skattesänkningen. VII.

VII. Utskyldsavdraget

Gällande bestämmelser

Enligt gällande bestämmelser får visst avdrag för ulskylder ske vid taxeringen
till statlig inkomstskatt. Avdragsrätten omfattar endast skatt, som
skall erläggas till kommun eller kommunal samfällighet. Vid varje års
taxering får i princip avdrag ske för kommunala utskylder, upptagna å den
eller de debetsedlar, som den skattskyldige erhållit under det närmast föregående
året. Sålunda har exempelvis vid 1954 års taxering fått avdragas
dels skatt enligt debetsedlar å slutlig skatt och fastighetsskatt enligt 19515
års taxering dels ock skatt enligt debetsedel å tillkommande skatt, där sådan
debetsedel tillställts den skattskyldige under år 1953.

Avdragsrätten för kommunala ulskylder hänför sig sålunda till inkomst,
som ligger i regel två år före de taxeringsår, då avdraget må ske.

Eftersom avdragsrätten gäller debiterade utskylder, får avdrag åtnjutas
även om utskylderna icke erlägges. Å andra sidan skall slutlig eller tillkommande
skatt, för vilken avdrag åtnjutits vid tidigare års taxeringar, vid
taxeringen till statlig inkomstskatt beskattas såsom inkomst för den skattskyldige,
om den avkortas, avskrives eller restitueras.

Alt avdrag på nu angivet sätt medgives för kommunala utskylder sam -

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 59

manhänger med att kommunalskatterna vid samma inkomst ofta är olika
stora i olika kommuner. Med hänsyn till att skatteförmågan sålunda kan
vara olika vid i övrigt likartade förhållanden har det därför ansetts skäligt,
att avdrag medges vid den statliga taxeringen för dylika utskylder. Den omständigheten,
att en skattskyldig i en kommun med hög kommunal utdebitering
i förhållande till sin verkliga inkomst erhåller lägre statsskatt än en
skattskyldig i en kommun med låg utdebitering, får en viss skatteutjämnande
verkan.

Rätten till avdrag för kommunala utskylder infördes efter beslut av 1910
års riksdag och har sedan bibehållits i skattelagstiftningen. Som närmare
framgår av de sakkunnigas betänkande har frågan om upphävande av denna
rätt vid flera tillfällen tagits under övervägande och vissa förslag härom
har framlagts, dock utan att leda till något resultat.

De sakkunniga

I betänkandet har 1950 års skattelagssakkunniga påpekat vissa med utskyldsavdraget
förenade olägenheter, vilka komplicerar deklarations- och
taxeringsförfarandet. Det framhålles sålunda, alt svårigheter ofta föreligger
för de skattskyldiga att vid upprättande av självdeklarationer rikligt
angiva de utskylder för vilka avdragsrätt föreligger. Dessa utskylder är visserligen
upptagna på debetsedeln avseende slutlig skatt, men i många fall
har den skattskyldige icke denna debetsedel eller anteckning om utskylderna
till hands då deklarationen skall upprättas, varför avdragsbeloppen ofta
uppgives ungefärligen eller över huvud icke angives på deklarationsblanketten.
Understundom plägar de skattskyldiga av misstag uppgiva beloppen
för slutlig eller kvarstående skatt i stället för beloppet för kommunalutskylderna.

De sakkunniga framhåller, att angivna omständigheter föranleder till att
felaktigheter i betydande utsträckning förekommer i självdeklarationerna,
vilka felaktigheter icke alltid blir rättade vid den av beskattningsmyndigheterna
verkställda granskningen av deklarationerna. För en noggrann kontroll
av yrkat avdrags riktighet skulle erfordras att vederbörande granskare
antingen infordrade slutdebetsedeln från den skattskyldige eller inhämtade
uppgift från vederbörande myndighet. En sådan kontroll av varje utskyldsavdrag
torde emellertid icke medhinnas under taxeringsarbetet. På många
håll torde kontroll endast ske stickprovsvis och genom att jämföra avdraget
med den i föregående års deklaration uppgivna inkomsten.

De sakkunniga bär vidare pekat på att vid stigande inkomst de för löntagare
avsedda tabellerna för bestämmande av preliminär A-skatt upptar
ett för högt avdrag för kommunala utskylder. Vad angår den statliga inkomstskatten
grundas nämligen tabellerna bl. a. på den förutsättningen, att
den skattskyldige medgives avdrag för kommunalskatt med belopp, motsvarande
de kommunala utskylder som enligt tabellerna ingår i den totala

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 59

preliminära skatten. För beräkning av dessa kommunala utskylder skall enligt
uppbördsförordningen ligga till grund den utdebitering, som i vederbörande
kommun bestämts för inkomståret. Sålunda kommer vid beräkningen
av den preliminära statsskatten avdrag att beräknas med hänsyn till de
å inkomsten för inkomståret -- d. v. s. i regel beskattningsåret — belöpande
kommunalutskylderna. Vid den slutliga taxeringen däremot medgives avdrag
för den kommunalskatt, som hänför sig till inkomsten året före beskattningsåret.
Genom att kommunalskatteavdraget på grund av berörda förhållanden
blir för högt upptaget vid den preliminära inkomstskatten, måste
kvarstående skatt i många av dessa fall uttagas framför allt i tider med stigande
inkomster. Å andra sidan blir skatten för hög, då inkomsterna minskar
från det ena året till det andra eller om flyttning sker till kommun med
lägre utdebitering än i den tidigare.

De sakkunniga uttalar, att det förhållandet, att enligt nuvarande regler
avdrag vid taxeringen till statlig inkomstskatt normalt icke medgives för
den kommunalskatt, som belöper på beskattningsårets inkomst utan för
den inkomst, som hänför sig till året dessförinnan, även medför andra olägenheter
än dem, som direkt sammanhänger med uppbördsförfarandet. Vid
jämn inkomst och oförändrad utdebitering är det ulan betydelse om avdrag
medgives för det ena eller andra årets kommunalskatt. Avviker däremot inkomsten
under året närmast före beskattningsåret mera avsevärt från beskattningsårets
inkomst blir utskyldsavdraget oproportionerligt i förhållande
till denna senare inkomst, vilket i inkomstlägen, där skatten är progressiv,
får mindre tillfredsställande verkningar. Dessa framträder med särskild
tydlighet i sådana fall, där skaltskyldig icke haft någon inkomst alls under
året före beskattningsåret. Orsaken härtill kan exempelvis vara den, att den
skattskyldiga först under beskattningsåret inträtt i förvärvslivet. Nu avsedd
skatlskyldig drabbas av en i förhållande till skattskyldiga med jämnare inkomslförhållanden
högre beskattning, vilken till följd av statsskattens progressivitet
i regel icke utjämnas genom lindrigare beskattning något senare
år.

De erinringar, som enligt den nyss lämnade redogörelsen kan framställas
mot utskyldsavdraget, har de sakkunniga funnit böra beaktas vid bedömande
av frågan om rätten att vid taxeringen till statlig inkomstskatt åtnjuta
avdrag för kommunala utskylder bör behållas i sin nuvarande utformning.
De sakkunniga uttalar, att nuvarande bestämmelser synes utgöra
ett avsevärt hinder såväl för ett förenklat deklarations- och taxeringsförfarande
som för uppnående av överensstämmelse mellan den preliminära
och den slutliga skatten. Det sistnämnda har särskilt avseende å det stora''
flertalet skattskyldiga, som har att erlägga preliminär A-skatt.

För att lösa förevarande fråga har de sakkunniga övervägt olika möjligheter.

De sakkunniga anför härom, att den ur förenklingssynpunkt radikalaste
lösningen givetvis skulle vara att helt avskaffa utskyldsavdraget. Därvid

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 59

skulle — för afl utskyldsavdragets slopande i princip icke skulle innebära
någon skatteskärpning — skatteskalorna för den statliga inkomstskatten
omarbetas med utgångspunkt från den genomsnittliga kommunala utdebiteringen
i riket. Detta borde ske på sådant sätt, att den statliga inkomstskatten
skulle giva samma utbyte som för närvarande. De sakkunniga har emellertid
erinrat om att, då avdragsrätten infördes, detta motiverades med
att därigenom skulle undanröjas de orättvisor, som föranleddes av ojämnheterna
i den kommunala beskattningen. Under den tid, som förflutit efter
det avdragsrätten infördes i samband med 1910 års skattelagstiftning, har
åtskilliga åtgärder vidtagits i syfte att utjämna det kommunala skattetrycket.
Alltjämt föreligger emellertid en avsevärd olikhet i fråga om storleken
av den kommunala utdebiteringen. Till belysande härav har de sakkunniga
låtit uppgöra följande sammanställning över kommunområden i riket, fördelade
å dyrorter och efter storleken av kommunal utdebitering enligt beslut
år 1953.

Kommunområden i riket fördelade å dyrorter och efter storleken
av kommunal utdebitering1 enligt beslut år 1953

Utdebitering per skattekrona (avjämnad till hela krontal)

Ortsgrupp	8	9	10	11	12	13	14	15	16	17	18	19	20	Summa omr.
11........	I	13	166	410	408	205	63	14	3	_	_			1 313
III........	1	3	37	144	288	323	199	107	23	8	_	_	_	1 133
IV........	—	i	5	13	12	14	29	58	30	19	7	_	1	189
V........	—	—	2	2	3	2	11	23	18	17	11	4	—	93
S:a områden	2	17	210	599	711	544	302	202	74	44	18	4	1	2 728

1 Innefattar utdebitering av allmän kommunalskatt (inkl. församlingsavgift och municipalskatt),
landstingsmedel och tingshusmedel.

1950 års skattelagssakkunniga anser det tveksamt om man för närvarande
helt kan bortse från variationerna i den kommunala utdebiteringen vid
uttagande av den statliga inkomstskatten. Ehuru utskyldsavdragets avskaffande
skulle leda till den största förenklingen och därför — i den mån utvecklingen
av den kommunala beskattningen kan befinnas det medgiva —
bör betraktas såsom ett eftersträvansvärt framtidsmål, synes det de sakkunniga
för närvarande lämpligast att söka utfinna en annan metod, varigenom
de med nuvarande bestämmelser förenade olägenheterna i görligaste
mån elimineras.

Om nya regler för utskyldsavdraget skall genomföras, bör dessa enligt de
sakkunniga utformas så, att avdraget kommer att avse beskattningsårets
inkomst och icke som nu inkomsten under året före beskattningsåret. På
avdragsreglerna bör även uppställas krav på enkelhet i tillämpningen.

De sakkunniga har funnit att det icke föreligger möjligheter att vidtaga
förenklingar av något värde, om man skall bibehålla nuvarande eller något
detta liknande system för medgivande av avdrag för erlagda eller debiterade

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 59

kommunala utskylder. Önskemålet om hänsynstagande vid den statliga
inkomsttaxeringen till att inkomsten jämväl är — på olika sätt i olika kommuner
_ kommunalt beskattad skulle emellertid i stället kunna tillgodoses
genom att det nuvarande utskyldsavdraget slopas men att den till statlig
inkomstskatt taxerade inkomsten vid beräkning av den beskattningsbara inkomsten
minskas förutom med ortsavdrag och, i förekommande fall, avdrag
för nedsatt skatteförmåga med ytterligare ett belopp, som ersätter utskyldsavdraget.
Beräkning av beskattningsbar inkomst skulle därvid tillgå så, att
taxerad inkomst minskas med ortsavdrag, varefter återstoden reduceras
med ett procenttal, motsvarande den till närmaste hela krontal avjämnade
kommunala utdebiteringen samt, i förekommande fall, med avdrag for nedsatt
skatteförmåga.

I betänkandet har intagits följande exempel för belysande av den av de

sakkunniga ifrågasatta metoden.

En gift skattskyldig, som bor i ortsgrupp V, har en taxerad inkomst
■vid vars beräkning utskyldsavdrag icke skolat göras — å 10 000 kronor. Avdrag
för nedsatt skatteförmåga ifrågakommer ej. Den kommunala utdebitering,
efter vilken preliminär skatt uttagits under beskattningsåret, utgör
sammanlagt 12 kronor per skattekrona.

Taxerad inkomst ..................

Avgår ortsavdrag...................

Reduktion motsvarande utskyldsavdrag
Beskattningsbar inkomst ............

10 000
4 000

6 000
720
" 5 280

Beräkningen av den till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomsten
kan enligt de sakkunniga ske enligt tabell, som för viss taxerad inkomst
utvisar den beskattningsbara inkomsten. Särskild tabell kommer att erfordras
för varje ortsgrupp och förekommande till helt krontal avjämnad
kommunal utdebitering.

Vidare anför de sakkunniga.

Under förutsättning, att skattskyldig taxerades statligt och kommunalt
för hela sin inkomst i en och samma kommun samt att inkomster och ardrag
överensstämde vid den statliga och kommunala taxeringen skulle en
sådan anordning medföra praktiskt taget samma resultat som utskyldsavdraget
i dess nuvarande utformning. Emellertid förekommer i detta hanseende
vissa differenser, som medför, att det ifrågasatta systemet i åtskilliga
fall icke ger helt samma resultat som det nuvarande. _

De omständigheter, som vanligen föranleder en bristande överensstämmelse
mellan den statliga och den kommunala taxeringen och beskattningen,
återgives i nedanstående sammanställning:

1. De kommunala och statliga ortsavdragcn är bestämda till olika belopp.
Vidare kan, där inkomsten hänför sig till annan kommun än hemortskommunen,
förekomma att ortsavdraget icke kan utnyttjas vid den kommunala
men väl vid den statliga taxeringen. Slutligen kan avdrag foi nedsatt
skatteförmåga medgivas med skilda belopp vid de båda taxeringarna.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 59

2. I sådana fall, där inkomst skall kommunalt beskattas i annan kommun
an hemortskommunen, beräknas kommunalskatten efter den utdebitering
som fastställts i förstnämnda kommun. Denna kan mer eller mindre
a\viKa från utdebiteringen i hemortskommunen.

~3, ) dcn kommunala taxeringen medgives avdrag för underskott i för^mtSka
xt tnda a deu kommun- där inkomst av förvärvskällan skall ber
ingen Motsvarande begravning gäller däremot icke vid den statliga taxe 4.

Gift kvinnas s. k. förvärvsavdrag kan utgå med olika belopp vid den

«eTöcbn4 S 9 ratl/ga i-axeringen- (46 § 3 mom. kommunalskattela Den

prlliot d s o f°rsta förordningen om statlig inkomstskatt.)

ot 4 § 2. ™om- andra stycket gift man medgivna avdragsrätten för
hustru, som utfört arbete i viss förvärvskälla, har ingen motsvarighet vid
taxeringen till kommunal inkomstskatt. ö g %ld

5. Enligt den vid 1953 års riksdag beslutade omläggningen av fasti»hets Y-hfbcI11^^11’

VlInCn nf! tillämPas frän och med 1956 års taxering°skall
l«lbL kfmS V den tdl kommunal inkomstskatt taxerade inkomsten tillå
?kattskvMtS; k- gai''.ant;be oPI)- utgörande fyra procent av taxeringsvärdet
knm./ k? d | tiiihong fastighet. I den mån garantibeloppet överstiger in de^Sr«V

.fastl8heten bhr den kommunala inkomsttaxeringen högre än
den statliga inkomsttaxeringen, vid vilken garantibeskattning icke förekom a

v ^ 1p n*11 fli ? f tltr f ? r b å 11 a u d e 11 rn e d f ö r att resultatet av ett vid bestämmande
sätf bPrlln 1 lgalnkTStSkalt beskattningsbara inkomsten på ovan angivet
Ser bnhmtrn l,nVdrag fo.r.vad .fm ■motsvarar de kommunala skatterna mer
rW r d, kommer att avvika från de resultat, som erhålles genom avemP|lf°111
nlUMf a utskyIdcr enh§t nuvarande bestämmelser. Det må

bristir och^rå^n rf8’h Jan,U’al det nuvarande systemet är behäftat med
cWt h f fganxom hufuvida och pa vad sätt hänsyn vid den statliga be i

sistiThand 1 ° hl- att ^komsten jämväl är kommunalt beskattad

svstemetTt f bedoillningsfråga. Den omständigheten att det föreslagna

anledninV ° lka r^sultat utSör därför i och för sig icke

anledning att tillerkänna de nuvarande reglerna företräde.

De sakkunniga framhåller emellertid, att för det stora flertalet skattskyldiga
skulle avvikelserna inskränka sig till den bristande överensstämmelsen
mellan de statliga och kommunala ortsavdragen. Detta anser de
sakkunniga dock kunna elimineras genom en korrigering av de statliga ortsavdragen.
Den av de sakkunniga ifrågasatta ordningen skulle nämligen
amna i huvudsak samma resultat som nuvarande avdragsmetod, om°de
statlig3 ortsavdragen höjes för gift skattskyldig med 200 kronor, för skattskyldig
som avses i 8 § 1 inom. fjärde stycket förordningen om statlig
inkomstskatt (ensamstående skattskyldiga med barn) med 150 kronor och
or annan skattskyldig med 100 kronor. I särskilda tabeller har i betänkandet
(bilaga 1 a—c) redovisats med vilka belopp den statliga inkomstskatten
skulle avvika från den nuvarande om den av de sakkunniga ifrå^aSätta
ordningen genomföres. Av dessa tabeller kan utläsas följande.

or gift skattskyldig skulle den av de sakkunniga ifrågasatta ordningen
medföra en skärpning av den statliga inkomstskatten så snart den kommuna
a utdebiteringen är högre än i ortsgrupp II ca 10 kronor och i ortsgrupp
ca 9 kronor. For ensamstående skattskyldig skulle den statliga inkomst -

105

Kimgl. Maj:ts proposition nr 59

skatten höjas vid en kommunal utdebitering av ca 16 kronor respektive
ca 15 kronor. För gift skattskyldig med en beskattningsbar inkomst av
8 000—10 000 kronor skulle höjningen utgöra ca 6 kronor, om den kommunala
utdebiteringen är 12 kronor, ca 20 kronor om utdebiteringen är
16 kronor, och ca 34 kronor om utdebiteringen är 20 kronor. I ortsgrupp
V är motsvarande tal ca 11, 26 och 42'' kronor. För ensamstående skattskyldig
är höjningen tämligen obetydlig maximalt ca 17 kronor i ortsgrupp
II och ca 26 kronor i ortsgrupp V.

Beträffande den tidigare berörda konsekvensen av den ifrågasatta ordningen,
att avdragsrätten icke kan omfatta den del av kommunalskatten
lör fastighet som är högre än kommunalskatten å inkomsten av fastigheten,
d. v. s. vad som plägat benämnas den effektiva fastighetsskatten, anför
de sakkunniga följande.

Eftersom den effektiva fastighetsskatten är avsedd att vara en objektskatt
å fast egendom, föreligger i och för sig icke egentliga skäl, varför den effektiva
fastighetsskatten skulle vara avdragsgill vid inkomsttaxeringen. Vidare
kan erinras om att enligt proposition nr 186 till 1953 års riksdag och det vid
samma års riksdag av bevillningsutskottet avgivna betänkandet nr 49 enighet
synes råda om att den kommunala fastighetsbeskattningen bör så småningom
avvecklas. Som ett led i denna avveckling beslöts vid ovannämnda
riksdag en sänkning från 5 till 4 av det repartitionstal, som ligger till grund
för fastighetsskattens beräkning. Detta beslut innebar för fastighetsägarna
en icke oväsentlig lättnad i den kommunala beskattningen. Anses fastighetsägarna
det oaktat böra kompenseras för den skärpning i den statliga
beskattningen, som skulle följa av ett avskaffande av nuvarande rätt till
avdrag för den del av de kommunala skatterna, som motsvarar den effektiva
fastighetsskatten, föreligger möjligheten att — samtidigt som därmed
tages ännu ett steg i avvecklingen av fastighetsbeskattningen — genomföra
ytterligare någon sänkning av repartitionstalet.

Vad angår de övriga omständigheter, som enligt vad förut anförts skulle
komma att vid den ifrågasatta omläggningen av utskyldsavdraget föranleda
ändringar i den statliga beskattningen, anser de sakkunniga dessa icke vara
av den betydelse, att de bör utgöra hinder mot en eftersträvad förenkling
i deklarations- och taxeringsförfarandet eller mot att i uppbördshänseende
uppnå en bättre överensstämmelse mellan den preliminära och
slutliga skatten.

De sakkunniga anser att den ifrågasatta metoden innebär en förbättring
därutinnan alt avdraget blir hänförligt till den inkomst som taxeras och
icke såsom f. n. till ett tidigare års inkomst. Det kommer således icke liksom
nu att kunna inträffa att en person icke kan utnyttja avdraget för
kommunalutskylder på grund av att han icke har tillräcklig inkomst under
det år, då debetsedel upptagande de kommunala utskylderna erhållcs.

På anförda skäl föreslår de sakkunniga att avdrag för kommunala utskylclcr
skall åtnjutas enligt den metod, för vilken redogörelse nyss lämnats.

De sakkunniga påpekar, att folkpensionsavgifter enligt 19 § lagen om
folkpensionering utgår med 1,8 procent av den till statlig inkomstskatt taxc -

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 59

rade inkomsten. Då de sakkunnigas förslag i visst avseende innebär ändring
i grunderna för beräkning av den taxerade inkomsten, bör, om förslaget genomföres,
övervägas i vad mån detta bör medföra ändring av ovannämnda
procentsats. Storleken av en persons till statlig inkomstskatt taxerade inkomst
är vidare av betydelse för rätten att åtnjuta vissa statsbidrag av social
natur. Därest utskyldsavdraget omlägges på föreslaget sätt, bör jämväl
prövas, i vad mån ändringar i berörda bestämmelser är erforderliga.

Remissyttrandena

1950 års skattelagssakkunnigas förslag till omläggning av det vid den statliga
inkomsttaxeringen medgivna avdraget för kommunala utskylder tillstyrkes
i princip av flertalet remissinstanser. I många fall har dock därvid
gjorts den reservationen, att förslaget inte bör genomföras med mindre den
skatteskärpning, som enligt förslaget skulle drabba skattskyldiga i kommuner
med hög utdebitering, kan undvikas eller i vart fall väsentligen mildras.
Åtskilliga remissinstanser har även ansett, att förslaget bör genomföras allenast
om garantibeskattningen av fastigheter avskaffas eller repartitionstalet
för fastighet sänkes till 3. Några myndigheter har — huvudsakligen av
skäl som nyss angivits -—- ansett sig böra avstyrka förslaget. Avstyrkande
utlåtanden har sålunda avgivits av statskontoret, länsstyrelserna i Stockholms,
Kalmar, Malmöhus och Norrbottens län, Riksförbundet landsbygdens
folk och Sveriges fastighetsägareförbund. Likaså har några av de häradsskrivare
och kronokamrerare, som av länsstyrelsen i Malmöhus län beretts
tillfälle yttra sig över betänkandet, avstyrkt förslaget. Från de olika remissyttrandena
torde följande få återges. I

I anledning av den av de sakkunniga diskuterade möjligheten att -— efter
en omarbetning av skatteskalorna för den statliga inkomstskatten — helt
avskaffa utskyldsavdraget har vissa uttalanden gjorts. Mot denna tanke
vänder sig näringslivets skattedelegation som anför.

I motiveringen för förslaget om utbyte av nuvarande utskyldsavdrag mot
ett schablonavdrag göra de sakkunniga gällande, att utskyldsavdragets avskaffande
skulle utgöra ett eftersträvansvärt framtidsmål. Så länge en för
samhällsbyggnaden så utomordentligt värdefull tillgång som den kommunala
självstyrelsen består, måste man emellertid räkna med mer eller mindre
växlande utdebiteringar inom kommunerna. En rätt för de kommunala organen
att fritt besluta vissa utgifter måste nämligen enligt vår mening förutsätta,
att dessa utgifter, om icke helt så dock i väsentlig grad skola bäras
av medlemmarna i den kommun, nämnda organ representera. Och så länge
variationer i de kommunala utdebiteringarna förekomma måste utskyldsavdraget
i en eller annan form bibehållas för att icke medlemmarna i hårt
skattetyngda kommuner skola bli ytterligare missgynnade. Berörda uttalande
synes oss därför icke böra lämnas oemotsagt. Det vittnar om, att de sakkunniga
bedömt föreliggande fråga alltför ensidigt ur rent taxeringstekniska
synpunkter.

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 59

Även kammarrätten och länsstyrelserna i Uppsala och Gotlands län framhåller,
att utskyldsavdraget bör bibehållas med hänsyn till de stora ojämnheter,
som råder i fråga om kommunal utdebitering i olika kommuner.

I remissyttrandena har allmänt understrukits fördelen av att utskyldsavdraget
enligt de sakkunnigas förslag bestämmes i förhållande till beskattningsårets
inkomster i stället för såsom nu är fallet i förhållande till inkomsterna
dessförinnan. Det har antytts att ett sådant beräkningssätt kan
förväntas medföra ett mer rättvist taxeringsresultat för skattskyldiga med
varierande inkomster. I många remissyttranden vitsordas också, att förslaget
härigenom är ägnat att leda till bättre överensstämmelse mellan preliminär
och slutlig skatt.

De flesta remissinstanserna instämmer i de sakkunnigas uttalande, att
en dylik omläggning skulle medföra lättnader för deklaranterna som inte
längre skulle behöva notera beloppet för påförda kommunalutskylder.

I flera remissyttranden bekräftas riktigheten av de sakkunnigas uttalande
att nuvarande bestämmelser om utskyldsavdraget vållar taxeringsmyndigheterna
besvär då det gäller att kontrollera de lämnade uppgifterna. Sålunda
anför länsstyrelsen i Uppsala län, att felaktigheter i betydande utsträckning
förekommer i fråga om utskyldsavdraget. En noggrann kontroll av avdraget
medhinnes icke under taxeringsarbetet och i många taxeringsdistrikt sker
som regel ingen kontroll. Länsstyrelsen anser därför starka skäl tala för
en förenkling av bestämmelserna. Länsstyrelsen i Blekinge län karakteriserar
de sakkunnigas förslag till omläggning av utskyldsavdraget såsom
den för taxeringsarbetet mest betydelsefulla förenklingen, som inrymmes i
det remitterade betänkandet.

Några remissmyndigheter har ansett, att arbetet med kontrollen av utskyldsavdraget
icke som skattelagssaklcunniga gjort gällande vållar särskilda
svårigheter eller är särskilt betungande. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller
sålunda, att de ändrade avdragsbestämmelser, vilka tillkom i samband
med 1945 års uppbördsreform, betydligt förenklat kontrollarbetet.
Taxeringspersonalen har som regel tillgång till föregående års deklarationer
och taxeringslängder. Genom att multiplicera den kommunalt beskattningsbara
inkomsten med talet för den kommunala utdebiteringen erhålles en
fullgod kontroll i de flesta fall. Endast i de fall, där den skattskyldige bytt
mantalsskrivningsort, kan besvär vid kontrollen uppkomma, men dessa besvärligheter
kan, enligt vad länsstyrelsen erfarit från erfarna taxeringsmän,
icke anses särskilt betungande.

Liknande synpunkter kommer till uttryck i de yttranden, som avgivits av
länsstyrelsen i Kalmar lån, Sveriges häradsskrivarförening och kanslichefen
vid uppbördsdirektionen i Stockholm.

Icke heller länsstyrelsen i Malmöhus län anser de påtalade olägenheterna
ur kontrollsynpunkt vara av mera allvarlig art. Länsstyrelsen upplyser, att
på många håll det förfarandet praktiserats, att de lokala skattemyndighe -

108

Kurigl. Maj:ts proposition nr 59

terna ställer debiteringslängderna för föregående år till taxeringsnämndernas
förfogande.

Föreningen Sveriges kronokamrerare påtalar, att den föreslagna omläggningen
för de lokala skattemyndigheterna medför en icke oväsentlig arbetsbelastning
genom att ånyo en ny arbetsuppgift pålägges dessa myndigheter.
Föreningen vill med anledning därav understryka att föreningen med oro
ser, huru den ena nya arbetsuppgiften efter den andra tillföres de lokala
skattemyndigheterna, en omständighet som för städer, vilka själva har att
bekosta sitt uppbördsväsen, måste ge ytterligare styrka åt kravet på en utredning
rörande städernas särskilda rättigheter och skyldigheter.

Även riksräkenskapsverket, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,
uppbördsdirektören i Stockholm samt flertalet av de lokala skattemyndigheterna,
som yttrat sig härom, har ansett, att omläggningen medför ökat
arbete för debiteringsförrättarna.

Kammarrätten anmärker att den av de sakkunniga föreslagna metoden
även efter den föreslagna höjningen av de statliga ortsavdragen i åskilliga
fall medför ett något högre skatteuttag för vissa grupper. Gifta och skattskyldiga
med barn missgynnas sålunda i förhållande till ensamstående och
försämringen blir större ju högre den kommunala utdebiteringen är. Kammarrätten
finner emellertid dessa olägenheter kunna undvikas, om det kommunala
utskyldsavdraget beräknas på den till statlig inkomstskatt taxerade
inkomsten minskad med kommunalt ortsavdrag i stället för statligt.

Till belysande härav har kammarrätten uppgjort följande exempel, som
sammanställes med det i de sakkunnigas betänkande återgivna exemplet.

De sakkunniga

Taxerad inkomst................ 10 000

Avgår ortsavdrag .............. 4 200

5 800

Utskyldsavdrag 12 %............ 1 696

Beskattningsbar inkomst ........ 5 100

''12 * !2
= ITio ’ 5 800 = 7m '' (10 000 — 2 000)

Kammarrätten

10 000
4 000

6 000
2 960
o 010

Kammarrätten framhåller vidare att den sålunda jämkade metoden ger
oförändrat resultat i förhållande till nuvarande ordning. Man vinner även
att den föreslagna höjningen av de statliga ortsavdragen blir överflödig.

Liknande lösningar föreslås av flera andra remissinstanser.

Riksskattenämnden anför.

För att motväga den skatteskärpning, som här uppkommer genom att det
statliga ortsavdraget är så mycket högre än det kommunala, ha de sakkunniga
tillgripit utvägen att föreslå viss höjning av det statliga ortsavdraget.
Därigenom förstoras dock ytterligare skillnaden mellan de båda slagen av
ortsavdrag. Åtgärden har ett visst tycke av nödfallsutväg och kan — såsom
tabellbilagorna visa -— icke förhindra att vissa skattehöjningar likväl
uppkomma för skattskyldiga i kommuner med hög utdebitering. Det hade

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 59

varit önskvärt att man här kunnat finna en lösning varigenom dessa biverkningar
mildrats. Att finna någon mera rationell väg än den de sakkunniga
valt synes dock svårt. Även om det låter sig göra att lägga in en något
mer komplicerad och samtidigt mera rättvis beräkning i en tabell, har man
anledning att avråda härifrån med tanke på att regeln måste kunna uttryckas
på enkelt sätt och icke bör ligga hindrande i vägen för den enskildes
möjligheter att själv kontrollera sin skattsedel. (Det kan anmärkas att anvisningar
för dylik kontroll innevarande år komma att genom riksskattenämndens
försorg bifogas samtliga debetsedlar å slutlig skatt.)

De remissinstanser, som ansett att den föreslagna omläggningen bör komma
till stånd endast om fastighetsskatten avskaffas är: kammarrätten, länsstyrelsen
i Kalmar län, Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund,
Sveriges fastighetsägareförening, Sveriges akademikers centralorganisation,
Sveriges köpmannaförbund samt en minoritet hos riksskattenämnden.

Riksförbundet landsbygdens folk anför sålunda, att en konstruktion, enligt
vilken avdrag för den effektiva fastighetsskatten icke medges, icke kan
godtagas. För ett icke ringa antal jordbrukare, som drabbas av effektiv fastighetsskatt,
innebär förslaget i denna del en på sina håll t. o. m. högst
väsentlig skatteskärpning. Därjämte torde en sådan omläggning även få anses
principiellt strida mot den numera allmänt vedertagna uppfattningen,
att den kommunala fastighetsbeskattningen bör avvecklas. Om förenkling
anses böra ske, kan en sådan ernås genom att fastighetsskatten definitivt
avskaffas.

Sveriges lantbruksförbund anser, att den föreslagna inskränkningen i avdragsrätten
kommer att ha så betydande verkningar för fastighetsägarna,
att förslaget på denna punkt icke kan genomföras, förrän den särskilda beskattningen
av fastigheter i dess helhet avvecklats, därest man icke vid sidan
av det nu föreslagna utskyldsavdraget lämnar utrymme för avdrag för den
effektiva delen av fastighetsskatten under allmänna avdrag eller helst å fastighetsbilagan.

Sveriges fastighetsägareförbund upplyser, att antalet ägare av hyreshus
torde uppgå till 200 000 å 250 000 och att för hyreshusens del hyresrådet
räknar med att den effektiva delen av fastighetsskatten utgör 5/8 för äldre
och 7/8 för nya fastigheter. Det är sålunda ett betydande antal skattskyldiga,
som genom fastighetsskatten åsamkas en merbelastning. Eftersom den
effektiva fastighetsskatten inräknas i de fasta omkostnaderna för en hyresfastighet
och sålunda drabbar hyresgästerna, är det jämväl ur dessas synpunkt
angeläget att fastighetsskatten avskaffas. Enligt förbundets åsikt är
ägare av annan fastighet hårdare belastade än andra skattskyldiga dels genom
att de har att erlägga effektiv fastighetsskatt, dels av den anledningen
att de icke får tillgodogöra sig avdrag för den effektiva fastighetsskatten
inom själva förvärvskällan. Det bör under sådana förhållanden, framhåller
förbundet, icke kunna komma i fråga att åstadkomma en ytterligare skärpning
genom att beskära avdragsrätten för fastighetsskatten. Utan att detta
skulle ge staten en merinkomst, som med hänsyn till de samlade skattein -

Kungl. Maj:ts proposition nr 59

komsterna kan vara av någon synnerlig storlek, skulle enskilda fastighetsägare
härigenom kunna få en högst betydande merbelastning.

Flera remissinstanser har vänt sig mot de sakkunnigas uttalande, att eftersom
den effektiva fastighetsskatten är avsedd att vara en objektskatt å fast
egendom skäl icke föreligger varför den skulle vara avdragsgill vid inkomsttaxeringen.
Bland dessa remissinstanser är kammarrätten, som anför.

Av ålder har gällt att alla objekt- och varuskatter i princip äro avdragsgilla
såsom omkostnader i den verksamhet de hänföra sig till. De skola alltså
avdragas direkt i vederbörande förvärvskälla. Motsatsen gäller beträffande
inkomst- och förmögenhetsskatter, vilka i princip icke äro avdragsgilla. Att
undantag gjorts för kommunala inkomstskatter beror av andra skäl. Förslaget
skulle i denna del medföra en ökad skattebörda för fastighetsägarna.
Uppenbart orättvisa resultat skulle kunna uppkomma i det fall att stora fastigheter
med höga taxeringsvärden icke lämna någon avkastning eller så
låg inkomst att procentavdraget ej kan utnyttjas. De sakkunniga peka på
möjligheten att genomföra ytterligare någon sänkning av repartitionstalet
utöver den som nyligen beslutats. Den radikala utvägen vore onekligen att
helt avskaffa den kommunala fastighetsskatten, och enighet synes råda om
att detta förr eller senare bör äga rum. Intill dess så sker, vill emellertid
kammarrätten ifrågasätta huruvida icke en uppdelning kunde göras så att
den föreslagna omläggningen av utskyldsavdraget icke komme att omfatta
fastighetsägarna, vilka alltså liksom hittills själva skulle få göra avdrag i
deklarationen för samtliga kommunala utskylder.

Pensionsstyrelscn, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus och Gävleborgs
län, landsorganisationen samt näringslivets skattedelegation har ansett de
sakkunnigas förslag böra genomföras endast om repartitionstalet för garantiskatten
å fastighet kan sänkas till 3.

Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller, alt det är en klen tröst för fastighetsägarna,
som skulle förlora sin avdragsrätt för fastighetsskatten, att
enighet synes råda om, att den kommunala fastighetsbeskattningen så småningom
bör avvecklas, så länge som denna enighet icke blivit omsatt i handling
och fastighetsskatten verkligen avvecklats. När detta kommer att ske är
i hög grad ovisst men torde icke komma att inträffa inom de närmaste åren.
Under mellantiden kommer fastighetsägarna att utsättas för en orättvis beskattning,
som det icke finns annat stöd för än eu eftersträvad förenkling i
taxeringsförfarandet.

Enligt länsstyrelsens mening får rationaliseringssträvandena icke medföra
konsekvenser av sådan natur, att de framstår såsom uppenbart orättvisa.
En sänkning av repartitionstalet medför icke ett upphävande av orättvisan
men gör densamma mindre kännbar.

Tjänstemännens centralorganisation framhåller å andra sidan, att även
om fastighetsskattens betydelse ur kommunal skatteintäktssynpunkt inte
bör överdrivas, det är möjligt att en sänkning av repartilionstalet skulle
komma alt framtvinga en höjning av utdebiteringsprocenten. Detta skulle
innebära en viss övervältring av skattebördan på inkomsttagarna, vilket
organisationen bestämt motsätter sig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 59

De sakkunniga har i betänkandet pekat på några omständigheter utövei
de hittills berörda, som kan medföra att utskyldsavdraget enligt deras förslag
icke blir detsamma som enligt nuvarande system. I regel har i remissyttrandena
dessa avvikelser ansetts kunna accepteras.

Ett par remissmyndigheter har emellertid gjort erinringar även mot dessa
differenser.

Sålunda uttalar länsstyrelsen i Uppsala län betänkligheter mot att förslaget
medför en icke obetydlig skatteskärpning för gift, med mannen sammanlevande
kvinna med barn och med inkomst av eget arbete. Denna skärpning
har som de sakkunniga påpekat sin grund i att förvärvsavdraget i dylika
fall kan vara större vid den statliga än den kommunala taxeringen.
Länsstyrelsen anser att uppmärksamhet bör ägnas förhållandet, då skatteskärpningen
kommer att beröra ett stort antal skattskyldiga.

Sveriges köpmannaförbund hemställer, att även fysiska personer och
oskiftat dödsbo, som skall taxeras till kommunal inkomstskatt i mer än en
kommun får åtnjuta avdrag i den ordning, som föreslås för annan skattskyldig,
om vederbörande framställer yrkande därom. Med den höjd som
såväl kommunalbeskattningen som progressionen vid statsbeskattningen nu
nått, är en sådan bestämmelse icke betydelselös. Många köpmän torde befinna
sig i en dylik situation. Om man begränsar beräkningen till de fall,
då den skattskyldige själv yrkar det, torde man tillgodose det berättigade
intresse, som den skattskyldige kan ha i detta hänseende.

Länsstyrelsen i Norrbottens län säger sig icke dela de sakkunnigas uppfattning,
att mindre betydelse bör tillmätas de differenser, som uppkommer
då fysiska personer och oskiftade dödsbon beskattas kommunalt i annan
kommun än den, där taxeringen till statlig inkomstskatt sker.

De särskilda regler, som de sakkunniga föreslagit för bestämmande av
juridiska personers avdrag för kommunala utskylder, har mött kritik i
några remissyttranden.

Länsstyrelsen i Örebro län gör sålunda gällande att ett genomförande av
de sakkunnigas förslag i denna del icke medför någon förenkling utan tvärtom
en komplicering. Länsstyrelsen föreslår därför att utskyldsavdragen för
juridiska personer fortfarande skall bestämmas enligt nuvarande regler.
Detta förutsätter också beskattning av restituerade eller avkortade kommunala
utskylder, för vilka avdrag åtnjutits.

Riksskattenämnden ifrågasätter om icke beräkningen av utskyldsavdraget
för juridiska personer kan förenklas därigenom att avdraget bestämmes
med ledning av utdebiteringen i den kommun, där den större delen av den
juridiska personens inkomst tas till beskattning.

Näringslivets skattedelegation ifrågasätter, huruvida icke eu ytterligare
förenkling kan vinnas därigenom, att det procenttal, enligt vilket avdraget
för juridisk person beräknas, bestämmes till medeltalet, avjämnat till närmast
hela krontal, av utdebiteringen i de kommuner, där sådan taxering
skall ske, eller måhända hellre till utdebiteringen, på angivet sätt avjämnad,

112 Kungl. Maj.ts proposition nr 59

i den kommun, där största delen av den skattskyldiges inkomst skall kommunalt
beskattas.

Några remissinstanser ifrågasätter huruvida det icke är möjligt att i stället
för den av skattelagssakkunniga förordade lösningen söka inarbeta utskyldsavdraget
i de statliga skatteskalorna. Uttalanden i denna riktning göres
av länsstyrelsen i Malmöhus län ävensom flera häradsskrivare och kronokamrerare
samt av kanslichefen hos uppbördsdirektionen i Stockholm,
Taxeringsnåmndsordförandenas riksförbund och Föreningen Sveriges kronokamrerare.

Länsstyrelsen i Malmöhus län, som avstyrkt de sakkunnigas förslag, anser
sålunda ej att den av de sakkunniga alternativt framförda tanken att
helt avskaffa utskyldsavdraget bör avvisas med hänvisning till de motiv
som legat till grund för avdragsrättens ursprungliga införande. Det hade
varit av intresse, om de sakkunniga redovisat någon utredning rörande de
varierande utdebiteringarnas inverkan på beräkningen av utskyldsavdraget
vid genomsnittlig kommunal utdebitering. Vissa beräkningar i detta avseende
har utförts vid uppbördsverket i Malmö. Resultatet av beräkningarna
visar, att det icke är helt otänkbart att inarbeta utskyldsavdraget i skatteskalorna.
En förutsättning härför torde vara, att särskilda skalor upprättas
för de olika ortsgrupperna. För att tillgodose sådana skattskyldiga, som
till följd av hög kommunal utdebitering åsamkas relativt stor skatteskärpning,
måste sannolikt ett särskilt avdrag medgivas skattskyldiga, som taxeras
i kommuner med utdebitering av t. ex. 16 kronor per skattekrona eller
däröver. Då betydande fördelar ur förenklingssynpunkt vinnes om ett dylikt
förfarande kommer till användning, anser länsstyrelsen frågan böra
göras till föremål för närmare utredning.

Allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden anser, att
utskyldsavdraget bör beräknas på ett annat sätt än vad som föreslagits i betänkandet
sa att det bättre kommer att överensstämma med den kommunalskatt
som sedermera påföres den skattskyldige. Allmänna ombudet föreslår
därför följande avvikelser från de sakkunnigas förslag. För skattskyldiga,
som icke taxeras för inkomst i annan kommun än hemortskommunen, kan
utskyldsavdraget i dess nya form bestämmas till det belopp, som framkommer
om den högre av de taxerade inkomsterna vid den statliga och den
kommunala taxeringen multipliceras med den till jämnt krontal avjämnade
kommunala utdebiteringen i hemortskommunen för året näst före taxeringsåret.
Beträffande skattskyldiga som taxeras till kommunal inkomstskatt
inom flera kommuner kan utskyldsavdraget bestämmas till det belopp som
framkommer om den högre av den statligt taxerade inkomsten och den
kommunalt taxerade inkomsten i hemortskommunen multipliceras med den
avjämnade genomsnittliga kommunala utdebiteringen. Denna kan fås genom
att de totala taxeringarna till kommunal inkomstskatt under året näst
före taxeringsåret jämförs med totalbeloppet av påförda kommunalskatter
enligt slutskattesedlarna under samma år. För fysiska personer och dödsbon
bör utskyldsavdraget beräknas efter genomsnittlig kommunal utdebitering

Kungl. Maj.ts proposition nr 59

113

allenast om särskild framställning härom göres och erforderlig utredning
länmas. För andra juridiska personer än dödsbon bör däremot beräkning av
utskyldsavdraget efter genomsnittlig kommunal utdebitering vara obligatorisk.
Eftersom utskyldsavdraget i den föreslagna formen beräknas på
taxerad och icke på beskattningsbar inkomst bör de statliga ortsavdragen
reduceras för att icke skatteförlusten för det allmänna i samband med omläggningen
skall bli för stor. Reducering bör göras med ett belopp motsvarande
10 procent av det kommunala ortsavdraget i den skattskyldiges hemortskommun.

Allmänna ombudet framhåller, att med det av honom framlagda förslaget
någon skatteskärpning icke inträder för ägare av fastighet i hemortskommunen.
I motsats till de sakkunnigas förslag medför det icke heller skärpning
av beskattningen för förvärvsarbetande hustru. De enda skattskyldiga
för vilka förslaget kan medföra någon försämring i förhållande till gällande
bestämmelser är sådana som har fastigheter i annan kommun än hemortskommunen
under förutsättning tillika att fastighetsinkomsten understiger
4 procent av taxeringsvärdet. Det är visserligen möjligt att även för dessa
skattskyldiga konstruera ett utskyldsavdrag som praktiskt taget överensstämmer
med påförda kommunalskatter, men då ytterligare detåljbestämmelser
om möjligt bör undvikas och då frågan som regel har ringa ekonomisk
betydelse för de skattskyldiga, har särskilda undantagsbestämmelser
för sådana fall icke föreslagits.

Departementschefen

Såsom framgår av skattelagssakkunnigas utredning och remissyttrandena
medför de nuvarande reglerna för avdraget för kommunala utskylder
vissa olägenheter. Åtskilligt skulle vinnas om avdragsreglerna kunde ändras
så att avdraget inarbetades i skatteskalorna eller att, i överensstämmelse
med skattelagssakkunnigas förslag, avdraget skulle verkställas av myndigheterna
i samband med debiteringen av skatten. Arbete skulle sparas såväl
vid deklarationernas uppgörande som vid taxeringsmyndigheternas kontroll.
Bättre överensstämmelse skulle i åtskilliga fall nås mellan källskatt och slutlig
skatt. Tilläggas bör att en ändring av nu antydd art utgör en nödvändig
förutsättning för att framdeles genomföra ett system med definitiv källskatt
för vissa löntagargrupper.

Metoden att inarbeta utskyldsavdraget i de statliga skatteskalorna har
diskuterats av de sakkunniga och även berörts i vissa remissyttranden. Med
hänsyn till att utdebiteringen i de olika kommunerna varierar avsevärt, finge
man vid en sådan inarbetning välja vissa genomsnittstal. Eftersom en skatteskärpning
därigenom blev oundviklig för skattskyldiga i åtskilliga kommuner,
anser jag det icke möjligt att nu förorda en sådan lösning.

Det förslag som skattelagssakkunniga framlagt är, såsom de sakkunniga
själva framhållit, förenat med vissa olägenheter. En av konsekvenserna av
förslaget skulle bli att en viss skärpning av beskattningen skulle inträda i

8 Ilihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 59

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 59

kommuner med hög utdebitering. Denna konsekvens torde emellertid relativt
lätt kunna undanröjas. Om man såsom kammarrätten i sitt yttrande
närmare utvecklat beräknar reduktionen för utskyldsavdraget å ett belopp,
som motsvarar den taxerade inkomsten minskad med icke det statliga utan
det kommunala ortsavdraget, nås ett mer tillfredsställande resultat utan
att de statliga ortsavdragen skulle behöva höjas. En dylik omläggning skulle
visserligen innebära någon komplicering av debiteringsarbetet, men metoden
torde dock vara i och för sig godtagbar.

En annan konsekvens av skattelagssakkunnigas förslag skulle bli att
avdrag icke skulle komma att åtnjutas för den del av garantiskatten å fastighet
som är effektiv. Åtskilliga skattskyldiga, framför allt ägare av annan
fastighet, skulle härigenom få en skattehöjning som i enskilda fall kunde
uppgå till betydande belopp. En sådan konsekvens kan enligt min mening
icke accepteras.

Delvis på grundval av förslag som framkommit i remissyttrandena har
inom finansdepartementet verkställts undersökningar av olika möjligheter
att med användande av de sakkunnigas förslag ernå en reduktion av det till
statlig inkomstskatt beskattningsbara beloppet även för den effektiva
delen av garantiskatten. Undersökningarna har visat att det väl skulle vara
tekniskt möjligt att genomföra sådana ändringar, men att förfarandet härigenom
skulle bli ytterligt komplicerat. Med hänsyn härtill måste de framkomna
lösningarna uteslutas.

På grund av det anförda anser jag det icke möjligt att i nuvarande läge
genomföra en ändring av reglerna för kommunalutskyldsavdraget. Med vidtagandet
av denna åtgärd bör därför tills vidare anstå. Skattelagssakkunnigas
förslag bör ånyo upptagas till prövning i samband med en eventuell avveckling
av den särskilda beskattningen av fastigheter. VIII.

VIII. Avrundning av den beskattningsbara inkomsten
Gällande bestämmelser

Enligt 47 § kommunalskattelagen skall den taxerade inkomsten angivas
i jämna tiotal kronor, så att överskjutande belopp som icke uppgår till fullt
tiotal kronor bortfaller. Eftersom den taxerade inkomsten tillika utgör beskattningsbar
inkomst dels för skattskyldiga som ej är fysiska personer
dels ock för fysiska personer såvitt angår annan kommun än hemortskommunen
blir i nämnda fall även beskattningsbar inkomst bestämd i jämna
tiotal kronor. Detsamma blir på grund av särskilda bestämmelser förhållandet
även i fråga om fysiska personer, såvitt angår taxering i hemortskommunen.
Fysisk person äger åtnjuta kommunalt ortsavdrag i hemortskommunen
samt i vissa fall extra avdrag för nedsatt skatteförmåga. Ortsavdragen
för helt år är bestämda i hela tiotal kronor och beloppet för ortsavdrag
avseende kortare tid än ett år skall i förekommande fall enligt 48 §

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 59

3 mom. kommunalskattelagen avjämnas till jämna tiotal kronor. I de tall
då den skattskyldige erhåller avdrag för nedsatt skatteförmåga skall det
belopp som återstår efter sådant avdrag utgöra beskattningsbar inkomst och
avrundas nedåt till jämna tiotal kronor. Resultatet blir i samtliga fall en
avrundning till helt tiotal kronor.

Liknande bestämmelser förekommer i förordningen om statlig inkomstskatt.

Remissyttrandena

I remissyttrandena har framlagts några förslag till förenklingar berörande
vissa andra områden än dem som de sakkunniga behandlat. Jag torde
här få redogöra för några av dessa förslag.

Sålunda ifrågasätter länsstyrelsen i Kalmar län om man ej skulle vinna
åtskillig lättnad i fråga om längdföring och sammanräkning av deklarationer,
om beloppen för inkomst av olika inkomstslag avrundas till närmaste
100-tal kronor samt underskottsavdrag och summan av övriga allmänna
avdrag avrundas uppåt. En sådan avjämning som enligt länsstyrelsens mening
bör omfatta alla förvärvskällor, medför, att sammanfattningen med
sina olika delbelopp blir lätt att kontrollera, att den direkt kan införas i
taxeringslängden samt att även denna blir lätt att räkna. Den skulle också
medföra en lättnad vid skatteuträkningen, och densamma torde som regel
medföra att en skattskyldig med endast en förvärvskälla i genomsnitt får
100 kronor mindre taxerad inkomst och för varje tillkommande förvärvskälla
ytterligare i genomsnitt 50 kronor minskad taxerad inkomst. Därjämte
anser länsstyrelsen, att det bör övervägas, huruvida icke nu gällande ortsavdrag
bör avjämnas till jämna 100-tal kronor, där så icke redan skett.

Överståthållarämbetet ifrågasätter, om ej önskemålet att få den preliminära
skatten definitiv i ett större antal fall än nu kan tillgodoses genom
vissa ändringar i uppbördsförordningen. Om exempelvis sådana ändringar
däri vidtages, att kvarstående skatt, som ej uppgår till minst 25 kronor ej
behöver erläggas, och överskjutande preliminär skatt, som inte uppgår till
10 kronor ej återbetalas vinnes att källskatten blir definitiv i Stockholm för
ca 26 000 skattskyldiga, medan motsvarande antal för närvarande är endast
omkring 9 000.

T. f. uppbär ds dir ektören i Stockholm har uttalat, att det är önskvärt att
den beskattningsbara inkomsten avrundas till helt 100-tal kronor, varigenom
åtskilliga tabeller skulle avsevärt minska i omfång och debiteringsarbctet
förenklas.

Departementschefen

1 det föregående har jag tagit ställning till de förenklingsförslag, som
framlagts av 1950 års skattelagssakkunniga. Utöver dessa föreligger i remissyttrandena
ytterligare vissa uppslag till förenklingar berörande områden,
som de sakkunniga icke behandlat.

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 59

Det av länsstyrelsen i Kalmar län framförda förslaget erbjuder vissa
lättnader i taxeringsarbetet. Förslagets genomförande torde emellertid ställa
sig förhållandevis kostsamt. Vidare bör en förändring av ortsavdragen
ej genomföras utan närmare utredning. Det kan vidare invändas mot förslaget
att det torde alltför mycket gynna skattskyldiga med inkomster av
flera olika slag. Jag kan av dessa skäl ej förorda förslaget.

Såsom jag redan tidigare angivit har emellertid övervägts den möjligheten
till förenkling — föreslagen i yttrandet från t.f. uppbördsdirektören
i Stockholm -- att den beskattningsbara inkomsten skall avrundas
nedåt till närmast lägre 100-tal kronor för alla fysiska personer. Härigenom
skulle en avsevärd förenkling vinnas för debiteringsinyndigheterna. De för
debiteringen av statlig inkomstskatt använda tabellerna skulle nämligen
kunna förminskas till en bråkdel av sitt nuvarande omfång, varigenom debiteringen
kommer att gå avsevärt snabbare än nu. Även uträkningen av den
kommunala inkomstskatten skulle komma att ta mindre tid i anspråk än
för närvarande. Med hänsyn till den korta tid som står de lokala skattemyndigheterna
till förfogande för debitering in. m. är det angeläget att möjligheterna
att underlätta detta arbete tillvaratas.

Såsom också tidigare framhållits skulle en avrundning av den beskattningsbara
inkomsten medföra en skattelättnad för alla fysiska personer,
sålunda ej blott för skattskyldiga inom förvärvskällan inkomst av tjänst.
Åtgärden kan beräknas medföra ett skattebortfall för staten på 26 miljoner
kronor och för kommunerna på 24 miljoner kronor.

Med hänsyn till vad jag i tidigare sammanhang och nu anfört förordar
jag att regler om avrundning av den beskattningsbara inkomsten införes
i kommunalskattelagen och förordningen om statlig inkomstskatt. Dessa
regler bör gälla för fysiska personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser,
d. v. s. sådana skattskyldiga för vilka den statliga inkomstskatten utgår efter
skatteskalor, delvis gemensamma.

Avrundningsregeln i kommunalskattelagen torde böra tillämpas beträffande
beskattningsbar inkomst såväl i hemortskommunen som i annan kommun,
där den skattskyldige påföres kommunal inkomstskatt. Härigenom
skulle visserligen en skattskyldig med inkomster inom flera olika kommuner
få större skattelättnad än andra, men för att ej komplicera debiteringsarbetet
torde detta få accepteras.

En konsekvens av de nu förordade reglerna blir att några beskattningsbara
inkomster under 100 kronor ej uppkommer. Enligt gällande lydelse av
51 § kommunalskattelagen inträder skatteplikt till kommunal inkomstskatt
för fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del
av beskattningsåret, i hemortskommunen då den beräknade beskattningsbara
inkomsten där uppgår till minst 20 kronor och i annan kommun då den
beräknade beskattningsbara inkomsten där uppgår till minst 100 kronor.
För andra skattskyldiga inträder skatteplikt, då den beräknade beskattningsbara
inkomsten i kommunen uppgår till minst 100 kronor. Skatteplikt

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 59

till statlig inkomstskatt inträder enligt 9 § 4 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt för fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller
någon del av beskattningsåret, då den beräknade beskattningsbara inkomsten
uppgår till minst 20 kronor och för annan skattskyldig då sagda inkomst
uppgår till minst 100 kronor. Om de av mig förordade reglerna
om avrundning införes, bör skattepliktsgränsen för samtliga fall sättas till
100 kronor.

IX. De ekonomiska verkningarna

De sakkunniga

Ett genomförande av de sakkunnigas förslag skulle som förut nämnts
medföra visst skattebortfall för stat och kommun. De sakkunniga har angivit,
att endast förslaget rörande omläggning av utskyldsavdraget är så
utformat att det principiellt inte medför någon ändring i skattebelastningen.
Enligt skattelagssakkunnigas beräkningar skulle genomförande av deras förenklingsförslag
medföra följande skattebortfall för stat och kommun.

Föreslagna åtgärder Skattebortfall i milj. kr.

för stat för kommuner
m. fl.

1. Schabloniserat avdrag för omkostnader i förvärvskällan tjänst ..

2. Skattefrihet för vissa fastighetsinkomster........................

3. Skattefrihet för vissa kapitalinkomster..........................

4. Skattefrihet för folkpensioner och upphävd avdragsrätt för folk pensionsavgifter

...............................................

5. Schabloniserat utskyldsavdrag..................................

6. Schablonavdrag för försäkringspremier och sjukförsäkringsavgifter

Summa 112 b5

Härvid är att märka, att kostnaderna för genomförande av förslaget om
höjda maximibelopp för försäkringsavdraget inte medräknats. Tages hänsyn
jämväl till detta skattebortfall, som torde kunna uppskattas till minst
12 miljoner kronor för staten och 10 miljoner kronor för kommunerna blir
det sammanlagda skattebortfallet enligt de sakkunnigas förslag 124 miljoner
kronor för staten och 97 miljoner kronor för kommunerna.

Departementschefen

Vad jag i det föregående förordat innebär sammanfattningsvis följande.
Avdraget för omkostnader i förvärvskällan tjänst schabloniseras i så måtto
att avdrag i den mån intäkten räcker till alltid får åtnjutas med minst
100 kronor; uppgår de verkliga kostnaderna till högre belopp, avrundas avdraget
uppåt till närmaste hela 100-tal kronor. Inkomst av kapital blir, i
den mån inkomsten cj överstiger 100 kronor för ogifta och 200 kronor
för gifta gemensamt, befriad från skatteplikt. För försäkringspremier och
sjukförsäkringsavgifter medgives ett schablonavdrag å 150 kronor för ogitt

35	31
12	—
26	20
14	12
25	22

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 59

och 300 kronor för gifta gemensamt; avdragets maximibelopp höjes till 300
resp. 600 kronor. Den beskattningsbara inkomsten för fysiska personer avrundas
alltid nedåt till närmaste 100-tal kronor.

Dessa förslag bör vinna tillämpning första gången vid preliminärbeskattningen
år 1956.

Beträffande skattelagssakkunnigas förslag om visst skattefritt belopp av
inkomst av annan fastighet samt om omläggning av avdraget för kommunalutskylder
har jag icke ansett mig kunna tillstyrka att förslagen
genomföres nu, framför allt med hänsyn till att de ifrågasatta
nya reglerna icke skulle låta sig väl anpassa till den nuvarande särskilda
garantibeskattningen av fastigheter. I samband med ett eventuellt avskaffande
av denna beskattning bör emellertid de båda förslagen upptas till ny
prövning. Icke heller har jag ansett mig böra nu upptaga förslaget om
skattefrihet för folkpensioner och upphävd avdragsrätt för folkpensionsavgifter.
Det viktigaste skälet härför har varit att förslaget skulle medföra
skatteskärpning för det stora flertalet skattskyldiga i de arbetsföra åldrarna.
I samband med den utredning om en allmän skattesänkning, som jag
inom den närmaste framtiden kommer att igångsätta, kommer emellertid
skattelagssakkunnigas förslag att på nytt prövas.

Enligt gjorda beräkningar skulle de åtgärder som av mig föreslagits med
verkan från och med år 1956 medföra följande kostnader.

Föreslagna åtgärder Skattebortfall i milj. kr.

för stat för kommuner
m. fl.

1. Schabloniserat avdrag för omkostnader i förvärvskällan tjänst .. 35 31

2. Skattefrihet för vissa kapitalinkomster.......................... 16 12

3. Schablonavdrag för försäkringspremier och sjukförsäkringsavgifter

samt höjning av maximibeloppen.............................. 37 32

4. Avrundning av beskattningsbara inkomster..................... 26 24

Summa 114 99

Om de föreslagna åtgärderna genomförts å sådan tid att de inverkat på
taxeringen till kommunal inkomstskatt år 1954 skulle det därav föranledda
skattebortfallet för kommunerna, 99 miljoner kronor, för ernående av oförändrade
inkomster nödvändiggjort en höjning av den kommunala utdebiteringen
med i genomsnitt 40 öre per skattekrona, motsvarande drygt 3 procent
av den genomsnittliga kommunala utdebiteringen.

Vid ett genomförande av förslagen med tillämpning första gången å preliminärbeskattningen
år 1956 och vid den slutliga taxeringen år 1957 kommer
emellertid åtgärderna icke att påverka tidigare kommunala utdebiteringar
än de som i slutet av år 1957 fastställes att gälla för år 1958 och icke
heller tidigare förskottsbetalningar av skatt från staten till kommunerna än
de som verkställes under sistnämnda år. Först under år 1958 kommer sålunda
kommunernas finanser att röna inflytande av de nya reglerna.

Det kan hållas för troligt att därvid andra faktorer kommer att kunna
helt eller delvis eliminera de nyss angivna verkningarna av dessa regler på
kommunernas finanser. Enligt vissa av riksräkenskapsverket utförda be -

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 59

räkningar kan det kommunala inkomstskatteunderlaget under år 1954 antagas
ha stigit med närmare 10 procent. Då detta skatteunderlag kommer att
ligga till grund för de förskottsutbetalningar, som kommunerna erhåller
under år 1956, torde det vara berättigat räkna med att det då kommer att ske
en väsentlig ökning av de statliga förskotten. Det finns ej anledning antaga
annat än att den fortgående stegringen av kommunernas skatteunderlag, som
i följd av produktionsutvecklingen och andra faktorer äger rum, kommer att
fortsätta under innevarande och följande år.

Vidare må erinras om att kommunerna äger rätt att i samband med fastställande
av utgifts- och inkomststater i viss omfattning ta medel i anspråk
ur kommunernas skatteregleringsfonder. Dessa fonder är f. n. av avsevärd
omfattning. Enligt beräkningar som redovisats i nationalbudgeten för år 1955
utgör det sammanlagda beloppet icke mindre än 1 065 miljoner kronor. Möjligheter
torde sålunda i åtskilliga fall finnas att om så skulle visa sig erforderligt
använda medel ur dessa fonder.

Ytterligare må framhållas att åtminstone i viss utsträckning skatteunderlaget
kan komma att stiga genom de möjligheter som de nu föreslagna förenklingarna
och andra planerade åtgärder kommer att öppna för en effektivare
granskning av åtskilliga skattskyldigas inkomstförhållanden.

Om hänsyn tages till nu angivna omständigheter torde det inte vara orealistiskt
att antaga, att någon höjd utdebitering i anledning av de här föreslagna
nya reglerna sannolikt i regel ej behöver ske eller att höjningarna i
varje fall kan avsevärt begränsas. Möjligheterna att undvika höjning ar
emellertid beroende även av utvecklingen beträffande kommunernas utgifter.
Om kommunerna -— i likhet med staten — iakttar försiktighet beträffande
utgifter för såväl investeringar som den löpande verksamheten, ökas
givetvis dessa möjligheter att undvika höjningar av utdebiteringen i anledning
av förenklingsreformen.

För flertalet enskilda skattskyldiga kommer de nya reglerna — om någon
höjning av den kommunala utdebiteringen icke behöver ske — givetvis att
medföra en skattesänkning. Storleken av denna kommer att variera avsevärt
i de enskilda fallen. Schablonavdragen kommer att för vissa skattskyldiga
innebära en relativt stor skattesänkning, medan de för andra icke innehar
någon större förändring. Utdebiteringens höjd i vederbörandes hemortskommun
inverkar vidare. Även andra faktorer får betydelse i sammanhanget.
För äkta makar som båda har inkomst av eget arbete torde i många normalfall
de taxerade inkomsterna komma att minska med ca 200—300 kronor
innebärande en skattelättnad på 50—75 kronor. För ogifta torde motsvarande
minskning av den taxerade inkomsten bli 100 ä 200 kronor innebäiande
eu skattelättnad på 25—50 kronor. I ett begränsat antal fall torde betydligt
större skattelättnader vinnas.

Om den kommunala utdebiteringen i någon kommun måste höjas minskas
därigenom den skattelättnad som eljest skulle erhållas. Denna minskning
blir större ju högre den skattskyldiges inkomster är. Är höjningen

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 59

exempelvis 10 öre per skattekrona minskar skattelättnaden med ca 10 kronor
för en ogift skattskyldig med en årsinkomst av omkring 12 000 kronor
och med samma belopp för en gift skattskyldig med en årsinkomst av omkring
14 000 kronor.

X. Departementschefens hemställan

Enligt de förslag som jag i det föregående förordat erfordras ändringar
1 kommimalskattelagen, förordningarna om statlig inkomstskatt och statlig
förmögenhetsskatt samt uppbördsförordningen. Härjämte torde vissa smärre
ändringar i taxeringsförordningen bli erforderliga. Dessa sistnämnda ändringar
torde jag få anmäla i ett senare sammanhang.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen att antaga inom finansdepartementet i enlighet med
vad i det föregående angivits upprättade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr

370);

2) förordning angående ändrad lydelse av 9 § 2—4 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;

3) förordning angående ändrad lydelse av 8 § förordningen den 26 juli
1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt; samt

4) förordning angående ändrad lydelse av 4 § 1 mom. uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Olle Lindberg

Kungl. Maj:ts proposition nr 59

121

Bihang

1950 års skattelagssakkunnigas förslag

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 19 §, 31 §, 33 §, 35 § 5 inom., 46 § 2 inom., 47 a §,
50 § 2 mom. och 53 § 1 mom. konnnunalskattelagen den 28 september 1928
samt punkt 1 av anvisningarna till 20 §, punkt 1 av anvisningarna till 31 §
och punkt 1 av anvisningarna till 50 § samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives samt att punkt 2 och 3 av anvisningarna till 50 §
kommunalskattelagen skola upphöra att gälla.

19 §.

Till skattepliktig---mottagarens utbildning;

allmänt barnbidrag;
folkpension;

bidrag, som avses i lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn.

(Se vidare anvisningarna.)

31 §.

Till tjänst--— tillfällig arbetsanställning.

Med tjänst---samt undantagsförmåner;

periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, därest givaren
enligt 22, 25, 29 eller 46 § är berättigad till avdrag därför;

intäkt genom tillfälligt bedriven vetenskaplig, litterär, konstärlig eller därmed
jämförlig verksamhet, intäkt av tillfälligt uppdrag, såsom uppdrag att
förrätta bouppteckning, arvskifte, auktion, besiktning, värdering, skogsräkning,
ävensom intäkt av annan därmed jämförlig inkoinstgivanÖe verksamhet
av tillfällig natur.

(Se vidare anvisningarna.)

33 §.

1 mom. Från intäkt av tjänst må avdrag göras för samtliga utgifter, vilka
äro att anse som kostnader för fullgörande av tjänsten, såvitt icke för samma
kostnader anvisats särskilt anslag, som, på sätt i 32 § 3 mom. är sagt,
ej skall upptagas såsom intäkt.

Avdrag får---tjänstens fullgörande.

Har den---gäld avdragas.

Den, som--— arvode utgått.

(Se vidare anvisningarna.)

1 Senaste lydelse av 19 §, 46 § 2 mom. och punkt 1 av anvisningarna till 31 § se 1954: 204,
av 31 § se 1950: 308, av 33 § se 1954: 252, av 35 § 5 mom. se 1951: 761, av 47 a § se 1953: 400,
av 50 § 2 mom. och punkt 1 av anvisningarna till 50 § se 1951: 422 samt av 53 § 1 mom. se
1951: 689.

122 Kungl. Maj.ts proposition nr 59

1 andra fall än i föregående stycke sägs skall avdrag beräknas på sätt i
2 mom. sägs.

2 mom. Skattskyldig, som haft intäkt av tjänst, skall anses hava haft utgifter,
som i 1 mom. sägs, till ett belopp av minst 100 kronor, överstiger
summan av de utgifter, för vilka avdrag må ske, 100 kronor, skall avdraget
beräknas till det hela hundratal kronor, som är närmast högre än summan
av utgifterna.

Vad i första stycket sägs skall icke gälla, om summan av utgifterna överstiger
summan av intäkterna, ej heller i den mån avdraget genom tillämpning
av nämnda stycke skulle komma att överstiga summan av intäkterna.

(Se vidare anvisningarna.)

35 §.

5 mom. Till intäkt som i 1 mom. avses räknas jämväl lotterivinst, därest
densamma icke jämlikt 19 § är frikallad från beskattning.

(Se vidare anvisningarna.)

46 §.

2 mom. I hemortskommunen---eller uppfostran;

2) för avgift för pensionsförsäkring, som ej avses i 33 §, därest avgiften
under beskattningsåret erlagts för försäkring, vilken äges av den skattskyldige
själv eller, i förekommande fall, hans make eller hans omyndiga barn;
samt

3) för dels —--allmän sjukförsäkring.

Därest skattskyldig---nämnda tid.

Avdrag, som i första stycket 3) här ovan avses, skall för helt år beräknas
till lägst 150 kronor eller om skattskyldig under beskattningsåret varit gift
och levt tillsammans med andra maken för dem båda gemensamt till lägst
300 kronor.

Hava i första stycket 3) här ovan omförmälda premier och avgifter överstigit
i föregående stycke angivna belopp, må avdrag därför ändock ej åtnjutas
med högre belopp än 300 kronor eller, om skattskyldig under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans med andra maken, för dem båda
gemensamt med högst 600 kronor.

47 a §.

Sammanlagda beloppet av den inkomst från en eller flera förvärvskällor,
vilken är skattepliktig i en kommun, med avdrag i förekommande fall enligt
46 §, samt av i 47 § omförmält garantibelopp utgör skattskyldigs inom
kommunen taxerade inkomst. Vid beräkningen av den taxerade inkomsten
skall dock iakttagas, att skattskyldigs inkomst av annan fastighet i hemortskommunen
skall medräknas endast om och i den mån den skattskyldiges
inkomst av sådant slag överstiger 200 kronor samt att skattskyldigs inkomst
av kapital skall medräknas endast om och i den mån densamma överstiger
200 kronor.

Den taxerade---kronor, bortfaller.

50 §.

2 mom. För fysisk---kommunalt ortsavdrag.

Finnes skattskyldig — — — 3 000 kronor.

Om skattskyldigs---ovan sägs.

Vad härefter---beskattningsbar inkomst.

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 59
53 §.

1 mom. Skyldighet att--— 73 §§ sägs:

a) fysisk person:---här bedrivits; .... ....

för härifrån uppburen, genom verksamhet här i riket förvärvad inkomst

av tjänst; samt _ .......

för vinst å icke yrkesmässig avyttring av fastighet eller rörelse har i riket

eller tillbehör till sådan fastighet eller rörelse;

b) staten:---eller rörelse.

Anvisningar
till 20 §.

1. Till skattskyldigs levnadskostnader, för vilka avdrag enligt denna paragraf
ej medgives, räknas bland annat premier för egna personliga försäkringar
och avgifter till kassor, föreningar och andra sammanslutningar, i
vilka den skattskyldige är medlem. Att i vissa speciella fall avdrag dock får
göras för dylika premier och avgifter, framgår av stadgandena i 25 § 1 mom.,
33 § 1 mom. och 46 § 2 mom.

till 31 §.

1. Med pension förstås dels belopp, som annorledes än i följd av försäkring
utgår på grund av föregående tjänsteförhållande, dels ock belopp, som
utgår på grund av pensionsförsäkring vare sig denna tagits i samband med
tjänst eller annorledes.

Med pensionsförsäkring---försäkringen upphör.

Ålderspension, som---anses skälig.

Med efterlevandepension---personer leva.

Såsom efterlevandepension — — — vara pensionsförsäkring.

Vid tillämpningen---vid omgifte.

Kapitalbelopp, som--- — av efterlevandepensionen.

Skall enligt---två år.

Med kapitalförsäkring---än pensionsförsäkring.

Innehåller avtal---en kapitalförsäkring.

Kan livförsäkring,---Kungl. Maj :t.

Försäkring, vilken---dess ingående.

Premiebefrielseförsäkring skall---— som huvudförsäkringen.

För att---med tjänst.

till 50 §.

1. Den skattskyldiges---inkomsten åtnjutits.

Den myndighet---särskilda fallet.

Normalbeloppen för--— förvärvskällan tjänst.

Vid bestämning av avdrag för nedsatt skatteförinåga vid existensminimum
skall såsom inkomst av tjänst upptagas den skattskyldiges bruttointäkter
— inklusive de biinkomster den skattskyldige må hava åtnjutit — i förekommande
fall minskade med sådana nödiga utgifter för inkomstens förvärvande,
för vilka den skattskyldige vid taxering äger åtnjuta avdrag, t. ex.
avgifter, som den skattskyldige erlagt för sådan pensionsförsäkring eller
sjuk- eller olycksfallsförsäkring, som tagits i samband med tjänst, eller
avgifter, som den skattskyldige i samband med tjänsten er lagt för egen eller
efterlevandes pensionering annorledes än genom försäkring, eller kostnader
för resor till och från arbetet. Utgöres inkomsten av livränta, varom i 32 §
2 mom. förmäles, skall livräntan inräknas i inkomsten med oreducerat be -

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 59

lopp. Folkpension och bidrag enligt lagen om bidrag till änkor och änklingar
med barn medräknas i inkomsten. Barnbidrag medräknas däremot icke i
inkomsten.

Fråga om---förmåners värde.

Har den----därtill föranleda.

Har den---skattemyndighetens beslut.

Har den---beskattningsbar inkomst.

Är inkomsten---av existensminimum.

Nedsatt arbetsförmåga---normal arbetsinkomst.

2. (Upphäves)

3. (Upphäves)

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1956 års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1956 eller tidigare år.

Vid tillämpningen av denna lag skall iakttagas, att äldre bestämmelser i
35 § 5 mom. och 53 § 1 inom. skola gälla beträffande sådan år 1955 eller
tidigare år påförd, i slutlig eller tillkommande skatt ingående pensionsavgift
enligt lagen om folkpensionering, som restituerats, avkortats eller avskrivits.

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)

om statlig inkomstskatt

Härigenom förordnas, att 2 §, 4 § 1 inom., 5 §, 6 § 1 inom., 8 § 1 inom.
samt 9 § 2 och 3 mom. förordningen den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

2 §•

Om vad som är att hänföra till skattepliktig inkomst, så ock om beräkning
av inkomst från olika förvärvskällor skall gälla vad i 17 §'' första och andra
styckena samt 18—44 §§ kommunalskattelagen är stadgat, dock får vid
beräkning av inkomst av jordbruksfastighet, inkomst av annan fastighet eller
inkomst av rörelse avdrag som i 45 § kommunalskattelagen sägs icke göras,
och skall i följd härav såsom inkomst av förvärvskälla som nu sagts anses
den enligt de i nämnda lag meddelade bestämmelserna beräknade nettointäkten.

4 §.

1 mom. Från sammanlagda beloppet av den skattskyldiges inkomster
från olika förvärvskällor får, med iakttagande av föreskriften i 22 §, avdrag
ske för underskott, som uppkommit vid beräkning av skattskyldigs inkomst
från annan förvärvskälla än fastighet och rörelse i utlandet, dock att avdrag
för realisationsförlust får göras endast från realisationsvinst eller lotterivinst.

1 Senaste lydelse av 2 § se 1953: 401, av 4 § 1 mom. och 6 § 1 mom. se 1953: 275 samt av
8 § 1 mom. och 9 § 2 och 3 mom. se 1952: 406.

125

Kungl. Maj.ts proposition nr 59

Skattskyldig, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av
beskattningsåret, äger jämväl åtnjuta avdrag för periodiskt understöd eller
därmed jämförlig periodisk utbetalning samt för avgifter för pensionsförsäkring
och för annan personförsäkring, allt i den omfattning som i 46 §

2 mom. kommunalskattelagen sägs.

5 §•

Sammanlagda beloppet av den skattskyldiges inkomster från olika förvärvskällor,
minskat i förekommande fall med avdrag som i 4 § omförmälas,
utgör taxerad inkomst. Vid beräkningen av den taxerade inkomsten skall
dock iakttagas, att skattskyldigs inkomst av annan fastighet skall medräknas
endast om och i den mån den skattskyldiges inkomst av sådant slag överstiger
200 kronor samt att skattskyldigs inkomst av kapital skall medräknas
endast om och i den mån densamma överstiger 200 kronor.

Den taxerade inkomsten utföres i fulla tiotal kronor, så att överskjutande
belopp, som ej uppgår till fullt tiotal kronor, bortfaller.

6 §•

1 mom. Skyldighet att---— 21 §§ sägs:

a) fysisk person:---av tjänst;

för vinst å icke yrkesmässig avyttring av fastighet eller rörelse här i riket
eller tillbehör till sådan fastighet eller rörelse; samt

för inkomst genom utdelning å andelar i svenska ekonomiska föreningar;

b) svenska aktiebolag---ort förvärvats;

c) utländska bolag:----här bedrivits;

för vinst å icke yrkesmässig avyttring av fastighet eller rörelse här i riket
eller tillbehör till sådan fastighet eller rörelse; samt

för inkomst genom utdelning å andelar i svenska ekonomiska föreningar.

8 §•

1 mom. Skattskyldig fysisk----48 § 1 mom. kommunalskattelagen.

Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med andra maken, åtnjuter statligt ortsavdrag med följande belopp, nämligen
i ortsgrupp I 3 560 kronor, i ortsgrupp II 3 720 kronor, i ortsgrupp
III 3 880 kronor, i ortsgrupp IV 4 040 kronor och i ortsgrupp V 4 200 kronor.

Skattskyldig, som---stycke sägs.

Gift skattskyldig, som under beskattningsåret icke levt tillsammans med
andra maken, ävensom annan ogift skattskyldig än som avses i nästföregående
stycke, äger, därest han haft hemmavarande eller av den skattskyldige
helt eller delvis underhållet barn, som stått under hans vårdnad
och för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, åtnjuta statligt ortsavdrag
med följande belopp, nämligen i ortsgrupp I 2 670 kronor, i ortsgrupp
II 2 790 kronor, i ortsgrupp III 2 910 kronor, i ortsgrupp IV 3 030
kronor och i ortsgrupp V 3 150 kronor. Har skattskyldig som nyss nämnts
haft barn, för vilket allmänt barnbidrag utgått men vilket icke stått under
hans vårdnad, äger han, därest han helt eller delvis underhållit barnet,
likaledes åtnjuta ortsavdrag efter vad i detta stycke sägs, dock endast om
den skattskyldige icke levt tillsammans med den som har vårdnaden om
barnet.

Annan skattskyldig än i andra, tredje eller fjärde stycket sägs (ensamstående)
äger åtnjuta statligt ortsavdrag med följande belopp, nämligen i
ortgrupj) I 1 780 kronor, i ortsgrupp II 1 860 kronor, i ortsgrupp III 1 940
kronor, i ortsgrupp IV 2 020 kronor och i ortsgrupp V 2 100 kronor.

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 59

9 §•

2 mom. För skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under
hela eller någon del av beskattningsåret, eller för oskift dödsbo skall
den taxerade inkomsten minskas dels, i förekommande fall, med statligt
ortsavdrag, dels med ett belopp utgörande viss procent av det efter ortsavdragets
verkställande återstående beloppet. Nämnda procenttal skall motsvara
den till närmaste hela krontal avjämnade sammanlagda utdebiteringen
av skatt till kommun eller annan kommunal samfällighet för året
näst före taxeringsåret i den kommun där den skattskyldige skall taxeras
till statlig inkomstskatt; dock att procenttalet beträffande den, som för
året före taxeringsåret åtnjutit skattenedsättning enligt lagen om viss lindring
i skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan, skall
beräknas med hänsyn till den enligt nämnda lag nedsatta utdebiteringen.

Finnes skattskyldigs ---- 3 000 kronor.

Vad härefter---beskattningsbar inkomst.

3 mom. För annan skattskyldig än som i 2 mom. avses skall den taxe rade

inkomsten minskas med så många procent därav, som svarar mot den
till närmaste hela krontal avjämnade sammanlagda utdebiteringen av skatt
till kommun eller annan kommunal samfällighet för året näst före taxeringsåret
i den kommun, där den skattskyldige skall taxeras till kommunal
inkomstskatt. Skall sådan skattskyldig taxeras till kommunal inkomstskatt
i mer än en kommun, skall minskningen beräknas med hänsyn till
utdebiteringen i de olika kommunerna och den del av den till statlig inkomstskatt
taxerade inkomsten, som efter förhållandet mellan den skattskyldiges
till kommunal inkomstskatt taxerade inkomster belöper på varie
kommun. J

Vad härefter återstår avjämnas nedåt till jämnt tiotal kronor och utgör
tör skattskyldig, som nu nämnts, beskattningsbar inkomst.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1956 års taxering samt i
Iraga om eftertaxering för år 1956 eller tidigare år.

Vid tillämpningen av denna förordning skall iakttagas, att äldre bestämmelser
i 2 § och 6 § 1 mom. skola gälla beträffande sådan år 1955 eller
tidigare år påförd slutlig skatt, fastighetsskatt eller tillkommande skatt,
som restituerats, avkortats eller avskrivits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 59

127

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 2 § 1 mom: förordningen
den 6 juni 1952 (nr 410) med bestämmelser om begränsning
av skatt i vissa fall

Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom. förordningen den 6 juni 1952 med
bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall1 skall erhålla ändrad
lydelse på sätt medan angives.

2 §•

1 inom. Avkortning av påförd skatt och restitution av erlagd skatt enligt
denna förordning skola avse det belopp, varmed den skattskyldige på
grund av taxering för visst taxeringsår påförd statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt
samt allmän kommunalskatt, landstingsmedel och tingshusmedel
sammanlagt överstiga 80 procent av den för honom samma år enligt
förordningen om statlig inkomstskatt taxerade inkomsten. Avkortningen och
restitutionen må dock tillhopa icke överstiga sammanlagda beloppet av den
statliga inkomstskatten och förmögenhetsskatten, därvid likväl den statliga
förmögenhetsskatten icke må nedbringas till lägre belopp än som motsvarar
den skatt, som skulle utgått å femtio procent av den skattepliktiga
förmögenheten.

Vid fastställande---beräknat belopp.

Vid beräkning---hela krontal.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1957; dock att äldre bestämmelser
skola gälla i fråga om skatt, som påförts på grund av taxering
år 1956 eller tidigare år eller på grund av eftertaxering för år 1956 eller
tidigare år.

1 Senaste lydelse se 1953: 277.

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 59

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 4 § 1 mom; uppbördsförordningen

den 5 juni 1953 (nr 272)

Härigenom förordnas, att 4 § 1 mom. uppbördsförordningen den 5 juni
19531 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

4 §.

1 mom. Har lokal---sådana tabeller.

Skattetabellerna skola för olika inkomstbelopp, beräknade för vecka eller
den längre tid som riksskattenämnden) bestämmer, angiva därå belöpande
preliminär skatt. Tabellerna skola grundas på följande förutsättningar, nämligen att

inkomsten samt ortsavdraget äro oförändrade under inkomståret,

att den skattskyldige icke kommer att taxeras för annan inkomst än som
i tabellen angives, ej heller för garantibelopp för fastighet eller för förmögenhet,
samt

att vid taxering för inkomsten icke andra avdrag medgivas den skattskyldige
än dels ortsavdrag, dels därutöver ett belopp av fyrahundra kronor för
skattskyldig, som avses i 2 mom. första stycket 2) här nedan, och tvåhundrafemtio
kronor för annian skattskyldig, dels ock, såvitt angår taxeringen
till statlig inkomstskatt, med belopp, motsvarande så många procent av
den efter ovannämnda avdrag återstående inkomsten, som svarar mot den
till närmaste hela krontal avjämnade, för skattekrona och skatteöre beräknade
utdebiteringen till allmän kommunalskatt, landstingsmedel och tineshusmedel.

Tabellerna skola---antal kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956 och skall dessförinnan
tillämpas såvitt angår upprättandet av skattetabeller för inkomståret
1956.

1 Senaste lydelse se 1954: 340.

547832. Stockholm 1955. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag