Kungl. Maj:ts proposition Nr 58 (Proposition 1928:58)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 58.

Nr 58.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående fortsatt bevarande
i svensk ägo av vissa stenkolsfyndigheter å Spetsbergen; given
Stockholms slott den 10 februari 1928.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Felix Hamrin.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den JO februari 1928.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist,
Lyberg, von Stockenström.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
chefen för handelsdepartementet, statsrådet Hamrin, följande:

I skrivelse den 15 mars 1927, nr 67, har riksdagen, i anledning av en
inom riksdagen väckt motion (I: 99), anhållit, att Kungl. Maj:t ville låta
verkställa utredning rörande ett fortsatt bevarande i svensk ägo av de stenkolsfyndigheter
å Spetsbergen, som tillhöra svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen i likvidation, samt för riksdagen framlägga det förslag i
ärendet, som härav kunde föranledas.

Beträffande de skäl, som föranlett denna hemställan, tillåter jag mig
att, i den mån jag ej i det följande lämnar redogörelse härför, hänvisa till
innehållet i riksdagens berörda skrivelse.

Sedan förevarande spörsmål varit föremål för vederbörlig beredning inom
handelsdepartementet, anhåller jag nu att få underställa detsamma Kungl.
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 48 häft. (Nr 58.) 1

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 58.

Maj:ts prövning. Därvid skall jag till eu början tillåta mig att — under
hänvisning i övrigt till den översikt rörande statens engagemang i svenska
stenkolsaktiebolaget Spetsbergen och vad därmed sammanhänger, som innehålles
i det vid propositionen nr 195 till 1926 års riksdag fogade utdraget
av statsrådsprotokollet över handelsärenden för den 25 februari 1926 — lämna
en kortfattad redogörelse för vad i denna fråga förekom vid sistnämnda
års riksdag.

Kungl. Maj:ts Med hänsyn till svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergens brydsamma

Z7°m°i9n2r6 ekonomiska ställning och den fallande tendensen å kolmarknaden tillårs
riksdag, kallade dåvarande chefen för handelsdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts
bemyndigande den 12 juni 1925 tre sakkunniga personer för att i samråd
med styrelsen för bolaget verkställa utredning och avgiva förslag i frågan,
på vad sätt statens intressen i förevarande stenkolsfyndigheter borde tillvaratagas.
Den 10 februari 1926 överlämnade de sakkunniga efter samråd
med bolagets styrelse betänkande och utredning i ämnet. Betänkandet utmynnade
i ett förslag om upptagande av underhandlingar med de privata
fordringsägarna och borgensmännen för bolagets lån rörande överlåtande på
staten av deras andel i företaget eller, om dylika underhandlingar icke förde
till resultat, företagets försäljning till eventuell spekulant. I senare fallet
vore det nödvändigt, att för bestridande av oundgängliga utgifter till dess
försäljning och slutlig avveckling av företaget kunde ske ett anslag av omkring
105,000 kronor äskades av riksdagen att i mån av behov ställas till
bolagets disposition.

Vid föredragning av ärendet inför Kungl. Maj:t den 25 februari 1926
framhöll min företrädare i ämbetet bland annat följande.

Av de sakkunnigas utredning hade han bibragts den uppfattningen, att
ett återupptagande av bolagets i anledning av 1925 års gruvbrand inställda
drift under dåvarande förhållanden icke borde ifrågakomma. Kisken av
att under då rådande depression på kolmarknaden nya förluster för bolaget
skulle uppstå syntes alltför stor för att han skulle anse tillrådligt, att nytt
avsevärt kapital insattes i företaget. Sådant erfordrades nämligen för att
verksamheten åter skulle kunna upptagas. Det återstode därför att taga
ställning till frågan på vilket sätt bolaget lämpligen borde avvecklas.
Departementschefen hade icke kunnat .undgå att hysa tveksamhet om vilketdera
av de båda framförda alternativen, som borde föredragas, d. v. s. statens
faktiska övertagande av bolagets samtliga tillgångar eller företagets försäljning
fortast möjligt och utan hänsyn till köparens nationalitet. För en omedelbar
försäljning talade åtskilliga skäl. Visserligen erfordrades även därför
nya medel av staten. Men det erforderliga beloppet vore dock begränsat
och jämförelsevis ringa, och utsikt syntes förefinnas att vid bolagets likvidation
återfå såväl detta belopp som även någon del av det tidigare investerade
kapitalet. För det andra alternativet — statens övertagande av bolagets
tillgångar — kunde åter anföras, att med all sannolikhet endast därigenom

Kungl. Maj:ts proposition Nr 58. 3

det sytte kunde vinnas, som varit bestämmande för de tidigare statsingripandena,
nämligen bevarande på svenska händer av ifrågavarande stenkolstillgångar.
Staten borde doek icke övertaga företaget, därest kostnaderna
härför och för företagets bevarande i svensk ägo icke kunde hållas inom jämförelsevis
snäv ram. Från denna utgångspunkt hade förhandlingar förts
med bolagets större enskilda fordringsägare och borgensmän och lett till ett
förslag till uppgörelse, enligt vilket staten skulle hava att till dem den 31
maj 1926 erlägga i runt tal 375,000 kronor. Denna köpeskilling hade uträknats
med utgångspunkt från ett totalvärde per den 1 juni 1926 på bolagets
samtliga tillgångar av 1,000,000 kronor, vilket belopp utslagits på bolagets
samtliga fordringsägare efter samma grunder, som gällde för upprättande av
utdelningsförslag i konkurs. Hänsyn måste emellertid vid bedömande av
denna fråga jämväl tagas till de kostnader, som företagets fortsatta bevarande
i statens ägo kunde beräknas åsamka statsverket. Storleken av dessa
kostnader bleve väsentligt olika, om, bland annat, ständig bevakning skulle
hållas på Spetsbergen för bibehållande av anläggningen, såvitt möjligt, i driftvärdigt
skick eller om man indroge varje bevakning och toge den därav
följande risken, att anläggningen finge förfalla. Kostnaderna kunde enligt
de sakkunniga i förra fallet beräknas till ungefär 70,000 kronor och i senare
fallet till omkring 10,000 kronor årligen under 10 år. Därefter måste vissa
arbeten verkställas för erhållande av utmål och efter ytterligare 5 år måste
gruvdrift idkas i sådan omfattning, att eirka 15 man måste vara i verksamhet
å Spetsbergen året om. Omkostnaderna komme därvid att stiga till
170- å 180,000 kronor årligen. Eu årlig kolproduktion av 6- å 8,000 ton torde
emellertid samtidigt vara att påräkna. Enligt departementschefens mening
borde, om staten övertoge företaget, omkostnaderna under de närmaste åren
nedbringas till det minsta möjliga och all bevakningspersonal å Spetsbergen
indragas. Något anslag för att realisera denna plan syntes emellertid icke
behöva äskas, då vad som enligt gjorda beräkningar komme att återstå av
ett under år 1925 åt bolaget beviljat lån syntes vara tillräckligt för nu
ifrågavarande ändamål under budgetåret 1926—1927.

Under åberopande av vad lian sålunda och i övrigt anfört hemställde
departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att med de större enskilda fordringsägarna
och borgensmännen i svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergen träffa överenskommelse
i huvudsaklig överensstämmelse med av honom förordade grunder
rörande överlåtande på staten av deras fordringsanspråk å bolaget eller, därest
sådan överenskommelse icke kunde träffas, vidtaga åtgärder för avveckling
av statens kapitalengagemang i bolaget,

dels ock, vid bifall därtill, för tillvaratagande av statens intressen i bolaget
såsom anslag å riksstaten för budgetåret 1926—1927 bland utgifter för
kapitalökning anvisa ett belopp av 375,000 kronor med rätt likväl för Kungl.
Maj:t att redan före nämnda budgetårs ingång taga angivna belopp i anspråk.

1926 års
riksdags
skrivelse
nr 282.

Kungl. Maj ris
beslut den 18

juni 1926.

Bolagets
trädande i
likvidation.

Kommer skollegii

skrivelse den
22 april 1927.

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 58.

I enlighet med departementschefens hemställan avläts Kungl. Maj:ts proposition
i ämnet (nr 195).

Det i berörda proposition framlagda förslaget vann emellertid icke riksdagens
bifall, utan anmälde riksdagen i skrivelse den 29 maj 1926, nr 282, att
riksdagen i anledning av nyssberörda proposition dels bemyndigat Kungl.
Maj:t att vidtaga nödiga åtgärder för avvecklande på lämpligaste sätt av
statens engagemang i bolaget, dels ock för detta ändamål för budgetåret
1926—1927 under riksstatens tionde huvudtitel anvisat ett extra reservationsanslag
av 105,000 kronor.

Sedan kommerskollegium och järnvägsstyrelsen den 9 juni 1926 avgivit
gemensamt yttrande i anledning av riksdagens nyssnämnda skrivelse, beslöt
Kungl. Maj:t den 18 i samma månad

dels bemyndiga chefen för handelsdepartementet att åt utsett ombud uppdraga
att biträda beslut om bolagets trädande i likvidation ävensom att
deltaga i val av likvidatorer,

dels medgiva, att med vidtagande av åtgärder för indrivande av statsverkets
fordringar hos bolaget skulle tillsvidare anstå under förutsättning,
att enahanda medgivande lämnades av bolagets större enskilda fordringsägare,

dels ock medgiva, att återstoden av 1925 års lån till bolaget å 200,000
kronor finge användas till bestridande av med likvidationen förenade nödvändiga
kostnader under förutsättning, att enahanda medgivande lämnades
av bolagets större enskilda fordringsägare beträffande återstoden av ett av
dem samtidigt med nyssnämnda statslån lämnat lån till bolaget å 150,000
kronor.

Vid extra bolagsstämma den 22 juni 1926 fattades beslut om bolagets
trädande i likvidation. Till likvidatorer utsågos av statens ombud kommerserådet
K. Sidenvall och advokaten O. Lagerström samt av de enskilda
aktieägarna konteramiralen S. Ankarcrona. Beslutet om bolagets trädande''
i likvidation registrerades den 22 oktober 1926.

Jag övergår nu till en redogörelse för den utredning, som efter remiss
verkställts av kommerskollegium i anledning av 1927 års riksdags förenämnda
skrivelse.

Kommerskollegium har i skrivelse den 22 april 1927 — efter att hava i
korthet erinrat om förenämnda proposition nr 195 till 1926 års riksdag och
samma års riksdags skrivelse nr 282 — anfört följande:

»Någon egentlig gruvbrytning har icke bedrivits i Sveagruvan sedan
våren 1925, då arbetet på grund av inträffad brand måste inställas. Att
denna brand åtminstone i den del av gruvan, där den utbröt, är fullständigt
släckt, har konstaterats under sommaren 1926. Huruvida den spritt
sig till gruvans östligare delar och därstädes ännu pågår har icke kunnat
med säkerhet konstateras. Bergmästaren för Svalbard, av vars besiktnings -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 58. 5

protokoll rörande besök vid Sveagruvan under augusti och september 1926
kollegium beretts tillfälle att taga kännedom, anser på grund av rökens
beskaffenhet, att, om brand förefinnes i denna del av gruvan, densamma i
varje fall är av mycket ringa intensitet och att de ur gruvans översta delar
utströmmande gaserna möjligen endast äro kvarstående, gamla förbränningsgaser.
Den gamla gruvan (gruva I) befanns samtidigt vara oberörd av
branden.

Under vintern 1925—1926 påbörjades en ny utfraktsstoll väster om den
gamla, och under sommaren 1926 erhölls genomslag med gruvans ortsystem.
För bevakning av anläggningen under vintern 1926—1927 voro tvenne vaktmän
anställda vid Sveagruvan och skulle dessa även färdigdriva den nyssnämnda
utfraktsstollen. Den 14 mars 1927 anlände emellertid från vaktmannen ett
telegram med förmälan att trenne explosioner inträffat i orten och att den
sista av dessa, som inträffade den 23 januari, antänt, varför vidare arbete måst
inställas. På grund av de föreliggande underrättelsernas ofullständighet är
det icke bekant om explosionerna bero på gaser eller koldamm, ej heller
om det endast är inbyggnaden i den nya orten, som antänts, eller om kolet
i flötsen fattat eld. Gruvans öppningar hava tilltäppts så gott sig göra
låtit, men arbetsstyrkan är för fåtalig för utförande av mera omfattande
arbeten och saknar erforderlig sakkunnig ledning. För att avhjälpa denna
brist hava bolagets likvidatorer gått i författning om avsändandet av en
förstärkningsexpedition. Det är avsikten att med hjälp av det vid snösmältningen
på våren rikligt tillgängliga vattnet söka släcka branden.

Dessa båda eldsvådor hava visserligen åstadkommit betydande skador på
transportvägarna inom gruvan, men torde icke i avsevärd grad hava åverkat
de befintliga koltillgångarna, varför, om frågan ses på lång sikt, de icke
kunna anses öva något större inflytande på betydelsen av stenkolstillgångarnas
bevarande i svensk ägo.

Sedan den i förenämnda proposition till 1926 års riksdag förebragta
tekniska utredningen verkställdes, hava enligt kollegii förmenande icke
några större förändringar inträffat, som skulle motivera en förnyad utredning
i sådant avseende. I den motion (1:99), som föranledde nu ifrågavarande
skrivelse från riksdagen, omnämnes såsom en omständighet av
särskild vikt vid förevarande frågas bedömande de senare årens stora framsteg
i avseende på lösningen av problemet att framställa flytande bränslen
av stenkol. Kollegium finner jämväl denna fråga vara av stort intresse
men, så vitt kollegium har sig bekant, torde icke tillräckliga uppgifter
finnas tillgängliga i den tekniska litteraturen för att en beräkning angående
spetsbergskolens förhållande till dessa oljeframställningsprocesser för närvarande
skall kunna utföras. Enligt kollegii förmenande synes därför den
av riksdagen begärda utredningen få koncentreras till frågorna om formerna
för de ifrågavarande fyndigheternas på Spetsbergen bevarande i svensk ägo
och kostnaderna därför.

I meromnämnda proposition framhölls, att hugade svenska köpare av
företaget icke torde finnas, och kollegium saknar anledning antaga, att någon
ändring sedan dess inträtt häruti. Den enda då synliga utvägen för bevarande
av de ifrågavarande stenkolstillgångarna i svensk ägo var att
staten övertoge tillgångarna, och föreslogs därvid den formen, att staten för
visst pris skulle övertaga fordringsrätten från de huvudsakliga enskilda
fordringsägarna i bolaget samt erhålla dessas stamaktier i bolaget. Någon
förändring av själva bolaget ifrågasattes icke i samband med eu sådan
uppgörelse.

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 58.

Sedan emellertid bolaget beslutat träda i likvidation, är icke denna form
för statens övertagande av tillgångarna längre användbar. Eu formlig försäljning
av bolagets samtliga tillgångar torde nu vara ofrånkomlig. Med
hänsyn till bestämmelserna i Spetsbergstraktaten den 9 februari 1920 och
bergverksordningen för Spetsbergen (Svalbard) torde staten icke direkt kunna
framträda som ägare till fyndigheterna på Spetsbergen, utan synes det vara
erforderligt, att ett särskilt aktiebolag bildas för sådant ändamål. Att
staten tillskjuter sä gott som hela aktiekapitalet torde dock vara ofrånkomligt.

Vid avvägandet av aktiekapitalets storlek torde hänsyn böra tagas till
dels inköpssumman för bolagets tillgångar och dels kapitalbehovet för
den rörelse, som det nya bolaget beräknas komma att driva under de närmaste
åren.

I avseende på det pris, som staten eller det av staten bildade bolaget skall
betala för det gamla Spetsbergsbolagets tillgångar, torde det icke tillkomma
kollegium att göra något uttalande, utan lärer för bestämmande av detsamma
förhandlingar mellan staten och säljarna vara erforderliga. Kollegium
kan dock icke underlåta att påpeka, att, genom verkställd försäljning av
rättigheterna till Pyramidberget och en del av området vid Ebbadalen, de
stenkolstillgångar, varom nu skulle förhandlas, äro något mindre än då
övertagande sist ifrågasattes. Ä andra sidan har genom förhandlingarna
inför den enligt Spetsbergstraktaten tillsatta kommissarien och i samband
därmed träffad överenskommelse äganderätten till det ojämförligt viktigaste
området, Braganzadistriktet, blivit fullt klarlagd. Aktiekapitalet synes böra
göras så stort, att hela köpeskillingen kan gäldas, men kunde även begränsas
till ett lägre belopp, varvid staten måste uppträda som långivare
till det nya bolaget för resterande del. varigenom möjligen någon fördel
skulle kunna vinnas.

Redan av uttalandet i nu ifrågavarande riksdagsskrivelse, att den ytterligare
kapitalinsats, som från statens sida kunde påräknas, måste bliva tämligen
begränsad, torde det följa, att det nya bolaget icke kan påräkna att erhålla
medel till upptagande av kolbrytningen vid Sveagruvan.

Priset i kronor per ton eif svensk västkusthamn för stora engelska ångkol
vid början av de båda senaste åren var enligt svensk kolnotering följande:

	Northumberl andkol	1) u r Ii	a m k o 1
	19-26	1927	1926	1927
Januari .......................	..................... 20.43	21.02	22.33	25.4 9
Februari .......................	..................... 20.06	19.9 7	21.56	21.64
Mars...............................	..................... 19.63	19.51	21.15	22.01

Läget på kolmarknaden uppmuntrar ej till upptagandet av en statlig kolbrytning,
i det att kolprisen nu ligga på ungefär samma nivå som för ett
år sedan och prisutvecklingen efter förra årets stora kolstrejk ännu är tämligen
oviss. Några statliga åtgärder för landets förseende med fossilt bränsle
påkallas icke heller för närvarande.

Även om man alltså ej synes kunna ifrågasätta, att bolaget under närmaste
år skall upptaga någon egen kolbrytning, lär det dock, enligt vad
kollegium försport, ej vara uteslutet, att utarrendering skulle kunna verkställas
och alltså arbete utan bolagets ingripande komma till stånd. Kollegium
skulle anse en sådan anordning mycket önskvärd, då därigenom anläggningarnas
underhåll och vård borde kunna säkerställas, under det att
man eljes på grund av kostnadshänsyn sannolikt måste avstå från underhållsarbeten.
Genom en utarrendering borde även bolagets kostnader kunna täckas
och något om än ringa överskott påräknas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 58. 7

Skulle emellertid utarrendering icke komma till stånd, maste bolaget
givetvis äga tillgång till medel för uppehållande av sin verksamhet i erforderlig
omfattning. Årskostnaden torde icke kunna beräknas lägre än den
i meromnämnda proposition (1926:195) angivna summa av 10,000 kronor,
som förutsätter att bevakning icke hålles vid Sveagruvan. Under de närmaste
10 åren kan enligt bergverksordningen arbetet utan risk för äganderättens
bestånd vara inställt. Ansökning om utmål skall senast göras inom 10 år
efter utfärdandet av äganderättshandling å området, men sådan handling
har ännu icke utfärdats. Innan ansökning om utmål göres torde emellertid
frågan om företagets framtid böra ånyo underställas riksdagens prövning.

Till bestridande av kostnaderna för bolagets verksamhet under närmaste
tioårsperiod synes därför lämpligen kunna beräknas ett belopp av 100.000
kronor, varmed alltså det med hänsyn till inköpspriset beräknade aktiekapitalet
torde böra ökas.

I anledning av riksdagens nu ifrågavarande skrivelse och med stöd av
vad ovan anförts får kollegium sålunda hemställa, att Eders Kungl. Maj:t
täcktes

dels föranstalta om underhandlingar angående pris och villkor i övrigt
för överlåtande av svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergen i likvidation
tillhörig egendom på ett nytt bolag

dels och, för den händelse dessa underhandlingar leda till antagbart
resultat, hos riksdagen äska erforderliga medel för tecknande och likviderande
av aktier i ett för övertagande av ifrågavarande tillgångar bildat aktiebolag.»

Redan omedelbart efter det kommerskollegii ovan återgivna yttrande avlämnats
upptogos förhandlingar i ärendet med likvidatorerna. Emellertid
visade det sig omöjligt att kunna uppnå något resultat så hastigt, att förslag
i ämnet kunde föreläggas 1927 års riksdag. Härtill bidrogo åtskilliga
omständigheter, bland annat den på våren 1927 utbrutna nya branden i
gruvan, rörande vars utsträckning och sannolika varaktighet man till eu
början icke kunde göra sig någon bestämd föreställning. Vidare befanns
det nödvändigt att införskaffa utredning rörande den rättsliga ställning ett
eventuellt nybildat bolag skulle komma att intaga med hänsyn till bestämmelserna
i den för Spetsbergen gällande bergverksordningen m. m. Härtill
kommer slutligen, att likvidatorerna. som redan tidigare inträtt i förhandlingar
med vissa eventuella spekulanter i utlandet, helt naturligt funno sig
pliktiga att något närmare undersöka utsikterna att från dessa håll erhålla
ett fördelaktigt anbud. Något fast anbud lärer emellertid icke hava inkommit
till likvidatorerna, ehuru intresse för saken torde hava förefunnits
och alltjämt förefinnas på vissa håll utomlands.

Beträffande härefter likvidationsbolagets ekonomiska ställning ber jag att fa Likvidatiomhänvisa
till nedanstående av likvidatorerna den 25 januari 1928 framlagda bo^^r^''
vinst- och förlusträkning samt balansräkning per den 30 september 1927. rökning »amt
I avseende å den i vinst- och förlusträkningen ingående posten å 4,086,436 ialan.sJäk™%

. . ii .. , , , per *

kronor 81 öre vill jag förutskicka den upplysningen, att av namnda belopp
553,801 kronor 74 öre utgör förlust under verksamhetsåret 1925—1926.
medan återstoden eller 3,532,635 kronor 7 öre motsvaras av i samband med
likvidationen företagna nedskrivningar å värdet av bolagets tillgångar.

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 58.

Vinst- och förlnsträkning per den 30 september 1927.

kronor

337,725: 8 3
181,665: 9 4
133,981: so
206,590: 5 7
4,086,436: 81 kronor

Ingående balans:

Förlust 1921—1922 ..............

» 1922—1923 ..............

» 1923—1924 ..............

» 1924—1925 ..............

» 1925—1926 ..............

Allmänna omkostnader............

Räntor .......................................

Brandkostnader, restaureringsarbeten och vakthållning
vid Sveagruvan samt omkostnader för s/s Braganza »

Summa kronor

Utgående balans:

Förlustbalans från föregående år kronor 4,946,400:6 5
Förlust under året........................ » 295,727: 81 kronor

4,946,400: sb13,
469: 9 5
229,056: 41

53,201: 45
5,242,128: 4 6.

5,242,128: 4 6

Summa kronor 5,242,128:4 6.

Balansräkning per den 30 september 1927.

........... kronor

Tillgångar:

Kolgruvor och fyndigheter på Spetsbergen ................

Anläggningar vid Sveagruvan........................................

Inventarier » » ........................................

Egna fartyg........................................................................

Inventarier i Stockholm ................................................

Kassabehållning i Stockholm ........................................

Förrådslager vid Sveagruvan .......................................

Ej disponerade lånemedel av augusti 1925 (innestående
å likvidatoremas bankräkning) ................................

977,322: so
2,000,000: —
298,090: —
100,000: —
192: —
305: 17
199,031: si

18,770: 7 9

Förlustbalans från föregående år kronor	4,946,400: 6 5
Förlust under året...................	..... »	295,727: 81	»	5,242,128:	46
Skulder:		Summa	kronor	8,835,840:	43.
Aktiekapital:
Preferensaktiekapital...........		750,000: —
Stamaktiekapital ................	..... »	4,250,000: —	kronor	5,000,000:	''_
Statslån ...................................	..... kronor	1,500,000: —
Upplupen ränta ...................	..... »	206,250: —		1,706,250:	.
Lån från rederilånefonden.....	... kronor	66,666: 6 6
Upplupen ränta ...................		7,242: 5 8	»	73,909:	24
Arbetarnas sjukkassa .............			»	27,443:	21
Låneräkning av augusti 1925 kronor	350,000: —
Upplupen ränta .................	»	44,506: 25	»	394,506:	2 5
Diverse skulder ..........................			»	1,633,731:	73
		Summa	kronor	8,835,840:	4 3.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 58. 9

Med avseende å likvidationens hittillsvarande förlopp tilläter jag mig hänvisa
till ovan återgivna siffror rörande likvidationsbolagets ekonomiska ställning
samt följande av likvidatorerna den 25 januari 1928 avgivna förvaltningsberättelse: -

Sveagruvan.

Då likvidatorerna övertogo förvaltningen, var vid Sveagruvan förlagd eu
bevakningsstyrka bestående av en förman och fyra arbetare med familjer.
Denna personal hade under vintern 1925—1926 samt våren 1926 varit sysselsatt
dels med tillsyn och underhåll av anläggningarna vid Sveagruvan
och dels med att utspränga en ny utfraktstunnel till gruva II väster om
den tunnel, som förstördes i samband med gruvbranden 1925. Sistnämnda
arbete hade, när likvidatorerna övertogo förvaltningen, fortskridit sä långt,
att man beräknade vinna förbindelse med de äldre huvudutfraktsvägarna
innanför det ursprungliga brandstället före vinterns inbrott 1926.

Enär resultatet av arbetet med försäljningen av Sveagruvan i väsentlig
mån ansågs avhängigt av möjligheterna till att ingående inspektera anläggningarna,
beslöto likvidatorerna att genom en ökning av personalen vid
Sveagruvan under sommaren 1926 möjliggöra ett snabbare resultat av den
pågående ortdrivningen. En till 6 man uppgående förstärkningspersonal
uppsändes till Sveagruvan i juli månad och anlände dit den 25 i samma
månad. I augusti hade arbetet fortskridit så långt, att man i mitten avmånaden
kunde börja öppnandet av de igensatta orterna i gruvan. Under
arbetets gång fortgick utventilering av gruvan med hjälp av befintliga ventilationsanordningar.
Sedan de igenstängda orterna blivit tillgängliga, företogos
upprepade inspektioner av gruvan. På grund av ras voro emellertid
vissa delar av gruvan icke tillgängliga, varför en fullständig inspektion icke
var möjlig att företaga. Med anledning av de iakttagelser, som gjordes
beträffande de från gruvan utventilerade gaserna, ansågs det senare lämpligt
att tillsluta de delar av gruvan, som icke kunnat inspekteras och där
det följaktligen var ovisst, huruvida brand ännu förefanns.

Då det icke ansågs lämpligt att lämna anläggningarna helt utan tillsyn
under vintern 1926—1927 anställdes för vakthållning under denna tid tvenne
vaktmän, som skulle tillse anläggningarna och fullborda den nya huvudutfraktsorten.

Den 14 mars 1927 meddelade vaktmannen i telegram från den norska
radiostationen vid Green Harbour, att trenne explosioner inträffat i den nya
orten samt att den sista av dessa den 23 januari antänt, varför arbetet måst
inställas. Sedan likvidatorerna med anledning av detta telegram konfererat
med sakkunniga om den sålunda uppkomna situationen och möjligheterna
för eventulla åtgärder, beslöto likvidatorerna att utrusta en expedition bestående
av en gruvingenjör, en telegrafist och fyra man för att med hjälp
av vattenflödena i omkring Sveagruvan belägna fjällpartier under snösmältningen
söka släcka branden i gruvan.

Den sålunda beslutade expeditionen till Sveagruvan framkom dit först
den 10 maj 1927 på kvällen efter en mycket besvärlig resa. Brand förmärktes
då på ett område av cirka 200 kvadratmeter omkring den nya utfraktsstollen
och tunnelns vänstra parallell, varest sandsten och lerskiffer
mellan flötserna III och IV voro starkt upphettade och utvecklade massor
av förbränningsgaser. Byggandet av den beslutade vattenrännan påbörjades
omedelbart och var avslutat den 10 juni. Den 25 juni erhölls tillräckligt

Likvidationens
hittillsvarande
förlopp.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 58.

med smältvatten sä att rännan kunde fyllas. Vatten leddes dels genom
nya sprickor och dels genom Kinanders ort in i gruvan. Det vatten, som
rann ut genom raset omkring utfraktsstollen, hade i början mycket hög
temperatur men denna avtog stadigt allt eftersom avkylningen på grund
av vattenspolningen fortskred. En del vatten rann även genom gamla gruvan
och kom ut genom dess utfraktsstoll, men hade detta vatten icke undergått
någon temperaturförhöjning. Under den första tiden av vattenspolningen
försiggick en rätt kraftig ångbildning, men sedan en kildamm insatts
i nya utfraktsstollen och vattnet började stiga i gruvan förmärktes ingen
ångbildning. Hela gruvan torde hava varit fylld med vattenånga, ty sådan
utträngde till och med genom eu rasspricka över östra delen av gruvan,
det s. k. H-fältet.

Expeditionsledaren meddelade, att till expeditionens avresa den 22 augusti
1027 samhällets bostäder och anläggningar icke tagit minsta skada med
undantag av en mindre, obetydlig sättning av mittelpartiet på kajen. Den
28 augusti återkom expeditionen till Harstad, där den upplöstes.

För ombesörjande av vakthållningen vintern 1927—1928 kvarstannade 2
man vid Sveagruvan.

A nnektionerna.

Vid tidpunkten för likvidatorernas övertagande av förvaltningen fortgick
sedan något mer än ett halvt år behandlingen av inlämnade ockupationskrav
å områden på Spetsbergen inför den för ändamålet tillsatta kommissarien i
Köpenhamn. Från svensk sida hade inlämnats anspråk å trenne områden
inom respektive Braganzadistriktet, Pyramidbergsdistriktet och Ebbadalsdistriktet.
Från kommissarien hade meddelats, att med de svenska delvis
sammanfallande krav anmälts dels av ett skotskt syndikat inom Ebbadalsdistriktet
samt dels av ett ryskt bolag inom Braganzadistriktet. Beträffande
de skotska anspråken hade bolagets styrelse före likvidationen träffat eu
preliminär uppgörelse, innebärande att de svenska anspråken skulle återtagas,
i den mån de sammanföllo med de skottska, mot en kontant gottgörelse från
det skottska syndikatet. Denna likvid har likvidatorerna sedermera mottagit
och å bolagets vägnar bekräftat den ingångna överenskommelsen.

För att undvika ett kostsamt skiljedomsförfarande hade av den danska
kommissarien framlagts förslag om att träffa en godvillig uppgörelse även
med det ryska bolag, som inom Braganzadistriktet anmält anspråk, delvis
sammanfallande med de svenska. Detta förslag avsåg, att de ryska intressenterna
skulle avstå från sina anspråk inom Braganzadistriktet men erhålla
kompensation genom överlåtelse på dem av bolagets anspråk inom Pyramidbergsdistriktet.
För denna överlåtelse skulle därjämte de ryska intressenterna
erlägga viss kontant ersättning. Den föreslagna uppgörelsen syntes
likvidatorerna förmånlig, enär därigenom bolagets rätt till den viktiga
ockupationen inom Braganzadistriktet säkrades för bolaget utan kostnader
för ett eljest nödvändigt skiljedomsförfarande. Bolaget skulle i dess ställe
tillföras eu säker inkomst, varemot skiljedomsförfarandet ju innebar stora
sannolikheter för en till beloppet oviss utgift för bolaget. Definitiv uppgörelse
i denna fråga träffades i Oslo den 23 oktober 1926. Ryssarna överlämnade
den fastställda ersättningen för överlåtelsen av de svenska anspråken
inom Pyramidbergsdistriktet den 1 mars 1927.

Sedan sålunda beträffande annektionerna bolagets anspråk undergått den
förändringen, att bolaget frånträtt vissa av sina anspråk omkring Isfjorden
men i utbyte erhållit förutom viss kontant ersättning äganderätten till det

Kungl. Maj:ts proposition Nr 58.

ojämförligt viktigaste annektionsområdet omkring Braganzabukten helt klarlagd,
har behandlingen av anspråken slutförts och »hjemmelsdokument» ä
norska regeringens vägnar den 29 augusti 1927 utfärdats å de båda kvarstående
områdena, det ena i Braganzadistriktet och det andra vid Ebbadalen.

För säljning såtgärcler.

Omedelbart efter likvidatoremas övertagande av förvaltningen kungjordes
avsikten att försälja bolagets egendom. Sålunda tillställdes de svenska beskickningarna
i de länder, där intresse för förvärvandet av de svenska tillgångarna
på Spetsbergen kunde förväntas, en kortfattad redogörelse över
tillgångarna med begäran om att undersöka möjligheterna för en försäljning
till köpare inom respektive länder. I samband härmed gingo likvidatorerna
aven i författning om att låta utarbeta en fullständig redogörelse över anläggningarna
vid Sveagruvan avsedd att tillställas eventuella spekulanter.
Denna redogörelse utarbetades även på flera främmande språk.

Likvidatorerna hava vid ett flertal tillfällen fört underhandlingar med
såväl försäljningsagenter som direkta spekulanter. Med anledning av 1927
års riksdags beslut att begära förnyad utredning angående bevarandet av de
svenska stenkolstillgångarna hava likvidatorerna emellertid ansett sig icke
böra upptaga definitiva förhandlingar om försäljning av tillgångarna på
Spetsbergen förrän riksdagen ånyo haft tillfälle taga frågan under omprövning.

Bolagets fartyg Braganza lxade redan av styrelsen upplagts i Tromsö under
tillsyn av fartygets förutvarande befälhavare kapten Svendsen. Likvidatorerna
voro redan från början angelägna om att snarast möjligt söka försälja
Braganza för att undvika de med fartygets tillsyn förenade kostnaderna
samt då det dessutom måste befaras att fartyget oundvikligen måste taga
skada under uppläggning. Något köpeanbud på fartyget erhölls dock ej,
varför likvidatorerna under sommaren 1927 undersökte möjligheten av fartygets
försäljande å offentlig auktion. Detta försäljningssätt avstyrktes dock
av bolagets förbindelser i Norge. Efter utbud till olika intressenter upprättades
den 27 september 1927 genom bolagets ombud i Norge ett avtal om
fartygets föi*säljning före den 15 nästpåföljande oktober för eu köpeskilling
av 23,000 norska kronor.

Bokslut.

Då avräkning med den under våren 1927 till Spetsbergen översända personalen
icke kunde göras per den 30 juni, vilken dag enligt bolagets ordning
bokslut skall göras, samt bolaget icke drivit någon rörelse, som krävde
boksluts upprättande per viss dag för resultatets konstaterande, hava likvidatorerna
avsett göra bokslut vid 1927 års utgång. På grund av handelsdepartementets
önskan att erhålla bokslut i så god tid att detta kunde biläggas
blivande proposition till årets riksdag, hava likvidatorerna nu låtit
uppgöra bokslut per den 30 september 1927, varigenom slutlig avräkning
med den då från Spetsbergen återkomna personalen kunnat intagas i bokslutet.
Bokslut per den 31 december 1927 har ej medhunnits, enär trots
försök för fullständigt boksluts upprättande erforderliga uppgifter från bolagets
norska ombud ej kunnat erhållas.

Till balansräkningen per den 30 september 1927 vilja likvidatorerna göra
följande påpekanden.

Det bokförda värdet å kolgruvor och fyndigheter å Spetsbergen har
minskats med de belopp, som enligt ovan erhållits vid uppgörelse med det

departements chefen.

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 58.

skotska syndikatet och de ryska intressenterna. Minskningen i inventarievärdena
har föranletts av försäljningar och förbrukning. Likvidatorna hava
ej haft tillfälle att personligen besiktiga omfattningen och beskaffenheten av
bolagets anläggningar och förråd å Spetsbergen, varför likvidatorerna varit
i fråga om dessa tillgångar hänvisade till bolagets förutvarande räkenskaper.
I den i balansen som diverse skulder upptagna posten å 1,633,731 kronor
73 öre utgör ett belopp av 44,658 kronor 51 öre en sedan flera år tillbaka
i bolagets räkenskaper upptagen skuld till okänd fordringsägare och hava
likvidatorerna på grund av inhämtade upplysningar anledning antaga, att
något betalningsanspråk för ifrågavarande belopp icke kommer att mot
bolaget framställas.

Efter ansökan av likvidatorerna har Stockholms rådhusrätt den 8 januari
1927 utfärdat kallelse å bolagets okända borgenärer att senast sista helgfria
lördagen i januari månad år 1928 anmäla sina fordringar hos rätten.

Jag anser mig slutligen böra komplettera den i kommerskol legii förberörda
skrivelse lämnade uppgift å svensk kolnotering eif västkusthamn för stora
engelska ångkol med den för tiden november 1927—5 januari 1928 gällande
noteringen å dylika kol:

Nov.

Dec.

5/l2-

10/l2

”/l.

19/,., _

"/«»-

37m

7i—

Northumberlandkol.........

It).75

17.80

It). 91

17.14

17.85

17-80

17.88

Durhamkol.....................

18.49

18.58

18.25

18.24

19.5 7

19.es

I den motion (1:99), som föranlett 1927 års riksdags nu ifrågavarande
skrivelse, hava framhållits vissa nytillkomna omständigheter, som, sedan
riksdagen år 1926 hade att taga ställning till) frågan om bevarandet
åt Sverige av stenkolstillgångarna på Spetsbergen, enligt motionärernas
mening ytterligare talade för att fyndigheterna borde bibehållas i svensk
ägo. I detta avseende har till en början, under erinran om den engelska
kolstrejken år 1926, framhållits den betydelse dispositionsrätten över
dessa stenkolstillgångar kunde få under i framtiden eventuellt uppkommande
liknande situationer. Vidare har, i anledning av de framsteg de s. k. direkta
järnframställningsmetoderna gjort, påpekats, att tillgången på spetsbergskol
kunde bliva av betydelse för tillgodogörande i förädlad form av
järnmalmsfyndigheterna i norra Sverige. Slutligen hava såsom en omständighet
av särskild vikt vid nu förevarande frågas bedömande framhållits
de senare årens stora framsteg i avseende på lösningen av problemet att
framställa flytande bränslen ur stenkol.

För egen del har riksdagen erinrat om att det i 1926 års proposition
framlagda förslaget till uppgörelse om fyndigheternas överlåtande på
statsverket förutsatte ett kapitalutlägg av 375,000 kronor, vartill komme
vissa årliga administrationskostnader, som borde kunna hållas inom en mycket
begränsad ram. I anslutning härtill har riksdagen framhållit den möjlighet,
som sålunda syntes föreligga att utan större kostnad tillsvidare bibehålla

Kungl. Maj:ts proposition Nr 58.

dessa koltillgångar i avvaktan på, bland annat, ett närmare klarläggande
av de motionsvis berörda, mycket aktuella problemen om kolets framtida
industriella användning, av vilkas lösning frågan om spetsbergsfyndigheternas
framtida värde syntes vara till en viss grad avhängig.

I anledning av vad sålunda i motionen och riksdagsskrivelsen anförts i
fråga om nyss angivna problem hade det givetvis varit i högsta grad önskvärt,
om någon närmare utredning i dessa avseenden redan nu hade kunnat
åvägabringas. Emellertid har, vad särskilt angår lösningen av problemet
att framställa flytande bränslen ur stenkol, kommerskollegium uttalat, att,
så vitt kollegium hade sig hekant, tillräckliga uppgifter icke syntes finnas
tillgängliga i den tekniska litteraturen för att en beräkning angående spetsbergskolens
förhållande till dessa oljeframstäl 1 ningsprocesser för närvarande
skulle kunna utföras. Jag vill i detta sammanhang omförmäla, att en vid
ingenjörsvetenskapsakademiens kraft- och bränsleutredning anställd tjänsteman,
bergsingenjören A. Hallbäck, som år 1918 företagit vissa prov å spetsbergskol,
till mig den 25 januari 1928 överlämnat en promemoria angående
möjligheterna för oljeutvinning ur stenkol med särskild hänsyn till spetsbergskolen.
I denna promemoria, varav utdrag torde få såsom bilaga A
fogas till dagens protokoll, lämnas en redogörelse över olika metoder avseende
en förädling av stenkol under utvinnande av motorbränslen och
framhålles däri, hurusom den tekniska utvecklingen inom området av kolens
förädling för närvarande är synnerligen stark och att nya metoder med
lovande utsikter äro under utprovning, till en del redan i storindustriell
skala. Otänkbart är ju icke, framhålles det, att någon av dessa nya metoder
kan komma att så utvecklas och med sådan fördel tillämpas på spetsbergskolen,
att nackdelarna av Spetsbergens nordliga och avskilda läge vid
en konkurrens med de naturliga mineraloljorna och med den »konstbensin»,
som — exempelvis i Tyskland — framställes i storindustriell skala och av ett
billigt råmateriel, kunna bliva kompenserade. Någon säker hållpunkt för
ett dylikt antagande syntes dock icke förefinnas. över huvud taget kunde
något positivt uttalande angående möjligheten att med fördel tillämpa någon
av de nyare metoderna å spetsbergskol icke på basis av hittills föreliggande
material göras.

Beträffande de övriga skäl för ifrågavarande kolfyndigheters bevarande i
svensk ägo, som anföras i motionen, anser jag mig icke nu kunna göra
något uttalande.

I åberopade skrivelse har riksdagen i avseende å den begärda utredningen
uttalat, att därvid borde särskilt undersökas, huruvida icke på
grundval av det hittillsvarande bolaget en nybildning under statens medverkan
av ett liknande företag kunde åstadkommas. Tidigare från olika
näringssammanslutningar gjorda uttalanden syntes nämligen riksdagen giva
viss rätt antaga, att på enskilt håll intresse alltjämt skulle förefinnas och
komma att ådagaläggas för ifrågavarande koltillgångars fortsatta bevarande
åt landet. Under alla förhållanden borde enligt riksdagens mening fast -

Kunyl. Maj;ts proposition Nr 58.

hållas, att den ytterligare kapitalinsats, som från statens sida kunde påräknas,
inåste bliva tämligen begränsad.

Med anledning av vad sålunda från riksdagens sida uttalats vill jag
till en början framhålla, att svenska köpare av ifrågavarande koltillgångar
å Spetsbergen icke för närvarande torde finnas. Åtminstone hava
t lagra sadana hittills icke framträtt, ehuru vissa förfrågningar i saken gjorts
fiån min sida. För att koltillgångarna skola kunna fortfarande bevaras i
svensk ago, läiei det därför vara nödvändigt att det för inköpet erforderliga
kapitalbeloppet praktiskt taget helt tillskjutes av staten i avvaktan på att,
under i framtiden eventuellt förändrade förhållanden, intresse för saken åter
må komma till synes från enskilt svenskt håll. Härvid är emellertid att
märka, att den i ovan åberopade proposition (nr 195) till 3 926 års riksdag
föreslagna formen för statens övertagande av företaget, nämligen att staten
skulle för visst pris övertaga fordringsrätten från de huvudsakliga enskilda
fordringsägarna samt erhålla de av dem ägda stamaktierna i bolaget, icke
längre är användbar sedan på grund av 1926 års riksdags beslut bolaget
enligt till registreringsmyndigheten gjord anmälan trätt i likvidation. En
formlig försäljning av företaget lärer sålunda nu vara ofrånkomlig.

Vid angivna förhållanden hava under den tortsatta beredningen inom
handelsdepartementet av detta ärende förhandlingar förts med likvidatorerna
iörande överlåtande å ett nytt för ändamalet bildat aktiebolag av de likvidationsbolaget
tillhöriga områdena a Spetsbergen, till vilka såsom förut nämnts
likvidationsbolagets rätt blivit tryggad genom av norska regeringen den 29
augusti 1927 utfärdade »hjemmelsdokument». Såsom resultat av de förda
förhandlingarna hava likvidatorerna till mig överlämnat ett den 10 januari
1928 dagtecknat försaljningsanhud å ifrågavarande båda områden, vilka äro
belägna det ena omkring Braganzabukten (Braganzavågen) och den inre
delen av Lagfjorden samt det andra omkring Ebbadalen (Ebbabreen) och vilka
i »hjemmelsdokumenten» benämnts »Indre Lågfjord» och »Indre Billefjord».
Enligt försäljningsanbudet, vilket torde få såsom bilaga B fogas till dagens
protokoll, skulle dessa områden, med allt vad därå finnes av fast och lös
egendom i vid tillträdet befintligt skick och med den rätt likvidationsbolaget
därtill äger, av likvidationsbolaget överlåtas för en köpeskilling av 850,000
kronor att erläggas senast den 30 april 1928 samt i övrigt på följande
villkor. Eventuella av försäljningen föranledda avgifter till norska myndigheter
ävensom alla skatter för egendomen ä Spetsbergen, förfallande efter den 30
april innevarande år, betalas av köparen, som jämväl från sagda dag svarar
för arvodet till det ombud i Norge, som författningsenligt måste finnas. Avlöning
och övriga kostnader för den nuvarande till två man uppgående
vaktpersonalen vid gruvan å Spetsbergen bestridas intill den 30 april 1928
av likvidationsbolaget och därefter av köparen. Enligt avtal med aktiebolaget
Isfjorden-Belsund upphör all skyldighet att till sagda bolag erlägga
royalty för i likvidationsbolagets gruvor å Spetsbergen brutna stenkol.
Likvidationsbolagets arkiv och övriga handlingar överlämnas efter likvidationens
avslutande till köparen. Den försålda egendomen skall av köparen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 58.

tillträdas den 1 januari 1929 eller den tidigare dag, som köparen äger bestämma;
dock att likvidationsbolaget ej är skyldigt att efter den 30 april
1928 vidtaga några åtgärder för spetsbergstillgångarnas vård eller tillsyn,
men köparen däremot berättigad vidtaga de åtgärder härför, som han finner
erforderliga, varvid köparen må utan ersättning disponera över likvidationsbolagets
å Spetsbergen befintliga förråd och anläggningar.

Anbudet är från likvidatorernas sida bindande under förutsättning att
riksdagen före den 1 april 1928 anvisar erforderliga medel samt köpekontrakt
utväxlas och likvid sker senast den 30 april 1928.

Av eu under förhandlingarna med likvidatorerna gjord uppställning över
1 ikvi dationsbolagets beräknade skulder per den 30 april 1928 framgår, att
den totala skuldbördan, frånsett aktiekapitalet, då skulle uppgå till 3,890,460
kronor 42 öre, därav 2,376,470 kronor 38 öre till svenska staten, 1,480,691
kronor 83 öre till vissa större enskilda fordringsägare samt 33,304 kronor
21 öre till andra fordringsägare. Statens fordran består av följande tre
poster: statslån av 1923 och 1924 jämte oguldna räntor 1,750,000 kronor,
järnvägsstyrelsens fordran jämte oguldna räntor 394,270 kronor 38 öre samt
statslån av augusti 1925 jämte oguldna räntor 232,200 kronor. Därvid är
att märka, att sistnämnda lån liksom ett samtidigt av de större enskilda
fordringsägarne till bolaget lämnat lån, utgörande jämte oguldna räntor
174,556 kronor 25 öre, beviljats med förbehåll om förmånsrätt framför äldre
krediter. Vidare må framhållas, att det vid beräkningen förutsatts, att
resterande kapital, 66,666 kronor 66 öre, å bolagets rederilån jämte oguldna
räntor, per den 30 april 1928 uppgående till 9,388 kronor 88 öre, sistnämnda
dag till fullo skola inbetalas av borgensmännen för lånet, varför och då dessa
jämväl i övrigt äga betydande fordringar å bolaget nämnda båda belopp, tillhopa
76,055 kronor 54 öre, inräknats bland skulderna till bolagets större enskilda
fordringsägare. Slutligen må framhållas, att nu återstående ej disponerade
belopp, omkring 19,000 kronor, å den ovan omförmälda i augusti
1925 till bolaget beviljade kredit beräknats att jämte köpeskillingen —

23,000 norska kronor — för numera försålda fartyget Braganza, för vars
anskaffande berörda rederilån på sin tid beviljats, skola förslå till täckande
av de utgifter, som likvidatorerna, i händelse försäljning sker enligt omförmälda
anbud, ytterligare hava att bestrida. Det av 1926 års riksdag
anvisade reservationsanslaget å 105,000 kronor till åtgärder för avvecklande
av statens engagemang i svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergen har däremot
beräknats icke till någon del skola behöva av likvidatorerna tagas i
anspråk.

För ett närmare bedömande av likvidatorernas försäljningsanbud har samtidigt
med förberörda uppställning rörande likvidationsbolagets skulder uppgjorts
en plan å utdelning den 30 april 1928 till likvidationsbolagets fordringsägare
av den i anbudet bestämda köpeskillingen, 850,000 kronor, efter
enahanda grunder som gälla för upprättande av utdelningsförslag i konkurs.

Enligt denna plan skulle de mindre fordringsägare, vilka icke deltagit i
överenskommelsen om förmånsrätt för den bolaget i augusti 1925 beviljade

Kungl. Maj:ts proposition Nr 58.

krediten, först äga av köpeskillingen utbekomma vad som i proportion till hela
skuldbördan belöper å deras fordringar. Därefter skulle staten och likvidationsbolagets
enskilda kreditgivare äga till fullo återbekomma den bolaget i
augusti 1925 beviljade krediten jämte ränta. Slutligen skulle vad som
sedan återstår fördelas mellan staten och de enskilda fordringsägarna i proportion
till vederbörandes oprioriterade fordringar hos likvidationsbolaget.

De belopp, som enligt utdelningsplanen skulle komma att utgå till fordringsägarna,
framgå av följande sammanställning.

: i.

j II.

j in.

	Fordrings- belopp	Utdelning	Utdelning i procent å fordrings-
	kronor	öre	kronor	öre	belopp %
Mindre fordringsägare, som ej deltagit i över-enskommelsen om förmånsrätt för den i augusti 1925 beviljade krediten ...............	33,304	21	7,276	40	21.85
Lån av augusti 1925 a) stateu: lån 200,000 kronor jämte ränta	232,200		232,200		100
b) större enskilda kreditgivare: lån 150,000 kronor jämte ränta...........................	174,556	25	174,556	25	100
Äldre större krediter, lämnade av a) staten ............................................	2,144,270	38	270,933	88	12.64
b) enskilda ..........................................	1,306,135	5 8	165,033	47	12.64
Summa I—III kronor	3,890,466	42	850,000	—

Staten skulle enligt förestående bekomma 503,133 kronor 88 öre (232,200 +
270,933: 8 8) och de större enskilda fordringsägarna 339,589 kronor 72 öre
(174,556: 25 + 165,033: 47). Sammanlagt skulle till enskilda fordringsägare
komma att utgå 346,866 kronor 12 öre eller i runt tal 350,000 kronor.

Det belopp, som enligt utdelningsplanen skulle komma likvidationsbolagets
samtliga enskilda fordringsägare till godo, understiger sålunda med i runt
tal 25,000 kronor det kapitalutlägg till de större enskilda fordringsägarna,
som enligt det till 1926 års riksdag i proposition nr 195 framlagda förslaget
till uppgörelse erfordrades för fyndigheternas överlåtande på staten. Härvid
må emellertid erinras, att det år 1926 ifrågasatta kapitalutlägget uträknades
med utgående från ett totalvärde per den 1 juni 1926 på bolagets
samtliga tillgångar av 1,000,000 kronor, under det att köpeskillingen för de
tillgångar, varom nu är fråga, i försäljningsanbudet upptagits till 850,000
kronor. De tillgångar, anbudet avser, äro visserligen något mindre än de,
som ingingo i 1926 års förslag till uppgörelse, i det att dels, såsom av den
ovan lämnade redogörelsen framgår, rättigheterna till ett par mindre
betydande områden utan större värde, nämligen Pyramidberget och en
del av området vid Ebbadalen, försålts, dels ock i det nu avgivna anbudet
icke ingår annat än tillgångarna å Spetsbergen jämte likvidationsbolagets
arkiv och övriga handlingar. Men å andra sidan har äganderätten

Kungl. Maj:ts proposition Nr 58.

till det ojämförligt viktigaste och värdefullaste området, nämligen Braganzadistriktet,
ävensom till det i anbudet innefattade området omkring Ebbadalen
blivit fullt tryggad, varförutom nu bortfallit den år 1926 åt borgensmännen
för rederilånet betingade förmånen, att deras borgensansvar skulle
avvecklas efter de regler, som skulle gälla, därest till säkerhet för lånet
framför borgen funnes inteckningar gällande med bästa rätt i fartyget
Braganza till belopp motsvarande den oguldna delen av rederilånet. Da
bolagets tillgångar på annan ort än Spetsbergen endast bestå av vissa kontorsinventarier
och dylikt, saknar den uppställda begränsningen i detta avseende
varje betydelse.

Innan jag går att yttra mig över, huruvida staten bör medverka vid bildandet
av ett nytt aktiebolag med ändamål att övertaga det gamla bolagets
tillgångar å Spetsbergen i enlighet med det anbud, som nu föreligger, anser
jag mig böra något närmare uttala mig om de utgifter, som för tillgångarnas
fortsatta bevarande kunna beräknas under de närmaste åren
bliva för det nya bolaget erforderliga.

Till en början må då framhållas, att det synes vara något ovisst, huruvida
de i bergverksordningen för Spetsbergen meddelade övergångsbestämmelserna,
vilka tillerkänna förste ockupant vissa särskilda förmåner, gälla
även för person eller företag, som genom överlåtelse från förste ockupant
kommit i besittning av område å Spetsbergen, eller med andra ord, huruvida
dessa förmåner äro att hänföra till förste ockupanten personligen eller
till det område, som av honom ockuperats. Denna fråga, vars avgörande
torde ankomma på vederbörande norska myndigheter och med avseende varå
full visshet icke på sakens nuvarande ståndpunkt kan erhållas, lärer nu
böra lämnas öppen. Sedan emellertid min uppmärksamhet blivit fäst på
spörsmålet, har jag ansett försiktigheten bjuda att tillsvidare räkna med
att den tolkning av övergångsbestämmelserna är riktig, som i förevarande
fall kan anses såsom mindre gynnsam eller att omförmälda förmåner icke
komma ny ägare till godo. Från denna utgångspunkt har jag låtit sakkunnig
person verkställa en undersökning rörande de åtgärder, som vid
överlåtelse å ett nytt bolag av svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergens i
likvidation kolfyndigheter kunna bliva erforderliga för bevarandet av rätten
till desamma.

Av den med ledning av bestämmelserna i bergverksordningen för Spetsbergen
verkställda undersökningen har framgått följande.

Det nya bolaget torde, för att hindra utomstående att göra intrång, vara
nödsakat att, innan äganderätten till marken övergår till detsamma, på
marken angiva och utmärka de platser, där fyndighet, som bolaget vill
lägga till grund för blivande utmål, anträffats. Om detta arbete utföres
t. ex. sommaren 1928 i augusti månad, skall skriftlig anmälan därom göras
hos bergmästaren inom 10 månader, således senast i juni 1929 (bergverksordningen
§ 9:1). Inom 5 år från fyndplatsernas utmärkande eller senast
i augusti månad 1933 skall ansökan om utmål vara bergmästaren tillhanda
Bihang till riksdagens protokoll 199.$. 1 samt. 48 häft. (Sr öH) 8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 58.

(§ 10:2). Samtidigt skall såsom kostnad för ett antaget antal av 10 utmål
erläggas 2,300 kronor.

Därest såsom nämnts ansökan om utmål ingives till bergmästaren i augusti
1933, lärer utmålsförrättning tidigast kunna äga rum år 1934 (§ 11) och sådan
förrättning vinna laga kraft tidigast 6 månader efter densamma, alltså på
nyåret 1935 (§ 13). Vid denna tidpunkt inträder skyldighet att för varje utmål
erlägga en årlig avgift av intill 500 kronor; för 10 utmål alltså intill

5,000 kronor per år (§ 17). Fyra år räknat, från den 1 oktober året efter
det, då utmålsförrättningen vunnit laga kraft — alltså 4 år efter den 1 oktober
1936 eller den 1 oktober 1940 — skall gruvarbete igångsättas i sådan omfattning,
att för varje följande femårsperiod användas minst 1,500 dagsverken
till gruvarbete inom varje utmål.

Till jämförelse med vad sålunda anförts vill jag nämna, att, därest den
andra tolkningen av övergångsbestämmelserna till berg ver ksordningen är
riktig och förste ockupants rätt sålunda efter överlåtelse tillkommer ny
ägare, ''ingivandet av ansökan om utmål kan uppskjutas intill 10 år efter
»hjemmelsbrevs» utfärdande, d. v. s. intill den 29 augusti 1937, i följd varav
ovan angivna tidpunkter för utmålsförrättning och igångsättande av gruvarbete
förskjutas i motsvarande mån eller med 4 år. Enligt denna tolkning
skulle vidare intill utgången av nyssberörda frist för ansökan om utmål
och, försåvitt sådan ansökan göres i rätt tid, intill dess utmålsförrättningen
vunnit laga kraft, det nya bolaget äga ensamrätt till »sökning» och gruvdrift
inom sitt område. Några arbeten skulle bolaget därför icke behöva
verkställa förrän sommaren 1937 i och för den ansökan om utmål, som då
måste göras.

Med utgångspunkt från den sålunda gjorda undersökningen har jag verkställt
en beräkning av de kostnader, som under en 10-årsperiod framåt kunna
tänkas uppkomma för det nya bolaget. Resultatet av denna beräkning framgår
av följande sammanställning:

Fasta årliga kostnader:

Skatt i Norge (1926 3,290 norska kronor) ................ 4,000: —

» » Sverige .............................................................. 0: —

Fast ombud i Norge ........................................................ 3,500: —

Administration i Sverige (ingen kontorslokal eller
fast personal; styrelseuppdrag, bokföring och revision
skötas som bisysslor)........................................... 5,000: —

Kronor 12,500: —

För 10 år

125,000: —
15,000: —

Utmålsavgift 1935—1937 å 5,000: -Tillfälliga kostnader:

Expedition till Spetsbergen 1928 ...
Avgift för ansökan om utmål 1933
Expedition till Spetsbergen 1934 ...
Oförutsedda utgifter ...........................

20,000

2,300

20,000

17,700

Summa kronor 200,000

Kungl. Maj:ts proposition Nr 58.

Kostnaderna för de närmaste 10 åren skulle sålunda kunna antagas uppgå
till omkring 200,000 kronor. Jag förutsätter härvid, liksom min företrädare
i ämbetet vid framläggandet av 1926 års förslag i denna fråga, att ständig
bevakning icke anordnas å Spetsbergen.

När jag nu går att för egen del angiva min ståndpunkt i denna fråga,
finner jag mig till en början böra uttala, att utsikterna till avkastning av
nya kapitalinvesteringar i det ifrågavarande företaget måste anses synnerligen
ovissa och att starka betänkligheter därför kunna resas mot dylika.
Av de gjorda kostnadsberäkningarna för ett fortsatt bevarande i svensk ägo
av koltillgångarna synes emellertid framgå, att kostnaderna ligga inom sådana
gränser, som 1927 års riksdag vid avlåtandet av sin meromnämnda skrivelse
torde hava förmenat vara rimliga. Med hänsyn till den ståndpunkt riksdagen
intagit till frågan och då överlåtelsen torde kunna genomföras på ett
sådant sätt, att den kontanta kapitalinsats, soin i förevarande fall erfordras,
kan stanna vid något över hälften av den ifrågasatta köpeskillingen, synes
mig förslag om statens medverkan till bildande av ett nytt bolag för koltillgångarnas
övertagande i enlighet med det föreliggande anbudet böra
bringas under riksdagens prövning.

Denna statens medverkan skulle enligt min mening lämpligen böra ske
på följande sätt. Den del av köpeskillingen, som enligt ovan omförmälda
utdelningsplan belöper å staten såsom fordringsägare i det gamla bolaget eller
i runt tal 500,000 kronor, skulle av det nya bolaget övertagas såsom lån
mot vederbörlig förskrivning. Att jag även i fråga om den del av det
staten tillkommande utdelningsbeloppet, som belöper å järnvägsstyrelsens
fordran hos det gamla bolaget, anser mig kunna förorda ett dylikt arrangemang,
beror därpå, att, enligt inhämtad upplysning, den järnvägsstyrelsens
utgift, varigenom fordran uppkommit, belastat järnvägsstyrelsens kolkonto
för vederbörande år och att samma fordran sålunda i själva verket kan betraktas
såsom om den vore i järnvägsstyrelsens räkenskaper avskriven. Genom
berörda överflyttning av skuld till ett belopp av omkring 500,000 kronor,
vartill riksdagens bemyndigande lärer böra utverkas, minskas det belopp,
som det nya bolaget behöver för köpeskillingens erläggande disponera, till

350,000 kronor. Detta belopp anser jag böra tillskjutas genom aktieteckning
i det nya bolaget. Utöver en kapitalinsats å sist sagda belopp erfordras,
såsom redan nämnts, medel för bestridande av det nya bolagets utgifter
under de närmaste åren. Enligt ovan anförda beräkning skulle dessa för
en 10-årsperiod framåt komma att belöpa sig till omkring 200,000 kronor.
Förhållandena kunna emellertid under loppet av eu så pass lång tidrymd
undergå betydande förändringar. Jag håller dock före, att den nu beräknade
utgiftssumman icke skall komma att behöva överskridas. Därest likväl
branden i Sveagruvan mot förmodan icke skulle vara släckt och särskilda
expeditioner till Spetsbergen med anledning härav erfordras, kunna kostnaderna
ju tänkas uppgå till högre belopp än vad som nu beräknats. Men

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 58.

å andra sidan bör en minskning av det för bestridande av utgifter erforderliga
kapitalet uppkomma, därest anläggningarna å Spetsbergen utarrenderas, såsom
det med hänsyn till deras vård och underhåll synes önskligt. Vid angivna
förhållanden anser jag det icke lämpligt att för nu ifrågavarande ändamål
beräkna medel för längre tid än 5 år. Det för denna tid erforderliga beloppet,
vilket lämpligen torde böra upptagas med 100,000 kronor, anser jag
böra, i likhet med omförmälda belopp å 350,000 kronor, tillskjutas genom
aktieteckning. Av riksdagen bör sålunda utverkas bemyndigande för Kungl.
Maj:t att låta teckna aktier intill ett belopp av 450,000 kronor i det nya
bolaget.

För likvidering av dessa aktier synes mig i första hand böra tagas i anspråk
det av 1926 års riksdag anvisade reservationsanslaget å 105,000 kronor
till åtgärder för avvecklande av statens engagemang i svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen, vilket anslag, enligt vad jag tidigare framhållit,
hittills icke till någon del utnyttjats. I detta sammanhang vill jag framhålla,
att storleken av detta anslag, vilket utgått av skattemedel, ungefär
motsvarar det belopp, som beräknats bliva erforderligt för bestridande av
det nya bolagets utgifter under de. närmaste 5 åren. Jämte medgivande av
riksdagen att för aktieteckning anlita nämnda anslag torde för samma
ändamål ett belopp av 345,000 kronor böra äskas av riksdagen att uppföras
å riksstaten för budgetåret 1928—1929 under utgifter för kapitalökning och
rubrik »Statens aktier». Med hänsyn till de ovissa förräntningsmöjligheterna
i avseende å förevarande kapitalinvestering torde beloppet böra utgå
av andra statsinkomster än lånemedel. Enligt vad chefen för finansdepartementet
meddelat, kunna för täckande av utgiftsposten ifråga, vilken icke
upptagits i statsverkspropositionen, medel beredas å riksstaten.

Såsom av det föregående framgår, skulle nyssnämnda belopp av 345,000
kronor behöva tagas i anspråk redan den 30 april 1928. Det för ändamålet
äskade anslaget skulle emellertid bliva tillgängligt först med det nya budgetårets
ingång, d. v. s. den 1 juli 1928. Vid sådant förhållande torde, vid
bifall till det föreliggande förslaget, det ifrågavarande beloppet böra förskottsvis
utanordnas av anslaget till oförutsedda utgifter för att omedelbart efter
ingången av nästkommande budgetår ersättas sagda anslag av de medel,
som må av riksdagen beviljas.

Jag vill slutligen tillägga, att det torde få ankomma på Kungl. Maj:t
att utfärda instruktion för de representanter för staten, vilka böra tillsättas
i det nya bolaget.

Under åberopande av vad jag här ovan anfört hemställer jag alltså, att.
Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen att

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att, för fortsatt bevarande i svensk ägo av
svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergens i likvidation tillgångar å Spetsbergen,
låta teckna aktier till ett belopp av intill 450,000 kronor i ett tillämnat
aktiebolag med ändamål att övertaga berörda tillgångar samt att

Kungl. Maj:ts proposition Nr 58.

•21

lämna medgivande för det nya bolaget att mot vederbörlig förskrivning
övertaga det belopp, som vid utdelning i huvudsaklig överensstämmelse med
ovan omförmälda utdelningsplan kan tillkomma staten såsom fordringsägare
hos svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergen i likvidation,

dels medgiva, att det å riksstaten för budgetåret 1926—1927 anvisade reservationsanslaget
å 105,000 kronor till åtgärder för avvecklande av statens
engagemang i svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergen må anlitas för likvidering
av aktier i det nya bolaget,

dels ock för sistberörda ändamål å riksstaten för budgetåret 1928—1929
bland utgifter för kapitalökning anvisa ett reservationsanslag av 345,000
kronor.

Vad föredragande departementschefen sålunda hemställt,
däri statsrådets övriga ledamöter instämma, behagar
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten bifalla
samt förordnar, att proposition skall till riksdagen avlåtas
av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Einar Engelstedt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 58.

Bilaga A.

V. P. M.

tili.^err statsrå<*et och chefen för handelsdepartementet angående
möjligheterna för oljeutvinning ur stenkol med särskild hänsyn

till spetsbergskolen.

Vid den internationella kolkonferens, som avhölls i Pittsburgh Pa under
Uden 15 19 november 1926, deltog undertecknad såsom delegerad för
Sverige. Inom det omfattande programmet för denna konferens koinmo
problemen angående stenkolens förädling och möjligheterna att ur desamma
erhålla oljor och andra värdefulla produkter att intaga ett mycket
uppmärksammat rum. De synpunkter, som här nedan framföras, äro baserade
på de erfarenheter och rön, som framlades vid denna konferens
samt på upplysningar erhållna från andra håll. Även anföras vissa egna
undersökningar beträffande spetsbergskol.

De metoder av betydelse, som tills dato äro kända, avseende en bearbetning
av stenkol för erhållande av förädlade produkter, såsom oljor och
dylikt, kunna hänföras till någon av följande huvudgrupper.

1. Förgasningsmetoder.

a) Destillation vid hög temperatur (I regel cirka 1200° C.).

W » _ » låg » (I regel cirka 500—600° C.).

c) Fullständig förgasning.

2. Syntetiska direkta metoder (Hydrering av stenkol).

3. Syntetiska indirekta metoder.

4. Kombinationer mellan vissa av dessa metoder.

Beträffande de olika metoderna må i korthet anföras följande.

Sammanfattning.

En kortfattad redogörelse har i det föregående lämnats över olika metoder
avseende en förädling av stenkol under utvinnande av motorbränslen.
Utav tidigare kända metoder härför har särskilt lågtemperaturdestillationen,
som i allmänhet tillämpas för erhållande av olja ur bituminösa
skiffrar, tilldragit sig intresse. Lågtemperatursdestillation med vissa spetsbergskol
har vid av mig utförda tidigare försök givit mycket låga tjäroljeutbyten.
Härav få dock ej alltför vittgående slutsatser dragas, enär de därvid
undersökta kolproven antagligen icke äro representativa för fyndigheten
i sin helhet. Om högre utbyten skulle kunna ernås med kol från
andra delar av fyndigheten synes mig lågtemperaturdestillation tänkbar
såsom ett första led i kombination med exempelvis någon av nedannämnda
metoder.

Rungt. AIaj:ts proposition Nr 58.

Under de senast förflutna åren liava två — eller om man så vill tre —
metoder utvecklats, vilka väckt synnerligen stor uppmärksamhet och som
skulle kunna tänkas tillämpliga på spetsbergskolen enbart eller i kombination
med lågtemperaturdestillation. Dessa äro

a. Bergius-metoden, utarbetad av doktor Fr. Bergius samt den i anslutning
härtill av I. G. Farbenindustrie vidare utvecklade metoden.

b. Professor Fr. Fischers metod.

Bergius-metoden avser att genom inverkan av väte på malet stenkol,
uppslammat i olja, vid högt tryck och i''elativt hög temperatur direkt överföra
en del av kolet i Bytande produkter av petroleumartad karaktär.

I G. Farbenindustries metod, som är en vidare utveckling av Bergius-me
toden, skiljer sig från denna huvudsakligen däruti, att vätet får inverka
på brunkol i närvaro av vissa ämnen, katalysatorer, varigenom processen
påskyndas och lättare behärskas. Omfattande fabriksanläggningar för industriell
tillverkning äro redan under uppförande och delvis tagna i drift
i Tyskland.

Professor Fischers metod avser att genom inverkan av vissa ämnen,
katalysatorer, vid vanligt tryck och relativt låg temperatur omvandla en
gasformig blandning av koloxid och väte till petroleumartade produkter.
Stenkol eller koks utgör i regel utgångsmaterialet för framställningen av
erforderlig koloxid och väte. Eu försöksanläggning är under utförande.

Den tekniska utvecklingen inom området av kolens förädling är emellertid
för närvarande synnerligen stark och nya metoder med lovande utsikter
äro under utprovning till en del redan i storindustriell skala. Otänkbart
är ju icke att någon av dessa nyare metoder kan komma att så ut
vecklas och med sådan fördel kunna tillämpas på spetsbergskolen, afl,
nackdelarna av Spetsbergens nordliga och avskilda läge vid en konkurrens
med de naturliga mineraloljorna och den i storindustriell skala av ett billigt
råmaterial i exempelvis Tyskland framställda konstbensinen bliva
kompenserade. Någon säker hållpunkt för ett dylikt antagande synes mig
emellertid icke förefinnas. Av viss betydelse kan å andra sidan kanske
det förhållandet vara, att kostnaden för råmaterialet synes utgöra en relativt
mindre del av de sammanlagda framställningskostnaderna vid en dylik
fabrikation.

Något positivt uttalande angående möjligheten att med fördel tillämpa
någon av de nyare metoderna å spetsbergskol torde emellertid på basis av
hittills föreliggande material icke kunna göras.

Stockholm den 25 januari 1928.

A. HALLBÄCK.

Rungt. Maj:ts proposition Nr 5$.

Bilaga B.

Undertecknade likvidatorer för Svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergen
i likvidation förbinda sig härmed att till svenska staten eller till köpare,
som staten anvisar, försälja likvidationsbolaget tillhöriga områden å
Spetsbergen, nämligen ett område omkring Braganzavågen och den inre
delen av Lågljorden samt ett område omkring Ebbabreen, å vilka båda
områden »kjemmelsdokument» på norska regeringens vägnar utfärdats
den 29 augusti 1927, med allt vad å nämnda områden finnes av fast och
lös egendom i vid tillträdet befintligt skick och med den rätt likvidationsbolaget
därtill äger, under löljande villkor:

1. Köpesumman skall utgöra åttahundrafemtiotusen (850,000) kronor
och erläggas senast den 30 april 1928.

2. Eventuella av försäljningen följande avgifter till norska myndigheter
ävensom alla skatter för egendomen å Spetsbergen, förfallande efter
den 30 april 1928 betalas av köparen, som jämväl från sagda dag svarar
för arvodet till det ombud i Norge, som författningsenligt måste finnas.

3. Avlöning och övriga kostnader för den nuvarande till två man uppgående
vaktpersonalen vid gruvan å Spetsbergen bestridas intill den 30
april 1928 av likvidationsbolaget och därefter av köparen.

4. Enligt avtal med aktiebolaget Isijorden-Belsund upphör all skyldighet
att till sagda bolag betala royalty för i likvidationsbolagets gruvor å
Spetsbergen brutna stenkol.

5. Likvidatorerna förbinda sig att efter likvidationens avslutande till
köparen överlämna bolagets arkiv och övriga handlingar, som köparen
skall omhändertaga.

6. Den försålda egendomen skall av köparen tillträdas den 1 januari
1929 eller den tidigare dag, som köparen äger bestämma; dock vare likvidationsbolaget
ej skyldigt att efter den 30 april 1928 vidtaga några åtgärder
för spetsbergstillgångarnas vård eller tillsyn, men köparen däremot berättigad
att vidtaga sådana åtgärder, som han finner därför erforderliga,
varvid köparen må utan ersättning disponera över likvidationsbolagets å
Spetsbergen befintliga förråd och anläggningar.

Detta anbud är från vår sida bindande, under förutsättning att riksdagen
före den 1 april 1928 anvisar erforderliga medel samt köpekontrakt
utväxlas och likvid enligt ovan sker senast den 30 april 1928.

Stockholm den 10 januari 1928.

STEN ANKAR GRÖNA.

OTTO LAGERSTRÖM.

KARL SIDEN VALL.

Egenhändiga namnteckningarna bevittna:

Sven Lidholm,

Registrator i Kungl.
Handelsdepartementet.

J. H. Göransson,

Förste amanuens i Kungl.
Handelsdepartementet.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1928.