Kungl. Maj:ts proposition nr 56 (Proposition 1953:56)

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

Nr 56.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om Konungariket Sveriges stadshgpotekskassa
och om stadshypoteksföreningar, m. m.; given Stockholms
slott den 30 januari 1953.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) förordning om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om
stadshypoteksföreningar; samt

2) förordning om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar; dels

ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen
föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Propositionen grundar sig på realkreditutredningens betänkande med förslag
om samförvaltning av stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna
(SOU 1952: 32) och avser att i görligaste mån ge de för dessa institutioner
gällande bestämmelserna en likartad utformning och därigenom bereda
väg för ett frivilligt samgående organisationerna emellan i syfte att åstadkomma
en gemensam administration.

I fråga om de fondbidrag som utgår till svenska bostadskreditkassan och
bositadskreditföreningarna föreslås införande av bestämmelser, som möjliggör
en anpassning av bidragens storlek till det aktuella behovet av fondbildning.
I nuvarande läge skulle ett genomförande av förslaget komma
att medföra att bidragen från föreningarna till bostadskreditkassans reservfond
slopas.

Nu gällande bestämmelse i fråga om längsta konverteringstid för organisationernas
obligationslån, 10 år, föreslås borttagen.

I propositionen föreslås vidare en höjning av grundfonden för Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa från 235 till 275 miljoner kronor.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 56.

Kungl. Maj.ts proposition nr ö6.

Förslag

till

förordning om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om

stadshypoteksföreningar.

Härigenom förordnas som följer.

Kap. I. Stadshypotekskassan.

Om kassans ändamål.

1 §•

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa har till ändamål att i enlighet
med bestämmelserna i denna förordning och i reglemente, som utfärdas av
Konungen, driva lånerörelse genom att lämna lån åt stadshypoteksföreningar,
varom i kap. II stadgas.

Om kassans fonder och upplåning.

2 §•

Såsom grundfond för kassan ställer staten genom fullmäktige i riksgäldskontoret
till förfogande svenska statens tre och en halv procent obligationer,
ouppsägbara från innehavarens sida, till ett nominellt belopp av
tvåhundrasjuttiofem miljoner kronor.

Grundfondsobligationerna fortfara att tillhöra staten, som dock ej äger
förfoga över dem för annat ändamål, så länge kassans samtliga förbindelser
icke äro fullgjorda.

3 §.

För sin lånerörelse utfärdar kassan räntebärande obligationer, ställda till
innehavaren. Sammanlagda beloppet av kassans utelöpande obligationer må
icke uppgå till mera än tio gånger beloppet av grundfonden.

4 §•

Grundfondsobligationer må, efter anmälan till riksgäldskontoret, tagas i
anspråk till fullgörande av kassans förbindelser, då kassan för tillfället
saknar användbara medel därtill samt, i den ordning som i 15 § sägs, vid
kassans likvidation.

Då grundfondsobligationer tagits i anspråk annorledes än vid kassans
likvidation, åligger det kassan att gottgöra staten den obligationsränta, som
staten i följd härav nödgas utgiva, och att så snart ske kan, till grundfonden
återställa obligationer, som svara mot de i anspråk tagna.

5 §•

De obligationer, som utfärdas av kassan, skola återbetalas inom viss i
obliga lionsavtalet angiven tid antingen genom amortering eller efter uppsägning
utan fastställd amortering.

Kungl. Maj.ts proposition nr ö6.

Obligationslån skall kunna av kassan uppsägas till inbetalning å den förfallotid,
som i sådant hänseende må vara i låneavtalet bestämd.

Därest grundfonden skulle genom förluster, som uppkommit på kassans
rörelse i dess helhet, nedgå till tvåhundrasextio miljoner kronor, må kassan
icke upptaga nytt lån med mindre Konungen lämnar tillstånd därtill.
Om grundfonden av sådan anledning skulle nedgå till tvåhundrafemtio miljoner
kronor, må nytt lån icke upptagas med mindre riksdagen på Konungens
framställning det medgiver.

Finner kassans styrelse anledning antaga att grundfonden nedgått såsom
nu sagts, har den att hos Konungen göra anmälan därom.

6 §.

De reverser med tillhörande hypotek, som lämnats till föreningarna för
av dessa utlämnade lån, skola utan onödig tidsutdräkt ställas under offentlig
vård. Sålunda förvarade handlingar utgöra pantsäkerhet för de obligationer,
som av kassan utgivas. Såsom säkerhet för obligationerna tjäna
jämväl de förbindelser, som föreningar för erhållna lån utfärda till kassan.

Reverserna jämte hypoteken skola pantförskrivas till kassan för förenings
lån hos densamma.

Det åligger kassans styrelse att tillse att föreskriven säkerhet är ställd
och hålles vid makt samt att pantsäkerheten motsvarar utelöpande obligationers
sammanlagda belopp.

7 §•

För tillfälliga, av förut ingångna förbindelser föranledda behov må kassan
verkställa upplåning på viss kort tid eller på kort tids uppsägning. Sådan
upplåning må ock ske för tillfälligt anskaffande av rörelsemedel.

Beslut om uppläggande av obligationslån eller om tillfällig upplåning för
anskaffande av rörelsemedel må icke av kassans styrelse fattas, med mindre
styrelsen är fulltalig. För beslutets giltighet erfordras därjämte, att detsamma
biträtts av den av Konungen förordnade ordföranden eller den avfullmäktige
i riksgäldskontor utsedde ledamoten.

8 §•

Kassans behållna årsvinst skall avsättas till en reservfond. Uppgår reservfonden
till två procent av kassans skulder, må dock uppkommande vinst
enligt styrelsens beprövande användas till att främja något med kassans
ändamål sammanhängande syfte.

Kassans styrelse må, utan hinder av bestämmelsen i första stycket, av kassans
årsvinst bevilja förening bidrag utan återbetalningsskyldighet till att
täcka föreningens förvaltningskostnader.

Har förening lidit förluster, som icke kunna täckas med föreningens säkerhetsfond
eller eljest utan att medlemmarnas ansvarighet för föreningens
förbindelser anlitas, må kassans styrelse bevilja föreningen bidrag utan återbctalningsskyldighet
ur kassans reservfond med belopp motsvarande högst
hälften av reservfonden. Sådant bidrag må dock icke lämnas med mindre
ombud för föreningarna beretts tillfälle att yttra sig i frågan å ombudsstämma.

I övrigt må kassans reservfond användas endast till gäldande av förluster,
som uppkommit å kassans rörelse i dess helhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

Om föreningarnas ansvarighet för kassans förbindelser.

9 §.

För kassans förbindelser äro föreningarna ansvariga i förhållande till
högsta under senast förflutna räkenskapsåret oguldna kapitalbeloppen av
sina från kassan erhållna lån. Kunna kassans förbindelser icke infrias med
anlitande av dess egna medel, äger kassan, där så erfordras, efter nämnda
grund infordra tillskott från föreningarna.

Kan förening icke fullgöra den betalningsskyldighet, som till följd av föreskrifterna
i nästföregående stycke åligger föreningen, vare övriga föreningar
efter där angiven grund ansvariga för bristen.

14 Om lånerörelsen.

10 §.

Kassan må till föreningarna utlämna lån att återbetalas antingen genom
viss årlig amortering (amorteringslån) eller utan amortering efter förloppet
av viss tid, högst tjugu år (fasta lån), varvid förfallotiden för fast lån
skall så bestämmas, att den är förenlig med villkoren för kassans förbindelser.

Lånesumman skall utlämnas i kontanta penningar enligt skuldförbindelsen
eller med den kapitalrabatt, som må av omständigheterna föranledas.
Dock må, där kassans styrelse finner det vara av förhållandena påkallat eller
lånesökande det begär och kassans stju-else prövar hinder däremot ej möta,
lånesumman utlämnas i kassans obligationer, beräknade till parikurs, därvid
lånesökanden äger påfordra sådana tillgängliga obligationer, att det belopp,
som vid försäljning av samtliga till honom utlämnade obligationer
kan påräknas, så nära som möjligt överensstämmer med lånesumman.

Till förening utlämnat lån kan, därest kassans styrelse icke finner villkoren
för kassans förbindelser utgöra hinder däremot, sedan tio år förflutit
från lånets utlämnande, av föreningen uppsägas till inbetalning efter ett år;
föreningen har därvid att gälda ersättning på det sätt och med det belopp,
som bestämmes av kassans styrelse, för den ränteförlust, som må föranledas
av inbetalningen (ränteskillnadsersättning).

Kassans styrelse må, när det med hänsyn till kassan åliggande förpliktelser
finnes kunna ske, medgiva förening att inbetala lån tidigare än nu är
sagt; styrelsen äger i sådant fall föreskriva — förutom att ränteskillnadsersättning
skall gäldas — även andra villkor för inbetalningen.

Angående gäldande av kapitalrabatt och andra kostnader, som kassan
vid Iåns upptagande fått vidkännas, lämnas föreskrift i reglementet.

Underlåter förening att fullgöra föreskriven inbetalning, är föreningen
skyldig att å det förfallna beloppet gälda ränta, beräknad efter en halv procent
i månaden.

Inflyta till kassan medel, som icke genast kunna användas för att infria
dess förbindelser eller till utlåning åt föreningarna, äger kassan att göra
sådana medel räntebärande på kortare tid genom att insätta dem i svenskt
bankaktiebolag, svensk sparbank eller å postgiro eller placera dem i svenska
statsobligationer eller andra svenska statspapper, i Sveriges allmänna hypoteksbanks
eller kassans egna obligationer eller mot fullgod säkerhet av sådana
obligationer eller av inteckning i fast egendom i stad eller tomträtt till
i stad belägen tomt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 56.

Om förvaltningen m. m.

11 §•

Kassan förvaltas av en styrelse med säte i Stockholm. Styrelsen består av
sju ledamöter.

Konungen utser, för en tid av tre år i sänder, en ledamot samt suppleant
för honom. Fullmäktige i riksgäldskontoret utse, likaledes för en tid av tre
år i sänder, en ledamot samt suppleant för honom. Övriga fem ledamöter
samt tre suppleanter för dessa ledamöter väljas å ombudsstämman. Vald
ledamot eller suppleant utses för tiden till och med den ordinarie ombudsstämma,
som hålles under tredje året efter det, då valet förrättades.

Avgår vald ledamot eller suppleant innan den tid, för vilken han är vald,
gått till ända, skall vid nästa ordinarie ombudsstämma ny ledamot eller
suppleant väljas för den tid, som för den avgående må återstå.

Den av Konungen utsedde ledamoten skall vara styrelsens ordförande
samt den av riksgäldsfullmäktige utsedde ledamoten dess vice ordförande.

Arvoden för de av Konungen och av fullmäktige i riksgäldskontoret utsedda
ledamöterna bestämmas av Konungen.

Verkställande direktör utses och entledigas av styrelsen. Beslut därom
må icke av styrelsen fattas med mindre styrelsen är fulltalig. För beslutets
giltighet erfordras därjämte,.att detsamma biträtts av den av Konungen förordnade
ordföranden eller den av fullmäktige i riksgäldskontoret utsedde
ledamoten.

Styrelseledamöter, som genom att överträda föreskrifterna i denna förordning
eller med stöd av densamma meddelade bestämmelser eller eljest
uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda kassan skada, svare för skadan
en för alla och alla för en.

12 §.

För revision av styrelsens förvaltning och kassans räkenskaper skola årligen
utses fyra revisorer. Av dessa utses en, som skall vara revisionens ordförande,
av Konungen, en av fullmäktige i riksgäldskontoret samt två av
föreningarnas ombud å ombudsstämma. I samma ordning utses lika antal
suppleanter. Av de å ombudsstämma utsedda skall en revisor och hans
suppleant vara av handelskammare i riket eller på annat, av Konungen godkänt
sätt auktoriserad revisor.

Hava revisorer i sin berättelse mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift
eller uppsåtligen underlåtit att göra anmärkning mot dylik uppgift i handling,
som av dem granskats, eller vid fullgörandet av sitt uppdrag visat
vårdslöshet, vare de, som låtit sådant komma sig till last, gentemot kassan
ansvariga för all därav uppkommande skada, en för alla och alla för en.

13 §.

Ombud för föreningarna skola årligen före utgången av juni månad samlas
till ordinarie ombudsstämma i Stockholm å tid, som av kassans styrelse
bestämmes. Stämman förrättar föreskrivna val av ledamöter i kassans styrelse
och revisorer ävensom suppleanter för dessa, fastställer balansräkningen
samt beslutar angående ansvarsfrihet för styrelsen.

Extra ombudsstämma skall av styrelsen utlysas, då revisorerna sådant påyrka
eller styrelsen finner omständigheterna därtill föranleda.

Kungl. Maj.ts proposition nr 56.

14 §.

Bidrag till bestridande av kassans förvaltningskostnader, vilket må innefatta
jämväl belopp avsett för avsättning till kassans reservfond, skall av
förening gäldas i enlighet med vad kassans styrelse bestämmer.

Förvaltningsbidrag må ej bestämmas till högre belopp än som beräknas
vara erforderligt för att kassans reservfond skall, genom att densamma på
föreskrivet sätt tillföres vinst, komma att inom skälig tid uppgå till en procent
av kassans skulder.

15 §.

Om kassans trädande i likvidation och om förfarandet därvid förordnar
Konungen.

Vid likvidation av kassan må grundfondsobligationer tagas i anspråk allenast
i den mån annan tillgång saknas, som svarar för kassans förbindelser.

Vad som vid likvidationen återstår av kassans egna tillgångar efter det
skulderna blivit guldna skall användas för ändamål, som Konungen efter
hörande av föreningarna bestämmer.

Kap. II. Stadshypoteksföreningarna. ''

Om föreningarnas ändamål.

16 §.

Stadshypoteksföreningar hava till ändamål att, i enlighet med bestämmelserna
i denna förordning och i reglemente, som utfärdas av Konungen, tillhandahålla
lån mot säkerhet av inteckning i fast egendom eller tomträtt.

Om förenings bildande och verksamhetsområde.

17 §.

Ansökan om tillstånd att bilda förening göres hos Konungen.

Inom den del av riket, som Konungen bestämmer för föreningen, äger
denna utöva verksamhet i samtliga städer och köpingar samt andra samhällen,
för vilka de för stad meddelade bestämmelserna i byggnadsstadgan,
hälsovårdsstadgan och brandstadgan äro gällande, så ock i annat inom
samma del av riket beläget samhälle eller tätare bebyggt område, som av
Konungen förklarats skola tillhöra verksamhetsområdet.

Ej må förening börja sin verksamhet, innan den hos kassan anmält sig
vilja erhålla lån till visst, av Konungen bestämt minimibelopp.

Om föreningsmedlemmarnas ansvarighet för föreningens förbindelser.

18 §.

Medlem av förening är fastighetsägare eller tomträttshavare, som hos föreningen
häftar för inteckningslån, för vilka medel erhållits från kassan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

19 §.

För förenings förbindelser äro medlemmarna ansvariga i förhållande till
högsta under senast förflutna räkenskapsåret oguldna kapitalbeloppen av
sina från föreningen erhållna lån. Kunna förenings förbindelser icke infrias
med anlitande av dess egna medel, äger föreningen, där så erfordras, efter
nämnda grund infordra tillskott från medlemmarna.

Kan medlem icke fullgöra den betalningsskyldighet, som till följd av föreskrifterna
i nästföregående stycke åligger honom, vare övriga medlemmar
efter där angiven grund ansvariga för bristen.

Om säkerhetsfond.

20 §.

Förenings behållna årliga vinst skall avsättas till en säkerhetsfond.

21 §.

Av säkerhetsfonden skall minst hälften placeras i svenska statsobligationer
eller andra svenska statspapper, i Sveriges allmänna hypoteksbanks,
Konungariket Sveriges stadshypotekskassas, Svenska bostadskreditkassans
eller Svenska skeppshypotekskassans obligationer eller i obligationer, som
till den säkerhet de erbjuda kunna anses jämförliga med obligationer av
nyss angivna slag. Sådana medel må ock innestå i svenskt bankaktiebolag
eller svensk sparbank eller å postgiro eller motsvaras av kontanta penningar.

1 övrigt bör säkerhetsfonden på betryggande sätt göras räntebärande, i
den mån medel icke erfordras i själva rörelsen.

22 §.

1 samband med beslut, varigenom del av en förenings verksamhetsområde
överföres till annan förenings, må Konungen efter hörande av kassan och
de berörda föreningarna meddela bestämmelser om i vilken utsträckning
och under vilka villkor jämväl säkerhetsfonden skall överföras.

Om lånerörelsen.

23 §.

Förening må, bortsett från placeringen av säkerhetsfonden enligt bestämmelserna
i 21 §, meddela lån allenast mot säkerhet av inteckning i fast
egendom eller tomträtt. Härvid skall tillika iakttagas, att den fasta egendomen
eller den med tomträtt upplåtna tomten är belägen inom föreningens
verksamhetsområde, att därå finnes uppförd byggnad, som är nöjaktigt
brandförsäkrad och som huvudsakligen är avsedd för bostadsändamål eller
till affärslokaler, samt att, då fråga är om lån mot säkerhet av inteckning
i tomträtt, kassans styrelse godkänt det avtal, varigenom tomträtten upplåtits.

Säkerhet, som i första stycket avses, skall gälla för låntagarens samtliga
förpliktelser till föreningen.

För förenings utlåning lända i tillämpliga delar till efterrättelse de bestämmelser,
som gälla för utlåning från kassan till föreningarna, och skall
lån av förening utlämnas till låntagaren mot enahanda villkor, under vilka
föreningen erhåller motsvarande lån hos kassan. Därjämte skall föreningen
av låntagaren betinga sig de bidrag och avgifter, som jämlikt stadganden i
denna förordning eller i reglementet skola utgå till föreningen eller från
föreningen till kassan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

Lån må ej meddelas till lägre belopp än ettusen kronor.

Alla till förening inflytande medel, som icke utgöra avkastning av föreningens
säkerhetsfond eller bidrag till föreningens förvaltningskostnader
eller ersättning för förlorade sådana bidrag eller vinst vid avyttring av tillgångar,
som föreningen förvärvat, skola redovisas till kassan.

24 §.

Inteckning i fast egendom eller tomträtt, som utgör säkerhet för amorteringslån,
skall lyda å minst det belopp, till vilket lån beviljas, och ligga
inom hälften av del vid föreningens värdering uppskattade värdet å den
fasta egendomen eller å byggnad, som uppförts å den med tomträtt upplåtna
tomten. Inteckning skall jämväl vara belägen inom gällande brandförsäkringsvärde
och hälften av det värde, som vid taxering enligt kommunalskattelagen
åsatts nyssnämnda egendom eller byggnad; dock må, i den plån
kassans styrelse det medgiver, inteckning kunna ligga inom sex tiondelar
av uppskattningsvärdet och taxeringsvärdet.

Vad sålunda föreskrivits beträffande amorteringslån gäller även för fasta
lån; dock må fast lån å längre tid än tio år eller — om beträffande ''visst
lån bestämmelserna i 10 § första stycket föranleda en minimitid av mer än
tio år — å längre tid än denna minimitid meddelas endast mot inteckning
liggande inom två tredjedelar av eljest tillåtna andelar av uppskattningsvärdet
och taxeringsvärdet, där huvudbyggnaden å den fasta egendomen
eller å den med tomträtt upplåtna tomten icke är av sten eller annat lika
hållbart byggnadsämne.

Den årliga avbetalningen å amorteringslån skall utgöra minst en halv
procent av det ursprungliga lånebeloppet, då huvudbyggnaden å den fasta
egendomen eller å den med tomträtt upplåtna tomten är av sten eller annat
lika hållbart byggnadsämne, samt minst en procent, då densamma är av
mindre hållbart ämne.

Om förvaltningen m. m.

25 §.

Förening förvaltas av en styrelse med säte å den ort Konungen bestämmer.
Kassans styrelse utser en av ledamöterna i föreningens styrelse ävensom
suppleant för honom. Till sådan ledamot och suppleant böra utses personer
med insikt och erfarenhet beträffande rörelse för fastighets- och tomträttsbelåning.

Föreningens styrelse utser verkställande direktör. Sådant val vare ej gällande
med mindre det godkänts av kassans styrelse.

För revision av föreningsstyrelsens förvaltning och föreningens räkenskaper
skola årligen utses revisorer jämte suppleanter. En av revisorerna
jämte suppleant för honom utses av kassans styrelse.

Ordinarie föreningsstämma med föreningens medlemmar skall hållas årligen.
Extra föreningsstämma hålles i de fall, som i reglementet bestämmas.

Närmare bestämmelser om styrelse, revision och föreningsstämmor meddelas
i reglementet.

26 §.

Varje förening utser till oinbudsstämma, varom förmäles i 13 §, ett ombud
jämte en suppleant för varje påbörjat tjugufemtal miljoner kronor av föreningens
sammanlagda oguldna lånebelopp hos kassan enligt föreningens
senaste bokslut; förening må dock ej representeras av flera ombud än fem.
Till ombud må icke utses ledamot av kassans styrelse eller verkställande
direktör eller tjänsteman hos kassan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

27 §.

Bidrag till bestridande av förenings förvaltningskostnader skola av låntagarna
gäldas på sätt i reglementet närmare stadgas.

Förvaltningsbidragen skola vara så bestämda, att, enligt beprövande av
kassans styrelse, säkerhetsfonden kan beräknas inom skälig tid uppgå till
minst en procent av föreningens hela skuld till kassan.

28 §..

Om förenings trädande i likvidation och om förfarandet därvid förordnar
Konungen. Innan förordnande meddelas, skall föreningen höras.

Vid förenings likvidation skall vad som återstår av föreningens tillgångar,
efter det skulderna blivit guldna, överlämnas till kassan; dock må medel,
som härröra från förening, vars verksamhetsområde övertagits av annan
förening, efter Konungens bestämmande i varje särskilt fall överlämnas
till sistnämnda förening.

Denna förordning träder i kraft den 1 april 1953, då förordningen den 17
maj 1935 (nr 176) angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa och
förordningen den 17 maj 1935 (nr 177) angående grunderna för stadshypoteksföreningars
bildande och verksamhet skola upphöra att gälla.

I samband med fastställandet av reglemente för kassan och föreningarna
meddelar Konungen förutom erforderliga övergångsbestämmelser de närmare
föreskrifter, som finnas behövliga med avseende å förenings bildande,
och äger Konungen därvid bestämma, att interimsstyrelse för förening skall
förutom av kassan utsedd ledamot och suppleant utgöras av personer, utsedda
av offentlig myndighet, ävensom att revisorer för förening skola,
utöver av kassan utsedd, för den första tiden av förenings verksamhet utses
av sådan myndighet.

Förslag

till

förordning om Svenska bostadskreditkassan och om
bostadskreditföreningar.

Härigenom förordnas som följer.

Kap. I. Bostadskreditkassan.

Om kassans ändamål.

1 §•

Svenska bostadskreditkassan har till ändamål att i enlighet med bestämmelserna
i denna förordning och i reglemente, som utfärdas av Konungen,
driva lånerörelse genom att lämna lån åt bostadskreditföreningar, varom
i kap. II stadgas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 56.

Om kassans fonder och upplåning.

2 §•

Såsom grundfond för kassan ställer staten genom fullmäktige i riksgäldskontoret
till förfogande svenska statens fyra och en halv procent obligationer,
ouppsägbara från innehavarens sida, till ett nominellt belopp av fyrtiofem
miljoner kronor.

Grundfondsobligationerna fortfara att tillhöra staten, som dock ej äger
förfoga över dem för annat ändamål, så länge kassans samtliga förbindelser
icke äro fullgjorda.

3 §•

För sin lånerörelse utfärdar kassan räntebärande obligationer ställda till
innehavaren. Sammanlagda beloppet av kassans utelöpande obligationer må
icke uppgå till mera än tio gånger beloppet av grundfonden.

4 §•

Grundfonden, som är avsedd att tjäna såsom säkerhet för kassans obligationer,
må av kassans styrelse, efter medgivande av fullmäktige i riksgäldskontoret,
kunna tillfälligtvis anlitas för fullgörande av kassans förbindelser,
därvid dock skall iakttagas, att grundfonden efter plan, som av fullmäktige
i riksgäldskontoret bestämmes, inom fem år skall återställas till sin förutvarande
storlek. Kassan vare skyldig gottgöra staten vad staten till följd
av kassans åtgärd nödgas utgiva i ränta å obligationerna.

5 §•

De obligationer, som utfärdas av kassan, skola återbetalas genom amortering
enligt plan, som angives i obligationsavtalet.

Obligationslån skall kunna av kassan uppsägas till inbetalning å den
förfallotid, som i sådant hänseende må vara i låneavtalet bestämd.

Hava grundfondsobligationer tagits i anspråk till belopp av nominellt
två miljoner kronor, må kassan icke upptaga nytt lån med mindre Konungen,
efter hörande av fullmäktige i riksgäldskontoret, lämnar tillstånd därtill.

6 §•

Reverserna jämte hypoteken skola pantförskrivas till kassan för förenings
lån hos densamma.

Det åligger kassans styrelse att tillse att föreskriven säkerhet är ställd
och hålles vid makt samt att pantsäkerheten motsvarar utelöpande obligationers
sammanlagda belopp.

7 §•

Kungl. Maj.is proposition nr 56.

8 §•

Kassans behållna årsvinst skall avsättas till en reservfond. Uppgår reservfonden
till tre procent av kassans skulder, må dock uppkommande vinst
enligt styrelsens beprövande användas till att främja något med kassans
ändamål sammanhängande syfte.

Kassans styrelse må, utan hinder av bestämmelsen i första stycket, av
kassans årsvinst bevilja förening bidrag utan återbetalningsskyldighet till
att täcka föreningens förvaltningskostnader.

Har förening lidit förluster, som icke kunna täckas med föreningens
säkerhetsfond eller eljest utan att medlemmarnas ansvarighet för föreningens
förbindelser anlitas, må kassans styrelse bevilja föreningen bidrag utan
återbetalningsskyldighet ur kassans reservfond med belopp motsvarande
högst hälften av reservfonden. Sådant bidrag må dock icke lämnas med
mindre ombud för föreningarna beretts tillfälle att yttra sig i frågan å ombudsstämma.

I övrigt må kassans reservfond användas endast till gäldande av förluster,
som uppkommit å kassans rörelse i dess helhet.

Av reservfonden skall minst hälften placeras i svenska statsobligationer
eller andra svenska statspapper, i Sveriges allmänna hypoieksbanks, Konungariket
Sveriges stadshypotekskassas, Svenska bostadskreditkassans eller
Svenska skeppshypotekskassans obligationer eller i obligationer, som till
den säkerhet de erbjuda kunna anses jämförliga med obligationer av nyss
angivna slag. Sådana medel må ock innestå i svenskt bankaktiebolag eller
svensk sparbank eller å postgiro eller motsvaras av kontanta penningar.

I övrigt bör reservfonden på betryggande sätt göras räntebärande, i den
mån medel icke erfordras i själva rörehfen.

Om föreningarnas ansvarighet för kassans förbindelser.

9 §•

För kassans förbindelser äro föreningarna ansvariga i förhållande till högsta
under senast förflutna räkenskapsåret oguldna kapitalbeloppen av sina från
kassan erhållna lån. Kunna kassans förbindelser icke infrias med anlitande
av dess egna medel, äger kassan, där så erfordras, efter nämnda grund infordra
tillskott från föreningarna.

Om lånerörelsen.

10 §.

Kassan må till föreningarna utlämna lån, som skola förräntas och amorteras
genom kontant erlagd annuitet enligt fastställd plan. Amorteringstiden
må ej överstiga fyrtio år.

Kungl. Maj. ts proposition nr 56.

Lånesumman skall utlämnas i kontanta penningar enligt skuldförbindelsen
eller med den kapitalrabatt, som må av omständigheterna föranledas.
Dock må, där kassans styrelse finner det vara av förhållandena påkallat eller
lånesökande det begär och kassans styrelse prövar hinder däremot ej möta,
lånesumman utlämnas i kassans obligationer, beräknade till parikurs, därvid
lånesökanden äger påfordra sådana tillgängliga obligationer, att det belopp,
som vid försäljning av samtliga till honom utlämnade obligationer kan
påräknas, så nära som möjligt överensstämmer med lånesumman.

Till förening utlämnat lån kan, därest kassans styrelse icke finner villkoren
för kassans förbindelser utgöra hinder däremot, sedan tio år förflutit
från lånets utlämnande, av föreningen uppsägas till inbetalning efter ett
år; föreningen har därvid att gälda ersättning på det sätt och med det belopp,
som bestämmes av kassans styrelse, för den ränteförlust, som må föranledas
av inbetalningen (ränteskillnadsersättning).

Kassans styrelse må, när det med hänsyn till kassan åliggande förpliktelser
finnes kunna ske, medgiva förening att inbetala lån tidigare än nu
är sagt; styrelsen äger i sådant fall föreskriva — förutom att'' ränteskillnadsersättning
skall gäldas — även andra villkor för inbetalningen.

Angående gäldande av kapitalrabatt och andra kostnader, som kassan vid
låns upptagande fått vidkännas, lämnas föreskrift i reglementet.

Underlåter förening att fullgöra föreskriven inbetalning, är föreningen
skyldig att å det förfallna beloppet gälda ränta, beräknad efter en halv procent
i månaden.

Inflyta till kassan medel, som icke genast kunna användas för att infria
dess förbindelser eller till utlåning åt föreningarna, äger kassan att göra
sådana medel räntebärande på kortare tid genom att insätta dem i svenskt
bankaktiebolag, svensk sparbank eller å postgiro eller placera dem i svenska
statsobligationer eller andra svenska statspapper, i Sveriges allmänna hypoteksbanks
eller Konungariket Sveriges stadshypotekskassas obligationer eller
mot fullgod säkerhet av sådana obligationer eller av inteckning i fast
egendom i stad eller tomträtt till i stad belägen tomt.

Om förvaltningen m. m.

11 §■

Kassan förvaltas av en styrelse med säte i Stockholm. Styrelsen består
av sju ledamöter.

Konungen utser, för en tid av tre år i sänder, en ledamot samt suppleant
för honom. Fullmäktige i riksgäldskontoret utse, likaledes för en tid
av tre år i sänder, en ledamot samt suppleant för honom. Övriga fem ledamöter
samt tre suppleanter för dessa ledamöter väljas å ombudsstämman.
Vald ledamot eller suppleant utses för tiden till och med den ordinarie ombudsstämma,
som hålles under tredje året efter det, då valet förrättades.

Den av Konungen utsedde ledamoten skall vara styrelsens ordförande
samt den av riksgäldsfullmäktige utsedde ledamoten dess vice ordförande.

Arvoden för de av Konungen och av fullmäktige i riksgäldskontoret utsedda
ledamöterna bestämmas av Konungen.

Verkställande direktör utses och entledigas av styrelsen. Beslut därom må
icke av styrelsen fattas med mindre styreisen är fulltalig. För beslutets gil -

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

tighet erfordras därjämte att detsamma biträtts av den av Konungen förordnade
ordföranden eller den av fullmäktige i riksgäldskontoret utsedde
ledamoten.

12 §.

För revision av styrelsens förvaltning och kassans räkenskaper skola årligen
utses fyra revisorer. Av dessa utses en, som skall vara revisionens ordförande,
av Konungen, en av fullmäktige i riksgäldskontoret samt två av
föreningarnas ombud å ombudsstämma. I samma ordning utses lika antal
suppleanter. Av de å ombudsstämma utsedda skall en revisor och hans suppleant
vara av handelskammare i riket eller på annat, av Konungen godkänt
sätt auktoriserad revisor.

13 §.

Extra ombudsstämma skall av styrelsen utlysas, då revisorerna sådant
påyrka eller styrelsen finner omständigheterna därtill föranleda.

14 §.

15 §.

Om kassans trädande i likvidation och om förfarandet därvid förordnar
Konungen.

Vid likvidation av kassan må grundfondsobligationer tagas i anspråk
allenast i den mån annan tillgång saknas, som svarar för kassans förbindelser.

Vad som vid likvidationen återstår av kassans egna tillgångar efter det
skulderna blivit guldna skall användas för ändamål, som Konungen efter
hörande av föreningarna bestämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

Kap. II. Bostadskreditföreningarna.

Om föreningarnas ändamål.

16 §.

Bostadskreditföreningar hava till ändamål att, i enlighet med bestämmelserna
i denna förordning och i reglemente, som utfärdas av Konungen,
tillhandahålla lån mot säkerhet av inteckning i fast egendom eller tomträtt.

Om förenings bildande och verksamhetsområde.

17 §.

Ansökan om tillstånd att bilda förening göres hos Konungen.

Inom den del av riket, som Konungen bestämmer för föreningen, äger
denna utöva verksamhet i samtliga städer och köpingar samt andra
samhällen, för vilka de för stad meddelade bestämmelserna i byggnadsstadgan,
hälsovårdsstadgan och brandstadgan äro gällande, så ock i annat inom
samma del av riket beläget samhälle eller tätare bebyggt område, som av
Konungen förklarats skola tillhöra verksamhetsområdet.

Ej må förening börja sin verksamhet, innan den hos kassan anmält sig
vilja erhålla lån till visst, av Konungen bestämt minimibelopp.

Om föreningsmedlemmarnas ansvarighet för föreningens förbindelser.

18 §.

Medlem av förening är fastighetsägare eller tomträttshavare, som hos
föreningen häftar för inteckningslån, för vilka medel erhållits från kassan.

19 §•

För förenings förbindelser äro medlemmarna ansvariga i förhållande
till högsta under senast förflutna räkenskapsåret oguldna kapitalbeloppen
av sina från föreningen erhållna lån. Kunna förenings förbindelser icke infrias
med anlitande av dess egna medel, äger föreningen, där så erfordras,
efter nämnda grund infordra tillskott från medlemmarna.

Om säkerhetsfond.

20 §.

Förening skall såsom säkerhet för fullgörandet av sina förbindelser avsätta
en säkerhetsfond.

Såsom bidrag till säkerhetsfonden skall envar låntagare under tio år,
räknat från lånets utlämnande, erlägga en särskild årlig avgift motsvarande
två tiondels procent av erhållet lån. Förening må dock å ordinarie föreningsstämma
besluta om nedsättning av avgiften till en tiondels procent av erhållet
lån, men skall sådant beslut ej vara gällande med mindre det godkänts
av kassans styrelse. Beslut om nedsättning av avgiften kan när som helst
sättas ur kraft av föreningsstämma eller kassans styrelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66.

Avgifterna till säkerhetsfonden må vidare, efter medgivande av kassans
styrelse, minskas eller upphöra att utgå, då säkerhetsfonden överstiger sex
procent av föreningens skulder.

Inbetalar låntagare i förtid sitt lån till fullo, må, där särskilda skäl äro
och kassans styrelse det medgiver, hans avgifter till säkerhetsfonden helt
eller delvis återbetalas till honom, eller, i den mån de hänföra sig till tid
efter låneinbetalningen, efterskänkas.

Så länge förenings verksamhet fortfar, må dess säkerhetsfond icke komma
föreningens medlemmar till godo på annat sätt än i nästföregående stycke
sägs eller, vad angår fondens avkastning, i reglementet må stadgas.

21 §.

Förenings säkerhetsfond skall vara placerad i enlighet med vad som i
8 § femte och sjätte styckena föreskrives beträffande kassans reservfond.

22 §.

I samband med beslut, varigenom del av en förenings verksamhetsområde
överföres till annan förenings, må Konungen efter hörande av kassan och
de berördo föreningarna meddela bestämmelser om i vilken utsträckning
och under vilka villkor jämväl säkerhetsfonden skall överföras.

Om lånerörelsen.

23 §.

Förening må, bortsett från placeringen av säkerhetsfonden enligt bestämmelserna
i 21 §, meddela lån allenast mot säkerhet av inteckning i
fast egendom eller tomträtt. Härvid skall tillika iakttagas, att den fasta
egendomen eller den med tomträtt upplåtna tomten är belägen inom föreningens
verksamhetsområde, att därå finnes uppförd byggnad, som är
nöjaktigt brandförsäkrad och som huvudsakligen är avsedd för bostadsändamål
eller till affärslokaler, samt att, då fråga är om lån mot säkerhet av
inteckning i tomträtt, kassans styrelse godkänt det avtal, varigenom tomträtten
upplåtits.

Säkerhet, som i första stycket avses, skall gälla för låntagarens samtliga
förpliktelser till föreningen.

För förenings utlåning lända i tillämpliga delar till efterrättelse de bestämmelser,
som gälla för utlåning från kassan till föreningarna, och skall
lån av förening utlämnas till låntagaren mot enahanda villkor, under vilka
föreningen erhåller motsvarande lån hos kassan. Därjämte skall föreningen
av låntagaren betinga sig de bidrag och avgifter, som jämlikt stadganden
i denna förordning eller i reglementet skola utgå till föreningen eller från
föreningen till kassan.

Lån må ej meddelas till lägre belopp än ettusen kronor.

Alla till förening inflytande medel, som icke utgöra bidrag till eller avkastning
av föreningens säkerhetsfond eller bidrag till föreningens förvaltningskostnader
eller ersättning för förlorade sådana bidrag eller vinst vid
avyttring av tillgångar, som föreningen förvärvat, skola redovisas till kassan.

24 §.

Inteckning i fast egendom eller tomträtt, som utgör säkerhet för lån, skall
lyda å minst det belopp, till vilket lån beviljas, och ligga inom tre fjärdedelar
av det vid föreningens värdering uppskattade värdet å den fasta egen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

domen eller å byggnad, som uppförts å den med tomträtt upplåtna tomten.
Inteckning skall jämväl vara belägen inom gällande brandförsäkringsvärde
och tre fjärdedelar av det värde, som vid taxering enligt kommunalskattelagen
åsatts nyssnämnda egendom eller byggnad.

Lån må ej meddelas med mindre lån mot säkerhet av inteckning med
bättre förmånsrätt i samma fastighet eller tomträtt prövas vara på betryggande
sätt ordnat. Det åligger föreningen att vid bedömandet härav iakttaga
de närmare föreskrifter, som meddelas av kassans styrelse.

Om förvaltningen m. m.

25 §.

Förening förvaltas av en styrelse med säte å den ort Konungen bestämmer.
Kassans Styrelse utser en av ledamöterna i föreningens styrelse ävensom
suppleant för honom. Till sådan ledamot och suppleant böra utses personer
med insikt och erfarenhet beträffande rörelse för fastighets- och tomtTättsbelåning.

Föreningens styrelse utser verkställande direktör. Sådant val vare ej gällande
med mindre det godkänts av kassans styrelse.

För revision av föreningsstyrelsens förvaltning och föreningens räkenskaper
skola årligen utses revisorer jämte suppleanter. En av revisorerna jämte
suppleant för honom utses av kassans styrelse.

Ordinarie föreningsstämma med föreningens medlemmar skall hållas årligen.
Extra föreningsstämma hålles i de fall, som i reglementet bestämmas.

Närmare bestämmelser om styrelse, revision och föreningsstämmor meddelas
i reglementet.

26 §.

Varje förening utser till ombudsstämma, varom förmäles i 13 §, ett ombud
jämte en suppleant för varje påbörjat tiotal miljoner kronor av föreningens
sammanlagda oguldna lånebelopp hos kassan enligt föreningens senaste
bokslut; förening må dock ej representeras av flera ombud än fem.
Till ombud må icke utses ledamot av kassans styrelse eller verkställande direktör
eller tjänsteman hos kassan.

27 §.

Bidrag till bestridande av förenings förvaltningskostnader skola av låntagarna
gäldas på sätt i reglementet närmare stadgas, överskott på rörelsen
skall tillföras säkerhetsfonden.

28 §.

Om förenings trädande i likvidation och om förfarandet därvid förordnar
Konungen. Innan förordnande meddelas, skall föreningen höras.

Denna förordning träder i kraft den 1 april 1953, då förordningen den 3
augusti 1929 (nr 256) om Svenska bostadskreditkassan och oni bostads -

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

kreditföreningar skall upphöra att gälla. Bestämmelserna i 20 § andra stycket
nya förordningen må dock tillämpas jämväl beträffande låntagare, som
erhållit sitt lån före denna förordnings ikraftträdande men efter den 31
december 1952. I 7 § andra stycket förordningen den 3 augusti 1929 om
Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar meddelade
bestämmelser rörande bidrag till kassans reservfond skola efter nya förordningens
ikraftträdande hava avseende allenast å lån, som utlämnats före
den 1 januari 1953.

I samband med fastställandet av reglemente för kassan och föreningarna
meddelar Konungen förutom erforderliga övergångsbestämmelser de närmare
föreskrifter, som finnas behövliga med avseende å förenings bildande
och äger Konungen därvid bestämma, att interimsstyrelse för förening skall
förutom av kassan utsedd ledamot och suppleant utgöras av personer, utsedda
av offentlig myndighet, ävensom att revisorer för förening skola utöver
av kassan utsedd, för den första tiden av förenings verksamhet, utses
av sådan myndighet. 2

2 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 56.

Kungl. Maj.ts proposition nr 56.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 30 januari
1953.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Zetterberg, Sträng,
Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson,
Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om samförvalining
av stadshgpoteks- och bostadskreditorganisationerna samt anför
därvid följande.

I. Inledning.

I sitt betänkande den 24 november 1947 med förslag till statlig kreditgarantigivning
(SOU 1947:86) berörde 1945 års bankkommitté frågan om
bostadskreditkassans fortsatta verksamhet och uttalade därvid bland annat,
att statens övertagande av ansvaret för tertiärbelåningen av så gott som hela
den löpande produktionen av flerfamiljshus innebure en så väsentlig förändring
i fråga om möjligheterna att erhålla fastighetskredit, att något verkligt
behov av en särskild organisation för sekundärbelåning av bostadsfastigheter
enligt kommitténs mening icke längre förelåge.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 21 januari 1949 tillkallade
chefen för finansdepartementet särskilda sakkunniga med uppdrag att utreda
frågan om svenska bostadskreditkassans fortsatta verksamhet. De sakkunniga,
som antagit benämningen realkreditutredningen, har varit ledamoten
av riksdagens andra kammare, bankofullmäktigen D. E. Hall, tillika
ordförande, direktören K. Eriksson, bankdirektören K. G. Månsson, advokaten
S. T. Södermark och direktören J. A. Zotterman.1

I de för utredningen meddelade direktiven anfördes bland annat, att en
rationalisering av fastighetskreditgivningen vore i hög grad önskvärd. Innan
ståndpunkt kunde tagas till bankkommitténs förslag, vore dock ytterligare
undersökningar erforderliga. Utredningen härom borde vara förutsättningslös
och behandla icke endast bankkommitténs förslag utan undersöka även
andra alternativ, som kunde finnas för att åstadkomma den lämpligaste
organisationen av ifrågavarande kreditgivning. Största vikt borde tillmätas
fördelarna för låntagarna av ett förenklat låneförfarande.

1 Uppgifterna avser realkreditutredningens sammansättning vid tiden för uppdragets slutförande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 56.

De sakkunniga har den 23 oktober 1952 avgivit betänkande med förslag
om samförvaltning av stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna
(SOU 1952: 32).

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av fullmäktige i riksbanken,
fullmäktige i riksgåldskontoret, statskontoret, bank- och fondinspektionen,
sparbanksinspektionen, bostadsstyrelsen, konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och svenska bostadskreditkassan (gemensamt yttrande),
Sveriges allmänna hypoteksbank, svenska sparbanksföreningen, svenska
bankföreningen samt Sveriges fastighetsägareförbund.

I detta sammanhang torde jämväl få behandlas en av stadshypotekskassan
den 11 december 1952 ingiven framställning om höjning av kassans grundfond.
över denna framställning har yttranden avgivits av fullmäktige i riksbanken,
fullmäktige i riksgåldskontoret samt bank- och fondinspektionen.

II. Stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionernas nuvarande

organisation. ,

Stadshypoteksinstitutionen tillskapades efter beslut av 1909 års riksdag
för att på ett effektivt och billigt sätt ordna fastighetskrediten i städerna
och de stadsliknande samhällena. En redogörelse för stadshypotekskassans
tillkomst har lämnats i stadshypotekssakkunnigas betänkande (SOU 1934:
13), vartill hänvisas. Till stadshypotekskassan är anslutna tjugutvå stadshypoteksföreningar,
vilkas verksamhetsområden täcker samtliga större orter
i landet.

Svenska bostadskreditkassan bildades genom beslut av 1929 års riksdag.
Angående de skäl, som föranledde inrättandet av densamma, får jag hänvisa
till bostadskreditsakkunnigas betänkande (SOU 1928: 10) samt till proposition
nr 214 till 1929 års riksdag. Långivningen ombesörjes av sjutton bostadskreditföreningar.
Deras verksamhetsområden täcker hela landet.

Stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna är organiserade efter i
huvudsak samma principer. De består av en central kassa och låneutlämnande
lokala föreningar. Kassorna finansierar låneverksamheten genom utgivandet
av långfristiga obligationer. Kassorna äger ej driva annan utlåning
än till föreningarna — jag bortser härvid från fondmedels- samt mera tillfälliga
placeringar — och föreningarna äger ej anskaffa medel till sin utlåning
annat än från kassorna. Låntagarna är medlemmar i föreningarna.
Som säkerhet för kassans upplåning tjänar låntagarnas reverser till föreningarna
med tillhörande hypotek. Föreningarna är i förhållande till oguldna
beloppen av sina lån hos kassan solidariskt ansvariga för kassans förbindelser,
och för förenings förbindelser är låntagarna i sin tur solidariskt
ansvariga i förhållande till oguldna beloppen av erhållna lån. Till ytterligare
trygghet finnes kassans reservfond och föreningarnas säkerhetsfonder. Som
sista säkerhet för kassans förbindelser till obligationsinnehavarna står en av
staten tillskjuten grundfond.

Kungl. Maj. ts proposition nr 56.

Stadshypoteksorganisationen är primärlångivare och bostadskreditorganisationen
huvudsakligen sekundärlångivare. Stadshypoteksförenings utlåning
skall motsvaras av inteckningar inom femtio — eller på vissa orter
sextio — procent av värdet å den fasta egendomen eller, då fråga är om
tomträtt, å byggnad, som uppförts på den med tomträtt upplåtna tomten.
Bostadskreditförenings utlåning skall säkerställas av inteckningar inom
sjuttiofem procent av fastighetsvärdet.

Båda institutionerna belånar såväl bostads- som affärsfastigheter. Utlåningen
är långfristig, vilket medför, att låntagaren-föreningsmedlemmen under
lånets hela löptid — i allmänhet under flera årtionden — är skyddad
mot räntehöjning eller annan skärpning av lånevillkoren. Däremot kan han
komma i åtnjutande av räntesänkning, om det allmänna ränteläget skulle
bli lägre än då han erhöll lånet. Kassorna betingar sig rätt att efter tio år
uppsäga sina obligationer till inbetalning. Uppsägning sker, om ifrågavarande
obligationer kan konverteras i obligationer med lägre ränta, vilket i sin
tur medför, att räntelättnader kan beredas föreningarnas låntagare.

Utvecklingen av stadshypoteks- och bostadskreditorganisationernas verksamhet
och lånebeloppens fördelning på olika föreningar framgår av en vid
denna proposition fogad tabellbilaga, Bihang.

En nära kontakt och ett visst samarbete äger rum mellan stadshypoteksoch
bostadskreditföreningarna. Sålunda användes samma formulär till värderingsinstrument,
och stadshypoteksförening och bostadskreditförening godtager
vid sin prövning av låneärende värderingsinstrument, som upprättats
hos den andra föreningen. Formuläret till värderingsinstrument användes
även inom bostadsstyrelsen. Samarbetet mellan föreningarna har även
medfört andra förenklingar. Bl. a. kan nämnas, att genom s. k. andrahandspantsättning
inteckningsuppdelningar blivit överflödiga, att flertalet bevis
godtages i av andra föreningen tillhandahållen bestyrkt avskrift och att det
förekommer att både primär- och sekundärlån utbetalas till låntagaren hos
den ena av de berörda föreningarna.

Ett mera utvecklat samarbete förekommer mellan vissa stadshypoteksoch
bostadskreditföreningar. Stadshypoteks- och bostadskreditföreningarna
i respektive Norrköping, Linköping, Jönköping, Karlskrona, Malmö, Halmstad,
Vänersborg och Gävle arbetar i gemensamma lokaler och med samma
chefer och övriga befattningshavare. I viss utsträckning förekommer det,
att samma personer är ledamöter i båda föreningarnas styrelser etc., varigenom
föreningarnas verksamhet i förhållande till låntagarna erhållit en i det
närmaste enhetlig karaktär. Det kan även framhållas, att beträffande föreningarna
i Norrköping, Linköping, Jönköping och Malmö de yttre gränserna
för verksamhetsområdena helt sammanfaller.

Även mellan de båda kassorna äger ett visst samarbete rum. Gemensamma
överläggningar har förekommit mellan stadshypotekskassans och bostadskreditkassans
styrelser. Hittills har i allmänhet en av bostadskreditkassans
styrelseledamöter även varit ledamot av stadshypotekskassans styrelse.
På initiativ av kassastyrelserna har konferenser hållits mellan repre -

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

sentanter för stadshypoteks- och bostadskreditföreningarna, varvid för båda
institutionerna gemensamma spörsmål dryftats. Överläggningar om ett närmare
samarbete inom olika områden har förts mellan kassornas styrelser.

Gällande författningar för stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna
framgår av följande uppställning.

Stadshypoteksorganisationen

Förordning den 17 maj 1935 (nr 176) angående
konungariket Sveriges stadshypotekskassa;
med ändring däri den 30 april 1936
(nr 128), den 19 september 1947 (nr 754)
och den 23 maj 1952 (nr 258).

Förordning den 17 maj 1935 (nr 177) angående
grunderna för stadshypoteksföreningars
bildande och verksamhet; med ändring däri
den 12 maj 1944 (nr 189), den 29 mars 1946
(nr 98) och den 19 september 1947 (nr 755).

Reglemente den 17 maj 1935 (nr 178) för
konungariket Sveriges stadshypotekskassa.

Instruktion den 15 juni 1935 (nr 313) för av
Konungens befallningshavande förordnat
ombud hos stadshypoteksförening med ändring
däri den 19 september 1947 (nr 756).

Reglemente har antagits av varje stadshypoteksförening
och fastställts av Kungl. Maj:t.

Bostadskreditorganisationen

Förordning den 3 augusti 1929 (nr 256) om
Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar
med ändring däri den
19 september 1947 (nr 757) och den 14
december 1951 (nr 760).

Reglemente den 18 oktober 1929 (nr 353) för
Svenska bostadskreditkassan och för bostadskreditföreningar
med ändring däri den
19 september 1947 (nr 758).

Instruktion den 3 juli 1930 (nr 319) för av
Konungens befallningshavande förordnat
ombud hos bostadskreditförening med ändring
däri den 15 juni 1935 (nr 314) och
den 19 september 1947 (nr 759).

III. Alternativ för ett framtida ordnande av den bundna sekundär kreditgivningen.

Realkreditutredningen.

Realkreditutredningen berör till en början den statliga egnahems- och tertiärlånegivningen
samt förslaget om ett statligt kreditgarantisystem. Av den
i betänkandet intagna redogörelsen må här återgivas följande.

Den statliga belåningen av enfamiljs- och tvåfamilj shus (egnahemslån)
motsvaras normalt av inteckningar över femtio procent av det beräknade
belåningsvärdet för fastigheten. Den statliga tertiärbelåningen av flerfamiljshus
har som regel sjuttio procent av fastighetens avkastningsvärde till
undre gräns. Under vissa förhållanden kan dessutom ett tilläggslån mot säkerhet
efter tertiärlånet beviljas. Detta är rånte- och amorteringsfritt samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

vid ett oförändrat hyresläge helt av subventionskaraktär. Vid egnahemsbelåningen
motsvaras detta lån av en stående, räntefri del av egnahemslånet.
En förutsättning för att statliga lån skall utgå är att nyproduktion
eller förbättring av bostäder kommer till stånd. Huvudparten av bostadsproduktionen
sker numera med någon form av statligt stöd. De icke statliga
fastighetskreditgivarna tillhandahåller emellertid alltjämt i de flesta fall
övervägande delen av de krediter, som lämnas på en nyproducerad fastighet.

1945 års bankkommitté framlade i sitt tidigare omnämnda betänkande
(SOU 1947: 86) ett förslag till omläggning av den statliga kreditgivningen
för bostads- och jordbruksändamål till en statlig kreditgarantigivning. I
fråga om bankkommitténs närmare motiveringar och förslag hänvisar utredningen
till betänkandet (s. 10 ff.). Förslaget innebar i korthet att ett
system med statliga kreditgarantier skulle införas för att möjliggöra en
koncentrering av belåningen av en fastighet till en enda kreditgivare. Den
översta lånesumman skulle garanteras av staten. Liksom de nuvarande statliga
bostadslånen skulle kreditgarantisystemet ha till syfte att stödja bostadsproduktionen.
Det nuvarande fastighetsbeståndet ställdes sålunda utanför.

Realkreditutredningen framhåller att på jordbrukskreditens område ett
kreditgarantisystem redan införts, medan frågan om att tillämpa ett motsvarande
system beträffande bostadskreditgivningen är föremål för ytterligare
utredning.

Realkreditutredningen bemöter härefter bankkommitténs uttalande, att
något reellt behov av en särskild organisation för sekundärbelåning av bostadsfastigheter
icke längre förelåge och framhåller därvid, att möjligheterna
att erhålla statliga lån beträffande flerfamiljshus huvudsakligen hänförde
sig till den del av fastighetskrediten, som motsvarades av inteckningssäkerhet
ovanför den övre sekundärlånegränsen. Behovet av sekundärlån
för den del av bostadsproduktionen, som skedde med statligt lånestöd, hade
därför icke nämnvärt minskats. I fråga om det äldre fastighetsbeståndet
ävensom i fråga om den ej statligt belånade delen av nyproduktionen kvarstode
behovet av sekundärlån oförändrat.

Även om det nuvarande statliga stödet till bostadsproduktionen skulle
komma att ersättas av någon form av statlig kreditgarantigivning komme
enligt utredningens uppfattning ett oförändrat behov av sekundärlån att bestå
såväl för äldre fastigheter — vilka utgjorde en avsevärd del av bostadskreditorganisationens
kreditobjekt — som för den del av nyproduktionen,
som skedde utan statligt stöd. I vad mån sekundärbelåning komme att erfordras
för fastighet, som uppfördes med stöd av statsgaranterat lån, bleve
givetvis beroende av den undre gränsen för det statsgaranterade lånet.

Utredningen betonar, att det vore mindre ändamålsenligt, att fastighetsägaren
— som nu vore fallet — nödgades söka bundna primär- och sekundärlån
hos tvenne kreditorganisationer med skilda förvaltningar. Trots att
ett visst samarbete redan nu ägde rum mellan föreningarna, måste låntaga -

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

ren i många fall åstadkomma dubbla exemplar av erforderliga handlingar
samt i övrigt underkasta sig det dröjsmål och de kostnader, som vore förenade
med dubbelbehandlingen av hans ärende. Att en sådan även för vederbörande
föreningar vore onödigt betungande, läge i sakens natur.

En allmän effektivisering av rörelsen vore vidare påkallad, säger utredningen,
bl. a. av den anledningen, att stadshypoteks- och bostadskreditorganisationernas
utlåning från verksamhetens början i vissa avseenden fixerats
inom snävare gränser än dem, som reglerade utlåningen hos andra kreditgivare
såsom sparbanker, affärsbanker och försäkringsbolag. Därför hade
stadshypoteks- och
under en gång givna former, medan andra institutioner haft större möjligheter
att modernisera sin kreditverksamhet. Framför allt vore att märka, att
övriga kreditinstitut kunde utlämna både primär- och sekundärlån. De hade
även stärkt sin ställning genom att skapa organ för inbördes samverkan.

En rationalisering av den bundna sekundärbelåningen borde enligt utredningens
uppfattning främst avse att genom ett förenklat låneförfarande tillförsäkra
de enskilda låntagarna förmånligast möjliga kreditvillkor och genomföras
så, att en anpassning icke blott skedde till nuvarande förhållanden
på bostadslånemarknaden utan även så, att den bleve förenlig med ett statligt
kreditgarantisystem, därest ett sådant i en framtid skulle komma att
genomföras.

Ett förenklat låneförfarande, som tillförsäkrade de enskilda låntagarna
förmånligast möjliga lånevillkor, ansåge utredningen att man kunde nå antingen
genom att stadshypoteksinstitutionenis befogenheter utvidgades till
att avse såväl primär- som sekundärkreditgivning eller så att nuvarande två
organisationer bibehölles men en i största möjliga utsträckning gemensam
förvaltning genomfördes.

En utvidgning av stadshypoteksorganisationens utlåningsverksamhet
till att omfatta även sekundärkreditgivning skulle,
framhåller utredningen, innebära, att stadshypoteksinstitutionens belåningsgräns
finge höjas till sjuttiofem procent av fastighetsvärdet. Nuvarande lån
hos bostadskreditföreningarna torde ej kunna överflyttas till stadshypoteksföreningarna,
utan bostadskreditorganisationen skulle under sådana förhållanden
upphöra med all nybelåning och successivt avvecklas i den mån
lånen inbetalades.

En utvidgning av stadshypoteksorganisationens belåningsrätt till sjuttiofem
procent av fastighetsvärdet syntes emellertid kunna medföra vissa icke
önskvärda konsekvenser. Den sekundärkreditgivning, som därigenom skulle
inlemmas i stadshypoteksinstitutionen, skulle sannolikt komma att återspeglas
i en förändrad uppfattning angående obligationernas värde som
placeringsobjekt. Med den känslighet — ofta betingad av psykologiska faktorer
— som karakteriserade obligationsmarknaden, torde man få räkna
med en försämring av obligationskurserna och därmed även av lånevillkoren
för primärkredittagarna. För en låntagare, som komme att anlita

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

hypoteksinstitutionen enbart för primärkredit, måste det vidare te sig
mindre tilltalande, att hans solidariska ansvar skulle omfatta även sekundärkrediter.
Den försämring av kreditvillkoren och den utvidgning av det
solidariska ansvaret, som sålunda skulle bli följden i fråga om primärkrediterna,
torde komma att verka hämmande för primärkreditrörelsens utveckling
och därigenom direkt motverka det ändamål, för vilket stadshypotekskassan
inrättats. Inom utredningen hade diskuterats möjligheten att upplägga
särskilda fonder för att möta eventuella förluster på sekundärkrediterna,
men denna tanke hade avvisats, då de nyss berörda konsekvenserna
icke syntes kunna undanröjas därigenom. Ej heller syntes en uppdelning
av stadshypoteksinstitutionen i två avdelningar med olika obligationsserier
för primär- och sekundärkredittagare med sinsemellan skilt solidariskt ansvar
utgöra en lämpligare anordning. Det torde nämligen föreligga risk för
att de olika obligationerna skulle förväxlas av den obligationsköpande allmänheten,
och det syntes även sannolikt, att obligationsköparna mera än
beträffande den nuvarande bostadskreditinstitutionen skulle komma att fästa
vikt vid den andra avdelningens karaktär av sekundärlåneavdelning, vilket
skulle kunna menligt inverka på noteringarna av sekundärkreditobligationema.

Utredningen hade därför kommit till den uppfattningen, att primär- och
sekundärkreditgivningen borde samordnas efter andra linjer än nu diskuterade
och föreslår, att en samförvältning mellan de nuvarande institutionerna
genomföres.

Enligt utredningens förslag skulle denna samförvaltning innebära, att
stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna bibehölles som rättsligt sett
skilda organisationer, men att kassorna och föreningarna — var inom sitt
belåningsområde — administrerades gemensamt med gemensamma lokaler,
med gemensam personal, med i lämplig utsträckning samma personer i styrelserna
etc.

Utredningen anser, att man med en sådan organisation skulle undvika de
svårigheter, som förelåge i fråga om en utvidgning av stadshypoteksinstitutionen.
Några återverkningar på obligationsmarknaden skulle icke uppstå.
Båda institutionerna vore väl inarbetade och kända på marknaden, och farhågorna
för förväxlingar av de olika institutionerna hos den obligationsköpande
allmänheten behövde ej hysas. Däremot skulle praktiskt taget alla
de fördelar, som vore förknippade med det tidigare nämnda alternativet,
ernås. Genom att primär- och sekundärbelåning ägde rum inom samma förvaltningsorganisation
komme den bundna fastighetsbelåningen att ske efter
enhetliga grunder, varigenom en ändamålsenlig belåning lättare torde kunna
åvägabringas än med nuvarande ordning. Dubbelarbete vid behandling av
låneärenden och vid förvaltning av lånen skulle undvikas, varjämte flertalet
förvaltningsenheter kunde förväntas bli av en sådan omfattning och
struktur, att de bättre än de nuvarande erbjöde möjligheter till en rationell
arbetsfördelning mellan befattningshavarna samtidigt som en minskning i
förvaltningskostnaderna torde kunna påräknas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 56.

Utredningen framhåller, att den gemensamma administrationen av de
båda kassorna utgjorde ett särskilt betydelsefullt led vid en samförvalitning.
Kassorna finge sålunda möjlighet att i samråd med ensartat organiserade
föreningar meddela sådana anvisningar rörande institutionernas förvaltning,
att de gemensamma organisationerna kunde utnyttjas på effektivaste
sätt. En dylik samförvaltning torde även komma att göra sig märkbar
på obligationsmarknaden, där ett enhetligt uppträdande av de båda
kassorna torde bli till gagn för båda institutionerna.

Enligt utredningens uppfattning torde en samförvaltning icke kunna åvägabringas
genom författningsföreskrifter utan grunden därför måste utgöras
av frivilliga överenskommelser mellan kassorna och mellan respektive föreningar.
Det kunde därför erfordras viss tid, innan en samförvaltning bleve
fullständigt genomförd. Även i detta avseende bleve en gemensam administration
av kassorna av stor betydelse, enär genomförandet av samförvaltningen
hos respektive föreningar kunde påskyndas genom ledning och råd
från kassorna.

Utredningens förslag innebär sålunda att bostadskreditinstitutionen bibehålies,
men att ett vidgat samarbete genomföres med stadshypoteksorganisationen.

Rörande den författnings mässiga utformningen av utredningens
förslag må redan här anmärkas följande.

För stadshypoteksinstitutionen gäller, såsom tidigare nämnts, två förordningar,
en angående Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och en angående
grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet.
Reglemente för stadshypotekskassan har utfärdats av Konungen, medan
föreningarnas reglementen, som utformats med ledning av ett av kassan
utarbetat »normalreglemente», fastställts av Konungen.

Enligt § 1 tredje stycket i stadshypoteksföreningarnas reglementen blir
förändring i förordningarna eller i reglementet för kassan omedelbart gällande
för föreningarna. Dessas reglementen skall därefter så snart ske kan
bringas i överensstämmelse med de nya bestämmelserna.

Utredningens förslag upptager — i enlighet med vad som nu gäller för
bostadskreditinstitutionen — en för respektive kassa och föreningar gemensam
förordning och ett för kassan och föreningarna gemensamt reglemente.

Utredningen framhåller i anslutning härtill, att den nuvarande uppdelningen
av de för stadshypoteksorganisationen grundläggande bestämmelserna
på två författningar hade skett i syfte att av hänsyn till den utländska
obligationsmarknaden förläna stadshypotekskassan en viss statlig karaktär
(proposition nr 214/1909, s. 34). Detta skäl hade enligt utredningens uppfattning
förlorat sin aktualitet. En sådan anordning med förordningar och
reglementen som den hittillsvarande vore svåröverskådlig. För åstadkommandet
av en samförvaltning mellan stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna
vore det av största vikt att för de två institutionerna gällande
bestämmelser i görligaste mån bringades till samstämmighet såväl i fråga

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

om den författningsmässiga utformningen som rörande bestämmelsernas
sakliga innehåll. Den inskränkning i stadshypoteksföreningarnas beslutanderätt,
som komme att följa av förslaget, torde endast vara av formell natur.

Rem issyttrandena.

Utredningens uppfattning att behov fortfarande föreligger
av en bunden sekundärkreditgivning beträffande bostadsfastigheter
delas eller lämnas utan erinran av samtliga hörda myndigheter
och sammanslutningar.

Statskontoret framhåller att om en blivande statsgaranti komme att omfatta
kreditgivningen ovanför primärlånegränsen — vilket icke torde vara
uteslutet — behovet av en särskild sekundärkredit uppenbarligen komme
att successivt minska i omfattning och betydelse. Verkningarna därav torde
dock göra sig gällande först på längre sikt. I nuvarande läge borde — som utTedningen
framhållit — frågan om garantisystemet endast påkalla uppmärksamhet
i så måtto, att föreslagen rationalisering genomfördes på sådant sätt,
att den möjliggjorde utbyggnad med statsgaranterad kreditgivning.

Fullmäktige i riksgåldskontoret yttrar:

Behov föreligger otvivelaktigt av bundna sekundärlån av den typ, som bostadskreditföreningarna
tillhandahålla. Kreditmarknaden kan, såsom förhållandena
nu äro, icke undvara denna lånemöjlighet. Även om framdeles
genom statliga åtgärder behovet av sekundärlån skulle bortfalla beträffande
med statligt stöd nyproducerade bostadsfastigheter, kvarstår dock behovet av
sekundärlån för övriga fastigheter. Bostadskreditinstitutionen synes sålunda
alltjämt ha en viktig uppgift att fylla.

Svenska bankföreningen säger sig för sin del icke kunna jäva utredningens
uppfattning, att ett betydande behov av sekundärkrediter alltjämt komme att
vara tillfinnandes, oavsett den avsevärda förändring av fastighetskreditsystemet
som den statliga tertiärlånegivningen medfört och att ett visst dylikt
behov komme att förefinnas även om tertiärlånegivningen skulle ersättas
med ett statligt kreditgarantisystem.

Sveriges fastighetsägareförbund framhåller särskilt vikten av att möjligheterna
för ägare av äldre fastigheter att långtidsbinda sina sekundärlån ej
reduceras.

Förslaget om anordnande av samförvaltning mellan organisationerna
tillstyrkes i remissyttrandena. Vissa av de hörda myndigheterna och
organisationerna ifrågasätter dock om icke en fullständig sammanslagning
av institutionerna nu eller framdeles vore mera ändamålsenlig. Av innehållet
i yttrandena må följande återgivas.

Statskontoret yttrar:

Utredningens förslag till en långt gående samförvaltning mellan stadshypoteks-
och bostadskreditorganisationerna lärer böra hälsas med tillfredsställelse.
Den föreslagna samförvaltningen torde på ett betydligt effektivare
sätt än hittills leda till en förenkling av låneförfarandet. Emellertid synes
diskutabelt, om icke anledning föreligger att redan nu taga steget fullt ut och

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

sammanslå de båda organisationerna. Erinras må, att statskontoret redan
före bostadskreditinstitutionens tillkomst hävdade den uppfattningen, att
sekundärlånegivningen borde kunna tillgodoses inom stadshypoteksorganisationens
ram, varvid obligationsutgivningen skulle ske genom två olika serier.
Realkreditutredningen, som jämväl övervägt en sådan lösning, har emellertid
avvisat densamma, enär risk ansetts föreligga, att den obligationsköpande
allmänheten skulle förväxla de olika obligationerna och sannolikt fästa
mera vikt än för närvarande vid den andra seriens karaktär av sekundärlån,
vilket skulle menligt inverka på noteringarna av sekundärkreditobligationerna.
Dessa delvis mot varandra stridande synpunkter äro enligt statskontorets
mening icke övertygande. De i jämförelse med stadshypoteksinstitutionen
relativt sett större fonderna, det solidariska ansvaret och förefintligheten
av grundfond i form av statsobligationer, som utmärka bostadskreditorganisationen,
komma otvivelaktigt att — utan något som helst avseende å
organisationsfrågornas ordnande — marknadsmässigt medföra den kurssättning
av sekundärlåneobligationerna, som redan nu betingas av berörda säkerhetsmoment.
Hittills synas dessa obligationer vid normala marknadsförhållanden,
då stödköp från riksbanken icke förekommit, ha legat cirka 1/>
procent lägre än närmast jämförbara stadshypoteksobligationer. Någon ändring
härutinnan lärer icke vara att befara. Nämnas må i detta sammanhang,
att statskontoret med hänsyn till de speciella säkerhetsgarantier, som äro
förknippade med sekundärlåneobligationerna, ansett sig oförhindrat att
placera av ämbetsverket förvaltade fondmedel i dylika obligationer.

Under framhållande av att det enligt statskontorets mening föreligger skäl
för en total sammanslagning av de båda organisationerna på sätt ämbetsverket
tidigare förordat, vill statskontoret tillstyrka, att i varje fall utredningens
förslag till samförvaltning genomföres.

Fullmäktige i riksbanken framhåller, att det givetvis vore angeläget att
undvika en utveckling, som kunde inverka störande på obligationsmarknaden.
Någon risk för sådan påverkan kunde icke beräknas uppstå genom en
samförvaltning av institutionerna. Genom en sådan samverkan vunne man
samma fördelar, som skulle vara förenade med en sammanslagning, nämligen
en enhetlig ledning av de båda organisationerna och ett enhetligt uppträdande
på kapitalmarknaden samtidigt som låntagarnas intresse av ett
förenklat låneförfarande tillgodosåges. På grund härav tillstyrkte fullmäktige
utredningens förslag om en samförvaltning av institutionerna.

Fullmäktige i riksgäldskontoret anför:

Under överläggningen inom fullmäktige har framhållits bland annat, att
det sett på längre sikt vore mest rationellt att bostadskreditorganisationen
uppginge i stadshypoteksinstitutionen, samt att i vart fall ett definitivt
ståndpunktstagande borde anstå till dess andra på fastighetskreditens område
aktuella spörsmål vunnit sin lösning. Fullmäktige ha emellertid ansett
utredningens föreliggande förslag om samförvaltning av stadshypoteks- och
bostadskreditorganisationerna innebära väsentliga fördelar, framför allt därför,
att det tillgodoser kravet på en skyndsamt genomförd rationalisering av
ifrågavarande speciella gren av fastighetskreditväsendet och på ett smidigt
sätt undgår de svårigheter, som i olika av utredningen närmare berörda hänseenden
skulle uppstå i samband med bostadskreditinstitutionens inlemmande
i stadshypoteksinstitutionen och vilka främst bottna i den olika värdesättningen
av de primära och de sekundära inteckningssäkerheterna.

Genom den föreslagna samförvaltningen skulle dessutom ernås praktiskt

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

taget alla de fördelar — bland annat förenklat låneförfarande och möjligast
förmånliga kreditvillkor — som äro förknippade med sammanslagningsalternativet.
En viktig synpunkt är också, att de båda kassorna efter en sammanslagning
skulle under enhetlig ledning men dock med bibehållen självständighet
utåt kunna på ett effektivare sätt än tidigare framträda på obligationsmarknaden
och fylla sina uppgifter i bostadspolitiken. Med hänsyn härtill
och då säkerligen betydande kostnadsbesparingar skulle vinnas genom
en samförvaltning är det enligt fullmäktiges mening önskvärt, att en sådan
snarast kommer till stånd. Ett bifall till förslaget synes icke heller vara
ägnat att medföra några sådana ändrade förhållanden av kreditmarknadens
organisation, att därigenom skulle förhindras eller föregripas de omläggningar
av kreditgivningen, som framdeles kunna befinnas påkallade. Det
rör sig ju här närmast om en teknisk-administrativ reform av tämligen begränsad
räckvidd. Ett visst organisationsarbete har redan nedlagts av de
berörda institutionerna för att förbereda ett genomförande av samförvaltningen
snarast möjligt. De svårigheter, som härvid ännu kunna uppstå,
exempelvis vid ordnandet av samförvaltningen mellan olika hypoteks- och
bostadskreditföreningar samt vid ändrad områdesindelning, torde icke bli
av den storleksgrad, att de kunna påverka en bedömning av förslaget i stort.
Ehuru fullmäktige sålunda acceptera de skäl, som av utredningen anförts
mot att en utbyggnad av stadshypoteksinstitutionen nu genomföres, bör det
dock enligt fullmäktiges mening fasthållas, att målsättningen för framtiden
bör vara, att en total sammanslagning av stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna
kommer till stånd, så snart förutsättningar härför föreligga.
Den nu föreslagna samförvaltningen med för de båda organisationerna
i stort sett enhetliga bestämmelser utgör ett steg i riktning mot detta
mål.

Bank- och fondinspektionen uttalar att den föreslagna samförvaltningen
obestridligen innebure en rationalisering av stadshypoteks- och bostadskreditorganisationernas
verksamhet. Med hänsyn härtill och då den statliga bostadskreditgivningen
fortfarande bedreves i samma former som tidigare, torde
samförvaltningen för närvarande innebära den mest ändamålsenliga lösningen
av föreliggande organisatoriska problem. Inspektionen hade därför
i princip intet att erinra mot utredningens huvudförslag.

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och svenska bostadskreditkassan
meddelar i sitt gemensamma utlåtande att såväl kassorna som föreningarna
under utredningsarbetets gång haft tillfälle att avgiva yttranden över
ett preliminärt förslag till betänkande. I yttrandena anslöt man sig allmänt
till utredningens förslag att en samförvaltning, baserad på frivilliga överenskommelser,
borde åvägabringas mellan de båda organisationerna.

Svenska bankföreningen anser, att den ur principiell synpunkt mest rationella
lösningen uppenbarligen vore att vinna, om det läte sig göra att sammanslå
de två organisationerna till en enda, som hade till uppgift att utlämna
såväl primär- som sekundärkrediter. Utredningen hade främst åberopat
psykologiska skäl mot en sådan lösning, vilken väl skulle ha till förutsättning,
att en gemensam kassa finge utgiva två olika serier av obligationer
och att det solidariska ansvaret för föreningsmedlemmarna inskränktes
till att avse allenast den del av föreningens förpliktelser som avsåge
primär- respektive sekundärlånegivningen. Bankföreningen hyste full för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

ståelse för dessa skäl ävensom för de praktiska svårigheterna att genomföra
en dylik sammanslagning, vilken väl skulle förutsätta en frivillig överenskommelse
mellan institutionerna. Det förslag till samförvaltning mellan
stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna, som av utredningen framlagts,
måste också sägas innebära en så intim gemenskap i administrativt
hänseende, att det i praktiken skulle medföra i stort sett samma fördelar
för den lånesökande allmänheten som en fullständig sammanslagning skulle
göra. Då förslaget dessutom torde vara väsentligt lättare att på frivillighetens
väg genomföra än en fullständig sammanslagning skulle vara — svårigheterna
torde ändock bli avsevärda — hade bankföreningen icke funnit anledning
att motsätta sig, att de eftersträvade förenklingarna söktes efter de av
utredningen angivna riktlinjerna. Hade den föreslagna samförvaltningen en
gång uppnåtts, torde det enligt bankföreningens uppfattning icke vara helt
uteslutet, att det längre fram kunde befinnas lämpligt och möjligt att genomföra
en sammanslagning av institutionerna jämväl i rättsligt hänseende.

Svenska sparbanksföreningen finner förslaget om samförvaltning allmänt
ägnat att medföra en moderniserad och mera effektiv organisation av stadshypoteks-
och bostadskreditorganisationerna.

Sveriges fastighetsägareförbund anser icke att man under nuvarande förhållanden
bör förverkliga tanken, att stadshypoteksorganisationen jämväl
skulle utlämna sekundärlån. Förbundet finner därvid vara av avgörande
betydelse realkreditutredningens uttalande om att en sekundärkreditgivning
inom stadshypoteksorganisationen på ett oförmånligt sätt skulle kunna påverka
kurssättningen på primärobligationerna. Varje reform, som eventuellt
kunde medföra konsekvenser av denna art, och därigenom verka fördyrande
på primärkreditvillkoren, måste ur fastighetsägarnas synpunkt betecknas
som olämplig. En styrka i realkreditutredningens förslag syntes vara, att ett
genomförande av detsamma ej berörde grunderna för den gemensamma ansvarighet,
som föreningsmedlemmarna iklätt sig gentemot vederbörande förening
och föreningarna gentemot vederbörande kassa.

Sveriges allmänna hypoteksbank finner förslaget om samförvaltning i
stort sett ändamålsenligt och lämpligt och erinrar om att inom landshypoteksinstitutionen
samförvaltning beträffande primär- och sekundärkredit
förekommit såtillvida, att hypoteksföreningarna sedan år 1935 förmedlat och
förvaltat lån från statens sekundärlånefond för jordbrukare. Sedan nyutlåningen
från sekundärlånefonden upphört och lånenämnden för sekundär
jordbrukskredit avvecklats från och med den 30 juni 1951, hade hypoteksbanken
jämlikt avtal med staten åtagit sig att utöva tillsynen och ledningen
över låneförmedlarnas förvaltning av utelöpande lån från sekundärlånefonden
under lånens återstående löptid. De erfarenheter, som vunnits av samförvaltningen,
hade varit goda, och det framstode för landshypoteksföreningarna
som en brist att dessa numera icke hade möjlighet att i samband med
primärbelåning erbjuda jordbrukare sekundärkredit i form av långfristiga
lån i sådana fall, där statsgaranterade lån av sådan beskaffenhet icke kunde
ifrågakomma.

Kungl. Maj.ts proposition nr 56.

Departementschefen.

Vid sina överväganden rörande möjligheterna att åstadkomma en rationalisering
av fastighetskreditgivningen har realkreditutredningen utgått från
att ett avsevärt behov av sekundärlån alltjämt föreligger såväl i fråga om
den del av bostadsproduktionen som sker med statligt lånestöd som i fråga
om det äldre fastighetsbeståndet och den ej statligt belånade delen av nyproduktionen.
Utredningen har sålunda icke kunnat ansluta sig till 1945
års bankkommittés uppfattning att statens övertagande av tertiärbelåningen
inneburit en så väsentlig förändring i fråga om möjligheterna att erhålla
fastighetskredit, att något reellt behov av sekundärbelåning av bostadsfastigheter
icke längre skulle vara för handen. Utredningen framhåller i detta
sammanhang att även om den nuvarande statliga långivningen till stöd åt
bostadsproduktionen skulle komma att ersättas av någon form av statlig
kreditgarantigivning — förslag härom hade framlagts av bankkommittén
— koinrne ett oförändrat behov av sekundärlån att bestå för äldre fastigheter
och för den del av nyproduktionen, som skedde utan statligt stöd. I
vad mån sekundärbelåning komme att erfordras även för fastighet, som
uppfördes med stöd av statsgaranterat lån, bleve beroende av den undre
gränsen för det statsgaranterade lånet.

Med denna utgångspunkt i fråga om behovet av sekundärlån har utredningen
övervägt olika möjligheter för en rationalisering av den bundna sekundärbelåningen
i syfte främst att genom ett förenklat låneförfarande tillförsäkra
de enskilda låntagarna förmånligast möjliga kreditvillkor. Enligt
utredningens mening syntes en effektivisering av långivningen kunna komma
till stånd antingen så att stadshypoteksinstitutionens befogenheter utvidgades
till att avse såväl primär- som sekundärkreditgivningen eller så att nuvarande
två organisationer bibehölles men en i största möjliga utsträckning
gemensam förvaltning genomfördes. Utredningen har för sin del förordat
det sistnämnda alternativet. I fråga om de närmare skälen härför hänvisas
till den tidigare lämnade redogörelsen (s. 23 off). Här torde endast få erinras
om att en utvidgning av stadshypoteksorganisationens belåningsrätt till att
omfatta även sekundärlångivning av utredningen ansetts kunna medföra
vissa icke önskvärda konsekvenser bl. a. med avseende å hypoteksobligationernas
värde som placeringsobjekt. Den av utredningen förordade samförvaltningen
skulle innebära, att stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna
bibehölles som rättsligt sett skilda organisationer, men att kassorna
och föreningarna — var inom sitt belåningsområde — administrerades gemensamt
med gemensamma lokaler, gemensam ledning och personal etc.
En dylik samförvaltning har utredningen ansett icke kunna åvägabringas
genom författningsföreskrifter. Samförvaltningen skulle i stället byggas på
frivilliga överenskommelser mellan kassorna och mellan respektive föreningar.
För att åstadkomma den åsyftade samorganisationen vore det av
största vikt, framhåller utredningen, att för de två institutionerna gällande
bestämmelser i görligaste mån bringades till samstämmighet såväl i fråga
om den författningsmässiga utformningen som rörande bestämmelsernas
sakliga innehåll.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66.

Bland remissinstanserna har rått allmän enighet om att en samförvaltning
av stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna efter de av realkreditutredningen
angivna linjerna i nuvarande läge skulle medföra en betydande
rationalisering av fastighetskreditgivningen. I några yttranden har
emellertid understrukits att genomförandet nu av en samförvaltning endast
borde betraktas som ett första steg i riktning mot en total sammanslagning
av de båda organisationerna. Fullmäktige i riksgäldskontoret har sålunda
uttalat att det, sett på längre sikt, vore mest rationellt att bostadskreditorganisationen
ginge upp i stadshypoteksinstitutionen samt att i vart fall
ett definitivt ståndpunktstagande borde anstå till dess andra på fastighetskreditens
område aktuella spörsmål vunnit sin lösning. Liknande synpunkter
har anförts av svenska bankföreningen. Enligt statskontorets mening
förelåge redan nu skäl för en total sammanslagning av de båda organisationerna.
Statskontoret har i sitt yttrande erinrat om att ämbetsverket redan
före bostadskreditorganisationens tillkomst hävdat den uppfattningen, att
sekundärlånegivningen borde kunna tillgodoses inom stadshypoteksorganisationens
ram, varvid obligationsutgivningen skulle ske genom två olika
serier. Statskontoret hade icke blivit övertygat om riktigheten av realkreditutredningens
antagande att en sådan anordning skulle kunna menligt inverka
på noteringarna av sekundärkreditobligationerna.

Ett ställningstagande till realkreditutredningens förslag blir i första hand
beroende av vilka antaganden man anser sig böra göra i fråga om behovet
för framtiden av hypotekskrediter i sekundärläge. Såväl utredningen som
de hörda myndigheterna och organisationerna har, såsom framgår av det
nyss sagda, utgått ifrån att behov av dylika krediter föreligger och kommer
att föreligga under avsevärd tid. Så mycket torde vara klart att den minskning
i sekundärbelåningen av bostadsfastigheter, som man för en del år
sedan ansåg sig ha anledning att räkna med som en följd av att staten övertagit
tertiärbelåningen av den löpande produktionen av flerfamiljshus, icke
kommit till stånd. De uppgifter rörande låneutvecklingen hos bostadskreditorganisationen,
som lämnats av realkreditutredningen, ger i stället vid
handen att denna långivning visat en fortlöpande expansiv tendens under
det sista decenniet. En öppen fråga är dock alltjämt i vilken omfattning ett
statligt kreditgarantisystem i fråga om bostadsfastigheter skulle komma att
reducera behovet av särskild sekundärkredit.

1945 års bankkommittés förslag om ett kreditgarantisystem i stället för
direkta statliga lån bl. a. på bostadsområdet har hittills icke genomförts.
Sedan den starka knappheten på arbetskraft och material numera upphört
har frågan om tillgodoseendet av kapitalbehovet för ett vidgat fortsatt bostadsbyggande
kommit att framstå som ett centralt problem. Härigenom har
även frågan om införandet av ett kreditgarantisystem fått förnyad aktualitet
och chefen för socialdepartementet har nyligen tillkallat en särskild
utredningsman med uppdrag att — delvis från nya utgångspunkter — ånyo
överväga frågan om införandet av ett kreditgarantisystem på bostadsområdet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 56.

Behovet av sekundärlån i framtiden blir givetvis beroende av vilken utformning
ett eventuellt kreditgarantisystem kommer att få. Det synes sålunda
för närvarande icke vara möjligt att med någon större grad av säkerhet
bedöma sekundärbelåningens omfattning på längre sikt. Det torde emellertid
i detta sammanhang vara till fyllest att konstatera att behov av särskild
sekundärlånekredit kommer att föreligga under avsevärd tid framåt
i varje fall för det äldre fastighetsbeståndet och för den del av nyproduktionen,
som sker utan statligt stöd. Jag delar sålunda realkreditutredningens
uppfattning att en rationalisering av fastighetskreditgivningen måste ske
från den utgångspunkten att kreditmarknaden, såsom förhållandena nu är,
icke kan undvara sekundärbelåningen av bostadsfastigheter.

Den mest påtagliga olägenheten av den nuvarande ordningen med två
kreditorganisationer — en för primärlån och en för sekundärlån -—- är
uppenbarligen det dröjsmål och de kostnader, som dubbelbehandlingen av
ett låneärende för med sig. Den rationellaste lösningen vore utan tvivel att
sammanslå de två organisationerna till en enda, som hade till uppgift att
utlämna såväl primär- som sekundärkrediter. Då utredningen avvisar en
sådan lösning sker det främst av den anledningen, att utredningen befarar
att sammanslagningen skulle medföra vissa icke önskvärda konsekvenser
för kurssättningen av obligationslånen. Detta skulle i sin tur kunna menligt
återverka på lånevillkoren för den enskilde låntagaren.

Såsom tidigare nämnts har jämväl samtliga remissinstanser — med undantag
av statskontoret — ansett sig böra avvisa tanken på en sammanslagning
i nuvarande läge.

Utöver de synpunkter på den föreliggande frågan, som redovisats av realkreditutredningen
och remissinstanserna, vill jag anföra vissa andra omständigheter
av övervägande praktisk natur, som enligt min mening bör
tillmätas betydelse vid valet mellan hel sammanslagning och samförvaltning
enligt de av utredningen angivna linjerna.

Genomförandet av utredningens förslag om samförvaltning skall grundas
på frivilliga överenskommelser mellan stadshypotekskassan och bostadskreditkassan
samt mellan respektive föreningar. Under utredningsarbetets
gång har samtliga berörda parter lämnats tillfälle att yttra sig, varvid utredningens
principiella ståndpunkt i samförvaltningsfrågan vunnit allmän anslutning.
Därmed torde erforderliga garantier ha skapats för ett etablerande
av samförvaltning på frivillighetens grund. Möjligheterna att åstadkomma
en fullständig sammanslagning på grundval av frivilliga överenskommelser
synes däremot mera ovissa. Man bör här hålla i minnet, att
frivillig medverkan erfordras icke endast från de båda juridiska personer,
som utgöres av stadshypoteks- och bostadskreditkassorna, utan även från
de trettionio juridiska personer, som bildas av stadshypoteks- och bostadskreditföreningarna.

Även om man bortser från det sätt på vilket en sammanslagning skulle
kunna tänkas genomförd, synes vid en sammanslagning åtskilliga komplice -

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

rade frågor kräva sin lösning. I det avseendet torde det vara tillräckligt att
peka på de svårbemästrade spörsmål, som sammanhänger med de likvidationsförfaranden,
vilka skulle bli en följd av en fullt genomförd sammanslagning.
Frågor om dispositionen av de olika fonderna och frågor, som
sammanhänger med låntagarnas—föreningsmedlemmarnas samt föreningarnas
solidariska ansvarighet för de olika typerna av lån skulle uppkomma.

Vid övervägande av de olika på frågan inverkande omständigheterna har
jag övertygats om att man åtminstone, icke för närvarande bör taga steget
längre än till en samförvaltning av stadshypoteks- och bostadskreditorganisationen.
Jag tillstyrker alltså i princip utredningens förslag om samförvaltning.
Jag vill emellertid understryka att därest ändrade förhållanden
på kreditmarknaden eller andra anledningar framdeles skulle aktualisera
frågan om en sammanslagning, bör densamma givetvis upptagas till förnyad
prövning utifrån då föreliggande förutsättningar. Det synes också
sannolikt, att de svårigheter, som skulle vara förknippade med en omedelbar
sammanslagning, kommer att framträda med mindre styrka, sedan de
båda organisationerna genom samförvaltning vuxit samman och erhållit
en mera enhetlig karaktär.

Jag övergår nu till att redogöra för vissa speciella frågor i samband med
genomförandet av en samförvaltning mellan stadshypoteks- och bostadskreditorganisationen.
Dessförinnan skall jag emellertid behandla två spörsmål,
vilka icke har direkt samband med förslaget om samförvaltning, men
vilka likväl ansetts böra anmälas i detta sammanhang, nämligen dels frågan
om obligationslånens konverteringstid och dels frågan om ökning av stadshypotekskassans
grundfond.

IV. Speciella frågor.

1. Obligationslånens konverteringstid.

Enligt § 4 fjärde stycket förordningen angående konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och § 5 första stycket förordningen om svenska bostadskreditkassan
och om bostadskreditföreningar skall av kassorna utgivna obligationer
kunna av respektive kassa uppsägas till inbetalning senast 10 år
efter utgivandet. De nuvarande reglerna i fråga om konverteringstiden infördes
för stadshypotekskassans del vid dennas tillkomst efter förebild av
reglementet för allmänna hypotekskassan för Sveriges städer och har vid
tillskapandet av bostadskreditkassan intagits i förordningen rörande denna.

Realkreditutredningen har icke föreslagit någon ändring av bestämmelserna
om konverteringstiden.

I sitt remissyttrande över realkreditutredningens betänkande berör fullmäktige
i riksbanken villkoren för stadshypotekskassans och bostadskreditkassans
obligationslån och yttrar därvid följande.

B Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 56.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

Den senaste tidens utveckling på kapitalmarknaden har visat angelägenheten
av att tiden för konverteringsrättens inträdande kan anpassas till
det aktuella läget på denna marknad. Understundom kan det sålunda vara
lämpligt att ifrågavarande tid understiger tio år och vid andra tillfällen är
det önskvärt att kunna tillämpa en längre tid. Fullmäktige vilja därför föreslå,
att någon bestämd gräns av tiden för konverteringsrättens inträdande
icke fastställes. I samband härmed torde del vara nödvändigt att även ändra
övriga med konverteringsrätten sammanhängande föreskrifter för de båda
institutionerna.

I anledning av detta förslag har konungariket Sveriges stadshgpotekskassa
ingivit en den 2 januari 1953 dagtecknad promemoria. I promemorian redogöres
för de ändringar i de av realkreditutredningen framlagda författningsförslagen,
vilka enligt kassans mening skulle bli erforderliga vid ett
bifall till bankofullmäktiges förslag.

Departementschefen. I likhet med fullmäktige i riksbanken finner jag det
lämpligt att tiden för konverteringsrättens inträde beträffande de av stadshypotekskassan
och bostadskreditkassan utgivna obligationslånen kan anpassas
efter det aktuella läget på kapitalmarknaden. Jag förordar sålunda
att den nuvarande 10-årsgränsen borttages. Självfallet kommer detta icke
att beröra redan upptagna obligationslån. Rörande den författningsmässiga
utformningen av bestämmelserna om konverteringstiden återkommer jag i
ett senare sammanhang.

2. Ökning av Konungariket Sveriges stadshypotekskassas grundfond.

I § 2 förordningen den 17 maj 1935 angående stadshvpotekskassan, sådan
paragrafen lyder enligt förordningen den 23 maj 1952 (nr 258), stadgas att
staten genom fullmäktige i riksgäldskontor^ till förfogande såsom grundfond
för kassan ställer svenska statens tre och en halv procent obligationer,
ouppsägbara från innehavarens sida, till ett nominellt belopp av 235 miljoner
kronor.

Enligt § 3 må kassan, därest grundfonden genom på kassans rörelse i dess
helhet uppkomna förluster skulle nedgå till 220 miljoner kronor, icke upptaga
nytt lån, med mindre Kungl. Maj :t därtill lämnar tillstånd. Om grundfonden
av sådan anledning skulle nedgå till 210 miljoner kronor, må nytt
lån icke upptagas, med mindre riksdagen på Konungens framställning det
medgiver.

Vidare stadgas i § 4, att sammanlagda beloppet av kassans utelöpande
obligationer icke vid något tillfälle må uppgå till mera än tio gånger grundfondens
belopp.

Realkreditutredningen har i sitt betänkande icke föreslagit någon saklig
ändring i dessa bestämmelser. I

I sin förut omnämnda skrivelse den 11 december 1952 har stgrelsen för
konungariket Sveriges stadshgpotekskassa hemställt, att grundfondens be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 56.

lopp måtte höjas med 40 miljoner till 275 miljoner kronor samt att § 3 i
1935 års förordning måtte ändras på så sätt att de där angivna gränserna
höjes från 220 miljoner och 210 miljoner kronor till respektive 260 miljoner
och 250 miljoner kronor.

Styrelsen har inledningsvis erinrat om att styrelsen redan i skrivelse den
22 januari 1952 hemställt, att grundfondens belopp, som vid denna tidpunkt
uppgick till 225 miljoner kronor, måtte höjas med 50 miljoner till nu äskat
belopp samt att de i 3 § angivna gränserna måtte fastställas till 260 respektive
250 miljoner kronor. Genom förenämnda författningsändring den 23
maj 1952 (nr 258) hade emellertid framställningen — av skäl som framginge
av förarbetena till ändringen (Kungl. Maj:ts propositioner nr 104 och 105
samt bankoutskottets utlåtande nr 22) — bifallits endast i så måtto, att
grundfonden hade höjts med 10 miljoner till 235 miljoner kronor, varvid
de nyssnämnda gränserna hade justerats till 220 respektive 210 miljoner
kronor. Styrelsen har emellertid — med hänsyn till låneutvecklingen hos
stadshypoteksinstitutionen under år 1952 — funnit erforderligt, att frågan
om grundfondens storlek åter toges under förnyad prövning. Styrelsen har
uttalat att nettobeloppet utelöpande obligationer per den 30 november 1952
uppgått till 2 170 miljoner kronor. Kassan ägde sålunda nämnda dag utgiva
obligationer till ett belopp av ytterligare 180 miljoner kronor. Upplåningsbehovet
under december månad kunde beräknas uppgå till omkring 20 miljoner
kronor, varför den återstående upplåningsrätten vid ingången av år
1953 kunde väntas bliva begränsad till 160 miljoner kronor.

Följande uppställning belyser närmare utvecklingen under senare år beträffande
stadshypotekskassans obligationsskuld.

1945 års slut.

1946 . > .

1947 » > .

1948 » >

1949 » >

1950 » »

1951 » >

so/n 1952

Utlämnade
obligationer
(milj. kr.)

1430
1482
1642
1807
1873
1954
2123
2 241

Nettobelopp
utelöpande
obligationer
(milj. kr.)

1 379
1429
1588
1749
1813
1891

2 058
2170

Till utveckling av frågan i vad mån en marginal på 160 miljoner kronor
kunde anses tillfyllest för att möta de anspråk, som under den närmaste
tiden kunde komma att ställas på stadshypoteksinstitutionen, har styrelsen
vidare anfört följande. Nettolåneökningen kunde under år 1952 beräknas
uppgå till minst 130 miljoner kronor. Det vore givetvis icke möjligt att med
någon större grad av säkerhet bilda sig en uppfattning om den låneökning,
som rörelsen kunde resultera i under den närmaste framtiden. Någon an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

ledning att räkna med en minskning i lånefrekvensen syntes emellertid tills
vidare icke föreligga. Den nuvarande upplåningsmarginalen eller sålunda
160 miljoner kronor torde under sådana förhållanden få anses alltför knapp
för att medgiva erforderlig rörelsefrihet under de cirka fem kvartal, som
skulle återstå, därest prövning av frågan om en ökning av grundfonden
skulle anstå till 1954 års riksdag.

Beträffande storleken av det belopp, med vilket grundfonden borde ökas,
har styrelsen erinrat om de allmänna synpunkter styrelsen framlagt i sin
förenämnda skrivelse den 22 januari 1952 (Kungl. Maj :ts proposition nr
105).

Dessa synpunkter vore enligt styrelsens uppfattning tillämpliga även med
den kreditpolitik, som för närvarande fördes av statsmakterna. Stadshypotekskassans
upplåning och stadshypoteksinstitutionens kreditgivning vore
beroende av de överenskommelser, som träffades mellan riksbanken å ena
sidan och kreditinstituten å andra sidan. Den marginal för ökad obligationsutgivning,
som sammanhängde med grundfondens storlek, saknade härvid
betydelse.

Över framställningen har yttranden avgivits av fullmäktige i riksbanken,
fullmäktige i riksgäldskontoret samt bank- och fondinspektionen.

Fullmäktige i riksbanken har meddelat att fullmäktige icke hade något
att erinra mot bifall till den av stadshypotekskassans styrelse i ärendet gjorda
framställningen. Fullmäktige har därvid i anslutning till de synpunkter
som framförts av styrelsen uttalat, att de formella förutsättningarna för
upplåningen som sammanhängde med reglerna om grundfondens storlek i
nuvarande läge på intet sätt finge innebära någon rätt i och för sig för hypoteksinstituten
att upp till den formella gränsen få något företräde för
sina kreditbehov. Deras låneverksamhet måste fortfarande och oberoende
av sagda formella regler bedrivas på ett sätt, som stode i överensstämmelse
med den allmänna restriktiviteten på kreditmarknaden.

Fullmäktige i riksgäldskontoret har likaledes förklarat sig icke ha något
att erinra mot bifall till den gjorda framställningen.

Bank- och fondinspektionen har uttalat att inspektionen icke hade något
att erinra mot bifall till framställningen. Inspektionen har vidare anfört,
att inspektionen emellertid ville förorda, att grundfondsfrågan upptoges till
en förutsättningslös prövning, varvid i första hand borde undersökas huruvida
behov av grundfondsobligationer numera över huvud förelåge och, om
denna fråga besvarades jakande, huruvida en lägre relation till de utelöpande
obligationerna än den nu gällande kunde anses tillräcklig. Grundfondsobligationerna
skulle enligt 4 § förordningen om stadshypotekskassan
— med vissa smärre modifikationer — alltid representera ett belopp motsvarande
en tiondel av obligationsstocken. Reellt sett innebure detta att man
i fråga om den bottenlåneverksamhet som här avsåges upprätthölle ett fondtäckningskrav,
vilket t. o. m. vore något strängare än det som gällde i fråga
om affärsbankernas kreditgivning — och då hade man ändå bortsett från
säkerhetsvärdet av hypotekslåntagarnas solidariska betalningsansvar. Om

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

man vidare betänkte, att sådana bottenlån som utlämnades av stadshypoteksorganisationen
hos såväl sparbanker som centralkassor för jordbrukskredit
utgjorde täckningsfria tillgångar ända intill den gräns som sattes av
den s. k. 30-g''ångerregeln — vilken innebure krav på en fondtäckning motsvarande
3 1/3 % och att 1949 års banklagssakkunniga i sitt under år 1952
avgivna betänkande föreslagit viss täckningsfrihet för sådana lån även för
affärsbankerna, syntes det inspektionen uppenbart, att det icke kunde vara
motiverat att numera upprätthålla den för stadshypotekskassan föreskrivna
grundfondsrelationen; inspektionen kunde i varje fall för sin del svårligen
föreställa sig att kursen på kassans obligationer skulle ogynnsamt påverkas
av en även avsevärd nedsättning för framtiden av kravet på grundfondstäckning.

Departementschefen. Med understrykande av vad bankofullmäktige anfört
därom att de formella förutsättningarna för stadshypoteksinstitutionens
upplåning, som sammanhänger med reglerna om grundfondens storlek,
i nuvarande läge på intet sätt får innebära någon rätt i och för sig för
hypoteksinstituten att upp till den formella gränsen få något företräde försina
kreditbehov, anser jag mig kunna tillstyrka den av stadshypotekskassans
styrelse påyrkade höjningen av grundfonden med 40 miljoner kronor
eller sålunda från 235 till 275 miljoner kronor. I anslutning härtill bör gränserna
vid vilka Kungl. Maj :ts respektive riksdagens tillstånd för upptagande
av nytt lån blir erforderligt bestämmas till 260 miljoner respektive 250 miljoner
kronor. Därest riksdagen biträder detta förslag, torde riksdagen
samtidigt böra besluta att obligationer i vederbörlig ordning skall ställas till
förfogande.

Bank- och fondinspektionen har i sitt yttrande berört den principiella
frågan om det är sakligt motiverat att numera upprätthålla den för stadshypotekskassan
föreskrivna grundfondsrelationen. Enligt inspektionens mening
borde hela grundfondsfrågan upptagas till en förutsättningslös prövning,
varvid i första hand borde undersökas, huruvida behov av grundfondsobligationer
numera överhuvud föreligger och, om denna fråga besvaras jakande,
vilken lägre relation än den nu gällande som kunde anses tillräcklig.

I anledning av vad bank- och fondinspektionen sålunda anfört vill jag
erinra om att systemet med grundfondsobligationer jämväl tillämpas för
ett flertal andra kreditinstitut såsom svenska bostadskreditkassan, allmänna
hypoteksbanken och svenska skeppshypotekskassan. Även om jag finner de
av bank- och fondinspektionen anförda synpunkterna på behovet av grundfondsobligationer
för stadshypoteksinstitutionen i och för sig beaktansvärda
är jag icke beredd att i detta sammanhang företaga en omprövning av hela
systemet med grundfondsobligationer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 56.

3. Verksamhetens lokalisering.

Realkreditutredningen.

Utredningen framhåller, att som ett led i den rationalisering, som utredningen
förordade, inginge att möjliggöra primär- och sekundärkreditgivning
inom ett och samma område genom samförvaltade föreningar. Vissa ändringar
i den nuvarande indelningen av landet i föreningsområden
måste därför genomföras. Utredningen anför tillika, att även
i och för sig syntes en översyn av den nuvarande områdesindelningen inom
såväl stadshypoteks- som bostadskreditorganisationen vara motiverad.

I fråga om stadshypoteksföreningarnas verksamhetsområden hade man
vid stadshypoteksorganisationens tillkomst i stor utsträckning anknutit till
de äldre föreningar, som varit delägare i stadshypotekskassans föregångare,
Allmänna hypotekskassan för Sveriges städer. Detta torde vara förklaringen
till att några föreningar — efter vad det syntes — kommit att erhålla alltför
små verksamhetsdistrikt. Vid indelningen av landet i bostadskreditföreningsområden
hade man däremot ej varit bunden av någon äldre distriktsindelning.
Man saknade i stället erfarenhet från tidigare verksamhet, och det
vore därför naturligt, att ej alla föreningsområden erhållit en för framtiden
ändamålsenlig avvägning.

Utredningen har i betänkandet (s. 69—77) lämnat en närmare redogörelse
för den nyindelning av föreningarnas verksamhetsområden, som enligt utredningens
uppfattning borde genomföras. Utredningen framhåller, att dess
riktlinje härvid varit att åstadkomma så stora verksamhetsområden, att föreningarna
ekonomiskt skulle kunna bära en effektiv administration med
bibehållande i görligaste mån av den hittillsvarande indelningen. Om ett
föreningsområde till följd av denna nyindelning eller eljest framdeles skulle
visa sig så vidsträckt, att saknaden av lokal representation på en viss ort
skulle framstå som en brist, förelåge den möjligheten, att de på orten verksamma
samförvaltade föreningarna där upprättade ett avdelningskontor.

Utredningen understryker, att den givetvis vore medveten om att en ändrad
områdesindelning icke kunde genomföras i omedelbar anslutning till de
nya författningsbestämmelsernas ikraftträdande. Förhandlingar måste föras
och överenskommelser träffas emellan berörda föreningar i de olika
frågor, som sammanhängde med ändringar i verksamhetsområdena. Därvid
kunde tydligen framkomma synpunkter, som motiverade jämkningar i olika
avseenden.

Ett genomförande av utredningens förslag till nyindelning av föreningarnas
verksamhetsområden skulle, uttalar utredningen vidare, bl. a. innebära,
att antalet verksamma stadshypoteksföreningar, som för närvarande
är tjuguen, reducerades till sjutton.1 Härvid skulle verksamhetsområdena för

1 Därvid bibehålies tills vidare Norra Roslags och Upsala stadshypoteksförening. Skulle denna
förening i en framtid upphöra med sin verksamhet, reduceras stadshypoteksföreningarnas antal
till sexton.

Kungl. May.ts proposition nr 56.

fem av dessa stadshypoteksföreningar med en sammanlagd lånestock den
31 december 1951 på 119 miljoner kronor praktiskt taget helt anslutas till
andra föreningars områden, medan en stadshypoteksförening skulle nybildas.
Av de nuvarande sjutton bostadskreditföreningarna skulle verksamhetsområdena
för tre med en sammanlagd lånestock vid årsskiftet 1951/1952
på 19 miljoner kronor helt anslutas till annan förenings område, medan två
föreningar skulle nybildas, varigenom bostadskreditföreningarnas antal reducerades
till sexton. Eventuella överflyttningar av lån mellan föreningar på
grund av ändrade verksamhetsområden skulle dessutom hos stadshypoteksföreningarna
beröra lån på sammanlagt 32 miljoner kronor och hos bostadskreditföreningarna
på inemot 11 miljoner kronor.

Dessa olika slag av omflyttningar inom stadshypoteks- och bostadskreditföreningarnas
lånestockar, som kunde förefalla omfattande, berörde dock
totalt endast 7,2 % av stadshypoteksinstitutionens och 8,5 % av bostadskreditinstitutionens
utelöpande lånebelopp.

Nedanstående uppställning upptager nuvarande föreningar och de av utredningen
föreslagna samförvaltade föreningarna.

Stadshypoteksföreningar

Bostadskreditföreningar Föreslagna samförvaltade föreningar

Stockholms

Upplands

Norra Roslags o. Upsala
Södermanlands
Norrköpings
Östgöta

Norra Smålands
Södra Smålands
Blekinge
Skånes
Göteborgs

Västkustens

Älvsborgs läns
Skaraborgs läns
Wermlands
Örebro läns
Västerås m. fl. städers
Dalarne
Gefleborgs läns
Västernorrlands och
Jämtlands läns

Stockholms stads Stockholms

Östra Svealands Upplands-Östra Svealands

Södermanlands

Norrköpings Norrköpings

Östgöta Östgöta

Norra Smålands Norra Smålands

Södra Smål. o. Blek. Södra Smålands och Blekinge

Skånes Skånes

Göteborgs Göteborgs och Bohus samt

Hallands läns

Hallands läns
Göteb. o. Bohus läns
Västgöta-Dals Västgöta-Dals

Västra Svealands Värmlands

Örebro och Västmanlands läns

Gävle-Dala Gävle-Dala

Västernorrlands läns Västernorrlands och Jämtlands
läns

Jämtlands läns

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

Stadshypoteksförcningar Bostadskreditföreningar Föreslagna samförvaltade föreningar

Västerbottens och Västerbottens läns Västerbottens läns

Norrbottens

Norrbottens läns Norrbottens läns

Kiruna, Gällivare och

Malmbergets1 — _

I betänkandet har vidare berörts frågan om sammanjämkning av de regler,
som gäller för stadshypoteksföreningarnas respektive bostadskreditföreningarnas
belåningsorter.

För att fastighet skall kunna belånas hos stadshypoteks- eller bostadskreditförening
fordras bl. a., att den är belägen inom sådan ort, som tillhör
föreningens verksamhetsområde. Dessa orter bestämmes för närvarande efter
något olika grunder för de båda slagen av föreningar. Enligt § 1 i förordningen
angående grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet
är föreningarna sammanslutningar av fastighetsägare och tomträttshavare
i rikets städer och med städer jämförliga samhällen. Enligt § 2
i samma förordning ankommer det på Konungen att, efter yttrande av styrelsen
för hypotekskassan, pröva, huruvida föreningens verksamhetsområde
må omfatta även vissa andra samhällen än städer. Redan i början
av verksamheten — januari 1910 — beslöt stadshypotekskassans styrelse
bl. a., att förenings ansökan till Kungl. Maj :t om utsträckning av dess verksamhet
till annat samhälle än stad icke kunde av styrelsen tillstyrkas annat
än i den mån ordningsstadgan, byggnadsstadgan och brandstadgan för rikets
städer ävensom vad i hälsovårdsstadgan för riket föreskrevs om stad vore
eller bleve fastställda för samhället i fråga.

Beträffande bostadskreditföreningarna stadgas i § 17 av förordningen om
Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar att förening
inom den del av riket, som Konungen för föreningen bestämmer, äger utöva
verksamhet i samtliga städer och köpingar samt andra samhällen, för vilka
byggnadsstadgan för rikets städer och de för stad meddelade bestämmelserna
i hälsovårdsstadgan och i brandstadgan är gällande. Dessutom äger föreningen
utöva verksamhet i annat inom samma del av riket beläget samhälle
eller tätare bebyggt område, som av Konungen förklarats skola tillhöra
verksamhetsområdet.

Utredningen framhåller nu, att det med hänsyn till den alltmer accentuerade
tätbebyggelse, som i våra dagar skedde inom landet, och då dennas
karaktär ej alltid framginge av den kommunbeteckning, som samhället i
fråga erhållit, syntes lämpligt att institutionernas verksamhet ej författningsmässigt
snävt bundes till samhällen, som erhållit en viss kommunal
organisation.

Utredningen hade i sitt förslag till förordningar upptagit lika lydande bestämmelser
rörande stadshypoteks- och bostadskreditföreningarnas verksamhetsområden,
vilka i allt väsentligt anknöt till dem, som för närvarande
gällde för bostadskreditföreningarna.

1 Denna förening har icke utlämnat nya lån sedan år 1933.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

Orter, som enligt de föreslagna förordningarna omedelbart skulle komma
att tillhöra föreningarnas verksamhetsområden, skulle sålunda bli, förutom
städer och köpingar, samtliga samhällen, för vilka de för stad meddelade
bestämmelserna i byggnadsstadgan, hälsovårdsstadgan och brandstadgan vore
gällande. Beträffande annat samhälle eller tätare bebyggt område skulle
det ankomma på Konungen att förklara detsamma tillhöra förenings verksamhetsområde.

Att stadshypoteksförening'' enligt de föreslagna bestämmelserna skulle beredas
möjlighet att utöva verksamhet inom samma orter som bostadskreditförening,
innebure icke — säger utredningen — att så allestädes borde ske.
Alltjämt torde vissa samhällen, där det vore fullt berättigat att bostadskreditförening
utövade verksamhet, ha en sådan karaktär eller en sådan bebyggelse,
att däri belägna fastigheter erbjöde en säkerhet, som ej vore fullt
jämförlig med primärkreditorganisationens övriga säkerheter. Detta kunde
vara fallet icke endast beträffande sådana områden, för vilka Konungen
ägde bestämma, om de skulle tillhöra förenings verksamhetsområde, utan
även någon gång beträffande sådant samhälle, för vilket byggnadsstadgans
bestämmelser för stad och övriga stadsstadgor gällde. Förening och kassa
borde undvika att utlämna lån inom dylikt samhälle.

I detta sammanhang behandlar utredningen jämväl frågan om stadsplan
såsom villkor för belåning. Ingenstädes i förordningar
eller reglementen funnes, framhåller utredningen, bestämmelser om att fastighet,
som belånades, skulle vara belägen inom stads eller annat samhälles
stadsplanelagda del. Likväl hade frågan härom fått en viss betydelse inom
framför allt stadshypoteksorganisationcns verksamhet.

Redan vid sammanträde den 26 januari 1910 hade sålunda stadshypotekskassans
styrelse beslutat att »lån icke finge utlämnas å fastighet, belägen å
icke planlagd del av stads område». Enligt nu fastställda bestämmelser gällde,
att lån finge meddelas endast å fastighet, som vore belägen inom område för
vederbörligen fastställd stadsplan eller byggnadsplan, såvida icke stadshypotekskassans
styrelse i fråga om viss fastighet eller fastigheter inom visst område
medgivit undantag.

Här anförda bestämmelser gällde enbart städer. Beträffande belåning inom
annan ort än stad tillkom det Konungen att pröva, om sådant samhälle
skulle tillhöra förenings verksamhetsområde. Sedan Kungl. Maj :t genom
resolution av den 11 februari 1910 medgivit, att Upplands stadshypoteksförenings
verksamhetsområde finge omfatta jämväl dåvarande köpingarna
Djursholm, Saltsjöbaden, Stocksund och Sundbyberg »i den mån stadsplan
för dem är eller må varda fastställd», hade stadshypotekskassans styrelse den
1 mars 1910 beslutat meddela föreningarna det villkor i fråga om stadsplan,
som Kungl. Maj :t sålunda föreskrivit för verksamhetens bedrivande i annat
samhälle än stad. Bortsett från de fall, där stadshypoteksförenings verksamhetsområde
i reglementet angivits omfatta jämväl dylikt samhälle, hade därefter
enahanda villkor intagits i samtliga av Kungl. Maj :t lämnade tillstånd

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

till utsträckning av stadshypoteksförenings verksamhet till annan ort än
stad.

Beträffande hostadskreditföreningarnas belåning funnes i förordningen
inga inskränkningar om att belåningsbar fastighet skulle vara belägen inom
stadsplanelagt område. Då Konungen medgivit, att bostadskreditförenings
verksamhetsområde utsträckts till att omfatta sådant samhälle eller tätare
bebyggt område, i vilket stadsstadgorna ej vore gällande, hade dock under
senare år dylikt medgivande endast avsett sådana delar av området för vilka
byggnadsplan fastställts eller för vilka stadsplan eller byggnadsplan framdeles
bleve fastställd.

Enligt utredningens uppfattning borde stadshypotekskassans styrelse tills
vidare alltjämt i princip kräva, att belåning av fastighet belägen utanför
stads- eller byggnadsplanelagt område även i fortsättningen finge ske endast
efter medgivande av styrelsen. Sådan prövning borde liksom nu kunna avse
antingen en bestämd fastighet eller ett visst bestämt område.

Utredningens förslag till förändring av gällande bestämmelser för stadshypoteksinstitutionen
innebure således i realiteten endast att stadshypotekskassans
styrelse erhölle befogenhet att bevilja lån på fastighet utanför område
med fastställd stadsplan eller byggnadsplan även i annat samhälle än
stad, i den mån stadsstadgorna gällde inom samhället, varjämte inom sådana
samhällen liksom tidigare inom stad byggnadsplanelagt område ur belåningssynpunkt
jämställdes med stadsplanelagt dylikt.

Slutligen har utredningen berört vissa spörsmål i samband
med genomförandet av de föreslagna förändringarna
av verksamhetsområdena. Härom anföres i betänkandet bl. a. följande.

Då en stadshypoteks- eller bostadskreditförening skall upphöra med sin
verksamhet, blir det ur rationaliseringssynpunkt ett önskemål att så kan ske
snarast möjligt. Enligt utredningens mening försiggår detta enklast genom
att avvecklingen av föreningen sker genom förening, som skall träda i stället.
I fråga om stadshypoteksföreningarna saknas för närvarande bestämmelser
motsvarande vad i 28 § förordningen om bostadskreditkassan och
om bostadskreditföreningar stadgas, nämligen att Kungl. Maj :t förordnar
om förenings likvidation och om förfarandet därvid, samt att vad som vid
förenings likvidation återstår av föreningens tillgångar efter det skulderna
blivit guldna skall överlämnas till kassan. Utredningen föreslår, att bestämmelser
av likartat innehåll införas beträffande stadshypoteksföreningarna.
För både stadshypoteks- och bostadskreditföreningar föreslås samtidigt den
kompletterande bestämmelsen, att vederbörande förening skall höras innan
förordnande om likvidation sker. Därjämte föreslår utredningen, att efter
Kungl. Maj :ts bestämmande i varje särskilt fall medel, som härröra från
stadshypoteks- eller bostadskreditförening, vars verksamhetsområde helt
övertagits av annan förening, må överlämnas till denna. Det synes utredningen
rimligt, att sådana medel komma den övertagande föreningen till
godo.

I vissa fall skall enligt utredningens förslag ett område, som för närvarande
utgör verksamhetsdistrikt för en förening, uppdelas på två föreningar.
Detta gäller Västra Svealands-området, övre Norrland och östra Svealands -

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

området. Härvid och över huvud taget, då en del av en förenings verksamhetsområde
övergår till annan förening, uppkommer frågan, hur det skall
förfaras med fonderna i den förening, vars område begränsas. I en del fall
blir ett överförande av så ringa betydelse ur fondsynpunkt, att några särskilda
åtgärder icke torde erfordras. I andra fall åter — exempelvis uppdelningen
av Övre Norrland på två hypoteksföreningar — blir det uppenbarligen
till gagn för nybildad förening att redan från verksamhetens början
ha tillgång till en säkerhetsfond. Utredningen har, såsom av det föregående
framgår, föreslagit, att nuvarande förening skall forlbliva med mindre verksamhetsområde
och ändrad firma, medan i frånskild del av nuvarande verksamhetsområde
ny förening bildas. Den gamla föreningens fonder skulle alltså,
om särskilda bestämmelser ej meddelades, i sin helhet kvarstanna hos
den ena föreningen. Med hänsyn till äldre låntagares rätt synes icke något
vara att erinra häremot, så länge dessa kvarstå i föreningen. Därefter kan
emellertid föreningen beräknas få en väsentligt bättre fondställning än den
nybildade föreningen, vilket kan förefalla opåkallat, enär fonden delvis
härrör från den tidigare verksamheten inom den nybildade föreningens område.
Utredningen har därför övervägt en anordning, innebärande att nuvarande
förening trädde i likvidation, varefter nya föreningar bildades, en för
varje del av det nuvarande verksamhetsområdet. Sedan likvidationsförfarandet
avslutats, skulle med tillämpning av den i föregående stycke berörda
bestämmelsen fonderna fördelas mellan de nybildade föreningarna. Enär
ett likvidationsförfarande kan beräknas medföra olägenheter av skilda slag
— bl. a. kan det förutses taga lång tid i anspråk — vinnes föga därmed.
Utredningen har därför icke ansett sig kunna föreslå ett sådant tillvägagångssätt.
I stället synes det lämpligt, att det från fall till fall prövas, om
och hur en uppdelning av förenings säkerhetsfond skall ske. Utredningen
föreslår därför att Kungl. Maj :t i förordningarna för kassorna och föreningarna
bemyndigas att i samband med beslut om ändring i förenings verksamhetsområde
efter hörande av kassan och de berörda föreningarna meddela
bestämmelser om hur det skall förfaras med säkerhetsfonden. Vid ett
bifall till utredningens förslag om rätt för kassan att bidraga till förenings
förvaltningskostnader (§ 8 i förslagen till förordningar) samt på grund av
nuvarande bestämmelser om bidrag till förening ur kassans reservfond, i vilken
bestämmelse utredningen icke föreslår någon ändring, torde endast i
undantagsfall särskilda bestämmelser om uppdelning av förenings säkerhetsfond
vid ändrad områdesindelning erfordras.

Då en förenings verksamhetsområde helt eller delvis skall övergå till annan
förening torde det få bero på äldre låntagares eget val, om han vill övergå
till den andra föreningen. Vid sådan övergång synes ränteskillnadsersättning
eller andra kostnader icke böra uttagas av låntagaren. I vad gäller
bostadskreditförening kan, på grund av bestämmelsen i § 20 fjärde stycket
förordningen om bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar, vad
sådan låntagare erlagt till säkerhetsfonden med hans medgivande överföras
till den förening, dit hans lån överflyttas.

Remissyttrandena.

Utredningens förslag till ändrad indelning av föreningarnas
verksamhetsområden beröres i allmänhet icke i remissyttrandena.

Fullmäktige i riksbanken nämner dock att fullmäktige visserligen icke
ansett sig behöva närmare granska ändamålsenligheten med den föreslagna

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

nyindelningen av verksamhetsområdena, men att fullmäktige liksom utredningen
funne lämpligt, att den ändrade områdesindelningen definitivt fastställdes
först efter förhandlingar och överenskommelser mellan berörda
parter.

Sveriges fastighetsägareförbund framför som önskemål, då överenskommelser
träffas om ändring av verksamhetsområdena, att de lokala intressena
måtte bli vederbörligen beaktade, och att samförvaltade föreningars områden
finge en sådan struktur, att förvaltningen kunde utövas på ett så kostnadsbesparande
sätt som möjligt utan att avkall gjordes på dess effektivitet.

Förslaget om ändrade bestämmelser rörande stadshvpoteksorganisationens
belåning sorter har endast berörts av bank- och fondinspektionen,
som icke vill motsätta sig att stadsstadgesamhällena omedelbart kan få
inräknas i förenings verksamhetsområde. Mera tveksam ställer sig däremot
inspektionen till utredningens förslag om att byggnadsplanelagt område
utan vidare skall anses jämställt med stadsplanelagt område samt att stadshypotekskasisans
styrelse skall kunna medgiva belåning av fastighet även
utanför det ifrågakomna samhällets planlagda område. Inspektionen erinrar
om att inspektionen i annat sammanhang hävdat den meningen att
byggnadsplanelagt område borde jämställas med stadsplanelagt område
allenast under den förutsättning att det byggnadsplanelagda området vore
utrustat med gemensamma vatten- och avloppsledningar eller att — om så
ej vore fallet — den fastighet inom området, som skulle belånas, vore separatutrustad
med tillfredsställande dylika ledningar. Inspektionen anför vidare
bl. a. följande.

Med den ståndpunkt som statsmakterna och de ansvariga ämbetsmyndigheterna
numera allmänt torde omfatta i fråga om betydelsen av att nya bostadsområden
utrustas med tillfredsställande anordningar för vatten och
avlopp, anser inspektionen att man vid en överarbetning av bestämmelserna
för de här ifrågavarande halvstatliga institutionernas låneverksamhet icke
bör giva avkall på kravet att sådana anordningar skola finnas för att belåning
av fastighet skall få ske. I enlighet härmed anser ämbetsverket, att
stadshypotekskassan icke bör lämna dispens ens för belåning av fastighet,
som är belägen inom stad men utanför dess planlagda område, med mindre
fastigheten är utrustad med anordningar som här avses.

Som antytts i det föregående är inspektionen tveksam även såvitt angår
utredningens förslag därom, att stadshypotekskassans styrelse skall få meddela
dispens beträffande fastighet, som är belägen utanför stadsstadgesamhälles
planlagda område men inom samhället. Enligt inspektionens uppfattning
föreligger väl knappast något mera påtagligt behov av en sådan
långivning, och man kan väl utan vidare vara ense om att åtskilliga av de
fastigheter, som äro belägna i utkanterna av våra köpingar eller municipalsamhällen
äro av mycket låg klass och följaktligen helt olämpliga som belåningsobjekt
för stadshypoteksorganisationen. Samma invändning kan
emellertid framföras i fråga om några av våra städer, och det bör kanske
erinras om att det finns fall, där det inom staden ryms t. ex. rena ödemarksomraden.
Och med hänsyn till stadshypoteksorganisationens långa erfarenhet
rörande fastighetsbelåning torde väl någon "olägenhet av att "införa den
föreslagna dispensmöjligheten näppeligen vara att befara. Självfallet bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

emellertid stadshypotekskassans styrelse, lika litet som beträffande stad,
lämna dispens med mindre den ifrågakommande fastigheten är på sätt ovan
utsagts tillfredsställande utrustad såvitt angår anordningar för vatten och
avlopp. Man kan väl vidare utgå från att i dispensfall såväl beträffande städer
som övriga samhällen, lån aldrig beviljas mot inteckning liggande ovanför
femtio procent av belåningsvärdet.

Departementschefen.

Det av utredningen framlagda förslaget till ändrad indelning i verksamhetsområden
för stadshypoteks- och bostadslcreditföreningarna är endast
tänkt att tjäna som underlag för de blivande frivilliga överenskommelserna
föreningarna emellan. Såsom utredningen framhållit kan det därvid framkomma
synpunkter, som kan motivera jämkningar i olika avseenden i förslaget.
Då det i sista hand skall ankomma på Kungl. Maj :t att fastställa
de nya verksamhetsområdenas omfattning torde det icke vara erforderligt
att nu närmare ingå på denna fråga.

De av utredningen föreslagna ändrade villkoren för belåning av fastighet
medför viss utvidgning i fråga om stadshypoteksförenings rätt att meddela
lån. Sålunda föreslås att de s. k. stadsstadgesamhällena enligt direkt
författningsföreskrift skall få inräknas i förenings verksamhetsområde. För
närvarande erfordras medgivande av Kungl. Maj :t för att förening skall få
bedriva rörelse inom sådant samhälle. Vidare föreslås att byggnadsplanelagt
område ur belåningssynpunkt jämställes med stadsplanelagt dylikt även
såvitt angår stadsstadgesamhälle och att fastighet belägen utanför det planlagda
området i annat samhälle än stad jämväl skall få belånas, dock att —
liksom nu tillämpas i fråga om stad — samtycke härtill först skall lämnas av
stadshypotekskassans styrelse.

Bank- och fondinspektionen har i sitt remissyttrande anfört vissa betänkligheter
mot utredningens förslag i nu berörda avseende. Inspektionen
synes emellertid acceptera de föreslagna utvidgningarna med särskilt understrykande
av att utlånings verksamhet endast bör bedrivas inom område,
som är utrustat med gemensamma vatten- och avloppsledningar, eller att
— om så ej är fallet — den fastighet inom området, som skall belånas, är
separat utrustad med tillfredsställande dylika ledningar.

Det torde få förutsättas, att stadshypotelcsinstitutionen i sin utlåningsverksamhet
icke godtar annat än goda belåningsobjekt. Att en fastighet skall
vara försedd med tillfredsställande vatten- och avloppsledningar har — enligt
vad jag under hand inhämtat — inom rörelsen städse uppfattats som
ett elementärt krav för att belåning av fastigheten skall medges. Även enligt
min uppfattning är frågan om fastighetens utrustning i nu ifrågavarande
hänseende en betydelsefull faktor vid bedömandet av om en fastighet
lämpar sig för kreditgivning. Med hänsyn till stadshypoteksinstitutionens
långa erfarenhet rörande fastighetsbelåning torde någon olägenhet av den
föreslagna utvidgningen av belåningsrätten icke behöva befaras. Jag tillstyrker
sålunda utredningens förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

Vad utredningen föreslagit i fråga om särskilda anordningar vid genomförande
av nyindelningen i verksamhetsområden har icke föranlett någon
erinran från remissinstanserna. Ej heller från min sida finnes någon invändning
att göra mot förslaget i denna del.

4. Spörsmål om belåningsgränser.

Enligt gällande föreskrifter äger bostadskreditförenings och bostadskreditkassans
styrelser bevilja lån mot inteckning i bostads- eller af färsfastighet,
varvid inteckningarna skall vara belägna inom sjuttiofem procent av
det vid föreningens värdering uppskattade värdet av fastigheten under iakttagande
av att de befinner sig inom samma procentsats av gällande taxeringsvärde.
Den statliga tertiärbelåningen av flerfamiljshus däremot har —
utan anknytning till taxeringsvärdet — normalt sjuttio procent av fastighetens
av det lånebeviljande organet fastställda avkastningsvärde till undre
gräns. Detta värde framräknas efter andra grunder än de, som tillämpas vid
bostadskreditorganisationens värderingar, Bostadsstyrelsens beräkningssätt
leder merendels till en icke oväsentligt högre värdering.

Itealkreditutred ningen.

Utredningen framhåller att en anpassning mellan bostadskreditorganisationens
och bostadsstyrelsens belåning tidtals visat sig erbjuda vissa svårigheter.
Den huvudsakliga orsaken härtill vore, att den sjuttiofemprocentsgräns,
som utgjorde den övre belåningsgränsen för bostadskreditorganisationen,
och den sjuttioprocentsgräns, som vore den ordinarie undre gränsen
för bostadsstyrelsens belåning av flerfamiljshus, beräknades på olika värden.
Med anledning av under hand framkomna önskemål hade inom utredningen
diskuterats, huruvida icke förslag borde framläggas i syfte att göra
det lättare för hypotekskrediten att »möta» statslånet i vissa speciella fall,
då ett särskilt lågt taxeringsvärde omöjliggjorde en ändamålsenlig sekundärbelåning.
Av flera skäl hade emellertid utredningen stannat för att ej
föreslå någon förändring av nu gällande belåningsförhållanden. Bostadsslyrelsen
hade numera möjlighet att, om så erfordrades, fördjupa det statliga
tertiärlånet så att en ändamålsenlig belåning komme till stånd. Därest 1951
års bostadsutredning framdeles komme att föreslå, att ett statligt kreditgarantisystem
infördes, torde man vidare få räkna med, att ett sådant förslag
nära komme att beröra jämväl den kreditgivning, som utövades av stadshypoteks-
och bostadskreditorganisationerna. Utredningen ansåge lämpligt
att man då närmare övervägde, hur kreditgarantigivningen skulle anknytas
till dessa organisationers verksamhet.

Beträffande den för närvarande rådande bristande överensstämmelsen mellan
fastighets taxeringsvärde och det inom stadshypoteks- eller bostadskreditorganisationen
fastigheten åsätta uppskattningsvärdet erinrar utredningen
om, att under krigs- och efterkrigsåren trots hyresreglering och statligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

stöd av byggnadsverksamheten en viss stegring i fastighetsvärdena ägt ruin,
som åtminstone delvis kunnat betecknas som varaktig, och som därför tagit
sig uttryck i uppskattningsvärdet, medan taxeringsvärdena i stort sett
förblivit desamma. Den mindre göda överensstämmelse mellan uppskattningsvärde
och taxeringsvärde, som bl. a. härigenom ofta uppstått, hade
varit påfallande särskilt i slutet av varje taxeringsperiod. Nya fastighetstaxeringsvärden
vore gällande fr. o. m. den 1 januari 1953. Detta förhållande
utgjorde ytterligare ett skäl för att någon ändring i gällande regler
för fastställande av belåningsgränserna hos stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna
för närvarande ej syntes böra ske.

Remissyttrande.

Bostadsstyrelsen bemöter i sitt remissyttrande de skäl, som realkreditutredningen
anfört mot en anpassning av hypotekskrediten till statslånegivningen
i vissa fall. Bostadsstyrelsen anför följande:

I denna fråga bör framhållas, att fördjupning av tertiär lån icke bör vara
en normal företeelse. Fördjupning må beslutas endast om särskilda skäl
därtill föranleda, och härför erfordras — då det icke gäller endast mindre
skillnad mellan av bostadsstyrelsen beräknat avkastningsvärde och taxeringsvärdet
— att det kan styrkas, att högre lån, bundet eller obundet, icke
kan erhållas hos annat kreditinstitut. För fördjupning av tertiärlånet under
60 procent av avkastningsvärdet uppställas ännu strängare krav, och hittills
har endast ett fätal fall av sådan fördjupning förekommit. — Trots att
nya taxeringsvärden komma att gälla från och med den 1 januari 1953 och
bostadskreditorganisationens övre lånegräns som följd därav kommer att
höjas, torde fördjupningsbehov även i fortsättningen komma att föreligga
på ett flertal orter och vålla svårigheter.

Organisationernas bundenhet vid taxeringsvärdena medför ej endast ett
behov att fördjupa tertiärlånet utan även att en del av det lån, som enligt
bostadsstyrelsens beräkningsgrunder ligger i primärlåneläge, måste amorteras
såsom ett sekundärlån, en kapitalkostnad, för vilken bostadsstyrelsens
beräkning av hyrorna icke ger utrymme. Bostadsstyrelsen ifrågasätter om
icke en möjlighet bör tillskapas för stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna
att avpassa såväl primärlån som sekundärlån till överensstämmelse
med beräkningsgrunderna vid tertiärlångivningen — enligt vilka primärlånet
motsvarar 60 och sekundärlånet 10 procent av avkastningsvärdet
— åtminstone i de fall, då avsevärd skillnad mellan avkastningsvärdet och
taxeringsvärdet icke föreligger. Slutligen vill bostadsstyrelsen i detta sammanhang
framhålla önskvärdheten av att bottenkreditgivningen organiseras
på sådant sätt, att lånen kunna löpa med enhetlig ränta och omedelbart
anslutas till det statliga lånets undre gräns.

Departementschefen.

Bostadsstyrelsen ifrågasätter om icke en möjlighet borde tillskapas för
stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna att avpassa såväl primärlån
som sekundärlån till överensstämmelse med beräkningsgrunderna vid
tertiärlånegivningen. En dylik anordning skulle väl närmast avse införande
av en möjlighet för institutionerna att i vissa fall, där fördjupning av tertiärlånet
av olika anledningar icke kan ske, höja sina belåningsgränser. Som

Kangl. Maj.ts proposition nr 56.

jag tidigare nämnt är frågan om införandet av ett statligt kreditgarantisystem
för närvarande under utredning. Härvid torde jämväl den kreditgivning,
som utövas av stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna, komma
att beröras. Innan resultatet av denna utredning föreligger är jag icke beredd
att taga ställning till bostadsstyrelsens förslag. För ett bedömande av
hithörande frågor torde det även bli nödvändigt att närmare klarlägga i vilken
utsträckning de av bostadsstyrelsen påtalade olägenheterna kvarstår efter
den numera genomförda höjningen av taxeringsvärdena.

5. Förvaltningsbidrag och fondbildning.

Stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna arbetar utan räntemarginal
mellan inlåning och utlåning, vilket innebär att administrationskostnaderna
i princip skall täckas av särskilda förvaltningsbidrag.

I reglementet för stadshypotekskassan § 4 första stycket stadgas att bidrag
till hypotekskassans förvaltningskostnader skall av hypoteksföreningarna
gäldas i enlighet med vad kassans styrelse bestämmer. Denna bestämmelse
kompletteras av § 18 i stadshypoteksföreningarnas reglementen.
Däri föreskrives att, därest hypotekskassans styrelse så påfordrar, föreningens
medlemmar skall gälda bidrag till kassans förvaltningskostnader. Stadshypotekskassans
förvaltningskostnader uppgick under år 1951 till 488 000
kronor. Kassan behöver dock ej begagna sin stadgeenliga rätt att infordra
förvaltningsbidrag. Så har ej heller skett sedan år 1916. Täckning av administrationskostnader
och nödig avsättning till reservfonden sker dels
genom reservfondens avkastning, dels genom de inkomster, som i övrigt
kan uppstå på kassans rörelse. Dessa inkomstposter uppgick under år 1951
tillsammans till 1,2 miljoner kronor.

Stadshypoteksföreningarna äger jämlikt § 14 första stycket förordningen
angående grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet
rätt att av sina medlemmar kräva bidrag till täckande av förvaltningskostnaderna.
Stadgandet kompletteras av bestämmelser i föreningarnas
reglementen. Enligt normalreglementet åligger det medlem av föreningen
att i mån av behov erlägga bidrag till föreningens förvaltningskostnader.
Bidragen skall efter förslag av styrelsen fastställas å ordinarie föreningsstämma
att utgå med viss procent för år räknat å medlems nominella eller
oguldna lånebelopp. Förvaltningsbidragen beräknas hos samtliga stadshypoteksföreningar
på lånens oguldna belopp och utgår med skiftande procentsatser
hos olika föreningar. Den vanligast förekommande procentsatsen för
nya lån är 0,1. Stadshypoteksföreningarnas förvaltningskostnader uppgick
under år 1951 till 1 422 000 kronor, utgörande 0,068 procent av det utelöpande
lånebeloppet vid årets slut. Inkomsterna av förvaltningsbidrag uppgick under
samma år till 2 038 000 kronor. De till stadshypoteksföreningarna inflytande
förvaltningsbidragen avser även fondbildning.

I överensstämmelse med vad som gäller för stadshypotekskassan äger
även bostadskreditkassan rätt att infordra förvaltningsbidrag. Bestämmel -

Kungl. Maj.ts proposition nr 56.

serna härom återfinnes i § 14 av förordningen om bostadskreditkassan och
om bostadskreditföreningar och i § 29 av reglementet. Sådant förvaltnings-,
bidrag utgår för närvarande med en tiondels procent per år av lånets ursprungliga
(nominella) belopp. Bostadskreditkassans förvaltningskostnader
belöpte sig år 1951 till 337 000 kronor. Dessa täcktes helt av nyss nämnda
förvaltningsbidrag å 357 000 kronor.

Bestämmelser om förvaltningsbidrag till bostad skreditföreningarna återfinnes
i § 27 av förordningen om svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar
och i § 30 av reglementet. Enligt dessa bestämmelser
skall varje medlem årligen såsom bidrag till bestridande av förenings
förvaltningskostnader erlägga en fjärdedels procent å det belopp, som enligt
närmast föregående bokslut återstår oguldet av hans lån. Föreningen
kan dock allt efter förefintligt behov nedsätta eller höja bidraget. Vanligtvis
beräknas förvaltningsbidraget till viss procent av lånets ursprungliga
belopp. Denna procentsats är för närvarande beträffande nya lån lägst 0,15
och högst 0,25. Samtliga bostadskreditföreningars förvaltningskostnader utgjorde
under år 1951 592 000 kronor, vilket belopp motsvarade 0,17 procent
av det utelöpande lånebeloppet, medan inkomsterna av förvaltningsbidrag
under samma tid uppgick till 682 000 kronor.

Vad härefter angår fondbildningen har redan tidigare omnämnts
att hos kassorna skall finnas reservfond och hos föreningarna säkerhetsfond.

Stadshypotekskassan äger enligt 1951 års bokslut en reservfond på 20,8
miljoner kronor, motsvarande 1,02 procent av kassans samtidigt till 2 045,6
miljoner kronor uppgående förbindelser. Reservfonden har bildats genom
att stadshypotekskassans årliga vinst avsatts till denna i enlighet med bestämmelserna
i § 7 i förordningen angående stadshypotekskassan. I § 4
andra stycket av reglementet för stadshypotekskassan föreskrives, att förvaltningsbidrag
ej må bestämmas till högre belopp än som beräknas vara
erforderligt för att kassans reservfond skall komma att genom föreskrivet
tillförande av vinst inom skälig tid uppgå till en procent av kassans förbindelser.
Det är att märka, att här ej är fråga om ett speciellt fondbidrag
utan om ett avpassande av förvaltningsbidragets storlek, så att en lämplig
fondavsättning blir möjlig. Eventuellt förvaltningsbidrag inrymmer sålunda
inom sig även ett fondbidrag. Särskilda föreskrifter om, hur stadshypotekskassans
reservfond skall redovisas, har ej meddelats.

Stadshypoteksförening skall avsätta den årliga vinsten till en säkerhetsfond.
Förvaltningsbidraget till föreningen skall jämlikt § 14 förordningen
för stadshypoteksföreningarna vara så bestämt, att säkerhetsfonden kan beräknas
inom skälig tid uppgå till minst en procent av föreningens hela skuld
till kassan. Avkastningen av säkerhetsfonden får icke användas till bestridande
av föreningens förvaltningskostnader, förrän fonden uppgår till
minst två procent av föreningens hela skuld till kassan. De medel, som tillhör
stadshypoteksförenings säkerhetsfond, skall — i den mån de icke erfordras
i själva rörelsen — på betryggande sätt göras räntebärande på det
4 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 56.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

sätt som föreningens styrelse finner lämpligt. Dock skall en viss del hållas
likvid. I § 14 fjärde stycket förordningen för stadshypoteksföreningarna
föreskrives, att säkerhetsfonden skall till så stor del, som i föreningens reglemente
bestämmes, motsvaras av insättning i bankinrättning eller av lätt
säljbara värdepapper.

Stadshypoteksföreningarnas säkerhetsfonder uppgick vid årsskiftet 1951/
1952 till sammanlagt 24,2 miljoner kronor, utgörande 1,16 procent av föreningarnas
låneskuld till stadshypotekskassan. Stadshypoteksorganisationens
fonder belöpte sig sålunda totalt till 45,o miljoner kronor motsvarande
2,15 procent av det utlämnade lånebeloppet.

Bostadskreditkassan hade vid 1951 års utgång en reservfond uppgående
till 5,5 miljoner kronor, vilket motsvarade 1,52 procent av kassans skulder.
Reservfonden tillföres dels bostadskreditkassans årsvinst, dels fondbidrag
från föreningsmedlemmarna, dels ock fondens egen avkastning. Enligt nuvarande
bestämmelser om fondbidrag — §§ 7 och 8 i förordningen om
svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar ■— skall låntagare
som bidrag till reservfonden för varje lån, som erhålles, årligen under
tio år erlägga en tiondels procent av lånets ursprungliga belopp.

Då reservfonden överstiger tre procent av bostadskreditkassans skulder,
kan kassans styrelse bestämma, att fondbidraget skall minskas eller upphöra
att utgå. Jämväl fondens avkastning kan — om fonden överstiger nämnda
procent av kassans skulder — få användas till annat ändamål.

Reservfonden skall placeras i statens, hypoteksbankens, stadshypotekskassans
eller skeppshypotekskassans obligationer eller i andra därmed jämförliga
obligationer eller mot säkerhet i fullgod inteckning i fast egendom
eller tomträtt.

Bostadskreditförening skall såsom säkerhet för sina förbindelser avsätta
en säkerhetsfond. Varje låntagare skall som bidrag till denna erlägga en
avgift, motsvarande två procent av erhållet lån. Inbetalningarna kan fördelas
på högst fem år.

Jämväl säkerhetsfondens avkastning skall läggas till fonden.

Låntagarnas avgifter kan efter medgivande av kassans styrelse minskas
eller upphöra att utgå, om säkerhetsfonden överstiger sex procent av föreningens
skulder. Vid sådant förhållande kan även fondens avkastning -—
efter medgivande av kassastyrelsen — användas till annat ändamål.

Förenings säkerhetsfond skall placeras enligt samma regler som gäller
för placering av kassans reservfond.

Vid årsskiftet 1951/52 uppgick bostadskreditföreningarnas säkerhetsfonder
till sammanlagt 9,9 miljoner kronor eller 2,73 procent av föreningarnas
skulder.

Realkreditutredningen.

Någon ändring i sak av nu gällande bestämmelser i fråga om rätt för
kassorna och föreningarna att utkräva förvaltningsbidrag har icke
föreslagits av utredningen. Bestämmelserna om medlemmarnas bidrag till

Kungl. Maj.ts proposition nr 56.

bestridande av bostadskreditförenings förvaltningskostnader har emellertid
av utredningen omredigerats till bättre överensstämmelse med de verkliga
förhållandena samtidigt som de i den utsträckning det varit möjligt gjorts
likalydande med motsvarande bestämmelser för stadshypoteksföreningarna.

Realkreditutredningen anmärker i anslutning härtill att den föreslagna
samförvaltningen mellan organisationerna borde medföra icke endast att
administrationen bleve effektivare utan även att rörelsen förbilligades. I vilken
utsträckning det senare kunde föranleda en sänkning av förvaltningsbidragen
torde icke på förhand kunna bedömas. Hos stadshypoteksföreningarna
vore förvaltningsbidragen redan låga — särskilt om hänsyn toges till
att de delvis skulle användas till fondbildning — och någon nämnvärd
sänkning annat än i undantagsfall syntes knappast möjlig. Ehuru i fråga
om bostadskreditinstitutionen förvaltningsbidragen både hos kassan och hos
liera av föreningarna finge anses förhållandevis låga, funnes dock hos denna
yngre organisation något större utrymme för en sänkning.

Utredningen har vidare i sina författningsförslag upptagit bestämmelser
om att hinder ej skall möta för att kassas vinst enligt styrelsens beprövande
skall kunna användas till att delvis täcka en eller flera föreningars
förvaltningskostnader. Bestämmelsen har därvid icke begränsats till att avse
enbart nybildade föreningar.

De nuvarande reglerna om f o n d b i 1 d n i n g föreslås delvis ändrade.

Beträffande stadshypoteksinstitutionen föreslår utredningen sålunda införande
av vissa ändrade föreskrifter rörande placeringen av stadshypoleksförenings
säkerhetsfond. Förslaget innebär att fonden skall till minst
hälften placeras i svenska statsobligationer eller andra svenska statspapper,
i Sveriges allmänna hypoteksbanks, konungariket Sveriges stadshypotekskassas,
svenska bostadskreditkassans eller svenska skeppshypotekskassans
obligationer eller i obligationer, som till den säkerhet de kan erbjuda anses
jämförliga med obligationer av nyss angivna slag. Sådana medel må även
innestå i svenskt bankaktiebolag eller i svensk sparbank (inklusive postsparbanken)
eller å postgiro eller motsvaras av kontanta penningar. I övrigt
bör säkerhetsfonden enligt utredningens förslag, som överensstämmer med
för flertalet stadshypoteksföreningar gällande bestämmelser, på betryggande
sätt göras räntebärande, i den mån medel icke erfordras i själva rörelsen.

Redan den 8 januari 1951 framlade realkreditutredningen i skrivelse till
finansdepartementet ett preliminärt förslag till ändrade bestämmelser rörande
fonderna inom bostadskreditinstitutionen. över skrivelsen avgavs efter
remiss yttranden av fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret,
bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen, bostadsstyrelsen,
styrelsen för konungariket Sveriges stadshypotekskassa, svenska bostadskreditkassan
(efter inhämtande av yttranden av bostadskreditföreningarna),
svenska bankföreningen samt svenska sparbanksföreningen.

Samtliga remissinstanser med undantag av bank- och fondinspektionen
samt sparbanksföreningen tillstyrkte helt utredningens förslag (betänkandet
s. 99 och 124—125).

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

Utredningens i betänkandet framlagda förslag till ändrade fondbestämmelser,
som endast i vissa detaljer skiljer sig från det preliminära, innebär
i avseende å bostadskreditkassan, att det för närvarande under tio år utgående
årliga bidraget till kassans reservfond om 0,i procent av lånets ursprungliga
belopp borttages. Under uttalande att nuvarande proportion —
1,5 till 100 — mellan reservfond och skulder finge anses vara ur säkerhetssynpunkt
tillfredsställande, har utredningen förutsatt, att reservfondens
storlek vid eventuellt förekommande behov skall regleras genom en lämplig
avpassning av förvaltningsbidraget. Den nuvarande bestämmelsen om att
fondens avkastning skall tillföras fonden föreslås upphävd. Avkastningen
skall i stället tillföras vinst- och förlusträkningen. Överskott å denna skall
tillföras reservfonden. Beträffande bostadskreditföreningarna skall för närvarande
utgående bidrag till förenings säkerhetsfond om två procent av erhållet
lån — fördelat med 0,4 procent under fem år — förvandlas till ett
årligt bidrag om 0,2 procent att utgå under tio år. Genom beslut av föreningsstämma
skall detta årliga bidrag kunna nedsättas till 0,i procent. Sådant
beslut skall dock ej vara giltigt med mindre det biträtts av bostadskreditkassans
styrelse. Höjning skall på nytt kunna ske genom beslut antingen
av föreningen å föreningsstämma eller av bostadskreditkassans styrelse.
För placeringen av såväl reservfond som säkerhetsfonder skall gälla
samma regler, som föreslagits för stadshypoteksföreningarnas säkerhetsfonder.

De nya bestämmelserna — som i princip ej berör tidigare utlämnade lån
— avses skola träda i kraft den 1 april 1953, men skall jämväl kunna tilllämpas
på lån, som utlämnats efter den 31 december 1952.

Beträffande fondbildningen lios bostadskreditkassan framhåller utredningen
att kassans fonder på 5,5 miljoner kronor numera hade nått en sådan
storlek, att ett speciellt fondbidrag ej syntes motiverat. För bostadskreditkassan
borde därför införas bestämmelser motsvarande dem som nu gällde
för stadshypotekskassan, nämligen att det bidrag till kassans förvaltningskostnader,
som skulle gäldas av föreningarna, ej finge bestämmas till högre
belopp än att reservfonden genom föreskrivet tillförande av vinst inom skälig
tid komme att uppnå viss proportion till kassans skulder. Utredningen
betonar att det vore angeläget att eftersträva att kassans reservfond även
framdeles bevarades i samma proportion till kassans skulder som den nuvarande,
1,5 till 100, vilken ur säkerhetssynpunkt vore ett lämpligt minimum.
För konungariket Sveriges stadshypotekskassa, som genom anslutna
stadshypoteksföreningar utlämnade primärlån, gällde att reservfonden borde
vara minst en procent av kassans förbindelser. Det syntes påkallat, att
bostadskreditkassan, som lämnade sekundärlån, utrustades med en i förhållande
till dess förbindelser starkare reservfond än stadshypotekskassan.

I samband med att bidraget till bostadskreditkassans reservfond upphörde,
förvandlades sålunda förvaltningsbidraget i praktiken till ett kombinerat
förvaltnings- och fondbidrag. Någon höjning av förvaltningsbidraget torde
dock — så vitt nu kunde bedömas — icke behöva ske.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

Beträffande låntagarnas bidrag till föreningarnas säkerhetsfonder finner
utredningen, att med hänsyn till den storlek säkerhetsfonderna nu erhållit,
skulle en fördelning av avgiften på tio år efter lånets utbetalande varken
öka risken för att låntagarnas solidariska ansvarighet behövde tagas i anspråk
eller äventyra den fortsatta fondbildningen. Däremot komrne den att medföra
en icke oväsentlig lättnad i lånevillkoren, då det ofta torde vara av betydelse,
att lånekostnaderna under de första åren ej sattes högre än vad
som vore oundgängligen nödvändigt. Ehuru fondbidraget enligt nu gällande
förordning vore konstruerat som en fast avgift på två procent av lånebeloppet,
torde det, enär det betalades med lika belopp under loppet av fem år,
allmänt betraktas som ett under fem år utgående årligt bidrag av fyra tiondels
procent av lånebeloppet. Med hänsyn härtill och då fondbidraget enligt
utredningens förslag i vissa fall kunde tänkas bli föremål för en sänkning
och vid ett senare tillfälle — ehuru sådant förefölle föga sannolikt — åter
för en höjning, hade fondbidraget konstruerats som en årlig avgift av två
tiondels procent av ursprungliga lånebeloppet att utgå Under tio år efter
lånets utlämnande. Denna utformning av fondbidraget medförde även den
fördelen att ett beslut om sänkning — eller vid ett senare tillfälle ett beslut
om återgång till den högre avgiften — omedelbart bleve tillämpligt för samtliga
låntagare, som berördes av de ändrade fondbestämmelserna.

En reducering av fondbidraget till en tiondels procent per år under tio år
skulle — uttalar utredningen — innebära en icke oväsentlig sänkning av
lånekostnaderna.

Förenings säkerhetsfond fungerade bl. a. som reserv till skydd mot att
låntagarnas solidariska ansvar toges i anspråk. Det måste därför tillkomma
medlemmarna att själva lämpligen å ordinarie föreningssammankomst fatta
beslut om nedsättning av bidraget till fonden. Säkerhetsfonden medverkade
till föreningens och därmed till hela bostadskreditinstitutionens konsolidering,
eftersom samtliga föreningar ansvarade solidariskt för kassans förbindelser.
En sådan ändring av grunderna för fondbildningen, som inrymdes
i ett beslut om nedsättning av fondbidraget, borde därför för att bli giltigt
godkännas av kassans styrelse. Därigenom ernådde man även, att bedömningen
av hithörande spörsmål komme att ske efter enhetliga grunder.

För att en nedsättning skulle få ifrågakomma, borde föreningens verksamhet
vara så väl konsoliderad, att en sänkning av bidraget till hälften kunde
ske. En mindre sänkning ansåge utredningen därför ej böra komma i fråga.

Ehuru den mest noggranna prövning av en förenings ekonomiska ställning
kunde väntas föregå ett beslut om sänkning av fondbidraget, borde
dock av försiktighetsskäl möjlighet föreligga att återgå till det högre bidraget.
Beslut om nedsättning av avgiften borde därför när som helst kunna
sättas ur kraft antingen av föreningen å föreningssammankomst eller av
kassans styrelse.

Någon speciell norm för den konsolidering, som en förening borde ha uppnått
för att kunna sänka den årliga avgiften till fonden från två tiondels
procent till en tiondels procent hade icke uppställts av utredningen. Det

Kungl. Maj.ts proposition nr 56.

vore enligt utredningens mening föga ändamålsenligt att söka angiva några
bestämda regler i detta avseende. Beslut om sänkning av fondbidrag skulle
lör att bli gällande godkännas av bostadskreditkassans styrelse. Man torde
vara berättigad att förutsätta, att den prövning av förenings beslut, som
ålåge kassan, komme att föregås av noggranna överväganden av föreningens
ekonomiska förhållanden och övriga omständigheter av betydelse. För de
överväganden, som borde föregå kassastyrelsens beslut, hade utredningen
icke ansett sig böra utforma föreskrifter. Sådana kunde enligt utredningens
uppfattning i icke förutsedda sammanhang snarare hindra än främja en
förutsättningslös prövning.

För att betona att kassans medgivande borde föregås av en allsidig granskning
och prövning av föreningens ställning nämner utredningen vissa omständigheter,
som kunde vara att beakta.

Därest vid beslut om sänkning av avgifter till säkerhetsfonden delade meningar
gjort sig gällande på föreningssammankomst eller inom föreningens
styrelse, synes sådan omständighet böra av kassans styrelse särskilt beaktas.

Det kunde förefalla naturligt att kräva, att säkerhetsfonden skall uppgå
till en viss procent av utlåningen för att en avgiftssänkning skall få medgivas.
Att fastställa en dylik relation torde dock vara sakligt otillfredsställande.
Hos en förening med expanderande utlåning, som medför en gynnsam
riskspridning, kommer fonden att vara låg i förhållande till det utelöpande
lånebeloppet, medan hos en förening med stillastående rörelse fonden
lätt uppnår en gynnsam proportion till låneomslutningen. Hos en förening
med begränsad rörelse kan fonden i förhållande till lånestocken förefalla
ganska tillfredsställande men dock absolut taget ha uppnått ett så måttligt
belopp, att en sänkning av fondbidraget ej bör ske. Att fondmedlen äro väl
placerade, och att tillfredsställande likviditet föreligger, bör uppmärksammas.

En omständighet, som näppeligen torde lämnas obeaktad, är, huruvida
förenings låneobjekt äro av jämförelsevis normal storlek eller om däribland
finnas fastigheter, som till följd av sin storlek äro svårsålda. I det senare
fallet vill det förefalla rimligt att visa större försiktighet vid bedömningen
än i det förra.

Hänsyn bör också tagas till, huruvida föreningens lånebestånd utmärkes
av en tillfredsställande riskspridning, om de belånade fastigheterna äro av
god klass och fördelade på ett flertal samhällen samt om de ha förmånligt
läge inom dessa. Att dessa samhällen vunnit tillräcklig stadga och ej förete
tecken på att vid en ekonomisk kris vara speciellt sårbara, bör beaktas.

Enligt nuvarande placeringsbestämmelser skulle — framhåller utredningen
— bostadskreditförenings säkerhetsfond motsvaras av vissa obligationer
eller av inteckningslån. Dessa bestämmelser vore för föreningarna
svåra att i full utsträckning tillämpa. Fondens ränteavkastning inflöte
successivt under året i mindre poster, och fondbidragen erlades av låntagarna
i två terminer. En omedelbar definitiv placering av mindre belopp
vore ofta icke tjänlig. Dessutom förelåge även ett behov av rörliga medel
vid annuitetsbetalningar till kassan. Sådana verkställdes av praktiska skäl
i full utsträckning vid förfallotiden även om vissa låntagare resterade med
likvid till föreningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

Utredningen har ansett det vara önskvärt, att i en samförvaltning placeringsbestämmelserna
för bostadskreditkassans reservfond och för bostadskreditföreningarnas
säkerhetsfonder bringades till överensstämmelse med de
placeringsregler, som enligt utredningens förslag skulle gälla för stadshypoteksföreningarnas
säkerhetsfonder och som i väsentliga delar överensstämde
med de regler som för närvarande gällde för stadshypoteksföreningarna.
Enligt utredningens förslag skulle sålunda bostadskreditkassans och
bostadskreditföreningarnas fonder var och en till minst hälften placeras
i statspapper, i vissa obligationer förutom statens, i medel innestående i
svenskt bankaktiebolag eller svensk sparbank (inklusive postsparbanken)
eller å postgiro eller motsvaras av kontanta penningar. I övrigt borde fonderna
på betryggande sätt göras räntebärande i den mån medel icke erfordrades
i själva rörelsen.

De föreslagna bestämmelserna komme att förhindra en ensidig och alltför
bunden placering av fonderna i inteckningslån och utgjorde därför i
detta avseende en avsevärd men av utredningen som önskvärd betraktad
skärpning av gällande placeringsregler.

Samtidigt bereddes emellertid bostadskreditorganisationen möjlighet att
på ett mera mångsidigt sätt än tidigare placera sina fondmedel. Det borde
framhållas, att i den mån reserv- eller säkerhetsfond placerades i obligationer,
inte heller en sådan placering borde ske på ett ensidigt sätt. Föreningarna
finge möjlighet att utan att bryta mot bestämmelsernas bokstav
fullgöra sina förpliktelser vid erläggandet av de halvårliga annuitetslikviderna
till kassan.

Remissyttrandena.

De föreslagna bestämmelserna angående fondbildningen hos b ostadskreditkassan
har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av remissmyndigheterna.

Svenska sparbanksföreningen hänvisar dock till sitt tidigare yttrande över
den föreslagna ändringen av fondbestämmelserna för bostadskreditorganisationen
(yttrandet intaget i betänkandet s. 124).

Även förslaget om ändrade fondbidrag till bostadskreditföreningarnas
säkerhetsfonder tillstyrkes i de flesta
yttrandena.

Sveriges fastighetsägareförbund finner förslaget väl motiverat och anser,
att någon risk för en opåkallad reducering av bidragen knappast syntes
föreligga, då beslut om nedsättning av sådant bidrag skulle fattas av föreningsmedlemmarna
på ordinarie föreningsstämma för att därefter underställas
kassastyrelsens prövning. Enär jämkning av bidraget endast komme
sådan låntagare till godo, vilkens lån ännu icke vore tio år gammalt, kunde
sålunda flertalet föreningsmedlemmar — främst på grund av den gemensamma
ansvarigheten för föreningens förbindelser — väntas komma att
iakttaga försiktighet vid beslut om reducering av fondbidrag.

Fullmäktige i riksgäldskontoret anför:

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

Inom fullmäktige har yppats viss tvekan beträffande förslaget om att bidraget
till bostadskreditförenings säkerhetsfond skall kunna nedsättas till
0,i % av erhållet lån. Härigenom skulle sålunda kunna mellan de olika
sinsemellan solidariskt ansvariga bostadskreditföreningarna uppstå en skillnad
i förevarande hänseende, som icke tidigare förekommit, vartill kommer,
att bestämmelsen kan bli svår att objektivt tillämpa. Å andra sidan kan det
icke vara rimligt, att en bostadskreditförening med stark fondbildning och
även i övrigt konsoliderad ställning skall nödgas uttaga ett onödigt högt
fondbidrag. Då fullmäktige främst med hänsyn härtill ej ansett sig böra
motsätta sig det ifrågavarande förslaget, ha fullmäktige särskilt beaktat, att
ett beslut om nedsättning av fondbidraget skall för att bli gällande godkännas
av bostadskreditkassans styrelse. Det får förutsättas, att denna
noga prövar förhållandena i varje särskilt fall. Härigenom skulle vinnas
garanti för en enhetlig och försiktig tillämpning av bestämmelsen.

Bank- och fondinspektionen yttrar:

Inspektionen ställer sig tveksam beträffande vad som anförts i fråga om
införande av möjligheten att sänka bidraget till bostadskreditföreningarnas
säkerhetsfonder. Möjligen kan det dock tänkas att skillnaden mellan utredningens
och inspektionens ståndpunkt i förevarande spörsmål är mera formell
än reell. Inspektionens uppfattning rörande den lämpliga storleken
av föreningarnas säkerhetsfonder är sålunda den, att föreningarna böra sikta
till att uppnå en fondrelation av 3: 100 och att dessförinnan någon nedsättning
av fondbidraget från 0,2 till 0,i procent ej bör äga rum (liksom att
bidraget, om det efter uppnått relationstal nedsatts till 0,i procent, åter bör
höjas, därest man har anledning antaga, att fonden eljest — annat än rent
tillfälligt — sjunker under det lämpliga relationstalet). Däremot har inspektionen
icke något att erinra mot att fondbidraget nedsättes hos föreningar
som redan nu ha en säkerhetsfond motsvarande minst 3 procent
av förbindelserna. Om det kan antagas, att utredningen icke velat med sitt
förslag rekommendera en nedsättning av fondbidraget till 0,i procent för
andra föreningar än de redan »färdigkonsoliderade», föreligger således icke
någon skillnad mellan inspektionens och utredningens mening i förevarande
fråga. Men skulle så icke vara fallet måste inspektionen bestämt vidhålla
sin ståndpunkt, vilken för övrigt synes väl ansluta sig till de regler som
eljest gälla i fråga om kreditinrättningars konsolidering. Beträffande sparbank
gäller sålunda enligt 35 § andra stycket sparbankslagen att friare vinstdisposition
medgives först sedan reservfonden uppnått en storlek som står
i viss relation till insättarbehållningen. Och enligt banklagen skall obligatoriskt
viss del av vinsten avsättas till reservfonden, intill dess denna uppnått
viss storlek; skulle fonden nedgå i storlek under den föreskrivna relationen,
inträder automatiskt åter vinstavsättningsskyldigheten. En parallell
till dessa bestämmelser finnes för övrigt även i allmänna aktiebolagslagens
bestämmelser om skuldregleringsfond. — Att mot bakgrunden av
dessa föreskrifter skapa specialbestämmelser för bostadskreditinstitutionen
synes inspektionen knappast motiverat.

Bestämmelserna angående fondernas placering har
berörts av fullmäktige i riksgäldskontoret samt bank- och fondinspektionen.

Fullmäktige i riksgäldskontoret anför härom:

Utredningens förslag innebär bland annat, att även bostadskreditkassans
obligationer skulle få tjäna såsom placeringsobjekt för dess egen reservfond
och bostadskreditföreningarnas säkerhetsfonder, vilket i realiteten skulle

Kungl. Maj.ts proposition nr 56.

innebära att till och med fondmedel, för vilka föreslagits bestämmelser om
viss obligatorisk placering, skulle få disponeras i institutionens utlåningsrörelse.
En sådan omläggning av nuvarande placeringsregler kan måhända
vid första påseende ge anledning till principiella invändningar och även
vara ägnad att ur andra synpunkter inge viss tvekan. Fullmäktige ha därför
övervägt en jämkning av bestämmelsen därhän, att möjligheter till placering
i bostadskreditkassans obligationer skulle begränsas till att avse
allenast den del av fonderna, för vilken ej föreskrivits vissa obligatoriska
placeringar. Emellertid ha fullmäktige stannat vid att ej förorda en sådan
jämkning främst med hänsyn till att det icke torde föreligga någon risk för
att fonderna även med den föreslagna bestämmelsen skola erhålla en ensidig
eller olämplig placering. Det synes vidare ur säkerhetssynpunkt knappast
motiverat att helt utesluta bostadskreditkassans obligationer såsom obligatoriskt
placeringsobjekt vid sidan om stadshypotekskassans och övriga
första rangens obligationer. Härtill kommer, att det av praktiska skäl är
lämpligt med enhetliga placeringsbestämmelser för båda kreditinstitutionerna,
som ju enligt förslaget skola förvaltas gemensamt.

Vad beträffar den del av här ifrågavarande fonder, som icke skall obligatoriskt
placeras ha fullmäktige utgått från, att kassastyrelsen till föreningarnas
vägledning utfärdar närmare anvisningar om vad som bör förstås
med »betryggande» placering och i vad mån fondmedel må disponeras i
rörelsen.

Bank- och fondinspektionen föreslår, att säkerhetsfonderna placeras som
inlåning hos vederbörande kassa och yttrar härom följande:

I motsats till vad som är fallet beträffande stadshypotekskassans reservfond
gälla sedan 1935 särskilda placeringsbestämmelser för säkerhetsfonderna,
och nya sådana bestämmelser föreslås nu för nämnda fonder, vilka
härigenom fortfarande skulle komma att intaga en särställning. Det normala
för ett affärsföretag är ju eljest att dess eget kapital är att betrakta
som skillnaden mellan dess tillgångar och skulder, varigenom sålunda det
egna kapitalet bindes i rörelsen och framkommer som särskild tillgångspost
först i den mån alla skulder betalas, t. ex. i samband med företagets avveckling.
Vad som föranlett tillskapandet av särbestämmelserna för stadshypoteksföreningarnas
säkerhetsfonder, framgår icke fullt klart vare sig
av förarbetena till 1935 års bestämmelser i ämnet (prop. 1935: 177, sid. 58
tf.) eller av det remitterade betänkandet; att kravet på likviditet utgjort
ett av motiven till reglerna är dock tydligt utsagt. Det bör emellertid framhållas,
att man inom rörelsen uppfattat bestämmelsernas syfte så, att de
även skulle tillgodose solvenskravet. Det är nämligen enligt vad inspektionen
erfarit ett faktum, att man bl. a. från hypotekskassans sida noga övervakat
att föreningarna ständigt haft medel placerade på ett sätt som överensstämt
med de ifrågavarande bestämmelserna om säkerhetsfondernas redovisning.
Härigenom har likviditetskravet faktiskt blivit i viss mån åsidosatt.

De bestämmelser som nu föreslås införda för säkerhetsfonderna innebära
att dessa skola till minst hälften placeras i bankinrättningar eller vissa fullgoda
obligationer och i övrigt — i den mån de icke erfordras för föreningarnas
löpande utgifter — »på betryggande sätt göras räntebärande»; med
sistnämnda uttryck åsyftas bl. a. att bereda föreningarna möjlighet att i
enstaka fall tillmötesgå någon kund med krediter, som kunna sträcka sig
ett par procent över den eljest tillåtna lånegränsen.

Enligt inspektionens mening kan det ifrågasättas om icke den mest rationella
anordningen i fråga om säkerhetsfonderna vore att medel motsvarande

Kungl. Maj.ts proposition nr 56.

dessa — med avdrag för vad som kräves i föreningarnas rörelse — placerades
som inlåning hos stadshypotekskassan, vilken därefter skulle disponera
över medlen för den gemensamma rörelsen och härigenom förränta
medlen åt föreningarna; medlen bleve härigenom placerade på ett ur solvenssynpunkt
fullt betryggande sätt. Härtill kommer att med det tänkta
arrangemanget föreningarnas likviditetsfråga finge en enkel och praktisk
lösning; om man bortser från deras kassahållning för löpande interna behov
ha föreningarna sålunda behov av en likviditetsreserv allenast för sina betalningar
till kassan. Mot det av inspektionen framlagda förslaget kunde
måhända invändas, att det berövade föreningarna den i viss utsträckning
fria dispositionsrätt över säkerhetsfonderna, som de nu ha. Anses en sådan
invändning, som väl närmast skulle bottna i psykologiska förhållanden, böra
föranleda, att föreningarna fortfarande principiellt skulle få förfoga över
fonderna, vore det måhända tillräckligt att föreskriva, att dessa — med
avdrag för medel erforderliga för löpande behov — icke finge placeras i
värden som ur säkerhetssynpunkt vore mindre betryggande än de inteckningar
som skola utgöra hypotek i den ordinarie låneverksamheten. Från
denna regel borde dock kunna medgivas ett undantag, betingat av vad ovan
anförts rörande behovet i särskilda fall av vissa kundkrediter. Förslagsvis
kunde man sålunda föreskriva att medel motsvarande högst en fjärdedel av
säkerhetsfonden finge placeras i lån mot säkerhet av inteckning inom två
tredjedelar av de belåningsvärden, som vid verksamheten åsättas fastighet.

Bestämmelser motsvarande de här ovan förordade synas böra gälla även
för bostadskreditföreningarnas säkerhetsfonder, dock att någon undantagsbestämmelse
rörande placering i vissa fall av fondmedel i inteckning med
sämre rätt än som eljest godtages i rörelsen, här icke synes lämplig eller
behövlig.

Departementschefen.

Enligt gällande bestämmelser är medlemmarna i stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna
skyldiga att lämna bidrag till täckande av förvaltningskostnader
och fondavsättningar inom organisationerna. I syfte att
söka åstadkomma en sänkning av lånekostnaderna har realkreditutredningen
närmare prövat, huruvida de båda organisationerna numera nått en sådan
grad av konsolidering, att lättnader i bidragsgivningen skulle kunna genomföras.

Beträffande bidragen till stadshypoteksinstitutionen påpekar utredningen
att desamma redan nu vore låga. Särskilt bidrag till stadshypotekskassan
hade i själva verket icke uttagits sedan 1916. Täckning av förvaltningskostnader
och föreskriven avsättning till kassans reservfond skedde genom reservfondens
avkastning och genom de inkomster som i övrigt kunde uppstå
på kassans rörelse. Till hypoteksföreningarna utgick däremot alltjämt förvaltningsbidrag
med viss procent av lånens oguldna belopp. Bidragen vore
så avpassade att de jämväl täckte avsättning till säkerhetsfonderna. Den
vanligast förekommande procentsatsen vore 0,i. Någon nämnvärd sänkning
av dessa bidrag vore enligt utredningens mening icke möjlig att genomföra.
Med hänvisning härtill och då gällande bestämmelser om grunderna för bidragens
beräkning syntes lämpligt utformade, har utredningen föreslagit
att desamma hibehölles i sak oförändrade även efter genomförande av en
samförvaltning av stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

Utredningens förslag i denna del har icke föranlett någon erinran från remissinstansernas
sida. Även enligt min uppfattning bör nuvarande regler
om bidrag från stadshypoteksföreningarnas medlemmar tillämpas jämväl i
fortsättningen. Jag tillstyrker sålunda utredningens förslag. Till frågan om
ändrade bestämmelser för placering av medel tillhörande stadshypoteksförenings
säkerhetsfond torde jag få återkomma i ett senare sammanhang.

Såsom av den tidigare lämnade redogörelsen framgår har utredningen
funnit sig böra föreslå vissa reduceringar av de bidrag, som för närvarande
utgår inom bostadskreditorganisationen. Beträffande bostadskreditkassan
förordas sålunda att den nuvarande avgiften till kassans reservfond (0,i
procent av lånebeloppet under 10 år) skulle borttagas. Enligt utredningens
mening hade kassans fonder nu nått sådan storlek, att ett speciellt fondbidrag
ej längre syntes motiverat. För att emellertid bevara den nuvarande
proportionen — 1,5 till 100 — mellan reservfond och skulder har utredningen,
efter mönster av vad som gällde för stadshypotekskassan, förutsatt
att reservfondens storlek vid eventuellt förekommande behov skulle regleras
genom en lämplig avpassning av förvaltningsbidraget.

Några farhågor för att ett genomförande av utredningens förslag i nu berörda
del skulle kunna få ogynnsamma verkningar har icke framkommit
under remissbehandlingen. Ej heller enligt mitt förmenande är några sådana
verkningar att befara. På sätt utredningen uttalat torde den nuvarande
relationen mellan reservfond och skulder få anses betryggande. Jag tillstyrker
sålunda att bidraget till bostadskreditkassans reservfond borttages
och att förvaltningsbidraget förvandlas till ett kombinerat förvaltningsoch
fondbidrag.

Utredningen har vidare föreslagit en viss omläggning av bidragen till bostadskreditföreningarnas
säkerhetsfonder. För närvarande utgår bidrag till
förenings säkerhetsfond med två procent av erhållet lån. Bidraget har hittills
fördelats på de första fem åren av lånets löptid på så sätt att under
vart och ett inbetalts fyra tiondels procent av lånebeloppet. Med hänsyn
till den storlek föreningarnas säkerhetsfonder nu erhållit anser utredningen,
att en fördelning av avgiften på tio år efter lånets utbetalande varken
ökade risken för att låntagarnas solidariska ansvarighet skulle behöva tagas
i anspråk eller äventyrade den fortsatta fondbildningen. Däremot skulle en
sådan fördelning medföra en icke oväsentlig lättnad i lånevillkoren, då det
ofta torde vara av betydelse, att lånekostnaden under de första åren ej sattes
högre än vad som vore oundgängligen nödvändigt. I enlighet härmed
föreslås att fondbidraget konstrueras som en årlig avgift av två tiondels
procent av ursprungliga lånebeloppet att utgå under tio år efter lånets utlämnande.

I samband härmed har utredningen även framlagt förslag om att det årliga
bidraget skulle kunna genom beslut av föreningsstämma nedsättas till
0,i procent. Beslutet om sänkning skulle för att bli gällande godkännas av
bostadskreditkassans styrelse. Enligt utredningens uppfattning syntes det

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

lämpligt att på detta sätt öppna en möjlighet att något lätta på låntagarnas
utgifter för fondökning. Utredningen har övervägt huruvida det borde uppställas
krav på att säkerhetsfonden skulle uppgå till viss procent av utlåningen
för att en avgiftssänkning skulle få medgivas. Utredningen har dock
funnit att det skulle vara mindre ändamålsenligt med en i författning fastställd
fix gräns, enär en expanderande förening skulle få svårigheter att
hålla en sådan proportion ehuru den genom ökad utlåning'' stärkte sin ställning,
medan en mera stillastående förening gynnades. Utredningen understryker
att medgivandet att under vissa förutsättningar sänka fondbidragét
till en procent endast korarne att påverka fonderna i särskilt väl konsoliderade
föreningar.

Förslaget om en fördelning av det 2-procentiga fondbidraget till bostadskreditförenings
säkerhetsfond på tio år i stället för på fem år har allmänt
tillstyrkts av remissinstanserna. Däremot har viss tvekan yppats beträffande
förslaget om att bidraget under vissa förutsättningar skulle kunna nedsättas
till 1 procent. Sålunda har fullmäktige i riksgäldskontoret uttalat, att
det skulle kunna uppstå en skillnad mellan de olika sinsemellan solidariskt
ansvariga bostadskreditföreningarna. Å andra sidan kunde det enligt fullmäktiges
mening icke Vara rimligt, att en bostadskreditförening med stark
fondbildning och även i övrigt konsoliderad ställning skulle nödgas utlaga
ett onödigt högt fondbidrag. Främst med hänsyn härtill hade fullmäktige
icke velat motsätta sig förslaget. Bank- och fondinspektionen har som sin
mening hävdat att någon nedsättning av fondbidraget icke borde få äga
ruin, därest föreningens säkerhetsfond icke uppginge till minst 3 procent
av förbindelserna.

Enighet synes råda därom att bostadskreditföreningarna nu nått en sådan
grad av konsolidering att vissa lättnader i låntagarnas skyldighet att
lämna bidrag till fondbildningen är möjliga att genomföra. Den av utredningen
föreslagna fördelningen av fondbidragen på en längre tidsperiod
än som för närvarande medgives torde vara en lämplig åtgärd, då man
härigenom uppnår en icke obetydlig lättnad i lånevillkoren under de första
åren efter lånets upptagande. Jag tillstyrker sålunda utredningens förslag
härom.

Denna omläggning av fondbidraget skulle komma nytillträdande låntagare
i alla bostadskreditföreningar till del. Härutöver har utredningen velat öppna
möjlighet för förening att efter beslut i särskild ordning sänka den årliga
avgiften från 0,2 till 0,i procent. Såsom nyss anmärkts har bank- och
londinspektionen ansett att sådan nedsättning icke borde få äga rum i
andra fall än då föreningen uppnått en fondrelation av 3 till 100.

Åtskilliga skäl talar onekligen för att man uppställer krav på en viss
fondrelation för att en nedsättning av fondbidraget skulle få medgivas. En
sådan regel vore lätt att objektivt tillämpa och någon skillnad mellan de
olika sinsemellan solidariskt ansvariga bostadskreditföreningarna skulle icke
uppkomma. Å andra sidan skulle bestämmelsen icke medgiva att hänsyn
toges till förhållandena i det enskilda fallet. Utredningen har i detta sam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

manhang särskilt pekat på de svårigheter som skulle uppkomma för föreningar
med växande rörelse.

Vid bedömandet av frågan om behov föreligger av en i författning fixerad
gräns, bör man enligt min mening särskilt uppmärksamma i vilken ordning
ett beslut om nedsättning skall kunna komma till stånd. I detta hänseende
har utredningen föreslagit att det skulle tillkomma medlemmarna, vilka är
bundna av solidariskt ansvar, att själva å föreningsstämma fatta beslut om
nedsättning. Beslutet skulle dock icke vara giltigt med mindre det biträtts
av bostadskreditkassans styrelse. Ett en gång fattat beslut om nedsättning
av avgiften skulle när som helst kunna sättas ur kraft av föreningsstämma
eller kassans styrelse. Utredningen har särskilt framhållit att man torde
vara berättigad förutsätta, att den prövning av förenings beslut, som ålåge
kassan, komme att föregås av noggranna överväganden av föreningens ekonomiska
förhållanden och övriga omständigheter av betydelse.

Genom dessa bestämmelser synes tillräckliga garantier ha skapats för att
konsolideringskravet inom föreningen är väl tillgodosett innan ett beslut om
nedsättning genomföres. På grund härav och med understrykande av att
det torde få ankomma på bostadskreditkassan att vid sin prövning noga
tillse att möjligheten till nedsättning av fondbidraget utnyttjas med försiktighet,
har jag ansett mig kunna tillstyrka det av utredningen framlagda
förslaget.

Slutligen torde jag få något beröra de av utredningen föreslagna bestämmelserna
angående fondmedlens placering. Utredningen bär bland annat förordat
att för bostadskreditföreningarnas säkerhetsfonder skulle gälla i huvudsak
samma regler som för närvarande tillämpades för flertalet stadshypoteksföreningar.
Bestämmelserna innebär att säkerhetsfondernas medel
skall till minst hälften placeras i bankinrättningar eller vissa fullgoda obligationer
och i övrigt — i den mån de icke erfordras för föreningarnas löpande
utgifter — på betryggande sätt göras räntebärande.

Bank- och fondinspektionen har bl. a. ifrågasatt huruvida icke den mest
rationella anordningen vore att medel motsvarande säkerhetsfonderna placerades
som inlåning hos kassan, vilken därefter skulle disponera över medlen
för den gemensamma rörelsen och härigenom förränta medlen åt föreningarna.

Frågan om till vilket organ fondbildningen lämpligen borde förläggas diskuterades
i samband med tillkomsten av bostadskreditorganisationen. Som
ett viktigt skäl för att fondbildningen förlädes till föreningarna angavs att
låntagarna inom dessa vore solidariskt ansvariga och följaktligen själva borde
förvalta fondmedlen. Någon ändring härutinnan synes icke nu böra vidtagas.
Då de av utredningen föreslagna placeringsbestämmelserna för bostadskreditorganisationens
fondmedel nära överensstämmer med de regler
som sedan lång tid prövats inom stadshypoteksrörelsen och där visat sig
ändamålsenliga, har jag ansett mig kunna biträda utredningens förslag jämväl
i denna del.

Kungl. Maj.ts proposition nr 56.

I överensstämmelse med vad jag tidigare anfört har med ledning av realkreditutredningens
författningsutkast inom finansdepartementet utarbetats
förslag till dels förordning om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar dels ock förordning om Svenska bostadskreditkassan
och om bostadskreditföreningar. I det följande behandlas vissa
av de i förordningarna intagna bestämmelserna. Jag kommer därvid att närmare
redogöra för sådana ändringar i de av utredningen utarbetade författningsförslagen,
som blir erforderliga vid ett bifall till de av mig tidigare
framlagda förslagen. Vidare avser jag att beröra en del organisatoriska
spörsmål ävensom vissa under remissbehandlingen aktualiserade detaljspörsmål.

V. Särskild motivering till vissa författningsbestämmelser.

Paragrafbeteckningen avser, där icke annat sägs, såväl förslaget till förordning
om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar
som förslaget till förordning om Svenska bostadskreditkassan
och om bostadskreditföreningar. Paragrafnumreringen i de inom finansdepartementet
upprättade författningsförslagen överensstämmer med numreringen
i realkreditutredningens författningsförslag.

2 § (förslaget till förordning om stadshypoteksorganisationen).

I enlighet med vad jag tidigare föreslagit (s. 37) har beloppet för stadshypotekskassans
grundfond upptagits till 275 miljoner kronor. Samtidigt
har de i 5 § tredje stycket angivna beloppen ändrats till 260 miljoner respektive
250 miljoner kronor.

5 §.

Det av mig framlagda förslaget om borttagande av den nuvarande 10-årsgränsen
för konvertering av stadshypotekskassans och bostadskreditkassans
obligationslån föranleder ändring i 5 § andra stycket i de av utredningen
framlagda författningsförslagen. Nämnda författningsbestämmelse har
i utredningens förslag följande lydelse.

Av kassan upptaget obligationslån skall senast tio år efter dess upptagande
kunna av kassan uppsägas till inbetalning å den förfallotid, som i sådant
hänseende må vara i låneavtalet bestämd.

I de inom finansdepartementet utarbetade författningsförslagen har orden
»senast tio år efter dess upptagande» utgått.

På sätt fullmäktige i riksbanken påpekat torde ändringen av 5 § andra
stycket medföra att även vissa andra med konverteringsrätten sammanhängande
föreskrifter i de av utredningen framlagda författningsförslagen
måste ändras.

Stadshypotekskassan har i sin förut omnämnda promemoria av den 2 januari
1953 redogjort för de ändringar, som enligt kassans mening blir er -

Kungl. Maj.ts proposition nr 56.

forderliga i nu ifrågavarande hänseende. Av innehållet i promemorian må
här återgivas följande.

Enligt § 10 första stycket i realkreditutredningens förslag till förordning
för stadshypoteksorganisationen kunna av kassan utlämnade lån återbetalas
antingen genom viss årlig amortering (amorteringslån) eller utan
amortering efter förloppet av viss tid, minst tio och högst tjugu år (fasta
lån).

Ehuru intet säges därom i riksbanksfullmäktiges förslag, synes man kunna
antaga, att det ej är fullmäktiges avsikt, att stadshypotekskassan skulle
frånsåga sig rätten att uppsäga sina obligationer under en längre tid än
tjugu år. Man torde sålunda kunna utgå från att maximitiden 20 år för
fasta lån alltjämt kan bibehållas.

Annorlunda är förhållandet med den nuvarande minimigränsen för fasta
lån, tio år. Denna kan bibehållas endast så länge stadshypotekskassan ej
begagnar den föreslagna möjligheten att under längre tid än tio år frånsåga
sig uppsägningsrätt å sina obligationer. Minimitiden för utlämnade
lån kan självfallet icke sättas kortare än konverteringstiden för de obligationslån,
som ligga till grund för utlåningen. Förluster skulle eljest kunna
uppstå för kassan, nämligen om ränteläget vid utgången av de utlämnade
lånens löptid sjunkit under den nivå, efter vilken kassan har att förränta
vederbörande obligationslån.

Lämpligast synes vara, att den nuvarande fixa minimigränsen för fasta
låns löptid slopas, varigenom minimigränsen kommer att bli bestämd av
konverteringstiden för det obligationslån, som ligger till grund för den
aktuella utlåningen. Detta förhållande torde böra komma till uttryck genom
ett tillägg till § 10 första stycket, varigenom fastslås att förfallotiden
för fast lån skall så bestämmas, att den är förenlig med villkoren för kassans
förbindelser.

Då bostadskreditorganisationen endast utlämnar amorteringslån, beröres
den ej av det ändringsförslag, som här framlagts rörande § 10 första stycket
av realkreditutredningens förslag till förordning för stadshypoteksorganisationen.

I § 10 tredje stycket i realkreditutredningens förslag till förordningar för
stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna stadgas, att till förening
utlämnat lån kan, sedan tio år förflutit från lånets utlämnande, av föreningen
uppsägas till inbetalning efter ett år med gäldande av ersättning
på det sätt och med det belopp, som av kassans styrelse bestämmes för
den ränteförlust, som må av inbetalningen föranledas (ränteskillnadsersättning).

Enligt § 23 tredje stycket i förslaget till förordningar gälla här — liksom
i övriga fall — samma regler mellan låntagare och förening som mellan
förening och kassa.

Genom här anförda bestämmelse tillerkännes låntagaren en ovillkorlig
rätt till förtidsinbetalning av sitt lån mot gäldande av ränteskillnadsersättning.
Bestämmelsen i dess ursprungliga form synes ha föranlett stadgandet
om att kassan skall förbehålla sig rätt att senast tio år efter utgivandet uppsäga
sina obligationer.

Bestämmelsen i § 10 tredje stycket i realkreditutredningens förslag till
förordningar kompletteras av stadgandet i fjärde stycket i samma paragraf.
Däri stadgas, att kassans styrelse kan medgiva inbetalning av lån tidigare
än som sägs i tredje stycket, när det med hänsyn till kassan åliggande "förpliktelser
finnes kunna ske. I sådant fall äger styrelsen föreskriva, jämte
gäldande av ränteskillnadsersättning, jämväl andra villkor för inbetalningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

Den ovillkorliga rätten till inbetalning — efter uppsägning — av lån, som
löpt i tio år, utnyttjas visserligen mycket sällan, eftersom kassorna efter
konvertering av motsvarande obligationslån regelmässigt erbjuda låntagarna
omsättning till den lägre ränta, som möjliggjorts genom konverteringen.
Erfarenheten har emellertid visat, att rätten i fråga psykologiskt
icke är av ringa betydelse. Särskilt beträffande amorteringslånen, som ju
regelmässigt löpa under en längre tid, innebär det ur låntagarnas synpunkt
en trygghetskänsla att oavsett den stipulerade löptiden kunna på etl relativt
tidigt stadium inlösa lånet, därest en sådan förtidsinbetalning på grund
av inträffade omständigheter skulle te sig fördelaktig för låntagarna.

Såsom redan antytts föreligger ett sammanhang mellan tidsbestämmelsen
tio år för den ovillkorliga rätten till förtidsinbetalning å ena sidan och den
tioåriga konverteringstiden å andra sidan. I förarbetena till 1894 års reglemente
för Allmänna hypotekskassan för Sveriges städer beter det sålunda:
»Uppsägningsrättens medgivande förutsatte dock alltid, att hypotekskassan,
som komine att få mottaga de inflytande beloppen, måtte, för den händelse
hon icke kunde använda dem till utgivande av nya lån, äga tillfälle
att i motsvarande grad minska sin obligationsskuld.» Beträffande den tioåriga
konverteringstiden uttalades, att »det ligger-----i sakens natur,

att då det medgives kassans låntagare, hypoteksföreningarna, att sedan tio
år förflutit från det lån blivit till dem utlämnat, uppsäga detsamma till
inbetalning, kassan bör vid sin upplåning bereda sig tillfälle att kunna å
sin sida till sina långivare återbära bekomna försträckningar för den händelse
kassan icke finner sig kunna i sin utlåningsrörelse ånyo använda de
i anledningar av skedda uppsägningar till henne inflytande medel». Dessa
båda uttalanden bygga på den i hypoteksrörelsen grundläggande principen,
att kongruens måste råda mellan fast upplåning och fast utlåning. Avsteg
från denna princip kan lätt leda till betydande förluster. Om exempelvis i ett
läge, då marknadsräntan är 11 procent, tio år gamla 4-procentiga hypotekslån,
som utgivits på grundval av ett 4-procent obligationslån med 15-årig konverteringstid, skulle kunna återbetalas, skulle kassan icke kunna
göra de återbetalda medlen räntebärande till högre räntesats än 3 procent
men samtidigt själv vara nödsakad att åtminstone intill dess konverteringsrätt
i fråga om obligationslånet inträder erlägga 4 procent ränta för medlen.
Situationen skulle ytterligare kompliceras, om ränteläget vid tidpunkten
för konverteringsrättens inträdande åter stigit. Den i gällande bestämmelser
stipulerade skyldigheten att vid förtidsinbetalning av lån erlägga ersättning
för uppkommande ränteförlust med belopp, som kassans styrelse bestämmer,
löser inte frågan, eftersom vid inbetalningstillfället hållpunkter saknas
för beräkning av ränteförlusten.

Av det ovan sagda torde framgå, att ett genomförande av riksbanksfullmäktiges
förslag till ändrade regler beträffande konverteringstiden jämväl
föranleder jämkningar i bestämmelserna om rätt till förtidsinbetalning av
lån. Den tidpunkt, då ovillkorlig uppsägningsrätt kan inträda i fråga om
utlämnade lån, måste anknytas till den tidpunkt, då konverteringsrätt inträder
beträffande motsvarande obligationslån. Eftersom en utsträckning
av den hittills allmänt tillämpade konverteringstiden av tio år sannolikt kan
komma i fråga endast då speciella förhållanden på penning- och kapitalmarknaden
så kräva, synes det lämpligast att som huvudregel bibehålla de
nuvarande bestämmelserna om rätt att efter tio år uppsäga ett lån men
att därtill foga det förbehållet, att regeln må åberopas endast i den mån, villkoren
för kassans förbindelser icke utgöra hinder däremot. En längre konverteringstid
än tio år är därvid uppenbarligen ett hinder för huvudregelns
tillämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 56.

Enligt § 24 andra stycket i realkreditutredningens förslag till förordning
för stadshypoteksorganisationen må fasta lån å längre tid än tio år meddelas
endast mot inteckning liggande inom två tredjedelar av eljest tillåtna
andelar av uppskattningsvärdet och taxeringsvärdet, där huvudbyggnaden
å den fasta egendomen eller å den med tomträtt upplåtna tomten icke är av
sten eller annat lika hållbart byggnadsämne. Förslaget innebär i detta avseende
ingen ändring i förhållande till nu gällande bestämmelser.

Med fastighet, vars huvudbyggnad »icke är av sten eller annat lika hållbart
byggnadsämne» avses främst fastighet eller tomträtt, där huvudbyggnaden
är av trä.

Beträffande ort, där lån mot inteckning i en dylik fastighet eller tomträtt
får beviljas upp till 60 % av fastighets- eller tomträttsvärdet, innebära
bestämmelserna, att ett 20-årigt fast lån får utlämnas upp till 40 % av fastighetsvärdet,
medan återstående lånebelopp kan beviljas som ett amorteringslån
eller som ett 10-årigt fast lån.

Såsom ovan framhållits medför en förlängning av konverteringstiden för
kassans obligationslån bl. a. den konsekvensen, att kassan icke kan utlämna
fasta lån med så kort löptid som tio år. En försämring skulle sålunda inträda
i fråga om lånemöjligheterna för ägare av trähusfastigheter och innehavare
av tomträttsbyggnader av trä. För att undvika detta synes tvenne
alternativa lösningar kunna diskuteras.

Den mest radikala lösningen torde vara att slopa de nuvarande speciella
belåningsvillkoren för byggnader av trä. Önskemål härom ha såväl tidigare
som i samband med framläggandet av realkreditutredningens förslag framställts
från föreningshåll. Ehuru önskemålen i och för sig synas beaktansvärda,
torde en så långtgående förändring av utlåningsvillkoren icke böra
komma till stånd utan en mera fullständig utredning. Skäl synes emellertid
icke föreligga att i detta sammanhang föranstalta om en dylik utredning.

Det synes under sådana förhållanden lämpligast att för närvarande inte
vidtaga andra jämkningar i gällande utlåningsbestämmelser i fråga om trähus
än som stå i direkt sammanhang med en förlängning av konverteringstiden.
Eftersom enligt vad ovan framhållits en förlängning av konverteringstiden
kan förväntas ske endast under särskilda omständigheter, synes

— i likhet med vad som föreslagits beträffande tidpunkten för uppsägningsrättens
inträdande — de nuvarande utlåningsbestämmelserna i här berörda
avseende böra bibehållas som en huvudregel med möjlighet till avsteg
vid sådan utlåning, som grundas på obligationslån med längre konverteringstid
än tio år. Till bestämmelserna i § 24 andra stycket synes sålunda
böra fogas det förbehållet, att bestämmelserna skola gälla endast i den
mån desamma äro förenliga med villkoren för kassans förbindelser. Ett
sådant förbehåll torde kunna införas genom en hänvisning till § 10 första
stycket.

Nu föreslagen ändring av förordningen för stadshypoteksorganisationen
berör ej förordningen för bostadskreditorganisationen.

Departementschefen. De av hypotekskassan sålunda framlagda ändringsförslagen
föranleder ingen erinran från min sida. Vid utarbetandet av de
inom finansdepartementet upprättade författningsförslagen har ändringarna
beaktats. Vissa smärre redaktionella omformuleringar har dock företagits.

I detta sammanhang vill jag även nämna, att i enlighet med realkreditutredningens
förslag — vilket tillstyrkts av fullmäktige i riksgäldskontoret

— icke i departementsförslaget medtagits nuvarande föreskrift, att stads5
Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 56.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

liypotekskassans obligationer för att ha gällande kraft skall vara försedda
med påteckning, att de blivit inregistrerade hos riksgäldskontoret. Bestämmelsen,
som torde ha införts för att inför den utländska obligationsmarknaden
betona obligationens officiella prägel, saknar numera betydelse.

6 §.

Enligt § 5 andra och tredje styckena förordningen den 17 maj 1935 om
stadshypotekskassan skall de hos föreningarna belånade reverserna med tillhörande
hypotek pantförskrivas för de förbindelser, som föreningarna för
erhållna lån utfärdar till kassan. Nämnda reverser och hypotek skall ställas
under offentlig vård, som utövas av ett av Konungens befallningshavande i
den ort, där föreningens styrelse har sitt säte, förordnat ombud. Handlingarna
skall förvaras under tre olika lås. Ombudet och två av föreningens styrelse
särskilt utsedda personer skall inneha nyckel till var sitt lås. Jämlikt
§ 6 samma förordning skall nyssnämnda förbindelser och reverser med tillhörande
hypotek tjäna såsom säkerhet för de av hypotekskassan utfärdade
obligationerna. Det åligger kassans styrelse att tillse att sålunda föreskriven
säkerhet är ställd och under hela lånetiden vidmakthålles.

För bostadskreditorganisationen gäller bestämmelser med i huvudsak
samma innebörd (§6 förordningen den 3 augusti 1929 om bostadskreditkassan
och om bostadskreditföreningar och § 2 i 1929 års reglemente).

Realkreditutredningen anför att nuvarande bestämmelser om obligationsinnehavarnas
säkerhet vore i viss mån oklara och att de i tillämpningen givit
anledning till tveksamhet. Det angåves sålunda icke vilken rätt som tillförsäkrats
obligationsinnehavarna. Kassan iklädde sig i sin verksamhet även
förpliktelser gentemot andra än obligationsinnehavarna, t. ex. då kassan
verkställde en tillfällig upplåning för erhållande av rörelsekapital. Om bestämmelsen
rörande obligationsinnehavarnas säkerhet över huvud hade någon
rättslig betydelse måste den innebära — vilket även framginge av förarbetena
— att obligationsinnehavarna hade en företrädesrätt till betalning
ur föreningarnas förbindelser jämte de av låntagarna till föreningarna lämnade
reverser med hypotek. Närmast måste åsyftas en panträtt. Enligt utredningens
uppfattning borde till undvikande av tveksamhet i författningen utsägas,
att för obligationsinnehavarna fråga vore om en pantsäkerhet. Denna
kompletterades genom pantförskrivning till kassan, som därigenom bl. a.
kunde disponera över låntagarnas reverser med tillhörande hypotek. Enligt
gällande bestämmelser skulle till föreningarna lämnade reverser med hypotek
ställas under offentlig vård. Av praktiska skäl vore det omöjligt att verkställa
ett sådant överlämnande omgående efter det att föreningen mottagit
låntagarnas reverser och hypotek. Överlämnandet torde böra ske med lämpliga
tidsmellanrum.

Under hänvisning till det sålunda anförda har utredningen föreslagit
att i förordningarna (6 §) intoges en bestämmelse av följande lydelse:

De förbindelser, som föreningar för erhållna lån utfärda till kassan, jämte
de till föreningarna för erhållna lån lämnade reverser med tillhörande hypotek
utgöra pantsäkerhet för de obligationer, som av kassan utgivas.

Knncjl. JUaj.ts proposition nr 56. 67

Reverserna jämte hypoteken skola pantförskrivas till kassan för förenings
lån hos densamma.

Det^ åligger kassans styrelse att tillse att föreskriven säkerhet är ställd
och hålles vid makt. De till föreningarna lämnade reverser med hypotek skola
utan onödig tidsutdräkt ställas under offentlig vård.

Nu gällande föreskrift om vården av pantförskrivna reverser och hypotek
har utredningen ansett utgöra en sådan föreskrift, som borde upptagas i
reglementet.

Bank- och fondinspektionen har i sitt remissyttrande berört frågan om
obligationshavarnas säkerhet och yttrar därom:

Inspektionen instämmer med de sakkunniga däri, att man, till undvikande
av oklarhet, bör i författningstexten direkt utsäga, att den säkerhet som obligationshavarna
skola för sin fordran ha i låntagarnas reverser med tillhörande
hypotek skall vara en panträtt; en liknande bestämmelse har sedan
länge funnits i försäkringslagstiftningen (se nu 276 § 1 inom. andra punkten
försäkringslagen), där motsvarande rätt tillerkänts försäkringstagare.

Enligt gällande bestämmelser skola de reverser och hypotek, vari obligationshavarna
torde ha panträtt, ställas under offentlig vård. Syftet härmed
har uppenbarligen varit att skilja panten från pantsättarens besittning och
därmed uppfylla det för panträtt i lös egendom föreskrivna traditionskravet.
Anordningen har givetvis värde även ur kontrollsynpunkt, bl. a. med hänsyn
till den granskning av säkerhetshandlingarnas formella och reella riktighet,
som ombudet verkställer — en granskning som är särskilt värdefull i
mindre föreningar med begränsade personella resurser.

Utredningen föreslår nu i viss mån ändrade bestämmelser, vilka emellertid
äro så avfattade att oklarhet måste råda om vad som avses. Det har varken
i motiven eller eljest direkt utsagts att avsikten är att frångå den hittillsvarande,
med hävdvunnen svensk rättspraxis helt överensstämmande anordningen,
som innebär att obligationshavarna skola vara tillförsäkrade säkerhet
i lånehandlingar jämte hypotek, som överlämnats till de av det allmänna särskilt
förordnade ombud, vilka^tjäna som pantvårdare för obligationshavarna.
Därest avsikten är att ifrågavarande rättspraxis — alltså pantens tradition
som villkor för panträtten — skall frångås, vill inspektionen bestämt
avråda därifrån, och detta så mycket mer som det icke ådagalagts eller ens
påståtts att några avgörande hinder föreligga för ett sådant''successivt överlämnande
av handlingarna till pantvårdarna, att full säkerhet för utelöpande
obligationer ständigt finnes. I motiven till § 6 av förslaget till förordningen
för stadshypoteksorganisationen ha de sakkunniga anfört, att det av praktiska
skäl är omöjligt att omgående efter låns utlämnande överlämna säkerhetshandlingarna
till det allmänna ombudet. Detta är riktigt men utgör enligt
erfarenheten icke något hinder för ett uppfyllande av kravet på att pantvärdet
kontinuerligt skall hållas i nivå med hypotekskassans obligationsskuld.
För finansiering av de förskottslån, vilka av föreningarna utlämnas
i avvaktan på att låne- och säkerhetshandlingarna färdigställas för överlämnande
till vederbörande ombud, disponerar hypotekskassan nämligen bl. a.
de medel, som motsvara dess reservfond och har från tid till annan dessutom
anlitat möjligheten att til 11 älligt upplåna medel. Finansieringen av denna
förskottslåneverksamhet skulle ytterligare underlättas, därest inspektionens
ovan gjorda förslag till dispositionsregler för hypoteksföreningarnas säkerhetsfonder
bleve genomförda. I detta sammanhang förtjänar också framhållas,
att man i försäkringslagstiftningen nyligen (genom 1948 års lag)
skärpt redovisningskraven på försäkringsfonderna därhän, att dessa vid

Iiungl. Maj.ts proposition nr -56.

envar tidpunkt skola motsvaras av värdehandlingar av visst angivet slag
(274 § lagen om försäkringsrörelse; jfr prop. 1948: 50 s. 356—357).

Även sparbanksinspektionen ifrågasätter om utredningens omskrivning
av ifrågavarande stadgande skapat tillräcklig klarhet om bestämmelsernas
innebörd och anför:

Bestämmelsernas inneboende mening synes närmast kunna antagas vara,
att en så kallad legal panträtt skulle föreligga utan iakttagande av de villkor,
som måste uppfyllas för stiftande av konventionell panträtt. Vid sådant
förhållande förefaller det oklart i vad mån panträtten enligt paragrafens
första stycke skall vara beroende av i andra stycket föreskriven åtgärd, som
icke är avsedd att fullföljas genom tradition av hypoteken. Då panträtten icke
gjorts beroende av den offentliga vården — vilket tydligen skulle stöta på
svårigheter av praktisk art och för övrigt icke skulle kunna genomföras beträffande
föreningarnas låneförbindelser till kassan, utan att även hos denna
offentlig vård anordnades — skulle panträtten komma att även omfatta
handlingar, varöver gäldenären, kassan eller förening, kunde fritt disponera.
Hela denna fråga synes böra tagas under närmare omprövning. Inspektionen
vill hänvisa tili ett i viss mån parallellt fall i 276 § lagen den 17 juni 1948
om försäkringsrörelse och den lösning motsvarande problem där erhållit.

Departementschefen. I syfte att undanröja den oklarhet, som enligt utredningens
uppfattning vidlåder nuvarande bestämmelser om obligationshavarnas
säkerhet, har utredningen föreslagit viss omformulering av dessa bestämmelser.
Förslaget innebär, att i författningstexten direkt utsäges att
obligationsinnehavarna tillförsäkras panträtt för sin fordran.

I anledning av de betänkligheter som i vissa remissyttranden yppats beträffande
utformningen av denna paragraf må följande framhållas.

Såsom bank- och fondinspektionen uttalat torde syftet med den nuvarande
bestämmelsen om att hos föreningarna belånade reverser med tillhörande
hypotek skall ställas under offentlig vård ha varit att skilja panten
från pantsättarens besittning och därmed uppfylla det för panträtt i lös
egendom gällande traditionskravet. Utredningen synes med sitt förslag
icke ha åsyftat att göra någon ändring härutinnan. Då den av utredningen
föreslagna lydelsen kan ge upphov till viss tveksamhet på denna punkt
förordar jag, att författningsrummet erhåller en sådan avfattning, att det
klart framgår, att panträtten är knuten till de värdehandlingar, som ställts
under offentlig vård.

Bank- och fondinspektionen har i detta sammanhang understrukit vikten
av att pantvärdet kontinuerligt hålles i nivå med obligationsskulden. Då det
synts lämpligt att detta kommer till uttryck i förordningarna har i de inom
finansdepartementet upprättade författningsförslagen intagits en föreskrift
om att det skall åligga kassans styrelse att tillse att pantsäkerheten motsvarar
utelöpande obligationers sammanlagda belopp. Jag har härvid icke
förbisett att det understundom kan inträffa att någon tid förflyter från det
lånet utlämnats till dess inteckningshandlingarna hunnit ställas under offentlig
vård. Fråga kan exempelvis vara om att överflytta ett byggnadskreditiv
från en affärsbank till ett hypotekslån, varvid förutsättes klyvning eller an -

Kungl. Maj.ts proposition nr 56.

nan åtgärd beträffande inteckningar. Hinder bör i dylikt fall icke anses föreligga
för förening att utlämna lånet mot att affärsbanken förbinder sig att
så snart inteckningsåtgärden genomförts tillhandahålla den stipulerade inteckningssäkerheten
eller att återbetala lånet. Gentemot en sådan av praktiska
skäl betingad eftersläpning i fråga om pantsäkerhetens redovisning
finnes självfallet intet att invända. Detta så mycket mindre som fullgod
säkerhet för hypotekslånet alltid föreligger, i det anförda exemplet bestående
av affärsbankens förbindelse.

10 § sista styckei.

Inflyter till kassan medel, som icke genast kan användas för att infria
dess förbindelser eller till utlåning åt föreningarna, skall kassan enligl utredningens
förslag äga göra sådana medel räntebärande på kortare tid genom
att insätta dem i bankinrättning eller genom att placera dem i vissa
angivna värdepapper.

Svenska sparbanksföreningen har i sitt remissyttrande föreslagit att i författningstexten
uttryckligen angives att i den mån insättning sker i bankinrättning
densamma skall äga rum i svenskt bankaktiebolag, svensk sparbank
eller å postgiro. Föreningen har påpekat att härigenom skulle vinnas
överensstämmelse med den formulering, som använts i fråga om placering
av säkerhetsfondernas medel.

Departementschefen. Även enligt min uppfattning bör den av sparbanksföreningen
föreslagna formuleringen väljas. Jag tillstyrker sålunda att ordet
»bankinrättning» i det av utredningen framlagda förslaget utbytes mot
»svenskt bankaktiebolag, svensk sparbank eller å postgiro».

11—13 och 26 §§.

För att möjliggöra det administrativa samgående institutionerna emellan,
som utredningen förordar, har utredningen i sitt förslag till förordningar
och reglementen upptagit likartade organisatoriska bestämmelser för stadshypoteks-
och bostadskreditorganisationerna. Förslaget innebär vissa sammanjämkningar
av för institutionerna nu gällande förvaltningsbestämmelser.

Beträffande kassornas styrelse anför utredningen följande.

Stadshypotekskassans styrelse består enligt för närvarande gällande bestämmelser
av fem ledamöter. Av dessa utser Konungen ordförande och ytterligare
tre ledamöter, medan fullmäktige i riksgäldskontoret utse vice ordförande.
De tre ledamöter, som jämte ordföranden förordnas av Konungen,
skola utses inom ett förslag på sex personer, som upprättats vid ordinarie
ombudsstämma. Mandattiden är tre år.

Bostadskreditkassans styrelse skall bestå av minst sju och högst nio ledamöter
efter vad ombudsstämman beslutar. Av styrelsens ledamöter utser
Konungen ordföranden och ytterligare en ledamot. En av dessa skall äga insikt
och erfarenhet beträffande rörelse för fastighetsbelåning. Fullmäktige
i riksgäldskontoret utse en ledamot, medan övriga ledamöter väljas å ombudsstämman.
Mandattiden är även här tre år.

Då kassorna vid ett administrativt samgående väntas få samma personer
som ledamöter i sina styrelser, och då de spörsmål, som av styrelserna

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

skola bedömas, som en följd av samförvaltningen bli av mera skiftande
slag än tidigare, anser utredningen — särskilt som det är angeläget, att
skilda landsdelar företrädas inom styrelserna — att de föreningsvalda styrelseledamöterna
ej böra vara för fåtaliga.

Utredningen föreslår därför, att kassornas styrelseledamöter skola vara
sju till antalet. Konungen utser en ledamot, tillika styrelsens ordförande,
samt fullmäktige i riksgäldskontoret en ledamot, medan övriga fem ledamöter
väljas å respektive kassas ombudsstämma.

Hos stadshypotekskassans styrelse skall enligt gällande bestämmelser den
av rikgäldsfullmäktige utsedde ledamoten vara vice ordförande. Hos bostadskreditkassan
väljes vice ordförande däremot inom styrelsen.

Enligt utredningens mening tala goda skäl för att bibehålla den för bostadskreditkassan
gällande regeln. Då emellertid utredningens förslag beträffande
styrelsens sammansättning i övrigt innebär en ökad föreningsrepresentation,
har utredningen ansett sig böra föreslå, att den av riksgäldsfullmäktige
utsedde ledamoten skall vara vice ordförande.

Antalet styrelsesuppleanter utsedda å ombudsstämma anses av utredningen
kunna begränsas till tre.

Styrelseledamöternas arvoden bestämmas för närvarande hos stadshypotekskassan
av Konungen, hos bostadskreditkassan beträffande de av Konungen
och fullmäktige i riksgäldskontoret utsedda ledamöterna likaså av
Konungen, medan storleken av övriga ledamöters arvoden avgöres å ombudsstämma.
Samtliga arvoden erläggas av respektive kassa.

Utredningen har i sitt författningsförslag upptagit bestämmelser om att
hos båda kassorna arvodena till den av Konungen utsedde ordföranden och
till den av rifcsgäldsfullmäktige utsedde ledamoten skola bestämmas av Konungen,
medan övriga ledamöters arvoden skola fastställas av ombudsstämman
(§ 9 förslagen till reglementen). Samtliga arvoden skola alltjämt
erläggas av kassorna.

Enligt gällande bestämmelser är stadshypotekskassans styrelse beslutför,
då av dess fem ledamöter minst fyra äro tillstädes. Beslut må dock kunna
fattas även om endast tre ledamöter — däribland ordföranden eller vice
ordföranden — äro närvarande, och dessa tre äro om beslutet ense. Som
styrelsens beslut gäller den mening, om vilken de flesta röstande förenat
sig men vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden å sammanträdet.
För vissa beslut stadgas särskild ordning. Härtill återkommer
utredningen.

Bostadskreditkassans styrelse är beslutför, då förutom den vid sammanträdet
tjänstgörande ordföranden minst hälften av styrelsens övriga ledamöter
är tillstädes. Vid lika röstetal avgöres val inom styrelsen genom lottning,
men i annan fråga gäller den mening, som biträdes av ordföranden
vid sammanträdet. Även hos bostadskreditkassan gäller för visst beslut särskild
ordning, som nedan kommer att beröras.

Enligt utredningens förslag (§ 5 förslagen till reglementen) skola styrelserna
vara beslutföra, då minst fem ledamöter äro tillstädes. Dock föreslås,
att beslut skall kunna fattas, även om endast fyra ledamöter — däribland
ordföranden eller den av riksgäldsfullmäktige utsedde ledamoten —-äro närvarande under förutsättning, att dessa fyra äro om beslutet ense. Vid
lika röstetal synas val inom styrelsen böra avgöras genom lottning, medan
för annan fråga den mening föreslås gälla, som biträdes av ordföranden
vid sammanträdet.

Vissa frågor, som stadshypotekskassans styrelse har att avgöra, anses
enligt nuvarande förordningar vara av sådan vikt, att vid beslut härom
styrelsens samtliga ledamöter skola vara närvarande, varjämte beslutet för

Kungl. Maj. ts proposition nr 56.

att bli giltigt skall biträdas antingen av ordföranden eller av den av riksgäldsfullmäktige
utsedde vice ordföranden. Så är föreskrivet, då beslut skall
fattas om att upplägga obligationslån eller om att tillfälligt låna för anskaffande
av rörelsekapital, vidare då fråga är om att utse eller entlediga verkställande
direktör och slutligen då instruktion skall beslutas för föreningarnas
värderingsmän.

För bostadskreditkassan gälla skärpta bestämmelser för åstadkommande
av beslut endast då fråga är om att utse verkställande direktör. Sådant beslut
är ej gällande med mindre det biträtts av en av Konungen utsedd styrelseledamot.

I sitt förslag till förordningar för stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna
har utredningen medtagit bestämmelser om att särskild form
tör beslut erfordras vid avgörande av frågor, för vilka hos stadshypotekskassan
för närvarande speciell beslutsform är föreskriven. Den har sålunda
föreslagit, att sådant beslut, varom här är fråga, ej skall vara gällande med
mindre styrelsen varit fulltalig och beslutet biträtts av ordföranden eller
den av riksgäldsfullmäktige utsedde ledamoten (§§ 7 och 11 förslagen till
förordningar; § 16 förslagen till reglementen).

Utredningen behandlar härefter bestämmelserna angående revision och
framhåller därvid att olika bestämmelser för närvarande gäller hos kassorna
såväl rörande revisorernas antal som rörande det sätt, varpå de utses.
Av stadshypotekskassans fyra revisorer utser Konungen revisionens ordförande
och ytterligare en revisor, medan riksgäldsfullmäktige utser en
och föreningarnas ombud å ombudsstämma en. Av bostadskreditkassans
tre revisorer utser fullmäktige i riksgäldskontoret en. De två andra väljes
å ombudsstämma. En av dessa senare skall vara auktoriserad. Enligt utredningens
förslag skall kassornas revisorer framdeles vara fyra. Av dessa skall
Konungen utse revisionens ordförande och fullmäktige i riksgäldskontoret
en revisor, medan de två övriga skall väljas å ombudsstämma. Av de två sistnämnda
syntes en böra vara auktoriserad.

Hos stadshypotekskassan bestämmes för närvarande samtliga revisorers
arvoden av Konungen. Hos bostadskreditkassan fastställes arvodet för den
av fullmäktige i riksgäldskontoret utsedde revisorn av Konungen, medan
övriga revisorers arvoden bestämmes av ombudsstämman. Samtliga arvoden
erlägges av kassorna.

Enligt utredningens förslag skall framdeles arvodet för revisionens ordförande
och för den av fullmäktige i riksgäldskontoret utsedde revisorn bestämmas
av Konungen, medan arvodena för de tvenne andra revisorerna
skall fastställas av respektive ombudsstämma. Samtliga arvoden skall alltjämt
erläggas av respektive kassa (§§ 7 och 9 förslagen till reglementen).

Nu gällande regler om ombudsstämma föreslås även ändrade. Utredningen
anför härom:

Enligt gällande bestämmelser utser varje förening till ombudsstämma ett
ombud, jämte en suppleant, för varje påbörjat femtal miljoner kronor av
föreningens sammanlagda oguldna lånebelopp hos kassan enligt senaste
bokslut, dock att förening ej må representeras av flera ombud än fem.

På grund av föreningarnas numera avsevärt ökade omslutning -med därav
följande ökat antal representanter vid ombudsstämma samt för att åstad -

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

komma en rättvisare representation i förhållande till de olika föreningarnas
storlek föreslår utredningen, under bibehållande av maximitalet fem, att
stadshypoteksförening utser ett ombud, jämte en suppleant, för varje påbörjat
tjugofemtal miljoner kronor oguldet lånebelopp och bostadskreditförening
ett ombud, jämte en suppleant, för varje påbörjat tiotal miljoner
kronor.

Vid ombudsstämmorna böra i så stor utsträckning som möjligt samma
personer representera både stadshypoteks- och bostadskreditförening. Så är
naturligt med hänsyn till utredningens förslag om principiell samförvaltning.

Bostadskreditkassans ombudsstämma äger enligt för närvarande gällande
bestämmelser att fastställa kassans balansräkning och besluta angående
ansvarsfrihet för styrelsen. Stadshypotekskassans ombudsstämma saknar
denna befogenhet. iDen äger endast granska stadshypotekskassans förvaltning
och meddela finansdepartementet och riksgäldskontor eventuella anmärkningar.
Det tillkommer Konungen att pröva kassans förvaltning och
att, sedan fullmäktige å riksgäldskontor avgivit yttrande, besluta angående
ansvarsfrihet för styrelsen.

I enlighet med vad utredningen tidigare anfört, föreslår den, att bestämmelserna
för de två institutionerna bringas i överensstämmelse med varandra
på så sätt att ombudsstämmorna tilläggas befogenhet att fastställa
balansräkningen samt att besluta angående ansvarsfrihet för styrelserna.

Stadshypotekskassans ombudsstämma öppnas av den, som styrelsen därtill
inom sig utsett. Därefter välja ombuden inom sig ordförande för stämman.
Såsom ordförande vid bostadskreditkassans ombudsstämma är ordföranden
i styrelsen självskriven eller vid förfall för honom den ledamot styrelsen
i hans ställe utsett.

Den förra formen för ledning av förhandlingarna på ombudsstämma anser
utredningen vara den lämpligaste och föreslår därför, att bestämmelserna
för bostadskreditkassans ombudsstämma ändras i överensstämmelse härmed
(§ 8 förslagen till reglementen).

De organisatoriska spörsmålen har i allmänhet icke berörts i remissyttrandena.

Fullmäktige i riksgäldskontoret yttrar dock härom:

Fullmäktige ha uppmärksammat, att utredningens förslag rörande sammansättningen
av stadshypotekskassans och bostadskreditkassans styrelser,
vilka förutsättas komma att få identiskt samma personbesättning, innebär
en icke oväsentlig utökning av föreningarnas inflytande, särskilt för stadshypotekskassans
vidkommande. Å andra sidan har beträffande bostadskreditkassans
styrelse införts bestämmelser, som innefatta ökade befogenheter
för statens representanter vid fattandet av vissa särskilt betydelsefulla beslut.
De skäl, som av utredningen anförts till stöd för ifrågavarande förslag
ha fullmäktige funnit bärande; förslagen biträdas sålunda av fullmäktige.

Departementschefen. I fråga om kassastyrelsernas sammansättning har utredningen
ansett en ökad föreningsrepresentation önskvärd. I övrigt innebär
utredningens förslag i nu förevarande hänseende en anpassning av
stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna till varandra i syfte att befordra
den av utredningen förordade samförvaltningen. Förslagen föranleder
ingen erinran från min sida. Förevarande bestämmelser i utredningens
förslag till förordningar har sålunda — bortsett från vissa redaktionella

Kungl. Maj.ts proposition nr 56. 73

jämkningar — upptagits i de inom finansdepartementet upprättade författningsförslagen.

Av utredningen föreslagna stadganden av beskaffenhet att böra intagas i
respektive reglementen, vilka det skall ankomma på Kungl. Maj :t att fastställa,
torde jag få anmäla i annat sammanhang.

23 §.

Beträffande bestämmelsen i tredje stycket av förevarande paragraf anför
utredningen:

I tredje stycket av utredningens förslag föreskrives, att för förenings utlåning
de bestämmelser, som gälla för utlåning från kassan till föreningarna,
skola lända till efterrättelse. Lån av förening till låntagare skall sålunda
utlämnas mot enahanda villkor, under vilka föreningen erhåller motsvarande
lån hos kassan. Dessa stadganden — som äro likalydande med de för
bostadskreditorganisationen gällande — synas innefatta även den i den nuvarande
förordningen angående grunderna för stadshypoteksföreningars bildande
och verksamhet § 13 intagna bestämmelsen, att alla till förening inflytande
medel — med vissa uppräknade undantag — skola redovisas till
kassan. Uttrycklig bestämmelse härom i den föreslagna förordningen synes
därför ej vara erforderlig.

Fullmäktige i riksgäldskontoret har i sitt remissyttrande berört den av
utredningen föreslagna ändringen och yttrar härom:

I förslaget till förordning om stadshypotekskassan och om stadshypoteksföreningar
har utredningen ej upptagit den tidigare bestämmelsen om att
alla till förening inflytande medel med vissa undantag skola redovisas till
kassan. Uttrycklig bestämmelse härom har ansetts ej vara erforderlig med
hänsyn till i det nya förordningsförslaget intagen föreskrift om att för
förenings utlåning skola lända till efterrättelse de bestämmelser, som gälla
för utlåning från kassan till föreningarna. Fullmäktige vilja emellertid ifrågasätta,
huruvida icke ifrågavarande redovisningsföreskrift bör bibehållas
för stadshypoteksföreningarna och jämväl införas för bostadskreditföreningarna,
då den får anses vara av i viss mån grundläggande betydelse för föreningarnas
medelsförvaltning.

Departementschefen. Riksgäldsfullmäktiges anmärkning torde böra beaktas.
I enlighet härmed föreslår jag att en bestämmelse, motsvarande den
som nu innefattas i § 13 första stycket förordningen den 17 maj 1935 angående
grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet,
införes i förevarande paragraf. Vid utformandet av författningstexten har
iakttagits att särskilt bidrag utgår till bostadskreditförenings säkerhetsfond
medan de till stadshypoteksföreningarna inflytande förvaltningsbidragen
jämväl avse fondbildning.

25 §.

Rörande innehållet i denna paragraf, som överensstämmer med utredningens
förslag, har utredningen anfört bl. a. följande:

Antalet styrelseledamöter hos stadshypoteksföreningarna angives
för närvarande i varje förenings reglemente. Ingen förening har färre
än fem eller flera än nio.

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

Hos bostadskreditförening är antalet styrelseledamöter lägst fem och högst

sju.

Innan en samförvaltning mellan stadshypoteks- och bostadskreditföreningarna
vunnit tillbörlig stadga, synes under en övergångsperiod ett något
större antal styrelseledamöter än senare vara berättigat. Utredningen har
därför i sitt förslag till förordning upptagit en bestämmelse om att förenings
styrelse under de första fem åren efter förordningens ikraftträdande kan bestå
av lägst fem och högst nio ledamöter och därefter av lägst fem och högst
sju ledamöter. Mandattiden föreslås oförändrad till tre år. Samtliga ledamöter
utom en skola enligt förslaget utses på föreningsstämma.

Enligt nuvarande bestämmelser företrädes stadshypotekskassan hos varje
förening av ett ombud, som äger deltaga i överläggningarna inom styrelse
och å stämma. I bostadskreditförenings styrelse utser bostadskreditkassan
en ledamot.

Utredningen, som anser det lämpligare, att även stadshypotekskassan utser
en styrelseledamot hos varje förening än att dess intressen tillgodoses av
ett särskilt ombud, föreslår, att en ledamot i förenings styrelse utses av vederbörande
kassa, som för honom bör utfärda särskild instruktion.

Styrelseledamöternas arvoden fastställas enligt gällande bestämmelser av
föreningsstämman (föreningssammankomsten). Utredningen föreslår, att så
blir fallet även i framtiden. Detta innebär i viss utsträckning en ändring i
förhållande till vad som nu gäller för stadshypoteksföreningarna, enär för
det särskilda ombud, som för närvarande företräder stadshypotekskassan hos
förening, arvodet bestämmes och erlägges av kassan.

Verkställande direktör utses enligt gällande bestämmelser hos
såväl stadshypoteksförening — om direktör stjänst finnes — som hos bostadskreditförening
av föreningens styrelse. Hos bostadskreditförening är
dock sådant val ej gällande med mindre det godkänts av bostadskreditkassans
styrelse.

Utredningens förslag till förordningar åsyftar att införa likartade bestämmelser
för stadshypoteks- och bostadskreditföreningar. De föreslagna bestämmelserna
innebära sålunda, att verkställande direktör — såsom redan
nu är fallet i fråga om bostadskreditförening — alltid skall utses, samt att
styrelsens val ej skall vara gällande med mindre det godkänts av vederbörande
kassas styrelse. Hinder föreligger givetvis ej, att direktör stjänsten såsom
deltids- eller heltidstjänst innehaves av styrelseledamot i föreningen.

Ett förverkligande av här föreslagen likformighet mellan bestämmelserna
för de båda organisationerna torde öka förutsättningarna för att samma person
utses till verkställande direktör hos såväl stadshypoteks- som bostadskreditförening,
vilket är ett väsentligt led i samförvaltningen av föreningarna.

Enligt utredningens förslag till reglemente § 35 punkt G skola bland förenings
tjänstemän finnas en kamrerare och en ombudsman dock att dessa
två befattningar må kunna förenas hos en person eller att någondera befattningen
må kunna förenas med befattningen som verkställande direktör.

I detta sammanhang vill utredningen som sin principiella mening hävda,
att befattningarna som verkställande direktör och ombudsman av säkerhetsskäl
endast i undantagsfall böra förenas hos samma person. Så bör ske
endast därest förening är av så begränsad storlek, att anställandet av en
särskild person som ombudsman blir för föreningen starkt ekonomiskt betungande.

Hos stadshypoteksförening skola revisorerna enligt nuvarande bestämmelser
vara minst två och högst fyra. De utses på ordinarie föreningsstämma.
I revisionen skall dessutom deltaga ett ombud för stadshypoteks -

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

kassan. Bostadskreditförenings revisorer skola vara minst tre. Alla utom
en utses på ordinarie föreningssammankomst — en av dem skall vara auktoriserad
revisor — medan den återstående revisorn utses av bostadskreditkassans
styrelse.

Revisorerna hos samförvaltade föreningar böra vara samma personer, varigenom
båda föreningarna kunna revideras samtidigt. I utredningens förslag
angives antalet till minst tre och högst fem. Alla utom en av dessa föreslås
bli utsedda på ordinarie föreningsstämma, och bör en vara auktoriserad
revisor. En revisor skall enligt förslaget utses av respektive kassas styrelse.
Arvoden till de på föreningsstämma utsedda revisorerna böra bestämmas
av stämman och betalas av föreningen, medan arvode till den av kassan utsedde
revisorn synes böra fastställas av kassans styrelse och erläggas av
kassan.

Stadshypoteksförenings medlemmar sammanträda till föreningsstämma,
bostadskreditförenings till föreningssammankomst. Utredningen
föreslår för båda sammankomsterna benämningen föreningsstämma. Föreningsstämma
kan vara ordinarie eller extra.

Utöver de ändringar i gällande bestämmelser, som i det föregående särskilt
berörts, har utredningen föreslagit vissa ytterligare ändringar. Flertalet av
dessa har endast syftat till att bringa bestämmelserna i de två organisationernas
författningar i överensstämmelse med varandra. Andra ändringar innebär
vissa redaktionella justeringar i utformningen av gällande bestämmelser.
Några invändningar mot förslaget i dessa delar har icke framkommit
i remissyttrandena och de inom finansdepartementet upprättade författningsförslagen
ansluter sig i förevarande delar med smärre redaktionella
ändringar till de sakkunnigas förslag.

Vad slutligen angår reglementen för respektive kassa och föreningar, vilka
föreskrifter det jämlikt 1 och 16 §§ förslagen till förordningar ankommer
på Kungl. Maj :t att utfärda och vartill utredningen upprättat förslag, kan
jag nämna, att remissyttrandena endast synes föranleda några ändringar av
mindre vikt. Sålunda avser jag bl. a. att beträffande kassorna införa bestämmelser
om firmateckning motsvarande dem, som föreslagits för föreningarna.

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att

dels antaga de inom finansdepartementet upprättade förslagen
till

1) förordning om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar; samt

2) förordning om Svenska bostadskreditkassan och om
bostadskreditföreningar;

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

dels ock besluta att staten skall, lör ökning av Konungariket
Sveriges stadshypotekskassas grundfond, genom fullmäktige
i riksgäldskontor^ ställa till förfogande svenska statens
tre och en halv procent obligationer, ouppsägbara från
innehavarens sida, till ett nominellt belopp av fyrtio miljoner
kronor med rätt för kassan att i enlighet med de i förordningen
om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar givna bestämmelserna taga
obligationerna i anspråk.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Hans Wenker.

Kungl. Maj ds proposition nr 56.

Bihang.

Tabell 1. Stadshypoteks- och bostadskreditkassornas utelöpande lån vid slutet

av vissa av åren t915—1951.

81/12 år			Stadshypotekskass	a n		Bostads-kredit-kassan2 Milj. kr.
Förskottslån 1	Amorteringslån	Amorteringsfria lån	Summa Milj. kr.
Milj. kr.	*	Milj. kr.	%	Milj. kr.	%
1915..........	4	2-1	124	64-2	65	33-7	193
1920 ..........	1	0-4	134	59-1	92	40-5	227	—
1925 ..........	14	3-7	191	50-1	176	46-2	381	—
1930 ..........	25	3-9	290	45-7	320	50-4	635	13
1935 ..........	18	2''0	407	44-4	492	53-6	917	96
1940 ..........	16	1-4	475	42-7	622	55-9	1113	144
1945 ..........	31	2-2	469	33-t	917	64-7	1417	202
1946 ..........	18	1-2	441	30-0	1013	68-8	1472	213
1947 ..........	32	2-0	465	28-7	1124	69-3	1621	239
1948 ..........	57	3-2	536	30-1	1 186	66-7	1779	269
1949 ..........	27	1-5	561	30-3	1261	68-2	1849	293
1950 ..........	34	1-7	566	29-5	1321	68-8	1921	311
1951 ..........	69	3''3	569	27-2	1452	69''5	2 090	355

Tabell 2. Stadshypoteks- och bostads kreditföreningarnas utelöpande lånebelopp

den 31 december 1951.

Stadshypoteksföreningarna	Bostadskreditföreningarna
Namn och styrelsens säte	Lånebelopp Milj. kr.	Namn och styrelsens säte	Lånebelopp Milj. kr.
Stockholms, Stockholm........	777	Stockholms stads, Stockholm . .	94
Upplands, Stockholm .........	136	Östra Svealands, Stockholm....	64
Norra Roslags och Upsala, Upp-
sala........................	31
Södermanlands, Nyköping......	52
Norrköpings, Norrköping ......	134	Norrköpings, Norrköping......	21
Östgöta, Linköping............	65	Östgöta, Linköping............	13
Norra^Smålands, Jönköping. .. .	57	Norra Smålands, Jönköping. .. .	10
Södra Smålands, Kalmar......	14	Södra Smålands och Blekinge,
Blekinge, Karlskrona..........	37	Karlskrona..................	9
Skånes, Malmö................	242	Skånes, Malmö................	38
Hypoteksföreningen för Väst-		Hallands läns, Halmstad......	6
kustens städer, Halmstad....	59
Göteborgs, Göteborg ..........	117	Göteborgs, Göteborg ..........	19
		Göteborgs och Bohus läns, Göte-
		borg........................	9
Älvsborgs läns, Vänersborg ....	58	Västgöta-Dals, Vänersborg ....	12
Skaraborgs läns, Skövde ......	12
Wermlands, Karlstad..........	44
Örebro läns, Örebro ..........	70	Västra Svealands, Örebro......	14
Västerås m. fl. städers, Västerås	23
Stadshypoteksföreningen i Da-
larne, Falun................	11
Gefleborgs läns, Gävle ........	20	Gävle-Dala, Gävle ............	3
Västernorrlands och Jämtlands		Västernorrlands läns, Härnö-
	58		li
		Jämtlands läns, Östersund ....	4
Västerbottens och Norrbottens,		Västerbottens läns, Umeå......	13
Luleå ......................	71	Norrbottens läns, Luleå ......	15
Kiruna, Gellivare och Malm-
bergets, Kiruna ............	2
Summa	2090	Summa	355

1 Lån som vid redovisningstillfället ej överförts i definitiv låneräkning. Sådan överföring sker
två gånger årligen. — 2 Utlämnar enbart amorteringslån.

537047. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag