Kungl. Maj:ts proposition nr 55 (Proposition 1932:55)

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

Nr 55.

Kungl. Maj:ts -proposition till riksdagen med förslag till
lag om viktmärkning i vissa fall av gods som skall
inlastas å fartyg; given Stockholms slott den 29
januari 1932.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om viktmärkning i vissa fall av
gods som skall inlastas å fartyg.

GUSTAF.

Sam Larsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 saml. 45 käft. (Nr 55.)

12 32 1

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

Förslag

till

Lag

om viktmärkning i vissa fall av gods som skall inlastas å fartyg.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Gods med en bruttovikt av ettusen kilogram eller mera, som är avsett att
inom eller utom riket för befordran inlastas å fartyg, skall före inlastningen
eller, där denna skall ske i utländsk hamn, före avsändandet från riket förses
med uppgift om brutto vikten i kilogram. Sådan uppgift skall på ett
tydligt och varaktigt sätt anbringas å godsets utsida.

Skyldighet att tillse, att godset förses med behörig viktuppgift, åvilar
avlastaren eller, där inlastningen skall ske i utländsk hamn, avsändaren.

2 §.

Tillsyn å efterlevnaden av bestämmelserna i 1 § utövas, under överinseende
och ledning av yrkesinspektionens chefsmyndighet, av yrkesinspektionens
befattningshavare; och skall därvid i tillämpliga delar lända till efterrättelse
vad som finnes stadgat rörande tillsyn å efterlevnaden av lagen om
arbetarskydd. ^

Saknas i fall, som avses i 1 §, viktuppgift, eller är bruttovikten för lågt
angiven, straffes den för viktmärkningen ansvarige med dagsböter; dock vare
han från ansvar fri, där godset, då han mottog detsamma, var försett med
uppgift om bruttovikten och anledning saknats till antagande, att uppgiften
var oriktig.

Är viktuppgiften icke anbragt på ett tydligt och varaktigt sätt å godsets
utsida, eller avser uppgiften icke bruttovikten i kilogram, straffes den för
viktmärkningen ansvarige med böter från och med fem till och med trehundra
kronor.

Följer å förseelse, som ovan nämnts, ansvar enligt allmän strafflag, skall
straff enligt denna lag icke tillämpas.

4§-

Förseelse, som i 3 § sägs, åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är
inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän
domstol.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933.

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 15 januari 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gärde, Hamrin, von Stockenström, Stadener, Gyllenswäbd, Holm bäck,

Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitiedepartementet och
handelsdepartementet anför t. f. chefen för socialdepartementet, statsrådet
Holmbäck:

I proposition nr 71 till 1930 års riksdag lämnade dåvarande chefen för socialdepartementet
en redogörelse för vissa av den internationella arbetsorganisationens
konferens år 1929 fattade beslut, däribland ett konventionsförslag angående
angivande av vikten å tyngre kollin, som transporteras å fartyg. I överensstämmelse
med departementschefens i nämnda proposition uttalade uppfattning
ansåg riksdagen, att konventionsförslaget icke utan vidare utredning
borde ratificeras från svensk sida. Sedan sådan utredning därefter företagits,
befinner sig frågan numera i det läge, att densamma torde böra upptagas
till förnyat övervägande. Då för konventionens genomförande erfordras
viss ny lagstiftning och förslag till sådan lagstiftning enligt hittills tillämpade
grunder bör prövas, innan ratifikationsfrågan upptages till slutligt bedömande,
ber jag härmed att få anmäla frågan om dylik lagstiftning. Innan
jag ingår på redogörelse för det lagförslag, som för ändamålet upprättats,
torde jag emellertid få lämna en redogörelse för konventionsförslaget och
dettas tidigare behandling i Sverige.

Förevarande konventionsförslag åsyftar väsentligen att förebygga de
olycksfall, som vid lastning eller lossning av fartyg förorsakas genom användande
av lyft- eller andra transportanordningar av otillräcklig styrka.
För sådant ändamål stadgar förslaget, att varje kolli eller annat föremål
med en bruttovikt av ettusen kilogram eller däröver, som är avsett att transporteras
å hav eller inre vattenled, skall vara försett med uppgift om dess
vikt. Skyldighet att tillse att nämnda föreskrift iakttages skall endast åligga
regeringen i det land, från vilket kollit eller föremålet avsändes, och skall
lagstiftningen i detta land bestämma, huruvida skyldigheten att angiva vikten
skall åvila avsändaren eller någon annan.

Med anledning av ett från den tyska regeringens sida år 1925 framställt
förslag hade i det förberedande förslag till frågeformulär rörande förebyggandet
av olycksfall i arbete, som förelädes internationella arbetskonferensen
år 1928, bland annat upptagits en fråga, huruvida regeringarna i internatio -

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

nella arbetsorganisationens medlemsstater vore gynnsamt stämda för antagande
av ett förslag till konvention angående förpliktelse att angiva vikten
å tyngre kollin, som transporteras å fartyg. Berörda förslag till frågeformulär
godtogs med vissa ändringar av konferensen och tillställdes sedermera
regeringarna för besvarande. Den svenska regeringen, som redan under är
1926 efter socialstyrelsens hörande yttrat sig i ämnet, anförde nu beträffande
skyldigheten till viktmärkning i sitt svar å frågeformuläret i huvudsak
följande:

Ehuru den ifrågasatta förpliktelsen otvivelaktigt i en del fall skulle kunna
bliva till nytta, syntes dock dess betydelse ej kunna förväntas bliva synnerligen
stor. Allt slags massgods — vilket utgjorde den alldeles övervägande
delen av de varor, som transporterades med fartyg — skulle ju lämnas
oberört av den ifrågasatta förpliktelsen, och det mindre styckegodset skulle
också fritagas från viktmärkningen, oaktat dess anhopning till okänd vikt i
samma slinga eller dylikt tydligtvis kunde medföra samma risk som enstaka
tunga kollin. Yikten av dylika kollin, som i någon större omfattning vore
föremål för skeppning, syntes ofta vara väl känd utan märkning. Den åsyftade
föreskriften skulle givetvis medföra besvär för lastavsändarna med flera,
och ett lämpligt anordnande av en lagstiftning i ämnet och kontrollen å
dess tillämpning syntes kunna förväntas möta vissa svårigheter. Svenska
regeringen vore därför tveksam, huruvida en förpliktelse av ifrågasatt slag
borde införas genom internationell reglering. Åtminstone syntes en dylik
förpliktelse ej böra göras till föremål för en konvention utan allenast för en
rekommendation.

Med ledning av de å frågeformuläret avgivna regeringssvaren utarbetades
emellertid inom internationella arbetsbyrån ett flertal förslag till konferensbeslut
på frågeformulärets ämnesområde. Därvid gjordes den ifrågasatta
skyldigheten till viktmärkning av vissa kollin till föremål för ett särskilt
preliminärt förslag till konvention. Detta förslag antogs sedermera av internationella
arbetskonferensen vid dess sammanträde år 1929J

Det sålunda antagna förslaget till konvention angående angivande av vikteti
å tyngre kollin, som transporteras å fartyg, torde få i en av delegationen för det
internationella socialpolitiska samarbetet ombesörjd översättning till svenska
fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende (Bilaga A). Beträffande de
franska och engelska originaltexterna torde jag få hänvisa till bilaga till förberörda
proposition nr 71 år 1930 sid. 50.

Konventionsförslaget remitterades i Sverige till ett flertal myndigheter
och korporationer. De yttranden, som med anledning därav avgåvos, voro
i huvudsak av följande innehåll.

Socialstyrelsen hänvisade till en tidigare skrivelse från styrelsen till socialdepartementet,
i vilken skrivelse styrelsen redogjort för verkställd utredning
i ämnet och som resultat därav anfört, att utsättande av vikten i många
fall syntes vara lämpligt. Beträffande massgods ävensom gods, vilket vore
förpackat i standardemballage, såsom mjöl och spannmål etc., papper och
pappersmassa i balar, cement m. m., syntes emellertid ett angivande av
vikten vara onödigt. Vidare framhöll styrelsen, att då berörda kategorier av
gods komme att falla utanför konventionen, någon erinran mot konventionens
innehåll icke vore att göra vad beträffade dess omfattning. Fullgörandet av

Kungl. Maj. ts proposition nr 55.

viktmärkningen syntes böra åligga avsändaren av godset. Någon större
olägenhet av förpliktelsens införande kunde icke anses uppstå för avsändaren ;
frakten för tyngre gods utginge nämligen i allmänhet efter vikt, och dylikt
gods måste därför i varje fall vägas före avsändandet. Under åberopande
av vad sålunda anförts tillstyrkte socialstyrelsen ratifikation av konventionsför
slaget.

Sveriges industriförbund hade för sin del icke funnit sig böra avstyrka det
ifrågavarande märkningstvångets införande genom svensk lagstiftning.

Svenska hamnförbundet behjärtade konventionsförslagets syfte och hade ej
något att erinra mot att, därest konvention av ifrågavarande slag antoges,
viktgränsen sattes till 1,000 kg. Av principiella skäl och med hänsyn till
ansvaret ansåge dock förbundet mindre lämpligt att tillåta, att genom
nationell lagstiftning medgåves angivande av endast approximativ vikt. Förbundet
ville mycket kraftigt framhålla angelägenheten av att viktmärknings -skyldigheten och kontrollen ej lades på hamnarna. Även om så icke skedde,
befarade förbundet, att särskilt beträffande inrikesgodset konventionsförslagets
antagande skulle medföra ökade kostnader för hamnarna och dessutom
försvåra trafiken i dem.

Sveriges redareförening och kanalflottans redareförening samt södra Sveriges
stuvareförbund hade icke ansett sig kunna tillstyrka konventionsförslagets
antagande. Skälen härtill vore i huvudsak följande. Man måste förutsätta,
att ej alla stater, anslutna till internationella arbetsorganisationen, komme
att ratificera konventionen, varjämte måste beaktas, att exempelvis. Amerikas
förenta stater, vilka exporterade ansenliga mängder styckegods, ej vore anslutna
till arbetsorganisationen, varför de skulle vara obundna av konventionen.
Det osäkerhetstillstånd, som därigenom skulle uppkomma, kunde
medföra ökade risker och alltså motverka konventionens syfte. Man måste
även förutsätta, att märkningen komme att utföras olika, vilket jämväl skulle
öka osäkerhetstillståndet.

Stockholms speditörförening framhöll, att det framställda förslaget — vad
anginge exportgodset — för Sveriges del icke torde medföra nämnvärda förändringar
utöver nu tillämpad praxis vid försändning av tyngre kollin, som
i regel sedan flera år tillbaka brukade förses med stämpel om såväl bruttosom
netto vikt. Även om tyngre godssändningar i regel åtföljdes av utförliga
specifikationer, däri vikterna funnes angivna, skulle givetvis ett konsekvent
genomfört märkningstvång vara till gagn vid omlastning. Speditörföreningen
uttalade också sin anslutning till konventionsförslaget; föreningen förutsatte
likväl, att förslagets genomförande icke gjordes särskilt betungande för exportörerna.

Kommers kollegium var av den uppfattningen, att en internationell viktmärkningsskyldighet
beträffande tyngre gods — främst maskingods — som
transporterades å fartyg av olika slag, kunde vara av värde såväl ur arbetarskyddssynpunkd
som vid lastning och lossning. Emot principen om sådan
viktmärkningsskyldighet hade heller inga gensagor blivit resta. Ehuru en
viktgräns av 1,500 kg. måhända kunnat vara tillräcklig, ville kollegium dock
ej framställa invändning mot att gränsen sattes till 1,000 kg., särskilt som
ingen av de hörda organisationerna haft något att erinra mot sistnämnda
viktgräns.

De invändningar mot konventionen, som i vissa av de i ärendet avgivna
yttrandena anförts, riktade sig främst mot omfattningen och den praktiska
tillämpningen av den ifrågasatta konventionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

\idkommande
eventuell konvention av ifrågavarande slag, syntes från svensk sida böra uppställas
såsom villkor för biträdande av konventionen, att samtliga de stater,
från vilka Sverige i nämnvärd omfattning importerade märkningspliktigt
gods, jämväl biträdde densamma — givetvis oberoende av huruvida de vore
medlemmar i internationella arbetsorganisationen eller ej.

. Den interna lagstiftning, som ett biträdande av konventionen nödvändiggjorde
för Sveriges del, borde i händelse av ratifikation bliva föremål för
särskild utredning, varför kollegium för det dåvarande icke hade anledning
att närmare inga pa spörsmål rörande dylik lagstiftnings utformning. Även
utan en närmare utredning kunde dock fastslås, att icke obetydliga svårighet01
torde komma att föreligga för genomförande av en effektiv lagstiftning
på området. Olika åsikter kunde göra sig gällande rörande vem viktmärknmgsskyldigheten
skulle åvila, den ursprunglige svenske avsändaren (tillverkaren,
varuägaren) eller avlastaren eller eventuellt någon annan. Därest
godset ursprungligen avsänts från utlandet, kunde givetvis, exempelvis i
händelse av skada vid lossning i svensk hamn på grund av uraktlåten eller
felaktig märkning, svårigheter uppstå beträffande utkrävande av ansvar
härför.

Att för utövande av kontroll över viktmärkningens behöriga fullgörande
tillskapa särskilda organ eller eljes vidtaga särskilda åtgärder syntes kollegium
mota betänkligheter och vara ägnat att föranleda kostnader, som kunde
bliva större, än behovet rimligen krävde. Bl. a. borde i detta sammanhang
bemärkas, att tullverket såsom regel ej toge någon befattning med
importgods, förr än detsamma avlastats.

Konventionsförslagets medgivande åt den interna lagstiftningen att i
undantagsfall medgiva märkning med endast approximativ vikt borde ej giva
anledning till erinran, då därigenom ej medgåves något undantag från märknmgstvånget
i och för sig utan endast ett av särskilda undantagsförhållanden
betingat angivande av approximativ i stället för exakt vikt.

Kommerskollegium hade icke något att erinra mot att det föreliggande
konventionsförslaget vunne tillslutning för Sveriges del, under förutsättning
att ratifikation av konventionen från svensk sida ej skedde, med mindre
densamma dessförinnan hade ratificerats eller samtidigt ratificerades av övriga
Ostersjöstater, samtliga stater vid Nordsjön samt Frankrike, Spanien,
Italien och Amerikas förenta stater.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet anförde:

Det syntes icke kunna förnekas, att en allmänt genomförd viktmärkning
av tyngre kollin, som vore föremål för transport å fartyg, måste anses önskvärd
med hänsyn till säkerheten för de arbetare, som hade att taga befattning
med transporten. Ehuru sådan märkning redan i stor utsträckning
förekomme, torde det dock kunna befaras, att en generell förpliktelse därtill
i en del fall skulle föranleda olägenheter. Möjligt syntes även, att utformningen
av lagstiftning i ämnet kunde möta vissa betänkligheter. Med
hänsyn därtill vore delegationen icke beredd att för Sverigés del tillstyrka
anslutning till konventionen, utan syntes, innan ståndpunkt därtill toges,
böra närmare utredas, huru en dylik åtgärd skulle verka, samt eventuellt
även förslag till erforderlig lagstiftning framläggas.

Till efterkommande av stadgandet i art. 405:5 av Versaillesfördraget,
vilket stadgande ålägger internationella arbetsorganisationens medlemsstater
att inom viss tid underställa av arbetskonferensen antagna rekommendationer
och konventionsförslag vederbörande myndigheter för utfärdande av lagar

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

eller vidtagande av andra åtgärder, upptogs ifrågavarande konventionsforslag
i förberörda proposition, nr 71, genom vilken Kungl. Maj:t med begäran om
yttrande föreläde 1930 års riksdag de av arbetskonferensen år 1929 fattade
besluten av nämnda slag. Beträffande bär avhandlade konventionsforslag
anförde chefen för socialdepartementet därvid följande.

De ifrågasatta konventionsbestämmelserna torde såsom i flertalet av de
avgivna yttrandena anförts, kunna vara av viss betydelse för arbetarnas
skyddande mot olycksfall. Bestämmelsernas genomförande skulle, enligt vacl
utredningen givit vid handen, sannolikt icke heller medföra större olägenheter
för trafiken. I och för sig syntes det darfor önskvärt att dessa bestämmelser
bleve gällande i vårt land. För att konventionen skulle fa någon
större betydelse för vårt lands vidkommande fordrades emellertid såsom
kommerskollegium erinrat, att de stater, med vilka Sverige både livligare
handelsutbyte, ävenledes skrede till ratifikation, en förutsättning, som ännu
ei förelåge. Såsom socialpolitiska delegationen anfört, forefunnes vidare
ännu icke tillräcklig utredning i den i vissa hänseenden svara fragan rörande
innehållet i den lagstiftning, som måste bliva en följd av konventionens
ratifikation. Under sådana förhållanden vore departementschefen icke da
beredd att förorda, att konventionen ratificerades från svensk sida.

Bilsdagen meddelade i skrivelse den 4 april 1930, nr 139, att riksdagen
icke ansåge sig kunna överblicka konsekvenserna av ett biträdande av konventionsförslaget
och att riksdagen därför icke för det dåvarande kunde tillstyrka
ratificering. Enligt riksdagens mening borde emellertid det av konventionsförslaget
omhandlade spörsmålet av Kungl. Maj:t göras till föremål

för ytterligare utredning. .

Med anledning av detta riksdagens beslut uppdrog Kungl. Mapt sedermera
åt delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet att
införskaffa upplysningar i vissa avseenden rörande konventionens förverkligande
samt att, efter inhämtande av socialstyrelsens och kommerskollegn
yttranden i frågan, till Kungl. Maj:t överlämna den åvägabragta utredningen.
Till fullgörande av det sålunda lämnade uppdraget anhöll delegationen om
yttranden från nämnda ämbetsverk, av vilka det förra i sin ordning hörde
samtliga yrkesinspektörer, Norrlands och södra Sveriges stuvareförbund samt
svenska hamnförbundet. Samtliga nu åsyftade yttranden överlämnades därefter
till Kungl. Maj:t. Till återgivande av deras huvudsakliga innehåll må
anföras följande.

Kommerskollegium erinrar om att kollegium i sitt tidigare i ämnet avgivna
yttrande förklarat sig ej ha något att erinra mot tillslutning. for Sveriges
del till konventionen, för såvitt konventionen dessförinnan ratificerats eller
samtidigt ratificerades av vissa angivna stater, med vilka vårt land stode i
livligare sjöfartsförbin delser. Ratifikation från något av de sålunda angivna
ländernas sida hade emellertid, såvitt kollegium kunnat inhämta, ännu icke

kommit till stånd. , m

Beträffande den interna lagstiftning, varigenom konventionen eventuellt
skulle förverkligas, återgiver kollegium en del uttalanden, som lorekommit
i tidigare av kollegium i ärendet inhämtade yttranden. .... . .

Sveriges redareförening hade sålunda framhållit, att viktmarkmngsskyldigheten
i första hand berörde avlastarna, enär redarna eller stuvarna givetvis
icke kunde åläggas utföra densamma. Kanalflottans redenforemng

^ Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

hade även visat på avlastarna såsom dem, på vilka ansvaret borde läggas
Svenska hamnforbundet hade mycket kraftigt understrukit angelägenheten
av att markmngsphkten och eventuell kontrollplikt icke lades på hamnarna
Stockholms speditorforenmg slutligen hade framhållit, att lagstiftningen ej
unge goras särskilt betungande för vederbörande exportörer.

Kollegium hölle jämväl för sin del före, att viktmärkningsskyldigheten
borde avila avlastaren. Begreppet avlastare, vilket användes såsom beteckning
P? P®rso“> s?.^ tillhandahölle fartygsbefälhavare godset, funnes använt
saval i gällande sjölag som i det utkast till lagstiftning om befraktning, som
U fjvii at? mo“ nordiska sjölagstiftningskommittéerna.

, n „ erinrar kollegium i fråga om kontrollen över viktmärkningens

[ullporande’ kollegium i sitt tidigare utlåtande i ämnet framhållit, att
kartor ej syntes erforderligt tillskapa något särskilt organ eller eljest vidtaga
särskilda åtgärder, som kunde föranleda kostnader, vilka kunde bliva större
an behovet rimligen krävde.

Till kommerskollegium har avgivits ett yttrande i ärendet från Sveriges
industriförbund, som anför, att ett utsättande av vikten för tyngre kollin för
näivaiande allmänt tillämpades, att alltså några förbättringar i arbetarskyddshanseende
icke kunde förväntas genom den ifrågasatta lagstiftningsåtgäiden
men att från industriens sida det icke funnes några reella skäl
mot densamma. Skyldigheten beträffande viktangivningen borde enligt förbundet
åvila avlastaren.

Socialstyrelsen inskränker sig till att, med överlämnande av nyss berörda,
av styl elsen inhämtade yttranden och en över deras huvudsakliga innehåll
av styrelsens byråassistent för sjöfartsärenden upprättad promemoria, hänvisa
till sina tidigare i ämnet avgivna yttranden.

Nämnda promemoria, som inledningsvis framhåller den växlande beskaffenheten
av rådande praxis på förevarande område här i landet, ansluter
sig i sin uppställning väsentligen till vissa av socialstyrelsen framställda
frågor. En översikt över dess huvudsakliga innehåll må här meddelas.

Rörande förekomsten av viktmärkning syntes yrkesinspektörernas visserig6n
ganska skiftande uttalanden giva vid lianden, att sådan märkning förekomme
i ganska stor utsträckning. Särskilt gällde detta i fråga om exportgods
ävensom, enligt erfarenheterna i några yrkesinspektionsdistrikt, i viss
man beträffande från utlandet inkommande gods. Kollin, som transporterades
mellan inrikes hamnar, vore däremot endast mer sällan försedda med
viktmarke Enligt svenska hamnförbundets sammanfattning av uppgifterna
från 41 hamnmyndigheter förekomme viktmärkning i regel ej; där sådan
funnes galide den huvudsakligen exportgods och ytterst sällan inrikes gods
Be vid kamnforbundets yttrande fogade uppgifterna rörande olika hamnar
utvisade emellertid, att från flera hamnar och däribland de största meddelats,
att exportgodset i övervägande mån vore viktmärkt. Södra Sveriges
stu vare förbund slutligen hade förklarat, att viktmärkning av svenska varor
vagande över 1,000 kg. numera förekomme i ganska stor utsträckning.

... , “äga om vem ° som i regel ombesörjer viktmärkningen i fall, där sådan
torekommey hade några yrkesinspektörer uppgivit tillverkaren och några avsandaren.
En yrkesmspektör ansåge, att märkningen verkställdes genom avlastaiens
forsorg och en annan, att den utfördes av leverantören eller avsändaren
men sällan av speditör eller fartygsbefäl. Enligt svenska hamnförbundets
uppfattning utfördes märkningen av avsändaren eller fabrikanten, i
sistnämnda fall särskilt om han förpackade godset; mycket sällan verkställdes

Kungl. May.ts proposition nr 55.

den av speditör. Uppgifterna i förevarande avseende från de olika hamnmyndigheterna
vore växlande — det stora flertalet torde dock ha angivit avsändaren
eller »godsavsändaren» såsom den där vanligen ombesörjde viktmärkningen.
Av några dylika myndigheter tillskreves emellertid märkningen
»avsändare eller tillverkare (fabrikant)» samt av ett par andra fabrikanten. I
uppgiften angående Göteborg tillädes, att fabrikanten utförde märkningen, om
han packade godset, eljest gjorde exportören det. Beträffande Stockholms
hamn förklarades det, att märkningen i regel ombesörjdes av exportören men
i enstaka fall även av speditör eller annan. Norrlands stuvareförbund ansåge,
att viktmärkningen i allmänhet ombesörjdes av säljaren. Södra Sveriges
stuvareförbund åter förklarade, att viktmärkningen praktiskt taget alltid ombesörjdes
av avsändaren.

På frågan, huru det kontrolleras, att lyftanordningarna icke överbelastas vid
lastning eller lossning av tyngre kollin utan viktmärke, hade flertalet yrkesinspektörer
svarat, att upplysning om vikten kunde erhållas i godset åtföljande
handlingar. Enligt övriga yrkesinspektörers mening brukade, innan lastning
eller lossning företoges, besked om godsvikten införskaffas genom förfrågan
hos vederbörande avsändare, speditör eller förman. Kontroll i förevarande
avseende utövades även av kranförmän och kranskötare samt av arbetsbefälet.
Elektriska kranar vore också i viss utsträckning försedda med anordningar
för strömbegränsning och automatisk frånslagning, varigenom överbelastning
förhindrades. Jämväl på annat sätt kunde kontroll eller säkerhet
vinnas vid nu berörda kranar. Slutligen förekomme även, att ett kollis vikt
i tvivelaktiga fall utröntes genom beräkning eller vägning. Enligt svenska
hamnförbundets mening godtoges i regel den viktuppgift, som återfunnes i
konossement, tullhandlingar eller fraktsedel. I saknad av dylik uppgift eller
i tvivelaktiga fall avfordrades godsägaren eller fartygsbefälet skriftlig förklaring,
att godsets vikt ej överskrede kranens lyftkapacitet. Oavsett kranskötares
och kranförmäns kontroll ålåge det i vissa fall stuverifirman tillse,
att kran icke överbelastades. Stuvareförbunden hade hänvisat till uppgifterna
om vikten i frakthandlingarna. Börande dylika uppgifter hade emellertid
från yrkesinspektionens sida anmärkts, att desamma i fall, där de endast
angåve totalvikten för ett flertal kolli, icke vore tillfyllestgörande ävensom
att dessa uppgifter icke alltid vore tillförlitliga.

I flertalet av de yttranden, varom här är fråga, förekomma även uttalanden
om nyttan och önskvärdheten av viktmärkning av tyngre kollin, som
skola transporteras å fartyg. Samtliga yrkesinspektörer med undantag av
en ha sålunda förordat viktmärkning. Bland hamnmyndigheterna synes råda
en allmän mening, att viktmärkning vore önskvärd.

Slutligen bör måhända i detta sammanhang även omnämnas, att flertalet
yrkesinspektörer givit uttryck åt den uppfattningen, att viktmärkning skulle
vara önskvärd jämväl med hänsyn till transport till lands, d. v. s. i regel
med järnväg eller automobil.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet, vilken, såsom
förut nämnts, endast fått i uppdrag att införskaffa och till Kungl. Maj:t överlämna
viss utredning i ämnet, har i den skrivelse, varmed nyss refererade
yttranden överlämnades, bl. a., med hänsyn till önskemålet om upplysning,
huru de länder, varmed Sverige står i det livligaste varuutbytet, förhölle
sig med hänsyn till konventionen, i första rummet hänvisat till den resolution
i ämnet, vilken enhälligt antagits vid en officiös sammankomst i Geneve
den 11 juni 1931 under det senaste sammanträdet av internationella arbets -

Kunyl. Maj:ts proposition nr 55.

Departementschefen.

konferensen. I den åsyftade sammankomsten deltogo representanter för 23
länders regeringar, däribland för Sverige, Danmark, Finland, Norge, Estland,
Frankrike, Holland, Italien, Storbrittanien och Tyskland. Därvid antogs en
resolution, som i översättning är av följande lydelse:

»Sammankomsten uttalar den önskan, att representanterna för de stater,
som ännu icke ratificerat konventionen, måtte föreslå sina respektive regeringar
att vidtaga erforderliga åtgärder för försättande i kraft senast den
1 januari 1933 av den reglering, som utgör konventionens föremål, och för
ratificering snarast möjligt av konventionen.»

Enligt den av internationella arbetsbyrån för januari månad 1932 publicerade
översikten över ratifikationsverksamhetens framsteg hade ifrågavarande
konvention ratificerats av Australien, Kina, Indien, Irländska Fristaten,
Japan och Luxemburg. Nämnda översikt utvisade därjämte bl. a., att i
Uruguay ratificering av konventionen medgivits av vederbörande myndigheter.

Såsom ett sista led i förberedandet av förslag till lagstiftning i ämnet
må även nämnas, att frågan om sådan lagstiftnings utformning varit föremål
för överläggningar vid den nordiska socialpolitiska konferens, som på inbjudan
av svenska regeringen hållits i Stockholm den 30 november och 1
december 1931. Konferensen gav därvid bl. a. uttryck åt en önskan om
konventionens snara förverkligande.

Såsom förut anförts, uttalade riksdagen år 1930, då bl. a. förevarande
konventionsförslag enligt Versaillesfördraget förelädes densamma för yttrande,
att det i konventionsförslaget omhandlade spörsmålet borde av
Kungl. Maj:t göras till föremål för ytterligare utredning. Så har nu skett,
och vad därvid framkommit anser jag vara av beskaffenhet ej blott att
stärka uppfattningen om den föreslagna regleringens önskvärdhet och betydelse
i arbetarskyddsavseende utan även att undanröja de betänkligheter,
som tidigare yppats beträffande densamma. Nyttan av viktmärkning har
sålunda vitsordats från nära nog samtliga de håll, som berörts av den verkställda
utredningen, och givetvis särskilt av dem, som företräda arbetarskyddets
intressen. Några mera avsevärda farhågor för besvär, kostnader och
andra olägenheter, som skulle förorsakas av viktmärkningsplikten, ha i stort
sett icke framkommit under utredningen. Såsom särskilt beaktansvärt må
framhållas det av utredningen bestyrkta förhållandet, att viktmärkning
redan nu i avsevärd utsträckning tillämpas inom landet i avseende å gods,
som skall transporteras å fartyg.

När konventionsförslaget skulle föreläggas riksdagen, anförde, såsom tidigare
omtalats, dåvarande chefen för socialdepartementet bl. a., att det, för
att konventionen skulle få någon större betydelse för vårt lands vidkommande,
måste, såsom kommerskollegium erinrat, fordras, att ävenledes de
stater, med vilka Sverige hade livligare handelsutbyte, skrede till ratifikation,
en förutsättning som då ej ännu förelåge. Nämnda förutsättning är
visserligen ej heller nu för handen, men, såsom förut jämväl omtalats, ha
ej blott representanter för 23 länders regeringar vid sammankomst i Geneve

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

utan även den senaste nordiska socialpolitiska konferensen uttalat önskan om
vidtagande av sådana åtgärder, att konventionens bestämmelser måtte komma
i tillämpning senast den 1 januari 1933. Det är således att antaga, att
konventionen kommer att samtidigt sättas i kraft i ett stort antal länder,
något som ur arbetarskyddssynpunkt är av stor betydelse. Vid sammankomsten
i Geneve antogs för övrigt jämväl en resolution gående ut på att
de stater, som icke vore representerade vid sammanträdet, och särskilt de,
som icke tillhörde internationella arbetsorganisationen, skulle underrättas
om nyss angivna önskan från sammankomsten och inbjudas att för sin del
vidtaga åtgärder för dess förverkligande. I anledning härav har till internationella
arbetsbyrån ingått ett meddelande från regeringen i Amerikas
förenta stater av innehåll, att konventionens principer redan så gott som
fullständigt genomförts därstädes genom en allmänt tillämpad praxis.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter och den medlemsstaterna i
internationella arbetsorganisationen åliggande förpliktelsen att medverka till
förverkligande av organisationens syften har jag ansett mig böra föreslå, att
vårt land måtte ansluta sig till förevarande konvention. I enlighet med
denna uppfattning har jag också låtit inom departementet utarbeta ett förslag
till lagstiftning i ämnet.

Jag övergår nu till att motivera och belysa de särskilda bestämmelserna
i detta lagförslag.

1 §■

Den största svårigheten vid utarbetande av lagstiftning i ämnet förorsakar
frågan, på vem skyldigheten till viktmärkning rättvisligen och lämpligen
bör läggas. Konventionen tager icke någon ställning till detta spörsmål
utan förklarar tvärtom i § 1 sista stycket, att det tillkommer den nationella
lagstiftningen att avgöra, huruvida nämnda skyldighet skall åvila
avsändaren eller någon annan.

Den så att säga mest fullständiga anordningen i förevarande avseende
skulle väl ernås genom att lägga skyldigheten på alla, som med vetskap
om den förestående sjötransporten avlämna godset för befordran, d. v. s.
från och med den egentlige primäre avsändaren, exempelvis tillverkaren,
till och med — med inbegripande av samtliga eventuella mellanhänder
stuverifirman, som bringar godset ombord å fartyget. En dylik anordning
skulle emellertid tydligtvis knappast kunna anses rättvisligen grundad eller
praktiskt lämplig. Mellanhänderna, t. ex. åkeri- och järnvägsföretag, intaga
nämligen i rättsligt hänseende som regel icke en sådan ställning i förhållande
till godset, att man skäligen kan ålägga dem någon ansvarighet i förevarande
avseende. Bristande kännedom om godsets vikt och saknad av tid skulle
också i många fall för dem lägga hinder i vägen för märkningspliktens fullgörande.
Sannolikt skulle en dylik månghövdad förpliktelse även vara
ägnad att åvägabringa oreda i avseende å ansvarsbegreppen och verka avtrubbande
på ansvarskänslan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

Med hänsyn till vad sålunda anförts torde det vara lämpligast att till
ansvarighetens uppbärande utvälja endast en av dem, som medverka till
godsets överbringande till sjötransporten. Av dessa synes stuvaren vara att
jämställa med mellanhänderna och följaktligen böra undantagas från skyldighet
att svara för märkningens fullgörande. De enda, på vilka valet skäligen
synes kunna falla, äro den egentlige primäre avsändaren och avlastaren.

Till förmån för att välja avsändaren tala åtskilliga omständigheter. Såsom
tillverkare, försäljare eller innehavare i annan egenskap av godset står han
ofta till detsamma i sådant intresse- och förfogandeförhållande, att ett
åliggande att fullgöra ifrågavarande märkningsskyldighet icke gärna skulle
kunna anses vara honom alltför främmande. Avsändaren torde också oftast äga
eller utan svårighet kunna förskaffa sig kännedom om godsets vikt ävensom
ha tillfälle att utföra eller låta utföra viktmärkningen. Ingår i godsets
transport, innan det lastas å fartyg, befordran med ett eller flera andra
transportmedel, skulle här ifrågavarande förläggning av märkningsplikten
jämväl medföra den från synpunkten av arbetets säkerhet fördelaktiga verkan,
att uppgift om godsets vikt förefunnes även vid de lastnings- och lossningsarbeten,
som föreginge inlastningen å fartyg.

A andra sidan torde också flera skäl kunna åberopas till stöd för att ålägga
avlastaren här ifrågavarande förpliktelse. Märkningsskyldigheten avser såsom
nämnts allenast gods, som inlastas å fartyg. Det synes då naturligt, att
avlastaren såsom den som tillhandahåller fartygsbefälhavaren godset liar
ansvaret för att skyldigheten är fullgjord. En sådan anordning står ock i
nära överensstämmelse med vissa stadganden i sjölagen. Särskilt torde
kunna nämnas Ilo §, däri föreskrives bl. a., att den, som inlastar gods, vars
förande kan medföra äventyr för fartyget eller den övriga lasten, utan att
angiva denna godsets beskaffenhet, skall ansvara för all kostnad och skada,
som därigenom tillskyndas annan. Härjämte stadgas, att gods, som sålunda
inlastats, må pa avlastarens bekostnad åter föras i land eller eventuellt kastas
över bord, men att den, som inlastat godset, ändock skall gälda full frakt.
Att ansvaret enligt detta lagrum gäller avlastaren torde vara tydligt. Ytterligare
kan måhända förtjäna anföras, att i det inom de nordiska sjölagskommittéerna
utarbetade utkastet till lagbestämmelser om befraktning — statens
offentliga utredningar 1930:11 — stadgas i 65 §, att i konossement skall,
där så äskas, angivas bl. a. godsets vikt i enlighet med avlastarens skriftliga
uppgift och i 66 §, att avlastaren skall vara bortfraktaren ansvarig för riktigheten
av de uppgifter i konossementet rörande godsets vikt m. m., som
till följd av avlastarens upplysningar intagits i konossementet. De bestämmelser,
som sålunda upptagits i utkastet, ansluta sig till motsvarande stadganden
i den internationella konossementskonventionen 1924 (angående de
s. k. Haagreglerna).

Av betydelse för ståndpunktstagandet beträffande vem ansvaret för miirkningsskyldighetens
fullgörande skall åläggas är en förut icke särskilt framhållen
omständighet, nämligen räckvidden av den förpliktelse, som förevarande
konvention alägger medlemsstaterna. Enligt § 1 i konventionen

Kungl. Majds proposition nr 55.

förefinnes märkningsplikt i fråga om gods, som är avsett att transporteras
å hav eller inre vattenväg, och denna plikt åvilar det land, från vilket godset
avsändes, men ej det land, varigenom godset kan passera på väg till destinationsorten.
Med hänsyn till anförda bestämmelser torde märkningsskyldighet
beträffande gods, som avsändes härifrån, vara för handen icke blott,
då sjötransporten påbörjas i Sverige, utan jämväl, då detta sker i ett annat
land och avsändaren har kännedom om att sjötransport skall äga rum. I
enlighet härmed tillkommer det den svenska lagstiftningen att sörja för att
gods, som avsändes från Sverige och veterligen skall inlastas å fartyg i
annat land, t. ex. i Norge, före avsändandet är märkt, förutsatt givetvis, att
godset väger minst ettusen kilogram.

Yid övervägandet av nu berörda fråga har jag ansett mig böra stanna
vid att förorda, att avlastaren skall vara pliktig att bära ansvaret för viktmärkningens
fullgörande, dock med undantag för det fall, att inlastningen
skall äga rum utom Sverige, i vilket fall den, som avsänder godset till ort
utom riket, synes böra hava nämnda skyldighet. I detta fall torde visserligen
stundom, exempelvis då genomgående konossement till bestämmelseorten
utfärdas, här i riket finnas någon, som kan anses såsom avlastare
och å vilken viktmärkningsskyldigheten således skulle kunna läggas. Ofta
nog är förhållandet emellertid det motsatta. I sådana fall torde avsändaren
böra svara för viktmärkningen. Det förefaller då vara mest lämpligt och
redigt att låta avsändaren städse bliva den för märkningen ansvarige, så
snart inlastningen icke äger rum i svensk hamn.

Uppenbarligen kan det här icke vara fråga om transport i järnvägsvagn
å ångfärja. I förslaget har hänsyn härtill tagits på det sätt, att märkningsplikt
föreskrivits allenast i fråga om gods, som inlastas å fartyg. Utan vidare
synes det klart, att ett dylikt stadgande endast har avseende å transport å
handelsfartyg.

Enligt konventionen är det för en stat möjligt att i de fall, då noggrant
angivande av vikten möter svårigheter, i sin lagstiftning medgiva, att endast
den ungefärliga vikten angives. Då viktmärkningen i varje fall torde böra
ske med den noggrannhet som är möjlig, synes det emellertid knappast
lämpligt att i den nu föreslagna lagen införa ett undantagsstadgande av
antydd innebörd; tydligen behöver detta icke innebära, att varje obetydlig
och stundom kanske mer eller mindre oundviklig avvikelse skall medföra
straffansvar.

Med hänsyn till att speditörer i många fall uppträda såsom avlastare vid
styckegodsbefraktning skulle märkningsplikten ej sällan komma att åvila
dem. Givetvis skulle fullgörandet av ifrågavarande förpliktelse kunna medföra
vissa svårigheter för dem, men man lärer hava anledning förvänta, att
de skola kunna förmå sina uppdragsgivare att verkställa märkningen.
Småningom torde väl även tillverkarna inom landet av sådana föremål, som
kunna antagas bliva underkastade märkningsplikt, komma att i allmänhet
viktmärka dessa sina produkter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

2 §•

Arbete med lastning eller lossning av fartyg är i fråga om tillämpningen
av lagen om arbetarskydd underkastat yrkesinspektionens tillsyn.
Då övervakandet av den nu föreslagna lagens'' efterlevnad synes lämpligen
kunna utövas i samband med nämnda tillsyn och även denna lag har till
syfte att skydda arbetarna mot olycksfall, har det ansetts välmotiverat att
anförtro jämväl uppsikten öven viktmärkningspliktens iakttagande åt yrkesinspektionen.
Några särskilda kostnader skulle sålunda tillsynen å lagens
efterlevnad icke medföra för statsverket. Sannolikt komme tillsynen merendels
att utövas på det sättet, att yrkesunderinspektörerna, vilka i vanliga fall äro
de organ, som övervaka hamnarbetet, skulle låta medelst vågning eller på
annat sätt utröna vikten av kollin, vilka förefölle märkningspliktiga men
saknade uppgift om vikten eller i fråga om vilka vikten syntes vara för lågt
angiven.

Då förseelse mot bestämmelse i lagen konstateras, lärer därå komma att
följa anmälan till åtal. Med hänsyn till de straff, som ansetts böra stadgas
för överträdelse, torde anledning i allmänhet icke föreligga att befara, att
den som gjort sig skyldig till en förseelse skall upprepa densamma. Att
till befrämjande av lagens efterlevnad möjliggöra längre gående åtgärder, såsom
förbud mot lastning eller lossning av omärkt gods eller utförande av
vågning och märkning på avlastarens respektive avsändarens bekostnad,
därtill hava tillräckliga skäl icke synts vara för handen.

3§-

Yid försummelse att ställa sig lagens bestämmelser till efterrättelse torde
straff böra följa, såväl då viktmärke saknas eller vikten är för lågt angiven
som då viktmärkningen icke verkställts på utsidan på ett tydligt och varaktigt
sätt eller icke skett i kilogram. Enär ändamålet med lagen är arbetarnas skyddande
mot olycksfall, finnes icke anledning att stadga straff för det fall, att
vikten är för högt angiven. Av de förseelser, som enligt vad nyss nämnts
torde böra föranleda straff, äro de sist omförmälda tydligen övervägande att
anse såsom ordningsförseelser. Medan för båda först avsedda förseelser
straffet torde böra bestämmas till dagsböter, lärer vid sådant förhållande
man här böra stanna vid böter från och med fem till och med trehundra
kronor.

Därest den för märkningsskyldighetens fullgörande ansvarige från annan,
exempelvis tillverkaren, mottager gods, som är på formellt riktigt sätt viktmärkt,
torde det icke böra fordras av honom, att han under alla förhållanden
företager kontrollvägning. Såsom straffrihetsgrund synes därför böra
upptagas det förhållandet, att godset, då det mottogs av den för viktmärkningen
ansvarige, var försett med uppgift om bruttovikten och anledning saknats
till antagande, att ujjpgiften var oriktig. Man bör alltså för straffriliet fordra,
att den ansvarige tagit kännedom om godset och därvid objektivt sett saknat
skälig anledning till tvivel på riktigheten av den angivna vikten.

Följer på förseelsen ansvar enligt allmän strafflag, såsom då den vikt -

Kungl. Majds proposition nr 55.

märkningsskyldige gjort sig förfallen till straff för vållande till kroppsskada,
lärer straff enligt förevarande lag icke böra inträda. Stadgande härom äi
upptaget såsom sista stycke i denna paragraf.

Föredraganden uppläser härefter det inom socialdepartementet utarbetade
förslaget till lag om viktmärkning i vissa fall av gods som skall inlastas
å fartyg av den lydelse, bilaga (Bilaga B) till detta protokoll utvisar, samt
hemställer, att för det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler, lagrådets
utlåtande över förslaget måtte genom utdrag av protokollet mliamtas.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Maj:t Konungen bifalla.

Ur protokollet:

Anders Tottie.

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

Bilaga A.

Förslag till konvention angående angivande av vikten å tyngre kollin,
som transporteras ä fartyg.

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Geneve och där samlats den 30 maj 1929 till sitt tolfte sammanträde,
samt beslutit antaga vissa förslag angående angivande av vikten å
tyngre kollin, som transporteras å fartyg, en fråga, vilken innefattas i
den första punkten på dagordningen för sammanträdet,

ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av ett förslag till
internationell konvention,

antager denna, den tjugoförsta dagen i juni år ettusenniohundra och tjugonio
efterföljande förslag till konvention att ratificeras av internationella arbetsorganisationens
medlemmar jämlikt bestämmelserna i del XIII av fördraget
i Versailles och motsvarande delar av de övriga fredsfördragen.

§ 1.

Varje kolli eller föremål med en bruttovikt av ettusen kilogram (en meterton)
eller däröver, vilket för befordran avlämnas inom de territoriella
gränserna för en medlemsstat, som ratificerat denna konvention, och vilket
är avsett att transporteras a hav eller inre vattenväg, skall före ombordtagandet
vara försett med uppgift å sin bruttovikt, tydligt och varaktigt
angiven på utsidan.

Den nationella lagstiftningen må i undantagsfall, då det är svårt att bestämma
den exakta vikten, medgiva angivandet av approximativ vikt.

Skyldighet att tillse, att denna föreskrift iakttages, skall endast åligga
regeringen i det land, från vilket kollit eller föremålet avsändes, med uteslutande
av regeringen i varje annat land, som kollit kan passera på vägen
till sin destinationsort.

Det tillkommer den nationella lagstiftningen att avgöra, huruvida skyldigheten
att angiva vikten på ovan föreskrivna sätt skall åvila avsändaren eller
någon annan.

§ 2’

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola, i enlighet med
bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar
av de övriga fredsfördragen, delgivas nationernas förbunds generalsekreterare
och av honom inregistreras.

§3.

Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer inregistrerats hos sekretariatet.

Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer
blivit inregistrerade av generalsekreteraren.

Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader
från den dag, då dess ratifikation inregistrerats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

§*•

Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen
inregistrerats hos sekretariatet, skall nationernas förbunds generalsekreterare
därom notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen.
Han skall likaledes notificera dem inregistreringen av ratifikationer,
som senare delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

§5.

Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit
från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma
genom skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare
för inregistrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett ar efter
det den inregistrerats hos sekretariatet.

Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett ar
efter utgången av den i föregående stycke nämnda tioårsperioden gör bruk
av den i denna paragraf stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden fölen
ny tioårsperiod och kan därefter, med iakttagande av de i denna paragraf
föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje tioårsperiod.

§ 6.

Vid utgången av varje tidrymd av tio år, räknat från denna konventions
ikraftträdande, skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga generalkonferensen
en redogörelse för tillämpningen av denna konvention och taga
under övervägande, huruvida det finnes anledning att uppföra frågan om
dess revision helt eller delvis på konferensens dagordning.

§ 7-

I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision
helt eller delvis av förevarande konvention, skall en medlems ratifikation av
den nya konventionen, för såvitt denna trätt i kraft, medföra uppsägning av
förevarande konvention oberoende av vad i § 5 här ovan stadgas om tidsfrist.

Från den dag, då den nya konventionen träder i kraft, skall förevarande
konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

Förevarande konvention skall likväl förbliv-a gällande till form och innehåll
för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den
nya konventionen.

§ 8.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.

Bihang till riksdagens protokoll 1532. 1 saml. 45 haft. (Nr 55.)

12 32 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

Förslag

till

Lag

Bilaga B.

om viktmärkning i vissa fall av gods som skall inlastas å fartyg.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Gods, som för befordran till annan ort är avsett att inom eller utom riket
inlastas å fartyg, skall, där bruttovikten uppgår till ettusen kilogram eller
mera, förses med uppgift om bruttovikten i kilogram. Sådan uppgift skall
på ett tydligt och varaktigt sätt anbringas å godsets utsida.

Skyldighet att tillse, att godset förses med behörig viktuppgift, åvilar
avlastaren eller, där inlastningen icke skall äga rum i svensk hamn, den
som avsänder godset till ort utom riket.

2 §''

3 §.

Är viktuppgiften icke anbragt på ett tydligt och varaktigt sätt å godsets
utsida, eller, avser uppgiften icke bruttovikten i kilogram, straffes den för
viktmärkningen ansvarige med böter från och med fem till och med trehundra
kronor.

Följer å förseelse, som ovan nämnts, ansvar enligt allmän strafflag, skall
straff enligt denna lag icke tillämpas.

4§.

Förseelse, som i 3 § sägs, åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är
inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän
domstol.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933.

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den
25 januari 1932.

Närvarande:

justitieråden Christiansson,

Edelstam,

Stenbeck,
regeringsrådet Afzelius.

Enligt lagrådet tillliandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,
liållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 15 januari 1932, hade
Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag
om viktmärkning i vissa fall av gods som skall inlastas å fartyg.

Eörslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen i socialstyrelsen Johan Arthur Erhard Molin.

Lagrådet yttrade:

Enligt § 1 i förslaget till konvention angående angivande av vikten å
tyngre kollin, som transporteras å fartyg, skall kolli med bruttovikt av etttusen
kilogram eller därutöver, vilket för befordran avlämnas inom konventionsstat
och är avsett att transporteras å hav eller inre vattenväg, före ombordtagandet
vara försett med viktuppgift. I 1 § av förevarande lagförslag
föreskrives allenast, att gods, som är avsett att inom eller utom riket inlastas
å fartyg, skall, där bruttovikten uppgår till ettusen kilogram eller
mera, förses med viktuppgift. Den tidpunkt, vid vilken uppgiften senast
skall vara anbragt å godset, finnes icke angiven. Ej heller av lagtexten i
övrigt framgår, när fullbordad förseelse mot ovanberörda föreskrift skall
anses föreligga. Inlastas godset i svensk hamn, har avlastaren uppenbarligen
eftersatt sin skyldighet, om behörig viktuppgift ej finnes å godset vid
dess avlämnande för inlastning. Där inlastningen åter icke skall äga rum
i svensk hamn, har enligt 1 § andra stycket i lagförslaget skyldigheten att
tillse, att godset förses med behörig viktuppgift, ålagts den, som avsänder
godset till ort utom riket. Det torde vara avsett, att om godset saknar
sådan uppgift vid avsändandet, förseelsen skall anses fullbordad och bevisning
således icke vara erforderlig därom, huruvida viktuppgift fortfarande
saknades vid godsets inlastning i den utländska hamnen. Mot denna ståndpunkt,
som torde vara betingad av praktiska skäl, har lagrådet intet att erinra.
Men särskilt med hänsyn till innehållet i § 1 av konventionsförslaget synes
ett förtydligande av den föreslagna lagbestämmelsen vara i förevarande hänseende
erforderligt, exempelvis sålunda, att i 1 § andra stycket av lagför -

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

slaget skyldigheten att tillse, att godset förses med behörig viktuppgift,
förklaras åvila vid godsets avlämnande för inlastning i svensk hamn avlastaren
samt, då godset avsändes från riket för inlastning i utländsk hamn,
avsändaren. Understundom är avsändaren att betrakta såsom avlastare i
den utländska hamnen, men även i sådant fall inträder straffbarhet för
honom, då godset vid avsändandet'' icke var försett med behörig viktuppgift.

Ur protokollet:

Ragnar Kililgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans May.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 29 januari 1932.t

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Kamel, statsråden
Gärde, Hamrin, von Stockenström, Stadener, Gyllenswärd, Larsson,
Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Kundqvist.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitiedepartementet och
handelsdepartementet anför chefen för socialdepartementet, statsrådet
Larsson:

På hemställan av statsrådet Holmbäck i egenskap av tillförordnad chef
för socialdepartementet beslöt Kungl. Maj:t den 15 januari 1932 inhämta
lagrådets yttrande över ett inom departementet upprättat förslag till lagom
viktmärkning i vissa fall av gods som skall inlastas å fartyg. Den 25 januari
1932 har lagrådet avgivit yttrande och därvid uttalat sig för ett förtydligande
i visst hänseende av förslaget men i övrigt lämnat detsamma utan anmärkning.
Vad angår min ställning till förslaget, har detta utarbetats enligt av
mig godkända grunder. I fråga om förslagets avfattning synes mig det av
lagrådet gjorda uttalandet böra beaktas. Lagrådet har ifragasatt, att förtydligandet
skulle ske genom ändrad avfattning av 1 § andra stycket. Eör min
del vill jag förorda, att bestämmelse i ämnet upptages i 1 § första stycket.
1 samband med den ändring av nämnda stadgande, som sålunda vidtagits,
har detsamma jämväl på en annan punkt något jämkats, varjämte 1 § andra
stycket undergått en redaktionell ändring. Emot förslagets utformning i
övrigt har jag icke något att erinra.

Såsom närmare angavs vid ärendets behandling i statsrådet den 15 januari,
är lagförslaget föranlett av ett av den internationella arbetsorganisationens
konferens år 1929 antaget förslag till konvention angående angivande av
vikten å tyngre kollin, som transporteras å fartyg. Det är min avsikt att,
därest lagförslaget vinner riksdagens bifall, sedermera hemställa, att Sverige
biträder nämnda konvention.

Föredraganden uppläser härefter det i enlighet med hans anförande jämkade
lagförslaget samt hemställer, att detsamma måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bertil Wirseen.