Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1957 (Proposition 1957:54)

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1957

Nr 54

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående utbgggnad av
televisionsnätet m. m.; given Stockholms slott den
25 januari 1957.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Sven Andersson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen förordas, att den av 1956 års televisionsutredning föreslagna
femårsplanen i princip lägges till grund för televisionsverksamhetens
utbyggnad i en första etapp. Detta innebär bl. a., att under nästa budgetar
en radiolänklinje bygges ut från Stockholm via Göteborg till Malmö, samt
att under den närmaste femårsperioden 13 nya sändarstationer tillkommer.
Härigenom skulle inemot två tredjedelar av landets invånare kunna
nås av televisionsprogram. Sändningstiden föreslås skola under femårsperioden
successivt höjas till 18 timmar per vecka, exklusive utfyllnadsprogram.

Anslagen till televisionsverksamheten för budgetåret 1957/58 har upptagits
till inalles 11 milj. kr.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 54

Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1957

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 25 januari 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,
Persson, Hjalmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange,
Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen
för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson.

I proposition den 2 mars 1956, nr 90, framlades förslag rörande principerna
för televisionsverksamhetens finansiering och organisation i vårt
land. Därvid förordades, att samma principer som för rundradion skulle
gälla för televisionen. Verksamheten skulle alltså i princip finansieras genom
inkomster från licensavgifter på televisionsmottagare. Programverksamheten
föreslogs skola upplåtas med ensamrätt till aktiebolaget radiotjänst,
som i samband därmed borde erhålla ett breddat intresseunderlag.
Distributionen av programmen skulle ankomma på televerket. Något förslag
om investeringsmedel för rikstelevisionsnätets utbyggnad utanför stockholmsområdet
framlades ej i propositionen. Innan så skedde ansågs möjligheterna
att hålla investeringskostnaderna nere i begynnelseskedet böra närmare
undersökas.

Statsutskottet (uti. nr 131/1956), som tillstyrkte den i propositionen förordade
principiella uppläggningen av televisionsverksamheten, fann det i
hög önskvärt, att prövningen av de med den reguljära televisionsverksamhetens
start och utbyggnad sammanhängande problemen skedde med
sådan skyndsamhet, att ett preciserat förslag kunde föreläggas riksdagen
om möjligt redan år 1957. Utskottsutlåtandet godkändes av riksdagen den
24 maj 1956 (rskr nr 288/1956).

Dessförinnan hade jag efter bemyndigande av Kungl. Maj:t den 11 maj
1956 tillkallat två sakkunniga — överingenjören i järnvägsstyrelsen Å. L.
Karsberg, ordförande, och avdelningschefen hos försvarets forskningsanstalt
E. M. Fehrm — med uppgift att efter samråd med telestyrelsen och
aktiebolaget radiotjänst skyndsamt framlägga förslag rörande utbyggnaden
av ett distributionsnät för överföring av televisionsprogram, därvid möjligheterna
att i begynnelseskedet genom provisoriska anordningar ernå en
snabb utbyggnad till låga kostnader särskilt borde beaktas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1957

Utredningen, soin antagit benämningen 1956 års televisionsutredning, bär
den 21 november 1956 avlämnat sitt betänkande, kallat Det svenska televisionsnätets
första utbyggnad (stencil). Betänkandet har remissbehandlats.

I skrivelse den 28 augusti 1956 har aktiebolaget radiotjänst hemställt om
medel till produktion av televisionsprogram för budgetåret 1957/58.

Jag anhåller nu att få anmäla frågan om en första utbyggnad av det
svenska televisionsnätet samt om anslag för televisionsverksamheten för
budgetåret 1957/58. Då radiotjänsts nyssnämnda framställning i och med
utredningens förslag och vad i anslutning därtill förekommit torde få anses
ha förlorat sin aktualitet, finner jag ej anledning att här närmare beröra
densamma.

1956 års televisionsutredning

Programproduktionen

Utredningen framhåller, att utredningsuppdraget visserligen närmast avser
distributionsnätet för överföring av televisionsprogram men att kostnaderna
på distributionssidan måste sättas in i sitt sammanhang med televisionens
ekonomi i stort. Redan en preliminär kalkyl visar att ett betydande
antal televisionssändare i de mera tätbefolkade delarna av landet har förutsättningar
att inom ett eller annat år ge inkomster, som överstiger driftkostnaderna
för sändare inklusive erforderliga programförbindelser, och att
därefter ge stigande överskott, som kan bidraga till att täcka kostnaderna
för programproduktionen. Ju högre kostnaderna för denna är, desto flera
sändarstationer av denna natur måste byggas för att driftunderskott snabbt
skall bringas att försvinna. För att absolut sett låga kostnader skall erhållas
under den tid televisionen ännu icke är ekonomiskt självbärande, måste
alltså även programproduktionskostnaden tagas med i bilden som en variabel
storhet och konsekvenserna av variationer studeras. Så länge en begränsning
av statsfinansiella skäl måste göras beträffande de medel, som
totalt kan ställas till televisionens förfogande, kan det icke vara rimligt
att arbeta med en mycket omfattande programproduktion i ett begynnelsestadium,
om detta medför att möjligheter att distribuera program under
lång tid blir begränsade till en mindre del av landet. Även rättviseskäl talar
sålunda för en avvägning mellan kostnaderna för programmets produktion
och distribution.

Utredningen har därför ansett det nödvändigt att även studera programproduktionskostnaderna,
så att en lämplig avvägning kan åstadkommas
mellan programverksamheten och distributionsnätets utbyggnad.

Utredningen erinrar om att den utredning, vars förslag låg till grund för
propositionen 1956: 90 — 1951 års televisionsutredning — framlade två alternativa
förslag i fråga om sändningstidens längd. Enligt det ena, som betecknades
sändningsplan A, skulle programtiden utgöra 15 timmar per vecka
under de två första åren och därefter 25 timmar per vecka. Det andra

Kiingl. Maj:ts proposition nr 5''r år 1957

alternativet — sändningsplan B — visade samma utveckling t. o. in. det
femte året; därefter skulle programtiden ökas till 35 timmar per vecka.

1956 års televisionsutredning har diskuterat frågan om sändningstidens
längd med representanter för radiotjänst. Dessa har ansett, att man borde
tänka sig en utveckling enligt följande schema — sändningsplan C — nämligen
12 timmar per vecka under 1957/58 samt resp. 15, 20, 25, 30, 35 och
35 timmar per vecka under de därpå följande sex åren. Till dessa programtimmar,
som skulle produceras av radiotjänst, kan komma timmar med s. k.
utfyllnadsprogram, vilka i registrerad form hyres eller inköpes av radiotjänst
och alltså icke tager radiotjänsts egna produktionsresurser i anspråk.
Det synes f. n. oklart, i vad mån underlaget för dylika programutsändningar
kan väntas vara disponibelt i framtiden och till vilka priser det kan förvärvas.
Utredningen anser denna plan på intet sätt orimlig, om man förutsätter,
att televisionen kan utvecklas utan hänsyn till ekonomiska begränsningar.
När så emellertid icke är fallet, torde den böra betecknas som ett
maximialternativ.

Skall kostnaderna hållas låga i begynnelseskedet, gäller det — från rent
ekonomisk synpunkt sett — att bilda sig en uppfattning om i vad mån programproduktionen
kan begränsas utan att detta i märkbar grad återverkar
på allmänhetens intresse för televisionen och därmed på licensinkomsterna.
Härom anför utredningen i huvudsak följande.

Den prognos för televisionsutvecklingen, som på uppdrag av 1951 års
televisionsutredning på sin tid utarbetades av Industriens utredningsinstitut,
var grundad på bl. a. den förutsättningen, att sändningstiden skulle
vara 25 timmar per vecka. Det gäller sålunda att söka besvara frågan huruvida
prognosen är tillämplig, om sändningstiden ändras i förhållande till
detta värde.

Frågar man sig vad en genomsnittlig televisionsåskådare väntar sig beträffande
sändningstidens längd, sedan han iklätt sig den relativt höga utgiften
för inköp av en televisionsmottagare och betalat den icke obetydliga
licensavgiften, är det icke osannolikt, att han under var och en av veckans
fem första söckendagar skulle nöja sig med 1,5 å 2 timmars program på
kvällen och med 3 å 4 timmars program på lördagar och söndagar. Han finner
naturligtvis att han ej hinner med att ägna sig åt televisionen alla dagar
i veckan, men den eller de dagar han så kan skulle han icke känna sig
tillfreds med kortare dagsprogram av god klass än de nämnda. En ansvarskännande
förälder med minderåriga barn måste vidare konstatera, att de
relativt sena kvällsprogrammen, som passar de äldre bäst, lätt bringar oreda
i barnens läxläsning och sömnvanor. Med hänsyn till ansvaret för barnens
hälsa och framgång, är det därför önskvärt att åtminstone ett par timmars
program i veckan, gärna fördelade på tre å fyra dagar, sändes på eftermiddagarna.

Dessa önskemål rymmes inom en programtid av sammanlagt 18 timmar
per vecka, fördelade i huvudsak med 14 å 16 timmar per vecka på kvällsprogram
och 4 a 2 timmar per vecka på förmiddags- eller eftermiddagsprogra
in. Om det salunda kan göras gällande, att ett 18 timmars veckoprogram
täcker ett minimibehov, kan det också med visst fog sägas, att den på ett
25-timmarsprogram grundade prognosen är giltig även för ett 18-timmarsprogram.

Kungl. Maj. ts proposition nr 54 år 1957

Frågan är vidare vad en minskning av sändningstiden till värden under
18 timmar per vecka kan innebära. Att en mycket kort sändningstid
t. ex. 3 timmar per vecka och däromkring •—- icke animerar allmänheten att
skaffa televisionsmottagare i någon större utsträckning, finnes det klara
belägg för från televisionens första år i vissa andra länder. Frågan galler
då vilken tid, som kan betraktas som ett minimum för att ett mera stabilt
televisionsintresse skall kunna väckas och vidmakthållas. Den apparatinnehavare,
som icke kan få åtminstone 1,5 å 2 timmars program en vanlig
söckendag och 3 å 4 timmars program en lördag eller söndag, känner sig sannolikt
otillfredsställd med det utbyte han får av det i apparaten investerade
beloppet och av licensavgiften, vilket skulle verka återhållande på apparatstockens
tillväxt. Vad detta betyder i siffror låter sig sannolikt icke beräknas.

Man bör emellertid kunna utgå ifrån att televisionen under utbyggnadsåren
har ett eget nyhetsvärde, som i och för sig ökar dess attraktivitet. Den
därav föranledda tillväxten i apparatantalet bör kunna kompensera, vad som
möjligen förloras, om programtiden under dessa år hålles vid värden under
18 timmar per vecka. Gör man detta antagande, måste man emellertid förutsätta,
dels att programtiden i början icke är allt för kort, dels att det göres
klart för allmänheten, att en stadig — låt vara långsam — ökning av
programtiden är att emotse upp till den nivå, 18 timmar per vecka, som på
längre sikt måste anses vara ett absolut minimum.

Vad programtidens längd i ingångsskedet beträffar, bör man -— med reservation
för den korta tid erfarenheterna gäller — av den hittillsvarande
apparatutvecklingen inom stockholmsområdet kunna sluta sig till, att en
sändningsverksamhet, som till 7 å 8 timmar består av program, producerade
av radiotjänst och till 2 å 3 timmar består av utfyllnadsprogram, d. v. s.
erbjuder sammanlagt ca 10 timmars program per vecka, räcker till för att
ge en tillfredsställande apparatökning.

I fråga om den årliga ökningen av programtiden förutsätter utredningen,
att 2 timmar per vecka är nog för att intresset icke skall minska. Det bör
f. ö. observeras att en del av stationerna inträder i rörelsen under ett skede,
när programproduktionen nått upp till ett större antal timmar än som gäller
i början av utbyggnadsperioden.

På dessa förutsättningar har utredningen konstruerat en minimiplan för
programproduktionens utveckling, sändningsplan D, vilken i vad avser radiotjänsts
egen produktion fått följande utseende.

Budgetår

1957/58

1958/59

1959/60

1960/61

1961/62

1962/63

1963/64

Sändningstid

tim./vecka

...10
.. . 12
...14
.. . 16
.. . 18
. . . 18
.. . 18

Liksom för sändningsplan C får man även i detta fall förutse att s. k. utfyllnadsprogram
skulle tillkomma.

Kungi. Maj:is proposition nr 5i år 1957

Vad programproduktionens lokalisering angår, har utredningen med hänsyn
till önskemålet att kostnaderna i begynnelseskedet skall hållas låga utgått
ifrån att större delen av programproduktionen skall förläggas till Stockholm.
Annan programproduktion måste också kunna ifrågakomma i begränsad
omfattning, framför allt i Göteborg och Malmö.

För att program skall kunna utsändas även över vissa fristående stationer,
vilka till en början skulle arbeta utan att vara anknutna till programförbindelsenätet,
har förutsetts att dessa skulle förses med programåtergivningsapparatur
samt viss enklare utrustning för lokal programproduktion.

I fråga om produktionsutrustning räknar utredningen med att radiotjänst
vid ingången av budgetåret 1957/58 skall disponera över sådan utrustning
för televisionsverksamhet till ett belopp av 3 milj. kr., varav 1 milj. kr. hänför
sig till beräknad utökning av aktiekapitalet. Bolagets återstående totala
investeringsbehov för initialanskaffning av utrustning beräknas enligt sändningsplan
C till 12,9 milj. kr. och enligt sändningsplan D till 8,7 milj. kr.

Årskostnaderna för programproduktionen — kapitalkostnader, personalkostnader,
direkta programkostnader och produktionstekniska driftkostnader
— varierar för sändningsplan C från 10,4 milj. kr. vid 12 timmar per
vecka till 33,6 milj. kr. vid 35 timmar och för sändningsplan D från 8,82
milj. kr. vid 10 timmar till 15,75 milj. kr. vid 18 timmar per vecka. Detta
innebär att programkostnaderna utgör mellan 16 000 och 18 500 kr. per programtimme.

Program förbindelserna

Utredningen erinrar om att en av televisionens viktigaste uppgifter är att
stimulera de mellanfolkliga kontakterna. Skall vårt land kunna tillgodogöra
sig den s. k. eurovisionen, som numera utvecklats till en regelbunden
europeisk programtjänst, erfordras en programförbindelse mellan Stockholm
och Malmö. Upprättandet av en sådan måste anses vara en av de angelägnaste
önskemålen vad utbyggnaden beträffar. Kostnaden för förbindelsen
influeias icke i alltför hög grad av den i detalj valda sträckningen. Det
är därför naturligt att draga förbindelsen genom eller nära de punkter, där
televisionssändare inom tätbefolkade områden skall placeras.

Beaktas dessa synpunkter, säger det sig självt, att förbindelsen bör dras
fram över bl. a. Göteborg. Av liknande skäl är det en fördel att den ena ändpunkten
blir Malmö, som bar ett stort och koncentrerat åskådarunderlag.
Dessa bada platsers anslutning är naturligtvis av värde även från programsj
npunkt, på grund av de tillskott de kan ge televisionens riksprogram.

Vid en programproduktion fördelad på de tre största städerna med
tyngdpunkten i Stockholm samt överföring av program från och till utlandet
skulle programförbindelsesystemet i första band bestå av en stamlinje
Stockholm Göteborg Malmö, till vilken produktionsplatserna inmatar
program och till vilken ett antal sändarstationer i linjens närhet är anslutna.
För stationer på större avstånd kan man tänka sig relämottagning
(»Ballempfang») av programmet och för stationer på mycket stora avstånd

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1957 7

från stamlinjen kan en verksamhet med huvudsakligen registrerade program
övervägas.

För långdistansöverföring av television kan användas antingen kablar av
s. k. koaxialtvp eller riktade radioförbindelser. De sistnämnda, som i allmänhet
utföres som radiolänklinjer, d. v. s. med ett antal mellanstationer
infogade i kedjan, kan arbeta inom olika våglängdsområden.

Förutsättningarna för att det skall bli ekonomiskt möjligt att utnyttja
koaxialkablar för television är att denna får disponera utrymme i kablar,
som samtidigt utnyttjas för telefonändamål. De fasta anläggningarna i en
radiolänklinje är relativt dyrbara och tidskrävande att bygga. Utredningen
bar därför undersökt huruvida det inom landet finns eller planeras förbindelsesystem
liknande televisionens och, om så är fallet, huruvida något
kan vinnas på ett samgående. Kontakter har därvid tagits med telestyrelsen,
de militära myndigheterna samt vattenfallsstyrelsen. Viss samordning har
härvid befunnits möjlig, i begynnelseskedet dock endast i mindre utsträckning.
För närmare kännedom om vad utredningen härutinnan anför torde
få hänvisas till betänkandet (s. 54—56).

Efter att ha från anläggningsmässig och ekonomisk synpunkt jämfört
fyra system för radiolänklinje — två för metervåg och två för centimetervåg
— har utredningen i första hand föreslagit, att televisionens stamförbindelse
Stockholm—Norrköping—Göteborg—Malmö—(Köpenhamn) skall
utföras med stationära radioutrustningar av centimetervågstyp. De fasta
anläggningarna bör därvid ges ett provisoriskt utförande. Antalet mellanstationer
på den 640 km långa sträckan har beräknats bli 15, vartill kommer
terminalstationerna i Stockholm och Malmö. Programförbindelsen bör
om möjligt vara färdig våren 1958, då sändare i Malmö och Norrköping
enligt utredningens plan för sändarutbyggnaden skall tas i drift. Vissa förarbeten,
främst detaljrekognoseringar, måste i så fall sättas i gång med
det snaraste.

Förbindelsen bör i en första etapp av tids- och kostnadsskäl göras enkelriktad
och vändbar. Den kommer då att arbeta utan dubblerade radioutrustningar.
Sådana föreslås tillkomma åren 1958/59 och 1959/60, varigenom
man får möjlighet till dubbelriktad förbindelse. Med apparatur för driftautomatik
kan därefter de extra utrustningarna också användas som reserv,
varigenom de flesta stationerna skulle kunna drivas obemannade, när
linjen används enkelriktad.

Sträckan Stockholm—Norrköping skulle möjligen till en början kunna
ges ett mera provisoriskt utförande med utrustning av mobil typ och utnyttjande
av vissa befintliga anläggningar. Eu förutsättning härför är, att
eu av telestyrelsen planerad permanent radiolänklinje för telefonändamål
kommer till stånd inom en nära framtid och då kan förses med utrustning
för televisionsöverföring utan nämnvärt större ekonomisk belastning för
televisionen än vad eu separat radiolänklinje medför.

Sträckan Göteborg—Malmö kan, enligt vad utförda försök visat, tillfälligt
upprättas med mobila radioutrustningar utan att några omfattande fas -

Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1957

ta anläggningar erfordras. Utredningen kan dock inte rekommendera en sådan
lösning annat än om den av tidsskäl skulle behöva tillgripas som en
temporär nödlösning.

Den huvudsakliga sträckningen av radiolänklinjen Stockholm—Malmö är
antydd på kartan i fig. 1.

Investeringskostnaderna för programförbindelsen beräknas till inalles 6,1
milj. kr. och årskostnaderna vid slutgiltigt utförande med dubblerad utrustning
till 1,05 milj. kr.

Utredningen framhåller, att man som alternativ till programförbindelserna
kan tänka sig produktion av lokala direktprogram eller distribution av
registrerade program och filmer från produktionscentralen till de lokala
sändarna. Om publiken ej reagerar alltför negativt mot den tidsförskjutning
av programmen metoden medför, vidgas möjligheterna att snabbt bygga ut
televisionen i vårt land. Inom sändarområden belägna så, att programförsörjningen
skulle kräva en dyrbar programförbindelse, kan registrerade
program utgöra en ekonomiskt gynnsam distributionsform. Naturligtvis
skall avsikten ej vara att för all framlid avskära dessa lokalsändare från
anknytning till riksprogramförbindelserna, men väntetiden kan av kostnadsskäl
för vissa delar av landet bli lång nog. Under denna väntetid kommer
publiken troligen att föredra »konserverade» program, gärna med lokala
direktinslag, framför inga program alls.

Programregistreringens teknik utvecklas f. n. snabbt. Vid sidan av den
gamla metoden att registrera programmen på film har under de senaste åren
tillkommit möjligheter att också använda magnetiskt band som underlag.

Sändars tationerna

Utredningen framhåller, att sändarstationsnätet kan planeras på många
olika sätt. Med hänsyn bl. a. till att programförbindelserna är dyrbara, synes
det i begynnelseskedet vara lämpligare att anlägga ett mindre antal stationer
med god räckvidd än flera småstationer.

Enligt den s. k. stockholmsplanen av år 19521 har Sverige fått frekvenskanaler
och platser anvisade för 50 sändarstationer för television. På samma
platser kan enligt planen också rundradiosändare för frekvensmodulerad
ultrakortvåg (FM) ställas upp.

Enligt Kungl. Maj:ts av riksdagen godkända proposition 1955: 146 skall
ett svenskt FM-nät anläggas i landets mera tätbefolkade delar. I skrivelse
den 14 september 1955 framlade telestyrelsen en 6-årsplan för FM-utbyggnaden,
som upptog ett 20-tal FM-stationer.

Vissa direkta kostnadsminskningar bör kunna uppnås genom att samordna
tillbyggnaden av televisionen med FM-stationerna. Vid en sådan samordning
kommer vid full utbyggnad, frånsett ev. dubbleringar av apparaturen,
att ställas upp fyra sändare på stationerna, nämligen FM-sändare för
de två riksprogrammen samt televisionens bild- och ljudsändare. Dessa fyra

1 Se prop. 1956: 90, sid. 14—15.

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1957

beräknat primärt fäckningtområae
—Kooriolkobel

—— Radiolänklinje (StamlinjeJSchematisk sträckning

---Radiolönklinje (Srenlinjej - • jSsr1"'' * “ «

ill||) Relämottagning CBallempfongfi ***** \
-*-»• Anger möjlig werförinqviktningi ,*

F/g. 1. Förslag Ull första utbyggnad av förbindelse- och sändarnät för television.

10 Kungl. Maj. ts proposition nr 54 år 1957

sändare skall arbeta tillsammans på två antennsystem, som kan monteras
på samma mast.

FM-stationer är f. n. i drift i Stockholm, Göteborg, Malmö och Örebro
och under budgetåret 1956/57 kommer ytterligare 8 å 9 stationer att
igångsättas. Eftersom FM-utbyggnaden är i princip beslutad, kommer den
i allmänhet att i tiden ligga före en televisionsutbyggnad. Om television tillkommer
sedan en FM-station byggts, belastas i utredningens kalkyler televisionens
investeringar med enbart marginalkostnaderna, d. v. s. i huvudsak
kostnaderna för sändarutrustning, matarkablar och antenn. Om definitiva
televisions- och FM-stationer byggs samtidigt, uppdelas dock kostnaderna
för de fasta anläggningarna (mark, vägar, byggnader, kraftanläggning och
antennmast). Har stationsplatsen tidigare haft ett FM-provisorium, belastas
ej televisionen med kostnader för väg- och kraftanläggning.

Utredningen har sett som sin uppgift att lägga fram ett förslag, som ger
största möjliga utbyggnad av sändarstationer till lägsta kostnader. Sociala
och därmed sammanhängande synpunkter har sålunda i stort sett inte
kunnat få påverka planerna.

Den naturliga metoden har då varit att med utgångspunkt från stockholmsplanen
och den därmed samordnade utbyggnadsplanen för FM-rundradio
välja ut ett antal televisionstationer, som uppfyller vissa fordringar
på befolkningsunderlag och närhet till programförbindelser. Dessa stationer
bör sedan byggas ut snabbt och till låga investeringskostnader, vilka krav
ställs mot den lika viktiga önskan att ge varje station stor räckvidd för att
få största möjliga licensunderlag. Investeringskostnaderna kan minskas
genom att man nöjer sig med att dels installera enkla i stället för dubbla
sändare, dels uppföra byggnader av provisorisk karaktär.

På grund av bl. a. rådande oklarhet om FM-nätets utbyggnad har utredningen
ej ansett det vara möjligt att lägga fram säkra planer för en längre
tid än fem år (budgetåren 1957/58—1961/62).

För att snabbt få upp licensinkomsterna bör man givetvis börja stationsl,
tbyggnaden i de folkrikaste områdena. Detta har redan skett i det att televisionstationen
i Stockholm är i drift; detsamma gäller Göteborg, ehuru sändaren
där f. n. drives under mera provisoriska former. Därnäst i tur står
Malmö och Norrköping. Sedan bör nätets utbyggnad fortsättas något efter
eller i takt med FM-nätets utbyggnad, varvid grupperingen av televisionsstationerna
i huvudsak sker omkring programförbindelsen Stockholm—Göteborg—Malmö.
På detta sätt kommer under år 1959 sammanlagt 9 televisionsstationer
i Syd- och Mellansverige att kunna vara i drift.

Även om ekonomiska synpunkter måste dominera vid planeringen av
televisionsnätet, har utredningen ej funnit det rimligt att samtliga sändarstationer
förlägges till landets södra delar ens under den första utbyggnaden.
Med hänsyn till FM-planen och befolkningsunderlaget bör televisionsstationer
anläggas i Sundsvall och Boden, ehuru de ej kan få programförbindelser
under de första åren. Det föreslås därför, att de drives såsom
isolerade stationer med registrerade riksprogram och vissa lokala direktprogram.

Iiungl. Maj.ts proposition nr 5\ år 1957

Under femårsperiodens senare del tillkommer ytterligare minst 3 stationer,
varför totalt 13 televisionsstalioner skulle byggas, i vilket antal ingår
en ny station i Göteborg men icke den befintliga stationen i Stockholm.

Utredningens förslag till 5-årsplan framgår av tabell 1, vari också vissa
data rörande de olika stationerna redovisas.

Tabell 1. Förslag till fcmårsplan för utbyggnad av sändarstationer.

Sändarstation	Bildsända-rens effekt1 kW	Tidsperiod, då stationen tidigast beräknas kunna tagas i drift	Antal in-vånare inom sändarens täcknings-område 1000-tal	Investerings-kostnad 1000-tal kr.
1.	Stockholm.........	60	redan i	drift		1 200	700
2.	Göteborg,
	nuvarande.......	1,3	redan i	drift		500	300
	definitiv	60	första halvåret	1960	603	1 400
3.	Malmö.............	1	»	»	1958	353	385
4.	Norrköping.........	3 (60)	»	»	1958	300	350
5.	Skövde ............	3 (60)	»	»	1959	290	350
6.	Nässjö.............	60	»	»	1959	250	1 635
7.	Gävle..............	3 (60)	»	»	1959	227	450
8.	Hörby.............	100	»	»	1959	340	1 710
9.	Halmstad..........	60	»	»	1959	190	1 235
10.	Hälsingborg........	1	»	»	1960	125	300
11.	Örebro............	60	»	»	1961	250	1 875
12.	Västerås...........	10	»	»	1961	164	1 055
13.	Sundsvall..........	60	»	»	1962	156	830
14.	Boden.............	60	»	»	1962	124	910

1 Effektsiffran inom parentes är den högsta tillåtna enligt stockholmsplanen.

Samtliga stationer blir provisoriska i det avseendet, att de ej får dubbla
sändare.

Till utbyggnadsplanen lämnas i övrigt följande kommentarer för de särskilda
stationerna.

1. Stockholm: Som anläggningskostnad har upptagits det belopp, som vid
ingången av budgetåret 1957/58 återstår att betala på sändare, antenn, matarkablar
och provutrustning. 2. Göteborg: Den nuvarande provisoriska stationen
förses med högre antennmast. Den befintliga sändaren inköpes. År
1960 tages definitiva televisions- och FM-stationer i bruk med delade kostnader
för de fasta anläggningarna. 3. Malmö: Stationen är avsedd att täcka
endast stadsområdet. 4. Norrköping och 5. Skövde: Stationerna är helt provisoriska
utom vad beträffar stationsplatsen. 6. Nässjö: Stationen anslutes
enkelriktat till stamlinjen vid Omberg, varvid mobil radiolänkutrustning
användes. 7. Gävle: Stationen är helt provisorisk och anknytes likaså provisoriskt
till riksprogramnätet genom relämottagning. Som reserv för denna
förbindelse anskaffas utrustning för återgivning av registrerade program.
8. Hörby: Stationen anknytes till programlinjen i Malmö genom enkelriktad
radiolänklinje, utrustad med mobil radioapparatur. 9. Halmstad: Stationen
får samma utförande som Nässjö men färdigställes något senare. 10. Hälsingborg:
En stor del av bebyggelsen är ogynnsamt belägen för mottagning
av sändningarna från Hörby. Stationen blir billig i anläggning på grund av
att den 1960 frigjorda, provisoriska sändaren i Göteborg kan flyttas till Häl -

Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1957

singborg. Program erhålles genom relämottagning från Hörby. It. Örebro:
Stationen anknytes till Västerås via en enkelriktad radiolänklinje uppbyggd
av mobil radioapparatur. 12. Västerås: Riksprogrammet erhålles från Stockholm
via en koaxialkabel. För denna kabel har ej beräknats någon anläggningskostnad
utan endast en årshyra på 50 000 kr. 13. Sundsvall och 14.
Boden: Fn liten programavdelning, utrustad med prograinåtergivningsapparatur
och enkel studiokamera, upprättas på vardera platsen.

Antalet invånare inom dessa 14 stationers täckningsområde beräknas till
4,6 milj. eller 63 % av landets befolkning.

Utredningen framhåller, att första delen av utredningens plan, som i sin
helhet gjorts upp efter underhandsdiskussioner med representanter för telestyrelsens
radiobyrå, innebär ett fullt utnyttjande av styrelsens resurser
ifråga om teknisk arbetskraft. För närvarande synes det alltså orealistiskt
att räkna med en högre utbyggnadstakt före 1959/60 än den planerade. Vad
angår femårsplanens senare del är planen däremot att anse som ett minimialternativ.
Likaså får ett par av stationerna främst betraktas som exempel
på lämpliga objekt. Från år 1960 bör tekniska möjligheter finnas att öka
utbyggnadstakten, men flera andra omständigheter av betydelse kan ej f. n.
överblickas. Utredningen rekommenderar därför en årlig översyn av utbyggnadsplanen
och inskränker sig till att ange ytterligare några stationer, som
synes vara lämpliga och angelägna att sätta i drift under 1960-talets början,
nämligen Emmaboda, Bäckefors, Borlänge, Västervik och Östersund. De
skulle förses med program huvudsakligen genom relämottagning.

Av fig. 1 framgår samtliga nämnda stationers placering och beräknade
täckningsområden.

Investeringskostnaderna för sändarstationerna beräknas till inalles
13 485 000 kr., inklusive kostnaderna för grenlinjer från stamlinjen eller
apparatur för relämottagning.

Årskostnaderna beräknas vid full utbyggnad enligt 5-årsplanen till
3 405 000 kr., varav 1 565 000 kr. är kapitalkostnader och 1 840 000 kr. driftkostnader.
Kapitalkostnaderna baseras på en avskrivningstid av 30 år för
mark, vägar och byggnader, 20 år för master och kraftanläggningar samt
10 år för radioutrustning, antenner och matarkablar.

Utredningen framhåller, att vid femårsperiodens slut endast ca 1/3 av
stockholmsplanens 50 televisionsstationer har tagits i drift. Det synes därför
angelägnare att utbyggnaden fortsättes i oförminskad takt beträffande
både sändare och programförbindelser, än att provisorierna avvecklas. För
Nordsveriges del är en programlinje av primär betydelse. Under 1960-talet
kommer säkert flera möjligheter till lösning att erbjudas. Vid sidan av televerkets
koaixalkabel och radiolänklinjer skall också statens vattenfallsverk
få en radiolänklinje till mellersta Norrland.

Om planerna på skandinaviskt programutbyte så småningom tager fastaie
form, blir en programlinje mot Norge aktuell. Preliminära diskussioner
i denna fråga har ägt rum mellan svenska och norska telestyrelserna.
Tänkbara sträckningar går via Örebro—Karlstad eller Göteborg—Bäckefors.

Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1957

Eftersom utredningen sökt göra det första utbyggnadsskedet så ekonomiskt
som möjligt, återstår för den följande utbyggnaden en stor mängd
stationer med litet befolkningsunderlag och långa programlinjer. Det svenska
televisionsnätets fullständiga utbyggnad kräver alltså omfattande investeringar,
som förmodligen kan realiseras endast vid en gynnsam licensutveckling
för de stationer, som utbygges under begynnelseskedet.

Televisionsrörelsens ekonomi

Utredningen redovisar ekonomiska kalkyler för en verksamhet av varierande
omfattning. För programproduktionens del har sålunda kalkyler utarbetats
för såväl sändningsplan C som sändningsplan D. Kostnaderna för
programdistributionen har beräknats enligt tre olika utbyggnadsalternativ.
Den 5-årsplan, för vilken redogörelse lämnats i det föregående betecknas
därvid som utbyggnadsalternativ III. Ytterligare två alternativ har behandlats,
nämligen utbyggnadsalternativen I och II. Alternativ I omfattar endast
sändarstationen i Stockholm och har tagits med för att det klart skall kunna
påvisas, hur orimligt det ur ekonomisk synpunkt är att avstå från de licensinkomster,
som kan påräknas, om distributionsnätet utbygges. Alternativ II
slutligen omfattar förutom programförbindelsen Stockholm—Malmö till
denna anslutna sändarstationer i Stockholm, Norrköping, Göteborg och
Malmö. Detta alternativ har tagits med för att visa den ekonomiska konsekvensen
av en begränsning av distributionsnätets utbyggnad till dessa fyra
stationer.

För att de ekonomiska konsekvenserna skall bli bättre belysta har kalkylerna
förts fram t. o. in. år 1963/64, d. v. s. två år utöver 5-årsplanen.

Beräkningen av inkomsterna har grundats enbart på licensavgift för televisionsmottagare.
Avgiften har antagits vara 100 kr. per år.

Utredningen diskuterar huruvida den av 1951 års televisionsutredning
begagnade prognosen för televisionsutvecklingen alltjämt kan användas eller
om den bör korrigeras och i så fall hur. Det gäller sålunda att undersöka i
vad mån de efterfrågebestämmande faktorerna samt andra omständigheter
av betydelse har förändrats så, att det kan påverka prognosen i negativ eller
positiv riktning. Härutinnan anför 1956 års televisionsutredning i huvudsak
följande.

På den negativa sidan är först att märka att licensavgiften numera satts
till 100 kr., medan den enligt förutsättningarna för prognosen skulle vara
75 kr. Andra frågor av ekonomisk art, vilkas inverkan är svårbedömbar,
är exempelvis i vad mån motorismens ökade krav på konsumenternas köpkraft
kommer att hämma televisionsutvecklingen samt om denna kommer
att påverkas i väsentlig grad av åtstramningen på kreditmarknaden. Utredningens
synpunkter på den faktor, som stått i förgrunden för diskussionen
— sändningstidens längd — har tidigare redovisats.

På den positiva sidan kan noteras, att priset på en televisionsmottagare
numera i genomsnitt torde ligga ca 10 % lägre än vad som förutsattes för
prognosen. Av betydelse är vidare de ökade rcalinkomster, som kommit
många potentiella televisionsköpare till del de senaste åren.

Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1957

Utredningen erinrar om att såväl Industriens utredningsinstitut som 1951
års televisonsutredning understrukit att en prognos som den föreliggande
måste betraktas såsom mycket osäker. Ytterligare osäkerhetsmoment har
sedermera tillkommit i och med att vissa förutsättningar ändrats i negativ
eller positiv riktning. Utredningen har emellertid avstått ifrån att försöka
siffermässigt uttrycka dessa förändringars inverkan och stannat för
att använda den tidigare prognosen.

Utredningen har begagnat de siffror för antalet invånare inom sändarstationernas
täckningsområden, som framräknats på grundval av befolkningssituationen
vid årsskiftet 1950/51. Detta innebär en viss säkerhetsmarginal,
ty dels har Sveriges folkmängd ökat med 3,4 % fram till årsskiftet 1955/56,
d.els..va§?r man — speciellt i inledningsskedet — räkna med större verkliga
försörjningsområden för stationerna än vad man ansåg sig böra göra, när
täckningssiffrorna beräknades.

Vid en utbyggnad enligt 5-årsplanen (alt. III) skulle antalet licenser under
budgetåren 1957/58—1963/64 utvecklas på följande sätt: 37 200—71 600

118 300—179 100—245 100—321 400—393 000. Siffrorna avser licensantalet
vid slutet av resp. budgetår.

På grundval av det beräknade licensantalet bar därpå licensinkomsterna
uträknats. Licensavgiften har förutsatts erlagd med en fjärdedel av årsbe1
Öppet per kalenderkvartal, vilket gör att inkomsttillskottet från nya licenser
reduceras under »inträdesåret».

Utredningen anser att den nuvarande differentieringen av avgiften för
innehav av televisionsmottagare i olika delar av riket, som redan nu måste
anses medföra icke önskvärda ojämnheter i avgiftsbeläggningen, bör slopas
och en enhetlig avgift om 25 kr. per kvartal införas, att gälla inom hela riket.
Tidpunkten härför föreslås till den 1 juli 1958, då stationer i Stockholm,
Göteborg, Malmö och Norrköping är i verksamhet, om utredningens utbyggnadsplan
realiseras. Den nuvarande registreringsavgiften skulle sålunda få
förlängd giltighet endast t. o. in. budgetåret 1957/58. Inkomsterna av registreringsbevis
under sistnämnda år har i kalkylerna upptagits till
100 000 kr. 11 5

Genom att sammanställa utgifterna för programproduktionen och distributionen
— televerkets kostnader för licensuppbörden har antagits vara 2
kr. per licens och år — med de beräknade inkomsterna erhåller man driftresultatet
för televisionsverksamheten. Resultatet av denna driftkalkul
återges i tabell 2.

Dessa lesultat tolkar utredningen på följande sätt.

Vfr® sij§ man jämför verksamhetsalternativ I C med I I), II C med II I)
e ler III C med III D, finner man, i hur avgörande grad kostnaderna för
programproduktionen påverkar det ekonomiska resultatet. I alternativen
med den storre programproduktionen, sändningsplan C, blir de ackumulelade
underskotten högst betydande vid sjuårsperiodens slut. De är alla tre
ekonomiskt mera ogynnsamma än det sämsta av verksamhetsalternativen
med den mindre programproduktionen, alternativ I D, som dock vid siuarspenodens
slut ger ett så stort underskott som ca 40 milj kr

Kungl. Maj. ts proposition nr 54 år 1957

Tabell 2. Driftresultat av televisionsverksainheten i milj. kr.

Verk- samh.- alt.		Budgetår
57/58	58/59	59/60	60/61	61/62	62/63	63/64
I G	Underskott........	8,53	9,73	11,75	13,79	15,90	21,91	20,03
	Ackumulerat resultat	— 8,53	— 18,26	— 30,01	— 43,80	— 59,70	— 81,61	—101,64
I D	Underskott........	6,95	7,17	7,16	6,87	6,33	4,06	2,18
	Ackumulerat resultat	— 6,95	— 14,12	— 21,28	— 28,15	— 34,48	— 38,54	— 40,72
II C	Underskott........	8,87	8,59	9,34	9,40	9,49	13,27	9,05
	Ackumulerat resultat	— 8,87	— 17,46	— 26,80	— 36,20	— 45,69	— 58,96	— 68,01
II D	Underskott.........	7,29	6,03	4,75	2,48
	Överskott.........					0,08	4,58	8,80
	Ackumulerat resultat	— 7,29	— 13,32	— 18,07	— 20,55	— 20,47	— 15,89	— 7,09
III C	Underskott........	8,87	8,73	9,34	8,59	7,20	8,97	1,76
	Ackumulerat resultat	— 8,87	— 17,60	— 26,94	— 35,53	— 42,73	— 51,70	— 53,46
III D	Underskott........	7,29	6,17	4,75	1,68
	Överskott.........					2,38	8,88	10,09
	Ackumulerat resultat	— 7,29	— 13,46	— 18,21	— 19,89	— 17,51	— 8,63	+ 7,46

Beaktas dessa beräkningsresultat, vilka knappast i någon avgörande grad
kan påverkas av det osäkerhetsmoment, som ligger i den bristande kunskapen
om licensutvecklingens beroende av sändningstidens längd, synes det
icke vara möjligt att rekommendera det större alternativet för programproduktionen.
Utredningen framhåller tvärtom, att man i ett läge med begränsade
ekonomiska resurser måste finna det långt riktigare att i stället för
en stor programproduktion, av vilken endast en relativt begränsad del av
landets invånare kan få nytta och glädje, nöja sig med en måttlig programproduktion,
som å andra sidan en förhållandevis stor del av landets invånare
kan bli delaktig av. Vinner denna uppfattning anklang, måste verksamhetsalternativen
I C, II C och III C anses eliminerade.

Detsamma gäller alternativ I D, som ger stort underskott på rörelsen
och som försörjer en liten del av befolkningen med ett program av måttlig
omfattning.

För de båda sålunda kvarstående alternativen, II D och III D, gäller vid
sjuårsperiodens slut, att II D kan beräknas ge ett underskott på drygt 7 milj.
kr. medan III D ger ett ungefär lika stort överskott. Det faller sig härav
naturligt att för de närmaste årens televisionsverksamhet på såväl distributions-
som produktionssidan välja alternativ III D.

Det är alternativ III D, som snabbast bringar jämvikt mellan televisionsrörelsens
utgifter och inkomster. Vill man nå detta mål ulan tidsspillan,
gäller det också att så snabbt som möjligt bygga ut de till detta alternativ
hörande distribulionsanläggningarna.

Med hänsyn till den svenska radioindustriens berättigade önskemål, all
den skall få möjligheter att planera sin genom televisionens införande påräkneliga
tillverkning av televisonsmateriel, måste det anses rimligt, att
statsmakterna beslutar sig för ett någorlunda långsiktigt och i allt väsentligt
definierat utbyggnadsprogram för distribulionsanläggningarna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1957

Anslagskalkyler, syftande till att klarlägga i vad män statsverket ekonomiskt
engageras i televisionsrörelsen via statsbudgeten, har uppgjorts för de
olika verksamhetsalternativen. Av dessa återgives här i tabell 3 endast kalkylerna
för alternativet III D i sammandrag.

Tabell 3. Televisions verksamhetens anspråk på statsbudgeten 1 milj. kr.

		Verksamhetsaltemativ III	D
				Budgetår
	57/58	58/59	59/60	60/61	61/62	62/63	63/64
Kapitalbudgeten Lån till radiotjänst......	2,40	0,80	— 0,60	— 0,80	2,70	0,66	— 0,34
Investeringsbemyndigande i televerkets fond......	3,88	4,49	4,84	2,33	— 0,35	— 1,84	— 1,84
Summa (1)	6,28	5,29	4,24	1,53	2,35	— 1,18	— 2,18
Driftbudgeten (6:e huvudtiteln) Radiotjänst Kapitalkostnader.......	0,65	1,25	1,65	1,85	2,05	2,39	2,39
Driftkostnader.........	7,80	9,10	10,40	11,80	13,10	13,10	13,10
Televerket Avsättn. t. värdeminsk-ningskonto ..........	0,03	0,41	0,87	1,38	1,71	1,84	1,84
Driftkostnader.........	0,30	0,76	1,29	1,53	1,89	2,13	2,13
Licensuppbörd.........	0,04	0,12	0,21	0,32	0,45	0,59	0,75
Summa (2)	8,82	11,64	14,42	16,88	19,20	20,05	20,21
Anslagsbehov, brutto (1) + (2) - (3) .........	15,10	16,93	18,66	18,41	21,55	18,87	18,03
Licensinkomster Summa (4)	2,26	6,22	10,67	15,98	22,43	29,68	37,05
Medelanspråk, netto (3) - (4) - (5).........	12,84	10,71	7,99	2,43	— 0,88	— 10,81	— 19,02

För radiotjänsts vidkommande förutsättes, att såväl på kapitalbudgeten
upptagna lånemedel som på driftbudgeten under rubriken kapitalkostnader
upptagna belopp tages i anspråk för materielanskaffning. Såsom framgår av
tabellen kommer under vissa år avskrivningsmedlen att överstiga investeringsbehovet,
vilket kommer till synes genom att kolumnen för lån till radiotjänst
visar negativt värde. Innebörden härav är att det överskjutande beloppet
av avskrivningsmedlen förutsatts använt till amortering på bolagets
lån hos staten. Någon ränta på de av staten tillhandahållna lånemedlen har
icke beräknats, då beloppet i statsbokföringen skulle komma upp på såväl
inkomst- som utgiftssidan. Däremot har för radiotjänsts del medtagits kostnaderna
för utdelning till aktieägarna med 4 % på i televisionsutrustning investerad
del av bolagets aktiekapital.

Vad televerket angår visas i tabellen bl. a. investeringsbemyndigandena.
Motsvarande investeringsanslag erhålles, om till bemyndigandena adderas de
belopp, som upptagits på driftbudgeten under rubrikerna avsättningar till
värdeminskningskontot.

Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1957

Licensinkomsterna förutsattes inlevererade till statsverket för att avräknas
mot televisionens kostnader. Detta förfarande anser utredningen vara
att föredraga framför att t. ex. låta radiotjänsts driftbudget och därmed programproduktionen
influeras av den osäkerhet, som måste uppstå, om nämnda
budget helt eller delvis göres beroende av inkomstutvecklingen.

Det synes lämpligt, att inkomsterna användes för täckning av driftutgifterna,
så länge den samlade televisionsrörelsens ackumulerade underskott
icke täckts av senare överskott. När en utjämning skett, bör det övervägas,
om icke då uppstående överskott lämpligen skall användas för fortsatt utbyggnad
av distributionsnät och programverksamhet. Accepterar man denna
tanke, synes det önskvärt, att man för den samlade televisionsrörelsen upplägger
särskilda räkenskaper, så att det blir möjligt för såväl allmänheten
som berörda myndigheter att utan svårighet få klarlagt, hur verksamheten
ekonomiskt utfaller.

För budgetåret 1957/58 föreslår utredningen investeringsanslag till lån
till radiotjänst för inköp av televisionsutrustning om 2 400 000 kr. och under
televerkets fond till televisionsanläggningar om 3 910 000 kr. samt ett
anslag under driftbudgetens sjätte huvudtitel om 8 823 000 kr. till televisionsverksamhetens
driftkostnader.

Det förutsätts att investeringsanslag till televisionsanläggningar beviljas
utanför televerkets investeringsram.

Remissyttrandena

Över 1956 års televisionsutrednings betänkande har, efter remiss, utlåtanden
avgivits av telestyrelsen, aktiebolaget radiotjänsts styrelse, näringslivets
televisionskommitté och svenska radioindustriföreningen. Därjämte
har riksräkenskapsverket yttrat sig i vad avser frågor av anslags- och bokföringstcknisk
natur.

Utredningens förslag till utbyggnadsplaner biträdes i allt väsentligt av
remissinstanserna.

Sålunda finner sig telestyrelsen i stort sett ej ha något att erinra mot
utredningens synpunkter på och förslag till eu 5-årsp!an. Enligt radiotjänst
synes utbyggnadsplanen kunna väl fylla det primära kravet på att så snabbt
som möjligt göra televisionen ekonomiskt självbärande. Näringslivets televisionskommitté
anser, att utredningen stannat vid en lämplig avvägning
mellan anspråken på en snabb utbyggnad av distributionsnätet och anspråken
på en utökning av programtiden. Hur önskvärt det än i och för
sig är med eu ytterligare utökning av programmen vore det icke välbetänkt
afl tillgodose detta önskemål på bekostnad av en långsammare utbyggnad
av distributionsnätet. Även om utredningens förslag i dagens läge
kan anses motsvara våra resurser, är det likväl synnerligen angeläget att
distributionsnätet så snart ske kan utsträckes till andra relativt folkrika
delar av landet. Televisionskommittén understryker därjämte, att ett allvarligt
bakslag i allmänhetens f. n. starka televisionsintresse lätt kan

2 llilumg till riksdagens protokoll 1:957. 1 samt. Sr !ji

Kiingl. Maj.ts proposition nr 54 år 1957

inträffa, om den påbörjade utvecklingen på program- och distributionssidan
ej skulle fortsätta redan nästa år och fullföljas i någorlunda rimlig
takt. Radioindustrif öreningen konstaterar med tillfredsställelse, att utredningen
ingående och med tyngdpunkt på de praktiska aspekterna behandlat
alla aktuella frågor i samband med distributionen av televisionsprogram.
Man har begränsat investerings- och driftkostnader så långt som över huvud
taget är möjligt utan att riskera den tekniska kvaliteten. De valda lösningarna
torde medföra att nätets driftsäkerhet ej blir den högsta tänkbara,
varjämte vissa sändarstationer ej får maximal räckvidd. I nuvarande
läge överväger dock förslagets ekonomiska fördelar. Genom att sändarnätet
och programlinjerna ges provisorisk form, kan de också byggas
ut snabbt.

I fråga om program produktionen har utredningens förslag
att utvecklingen skall baseras på sändningsplan D icke mött några erinringar
i remissvaren. Telestyrelsen tror visserligen, att en mera omfattande
programverksamhet skulle ge en gynnsammare inkomstutveckling,
\arigenom
utgifter. I betraktande av det ansträngda ekonomiska läget och den icke
obetydliga belastning på statsbudgeten, som televisionsverksamheten under
de första åren kommer att medföra, tillstyrker styrelsen dock utredningens
förslag att sändningsplan D tillämpas. Radiotjänst understryker
att sändningsplan D är ett minimialternativ. En kortare sändningstid än den
som häi anges kan komma att verka hämmande på televisionsintresset
och därigenom visa sig vara ett oekonomiskt alternativ. Likaså kan en
oförändrad sändningstid av nuvarande omfattning få allvarliga konsekvenser
för televisionens ekonomi. Ä andra sidan är det utan tvivel av lika stor
vikt för televisionens utveckling att kvalitetskravet upprätthålles. Det är
sålunda enligt radiotjänsts mening av vital betydelse för allmänhetens teleyisionsintresse
och därmed för televisionens utveckling, att sändningstiden
i rimlig omfattning ökar varje år under begynnelseskedet och att sådana
resurser ställs till förfogande, att kraven på god programkvalitet kan
mötas.

Knligt näringslivets televisionskonunitté förefaller utredningens beräkningar
rörande produktionskostnaderna väl optimistiska, om programstandarden
skall fylla någorlunda högt ställda anspråk. Kommittén understryker,
att kvalitetskravet får desto större betydelse som man enligt utredningens
förslag endast har att räkna med en relativt måttlig utökning av
den nuvarande programtiden. Ännu vid femårsperiodens slut skulle denna
tid väsentligt underskrida vad man redan nu uppnått i flertalet andra
europeiska länder, där television införts. Ehuru en ökning av anslaget till
programproduktionen både ur allmänna synpunkter och med hänsyn till
televisionsverksamhetens ekonomi sålunda måste anses i hög grad'' motiverad
anser sig televisionskommittén icke i nuvarande statsfinansiella läge
böra påyrka en sådan anslagshöjning. Däremot varnar kommittén bestämt
för att det av utredningen förordade anslaget för ändamålet i någon män
beskares. Radioindustrif öreningen framför liknande synpunkter

Kungl. Maj.ts proposition nr 5t år 1957

Vad gäller distributionsnätet framhåller näringslivets televisionskommitté,
att utredningens plan sträcker sig betydligt längre än det
förslag, som vissa av näringslivets organisationer framlade i januari 1956.
Utredningen har också kommit till något högre investerings- och driftkostnader
än näringslivet. Detta beror på att utredningen räknat med vissa
sändarstationer med större effekt och masthöjd samt med en stamlinje
med något högre driftsäkerhet och överföringskvalitet än den av näringslivet
föreslagna. Å andra sidan anser utredningen i motsats till näringslivet,
att provisoriska delar av distributionsnätet bör bibehållas under en
längre tid och utbyggnaden fortsättas kontinuerligt, sedan televisionsverksamheten
blivit självbärande. — Näringslivets televisionskommitté framhåller
vidare, att någon reducering av de föreslagna anslagen till distributionsnätet
icke synes kunna ifrågakomma.

Beträffande programförbindelsernas utbyggnad tillstyrker telestyrelsen
utredningens förslag för sträckan Norrköping—Göteborg—Malmö. I fråga
om delsträckan Stockholm—Norrköping synes televerkets planerade permanenta
radiolänklinje för telefon, telegraf, television in. in. på grund av
knappheten på investeringsmedel icke kunna bli färdig förrän tidigast i mitten
av år 1961. En provisorisk radiolänklinje för enbart television skulle på
denna sträcka således komma att vara i drift minst tre år. Utredningen har
angivit möjligheten att förse denna delsträcka med relativt prisbilliga radioutrustningar,
sådana som normalt användes för mobilt bruk. Styrelsen tillstyrker
en temporär lösning men anser dock att — på grund av den långa
användningstiden för ifrågavarande provisorium — utrustningar av mera
driftsäker karaktär bör komma till användning på denna delsträcka. Mot
utredningens förslag till utbyggnad av övriga förbindelser för överföring
av televisionsprogram har telestyrelsen i princip intet att erinra.

På grund av den knappa tiden har styrelsen icke kunnat skaffa underlag
för en närmare granskning av utredningens beräkningar av kostnader
och utbyggnadstid. Styrelsen anser det dock möjligt att inom de av utredningen
angivna tids- och kostnadsramarna få till stånd provisoriska anläggningar,
som fyller de av utredningen angivna begränsade uppgifterna. Eu
förutsättning för ett genomförande av utredningens planer beträffande förbindelser
och sändare är dock, att televerket kan disponera erforderlig personal
av olika kategorier, att tillräckligt korta leveranstider för materielen
kan erhållas samt att materielbeställningar snarast kan läggas ut.

Vad utredningen anfört rörande distribution av registrerade televisionsprogram
och filmer till lokala sändare utan programförbindelser anser telestyrelsen
böra tagas under övervägande. Med hänsyn till bl. a. önskvärdheten
att snabbt kunna bygga ut sändarnätet till så stor del av befolkningen
som möjligt för alt därigenom skapa underlag för eu snabb ökning av licensinkomsterna
föreslår styrelsen, att tidpunkten för sändarstationernas
utbyggnad icke göres avhängig av motsvarande utbyggnad av programledningsnätet.
I så stor utsträckning som är praktiskt lämpligt bör utbyggnaden
av lelevisionsstationerna däremot samordnas med utbyggnaden av mot -

Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1957

svarande FM-stationer. En sådan samordning skulle t. ex. medföra, att stationer
i Boden, Sundsvall och Östersund skulle kunna tagas i bruk på ett
relativt tidigt stadium. Detta kan innebära vissa avvikelser från 5-årsplanen.
Inom den angivna kostnads- och tidsramen skulle utbyggnaden emellertid
bedrivas så, att så många invånare som möjligt bereddes tillgång till
televisionen. Styrelsen betonar, att en temporär användning av registrerade
program givetvis ej bör få försena anläggandet av de av utredningen föreslagna
programförbindelserna.

Telestyrelsen framhåller vikten av att en utbyggnadsplan för televisionsnätet
i princip tastställes. Detta är nödvändigt om styrelsen skall kunna på
ett rationellt sätt planlägga och genomföra arbetena på televisionsnätet. Det
måste därjämte, såsom utredningen påpekat, med hänsyn till den svenska
radioindustriens berättigade önskemål att få möjlighet att planera tillverkningen
av televisionsmateriel anses rimligt, att statsmakterna beslutar sig
för ett någorlunda långsiktigt och i allt väsentligt definierat utbyggnadsprogram
för distributionsanläggningarna. — Även radioindustriföreningen understryker
behovet av en plan.

Beträffande de föreslagna lokala stationerna, som till en början icke
skulle anslutas till programförbindelsenätet, uttalar radiotjänst, att företagets
principiella inställning baserad på egna erfarenheter och på erfarenheter
från utlandet är den, att ett sådant provisorium icke bör förlängas
mer än vad som är oundgängligt av tekniska och finansiella skäl. Dessa
sändare bör därför snarast anslutas till rikstelevisionen.

\ ad slutligen angår televisions rörelsens ekonomi anser
telestyrelsen den av utredningen förutsatta licensutvecklingen böra kunna
läggas till grund för inkomstberäkningen. Dock synes ett snart utnyttjande
av metoden att sända registrerade program kunna inverka gynnsamt på
licensökningen och därmed på inkomstutvecklingen. I likhet med utredningen
förordar styrelsen, att en enhetlig licensavgift snarast införes i hela
landet. Detta skulle, utöver inkomstökningen, medföra vissa administrativa
fördelar, bl. a. med hänsyn till att det är praktiskt taget omöjligt att
i förväg fastställa det område omkring en sändarstation, inom vilket godtagbar
mottagning kan garanteras. Det torde möta mindre opposition att
göra en sådan omläggning, innan mottagarbeståndet inom dåligt försörjda
områden bar blivit alltför stort. De av utredningen angivna kostnaderna,
såväl vad beträffar investering som drift, synes enligt telestyrelsen vara
av rätt storleksordning.

Radiotjänst påpekar, att något beslut om ökning av bolagets aktiekapital
ännu ej trätfats. Om nytt aktiekapital ej ställes till förfogande i den
utsträckning och inom den tid som utredningen förutsatt, kan radiotjänsts
behov av lånemedel för inköp av televisionsutrustning komma att öka i
motsvarande grad. Radiotjänst påpekar vidare, att utredningen icke synes
ha tagit med driftkostnader för programverksamheten vid stationerna i Gävle,
Sundsvall och Luleå. I den mån en programverksamhet kommer i gång

Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1957

vid dessa stationer, kommer sålunda driftkostnaderna att öka. Vidare framhålles,
att utredningen icke beräknat någon ränta på de av staten tillhandahållna
lånemedlen för produktionsutrustning. Skulle emellertid ränta påföras
i enlighet med vad som angivits i proposition 90/1956 måste en motsvarande
höjning av anslaget under sjätte huvudtiteln göras. Radiotjänst
understryker vikten av att möjligheter skapas för en fondering av televisionsintäkterna
vid den tidpunkt dessa börjar överstiga driftkostnader
och låneamorteringar.

Riksräkenskapsverket erinrar om, att ämbetsverket i sitt remissyttrande
över 1951 års televisionsutrednings betänkande förordade, att rörelsens inkomster
och utgifter skulle särredovisas på televerkets fond. Med hänsyn
till att 1956 års televisionsutredning föreslår en utbyggnad, som är betydligt
mindre omfattande och leder till bättre ekonomiskt resultat än enligt
den förstnämnda utredningens förslag, måste de skäl, som vid behandlingen
under 1956 års riksdag av frågan om regleringen av utgifterna för televisionsverksamheten
kan ha befunnits tala mot den av riksräkenskapsverket
föreslagna ordningen, anses ha förlorat avsevärt i betydelse. Riksräkenskapsverket
finner sig böra vidhålla sitt tidigare förslag i ämnet.

Riksräkenskapsverket anser liksom utredningen att licensinkomsterna bör
inlevereras till statsverket för att avräknas mot televisionsverksamhetens
kostnader. Därest dessa kostnader emellertid anses böra bestridas från anslag
å driftbudgeten, bör samtliga till televisionsverksamheten hörande inkomster
tillgodoföras anslaget såsom särskilda uppbördsmedel. En dylik
redovisning är dock möjlig endast så länge inkomsterna understiger utgifterna.
Så snart inkomsterna för ett år överstiger samma års utgifter, vilket
enligt utredningen skulle inträffa under det femte året, torde en övergång
till det av riksräkenskapsverket föreslagna redovisningssättet aktualiseras.
Även på grund härav torde det med hänsyn till önskvärdheten av en konsekvent
och överskådlig redovisning vara lämpligt, att denna redan från
början utformas i enlighet med riksräkenskapsverkets förslag.

I motsats till utredningen anser riksräkenskapsverket, att radiotjänst skall
erlägga ränta för de lånemedel, som statsverket tillhandahåller för anskaffning
av televisionsutrustning, vilket även förutsatts i propositionen 1956: 90.
Räntan kommer liksom utgifterna för avskrivning av programproduktionens
utrustning att ingå i de bolagets kostnader för televisionsverksamhet,
för vilkas täckande medel skall anvisas. Med den utformning den till bolaget
lämnade krediten erhållit bör de medel, som frigöres genom avskrivning,
kunna av bolaget användas för reinvestering i den mån amortering av lånet
icke påfordras.

Riksräkenskapsverket ifrågasätter slutligen, om någon utdelning å aktierna
i bolaget skall beräknas, så länge televisionens inkomster understiger
dess utgifter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 51 a/- 7,9.57

Departementschefen

1951 års televisionsutredning, vars förslag låg till grund för fjolårets proposition
i televisionsfrågan, lade i sitt betänkande fram beräkningar för utbyggnad
av ett rikstelevisionsnät. Investeringskostnaderna för ett distributionsnät,
som skulle omfatta bl. a. 50 sändarstationer och ge drygt 90 %
av landets innevånare möjligheter till televisionsmottagning, beräknades till
storleken 160 milj. kr. Vid full utbyggnad uppskattades i propositionen —
efter vissa justeringar av utredningens siffror —• de årliga driftkostnaderna
vid en programproduktion av 25 timmar per vecka till bortåt 50 milj. kr.
Enligt kalkylerna skulle rörelsen gå med underskott under de första 8—10
åren, och åtskilligt längre tid skulle förflyta innan de ackumulerade underskotten
skulle ha täckts.

Den av 1951 års utredning beräknade totala anläggningskostnaden torde
fortfarande kunna användas som ett mått på de investeringar, som fordras
för ett fullt utbyggt rikstelevisionsnät. Frågeställningen för den nya utredningen
— 1956 års televisionsutredning — har gällt, hur man i begynnelseskedet
genom provisoriska anordningar skall kunna ernå en snabb utbyggnad
till låga anläggnings- och årskostnader. Avsikten har varit att härigenom
redan på ett tidigt stadium få televisionsrörelsen att bära sig ekonomiskt
och sålunda åstadkomma goda förutsättningar för en fortsatt utbyggnad
av rikstelevisionen i landet.

Det av 1956 års utredning nu framlagda förslaget innebär, att en stainförbindelse
för överföring av televisionsprogram under nästa budgetår skall
byggas ut från Stockholm via Göteborg till Malmö samt att under en femårsperiod,
utöver den nu befintliga stockholmssändaren, inalles 13 nya
sändare skall uppföras. Vid sitt urval av sändarstationer har utredningen
strävat efter att välja sådana platser, där sändarnas täckningsområden omfattar
mera tättbefolkade trakter av landet. Härigenom nås det dubbla syftet
att ge en stor del av landets befolkning möjligheter till televisionsmottagning
och att därigenom lägga en god grundval för televisionsrörelsens
ekonomi. Vid en utbyggnad enligt förslaget skulle sålunda sändarnas täckningsområden
komma att omfatta ej mindre än 4,6 miljoner invånare, motsvarande
inemot två tredjedelar av det svenska folket. För att hålla årskostnaderna
nere har utredningen ansett sig böra räkna med eu mindre omfattande
programproduktion än den tidigare utredningen. Sålunda förordas
en successiv ökning av programproduktionen, så att den under det femte
året uppgår till 18 timmar per vecka. Rörelsens ekonomiska resultat skulle
då bli sådant, att — vid en årlig licensavgift av 100 kr. — inkomsterna skulle
överstiga utgifterna fr. o. in. budgetåret 1961/62 och att två år senare de
ackumulerade underskotten från verksamhetens begynnelseår skulle ha blivit
täckta. För att belysa de ekonomiska konsekvenserna av en långsammare
utbyggnad har utredningen gjort upp kalkyler rörande två mer begränsade
utbyggnadsalternativ, det ena omfattande endast Stockholm och det

Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1957

andra därutöver Norrköping, Göteborg och Malmö. Dessa alternativ uppvisar
klart sämre driftresultat.

Investeringskostnaderna för förbindelsenät och sändarstationer har utredningen
beräknat till ca 19,6 milj. kr. Som jämförelse kan nämnas, att motsvarande
kostnader enligt 1951 års utrednings beräkningar skulle vid eu
utbyggnad av ungefär samma omfattning uppgå till storleken 50 milj. kr. De
väsentligt lägre kostnader, som nu räknats fram, sammanhänger med ett
utnyttjande av provisorier och av olika möjligheter till samordning med
andra närbesläktade utbyggnadsprojekt. Även själva koncentrationen till
mera tätbefolkade områden har medverkat till de lägre investeringsutgifterna,
eftersom byggnadskostnaderna genomsnittligt blir mindre i sådana områden
än i glesbebyggda trakter. — Förutom för distributionsnätet erfordras
investeringar för anskaffning av utrustning för programproduktionen;
härför har under femårsperioden ett medelsbehov av 8,7 milj. kr. beräknats.

Erfarenheterna under den korta tid, som televisionsverksamheten bedrivits
i någon nämnvärd omfattning här i landet, synes tyda på att det finns
ett icke obetydligt intresse för television bland allmänheten. Utvecklingen
av mottagarbeståndet har överträffat förväntningarna. Sedan den 1 oktober
1956, då licensbestämmelserna trädde i kraft, har inom det område, som
fastställts såsom stockholmssändarens täckningsområde, i runt tal 14 500
licenser lösts. Dessutom har i landet i övrigt drygt 6 000 registreringsbevis
tecknats. Antalet apparatinnehavare skulle alltså i dag, i den mån dessa
siffror kan anses representativa, uppgå till inemot 21 000. Det sålunda dokumenterade
intresset från publikens sida är i och för sig ett motiv för en
snar spridning av verksamheten ute i landet. Härtill kommer, att en fortsatt
verksamhet med det relativt begränsade publikunderlag, som den nuvarande
sändaren ger, måste med hänsyn till de stora programproduktionskostnaderna
erfordra betydande årliga medelstillskott från det allmänna under
en lång följd av år. Även företagsekonomiska skäl talar sålunda starkt
för en snabb utbyggnad.

I och med de planer och kalkyler, som 1956 års televisionsutredning lagt
fram, har utbyggnadsfrågan kommit i ett gynnsammare läge än vad fallet
var vid televisionsfrågans behandling för ett år sedan. Investeringsutgifterna
i begynnelseskedet har bragts ned till en nivå, som förefaller acceptabel,
och kostnadstäckning synes inom eu relativt kort tid kunna uppnås och
därmed goda förutsättningar för en fortsatt utbyggnad.

Mot bakgrunden av vad jag sålunda anfört vill jag förorda, att beslut nu
fattas om eu första utbyggnad av rikstelevisionsnätet. För all eu ändamålsenlig
teknisk och ekonomisk planering av verksamheten skall kunna ske, är
det av vikt, att en någorlunda långsiktig plan för utbyggnaden kan följas.
Den av utredningen föreslagna femårsplanen anser jag i likhet med remissinstanserna
vara väl ägnad alt i princip läggas till grund för utbyggnaden.
Beträffande programproduktionen föreslår jag dock, såsom jag strax återkommer
till, en viss avvikelse från planen under nästa budgetår. Självfal -

Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1957

let bör planen överses från tid till annan och de modifikationer göras, som
betingas av utvecklingen i olika avseenden.

Under innevarande budgetår omfattar radiotjänsts egen programproduktion
i Stockholm i genomsnitt ca 7 timmar per vecka under tre kvartal. Därutöver
sändes några timmar i veckan vissa utfyllnadsprogram, bestående av
förhyrd eller inköpt film. Enligt utredningens plan skulle programtiden —
bortsett från ulfyllnadsprogrammen — under nästa budgetår utökas til!
ca 10 timmar i veckan. Under ettvart av de därpå följande fyra budgetåren
skulle ytterligare 2 timmar program per vecka komma till, så att programtiden
fr. o. in. budgetåret 1961/62 skulle utgöra 18 limmar i veckan.

Jag delar utredningens uppfattning att programtiden under femårsperioden
successivt bör ökas till sistnämnda omfattning. När del gäller verksamheten
under nästa budgetår, då utbredningsområdet för programmen under
större delen av året alltjämt kommer att vara förhållandevis begränsat,
anser jag att en något kortare sändningstid än den av utredningen föreslagna
bör kunna accepteras, för att kostnaderna för verksamheten skall
kunna ytterligare nedbringas. Ansträngningarna bör i huvudsak inriktas
— förutom på en utökning av programtiden från tre till fyra kvartal — på
en konsolidering av verksamheten och en kvalitetsmässig höjning av programmen,
så att en god grundval kan läggas för den fortsatta utökningen
av programtiden. Att även en programproduktion av den omfattning, som
den nuvarande har, kan i ett inledningsskede stimulera till apparatanskaffning,
ger enligt min mening den hittillsvarande licensutvecklingen inom
stockholmsområdet ett visst belägg för.

Licensavgiften för nästa budgetår torde böra fastställas till 100 kr., vilket
motsvarar innevarande års avgift om 25 kr. per kvartal. Denna avgift bör
tas ut inom stockholmssändarens försörjningsområde, varvid det kan bli
aktuellt att fastställa ändrade gränser för området. I fråga om göteborgsområdet,
där redan för innevarande budgetår viss programverksamhet äger
rum, anser jag skäligt att en avgift om 50 kr., motsvarande två kvartal, uttages.
Eu licensavgift kan även bli aktuell i norrköpings- och malmöområdena,
därest en programverksamhet skulle komma till stånd inom dessa
områden före den 1 april 1958. För nytillkommande apparatinnehavare inom
de delar av landet, där licensavgift inte utgår, synes den under innevarande
budgetår gällande registreringsavgiften om 10 kr. böra uttagas även under
nästa budgetår. Jag räknar liksom utredningen med att fr. o. in. den 1 juli
1958 innehav av televisionsmottagare bör kunna beläggas med en enhetlig
licensavgift i hela landet.

Närmare bestämmelser om licensavgifterna och licensområdenas omfattning
torde få utfärdas av Kungl. Maj :t.

Beträffande regleringen av utgifterna anser jag att det system för medelsanvisning,
som gäller för innevarande budgetår, bör bibehållas tills vidare,
varvid såsom riksräkenskapsverket framhållit inkomsterna av televisionsverksamheten
bör tillgodoföras bidragsanslaget såsom särskilda uppbördsmedel.
Frågan om övergång till ett annat redovisningssätt torde få över va -

Kungl. Maj.ts proposition nr 5\ år 1957 25

gas till det budgetår då inkomsterna av rörelsen kan beräknas överstiga
utgifterna.

Önskemålet om en lätt överblickbar redovisning av den samlade televisionsrörelsens
ekonomi torde kunna tillgodoses genom att telestyrelsen årligen
i anslutning till sina anslagsäskanden i ämnet lämnar en redogörelse
för utfallet av verksamheten för varje särskilt år och totalt fr. o. in. budgetåret
1956/57, då de första anslagen för ändamålet uppfördes på riksstaten.

Anslagen till televisionsverksamheten för innevarande budgetår uppgår
till inalles 5 milj. kr. Härav belöper 3 470 000 kr. på det under sjätte huvudtiteln
uppförda anslaget till Bidrag till televisionsverksamhetens driftkostnader,
330 000 kr. på anslaget till Televisionsanläggningar under televerkets
fond samt 1,2 milj. kr. på anslaget under fonden för låneunderstöd till Lån
för inköp av televisionsutruslning. Inkomsterna av licenser och registreringsbevis
kan vid en fortsatt gynnsam ökning av apparatbeståndet beräknas
till storleken 1 milj. kr.

Vid bifall till vad jag i det föregående anfört om verksamhetens omfattning
för nästa budgetår bör bidragsanslaget uppföras med 4 700 000 kr.
Detta innebär, att inemot 7 milj. kr. kommer att stå till förfogande för radiotjänsts
och televerkets driftkostnader, om utredningens licensprognos
slår in. I förhållande till utredningens förslag betyder det en beskärning
med ca 1,9 milj. kr. För utbyggnaden av distributionsnätet, vartill utredningen
föreslagit 3 910 000 kr., tager jag upp ett avrundat belopp av
3 900 000 kr. Rubriken på anslaget för ändamålet torde böra ändras till
Televisionsradioanläggningar, för att anslagsrubriceringen skall bringas i
överensstämmelse med terminologin i gällande författningar rörande radioanläggningar.
Låneanslaget torde i enlighet med utredningens förslag uppföras
med 2 400 000 kr. Lånet bör, i likhet med vad som gäller motsvarande
lån för innevarande budgetår, tills vidare vara amorteringsfritt och
löpa med 4,25 % ränta.

Totalt skulle sålunda de på riksstaten uppförda anslagen för ändamålet
under nästa budgetår uppgå till 11 milj. kr. De nu förordade beloppen överensstämmer
med dem, som preliminärt beräknades i årets statsverksproposition.

Till sist vill jag i detta sammanhang anmäla, att förhandlingarna med
nuvarande och tilltänkta nya aktieägare i aktiebolaget radiotjänst om bolagets
omorganisation ännu icke slutförts. Med anledning av att riksräkenskapsverket
i sitt remissyttrande ifrågasatt, om någon utdelning å aktierna
i bolaget skall beräknas, så länge televisionen går med underskott, vill
jag i anslutning härtill framhålla, att frågan om utdelningen påverkar möjligheterna
att tillföra företaget — som handhar även rundradiorörelsen —
nya aktieägare och nytt aktiekapital. För egen del anser jag att utdelning
bör äga rum.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Xr -i4

Kungl. Maj. ts proposition nr 5''r år J957

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte

I. bereda riksdagen tillfälle att yttra sig i anledning av
vad jag i det föregående anfört:

II. föreslå riksdagen att för budgetåret 1957/58 anvisa
följande anslag, nämligen

a) till Bidrag till televisionsverksamhetens driftkostnader
under sjätte huvudtiteln ett anslag av 4 700 000 kr.;

b) till Radioanläggningar för televerket: Televisionsradioanläggningar
under statens affärsverksfonder, televerkets
fond, ett investeringsanslag av 3 900 000 kr.;

c) till Lån för inköp av televisionsutrustning under fonden
för låneunderstöd ett investeringsanslag av 2 400 000 kr.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att
proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

I''. Westerberg

Stockholm 1957. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

510013