Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53 (Proposition 1924:53)

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Nr 53.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om förmynderskap
m. m.: given Stockholms slott den 22 februari
1924.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt 87 § regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag om förmynderskap,

2) lag angående införande av lagen om förmynderskap,

3) lag om vård av omyndigs värdehandlingar,

4) lag om verkan av avtal, som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet,

5) lag om ändrad lydelse av 5 kap. 12 och 13 §§ giftermålsbalken,

6) lag angående ändrad lydelse av 5 § i lagen den 11 juni 1920 om barn
i äktenskap,

7) lag angående ändrad lydelse av 12 § i lagen den 14 juni 1917 om
adoption,

8) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap,

9) lag om ändrad lydelse av 12 kap. 4 § och 16 kap. 2 § ärvdabalken,

10) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 10 § handelsbalken,

11) lag om ändrad lydelse av 6 kap. 6 § och 22 kap. 14 § strafflagen,

12) lag om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 24 september 1861
angående vård av död mans bo,

13) lag om ändrad lydelse av § 6 i förordningen den 18 juni 1864 angående
utvidgad näringsfrihet,

14) lag om ändrad lydelse av 2 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom,

15) lag om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ i förordningen den 16 juni 1875

angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden,

16) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 om

bankrörelse,

17) lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 7 maj 1918 om särskilda
tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden,

18) lag angående ändrad lydelse av 77 § i lagen den 14 juni 1918 om
fattigvården,

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 saml. 40 höft. (Nr53). 1

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 53.

19) lag om ändrad lydelse av lagen den 22 april 1921 med vissa bestämmelser
om förmynderskap för omyndig medlem av det kungliga huset,

20) lag angående ändrad lydelse av 3, 6 och 7 §§ i lagen den 13 juni
1921 om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda
ägor och rättigheter,

21) lag angående ändrad lydelse av 24 § i lagen den 29 juni 1923 om
sparbanker,

22) lag angående ändring i lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, samt

23) lag angående ändrad lydelse av 12 § i lagen den 5 juni 1909 om
konsularjurisdiktion;

ävensom föreslå riksdagen att godkänna härvid fogade förslag till

24) förordning om ändrad lydelse av § 2 mom. 1, 3 och 4, § 3 mom. 2
och § 4 i förordningen den 21 juni 1922 angående postsparbanken.

GUSTAF.

Birger Ekeberg.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Förslag till lag om förmynderskap.

Härigenom förordnas som följer:

1 kap. Om omyndiga.

1 §•

Den, som är under tjuguett år (minderårig), vare omyndig.

2 §•

Den, som fyllt tjuguett år, skall av rätten förklaras omyndig:

1. om han på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning
av själsverksamheten är ur stånd att vårda sig eller sin egendom;

2. om han genom slöseri eller annan grov vanvård av sin egendom eller
eljest genom otillbörligt förfarande i avseende å egendomen äventyrar sin
eller sin familjs välfärd;

3. om han är hemfallen åt missbruk av rusgivande medel och i följd därav
icke kan vårda sig eller sin egendom; eller

4. om han på grund av sjukdom, försvagat hälsotillstånd, lyte, oerfarenhet
eller annan orsak behöver annans bistånd i vården av sina angelägenheter
och av sådan anledning själv begär att bliva förklarad omyndig eller samtycker
därtill.

3 §•

Föreligger beträffande minderårig sådant fall, som i 2 § sägs, må rätten
förklara, att han skall förbliva omyndig jämväl efter uppnådd myndighetsålder.

4 §.

Omyndighetsförklaring skall av rätten hävas, om den omyndige finnes vara
i stånd att själv taga vård om sina angelägenheter.

2 kap. Om förmyndare.

1 §•

För minderårigt barn i äktenskap vare fadern förmyndare. Dör fadern, eller
kan han enligt 4 § icke vara förmyndare, eller varder han entledigad från
förmynderskapet, vare modern barnets förmyndare.

4 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Går föräldrarnas äktenskap åter, eller vinna de hemskillnad eller äktenskapsskillnad,
vare den barnets förmyndare, som skall hava vårdnaden om
det. Varder eljest förordnat, att vårdnaden skall tillkomma allenast den ene
av föräldrarna, vare han ock förmyndare.

2 §■

För minderårigt barn utom äktenskap vare modern förmyndare. Har vårdnaden
om barnet tillagts fadern, vare han dess förmyndare.

3 §•

Finnes ej någon, som, efter vad ovan eller i lagen om adoption stadgas,
skall vara förmyndare för minderårig, skall rätten förordna förmyndare.

För den, som är förklarad omyndig, skall ock förmyndare förordnas.

4 §.

Den, som själv är omyndig, må ej vara förmyndare; och upphöre därför
förmyndares befattning, då han varder förklarad omyndig.

5 §•

När förmyndare skall förordnas, skall därtill utses en rättrådig, erfaren och
i övrigt lämplig man eller kvinna, helst någon, som är med den omyndige
besläktad eller besvågrad eller eljest står honom nära.

För minderåriga syskon bör gemensam förmyndare förordnas, såvida icke
särskilda skäl tala däremot.

6 §.

Skall efter föräldrarnas död förmyndare förordnas för minderårig, och hava
föräldrarna eller en av dem givit tillkänna, vem de önska till förmyndare för
den minderårige, varde han därtill förordnad, såframt han ej finnes olämplig.

7 §•

För omyndig må, när omständigheterna sådant påkalla, flera förmyndare
förordnas.

Finnes den, som på grund av lag skall vara förmyndare, icke lämpligen
böra ensam handhava förmynderskapet, skall jämte honom annan förmyndare
förordnas.

8 §•

Ej må någon undandraga sig att på grund av förordnande vara förmyndare
i andra än följande fall:

1. om han uppnått en ålder av sextio år;

2. om han på grund av sjukdom eller försvagat hälsotillstånd icke utan
avsevärd olägenhet kan utöva förmynderskapet;

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

3. om han till följd av befattning i statens eller kommuns tjänst skulle av
förmynderskapet oskäligt betungas;

4. om han redan förut innehar två förmynderskap för andra än egna barn
eller ett sådant förmynderskap av vidlyftig beskaffenhet, därvid förmynderskap
för flera minderåriga syskon räknas såsom ett;

5. om han genom förmynderskapet skulle bliva nödsakad att eftersätta
egna angelägenheter av synnerlig vikt;

6. om han skall tillsammans med annan utöva förmynderskapet eller vårdnaden
om den omyndige skall tillkomma annan;

7. om han förpliktas att ställa säkerhet för den omyndiges egendom.

Utövas förmynderskapet för minderårig av någon av föräldrarna, äge denne

på begäran bliva entledigad från förmynderskapet, allenast om jämte honom
annan förordnas till förmyndare eller han förpliktas att ställa säkerhet för
den omyndiges egendom.

9 §•

Gör förmyndaren sig skyldig till missbruk eller försummelse vid utövandet
av sin, befattning, eller kommer han på ekonomiskt obestånd, och prövas han
på grund härav vara olämplig såsom förmyndare, eller finnes han av annan
orsak icke längre lämplig att innehava förmynderskapet, varde han entledigad.

10 §.

Dör förmyndaren, och finnes ej någon, som på grund av lag skall vara
förmyndare, skall det av den, som har boet i sin vård, utan dröjsmål anmälas
till den rätt, hos vilken förmynderskapet är eller skall vara inskrivet.

3 kap. Om överförmyndare.

1 §■

Den närmaste tillsynen över förmyndares förvaltning tillkommer överförmyndaren.

2 §■

I varje tingslag, så ock i stad, där rådstuvurätt finnes, skall överförmyndare
av rätten förordnas. Kan tillsynen icke utövas av en överförmyndare
ensam, må flera överförmyndare förordnas. Erfordras flera överförmyndare,
äge rätten indela tingslaget eller staden i förmynderskapsdistrikt, ett för varje
överförmyndare, eller ock bestämma annan lämplig grund för förmynderskapens
fördelande mellan överförmyndarna.

Äro flera tingslag förenade till en domsaga, må till överförmyndare i ett
tingslag förordnas den, som blivit därtill utsedd inom annat tingslag i domsagan.
Ej må eljest någon samtidigt vara överförmyndare i mera än ett
område.

6 Kungl. Maj. ts Proposition Nr 53.

3 §•

Överförmyndare förordnas för en tid av fyra år. Avgår överförmyndare,
innan tiden för hans uppdrag är ute, skall i hans ställe annan förordnas att
tjänstgöra under den tid, som återstår.

Överförmyndare kan när som helst entledigas, om han finnes icke vara
lämplig för befattningen.

4 §•

Till överförmyndare skall förordnas en i praktiska värv väl förfaren svensk
man eller kvinna, som uppnått tjugufem års ålder. Överförmyndare i stad,
där rådstuvurätt finnes, skall hava sitt hemvist i staden. Å landet samt i stad,
där rådstuvurätt ej finnes, skall överförmyndaren hava sitt hemvist inom det
område, för vilket han förordnas, eller i stad, som gränsar därintill; har
någon blivit förordnad till överförmyndare för två eller flera tingslag, skall
han hava sitt hemvist inom ett av tingslagen eller i stad, som gränsar till
något av dem. Undantag från vad om överförmyndarens hemvist är stadgat
må medgivas av rätten, om skäl därtill äro.

Domhavande må ej vara överförmyndare inom domsagan, ej heller må
ledamot av rådstuvurätt, som arbetar å endast en avdelning, vara överförmyndare
i staden.

5 §•

För varje överförmyndare skall av rätten förordnas en ersättare. Vad i
2 § andra stycket, 3 och 4 §§ stadgas om överförmyndare skall äga motsvarande
tillämpning å ersättare för honom.

6 §•

Överförmyndaren vare skyldig att föra bok angående de förmynderskap,
som stå under hans tillsyn.

7 §•

Överförmyndaren äge uppbära arvode till belopp, motsvarande ett för hundra
av den omyndiges behållna årsinkomst, där denna icke överstigit tvåhundra
kronor, och eljest två för hundra därav. Inkomsten skall beräknas enligt
årsräkning eller sluträkning eller, såvitt fråga är om omyndigs andel av
inkomst från dödsbo, däri delägarna sammanleva i oskiftat bo, enligt årsuppgift
rörande boet. Arvodet skall av förmyndaren inbetalas vid räkningens
eller årsuppgiftens avgivande, och äge förmyndare ur dödsbo, däri den
omyndige har del, förskottsvis utbekomma det belopp, som skall utgå i
arvode.

Avlämnas gemensam årsuppgift för minderåriga syskon, skall vid beräkning
av arvodets belopp hänsyn tagas till vad av boets inkomst belöper på syskonen
samfällt.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53. ~

Skall ej räkning eller årsuppgift avgivas, äge rätten, om särskilda skäl därtill
äro, tillägga överförmyndaren skäligt arvode att gäldas av den omyndiges medel.

8 §•

I stad, där rådstuvurätt finnes, äger staden, om det finnes lämpligt, lämna
bidrag till arvode åt överförmyndaren och till bestridande av de med hans
verksamhet förenade kostnaderna. Staden äger ock att i ordning, som av
Konungen godkännes, bestrida samtliga utgifter för dessa ändamål, och äger
i sådant fall staden uppbära belopp, som i 7 § avses.

9 §•

Vad i 25 kap. strafflagen är stadgat om statens ämbetsmän skall ock gälla
om överförmyndaren.

10 §.

Närmare bestämmelser om överförmyndarens verksamhet samt om förandet
av den bok, varom i 6 § förmäles, meddelas av Konungen.

4 kap. Om förmynderskapsdomstol.

1 §•

Det åligger rätten att tillse, att förmyndare varder förordnad, då det skall
ske, samt att utöva tillsyn över de förmynderskap, som skola hos rätten inskrivas.
Rätten skall ock vaka över att överförmyndaren fullgör sina åligganden.

2 §•

Förmynderskap för minderårig skall inskrivas, då fader, efter vilken den
minderårige är arvsberättigad, eller moder avlider, eller då dessförinnan egendom,
som skall stå under förmyndarens förvaltning, tillfaller den minderårige
eller någon rättens åtgärd vidtages i fråga, som rör förmynderskapet.

Inskrivningen skall ske hos rätten i den ort, där den av föräldrarna, som
utövar eller intill sin död utövat förmynderskapet, har eller senast haft hemvist
inom riket. Finnes ej domstol, som efter vad ovan stadgas är behörig att
verkställa inskrivningen, skall denna ske vid Stockholms rådstuvurätt.

3 §•

Då någon, som uppnått myndig ålder, förklaras omyndig, varde förmynderskapet
inskrivet vid den rätt, där ansökningen om omyndighetsförklaring
gjordes.

4 §.

Finner rätten, där förmynderskap är inskrivet, med hänsyn till den omyndiges
eller hans föräldrars boningsort eller av annan orsak, att tillsynen över
förmynderskapet lämpligen bör överflyttas till annan rätt, äge den rätt, där

8 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

förmynderskapet är inskrivet, därom besluta. Om beslutet skall ofördröjligen
underrättelse givas den rätt, till vilken tillsynen sålunda överflyttas, och varde
förmynderskapet där inskrivet.

5 §‘

Äro flera överförmyndare förordnade i tingslag eller stad, skall rätten, när
förmynderskap där inskrives, angiva, vilken överförmyndare det tillkommer att
utöva tillsyn över förmynderskapet.

Har tingslag eller stad indelats i förmynderskapsdistrikt, skall, i fråga om
förmynderskaps överflyttning från ett distrikt till ett annat, vad i 4 § sägs
äga motsvarande tillämpning.

6 §■

Då rätten meddelat beslut om inskrivning av förmynderskap, skall anteckning
därom ske i förmynderskapsbok, som vid rätten föres.

Närmare bestämmelser om förmynderskapsbokens förande, så ock om vissa
åtgärder, som åligga rätten eller domaren i avseende å förmyndarvården, givas
av Konungen.

5 kap. Om verkan av omyndighet.

1 §•

Den, som är omyndig, äge, såvitt ej nedan annorlunda stadgas, icke själv
råda över sin egendom eller åtaga sig förbindelser.

2 §•

Minderårig, som fyllt sexton år, äge i den omfattning, varom är särskilt
stadgat, själv taga tjänst eller annat arbete.

3 §•

Den, som är förklarad omyndig, må utan hinder därav själv sluta avtal om
tjänst eller annat arbete. Dock äge rätten, när hänsynen till den omyndiges
välfärd kräver det, förordna, att sådant avtal skall för honom ingås och uppsägas
av förmyndaren. Har sådant förordnande givits, äge förmyndaren jämväl
häva avtal, som efter omyndighetsförklaringen träffats av den omyndige.

4 §.

Den, som är omyndig, äge själv råda över vad han genom eget arbete förvärvat
efter det han fyllt sexton år eller, om han är förklarad omyndig, efter
omyndighetsförklaringen. Detsamma gäller avkastningen av sådan egendom och
vad som trätt i egendomens ställe.

Förmyndaren må med överförmyndarens samtycke omhändertaga egendom,
varom i första stycket sägs, såvitt det må anses erforderligt med hänsyn till
den omyndiges uppfostran eller välfärd. Innan samtycke meddelas, skall överförmyndaren
bereda den omyndige tillfälle att yttra sig.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

5 §■

Har genom gåva eller testamente egendom tillfallit omyndig under villkor,
att han må själv råda däröver, skall, såframt den omyndige fyllt sexton år,
vad i 4 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning; och vare överförmyndaren
pliktig att, innan samtycke meddelas, bereda jämväl fångesmannen
eller hans arvingar tillfälle att yttra sig, om det utan märklig omgång eller
tidsutdräkt kan ske.

6 §•

Idkar omyndig, som fyllt sexton år, näring med tillstånd, varom i 8 kap.
12 § sägs, äge han ingå sådana rättshandlingar, som falla inom området för
rörelsen. Vad nu är stadgat gälle dock ej i fråga om rättshandling, som i 8
kap. 14 eller 15 § avses.

7 §•

Om omyndigs rätt att ingå vissa rättshandlingar på familjerättens och arvsrättens
område är särskilt stadgat.

8 §•

Har omyndig utan erforderligt samtycke ingått avtal, äge den, med vilken
avtalet slöts, frånträda avtalet, så länge det ej blivit godkänt eller behörigen
fullgjort. Visste han, att avtalet slöts med en omyndig, må han dock ej, med
mindre han hade anledning antaga, att den omyndige ägde behörighet att sluta
avtalet, frånträda detta under den tid, som vid dess ingående må hava blivit
bestämd för godkännande eller eljest skäligen kunde beräknas åtgå därför.
Ej må den, hos vilken omyndig tagit tjänst eller annat arbete, frånträda avtalet
härom, så länge detta fullgöres av den omyndige.

Meddelande, varigenom avtalet frånträdes, må ske jämväl till den omyndige
själv.

9 §•

Varder avtal, som den omyndige utan erforderligt samtycke ingått, ej gällande,
bäre envar åter vad han mottagit eller utgive, om det ej kan ske,
ersättning för dess värde. Dock vare den omyndige, där ej i andra stycket
annorlunda stadgas, icke pliktig att utgiva sådan ersättning i vidare mån än
vad han mottagit använts till skäligt underhåll eller eljest finnes hava för
honom medfört nytta.

Har den omyndige vid avtals ingående genom falska uppgifter om sin behörighet
vilselett den, med vilken avtalet slöts, vare han, om avtalet ej blir
gällande, pliktig att i den omfattning, som prövas skälig, utgiva ersättning för
den förlust, som föranletts av avtalet. Var den omyndiges förfarande straffbart,
skall ersättning gäldas efter vad i strafflagen sägs.

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 53.

6 kap. Allmänna bestämmelser om förmyndares plikter.

1 §•

Förmyndaren har, såvitt ej annat i denna lag stadgas eller vid förvärv genom
gåva eller testamente blivit bestämt, att förvalta myndlingens förmögenhet och
företräda honom i angelägenheter, som röra denna.

2 §•

Uppstår fråga om rättshandling mellan myndlingen och förmyndaren eller
hans make eller någon, som han företräder, äge förmyndaren ej den rätt att
företräda myndlingen, varom i 1 § sägs. Hava syskon gemensam förmyndare,
äge denne dock företräda myndlingarna vid arvskifte dem emellan, såframt
de ej hava inbördes stridande intressen.

Har förmyndaren slutit avtal, vartill han, enligt vad i första stycket sägs,
saknat behörighet, skall angående skyldigheten att återbära vad jämlikt avtalet
må vara uppburet eller att utgiva ersättning därför vad i 5 kap. 9 § första
stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

3 §■

Är förmyndare förordnad för minderårig, och tillkommer ej vårdnaden hans
föräldrar eller en av dem, have förmyndaren vårdnaden om honom, och skall
i sådant fall vad om föräldrars vårdnad om barn i äktenskap är stadgat äga
motsvarande tillämpning.

Det åligger förmyndaren för den, som är förklarad omyndig, att sörja för
myndlingens person, i den mån det med hänsyn till grunden för omyndighetsförklaringen
eller eljest finnes nödigt.

4 §.

Förmyndaren skall med omsorg och nit vårda myndlingens rätt och främja
hans bästa.

5 §•

Har myndlingen fyllt sexton år, bör förmyndaren, såframt det lämpligen kan
ske, höra myndlingen om hans mening i angelägenheter av vikt. Är myndlingen
gift, skall jämväl makens mening inhämtas.

6 §■

Förmyndaren skall rörande allt vad till förmynderskapet hörer giva överförmyndaren
ävensom rätten eller domaren de upplysningar, som av dem
infordras.

7 §•

För den omyndiges egendom skall förmyndaren, såframt rätten prövar skäl
därtill vara för handen, lämna inteckning eller annan säkerhet till visst av

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 53

rätten bestämt belopp. Säkerheten skall, på sätt rätten bestämmer, förvaras
och förvaltas av överförmyndaren eller i annan lämplig ordning.

8 §•

blår omyndig flera förmyndare, skola de, såvitt egendomen rörer, handhava
förmvnderskapet gemensamt; dock må rätten förordna, att tillgångarna skola
för förvaltning på visst sätt dem emellan fördelas, eller att, med bibehållande
i övrigt av gemensam förvaltning, vissa tillgångar skola förvaltas av en förmyndare
ensam. Den, som skall ensam råda över vissa tillgångar, må ock
ikläda den omyndige sådana förbindelser, som falla inom området för dessa
tillgångars förvaltning.

Tillkommer ej vårdnaden om minderårig föräldrarna eller en av dem, skall
vårdnaden, om flera förmyndare förordnas, utövas av den bland förmyndarna,
som rätten därtill utser. Denne må, om det finnes lämpligt, av rätten
befrias från skyldigheten att deltaga i handhavandet av den omyndiges
övriga angelägenheter. Har den, som är förklarad omyndig, flera förmyndare,
förordne rätten en av dem att hava den omsorg om myndlingens person,
som i 3 § sägs.

Kunna, där den omyndige har flera förmyndare, dessa ej enas i ärende,
vari avgörandet tillkommer dem, gälle den mening, som överförmyndaren
finner sig kunna biträda. Är fråga om åtgärd, vartill överförmyndarens eller
rättens samtycke erfordras, må utan hinder av meningsskiljaktighet mellan
förmyndarna samtycke till åtgärden givas. Innan i dessa fall beslut meddelas,
skall överförmyndaren eller rätten bereda medförmyndare tillfälle att yttra sig.

9 §•

Förmyndare vare pliktig ersätta skada, som han uppsåtligen eller av vårdslöshet
tillskyndat den omyndige.

Äro flera förmyndare ansvariga för skada, som de tillskyndat den omyndige,
svare de för ersättningen en för alla och alla för en. Ersättningsbeloppet
varde förmyndarna emellan slutligen fördelat efter den större eller mindre
skuld, som prövas ligga envar av dem till last. Finnes någon sakna tillgång
till gäldande av vad på honom belöper, skall de övrigas ansvarighet för
bristen bestämmas efter enahanda grunder.

10 §.

Vill den omyndige, sedan han blivit myndig, eller ny förmyndare göra anspråk
på ersättning efter vad i 9 § stadgas, skall han, såframt de handlingar,
varom i 9 kap. 12 § förmäles, blivit efter vad där sägs till honom överlämnade,
inom ett år därefter genom stämning göra sitt anspråk gällande, eller
vare sin talan förlustig. Vad sålunda stadgats skall ej äga tillämpning, om
den avgående förmyndaren gjort sig skyldig till brottsligt förfarande.

12 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

7 kap. Om vård av omyndigs rätt i oskiftat bo.

1 §•

Har omyndig del i oskiftat bo, skall förmyndaren, med iakttagande av vad
nedan stadgas, vårda den omyndiges rätt i boet.

2 §•

Förmyndare, som för omyndig delägare i oskiftat dödsbo vid förvaltningen
av den dödes egendom deltager i rättshandling, vare pliktig att till rättshandlingen
inhämta överförmyndarens eller rättens samtycke, såframt sådant samtycke
för giltigheten av dylik rättshandling vid förvaltningen av omyndigs
egendom är erforderligt.

Det åligger ock förmyndaren att, då anledning därtill föreligger, genom
urarvagörelse bereda den omyndige befrielse från den dödes gäld.

3 §•

Förmyndare må ej för omyndig delägare i dödsbo sluta avtal om sammanlevnad
i oskiftat bo utan överförmyndarens samtycke. Ej må avtalet gälla
för längre tid, än omyndigheten varar.

Visar det sig, att den omyndiges bästa skulle genom avtalets fortsatta bestånd
äventyras, äge rätten häva avtalet, ändå att den tid, för vilken avtalet
slutits, ej tilländagått.

Innan beslut fattas i fråga, som avses i andra stycket, skall rätten bereda
övriga delägare i boet tillfälle att yttra sig i ärendet.

4 §.

Slutes ej för omyndig delägare i dödsbo avtal om sammanlevnad i oskiftat
bo, skall förmyndaren tillse, att bodelning och skifte, så snart ske kan, förrättas.
Samma lag vare, om dylikt avtal upphört att gälla eller ock sådan
händelse inträffat, att avtalet, enligt vad i 11 kap. 2 § ärvdabalken stadgas,
icke utgör hinder för skifte.

5 §•

Förmyndare, som för omyndig delägare i dödsbo deltager i bodelning eller
skifte, vare pliktig att inhämta överförmyndarens samtycke till egendomens
fördelning, såvitt denna ej sker genom lottning.

Avtal, varigenom delägare i boet mot vederlag, som gives eller utfästes,
övertager den omyndiges lott i boet, äge förmyndaren ej träffa utan överförmyndarens
samtycke.

6 §•

Vad i 4 och 5 §§ är stadgat om förmyndares skyldighet i fråga om bodelning
i anledning av dödsfall skall äga motsvarande tillämpning, då för
omyndig bodelning eljest skall ske.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

7 §•

Inhämtas ej överförmyndarens eller rättens samtycke, då detta enligt 2, 3,
5 eller 6 § bort ske, skall vad för sådant fall är stadgat beträffande förvaltning
av omyndigs egendom äga motsvarande tillämpning.

8 §•

Uppteckning av dödsbo, däri omyndig äger del, skall, så snart ske kan
efter det bouppteckning inregistrerats hos rätten, av förmyndaren i avskrift
ingivas till överförmyndaren.

Skall av annan anledning än dödsfall bodelning ske för omyndig, vare förmyndaren
pliktig att ofördröjligen, efter det avskrift av bouppteckningen ingivits
till rätten eller domaren, ingiva sådan avskrift till överförmyndaren.

Är i fall, varom i första eller andra stycket sägs, bouppteckningen av vidlyftig
beskaffenhet, må avskrift av handlingen lämnas allenast i erforderliga
delar.

9 §■

Varder dödsbo, däri omyndig äger del, ej skiftat inom sex månader från
det bouppteckning förrättades, skall förmyndaren, där ej avtal träffats om
sammanlevnad i oskiftat bo, inom nämnda tid till överförmyndaren avgiva
redogörelse för det hinder, som mött för skifte, och vare förmyndaren pliktig
att därefter, intill dess skifte sker eller avtal, varom ovan sägs, träffas, avgiva
sådan redogörelse var sjätte månad, där ej överförmyndaren bestämmer
annan tid.

Slutes för omyndig delägare i dödsbo avtal om sammanlevnad i oskiftat
bo, vare förmyndaren pliktig att före den 15 februari varje år till överförmyndaren
avlämna årsuppgift angående boet, upptagande den behållna inkomsten
under föregående år samt en översikt av boets tillgångar och skulder
vid årets slut. Möter till följd av boets storlek eller av annan orsak hinder
att inom nämnda tid avlämna årsuppgift, skall inom samma tid anmälan
om hindret göras till överförmyndaren; och utsätte denne ny tid, inom vilken
förmyndaren har att ingiva handlingen.

Hava minderåriga syskon samma förmyndare, må för dem gemensam redogörelse
eller årsuppgift avlämnas.

10 §.

Försummar förmyndaren att i rätt tid ingiva bouppteckning, redogörelse
eller årsuppgift efter vad i 8 och 9 §§ sägs, anmäle överförmyndaren försummelsen
hos rätten eller domaren, och äge rätten att genom vite tillhålla
förmyndaren att fullgöra sitt åliggande. Innan anmälan göres efter vad nyss
är sagt, skall överförmyndaren, där det lämpligen kan ske, erinra förmyndaren
om hans skyldighet.

Kun yl. Maj.ts Proposition Nr 53.

11 §•

Förmyndaren äge för vård av omyndigs rätt i oskiftat dödsbo åtnjuta skäligt
arvode. Träffas avtal om sammanlevnad i oskiftat bo, skall arvodet utgå
årligen och må ej, med mindre rätten annorledes förordnar, överstiga för år
räknat ett belopp, motsvarande fem för hundra av så stor del av boets inkomst,
som enligt årsuppgift rörande boet belöper på den omyndige. Arvodet skall
förskjutas av boet.

tjäder eller moder, som på grund av lag är förmyndare, äge ej uppbära
arvode efter vad i första stycket sägs, med mindre rätten med hänsyn till
särskilda omständigheter lämnar tillstånd därtill.

8 kap. Om förmyndares förvaltning av omyndigs egendom.

1 §•

Förmyndaren vare pliktig tillse, att den omyndiges tillgångar äro anbragta
sålunda, att erforderlig trygghet finnes för deras bestånd och skälig avkastning
erhålles.

2 §•

Lösören, som icke böra behållas till nytta för den omyndige, skola avyttras;
dock att föremål, som hava särskilt värde för den omyndige eller hans
familj, må behållas, såframt icke föryttring är påkallad med hänsyn till den
omyndiges förmögenhetsförhållanden.

3 §■

Aktier och andra värdepapper böra, om de icke kunna med trygghet till
den omyndiges fördel behållas, av förmyndaren försäljas, när det lämpligen
kan ske.

Fordringar, som icke kunna med trygghet till den omyndiges fördel förbliva
utestående, böra av förmyndaren så snart ske kan indrivas. Har fordran
tillkommit därigenom, att delägare i oskiftat bo med överförmyndarens samtycke
övertagit den omyndiges lott i boet, må den förbliva utestående, så
länge den omyndiges bästa ej därigenom äventyras.

4 §.

Den omyndiges penningmedel skola göras räntebärande, och äge förmyndaren
för sådant ändamål inköpa obligationer eller förvärva fordran, som
inskrives eller inskrivits i statsskuldboken, eller utlåna medlen mot säkerhet
av inteckning i fast egendom eller ock i myndlingens namn insätta dem hos
postsparbanken eller sparbank eller för längre tid hos annan bank. Närmare bestämmelser
om de obligationer, som må inköpas, om beskaffenheten av den
inteckningssäkerhet, varemot utlåning må ske, samt om de räkningar, å vilka
insättning hos bank må äga rum, meddelas av Konungen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

5 §■

Vill förmyndaren gorå den omyndiges penningmedel räntebärande på annat
sätt än i 4 § avses, eller vill han använda dem till inköp av aktier eller
därmed jämförliga värdepapper eller eljest göra dem fruktbärande, tage han
därtill överförmyndarens samtycke.

6 §•

Böra den omyndige tillhöriga penningmedel hållas tillgängliga för bestridande
av utgifter för hans underhåll eller för vården av hans egendom, och
kunna av sådan anledning medlen icke anbringas under villkor, som i 4 §
avses, skola medlen likväl, i den mån det lämpligen kan ske, i den omyndiges
namn insättes hos bank å en för ändamålet lämpad räkning.

7 §•

Penningar eller värdepapper, som av förmyndaren innehavas för den omyndiges
räkning, skola av honom så förvaras, att de ej sammanblandas med
penningar eller värdepapper, som tillhöra förmyndaren själv eller eljest innehavas
av honom.

Har den omyndige aktier eller andra därmed jämförliga värdepapper, över
vilka enligt lag bok eller förteckning föres, skall förmyndaren tillse, att den
omyndige, så snart ske kan, där som ägare upptages.

8 §.

Aktier, obligationer, skuldebrev och andra sådana värdehandlingar skola,
såframt sammanlagda värdet överstiger tvåtusen kronor, i den omyndiges
namn nedsättas i öppet förvar hos riksbanken eller annan bank. Vill förmyndaren
uttaga nedsatt värdehandling, söke han överförmyndarens tillstånd.
De nedsatta värdehandlingarna skola under överförmyndarens tillsyn vårdas
i enlighet med vad om dylik vård av omyndigs värdehandlingar särskilt
stadgas.

Vad sålunda om nedsättning av omyndigs värdehandlingar föreskrivits skall
ej äga tillämpning i avseende å bevis eller motbok rörande tillgodohavande
å räkning hos bank, ej heller i avseende å bevis, som utfärdats om inskrivning
'' i statsskuldboken eller Sveriges allmänna hypoteksbanks skuldbok, såframt
å beviset finnes antecknat, att inskrivningen skett med förbehåll, att
kapitalbelopp å inskriven fordran eller därå utställd obligation eller ock inskriven
obligation eller å sådan obligation belöpande kapitalbelopp ej må
lyftas utan överförmyndarens tillstånd.

Hava minderåriga syskon gemensam förmyndare, skola vid tillämpning av
det i första stycket givna stadgandet syskonens värdehandlingar sammanräknas.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

9 §.

Rörande omyndigs medel, som insättas eller innestå hos bank, skall av förmyndaren
förbehåll göras, att medlen ej må uttagas utan överförmyndarens
tillstånd efter vad särskilt är stadgat. Sådant förbehåll gälle ej ränta, som
innestått kortare tid än ett år.

Vad i första stycket sägs skall ej äga tillämpning i fråga om medel, som
i 6 § avses, ej heller i något fall, om sammanlagda beloppet hos bank insatta
medel icke överstiger ettusen kronor. Hava minderåriga syskon gemensam
förmyndare, skola vid beräkningen av nämnda belopp syskonens medel
sammanräknas.

10 §.

Ej må förmyndaren överlåta eller pantsätta omyndigs värdehandling, medan
den är nedsatt. Betalning av kapitalbelopp å omyndigs värdehandling må,
medan den är nedsatt, uppbäras allenast av banken.

Ej heller må överlåtelse eller pantsättning ske av bevis, som utfärdats om
inskrivning i statsskuldboken eller Sveriges allmänna hypoteksbanks skuldbok,
eller av bevis eller motbok rörande tillgodohavande å räkning hos bank, såframt
å beviset eller motboken finnes antecknat förbehåll, varom i 8 och
9 §§ sägs.

11 §■

Försummar förmyndaren att, enligt vad i 8 och 9 §§ är stadgat, nedsätta
den omyndiges värdehandlingar eller rörande den omyndiges hos bank insatta
medel göra sådant förbehåll, som i sistnämnda paragraf avses, anmäle
överförmyndaren försummelsen hos rätten eller domaren, och äge rätten att
genom vite tillhålla förmyndaren att fullgöra sitt åliggande. Innan anmälan
göres efter vad nyss är sagt, bör överförmyndaren, där det lämpligen kan
ske, erinra förmyndaren om hans skyldighet.

12 §.

Ej må förmyndaren låta den omyndige driva näring, med mindre denne
fyllt sexton år.

Utan överförmyndarens samtycke må ej förmyndaren låta den omyndige
idka handel eller annan näring, som efter vad därom är stadgat ej må drivas
utan tillstånd av offentlig myndighet eller särskild anmälan, ej heller själv å
den omyndiges vägnar driva sådan näring. Ej må ansökan om överförmyndarens
samtycke av honom bifallas, med mindre den omyndige äger nödiga medel
för rörelsens drivande.

Av förmyndaren till den omyndige givet tillstånd att driva näring må
han återkalla, om det må anses erforderligt med hänsyn till den omyndiges
uppfostran eller välfärd; tage dock, där den omyndige fyllt aderton år,
överförmyndarens samtycke. Överförmyndaren må ock återkalla sitt samtycke
till idkande av näring, som i andra stycket avses, om skäl därtill äro. Till -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

fälle att avgiva yttrande skall, innan överförmyndaren lämnar förmyndaren
medgivande till återkallelse, beredas den omyndige samt, innan eljest beslut
av överförmyndaren meddelas om återkallelse, förmyndaren, så ock den omyndige,
om han driver rörelsen.

13 §.

Utan överförmyndarens samtycke må ej förmyndaren å den omyndiges
vägnar upptaga lån eller ingå växelförbindelse. Vad sålunda är stadgat äge
dock ej tillämpning, om åtgärden faller inom området för rörelse, som av
förmyndaren med överförmyndarens samtycke drives för den omyndiges räkning.
Överförmyndarens samtycke vare ej heller erforderligt i fråga om lån
mot säkerhet av inteckning i omyndigs fasta egendom eller tomträtt, såframt
lånet upptages inom tre månader från det inteckningen meddelades och vid
lånets upptagande eftergift av förmyndaren ej göres i fråga om de villkor,
som äro angivna i det intecknade skuldebrevet.

Förmyndaren äge ej heller utan överförmyndarens samtycke å den omyndiges
vägnar ingå borgen eller ställa den omyndiges gods såsom säkerhet för
annans förbindelse. Till sådan rättshandling må samtycke ej givas, med mindre
särskilda skäl därtill äro.

Ej må förmyndaren bortgiva den omyndige tillhörig egendom, såvitt ej
fråga är om sedvanliga skänker, vilkas värde ej står i missförhållande till
myndlingens villkor. Dock äge förmyndaren, med samtycke av överförmyndaren,
arv den omyndiges inkomster giva understöd åt anhöriga eller andra
den omyndige närstående personer, då detta på grund av omständigheterna
må anses tillbörligt.

14 §.

Förmyndaren må ej utan överförmyndarens samtycke sluta avtal, varigenom
å den omyndiges fasta egendom lägges servitut, eller upplåta rätt till avkomst
av egendomen eller rätt att annorledes än för egendomens behov avverka
skog, ej heller annan nyttjanderätt, med mindre den avser viss tid, ej överstigande
fem år.

Före besluts fattande skall överförmyndaren, såframt det utan märklig
omgång eller tidsutdräkt kan ske, bereda den omyndige, om han fyllt sexton
år, ävensom hans make och närmaste fränder tillfälle att yttra sig.

15 §.

Vill förmyndaren överlåta eller med inteckning för gäld belasta den omyndiges
fasta egendom eller tomträtt, tage han till överlåtelsen eller inteckningen
rättens tillstånd. Ej må sådant tillstånd givas, med mindre viktiga skäl därtill
äro.

Det åligger rätten att före besluts fattande inhämta yttrande från överförmyndaren
samt, såframt det utan märklig omgång eller tidsutdräkt kan ske,

Bihang till riksdagms protokoll 1924. 1 saml. 40 höft. (Nr 53.) 2

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

bereda den omyndige, om han fyllt sexton år, ävensom hans make och närmaste
fränder tillfälle att yttra sig.

Tillstånd, varom i första stycket sägs, gälle under sex månader från det
tillståndet meddelades. Erinran härom skall göras i rättens beslut.

16 §.

Har förmyndaren i fall, då, enligt vad ovan i detta kapitel är stadgat, överförmyndarens
eller rättens samtycke bort inhämtas, å den omyndiges vägnar
ingått avtal utan sådant samtycke, må den, med vilken avtalet slöts, icke
frånträda avtalet, såframt förmyndaren söker godkännande inom den tid, som
må vara genom avtalet bestämd, eller ock, där sådan bestämmelse ej givits,
inom en månad eller, om ärendet hör till häradsrätt, sist vid det ting, som
infaller näst efter en månad från det avtalet slöts. Varder ansökan avslagen
av den myndighet, av vilken den först skall prövas, äge den, med vilken
avtalet slöts, härefter frånträda avtalet.

17 §.

Varder avtal, som i 16 § avses, ej gällande, efter vad där sägs, skall angående
skyldigheten att återbära vad jämlikt avtalet må vara uppburet eller
att utgiva ersättning därför vad i 5 kap. 9 § första stycket är stadgat äga
motsvarande tillämpning.

18 §.

Förmyndaren äge årligen uppbära arvode med belopp, som kan anses
skäligt med hänsyn till förvaltningens omfattning. Arvodet må icke, med
mindre rätten annorledes förordnar, överstiga för år räknat ett belopp, motsvarande
fem för hundra av den omyndiges behållna inkomst enligt årsräkning
eller sluträkning, med avdrag likväl för avgift, som erlagts för vård av
den omyndiges värdehandlingar efter vad särskilt är stadgat. Avdraget må
dock ej uppgå till mer än två för hundra av inkomsten av nämnda värdehandlingar.

Arvode, varom nu är sagt, tillkomme ej fader eller moder, som på grund
av lag är förmyndare, med mindre rätten med hänsyn till särskilda omständigheter
lämnar tillstånd därtill.

9 kap. Om förmyndares redovisningsskyldighet.

1 §•

Förmyndaren vare pliktig att över sin förvaltning av den omyndiges egendom
föra räkenskaper på sådant sätt, att därigenom för varje år en noggrann
redovisning lämnas för den omyndiges tillgångar och skulder samt för förvaltningens
gång.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

2 §■

När egendom, som skall stå under förmyndarens förvaltning, första gången
tillfaller minderårig, skall förmyndaren inom en månad därefter till överförmyndaren
ingiva förteckning över egendomen. Varder den, som uppnått
myndig ålder, förklarad omyndig, skall förmyndaren, inom tre månader från
det förmynderskapet inskrevs, till överförmyndaren ingiva förteckning över
den omyndiges egendom vid tiden för omyndighetsförklaringen.

Har den omyndige efter den tid, som i första stycket avses, erhållit egendom,
som skall stå under förmyndarens förvaltning, skall förteckning över
denna egendom ingivas till överförmyndaren inom en månad därefter.

Är det andel i oskiftat bo, som tillfallit omyndig, skall förteckning, varom
ovan stadgas, ingivas först inom en månad efter det bodelning eller skifte skett.

3 §.

Har egendom tillfallit den omyndige under de tre sista månaderna av året,
vare förteckning, varom i 2 § sägs, ej erforderlig, men skall i stället uppgift
angående egendomen lämnas i årsräkning, som avgives påföljande år efter
vad i 5 § stadgas.

4 §.

Saknar omyndig tillgångar, då förmynderskap för honom inskrives, skall
förmyndaren därom göra anmälan till överförmyndaren inom tre månader
från det inskrivningen ägde rum.

5 §•

Före den 15 februari varje år avgive förmyndaren till överförmyndaren
årsräkning, innefattande redogörelse för förvaltningen under föregående år
eller den del av året, varunder förmyndaren innehaft sin befattning. Då förmyndares
befattning upphör, skall förmyndaren ofördröjligen till överförmyndaren
avgiva sluträkning, avseende förvaltningen under det löpande året intill
befattningens upphörande.

I årsräkning och sluträkning skola upptagas tillgångar och skulder vid
början av den tid räkningen avser, en sammanställning av inkomster och utgifter
under nämnda tid samt tillgångar och skulder vid samma tids utgång.

6 §•

Har förmyndaren till överförmyndaren ingivit anmälan eller annan handling,
enligt vilken den omyndige saknar tillgångar eller icke har andra tillgångar
än lösören, som ej lämna inkomst, vare förmyndaren fri från skyldighet
att avgiva räkning, intill dess genom föryttring av sådana lösören eller
eljest tillgångar av annan beskaffenhet tillfalla den omyndige.

K un al. Maj:ts Proposition Nr 53.

7 §■

I förteckning över omyndigs egendom, så ock i årsräkning och sluträkning
skola tillgångar och skulder fullständigt angivas med uppgift å de särskilda
tillgångarnas värde. Finnes hos den omyndige fordringshandling, som blivit
intecknad i honom tillhörig fastighet eller tomträtt, skall detta särskilt angivas.
Äro medel insatta hos bank, skall uppgift lämnas om den räkning,
varå medlen innestå. I fråga om värdepapper, som ej äro nedsatta hos bank
efter vad i 8 kap. 8 § stadgas, skall nummer eller annan beteckning anmärkas.
Finnas tillgångar, som stå under den omyndiges eller annans särskilda
förvaltning, skall förmyndaren jämväl lämna uppgift därom, så ock om
dessa tillgångars värde, såframt det är honom kunnigt. Skola i årsräkning
eller sluträkning upptagas tillgångar eller skulder, för vilkas fullständiga angivande
erfordras utförlig uppräkning, må, där det lämpligen kan ske, beträffande
dem hänvisning göras till förut avgiven förteckning eller årsräkning.

Förteckning och räkning skola innehålla fullständig uppgift å förmyndarens
och den omyndiges namn och hemvist samt förmyndarens postadress.

8 §■

Innehåller förteckning över omyndigs egendom uppgift å tillgångar, som
på grund av giftorätt, arv, testamente eller gåva tillfallit den omyndige, eller
upptager årsräkning eller sluträkning sådana tillgångar, om vilka uppgift förut
ej lämnats, skall vid förteckningen eller räkningen fogas besannad avskrift
av bodelnings- eller skifteshandling, testamente eller gåvobrev, om sådant
finnes, så ock av bouppteckning, där den ej förut ingivits till överförmyndaren.
Är handling, varom nu sägs, av vidlyftig beskaffenhet, må avskriften
lämnas allenast i erforderliga delar.

Upptager förteckning, årsräkning eller sluträkning värdehandlingar, som
skola hos riksbanken eller annan bank nedsättas efter vad i 8 kap. 8 §
stadgas, skall förvaringsbevis, utfärdat av banken, därvid fogas, såframt ej
sådant bevis förut ingivits till överförmyndaren. Vid förteckning eller räkning
skall ock fogas intyg av två personer, att värdehandlingar, som ej äro sålunda
nedsatta, finnas i förmyndarens förvar. Innestå medel hos bank, skall
genom bevis från banken styrkas beloppet av innestående medel, så ock förbehåll,
som gjorts, att medlen ej må uttagas utan överförmyndarens samtycke.
Beloppet av medel, som innestå enligt motbok, må ock styrkas av två
personer.

9 §•

Möter till följd av förmynderskapets vidlyftiga beskaffenhet eller av annan
orsak hinder att inom tid, som är för varje särskilt fall bestämd, avlämna
förteckning, årsräkning eller sluträkning, skall inom samma tid anmälan om
hindret göras till överförmyndaren; och utsätte denne ny tid, inom vilken
förmyndaren har att ingiva handlingen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

10 §.

Försummar förmyndaren att i rätt tid avgiva förteckning, årsräkning eller
sluträkning eller anmälan, varom i 4 § sägs, anmäle överförmyndaren försummelsen
hos rätten eller domaren, och äge rätten att genom vite tillhålla
förmyndaren att fullgöra sitt åliggande. Innan anmälan göres efter vad nyss
är sagt, skall överförmyndaren, där det lämpligen kan ske, erinra förmyndaren
om hans skyldighet.

11 §.

Då förmyndarens befattning upphör, vare förmyndaren pliktig att till myndlingen,
om han blivit myndig, eller, om förmynderskapet övergått å annan,
till denne ofördröjligen utgiva de tillgångar, som förmyndaren för myndlingens
räkning har om händer.

12 §.

Sedan av förmyndaren avgiven sluträkning blivit granskad, skall överförmyndaren
till den, som äger mottaga redovisning för förmyndarens förvaltning,
överlämna, förutom sluträkningen, hos överförmyndaren förvarad förteckning
över den omyndiges tillgångar och skulder, så ock samtliga de årsräkningar,
som avgivits under hela den tid omyndighetstillståndet varat. Var
förmyndaren, då hans befattning upphörde, fri från skyldighet att avgiva sluträkning,
skola de handlingar, varom ovan sägs, av överförmyndaren tillställas
den, som äger mottaga redovisning, endast såframt denne eller den avgående
förmyndaren därom framställer begäran eller ock överförmyndaren, på sätt i
10 kap. 4 § sägs, å sådan handling gjort anteckning om anmärkning, utan
att anmärkningen föranlett ansökan till rätten.

Hava de handlingar, som i första stycket avses, tillställts ny förmyndare,
åligger det denne att inom två månader därefter till överförmyndaren återställa
handlingarna. Överförmyndaren skall vid handlingarnas överlämnande
skriftligen erinra förmyndaren härom. Försummar förmyndaren att återställa
handlingarna, skall vad i 10 § stadgas om påföljd av försummelse, varom
där sägs, äga motsvarande tillämpning.

Skall åtgärd, varom i första stycket sägs, av överförmyndaren vidtagas,
och varder den avgående förmyndarens förvaltning godkänd av myndlingen
eller ny förmyndare, innan handlingarna tillställts honom, vare godkännandet
utan verkan.

13 §.

När förmyndarens befattning upphört, skola de rörande förmynderskapet
förda räkenskaper samt de betalningsbevis och andra handlingar, som finnas
förvarade till styrkande av särskilda poster i räkenskaperna, av förmyndaren
hållas för granskning tillgängliga å tid och ort, som i händelse av tvist bestämmas
av överförmyndaren. Sedan tiden för anställande av talan om ersättning
mot förmyndaren gått till ända, eller, där sådan talan anställts, målet

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

blivit slutligen avgjort, skola nämnda räkenskaper och handlingar utgivas till
den, som äger mottaga redovisning för förmyndarens förvaltning.

14 §.

Vad i 5—13 §§ stadgas om förmyndare skall, om förmyndaren är död,
äga motsvarande tillämpning å delägarna i hans bo eller, i fall hans kvarlåtenskap
är avträdd till konkurs, konkursförvaltningen.

10 kap. Om tillsyn över förmyndares förvaltning.

1 §•

Förmyndarens förvaltning av den omyndiges egendom skall med ledning
av ingiven förteckning samt års- och sluträkningar granskas av överförmyndaren.
Vid granskningen skall särskilt tillses, att omyndigs tillgångar äro anbragta
sålunda, att erforderlig trygghet finnes för deras bestånd och skälig
avkastning erhålles, så ock att utgifterna för den omyndige icke överstigit
vad med hänsyn till hans förmögenhetsförhållanden och omständigheterna i
övrigt må anses skäligt.

2 §■

Överförmyndaren äge själv eller genom någon, som av honom därtill utses,
genomgå de av förmyndaren förda räkenskaperna ävensom de betalningsbevis
och andra handlingar, som finnas förvarade till styrkande av särskilda poster
i räkenskaperna, så ock hos förmyndaren förvarade värdehandlingar. Dessa
räkenskaper och handlingar skola av förmyndaren hållas tillgängliga å tid
och ort, som bestämmas av överförmyndaren.

Är förmyndaren icke bosatt i det distrikt, där tillsynen utövas, vare överförmyndaren
i det distrikt, där förmyndaren bor, pliktig att på anmodan av
den överförmyndare, som det tillkommer att utöva tillsynen, verkställa den
granskning, som i första stycket avses.

Medför åtgärd, som i första stycket sägs, särskilda kostnader eller avsevärt
besvär, äge rätten förordna, att särskild ersättning skall gäldas av den
omyndiges medel.

3 §•

Finner överförmyndaren vid granskningen eller eljest anledning til anmärkning
mot förmyndarens förvaltning, skall överförmyndaren bereda förmyndaren
tillfälle att förklara sig. Inkommer ej förmyndaren inom förelagd tid med förklaring,
eller finner överförmyndaren avgiven förklaring otillfredsställande,
vare överförmyndaren, såframt den omyndiges rätt och bästa kräver, att av
rätten åtgärd mot förmyndaren utan dröjsmål vidtages, pliktig att hos rätten
därom göra ansökan.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

4 §.

Angående verkställd granskning skall å förteckning, årsräkning eller sluträkning
tecknas bevis. Har överförmyndaren funnit anledning till anmärkning,
som icke efter ingiven förklaring förfallit, skall jämväl därom anteckning
göras å handlingen. Underrättelse om sådan anteckning skall meddelas förmyndaren,
därvid särskilt skall angivas, huruvida anmärkningen föranlett ansökan
till rätten eller ej.

Har, på sätt i första stycket sägs, anteckning skett om anmärkning, äge
förmyndaren, såframt anmärkningen innebär, att ersättningsskyldighet i förhållande
till den omyndige skulle åvila förmyndaren, efter stämning utföra
talan mot den omyndige om frihet från sådan ersättningsskyldighet.

5 §.

Äger den omyndige del i oskiftat bo, skall överförmyndaren med ledning
av bouppteckningen och avgivna årsuppgifter tillse, att förmyndaren väl vårdar
den omyndiges rätt i boet. Finner överförmyndaren anledning till anmärkning,
skall vad i 3 och 4 §§ stadgas äga motsvarande tillämpning.

6 §.

Den omyndige må, om han fyllt sexton år, taga del av de räkningar och
andra handlingar rörande förmynderskapet, som förvaras hos överförmyndaren.
Enahanda rätt tillkommer den omyndiges make och närmaste fränder.

7 §■

Överförmyndaren skall varje år, i enlighet med de närmare bestämmelser,
som meddelas av Konungen, till rätten eller domaren överlämna uppgift rörande
tillsynen över förmyndares förvaltning under föregående år.

11 kap. Om god man.

1 §•

Är förmyndaren för sjukdom eller annan orsak ur stånd att utöva förmynderskapet,
eller varder han enligt 12 kap. 15 § skild från utövningen
därav, skall god man av rätten förordnas att i förmyndarens ställe vårda den
omyndiges angelägenheter.

2 §.

Hava förmyndaren eller hans make och den omyndige del i oskiftat dödsbo,
skall god man av rätten förordnas att vårda den omyndiges rätt i boet
vid boutredningen, så ock vid bodelning och skifte eller ingående av avtal
om sammanlevnad i oskiftat bo. God man skall ock förordnas för den omyndige,
om eljest å hans vägnar rättshandling skall företagas, vid vilken för -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

myndaren, efter vad i 6 kap. 2 § stadgas, ej äger företräda den omyndige,
eller fråga uppstår om rättegång mellan den omyndige och förmyndaren eller
hans make, eller någon, som förmyndaren företräder.

Förekommer i annat fall än i första stycket sägs angelägenhet, däri förmyndaren
eller hans make kan hava ett intresse stridande mot myndlingens,
förordne ock rätten god man för den omyndige, om förmyndaren det begär
eller det eljest finnes lämpligt.

3 §.

Är någon för sjukdom, som kan antagas vara övergående, ur stånd att
bevaka sin rätt eller förvalta sin egendom, skall rätten, där så erfordras,
förordna god man att bevaka hans rätt eller förvalta egendomen; dock må
sådant förordnande ej givas utan den sjukes samtycke, med mindre sjukdomen
medför hinder mot samtyckes inhämtande.

4 §.

Är, då dödsfall inträffar, någon dödsbodelägare å okänd ort eller så fjärran,
att han ej kan bevaka sin rätt i boet, skall det hos rätten anmälas av den,
som har boet i sin vård, och nämne rätten, när sådan anmälan sker eller
förhållandet eljest varder kunnigt, god man att bevaka den bortovarandes
rätt och förvalta hans lott i boet.

Tarvas eljest, att bortovarandes rätt bevakas eller hans egendom förvaltas,
skall ock god man förordnas att bevaka hans rätt eller förvalta egendomen.

5 §.

Till god man skall utses en rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig man
eller kvinna. Skall god man förordnas att bevaka omyndigs eller bortovarandes
rätt i dödsbo, och har den avlidne nämnt, vem han önskar till god man,
varde denne därtill förordnad, såframt han ej finnes olämplig.

När omständigheterna sådant påkalla, må flera gode män förordnas.

Vad i 2 kap. 4, 8, 9 och 10 §§ stadgas om hinder att vara förmyndare,
skyldighet att övertaga förmynderskap, förmyndares entledigande och skyldighet
att anmäla förmyndares död skall äga motsvarande tillämpning i fråga
om god man eller godmanskap.

6 §•

Den närmaste tillsynen över god mans förvaltning tillkommer överförmyndaren.

I fråga om de godmanskap, som stå under överförmyndarens tillsyn,
skall anteckning ske i den av överförmyndaren jämlikt 3 kap. 6 § förda bok.
Om överförmyndarens arvode för tillsyn över godmanskap och om bidrag

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

till de med denna verksamhet förenade kostnaderna skall vad i 3 kap. 7 och
8 §§ stadgas med avseende å förmynderskap hava motsvarande tillämpning.

7 §•

Det åligger rätten att utöva tillsyn över de godmanskap, som enligt vad
nedan sägs skola inskrivas hos rätten.

Godmanskap varde genast inskrivet hos den rätt, som meddelat förordnandet.
Anteckning om inskrivningen skall ske i förmynderskapsboken.

Vad i 4 kap. 4 och 5 §§ stadgas om överflyttning av tillsynen å förmynderskap
och om inskrivning av förmynderskap i fall, då flera överförmyndare
äro förordnade i tingslag eller stad, skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om godmanskap, överflyttning av godmanskap, som i 1 eller 2 § avses,
må ej ske annat än i samband med överflyttning av förmynderskapet.

8 §•

Vad i 5—10 kap. stadgas i fråga om förmyndare skall i tillämpliga delar
gälla i avseende å god man, med iakttagande dock av vad här nedan i 9—11
§§ föreskrives.

9 §•

God man, som förordnats att förvalta egendom, vare, såframt förvaltningen
ej avser andel i oskiftat bo, pliktig att, inom en månad från det inskrivning
av godmanskapet ägde rum, till överförmyndaren ingiva förteckning över
egendomen.

Förteckning, som avgives av god man, varom i 1 § stadgas, skall upptaga
den lösa egendom, som omhändertages av honom. Upphör godmanskapet,
innan tid för avgivande av årsräkning eller sluträkning rörande förmynderskapet
för den omyndige inträffar, må sluträkning rörande godmanskapet upptaga
redogörelse allenast för de åtgärder, som vidtagits av gode mannen, och
skall i övrigt redogörelse för förvaltningen av den omyndiges egendom jämväl
under den tid, godmanskapet varat, avgivas av förmyndaren.

10 §.

Är behov av god man ej längre för handen, skall han av rätten entledigas.
Har god man förordnats enligt 3 eller 4 §, skall han entledigas, så snart den.
för vilken han förordnats, det begär.

Då god man slutfört sitt uppdrag, skall det av honom ofördröjligen anmälas
hos rätten eller domaren.

11 §

God man vare, såframt han ej äger uppbära årligt arvode, berättigad att
efter uppdragets slutförande erhålla skäligt arvode för uppdraget, så ock ersättning
för sina kostnader.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

12 kap. Vissa bestämmelser om rättegången.

Om omyndighetsförklaring och sådan förklarings hävande.

1 §■

Ansökan, att någon skall förklaras omyndig, värde, då fråga är om den,
som uppnått myndig ålder, upptagen av rätten i den ort, där den, som avses
med ansökningen, har sitt hemvist. Har han ej hemvist inom riket, höre målet
till rätten i den ort, där han senast haft sitt hemvist. Finnes ej behörig domstol
efter vad nu är sagt, upptages målet av Stockholms rådstuvurätt.

Avser ansökningen, att minderårig skall förbliva omyndig jämväl efter uppnådd
myndighetsålder, höre målet till den rätt, där förmynderskapet är inskrivet,
eller, om inskrivning icke ägt rum, till den rätt, där inskrivning skall ske.

Ansökan om hävande av omyndighetsförklaring upptages av den rätt, där
förmynderskapet för den omyndige är inskrivet.

2 §•

På landet samt i stad, där rådstuvurätt ej finnes, må å tid, då rättegångsdag
ej inträffar, ansökan om omyndighetsförklaring eller sådan förklarings
hävande ingivas till domaren.

3 §•

Ansökan om omyndighetsförklaring må göras, förutom av den, som avses
med ansökningen, jämväl av hans make och närmaste fränder, så ock av
överförmyndaren samt i fall, varom i 1 kap. 3 § sägs, av förmyndaren. Sinnessjuk,
som åtnjuter vård å allmän sinnessjukanstalt, må ock förklaras omyndig
på anmälan av anstaltens styrelse.

Omyndighetsförklarings hävande må sökas av den omyndige själv eller hans
förmyndare,

4 §.

Har ansökan om omyndighetsförklaring gjorts av annan än den, om vars
försättande i omyndighet är fråga, och har denne icke heller medgivit, att
omyndighetsförklaring må meddelas, skall rätten utfärda kallelse å honom
att å utsatt dag inställa sig för rätten; och åligge det sökanden att, på sätt
om stämning i tvistemål är stadgat, i god tid före nämnda dag giva honom
del av kallelsen. Kommer han ej, när kallelse behörigen skett, och visar han
ej heller laga förfall, äge rätten ändock företaga målet till avgörande.

År ansökan ingiven till domaren, skall denne utfärda kallelse, varom i
första stycket sägs.

I fall, då fråga är, att någon skall förklaras omyndig på grund av sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, äge vad nu
är stadgat om kallelse ej tillämpning, såframt det må antagas, att hans hörande
skulle vara utan gagn.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

5 §.

När den, som försatts i omyndighet, gjort ansökan att bliva förklarad myndig,
skall rätten, såframt ansökningen ej finnes böra omedelbart avslås, inhämta
yttrande från förmyndaren eller, om så erfordras, utfärda kallelse å
honom att å utsatt dag inställa sig för rätten.

Är ansökan ingiven till domaren, äger denne inhämta yttrande eller utfärda
kallelse, varom ovan sägs.

6 §•

Har ansökan gjorts, att någon skall förklaras omyndig på grund av sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, förordne
rätten eller domaren rättegångsbiträde att bevaka hans rätt i målet, om han
det begär eller det eljest med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligt.
Begär den, som på sådan grund försatts i omyndighet, att förklaras åter
myndig, må ock rättegångsbiträde förordnas, om det finnes erforderligt.

Den, som förordnats till rättegångsbiträde, åtnjute av allmänna medel efter
rättens prövning skäligt arvode för det arbete, han nedlagt å målet för dess
förberedande och utförande, så ock ersättning för nödvändiga utgifter och tidsspillan.
I det slutliga utslaget skall den, för vilken rättegångsbiträde förordnats,
förpliktas att till statsverket återgälda vad biträdet tillerkänts i arvode
och ersättning, såframt ej sådan skyldighet finnes höra åläggas motparten.

Vad i denna paragraf är stadgat skall ej äga tillämpning, om fri rättegång
beviljats den, för vilken biträde må förordnas.

7 §•

I mål om omyndighetsförklaring eller sådan förklarings hävande må rätten,
därest part det begär eller rätten eljest finner det lämpligt, förordna, att
målet skall handläggas inom stängda dörrar.

8 §•

Kan i mål om omyndighetsförklaring utslag ej omedelbart givas, äge rätten,
såframt dröjsmål uppenbarligen skulle medföra fara för den, vars försättande
i omyndighetstillstånd är i fråga, eller för hans egendom, förordna,
att han skall vara omyndig under tiden intill dess rätten meddelar slutligt
utslag. Innan målet förevarit vid rätten, äge jämväl domaren meddela förordnande
efter vad nu är sagt. Rätten tage dock vid första rättegångstillfället
under omprövning, huruvida förordnandet skall äga bestånd.

Innan förordnande meddelas efter vad i första stycket sägs, skall, om det
utan märklig tidsutdräkt kan ske, tillfälle beredas den, vars försättande i omyndighet
är i fråga, att yttra sig. Förordnandet kan när som helst av rätten
återkallas.

Mot rättens eller domarens förordnande, varom i första stycket stadgas, så

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

ock mot beslut, varigenom domarens förordnande förklarats skola äga bestånd,
skall, i händelse av missnöje, särskild talan föras.

9 §■

Ej må någon förklaras omyndig på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet
eller annan rubbning av själsverksamheten, ej heller den, som på sådan grund
försatts i omyndighet, förklaras myndig, med mindre läkarintyg angående hans
sinnestillstånd blivit företett. Närmare bestämmelser om sådant intyg meddelas
av Konungen.

10 §.

Har den, som förklarats omyndig, blivit förklarad åter myndig, må talan
mot beslutet föras av envar, som enligt 3 § är behörig att föra talan om hans
försättande i omyndighetstillstånd, så ock av förmyndaren.

11 §■

Om slutligt utslag, varigenom någon förklarats omyndig, så ock om förordnande,
som i 8 § avses, skall ofördröjligen genom rättens eller domarens
försorg kungörelse införas i allmänna tidningarna.

Har slutligt utslag, varigenom någon förklarats omyndig, blivit i högre rätt
ändrat genom utslag, som vunnit laga kraft, eller har den, som förklarats
omyndig, genom laga kraft ägande utslag förklarats myndig, eller har förordnande,
som i 8 § sägs, förklarats icke skola äga bestånd eller återkallats
eller i högre rätt upphävts, skall därom kungörelse ske, efter vad i första
stycket sägs.

Om ärenden angående förmynderskap.

12 §.

Fråga om förordnande av förmyndare för minderårig upptages av den rätt,
där förmynderskapet är inskrivet, eller, om inskrivning av förmynderskapet
icke ägt rum, av den rätt, där inskrivning skall ske.

Då någon, som uppnått myndig ålder, förklaras omyndig, skall förmyndare
förordnas av den rätt, där ansökningen om omyndighetsförklaring gjordes.
Erfordras ny förmyndare, skall sådan förordnas av den rätt, där förmynderskapet
är inskrivet.

Fråga om entledigande av förmyndare upptages av den rätt, där förmynderskapet
är inskrivet eller skall inskrivas.

13 §.

Ej må någon förordnas till förmyndare eller entledigas från sådan befattning,
med mindre han erhållit tillfälle att yttra sig i ärendet.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

14 §•

Kan i ärende angående förmyndares förordnande beslut ej omedelbart givas,
äge rätten, såframt omedelbar vård erfordras om den omyndiges angelägenheter,
förordna förmyndare för tiden intill dess slutligt beslut meddelas. A
landet samt i stad, där rådstuvurätt ej finnes, äge ock i fall, varom nu är
sagt, domaren för samma tid förordna förmyndare.

Har i mål om omyndighetsförklaring rätten eller domaren, på sätt i 8 §
stadgas, meddelat beslut, att den, vars försättande i omyndighetstillstånd är
i fråga, skall vara omyndig under tiden tills slutligt utslag meddelas, skall
rätten eller domaren med avseende å nämnda tid för honom förordna förmyndare.

Mot rättens eller domarens beslut i fråga, varom i denna paragraf stadgas,
skall, i händelse av missnöje, särskild talan föras.

15 §.

Uppkommer fråga om förmyndares'' entledigande av orsak, varom i 2 kap.
9 § sägs, och kan utslag ej omedelbart givas, äge rätten, såframt dröjsmål
skulle medföra fara för den omyndiges rätt och bästa, förordna om förmyndarens
skiljande från utövningen av förmynderskapet under tiden intill dess
rätten meddelar slutligt utslag. Å landet samt i stad, där rådstuvurätt ej finnes,
äge domaren, innan frågan om förmyndarens entledigande förevarit vid rätten,
meddela förordnande efter vad nu är sagt. Rätten tage dock vid första rättegångstillfället
under omprövning, huruvida förordnandet skall äga bestånd.

Innan beslut fattas om förmyndarens skiljande från utövningen av förmynderskapet,
skall, om det utan märklig tidsutdräkt kan ske, tillfälle beredas
förmyndaren att yttra sig.

Mot rättens eller domarens förordnande, varom i första stycket stadgas, så
ock mot beslut, varigenom domarens förordnande förklarats skola äga bestånd,
skall, i händelse av missnöje, särskild talan föras.

16 §.

Ansökan om förmyndares förordnande och entledigande, så ock om annan
rättens åtgärd i avseende å förmynderskap må, såframt fråga ej är om ärende,
varom i 17 § stadgas, göras, förutom av överförmyndaren och förmyndare, jämväl
av den omyndige själv, om han fyllt sexton år, så ock av hans make
och närmaste fränder. Förmyndare, som gjort sig skyldig till försummelse i
vårdnaden om minderårig, må entledigas jämväl på ansökan av allmän åklagare
eller barnavårdsnämnd. Frågor, som avses i denna paragraf, skall ock rätten,
när anledning därtill är, upptaga utan att särskild ansökan blivit gjord.

Mot rättens beslut i ärende, varom i första stycket sägs, må talan fullföljas,
förutom av den, som beslutet särskilt rörer, av envar, som äger göra ansökan
efter vad nyss är sagt.

Mot beslut, varigenom det förelagts förmyndare att vid vite fullgöra visst

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

åliggande, må talan fullföljas allenast i samband med klagan över rättens
beslut om utdömande av vitet.

17 §•

Överförmyndarens eller rättens tillstånd till åtgärd beträffande omyndigs
egendom må sökas allenast av förmyndaren. Mot överförmyndarens eller rättens
beslut i avseende å sådant tillstånd må ock talan föras allenast av förmyndaren
samt, såframt ärendet angår omhändertagande av egendom, varöver den
omyndige äger råda, eller återkallelse av förmyndarens eller överförmyndarens
tillstånd för omyndig att driva näring, av den omyndige själv, om han fyllt
sexton år.

Mot överförmyndarens eller rättens beslut i fall, varom i 6 kap. 8 § tredje
stycket sägs, må talan ej föras.

18 §.

Har i förmynderskapsärende, som skall handläggas vid häradsrätt, ansökan
ingivits till domaren, äger denne, innan ärendet förevarit vid rätten, vidtaga
de åtgärder för infordrande av yttrande eller beredande av tillfälle för förmyndare
eller annan att yttra sig, som enligt denna lag [ankomma på
rätten.

Om ärenden angående godmanskap.

19 §.

Fråga om förordnande eller entledigande av god man, som i 11 kap. 1
eller 2 § avses, skall upptagas av den rätt, där förmynderskapet för den
omyndige är inskrivet eller skall inskrivas.

God man, varom i 11 kap. 3 § eller 4 § andra stycket sägs, skall förordnas
av rätten i den ort, där den, för vilken god man förordnas, har egendom eller
eljest behov av god man yppat sig. Skall god man förordnas efter vad i 11
kap. 4 § första stycket stadgas, ankomme det på den rätt, varunder den dödes
bo lyder. Erfordras ny god man eller uppstår fråga om entledigande av god
man, ankomme ärendet på den rätt, där godmanskapet är inskrivet.

20 §.

Vad i 13—15 §§ stadgas beträffande förmyndare skall i tillämpliga delar
gälla i fråga om god man.

Å landet samt i stad, där rådstuvurätt ej finnes, äge domaren entlediga god
man, som förordnats enligt 11 kap. 3 eller 4 §, om den, för vilken han förordnats,
det begär. Det åligger domaren att å nästa rättegångsdag anmäla sitt
beslut för rätten.

21 §.

Vad i 16—18 §§ stadgas om förmyndare och förmynderskap skall i tillämpliga
delar gälla jämväl beträffande god man och godmanskap, och skall vad

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

där sägs om omyndig, hans make och närmaste fränder, då fråga är om
godmanskap, varom i 11 kap. 3 eller 4 § förmäles, hava avseende å den, för
vilken god man förordnats, samt dennes make och närmaste fränder. Då fråga
är om godmanskap för omyndig, skall i ärende, som i 16 § avses, även förmyndaren
äga den behörighet, varom där sägs; dock äge förmyndaren i fall,
som i 11 kap. 2 § första stycket avses, ej föra talan mot rättens beslut.

Allmänna bestämmelser.

22 §.

I mål och ärenden, varmed rätten tager befattning, har rätten att sörja för
fullständig utredning.

Rätten äger förordna, att förmyndaren, den omyndige eller, i mål om omyndighetsförklaring,
den, som avses med ansökningen, eller god man skall inställa
sig personligen. Kommer han ej, varde han, om så finnes lämpligt,
till rätten hämtad.

Då fråga är om omyndighetsförklaring på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet
eller annan rubbning av själsverksamheten, må förordnande, varom i
andra stycket sägs, ej givas beträffande den, som avses med ansökningen,
såframt det finnes, att inställelsen skulle för honom kunna medföra men eller
fara.

23 §.

I mål eller ärende, däri överförmyndaren fört talan, äge rätten, när skäl
därtill äro, i det slutliga utslaget tillerkänna överförmyndaren ersättning av
allmänna medel för det arbete han nedlagt å målets utförande ävensom för
nödiga utgifter. Rätten pröve ock i utslaget, huruvida ersättningen skall till
statsverket återgäldas av överförmyndarens motpart.

Varder någon på begäran av överförmyndaren eller enligt rättens förordnande
inkallad såsom vittne eller för att upplysningsvis höras, skall beträffande
ersättning av allmänna medel för inställelsen och sådan ersättnings återgäldande
i tillämpliga delar gälla vad i avseende å brottmål är stadgat.

Överförmyndaren äge i mål eller ärende, däri han för talan, anlita fullmäktig.

24 §.

Har rätten eller domaren på framställning av överförmyndare eller barnavårdsnämnd
i ärende angående förmynderskap eller godmanskap, eller ock
i anledning av ansökan, varom i 5 § sägs, meddelat beslut, som är avsett
att tillställas förmyndare, god man eller annan, vare rätten eller domaren
pliktig att själv draga försorg därom, att delgivningen varder verkställd.

25 §.

Vill någon föra talan mot överförmyndarens beslut, göre det skriftligen hos
rätten. Klagandens inlaga skall ingivas i stad, där rådstuvurätt finnes, till

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

rätten och eljest till domaren inom tjugu dagar från det klaganden erhöll del
av beslutet eller ock på klagandens eget äventyr med posten insändas så
tidigt, att inlagan må vara rätten eller domaren tillhanda före utgången av
den tid, som nyss stadgats.

26 §.

Talan mot rättens eller domarens beslut föres genom besvär. Klagan över
domarens beslut föres i hovrätten, och varde tiden för besvärs anförande räknad
från det klaganden erhöll del av beslutet.

I ärenden, som först handlagts av överförmyndaren, så ock i frågor, varom
i 8 § första stycket samt 14 och 15 §§ förmäles, må talan mot hovrättens
beslut ej föras.

27 §.

Beslut, som av överförmyndaren, rätten eller domaren meddelas i mål och
ärenden enligt denna lag, skola lända till efterrättelse utan hinder av att talan
däremot föres, utom för så vitt angår rättens beslut, varigenom omyndighetsförklaring
eller avtal om sammanlevnad i oskiftat bo häves eller förordnande
meddelas om gäldande av särskild ersättning, på sätt i 10 kap. 2 § tredje
stycket sägs, eller förmyndare eller god man dömes till utgivande av försutet vite.

I beslut om omyndighetsförklaring eller om förordnande eller entledigande
av förmyndare eller god man eller om skiljande av förmyndare eller god man
från utövningen av hans befattning skall erinran göras därom, att beslutet
länder till omedelbar efterrättelse på sätt i första stycket sägs.

Förslag till lag angående införande av lagen om
förmynderskap.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Den nu antagna lagen om förmynderskap skall jämte vad här nedan stadgas
lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1925. Dock skola bestämmelserna
om förordnande av överförmyndare, så ock om de övriga åtgärder,
som i samband därmed ankomma på rätten, äga tillämpning redan under år
1924.

2 §■

Genom nya lagen upphävas med de begränsningar nedan stadgas:

19—23 kap. ärvdabalken;

4:de, Öde och 8:de punkterna i förordningen den 7 juni 1749 till hämmande
av varjehanda med ungdomen förövade bedrägerier;

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53. 33

förordningen den 29 april 1756 angående lån i riksens ständers bank på
omyndiges fasta egendom;

lagen den 18 april 1884 angående tillsyn å förmyndares förvaltning av
omyndigs egendom;

lagen den 11 juni 1920 om god man för bortovarande;

4 kap. 7 och 8 §§ jordabalken;

1 kap. 8 § och 10 kap. 13 § handelsbalken;
tillika med alla de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring eller förklaring
av vad sålunda upphävda lagrum innehålla eller tillägg därtill;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot nya
lagens bestämmelser; dock skall nya lagen ej medföra ändring i vad som är
stadgat angående gode män, som enligt särskilda bestämmelser skola förordnas
i vissa fall.

3 §•

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som
ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skräll denna i stället tillämpas.

4 §.

I fråga om kvinna, som, då nya lagen träder i kraft, är under tjuguett år
och ingått äktenskap, innan lagen den 11 juni 1920 om ändring i vissa delar
av ärvdabalken trädde i kraft, skall vad före sistnämnda tid fanns i lag stadgat
om myndighet fortfarande äga tillämpning.

Förklaras hustru omyndig, och är äldre giftermålsbalken tillämplig å makarnas
förmögenhetsförhållanden, skall vad i nya lagen stadgas om förmynderskap
för omyndig ej lända till inskränkning ,i mannens målsmanskap, såvitt det
består.

Utan hinder av vad i nya lagen stadgas skall den, som före nämnda lags
ikraftträdande fyllt femton men ej sexton år, äga själv råda över vad han
kan förvärva efter det han fyllt femton år, dock skall jämväl i avseende å
honom gälla vad i 5 kap. 4 § andra stycket av nya lagen stadgas.

5 §•

Skall någon jämlikt 20 kap. 4 § ärvdabalken vara förmyndare, men har
han icke, innan nya lagen trädde i kraft, anmält, att han tillträtt förmynderskapet,
varde förmyndare förordnad efter vad i nya lagen stadgas.

Föreligger, när nya lagen träder i kraft, beträffande omyndig sådant fall,
varom i 6 kap. 8 § andra stycket nya lagen sägs, skall rätten, så snart ske
kan, meddela beslut, som där avses.

6 §•

I fråga om avgivande av årsräkning för år 1924 skola bestämmelserna i 9
kap. 5—10 §§ nya lagen i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 40 käft. (Nr 53.)

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

V §•

Har förmyndares befattning upphört, innan nya lagen trätt i kraft, men har
förmyndaren då ännu icke avgivit slutredovisning för sin förvaltning, skall
sådan redovisning lämnas enligt äldre lag.

När omyndighetstillstånd omfattar tid, för vilken årsräkning icke avgivits
enligt nya lagen, skall förmyndare, som frånträder sin befattning efter det
nya lagen trätt i kraft, vare sig han tillträtt förmynderskapet före eller efter
ikraftträdandet, alltid för nämnda tid avgiva slutredovisning enligt äldre lag.
Den i 6 kap. 10 § nya lagen stadgade tid för talans anställande skall i
sådant fall räknas från det ej mindre redovisning, varom nyss är sagt, avgivits
än även de handlingar, som i 9 kap. 12 § nya lagen avses, tillställts den
omyndige eller ny förmyndare.

8 §•

Har omyndig före nya lagens ikraftträdande enligt § 6 i förordningen den
18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet vunnit rättighet att idka handelsrörelse
eller annat näringsyrke, skall sådan rättighet för den omyndige medföra
samma behörighet att ingå rättshandlingar, som enligt 5 kap. 6 § nya
lagen i vissa fall tillkommer omyndig. Överförmyndaren äge dock meddela
förbud mot fortsatt idkande av handelsrörelse eller annat näringsyrke, vartill
rättighet vunnits efter vad ovan sägs.

9 §■

Vad i 7 kap. 3 § andra stycket nya lagen stadgas om befogenhet för rätten
att häva avtal om sammanlevnad i oskiftat bo skall gälla, även om avtalet
slutits, innan nya lagen trädde i kraft.

Har i dödsbo bouppteckning förrättats, innan nya lagen trädde i kraft, vare
förmyndaren pliktig att, där ej inom sex månader efter ikraftträdandet skifte
skett eller avtal träffats om sammanlevnad i oskiftat bo, inom nämnda tid
till överförmyndaren avgiva redogörelse, varom sägs i 7 kap. 9 § första stycket
nya lagen.

Årsuppgift jämlikt 7 kap. 9 § andra stycket i nya lagen skall för år 1924
avlämnas före den 15 februari 1925, ändock att avtal om sammanlevnad i
oskiftat bo träffats, innan nya lagen trädde i kraft.

10 §.

De, som valts till gode män för tillsyn å förmynderskap, skola frånträda
sina befattningar med utgången av år 1924.

Gode männen vare pliktiga att omedelbart sedan nya lagen trätt i kraft
till överförmyndaren avlämna de handlingar rörande förmyndares förvaltning,
som de innehava. Försummar god man vad sålunda är föreskrivet, anmäle
överförmyndaren försummelsen hos rätten eller domaren, och äge rätten att
genom vite tillhålla gode mannen att fullgöra sitt åliggande. Innan anmälan

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53. 35

göres efter vad nyss är sagt, skall överförmyndaren erinra gode mannen om
hans skyldighet.

11 §•

Den vårdnad över vissa förmynderskap, som tillkommer hovrätt enligt
lagen den 29 november 1895 angående upphävande av rätt för utländske
adelsmän, vilka hit i riket inkommit, till särskilt forum i vissa mål och lagen
den 24 mars 1916 om rätt domstol i vissa mål och ärenden angående frälsemän,
skall med nya lagens ikraftträdande upphöra.

Förmynderskap, som i första stycket avses, skola inskrivas vid underrätt.
Förmynderskap för minderårig, vilket innehaves av fader eller moder till den
minderårige, skall inskrivas hos rätten i den ort, där förmyndaren har sitt
hemvist eller, om denne ej har sådant inom riket, där han senast haft sitt
hemvist. Andra förmynderskap skola inskrivas hos rätten i den ort, där den
omyndige själv har eller senast inom riket haft hemvist. Finnes ej domstol,
som efter vad nu stadgats är behörig att verkställa inskrivningen, skall denna
ske vid Stockholms rådstuvurätt.

Angående de åtgärder, som för inskrivningens verkställande må ankomma
på hovrätten, utfärdas närmare bestämmelser av Konungen.

12 §.

Vad här ovan i denna lag stadgas om förmyndare och förmynderskap skall
i tillämpliga delar gälla i avseende å god man och godmanskap. Då vid nya
lagens ikraftträdande hovrätts vårdnad över godmanskap för bortovarande
upphör, skall godmanskapet inskrivas hos underrätt i den ort, där förvaltningen
huvudsakligen utövas.

13 §.

Med den nya lagens ikraftträdande skall Stockholms förmyndarkammare
upphöra med den verksamhet, som i enlighet med äldre föreskrifter utövats;
dock skall den förmyndarkammaren enligt 3 § i instruktionen den 21 juni
1907 tillkommande förvaltning av omyndigas samt frånvarande och okända
arvingars kontanta medel fortfarande av förmyndarkammaren handhavas, såvitt
angår medel, som där innestå, när nya lagen träder i kraft.

För Stockholms stad skall, intill dess Konungen annorlunda förordnar, överförmyndare
icke utses. Under tiden skall vad i 3 kap. 6 § och 5—12 kap.
nya lagen ävensom i denna lag stadgas om överförmyndare i stället gälla i
fråga om förmyndarkammaren. Dock må frågor om samtycke eller tillstånd,
varom sägs i 8 kap. 5, 8,j 9 och 13 §§ nya lagen, upptagas och avgöras
av viss ledamot av förmyndarkammaren, någon dess tjänsteman eller annan
lämplig person, som rådstuvurätten förordnar, och skall i sådant fall å denne
tillämpas vad i nya lagen stadgas om överförmyndare. I avseende å fullföljd
av talan mot beslut, som förmyndarkammaren meddelar, skall vad i 12 kap.

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 5H.

25 § nya lagen stadgas ej äga tillämpning, utan skall i stället härom gälla
vad som är föreskrivet om talan mot rättens beslut.

Under tid, som i andra stycket avses, skall arvode enligt de i 3 kap. 7 §
nya lagen stadgade grunder utgå till förmyndarkammaren, såvitt fråga är
om förmynderskap för omyndigförklarad eller om sådant förmynderskap för
minderårig eller godmanskap, som ställts under Stockholms rådstuvurätts tillsyn
i samband med inregistrering av bouppteckning, för vilken bouppteckningsavgift
ej utgått, eller om förmynderskap för minderårig eller godmanskap,
varå tillsynen från annan domstol överflyttats till rådstu vur ätten.

Angående avvecklingen av förmyndarkammarens förvaltning av medel, varom
i första stycket sägs, samt angående handhavandet under avvecklingstiden av
de åligganden, som enligt nya lagen ankomma på överförmyndare, meddelas
närmare bestämmelser av Konungen.

Förslag till lag om vård av omyndigs värdehandlingar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Hava för omyndigs räkning värdehandlingar blivit hos riksbanken eller
annan bank i öppet förvar nedsatta efter vad i lagen om förmynderskap är
stadgat, svare banken för de sålunda nedsatta värdehandlingarnas förvaring
och förvaltning i enlighet med vad här nedan i 2—7 §§ stadgas. Ej må i
vidare mån än där sägs avtal träffas om befrielse från de förpliktelser, som
enligt nämnda lagrum åvila banken; har så skett, vare avtalet utan verkan.

2 §•

I fråga om inhemska värdehandlingar vare banken pliktig

1. att, om nedsättning skett av omyndigs aktier eller andra därmed jämförliga
värdepapper, över vilka enligt lag bok eller förteckning föres, ombesörja,
att den omyndige där som ägare upptages, varvid tillika anmälan om
förmyndarens namn och adress skall göras,

2. att lyfta ränta å obligation samt, där uppgift om tid och ort för vinstutdelning
å aktie eller annat därmed jämförligt värdepapper kan av banken
utan väsentlig omgång eller tidsutdräkt inhämtas eller eljest på förfrågan meddelas
av förmyndaren, lyfta jämväl sådan utdelning,

3. att, om utlottning eller uppsägning av obligation tillkännagives i allmänna
tidningarna, därom underrätta förmyndaren samt i sådant fall, så ock

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 5.5

då underrättelse om utlottning eller uppsägning meddelas av förmyndaren,
uppbära betalning för utlottad eller uppsagd obligation,

4. att, då enligt kungörelse i allmänna tidningarna företrädesrätt till teckning
av ny aktie eller lott i solidariskt bankbolag tillkommer den omyndige,
därom underrätta förmyndaren, samt efter framställning av denne verkställa
teckningen och jämväl i övrigt lämna erforderligt biträde till aktiernas eller
lotternas utbekommande eller ock föranstalta om försäljning av teckningsrätten,

5. att, då enligt kungörelse i allmänna tidningarna ny aktie eller lott i
solidariskt bankbolag tillkommer den omyndige till följd av aktiekapitalets
eller grundfondens ökning medelst överföring av besparade vinstmedel, vidtaga
erforderliga åtgärder för aktiernas eller lotternas utbekommande,

6. att å intecknat skuldebrev eller annat fordringsbevis uppbära betalning
av förfallna räntor och kapitalbelopp, då betalning frivilligt erlägges, så ock,
där uppgift om gäldenärens adress kan av banken utan väsentlig omgång
eller tidsutdräkt inhämtas eller eljest på förfrågan meddelas av förmyndaren,
hos gäldenären vid utebliven betalning verkställa enskilt krav och efter framställning
av förmyndaren jämväl uppsägning,

7. att, då å värdehandling uppburits kapitalbelopp, därom ofördröjligen
underrätta såväl förmyndaren som överförmyndaren och, då medel eljest uppburits
av banken, underrätta förmyndaren i den ordning, varom överenskommelse
träffats med honom,

8. att ombesörja förnyelse av inteckning och, där uppgift om gäldenärens
adress kan av banken utan väsentlig omgång eller tidsutdräkt inhämtas eller
eljest på förfrågan meddelas av förmyndaren, vidtaga laga åtgärder för fordrans
vidmakthållande, samt

9. att, om exekutiv auktion å intecknad fast egendom blivit utlyst, därom
underrätta förmyndaren.

Beträffande utländska värdehandlingar vare banken ansvarig allenast för
handlingarnas förvaring.

3 §■

Medel, som uppbäras av banken, skola, såvitt ej annan bestämmelse givits
av förmyndaren, göras räntebärande genom insättning i den omyndiges namn
å sådan bankräkning, att medlen kunna utan föregående uppsägning uttagas.

4 §■

För skada till följd av krig, uppror, upplopp eller annan utomordentlig
tilldragelse (force majeure) vare banken ej ansvarig.

5 §•

Vill förmyndaren uttaga nedsatt värdehandling, eller vill han giva banken
uppdrag att överlåta eller pantsätta sådan handling, vare banken pliktig tillse;

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

att överförmyndarens tillstånd till handlingens uttagande föreligger. Påkallar
i sistnämnda fall förmyndaren bankens biträde till influtna medels anbringande,
skall banken ock tillse, att tillståndet innefattar samtycke därtill, om sådant
samtycke erfordras.

Skall aktieteckning enligt 2 § 4 ombesörjas av banken, åligger det ock
banken tillse, att överförmyndarens samtycke föreligger.

6 §•

Vid nedsättning av omyndigs värdehandlingar skall banken till förmyndaren
överlämna skriftligt förvaringsbevis i två exemplar, innefattande erkännande, att
banken till förvaring och förvaltning enligt denna lag mottagit de nedsatta värdehandlingarna.
I beviset skola handlingarna förtecknas med angivande av deras
nominella värde och skall i fråga om värdepapper nummer och annan beteckning
anmärkas.

Då för omyndig nedsättning första gången äger rum, skall av förmyndaren
uppgift lämnas å den omyndiges och förmyndarens namn och postadress, å
den överförmyndare, under vilkens tillsyn förmynderskapet står, samt, om
den omyndige är minderårig, å hans ålder och föräldrarnas namn och hemvist.
Sker ändring av förmyndarens eller den omyndiges hemvist eller postadress,
eller varder tillsynen å förmynderskapet överflyttad till annan överförmyndare,
vare förmyndaren pliktig göra anmälan därom.

7 §•

Banken vare pliktig att årligen före januari månads utgång till förmyndaren
översända uppgift rörande de värdehandlingar, som för myndlingens
räkning voro nedsatta i bankens förvar vid föregående års utgång, så ock
avskrift av bankens räkning för året med den omyndige.

s:§.

För den vård av omyndigs värdehandlingar, som enligt denna lag åligger
banken, må bänken betinga sig en årlig avgift, icke överstigande i fråga om
inhemska värdehandlingar en krona och utländska värdehandlingar 50 öre
för varje påbörjat tusental av handlingarnas värde. Hava minderåriga syskon
gemensam förmyndare, skola syskonens värdehandlingar sammanräknas. Närmare
bestämmelser om avgiftens beräkning må, såvitt angår andra banker än
riksbanken, meddelas av Konungen.

Den avgift, varom i första stycket sägs, innefattar ej ersättning för bankens
särskilda utgifter till följd av uppdraget, ej heller för åtgärd, som banken
efter särskilt avtal vidtagit.

För fordran å avgift eller ersättning, varom i första stycket sägs, äge banken
innehålla vad av de nedsatta handlingarna i värde svarar mot fordringen.
Banken äge ock för sådan fordran uttaga betalning av medel, som för den
omyndiges räkning uppburits av banken.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53!

9 §•

Då tillstånd att uttaga nedsatt värdehandling sökes av förmyndaren, skall
han lämna uppgift om det ändamål, för vilket handlingen skall uttagas. Vill
förmyndaren utfå handlingen för försäljning, pantsättning eller fordrans indrivande,
vare han pliktig att tillika uppgiva det ändamål, vartill de influtna
medlen skola användas.

Erfordras i fall, som i första stycket andra punkten avses, för de influtna
medlens användande till det uppgivna ändamålet överförmyndarens samtycke,
och finner överförmyndaren samtycke till den ifrågasatta åtgärden ej böra
givas, skall tillstånd till handlingens uttagande vägras. Eljest må, såframt
handlingens utlämnande erfordras för det uppgivna ändamålet, tillstånd till
handlingens uttagande ej vägras, med mindre omständigheter föreligga, på
grund av vilka det kan antagas, att den omyndiges rätt och bästa skulle
genom handlingens utlämnande sättas i fara.

10 §.

Tillstånd att uttaga nedsatt värdehandling gälle allenast under tre veckor
från tillståndets meddelande, såframt ej överförmyndaren bestämt annan tid
för tillståndets giltighet.

11 §•

Har tillstånd till nedsatt värdehandlings uttagande meddelats, skall förmyndaren
sist inom en månad därefter till överförmyndaren lämna redogörelse
för de åtgärder, som vidtagits, såframt ej fråga är allenast om anskaffande
av medel, som böra hållas tillgängliga för den omyndiges underhåll eller
vården av hans egendom. Överförmyndaren äge, om det finnes erforderligt,
utsätta annan tid för redogörelsens avlämnande. Har förmyndaren mottagit
avräkningsnota, betalningsbevis eller annan handling till styrkande av vidtagen
åtgärd, skall handlingen i huvudskrift eller besannad avskrift bifogas
redogörelsen. Då handlingen översänts i huvudskrift, skall den efter redogörelsens
granskning återsändas till förmyndaren. Förmyndaren skall ock vid
redogörelsen foga förvaringsbevis, utvisande att nedsättning av uttagen eller
förvärvad värdehandling skett, eller ock genom intyg styrka, att influtna medel
blivit så anbragta, att nedsättning ej erfordras.

Då tillstånd till värdehandlings uttagande förfallit, skall förmyndaren inom
tid, som i första stycket stadgas, hos överförmyndaren anmäla, att tillståndet
icke blivit använt, så ock förete bevis därom.

12 §.

När förmyndaren erhållit underrättelse, att å nedsatt värdehandling kapitalbelopp
uppburits av banken, vare förmyndaren, såframt han ej skall avgiva

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

redogörelse enligt 11 §, pliktig att till överförmyndaren lämna redogörelse
för de åtgärder, som i fråga om beloppets anbringande vidtagits, sist inom
en månad efter det beloppet uppburits av banken, därest ej annan tid blivit
av överförmyndaren bestämd. Redogörelsen skall vara bestyrkt på sätt ilig
första stycket sägs. Böra medlen hållas tillgängliga för den omyndiges underhåll
eller vården av hans egendom, skall anmälan därom göras inom tid,
som nyss är nämnd.

13 §.

Har förmyndaren angående omyndigs medel, som innestå hos bank, gjort
förbehåll, att medlen ej må uttagas utan överförmyndarens tillstånd, skall vad
i 9 och 11 §§ stadgas angående ansökan om tillstånd att utfå nedsatt värdehandling
och om sådan ansökans prövning, så ock om förmyndarens skyldighet
att ingiva redogörelse för vidtagna åtgärder eller anmälan, att tillståndet
icke blivit använt, i tillämpliga delar gälla rörande ansökan om tillstånd att
uttaga medel, om sådan ansökans prövning och om skyldighet för förmyndaren
att ingiva redogörelse för medlens användning eller anmälan, att tillståndet
icke blivit använt. Då fråga är om uttagning av medel till bestridande av utgifter
för den omyndiges underhåll eller för vården av hans egendom, må
tillståndet givas tills vidare och avse visst sammanlagt belopp under kalenderår.
I annat fall gälle ej sådant tillstånd för längre tid än tre veckor från det
tillståndet meddelades.

Kunna insatta medel ej utan föregående uppsägning uttagas, skall tillstånd
till medlens uttagning medföra rätt till uppsägning, och äge förmyndaren,
sedan uppsägning skett, utan nytt tillstånd lyfta medlen. I sådant fall skall
tiden för redogörelsens avgivande räknas från det dessa blivit för lyftning
tillgängliga.

14 §.

Försummar förmyndaren att i rätt tid ingiva redogörelse eller anmälan,
varom ovan sägs, anmäle överförmyndaren försummelsen hos rätten eller
domaren, och äge rätten att genom vite tillhålla förmyndaren att fullgöra sitt
åliggande. Innan anmälan göres efter vad nyss är sagt, bör överförmyndaren,
där det lämpligen kan ske, erinra förmyndaren om hans skyldighet.

15 §.

Vad i denna lag stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om
vård av värdehandlingar, som tillhöra den, för vilken god man förordnats
efter vad i 11 kap. 3 eller 4 § av lagen om förmynderskap stadgas, så ock
i fråga om medel, som för hans räkning innestå hos bank under förbehåll,
varom i 13 § är sagt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 53.

Förslag till lag om verkan av avtal, som slutits under inflytande
av rubbad själsverksamhet.

Med ändring av vad som finnes stadgat häremot stridande förordnas som
följer:

Har någon under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan
rubbning av själsverksamheten ingått avtal, vare avtalet ogiltigt, och bäre
envar åter vad han mottagit eller utgive, om det ej kan ske, ersättning för
dess värde. Dock vare, där ej nedan annorlunda stadgas, den, som ingått
avtal i sådant sinnestillstånd, ej pliktig att utgiva ersättning i vidare mån än
vad han mottagit använts till skäligt underhåll eller eljest linnes hava för
honom medfört nytta.

Var den, med vilken avtalet slöts, i god tro, äge han rätt att i den omfattning,
som prövas skälig, utbekomma ersättning för den förlust, som föranletts
av avtalet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 12 och 13 §§

giftermålsbalken.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 12 och 13 §§ giftermålsbalken skola hava
följande ändrade lydelse:

5 kap.

12 §.

En var av makarna äge att för den dagliga hushållningen eller barnens
uppfostran med förpliktande verkan jämväl för den andra maken ingå sådana
rättshandlingar, som sedvanligen företagas för dessa ändamål. Rättshandlingen
skall anses vara ingången i syfte att förplikta jämväl andra maken, såvida
ej annat framgår av omständigheterna. Make, som är omyndig på grund av
sin ålder, äge utan hinder därav ingå rättshandling, varom nyss är sagt.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Rättshandling, varom i första stycket sägs, vare ej förpliktande för andra
maken, om den, med vilken rättshandlingen slöts, insåg eller bort inse, att
det, som anskaffades genom rättshandlingen, ej var erforderligt. Var i fall,
som nu är sagt, make, som ingick rättshandlingen, omyndig, vare den ej
heller för honom bindande.

Vad sålunda är stadgat skall ej äga tillämpning, om makarna på grund av
söndring leva åtskilda.

13 §.

Missbrukar make den honom enligt 12 § tillkommande behörighet, må han
kunna på yrkande av andra maken av rätten förklaras behörigheten förlustig.
Är han omyndig, må behörigheten frånkännas honom på yrkande jämväl av
förmyndaren.

Sådant beslut varde av rätten upphävt, om makarna och, när den beslutet
avser är omyndig, jämväl förmyndaren enas därom eller förändrade förhållanden
visas hava inträtt.

Om rättens beslut, som i denna paragraf avses, skall ofördröjligen genom
rättens försorg anmälan göras till äktenskapsregistret samt kungörelse införas
i allmänna tidningarna och tidning inom orten.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 5 § i lagen den
1 1 juni 1920 (nr 407) om barn i äktenskap.

Härigenom förordnas, att 5 § i lagen den 11 juni 1920 om barn i äktenskap
skall hava följande ändrade lydelse:

5 §•

Barn, som fyllt aderton år, må själv taga tjänst eller annat arbete. Hava
föräldrarna dessförinnan låtit barnet taga tjänst eller annat arbete, varigenom
barnet blivit i stånd att försörja sig, äge barnet, sedan det fyllt sexton år,
själv uppsäga avtalet ävensom träffa avtal om annat arbete av liknande art.

Avtal, som barnet träffat efter vad i första stycket sägs, äge föräldrarna
häva, om det må anses erforderligt med hänsyn till barnets uppfostran eller
välfärd; tage dock, om barnet fyllt aderton år, rättens samtycke. Har avtalet
hävts, äge barnet ej därefter rätt att träffa arbetsavtal efter vad i första
stycket stadgas.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

I fråga om verkan av avtal, som barnet slutit utan erforderligt samtycke,
stadgas i lagen om förmynderskap.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 12 § i lagen den
14 juni 1917 (nr 378) om adoption.

Härigenom förordnas, att 12 § i lagen den 14 juni 1917 om adoption skall
hava följande ändrade lydelse:

Adoptant have den vårdnad om adoptivbarnet, som tillkommer föräldrar.
Vad i 2 kap. 2 § giftermålsbalken sägs om föräldrars samtycke till barns
äktenskap skall i fråga om adoptivbarn i stället tillämpas å adoptanten.

Adoptanten vare ock barnets förmyndare; och skall vad i lagen om förmynderskap
är stadgat om föräldrar och barn äga motsvarande tillämpning
å adoptanten och adoptivbarnet.

År någon adopterad av makar, eller har ena maken adopterat den andres
barn, vare i de avseenden, om vilka nu är sagt, så ansett, som vore barnet
deras gemensamma.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925.

Förslag till lag angående ändring i lagen den 14 juni 1917
(nr 376) om barn utom äktenskap.

Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ i lagen den 14 juni 1917 om barn
utom äktenskap i nedan angivna delar samt den före sistnämnda paragraf
upptagna rubriken skola hava följande ändrade lydelse:

1 §•

Barn -— — — — — — -—---— ogift Fadern,

sä ock, där modern är gift, hennes make må giva barnet sitt släktnamn.
Till sådan ändring av namn erfordras samtycke av den, som har vårdnaden
om barnet, där detta är under tjuguett år, och av barnet själv, om
det fyllt aderton år.

År barnet trolovningsbarn, äge den, som har vårdnaden om barnet, eller
barnet själv, om det fyllt tjuguett år, bestämma, att det skall bära faderns

Kungl. Maj:ta Proposition Nr 53.

namn. Har barnet fyllt aderton år, må ej den, som har vårdnaden, utan dess
samtycke träffa bestämmelse, som nu är sagd.

Med------------------tro.

Om vårdnad.

2 §•

Modern have vårdnaden om barnet, tills det fyllt tjuguett år eller ingått
äktenskap.

Äro föräldrarna ense, att fadern skall träda i moderns ställe, varde han,
på anmälan, av rätten förordnad att övertaga vårdnaden om barnet, om han
därtill är lämplig.

Finnes modern ej vara lämplig förese barnet, eller dör hon, skall rätten
överflytta vårdnaden å fadern eller särskilt förordnad förmyndare. Uppkommer
fråga härom, och kan utslag ej omedelbart givas, äge rätten att, för tiden intill
dess slutligt utslag meddelas, förordna om vårdnaden, efter vad som finnes
skäligt. Har å landet frågan ej förevarit vid rätten, äge domaren meddela
förordnande efter vad nu är sagt. Beträffande förordnande, som sålunda meddelats
av rätten eller domaren, samt slutligt utslag, varigenom överflyttning
av vårdnaden skett, skall i övrigt vad nedan i 28 § andra stycket, 29 § andra
och tredje styckena, SO § samt 31 § andra stycket stadgas i tillämpliga delar
lända till efterrättelse.

Har modern vårdnaden om barnet, äge hon, ändå att hon på grund av
sin ålder är omyndig, för barnet föra talan, som i 21 eller 34 § sägs, så
ock efter vad i 9 eller 11 § föreskrives sluta avtal om underhåll.

Fader — —----------emellan.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 2 kap. 4 § och 1 6 kap.

2 § ärvdabalken.

Härigenom förordnas, att 12 kap. 4 § och 16 kap. 2 § ärvdabalken skola
hava följande ändrade lydelse:

12 kap.

4 §.

Vid skiftet skall egendomen i fast och löst, redbart, och fordringar, i jämngoda
delar läggas, så att ej någon därigenom lider. Sedan behålle vardera

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53. . 45

det honom med lott tillfaller. Åsämjas arvingar att dela arvet utan lottning;
vare det så gillt, som hade var sitt med lott fångit.

IG kap.

2 §•

IVJan eller kvinna, som ej fyllt tjuguett år, må ej göra testamente, där ej
han eller hon är eller förut varit gift. Den, som fyllt sexton år, må dock
genom testamente bortgiva sådan egendom, den han eller hon genom eget
arbete sig förvärvat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925; dock skall 16 kap.
2 § ärvdabalken i dess äldre lydelse äga tillämpning i fråga om den, som
före den 1 januari 1925 fyllt femton men ej sexton år.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 10§handels balken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 10 § handelsbalken skall hava följande
ändrade lydelse:

Sedan uttages omyndigs fordran på ersättning i anledning av förmynderskap,
som gäldenären innehaft för den omyndige. Har gäldenären innehaft
flera förmynderskap, äge de omyndige sig emellan lika rätt. Om vid tiden
för ingivandet av konkursansökningen mer än två år förflutit från det förmyndarens
befattning upphörde, äge förmånsrätt, varom nu är sagt, ej rum,
med mindre talan om fordrans utfående anhängiggjorts inom nämnda tid, så
ock laga åtgärder, som därutöver erfordrats, utan oskäligt dröjsmål vidtagits
och fullföljts intill tiden för ingivandet av konkursansökningen.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning med avseende
å fordran i anledning av godmanskap, som gäldenären jämlikt lagen
om förmynderskap innehaft för borgenären.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925; dock skall i fall, då
förmyndares befattning upphört före nämnda dag, äldre lag lända till efterrättelse.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Förslag till lag om ändracT lydelse av 6 kap. 6 § och 22 kap.

14 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 6 kap. 6 § och 22 kap. 14 § strafflagen skola
hava följande ändrade lydelse:

6 kap.

6 §.

Är skada gjord av person under femton års ålder eller sådan, som i 5 kap.
5 § omtalas, vare han pliktig att ersätta skadan, om och i den mån det med
hänsyn till hans sinnesart, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i
övrigt må anses skäligt. Vad han sålunda utgivit äge han söka åter av den,
som genom underlåten vård om hans person vållat skadan.

, 22 kap.

14 §.

Går fullmäktig i sak, den .honom betrodd är, svikligen huvudmannens vederpart
tillhanda, vare sig med skrifts uppsättande, eller med råd eller skäl,
eller eljest till huvudmannens skada främjar sin eller andras nytta, eller begår
syssloman vid annat uppdrags utförande trolöshet emot huvudman; vare
lag som i 11 § sägs; och varde fullmäktig, som med sådant brott beträdes,
dömd ovärdig att vidare föra andras talan inför rätta.

Såsom syssloman skall ock straffas, efter ty nu sagt är, förmyndare och
god man, som förordnats för omyndig, sjuk eller bortovarande, så ock ledamot
i styrelse för bolag eller förening samt annan, som är satt att leda bolagets
eller föreningens angelägenheter.

Förleder man, i sviklig avsikt, annan till oskälig rättegång; straffes med
böter.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den
24 september 1861 angående vård av död mans bo.

Härigenom förordnas, att 3 § i förordningen den 24 september 1861 angående
vård av död mans bo skall hava följande ändrade lydelse:

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Nu kan så hända, att å tid, då rättegångsdag ej inträffar å landet, föreskrift
tarvas, huru bo vårdas skall; då äge domaren därom tills vidare förordna;
anmäle dock förhållandet å nästa rättegångsdag; och meddele rätten
därefter beslut i ämnet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925.

Förslag till lag om ändrad lydelse av § 6 i förordningen den
18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet.

Härigenom förordnas, att § 6 i förordningen den 18 juni 1864 angående
utvidgad näringsfrihet skall erhålla följande ändrade lydelse:

Omyndig, som fyllt sexton år, kan jämväl vinna rättighet att idka handelsrörelse
eller annat näringsyrke, såvida förmyndaren och överförmyndaren
därtill samtycka. Under" enahanda villkor må, därest handlande eller annan
näringsidkare varder ställd under förmyndarvård, rörelsen kunna fortsättas.

Å omyndigs vägnar äge ock förmyndaren idka handelsrörelse eller annat
näringsyrke, såframt överförmyndaren därtill samtycker.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § i förordningen den
16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 2 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom skall hava följande ändrade lydelse:

Häftar fast egendom för ogulden köpeskilling, på sätt i 11 kap. 2 § jordabalken
sägs, eller är ägare av fast egendom genom domstols lagakraftvunna
utslag i brottmål^ förpliktad att utgiva skadestånd, som ej genast är förfallet
till betalning; då må inteckning beviljas till säkerhet för sådan fordran, ändå
att gäldenären det ej medgivit.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925.

Kung!. Maj. ts Proposition Nr 53.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ i förordningen
den 16 juni 1875 angående särskilda protokoll över
lagfarter, inteckningar och andra ärenden.

Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående
särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden,
1 § i nedan angivna delar, skola hava följande ändrade lydelse:

1 §•

Över följande ärenden skola vid underrätt föras särskilda protokoll, nämligen:
ett över lagfarter med fång av fast egendom; ett över inteckningar i
sådan egendom; ett över inskrivningar av.tomträtt samt av fång till sådan
rätt, inteckningar i tomträtt, inskrivningar av vattenfallsrätt samt av fång
till sådan rätt så ock över inteckningar i vattenfallsrätt (tomträttsprotokoll);
ett över äktenskapsförord; ett över ärenden angående förmynderskap
och godmanskap; samt ett över bouppteckningar, testamenten, som vid domstolen
bevakas, och avhandlingar om lösöreköp. Uti lagfarts-, intecknings- och
tomträttsprotokollen skall för varje ärende å bredden tecknas namnet på den
egendom, ärendet rörer, uti protokollet över ärenden angående förmynderskap
och godmanskap namnet å den omyndige eller den, för vilken god man förordnats,
ävensom det nummer, varunder förmynderskapet eller godmanskapet
blivit infört i förmynderskapsboken, samt uti övriga protokollen för ärende,
som angår inregistrering av bouppteckning eller bevakning av testamente,
den dödes namn och för annat ärende namnet å den person, ärendet rörer.

Vid-------------—-----drives.

Hos-----------------— infört.

Har — — — — — —--— — — — — •— — — — anmärkt.

2 §■

De i 1 § nämnda protokoll skola insändas till hovrätten å landet av den,
som hållit ting eller tingssammanträde, vid vilket sådant protokoll förts, inom
tre månader från tingets avslutande och i stad av rådstuvurätten för varje
månad inom utgången av nästa månad därefter. I det exemplar av protokollet
över ärenden angående förmynderskap och godmanskap, som insändes till
hovrätten, skola endast införas ärenden, som angå inskrivning av förmynderskap
och godmanskap, anteckning att förmynderskap innehaves av den, som
på grund av lag är förmyndare, samt förordnande och entledigande av förmyndare
eller god man eller vilka röra tillstånd till åtgärd beträffande fast
egendom.

Försummas skyldigheten att till hovrätten insända protokoll, varom ovan
sägs, böte den försumlige minst en krona femtio öre och högst tre kronor
för varje dag protokollen eller något av dem uteblivit. Hovrätten äge, när
skäl därtill äro, vid vite förelägga den försumlige att inom viss tid inkomma

Kanyl. Maj.ts Proposition Nr 53. til

med felande protokoll; ställer han sig sådant föreläggande till efterrättelse och
varder förty ej fälld till vitet, böte enligt vad nu är sagt även för den tid
försummelsen efter föreläggandet fortfarit.

Är i fall, då ärende av beskaffenhet att skola i visst protokoll antecknas
icke förekommit, anmärkning därom ej gjord såsom i t § sägs, gälle i fråga
om böter och vitesförläggande vad i andra stycket är stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925.

Förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den
22 juni 191 1 (nr 74) om bankrörelse.

Härigenom förordnas, dels att i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse
skola införas två nya paragrafer av nedan angivet innehåll och betecknade
52 c och 168 c, dels ock att 3 och 113 §§ i nämnda lag skola i nedan angivna
delar hava följande ändrade lydelse:

3 §.

De---— — — — — — — — — — —--stadfästelse.

Stiftarna — — — — — — — — — —--— — tio.

Finnes---------------erfordras.

Stadfästes---------------kalenderår.

Vid meddelande av tillåtelse att driva bankrörelse äger Konungen stadga
skyldighet för bankaktiebolag att vid huvudkontoret och avdelningskontor, som
Konungen bestämmer, mottaga värdehandlingar till förvaring och förvaltning
i enlighet med de i lagen om förmynderskap och eljest i lag givna bestämmelser.

52 c §.

Omyndig må utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel,
som den omyndige, efter det han fyllt sexton år, själv insatt hos bankaktiebolag.
Sådana medel må ej av bolaget utbetalas till förmyndaren utan den
omyndiges samtycke. Har förmyndaren erhållit överförmyndarens tillstånd att
omhändertaga medlen och därom hos bolaget företett bevis, äge dock förmyndaren
ensam förfoga över medlen. I fall, varom nu är sagt, skall anteckning,
att förmyndaren äger ensam förfoga över innestående medel, verkställas
å bevis eller i motbok, som av bolaget utlämnats, när beviset eller motboken
företes hos bolaget.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 sam 40 höft. (Nr 53.) 4

Kuntjl. Maj.ts Proposition Nr 53

Har förbehåll gjorts, skall anteckning därom verkställas å bevis, som utfärdas
om insättningen, eller i motbok, som utlämnas av bolaget. Då med överförmyndarens
tillstånd uttagning av medel skett, skall ock anmärkning om
tillståndet göras. Förmyndare och god man äga på begäran erhålla bevis om
beloppet av de medel, som insättas eller innestå under sådant förbehåll, så
ock, om meddelat tillstånd icke blivit använt, intyg därom.

Utan hinder därav, att motbok rörande insättning å sparkasseräkning eller
därmed likartad räkning förut utfärdats, må ny motbok utfärdas för den,
till vilkens förmån medel insatts med förbehåll i avseende å medlens utbetalning,
så ock för omyndig, som fyllt sexton år, för vilken utfärdats motbok
å medel, varöver den omyndige ej äger själv förfoga. Har i fråga om medel,
som stå under förvaltning av förmyndare eller god man, förbehåll gjorts,
varom i andra stycket sägs, äge jämväl förmyndaren eller gode mannen för

insättning av medel utan sådant förbehåll utfå annan motbok.

113 §.

De — — — — — — — — — — — — — — — — bolagsordning.

Stiftarna — — — — — — — — —---— — tio.

Finnes — — — — — — —--— —----— erfordras.

Stadfästes — —------— —----kalenderår.

Vid meddelande av tillåtelse att driva bankrörelse äger Konungen stadga
skyldighet för solidariskt bankbolag att vid huvudkontoret och avdelningskontor,
som Konungen bestämmer, mottaga värdehandlingar till förvaring och
förvaltning i enlighet med de i lagen om förmynderskap och eljest i lag givna
bestämmelser.

168 c $.

Omyndig må utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel,
som den omyndige, efter det han fyllt sexton år, själv insatt hos solidariskt
hankbolag. Sådana medel må ej av bolaget utbetalas till förmyndaren utan
den omyndiges samtycke. Har förmyndaren erhållit överförmyndarens tillstånd
att omhändertaga medlen och därom hos bolaget företett bevis, äge dock förmyndaren
ensam förfoga över medlen. I fall, varom nu är sagt, skall anteckning,
att förmyndaren äger ensam förfoga över innestående medel, verkställas
å bevis eller i motbok, som av bolaget utlämnats, när beviset eller motboken
företes hos bolaget.

I fråga om medel, som stå under förvaltning av förmyndare eller god man
efter vad i lagen om förmynderskap är stadgat, må hos bolaget förbehåll när
som helst göras, att medlen ej må uttagas utan överförmyndarens tillstånd.
Har förbehåll gjorts, skall anteckning därom verkställas å bevis, som utfärdas
om insättningen, eller i motbok, som utlämnas av bolaget. Då med överförmyndarens
tillstånd uttagning av medel skett, skall ock anmärkning, om tillståndet
göras. Förmyndare och god man äga på begäran erhålla bevis om

Kunrjl. Maj:ts Proposition Nr i>3.

beloppet av de medel, som insättas eller innestå under sådant förbehåll, så
ock, om meddelat tillstånd icke blivit använt, intyg därom.

Utan hinder därav, att motbok rörande insättning å sparkasseräkning eller
därmed likartad räkning förut utfärdats, må ny motbok utfärdas för den, till
vilkens förmån medel insatts med förbehåll i avseende å medlens utbetalning,
så ock för omyndig, som fyllt sexton år, för vilken utfärdats motbok å medel,
varöver den omyndige ej äger själv förfoga. Har i fråga om medel, som stå
under förvaltning av förmyndare eller god man, förbehåll gjorts, varom i
andra stycket sägs, äge jämväl förmyndaren eller gode mannen för insättning
av medel utan sådant förbehåll utfå annan motbok.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1925; dock skall omyndig, som före
nämnda dag fyllt femton men ej sexton år, äga utan tillåtelse av förmyndaren
förfoga över medel, som han, efter det han fyllt femton år, själv å motbok
insatt, såframt ej förmyndaren enligt bevis, som företetts hos banken,
erhållit överförmyndarens tillstånd att omhändertaga medlen.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den
7 maj 1918 (nr 294) om särskilda tingssammanträden för
handläggning av vissa mål och ärenden.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden
för''handläggning av vissa mål och ärenden skall i nedan angivna
del hava följande ändrade lydelse:

I------------------slag:

1. mål---------—-----målsägande;

2. växelmål--------------check;

3. andra —--— —--— —---—--räkning;

4. mål----—---— — — — — — — boskillnad;

5. ärenden, som avses i förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda
protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden, dock av ärenden
angående förmynderskap och godmanskap endast de, som angå inskrivningav
förmynderskap och godmanskap, anteckning att förmynderskap innehaves
av den, som på grund av lag är förmyndare, samt förordnande och entledigande
av förmyndare eller god man.

6. ärenden-------------— stad.

Vid-----------—---— närvarande.

Mål-----— —----—----behandling.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925.

Kurgl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 77 § i lagen den
14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården.

Härigenom förordnas, att 77 § i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården
skall hava följande ändrade lydelse:

Över den, som enligt 36 § genom fattigvårdsstyrelsens försorg beretts
tjänst eller anställning, bör styrelsen, ändå att han icke åtnjuter fattigvård,
öva tillsyn, intill dess han fyllt aderton år.

Föreligger anledning, att understödstagare bör förklaras omyndig, har fattigvårdssstyrelsen
att anmäla förhållandet till vederbörande överförmyndare.

Denna lag skall träda i kraft den I januari 1925.

Förslag till lag om ändrad lydelse av lagen den 22 april
1921 (nr 159) med vissa bestämmelser om förmynderskap
för omyndig medlem av det kungliga huset.

Härigenom förordnas, att lagen den 22 april 1921 med vissa bestämmelser
om förmynderskap för omyndig medlem av det kungliga huset skall hava
följande ändrade lydelse:

De i lagen om förmynderskap givna bestämmelser om överförmyndarens
och rättens tillsyn över förmyndares förvaltning, om förmyndares skyldighet
att i vissa fall inhämta överförmyndarens eller rättens samtycke, så ock om
förmyndares redovisningsskyldighet skola ej äga tillämpning i avseende å förmynderskap
för omyndig medlem av det kungliga huset. .Beträffande sådant
förmynderskap skall fortfarande gälla vad i ärvdabalken stadgas om förmyndares
skyldighet att, när han frånträder förmynderskap, utgiva den omyndiges
egendom samt lämna slutredovisning, så ock om talan å sådan redovisning.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 3, 6 och 7 §§
i lagen den 13 juni 1921 (nr 299) om förvaltning av
bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda
ägor och rättigheter.

Härigenom förordnas, att 3, 6 och 7 §§ skola i nedan angivna delar erhålla
följande ändrade lvdelse:

3 §•

I fall — — — — — — — — — — — — — — — sammanträdet.

Kallelse ä delägarna skall bevisligen tillställas dessa minst fjorton dagar
före sammanträdet, såframt ej kortare tid av dem medgives, samt innehålla
uppgift om tid och ort för sammanträdet ävensom det ärende, för vars behandling
det påkallas. Hava ej delägarna enats om annat ställe för samman -

Kun yl. Maj:ts Proposition Nr 53.

trädes hållande, skall detta äga rum inom någon av de fastigheter, till vilka
samfälligheten hörer. Är någon delägare å okänd ort eller så fjärran, att han
ej kan bevaka sin rätt, begäre den sammankallande förordnande av god man
för den bortovarande enligt lagen om förmynderskap.

Äro delägarna flera än tio eller kan icke med säkerhet utrönas, vilka hava del
i samfälligheten, må kallelsen delgivas sålunda, att densamma överlämnas till
en av delägarna att vara för dem alla tillgänglig, varjämte kallelsen skall, med
underrättelse, vilken av delägarna bekommit densamma, minst tjugu dagar före
sammanträdet ej mindre uppläsas i kyrkan i den eller de församlingar, där
fastigheterna äro belägna, än även införas i en eller flera tidningar i orten.

Har---------------fastigheten.

Kostnad---------------samfälligheten.

6 §•

1 mom. Vilja---— — — — — — — — — — härav.

2 mom. För beslut om ägas utlegning för längre tid än fem år erfordras
minst två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster efter röstvärdet,
beräknat på sätt i andra punkten av 4 § 3 mom. är sagt. Beslutet skall
underställas rättens prövning. Finner rätten, att beslutet icke är i laga ordning
tillkommet eller att det strider mot allmän lag eller författning eller länder
till märkligt förfång för delägare, som ej lämnat sitt medgivande till upplåtelsen,
skall beslutet av rätten undanröjas; i annat fall varde det fastställt.

3 mom. Vad i 8 kap. 14 § av lagen om förmynderskap stadgas, skall ej
äga tillämpning i avseende å upplåtelse enligt denna lag av rätt till samfällighet,
vari omyndig eller ock sjuk eller bortovarande, för vilken god man
förordnats, äger del. Dock må beslut om upplåtelse, som i 2 mom. avses,
även om det biträtts å den omyndiges, sjukes eller bortovarandes vägnar, ej
fastställas, såframt beslutet finnes lända till märkligt förfång för denne.

'' §•

Vilja delägare avhända sig äga, som i denna lag avses, och kan det ske utan
märkligt förfång för delägare, som ej därtill samtycker, äge de ock härom besluta;
och skall vad i 6 § 2 mom. sägs om besluts fattande och underställande
äga motsvarande tillämpning. Där någon delägare det yrkar, må dock avhändandet
ej äga rum annorledes än genom försäljning å offentlig auktion.

Vad i 8 kap. 15 § av lagen om förmynderskap stadgas skall ej äga tilllämpning
i fråga om försäljning enligt denna lag av samfällighet, vari omyndig
eller ock sjuk eller bortovarande, för vilken god man förordnats, äger del,
och skall i sådant fall vad i 6 § 3 mom. sista punkten stadgas angående
fastställelse å beslut, som där avses, äga motsvarande tillämpning.

Har -----1----------ordning.

J)å-----•------------underskrivas.

Är —-----— — — — — — — — — — — därtill.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925.

Kunyl. Maj. ts Proposition Nr

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 24 § i lagen den
29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker.

Härigenom förordna*, att 24 § i lagen den 29 juni 1928 om sparbanker
skall hava följande ändrade lydelse:

24 §.

Omyndig må utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel,
som den omyndige, efter det han fyllt sexton år, själv insatt å motbok. .Sådana
medel må ej från sparbanken utbetalas till förmyndaren utan den
omyndiges samtycke. Har förmyndaren erhållit överförmyndarens tillstånd att
omhändertaga medlen och därom hos sparbanken företett bevis, äge dock
förmyndaren ensam förfoga över medlen. I fall, varom nu är sagt, skall arifeoi-ning,
att förmyndaren äger ensam förfoga över innestående medel, verkställas
i den avräkningsbok, som omförmäles i 31 §, så ock i motboken, när
den nästa gång företes hos banken.

I fråga om medel, som stå under förvaltning av förmyndare eller god man
efter vad i lagen om förmynderskap är stadgat, må förbehåll när som helst
göras, att medlen ej må uttagas utan överförmyndarens tillstånd. Har förbehåll
gjorts, skall anteckning därom verkställas såväl i avräkningsboken som
i motboken. Då med överförmyndarens tillstånd uttagning av medel skett,
skall ock anmärkning om tillståndet göras. Förmyndare och god man äge på
begäran erhålla bevis om beloppet av de medel, som insättas eller innestå
under sådant förbehåll, så ock. om meddelat tillstånd icke blivit använt,
intyg därom.

Utan hinder därav, att motbok förut utfärdats, må ny motbok utfärdas för
den, till vilkens förmån medel insatts med förbehåll i avseende å medlens
utbetalning, så ock för omyndig över sexton år, för vilken utfärdats motbok
å medel, varöver den omyndige ej äger själv förfoga. Har i fråga om medel,
som stå under förvaltning av förmyndare eller god man, förbehåll gjorts,
varom i andra stycket sägs, äge jämväl förmyndaren eller gode mannen för
insättning av medel utan sådant förbehåll utfå annan motbok.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925; dock skall omyndig,
som före nämnda dag fyllt femton men ej sexton år, äga utan tillåtelse av
förmyndaren förfoga över medel, som han, efter det han fyllt femton år, själv
å motbok insatt, såframt ej förmyndaren enligt bevis, som företetts hos banken,
erhållit överförmyndarens tillstånd att omhändertaga medlen.

Kung!. Maj.ts Proposition Nr. HH.

Förslag till lag angående ändring i lagen den 8 juli 1904
om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap
och förmynderskap.

Härigenom förordnas, att i lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap dels 4 kap. skall
erhålla den ändrade lydelse nedan angives, dels efter 4 kap. skall införas
ett nytt kapitel, betecknat såsom 5 kap., med den överskrift och av den
lydelse nedan angives och dels nuvarande 5 kap. hädanefter skall betecknas
såsom (i kap.:

4 kap. Om förmynderskap för minderåriga.

1 §•

Vad i svensk lag är stadgat om förmynderskap för minderårig skall äga
tillämpning jämväl i avseende å minderårig svensk undersåte, som ej har
hemvist inom riket. Varder förmynderskap för sådan minderårig anordnat i
främmande stat, där han har hemvist, må dock rätten, såframt ej särskilda
omständigheter påkalla, att förmynderskap är anordnat här i riket, besluta,
att förmynderskap ej skall vara anordnat enligt svensk lag.

Konungen äger beträffande förmynderskap för minderåriga svenska undersåtar,
som hava hemvist i främmande stat, meddela särskilda bestämmelser
angående vården av minderårigs värdehandlingar, så ock förordna svensk
diplomatisk eller konsulär ämbetsman att vara överförmyndare.

2 §.

Har utländsk undersåte, som enligt lagen i den stat, han tillhör, bör på
grund av minderårighet förses med förmyndare, hemvist här i riket, inhämte
rätten, genom bemedling av ministern för utrikes ärendena, huruvida förmynderskap
kommer att anordnas i enlighet med den främmande statens lag.
Upplyses det, att sådant förmynderskap ej kommer att anordnas, eller erhålles
ej svar inom sex månader, varde förmynderskap anordnat enligt svensk
lag. Anordnas förmynderskap i enlighet med lagen i den stat, den minderårige
tillhör, förordne rätten, att förmynderskap ej längre skall vara anordna!
enligt svensk lag.

3 §•

Skall förmynderskap för minderårig, som vistas här i riket, ej anordnas
enligt svensk lag, eller är ännu ej utrett, om det skall ske, ägc likväl rätten
eller domaren, om den omyndiges angelägenheter kräva omedelbar vård, efter
vad i svensk lag är stadgat förordna förmyndare för tiden intill dess förmvn
derskap anordnats i enlighet med den främmande statens lag eller förmyndare
blivit av rätten genom slutligt beslut utsedd.

Kun yl. Maj.ts Proposition Nr 53.

Är förmynderskap anordnat enligt lagen i främmande stat, må i trängande
fall god man enligt svensk lag förordnas att vårda den omyndiges angelägenheter.

4 §.

Enligt lagen i den stat, minderårig tillhör, skall, även om förmynderskap
är anordnat efter annan lag, bedömas, när behov av förmyndare upphör.

5 §•

Är förmynderskap för minderårig i överensstämmelse med vad ovan sägs
anordnat enligt främmande ag, lände den lag till efterrättelse i fråga om
verkan av omyndigheten och förmyndarens behörighet att handla å den minderåriges
vägnar.

Har den minderårige här i riket företagit rättshandling på förmögenhetsrättens
område, som han enligt den främmande lagen är obehörig att företaga,
vare rättshandlingen likväl för honom bindande, om han ägt behörighet
enligt svensk lag och den, emot vilken rättshandlingen företogs, varken insåg
eller bort inse hans bristande behörighet.

Om verkan av förbindelse enligt växel eller check är särskilt stadgat.

6 §■

Varder förmynderskap för minderårig svensk undersåte, som har hemvist
i främmande stat, anordnat här i riket, göre rätten ofördröjligen anmälan
därom till ministern för utrikes ärendena.

7 §•

Konungen äger, efter avtal med främmande stat, med avseende å svenska
undersåtar, som där hava hemvist, eller undersåtar i den staten, vilka hava
hemvist här i riket, stadga avvikelser från de i 1, 2, 3, 4 och 5 §§ givna
bestämmelser.

Skall, enligt de i viss främmande stat gällande allmänna regler om internationella
rättsförhållanden, förmynderskap för minderårig anordnas enligt,
lagen i den stat, där han har hemvist, äger ock Konungen förordna, att förmynderskap
skall enligt svensk lag anordnas för undersåtar i den staten,
vilka hava hemvist här i riket, samt att förmynderskap ej skall sålunda anordnas
för svenska undersåtar, vilka hava hemvist i den främmande staten.

5 kap. Om förmynderskap för omyndigförklarade.

1 §•

Vad i svensk lag är stadgat om omyndighetsförklaring och om förmynderskap
för omyndigförklarade skall äga tillämpning jämväl i avseende å svensk
undersåte, som ej har hemvist inom riket. Varder förmynderskap anordnat i

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Öl

främmande stat för svensk undersåte, som där har hemvist men som är förklarad
omyndig här i riket eller om vars försättande i omyndighet här är
fråga, må dock rätten, såframt ej särskilda omständigheter påkalla, att förmynderskap
är anordnat här i riket, besluta, att förmynderskap ej skall vara
anordnat enligt svensk lag.

Konungen äger beträffande förmynderskap för omyndigförklarade svenska
undersåtar, som hava hemvist i främmande stat, meddela särskilda bestämmelser
angående vården av omyndigs värdehandlingar, så ock förordna svensk
diplomatisk eller konsulär ämbetsman att vara överförmyndare.

Har ansökan gjorts om omyndighetsförklaring av utländsk undersåte, som
har hemvist här i riket, inhämte rätten, genom bemedling av ministern
för utrikes ärendena, huruvida förmynderskap kommer att anordnas enligt
den främmande statens lag. Upplyses det, att sådant förmynderskap icke
kommer att anordnas, eller erhålles ej svar inom sex månader, varde omyndighetsförklaring
av rätten meddelad och förmynderskap här anordnat enligt
svensk lag.

3 §•

Är svensk undersåte förklarad omyndig i främmande stat, kan omyndighetsförklaringen
hävas jämväl här i riket enligt svensk lag.

Har undersåte i främmande stat förklarats omyndig här i riket, men varder
förmynderskap för honom anordnat enligt den främmande statens lag, skall
den här förordnade förmyndaren entledigas.

Skall i visst fall svensk lag ej äga tillämpning beträffande omyndighetsförklaring
av någon, som vistas här i riket, eller är ännu ej utrett, om det
skall ske, äge likväl rätten eller domaren, om dröjsmål uppenbarligen skulle
medföra fara, förordna, att han skall vara omyndig under tiden intill dess
vård om hans angelägenheter anordnats i enlighet med lagen i hans hemland
eller rätten meddelat slutligt utslag, så ock för samma tid förordna förmyndare.
I avseende å förordnande, varom nu är sagt, skall vad i lagen om förmynderskap
12 kap. 8 § och 14 § andra och tredje styckena är stadgat äga
motsvarande tillämpning.

Är förmynderskap anordnat enligt lagen i främmande stat, må ock i trängande
fall god man enligt svensk lag förordnas att vårda den omyndiges
angelägenheter.

5 §•

Om omyndighetsförklaring, som meddelats av behörig utländsk myndighet,
skall genom svensk domstols försorg, på begäran, kungörelse införas i all -

58 Kungl. Maj. ts Proposition Nr ö;S.

manna tidningarna. Den utländska myndighetens behörighet skall styrkas
genom intyg av här i riket anställd diplomatisk eller konsulär ämbetsman
eller av svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning, då omyndighetsförklaring
blivit hävd av behörig utländsk myndighet.

§■

År förmynderskap för omyndigförklarad efter vad ovan sägs anordnat i
enlighet med utländsk lag, skall vad i 4 kap. 5 § är stadgat i avseende å
minderårig äga motsvarande tillämpning.

Har omyndighetsförklaringen kungjorts efter vad i detta kap. 5 § är sagt,
må dock den, mot vilken den omyndigförklarade här i riket företagit rättshandling,
icke åberopa, att han ej ägde eller bort äga kännedom om omyndighetsförklaringen.

'' §•

Vad i detta kap. sägs om omyndighetsförklaring och förmynderskaps anordnande
enligt utländsk lag skall äga motsvarande tillämpning i avseende å
annan därmed jämförlig åtgärd, som är förenad med inskränkning i den
rättsliga handlingsförmågan.

8 §•

Varder svensk undersåte, som har hemvist i främmande stat, här i riket
förklarad omyndig och förmyndare för honom förordnad, göre rätten ofördröjligen
anmälan därom till ministern för utrikes ärendena.

9 §•

Skall, enligt de i viss främmande stat gällande allmänna regler om internationella
rättsförhållanden, lagen i den stat, där hemvistet är, äga tillämpning
med avseende å omyndighetsförklaring och förmynderskap för omyndigförklarade,
äger ock Konungen förordna beträffande undersåtar i den staten, vilka
hava hemvist här i riket, att omyndighetsförklaring må ske och förmynderskap
anordnas enligt svensk lag, samt i fråga om svenska undersåtar, vilka
hava hemvist i den främmande staten, att omyndighetsförklaring må ske och
förmynderskap anordnas i den främmande staten.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925.

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 53.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 2 t? i lagen
den 5 juni 1909 om konsularjurisdiktion.

Härigenom förordnas, att 12 § i lagen den 5 juni 1909 om konsularjurisdiktion
skall i nedan angivna delar hava följande ändrade lydelse:

Konsulardomaren är konkursdomare.

I fråga —--------—--------landet.

Beträffande — —-------—-----underrätt.

Han skall jämväl förordna förmyndare och god man, som i lagen om förmynderskap
avses; åliggande honom att öva den tillsyn å förmyndares och
god mans förvaltning, som enligt nämnda lag åligger rätten. Han äge ock
förordna överförmyndare, där så erfordras.

Äktenskapsförord — — —--— —- — — — — — — — honom.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925.

Förslag till förordning om ändrad lydelse av § 2 mom, 1, 3
och 4, § 3 mom. 2 och § 4 i förordningen den 21 juni 1922
(nr 277) angående postsparbanken.

Härigenom förordnas, att § 2 mom. 1, 3 och 4, § 3 mom. 2 och § 4
förordningen den 21 juni 1922 angående postsparbanken skola hava följande
ändrade lydelse:

Mom. 1. Envar äger att för egen räkning eller till förman för annan (enskild
person, firma, förening eller dylikt) insätta medel i postsparbanken.

Insättning må icke ske annat än i helt krontal. En och samma persons tillgodohavande
må ej ökas utöver 5,000 kronor annorledes än genom upplupen
räntas läggande till kapitalet. Då, efter vad i mom. 4 stadgas, för samma
person utfärdats flera motböcker, skall dock vad nyss är sagt gälla i fråga
om tillgodohavandet enligt varje särskild motbok.

Mom. 3. Den, som begär motbok för annan, äger gorå det förbehåll, att
medel, som insättas å motboken, icke skola få uttagas förr än efter viss tid.
Vill, han göra annat förbehåll, ankommer det på generalpoststyrelsens prövning,
huruvida motbok må med det förbehåll utfärdas.

60 Kung!. Maj:ts Proposition Nr 53.

1 fråga om medel, som stå under förvaltning av förmyndare eller god man
efter vad i lagen om förmynderskap är stadgat, må förbehåll när som helst
göras, att medlen ej må uttagas utan överförmyndarens tillstånd. Förmyndare
och god man äge på begäran erhålla bevis om beloppet av de medel, som
insättas eller innestå under sådant förbehåll, så ock, om meddelat tillstånd
icke blivit använt, intyg därom.

Rörande varje förbehåll, som gäller i fråga om de å motbok insatta medlen,
skall anteckning finnas i motboken.

Mom. 4. Fn och samma person äger i allmänhet ej utbekomma mer än en
motbok. Utan hinder därav, att motbok förut utfärdats, må ny motbok utfärdas
för den, till vilkens förmån medel insatts, med förbehåll i avseende å
medlens utbetalning, så ock för omyndig över sexton år, för vilken utfärdats
motbok å medel, varöver den omyndige ej själv äger förfoga. Har i fråga om
medel, som stå under förvaltning av förmyndare eller god man, förbehåll
gjorts, varom i mom. 3 andra stycket sägs, äge jämväl förmyndaren eller gode
mannen för insättning av medel utan sådant förbehåll utfå annan motbok.

§ 3.

Mom. 2. Uttagning, som icke omfattar hela det å motbok innestående beloppet,
må icke ske annat än i helt krontal.

Uttaget belopp skall avföras i motboken. Då medel uttagits av förmyndare
eller god man med överförmyndarens tillstånd, skall ock anmärkning om tillståndet
göras.

§ 4.

Omyndig må utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel,
som den omyndige, efter det han fyllt sexton år, själv insatt å motbok. Sådana
medel må ej utbetalas till förmyndaren utan den omyndiges samtycke.
Har förmyndaren erhållit överförmyndarens tillstånd att omhändertaga medlen
och därom hos postsparbanken företett bevis, äge dock förmyndaren ensam
förfoga över medlen. I fall, varom nu är sagt, skall anteckning, att förmyndaren
äger ensam förfoga över innestående medel, verkställas i motboken,
när den nästa gång företes bos banken.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 januari 1925; dock skall omyndig,
som före nämnda dag fyllt femton men ej sexton år, äga utan tillåtelse
av förmyndaren förfoga över medel, som han, efter det han fyllt femton år,
själv å motbok insatt, såframt ej förmyndaren enligt bevis, som företetts hos
postsparbanken, erhållit överförmyndarens tillstånd att omhändertaga medlen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Utdrag av protokollet över jmtitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
5 oktober 1022.

Närvarande:

Statsråden Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson, Åkerman,
Schlyter, Örke.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Åkerman, anmäler att, sedan
Kungl. Maj:t genom beslut den 25 januari 1918 förordnat, att lagberedningen
skulle, efter det revisionen av giftermålsbalken fullbordats, företaga revision
av ärvdabalken med vad därmed ägde samband, varvid det skulle tillåtas
beredningen att, därest sådant funnes lämpligt, framlägga förslag i särskilda,
efter ämnenas beskaffenhet lämpade avdelningar, beredningen med underdånig
skrivelse den 30 september 1921 överlämnat av motiv åtföljda förslag
till

1) lag om förmynderskap;

2) lag angående införande av lagen om förmynderskap;

3) lag om vård av omyndigs värdehandlingar;

4) lag om verkan av avtal, som s t lits under inflytande av rubbad själsverksamhet; 5)

lag om ändrad lydelse av 5 kap, 12 och 13 §§ giftermålsbalken;

6) lag angående ändrad lydelse av 5 § i lagen den 11 juni 1920 om barn
i äktenskap;

7) lag angående ändrad lydelse av 12 § i lagen den 14 juni 1917 om
adoption;

8) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap; 9)

lag om ändrad lydelse av 12 kap. 4 § och 16 kap. 2 § ärvdabalken;

10) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 10 § handelsbalken;

11) lag om ändrad lydelse av 6 kap. 6 § och 22 kap. 14 § strafflagen;

12) lag om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 24 september 1861
angående vård av död mans bo

13) förordning om ändrad lydelse av § 6 i förordningen den 18 juni 1864
angående utvidgad näringsfrihet;

Kung!. Maj. ts Proposition Nr ö3.

14) lag om ändrad lydelse av 2 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom;

15) lag om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ i förordningen den 16 juni 1875
angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden;

16) lag om ändrad lydelse av 23, 24 och 26 §§ i lagen den 29 juli 1892
angående sparbanker;

17) lag om ändrad lydelse av 3, 52, 113 och 168 §§ i lagen den 22 juni
1911 om bankrörelse;

18) lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 7 maj 1918 om särskilda
tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden;

19) lag om ändrad lydelse av lagen den 22 april 1921 med vissa bestämmelser
om förmynderskap för omyndig medlem av det kungl. huset;

20) lag angående ändring i lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap; samt

21) lag angående ändrad lydelse av 12 § i lagen den 5 juni 1909 om
konsulat urisdiktion.

Föredraganden anför: »I skrivelse den 15 april 1902, vilken av Kungl.
Maj:t överlämnats till lagberedningen att tagas i övervägande vid utarbetandet
av förslag till ny förmynderskapslagstiftning, har riksdagen anhållit, att Kungl.
Maj:t täcktes taga i övervägande, huruvida icke mera betryggande föreskrifter
rörande kontrollen över förmyndares förvaltning av omyndigs tillgångar i
kontanta medel och värdehandlingar kunde ernås och i sådant fall låta utarbeta
och för riksdagen framlägga förslag i ämnet. Lagberedningen, som
avvisat tanken på inrättande av förmyndarkamrar för övertagande av förvaltningen
av de omyndigas kontanta medel och värdehandlingar främst av
hänsyn till de med eu sådan ordning förbundna kostnader, har i förslaget
till lag om förmynderskap sökt bereda de omyndiga ökad trygghet dels genom
inrättande av ett nytt kontrollorgan, överförmyndaren, i den nuvarande godemansinstitutionens
ställe, dels genom vissa bestämmelser rörande förvaltningen
av omyndigs egendom i syfte att tillförsäkra omyndig betryggande
placering av hans tillgångar, dels genom föreskrift om särskilda kontrollåtgärder
för det fall, att omyndigs tillgångar äro till större belopp anbragta i
värdehandlingar eller insatta hos bank. Sålunda föreslås, att omyndigs aktier,
obligationer, skuldebrev och andra sådana värdehandlingar skola, såframt
sammanlagda värdet överstiger femtusen kronor, nedsättas i öppet förvar hos
riksbanken eller annan bank, vilken därefter äger ombesörja den löpande
förvaltningen i huvudsaklig överensstämmelse med gällande regler för öppen
deposition. Sedan nedsättning skett, skall förmyndaren ej äga uttaga nedsatt
värdehandling utan överförmyndarens tillstånd. Värdehandlingarna skola sålunda
komma att i regel linnas förvarade hos banken för den omyndiges
räkning under överförmyndarens kontroll. Rörande omyndigs medel, som insättas
eller innestå hos bank, skall enligt förslaget förbehåll göras, att medlen
ej må uttagas utan överförmyndarens tillstånd. Sådant förbehåll skall döek

Kungl. Maj:ts Proposition AV

(»B

ej göras i fråga om medel, som böra hållas tillgängliga för bestridande av
utgifter för den omyndige, ej heller såframt sammanlagda beloppet hos bank
insatta medel icke överstiger ettusen kronor. 1 fråga om nedsatta värdehandlingar
och medel, som innestå hos bank under förbehåll, varom nyss
är sagt, vinnes genom beredningens förslag i huvudsak samma trygghet som
genom inrättande av förmyndarkamrar. Även för de fall, då omyndig hatvärdehandlingar
till sådant belopp, att nedsättningsplikt ej föreligger, eller
medel innestående i bank utan nyssnämnda förbehåll, innehåller förslaget
stadganden, som äro ägnade att bereda den omyndige avsevärt större trygghet
än nu gällande bestämmelser. Lagberedningens förslag tillgodoser därför
enligt min mening, så långt det är utan allt för dyrbara organisatoriska anordningar
möjligt, på ett lyckligt sätt de önskemål, som uppställts i riksdagens
förutnämnda skrivelse.

Med hänsyn till den trygghet, förslagets bestämmelser om förvaltningen avomyndigs
egendom och kontrollen däröver får anses bereda de omyndiga,
anser lagberedningen de särskilda fördelar, Stockholms förmyndarkammares
bibehållande kunde medföra i vissa hänseenden, icke motsvara de kostnader,
som i eu framtid skulle bliva därmed förenade för det allmänna, till följd
varav enligt förslaget förmyndarkammarens verksamhet skall avvecklas.

Efter remiss hava utlåtanden i ärendet inkommit från hovrätterna, från
häradshövdingarna i Uppsala läns norra domsaga, Nyköpings domsaga, Gotlands
södra härads domsaga, Nordmarks härads domsaga och Kullings in. tl.
härads domsaga, från Stockholms rådstuvurätt och rådstuvurätterna i Nyköping
och Örebro, från fullmäktige i Sveriges riksbank, från medicinalstyrelsen,
från Svenska bankföreningen och från styrelsen för Sveriges advokatsamfund.

Stockholms rådstuvurätt har på anförda skäl hemställt om förmyndarkammarens
bibehållande. Vad rådstuvurätten härutinnan åberopat har icke synts
mig innefatta anledning att frångå lagberedningens förslag.

Vad de börda myndigheterna i övrigt anfört avser huvudsakligen detaljbestämmelser
i förslagen. Av de framställda anmärkningarna har jag, efter
samråd med lagberedningen, ansett vissa nu böra beaktas. I 1 kap. 4 i? avförslaget
till lag om förmynderskap liar upptagits eu bestämmelse av innehåll,
att innan kungörelse om omyndighetsförklaring ägt rum, förklaringen
skall vara utan verkan mot den, som ej därom ägt eller bort äga kännedom.
Mot denna bestämmelse har såväl Stockholms rådstuvurätt som styrelsen för
Sveriges avdokatsamfund erinrat, att det dröjsmål med förklaringens rättsverkan,
som härav blir en följd, kan innebära en fara för den omyndige, och
hemställt, att som olägenhet för tredje man av gällande rätts ståndpunkt
härutinnan ej försports, förslaget måtte ändras sålunda, att verkan av omyndighetsförklaringen
kommer att inträda, oberoende av kungörelsen, redan
genom beslutets meddelande. Då syftet med den av lagberedningen föreslagna
bestämmelsen icke torde kunna till fullo vinnas, utan att omyndighetsför -

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 58.

klaringens rättsverkan framflyttas till tidpunkten för antecknings verkställande
i det av beredningen föreslagna registret över omyndigförklarade, men därigenom
ytterligare ett betänkligt dröjsmål med omyndighetsskyddets inträde
skulle uppstå, har jag ansett mig böra biträda de av Stockholms rådstuvurätt
och styrelsen för Sveriges advokatsamfund framställda yrkanden. Med anledning
därav anser jag ändrade bestämmelser om omyndighetsförklarings
kungörelse ej heller erforderliga. 1 kap. 4 § bör således utgå ur förslaget
och 12 kap. 11 § undergå jämkning. Tillika bör till följd av dessa ändringar
i förmynderskapslagförslaget motsvarande ändringar vidtagas i förslaget till
lag om ändrad lydelse av 5 kap. 13 § giftermålsbalken.

I 8 kap. 13 § av förslaget till lag om förmynderskap har upptagits förbud
för förmyndare att å den omyndiges vägnar ingå borgen eller ställa den
omyndiges gods som säkerhet för annans förbindelse. Av styrelsen för Sveriges
advokatsamfund har häremot erinrats, att fall kunna förekomma, då det
måste anses ligga i den omyndiges intresse, att exempelvis borgen kan ingås
för den omyndige av förmyndaren. Sålunda kan, då arv tillfaller omyndig
efter person, som häftat för borgensförbindelse, det understundom vara vida
fördelaktigare för den omyndige, att borgensansvar övertages av honom, än
att borgensförbindelsen inbetalas med boets medel. Erforderligt skydd mot
att rättshandling, varom här är fråga, ingås i strid mot den omyndiges intresse,
torde kunna vinnas därigenom, att till rättshandlingen kräves överförmyndarens
samtycke. Jag har därför ansett 8 kap. 13 § böra i detta
hänseende omarbetas. Härvid bör uttryckligen uttalas, att samtycke ej må av
överförmyndare givas, utan att särskilda skäl därtill äro.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har påpekat, att vid formuleringen av
4 kap. 3 § och 12 kap. 12 § av förslaget till lag om förmynderskap förbisetts
det fall, då omyndighetsförklaring efter klagan meddelats av överrätt.
Vidare har upplysts, att hovrätt i visst fall fortfarande, på grund av föreskrift
i lagen den 29 november 1895 angående upphävande av rätt för utländske
adelsmän, vilka hit i riket inkommit, till särskilt forum i vissa mål,
utövar vårdnad över förmynderskap för omyndigförklarad utländsk adelsman.
Svea hovrätt har hemställt, att 11 § av förslaget till lag angående införande
av lagen om förmynderskap måtte erhålla sådan avfattning, att jämväl denna
vårdnad komme att upphöra. Med anledning av vad sålunda anmärkts får
jag föreslå erforderliga ändringar i lydelsen av 4 kap. 3 § och 12 kap.
12 § av förslaget till lag om förmynderskap och av 11 § av förslaget till
promulgationslag.

Under år 1921 vidtagna ändringar i 52 och 168 §§ av lagen den
22 juni 1911 om bankrörelse samt 1 § av lagen den 7 maj 1918 om
särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden
böra givetvis införas i lagberedningens förslag till ny lydelse av nämnda
lagrum.

Vad de hörda myndigheterna i övrigt anfört har jag funnit icke vara av

Kungl. Mcvj.ts Proposition Nr 53.

beskaffenhet att böra föranleda ändring i förslagen. Då dessa anmärkningar
allenast röra detaljbestämmelser, torde det icke vara nödigt att i detta sammanhang
ingå på en närmare redogörelse för desamma.»

Härefter hemställer föredraganden att, för det ändamål § 87 regeringsformen
omförmäler, lagrådets utlåtande över ifrågavarande av lagberedningen
utarbetade lagförslag med de ändringar föredraganden nu angivit, de ändrade
förslagen av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, måtte inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

N. Cervin.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 saml. 40 käft. (Nr 53.)

Kungl. May.ts Proposition Nr 53.

Bilaga.

Förslag till lag om förmynderskap.

1 kap. Om omyndiga.

4 § utgår.

5 § blir 4 §.

4 kap. Om förmynderskapsdomstol.

3 §■

Då någon, som uppnått myndig ålder, förklaras omyndig, varde förmynderskapet
inskrivet vid den rätt, där ansökningen om omyndighetsförklaring
gjordes.

8 kap. Om förmyndares förvaltning av omyndigs egendom.

13 §.

Utan överförmyndarens samtycke-----inteckningen meddelades.

Förmyndare äge ej heller utan överförmyndarens samtycke å den omyndiges
vägnar ingå borgen eller ställa den omyndiges gods såsom säkerhet för annans
förbindelse. Till sådan rättshandling mä samtycke ej givas, med mindre
särskilda skäl därtill äro.

Ej .må förmyndare bortgiva---------anses tillbörligt.

12 kap. Vissa bestämmelser om rättegången.

U §•

registret över omyndigförklarade.

Har slutligt utslag------—---stycket sägs.

Det register över----------av Konungen.

‘12 §.

Fråga om förordnande----------skall ske.

Fråga om entledigande

skall inskrivas.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Förslag till lag angående införande av lagen om
förmynderskap.

11 §•

Den vårdnad över vissa förmynderskap, som enligt lagen den 29 november
1895 angående upphävande av rätt för utländske adelsman, vilka hit i riket
inkommit, till särskilt forum i vissa mål och lagen den 24 mars 1916 om
rätt domstol i vissa mål och ärenden angående frälsemän tillkommer hovrätt,
skall med nya lagens ikraftträdande upphöra.

Förmynderskap, som-------Stockholms rådstuvurätt.

Angående de åtgärder--------av Konungen.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 12 och 13 §§

giftermålsbalken.

13 §.

Missbrukar make — — — — — — — av förmyndaren.

Sådant beslut-------hava inträtt.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 3, 52, 113 och
168 §§ i lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse.

52 §.

Varda penningar-----------hos bolaget.

.;.f Å| medel, — ------------i motboken.

Har motbok----en gång i allmänna tidningarna och en gång i

tidning, som i orten----— — mot bolaget.

I fråga--—-----överförmyndarens tillstånd.

168 §.

Varda penningar-----------hos bolaget.

Å medel,----------—--i motboken.

Har motbok----en gång i allmänna tidningarna och en

tidning, som i orten------mot bolaget.

I fråga--------överförmyndarens tillstånd.

gång i

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den
7 maj 1918 (nr 294) om särskilda tingssammanträden för
handläggning av vissa mål och ärenden.

Härigenom förordnas---------i bilagd räkning;

4. mål angående gäldenärs försättande i konkurs, angående fastställelse å
ackord i konkurs eller i ackordsförhandling utan konkurs, angående skyldighet
för gäldenär att avlägga utmätningsed samt angående boskillnad;

5. ärenden, som--— — den 1 januari 192 .

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj ds lagråd dm 8 februari
1924.

Närvarande:

justitierådet Sundberg,
regeringsrådet Thulin,
justitierådet Stenbeeg,
justitierådet Köersner.

Enligt lagrådet tillhandakommet, härvid fogat utdrag av protokollet över
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
5 oktober 1922, hade Kungl. Maj:t förordnat, att, för det ändamål § 87 regeringsformen
omförmäler, lagrådets utlåtande skulle inhämtas över upprättade
förslag till

1) lag om förmynderskap,

2) lag angående införande av lagen om förmynderskap,

3) lag om vård av omyndigs värdehandlingar,

4) lag om verkan av avtal, som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet,

5) lag om ändrad lydelse av 5 kap. 12 och 13 §§ giftermålsbalken,

6) lag angående ändrad lydelse av 5 § i lagen den 11 juni 1920 om barn
i äktenskap,

7) lag angående ändrad lydelse av 12 § i lagen den 14 juni 1917 om adoption,

8) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap,

9) lag om ändrad lydelse av 12 kap. 4 § och 16 kap. 2 § ärvdabalken,

10) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 10 § handelsbalken,

11) lag om ändrad lydelse av 6 kap. 6 § och 22 kap. 14 § strafflagen,

12) lag om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 24 september 1861
angående vård av död mans bo,

13) förordning om ändrad lydelse av § 6 i förordningen den 18 juni 1864
angående utvidgad näringsfrihet,

14) lag om ändrad lydelse av 2 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom,

15) lag om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ i förordningen den 16 juni 1875
angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden,

16) lag om ändrad lydelse av 23, 24 och 26 §§ i lagen den 29 juli 1892
angående sparbanker,

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

17) lag angående ändrad lydelse av 3, 52, 113 och 168 §§ i lagen den 22
juni 1911 (nr 74) om bankrörelse,

18) lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 7 maj 1918 (nr 294)
om särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden,

19) lag om ändrad lydelse av lagen den 22 april 1921 med vissa bestämmelser
om förmynderskap för omyndig medlem av det kungliga huset,

20) lag angående ändring i lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap samt

21) lag angående ändrad lydelse av 12 § i lagen den 5 juni 1909 om
konsularjurisdiktion.

Härefter hade med utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 24 november 1923, till
lagrådet överlämnats, för att tagas i övervägande vid avgivande av nämnda
utlåtande, två underdåniga skrivelser angående ifrågasatt avskaffande av Stockholms
förmyndarkammare, avlåtna den ena av Stockholms rådstuvurätts
första avdelning och förmyndarkammaren den 5 november 1923 och den
andra av samfällda rådstuvurätten den 23 i samma månad.

De remitterade förslagen, utgörande de förslag, <som framlagts uti ett av
lagberedningen den 30 september 1921 avgivet betänkande angående revision
av ärvdabalken, med vissa däri vid frågans behandling i statsrådet den 5
oktober 1922 vidtagna ändringar, hade inför lagrådet föredragits av revisionssekreteraren
Arthur Lindhagen beträffande 1, 2, 3, 4, 6, 7, 9, 10 och 12
kap. av förslaget till lag om förmynderskap, förslagen under 2), 7) och 8),
förslaget under 9), så vitt angår 12 kap. 4 § ärvdabalken, samt förslagen
under 10), 14), 15) och 18) och av revisionssekreteraren Einar Stenbeck beträffande
de remitterade förslagen i övrigt; och blevo förslagen nu företagna
till slutlig behandling.

Beträffande den ifrågasatta lagstiftningens allmänna grunder yttrade lagrådet:

Vid utarbetandet av det förslag till lagstiftning om förmynderskap, som
föreligger till lagrådets granskning, har — frånsett behovet att ersätta föråldrade
stadganden med nya och att i vissa delar fullständiga den gällande
lagen — syftet huvudsakligen varit att avhjälpa de brister, som otvivelaktigt
vidlåda den nuvarande kontrollen över förmyndarnas förvaltning av de omyndigas
tillgångar i kontanta medel och värdehandlingar. Det är sålunda de
kapitel i den föreslagna förmynderskapslagen, vilka reglera förvaltningen av
de omyndigas egendom samt tillsynens anordnande och utövande, som i
praktiskt avseende erbjuda största intresset. Hithörande frågor hava enligt
lagrådets uppfattning blivit i de remitterade förslagen lösta på ett i
stort sett lyckligt sätt. Genom inrättande av överförmyndarinstitutionen, genom
brytandet med den gamla uppfattningen om förmyndarens rätt att
ställa sig som gäldenär i fråga om myndlingens av honom förvaltade medel
och fastslåendet av plikt för förmyndaren att handhava dessa såsom anför -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

trött gods, genom inskränkningen i förmyndarens frihet vid val av placeringsobjekt
och övriga begränsningar av hans förvaltningsbefogenhet samt genom
föreskrifterna om värdehandlingars deponerande hos bank och penningmedels
insättande därstädes under betryggande villkor blir myndlingens säkerhet i
väsentlig mån ökad. Det lärer emellertid icke kunna förnekas, att arbetet
för förmyndarvården kommer att bliva mera betungande än hittills och att
den frihet i förvaltningen, som är av vikt för ett gott utövande av förmyndarfunktionen,
blir avsevärt beskuren. De betänkligheter, som i dessa
hänseejjden yppa sig, torde dock ej vara av den styrka, att man med hänsyn
till dem bör avstå från den större trygghet, som med den föreslagna anordningen
står att vinna. Vad arbetsbördan beträffar, lärer för övrigt få antagas,
att vid lagens tillämpning skall utbilda sig en praxis, ägnad att medföra lättnader
och förenklingar.

Lagrådet tillstyrker alltså, att ny förmynderskapslagstiftning bygges på den
grund, varå förevarande förslag vila.

Förslaget till lag om förmynderskap.

Följande yttranden avgåvos av lagrådet och dess särskilda ledamöter.

1 kap.

1 §■

Sundberg och Thulin:

För att med ett kort uttryck beteckna dem, som äro omyndiga på grund
av sin ålder, har använts ordet minderårig. Till stöd därför har åberopats,
att detta uttryck äger internationell användning i nämnda betydelse och jämväl
på denna väg redan vunnit insteg i vårt lagspråk genom lagen den 8 juli
1904 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap.
Då emellertid enligt svenskt språkbruk med beteckningen minderårig
i regel förknippas betydelse av en ålder ej oväsentligt lägre än myndighetsåldern
och denna beteckning i åtskilliga lagar användes i sådan betydelse,
t. ex. i 1918 års lag om fattigvården 1 § sista stycket (den som icke fyllt
sexton år) samt 1912 års lag om arbetarskydd 8 § och 1902 års lagstiftning
om tvångsuppfostran (den som är under aderton år), synes det vara mindre
lämpligt att i en lag, som är avsedd att ingå bland balkarna i vår allmänna
lagbok, för dem, som äro omyndiga på grund av ålder, använda sagda beteckning,
utan torde därför böra väljas något annat uttryck, t. ex. underårig
eller åldersomyndig.

Därest uttrycket minderårig bibehålies, bör i lagtexten tydligt angivas, att
den däråt förlänade betydelsen gäller allenast så vitt uttrycket användes i den
nu föreslagna lagen.

1 kap.

Kungl. May.ts Proposition Nr 53.
2 §■

Koersner:

I nyare utländsk lagstiftning är väl såsom villkor för omyndighetsförklaring
uppställd fordran, att vederbörandes oförmåga har sin grund i någon av vissa
noggrant angivna och begränsade orsaker, så att, därest oförmågan härleder
sig av annan orsak, omyndighetsförklaring är utesluten. Men antagligen beror
detta huvudsakligen på historiska skäl. Med sinnessjukdom och slöseri, vilka
omständigheter redan i den romerska rätten gåvo anledning till förmynderskap
eller kuratel, hava anledningarna till omyndighetsförklaring befunnits
alltför ofullständigt angivna. Vid tillkomsten av reformerad lagstiftning hava
därför nya grunder av olika slag och med olika formulering tillkommit. En
viss osäkerhet om innebörden av de uttryck, som begagnats för att angiva
orsakerna, har också försports, och för varje ny lagstiftning har yppats behov
av grundernas fylligare utformning eller deras komplettering. Några verkligt
klara riktlinjer i fråga om det angivande av orsaker, som en modern lag bör
upptaga, erbjuder således icke nyare utländsk lagstiftning. Men densamma
giver ej heller något belägg för att, om man haft blicken öppen för den grundtanken,
att det avgörande för om en person bör mot sin vilja förklaras omyndig
är, huruvida han kan vårda sina angelägenheter eller icke, denna grundtanke
icke också skolat bliva tillämpad i lagstiftningen. Förhållandet synes
snarare vara, att problemet icke upplagts på sådant sätt, att motsättningen
mellan å ena sidan en direkt tillämpning av denna grundtanke och å andra
sidan nödvändigheten att angiva vissa begränsade orsaker till oförmåga kommit
under avgörande debatt.

Det föreliggande förslaget upptager såsom dylika orsaker rubbning av själsverksamheten,
grov vanvård av egendom och hemfallenhet åt missbruk av
rusgivande medel. Mot sin vilja kan enligt förslaget ingen förklaras omyndig,
om icke oförmågan visas hava sin grund i någon av angivna tre orsaker.
Andra grunder få således icke därför åberopas, såsom t. ex. kroppslig sjukdom,
ålderdomssvaghet, lyte eller oerfarenhet, även om dessa omständigheter
äro förknippade med fullständig oförmåga ej blott att tillvarataga sina angelägenheter
utan även att instruera och kontrollera en medhjälpare.

Vad i förslagets motivering anförts angående dess ståndpunkt härutinnan
synes icke vara till fyllest, särskilt som förslaget i förevarande hänseende
avser att åstadkomma ändring i gällande rätt, vars tillämpning under närmare
tvåhundra år icke visats medföra några olägenheter. Att den fria prövningsrättens
bibehållande icke skulle vara förenligt med rättssäkerhetens fordringar
motsäges i viss mån av det vitsord, som i motiven gives åt de svenska
domstolarnas försiktighet i fråga om omyndighetsförklaring, och vinner icke
stöd av rättsutvecklingen på andra områden, där den fria prövningsrätten —
t. ex. i fråga om insolvens, då det gäller en persons försättande i konkurs
— vunnit allt vidsträcktare tillämpning. Fast hellre synes det vara en fördel,
att domstolarnas prövning kan ske på grundvalen av alla de omständigheter,

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

som i varje särskilt fall utgöra bevis på oförmågan. Det torde nog också ej i kap.
sällan möta viss svårighet att avgränsa och precisera den föreliggande orsaken,
en svårighet, som emellanåt ganska tydligt tager sig uttryck däruti,
att domsmotiveringen endast innehåller ett allmänt uttalande, huruvida vederbörande
kan anses vara i stånd att vårda sig och sin egendom. Visserligen
är det, då själsliga rubbningar åberopas såsom grund för oförmågan, ofta
fallet, att föreliggande omständigheter av sakkunniga rubriceras såsom sådana,
men i detta hänseende står också ej sällan utlåtande mot utlåtande.

Med tillämpning av förevarande förslag blir domstolen i sådan händelse ur
stånd att lämna en verkligt oförmögen den förmyndarhjälp, som han under
nuvarande lagstiftning lyckligtvis erhåller även mot sin vilja. Detsamma gäller,
när i trots av visst lyte, t. ex. kombinerad blindhet och dövstumhet, eller
synnerligen stor oerfarenhet någon grov vanvård av angelägenheter visserligen
icke ännu är konstaterad, men enligt domstolens mening mycket väl kan tänkas
inträffa, då vederbörande uppenbarligen själv saknar personlig kompetens
och icke heller äger förmåga att kontrollera det biträde, som lämnas
honom av annan.

Begär någon själv att bliva förklarad omyndig eller biträder han annans
ansökan härom, bör ansökningen givetvis icke vinna bifall under annan förutsättning
än att vederbörande, såsom i förslaget angives, behöver annans
bistånd i vården av sina angelägenheter. Men anledning synes icke föreligga
att, på sätt i 4. av förevarande paragraf ägt rum, begränsa möjligheten att
erhålla förmyndarhjälp till de fall, då biståndet erfordras på grund av sjukdom,
försvagat hälsotillstånd, lyte eller oerfarenhet, utan vederbörandes egen
önskan om att bliva försatt i omyndighetstillstånd bör tillgodoses även då
såsom skäl härför åberopas rubbning av själsverksamheten, vanvård av egendom
eller svaghet för rusgivande medel eller annan i 4. ej angiven grund
samt behovet av bistånd är uppenbart, ehuru fullständig oförmåga ej anses
föreligga.

Kravet på bevisning i detta fall synes ej böra särskilt strängt upprätthållas.

Sällan torde nämligen en dylik ansökan göras utan att verkligt behov ligger
bakom; i regel torde därför till och med sökandens blotta uppgift om ett
visst förhållande kunna godkännas, naturligtvis under förutsättning att uppgiften
icke uppenbarligen står i strid med verkliga förhållandet eller direkt
motbevisas.

Det förhållandet, att nu gällande lag medgiver domstolarna rätt att efter
fri prövning av alla omständigheter meddela omyndighetsförklaring, har nog
också mången gång underlättat underhandsuppgörelser, som resulterat i att
personer, vilka behövt förmyndarvård, föredragit att själva under åberopande
av försvagade kropps- eller själskrafter, oerfarenhet eller annan mera allmänt
hållen grund begära sig under förmyndare framför att utsätta sig för en rätte- .
gång, där ömtåliga och familjelivets helgd störande moment kunna väntas bliva
framdragna. Att detta medfört stort gagn lärer vara otvivelaktigt. Och det må

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

kap. befaras, att benägenheten för dylika uppgörelser skulle väsentligt minskas,
om det föreliggande förslaget med dess begränsningar bleve lag.

I övrigt kan det, även då det gäller att få någon tvångsvis förklarad omyndig,
vara synnerligen motbjudande att nödgas framlägga den verkliga orsaken,
där oförmågan på annat sätt konstateras.

Det bör i detta sammanhang bemärkas, att behovet att få erforderligt skydd
för den, som på grund av sjukdom icke är förmögen att vårda sig och sin
egendom, icke tillgodoses genom bestämmelserna i förslagets It kap. 3 §
om god man, enär dylik god man kan förordnas utan den sjukes samtycke
allenast om sjukdomen medför hinder mot samtyckes inhämtande.

Ävenså bör uppmärksammas, att det i 4. använda ordet »önskar» bör utbytas
mot annat uttryck till undvikande av den ej avsedda tolkningen, att
stadgandet äger tillämplighet allenast i det fall, att initiativ i ärendet tages
av den, vars omyndighetsförklaring ifrågasättes.

Jag hemställer således, att förevarande paragraf måtte omarbetas i den
riktning, att den, som fyllt tjuguett år, skall av rätten förklaras omyndig, om
han i följd av någon av de i 1.—3. upptagna grunder eller av annan orsak
är ur stånd att vårda sig eller sin egendom eller om han på grund av något
av de i 1.—4. upptagna skäl eller av annan uppgiven orsak behöver bistånd
i vården av sina angelägenheter och av sådan anledning själv söker att bliva
förklarad omyndig eller biträder annans ansökan härom.

Sundberg:

Med huvudsakligt instämmande i vad justitierådet Köersner anfört och då
antagas må, att förevarande paragraf under 1.—4. inrymmer en uttömmande
uppräkning av tänkbara orsaker till en persons oförmåga att vårda sina angelägenheter,
hemställer jag om sådan ändring av paragrafen, att jämväl uti
de i 4. uppräknade fallen styrkt oförmåga skall utgöra anledning till omyndighetsförklaring
samt att, då ansökan om omyndighetsförklaring grundas på
någon av de i paragrafen angivna omständigheter, men den åberopade omyndighetsgrunden
ej visas föreligga i sådan grad, att den ovillkorligen bör föranleda
omyndighetsförklaring, ansökningen ändock må bifallas, därest den
gjorts av den, som avses med densamma, eller han därtill lämnat medgivande.

Thulin:

Mot förslagets ståndpunkt, att de fall, då en person tvångsvis må kunna
sättas under förmynderskap, skola fullständigt angivas i lagen, synes ej vara
något att erinra, men det kan ifrågasättas, om icke den i 1.—3. gjorda uppräkningen
borde utvidgas genom upptagande av åtminstone vissa utav de i
4. avsedda fall. Då fråga däremot uppstår om en persons ställande under
. förmynderskap allenast på grund därav att han behöver annans bistånd i vården
av sina angelägenheter och vederbörande själv begär eller samtycker till
åtgärden, synes en större frihet böra tillkomma rätten sålunda, att omyndig -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

hetsförklaring må meddelas även där behovet av bistånd föranledes av annan
omständighet än någon av de i 4. angivna. I enlighet härmed torde paragrafen
böra omformuleras.

Stenberg:

I de fall, då omyndighetsförklaring är medgiven allenast under förutsättning,
att vederbörande själv begär eller samtycker till åtgärden, synes det
icke vara erforderligt att göra möjligheten att få dylik förklaring till stånd
beroende av att det behov, som för ifrågavarande person uppkommit att erhålla
annans bistånd i vården om sina angelägenheter, har sin grund i sjukdom,
försvagat hälsotillstånd, lyte eller oerfarenhet; utan olägenhet lärer,
genom tillägg av orden »eller eljest», stadgandet kunna i detta hänseende
erhålla allmän tillämplighet. Med sådan avfattning bleve ock klart -— vad
enligt motiven är avsett men icke med önskvärd tydlighet framgår av lagtexten
— att paragrafens ifrågavarande stadgande under 4. kan komma till
användning i alla de fall, då beträffande en person väl föreligger en omyndighetsgrund
av beskaffenhet, som angives under 1., 2. eller 3., men icke i
så utpräglad grad, att man utan eller mot hans egen vilja kan skrida till
omyndighetsförklaring.

För tydligare utmärkande av vad som åsyftas torde i stadgandet under 4.
förutsättningen om vederbörandes egen medverkan till en omyndighetsförklaring
böra uttryckas så, att han själv begär eller samtycker till åtgärden.

Sundberg och Thulin:

På sätt vid 2 kap. 3 § kommer att närmare utvecklas, synes det önskvärt,
att gränsen mellan vårdnad om och förmynderskap för den, som ej uppnått
myndig ålder, upprätthålles. I enlighet härmed torde beträffande omyndighetsförklaring
förmynderskapsbegreppet böra begränsas till skötseln av vederbörandes
ekonomiska angelägenheter. Något behov av vårdnad i den betydelse
detta begrepp har i fråga om barn föreligger därvid icke. Den omvårdnad
en sinnessjuk eller sinnesslö behöver och den tillsyn, som till hans förbättrande
bör ägnas åt en alkoholist, lämnas enligt särskilda, för ändamålet
utfärdade författningar och utan hans ställande under förmynderskap. Det
bör alltså vara uteslutet, att någon skulle kunna, på sätt förevarande paragraf
under 1. och 3. innehåller, förklaras omyndig allenast på den grund,
att han är ur stånd att vårda sig själv; skäl till hans ställande under förmynderskap
må icke sökas annat än i oförmåga att vårda egendom, som tillhörer
eller kan tillfalla honom. Vi hemställa alltså om ändring av paragrafen
i nu angivet syfte.

Bifall härtill torde föranleda, att ur 12 kap. 8 § uteslutes den i första
styckets första punkt angivna förutsättningen av fara för den, vars försättande
i omyndighetstillstånd är i fråga.

1 kap.

76 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

3 §.

Koer snor:

De erinringar, som jag gjort vid 2 §, torde ha betydelse jämväl och icke
minst i fråga om förlängning av minderårigas omyndighetstillstånd, enär dylik
förlängning emot den omyndiges önskan lärer böra komma till stånd även
i fall, då anledning förekommer, att han vid uppnådd myndighetsålder av
andra orsaker än de i 1.—3. av 2 § angivna blir ur stånd att vårda sig och
sitt gods, liksom behov av bistånd i vården av hans angelägenheter, oberoende
av grunden, bör åstadkomma bifall till minderårigs begäran om att även
efter uppnådd myndighetsålder fortfarande vara ställd under förmyndare.

Stenberg:

Då fråga är om att minderårig skall förklaras omyndig jämväl efter uppnådd
myndighetsålder, lärer det icke vara lämpligt att i något fall göra omyndighetsförklaringen
beroende av medverkan från den minderåriges sida; uppställande
av krav härå skulle ofta omintetgöra en av omständigheterna i hög
grad påkallad åtgärd till skydd för den minderårige. Härutinnan synes ändring
böra vidtagas i paragrafen.

Sundberg:

Vad i fråga om 2 § 4. anmärkts gäller i särskilt hög grad beträffande
kvarhållande av en person i omyndighetstillstånd efter det han uppnått myndig
ålder. De skäl, som kunna tala för en förlängd omyndighet, äro i regel
*

— fransett sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten
— vederbörandes efterblivenhet i utveckling, hans ännu ej stadgade
karaktär eller andra dylika omständigheter, vilka icke äro av beskaffenhet
att inrymmas bland de i 2 § 1.—3. angivna grunder. Att i många sådana
fall ett kvarhållande i omyndighetstillstånd skulle vara den åldersomyndige till
stort gagn är otvivelaktigt; och att i fråga härom tillmäta avgörande betydelse
åt hans egen önskan synes sakna fog. Synnerligen angeläget torde fördenskull,
därest min rörande 2 § gjorda hemställan ej vinner bifall, vara, att
förevarande paragraf undergår sådan ändring, att omyndighetsförklaring kan
äga rum även utan den åldersomyndiges önskan av andra grunder än som
omnämnas i 2 § 1.—3.

Vid bifall till min nyssberörda hemställan erfordras ingen ändring av förevarande
paragraf för vinnande av nu antydda syfte.

4 §.

Thulin:

Enligt mitt förmenande lärer innebörden av ifrågavarande stadgande vara,
att den, som efter 2 § 1.—3. tvångsvis förklarats omyndig, ej må, även om
det förhållande, som föranlett omyndighetsförklaringen, ej längre föreligger,
förklaras myndig, därest han fortfarande av annan i nämnda punkter angiven

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

grund befmnes vara ur stånd att vårda sina angelägenheter, samt att lika- l kap.
ledes den, som med sin vilja enligt 2 § 4. av viss grund förklarats omyndig,
ej må, även om denna grund ej längre föreligger, förklaras myndig, därest
han med föranledande av annan i sistnämnda punkt omförmäld omständighet
befmnes behöva annans bistånd i vården av sina angelägenheter eller fall
föreligger, som i 1.—3. sägs. Däremot torde ej hava avsetts, att den, som
tvångsvis försatts under förmynderskap enligt 1.—3., mot sin vilja skulle
kunna kvarhållas i omyndighet allenast därför, att han fortfarande anses
behöva bistånd i vården av sina angelägenheter. Då detta senare emellertid ej
torde kunna utläsas av den alltför sammandragna lagtexten, synes nödig omformulering
av denna böra ske. Även om förslagets mening skulle vara, att den,
som enligt 2 § 4. av viss grund förklarats omyndig, ej må mot sin vilja
kvarhållas i omyndighetstillstånd av annan i 4. angiven grund, kräves förtydligande
av det i förevarande paragraf intagna stadgandet.

2 kap.

1 och 2 §§.

Thulin, Stenberg och Koer snor:

Det lärer icke vara lämpligt, att ett förordnande, varigenom vårdnaden om
ett barn tillägges viss av föräldrarna, verkar ändring beträffande förmynderskapet
för barnen förr än förordnandet blivit slutgiltigt. Det skulle vålla onödigt
besvär i redovisningsavseende, om förmynderskapet omedelbart överginge
på vårdnadshavaren för att kanske inom kort till följd av förordnandets upphävande
återgå till förre innehavaren. Skulle dennes fortsatta utövande av
förmynderskapet anses medföra risk för den omyndiges ekonomi, har rätten
möjlighet att jämlikt den föreslagna 9 § i kapitlet entlediga honom.

Då emellertid avfattningen av förevarande paragrafer lämnar rum för en
annan mening än den nu utvecklade, få vi — under hänvisning tillika, vad
angår barn utom äktenskap, till vad lagrådet kommer att anföra vid förslaget till
lag angående ändring i lagen om barn utom äktenskap — hemställa om sådan
ändring av samma paragrafer, att en dylik tolkning undvikes.

3 §•

Lagrådet:

Då den i första stycket intagna hänvisningen till annan lag har avseende
allenast å de i 12 § adoptionslagen föreslagna bestämmelserna om förmynderskap
för adoptivbarn, torde hänvisningen lämpligen kunna uttryckligen gälla
nämnda lag.

Sundberg och Thulin:

Genom den åren 1915—1920 tillkomna lagstiftningen på familjerättens område
blev i fråga om person, som ej uppnått myndig ålder, begreppet vårdnad

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

kap. utformat såsom betecknande omsorgen om hans person till åtskillnad från
frågan om skötseln av hans ekonomiska angelägenheter. Uttryckliga regler
gåvos sålunda, enligt vilka, på grund av det naturliga sambandet mellan den
minderårige och hans föräldrar, dessa i förening eller en av dem skulle utöva
vårdnaden om honom, även om ingendera av dem vore skickad att handhava
skötseln av hans ekonomi, och vårdnaden endast i vissa fall skulle anförtros
åt annan än föräldrarna, varjämte bestämmelser meddelades angående vårdnadsbegreppets
omfattning.

Klart blev gränsen dock ej uppdragen mellan vårdnaden och det egentliga
förmynderskapet. Lagstiftningen lämnade nämligen i vissa hänseenden orörd
den lagens terminologi, enligt vilken ett förmynderskap innebure ej blott
skötsel av den minderåriges ekonomi utan jämväl vård om hans person.
Förmodligen ansågs den definitiva lösningen av spörsmålet i dess helhet böra
ske i sammanhang med den revision av förmynderskapslagstiftningen, vilken
då redan var påbörjad.

Det förslag till förmynderskapslagstiftning, som nu föreligger till granskning
av lagrådet, innehåller en del stadganden, som gå i riktningen av att markera
åtskillnaden mellan vårdnad och förmynderskap. Man har dock icke
ansett sig böra taga steget fullt ut till ett fullständigt särskiljande av begreppen,
utan fortfarande låtit förmynderskapet såsom sådant under vissa förhållanden
omfatta ej blott skötseln av den minderåriges ekonomi utan även
vården om hans person. Anledningen härtill torde förnämligast vara att söka
däri att, såsom i barnlagarna tyckes vara förutsatt och i förevarande förslag
till lag om förmynderskap 6 kap. 8 § andra stycket uttryckligen utsäges samt
i 12 kap. 16 § av samma förslag ytterligare framhålles, man icke velat tilllåta,
att då vårdnaden ej handhades av föräldrarna eller någon av dem, den
anförtroddes åt annan än den, som intoge en ställning, innefattande befogenhet
att ombesörja jämväl den minderåriges ekonomiska angelägenheter.

Tillräckliga skäl torde dock ej förefinnas att fasthålla vid denna regel. Väl
må det vara sant, att då vårdnaden om en minderårig måste uppdragas åt
annan än hans föräldrar, hans förmyndare i allmänhet är den, som därvid
främst bör komma i fråga. Ej sällan lära dock inträffa sådana förhållanden,
att bästa vården kan ägnas den minderårige av en hans nära anförvant eller
äldre vän, ehuruväl denne saknar förutsättningar för att förvalta den minderåriges
egendom. Och uppenbart är, hurusom det skulle kunna lända den
minderårige till stor skada, om nu ifrågavarande regel framtvingade entledigande
av en förmyndare, som på ett utmärkt sätt skötte den ekonomiska
förvaltningen men befunnes olämplig att handhava den personliga vårdnaden.

Sagda regel torde fördenskull nu böra lämnas å sido och en bestämd gräns
uppdragas mellan vårdnad och förmynderskap sålunda, att förmynderskapet
såsom sådant endast omfattar skötseln av omyndigs ekonomiska angelägenheter.
Därigenom undvikes ock oegentligheten av att hos rätten bliva inskrivna
och under överförmyndares tillsyn ställda förmynderskap, som tillkommit för

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

och icke hava annan uppgift än att omhänderhava en minderårigs person- 2 kap.
liga vård.

Uppdragandet av en dylik gräns innebär naturligtvis icke, att vårdnaden
om en minderårig ej må anförtros åt hans förordnade förmyndare; tvärtom
torde i de flesta fall, där vårdnaden ej handhaves av den minderåriges föräldrar
eller någon av dem, framstå såsom synnerligen önskvärt, att vårdnaden
och förmynderskapet äro förenade hos samma person. Ej heller ligger däri
något som helst hinder mot att en förmyndare ålägges skyldighet att tillse,
det hans minderårige myndling varder försedd med vårdare, och att, så länge
sådan saknas, ägna honom erforderlig omvårdnad och att sörja för omvndigförklarad
myndlings person i den mån så finnes nödigt.

Vad ovan anförts berör följande stadganden i det föreliggande förslaget till
lag om förmynderskap.

5 tcap. 4 §. Ifrågasättas kan, om icke för tillämpning av första punkten
i andra stycket i det fall, att fråga är om minderårig, vars vårdnad handhaves
av annan än förmyndaren, bör fordras, att yrkande om egendomens
omhändertagande gjorts hos förmyndaren av den, under vars vårdnad den
omyndige står, eller åtminstone att denne varder i ärendet hörd.

5 Tcap. 8 §. Frågan om tjänst eller annat arbete för åldersomyndig är en
vårdnadsfråga, vars lösning sammanhänger med stadgandena i 5 § av lagen
om barn i äktenskap. Sista punkten av nu behandlade paragrafs första stycke
bör fördenskull omredigeras sålunda, att däri intagna stadgande endast kommer
att avse den, som är omyndig förklarad. Måhända kan därvid befinnas
erforderligt att i förevarande lag intaga någon hänvisning till barnlagarna.

6 Tcap. 3 §. Innehållet i första stycket bör utbytas mot en hänvisning till
barnlagarna angående skyldighet för minderårigs förmyndare att handhava
vårdnaden, varjämte bör stadgas åläggande för sådan förmyndare att, därest
och så länge vårdare saknas, ägna myndlingen erforderlig vård.

6 Tcap. 8 §. Andra stycket torde, såsom innehållande allenast en tämligen
självfallen regel, kunna uteslutas, i sammanhang varmed ock andra stycket
i 5 § av förslaget till lag angående införande av lagen om förmynderskap
bör utgå. Anses emellertid sagda regel böra uttryckligen uttalas och innehållet
i förstnämnda styckes första punkt icke, såsom synes ligga närmast
till hands, överflyttas till lagen om barn i äktenskap, bör avfattningen av
samma punkt omformuleras till föreskrift för rätten att, där minderårig har
flera förmyndare, utse en av dem att ombesörja den vård om den minderåriges
person, som ankommer på förmyndare. Med dylik ändring av sagda
punkt kan angivna stadgande i promulgationslagen kvarstå oförändrat.

12 Tcap. 16 §. Med vårdnadsregler av det innehåll nu ifrågasatts lärer
icke kunna förekomma, att minderårigs förmyndare entledigas allenast på den
grund, att vårdnaden icke vidare må anförtros honom. I dylikt fall måste
dock givetvis vårdnaden fråntagas honom och uppdragas åt annan person.
Särskilt stadgande härom torde näppeligen vara erforderligt. Anses emeller -

Kungl. May.ts Proposition Nr 53.

2 kap. tid önskligt, att uttrycklig bestämmelse gives i fråga om rätt att göra ansökan
om entledigande i nämnda hänseende, torde denna bestämmelse hava sin
rätta plats i lagen om barn i äktenskap. Sista punkten i första stycket av
förevarande paragraf bör alltså därur utgå.

12 leap. 24 §. Då framställning av barnavårdsnämnd endast lärer kunna
ske i frågor, som röra vårdnaden om minderårig, men beslut i dylika frågor
ej må meddelas enligt förevarande föreslagna lag, torde orden »eller barnavårdsnämnd»
böra uteslutas.

Såsom förut antytts, äro de förslag till ändringar i barnlagarna, vilka
framlagts i sammanhang med förslaget till lag om förmynderskap, icke till
fyllest för tillgodoseende av kravet på bestämmande av tydlig åtskillnad mellan
vårdnad och förmynderskap. Ytterligare ändringar betingas av sådana i
barnlagarna förekommande stadganden, enligt vilka för fullgörande av en
vårdnadsfunktion skall förordnas förmyndare, även om den minderårige saknar
egendom att förvalta och ej heller eljest hans rätt i ekonomiskt hänseende
behöver omhändertagas. Vidare bör i avfattningen av stadganden,
genom vilka vissa funktioner, som äro att hänföra till vårdnaden, ålagts en
förmyndare såsom sådan, ske någon jämkning till förtydligande därav att
dessa funktioner icke åligga förmyndaren i annat fall än att han omhänderhar
även vårdnaden om den minderårige.

Ur nu angivna synpunkter äro följande stadganden i barnlagarna att beakta.

Bestämmelserna i 8 § sista punkten och 11 § i lagen om barn i äktenskap
avse icke allenast det fall, att för den minderårige redan finnes förordnad
förmyndare, å vilken vårdnaden kan överflyttas, utan innebära jämväl skyldighet
för rätten att förordna förmyndare i ändamål att övertaga vårdnaden.
Detta framgår såväl av den motivering, vilken ligger till grund för stadgandena,
som även därav att eljest regler skulle saknas för det fall, att den
förut tillsatte förmyndaren av en eller annan anledning icke kan handhava
vårdnaden. Jämkning i dessa bestämmelser torde böra ske sålunda, att vårdnaden
skall uppdragas åt förmyndare, om särskild sådan är förordnad, eller
annan därför skickad person. Motsvarande ändring bör även vidtagas i tredje
stycket av det remitterade förslaget angående ändring i lagen om barn utom
äktenskap. Till undvikande av tvetydighet torde ock lämpligen någon jämkning
i nu angivet syfte böra vidtagas beträffande andra stycket av 20 § i
lagen om adoption.

Samtycke, varom förmäles i första stycket sista punkten av sistnämnda
lags 6 §, bör inhämtas icke från förmyndaren såsom sådan, utan från den,
som omhänderhar vårdnaden. Genom ändring härutinnan skulle ock stadgandena
i 9 § första stycket sista punkten och 28 § första punkten av samma
lag få sin naturliga innebörd.

I andra punkten av sistnämnda paragraf bör den för godmansförordnande
angivna förutsättningen att ej annan än adoptanten är förmyndare utbytas
mot att adoptanten har vårdnaden om det omyndiga adoptivbarnet; och den

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

regel, som för sådant fall gives, bör innehålla, att barnets rätt i ärendet skall 2 kap.
bevakas av dess förmyndare, där ej rätten finner skäl att därtill förordna
annan person såsom god man. Förbehåll i sist angivet hänseende torde ock
måhända böra intagas i 2 § första stycket och 5 § av lagen om äktenskaplig
börd samt i 10 § av lagen om barn i äktenskap.

Vad i 1 och 20 §§ av lagen om barn utom äktenskap säges om förmyndare
bör i stället göras gällande beträffande den, som utövar vårdnaden om
barnet.

Stadgandena i 7 § och 19 § andra punkten av lagen om adoption torde
kunna lämnas orubbade.

Någon ändring synes ej heller vara erforderlig beträffande stadgandena i
13 § av lagen om barn utom äktenskap. Då nämligen barnavårdsmannen
har att ombesörja vidtagande av åtgärder, som ingå i vårdnaden om barnet,
måste — om ock ej fullt i överensstämmelse med stadgandenas motivering —
antagas, att förmyndare och förmynderskap, varom här talas, allenast avse
skötseln av barnets ekonomiska angelägenheter. Likaledes erfordras ej ändring
av stadgandet i 25 § av samma lag därom att envar, som äger att
för barnet föra talan, skall erhålla tillfälle att yttra sig i målet, enär det
synes vara fullt i sin ordning att låta detta gälla såväl förmyndaren som
vårdaren.

Däremot torde måhända befinnas nödigt, att barnlagarna kompletteras med
föreskrifter angående entledigande av vårdare.

Stadgandet i sista punkten av 2 kap. 2 § giftermålsbalken torde ock behöva
undergå ändring, betingad därav att vårdaren, och icke förmyndaren, i
här förutsatta fall skall träda i föräldrarnas ställe.

4 §.

Lagrådet:

I motiven till 1 § ävensom till förevarande paragraf göres gällande, att
om fader på grund av egen omyndighet varit utesluten från förmynderskapet
för sitt barn, han otvivelaktigt inträder i förmyndares ställning i och med
att hindret bortfaller. Detta lärer emellertid bliva förhållandet endast för den
händelse förmynderskapet automatiskt övergått å modern såsom legal för
myndare. Finnes däremot särskilt förordnad förmyndare, medför den omständigheten,
att fadern blir myndig och således ojävig, icke i och för sig
någon ändring i förmynderskapet.

5 §•

Stenberg:

Liksom i den nyligen utfärdade, danska lagen torde i svensk rätt höra
föreskrivas, att när förmyndare skall förordnas, därtill endast må utses vederhäftig
person. På sätt i de danska motiven framhålles, behöver man i denna
fordran icke inlägga krav på att förmyndaren äger förmögenhet; det innebär

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 saml. 40 höft. (Nr 53.) 6

Kun yl. Maj :ts Proposition Nr 53.

2 kap. allenast, att han har en ordnad ekonomi, så att anledning icke förekommer,
att hans ekonomiska förhållanden skola inleda honom i frestelse att missbruka
sin ställning som förmyndare. Härmed överensstämmer ock vad i 9 §
av förevarande kapitel säges angående entledigande av förmyndare på grund
av iråkat ekonomiskt obestånd.

Vid bifall till vad nu föreslagits torde motsvarande föreskrift höra intagas
i II kap. 5 §.

8 §•

Lagrådet:

Enligt förslaget skall, frånsett föräldrar, envar kunna undandraga sig förmynderskap,
då vårdnaden om den omyndige tillkommer annan än förmyndaren.
Givetvis föreligger, på sätt i motiven erinras, fara för personliga slitningar
mellan den, som utövar vårdnaden, och förmyndaren. Envar av dem
har dock sina skilda plikter; och då dessutom, därest ifrågavarande skäl till
ursäkt från förmynderskap bibehålies, svårighet ej sällan lärer kunna uppstå,
att erhålla förmyndare, hemställes, att i första stycket (». orden »eller vårdnaden
om den omyndige skall tillkomma annan» få utgå.

Att i förevarande paragraf förmynderskap för flera minderåriga syskon
räknas såsom ett förmynderskap bör måhända för undvikande av missförstånd
anges i lagtexten, på sätt som å andra ställen i förslaget bestämmelser
i enahanda syfte upptagits.

9 §.

Lagrådet:

Någon omformulering av denna paragraf torde företagas, så att av densamma
tydligt framgår, att ej varje försummelse vid utövandet av förmynderskap
skall medföra entledigande. Såsom i motiven framhålles, bör det
vara möjligt att bibehålla förmyndaren vid befattningen, om försummelsen är
obetydlig eller förhållandena i övrigt tala för att han ej entledigas; domstolen
må i sådant fall, liksom då fråga är om t. ex. ekonomiskt obestånd, äga
frihet att pröva, huruvida vad som inträffat gör förmyndaren olämplig att
vidare innehava förmyndarskapet.

3 kap.

^ §•

Lagrådet:

I motiven framhålles såsom mindre lämplig en sådan anordning av förmynderskapsdistrikten,
att en överförmyndare skulle komma att lyda under flera
domstolar. Det torde fördenskull vara med förslaget avsett, att till överförmyndare
icke må utses person, som redan förut är överförmyndare inom
annan domstols jurisdiktionsområde. Uttryckligt stadgande härom synes böra

Kanyl. Maj.ts Proposition Nr 53- 83

intagas i sammanhang med stadgandét i ''sista stycket av förevarande paragraf,
så: mycket hellre soiö eljest den oriktiga tillämpningen av paragrafen ligger
nära till hands, att en överförmyndare, som jämlikt lag eller med vederbörligt
tillstånd bor utom det jurisdiktionsområde hans distrikt tillhör, varder förordnad
till överförmyndare jämväl inom det distrikt, där han sålunda har sin
bostad.

8 §•

Lagrådet:

Andra stycket torde vara så ätt förstå, att överförmyndare icke må mot
sin vilja entledigas utan att det visat sig, att han icke fyller de krav, som
skäligen kunna ställas på honom. Till undvikande av annan tolkning synes
denna styckets innebörd böra genom erforderligt tillägg förtydligas. Genom
ett dylikt tillägg skulle ock klargöras, att rätt till klagan mot beslutet är
medgiven.

4 §•

Thulin och Stenberg:

Då i första stycket talas om var överförmyndare skall hava sitt hemvist,
avses därmed att lämna föreskrifter angående den ort, där han skall vara
boende. Då det emellertid icke är uteslutet, att uttrycket hemvist oriktigt uppfattas
såsom syftande å mantalsskrivningsorten, hemställes, att beteckningen
bostad i stället må komma till användning.

Lagrådet:

De i andra stycket upptagna bestämmelserna om obehörighet all utöva
befattning såsom överförmyndare torde kunna undvaras. Att rätten skulle till
överförmyndare förordna någon, som befinner sig i sådan ställning, som här
angives, är säkerligen uteslutet; och därest en redan förordnad överförmyndare
skulle komma i dylik ställning, kan rätten begagna sig av den befogenhet
att entlediga honom, som enligt 3 § av förevarande kapitel tillkommer rätten.

5 .§.

Sundberg, Thulin och Stenberg:

Förslaget innehåller ingå särskilda bestämmelser angående tillsynen över
förmynderskap, som överförmyndaren själv innebar. Med avseende å dessa är
enligt förslagets motivering avsett, ätt tillsynen skall utövas av överförmyndarens
ersättare. Då detta i regel torde vara mindre lämpligt med hänsyn
till den ställning överförmyndare och hans ersättare eljest intaga till varandra
och det icke lärer gå för sig att förbjuda en överförmyndare att innehava
förmynderskap inom sitt distrikt, vilja vi i förevarande avseende förorda eu
sådan anordning, att där överförmyndare själv innehar förmynderskap,
söm skulle stå under hans kontroll, det ankommer på rätten att förordna,
hurö med tillsyn därå skall förhållas. Enahanda stadgande torde böra gälla
i fråga om förmynderskap, som innehävCs av överförmyndarens ersättare.

3 kap.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

3 kap. Klart torde vara, att, huru än tillsynen anordnas, vederbörliga anteckningar
om överförmyndarens och ersättarens förmynderskap skola göras i de av
överförmyndaren förda böcker. Avgivna förmyndarräkningar och andra handlingar
böra däremot stanna i dens förvar, som underkastat dem granskning
eller annan handläggning.

6 §.

Lagrådet:

Det torde knappast vara nödigt att i lag föreskriva, vilka böcker överförmyndaren
vid utövande av sin verksamhet skall föra, åtminstone för såvitt
det gäller annan skyldighet än att föra bok eller annan förteckning angående
förmynderskapen. Ändring härutinnan av förevarande paragraf medför behov.
av jämkning jämväl i avfattningen av 10 § i detta kapitel och 11 kap. 6 §.

7 §•

Koersner:

Den i . lagberedningens betänkande uttalade uppfattningen, att det besvär,
som förorsakas överförmyndaren, är så mycket mera betydande, när fråga
är om de .större förmögenheterna, att det med avseende å dem motiverar
ersättningens bestämmande efter en högre beräkningsgrund än då det rör
sig om mindre förmögenheter, kan jag icke dela. Enligt min mening föreligger
icke anledning att av ifrågavarande orsak låta arvodet utgå efter en högre
procentsats beträffande de större förmögenheterna; ökningen i arbetet i fråga
om dessa täckes val av den höjning i arvodet, som vinnes genom procentens
beräkning på högre avkastningssumma, Däremot kan med skäl göras gällande,;
att, med frånseende möjligen av de största förmögenheterna, ett arvode av,
en procent i allmänhet är synnerligen lågt och att därför en förhöjning till
två procent icke vore i och för sig oskälig. Emellertid håller jag före, att då
det avsedda anslaget av allmänna medel för de minsta förmynderskapen
kommer att bereda överförmyndaren en viss fast inkomst och dessutom
antalet av de förmynderskap, som skola tillkomma varje överförmyndare, blir
så pass avsevärt, att sammanlagt i regel vinnes en jämn och icke obetydlig
inkomst, någon avgörande svårighet att erhålla dugliga överförmyndare icke
skall yppa sig, även om man behåller den lägre arvodesprocenten. En särskild
anledning härtill föreligger ock däri, att höjning av denna procent komme att
alldeles förrycka proportionen mellan överförmyndarens och förmyndarens
arvoden. Skulle det föreliggande förslaget i fråga om en ovillkorlig skyldighet
för förmyndaren att vidkännas avdrag å sitt arvode för kostnaderna för deposition
hos bank av myndlingens värdehandlingar bliva upphöjt till lag, skulle
för det dock endast undantagsvis förekommande fallet, att samtliga deponerade,
värdehandlingar giva avkastning, uppgående till fem procent av deras kapitalvärde,
två procent av avkastningen utbetalas till vederbörande bank och därefter
återstå högst tre procent såsom förmyndararvode — kanske till fördel-,

Kungl. Maj:in Proposition Nr 53.

ning mellan flera förmyndare — och förmyndaren vara skyldig åtnöjas därmed,
om rätten ej annorledes beslutar. Förmyndaren, som dock är den.
vilken har ansvaret för och utövar förvaltningen, skulle således få endast
en halv gång större arvode än kontrollorganet. Ännu ofördelaktigare för förmyndaren
ställer sig jämförelsen, om från det normala förmyndararvodet,
fem procent på avkastningen, såsom i 8 kap. 18 § förutsättes, avdrag för
avgift till depositionsanstalten skall ske även för värdehandlingar, som icke
lämna någon avkastning. Medan överförmyndarens arvode i sådan händelse
alltid utgår med en å två procent på egendomens avkastning, oavsett i vad
mån deponerade värdehandlingar däri ingå, erhåller förmyndaren arvode
endast om något återstår av fem procent på avkastningen, sedan därifrån
avgått 1 krona per 1,000 kronor av deponerade värdehandlingars kapitalvärde,
dessa handlingar må nu lämna avkastning eller icke.

På grund härav och då det är svårt att bilda sig någon säker uppfattning,
i vilken grad överförmyndarnas medverkan kommer att tagas i anspråk utöver
den kontinuerliga granskningen av årsräkningarna, synes man kunna, åtminstone
för närvarande, begränsa överförmyndarnas arvode till en procent av
de omyndigas årsinkomster. De omyndigas tillgångar komma i alla händelser
att belastas med en sammanlagd utgift av sex procent på inkomsterna.

För vissa fall synes emellertid rätten böra tilläggas befogenhet att tillerkänna
skäligt arvode efter annan grund än den här angivna. Om vad vid
7 kap. 9 § kommer att föreslås i fråga om överförmyndarens kontroll angående
oskiftade dödsbon, för vilka någon överenskommelse om sammanlevnad
i bo oskifto icke föreligger, vinner avseende, skulle det för vissa fall
vara oegentligt, om icke överförmyndaren tillerkändes ersättning, ehuru någon
ursuppgift ej avgivits. Även då för visst år ingen nettoavkastning av den
omyndiges tillgångar erhållits, men överförmyndarens medverkan i vidsträcktare
omfattning påkallats, kan det befinnas skäligt, att någon ersättning av
kapitalet tilldelas honom. Detsamma gäller, dä myndlingen tilldelats äganderätten
till visst kapital genom gåva eller testamente med föreskrift, att hela avkastningen
utan avdrag för förvaltningskostnader under viss tid skall tillfalla
annan. I dylika fall synes det vara oskäligt att pålägga överförmyndare en
ej sällan rätt omfattande kontrollskyldighet utan att någon ersättning får utgå.
Jag hemställer därför, att i nu förevarande paragraf måtte inflyta ett tillägg
av innehåll, att där arvode enligt i paragrafen angivna grunder icke skulle
utgå eller komme att utgå med otillräckligt belopp, rätten skall äga att på
framställning av överförmyndaren tillerkänna honom skäligt arvode att utgå
av myndlingens medel.

Att den omyndigs årsinkomst, efter vilken arvode skall beräknas, är den
behållna årsinkomsten — således bruttoinkomsten efter avdrag av skuldräntor
och förvaltningskostnader — torde böra, till undvikande av missuppfattning,
tydligt angivas i lagtexten.

3 kap.

Kungi. Maj:ts Proposition Nr 53.

kap. Stenberg:

När den omyndiges årsinkomst överstiger 1,000 kronor, skall för döt överskjutande
beloppet överförmyndarens arvode enligt förslaget höjas från en till
två procent. Denna fördubbling av arvodet torde, då det gäller myndlingar
med de största årsinkomsterna, leda (ill arvoden, som icke stå i rimligt förhållande
till det besvär, förmynderskapen orsaka överförmyndaren. Utan risk
för svårighet att erhålla lämpliga innehavare av befattningarna synes begränsning
kunna göras dels genom det högre procenttalets minskande från
två till en och eu halv och dels genom fastställande av 1,000 kronor såsom
det högsta arvode, som må utgå för något förmynderskap. Med tillämpning
av den sålunda modifierade regeln skulle maxirniarvodet komma att beräknas
för myndlingar, vilkas årsinkomst belöper sig till 67,000 kronor eller mera.
Genom den av mig föreslagna minskningen av överförmyndarens arvode skulle
även vinnas en rimligare relation mellan detta arvode och vad enligt förslaget
skulle tillgodokomma förmyndarna i behållet arvode.

Lika med justitierådet Köersner anser jag, att i lagtexten bör angivas, att
det är den behållna årsinkomsten, som skall ligga till grund för arvodesberäkningen.

Sundberg och Thulin:

Att låta överförmyndares — likasom även i viss män förmyndares —
arvode utgå efter visst förhållande till de omyndigas behållna årsinkomster
är föga tillfredsställande, då detta givetvis kommer att leda till att storleken
av arvodet blir mycket växlande i förhållande till värdet av det därmed
betalda arbetet. Olägenheten därav ökas, därest, såsom förslaget innehåller,
arvodet för överförmyndare procentuellt höjes i fråga om förmögenheter med
en årlig avkastning av mera än 1,000 kronor. Då emellertid ifrågavarande
sätt att bestämma arvodet bär sin historiska förklaring och stål’ i överensstämmelse
med vad för närvarande galler; tprde måhända förslaget härutinnan
kunna principiellt godkännas. Dock synes vid tillämpning av den principiella
regeln nödigt att för envar överförmyndare tillse ej blott, såsom i förslaget
skett, att lian får tillräcklig ersättning för sitt arbete utan ock att det till honom
utgående arvodet ej må stiga till en oskälig: höjd samt att, på sätt justitie:
rådet Köersner närmare utvecklat, detsamma kommer att stå i rättvis pror
portion till det arvode förmyndaren äger tillgodonjuta.

Givet är, att de båda sistnämnda'' önskemålen bäst tillgodoses, om den
ifrågasatta procentuella förhöjningen beträffande större förmögenheter bortfaller.
Frågan blir. fördenskull,, om även utan denna förhöjning tillräckligt
arvode beredes överförmyndaren. Enligt vårt förmenande: lärer i regel, annat
ej vara att befara, därest saken ordnas .så,'' att överförmyndaren,'' vars-befatb
ning ju väsentligen måste vara att betrakta såsom, ett förtroendeappdragi
erhåller en krona för värjo inskrivet förmynderskap med behållen årsinkomst

Kunc/l. Maj:ts Proposition Nr Öl!. <■>?

av högst 100 kronor samt ett för hundra av behållna årsinkomsten vid övriga
förmynderskap.

Emellertid ligger enligt vår åsikt ingen obillighet däri, att de större förmögenheterna
få vidkännas en procentuellt större bidragsskyldighet i förevarande
hänseende än som anses kunna åläggas förmynderskap i allmänhet
och att vad sålunda utgår av de större förmögenheterna utöver vad på dem
belöper i arvode till överförmyndaren tjänar till lättnad för det allmänna i
dess utgifter för bidrag till sagda arvode.

På grund av vad sålunda anförts föreslå vi, att nu ifrågavarande paragraf
i förslaget utbytes mot stadgande!! av det huvudsakliga innehåll: att till beredande
av arvode åt överförmyndare skola av behållna årsinkomsten vid ett
vart förmynderskap, varöver han har tillsyn och vars årsinkomst överstiger
100 kronor, utgå de belopp, som angivas i första punkten av första stycket:
att härvid inkomsten skall beräknas på sätt i andra punkten av samma stycke
sägs; att arvodesbeloppen skola inbetalas såsom i sista punkten av stycket
angives med den rätt för förmyndare, som där stadgas; att överförmyndaren
av de inbetalade beloppen äger tillgodogöra sig ersättning med en krona för
värjo förmynderskap, där årsinkomsten uppgår till högst 100 kronor, och ett
för hundra av årsinkomsterna vid övriga förmynderskap; samt att där de influtna
medlen ej härtill föreslå, bristen skall fyllas genom bidrag från det allmännas
sida, varemot eventuellt uppstående överskott skall av överförmyndaren
redovisas att ingå till en fond, bildad för utgivande av nyssnämnda bidrag.

Huruvida eu på detta sätt bildad fond bliver av tillräcklig storlek för att
bidraget skall kunna i dess helhet utgå från fonden är naturligtvis svårt
att på förhand bedöma; eventuellt låter måhända tänka sig, att därest man
ej vågar beräkna, att fonden skall uppnå nämnda storlek, någon jämkning
tiger ruin i förslagets bestämmelser angående befrielse för vissa förmynderskap
från skyldigheten att utgiva arvode till överförmyndaren och angåendegränsen
för den procentuellt högre bidragsskyldigheten.

I särskilda fall kan, på sätt justitierådet Köersner framhållit, befinnas lämpligt,
att rätten äger bestämma arvode åt överförmyndare efter skälig grund.

Regeringsrådet Thulin tilläde, att lian ansåge den ytterligare begränsning i
överförmyndarens arvode böra göras, att detta arvode icke i något fall finge
för ett förmynderskap uppgå till mera än 1,000 kronor.

Thulin:

Med tillämpning av förevarande paragraf skall arvodet utgå efter årsinkomsten,
varmed avses nettoinkomsten under året, d. v. s. intäkter med frånräknande
av skuldräntor och förvaltningskostnader. I regel skall enligt motiven
inkomstens beräkning ske efter samma grunder som vid skattedeklaration,
allenast med det undantag att i årsinkomsten ej skall inräknas belopp, vilket
vid omsättnipg av kapitaltillgångar i penningar som realisationsvinst i beskattningsavseende
räknas som inkomst. Kunde den regeln fastslås, att med

3 kap.

Kungl. Maj:ls Proposition Nr 53.

3 kap. nämnda undantag årsinkomsten skall beräknas efter samma grunder som vid
skattedeklarationen, hade man fått en lätt tillämplig grund för beräkningen,
men torde därmed i många fall under inkomsten komma att hänföras belopp,
vilka till sin innebörd rätteligen äro att anse såsom kapitalökning, t. ex.
vissa beskattningsbara konjunkturvinster, lotterivinster o. dyl. Tveksamt kan
även vara, i vad mån arvode bör beräknas på beskattningsbara inkomster,
som ej influtit i penningar, såsom naturaförmåner, värdet av hyresfri bostad
etc. Önskligt vore, om för årsinkomstens beräkning kunde lämnas sådana
regler, att i densamma komme att inräknas allenast verkliga inkomster utan
någon som helst hänvisning till de grunder, som gälla för skattedeklaration,
samt att det även bleve bestämt, i vad mån hänsyn skall tagas till inkomster,
som ej influtit i penningar.

8 §•

Thulin och Koer snor:

Vi anse det vara synnerligen tveksamt, om kostnaderna för den i stället
för nuvarande godmansinstitutionen, som innefattar ett kommunalt förtroendeuppdrag,
föreslagna överförmyndarinstitutionen . kunna vara att hänföra till
den rättsvård städer med egen jurisdiktion äro pliktiga att bekosta. Det
stöd, man härutinnan velat hämta från fastighetsregistret, synes ej tillfyllestgörande.
I allt fall torde vara mindre lämpligt att nu införa stadgande om
en sådan skyldighet, då den tid ej kan anses avlägsen, när staten själv övertager
kostnaden för rättsvården i nämnda städer. Den ifrågasatta anordningen
innebär även en obillighet mot dessa städer i förhållande till de städer, som
ej hava egen jurisdiktion. Vi anse därför lämpligast, att även i städer med
egen jurisdiktion erforderligt bidrag till överförmyndare lämnas av staten.

Även om sådan ändring sker i förslaget, föreligger naturligtvis ej hinder
för stad att i den ordning Konungen godkänner bestrida utgifterna för överförmyndaren
mot uppbörd av hans arvode med eller utan bidrag av statsmedel.

Skall det nu föreslagna stadgandet bibehållas, måste närmare vägledning
lämnas, i vilken ordning det skall bestämmas, när bidrag till överförmyndaren
erfordras.

9 §•

Lagrådet:

Innebörden av här intagna bestämmelser är allenast, att överförmyndarna
skola i straffrättsligt hänseende beträffande såväl ansvar som skyldighet att
utgiva skadestånd likställas med de personer, som avses i 25 kap. 22 §
strafflagen. Detta syftemål synes bäst vinnas genom att bestämmelserna i fråga
utbytas mot ett stadgande av innehåll, att vad i 25 kap. strafflagen är stadgat
om statens ämbetsmän ock skall gälla om överförmyndare.

10 §.

Thulin, Stenberg och Koer snor:

I fråga om de administrativa bestämmelser, som med stöd av förevarande
paragraf skola meddelas, anse vi oss böra fästa uppmärksamheten därå att

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

det är av synnerlig vikt, att överförmyndarens verksamhet icke alltför mycket
bindes genom detaljerade föreskrifter i den för honom gällande instruktionen,
samarbetet mellan överförmyndaren och förmyndarna kan endast vinna därpå
att fria former få tillämpas, i den mån icke instruktionella bestämmelser påkallas
för åstadkommande av ordning och reda.

4 kap.

2 §•

Thulin och Stenberg:

Utgångspunkt för kontrollen över förmyndarens förvaltning skall enligt förslaget
vara förmynderskapets inskrivning hos förmynderskapsdomstolen. Avpraktiska
skäl skall emellertid förmynderskapet icke under alla förhållanden
inskrivas utan endast då åtgärd från det allmännas sida kräves. Enligt 3 §
skall sålunda inskrivning alltid äga rum, då förmynderskapets anordnande har
sin grund i en omyndighetsförklaring, men förmynderskap för minderårig skall
enligt 2 § inskrivas allenast då fader, efter vilken den minderårige är arvsberättigad,
eller moder avlider, då dessförinnan egendom, som skall stå under
förmyndarens förvaltning, tillfaller den minderårige eller då någon rättens
åtgärd vidtages — eller, rättare, påfordras — i fråga, som rör förmynderskapet.
Det kan ifrågasättas, om icke inskrivning bör ske även i vissa andra
fall. Det synes vara ett viktigt intresse, att hos rätten eller domaren alltid
må kunna vinnas upplysning om vem som är förmyndare för viss omyndig,
och för detta syftes vinnande torde det vara erforderligt, att regeln om inskrivning
av förmynderskap vid fäders eller moders död fullständigas sålunda,
att hos rätten komma att inskrivas alla sådana förmynderskap för minderåriga,
som utövas av annan än fader som legal förmyndare för barn i äktenskap
eller moder såsom legal förmyndare för barn utom äktenskap. I följd
härav skulle inskrivning stundom ske, fastän rättens åtgärd endast mera indirekt
avser förmynderskapet. Hit är att hänföra det fall, då den av föräldrarna,
som innehaft förmynderskapet, uteslutes från del i vårdnaden genom
beslut, varigenom denna tillägges den andra av föräldrarna, vilken då också
på grund av stadgande i 2 kap. 1 § övertager förmynderskapet. Ett annat
fall, då den av oss föreslagna bestämmelsen medför inskrivning, som eljest
ej skulle ske, är det, då fader, som är legal förmyndare för sitt barn, blir
omyndigförklarad eller entledigad och förmynderskapet i följd härav övergår
på modern. Även om inskrivning av förmynderskapet i nu berörda fall skulle
orsaka särskilt besvär för förmyndare och myndigheter, vilket besvär kan
framstå såsom betungande, eftersom det här endast gäller förmynderskap
utan tillgångar — de övriga skola av annan anledning inskrivas —, vill det
synas, som om inskrivning i dessa fall ur allmän ordningssynpunkt icke kan
underlåtas.

.Jämväl den i motiven berörda händelsen, att en legal förmyndare påkallar

i kap.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

4 kap. överförmyndarens samtycke till någon åtgärd beträffande ett förmynderskap,
vars inskrivande ej kräves av andra orsaker, synes böra medföra, att förmynderskapet
inskrives. För att rätten eller domaren skall kunna kontrollera
överförmyndarens alla åtgärder, bör nämligen varje förmynderskap, varmed
denne tager någon befattning, inordnas under rättens kontroll. Endast härigenom
kan man ernå, att förmynderskapet i fråga, såsom väl är erforderligt,
blir upptaget såväl i den av domaren förda förmynderskapsboken som i överförmyndarens
på denna grundade förmynderskapsbok.

Bifall till vad sålunda föreslagits kräver jämkning av bestämmelsen i förevarande
paragrafs andra stycke, varjämte torde bliva nödvändigt att i administrativ
väg stadga dels skyldighet för domstol, som meddelar vårdnadsbeslut,
vilket föranleder förmynderskaps överflyttning, att, där den ej är förmynderskapsdomstol,
till denna om beslutet meddela underrättelse, dels ock skyldighet
för överförmyndare att, där åtgärd hos honom påkallas beträffande ej
inskrivet förmynderskap, därom lämna rätten meddelande för inskrivning av
förmynderskapet.

Lagrådet:

Beträffande verkställandet av förmynderskaps inskrivning hos förmynderskapsdomstolen
torde den ståndpunkt förslaget intager icke böra godkännas.
Att, såsom motiven föranleda, fingera, att inskrivning skett i och med företagande
av viss rättens åtgärd, framstår såsom ganska oegentligt. Härtill kommer,
att lagtexten icke ens omförmäler denna fiktion, utan flerstädes förutsätter
en verklig inskrivningsåtgärd. Inskrivning bör tillkomma genom särskilt
beslut, som rätten därom meddelar; och synes det vara nödvändigt, att detta
uttryckligen angives i förslaget. Då inskrivning skall ske hos viss domstol,
följer därav, att vid överflyttning av förmynderskap ny inskrivning måste ske
hos den rätt, dit överflyttning ägt rum.

6 §■

Lagrådet:

Stadgandet i förevarande paragraf har till ändamål att, där i tingslag eller
stad med rådstuvurätt finnas två eller flera överförmyndare, få bestämt vem
av dessa skall hava tillsyn över ettvart förmynderskap inom tingslaget eller
staden. Det lärer vara avsett, att vid överflyttning av förmynderskap den rätt,
som beslutar överflyttningen, icke därvid har att yttra sig i nämnda avseende,
utan att saken ankommer på den rätt, till vilken överflyttning skett.
Ett förtydligande härutinnan synes emellertid erforderligt. Och torde i samband
därmed stadgandet böra fullständigas till att gälla även i händelse tingslaget
eller staden icke indelats i förmynderskapsdistrikt, utan förmynderskapen
skola fördelas mellan överförmyndarna efter annan grund, som funnits
lämplig. Denna grund kan väl tänkas vara sådan, att det av sig självt fram -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr bil.

går, vilken överförmyndare skall hava tillsyn över visst förmynderskap, men
det synes det oaktat vara lämpligt, att rätten alltid vid förmvnderskapets
inskrivning fastslår förhållandet.

Stenberg:

Att rätten i här avsett fall skall till förmyndaren utfärda bevis om denna
hans egenskap synes vara en expeditionsföreskrift, som ej har sin rätta plats
i lagen; dylikt bevis är ej av annan art än en expedition i anledning av
meddelat förmyndarförordnande. Däremot kan det vara lämpligt att i lagen
intaga bestämmelse av innebörd, att i händelse förmynderskap, som för minderårig
på grund av lag innehaves av fader eller moder, icke blivit inskrivet,
fadern eller modern skall äga att få sin egenskap av förmyndare konstaterad
genom anteckning i rättens protokoll. Med en sådan bestämmelse vunnes
klarhet om tillvaron i det särskilda fallet av ett legalt förmynderskap men
bleve även utsagt, att den nu stundom tillämpade praxis att för legal förmyndare
utfärda formligt förordnande ej överensstämmer med naturen av
dylikt förmynderskap.

Ändras förevarande paragraf i enlighet härmed, böra därav föranledda
jämkningar vidtagas i första stycket av 2 § i 1875 års förordning angående
särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden samt först»
stycket 5. i 1 § av 1918 års lag om särskilda tingssammanträden för hand
läggning av vissa mål och ärenden, sådana dessa båda stadganden lyda enligt
de till lagrådet remitterade förslagen.

Sundberg och Thulin:

Självfallet måste, då domstol förordnat förmyndare, denne till bevis om
sin rätt att företräda den omyndige erhålla skriftligt besked om domstolens
beslut. Enligt gängse praxis, som torde stödja sig allenast på förordningen
angående expeditionslösen, gives detta besked sålunda, att åt förmyndaren
utskrives utdrag av förmynderskapsprotokollet i ärendet att av förmyndaren
utlösas med den omyndiges medel. Måhända expedieras vid några domstolar
särskilt förordnande i stället för protokollsuldrag.

För fader eller moder såsom legal förmyndare föreligger däremot endast
undantagsvis behov att åberopa skriftligt bevis angående förmynderskapet
utöver vad som framgår av faders eller moders prästbetyg. Den i förevarande
paragraf intagna föreskriften om utfärdande av dylikt bevis torde fördenskull
ofta kunna föranleda en onyttig utgift för den omyndige. Anses emellertid
föreskriften böra bibehållas, synes densamma icke hava sin rätta plats i förevarande
civillag utan hellre höra givas genom erforderligt tillägg till förordningen;
angående expeditionslösen,; ;

På grund av vad sålunda anförts hemställes, att stadgandet får ur förslaget
utgå och att i sammanhang därmed vidtagas ändringar i vissa andra remitterade
förslag. ,

4 kaij.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

4 kap. Justitierådet Köersner förklarade sig biträda den av justitierådet Sundberg
och regeringsrådet Thulin gjorda hemställan.

Lagrådet:

Därest, med föranledande av vad inom lagrådet anförts, ändring skall vidtagas
i förordningen angående expeditionslösen, torde i sammanhang därmed
den i samma förordning förekommande rubriken »förmynderskapsbevis» lämpligen
böra uteslutas. Med denna rubrik, vilken, om än med mera utförd avfattning,
återfinnes redan i 1821 års taxa på expeditionslösen, avses bevis,
huruvida någon innehar förmynderskap. Sådana bevis skulle tjäna till upplysning,
i vad mån viss person hade om händer barnaarv och dylikt, som
enligt 17 kap. 8 § handelsbalken, enligt detta lagrums ursprungliga lydelse,
skulle i vissa fall utgå med förmånsrätt framför intecknad fordran; de antyddes
i fastställda reglementen för hypoteksföreningar genom fordran på
företeende av »bevis, huruvida låntagaren veterligen är förmyndare eller har
om händer barnaarv, uppbörd eller andra sådana medel, som kunna lända
hypoteksföreningen till förfång i dess inteckningsrätt, och, om han förmyndare
eller uppbördsman varit, huruvida han avgivit redovisning, som blivit
godkänd, eller icke inom behörig tid klandrad». Efter tillkomsten av förordningen
den 8 oktober 1861, varigenom sagda förmånsrätt borttogs, hava dylika
bevis förlorat så gott som varje betydelse och torde fördenskull numera,
där de undantagsvis skulle förekomma, lämpligen kunna inrymmas under
rubriken »bevis, annat». Att rubriken »förmynderskapsbevis» upptagits även
i nu gällande, efter 1861 års förordning tillkomna förordning angående expeditionslösen
är ägnat att föranleda missförstånd, såsom ock vid upprepade
tillfällen visat sig bliva fallet.

5 kap.

3§.

Lagrådet:

Förmyndarens rätt att häva arbetsavtal, som den omyndige ingått innan
rättens förordnande gavs, synes icke böra sträcka sig därhän, att den omfattar
avtal, slutna redan före omyndighetsförklaringen. I detta avseende torde
paragrafen behöva förtydligas.

5 §•

Sundberg och Thulin:

Omyndig bör icke äga avgöra, huruvida gåva eller testamente, som ej för
honom medför ekonomiska förpliktelser, skall mottagas eller icke, utan bestämmanderätten
härutinnan må tillkomma vårdnadshavaren eller förmyndaren.
Givetvis gäller detta även om gåvan eller testamentet förbundits med
villkor, att den omyndige må själv råda över egendomen. Har i sådant fall

Kun yl. Maj:ts Proposition Nr 53. 98

egendomen fått av den omyndige mottagas, höra beträffande befogenheten
att fråntaga den omyndige den fortsatta dispositionen av egendomen gälla
motsvarande regler som i fråga om arbetsförtjänst. Härav följer icke, att
egendomen i varje fall får definitivt omhändertagas av förmyndaren; huruvida
så kan ske, lärer bliva beroende på gåvo- eller testamentsvillkoren; i regel
torde frågan härom icke kunna lösas utan medverkan av givaren eller testatorn
eller deras rättsinnehavare. Med hänsyn härtill torde förevarande stadgande
böra inskränkas till uttalande av nämnda befogenhet att i enlighet
med reglerna i fråga om omhändertagande av arbetsförtjänst fråntaga den
omyndige dispositionen av egendomen.

Vad nu sagts gäller omyndig, som fyllt sexton år. Beträffande omyndig,
som ej uppnått denna ålder, ligger i sakens natur, att han icke kan utan
vederbörandes samtycke vare sig mottaga eller behålla egendom, som genom
gåva eller testamente tilldelats honom. Därest alltså omarbetning av stadgandet
vidtages, torde detsamma böra göras gällande allenast beträffande omyndig,
som fyllt sexton år. Därigenom vinnes ock den fördel, att hänvisningen
till 4 § blir fullt korrekt, vilket med stadgandets föreslagna lydelse ej kan
anses vara förhållandet.

Mindre lämpligt synes vara att bibehålla bestämmelsen om skyldighet att
lämna fångesmannen eller hans arvingar tillfälle att yttra sig. Sådant yttrande
saknar betydelse för tillgodoseende av myndlingens intresse och lärer ej hava
någon inverkan på frågan om gåvans eller testamentets giltighet i det fall.
att därmed förbundna villkor ej kunna upprätthållas.

Stenberg:

Då, enligt motiven, regeln att omyndig skall äga själv råda över egendom,
som genom gåva eller testamente tillfallit honom under villkor om sådan
förfoganderätt, skall, vad angår minderårig, gälla oberoende av hans ålder
vid tiden för egendomens mottagande, men hänvisningen till 4 §, där fordran
på uppnådda sexton år är i visst avseende uppställd, kan vålla missförstånd,
torde detta böra undanröjas genom någon jämkning i formuleringen.

'' '' 8 §■

Lagrådet:

Då i första punkten stadgas, att rätten för den omyndiges medkontrahent
att frånträda avtalet upphör i och med det att avtalet blivit »rätteligen» fullgjort,
avses härmed, enligt vad motiven upplysa, att avtalet fullgjorts antingen
av förmyndaren eller ock av den omyndige själv med egendom, varöver han
äger förfoga, eller med eget arbete. Däremot är icke meningen att uppställa
fordran på att fullgörandet skett i överensstämmelse med avtalets innehåll,
så att t. ex. vid ett köpeavtal anmärkning om fel i godset skall vara utesluten.
För undvikande av missförstånd härutinnan lärer någon jämkning i
paragrafens avfattning böra vidtagas.

5 kaj).

Kungl. Maj:ts Proposition Nr -Vt.

Lagrådet:

Den i förslå stycket föreslagna regleringen av den omyndiges återbärings
skyldighet synes skäligen tillgodose kravet på skydd för den omyndige utan
att för honom bereda möjlighet till obehörig vinst därigenom att han utan
vederlag får behålla vad som kommit honom till nytta. Väl må härvid kunna
invändas, att ehuru i främmande rätt obehörigt riktande i stor utsträckning
utgör norm för reglering av ersättningsskyldighet, svensk rätt endast i undantagsfall
såsom rättsfaktum erkänner obehörig vinst eller riktande på annans
bekostnad. Men åt denna invändning synes ej böra tillmätas avgörande betydelse,
då det gäller riktande i den modifierade form, som nyss sagts. I
åtskilliga fall hava våra domstolar — frånsett den befattning, som de mera
undantagsvis taga med växel- och sjölagarnas föreskrifter om obehörigt infilande
*— haft att verkställa en skälighetsprövning av liknande art som den här
föreskrivna, såsom t. ex. vid frågor om undansättande av egendom för gäld,
som tillkommit genom ena makens särskilda vållande eller förgörelse, därav
den andra maken ingen nytta haft, om vederlag till make vid bodelning samt
om rättshandlings giltighet enligt 18 kap. 3 § handelsbalken, jämförd med
27 § av lagen den 11 juni 1915 om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens
område.

Sundberg:

1 den mån de i andra stycket intagna skadeståndsregler icke avse jämväl
det fall, att den omyndige i övertygelse om sin behörighet lämnat oriktiga
och vilseledande uppgifter därutinnan, lärer skadeståndsfrågan vara att
bedöma enligt gällande straffrättsliga regler. Man skulle alltså i förekommande
fall hava att tillämpa såväl stadgandena i sistnämnda kapitel som
bestämmelserna i nu behandlade del av förslaget. Uppenbarligen är detta föga
tillfredsställande; det skulle ock kunna visa sig ogörligt, i ty att en tillämpning
av stadgandet i andra punkten av 6 kap. 1 § strafflagen kan leda till
annat resultat än som kräves av ifrågavarande bestämmelser i förslaget. Jag
hemställer alltså, att andra stycket ur förslaget uteslutes, i den mån dess bestämmelser
icke anses böra kvarstå för reglerande av skadeståndsskvldighet
i fall, å vilka strafflagen icke äger tillämpning.

Stenberg och Köersner:

Att ersättning för skada genom den omyndiges straffbara förfarande skall
utgå lärer följa av 6 kap. strafflagen, och det i andra stycket av förevarande
paragraf intagna stadgandet härom är strängt taget överflödigt. Att stadga,
att full ersättning skall gäldas, synes i alla händelser icke vara riktigt, dåjämkning
kan tänkas förekomma med hänsyn till bestämmelsen i andra
punkten av (5 kap. I § strafflagen. Skall stadgandet kvarstå, bör det därför

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 95

undergå den jämkning, att ersättning skall gäldas i enlighet med vad i strafflagen
sägs.

Thulin:

Genom stadgandet i första punkten av andra stycket har, där fråga är om
brottslig gärning, skadeståndsskyldigheten för omyndig i vissa avseenden inskränkts,
men delvis även utsträckts utöver vad som skulle bliva fallet med
tillämpning av strafflagens skadeståndsregler. Det vill synas, som om näppeligen
tillräckliga skäl föreligga till dessa avvikelser. Bibehålies emellertid
stadgandet, torde det i varje fall böra omformuleras, så att därav tydligt
framgår, att strafflagens skadeståndsregler ej skola, vare sig de äro mildare
eller strängare, komma i tillämpning.

I fråga om sista punkten instämmer jag uti vad justitieråden Stenberg och
Köersner hemställt.

<> kap.

2 §.

Sundberg och Stenberg:

Hinder för förmyndaren att vid rättshandling företräda myndlingen torde
böra föreligga ej blott då medkontrahenten är förmyndaren själv eller någon,
som han företräder, utan även i fråga om rättshandling mellan myndlingen
och förmyndarens make; och hemställes förty om ändring härutinnan av första
stycket.

I enahanda hänseende synes ändring böra vidtagas av stadgandet i 1 I
kap. 2 §.

7 §•

Lagrådet:

Givetvis böra bestämmelser om sättet för säkerhetens förvaring och förvaltning
lämnas av rätten. Emellertid saknas anledning att, på sätt i förslaget
skett, härtill knyta föreskrift därom att förvaltningen skall anförtros antingen
till överförmyndaren eller till särskild god man, i synnerhet som genom eu
dylik föreskrift begreppet god man införes i förslaget beträffande en syssloman,
som icke är att hänföra till någon av de i 11 kap. av förslaget avsedda
kategorierna av gode män. Säkerheten bör kunna förvaltas även på
annat betryggande sätt, t. ex. av viss banks notariatavdelning. Lagrådet hemställer
alltså, att sista punkten av förevarande paragraf måtte utbytas mot
stadgande, att rätten skall meddela bestämmelser om säkerhetens förvaring
och förvaltning genom överförmyndaren eller i annan lämplig ordning.

Thulin och Stenberg:

Under det den säkerhet, som enligt gällande lag kan avfordras en förmyndare,
huvudsakligen avser återbetalandet av sådana myndlingens medel, för vilka
myndlingen har fordran hos förmyndaren, bar den säkerhet, varom föreva -

5 kap.

96 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 58.

6 kap. rande paragraf innehåller stadganden, avseende å de fordringar ä skadestånd,
som myndlingen kan erhålla hos förmyndaren i anledning av dennes befattning.
Att uttrycka säkerhetens sålunda förändrade karaktär därmed att densamma
skall till visst belopp ställas för »den omyndiges egendom» synes
mindre lyckligt, utan torde ordalag, som närmare angiva säkerhetens föremål,
böra komma till användning.

9 §.

Thulin, Stenberg och Köer snor:

Att från regeln om graden av den individuella skulden såsom norm för
samförmyndares inbördes ansvar för skada, som tillskyndats den omyndige,
stadga undantag så till vida, att om någon handlat uppsåtligen, han skall i
förhållande till annan, som allenast gjort sig skyldig till vårdslöshet, svara
för ersättningens hela belopp, torde ej vara lämpligt. Väl kan det synas
mindre tilltalande, att den, som med uppsåt tillfogat annan skada, undslippaen
del av ersättningsbeloppet därför att skuld jämväl åvilar en medförmyndare,
som exempelvis allenast brustit i tillsyn a den förres åtgöranden. Men
å andra sidan lärer det ej heller i dylikt fall kunna anses obilligt, att den
vårdslöse får vidkännas någon del av skadeståndet, och ett stadgande, som
fullständigt fritoge honom från ansvarighet, kunde helt visst bidraga till
mindre noggrannhet i den kontroll samförmyndare böra utöva gentemot varandra.
Särskilt otillfredsställande bleve undantagsbestämmelsen i det avslagberedningen
anförda fallet, att jämte uppsåt hos den ene sådan grov vårdslöshet
föreligger hos den andre, att jämväl denne med skäl kan misstänkas
för uppsåtlig gärning. Vi hemställa alltså, att berörda undantag uteslutes.

Sundberg:

Huruvida förevarande paragraf och 10 § i samma kapitel skola avse jämväl
skada, förorsakad genom brottslig gärning, är oklart. Lagberedningens
motiv giva därutinnan föga ledning, i ty att å ena sidan antydes, att genom
stadgandena i 9 § skulle regleras även frågan om gemensam ansvarighet, då
delaktighet i brott föreligger, varemot andra uttalanden synas giva vid handen,
att anspråk på skadestånd på grund av brott, vartill förmyndaren gjort
sig skyldig vid handhavandet av förmynderskapet, icke skall vara att hänföra
till skadeståndsanspråk av den art, som avses i 9 §.

Äro nämnda båda paragrafer avsedda att vinna tillämpning även å skada,
som tillskyndas den omyndige genom förmyndarens brottsliga förfarande, må
beträffande 9 § anmärkas, att innehållet i första stycket och första punkten
av andra stycket, så vitt fråga är om brottsliga gärningar, allenast utgör ett
onödigt upprepande av strafflagens regler härutinnan. Och vad angår återstående
delar av andra stycket, lärer det — vare sig strafflagen må anses
vid brott, begångna av flera personer, medgiva regressrätt brottslingarna inbördes
eller sådan regressrätt är utesluten — näppeligen vara tillrådligt att

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

giva stadganden om regressrätt att äga tillämplighet allenast beträffande visst 6 kap.
slags brott och för såvitt brottslingarna till målsägaren intaga ställningen av
förmyndare.

Med antydda omfattning av nämnda paragrafer blir ock fastslaget, att i fall,
som avses i första stycket av 9 §, för fordran å skadestånd på grund av
förmyndarens brottsliga förfarande, varå åtal ägt rum inom den i 17 kap.

10 § handelsbalken stadgade tid, men efter utgången av den ettåriga klandertiden,
skall åtnjutas förmånsrätt enligt sistnämnda lagrum. Riktigheten härav
torde kunna sättas i fråga.

Jag hemställer förty om den jämkning i 9 §, att från tillämpningen av
däri intagna stadganden tydligt uteslutes skada, som genom brottsligt förfarande
å förmyndares sida tillskyndas den omyndige. Sådan jämkning torde
medföra, att stadgandena bliva begränsade till att gälla allenast skada, som
uppkommer såsom följd av förmyndares vårdslöshet.

Enligt den tillämpning, som i rättspraxis givits åt gällande lag, har, när
ett förmynderskap innehafts av flera personer efter varandra, den siste av
dessa att avgiva redovisning för förmynderskapet i dess helhet, således även
beträffande tid, som förflutit, innan han själv övertog detsamma. Redovisningsskyldigheten
för sistnämnda tid må väl i regel kunna fullgöras genom
att förmyndaren avlämnar de räkningar han mottagit av sin företrädare; men
äro dessa räkningar i ett eller annat avseende ofullständiga, har han att
själv, så gott han kan, upprätta räkningar till bristens fyllande. Klander mot
förvaltningen, även så vitt den avser tid, som ligger före den siste förmyndarens,
må anställas endast mot denne; och han torde näppeligen åtnjuta befrielse
från ansvar för den förmyndarförvaltning, som föregått hans egen, i
vidare mån än så vitt han därför kan stödja sig på dom, meddelad i anledning
av klander, som han själv eller någon hans företrädare anställt mot
förutgången förvaltning.

Angivna ståndpunkt torde icke hava intagits av 1734 års lag i dess ursprungliga
lydelse, utan nu tillämpade regler i förevarande hänseende hava
så småningom utbildat sig. De hava tillkommit med hänsyn till dels, å ena
sidan, den omyndiges rätt att vid sitt myndigblivande erhålla redovisning för
hela förmynderskapet och ej vara avskuren från klander av de åtgärder, som
vidtagits under dettas tidigare skede, och dels, å andra sidan — och detta
har vid särskilda tillfällen huvudsakligen framhållits —, en förut avgången
förmyndares berättigade anspråk på att icke för befrielse från ansvar för sin
förvaltning behöva avvakta den omyndiges myndigblivande utan inom viss
kortare tid efter frånträdandet från förmynderskapet komma i åtnjutande av
dylik befrielse.

Rehöriga tillgodoseendet av dessa ömsesidiga rättigheter lärer med det sätt,
varpå förmynderskapsväsendet för närvarande är ordnat hos oss, svårligen
kunna åvägabringas annorlunda än därigenom att, med stark begränsning av
tiden för rätt till klander mot förmyndarförvaltning, den siste förmyndaren

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 40 käft. (Nr 53.) 7

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

6 kap. gentemot den omyndige får bära ansvaret för det hela. Ett visst fog därför
kan måhända ock anses ligga däri, att förmyndaren för sina ändamål äger
förfoga över den omyndiges penningmedel såsom vore de hans egna.

Sagda ansvar för en förmyndare kan emellertid icke sägas följa av förmynderskapets
natur. Det synes fasthellre i viss mån stridande mot att övertagande
av förmynderskap gjorts till en allmänt medborgerlig plikt, som man
icke äger undandraga sig annat än under vissa i lagen uttryckligen angivna
omständigheter. Obestridligt är också, att omförmälda ansvarsskyldighet för
en förmyndare kan i särskilda fall komma att drabba såväl oväntat och
ganska oförskyllt som obilligt hårt. Våra prejudikatsamlingar erbjuda ej så
få exempel härpå.

Vilken ställning det föreliggande förslaget intager till nämnda spörsmål är
ej fullt klart. Eftersom emellertid enligt detsamma redovisning skall genom
överförmyndarens försorg framtvingas år efter år och slutredovisning för envar
förmyndare skall genom överförmyndaren tillställas myndigbliven person
eller ny förmyndare, torde det kunna antagas, att för förmyndare icke vidare
skall ifrågakomma skyldighet att upprätta räkning för tid, som efter den
föreslagna nya lagens trädande i kraft förflutit, innan han tillträdde förmynderskapet.

Även förmyndares ersättningsskyldighet i anledning av en företrädares felaktiga
förvaltningsåtgärder eller bristande verifikationer till dennes räkenskaper
torde enligt förslaget ej vara fullt densamma som nu.

I det förstnämnda av dessa hänseenden må nämligen bemärkas, att vid
den årliga, av kompetent person verkställda granskning av avgivna räkningar,
som enligt förslaget skall äga rum, uppmärksamheten utan tvivel kommer att
bliva fäst vid så gott som alla omständigheter av beskaffenhet att giva anledning
till befogat klander mot förvaltningen. Ytterligt sällan torde sålunda
kunna komma i fråga, att förmyndaren, efter det han frånträtt förmynderskapet,
ställes till ansvar för något i hans förvaltning, som ej redan under
dennas gång uppmärksammats. Har nu överförmyndaren vid sin granskning
såsom klandervärd påpekat viss förmyndarens åtgärd eller underlåtenhet,
men, sedan närmare utredning i saken skett, funnit den påpekade omständigheten
icke vara förtjänt av att såsom anmärkning åtecknas avgiven årsräkning
eller annan handling, torde anledning till klander i denna del ej förefinnas.
Har åter överförmyndaren med föranledande av en uppmärksammad
åtgärd eller underlåtenhet gjort anmärkning, som nyss sagts, tillerkänner förslaget
under viss förutsättning förmyndaren rätt att genom provokatorisk
rättegång få denna anmärknings befogenhet omedelbart prövad. Med hänsyn
härtill och därest nyss antydda rätt utvidgas på sätt vid 10 kap. 4 §
kommer att framhållas, lärer det knappast vara tänkbart, att en förmyndare
skulle kunna göras ansvarig för en företrädares förvaltningsåtgärder i
annat än det säkerligen helt sällsynta fall, att deras felaktighet upptäckes
först efter överförmyndarens granskning.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Vad åter beträffar brist i fråga om verifikationer torde, med hänsyn till 6 kap'',
det sätt varpå förslaget ordnat frågan om avgivande av redovisning, anspråk
på tillhandahållande av verifikationer icke, såsom nu är fallet, kunna gentemot
en förmyndare göras gällande i lika mån beträffande räkningar, vilka
han fått mottaga av sin företrädare, som angående dem han själv upprättat.

Hans ansvar i sådant hänseende för äldre räkenskaper må nämligen enligt
förslaget anses vara begränsat till det fall, att han genom underlåtenhet att
väcka ersättningstalan i anledning av bristande verilikationer gjort sig skyldig
till uppsåtlig gärning eller vårdslöshet vid sin egen förvaltning.

I betraktande av såväl den vid jämförelse med nuvarande förhållanden inskränkta
omfattning, i vilken förmyndare enligt förslaget får omyndigs medel
till disposition, som ock gängse praxis att icke verificera utgifter för den
omyndiges vård och underhåll, torde, med den ståndpunkt förslaget, enligt
vad ovan sagts, må anses intaga, den omyndiges rätt vara fullt tillgodosedd,
helst som därigenom en förmyndares underlåtenhet att klandra en företrädares
förvaltning blir att bedöma efter alldeles samma norm, som skall gälla
beträffande positiva åtgärder å hans sida.

Ett förtydligande av förslaget är emellertid önskligt, särskilt med hänsyn
till det föreliggande ämnets synnerliga vikt.

I detta sammanhang lämnas å sido frågor om ansvar och skadestånd på
grund av förmyndares brottsliga förfarande, vilka frågors lösning bör förläggas
utanför nu förevarande lagstiftningsområde.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag om sådan jämkning i avfattningen
av förevarande paragraf, att däri uttalas, att förmyndare för skada,
som tillkommit under en föregående förmyndares förvaltning, må göras ansvarig
endast i det fall, att han genom underlåtenhet att väcka talan mot sin
företrädare angående skadans ersättande i sin egen förvaltning förfarit på sätt
i första stycket av paragrafen sägs.

Thulin:

Det är oklart, om, i motsats till vad enligt motiven gäller 10 §, förevarande
paragraf jämväl skall avse skada förorsakad genom brottslig gärning.
Uteslutes paragrafens näst sista punkt, torde varje anledning saknas att för
förmyndares skadeersättningsskyldighet vid brottslig gärning meddela särskilda
bestämmelser. Anses emellertid sådana bestämmelser böra upptagas i paragrafen,
torde stadgandet därom böra så formuleras, att därav tydligt framgår,
att strafflagens skadeståndsregler ej skola komma i tillämpning, och bör i
samband därmed i 10 § ersättningsanspråk på grund av brottslig gärning uttryckligen
uteslutas från samma paragrafs tillämpningsområde.

10 §.

Stenberg och Koersner:

Det torde vara avsett, att bestämmelserna i 9 § skola vara tillämpliga även
i kriminella fall, något som också lärer framgå av vissa uttalanden i lag -

100

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

6 kap. beredningens motiv till samma paragraf. I sådana fall skall däremot, enligt
motiveringen till 10 §, denna paragrafs preskriptionsstadgande ej gälla. Då
emellertid, med den omfattning som ersättning enligt 9 §, efter vad nyss
sagts, får anses äga, formuleringen av 10 § blivit sådan, att bestämmelsen
efter orden avser jämväl ersättningsanspråk på grund av brott, torde sådana
anspråk böra uttryckligen uteslutas från sistnämnda paragrafs tillämpningsområde.

Thulin:

Det synes mig vara erforderligt, att ett förtydligande av paragrafen äger
rum, så att därav klart framgår, att för ny förmyndare ersättningsskyldighet
för fel eller försummelse av föregående förmyndare inträder endast om han
vid granskningen av den sistnämndes förvaltning gjort sig skyldig åtminstone till
vårdslöshet. Detta innebär väl en obillighet mot den omyndige, som därigenom
avskäres från klander efter ettårspreskriptionens förlopp för fel eller försummelse
av avgången förmyndare, där denne ej gjort sig skyldig till brottslig
gärning, och detta desto mer, som vid bedömande av om vårdslöshet må
anses hava förelegat rätten säkerligen kommer att kräva bevisning om en
vida högre grad av vårdslöshet än som kan tålas av förmyndaren i fråga om
hans egen förvaltning. Men synes med den kontroll, som enligt förslaget införts
över förmyndarräkningar, denna obillighet icke vara av den art, att den
bör förhindra en lagstiftning, varigenom för en avgående förmyndare möjliggöres
att inom begränsad tid få ansvarsfrihet för sin förvaltning. Anses bättre
skydd härutinnan höra beredas den omyndige än förslaget medför, torde detta
ej kunna ske på annat sätt än att ettårspreskriptionen ej blir tillämplig å
förmyndare, som efterträdes av annan förmyndare.

7 kap.

1 §•

Lagrådet:

Till vården om omyndigs intressen med avseende å delägarskap i oskiftat
bo hör även att genom urarvagörelse iakttaga myndlingens rätt till befrielse
från boets gäld. Om den skyldighet, som härutinnan åligger förmyndaren,
torde erinran ej böra saknas i förslaget, helst försummelse att fullgöra skyldigheten
medför den påföljd, att förmyndaren själv blir ansvarig för den gäld,
som ej kan utgå av vad den omyndige i boet äger.

Regeringsrådet Thulin tilläde, att det kunde ifrågasättas, om icke i samband
med förevarande lagstiftning ändring borde ske i stadgandet angående
nämnda, med försummelse att göra myndlingen urarva förknippade alltför
stränga påföljd.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

3 §•

101

7 kap.

Lagrådet:

Att i lagen uttala, att överförmyndaren ej må samtycka till avtal om sammanlevnad
i oskiftat bo, med mindre han prövar avtalet lända till den omyndiges
bästa, synes överflödigt, då kravet på överförmyndarens samtycke givetvis
är uppställt för att myndlingens intresse må på ett betryggande sätt bliva
iakttaget. Då bestämmelsen därjämte genom sin kategoriska form kan föranleda,
att överförmyndaren icke tillbörligen beaktar omständigheter, som i delägarnas
samfällda intresse tala för bifall till framställningen, hemställes, att
andra punkten i första stycket måtte uteslutas.

Av enahanda skäl torde sista punkten av andra stycket i 5 § böra utgå.

8 §■

Stenberg och Koersner:

Överförmyndaren torde ej alltid hava behov av en i alla delar så specificerad
uppgift angående tillgångarna i ett bo, som en bouppteckning innehåller;
exempelvis i fråga om vad som är att hänföra till ett lösörebo
lärer väl i allmänhet ett sammandrag av bouppteckningen vara till fyllest.
För undvikande av onödig kostnad, vilken komme att drabba myndlingen,
synes till förevarande paragraf böra fogas ett stadgande, varigenom medgives,
att i de där föreskrivna bouppteckningsavskrifterna utelämnas specifikationer
av sådana tillgångar, om vilka detaljerade uppgifter finnas icke
vara erforderliga. Skulle överförmyndaren av särskild anledning sedermera
anse sig behöva avlämnad transumerad avskrift fullständigad i något hänseende,
kan han jämlikt 6 kap. 6 § anmoda förmyndaren att föranstalta
om sådan komplettering.

I enahanda syfte, som nu angivits, torde ändring böra vidtagas jämväl i
första stycket av 9 kap. 8 §.

9 §•

Sundberg, Stenberg och Koersner:

Har avtal träffats om sammanlevnad i oskiftat bo, kräves utan tvivel en
fortlöpande kontroll över förmyndarens vård av den omyndiges rätt i boet.
För detta ändamål synes också den i förevarande paragraf föreslagna anordningen
vara lämplig, under förutsättning likväl att icke alltför stora krav
ställas på årsuppgifts fullständighet, så att därav orsakas ett mot nyttan ingalunda
svarande besvär. Beträffande inkomsterna synes sålunda erforderligt
allenast att av uppgiften framgår boets behållna inkomst, d. v. s. inkomsten
efter.avdrag av förvaltningsutgifter och skuldräntor. Boets tillgångar och skulder
vid årets utgång torde ock kunna få tämligen summariskt angivas. En
årsuppgift av denna art bör i allmänhet vara tillräcklig för att bereda överförmyndaren
möjlighet att efter jämförelse med bouppteckning och föregående
årsuppgifter vinna erforderlig kännedom om ställningen för bedömande, om

102

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

7. kap. ingripande från överförmyndarens sida erfordras för att åvägabringa ett rättens
beslut om avtalets hävande. Skulle överförmyndaren i något fall anse närmare
underrättelse om förhållandena behövlig, kan han med stöd av bestämmelsen
i 6 kap. 6 § från förmyndaren infordra mera detaljerade upplysningar.

Även för tiden, innan avgörande träffas om arvskifte eller sammanlevnad
i oskiftat bo, kunna visserligen årsuppgifter vara av nytta med avseende å
överförmyndarens kontroll över boutredningen. Det skall dock säkerligen ofta
möta svårighet för förmyndaren att erhålla material för en tillförlitlig årsuppgift;
och ändamålet med en sådan synes kunna på lämpligare sätt vinnas
genom en föreskrift, att förmyndaren skall inom viss tid efter bouppteckningens
förrättande till överförmyndaren ingiva avskrift av instrument över
arvskifte, om sådant ägt rum, eller uppgift om anledningen till att boet fortfarande
är oskiftat. Inkommer sådan uppgift, kan därvid tills vidare få bero,
om överförmyndaren, med den kännedom han äger om förhållandena, anser
dröjsmålet ej innebära fara för åsidosättande av den omyndiges intressen. I
annat fall kan han förelägga ny tid eller vidtaga andra av omständigheterna
betingade åtgärder, därvid han naturligtvis äger rätt att infordra de upplysningar
angående boets ställning, som han finner vara nödiga. Det vill synas,
som om kontrollen över boutredningarna genom dylik anordning skulle bliva
för förmyndaren mindre besvärande men också möjligen mera effektiv än
genom den i förslaget upptagna.

Om den nu föreslagna ändringen genomföres, blir därav en följd, att arvode
åt överförmyndaren för tiden till dess avtal om sammanlevnad i oskiftat bo
träffas eller skifte sker icke kommer att utgå; för arvode förutsättes nämligen
årsuppgift. I regel är ej heller överförmyndarens arbete under denna
begränsade tid av mera avsevärd omfattning; det torde ej behöva bliva nämnvärt
större än det, som åligger honom, då det gäller att tillse, att förmyndaren
för en omyndigförklarad i tid inkommer med förteckning över ställningen.

11 § i förevarande kapitel lärer ock böra så jämkas, att förmyndarens rätt
till årsarvode inskränkes att avse det fall, att avtal om sammanlevnad i oskiftat
bo kommit till stånd.

Thulin:

Det ligger i sakens natur, att årsuppgift för oskiftat bo ej behöver hava
samma fullständighet som en årsräkning, men synas dock, särskilt då årsuppgiften
skall ligga till grund för arvodesberäkning, betänkligheter möta
mot att göra den så summarisk, som enligt förslaget skulle bliva fallet och
jämväl med vissa lindringar tillstyrkts av lagrådets övriga ledamöter. I vad
nämnda ledamöter i övrigt anfört vid förevarande paragraf anser jag mig i
huvudsak kunna instämma.

Enligt förslaget skall årsuppgift för oskiftat bo avlämnas före den 15 februari
varje år samt avse föregående kalenderår. Vad årsräkning angår, skall
den jämväl avlämnas före den 15 februari, men har ej stadgats, att den skall

10B

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

avse kalenderår utan »föregående år», vilket torde medgiva, att där räkenskaperna
ej föras för kalenderår, räkenskapsåret, liksom för skattedeklaration,
må läggas till grund. Någon anledning, varför motsvarande regler ej skulle
vinna tillämpning å årsuppgift, synes ej föreligga. Uttrycket »föregående
kalenderår» torde därför böra utbytas mot »föregående år».

Thulin, Stenberg och Köersner:

Av enahanda skäl, som föranlett, att i 9 kap. 9 § föreslagits rätt för överförmyndaren
att, då undantagsvis längre rådrum än det i lagen stadgade
skulle krävas för avgivande av egendomsförteckning eller räkning, som i
nämnda kapitel avses, efter anmälan om hindret bevilja anstånd, synes i
förevarande paragraf böra intagas motsvarande bestämmelse i fråga om årsuppgift.

10 §.

Lagrådet:

Såsom förevarande paragraf i förslaget avfattats lärer, i motsats till vad i
lagberedningens motiv vid 8 kap. 11 § uttalas, utövning av här föreslagna
befogenhet för rätten att meddela vitesföreläggande ej kunna ifrågakomma
utan att föreskriften om erinran från överförmyndaren behörigen iakttagits
samt, då förmyndaren under den i paragrafen angivna tid uraktlåtit att ställa
sig sagda erinran till efterrättelse, anmälan om hans försummelse skett hos
rätten eller domaren. Stadgandet kan alltså befaras komma att verka såsom
ett hinder för rätten att i här omhandlade fall omedelbart ingripa mot förmyndaren.
Då detta icke är önskligt, hemställes, att paragrafen underkastas
omredigering sålunda, att berörda erinran och anmälan icke framstå såsom
ovillkorliga förutsättningar för vitesföreläggande.

Vad sålunda anförts gäller jämväl beträffande 8 kap. 11 § samt 9 kap.
10 § och 12 § andra stycket i förevarande förslag ävensom 14 § i förslaget
till lag om vård av omyndigs värdehandlingar.

Måhända skall vid eventuell omredigering befinnas lämpligast, att samtliga
fyra i förevarande förslag intagna bestämmelser sammanarbetas till ett gemensamt
stadgande, tillämpligt för varje fall, då överförmyndaren finner förmyndaren
ej fullgöra sina skyldigheter på ett tillfredsställande sätt.

11 §•

Lagrådet:

I fråga om andra stycket i förevarande paragraf hänvisas till de yttranden,
som komma att avgivas beträffande 8 kap. 18 § andra stycket.

104

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

8 kap.

3 §•

Sundberg och Koersner:

Såväl formuleringen av första stycket som motiven därtill föranleda närmast
den tolkning av stadgandet, att detsamma utgör en föreskrift för förmyndaren
att sälja den omyndiges aktier och andra värdepapper, så snart
det är tveksamt, om de med trygghet kunna behållas. Visserligen innehåller
stadgandet förbehåll därom att försäljning lämpligen skall kunna ske, men
häri lärer näppeligen kunna inläggas annan modifikation i vad nyss sagts än
att försäljning icke får äga rum till vad pris eller villkor som helst och att
fördenskull förmyndaren i vissa fall nödtvunget måste behålla papper, som
helst borde säljas. Själva principen, att försäljning skall ske, så snart förmyndaren
icke känner sig övertygad därom att papperen med trygghet till den
omyndiges fördel kunna behållas, har icke blivit begränsad genom nämnda
förbehåll.

Denna regel synes icke böra lagfästas. Förekommande ovisshet därom
huruvida värdepapper kunna med trygghet behållas eller helst böra avyttras
innebär, att risken av förlust synes lika stor, vare sig försäljning
äger rum eller icke. Om ett värdepapper visar tendens att sjunka i värde,
är det ofta ej lätt att klargöra, huruvida detta beror på marknadens allmänna
läge, på någon mera tillfällig omständighet, vilkens verkningar bliva så småningom
undanröjda, eller slutligen på förhållanden, som leda till att papperets
värde kommer att ytterligare nedgå. Endast om sistberörda fall skäligen
kan antagas hava inträffat, synes förpliktelse för förmyndaren att sälja vara
för handen. I andra fall lärer förmyndarens åtgärd, vare sig han behåller
papperet eller försäljer detsamma till gällande kursvärde, i regel icke kunna
bliva föremål för anmärkning. Man kan vid en dylik situation icke av förmyndaren
fordra mera än att han handlar så, som hans egen framsynthet
bjuder.

Anses emellertid lagen böra genom uttrycklig föreskrift anvisa den väg,
som skall väljas i tveksamma fall, torde, i motsats till vad som må antagas
vara förslagets innebörd, föreskriften inriktas på att försäljning ej
skall äga rum: Ej sällan lärer vara fallet, att omyndig tillhöriga värdepapper
för honom och hans familj äga ett ideellt, och kanske även ekonomiskt, värde
utöver det noterade kursvärdet. Man uppmärksamme i avseende härå t. ex.
det fall, att fråga är om aktier i ett företag, inom vilket sedan lång tid tillbaka
familjen ägt aktiemajoriteten, och att denna majoritet genom försäljningen
skulle frångå familjen.

Med nu angivna principiella ståndpunkt skulle naturligtvis någon rubbning
icke ske i den förmyndaren åliggande skyldigheten att städse söka tillgodose
myndlingens trygghet i ekonomiskt hänseende. Inhämtar han sådana upplys -

105

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

ningar, att han finner verklig positiv anledning föreligga att hellre sälja för 8 kap.
att rädda det befintliga värdet än vänta med antaglig risk, att förlust därigenom
uppkommer, skall han givetvis sälja utan att därvid låta sig påverka
av andra hänsyn än den omyndiges bästa. Det må sålunda fasthållas, att den
angivna regeln endast äger tillämpning i fall av ovisshet om vilken väg
kommer att medföra förlust.

Enligt vårt förmenande bör alltså en omformulering av ifrågavarande stadgande
ske i den riktning, att myndlingens värdepapper böra av förmyndaren
försäljas, därest omständigheterna giva vid handen, att sådant är för myndlingens
trygghet erforderligt.

Thulin:

Det synes mig tveksamt, om beträffande bibehållande eller försäljning avaktier
och andra värdepapper några bestämmelser erfordras utöver vad i 1 §
av förevarande kapitel stadgas. Varje regel därutöver kommer att innebära,
att lagen åt det ena eller andra förfaringssättet giver ett företräde, som i
förekommande fall för den omyndige kan medföra en förlust, vilken, om förmyndaren
ej varit bunden av en lagföreskrift, måhända kunnat undgås. Jag
anser därför stadgandet böra utgå. Skulle emellertid, vid det förhållande att
specialregler givits för samtliga övriga förmögenhetsobjekt, särskilda regler
anses böra givas jämväl beträffande aktier och andra värdepapper och förslaget
därvid böra intaga en mera bestämd ståndpunkt till frågan om värdepapperens
bibehållande eller försäljning, har jag ej något att erinra mot förslaget.

Lagrådet:

I motiven angives, att innebörden av sista punkten i paragrafens andra
stycke är, att fordran, som tillkommit därigenom att delägare i oskiftat bo
med överförmyndarens samtycke övertagit den omyndiges lott i boet, må förbliva
utestående, så länge förändrade förhållanden icke inträtt. Under åberopande
av vad som anförts vid 7 kap. 3 § hemställes om någon jämkning
av lagtexten för dess bringande i bättre överensstämmelse med stadgandets
sålunda angivna innebörd.

4 §.

Lagrådet:

Genom den uti riksgäldskontoret inrättade svenska statsskuldboken, för
vilken reglemente fastställts den 4 februari 1918, hava särskilda fördelar
beretts vid medels placering i svenska statsobligationer. Inskrivning i statsskuldboken
kan ske ej blott i samband med avlämnande av obligationer utan
även efter kontant inbetalning av kapitalbelopp, avseende visst statslån. Den

106

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 53.

8 kap. senare inskrivningsformen, vilken kommit till ganska vidsträckt användning,
torde utgöra ett placeringssätt, som vid sidan av de i förevarande paragraf
nämnda bör upptagas såsom utan överförmyndarens samtycke tillåten beträffande
förmyndarmedel.

Förmyndarens rätt att utan överförmyndarens samtycke använda de i denna
paragraf omförmälda sätten för placering av den omyndiges penningmedel
skall närmare regleras genom den administrativa författning, som Konungen
med stöd av andra stycket utfärdar. Meningen är, att däri skall bestämmas,
vilka obligationer förmyndaren äger inköpa, beskaffenheten av den inteckningssäkerhet,
varemot utlåning må äga rum, samt de räkningar, som kunna
anlitas vid insättning i bank. Att förmyndarens frihet vid placeringar av
nämnda art skall vara på detta sätt begränsad framgår ej av ordalagen i
första stycket; och däri lärer erforderlig modifikation icke vara gjord genom
hänvisningen i andra stycket till närmare, administrativa bestämmelser om
de villkor, under vilka placeringarna må ske. För undanröjande av denna
ofullständighet torde paragrafen böra omarbetas.

6 §•

Thulin:

Med anledning av vad i motiven anförts därom att förmyndaren ej skulle
hava rätt att av vårdnadshavaren fordra redovisning för användningen av
de medel han efter prövning av förhållandena överlämnar till vårdnadshavaren,
anser jag mig böra framhålla, att väl i många fall sådan redovisning ej
kan ifrågakomma, men att i andra fall förmyndaren måste hava ej endast
rätt utan även plikt att påfordra dylik redovisning såsom verifikation till vederbörande
års- eller sluträkning.

8 §•

Lagrådet:

Ur synpunkten allenast av myndlingens säkerhet vore det givetvis bäst, om
skyldighet att deponera värdehandlingar ålades förmyndaren utan hänsyn till
det belopp, vartill myndlingens tillgångar av denna art uppgå. Det lärer emellertid
icke kunna bestridas, att om den föreslagna anordningen med bankerna
såsom depositionsanstalter kommer till stånd, en begränsning av nedsättningstvånget
till värdehandlingar av viss betydenhet blir nödvändig. Denna begränsning
bör dock icke göras starkare än till följd av berörda anordning
oundgängligen kräves. Att med förslaget sätta gränsen vid ett värde av 5,000
kronor synes vara att stanna vid ett för högt belopp. Avgörande vid frågans
bedömande torde vara kostnadssynpunkten. Då de enskilda bankernas taxa
för öppna depositioner stadgar 5 kronor såsom minsta avgift för varje
deposition och det ansetts knappast kunna ifrågasättas att föreslå sänkning
av detta belopp, skulle — säges i motiven — deposition av någon eller

Kungl. Maj: t ti Proposition Nr 53.

107

några värdehandlingar av mindre värde än 5,000 kronor medföra alltför stor 8 kap.
kostnad. Härtill må erinras, att i betraktande av de fördelar, depositionsrörelsen
åtminstone indirekt lärer bereda de enskilda bankerna, det icke
torde vara obilligt att av dem fordra reducering av minimiavgiften till 2 eller
3 kronor. Med fastställande av en dylik minimiavgift skulle ur kostnadssynpunkt
hinder ej möta mot att bestämma den för nedsättningsskyldigheten
normerande värdegränsen till 2,000 eller 3,000 kronor. Lagrådet föranlåtes
alltså att hemställa om sådan ändring i förslaget.

Till värdehandlingar, som skola deponeras, måste även räknas i myndlingens
egen fastighet eller tomträtt intecknade skuldebrev, som innehavas av
myndlingen. Detta torde böra angivas i lagen.

Ofta lärer det finnas lämpligt att placera förmyndarmedel i svenska statsobligationer.
Utöver den trygghet, sådan placering erbjuder, finnes, på sätt
lagrådet vid 4 § erinrat, möjlighet att genom fordringens inskrivning i statsskuldboken
komma i åtnjutande av därmed förbundna förmåner. Om icke
inskrivning äger rum efter kontant inbetalning å visst statslån, blir obligationsägaren,
som vid inskrivningen skall till riksgäldskontoret avlämna obligationen,
befriad från omsorgen om dess förvarande. Å fordringen, som, då
fråga är om statsräntelån, förändrats till en i statsskuldboken för viss ägare
inskriven fordran, utbetalas räntan, efter fordringsägarens önskan, antingen
kontant i riksgäldskontoret eller genom postremissväxel, check eller postanvisning
eller genom insättning på en av fordringsägaren uppgiven bankräkning.
Om obligationen tillhör ett amorteringslån, underrättas obligationsägaren
om skedd utlottning, varefter obligationens kapitalbelopp tillhandahålles dess
ägare. Med tillämpning av reglementets § 7, som stadgar, att med riksgäldsfullmäktiges
medgivande inskrivning må ske med angivande av viss inskränkning
i ägarens dispositionsrätt, torde kunna så ordnas, att för rätten att lyfta
kapitalfordringen uppställes såsom villkor, att överförmyndarens tillstånd därtill
företes. Inskrivning i statsskuldboken kan sålunda sägas vara likställd
med obligationens överlämnande till bank i öppet förvar; den är så till vida
förmånligare för myndlingen, som någon avgift icke erlägges för inskrivningen
och, med ett oväsentligt undantag, även alla andra av riksgäldskontoret vidtagna
åtgärder äro avgiftsfria.

Av det sagda torde vara klart, att i fråga om myndlings statsobligation —
tillhörande statsräntelån eller amorteringslån — inskrivning i statsskuldboken
bör tillåtas i stället för deposition hos bank, såframt förbehåll göres om
överförmyndarens samtycke till fordringens lyftande. Fråga blir härefter,
huruvida deposition skall fordras av det certifikat, som riksgäldskontoret utfärdar
till bevis om verkställd inskrivning. Som regel gäller visserligen, att
fordringen kan genom påskrift å certifikatet överlåtas till annan man, men
med hänsyn till det vid inskrivningen gjorda förbehållet, varom anteckning
lärer komma att ske å certifikatet, torde anledning saknas att kräva deposition
av detta. Härvid är även att beakta den möjlighet, som enligt reglemen -

108 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

tet står öppen att, om certifikatet förstörts eller förkommit, få nytt certifikat
utfärdat.

Sådan förmån i fråga om inskrivning i skuldbok, som enligt den nu lämnade
redogörelsen är förbunden med placering i statsobligationer, är numera
beredd även med avseende å obligationer, utfärdade av Sveriges allmänna
hypoteksbank. För inskrivning av obligation i hypoteksbankens skuldbok gälla
väsentligen enahanda bestämmelser som för inskrivning i statsskuldboken.

På grund av vad sålunda anförts hemställer lagrådet, att i förevarande
paragraf måtte intagas en bestämmelse av innebörd, att beträffande certifikat
över inskrivning i statsskuldboken eller i hypoteksbankens skuldbok vad i
första stycket sägs ej skall äga tillämpning, där inskrivningen skett med angivande
å certifikatet, att inskriven obligation eller kapitalbelopp av fordran,
som med inskrivningen avses, ej må utlämnas utan överförmyndarens tillstånd.
Av en sådan bestämmelse framgår, att inskrivningen anses ersätta
bankdeposition.

Stadgandet i sista stycket av paragrafen, likasom motsvarande stadganden
i 7 kap. 9 § och i sista punkten av 10 § i förevarande kapitel, böra gälla
allenast där syskon, som hava gemensam förmyndare, äro minderåriga. Till
undvikande av missförstånd torde nämnda stadganden härutinnan behöva
förtydligas.

Koersner:

Den i. paragrafen stadgade depositionsskyldigheten gäller även utländska
värdehandlingar, ehuru enligt 2 § av den föreslagna lagen om vård av omyndigs
värdehandlingar banken i fråga om dylika handlingar allenast är ansvarig
för deras förvaring, medan alla förvaltningsåtgärder ankomma på förmyndaren.
I vissa fall kan det emellertid visa sig snart sagt omöjligt att betryggande
förvalta utländska värdehandlingar utan att desamma äro tillgängliga
i det främmande landet. Det kan därför tänkas, att för undvikande av
onödiga kostnader och omgång handlingar av detta slag med större fördel
kunna omhänderhavas av utländsk bank eller böra genom svensk diplomatisk
eller konsulär tjänsteman eller på annat betryggande sätt förvaltas å utländsk
ort eller eljest böra vara underkastade särskilda föreskrifter. Jag hemställer
därför, att i förevarande paragraf måtte införas stadgande om befogenhet för
rätten att beträffande utländska värdehandlingar, där särskilda omständigheter
därtill giva anledning, på föreskrivna villkor meddela befrielse från den
här stadgade depositionsplikten.

Jämväl beträffande omyndiga, som hava sitt hemvist utom riket, kan erfordras
befrielse från skyldighet att deponera hos svensk bank. Sådan befrielse
lärer emellertid i allmänhet kunna uppnås med stöd av föreskrifterna i 4 kap.
1 § och p kap. 1 § av den föreslagna lagen angående ändring i lagen om
internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53. 109

10 §.

Lagrådet:

Den till förhindrande av obehöriga uttag av myndlings hos bank insatta
medel i förevarande paragraf föreslagna anordningen skall bringas i funktion
därigenom, att förmyndaren själv gör förbehåll, att medlen ej må uttagas
utan överförmyndarens tillstånd. Frånsett att det onekligen förefaller mindre
egentligt att sålunda ålägga förmyndaren att till skydd mot missbruk från
hans egen sida göra förbehåll till inskränkning i hans handlingsfrihet, torde
anordningens effektivitet i väsentlig mån minskas därigenom, att spärrningen
av den omyndiges medel skall bero av positiv åtgärd från förmyndarens sida.
Visserligen bör genom den tillsyn, som överförmyndaren har att utöva, kunna
förhindras, att föreskriven spärrning för längre tid underlåtes, men det är
dock betänkligt, att förmyndaren för någon tid kan, om också icke i oredlig
avsikt, sätta ifrågavarande skyddsbestämmelse ur kraft. Denna olägenhet kan
avhjälpas genom att i regel göra spärrningen automatisk och fordra förbehåll
av förmyndaren om rätt till uttag utan överförmyndarens tillstånd för att
spärrning ej skall äga rum. Sådant, till fri förfoganderätt för förmyndaren
ledande förbehåll borde då, i överensstämmelse med paragrafens föreslagna
innehåll, vara medgivet endast i de uti andra stycket upptagna fall, att fråga
är om medel, som erfordras för bestridande av utgifter för myndlingens
underhåll eller för vården av hans egendom, eller i varje fall om så små
kapitalbelopp, att de hos en eller flera banker sammanlagt icke uppgå till
mera än 1,000 kronor. Därjämte borde, utan förbehåll från förmyndarens
sida, gottskriven ränta, som innestått kortare tid än ett år, vara fri från
spärrningen.

Givetvis kan mot det system, för vilket nu redogjorts, erinras, att ej heller
detta medför full trygghet, då den befogenhet, som tillerkänts förmyndaren
att förbehålla sig fri disposition — en befogenhet, som synes nödvändig för
att bereda honom viss rörelsefrihet — öppnar möjlighet till förfaranden mot
lagens syfte/ Att, såsom korrektiv häremot, ålägga bankerna kontroll över
att i det särskilda fallet någon av förutsättningarna för förmyndarens rätt
att göra förbehåll är för handen lärer icke vara möjligt. Bankerna höra endast
hava att iakttaga, att om insättning av annan än den omyndige sker
för hans räkning och i hans namn, beloppet blir spärrat, såvida icke förbehåll
sker om fritt förfogande. Helt visst kan man emellertid antaga, att förmyndaren
skall draga sig för att vidtaga den positiva åtgärden att vid en
insättning göra förbehåll om fri uttagning, ehuru han vet, att icke något av
de fall föreligger, i vilka han har rätt därtill. Med den i det remitterade
förslaget upptagna anordningen synes däremot förmyndaren vara utsatt för
en större frestelse att mer eller mindre avsiktligt försumma att göra förbehåll
om spärrning. Fördelarna med automatisk spärrning visa sig även däruti
att, då vid sådan spärrning beloppet blir oåtkomligt i och med insättningen,
underlåtenhet av förmyndaren att till överförmyndaren i enlighet med 9 kap.

8 kap.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

8 kap.

2 § ingiva förteckning över nytillkomna medel, som insatts å den omyndiges
räkning hos bank, icke kan orsaka någon skada.

Man torde knappast behöva befara, att förmyndare av oförstånd eller förbiseende
skall underlåta att göra tillåtna förbehåll och därigenom vålla, att
överförmyndaren kommer att besväras med ansökningar om tillstånd, som
kunnat undvikas. Sannolikt komme vederbörande bankfunktionärer att taga
för vana att vid insättning för omyndigs räkning efterfråga, om spärrning är
avsedd eller icke, varigenom kan förekommas, att åtgärden underlåtes, där
den bör ske; och i många fall komme antagligen förmyndaren att hava
spärrade medel mera fast placerade på depositions-, kapital- eller annan liknande
räkning, medan däremot för övriga insättningar öppnas sparkasse-,
giro- eller dylika räkningar, i fråga om vilka anteckning från början göres,
att de icke äro spärrade. Till sistnämnda räkningar kunna också enligt
överenskommelse med förmyndaren överföras gottskrivna räntor å de spärrade
räkningarna, likasom de myndlingens ränteinkomster, vilka uppbäras
av banken såsom depositionsanstalt.

Det sagda föranleder lagrådet att hemställa om sådan ändring av förevarande
paragraf, att däri stadgas: att omyndigs medel, som insättas eller innestå
hos bank, ej må uttagas utan överförmyndarens tillstånd efter vad därom
är särskilt stadgat; att vad nu sagts dock ej gäller gottskriven ränta,
som innestått kortare tid än ett år, ej heller andra medel, i fråga om vilka
förmyndaren gjort förbehåll, att de må uttagas utan överförmyndarens tillstånd;
samt att sådant förbehåll må av förmyndaren göras beträffande ett
sammanlagt hos bank insatt belopp av högst 1,000 kronor ävensom vad därutöver
bör hållas tillgängligt för bestridande av utgifter, som i 6 § avses.
Därjämte skulle bestämmelsen om beräkning av nämnda maximibelopp, då
minderåriga syskon hava gemensam förmyndare, bibehållas.

De nu föreslagna ändringarna föranleda jämkningar på åtskilliga ställen i
förmynderskapslagen ävensom i därmed sammanhängande lagförslag. Likaså
måste bestämmelserna angående postsparbanken underkastas ändring.

Beträffande medel, som vid den nya förmynderskapslagens trädande i kraft
innestå hos banker, framgår av en jämförelse mellan förevarande paragraf
samt lagens 9 kap. 8 § och 6 § i den föreslagna promulgationslagen, att
under tiden mellan den 1 januari det år lagen trätt i kraft och den 15 feb
ruari samma år förmyndaren skall hava i erforderlig omfattning hos banken
gjort förbehåll om förbud för medlens uttagande utan överförmyndarens tillstånd,
så att bevis därom må kunna bifogas den första årsräkning, som avgives
efter lagens ikraftträdande. Med den av lagrådet förordade spärrningsmetoden
synes med avseende å nämnda medel böra förfaras så, att förmyndaren
berättigas att, i den mån han enligt lagen äger förbehålla sig fritt förfogande,
göra sådant förbehåll före den 15 februari, men att medel, om
vilka förbehåll sålunda ej gjorts av förmyndaren, skola anses innestå under
spärrning. Att utöver den 15 februari utsträcka tiden för vidtagande av för -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

111

myndarens berörda åtgärd torde ej vara behövligt, då förmyndaren i samband 8 kap.
med upprättandet av årsräkningen och anskaffandet av de bevis om bankinsättningarna,
som enligt 9 kap. 8 § skola bifogas räkningen, har anledning
beakta nödvändigheten av att göra förbehåll. Även i detta fall komma nog
bankerna att giva sina klienter nödig handledning, och det eventuella besväret
för överförmyndaren att lämna en del tillståndsbevis må för övrigt
anses uppvägas av den ökade säkerhet för myndlingarna, som ligger däri, att
deras i bank placerade kapital från viss dag bliva spärrade. Bestämmelser i
nu nämnda hänseende böra intagas i 6 § av promulgationslagen.

12 §.

Lagrådet:

Tveksamt synes vara, om förmyndare, resp. överförmyndare, må tillerkännas
ovillkorlig rätt att återkalla tillstånd, varom fråga är i förevarande paragraf.
Åtminstone beträffande den, som fyllt aderton år, torde den en gång
meddelade emancipationen beträffande rätt att driva rörelse böra hava lika
vidsträckt giltighet, som är föreslagen angående arbetsavtal, vadan återkallelse
ej må ske utan rättens tillstånd. I varje fall synes detta böra gälla, därest,
såsom vid förslaget till ändring i § 6 av 1864 års näringsfrihetsförordning
kommer att föreslås, förmyndares personliga ansvarsskyldighet för de
under rörelsens bedrivande uppkommande förbindelserna bortfaller. Anser
man sig icke kunna på nyss angivet sätt begränsa återkallelserätten, torde
genom erforderlig ändring av 12 kap. 17 § i förevarande förslag rätt böra
beredas den omyndige till talan mot förmyndares eller överförmyndares åtgärd
eller beslut, varigenom rörelsens fortsättande förhindras.

13 §.

Lagrådet:

I motiven till förevarande paragraf har framhållits, att om förmyndaren
vill använda en inteckning såsom hypotek för ett lån under villkor, som
väsentligen avvika från dem, vilka finnas upptagna i inteckningsreversen, det
för lån mot inteckningssäkerhet föreslagna undantaget från kravet å överförmyndarens
samtycke till upptagande av lån ej äger tillämpning, utan dylikt
samtycke alltid skall inhämtas. Gives icke erinran härom i den föreslagna
lagen, torde det vara att befara, att långivaren lätt förbiser en mellan villkoren
i inteckningsreversen och lånevillkoren föreliggande skiljaktighet, som
bort föranleda särskilt tillstånd till lånets upptagande, med påföljd att lånetransaktionen
kan bliva ogiltig. Till undvikande av dylik otrygghet med avseende
å fastighetskrediten synes lämpligast vara, att vid lånets upptagande ej
utan överförmyndarens samtycke må från villkoren i det intecknade skuldebrevet
ske någon som helst avvikelse, innebärande eftergift av dessa villkor;
och torde förty såsom förutsättning för tillämpning av berörda undantag böra

112

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

8 kap. uttryckligen föreskrivas, att lånet upptages utan någon eftergift i fråga om de
i det intecknade skuldebrevet angivna villkoren.

Den tid, inom vilken lånet skall upptagas för att särskilt lånetillstånd ej
skall erfordras, har bestämts till sex månader, räknade från det tillstånd till
inteckningen meddelades. Samma tid är emellertid i 15 § föreslagen såsom
tid, varunder inteckningstillståndet skall gälla. Då nämnda tidsperioder ej
synas böra sammanfalla, torde omförmälda föreskrift i nu förevarande paragraf
jämkas därhän, att lånet utan särskilt lånetillstånd får upptagas intill
dess viss tid förflutit från det inteckningen meddelades.

14 §.

Lagrådet:

Från gällande lags bestämmelser i 22 kap. 3 § ärvdabalken och 4 kap. 8 §
jordabalken, att försäljning av omyndigs jord ej må ske utan närmaste fränders
råd och rättens samtycke, har stadgats undantag i lagen om förvaltning
av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter
sålunda, att nämnda bestämmelser ej skola äga tillämpning i fråga om försäljning
enligt samma lag av samfällighet, vari omyndig äger del. Principen
om tillstånd av domstol till dylik försäljning har emellertid upprätthållits,
men då det kan vara fråga om samfälligheter med stort antal ägare och det
måste anses innebära onödig omgång, att varje förmyndare skall vara skyldig
att för sina myndlingar, måhända hos särskilda domstolar, begära medgivande
till försäljningen, har stadgandet i ämnet avfattats så, att försäljningsbeslut
ej är giltigt, med mindre rätten i den ort, där samfälligheten är belägen, på
ansökan av någon delägare finner skäl lämna tillstånd till försäljningen.

Då nu i förevarande paragraf intagits bestämmelse om samtycke av överförmyndaren
till vissa upplåtelser av beskaffenhet att ej fordra rättens medgivande
och härav givetvis kunna vållas olägenheter av den art, som nyss
nämnts, torde till undvikande av desamma i bysamfällighetslagen böra vidtagas
ändring i överensstämmelse med reglerna angående försäljning eller på
annat lämpligt sätt.

16 §.

Thulin:

Av en jämförelse mellan förevarande paragraf och 12 kap. 17 § framgår,
att där förmyndare å omyndigs vägnar slutit avtal utan erforderligt samtycke
av överförmyndaren eller rätten, väl den, med vilken förmyndaren slutit avtalet,
är bunden viss tid, men att förmyndaren när som helst, till dess vederbörligt
samtycke erhållits, äger rätt frånträda avtalet, ett frånträdande, som
kan ske jämväl på det sätt, att förmyndaren underlåter att söka överförmyndarens
eller rättens samtycke, liksom han även kan återkalla gjord ansökning
om godkännande. Givetvis kunna sådana omständigheter inträffa efter avtalets
slutande, att den omyndiges intresse kräver avtalets frånträdande. Detta bör
dock ske endast på rent objektiva skäl. Avgörandet härutinnan synes förden -

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 53.

113

skull icke uteslutande böra läggas i förmyndarens hand, utan torde frågan
härom böra få bero på en förmyndaren överordnad myndighet, allt efter
ärendets art överförmyndaren eller rätten. Vid sådant förhållande bör jämväl
den, med vilken förmyndaren slutit avtalet, tillerkännas befogenhet att underställa
avtalet överförmyndarens eller rättens prövning.

18 §.

Thulin, Stenberg och Köersner:

Då förmyndaren genom depositionen hos bank av värdehandlingar, som
tillhöra den omyndige, befrias från åtskilligt arbete med den löpande förvaltningen
av dessa handlingar, synes det skäligt, att hänsyn härtill tages vid
bestämmande av förmyndarens arvode; men att, på sätt i förslaget skett, för
arvodets beräknande uppställa en regel, som utgår från att avgiften till banken
för vården av värdehandlingarna skall utan inskränkning slutligen drabba
förmyndaren, torde kunna medföra resultat, som måste betecknas såsom
obilliga mot denne. Visserligen kan dylik obillighet undanröjas genom beslut
av rätten om högre arvode än det, som utan rättens samtycke må uttagas,
men då det ur såväl den enskildes som domstolens synpunkt är av
vikt, att rättens befattning med arvodesfrågorna så vitt möjligt begränsas, bör
det tillses, om ej bestämmelsen angående det regelmässiga maximiarvodet kan
i berörda hänseende något modifieras.

Härför talar ej blott att själva förbindelsen mellan förmyndaren och banken
orsakar förmyndaren besvär, som med nuvarande ordning ej förekommer,
utan även att förmyndarbefattningen i övrigt enligt förslaget torde i vissa
avseenden kräva ökat arbete av förmyndaren. Och en alldeles särskild anledning
att här vidtaga jämkning ligger däri, att då förmvndararvodet beräknas
efter avkastningen å myndlingens egendom men depositionsavgiften efter
dess kapitalvärde, vilket icke alltid står i ett något så när bestämt förhållande
till avkastningen, det avdrag, förmyndaren får vidkännas för avgiften
till banken, kan bliva så stort, att föga eller intet återstår av arvodet.

Att för den önskvärda begränsningen finna en form, som tillbörligt tillgodoser
förmyndaren utan att göra regeln alltför invecklad, torde vara ganska
vanskligt; vad som åsyftas lärer emellertid väsentligen ernås genom ett till
första stycket av förevarande paragraf fogat stadgande av innehåll, att därest
avgift för värdehandlingars förvaring uppgår till mera än viss del, exempelvis
två procent, av inkomsten å värdehandlingarna, för överskjutande del av
avgiften ej skall göras avdrag vid maximiarvodets beräknande.

Thulin:

Då stadgandet av ett maximibelopp för förmyndararvodet torde komma att
medföra, att i regel arvode debiteras med nämnda belopp, men detta i vissa
fall lärer vara för högt, synes införande av ett dylikt maximibelopp ej böra
ske med mindre i lag inskärpes plikten för överförmyndaren att granska

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 40 höft. (Nr 53.) 8

8 kap.

114

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

8 kap. debiterade förmyndararvoden och tillse, om de kunna anses skäliga med
hänsyn till förvaltningens omfattning och med beaktande av de särskilda kostnader,
som debiteras den omyndige.

Sundberg och Köersner:

Andra stycket synes böra utgå. I regel lärer väl legal förmyndare icke
debitera förmyndararvode. Men det torde icke finnas tillräckliga skäl att förbjuda
honom att tillgodogöra sig sådant. Ej sällan äro förhållandena av den
art, att det skulle innebära en obillighet, om han vore skyldig att utan ersättning
handhava förmynderskapet. Ett stadgande i dylik riktning kan ock
lätteligen medföra den påföljd, att den legale förmyndaren i stället för arvode
påför den omyndige en oskälig inackorderingsavgift eller på annat sätt söker
kringgå stadgandet.

Av skäl, som nu anförts, bör jämväl andra stycket av 7 kap. 11 § uteslutas.

Thulin och Stenberg:

I regel lärer det visserligen bäst överensstämma med förhållandet mellan
föräldrar och barn, att fader eller moder, som utövar legalt förmynderskap
för sitt barn, icke uppbär arvode därför. Därest barnets inkomster endast
förslå till täckande, helt eller delvis, av utgifterna för dess uppehälle och utbildning,
följer av faderns eller moderns skyldighet att av egna medel subsidiärt
bestrida dessa utgifter, att något arvode för förmynderskapet ej kräves,
och även om inkomsterna äro större, torde i de flesta fall av naturliga skäl
något anspråk på arvode icke framställas. Undantagsvis kunna emellertid
omständigheterna vara av den art, att det vore obilligt att utesluta förmyndaren
från arvode. I sådant hänseende hava i utlåtanden över förslaget erinrats
om det fall, att en mindre bemedlad fader eller moder är skyldig att
vara förmyndare för barn med betydande förmögenhet, vars förvaltning tager
i anspråk kanske större delen av förmyndarens tid. För dylika fall synes
rätten böra kunna medgiva, att förmyndaren gottskriver sig arvode. Vi hemställa
alltså om sådan ändring av andra stycket i förevarande paragraf, att
fader eller moder, som på grund av lag är förmyndare, förklaras ej äga
uppbära arvode, varom i paragrafen är sagt, där ej rätten med hänsyn till
särskilda omständigheter lämnar tillstånd därtill.

Bifall härtill föranleder motsvarande ändring i 7 kap. 11 §.

9 kap.

1 §■

Lagrådet:

För att icke giva anledning till det antagandet, att bokföring i egentlig
mening skulle vara nödvändig vid varje förmynderskap, även om förvaltningen
är av än så ringa omfattning, torde paragrafens avfattning böra något jämkas.

115

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Av samma skäl bör i 13 § av förevarande kapitel och i 10 kap. 2 § termen 9 kap.
»räkenskapsböcker» undvikas.

2 §•

Sundberg:

Bestämmelserna i första och andra styckena lära sakna tillämpning på det
fall, att den omyndiges enda tillgång utgöres av andel i ett eller flera oskiftade
bon. Huru nämligen överförmyndaren skall erhålla kännedom angående
dylik tillgång stadgas i 7 kap.; och att därutöver ålägga en förmyndare att
inge förteckning, upptagande endast samma tillgång, vore meningslöst. För
övrigt skulle ju, med tillämpning av första punkten i första stycket eller av
andra stycket på andel i oskiftat bo, förmyndaren vara pliktig ingiva där omförmäld
förteckning vid en tidigare tidpunkt än som är stadgad för upprättande
av bouppteckning, något som är otänkbart.

Med tredje stycket synes alltså vara avsett att dels uttala, att, så länge ett
dödsbo är oskiftat, någon förteckning enligt första eller andra stycket ej ifrågakommer,
dels ock lämna föreskrift, huru förmyndaren i förevarande'' hänseende
skall förfara, då omyndigs ideella andel i oskiftat bo utbrytes, vare sig
denna andel utgör hans enda tillgång eller han därjämte äger annan egendom,
och den omyndige sålunda i stället för sagda andel erhåller viss egendom,
varöver förteckning kan upprättas.

Stadgandena i första punkten av första stycket och i andra stycket torde
för dylikt fall kunna vinna direkt tillämpning; och hemställes fördenskull, att
tredje stycket får utgå.

Därest denna hemställan ej bifalles, synes i allt fall sagda tredje stycke,
detsammas innebörd må yrara den nyss angivna eller annan, böra undergå
omredigering i förtydligande syfte.

Lagrådet:

Med anledning av vad i lagberedningens motiv anförts därom att i administrativ
väg borde för vinnande av kontroll över gåvor till omyndiga föreskrivas
skyldighet för deklarationsmyndighet att om sådan gåva meddela förmynderskapsdomstolen
underrättelse, må erinras, att dylik anordning svårligen
lärer vara möjlig utan ändring i gällande tryckfrihetsförordning.

7 §■

Lagrådet:

I anslutning till vad vid 8 kap. 8 § anförts beträffande skuldebrev, för
vilka inteckning i myndlingens fastighet eller tomträtt är gällande och som
innehavas av myndlingen själv, må här erinras, att föreskrift lärer erfordras
därom att sådana skuldebrev skola anmärkas i förteckning över den omyndiges
egendom samt i årsräkning och sluträkning.

Även i andra hänseenden än i fråga om lösören kan det i vissa fall visa

116

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

9 kap. sig önskvärt, att i årsräkning eller sluträkning finge för undvikande av upprepningar
göras hänvisningar till förut avlämnade handlingar. Ett sådant medgivande
vore lämpligt exempelvis då ett fastighetskomplex, bestående av ett
stort antal fastigheter, skall år från år oförändrat upptagas eller då värdehandlingar,
lika till antal, valörer och nummer, ingå i uppgifterna det ena
året efter det andra eller då bland skulderna finnas stående inteckningslån.
Lagrådet hemställer förty, att rätten att göra hänvisningar utsträckes att gälla
alla fall, då sådana kunna anses lämpliga.

Thulin:

Enligt förordningen den 28 oktober 1910 angående taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering skola förmyndarkammare eller gode män för
tillsyn å förmynderskap varje år till ledning för taxeringen lämna uppgift
angående, bland annat, värdet av varje omyndigs förmögenhet vid utgången
av nästföregående år, därest förmögenheten uppgått till minst 1,200 kronor.
För såvitt denna uppgiftsskyldighet skall kvarstå, torde densamma, sedan
förevarande lag trätt i kraft, komma att överflyttas å överförmyndarna. För
minskande av deras arbete synes nödvändigt tillse, att årsräkningar, årsuppgifter
och förteckningar upprättas på sådant sätt, att överförmyndaren utan större besvär
må kunna lämna ifrågavarande uppgifter för taxeringen. Detta mål skulle
på enklaste sätt vinnas, om i förevarande paragraf intoges föreskrift, att i
förteckning över omyndigs egendom samt årsräkning och sluträkning tillgångarna
skola upptagas med deras värde enligt de för skattedeklaration
gällande grunder. Enär emellertid fall kunna förekomma, då en förmyndare
finner lämpligt att i berörda räkningar och förteckningar upptaga tillgångarna
till annat värde, synes åt stadgandet böra givas*den innebörd, att där tillgångarnas
värde ej upptagits enligt de för skattedeklaration gällande grunder,
uppgift tillika skall lämnas å deklarationsvärdet.

Sundberg och Kdersner:

Den i första stycket stadgade skyldigheten för förmyndaren att lämna uppgift
jämväl om tillgångar, som stå under den omyndiges eller annans särskilda
förvaltning, kan för förmyndaren vålla besvär och svårigheter och är knappast
av någon vikt. Vi hemställa förty, att detta stadgande får ur förslaget utgå.

12 §.

Sundberg:

Överlämnandet av vissa handlingar, på sätt sägs i första punkten av första
stycket, skapar en utgångspunkt för den tid, under vilken klander mot förmyndarförvaltningen
må anställas. På grund härav är det önskligt, att överlämnandet
omfattar samtliga de handlingar, som avlämnats till överförmyndaren
och äro erforderliga för granskning av förvaltningen genom den omyn -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

117

dige själv eller ny förmyndare. I förslaget hava ock fördenskull urskilts och 9 kap.
uttryckligen uppräknats de handlingar, som äro att dit hänföra.

Helt naturligt bygger förslaget på det antagande, att överförmyndaren, som
handlar under tjänstemannaansvar, icke vid överlämnandet skall göra sig
skyldig till vårdslöshet eller förbiseende. Uteslutet är emellertid icke, att de
av honom överlämnade handlingarna, vare sig av nyss antydda eller av annan
orsak, komma att i ett eller annat avseende lida av ofullständighet; man
uppmärksamme i sådant hänseende t. ex. det fall, att under förmyndarförvaltningen
avlämnats ej, såsom i förevarande paragraf av förslaget synes förutsatt,
allenast en förteckning över den omyndiges tillgångar och skulder utan
flera dylika förteckningar.

Härvid må anmärkas, att, enligt vad som synes höra antagas, under årsräkningar,
om vilka i förevarande stycke talas, icke skola vara inbegripna
sådana redovisningsräkningar, som med tillämpning av nu gällande lag avlämnats
till vederbörande granskningsmän. Avfattningen av 10 § andra stycket
i det remitterade förslaget till lag angående införande av lagen om förmynderskap
kan emellertid giva anledning till någon tvekan i detta hänseende.

Skulle så inträffa, att någon av de i förevarande stadgande uppräknade
handlingar icke kommit med vid överlämnandet, uppställer sig frågan, om
denna omständighet föranleder framskjutande av klandertidens begynnelse.

Ett jakande svar på denna fråga synes, vid jämförelse av stadgandets lydelse
med ordalagen i 6 kap. 10 §, vara antagligast. I så fall bleve emellertid
stadgandets syfte i väsentlig mån förfelat. Till förebyggande härav är förty
en ändring av förslaget härutinnan att förorda.

Denna ändring synes lämpligen kunna ske sålunda, att i förslaget utsättes
viss tid, inom vilken det skall åligga den, som emottaga handlingarna, att
hos överförmyndaren anmäla, att och i vad avseende han anser handlingarna
vara ofullständiga, vid äventyr, om denna tid försittes, att klandertiden börjat
löpa med det redan skedda överlämnandet; sker anmälan rätteligen och finner
överförmyndaren den grundad, räknas klandertiden från den dag, då den
felande handlingen överlämnas; leder åter sådan anmälan ej till önskad påföljd,
har handlingarnas mottagare för sig öppen möjligheten att i rättegång
mot överförmyndaren, eller eventuellt förmyndaren, efter befogenhet göra
gällande talan om fullständig redovisning; och där han vinner rättegången,
kommer domen däri att bilda utgångspunkt för klandertiden.

Mot en sådan anordning kan visserligen göras den invändning, att den
med den avgivna redovisningen missnöjde, som anställt rättegång, i de flesta
fall bleve nödsakad att, utan att avvakta rättegångens slutliga resultat, anhängiggöra
klandertalan för att icke, i händelse sagda resultat ginge honom
emot, hava försuttit sin klanderrätt. Men denna olägenhet synes dock icke
vara av avgörande betydelse, så mycket mindre som förhållandet härutinnan

118

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

kap, skulle bliva på det hela taget detsamma, som för närvarande i praxis är
gällande.

Bifall till vad nu förordats medför behov av någon jämkning i avfattningen
av stadgandet i 6 kap. 10 §.

I andra punkten av förevarande paragrafs första stycke ges särskilda stadganden
för det fall, att förmyndaren, då hans befattning upphörde, var fri
från skyldighet att avgiva sluträkning. Såsom huvudregel därvid skall enligt
förslaget gälla, att handlingarna icke skola från överförmyndaren utlämnas,
utan hos denne kvarstanna. Huruvida denna huvudregel är att föredraga
framför en regel därom ätt handlingarna städse även i detta fall skola överlämnas
är en lämplighetsfråga.

Skall förslaget härutinnan bibehållas, synes det vara i sin ordning att,
såsom förslaget innehåller, från sagda huvudregel göres undantag, därest
handlingarnas överlämnande begäres av den, som äger mottaga redovisning,
eller av den avgående förmyndaren. Kommer av sådan anledning överlämnande
till stånd, torde avsett vara, att överlämnandet bildar utgångspunkt
för en ettårig klandertid. Uttryckligt stadgande härutinnan synes emellertid
önskligt. Det andra undantaget torde hälst böra utgå.

Thulin:

Lika med justitierådet Sundberg anser jag det vara av vikt, att bestämmelser
meddelas, huru klandertiden skall beräknas, där de i förevarande paragraf
uppräknade handlingar icke alla kommit med vid överlämnandet; men
synes mig detta missförhållande enklast avhjälpas genom att låta förslaget
intaga den ståndpunkt, att, såframt bland de av överförmyndaren avlämnade
handlingarna finnes sluträkning över förmynderskapet, överlämnandet, även
om annan ofullständighet vidlåder detsamma, innebär avgivande av slutredovisning,
som bildar utgångspunkt för klandertiden.

I varje fall synes saknaden av en eller annan förteckning icke böra vara
hinder för tillämpning av ettårspreskriptionen, om samtliga årsräkningar och
sluträkningen överlämnats. Möjligen skulle en viss fördel vinnas, om den
avgångne förmyndaren bereddes tillfälle genomgå de handlingar, överförmyndaren
skall överlämna till myndlingen eller ny förmyndare, eller överförmyndaren
ålades till avgången förmyndare överlämna en förteckning å de
handlingar, som tillställts den omyndige eller ny förmyndare.

Beträffande klandertiden uti det i första styckets andra punkt omförmälda
fall instämmer jag med justitierådet Sundberg.

Vad angår det andra av de i samma punkt upptagna undantagen från
där stadgade huvudregel, nämligen att överförmyndaren å någon av handlingarna
gjort anteckning om anmärkning utan att anmärkningen föranlett ansökan
till rätten, torde tillämpningen härav i de flesta fall komma att
verka såsom en uppmaning åt vederbörande att anställa klandertalan på
grund av den gjorda anmärkningen och förty kunna giva upphov till rätte -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

119

9 kap.

gångar av beskaffenhet att helst hava bort undvikas. Med hänsyn härtill hemställes,
att detta undantag ur förslaget uteslutes.

Stenberg och Köersner:

Då det är av vikt, att ny förmyndare, som får handlingar, varom i denna
paragraf är fråga, sig tillställda, tager noggrann vård om dem för deras återställande
inom stadgad tid, synes lämpligen böra i paragrafens andra stycke
infogas en föreskrift, att överförmyndaren skall vid handlingarnas överlämnande
skriftligen erinra förmyndaren om den skyldighet att återställa handlingarna,
som åligger honom.

Lagrådet:

Ifrågasättas kan, om icke fastslåendet i lag av de i första stycket angivna
regler tillika, till förebyggande därav att hos överförmyndarna hopas handlingar,
som sakna betydelse annat än som arkivalier, bör medföra stadgande
om rätt att, sedan viss längre tid förflutit från det förmynderskapet upphörde,
förstöra handlingarna, där de fortfarande finnas i allmänt förvar.

14 §.

Thulin, Stenberg och Köersner:

Även efterlevande make och universaltestamentstagare tillhöra kretsen av
dem, som efter förmyndarens död böra träda i hans ställe i de hänseenden,
om vilka här är fråga. På grund härav bör ordet arvingar utbytas mot dödsbodelägare.

10 kap.

1 §•

Sundberg, Stenberg och Köersner:

Det torde vara lämpligt, att i förevarande paragraf såsom föremål för tillsyn
av överförmyndaren särskilt angives jämväl att förmyndaren vid beräknande
av sitt arvode icke överskridit vad enligt gällande bestämmelser tillkommer
honom.

Regeringsrådet Thulin åberopade vad han i nu anmärkta hänseende anfört
vid 8 kap. 18 §.

2 §•

Lagrådet:

Även om en särskild inventering endast mer undantagsvis lärer komma till
stånd, bör överförmyndarens rätt att när som helst företaga sådan icke i
lager? framstå såsom något extraordinärt. Lagrådet hemställer därför, att

120

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

10 kap. den i paragrafen förekommande mellansatsen »om det för granskningen av
förmyndarens förvaltning finnes nödigt» måtte utgå.

Uttryckligt stadgande torde böra meddelas därom att, då förmyndaren är
bosatt inom annat förmynderskapsdistrikt än den överförmyndare, under vars
tillsyn förmynderskapet står, överförmyndaren i nämnda distrikt skall vara
skyldig att i fråga om de i denna paragraf angivna åtgärder lämna erforderligt
biträde.

4 §.

Lagrådet:

Anledning torde saknas att begränsa den förmyndaren i andra stycket tillerkända
rätt att få frågan om honom åliggande ersättningsskyldighet prövad
till de fall, att gjord anmärkning icke föranlett ansökan till rätten.

6 §.

Stenberg och Koersner:

På sätt lagberedningen i sitt betänkande erinrat, vilar den här upptagna
föreskriften om rätt för den omyndiges make och närmaste fränder att hos
överförmyndaren taga del av räkningar och andra handlingar rörande förmynderskapet
pa den förutsättningen, att dessa handlingar icke enligt tryckfrihetsförordningens
bestämmelser i § 2 mom. 4 äro att anse såsom offentliga.
Nämnda förutsättning torde knappast föreligga. Överförmyndarna bliva otvivelaktigt
att betrakta såsom publika tjänstemän; och även om sagda handlingar
svårligen känna sägas röra allmänna ärenden, utan fastmer hava avseende å
enskilda angelägenheter, synes det oss, särskilt i betraktande av att i vissa
likartade fall uttryckliga undantag från offentlighetsprincipen funnits erforderliga,
icke kunna antagas, att handlingar av ifrågavarande beskaffenhet utan
sådant undantag bleve uteslutna från principens tillämpning. På grund härav
och då vi lika med lagberedningen finna övervägande skäl tala för att dessa
handlingar bliva undandragna offentligheten, bör enligt vår mening i samband
med den nya förmynderskapslagstiftningen åvägabringas sådan ändring i tryckfrihetsförordningen,
att hos överförmyndare förvarade räkningar och andra
handlingar rörande förmynderskap (och godmanskap) ej må utlämnas till andra
än dem, som enligt allmän lag äga taga del därav. Sådan grundlagsändring
torde icke kunna slutligen antagas förr än vid 1925 års lagtima riksdag, men
detta bör givetvis ej hindra civillagens tillämpning redan från samma års
början.

Sundberg och Thulin:

Med den ställning, överförmyndarna komma att intaga såsom publika tjänstemän,
måste hos dem förvarade räkningar och andra handlingar rörande förmynderskap
enligt stadgandena i § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen vara
* att anse såsom offentliga handlingar. Anledning synes ej, särskilt vid jämförelse
med bouppteckningar, förekomma till ändring härutinnan av trvckfi4hets -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

121

förordningen. På grund härav hemställes, att förevarande paragraf ur förslaget 10 kap.
uteslutes.

7 §•

Sundberg och Koersner:

Då den bär stadgade uppgiftsskyldigheten icke lärer tjäna rätten eller domaren
till avsevärt gagn, men densamma i särskilda fall kan ådraga överförmyndaren
betydande besvär och kostnader, hemställes, att stadgandet får utgå ur förslaget.

Justitierådet Koersner tilläde:

En mera effektiv kontroll synes för övrigt kunna vinnas, om i den föreslagna
kungörelsen om förandet av rättens förmynderskapsbok, så ock om vissa åtgärder,
som åligga rätten eller domaren i avseende å förmyndarvården, infördes
föreskrift om skyldighet för domaren att t. ex. vart annat år infordra den av
överförmyndaren förda förmynderskapsboken för jämförelse med den hos domstolen
förda boken. Om en dylik jämförande granskning av förmynderskaps
böckerna företages före den i 7 § av nämnda kungörelse omförmälda inspektion,
torde berörda förrättnings utförande i väsentlig grad underlättas.

11 kap.

Rubriken.

Thulin:

Enär på skilda områden av lagstiftningen förekomma stadganden om gode
män, å vilka förevarande kapitel ej skall äga tillämpning, synes åt kapitlets
rubrik böra givas en sålunda ändrad avfattning, att därav framgår, att här
allenast avses sådana godmanskap, vilkas innehavare handla under förmyndaransvar.

1 §•

Sundberg:

Här omförmälda godmanskap är avsett att utgöra ett förmynderskap, till
arten skilt från andra förmynderskap därutinnan, att det redan från början
tänkts få, frånsett den omyndiges ålder, allenast begränsad varaktighet. Denna
artskillnad är väsentlig. Just med hänsyn till antydda tidsbegränsning kan nämligen
gode mannen i verkligheten aldrig erhålla samma ställning och ansvarighet
som en förmyndare. Godmanskapets innehavare lärer vara nödsakad att inskränka
sin verksamhet för den omyndige huvudsakligen till åtgärder, som icke
tåla uppskov; han kan sålunda t. ex. ej anses befogad att enligt sin egen uppfattning
omlägga av förmyndaren uppgjorda planer rörande förvaltningen av den
omyndiges egendom eller vården om den omyndige, där denna vård handhafts
av förmyndaren. Redovisningsskyldigheten blir en annan än förmyndarens, då
gode mannen ej kan åläggas redovisning beträffande annat eller mera av den
omyndiges egendom än han haft anledning taga befattning med, vilket högst
sällan kan gälla all den omyndiges egendom. Att å gode mannen tillämpa
den i 6 kap. 10 § av förslaget givna regeln på sätt som gäller om ny för -

122

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

kap. myndare lärer ock vara otänkbart, eftersom någon sluträkning från förmyndaren
ej avgivits och gode mannen förty ej kunnat erhålla någon redovisning
för förmynderskapet beträffande förfluten tid. Av samma skäl har man ock
nödgats stadga skyldighet för gode mannen att inom viss tid efter godmanskapets
inskrivning till överförmyndaren ingiva förteckning över den omyndiges egendom,
en skyldighet, som enligt förslaget saknar motsvarighet, då ny förmyndare
förordnats för den omyndige.

Godmanskapet kan sålunda näppeligen vara att anse såsom ett förmynderskap.
I godmanskapets natur ligger i själva verket, att det, då förmyndare är förordnad,
skall antingen ersätta förmynderskapet i visst avseende eller ock utan
angiven begränsning supplera förmynderskapet, men aldrig helt ersätta eller
träda i stället för detsamma. *

Det synes även vara svårt att förstå, varför en sjuk person enligt förevarande
paragraf skall berövas sin rättshandlingsförmåga beträffande handhavandet av
förmynderskap, men enligt 3 § i fråga om alla andra sina angelägenheter få
bistånd vid deras skötsel utan förlust av den egna rättshandlingsförmågan. Vad
angår det andra, i förevarande paragraf angivna fallet, då god man skall förordnas
att i förmyndarens ställe vårda omyndigs angelägenheter, är detta fall
av så synnerligt säregen natur, att det borde kunna lämnas alldeles ur räkningen.
Anses emellertid regler därom icke kunna undvaras, lärer, då av här
ifrågavarande anledning ett godmansförordnande blir erforderligt, utan någon
som helst olägenhet kunna ordnas så, att förordnandet kommer att omfatta
vissa angelägenheter, vilka kräva ett snart ingripande; att representant för
den omyndige beträffande hans övriga, mindre aktuella angelägenheter kommer
att saknas under ifrågavarande, ytterst begränsade tid har endast teoretiskt
intresse, som icke behöver tillgodoses.

På grund av vad sålunda blivit anfört hemställes, att förevarande paragraf
uteslutes och att, därest bestämmelser anses erforderliga angående förordnande
av god man i anledning därav att förmyndaren enligt 12 kap. 15 §
suspenderats från utövningen av förmynderskapet, dessa bestämmelser inordnas
under reglerna i 2 § av förevarande kapitel.

Bifall härtill medför behov av jämkning i avfattningen av sista punkten i
7 § samt av 12 kap. 19 §.

Justitierådet Koersner hänvisade till vad han komme att anföra vid 8 §.

Thulin:

Då en enligt förevarande paragraf förordnad god man i llertalet fall ej
torde behöva övertaga en förmyndares alla funktioner eller helt träda i dennes
ställe, synas orden »i förmyndarens ställe» böra utbytas mot »i den
omfattning rätten bestämmer».

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

2 §.

123

11 kap.

Lagrådet:

Har avtal ingåtts om sammanlevnad i oskiftat bo, däri omyndig äger del,
torde den omständighet, att jämväl hans förmyndare är delägare i boet, ej i
och för sig utgöra hinder för denne att under avtalstiden förvalta den rätt i
boet, som tillkommer den omyndige. Det godmansförordnande, varom i första
styckets första punkt är fråga, skall sålunda, så vitt angår sammanlevnad i
oskiftat bo, avse allenast avtalets ingående. Skulle under avtalstiden behov
yppas, att den omyndige varder representerad av annan än förmyndaren, får
särskilt förordnande meddelas i den omfattning förhållandena kräva. Förslagets
mening lärer ock, enligt vad av dess motivering framgår, vara den
nu angivna, men synes detta böra till undvikande av missförstånd tydligare
än som skett utmärkas i lagtexten.

3 och 4 §§.

Thulin:

Den sjuke eller bortovarande, för vilken god man enligt stadgande i dessa
paragrafer förordnas, får ej därigenom sin rättsliga handlingsförmåga inskränkt.
Godmanskap, som avhandlas i 1 och 2 §§, utövas däremot för
omyndiga personer. Denna väsentliga olikhet framträder icke med önskvärd
tydlighet genom den avfattning nu förevarande paragrafer erhållit. Det skulle
bidraga till större klarhet, om i förslaget utsädes, att godmanskap enligt
någon av dessa paragrafer icke länder till inskränkning i den sjukes eller
bortovarandes rätt att själv råda över sin egendom.

Köersner:

Lagförslaget saknar stadgande om ett slag av gode män, som domstolarna
för närvarande bruka förordna, nämligen gode män för förvaltning av viss
egendom, som genom gåva eller testamente bortgivits under villkor att densamma
skall förvaltas av god man under förmyndaransvar.

Dylika villkorsbestämmelser pläga tillkomma i det lovvärda syftet att skydda
existensminimum för personer, som förväntas icke kunna med tillräckligt
förstånd handhava sina ekonomiska angelägenheter, ehuru de icke anses böra
eller ens kunna ställas under förmyndare. Jag anser det därför vara av vikt,
att möjlighet beredes att allt fortfarande kunna bringa till verkställighet villkor
av denna art. Om emellertid föreskrift om rätt för domstolarna att förordna
dylik god man icke inflyter i lagen, är det icke osannolikt, att domstolarna
efter denna lags ikraftträdande icke skola tillhandagå med sådana
förordnanden. Men även om förordnanden kunna utverkas, synes det vara
önskligt, att gode män för uppdrag av ifrågavarande beskaffenhet i fråga om
förpliktelser och ansvarighet likställas med den nya lagens gode män av
annat slag.

124

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

11 kap. Jag hemställer således, att i förevarande kapitel måtte inflyta stadgande
angående antydda slag av gode män.

5 §.

Köer säter:

Därest min vid föregående paragrafer gjorda hemställan om rätt för domstol
att förordna god man för förvaltning under förmyndaransvar av genom
gåva eller testamente bortskänkt egendom vinner avseende, synes det önskvärt,
att domstolarna beredes rättighet att till god man för berörda ändamål
utse jämväl annan än fysisk person, t. ex. bank eller annan institution, som
blivit föreslagen i donationsurkunden eller eljest är lämplig.

I många fall skulle det bereda den bästa trygghet, om uppdraget sålunda
kunde anförtros åt en juridisk person med odisputabel vederhäftighet. Den
utväg, som för närvarande stundom anlitas, nämligen att, sedan avtal träffats
om en banks garanti för förvaltningen, till god man föreslås och utses t. ex.
chefen för bankens notariatavdelning, är ej odelat tillfredsställande och låter
sig för övrigt icke under alla förhållanden genomföra.

Sundberg och Thulin:

Stadgandet i tredje stycket tarvar förtydligande sålunda, att därav framgår,
huruvida innehavande av godmanskap medför samma rätt att undandraga sig
annat godmanskap, som enligt 2 kap. 8 § 4. tillägges innehavande av förmynderskap
beträffande annat sådant. I sammanhang härmed torde böra
klargöras, huruvida och i vad mån innehavande av godmanskap befriar från
skyldigheten att åtaga sig förmynderskap.

8 §•

Koersner:

Godmansförordnande enligt 1 § av detta kapitel innefattar väl uppdrag att
i förmyndarens ställe ombesörja alla angelägenheter för den omyndige. I följd
härav medför förordnandet rätt och i vissa fall plikt för gode mannen att
omhändertaga och förvalta all den egendom, som tillhör eller kan tillfalla
den omyndige. Har han utövat eller varit pliktig utöva nämnda befogenhet,
åligger det honom också att fullgöra lagstadgad skyldighet att överlämna förteckningar
och räkningar samt att vid uppdragets upphörande avgiva redovisning.
Möjligen bör emellertid uttrycklig föreskrift inflyta i lagen därom att
överförmyndaren har att efter granskning av gode mannens sluträkning till
den ordinarie förmyndaren överlämna, förutom sluträkningen, den eller de
förteckningar över den omyndiges tillgångar och skulder och de årsräkningar,
som avgivits av gode mannen, samt att talan mot gode mannen skall inom
ett år, efter det ifrågavarande handlingar överlämnats, genom stämning anhängiggöras
vid äventyr av den i 6 kap. 10 § föreskrivna preskriptionspåföljd.
Om uttryckligt stadgande i denna riktning icke intages i lagen, kan det må -

125

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

hända komma att antagas, att gode mannen för åtnjutande av klanderfrihet n kap.
har att avvakta den tid, då förmyndarens uppdrag upphör och sluträkning
för honom avgives, något som säkerligen icke varit förslagets mening.

Emellertid kan det ifrågasättas, om gode mannen skall vara ovillkorligen
pliktig att övertaga alla den omyndiges tillgångar. Med hänsyn till dessa tillgångars
beskaffenhet eller de omständigheter, under vilka godmanskapet tillkommit,
eller den tid, det är avsett att gälla, lärer det nämligen ej sällan
komma att visa sig, att något övertagande av den omyndiges hittillsvarande
tillgångar icke varit nödigt eller att endast vissa tillgångar behövt övertagas.

Att för sådana fall ändock påfordra, att gode mannen övertager alla till.
gångarna och om dem giver förteckning samt att han skall redovisa för en
förvaltning, varmed han ej tagit någon befattning, utan vilken allt fortfarande
pågått i samma ordning som under den ordinarie förmyndarens förvaltningstid,
synes icke vara påkallat. Skulle en dylik fordran upprätthållas, synes
hela systemet med god man såsom tillfällig förmyndare enligt 1 § kunna
bortfalla. Vida enklare ordna sig då förhållandena därigenom, att den ordinarie
förmyndaren, såsom för närvarande i dylika fall sker, frånträder förmynderskapet
och ny förmyndare förordnas, vilken i sin tur avgår och lämnar
rum åt den förutvarande, när hindret för honom upphört.

Däremot får institutet god man verklig praktisk betydelse, om gode mannens
skyldighet att överlämna förteckning över den omyndiges tillgångar samt
att avgiva redovisning för förvaltning av hans egendom kan inskränkas till
att avse den egendom, som han med anledning av godmanskapet fått om
händer eller varit skyldig att omhändertaga.

Jag hemställer därför, att stadgande härom måtte inflyta på lämpligt ställe
i förevarande kapitel.

10 §.

Lagrådet:

Därest, på sätt förslaget innehåller och jämväl synes lämpligt, god man
skall, då det behov, som föranlett förordnande av god man, ej längre är för
handen, erhålla formligt entledigande av rätten, bör så anordnas, att med
dylikt entledigande ej får anstå för länge. Med hänsyn härtill torde böra i
förslaget intagas stadgande, varigenom gode mannen ålägges att, sedan hans
uppdrag slutförts, ofördröjligen hos rätten göra anmälan därom.

12 kap.

3 §.

Lagrådet:

Om ärende, varom här är fråga, ej skall kunna upptagas på ansökan eller
anmälan av fattigvårdsstyrelse, bör 77 § sista stycket i lagen den 14 juni
1918 om fattigvården ändras så, att den däri föreskrivna anmälan skall göras
hos vederbörande överförmyndare i stället för hos domstol.

12 kap.

126

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

4 §.

Stenberg:

Då i tredje stycket av denna paragraf domaren icke förklarats skyldig utan ■
endast berättigad att i fall, som i första stycket avhandlas, utfärda kallelse
å den, om vars försättande i omyndighet ansökan gjorts, är härmed ej, såsom
i nästföljande paragraf, avsett jämväl att domaren skall ingå i bedömande,
huruvida sådant fall är för handen, att ansökningen kan av rätten avslås
utan motpartens hörande, och, allteftersom dylik prövning utfallit, vidtaga
åtgärd för motpartens hörande eller underlåta sådan åtgärd, utan avsikten
är endast att, likasom rätten icke skall utfärda kallelse i händelse sådant
förhållande föreligger, varom i andra stycket av förevarande paragraf sägs,
för samma fall befria domaren från kallelseskyldighet. Med hänsyn härtill
synes det vara lämpligt att, med uteslutande av tredje stycket, i första stycket
ålägga domaren, då ansökan ingivits till honom, samma skyldighet med
avseende å kallelses utfärdande, som där stadgas för rätten, och sålunda
göra undantagsbestämmelsen i andra stycket gällande i lika mån för såväl
domaren som rätten.

6 §.

Lagrådet:

Den i 22 § av förevarande kapitel föreslagna uttryckliga bestämmelsen om
officialprincipens tillämpning gäller även handläggningen av mål om omyndighetsförklaring;
rätten skall sörja för fullständig utredning i målet. I betraktande
härav synes behov knappast föreligga att bereda den, om vars försättande
i omyndighet är fråga, möjlighet att genom statens försorg erhålla
biträde i rättegången; domstolen själv skall tillse, att de omständigheter, som
kunna åberopas såsom grund för ansökningens avvisande, bliva förebragta
och utredda. Om lagrådet det oaktat anser sig ej böra avstyrka den i föreliggande
paragraf upptagna föreskriften om förordnande av god man att, när
yrkande om omyndighetsförklaring riktas mot den, som är sinnessjuk eller
sinnesslö eller vars själsverksamhet eljest är rubbad, bevaka hans rätt, sker
det emedan det dock kan tänkas, att i något fall av särskilt grannlaga natur,
där den sjuke ej själv kan anskaffa hjälp, hans intressen skulle genom
mera personligt biträde av en väl kvalificerad man bliva bättre iakttagna än
genom de åtgärder för utrednings åstadkommande, som domstolen kan vidtaga.
Av enahanda skäl, som nu anförts, synes ej heller förslaget om biträde
åt den, som försatts i omyndighet och begär att förklaras åter myndig, höra
avstyrkas.

Att giva den, åt vilken rätten eller domaren lämnar uppdrag enligt denna
paragraf, benämningen god man lärer emellertid vara mindre lämpligt, då
det bör undvikas att enligt förmynderskapslagen anordna andra godmanskap
än dem, som regleras i det särskilda kapitlet om gode män. Ifrågavarande
befattnings karaktär skulle bättre framträda, om innehavaren benämndes
rättegångsbiträde. Med sådan benämning bleve även klart, att — vilket torde

127

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

vara avsett — bestämmelserna i 16 kap. 10 § rättegångsbalken, så vitt de 12 kap.
angå rätt till särskild talan mot vissa under rättegången meddelade beslut i
fråga om rättegångsbiträden, komma att äga tillämpning även med avseende
å dem, som erhålla uppdrag, varom nu sagts. På grund av vad sålunda erinrats
hemställes om utbytande av benämningen god man mot rättegångsbiträde.

Tredje styckets innebörd bleve tydligare angiven genom ett stadgande, att
vad förut i paragrafen sagts ej skall tillämpas, därest fri rättegång beviljats
vederbörande.

7 §•

Sundberg och Thulin:

Då tillräckliga skäl ej torde föreligga att i här angivna fall göra avvikelse
från den synnerligen betydelsefulla regeln om offentlighet vid underdomstolarna,
hemställes, att förevarande paragraf måtte ur förslaget uteslutas.

11 §•

Thulin, Stenberg och Köersner:

Samtidigt med att lagberedningen föreslog, att omyndighetsförklarings verkan
mot den, som är i god tro, ej skall inträda förr än kungörelse om förklaringen
ägt rum, upptog beredningen i förevarande paragraf en bestämmelse
om förklaringens kungörande ej blott, såsom för närvarande sker, i allmänna
tidningarna utan även i ortstidning. Beredningen framhöll härvid vikten av
att de personer, som kunna tänkas komma att inlåta sig i rättshandling med
den omyndigförklarade, så snart som möjligt erhölle kännedom om omyndighetsförklaringen,
något som skulle befordras genom kungörandet i ortstidning.
Då sedermera det remitterade förslaget återgick till den gällande
rättens regel, att verkan av omyndighetsförklaring inträder, oberoende av
kungörelsen, redan genom beslutets meddelande, uteslöts bestämmelsen om
kungörelsens införande i ortstidning. Detta uteslutande förklarades vara föranlett
av den ändrade ståndpunkten i fråga om inträdet av omyndighetsförklaringens
verkan. Det synes emellertid, som om behovet av effektivitet i
kungörandet vore minst lika stort, därest ett beslut om omyndighetsförklaring
skall äga omedelbar verkan, som om dess verkan skall i viss mån vara
beroende av att kungörelse skett. Ett kungörande i tidning inom orten lärer
ock, på sätt lagberedningen anfört, kunna bliva till avsevärt gagn. Den kostnadsökning,
som skulle bliva en följd av sådant kungörande, torde ej heller
vara av väsentlig betydelse, helst den omyndigförklarade i allmänhet lärer
vara i sådan ekonomisk ställning, att kostnaden ej blir betungande. Vi hemställa
alltså, att kungörelsens införande även i tidning inom orten föreskrives.

Lagrådet:

Uppläggandet av det här föreslagna centralregistret kommer att medföra
ej ringa arbete för åtskilliga domare i fråga om anmälningars insändande till

128

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

kap. centralmyndigheten samt avsevärda kostnader för statsverket vid anmälningarnas
registrerande och bearbetande. Till minskande av dessa olägenheter
synes förfarandet böra så vitt möjligt förenklas. En förenkling i sådant hänseende
torde kunna lämpligen ske sålunda, att till grund för registret läggas
icke anmälningar från domstolarna utan kungörelserna i allmänna tidningarna.
Härigenom skulle domarna befrias från allt besvär med registreringen och
arbetet härmed skulle hos centralmyndigheten draga ringare kostnader, enär
detsamma bestode allenast i att sammanföra kungörelserna i fråga till ett
praktiskt register och fördenskull kunde verkställas med tämligen okvalificerad
och billig arbetskraft.

Emellertid synas jämväl för en på dylikt sätt åvägabragt samling kostnaderna
bliva större än som motsvaras av den nytta samlingen medför. Även utan centralregistret
torde myndigheter och penninginrättningar regelmässigt erhålla kännedom
om omyndighetsförklaringar, i synnerhet som de allmänna tidningarna
för varje månad innehålla ett annonsregister med särskild rubrik beträffande
dylika domstolsbeslut. Vad angår andra inrättningar och enskilda personer
lärer ett centralregister sakna så gott som varje betydelse, även om den
tryckta samlingen, på sätt är avsett, hålles lätt tillgänglig för allmänheten.

På grund av vad sålunda anförts hemställes, att bestämmelserna om centralregistret
måtte uteslutas ur förslaget eller förenklas i den riktning, som
nyss antytts.

Vid bifall härtill erfordras viss jämkning i 5 kap. 5 § av det till lagrådet
remitterade förslaget angående ändringar i 1904 års internationella lag.

Anses den föreslagna anordningen med ett centralregister böra i huvudsak
bibehållas, må erinras, att genom införskaffande av uppgifter om dem, som
vid lagens ikraftträdande äro omyndigförklarade, måste sörjas för att registret
från början får erforderlig fullständighet; sker ej så, skulle registret
först efter ganska lång tid medföra verklig nytta.

Härjämte bör iakttagas, att det i syfte att göra registrets innehåll lättare
tillgängligt föreslagna utgivandet av en samling av vad i registret införts
måste, om ej ändamålet skall förfelas, ske med all möjlig snabbhet. En överskådlig
uppställning av materialet är även av vikt. Att erinra härom är särskilt
påkallat, enär den på äktenskapsregistret grundade publikation, som synes
vara ämnad att utgöra förebild för den nu ifrågavarande samlingen, ej
torde i nämnda hänseenden motsvara berättigade krav.

15 §.

Lagrådet:

Då ordalagen i början av denna paragraf kunna giva anledning till den
oriktiga uppfattningen, att domstolen för att kunna entlediga en förmyndare
skall genom framställning från någon utomstående hava fått fråga om sådant
entledigande hos sig väckt, synes någon omformulering, som tydligt lämnar
rum även för domstolens eget initiativ, böra företagas.

Kungl. Maj:ta Proposition Nr 5.V.

129

16 §. 12 kap.

Smidbar/ och Thulin;

Då det, på sätt vid 15 § av lagrådet antytts, lärer vara avsett, att rätten
skall i frågor av beskaffenhet, som i första stycket sägs, äga vidtaga erforderliga
åtgärder även utan föranledande av därom gjord framställning, synes
varje begränsning i befogenheten att göra ansökan vara utan betydelse men
måhända kunna leda till ett motbjudande tvång för domstolen att rent formalistiskt
avvisa en, materiellt sett fullt befogad, framställning. Sagda stycke
torde därför lämpligen böra ur förslaget uteslutas, i sammanhang varmed
andra stycket givetvis tarvar någon omredigering.

I vad fall som helst torde sagda befogenhet böra utvidgas utöver vad förslaget
därom innehåller. Att t. ex. från rätt härutinnan utestänga en boutredningsman
förefaller synnerligen olämpligt, särskilt om, på sätt i 21 § sägs. god man
i förevarande hänseende likställes med förmyndare.

20 §.

Lagrådet:

Om domaren jämlikt andra stycket i denna paragraf, pa begäran av den.
för vilken god man enligt 11 kap. 3 eller 4 § förordnats, entledigat gode
mannen från befattningen, bör beslutet härom icke för sitt bestånd vara beroende
av rättens prövning; vederbörandes framställning om gode mannens
entledigande innebär en anmälan, att det behov, som föranlett förordnandet,
upphört, och mot sådan anmälan lärer rätten ej kunna bibehålla gode
mannen vid befattningen. Det meddelande om domarens beslut, som skall
lämnas till rätten, bör därför endast hava till ändamål, att entledigandet
antecknas i rättens protokoll. I enlighet härmed torde bestämmelsen i nämnda
stycke ändras.

21 §.

Stenberg och Koersner:

Enligt andra punkten i denna paragraf skall förmyndare äga fullföljdsrätt
i ärende angående förordnande av god man för den omyndige och entledigande
av sådan god man. Av naturliga skäl bör en dylik regel icke äga
tillämpning, då det gäller godmanskap enligt 11 kap. 2 § första stycket; gode
mannen är i sådant fall förordnad för att i någon rättslig angelägenhet iakttaga
myndlingens intresse gentemot förmyndaren eller någon, som denne företräder.
En begränsning i nämnda hänseende av bestämmelsens giltighet svnes
erforderlig.

22 §.

Lagrådet:

Vid prövning, huruvida den enligt andra stycket rätten tillerkända befogenheten
att förordna om personlig inställelse skall utövas, bör rätten givetvis,
då fråga är om omyndighetsförklaring på grund av psykisk defekt, taga hän

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 40 käft. (Nr 53.) 9

130

Kungl. May.ts Proposition Nr 53.

12 kap. syn även till sådan omständighet, som i tredje stycket avses. På grund härav
lärer detta stycke såsom obehövligt kunna uteslutas.

23 §.

Lagrådet:

Då med den ställning, överförmyndaren intager, han icke torde utan särskilt
i lag givet bemyndigande för utförande av talan vid domstol äga anlita
fullmäktig, men ur praktisk synpunkt möjlighet härtill synes böra stå honom
öppen, hemställes, att i förslaget intages föreskrift om rätt för överförmyndaren
i nämnda hänseende.

Regeringsrådet Thulin tilläde, att vid bifall till lagrådets hemställan bestämmelse
tillika bör meddelas till förhindrande av att statsverket tillskyndas
särskilda kostnader till följd därav att överförmyndaren anlitar fullmäktig.

Förslaget till lag angående införande av lagen om förmynderskap.

Lagrådet och dess särskilda ledamöter avgåvo följande yttranden.

2 §•

Lagrådet:

I vissa författningar, t. ex. kungl. brevet den 5 februari 1808 angående besittningsrätt
å kronohemman, punkt 4;o), finnas meddelade särskilda regler
angående godmanskap av den art, att den nu ifrågasatta förmynderskapslagstiftningen
skulle bliva tillämplig å desamma. Även där dessa regler ej i
allo överensstämma med nyssnämnda lagstiftning torde de icke böra till någon
del sättas ur kraft. Till det i slutet av förevarande paragraf intagna stadgandet
lärer fördenskull böra fogas tillägg, varigenom fortfai’ande giltighet
beredes åt samma regler.

Thulin:

Enligt 77 § i lagen om fattigvården har, där någon, som icke nått myndig
ålder, på fattigvårdssamhällets bekostnad åtnjuter vård utanför sina föräldrars
eller målsmans hem, samhällets fattigvårdsstyrelse målsmansrätt över honom.
Vad denna målsmansrätt innebär är, på sätt även framgår av fattigvårdslagstiftningskommitténs
motiv till nämnda lag, tveksamt, och har kommittén jämväl
i samband med förslag till lag om den offentliga barnavården hemställt
om sådan ändring i lagen om fattigvården, att denna målsmansrätt helt skulle
upphävas. Till stöd därför har kommittén anfört, att ifall behov skulle visa
sig av legal företrädare för understödstagare, för vilken faltigvårdsstvrelsen
förut haft målsmansrätt, i stället för denne lämpligen borde hos domstol begäras
förmyndare. Tills lagen i detta hänseende ändrats, kvarstår emellertid
målsmansrätten, och torde det därför vara nödvändigt att, om ej nämnda

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 53.

131

ändring redan nu anses kunna göras, i förevarande lag införes föreskrift,
att genom den föreslagna förmynderskapslagen ej göres ändring i fattigvårdslagens
ifrågavarande bestämmelse. En sådan föreskrift torde lämpligen kunna
få sin plats i den nu behandlade paragrafen.

4 §.

Lagrådet:

Enligt bestämmelser i den föreslagna lagen om förmynderskap samt vissa
därmed sammanhängande författningsförslag skall den rätt, som nu efter
fyllda femton år tillkommer en omyndig att råda över honom tillhörig egendom,
ej inträda förr än vid uppnådd sexton års ålder. Denna förändring
synes ej böra medföra, att omyndig, som enligt gällande lag förvärvat rätt i
berörda hänseende, vid den nya lagstiftningens ikraftträdande går densamma
förlustig. Lagrådet anser sig förty böra tillstyrka, att, efter förebild av den
i första stycket av förevarande paragraf upptagna bestämmelsen, i förslaget
intages stadgande därom att i fråga om den, som, då den nya förmynderskapslagen
träder i kraft, fyllt femton men ej sexton år, äldre lags bestämmelser
om rätt att råda över honom tillhörig egendom fortfarande skola äga
tillämpning.

6 §•

Thulin, Stenberg och Köersner:

Även bestämmelserna i 9 och 10 §§ av 9 kap. förmynderskapslagen torde
böra göras tillämpliga i fråga om avgivande av årsräkning för året näst före
det, med vilket nya lagen skall träda i kraft.

7 §•

Lagrådet:

I det remitterade förslaget har den tidpunkt, intill vilken, enligt vad i andra
stycket av förevarande paragraf sägs, särskild räkning skall avgivas, lämnats
öppen, men synes av förslagets motivering framgå, att man såsom nämnda
tidpunkt tänkt sig tiden för den nya lagens ikraftträdande. Enligt 6 § åligger
det emellertid den, som då är förmyndare, att för senast tilländalupna året
avgiva räkning enligt nya lagens bestämmelser. I den mån så sker, bör givetvis
särskild räkning enligt äldre lag icke ifrågakomma. Vid styckets fullständiga
avfattande i blivande proposition torde detta förhållande beaktas.

Första punkten av andra stycket lärer innebära, att om omyndighetstillståndet
tagit sin början innan den nya lagen om förmynderskap trätt i kraft,
envar förmyndare skall, utan hänsyn till huruvida han tillträtt förmynderskapet
före eller efter sagda tidpunkt, vid upphörandet av sin befattning
lämna redovisning enligt äldre lag beträffande den del av omyndighetstiden,
för vilken årsräkning enligt nya lagen ej avgivits. Åt denna stadgandets
innebörd torde böra genom erforderlig omredigering givas tydligare uttryck
än i förslaget skett.

132

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 53.

9 §.

Thulin och Stenberg:

Med hänsyn till vikten av att den omyndiges intresse så fullständigt som
möjligt skyddas har i 7 kap. 3 § av förslaget till förmynderskapslag gjorts
den avvikelsen från principen om avtals orubblighet, att om det visar sig,
att den omyndiges bästa skulle äventyras, därest ett av förmyndaren med
överförmyndarens samtycke för den omyndige slutet avtal om sammanlevnad
i oskiftat dödsbo finge äga fortsatt bestånd, rätten äger häva avtalet, ändå
att den tid, för vilken det slutits, ej tilländagått. Om vi än icke kunna tillerkänna
de betänkligheter, som i yttranden över förslaget uttalats mot detta
stadgande, avgörande betydelse, anse vi dock — i enlighet med vad även
anmärkts — tillräckliga skäl icke föreligga att, på sätt i förevarande paragraf
föreslås, giva bestämmelsen tillbakaverkande kraft, så att rätten skulle äga
att häva jämväl avtal, som träffats vid en tid, då i lagstiftningen ännu ej
fanns upptaget något stadgande om sådan hävningsrätt. Vi hemställa alltså
om uteslutande av första stycket i den nu behandlade paragrafen.

10 §.

Thulin:

Skulle, dä den nya lagen träder i kraft den 1 januari 1925, räkning för
år 1923 eller tidigare år ej hava avgivits, synes vara avsett, att räkningen
skall lämnas ej till gode mannen, utan till överförmyndaren för att av honom,
mot det arvode som eljest skolat tillkomma gode mannen, granskas; men
torde, särskilt med hänsyn till arvodesfrågan, måhända vara lämpligt, att
uttryckligt stadgande härom införes i förevarande paragraf.

13 §.

Thulin:

Enligt förslaget skall, till dess Konungen annorlunda förordnar, överförmyndare
ej utses för Stockholms stad, utan vad i 3 kap. 6 § och 5—12 kap.
av nya förmvnderskapslagen ävensom i promulgationslagen stadgas om överförmyndare
i stället gälla i fråga om förmyndarkammaren, som, enligt de
närmare bestämmelser Konungen meddelar, skall handhava de åligganden,
vilka enligt nya lagen eljest ankomma på överförmyndaren. Det synes mig
tveksamt, om åt nämnda kammare lämpligen må kunna överlämnas att, på
sätt torde vara avsett, under övergångstiden, även om denna skulle kunna
begränsas till ett mindre antal år, kollegialt fullgöra dessa åligganden. För
åstadkommande av det personliga samarbete mellan överförmyndaren och
förmyndaren, som förslaget avsett böra äga rum, torde, därest förmyndarkammarens
nuvarande arbetskrafter, så länge förmyndarkammaren består,
därför företrädesvis tagas i anspråk, en arbetsfördelning redan från början
av den nya lagens tillämpning böra äga rum, så att rätten åt särskilda av förmyndarkammarens
tjänstemän, i den mån de finnas därför lämpade, uppdrager
att envar inom sitt distrikt vara överförmyndare och där ensam sköta

Kungl. Maj. ts Proposition Nr ii3.

133

en överförmyndares åligganden. Skulle tillräckligt antal för överförmyndarsysslan
lämpade personer ej vara att tillgå inom förmyndarkammaren, måste
tättén naturligtvis tilläggas befogenhet att till överförmyndare för visst distrikt
utse person utom förmyndarkammaren. Då föreskrifterna i förevarande paragraf
ej torde medgiva en sådan anordning, synes paragrafen böra i enlighet
härmed omarbetas.

Även om förmyndarkammaren ej vidare kommer att såsom ett kollegialt
verk handhava överförmyndarsysslorna, utgör detta givetvis ej hinder för att
förmyndarkammaren, på sätt förslaget innehåller, under erforderlig övergångstid
såsom ett kollegium fortfarande tills vidare handhar den förmyndarkammaren
enligt 3 § i instruktionen den 21 juni 1907 tillkommande förvaltning
av omyndigas samt frånvarande och okända arvingars kontanta medel, så vitt
angår medel, som där innestå, när nya lagen träder i kraft.

Ovannämnda reglering av överförmyndarsysslorna utgör ej heller hinder för
att i avbidan på den ytterligare utredning, som — med anledning av de nya
uppslag förmyndarkammarens och rådstuvurättens första avdelnings till lagrådet
remitterade underdåniga skrivelse innehåller — må anses erforderlig för
att bedöma, om förmyndarkammaren fortfarande skall bestå såsom depositionsanstalt
för värdepapper med penningförvaltning, låta förmyndarkammaren
under erforderlig tid i enlighet med hittillsvarande bestämmelser till förvar
och förvaltning mottaga omyndigas värdepapper och kontanta medel, dock
med iakttagande av de i nya lagen för sådan deposition fastställda villkor
och de ytterligare bestämmelser Konungen därutinnan meddelar.

Lämnas sådant medgivande, torde erfarenheten måhända komma att ådagalägga,
att förmyndarkammaren för framtiden skall kunna, ehuru under ändrade
förhållanden och med mera moderna arbetsmetoder, under samarbete
med till kammaren intimt knutna överförmyndare fylla den uppgift att skydda
de omyndigas medel, särskilt de små förmögenheterna, som den under sekler
på ett tillfredsställande sätt skött, samt att det även kan vara lämpligt att
på andra större platser inrätta förmyndarkammare, givetvis, därest tillräckliga
fonder ej finnas, under kommunal garanti.

Följande åtgärder synas mig i ovanberörda syften påkallade:

I förmynderskapslagen likställes med bank såsom depositionsanstalt förmyndarkammare,
där sådan med Konungens tillstånd inrättas.

Närmare utredning verkställes, om och under vilka villkor förmyndarkammaren
i Stockholm må kunna bibehållas såsom depositionsanstalt med penningförvaltning.
Denna utredning bör avse, bland annat, om erforderligt ekonomiskt
underlag för en förmyndarkammare föreligger eller kommunal garanti
erfordras, och måste därvid i första hand klargöras förhållandet mellan
Stockholms stad och allmänna barnhuset, vars rätt till förmyndarkammarens
överskottsmedel, särskilt efter nu ifrågasatt omläggning av dess verksamhet,
torde kräva förnyad undersökning.

134

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Under den övergångsperiod, som erfordras för verkställande av ovannämnda
utredning, ordnas överförmyndarsysslorna i Stockholm och förmyndarkammarens
verksamhet i övrigt i enlighet med ovan angivna riktlinjer.

Sundberg och Stenberg:

Att för Stockholms stad bibehålla den där befintliga förmyndarkammaren
även efter genomförandet av en ny förmynderskapslagstiftning, som anordnar
förmyndarkontrollen efter annat system än det, som legat till grund för förmyndarkammarens
inrättande, synes höra ifrågakomma endast om det kan förväntas,
att därigenom förmyndarvården i Stockholm blir lika väl tillgodosedd
som enligt det nu föreliggande förslaget och detta utan väsentligt högre kostnad.

Vad kostnadsfrågan angår, har ny utredning tillkommit, sedan lagberedningen
avgav sitt betänkande, däri uttalades, att enligt beredningens mening förmyndarkammarens
bibehållande skulle draga alltför helga kostnader. Denna utredning,
vilken innefattas i den till lagrådet överlämnade skrivelsen från förmyndarkammaren
och Stockholms rådstuvurätts med förmyndarkammaren i viss mån
sammanhörande första avdelning, har beträffande förmyndarkammarens förvaltningskostnader
givit vid handen, att om de utgifter, som hänföra sig till
första avdelningens utom förmynderskapsväsendet fallande verksamhet behörigen
frånskiljas, kostnaderna för förmyndarkontrollen stanna vid en lägre siffra än
lagberedningen synes hava antagit. I betraktande härav kan ur allmän kostnadssynpunkt
något avgjort företräde icke tillerkännas det nu föreslagna kontrollsystemet.
I andra avseenden torde emellertid väsentliga fördelar med detta
system även för huvudstadens del stå att vinna. Sålunda lärer överförmyndarens
kontroll, utövad i enlighet med den föreslagna lagstiftningens bestämmelser,
i effektivitet och allsidighet överträffa den tillsyn förmyndarkammaren ägnar
förvaltningen av myndlingars egendom. Bankernas förvaltning av omyndigas
hos dem nedsatta värdehandlingar bleve ock betydligt mera omfattande än
den befattning förmyndarkammaren tager med värdepapper, som hos kammaren
lämnas i förvar. Säkerheten för värdehandlingarna bleve åtminstone ej
mindre än nu, därest, enligt förslaget, deposition sker hos bank under dess
garanti; och må härvid bemärkas, att den säkerhet, som förmyndarkammaren
erbjuder, allenast under den förutsättning kan vara att likställa med den
säkerhet, som vinnes genom deposition i bank, att depositionen hos förmyndarkammaren
sker under särskild garanti, denna må nu beredas genom direkt
åtagande från kommunens sida eller, såsom för närvarande är fallet, genom
en fond, skapad av medel, som uttagits hos kommunens medlemmar.

Visserligen skulle enligt förslaget skyldigheten att deponera värdehandlingar
icke, på sätt för närvarande i Stockholm gäller, vara obegränsad, utan undantag
skulle göras för mindre poster. De betänkligheter, som kunna framföras mot
dylik begränsning, lära dock väsentligen förlora betydelse, om, på sätt vid 8 kap.
8 § av den föreslagna förmynderskapslagen hemställts, värdegränsen i berörda
hänseende nedsättes från 5,000 till 2,000 eller 3,000 kronor.

135

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Vi anse följaktligen den nya lagstiftningens anordningar äga ett bestämt
företräde framför det system förmyndarkammaren i sitt befintliga skick representerar.

Frågan om förmyndarkammarens fortbestånd är emellertid icke härmed
fullständigt besvarad. I sitt senast avgivna yttrande har förmyndarkammaren
icke ställt sig avvisande mot att förmyndarkammaren komme att övertaga
alla de åligganden, som enligt förslaget skulle tillkomma överförmyndarna,
samt med avseende å deponerade värdehandlingar fullgöra alla de förpliktelser,
som skulle åligga bankerna. Att företaga eu sådan genomgripande utvidgning
av förmyndarkammarens verksamhet synes ej böra ske, såvida ej påtagliga
fördelar därav äro att förvänta. Vi kunna ej finna detta vara fallet. Man
måste över huvud ställa sig tveksam, huruvida den för verksamhetens omläggning
erforderliga omorganisationen av ett verk, där arbetet bedrives efter
sedan gammalt i huvudsak oförändrade metoder, skall låta sig genomföra på
ett tillfredsställande sätt. I allt fall komme säkerligen verksamhetens utvidgning
att betinga en avsevärd kostnadsökning, varigenom kostnadsfrågan åter
komme i ett för förmyndarkammaren mindre gynnsamt läge, och förmyndarkammaren
bleve dock fortfarande ett ämbetsverk med de olägenheter, som
därav följa vid utövande av en verksamhet av ifrågavarande art. Tanken, att
förmyndarkammaren kunde bibehållas, därest verksamheten omlägges, synes
alltså ej vara ägnad att rubba uppfattningen, att förmyndarkammaren vid den
nya lagstiftningens genomförande bör upphöra.

I detta sammanhang vilja vi ej heller underlåta att erinra om angelägenheten
därav att den utbyggnad av överförmyndarinstitutionen, som måhända
blir nödvändig i Stockholm, icke sker på sådant sätt, att det personliga samarbete
mellan överförmyndaren och förmyndaren, som bör vara utmärkande
för överförmyndarens verksamhet, äventyras och institutionen erhåller karaktär
av ämbetsverk.

Den jämförelsevis långa avvecklingstid, som lagberedningen trott bliva nödvändig
med avseende å förmyndarkammarens kontantförvaltning, lärer huvudsakligen
hava varit betingad av de vid tiden för avgivandet av beredningens
betänkande gällande låga kurserna å obligationer, i vilka allmänna fondens
medel till stor del äro placerade. Med obligationsmarknadens numera förändrade
läge torde vara att förvänta, att avvecklingstiden kan väsentligt förkortas.

Köersner:

Den huvudsakliga särskilda fördel, som bibehållandet av Stockholms förmyndarkammare
skulle medföra, vore, att förmynderskapsdomstol, överförmyndare och
depositionsanstalt bleve samlade på ett ställe. Denna fördel är givetvis betydande,
men jag har icke kunnat finna, att åt densamma bör tillmätas
avgörande inflytande. Ehuru med en viss tvekan anser jag mig därför, i väsentlig
anslutning till vad justitieråden Sundberg och Stenberg anfört, böra biträda

136 Kung1. Maj:ts Proposition Nr 53.

det remitterade förslagets ståndpunkt, att förmyndarkammaren skall upphöra.

Härvid skulle jag dock helst se, att även för Stockholm särskilda överförmyndare
bleve utsedda redan i samband med lagens ikraftträdande, så att
den nya överförmyndarinstitutionen omedelbart kunde börja fungera även i
huvudstaden.

Skulle emellertid uppskov med förordnande av överförmyndare meddelas i
enlighet med vad i förevarande paragraf föreslagits, erfordras möjligen något
tillägg till paragrafen för utmärkande av att Kungl. Maj:t, för den tid förmyndarkammaren
fungerar som överförmyndare, äger förordna om sättet för
talans förande mot förmyndarkammarens åtgärder såsom överförmyndare.

Förslaget till lag om vård av omyndigs värdehandlingar.

Förslaget gav anledning till följande erinringar.

1 §•

Lagrådet:

Att, såsom avsett är, bestämmelserna i 2 § av förevarande förslag skola
vara av tvingande natur sålunda, att bankens skyldigheter med avseende å
nedsatta värdehandlingar icke må inskränkas genom avtal, bör uttryckligen
framhållas i lagtexten.

Köer snor:

För att i möjligaste mån skydda de tillgångar, om vilka här är fråga,
synes önskligt, att förmånsrätt såsom för omyndigs fordran hos förmyndare
beredes fordran på ersättning, som uppkommer därigenom att depositionsförpliktelserna
icke blivit från bankens sida uppfyllda.

2 §•

Köer snor:

1. Med hänsyn till vikten av att den omyndiges representant erhåller de i
aktiebolagslagen omförmälda underrättelser (jfr §§ 30, 41, 52, 69 och 80 aktiebolagslagen),
vilka förutsätta, att aktieägares adress är för bolagets styrelse
tillgänglig, torde böra i förslaget upptagas förpliktelse för banken att vid
registreringen uppgiva ej endast den omyndiges utan ock förmyndarens namn
och adress. Enligt 6 § av förevarande förslag skola nämnda adresser vara
hos banken anmälda.

Lagrådet:

1. Innebörden av bankens skyldighet i fråga om registrering av värdepapper
torde riktigare återgivas genom stadgande, att banken skall ombesörja
registreringen.

137

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 53.

2. Att i Post- och inrikes tidningar införes kungörelse om tid och ort för
utdelning å aktier och andra därmed jämförliga värdepapper förekommer,
åtminstone numera, i mycket ringa omfattning. Den föreslagna skyldigheten
för bankerna att lyfta utdelning skulle sålunda i regel bliva beroende av
att förmyndaren lämnar banken uppgift, när och var utdelningen får lyftas.
Enligt vad upplyst är, lära emellertid bankerna för närvarande i stor utsträckning
verkställa lyftning av utdelningar, om vilka de erhålla kännedom genom
uppgifter, som för bankernas räkning insamlas genom Svenska bankföreningen.
Sådana uppgifter torde även framdeles bliva att tillgå; och därest beträffande
visst bolag detta ej skulle vara fallet och ej heller förmyndaren lämnar något
meddelande i ämnet, lärer svårighet för banken ej möta att vinna den erforderliga
upplysningen efter hänvändelse till bolaget under åberopande av
att aktier i bolaget blivit enligt förmynderskapslagen nedsatta bos banken.
Med hänsyn härtill synes någon begränsning i banks skyldighet att lyfta utdelning
ej behöva eller böra göras. Skulle till följd av att banken ej i tid
erhållit kännedom om utdelning, som för myndlingen är att lyfta, utdelningen
först någon tid efter förfallodagen inflyta, är givetvis banken ej skyldig att
gottgöra myndlingen ränta, såvida banken gjort vad skäligen kunnat av banken
fordras för att förskaffa sig upplysning om utdelningen.

Vad nu sagts gäller dock endast beträffande utdelning av vinst. 1 fråga om
annan utbetalning från bolag, såsom vid bolagets upplösning, lärer bankens förpliktelse
att lyfta sådan böra begränsas till det fall, att förmyndaren lämnat
banken meddelande om utbetalningen.

4. Bankens skyldighet att hålla förmyndaren underrättad om tillfälle, som
för myndlingen yppar sig att erhålla ny aktie, bör ej blott avse företrädesrätt.
till nyteckning utan även omfatta det fall, att aktiekapitalet skall ökas genom
överförande till detsamma av besparade vinstmedel. Stadgandet bör vidare
gälla även lotter i solidariska bankbolag. Vad sålunda erinrats torde överensstämma
med förslagets mening, ehuru det icke kommit till uttryck i lagtexten.
Denna synes i anledning härav böra något jämkas.

På sätt bankerna för närvarande pläga åtaga sig, bör dem enligt den föreslagna
lagen åläggas skyldighet att icke blott ombesörja själva nyteckningen
av aktier eller lotter utan jämväl i övrigt lämna erforderligt biträde till aktiernas
eller lotternas utbekommande.

5. Endast om gäldenärens adress uppgivits är enligt förslaget banken skyldig
att verkställa enskilt krav å skuldebrev eller annat fordringsbevis eller att
uppsäga fordringen. Att sålunda begränsa bankens förpliktelser i nämnda hänseenden
synes ej böra ifrågakomma. Angående en adress, varom förmyndaren
ej lämnat uppgift, kan som oftast upplysning hämtas ur tillgängliga kalendrar
eller andra uppslagsböcker. Det torde därför vara lämpligare föreskriva,
att de ifrågavarande skyldigheterna skola fullgöras av banken allenast med
den inskränkning att, därest kännedom om gäldenärens adress ej kan vinnas

138

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 53.

utan väsentlig omgång eller tidsutdräkt, underrättelse om det uppkomna hindret
för åtgärdens vidtagande skall lämnas förmyndaren.

Vad sålunda anmärkts gäller även det i 7. intagna stadgandet, så vitt detsamma
avser vidtagande av laga åtgärder för fordrans vidmakthållande.

6. Att underrättelse om att banken för myndlingens räkning uppburit medel
skall för varje gång ske ofördröjligen lärer vara nödvändigt i fråga om till
banken gjorda kapitalinbetalningar, men beträffande avkastning kunna leda
till dryga portokostnader för myndlingen och även orsaka banken onödigt
besvär. Vid regelbundet återkommande uppbörd av avkastning kan besked halvårsvis
eller kvartalsvis göra till fyllest. Det torde därför utan olägenhet kunna
överlåtas åt banken och förmyndaren att efter förhållandenas natur överenskomma
om tiden för avlämnande av uppgifter angående uppburen avkastning.
Lagrådet hemställer alltså, att förevarande stadgande måtte underkastas ändring
i nu angiven riktning.

I övrigt hänvisas till lagrådets yttrande vid 3 §.

3 §•

Lagrådet:

Med det kontrollsyfte, som genomgår den ifrågasatta förmynderskapslagstiftningen,
överensstämmer ej väl, att förmyndaren, på sätt i förevarande
paragraf förutsättes, får, även då det gäller kapitalbelopp, fritt bestämma om
förfarandet med medel, som uppbäras av bank i egenskap av depositionsanstalt.
I fråga om dylika belopp bör medgivandet för förmyndaren att föreskriva
annat tillvägagångssätt än insättning å bankräkning uteslutas och i
stället meddelas stadgande därom att kapitalbelopp, som banken uppburit,
skall av banken insättas med förbehåll, att det ej må uttagas utan överförmyndarens
tillstånd.

Med vidtagande av denna ändring i förslaget synes den förenkling i förslagets
övriga bestämmelser kunna äga rum, att dels banken befrias från
skyldighet, på sätt i 2 § 6. stadgas, att om mottagande av medel underrätta
överförmyndaren dels ock föreskrifterna i 12 § om viss redogörelse- och anmälningsskyldighet
för förmyndaren uteslutas.

8 §■

Lagrådet:

Då nedsättningsskyldigheten skall vara stadgad i lag, torde ock i lag böra
angivas den gräns, vartill avgiften till bank för förvaring och förvaltning av
omyndigs värdehandlingar högst må stiga. De föreskrifter i ämnet, som ytterligare
äro erforderliga, lära beträffande andra banker än riksbanken lämpligen
kunna meddelas av Konungen.

189

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

9 §.

Sundberg, Thulin och Köer snor:

Med det i sista punkten av andra stycket intagna stadgandet angående rätt
och plikt för överförmyndaren att vägra tillstånd till värdehandlings uttagande
avses, enligt vad av motiven framgår, befogenhet för överförmyndaren till
sådan vägran, då han hyser grundad misstanke, att handlingens uttagande
skall ske för annat ändamål än det uppgivna eller att, efter det handlingen
uttagits för försäljning, förmyndaren skall komma att slå under sig inflytande
försäljningsmedel, eller ock då den föreslagna åtgärden uppenbarligen innebär
ett sådant åsidosättande av den omyndiges intressen, att den skulle för förmyndaren
medföra skadeståndsskyldighet. Klart är, att i dylika fall tillstånd
ej bör lämnas till handlingens uttagande. En vägran av sådan anledning lärer
dock ej gärna vara tänkbar annorledes än i sammanhang med framställning
till förmynderskapsdomstolen om förmyndarens entledigande. Och att, då en
dylik framställning gjorts eller göres, överförmyndaren tiger att, därest han
anser den omyndiges rätt och bästa så kräva, förhindra, afl förmyndaren uttager
deponerade värdehandlingar, torde otvivelaktigt vara att inbegripa i den
allmänna tillsyn överförmyndaren har att utöva över förmyndarens förvaltning.
Något särskilt stadgande om rätt för överförmyndaren att ingripa lärer ej
vara erforderligt för här ifrågavarande fall och är så mycket mindre lämpligt,
som en motsvarande rätt för överförmyndaren utan tvivel föreligger i en hel
del andra fall, fastän stadganden därom ej finnas i förslaget.

Vi hemställa förty, att den föreslagna rätten för överförmyndaren att vägra
handlings utlämnande på den grund, att den omyndiges rätt och bästa skulle
sättas i fara, måtte utgå.

Lagrådet:

Då varje uttag av deponerad värdehandling, som förmyndaren tillätes göra,
verkar avbrott i den kontroll, som med depositionen är avsedd, böra uttag
undvikas, där det kan ske utan intrång i förmyndarens förvaltningsrätt. Ett
fall, då uttag i allmänhet icke behöver ifrågakomma, är det, då förmyndaren
vill sälja en värdehandling för att med de därför influtna medlen inköpa annan.
En dylik transaktion kan, vare sig avtalen förmedlas genom banken eller
ej, genomföras på det sättet, att banken mot likvid utlämnar den sålda handlingen
till köparen av densamma och tillhandahåller betalning för den handling,
som för myndlingens räkning förvärvas, samt härvid mottager denna i
deposition. Enär anordningen även ur praktisk synpunkt i regel erbjuder betydande
fördelar, torde föreskrift om sådant förfarande böra av överförmyndaren
meddelas i varje fall, då han har att fatta beslut i anledning av förmyndarens
begäran att få uttaga en till försäljning ämnad värdehandling och
förfarandet utan olägenhet kan användas. Möjligen skulle överförmyndaren
kunna anses enligt förslaget hava befogenhet härtill, men bäst synes vara,
att uttryckligt stadgande i ämnet upptages i förevarande paragraf.

140

Kung!. Maj.ts Proposition Nr 53.

H §•

Thulin, Stenberg och Köer snor:

Det synes icke vara erforderligt, att besannad avskrift av avräkningsnota,
betalningsbevis eller annan handling till styrkande av vidtagen åtgärd bifogas
redogörelse, som här avses, utan förmyndaren lärer böra äga att i stället
uppvisa handlingarna i original för granskning av överförmyndaren, med rätt
att därefter återfå desamma. Tredje punkten av första stycket torde alltså
böra i enlighet härmed jämkas.

Justitierådet Sundberg hemställde på de av lagrådets övriga ledamöter anförda
skäl, att tredje punkten av första stycket måtte få utgå.

Förslaget till lag om verkan av avtal, som slutits under
inflytande av rubbad själsverksamhet.

Justitierådet Sundberg yttrade:

Frågan om verkan av avtal, som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet,
är synnerligen svår att besvara. Man har ock, såsom framgår
av motiven till det föreliggande förslaget, i de särskilda länderna vid försök
att lösa spörsmålet kommit till principiellt ganska olika resultat. Att så skett
är föga underligt, då lösningen innebär ett avgörande, i vad mån man i ändamål
att skydda den, vilken saknar förmåga att rätt bedöma verkan av sina
handlingar, skall våga sätta den allmänna rättssäkerheten på spel. Uppenbart
är, att detta avgörande icke kan ske efter rent teoretiska linjer, utan att,
vilken principiella regel man än må lägga till grund för lösningen, praktiska
hänsyn måste påkalla avvikelser från grundregeln.

Så har ock skett i förslaget. Den däri uppställda grundregeln om ifrågavarande
avtals ogiltighet, vilken regel otvivelaktigt måste erkännas såsom
principiellt riktig, har av praktiska skäl modifierats genom det i andra stycket
stadgade undantaget.

Det synes mig emellertid, att någon jämkning i detta undantagsstadgande
lämpligen bör ske. Att låta ersättning utgå med belopp, bestämt allenast efter
skälighet och utan ledning av några i lagen angivna skälighetsgrunder, lämnar
alltför stort utrymme åt den enskilde domarens subjektiva omdöme. Det
lärer ock kunna befaras, att den möjlighet, som enligt det föreslagna stadgandet
medges att utdöma ett jämförelsevis lågt ersättningsbelopp, kan föranleda
minskning av fordringarna på den goda tro, som utgör förutsättning
för stadgandets tillämplighet. Allt emellanåt har hos oss visat sig en viss
benägenhet vid rättsskipningen att utvidga omfattningen av begreppet god tro;
emot denna rättsutveckling lärer man böra vara på vakt. Föreligger åter
verkligen god tro i den bemärkelse, som här åsyftas, torde det vara med

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 53.

141

den allmänna rättskänslan mest överensstämmande, att denna goda tro bereder
fullt rättsskydd, så vitt avser det s. k. negativa kontraktsintresset.

Jag hemställer fördenskull om den ändring av andra stycket, att orden »i
den omfattning, som prövas skälig» därur uteslutas.

Regeringsrådet Thulin anförde:

Att, såsom med förevarande förslag skulle bliva förhållandet, även eu tillfällig
rubbning av själsverksamheten skall medföra avtalets ogiltighet, så snart
det kan sägas, att rubbningen utövat inflytande på avtalet, synes vara att gå
för långt. Ifrågasättas kan, om icke lämpligast vore att låta avtalets ogiltighet
inträda allenast när rubbningen av själsverksamheten varit av den art,
att den vid tillfället för avtalets ingående uteslutit rättslig handlingsförmåga
(jfr 10 kap. 3 § giftermålsbalken); men erfordras i varje fall en omformulering
av första punkten i stycket för undvikande av misstolkning av det däri
intagna stadgandet.

Justitieråden Stenberg och Köersner lämnade förslaget utan anmärkning.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 12 och 13 §§

giftermålsbalken.

13 §.

Lagrådet yttrade:

Förutsättningarna för upphävande av beslut, varigenom make förklarats
förlustig behörighet, som i denna paragraf avses, torde lämpligen böra, i närmare
anslutning till andra styckets nuvarande lydelse, angivas sålunda, att
makarna och, där den beslutet gäller är omyndig, förmyndaren enas om
beslutets hävande eller förändrade förhållanden visas hava inträtt.

I övrigt lämnades förslaget utan erinran.

Förslagen till lag angående ändrad lydelse av 5 § i lagen den
11 juni 1920 om barn i äktenskap och lag angående ändrad
lydelse av 12 § i lagen den 14 juni 1917 om adoption

lämnades utan anmärkning.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 14 juni
1917 om barn utom äktenskap.

Förslaget gav anledning till de erinringar, som innefattas i nedan intagna
uttalanden.

142

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Stenberg och Köersner:

Med den skillnad, som genom 1920 års barnlagstiftning uppdragits mellan
vårdnadsangelägenheter och egentliga förmyndarangelägenheter, torde bäst
överensstämma, att beslutanderätten i frågor rörande barns namn tillkommer
den, som har vårdnaden om barnet, även om förmynderskapet handhaves av
annan. Denna uppfattning har också kommit till uttryck i de ändringar, som
genom kungörelse den 11 oktober 1920 gjordes i förordningen den 5 december
1901 angående antagande av släktnamn. Enligt 1 § i lagen om barn
utom äktenskap äger emellertid förmyndaren att i vissa fall träffa avgörande
i frågor rörande barnets namn eller lämna sitt samtycke till beslut i sådana
angelägenheter. Vidtagande av ändring härutinnan synes böra ske i samband
med den ändring av 2 § i nämnda lag, som avses med det föreliggande förslaget.

Justitierådet Sundberg och regeringsrådet Thulin hänvisade i berörda hänseende
till vad de beträffande förevarande förslag anfört vid 2 kap. 3 § av
förslaget till lag om förmynderskap.

Lagrådet:

Då förordnande av förmyndare även enligt gällande rätt länder till efterrättelse
utan hinder av att talan mot beslutet föres, torde stadgandet i 2 § tredje
stycket i dess nuvarande lydelse innebära, att vårdnaden om barnet i och
med förordnandet av förmyndare övergår till denne. Med den föreslagna ändringen,
vilken förutsätter ett särskilt beslut i vårdnadsfrågan, torde överflyttningen
av vårdnaden icke, lika litet som enligt lagen om barn i äktenskap,
träda i tillämpning förr än beslutet vunnit laga kraft. I sistnämnda lag har
för motsvarande fall i 20 § inrymts rätt för domstolen att för tiden intill
dess laga kraft ägande dom föreligger meddela provisoriskt förordnande om
vårdnaden. Efter genomförandet av den föreslagna ändringen i ovannämnda
stycke torde jämväl beträffande barn utom äktenskap behov av provisoriska
åtgärder för vårdnadsfrågans ordnande kunna yppas. Med anledning härav
och då för närvarande i lagen saknas bestämmelse, med stöd varav domstolen
skulle kunna ingripa i angivna hänseende, hemställes, att till samma
stycke fogas ett tillägg av innehåll, motsvarande förut omnämnda stadgande i
lagen om barn i äktenskap.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 12 kap. 4 § och 16

kap. 2 § ärvdabalken

lämnades utan anmärkning.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

143

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 10 §

handelsbalken.

Justitierådet Stenberg anförde:

Det torde icke vara lämpligt att göra förmånsrätten beroende av ett så ovisst
förhållande, som att laga åtgärder utan oskäligt dröjsmål vidtagits och fullföljts
intill dess konkursansökningen ingavs. Bibehållande av gällande lags
regel, att laga åtgärd, som utöver anhängiggörande av talan om fordrans utfående
varit av nöden, skall hava vidtagits viss tid från det i varje fall anledning
därtill yppades, är därför att förorda. Nämnda tid, för närvarande
ett år, torde dock möjligen kunna förkortas. Underkastas det i förslaget intagna
första stycket av paragrafen sådan ändring, följer därav, att andra
stycket av paragrafen enligt dess gällande lydelse måste kvarstå, eventuellt,
med förkortning av nyss angivna tid.

Lagrådet ansåg sig böra erinra, att i enlighet med vad som iakttogs vid
de ändringar, vilka i andra delar av förevarande kapitel genomfördes i samband
med antagandet av 1921 års konkurslag, den tidpunkt, för vars betecknande
i den nu föreslagna preskriptionsbestämmelsen använts uttrycket konkursens
början, i stället borde utmärkas såsom tiden för ingivandet av konkursansökning.

I övrigt lämnades förslaget utan anmärkning.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 6 kap. 6 § och 22

kap. 14 § strafflagen.

• 6 kap. 6 §.

Följande yttranden avgåvos.

Köer snor:

Frågan om skadestånd i utomobligatoriska rättsförhållanden är, för såvitt
skadan orsakats av brottslig handling, reglerad i 6 kap. strafflagen. I 6 § av
detta kapitel givas särskilda stadganden för det fall, att skadan är gjord av
person under femton års ålder eller sådan, som i 5 kap. 5 § omtalas, d. v. s.
sinnessjuk. Det anses vara tvivelaktigt, huruvida för ansvarigheten förutsattes,
att gärningen, därest den handlande varit kriminellt tillräknelig, kunnat i såväl
objektivt som subjektivt hänseende kännetecknas såsom ett brott. Antager
man detta vara förutsatt, skulle därav följa, att en gärning, som allenast
innefattar vållande till egendomsskada, i regel faller utanför stadgandets
tillämpningsområde.

144

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 63.

Vare sig man vill tala om analogisk tillämpning av vissa bestämmelser i
6 kap. strafflagen eller om en tillämpning, vid sidan av strafflagen, av allmänna
rättsgrundsatser, lärer man emellertid — åtminstone för såvitt fråga
är om egendomsskada, denna må nu vara grundad å uppsåt eller vållande
av viss person och förfarandet må vara straffbart eller icke — få i stort sett,
således med frånseende av vissa bestämmelser vilka icke äro av intresse i
det sammanhang, varom nu är fråga, tillämpa de grundsatser, som komma
till uttryck i 6 kap. strafflagen. Beträffande skada, som orsakats av omyndig
eller sinnessjuk, bemärkes därvid följande.

Har skadan orsakats av minderårig, som uppnått femton är, eller av
omyndigförklarad och ligger honom till last uppsåt eller vållande till skadan,
skall han betala skadestånd enligt grunderna för 6 kap. 1 § strafflagen, således
i regel fullt skadestånd. Detsamma gäller, om skadan orsakats av
annan, som väl var i sådan sinnesförvirring, att han ej till sig visste, men
själv hade skuld därtill. Har skadan orsakats av minderårig under femton
år eller under inflytande av sådan rubbning i själsverksamheten, som omnämnes
i 5 kap. 5 § strafflagen, och kan skadan anses tillkommen genom
uppsåt eller vållande, åligger det enligt den nuvarande lydelsen av 6 kap.
fi § strafflagen honom likaledes i regel att betala fullt skadestånd, ehuru
endast subsidiärt, nämligen i den mån skadestånd ej kan utfås hos någon,
som för underlåten vård över honom är till ansvar för vållande förfallen.
Särskilt om den minderårige eller sinnessjuke uppenbarligen icke haft sådan
förståndsutveckling, att han i någon mån kan anses tillräknelig för sina gärningar,
föreligger i själva verket ett fall av skadeståndsskyldighet utan skuld.
Ett avvägande av intressena hos den, som blivit utsatt för skadan, och den,
som omedvetet orsakat densamma, har utfallit till den förres förmån. Meningsskiljaktigheter
om befogenheten av detta avvägandes resultat hava gjort
sig gällande ur olika synpunkter. Det förslag, som ligger till grund för gällande
stadgande i 6 kap. 6 § strafflagen, lämnade rätt för domstolen att med hänsyn
till vissa omständigheter jämka skadeståndets belopp, liksom för gäldande
av skadestånd ej skulle få tagas vad som till uppfostran för barn eller underhåll
för avvita nödigt funnes. Detta förslag, som framlades för 1862—1863
års riksdag, vann ej rikets ständers bifall, men har nu i princip upptagits i
det föreliggande förslaget. Det vill ock synas, som om den ovillkorliga
ersättningsskyldighet, som enligt gällande lag åligger minderåriga och sinnessjuka,
i många fall kan verka för betungande och att det vore synnerligen
billigt, att en rätt för domstolarna att jämka skadeståndet införes. Härvid
framstår väl såsom mindre egentligt, att ändringen sker i ett lagrum, som
endast avser skadestånd på grund av brottslig handling. Men då en reform
av skadeståndslagstiftningen i dess helhet icke för närvarande lärer kunna
genomföras, synes man kunna antaga, att det ändrade stadgandet kommer
att vinna analogisk tillämpning även beträffande egendomsskada, tillkommen
genom ett vållande, som icke ens för tillräkneliga eller kriminellt myndiga

145

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

ur straffbart. I det föreliggande förslaget har ifrågavarande rätt för domstolen
formulerats så, att skadeståndsskyldighet i angivet fall ålägges den
minderårige eller sinnessjuke, så vitt det med hänsyn till hans sinnesart, gärningens
beskaffenhet och omständigheterna i övrigt må anses skäligt. Det
förefaller, som om i denna formulering alltför avgörande vikt lagts vid vederbörandes
sinnesart och gärningens beskaffenhet, om också dessa faktorer
givetvis böra tagas i betraktande. A andra tidan torde ej heller det vid 1862
—1863 års riksdag framlagda förslaget vara av beskaffenhet att kunna utan
vidare förordas, i ty att däri tagits hänsyn uteslutande till vederbörandes
större eller mindre förmåga att inse handlingens skadlighet ävensom till hans
ekonomiska ställning, varemot jämkning förutsatts icke kunna äga rum t. ex.
på grund av den skadades ekonomiska förhållanden eller handlingens större
eller mindre farlighet. Det torde ej möta hinder att även härutinnan överlämna
till domstolarna att med hänsyn till samtliga förekomna omständigheter
bedöma, om och till vilket belopp skadestånd bör utgå. Skulle någon
inskränkning i denna fria prövningsrätt stadgas, synes endast kunna ifrågakomma
att återgå till ovanberörda, i det ursprungliga förslaget upptagna
stadgande, att skadestånd ej må utgå av vad som erfordras för uppfostran
av barn eller underhåll av sinnessjuk. Även denna inskränkning torde
emellertid helst böra undvikas, då det kan tänkas fall, där billigheten kräver,
att den skadelidande tillätes göra intrång jämväl på nämnda egendom.
Jag hemställer alltså att, utan angivande av vissa grunder för bedömningen,
domstol tillerkännes fri prövningsrätt, om och i vad mån skadestånd
må utgå.

Thulin och Stenberg:

I det sammanhang, vari det nuvarande stadgandet i förevarande paragraf
förekommer, torde detsamma vara tillämpligt endast då den handling, som
orsakat skadan, skulle, därest den handlande ägt kriminell tillräknelighet,
varit att betrakta såsom ett brott. Detta lärer även vara fallet med det
föreslagna nya stadgandet, vars innehåll och avfattning icke giva anledning
till antagande av ett vidgat område för dess giltighet. I motiven till förslaget
anför emellertid lagberedningen, att då frågan, om och i vilken mån skadeståndsskyldighet
bör inträda, skall bero på en prövning av omständigheterna
x varje särskilt fall, stadgandets tillämplighetsområde syntes icke behöva inskränkas
till gärningar, som i och för sig kunna kännetecknas såsom brott.
Detta uttalande överensstämmer med vad vi nyss anfört endast så vitt detsamma
må innebära, att beträffande skadestånd i anledning av andra handlingar
enahanda jämkning av ersättningsskyldigheten kan följa av allmänna
rättsgrundsatser.

Sundberg:

Det synes, särskilt i betraktande av innehållet i 6 kap. 1 § strafflagen,
vara ställt utom tvivel, att 6 § i samma kapitel enligt dess nuvarande ly Bihang

till riksdagens protokoll 1924. 1 samt 40 käft. (Nr 53.) 10

146

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

delse icke äger vidsträcktare tillämplighet än i fråga om gärning, som objektivt
sett kan kännetecknas såsom ett brott och förty, där den begåtts av en
tillräknelig person under de av lagen förutsatta subjektiva omständigheterna,
i lagen belägges med straff.

Ändring härutinnan torde näppeligen komma till stånd, därest lagrummet
erhåller den avfattning, som i det föreliggande förslaget angives.

Ej heller innebär förslaget någon principiell ändring beträffande förhållandet
i förevarande hänseende mellan vårdaren och den ej tillräknelige person,
som begått gärningen. Enligt gällande lag skall vårdaren, där skadan
är att tillskriva straffbart vållande å hans sida, gälda skadans fulla värdes
gärningsmannens egendom skall endast subsidiärt anlitas, nämligen i den
mån å vårdarens sida icke föreligger något skadan förorsakande, straffbart
vållande eller han ej kan till fullo gälda honom åliggande skadestånd. Samma
principiella ståndpunkt i fråga om ansvarets slutliga fördelning intager ock
förslaget; dess avfattning medför i själva verket härutinnan allenast en ändring
av processuell art. Huruvida denna ändring må vidtagas, torde alltså
vara en ren lämplighetsfråga.

Bestämmelserna i gällande lag föranleda den olägenhet för den förfördelade,
att han icke kan för skadans ersättande anlita gärningsmannens egendom
annorledes än medelst särskilt rättsförfarande, igångsatt efter det hans
anspråk mot vårdaren slutligen avgjorts.

Denna olägenhet undvikes med förslaget. Men med detsamma äro i stället
förknippade andra ganska avsevärda olägenheter.

I avseende härå må först bemärkas, hurusom det synes bäst överensstämma
med den grund, varå 6 kap. strafflagen i dess helhet är byggt och som klart
uttalas i dess 1 §, att den straffskyldiges skadeståndsplikt framstår såsom
det primära och den ej tillräknelige gärningsmannens ersättningsskyldighet
inträder allenast för det fall och i den mån så erfordras för att den förfördelade
må komma i åtnjutande av sin rätt att få den lidna skadan ersatt
till fullo.

Mindre egentligt förefaller ock att där, såsom regelmässigt är förhållandet
beträffande omyndig, hans vårdare tillika är hans förmyndare, låta denne
bevaka den omyndiges talan i rättegång mot honom, innan frågan om vårdarens
ansvar är utagerad. Situationen kan då lätteligen tänkas bliva den,
att förmyndaren, för att freda sig såsom vårdare för ansvar, söker sköta
saken så, att skulden för gärningen helt och uteslutande vältras över på den
omyndige. Och att, till förhindrande av uppkomsten utav en dylik situation,
på förhand emot förmyndarens vilja utverka förordnande av god man för den
omyndige för anhängiggörande av rättegång mot honom lärer näppeligen vara
tillåtet.

I betraktande av nu angivna, förslaget åtföljande olägenheter synes tillräcklig
anledning saknas att i förevarande processuella syftning vidtaga någon,
omarbetning av nu gällande lag.

Kungl. Maj:ts Proposition A''r ö3.

147

Sin egentliga betydelse har förslaget genom den inskränkning, som däri
stadgas beträffande den ej tillräknelige gärningsmannens ersättningsskyldighet.
Huruvida denna inskränkning påkallas av en allmännare rättsåskådning i vårt
land, är ej alldeles säkert; obestridligen ligger dock något tilltalande i tanken,
att under vissa omständigheter den skadelidande själv må bära en del av
skadan. Särskilt gäller detta den i motiven antydda, men i den föreslagna
lagtexten ej angivna omständigheten, att stor olikhet äger rum i parternas
förmögenhetsförhållanden sålunda, att skadeersättningens utbekommande är
av långt ringare betydelse för den förfördelade än dess gäldande är för motparten.
Då emellertid samtliga de skäl, som i motiven uttryckligen anförts
till stöd för den föreslagna inskränkningen, nämligen dels sagda olikhet, dels
gärningsmannens sinnesart och dels gärningens egen beskaffenhet, särskilt
dess större eller mindre farlighet, i viss mån torde kunna åberopas jämväl
såsom grund för minskning av en för gärningen straffbar persons skadeståndsskyldighet,
synes mig med den tilltänkta ändringen böra anstå tills
frågan anses mogen att göras till föremål för en mera allmän reglering.

Jag hemställer alltså, att det remitterade förslaget i förevarande del icke
må läggas till grund för proposition till riksdagen.

Sundberg och Thulin:

Till undvikande av misstolkning torde det i första punkten använda ordet
»såvitt» böra utbytas mot orden »i den mån» eller »om och i den mån»
eller annat uttryck, som otvetydigt utmärker vad med stadgandet avsetts.

Beträffande 22 kap. 14 § lämnades förslaget utan anmärkning.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 3 § i förordningen
den 24 september 1861 angående vård av död mans bo

lämnades utan anmärkning.

Förslaget till förordning om ändrad lydelse av § 6 i förordningen
den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet.

Lagrådet fann förslaget giva anledning till de erinringar, som innefattas i
följande yttrande :

Såsom villkor för omyndigs rättighet att idka handelsrörelse eller annat
näringsyrke har i förslaget bibehållits gällande rätts krav, att förmyndaren
ikläder sig ansvar för de förbindelser, som den omyndige kan komma att
ingå i och för rörelsen, varjämte för den föreslagna befogenheten för förmyndaren
att å omyndigs vägnar driva näringsyrke uppställts som villkor,
att förmyndaren skall personligen svara för de förbindelser han ingår i och
för rörelsen. Tillräcklig trygghet för tredje man har ansetts icke föreligga
utan dylik ansvarighet, och har tillika framhållits, hurusom ansvarigheten så

148

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

till vida skulle lända till skydd för den omyndige, som den kan antagas
medföra, att förmyndaren i sitt eget intresse iakttager en viss försiktighet vid
gäldsstiftelse.

Att för tredje mans skull behålla regeln om förmyndarens personliga ansvarighet
vid idkande av rörelse för omyndigs räkning, denna rörelse må nu
drivas av den omyndige själv eller av förmyndaren, synes emellertid knappast
vara påkallat. Då förhållandena äro sådana, att den omyndiges intresse
kräver rörelsens bedrivande, synes det vara att alltför hårt tynga förmyndaren,
att denne sålunda uteslutande för att iakttaga sin myndlings bästa
nödgas ikläda sig direkt ekonomisk risk. Vad åter angår skyddet för den
omyndige, kan, även om tillvaron av en dylik ansvarighet är ägnad att
åstadkomma en ökad försiktighet hos förmyndaren och därigenom i viss mån
säkerställa den omyndige, å andra sidan befaras, att förmyndaren, för att
slippa personligt ansvar, skyndar sig att, måhända med förlust för myndlingen,
avveckla en gammal affär, som det legat i myndlingens intresse att
fortsätta. Någon skyldighet för förmyndaren att fortsätta affären och därmed
ikläda sig direkta ekonomiska förpliktelser kan nämligen icke föreligga.

Ett dylikt sakernas tillstånd synes vid förmynderskapslagstiftningens reformerande
icke böra upprätthållas. Överförmyndaren bör väl vaka över att förmyndaren
icke fortsätter eller börjar en affärsrörelse utan att myndlingens
bästa verkligen kräver det. Kan en bestående affär ombildas på sådant sätt, att
den ej vidare drives för myndlingens egen räkning och med personlig risk för
honom, bör detta regelmässigt ske. Men äro omständigheterna sådana, att den
omyndiges bästa fordrar, att han själv fortsätter eller börjar en affärsrörelse
eller att förmyndaren å den omyndiges vägnar idkar handel eller annat näringsyrke,
synes detta kunna äga rum utan att förmyndaren därvid nödgas
ikläda sig ansvarighet för rörelsens förbindelser. En annan sak är, att man
får ställa störa krav på förmyndarens vaksamhet och praktiska duglighet,
när han inlåter sig på ett dylikt, för myndlingen i viss mån riskabelt sätt
att förvalta hans egendom, och att förmyndaren fördenskull kan relativt lättare
än eljest bliva utsatt för ersättningskrav i följd av försummelse i förmyndarvården.

Då övervägande skäl alltså tala för att förmyndare befrias från personligt
ansvar för omyndigs förbindelser vid idkande av rörelse, anser sig lagrådet
böra föreslå, att stadgandena om dylikt ansvar måtte uteslutas ur förslaget.

Erinras må, att såväl gällande som nu föreslagna stadganden i förevarande
hänseende icke äga tillämpning å näringsyrke, som omförmäles i § 8 av
näringsfrihetsförordningen, eller å rörelse, till vars drivande tillstånd av offentlig
myndighet eller särskild anmälan ej erfordras, t. ex. jordbruksrörelse.

Då ifrågavarande förslag, på sätt remissen till lagrådet innehåller, är avsett
att ligga till grund för proposition till riksdagen enligt § 87 regeringsformen,
torde den förslagna författningen icke böra betecknas såsom en förordning
utan komma till stånd under benämningen lag.

Kungl. Maj ris Proposition Nr 53.

149

Förslaget till lag om ändrad lydelse av'' 2 § i förordningen
den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom

lämnades utan anmärkning.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ i förordningen
den 16 juni 1875 angående särskilda protokoll
över lagfarter, inteckningar och andra ärenden.

: 2 §.

Lagrådet yttrade:

Till ärenden, som enligt den föreslagna 1 § skola upptagas i förmynderskapsprotokollet,
höra även de, som angå sökt tillstånd att överlåta eller med inteckning
för gäld belasta omyndigs fasta egendom eller tomträtt. Dessa ärenden
protokollföras för närvarande i allmänhet i domboken, beträffande vars renovation
gäller, bland annat, att i det renoverade protokollet skola införas mål
och ärenden angående ägande- eller nyttjanderätt till fast egendom. Härigenom
lärer hava stadgats renovationsskyldighet även i fråga om ansökningsärenden
av nämnda beskaffenhet, enär desamma måste vara att hänföra till ärenden,
som grundlägga eller hava inflytande på framtida rättsförhållanden, vilket
uppenbarligen utgör förutsättning för renovationsskyldighet. Då det icke lärer
vara skäl att härutinnan åstadkomma ändring, hemställes, att sagda ärenden
i förslaget upptagas bland de till förmynderskapsprotokollet hörande, i vilka
protokollet skall renoveras.

Måhända bliva, med iakttagande härav, de hithörande ärenden, vilka icke
skulle komma att renoveras, till antal och beskaffenhet så oväsentliga, att för
deras skull undantag från renovationsskyldigheten icke kan anses erforderligt;
och bör i så fall sista punkten av första stycket i sin helhet utgå ur förslaget.

I övrigt lämnades förslaget utan anmärkning.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 23, 24 och 26 §§ i
lagen den 29 juli 1 892 angående sparbanker.

Följande yttranden avgåvos.

Lagrådet:

Efter det ifrågavarande förslag remitterats till lagrådet, har den 29 juni
1923 utfärdats ny lag om sparbanker, vilken trätt i kraft den 1 januari 1924.
Den nya lagen skiljer sig, så vitt nu är i fråga, från den förut gällande därutinnan,
att omyndigs rätt att utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga
över medel, som den omyndige själv å motbok insatt, uttryckligen förklarats

150

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 53 i

gälla allenast sådana medel, som insatts efter det den omyndige fyllt femton
år. Härjämte hava i den nya lagen uteslutits åtskilliga i förut gällande lag
upptagna bestämmelser angående lämnande av vissa uppgifter beträffande deri,
till vars förmån insättning i sparbank första gången verkställes, med mera.

De nya stadganden, som genom det föreliggande förslaget ifrågasättas till
införande, äro innefattade i sista stycket av 23 §, sista punkten i första
stycket, andra stycket och sista punkten i tredje stycket av 24 § samt de två
sista punkterna av 26 §, varjämte i sistnämnda paragraf åldersgränsen för
inträde av omyndigs rätt att förfoga över medel av nyss angiven art bestämts
till sexton i stället för femton år.

Mot dessa stadganden torde, med hänsyn till innehållet i det till lagrådet
remitterade förslaget till förmvnderskapslag, intet vara att erinra. Om emellertid
de i samma förslag upptagna bestämmelserna om spärrning av myndlings hos
bank insatta medel i enlighet med lagrådets hemställan omarbetas sålunda,
att i regel spärrningen blir automatisk och för förmyndarens fria förfogande
över medlen förutsättes särskilt därom gjort förbehåll, medför detta givetvis
behov av åtskilliga ändringar uti ifrågavarande stadganden i sparbankslagen.

Den nya sparbankslagens uppställning är sådan, att de i förevarande hänseende
erforderliga bestämmelserna böra få sin plats i 24 § av lagen. Nu
förevarande förslag till ändring av vissa paragrafer i 1892 års lag bör alltså
utbytas mot förslag till lag om ändrad lydelse av 24 § i den nya lagen.

Det synes nödigt att giva lämplig övergångsbestämmelse därom, huru skall
förfaras med medel, som av person, vilken vid den nya förmynderskapslagstiftningens
ikraftträdande uppnått femton men ej sexton års ålder, insatts
efter det han fyllt femton år.

Thulin:

I den vid tiden för avgivande av lagberedningens förslag till lag om förmynderskap
gällande lagen angående sparbanker av den 29 juli 1892 upptogos
vissa bestämmelser om de i sparbanker av eller för omyndig insatta medel,
vilka bestämmelser kompletterats i lagberedningens förslag till ändrad lydelse
av vissa paragrafer i sparbankslagen. En del motsvarande bestämmelser förekommo
även i förordningen den 22 juni 1883 angående en postsparbank för
riket.

Då det gäller att bedöma dessa stadgande^ lämplighet, är det av vikt att
göra klart för sig, huruvida desamma allenast äro att betrakta såsom instruktoriska
bestämmelser, givna inom den genom allmän lag reglerade förmynderskapsrättens
ram, eller de jämväl innehålla tillägg till eller ändringar i denna
rätt. För bedömande härav torde en historisk redogörelse erfordras.

Ett av utsedda kommitterade den 23 december 1882 avgivet förslag till reglemente
för postsparbanken innehöll dels i § 6 mom. 3, att för en och samma
persons räkning insättning å mer än en motbok ej finge äga rum, dock att
minderårig, för vars räkning medel blivit av annan person insatta, kunde

151

Kungl. Maj:ts Proposition Nr - 5ö’.

utbekomma särskild motbok för insättning av egna medel, dels i § 12 mom.
2, att minderårig, som uppnått femton år, jämväl utan särskild tillåtelse av
målsman finge förfoga över medel, insatta å sådan motbok, som han på grund
av § 6 mom. 3 för insättning av egna medel utbekommit.

I det betänkande, vari förslaget var intaget, framhölls såsom motiv till
nämnda stadganden, att ehuru kommitterade ansett förbud böra intagas mot
insättning av medel för en och samma persons räkning på mer än en motbok,
ett undantag därifrån synts böra medgivas. Om någon uttagit motbok i
ändamål att å densamma för minderårigs räkning insätta medel, skulle, med
tillämpning av föreskriften om endast en motboks utfärdande, nämnda omständighet
kunna komma att avhålla den minderårige från att själv göra insättningar,
enär han icke förr än vid uppnådd myndighetsålder kunde fä dispo
liera över medel, som blivit insatta å en sålunda, på rekvisition av annan
person, utfärdad motbok. För att göra det kraftiga — moraliska såväl som
ekonomiska — uppfostringsmedel, som bildades av en egen sparbanksbok, tillgängligt
för även sådan minderårig, för vars räkning medel redan blivit av
annan person i postsparbanken insatta, hade kommitterade därför föreslagit
den inskränkning i förbudet mot insättning på mer än en motbok, att för
insättning av egna medel minderårig kunde utbekomma särskild motbok, och
i sammanhang därmed, i överensstämmelse med vad allmän lag stadgade i
fråga om minderårigs rätt att själv förfoga över medel, som han sig förvärvat,
föreslagit, att minderårig ägde att, vid uppnådd ålder av femton år.
själv lyfta medel, som blivit, å särskild motbok av honom i postsparbanken
insatta.

Vad kommitterade föreslagit intogs utan förändring i § 5 mom. 3 och § 11
mom. 2 av den under den 22 juni 1883 utfärdade förordningen angående eu
postsparbank för riket.

Den 27 oktober 1891 avgavs av utsedda kommitterade förslag med betänkande
angående sparbanker; och intogos däri bestämmelser dels i 2-1 § —
såsom undantag från huvudregel därom att för en och samma person insätt
ning å mer än en motbok ej linge äga rum — att minderårig, för vars räkning
medel blivit av annan person insatta, kunde utbekomma särskild motbokför
insättning av egna medel, och dels i 26 §, att minderårig, som uppnått
femton år, utan särskilt tillstånd av målsman ägde förfoga över medel, insatta
å motbok, som han på grund av 24 § för insättning av egna medel
utbekommit, dock med tillägg att medel, om vilka nu vore sagt, ej finge från
sparbank utbetalas till målsman utan minderårigs samtycke.

1 betänkandet framhölls, att § 11 i förordningen om postsparbanken legat
till grund för stadgandet i 26 §, men motiverades detsamma dock på ett något
skiljaktigt sätt, i ty att stadgandet angavs vila på den presumtion, att minderårig
efter uppnådda femton år själv förvärvat de medel, han på sådan
motbok i sparbank insatt, samt att med stöd av denna presumtion, enligt
vilken den minderårige ägde afl råda över medlen, så länge de vore i spar -

152

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

banken innestående, kommitterade, utan syfte att därvid ändra gällande lagstiftning
i ämnet, endast velat till förebyggande av ersättningsanspråk mot
sparbanks styrelse bestämma sättet för utlämnande från sparbank av densamma
för den minderåriges räkning anförtrodda medel.

Då därefter vid 1892 års riksdag förehades en på grundval av sistnämnda
kommittéförslag utarbetad proposition med förslag till lag angående sparbanker,
däri utan särskild motivering ordet »minderårig» utbytts mot »omyndig»,
blevo, på hemställan av lagutskottet, bestämmelserna i 24 § om förbud
för en och samma person mot insättning å mer än en motbok och därmed
även det därifrån stadgade undantaget uteslutna; varjämte åt 26 §, i angivet
syfte av en förenklad redaktion, gavs den lydelse, att omyndig, som uppnått
femton år, utan särskild tillåtelse av målsman ägde förfoga över egna medel,
som han själv å motbok insatt, dock med tillägg i enlighet med kommittéförslaget.

I överensstämmelse med detta riksdagens beslut utfärdades sedermera lagen
angående sparbanker den 29 juli 1892.

I nu föreliggande förslag till lag om ändrad lydelse av, bland annat, 26 §
i sparbankslagen har upptagits motsvarande stadgande, dock med visst tilllägg
och med förändring av femton år till sexton år.

Efter det lagberedningen avgav det betänkande, vara nu till granskning
föreliggande förslag är grundat, har, på sätt förut erinrats, den 29 juni 1923
utfärdats en ny lag om sparbanker. I denna lag har motsvarande stadgande,
24 §, fått följande ändrade lydelse: »Omyndig må utan särskild tillåtelse
av förmyndare förfoga över medel, som den omyndige, efter det han fyllt
femton år, själv å motbok insatt. Sådana medel må ej utan den omyndiges
samtycke utbetalas till förmyndaren».

Detta stadgande skiljer sig från 1892 års lag i två avseenden.

Den ena ändringen är, att uttrycket »egna medel» utbytts mot ordet »medel».
Denna ändring har vidtagits i enlighet med förslag av 1921 års sparbankskommitté,
som till stöd därför anfört följande: Uteslutandet av »egna» innebure
icke en ändring av saklig natur. Att en sparbank skulle pröva, huruvida
av omyndig själv insatta medel verkligen vore hans egna, kunde ju icke
vara avsett. Till sin egen säkerhet borde sparbank lämpligen vid insättning
å en för en omyndig utställd motbok göra anteckning om vem som verkställt
insättningen.

Den andra ändringen är, att uttrycket »medel, som han själv å motbok
insatt» utbytts mot »medel, som han, efter det han fyllt femton år, själv å
motbok insatt». I motiven till det förslag till lag om sparbanker, som framlades
vid 1922 års riksdag, anfördes såsom stöd för denna jämkning, vilken
ansågs allenast vara redaktionell, att den skett för att bringa ordalagen i
bättre överensstämmelse med 19 kap. 1 § ärvdabalken i dess gällande lydelse.

I ett av utsedda kommitterade den 15 november 1921 avgivet betänkande
angående omorganisation av postsparbanken hade åt förevarande bestämmelse

153

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

givits följande ändrade lydelse: »Omyndig äger att förfoga över medel, som
för hans räkning innestå å motbok, utfärdad efter det han fyllt femton år.
Har motboken utfärdats tidigare, har däremot målsmannen förfoganderätt
över medlen, ända tills ägaren blivit myndig.» Såsom motiv härför framhölls
i betänkandet, att på grund av det stora antal delägare, postsparbanken hade,
det i praktiken vore omöjligt att tillämpa förut gällande bestämmelse efter
ordalydelsen. I det förslag till förordning om postsparbanken, som av Kungl.
Maj:t förelädes 1922 års riksdag, fick stadgandet emellertid utan särskild
motivering samma lydelse som i lagen om sparbanker; och godkändes denna
lydelse även av riksdagen samt ingick såsom § 4 i den under den 21 juni
1922 utfärdade förordningen angående postsparbanken.

Ehuru de tidigare använda uttrycken i förevarande hänseende kunnat giva
anledning till den tolkning, att omyndig efter fyllda femton år finge förfoga
över egna medel, som han tidigare själv å motbok insatt, är numera fastslaget,
att denna förfoganderätt allenast avser medel, insatta efter det den omyndige
fyllt femton år, varemot tidigare av honom insatta egna medel få disponeras
av förmyndaren, där ej vid insättning för omyndigs räkning av annan än
honom själv gjort förbehåll till annat föranleder. I detta avseende innehåller
vid sådant förhållande den nu gällande lagstiftningen om sparbanker ej någon
ändring i eller tillägg till den genom allmän lag reglerade förmynderskapsrätten.
Mera tveksamt ställer det sig med den nya sparbankslagens stadgande,
enligt vilket medel, som den omyndige efter fyllda femton år själv insatt, må
uppbäras av honom och ej av förmyndaren, utan att utredning erfordras, om
de äro hans egna medel. Är det så, att även i andra förhållanden presumtion
anses föreligga, att där den omyndige efter fyllda femton år disponerat
över medel, som han haft om händer, dessa äro att anse såsom hans egna
medel, innebär stadgandet ej heller i denna del någon ändring i eller tillägg
till förmynderskapsrätten. Men i så fall kan ifrågasättas, om bestämmelser i
detta syfte böra i lag meddelas särskilt för sparbanker, helst dessa bestämmelser
lätteligen kunna föranleda den missuppfattningen, att motsvarande
regler ej gälla i andra likartade förhållanden. Lämpligast torde därför vara,
att samtliga bestämmelser angående i sparbanker av eller för omyndig insatta
medel uteslutas ur sparbankslagen och hänvisas till reglementariska bestämmelser
eller att, om särskilda lagstadganden i ämnet anses erforderliga, dessa
inflyttas i lagen om förmynderskap. Iakttages ej detta, torde motsvarande
stadganden böra införas i banklagstiftningen.

154

Kungl. Maj:ta Proposition Nr 55’.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3, 52, 1 13 och
168 §§ i lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse.

Lagrådet yttrade:

I 3 och 113 §§ torde böra angivas, att däri omförmälda värdehandlingar
skola mottagas till förvaltning i enlighet med de i lagen om förmynderskap
och eljest i lag givna bestämmelser.

Givetvis erfordras åtskilliga jämkningar i förevarande lag, för den händelse
lagrådets hemställan därom att spärrning av myndlings hos bank insatta
kapitaltillgångar i regel skall inträda automatiskt vinner avseende.

Vid framläggande för riksdagen av proposition i ämnet bör uppmärksammas,
hurusom 52 och 168 §§ erhållit ny lydelse genom lagen den 1 september
1923 om vissa ändringar i banklagen.

Justitieråden Stenberg och Köersner anförde:

Då enligt gällande lag hinder synes möta, att samma person innehar liera
sparkasseböcker, men möjlighet härtill bör beredas av enahanda skäl, som
föranlett bestämmelser i sparbankslagen angående flera sparbanksböckers utfärdande
i vissa fall för samma person, hemställes, att motsvarighet till dessa
bestämmelser måtte införas i banklagen.

Jämväl sådana bestämmelser, som föreslagits till införande i sparbankslagen
i fråga om rätt för omyndig, som uppnått viss ålder, att utan tillåtelse av
förmyndaren förfoga över medel, som han själv insatt, ävensom om förpliktelse
för bank, hos vilken omyndig insatt medel ä egen räkning, att, om förmyndaren
erhållit överförmyndarens samtycke att omhändertaga medlen, respektera
därom gjord, vederbörligen bestyrkt anmälan, synas böra inflyta i
banklagen.

Regeringsrådet Thulin åberopade i de av justitieråden Stenberg och Köersner
berörda hänseenden sitt vid förslaget till ändringar i sparbankslagen avgivna
yttrande.

I övrigt lämnades förevarande förslag utan anmärkning.

Förslagfen till lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen
den 7 maj 1918 (nr 294) om särskilda tingssammanträden
för handläggning av vissa mål och ärenden och lag om
ändrad lydelse av lagen den 22 april 1921 med vissa bestämmelser
om förmynderskap för omyndig medlem av

det kungliga huset

lämnades utan anmärkning.

155

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Förs>aget till lag angående ändring i lagen den 8 juli 1904
om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap

och förmynderskap.

Förslaget gav anledning till de erinringar, som innefattas i nedan intagna
yttranden.

4 kap. 1 §.

Thulin:

Andra stycket torde böra så omformuleras, att Konungen må äga meddela
däri avsedda särskilda bestämmelser ej endast generellt för samtliga förmynderskap
för minderåriga undersåtar i viss främmande stat utan även speciellt
beträffande visst förmynderskap.

5 kap. 9 §.

Lagrådet:

Då föreskrifterna i 5 kap. 4 § i viss mån strida mot art. 3 i 1905 års
Haagkonvention, torde, för möjliggörande av Sveriges anslutning till denna
konvention, jämväl nämnda paragraf böra upptagas bland dem, från vilka
Konungen enligt första stycket av nu förevarande lagrum skall äga att stadga
avvikelse. Vidtages denna ändring, synes motsvarande komplettering lämpligen
böra ske i 4 kap. 7 § första stycket, där 3 § av samma kapitel borde
införas bland lagrum, från vilka avvikelser kunna stadgas.

Konungens förordnande enligt andra stycket av den nu behandlade paragrafen
lärer böra uttryckligen reglera ej blott frågan, huruvida förmynderskap
enligt vår lag skall anordnas eller icke, utan även och i främsta rummet
frågan, om omyndighetsförklaring enligt svensk lag skall äga rum eller ej.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 12 § i lagen
den 5 juni 1909 om konsularjurisdiktion

föranledde ej annan anmärkning av lagrådet än att i förslaget icke blivit
iakttaget, att genom lag den 13 maj 1921 i förevarande paragraf upptagits
ett första stycke av innehåll, att konsulardomaren är konkursdomare.

De till lagrådet överlämnade skrivelserna från Stockholms rådstuvurätts
första avdelning och förmyndarkammaren samt från samfällda rådstuvurätten
skulle återställas till vederbörande departement.

Ur protokollet
Erik Öländer.

156

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Utdrag av ‘protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 22 februari 1924.

Närvarande:

Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von

Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,
Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Ekeberg anmäler lagrådets den
8 februari 1924 avgivna utlåtande över de genom Kungl. Maj:ts beslut den
5 oktober 1922 till lagrådet remitterade förslagen till

1) lag om förmynderskap,

2) lag angående införande av lagen om förmynderskap,

3) lag om vård av omyndigs värdehandlingar,

4) lag om verkan av avtal, som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet,

5) lag om ändrad lydelse av 5 kap. 12 och 13 §§ giftermålsbalken,

6) lag angående ändrad lydelse av 5 § i lagen den 11 juni 1920 om barn
i äktenskap,

7) lag angående ändrad lydelse av 12 § i lagen den 14 juni 1917 om
adoption,

8) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap,

9) lag om ändrad lydelse av 12 kap. 4 § och 16 kap. 2 § ärvdabalken,

10) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 10 § handelsbalken,

11) lag om ändrad lydelse av 6 kap. 6 § och 22 kap. 14 § strafflagen,

12) lag om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 24 september 1861
angående vård av död mans bo,

13) förordning om ändrad lydelse av § 6 i förordningen den 18 juni 1864
angående utvidgad näringsfrihet,

14) lag om ändrad lydelse av 2 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom,

15) lag om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ i förordningen den 16 juni 1875
angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden,

16) lag om ändrad lydelse av 23, 24 och 26 §§ i lagen den 29 juli 1892
angående sparbanker,

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53. 157

17) lag angående ändrad lydelse av 3, 52, 113 och 168 §§ i lagen den 22
juni 1911 om bankrörelse,

18) lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 7 maj 1918 om särskilda
tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden,

19) lag om ändrad lydelse av lagen den 22 april 1921 med vissa bestämmelser
om förmynderskap för omyndig medlem av det kungliga huset,

20) lag angående ändring i lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap samt

21) lag angående ändrad lydelse av 12 § i lagen den 5 juni 1909 om
konsularj urisdiktion.

Departementschéfen anför:

»Det förslag till lag om förmynderskap, som nu föreligger, utgör ett led i
den inom vårt land pågående revisionen av 1734 års lag. Sedan lagberedningen
avslutat omarbetningen av giftermålsbalken, har åt beredningen uppdragits
att företaga revision av ärvdabalken med vad därmed äger samband,
därvid det tillåtits beredningen att, därest sådant funnes lämpligt, framlägga
de förslag, till vilka bearbetningen föranledde, i särskilda efter ämnenas beskaffenhet
lämpade avdelningar. Början har nu av lagberedningen gjorts med
den sista avdelningen av den nuvarande ärvdabalken, nämligen den, som
omfattar förmynderskapslagstiftningen. Att denna avdelning upptagits till behandling
först har berott dels därpå, att en revision av förmynderskapsrätten
sedan lång tid tillbaka stått på dagordningen och att en del förarbeten för
denna revision redan tidigare blivit utförda, och dels därpå, att vissa till
förmynderskapsrätten hörande frågor upptagits på det program, som på sin
tid utarbetades för ett gemensamt skandinaviskt lagstiftningsarbete på familjerättens
område.

I enlighet med nämnda program har det föreliggande förslaget tillkommit
under samarbete med delegerade för Danmark och Norge. Redan från början
var det förutsatt, att samarbetet icke skulle omfatta lagstiftningsområdet i
dess helhet, och i enlighet härmed har samarbetet varit begränsat till vissa
delar. En så omfattande enighet som beträffande giftermålsbalken hade pa
förevarande område varit otänkbar. Förmynderskapsrättens utformning är
nämligen i viktiga avseenden beroende på allmänt organisatoriska och administrativa
förhållanden, och då härutinnan stora skiljaktigheter föreligga mellan
de skandinaviska länderna inbördes, hava till gemensam behandling kunnat
upptagas endast sådana delar av lagstiftningsområdet, där dylika förhållanden
icke behöva inverka. Ej heller har samarbetet i lika mån omfattat båda de
andra länderna. Med både Danmark och Norge har samarbete bedrivits
rörande frågorna om myndighetsålder och om villkoren för omyndighetsförklaring,
om verkan av själva omyndigheten — däri inbegripna frågorna om
omyndiga personers rättsliga handlingsförmåga och följderna av att omyndiga
personer ingå avtal, vartill de icke varit behöriga — samt slutligen om ord -

Förslagens

tillkomst.

158

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

bände av vissa spörsmål av internationellt-privaträttslig natur. Samarbetet
med Danmark har härutöver omfattat, bland annat, reglerna om rätt och plikt
att vara förmyndare, de allmänna bestämmelserna om förmyndares kompetens
och skyldigheter samt frågan om verkan av avtal, som myndig person
slutit under inflytande av rubbad själsverksamhet. Det danska förslaget har
den 30 juni 1922 blivit upphöjt till lag.

Gällande rätt. Gällande rätt innehåller beträffande förmyndarvården synnerligen få bestämmelser.
Åt förmyndaren har lämnats den största frihet att enligt eget omdöme
bestämma angående vården och förvaltningen av den omyndiges egendom.
Han skall visserligen tillse, att den omyndiges medel bliva på räntebärande
sätt placerade, men hinder anses ej föreligga, att han utan vidare använder
dem uti egen rörelse eller eljest för egen räkning och sålunda okontrollerat
ställer sig såsom den omyndiges gäldenär. Beträffande förmyndarens redovisningsskyldighet
stadgades i 1734 års lag, att han skulle redovisa för förmynderskapet
till den omyndiges fränder samt att, om fränder ej funnos
eller ville åtaga sig granskningen, domaren skulle förordna granskningsman
i deras ställe.

Den frihet, som lagen medgivit förmyndaren, i förening med de otillfredsställande
bestämmelserna om redovisning och kontroll medförde svåra förluster
för de omyndiga genom vårdslösa eller oredliga förmyndare. På grund
härav framställdes redan tidigt krav på förändrade eller mera betryggande
bestämmelser. Reformyrkandena följde i huvudsak två olika linjer. Den ena
linjen avsåg genomförande av strängare lagstiftning rörande förmyndarnas
redovisningsskyldighet och kontrollen å deras förvaltning. Den andra linjen
däremot avsåg, att förvaltningen skulle i större eller mindre utsträckning
fråntagas förmyndarna och anförtros åt särskilda förmyndarkamrar, därvid
den ända sedan år 1667 i Stockholm befintliga förmyndarkammaren tänktes
skola tjäna såsom mönster. De reformer, som kommit till stånd i lagstiftningsväg,
hava följt den första linjen. Resultatet har framgått i förordningar
den 19 maj 1845 och den 24 september 1861 samt slutligen i den ännu
gällande lagen av den 18 april 1884. Härigenom har det ålagts förmyndarna
att årligen till gode män, som utses av kommunerna, avgiva räkning över
sin förvaltning. Räkningen granskas av gode mannen, vilken det åligger att,
om granskningen giver anledning till anmärkning, anmäla förhållandet hos
rätten för vidtagande av erforderliga åtgärder mot förmyndaren.

Även efter antagandet av 1884 års lag hava krav blivit resta på förbättrad
förmynderskapslagstiftning. Tid efter annan hava i riksdagen väckts motioner
utvisande ett behov härav. Otvivelaktigt är också, att 1884 års lag i många
avseenden är otillfredsställande. Denna lag lämnar inga regler angående sättet
för förmyndarens förvaltning utan avser endast att reglera förmyndarens
redovisningsskyldighet. Lagen giver emellertid gode männen föga ledning för
bedömande av när ett ingripande från deras sida erfordras, och den nuva -

Kungl. Majits Proposition Nr 53.

159

rande formen för utseende av gode män torde ej heller lämna erforderlig
garanti för att på alla håll lämpliga och kompetenta personer utses för uppdraget.

I skrivelse den 15 april 1902 anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t täcktes
taga i övervägande, huruvida icke mera betryggande föreskrifter rörande kontrollen
över förmyndares förvaltning av omyndigs tillgångar i kontanta medel
och värdehandlingar kunde ernås, samt i sådant fall låta utarbeta och för
riksdagen framlägga förslag i ämnet. Denna riksdagsskrivelse föranledde tillkallande
av särskilda sakkunniga inom justitiedepartementet, vilka den 5
januari 1911 avlämnade ett förslag till lag om förmynderskaps förvaltning.

Över detta förslag infordrades yttranden, men ärendets behandling inom
departementet hade ännu icke föranlett någon åtgärd, då lagberedningens
arbete med en revision av förmynderskapsrätten började.»

Departementschefen redogör härefter för såväl förslaget till lag om förmynderskap
som de övriga i samband därmed framlagda lagförslagen och yttrar
därvid bland annat följande:

»Förslaget till lag om förmynderskap är uppdelat i tolv kapitel. Dessa kunna hårslagens
med hänsyn till innehållet sammanföras i olika grupper. 1 kap. bildar ensamt uppställning.
en grupp. Detta kap. handlar om dem, som äro omyndiga, och här givas sålunda
bestämmelser om myndighetsålder och om de orsaker, på grund av
vilka omyndighetsförklaring kan meddelas. I de främmande länder, där man
har en systematisk civillag, behandlas dessa ämnen icke i samband med förmynderskapsrätten
utan bland de s. k. personrättsliga reglerna, hörande till
lagens allmänna del. Då sådan avdelning saknas i den svenska lagen, hava
ifrågavarande stadganden såsom närmast sammanhörande med förmynderskapsrätten
fått sin plats såsom inledning till denna. Därefter följer en annan
grupp, omfattande de i 2 kap., 3 kap. och 4 kap. givna stadgandena angående
de organ, som handhava förmyndarvården, nämligen dels förmyndarna,
dels ett särskilt nyskapat kontrollorgan, överförmyndaren, och dels
slutligen förmynderskapsdomstolen. En särskild grupp bildar härefter 5 kap.,
som närmare angiver, vari omyndigheten, rättsligt sett, består. Även detta
ämne brukar i främmande rätt behandlas i civillagens allmänna del eller i
en särskild åt personrätten ägnad avdelning av civillagen. Den därpå följande
gruppen omfattar 6 kap., 7 kap. och 8 kap. Här givas regler angående förmyndarens
allmänna befogenheter jämte detaljerade föreskrifter för förvaltningens
utövande under olika förhållanden. En grupp för sig bilda 9 kap.
och 10 kap., som innehålla bestämmelser angående omfattningen av förmyndarens
redovisningsskyldighet och sättet för dess fullgörande ävensom angående
utövandet av överförmyndarens tillsyn över förmyndarens förvaltning.

I 11 kap. givas därefter regler om gode män för vissa fall, vilka regler i
huvudsak hava karaktär av hänvisningar till vad som gäller om förmynderskap.
Slutligen upptagas i 12 kap. vissa bestämmelser om det processuella

160 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

förfarandet i mål och ärenden, varå lagen om förmynderskap äger tillämpning.
Bland de övriga lagförslag, som lagberedningen framlagt, äro de viktigaste
— förutom förslaget till lag om införande av lagen om förmynderskap
— dels ett förslag till lag om vård av omyndigs värdehandlingar, vilket förslag
ansluter sig till de i 8 kap. av förslaget till lag om förmynderskap givna
reglerna om förvaltningen och innehåller särskilda bestämmelser i avseende
å den medverkan från bankernas sida, som kräves för lagstiftningens genomförande,
och dels ett förslag till lag om verkan av avtal, som slutits under
inflytande av rubbad själsverksamhet, vilket lagförslag nära sammanhänger
med de i 5 kap. föreslagna reglerna om verkan av omyndighet. Slutligen mä
framhållas, att lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap och förmynderskap blivit fullständigt omarbetad i vad
angår de förmynderskapsrättsliga delarna.

Förslagens Lagberedningen har till en början haft att taga ståndpunkt till frågan, hurumnehåll.
vjja förvaltningen av de omyndigas egendom bör i viss mån undandragas

förmyndarna och överlämnas till förmyndarkamrar. Tanken därpå har med
allt skäl avvisats. Först och främst ställer kostnadsfrågan oöverstigliga hinder
i vägen för en sådan anordning. I vårt vidsträckta land skulle vidare kommunikationen
mellan förmyndaren och en ofta avlägsen förmyndarkammare
medföra avsevärt besvär och extra kostnader för de omyndiga. Slutligen är
det att befara, att en förvaltning genom förmyndarkamrar skulle i stor utsträckning
taga allt för byråkratiska former. De fördelar, som skulle vara
förenade med förvaltning genom förmyndarkamrar, torde lika väl kunna vinnas
genom förvaltningens bibehållande hos förmyndaren med de inskränkningar
i hans handlingsfrihet och den kontroll, varom bestämmelser upptagits
i förslaget.

Beträffande förslagens innehåll i övrigt torde följande böra framhållas:
Myndighets- Med avseende å de i 1 kap. upptagna bestämmelserna om omyndiga märomyndighets
^es> myndighetsåldern bibehållits vid 21 år. Under det att i gällande rätt
förklaring, endast gives en kortfattad regel, att omyndighetsförklaring må meddelas, när
någon på grund av vanvett, slöseri eller andra orsaker är ur stånd att vårda
sitt gods, hava i förslaget upptagits uttömmande och mera detaljerade bestämmelser
om orsaker till omyndighetsförklaring.

Förmyndare. Stadgandena om förmyndare ansluta sig i huvudsak till gällande rätts regler,
Vfbrdmyndér- sådana dessa blivit bestämda genom nyare lagändringar, särskilt i samband
skap. med antagandet av nya giftermålsbalken. Härvid torde observeras, att i den
samtidigt med giftermålsbalken antagna lagen om barn i äktenskap givits särskilda
regler angående vårdnad d. v. s. angående handhavandet av de angelägenheter,
som röra barnets person. Härigenom har en gräns kommit till
stånd mellan personliga och ekonomiska angelägenheter i vad angår dem, som
äro omyndiga på grund av sin ålder. Till de personliga angelägenheterna räknas
emellertid också ingåendet av arbetsavtal. Medan det i regel tillkommer

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

161

föräldrarna i förening att handhava vårdnaden, utövas bestämmanderätten i
barnens ekonomiska angelägenheter av fadern i egenskap av legal förmyndare.
Modern har sålunda icke del i förmynderskapet men blir förmyndare,
om fadern dör eller han av en eller annan anledning blir hindrad att utöva
förmynderskapet. I samband härmed må erinras, att det endast i ytterst få
undantagsfall förekommer, att barnen i båda föräldrarnas livstid äga egendom,
för vilken kräves förmyndarvård. Om föräldrarnas äktenskap upplöses
på annat sätt än genom enderas död, skall domstolen tillägga en av föräldrarna
vårdnaden, och den, som sålunda får vårdnaden, blir i och med detta
också förmyndare. När båda föräldrarna äro döda, förordnas en förmyndare,
och denne får i så fall omhändertaga såväl vårdnaden som de ekonomiska
angelägenheterna. Den behörighet, som tillkommer förmyndaren såsom sådan,
har följaktligen olika stor omfattning, när förmynderskapet innehaves av någon
av föräldrarna såsom legal förmyndare och när det utövas av en förordnad
förmyndare. I nu angivna bestämmelser om vårdnad och förmynderskap göres
genom förslaget ingen ändring.

Mot den nuvarande godemansinstitutionen torde förnämligast vara att invända,
att distrikten ofta äro för små. Arbetet blir för ringa och ingen samlad
erfarenhet vinnes, vilket hos vederbörande förminskar intresset för hans
verksamhet. Det nya kontrollorganet — med benämningen överförmyndare —
har därför erhållit ett större verksamhetsområde men ansluter sig i övrigt till
det nuvarande systemet. Överförmyndare skall utses för varje tingslag eller
stad med egen jurisdiktion. I händelse av behov skola dock flera överförmyndare
kunna utses för varje sådant område. Överförmyndaren skall icke
vara tjänsteman i vanlig mening, utan han förutsättes skola innehava sin befattning
såsom ett offentligt uppdrag vid sidan av annan borgerlig verksamhet.
Emellertid skall han icke utses genom val utan tillsättas av domstolen
för en tid av fyra år i sänder. Särskilt intresse tilldrager sig spörsmålet om
det arvode, som bör tillförsäkras överförmyndaren. Då denna fråga blivit
föremål för behandling i lagrådets utlåtande, får jag hänvisa till vad jag i
det följande har att anföra därom.

I förslaget har rätten bibehållits vid i huvudsak samma funktioner såsom
förmynderskapsdomstol som enligt gällande rätt.

Bestämmelserna i 5 kap. reglera gränserna för den omyndiges rätt att råda
över sin egendom och att ikläda sig förbindelser. Bland annat lämnas således
också stadganden om rätten att råda över arbetsförtjänst. Enligt förslaget
skall förmyndaren med överförmyndarens samtycke äga omhändertaga egendom,
varöver den omyndige eljest äger råda, om detta må anses erforderligt
med hänsyn till den omyndiges uppfostran eller välfärd. I detta kapitel upptagas
även bestämmelser för det fall, att den omyndige överskrider gränserna
för sin rättsliga handlingsförmåga.

Beträffande frågan om förmyndares förvaltning har till en början fastställts,
att förmyndaren skall, på samma sätt som en syssloman, förvalta den omyn jBihang

till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 40 käft. (Nr 53.) 11

Överförmyn dare.

Förmynder

skapsdomstol.

Verkan av
omyndighet.

Förvalt ningen.

162

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

diges egendom såsom anförtrott gods. Han får sålunda icke ställa sig såsom den
omyndiges gäldenär. Skulle han det oaktat slå under sig den omyndiges egendom,
blir han förfallen till ansvar för förskingring. Vid förvaltningen har förmyndaren
i princip att fritt följa sin egen uppfattning om vad den omyndiges bästa
kräver. Han kan ej genom instruktionella föreskrifter från överförmyndarens
eller rättens sida tvingas att företaga den ena eller andra åtgärden. I två olika
avseenden har emellertid förmyndarens rörelsefrihet underkastats inskränkning
genom föreskrifter i själva lagen. Han får nämligen å ena sidan icke
placera den omyndiges penningmedel på vad sätt som helst och måste å
andra sidan inhämta särskilt tillstånd till vissa förvaltningsåtgärder.

I förra avseendet gäller, att förmyndaren utan särskilt tillstånd kan göra
den omyndiges penningmedel räntebärande genom att inköpa obligationer eller
utlåna medlen mot säkerhet av inteckning i fast egendom eller insätta dem
i bank. Det förutsättes emellertid, att Kungl. Maj:t skall lämna närmare bebestämmelser
om de särskilda villkor, varunder den omyndiges medel må
placeras på detta sätt. Om förmyndaren önskar placera den omyndiges medel
på annat sätt, t. ex. genom att köpa aktier eller utlåna medlen mot borgenssäkerhet,
är detta icke förbjudet, men förmyndaren får icke vidtaga sådan
åtgärd utan att därtill hava inhämtat överförmyndarens samtycke. Därest den
omyndige redan vid förmynderskapets övertagande äger aktier eller hans medel
eljest äro placerade på annat sätt än förut angivits, är förmyndaren icke skyldig
vare sig att realisera tillgångarna för att placera medlen på det lagstadgade
sättet eller att inhämta samtycke för tillgångarnas bibehållande. Realisation
av värdehandlingar eller indrivning av fordringar företager förmyndaren, när
han finner det nödigt för den omyndiges trygghet. Men om han företager en
sådan åtgärd, inträder skyldighet att placera härigenom inflytande medel på
det lagstadgade sättet eller i enlighet med tillstånd, som kan utverkas av
överförmyndaren.

I det senare avseendet åter gäller, att domstolens samtycke skall, på samma
sätt som för närvarande, inhämtas till försäljning av fast egendom eller dess
intecknande för gäld. Härvid har föreskrivits, att sådant tillstånd icke må
givas, med mindre viktiga skäl därtill äro. Vidare erfordras samtycke av överförmyndaren
till bland annat följande åtgärder: tillåtelse för den omyndige att
driva handel, upptagande av lån eller ingående av växelförbindelse, såvida
åtgärden icke faller inom området för rörelse, som drives med vederbörligt
tillstånd, ingående av borgen samt vissa upplåtelser av servituts-, avkomstoch
nyttjanderätt till fast egendom.

Vid sidan av dessa inskränkningar i förmyndarens rörelsefrihet hava dessutom
upptagits bestämmelser angående särskilda skyddsåtgärder för möjliggörande
av en permanent kontroll över förvaltningen av den omyndiges värdehandlingar
och banktillgodohavanden. Det har ålagts förmyndaren att, om
den omyndige har aktier, obligationer eller andra värdehandlingar till ett
sammanlagt belopp överstigande visst värde, nedsätta dessa värdehandlingar

163

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

i öppet förvar hos riksbanken eller annan bank. När sådan nedsättning skett,
skall banken svara för värdehandlingarnas förvaring och förvaltning enligt
bestämmelser, som upptagits i förut angivna särskilda lagförslag. Bankens
skyldigheter härutinnan överensstämma i huvudsak med vad bankerna för
närvarande åtaga sig i fråga om värdehandlingar, som mottagas såsom s. k.
öppet depositum. Banken skall i stor utsträckning svara för inkassering av
räntor, utdelningar och förfallna kapitalbelopp, biträda vid aktieteckning, ombesörja
förnyelse av inteckning o. s. v. De nedsatta värdehandlingarna få ej
uttagas utan överförmyndarens tillstånd. Då förmyndaren ensam äger besluta
om försäljning och andra förvaltningsåtgärder, kan tillstånd till handlingarnas
uttagande i regel icke förvägras. Tillståndets sökande har sin egentliga betydelse
däri, att överförmyndaren vet, att vederbörande värdehandling nu
innehaves av förmyndaren, och följaktligen håller sig beredd att kontrollera,
på vad sätt förmyndaren förfogar över handlingen. Förmyndaren har skyldighet
att inom viss tid efter tillståndets meddelande redogöra för de åtgärder,
han vidtagit. Överförmyndaren får härigenom möjlighet övervaka, att uttagna
värdehandlingar åter bliva nedsatta eller att medel, som inflyta genom deras
försäljning, placeras eller eljest användas på ett med lagen överensstämmande
sätt. Beträffande den omyndiges hos bankinrättning innestående medel skall
förmyndaren göra förbehåll, att medlen ej må uttagas utan överförmyndarens
tillstånd. När sådant förbehåll skett, blir banken ansvarig för att medlen ej
uttagas utan tillstånd. Genom denna s. k. spärr beredas överförmyndaren
möjlighet att på motsvarande sätt som i fråga om värdehandlingar utöva
permanent kontroll. Skyldighet att göra förbehåll om spärr föreligger icke i
fråga om medel, som behöva hållas tillgängliga för mötande av löpande utgifter,
och icke heller, när sammanlagda beloppet hos hank innestående medel
icke överstiger 1,000 kronor.

Förmyndaren skall enligt förslaget äga uppbära arvode med skäligt belopp.

Arvodet skall dock utan tillstånd av rätten icke få överstiga 5 % av den
omyndiges behållna inkomst under ett år. Då förmyndaren genom de åtgärder, som
banken är skyldig vidtaga med avseende å nedsatta värdehandlingar, beredes
avsevärd lättnad i sitt arbete, har det föreslagits, att förmyndaren å sitt arvode
skall vara skyldig avräkna gottgörelsen till banken för dess befattning med
förvaringen och förvaltningen av värdehandlingarna. Om fader eller moder
är förmyndare, skall enligt förslaget arvode icke tillkomma dem.

Därest den omyndige är delägare i ett oskiftat bo, giver gällande lagstiftning
icke någon möjlighet till verklig kontroll över det sätt, varpå hans intressen
i boet bevakas. Detta missförhållande har man sökt undanröja i förslaget
genom att i ett särskilt kapitel, det 7:de, upptaga vissa regler angående
förmyndarens skyldigheter med avseende å vården av myndlingens rätt i
oskiftat bo.

Beträffande förmyndarens redovisning för sin förvaltning skiljer sig förslaget Redovisning.
i princip icke från gällande rätt. Vissa nyheter förekomma dock. En för -

Gode män.

Processuella

bestämmelser

Stockholms

förmyndar kammare.

164 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

teckning över den omyndiges tillgångar och skulder skall sålunda ingivas till
överförmyndaren, när förvaltningen tager sin början. Enligt gällande rätt avgives
till gode männen endast räkning för varje kalenderår, men då förmyndare
frånträtt sin befattning under loppet av ett år, är lian icke skyldig avgiva
räkning för den förflutna delen av det löpande året. Denna brist har undanröjts
genom föreskrift om skyldighet för förmyndaren att vid frånträdande
av sin befattning avgiva en sluträkning för det löpande året. Då förmyndare
frånträder sin befattning, skall han enligt nuvarande lag till myndlingen, om
denne blivit myndig, eller till hans nye förmyndare avgiva eu slutredovisning,
avseende hela omyndighetstiden. Enligt förslaget skall sådan slutredovisning
i stället avgivas genom förmedling av överförmyndaren på det sätt, att denne
till den redovisningsberättigade avlämnar de räkningar och övriga handlingar,
som han tid efter annan mottagit. Under den tid, den omyndige har del i
ett oskiftat bo, skall enligt förslaget avgivas en årlig redogörelse angående
boets förvaltning, kallad årsuppgift, som skall möjliggöra kontroll över det
sätt, varpå den omyndiges intressen tillvaratagas.

I förslaget hava införts de bestämmelser, som för närvarande äro upptagna
i lagen den 11 juni 1920 om god man för bortovarande. De fall, där i övrigt
enligt förslaget god man kan förordnas, äro dels då förmyndaren för omyndig
är av någon anledning urståndsatt att sköta den omyndiges angelägenheter
eller på grund av en intressekonflikt med den omyndige icke bör få göra
detta, och dels då myndig person på grund av sjukdom, som kan antagas
vara övergående, är ur stånd att bevaka sin rätt eller förvalta sin egendom.

Beträffande de i 12 kap. upptagna processuella bestämmelserna märkas
särskilt de mera detaljerade regler, som ansetts erforderliga för mål om omyndighetsförklaring
eller sådan förklarings hävande.

I förslaget till lag om införande av lagen om förmynderskap tilldrager sig
frågan om Stockholms förmyndarkammare särskilt intresse. Denna institution,
som tillkom redan år 1667, har för närvarande en dubbel uppgift. Till en
början tjänstgör förmyndarkammaren såsom bankinrättning, i det att tvång
föreligger för förmyndarna att hos förmyndarkammaren insätta de omyndigas
kontanta medel. Vidare tjänstgör förmyndarkammaren såsom depositionsanstalt
för de omyndigas värdehandlingar. Förmyndarna äro skyldiga att nedsätta
värdehandlingarna hos förmyndarkammaren. Denna förvarar desamma och
tillhandagår förmyndarna med vidtagande av vissa förvaltningsåtgärder,
dock icke i samma utsträckning, som enligt det föreliggande förslaget åligger
bankerna. Lagberedningen har nu föreslagit, att förmyndarkammaren skall
upphöra med sin verksamhet. Dess särskilda inlåningsrörelse anses sakna
berättigande i vår tid med de goda placeringsmöjligheter, som stå öppna.
Beträffande förmyndarkammarens funktion såsom depositionsanstalt för värdehandlingar
har gjorts gällande, att då enligt förslaget sådan deposition skall
ske hos bankerna, därmed vinnes lika gott skydd för de omyndiga som genom
nedsättning i förmyndarkammaren, varjämte bankerna skulle komma att till -

165

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

handagå med avsevärt flera förvaltningsåtgärder än förmyndarkammaren. Slutligen
har framhållits, att de bouppteckningsavgifter, varmed förmyndarkammarens
förvaltningsutgifter utan kostnad för de omyndiga för närvarande täckas, inom
närmare framtid kunna antagas komma att genom förändrad lagstiftning
upphöra att utgå, och att sålunda medel skulle komma att i framtiden saknas
för ett fortsatt uppehållande av förmyndarkammarens verksamhet. Kostnaderna
härför hava nämligen av lagberedningen antagits skola uppgå till väsentligt
högre belopp än de kostnader, som föranledas av den föreslagna förmynderskapslagstiftningens
genomförande jämväl för huvudstaden. Även om förmyndarkammaren
skall upphöra, torde emellertid en övergångsperiod vara erforderlig
för avveckling av dess penningrörelse. Det har föreslagits, att under denna
avvecklingsperiod överförmyndare icke skall utses för Stockholm utan överförmyndarfunktionerna
fullgöras av förmyndarkammaren.»

Härefter redogör departementschefen för innehållet av lagrådets utlåtande
och anför därvid:

»Lagrådet tillstyrker, att ny förmvnderskapslagstiftning bygges på den grund,
varå förevarande förslag vila. De erinringar, som framställts av lagrådet eller
dess särskilda ledamöter, röra detaljer och äro i stor utsträckning av formell
natur. Beträffande den överarbetning av de föreliggande förslagen, som med
anledning av lagrådets anmärkningar ägt rum inom justitiedepartementet, torde
jag få anföra följande:

rörslagens
överarbetning
inom justitiedepartementet.

Två ledamöter av lagrådet hava vid 1 Icap. 1 § av förslaget till lag om för-Förslaget till

lag om förmynderskap.

mynderskap framställt anmärkning mot användandet av beteckningen »minderårig»
å den, som är omyndig på grund av sin ålder. Det är visserligen sant,
att ifrågavarande beteckning i andra lagar användes i annan betydelse. På
sätt påpekats, är emellertid beteckningens användning icke enhetlig i dessa
andra lagar, i det att med minderårig än avses den, som icke uppnått aderton
års ålder, och än åter den, som icke uppnått sexton års ålder. När beteckningen
minderårig användes i viss lag, avses således endast att därmed utmärka
en person, som icke uppnått den ålder, vilken på det ifrågavarande
lagstiftningsområdet är av särskild betydelse. Med hänsyn härtill torde hinder
icke möta att å det nu förevarande lagstiftningsområdet med »minderårig»
beteckna den, som är under tjuguett år. Det synes mig också mera tilltalande
att använda denna beteckning, som i nämnda betydelse har internationell
hävd och redan influtit i 1904 års lag om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap och förmynderskap, än att för ändamålet särskilt skapa
en ny terminologi.

Ej heller torde det vara erforderligt att, på sätt alternativt hemställts, i lagtexten
särskilt angiva, att den här åsyftade betydelsen av beteckningen minderårig
gäller endast såvitt uttrycket användes i förevarande lag. Även utan sådant
tillägg bör det vara tydligt, att den olikartade betydelse, vari uttrycket användes

1 kap.

166

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

på andra lagstiftningsområden, icke rubbas genom uttryckets införande i förevarande
lag.

Mot 1 Tcap. 2 § hava lagrådets ledamöter i särskilda yttranden framställt
anmärkningar, avseende ett ökande av möjligheterna att vinna omyndighetsförklaring
antingen mot vederbörandes vilja eller i varje fall med hans eget
begivande.

Vad då först angår omyndighetsförklaring mot vederbörandes vilja anser
jag mig till en början böra framhålla, att vid fastställandet i lag av de anledningar,
som må föranleda en dylik förklaring, alltid bör förfaras med försiktighet.
Omyndighetsförklaring är en åtgärd, som ingriper synnerligen djupt
i en människas liv. Med förlusten av rätten att själv bestämma över sina
ekonomiska angelägenheter följer i regel en stark begränsning i förmågan att
i fråga om sin livsföring över huvud följa egna åsikter och böjelser. Därtill
kommer, att omyndighetsförklaringen även medför offentligrättsliga verkningar,
i det den omyndigförklarade förlorar både valrätt och behörighet att bekläda
allmänna förtroendeuppdrag. Med hänsyn härtill bör omyndighetsförklaring
icke komma till stånd i andra fall, än då detta är oundgängligen nödvändigt
för att skydda vederbörande själv eller honom närstående personer,
i förhållande till vilka han är underhållsskyldig. Frågan är då, huruvida det
med dessa allmänna riktlinjer överensstämmer att, på sätt inom lagrådet föreslagits,
tillåta meddelande av omyndighetsförklaring — utom i de under 1.—3.
angivna fall — även när någon av annan i lagen icke särskilt angiven orsak
finnes vara ur stånd att vårda sig eller sin egendom. Huruvida i ett visst fall
en person skall anses sakna förmåga att själv taga vård om sina angelägenheter,
kan emellertid bliva föremål för högst olika bedömande, allt efter den
bedömandes läggning och allmänna uppfattning. Ett handlingssätt, som för
den ene vittnar om uppenbar oförmåga, utgör för den andre endast ett uttryck
för tillåtlig originalitet. Först om vid frågans avgörande hänsyn också
måste tagas till huruvida den påstådda oförmågan har sin grund i viss lättare
bestämbar objektiv omständighet, vinnas förutsättningar för en någorlunda
likformig tillämpning av reglerna angående omyndighetsförklaring. I likhet
med lagberedningen anser jag sålunda, att till ledning för domstolarna böra i
lagen på uttömmande sätt angivas de omständigheter, vilka kunna anses föranleda
sådan oförmåga hos en person att vårda sina angelägenheter, att man
på grund därav kan skrida till hans förklarande för omyndig. Häremot har
visserligen inom lagrådet anmärkts, att man nyligen på ett annat område gått
i motsatt riktning, i det att genom 1921 års konkurslag — i motsats mot
vad förut gällde — medgivits, att gäldenär må, förutom av vissa i lagen
upptagna orsaker, försättas i konkurs, jämväl när han på grund av andra, i
lagen icke angivna omständigheter måste antagas vara på obestånd. Det torde
dock kunna härtill erinras, att man vid bedömandet av frågan, om en person
är ur stånd att fullgöra sina förbindelser, har större ledning i yttre objektiva
omständigheter än då det gäller att enbart avgöra, huruvida en person saknar

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

167

förmåga att vårda sina angelägenheter, samt att i varje fall borgenärernas
intresse i att konkursen icke obehörigen fördröjes är så stort, att gäldenärens
intresse måste stå tillbaka, medan däremot vid frågor om omyndighetsförklaring
ett utomstående intresse av denna styrka saknas.

Även om sålunda orsakerna till omyndighetsförklaring böra fullständigt angivas
i lagen, kan det naturligtvis ifrågasättas, såsom ock i lagrådet skett,
om icke även andra orsaker än de, som innehållas i förslaget, böra upptagas.
1 detta avseende har föreslagits, att jämväl de i 4. angivna omständigheterna
skulle utgöra anledning till omyndighetsförklaring, då de förorsakat oförmåga
för vederbörande att vårda sina angelägenheter och icke endast behov av
bistånd i vården därav. Härigenom skulle visserligen alla omständigheter,
under vilka en omyndighetsförklaring kunde tänkas fylla ett ändamål, bliva
beaktade. Enligt min uppfattning skulle man dock härigenom, på samma sätt
som vid en fri prövning av huruvida oförmåga föreligger, riskera en svävande
och osäker rättstillämpning. Särskilt måste begreppet oerfarenhet anses
vara för mångtydigt för att kunna läggas till grund för ett genomförande av
omyndighetsförklaring i fall, där vederbörande icke själv begärt eller samtyckt
till åtgärden. För övrigt skulle en omarbetning av förslaget i nämnda
syfte bryta sönder den enhet, som på ifrågavarande punkt vunnits under det
skandinaviska samarbetet, något som torde böra undvikas, så länge avgörande
skäl för en ändring i sådan riktning icke äro för handen.

Bland de omständigheter, som vid förslagets utarbetande icke skulle hava
i erforderlig mån beaktats såsom anledning till omyndighetsförklaring, har
särskilt framhållits kroppslig sjukdom. I de fall, då sjukdomen icke medfört
rubbning av själsverksamheten, torde det emellertid få antagas, att den sjuke
själv förstår, huruvida hans sjudom innebär sådant hinder i handhavandet
av hans angelägenheter, att han bör själv söka omyndighetsförklaring. Detsamma
lärer gälla i fråga om lyte. Å andra sidan torde böra beaktas sådana
fall, där en person avhänder sig eller eljest förfogar över- sin egendom på
ett sätt eller för ändamål, som utvisar fullständig brist på omdöme. Särskilt
komma här i betraktande de tillfällen, där någon står under inflytande av
ovärdiga personer, släktingar eller andra, som förstå att utnyttja vederbörande
i ekonomiskt avseende. Ofta torde nog i dylika fall av otillbörligt förfarande
i fråga om egendomen omständigheterna vara sådana, att vederbörande kan
förklaras omyndig på grund av sinnessjukdom eller annan rubbning av själsverksamheten.
Där detta icke är händelsen, synes det kunna ifrågasättas, om
icke fallet skulle kunna hänföras under 2. i förevarande paragraf. Med beteckningen
»grov vanvård av egendom» torde emellertid närmast åsyftas en
grovt försumlig, vårdslös eller lättsinnig förmögenhetsförvaltning och icke avhändelser
av egendom utan tillfredsställande motiv. Då jag anser det vara
av vikt att i alla de fall, varom sist förmäles, skydd kan beredas genom
omyndighetsförklaring även mot vederbörandes vilja, har åt omförmälda punkt
givits sådan förändrad avfattning, att omyndighetsförklaring kan meddelas, när

168

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

någon äventyrar sin och sin familjs välfärd icke blott genom slöseri eller
annan grov vanvård utan även eljest genom otillbörligt förfarande med avseende
å egendomen. Genom denna ändring bringas också punkten i närmare
överensstämmelse såväl med den danska lagen som även med det stadgande
om anledningar till boskillnad, som upptagits i 9 kap. 1 § nya giftermålsbalken.

Vad därefter angår frågan om omyndighetsförklaring i sådana fall, där
vederbörande själv begär eller samtycker till åtgärden, torde, på sätt inom
lagrådet anmärkts, avfattningen av den fjärde punkten vara något snäv. På
grund härav och då man givetvis icke här behöver lika strängt fasthålla principen,
att anledningarna skola vara fullständigt angivna i lagen, har ifrågavarande
punkt undergått omarbetning i vissa hänseenden, som antytts inom
lagrådet.

Det har inom lagrådet blivit anmärkt, att en person icke bör få förklaras
omyndig allenast på den grund, att han är ur stånd att vårda sig själv. Visserligen
beredes hjälp åt sinnessjuka och alkoholister i huvudsak genom bestämmelser,
som tillhöra den offentliga rätten. Men jag anser det ingalunda
vara utan betydelse, att hjälp i personligt hänseende kan bringas jämväl genom
ingripande eller tillsyn av förmyndare. Att omyndighetsförklaring skulle
komma att meddelas allenast på grund av styrkt oförmåga hos en person att
vårda sig själv, måste naturligtvis bliva ytterligt sällsynt, men då från förmyndarens
skyldigheter icke kan uteslutas plikten att i händelse av behov
taga vård om den omyndigförklarades person, torde man vid lagens utformande
icke få bortse från möjligheten, att omyndighetsförklaring kan vara
påkallad ensamt av detta behov.

Inom lagrådet har framhållits, att om 1 kap. 2 § bibehålies i dess ursprungliga
lydelse, sådana ändringar erfordras i 1 kap. 3 §, att omyndighetsförklaring
må kunna meddelas även utan den minderåriges samtycke i varje fall,
där den minderårige kan antagas sakna förmåga att vårda sina angelägenheter.
Någon ändring i förslaget i nämnda riktning har icke vidtagits. Det
synes nämligen icke vara lämpligt att beträffande minderårigs kvarhållande i
omyndighetstillstånd uppställa mindre stränga villkor än för fullmyndigas försättande
i omyndighetstillstånd. Förevarande paragraf har till ändamål allenast
att i fråga om en minderårig, vilken skulle kunna förklaras omyndig, därest
han redan uppnått myndighetsåldern, hindra uppkomsten av en mellantid av
myndighet, i det att uppnåendet av myndighetsåldern icke behöver avvaktas
för öppnande av det erforderliga processuella förfarandet. Övergivande av
denna ståndpunkt skulle i själva verket betyda en förändring i fråga om den
betydelse, som tillkommer myndighetsålderns uppnående. Den minderårige
skulle principiellt icke längre äga anspråk på att bliva myndig, utan det skulle
i det enskilda fallet kunna komma att bero på en prövning, huruvida den
minderårige med hänsyn till allmän mognad och erfarenhet borde tillåtas
förvärva myndighet. Icke heller torde avfattningen av bestämmelserna i 1.—3.

169

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

av 2 § medföra svårigheter för bestämmelsernas tillämpande på minderåriga
efter samma norm, som gäller fullmyndiga. Den minderårige har ju förvaltningsrätt
över sin arbetsförtjänst, och där han endast har egendom under förmyndarens
förvaltning, tillåter förmyndaren honom i regel att i stor utsträckning
själv ombesörja utgifter med medel, som förmyndaren ställer till hans
förfogande. Har den minderårige i den förvaltning, som sålunda tillkommit
honom, ådagalagt oförmåga, lättsinne eller brist på omdöme,"kunna givetvis
ifrågavarande bestämmelser tillämpas, därest övriga erforderliga förutsättningar
föreligga. Eventuella försök från den minderåriges sida att göra sig oberoende
av förmyndaren, t. ex. genom upptagande av lån utan förmyndarens
tillstånd, böra ävenledes beaktas, om fråga uppstår att tillämpa omförmälda
bestämmelser.

Fråga har inom lagrådet väckts rörande den rätta tolkningen av 1 kap. 4 §
för det fall, att den orsak, som föranlett omyndighetsförklaringen, icke längre
föreligger, men den omyndigförklarades ansökan att åter bliva myndig mötes
med den invändningen, att annan grund till omyndighetsförklaring numera
föreligger. Då för hävande av omyndighetsförklaring förutsättes, att den omyndige
finnes vara i stånd att själv taga vård om sina angelägenheter, är det
uppenbart, att omyndighetsförklaringen, oavsett av vilken orsak den meddelats,
icke kan hävas, om numera föreligger en annan orsak, vilken faller under
de i 1.—3. av 2 § angivna. Däremot torde av grunderna för stadgandet i 2 $
4. följa, att den, som försatts i omyndighet enligt någon av bestämmelserna
i 1.—3., icke kan mot sin vilja kvarhållas i omyndighet, därför att någon
av de i 4. angivna objektiva omständigheterna föreligger, ävensom att den.
vilken samtyckt till omyndighetsförklaring enligt 4., icke kan kvarhållas i omyndighet
på grund av annan i nämnda punkt angiven omständighet än den,
som uttryckligen omfattats av samtycket. Då tillräcklig ledning för lösningen
av ovanberörda spörsmål synes mig vinnas genom en sammanställning av
stadgandena i 2 och 4 §§, har jag ansett en omarbetning av paragrafen i och
för stadgandets förtydligande icke vara behövlig.

I likhet med vad inom lagrådet yttrats vid 2 kap. 1 och 2 §§ anser jag, att
ett enligt 20 § i lagen om barn i äktenskap meddelat beslut, varigenom vårdnaden
om ett barn provisoriskt tillagts en av föräldrarna ensam, icke bör medföra,
att jämväl förmynderskapet övergår till den vårdnadsberättigade. Sådan
verkan bör tillkomma endast det lagakraftvunna slutliga beslutet i vårdnadsfrågan.
Även gällande rätt står på denna ståndpunkt, vilket torde tydligt framgå
av en jämförelse mellan 20 kap. 2 § ärvdabalken, ä ena sidan, samt 8.
9, 11 och 20 §§ i lagen om barn i äktenskap, å den andra. Att i 2 kap.
1 § andra stycket av förslaget använts andra ordalag än i 20 kap. 2 § ärvdabalken
beror, enligt vad lagberedningens motiv giva vid handen, uteslutande
på att man velat vinna en mera kortfattad lydelse och innebär följaktligen
icke, att förslaget uti ifrågavarande avseende står på annan ståndpunkt än
gällande rätt. För undvikande av missförstånd har emellertid 2 kap. 1 §

2 kap.

170

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

andra stycket omarbetats på så sätt, att stadgandet i 20 kap. 2 § ärvdabalken
där upptagits i oförändrad lydelse. Yad åter angår 2 kap. 2 § i förevarande
kap. saknas för närvarande i lagen om barn utom äktenskap bestämmelser
om provisoriska beslut i vårdnadsfrågor. Med anledning av anmärkning
inom lagrådet har emellertid, på sätt längre fram under förslaget
till lag om ändring i nämnda lag skall framhållas, föreslagits upptagande av
sådana bestämmelser. Emellertid är det tydligt, att icke heller i fråga om
barn utom äktenskap ett provisoriskt beslut i vårdnadsfrågan bör anses medföra
överflyttning av förmynderskapet. Med hänsyn till den, i förhållande till
lagen om barn i äktenskap, avvikande utformning bestämmelserna om tiden
för provisoriska besluts giltighet och slutligt utslags verkställbarhet erhållit i
lagen om barn utom äktenskap, måste däremot det slutliga utslaget rörande
vårdnaden om sådant barn, oavsett att det ej vunnit laga kraft, medföra överflyttning
av förmynderskapet, såframt ej rätten enligt 30 § förordnat, att det
slutliga utslaget ej må verkställas såsom lagakraftägande dom. Skulle i något
fall behov yppas, att förmynderskapet —- vare sig fråga är om barn i eller
utom äktenskap — fråntages den förutvarande förmyndaren samtidigt som
vårdnaden genom ett provisoriskt beslut berövas honom, låter sig detta lätt
genomföra med tillämpning av 2 kap. 9 § och 12 kap. 15 § i förslaget till
lag om förmynderskap.

Enligt 1915, 1917 och 1920 års lagstiftning på familjerättens område tillkommer
vårdnaden om minderårigt barn i äktenskap båda föräldrarna i förening
eller på grund av rättens beslut en av dem. Så länge någon av föräldrarna
lever, äger en för barnet förordnad förmyndare vårdnaden om detta
allenast i de fall, då vårdnaden enligt 8 eller 11 § av lagen om barn i äktenskap
överflyttats å honom. Då båda föräldrarna äro döda, tillkommer
vårdnaden om barnet på grund av lag dess förmyndare. Två av lagrådets
ledamöter hava vid 2 lcap. 3 § framhållit önskvärdheten därav, att
vårdnaden såsom innefattande omsorgen om den omyndiges person helt
skiljes från förmynderskapet såsom innefattande skötseln av den omyndiges
ekonomiska angelägenheter och ej ovillkorligen tillägges förmyndaren i de
fall, då vårdnaden ej innehaves av fader eller moder. I fall, som avses i
8 eller 11 § av lagen om barn i äktenskap, borde således vårdnaden efter
omständigheterna uppdragas åt förmyndaren, om särskild förmyndare är
förordnad för barnet, eller åt annan därför skickad person, och, om bägge
föräldrarna äro döda, borde särskilt förordnande givas såväl i fråga om
vårdnaden som i fråga om förmynderskapet för barnet. Härvid framhålles
emellertid såsom synnerligen önskvärt, att om vårdnaden ej handhaves av
den minderåriges föräldrar eller någon av dem, vårdnaden och förmynderskapet
förenas såvitt möjligt hos samma person. Med denna uppfattning —
som ock delas av mig — synes det mig allenast medföra onödig omgång att
i princip ålägga domstolarna att, när legal vårdnadshavare och förmyndare
saknas, förordna såväl vårdare som förmyndare eller i varje fall fatta särskilt

171

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

beslut om vårdnadens anförtroende åt förmyndaren. För de säkerligen mindre
vanliga fall, då en person finnes, som är framför andra lämplig att handhava
vårdnaden om en minderårig, medan förvaltningen av dennes egendom bör
helt överlämnas till en annan person, synes mig det åsyftade önskemålet —
att vårdnaden anförtros den ene och förvaltningen den andre — lämpligen
kunna vinnas genom en sådan ändring i förslagets 6 kap. 8 §, att när för
minderårig flera förmyndare förordnas, vårdnaden kan anförtros åt en av dem,
medan de ekonomiska angelägenheternas handhavande helt överlämnas åt den
eller de övriga. Genom en sådan ordning undgår man ock behovet av särskilda
regler om förordnande och entledigande av vårdare, regler, vilka bliva
erforderliga med den ståndpunkt, som intagits av ovannämnda två ledamöter
av lagrådet.

Genom berörda ändring i 6 kap. 8 § vinnes ej möjlighet att i de fall, som
avses i 8 och 11 §§ av lagen om barn i äktenskap, med bibehållande av det
legala förmynderskapet hos någon av föräldrarna, anförtro allenast vårdnaden
åt annan person. I detta syfte synes mig emellertid en ändring i sistnämnda
lagrum så mycket mindre påkallad som ett bibehållande av förmynderskapet
hos någon av föräldrarna i fall, som där avses, synes mig av sakliga grunder
ej böra ifrågakomma.

Med anledning av framställd erinran därom, att i vissa stadganden i de
redan antagna nya lagarna på familjerättens område vårdnadsfunktioner,
exempelvis vid legal vårdnadshavares frånfälle eller vid hinder för honom,
tillagts förmyndaren, utan att därvid uttalats, att dessa funktioner ålåge förmyndaren
allenast under förutsättning, att vårdnaden tillkomme honom, vill
jag framhålla, att det synes mig utan ändring av dessa stadganden uppenbart,
att därest vårdnaden om en minderårig anförtrotts en av flera förmyndare,
berörda stadganden få anses äga tillämpning å den av förmyndarna, som har
vårdnaden om den minderårige.

De anmärkningar, som framställts mot åtskilliga stadganden i nämnda lagar,
äro — i den mån de ej sammanhänga med yrkandet om vårdnadens fullständiga
skiljande från förmynderskapet — av väsentligen formell natur och
synas mig ej böra vinna beaktande förrän möjligen, om efter det nu föreliggande
förmynderskapslagförslagets antagande fråga uppstår om sammanförande
av förmynderskapslagen med de s. k. barnlagarna till en balk, i samband
med arbetet härpå. Till vissa av de erinringar, som framställts mot stadganden
i följande kapitel av detta lagförslag, återkommer jag vid nämnda stadganden.

Såvitt angår avfattningen av 2 kap. 8 § har den ändring vidtagits, att i
enlighet med lagrådets hemställan införts uttrycklig hänvisning till lagen om
adoption.

Den från motiven i viss mån avvikande uppfattning, som lagrådet vid 2
leap. 4 § gjort gällande i fråga om omyndig faders rätt att vid omyndighetens
upphörande inträda i utövning av förmynderskapet, synes mig riktig. Den
torde bäst överensstämma med förslagets allmänna grunder, i vilket samman -

3 kap.

172 Kungl. Maj. ts Proposition Nr 53.

hang kan erinras om att ett godmanskap i enlighet med stadgandet i 11 kap.
10 § upphör först med entledigande, och icke redan när behovet av god man
bortfaller.

Vad lagrådet anmärkt i fråga om 2 kap. 8 § första stycket 6., har icke
föranlett någon ändring i förslaget. Därest vårdnaden fortfarande skall tillkomma
någon av föräldrarna, under det att de ekonomiska angelägenheterna
skola handhavas av en särskilt förordnad förmyndare, måste mellan dem äga
rum ett samarbete av så grannlaga natur, att man icke rimligen bör kunna
tvinga någon att under angivna förhållanden åtaga sig förmynderskapet. Med
den ändring, som av mig föreslås i 6 kap. 8 § andra stycket, kan samma
situation uppkomma även i fall, där vårdnaden skall tillkomma förordnad förmyndare,
i det att om två förmyndare förordnas, arbetet kan mellan dem
fördelas så, att vårdnaden tillägges uteslutande den ene, medan den andre
ensam handhar de ekonomiska angelägenheterna. På grund av anmärkning,
som lagrådet framställt mot första stycket 4. i 2 kap. 8 §, har det däremot
ansetts erforderligt att i nämnda punkt göra ett förtydligande tillägg. Beträffande
tillämpningen av ifrågavarande punkt får jag i övrigt hänvisa till vad
jag kommer att anföra vid 11 kap. 5 §.

Med anledning av vad lagrådet erinrat har formuleringen av 2 kap. 9 §
något jämkats.

Vad lagrådet anmärkt under 3 kap. 2 och 3 §§ har föranlett vissa ändringar
i nämnda lagrum. Likaså har med anledning av lagrådets anmärkning
andra stycket i 3 kap. 4 § borttagits. De i nämnda stycke innehållna bestämmelserna
om vissa diskvalifikationsgrunder för överförmyndare hava väl i allmänhet
motsvarighet inom lagstiftningen beträffande andra offentliga förtroendeuppdrag.
Då emellertid överförmyndare icke skall utses genom medborgares
val utan genom rättens förordnande samt följaktligen en förhandsprövning
av den till befattningen föreslagna personens lämplighet alltid måste
komma till stånd, samt utsedd överförmyndare när som helst kan entledigas,
torde ifrågavarande bestämmelser vara överflödiga. Enär enligt mitt förmenande
uttrycken »hemvist» och »bostad» i det avseende, varom här är fråga,
icke hava olika betydelse, har jag saknat anledning att vidtaga den ändring
i 4 § första stycket, varom två ledamöter av lagrådet hemställt.

Vid förslagets utarbetande har förutsatts, att överförmyndaren och ersättaren
skola inbördes kontrollera varandra i fråga om förmynderskap, som de
själva innehava. Tre ledamöter av lagrådet hava vid 3 kap. 5 § uttalat, att
en sådan anordning vore olämplig, och hava i stället förordat en anordning,
varigenom rätten skulle förordna särskild person att utöva tillsyn över dessa
förmynderskap. Då överförmyndaren och ersättaren icke till varandra stå i
sådant förhållande, att den ene kan anses vara på något sätt beroende av
den andre, synas inga avgörande skäl tala mot den tanke, som legat till grund
för förslaget, och bestämmelser i den riktning, som förordats inom lagrådet,
hava därför ansetts kunna undvikas.

173

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Med anledning av vad lagrådet anmärkt i fråga om 3 Jcap. 6 § har denna
undergått omarbetning, och har härav föranletts jämkning i avfattningen av

3 Jcap. 10 § och 11 Jcap. 6 §. I samband härmed vill jag framhålla, att det
möjligen kan befinnas lämpligt, att den förmynderskapsbok, varom här är
fråga, föres enligt s. k. kortsystem.

Vad angår den i 3 Jcap. 7 och 8 §§ behandlade frågan om överförmyndarens
arvode, äga granskningsgodemännen enligt gällande rätt såsom arvode uppbära
en procent av den omyndiges inkomst. Arvodet inbetalas i efterskott i
samband med ingivandet av räkning för föregående år och beräknas på den
i denna räkning redovisade inkomsten. De regler om arvode till överförmyndaren,
som upptagits i 3 kap. 7 § av förslaget, utgå likaledes därifrån, att
vid årsräknings avgivande skall till överförmyndaren inbetalas arvode av den
omyndiges medel, beräknat å den i räkningen upptagna inkomsten. Grunderna
för arvodets beräknande avvika dock från motsvarande regler i gällande rätt.
Av hänsyn till den ringa bärkraften hos omyndiga med ringa inkomst och
på grund av önskvärdheten att tillika befria överförmyndaren från inkassering
av allt för små arvodesbelopp, har i det av lagberedningen utarbetade
förslaget till en början föreslagits, att av omyndigs medel över huvud icke
skall utgå arvode, med mindre hans inkomst under året överstigit 100 kronor.
Om inkomsten överstigit detta belopp, skulle arvodet utgöra 1 procent
av den del utav inkomsten, som icke överstigit 1,000 kronor, och 2 procent
av överskjutande del av inkomsten. De sålunda såsom gränser fastställda inkomstbeloppen
av 100 respektive 1,000 kr. motsvara — efter en räntefot av

4 procent — kapitalbelopp av 2,500 respektive 25,000 kr. Den föreslagna
progressionen har motiverats med det, även relativt, större besvär, som skulle
förorsakas överförmyndaren genom tillsynen över de större förmynderskapen.
Vid sidan av ifrågavarande arvode av de omyndigas medel skulle på landet
utgå ett statsbidrag till överförmyndaren. I förslaget har icke angivits, huru
detta bidrag skulle beräknas, men lagberedningen har i sina motiv föreslagit,
att statsbidraget skulle utgå i form av ersättning till överförmyndaren för
hans tillsyn över de förmynderskap, där den omyndige haft så ringa inkomst,
att enligt ovanstående regler arvode av den omyndiges medel icke skulle utgå
till överförmyndaren. I sådant avseende skulle statsverket i efterskott för varje
år betala överförmyndaren en krona för varje avgiftsfritt förmynderskap,
beträffande vilket räkning under året avgivits, dock så att överförmyndaren
skulle erhålla 100 kronor för varje påbörjat 100-tal sådana förmynderskap
samt lägst 200 kronor. Det årliga statsanslag, som för ändamålet skulle erfordras,
har approximativt beräknats till omkring 100,000 kronor. Något särskilt
anslag för nödiga kostnader skulle överförmyndaren icke åtnjuta, utan det
skulle åligga honom att bestrida alla utgifter med de medel, som tillfördes
honom dels i arvode av de omyndigas medel och dels såsom statsbidrag. I
städer med egen jurisdiktion skulle det enligt 3 kap. 8 § i förslaget åligga staden
att, i mån det visade sig erforderligt, lämna bidrag till arvode åt över -

174

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

förmyndaren och till täckande av de med hans verksamhet förenade kostnaderna.
Städerna skulle således icke vara skyldiga att alltid lämna bidrag, och
grunderna för deras bidragsskyldighet skulle icke med nödvändighet behöva
överensstämma med vad som skulle gälla om statsbidraget till överförmyndarne
på landet.

Inom lagrådet har förslaget i vad angår överförmyndarens arvode föranlett
åtskilliga anmärkningar. Samtliga ledamöter av lagrådet hava varit ense
därom, att förslaget i vad anginge arvode till överförmyndaren av de omyndigas
medel skulle genom den föreslagna progressionen komma att förrycka
proportionen mellan överförmyndarens och förmyndarens arvode, särskilt
med hänsyn till den skyldighet, som enligt förslaget skall åligga förmyndaren
att å sitt arvode tåla avdrag för ersättning till vederbörande bank för förvaring
och förvaltning av den omyndiges värdehandlingar. Dessutom har i lagrådet
uttalats, att det arbete, som åsamkas överförmyndaren av ett större förmynderskap,
icke är så mycket mera betydande än det arbete, som beredes
av ett mindre, att skillnaden över huvud motiverar en progressiv förhöjning
eller i varje fall en progressiv förhöjning av den föreslagna storleken. En
ledamot har emellertid i detta sammanhang framhållit, att ett arvode av en
procent — bortsett från de största förmynderskapen — innefattade ett synnerligen
lågt arvode och att därför en förhöjning till två procent icke vore
i och för sig oskälig. Med avseende å arvodesfrågans ordnande hava likväl
lagrådets ledamöter uttalat olika meningar. En ledamot har hemställt, att
stadgandet om progression i arvodet måtte utgå och övermyndarens arvode
av de omyndigas medel för alla förmynderskap, där inkomsten överstiger
100 kr., bestämmas till 1 procent av inkomsten. En annan ledamot föreslår
ingen annan ändring än dels det högre procenttalets minskande från 2 till
1 Va procent och dels fastställande av ett belopp å 1,000 kr. såsom det
högsta arvode, som må utgå för något förmynderskap. Båda dessa ledamöter
förutsätta, att på landet statsbidrag skall utgå efter de grunder, lagberedningen
angivit i motiven. Två andra ledamöter hava intagit en annan ståndpunkt.
Även dessa ledamöter anse, att överförmyndaren icke bör äga i arvode
behålla mera än 1 procent av inkomsten, varjämte en av dessa ledamöter
därjämte föreslagit en begränsning till högst 1,000 kr. för ett förmynderskap.
Däremot anse dessa ledamöter, att det icke skulle ligga någon obillighet
däruti, att de större förmögenheterna finge vidkännas en procentuellt
större bidragsskyldighet till överförmyndarinstitutionen såsom sådan i och
för åstadkommande av lättnad för statsverket. I överensstämmelse härmed
skulle överförmyndaren hava skyldighet att, där den omyndiges inkomst överstigit
100 kr., indriva en avgift, beräknad efter de i lagberedningens förslag
angivna grunder. Av medel, som sålunda inflöte, skulle överförmyndaren
tillgodoföra sig dels vad han enligt det föregående ägde behålla i arvode
enligt procentberäkning och dels en krona för varje avgiftsfritt förmynderskap,
för vilket årsräkning blivit granskad under året. Därest de influtna

175

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

medlen icke räckte härtill, skulle överförmyndaren äga utbekomma skillnaden
av en för ändamålet bildad fond. För den händelse åter de indrivna
medlen lämnade överskott, skulle överförmyndaren redovisa detta till fonden.
Underskott i fonden skulle fyllas genom bidrag av statsverket. Ifrågavarande
ledamöter hava dessutom ifrågasatt, huruvida gränsen för de avgiftsfria förmynderskapen
samt gränsen för det högre procenttalets beräknande möjligen
skulle kunna sänkas till lägre inkomstbelopp för att på detta sätt ytterligare
minska behovet av bidrag från det allmänna. Med avseende å lagrådets behandling
av frågan må här ytterligare erinras därom, att två ledamöter av
lagrådet ifrågasatt, huruvida skyldighet kan åläggas städer med egen jurisdiktion
att lämna bidrag till överförmyndaren, och hava samma ledamöter ansett
för varje fall lämpligast, att sådant bidrag lämnas av staten och icke av staden.

Då överförmyndarbefattningen är ett offentligt förtroendeuppdrag, torde
från principiell synpunkt ej något vara att invända mot att överförmyndarens
arvode icke utgör full ersättning för det arbete, han utför. Ej heller
torde på allvar behöva befaras, att svårighet skall yppas att erhålla dugliga
överförmyndare, även om endast ett relativt lågt arvode kan beredas. Sedan
lagberedningens förslag avgavs, har penningvärdet avsevärt stigit, och på
grund av denna omständighet lärer det icke möta betänkligheter, om överförmyndarens
sammanlagda arvodesförmåner skulle komma att utgå med
lägre belopp än lagberedningen beräknat.

Då här är fråga om kontroll över en förmögenhetsförvaltning, synes det
principiellt böra åligga dem, i vilkas intresse kontrollen inrättas, att själva
bära kostnaderna för denna. Med hänsyn härtill torde invändning icke kunna
resas mot bibehållande av den för närvarande gällande grundsatsen att även
omyndiga med obetydlig förmögenhetsförvaltning skola lämna bidrag till arvode
åt kontrollorganet. Häremot talar visserligen den av lagberedningen framhållna
synpunkten, att överförmyndaren bör besparas besväret att indriva
allt för små arvodesbelopp. Det torde emellertid nu hava utbildats en bestämd
praxis, att förmyndaren själv beräknar beloppet av det arvode, som
tillkommer kontrollorganet, och inbetalar detta belopp vid ingivandet av årsräkning.
Ett bibehållande av skyldighet för alla omyndiga, vilka haft inkomst
av kapital under förmyndares förvaltning, att bidraga till arvode åt kontrollorganet
lärer med hänsyn härtill icke behöva befaras skola i allt för stor
utsträckning medföra besvär för överförmyndarne.

Beträffande därefter frågan om grunderna för arvodets beräknande, anser
jag ett arvode av två procent på den behållna inkomsten vara skäligt, om
hänsyn tages till såväl det arbete överförmyndaren kan förväntas få utföra
som även till den nytta de omyndiga hava av överförmyndarinstitutionen
som sådan. På grund härav synes anledning ej föreligga att i allmänhet bestämma
arvodet efter lägre grund i vad angår inkomst, som icke överstiger
ettusen kronor. Man torde dock icke kunna även för de allra minsta förmynderskapen
uttaga arvode efter två procent å inkomsten. Det bör obser -

176

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

veras, att skyldigheten att nedsätta den omyndiges värdehandlingar i bank,
enligt förslag till ändring av 8 kap. 8 §, som jag på grund av lagrådets anmärkning
kommer att framlägga, skall inträda, då värdehandlingarnas värde
överstiger 2,000 kr., samt att omyndigs bankräkningar enligt förslaget skola
vara spärrade, så snart sammanlagda beloppet där innestående medel, vilka
icke erfordras för löpande utgifter, överstiger 1,000 kr. I de fall, där varken
nedsättningsskyldighet föreligger eller spärr erfordras, är det arbete, som förorsakas
överförmyndaren, avsevärt mindre än i andra fall. Det omfattar då
huvudsakligen granskning av ingivna räkningar. Samtidigt blir den omyndiges
nytta av överförmyndarinstitutionen ävenledes mindre. I dessa fall torde
det därför vara påkallat, att arvode utgår efter lägre beräkningsgrund, och
synes här den nu gällande beräkningsgrunden av en procent på inkomsten
böra förordas. Emellertid skulle det vara allt för besvärligt och även lätt
medföra tvekan, om avgörandet, vilkendera beräkningsgrunden borde komma
till tillämpning, skulle bero på, huruvida i det enskilda fallet förelåge skyldighet
att nedsätta värdehandlingar eller träffa förbehåll om spärr. Gränsen
bör lämpligen dragas vid viss inkomst, och för att man med säkerhet skall
kunna beräkna, att alla de fall undantagas, där lägre arvode bör utgå, torde
gränsen böra sättas vid ett inkomstbelopp av 200 kr., motsvarande, efter en
räntefot av fyra procent, ett kapitalbelopp av 5,000 kr. Om gränsen mellan
olika beräkningsgrunder kommer att dragas på detta sätt, lärer det icke vara
lämpligt att i fråga om de högre inkomstbeloppen beräkna arvodet progressivt,
utan synes samma beräkningsgrund böra gälla även för den del av inkomsten,
som icke överstiger 200 kr. Härigenom uppkommer visserligen någon
ojämnhet i fråga om belastningen av inkomster, som till storleken äro
ungefär lika stora men falla på olika sidor om gränsvärdet. Olägenheten härav
är dock ringa i jämförelse med fördelen av ett förenklat beräkningssätt.

Genom de nu av mig förordade ändringarna rörande det arvode, som
skall utgå av de omyndigas medel, skulle enligt verkställda beräkningar
komma att på landsbygden inflyta cirka 47,000 kr. utöver det belopp av
omkring 90,000 kr., som överförmyndarne där skulle komma att uppbära enligt
de av lagberedningen föreslagna grunderna för arvodesberäkningen. Härigenom
synes överförmyndarnes arvode komma att sammanlagt uppgå till
sådant belopp, att bidrag från statens sida icke erfordras. Visserligen skulle
överförmyndarne komma att åtnjuta något mindre än enligt lagberedningens
förslag, men av anledningar, som jag tidigare framhållit, lärer detta icke behöva
möta betänkligheter.

I enlighet med nu angivna grunder har stadgandet i 3 kap. 7 § omarbetats.
Vid omarbetningen hava vissa andra anmärkningar och förslag, som
framställts inom lagrådet, blivit beaktade.

Det torde emellertid icke kunna förnekas, att det även med dessa nya
grunder för arvodets beräknande kan komma att inträffa, att vissa överförmyndare
av de omyndigas medel erhålla arvode till så ringa belopp, att

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53. 177

detta icke med säkerhet täcker ens de utgifter vederbörande måste ådraga
sig för befattningens vederbörliga uppehållande. Detta kan särskilt befaras
beträffande vissa tingslag i övre Norrland. Det bör därför tagas under övervägande,
huruvida icke sådana överförmyndare skola av statsmedel tillförsäkras
ett ringa förvaltningsbidrag. Av verkställda undersökningar framgår
att, vilka grunder man än bestämmer för ett sådant bidrag, det anslag, som
för ändamålet bleve erforderligt, antagligen icke skulle behöva uppgå till
högre belopp än 5,000 kr. Då eventuella bidrag skola utgå i efterskott, är ej
erforderligt, att anslag för ändamålet äskas av innevarande års riksdag.

Då arvodesfrågan för överförmyndarna på landsbygden sålunda skulle ordnas
utan arvodesbidrag från det allmännas sida, synes det icke längre böra
uppställas skyldighet för städer med egen jurisdiktion att lämna bidrag till
arvode åt överförmyndaren i staden eller till de med hans verksamhet förenade
kostnaderna. Med de nu föreslagna grunderna för beräknande av arvode
av de omyndigas medel torde det icke heller i regel yppas något behov
av sådant bidrag. Då likväl en mera fast organiserad överförmyndarinstitution
kan visa sig önskvärd i vissa städer, särskilt de största, lärer det böra
genom lagstiftningen sörjas för att frågor om sådant bidrag kunna av de
särskilda städerna göras till en kommunens angelägenhet. I enlighet härmed
hava ändringar vidtagits i 3 kap. 8 §.

Med anledning av lagrådets erinran hava bestämmelserna i 3 kap. 9 §
utbytts mot en hänvisning till 25 kap. strafflagen.

Vid 4 kap. 2 § hava två ledamöter av lagrådet gjort en hemställan, enligt
vilken de fall, då inskrivning av förmynderskap bör äga rum, skulle komma
att ökas. En sådan ändring synes mig dock knappast önskvärd. Särskilt
torde de olägenheter för domstolar och förmyndare, som skulle föranledas
av att inskrivning komme till stånd på grund av vårdnadsbeslut i samband med
hemskillnad eller äktenskapsskillnad, betydligt överväga de fördelar, som en sådan
anordning i vissa undantagsfall kunde bereda genom lätthet för utomstående
att erhålla kännedom om vilken av föräldrarna förmynderskapet tillkommer.

I likhet med lagrådet har jag funnit det erforderligt, att åt stadgandet i
4 kap. 4 § i förslaget gives något förändrad lydelse för att utmärka, att inskrivningen
bör ske genom ett rättens därom meddelade beslut. Det torde
emellertid i samband härmed böra framhållas, att ett sådant beslut icke får
upptaga större utrymme i protokollet. Beslutet bör sålunda icke meddelas
under särskild paragraf i protokollet utan ske i form av ett tillägg till
den paragraf, varunder det ärende, som föranlett inskrivningen, behandlats.
Med hänsyn till de i 12 kap. 1, 12 och 19 §§ givna reglerna om rätt domstol
för upptagande av åtskilliga ansökningsärenden, torde det dessutom vara
erforderligt att i 4 kap. klarlägga, att »inskrivning» icke är liktydig med
den åtgärd, varigenom ett förmynderskap, som förut icke stått under kontroll,
först ställes under domstols tillsyn, utan att förmynderskapet skall inskrivas
jämväl vid den domstol, till vilken tillsynen kan komma att över Bihang

till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 40 käft. (Nr 53). 12

4 kap.

.5 kap.

178 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

flyttas. Med anledning härav har ett tillägg i detta syfte gjorts i 4 Jcap. 5 §,
som handlar om överflyttning av förmynderskap från den ena domstolen till
den andra. På grund av sistnämnda ändring har jag ansett det lämpligt, att
förut omförmälda stadgande i förslagets 4 §, som avser att angiva, på vad
sätt inskrivning kommer till stånd, flyttas ned och infogas såsom ett första
stycke i den sista paragrafen i förevarande kap. Den förutvarande 5 §, i
vilken tillika företagits en mindre redaktionell ändring, kommer därigenom
att erhålla ordningsnumret 4. I enlighet med hemställan av lagrådet har 4
kap. 6 §, vilken numera blir 5 §, undergått någon omarbetning. Slutligen
har, med beaktande av lagrådets anmärkning, 4 kap. 7 § uteslutits. Det sålunda
uteslutna stadgandet hade särskild betydelse för utmärkande av det
felaktiga i den av de flesta underrätter tillämpade praxis att meddela särskilt
förordnande även för den, som enligt lag är förmyndare. Även utan
ifrågavarande stadgande torde dock skillnaden mellan legal och förordnad
förmyndare vara i förslaget så tydligt framhävd, att ett vidhållande av nämnda
praxis icke torde vara att befara.

Vad inom lagrådet vid 5 kap. 3 § erinrats har föranlett paragrafens förtydligande
i angivet hänseende.

Beträffande 5 kap. 4 § hava vid 2 kap. 3 § två av lagrådets ledamöter ifrågasatt,
att för tillämpning av andra stycket första punkten borde, då vårdnaden
av minderårig tillkommer annan än förmyndaren, fordras, att yrkande
om omhändertagande av den minderåriges arbetsförtjänst framställts hos förmyndaren
av vårdnadshavaren, eller åtminstone att denne bleve i ärendet
hörd. Vid bedömande av frågan, huruvida minderårig, som nått därför stadgad
ålder, bör äga själv råda över sin arbetsförtjänst eller förmyndaren bör
omhändertaga densamma, äro visserligen främst att beakta uppfostringssynpunkter.
Men att, då vårdnaden tillkommer annan än förmyndaren, inrymma
vårdnadshavaren initiativrätt i förevarande hänseende eller, då vårdnaden
tillkommer fader och moder i förening, tillerkänna antingen dem gemensamt
eller vardera av dem sådan rätt, synes mig dock icke lämpligt. Det stora
antalet fall, då vårdnad och förmynderskap ej äro helt förenade hos samma
person, äro de, då vårdnaden om barn i äktenskap tillkommer fadern och
modern gemensamt, medan förmynderskapet tillkommer fadern ensam. Att
härvid tillerkänna även modern initiativrätt, med vilken måste vara förenad
klagorätt, då fadern icke ansett sig böra i överensstämmelse med hennes
yrkande omhändertaga barnets arbetsförtjänst, skulle innebära, att lagstiftningen
i denna fråga tilläte tvist mellan fader och moder, ehuru eljest tvist mellan föräldrar
— i överensstämmelse med den ståndpunkt, som intogs av riksdagen vid behandlingen
av den föreslagna 6 § i förslaget till lag om barn i äktenskap — ej må
förekomma i vårdnadsfrågor. Att i denna ordning åter upptaga spörsmålet om rätt
för endera av föräldrarna att i händelse av meningsskiljaktighet vända sig till myndighet
synes mig ej böra ifrågakomma. Då jag av praktiska hänsyn ej heller
anser åtgärd, som i 4 § andra stycket avses, böra i de fall, då vårdnaden till -

179

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

kommer föräldrarna i förening, vara beroende av samverkan mellan dem, har
jag för nämnda fall ansett skäl ej föreligga till avvikelse från lagberedningens
förslag. Det återstår alltså de — särskilt inom de befolkningslager, där frågan
om minderårigs arbetsförtjänst är av betydelse — sällsynta fall, då förmyndare
förordnats för minderårig, medan vårdnaden om honom fortfarande
tillkommer föräldrarna eller en av dem. Att för dessa fall uppställa särskilda
regler torde ej vara erforderligt. Anser vårdnadshavaren, att förmyndaren
genom underlåtenhet att omhändertaga myndlingens arbetsförtjänst försummar
sina plikter som förmyndare, äger vårdnadshavaren hos domstol söka
förmyndarens entledigande.

Nu anförda skäl tala ock mot en föreskrift om skyldighet för överförmyndaren
att, då tillstånd av förmyndaren sökes till arbetsförtjänstens omhändertagande,
föranstalta om hörande av den, som jämte förmyndaren eller ensam
har vårdnaden om den omyndige. En meningsskiljaktighet mellan vårdnadshavaren
och förmyndaren lärer väl dessutom sällan hava den innebörd, att
vårdnadshavaren motsätter sig ett ingripande, som förmyndaren anser påkallat.

Anledning har därför ej synts mig föreligga att frångå lagberedningens
förslag.

I fråga om 5 lcap. 5 § hava två av lagrådets ledamöter anmärkt, att omyndig
icke bör äga avgöra, huruvida en gåva, som för honom ej medför ekonomiska
förpliktelser, skall mottagas eller icke, utan bestämmanderätten härutinnan
bör tillkomma vårdnadshavaren eller förmyndaren. Enligt den uppfattning,
som ligger till grund för lagberedningens förslag, kan en sådan gåva med
laga verkan mottagas av omyndig, såframt han besitter de psykiska egenskaper,
som erfordras för att han skall kunna uppfatta innebörden av den
rättshandling, varom är fråga. Riktigheten av denna uppfattning, som överensstämmer
med hävdvunnen åskådning och som jämväl kommit till uttryck
i främmande lagstiftning, anser jag mig icke kunna ifrågasätta. Har en omyndig
icke de psykiska egenskaper, som erfordras för att han skall kunna med
laga verkan mottaga en viss gåva, ankommer åter dess mottagande på förmyndaren.
Då så är förhållandet, är förmyndaren otvivelaktigt behörig att
avvisa gåvan. Han är ej härvid beroende av de regler, som gälla i fråga om
ett benefikt förfogande över omyndig tillhörig egendom. Men uppenbart är.
att förmyndaren bör avvisa en gåva till den omyndige allenast om gåvans
avvisande kan anses verkligen vara i den omyndiges intresse påkallat. Även
då en gåva mottagits av den omyndige själv, hör den emellertid, när vid
gåvan ej fästs förbehåll att den omyndige skall äga råda däröver, under förmyndarens
förvaltning och kan omedelbart omhändertagas av honom, och
lärer väl även i sadant fall få anses gälla vad nyss är sagt om förmyndares
rätt att avvisa gåva, vars mottagande ankommer på förmyndaren. Var åter
gåvan given med förbehåll om rätt för den omyndige att råda däröver, äger
den omyndige enligt förslaget, utan hänsyn till om han uppnått sexton års
ålder eller icke, själv råda över gåvan, såframt ej förmyndaren erhåller

180

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 5-i.

överförmyndarens tillstånd att omhändertaga denna. Rätt för förmyndaren att
avvisa gåvan föreligger icke. Visserligen torde gåvor med sådant förbehåll
icke i avsevärdare omfattning förekomma, innan omyndig fyllt sexton år, men
då behov av överförmyndarens prövning i fall, då omyndig ej uppnått nämnda
ålder, knappast torde föreligga, har jag enligt yrkande av nämnda två ledamöter
av lagrådet vidtagit den ändring i 5 kap. 5 §, att överförmyndarens
tillstånd till gåvans omhändertagande kräves endast när den omyndige fyllt
sexton år. Dessförinnan kan således, även när sådant förbehåll skett, gåvan
omhändertagas av förmyndaren, och lärer han i dylikt fall, efter vad ovan
sagts, jämväl äga återlämna gåvan.

Jag vill vidare framhålla, att det ifråga om gåvor till minderårig, vilka ej
äga avsevärd ekonomisk betydelse, får anses gälla, att den, som har vårdnaden
om den minderårige och således äger av honom kräva lydnad, kan,
då mottagandet av en viss gåva får anses skadlig för den minderårige från
uppfostringssynpunkt, ålägga denne såväl att ej emottaga gåvan som att återlämna
densamma.

I bestämmelsen om fångesmannens eller hans arvingars hörande, då överförmyndarens
tillstånd till gåvans omhändertagande sökes, har jag allenast
gjort den jämkning, att — i överensstämmelse med vad som stadgas exempelvis
i 8 kap. 14 och 15 §§ — överförmyndaren ålägges att bereda fångesmannen
eller hans arvingar tillfälle att yttra sig, allenast om det utan märklig
omgång eller tidsutdräkt kan ske.

Med anledning av den erinran, som av lagrådet framställts mot avfattningen
av 5 kap. 8 § första stycket första punkten, har jämkning i första styckets
lydelse vidtagits.

Dä i lagen om barn i äktenskap vårdnaden om barnet tillädes föräldrarna
i förening, avsågs därmed främst att tillerkänna dem båda bestämmanderätten
i fråga om barnets uppfostran. Med hänsyn till den betydelse särskilt det
första arbetsavtalet måste anses äga från uppfostringssynpunkt, hänfördes
också bestämmanderätten i fråga om minderårigs arbetsavtal till vårdnaden
och upptogos i nämnda lag jämväl regler om minderårigs rätt att efter
uppnådd högre ålder själv i viss omfattning sluta arbetsavtal. I förevarande
kap. har därför i fråga om minderårigs rätt att sluta arbetsavtal i 2 § hänvisats
till lagen om barn i äktenskap. De i 5 kap. 8 och 9 §§ givna bestämmelser
om verkan därav, att omyndig slutit avtal utan erforderligt samtycke,
hava däremot avseende såväl på de fall, då samtycke av förmyndaren erfordrats
enligt bestämmelserna i detta kap., som på de fall, då samtycke av
minderårigs föräldrar erfordrats enligt lagen om barn i äktenskap. Att i sistnämnda
lag upptaga särskilda bestämmelser motsvarande dem, som givits i
5 kap. 8 och 9 §§, skulle hava medfört en onödig vidlyftighet. Vad två av
lagrådets ledamöter vid 2 kap. 3 § anmärkt i fråga om 5 kap. 8 § har jag
därför ansett ej böra föranleda annan åtgärd, än att i 5 § av lagen om barn
i äktenskap intagits hänvisning till bestämmelserna i 5 kap. 8 och 9 §§.

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 53.

181

Såvitt angår 5 kap. 9 § andra stycket — där bestämmelser givits om
omyndigs skadeståndsskyldighet för det fall, att han vid avtals ingående vilselett
medkontrahenten i fråga om sin behörighet — har i överensstämmelse
med anmärkning, som framställts inom lagrådet, stadgandet i sista punkten,
avseende det fall att den omyndiges förfarande var straffbart, undergått föreslagen
jämkning. För det fall, att förfarandet ej var straffbart, bär i andra
stycket första punkten skadeståndsskyldighet förklarats åvila den omyndige,
allenast såframt han genom falska uppgifter om sin behörighet vilselett medkontrahenten.
Att härmed avses ett uppsåtligt vilseledande genom veterligen
oriktiga uppgifter synes mig uppenbart framgå av ordalagen. Skadeståndsskyldighet
åvilar således icke den omyndige, om lian vilselett medkontrahenten
allenast genom förtigande av den bristande behörigheten, även om vilseledandet
med hänsyn till omständigheterna framstår såsom uppsåtligt. Fn
skadeståndsplikt i sådant fall skulle enligt min mening kunna lända till allt
för betydande minskning av omyndighetsskyddet. Då av andra styckets avfattning
tydligt framgår, att därmed avses att uttömmande reglera den skadeståndsskyldighet,
som kan åvila omyndig på den grund, att han vid avtals
slutande vilselett medkontrahenten i fråga om sin behörighet, är det uppenbart,
att de i 6 kap. 6 § strafflagen upptagna allmänna skadeståndsreglerna
ej äga tillämpning i avseende å skada till följd av sådant vilseledande. Jag
anser mig därför ej hava anledning vidtaga annan ändring i förevarande
stadgande än ovan angivits.

Förslaget gör ingen annan inskränkning i förmyndarens befogenhet att företräda
den omyndige än såvitt rör rättshandlingar mellan myndlingen samt
förmyndaren själv eller någon, som han jämväl företräder, t. ex. en annan
myndling. Därest man med hänsyn till de intressekonflikter, som kunna uppstå
för förmyndaren i anledning av myndlingens rättsförhållanden till förmyndarens
anförvanter, vill ytterligare begränsa förmyndarens befogenhet att
företräda myndlingen, uppstå givetvis svårigheter att draga gränsen på ett ur
principiell synpunkt tillfredsställande sätt. Uppenbarligen kan man härvid
icke inskränka förmyndarens befogenhet så långt, som skett genom rättegångsbalkens
regler om domare- och vittnesjäv. Två ledamöter av lagrådet
hava nu hemställt om sådan ändring i 6 kap. 2 § första stycket, att förmyndarens
rätt att företräda myndlingen uteslutes, jämväl när fråga är om
rättshandling mellan myndlingen och förmyndarens make. Med hänsyn till
den giftorättsgemenskap, som enligt nya giftermålshalken i regel består mellan
makarna, kan det icke förnekas, att förmyndaren i avseende å en angelägenhet,
som direkt rör hans make, blir intresserad i vida högre grad än som
är fallet även i fråga om angelägenheter, vilka röra hans skyldeman i rätt
upp- och nedstigande led. Jag har därför ansett mig höra uti ifrågavarande
paragraf vidtaga den ändring, varom sålunda hemställan gjorts inom lagrådet.

Med anledning av lagrådets anmärkning mot G kap. 7 § i avseende å sättet
för den ställda säkerhetens förvaring och förvaltning har stadgandets avfatt -

6 kap.

182

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

ning något jämkats. Att säkerheten förklarats avse den omyndiges egendom
torde icke, på sätt två ledamöter i lagrådet gjort gällande, innebära en oegentlighet.
Om förmyndaren skulle slå under sig den omyndiges egendom, uppkommer
för den omyndige en fordran på ersättning för egendomens fulla
värde, och säkerheten kan på grund härav sägas avse den omyndiges egendom.
Uppenbart är emellertid, att, där säkerhet anses erforderlig, densamma
kan bestämmas till vilket belopp som helst, allt efter omständigheterna i det
särskilda fallet.

I 6 kap. 8 § andra stycket har av anledning, för vilken jag redogjort under
2 kap. 3 §, vidtagits den ändringen, att rätten beretts möjlighet att anförtro
vårdnaden om minderårig åt en av flera förordnade förmyndare,
utan att han samtidigt skall hava del jämväl i de ekonomiska angelägenheterna.

Stadgandet i 6 kap. 9 § första stycket avser att reglera förmyndarens ersättningsskyldighet
i förhållande till den omyndige, oavsett om förmyndaren
gjort sig skyldig till brottsligt förfarande eller icke. På sätt en ledamot i lagrådet
anmärkt innehåller stadgandet, såvitt angår det brottsliga förfarandet,
icke annat än som skulle gälla redan enligt 6 kap. strafflagen. Det måste
emellertid anses fullt tillåtligt att på ett speciellt lagstiftningsområde uttömmande
reglera frågan om ersättningsskyldigheten i dess helhet. Till den del
strafflagens regler ersättas av speciella bestämmelser, bliva de senare gällande.
Sådan specialreglering gives ock på andra områden, t. ex. i aktiebolagslagen.
Vad nu sagts har tillämpning även beträffande första punkten i andra stycket.
Större anledning till tvekan kunde föreligga beträffande den i fortsättningen
av andra stycket upptagna regeln, varigenom flera var för sig ersättningsskyldiga
tillerkänts regressrätt mot varandra. Som bekant råda olika meningar
beträffande frågan, huruvida de, som genom brottsligt förfarande ådragit sig
skadeståndsskyldighet, enligt svensk rätt äga regress mot varandra, men enligt
den åsikt, som hittills varit rådande i rättstillämpningen, förefinnes icke
regressrätt. Genom förslagets regel skulle således å ifrågavarande specialområde
för jämväl det brottsliga förfarandet införas en regel, som skulle sakna
motsvarighet vid andra brottsliga förfaranden. Det bör emellertid uppmärksammas,
att det rättsförhållande, varom här är fråga, är av obligatorisk natur,
varför det också ligger nära till hands att använda regler likartade med
dem, som gälla för förpliktelser grundade på avtal. Att den reglering, som
i gällande rätt i 23 kap. 5 § ärvdabalken givits rörande flera förmyndares
ansvar gent emot den omyndige och i förhållande till varandra, rönt stark
påverkan av rättsförhållandets obligatoriska natur, torde vara otvivelaktigt.
Med hänsyn till nu berörda förhållande lärer icke heller den omständigheten,
att här upptages en regel om regress, kunna anses binda lagstiftaren i fråga
om den ståndpunkt, som en gång framdeles kan behöva intagas till spörsmålet
om regress för skadestånd i utomobligatoriska förhållanden. Att regeln
på nu förevarande rättsområde icke kan undvaras, torde vara otvivelaktigt

183

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

med hänsyn därtill, att, på grund av förmyndarnas skyldighet att övervaka varandra,
ersättningsskyldighet för skada, som genom den ene förmyndarens åtgärd
tillskyndats den omyndige, åvilar jämväl förmyndare, som allenast genom
sin underlåtenhet att övervaka den andre medverkat till skadan.

Även om jag sålunda anser, att förslagets huvudregel om regress bör bibehållas,
har jag likväl ansett mig böra följa den av tre ledamöter i lagrådet
gjorda hemställan om uteslutande av den särskilda regeln, att den, som handlat
uppsåtligen, alltid skall i förhållande till den, som endast gjort sig skyldig
till vårdslöshet, svara för ersättningens hela belopp. Då man här för ett specialfall
upptar en regel på ett eljest av lagstiftningen föga behandlat område,
synes det tillrådligt att framgå med en viss försiktighet. Även med en tillämpning
av huvudregeln kan full rättvisa skipas mellan de skadeståndsskyldiga
inbördes, ty om domstolen finner den, som endast gjort sig skyldig till vårdslöshet,
hava försvinnande liten skuld i jämförelse med den, som handlat uppsåtligen,
kan domstolen också låta den förre av skadeståndet vidkännas huru
obetydligt belopp som helst.

Då den i 6 leap. 10 § upptagna bestämmelsen om ett-årig preskription, på
sätt i motiven framhållits, icke bör äga tillämpning för det fall, att fordringen
hos den avgående förmyndaren uppkommit i följd av dennes brottsliga
förfarande, utan i sådant fall allmänna preskriptionsregler böra gälla, har, i
enlighet med hemställan inom lagrådet, ett förtydligande tillägg härom gjorts
till nämnda paragraf.

Vad angår den av vissa ledamöter av lagrådet berörda frågan om en senare
förmyndares ansvar för den föregåendes förvaltning, torde den uppfattning
rörande förslagets ståndpunkt härutinnan, som kommit till uttryck inom
lagrådet, i huvudsak vara riktig. Oavsett vad den hittillsvarande rättstillämpningen
kan anses innebära, är det otvivelaktigt, att enligt förslaget den senare
förmyndaren icke genom underlätet klander av den förutvarandes förvaltning
blir ansvarig för denna såsom för sin egen. Har den avgående förmyndaren
i sin förvaltning visat vårdslöshet, som medfört en ersättningsfordran för den
omyndige, och har den tillträdande förmyndaren genom underlätet klander av förvaltningen
föranlett, att denna fordran blivit preskriberad, kan emellertid
detta ådraga den nye förmyndaren ersättningsskyldighet jämlikt 9 §, om underlåtenheten
att klandra kan anses hava inneburit vårdslöshet i hans egen
förvaltning. Vid bedömandet härav skall naturligtvis hänsyn tagas till alla
föreliggande omständigheter, bland annat också till sådana omständigheter,
som komma underlåtenheten att anställa rättegång att framstå såsom försvarlig,
t. ex. berättigade tvivelsmål rörande den förutvarande förmyndarens solvens.
Något förtydligande av förslaget i denna del anser jag icke erforderligt.

Under 7 leap. 1 § har lagrådet anmärkt, att i förslaget ej bör saknas erinran
om förmyndarens skyldighet att vid behov genom urarvagörelse iakttaga
myndlingens rätt till befrielse från boets gäld. Då stadgandet i 1 § avser
icke blott dödsbo utan även makars bo, medan däremot 7 leap. 2 § av -

7 kap.

184 Kung!. Maj:ts Proposition Nr 53.

ser uteslutande dödsbo, har erinran i det av lagrådet angivna syfte intagits i
sistnämnda paragraf.

Med anledning av lagrådets anmärkningar hava i 7 kap. 3 och 5 §§ de
punkter uteslutits, vilka innehålla föreskrift, att överförmyndarens samtycke
till avtal, varom där är fråga, icke må meddelas, utan att avtalet finnes lända
till den omyndiges nytta. På sätt lagrådet framhållit, ligger det i sakens natur,
att överförmyndaren skall tillse, att den omyndiges intresse blir iakttaget.

I 7 kap. 8 § har tillfogats ett tredje stycke, däri enligt hemställan av två
ledamöter av lagrådet upptagits medgivande att vid avskrift av bouppteckning
utesluta sådant, som kan anses sakna betydelse.

Lagrådets ledamöter hava beträffande 7 kap. 9 § enat sig om att förorda
ett förslag till omläggning av anordningarna för kontroll över det oskiftade
boet. Detta förslag anser jag innebära avsevärda fördelar, och paragrafen har
med hänsyn härtill omarbetats. Första stycket i det omarbetade förslaget avser
det fall, att avtal icke träffats om sammanlevnad i oskiftat bo. I detta
fall skall, om skifte icke skett inom viss tid efter det bouppteckning förrättades,
redogörelse lämnas till överförmyndaren för hinder, som mött för
skifte. Det har synts mig vara av vikt, att den tid, som får förflyta innan
redogörelse behöver lämnas, blir så lång, att skifte kan antagas i de flesta
fall medhinnas inom tiden. På grund härav har denna föreslagits till sex
månader från bouppteckningens förrättande. Med den sålunda föreslagna
redogörelsen kan man dock icke låta sig nöja. För att kontrollen icke skall
bliva avbruten, har det måst åläggas förmyndaren att även framdeles periodiskt
avlämna liknande redogörelse, ända till dess skifte sker. Då en redogörelse
måste avgivas, även när det hinder, som mött för skifte, består däri,
att efter skuldernas betalning behållen egendom ej finnes, har stadgandet om
särskild anmälan för detta fall ansetts kunna uteslutas. Det bör i övrigt
framhållas, att om skifte skett före utgången av den för avgivande av redogörelse
bestämda tiden, förmyndaren icke heller inom tiden behöver till
överförmyndaren redogöra för skiftet. Enligt 9 kap. 2 § tredje stycket och
8 § första stycket har nämligen förmyndaren, efter det skifte skett, en månads
anstånd för ingivande av arvskifte och därå grundad förteckning över
den egendom, som tillskiftats den omyndige. Om överförmyndaren — efter
det tiden för redogörelsen gått till ända men innan förteckning och arvskifte
ingivits — uppmanar förmyndaren att ingiva redogörelse, måste emellertid
förmyndaren kunna visa, att arvskifte verkligen skett.

Andra stycket i den omarbetade paragrafen avser det fall, att avtal träffats
om sammanlevnad i oskiftat bo. För detta fall skall årsuppgift angående boet
avgivas. Med anledning av anmärkningar inom lagrådet hava föreskrifterna
om årsuppgiften något jämkats, särskilt för att göra tydligt, att för årsuppgiften
icke erfordras samma fullständighet som för en årsräkning enligt 9
kap. Därjämte har tillagts en bestämmelse om anstånd med ingivande av
årsuppgift.

185

Kungl. May.ts Proposition Nr 53.

På grund av lagrådets anmärkning har 7 kap. 10 § omarbetats. Samma
ändring har genomförts jämväl i fråga om övriga av lagrådet angivna stadganden.
Då det vid lagens tillämpning av överförmyndarne torde vara axpraktisk
betydelse, att stadgande om föreläggande alltid kan återfinnas i
omedelbart samband med de föreskrifter, vilkas efterlevnad skall framtvingas
genom föreläggandet, har jag icke ansett mig böra företaga den sammanarbetning
av samtliga ifrågavarande stadganden, som lagrådet ifrågasatt.

Med anledning av omarbetningen av 7 kap. 9 § har en ändring blivit
nödvändig jämväl i 7 kap. 11 § första stycket. Beträffande en vidtagen ändring
i andra stycket av samma paragraf får jag hänvisa till vad jag kommer
att anföra vid 8 kap. 18 §.

Beträffande 8 kap. 3 § första stycket hava två av lagrådets ledamöter hemställt
om sådan ändring av det där upptagna stadgandet, att förmyndaren
ålägges försälja omyndigs aktier och andra värdepapper, endast därest omständigheterna
giva vid handen, att försäljning är för myndlingens trygghet
erforderlig. I tveksamma fall borde således försäljning ej äga rum. Med åtskilliga
bestämmelser i detta kap. har avsetts att inskärpa, att i fråga om placering
av omyndigs medel kravet på trygghet för den omyndige främst bör
tillgodoses. Omyndig tillhöriga penningmedel skola sålunda i första hand
placeras i viss såsom betryggande angiven ordning. För avvikelse därifrån
fordras samtycke av överförmyndaren. Förpliktelse för förmyndaren att realisera
omyndigs tillgångar och övergå till av lagen anvisade placeringsformer
har däremot ej stadgats. Men förmyndaren är skyldig att vid förmynderskapets
övertagande granska den placering av den omyndiges tillgångar, som då
föreligger, och, om han finner placeringen icke kunna med trygghet och till
den omyndiges fördel bibehållas, föranstalta om försäljning för övergång till
mera betryggande placering. I tveksamma fall skall således enligt förslaget
försäljning ske och placering äga rum i av lagen anvisad eller av överförmyndaren
godkänd ordning. Det i 3 § första stycket upptagna stadgandet är
ett uttryck för denna princip. Då jag anser riktigt att i fråga om placering
av omyndigs medel trygghetskravet sålunda betonas, har jag icke funnit omarbetning
av nämnda stadgande påkallad. Om i visst fall — på sätt i yttrandet
jämväl framhållits — särskilda omständigheter föreligga, som måste
anses tala emot en eljest påkallad omplacering, böra dessa, även utan att i
paragrafen erinran därom intages, kunna vinna beaktande, i den mån det
får anses överensstämma med hänsynen till den omyndiges bästa.

Enligt lagrådets hemställan har 3 § andra stycket sista punkten underkastats
den jämkning, som är påkallad av vidtagen ändring i 7 kap. 2 §.

Bland placeringsformer, som utan särskilt samtycke av överförmyndaren
äro tillåtna vid placering av förmyndarmedel, har i enlighet med lagrådets
hemställan i 8 kap. 4 § upptagits jämväl i statsskuldboken inskriven fordran
hos svenska staten. Sådan fordran kan enligt §§1,3 och 12 av det den 4
februari 1918 av fullmäktige i riksgäldskontoret fastställda reglementet för

,> kaj).

186

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

den svenska statsskuldboken förvärvas dels därigenom, att fordran hos svenska
staten på grund av obligationer, tillhörande svenska statsräntelån, förändras
till en i statsskuldboken för viss ägare inskriven fordran, dels efter
kontant inbetalning, dels ock genom överlåtelse, tecknad å det certifikat, som
utfärdas vid inskrivning av fordran i statsskuldboken. I överensstämmelse med
lagrådets förslag har vidare 4 § andra stycket erhållit en utförligare avfattning
och sammanförts med första stycket.

Med anledning av den ändring i grunderna för beräkningen av taxeringsvärdet
å jordbruksfastighet, som ägt rum sedan lagberedningens förslag utarbetades,
anser jag det kunna ifrågasättas, huruvida i de särskilda bestämmelser,
som skola av Kungl. Maj:t meddelas angående hl. a. beskaffenheten
av den inteckningssäkerhet, varemot utlåning av omyndigs medel må ske,
olika helåningsvärden böra — på sätt lagberedningen i motiven föreslagit —
fastställas i fråga om fast egendom på landet och i stad och huruvida icke
jämväl beträffande jordbruksfastighet ett belåningsvärde, motsvarande halva
taxeringsvärdet, får anses lämpligt. Vidare anser jag vad fullmäktige i riksbanken
och styrelsen för svenska bankföreningen i avgivna yttranden framhållit
i fråga om det växlande värdet å olika slag av fastigheter böra föranleda,
att rätten att utan överförmyndarens tillstånd utlåna medel mot säkerhet
av inteckning inskränkes till att avse allenast inteckning i jordbruksfastighet
och i fastighet i stad, vilken huvudsakligen innehåller vanliga bostadslägenheter.
Om i de särskilda bestämmelser, som enligt 4 § sista punkten
komma att meddelas av Kungl. Maj:t, placering av omyndigs medel enligt
nämnda paragraf medgives allenast mot inteckning inom halva taxeringsvärdet
i jordbruksfastighet och fastighet i stad, som huvudsakligen innehåller
vanliga bostadslägenheter, kommer således överförmyndarens tillstånd att
erfordras för placering av omyndigs medel dels i inteckningar i dylika fastigheter,
som ej ligga inom nämnda värde, och dels i inteckningar, meddelade
i fastigheter av annat slag, såsom villor på landet, byggnader för affärsändamål
o. s. v.

Vid 8 kap. 8 § har lagrådet hemställt, att den värdegräns, som föreslagits
såsom avgörande för frågan, huruvida omyndigs värdehandlingar skola nedsättas
i bank eller icke, måtte bestämmas till 2,000 eller 3,000 kronor. Den
av lagberedningen föreslagna värdegränsen 5,000 kronor motsvarar det värde,
vid vilket efter en avgift av en krona för tusen den av bankerna för närvarande
fordrade minimiavgiften för deposition i öppet förvar 5 kronor kommer
att utgå. Sedan lagberedningens förslag utarbetades, har penningvärdet
inom landet väsentligen ökats och samtidigt värdet särskilt å aktier avsevärt
nedgått. Redan denna omständighet påkallar en sänkning av den föreslagna
värdegränsen, för att ej den i 8 § upptagna nedsättningsregeln skall få ett
vida mindre tillämpningsområde än som avsetts. Då det vidare synes mig
önskvärt, att den kontroll, som med den föreslagna depositionen åsyftas, i
största möjliga utsträckning kommer även omyndiga i blygsammare ekono -

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 53.

187

miska villkor till del, har jag ansett mig böra föreslå, att den i förevarande
paragraf upptagna värdegränsen bestämmes till 2,000 kr. Från riksbankens
sida möter häremot intet hinder. Och jag har anledning att antaga, att de till
svenska bankföreningen anslutna banker i allmänhet ej skola vägra att godtaga
två kronor såsom minimiavgift vid mottagande av omyndigs värdehandlingar
i öppet förvar enligt förevarande lagstiftning. Närmare meddelande
härom torde inom kort vara att förvänta.

Av lagrådet har framhållits, att enligt § 7 i reglementet för den svenska
statsskuldboken inskrivning av fordran må efter fullmäktiges medgivande ske
med angivande av vissa inskränkningar i ägarens dispositionsrätt. Och sådan
inskränkning kan ock enligt § 19 stadgas, då obligationer, tillhörande av
svenska staten utgivna eller övertagna amorteringslån, enligt § 18 för förvaring
överlämnas till riksgäldskontoret och inskrivas i statsskuldboken såsom
tillhöriga viss uppgiven ägare. På av mig framställd förfrågan hava fullmäktige
i riksgäldskontoret förklarat hinder ej möta vare sig mot inskrivning i
statsskuldboken av omyndigs fordran med förbehåll, att fordringens kapitalbelopp
ej finge av förmyndaren lyftas utan överförmyndarens tillstånd, eller
mot nedsättning i riksgäldskontoret och inskrivning i statsskuldboken av
omyndigs obligationer med förbehåll, att obligationerna ej finge uttagas eller
å dem belöpande kapitalbelopp lyftas utan överförmyndarens samtycke. Förbehåll,
att kapitalbelopp å inskriven fordran ej må lyftas utan överförmyndarens
tillstånd, bör gälla ej blott vid kapitalskuldens återbetalning. Även för
utbekommande, enligt 12 § av reglementet för statsskuldboken, av obligation
i stället för inskriven fordran, bör fordras sådant tillstånd. Då förbehåll
av ovannämnda innehåll gjorts vid inskrivning av fordran i statsskuldboken
eller vid nedsättning och inskrivning av statsobligationer, vinnes genom förbehållet
samma kontroll som genom den föreslagna spärrningen av omyndigs
tillgodohavande hos bank och depositionen i bank av omyndigs värdehandlingar.
Deposition i bank enligt de för andra värdehandlingar gällande bestämmelser
och de därmed förbundna kostnader skulle således kunna undvikas
i fråga om såväl statsobligationer som de rörande inskrivning i statsskuldboken
utfärdade certifikat. Då sådant certifikat kan överlåtas, bör dock för
frihet från skyldighet att nedsätta detsamma krävas, att anteckning om förbehållet
skett i certifikatet. Tillika bör i 8 kap. 9 § av förslaget förbud stadgas
mot överlåtelse eller pantsättning av certifikat, å vilket anteckning om sådant
förbehåll finnes. Även Sveriges allmänna hypoteksbanks obligationer kunna
— såsom jämväl omnämnts av lagrådet — nedsättas hos hypoteksbanken
och inskrivas i den skuldbok, som föres hos banken. Enligt vad jag inhämtat,
kommer hinder ej att möta mot att vid inskrivning i hypoteksbankens skuldbok
stadga förbehåll, varom ovan nämnts. I enlighet med lagrådets hemställan
har jag därför i förevarande paragraf föreslagit upptagande av ett andra
stycke, vari stadgas, att nedsättningsskyldighet ej skall föreligga i avseende
å bevis (certifikat), som utfärdats om inskrivning i statsskuldboken eller Sve -

188

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 53

riges allmänna hypoteksbanks skuldbok, såframt å beviset finnes antecknat,
att inskrivningen skett med förbehåll, att kapitalbelopp å inskriven fordran
eller ock inskriven obligation eller å sådan obligation belöpande kapitalbelopp
ej må lyftas utan överförmyndarens tillstånd. Jag har vidare ansett
lämpligt, att i sammanhang med nämnda stadgande ett uttryckligt uttalande
upptages därom, att nedsättningsskyldighet ej föreligger i fråga om bevis eller
motbok rörande tillgodohavande å räkning i bank.

Bland omyndigs värdehandlingar måste räknas i myndlingens egen fastighet
eller tomträtt intecknade skuldebrev, som finnas hos myndlingen (s. k.
ägarhypotek). Även i fråga om dem föreligger således nedsättningsskyldighet.
För möjliggörande av kontroll häröver har i 9 kap. 7 § införts bestämmelse
om skyldighet för förmyndaren att i förteckning eller räkning, som av honom
avgives, upptaga sådan handling.

På hemställan av lagrådet har stadgandet i 8 kap. 8 § sista stycket förtydligats
i det av lagrådet anmärkta hänseendet.

Med anledning av det i 8 kap. 8 § införda stadgandet om frihet från nedsättningsskyldighet
beträffande bevis (certifikat) om inskrivning i statsskuldboken
eller Sveriges allmänna hypoteksbanks skuldbok, såframt å beviset
finnes antecknat, att inskrivningen skett med förbehåll, varom i 8 § andra
stycket omförmäles, har jag — såsom jag redan vid 8 kap. 8 § anfört —
ansett i 8 kap. 9 § av beredningens förslag böra upptagas förbud mot överlåtelse
eller pantsättning av sådant bevis, om därå finnes anteckning efter
vad nyss är sagt. I samband därmed har jag ansett enahanda förbud böra
uttryckligen stadgas i fråga om bevis eller motbok rörande tillgodohavande å
räkning hos bank, såframt å beviset eller motboken finnes tecknat förbehåll,
varom stadgas i 8 kap. 10 § av förslaget. Med hänsyn härtill har jag ansett
de i 9 § av lagberedningens förslag upptagna stadganden böra nedflyttas
efter bestämmelserna i 10 §, varav omnumrering av dessa paragrafer blivit
en följd.

I fråga om 8 kap. 10 § i lagberedningens förslag, vilken paragraf numera
erhållit ordningsnumret 9, föreslår lagrådet en sådan ändring, att däri stadgas:
att omyndigs medel, som insättas eller innestå hos bank, ej må uttagas utan
överförmyndarens tillstånd; att vad nu sagts dock ej skall gälla gottskriven
ränta, som innestått kortare tid än ett år, ej heller andra medel, i fråga om
vilka förmyndaren gjort förbehåll, ätt de må uttagas utan överförmyndarens
tillstånd; samt att sådant förbehåll må av förmyndaren göras beträffande ett
sammanlagt belopp av 1,000 kr. ävensom beträffande vad därutöver bör hållas
tillgängligt för bestridande av utgifter, som i 6 § avses. Lagrådet framhåller,
att det förefölle mindre egentligt att, såsom lagberedningen föreslagit, ålägga
förmyndaren att till skydd mot missbruk från hans egen sida göra förbehåll
till inskränkning i hans handlingsfrihet, samt att anordningens effektivitet
torde i väsentlig mån minskas därigenom, att den s. k. spärrningen av den
omyndiges medel sålunda skulle bero av förmyndarens egen åtgärd. Då emel -

189

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

lertid lagrådet icke anser sig kunna ifrågasätta att ålägga bankerna kontroll
över, att förbehåll om fri uttagningsrätt ej göres i vidsträcktare omfattning
än lag medgiver, kommer det även med lagrådets förslag ytterst att bero av
en efterföljande kontroll från överförmyndarens sida, huruvida förmyndarens
uttagsrätt blir i den omfattning, som i lagberedningens förslag avses, beroende
av överförmyndarens tillstånd eller icke. Lagrådets förslag erbjuder endast
så till vida en fördel, som det måste medgivas, att frestelsen för förmyndare
att underlåta att göra förbehåll om spärrning av en bankräkning, då spärrning
bör ske, får anses större än frestelsen att göra ett förbehåll om frihet
från spärr, då sådan frihet ej lagligen må åtnjutas.

En ändring av förslaget i överensstämmelse med lagrådets hemställan skulle
emellertid medföra betydande olägenheter. Det kan med säkerhet antagas, att
såväl vid lagens ikraftträdande som under åtskilliga år därefter förmyndare
ävensom gode män, som förordnats för sjuka och bortovarande, skulle komma
att i stor utsträckning av förbiseende underlåta att göra förbehåll om fri
uttagningsrätt, där sådant förbehåll vore medgivet. Ett utomordentligt stort antal
bankräkningar, i flertalet fall avseende endast små belopp, skulle bliva föremål
för spärrning. Härvid är att beakta, att det antal förmynderskap och
godmanskap 57,059, för vilka enligt den föreliggande statistiken såsom huvudsaklig
tillgång uppgivits tillgodohavande å bankräkning, icke på långt när kan
antagas motsvara antalet bankräkningar, å vilka medel innestå för omyndig eller
bortovarande. Sålunda måste det i fråga om en mängd av de 54,108 förmynderskap
och godmanskap, för vilka uppgivits annan tillgång såsom huvudsaklig
placering eller blandad placering eller för vilka uppgift om placering ej lämnats,
antagas, att bland tillgångarna ingå tillgodohavande hos bank å en eller flera
räkningar. I nämnda statistik ingår ej uppgift om ett stort antal bankböcker,
å vilka för omyndigs räkning år från år insatts smärre belopp och över vilka
den omyndige efter uppnådd mognare ålder ofta själv disponerar med legal
förmyndares samtycke. Även dessa räkningar skulle automatiskt bliva föremål
för spärrning. Genom spärrning av omyndigs tillgodohavanden hos bank
i sådan omfattning skulle stort besvär utan motsvarande nytta komma att
vållas såväl förordnade som legala förmyndare och överförmyndarinstitutionen
skulle omedelbart belastas i en omfattning, som icke är avsedd.

Jag måste vidare framhålla, att en ändring av förslaget i den riktning, som
antytts av lagrådet, skulle innebära, att alla de banker, hos vilka insättning
skett eller komme att ske för omyndig, komme att åläggas en medverkan i
fråga om förmyndarkontrollens genomförande, som knappast billigtvis bör
åläggas bankerna. Enligt beredningens förslag ankommer spärrningens genomförande
på förmyndarna och överförmyndarna. Endast då spärrning av en
bankräkning ägt rum åligger det banken att tillse, att uttag ej sker utan
överförmyndarens samtycke. Risk för misstag från bankens sida är så gott
som utesluten. Med lagrådets förslag åter skulle bankerna nödgas att, sä snart
en person önskade i egenskap av förmyndare verkställa uttagning av medel,

190

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 53.

tillse, att överförmyndarens samtycke förelåge, såframt förbehåll ej funnes
antecknat om fri uttagningsrätt för förmyndaren. Att detta ej sällan skulle
komma att försummas, särskilt av en del smärre bankinrättningar, är uppenbart.
Främst måste detta befaras i fråga om det mycket stora antal bankböcker,
å vilka insättning skett för minderårigas räkning och över vilka
dessa själva efter uppnådd mognare ålder disponera med de legala förmyndarnas
samtycke.

Med hänsyn till det anförda har jag ej ansett mig böra frångå lagberedningens
förslag, och till stöd för min ståndpunkt härutinnan vill jag ytterligare
åberopa, att en ändring av förslaget i den av lagrådet angivna riktningen
skulle medföra, att i fråga om omyndigs tillgodohavande hos bank
kontroll bleve hos oss genomförd i en omfattning, som — såvitt jag Immig
bekant — överhuvud ej förekommer i någon främmande lagstiftning på
detta område.

Beträffande 8 kap. 12 § sista stycket har lagrådet ifrågasatt, huruvida ovillkorlig
rätt att återkalla givet tillstånd till drivande av näring bör tillkomma
förmyndaren och överförmyndaren. Med hänsyn till den emancipation, som
tillstånd för omyndig att idka näring medför för honom, innebär återkallelse
av tillståndet ett synnerligen kännbart ingripande mot den omyndige. Ett
sådant ingripande bör ej ske utan att skäl därtill föreligga. Frågan om för-''
myndaren det oaktat bör tillerkännas en ovillkorlig återkallelserätt synes mig
främst vara beroende av, om kravet på förmyndarens personliga ansvarighet
för de förbindelser, som den omyndige ingår i och för rörelsen, bör upprätthållas
eller icke. Så länge detta krav upprätthålles, måste enligt min mening
ovillkorlig återkallelserätt billigtvis tillerkännas förmyndaren. Då jag emellertid
av skäl, som närmare angivas vid förslaget till lag om ändrad lydelse av
§ 6 i förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet, ansett
mig böra följa lagrådets förslag att låta bestämmelserna i nämnda paragraf
om förmyndarens personliga ansvarighet utgå, har jag ock ansett en inskränkning
i förmyndarens återkallelserätt kunna tagas under övervägande. Att, på
sätt lagrådet föreslagit, kräva rättens tillstånd till återkallelse, när den omyndige
fyllt aderton år, synes mig dock ej erforderligt. Tillräckligt skydd för
den omyndige torde vinnas, om förmyndarens rätt att återkalla honom givet
tillstånd att driva näring göres, sedan den omyndige fyllt aderton år, beroende
av överförmyndarens samtycke. Innan sådant samtycke gives, bör tillfälle
beredas den omyndige att yttra sig. Detsamma bör gälla, om överförmyndaren
själv vill återkalla sitt eget samtycke till idkande av näring, som avses i
12 § andra stycket. Jag har vidare ansett omyndig böra tillerkännas rätt att
klaga över såväl överförmyndarens samtycke till förmyndarens återkallelse avtillstånd
till närings drivande som överförmyndarens återkallelse av eget samtycke
till drivande av näring, som i 12 § andra stycket avses. I enlighet med
vad sålunda anförts har omarbetning skett av 12 § tredje stycket och ändringgjorts
i 12 kap. 17 §.

191

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

I enlighet med lagrådets anmärkning har i 8 Jcap. 13 § första stycket intagits
uttryckligt uttalande därom, att intecknat skuldebrev må belånas utan
tillstånd av överförmyndaren, allenast såframt vid lånets upptagande eftergift
av förmyndaren ej göres i fråga om de villkor, som äro angivna i det skuldebrev,
därför inteckning meddelats, och som således prövats av rätten enligt
8 kap. 15 §. Vill förmyndaren exempelvis medgiva högre ränta, måste överförmyndarens
tillstånd inhämtas.

Om ock den tid, som föreslagits för intecknings sökande och det intecknade
skuldebrevets belånande på grund av rättens tillstånd till inteckningen, synes
mig tillräcklig, är det måhända ägnat att förekomma misstag, om tiden för
det intecknade skuldebrevets belånande, såsom lagrådet föreslagit, räknas från
inteckningens meddelande. Jag föreslår därför i berörda hänseende en tid av
tre månader från det inteckningen meddelades.

Vid 8 kap. 14 § har lagrådet anmärkt, att i nämnda paragraf upptagna
bestämmelser icke lämpligen böra äga tillämpning, då fråga är om upplåtelse
av rätt, som där avses, till samfällighet, vari omyndig äger del, i enlighet
med bestämmelserna i lagen den 13 juni 1921 om förvaltning av bysamfälligheter
och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter. I det förslag
till lag om ändrad lydelse av bl. a. 6 och 7 §§ i ovannämnda lag, som redan
antagits av innevarande års riksdag, föreslås, att beslut såväl om samfälld ägas
utlegning för längre tid än fem år som ock om sådan ägas försäljning skall
underställas rättens prövning. Finner härvid rätten, att beslutet icke är i laga
ordning tillkommet eller att det strider mot allmän lag eller länder till märkligt
förfång för delägare, som ej lämnat sitt medgivande till åtgärden, skall
beslutet av rätten undanröjas. I annat fall skall det fastställas. Då fråga är
om försäljning av samfällighet, vari omyndig äger del, skall enligt bestämmelse
i 7 § andra stycket vad i 22 kap. 3 § ärvdabalken och 4 kap. 8 § jordabalken
stadgas ej äga tillämpning, men beslutet om försäljningen skall, oavsett
om det biträtts å den omyndiges vägnar, ej fastställas av den domstol,
vars prövning beslutet underställes, med mindre domstolen finner skäl tillåta
försäljningen, såvitt den omyndiges rätt rörer. Försäljningen skall således,
såvitt den omyndiges rätt rörer, alltid prövas av den domstol, där underställningen
sker. Däremot fordras till försäljningen ej tillstånd av vederbörande
förmynderskapsdomstol. Att, då fråga är om upplåtelse av rätt, som i 8 kap.
14 § avses, till samfällighet, vari omyndig äger del, ej heller kravet på tillstånd
av vederbörande överförmyndare bör upprätthållas, synes mig uppenbart.
Den omyndiges intressen böra erhålla tillräckligt skydd, om den domstol,
där underställning jämlikt 6 § 2 mom. äger rum, ålägges att pröva beslut,
som där avses, såvitt den omyndiges rätt rörer, även om beslutet biträtts
av förmyndaren. I fråga om upplåtelse av annan rätt till samfällighet än som
avses i 6 § 2 mom. synes förmyndaren kunna tillåtas ensam företräda den
omyndige.

Då utan den omyndiges röst erforderlig majoritet finnes för beslut, som i

192

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

6 § 2 mom. eller 7 § avses, bör den omyndige icke åtnjuta vidsträcktare
skydd än en myndig delägare, som ej lämnat sitt medgivande till upplåtelsen
eller försäljningen. I sådant fall torde fastställelse ej kunna vägras, såframt
ej beslutet får anses lända till märkligt förfång för den omyndige. Att fastställa
särskilda grunder för det fall, då beslut, varom i 6 § 2 mom. eller

7 § sägs, oavsett den röst, som avgivits för den omyndige, fattats med erforderligt
röstetal, synes mig emellertid medföra onödigt invecklade lagbestämmelser.
I förevarande fall, då den omyndige i allmänhet endast är
en av ett större antal delägare, synes det mig tillräckligt att — på sätt av
två ledamöter av lagrådet föreslogs vid granskning av ovanberörda förslag
till lag om ändrad lydelse av bl. a. 6 och 7 §§ i bysamfällighetslagen —
ålägga domstol att, när omyndig delägare finnes, oavsett om förmyndaren biträtt
beslutet eller ej, underkasta detta, såvitt den omyndiges rätt rörer, samma
prövning, som i fråga om myndig delägare, vilken icke biträtt beslutet.

Vad här sagts om det fall, då omyndig äger del i samfällighet, som i bysamfällighetslagen
avses, bör jämväl gälla, när sjuk eller bortovarande, för
vilken god man förordnats enligt 11 kap. 3 eller 4 § i lagen om förmynderskap,
äger del i sådan samfällighet.

Skulle samtliga delägare i samfällighet, som avses i lagen om förvaltning
av bysamfälligheter, ena sig om upplåtelse eller försäljning och frågan sålunda
ej upptagas och avgöras i den ordning, varom stadgas i nämnda lag, skola
naturligen de regler äga tillämpning, som i allmänhet gälla i fråga om upplåtelse
av rätt till fast egendom, däri omyndig äger del, eller i fråga om försäljning
av sådan egendom. Överförmyndarens eller rättens tillstånd måste
således inhämtas i den omfattning, som följer av 8 kap. 14 och 15 §§ i
lagen om förmynderskap.

I anslutning till vad jag nu anfört har jag låtit utarbeta förslag dels till
ett nytt mom. 3 i 6 § och dels till ändrad lydelse av 7 § andra stycket.

Vid 8 Jcap. 18 § hava tre av lagrådets ledamöter hemställt, att då avgiften
för depositionen i bank av omyndigs värdehandlingar uppgår till mer än viss
del, exempelvis två procent av inkomsten av nämnda värdehandlingar, avdrag
ej må göras för överskjutande del av avgiften från det av lagen utan särskild
prövning medgivna maximiarvodet. Med hänsyn till de skäl, som åberopats
för en sådan begränsning av avdraget, har jag i 18 § första stycket infört
ett stadgande av det innehåll, som sålunda föreslagits.

Två av lagrådets ledamöter hava ansett, att fader och moder såsom legala
förmyndare böra i arvodeshänseende jämställas med förordnade. Då jag i likhet
med lagberedningen anser ombesörjandet av de till förmynderskapet hörande
åligganden, när det på grund av lag utövas av fader eller moder, vanligen
framstå såsom en naturlig, i föräldraskapet grundad förpliktelse, anser
jag mig böra såsom huvudregel bibehålla den av lagberedningen föreslagna
bestämmelsen. Däremot har jag, med hänsyn till de visserligen sällsynta fall,
då en mindre bemedlad fader eller moder är förmyndare för ett barn med

198

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

en betydande förmögenhet, vars förvaltning tager i anspråk en väsentlig del
av förmyndarens tid, ansett mig böra biträda det av övriga två ledamöter av
lagrådet framställda yrkandet, att arvode må utgå, då rätten med hänsyn till
särskilda omständigheter lämnar tillstånd därtill.

Vad lagrådet anmärkt i fråga om 9 kaj). 1 § har iakttagits.

Med hänsyn till den terminologi, som använts i förslaget, torde det tredje
stycket i 9 kap. 2 § icke kunna utgå, på sätt en ledamot i lagrådet hemställt.
På grund av den ändring, som vidtagits i 7 kap. 9 §, har jag däremot ansett,
att den uti ifrågavarande stycke intagna hänvisningen till 7 kap. icke
bör bibehållas.

I 9 kap. 7 § första stycket h»r tillagts en punkt avseende skyldighet att.
lämna uppgift angående s. k. ägarhypotek. Härom får jag hänvisa till vad
jag yttrat vid 8 kap. 8 §. Vidare har med anledning av lagrådets hemställan
sista punkten i samma stycke omarbetats. Av den nya lydelsen torde tydligt
framgå, att hänvisning till tidigare förteckning eller årsräkning endast får ske
för undvikande av längre samt i och för sig onödig specifikation å föremål,
som ingå under en huvudpost, t. ex. lösören eller aktier i visst bolag.
En mera utsträckt befogenhet att göra hänvisningar skulle lätt föranleda, att
vederbörande räkning komme att sakna överskådlighet.

Inom lagrådet hava två ledamöter hemställt, att ur 9 kap. 7 § måtte utgå
det där upptagna stadgandet om skyldighet för förmyndaren att lämna uppgift
jämväl om tillgångar, som stå under den omyndiges eller annans särskilda
förvaltning. Samtidigt har lagrådet beträffande förslaget till förordning om
ändrad lydelse av § 6 i förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad
näringsfrihet hemställt, att stadgandena om personligt ansvar för förmyndaren
i fråga om förbindelse, som den omyndige ikläder sig under utövande av
näring, ävenledes måtte utgå. Av anledningar, som jag skall närmare utveckla
vid nämnda författningsförslag, torde bifall till lagrådets sistberörda
hemställan böra förordas. Om förmyndarens personliga ansvar för den omyndiges
förbindelser upphör, kommer förmyndarens intresse för effektiv kontroll
över det sätt, varpå den omyndige utövar näringen, att i hög grad minskas,
och betydelsen av överförmyndarens tillsyn blir därigenom så mycket större.
Därest det icke ålägges förmyndaren att uppgiva jämväl de tillgångar, vilka i
och för rörelsen stå under den omyndiges egen förvaltning, skulle emellertid
tillräckligt underlag komma att saknas för överförmyndarens tillsyn. På grund
härav och då kännedom om den omyndiges samtliga tillgångar även eljest
är av betydelse för överförmyndaren för att han skall kunna bilda sig en
uppfattning om den omyndiges förmögenhetsställmng, synes någon ändring i
förslaget i nu ifrågavarande avseende icke böra göras.

Beträffande den inom lagrådet berörda frågan angående överflyttning på
överförmyndarne av den för närvarande granskningsgodemännen åliggande
skyldigheten att till taxeringsmyndigheterna lämna uppgift angående omyndigas
inkomst och förmögenhet, synes det böra tagas under övervägande, huruvida

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 40 käft. (Nr 53.) 18

t) kap.

194

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

icke överförmyndarne utan olägenhet för det allmänna skulle kunna fritagas
från denna skyldighet eller densamma i varje fall begränsas.

I 9 kap. 8 § har till första stycket fogats ett tillägg överensstämmande med
det nya tredje stycket i 7 kap. 8 §.

Då överförmyndaren fullgjort vad honom enligt 9 kap. 12 § åligger i fråga
om översändande av vissa handlingar till den myndigblivne eller till ny förmyndare,
börjar enligt 6 kap. 10 § ett-årig preskriptionstid att löpa beträffande
fordran, som den omyndige kan hava erhållit hos den förutvarande förmyndaren
i anledning av dennes förvaltning. I lagrådet hava två ledamöter ifrågasatt,
att vissa ändringar skulle göras i förslaget för alt förhindra framskjutande
av preskriptionstidens begynnelse, därest någon av de handlingar, som överförmyndaren
har i sitt förvar och bör överlämna, likväl skulle hava blivit
bortglömd. Då överförmyndaren handlar under ämbetsmannaansvar synes man
icke behöva i större utsträckning räkna med en sådan glömska från hans
sida. Dessutom har den förutvarande förmyndaren det största intresse i att
själv övervaka, att fullständiga handlingar överlämnas. Jag har därför icke
ansett ändring i förslaget erforderlig på denna punkt. Ej heller torde ändring
uti ifrågavarande paragraf böra göras i anledning av de anmärkningar, samma
ledamöter i övrigt framställt. Däremot har på grund av erinran inom lagrådet
till paragrafens andra stycke fogats ett tillägg, varigenom det ålagts överförmyndaren
att vid handlingarnas överlämnande erinra den, som mottager handlingarna,
om hans skyldighet att återställa dem till överförmyndaren.

Den av lagrådet berörda frågan om behandlingen av arkivalier, som samlas
hos överförmyndaren, torde lämpligen böra upptagas till lösning, först sedan
någon erfarenhet hunnit vinnas rörande överförmyndarens verksamhet över
huvud.

Den ändring, som vidtagits i 9 kap. 1 §, har föranlett jämkning jämväl i

9 kap. 13 §.

Vad inom lagrådet anmärkts i fråga om 9 kap. 14 § har föranlett en mindre
jämkning i nämnda paragraf.

10 kap. Vad lagrådet erinrat vid 10 kap. 1 § synes icke böra föranleda ändring i
nämnda paragraf, varemot en bestämmelse i avsett syfte lämpligen bör inflyta
i den instruktion, som skall utfärdas för överförmyndaren.

Med anledning av lagrådets anmärkningar hava smärre ändringar vitagits i

10 kap. 2 och 4 §§.

Vid 10 kap. 6 § har såväl lagberedningen som lagrådet berört frågan,
huruvida de hos överförmyndaren förvarade handlingarna rörande visst förmynderskap
skola anses vara offentliga handlingar i tryckfrihetsförordningens
mening eller ej. Visserligen finner jag det önskvärt, att icke vem som helst
skall äga taga del av handlingar av denna beskaffenhet, men då behov av
frågans snara lösning icke kan anses föreligga, har jag ansett framläggande
av förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen böra undvikas. Det torde således
få ankomma på rättstillämpningen att taga ståndpunkt till frågan. Vilken

Katigt. Maj:ts Proposition Nr 53. 195

uppfattning man än har angående själva principfrågan, synes av praktiska
hänsyn stadgandet i förevarande paragraf böra bibehållas.

Den uppgift, som överförmyndaren enligt 10 kap. 7 § årligen skall avgiva,
är avsedd att läggas till grund för det övervakande av överförmyndarens
verksamhet, som enligt 4 kap. 1 § åligger rätten. Med hänsyn härtill har jag
icke ansett skäl föreligga att, på sätt inom lagrådet blivit ifrågasatt, låta stadgandet
i förevarande paragraf utgå, men torde närmare föreskrift om de
åtgärder rätten eller domaren skall vidtaga med anledning av inkomna uppgifter
böra intagas i den särskilda författning, som skall utfärdas enligt stadgandet
i 4 kap. 6 §.

I anledning av anmärkning, som av lagrådet framställts vid 11 kap. 2 §,
har jämkning i avfattningen av första stycket första punkten vidtagits. Tilllika
har i överensstämmelse med den ändring, som ägt rum i 6 kap. 2 §,
såsom anledning till förordnande av god man upptagits, att rätts- eller intressekollision
föreligger mellan den omyndige och förmyndarens make.

Till följd av erinran, som två av lagrådets ledamöter framställt beträffande
11 kap. 5 § tredje stycket, har det däri upptagna stadgandet så till vida
förtydligats, att vad i 2 kap. 4, 8, 9 och 10 §§ stadgas om hinder att vara
förmyndare, skyldighet att övertaga förmynderskap, förmyndares entledigande
och skyldighet att anmäla förmyndares död förklarats skola äga motsvarande
tillämpning i fråga om god man eller godmanskap. Då sålunda en god man
enligt detta stadgande äger såsom ursäkt åberopa godmanskap, som förut innehaves,
och en förmyndare enligt 2 kap. 8 § förmynderskap, synes av en sammanställning
mellan dessa bestämmelser böra utan särskilt stadgande följa,
att, då fråga är om skyldighet att övertaga godmanskap, innehav av förmynderskap
och, då fråga är om skydighet att övertaga förmynderskap, innehav
av godmanskap eller, i båda dessa fall, innehav av såväl förmynderskap
som godmanskap bör kunna åberopas såsom ursäkt.

Vid 11 lcap. 8 § har en av lagrådets ledamöter framhållit, att den förpliktelse,
vilken enligt förslaget ålåge god man, som avses i 1 §, att omhändertaga
och förvalta all den omyndiges egendom och i fråga om förvaltningen
fullgöra samma redovisningsskyldighet, som åvilar en förmyndare,
ofta måste med hänsyn till bl. a. egendomens beskaffenhet och den tid, godmanskapet
kan beräknas vara, framstå såsom opåkallad. Institutet skulle erhålla
större praktisk betydelse, om gode mannen ålades avgiva förteckning och
räkning allenast rörande den egendom, som han med anledning av godmanskapet
fått om händer. Och vid 11 kap. 1 § har en annan av lagrådets ledamöter
hemställt, att, då en enligt 1 § förordnad god man i flertalet fall ej
torde behöva övertaga alla en förmyndares funktioner och således icke heller
träda i dennes ställe, orden »i förmyndarens ställe» borde utbytas mot
orden »i den omfattning rätten bestämmer». Då god man enligt 1 § skall
förordnas allenast vid hinder för förmyndaren att utöva sin befattning, bör
gode mannen äga att i förmyndarens ställe representera den omyndige. I

11 kap.

196

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

den mån det visar sig, att den omyndiges intresse kräver åtgärd frän godo
mannens sida, bör denne äga såväl skyldighet som befogenhet att vidtaga
åtgärden. En begränsning av gode mannens representationsrätt till vissa på
förhand bestämda angelägenheter bör därför ej ifrågakomma. Är hindret för
förmyndaren av sådan natur, att det endast gäller viss angelägenhet, bör
denne kunna använda ombud och god man över huvud ej förordnas. Däremot
anser jag en viss begränsning i gode mannens redovisningsskyldighet
kunna utan olägenhet medgivas. Sålunda bör det vara tillräckligt, om den
förteckning, som skall av gode mannen avgivas vid tillträdet till sin befattning,
upptager allenast den lösa egendom, gode mannen tar om händer. Det:
torde ej vara erforderligt, att i förteckningen upptages fast egendom eller
värdehandlingar, som äro nedsatta hos bank, ej heller lös egendom, som
kvarlämnas i förmyndarens förvar. Vidare synes mig den skyldiget att avgiva
räkning, som enligt hänvisningen till 9 kap. åligger gode mannen, kunna
i visst fall inskränkas. Faller ett godmanskap till tiden helt inom en redovisningsperiod,
bör den sluträkning, som det åligger gode mannen att avgiva,
kunna begränsas till en redogörelse allenast för de åtgärder, som vidtagits
av honom, och skyldighet att i övrigt avgiva redogörelse för förvaltningen
av den omyndiges egendom jämväl under den tid, godmanskapet. varat, bör
kunna åläggas förmyndaren. Inträder, medan gode mannens uppdrag varar,
skyldighet att avgiva årsräkning rörande förmvnderskapet, synes mig däremot
knappast tillrådligt att eftergiva kravet på en fullständig årsräkning.
Gode mannen bör då vara skyldig att avgiva en sådan räkning upprättad
med den fullständighet, som under föreliggande förhållanden är möjlig. Detsamma
gäller, om under godmanskapet tid för avgivande av sluträkning rörande
förmynderskapet inträder. Gode mannen har därvid jämväl att. till deri
myndigblivne överlämna egendomen. I överensstämmelse med vad nu anförts
har förslag till stadgande upprättats och införts i 11 kap. 9 §.

Enligt lagrådets hemställan har i 11 kap. 10 § upptagits föreskrift om skyldighet
för god man att, sedan hans uppdrag slutförts, ofördröjligen hos rätten
göra anmälan därom.

12 kap. Med anledning av erinran, som en ledamot av lagrådet gjort vid 12 kap.

4 §, samt på grund av lagrådets samfällda anmärkningar mot 12 kap. 6 §
hava dessa paragrafer jämkats.

I fråga om 12 kap. 7 § hava tvä ledamöter av lagrådet hemställt, att stadgandet
måtte uteslutas. I de nya lagarna på familjerättens område har liknande
stadgande upptagits. I ett rättsförfarande, där enligt sakens natur
högst personliga förhållanden måste framdragas, har man velat bespara de
inblandade det ytterligare lidandet att behöva offentligen förhandla härom
inför en sensationslysten allmänhet. Då behovet av skydd i detta avseende
icke är mindre i mål om omyndighetsförklaring än vid andra tvister av familjerättslig
natur, synes anledning saknas att utesluta det föreslagna stadgandet.

Kung}. Maj:ts Proposition Nr 53.

197

Vid 12 kap. 11 § har lagrådet hemställt, att bestämmelserna om ett särskilt
centralregister över omyndigförklarade måtte uteslutas ur förslaget. Det
synes även mig tvivelaktigt, huruvida den nytta allmänheten kan beräknas
hava av ett dylikt register motsvarar de kostnader, som det allmänna skulle
få ikläda sig för registret. Om registret skulle inrättas, anser jag vidare, i
likhet med lagrådet, att däri måste intagas uppgifter även angående dem, som
vid lagens ikraftträdande äro omyndigförklarade. Därigenom skulle emellertid
redan för registrets första uppläggande krävas ganska dryga kostnader. Registret
kan icke heller tjäna till upplysning rörande de personer, som icke
råda över sin egendom, med mindre däri intagas uppgifter, förutom angående
omyndigförklarade, jämväl rörande personer, som äro försatta i konkurstillstånd.
I samband med den nya konkurslagens genomförande ansågs det dock
icke erforderligt att inrätta ett centralregister över konkursgäldenärer. Jag
har således ansett frågan om ett centralregister icke böra nu upptagas, varför
ifrågavarande paragraf undergått omarbetning.

Inom lagrådet hava tre ledamöter hemställt, att den bestämmelse angående
omyndighetsförklarings kungörande i tidning inom orten, som föreslagits av
lagberedningen men uteslutits vid förslagets remitterande till lagrådet, åter
måtte däri införas. De skäl, som av dåvarande chefen för justitiedepartementet
anfördes för bestämmelsens uteslutande, synas mig likväl vara så vägande,
att jag saknar anledning tillstyrka återgång till det ursprungliga förslaget.

Med anledning av erinran från lagrådets sida har avfattningen av 12 kap.
15 § första stycket undergått en mindre jämkning.

I fråga om 12 kap. 16 § har den anmärkning, som två ledamöter av lagrådet
framställt, föranlett den ändringen, att i paragrafens första stycke intagits
ett uttryckligt stadgande om rättens behörighet och skyldighet att även
utan ansökan upptaga frågor, som i paragrafen avses. Uppenbart är, att härmed
följer möjlighet för rätten att upptaga dylika frågor även i anledning av
påpekanden till rätten av personer, som icke höra till de i paragrafen såsom
behöriga sökande särskilt angivna personerna. Då på grund av den vidtagna
ändringen andra punkten i andra stycket icke längre är behövlig, har nämnda
punkt utgått.

Beträffande den ändring, som vidtagits i 12 kap. 17 §, får jag hänvisa till
vad jag redan anfört under 8 kap. 12 §.

Med anledning av anmärkningar vid 12 kap. 20 och 21 §§ hava i dessa
paragrafer gjorts smärre ändringar.

Lagrådet har hemställt, att tredje stycket i 12 kap. 22 § måtte uteslutas.
Ifrågavarande stadgande, som har motsvarighet i främmande lagstiftning rörande
förfarandet vid omyndighetsförklaring, torde emellertid icke kunna anses
alldeles överflödigt såsom en erinran till domstolarna, och jag har därför
ansett stadgandet böra bibehållas.

På grund av lagrådets erinran bär . i 12 kap. 23 § tillagts ett nytt stycke,

Förslaget till
promulgationslag.

198 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

däri överförmyndaren förklarats äga rätt att anlita fullmäktig. Även utan särskilt
stadgande torde det vara tydligt, att överförmyndaren icke på den grund,
att han anlitat fullmäktig, äger av allmänna medel tillgodonjuta högre ersättning
än han skulle ägt uppbära, om han uppträtt personligen.

Vad angår förslaget till lag om införande av lagen om förmynderskap hava
med anledning av lagrådets erinringar tillägg gjorts till 2 och 4 §§, varjämte
den i 6 § upptagna hänvisningen till bestämmelser i 9 kap. jämkats.

Likaledes har på grund av lagrådets anmärkningar andra stycket i 7 §
omarbetats. Med avseende härå torde böra erinras, att om en förmyndare
frånträtt sin befattning under året närmast före lagens ikraftträdande och
efterträtts av en annan förmyndare, årsräkning för nämnda år i enlighet med
den nya lagens bestämmelser endast skall avgivas i fråga om den del avåret,
som faller efter ombytet av förmyndare. För den tidigare delen av året
avlägges räkenskap allenast genom den slutredovisning, som den avgående
förmyndaren har att avgiva enligt äldre lag. Det är därför också tidpunkten
för detta ombyte av förmyndare, som vid blivande slutredovisningar blir avgörande
för, i vilken omfattning redovisning skall lämnas genom överförmyndaren
enligt ny lag eller genom avgående förmyndare enligt äldre lag.

Den omarbetning, som verkställts av 7 kap. 9 § i förslaget till lag om förmynderskap,
har i 9 § av förevarande lag nödvändiggjort ett tillägg angående
den tidpunkt, då skyldighet inträder att redogöra för hinder, som mött
för skifte av äldre dödsbo. Av samma anledning har stadgandet i 9 § om
skyldighet att avgiva årsuppgift för år 1924 undergått jämkning.

Jag har vidare ansett det vara lämpligt, att avfattningen av andra stycket
i 10 § jämkas till närmare överensstämmelse med den nya lydelsen av 7
kap. 10 § in. 0. lagrum i lagen om förmynderskap.

I anslutning till den ståndpunkt, som vid förslagens remitterande till lagrådet
intogs av dåvarande chefen för justitiedepartementet och som sedermera
intagits av lagrådets flesta ledamöter, anser jag, att Stockholms förmyndarkammare
icke bör bibehållas. Den av förmyndarkammaren utövade penningförvaltningen
synes mig uppenbarligen icke fylla ett verkligt behov.
Utan tvivel erbjuder också förslaget lika stor säkerhet för värdehandlingarna,
om deposition sker i bank, som om den sker i förmyndarkammaren. Det
lärer vidare vara tydligt, att förmyndarna genom deposition i bank erhålla en
högst avsevärd lättnad i fråga om hjälp vid handhavandet av förvaltningsuppgifter
i jämförelse med vad i detta avseende erbjudes vid deposition i
förmyndarkammaren. På sätt i lagrådet framhållits är det i nu berörda hänseenden
av stor betydelse, att gränsen för depositionsskyldighetens inträde
nedsättes. I yttranden, som avgivits över förslaget, har såsom skäl för förmyndarkammarens
bibehållande särskilt framhållits den fördel, som det skulle
innebära för förmyndarna att på ett och samma ställe hava såväl rätten och
överförmyndaren som även den anstalt, där deposition av värdehandlingarna
skulle äga rum. Farhågan att särskilt besvär skall förorsakas förmyndarna

199

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

genom att de nödgas på olika håll uppsöka rätten, överförmyndaren och barn
ken, synes mig dock vara i någon mån överdriven. För att den nu berörda
fördelen skall kunna vinnas, måste emellertid förmyndarkammaren i varje fall
underkastas en synnerligen genomgripande omorganisation, i ändamål att den
skall kunna fylla samma uppgifter som en bank. Enligt mitt förmenande
skulle en sådan omorganisation vara förenad med så betydande svårigheter
och till resultatet vara så tvivelaktig, att jag anser denna utväg icke böra försökas.

Mot lagberedningens förslag, att förmyndarkammaren skall under eu avvecklingsperiod
tjänstgöra såsom överförmyndare, har i lagrådet framställts
den anmärkningen, att överförmyndarfunktionerna icke lämpa sig för ett kollegialt
handhavande samt att följaktligen särskilda överförmyndare borde tillsättas
även för Stockholm i och med förmynderskapslagens ikraftträdande.
Jag anser denna anmärkning vara synnerligen tungt vägande. Om särskilda
överförmyndare skulle utses, medan förmyndarkammaren står under avveckling,
skulle det emellertid icke kunna undvikas, att man å ena sidan finge
en överförmyndarinstitution, som med hänsyn till behovet av kanslipersonal
skulle draga avsevärda kostnader, och å andra sidan hade den gamla förmyndarkammaren
med dess talrika personal, som icke kunde tillbörligen sysselsättas
enbart med avvecklingen av penningförvaltningen men som dock
skulle uppbära full avlöning i enlighet med de för förmyndarkammarens
tjänstemän gällande bestämmelser. Ur såväl praktiska som ekonomiska synpunkter
synes det mig därför erforderligt att under övergångsperioden undvika
en fullständig skillnad mellan överförmyndarinstitutionen och förmyndarkammaren.
Vad i lagrådet anförts mot ett kollegialt handhavande av överförmyndarens
åligganden har jag dock ansett böra föranleda vissa ändringar
i promulgationslagens 13 §. Man synes nämligen böra hålla möjligheten öppen
att överlämna åt en eller liera personer att var för sig avgöra sådana frågor,
där ett kollegialt avgörande, med hänsyn till frågornas brådskande natur,
framstår såsom särskilt olämpligt. En sådan uppgift kan givetvis anförtros åt
viss ledamot av förmyndarkammaren eller åt någon dess tjänsteman men bör
också kunna lämnas åt utomstående person, vilken då till sin hjälp skulle
äga anlita förmyndarkammarens personal och vilken skulle äga åtnjuta arvode
på förmyndarkammarens stat. I överensstämmelse härmed har jag låtit införa
ett tillägg i 13 §.

På sätt en ledamot i lagrådet anfört, erfordras också särskilda bestämmelser,
huru beslut, som förmyndarkammaren in pleno meddelar, skola överklagas.
Uppenbarligen kan det icke vara lämpligt, att talan mot sådana beslut
fullföljes till rådstuvurättens första avdelning, vilken i huvudsak har
samma sammansättning som förmyndarkammaren. Jag har därför ansett erforderligt
att i förslaget intaga bestämmelse därom, att talan mot förmyndarkammarens
beslut skall fullföljas i samma ordning, som gäller för överklagande
av rättens beslut. Talan kommer således att fullföljas direkt till

Förslaget till
lag om vård
av omgndtgs
värd, handlingar.

200 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Svea hovrätt. 1 den mån viss person skulle komma att fullgöra överförmyndarfunktioner,
skola däremot av honom meddelade beslut överklagas hos rådstuvurätten.

I anledning av lagrådets erinran vid 1 § av förslaget till lag om vård av
omyndigs värdehandlingar har upptagits uttryckligt uttalande därom, att bestämmelserna
i 2—7 §§ äro av tvingande natur, i den mån ej annorlunda
stadgas.

Lagrådets anmärkningar beträffande 2 § 1, 4, 5, (i och 7 hava iakttagits,,
ävensom vad en av lagrådets ledamöter erinrat i fråga om 2 § 1.

Såvitt angår lagrådets anmärkning rörande 2 § 2 finner jag väl icke bankens
skyldighet att lyfta utdelning å aktie eller annat därmed jämförligt värdepapper
böra inskränkas till de fall, dä tid och ort för utdelning kungjorts i
allmänna tidningarna. Men å andra sidan synes mig icke skyldighet att lyfta
utdelning lämpligen böra utan all begränsning åläggas banken. Såsom lagrådet
framhållit, erhålla för närvarande bankerna i stor utsträckning uppgift
om tid och ort för vinstutdelningar genom en av svenska bankföreningen utgiven
publikation, och med säkerhet torde en publikation, innehållande sådana uppgifter,
kunna beräknas vara att tillgå även i framtiden. Förpliktas banken att lyfta
vinstutdelning, när uppgift om tid och ort därför kan inhämtas utan väsentlig omgång
eller tidsutdräkt d. v. s. av tillgängliga publikationer, lär i allmänhet vinstutdelning
komma att utan besvär för förmyndaren lyftas av banken. I övriga fall
bör banken vara skyldig att hos förmyndaren framställa förfrågan om tid och
ort för utdelning och, om uppgift därå lämnas, lyfta denna. Stadgandet i 2 § 2
har omarbetats i överensstämmelse med vad sålunda anförts.

I fråga om 3 § har lagrådet föreslagit, att ett stadgande där upptages av
innehåll, att kapitalbelopp, som uppburits av banken, skall insättas med förbehåll,
att beloppet ej må uttagas utan överförmyndarens tillstånd. Med ett
sådant stadgande i 3 § kunde såväl den i 2 § 6 upptagna bestämmelsen om
skyldighet för banken att om uppburet kapitalbelopp underrätta överförmyndaren
som ock bestämmelserna i 12 § utgå. Om det av lagrådet föreslagna
stadgandet upplages i 3 §, bleve förmodligen lämpligast för banken att i anslutning
till depositionen upplägga två giroräkningar, en spärrad för insättning
av uppburna kapitalbelopp och en ospärrad för insättning av uppburen
ränta och vinstutdelning, såframt ej i fråga om sådan inkomst annan föreskrift
givits av förmyndaren, såsom insättning å annan räkning eller i annan
bank översändande med posten o. s. v. Den föreslagna anordningen innebär,
att å nedsatt värdehandling influtet kapitalbelopp kommer att innestå under
samma förbehåll, som gällt i fråga om värdehandlingen. Såtillvida innebär
anordningen en konsekvent tillämpning av spärrningsreglerna. Emellertid är
att märka, att när ett kapitalbelopp influtit å eu värdehandling, förmyndaren
är skyldig att utan dröjsmål verkställa placering av de influtna medlen. Det
har därför synts obehövligt att ålägga förmyndaren att begära tillstånd till
medlens uttagande för placering. Beredningen har ansett lämpligare, att med -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

201

len omedelbart ställas till hans förfogande samt att samtidigt underrättelse
ingår till överförmyndaren, för vilken förmyndaren har att inom en månad
därefter avgiva redogörelse för placeringen. Härigenom vinnes samma ändamål,
som huvudsakligen åsyftas med spärrningsreglerna, nämligen en kontroll
inom så kort tid, att frestelsen till missbruk får anses väsentligen undanröjd.
Då dylik kontroll synes mig vara tillräckligt betryggande, har jag
ej ansett mig böra vidtaga den föreslagna ändringen, som skulle komma att
medföra behov av ett stort antal ansökningar till överförmyndaren, vilka alltid
måste bifallas och därför synas mig överflödiga. Jag har därför ansett mig
böra bibehålla av lagberedningen i 3 § föreslagna bestämmelser.

Vid 8 § har lagrådet anmärkt, att då skyldighet att hos bank nedsätta
omyndigs värdehandlingar skall vara stadgad i lag, torde ock i lag böra angivas
den gräns, vartill avgiften till banken för förvaringen och förvaltningen
av dessa värdehandlingar högst må stiga. Även om det får antagas, att
Kungl. Maj:t, vilken enligt lagberedningens förslag skulle, såvitt angår andra
banker än riksbanken, äga meddela erforderliga bestämmelser om avgiftens
beräkning, därvid skulle på ett fullt tillfredsställande sätt bevaka de omyndigas
intresse, kan det dock ej förnekas, att en bestämmelse i det av lagrådet
angivna hänseendet skulle för dem medföra ökad trygghet. Jag har
därför ansett mig böra föreslå, att i 8 § första stycket upptages en bestämmelse
av innehåll, att bank, hos vilken nedsättning av omyndigs värdehandlingar
äger rum, må för den vård av dessa handlingar, som enligt förevarande
lag åligger banken, betinga sig en avgift, icke överstigande i fråga om
inhemska värdehandlingar en krona och utländska värdehandlingar 50 öre
för varje påbörjat tusental av handlingarnas värde. Härvid skola, när minderåriga
syskon hava gemensam förmyndare, syskonens värdehandlingar sammanräknas.
Närmare bestämmelser om avgiftens beräkning böra kunna, såvitt
angår andra banker än riksbanken, meddelas av Kungl. Maj:t.

I fråga om .9 § andra stycket hava tre av lagrådets ledamöter hemställt,
att den i sista punkten upptagna bestämmelsen måtte utgå. Med hänsyn till
stadgandet i första punkten av samma stycke anser jag dock nämnda bestämmelse
böra i klarhetens intresse kvarstå. Dess avfattning synes mig ej
heller giva anledning befara, att den skall av överförmyndaren brukas såsom
medel till obehörigt intrång i förmyndarnas förvaltningsrätt.

Lagrådet har vidare föreslagit, att genom särskilt stadgande i 9 § andra
stycket befogenhet skulle inrymmas överförmyndaren att, då förmyndaren vill
sälja en nedsatt värdehandling för att med de influtna medlen inköpa en
annan, föreskriva, att banken skall allenast mot likvid utlämna den nedsatta
värdehandlingen och tillhandahålla betalning för den värdehandling, som
inköpes, först då den mottages i deposition. Sådan föreskrift borde enligt
lagrådets mening meddelas, så snart förfarandet utan olägenhet kunde användas.
Såsom lagberedningen i sina motiv anför, har beredningen haft under
övervägande en ordning, enligt vilken såväl realisationen av en nedsatt värde -

202 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

handling, dess utlämnande till köparen och köpeskillingens uppbärande som
ock köpeskillingens placering skulle enligt tvingande föreskrift ske genom
banken efter förmyndarens anvisningar. Beredningen framhåller emellertid,
att det visserligen mången gång komme att te sig naturligast och bekvämast
för förmyndaren, särskilt vid försäljning eller köp av värdepapper, som förekomma
i den allmänna marknaden, att använda banken såsom mellanhand
såväl vid försäljningen som köpet, utan att förmyndaren personligen toge
befattning med likvidernas verkställande. Men en regel, som utan hänsyn
till kontrahenternas bekvämlighet förläde fullgörandet av alla avtal rörande
omyndigs värdehandlingar till bankerna, skulle enligt beredningens mening i
många fall te sig som ett besvärande band och som ett ej sällan stötande
misstroende mot förmyndaren. De praktiska olägenheter, som i många fall
bleve en följd av en ovillkorlig föreskrift om likvids verkställande genom
banken vid köp och försäljning av värdehandlingar, skulle visserligen kunna
undvikas med den av lagrådet föreslagna regeln, enligt vilken det ankomme
på överförmyndaren att meddela sådan föreskrift i de fall, då enligt hans
uppfattning likvid i nämnda ordning utan olägenhet kunde ske. Då jag icke
dess mindre tvekar att i 9 § upptaga den av lagrådet föreslagna regeln, är
det främst därför, att jag anser de i lagberedningens förslag upptagna bestämmelserna
erbjuda tillfredsställande trygghet. Enligt dessa bestämmelser skall förmyndaren
inom en månad efter depositionens brytande till överförmyndaren
inkomma med redogörelse för verkställd omplacering, åtföljd av verifikationer.
Härigenom vinnes — såsom jag framhållit vid 3 § — kontroll över
förmyndaren inom så kort tid, att frestelsen till missbruk får anses vara
väsentligen undanröjd. Att bereda skydd mot en person, som trots utsikten
av omedelbar upptäckt planlägger ett tillgrepp, synes knappast vara förmynderskapslagstiftningens
uppgift. Därtill kommer, att med lagrådets förslag
vinnes skärpt kontroll allenast på en enstaka punkt i det enligt lagberedningens
förslag enhetliga kontrollsystem, som föreligger i fråga om deponerade värdehandlingar
och spärrade tillgodohavanden å räkning hos bank. Ty då fråga
är om tillstånd att uttaga medel från spärrad räkning hos bank för inköp av
värdehandling, som skall nedsättas, kan föreskrift ej meddelas om skyldighet
för banken att utbetala medlen först i samband med den inköpta värdehandlingens
nedsättning i annat fall, än då uttagning skall ske av medel från
spärrad räkning hos den bank, där deri omyndiges värdehandlingar äro deponerade.
Att giva särskilda regler i fråga om rätten till uttagning av medel
från spärrad räkning hos den bank, där den omyndiges värdehandlingar äro
nedsatta, och om rätten till uttagning från spärrad räkning hos annan bank
synes mig möta betänkligheter. Och skall trygghet vinnas mot ett sådant tillgrepp,
som ovan omförmälts, skulle regler ytterligare erfordras till förhindrande
av att spärrad räkning i annan bank än den, där den omyndiges värdehandlingar
äro nedsatta, anlitades i större omfattning än som vore erforderligt.
Ett system av regler skulle erfordras, som skulle medföra en besvärande

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53. t-03

ofrihet för förmyndarna. Vid sådant förhållande och då den kontroll, som
vinnes genom lagberedningens förslag, synes mig erbjuda hög grad av trygghet,
har jag ej ansett mig böra föreslå avvikelse från lagberedningens förslag.

I 11 § har jämkning skett med anledning av den erinran, som vid nämnda
paragraf framställts av tre av lagrådets ledamöter.

Lagrådets erinran i fråga om avfattningen av 13 § i förslaget till lag om
ändrad lydelse av 5 kap. 12 och 13 §§ giftermålsbalken har iakttagits.

Såsom redan vid 5 kap. 8 § i förslaget till lag om förmynderskap omför
mälts, har jag med anledning av anmärkning, som där framställts inom lagrådet,
i förslaget till lag angående ändrad lydelse av 5 § i lagen den 11 juni
1920 om barn i äktenskap infört en hänvisning till de i 5 kap. 8 och 9 §§
i förslaget till lag om förmynderskap givna bestämmelser.

Med anledning av erinran, som lagrådet gjort vid förslaget till lag angående
ändring i lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap, har till tredje
stycket i 2 § gjorts ett tillägg angående provisoriska beslut om vårdnadsöverflyttning.
Därjämte har den erinran, som två av lagrådets ledamöter gjort
rörande behovet av vissa ändringar jämväl i 1 §, blivit iakttagen. Härav har
föranletts en jämkning i ingressen till lagförslaget.

Då på anmärkning av lagrådet i 4 § av lagen angående införande av lagen
om förmynderskap upptagits bestämmelse av innehåll, att den, som före nya
lagens ikraftträdande fyllt femton men ej sexton år, skall, utan hinder av
vad i nya lagen stadgas, äga själv råda över vad han förvärvat efter det lian
fyllt femton år, har i förslaget till lag om ändrad lydelse av 12 kap. 4 § och
16 kap. 2 § ärvdabalken övergångsbestämmelsen undergått på grund härav
erforderlig jämkning.

Jämväl förslaget till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 10 § handelsbalkcn
har i anledning av lagrådets anmärkning undergått jämkning.

Vid förslaget till lag om ändrad lydelse av 6 kap. 6 § och 22 kap. 14 §
strafflagen har en ledamot av lagrådet avstyrkt förslaget, såvitt angår 6 kap.
6 §, under åberopande bl. a. därav, att de skäl, som av lagberedningen anförts
till stöd för den föreslagna jämkningsregeln, i viss mån kunde åberopas
såsom grund för jämkning även av en straffbar persons skadeståndsskyldighet
och att den tilltänkta ändringen därför borde anstå, till dess frågan kunde
göras till föremål för en mera allmän reglering. Det är visserligen sannt, att
befogenhet för domstol att i allmänhet vid prövning av skadeståndsskyldighet
på grund av rättsstridig handling bestämma skadeståndet med hänsyn till
föreliggande omständigheter, särskilt gärningsmannens skuld, icke är okänd i
främmande lagstiftning. Och frågan, om en sådan befogenhet bör inrymmas
domstol, kommer för visso att bliva föremål för uppmärksamhet i samband
med ett upptagande i lag av de allmänna reglerna om skadeståndsskyldighet
på grund av rättsstridig handling. När en lagstiftning i detta ämne kan komma
till stånd är emellertid synnerligen ovisst. Och enligt min uppfattning bör.
även om jämkningsrätt ej föreligger, då fråga är om skada av on för sina

Övriga

förslag

204

Kung}. Maj:is Proposition Nr »it.

handlingar fullt ansvarig person, en sådan rätt dock erkännas, du fråga är
om skada av en person, som på grund av minderårighet eller själslig rubbning
ej är ansvarig för sina handlingar. Här föreliggande fråga kan således
enligt mitt förmenande — såsom ock skett inom flera främmande rättssystem
— behandlas utan samband med ovanberörda, synnerligen svårlösta spörsmål.
I fråga om de skäl, som kunna åberopas till förmån för den föreslagna regeln,
har jag i sak intet att tillägga utöver vad som anförts av lagberedningen
och en ledamot av lagrådet.

Såvitt angår det i 6 kap. 6 § föreslagna stadgandets tillämplighetsområde,
anser jag, såsom ock inom lagrådet framhållits, uppenbart, att — även om
nämnda stadgande kan anses omedelbart tillämpligt allenast såframt den
handling, varigenom skada orsakats, skulle, om den handlande ägt kriminell
tillräknelighet, varit att betrakta såsom ett brott — enahanda jämkning av
skadeståndet, som i 6 kap. 6 § föreskrives, på grund av analogi bör komma
till användning, då skadeståndsskyldighet enligt allmänna grundsatser om
skadeståndsskyldighet på grund av rättsstridig men ej brottslig handling åvilaiperson,
som i 6 kap. 6 § avses.

Jämlikt erinran, som framställts av två av lagrådets ledamöter, har jag av
hänsyn till vikten av att tydligt utmärka innebörden av den i 6 kap. 6 §
strafflagen upptagna jämkningsregeln utbytt ordet »såvitt» mot »om och i
den mån».

Beträffande förslaget till förordning om ändrad lydelse av § 6 i förordningen
den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet har lagrådet föreslagit, att
stadgandena om förmyndares personliga ansvarighet för förbindelser, vilka
ingås i och för rörelse, som drives av den omyndige eller för hans räkning,
måtte uteslutas ur förslaget. Den för närvarande i denna paragraf upptagna
bestämmelsen, att omyndig kan vinna rättighet att driva näring, allenast såframt
förmyndaren ikläder sig ansvarighet för de förbindelser, den omyndige
kan komma att ingå i och för rörelsen, har visserligen uppenbarligen tillkommit
för betryggande av deras rätt, som sluta avtal med den omyndige.
Men bestämmelsen har i våra dagar otvivelaktigt haft betydelse främst därigenom,
att den såtillvida länt till skydd för den omyndige, som den medfört,
att det legat jämväl i förmyndarens eget intresse att övervaka näringsdriften
och omfattningen av den omyndiges gäldsstiftelse. Bestämmelsen har vidare
varit ägnad att motverka det ofta överklagade missbruket, att legal förmyndare
i omyndigs namn fortsätter en näring i eget intresse, exempelvis efter
konkurs. Möjlighet till ett sådant missbruk bör med lagberedningens förslag,
enligt vilket överförmyndarens samtycke fordras till drivande av näring, som
här avses, knappast föreligga. Däremot lärer överförmyndaren i regel icke
kunna utöva någon verklig kontroll över en rörelse, vare sig den drives av
den omyndige själv eller av förmyndaren å den omyndiges vägnar. Den
garanti, förmyndarens ansvarighet i dessa fall innebär mot bristande vaksamhet
och försiktighet från dennes sida, kan därför enligt min mening ej

205

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

vinnas genom överförmyndarkontrollen. Emellertid måste jag medgiva att, då
hänsynen till den omyndiges intresse kräver en närings drivande, det — på
sätt lagrådet framhållit — är att hårt tynga förmyndaren, att denne uteslutande
för att iakttaga sin myndlings bästa nödgas ikläda sig direkt ekonomisk
risk, och att det naturligtvis kan befaras, att en förmyndare understundom
för att slippa personligt ansvar avvecklar en gammal affär, ehuru det legat
i myndlingens intresse, att affären fortsatts. Då det vidare får antagas, att
tillstånd till drivande av näring, som här avses, vare sig genom den omyndige
eller förmyndaren, ej kommer att givas av överförmyndaren, såframt icke
dels rörelsens bedrivande är av avsevärt intresse för den omyndige och dels
förmyndaren får anses äga den erfarenhet och insikt, som erfordras för rörelsens
drivande eller övervakande, har jag ansett mig böra biträda lagrådets
förslag och i det av lagrådet angivna hänseendet omarbetat förevarande
paragraf.

Uppenbart är, att då omyndig, innan nu föreslagna ändring av § 6 näringsfrihetsförordningen
trätt i kraft, vunnit rätt att idka näring, denna lagändring
ej har någon verkan i avseende å förmyndarens skyldighet att svara för de
förbindelser, den omyndige ingått eller kan komma att ingå i och för rörelsen.

Med anledning av lagrådets anmärkning har rubriken till förevarande förslag
ändrats till förslag till lag om ändrad lydelse av § 6 i förordningen den
18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet.

Med anledning av lagrådets anmärkning vid 2 § av förslaget till lag om ändrad
lydelse av 1 och 2 .§§ i förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda
protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden har tillägg gjorts i 2 §
rörande renovation av protokollet även i vad angår ärenden, som röra tillstånd
till åtgärd beträffande fast egendom. Då 4 kap. 7 § i huvudförslaget
uteslutits, har nämnda paragraf jämväl i övrigt måst jämkas.

Vad lagrådet anmärkt vid 3 och 113 §§ i förslaget till lag angående ändrad
lydelse av 3, 52, 113 och 168 §§ i lagen den 22 juni 1911 om hankrörelse
har iakttagits. Tillika har uppmärksammats, att 52 och 168 §§ erhållit liv
lydelse genom lagen den 1 september 1923 om vissa ändringar i lagen den
22 juni 1911 om bankrörelse.

Inom lagrådet har hemställts, att bestämmelser, motsvarande dem, som av
mig föreslås i 24 § sparbankslagen första och tredje styckena, måtte införas
i lagen om bankrörelse. Även om det ej synes mig oundgängligen erforderligt,
att sådana bestämmelser införas i nämnda lag, skulle dock därigenom
säkerhet vinnas för en enhetlig tillämpning av de principer, som kommit till
uttryck i stadgandena i 24 § första och tredje styckena sparbankslagen.
Skola bestämmelser, motsvarande nämnda stadganden, upptagas i lagen om
bankrörelse, synes det mig emellertid lämpligt, att särskilda paragrafer, motsvarande
hela 24 § sparbankslagen i dess föreslagna lydelse, där införas och
de av lagberedningen föreslagna nya styckena i 52 och 168 §§ utgå. Jag
föreslår därför införande i banklagen av 52 c och 168 c §§ till innehållet, i

20b

Kuugl. Maj Uti Proposition Nr 53.

huvudsak motsvarande 24 § i sparbankslagen i dess föreslagna lydelse samt
ändrad lydelse allenast av 3 och 113 §§. Med anledning härav har lagförslagets
rubrik ändrats till förslag till lag angående ändring i vissa delar av
lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse.

Tillika har övergångsbestämmelse, motsvarande den, som av mig föreslås
beträffande sparbankslagen, upptagits.

Med anledning därav, att 7 § i 4 kap. av förslaget till lag om förmynderskap
uteslutits, har förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen
den 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa
mål och ärenden måst undergå jämkning.

Med anledning av anmärkning, som lagrådet framställt vid 12 kap. 3 § i
förslaget till lag om förmynderskap, har jag ansett erforderligt, att ändring i
det av lagrådet angivna syfte företages i 77 § tredje stycket i 1918 års lag
om fattigvården.

Stadgandet i 77 § första stycket om fattigvårdsstyrelses målsmansrätt över
minderårig, som på dess bekostnad vårdas utom hemmet, står ej väl tillsamman
med den nya familjerättsliga lagstiftningen. På sätt en ledamot i lagrådet
påpekat vid 2 § i förslaget till lag angående införande av lagen om förmynderskap
har också den s. k. fattigvårdslagstiftningskommittén i samband med
sitt förslag till lag om den offentliga barnavården hemställt om sådan ändring
i lagen om fattigvården, att denna målsmansrätt skulle helt upphävas. Visserligen
torde förslag till lag om den offentliga barnavården jämte förslag till
ändringar i fattigvårdslagstiftningen komma att föreläggas detta års riksdag,
men då förslaget till lag om förmynderskap lärer komma att framläggas tidigare,
har jag ansett det lämpligt att redan i detta samband föreslå upphävande
av första stycket i 77 § av lagen om fattigvården.

På grund härav framlägger jag förslag till lag angående ändrad lydelse av
77 § i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården.

Av skäl, som anförts vid 8 kap. 14 § av förslaget till lag om förmynderskap,
har jag låtit utarbeta förslag dels till ett nytt mom. 3 i 6 § och dels
till ändrad lydelse av 7 § andra stycket av lagen den 13 juni 1921 om förvaltning
av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter.
Tillika har jag ansett ändring böra ske av den i 3 § andra stycket av
nämnda lag upptagna hänvisning. Jag framlägger därför förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3, 6 och 7 §§ i lagen den 13 juni 1921 om förvaltning
av bysamfälligheter och därmed jämförliga ägor och rättigheter.

Såsom av lagrådet erinrats har, sedan ifrågavarande lagförslag remitterats
till lagrådet, den 29 juni 1923 utfärdats ny lag om sparbanker. De till införande
i 23, 24 och 26 §§ av lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker
föreslagna bestämmelser måste således införas i den nya lagen. I likhet med
lagrådet anser jag dessa bestämmelser lämpligen kunna få sin plats i 24 §
och framlägger således härmed förslag till lag om ändrad lydelse av 24 § i
lagen den 29 juni 1923 om sparbanker.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53

207

I 4 § av lagen angående införande av lagen om förmynderskap har jag i
enlighet med lagrådets hemställan upptagit stadgande av innehåll, att den.
som före den nya lagens ikraftträdande uppnått femton men ej sexton års
ålder, fortfarande skall vara bibehållen vid rätten att råda över vad han kan
förvärva. Dock skall jämväl i avseende å honom gälla vad i 5 kap. 4 § andra
stycket nya lagen sägs. Med hänsyn härtill har jag ansett mig böra i förevarande
lag föreslå en övergångsbestämmelse av innehåll, att omyndig, som
före den 1 januari 1925 fyllt femton men ej sexton år, skall äga utan tilllåtelse
av förmyndaren förfoga över medel, som han, efter det han fyllt femton
år, själv å motbok insatt, såframt ej förmyndaren enligt bevis, som företetts
hos sparbanken, erhållit överförmyndarens tillstånd att omhändertaga medlen.

I fråga om 4 kap. 1 § av förslaget till lag angående ändring i lagen den
8 juli 1904 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och
förmynderskap har en ledamot av lagrådet anmärkt, att andra stycket borde
så omformuleras, att Konungen erhölle rätt att meddela däri avsedda särskilda
bestämmelser ej endast generellt för samtliga förmynderskap för minderåriga
undersåtar i viss främmande stat, utan även speciellt beträffande
visst förmynderskap i främmande stat. Då enligt det föreslagna stadgandets
avfattning Konungens förordnande skall avse förmynderskap för minderåriga
svenska undersåtar, som hava hemvist i viss främmande stat, synes därav
framgå, att stadgandet närmast avsett ett gemensamt förordnande beträffande
alla i viss främmande stat bosatta minderåriga svenska undersåtar. Emellertid
måste det onekligen anses från praktisk synpunkt påkallat — särskilt med
hänsyn till de olikartade förhållandena å skilda platser inom de till vissa
främmande länder hörande kolonialområden — att understundom särskild
föreskrift kar givas rörande förmynderskapet för en viss minderårig. I detta
syfte har stadgandets avfattning undergått jämkning. Motsvarande jämkning
har ock vidtagits i 5 kap. 1 § andra stycket.

Jämlikt lagrådets anmärkning har i 5 kap. 9 § första stycket bland de
lagrum, från vilka avvikelser må efter konvention stadgas av Konungen, upptagits
5 kap. 4 §. Lagrådet har ock ansett motsvarande komplettering lämpligen
böra ske i 4 kap. 7 § första stycket, där således 3 § i samma kap.
borde införas bland lagrum, från vilka avvikelser må stadgas. Ehuru 1902
års Haag-konvention angående förmynderskap för minderåriga icke innehåller
bestämmelser, stridande mot stadgandena i 4 kap. 3 §, och det vid sådant
förhållande ej är av hänsyn till nämnda konvention erforderligt, att nämnda
paragraf upptages bland de i 4 kap. 7 § första stycket uppräknade, har jag
dock ansett mig böra iakttaga lagrådets erinran, då det ej är uteslutet, att
vid en ny behandling av de frågor, som reglerats i 1902 års konvention,
bestämmelser kunna bliva antagna, motsvarande vissa av de i 3 art. av 1905
års konvention angående omyndighetsförklaring och därmed likartade åtgärder
upptagna.

Då med stadgandet i 5 kap. 9 § andra stycket avsetts att bemyndiga Ko

208

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 53.

nungen ej blott att i fråga om stat, i vilken domicilprincipen tillämpas beträffande
omyndighetsförklaring och förmynderskap för omyndigförklarade,
giva bestämmelser rörande anordnande av förmynderskap för undersåtar i
den staten, som hava hemvist här i riket, och för svenska undersåtar, som
hava hemvist i nämnda stat, utan även att föreskriva, att omyndighetsförklaring
enligt svensk lag skall kunna äga rum av undersåtar i den främmande
staten, som hava hemvist här i riket, samt att omyndighetsförklaring
i nämnda stat enligt dess lag må med laga verkan ske av svensk undersåte,
som där har hemvist, har jag i enlighet med lagrådets erinran delvis omarbetat
5 kap. 9 § andra stycket.

I fråga om förslaget till lag angående ändrad lydelse av 12 § i lagen den
5 juni 1909 om konsularjurisdiktion har lagrådets erinran iakttagits.

Då bestämmelser, motsvarande dem, som av mig föreslagits till införande
i lagen den 29 juni 1923 om sparbanker, böra upptagas jämväl i förordningen
den 21 juni 1922 angående postsparbanken, har jag låtit utarbeta förslag
till förordning om ändrad lydelse av § 2 mom. 1, 3 och 4, § 3 mom. 2
och § 4 i sistnämnda förordning.

Utöver vad jag förut anfört hava vissa smärre redaktionella jämkningar
företagits i de upprättade förslagen.

Slutligen får jag erinra därom, att för vinnande av riksbankens medverkan
till den nya lagstiftningens genomförande torde erfordras, att i § 20
mom. 2 av reglementet för riksbankens styrelse och förvaltning införes en
bestämmelse av innehåll, att då värdehandlingar bliva hos riksbanken i öppet
förvar nedsatta efter vad i lagen om förmynderskap är stadgat, skall i avseende
å de nedsatta värdehandlingarnas förvaring och förvaltning gälla de
i lagen om vård av omyndigs värdehandlingar givna bestämmelser. Tillika
torde i § 20 mom. 3 böra upptagas ett stadgande därom, att i sådant fall
avgift för handlingarnas förvaring och förvaltning skall utgå efter vad fullmäktige
därom bestämma, därvid avgiften dock ej må bestämmas till högre belopp
än som fastställts i lagen om vård av omyndigs värdehandlingar. För det
fall, att ifrågavarande lagförslag upphöjas till lag, hava vidare fullmäktige i
riksgäldskontoret förklarat hinder icke möta mot vidtagande av de ändringar
i reglementet för den svenska statsskuldboken, som kunna vara erforderliga.

Av de nu ifrågavarande lagförslagen har jag förehaft vissa i gemensam
beredning med cheferna för andra departement, nämligen förslaget till lag
om ändrad lydelse av § 6 i förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad
näringsfrihet med chefen för handelsdepartementet, förslagen till lag angående
ändring i vissa delar av lagen dtn 22 juni 1911 om bankrörelse och lag
angående ändrad lydelse av 24 § i lagen den 29 juni 1923 om sparbanker
med chefen för finansdepartementet, förslaget till förordning om ändrad lydelse
av § 2 mom. 1, 3 och 4, § 3 mom. 2 och § 4 i förordningen den 21
juni 1922 angående postsparbanken med chefen för kommunikationsdepartementet,
förslaget till lag angående ändrad lydelse av 77 § i lagen den 14 juni

Kungl. Matris Proposition Nr 53.

209

1918 om fattigvården med chefen för socialdepartementet, förslaget till lag
angående ändrad lydelse av 3, 6 och 7 §§ i lagen den 13 juni 1921 om
förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och
rättigheter med chefen för jordbruksdepartementet samt förslaget till lag angående
ändrad lydelse av 12 § i lagen den 5 juni 1909 om konsularjurisdiktion
med chefen för utrikesdepartementet.»

Föredragande departementschefen uppläser härefter i enlighet med förestående
anförande avfattade förslag till

1) lag om förmynderskap,

2) lag angående införande av lagen om förmynderskap,

3) lag om vård av omyndigs värdehandlingar,

4) lag om verkan av avtal, som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet,

5) lag om ändrad lydelse av 5 kap. 12 och 13 §§ giftermålsbalken,

6) lag angående ändrad lydelse av 5 § i lagen den 11 juni 1920 om

barn i äktenskap,

7) lag angående ändrad lydelse av 12 § i lagen den 14 juni 1917 om

adoption,

8) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap,

9) lag om ändrad lydelse av 12 kap. 4 § och 16 kap. 2 § ärvdabalken,

10) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 10 § handelsbalken,

11) lag om ändrad lydelse av 6 kap. 6 § och 22 kap. 14 § strafflagen,

12) lag om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 24 september 1861
angående vård av död mans bo,

13) lag om ändrad lydelse av § 6 i förordningen den 18 juni 1864 angående
utvidgad näringsfrihet,

14) lag om ändrad lydelse av 2 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom,

15) lag om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående
särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden,

16) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 om
bankrörelse,

17) lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 7 maj 1918 om särskilda
tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden,

18) lag angående ändrad lydelse av 77 § i lagen den 14 juni 1918 om
fattigvården,

19) lag om ändrad lydelse av lagen den 22 april 1921 med vissa bestämmelser
om förmynderskap för omyndig medlem av det kungliga huset,

20) lag angående ändrad lydelse av 3, 6 och 7 §§ i lagen den 13 juni
1921 om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda
ägor och rättigheter,

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 40 höft. (Nr 53.)

210 Kungl. Maj.ts Proposition Årr 53.

21) lag angående ändrad lydelse av 24 § i lagen den 29 juni 1923 om
sparbanker,

22) lag angående ändring i lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap,

23) lag angående ändrad lydelse av 12 § i lagen den 5 juni 1909 om
konsularjurisdiktion samt

24) förordning om ändrad lydelse av § 2 mom. 1, 3 och 4, § 3 mom. 2
och § 4 i förordningen den 21 juni 1922 angående postsparbanken,

och hemställer departementschefen, att de under 1)—23) angivna förslagen
måtte, jämlikt 87 § regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande ävensom att det under 24) angivna förslaget måtte i samband
därmed föreläggas riksdagen till godkännande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Oskar Adelsohn.

Stockholm 1924. P. Palmquists Aktiebolag