Kungl. Maj:ts proposition nr 52 (Proposition 1952:52)

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

Nr 52.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i vattenlagen; given Stockholms slott den 8
februari 1952.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i vattenlagen.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

1 syfte att främja ett snabbare genomförande av vattenkraft- och vattenregleringsföretag
föreslås, att vattendomstol skall kunna till särskilt avgörande
upptaga själva byggnadsfrågan beträffande ett ifrågasatt företag samt
att i samband med tillstånd till utförande av ett företag uppskov må meddelas
rörande sådana frågor om ersättning in. in., vilka icke med erforderlig
säkerhet kunna bedömas på förhand. I anslutning härtill föreslås bl. a.
en regel, enligt vilken beslut om ersättning till sakägare i vissa fall skall
kunna omedelbart verkställas.

Förslaget innebär vidare vissa utvidgningar av möjligheterna att tvångsvis
taga annans mark i anspråk för vattenbyggnader m. in.

Slutligen föreslås vissa ändringar i vattenlagen, i syfte bl. a. att främja en
grundlig förberedelse av större vattenkraft- och vattenregleringsföretag.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1052. 1 samt. Nr 52.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

Förslag

till

Lag

om ändring i vattenlagen.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 14, 16 och 20 §§, 3 kap. 14 §, 6 kap. 11 §,
7 kap. 40, 58 och 62 §§, 8 kap. 49 §, 9 kap. 48 och 67 §§, 11 kap. 17, 27, 32—
35, 46, 66, 67, 81 och 98 §§, 12 kap. 6 § samt 14 kap. 5 § vattenlagen den 28
juni 1918 (nr 523)'' skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

2 KAP.

14 §.

Tarvas för ändamålsenligt tillgodogörande
av vatten, att å annan tillhörig
fastighet lägges damm, vall eller
väg eller ledning för vattnet, eller
att å annans grund i eller vid vattendrag
verkställes grävning, sprängning
eller annan åtgärd till strömbäddens
reglerande eller till förebyggande
eller minskande av skada,
vare ägare av fastighet, som sålunda
tages i anspråk, pliktig att tåla sådant
intrång mot ersättning, som i 9
kap. skils. Om rätt att över annans
mark framdraga ledning för vatten
till husbehovsförbrukning gälle vad
särskilt är stadgat.

(Föreslagen lydelse:)

2 KAP.

14 §.

Tarvas för ändamålsenligt tillgodogörande
av vatten, att å annan tillhörig
fastighet lägges damm, vall eller
väg eller ledning för vattnet eller
ock verkställes grävning, sprängning
eller annan åtgärd till strömbäddens
reglerande eller till förebyggande eller
minskande av skada, vare fastighetens
ägare pliktig att tåla sådant
intrång mot ersättning, som i 9 kap.
skils. Samma lag vare, där det för
utförande av byggnad för vattnets
tillgodogörande och därmed förenade
anläggningar eller eljest av åtgärd,
som ovan nämnts, prövas nödigt, att
annans mark tillfälligt tages i anspråk
för arbetarbostäder eller andra
byggnader, väg, upplagsplats, arbetsmaskiner
eller dylikt. Om rätt att
över annans mark framdraga ledning
för vatten till husbehovsförbrukning
gälle vad särskilt är stadgat.

1 Senaste lydelse, se beträffande 2 kap. 14 § SFS 1941: 614, beträffande 2 kap. 16 § 1945: 139,
beträffande 6 kap. 11 § 1919: 425, beträffande 7 kap. 40, 58 och 62 §§ 1920: 459, beträffande
8 kap. 49 § 1941: 614, beträffande 9 kap. 48 § 1945: 139, beträffande 11 kap. 17, 27, 32 och 33
s§ 1948: 479, beträffande 11 kap. 34 § 1939: 146, beträffande 11 kap. 35 och 46 §§ 1948: 479,
beträffande 11 kap. 66 § 1919: 425, beträffande 11 kap. 67 § 1941: 614, beträffande 11 kap. 81
och 98 §§ 1946: 839 samt beträffande 14 kap. 5 § 1939: 146.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

Där vid---motsvarande till lämpning.

Erfordras till---finnes före skrivet.

16 §.

Där utmål för vattenkraftstation
med eller utan elektrisk utrustning
icke utan oskäliga kostnader annorledes
står till buds, vare ägare av
mark vid eller i närheten av vattendraget
pliktig att mot ersättning, som
i 9 kap. sägs, till sådant utmål upplåta
det område, som för ändamålet
oundgängligen tarvas.

Tages strömfall i anspråk jämlikt
1 kap. i5 §, må utmål, som i första
stycket sägs, lösas, om så erfordras.

20 §.

1 mom. Ej må -— --byggnaden

förnärmas.

Äro i andra fall än ovan nämnts
sannolika skäl, att genom byggande
i vatten allmän eller enskild rätt förnärmas,
erfordras jämväl domstolens
prövning; dock äge vad nu sagts icke
tillämpning i fråga om fiskebyggnad
i vatten, där varje svensk undersåte
äger rätt att fiska, ej heller beträffande
sådan byggnad i annat vatten,
såframt det icke kan antagas, att
byggnaden förnärmar allmän rätt eller
inverkar på vattenståndet eller
vattnets lopp.

Tarvas till-----av arbetet.

Där någon — — — sådan provning.

2 mom. Finner vattendomstolen
---Konungens avgörande.

Där vid---motsvarande till lämpning.

Erfordras till —---finnes före skrivet.

16 §.

Där utmål för byggnad för vattnets
tillgodogörande och därmed förenade
anläggningar icke utan oskäliga kostnader
annorledes står till buds, vare
ägare av mark vid eller i närheten
av vattendrag eller annat vattenområde,
varom fråga är, pliktig att mot
ersättning, som i 9 kap. sägs, till sådant
utmål upplåta det område, som
för ändamålet oundgängligen tarvas.

Är området avsett att utgöra eller
ingå i strömfallsfastighet, varom i It
kap. 62 § 2 mom. sägs, må det lösas.

20 §.

1 mom. Ej må--- -— byggnaden

förnärmas.

Äro i andra fall än ovan nämnts
sannolika skäl, att genom byggande
i vatten allmän eller enskild rätt förnärmas,
erfordras jämväl domstolens
prövning. Dock äge vad nu sagts icke
tillämpning i fråga om fiskebyggnad
i allmänt vatten; ej heller beträffande
sådan byggnad i enskilt vatten, såframt
det icke kan antagas, att byggnaden
förnärmar allmän rätt eller inverkar
på vattenståndet eller vattnets
lopp.

Tarvas till---- av arbetet.

Där någon---sådan prov ning.

2 mom. Finner vattendomstolen

--- — Konungens avgörande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

(Gxällande lydelse:)

3 KAP.

14 §.

Innan stadgar för vattenregleringsföretag
blivit antagna och fastställda
samt anmälan om styrelseval gjorts
hos Konungens befallningshavande,
må ej arbete å annans mark verkställas
eller åtgärd eljest till förfång
för annan vidtagas.

Sker ändring---Konungens

befallningshavande.

Då anmälan-----— ortens tid ningar.

6 KAP.

11 §•

För anläggningskostnaden njute
anläggaren i den ordning, som stadgas
i lagen om flottning i allmän flottled,
ersättning av de flottande med
belopp, som, sedan flottleden blivit
besiktigad och godkänd, jämlikt 11
kap. 66 § andra stycket fastställes
med hänsyn till det skick, vari byggnader
och arbeten befinnas vid tiden
för godkännandet.

Till anläggningskostnad — — —
flottledens godkännande.

Har ersättning —-----till flott ningsföreningen.

7 KAP.

40 §.

Tarvas för ändamål, som i 37 §
sägs, att å annan tillhörig fastighet
lägges damm, vall eller väg eller ledning
för vattnet eller att å annans
grund i eller vid vattendrag verkställes
grävning, sprängning eller
annan åtgärd till strömbäddens reg -

(Föreslagen lydelse:)

3 KAP.

14 §.

Sker ändring---Konungens

befallningshavande.

Då anmälan — — — ortens tidningar.

6 KAP.

11 §•

För anläggningskostnaden njute
anläggaren i den ordning, som stadgas
i lagen om flottning i allmän flottled,
ersättning av de flottande med
belopp, som, sedan flottleden blivit
besiktigad och godkänd, jämlikt 11
kap. 66 § 3 mom. fastställes med
hänsyn till det skick, vari byggnader
och arbeten befinnas vid tiden för
godkännandet.

Till anläggningskostnad--—

flottledens godkännande.

Har ersättning-----till flott ningsföreningen.

7 KAP.

40 §.

Tarvas för ändamål, som i 37 §
sägs, att å annan tillhörig fastighet
lägges damm, vall eller väg eller ledning
för vattnet eller ock verkställes
grävning, sprängning eller annan åtgärd
till strömbäddens reglerande
eller till förebyggande eller minskan -

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

(Gällande lydelse:)

lerande eller till förebyggande eller
minskande av skada, vare ägare av
fastighet, som sålunda tages i anspråk,
pliktig att tåla sådant intrång
mot ersättning, som i 9 kap. skils.

Ej må för ändamål, som nu sagts,
tagas i anspråk tomtplats, trädgård
eller park, där det utan synnerlig
olägenhet kan undvikas.

58 §.

Har företag, varom i detta kap.
sägs, icke bragts till slut inom tid,
som enligt 10 kap. 62 § föreskrivits,
vare frågan om företaget förfallen;
dock må, om giltigt skäl för dröjsmål
visas eller genom företagets inställande
synnerligt men skulle uppstå,
vattendomstolen på därom före
nämnda tids utgång gjord ansökan
bevilja anstånd med företagets fullbordande
på högst tio år.

Har fråga---taga del.

62 §.

Innan anmälan om styrelseval
gjorts hos Konungens befallningshavandc,
må ej i fall, som i 61 § avses,
arbete å annans mark verkställas el -

(Föreslagen lydelse:)

de av skada, vare fastighetens ägare
pliktig att tåla sådant intrång mot
ersättning, som i 9 kap. skils. Samma
lag vare, där det för utförande
av dylik åtgärd eller av byggnad eller
anordning, som avses i andra stycket,
prövas nödigt, att annans mark tillfälligt
tages i anspråk för arbetarbostäder
eller andra byggnader, väg,
upplagsplats, arbetsmaskiner eller dylikt.

Där utmål för byggnad eller anordning,
som erfordras för företaget,
icke utan oskäliga kostnader annorledes
står till buds, vare ägare av
därför lämpad mark pliktig att mot
ersättning, som i 9 kap. sägs, upplåta
det område, som för ändamålet
oundgängligen tarvas.

Ej må för ändamål, som i denna §
sagts, tagas i anspråk tomtplats, trädgård
eller park, där det utan synnerlig
olägenhet kan undvikas.

58 §.

Har företag, varom i detta kap.
sägs, icke bragts till slut inom tid,
som enligt 10 kap. 62 § eller 11 kap.
63 § föreskrivits, vare frågan om företaget
förfallen; dock må, om giltigt
skäl för dröjsmål visas eller genom
företagets inställande synnerligt men
skulle uppstå, vattendomstolen på
därom före nämnda tids utgång gjord
ansökan bevilja anstånd med företagets
fullbordande på högst tio år.

Har fråga-----taga del.

62 §.

Innan anmälan om styrelseval
gjorts hos Konungens befallningshavandc,
må ej i fall, som i 61 § avses,
arbete å annans mark verkställas cl -

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

(Gällande lydelse:)

ler åtgärd eljest till förfång för annan
vidtagas.

Sker ändring — ---Konungens

befallningshavande.

Då anmälan--— i länskungö relserna.

8 KAP.

49 §.

Innan anmälan om styrelseval
gjorts hos Konungens befallningshavande,
må ej i fall, som i 48 § avses,
arbete å annans mark verkställas eller
åtgärd eljest till förfång för annan
vidtagas. Vad nu sagts skall dock
ej gälla, om syssloman enligt 53 §
förordnats för handhavande av företagets
angelägenheter.

Sker ändring---Konungens

befallningshavande.

Då anmälan —---i länskungö relserna.

9 KAP.

48 §.

Ersättning i penningar skall beräknas
till fulla värdet och hälften därutöver,
då fråga är om ersättning för:

5. intrång, som avses i 2 kap. 16 §
första stycket, så ock intrång genom
ledning för elektrisk kraftöverföring;

(Föreslagen lydelse:)

ler åtgärd eljest till förfång för annan
vidtagas. Vad nu sagts gälle dock
ej arbete, vartill tillstånd givits med
stöd av 11 kap. 66 § 1 mom.

Sker ändring -— --Konungens

befallningshavande.

Då anmälan —- -— — i länskungörelserna.

8 KAP.

49 §.

Innan anmälan om styrelseval
gjorts hos Konungens befallningshavande,
må ej i fall, som i 48 § avses,
arbete å annans mark verkställas eller
åtgärd eljest till förfång för annan
vidtagas. Vad nu sagts gälle dock
ej arbete, vartill tillstånd givits med
stöd av 11 kap. 66 § 1 mom., och ej
heller för det fall, att syssloman enligt
vad nedan i 53 § sägs förordnats
för handhavande av företagets angelägenheter.

Sker ändring -----Konungens

befallningshavande.

Då anmälan---i länskungö relserna.

9 KAP.

48 §.

Ersättning i penningar skall beräknas
till fulla värdet och hälften därutöver,
då fråga är om ersättning för:

5. intrång, som avses i 2 kap. 16 §
första stycket och 7 kap. 40 § andra
stycket, så ock intrång genom ledning
för elektrisk kraftöverföring;

Om undantag--— i 50 §.

67 §.

Har på grund av förordnande jämlikt
11 kap. 67 § vattendomstols ut -

Om undantag —---i 50 §.

67 §.

Har av vattendomstolen meddelat
tillstånd till företag eller åtgärd, som

Iiungl. Maj:ts proposition nr 52.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

slag gått i verkställighet, innan det
vunnit laga kraft, och varder till
följd av klagan över utslaget ersättning,
som enligt ovan givna regler
skall hos Konungens befallningshavande
nedsättas, slutligen bestämd
till högre belopp än det redan nedsatta,
åligge ersättningsgivaren att
inom trettio dagar från det utslag i
målet vunnit laga kraft nedsätta det
överskjutande beloppet, vid äventyr
att detta eljest på ansökan av den
till ersättningen berättigade eller,
där flera må äga rätt därtill, någon
av dem genom Konungens befallningshavandes
försorg hos den försumlige
uttages. Bestämmes ersättningen
ej till högre belopp, göre ersättningsgivaren,
sedan utslag i målet
vunnit laga kraft, anmälan härom
hos Konungens befallningshavande.
Ej må, ändå att ersättningen varder
till lägre belopp bestämd, vad redan
nedsatts återkrävas, och gälle vad nu
sagts jämväl, då ersättningen guldits
i annan ordning än genom dess nedsättning.

Har eljest ersättning till följd av
företag enligt denna lag fastställts
först efter det företaget blivit utfört,
och skall enligt stadgandena i 54 §
ersättningen hos Konungens befallningshavande
nedsättas, vare ersättningsgivaren
pliktig att inom trettio
dagar sedan det utslag, varigenom
ersättningsbeloppet blivit bestämt,
vunnit laga kraft, nedsätta beloppet
vid äventyr, -som i första stycket
sägs.

i denna lag avses, på grund av förordnande
jämlikt 11 kap. 67 § första
stycket tagits i anspråk, innan vattendomstolens
utslag vunnit laga
kraft, och varder till följd av klagan
över utslaget ersättning, som enligt
ovan givna regler skall hos Konungens
befallningshavande nedsättas,
slutligen bestämd till högre belopp än
det redan nedsatta, åligge ersättningsgivaren
att inom trettio dagar från
det utslag i målet vunnit laga kraft
nedsätta det överskjutande beloppet,
vid äventyr att detta eljest på ansökan
av den till ersättningen berättigade
eller, där flera må äga rätt därtill,
någon av dem genom Konungens
befallningshavandes försorg hos den
försumlige uttages. Bestämmes ersättningen
ej till högre belopp, göre
ersättningsgivaren, sedan utslag i målet
vunnit laga kraft, anmälan härom
hos Konungens befallningshavande.

Har eljest ersättning till följd av
företag enligt denna lag fastställts
först efter det företaget blivit utfört,
och skall enligt stadgandena i 54 §
ersättningen hos Konungens befallningshavande
nedsättas, vare ersättningsgivaren
pliktig att inom trettio
dagar sedan det utslag, varigenom
ersättningsbeloppet blivit bestämt,
vunnit laga kraft eller, där förordnande
meddelats jämlikt 11 kap. 67 §
andra stycket, inom samma tid från
utslagets dag nedsätta beloppet vid
äventyr, som ovan sagts.

Belopp som i enlighet med vattendomstolens
beslut nedsatts hos Ko -

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

(Gällande lydelse:)

11 KAP.

17 §.

Till vattenmål hänföras följande
mål:

A. ansökningsmål:

B. stämningsmål:

29. talan, som utan samband med
ansökningsmål föres jämlikt 2 kap.
23 § om gottgörelse för damm eller
annan vattenbyggnad eller om fortsatt
tillgodogörande av annan tillhörigt
vatten och bestämmande av ersättning
därför, jämlikt 2 kap. 10 §
om bestämmande av fiskeavgift, jämlikt
2 kap. 14 § om rätt till intrång
å annans fastighet i vissa avseenden,
jämlikt 2 kap. 15 § om rätt att begagna
annan tillhörig byggnad i vatten
eller jämlikt 2 kap. 16 § om rätt
till utmål å annans fastighet;

C. besvärsmål:

D. underställningsmål:

Hurusom, efter —---i 68 §.

27 §.

1 mom. Ansökan enligt —---

böra utgå.

(Föreslagen lydelse:)

nungens befallningshavande eller
guldits i annan ordning må ej till
någon del återkrävas, ändå att, efter
klagan över ersättningsbeslutet, ersättningen
bestämmes till lägre belopp
eller ersättning förklaras icke
skola utgå.

11 KAP.

17 §.

Till vattenmål hänföras följande
mål:

A. ansökningsmål;

B. stämning smål:

29. talan, som utan samband med
ansökningsmål föres jämlikt 2 kap.
23 § om gottgörelse för damm eller
annan vattenbyggnad eller om fortsatt
tillgodogörande av annan tillhörigt
vatten och bestämmande av ersättning
därför, jämlikt 2 kap. 10 §
om bestämmande av fiskeavgift, j ämlikt
2 kap. 14 § om rätt till intrång
å annans fastighet i vissa avseenden,
jämlikt 2 kap. 15 § om rätt att begagna
annan tillhörig byggnad i vatten
eller jämlikt 2 kap. 16 § om rätt
att taga annans mark i anspråk till
utmål;

C. besvärsmål:

D. underställningsmål:

Hurusom, efter---i 68 §.

27 §.

i mom. Ansökan enligt -böra utgå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

(Gällande lydelse:)

2 mom. Ansökan enligt —--

anläggningen, uppgiven.

I fråga om---ersättning där för.

3 mom. Ansökan, som — — —
anläggningens bortskaffande.

Vad nu sagts---- i 17 § 10

sägs.

4 mom. I ansökan — — — och
hemvist.

5 mom. Då ansökan---led ningen

sträckning.

Vad nu sagts----till vatten.

32 §.

Äro ansökningshandlingarna--

—- utfärda kungörelse.

Kungörelsen skall innehålla
dels tillkännagivande:

att, intill----dylika ställen;

att, därest —---eller ställen;

att även---att tillgå; samt

att kallelser---är sagt;

dels ock erinran om innehållet i
38 och 53 §§ jämte besked om den
tid, inom vilken erinringar enligt 38 §
skola ingivas.

(Föreslagen lydelse:)

2 mom. Ansökan enligt--—

anläggningen, uppgiven.

I fråga om----- ersättning där för.

3 mom. Ansökan, som — — —
anläggningens bortskaffande.

Vad nu sagts---i 17 § 10

sägs.

4 mom. I ansökan---- och

hemvist.

5 mom. Då ansökan----led ningens

sträckning.

Vad nu sagts---till vatten.

6 mom. Ansökan rörande företag
av betydande omfattning eller ingripande
beskaffenhet skall innehålla
uppgift om de åtgärder sökanden må
hava vidtagit för att bereda Konungens
befallningshavande i det län,
inom vilket företaget huvudsakligen
skall verkställas, samt övriga av företaget
berörda myndigheter och
sammanslutningar tillfälle att vid
planläggningen av företaget framföra
önskemål med hänsyn till företagets
verkningar ur allmän synpunkt ävensom
om vad i anledning av sådana
åtgärder huvudsakligen förekommit.

32 §.

Äro ansökningshandlingarna--

—- utfärda kungörelse.

Kungörelsen skall innehålla
dels tillkännagivande:

att, intill---— dylika ställen;

att, därest — — —- eller ställen,

att även ----att tillgå; samt

att kallelser----är sagt;

dels erinran om innehållet i 38
och 53 §§ jämte besked om den tid,
inom vilken erinringar enligt 38 §
skola ingivas;

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

(Gällande lydelse:)

I mål---är utfört.

Innefattar ansökan---i före taget.

Om kungörelsens---finnes

stadgat.

Är fråga---stycket sägs.

Huruledes mål---61 § andra

stycket.

33 §.

Kungörelse, som---kungö relsen

angivits.

Vattenrättsdomaren skall därjämte,
såframt i målet är fråga om ansökan
enligt 17 § 1, 2, 3, 4, 5, 7, 8,
9, 10, 11, 14, 15, 16 eller 19, utan
dröjsmål i betalt öppet brev eller
brevkort å posten avlämna underrättelse
om kungörelsens utfärdande,
om det eller de ställen, varest handlingarna
i målet hållas för parterna
tillgängliga, samt om den för erinringars
avgivande bestämda tiden till
envar i ansökningen uppgiven eller
eljest för honom känd ägare av fastighet,
som i kungörelsen omförmäles,
så ock till de kända nyttjanderättshavare,
vilkas rätt beröres i saken.
Underrättelsen skall adresseras
till den fastighet, varom fråga är, såvitt
ej säker kunskap vinnes om annan
adress inom landet för mottagaren.
Varder efter ty i 37 § sägs kungörelsen
delgiven viss sakägare, erfordras
ej underrättelse, som nu
sagts, till sådan sakägare.

(Föreslagen lydelse:)

dels ock erinran om vad i 65 §
stadgas om sakägares rätt till gottgörelse
för kostnader samt, i tillämpliga
fall, om föreskriften i 35 § 1
mom. andra stycket andra punkten
rörande förordnande av särskilt biträde.

I mål---är utfört.

Innefattar ansökan —---i före taget.

Om kungörelsens---finnes

stadgat.

Är fråga---stycket sägs.

Huruledes mål---61 § andra

stycket.

33 §.

Kungörelse, som--— kungö relsen

angivits.

Vattenrättsdomaren skall därjämte,
såframt i målet är fråga om ansökan
enligt 17 § 1, 2, 3, 4, 5, 7, 8,
9, 10, 11, 14, 15, 16 eller 19, utan
dröjsmål i betalt öppet brev eller
brevkort å posten avlämna underrättelse
om kungörelsens innehåll till
envar i ansökningen uppgiven eller
eljest för honom känd ägare av fastighet,
som i kungörelsen omförmäles,
så ock till de kända nyttjanderättshavare,
vilkas rätt beröres i saken.
Underrättelsen skall adresseras
till den fastighet, varom fråga är, såvitt
ej säker kunskap vinnes om
annan adress inom landet för mottagaren.
Varder efter ty i 37 § sägs
kungörelsen delgiven viss sakägare,
erfordras ej underrättelse, som nu
sagts, till sådan sakägare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

(Gällande lydelse:)

Där sakägare —--- nu sagts.

Är jord —--sätt underrättad.

Ägare av -—- — — fastighetens
ägare.

34 §.

Finnes fastighet---den myn dighet.

Är fråga---kan påverkas.

35 §.

1 mom. Där fråga--— i fråga.

Föres efter ty nu sagts talan i

målet av allmänt ombud, åligge ombudet
att på begäran tillhandagå
dem, vilkas rätt beröres i saken, med
kostnadsfria råd angående bevakandet
av deras rätt. Menar part, att på
grund av företagets omfattning eller
eljest åliggande av nu nämnd art bör
uppdragas åt annan än allmänt ombud,
göre anmälan därom hos Konungens
befallningshavande i det
län, inom vilket det företag eller den
åtgärd ansökningen avser huvudsakligen
skall verkställas; och må Konungens
befallningshavande, där så
prövas erforderligt för tillvaratagande
av sakägarnas rätt, förordna särskild
person att på sätt nyss nämnts
biträda dem.

Om allmänt — — — parternas
kännedom.

2 mom. Finnes i — ---- den myn dighet.

(Föreslagen lydelse:)

Där sakägare--— nu sagts.

Är jord---- sätt underrättad.

Ägare av — —- — fastighetens
ägare.

34 §.

Finnes fastighet---- den myn dighet.

Är i ansökningen fråga om företag,
som avses i 27 § 6 mom., skall ett
exemplar av ansökningshandlingarna
jämte kungörelsen översändas till
Konungens befallningshavande i det
län, inom vilket företaget huvudsakligen
skall verkställas.

Är fråga -—--kan påverkas.

35 §.

1 mom. Där fråga--— i fråga.

Föres efter ty nu sagts talan i

målet av allmänt ombud, åligge ombudet
att på begäran tillhandagå
dem, vilkas rätt beröres i saken, med
kostnadsfria råd angående bevakandet
av deras rätt. Menar part, att på
grund av företagets omfattning eller
eljest åliggande av nu nämnd art bör
uppdragas åt annan än allmänt ombud,
göre anmälan därom hos Konungens
befallningshavande i det
län, inom vilket det företag eller den
åtgärd ansökningen avser huvudsakligen
skall verkställas; och skall Konungens
befallningshavande, där det
i sådant fall eller eljest prövas erforderligt
för tillvaratagande av sakägarnas
rätt, förordna särskild person
att på sätt nyss nämnts biträda
dem.

Om allmänt —- — — parternas
kännedom.

2 mom. Finnes i----den myn dighet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

(Gällande lydelse:)

Är fråga — — — motsvarande
tillämpning.

46 §.

I mål, som-------i fråga.

Tarvas till---motsvarande

tillämpning.

Beslut, som — — — annorlunda
förordnar.

66 §.

Vattendomstolen må, när synnerliga
skäl därtill prövas föreligga, meddela
slutligt utslag rörande viss del
av företaget, innan målet i övrigt avgöres.

(Föreslagen lydelse:)

Är fråga — — — motsvarande
tillämpning.

46 §.

I mål, som------i fråga.

Såvitt angår åtgärder till förebyggande
eller avhjälpande av skada eller
olägenhet skola bestämmelserna i
första stycket äga tillämpning även i
andra ansökningsmål än där sägs.

Tarvas till — — — motsvarande
tillämpning.

Beslut, som — — — annorlunda
förordnar.

66 §.

1 mom. Vattendomstolen må, när
företagets snara genomförande är
angeläget eller eljest synnerliga skäl
därtill prövas föreligga, till särskilt
avgörande upptaga frågan om företagets
tillåtlighet samt, om företaget
finnes tillåtligt, meddela tillstånd till
erforderliga arbeten.

2 mom. Vid meddelande av tillstånd
till företag enligt denna lag cige
vattendomstolen, där verkningarna
av företaget i visst hänseende icke
med erforderlig säkerhet kunna förutses,
utan hinder av vad i 62 § finnes
stadgat i avbidan på erfarenhetens
rön uppskjuta frågan om de föreskrifter,
som i denna del erfordras
angående ersättning eller annat.

I samband med beslut om uppskov,
som nu sagts, skall vattendomstolen,
såvitt angår skada, förlust eller intrång,
som kan antagas bliva av mera
kännbar beskaffenhet, meddela erforderliga
provisoriska bestämmelser
angående ersättning eller om vidta -

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

(Gällande lydelse:)

Där i mål om utförande av anläggning
eller åtgärd för allmän flottled
besiktning å arbetet jämlikt 13 kap.
1 § skall äga rum, bör rörande den
anläggare tillkommande gottgörelse
för anläggningskostnad utslaget om
arbetets verkställande innehålla allenast
en förberedande uppskattning
efter då föreliggande förhållanden,
men gottgörelsen till beloppet fastställas
först efter besiktningen med
ledning av därvid fastställd värdering
och, där så erfordras, ytterligare utredning
vid domstolen. Om fastställande
av amorteringsplan för gottgörelsens
utbekommande skils i 15 §
lagen om flottning i allmän flottled.

(Föreslagen lydelse:)

gande av åtgärder till skydd för den
skadelidande.

Avgörande av målet i den uppskjutna
delen skall äga rum så snart
ske kan. Ersättning må därvid ej bestämmas
till lägre belopp ån som utgått
eller skolat utgå på grund av
provisoriska bestämmelser.

Då målet i viss del uppskjutits enligt
vad i första stycket sägs, skall,
innan tillståndet till företaget må tagas
i anspråk, hos Konungens befallningshavande
ställas pant eller borgen
för den ersättning, som sökanden
eller anläggaren i denna del kan
förpliktas utgiva, så ock för ersättning,
som i samband med uppskovsbeslutet
bestämts att utgå i avbidan
på den slutliga prövningen och som
ej skall gäldas innan tillståndet tages
i anspråk.

3 mom. Där i mål om utförande
av anläggning eller åtgärd för allmän
flottled besiktning å arbetet jämlikt
13 kap. 1 § skall äga rum, bör rörande
den anläggare tillkommande
gottgörelse för anläggningskostnad
utslaget om arbetets verkställande
innehålla allenast en förberedande
uppskattning efter då föreliggande
förhållanden, men gottgörelsen till
beloppet fastställas först efter besiktningen
med ledning av därvid fastställd
värdering och, där så erfordras,
ytterligare utredning vid domstolen.
Om fastställande av amorteringsplan
för gottgörelsens utbekommande
skils i 15 § lagen om flottning i
allmän flottled.

-i mom. 1 samband med tillämpning
av bestämmelserna i 1 eller 2
inom., så ock eljest, när särskilda
skäl därtill äro, må vattendomstolen

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

(Gällande lydelse:)

67 §.

Vattendomstolen äge, när skäl därtill
äro, förordna, att dess beslut må
verkställas utan hinder därav, att
det icke äger laga kraft; dock allenast
såframt, innan medgivet arbete
påbörjas eller, där fråga är om ändrade
eller nya bestämmelser angående
hushållning med vatten eller nyttjande
av vattentäkt eller avledande
av avloppsvatten, varom i 8 kap.
sägs, dessa tillämpas, lios Konungens
befallningshavande ställes pant
eller borgen för den ersättning i penningar,
som högre rätt kan ålägga
sökanden eller anläggaren att utgiva
utöver vad vattendomstolen i sådant
avseende bestämt, så ock för det
skadestånd, vartill han kan kännas
skyldig, om vattendomstolens beslut
eljest ändras.

Är sådant förordnande meddelat,
och fullföljes mot beslutet talan i
högre rätt, äge denna, när skäl därtill
förekomma, att, innan åndringssökandet
slutligen prövas, förordna,
att verkställighet icke må äga rum.

(Föreslagen lydelse:)

tillerkänna part ersättning för kostnader
å målet utan hinder därav, att
partens talan ännu icke blivit slutligen
prövad.

67 §.

Vid meddelande av tillstånd till
företag eller åtgärd enligt denna lag
äge vattendomstolen, när skäl därtill
äro, förordna, att tillståndet må tagas
i anspråk utan hinder av att beslutet
därom icke äger laga kraft;
dock allenast såframt dessförinnan
hos Konungens befallningshavande
ställes pant eller borgen för den ersättning
i penningar, som högre rätt
kan ålägga sökanden eller anläggaren
att utgiva utöver vad vattendomstolen
i sådant avseende bestämt, så
ock för det skadestånd, vartill han
kan kännas skyldig, om vattendomstolens
beslut eljest ändras.

Varder, sedan tillstånd meddelats
till företag eller åtgärd enligt denna
lag, sökanden eller anläggaren ålagt
att förebygga eller avhjälpa skada
eller olägenhet eller att utgiva ersättning
därför, äge vattendomstolen,
när skäl därtill äro, förordna, att beslutet
genast skall gå i verkställighet
som om det vunnit laga kraft.

Är förordnande meddelat enligt
denna § och fullföljes mot det beslut,
som förordnandet avser, talan i högre
rätt, äge denna, när skäl därtill
förekomma, att, innan ändringssökandet
slutligen prövas, undanröja
förordandet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

(Gällande lydelse:)

81 §.

Vad i 42—45 §§ — — — om stämningsmål.

Utlåtande, som — — — vattenrättsdomarens
tjänsterum.

I de — -— — är stadgat.

98 §.

Talan mot---andra fall.

Beslut i---av vattenrättsdo »naren.

12 KAP.

6 §•

Då ansökan---7 § förmäles.

Sådan kungörelse skall genom vattenrättsdomarens
försorg inom tio
dagar från nämnda dag införas såväl
i allmänna tidningarna som ock i en
eller, om förhållandena påkalla det,
flera tidningar inom orten. Om kungörelsens
innehåll varde särskild underrättelse
meddelad kammarkollegiet
och lantbruksstyrelsen.

(Föreslagen lydelse:)

81 §.

Vad i 42—45 §§---om stäm ningsmål.

I mål enligt 17 § 29 eller 36, vilket
avser arbete till förebyggande eller
avhjälpande av skada eller olägenhet
till följd av företag enligt denna lag,
skola jämväl bestämmelserna i 56 §
äga motsvarande tillämpning.

Utlåtande, som — — — vattenrättsdomarens
tjänsterum.

I de — —• — är stadgat.

98 §.

Talan mot —--andra fall.

Har vattendomstol i samband med
dom, som innefattar tillstånd till
företag eller åtgärd enligt denna lag,
ej meddelat förordnande enligt 67 §
första stycket, skall beträffande fullföljd
i denna del stadgandet i 59
kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken
äga motsvarande tillämpning.

Beslut i---av vattenrättsdo maren.

12 KAP.

6 §•

Då ansökan---7 § förmäles.

Sådan kungörelse skall genom vattcnrättsdomarens
försorg inom tio
dagar från nämnda dag införas såväl
i allmänna tidningarna som ock i en
eller, om förhållandena påkalla det,
flera tidningar inom orten. Om kungörelsens
innehåll varde särskild underrättelse
meddelad kammarkollegiet
och fiskeristyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

(Gällande lydelse:)

14 KAP.

5 §.

Vill någon för uppgörande av plan
eller eljest såsom förberedelse till
företag enligt denna lag verkställa
mätningar, avvägningar eller andra
undersökningsarbeten å fastighet,
som äges eller innehaves av annan,
äge Konungens befallningshavande,
när skäl därtill äro, föreskriva, att
erforderligt tillträde till fastigheten
under viss tid skall lämnas. Konungens
befallningshavande må ock, där
för utförande av undersökningsarbete
erfordras, att ett eller flera vattenmärken
eller observationsrör utsättas,
stadga förbud, vid vite, att rubba
eller skada sådant märke eller rör.

Vid undersökningsarbetets utförande
skall så förfaras, att skada
därav ej eller allenast såvitt den är
oundviklig orsakas annan; växande
träd må ej fällas utan särskilt medgivande
av Konungens befallningshavande.
För skada och intrång, som
vållas av arbetet, skall ersättning gäldas
med fulla värdet; och vare den,
som verkställer eller låter verkställa
arbetet, pliktig att, om Konungens
befallningshavande prövar det nödigt,
före arbetets påbörjande ställa säkerhet
för ersättningens gäldande.

Konungen äger utfärda närmare
föreskrifter angående utförande av
undersökningsarbeten, som i denna §
avses, och vad därmed äger samband.

(Föreslagen lydelse:)

14 KAP.

5 §•

1 mom. Vill någon för uppgörande
av plan eller eljest såsom förberedelse
till företag enligt denna lag verkställa
mätningar, avvägningar eller
andra undersökningsarbeten å fastighet,
som äges eller innehaves av annan,
äge Konungens befallningshavande,
när skäl därtill äro, föreskriva,
att erforderligt tillträde till fastigheten
under viss tid skall lämnas.
Konungens befallningshavande må
ock, där för utförande av undersökningsarbete
erfordras, att ett eller
flera vattenmärken eller observationsrör
utsättas, stadga förbud, vid
vite, att rubba eller skada sådant
märke eller rör.

Vid undersökningsarbetets utförande
skall så förfaras, att skada
därav ej eller allenast såvitt den är
oundviklig orsakas annan; växande
träd må ej fällas utan särskilt medgivande
av Konungens befallningshavande.
För skada och intrång, som
vållas av arbetet, skall ersättning
gäldas med fulla värdet; och vare
den, som verkställer eller låter verkställa
arbetet, pliktig att, om Konungens
befallningshavande prövar
det nödigt, före arbetets påbörjande
ställa säkerhet för ersättningens
gäldande.

Konungen äger utfärda närmare
föreskrifter angående utförande av
undersökningsarbeten, som ovan avses,
och vad därmed äger samband.

2 mom. Efter framställning av någon,
som vill utföra företag enligt
denna lag men ännu ej ingivit ansökan
om tillstånd därtill, må vatten -

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

rättsdomaren förordna sakkunnig att
på företagarens bekostnad verkställa
erforderliga undersökningar. Avse
undersökningarna att utröna, huruvida
fiskerinäring kan av företaget
lida förfång och vilka åtgärder må
erfordras till skydd för fisket, skall
till sakkunnig förordnas av fiskeristyrelsen
föreslagen fiskeritjänsteman.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1953.

Bihang till riksdagens protokoll 19ö2. 1 samt. Nr 52.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 11 januari 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,
Andersson, Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,
Lindell.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam
beredning med cheferna för kommunikations-, jordbruks- och handelsdepartementen
fråga om ändringar i vattenlagen samt anför därvid följande.

Den omfattande och forcerade utbyggnadsverksamhet som under senare
år förekommit i våra vattendrag har aktualiserat frågan om ändringar i
vissa avseenden i vattenlagstiftningen.

I skrivelse den 27 augusti 1945 hemställde vattenfallsstyrelsen hos Kungl.
Maj :t om ändringar i vattenlagen i syfte att vinna snabbare prövning av tillämnade
kraftverks- eller regleringsföretags tillåtlighet. Styrelsen framhöll
därvid såsom önskvärt, att vattendomstolen kunde under ett tidigt skede
i mål om tillstånd till sådana företag meddela preliminära byggnadslov
ävensom att lagen den 20 oktober 1939 med särskilda bestämmelser angående
tillfällig vattenreglering inarbetades i vattenlagen och därmed bleve
en för framtiden gällande beståndsdel av denna.

över vattenfallsstyrelsens framställning avgåvos yttranden av vissa myndigheter
och organisationer. I flertalet yttranden vitsordades och underströks
behovet av möjlighet att meddela deldom med preliminärt byggnadslov.
Däremot ställde man sig i allmänhet avvisande till tanken på inarbetande
i vattenlagen av 1939 års lag. Det medgavs att lagen varit av stor betydelse
under de exceptionella förhållanden som rått under kriget, men samtidigt
framhölls att lagen varit förenad med icke oväsentliga olägenheter för
motstående intressen. Från flera håll uttalades den uppfattningen att lagen
vid en återgång till normala förhållanden borde upphävas.1

Den 23 november 1945 anmälde jag, efter gemensam beredning med cheferna
för jordbruks- och handelsdepartementen, vattenfallsstyrelsens skri 1

Innehållet i yttrandena över vattenfallsstyrelsens framställning har i vissa delar närmare
redovisats i prop. 1916: 154 s. 6—8.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

velse i statsrådet. Jag framhöll därvid, att det syntes böra övervägas, huruvida
icke 1939 års lag nu borde upphävas och en återgång sålunda ske till
förkrigsförliållandena på detta område. Det syntes emellertid föreligga skäl
för en översyn av vattenlagens bestämmelser för att utröna, om icke medgivande
till utbyggnads- eller vattenregleringsföretag skulle kunna meddelas
efter ett snabbare förfarande utan att motstående intressen träddes för nära.
Härvid borde särskild uppmärksamhet ägnas möjligheten att tillämpa deldom
i ansökningsmål. Jag fann vidare uppenbart, att det skulle vara till
fördel för vattenkraftindustrien, om de krav på ansökningshandlingarnas
innehåll som uppställdes i 11 kap. 27 § vattenlagen kunde i viss utsträckning
eftergivas och preliminärt tillstånd således kunde meddelas på en
mindre fullständig utredning, som sedermera finge kompletteras. I samband
härmed borde även utredas spörsmålet om deldom beträffande rättegångskostnad
i vattenmål. Vid utredningen borde jämväl prövas, huruvida
en inarbetning i viss utsträckning av 1939 års lag i vattenlagen kunde befinnas
ändamålsenlig. Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallades härefter
särskilda sakkunniga, statssekreteraren, numera justitierådet A. G.
Walin, tillika ordförande, ledamoten av riksdagens andra kammare K. J. B.
Andersson, advokaten N. C. W. Berggren, ledamoten av riksdagens andra
kammare N. O. Jönsson, direktören C. F. Kleman, hovrättsassessorn, numera
häradshövdingen K. O. Riben, kraftverksdirektören, numera generaldirektören
J. Å. Rusck och ledamoten av riksdagens andra kammare G. T.
Skoglund, för att biträda med utredning av nu angivna frågor. Det skulle
enligt statsrådsprotokollet ankomma på de sakkunniga att i första hand
till behandling upptaga frågan om upphävande av 1939 års lag jämte därav
föranledda spörsmål samt att utan dröjsmål framlägga särskilt förslag
härom.

Förslag i sistnämnda del framlades av de sakkunniga i en med skrivelse
den 15 januari 1946 till departementschefen överlämnad promemoria (stencilerad).
De sakkunniga, som ej ansågo möjligt att vid denna tidpunkt bedöma,
när 1939 års lag kunde sättas ur tillämpning, uttalade därvid att det
visat sig behövligt att uppmärksamma vissa spörsmål, som konune att bli
aktuella då detta skulle ske. De sakkunniga framlade därför förslag till vissa
särskilda övergångsbestämmelser. På grundval härav upprättades inom departementet
ett förslag till lag om tillägg till slutstadgandet i 1939 års lag,
vilket förslag förelädes riksdagen genom prop. 1946: 154 och blev av riksdagen
antaget. Den sålunda beslutade lagen utfärdades den 12 april 1946
(nr 149).

Härefter ha de sakkunniga med skrivelse den 12 september 1947 överlämnat
en promemoria (stencilerad) med förslag om vissa ändringar i vattenlagen.
Förslaget avser i främsta rummet utsträckt möjlighet att meddela deldom i
vattenmål jämte vissa i samband därmed stående frågor. Därjämte ha de sakkunniga
i promemorian upptagit vissa andra spörsmål, avseende dels utvidgning
av rätten att taga annans mark i anspråk för vattenbyggnader,
dels ändringar på några punkter i gällande ersättningsregler och dels sam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

arbete med länsstyrelse m. fl. vid förberedande av vissa företag. Promemorian
bilagt förslag till lag om ändring i vattenlagen torde få fogas såsom
bilaga till protokollet (Bilaga B).

Över nämnda promemoria med därvid fogade författningsförslag ha efter
remiss utlåtanden avgivits av vattenöverdomstolen och — efter hörande
av vederbörande vattenrättsingenjörer — samtliga vattenrättsdomare ävensom
av kammarkollegiet, vattenfallsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, riksantikvarieämbetet,
länsstyrelserna i Kronobergs, Värmlands, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län,
svenska vattenkraftföreningen, Indals älvs flottningsförening, Ljunga älvs
flottningsförening, Gimåns flottningsförening, riksförbundet landsbygdens
folk, styrelsen för Sveriges advokatsamfund och styrelsen för svenska
landskommunernas förbund. Vattenrättsdomarna i Österbygdens och Söderbygdens
vattendomstolar ha tillika överlämnat yttranden dels från vattenrättsingenjören
P. E. Svensson och dels från vattenrättsingenjörerna H.
Hartzell, A. H. Berndtsson och S. Nilsson. Vid utlåtandet från vattenrättsdoinaren
i Västerbygdens vattendomstol är fogat yttrande från vattenrättsingenjören
I. Nyman. Lantbruksstyrelsens utlåtande åtföljes av yttranden
från fisketillsynsmyndigheten samt flertalet fiskeriintendenter. Länsstyrelsen
i Gävleborgs län har jämväl inkommit med yttrande från handelskammaren
i Gävle. Till utlåtandet från länsstyrelsen i Västernorrlands län ha
fogats yttranden dels från länets hushållningssällskaps fiskevårdsnämnd
dels ock från föreningsnämnden i Ångermanland. Länsstyrelsen i Jämtlands
län har även överlämnat ett ytterligare uttalande av en fiskeriintendent.

Genom de förut angivna förslagen ha de sakkunniga slutfört den uppgift
som ingick i deras ursprungliga uppdrag. Till de sakkunniga ha emellertid
under utredningens gång överlämnats ett flertal framställningar
i andra frågor, bland vilka framställningar särskilt märkes en av riksdagen
år 1947 beslutad skrivelse, nr 313, om skyndsam utredning av frågan om
gottgörelse till bygd för skada, som föranledes av vattenkraftanläggningar
och vattenregleringar, samt beträffande möjligheterna att i fråga om sådan
skada, som drabbat enskild, lämna denne ersättning i annan form än i penningar.
De sakkunniga ha med anledning härav fortsatt sitt arbete och därvid
till behandling upptagit särskilda frågor om ändringar i vattenlagstiftningen.
I en den 28 februari 1950 avgiven promemoria (stencilerad) ha de
sakkunniga framlagt förslag om ändrade bestämmelser till skydd för fisket
vid vattenkraft- och vattenregleringsföretag samt vid flottning. Vidare har
den 30 maj 1950 överlämnats en promemoria (stencilerad) med förslag till
ändrade bestämmelser angående skyldighet för ägare av större kraftanläggningar
att tillhandahålla kraft åt kringliggande bygd. Även dessa båda promemorior
ha varit föremål för remissbehandling. Ytterligare förslag från de
sakkunniga torde vara att vänta inom kort.

Det skulle vara förenat med vissa fördelar om hela det komplex av frågor
som hänskjutits till de sakkunniga kunde upptagas till behandling i ett
sammanhang. Emellertid har frågan om den fortsatta tillämpningen av 1939

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

års lag nu sedan en längre tid tillbaka varit aktuell. Det torde icke vara möjligt
att avveckla 1939 års lag utan att i vattenlagen reglera deldomsförfarandet
och de frågor som därmed sammanhänga. Med hänsyn härtill har jag
ansett det angeläget att utan avvaktan på slutförande av utredningsarbetet
i övrigt upptaga de sakkunnigas förslag i denna del till prövning. Vad beträffar
övriga av de sakkunniga i promemorian den 12 september 1947 behandlade
frågor torde i detta sammanhang även böra upptagas förslagen
rörande utvidgning av rätten att taga annans mark i anspråk för vattenbyggnader
samt rörande samarbete med länsstyrelse m. fl. vid förberedande av
vissa företag. Sedan de ifrågavarande förslagen bearbetats inom departementet,
anhåller jag således nu att få anmäla desamma. De behandlas i det
följande i avd. I—III. Därjämte ha i avd. IV upptagits frågor om vissa ändringar
i övrigt i vattenlagen, avseende ett par jämkningar av formell natur.

Frågan om den fortsatta tillämpningen av 1939 års lag avser jag att upptaga
till särskild behandling.

I. Utsträckt möjlighet att meddela deldom i vattenmål

m. m.

De sakkunnigas överväganden för fullgörande av det ursprungligen till
dem lämnade uppdraget ha till väsentlig del redovisats i den avdelning av
promemorian den 12 september 1947 som behandlar frågan om utsträckt
möjlighet att meddela deldom i vattenmål och vissa därmed sammanhängande
spörsmål. Med anknytning till det av de sakkunniga framlagda förslaget
behandlas dessa frågor i det följande i fyra särskilda avsnitt, nämligen
deldom (11 kap. 66 §), ansökningshandlingarnas innehåll
(11 kap. 27 §), vattenrätts doma rens befogenhet att
medgiva provisoriska åtgärder (11 kap. 46 §) samt verkställighet
(11 kap. 67 §).

Deldom (11 kap. 66 §).

Gällande bestämmelser m. m. Enligt vattenlagen den 28 juni 1918 erfordras
i regel särskild tillståndsprövning för utförande av företag, vilka syfta
till ändring av bestående vattenförhållanden. Vad angår vattenkraftanläggningar
och vattenregleringar, varom nu närmast är fråga, är enligt 2 kap.
20 § 1 inom. förprövning obligatorisk, då fråga är om uppförande eller
förändrande av damm i älv, ström, å eller större bäck. Förprövning skall
likaledes äga rum, om genom annat byggande i älv, ström, å eller större
bäck märkbar inverkan kan ske på vattenståndet eller vattnets lopp, dock

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

ej såframt det är uppenbart, att varken allmän eller enskild rätt genom
byggnaden förnärmas.

Beträffande tillåtlighet av byggande i vatten stadgas i 2 kap. 3 § i huvudsak
följande. Byggande i vatten får ej ske så, att genom uppdämning,
sänkning av vattenståndet eller annan inverkan på vattenförhållandena
skada tillfogas eller intrång göres å annan tillhörig egendom, såvida ej nyttan
av byggnaden eller den del därav, som föranleder skadan eller intrånget,
prövas efter avdrag av byggnadskostnaden uppgå till ett värde, motsvarande
tre gånger den skada och det intrång, som göres å åker och äng, samt två
gånger skadan och intrånget å annan egendom; i byggnadskostnaden skall
inräknas skada och intrång å den byggande tillhörig egendom (första stycket).
Oavsett om detta villkor är uppfyllt får dock byggnaden ej komma till
stånd, om den medför betydande samhälleliga skadeverkningar, såsom nedläggande
av större fabrik, väsentligt förfång för jordbruket eller fisket etc.
(andra stycket). Om byggnad i vatten prövas vara av synnerlig betydelse
för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt, kan Kungl.
Maj :t, även om hinder mot byggnaden skulle möta enligt första och andra
styckena, efter hemställan av vattendomstolen lämna medgivande till byggnaden
(tredje stycket). Enligt 3 kap. 2 § äro de nämnda reglerna i huvudsak
tillämpliga även å vattenreglering.

Tillståndsprövning beträffande företag enligt vattenlagen sker antingen
såsom ansökningsmål vid vattendomstol eller också vid syneförrättning.
I princip gäller den förstnämnda ordningen bl. a. för frågor om byggande i
vatten och om vattenreglering.

Förfarandet vid vattendomstol i ansökningsmål behandlas i 11
kap. 26—74 §§. Sedan ansökan inkommit till vattendomstolen, skall skriftväxling
och viss förberedande handläggning i övrigt äga rum. Därefter skall
vattendomstolen hålla huvudförhandling i målet. Huvudförhandlingen skall
hållas vid syn på stället eller, där målet kan prövas utan syn, på annan
plats, som är för parterna välbelägen. Där ej särskilda omständigheter nödvändiggöra
uppskov, skola förhandlingarna slutföras å ett sammanträde,
varefter dom skall meddelas i regel senast inom två månader. Finnes uppskov
med förhandlingarna nödvändigt, kan vattendomstolen i samband därmed
förordna om ny skriftväxling m. m.

Bestämmelser om vad dom i ansökningsmål skall innehålla ha meddelats
i 62—64 §§. Om medgivande lämnas att bygga i vatten, skall domen enligt
62 § innehålla noggranna bestämmelser om byggnadens läge och konstruktion
samt —- utom i vissa särskilt angivna fall — om den ersättning som
skall utgå till följd av företaget. Även de villkor i övrigt som finnas behövliga
för tillgodoseende av allmän eller enskild rätt skola i domen angivas.
Domen skall även upptaga eventuellt erforderliga bestämmelser om vattenmärke
eller eljest om vattenhushållningen. Föreskrifterna om domens innehåll
i byggnadsmål skola i tillämpliga delar gälla även för andra ansökningsmål.
Då tillstånd lämnas till vattenregleringsföretag, i vilket två eller
flera med skilda andelar skola taga del, skall domen innehålla en särskild

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

delaktighetslängd. I sammanhang med tillståndsbeslutet skall vattendomstolen
även enligt 63 § bestämma viss tid, i regel ej överstigande tio år,
inom vilken arbetet skall vara fullbordat.

Enligt 11 kap. 66 § första stycket äger vattendomstolen, när synnerliga
skäl därtill prövas föreligga, meddela slutlig dom rörande viss del av företaget
innan målet i övrigt avgöres. Innebörden av denna bestämmelse om
s. k. deldom är ej fullt klar. Enligt en tolkning skulle stadgandet tillåta
meddelandet av särskilt byggnadstillstånd med uppskjutande av övriga frågor
i målet. En annan tolkning gör gällande, att bestämmelsens tillämplighet
är begränsad till sådana fall, då fråga är om fristående delar av ett
företag; om t. ex. en ansökan om tillstånd till uppförande av en kraftanläggning
med uppdämning till viss höjd tillika innehåller framställning om
rätt att medelst kraftverksdammen utöva korttidsreglering, skulle det slutliga
avgörandet i den senare frågan kunna uppskjutas, varemot till vardera
åtgärden hörande ersättningsfrågor o. dyl. måste avgöras i samband med
att tillstånd till åtgärden meddelades. För den förra ståndpunkten kan vinnas
stöd i vattenrätts- och dikningslagskommittéernas år 1910 avgivna betänkande,
från vilket stadgandet upptagits i huvudsak oförändrat. I motiven
till kommittéernas förslag framhölls, att vid avgörandet av ansökan
om anläggande av vattenverk själva byggnadsfrågan måhända vore lätt nog
löst, under det att vissa ersättningsfrågor, som vore utan betydelse för frågan,
om byggnadsföretaget borde tillåtas eller icke, kunde fordra en vidlyftig
och långvarig utredning. Under sådana förhållanden borde, framhöllo
kommittéerna, för tids vinnande möjlighet medgivas domstolen att avgöra
byggnadsfrågan för sig och låta frågor om ersättning och om ordnande av
kraftöverföring anstå till ett senare tillfälle.1 De särskilda sakkunniga, vilka
tillkallades för att biträda med överarbetning av vissa delar av nyssnämnda
förslag, yttrade emellertid i sitt år 1917 avgivna betänkande, att de sakkunniga
funne det vara tvivel underkastat, om stadgandet borde erhålla så vidsträckt
tillämpning. Enligt dessa sakkunniga hade stadgandet emellertid
sin betydelse i sådana fall, varå dess ordalydelse närmast passade in, eller
då fråga vore om företag av den beskaffenhet och omfattning, att det kunde
bli tal om skilda och i viss mån från varandra fristående delar av detsamma.2

Det äger ett visst intresse att jämföra det ifrågavarande stadgandet i 11
kap. 66 § vattenlagen med rättegångsbalkens bestämmelser om uppdelning
av mål. Enligt 11 kap. 1 § vattenlagen är nämligen vad i fråga om allmän
domstol är föreskrivet subsidiärt tillämpligt beträffande förfarandet i vattenmål.
I rättegångsbalken finnas bestämmelser om deldom i 17 kap. 4 §
och om s. k. mellandom i 17 kap. 5 §. På dessa bestämmelser torde dock ej
kunna grundas någon rätt för vattendomstolen att meddela byggnadslov
innan målet i övrigt avgöres.

I praxis har det i stor utsträckning förekommit, att vattendomstolarna
med åberopande av 11 kap. 66 § vattenlagen meddelat byggnadstillstånd i

1 1910 års bet. s. 471.

2 1917 års bet. s. 405.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

form av deldom på ett tidigt stadium av målets behandling. Särskilt under
krigsåren 1939—1945 ansågs meddelandet av sådan deldom nödvändigt i
många större byggnads- och regleringsmål. Rättstillämpningen har sålunda
i väsentlig utsträckning följt den tolkning av stadgandet som kommit till
uttryck i 1910 års betänkande.

I detta sammanhang torde även böra omnämnas vattenlagens regler om
s. k. oförutsedd skada. Om genom byggnad i vatten vållas skada eller intrång,
som vid tillståndets meddelande icke av vattendomstolen förutsetts,
äger enligt 2 kap. 24 § den som lider skadan eller intrånget framställa anspråk
på ersättning. För att sådant anspråk skall kunna upptagas till prövning
skall det anmälas hos vattendomstolen inom fem år eller den längre
tid, högst tolv år, som vattendomstolen föreskrivit, räknat från utgången
av den för byggnadens fullbordande i beslutet eller sedermera i anledning
av sökt anstånd bestämda tiden. Den ifrågavarande talerätten är dock ej
inskränkt till att avse anspråk på ersättning. Om skadan eller intrånget
är av betydenhet, kan inom den föreskrivna tiden talan föras om meddelande
av sådana ändrade föreskrifter rörande hushållningen med vattnet
och vidtagande på företagarens bekostnad av sådana förändringar i byggnadens
anordnande, som utan att förnärma tredje mans rätt eller för företagaren
medföra väsentlig olägenhet äro ägnade att förebygga eller minska
skadan eller intrånget för framtiden. Om förfarandet vid anmälan av ersättningsanspråk
enligt 2 kap. 24 § finnas bestämmelser i 11 kap. 68 i§.
Talan om ändrade anordningar m. m. skall föras genom stämning (11 kap.
17 § 26).

I lagen den 20 oktober 1939 med särskilda bestämmelser angående tillfällig
vattenreglering förekomma åtskilliga avvikelser från det i vattenlagen
stadgade förfarandet. Här torde böra nämnas att vattendomstolen enligt 8 § i
1939 års lag äger en allmän befogenhet att vid meddelande av tillstånd till tillfällig
vattenreglering uppskjuta prövningen av uppkomna ersättningsfrågor
till senare tidpunkt, om det kräves för att undvika dröjsmål med regleringen.
Kan det antagas att sakägare kommer att lida skada eller intrång, som
medför svårighet för honom att vinna sin utkomst eller att fullgöra honom
åvilande förpliktelser, skall dock ersättning till honom helt eller delvis fastställas
på förhand. Härjämte har föreskrivits att vattendomstolen även
eljest i avbidan på närmare utredning må utdöma belopp, som med hänsyn
till omständigheterna kan anses skäligt, i avräkning på den ersättning som
slutligen bestämmes. I övrigt skall vattenrättsdomaren tillse att ersättning
bestämmes så snart ske kan.

De sakkunniga. Inledningsvis framhålla de sakkunniga, att det vore troligt
att vår vattenkraft alltjämt under många år komme att bli föremål för
en forcerad utbyggnad, som vore högst angelägen ur allmän synpunkt. Man
kunde icke för framtiden påräkna att nya företag skulle hinna förberedas i
så god tid, som man ansett vara det normala vid tiden för vattenlagens tillkomst.
Ökade anspråk ställdes såväl på sökandena och deras utredningsar -

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

bete som på vattendomstolarna och deras förmåga att i tid lösa de rättsliga
spörsmål som vattenföretagen droge med sig. Ett strikt upprätthållande av
vattenlagens nu gällande processuella regler läte sig knappast förena med
de krav som komme att ställas på förfarandet.

I första hand ha de sakkunniga upptagit frågan under vilka förutsättningar
det bör vara tillåtet att i ansökningsmål meddela byggnadslov
innan målet i övrigt avgöres. Därvid yttra de sakkunniga till cn början, att
det uttalande angående innebörden av 11 kap. 66 § vattenlagen som förekomme
i 1917 års sakkunnigbetänkande finge anses giva ett mera auktoritativt
besked än det i motiven till 1910 års förslag till vattenlag förekommande
uttalandet av motsatt innehåll. Enligt de sakkunnigas mening vore
det ej utan betänkligheter att på sätt som skett i vattendomstolarnas praxis
avvika från det system på vilket vattenlagen byggde.

De sakkunniga erinra härefter om de fördelar som vore förenade med ett
samtidigt avgörande av alla frågor i ett ansökningsmål och framhålla bl. a.
de praktiska svårigheter som kunde uppkomma om målet i skilda hänseenden
samtidigt vore anhängigt i olika instanser. Det vore dock, såvitt de
sakkunniga kunde bedöma, ej möjligt att avvisa önskemålet om ett lagfästande
av möjligheten att giva byggnadslov genom deldom. De sakkunniga
anföra härom:

Man måste räkna med så stora svårigheter att bemästra arbetet på att tillgodose
det växande kraftbehovet, att det är motiverat att göra vissa avsteg
från vattenlagens i och för sig goda system. Det invändes måhända, att vattenlagen
ej bör ändras på grund av svårigheter som åtminstone delvis bero
av övergående förhållanden. Härtill kan emellertid svaras, att svårigheterna
komma att släpa efter under lång tid samt att möjligheterna att göra avvikelser
från det mera regelrätta förfarandet må utnyttjas allenast i den mån
det påkallas av ett trängande behov. När en bättre balans mellan produktion
och efterfrågan uppnåtts, måste självfallet större försiktighet iakttagas.
Vidare bör påpekas, att det enligt vad erfarenheten visat ofta blir nödvändigt
för sökanden att ända in i det sista arbeta på förbättringar i företagens
planering bl. a. för att utnyttja de senaste erfarenhetsrön som stå till buds.
Härav följer, att det kan vara behövligt att hålla vissa frågor öppna ända
till ett ganska sent stadium innan ansökan ingives. I annat fall tvingas sökanden
alt gång efter annan ändra sina yrkanden, vilket även det kan vålla
åtskillig processuell oreda.

Man kan i sådana fall, då kraven på ökning av vattenkraftproduktionen
redan tränga på, icke gärna hålla sökanden tillbaka i avbidan på att alla
frågor skola bli regelrätt lösta redan innan byggnadslov gives. Den tidsvinst
som erbjudes genom att byggnadslov gives genom deldom kan ofta
vara betydande. Kraftstationer och regleringsföretag medföra ej sällan så
vittgående verkningar både uppströms och nedströms om vattenbyggnaden,
att utredningen kräver så lång tid att det skulle innebära en avsevärd nationalekonomisk
förlust att behöva vänta med byggandet till dess skadeverkningarna
i detalj fastställts. Uppförandet av cn större kraftstation drager
.‘5—5 år. Härav följer att det gives ganska god tid att under arbetets gång
handlägga sådana ersättningsfrågor som icke direkt sammanhänga med de
arbeten till vilka tillstånd givits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

Att meddela byggnadslov genom deldom har även vissa processuella fördelar.
Domstolen får nämligen tillfälle att göra en del erfarenheter som
kunna vara till nytta vid målets fortsatta handläggning. Denna synpunkt
får dock icke drivas för långt, enär det är av vikt att sakägare verkligen som
regel få ersättning i förskott och alltså ej först få lida skada och därefter
vänta på sin ersättning. I viss utsträckning kan det vara ändamålsenligt att
tillerkänna sakägare interimistisk ersättning i avbidan på att slutlig ersättning
kan bestämmas.

Bedömningen av spörsmålet, i vilken utsträckning deldom må medgivas,
är naturligtvis också beroende av det sätt på vilket frågan löses. Enligt de
sakkunnigas mening är det önskvärt att söka fastställa vissa gränser, inom
vilka vattendomstolarna ha att röra sig. Genom att uppställa sådana gränser
torde en formell utvidgning av möjligheten att meddela deldomar i
själva verket komma att leda till en större stadga än om nuvarande av omständigheterna
framtvungna praxis får okontrollerat fortsätta.

De sakkunniga ha för sin del funnit, att de fördelar som det erbjuder att
kunna giva byggnadslov genom deldom överväga olägenheterna. Därvid
bör emellertid fasthållas, att det är fråga om undantag från det ordinära
förfarandet. Deldom bör alltså ifrågakomma endast om det verkligen är angeläget
att företaget genomföres utan dröjsmål och att tillstånd till erforderliga
arbeten fördenskull meddelas redan innan målet i övrigt avgöres.

De sakkunniga föreslå i anslutning till det anförda att i 11 kap. 66 § upptages
en bestämmelse, som ger vattendomstolen rätt att, om ett företags
snara genomförande är angeläget, meddela tillstånd till erforderliga arbeten
innan målet i övrigt avgöres. Bestämmelsen har i förslaget gjorts tillämplig
på ansökningsmål av alla slag; det framhålles dock att den komme att få
sin huvudsakliga betydelse i större kraftverks- och regleringsmål.

De sakkunniga understryka att ett sådant byggnadslov som här avsåges
måste föregås av en i huvudsak definitiv prövning av företagets tillåtlighet.
Till närmare utveckling härav anföra de sakkunniga:

Om deldomen skall vara till avsedd nytta, måste sökanden vara förvissad
om att vattendomstolen icke sedermera kommer till ett motsatt resultat i
fråga om företagets tillåtlighet. Detta får dock icke föranleda, att sökanden
till men för andra intressen kommer i en bättre ställning i fråga om företagets
tillåtlighet än om målet handlagts enligt det ordinära förfarandet. Det
lärer därför i många fall bli nödvändigt, att vattendomstolen förbehåller sig
möjlighet att med hänsyn till motstående intressen jämka de bestämmelser
som meddelats i samband med byggnadslovet. Det väsentliga är, att sökanden
har visshet om att företaget får komma till stånd i huvudsak såsom
man tänkt sig vid byggnadslovets meddelande. Självklart är, att bestämmelser
om vattenhushållning o. dyl. ofta icke kunna meddelas när tillstånd att
påbörja kraftverk eller dammbyggnad meddelas. Däremot bör vattendomstolen,
innan tillstånd till uppförande av en damm gives, åtminstone i huvuddragen
ha klargjort vilken dämning som må tillåtas.

Beträffande lagtextens utformning på denna punkt ha de sakkunniga ansett
till fyllest, att det av densamma tydligt framginge att meddelande av
byggnadslov skall föregås av en prövning av företagets tillåtlighet. Det understrykes
dock av de sakkunniga, att vattendomstolen Aid prövningen i
tveksamma fall måste hålla en viss marginal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

De sakkunniga beröra i detta sammanhang en av kammarkollegiet i dess
yttrande över vattenfallsstyrelsens förutnämnda framställning den 27 augusti
1945 framkastad tanke, att tillstånd av vattendomstol skulle krävas
även för sådana arbeten på ett kraftverk, som enligt nuvarande regler icke
äro underkastade vattendomstols prövning, d. v. s. arbeten som ej beröra
vattenförhållandena. Någon lagändring i detta hänseende föreslås dock ej
av de sakkunniga.

Vad angår förutsättningarna i övrigt för meddelande av byggnadslov genom
deldom ha de sakkunniga funnit en särskild bestämmelse med avseende
å ersättningsfrågor böra meddelas. Avsåge byggnadslov arbete å annans
mark, borde ersättning för härigenom uppkommande intrång bestämmas
samtidigt med att byggnadslov lämnades. Detsamma gällde skada eller intrång
till följd av sådan förändring i vattenförhållandena som utförandet av en viss
vattenbyggnad i och för sig medförde, t. ex. skada å mark till följd av de
förhöjda vattenstånd som en dammbyggnad — åtminstone vid större valtenföringar
— åstadkomme, även om alla vattenöppningar i densamma vore
fria. De sakkunniga ha emellertid ansett att ett strängt fasthållande vid
det sagda även i fråga om mera obetydliga skador och intrång kunde onödigt
fördröja meddelandet av byggnadstillstånd. I lagförslaget har därför
föreskrivits att, om visst arbete medför skada eller intrång av någon betydelse,
ersättning därför skall fastställas samtidigt med att tillstånd till
arbetet lämnas. Uttrycket »förlust» har med avsikt undvikits för att markera
att ianspråktagande av outbyggd vattenkraft ej behövde ersättas i samband
med byggnadslovet.

De sakkunniga framhålla att den föreslagna bestämmelsen, att ersättning
för skada och intrång genom de medgivna arbetena skulle utdömas samtidigt
med att byggnadslovet meddelades, icke avsåge att vara tvingande för
vattendomstolen, om vederbörande sakägare medgåve anstånd med ersättningens
bestämmande. Vattendomstolen måste dock tillse, att möjligheterna
till erforderlig utredning i ersättningsfrågan icke spolierades genom de
arbeten till vilka tillstånd lämnades. I detta sammanhang anmärka de sakkunniga
även, att bevisningsskyldigheten beträffande förutvarande förhållanden
i vattendraget i sådana fall som här avsåges måste anses åvila sökanden.

Beträffande fiskeavgift enligt 2 kap. 10 § vattenlagen yttra de sakkunniga
att det i regel torde vara lämpligast att, när byggnadslov meddelades i deldom,
låta fiskeavgiftens bestämmande anstå till dess målet i övrigt avgjordes.
Då avgiften — oavsett vid vilken tidpunkt den fastställdes — skulle
erläggas för varje år fr. o. m. året näst efter det, då arbetet å byggnaden
påbörjats, bleve fiskeintresset icke lidande å dröjsmålet (bortsett från
eventuell ränteförlust).

De sakkunniga understryka vidare att den föreslagna ändringen i 11 kap.
66 § icke gåve vattendomstolen befogenhet att meddela byggnadslov innan
fiskeritjänsteman avgivit yttrande enligt 36 § i samma kap. Hade i sådant
yttrande föreslagits anordnande av fiskväg genom en planerad dammbygg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

nåd, borde vattendomstolen åtminstone i regel ha tagit ståndpunkt till denna
fråga innan tillstånd till byggnadens uppförande gåves.

För att de fördelar som meddelandet av särskilt byggnadslov erbjöde
skulle kunna utnyttjas i regleringsmål ha de sakkunniga förordat en jämkning
av den i 3 kap. 14 § vattenlagen intagna föreskriften om rätt att utföra
arbete å annans mark m. m. Motsvarande ändringar ha föreslagits beträffande
7 kap. 62 § och 8 kap. 49 §.

De sakkunniga behandla härefter vattenfallsstyrelsens förslag om inarbetande
i vattenlagen av 1939 års lag. Därvid erinra de sakkunniga om att i remissyttrandena
över vattenfallsstyrelsens framställning nästan genomgående
den uppfattningen kommit till uttryck, att 1939 års lag vore en typisk
kristidslag, vilken icke tillgodosåge de fordringar på rättssäkerhet som under
normala förhållanden borde upprätthållas. Man borde i princip fasthålla
vid att ersättning för uppkommande skador skulle bestämmas i samband
med att tillstånd till företaget lämnades samt erläggas innan tillståndet
toges i anspråk. Någon inarbetning av 1939 års lag i vattenlagen i den
meningen att ersättningsfrågor i princip finge uppskjutas ha de sakkunniga
sålunda ej kunnat tillstyrka. Däremot ha de sakkunniga ansett motiverat
att i vattenlagen upptaga bestämmelser om uppskov med svårbedömda
frågor. Till närmare belysning av detta spörsmål anföra
de sakkunniga:

Vattenlagen lämnar intet svar på frågan, huru vattendomstolen skall förfara,
när domstolen icke anser det möjligt att på förhand bedöma ett företags
verkningar i ett visst avseende. I 2 kap. 24 § talas endast om skada och
intrång, som vid meddelande av tillstånd till byggande i vatten icke av vattendomstolen
förutsetts. Uttrycket täcker icke så väl det fallet att vattendomstolen
förutser, att ett företag kan medföra skadliga verkningar i ett
visst avseende, men icke med säkerhet kan bedöma, huruvida så kommer
att bli förhållandet eller hur stor skadan kommer att bli. Lagens mening torde
närmast vara att vattendomstolen i ett sådant fall vid meddelande av tillstånd
till företaget skall bestämma ersättningar, som från de (eventuellt)
skadelidandes synpunkt sett ligga på den säkra sidan. I praktiken har emellertid
en sådan regel icke kunnat upprätthållas, utan det har i stor utsträckning
förekommit, att vattendomstolarna visserligen uttalat t. ex. att skadeverkningar
i visst avseende kunde antagas uppstå men tillika förklarat att,
då skadorna icke kunde bedömas på förhand, anspråk på ersättning för desamma
finge anmälas i samma ordning som anspråk på ersättning för oförutsedd
skada enligt 2 kap. 24 §. Detta förfaringssätt har även vunnit godkännande
i högsta instans, se N. J. A. 1926 s. 290. På senare tid har emellertid
även det förfaringssättet använts, att vattendomstolen — samtidigt
med att domstolen lämnat tillstånd till företaget och avgjort de ersättningsfrågor
som kunnat bedömas på förhand — allenast uppskjutit de ersättningsfrågor,
beträffande vilka en dylik bedömning icke ansetts kunna ske.
Detta senare förfaringssätt har, jämfört med en tillämpning av reglerna om
oförutsedd skada, flera fördelar. Risken för rättsförluster till följd av underlåtenhet
att göra anmälan enligt nämnda lagrum bortfaller. Det slutliga avgörandet
kan i regel ske snabbare än om utgången av tidsfristen för sådana
anmälningar skolat avvaktas, och — vad som icke är minst viktigt — vat -

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

tendomstolen får tillfälle att genom utsedda sakkunniga eller på annat sätt
följa förhållandenas utveckling samt giva direktiv för observationer och utredningar.
I samband med uppskovsbeslutet har vattendomstolen, när så
ansetts erforderligt, meddelat bestämmelser för tillgodoseende av de skadelidandes
rätt till dess ersättningsfrågan blivit slutligen avgjord, t. ex. genom
årliga ersättningar. Även då det gällt skyldighet för sökanden att vidtaga
åtgärder till motverkande av skador eller olägenheter för motstående intressen
har det i stor utsträckning förekommit, att frågans slutliga avgörande
uppskjutits till dess företaget blivit genomfört.

De sakkunniga föreslå att man genom uttryckliga bestämmelser legaliserar
den praxis som sålunda på senare tid utbildat sig. Vattendomstolen
borde alltså erhålla befogenhet att, om det sökta företagets verkningar i visst
hänseende icke kunde med erforderlig säkerhet förutses, vid meddelande av
tillstånd till företaget uppskjuta frågan om de föreskrifter, som i denna
del erfordrades beträffande ersättning eller annat, till dess erfarenhet av
verkningarna vunnits. Förfaringssättet finge endast användas då vattendomstolen,
trots osäkerheten om företagets verkningar i visst hänseende,
funne det vara klart att företaget vore tillåtligt. Sin största betydelse hade
förfarandet beträffande frågor som rörde fiske, flottning, virkesavläggning
och vintervägar ävensom — med hänsyn till svårigheten att i förväg beräkna
fallförluster — skada å annan tillhörig vattenkraft. De sakkunniga framhålla
att sedan företaget utförts bevisningsskyldigheten med avseende å förutvarande
förhållanden alltid borde åvila sökanden.

Förslaget innebär även möjlighet att uppskjuta det slutliga bestämmandet
av fiskeavgift enligt 2 kap. 10 §.

De sakkunniga uttala att uppskov borde kunna beslutas på viss tid eller
tills vidare. Uppskov på viss tid syntes normalt böra innebära att prövotiden
bestämdes till visst antal år från företagets genomförande. Prövotid
som blivit på ett eller annat sätt bestämd borde kunna förlängas, om skäl
förelåge därtill.

Beträffande åtgärder till skydd för motstående intressen
under prövotiden samt ersättning för under samma tid
uppkommande skada, förlust eller intrång anse de sakkunniga, att vattendomstolen
borde ha viss frihet att förfara efter omständigheterna. De sakkunniga
anföra härom närmare följande.

Som allmän regel bör gälla, att vattendomstolen i samband med uppskovsbeslutet
skall meddela de bestämmelser som till förekommande av
obilliga verkningar må finnas påkallade för prövotiden. I 8 § första stycket
av 1939 års lag stadgas att, om det kan antagas, att sakägare kommer att
lida skada eller intrång som medför svårighet för honom att vinna sin utkomst
eller att fullgöra honom åvilande förpliktelser, ersättning till hon,
om helt eller delvis skall fastställas på förhand. Att på detta sätt skjuta
ersättningstagarens allmänna ekonomiska förhållanden i förgrunden synes
knappast vara lämpligt i en lagstiftning som — i motsats till 1939 års lag
— är avsedd att tillämpas även under normala förhållanden. Det torde i
stället böra föreskrivas, att ersättning för skada, förlust eller intrång av
mera kännbar beskaffenhet, som kan antagas uppkomma under prövotiden,
skall bestämmas på förhand. Om vattendomstolen därvid icke ser sig i stånd

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

att slutligt fastställa ersättningen, bör denna kunna bestämmas provisoriskt.
Vattendomstolen bör vidare ha möjlighet att under prövotidens lopp ■— med
verkan för återstående del därav ■— ändra meddelade bestämmelser eller
meddela nya sådana. Det bör exempelvis vara möjligt att höja eller sänka
en årligen utgående ersättning (jfr 8 § andra stycket 1939 års lag) eller att
föreskriva dylik ersättning, oaktat förut under prövotiden ingen ersättning
utgått. Om ersättning, som hänför sig till prövotiden, icke slutligt fastställts
i samband med uppskovsbeslutet, bör sådant fastställande ske senast då
målet i den uppskjutna delen avgöres. Har ersättning förut blivit provisoriskt
bestämd, bör det slutliga fastställandet under inga omständigheter
föranleda återbetalningsskyldighet för ersättningstagaren. Skulle provisoriskt
bestämda ersättningsbelopp, som förfallit till betalning innan ersättningen
slutligen fastställes, till äventyrs utestå oguldna när så sker, bör
ersättningstagaren också vara berättigad att utfå dessa belopp. Det torde
därför böra stadgas, att ersättningen icke får fastställas till lägre belopp
än som må ha utgått eller skolat utgå på grund av provisoriska bestämmelser.

De sakkunniga ingå härefter på frågan om den omfattning, i vilken de
allmänna ersättningsreglerna i 9 kap. vattenlagen böra bli tillämpliga å
prövotidsersättning. I detta hänseende framhålla de sakkunniga att bestämmelserna
om ersättning i 9 kap. uppenbarligen, frånsett vissa speciella
undantag, avfattats med tanke på den slutliga prövningen av frågor om
ersättning för skada, förlust eller intrång, som förutsättes bli bestående under
all framtid. Även där de olika stadgandena enligt sin ordalydelse skulle
kunna tillämpas på ersättning, som hänförde sig till sådan prövotid varom
nu vore fråga, passade de i allmänhet mindre väl härför. Unda-ntag utgjorde
stadgandet i 8 § om ersättning för skada eller lidande av annan beskaffenhet
än rent ekonomisk samt de i 12 § givna reglerna för det fall,
att kostnad nedlagts å egendom efter det kungörelse utfärdats om företag
eller åtgärd, som medförde skada eller intrång å egendomen, ävensom stadgandet
i sista punkten av 67 § första stycket — i det vid promemorian den
12 september 1947 fogade lagförslaget överflyttat till 66 § 2 mom. — vilket
gåve uttryck åt den grundsatsen att ändring av ett ersättningsbeslut i högre
instans icke finge föranleda återkrävande av redan erlagd ersättning. De
sakkunniga föreslå därför ett tillägg till 9 kap. 1 §, innebärande att av
de följande bestämmelserna i kapitlet endast 8 och 12 §§ samt 66 § 2 mom.
(motsvarande nuvarande 67 § första stycket sista punkten) skola äga tilllämpning
å prövotidsersättningar.

De sakkunniga framhålla att en dylik föreskrift medförde att vad 9 kap.
innehölle om ersättning för vattenkraft medelst kraftöverföring icke bleve
tillämpligt. Likaså uteslötes regeln i 9 kap. 47 § att ersättning skulle bestämmas
att utgå på en gång. I anslutning härtill yttra de sakkunniga att,
då prövotidsersättning bestämdes på förhand, årlig ersättning syntes böra
vara det normala, varvid det understundom kunde vara till fyllest att vattendomstolen
angåve grunderna för den årliga ersättningens beräknande.
I vissa fall borde vattendomstolen även kunna provisoriskt utdöma ersättningar
som icke hänförde sig till någon viss tidsperiod med förklaring att

Kungl. Maj.ts proposition nr 52. 31

de skulle avräknas å de ersättningar som slutligen bestämdes för prövotiden.

De sakkunnigas förslag rörande tillämpligheten å prövotidsersättningar
av bestämmelserna i 9 kap. vattenlagen innebär även att dylika ersättningar
icke skulle vara underkastade bestämmelserna i 9 kap. 48 § om förhöjning
med 50 procent av vissa ersättningar. Angående denna fråga anföra
de sakkunniga:

Beträffande ersättning för skada till följd av reglering enligt 1939 års
lag ha olika meningar yppats, huruvida dessa bestämmelser skola tillämpas.
! rättsfallet N.J.A. 1943 s. 103, som gällde jordbruksskador, segrade
den åsikten, att skada som blott består i minskad avkastning av berörd
mark under den tid regleringen pågår —- till skillnad från bestående nedsättning
av markens avkastningsförmåga — icke är att anse såsom .skada
å mark och att skadan därför skall ersättas utan förhöjning. Vid anmälan
av förslaget till 1943 års ändringar i 1939 års lag uttalade däremot föredragande
departementschefen (prop. 1943: 253 s.‘46), att det icke kunde
anses berättigat att frånkänna en sakägare rätt till förhöjning endast därför
att den skada som vållades ej komme att bestå i all framtid. Förhöjning
borde enligt departementschefen utgå så snart skadan drabbade något
av de objekt som uppräknades i 9 kap. 48 § vattenlagen. Han framhöll
emellertid, att en mera restriktiv tolkning syntes ha bestämt utgången i
nyssnämnda rättsfall. Vattendomstolarnas praxis torde numera i stort sett
ansluta sig till den av departementschefen uttalade meningen. De sakkunniga
ha icke anledning att taga ståndpunkt till frågan, vilkendera åsikten
som i fråga om tillämpning av 1939 års lag må anses riktig. Av förarbetena
till vattenlagen framgår emellertid, att gränsen mellan ersättningar, som
skola utgå med förhöjning resp. utan sådan, dragits med hänsyn främst
till huruvida möjligheten att vinna ökad avkastning av fast egendom minskas
eller icke. Om man nu i lagen inför bestämmelser som giva vattendomstolen
möjlighet att i vissa fall uppskjuta ersättningsfrågor i avbidan
på erfarenhet av företagets verkningar, .synes det vara följdriktigt att i sådana
fall låta förhöjningsregeln i 9 kap. 48 § gälla endast den ersättning
som efter prövotidens^ slut fastställes för skada, förlust eller intrång under
all framtid och alltså icke den särskilda ersättning som bestämmes för
prövotiden. Det förutsättes härvid, att sådan särskild ersättning endast
skall avse minskad avkastning av jord, fiske m. in. och att således ersättning
för kapitalskoda (bestående nedsättning i avkastningsförmågan), som
till äventyrs kan uppkomma under prövotiden, skall ingå i den slutliga
ersättningen.

Även bestämmelserna i 9 kap. 54 § vattenlagen om skyldighet att nedsätta
ersättningsbelopp hos länsstyrelsen komma enligt de sakkunnigas
förslag att undantagas från tillämpning å prövotidsersättningar. De sakkunniga
framhålla att, om gränsen mellan prövotidsersättningar och slutliga
ersättningar droges på sätt de sakkunniga angivit, ersättning av det
förra slaget icke kunde avse några för framtiden bestående skadeverkningar
och att det vid sådant förhållande knappast funnes någon anledning
att låta nedsätta ersättningen hos länsstyrelsen.

Vidare må anmärkas att det nuvarande stadgandet i 9 kap. 66 § första
stycket, att ersättning skall betalas innan någon skadegörande åtgärd vidtages,
enligt de sakkunnigas förslag icke skulle bli tillämpligt å prövotids -

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

ersättningar. De sakkunniga anföra emellertid att det torde vara klart att
sökanden, genom att begagna sig av meddelat tillstånd, bleve skyldig att
omedelbart betala engångsbelopp som utdömts i samband med tillståndet.
Detta gällde även om sökanden skulle ha klagat över vattendomstolens beslut
i ersättningsfrågan. Det torde nämligen ligga i sakens natur, att den
som toge ett tillstånd i anspråk icke kunde undandraga sig att fullgöra
därmed förbundna villkor under åberopande av att beslutet i denna del
icke vunnit laga kraft.

Sökande, som erhåller uppskov, skall enligt förslaget vara skyldig att
ställa säkerhet för ersättning, som icke gäldas i samband med att tillståndet
tages i anspråk.

De sakkunniga upptaga även frågan om möjlighet att innan parts talan
blivit slutligen prövad tillerkänna honom ersättning för rättegångskostnad
och anföra i detta ämne följande.

Med den uppdelning av avgörandet i större ansökningsmål på flera olika
domar, som numera är vanlig, föreligger det uppenbarligen ett praktiskt
behov av att även kunna döma ut rättegångskostnader så att säga etappvis.
Vattendomstolarna torde också i regel anse sig oförhindrade därtill. Om nu
deldomsinstitutet erhåller en närmare reglering i lagen i enlighet med vad
de sakkunniga föreslagit, synes det vara motiverat att där upptaga även en
bestämmelse om deldom beträffande rättegångskostnad. Det synes sålunda
böra fastslås att vattendomstolen, i samband med tillämpning av bestämmelserna
om deldom i huvudsaken, må tillerkänna part ersättning för kostnader
å målet utan hinder av att partens talan ännu icke blivit slutligen
prövad. Sådan befogenhet torde böra tillkomma vattendomstolen även i andra
fall, då särskilda skäl tala för att part erhåller ersättning för rättegångskostnader
innan målet slutligen avgöres. Så kan vara förhållandet t. ex. om
målet — sedan det varit föremål för handläggning, som ådragit sökandens
motparter kostnader — uppskjutes på längre tid eller förklaras vilande.

Vad nu sagts om deldom beträffande rättegångskostnad bör så förstås,
att vattendomstolen i dylik deldom skall kunna definitivt bestämma den
viss part tillkommande ersättningen för kostnader som han före deldomens
meddelande nedlagt å målet. Naturligtvis bör dock vattendomstolen, om den
finner det lämpligare, kunna inskränka sig till att utdöma visst belopp i avräkning
på den ersättning — avseende partens kostnader under hela rättegången
— som förutsättes skola bestämmas vid slutlig prövning av hans
talan.

För att bereda plats åt nya bestämmelser om deldom, utformade i enlighet
med vad de sakkunniga anfört, har 11 kap. 66 § i det av de sakkunniga avgivna
lagförslaget uppdelats på fyra moment. De sakkunniga framhålla, att
paragrafen i sin föreslagna lydelse icke innehölle någon direkt motsvarighet
till nuvarande första stycket. Möjligheten att i skilda utslag behandla mer
eller mindre fristående delar av samma företag bleve härigenom utan direkt
stöd i lagen, men med hänsyn till den stora frihet att anpassa förfarandet
efter vad som i varje särskilt fall funnes lämpligt, som vattendomstolen
genom de föreslagna bestämmelserna erhölle, torde, yttra de sakkunniga,
någon tvekan om dess befogenhet i berörda hänseende icke behöva råda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

I anslutning till framställningen om deldomsinstitutets omreglering beröra
de sakkunniga några spörsmål, till vilka de föreslagna ändringarna ill kap.
66 § kunna giva anledning vid tillämpningen av andra bestämmelser i vattenlagen.
Sålunda framhålles att, därest efter meddelat uppskov kallelser
enligt 11 kap. 47 § andra stycket komma till användning samt delgivningen av
desamma anförtros sökanden, det dock måste anses uteslutet att tillämpa det
stadgade äventyret för underlåtenhet att fullgöra delgivningen, nämligen att
ansökningen förklaras förfallen. — Vidare beröra de sakkunniga frågan om
tillämpning, i samband med beviljande av byggnadslov, av stadgandet i
11 kap. 63 § om bestämmande av viss tid inom vilken medgivet arbete skall
vara utfört. Det strängt taget rätta tillvägagångssättet torde vara, att någon
tidsfrist icke utsattes i samband med byggnadslovet eftersom därigenom icke
något slutligt medgivande till hela företaget lämnats. Emellertid kunde det
vara påkallat, att vattendomstolen stadgade en sådan inskränkning i byggnadslovet
som en tidsfrist utgjorde. Meddelades en dylik tidsfrist, borde den
dock icke inverka på den tidsberäkning som angåves i 2 kap. 24 § för anmälan
av anspråk på ersättning för oförutsedd skada. Där angiven tid borde
räknas från utgången av den för hela företagets fullbordande bestämda
tiden. Kunde tvekan uppkomma, huru fristen för sådan anmälan skulle
räknas, borde vattendomstolen till förekommande av rättsförluster meddela
särskild bestämmelse härom. — Slutligen uttala de sakkunniga att de i It
kap. 98 § med hänsyn till fullföljdsförfarandet givna definitionerna å vattendomstols
avgöranden — »dom» och »beslut» —- ej passade särskilt väl
för de många skiftande situationer, som kunde uppkomma vid tillämpningen
av de föreslagna bestämmelserna ill kap. 66 §. De sakkunniga ha dock ej
föreslagit någon ändring av 98 § eller av fullföljdsreglerna i övrigt. I praktiken
torde någon tvekan icke behöva uppkomma därom, att »deldomar» av
olika slag vore »domar» och att således fullföljdssättet skulle vara vad.
Varje materiellt avgörande — även om det blott vore provisoriskt — vore
med andra ord att anse såsom ett »avgörande av saken».

Yttrandena. I flertalet av de remissyttranden som avgivits över de sakkunnigas
promemoria den 12 september 1947 lämnas förslaget, såvitt angår nu
ifrågavarande delar, i stort sett utan erinran. På flera håll understrykes
att vad förslaget innehölle om möjlighet att i dcldom meddela byggnadslov
och om uppskov med svårbedömda frågor i huvudsak innebure ett lagfästande
av eu vid vattendomstolarna redan tillämpad praxis.

Vattenöverdomstolen uttalar viss tvekan huruvida någon mera påtagligt
ökad snabbhet vid behandlingen av kraftverks- och regleringsmål vore att
förvänta genom de föreslagna ändringarna i vattenlagen, eftersom i promemorian
icke framlagts något förslag om ändrade grunder för bedömande av
ett vattenbyggnadsföretags tillåtlighet; vattendomstolens ställningstagande
i denna fråga syntes ej heller enligt förslaget kunna ske, förrän utredningen
i målet vunnit sådan fullständighet att företagets nytto- och skadeverkningar
i allt väsentligt kunde överblickas. Vattenöverdomstolen underij
Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 rami. Nr 52.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

stryker att lagfästandet av en ordning, varigenom vissa av flera intimt sammanhängande
frågor i vattenmålet kunde utbrytas ur sitt sammanhang till
särskilt avgörande genom deldom, innebure ett avsteg från det ordinära
förfarandet — där allt som hade samband med vartannat avgjordes samtidigt
—- vilket avsteg borde tillåtas endast i den mån det påkallades av ett
trängande behov. Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol erinrar
om att under senare år en del svårigheter uppstått genom att sökande
underlåtit eller icke medhunnit att fullgöra förelägganden att förebringa
utredning och genom att tillgången på sakkunniga för utredningar i vattenmål
icke svarade mot det behov som uppstått genom den väldiga utökningen
av kraftutbyggnadsverksamheten. Vid bedömande huruvida och på
vilket stadium deldom med byggnadslov kunde meddelas måste därför beaktas
jämväl i vad mån det vore möjligt att i tid få till stånd de ytterligare
utredningar som erfordrades för att tillstånd att taga byggnaden i bruk
skulle kunna meddelas. Vattenfallsstyrelsen framhåller att styrelsens förslag
om inarbetande i vattenlagen av bestämmelserna i 1939 års lag visserligen
av de sakkunniga avvisats, men med de föreslagna långt gående möjligheterna
för vattendomstolen att uppskjuta avgöranden om ersättningar
och åtgärder i avvaktan på utgången av bestämda prövotider hade de mest
betydelsefulla beståndsdelarna i 1939 års lag tillvaratagits. Lantbruksstyrelsen
yttrar att i fråga om fisket i stort sett syntes vara fördelar förbundna
med det föreslagna förfaringssättet, då härigenom möjliggjordes en rättvisare
prövning av olika ersättnings- och fiskeavgiftsfrågor. Erforderliga
anordningar för hindrande av eller kompensation för fiskeskador samt fiskevårdsåtgärder
i övrigt kunde med den föreslagna ordningen bättre anpassas
efter lokala förhållanden. Svenska vattenkraftföreningen ger uttryck åt den
uppfattningen, att de föreslagna bestämmelserna vore väl ägnade att undanröja
det under senare år rådande missförhållandet, att företagare igångsatt
angelägna vattenbyggnadsarbeten, innan tillåtligheten hunnit prövas. Under
pressen av det snabbt stegrade kraftbehovet hade risken måst tagas; i
många fall hade ingen tvekan rått om företagets tillåtlighet, men under alla
omständigheter hade företagaren haft olägenheten av att behöva handla olagligt.
Det vore även för rättskänslan stötande, att vattenbyggnader i så stor
utsträckning som skett utfördes innan tillstånd därtill förelåge.

Några remissinstanser motsätta sig att de sakkunnigas förslag till omreglering
av deldomsinstitutet lägges till grund för lagstiftning. En övervägande
kritisk hållning till förslaget intaga sålunda länsstyrelserna i Våsternorrlands
och Jämtlands län, riksförbundet landsbygdens folk och advokatsamfundets
styrelse.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län förordar sålunda en mera restriktiv
avfattning av de ifrågavarande bestämmelserna, om ändring över huvud
taget ansåges erforderlig. Denna länsstyrelse förmenar att de framlagda
förslagen, i den mån de förtjänade beaktande, borde upptagas till förnyat
övervägande i samband med den revision av vattenlagen som 1947 års riks -

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

dag begärt i skrivelse nr 313. Länsstyrelsen i Jämtlands län erinrar om att
deldomsinstitutet sedan lång tid tillbaka av vattendomstolarna tillämpades
i den vidare utsträckning som omförmäldes i motiven till 1910 års förslag
till vattenlag och finner med hänsyn härtill och då kraftbristen kunde beräknas
snart vara övervunnen att lagändring vore obehövlig. Riksförbundet
landsbygdens folk framför i sitt yttrande åtskilliga kritiska synpunkter på
utformningen och tillämpningen av 1939 års lag. Bl. a. framhålles att för
markägarnas del tillämpningen av 1939 års lag skapade en känsla av
°t-ry§Shet och medförde att de dels icke kunde med säkerhet vidtaga dispositioner
för framtiden och dels ej erhölle tillgång i rätt tid till för detta
ändamål behövligt kapital. Förbundet framhåller emellertid att redan bestämmelserna
i vattenlagen kunde innebära en tung börda för den jordägande
befolkningen, vilken börda ytterligare komme att ökas med de nu
föreslagna bestämmelserna, som »plottrade sönder» ersättningarna. Det vore
icke lämpligt att i vattenlagen inbygga ett moment, vars motivering uteslutande
byggde på den rådande krissituationen. Det vore riktigare att en
krissituation bemästrades genom provisoriska lagar av sådan art att de
kunde hävas så tort normala förhållanden åter inträdde. Förbundet anför
sammanfattningsvis att de sakkunniga i sitt förslag alltför mycket konserverat
regler som kanske vore behövliga i den nu aktuella krissituationen
men som skapade ett alltför svagt rättsskydd för sakägarna i ett mera normalt
tidsläge. Frågan om ändringar i vattenlagen borde upptagas i ett större
sammanhang, i samband med den utredning som begärts av 1947 års riksdag,
med beaktande av att lagen borde vara tillämplig i normala tider. 1939
års lag borde tills vidare bibehållas men med den ändringen att tillstånd
lämnades för högst två år. Önskade sökanden ytterligare sådant tillstånd,
borde detta beläggas med en sådan avgift att sökanden i fortsättningen icke
hade nämnvärd ekonomisk vinst av den provisoriska regleringen. Från den
senare regeln borde endast undantagsvis göras avvikelse, för den händelse
sökanden före tvåårsperiodens utgång inlämnade en komplett ansökan om
definitiv reglering och fullföljde denna inför domstolen. Därest systemet
med deldomar antoges, borde större regleringar bli föremål för Kungl. Maj :ts
provning.

Advokatsamfundets styrelse ifrågasätter både behovet och lämpligheten
av de föreslagna ändringarna. Styrelsen anför:

Vattenbyggnadsföretagen, särskilt de större, torde ha ett berättigat intresse,
som också kan sammanfalla med allmänna intressen, av att kraftyerksbyggnader
och sjöregleringar kunna snabbt genomföras. Mot detta
foretagareintresse stå i regel allmänna och enskilda intressen av stor betydelse.
Fn avvägning måste därför ske, så att dessa senare intressen icke
iida otillbörlig skada eller intrång. Genom 1939 års lag om tillfällig vattenreglering
och dess bestämmelser om att ersättning icke behöver utgivas, förrän
regleringarna igångsatts och skadorna uppkommit, äro de enskilda intressena
åsidosatta i hög grad, vilket lett till att inom de av vattenregleringarm
berörda trakterna ett kraftigt missnöje givit sig tillkänna mot företagen
Det har också från många håll och även av de sakkunniga vitsordats att
1939 års lag icke tillgodoser de fordringar på rättssäkerhet, som under nor -

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

mala förhållanden kunna uppställas, och att den principen bör upprätthållas
även beträffande regleringsföretag, att ersättning för uppkommande skador
skall bestämmas i samband med att tillstånd till företaget lämnas samt
erläggas, innan tillståndet tages i anspråk. Då lagförslaget innebär, att den
gestaltning och reglering, som år 1939 tillskapades för de utomordentliga
krigsförhållandena, kommer att i stort sett bibehållas för framtiden, föreligga
starka betänkligheter mot förslaget.

I fråga om detaljerna i de sakkunnigas förslag framkomma — även i yttranden
som visa en huvudsakligen välvillig inställning till förslaget —
vissa erinringar. Vad först angår frågan om möjligheten att meddela
särskilt byggnadslov (11 kap. 66 § 1 mom. i de sakkunnigas förslag)
har i några remissyttranden gjorts invändning mot det av de sakkunniga
föreslagna villkoret för meddelande av byggnadslov eller att företagets
snara genomförande vore angeläget. Sålunda framhåller kammarkollegiet
att de sakkunniga icke närmare angivit ur vilka synpunkter angelägenhetsgraden
skulle bedömas. Deldom syntes på grund härav kunna meddelas
oberoende av företagets .storleksordning, ehuru de sakkunnigas argumentering
huvudsakligen lade vikt vid företagets nationalekonomiska betydelse.
Beträffande så gott som varje vattenbyggnadsföretag torde gälla
att dess .snara genomförande kunde vara angeläget ur någon synpunkt.
Kollegiet föreslår med viss anknytning till stadgandet i 2 kap. 3 § tredje
stycket vattenlagen, att bestämmelsen formuleras på följande sätt: »Är

företagets snara genomförande angeläget med hänsyn till dess betydelse

för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt---.»

Liknande synpunkter framföras av länsstyrelsen i Jämtlands län och riksförbundet
landsbygdens folk. Även advokatsamfundets styrelse uttalar att
praktiskt taget varje sökande till ett kraftverksbygge eller till en sjöreglering
kunde göra gällande att företagets snara genomförande vore angeläget.
De mycket stora kostnader som dylika företag krävde visade i och för sig
att icke andra än angelägna företag igångsattes. En begränsning av byggnadsloven
med hänsyn till angelägenhetsgraden borde därför göras, förslagsvis
så att angelägenheten skulle vara synnerligen stor. Den för deldomar
hittills tillämpade bestämmelsen i 11 kap. 66 § vattenlagen stadgade också
som villkor för deldom, att synnerliga skäl därtill prövades föreligga. Någon
jämkning i detta villkor borde icke ske.

Flera remissinstanser framhålla angelägenheten av att ett företags tilllåtlighet
noggrant prövas innan byggnadslov meddelas. Fiskeriintendenten
i mellersta distriktet anför sålunda att vid tiden för meddelande av byggnadslov
till en vattenbyggnad föreliggande beskrivning måhända icke alltid
vore så fullständig och slutgiltig att fiskefrågorna med säkerhet kunde
bedömas. Risk förefunnes då, att ett företag komme till stånd, som med
hänsyn till sedermera framkommande detalj förslag måhända icke bort få
utföras på grund av föreskrifterna i 2 kap. 3 § vattenlagen. För att deldomsinstitutet
skulle få vinna tillämpning borde gälla att det antingen
vore uppenbart, att hinder mot företaget icke mötte enligt 2 kap. 3 § första

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

och andra styckena, eller också att Kungl. Maj :t lämnat tillstånd till företaget
enligt tredje stycket av samma paragraf. Även länsstyrelsen i Gävleborgs
län ifrågasätter om icke uttryckligt stadgande borde meddelas, att
byggnadslov finge lämnas endast om det vore uppenbart att hinder mot
företaget icke mötte enligt 2 kap. 3 § vattenlagen. Riksförbundet landsbygdens
folk anser alt — med hänsyn till att fullständig utredning icke
kunde föreligga — i lagtexten borde markeras, att det skulle finnas en betydande
tillåtlighetsmarginal för att tillstånd skulle lämnas. Advokatsamfundets
styrelse understryker att en noggrann prövning av att lagens bestämmelser
om förhållandet mellan nytta och skada vore uppfyllda förutsatte
en ordentlig och fullständig utredning i alla de hänseenden där skador
kunde beräknas uppkomma. Hit hörde frågor om fiske, timmeravläggning,
flottning, farled och vintervägar. Då utredningen av dessa och därmed
likställda frågor knappast kunde beräknas vara fullständig på det
tidiga stadium då deldom begärdes, borde det vara ett oeftergivligt villkor
att någon tvekan om tillåtligheten icke förelåge. Betydelsen av bestämmelserna
i 2 kap. 3 § vattenlagen vore numera större än förut, varför prövningen
av tillåtligheten måste vara synnerligen ingående. Garantier borde
därför skapas för att denna bestämmelse icke bleve mer eller mindre illusorisk
och att rättssynpunkterna ej offrades för ekonomiska intressen eller
påverkades av tillfälliga elkraftbristperioder. För deldoms meddelande
kunde icke endast angelägenhetsgraden vara avgörande, utan det måste
också vara fullständigt och tillförlitligt utrett, att icke något mot sökanden
stridande intresse bleve lidande av .svårigheten att sedan byggnadsarbetet
påbörjats åstadkomma erforderlig bevisning.

Indals älvs, Ljunga älvs och Gimåns f lottning sförening ar anföra i gemensamt
yttrande liknande synpunkter på tillåtlighetsprövningen och tillägga
bl. a. följande.

Det väsentliga syftet med en deldom är att möjliggöra arbetets påbörjande.
I regel torde därvid den blivande vattenbyggnadens konstruktion i
stort sett fastställas. Om det sedan visar sig, att konstruktionen för tillgodoseende
eller skyddande av motstående intressen måste ändras, uppstå stora
svårigheter. Det är därför uppenbarligen nödvändigt, att, innan byggnadslov
beviljats, fullständig utredning vunnits om vad som bör iakttagas vid byggnadens
utförande med hänsyn till motstående intressen. Ett påpekande i
denna riktning återfinnes i de sakkunnigas promemoria såvitt angår fiskets
skyddande. Av lika stor vikt är, att anordningarna för flottningen kunna på
fullt betryggande sätt bestämmas vid meddelande av byggnadslov.

Föreningarna anföra i sitt yttrande ett par exempel på deldomar, som
enligt föreningarnas uppfattning meddelats utan att flottningens intressen
blivit tillräckligt beaktade. Det vore, framhålla föreningarna, ett ofrånkomligt
krav att bestämmelsen om deldom utformades på ett sätt, som kunde
vara fullt betryggande för rättssäkerheten.

Kammarkollegiet upptager den av kollegiet i dess yttrande över vattenfallsstyrelsens
framställning den 27 augusti 1945 väckta och även av de
sakkunniga behandlade frågan om tillståndsprövning beträffande sådana

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

arbeten, som enligt nuvarande bestämmelser icke äro underkastade domstols
prövning. Kollegiet anser att tanken på en utvidgning av bestämmelserna
i 2 kap. 20 § ej borde avvisas. Det syntes ej vara någon principiell
skillnad mellan de delar av en dammbyggnad som vore belägna i ett vattendrag
och de som låge på stranden över den naturliga högvattenlinjen; ej
heller mellan en kraftverkstunnel, helt på sidan av ett vattendrag, och en
tubledning som vore placerad på stöttor i vattendraget. En lagändring på
denna punkt skulle vara ägnad att undanröja möjligheten att faktiskt binda
vattendomstolarna genom arbeten på land.

De sakkunnigas förslag beträffande fastställande av ersättning i samband
med byggnadslov har föranlett invändningar i några yttranden. Att ersättning
för förlust av t. ex. outbyggd fallhöjd icke skulle fastställas samtidigt
med tillståndets meddelande vore sålunda enligt länsstyrelsens i Jämtlands
län mening svagt motiverat. Länsstyrelsen anser att förlust borde likställas
med såväl skador som intrång. Utredning angående fallhöjdens storlek kunde
omöjliggöras genom förändringar i vattenståndet. För övrigt syntes uteslutandet
i förslagets 11 kap. 66 § 1 mom. av ersättning för förlust ej stå i
överensstämmelse med bestämmelsen i 2 mom., som förutsatte ersättning
jämväl för förlust. Advokatsamfundets styrelse ger utryck åt samma uppfattning
och förordar även att bestämmelsen om att ersättning i förväg
skulle fastställas för genom byggnadsarbete förorsakad skada eller intrång
av någon betydelse uttryckligen borde angiva att betydelsen skulle ses i
förhållande till de skadelidande.

I detta sammanhang må även framhållas en av kammarkollegiet gjord
anmärkning, att om byggnadslov meddelades i deldom, arbetet komme att
påbörjas, innan fiskeavgift enligt 2 kap. 10 § bleve bestämd. Deldomen
skulle följaktligen i detta avseende försätta företaget i bättre läge än om
byggnadslov ej meddelats förrän i en slutlig dom. En utjämning skulle
kunna ske därigenom att företaget ålades att gälda ränta å fiskeavgifterna
från och med den tidpunkt då de bort utgöras.

Förslaget till ändring av 3 kap. 14 § vattenlagen avstyrkes av länsstyrelsen
i Jämtlands län, som uttalar att det med hänsyn till syftet med paragrafens
huvudregel syntes tveksamt, om det av de sakkunniga ifrågasatta undantaget
borde medgivas.

Vad angår de sakkunnigas förslag beträffande uppskov med svårbedömda
frågor (11 kap. 66 § 2 mom. i förslaget) framhåller vattenöverdomstolen,
hurusom förslaget innebure ett avsevärt avsteg från vattenlagens
allmänna princip att skada i följd av vattenbyggnad skulle uppskattas
och ersättas på förhand och att uppskovsförfarandet därför borde komma
till användning endast då därtill förelåge synnerliga skäl. Sådana skäl
syntes kunna utgöras såväl av skadas svårbedömbarhet som angelägenheten
ur allmän synpunkt av att företaget snarast komme till utförande. Advokatsamfundets
styrelse anser att den föreslagna bestämmelsen i praktiken
kunde medföra att ett stort antal, kanske de flesta, ersättningsfrågor kom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

me att uppskjutas. Härigenom skulle ungefär samma otillfredsställande tillstånd
skapas som för närvarande rådde på grund av 1939 års lag. Med hänsyn
till vattendomstolarnas arbetsbörda komme frestelsen att uppskjuta
ersättningsfrågor att vara stor. Då kraftverksbyggena toge lång tid i anspråk,
kunde det vara rimligt att företagen verkställde sådan utredning att
ersättningsfrågorna i regel kunde avgöras innan kraftverket toges i bruk.
Samfundsstyrelsen föreslår att uttrycklig föreskrift meddelas, att ersättningsfrågor
få uppskjutas endast i trängande fall, då utredningen av särskilda
skäl icke medhunnits och då verkningarna av företaget icke kunna
förutses. Prövotiden borde kunna begränsas till två eller tre år från företagets
genomförande och förnyat uppskov medgivas endast vid alldeles särskilt
trängande fall. Styrelsen framhåller därjämte, att uppskjutande av ersättningsfrågor
kunde medföra att parterna å ömse sidor förlorade intresset
för dem. Den enskilde tröttnade lätt på den långa utredningstiden och
kunde därigenom föranledas att träffa uppgörelse, även om den vore oförmånlig.
Sökandens intresse av att så snabbt som möjligt utreda ersättningsfrågorna
minskades naturligen också sedan tillståndet till företaget lämnats.
Det vore sålunda anledning att vara restriktiv både med uppskoven över
huvud taget och med prövotidens längd. Där verkligt behov av längre uppskov
med ersättningsfrågor funnes, torde bestämmelserna om oförutsedd
skada i 2 kap. 24 § vattenlagen vara direkt tillämpliga. Även riksförbundet
landsbygdens folk framhåller angelägenheten av att prövotiden göres så
kort som möjligt. Den av de sakkunniga utformade lagtexten kunde vara
tillämplig i de fall, då domstolen förordnade sakkunniga att göra speciella
utredningar. I den mån det däremot gällde kompletterande utredningar som
skulle verkställas av sökanden borde en mycket snävt tilltagen tid fastställas,
förslagsvis ett år. Om sökanden ville ha ytterligare uppskov, borde
en extra regleringsavgift utdömas, så avvägd att sökanden under den tiden
icke hade någon nämnvärd ekonomisk fördel av regleringen. Kammarkollegiet
uttalar att uppskovsbeslut syntes försvarliga, när det vore fråga om
anordningar, som skulle utföras till förebyggande eller minskande av skada
och när det gällde tekniska föremål, å vilka skadorna ej kunde med någon
säkerhet beräknas. Kollegiet erinrar dock om att uppskovsbesluten ofta
vore av ondo och i rena skadeståndsfrågor kunde undvikas genom att ersättningarna
beräknades med tillräcklig marginal. Länsstyrelsen i Kopparbergs
län påpekar att medgivande till ett företag utan att ersättningsbeloppet
samtidigt fastställdes av vattendomstolen kunde komma att medföra
svårigheter för ägare av intecknade fastigheter att gälda ränta å inteckningarna.

Frågan om de grunder som böra gälla för ersättningar under uppskovstiden
har i yttrandena föranlett en ganska livlig diskussion. Advokatsamfundets
styrelse anser att den föreslagna bestämmelsen därom, att vattendomstolen
i samband med beslut om uppskov skall bestämma ersättning
för skada, förlust eller intrång av mera kännbar beskaffenhet, som kan
antagas uppkomma under prövotiden, vore otillfredsställande. Det bleve

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

oftast en omdömesfråga, huruvida skada, förlust eller intrång vore av mera
kännbar beskaffenhet eller ej. Den enskilde markägaren borde under alla
förhållanden ha rätt att, om han så yrkade, få ersättningen för prövotiden
genast utdömd. Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol framför
vissa allmänna synpunkter på ersättningar av nu ifrågavarande slag och uttalar
bl. a. att det på ett tidigt stadium, då det rådde betydande osäkerhet timersättningen
borde beräknas, stundom kunde vara lämpligt att utdöma summariskt
bestämda förskottsbelopp för att senare, när läget bättre kunde överblickas,
övergå till årliga ersättningar. Åtminstone i vissa fall torde prövotiderna
bli jämförelsevis långa. Med ledning av hittillsvarande erfarenheter
kunde det befaras att prövotidsersättningar i avsevärd omfattning komme
att bestämmas jämväl i efterskott. Såvitt avser förfluten tid borde årliga ersättningar
icke komma i fråga. Att endast taga hänsyn till den minskade avkastningen
och bortse från en fortgående kapitalskada innebure ett förenklat
beräkningssätt, .som det stundom vore praktiskt att använda, men i andra
fall kunde bortseendet från kapitalskadan och ett långvarigt uppskov med
ersättandet av denna skada framstå såsom obilligt. Huvudregeln i vattenlagen
vore dock att skada skulle ersättas på förhand och i varje fall så fort
som möjligt. Där skadan i verkligheten ej framträdde som en årlig förlust,
kunde en genomsnittlig uppskattning av skadan per år framstå såsom konstlad.
Beträffande förhållandet mellan ersättning för prövotiden och slutlig
ersättning anför vattenrättsdomaren att, därest en prövotidsersättning blivit
bestämd till ett för högt belopp, borde i vissa fall, t. ex. om fastigheten
vid tiden för den definitiva ersättningens bestämmande övergått till ny
ägare, icke ifrågakomma att avräkna någon del av prövotidsersättningen å
ersättningen för framtiden. Om fastigheten däremot vid denna tid hade
samma ägare som förut och andra rättsägares intressen icke berördes syntes
det vara väl strängt att — såsom de sakkunniga föreslagit -— förbjuda
sådan avräkning. Enligt allmänna skadeståndsregler gällde att, om samma
egendom genom en åtgärd tillskyndades såväl nytta som skada, nyttan under
vissa betingelser finge gå i avräkning å skadan. Vattendomstolen borde
dock icke ■—- även om den skulle vara benägen att i den utsträckning som
sålunda angivits verkställa avräkning — på förhand ställa i utsikt sådan avräkning.
Även vattenrättsdomaren i Västerbygdens vattendomstol finner det
tveksamt om den av de sakkunniga föreslagna prövotidsersättningen borde
konstrueras såsom ett från den slutligt bestämda ersättningen strängt avskilt
institut. Det kunde tänkas fall, då det för vattendomstolen skulle
vara lämpligt att för undvikande av för stor återhållsamhet vid ersättningens
bestämmande ha möjlighet att avräkna åtminstone en viss del av prövotidsersättningen
från den slutliga ersättningen, om hinder härför ej kunde
anses föreligga med hänsyn till inteckningshavares säkerhet. Det vore
olämpligt att betaga vattendomstolen varje möjlighet till sådan avräkning.

Beträffande frågan om den omfattning, i vilken bestämmelserna i 9 kap.
vattenlagen böra göras tillämpliga å prövotidsersättning, kommer i flera

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

yttranden den uppfattningen till uttryck, alt de sakkunnigas förslag är alltför
restriktivt. Invändningar mot den av de sakkunniga föreslagna begränsningen
i detta hänseende framföras av vattenöverdomstolen, valtenrättsdomaren
i Norrbygdens vattendomstol, kammarkollegiet, länsstyrelsen i Jämtlands
län, advokatsamfundets styrelse och riksförbundet landsbygdens folk.
Framför allt göres gällande, att regeln i 9 kap. 48 § om förhöjning i vissa
fall av ersättning borde bli tillämplig å dylik ersättning. Vattenöverdomstolen
framhåller att det syntes leda till uppenbart obilliga verkningar att
frånkänna denna regel tillämplighet å prövotidsersättning. Om man utginge
från att lagstiftarens mening varit, att vattendomstol i fall av tvekan
angående omfattningen av ett företags skadliga verkningar i ett visst hänseende
skulle vid meddelande av tillstånd till företaget bestämma ersättningar,
som från den skadelidandes synpunkt låge på den säkra sidan, torde
därav följa att sådana ersättningar — redan i sig själva väl tilltagna •—
avsetts normalt skola utgivas på förhand och i tillämpliga delar med förhöjning.
Även om man till företagarens fördel skulle införa en prövotid
för att möjliggöra säkrare bedömning av skadans storlek, saknades dock
anledning att till ersättningstagarens nackdel befria företagaren från skyldighet
att å ersättning för skada under prövotid i tillämpliga fall gälda förhöjning.
Någon principiell åtskillnad i fråga om skadans beskaffenhet och
sättet för ersättnings beräknande kunde icke göras mellan en under eu
längre prövotid perdurerande skada, å exempelvis jord eller fiske, och en
för all framtid bestående dylik skada. I samma fråga anför vattenrättsdomaren
i Norrbygdens vattendomstol följande synpunkter:

Såsom de sakkunniga anfört torde man kunna utgå från att departementschefens
uttalanden vid 1943 års ändringar i 1939 års lag angående tillämpning
av bestämmelserna i 9 kap. 48 § vattenlagen om förhöjning av ersättningsbeloppen
jämväl vid regleringar enligt 1939 års lag haft ett betydande
inflytande å domstolarnas rättstillämpning. Det kan ifrågasättas om det är
lämpligt att kort tid efter det lagstiftarna tagit ställning till frågan om
förhöjning av ersättningar vid tillfällig reglering intaga en helt annan ståndpunkt
till samma fråga såvitt avser prövotid, särskilt som den nya ståndpunkten
knappast kan anses mera välgrundad än den gamla. Genom tillägget
1946 till slutstadgandet i 1939 års lag torde regleringar enligt denna lag
i vidsträckt omfattning komma att pågå under lång tid framåt. Det synes
mindre tilltalande att frågan om förhöjning å ersättningar bedömes enligt
skilda normer enligt 1939 års lag och under prövotid enligt de sakkunnigas
förslag. Om möjligheten att vinna ökad avkastning av en fastighet
går förlorad, gör den det i regel såväl under prövotiden som därefter. Den
söm får sin ersättning bestämd dels för prövotid och dels därefter för framtiden
bör försättas i samma ekonomiska läge som den som från början får
sin ersättning bestämd på en gång för framtiden. Det kan icke anses följdriktigt
att svårigheten att bestämma ersättningen föranleder att sakägaren
får mindre ersättning än om skadan med säkerhet kunnat uppskattas på
förhand. Den för prövotid efter avkastning beräknade ersättningen bör icke
— när den slutligen bestämmes — få understiga skälig ränta å det med
eventuell förhöjning beräknade belopp, som skulle bestämts på förhand, om
förhandsuppskattning varit möjlig. Söker man genomföra detta, torde frågan
om förhöjningsregeln skall tillämpas å prövotidsersättningar bli beroende

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

av de grunder i övrigt, efter vilka ersättningen avseende prövotiden bestämmes.
Den ståndpunkt lagstiftarna 1943 intog synes medgiva domstolarna viss
frihet att vid rättstillämpningen söka komma fram till en rättvis och
lämplig lösning av dessa frågor, som måhända icke ännu äro mogna för
reglerande i detalj. Denna frihet bör åtminstone tills vidare bibehållas.

Vad beträffar önskemål i övrigt i avseende å tillämpligheten av 9 kap.
vattenlagen nämner vattenöverdomstolen för sin del, förutom 48 §, reglerna
i 7 § (ersättning för skada eller förlust, som ej särskilt nämnts), 53 § (rätt
till ersättning för särskild rättighetsinnehavare), 54 och 55 §§ (nedsättning
hos länsstyrelse av ersättningsbelopp) samt bestämmelserna om ersättning
för vattenkraft. Vattenöverdomstolen förordar att en allmän bestämmelse
meddelas om att 9 kap:s bestämmelser i tillämpliga delar skola gälla beträffande
prövotidsersättning, 47 § dock med det tillägg att dylik ersättning får
sättas att utgå på en gång eller i form av periodisk avgift, efter vad i varje
fall finnes lämpligast. Att bestämmelserna om nedsättning hos länsstyrelsen
av ersättningsbelopp böra tillämpas å prövotidsersättningar påpekas även
av vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol och länsstyrelsen i
Jämtlands län. Riksförbundet landsbygdens folk anser, att därest möjlighet
till förlängd prövotid skulle föreligga, 9 kap. 1—12 §§ borde äga giltighet
i tillämpliga delar.

Den av de sakkunniga omförmälda grundsatsen, att en sökande genom
att begagna sig av meddelat tillstånd blir skyldig att omedelbart betala
engångsbelopp, som utdömts i samband med tillståndet, bör enligt vattenrättsdomaren
i Norrbygdens vattendomstol även gälla årliga ersättningar
eller avgifter i den mån de förfallit till betalning. Samma anmärkning göres
av kammarkollegiet, som tillägger att uttryckliga stadganden i ämnet vore
att föredraga framför en hänvisning till sakens natur. Särskild lagbestämmelse
borde sålunda meddelas att, där årlig ersättning utdömdes, det första
årsbeloppet skulle erläggas innan tillståndet begagnades.

I detta sammanhang kan även nämnas en anmärkning av vattenöverdomstolen,
att en konsekvent tillämpning av den vattenrättsliga principen,
att ersättning för skada skulle utdömas och ersättas på förhand, ledde till
att, i den mån ersättning för prövotid komme att utdömas i efterhand, i regel
särskild räntegottgörelse borde bestämmas, räknad från det tillståndet tagits
i anspråk.

Frågan om tillämpningen av bestämmelserna i 2 kap. 24 § om oförutsedd
skada vid uppskov med bestämmande av ersättning m. m. har upptagits
av vattenöverdomstolen, som påpekar att förtydligande av den i nämnda
lagrum stadgade tidsfristen — fem eller högst tolv år från utgången av den
för anläggningens fullbordande bestämda tiden — erfordrades för det fall
att frågan om förslagets slutliga gestaltning i viss del — exempelvis beträffande
byggnadsåtgärder och vattenhushållningsbestämmelser till skydd för
flottning, farled, fiske eller annat ändamål -— uppskjutits i avbidan på erfarenheter
under en prövotid. Därest stadgandet i 2 kap. 24 § ej skulle
underkastas en med tanke på prövotidsinstitutet avpassad jämkning, torde

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

dess ordalydelse föranleda domstolarna att bestämma tidsfristen i samband
med att tillstånd lämnades till företaget i dess huvuddelar och med
utgångspunkt från fullbordandet av därvid tillstadda byggnadsåtgärder. En
sådan tolkning, varigenom principen om ersättning för oförutsedda skador
i många fall skulle sättas ur kraft, kunde dock icke vara avsedd. Vattenöverdomstolen
anser övervägande skäl tala för att det beträffande hela företaget
borde gälla en enhetlig tid för anmälan om oförutsedda skador. Bl. a.
framhåller vattenöverdomstolen att det många gånger torde vara ogörligt
att i efterhand bedöma om en vid exempelvis extrem vattenföring uppenbarad
skadeverkan i följd av företaget härrörde från några i samband med
företagets huvudsakliga utförande vidtagna åtgärder eller från åtgärder
eller hushållningsbestämmelser som tillkommit vid prövotidens utgång. Vattenöverdomstolen
föreslår därför ett tillägg till bestämmelserna i 2 kap. 24 §
första stycket med det innehåll att, där det slutliga avgörandet beträffande
viss del av byggnad eller skyddsåtgärd eller beträffande vattenhushållning
vid byggnaden uppskjutits i avbidan på erfarenheter under en prövotid, tiden
för anmälan av anspråk beträffande byggnaden i dess helhet skulle
räknas från utgången av den för byggnadens fullbordande i den uppskjutna
delen eller för skyddsåtgärdens verkställande eller för vattenhushållningsbestämmelsernas
tillämpning efter prövotidens utgång slutligen bestämda
tiden.

I några yttranden har vidare behandlats spörsmålet om bevisningsskyldighetens
fördelning när det gäller uppskjutna frågor. Vattenöverdomstolen
framhåller att av ordalagen i stadgandet i 2 kap. 26 § icke torde otvetydigt
framgå vad de sakkunniga uttalat beträffande uppskjuten del av målet,
nämligen att bevisningsskyldigheten i sådana fall alltid borde åvila sökanden.
Principen vore av sådan vikt att den borde komma till uttryck i lagtexten,
och den borde göras tillämplig å såväl uppskjutna frågor som oförutsedda
skador. Vattenöverdomstolen föreslår därför ett tillägg till 2 kap.
26 § av innehåll, att vad stadgandet innehölle om bevisningsskyldighet för
byggnadens ägare skulle gälla även, där byggnad verkställts i enlighet med
ett av vattendomstol meddelat byggnadstillstånd, i fråga om sådana vattenförhållanden,
som uppenbarligen icke varit föremål för vattendomstolens
bedömande. Såsom förutsättning för tillämplighet av en sådan bestämmelse
borde föreskrivas att, där fråga icke vore om uppskjutna frågor, anspråk
eller talan skulle väckas, inom den i enlighet med bestämmelserna i 2 kap.
24 § föreskrivna tiden. Även Indals älvs, Ljunga älvs och Gimåns flottningsföreningar
ifrågasätta om icke en uttrycklig bestämmelse i ämnet borde
meddelas. Kammarkollegiet yttrar att bevisbördans läggande på sökanden
ej så mycket stärkte den skadelidandes ställning, då han ej hade tillgång
till samma tekniska och juridiska resurser som sökanden. Oavsett bevisbördans
fördelning borde vattendomstolen såvitt möjligt söka fastslå, huru det
förhållit sig med vattenstånden och vattnets lopp före arbetets igångsättande
på sådana platser, där detta kunde vara av betydelse för bedömningen av

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

de frågor som uppskötes. En erinran härom borde upptagas i det föreslagna
11 kap. 66 § 2 mom.

De sakkunnigas förslag rörande möjlighet att till särskilt avgörande upptaga
fråga om ersättning för rättegångskostnad har ej föranlett
några erinringar i remissyttrandena.

Slutligen må anmärkas att vattenöverdomstolen upptager spörsmålet huruvida
sökande, som påfordrat deldom i enlighet med de föreslagna bestämmelserna
i 11 kap. 66 §, skulle äga föra talan mot vattendomstols beslut
att icke meddela deldom. Det syntes önskvärt att en sådan rätt skulle föreligga
även för det fall att vattendomstolen helt underläte att uttala sig.
Vattenöverdomstolen föreslår en ändring av 11 kap. 98 § vattenlagen, som
gör stadgandet i 49 kap. 6 § rättegångsbalken tillämpligt i en sådan situation.

Departementschefen. Det råder icke tvekan om att vattenkraften i vårt
land under många år framåt kommer att bli föremål för en forcerad utbyggnad.
En utveckling i den riktningen gjorde sig märkbar redan under åren
närmast före det senaste världskriget. Efter krigsutbrottet skärptes läget
ytterligare genom att importen av kol och annat bränsle i väsentlig grad
blev hämmad med därav följande ökad efterfrågan på elektrisk kraft. Även
sedan kriget upphörde och importspärren blivit hävd, har kraftkonsumtionen
alltjämt företett en betydande ökning. Det är självfallet av stor vikt att
detta årligen ökade kraftbehov utan större tidsutdräkt kan tillgodoses.

I det rådande läget har det blivit nödvändigt att göra en översyn av vattenlagstiftningen
i syfte att vattenkraft- och vattenregleringsföretag skola kunna
genomföras med minsta möjliga dröjsmål. De krav som numera ställas
på det rättsliga förfarandet vid ingrepp i vattendragen för kraftändamål
äro väsentligt andra än man vid tillkomsten av vattenlagen hade anledning
räkna med. Det trängande behovet av att kraftutbyggnaderna, ehuru dessa
företag ofta äro mycket omfattande, kunna något så när snabbt genomföras
påkallar särskilt hänsynstagande från statsmakternas sida.

Jag vill till en början erinra om de kännbara påfrestningar, för vilka domstolsorganisationen
utsatts i samband med den inträdda utvecklingen. Dessa
svårigheter har man till en början sökt bemästra genom tillfälliga förstärkningar.
Så småningom har det emellertid befunnits erforderligt att mera
stadigvarande utöka organisationen, vilket skett bl. a. genom inrättande
(från den 1 juli 1949) av en ny vattendomstol. Frågan om ytterligare förstärkning
av organisationen har på sistone blivit aktuell. Enligt bemyndigande
av Kungl. Maj:t den 20 september 1951 har jag tillkallat en särskild
sakkunnig att inom justitiedepartementet biträda med utredning rörande instansordningen
i vattenmål och därmed sammanhängande spörsmål samt rörande
vattendomstolarnas behov av juridiskt och tekniskt utbildade befattningshavare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

Även såvitt angår själva prövningsförfarandet har man hittills kunnat något
så när behärska läget med hjälp av provisoriska åtgärder. Jag syftar härvid
främst på lagen den 20 oktober 1939 med särskilda bestämmelser angående
tillfällig vattenreglering. Även i den mån nämnda lag ej varit tillämplig
ha domstolarna understundom funnit sig nödsakade att i vissa hänseenden
göra avvikelser från det ordinära förfarandet. Detta läge kan dock numera
icke gärna anses hållbart. 1939 års lag är av utpräglad kriskaraktär; starka
krav på att lagen skall upphävas ha under senare år framkommit från olika
håll. Och att domstolarna nödgas tänja den formella ramen för sin verksamhet
är uppenbarligen ett otillfredsställande förhållande.

Det torde sålunda nu vara nödvändigt att — med ledning av de erfarenheter
som genom tillämpningen av 1939 års lag och eljest under senare år ha
vunnits — i vissa delar omarbeta vattenlagen för tillgodoseende av de krav
på förfarandet som man på längre sikt har anledning räkna med. I den av
vattenfallsstyrelsen gjorda framställning som närmast givit anledning till
utredningen i ämnet har yrkats att denna omarbetning huvudsakligen skulle
få karaktären av ett upptagande i vattenlagen av de viktigare elementen i
1939 års lag. Denna tanke har endast delvis accepterats av de sakkunniga,
vilkas ståndpunkt i detta hänseende också i allmänhet vunnit anslutning i
remissyttrandena. För egen del vill jag understryka att avvikelser i den av
styrelsen önskade riktningen från den i vattenlagen hittills stadgade ordningen
böra få ske endast i den mån de kunna förenas med ett tillbörligt beaktande
av kraftintresset motstående allmänna och enskilda intressen. I
detta avseende kan 1939 års lag ej anses i allo tillfredsställande, något som
uppenbarligen sammanhänger med denna lags speciella karaktär av beredskaps-
och kristidslag. I varje fall måste nu återhållsamhet iakttagas och,
i den mån regler som upptagits i 1939 års lag finnas böra inarbetas i vattenlagen,
särskild hänsyn tagas till kraven på garantier ur rättssäkerhetssynpunkt.
Jag får tillfälle att i det följande, vid behandlingen av de särskilda
delarna av de sakkunnigas förslag såvitt angår hithörande spörsmål, närmare
angiva min ståndpunkt i nu ifrågavarande hänseende.

I och för sig föreligger icke hinder mot att 1939 års lag förblir i kraft ännu
någon tid, även om vissa ändringar med det nyss angivna syftet genomföras
i vattenlagen. Frågan om tidpunkten för ett upphävande av 1939 års
lag eller ett återkallande av förordnandet om lagens tillämpning bör sålunda
prövas fristående med beaktande av i vad mån ett akut krisläge kan anses
bestå. Såsom i inledningen anmärkts avser jag att upptaga denna fråga till
särskild behandling.

De sakkunniga ha i första hand upptagit frågan, huruvida och under vilka
förutsättningar det bör vara tillåtet att i deldom meddela särskilt byggnadslov.
På sätt de sakkunniga anföra utgör den nuvarande bestämmelsen
om s. k. deldom i 11 kap. 66 § första stycket vattenlagen icke något
fullgott stöd för uppdelning av ett ansökningsmål på sådant sätt, att bygg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

nadslov meddelas före det slutliga avgörandet av målet i övrigt. De uttalanden
i 1910 års kommittéförslag som åberopats för en dylik tolkning av bestämmelsen
torde med hänsyn till vad som förekom vid överarbetningen av
förslaget icke kunna tillerkännas vitsord. Rätt att medgiva särskilt byggnadslov
kan ej heller grundas å de regler om avgörande av del av ett mål
vilka upptagits i den nya rättegångsbalken. Det synes emellertid erforderligt
att sanktionera den praxis beträffande medgivande av byggnadslov som
redan på ett tidigt stadium efter vattenlagens genomförande utbildade sig
och som sedermera under utvecklingens tryck fått en vidsträckt tillämpning.
De skäl härför som anförts av de sakkunniga har jag funnit övertygande.

Det är uppenbart att, såsom de sakkunniga starkt understryka, ett byggnadslov
bör föregås av en i huvudsak definitiv prövning av företagets tilllåtlighet.
Innan byggnadslov meddelas bör därför utredningen i målet vara
i sådant skick att domstolen har möjlighet att bilda sig en säker uppfattning
i denna fråga. I många fall torde det utan mera ingående prövning
kunna klarläggas att företaget uppfyller de i 2 kap. 3 § resp. 3 kap. 2 §
vattenlagen stadgade fordringarna för medgivande av tillstånd till vattenbyggnad
eller vattenreglering. Om så ej är förhållandet, bör domstolen, såsom
de sakkunniga jämväl framhålla, i tveksamma fall hålla en viss marginal.
I likhet med de sakkunniga anser jag att närmare anvisningar härom
i lagtexten icke äro av nöden i annan mån än att det tydligt utsäges att byggnadslov
må meddelas endast om en prövning av tillåtligheten utfaller i positiv
riktning. De farhågor som på vissa håll uttalats för att prövningen
skulle kunna bli alltför summarisk eller eljest otillfredsställande torde ej
vara berättigade.

De sakkunniga ha i sitt förslag såsom villkor för att särskilt byggnadslov
må meddelas jämväl upptagit att företagets snara genomförande är
angeläget. Det torde emellertid böra tillåtas att särskilt byggnadslov meddelas
även i vissa andra fall, där det ej påkallas av ett behov av företagets
snara genomförande utan t. ex. av processekonomiska skäl. Därest tvekan
råder om ett företags tillåtlighet, kunna domstolen och parterna besparas
åtskilligt onödigt arbete, om tillåtligheten prövas innan alla frågor om ersättning
m. m. upptagas till detaljbehandling. Såsom förutsättning för meddelande
av särskilt byggnadslov bör därför stadgas, att företagets snara
genomförande är angeläget eller att eljest synnerliga skäl därför prövas föreligga.
Denna formulering innebär även ett understrykande av att, där
intresset av företagets snara genomförande åberopas, angelägenhetsgraden
skall vara något så när betydande. Tydligtvis uteslutes icke möjligheten att
beakta även det privatekonomiska intresset. Med hänsyn till den stora nationalekonomiska
betydelsen av vattenkraftens utnyttjande och det dominerande
inflytande statliga eller kommunala intressen ofta ha i större kraftföretag
lärer dock den privatekonomiska synpunkten i allmänhet i detta
sammanhang bli mindre framträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

Kammarkollegiet har i detta sammanhang väckt frågan om införande av
tillståndsprövning även beträffande sådana arbeten på ett kraftverk, vilka
enligt gällande lag icke äro underkastade tillståndsprövning av vattendomstol.
De olägenheter som kunna vara förbundna med att arbetena på land
påbörjas innan tillståndsfrågan är prövad av vattendomstolen ha med anknytning
till ett aktuellt fall uppmärksammats av riksdagens revisorer i
deras berättelse för år 1950.1 Jag är emellertid icke beredd att i detta sammanhang
upptaga denna fråga, vilken ju såsom antytts icke berör ett företags
inverkan på vattenförhållandena.

I samband med att byggnadslov gives måste domstolen även taga mer eller
mindre definitiv ståndpunkt till hur motstående intressen skola beredas erforderligt
skydd vid genomförande av företaget i dess helhet. Vid tillåtlighetsprövningen
är det nämligen nödvändigt att domstolen bildar sig en ungefärlig
uppfattning om kostnaden för skadeförebyggande åtgärder och storleken
av de ersättningsbelopp som skola utgå till följd av företaget. Särskild
uppmärksamhet påkallar emellertid sådana intressen som äro beroende av
konstruktionen av själva vattenbyggnaden. De sakkunniga ha sålunda påpekat
att domstolen vid meddelande av byggnadslov måste taga ställning till
frågan om anordnande av öppningar för laxtrappa eller annan fiskväg. Av
vikt är även, såsom understrukits av några flottningsföreningar, att redan
vid byggnadslovet föreskrivas betryggande anordningar för flottningens bedrivande
förbi byggnaden. Vissa andra frågor måste också uppmärksammas
vid meddelande av byggnadslov. Bl. a. må erinras om bestämmelsen i 12 §
lagen den 12 juni 1942 om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar,
enligt vilken bestämmelse mål om tillstånd enligt vattenlagen till
anläggning, varom i lagen är fråga, eller till väsentlig ombyggnad, ändring
eller utvidgning av sådan anläggning ej må avgöras, såvida icke utlåtande
av krigsskyddsnämnden föreligger. Det är tydligt att meddelande av byggnadslov
i detta sammanhang får anses såsom avgörande av målet och att
således byggnadslov ej kan meddelas innan nämndens utlåtande avgivits.

Såsom de sakkunniga framhålla bör domstolen vid byggnadslovets meddelande,
där så finnes påkallat, förbehålla sig att framdeles föreskriva de
jämkningar i fråga om konstruktionen som under målets fortsatta behandling
kunna visa sig erforderliga.

Bestämmandet av fiskeavgift enligt 2 kap. 10 § vattenlagen bör i regel
anstå till dess målet i övrigt avgöres. Avgiften skall under alla förhållanden
beräknas från och med året näst efter det då arbetet å byggnaden påbörjas.
Med hänsyn till att några större skadeverkningar å fisket i allmänhet icke
uppstå genom själva byggnadsarbetena synes det icke böra ifrågakomma
att, såsom föreslagits av kammarkollegiet, sökanden ålägges att gälda ränta
å fiskeavgifterna från denna tidpunkt.

I de sakkunnigas förslag bar upptagits en bestämmelse av innehåll att,

1 Se riksdagens revisorers berättelse över den år 1950 av dem verkställda granskningen ang.
statsverket, s. 105 It.

Kungi. Maj.ts proposition nr 52.

därest vid byggnadslov medgivet arbete medför skada eller intrång av någon
betydelse, ersättning därför skall — om annat ej följer av de i förslaget upptagna
bestämmelserna om uppskov med svårbedömda frågor — fastställas
samtidigt med tillståndets meddelande. Härvid åsyftas dels åtgärder å annans
mark, t. ex. arbeten som avses i 2 kap. 14 § första stycket vattenlagen, och
dels de förändringar i vattenförhållandena som byggnaden i och för sig —
alltså även då alla luckor hållas öppna —- kan medföra. Om skadan eller
intrånget är av mindre betydelse, skall enligt förslaget ersättningens fastställande
kunna anstå till senare tidpunkt.

Enligt min mening finnas emellertid icke tillräckliga skäl att i fråga om
sådana arbeten som medgivas i särskilt byggnadslov göra avsteg från den i
11 kap. 62 § uttalade grundsatsen, att ersättning skall fastställas i samband
med att ett tillstånd meddelas. De skador som föranledas av byggnadsarbetena
torde i regel ej vara av sådan natur, att prövningen av ersättningsfrågorna
behöver föranleda nämnvärd tidsutdräkt. För undvikande
av dröjsmål med meddelande av byggnadslovet lärer det vara tillfyllest
med de regler angående uppskov med svårbedömda frågor som jag i det
följande på grundval av de sakkunnigas förslag kommer att förorda. Jag
har därför icke upptagit något särskilt stadgande angående behandlingen
av ersättningsfrågor i samband med att tillstånd till byggnadsarbeten gives.
I stället kommer i detta avseende, med reservation för vad som följer av
de omförmälda uppskovsreglerna, att gälla grundsatsen att den ersättning,
som till följd av medgivna arbeten skall utgå, av domstolen skall fastställas
i samband med byggnadslovets beviljande. Tidsfristen för anmälan av
anspråk med anledning av oförutsedd skada måste emellertid — bl. a. med
hänsyn till att vattendomstolen, såsom de sakkunniga påpeka, ej alltid
torde ha anledning att fastställa någon särskild byggnadstid i samband
med byggnadslovet — räknas i anslutning till den tid som sedermera bestämmes
beträffande företaget i dess helhet.

Vad härefter angår frågan om möjlighet att medgiva uppskov med
frågor angående ersättning in. in. anknyter de sakkunnigas
förslag till den praxis som redan kan sägas ha utbildat sig, närmast på
grundval av stadgandet i 2 kap. 24 § vattenlagen. Nämnda stadgande avser
skada och intrång, som vid meddelande av ett tillstånd icke av vattendomstolen
förutsetts. I praxis har bestämmelsen även tillämpats på sådant sätt
att sakägare beträffande skada, som visserligen kan förutses men icke till
omfattningen med någon högre grad av tillförlitlighet bestämmas, hänvisats
att efter vunnen erfarenhet av företagets verkningar göra anmälan till domstolen
i den ordning 2 kap. 24 § stadgar. Detta förfaringssätt har, som de
sakkunniga påpeka, uttryckligen sanktionerats i högsta instans. Man har
emellertid i åtskilliga fall nödgats gå ett steg längre och tillämpat det förfarandet,
att vissa ersättningsfrågor uppskjutits för att sedermera —- eventuellt
efter verkställda observationer och undersökningar genom utsedda sak -

Kungl. Maj. ts proposition nr 52.

kunniga — av vattendomstolen upptagas till förnyad prövning utan anmälan
av part, varvid understundom i samband med uppskovet även meddelats provisoriska
bestämmelser om ersättning o. dyl. De sakkunniga, vilka avvisat
tanken på att efter mönster av 1939 års lag medgiva domstolen en allmän
befogenhet att uppskjuta ersättningsfrågor, ha i sitt förslag stannat vid
att förorda en ordning, som närmast innebär ett lagfästande av nämnda
förfarande. Förslaget har — visserligen med en del erinringar beträffande
detaljutformningen — tillstyrkts i flertalet av de avgivna remissyttrandena.

I likhet med de sakkunniga är jag av den uppfattningen att det ej bör
komma i fråga att lämna domstolen generell befogenhet att vid meddelande
av tillstånd till ett företag uppskjuta prövningen av uppkomna ersättningsfrågor
men att det dock är av behovet påkallat att i vattenlagen upptaga
bestämmelser, som medgiva uppskov i särskilda fall med svårbedömda frågor.
Den grundregeln bör alltjämt upprätthållas, att alla villkor skola fastställas
i samband med tillståndet. Men i åtskilliga fall, särskilt då det gäller
större företag, äro skadeverkningarna av så obestämd och komplicerad
natur, att något så när säker ståndpunkt ej kan tagas förrän efter mer eller
mindre långvariga observationer av företagets verkningar. Under förutsättning
att betryggande anordningar vidtagas till skydd för de skadelidande
under observationstiden, synes det då vara till fördel om vissa avsteg kunna
få göras från den nämnda huvudgrundsatsen.

I vissa remissutlåtanden har framhållits att ett genomförande av de sakkunnigas
förslag på denna punkt skulle vara ägnat att ytterligare fördröja
behandlingen av vattenmålen. Det bör också starkt understrykas att utvägen
med uppskov bör tillgripas endast där ett verkligt trängande behov därav
uppkommer. Där andra möjligheter finnas att komma till rätta med svårbedömda
frågor, böra de i första hand utnyttjas. I vissa fall, särskilt då fråga
är om skada av mindre omfattning, torde den riktigaste utvägen vara att

— därest skadeförebyggande åtgärder ej kunna vidtagas — fastställa ersättning
för all framtid med skäligt belopp (jfr 35 kap. 5 § rättegångsbalken).
Sådan ersättning bör emellertid, på sätt understrukits av kammarkollegiet,
beräknas med sådan marginal, att den ur den skadelidandes synpunkt
ligger på den säkra sidan. 1 andra fall åter torde det vara tillfyllest att

— eventuellt efter överenskommelse mellan parterna — lämna ersättningsfrågan
öppen och hänvisa sakägaren att göra anmälan enligt 2 kap. 24 §.
När det står klart att skadan i varje fall blir av viss, något så när bestämbar
omfattning, kan ersättning fastställas för skadan i nämnda omfattning samt
den skadelidande hänvisas att, därest det skulle visa sig att skadan blir
större, göra anmälan enligt 2 kap. 24 §. De sakkunniga antyda att viss
risk kan föreligga för rättsförluster på grund av försummelse att göra anmälan
inom föreskriven tid. Några större farhågor i detta avseende synas
mig emellertid ej behöva hysas. Det är för övrigt att märka att, såvitt angår
större sjöregleringar, i regel finnes möjlighet att även efter tidsfristens
utgång erhålla gottgörelse för skada genom bidrag av influtna regleringsav 4

Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 52.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

gifter; härom stadgas i 4 kap. 15 § vattenlagen samt §§ 7—10 i kungörelsen
den 11 juni 1920 angående indrivningen och användningen av vissa
enligt vattenlagen utgående avgifter.

Då domstolen har att taga ställning till en fråga av svårbedömd art och
intet av de angivna förfaringssätten med fördel kan begagnas, återstår emellertid
endast uppskovsinöjligheten. Såsom de sakkunniga anfört kan denna
möjlighet endast få begagnas, då vattendomstolen, trots osäkerheten om företagets
verkningar i visst hänseende, finner det vara klart att företaget är
tillåtligt; liksom då fråga är om byggnadslov skall således tillåtlighetsprövningen
vara definitiv. Detta torde —- med hänsyn till att här är fråga om
tillstånd till det sökta företaget i dess helhet — vara så självklart, att ett
särskilt påpekande därav i lagtexten är onödigt.

Uppskov bör kunna äga rum på viss tid eller tills vidare. När viss anståndstid
bestämts, bör denna sedermera kunna förlängas, om slutligt avgörande
av den uppskjutna frågan ännu ej kan ske. Det synes icke erforderligt att
tynga lagtexten med närmare anvisningar i dessa hänseenden, utan det bör
vara domstolens sak att i varje särskilt fall anpassa förfarandet efter vad
omständigheterna påkalla. Däremot bör i lagtexten intagas en uttrycklig
erinran om att slutligt avgörande av målet i den uppskjutna delen skall
äga rum så snart ske kan. Vid avfattningen av stadgandet torde vidare böra
angivas att uppskovsrätten innebär en avvikelse från vad som finnes stadgat
i 11 kap. 62 §.

Såsom jag redan förut antytt kan förfarandet med uppskov med svårbedömda
frågor tillämpas ej blott vid medgivande till företaget i dess helhet
utan jämväl i samband med att särskilt byggnadslov gives.

Av mycket väsentlig betydelse är att garantier skapas för att ett uppskov
med den slutliga prövningen av viss ersättningsfråga icke länder till förfång
för vederbörande sakägare. Enligt de sakkunnigas förslag skall vattendomstolen
i samband med uppskovsbeslutet bestämma ersättning för förlust,
skada eller intrång av mera kännbar beskaffenhet som kan antagas
uppkomma under uppskovstiden — i förslaget benämnd prövotiden — samt
i övrigt meddela de bestämmelser, som till förekommande av obilliga verkningar
må finnas påkallade för samma tid. Ersättning som avser prövotiden
skall enligt förslaget hållas åtskild från vad som fastställes vid det slutliga
avgörandet. Sålunda skall viss gottgörelse — eventuellt föregången av provisorisk
ersättning — fastställas för skada under prövotiden, och sedermera
skall vid det slutliga avgörandet särskild ersättning bestämmas för framtiden.
Beträffande ersättning för prövotiden skall enligt förslaget endast
vissa särskilt angivna regler i vattenlagens ersättningskapitel (9 kap.) äga
tillämpning.

Mot de sakkunnigas förslag i denna del synes med visst fog kunna anmärkas,
att domstolens möjligheter att anpassa föreskrifterna efter skiftande
förhållanden vid genomförande av förslaget bleve mera begränsade

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

än som kan anses erforderligt. För att domstolen skall få större frihet att
anpassa föreskrifterna efter skadeverkningarnas natur och omfattning torde
man böra eftergiva kravet på en sträng åtskillnad mellan ersättning för
uppskovstiden och ersättning som slutligen fastställes för framtiden. I fall
då tillfällig reglering efterföljes av definitiv reglering anses det visserligen
ej tillåtet att sammanblanda ersättningarna för de olika regleringarna på så
sätt, att ersättning som fastställts i samband med den tillfälliga regleringen
avräknas å ersättning till följd av den definitiva regleringen. De skäl som
åberopats mot en dylik sammanblandning1 kunna dock ej anses i lika grad
tillämpliga då såsom här är fråga om olika skeden i utövningen av ett och
samma regleringstillstånd, vilket redan från början meddelats för all framtid.
Det gäller här allenast att hålla sakägaren skadeslös i avbidan på ett
definitivt beslut i ersättningsfrågan. Det förfaringssätt som de sakkunniga
tänkt sig synes därför kunna förenklas på så sätt, att all ersättning, som bestämmes
före den slutliga prövningen av viss ersättningsfråga, anses såsom
ett provisorium i avvaktan på det slutliga avgörandet. Efter uppskovstidens
slut har domstolen då att tillse att den slutligen bestämda ersättningen innefattar
gottgörelse såväl för uppskovstiden som för all framtid, med avräkning
av vad som utgått såsom provisorium.

Det torde ej behöva fordras att provisorisk ersättning fastställes i varje
fall då skada med någon sannolikhet kan antagas uppkomma. Ej sällan torde
skadan kunna beräknas bli av så begränsad omfattning, att det ej bereder
den skadelidande större olägenhet att vänta någon tid. Föreskrivande av
provisorisk ersättning eller eljest provisoriska åtgärder till skydd för den
skadelidande synes därför böra göras obligatoriskt blott såvitt angår skada,
förlust eller intrång, som kan antagas bli av mera kännbar beskaffenhet.

I vissa fall, då vattendomstolen har att träffa det slutliga avgörandet i en
ersättningsfråga, torde det ligga nära till hands att bestämma ersättningen
för uppskovstiden i form av ranta på den engångsersättning som fastställes.
Även provisorisk ersättning kan beräknas efter liknande grund. I vattenlagen
finnes ej någon räntefot fastställd för kapitalisering av årliga skador,
och jag har ej heller funnit lämpligt att nu föreslå särskilda bestämmelser
om beräkning av räntegottgörelse för uppskovstid i här avsedda fall. För
ungefärligen motsvarande situationer äro räntebestämmelser meddelade i
55 § lagen den 12 maj 1917 om expropriation och 19 § lagen den 30 juni 1943
om allmänna vägar. Jag kan dock för egen del ej underlåta att giva uttryck
åt den uppfattningen, att den i nämnda lagrum stadgade räntefoten sex
procent för närvarande är för hög.

Såsom de sakkunniga påpekat äro bestämmelserna i 9 kaj), vattenlagen
om ersättning i huvudsak avfattade med tanke på det slutliga bestämmandet
av ersättning för all framtid. Med den ordning för bestämmande av ersättning
i samband med uppskovsförfarandet som jag förordat synes det
emellertid ej erforderligt att i lagtexten uttryckligen angiva vilka bestäm -

1 Se prop. 1943: 253 sid. 46-47.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

melser i nämnda kap. som skola gälla för provisorisk ersättning eller för
ersättning som slutligen bestämmes för uppskovstiden. Denna fråga torde
lösa sig tämligen lätt i tillämpningen. Några av de spörsmål som i detta
sammanhang kunna uppkomma skola dock beröras.

Därest uppskov befinnes nödvändigt beträffande fråga om ersättning för
vattenkraft, t. ex. med anledning av osäkerhet rörande storleken av uppkommen
fallförlust, möter ej hinder att bestämmelser om kraftöverföring
meddelas att gälla allenast tills vidare i avbidan på närmare kännedom om
företagets verkningar.

Tydligt är att stadgandet i 9 kap. 47 § att ersättning i penningar med vissa
närmare angivna undantag skall bestämmas att utgå på en gång icke lägger
hinder i vägen för att efter omständigheterna bestämma provisorisk ersättning
i årligt eller eljest periodiskt utgående belopp.

Vad beträffar regeln i 9 kap. 48 § om förhöjning i vissa fall av ersättning
utöver fulla värdet följer av den ståndpunkt jag intagit beträffande grunderna
för beräkning av ersättning för uppskovstid att nämnda regel blir
tillämplig å dylik ersättning. Oavsett vilka överväganden hos lagstiftaren
som legat till grund för förhöjningsregeln bör i det fall, då fastställandet
av den slutliga ersättningen uppskjutes några år, den skadelidande icke
betagas rätten att tillgodonjuta förhöjning å den del av ersättningen som
belöper å uppskovstiden.

Bestämmelserna i 9 kap. 54 § om nedsättning av ersättning för skada och
intrång innebära att allenast ersättning som utgår på en gång behöver nedsättas.
Periodiska ersättningsbelopp behöva sålunda ej nedsättas. Om emellertid
provisorisk ersättning bestämmes så, att ersättningen är avsedd att
täcka själva kapitalvärdet av skadan, bör nedsättning ske, därest inteckningshavare
finnas och skadan icke för deras del bedömes vara väsentligen
utan betydelse.

I något yttrande har förordats en regel av den innebörden, att, därest
provisorisk ersättning bestämmes till årligt belopp, det första årsbeloppet
skall gäldas före genomförandet av företaget. Domstolen bör emellertid ''sid
fastställande av årlig ersättning ha frihet att meddela föreskrifter om betalningstiden.
Det torde ej vara utslutet att i vissa fall, då det gäller mindre
ingripande skada eller intrång, ersättningen lämpligen kan provisoriskt bestämmas
att årligen utgå i efterskott, varvid beloppet ej fixeras i ersättningsbeslutet
utan beräknas i efterhand enligt grunder som angivas i beslutet.
Beträffande detta spörsmål vill jag även hänvisa till vad som anföres
i det avsnitt i det följande, som avser verkställighet av vattendomstolens
beslut.

Vid det slutliga avgörandet bör ersättningen ej få bestämmas till lägre belopp
än som utgått eller skolat utgå på grund av provisoriska bestämmelser.
En erinran härom torde böra upptagas i lagtexten.

På sätt de sakkunniga föreslagit böra uppskovsbestämmelserna vidare
kompletteras med ett stadgande om skyldighet för sökanden att ställa säker -

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

het dels för ersättning, som senare kan komma att utdömas, och dels för
ersättning, som fastställts att utgå såsom provisorium och ej skall gäldas
före genomförandet av företaget.

Vattenöverdomstolen har förordat att tidsfristen för anmälan av oförutsedd
skada i fall, då uppskov i viss del ägt rum i avbidan på erfarenheterna
av företagets verkningar, skulle för hela företaget beräknas i anslutning till
det slutliga avgörandet i den uppskjutna delen. Det synes mig dock ej
kunna komma i fråga att förlänga tidsfristen beträffande hela företaget
blott därför att uppskov skett på någon eller några enstaka punkter. I den
mån oförutsedd skada uppkommer genom en åtgärd, som föreskrivits genom
beslut först efter det egentliga tillståndet till företaget — t. ex. åtgärd i avseende
å vattenhushållningen, som efter iakttagelser beträffande företagets
verkningar befunnits erforderlig till skydd för fiske, flottning eller dylikt —
ligger det i sakens natur att tidsfristen skall beräknas i anslutning till det
sistnämnda beslutet. I tveksamma fall får fristen alltid räknas från denna
senare tidpunkt; har den skadelidande haft skälig anledning antaga att den
skada varom fråga är uppkommit på grund av den nya åtgärden, bör det förhållandet,
att det vid närmare utredning visar sig att skadan härrör från
någon tidigare föreskriven åtgärd, icke medföra rättsförlust för den skadelidande.

De sakkunniga anmärka att bevisningsskyldigheten beträffande förutvarande
förhållanden i vattendraget i sådana fall, då ersättning icke fastställes
i samband med ett tillstånd, måste anses åvila sökanden. Denna grundsats
har för ett likartat fall kommit till uttryck i 2 kap. 26 § vattenlagen, varest
stadgas att, där byggnad i vatten verkställes utan föregående prövning av
domstol, byggnadens ägare är bevisningsskyldig i avseende å de före byggnadens
tillkomst rådande förhållandena i vattnet. De sakkunnigas uttalande
har icke föranlett några erinringar i remissutlåtandena. Vattenöverdomstolen
och kammarkollegiet ha emellertid ansett önskvärt med uttryckligt
stadgande i ämnet, vilket enligt vattenöverdomstolens mening borde omfatta
även det fall, att ersättningsanspråk väckes jämlikt 2 kap. 24 §.

Det är tydligt att vederbörande sökande bör stå risken i bevisningshänseende,
därest företaget igångsättes utan fullt tillförlitlig utredning angående
verkningarna i visst hänseende av detsamma. Ehuru det anförda stadgandet
i 2 kap. 26 § icke är direkt tillämpligt i förevarande fall, är det enligt
min uppfattning icke behövligt med en särskild bestämmelse i ämnet.1 Uppenbart
är emellertid, att vattendomstolen vid meddelande av uppskovsbeslutet
bör tillse att möjligheterna till erforderlig utredning i ersättningsfrågan
icke spolieras genom de arbeten eller åtgärder till vilka tillstånd lämnas.
Huruvida den angivna principen om bevisningsskyldigheten bör gälla även i
fall som avses i 2 kap. 24 § synes mig icke utan vidare klart, och jag är
icke beredd att biträda vattenöverdomstolens förslag om upptagande av en

1 Jfr uttalande av föredragande departementschefen i prop. 1943: 253 s. 45—43.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

bestämmelse i detta hänseende. Denna fråga torde lämpligast få överlämnas
till rättstillämpningen för bedömande.

Vad de sakkunniga föreslagit angående möjlighet att innan parts talan
blivit slutligen prövad tillerkänna honom ersättning för rättegångskostnad
har ej föranlett någon erinran i remissyttrandena. En
föreskrift härom torde böra upptagas i lagen.

De sakkunniga anmärka att genom omarbetningen av nuvarande It kap.
66 § första stycket möjligheten att i skilda utslag behandla mer eller mindre
fristående delar av samma företag bleve utan direkt stöd i lagen. Emellertid
är det tydligt att de föreslagna specialreglerna i vattenlagen ej böra utesluta
en tillämpning av vad nya rättegångsbalken innehåller om uppdelning av mål
i vissa fall. Stadgandet i 17 kap. 4 § rättegångsbalken ger vissa möjligheter
att särskilt avgöra fristående delar av ett mål och torde på grundval av bestämmelsen
i 11 kap. 1 § sista stycket vattenlagen i vissa fall kunna tillämpas
å ansökningsmål enligt sistnämnda lag.

I 11 kap. 98 § vattenlagen stadgas, med anknytning till 17 kap. 1 § rättegångsbalken,
att benämningen dom skall förbehållas vattendomstols avgörande
av saken, medan andra avgöranden träffas genom beslut. Terminologien
har betydelse med hänsyn till fullföljdsförfarandet. Det är tydligt att
sådana delavgöranden varom nu är fråga regelmässigt innefatta ett avgörande
i sak. Lämpligt torde vara att för sådana avgöranden använda beteckningen
deldom. Är det däremot icke fråga om ett materiellt ställningstagande,
bör avgörandet betecknas såsom beslut.

Vattenöverdomstolen har föreslagit införande av en särskild bestämmelse
angående fullföljdsrätt för den händelse vattendomstolen underlåter att uttala
sig med anledning av framställd begäran om meddelande av deldom.
Tydligt är att vattendomstolen helst bör i särskilt avgörande lämna besked
med anledning av dylik framställning. Om så emellertid ej sker och sökanden
i stället under hand erhåller besked att deldom ej kommer att meddelas,
lärer ändock möjlighet stå öppen för sökanden att anföra besvär enligt
49 kap. 6 § rättegångsbalken (jfrd med 11 kap. 1 § sista stycket vattenlagen).
För tillämpligheten av berörda stadgande i rättegångsbalken torde nämligen
ej med nödvändighet förutsättas att ett formellt beslut blivit meddelat. Något
särskilt stadgande i det av vattenöverdomstolen angivna hänseendet synes
därför ej behövligt.

De av mig i enlighet med det anförda tillstyrkta lagreglerna beträffande
byggnadslov, uppskov med svårbedömda frågor och delavgörande angående
rättegångskostnad — vilka samtliga innebära undantag från grundsatsen att
alla frågor skola avgöras i ett sammanhang — ha i det framlagda lagförslaget
upptagits ill kap. 66 § vattenlagen, som för ändmålet uppdelats i fyra
särskilda moment. 1 mom. upptager föreskrifterna om meddelande av sär -

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

skilt bygnadslov. I 2 mom. ha, i fyra särskilda stycken, införts bestämmelserna
om uppskov med frågor om ersättning m. m. 3 mom. motsvarar nuvarande
andra stycket av paragrafen, och i k mom. ha de nya bestämmelserna
om delavgörande beträffande rättegångskostnad fått sin plats. Därjämte
har 3 kap. 14 § jämkats i syfte att byggnadslov skall kunna utnyttjas
i regleringsmål. Då de nya deldomsbestämmelserna komma att gälla ansökningsmål
av alla slag, har en motsvarande jämkning vidtagits i 7 kap. 62 §
och 8 kap. 49 §. En följdändring av redaktionell natur påkallas i 6 kap. 11 §.

Ansökningshandlingarnas innehåll (11 kap. 27 §).

Gällande bestämmelser. I 11 kap. 27 § vattenlagen stadgas beträffande
olika slag av företag vad ansökan till vattendomstol skall innehålla och vilken
utredning som i varje särskilt fall skall åtfölja ansökningen. Beträffande
ansökan om tillstånd till sådant byggande i vatten, som faller under
de allmänna bestämmelserna i 2 kap., föreskrives bl. a. att ansökningen
skall vara åtföljd av de ritningar jämte beskrivning och andra handlingar
samt innehålla de upplysningar, vilka erfordras för bedömande av det tillämnade
företagets beskaffenhet, omfattning och verkningar. Den eller de
fastigheter, varå byggandet skall ske eller vilka företaget eljest angår, skola
jämte vederbörande ägares och nyttjanderättshavares namn och hemvist
uppgivas så fullständigt som möjligt. Om företaget ej är av större omfattning,
skola även de ersättningsbelopp angivas som sökanden förmenar böra
utgå. Dessa föreskrifter skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse
bl. a. även i fråga om ansökan om tillstånd till vattenreglering.

Om vattenrättsdomaren finner ansökningshandlingarna i något avseende
ofullständiga, skall han enligt 11 kap. 29 § förelägga sökanden viss tid att
komplettera dem, vid äventyr att ansökningen eljest förklaras förfallen.

Om inkommen ansökan skall enligt 11 kap. 32 § utfärdas kungörelse,
som bl. a. skall angiva viss tid för avgivande av erinringar mot ansökningen.
1 samband med kungörelsen skall, enligt 33 §, underrättelse avsändas
till ägarna av de i ansökningen uppgivna fastigheterna och till kända nyttjanderättshavare,
vilkas rätt beröres. Visar det sig sedermera, i samband
med sådan sakkunnigutredning varom vattenrättsdomaren jämlikt 11 kap.
45 § äger förordna eller eljest, att företaget berör ytterligare fastigheter, skall
vattenrättsdomaren enligt 11 kap. 47 § utfärda ny kungörelse och avsända
kompletterande underrättelser.

De sakkunniga. De sakkunniga ha ägnat viss uppmärksamhet åt frågan
om ansökningshandlingarnas innehåll, dock utan att föreslå någon ändring
i gällande bestämmelser. Efter att ha erinrat om den i direktiven för de sakkunniga
berörda tanken på en lättnad för sökanden i de bestämmelser, som
11 kap. 27 § upptager om ansökningshandlingarnas innehåll, uttala de sakkunniga
följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

Visserligen skulle en ändring i angiven riktning knappast innebära några
större vådor ur rättssäkerhetens synpunkt. Målens behandling underlättas
emellertid avsevärt genom att ansökningshandlingarna redan från början
äro fullständiga. Det må också framhållas, att färdigställandet av den tekniska
utredning (ritningar, arbetsbeskrivningar m. in.), som under alla
omständigheter måste bifogas en ansökan rörande ett större kraftverkseller
regleringsföretag, i allmänhet kräver ganska lång tid. Det bör i regel
vara möjligt att under denna tid även verkställa den ytterligare utredning,
som angives i It kap. 27 §, d. v. s. införskaffa fullständiga uppgifter om berörda
fastigheter och deras ägare m. in. Lagens fordringar i detta hänseende
torde därför —- om utredningsarbetena planeras på ett ändamålsenligt sätt
i vanliga fall icke behöva förorsaka någon försening av ansökningens
ingivande. Härjämte vilja de sakkunniga framhålla, att lagens bestämmelser
icke torde böra tolkas alltför rigoröst. Är det t. ex. redan från början klart,
att en viss fråga icke kommer att kunna avgöras samtidigt med att tillstånd
till företaget meddelas utan måste uppskjutas i avbidan på erfarenhet av dess
verkningar, torde ansökningen stundom utan olägenhet kunna upptagas till
behandling även om fullständig uppgift icke lämnats å de fastigheter som
i detta hänseende beröras av företaget. Bestämmelserna i 11 kap. 27 § böra
enligt de sakkunnigas mening icke utgöra hinder därför och torde i praxis
ej heller anses göra detta.

Yttrandena. Vad de sakkunniga anfört rörande ansökningshandlingarnas
innehåll har föranlett uttalanden blott i ett par remissyttranden. Vattenöverdomstolcn
finner vad de sakkunniga anfört vara välbetänkt. I anledning av
uttalandet, att ansökningshandlingar stundom icke behövde innehålla fullständig
uppgift å de fastigheter som berördes av företaget, framhåller vattenöverdomstolen
emellertid, att det särskilt beträffande företag, vilkas
snabba genomförande vore av sådan vikt att deldom angående byggnadslov
påkallades, vore angeläget för bedömandet av tillåtlighetsfrågan, att samtliga
berörda sakägare finge tillfälle att avgiva erinringar mot företaget. Det
torde därför i sådana fall vara ofrånkomligt, att ansökningshandlingarna
innehölle uppgift å alla såväl uppströms som nedströms anläggningsplatsen
belägna fastigheter som berördes av företaget. Vattenfallsstyrelsen ifrågasätter,
om icke ill kap. 27 § vattenlagen borde direkt utsägas att, när deldom
begärdes, kungörelse av ansökan skulle ske, om förebragt utredning
vore till fyllest för bedömning av företagets tillåtlighet och ställningstagande
till frågan om begärt byggnadslov. Samma önskemål uttalas av vatten kraftföreningen.

Departementschefen. I likhet med de sakkunniga anser jag att de nuvarande
bestämmelserna om ansökningshandlingarnas innehåll kunna bibehållas
oförändrade. Kravet på att samtliga berörda fastigheter och sakägare skola
uppgivas innan kungörelse sker bör alltså i princip upprätthållas. I vissa fall
kan emellertid fullständig utredning i sådant hänseende förebringas först
efter undersökningar, som förutsättas skola äga rum jämsides med handläggningen
av målet vid vattendomstolen. Det är tydligt att det då understundom
kan bli nödvändigt att i vass mån eftergiva kravet på att varje

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

enskild sakägare skall redovisas i ansökningshandlingarna och i stället lämna
vissa sakägare underrättelse enligt 11 kap. 47 §.

Med anledning av vad vattenöverdomstolen anfört må framhållas att sakägare,
som på grund av att det ny.ssnämnda förfarandet undantagsvis tilllämpas
icke omedelbart tillställas personlig underrättelse om ansökningen,
i regel ändock torde erhålla kännedom om målets anhängiggörande vid
vattendomstolen och de huvudsakliga verkningarna av företaget. Genom
kungörelserna i ortspressen och de meddelanden, som eljest då det gäller
större kraftverksprojekt lämnas i pressen eller annorledes, sprides i allmänhet
kännedom om företaget i orten. Jag vill i detta sammanhang även
hänvisa till vad i avd. IV anföres beträffande förberedande av större företag.

Vattenrättsdomarens befogenhet att medgiva provisoriska åtgärder

(11 kap. 16 §).

Gällande bestämmelser m. m. Enligt It kap. 46 § vattenlagen har vattenrättsdomaren
i vissa slags mål möjlighet att, såframt sökanden anhåller
därom och ärendet finnes brådskande, medgiva vidtagande av erforderliga
provisoriska åtgärder. Om sådan åtgärd omfattar vidlyftigare arbete eller
avsevärt intrång på allmän eller enskild rätt därav är att befara, får dock
sådant förordnande av vattenrättsdomaren lämnas endast om sökanden
hos länsstyrelsen ställer pant eller borgen för skadestånd, som han kan bli
skyldig att utgiva till följd av arbetet i fråga. Vattenrättsdomarens beslut
skall utan hinder av däröver anförda besvär lända till efterrättelse, om ej
vattendomstolen eller vattenöverdomstolen annorlunda förordnar.

I vattenlagens ursprungliga lydelse saknades motsvarighet till bestämmelserna
i förevarande paragraf. Genom lag den 19 juni 1919 infördes
emellertid i paragrafen stadgande, att vattenrättsdomaren under de i lagrummet
angivna förutsättningarna ägde medgiva vidtagande av erforderliga
provisoriska åtgärder. Denna befogenhet var dock begränsad till vissa
mål rörande anläggning eller åtgärd för befintlig allmän flottleds utvidgande
eller förbättrande eller om nya eller ändrade föreskrifter rörande hushållningen
med vatten eller annat för flottningens underlättande eller om
bestämmelser rörande virkesbarkning eller fiskeavgift. Såsom grund för
stadgandet anfördes i motiveringen, att under pågående flottning i allmän
flottled understundom kunde inträffa, att vissa byggnadsåtgärder måste
vidtagas så skyndsamt, att man icke kunde avvakta vattendomstolens slutliga
beslut över gjord ansökan om tillstånd till åtgärdens vidtagande. Detta
gällde särskilt i fråga om byggnader, som tarvades till förebyggande av skada
å annans egendom, men även beträffande andra anläggningar kunde ett
skyndsamt utförande vara nödigt t. ex. till undvikande av flottningens försenande
och därav orsakade förluster. I den mån allmän eller enskild rätt

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

förnärmades av byggnaden, vore det icke tillåtet att utföra arbete därför
utan vattendomstolens tillstånd, vid äventyr att ansvar eljest kunde ådömas
anläggaren. I trängande fall måste det därför givas möjlighet att, redan
innan ansökningen prövats, få vidtaga nödiga byggnadsåtgärder.

Genom senare ändringar i vattenlagen ha paragrafens bestämmelser gjorts
tillämpliga jämväl å vissa andra mål. Sålunda utsträcktes bestämmelserna
dels, enligt lag den It juni 1920, till mål om inrättande, utvidgande eller
förbättrande av allmän farled eller om nya eller ändrade föreskrifter rörande
hushållningen med vattnet eller annat för sjöfartens underlättande
eller till förebyggande eller minskande av skada eller om godkännande av
anläggning eller åtgärd för allmän farled, dels, enligt lag den 5 maj 1939,
till mål rörande huruvida och under vilka villkor vattentäkt må anläggas
eller nyttjas, dels ock, enligt lag den 20 juni 1941, till mål rörande företag,
som avses i 8 kap. vattenlagen, d. v. s. företrädesvis företag för avledande
av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten. Genom ändring av 11 kap.
17 § enligt lag den 10 mars 1944 kom 46 § att erhålla tillämpning även å
vissa mål rörande vattenavlednings- eller invallningsföretag. Såsom grund
för den år 1920 verkställda ändringen framhölls i motiven, att de skäl, som
föranlett, att vattenrättsdomaren beträffande arbeten för allmän flottled
tillagts befogenhet att lämna provisoriskt medgivande till dylikt arbete,
syntes äga giltighet jämväl i fråga om arbeten för allmän farleds räkning.
Vid genomförande av 1939 års ändring åberopades, att behov kunde föreligga
att medgiva vidtagande av provisoriska åtgärder för tillgodogörande av
grundvatten, och såsom motiv för den år 1941 verkställda utvidgningen anfördes,
att den enligt paragrafen förefintliga möjligheten att medgiva vidtagande
av provisoriska åtgärder borde stå öppen även i mål rörande företag,
som avses i 8 kap. vattenlagen.

Av det anförda framgår, att vattenrättsdomarens befogenhet att medgiva
provisoriska åtgärder för närvarande är begränsad till vissa grupper av
mål, som i allmänhet angå mindre omfattande arbeten än t. ex. vattenkraftanläggningar
och vattenregleringar, samt att befogenheten åtminstone
till en början främst avsåg åtgärder till förekommande eller minskande av
skador. Det må emellertid anmärkas, att 1939 år.s lag om tillfällig vattenreglering
upptager en ytterligare utvidgning av tillämpligheten av stadgandet
i 11 kap. 46 § vattenlagen. I 13 § första stycket i 1939 års lag stadgas
sålunda att sådan befogenhet, som i 11 kap. 46 § vattenlagen tillerkänts
vattenrättsdomaren för där angivna fall, skall tillkomma honom jämväl
i fråga om tillfällig vattenreglering. Ehuru 11 kap. 46 § icke är tillämpligt
i mål om vattenreglering enligt vattenlagen, kan vattenrättsdomaren
sålunda, därest tillstånd till utövande av vattenreglering begärts med
åberopande av 1939 års lag, i brådskande fall lämna medgivande till provisoriska
åtgärder.

Eu utvidgning av 11 kap. 46 § vattenlagen till att gälla alla slags ansökningsmål
förordades av processlagberedningen i dess förslag om ändring i

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

vissa delar av vattenlagen för lagens anpassning till nya rättegångsbalkens
bestämmelser. Beredningen uttalade att sådana provisoriska åtgärder som
stadgandet avsåge till sitt syfte mycket nära överensstämde med de handräckningsåtgärder
som behandlades i 15 kap. 3 § nya rättegångsbalken.
Genom hänvisningen till rättegångsbalken (11 kap. 1 § vattenlagen) syntes
visserligen — yttrade beredningen vidare — stadgandena i 15 kap. nya
rättegångsbalken i tillämpliga delar komma att gälla även vattenmål, men
då det kunde förefalla ovisst, i vilken utsträckning bestämmelserna i sistnämnda
kap. kunde anses tillämpliga på vattenmål, syntes ifrågavarande
paragraf i vattenlagen böra bibehållas. Utvidgningen av stadgandets tilllämplighetsoinråde
motiverades ej närmare av beredningen; det framhölls
endast att begränsningen till vissa angivna företag förefölle mindre ändamålsenlig
och att behov syntes föreligga att utsträcka stadgandet att avse
vattenmål i allmänhet.1 Lagrådet fann emellertid vid granskning av beredningens
förslag utvidgningen ägnad att väcka betänkligheter, i det att vattenrättsdomaren
genom densamma skulle erhålla möjlighet att i alla mål,
hur omfattande företag de än avsåge, medgiva provisoriska åtgärder oberoende
av dessas beskaffenhet, om blott ärendet vore brådskande. Detta inneburs
att provisoriska åtgärder i vattenmål skulle kunna vidtagas i avsevärt
större utsträckning än som enligt 15 kap. 3 § nya rättegångsbalken medgåves
i vanliga tvistemål. Om det ansåges behövligt att vattenrättsdomaren erhölle
möjlighet att i större utsträckning än hittills medgiva provisoriska åtgärder,
borde i lagen närmare angivas, under vilka förutsättningar dylikt
medgivande finge lämnas. I annat fall förelåge fara för åsidosättande av
den till grund för vattenlagen liggande principen att företag, som där avsåges,
ej finge igångsättas innan vattendomstolen efter avvägning av de mot
varandra stående intressena lämnat tillstånd därtill.

Då jag den 1 mars 1946 anmälde lagrådets utlåtande i statsrådet (prop.
1946: 133), uttalade jag att stadgandet i 11 kap. 46 § finge anses innebära
att, när vidtagande av en i paragrafen avsedd åtgärd vore så brådskande att
sammanträde med vattendomstolen ej lämpligen kunde avvaktas, vattenrättsdomaren
ägde meddela tillstånd till åtgärden, ehuru frågan däro7n eljest
tillkomme vattendomstolen. Huruvida åtgärden som sådan borde tillåtas,
vore — oavsett om prövningen ankoinme på vattenrättsdomaren eller
■vattendomstolen — beroende av de bestämmelser som vattenlagen i övrigt
innehölle. Med hänsyn härtill och då vattendomstolen alltid hade att pröva,
huruvida förordnande som meddelats enligt ifrågavarande paragraf skulle
äga bestånd, fann jag visserligen de av lagrådet uttalade betänkligheterna
mot den föreslagna utvidgningen av paragrafens tillämplighetsområde icke
vara i allo grundade, men jag ansåg dock icke lämpligt att utan närmare
utredning taga slutlig ståndpunkt till frågan om eu omarbetning av paragrafen.
.lag framhöll i samband därmed att lagrummet komme att bli föremål
för överväganden vid den åt vattenlagssakkunniga anförtrodda utred -

1 SOU 1944: 9 och 10, motiven sid 231.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

ningen. Någon ändrad lydelse av 11 kap. 46 § upptogs därför icke i det
förslag till lag om ändring i vattenlagen som i propositionen förelädes riksdagen
och som — bortsett från en av riksdagen företagen mindre jämkning
som i detta sammanhang är utan intresse — var likalydande med den lag i
ämnet som sedermera utfärdades den 20 december 1946.

De sakkunniga. De sakkunniga ha för sin del intagit den ståndpunkten, att
en sådan utvidgning av tillämplighetsområdet för 11 kap. 46 § som processlagberedningen
föreslog icke vore tillrådlig. Till utveckling av sin ståndpunkt
anföra de sakkunniga:

Vad som främst ger anledning till betänkligheter är, att medgivande enligt
11 kap. 46 § kan lämnas så snart ansökningen inkommit, d. v. s. innan sedvanlig
skriftväxling ägt rum och sammanträde hållits. Under skriftväxlingen
och vid sammanträdet framkomma ofta förslag till modifikationer eller
skyddsåtgärder som vattendomstolen — och kanske även sökanden — finner
lämpliga. Det kan exempelvis befinnas, att sänkningsgränsen vid en
sjöreglering icke bör förläggas så lågt som sökanden i ansökningen begärt.
Har nu vattenrättsdomaren lämnat sökanden tillstånd att såsom en »provisorisk»
åtgärd upptaga en sänkningskanal, avsedd att möjliggöra magasinets
utnyttjande ned till den i ansökningen angivna sänkningsgränsen, kan det
tänkas, att detta arbete — som kanske drager stora kostnader — hinner utföras
innan vattendomstolen får tillfälle att taga ståndpunkt till frågan om
magasinsgränserna. Även om sökanden, formellt sett, utfört arbetet på egen
ekonomisk risk, är det förklarligt, om vattendomstolen i ett sådant fall blir
benägen att giva sökanden tillstånd till den sänkning för vilken kanalen är
beräknad. Resultatet kan bli ett kraftigare ingrepp i de naturliga förhållandena
än vattendomstolen, om den varit helt obunden, skulle ha tillåtil. På
liknande sätt kan det förhålla sig med skyddsåtgärder. En sådan åtgärd
kan, om den föreskrives i efterhand, ställa sig oproportionerligt dyr i förhållande
till nyttan därav, under det att den icke nämnvärt behövt fördyra
arbetet, om den ingått i den ursprungliga arbetsplanen. Slutligen bör man.
då man överväger lämpligheten av att utsträcka vattenrättsdomarens möjlighet
att meddela provisoriska förordnanden, icke bortse från psykologiska
faktorer. Om arbeten för ett ingripande företag igångsättas utan att ortsbefolkningen
ens fått framföra sina synpunkter i de av lagen anvisade formerna,
uppstår lätt misstro mot vattendomstolarnas vilja och förmåga att
tillvarataga vederbörande sakägares intressen. Man kan invända, att det endast
är fråga om en befogenhet och icke om någon skyldighet för vattenrättsdomarna
att medgiva provisoriska åtgärder och att de måste förutsättas
begagna befogenheten med omdöme. Med hänsyn till den stora arbetsbelastningen
vid vattendomstolarna måste det dock föreligga en frestelse
att i större utsträckning än som är lämpligt utnyttja befogenheten till att
för en tid tillfredsställa sökande som äro angelägna att få börja bygga.

Emellertid ha de sakkunniga ansett påkallat att i ett speciellt avseende
utvidga vattenrättsdomarens befogenheter enligt 11 kap. 46 §, nämligen beträffande
åtgärder som sökande i vattenmål önskar vidtaga i syfte att förebygga
eller avhjälpa skada eller olägenhet för annan. Till sådana åtgärder
bör enligt de sakkunnigas mening vattenrättsdomaren, oavsett företagets art,
i brådskande fall kunna lämna medgivande. De sakkunniga anföra närmare
härom:

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

Eu lagändring på denna punkt är i viss mån en konsekvens av de föreslagna
bestämmelserna om rätt för vattendomstolen att meddela deldom i
större utsträckning än som kan anses förenligt med den nuvarande avfattningen
av 11 kap. 66 §. Sedan arbetet på en anläggning igångsatts med
stöd av ett i deldom meddelat byggnadstillstånd, är det nämligen ofta angeläget
för sökanden att få utföra även sådana arbeten, som verkställda undersökningar
visat vara erforderliga till förebyggande av skada, utan att
behöva avvakta den slutliga domen i målet. Såsom exempel på dylika arbeten
må nämnas grundförstärkning eller dränering till skydd för en byggnad
som eljest efter blivande uppdämning skulle bli utsatt för skador genom
tjällyftning. Arbete kan i ett sådant fall behöva ske även på mark, som
tillhör annan än byggnadens ägare, och denne markägare vill måhända icke
tillåta arbetets utförande. Har vattendomstolen i avbidan på erfarenhet av
ett företags verkningar uppskjutit fråga om åtgärder till motverkande av
skada i visst hänseende, kunna liknande situationer inträda. Om exempelvis
uppskovet avser virkesavläggningens ordnande, kan det snart nog — innan
frågan i sin helhet är mogen att slutligt avgöras — visa sig behövligt att
utan dröjsmål anordna vältplats å en fastighet, vars ägare icke frivilligt vill
upplåta erforderlig mark. I fall, sådana som de nu nämnda, innebär det ofta
en onödig omgång att hålla ett särskilt sammanträde med vattendomstolen,
vilket ju kan vara synnerligen olägligt för domstolsarbetet i övrigt. Om det
intresse som skall skyddas är av väsentligt högre valör än det som får vika
och om sistnämnda intresse icke utsättes för större intrång än som är nödvändigt,
bör vattenrättsdomaren kunna medgiva sökanden att utföra arbetena
resp. att taga erforderlig mark i besittning. Fråga om ersättning för uppkommande
intrång torde alltid böra prövas av vattendomstolen. Det synes
icke vara lämpligt att låta vattenrättsdomaren ens preliminärt bestämma
ersättningen. Om det arbete, som sökanden vill utföra, förorsakar intrång
av den beskaffenhet, att det icke slcäligen bör kunna tålas utan att ersättning
därför betalas på förhand, bör således vattenrättsdomaren icke meddela
det begärda tillståndet utan liänskjuta frågan härom till vattendomstolen.

Då det vore vanskligt att överblicka de olika situationer, i vilka brådskande
frågor om rätt att vidtaga skadeförebyggande åtgärder kunde uppkomma,
ha de sakkunniga ansett vattenrättsdomarens befogenhet att medgiva
sådana åtgärder icke böra göras beroende av några speciella förutsättningar
i processucllt avseende. I det av de sakkunniga upprättade lagförslaget
har därför — såsom ett särskilt stycke av 11 kap. 46 §, inskjutet mellan nuvarande
första och andra styckena — upptagits en allmän föreskrift av
innehåll, att bestämmelserna i första stycket skola, såvitt angår åtgärder till
förebyggande eller avhjälpande av skada eller olägenhet, äga tillämpning
även i andra ansökningsmål än där sägs. En motsvarande bestämmelse för
stämningsmål (jfr 2 kap. 14 och 45 §§ samt 11 kap. 17 § 29 och 36) har
i de sakkunnigas förslag upptagits i 11 kap. 81 §.

Yttrandena. De sakkunnigas förslag har föranlett uttalanden av vatlcnrättsdomaren
i Norrbygdens vattendomstol och vattenfallsstyrelsen. Båda
dessa remissmyndigheter anse, att de sakkunniga i denna fråga intagit en
alltför restriktiv hållning.

Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol framhåller sålunda, att
de sakkunniga icke tillräckligt belyst betydelsen av att vattenrättsdomaren

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

kunde meddela beslut om provisoriska åtgärder. Han lämnar en utförlig
redogörelse för ett vid Norrbygdens vattendomstol anhängigt mål (det s. k.
Suorvamålet), vari åtskilliga sådana beslut meddelats. I anslutning till denna
redogörelse framhåller vattenrättsdomaren att, om icke i ungefär den
omfattning som i omförmälda och i övriga vid vattendomstolen anhängiga
mål provisoriska beslut meddelats utan dessa frågor hänskjutits till vattendomstolen,
detta skulle på ett synnerligen kännbart sätt och tämligen i
onödan ha ökat den redan förut tyngande balansen vid domstolen och avsevärt
fördröjt behandlingen av brådskande mål. För den skull borde även
efter upphävandet av 1939 års lag möjlighet finnas att snabbt meddela beslut.
I regel borde dock parterna beredas tillfälle att utföra sin talan före
beslutets meddelande. Vattenrättsdomaren borde också tillerkännas en allmän
befogenhet att provisoriskt besluta om åtgärder till förebyggande av skada
och om ersättning för skada. Härom anföres närmare:

Om det ur rättssäkerhetens synpunkt anses betryggande, att ortsbefolkningens
skyldighet att tåla intrånget av ett kraftutbyggnadsföretag prövas
summariskt av vattenrättsdomaren, synes det orimligt att hävda att detta
prövningssätt icke skulle vara till fyllest när det gäller företagarens skyldighet
att interimistiskt förebygga eller ersätta skada. Det ligger i sakens natur
att beslut av vattenrättsdomaren om ersättning i de flesta fall blott avser en
begränsad tidsperiod, ofta tämligen kort. Det må framhållas att vattenrättsdomarens
verksamhet måste inriktas på ej endast att bereda väg för företagsamheten
utan även och i lika mån att sörja för rättsskydd åt de skadelidande.
Skall vattenrättsdomaren kunna med provisoriska beslut hjälpa en
företagare som kommit i svårigheter, måste han också på samma sätt kunna
hjälpa en sakägare som genom företagarens åtgärder råkar i trångmål. I
samband med 1943 års ändringar i 1939 års lag framhöll departementschefen
bl. a.: »Om vattenreglering medgives genom ett summariskt förfarande
måste den som erhållit tillståndet också finna sig i alt även ersättningsfrågorna
kunna komma att preliminärt bedömas på ett summariskt sätt.»1
Med hänsyn till detta yttrande och den stora benägenhet som eljest framträtt
att legalisera även de mest långtgående avvikelser från lagstiftarnas
ursprungliga avsikt med 1939 års lag synes tendensen till restriktioner enbart
i fråga om ersättningsbeslut anmärkningsvärd. Att provisoriskt ersättningsbeslut
kan meddelas av domaren i avbidan på rättens beslut är ingenting
nytt. Denna regel är lagfäst t. ex. inom familjerättens område.------

Man må även uppmärksamma vattenrättsdomarens befattning med ärenden
som behandlas enligt §§ 7 och 8 i kungörelsen den 11 juni 1920 angående
indrivningen och användningen av vissa enligt vattenlagen utgående avgifter.

Vattenrättsdomaren anser det angeläget att beslut snabbt kunde meddelas,
om skyddsåtgärd påkallades av en sakägare, som eljest drabbades av skada,
eller om åtgärden — oavsett något yrkande — funnes behövlig t. ex. vid
undersökning verkställd av vattenrättsingenjör. Ehuru det syntes ovisst om
de sakkunniga velat förorda en sådan tillämpning, mötte den icke hinder
av den lagtext som föreslagits. Huruvida en skadefråga borde ordnas genom
åtgärder till skadans förebyggande eller genom ersättning borde icke i och

1 Prop. 1943: 253 sid. 47.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

för sig tillmätas någon större betydelse vid bedömande av behovet av snabbt
beslut. Ersättningar bestämdes ofta just till det belopp som motsvarade
sakägarens kostnader för åtgärder till skadas förebyggande. Hade man ej
möjlighet att i efterhand snabbt ordna brådskande ersättningsfrågor, nödgades
man i stället göra förhandsprövningen av ersättningsfrågor mera
omfattande. Detta vore icke ägnat att påskynda ett snabbt avgörande av
tillståndsfrågor.

Vattenfallsstyrelsen anför att vid genomförande av de sakkunnigas förslag
vattenrättsdomare komme att, i och med upphävande av 1939 års lag.
vara betagen befogenheten att provisoriskt besluta om regleringsåtgärder.
Vattenfallsstyrelsen ansåge de sakkunnigas betänkligheter i detta hänseende
överdrivna. Det torde icke vara att befara att en vattenrättsdomare på grund
av dylik befogenhet skulle giva tillstånd till åtgärder, som kunde tänkas
nämnvärt inverka på annans rätt eller medföra, att betydande kostnader
nedlades på anläggningar, vilkas tillåtlighet vid beslutets fattande vore oviss.
Betydelsen av att möjlighet till snabba beslut i regleringsfrågor bibehölles
vore även under normala förhållanden på kraftförsörjningsområdet stor.
Situationer kunde uppkomma, då betydande ekonomiska förluster bleve en
oundviklig följd av den tidspillan, som t. ex. ett hänskjutande till vattendomstol
av frågor om tillfälliga avvikelser från gällande tappningsbestämmelser
skulle medföra. Starka skäl talade därför för att sådan befogenhet
tillädes vattenrättsdomare, och tillräcklig garanti mot ett missbruk av denna
borde ligga i vattenlagens bestämmelse om att rådgörande med vattenrättsingenjörerna
skulle ske, när frågans beskaffenhet påfordrade detta.

Departementschefen. En av de mera betydelsefulla avvikelser från vattenlagens
stadganden som medgivas enligt 1939 års lag om tillfällig vattenreglering
innefattas i bestämmelsen i 13 § första stycket, varigenom vattenrättsdomaren
tillerkänts befogenhet att i mål om tillfällig vattenreglering
förordna om provisoriska åtgärder. Denna möjlighet har i praxis kommit
till vidsträckt användning. I ett mycket stort antal av de fall, då vattendomstol
meddelat tillstånd till tillfällig vattenreglering, har tillståndet föregåtts
av ett provisoriskt medgivande av vattenrättsdomaren.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen har frågan om en utvidgning
— utanför krislagstiftningens ram — av vattenrättsdomarens befogenhet
att förordna om provisoriska åtgärder nyligen, i samband med
nya rättegångsbalkens genomförande, varit aktuell. Frågan blev då, med
anledning av erinringar från lagrådet, uppskjuten för förnyat övervägande.
De sakkunniga ha nu stannat för att föreslå endast en begränsad utvidgning
av befogenheten, nämligen såvitt angår åtgärder med syfte att förebygga eller
avhjälpa skada eller olägenhet. Denna ståndpunkt har kritiserats av vattenrättsdomaren
i Norrbygdens vattendomstol och vattenfallsstyrelsen, vilka
ansett att vattenrättsdomaren borde få mera vittgående befogenheter.

Den stora omfattning i vilken provisoriska medgivanden av vattenrättsdomare
lämnats enligt 1939 års lag visar, att den vattenrättsdomaren i

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

nämnda lag tillerkända befogenheten varit av ej oväsentlig betydelse. Betydelsen
av institutet har särskilt understrukits i det av vattenrättsdomaren
i Norrbygdens vattendomstol avgivna remissyttrandet. Å andra sidan kan
man av de gjorda erfarenheterna sluta sig till att frestelsen ligger nära att
utnyttja befogenheten alltför mycket. Understundom har mycket lång tid,
ett eller flera år, förflutit mellan tidpunkten för det provisoriska medgivandet
och vattendomstolens beslut över ansökningen, något som uppenbarligen
ej kan anses förenligt med den tanke som ligger bakom institutet.
Det kan ej förnekas att de av lagrådet i dess yttrande över processlagberedningens
förslag uttalade farhågorna ha ett visst fog för sig. Den fara
för missbruk som finnes kan givetvis i någon mån förebyggas genom särskilda
restriktioner. Men även andra skäl tala för den ståndpunkt som nu
intagits av de sakkunniga. Det måste medgivas att det är mindre tilltalande
att åtgärder, som kunna innebära djupt ingripande verkningar för
bygden, eller omfattande förberedelser för dylika åtgärder kunna medgivas
av domstolens ordförande, låt vara att domstolen sedermera icke är formellt
bunden av det beslut ordföranden meddelar.

Jag är väl medveten om att det understundom kan inträffa situationer,
då det för kraftförsörjningens tillgodoseende vore önskvärt med en alldeles
särskilt snabb domstolsbehandling och möjligheter till vidtagande av
provisoriska åtgärder. Dylika situationer torde emellertid kunna i görlig
mån undvikas, om vid planeringen av kraftutbyggnadsverksamheten i landet
— såväl den kortsiktiga planeringen som planläggningen på längre sikt
— vederbörlig hänsyn tages till de krav vilka måste ställas i fråga om den
rättsliga behandlingen av kraftanläggningar och vattenregleringar. Det är
alldeles nödvändigt att även dessa krav bli beaktade. De svårigheter att genomföra
en snabb behandling, vilka understundom kunna uppkomma till
följd av vattendomstolarnas arbetssätt och förekomsten vid desamma av
andra krävande mål, torde numera lättare kunna bemästras sedan en viss
förstärkning av domstolsorganisationen genomförts.

Jag har sålunda, efter de närmare överväganden i frågan som nu ägt rum,
ansett mig böra avstyrka införande av en generell befogenhet för vattenrättsdomare
att medgiva provisoriska åtgärder. Däremot måste det anses
välbetänkt att såsom de sakkunniga föreslagit giva vattenrättsdomare möjlighet
att efter framställning av sökande tillstädja vidtagande av provisoriska
åtgärder avseende skydd mot skada eller olägenhet. Vattenrättsdomaren
i Norrbygdens vattendomstol har givit uttryck åt den uppfattningen att
den av de sakkunniga föreslagna avfattningen av lagtexten icke lägger hinder
i vägen för att beslut av vattenrättsdomaren meddelas, då åtgärd påkallas
av en sakägare, som annars skulle drabbas av skada, eller då åtgärd
eljest finnes behövlig. Denna åsikt kan jag emellertid ej dela. I första stycket
av 11 kap. 46 §, vartill det föreslagna nya andra stycket hänvisar, stadgas
uttryckligen att framställning om provisoriskt medgivande skall göras av
sökanden. Såsom de sakkunniga framhålla är det väsentliga syftet med den
föreslagna utvidgningen att bereda möjlighet till ianspråktagande av an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

nans mark, där sådant påkallas för skyddsåtgärd, som sökanden önskar
vidtaga. Det kan ej anses påkallat att befogenheten utsträckes på sätt vattenrättsdomaren
i Norrbygdens vattendomstol ansett önskvärt. Att tillerkänna
domstolens ordförande generell befogenhet att föreskriva skyddsåtgärder
och även — såsom samme vattenrättsdomare ifrågasätter — utdöma
provisoriska ersättningar skulle enligt min mening föra alltför långt. Vad
angår ersättning för intrång på grund av provisoriskt medgiven skyddsåtgärd
bör dylik ersättningsfråga, på sätt de sakkunniga anföra, alltid prövas
av vattendomstolen.

I överensstämmelse med de sakkunnigas förslag har jag alltså upptagit ett
tillägg till 11 kap. 46 §, inskjutet såsom ett andra stycke och av innehåll, att
bestämmelserna i paragrafens första stycke skola, såvitt angår åtgärder till
förebyggande eller avhjälpande av skada eller olägenhet, äga tillämpning
även i andra ansökningsmål än där sägs. Genom ett motsvarande tillägg till
11 kap. 81 § kommer regeln att gälla även för vissa stämningsmål.

Det må framhållas att jag med det nu anförda icke tagit ställning till frågan
i vad mån den befogenhet, som i 13 § första stycket i 1939 års lag tillerkänts
vattenrättsdomaren, innesluter jämväl rätt att föreskriva vidtagande
av skyddsåtgärder och utdöma provisoriska ersättningsbelopp. Bedömandet
av denna fråga torde såsom hittills få ankomma på rättstillämpningen.

Verkställighet (11 kap. 67 §).

Gällande bestämmelser. Enligt 11 kap. 67 § vattenlagen äger vattendomstolen,
när skäl därtill äro, förordna att dess beslut må verkställas utan hinder
av att det icke äger laga kraft. Det är att märka att ett sådant förordnande
icke befriar sökanden från iakttagandet av den i 9 kap. 66 § meddelade
föreskriften att engångsersättning, som bestämts i samband med att tillstånd
meddelats till visst företag, skall gäldas innan någon åtgärd, som berör
ersättningstagarens intressen, får vidtagas. Vidare gäller enligt 11 kap.
67 §, att — innan medgivet arbete må utföras eller eljest åtgärd vidtagas,
som berör annans intressen — säkerhet skall ställas för den ersättning i
penningar, som högre rätt kan ålägga sökanden att utgiva utöver vad vattendomstolen
i sådant avseende bestämt, ävensom för det skadestånd, som
han kan bil skyldig att gälda, om vattendomstolens beslut eljest ändras.
Högi c lätt,
avser, äger förordna om inhibition.

Bestämmelserna i 11 kap. 67 § om omedelbar verkställighet torde närmast
avse utnyttjande av ett av vattendomstolen givet tillstånd till visst
företag. Under ordalagen inbegripes dock även verkställighet av ett beslut,
varigenom någon förpliktats till eu viss prestation. Härvid är att
mål ka att lagiummet, som avser ansökningsinal, pa grund av hänvisning
i 11 kap. 81 § äger motsvarande tillämpning i stämningsmål, liksom enligt
92 § i besvärs- och underställningsmål. Den i 11 kap. 67 § meddelade före5
Bihang till riksdagens protokoll 19.r>2. 1 samt. Nr 52.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

skriften om ställande av säkerhet synes vara avfattad närmast med tanke
på utnyttjande av ett givet tillstånd men torde gälla även för det fall att
vattendomstolen förordnat om omedelbar verkställighet av en dom å viss
prestation.

Rättegångsbalkens bestämmelser torde icke medföra någon mera vittgående
möjlighet att verkställa vattendomstols dom än som följer av vattenlagens
nu gällande bestämmelser. Enligt 17 kap. 14 § rättegångsbalken har
domstol en generell befogenhet att, när skäl äro därtill, förordna att dom
må verkställas utan hinder därav att den icke äger laga kraft. Verkställighet
av underrätts dom på grund av ett enligt nämnda lagrum meddelat förordnande
förutsätter emellertid att den vinnande ställer pant eller borgen
för det skadestånd, vartill han kan kännas skyldig om domen ändras (42 §
andra stycket utsökningslagen). Beträffande domar, genom vilka betalningsskyldighet
ålägges någon, må här erinras om stadgandet i 39 § utsökningslagen,
enligt vilket utmätning — men ej försäljning av det utmätta
(jfr 40 §) —- kan ske redan innan domen vunnit laga kraft, varvid dock
den tappande kan förhindra utmätning genom att ställa säkerhet för betalningen
och för den skada som genom dröjsmålet vållas borgenären.

De sakkunniga. De sakkunniga uttala, att en efter företagets utförande meddelad
dom i en fråga, som uppskjutits jämlikt de föreslagna reglerna om
uppskov med svårbedömda frågor, i vissa fall borde kunna omedelbart verkställas
enligt de regler som gälla för lagakraftvunna domar eller alltså
utan att säkerhet för skada genom verkställigheten behöver ställas. Enligt
de sakkunnigas mening inrymmes icke en sådan möjlighet i stadgandet i
11 kap. 67 §. De sakkunniga föreslå att vattendomstolen får möjlighet att,
i den mån den finner det lämpligt, förordna att dess dom i den uppskjutna
frågan skall omedelbart gå i verkställighet som om den vunnit laga kraft.
Regeln skulle gälla antingen det vore fråga om ersättning för skada under
uppskovstiden eller om ersättning som slutligen bestämdes lör skada under
all framtid, och den skulle även bli tillämplig vid åläggande för sökanden
att utföra skadeförebyggande åtgärder.

De sakkunniga framhålla att vattendomstolen, därest den icke begagnade
sig av den föreslagna befogenheten, givetvis ägde meddela de föreskrifter
som kunde finnas påkallade för tillgodoseende av skadelidandes intressen
intill dess domen vunnit laga kraft. Bestämmelser, som i sådant hänseende
gällt under prövotiden, kunde exempelvis lämpligen erhålla fortsatt giltighet
till dess lagakraftägande dom förelåge.

I detta sammanhang ha de sakkunniga upptagit frågan om verkställigheten
av beslut, varigenom vattendomstolen, i fall då uppskov med avgörandet
av svårbedömd ersättningsfråga medgivits, för uppskovstiden eller
del därav föreskriver årlig (eller på annat sätt periodiskt bestämd) ersättning.
Härom ha sakkunniga yttrat, att om sådan föreskrift meddelades
redan i samband med tillstånd till företaget, det låge i sakens natur att
sökanden, i och med att han toge tillståndet i anspråk, måste rätta sig efter

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

därför stadgade villkor och alltså bleve skyldig att betala ersättning i enlighet
med vattendomstolens beslut så länge detta icke ändrats i högre instans.
Beträffande åter ett under uppskovstiden — alltså efter företagets utförande
— meddelat beslut, varigenom vattendomstolen för återstoden av prövotiden
utdömde en årlig ersättning eller höjde en förut bestämd sådan, torde
det icke kunna göras gällande att beslutet, även om det icke vunnit laga
kraft, enligt sakens natur skulle kunna verkställas som om det vore Iagakraftägande,
allteftersom ersättningsbeloppen förfölle. Den av de sakkunniga
förordade befogenheten för vattendomstolen att förordna om dylik
verkställighet beträffande ersättningsbeslut, som meddelades efter det företaget
utförts, skulle emellertid avse även detta fall.

I samband med de verkställighetsspörsmål som sålunda av de sakkunniga
behandlats ha de sakkunniga även uppmärksammat de fall, då vattendomstolen,
sedan tillstånd meddelats till ett företag enligt vattenlagen, föreskriver
åtgärder till förebyggande eller avhjälpande av oförutsedda skador
— vilket enligt lagen skall ske i stämningsmål (se 11 kap. 17 § mom. 26
m. fl.) — eller med tillämpning av 11 kap. 68 § utdömer ersättning därför.
Även för dylika fall ha de sakkunniga föreslagit att vattendomstolen skulle
få möjlighet att förordna om omedelbar verkställighet som om beslutet vunnit
laga kraft. Samma befogenhet har föreslagits beträffande mål om ersättning
för skada genom vattenförorening eller om nya eller ändrade bestämmelser
till motverkande därav ävensom i mål enligt 9 kap. 73 §.

I det av de sakkunniga upprättade lagförslaget har en bestämmelse om
rätt för vattendomstolen att under angivna förutsättningar förordna att dess
beslut omedelbart skall gå i verkställighet, som om det vunnit laga kraft,
upptagits såsom ett andra stycke i 11 kap. 67 §. I samband härmed ha föreslagits
vissa jämkningar i paragrafen i övrigt ävensom i några paragrafer i
9 kap. I nuvarande andra stycket av 11 kap. 67 § har uttrycket »förordna,
att verkställighet icke må äga rum», ändrats till »undanröja förordnandet»,
detta med hänsyn till att förordnande enligt det föreslagna nya andra stycket
kan avse även dom å betalningsskyldighet. De sakkunniga påpeka att
enligt 39 § utsökningslagen viss verkställighet av sådan dom kan — oberoende
av särskilt förordnande — äga rum redan innan den vunnit laga kraft.

Det framhålles av de sakkunniga, att 17 kap. 14 § rättegångsbalken till
följd av den allmänna hänvisningen i 11 kap. 1 § sista stycket vattenlagen
vore tillämplig även i vattenmål, i den mån stadgandet gåvc domstolen en
mera vittgående befogenhet att förordna om verkställighet än som kunde
grundas på 11 kap. 67 § vattenlagen i den föreslagna nya lydelsen.

Ett särskilt spörsmål, som de sakkunniga i detta sammanhang uppmärksammat,
utgör rätten till fullföljd i frågor angående verkställighet av domar
i vattenmål. De sakkunniga uttala beträffande innebörden av den gällande
ordningen i detta hänseende att stadgandena i 49 kap. rättegångsbalken gåve
vid handen, att ett verkställighetsförordnande enligt 11 kap. 67 § i dess
nuvarande lydelse kunde överklagas av sökandens motparter (resp. svaranden
i stämningsmål) i samband med fullföljd av talan i själva saken. Om

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

vattendomstolen vid bifall till ansökningen (resp. käromålet) underläte att
meddela sådant förordnande, kunde däremot särskild klagan däröver icke
föras. De sakkunniga ha icke heller ansett sig böra föreslå en från den allmänna
processlagstiftningen avvikande ordning beträffande de fall, som avses
i det föreslagna nya andra stycket av It kap. 67 §. Särskild klagan skulle
sålunda icke kunna föras över vattendomstols underlåtenhet att meddela
verkställighetsförordnande jämlikt nämnda stycke. Däremot ha de sakkunniga
funnit goda skäl tala för att i första styckets fall göra klagorätten ömsesidig,
d. v. s. att tillåta klagan även över vattendomstols underlåtenhet att
förordna, att ett meddelat tillstånd må tagas i anspråk utan hinder av att
beslutet därom icke äger laga kraft. Det torde visserligen endast sällan komma
att inträffa, att vattenöverdomstolen, innan den slutligen dömde i ett dit
fullföljt mål angående visst företag, ville taga på sitt ansvar att medgiva att
ett av vattendomstolen i målet meddelat tillstånd omedelbart finge tagas i
anspråk. Man finge emellertid räkna med att underinstansen kunde av förbiseende
ha underlåtit att meddela verkställighetsförordnande, ehuru saken
vore tämligen klar. Vidare torde möjligheten för överinstansen att meddela
sådant förordnande även eljest innebära en viss trygghet för sökanden. En
lagändring i nu angiven riktning stode även i god överensstämmelse med en
ändring, som genom lagen den 20 december 1946 vidtagits beträffande rätten
till fullföljd av talan mot vattenrättsdomares beslut i fråga om sådana provisoriska
åtgärder som avsåges ill kap. 46 §. Enligt 11 kap. 109 § i dess förutvarande
lydelse hade klagan endast kunnat föras över beslut varigenom
vattenrättsdomare medgivit vidtagande av dylika åtgärder. Från och med
den 1 januari 1948, då nyssnämnda lag trädde i kraft, förelåge emellertid
enligt 11 kap. 107 §, dit bestämmelserna om fullföljd av talan mot vattenrättsdomares
beslut överflyttats, klagorätt även beträffande beslut, varigenom
vattenrättsdomare lämnat en begäran att få vidtaga provisoriska åtgärder
utan bifall. De sakkunniga ha i det angivna syftet föreslagit en bestämmelse
i 11 kap. 98 § vattenlagen av innehåll att stadgandet i 49 kap.
5 § andra stycket rättegångsbalken skall äga motsvarande tillämpning beträffande
fullföljd i fråga som avses i 11 kap. 67 § första stycket vattenlagen.
Klagorätten borde icke, uttala de sakkunniga, anses vara beroende
av att vattendomstolen uttryckligen avslagit en begäran om verkställighetsiov
eller ens av att sådan begäran framställts.

Yttrandena. Vattenöverdomstolen instämmer i de sakkunnigas uttalande
— i anslutning till frågan om verkställighet av beslut, varigenom vattendomstolen
för uppskovstid föreskrivit periodisk ersättning — att det låge i
sakens natur, att sökanden i och med att han toge tillståndet i anspråk
måste rätta sig efter föreskrivna villkor och bli skyldig att betala ersättning
i enlighet med beslutet så länge detta icke ändrats i högre instans. Emellertid
ifrågasätter vattenöverdomstolen om icke tankegången borde komma till uttryck
genom ett tillägg till 9 kap. 66 §. Vidare anser vattenöverdomstolen
att det föreslagna stadgandet i 11 kap. 67 § andra stycket borde göras till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

lämpligt även där motsvarande föreskrifter meddelats i samband med ett
efterföljande godkännande av redan utfört företag. Jämväl vattenråttsdomaren
i Norrbggdens vattendomstol anser att vattendomstolens befogenhet att
förordna om omedelbar verkställighet borde gälla även i fråga om ersättningsbeslut
som meddelas samtidigt med tillståndsbeslut. Vattenrättsdomaren
framhåller att möjligheten att i detta fall förordna om verkställighet
av ersättningsbeslut vore av betydelse bl. a. i de ingalunda sällsynta fall då
vattendomstolen hade att pröva på vilka villkor ett utan formligt tillstånd

— men måhända med medgivande av ett större eller mindre antal sakägare

— genomfört företag kunde godkännas. Denne vattenrättsdomare anför därjämte
att de sakkunnigas förslag i viss mån syntes lämna möjlighet öppen
för en illojal sökande att genom åsidosättande av skyldigheten att betala ersättningar
komma i åtnjutande av en för sökanden förmånligare skadevärdering
i högre instans. Med hänsyn till att lojala sökande icke torde vara
benägna att använda denna möjlighet, syntes lämpligast att den slopades.
Det vore vanligt att sakägare i vattenmål hade ringa förmåga att tillvarataga
sin rätt. De torde ofta stå främmande för möjligheterna att påkalla verkställighet
av beslut i ersättningsfrågor.

Departementschefen. När vattendomstol i samband med tillstånd till utförande
av visst företag fastställer den ersättning, som skall utgå till följd
av företaget, eller ålägger sökanden att vidtaga åtgärder till förebyggande
av skada, innebär detta icke ett ovillkorligt åläggande av betalningsskyldighet
eller annan prestation utan utgör ett med tillståndet förbundet villkor,
i det prestationsskyldigheten inträder blott under förutsättning att
tillståndet tages i anspråk. Innebörden av ålagd betalningsskyldighet fastslås
i 9 kap. 66 § första stycket vattenlagen, där det uttryckligen stadgas,
att engångsersättning, som bestämts i samband med tillståndet, skall gäldas
innan någon åtgärd som berör ersättningstagarens intressen får vidtagas.
Om däremot ersättningsskyldighet fastställes först efter det företaget blivit
utfört, är det fråga om ett ovillkorligt åläggande, som kan verkställas genom
exekution i vanlig ordning.

Det nuvarande stadgandet ill kap. 67 § vattenlagen, enligt vilket vattendomstolen
äger förordna att dess beslut går i verkställighet utan hinder
av att det icke äger laga kraft, tager närmast sikte på beslut av det förra
slaget, det vill säga beslut som innefattar tillstånd till utförande av visst
företag med därmed förbundna villkor rörande betalningsskyldighet och
annat. Gives sådant förordnande och vill sökanden begagna sig därav, måste
han fullgöra de med tillståndet förenade villkoren, oavsett om han fullföljer
talan till högre instans. Redan erlagd ersättning får enligt 9 kap. 67 §
ej återkrävas, även om den slutligen bestämmes till lägre belopp. I det fall
då ersättning eller skyddsåtgärd bestämmes i efterhand intager sakägaren
en mindre gynnad ställning, i det han för att kunna påkalla verkställighet,
innan beslutet vunnit laga kraft, måste ställa säkerhet för kostnad och skada,
som drabbar motparten om beslutet ändras; såsom förut utvecklats torde

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

varken nyssberörda stadgande i vattenlagen eller någon föreskrift annorstädes
giva stöd för att i dylikt fall må meddelas förordnande om omedelbar
verkställighet utan skyldighet att ställa säkerhet. Genom lagfästandet av deldomssystemet
kan det antagas komma att inträffa i jämförelsevis många
fall, att ersättning eller skyddsåtgärd fastställes i efterhand. Det är dock att
märka, att förhållandet kan bli aktuellt även eljest då det gäller företag
enligt vattenlagen. Såsom de sakkunniga framhållit uppkommer spörsmålet
bl. a. i fall, då vattendomstolen, sedan tillstånd meddelats till ett företag,
föreskriver åtgärder till förebyggande eller avhjälpande av oförutsedd skada
eller utdömer ersättning därför.

I syfte att förbättra sakägarens ställning i förevarande avseende ha de
sakkunniga föreslagit, att i 11 kap. 67 § vattenlagen skall upptagas en särskild
bestämmelse angående verkställighet i fall, då efter medgivet tillstånd
till ett företag beslut meddelas om skyldighet för företagaren att förbygga
eller avhjälpa skada eller olägenhet eller att utgiva ersättning därför. Vattendomstolen
erhåller enligt denna bestämmelse befogenhet att, när skäl
därtill äro, förordna, att sådant beslut genast skall gå i verkställighet som
om det vunnit laga kraft, således utan skyldighet för vederbörande sakägare
att ställa säkerhet för skada genom verkställigheten. Bestämmelsen blir med
den föreslagna utformningen tillämplig ej blott då uppskov meddelats på
grundval av deldomsreglerna utan över huvud taget då fråga är om beslut
efter det tillståndet redan meddelats. Det synes mig rimligt, att skillnaden
mellan sakägarens ställning i det fall då ersättning eller annan prestationsskyldighet
fastställes i samband med tillståndet och då den bestämmes senare
på detta sätt kan utjämnas. Dock bör understrykas att möjligheten att
meddela verkställighetsförordnande av detta slag innebär ett avsteg från allmänna
regler om verkställighet av underrätts dom och bör utnyttjas med
försiktighet.

Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol har anmärkt, att sakägare
i vattenmål ofta torde stå främmande för möjligheten att påkalla
verkställighet av beslut i ersättningsfrågor, med vilken anmärkning han
torde åsyfta, att verkställighet borde få ske oberoende av förordnande av
vattendomstolen. Det synes emellertid kunna antagas, att domstolarna utan
uttryckligt yrkande av part meddela beslut om verkställighet, när skäl därtill
föreligger.

Vidare ha vattenöverdomstolen samt nyssnämnde vattenrättsdomare påpekat,
att de föreslagna verkställighetsreglerna borde gälla även för det fall
att föreskrifter om ersättning eller om skyddsåtgärder meddelas i samband
med ett efterföljande godkännande av ett redan utfört företag. I praxis torde
på sina håll ha ansetts, att vattendomstolen enligt grunderna för 9 kap.
66 § i sådant fall kan förordna om omedelbar verkställighet utan skyldighet
för den skadelidande att ställa säkerhet.1 Den föreslagna kompletteringen
av It kap. 67 § lägger ej hinder i vägen för ett dylikt förfaringssätt utan
ger tvärtom ytterligare stöd för detsamma. Därest en dammbyggnad eller

1 Jfr N. J. A. 1945 s. 687 (vattendomstolens dom).

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

annat företag i strid mot lagen utföres utan tillstånd av vattendomstol, står
det sålunda klart, att domstolen vid en efterföljande tillståndsprövning är
berättigad att meddela verkställighetsförordnande på samma sätt som om
tillståndet, på sätt bort ske, sökts i förväg.

Det synes mig ej erforderligt att, såsom vattenöverdomstolen ifrågasatt,
meddela särskild bestämmelse angående verkställighet i det fall, då vattendomstolen
i samband med tillstånd till ett företag föreskriver årlig eller eljest
periodiskt bestämd ersättning för uppskovstid. Såsom de sakkunniga anfört
ligger det i sakens natur, att sökanden, i och med att han tager tillståndet i
anspråk, måste rätta sig efter därför stadgade villkor, så länge dessa icke
ändrats i högre instans.

I de sakkunnigas förslag ha de nya verkställighetsreglerna i 11 kap. 67 §
ansetts påkalla viss ändring av 9 kap. 58 § tredje stycket. Sistnämnda lagrum,
som avser att reglera frågan om tiden för avträdande av inlöst fast
egendom i det fall, då verkställighetsförordnande meddelats, anknytes i den
av de sakkunniga föreslagna lydelsen till att vattendomstol meddelat tillstånd
att lösa fast egendom eller meddelat annat tillstånd, som förbundits
med skyldighet i sådant avseende. Stadgandet bör emellertid giva anvisning
om förfarandet även i det fall, att en sökande efter det tillstånd till ett företag
meddelats på yrkande av sakägaren ålägges att lösa fast egendom, och
synes vid sådant förhållande kunna bibehållas i sin nuvarande lydelse.
Däremot böra såsom de sakkunniga föreslagit vidtagas vissa jämkningar av
redaktionell natur i 9 kap. 67 §.

De sakkunniga ha i detta sammanhang även upptagit spörsmålet rörande
rätten till fullföljd i frågor angående verkställighet av domar i vattenmål.
Innebörden av den gällande ordningen i detta hänseende är, såsom anföres
av de sakkunniga, att verkställighetsförordnande kan överklagas av motparten
i samband med fullföljd av talan i själva saken, medan klagan icke
kan föras över vattendomstols underlåtenhet att meddela verkställighetsförordnande.
I denna ordning ha de sakkunniga förordat den ändringen,
att klagan skall tillåtas över vattendomstols underlåtenhet att förordna,
att ett meddelat tillstånd får tagas i anspråk utan hinder av att beslutet
därom icke äger laga kraft. Jag biträder detta förslag, som på sätt de sakkunniga
angivit lämpligast genomföres i form av ett tillägg till It kap. 98 §
vattenlagen av innebörd, att 49 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken i det
avsedda fallet skall äga motsvarande tillämpning. Den avfattning av detta
tillägg som de sakkunniga föreslagit torde böra något jämkas till undvikande
av den misstolkningen, att sökandens motparter skulle äga rätt att utan
samband med fullföljd av talan i själva saken klaga över ett förordnande
om omedelbar verkställighet av tillståndet.

Enligt vad sålunda anförts har It kap. 67 § vattenlagen upptagits i den
av de sakkunniga föreslagna ändrade lydelsen, innebärande att ett nytt
andra stycke inskjutits i paragrafen och vissa jämkningar i övrigt företagits
i densamma, varjämte förut angivna ändringar vidtagits i 9 kap. 67 §
och 11 kap. 98 § samma lag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

II. Utvidgad rätt att taga annans mark i anspråk för
vattenbyggnader ni. in.

Gällande bestämmelser. Vattenlagen innehåller -— vid sidan av de bestämmelser
som reglera en företagares rätt att ingripa i vattenförhållandena
—- även ett flertal stadganden om rätt att taga i anspråk mark för byggnadsändamål
m. ni. I 2 kap. 14 § första stycket vattenlagen stadgas sålunda
att, om så erfordras för ändamålsenligt tillgodogörande av vatten,
å annan tillhörig fastighet får läggas damm, vall eller väg eller ledning
för vattnet. Under samma förutsättning må å annans grund i eller vid
vattendrag verkställas grävning, sprängning eller annan åtgärd till strömbäddens
reglerande eller till förebyggande eller minskande av skada. För
uppkommande intrång skall ersättning utgå enligt reglerna i 9 kap. vattenlagen.

En motsvarighet till stadgandet i 2 kap. 14 § första stycket finnes i
7 kap. 40 §, som närmast gäller vattenavledning men som jämlikt 49 §
samma kap. äger tillämpning även å invallning.

2 kap. 16 § första stycket ger den som vill bygga en vattenkraftstation
möjlighet att tvångsvis förskaffa sig utmål till kraftstationen, om sådant utmål
icke utan oskäliga kostnader annorledes står till buds. Ägare av mark
vid eller i närheten av vattendraget är pliktig att mot ersättning upplåta det
område som för ändamålet oundgängligen tarvas. Tvångsrätten avser att
giva företagaren oinskränkt besittning till visst område. Det är sålunda
fråga endast om upplåtelse, ej avstående av äganderätt.

Beträffande de överväganden som legat till grund för denna inskränkning
må anmärkas följande. I 1910 års kommittéförslag hade tvångsrätten
enligt 2 kap. 16 § anordnats såsom en lösningsrätt, vilket motiverats med
alt det särskilt från fastighetskreditens synpunkt vore av vikt, att en
kraftanläggning och den mark varå densamma vore uppförd vore i samma
ägares hand.1 I 1917 års sakkunnigbetänkande förordades jämväl lösningsrätt,
ehuru kommittéförslagets motivering ej ansågs bärande. De sakkunniga
framhöllo, att när för en strömfallsfastighets räkning mark toges i
anspråk å annan fastighets område utan att äganderättsöverlåtelse skedde,
bleve rättigheten att för det avsedda ändamålet förfoga över marken liksom
rätten till de där gjorda anläggningarna att betrakta såsom ett tillbehör
till strömfallsfastigheten. Om inteckning beviljades i strömfallsfastigheten,
komme såväl servitutsrätten som de för servitutets begagnande
uppförda anläggningarna att tillsammans med strömfallsfastigheten utgöra
föremål för inteckningsrätten. Då servitutsrätten till tiden begränsades
allenast av den omständigheten att dess utövning ej längre medförde

1 1910 års bet. s. 255.

Kungl. Maj. ts proposition nr 52.

någon förmån för huvudfastigheten i därmed avsett hänseende, syntes ej
heller med hänsyn till rättighetens varaktighet någon befogad anmärkning
ur kreditsäkerhetens synpunkt kunna göras. I fråga om utmål för kraftstation
ansågo dock de sakkunniga fog finnas att medgiva äganderättsförvärv.
1 I sitt yttrande över sakkunnigförslaget underströk lagrådet, att
de sakkunniga uppvisat ohållbarheten i åsikten, att äganderättsförv,ärv
skulle vara behövligt ur fastighetskreditens synpunkt. De sakkunnigas
ståndpunkt förmodade lagrådet ha bestämts därav, att det för det allmänna
rättsmedvetandet skulle te sig mest naturligt, att äganderätten till en
byggnad av i allmänhet så bestående natur som en kraftstation och till den
mark, varå byggnaden vore uppförd, låge i samma hand. Med erkännande
härav fann emellertid lagrådet olägenheterna av att utmålet komrne att
bilda en fristående fastighet, som särskilt kunde intecknas och föryttras,
vara så betydande, att ej heller i detta fall rätt borde finnas att tvångsvis
förvärva äganderätten. Lagrådets mening följdes, och enligt 2 kap. 16 §
är markägare sålunda som nämnts endast skyldig att upplåta erforderligt
område till utmål.

Det må emellertid anmärkas att ett undantag från den angivna grundsatsen
numera gäller enligt andra stycket i paragrafen. Detta stadgande har
tillkommit år 1945 i samband med bestämmelserna i 1 kap. 14 § om skyldighet
att låta strömfall tagas i anspråk av annan och innehåller att, då
strömfall tages i anspråk jämlikt sistberörda lagrum, utmål må lösas, om
så erfordras. Anledningen till detta undantag från huvudregeln är den,
att expropriationsmedgivande enligt 1 kap. 14 § kan avse allenast upplåtelse
av rätt till strömfall och att därför strömfallsfastighet kunde komma
att saknas, om icke exproprianten hade möjlighet att med äganderätt förvärva
erforderligt utmål.

Det må framhållas att bestämmelsen i 9 kap. 48 § om förhöjning i vissa
fall av ersättning utöver fulla värdet omfattar intrång enligt 2 kap. 16 §
men däremot icke intrång enligt 2 kap. 14 § första stycket. I vattenlagens
ursprungliga lydelse föreskrevs förhöjning av ersättningen, även i det senare
fallet. Visserligen hade något stadgande därom icke upptagits vare
sig i 1910 års kommittéförslag eller i 1917 års sakkunnigbetänkande. Såsom
förut anmärkts vid togs emellertid beträffande tvångsrätten enligt
2 kap. 16 § den ändringen i förhållande till kommitté- och sakkunnigförslagen
att endast upplåtelse, ej förvärv av äganderätt, finge ske. I samband
härmed uttalade departementschefen, att han ansåge att ersättningen
vid intrång enligt 2 kap. 16 § likväl borde utgå med förhöjning ävensom
att konsekvensen då fordrade att förhöjning tillämpades även beträffande
intrång enligt 2 kap. 14 § första stycket. Redan kort tid efteråt, i samband
med genomförandet år 1920 av den nya lagstiftningen angående torrläggning,
borttogs emellertid förhöjningsregelns tillämplighet såvitt angick
intrång enligt 2 kap. 14 § första stycket. Såsom skäl härför anförde de särskilda
sakkunniga, vilka tillsattes för överarbetning av 1910 års kommitté 1

1917 års bet. s. 2''öG.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

förslag i de delar som avsågo bl. a. torrläggning, i sitt år 1919 avgivna
betänkande följande. I kommittéförslaget liksom i de sakkunnigas förslag
hade för vattenavledning och invallning föreslagits bestämmelser, som på det
närmaste anslöte sig till stadgandet i 2 kap. 14 §. Jämväl det intrång som
vållades genom upptagande av dike å annans mark vore i allt väsentligt av
likartad beskaffenhet. Enligt kommittéförslaget skulle i båda dessa fall
ersättning utgå utan förhöjning, något som också överensstämde med 1879
års dikningslags bestämmelser i ämnet. Det syntes de sakkunniga icke böra
ifrågakomma att frångå den gällande rättens ståndpunkt i detta hänseende.
Denna uppfattning syntes emellertid böra föranleda, att jämväl intrång enligt
2 kap. 14 § första stycket ersattes endast med fulla värdet. Särskilt i
fråga om vattenreglering skulle det ej sällan möta stora vanskligheter att
avgöra, huruvida ett intrång av ifrågavarande beskaffenhet skulle bedömas
enligt 2 eller 7 kap. och det kunde i varje fall icke anses lämpligt att
ersättningstagarens ställning gjordes beroende av hur ett dylikt avgörande
utfölle. Av dessa skäl ansågs stadgandet i 9 kap. 48 § böra underkastas
jämkning i antytt hänseende.1

Enligt 14 kap. 5 § kan tillträde till annans fastighet beredas den som för
uppgörande av plan eller eljest såsom förberedelse till företag enligt vattenlagen
vill verkställa mätningar, avvägningar eller andra undersökningsarbeten.
Tillståndet meddelas av länsstyrelsen. Vid undersökningsarbetets utförande
skall så förfaras, att skada därav ej eller endast såvitt den är oundviklig
orsakas annan. Växande träd få ej fällas utan särskilt medgivande av
länsstyrelsen. För skada och intrång som vållas av arbetet skall ersättning
gäldas med fulla värdet. Tvist härom handlägges vid allmän domstol. Den
som verkställer arbetet är pliktig att, om länsstyrelsen anser det erforderligt,
före arbetets påbörjande ställa säkerhet för ersättningens gäldande.

De sakkunniga. De sakkunniga förklara att det gjorts gällande, att stadgandet
i 2 kap. 14 § icke gåve vattendomstolen tillräcklig möjlighet att
föreskriva åtgärder till avhjälpande av olägenheter av ett vattenbyggnadsföretag.
Härom anföres närmare:

Man har särskilt framhållit den begränsning som ligger i uttrycket »i eller
vid vattendrag». Orden »vid vattendrag» torde visserligen icke böra tolkas
alltför restriktivt. Några betänkligheter synas knappast möta mot att tilllämpa
lagrummet exempelvis då en väg, som blir överdämd, lämpligen kan
omläggas i ny sträckning över högre belägen mark men vederbörande markägare
icke vill medgiva detta. Vattendomstolarna torde också i stor utsträckning
medgiva tvångsrätt i sådana fall. I vissa situationer torde dock den
begränsning, som trots allt ligger i orden »i eller vid vattendrag», kunna
bereda svårigheter. Ett exempel erbjuda de i flera större kraftverksmål nu
aktuella frågorna om särskilda anordningar för uppfödning av laxyngel.
Till uppfödningsdammar behövas avsevärda områden, vilka skola uppfylla
alldeles speciella krav i fråga om tillgång till vatten av viss beskaffenhet,
näringstillgång in. in. Stundom måste dammarna förläggas vid något bi -

1 1919 års bet. sid. 250.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

vattendrag långt från det kraftverk som ger anledning till åtgärderna; det
kan till och med tänkas, att den lämpligaste platsen finnes inom ett annat
vattensystem. Det förefaller tvivelaktigt om 2 kap. 14 § i sin nuvarande
lydelse ger en kraftverksägare möjlighet att i sådana fall tvångsvis taga de
erforderliga områdena i anspråk. En dylik möjlighet bör dock stå till buds,
då åtgärderna avse att tjäna ett allmänt intresse.

För att tillgodose behovet av tvångsrätt i fall, sådana som de nämnda, har

1 det av de sakkunniga upprättade lagförslaget den ändringen vidtagits i

2 kap. 14 § första stycket, att orden »i eller vid vattendrag» uteslutits, i samband
varmed en viss redaktionell jämkning skett. Genom den föreslagna
ändringen undanröjes, framhålla de sakkunniga, också varje anledning till
tvekan om lagrummets tillämplighet t. ex. i det förut berörda vägomläggningsfallet.
Motsvarande ändring föreslås i 7 kap. 40 §.

I fråga om 2 k a p. 16 § uttala de sakkunniga att det framhållits såsom
en brist, att skyldighet att upplåta utmål förelåge endast vid kraftverksbyggen.
Denna begränsning finna även de sakkunniga onödigt snäv och
föreslå, att skyldighet att upplåta utmål för vattenkraftstation utvidgas
till att avse utmål även för annan byggnad i vatten. De sakkunniga anföra:

De ekonomiska intressen, som härigenom kunna få vika, äro i allmänhet
icke på långt när av samma storleksordning som de vilka beröras av förändringar
i själva vattenförhållandena. Ändringen medför först och främst,
att lagrummet blir tillämpligt icke blott i fråga om företag för tillgodogörande
av vattenkraft utan även där fråga är om tillgodogörande av vatten
annorledes än såsom drivkraft. Såsom exempel kan nämnas, att någon
önskar utnyttja ett honom tillhörigt vattenområde för anordnande av en
ytvattentäkt med tillhörande pumpstation men icke förfogar över lämplig
mark för pumpstationen; han kan då få rätt att uppföra densamma å annan
tillhörig mark som erbjuder gynnsammare betingelser härför. Skyldighet
att upplåta utmål kommer vidare — till följd av de i 3 kap. 2 § andra
stycket och 26 § första stycket gjorda hänvisningarna till 2 kap. — att
förefinnas till förmån för regleringsföretag enligt 3 kap., därest de kräva
byggnader eller anordningar av sådan art, att särskilt utmål kan anses
behövligt (t. ex. bostad för dammvakt eller maskinella anordningar för manövrering
av dammluckor).

Omfattningen av ifrågavarande tvångsrätt synes lämpligen kunna bestämmas
så, att skyldigheten att upplåta utmål förklaras avse det område
som tarvas för byggnaden (i betydelsen »byggnad i vatten») och därmed förenade
anläggningar. Uttryckssättet ansluter sig till bestämmelsen ill kap.
62 § 2 mom. om vad strömfallsfastighet bör omfatta. Enligt gällande lag,
vilken såsom förut nämnts endast avser kraftverksbyggen, får utmål ej
tagas i anspråk annat än för själva kraftstationen med eventuellt tillhörande
elektrisk utrustning. Även i detta hänseende har stadgandet synts
vara alltför begränsat. I förhållande till vad som för närvarande gäller
innebär den föreslagna formuleringen, såvitt angår utmål för vattenkraftstation,
en utvidgning av tvångsrätten så till vida, att kraftverksbyggaren
får möjlighet att tvångsvis förvärva rätt att disponera mark för uppförande
av exempelvis maskinistbostad. Uttrycket »därmed förenade anläggningar»
får däremot — för att anknyta till ett i förarbetena till vattenlagen anfört
exempel — icke fattas så, att tvångsrätten skulle gälla även mark för en
industriell anläggning, i vilken kraften är avsedd att utnyttjas. Att särskilt

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

angiva, att utmål för kraftstation skall omfatta för elektrisk utrustning
erforderlig mark, synes vara överflödigt.

De sakkunniga ha även upptagit frågan, huruvida den i 2 kap. 16 § stadgade
formen för områdes ianspråklagande — upplåtelse, ej avstående av
äganderätt — vore tillfredsställande. Efter eu redogörelse för förarbetena
till stadgandet anföra de sakkunniga:

Enligt de sakkunnigas mening tala övervägande skäl för alt utmål skall
kunna lösas med äganderätt. Åtminstone när det gäller större och dyrbarare
anläggningar kan det praktiskt taget aldrig bli tal om att utmålet skulle
återgå till markägaren, och det synes i sådana fall vara ganska meningslöst
att förvägra anläggningens ägare att lösa området. För att förebygga olämpliga
fastighetsbildningar torde emellertid möjligheten till äganderättsförvärv
böra begränsas till att gälla område som är avsett att utgöra eller ingå
i strömfallsfastighet. Då vattenrättsdomaren enligt särskild föreskrift i
11 kap. 62 § 2 mom. är skyldig att i mål angående byggnad för tillgodogörande
av vatten ha uppmärksamheten riktad på frågan om bildande av
lämplig strömfallsfastighet, får det förutsättas, att inlösen av ett område,
som icke är ägnat att ensamt utgöra strömfallsfastighet, medgives endast
om det föreligger garantier för att området kommer att sammanläggas med
annan mark som finnes böra ingå i strömfallsfastigheten. Det är härvid
att märka, att område, som löses enligt vattenlagen, automatiskt blir fritt
från penninginteckningar (inteckningsförordningen 24 § 1 inom.), liksom
från inteckningar för andra rättigheter som ej av särskild anledning alltjämt
skola gälla (jfr 45 § tredje stycket in. fl. lagrum i inteckningsförordningen),
något som bör underlätta sammanläggning. Framhållas må
även, att lagrådets uttalande rörande olägenheterna av att utmål, om det
finge förvärvas med äganderätt, konime att bilda en fristående fastighet,
som särskilt kunde intecknas och föryttras, hör ses mot bakgrunden av det
förhållandet, att det vid tiden för vattenlagens tillkomst ännu icke för landsbygdens
del fanns någon lagstiftning om sammanläggning av fastigheter; en
sådan kom till stånd först med 1926 års lag i ämnet. Numera förhåller det
sig i själva verket så, att införandet av lösningsrätt till utmål skulle skapa
bättre förutsättningar för bildandet av strömfallsfastigheter av den typ som
i vattenlagen angivits såsom önskvärd.

I anslutning till det senast anförda må ett påpekande göras angående den
omfattning i vilken en fastighetsägare skall vara skyldig att med äganderätt
avstå mark till utmål. Det särskilda villkor som angivits för skyldighet
att avstå äganderätten — att marken är avsedd att utgöra eller ingå i
strömfallsfastighet — åsyftar ej att begränsa sökandens rätt att erhålla
erforderlig mark till ett mindre område än om han nöjt sig med servitutsrätt.

I de sakkunnigas lagförslag har, i överensstämmelse med vad sålunda av
de sakkunniga anförts, ett stadgande som generellt möjliggör äganderättsförvärv
av mark, vilken är avsedd att utgöra eller ingå i strömfallsfastighet,
fått ersätta det nuvarande andra stycket i 2 kap. 16 §.

Ett motsvarande stadgande har av de sakkunniga upptagits i 7 kap. 40 §.
Till stöd härför anföra de sakkunniga:

Om den i 2 kap. 16 § första stycket stadgade skyldigheten att upplåta utmål
utsträckes att gälla till förmån för byggnad i vatten oavsett byggnadens
art, kommer lagrummet, såsom förut framhållits, att kunna åberopas
även i mål om vattenreglering enligt 3 kap. Konsekvensen synes kräva, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

ett motsvarande stadgande upptages bland bestämmelserna om vattenavledning
i 7 kap. Så har också skett i lagförslaget, där stadgandet placerats
såsom ett andra stycke i 40 §. Stadgandet innehåller att, om särskilt utmål
är behövligt för byggnad eller anordning, som erfordras för ett vattenavledningsföretag,
samt sådant utmål icke utan oskäliga kostnader annorledes
står till buds, ägare av därför lämpad mark är pliktig att mot ersättning
upplåta det område som tarvas för ändamålet. Till följd av bestämmelsen
i 7 kap. 49 § får stadgandet motsvarande tillämpning med avseende
å invallningsföretag. Den praktiska betydelsen av denna utvidgade tvångsrätt
till förmån för torrläggningsintresset torde icke vara synnerligen stor.
Såsom exempel på ändamål, för vilka det kan vara nödvändigt att disponera
över annan tillhörigt område, må nämnas uppförande av pumpstation
för en invallning.

De sakkunniga ha jämväl upptagit frågan om en företagares rätt att
tillfälligt taga annans mark i anspråk. Härom anföra
de sakkunniga:

Det har för de sakkunniga framhållits, att ägare av mark, som endast
tillfälligt behöver tagas i anspråk för genomförande av ett visst företag, borde
vara skyldig att mot ersättning tåla intrånget härav. Vad som åsyftas är
plats för byggnader och anordningar, vilka endast erfordras under själva
byggnadstiden. Otvivelaktigt förekommer det stundom, att en företagare
nödgas betala oskäligt hög ersättning för rätten att taga mark i anspråk
för dylika ändamål. Genom tillskapandet av en tvångsrätt av nyss angiven
innebörd skulle man råda bot på detta missförhållande. Några betänkligheter
mot en sådan tvångsrätt synas icke behöva möta.

Bestämmelser i förevarande ämne synas lämpligen kunna upptagas i en
särskild paragraf, som inskjutes efter 5 § i 14 kap. Den närmare utformningen
av bestämmelserna torde med fördel kunna ske med ledning av bestämmelserna
i sistnämnda paragraf om rätt att å annans fastighet verkställa
förberedande undersökningar. Det torde sålunda i princip böra ankomma
på länsstyrelsen att förordna om markens upplåtande. Förordnande
som nu nämnts bör dock icke få meddelas förrän tillstånd till företaget
lämnats enligt vattenlagen. Under uttrycket »tillstånd till företaget» inbegripes
jämväl sådant särskilt byggnadstillstånd som avses ill kap. 66 § 1
mom. i dess av de sakkunniga föreslagna lydelse. Ehuru behovet av en
tvångsrätt i nu åsyftat hänseende är mest framträdande i fråga om kraftverks-
och regleringsföretag, torde det icke finnas anledning att begränsa bestämmelsernas
räckvidd till sådana företag. De böra således, liksom bestämmelserna
i 14 kap. 5 §, äga tillämpning med avseende å företag enligt vattenlagen
över huvud. De ändamål, för vilka tvångsrätten skall kunna utövas,
synas lämpligen kunna preciseras sålunda, att det skall vara fråga om tillfälligt
ianspråktagande av mark för arbetarbostäder eller andra byggnader,
väg, upplagsplats, arbetsmaskiner eller dylikt. Beträffande ersättning för
skada och intrång torde bestämmelser, motsvarande de i 14 kap. 5 § upptagna,
böra meddelas. Det bör sålunda föreskrivas, att ersättning skall gäldas
med fulla värdet samt att, om länsstyrelsen prövar det nödigt, säkerhet för
ersättningens gäldande skall ställas innan medgivandet att taga marken i anspråk
begagnas. Eventuell tvist om ersättningens belopp kommer, liksom i
det i 14 kap. 5 § behandlade fallet, i princip att tillhöra allmän domstols
prövning.

För den händelse, att fråga om rätt att för visst företag tillfälligt taga annans
mark i anspråk uppkommer redan under det ansökan om tillstånd till

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

företaget är under behandling vid vattendomstol eller inför synemän, skulle
det i regel innebära en onödig omgång att låta frågan prövas av länsstyrelsen.
Det synes därför böra stadgas, att i sådana fall medgivande att taga
marken i anspråk må, om tillstånd meddelas till företaget, lämnas av vattendomstolen
resp. synemännen. Beträffande vattendomstols beslut i sådan
fråga torde av It kap. 67 § följa, att domstolen kan förordna om omedelbar
verkställighet.

Om vattendomstol eller synemän lämna medgivande som nu nämnts, torde
det ofta vara praktiskt, att även ersättning för uppkommande skada och intrång
fastställes av vattendomstolen resp. synemännen. I den mån parterna
äro ense om en dylik ordning, lärer intet hinder däremot möta. Vattendomstol
torde också med stöd av It kap. 22 § kunna ingå i prövning av sådan
ersättningsfråga som nu avses, även om blott ena parten begär det. En föreskrift
om att ersättning i här åsyftade fall obligatoriskt skall fastställas av
vattendomstolen resp. synemännen synes ej påkallad. Emellanåt torde det
vara svårt att bestämma ersättningen på förhand, och det kan då vara lämpligare
att ersättningsfrågan, om uppgörelse icke träffas, får bli föremål för
särskild rättegång vid allmän domstol.

Huruvida säkerhet skall behöva ställas för ersättning för skada eller intrång,
som kan uppkomma genom att mark tillfälligt tages i anspråk enligt
medgivande av vattendomstol eller synemän, bör prövas i samband med att
medgivandet lämnas.

I det lagförslag som av de sakkunniga utarbetats ha bestämmelser, utformade
i enlighet med de anförda synpunkterna, upptagits såsom 5 a § i 14
kap. vattenlagen.

Yttrandena. De sakkunnigas förslag i de delar varom nu är fråga har
i de flesta remissyttrandena tillstyrkts eller lämnats utan erinran. I några
fall ha emellertid invändningar framkommit.

I anslutning till de föreslagna ändringarna i 2 kap. 14 § ifrågasätter
vattenråttsdomaren i Norrbygdens vattendomstol, huruvida icke förhöjning
enligt 9 kap. 48 § borde tillämpas å intrång enligt nämnda stadgande. Vattenrättsdomaren
framhåller att vid stora kraftuthyggnadsföretag stundom
förekomme arbeten av ifrågavarande slag vilka vore synnerligen omfattande.
Vare sig en fastighet förlorade mark på det ena eller andra sättet torde
skadan till sina verkningar i regel bli tämligen likartad, och den i förarbetena
till 9 kap. 48 § vattenlagen i första hand angivna grunden till att
ersättning borde utgå med förhöjning, nämligen att inskränkning skedde i
möjligheten av den fasta egendomens framtida utveckling till ökad produktivitet,
kunde vara för handen jämväl där skadan ej vore en omedelbar följd
av ändrade vattenståndsförhållanden. Genom att de sakkunniga föreslagit
en utvidgad rätt att enligt 2 kap. 14 § vattenlagen taga annans mark i anspråk
ökades behovet av att bestämmelserna om ersättning med förhöjning
toges under omprövning. Även länsstyrelsen i Jämtlands län yrkar att 9
kap. 48 § göres tillämplig å intrång enligt 2 kap. 14 § första stycket.

De föreslagna ändringarna i 2 kap. 16 § ha föranlett erinringar av
kammarkollegiet, som bl. a. framhåller, att uttrycket »det område, som tar -

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

vas för byggnaden och därmed förenade anläggningar» närmast ledde tanken
till de med en kraftstation förenade industriella anläggningarna, för
vilka utmål enligt de sakkunnigas motiv icke skulle erhållas. Ett annat
skrivsätt vore önskvärt. Kollegiet ställer sig över huvud taget tveksamt beträffande
lämpligheten att utvidga rätten till utmål till byggande i vatten
utan någon begränsning. Det funnes anläggningar, där vattnets användning
vore det väsentliga i proceduren såsom badhus, tvättinrättningar, ångpanneanläggningar.
Meningen torde ej vara att lämna utmål till dem utan endast
för anordningar för vattnets användning såsom drivkraft eller för dess uppfordring.
Detta borde komma till uttryck i lagtexten.

I fråga om rätt att tillfälligt taga annans mark i anspråk
(14 kap. 5 a § i förslaget) förklarar kammarkollegiet, att företagaren
i saknad av en sådan rätt ibland kunde bli tvungen att foga sig efter
markägarens anvisningar eller betala en dryg eller oskälig ersättning. Genom
det föreslagna stadgandet i 14 kap. 5 a § torde rollerna bli helt omkastade.
Företagaren finge taga i anspråk vilket område han önskade och betalade
därför ersättning allenast för skada eller intrång med fulla värdet. Det
ingrepp varom här vore fråga vore ingalunda jämförligt med undersökningsarbeten,
som avsåges i 14 kap. 5 §. Både till omfattning, varaktighet och skadeverkningar
kunde detta »tillfälliga» ingrepp i markägarens rätt vara av
en helt annan storleksordning. Det syntes därför vara berättigat att i överensstämmelse
med 5 § expropriationslagen uppställa det villkoret för medgivandet,
att företagarens markbehov icke kunde på annat sätt lämpligen tillgodoses.
Dessutom borde i överensstämmelse med regeln i 2 kap. 2 § vattenlagen
krävas, att anordningarna skulle så förläggas och arbetena så utföras,
att ändamålet kunde utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och
olägenhet för markägaren eller annan. Företagaren borde också vara skyldig
att vid upplåtelsetidens slut återställa de upplåtna områdena i förutvarande
skick, om så påfordrades och det ej kunde anses oskäligt. Huruvida
de sakkunniga åsyftat att i den föreslagna 5 a § i 14 kap. göra ersättningsskyldigheten
mera begränsad än enligt 9 kap., framginge ej av promemorian.
De i 9 kap. 1 § använda orden »förlust, skada eller intrång» syntes ej
innebära eu begreppsmässig bestämning av de skilda anledningarna till ersättningsskyldighet
utan en gradering med »förlust» som uttryck för det
starkaste ingreppet i den skadelidandes rätt och »intrång» för det svagaste.
Några skäl att i de fall, som vore avsedda att regleras av 14 kap. 5 a §, begränsa
ersättningsskyldigheten snävare än i 9 kap. förelåge ej. Då åker och
äng in. m. även genom den tillfälliga användningen kunde bli obrukbara
för framtiden, borde det vara anledning att även i dessa fall tillämpa reglerna
i 9 kap. 48 § om 50 procent förhöjning av ersättningen. Förhöjningen torde
även bidraga till att avhålla företagaren från att utan tvingande skäl taga
mera värdefull mark i anspråk. Medgivande att tillfälligt taga mark i
anspråk borde ej lämnas av länsstyrelse utan av vederbörande vattendomstol.
Tillståndet borde endast lämnas i redan anhängiga mål, ej särskilt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

Riksförbundet landsbygdens folk anser i likhet med kammarkollegiet, att
sökanden borde förpliktas återställa i anspråk tagen mark i sitt ursprungliga
skick, därest ej annan frivillig uppgörelse träffades med markägaren.

Advokatsamfundets styrelse avstyrker helt den föreslagna tvångsrätten,
som enligt styrelsens mening kunde ha mycket vittgående verkningar och
mycket kännbart ingripa i markägarens intressen. Fastigheten kunde bli
helt förändrad under en mångårig byggnadstid. Större delen av eu mindre
fastighet kunde komma att tagas i anspråk, och förutsättningarna för fastighetens
brukande för långa tider förändras. Även andra olägenheter av
skilda slag kunde uppstå, t. ex. genom att bostäder, matserveringar och nöjeslokaler
för flera hundra arbetare uppfördes kanske alldeles intill fastighetsägarens
hemvist. Styrelsen tillägger att, därest förslaget skulle genomföras,
ordningen för ersättningens fastställande borde förenklas. Ersättningen
borde sålunda icke i vissa fall bestämmas av vattendomstolen och i
andra av allmän domstol. Samma regler borde gälla antingen länsstyrelsen,
vattendomstolen eller synemännen lämnade tillstånd till ianspråktagandet.
Det mest ändamålsenliga vore, att vattendomstolen i samtliga fall fastställde
ersättningen.

Departementschefen. De sakkunniga ha för att underlätta genomförandet
främst av vattenkraft- och vattenregleringsföretag förordat vissa ändringar
i 2 kap. 14 och 16 §§ ävensom upptagande av ett särskilt stadgande om rätt
att tillfälligt taga mark i anspråk under byggnadstid.

Förslaget till ändrad lydelse av 2 kap. 14 § har till ändamål att upphäva
den begränsning som innefattas i uttrycket »i eller vid vattendrag». Genom
borttagande av detta uttryck skapas möjlighet att tvångsvis taga i anspråk
mark, som erfordras exempelvis för fiskuppfödningsdammar, och tvekan om
lagrummets tillämplighet i vissa andra avseenden undanröjes. Förslaget har
ej rönt några gensagor vid remissbehandlingen och jag anser mig för egen
del böra biträda detsamma.

Vad angår 2 kap. 16 § innebär förslaget en utvidgning i två avseenden. För
det första utsträckas de ändamål, för vilka den i lagrummet stadgade tvångsrätten
må tagas i anspråk, till att omfatta även annan byggnad i vatten än
vattenkraftstation, varjämte mark får tagas i anspråk ej blott för själva
byggnaden utan jämväl för därmed förenade anläggningar (maskinistbostad
o. dyl.). För det andra skall enligt förslaget sådant område som är avsett
att ingå i strömfallsfastighet få lösas med äganderätt, vilket icke för närvarande
tillätes.

I likhet med kammarkollegiet är jag tveksam rörande lämpligheten av att
utvidga tvångsrätten till utmål till att gälla allt byggande i vatten. Den enligt
2 kap. 14 § första stycket medgivna rätten att tvångsvis taga mark i
anspråk till utmål i en mera begränsad bemärkelse (damm, vall eller väg
eller ledning för vattnet) är inskränkt till företag för tillgodogörande av vatten.
Innebörden av begreppet tillgodogörande av vatten är måhända i detta
sammanhang något oklar. I praxis lärer ej ha rått någon tvekan om att be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 5:2,

stäniinelsea (enligt hänvisningarna i 3 kap. 2 och 26 §§) är tillämplig å vattenreglering,
ehuru dylikt företag väl ej avser tillgodogörande av vatten i
egentlig mening. Genom den angivna begränsningen uteslutas emellertid
från tvångsx-ätten sådana fall, då mark behöver tagas i anspråk till landfäste
för brobyggnad o. dyl. En motsvarande begränsning torde böra ske
vid den föreslagna utvidgningen av tvångsrätten enligt 2 kap. 16 §, så att
denna alltså förklaras skola gälla allenast byggnad för vattnets tillgodogörande.
Det är uppenbarligen icke avsikten att tvångsrätten skall omfatta
mark som erfordras för sådan industriell anläggning, där vattenkraften eller
vattnet avses skola utnyttjas. Att den föreslagna lagtexten skulle kunna
vålla tvekan i detta avseende synes mig ej behöva befaras.

I ett till chefen för kommunikationsdepartementet i september 1951 avgivet
betänkande ha 1946 års vatten- och avloppssakkunniga framlagt förslag
bl. a. till lag om vatten- och avloppsanläggningar. Vid ett genomförande av
detta lagförslag kommer den ifrågavarande ändringen i 2 kap. 16 § vattenlagen
att bli betydelselös såvitt angår utmål för ytvattentäkt.1 Då det för
närvarande är ovisst vid vilken tidpunkt och i vilken form det av nämnda
sakkunniga framlagda förslaget kommer ätt genomföras, har jag dock icke
vidtagit någon jämkning i fråga om tillämpligheten i berörda avseende av
den nu förordade utvidgningen av 2 kap. 16 §.

De skäl som de sakkunniga anfört för att utmål för vattenkraftstation
bör kunna lösas med äganderätt synas mig övertygande. Jag biträder sålunda
förslaget i denna del.

Vad angår rätt att tillfälligt taga annans mark i anspråk under byggnadstid
ha de sakkunniga föreslagit införande av eu särskild bestämmelse
i 14 kap., enligt vilken sådan rätt, efter det tillstånd till ett företag lämnats
av vattendomstol, finge medgivas av länsstyrelse. Även vattendomstol resp.
synemän skulle emellertid enligt förslaget kunna lämna sådant medgivande,
när begäran därom framställdes i ansökningsmålet eller vid syneförrättningen.

Möjligheten att tillfälligt taga mark i anspråk för arbetarbostäder in. m.
är en nödvändig betingelse för genomförandet av arbetet på en vattenbyggnad
av större omfattning. Det synes cj tillfredsställande att företagaren alltid
skall vara hänvisad till att träffa frivillig överenskommelse med vederbörande
markägare. Jag finner mig därför böra tillstyrka att ett stadgande
i ämnet upptages i vattenlagen. Rent principiellt kan det synas riktigt att
ett dylikt stadgande om temporärt utnyttjande av annans mark placeras i
14 kap. och utformas efter mönster av 5 § i nämnda kap. Emellertid kan
ett sådant utnyttjande innebära betydande intrång och medföra stora ekonomiska
konsekvenser. Jag anser därför lämpligare, att den erforderliga
lagregleringen sker genom en utvidgning av tvångsrätten enligt 2 kap. 14
så att den kommer att omfatta intrång även av denna mera tillfälliga karaktär.
Härigenom kommer frågan om utövande av tvångsrätten och villkoren
därför alltid att prövas av vattendomstol; som regel lärer frågan bli aktuell
redan i samband med vattendomstolens prövning av ansökningen angående

1 .Jir SOU 1951: 26 s. 257.

(i Hihang till riksdagens protokoll I!)ä2. I smnl. A''r ö‘Z.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

tillstånd till vederbörande företag och kan då prövas av vattendomstolen i
samband därmed. Vidare blir det av kammarkollegiet uttalade önskemålet
om vissa uttryckliga begränsningar beträffande tvångsrättens utövning i
huvudsak tillgodosett. Sålunda kommer föreskriften i 2 kap. 17 §, att tomtplats,
trädgård eller park ej må tagas i anspråk där det utan synnerlig
olägenhet kan undvikas, att bli tillämplig. Det kan ej anses erforderligt att
i detta hänseende införa mera restriktiva bestämmelser än som gälla för stadigvarande
ianspråktagande av annans mark. Vad angår önskemålet, alt
föreskrift måtte meddelas angående skyldighet för företagaren att återställa
marken i samma skick som det vari den övertogs, är det tydligt att domstolen
har att med beaktande av omständigheterna pröva i vilken omfattning
åtgärder som kunna medföra ett bestående intrång må medgivas. Beträffande
ersättning bli reglerna i 9 kap. tillämpliga.

Kammarkollegiet har även ifrågasatt, huruvida icke föreskriften om förhöjning
av ersättningen utöver fulla värdet (9 kap. 48 §) borde göras tilllämplig
i fall då mark tillfälligt tages i anspråk för nu ifrågavarande ändamål.
Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol och länsstyrelsen i
Jämtlands län ha framfört det önskemålet att förhöjningsregeln över huvud
borde gälla intrång enligt 2 kap. 14 § första stycket. Såsom anmärkts
i samband med översikten av gällande rätt var förhöjningsregeln i vattenlagens
ursprungliga lydelse tillämplig å intrång enligt 2 kap. 14 § första
stycket, i vilket avseende dock ändring vidtogs i samband med torrläggningslagstiftningens
genomförande år 1920. Jag anser mig ej nu kunna upptaga
frågan om en återgång till vattenlagens ursprungliga ståndpunkt.

På grund av det anförda har jag upptagit 2 kap. 14 § första stycket i ändrad
lydelse enligt de sakkunnigas förslag med det tillägg, att mark må tillfälligt
tagas i anspråk jämväl för arbetarbostäder eller andra byggnader,
väg, upplagsplats, arbetsmaskiner eller dylikt. 7 kap. 40 § första stycket
har omarbetats så att det erhållit en mot 2 kap. 14 § första stycket svarande
avfattning. Beträffande företag enligt 5, 6 och 8 kap. samt företag
för utnyttjande av grundvatten synas några olägenheter vid tillämpningen
av gällande rätt ej ha försports, varför motsvarande ändringar i dessa kap.
icke äro påkallade.

Talan, som enligt den nya lydelsen av 2 kap. 14 § första stycket utan
samband med ansökningsmål väckes om rätt att tillfälligt taga mark i anspråk,
skall behandlas såsom stämningsmål (11 kap. 17 § 29).

I överensstämmelse med det anförda har vidare 2 kap. 16 § givits ändrad
avfattning. Ett med den nya lydelsen av 2 kap. 16 § första stycket överensstämmande
stadgande har såsom föreslagits av de sakkunniga upptagits såsom
ett nytt andra stycke i 7 kap. 40 §. Konsekvensen synes fordra, att ersättning
för intrång enligt detta nya stadgande utgår med förhöjning, varför
en jämkning i detta syfte vidtagits i 9 kap. 48 §.

Ill kap. 17 § 29 har vidtagits en mindre jämkning, så att bestämmelsen
kommer att täcka även det fall då utmål enligt 2 kap. 16 § löses med äganderätt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

III. Förberedande av vissa företag- enlig-t vattenlagen

in. in.

Gällande bestämmelser. Sedan en ansökan inkommit till vattendomstolen,
är den första åtgärd vattenrättsdomaren har att vidtaga — efter eventuellt
föreläggande om komplettering av ansökningshandlingarna — att utfärda
kungörelse om ansökningen. Bestämmelser härom finnas i 11 kap. 32 §
vattenlagen. Kungörelsen skall innehålla uppgift om de fastigheter som beröras
av ansökningen, om aktförvarare hos vilken parterna kunna taga del
av handlingarna i målet, om sättet för kallelser och andra meddelanden till
parterna samt om den tid inom vilken erinringar mot ansökningen skola
avgivas. Det är icke nödvändigt att alla fastigheter namngivas i kungörelsen,
utan de kunna utmärkas med gemensam geografisk eller annan beteckning,
om det kan ske på oförtydbart sätt. Är det sökandens avsikt att tillgodogöra
sig annan tillhörig vattenkraft, skall särskild uppgift därom lämnas. Kungörelsen
skall enligt 11 kap. 33 § för uppläsande i kyrkan avsändas till pastorsämbetet
i den eller de församlingar, där fastigheter som oinförmälas i
kungörelsen äro belägna, samt offentliggöras i en eller flera av ortens tidningar
och i regel även i allmänna tidningarna. Vidare skall personlig underrättelse
översändas till ägare av de berörda fastigheterna och kända nyttjanderättshavare.

Om fastighet som beröres av ansökningen tillhör eller nyttjas av kronan
eller allmän anstalt, skall enligt 11 kap. 34 § underrättelse om kungörelsens
innehåll översändas till länsstyrelsen i det län där fastigheten är belägen.
Länsstyrelsen har då att förordna ombud till bevakande av kronans eller
anstaltens rätt eller, där sådant bevakande tillkommer annan myndighet,
överlämna underrättelsen till denna.

I regel skall även, enligt vad som stadgas i 11 kap. 35 § 1 inom., ett exemplar
av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen översändas till kammarkollegiet.
Kollegiets uppgift är att, där det prövas nödigt, föra talan för
tillgodoseende av de allmänna intressen, som kunna vara i fråga. Allmänt
ombud, som för sådan talan, åligger att på begäran tillhandagå dem, vilkas
rätt beröres i saken, med kostnadsfria råd angående bevakande av deras
rätt. För den händelse någon part anser att på grund av företagets omfattning
eller eljest sådant åliggande bör uppdragas åt annan än allmänt ombud,
skall han göra anmälan därom hos länsstyrelsen i det län, inom vilket det
företag eller den åtgärd ansökningen avser huvudsakligen skall verkställas.
Länsstyrelsen kan då, där så prövas erforderligt för tillvaratagande av sakägarnas
rätt, förordna särskild person att på sätt ovan nämnts biträda dem.

Även fiskeristyrelsen skall, enligt It kaj). 36 §, i regel erhålla ett exemplar
av ansökningshandlingarna och kungörelsen. Om fiskeristyrelsen vid granskning
av handlingarna finner uppenbart att fiskens upp- och nedgång eller
eljest fiskeriintresse icke kan röna inverkan av företaget, skall meddelande

Kungl. Maj:ts proposition nr ö~.

härom lämnas vattenrättsdomaren. I annat fall skall styrelsen förordna fiskeritjänsteman
att avgiva yttrande, huruvida fiskerinäring av betydenhet
kan genom företaget lida väsentligt förfång, samt vilka särskilda åtgärder,
utöver vad sökanden föreslagit, som kunna erfordras till skydd för fisket.
Finner den förordnade att yttrande icke kan avgivas utan undersökning å
platsen, skall han göra anmälan därom hos vattenrättsdomaren. Denne har
då att uppdraga åt den av fiskeristyrelsen förordnade eller annan av styrelsen
föreslagen fiskeritjänsteman att åt vattendomstolen verkställa undersökning
och avgiva utlåtande enligt de närmare bestämmelser som i 11 kap. 45 §
meddelas angående sakkunnigundersökning i vattenmål.

Beträffande rättegångskostnader i ansökningsmål innehåller It kap. 65 §
regler, vilka avvika från vad som i detta hänseende gäller för vanliga tvistemål.
Huvudregeln, vilken är tillämplig'' såväl i mål om byggande i vatten
i allmänhet som i regleringsmål, är att sökanden, även om hans talan bifalles,
är skyldig att gottgöra motpart sådana kostnader som varit nödiga
för tillvaratagande av hans rätt. Svarandepart, som genom vårdslös eller
otillbörlig processföring föranlett uppskov i målet eller eljest vållat kostnad,
är dock skyldig att gottgöra sökanden de utgifter som därigenom åsamkats
denne.

De sakkunniga. I förevarande avsnitt av promemorian den 12 september
1947 ha de sakkunniga till behandling upptagit en framställning av kammarkollegiet
den 12 juni 1946 angående åtgärder för förbättring av den
rättshjälp åt sakägare i vattenmål som allmänna ombudet har att lämna
i dylika mål. De sakkunniga ha uttalat den meningen, att en utvidgning av
kammarkollegiets rättshjälp åt enskilda parter icke på något ändamålsenligt
sätt tillgodosåge föreliggande behov. Det vore knappast sannolikt, att man
på den vägen kunde giva sakägarna någon verklig hjälp, bl. a. enär ett centralt
ämbetsverk svårligen kunde ha den ortskännedom, som erfordrades för att
saken skulle från början läggas upp på rätt sätt utan onödiga omständigheter.

De sakkunniga ha emellertid i samband härmed uppmärksammat frågan
om sättet för förberedelse av ansökan hos vattendomstol. De framhålla att
vattenbyggnadsföretagen, icke minst regleringsmålen, vore av den betydenhet,
att tvekan kunde råda om lämpligheten av att de — såsom nu regelmässigt
skedde — förbereddes av företagaren praktiskt taget helt på egen
hand. Då ett regleringsföretag kunde ha avsevärda verkningar ej blott för
enskilda sakägare utan även för många allmänna intressen, såsom för vägfrågor^
i orten, skolväsendet, jordbrukets utvecklingsmöjligheter, fisket,
turistväsendet och den allmänna trevnaden för befolkningen, vore det av stort
intresse för de myndigheter och organ som hade ansvaret för utvecklingen
inom orten att få göra .sig hörda i tid. Med den ordning som nu tillämpades
kunde sökanden ha fattat ståndpunkt utan att någon kontakt uppnåtts med
det allmännas representanter. Det torde vara lättare att uppnå jämkningar
mellan olika intressenter, om olika synpunkter finge brytas mot varandra,

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

innan ett företag redan i detalj vore planerat. De sakkunniga framhålla
särskilt, att det måste betecknas som ett missförhållande, att företagaren
kunde på egen hand planera förändringar av rådande naturförhållanden av
högst ingripande beskaffenhet utan att ens länsstyrelsen skulle underrättas.
Vidare vore önskvärt, att även de kommunala organen kunde så tidigt som
möjligt få reda på vad som vore på färde. Den brist som sålunda förelåge
borde enligt de sakkunnigas mening i görlig mån botas. De sakkunniga
påpeka emellertid, att varken länsstyrelserna eller de kommunala organen
hade några experter för vattenmål och att det därför kunde bli svårt för dem
att följa och bilda sig ett omdöme om större planerade företag. Det borde
därför finnas möjlighet för länsstyrelsen att förordna ombud — advokat
eller tekniker eller eventuellt bådadera — som finge till uppgift att vara
kontaktman mellan företagaren å ena samt länsstyrelsen liksom de kommunala
organen och allmänheten å andra sidan. Kontaktmannen borde företrädesvis
verka för att missförstånd undanröjdes och att det hela i tid lades
på rätt bog. Av vikt vore att detta förberedande samarbete icke förlorade
sig i diskussion om detaljer. Vad som åsyftades vore att företagarens motparter
skulle kunna förbereda sig i tid, så att det hela löpte smidigare, ej
att proceduren skulle bli tyngre.

I enlighet med de anförda synpunkterna, vilka närmare utvecklas av de
sakkunniga, föreslås vissa föreskrifter rörande förberedelse av ansökan
hos vattendomstol. Den grundläggande bestämmelsen härom upptages i de
sakkunnigas förslag såsom ett till 11 kap. 27 § vattenlagen fogat nytt moment.
Det föreslagna nya momentet innehåller i ett första stycke att, innan
ansökan som avser företag av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet
ingives till vattendomstolen, ärendet skall med avseende å företagets
verkningar ur allmän synpunkt vara förberett i enlighet med bestämmelser
som Kungl. Maj :t meddelar. I ett andra stycke föreskrives, att Kungl. Maj :t
äger stadga skyldighet att gälda kostnad som i samband med förberedande
av ärende, som nyss sagts, åsamkas det allmänna. Därjämte föreslå de sakkunniga
eu ändring i 11 kap. 35 § 1 inom. vattenlagen av innebörd, att
länsstyrelsen skall äga rätt att av eget initiativ förordna biträde, som där sägs,
åt sakägare.

Närmare föreskrifter angående förberedande åtgärder böra enligt förslaget
utfärdas i form av en särskild tillämpningskungörelse. Vid promemorian
har fogats ett utkast till dylik kungörelse, vilket innehåller i huvudsak
följande.

Enligt utkastet äger kungörelsen tillämpning med avseende å kraftverk,
som är avsett att giva eu generatorseffekt av minst 2 500 kilovoltampére,
och vattenreglering, om vattenmagasinet är avsett alt rymma minst 100
miljoner kubikmeter, ävensom annat företag i vatten av betydande omfattning
eller ingripande beskaffenhet. Innan undersökningar för utrönande
av företagets verkningar äga rum i vattenområdet eller på angränsande mark
och såvitt möjligt i god tid därförut, skall företagaren underrätta länsstyrelsen
i det län, inom vilket företaget huvudsakligen skall verkställas, samt
därvid lämna de upplysningar om företaget, som då äro tillgängliga för ho -

Knngl. Maj.ts proposition nr Ö2.

nom. Länsstyrelsen äger, om den finner skäl därtill, utsätta sammanträde
för samråd med företagaren beträffande företagets verkningar ur allmän
synpunkt. Om del med hänsyn till företagets beskaffenhet finnes ändamålsenligt
ur allmän synpunkt, äger länsstyrelsen utse lämpligt ombud att följa
den fortsatta handläggningen av företaget. Ombudet har till åliggande att
hålla förbindelse med företagaren, att bilda sig en uppfattning om företagets
verkningar ur allmän synpunkt, att underrätta och samråda med kommunala
organ om företaget och dess verkningar, att på lämpligt sätt giva
ortsbefolkningen tillfälle att sammanträffa med ombudet och motverka, att
befolkningen i ovisshet om företagets verkningar eller eljest i anledning
därav vidtager förhastade åtgärder samt att lämna ortsbefolkningen upplysningar,
hur den kan tillvarataga sina intressen. Ombudet skall i förekommande''
fall träda i förbindelse med advokatfiskalen i kammarkollegiet ävensom
i fråga om fisket samråda med vederbörande fiskerimyndigheter. Företagaren
är skyldig att fortlöpande lämna ombudet eller länsstyrelsen de
upplysningar, som erfordras för bedömande av företagets huvudsakliga
verkningar. Företagaren bör ej förvärva fastigheter, som skadas, eller eljest
ingå på uppgörelser, som avse att reglera skador å mark, fiske eller
liknande, utan att ombudet eller länsstyrelsen på förhand underrättats. Då
företaget kan inverka menligt på fiske av någon betydenhet, skall företagaren
utan uppskov underrätta vederbörande fiskerimyndigheter, som efter
samråd med vattenrättsdomaren ha att föranstalta om den utredning, som
finnes erforderlig ur fiskesynpunkt. Ersättning till ombudet jämte ko,stnad
för förberedande utredning rörande fisket skall bestridas av allmänna medel
men i den mån det finnes skäligt återgäldas av företagaren. I ansökan
till vattendomstolen skall sammanfattningsvis angivas vad som under ärendets
förberedelse förekommit från sökandens sida i anledning av föreskrifterna
i kungörelsen.

Beträffande den föreslagna bestämmelsen angående underrättelse till ombudet
eller länsstyrelsen före träffandet av uppgörelser anmärka de sakkunniga,
att syftet därmed vore att främja en jämn och rättvis behandling
av sakägarna vid uppgörelser.

De sakkunnigas förslag är icke enhälligt. Avvikande meningar ha sålunda
anmälts dels av herrar Berggren och Riben gemensamt dels ock av
herrar Kleman och Rusck, likadeles gemensamt.

Herrar Berggren och Riben förklara, att de av majoritetens förslag endast
kunnat biträda förslaget om utvidgning av länsstyrelsens befogenhet
enligt 11 kap. 35 § vattenlagen att utse särskild person, som skall tillhandagå
sakägarna med kostnadsfria råd angående bevakandet av deras rätt.
Tillika anmärkes, att i samband med denna ändring föreskriften i samma
paragraf om skyldighet för allmänt ombud att på angivet sätt tillhandagå
sakägarna utan olägenhet borde kunna upphävas. Härjämte förordas, att i
11 kap. 32 § vattenlagen upptages föreskrift om att kungörelse, som utfärdas
enligt denna paragraf, skall innehålla upplysning om vad som enligt
65 § samma kap. gäller beträffande sakägares rätt till ersättning
för kostnader å målet samt att i 14 kap. vattenlagen upptages ett stadgande
av innehåll, att vattenrättsdomaren på begäran av den, som vill utföra ett
företag enligt nämnda lag, redan innan ansökan om tillstånd till företaget

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

ingivits äger förordna sakkunniga att på företagarens bekostnad verkställa
erforderliga undersökningar.

I det särskilda yttrande, vari herrar Berggren och Riben utvecklat sill
ståndpunkt, förklara de sig i princip vara av den uppfattningen, att det
vore av stort värde om redan på planeringsstadiet samråd ägde rum mellan
företagaren samt de myndigheter och organ som representerade av företaget
berörda allmänna intressen. Emellertid syntes ej oväsentliga olägenheter
vara förenade med majoritetens förslag. Om detta förslag genomfördes,
skulle det betyda, att en ny instans tillskapades för förberedande behandling
av ärendena, en behandling som med all säkerhet icke — såsom
förslagsställarna avsett -- skulle kunna begränsas till frågorna, huruvida
företaget borde komma till stånd och huru det i så fall med hänsyn till
motstående allmänna intressen i stora drag borde utformas. Utan tvivel
skulle redan under denna förberedande behandling framdragas en mängd
frågor angående skador och intrång, som förorsakades enskilda sakägare.
Det samråd, som redan på planeringsstadiet borde äga rum mellan företagaren
och vederbörande myndigheter och organ, borde ske i fria former
och utan förmedling av sådant ombud som länsstyrelsen enligt majoritetens
förslag skulle äga förordna. Några författningsbestämmelser i ämnet
syntes icke erforderliga. Det skulle sannolikt vara tillräckligt, att vattenfallsstyrelsen
och de enskilda kraftföretagarna — de senare genom svenska vattenkraftföreningen,
till vilken åtminstone alla större företagare på området
vore anslutna — av Kungl. Maj :t uppmanades att vid planeringen av mera
omfattande företag samråda med de myndigheter och organ, som representerade
av företaget berörda allmänna intressen. Därest det skulle anses lämpligt,
att önskemålet om ett dylikt samråd komme till uttryck i lagstiftningen,
borde det i allt fall vara tillfyllest att i 11 kap. vattenlagen intaga en
föreskrift om att i ansökan om tillstånd till företag av större omfattning
.skulle lämnas en redogörelse för de åtgärder sökanden vidtagit för att lämna
vederbörande myndigheter och organ tillfälle att under ansökningens
förberedande taga del av planerna och framföra önskemål med hänsyn til!
företagets verkningar ur allmän synpunkt.

Beträffande förslaget om tillägg till 14 kap. vattenlagen anföra herrar
Berggren och Riben, att det — såsom jämväl majoriteten ansett — vore
önskvärt att fiskeundersökningar igångsattes på ett så tidigt stadium som
möjligt. I praktiken förekomme också numera på detta område ett nära
samarbete mellan fiskerimyndigheterna och kraftföretagarna. Det syntes
lämpligt att vattenrättsdomaren finge befogenhet att på begäran av den.
som ville utföra ett företag enligt vattenlagen, redan innan ansökan rörande
företaget ingivits till vattendomstolen förordna sakkunniga att på
företagarens bekostnad verkställa sådana undersökningar, som kunde erfordras
för bedömande av företagets verkningar och vilka åtgärder som
borde vidtagas för att motverka skada därav. Befogenheten borde dock icke
inskränkas till att avse frågor angående fiske. Även undersökningar i andra
frågor, t. ex. rörande isförhållanden eller virkesavläggning, måste ofta på -

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

börjas avsevärd tid innan ansökan ingåves, om eu tillfredsställande utredning
skulle kunna åstadkommas utan att målets avgörande fördröjdes.

I det av herrar lileman och Rusck avgivna särskilda yttrandet uttalas
den meningen, att den i utkastet till tillämpningskungörelse intagna bestämmelsen
om att företagaren ej borde förvärva fastigheter eller eljest
ingå på uppgörelser utan alt utsett ombud eller länsstyrelsen underrättats
borde utgå.

Yttrandena. Det av de sakkunnigas majoritet framlagda förslaget har tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av länsstyrelserna i Kopparbergs, Västerbottens
och Kronobergs lön. styrelsen för svenska landskommunernas förbund,
Indals älvs, Ljunga älvs och Gimåns flottningsföreningar, handelskammaren
i Gävle samt föreningsnämnden i Ångermanland. För en lösning
efter de i majoritetsförslaget angivna riktlinjerna men med ändrings- och
tilläggsförslag på olika punkter uttala sig vidare vattenöverdomstolen,1 vattenrättsdomaren
i Norrbygdens vattendomstol, lantbraksstyrelsen, riksantikvarieämbetet,
riksförbundet landsbygdens folk och eu fiskeriintendent. Extra
vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol samt länsstyrelsen i
Gävleborgs län biträda jämväl majoritetsförslaget men med den ändring som
förordats av herrar Kleman och Rusck.

Såsom en förtjänst hos majoritetsförslaget framhålles hl. a., alt det innebure
att sökanden i regel redan vid ansökningens ingivande till vattendomstolen
skulle kunna framlägga en någorlunda fullständig utredning om företagets
förhållande till allmänna intressen och alt det alltså borde vara ägnat
att skapa förutsättningar för en snabbare behandling av vattenmålet; framför
allt komme bedömandet av frågan om företagets tillåtlighet att underlättas.
Lantbruksstyrelsen påpekar särskilt den stora betydelsen av förberedande
åtgärder såvitt angår ett företags verkningar å fisket. I flera remissyttranden,
bl. a. det av extra vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol
avgivna, betonas såsom eu viktig förutsättning för att förfarandet skulle
medföra önskad nytta att man lyckades finna kontaktmän med kvalifikationer
och intresse för uppgiften. Vattenöverdomstolen anser att närmare
bestämmelser om förberedelsen ej borde meddelas i administrativ ordning
utan upptagas i vattenlagen.

Till det av herrar Berggren och Riben framförda förslaget ansluta sig i
princip vattcnrätlsdomarna i Österbygdens, Söderbygdens och Västerbygdens
vattendomstolar, samtliga vattenrättsingenjörer, vattenfallsstyrelsen, länsstyrelserna
i 1 ärmlands, Västernorrlands och Norrbottens län, några fiskeriintendenter,
Västernorrlands läns hushållningssällskaps fiskevårdsnämnd,
svenska vattenkraftföreningen samt advokatsamfundets styrelse. En i det
stora hela med herrar Berggrens och Ribens förslag överensstämmande
ståndpunkt deklareras även av kammarkollegiet och länsstyrelsen i Jämtlands
län.

De synpunkter på frågan som framkomma i de i nästföregående stycke

1 Vattenöverdomstolens yttrande i denna del är ej enhälligt. Ledamoten av vattenöverdomstolen
t. f. kammarrådet P. Gavelius har beträffande frågan om ett särskilt förberedande förfarande
åberopat den mening som kommit till uttryck i kammarkollegiets yttrande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

angivna remissvaren överensstämma i huvudsak med vad som anförts i herrar
Berggrens och Ribens särskilda yttrande. På flera håll understrykas de
svårigheter som måste uppstå att finna för uppdraget såsom kontaktmän
lämpliga personer. Vidare uttalas farhågor för att den vinst i tid, som en
tillämpning av deldomsförfarandet kunde medföra, till stor del kunde gå
förlorad genom ett komplicerat förberedelseförfarande. I några yttranden
framkommer den uppfattningen, att länsstyrelsen borde beredas en mera
framträdande plats på det förberedande stadiet än som avsetts i herrar
Berggrens och Ribens förslag. Beträffande behovet av skrivna rättsregler i
ämnet komma skilda meningar till uttryck; de förslag som framläggas inskränka
sig dock i huvudsak till ett summariskt stadgande om visst förberedande
samarbete mellan företagaren och representanter för berörda intressen.

Svenska vattenkraftföreningen förklarar att därest det skulle anses erforderligt
att, såsom ifrågasatts av herrar Berggren och Riben, Kungl. Maj :t
uppmanade vattenfallsstyrelsen och de enskilda kraftföretagarna att vid planeringen
av mera omfattande företag samråda med de myndigheter och organ,
som representerade av företaget berörda allmänna intressen, vore föreningen
beredd att förmedla en uppmaning av ifrågavarande slag till vederbörande
kommunala och privata kraftverksföretag.

Det av sakkunnigmajoriteten framlagda kungörelseutkastet har i ett flertal
yttranden underkastats detalj granskning med erinringar på vissa punkter.
Vad beträffar frågan om tillämplighetsområdet för förberedelseförfarandet
framkommer från vissa håll kritik mot den avgränsning som
gjorts i kungörelseutkastet. Sålunda framhålles att kungörelsen enligt utkastet
skulle bli tillämplig på jämförelsevis små kraftverk men endast gälla
relativt omfattande vattenregleringar, i samband varmed även påpekas att
ett företags inverkan ej stode i någon bestämd relation till dess storlek.
Vattenöverdomstolen och riksförbundet landsbygdens folk fästa uppmärksamheten
på att samverkan i ett vattensystem mellan olika företag —
även om delföretagen sedda var för sig medförde begränsade skadeverkningar
— i sin helhet kunde leda till att vattenförhållandena bleve radikalt
förändrade utmed hela vattendraget till men för bygdens näringsliv.
— I fråga om tidpunkten för igångsättande av de förberedande åtgärderna
uttala vattenrättsingenjörerna Hartzell, Berndtsson och Nilsson —
med instämmande av vattenrättsdomarna i Österbygdens och Söderbygdens
vattendomstolar - att det, med hänsyn till det omfattande och mångskiftande
arbete som vore förknippat med planläggningen av större vattenkraft-
och vattenregleringsföretag, framstode såsom olämpligt att på ett
alltför tidigt stadium inkoppla utomstående. Det kunde vålla avsevärda
olägenheter icke blott för företagaren utan även — och icke minst — för
det allmänna och för enskilda strandägare, vilka sistnämnda kunde få eu
alldeles skev uppfattning om vad som kunde komma att bli det slutliga resultatet.
Många exempel funnes på att företag, som planerats i början av
detta sekel, först nu i mitten av 1900-tälet blivit genomförda och då efter
all planerna omarbetats flera gånger. Det vore ur allas synpunkt lämp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

ligast, om samarbetet med motstående intressen inleddes först sedan företagaren
bestämt sig för att verkligen utföra företaget. — Beträffande frågan
om förberedande undersökningar genom sakkunniga framhålla vattenöverdomstolen
och kammarkollegiet vikten av att sakägarna beredas tillfälle
att yttra sig över omfattningen och planläggningen av dyiik undersökning
och valet av sakkunnig. Vattenöverdomstolen åberopar i detta sammanhang
stadgandet i 40 kap. 3 § rättegångsbalken. Riksantikvarieämbetet
hemställer, att företagare måtte åläggas att vid företagets planering underrätta
ämbetet om företagets art och omfattning i så god tid, att ämbetet,
därest en undersökning ur fornvårdssynpunkt skulle befinnas nödvändig,
kunde utföra denna, innan företaget igångsattes.

I samband med kungörelseutkastets bestämmelse om underrättelse till
ombud eller länsstyrelse före träffandet av uppgörelser upptages i ett par
yttranden frågan om vattendomstolens prövning av ingångna avtal. Vattenrättsdomaren
i Norrbygdens vattendomstol framhåller bl. a., att en sökande
kunde ha intresse av att förvärva fastigheter för att komma i ett bättre
läge vid prövningen av tillåtlighetsfrågan; enligt 2 kap. 3 § skulle nämligen
skada å sökandens egna fastigheter inräknas i byggnadskostnaden,
medan skada å annans egendom vid jämförelsen mellan nyttan och skadan
skulle fördubblas eller tredubblas. Det kunde ifrågasättas, om icke en sökandes
möjligheter att förvärva fastigheter som skulle skadas genom företaget
borde fullt effektivt begränsas. Att uppgörelser angående skador å
mark, fiske eller liknande på förhand konnne till stånd syntes enligt erfarenheterna
vid Norrbygdens vattendomstol icke vara tillrådligt, med
mindre i avtalet intoges såsom villkor att vattendomstolen skulle äga frihet
att pröva avtalets skälighet och därvid göra den jämkning av avtalet
som funnes böra ske. Frågan om skäligheten av ingångna avtal om skadeersättning
hade under senare år i ökad omfattning blivit föremål för tvister.
Tendenser hade framträtt dels att vid uppgörelserna använda av sökandeparterna
tillhandahållna tryckta formulär dels ock alt ordalydelsen i avtalen
ofta av sökandena åberopades till vinnande av befrielse från ansvarighet
för skador, som enligt den skadelidande varit oförutsedda eller föranledda
av en utökning av företaget, som icke varit aktuell vid avtalet.
Vattenöverdomstolen föreslår att i It kap. 60 § vattenlagen måtte intagas
bestämmelser av innehåll att, om avtal som företagare och skadelidande
med avseende antingen å förestående företag eller å framtida verkningar av
utfört företag träffat om ersättning eller vad därmed äger samband, är
obilligt för den skadelidande, avtalet må på dennes yrkande av vattendomstolen
jämkas, ävensom att sådant klander skall vid talans förlust väckas
senast i mål angående tillstånd till eller godkännande av företaget eller,
såvitt rör oförutsedd skada, senast inom den jämlikt 2 kap. 24 § vattenlagen
bestämda tiden. Till närmare motivering av sitt förslag anför vattenöverdomstolen
:

I vattenmål i allmänhet och i ansökningsmål i synnerhet — där det i
fråga om ersättningar normalt gäller att förutse omfattningen av skadeverkningar,
som ännu ej uppstått — råder det, åtminstone vidkommande

Kungl. Mnj:ts proposition nr 52.

enskilda skador, uppenbarligen i regel ett anmärkningsvärt ojämnt partsförhållande
mellan å ena sidan företagaren och å andra sidan de skadelidande.
Beträffande såväl ekonomisk bärkraft och möjlighet alt med tekniska
hjälpmedel i förväg bedöma omfattningen av ett företags skadeverkningar
som förmågan att i penningar uppskatta skadas storlek föreligger i de
flesta fall sådan överlägsenhet å företagarens sida, att det ligger nära till
hands att misstänka att företagare vid uppgörelse om skadeersättningar
många gånger — medvetet eller omedvetet kunna draga nytta av skadelidandes
oförstånd. Ej sällan intages i skadeuppgörelse klausul enligt vilken
den skadelidande förklarar sig godtaga att överenskommen ersättning skall
utgöra full gottgörelse även för sådana skador av företaget, som icke kunnat
förutses. Med de omfattande verkningar, vattenbyggnadsföretag numera allt
allmännare medföra, lärer det framstå som ett alltmer påtagligt socialt intresse
att de skadelidande skola erhålla skäliga ersättningar i alla de hänseenden
företaget vållar skada. Det måste därför anses angeläget att få till
stånd en sådan ordning, att vattendomstol kan på yrkande av den skadelidande
jämka obilliga avtal. Att i enlighet med vad gjorts exempelvis i It
kap. 29 § giftermålsbalken som jämkningsskäl föreskriva att avtal skall
vara »uppenbart» obilligt, torde icke vara erforderligt i vattenmål, där avtalen
merendels röra skadeformer för vilkas skäliga bedömande vattendomstolen
efter ingående undersökningar av de olika skadefallen utarbetat lämpliga
normer. Den likformighetsprincip, som skulle befästas av jämkningsregeln,
gör det snarare önskvärt att avtalade ersättningsbelopp skola kunna
jämkas även vid relativt små avvikelser från vad vattendomstolen finner
motsvara skälig ersättning. Det må anmärkas att vattenlagen i speciella fall
redan nu ger vattendomstol förhållandevis vid möjlighet att jämka avtal om
ersättningar eller oavsett dylikt avtal utdöma full ersättning (se exempelvis
stadganden i 9 kap. 46 § 8 mom. och 73 §).

En allmän jämkningsregel kan förväntas bli till fördel för såväl företagare
som skadelidande. Den synes ägnad att verka avspännande å det naturliga
motsatsförhållandet mellan de båda partssidorna. De skadelidande behöva
icke hysa betänkligheter ur ersättningssynpunkt mot att på ett tidigt
stadium av företagets planering avtalsvis till företagaren upplåta vissa nyttigheter
eller överenskomma om skadereglering i förväg. Såsom de sakkunniga
vitsordat, beflita sig regelmässigt företagarna i eget intresse om att vid
avtalsuppgörelser med sakägare träffa överenskommelser efter skäliga grunder.
Företagarna synas desto mindre kunna resa invändningar mot den föreslagna
jämkningsregeln, som de därigenom skulle kunna bibehållas vid
möjligheten att obehindrat i förväg träffa erforderliga överenskommelser.

Även kammarkollegiet, länsstgrelsen i Jämtlands län och advokatsamfundets
styrelse tillråda en utökning av vattendomstols befogenhet att pröva
skäligheten av uppgörelser.

Förslaget om sådan ändring av stadgandet i It kap. 35 § 1 mom. vattenlagen,
att länsstyrelse får befogenhet att på eget initiativ förordna särskild
person att biträda sakägarna, har ej mött några invändningar i yttrandena.
Vattenäverdomstolen och kammarkollegiet behandla det av herrar Berggren
och Riben i samband härmed framförda förslaget om upphävande av föreskriften
i nämda lagruin om skyldighet för allmänt ombud att tillhandagå
sakägarna och avstyrka detta förslag. Det framhålles att det allmänna ombudets
rådgivande verksamhet i vissa fall kunde vara av betydelse och ej
torde vara särskilt betungande för ombudet.

Kuntjl. Maj.ts proposition nr 52.

För att effektuera tillämpningen av de bestämmelser som komme att
meddelas om förberedande åtgärder samt om befogenhet för länsstyrelse
alt av eget initiativ förordna biträde åt sakägare föreslår vattenöverdomstolen
sådant tillägg till nyssnämnda stadgande, att vattenrättsdomaren beträffande
där avsedda ansökningar ålägges skyldighet att översända ett exemplar
av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen till vederbörande länsstyrelse.

Beträffande den av herrar Berggren och Riben föreslagna ändringen ill
kap. 32 § vattenlagen rörande innehållet i kungörelse uttalar vattenöverdomstolen,
som finner detta förslag välbetänkt, att upplysningen beträffande
sakägares rätt till rättegångskostnadsersättning borde i tillämpliga fall kompletteras
med vad enligt 35 § 1 inom. gäller om möjlighet för part att hos
länsstyrelsen göra anmälan om behov av särskilt biträde åt sakägare.

Departementschefen. Det har vid olika tillfällen gjorts gällande, att de
enskilda sakägarna och bygdeintresset intaga en alltför svag ställning i förhållande
till kraftintressets företrädare och icke ha tillräckliga möjligheter
att verkligen utnyttja det skydd i olika avseenden som vattenlagens regler
avse att skänka.J I anslutning härtill ha framkommit önskemål om åtgärder
för en effektivisering av det allmännas biträde åt sakägare i vattenmål. I
likhet med de sakkunniga är jag emellertid av den åsikten, att några större
fördelar knappast stå att vinna genom en utvidgning av den rättshjälp som
ankommer på kammarkollegiet enligt 11 kaj). 35 § vattenlagen. Med den omfattning
som vattenbyggnadsverksamheten för närvarande har skulle härför
förutsättas en mycket betydande personalförstärkning. Det är för övrigt,
såsom de sakkunniga framhålla, icke .sannolikt att ett centralt ämbetsverk
kan med framgång bedriva en verksamhet av detta slag. Det biträde för utförande
av talan inför vattendomstolen som de enskilda sakägarna äro i
behov av bör tillhandahållas av praktiserande jurister. Kostnaden härför
skall enligt 11 kap. 65 § vattenlagen regelmässigt falla på sökanden. Även
tekniskt biträde kan, om ,så erfordras, av en sakägare anlitas på sökandens
bekostnad. Tydligt är emellertid att kammarkollegiet har en viktig funktion
såsom samlande instans för bevakande av de allmänna intressen som
beröras i vattenmålen.

Vad beträffar frågan om särskilda åtgärder för en mera grundlig förberedelse
av ansökan till vattendomstol, vilken fråga de sakkunniga i detta
sammanhang i stället ägnat den .största uppmärksamheten, är det förvisso
av stort värde om planeringen av sådana vattenkraft- och vattenregleringsföretag,
som i betydande grad ingripa i bygdens förhållanden, äger
rum i samråd och samarbete med ortsmyndigbeter och representanter i
övrigt för de intressen som kunna beröras. Härigenom bli dessa intressen
redan på ett tidigt stadium uppmärksammade, varvid motsättningar kunna
utjämnas och önskemål av olika slag tillgodoses på ett sätt, som måhända 1

1 Jfr andra lagutskottets utlåtande 1947:37, som ligger till grund för riksdagens i inledningen
omnämnda skiivelse 1947:313.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

ej alltid är möjligt, om förhandlingar upptagas först i samband med domstolsbehandlingen
av företaget. Över huvud taget måste det anses vara
en rimlig tanke att företrädare för intressen, som på ett kännbart sätt beröras
av företaget, beredas tillfälle att innan planerna i detalj utformas
taga del av desamma och göra sin röst hörd. De sakkunnigas majoritet har
i detta syfte föreslagit, att större företag skulle förberedas inför länsstyrelse,
som bl. a. skulle få befogenhet att utse ett särskilt ombud med uppgift
att upprätthålla kontakt mellan företagaren och de intressen som berördes
av företaget ävensom att i övrigt följa förberedelsen av företaget. I ombudets
uppgifter skulle ingå att på lämpligt sätt motverka att ortsbefolkningen
i ovisshet om företagets verkningar eller eljest i anledning av företaget vidtoge
förhastade åtgärder ävensom att lämna ortsbefolkningen upplysningar
om hur den kunde tillvarataga sina intressen. De erinringar mot förslaget
som, i huvudsak i anslutning till den av herrar Berggren och Riben anmälda
avvikande meningen, framförts i ett flertal remissutlåtanden, kunna
emellertid enligt min uppfattning icke frånkännas betydelse. Det kan ej
bortses från att, såsom bl. a. framhållits, den föreslagna ordningen i realiteten
innebär, att en ny instans tillskapas i ansökningsförfarandet, varigenom
den redan förut tyngande tillståndsprövningen kan ytterligare kompliceras
med därav följande risker för ökad tidsutdräkt ocli ökade kostnader. Man
torde böra hålla i sikte, att tyngdpunkten vid tillståndsprövningen är och
bör vara ansökningsförfarandet vid vattendomstolen och att de åtgärder varom
här är fråga skola innefatta endast en förberedelse härtill och icke en
självständig procedur.

Jag är sålunda tveksam rörande lämpligheten av att i full utsträckning
genomföra den av sakkunnigmajoriteten föreslagna ordningen, övervägande
skäl synas tala för att erforderligt samråd lämpligast sker direkt mellan
företagaren samt vederbörande myndigheter och organisationer. På detta
sätt torde en förberedelse kunna komma till stånd utan tyngande och stela
former. Över huvud taget kan det ifrågasättas om det är erforderligt att
meddela föreskrifter, .som göra här avsedda åtgärder obligatoriska. Åvägabringandet
av samråd med berörda intressen på ett relativt tidigt stadium
ligger oftast i företagarens eget intresse. Det är ur dennes synpunkt föga
önskvärt exempelvis alt en omfattande bebyggelse kommer till stånd inom
ett område som beröres av det planerade företaget. Han kan ju härigenom
i onödan komma all få utbetala betydande .skadeståndsbelopp. Det må även
framhållas att utbyggnaden av den återstående oulbyggda vattenkraften
i vårt land i väsentlig grad kommer att domineras av det allmänna därigenom
att staten äger eu stor del av denna vattenkraft, ett förhållande som
synes ägnat att minska behovet av särskilda lagbud i ämnet. Ivungl. Maj:t
lärer emellertid komma att i fortsättningen ha sin uppmärksamhet riktad
på denna fråga, och om så finnes erforderligt torde böra övervägas att
Kungl. Maj :t, såvitt angår vattenkraft- och vattenregleringsföretag i statlig
regi, i direktiv till vattenfallsstyrelsen framhåller angelägenheten av
att vid planeringen av mera omfattande förelag samråd äger rum med de

Kuiigl. Maj:ts proposition nr J2.

myndigheter och andra organ som representera av företaget berörda intressen.
Vattenkraftföreningen har utfäst sig att förmedla eu dylik erinran till
föreningen tillhörande kommunala och privata kraftverk. Eventuellt böra
även andra myndigheter, som beröras av hithörande frågor, särskilt länsstyrelserna,
genom cirkulärskrivelse eller på annat sätt erhålla närmare anvisningar
om vilka åtgärder som myndigheten har att vidtaga, då den erhåller
kännedom om att omfattande kraftföretag eller vattenregleringar planeras.
I de nordliga länen, vilka närmast beröras av dessa frågor, ha emellertid
länsstyrelserna redan utan direktiv från Kungl. Maj:t visat sig kunna
taga värdefulla initiativ för hävdande av de allmänna intressena i samband
med vattenkrafttillgångarnas tillgodogörande.

Önskvärdheten av att förberedande åtgärder av här avsett slag vidtagas
torde doek höra på något sätt komina till uttryck i vattenlagen. I detta
syfte bör — i överensstämmelse med ett i herrar Berggrens och Ribens
yttrande framfört förslag— i ett tillägg till It kap. 27 § vattenlagen upptagas
en föreskrift därom alt ansökan till vattendomstolen skall innehålla
uppgift om de åtgärder sökanden må ha vidtagit för att bereda länsstyrelsen
i det län, inom vilket företaget huvudsakligen skall verkställas, samt övriga
av företaget berörda myndigheter och sammanslutningar tillfälle att
vid planläggningen av företaget framföra önskemål med hänsyn till företagets
verkningar ur allmän synpunkt ävensom om vad i anledning av
sådana åtgärder förekommit. Meddelandet av dylika upplysningar i ansökningshandlingarna
blir uppenbarligen av stort värde för sakägarna vid deras
ställningstagande till ansökningen. Bestämmelsen torde böra avfattas
så, att den blir gällande för företag av betydande omfattning eller ingripande
beskaffenhet. Då några bindande bestämmelser om förberedande åtgärder
ej meddelas, synes mig en närmare precisering ej erforderlig. Det
är att märka att, såsom också framhållits vid remissbehandlingen av de
sakkunnigas förslag, företag av betydande storleksordning kunna ha relativt
ringa verkningar i skadehänseende, medan omvänt företag av mindre
omfattning understundom kunna medföra väsentliga .skadeverkningar. Beaktas
bör även att ett flertal olika företag, vilka betraktade var för sig
äro av mindre betydelse, kunna tillsammans bilda en enhet, som medför
väsentliga olägenheter för bygden. Även andra företag enligt vattenlagen
än vattenkraft- och vattenregleringsföretag kunna någon gång vara av så
ingripande beskaffenhet, att särskild förberedelse före ansökningsmålets
anhängiggörande vid vattendomstolen kan anses önskvärd. I praktiken
torde det vanligtvis ej behöva vålla någon större svårighet att bedöma, huruvida
ett företag skall anses medföra sådana verkningar ur allmän synpunkt
alt en förberedande kontakt med de motstående intressena är motiverad.
Ej heller synes erforderligt att i lagtexten giva närmare anvisning
angående den tidpunkt då de förberedande åtgärderna böra igångsättas.

Erfarenheten har visat, att det är av stor betydelse att undersökningar
rörande mera omfattande företags verkningar å fisket påbörjas i god tid
före igångsättandet av företaget. Förhållandet är i viss mån detsamma även

Kungl. Muj.ts proposition nr J2.

beträffande verkningarna i andra avseenden, såsom rörande flottning, isläggning,
klimatiska förhållanden in. in. Riksantikvarieämbetet har framhållit
betydelsen av att undersökningar för bevarande av fornminnen också
påbörjas i god tid. Såsom föreslagits av herrar Berggren och Riben synes
vattenrättsdomare böra få befogenhet att, efter framställning av någon,
som vill utföra ett företag enligt vattenlagen men ännu ej ingivit ansökan
om tillstånd därtill, förordna sakkunnig att på företagarens bekostnad verkställa
erforderliga undersökningar. Angående sådan sakkunnig som här
avses skola liksom för sakkunnig enligt It kap. 45 § 1 inom. i tillämpliga
delar gälla de allmänna reglerna om sakkunnig i 40 kap. rättegångsbalken.1
Det av vattenöverdomstolen åberopade stadgandet i 40 kap. 3 § rättegångsbalken
— som föreskriver att, innan sakkunnig utses, tillfälle bör lämnas
parterna att yttra sig i frågan — torde visserligen av praktiska skäl ej vara
direkt tillämpligt i ansökningsinål enligt vattenlagen. I praxis förekommer
det ej heller alltid, att sakägarna beredas tillfälle att yttra sig över valet
av sakkunnig enligt It kap. 45 § 1 mom. vattenlagen. Några större olägenheter
härav torde ej ha uppkommit, då det ofta är tjänsteman, vars opartiskhet
och kompetens för uppdraget ej sättes i fråga, som förordnas, och
för övrigt kretsen av sakkunniga som stå till förfogande som regel är begränsad.
Understundom torde dock förekomma, att sakägarnas yttrande på
lämpligt sätt inhämtas, ett förfarande som i förekommande fall bör tillämpas
även beträffande sakkunnig, varom nu är fråga. Beträffande frågor om
verkningarna å fisket bör den sakkunnige, i överensstämmelse med förfarandet
enligt 11 kap. 36 § vattenlagen, förordnas efter förslag av fiskeristyrelsen.
Detta bör undantagslöst gälla, varför en uttrycklig föreskrift därom
torde vara erforderlig. Några bestämmelser om sammanträden med sakägarna
eller eljest beträffande det närmare förfarandet vid sakkunnigundersökningen
torde ej böra meddelas, utan undersökningen får i varje särskilt fall
anpassas efter ändamålet med densamma.

I enlighet med de grunder som jämlikt det föregående skola gälla för de
förberedande åtgärderna har jag ej ansett mig böra förorda särskild föreskrift
om skyldighet i förekommande fall för företagaren att före ansökningens
ingivande påkalla förordnande av sakkunnig. Det bör få ankomma
på företagaren själv att taga initiativet i detta avseende. Länsstyrelsen eller
andra som på ett förberedande stadium träda i kontakt med företagaren
torde ändock ej vara utan möjlighet att få till stånd erforderliga undersökningar.
Vid förhandlingar under förberedelsen kan det göras klart för
företagaren att behov av sakkunnigundersökning i visst avseende föreligger,
och han torde då finna det med sin egen fördel förenligt att hos vattenrättsdomaren
begära att sakkunnig förordnas.

Vad beträffar frågan om gäldandet av kostnader, som uppkomma för
myndigheter och andra organ i samband med underhandlingar och åtgärder
i övrigt på förberedelsestadiet, torde särskild reglering utöver stad 1

Jfr uttalande av lagrådet i prop. 1916: 133 s. IS.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

gandet ill kap. 65 § vattenlagen ej vara behövlig. Kammarkollegiets verksamhet
för bevakande av allmänna intressen i vattenmål torde anses vara
av sådan art, att kostnaden därför i princip bör stanna å det allmänna.
Delsamma torde böra gälla kostnaden för länsstyrelsens befattning med
förevarande frågor på förberedelsestadiet. Sådana nödiga kostnader som i
samband med förberedelsen uppkomma för flottningsförening, kommunal
myndighet o. s. v. torde däremot ofta kunna anses vara av den karaktär,
att de böra behandlas såsom rättegångskostnad. Det tillkommer alltså vattendomstolen
att i ansökningsmålet pröva i vad mån kostnad för förberedande
åtgärd är att hänföra till nödig rättegångskostnad och som sådan
av beskaffenhet att böra gäldas av sökanden.

I fråga om förfaringssättet vid frivilliga uppgörelser med sakägare har
sakkunnigmajoriteten föreslagit, att länsstyrelsen eller det ombud, som enligt
majoritetens förslag skulle kunna tillsättas, borde medverka vid fastighetsavhändelser
till sökanden eller frivilliga överenskommelser i övrigt.
Med den förenklade ordning för förberedelsen som jag förordat blir det ej
aktuellt att tillämpa den av sakkunnigmajoriteten ifrågasatta ordningen. I
några remissutlåtanden har anvisats en annan möjlighet att skapa garantier
för en jämn och rättvis behandling av sakägarna vid uppgörelser,
nämligen en utvidgning av vattendomstolens befogenhet att pröva skäligheten
av ingångna avtal; bl. a. har vattenöverdomstolen framlagt ett förslag
härom. Denna fråga har icke avseende endast å förberedelsestadiet;
när det gäller större vattenkraft- och vattenregleringsföretag torde det stora
flertalet uppgörelser i allmänhet träffas först efter ansökningsmålets anhängiggörande
vid vattendomstolen.

Jag vill erinra om att under senare år på flera rättsområden införts regler
om jämkning av obilliga avtal (se bl. a. 8 § lagen den 27 mars 1936
om skuldebrev samt 3 kap. 43 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom i lydelse enligt lag den 22 juni 1939). På det vattenrättsliga
området finnas även jämkningsmöjligheter i speciella avseenden. Bl. a.
gäller att uppgörelse i flottledsmål ej må fastställas, om den innehåller
villkor, som är oförenligt med flottledens intresse eller länder de flottande
till men (10 kap. 21 § och 11 kap. 60 § vattenlagen). Vidare har vidsträckt
prövningsrätt tillagts vattendomstolen i frågor rörande kraftersättning och
ersättning genom tillhandahållande av vatten (9 kap. 45 § och 46 § 8
inom.). Enligt min mening tala starka skäl för en utvidgning av möjligheterna
att i vattenmål pröva skäligheten av ingångna avtal. Särskilt synes
det vara ägnat att väcka betänkligheter, att reglerna om rätt att framställa
anspråk med anledning av s. k. oförutsedd skada sättas ur kraft genom
avtal.1 Det är tydligt att en uppgörelse av detta slag kan försätta den
skadelidande i en mycket ogynnsam ställning, därest företaget visar sig
medföra väsentliga skadeverkningar, som ej från början förutsetts. En lagstiftning
i ämnet synes dock ej böra genomföras utan en närmare utred -

Jfr N. J. A. 194S s. 564 och 1950 s. 389.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

ning, som bl. a. klarlägger sambandet med de allmänna avtalsrättsliga grunderna.
Jag är således icke beredd att i detta sammanhang framlägga något
förslag till lagändring på denna punkt.

Det är emellertid angeläget att det tillses, att sakägarna få kännedom
om möjligheten att av sökanden erhålla gottgörelse för anlitande av biträde
liksom för nödiga kostnader i övrigt i samband med handläggningen
av ett ansökningsmål. Det torde vara ändamålsenligt att, såsom föreslagits
av herrar Berggren och Riben, införa ett stadgande i 11 kap. 32 §, att kungörelse,
som utfärdas enligt nämnda paragraf, skall innehålla erinran om
vad 11 kap. 65 § stadgar om sakägares rätt till gottgörelse för rättegångskostnad.
Upplysningen bör icke inskränkas till en hänvisning till nämnda
stadgande utan bör få formen av en redogörelse för det huvudsakliga innehållet
i stadgandet, såvitt angår det slag av ansökningsmål varom fråga är.
Kungörelsen torde även, såsom påpekats av vattenöverdomstolen, böra innehålla
erinran i tillämpliga fall om möjligheten för sakägare — enligt 11
kap. 35 § 1 mom. — att hos länsstyrelse göra anmälan om behov av särskilt
biträde. De berörda uppgifterna i kungörelsen böra upptagas även i
den personliga underrättelse, som enligt 11 kap. 33 § skall avsändas till
varje känd sakägare.

I förevarande sammanhang torde böra vidtagas en av de sakkunniga föreslagen
jämkning av nyssberörda bestämmelse i 11 kap. 35 § 1 mom. vattenlagen.
Jämkningen innebär, att förordnande av särskilt biträde kan meddelas
av länsstyrelsen på eget initiativ och alltså ej, såsom enligt gällande
rätt, blott på framställning av part. Vidare bör, bl. a. för att länsstyrelsen
skall bli i tillfälle att utnyttja denna initiativrätt, införas föreskrift om skyldighet
för vattenrättsdomare att översända ett exemplar av ansökningshandlingarna
jämte kungörelsen till länsstyrelsen i det län, inom vilket företaget
huvudsakligen skall verkställas. Det torde vara tillfyllest att detta förfarande
tillämpas i sådana fall, när fråga är om företag av betydande omfattning
eller ingripande beskaffenhet. I * * * * * 7

I enlighet med det nu anförda har i ett nytt 6 mom. i It kap. 27 § vat tenlagen

upptagits stadgande om skyldighet för sökande att i ansökan rö rande

större företag lämna uppgift om vilka förberedande åtgärder som vid tagits

och vad i samband därmed förekommit.

De förordade bestämmelserna om utseende av sakkunnig före ansökans
ingivande till vattendomstolen ha placerats i 14 kap. 5 §, som i samband
därmed uppdelats i två skilda moment.

II kap. 32 och 33 §§ ha ändrats i syfte att sakägare genom kungörelse
och personlig underrättelse skola erhålla upplysning om vad som enligt 11
kap. 65 § gäller om deras rätt att erhålla gottgörelse för rättegångskostnad
och vad i 11 kap. 35 § stadgas om möjlighet att hos länsstyrelse göra anmälan
om behov av förordnande av biträde. Bestämmelsen i 11 kap. 33 §
har i förslaget fått en förenklad avfattning i jämförelse med den nuvarande
lydelsen, i det allenast hänvisning sker till innehållet i kungörelsen.

7 Bihang till riksdagens protokoll 1052. 1 samt. Nr 52.

Iiungl. Maj:ts proposition nr 52.

Slutligen har 11 kap. 35 § 1 mom. andra stycket kompletterats för att
möjliggöra för länsstyrelse att på eget initiativ förordna biträde åt sakägare,
varjämte föreskrift om skyldighet för vattenrättsdomare att i ansökningsmål
rörande större företag till länsstyrelse översända ett exemplar av
ansökningshandlingarna jämte kungörelsen införts såsom ett andra stycke
i 11 kap. 34 §.

IV. Vissa ändringar i övrigt i vattenlagen.

Tillståndsprövning beträffande fiskebyggnad (2 kap. 20 §). Den 1 december
1950 har utfärdats lag om gräns mot allmänt vattenområde och ny lag om
rätt till fiske jämte vissa andra därmed sammanhängande lagar och författningar.
Den ifrågavarande lagstiftningen, som trätt i kraft den 1 januari
1951, påkallar en ändring av formell natur i 2 kap. 20 § vattenlagen, såvitt
angår tillståndsprövning beträffande fiskebyggnad.

Enligt 1 § lagen om gräns mot allmänt vattenområde är vattenområde
i havet allmänt (allmänt vatten), där det ej jämlikt vissa i lagen angivna
grunder ingår i fastigheterna (enskilt vatten). I annat vatten än havet finnes,
enligt 5 §, allmänt vatten allenast i Vänern, Vättern, Hjälmaren och
Storsjön i Jämtland.

Rörande fiske i allmänt vatten finnas bestämmelser i 1—4 §§ fiskerättslagen.
Huvudregeln är att varje svensk medborgare får fiska med rörligt
redskap i allmänt vatten. Fast redskap får i allmänhet utsättas endast efter
tillstånd av myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.

1 enskilt vatten får enligt 5 § fiskerättslagen i princip fiske bedrivas endast
av jordägaren eller annan innehavare av enskild fiskerätt. Åtskilliga
undantag finnas emellertid beträffande kustvattnen och de större sjöarna.
Dessa undantag avse i allmänhet fiske med rörligt redskap men i vissa
trakter även fiske med fast redskap.

Här må även anmärkas bestämmelserna om fiskådra i 28 och 29 §§ fiskerättslagen.
Fiskådra — som omfattar en sjättedel av vattnets bredd vid vanligast
förekommande lågt vattenstånd i vattendrag och sund där fisken har
sitt drev — skall lämnas fri från fiskeredskap eller annan anordning som
kan hindra fiskens gång. Länsstyrelsen äger dock efter hörande av rättsägarna
och av sakkunnig medgiva undantag härifrån, om det kan antagas icke
lända till märkligt förfång för någon som ej samtyckt till åtgärden. I fråga
om fiskebyggnad eller annan anordning, vars tillåtlighet enligt vattenlagen
skall prövas av vattendomstol, skall dock jämväl vad därom är stadgat lända
till efterrättelse (jfr ett motsvarande stadgande i 2 kap. 39 § vattenlagen).

2 kap. 20 § 1 mom. vattenlagen stadgar, som förut i annat sammanhang
anmärkts, obligatorisk förprövning beträffande dammbyggnad i älv, ström,
å eller större bäck samt beträffande annan byggnad i sådant vattendrag,
varigenom märkbar inverkan kan ske på vattenståndet eller vattnets lopp,

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

i det senare fallet dock endast såframt det ej är uppenbart, att varken allmän
eller enskild rätt genom byggnaden förnärmas. Denna regel återfinnes
i lagrummets första stycke. Även i andra fall erfordras, enligt andra stycket,
domstolens prövning, om sannolika skäl äro att genom byggnaden allmän
eller enskild rätt förnärmas. Detta gäller dock ej i fråga om fiskebyggnad
»i vatten, där varje svensk undersåte äger rätt att fiska», och ej heller
beträffande sådan byggnad i annat vatten, såframt det icke kan antagas att
byggnaden förnärmar allmän rätt eller inverkar på vattenståndet eller vattnets
lopp.

Anledningen till att tillståndsprövningen enligt vattenlagen gjorts mera
begränsad för fiskebyggnad än för byggnad i allmänhet är det förhållandet,
att i fråga om fiskebyggnad viss tillståndsprövning föreskrivits enligt
fiskelagstiftningen.1 Den ifrågavarande begränsningen har ej någon nämnvärd
praktisk betydelse, då fiskebyggnader ■— som utgöra en särskild form
av fast fiskeredskap — så gott som uteslutande förekomma blott i rinnande
vatten,2 varvid första stycket i 2 kap. 20 § 1 mom. är tillämpligt.

Terminologien i gränslagen och den nya fiskerättslagen torde emellertid
böra användas även i vattenlagen. Undantagsbestämmelsen i andra stycket
bör därför avfattas så, att tillståndsprövning enligt vattenlagen ej erfordras
beträffande fiskebyggnad i allmänt vatten och ej heller beträffande fiskebyggnad
i enskilt vatten, som ej kan antagas förnärma allmän rätt eller inverka
på vattenståndet eller vattnets lopp.

Påföljd av att företag enligt 7 kap. icke fullbordas inom föreskriven tid
(7 kap. 58 §). I 7 kap. 58 § vattenlagen stadgas att, därest företag varom i 7
kap. sägs icke bragts till slut inom tid, som enligt 10 kap. 62 § föreskrivits,
frågan om företaget skall vara förfallen, såvida anstånd icke medgivits. Företag
enligt 7 kap. kunna numera — se 7 kap. 45 § i lydelse enligt lag den 10
mars 1944 — i vissa fall handläggas såsom ansökningsmål. Med hänsyn
härtill torde i 7 kap. 58 § böra intagas hänvisning också till 11 kap. 63 §.

Underrättelse i anledning av ansökan om inskrivning i vattenboken (12 kap.
6 §). 12 kap. 6 § vattenlagen innehåller bestämmelser om kungörelse i anledning
av ansökan om inskrivning i vattenboken. Enligt andra stycket
skall särskild underrättelse om kungörelsens innehåll meddelas kammarkollegiet
och lantbruksstyrelsen. Underrättelsen till lantbruksstyrclsen har
enligt förarbetena till stadgandet till syfte att sätta styrelsen i tillfälle att
tillvarataga fiskets intressen.3 Lantbruksstyrelsens arbetsuppgifter med avseende
å fisket överflyttades emellertid från och med den 1 juli 1948 å den
nyinrättade fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök. Med anledning härav
vidtogos genom lag den 30 juni 1948 ändringar i avfattningen av vissa lagrum
i vattenlagen. Även i förevarande lagrum bör en dylik ändring i anledning
av inrättandet av fiskeristyrelsen vidtagas.

1 1917 års sakkunrdgbetänkande s. 246; jfr prop. 1918:128 s. 158.

2 Jfr SOU 1947: 47 s. 86.

8 1917 års sakkunnigbetänkande s. 416.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

I enlighet med vad jag i det föregående anfört har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till lag om ändring i vattenlagen. Tiden för ikraftträdandet
har satts till den 1 januari 1953.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av
den lydelse bilaga A till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Olle Hellberg.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

101

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om ändring i vattenlagen.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 14, 16 och 20 §§, 3 kap. 14 §, 6 kap. 11 §,
7 kap. 40, 58 och 62 §§, 8 kap. 49 §, 9 kap. 48 och 67 §§, 11 kap. 17, 27, 32—
35, 46, 66, 67, 81 och 98 §§, 12 kap. 6 § samt 14 kap. 5 § vattenlagen den 28
juni 1918 (nr 523)1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

2 KAP.

14 §.

(Föreslagen lydelse:)

2 KAP.

14 §.

Tarvas för ändamålsenligt tillgodogörande
av vatten, att å annan tillhörig
fastighet lägges damm, vall eller
väg eller ledning för vattnet eller
ock verkställes grävning, sprängning
eller annan åtgärd till strömbäddens
reglerande eller till förebyggande
eller minskande av skada,
vare fastighetens ägare pliktig att
tåla sådant intrång mot ersättning,
som i 9 kap. skils. Samma lag vare,
där någon för utförande av byggnad
för vattnets tillgodogörande och därmed
förenade anläggningar eller eljest
av åtgärd, som nu nämnts, behöver
tillfälligt taga annans mark i
anspråk för arbetarbostäder eller andra
byggnader, väg, upplagsplats, arbetsmaskiner
eller dylikt. Om rätt att
över annans mark framdraga ledning
för vatten till husbehovsförbrukning
gälle vad särskilt är stadgat.

1 Senaste lydelse, se beträffande 2 kap. 14 § SFS 1941: 614, beträffande 2 kap. 16 § 1945: 139,
beträffande 6 kap. 11 § 1919:425, beträffande 7 kap. 40. 58 och 62 §§ 1920:459, beträffande

8 kap. 49 § 1941: 614, beträffande 9 kap. 48 § 1945:139, beträffande 11 kap. 17, 27, 32 och 33 §§
1948:479, beträffande 11 kap. 34 § 1939:146, beträffande 11 kap. 35 och 46 §§ 1948:479, beträffande
11 kap. 66 § 1919: 425, beträffande 11 kap. 67 § 1941: 614, beträffande 11 kap. 81 och
98 §§ 1946: 839 samt beträffande 14 kap. 5 § 1939: 146.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

Där vid---motsvarande till lämpning.

Erfordras till -— --finnes före skrivet.

16 §.

Där utmål för vattenkraftstation
med eller utan elektrisk utrustning
icke utan oskäliga kostnader annorledes
står till buds, vare ägare av
mark vid eller i närheten av vattendraget
pliktig att mot ersättning,
som i 9 kap. sägs, till sådant utmål
upplåta det område, som för ändamålet
oundgängligen tarvas.

Tages strömfall i anspråk jämlikt
1 kap. H §, må utmål, som i första
stycket sägs, lösas, om så erfordras.

20 §.

1 mom. Ej må--— byggnaden

förnärmas.

Äro i andra fall än ovan nämnts
sannolika skäl, att genom byggande
i vatten allmän eller enskild rätt
förnärmas, erfordras jämväl domstolens
prövning; dock äge vad nu
sagts icke tillämpning i fråga om
fiskebyggnad i vatten, där varje
svensk undersåte äger rätt att fiska,
ej heller beträffande sådan byggnad
i annat vatten, såframt det icke kan
antagas, att byggnaden förnärmar
allmän rätt eller inverkar på vattenståndet
eller vattnets lopp.

Tarvas till —--av arbetet.

Där någon---sådan pröv ning.

2 mom. Finner vattendomstolen

—--Konungens avgörande.

Där vid —--motsvarande till lämpning.

Erfordras till —---finnes före skrivet.

16 §.

Där utmål för byggnad för vattnets
tillgodogörande och därmed förenade
anläggningar icke utan oskäliga
kostnader annorledes står till buds,
vare ägare av mark vid eller i närheten
av vattendrag eller annat vattenområde,
varom fråga är, pliktig
att mot ersättning, som i 9 kap. sägs,
till sådant utmål upplåta det område,
som för ändamålet oundgängligen
tarvas.

Är området avsett att utgöra eller
ingå i strömfallsf as tighet, varom i 11
kap. 62 § 2 mom. sägs, må det lösas.

20 §.

1 mom. Ej må —---byggnaden

förnärmas.

Äro i andra fall än ovan nämnts
sannolika skäl, att genom byggande
i vatten allmän eller enskild rätt
förnärmas, erfordras jämväl domstolens
prövning. Dock äge vad nu
sagts icke tillämpning i fråga om
fiskebyggnad i allmänt vatten; ej
heller beträffande sådan byggnad i
enskilt vatten, såframt det icke kan
antagas, att byggnaden förnärmar
allmän rätt eller inverkar på vattenståndet
eller vattnets lopp.

Tarvas till---av arbetet.

Där någon — — — sådan prövning.

2 mom. Finner vattendomstolen

—--Konungens avgörande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

103

(Gällande lydelse:)

3 KAP.

14 §.

Sker ändring---Konungens

befallningshavande.

Då anmälan — — — ortens tidningar.

6 KAP.

11 §•

För anläggningskostnaden njute
anläggaren i den ordning, som stadgas
i lagen om lottning i allmän flottled,
ersättning av de flottande med
belopp, som, sedan flottleden blivit
besiktigad och godkänd, jämlikt 11
kap. 66 § andra stycket fastställes
med hänsyn till det skick, vari byggnader
och arbeten befinnas vid tiden
för godkännandet.

Till anläggningskostnad — — —
flottledens godkännande.

Har ersättning —---till flott ningsföreningen.

7 KAP.

40 §.

(Föreslagen lydelse:)

3 KAP.

14 §.

Sker ändring--- — Konungens

befallningshavande.

Då anmälan---ortens tid ningar.

6 KAP.

11 §•

För anläggningskostnaden njute
anläggaren i den ordning, som stadgas
i lagen om flottning i allmän flottled,
ersättning av de flottande med
belopp, som, sedan flottleden blivit
besiktigad och godkänd, jämlikt 11
kap. 66 § 3 mom. fastställes med hänsyn
till det skick, vari byggnader och
arbeten befinnas vid tiden för godkännandet.

Till anläggningskostnad — — —
flottledens godkännande.

Har ersättning----till flott ningsf

öreningen.

7 KAP.

40 §.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

(Gällande lydelse:)

annan åtgärd till ströinbäddens reglerande
eller till förebyggande eller
minskande av skada, vare ägare av
fastighet, som sålunda tages i anspråk,
pliktig att tåla sådant intrång
mot ersättning, som i 9 kap. skils.

Ej må för ändamål, som nu sagts,
tagas i anspråk tomtplats, trädgård
eller park, där det utan synnerlig
olägenhet kan undvikas.

58 §.

Har fråga---taga del.

62 §.

Innan anmälan om styrelseval
gjorts hos Konungens befallningshavande,
må ej i fall, som i 61 § avses,

(Föreslagen lydelse:)

eller till förebyggande eller minskande
av skada, vare fastighetens ägare
pliktig att tåla sådant intrång mot
ersättning, som i 9 kap. skils. Samma
lag vare, där någon för utförande
av dylik åtgärd eller av byggnad eller
anordning, som avses i andra stycket,
behöver tillfälligt taga annans mark i
anspråk för arbetarbostäder eller andra
byggnader, väg, upplagsplats, arbetsmaskiner
eller dylikt.

Ej må för ändamål, som i denna §
sagts, tagas i anspråk tomtplats,
trädgård eller park, där det utan
synnerlig olägenhet kan undvikas.

58 §.

Har företag, varom i detta kap.
sägs, icke bragts till slut inom tid,
som enligt 10 kap. 62 § eller 11 kap.
63 § föreskrivits, vare frågan om
företaget förfallen; dock må, om giltigt
skäl för dröjsmål visas eller genom
företagets inställande synnerligt
men skulle uppstå, vattendomstolen
på därom före nämnda tids
utgång gjord ansökan bevilja anstånd
med företagets fullbordande
på högst tio år.

Har fråga —- •— — taga del.

62 §.

Innan anmälan om styrelseval
gjorts hos Konungens befallningshavande,
må ej i fall, som i 61 § avses,

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

105

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

arbete å annans mark verkställas eller
åtgärd eljest till förfång för annan
vidtagas.

Sker ändring---— Konungens

befallningshavande.

Då anmälan — --i länskungö relserna.

8 KAP.

49 §.

Sker ändring---Konungens

befallningshavande.

Då anmälan---i länskungö relserna.

9 KAP.

48 §.

Ersättning i penningar skall beräknas
till fulla värdet och hälften därutöver,
då fråga är om ersättning för:

5. intrång, som avses i 2 kap. 16 §
första stycket, så ock intrång genom
ledning för elektrisk kraftöverföring;

Om undantag--— i 50 §.

arbete å annans mark verkställas eller
åtgärd eljest till förfång för annan
vidtagas. Vad nu sagts gälle dock
ej arbete, vartill tillstånd givits med
stöd av il kap. 66 § 1 mom.

Sker ändring----Konungens

befallningshavande.

Då anmälan---i länskungö relserna.

8 KAP.

49 §.

Innan anmälan om styrelseval
gjorts hos Konungens befallningshavande,
må ej i fall, som i 48 § avses,
arbete å annans mark verkställas eller
åtgärd eljest till förfång för annan
vidtagas. Vad nu sagts gälle dock
ej arbete, vartill tillstånd givits med
stöd av 11 kap. 66 § 1 mom., och ej
heller för det fall, att syssloman enligt
vad nedan i 53 § sägs förordnats
för handhavande av företagets angelägenheter.

Sker ändring-----Konungens

befallningshavande.

Då anmälan----i länskungö relserna.

9 KAP.

48 §.

Ersättning i penningar skall beräknas
till fulla värdet och hälften därutöver,
då fråga är om ersättning för:

5. intrång, som avses i 2 kap. 16 §
första stycket och 7 kap. 40 § andra
stycket, så ock intrång genom ledning
för elektrisk kraftöverföring;

Om undantag----i 50 §.

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

(Gällande lydelse:)

67 §.

Har på grund av förordnande jämlikt
11 kap. 67 § vattendomstols utslag
gått i verkställighet, innan det
vunnit laga kraft, och varder till
följd av klagan över utslaget ersättning,
som enligt ovan givna regler
skall hos Konungens befallningshavande
nedsättas, slutligen bestämd
till högre belopp än det redan nedsatta,
åligge ersättningsgivaren att
inom trettio dagar från det utslag i
målet vunnit laga kraft nedsätta det
överskjutande beloppet, vid äventyr
att detta eljest på ansökan av den
till ersättningen berättigade eller,
där flera må äga rätt därtill, någon
av dem genom Konungens befallningshavandes
försorg hos den försumlige
uttages. Bestämmes ersättningen
ej till högre belopp, göre ersättningsgivaren,
sedan utslag i målet
vunnit laga kraft, anmälan härom
hos Konungens befallningshavande.
Ej må, ändå att ersättningen varder
till lägre belopp bestämd, vad
redan nedsatts återkrävas, och gälle
vad nu sagts jämväl, då ersättningen
guldits i annan ordning än genom
dess nedsättning.

(Föreslagen lydelse:)

67 §.

Har av vattendomstolen meddelat
tillstånd till företag eller åtgärd, som
i denna lag avses, på grund av förordnande
jämlikt 11 kap. 67 § första
stycket tagits i anspråk, innan vattendomstolens
utslag vunnit laga
kraft, och varder till följd av klagan
över utslaget ersättning, som enligt
ovan givna regler skall hos Konungens
befallningshavande nedsättas,
slutligen bestämd till högre belopp
än det redan nedsatta, åligge ersättningsgivaren
att inom trettio dagar
från det utslag i målet vunnit laga
kraft nedsätta det överskjutande beloppet,
vid äventyr att detta eljest på
ansökan av den till ersättningen berättigade
eller, där flera må äga rätt
därtill, någon av dem genom Konungens
befallningshavandes försorg
hos den försumlige uttages. Bestämmes
ersättningen ej till högre belopp,
göre ersättningsgivaren, sedan utslag
i målet vunnit laga kraft, anmälan
härom hos Konungens befallningshavande.
Ej må, ändå att ersättningen
varder till lägre belopp bestämd,
vad redan nedsatts återkrävas, och
gälle vad nu sagts jämväl, då ersättningen
guldits i annan ordning än
genom dess nedsättning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

107

(Gällande lydelse:)

vid äventyr, som i första stycket
sägs.

11 KAP.

17 §.

Till vattenmål hänföras följande
mål:

A. ansökningsmål:

(Föreslagen lydelse:)

nande meddelats jämlikt 11 kap. 67 §
andra stycket, inom samma tid från
utslagets dag nedsätta beloppet vid
äventyr, som ovan sagts.

11 KAP.

17 §.

Till vattenmål hänföras följande
mål:

A. ansökningsmål:

B. stämnlngsmål:

29. talan, som utan samband med
ansökningsmål föres jämlikt 2 kap.
23 § om gottgörelse för damm eller
annan vattenbyggnad eller om fortsatt
tillgodogörande av annan tillhörigt
vatten och bestämmande av ersättning
därför, jämlikt 2 kap. 10 §
om bestämmande av fiskeavgift,
jämlikt 2 kap. 14 § om rätt till intrång
å annans fastighet i vissa avseenden,
jämlikt 2 kap. 15 § om rätt
att begagna annan tillhörig byggnad
i vatten eller jämlikt 2 kap. 16 § om
rätt till utmål å annans fastighet;

29. talan, som utan samband med
ansökningsmål föres jämlikt 2 kap.
23 § om gottgörelse för damm eller
annan vattenbyggnad eller om fortsatt
tillgodogörande av annan tillhörigt
vatten och bestämmande av ersättning
därför, jämlikt 2 kap. 10 §
om bestämmande av fiskeavgift, jämlikt
2 kap. 14 § om rätt till intrång
å annans fastighet i vissa avseenden,
jämlikt 2 kap. 15 § om rätt att
begagna annan tillhörig byggnad i
vatten eller jämlikt 2 kap. 16 § om
rätt att taga annans mark i anspråk
till utmål;

C. besvärsmål:

D. underställningsmål:

Hurusom, efter —--i 68 §.

27 §.

1 mom. Ansökan enligt — — —
böra utgå.

2 mom. Ansökan enligt — — —
anläggningen, uppgiven.

I fråga om---ersättning där för.

Hurusom, efter---i 68 §.

27 §.

1 mom. Ansökan enligt —--

böra utgå.

2 mom. Ansökan enligt--—

anläggningen, uppgiven.

I fråga om — — — ersättning därför.

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

(Gällande lydelse:)

3 mom. Ansökan, som — — —
anläggningens bortskaffande.

Vad nu sagts---i 17 § 10

sägs.

4 mom. I ansökan — — — och
hemvist.

5 mom. Då ansökan —--led ningens

sträckning.

Vad nu sagts----till vatten.

32 §.

Äro ansökningshandlingarna — -—
—- utfärda kungörelse.

Kungörelsen skall innehålla
dels tillkännagivande:

att, intill---dylika ställen;

att, därest---eller ställen;

att även---att tillgå; samt

att kallelser---är sagt;

dels ock erinran om innehållet i
38 och 53 §§ jämte besked om den
tid, inom vilken erinringar enligt
38 § skola ingivas.

(Föreslagen lydelse:)

3 mom. Ansökan, som — — —
anläggningens bortskaffande.

Vad nu sagts---i 17 § 10

sägs.

4 mom. I ansökan — — — och
hemvist.

5 mom. Då ansökan---led ningens

sträckning.

Vad nu sagts---till vatten.

6 mom. Ansökan rörande företag
av betydande omfattning eller ingripande
beskaffenhet skall innehålla
uppgift om de åtgärder sökanden må
hava vidtagit för att bereda Konungens
befallningshavande i det län,
inom vilket företaget huvudsakligen
skall verkställas, samt Övriga av företaget
berörda myndigheter och
sammanslutningar tillfälle att vid
planläggningen av företaget framföra
önskemål med hänsyn till företagets
verkningar ur allmän synpunkt ävensom
om vad i anledning av sådana
åtgärder förekommit.

32 §.

Äro ansökningshandlingarna--

— utfärda kungörelse.

Kungörelsen skall innehålla
dels tillkännagivande:

att, intill —--dylika ställen;

att, därest---eller ställen;

att även---att tillgå; samt

att kallelser--- — är sagt;

dels erinran om innehållet i 38
och 53 §§ jämte besked om den tid,
inom vilken erinringar enligt 38 §
skola ingivas;

dels ock erinran om vad i 65 §
stadgas om sakägares rätt till gottgörelse
för kostnader samt, i tillämpliga
fall, om föreskriften i 35 § 1
mom. andra stycket andra punkten

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

109

(Gällande lydelse:)

I mål---är utfört.

Innefattar ansökan---i före taget.

Om kungörelsens---finnes

stadgat.

Är fråga — — — stycket sägs.

Huruledes mål---61 § andra

stycket.

33 §.

Kungörelse, som--— kungö relsen

angivits.

Vattenrättsdomaren skall därjämte,
såframt i målet är fråga om ansökan
enligt 17 § 1, 2, 3, 4, 5, 7, 8,
9, 10, 11, 14, 15, 16 eller 19, utan
dröjsmål i betalt öppet brev eller
brevkort å posten avlämna underrättelse
om kungörelsens utfärdande,
om det eller de ställen, varest handlingarna
i målet hållas för parterna
tillgängliga, samt om den för erinringars
avgivande bestämda tiden till
envar i ansökningen uppgiven eller
eljest för honom känd ägare av fastighet,
som i kungörelsen omförmäles,
så ock till de kända nyttjanderättshavare,
vilkas rätt beröres i saken.
Underrättelsen skall adresseras
till den fastighet, varom fråga är,
såvitt ej säker kunskap vinnes om
annan adress inom landet för mottagaren.
Varder efter ty i 37 § sägs
kungörelsen delgiven viss sakägare,
erfordras ej underrättelse, som nu
sagts, till sådan sakägare.

Där sakägare — — — nu sagts.

Är jord---sätt underrättad.

Ägare av — — — fastighetens

(Föreslagen lydelse:)

rörande förordnande av särskilt biträde.

I mål---är utfört.

Innefattar ansökan---i före taget.

Om kungörelsens---finnes

stadgat.

Är fråga---stycket sägs.

Huruledes mål---61 § andra

stycket.

33 §.

Kungörelse, som---kungö relsen

angivits.

Vattenrättsdomaren skall därjämte,
såframt i målet är fråga om ansökan
enligt 17 § 1, 2, 3, 4, 5, 7, 8,
9, 10, 11, 14, 15, 16 eller 19, utan
dröjsmål i betalt öppet brev eller
brevkort å posten avlämna underrättelse
om kungörelsens innehåll till
envar i ansökningen uppgiven eller
eljest för honom känd ägare av fastighet,
som i kungörelsen omförmäles,
så ock till de kända nyttjanderättshavare,
vilkas rätt beröres i saken.
Underrättelsen skall adresseras
till den fastighet, varom fråga är, såvitt
ej säker kunskap vinnes om
annan adress inom landet för mottagaren.
Varder efter ty i 37 § sägs
kungörelsen delgiven viss sakägare,
erfordras ej underrättelse, som nu
sagts, till sådan sakägare.

Där sakägare---nu sagts.

Är jord---sätt underrättad.

Ägare av — — — fastighetens

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

34 §.

Finnes fastighet — — — den myn
dighet.

Är fråga —--kan påverkas.

35 §.

1 mom. Där fråga---i fråga.

Föres efter ty nu sagts talan i

Om allmänt — — — parternas
kännedom.

2 mom. Finnes i--— den myn dighet.

Är fråga — — — motsvarande
tillämpning.

34 §.

Finnes fastighet---den myn dighet.

Avser ansökningen företag av beskaffenhet,
som omförmäles i 27 § 6
mom., skall ett exemplar av ansökningshandlingarna
jämte kungörelsen
översändas till Konungens befallningshavande
i det län, inom vilket
företaget huvudsakligen skall
verkställas.

Är fråga — -— — kan påverkas.

35 §.

1 mom. Där fråga -—- -—--i fråga.

Föres efter ty nu sagts talan i målet
av allmänt ombud, åligge ombudet
att på begäran tillhandagå
dem, vilkas rätt beröres i saken, med
kostnadsfria råd angående bevakandet
av deras rätt. Menar part, att på
grund av företagets omfattning eller
eljest åliggande av nu nämnd art
bör uppdragas åt annan än allmänt
ombud, göre anmälan därom hos Konungens
befallningshavande i det
län, inom vilket det företag eller den
åtgärd ansökningen avser huvudsakligen
skall verkställas; och må Konungens
befallningshavande i sådant
fall eller då det eljest prövas erforderligt
för tillvaratagande av sakägarnas
rätt förordna särskild person
att på sätt nyss nämnts biträda
dem.

Om allmänt — — — parternas
kännedom.

2 mom. Finnes i — — ■— den
myndighet.

Är fråga — — — motsvarande
tillämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

111

(Gällande lydelse:)

46 §.

I mål, som---i fråga.

Tarvas till---motsvarande

tillämpning.

Beslut, som — — — annorlunda
förordnar.

66 §.

Vattendomstolen må, när synnerliga
skäl därtill prövas föreligga, meddela
slutligt utslag rörande viss del
av företaget, innan målet i övrigt avgöres.

(Föreslagen lydelse:)

46 §.

I mål, som---i fråga.

Såvitt angår åtgärder till förebyggande
eller avhjälpande av skada eller
olägenhet skola bestämmelserna
i första stycket äga tillämpning även
i andra ansökningsmål än där sägs.

Tarvas till--— motsvarande

tillämpning.

Beslut, som---annorlunda

förordnar.

66 §.

2 mom. Vid meddelande av tillstånd
till företag enligt denna lag äge
vattendomstolen, där verkningarna
av företaget i visst hänseende icke
med erforderlig säkerhet kunna förutses,
utan hinder av vad i 62 § finnes
stadgat i avbidan på erfarenhetens
rön uppskjuta frågan om de föreskrifter,
som i denna del erfordras
angående ersättning eller annat.

Avgörande av målet i den uppskjutna
delen skall äga rum så snart
ske kan. Ersättning må därvid ej be -

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

slammas till lägre belopp än som
utgått eller skolat utgå på grund av
provisoriska bestämmelser.

Då målet i viss del uppskjutits enligt
vad i första stycket sägs, skall,
innan tillståndet till företaget må
tagas i anspråk, hos Konungens befallning
shavande ställas pant eller
borgen för den ersättning, som sökanden
eller anläggaren i denna del
kan förpliktas utgiva, så ock för ersättning,
som i samband med uppskovsbeslutet
bestämts att utgå i avbidan
på den slutliga prövningen och
som ej skall gäldas innan tillståndet
tages i anspråk.

3 mom. Där i mål om utförande
av anläggning eller åtgärd för allmän
flottled besiktning å arbetet
jämlikt 13 kap. 1 § skall äga rum,
bör rörande den anläggare tillkommande
gottgörelse för anläggningskostnad
utslaget om arbetets verkställande
innehålla allenast en förberedande
uppskattning efter då föreliggande
förhållanden, men gottgörelsen
till beloppet fastställas först
efter besiktningen med ledning av
därvid fastställd värdering och, där
så erfordras, ytterligare utredning
vid domstolen. Om fastställande av
amorteringsplan för gottgörelsens utbekommande
skils i 15 § lagen om
flottning i allmän flottled.

4 mom. I samband med tillämpning
av bestämmelserna i 1 eller 2
mom., så ock eljest, när särskilda
skäl därtill äro, må vattendomstolen
tillerkänna part ersättning för kostnader
å målet utan hinder därav, att
partens talan ännu icke blivit slutligen
prövad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

113

(Gällande lydelse:)

67 §.

Vattendomstolen äge, när skål därtill
äro, förordna, att dess beslut må
verkställas utan hinder därav, att
det icke äger laga kraft; dock allenast
såframt, innan medgivet arbete
påbörjas eller, där fråga är om ändrade
eller nya bestämmelser angående
hushållning med vatten eller nyttjande
av vattentäkt eller avledande
av avloppsvatten, varom i 8 kap.
sägs, dessa tillämpas, hos Konungens
befallningshavande ställes pant
eller borgen för den ersättning i penningar,
som högre rätt kan ålägga
sökanden eller anläggaren att utgiva
utöver vad vattendomstolen i sådant
avseende bestämt, så ock för det
skadestånd, vartill han kan kännas
skyldig, om vattendomstolens beslut
eljest ändras.

Är sådant förordnande meddelat,
och fullföljes mot beslutet talan i
högre rätt, äge denna, när skäl därtill
förekomma, att, innan ändringssökandet
slutligen prövas, förordna,
att verkställighet icke må äga rum.

(Föreslagen lydelse:)

67 §.

81 §. 81 §.

Vad i 42—45 §§---- om stäm- Vad i 42—45 §§---om stäm ningsmål.

ningsmål.

7 mål enligt 17 § 29 eller 36, vilket
avser arbete till förebyggande eller
8 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 52.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

Utlåtande, som — — — vattenrättsdomarens
tjänsterum.

I de---är stadgat.

98 §.

Talan mot---andra fall.

Beslut i---av vattenrättsdo maren.

12 KAP.

6 §.

Då ansökan — —- — 7 § förmäles.

14 KAP.

5 §.

Vill någon för uppgörande av plan
eller eljest såsom förberedelse till
företag enligt denna lag verkställa

avhjälpande av skada eller olägenhet
till följd av företag enligt denna lag,
skola jämväl bestämmelserna i• 46 §
äga motsvarande tillämpning.

Utlåtande, som — — — vattenrättsdomarens
tjänsterum.

I de —--är stadgat.

98 §.

Talan mot---andra fall.

Har vattendomstol i samband med
dom, som innefattar tillstånd till
företag eller åtgärd enligt denna lag,
ej meddelat förordnande enligt 67 §
första stycket, skall beträffande fullföljd
i denna del stadgandet i 49
kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken
äga motsvarande tillämpning.

Beslut i---— av vattenrättsdo maren.

12 KAP.

6 §•

Då ansökan----7 §• förmäles.

14 KAP.

5 §.

1 mom. Vill någon för uppgörande
av plan eller eljest såsom förberedelse
till företag enligt denna lag verk -

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

mätningar, avvägningar eller andra
undersökningsarbeten å fastighet,
som äges eller innehaves av annan,
äge Konungens befallningshavande,
när skäl därtill äro, föreskriva, att
erforderligt tillträde till fastigheten
under viss tid skall lämnas. Konungens
befallningshavande må ock, där
för utförande av undersökningsarbete
erfordras, att ett eller flera vattenmärken
eller observationsrör utsättas,
stadga förbud, vid vite, att
rubba eller skada sådant märke eller
rör.

Vid undersökningsarbetets utförande
skall så förfaras, att skada
därav ej eller allenast såvitt den är
oundviklig orsakas annan; växande
träd må ej fällas utan särskilt medgivande
av Konungens befallningshavande.
För skada och intrång, som
vållas av arbetet, skall ersättning
gäldas med fulla värdet; och vare
den, som verkställer eller låter verkställa
arbetet, pliktig att, om Konungens
befallningshavande prövar
det nödigt, före arbetets påbörjande
ställa säkerhet för ersättningens gäldande.

Konungen äger utfärda närmare
föreskrifter angående utförande av
undersökningsarbeten, som i denna
§ avses, och vad därmed äger samband.

ställa mätningar, avvägningar eller
andra undersökningsarbeten å fastighet,
som äges eller innehaves av
annan, äge Konungens befallningshavande,
när skäl därtill äro, föreskriva,
att erforderligt tillträde till
fastigheten under viss tid skall lämnas.
Konungens befallningshavande
må ock, där för utförande av undersökningsarbete
erfordras, att ett eller
flera vattenmärken eller observationsrör
utsättas, stadga förbud, vid
vite, att rubba eller skada sådant
märke eller rör.

Vid undersökningsarbetets utförande
skall så förfaras, att skada
därav ej eller allenast såvitt den är
oundviklig orsakas annan; växande
träd må ej fällas utan särskilt medgivande
av Konungens befallningshavande.
För skada och intrång, som
vållas av arbetet, skall ersättning
gäldas med fulla värdet; och vare
den, som verkställer eller låter verkställa
arbetet, pliktig att, om Konungens
befallningshavande prövar
det nödigt, före arbetets påbörjande
ställa säkerhet för ersättningens
gäldande.

Konungen äger utfärda närmare
föreskrifter angående utförande av
undersökningsarbeten, som ovan avses,
och vad därmed äger samband.

2 inom. Efter framställning av någon,
som vill utföra företag enligt
denna lag men ännn ej ingivit ansökan
om tillstånd därtill, må vattenrättsdomarcn
förordna sakkunnig att
på företagarens bekostnad verkställa
erforderliga undersökningar. Där undersökningarna
avse att utröna, huruvida
fiskerinäring kan av före -

116

Kungl. Maj ds proposition nr 52.

(Föreslagen lydelse:) (Gällande lydelse:)

taget lida förfång och vilka åtgärder
må erfordras till skydd för fisket,
skall till sakkunnig förordnas av
fiskeristyrelsen föreslagen fiskeritjånsteman.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1953.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

117

Bilaga B.

Vid promemorian den 12 september 1947 fogat förslag

till

Lag om ändring i vattenlagen.

Härigenom förordnas dels att 2, 3, 7, 8, 9 och 11 kap. vattenlagen skola
i nedan intagna delar erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives
dels ock att i 14 kap. samma lag skall införas en ny paragraf, betecknad
5 a §, av nedan angiven lydelse.

2 kap.

14 §.

Där vid — — — motsvarande tillämpning.

Erfordras till —--finnes föreskrivet.

16 §.

Där utmål för vattenkraftstation eller annan byggnad i vatten icke utan
oskäliga kostnader annorledes står till buds, vare ägare av mark vid eller
i närheten av vattendrag eller annat vattenområde, varom fråga är, pliktig
att mot ersättning, som i 9 kap. sägs, till sådant utmål upplåta det område,
som tarvas för byggnaden och därmed förenade anläggningar.

Är området avsett att utgöra eller ingå i strömfallsfastighet, varom i 11
kap. 62 § 2 mom. sägs, må det lösas.

3 kap.

14 §.

Innan stadgar för vattenregleringsföretag blivit antagna och fastställda
samt anmälan om styrelseval gjorts hos Konungens befallningshavande,
må ej arbete å annans mark verkställas eller åtgärd eljest till förfång för
annan vidtagas. Vad nu sagts gälle dock ej arbete, vartill tillstånd givits
med stöd av 11 kap. 66 § 1 mom.

Sker ändring — — •— Konungens befallningshavande.

Då anmälan---ortens tidningar.

7 kap.

40 §.

Tarvas för ändamål, som i 37 § sägs, att å annan tillhörig fastighet lägges
damm, vall eller väg eller ledning för vattnet eller ock verkställes gräv -

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

ning, sprängning eller annan åtgärd till strömbäddens reglerande eller till
förebyggande eller minskande av skada, vare fastighetens ägare pliktig att
tåla sådant intrång mot ersättning, som i 9 kap. skils.

Där utmål för bgggnad eller anordning, som erfordras för företaget, icke
utan oskäliga kostnader annorledcs står till buds, vare ägare av därför
lämpad mark pliktig att mot ersättning, som i 9 kap. sägs, upplåta det område
som för ändamålet tarvas.

Ej må för ändamål, som i denna § sagts, tagas i anspråk tomtplats,
trädgård eller park, där det utan synnerlig olägenhet kan undvikas.

62 §.

Innan anmälan om styrelseval gjorts hos Konungens befallningshavande,
må ej fall, som i 61 § avses, arbete å annans mark verkställas eller åtgärd
eljest till förfång för annan vidtagas. Vad nu sagts gälle dock ej arbete,
vartill tillstånd givits med stöd av 11 kap. 66 § 1 mom.

Sker ändring---Konungens befallningshavande.

Då anmälan, som — ---i länskungörelserna.

8 kap.

49 §.

Innan anmälan om styrelseval gjorts hos Konungens befallningshavande,
må ej i fall, som i 48 § avses, arbete å annas mark verkställas eller åtgärd
eljest till förfång för annan vidtagas. Vad nu sagts gälle dock ej arbete,
vartill tillstånd givits med stöd av 11 kap. 66 § 1 mom., och ej heller för det
fall, att syssloman enligt vad nedan i 53 § sägs förordnats för handhavande
av företagets angelägenheter.

Sker ändring---Konungens befallningshavande.

Då anmälan, som--- — i länskungörelserna.

9 kap.

1 §•

Där jämlikt —■ — — som förorsakas.

Med avseende å ersättning för skada, förlust, eller intrång under sådan
prövotid, som i 11 kap. 66 § 2 mom. sägs, skola dock ej andra bestämmelser
nedan i detta kap. än 8 och 12 §§ samt 66 § 2 mom. äga tillämpning.

2 §.

Ersättning skall, där den ej enligt vad i detta kap. är stadgat bör utgå
medelst kraftöverföring eller genom tillhandahållande av vatten, bestämmas
i penningar; dock vare överenskommelse mellan parterna, att ersättning
skall utgå på annat sätt, gällande såframt den av vattendomstolen
finnes lämplig och varder genom dess beslut fastställd.

3 §.

Skall en del av en fastighet avstås, och varder genom avståendet eu
återstående del för ägaren onyttig eller uppstår synnerligt men vid begagnandet
därav, vare ägaren berättigad fordra, att jämväl denna del löses.
Uppkommer eljest skada eller intrång å återstoden av fastigheten, skall ersättning
därför givas.

Där genom vattenuppdämning eller annan åtgärd enligt denna lag hel
fastighet eller del därav varder för ägaren onyttig eller synnerligt men vid

Kungi. Maj.ts proposition nr 52.

119

begagnandet därav uppkommer, skall, om ägaren fordrar det, hela fastigheten
eller den särskilda delen lösas. Varder genom åtgärd, som nu sagts,
begagnandet av fastighet försvårat eller fördyrat, skall, i den mån fastigheten
ej löses, sådan skada ersättas.

33 §.

J sammanhang med —--skall börja.

Sådan tid---nämnda dag.

Är vattenkraften icke tillgodogjord, skall tiden, som ej må sättas längre
än för utförande av erforderliga arbeten skäligen må anses behövligt, räknas
från det ersättningsfrågan blivit avgjord genom beslut, som vunnit laga
kraft. Vill ersättningstagaren tidigare komma i åtnjutande av kraft, vartill
han enligt meddelat beslut år berättigad, mot att han svarar för den kostnad,
som kan bliva onyttig om beslutet ändras i högre rätt, göre han anmälan
härom till ersättningsgivaren samt foge vid anmälningen bevis, att
han hos Konungens befallningshavande ställt pant eller borgen för sagda
kostnad; och varde i sådant fall tiden räknad från det anmälningen skedde.
Ersättningstagaren äge dock icke på grund av anmälan, som nu sagts,
påfordra, att kraftöverföring skall börja förrän vattenkraften blivit tillgodogjord
vid ersäitningsgivarens anläggning eller, i fall som avses i 14 §,
förrän medgivet arbete fullbordats.

Till undvikande ----anordningar föreskrivas.

58 §.

Fast egendom----hos ägaren.

Uppsägning må---beroende därav.

Har vattendomstol vid meddelande av tillstånd att lösa fast egendom eller
av annat tillstånd, som förbundits med skyldighet i sådant avseende, jämlikt
11 kap. 67 § första stycket förordnat, att tillståndet må tagas i anspråk
utan hinder därav, att vattendomstolens utslag icke äger laga kraft, skall
egendomen avträdas å fardag, som infaller näst efter sex månader sedan
utslaget meddelats och därefter uppsägning i den ordning ovan sägs ägt
rum; dock skall i sådant fall vad i nyssnämnda lagrum stadgas om ställande
av pant eller borgen vara fullgjort före uppsägningen.

Ersättning för---- tillträdaren verkställas.

66 §.

1 mom. Har i andra fall än i 58—60 §§ sägs vid meddelande av tillstånd
till företag eller åtgärd enligt denna lag ersättning för därigenom uppkommande
skada, förlust eller intrång bestämts att utgå på en gång; då må
ej, i vidare mån än som föranledcs av förordnande enligt andra stycket,
arbete å annans mark verkställas eller åtgärd eljest till förfång för annan
vidtagas, innan föreskriven ersättning guldits. När så finnes erforderligt
må föreskrivas, att arbete eller åtgärd, som nyss sagts, ej må utföras, förrän
viss tid förflutit från det ersättningen guldits.

Vid fastställande av ersättning i fall, som avses i denna §, äge vattendomstol
förordna att, om ersättningsgivaren söker ändring i ersättningsbeslutct,
arbete eller åtgärd, som ovan nämnts, må utföras utan hinder av att
ersättningen, i den män den överstiger vad ersättningsgivaren må hava
medgivit, ej blivit gulden; och vare ersättningsgivaren i sådant fall skyldig
att, från det arbetet eller åtgärden utföres till dess lagakraftågande beslut
över ändringssökandet föreligger, betala ränta å oguldet belopp efter

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

räntefot som av vattendomstolen finnes skälig. Förordnande, som nu sagts,
må ej meddelas, med mindre det finnes vara av avsevärd betydelse för ersåttningsgivaren
att draga ersättningsfrågan under högre rätts prövning, och
ej heller, om dröjsmålet med ersättningens gäldande kan lända ersåttningstagaren
till förfång. Innan arbete eller åtgärd, som avses med sådant förordnande,
utföres, skall hos Konungens befallningshavande ställas pant
eller borgen för oguldet ersättningsbelopp jämte ränta.

Förordnande, som meddelats enligt andra stycket, skall utan hinder av
däremot förd talan lända till efterrättelse, såframt ej högre rätt annorlunda
beslutar.

2 mom. Gulden ersättning må ej till någon del återkrävas, ändå att, efter
klagan över ersättningsbeslutet, ersättningen bestämmes till lägre belopp
eller ersättning förklaras icke skola utgå.

3 mom. Varder ersättning, som i 1 mom. avses, ej gulden inom fem år
från det ersättningens belopp blivit fastställt genom beslut, som vunnit laga
kraft, vare ersättningstagaren ej bunden av det därutinnan träffade avgörandet.
Vardera parten äge i dylikt fall hos vattendomstolen påkalla omprövning
av ersättningsbeloppet.

4 mom. Vad i 65 § finnes stadgat i fråga om ersättning för nödig eller
nyttig kostnad å egendom, som skall lösas, äge motsvarande tillämpning,
där dylik kostnad göres å egendom, som skadas eller lider intrång.

67 §.

Har av vattendomstolen meddelat tillstånd till företag eller åtgärd, som
i denna lag avses, på grund av förordnande jämlikt II kap. 67 § första stycket
tagits i anspråk, innan vattendomstolens utslag vunnit laga kraft, och
varder till följd av klagan över utslaget ersättning, som enligt ovan givna
regler skall hos Konungens befallningshavande nedsättas, slutligen bestämd
till högre belopp än det redan nedsatta, åligge ersättningsgivaren att inom
trettio dagar från det utslag i målet vunnit laga kraft nedsätta det överskjutande
beloppet, vid äventyr att detta eljest på ansökan av den till ersättningen
berättigade eller, där flera må äga rätt därtill, någon av dem
genom Konungens befallningshavandes försorg hos den försumlige uttages.
Bestämmes ersättningen ej till högre belopp, göre ersättningsgivaren,
sedan utslag i målet vunnit laga kraft, anmälan härom hos Konungens befallningshavande.

Har eljest ersättning till följd av företag enligt denna lag fastställts först
efter det företaget blivit utfört, och skall enligt stadgandena i 54 § ersättningen
hos Konungens befallningshavande nedsättas, vare ersättningsgivaren
pliktig att inom trettio dagar sedan det utslag, varigenom ersättningsbeloppet
blivit bestämt, vunnit laga kraft eller, där förordnande meddelats
jämlikt 11 kap. 67 § andra stycket, inom samma tid från utslagets dag nedsätta
beloppet vid äventyr, som ovan sagts.

11 kap.

17 §.

Till vattenmål hänföras följande mål:

A. ansöknlngsmål:

B. stämningsm&l:

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

56. talan jämlikt 9 kap. 66 § 3 mom. om omprövning av ersättningsbelopp,
så ock talan jämlikt 9 kap. 73 § av innehavare av fordran, varför fast egendom
häftar, om högre ersättning för egendomen eller för därifrån förlorad
vattenkraft eller för skada eller intrång därå;

C. besvärsmål:

D. underställningsmål:

Hurusom, efter--— i 08 §.

27 §.

1 mom. Ansökan enligt----anläggningen, uppgiven.

1 fråga om--— ersättning därför.

2 mom. Ansökan, som----anläggningens bortskaffande.

Vad nu sagts----i 17 § 9 sägs.

3 mom. I ansökan — — — och hemvist.

4 mom. Då ansökan —- — — ledningens sträckning.

Vad nu sagts---till vatten.

5 mom. Innan ansökan ingives rörande företag av betydande omfattning
eller ingripande beskaffenhet, skall ärendet med avseende å företagets verkningar
ur allmän synpunkt vara förberett i enlighet med bestämmelser som
Konungen meddelar.

Konungen äger stadga skyldighet att gälda kostnad som i samband med
förberedande av ärende, varom ovan sågs, åsamkas det allmänna.

35 §.

1 mom. Där fråga -—---i fråga.

Föres efter tv nu sagts talan i målet av allmänt ombud, åligge ombudet
att på begäran lillhandagå dem, vilkas rätt beröres i saken, med kostnadsfria
råd angående bevakandet av deras rätt. Menar part, att på grund av
företagets omfattning eller eljest åliggande av nu nämnd art bör uppdragas
åt annan än allmänt ombud, göre anmälan därom hos Konungens befallningshavande
i det län, inom vilket det företag eller den åtgärd ansökningen
anser huvudsakligen skall verkställas; och må Konungens befallningshavande
i sådant fall eller, då det eljest prövas erforderligt för tillvaratagande
av sakägarnas rätt, förordna särskild person att på sätt nyss nämnts
biträda dem.

Om allmänt -----parternas kännedom.

2 mom. Finnes i---— den myndighet.

År fråga -—---motsvarande tillämpning.

40 §.

I mål, som---— i fråga.

Såvitt angår åtgärder till förebyggande eller avhjälpande av skada eller
olägenhet, skola bestämmelserna i forsla stycket äga tillämpning även i
andra ansölcningsmåt än där sägs.

Tarvas till — -— motsvarande tillämpning.

Beslut, som----annorlunda förordnar.

60 §.

1 mom. Är företagets snara genomförande angeläget, äge vattendomstolen,
innan målet i övrigt avgöres, pröva företageis tillåtlighet samt, om det

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

finnes tillåtligt, meddela tillstånd till erforderliga arbeten. Medför sådant
arbete skada eller intrång av någon betydelse, skall, om ej bestämmelserna
i 2 mom. till annat föranleda, ersättning därför fastställas samtidigt med
tillståndets meddelande.

2 mom. Kunna företagets verkningar i visst hänseende icke med erforderlig
säkerhet förutses, må vattendomstolen, om företaget likväl finnes
tillåtligt, på viss tid eller tills vidare i avbidan på erfarenhetens rön uppskjuta
frågan om de föreskrifter, som i denna del erfordras beträffande ersättning
eller annat. Har viss prövotid bestämts, må denna, när skäl därtill
äro, sedermera förlängas.

I samband med beslut om uppskov, som nu sagts, skall vattendomstolen
bestämma ersättning för skada, förlust eller intrång av mera kännbar beskaffenhet,
som kan antagas uppkomma under prövotiden, samt i övrigt
meddela de bestämmelser, som till förekommande av obilliga verkningar
må finnas påkallade för samma tid. Ersättning, som ej kan slutligt fastställas
på förhand, må därvid bestämmas provisoriskt. När skäl därtill äro,
må under prövotiden ändrade eller nga bestämmelser meddelas för återstående
del därav. Slutligt fastställande av ersättning, som hänför sig till prövotiden,
skall ske senast då målet i den uppskjutna delen avgöres. Ersättningen
må därvid icke fastställas till lägre belopp än som må hava utgått eller
skolat utgå på grund av provisoriska bestämmelser.

Då målet i viss del uppskjutits enligt vad i första stycket sägs, skall, innan
tillståndet till företaget må tagas i anspråk, hos Konungens befallningshavande
ställas pant eller borgen för den ersättning, som sökanden eller anläggaren
i denna del kan förpliktas utgiva, så ock för ersättning som i samband
med uppskovsbeslutet må hava bestämts att utgå under prövotiden.

3 mom. Där i mål om utförande av anläggning eller åtgärd för allmän
flotlled besiktning å arbetet jämlikt 13 kap.''] § skall äga rum, bör rörande
den anläggare tillkommande gottgörelse för anläggningskostnad utslaget
om arbetets verkställande innehålla allenast en förberedande uppskattning
efter då föreliggande förhållanden, men gottgörelsen till beloppet fastställas
först efter besiktningen med ledning av därvid fastställd värdering och, där
så erfordras, ytterligare utredning vid domstolen. Om fastställande av amorteringsplan
för gottgörelsens utbekommande skils i 15 § lagen om flottning
i allmän flottled.

5 mom. I samband med tillämpning av bestämmelserna i 1 eller 2 mom.,
så ock eljest, när särskilda skäl därtill åro, må vattendomstolen tillerkänna
part ersättning för kostnader ä målet utan hinder därav, att partens talan
ännu icke blivit slutligen prövad.

67 §.

Xid meddelande av tillstånd till företag eller åtgärd, varom fråga är, äge
vattendomstolen, när skäl därtill äro, förordna, att tillståndet må tagas i anspråk
utan hinder av att beslutet därom icke äger laga kraft; dock allenast
såframt dessförinnan hos Konungens befallningshavande ställe,s pant eller
borgen för den ersättning i penningar, som högre rätt kan ålägga sökanden
eller anläggaren att utgiva utöver vad vattendomstolen i sådant avseende bestämt,
så ock för det skadestånd, vartill lian kan kännas skyldig, om vattendomstolens
beslut eljest ändras.

Varder, sedan tillstånd meddelats till företag eller åtgärd enligt denna lag,
sökanden eller anläggaren ålagt att förebygga eller avhjälpa skada eller olägenhet
eller att utgiva ersättning därför, äge vattendomstolen, när skål därtill
äro, förordna, att beslutet genast skall gå i verkställighet som om det
vunnit laga kraft.

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

Är förordnande meddelat enligt denna § och fullföljes mot det beslut, som
förordnandet anser, talan i högre rätt, äge denna, när skäl därtill förekomma,
att, innan ändringssökandet slutligen prövas, undanröja förordnandet.

81 §.

Vad i 42—45 §§ —--om stämningsmål.

I mål enligt 17 § 28 eller 35, vilket avser arbete till förebyggande eller avhjälpande
av skada eller olägenhet till följd av företag enligt denna lag,
skola bestämmelserna i 46 § äga motsvarande tillämpning.

Utlåtande, som — — — vattenrättsdomarens tjänsterum.

I de fall, då------är stadgat.

98 §.

Talan mot---andra fall.

I fråga, som avses i 9 kap. 66 § 1 mom. andra stycket eller 67 § första
stycket i förevarande kap., skall beträffande fullföljd stadgandet i 49 kap.
5 § andra stycket rättegångsbalken äga motsvarande tillämpning.

Beslut i---av vattenrättsdomaren.

14 kap.

5 a §.

Dår någon för utförande av företag eller åtgärd, vartill tillstånd lämnats
enligt denna lag, behöver tillfälligt taga annans mark i anspråk för arbetarbostäder
eller andra byggnader, väg, upplagsplats, arbetsmaskiner eller dylikt,
äge Konungens befallningshavande lämna honom medgivande därtill.
För skada eller intrång, som härav följer, skall ersättning gäldas med fulla
värdet; och skall, om Konungens befallningshavande prövar det nödigt, säkerhet
för ersättningens gäldande ställas innan medgivandet begagnas.

Begär sökande vid syneförrättning eller i mål, som är anhängigt hos vattendomstol,
tillstånd att för utförande av företag eller åtgärd, som ansökningen
avser, taga mark i anspråk enligt vad i första stycket sägs, må, om
tillstånd till företaget eller åtgärden meddelas, sådant medgivande lämnas
av synemännen eller vattendomstolen. Därvid skall jämväl ställande av säkerhet
föreskrivas, i den mån så finnes erforderligt.

Denna lag skall träda i kraft den

Bestämmelserna i 9 kap. 33 § tredje stycket nya lagen skola icke äga tilllämpning,
där beslut om ersättning medelst kraftöverföring vunnit laga kraft
mot ersättningstagaren före nämnda dag.

Har på grund av stadgandet i andra stycket av 9 kap. 66 § i dess förutvarande
lydelse fråga om företag, som i vattenlagen avses, förfallit innan nya
lagen tråder i kraft, skall 3 mom. av berörda § i dess nya lydelse icke äga
tillämpning.

Genom denna lag upphäves lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda
bestämmelser angående tillfällig vattenreglering; dock skall sistnämnda
lag alltjämt gälla i den mån lagen enligt slutstadgandena till densamma
skall tillämpas jämväl efter det förordnande som i 1 § samma lag sägs upphört
att gälla.

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 31 januari
1952.

Närvarande:

justitieråden Ekberg,

Strandberg,

Ljunggren,
regeringsrådet Björkholm.

Enligt lagrådet den 17 januari 1952 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 11 januari 1952, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om ändring i vattenlagen.

hörslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av e. o. hovrättsassessorn P. G. Bergsten.

Lagrådet yttrade:

2 KAP.

14 §.

Den föreslagna nya bestämmelsen i första stycket andra punkten motsvaras
i sakkunnigförslaget av ett stadgande, som upptagits i en ny paragraf
5 a i 14 kap. Den närmare utformningen av sistnämnda stadgande har
skett med ledning av bestämmelserna i 14 kap. 5 § om rätt att å annans
fastighet verkställa förberedande undersökningar. Sakkunnigförslaget avviker
från departementsförslaget särskilt så tillvida, som frågan om tvångsupplåtelse
av mark skulle prövas av Konungens befallningshavande utom
då frågan uppkomme vid syneförrättning eller i mål, som vore anhängigt
hos vattendomstol, i vilka fall prövningen skulle ankomma å synemännen,
respektive vattendomstolen. Förutsättningarna för tvångsupplåtelse äro
emellertid i huvudsak desamma som enligt departementsförslaget, nämligen
att någon för utförande av företag eller annan åtgärd enligt vattenlagen
behöver tillfälligt taga annans mark i anspråk för arbetarbostäder
eller andra byggnader, väg, upplagsplats, arbetsmaskiner eller dylikt.

De sakkunniga anförde i sin motivering bland annat, att det otvivelaktigt
understundom förekomme, att en företagare nödgades betala oskäligt hög

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

125

ersättning för rätten att taga mark i anspråk för något av de avsedda ändamålen.
Genom tillskapandet av en tvångsrätt av den innebörd, som ovan
angivits, skulle man råda bot på detta missförhållande.

Mot de sakkunnigas förslag framställde bland andra kammarkollegiet
vissa erinringar. Kollegiet anförde, att företagaren i saknad av en sådan
rätt som den ifrågasatta ibland kunde bliva tvungen att foga sig efter markägarens
anvisningar eller betala en dryg eller oskälig ersättning. Genom det
föreslagna stadgandet bleve rollerna helt omkastade. Företagaren finge taga
i anspråk vilket område han önskade och betalade därför ersättning allenast
för skada eller intrång efter fulla värdet. Det ingrepp, varom här vore fråga,
vore ingalunda jämförligt med sådana undersökningsarbeten, som avsåges
i 14 kap. 5 §. Både till omfattning, varaktighet och skadeverkningar
kunde detta »tillfälliga» ingrepp i markägarens rätt vara av helt annan
storleksordning. Det syntes därför vara berättigat att i överensstämmelse
med 5 § expropriationslagen uppställa det villkoret för medgivandet, att
företagarens markbehov icke kunde på annat sätt lämpligen tillgodoses.

Departementschefen har i remissprotokollet framhållit, att ett sådant
temporärt nyttjande av annans mark, varom här vore fråga, kunde innebära
betydande intrång och medföra stora ekonomiska konsekvenser. Departementschefen
har därför ansett det vara lämpligare, att den erforderliga
lagregleringen skedde genom en utvidgning av tvångsrätten enligt 2 kap.
14 §, så att densamma komme att omfatta intrång även av denna mera
tillfälliga karaktär. Härigenom komme frågan om utövande av tvångsrätten
och villkoren därför alltid att prövas av vattendomstol. Vidare bleve det av
kammarkollegiet uttalade önskemålet om vissa uttryckliga begränsningar
beträffande tvångsrättens utövning i huvudsak tillgodosett. Sålunda komme
föreskriften i 2 kap. 17 §, att tomtplats, trädgård eller park ej finge
tagas i anspråk, där det utan synnerlig olägenhet kunde undvikas, att bliva
tillämplig. Det kunde ej anses erforderligt att i detta hänseende införa mera
restriktiva bestämmelser än som gällde för stadigvarande ianspråktagande
av annans mark.

Lagrådet finner väl departementsförslaget vid jämförelse med sakkunnigförslaget
innebära ökade garantier till skydd för markägaren. Emellertid
kan departementsförslaget icke anses fullt tillfredsställande i detta hänseende.
Lagrådet delar sålunda kammarkollegiets mening, att såsom villkor
för tvångsvis ianspråktagande av annans mark för ändamål, varom nu
är fråga, bör gälla, att företagarens markbehov icke kan på annat sätt
lämpligen tillgodoses. Detta är en expropriationsrättslig grundsats av sådan
vikt, att den ej kan eftergivas. Tänkbart är, att företagaren har möjlighet
att på frivillig väg och på villkor, som icke kunna betecknas som
oskäliga, få nyttjanderätt till annan mark än den, som han tänkt sig. Om
förstnämnda mark ulan större olägenhet kan användas för ändamålet, lärer
någon tvångsupplåtelse ej böra komma i fråga. Det förhållandet att tvångsrätten
i förevarande fall avser upplåtelse av allenast provisorisk karaktär
kan icke tillmätas avgörande betydelse. Det rör sig ändock om ingrepp,

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

vilka kunna medföra betydande intrång och stora ekonomiska konsekvenser,
såsom departementschefen vitsordat, samt ej sällan bliva av förhållandevis
lång varaktighet. Grundsatsen att det föreliggande behovet av
markupplåtelse icke utan oskäliga kostnader kan tillgodoses på annat sätt
har i liknande fall kommit till uttryck i vattenlagen. Så har skett i 2 kap.
16 § första stycket, där fråga är om tvångsupplåtelsc av mark till utmål för
vattenkraftstalion. Även i det fall, som regleras i första punkten av förevarande
lagrum, torde principen äga giltighet. Utrymmet för tillämpning av
densamma är emellertid här mycket begränsat. I denna omständighet kan
man måhända söka en anledning till att grundsatsen i sistnämnda lagrum
icke kommit till uttryck med samma tydlighet som i 16 §.

Den nu ifrågavarande bestämmelsen i förslaget har konstruerats såsom eu
utvidgning av tvångsrätten enligt första punkten i paragrafen och har avfattats
i nära anslutning till den lydelse, som sagda punkt har. Emellertid förefinnes
i fråga om tvångsupplåtelse för de här åsyftade provisoriska anläggningarna
väsentligt större utrymme för tillämpning av den ovan nämnda
principen än i de fall, som behandlas i första punkten. Väl torde man
kunna utgå från att med en riktig förståelse av lagrummet grundsatsen såsom
allmängiltig blir beaktad även med den utformning av bestämmelsen,
som valts i förslaget. Enligt lagrådets mening föreligger dock viss fara, att
bestämmelsen i rättstillämpningen kan missförstås, i synnerhet om den jämföres
med 16 §, och att tillståndsprövningen sålunda i vissa fall kan komma
att begränsas till ett konstaterande av att ett behov av mark föreligger för
tillgodoseende av det angivna ändamålet. Visserligen måste sistnämnda villkor
vara fyllt för att tvångsupplåtelse skall medgivas, men såsom förut är
anfört är detta icke tillräckligt. Risken för missförstånd ligger särskilt nära
till hands vid tillämpningen av den förevarande stadgande närstående bestämmelsen
i 7 kap. 40 §. I sistnämnda lagrum har nämligen den nya andra
punkten i första stycket avfattats i nära anslutning till motsvarande punkt
i 2 kap. 14 §, medan andra stycket, vilket jämväl handlar om tvångsupplåtelse
av mark, fält en lydelse, som i det avseende, varom nu är fråga, överensstämmer
med bestämmelsen i 16 § sagda kap. Detta förhållande är
utan tvivel ägnat att väcka den oriktiga föreställningen, att det i andra stycket
uttryckligen angivna villkoret för tvångsupplåtelse — nämligen att den
behövliga marken icke utan oskäliga kostnader annorledes står till buds —
icke skulle äga giltighet i det fall, som avses i andra punkten av första stycket.
Det är jämväl att beakta, att den olikhet, som i sakligt avseende förefinnes
mellan de båda styckena därutinnan, att det i ena fallet är fråga om
bestående markupplåtelser och i det andra om allenast provisoriska sådana,
kan bidraga till missförstånd.

Av nu anförda skäl förordar lagrådet en sådan omarbetning av den föreslagna
bestämmelsen om tvångsupplåtelse av mark för tillfälliga arbetarbostäder
in. in., att av lagtexten tydligare framgår, att såsom villkor gäller,
att mark icke utan oskäliga kostnader annorledes står till buds. Härvid kan
som förebild tjäna antingen 2 kap. 16 § ifrågavarande lag eller 1 § expropriationslagen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 52.

127

I detta sammanhang vill lagrådet erinra, att även om villkoren att mark
tarvas för uppförande av behövliga arbetarbostäder m. in. och att sådan icke
utan oskäliga kostnader annorledes står till buds äro uppfyllda, det likväl
icke är säkert, att tvångsupplåtelse till det område, som sökanden avser, bör
medgivas under alla förhållanden. Såsom departementschefen framhållit, får
jämlikt 2 kap. 17 § tomtplats, trädgård eller park ej tagas i anspråk, därest
det utan synnerlig olägenhet kan undvikas. Det kan dessutom hända, att
mer än ett område befinnes vara tjänligt för det avsedda ändamålet. I sådana
fall får tvångsupplåtelse ej medgivas beträffande område, vars upplåtande
medför större olägenhet än nödigt är; och det skall jämväl i övrigt tillses,
att ändamålet kan, utan oskälig kostnad för företagaren, vinnas med minsta
olägenhet för annan. Detta följer av regeln i 2 kap. 2 §, vilken har allmän
giltighet. Särskild föreskrift i detta ämne är alltså ej nödvändig i förevarande
sammanhang.

Av allmänna rättsgrundsatser lärer följa, att den som fått medgivande
att för visst ändamål nyttja annans mark är skyldig att, när behov av marken
för detta ändamål ej längre föreligger, återställa marken till ägaren i
såvitt möjligt samma skick, vari han mottog densamma. Låter detta sig icke
göra eller skulle återställandet av marken i dess förra skick medföra kostnader,
vilka icke stå i rimligt förhållande till det intrång eller den skada,
som anläggningens bibehållande skulle förorsaka, torde markägaren böra få
åtnöjas med ersättning för intrånget eller skadan. (Jfr exempelvis 2 kap.
18 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom.) Till undvikande av tvister
synes det vara angeläget, att vattendomstolen vid lämnande av tillstånd till
tvångsupplåtelse erinrar om företagarens skyldighet att återställa marken
samt härför utsätter tid. Uttryckliga bestämmelser härom lära emellertid ej
vara erforderliga, eftersom den vattendomstolen jämlikt 11 kap. 62 § åvilande
förpliktelsen att föreskriva de villkor, som äro behövliga för tillgodoseende
av enskild rätt, kan anses omfatta även meddelandet av sådana föreskrifter,
som nu nämnts.

7 KAP.

40 §.

Beaktas lagrådets anmärkning vid 2 kap. 14 §, bör en liknande ändring
vidtagas i förevarande lagrum.

9 KAP.

67 §.

Förevarande paragraf i förslaget behandlar i första stycket till en början
det fall att av vattendomstolen meddelat tillstånd till företag eller åtgärd,
som avses i vattenlagen, på grund av förordnande enligt 11 kap. 67 § första
stycket tagits i anspråk innan vattendomstolens utslag vunnit laga kraft
samt till följd av klagan över utslaget ersättning, som enligt förut i 9 kap.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

givna regler skall nedsättas hos Konungens befallningshavande, blivit slutligen
bestämd till högre belopp än det redan nedsatta. Det åligger då ersättningsgivaren
att inom viss tid nedsätta det överskjutande beloppet.
Vidare stadgas, att om ersättningen ej bestämmes till högre belopp, ersättningsgivaren
skall göra anmälan därom hos Konungens befallningshavande
samt att, ändå att ersättningen bestämmes till lägre belopp, vad som
redan nedsatts ej må återkrävas, vilket skall gälla jämväl då ersättningen
guldits i annan ordning än genom dess nedsättning.

Enligt det föreslagna nya andra stycket i 11 kap. 67 § äger vattendomstolen,
därest -— sedan tillstånd meddelats till företag eller åtgärd enligt
vattenlagen — det ålägges sökanden eller anläggaren att förebygga eller
avhjälpa skada eller olägenhet eller att utgiva ersättning därför, förordna,
att beslutet genast skall gå i verkställighet som om det vunnit laga kraft.
Det åligger då ersättningsgivaren i fall, som avses i 9 kap. 67 § andra stycket
i förslaget, att om nedsättningsskyldighet föreligger enligt 54 § samma
kap. inom viss tid efter utslagets dag nedsätta beloppet hos Konungens
befallningshavande. Vad angår belopp, som ej skall nedsättas, gäller att
den ersättningsberättigade genast äger uppbära det. Förslagets mening lärer
vara, att ersättningstagaren i nu förevarande fall icke skall intaga en
sämre ställning än då fråga är om ersättning enligt första stycket. Även
om till följd av klagan högre rätt skulle bestämma ersättningen till lägre
belopp än vattendomstolen bestämt eller förklara, att ersättning icke skall
utgå, bör således vad som nedsatts hos Konungens befallningshavande eller
guldits i annan ordning ej få återkrävas. Detta framgår emellertid ej av
den föreslagna lagtexten, i motsats till vad förhållandet var enligt de sakkunnigas
förslag (jfr 9 kap. 1, 66 och 67 §§ i sistnämnda förslag). Eif förordnande
därom att vattendomstolens beslut må verkställas som om det
vunnit laga kraft lärer icke innebära, att återbäringsskyldighet ej kan uppkomma.
För att syftet med lagstiftningen i nu berörda hänseende skall vinnas
synes den lämpligaste utvägen vara, att sista punkten i första stycket av
förevarande paragraf med någon jämkning av ordalagen sättes som ett
tredje stycke i paragrafen.

11 KAP.

27 §.

Departementschefen har framhållit, att det förvisso vore av stort värde,
om planeringen av sådana vattenkraft- och vattenregleringsföretag, som i
betydande grad ingrepe i bygdens förhållanden, ägde rum i samråd och
samarbete med ortsmyndigheter och representanter i övrigt för de intressen,
som kunde beröras. Särskilda åtgärder för förberedelse av ansökan till vattendomstol
rörande sådant företag borde därför äga rum. Önskvärdheten
av att dylika åtgärder vidtoges borde på något sätt komma till uttryck i
vattenlagen.

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

I anslutning till dessa uttalanden har i ett nytt 6 mom. i förevarande
paragraf upptagits föreskrifter därom, att ansökan rörande företag av betydande
omfattning eller ingripande beskaffenhet skall innehålla uppgift om
de åtgärder sökanden må hava vidtagit för att bereda Konungens befallningshavande
i det län, inom vilket företaget huvudsakligen skall verkställas,
samt övriga av företaget berörda myndigheter och sammanslutningar
tillfälle att vid planläggningen av detsamma framföra önskemål med hänsyn
till dess verkningar ur allmän synpunkt ävensom om vad i anledning
av sådana åtgärder förekommit.

Lagrådet ansluter sig till den mening, som sålunda kommit till uttryck.
Det synes emellertid icke vara erforderligt, att uppgifterna om vad som
förekommit i anledning av de vidtagna åtgärderna innehålla redogörelse i
detalj härför. Fullt tillräckligt torde vara att upplysning gives i huvudsakliga
drag om vad därutinnan skett. Med hänsyn härtill synes före ordet
»förekommit» böra inskjutas ordet »huvudsakligen» eller något därmed
liktydigt ord.

35 §.

I 1 mom. andra stycket föreslås en ändring av innebörd, att Konungens
befallningshavande skall kunna av eget initiativ och alltså ej, såsom enligt
gällande rätt, blott efter anmälan av part förordna särskild person med
uppgift att tillhandagå sakägarna med kostnadsfria råd angående bevakandet
av deras rätt. Förutsättning för sådant förordnande, vare sig det meddelas
efter anmälan eller eljest, är att det på grund av företagets omfattning
eller eljest prövas erforderligt för tillvaratagande av sakägarnas rätt.
Tydligt är, att om denna förutsättning är för handen, särskilt biträde också
skall förordnas. Vid sådant förhållande synes det lämpligare, att uttrycket
»och må Konungens befallningshavande», vilket förekommer även i lagrummets
nu gällande lydelse, ersättes med »och skall Konungens befallningshavande».
Beträffande de härefter följande orden »i sådant fall (åsyftar
anmälan av part) eller då det eljest prövas erforderligt för--— »

är meningen självfallet icke den, att förordnande alltid skall meddelas, då
part gjort framställning därom, utan prövning av behovet skall även i sådant
fall alltid äga rum. Denna stadgandets innebörd skulle emellertid
framträda tydligare, om den föreslagna formuleringen jämkades till »där det
i sådant fall eller eljest prövas erforderligt för---».

Ur protokollet:
Olle Lundberg.

!) Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 52.

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 8 februari 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,

Andersson, Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,

Lindell.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam
beredning med cheferna för kommunikations-, jordbruks- och handelsdepartementen
lagrådets den 31 januari 1952 avgivna utlåtande över det
till lagrådet den 11 januari 1952 remitterade förslaget till lag om ändring i
vattenlagen.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande.

I anslutning till vad lagrådet anfört rörande det i 2 kap. 14 § upptagna
stadgandet om rätt att tillfälligt taga annans mark i anspråk för arbetarbostäder
m. in. vill jag förorda att det remitterade förslaget jämkas på så
sätt, att tvångsupplåtelse må äga rum, där det prövas nödigt att marken
tages i anspråk för ändamål, varom i stadgandet är fråga. En motsvarande
jämkning bör vidtagas i 7 kap. 40 §.

Jag har ej heller något att invända mot de övriga ändringsförslag som
framförts av lagrådet. Såsom lagrådet föreslagit bör sålunda sista punkten
i första stycket av 9 kap. 67 § sättas såsom ett tredje stycke i paragrafen,
i samband varmed ordalagen i punkten något ändras, samt vissa jämkningar
vidtagas ill kap. 27 § 6 mom. och 35 § 1 mom.

Därjämte torde ett par smärre ändringar av redaktionell natur böra vidtagas
i lagförslaget.

Föredraganden hemställer, att lagförslaget sålunda ändrat måtte jämlikt
§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Axel Nilsson.

Kungl. Mcij. ts proposition nr 52.

131

Innehållsförteckning.

Proposition .............................................................. 1

Förslag till lag om ändring i vattenlagen .................................. 2

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden den 11 januari 1952 18

Ingress ................................................................ 18

I. Utsträckt möjlighet att meddela deldom i vattenmål m. m............. 21

Deldom (11 kap. 66 §) .......................................... 21

Ansökningshandlingarnas innehåll (11 kap. 27 § 1 .................. 55

Vattenrättsdomarens befogenhet att medgiva provisoriska åtgärder

(11 kap. 46 §) ................................................ 57

Verkställighet (11 kap. 67 §) ...................................... 65

II. Utvidgad rätt att taga annans mark i anspråk för vattenbyggnader m. in. 72

III. Förberedande av vissa företag enligt vattenlagen m. m................. 83

IV. Vissa ändringar i övrigt i vattenlagen .................................. 98

Till lagrådet remitterat förslag till lag om ändring i vattenlagen ............ 101

Vid vattenlagssakkunnigas promemoria den 12 september 1947 fogat förslag

till lag om ändring i vattenlagen ...................................... 117

Utdrag av lagrådets protokoll den 31 januari 1952 ........................ 124

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden den 8 februari 1952 130