Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1956 (Proposition 1956:52)

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1956

Nr 52

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
tillfällig ökning av regeringsrådens antal; given Stockholms
slott den 20 januari 1956.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om tillfällig ökning av regeringsrådens
antal.

GUSTAF ADOLF

Herman Zetterberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

För att möjliggöra att den nuvarande stora balansen av oavgjorda taxeringsmål
i regeringsrätten avarbetas föreslås, att antalet regeringsråd tillfälligt
ökas från tretton till sexton. 1

1 Iiihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 52.

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1956

Förslag

till

Lag

om tillfällig ökning av regeringsrådens antal

Härigenom förordnas, att i stället för vad som stadgas i 1 § lagen den
26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt skall, med upphävande
av lagen den 30 maj 1952 (nr 317) om tillfällig ökning av regeringsrådens
antal1, från och med den 1 oktober 1956 och intill dess regeringsrådens
antal efter vad i denna lag sägs nedbragts till sju gälla följande.

1 §.

Kungl. Maj :ts regeringsrätt skall till och med den 30 september 1960 eller,
om särskilda förhållanden föranleda därtill, den tidigare dag som Kungl.
Maj :t bestämmer utgöras av sexton regeringsråd. Därefter skall antalet regeringsråd,
i den mån så till följd av inträffade ledigheter kan ske, nedbringas
till sju. En av regeringsrättens lagfarna ledamöter skall, enligt vad därom
är särskilt stadgat, tjänstgöra i lagrådet.

2 §•

Regeringsrättens arbete skall fortgå minst fyrtio veckor om året.

3 §.

I den mån så med hänsyn till regeringsrådens antal lämpligen kan ske,
skall regeringsrätten arbeta på avdelningar.

Regeringsrättens avdelningar äro lika behöriga att upptaga till regeringsrättens
handläggning hörande mål och ärenden.

4 §•

Med iakttagande av vad ovan är föreskrivet äga de i regeringsrätten tjänstgörande
regeringsråden sig emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten.

5 §•

Vad om måls handläggning i vissa fall av högsta domstolen i dess helhet
linnes föreskrivet skall i tillämpliga delar gälla i fråga om regeringsrätten. 1

1 Senaste lydelse av 1 §, se SFS 1955:264.

Kungl. Majrts proposition nr 52 år 1956

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 4 januari 1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,
Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,
Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om tillfällig
ökning av antalet ledamöter i regeringsrätten. Föredraganden anför följande.

Regeringsrättens organisation m. m.

Konungens rätt att pröva och avgöra besvär i administrativa mål skall
enligt 18 § regeringsformen i den omfattning, som bestämmes i särskild
lag, uppdragas minst sju av Konungen utnämnda personer, som förvaltat
civil beställning samt däruti ådagalagt insikt, erfarenhet och redlighet. De
kallas regeringsråd och utgör Konungens regeringsrätt. Minst två tredjedelar
av hela antalet regeringsråd skall vara lagfarna. En av regeringsrättens
lagfarna ledamöter skall enligt 21 § regeringsformen tjänstgöra i lagrådet.
I 22 § regeringsformen stadgas, att i regeringsrätten mål kan prövas och
avgöras av fem ledamöter, så ock av fyra, om tre av dem är ense om slutet.

Om regeringsrättens organisation och verksamhet stadgas vidare i 1 §
lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj :ts regeringsrätt, att regeringsrätten
skall utgöras av sju regeringsråd, av vilka en i regel tjänstgör i lagrådet,
att regeringsrättens arbete skall fortgå minst fyrtio veckor om året samt att
de i regeringsrätten tjänstgörande ledamöterna äger sig emellan fördela
tjänstgöringsskyldigheten.

Antalet regeringsråd är för närvarande genom en provisorisk lag bestämt
till tretton, ökad tillströmning av mål till regeringsrätten med därav orsakad
växande arbetsbalans har nämligen nödvändiggjort en förstärkning
av domstolen. Detta har även varit fallet under en tidigare period. Sålunda
ökades genom lag den 14 juni 1928 regeringsrådens antal till elva för en tid
av tre år. Härigenom och genom att vissa grupper av mål avskars från fullföljdsrätt
(se härom prop. 32/1946 s. 4 f.) hragles balansen av oavgjorda
mål åter ned till normal storlek. Under 1940-talet började balansen av oav -

Kungl. Maj:ts proposition, nr 52 år 1956

gjorda mål åter att växa. År 1946 bestämdes för den skull, att regeringsrätten
från och med den 1 oktober samma år skulle bestå av tio regeringsråd. Provisoriet,
som var avsett att gälla för tre år, förlängdes år 1949 med ytterligare
tre år. Då balansen av oavgjorda mål trots detta fortsatte att växa, genomfördes
genom lag den 30 maj 1952 om tillfällig ökning av regeringsrådens
antal en ytterligare förstärkning av regeringsrätten. Enligt lagen skall regeringsrätten
bestå av tretton regeringsråd, av vilka en tjänstgör i lagrådet.
Genom lag den 3 juni 1955 har bestämts att utökningen skall bestå
till och med den 30 september 1958 eller den tidigare dag, som Kungl. Maj:t
bestämmer. Därefter skall antalet regeringsråd, i den mån så till följd av
inträffade ledigheter kan ske, nedbringas till sju. I den mån så med hänsyn
till regeringsrådens antal lämpligen kan ske, skall regeringsrätten arbeta
på avdelningar.

Alltsedan år 1946 arbetar regeringsrätten på två avdelningar. På vardera
avdelningen uppgår föredragningstiden för närvarande till sexton timmar
i veckan.

Den stora balansen av oavgjorda mål i regeringsrätten har även givit
anledning att undersöka andra utvägar till bemästrande av situationen än
ökning av antalet ledamöter. Sålunda har på min anmodan chefen för finansdepartementets
regeringsrättsbyrå kanslirådet Harry Sterner verkställt
en förberedande undersökning angående möjligheten att minska måltillströmningen
genom något slags begränsning av fullföljdsrätten. Undersökningen
har redovisats i en den 5 juni 1952 dagtecknad promemoria, över
vilken regeringsrättens ledamöter den 5 oktober 1954 avgivit yttranden. Frågan
har sedermera överlämnats till en av chefen för finansdepartementet
med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 maj 1955 tillkallad utredning.
Utredningsuppdraget är i första hand begränsat till den grupp av
mål, som är den ojämförligt största i regeringsrätten, nämligen taxeringsmålen.
Enligt meddelade direktiv bör utredningen främst undersöka möjligheten
av att föreskriva någon form av fullföljdstillstånd som förutsättning
för att taxeringsmålen skall få bringas under regeringsrättens prövning.
Alternativa anordningar för att begränsa tillströmningen av taxeringsmålen
bör likväl icke lämnas alldeles obeaktade. Utredningen äger även
pröva, om fullföljdsbegränsningen bör avse jämväl vissa andra finansmål.

Utvecklingen av regeringsrättens arbetsbörda

I fråga om förhållandena för tiden från och med år 1940 må lämnas följande
uppgifter rörande antalet inkomna, avgjorda och balanserade mål. I
antalet avgjorda mål inbegripes återkallade, till annan myndighet överlämnade
eller eljest avförda mål.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1956

Under året Vid årets utgång

inkomna avgjorda balanserade

1940 ............ 1 888 2 081 792

1941 ............ 2 206 2 068 933

1942 ............ 2 283 2 207 1 009

1943 ............ 2 664 2592 1 082

1944 ............ 3 009 2 473 1 618

1945 ............ 3 027 2 368 2 281

1946 ............ 3 333 2 466 3 150

1947 ............ 3 171 2 898 3 425

1948 ............ 2 937 2 703 3 657

1949 ............ 3 012 2 633 4 036

1950 ............ 3 221 2 668 4 589

1951 ............ 3 022 2 708 4 909

1952 ............ 3 380 2 643 5 646

1953 ............ 3 912 3 467 6 091

1954 ............ 3 658 3 744 6 005

1955 ............ 3 865 3 768 6102

Den ojämförligt största gruppen av mål utgöres av dem, som anko
på finansdepartementets föredragning (i huvudsak taxeringsmål). Följande
uppgifter belyser utvecklingen i fråga om finansmålen under senare år.

Under året Vid årets utgång

inkomna avgjorda balanserade

1951 ............ 1 813 1 496 4 504

1952 ............ 2 016 1 434 5 086

1953 ............ 2 454 1 959 5 581

1954 ............ 2 021 2176 5 426

1955 ............ 2 108 2 123 5 411

• En annan grupp av mål, som under senare år visat ökning, är den som
ankommer på kommunikationsdepartementets föredragning (byggnadsmål,
mål om indragning av körkort m. in.). Om dessa mål må följande uppgifter
lämnas.

Under året Vid årets utgång

inkomna avgjorda balanserade

1951 392 377 117

1952 493 405 205

1953 630 615 220

1954 689 646 263

1955 856 807 312

För bedömande av den sannolika utvecklingen av regeringsrättens arbetsbörda
är det även av intresse att taga del av förhållandena inom kam -

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1956

marrätten. Antalet inkomna, avgjorda och balanserade skattemål inom
kammarrätten, vilka ej avser fastighetstaxering, har under senare år varit
följande.

	Under	året	Vid årets utgån
	inkomna	avgjorda	balanserade
1951 ..........	. 8 116	9 306	9 463
1952 ..........	. 7 712	9 367	7 808
1953 ..........	. 8 996	8 972	7 832
1954 ..........	. 13 213	8 085	12 960
1/1—30/9 1955 .	. 11419	9 898	14 481

Regeringsrättens promemoria m. m.

I en inom regeringsrätten i december 1955 upprättad promemoria angående
arbetsläget inom regeringsrätten vid månadsskiftet november—december
1955 anföres följande rörande den sannolika utvecklingen i framtiden:

En prognos rörande den närmaste framtiden ter sig icke hoppgivande.
Visserligen har den under de senaste åren stegrade tillströmningen av skattemål
i det närmaste stagnerat, men detta förhållande synes hava sin grund
däri, att kammarrätten under den tid, avdelningen för fastighetstaxeringsmål
sysslat med mål rörande 1952 års allmänna fastighetstaxering, avgjort
lärre antal inkomsttaxeringsmål än vanligen sker. När samtliga divisioner
åter börjat handlägga inkomsttaxeringsmål, kan antalet till regeringsrätten
inkommande skattemål antagas öka. Tillgängliga uppgifter rörande arbetsbalansen
i kammarrätten bestyrka detta antagande. Särskilt anmärkningsvärt
är att, enligt vad som vid undersökning framkommit, hos länsstyrelserna
för någon tid sedan några tusental mål rörande inkomsttaxering
voro under behandling för expediering till kammarrätten, vilka mål
icke äro inräknade i kammarrättens arbetsbalans. Vidare lärer man böra
räkna med att de innevarande år genomförda ändringarna rörande näringsföretagens
beskattning komma att, åtminstone under de närmaste åren efter
de nya bestämmelsernas ikraftträdande, giva anledning till ett icke ringa
antal skattebesvär. Det finnes därför grund till antagande, att antalet till
regeringsrätten inkommande besvär över utslag av kammarrätten åter
kommer att stiga.

Den under de senaste åren framträdande tendensen till ökning av mål
beroende på kommunikationsdepartementets föredragning synes fortfara.
Ökningen visar sig främst avse mål om indragning av körkort, men även
byggnadsmålen visa tendens till ökning, antagligen beroende på lättnaden
i byggnadsrestriktionerna.

Det anförda ger enligt promemorian vid handen, att ringa utsikt finnes
för att arbetsbalansen hos regeringsrätten under de närmaste åren skall
kunna nedbringas, om icke särskilda åtgärder vidtages. Vad beträffar utredningen
om möjligheten att begränsa tillströmningen av taxeringsmål till
regeringsrätten framhålles i promemorian att, om utredningen skulle resultera
i bestämmelser om begränsning av fullföljdsrätten i sådana mål,
verkan härav knappast lär kunna inträda förrän tidigast under år 1960, vid

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1956

vilken tidpunkt besvärsmål för det första taxeringsåret efter bestämmelsernas
antagande kan antagas börja inkomma till regeringsrätten. Det framhålles
därjämte, att det är vanskligt att beräkna i vilken omfattning en fullfölj
dsbegränsning medför minskning av regeringsrättens arbetsbörda. Försiktigheten
bjuder, anföres det, att i nuvarande läge icke ställa förhoppningarna
högre än att begränsningen möjligen kan hindra balansen att ytterligare
stiga; redan detta utgör en vinst.

Enligt promemorian lär vid dessa förhållanden annat verksamt medel till
balansens snabba avarbetande icke kunna anvisas än utökning av antalet
ledamöter i regeringsrätten. Visserligen — framhålles det i promemorian —
talar åtskilliga skäl, berörda i propositionen nr 167/1955, mot en sådan åtgärd,
men arbetsläget i regeringsrätten är och kan på goda grunder antagas
under de närmaste fyra ä fem åren bli sådant, att anledning synes föreligga
till förnyad prövning av frågan om förstärkning av arbetskrafterna i regeringsrätten.
Härom anföres närmare följande:

Enligt gjorda beräkningar kan med en förstärkning med tre nya ledamöter
vinnas en med 25 procent stegrad arbetseffekt, resulterande i att vid
pass 900 å 1 000 mål kunna årligen avgöras utöver vad som med tolv i regeringsrätten
tjänstgörande ledamöter årligen medhinnes. Forstarkes regeringsrätten
med fyra nya ledamöter, blir motsvarande arbetseffekt omkring
en tredjedel större än den nuvarande. Lämplig indelning av regeringsrättens
ledamöter på tre avdelningar kan åstadkommas i bada fallen. Om icke
tillströmningen av mål till regeringsrätten stiger avsevärt mera an antagits,
och om andra nu icke förutsedda händelser, vilka rubba berakningarna,
inträffa, skulle vid en ökning av antalet ledamöter med tre arbetsbalansen
kunna antagas nedbringad till rimlig storlek, motsvarande omkring 1 000
skattemål och 500 andra mål, under en tid av omkring fem ar. Vid en ökning
med fyra ledamöter, torde detta resultat kunna uppnäs pa nagot kortare
tid än fyra år.

Även efter det att arbetsbalansen sålunda bringats att minska larer behov
kvarstå av minst tolv i regeringsrätten arbetande ledamöter Detta antal
synes nämligen icke kunna underskridas, så lange antalet
regeringsrätten inkommande mål håller sig vid nuvarande niva, 3 500 3 90U

Ovan nämnda beräkningar grunda sig på antagande att föredragningen av
målen genomsnittligt tager 15 å 20 minuter per mål. Självklart växlar foredragningstiden
avsevärt allt efter målens omfattning och svårighetsgrad,
men nämnda genomsnittstal har visat sig vara tämligen konstant under en
följd av år. Dock låg genomsnittstalet högre under den tid, da krigskonjunkturskattemål
och vissa andra tunga skattemål i större mangd foredrogos,
men frekvensen av dylika mera tidskrävande mål har under senaste
tiden nedgått Skulle förhållandet ändras i motsatt riktning, måste berakningarna
om den tid som erfordras för balansens nedbringande i motsvarande
män jämkas. Reservation måste likaledes göras for inträffande sjukdomsfall
bland ledamöterna av längre varaktighet.

Spörsmålet om eu ytterligare provisorisk förstärkning av regeringsrätten
har även upptagits av den för frågan om begränsning av fullföljdsrätten i
taxeringsmål tillsatta utredningen. I skrivelse den 20 december 1955 har
utredningen anfört:

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1956

Utredningens arbete torde ej hinna avslutas förrän tidigast under den senare
delen av 1956. Därest utredningen leder till framläggande av ett förslag
till begränsning av fullföljdsrätten, synes ett dylikt förslag därför icke kunna
foreJaggas riksdagen förrän tidigast under 1957. Utan att taga definitiv
stallmng tili fragan om när utredningens eventuella förslag skulle kunna
trada i tillampnmg vill utredningen upplysa, att den tänkt sig möjligheten
av att de nya bestämmelserna skulle — i viss analogi med vad som föresknvits
i lagen om införande av nya rättegångsbalken — kunna göras tilllampliga
å sådana mål, i vilka underinstansen meddelat beslut efter de nva
bestämmelsernas ikraftträdande. Med underinstansen skulle i detta sammanhang
lämpligen förstås prövningsnämnden. De nya fullföljdsreglerna
skulle således kunna tillämpas i de mål, i vilka prövningsnämnden meddelat
sitt beslut efter ikraftträdandet, och detta oavsett vilket års taxering beslutet
galler. Även om ikraftträdandet kunde äga rum redan under 1957 torde
överklagade mål kunna avgöras av kammarrätten tidigast under 1959 och
därefter av regeringsrätten knappast tidigare än under 1960. Först under
således en eventuell fullfölj dsbegränsning kunna börja
ia etiekt i den högsta instansen. Av denna överslagsberäkning torde framgå,
att en minskning av balansen av oavgjorda skattemål i regeringsrätten
icke ar möjlig att åstadkomma inom en rimlig tid enbart genom införande
av en begränsning av fullföljdsrätten.

Utredningen anser därför, att det finns anledning att överväga en ytterligare
tillfällig ökning av regeringsrätten, förslagsvis med tre, eventuellt
fyra ledamöter. Genom en sådan ökning — anför utredningen — lär, om
oförutsedda omständigheter icke rubbar beräkningarna, arbetsbalansen inom
regeringsrätten kunna nedbringas till rimligt tal under loppet av fyra eller
fem år.

Departementschefen

Alltsedan början av 1940-talet har tillströmningen av mål till regeringslätten
visat en i stort sett oavbruten ökning. Antalet inkomna mål utgjorde
sålunda år 1940 1 888, år 1945 3 027, år 1950 3 221 och uppgick år 1955
till 3 865. Härtill kommer att andelen av vidlyftiga och invecklade mål under
vissa tider varit avsevärt större än normalt. Arbetsbördan har därför
ökat mycket kraftigt.

Den växande arbetsbördan medförde tidigt att också balansen av oavgjorda
mål började tillta. Från 792 mål vid utgången av år 1940 steg balansen
till 2 281 mål vid utgången av år 1945. Trots de åtgärder, som därefter
vidtagits i sytte att bemästra arbetsläget, fortsatte balansen ännu en
hd att växa snabbt. Vid utgången av år 1950 var 4 589 mål oavgjorda. Vid
årsskiftet 1953/54 uppgick balansen till 6 091 mål. Därefter har balansen
hållit sig i stort sett oförändrad. Vid det senaste årsskiftet var 6 102 mål
oavgjorda.

Balansen hänför sig i främsta rummet till taxeringsmålen. I fråga om
andra grupper av mål föreligger i stort sett icke större balans än som kan
anses normalt med hänsyn till arbetets gång.

Anhopningen av oavgjorda taxeringsmål medför att det för närvarande
förflyter i genomsnitt omkring tre år från dagen för kammarrättens utslag

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1956

till dess målet hinner avgöras i regeringsrätten. Denna eftersläpning i arbetet
medför stora olägenheter såväl för den enskilde som för det allmänna.
Den enskilde får vänta många år på besked i sin taxeringsangelägenhet och
måste under tiden ofta ligga ute med stora skattebelopp. För taxeringsarbetet
i dess helhet är det till allvarlig nackdel att regeringsrättens utslag
kommer så sent. Eftersläpningen medför även rent ekonomiska olägenheter
för det allmänna. I de talrika fall, då regeringsrättens avgörande innefattar
att den skattskyldige berättigas återfå större eller mindre del av vad
han erlagt, har staten att utge ränta å del restituerade beloppet beräknad
efter fem procent för år från det skatten guldits. Verkställda beräkningar
ger vid handen, att statsverkets utgift för ränta å skattebelopp, som restituerats
enligt regeringsrättens beslut under år 1954, uppgår till omkring
1 390 000 kronor. Motsvarande utgift för år 1955 har beräknats till 960 000
kronor. I den mån åter regeringsrätten höjer taxeringen och den skattskyldige
alltså får utge ett större skattebelopp, innebär dröjsmålet med avgörandet
att stat och kommun gått miste om dispositionen av det felande
beloppet under flera år utan någon räntegottgörelse. Den skattskyldige är
nämligen icke skyldig att utge ränta.

Med hänsyn till de stora olägenheter, som alltså är förenade med den
nuvarande ordningen, måste det anses synnerligen angeläget att snarast
möjligt nedbringa balansen av oavgjorda taxeringsmål till normal storlek.

De åtgärder, som under senare år vidtagits för att möta den ökade arbetsbördan
i regeringsrätten, har bestått i ökning av antalet regeringsråd.
År 1946 förstärktes sålunda regeringsrätten provisoriskt med tre ledamöter,
så att domstolen kom att utgöras av tio regeringsråd. Provisoriet var från
början avsett att bestå under tre år men förlängdes år 1949 för lika lång
tid. En ytterligare förstärkning genomfördes år 1952, då antalet ledamöter
ökades till tretton. Genom en i fjol vidtagen lagändring har bestämts att
utökningen skall äga bestånd till och med den 30 september 1958 eller den
tidigare dag, som Kungl. Maj :t bestämmer.

För att på längre sikt bemästra arbetsläget kan annan utväg vara lämpligare
än en fortsatt utökning av regeringsrätten. Jag tänker därvid närmast
på åtgärder i syfte att på ett eller annat sätt minska tillströmningen av mål,
i första hand taxeringsmål. Som jag förut nämnt har chefen för finansdepartementet,
sedan vissa förberedande undersökningar gjorts, under fjolåret
tillsatt en utredning i detta ämne. Utredningen skall i första hand undersöka
möjligheten av att föreskriva någon form av f ull föl j dstillstånd som
förutsättning för att taxeringsmål skall få bringas under regeringsrättens
prövning. Resultatet av utredningens arbete kan väntas föreligga tidigast
under senare delen av år 1956. De förslag, som utredningen kan komma
fram till, kan därför i gynnsammaste fall föranleda proposition till 1957
års riksdag. Om övergångsbestämmelserna till en dylik lagstillning utformas
i enlighet med utredningens preliminära utkast, kan den tillämnadc
minskningen av regeringsrättens arbetsbörda ej väntas inträda förrän ar
1960.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1956

Jag vill i detta sammanhang erinra om att frågan om en begränsning av
fullföljdsrätten i taxeringsmål har ett givet samband med hur taxeringsarbetet
är ordnat i första och andra instans, taxeringsnämnd och prövningsnämnd.
Förslag till ändrad taxeringsorganisation har nyligen framlagts av
1955 års taxeringssakkunniga. Förslaget, som för närvarande är föremål
för remissbehandling, går ut på en upprustning av taxeringsnämnderna, avsedd
att genomföras successivt under loppet av fem år med början år 1958,
och på en omläggning av förfarandet i prövningsnämnd till mera domstolsmässiga
former.

Utan att nu taga ställning till frågan, huruvida regler om fullföljdstillstånd
bör införas och i så fall i vilken ordning reglerna bör bringas i tilllämpning,
vill jag framhålla, att det under alla förhållanden torde komma
att förflyta ett flertal år innan eventuella regler i ämnet kan komma att
medföra någon minskning av regeringsrättens arbetsbörda.

Såsom framhålles i regeringsrättens promemoria kan man icke räkna med
att antalet inkommande taxeringsmål skall nedgå under de närmaste åren.
Snarare har man anledning att befara en ökning. Under sådana förhållanden
finns det icke någon utsikt att den nuvarande stora balansen av oavgjorda
mål skall kunna nedbringas inom rimlig tid, om icke omedelbara åtgärder
vidtages. Med hänsyn till de stora olägenheter, som är förknippade
med den rådande eftersläpningen i regeringsrättens arbete, finner jag det
synnerligen angeläget att söka vinna en omedelbar bättring på denna punkt.

I nuvarande läge synes annan utväg härvid icke stå öppen än att genomföra
en ytterligare provisorisk förstärkning av regeringsrätten. Närmast
kommer i fråga att utöka domstolen med jdterligare tre regeringsråd. Regeringsrätten
skulle i så fall kunna arbeta på tre avdelningar, vilket enligt
gjorda beräkningar skulle medföra att ytterligare 900 å 1 000 mål kan avverkas
per år.

En ytterligare utökning av regeringsrätten möter visserligen betänkligheter
i vissa hänseenden. Bland annat är att märka att regeringsrätten med
hänsyn till sin betydelse som prejudikatinstans icke bör vara för stor.

De allvarliga nackdelar som är förenade med det nuvarande otillfredsställande
arbetsläget i regeringsrätten gör emellertid att dessa betänkligheter
icke kan tillmätas utslagsgivande betydelse. Jag vill också framhålla,
att det knappast ter sig sannolikt att man framdeles skulle kunna nedbringa
antalet regeringsråd så långt som till det ursprungligen bestämda
talet eller sju. Genomföres regler om fullföljdstillstånd, är det visserligen anledning
att hoppas att detta skall leda till en minskning av regeringsrättens
arbetsbörda. Flera omständigheter talar emellertid för att arbetsbördan ändock
kommer att förbli stor. Redan den allmänna samhällsutvecklingen, som
hittills medfört allt flera och allt viktigare uppgifter för administrationen,
talar för att antalet inkommande besvär kommer att fortsätta att stiga. Det
reformarbete, som sedan flera år pågår på förvaltningsrättens område, kan
också komma att leda fram till att regeringsrätten får ytterligare uppgifter
eller att dess arbetstid eljest tages i anspråk i ökad utsträckning, t. ex. ge -

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1956 11

nom att målen i viss utsträckning företages till huvudförhandling i parternas
närvaro.

Med hänsyn till det anförda finner jag avgörande skäl tala för att regeringsrätten
nu ytterligare provisoriskt förstärkes. Jag vill förorda att regeringsrätten
från och med den 1 oktober innevarande år utökas med tre ledamöter.
Sammanlagda antalet ledamöter skulle därmed bli sexton, varav en
tjänstgörande i lagrådet. Utökningen torde böra beslutas för tiden till och
med den 30 september 1%0. Liksom för närvarande är fallet, bör Kungl.
Maj:t äga att, om särskilda förhållanden föranleder därtill, bestämma en
tidigare slutdag. Efter utgången av september månad 1960 eller efter den av
Kungl. Maj :t eventuellt fastställda tidigare dagen bör antalet regeringsråd,
i den mån så kan ske till följd av inträffade ledigheter, åter nedbringas. Då
det icke är möjligt att nu överblicka, vilket antal regeringsråd som kan
komma att erfordras i framtiden, torde 1 § regeringsrättslagen, enligt vilket
lagrum regeringsråden skall vara sju, böra lämnas orubbad tills vidare.
I den provisoriska lagen bör vid sådant förhållande, i avbidan på framtida
ställningstagande till frågan om regeringsrättens organisation, stadgas att
regeringsrådens antal efter provisoriets upphörande skall nedbringas till
sju. Även i övrigt torde den nya lagen böra utformas i huvudsaklig överensstämmelse
med den nu gällande provisoriska lagen.

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till lag om tillfällig ökning av regeringsrådens antal.

Frågan om det ökade anslag, som erfordras för förstärkning av regeringsrätten
under budgetåret 1956/57, har av mig anmälts i statsverkspropositionen
under andra huvudtiteln. Vidare har chefen för finansdepartementet i
samma proposition under sjunde huvudtiteln äskat medel för utökning av
personalen å departementets regeringsrättsbyrå ävensom för täckande av
i anslutning därtill uppkommande ökning av omkostnaderna.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande
lagförslag, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, matte
för det i 87 § regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Sverker Jonson

1 Bilagan, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1956

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 19 januari
1956.

Närvarande:

justitieråden Lech,

Regner,

Gösta Lind,
regeringsrådet Lorichs.

Enligt lagrådet den 17 januari 1956 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 4 januari 1956, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om tillfällig ökning av regeringsrådens
antal.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
t. f. byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet U. Lundvik.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Sverker Jonson

Kiingl. Maj.ts proposition nr 52 år 1956

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 20 januari 1956.

Närvarande:

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 19
januari 1956 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 4 i samma månad
remitterade förslaget till lag om tillfällig ökning av regeringsrådens antal.

Med förmälan, att förslaget av lagrådet lämnats utan erinran, hemställer
föredraganden, att detsamma måtte jämlikt 87 § regeringsformen genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Ulla Larsson

Stockholm 1956. Kiingl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

560052