Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963 (Proposition 1963:5)

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Nr 5

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
avveckling av fideikommiss m. m., given Stockholms
slott den 25 januari 1963.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1) lag om avveckling av fideikommiss;

2) lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående
förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom;
samt

3) lag angående ändrad lydelse av 228 § lagen den 14 september 1944 (nr
705) om aktiebolag.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till lag om avveckling av fideikommiss.
Enligt lagförslaget skall fideikommiss i regel avvecklas, när nuvarande
innehavaren avlider. Egendomen skall då fördelas så att den som enligt
tideikommissurkunden är närmaste efterträdare till den avlidne innehavaren
erhåller hälften av egendomen, medan återstoden fördelas mellan den
avlidnes arvingar och testamentstagare. Avvecklingen skall ske under medverkan
av en särskild nämnd, fideikommissnämnden.

För att undvika följderna av en olämplig splittring av fideikommissegendomarna
föreslås, att aktiebolag skall kunna bildas på grundval av de större
jord- och skogsfideikommissen. Genom att aktiebolag bildas bör en eljest
föreliggande risk för att arrendatorerna vid en avveckling skall rubbas i sin
besittning av arrendegårdarna väsentligen elimineras, då ju såsom blir fallet
vid fortsatt drift i aktiebolagsform den förutvarande fideikommissegendomen
i huvudsak förblir odelad. Härigenom bör också i många fall förutsättningar
finnas att lösa andra problem som sammanhänger med en avveckling
av fideikommissen, nämligen de anställdas pensionering, skyddet
av kulturvärdena och naturvårdsintressena.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Den utväg som propositionen sålunda anvisar avser att bereda fideikommissintressenterna
möjlighet att bevara egendomen odelad inom släkten. Om
dessa emellertid inte vill begagna denna möjlighet, måste det allmännas
intresse att undvika en splittring av egendomen i förekommande fall tillgodoses
på annat sätt. Det har därför ansetts nödvändigt med vissa bestämmelser
om inlösningsrätt för det allmänna avseende jord- och skogsområdena
samt betydande kulturvärden.

För rena undantagsfall innehåller propositionen en möjlighet för Kungl.
Maj :t att förordna, att fideikommiss tillsvidare skall få bestå.

Särskilda regler föreslås beträffande avvecklingen av s. k. atypiska fideikommiss.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Förslag

till

Lag

om avveckling av fideikommiss

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser
1 §•

Fideikommiss, som upprättats för obegränsad tid till förmån för medlemmar
av en eller flera släkter, skall avvecklas enligt vad i denna lag sägs.

2 §•

I denna lag förstås med innehavare av fideikommiss den som innehar
egendomen med den rätt som följer av fideikommissurkunden. Besittes efter
förutvarande innehavares död egendomen enligt särskild föreskrift av
efterlevande make, dödsbodelägare eller annan, skall dock den anses som
fideikommissets innehavare, vilken skulle varit berättigad att innehava
egendomen, om sådan särskild rätt ej funnits.

Med fideikommissinnehavarens efterträdare förstås den som enligt fideikommissurkunden
eller därpå grundat förordnande är berättigad att, när
innehavarens rätt upphör, bliva ny innehavare av fideikommisset. Såsom
efterträdare skall dock, om fideikommisset enligt urkunden ej må tillträdas
av innehavare av annat fideikommiss, ej anses den som jämlikt 7 §
tagit och icke därefter avstått från efterträdarandel i annat fideikommiss än
det varom är fråga.

Tiden för upphörandet

3 §.

Fideikommiss som avses i 1 § skall, om ej i denna lag annorlunda stadgas,
upphöra, när den som vid lagens ikraftträdande är innehavare av fideikommisset
avlider.

4 §.

Är vid fideikommiss i lös egendom, som ej skall åtfölja visst fastighetsfideikommiss,
den i 3 § angivne innehavarens efterträdare avlad före instiftandet
eller, om fideikommisset instiftats genom testamente, före testators
död, skall fideikommisset upphöra först när den innehavare avlider,
vars efterträdare är avlad efter sagda tidpunkt.

5 §•

Frånträder innehavare, vid vars död fideikommisset eljest skolat upphöra,
egendomen för att kunna tillträda annat fideikommiss eller taga efterträdarandel
däri jämlikt 7 §, skall fideikommisset upphöra, när näste innehavare
avlider.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

6 §.

Har fideikommissegendom synnerligt kulturhistoriskt värde eller äro eljest
särskilda skäl därtill, må Konungen förordna att fideikommissurkundens
bestämmelser skola äga tillämpning tills vidare eller till dess i beslutet
angiven innehavare av fideikommisset avlider.

Egendomens fördelning

7 §•

När fideikommiss upphör, skall den avlidnes efterträdare taga hälften av
egendomen. I återstoden skall tagas arv eller testamente som om den tillhört
den avlidne.

8 §•

Vid skifte av egendomen äger efterträdaren, utan hinder av vad i testamente
må vara förordnat, på sin lott erhålla fideikommissets huvudgård
med där förvarade samlingar så ock annan fast egendom, på vilken bedrives
jord- eller skogsbruk och som lämpligen bör bevaras odelad. Finnas
flera huvudgårdar, må efterträdaren taga en av dem efter eget val. Förslår
ej lotten, må efterträdaren lämna lösen i pengar.

9 §•

Innehåller fideikommissurkunden föreskrift om vem egendomen skall
tillfalla därest fideikommisset upphäves, länder denna föreskrift till efterrättelse
utan hinder av vad i 7 och 8 §§ stadgas.

10 §.

Finnes ej efterträdare, skall i egendomen tagas arv eller testamente som
om den tillhört den avlidne. Föreskrives i fideikommissurkunden för sådant
fall, att egendomen skall fördelas mellan siste innehavarens arvingar
eller andra släktmedlemmar eller användas för välgörande eller annat ändamål,
länder i stället denna föreskrift till efterrättelse.

Förmåner m. m.

11 §•

Utan hinder av att fideikommisset upphört, må envar njuta till godo den
rätt att efter innehavarens död kvarsitta till fardag, som må tillkomma honom
enligt fideikommissurkunden eller därpå grundat förordnande eller
ock enligt förordningen den 3 april 1810 huruledes rättelse och förklaring
uti gjorde fideikommissförfattningar må sökas samt vad i avseende på fardag
av fideikommissegendom kommer att iakttagas.

12 §.

Äger efterlevande make eller annan enligt fideikommissurkunden eller
därpå grundat förordnande rätt till annan förmån än i 11 § sägs, må han
njuta förmånen till godo, ändå att fideikommisset upphört. Är han på grund
av vad i denna lag stadgas berättigad att taga del i egendomen, äger han
dock icke utan att avstå därifrån tillgodonjuta förmånen; utan hinder av
vad nu sagts må likväl förmån, som börjat utgå före fideikommissets upphörande,
tillgodonjutas intill dess den till förmånen berättigade tagit del
i egendomen.

Var innehavaren skyldig att i enlighet med vad i fideikommissurkunden
eller därpå grundat förordnande stadgas svara för underhåll av grav, un -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

derstöd åt fattiga eller annat dylikt, skall det avsedda ändamålet i erforderlig
mån tillgodoses även efter det fideikommisset upphört.

13 §.

Pension eller annan dylik förmån vilken, när fideikommisset upphör,
utgår på grund av tjänst eller annan arbetsanställning, som förmånstagaren
eller anhörig till honom innehaft på fideikommissfastighet, må även
därefter njutas till godo.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning på pension eller annan
dylik förmån i anledning av arrende.

14 §.

Förmån som avses i 11 §, 12 § första stycket eller 13 § skall, om det begäres
av förmånstagaren, säkerställas genom inteckning i fastighet eller
på annat betryggande sätt. Är förmånen bestämd annorledes än i pengar,
skall den, om skäl äro därtill, på yrkande av egendomens ägare ersättas
med penningbelopp att utgå på en gång eller å särskilda tider.

Vad nu sagts skall i tillämpliga delar gälla jämväl i fall som avses i 12 §
andra stycket.

Nyttjanderättsavtal
15 §.

Har före fideikommissets upphörande slutits arrende- eller hyresavtal
beträffande sådan fastighet, som ej är att anse såsom huvudgård, gäller
avtalet jämväl för den som erhåller egendomen jämlikt denna lag; dock
skall, om de avtalade villkoren med hänsyn till förhållandena vid tiden för
avtalets ingående icke kunna anses skäliga eller eljest äro i väsentlig mån
stridande mot hans berättigade anspråk, vara honom Öppet att uppsäga
avtalet. Sker ej uppsägning inom sex månader efter det ägaren tillträdde
egendomen, är han sin rätt förlustig.

Uppsäges avtalet av anledning som nu sagts, är ägaren, om han ej åtnöjes
med det i avtalet betingade vederlaget, berättigad att av nyttj anderättshavaren
erhålla skälig ersättning för den tid denne efter ägarens tillträde
av egendomen utövat nyttjanderätten.

Har i avtalet intagits villkor, som strider mot vad i denna paragraf är
stadgat, är villkoret utan verkan mot nyttjanderättshavaren.

Större jord- och skogsegendomar
16 §.

Har fast egendom, på vilken bedrives jord- eller skogsbruk, sådan storlek,
belägenhet och beskaffenhet i övrigt, att dess bevarande såsom en enhet är
av betydande allmänt intresse, må Konungen, om det erfordras för att förebygga
uppdelning av egendomen, i samband med fideikommissets avveckling
förordna att egendomen skall mot lösen avstås till kronan eller till kommun,
som Konungen bestämmer.

Inlösningsrätten må förklaras omfatta även sågverk och annan fast anläggning,
som lämpligen bör nyttjas i samband med jord- eller skogsbruket,
samt, om det finnes påkallat för vinnande av lämplig ägoanordning
eller ändamålsenlig drift, jämväl annan mark.

Beträffande inlösen skola i tillämpliga delar gälla de allmänna bestämmelserna
i lagen om expropriation.

6 Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Kulturvärden
17 §.

Till förebyggande av att samling av möbler, tavlor, böcker eller andra föremål
av särskilt kulturhistoriskt värde erhåller försämrad vård, skingras eller
bortflyttas, må Konungen, när fideikommisset avvecklas, förordna att samlingen
skall mot lösen avstås till kronan eller kulturvårdande institution,
som Konungen bestämmer.

Kan enighet ej nås om lösesummans storlek, skall frågan avgöras av
skiljemän. Beträffande sådan tvist skall lagen om skiljemän gälla i tilllämpliga
delar; dock skall inlösaren, om ej synnerliga skäl till annat föranleda,
svara för ersättningen till skiljemännen och gälda motpartens skäliga
kostnad för förfarandet.

Fideikommissnämnden
18 §.

Avvecklingen av fideikommiss skall ske under medverkan av en särskild
nämnd, fideikommissnämnden.

Fideikommissnämnden skall utreda frågor som avses i 6, 16, 17 och 38 §§
samt till Konungen göra de framställningar, som föranledas av utredningen.
Vidare skall nämnden främja avvecklingen genom rådgivande och vägledande
verksamhet samt meddela beslut, som enligt vad nedan stadgas ankommer
på nämnden.

19 §.

Fideikommissnämnden består av ordförande och fyra ledamöter, vilka
utses av Konungen för en tid av fem år eller, vid komplettering av nämnden,
för återstående tid av löpande period. Suppleanter utses till det antal
Konungen bestämmer.

Mot beslut som av fideikommissnämnden meddelas enligt denna lag må
talan ej föras.

Närmare föreskrifter om nämnden och dess verksamhet meddelas av
Konungen.

20 §.

Fideikommissnämnden och den nämnden förordnar äga erhålla tillträde
till egendom, som omfattas av avvecklingen, samt taga del av handlingar,
som röra egendomen. Den som har egendomen i sin vård är pliktig att efter
anmaning lämna nämnden förteckning över egendomen.

Underlåter någon att ställa sig till efterrättelse vad nämnden med stöd
av denna paragraf föreskrivit, äger nämnden förelägga honom vite.

Förfarandet vid avvecklingen
21 §.

Avlider fideikommissinnehavare, skall den som har egendomen i sin vård
inom en månad anmäla dödsfallet till fideikommissnämnden.

22 §.

När fideikommiss upphör enligt vad ovan stadgas, skall fideikommissets
egendom behandlas som ett särskilt bo, fideikommissbo.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

23 §.

Om förvaltning och utredning av fideikommissbo samt om skifte av boets
egendom skall, i den mån ej annat följer av bestämmelserna i denna lag,
vad i 18—20 och 22—24 kap. ärvdabalken sägs äga motsvarande tillämpning.
I fråga om konkurs, så ock om laga domstol och delgivning skall i tillämpliga
delar gälla vad i allmän lag är stadgat för dödsbo.

Fideikommissurkunden skall intagas i bouppteckningen eller fogas därvid
i bestyrkt avskrift.

24 §.

Fideikommissnämnden äger påkalla, att egendomen avträdes till förvaltning
av boutredningsman. Har egendomen avträtts till sådan förvaltning, må
delägarna icke utan nämndens medgivande själva övertaga förvaltningen.

Boutredningsman skall vid fullgörandet av sitt uppdrag samråda med
nämnden. Han är pliktig att på begäran lämna nämnden upplysningar om
boet och dess förvaltning.

25 §.

På ansökan av fideikommissboet eller delägare däri skall rätten genom
kungörelse förelägga dem som vilja göra gällande anspråk på annan förmån
än fardagsrätt eller på fullgörande av skyldighet som sägs i 12 § andra stycket
att inom viss tid ej understigande tre och ej överstigande sex månader
från kungörandet hos rätten anmäla anspråken vid äventyr att dessa eljest
förfalla, om de ej ändå äro kända.

Ansökningen skall göras hos rätten i den ort där fideikommissets huvudgård
är eller, om huvudgård ej finnes, rätten i den ort där den avlidne
fideikommissinnehavaren skolat svara i tvistemål i allmänhet. Vid ansökningen
skall vara fogad förteckning över kända anspråk. Sedan kungörelse
utfärdats, skall den införas en gång i allmänna tidningarna och en gång i
tidning inom orten. Om handläggningen skall i övrigt vad om kallelse å
okända borgenärer är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Hava delägarna giltig anledning antaga att förmån som angives i urkunden
ej vidare skall utgå, skall vid tillämpningen av denna paragraf den förmånen
ej anses såsom känd.

26 §.

Fideikommissnämnden äger under avvecklingen föra talan om säkerställande
av ändamål som avses i 12 § andra stycket.

27 §.

Fideikommissnämnden må meddela förbud vid vite att under avvecklingen
utan nämndens tillstånd riva, ändra eller flytta byggnad, ändra trädgård
eller parkanläggning eller skingra eller bortflytta samling som avses
i 17 §.

28 §.

Utan Konungens medgivande må ej under avvecklingen genom tillskott i
samband med teckning av aktier överlåtas sådan fideikommissboet tillhörig
egendom, som avses i 1 § lagen den 18 juni 1925 angående förbud i
vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom. I övrigt
må icke under avvecklingen med mindre fideikommissnämnden medgiver
det egendom, som ingår i fideikommissboet, överlåtas eller däröver eljest
förfogas i vidare mån än som överensstämmer med sedvanlig hushållning.

Fideikommisskapital, som ställts under särskild förvaltning, må ej undei
avvecklingen utlämnas utan fideikommissnämndens medgivande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

29 §.

Utan fideikommissnämndens medgivande må ej skifte ske, ej heller legat
utgivas eller ändamålsbestämmelse verkställas ur oskiftat bo.

Avvecklingen är att anse som slutförd, när fideikommissnämnden lämnat
tillstånd till skifte eller meddelat bevis att vidare åtgärd för avvecklingen ej
påkallas.

30 §.

böretages rättshandling, för vilken enligt vad ovan stadgas Konungens
eller fideikommissnämndens medgivande erfordras, utan att sådant medgivande
inhämtats, skall rättshandlingen vara ogill.

Aktiebolagsbiidning

31 §.

Konungen må medgiva innehavare av fideikommiss att tillskjuta fideikommissegendom
i samband med teckning av aktier i bolag, såframt denne
äger eller tecknar samtliga aktier i bolaget. Aktierna och annat vederlag
skola därefter förvaltas såsom fideikommisskapital.

32 §.

Utan hinder av vad i lagen om aktiebolag föreskrives om antalet stiftare
äger fideikommissinnehavare bilda aktiebolag med tillskott av fideikommissegendom
och vidtaga de åtgärder som ankomma på stiftare.

Under avvecklingen av fideikommiss må fideikommissboet vara stiftare
av aktiebolag med tillskott av egendom som ingår i boet, och skall i sådant
tall vad i första stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

33 §.

Vid bildande av aktiebolag med tillskott av fideikommissbos egendom och
vid överförande av sådan egendom till aktiebolag genom tillskott i samband
med aktieteckning må efterträdaren under avvecklingen företräda fideikommissboet.

34 §.

I bolagsordning för aktiebolag, i vilket aktier tecknats med tillskott av
egendom som utgör fideikommiss eller ingår i fideikommissbo under avveckling,
skall intagas bestämmelse att bolagsordningen skall vara fastställd
av Konungen och att, om ej Konungen annat föreskrivit, bolagsordningen
må ändras allenast med Konungens medgivande.

Särskilda bestämmelser

. 35 §>

Upphöra två eller flera fideikommiss med anledning av samma dödsfall,
skola de vid avvecklingen anses såsom ett enda fideikommiss, om efterträdaren
är samma person.

36 §.

Besittes, när fideikommiss upphör, egendomen på grund av stadgande i
fideikommissurkunden eller därpå grundat förordnande av efterlevande
make till förutvarande innehavare, skall med åtgärder för avvecklingens
genomförande anstå, till dess efterlevande makens rätt upphört.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

37 §.

Omfattar fideikommiss allenast egendom av ringa värde eller äro eljest
synnerliga skäl därtill, må Konungen på framställning av innehavaren förordna,
att fideikommisset genast skall upphöra. När fideikommisset upphör,
tillfaller egendomen innehavaren, om ej Konungen annat förordnar.

38 §.

Kan enligt fideikommissurkunden egendomen innehavas av två eller flera
samtidigt eller föreskriver urkunden att, när innehavarens rätt upphör, annan
än avkomling till honom skall vara närmast berättigad till egendomen,
skall fideikommisset upphöra vid den tidpunkt Konungen förordnar.

Konungen bestämmer ock, efter vad som prövas skäligt med hänsyn till
fideikommissurkundens innehåll och övriga omständigheter, huruvida egendomen
skall tillfalla fideikommissets innehavare eller sättas under särskild
förvaltning för beredande av understöd åt behövande medlemmar av den
släkt, som stiftaren avsett att gynna, eller hur med egendomen eljest skall
förfaras. Förordnande som nu sagts må icke inkräkta på innehavares rätt
till fideikommissegendomen, med mindre denne lämnat medgivande därtill.

Har beslut om upphörande av fideikommiss som avses i första stycket
icke meddelats före den 1 januari 1980, skall fideikommisset upphöra nämnda
dag. Konungen meddelar därefter på framställning förordnande enligt
andra stycket.

Vad i denna paragraf stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga
om fideikommiss, beträffande vilket i fideikommissurkunden insatts särskild
ägare till egendomen, dock må i sådant fall förordnande enligt andra
stycket ej utan ägarens medgivande inkräkta på hans rätt till egendomen.

39 §.

Försummar någon vad som åligger honom enligt 21 §, dömes till dagsböter.
Förseelse som nu sagts må ej åtalas, med mindre den av fideikommissnämnden
anmälts till åtal.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.

Vad i 5 § lagen den 25 april 1930 angående införande av lagen om testamente
är stadgat om giltighet i visst fall av förordnande, som enligt 1 kap.
2 § sistnämnda lag skulle sakna laga verkan, skall med avseende å förordnande
av det innehåll som avses i 1 § denna lag gälla allenast om testator
avlidit före lagens ikraftträdande.

lf Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 5

Kungl. Mcij:ts proposition nr 5 år 1963

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående förbud
i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 18 juni 1925 angående förbud
i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 §.

Vad i denna lag stadgas angående
inskränkning i bolags, förenings eller
stiftelses rätt att förvärva fast
egendom har ej avseende å

1. förvärv som sker omedelbart
på grund av stadgande i lag eller jämlikt
Konungens medgivande till expropriation; 2.

förvärv som genom testamente
göres av annan förening än ekonomisk
förening eller av stiftelse;

3. förvärv från kronan;

4. förvärv av järnväg.

Vad i denna lag stadgas angående
inskränkning i bolags, förenings eller
stiftelses rätt att förvärva fast
egendom har ej avseende å

1. förvärv som sker omedelbart
på grund av stadgande i lag eller jämlikt
Konungens medgivande till expropriation; 2.

förvärv som genom testamente
göres av annan förening än ekonomisk
förening eller av stiftelse;

3. förvärv från kronan;

4. förvärv av j ärnväg;

5. förvärv av fastighet, som utgör
fideikommiss eller ingår i fideikommissbo
under avveckling, såvida förvärvet
sker genom tillskott i samband
med teckning av aktier.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1964.

1 Senaste lydelse se SFS 1960:193.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 228 § lagen den 14 september 1944
(nr 705) om aktiebolag

Härigenom förordnas, att 228 § lagen den 14 september 1944 om aktiebolag
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

Om järnvägsaktiebolag
Vad i denna lag är stadgat gälle ej,
i den mån i lag eller författning särskilda
bestämmelser givas beträffande
aktiebolag för verksamhet av visst
slag.

(Föreslagen lydelse)

särskilt stadgat.

Vad i denna lag är stadgat gälle ej,
i den mån i lag eller författning särskilda
bestämmelser givas beträffande
aktiebolag, som bildas med tillskott
av egendom ingående i fideikommiss
eller fideikommissbo, eller
i fråga om aktiebolag för verksamhet
av visst slag.

228 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1964.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Utdrag av protokollet över

inför Hans Maj:t
slott den 28 juni

justitiedepartementsärenden, hållet
Konungen i statsrådet å Stockholms

1962.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Länge, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om avveckling av fideikommissen
samt anför därvid följande.

Inledning

Med fideikommissförordnande förstås numera i allmänhet ett förordnande,
enligt vilket viss egendom för all framtid skall bevaras ominskad och
följa en bestämd successionsordning. Förordnandet har vanligen tillkommit
för att gynna viss släkt eller vissa släkter. Fideikommissets bestånd förutsätter,
att innehavaren icke får överlåta egendomen eller belasta den med gäld.
För närvarande finnes i vårt land enligt tillgängliga uppgifter 181 fideikommiss,
varav 125 i fast egendom.

Under detta århundrade har statsmakterna vid flera tillfällen haft sin
uppmärksamhet riktad på frågan om en avveckling av de bestående fideikommissen.
Sålunda anhöll 1914 års riksdag i skrivelse den 22 september
1914, nr 279, att Kungl. Maj:t måtte efter verkställd utredning ta under
övervägande, på vilka villkor bestående fideikommisstiftelser måtte, där ej
särskild anledning till undantag förelåg, kunna upphävas, samt därefter för
riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Med anledning av denna riksdagsskrivelse erhöll envoyén Albert Ehrensvärd
i uppdrag att verkställa den begärda utredningen. Ehrensvärd blev
icke i tillfälle att slutföra uppdraget men avlämnade den 8 mars 1919 till
Kungl. Maj :t ett förslag till lag om fideikommissliftelsers upplösning jämte
vissa förarbeten.

Den s. k. jordkommissionen, som tillsattes år 1919, fick bland annat i
uppdrag att fullfölja den av riksdagen begärda utredningen i fideikommissfrågan.
Då kommissionens verksamhet avbröts år 1923, förelåg i denna
fråga ett principutlåtande jämte vissa andra förarbeten. Dessa utredningar
trycktes i del VI av kommissionens betänkanden (SOU 1923: 40 s. 328 ff).

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Den 23 maj 1924 avlät riksdagen till Kungl. Maj :t en skrivelse, nr 201,
vari riksdagen anhöll, att Kungl. Maj:t ville efter utredning snarast möjligt
framlägga förslag till lagbestämmelser i syfte att fastighet, som utgjorde
fideikommiss, skulle kunna, där ej särskilda skäl talade däremot, för bildande
av nya självständiga jordbruk eller egnahem helt eller delvis saljas
mot det att köpeskillingen i stället sattes såsom fideikommiss. Därjämte förklarade
riksdagen i samma skrivelse bland annat, att riksdagen fortfarande
ansåg det böra tagas under övervägande på vilka villkor bestående fideikommisstiftelser,
där ej särskild anledning till undantag förelåg, kunde upphävas.
Med anledning av denna skrivelse utarbetades inom justitiedepartementet
ett förslag till lag om försäljning i vissa fall av fideikomnussegendom.
Detta lagförslag remitterades den 13 mars 1925 till lagrådet, som avgav
yttrande däröver den 30 i samma månad. Något förslag i ämnet blev emellertid
ej framlagt för riksdagen.

Frågan om en avveckling av fideikommissen upptogs därefter till behandling
av lagberedningen men dess utredningar härom blev ej avslutade. I
samband med att andra lagstiftningsuppgifter uppdrogs åt lagberedningen
beslöt Kungl. Maj :t den 1 februari 1935, att frågan om fideikommissavvecklingen
skulle överlämnas till en eller flera särskilt tillkallade sakkunniga.
Därefter förordnade Kungl. Maj :t justitierådet E. Sandström att verkställa
utredning och avgiva förslag i detta ämne. Den 14 oktober 1935 överlämnade
den sakkunnige till Kungl. Maj :t en promemoria angående avveckling
av bestående fideikommiss jämte utkast till lag om avveckling av vissa fideikommissbestämmelser
(SOU 1935: 50). Något förslag blev emellertid icke
heller i anledning av detta betänkande framlagt för riksdagen.

Efter bemyndigande av Kungl. Maj :t den 6 juni 1952 tillkallades dåvarande
revisionssekreteraren, numera borgmästaren B. G. Widegren och efter
bemyndigande den 30 april 1953 dåvarande assessorn, numera hovrättsrådet
C. U. V. Lundvik att såsom sakkunniga inom justitiedepartementet verkställa
utredning av frågan om fideikommissens avskaffande. Med stöd av
Kungl. Maj :ts bemyndigande den 21 september 1956 tillkallades den 2 november
samma år såsom ytterligare sakkunniga ledamöterna av riksdagens
andra kammare, lantmästaren R. A. E. Eliasson, rektorn A. O. Hammar, lantbrukaren
S. F. Hansson, lantarbetaren S. G. F. Persson och förutvarande
statsrådet P. E. Sköld. De sakkunniga antog benämningen fideikommissutredningen.
Att såsom experter biträda utredningen förordnades dels den 31
oktober 1955 förste antikvarien G. B. Berthelson, innehavaren av Ericsbergs
fideikommiss friherre C. J. C. Bonde, överdirektören F. L. H. Johansson,
landstingsmannen S. H. Nilsson, innehavaren av Bratteborgs fideikommiss,
ledamoten av riksdagens andra kammare greve T. G. A. von Seth, innehavaren
av Trolleholms fideikommiss greve C. Trolle-Bonde och överdirektören
H. C. B. Wetterhall dels den 12 november 1955 numera byrådirektören N.
A. Nilsson. Sedan den sistnämnde på därom gjord framställning erhållit
entledigande från sitt uppdrag, förordnades den 15 september 1956 numera
byrådirektören K. G. V. E. Grönhagen såsom expert åt utredningen. Ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

redningen erhöll vidare biträde av lagbyråchefen S. V. Lundell vid behandlingen
av frågor rörande inkomst- och förmögenhetsskatt, varjämte numera
rättsavdelningschefen N. E. M. Åqvist medverkade vid behandlingen av
frågor angående arvsskatt. Utredningen avgav den 19 november 1959 ett
betänkande med förslag till avveckling av fideikommissen (SOU 1959:40).
Vid betänkandet är fogat reservation av ledamoten Eliasson och särskilda
yttranden av dels herr Berthelson, dels herrar Bonde, von Seth och TrolleBonde.

Yttranden över fideikommissutredningens betänkande har efter remiss
avgivits av justitiekanslersämbetet, Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten
över Skåne och Blekinge, kammarrätten, Stockholms rådhusrätt, statskontoret,
lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen, riksskattenämnden,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads,
Malmöhus, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro och Västmanlands
län, riksantikvarieämbetet, riksarkivet, riksbibliotekarien, chefen för
nationalmuseum, arbetsmarknadsstyrelsen, arrendenämnderna inom Stockholms,
Uppsala, Södermanlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands,
Älvsborgs och Skaraborgs läns hushållningssällskaps områden, styresmannen
för Nordiska museet, Riddarhusdirektionen, Fideikommissariernas
intresseorganisation, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Riksförbundet
Landsbygdens folk, Småbrukarnas riksförbund, Svenska bankföreningen,
Svenska naturskyddsföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges
advokatsamfund, Sveriges allmänna hypoteksbank, Sveriges lantbruksförbund,
Sveriges skogsägareförbund och Svenska arbetsgivareföreningen. Vidare
har vetenskapsakademiens naturskyddskommitté inkommit med yttrande.

Av skogsstyrelsen har överlämnats yttranden från skogsvårdsstyrelserna
i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,
Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och
Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands och Västerbottens
län, av länsstyrelsen i Stockholms län yttranden från länsarkitekten
och överlantmätaren, av länsstyrelsen i Uppsala län yttranden från
lantbruksnämnden och hushållningssällskapet, länsarkitekten, överlantmätaren,
landsantikvarien samt Uppsala länsförbund av Riksförbundet Landsbygdens
folk, av länsstyrelsen i Södermanlands län en promemoria upprättad
av f. d. justilierådet Seve Ekberg, av länsstyrelsen i Blekinge län yttranden
från lantbruksnämnden och hushållningssällskapets förvaltningsutskott,
av länsstyrelsen i Malmöhus län yttranden från Skånes naturskyddsförening,
Skånes jordägareförbund, Skånes provinsförbund av Riksförbundet Landsbygdens
folk och landsantikvarien i Lund, av länsstyrelsen i Skaraborgs län
yttranden från överlantmätaren, lantbruksnämnden och hushållningssällskapet,
av länsstyrelsen i Örebro län yttrande från landsantikvarien, av länsstyrelsen
i Västmanlands län yttrande från överlantmätaren, av Fideikom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år W63

sariernas intresseorganisation yttranden från f. d. justitierådet Seve Ekberg
och juris professorn Seve Ljungman, av Svenska naturskyddsföreningen yttranden
från Hallands naturskyddsförening, av Sveriges allmänna liypoteksbank
yttranden från Skånska hypoteksföreningen, Östgöta hypoteksförening,
Mälarprovinsernas hypoteksförening och Örebro läns hypoteksförening.

Sedan utredningens förslag med ledning av yttrandena varit föremål för
bearbetning inom justitiedepartementet, anhåller jag att få upptaga frågan
om fideikommissens avveckling till behandling.

Historisk översikt

Fideikommissinstitutet har fått sin gestaltning under äldre tiders samhällsuppfattning.
För att belysa dess rättsliga och sociala natur torde en kort
översikt böra lämnas över institutets historiska utveckling. Därvid följer jag
i stort sett fideikommissutredningens framställning.

Utlandet

Fideikommissinstitutet har fått sitt namn av det romerskrättsliga fideikomniissum.
Härmed förstods ett förordnande, varigenom en arvlålare uppmanade
sin arvinge (fiduciarius) att fullgöra något till förmån för annan
(fideicommissarius), vanligen att till denne ntgiva kvarlålenskapen, antingen
i dess helhet eller till någon del. Genom ett dylikt förordnande hade arvlåtaren
möjlighet att tillgodose person som han enligt lag icke kunde insätta
som testamentstagare. Ursprungligen kunde fullgörandet icke rättsligen
framtvingas utan berodde på fiduciarius’ hederlighet, därav benämningen
fideicommissum, d. v. s. anförtrott gods. Senare fick emellertid fideicommissarius
talerätt mot fiduciarius.

I sin nuvarande form har fideikommissinstitutet sitt närmaste ursprung
i det medeltida feodalväsendet. I Spanien uppkom nämligen ett länsrättsligt
institut under benämningen majorat, vilket hade tronföljden till förebild.
Utbredningen av det spanska stormaktsväldet bidrog till att sprida fideikommissidén,
som så småningom vann insteg i flertalet övriga länder på Europas
fastland. Genom att betydande jordegendomar belädes med fideikommissband
skapades ekonomisk grundval för upprätthållandet av vissa stormannasläkters
sociala och politiska maktställning. Ofta torde bildandet av fideikommiss
ha gynnats av furstarna, som önskade stödja sig på en stark adel.

Allt eftersom jord i större utsträckning lades under fideikommissband
framfördes emellertid med allt starkare eftertryck den uppfattningen, att
fideikommissen var förbundna med störa olägenheter av social och ekonomisk
art. I de framstegssträvanden, som gjorde sig gällande i Frankrike
under 1700-talet, ingick kravet på frigörelse från alla särskilda egendomsband
och upphävande av privilegierad successionsrätt. Den stora revolutionen
utlöste dessa strömningar. I Frankrike blev fideikommissen upphävda

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

år 1792, och samtidigt förbjöds inrättandet av nya fideikommiss. Liknande
åtgärder vidtogs i början av 1800-talet även annorstädes, främst i de länder
som berördes av de franska erövringarna.

Under den reaktion, som inträdde efter revolutionstiden, blev fideikommissinstitutet
helt eller delvis återinfört både i Frankrike och i andra länder,
där det kort förut avskaffats. I samband med de nya frihetsrörelserna
i Europa på 1830- och 40-taIen framträdde emellertid kravet på fideikommissbandens
upplösning. Under nämnda tid och under decennierna närmast
därefter stiftades lagar om förbud mot inrättande av nya fideikommiss och
om upplösning av de redan bestående i Nederländerna, Belgien, Frankrike,
Spanien, Portugal och Italien.

De demokratiska strömningarna under åren närmast efter det första
världskrigets slut framkallade lagstiftningsåtgärder för upphävande av fideikommissinstitutionen
i Preussen och andra tyska delstater. Enligt flera
av dessa lagar kunde upplösningen ske omedelbart, om fideikommissinnehavaren
samt övriga intressenter så bestämde och enighet rådde om egendomens
fördelning. I annat fall blev egendomen vanligen fri först vid nästa
successionslillfälle, och den tillföll då den närmaste efterträdaren, som dock
ofta hade att avstå viss del därav till siste innehavarens änka eller barn.
Flera av de tyska lagarna medgav emellertid en lång övergångstid för avvecklingen,
och detta hade till följd att ett stort antal fideikommiss fortfarande
ägde bestånd, då den nationalsocialistiska regimen infördes i Tyskland.
Ehuru denna regim i sin jordpolitik lade särskild vikt vid bildandet
av s. k. arvegårdar, som i vissa avseenden påminde om fideikommiss, fullföljdes
avvecklingen av de senare år 1938, varvid bestämdes att alla kvarvarande
fideikommiss skulle upplösas vid utgången av samma år. Lagen härom
avsåg hela tyska riket, inbegripet det forna Österrike.

Vad de nordiska länderna angår har fideikommissinstitutionen haft sin
största betydelse i Danmark, där en mycket stor del av jorden varit belagd
med fideikommissband, bl. a. i form av s. k. län. Under inflytande av politiska
strömningar från de centralare delarna av Europa stadgades emellertid
år 1849 i den danska grundlagen, att inga fideikommissgods fick upprättas
i framtiden. År 1919 genomfördes en lag om avveckling av alla jordfideikommiss
och sådana fideikommiss, som trätt i stället för jord. Beträffande
de kvarvarande fideikommissen i lös egendom genomfördes år 1954
en lag, enligt vilken dessa skulle upphöra vid lagens ikraftträdande. Undantag
gjordes dock för fideikommiss bestående av endast lösöre.

I Finland upphävdes år 1919 möjligheten att inrätta nya fideikommiss.
År 1931 upplöstes de befintliga fideikommissen, och däri ingående fastigheter
eller kapital övergick — utan gottgörelse åt successorer — till fri
egendom i innehavarens hand.

I Norge, där adeln spelat en ovanligt liten roll och naturförhållandena motverkat
jordkoncenlration, har fideikommissinstitutionen aldrig fått någon
egentlig betydelse. Den norska grundlagen av år 1814 förbjöd upprättandet
av nya fideikommiss. För närvarande lär endast ett par fideikommiss finnas.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Sverige

På 1560-talet upprättades i vårt land efter utländskt mönster grevskap
och friherreskap, bestående av jordbesittningar soin kronan förlänade adliga
stormän. Med dessa besittningar var titlarna greve och friherre förenade.
Grev- och friherreskapen gick i arv på manssidan efter förstfödslorätt.
Ett ganska stort antal dylika förläningar utdelades under tiden fram
till mitten av 1600-talet. Flertalet förläningar indrogs emellertid genom
reduktionerna. Återstoden torde ha övergått till vanlig privat egendom. Därefter
har denna form av fideikommiss icke återupplivats.

Fideikommissinstitutet i dess nuvarande gestaltning går sannolikt tillbaka
till 1600-talets mitt eller förra hälft. Vid ifrågavarande tid började
nämligen enskilda genom testamenten instifta fideikommiss för sina efterkommande.
Förebilderna härtill hade hämtats från utlandet, närmast Tyskland,
och blivit kända genom de på grund av krigen livligare förbindelserna
med kontinenten. Möjligt är, att även de nyss omnämnda förläningarna
tjänat som mönster. Till en början synes ha rått någon tvekan om tillåtligheten
av dylika testamentariska förordnanden, men den undanröjdes genom
1686 års testamentsstadga, vilken innehöll utförliga bestämmelser om
fideikommissvillkor i testamenten. Där stadgades, att vem som helst ägde
rätt att »till sin familjs heder och conservation» instifta fideikommiss i såväl
fast som lös egendom. I 1734 års lag förutsattes en rätt att stifta fideikommiss,
dock utan att omnämnas på annat sätt än genom följande stadgande
i 16 kap. 1 § ärvdabalken: »Vill någon, man eller kvinna, göra testamente,
have våld göra det ----med eller utan villkor.» Det''vill synas

som om fideikommiss upprättats i ökad omfattning under 1700-talets senare
hälft. I varje fall härrör flertalet ännu bestående fideikommiss från
denna tidsperiod.

Den nya samhällsuppfattning, som fick sitt genombrott i den stora franska
revolutionen, gjorde sig så småningom gällande även i Sverige. Genom
en förordning den 27 april 1810 upphävdes rätten att stifta nya fideikommiss
i fast egendom. I motiven till denna förordning erinrades om att frälsemännens
privilegium att besitta jord av viss natur hade upphävts. En oinskränkt
rätt att instifta fideikommiss skulle kunna äventyra den sålunda
öppnade möjligheten för envar att förvärva allt slags jord. Vidare framhölls
i motiven, att fideikommissbildandet motverkade »hemmansklvvningar,
som synnerligen bidraga till folkökningen». Därjämte påpekades, att
fideikommissförordnandena icke kunde göra anspråk på en varaktighet,
som enligt 1809 års regeringsform icke ens tillkom grundlagarna. Genom
denna förordning, som erhöll formen av ett tillägg till 16 kap. 1 § ärvdabalken,
lämnades testamentsgivare endast möjlighet att bestämma om successionen
till fast egendom i två led eller således att utse den förste mottagaren
och dennes näste efterträdare, »uti vilken sistnämndes hand fastigheten
ikläder sig egenskap av arvejord, varmed i allt efter allmän lag förhålles».
Möjligheten att genom andra rättshandlingar än testamente förfoga

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

över fast egendom blev genom samma förordning begränsad på motsvarande
sätt.

Inrättande av fideikommiss i lös egendom förbjöds först genom den nya
testamentslagen av den 25 april 1930. Samtidigt upphävdes de nyss omförmälda
stadgandena i 16 kap. ärvdabalken, och gemensamma regler uppställdes
för fast och lös egendom. Härvid drogs gränsen mellan medgivna och
otillåtna förordnanden efter en i viss mån annan princip än förut. Bestämmelserna
härom, som intogs i testamentslagens 1 kap. 2 §, är av följande
innehåll. Förordnande genom testamente till annan än den, som är född
vid testators död eller då är avlad och sedermera födes med liv, skall vara
utan verkan. Utan hinder härav gäller emellertid förordnande, enligt vilket
blivande arvsberättigade avkomlingar till någon, som enligt vad nyss sagts
äger taga testamente, skall erhålla egendom till full ägo sist vid dennes död
eller då annan, vilken skall åtnjuta rätt till egendomen, avlider eller hans
rätt eljest upphör. I sådant förordnande må ej olikhet göras mellan syskon,
vilka ej är födda eller avlade vid testators död. Till komplettering av dessa
bestämmelser stadgades i en samtidigt tillkommen särskild lag, att motsvarande
regler skall tillämpas på förordnande genom annan rättshandling än
testamente till förmån för den, som ej är född eller avlad vid tiden för förordnandet.
De nu återgivna bestämmelserna gäller alltjämt; 1 kap. 2 § testamentslagen
motsvaras numera av 9 kap. 2 § ärvdabalken.

De redan inrättade fideikommissen berördes ej av förbuden mot att stifta
nya sådana. Genom en förordning den 3 april 1810 bereddes emellertid möjlighet
att åstadkomma vissa förändringar i de bestående fideikommissen.
Denna förordning, som sedermera undergått vissa ändringar, innehåller nu
bland annat följande stadgande. I de fall, då någon innehavare av fideikommissegendom
kan komma i behov att därå emot inteckning göra lån eller
för egendomen anse förmånligt alt få göra utbyte av till fideikommisset hörande
jord, eller ock finna sig föranlåten att söka hävande av vissa uti fideikommisstiftelser
innehavaren föreskrivna villkor, skall ansökningar i dessa
eller andra dylika ämnen om fideikommissers rätta mening och bästa tilllämpning
inges till justitiedepartementet och prövas av Konungen i statsrådet.
I dylika ärenden har yttrande regelbundet brukat inhämtas från justitiekanslersämbetet.
— Kungl. Maj :t anses vidare utan stöd av uttryckligt
lagstadgande äga en allmän s. k. permutationsrätt, d. v. s. befogenhet att i
vissa fall, särskilt då ändrade förhållanden inträtt, jämka testamentariska
eller därmed jämställda förordnanden.

Med Kungl. Maj :ts tillstånd har i ett stort antal fall fideikommissfastigheter
intecknats eller försålts. Vid tillstånd till försäljningar har fogats villkoret,
att fideikommissegenskapen överflyttas å köpeskillingen eller å fastighet
eller annan egendom som förvärvas för densamma.

Utvecklingen har gått i riktning mot en minskning såväl av antalet jordbruksfideikommiss
som av fideikommissjordens areal, varemot fideikommisskapitalens
antal och värde ökat. Under förra århundradet synes försäljning
av fideikommissjord icke ha ägt rum i någon större omfattning. I en

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

del fall, då sådan försäljning skett, har köpeskillingen använts till förvärv
av annan jord. Det har förekommit att hela jordbruksegendomar blivit på
detta sätt utbytta. Under innevarande sekel däremot har ett stort antal jordbruksegendomar
helt eller delvis försålts och köpeskillingen placerats i värdepapper
eller stadsfastigheter. Till minskningen av jordbruksfideikommissens
antal och fideikommissjordens areal har jämväl i någon mån medverkat
det förhållandet, att fastigheter som med Kungl. Maj:ts tillstånd intecknats
blivit exekutivt försålda och därigenom förlorat sin fideikommissnatur.
I några fall har även fideikommiss, som omfattat jordbruksegendom,
upphört till följd av fideikommissläktens utslocknande. Utvecklingen belyses
av följande av fideikommissutredningen redovisade sifferuppgifter.

År 1875 Ar 1910 År 1950

Antal fideikommiss med jordbruksfastighet........ 170 164 111

Antal fideikommiss med stadsfastighet (enbart eller

jämte annan egendom)........................ 18 19 27

Ar 1903 Ar 1919 År 1937 Ar 1950

Areal åkerjord i hektar.......... — 131 000 106 000 90 000

Areal skogsmark i hektar ........ 327 000 — 204 000 183 000

För beviljande av tillstånd att sälja fideikommissfastighet har fordrats,
att vederlaget skall vara tillräckligt. I samband med tillståndsbeslutet har
regelmässigt lämnats föreskrifter om köpeskillingens förvaltning och placering.
Vid försäljning av mindre område från fideikommiss, som saknar fideikommisskapital,
har dock i några fall fideikommissinnehavaren tillåtits
uppbära köpeskillingen med skyldighet för honom att till sin efterträdare
redovisa beloppet i pengar eller genom förbättringsarbeten å fideikommissegendomen.
Förutom de nämnda kraven vilka uppställts av hänsyn till fideikommissens
bestånd har, då det gällt försäljning av fideikommissjord,
även plägat uppställas villkor, som betingats av nationalekonomiska och
sociala hänsyn. I syfte att främja bildande av självständiga jordbruk och
egnahem har sålunda fordrats, att ansökningar om försäljning av större
jordarealer åtföljs av rationella planer för jordens styckning. Har jorden varit
utarrenderad, har såvitt möjligt brukat tillses, alt arrendatorn fått tillfälle
att förvärva den framför andra spekulanter. För att tillgodose önskemålet,
att försålda jordbruksområden får lämplig arrondering, har Kungl.
Maj :t brukat infordra yttrande från lantbruksnämnden. I vissa fall har fideikommissinnehavaren
tillåtits bortgiva fideikommissmark till kommun
eller församling för vissa allmänna ändamål, såsom till kyrkogård eller skoltomt.

Vidare har Kungl. Maj:t i åtskilliga fall medgivit fideikommissinnehavare
att för vissa ändamål, som har samband med fideikommisset, inteckna
och belåna fideikommissfastighet eller använda fideikommisskapital. Dessa
ändamål har i huvudsak varit följande, nämligen betalning av arvs -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

skatt, som belöper på fideikommisset, erhållande av rörelsekapital för jordbruksdrift
på fideikommissegendomen, utförande av förbättringsarbeten
därå, anskaffande av jordbruksinventarier för egendomen samt gäldande av
förmögenhetsskatt avseende fideikommisset.

När medgivandet lämnats för betalning av arvsskatt eller erhållande av
rörelsekapital har regelmässigt krävts — såsom säkerhet för att beloppet
senast vid innehavarens död återgår till fideikommisset — försäkring å innehavarens
liv. Vad beträffar övriga ändamål har däremot sådant krav icke
uppställts.

Amorteringsskyldighet har föreskrivits i en del fall, i andra icke. Avgörande
härvidlag har varit bl. a. ändamålets art och den omständigheten,
huruvida livförsäkring utgjort säkerhet. Då ändamålet med lånet eller användandet
av fideikommisskapital varit att betala arvsskatt eller erhålla
rörelsekapital har sålunda, med hänsyn till kravet på livförsäkring, i legel
icke föreskrivits amorteringsskyldighet. Vad angår förbättringsarbeten och
inköp av jordbruksinventarier har vanligen fordrats amorteringar, i synnerhet
då det gällt inteckningslån. Har ändamålet varit att betala förmögenhetsskatt,
har som regel föreskrivits amorteringar då medgivandet avsett
inteckningslån. Vid tillstånd att ta i anspråk fideikommisskapital för
betalning av förmögenhetsskatt har däremot icke krävts någon återbetalning.
I sådana fall, "då amorteringsskyldighet föreskrivits, har Kungl. Maj :t
stundom av särskilda skäl medgivit anstånd med skyldighetens fullgörande.

Vid medgivande av lån eller användande av fideikommisskapital för förvärv
av jordbruksinventarier har brukat föreskrivas, att de anskaffade inventarierna
eller inventarier som sättes i deras ställe skall utgöra fideikommiss,
dock att fideikommissegenskapen skall upphöra i den mån återbetalning
sker.

Bestående fideikommiss

Såsom inledningsvis anförts finnes enligt tillgängliga uppgifter 181 alltjämt
bestående fideikommiss i landet. Härutöver finnes sannolikt ytterligare
ett antal fideikommiss, huvudsakligen sådana som endast omfattar
kapital eller lösöre. Till belysning av de problem, som uppstår vid en avveckling,
lämnas i det följande en kortfattad redogörelse för de nu kända
fideikommissen. Redogörelsen grundar sig på uppgifter av fideikommissutredningen,
vilka — såsom utredningen understrukit icke i alla avseenden
gör anspråk på full tillförlitlighet och aktualitet. \ ad som framkommit
torde dock erbjuda tillräckligt underlag för en bedömning av fideikommissens
ekonomiska och kulturella betydelse.

Den rättsliga grundvalen för fideikommissen utgöres av fideikommissurkunden.
De flesta urkunderna är privata rättshandlingar, i regel
testamenten men i några fall gåvobrev eller avtal. Tre fideikommiss har uppkommit
genom akter av närmast offentligrättslig natur, nämligen Odensgöl

Kungl. \Iaj:ts proposition nr 5 år 11)63

i Östergötland, Gälared i Västergötland och Bergshainra utanför Stockholm,
vilket sistnämnda genom permutationsbeslut år 1917 förvandlats till kapitalfideikommiss.
Av urkunderna härstammar några från slutet av 1600-talet. Det övervägande antalet har tillkommit under 1700-talet.

Den rätt till fideikommissegendom som urkunderna tillägger dess innehavare,
fideikommissrätten, framstår i allmänhet såsom ett slags inskränkt
äganderätt. Oaktat innehavaren saknar flera av de befogenheter, som vanligen
ingår i äganderätten, framträder han likväl utåt såsom ägare. Detta är
dock icke undantagslöst fallet. Sålunda förekommer exempel på fideikommiss,
där äganderätten till egendomen innehaves av en juridisk person, medan
endast nyttjanderätten tillkommer fideikommissinnehavaren.

Den fideikommissariska successionen bestämmes i varje särskilt fall av
urkunden. Olika huvudtyper av successionsordningar kan särskiljas.

Enligt flertalet urkunder skall vid varje tidpunkt finnas endast en innehavare,
vilken i princip besitter egendomen på livstid. Vid innehavarens
död övergår egendomen till viss bröstarvinge efter denne, i regel äldste sonen
eller, om sonen förut avlidit men efterlämnat söner, till den äldste av dessa.
Har ej innehavaren manliga avkomlingar, brukar egendomen tillfalla hans
äldste broder eller om brodern är död dennes äldste son. Finnes ej heller
bröder eller manliga avkomlingar efter dem, är på motsvarande sätt farbröder
eller deras manliga avkomlingar närmast till fideikommisset. Kvinnliga
ättlingar blir i allmänhet innehavare först då manliga saknas. Ofta är kvinnor
helt uteslutna från rätten att succedera. Några urkunder tillägger innehavaren
rätt att själv utse sin efterträdare, vanligen inom en bestämd personkrets,
såsom innehavarens barn eller hans söner.

I ett fall förekommer successionsregler, vilka såtillvida avviker från den
nu beskrivna normaltypen att egendomen vid innehavarens död i första
hand övergår till viss annan släkting i samma generation som denne.

Det förekommer även fall, där successionen följer vanliga arvsregler; vid
varje innehavares död övergår sålunda fideikommissrätten till den avlidnes
arvingar enligt lag. Fideikommissegenskapen framträder här huvudsakligen
däri, att egendomen ej får överlåtas utan måste bevaras odelad inom släkten.
Fideikommiss av denna typ har i allmänhet flera innehavare samtidigt.

Såsom framgår av det anförda företer fideikommissen med hänsyn till urkundernas
skiftande innehåll vissa olikheter i rättsligt avseende. Flertalet
fideikommiss överensstämmer dock i sina huvuddrag med varandra, och de
med en avveckling av dem förknippade problemen blir därför i stort sett gemensamma.
Såsom typiska har man betecknat de fideikommiss, för vilka
följande gäller. Innehavaren skall framträda som jämställd med ägare såtillvida
att han äger tala för egendomen, erhålla lagfart å därtill hörande
fastighet o. s. v. Det får finnas endast en innehavare vid varje tidpunkt. Vid
innehavarens död tillfaller egendomen i första hand bröstarvinge efter honom
eller, om sådan icke finnes, annan skyldeman eller medlem av annan
släkt. De fideikommiss, som i något hänseende avviker från de typiska, har
benämnts atypiska.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Om det icke längre skulle finnas någon därtill berättigad jämlikt den stadgade
successionsordningen, skall enligt rättspraxis egendomen ingå i den
siste innehavarens kvarlåtenskap. I några urkunder föreskrives, att egendomen
efter siste innehavarens död skall fördelas mellan dennes arvingar enligt
lag.

Åtskilliga urkunder uppställer särskilda villkor för rätten att tillträda fideikommisset.
I en del fall är villkoren uttryckligen angivna, i andra måste
de tolkningsvis inläggas i urkunden. Praktiskt betydelsefullast är förbud mot
successors ofrälse gifte, vilket stadgats i flera urkunder rörande fideikommiss
inom adliga ätter, samt förbud mot samtidigt innehav av två eller flera
fideikommiss.

Den ursprungliga urkunden är icke ensam bestämmande för rättsläget beträffande
de särskilda fideikommissen. Förut har omtalats, att ett stort antal
ändringar i fideikommissen skett genom beslut enligt förordningen den 3
april 1810. Beträffande många fideikommiss föreligger domar i tolkningsfrågor.
I några fall har mellan innehavare och andra intressenter träffats
överenskommelser om ändring eller komplettering av de ursprungliga föreskrifterna.
Vidare är icke ovanligt, att en del av de ursprungliga föreskrifterna
med tiden fallit ur bruk.

I åtskilliga urkunder finnes föreskrifter om särskilda förmåner till andra
än fideikommissets innehavare. Såsom en av fideikommissegendomen utgående
förmån kan betraktas den rätt till fardag, som enligt många urkunder
tillkommer avliden innehavares dödsbodelägare. Saknar urkunden föreskrifter
om fardag, åtnjuter dödsbodelägarna ändå sådan rätt på grund av särskilt
stadgande i den förutnämnda förordningen den 3 april 1810. Ej sällan
stadgas i urkunden, att föregående innehavares änka äger, så länge hon
lever ogift, besitta antingen hela fideikommisset eller viss del därav såsom
änkesäte eller eljest åtnjuta någon förmån. Vidare föreskrives i ganska
många urkunder, att innehavarens syskon eller andra släktingar skall erhålla
förmåner av egendomen. Det förekommer också i en del fall bestämmelser
om förmåner till andra än släktingar och närstående. Urkunderna
ålägger sålunda ibland innehavaren att utgöra prestationer till skola eller
kyrka eller något välgörande ändamål.

Även utan föreskrifter i urkunderna utgår från många fideikommiss förmåner
av olika slag till mindre bemedlade släktingar eller andra närstående.
Från åtskilliga fideikommiss utgår till förutvarande anställda eller deras
efterkommande pensioner och födorådsförmåner, vilkas sammanlagda värde
på de största fideikommissen kan uppgå till avsevärda belopp.

Fideikommissrätten kan i vissa fall upphöra genom förverkande därav. I
urkunder rörande fideikommiss inom adelssläkter förekommer till exempel
ej sällan den bestämmelsen att innehavaren förverkar egendomen, om han
träder i ofrälse gifte. Vidare förekommer bestämmelser att fideikommissrätten
förverkas, om innehavaren tillträder annat fideikommiss.

De personer, som kan komma att beröras av en avveckling av fideikommissen,
fideikommissintressenterna, är främst innehavarna

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

och de s. k. nästa efterträdarna, d. v. s. de som står närmast i tur till fideikommissen,
samt innehavarnas arvingar. Rörande nämnda personer må såvitt
angår typiska fideikommiss lämnas följande uppgifter, vilka i den mån
ej annat anges hänför sig till förhållandena den 1 juli 1959.

Antalet kända innehavare av typiska fideikommiss var 155. Innehavarna
var färre än antalet redovisade fideikommiss av nämnda slag, vilket sammanhänger
därmed att i några fall samma person innehade två eller flera
fideikommiss och att det i ett par fall rådde ovisshet om vem som var rätt
innehavare. Inom ett tjugotal släkter fanns mer än ett fideikommiss. Flertalet
fideikommiss går i succession inom adliga ätter. Av innehavarna av
typiska fideikommiss var sålunda endast 28 ofrälse personer. Emedan successionsordningarna
nästan genomgående ger företräde åt män, var antalet
kvinnliga innehavare mindre än en tiondel av samtliga. Genomsnittsåldern
uppgick till 53 år. Ungefär fyra femtedelar av innehavarna var gifta.

Antalet nästa efterträdare, om vilkas person upplysning kunnat vinnas,
var 151. Vid tre fideikommiss saknades successor. I några fall stod samma
person i tur till två eller flera fideikommiss. Av successorerna var 100 innehavarens
bröstarvingar och 32 syskon till denne eller deras avkomlingar.
Antalet successorer, som tillika var innehavarens arvingar, utgjorde sammanlagt
112.

Av successorerna hade 56 personer eller drygt en tredjedel ej uppnått
myndighetsåldern. Bland de övriga var 51 i åldern 21—40 år. Ett särskilt intresse
påkallar nästa efterträdarna till jordbruksfideikommiss, enär det kan
antagas att dessa ofta utbildat sig för sin tillämnade uppgift såsom fideikommissinnehavare
eller eljest fått sina levnadsförhållanden bestämda därav.
I tur alt övertaga jordbruksfideikommiss stod 97 personer. Däribland
fanns 62 söner till nuvarande innehavare. Av dessa söner hade 37 uppnått
en ålder av 16 år eller däröver.

Fideikommissen omfattar betydande ekonomiska värden. Tillgångarnas
sammanlagda värde beräknas uppgå till omkring 600 miljoner
kronor.

Till 110 fideikommiss hör lantegendomar med jordbruk och i en del fall
dessutom med industriella anläggningar, och dessa egendomars sammanlagda
taxeringsvärde uppgår till 471 miljoner kronor. Härav belöper 456
miljoner kronor på jordbruksfastigheter och återstoden på egendom taxerad
såsom annan fastighet — i regel bostads- och industrifastigheter. Ifrågavarande
lantegendomar är intecknade för omkring 20 procent av det sammanlagda
taxeringsvärdet. I 27 fideikommiss ingår stadsfastigheter med ett sammanlagt
taxeringsvärde av 34 miljoner kronor och i 155 fall finns fideikommisskapital
till ett värde av sammanlagt omkring 90 miljoner kronor. De
flesta fideikommissen omfattar egendom av olika slag.

Fideikommissjordens sammanlagda areal uppgår till ungefär 330 000 hektar
eller en yta av ungefär Gotlands storlek. Samtliga jordbruksfideikommiss

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

med undantag av ett är belägna söder om Dalälven. Den största procenten
fideikommissjord finnes i Malmöhus län, där 9 procent av hela jordarealen
utgöres av dylik jord. Därefter kommer Södermanlands län med 8,8 procent,
Kristianstads län med 6,5 procent, Stockholms län med 6,2 procent, Östergötlands
län med 4,2 procent och Örebro län med 3,9 procent. I övriga län
uppgår motsvarande andel icke i något fall till 3 procent.

Den åkerjord, som ligger under fideikommiss, uppgår till i runt tal 90 000
hektar, vilket utgör 2,4 procent av hela landets åkerjord. I Malmöhus län
ligger 7,9 procent av åkerjorden under fideikommiss, i Södermanlands län
7,7 procent, i Kristianstads län 6,3 procent, i Stockholms län 3,6 procent, i
Örebro län 3,3 procent och i Östergötlands län 3,0 procent, medan motsvarande
andel i övriga län är mindre.

Beträffande de olika jordbruksfideikommissens storlek må nämnas, att
den genomsnittliga totala jordarealen är inemot 3 000 hektar, varav omkring
800 hektar åker. Variationerna kring dessa genomsnitt är högst avsevärda.
Vad angår åkerjorden har 13 fideikommiss över 2 000 hektar, 15
stycken 1 000—2 000 hektar, 24 stycken 500—1 000 hektar, 21 stycken 200—
500 hektar, 14 stycken 100—200 hektar och 22 stycken under 100 hektar.

Fideikommiss jordbrukens organisation är i regel grundad på en uppdelning
av jorden i flera brukningsenheter med en huvudgård och ett större
eller mindre antal undergårdar. I några fall finnes flera huvudgårdar på
samma fideikommiss. Exempel förekommer också på fideikommiss med flera
brukningsenheter, av vilka ingen är att anse som huvudgård. Av det 100-tal
fideikommiss, som omfattar mer än en brukningsenhet, har en fjärdedel
mindre än 6 brukningsenheter och en fjärdedel över 50. Endast ett tiotal
mindre fideikommiss är organiserade såsom en enda brukningslott.

På fideikommissen finnes 142 huvudgårdar och över 3 000 undergårdar.
Ett 40-tal huvudgårdar innehåller mer än 200 hektar åker och av dessa har
16 över 300 hektar. Av huvudgårdarna är 66 stycken med en sammanlagd
åkerareal av omkring 8 000 hektar utarrenderade, medan de övriga brukas
av fideikommissinnehavarna. Av dessa brukas också ett 60-tal undergårdar
med en åkerareal av sammanlagt drygt 4 000 hektar.

Av fideikommissarrendatorerna har inemot 1 700 innehaft arrende under
samma fideikommiss i mer än 10 år och över 900 i mer än 20 år. I omkring
1 300 fall har de nuvarande arrendatorernas föräldrar, svärföräldrar, syskon
eller föräldrars syskon tidigare varit arrendatorer under samma fideikommiss.
Ej sällan har fideikommissarrendatorerna efterträtt förfäder under
flera generationer.

Fideikommissens skogar upptar en sammanlagd areal om ungefär 183 000
hektar, vilket motsvarar 0,8 procent av hela landets skogsmark. Inemot hälften
av fideikommisskogarnas areal finnes inom Södermanlands, Stockholms
och Östergötlands län. Den största procentuella andelen representeras av
fideikommisskogarna i Malmöhus län med 19,1 procent. Härefter kommer
Södermanlands län med 9,4 procent, Kristianstads län med 7,9 procent,

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Stockholms län med 7,3 procent och Östergötlands län med 4,9 procent. I
övriga län utgör fideikommissskogarnas areal icke i något fall mer än 4 procent
av skogsmarken i dess helhet. Skogsmark finnes på 106 fideikommiss.
Skogsmarken fördelar sig på de olika fideikommissen enligt följande.

	Antal	fideikommiss	med skogsmark
över	5 000-	2 000—	1 000—	500—	200—	100—
10 000	10 000	5 000	2 000	1 000	500	200
hektar	hektar	hektar	hektar	hektar	hektar	hektar

mindre
än 100
hektar

2 7 11 31

19 17 5 14

Flertalet av de fideikommiss, till vilka hör större skogsltomplex, är försedda
med sågverk, och i en del fall förekommer sågar även på fideikommiss
med mindre skogsmarker. Sammanlagt har fideikommissen ett 50-tal större
och mindre sågverk. Dessutom finns på några egendomar hyvlerier ävensom
annan träindustri.

Flerstädes drives även annan industriell verksamhet än träindustri. Sålunda
finns på fideikommissen sammanlagt 11 kvarnar, 8 elektricitetsverk,
2 företag för distribution av elektrisk kraft, 5 tegelbruk samt 4 cement- eller
cementvarufabriker. I enstaka fall förekommer anläggningar för torkning
av foderämnen, impregneringsverk, kalkbruk, torvströfabriker, kross- och
grussorteringsverk, gjuteri, mekanisk verkstad samt brännvinsbränneri.
Dessutom finns några stenbrott och större grustag. På de fideikommiss, där
flera slag av verksamhet bedrives, föreligger stora möjligheter till en rationell
samordning mellan jordbruk, skogsbruk och industri. Sålunda kan arbetsledningen
i viss utsträckning vara gemensam. Arbetarna kan under skilda
tider av året användas i olika verksamhetsgrenar och således erhålla jämn
sysselsättning, vilket är ägnat att bevara arbetarstammen och därmed säkra
tillgången på arbetskraft. Det sagda gäller i viss mån också arrendatorerna
På undergårdarna och deras anställda, vilka ofta tages i anspråk för arbete
i skogsbruket på fideikommisset.

På fideikommissen finns vidare betydande kulturvärden av både fast och
lös egendom. Till dem hör slott och andra herrgårdsbyggnader med parker
och trädgårdsanläggningar samt möbler, konstverk, arkivalier, bibliotek,
vapensamlingar m. m. Det från kulturell synpunkt mest betydelsefulla fideikommisset
är utan tvivel det i Uppsala län belägna Skokloster med dess
världsberömda samlingar i eu förnämlig slottsbyggnad. Detta fideikommiss
intar en särställning även i det hänseendet, att det endast omfattar slottet
och samlingarna men icke jordbruk, kapitaltillgångar eller annan egendom.
Byggnader med stort kulturellt värde finns även på åtskilliga andra fideikommiss,
såsom Sandemar och Stora Wäsby i Stockholms län, Leufsta i
Uppsala län, Ericsberg, Biby och Wibyholm i Södermanlands län, Sturefors i
Östergötlands län, Gripenberg i Jönköpings län, Trolle-Ljungby och Wanås
i Kristianstads län, Skabersjö och övedskloster i Malmöhus län, Stora Ek i
Skaraborgs län, Bystad i Örebro län samt Fullerö, Engsö och Tidö i Väst -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

manlands län. Lösegendom med konstnärligt eller kulturhistoriskt värde
hör till åtskilliga fideikommiss. I vissa fall finns blott enstaka föremål med
större kulturellt värde, i andra åter betydande möbel- eller konstsamlingar
eller störa arkiv och bibliotek. Bland de mest betydelsefulla samlingarna
märks Ericsbergs arkiv och bibliotek, arkivet på Trolle-Ljungby samt tavelsamlingarna
på Wibyholin och Wanås.

Gällande bestämmelser

Varje fideikommiss följer i första hand sina egna regler. Dessa framgåi
av fideikommissurkunden med, i förekommande fall, de förtydliganden och
jämkningar som följer av senare domstolsavgöranden och beslut av Kungl.
Maj :t i statsrådet. I viss omfattning får också rättsläget anses bestämt genom
överenskommelser mellan de enskilda intressenterna och genom sedvanans
inflytande.

Flera lagar och andra författningar innehåller bestämmelser om fideikommiss.
I det föregående har redogjorts för innehållet i och tillämpningen av
förordningen den 3 april 1810. Såsom tidigare antytts innehåller denna förordning
bestämmelser om rätt till fardag efter innehavarens död. När den
som under fideikommissvillkor innehar fast egendom avlider, skall enligt
förordningen alla som efter allmän lag är hans stärbhusdelägare njuta fardag
enligt 16 kap. jordabalken jämfört med en förordning den 22 oktober 1766,
varvid dödsfallet skall anses äga lika verkan med uppsägning. Numera skall
i stället för jordabalken tillämpas de i lagen om nyttjanderätt till fast egendom
upptagna bestämmelserna om fardag. Jordbruksfastighet skall sålunda
avträdas den 14 mars, som infaller näst efter sex månader från dödsfallet.
Hus i stad antages böra avträdas den 1 april eller den 1 oktober, som
inträffar näst efter tre månader från dödsfallet. I den mån fideikommissavhandling
innehåller andra bestämmelser om fardagsförmån, skall dessa,
enligt vad som anges i förordningen, i stället tillämpas.

Av andra äldre bestämmelser torde fortfarande testamentsstadgan den 3
juli 1686 vara att tillämpa på vissa fideikommissförordnanden, som gjorts
före tillkomsten av 1734 års lag. I testamentsstadgan bestämdes bl. a. att
»skulle testatoris föreskrivna villkor på något sätt exspirera, så att om det
borttestamenterade icke vidare stadgat finnes, bör detsamma efter den allmänna
lagen, vid den siste åtnjutarens tid aktas såsom annan dess oconditionerade
egendom». Testamentsstadgans betydelse framträder även däri, att
man, på grund av frånvaron av uttryckliga bestämmelser om fideikommiss i
1734 års lag, av ålder brukat hämta ledning från stadgan vid slitande av
tvister rörande fideikommiss, som tillkommit efter genomförandet av 1734
års lag. Den praktiska betydelsen av det anförda torde dock numera framträda
endast i den situationen, att successionskedjan utlöper med ättens utslocknande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Enligt 1 kap. 9 § lagen den H juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom
gäller arrende eller hyresavtal, vilket slutits beträffande fideikommissfastighet
som ej är att anse såsom huvudgård, jämväl för annan innehavare av
fideikommisset än upplåtaren. Kan de avtalade villkoren med hänsyn till
förhållandena vid tiden för avtalets ingående icke anses skäliga eller är de
eljest i väsentlig mån stridande mot nye innehavarens berättigade anspråk,
står det dock honom öppet att uppsäga avtalet. Uppsäges avtalet, äger nye
innehavaren av nyttjanderättshavaren utfå skälig ersättning för den tid denne
efter nye innehavarens tillträde av fideikommisset utövat nyttjanderätten.
Lagrummet innefattar ett avsteg från principen, att innehavaren icke
får förfoga över egendomen för längre tid än sin egen besittningstid. I fråga
om huvudgård kvarstår denna princip orubbad. Enligt 2 kap. 2 § får arrendeupplåtelse
som angår huvudgård ske — utom för viss tid eller arrendatorns
livstid — för upplåtarens besittningstid. Erinras må vidare om 2 kap.
49 §, vari stadgas alt upplåtelse på arrende av brukningsdcl, som omfattar
högst femtio hektar odlad jord, faller in under de s. k. sociala arrendebestämmelserna,
därest brukningsdelen utgöres av gård, torp eller annan jordbrukslägenhet
som lyder under huvudgård och tillhör fideikommiss. De sociala
arrendebestämmelserna innebär följande.

Upplåtelse för viss tid skall ske för minst fem år. Med undantag för s. k.
huggartorp och andra därmed jämförliga arbetarboställen är upplåtelsen
förenad med optionsrätt och förköpsrätt.

Optionsrätten innebär, att arrendatorn vid utgången av arrende, som
gäller för viss lid, äger rätt till nytt arrende för en tid av fem år. Sådan förlängning
kan ske varje gång arrendetiden utgår. Avtalet får icke innehålla
förbehåll om att arrendet skall upphöra i händelse av arrendatorns död. Optionsrätten
kan emellertid brytas av jordägaren, om arrendatorn påtagligen
eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet eller om jordägaren avser
att han själv, hans make eller avkomling eller ock hans adoptivbarn eller
dess avkomling skall bruka fastigheten eller om det på grund av särskilda
förhållanden måste anses medföra påtagligt men för jordägaren, att arrendatorn
kvarsitter å fastigheten. -— Förköpsrätten innebär en rätt för arrendatorn
att, om den arrenderade fastigheten säljes, lösa till sig fastigheten
till det pris, som köparen utfäst. Ett villkor för förköpsrätt är att arrendatorn
är bevarad vid sin rätt till nytt arrende. Förköpsrätt må ej utövas, bl. a.
om köparen är viss nära släkting till säljaren eller om fastigheten säljes tillsammans
med huvudgård, varunder den lyder.

Enligt 1 § lag farts förord ningen är den, vilken fast egendom tillfaller såsom
fideikommiss, pliktig att söka lagfart, och i 4 § stadgas att fideikommissbrevet
skall till alla delar införas i protokollet då lagfart förslå gången
sökes å fideikommissegendom. — Inlösen enligt den s. k. ensittarlagen hindras
icke därav att marken tillhör fastighet, vilken innehas som fideikommiss
(13 §). Den jordägaren tillkommande ersättningen skall i sådant fall
av länsstyrelsen hållas inne till dess förordnande meddelats, hur därmed
skall förfaras (14 §). Motsvarande bestämmelser om ersättningsbelopp för

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

fideikommissegendom, som tagils i anspråk för olika ändamål, finns i ett
flertal andra författningar, t. ex. 57 § sista stycket expropriationslagen, (i §
kungörelsen den 30 maj 1952 med tillämpningsföreskrifter till strandlagen
samt 18 § kungörelsen den 30 december 1952 med närmare bestämmelser
rörande tillämpningen av naturskyddslagen. — 1 lagen om delning av jord
å landet finns bestämmelser, som likställer fideikommissinnehavare med
ägare av jord, då det gäller skiftesvitsord (1 kap. 17 §), avstyckning (19
kap. 25 §) och erhållande av förordnande för lantmätare alt verkställa avmätning
av jorden (20 kap. 10 § k Även flera andra lagar likställer fideikommissinnehavare
med ägare, t. ex. lagen om häradsallmänningar (3 §),
vattenlagen (14 kap. 2 §), lagen om skydd för kulturhistoriskt märkliga
byggnader (2 § sista stycket) och lagen om sammanföring av samfälld vagmarlc
med angränsande fastighet m. m. (2 §).

I 12 kap. ärvdabalken meddelas bestämmelser bl. a. för det fall att någon
genom testamente erhållit nyttj anderätten till egendom, vartill äganderätten
vid lestators död eller senare skall tillfalla annan. Enligt 9 § må, om nyttjanderättshavaren
genom vanvård av egendomen eller genom annat otillbörligt
förfarande uppenbarligen äventyrar ägarens bästa, rätten på ansökan
ålägga honom att ställa säkerhet för egendomen eller ock förordna, att denna
skall slällas under vård och förvaltning av god man. För skada, som nyttjanderättshavaren
uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat ägaren, skall
ersättning gäldas. Om genom testamente förordnats, att legat skall tillfalla
två eller flera efter varandra, skall enligt 10 §, såvitt ej annat följer av
testamentet, vad i 9 § stadgas äga motsvarande tillämpning, om någon bland
dem, såsom där sägs, äventyrar efterföljande testamentstagares bästa eller
tillskyndar honom skada. Nu återgivna bestämmelser, vilka överförts till
ärvdabalken från den numera upphävda testamentslagen, skall enligt 4 §
i testament slagens promulgationslag lända till efterrättelse, ändå att testatoi
avlidit före testamentslagens ikraftträdande.

Enligt 8 § andra stycket arvsskatteförordningen skall, då genom testamente
viss egendom tillagts två eller flera efter varandra under villkor att
egendomen skall oförminskad övergå från den ene till den andre, skattskyldighet
för senare förvärv inträda, då föregående innehavarens rätt upphör.
Den förvärvade rättigheten skall enligt 24 § uppskattas såsom nyttjanderätt,
d. v. s. med tillämpning av reglerna i 23 § D till sitt efter förvärvarens sannolika
återstående livstid beräknade kapitalvärde. Enligt 30 § andra stycket
beräknas arvsskatten — då det gäller fideikommiss, som genom testamente
eller gåvobrev instiftats för obegränsad tid — efter skyldskapsförhållandet
mellan tillträdaren och närmast föregående innehavaren. Härvid räknas fideikommissegendomen
såsom särskild lott och kumuleras alltså icke med
vad tillträdaren i övrigt må ha erhållit efter föregående innehavaren; detta
följer av 13 § 1 mom. 2), varav framgår att fideikommissegendomen icke
inräknas bland tillgångarna i boet efter avliden innehavare. Arvsskatt för
fideikommissegendom utgår enligt 45 § A 3) efter deklaration. Bouppteckning
efter avliden innehavare skall enligt 50 § vara åtföljd av skriftlig upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

gift om fullständiga namnet på den, till vilken fideikommissegendomen
övergått, ävensom hans hemvist. I fråga om eftergift av arvsskatt är reglerna
gynnsammare beträffande fideikommissegendom och viss annan egendom
än eljest. Eftergift kan sålunda enligt 56 § ske, om den skattskyldige avlider
inom fem år från skattskyldighetens inträde, mot ett år i vanliga fall. Erinras
må också om 57 §, enligt vilken Kungl. Maj :t äger i särskilda fall medgiva
befrielse från eller nedsättning av skatt dels för sådan historisk, vetenskaplig
eller konstnärlig samling, som på grund av förbehåll i testamente
eller gåvohandling är avsedd att bibehållas såsom dylik samling, och dels
för fast egendom, som tillagts någon såsom fideikommiss eller under liknande
villkor, i den mån skatten prövas icke kunna erläggas utan men för
ett med egendomen förbundet allmänt intresse av kulturhistorisk eller annan
art. I samband med avskaffandet av kvarlåtenskapsskatten — sådan
skatt utgick icke för fideikommissegendom — infördes genom förordning
den 21 november 1958 en ny arvsskattetariff, genom vilken arvsskatten höjdes
på sådant sätt, att höjningen i stort sett motsvarade vad som tidigare utgick
i kvarlåtenskapsskatt. Den nya tariffen skall äga tillämpning, om skattskyldighet
inträtt efter den 31 december 1958. Vid beräkning av arvsskatt
för bl. a. fideikommiss, som instiftats för obegränsad tid, skall emellertid
den äldre tariffen alltjämt tillämpas.

Även de författningar, som reglerar den årliga skattskyldigheten till stat
och kommun, innehåller vissa bestämmelser om fideikommiss. I fråga om
skyldighet att erlägga skatt för inkomst av fastighet likställes sålunda fideikommissinnehavare
med ägare, 47 § första stycket och 64 § 1 mom. kommunalskattelagen
samt 3 § förordningen om statlig inkomstskatt. Innehavare
av fideikommiss är vidare enligt 7 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt
likställd med ägare i fråga om skyldighet att erlägga skatt för förmögenhet.

Allmän motivering

Fideikommissutredningens förslag
Skälen för och emot en avveckling

Utredningen hänvisar inledningsvis till att riksdagen i sin förut nämnda
skrivelse år 1914 med begäran om utredning av frågan om fideikommissens
avskaffande anfört åtskilliga skäl för att fideikommissen bör avvecklas.
I samband härmed uttalar utredningen, att vissa av dessa skäl icke
längre har samma bärkraft som tidigare men att sedermera tillkommit nya
omständigheter, vilka förstärkt motiven för en avveckling.

Utredningen konstaterar, att fideikommiss i fast egendom ej fått stiftas
sedan år 1810 samt att genom testamentslagen av år 1930 förbud införts mot
fideikommiss även i lös egendom. De bestående fideikommissen ter sig där -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 0)63

för som undantagsföreteelser i rättsligt hänseende. Detta kunde väl anses
äga mindre vikt, om fideikommissen vore fåtaliga och omfattade föga betydande
värden. Av redogörelsen för de bestående fideikommissen framgår
emellertid, att så icke är fallet. Inom vissa delar av landet ligger alltjämt
en rätt avsevärd del av jorden under fideikommissband, och till fideikommiss
hör även mycket betydande värden i stadsfastigheter, kapital och
andra tillgångar. Härtill kommer att de rättsliga avvikelserna gäller grundläggande
regler, att egendomen på grund av ett privat förordnande följer en
särskild, för obegränsad tid gällande successionsordning, vilken avviker
från vanliga regler om arv, att innehavaren icke kan förfoga över egendomen
ens för dödsfalls skull samt att egendomen ej svarar för gäld enligt allmänna
regler.

En sådan särregim i fråga om betydande värden innebär enligt utredningens
mening redan i och för sig en nackdel. Utredningen framhåller att i lagstiftning
och rättstillämpning ständigt måste beaktas fideikommissens rättsliga
egenart, vilket åtminstone på längre sikt utgör en påtaglig belastning,
så mycket mer som de juridiska problem, till vilka fideikommissinstitutionen
ger upphov, ofta är av komplicerad natur.

Utredningen anför vidare att fideikommissinstitutionen med hänsyn till
sin privilegiekaraktär är oförenlig med nutida åskådning. Vid det typiska
fideikommisset framstår innehavaren i regel som privilegierad i förhållande
till sina medarvingar på grund av den fideikommissariska successionen och
än mera gentemot sin företrädares arvingar, om han själv ej är arvinge efter
denne. Hans särställning framträder även i förhållande till andra personer
genom egendomens frihet från gäldsansvar. Då syftet med instiftande av
fideikommiss varit att för all framtid bevara egendomen inom viss släkt, anser
utredningen fideikommissinstitutionen tillika innebära en privilegiering
av dessa släkter. För våra dagars betraktelsesätt med dess betonande av individernas
jämställdhet i rättsligt avseende finner utredningen det vara främmande
att medelst särskilda rättsliga band sammanhålla egendom i en
persons hand eller inom en viss släkt. De fall, där egendomen utgöres av
kapital, vilket är överlämnat till förvaltning i särskild ordning, framstår
för utredningen såsom särskilt stötande, emedan här icke kräves någon som
helst insats av innehavaren.

I detta sammanhang pekar utredningen vidare på den omständigheten, att
urvalet av innehavare till fideikommiss i allmänhet sker rent automatiskt
efter ålder och kön. De avvikelser från vanlig arvsföljd, som innefattas i en
sådan successionsordning, sker slumpmässigt utan att någon hänsyn kan
tagas till frågan, huruvida den som sålunda blir innehavare också har förutsättningar
—- personliga, ekonomiska och andra — att bruka egendomen.
Detta förhållande får särskild vikt, när fråga är om större gods med omfattande
rörelse. Då egendomen dessutom på grund av fideikommissbandet
är bunden vid innehavaren för dennes livstid och ej underkastad vanliga
ekonomiska regler, anser utredningen det nu anförda förhållandet principiellt
förkastligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Det i fideikommissbeslämmelserna liggande förbudet mot försäljning av
egendomen liksom mot dess uppdelning genom arv har medverkat till att de
en gång bildade enheterna bibehållits. I fråga om jordbruksegendomar, särskilt
sådana med skogstillgångar, anser utredningen ett sådant sammanhållande
kunna vara av värde men ifrågasätter, om på detta sätt genom enskilda
förordnanden gällande för obegränsad tid viss privat egendom skall
vara mera skyddad än annan liknande egendom. Att viss egendom sammanhålles
under fideikommissband innebär ej heller någon garanti för att den
ulgör en även för nutida förhållanden lämplig ekonomisk enhet. Utredningen
uttalar att, även om egendomen bildar en lämplig enhet, en viss uppdelning
ofta kan ske utan olägenhet samt framhåller att många av de större fideikommissegendomarna
alltid varit uppdelade i ett flertal brukningsdelar.

Utredningen finner uppenbart, att fideikommissbestämmelserna, i den
mån de tillämpas fullt ut, i många fall försvårar eller hindrar en riktig ekonomisk
anpassning efter nutida förhållanden. Fideikommissförordnandet
innebär formellt förbud mot varje försäljning, även den som sker i syfte att
åstadkomma en lämpligare avgränsning av egendomen eller för att anskaffa
erforderligt kapital för driften på återstoden av egendomen. Ej heller får
egendomen intecknas. De faktiska förhållandena har emellertid sedan länge
framtvingat ett genombrytande av dessa förbud, och Kungl. Maj:t beviljar
årligen i betydande omfattning ansökningar om tillstånd att sälja eller inteckna
fideikommissegendom. Härigenom har de mest påfallande svårigheterna,
som följer av stelheten i fideikommissbestämmelserna, mildrats men
i själva verket har man samtidigt i motsvarande mån gjort avsteg från fideikommisstanken.
Ju mer samhällsförhållandena avlägsnar sig från de förhållanden,
från vilka ifrågavarande fideikommissförordnanden utgår — i
allmänhet de som rådde under 1700-talet —- desto mer måste förutses, att
tideikommissbanden ej kan upprätthållas. Den nämnda dispensverksamheten
— som innebär en belastning utan alt kunna medföra erforderlig smidighet
—- skulle då behöva utvidgas. I detta sammanhang erinrar utredningen
även om att Kungl. Maj :t, vid medgivande att inteckna fideikommissegendom
eller att använda fideikommisskapital för drifts- eller rationaliseringsändamål
eller för betalning av skatt, i allmänhet — med hänsyn till grunderna
för fideikommissförordnandet — föreskriver skyldighet till återbetalning
i viss ordning och i vissa fall även skyldighet att ställa säkerhet, t. ex.
i form av försäkring på innehavarens liv. Vissa fideikommissinnehavare är
till följd härav ekonomiskt mycket hårt belastade. Åtminstone i mindre
gynnsamma fall framstår därför ett upprätthållande av fideikommisset som
ett konstlat sammanhållande av den ifrågavarande egendomen utan reellt stöd
i de verkliga ekonomiska förhållandena.

Utredningen tillägger, att för vissa särskilda slag av fideikommiss speciell
anledning finns för en avveckling. En del fideikommiss omfattar sålunda enbart
kapital av ringa värde, och deras bibehållande framstår som meningslöst.
Förhållandet är liknande vid många av de atypiska fideikommissen.

Sammanfattningsvis uttalar utredningen, att mycket starka principiella

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

och praktiska skäl talar för att en fullständig avveckling av fideikommissen
bör äga ruin. Med hänsyn till att fideikommissförordnandena icke är tidsbegränsade,
kan en sådan avveckling icke komma till stånd inom rimlig tid
utan särskilda lagstiftningsåtgärder.

Enligt utredningens mening ligger skälen mot en avveckling av
fideikommissen helt på det praktiska planet. Arrendeförhållandena vid fideikommissen
har i allmänhet präglats av stabilitet, och arrendatorerna har därför
åtnjutit ansenlig trygghet. Utredningen räknar med att en upplösning
av fideikommissbandet kan medföra minskad trygghet för arrendatorerna.
Vidare framhålles, att fideikommissen i många fall omfattar stora komplex
av mycket välskötta och virkesrika skogar, vilka hittills hållits samman
under enhetlig förvaltning. Ett sönderbrytande av dylika förvaltningsenheter
kan lända till skada för skogshushållningen ävensom menligt påverka
näringsförhållandena inom orten. Utredningen uttalar slutligen, alt
till åtskilliga fideikommiss hör från kultursynpunkt värdefulla slott och
herrgårdar och att även i övrigt betydande kulturvärden är knutna till olika
fideikommiss. Upplöses fideikommissbandet, kan dessa kulturvärden bli
hotade.

De angivna skälen mot en avveckling av fideikommissen anser utredningen
i hög grad kräva beaktande. Om emellertid särskilda åtgärder vidtages
i samband med en fideikommissavveckling till skydd för ifrågavarande
intressen, kan enligt utredningen övergången till de nya förhållandena avsevärt
underlättas, och skälig hänsyn synes på denna väg kunna tagas till
dessa intressen.

Tidigare har gjorts gällande, att ett upphävande av de bestående fideikommissen
skulle strida mot grundsatsen att civillag icke får erhålla tillbakaverkande
kraft. Utredningen uttalar, att denna grundsats -— som enligt
utredningen ej är helt utan undantag — dock icke torde föranleda till annat
än alt ny civillag ej bör göras tillämplig i fråga om verkan av rättshandling
eller annat rättsfaktum, som ägt rum under äldre rätts giltighetstid, såframt
någons rätt därigenom blir lidande. Under förutsättning att en fideikommissavveckling
genomföres på ett sätt, som lämnar den vid lagens ikraftträdande
sittande innehavaren oförkränkt i hans rätt, reser enligt utredningen
ifrågavarande lagstiftningsprincip icke hinder i vägen. Däremot anser
utredningen, att principen icke kräver, att successorernas intressen skyddas.
De som står i tur att tillträda fideikommisset har nämligen ännu icke
förvärvat någon rätt därtill, och en avveckling innebär följaktligen icke att
deras rättsläge försämras. En annan sak finner utredningen vara, att successorerna
kan ha grundade förväntningar på att få tillträda egendomen
och alt det därför kan vara skäligt att tillgodose dem vid en avveckling.

En invändning av liknande art mot att avveckla fideikommissen går ut på
att lagstiftaren icke äger genom ny lag upphäva eller förändra ett i laga ordning
upprättat testamente, vilket vid testators död blivit verksamt i kraft av

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

då gällande lag. Utredningen anser emellertid, att detta betraktelsesätt, som
främst synes ha sin grund i pietetshänsyn, av uppenbara skäl icke kan anläggas
på frågan om fideikommissavvecklingen. Det synes utredningen orimligt,
att ett enskilt förordnande om en särskild arvsföljd för viss egendom
skulle — i motsats till vad i lag stadgats om arvsföljd — vara orubbligt för
alla tider, oavsett att det kommit i strid med de levande människornas behov
och åskådningar.

I anslutning till de synpunkter, som sålunda utvecklats, föreslår utredningen,
att fideikommissen avvecklas. De former för avvecklingen, som utredningen
föreslår, innefattar även förslag till sådana särskilda åtgärder
angående arrendatorer, större skogsområden och märkligare kulturvärden,
som nyss antytts.

I ett till utredningsförslaget fogat särskilt yttrande anför herr Berthelson,
att han vid en jämförelse mellan de former, som nu reglerar vården av fideikommissens
kulturhistoriska värden, och de förhållanden, som efter en upplösning
skulle bli avgörande för deras fortsatta bevarande, har vunnit den
övertygelsen att de nuvarande formerna bäst tillgodoser det allmännas intresse
av att vidmakthålla kulturvärdena. Herrar Bonde, von Seth och Trolle-Bonde
uttalar i gemensamt särskilt yttrande, att de är av den uppfattningen,
att fideikommissen bör bibehållas och att ett av de viktigaste skälen
härför är att avvecklingen kan komma att medföra svårigheter för kulturvärdenas
bevarande.

Sättet för avvecklingen

Allmänt

Utredningen uttalar, att avvecklingen bör omfatta endast fideikommiss
av privaträttslig karaktär. De fideikommiss och liknande
rättsbildningar, som uppkommit genom offentligrättsliga akter, har
nära nog undantagslöst försvunnit. Utredningen har vid sina undersökningar
endast påträffat tre rättsbildningar av offentligt ursprung, vilka i våra dagar
framträder som typiska familjefideikommiss, nämligen de i det föregående
nämnda Odensgöl, Gälared och Bergshamra fideikommiss. Dessa bör
enligt utredningen medtagas vid avvecklingen. Härutöver erinrar utredningen
om vissa fideikommissliknande förmåner, som utgår till den regerande
monarken enligt riksdagens beslut. Dessa fullföljer enligt utredningen ett
annat syfte än de privaträttsliga familjefideikommissen och bör därför lämnas
oberörda av en avveckling. I fråga om de privaträttsliga fideikommissen
uttalar utredningen vidare, att av egendomens privata karaktär följer, att
staten eller annat offentligt subjekt icke kan göra något anspråk därå. Egendomen
bör vid avvecklingen tillfalla medlemmar av den släkt, som stiftaren
avsett att gynna, eller deras rättsinnehavare.

«>

Bihang till riksdagens protokoll 1063. 1 saml. Nr 5

34:

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Med hänsyn till att de skilda fideikommissen uppvisar betydande olikheter
sinsemellan står det klart, att den för varje särskilt fall mest lämpade
ordningen för avvecklingen icke alltid vinnes genom generella regler.
Den tanken har därför framförts, att avvecklingen bör genomföras särskilt
för varje fideikommiss genom beslut av Kungl. Maj :t eller annan myndighet.
Emellertid synes det utredningen principiellt mindre tilltalande, att
ifrågavarande rättsändring, som faller inom privaträttens område, skall genomföras
medelst administrativa beslut från fall till fall. Flertalet fideikommiss
företer också så pass många gemensamma drag, att generella regler
ändå måste komma till användning i stor utsträckning, även om avvecklingen
skulle ske genom särskilda beslut.

Utredningen påpekar, att syftet att anpassa avvecklingen efter förhållandena
i varje särskilt fall även skulle kunna vinnas på det sättet, att åt intressenterna
inom släkten överlämnas att själva i viss utsträckning besluta
angående sättet för avvecklingen. Så har skett på sina håll i utlandet. Utrymmet
för dylika släktbeslut, kan dock icke bli så stort. Utredningen anser, att
det ej bör komma i fråga att tiden för avvecklingen bestämmes genom släktbeslut.
Beträffande fördelningen av egendomen är släktbeslut visserligen i
och för sig tänkbara, men då generella regler ju ändå alltid måste finnas för
det fall att dylikt beslut ej kommer till stånd, ligger det närmare till hands
att genom lag tillägga släktintressenterna bestämda rättigheter till egendomen,
vilka de sedan kan disponera över efter eget gottfinnande. På detta sätt
får intressenterna inom ramen för de i lagen givna reglerna betydande möjligheter
att anpassa avvecklingen efter förhållandena i de olika fallen.

Utredningens slutsats blir därför, att avvecklingen i princip bör genomföras
efter generella regler utan att intressenterna därigenom betages möjligheten
att själva påverka egendomens fördelning. Vad angår de atypiska
fideikommissen anser utredningen emellertid förhållandena så skiftande,
att en avveckling genom särskilda beslut synes ofrånkomlig.

Utredningen diskuterar vidare, huruvida det kunde vara motiverat att
meddela olika avvecklingsregler för skilda slag av egendom.
Förhållandena vid jordbruksfideikommissen avviker sålunda i åtskilliga hänseenden
från vad som gäller i fråga om fideikommiss omfattande endast kapital
eller lösöre. Utredningen finner emellertid starka skäl tala för enhethga
regler. Ett och samma fideikommiss omfattar ofta olika slag av egendom,
och det skulle vara olämpligt, om olika regler gällde för skilda delar
av egendomsmassan. Sedan länge har utbyte av fideikommissegendom tilllåtits
efter medgivande av Kungl. Maj :t i varje särskilt fall. Sålunda uppkommer
alltjämt fideikommisskapital genom försäljning av fideikommissjord,
och det är ej ovanligt att fideikommisskapital placeras i stadsfastighet.
Den i nu förevarande sammanhang tillfälliga omständigheten, att utbyte
ägt rum, bör icke medföra, att avvecklingen genomföres efter andra regler
än som eljest skulle ha blivit tillämpliga. Det ligger enligt utredningen i sa -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

kens natui\ att vid reglernas utformande största hänsyn måste tagas till förhållandena
vid jordbruksfideikommissen.

Såsom allmänna riktlinjer för avvecklingen anför utredningen
följande.

Då avvecklingen innebär en djupt ingripande förändring av rättsliga och
faktiska förhållanden, vilka i många fall bestått sedan lång tid, gäller det
att gå fram med viss varsamhet. Anlägges till en början samhällsekonomiska
synpunkter, framstår de stora jordbruksfideikommissen som enheter i produktionen,
vilka spelat och alltjämt spelar en viktig roll i ortens ekonomiska
liv och bereder livsuppehälle eller förtjänstmöjligheter för många. Man har
att räkna med att fideikommissavvecklingen kommer att föra med sig en
ekonomisk omställning, vilken ibland kan föranleda svårigheter, övergången
till den nya ordningen bör helst ske på ett sådant sätt att dessa svårigheter
elimineras eller åtminstone minskas och att den ekonomiska anpassningen
underlättas. Jämväl till känslo- och pietetssynpunkter bör skälig hänsyn
tagas, och kravet på varsamhet vid avvecklingen gör sig gällande även härvidlag.
De flesta av de bestående fideikommissen är mycket gamla. Till åtskilliga
av dem är knutna traditioner och släktminnen, vilka är av intresse,
utom för medlemmar av ifrågavarande släkter, även från allmänna kultursynpunkter.
För mången, ej blott för de närmast berörda, skulle ett alltför
bryskt genomförande av fideikommissavvecklingen därför te sig stötande.
Även härtill bör hänsyn tagas vid avvecklingen av fideikommissen.

Avvecklingens huvuddrag

Angående tidpunkten för avvecklingen anför utredningen,
att avvecklingen bör genomföras så snart ske kan. Med hänsyn till fideikommissrättens
natur av livstids besittningsrätt, ter det sig för utredningen naturligt
att låta rättsändringen i varje särskilt fall inträda i samband med ett
dödsfall. Härigenom vinnes bl. a. möjlighet att få en lämplig fördelning av
egendomen. Enligt utredningens mening talar övervägande skäl för att avvecklingen
bör genomföras, då den som vid avvecklingslagens ikraftträdande
innehar fideikommisset (nuvarande innehavaren) avlider.

Mot att genomföra avvecklingen tidigare än nu sagts, d. v. s. under nuvarande
innehavares livstid, möter enligt utredningen flera hinder. Av allmänna
grundsatser anser utredningen följa, att avvecklingen icke får ske
på sådant sätt, att nuvarande innehavarens rätt blir lidande. Utredningen
diskuterar möjligheten, att vid avvecklingen tillägga nuvarande innehavaren
egendomen i dess helhet till fri rådighet. Då utredningen räknar med
vissa åtgärder i samband med avvecklingen till skydd för skogar och kulturvärden
— åtgärder som innebär inskränkningar i innehavarens rätt — skulle
en avveckling under innehavarens livstid kräva dennes samtycke. Att göra
tiden för avvecklingen beroende av innehavarens vilja skulle medföra komplikationer
i skilda hänseenden och har därför icke synts lämpligt. Särskilt
bör enligt utredningens mening observeras, att den nu diskuterade lösningen
icke tillåter, att successorns intressen tillbörligen beaktas. Endast så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

dan successor, som tillika är innehavarens arvinge eller testamentstagare,
skulle kunna få del i egendomen. Successorn har icke någon rätt till egendomen
utan endast förväntningar på att en gång få tillträda den. Om dessa
förväntningar sannolikt skulle ha förverkligats, såvida fideikommisset fått
bestå, är det skäligt att tillgodose dem vid avvecklingen. Detta gäller framför
allt, då successorns tillträde av fideikommissegendomen sannolikt skulle
ha ägt rum inom en icke alltför avlägsen framtid. Särskilda förhållanden kan
göra förväntningarna än mer värda beaktande, såsom fallet är då successorn
direkt utbildat sig för sin blivande uppgift som fideikommissinnehavare.
Delta torde enligt utredningen endast förekomma vid jordbruksfideikommiss
men är där å andra sidan mycket vanligt. Stundom deltager successorn
såsom förvaltare i egendomens skötsel eller arrenderar jord under
fideikommisset. Även eljest har den som under längre tid kunnat räkna med
att få övertaga ett fideikommiss ofta mer eller mindre inrättat sig därefter.

Utredningen framhåller vidare, att särskilt i fråga om de stora jordbruksfideikommissen
avvecklingen kommer alt erbjuda en mångfald problem,
vilkas lösande förutsätter medverkan av olika myndigheter. Om alla
eller ett stort antal fideikommiss upphör samtidigt, kommer belastningen
på myndigheterna alt bli besvärande och starkt fördröja awecklingsförfarandet.

En annan tänkbar form för avveckling under nuvarande innehavarens
livstid är enligt utredningen att göra denne till ägare av en del av egendomen,
medan återstoden tillägges honom med nyttjanderätt på livstid för
att vid hans död med äganderätt tillfalla den närmaste successorn. Utredningen
anser emellertid, alt man med en sådan anordning icke undgår de
svårigheter, som är förknippade med de nödvändiga åtgärderna till skydd
för skogar och kulturvärden, och att även andra komplikationer skulle uppkomma.
Vidare påpekar utredningen, att den slutliga avvecklingen i realiteten
icke skulle komma att inträda förrän vid nuvarande innehavarens död;
först då skulle all egendom bli fri. Det synes utredningen av dessa skäl lämpligare
att uppskjuta avvecklingen i dess helhet till nämnda tidpunkt. En
annan invändning mot en tidigare avveckling anser utredningen vara, att i
sådant tall en uppdelning av egendomen måste göras, medan nuvarande innehavaren
lever och alltså medan det ännu är ovisst, vem som enligt den
fideikommissariska successionen skall efterträda honom. Vid verkställandet
av delningen kan den blivande efterträdaren därför icke alltid själv bevaka
sina intressen.

Enligt utredningens mening saknas å andra sidan tillräckliga skäl för att
låta avvecklingen inträda senare än vid nuvarande innehavarens död. Ett
sådant skäl skulle kunna vara, aLt anpassningen till ändrade förhållanden
kräver en övergångstid. Emellertid anser utredningen, att särskilda fördelningsregler
för avvecklingen kan utformas så, att en mjuk övergång erhålles
från den hittillsvarande successionsföljden till vanlig arvsfördelning.
Därest nuvarande innehavaren, såsom utredningen vill förorda, erhåller tillfälle
att förbereda avvecklingen, kan anpassningen ytterligare underlät -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

tas. Anledning saknas också att uppskjuta avvecklingen för att tillgodose
eventuella framlida successorer efter nuvarande innehavarens näste efterträdare
i den fideikommissariska successionskedjan. Jämförda med den
sistnämndes förväntningar framstår utsikterna för övriga successorer att
få överta fideikommisset i allmänhet som ovissa och avlägsna.

Utredningens överväganden leder alltså fram till att avvecklingen bör inträda
vid nuvarande innehavarens död. Dennes rättsställning förblir därmed
orubbad under hans livstid. Den angivna lösningen medför även en utspridning
i tiden av de olika avvecklingsfallen, vilket utredningen bedömer
vara en fördel från samhällsekonomiska och administrativa synpunkter.

Utredningen anser emellertid icke, att vad nu sagts bör gälla undantagslöst.
Man kan icke bortse från möjligheten av att en fideikommissinnehavare
med anledning av den väntade avvecklingen avstår från fideikommisset
till förmån för sin efterträdare, för att fideikommisset skall kunna bestå
under ytterligare en generation. Härigenom skulle icke blott avvecklingen
fördröjas, utan även egendomen delvis tillfalla andra personer än
dem som eljest skulle ha övertagit den. Enligt utredningens mening fordras
här en bestämmelse av innehåll att avstående, som gjorts inom viss tid före
lagens ikraftträdande, blir utan inverkan på tidpunkten för fideikommissets
upphörande och på egendomens fördelning. Utredningen föreslår att, därest
fideikommisset tillfallit nuvarande innehavaren efter utgången av år 1955
av annan anledning än förutvarande innehavarens död och denne lever vid
lagens ikraftträdande, fideikommisset skall upphöra vid hans död.

Beträffande egendomens fördelning framhåller utredningen
att, då syftet med avvecklingen är att återföra egendomen till vanlig succession,
det ter sig naturligt och följdriktigt att låta avvecklingen, åtminstone
i väsentlig del, ske med tillämpning av de allmänna successionsreglerna
i ärvdabalken. Det är härvid icke möjligt att genom en retroaktiv tilllämpning
av ärvdabalken tillgodose dem, som vid tidigare arvfall på grund
av den fideikommissariska successionen uteslutits från andel i egendomen.
Fördelningen bör i stället — i den mån särskilda skäl icke talar för en annan
lösning — ske som om egendomen tillhört siste innehavaren.

Att låta egendomen i dess helhet fördelas efter vanliga successionsregler,
anser utredningen dock icke vara lämpligt. En relativt mjuk övergång
från fideikommissarisk succession till allmänna regler finner utredningen
önskvärd och betonar, att skäl talar för att en väsentlig del av egendomen
hålles samlad i näste efterträdarens hand. Vid jordbruks- och industrifideikommissen
skulle en alltför snabbt genomförd uppdelning kunna medföra
allvarliga olägenheter och risk för att driften icke kan fortsätta som tidigare.
1 betraktande av den dominerande roll, som de större fideikommissen
spelar för utkomstmöjligheterna och det ekonomiska livet i övrigt inom
orten, är det tydligt att starka allmänna intressen talar för att avvecklingen
genomföres så, att omställningen till de nya förhållandena underlättas. Ge -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

nom en tillämpning beträffande hela egendomen av de vanliga successionsreglerna
skulle vidare hänsyn icke kunna tagas till näste efterträdarens
särställning. I vissa fall, nämligen om han icke är siste innehavarens arvinge
eller testamentstagare, skulle han för övrigt bli helt lottlös. Att näste efterträdaren
får övertaga en betydande del av egendomen innebär också ett hänsynstagande
till känslosynpunkterna, vilka icke kan helt frånses i detta
sammanhang.

Det fördelningssystem, som utredningen på anförda grunder vill förorda,
innebär att näste efterträdaren alltid är berättigad att i denna sin egenskap
erhålla en bestämd kvotdel av egendomen (efterträdareandel). Andra omständigheter,
som t. ex. skyldskapsförhållandet mellan efterträdaren och
innehavaren, skall således ej inverka på efterträdareandelens storlek. Återstående
kvotdel i egendomen fördelas i princip såsom arvfallen egendom.
Är efterträdaren tillika arvinge efter innehavaren, erhåller han förutom efterträdareandelen
även arvsandel i återstoden. Storleken av efterträdarens
sammanlagda andel i egendomen kommer att bero på huruvida efterträdaren
är arvinge och, om så är fallet, på arvingarnas antal och skyldskapsförhållanden.

I fråga om den del av egendomen, som ej utgör efterträdareandel, anser
utredningen, att förutom reglerna om arv även reglerna om testamente bör
tillämpas. Den omständigheten, att nuvarande innehavaren ej har äganderätt
till egendomen, bör enligt utredningen icke hindra att testationsrätt
tillägges honom med avseende å densamma. För jämförelse erinrar utredningen
om att, då fideikommiss upphör till följd av släktens utslocknande,
siste innehavaren anses befogad att förordna om egendomen genom testamente,
såvida ej annat följer av fideikommissurkunden. Utredningen anser
också, att skäl av praktisk art till övervägande del talar för testationsrätt.
Genom testamente kan fideikommissinnehavaren medverka till att egendom
hålles samlad, där detta anses särskilt önskvärt från ekonomisk eller kulturell
synpunkt. Även i andra fall kan eventuellt behövliga jämkningar i
den legala fördelningen genomföras på denna väg. Sålunda får fideikommissinnehavaren
härigenom viss möjlighet att sörja för efterlevande make
liksom att, där han finner förhållandena påkalla detta, förordna om en annan
fördelning mellan arvingarna än den legala. Å andra sidan framhåller
utredningen, att en testationsrätt kan komma att medföra åtskilliga komplikationer
vid rättstillämpningen. Så t. ex. kan i vissa fall uppstå svårigheter,
då det gäller att fastställa huruvida ett testamente, som ej uttryckligen
omnämner fideikommissegendomen, skall anses omfatta även denna.
Vad sålunda anförts anser utredningen dock ej innefatta något avgörande
skäl mot testationsrätt.

Utredningen har även övervägt frågan om att vid avvecklingen reglerna
om giftorätt skulle tillämpas på den del av egendomen, som ej utgör efterträdareandel,
varigenom efterlevande make skulle tillgodoses oberoende av
om maken är arvinge eller testamentstagare. Tillämpningen av giftorätts -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

regler skulle få sin största betydelse, då innehavaren har bröstarvingar och
maken således ej ärver, och skulle få särskild betydelse i de fall, då makarna
saknar nämnvärda privata tillgångar.

Vägande invändningar kan emellertid enligt utredningen anföras mot att
i samband med avvecklingen tillämpa giftorättsreglerna. I anseende till
egendomens rättsliga ställning under äktenskapet är det naturligast att
jämställa den med innehavarens enskilda egendom. Det vore icke konsekvent
att medgiva giftorätt endast vid äktenskapets upplösning genom innehavarens
död; upplöses äktenskapet dessförinnan, kan emellertid giftorätt
uppenbarligen icke komma i fråga. Utredningen ifrågasätter även riktigheten
av att införa giftorättsregler beträffande fideikommissegendomen
utan att makarna haft tillfälle att beakta denna eventualitet vid äktenskapets
ingående. Införes giftorätt, är detta liktydigt med att de förutsättningar
skulle brista, under vilka makarna vid äktenskapets ingående eller
senare slutit äktenskapsförord eller beslutat att icke ingå dylikt. Till nu anförda
betänkligheter lägger utredningen de tekniska svårigheter, som skulle
uppslå, om den efterlevande maken kunde göra giftorättsanspråk gällande
både i den avlidne makens privata egendom och i fideikommisset.
Utredningen förordar alltså, att giftorättsreglerna icke tillämpas beträffande
fideikommissegendomen vid avvecklingen.

I fråga om efterträdareandelens storlek anser utredningen, att successor
till jordbruksfideikommiss bör — eventuellt efter utlösen av sina medarvingar
— kunna övertaga huvudgården med slott eller herrgårdsbyggnad
och därtill hörande trädgård eller parkanläggning jämte samlingar. Likaså
anser utredningen att, om skogsområde, som med hänsyn till storlek, belägenhet
och beskaffenhet i övrigt bör bibehållas odelat, icke sammanhålles
på annat sätt, successorn bör ha möjlighet att övertaga området. Vid bestämmandet
av efterträdareandelens storlek bör också beaktas att successorn
i det övervägande antalet fall dessutom blir berättigad att ärva nuvarande
innehavaren och att han följaktligen kommer att sammanlagt erhålla
större andel i egendomen än som motsvaras av nämnda andel. Möjlighet
föreligger också, att innehavare av jordbruksfideikommiss utnyttjar
den föreslagna testationsrätten för att ytterligare tillgodose successorn.

Med hänsyn till anförda synpunkter och efter granskning av de växlande
förhållandena vid olika fideikommiss har utredningen funnit övervägande
skäl tala för att efterträdareandelen bestämmes till hälften av egendomen.
En sådan lösning innebär, att lika utrymme lämnas åt de båda fördelningssystem
på vilka förslaget bygger, nämligen å ena sidan de allmänna arvsoch
testamentsbestämmelserna och å andra sidan fideikommissurkundens
särskilda successionsregler.

I fråga om egendomens fördelning föreslår utredningen alltså, att successorn
skall taga hälften och att i återstoden skall tagas arv eller testamente
som om egendomen tillhört siste innehavaren.

Utredningen tar även upp fråga om den förutvarande fideikommissegendomens
ansvar för gäld. Utredningen finner det uppenbart, att fidei -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

kommissets avveckling icke rubbar gäldsansvar, som uppstått under fideikommissets
bestånd. Med hänsyn till önskemålet att tillämpa allmänna regler
vid avvecklingen ifrågasätter utredningen, huruvida icke den del av
egendomen, som ej utgör efterträdareandel, därvid bör svara även för siste
fideikommissinnehavarens privata gäld. Vad angår efterträdareandelen kan
sådant gäldsansvar icke komma i fråga i betraktande av de grunder, på vilka
förslaget i övrigt är uppbyggt. Ej heller återstoden av egendomen bör emellertid
enligt utredningens mening belastas med ansvar för innehavarens
privata gäld. Införandet av sådant gäldsansvar skulle innebära, att siste
innehavaren får en möjlighet att genom upptagande av lån indirekt förfoga
över fideikommissegendomen, något som icke är förenligt med tanken att
fideikommisset skall bestå till siste innehavarens död. Vad beträffar gäld,
som uppkommit före den föreslagna avvecklingslagen, påpekar utredningen,
alt borgenärerna icke haft anledning att räkna med fideikommissegendomen
vid sin kreditgivning; att låta egendomen svara för dylik gäld skulle
därför framstå som ett omotiverat gynnande av borgenärerna. Vidare anser
utredningen, att svåra komplikationer av teknisk art skulle uppkomma,
därest gäldsansvar skulle införas endast beträffande viss andel i egendomen,
särskilt om det tillika blir aktuellt att vidtaga sådana åtgärder, som
utredningen föreslår till skydd för skogar och kulturvärden.

Särskilda förmåner som enligt fideikommissurkunden uppbäres av
innehavarens änka eller andra personer föreslås skola kunna utgå till dessa
även efter avvecklingen. Även pensioner och andra dylika förmåner, vilka
utan föreskrift i urkunden utgår till anställda på fideikommissen eller deras
efterkommande, föreslås skola bevaras i betydande utsträckning. Utredningens
förslag beträffande dessa frågor kommer att redovisas i det följande.

Till skydd för vissa allmänna intressen föreslår utredningen,
såsom redan antytts, särskilda regler. Dessa avser att bereda skydd
för fideikommissarrendatorerna, att åstadkomma ett sammanhållande av
fideikommisskogarna samt att bevara fideikommissens kulturvärden. Den
särskilda lagstiftning, som härutinnan föreslås, behandlas närmare i det följande.

Vad angår förfarandet vid avvecklingen bör det enligt utredningen
i princip ankomma på dem, som därvid erhåller andel i egendomen,
att själva förbereda egendomens delning och verkställa denna. Med
utredningens förslag kommer den situation, som uppstår då fideikommisset
skall avvecklas, att förete stora likheter med ett vanligt arvfall. Utredningen
finner det därför naturligt och lämpligt att utforma avvecklingsförfarandet
i huvudsaklig överensstämmelse med principerna för boutredning
och arvskifte. Då egendomen enligt vad nyss sagts icke bör svara för nuva -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

rande innehavarens privata gäld och den dessutom fördelas efter delvis
andra grunder än vanliga successionsregler, bör den enligt utredningens
mening behandlas som ett särskilt bo (fideikommissbo).

Det allmännas intressen främst i fråga om bevarande av större skogsområden
och märkligare kulturvärden bör enligt utredningen vid avvecklingen
bevakas av ett särskilt organ. Utredningen förordar, att för ändamålet inrättas
en nämnd (fideikommissnämnden), som även bör ha till uppgift att
genom rådgivande och vägledande verksamhet biträda delägarna och andra
vid avvecklingen. Nämnden bör enligt utredningen tillsättas av Kungl. Maj :t
och bestå av fein ledamöter. Härigenom erhålles möjlighet att få olika slag
av sakkunskap representerad inom nämnden. Utredningen föreslår, att ordföranden
och vice ordföranden skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv
samt att nämnden inom sig skall rymma erfarenhet i jordbruks- och
skogsfrågor ävensom i frågor rörande egendom av kulturhistoriskt värde.
Av ledamöterna bör om möjligt åtminstone en ha erfarenhet av fideikommissförvaltning.

Förmåner

Rätt till fardag

Bland de olika slag av förmåner, som enligt vad i det föregående anförts
kan utgå från fideikommiss, behandlar utredningen först rätten för avliden
fideikommissinnehavares efterkommande att kvar sitta på egendomen
till fardag efter innehavarens död. Om fideikommissurkunden inte innehåller
andra bestämmelser innebär fardagsförmånen, att jordbruksfastighet
skall avträdas den 14 mars, som infaller näst efter sex månader från dödsfallet,
och hus i stad den 1 april eller 1 oktober, som inträffar näst efter tre
månader från dödsfallet. Då fideikommisset enligt utredningens förslag skall
upphöra i och med siste innehavarens död, kunde det synas följdriktigt, att
någon fardagsförmån icke vidare skall utgå. övervägande skäl torde emellertid
enligt utredningen tala för att förmånen bör få njutas till godo även vid
det dödsfall, som föranleder avvecklingen. Med hänsyn till egendomens ställning
under fardagstiden kan fardagsförmånen sägas ingå som ett moment i
siste innehavarens välförvärvade rätt. Det måste därför anses vara från
principiell synpunkt riktigast att bibehålla förmånen. Även praktiska skäl
talar härför. Dödsbodelägare och andra — framför allt nyttjanderättshavare
— kan ha tagit förmånen med i sina beräkningar och torde under alla
förhållanden ofta väl behöva det rådrum, som fardagstiden medger. Särskilt
för efterlevande make — som med utredningens förslag i regel icke får del
i själva egendomen — torde fardagsförmånen kunna bli av betydelse. Visserligen
kan avvecklingen tänkas bli något fördröjd, om fardagsförmån utgår,
men å andra sidan torde såväl boutredning som i viss omfattning även
andra i samband med avvecklingen ifrågakommande åtgärder kunna genomföras
redan under fardagstiden, varför något längre dröjsmål icke behöver

Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 5

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1963

uppkomma. Utredningen påpekar, att det givetvis står intressenterna fritt
att avtala att förmånen icke skall utgå.

Utredningen förordar, att fardagsförmån skall få åtnjutas efter siste inne
havarens död enligt samma regler, som gällt under fideikommissets bestånd

Förmaner i övrigt, som utgår enligt fideikommissurknnden

Utredningen har vid sin undersökning av förekommande fideikommissurkunder
konstaterat, att dessa ofta innehåller föreskrifter om förmåner till
innehavarens anhöriga. De viktigaste av dessa förmåner är de
som utgår till den tidigare innehavarens änka eller änka och barn gemensamt,
men det förekommer även att förmåner utgår till syskon eller andra
anhöriga. Änkeförmån kan bestå i en rätt att besitta hela fideikommisset eller
del därav, alt uppbära en kvotdel av fideikommissets avkastning eller alt
erhålla periodiskt utgående penningbelopp. Det sistnämnda förekommer
ofta, när det gäller förmåner till syskon.

Den omständigheten att fideikommisset avvecklas bör icke utan vidare
medföra, att de nu behandlade förmånerna omedelbart upphör. Har före siste
innehavarens död förmån börjat utgå till viss person och skulle denne enligt
urkunden ha ägt rätt att uppbära förmånen även efter det att fideikommisset
tillfallit ny innehavare, talar enligt utredningen såväl principiella skäl
som billighet ssynpunkter för att förmånen bevaras. Även då förmån skolat
börja utgå med anledning av siste innehavarens död, synes det utredningen
rimligt, att förmånen får njutas till godo. Å andra sidan får med de bestämmelser
för egendomens fördelning, som utredningen förordar, förmånstagaren
ofta del i egendomen enligt arvsregler. Ett sammanträffande av förmån
och »fideikommissarv» framstår för utredningen som ett omotiverat gynnande
av mottagaren. Den som tar arv i egendomen enligt awecklingsreglerna
bör därför icke tillika få uppbära förmån. Utredningen framhåller, att
arvets värde i regel kommer att vida överstiga förmånens men att, särskilt
\id änkeförmån, så icke alltid torde bli fallet. För den som åtnjuter förmån
i torm av besittningsrätt till fastighet kan vidare förmånen av känsloskäl
eller av andra icke rent ekonomiska motiv framstå som förmer än arvet.
Den lämpligaste lösningen synes utredningen därför vara att lämna arvinge
frihet att välja mellan arv och förmån. Härigenom öppnas visserligen i särskilda
fall möjlighet till kumulation av arv och förmån inom samma släktgren.
Genom avstående från arvet kan nämligen en förmånstagarc-arvinge
i vissa fall dels bevara förmånen för egen del och dels överföra arvet på sina
bröstarvingar. Den praktiska betydelsen härav torde emellertid — i betraktande
särskilt av att denna möjlighet icke står öppen för änka -— vara
mycket ringa. Med de föreslagna fördelningsreglerna kan sammanträffande
även ske mellan förmån och rätt på grund av testamente. Sådana fall bör enligt
utredningen behandlas på samma sätt som nyss förordats i fråga om

•''o

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Utredningen har vidare funnit, att fideikommissurkunderna ej sällan innehåller
bestämmelse om förmåner till fattiga, välgörenhetsinrättningar
m. m. De ändamål, som fullföljes med sådana förmåner, är förenliga
med nutida åskådning och kan mycket väl tillgodoses, trots att fideikommisset
upphört. I flera fall ålägger urkunden innehavaren skyldighet att
svara för underhåll av grav. Det synes utredningen omotiverat att
utan vidare frigöra egendomen från den -— för övrigt i regel föga betungande
— belastning som ifrågavarande skyldigheter representerar. Utredningen
förordar därför att, i den mån skyldighet att utge förmån eller liknande
alltjämt kan anses föreligga vid tiden för fideikommissets upphörande, skyldigheten
bevaras för framtiden.

Det kan självfallet i särskilda fall vara vanskligt att avgöra, huruvida skyldighet
alltjämt föreligger att utge förmån. I händelse av tvist får frågan
härom, liksom för närvarande, prövas av domstol. Då det icke alltid finnes
någon, som kan göra skyldigheten gällande, och fråga om talerätt i andra
fall kan vara tveksam, bör enligt utredningens mening fideikommissnämnden
äga generell behörighet att föra sådan talan. Nämnden bör härvid framgå
med viss varsamhet. Har förmånen icke utgått sedan en följd av år,
torde anledning i regel saknas att påfordra att skyldigheten fullgöres. Har
den föreskrivna förmånen genom överenskommelse eller sedvänja ersatts
med annan prestation, får från fall till fall avgöras huru därmed skall förhållas.
Kan uppgörelse icke träffas i godo, får även här domstol slita tvisten.

Förmåner som utges frivilligt eller Ur betingade av anställningsavtal eller dylikt

Vid åtskilliga fideikommiss utgår utan stöd av urkunden förmåner till a nhöriga,
för välgörande ändamål m. m. Utredningen anser det
icke motiverat, att lagstiftaren inskrider för bevarande av dessa förmåner
efter fideikommissets upphörande. Vad angår förmåner till anhöriga, kan
förmånstagaren i regel icke räkna med att förmånen skall fortsätta efter
utgivarens frånfälle. I den mån en juridisk skyldighet föreligger att utge
bidrag även för tiden därefter, får denna skyldighet anses häfta vid innehavarens
personliga förmögenhet och icke vid fideikommisset. Ett ytterligare
skäl att icke i detta sammanhang befatta sig med dessa förmåner anser
utredningen vara, att de mången gång har karaktären av helt vanliga
underhållsbidrag eller gåvor och därför lika litet som innehavarens personliga
skulder bör belasta fideikommissegendomen. Det anförda träffar delvis
in även på de övriga hithörande förmånerna. Vad särskilt angår gravunderhåll
torde man enligt utredningen kunna förutsätta, att ändamålet
kommer att tillgodoses på frivillighetens väg.

Vid ganska många fideikommiss utgår pensioner eller liknande förmåner
till personer, som varit anställda eller till anställdas efterkommande.
Någon gång har sådan förmån utgått även till förutvarande
arrendator eller till arrendator efterkommande. I viss utsträckning har de

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

anställdas, särskilt tjänstemännens och förmännens, pensionsförhållanden
ordnats genom privat pensionsförsäkring, men de från fideikommissen direkt
utgående pensionerna är vanliga och vid de största fideikommissen uppgår
pensionernas sammanlagda belopp till avsevärda summor. Av uppgifter
som fideikommissinnehavarna lämnat utredningen framgår, att pensionerna
i allmänhet är avsedda att utgå för pensionärens livstid. Några av pensionerna
har visserligen uppgivits utgå endast tills vidare, men även i dessa
fall torde pensionen faktiskt vara avsedd att utgå för vederbörandcs livstid.
Pensionerna utgår i kontanter eller naturaförmåner eller också i bådadera.

Ehuru förmånerna rent principiellt icke torde gravera själva fideikommissegendomen
utan synes — i den mån en juridisk skyldighet föreligger att
utge dem —- vara att betrakta som en innehavarens privata gäld, har dock
pensioneringen av de anställda av ålder betraktats som en angelägenhet
mera för fideikommisset som sådant än för fideikommissinnehavaren personligen.
Ny innehavare brukar därför fortsätta att utbetala de pensioner,
som börjat utgå under hans företrädares tid. Man kan enligt utredningen här
tala om en fast tradition.

Vilken inverkan genomförandet av den allmänna tilläggspensioneringen
kommer att få på dessa sedvänjor finner utredningen vara vanskligt att
förutsäga men anser sannolikt, alt fideikommissinnehavarna kommer att bli
mindre benägna att utfästa förmåner ur egendomen. Det synes dock troligt,
att ett visst utrymme för förmåner vid sidan av pensionsförsäkringen
kommer att finnas.

Utredningen anför vidare.

Såvitt angår fideikommissens pensionärer kan de förutvarande tjänstemännen
och förmännen mestadels åberopa en uttrycklig pensionsutfästelse,
som lämnats senast vid pensioneringen. De pensioner och liknande förmåner
som utgår till förutvarande arbetare grundas däremot merendels icke
på någon uttrycklig utfästelse. Detta behöver dock icke innebära att dessa
förmånstagare saknar juridisk rätt till den prestation som de uppbär. Man
torde här ha att räkna med den principen att, om en företagare börjat
utbetala pension i enlighet med tillämpad sedvänja, så föreligger en för
honom bindande förpliktelse att utge pensionen även i fortsättningen (se
prop. 100/1955 s. 357 och SOU 1938: 18 s. 21 f.). Vad åter angår dem, som
ännu står kvar i tjänst, har tjänstemän och förmän i stor utsträckning fått
pensionsrätt sig tillförsäkrad i anställningsavtalet eller senare. Beträffande
arbetare har det däremot endast undantagsvis förekommit att pensionsrätt
uttryckligen tillförsäkrats dem under anställningstiden. Åtminstone i vissa
fall torde likväl de nu i tjänst varande arbetarna kunna påfordra pension
vid avgången. Om det under en följd av år varit en tradition på fideikommisset
att pensionera arbetarna, torde man nämligen kunna räkna med att
dessa äger en på parternas tysta förutsättning grundad pensionsrätt (se
SOU 1938: 18 s. 21 f. och NJA 1931 not A 234). För att pension skall utgå
torde dock härvid fordras att vederbörande står kvar i tjänst till pensionsåldern.
Pensionen lär med andra ord icke vara oantastbar; arbetaren för
icke med sig någon pensionsrätt om han övergår till annan arbetsgivare. Ej
heller de pensioner, som blivit uttryckligen utfästa, torde som regel vara
oantastbara. Pensionsreformens genomförande kan medföra vissa samordningsproblem
för dem som ännu står kvar i tjänst. Dessa problem gör sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1063 45

dock icke speciellt gällande för fideikommissens anställda utan är av allmän
karaktär.

Såsom redan antytts är det möjligt att utfästelser om pensionsförmåner
kommer att lämnas även efter pensionsreformen. Huru förhållandena i övrigt
kommer att utveckla sig kan icke nu överblickas. I vart fall kan man
icke utan vidare utgå från att arbetare, som anställes efter reformens genomförande,
kan åberopa sig på den äldre traditionen så att även de skulle
ha en på tyst utfästelse grundad pensionsrätt.

Någon anledning synes icke förekomma att vid avvecklingen befatta sig
med pensioner, som utgår eller kommer att utgå på grund av privat pensionsförsäkring.
Pensionstagarens rätt får här anses tillräckligt tryggad.

Vad angår pensioner och liknande förmåner, som utgår ur själva fideikommissegendomen
(av dess avkastning) då fideikommisset upphör, kommer
dessa att ha skiftande karaktär. I vissa fall — och dessa blir de vanligaste
vid de fideikommiss som först avvecklas — kommer det att röra sig
om förmåner, som antingen börjat utgå före pensionsreformens genomförande
eller också grundar sig på en dessförinnan tyst eller uttryckligt lämnad
utfästelse. I andra fall åter kommer det att röra sig om förmåner, som utfästs
efter pensionsreformens genomförande och som alltså allt från början
framstått som något utöver den lagbestämda tilläggspensionen. Vilken karaktär
förmånerna än må ha synes det rimligt att man vid avvecklingen
tryggar pcnsionstagarnas ställning. I många fall torde visserligen egendomens
nye innehavare komma att låta förmånen utgå även i fortsättningen. Med
hänsyn till det ändrade läge som avvecklingen i olika hänseenden får förutsättas
medföra — egendomen kanske säljes till någon utomstående — föreligger
dock risk för att ny innehavare av egendomen icke kommer att godvilligt
påtaga sig pensionsbördan. Visserligen kan pensionstagaren ha en
juridisk rätt till den förmån som utgår. Som ovan påvisats torde emellertid
denna rätt icke gravera själva fideikommissegendomen utan synes i princip
vara att betrakta som en innehavarens privata gäld, som vid hans död
övergår på hans dödsbo. Då man icke kan förutsätta, att dödsboet alltid eller
ens som regel kommer att vara i stånd att låta förmånerna utgå, skulle —
om icke särskilda åtgärder vidtoges — även de pensionstagare, som har en
klar rätt till sin förmån, komma i ett prekärt läge. I än högre grad skulle
detta bli fallet med pensionärer, som visserligen faktiskt utfår pension men
måhända icke kan åberopa pensionsrätt. Då pensionstagarna åtnjutit trygghet
under fideikommissets bestånd, skulle avvecklingen alltså komma att
medföra en försämring av deras ställning. Detta vore föga tilltalande. Förmånerna
måste därför bevaras och deras fortsatta anknytning till fideikommissegendomen
tryggas. Detta ter sig skäligt även från en annan synpunkt.
Med hänsyn till den fasta tradition som förelegat för att ny innehavare skall
fortsätta att utbetala de pensioner som tidigare börjat utgå, skulle det vara
obilligt att nu övervältra pensionsbördan på siste innehavarens dödsbo, vilket
enligt vad ovan anförts skulle kunna bli följden, om ej pensionerna
knötes till fideikommissegendomen.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts anser utredningen, att pensionsförmåner,
som vid fideikommissets upphörande redan börjat utgå, alltid
bör bevaras. Någon skillnad bör icke göras mellan pensionärer med
formlig rätt till sin pension och sådana, som tilläventyrs icke har dylik rätt.
Utredningen utgår nämligen från att även de senare skulle ha fält njuta
pensionen till godo, om fideikommisset blivit bestående; även de till dem
utgående pensionerna framstår med nutida betraktelsesätt som vederlag för
utfört arbete. Om pension utlovats endast tills vidare, lärer man likväl vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 ur 1963

berättigad antaga, att förmånen icke skulle ha indragits. Utredningen anser
därför, att pensionen bör bevaras för pensionstagarens livstid. Förmår
emellertid fideikommissboet styrka, att en effektiv tidsbegränsning varit
avsedd, kan det enligt utredningen icke komma i fråga att tvångsvis bevara
förmånen för längre tid än som bestämts.

Vad därefter beträffar dem, som vid tiden för fideikommissets upphörande
ännu står kvar i tjänst, får man enligt utredningen räkna med att
vissa kan ha ett rättsligt anspråk på att framdeles utfå pension av egendomen
i enlighet med vad här förut utvecklats. Detta gäller i första hand en del
av dem, som anställts före pensionsreformens genomförande, men möjligen
även vissa senare anställda. Vid avvecklingen kan det av uppenbara skäl
icke bli tal om att garantera pensionsförmåner för alla på egendomen anställda.
Att sträcka sig längre än att skydda dem, som har rättsliga anspråk
på pension, anser utredningen icke möjligt. Övriga anställda får åtnöjas
med de förmåner, som tillkommer dem enligt lagstiftningen om försäkring
för allmän tilläggspension.

Även inom kretsen av dem, som kan anses ha rättsliga anspråk på pension
ur fideikommissegendomen, anser utredningen en begränsning vara
ofrånkomlig. Man får räkna med att i flertalet fall pension skulle ha utgått
endast om vederbörande stått kvar i tjänst till pensionsåldern. Då det icke
är möjligt att garantera fortsatt anställning på fideikommissegendomen,
måste ett bevarande av pensionerna innebära, att den pensionsrätt, som vid
tiden för fideikommissets upphörande kan anses intjänad, på ett eller annat
sätt säkerställes. I betraktande av de ändrade förhållanden, som avvecklingen
kan väntas draga med sig, anser utredningen en sålunda säkerställd
rätt icke vara mycket värd, om ej den intjänade pensionen får utgå vare sig
vederbörande står kvar i tjänst till pensionsålderns inträde eller icke. Utredningen
bedömer det därför som nödvändigt att här bygga på den s. k.
oantastbarhetsprincipen, vilket betyder att de anställda erhåller en förmån,
som de för närvarande icke har. Såvitt gäller yngre anställda med kortare
anställningstider synes tillräckliga skäl icke förekomma att införa en sådan
ordning, som skulle innebära en betydande belastning på fideikommissegendomen.
Vad angår äldre anställda med längre anställningstider anser
utredningen det däremot rimligt, att de tillförsäkras en ovillkorlig rätt till
den pension, som kan anses intjänt. Härför talar icke blott sociala skäl —
vid de fideikommiss, som upphör i början av avvecklingslagens giltighetstid,
kan det finnas anställda vilka med hänsyn till sin ålder icke får del av den
allmänna tilläggspensionen eller som i varje fall får relativt små pensionsbelopp
— utan även en stark presumtion för att ifrågavarande anställda, om
ej avvecklingen kommit emellan, skulle ha stannat kvar i sina anställningar
till pensionsålderns inträde. Utredningen förutsätter vidare, att många av
dem kommer att fortsätta såsom anställda å den förutvarande fideikommissegendomen
med oförändrade villkor i pensionshänseende. Genom säkerställandet
av intjänade pensioner torde därför icke komma att läggas någon
väsentligt ökad börda på egendomen.

Då det gäller att avgöra, i vilka fall pensionsrätt skall bevaras och i vil -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

ken omfattning pensionsrätt skall anses intjänad, bör enligt utredningen
utgångspunkten vara, att reglerna tryggar de arbetstagare, som då fideikommisset
upphör kommit upp i de högre åldrarna och har en lång anställningstid
bakom sig. Utredningen har funnit följande system innefatta en godtagbar
lösning: Pension skall anses intjänad till så stor del, som svarar mot
förhållandet mellan den pensionsgrundande anställningstiden och samma
tid utökad med vad som återstår till pensionsåldern. Såsom pensionsgrundande
anställningstid räknas härvid allenast den tid anställningen varat
efter den dag, då trettio år återstod till pensionsåldern. Anställningstid, som
eljest är pensionsgrundande, skall emellertid ej räknas som sådan, om den
icke uppgår till minst tio år.

Det hittills anförda har närmast avsett ålderspension. I tillämpliga delar
torde emellertid samma principer kunna användas i fråga om invalidpension
och familjepension. Vad angår familjepension anser utredningen det icke
påkallat att bevara pension för andra efterlevande än sådana, som uppbär
pension då fideikommisset upphör eller som då äger pensionsrätt. Pension
bör sålunda icke vid avvecklingen säkerställas för den, med vilken den anställde
ingår äktenskap först efter upphörandet, och ej heller för barn, som
föds efter nämnda tidpunkt.

Herrar Bonde, von Seth och Trolle-Bonde uttalar i sitt i det föregående
omnämnda särskilda yttrande, att de inlägger en bestämd gensaga mot utredningens
förslag att genom särskilt stadgande tillerkänna anställda på
fideikommissen rätt till pension som intjänats men ej börjat utgå vid tidpunkten
för avvecklingen.

Sättet för förmånernas bevarande

Vissa bestämmelser anses erforderliga om det sätt, på vilket förmånerna
skall bevaras. I fråga om förmån som består i nyttjanderätt till fastighet
framhåller utredningen, att situationen i hög grad påminner om
den som omtalas i 12 kap. 2 § ärvdabalken, nämligen att någon genom testamente
erhållit nyttj anderätten till egendom, vartill äganderätten vid testators
död eller senare skall tillfalla annan. I överensstämmelse med regleringen
i ärvdabalken (12 kap. 6 §) synes här böra stadgas förbud mot överlåtelse
av eller annat förfogande över fastigheten utan förmånstagarens
samtycke, vilket dock om särskilda skäl är därtill bör kunna ersättas av
rättens medgivande. På grund av den mångfald obligatoriska rättigheter och
förpliktelser, som består mellan honom och ägaren, anser utredningen det
ingalunda likgiltigt för förmånstagaren, vem äganderätten tillkommer. Om
nyttj anderätten tillika omfattar inventarier å fastigheten, bör motsvarande
regler gälla för dem.

Vad angår övriga förmåner bedömer utredningen förhållandena
som så skiftande, att formen för förmånernas bevarande bör få väljas från

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

fall till fall. Ofta kan det vara lämpligt att säkerställa förmånen genom
inteckning i fastighet. Består förmånen av rätt att njuta avkastningen av
visst fideikommisskapital, står egendomen regelmässigt under särskilt anordnad
förvaltning, vanligen genom bank. Förmånen synes här kunna säkerställas
genom att denna förvaltning bibehålies, så länge förmånen skall
utgå. Särskilda åtgärder för säkerställande av förmån anser utredningen
icke alltid vara erforderliga. Om förmånstagaren begär det, bör dock förmånen
alltid säkerställas.

Till underlättande av avvecklingen bör naturaförmån kunna förvandlas till
pengar, om fideikommissboet så yrkar. Förmånstagaren själv bör däremot
ej kunna framtvinga sådan omvandling. Utredningen framhåller, att det
ofta kan vara betydligt mindre betungande att utgiva en naturaförmån än
att utbetala motsvarande penningbelopp. Fideikommissboets rätt att få en
förmån omvandlad bör icke vara ovillkorlig utan bero av vad som med
hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall ter sig skäligt.

Beträffande förfarandet, då förmån skall säkerställas, framhåller
utredningen, att det här gäller enskildas rättigheter och skyldigheter mot
varandra. Det skulle stå i mindre god överensstämmelse med gängse grundsatser
att vid sådant förhållande föreskriva ett obligatoriskt förfarande inför
myndighet, och detta skulle dessutom vara opraktiskt. Fideikommissnämnden
bör vid behov medverka till att rättvisa uppgörelser kommer till
stånd. Nämnden bör dock enligt utredningens mening icke uppträda som beslutande
organ utan vid tvist får domstol eller skiljenämnd avgöra.

Arrendatorer

Behovet av särskilt skydd

Beträffande fideikommissarrendatorernas nuvarande ställning i
rättsligt hänseende erinrar utredningen till en början om att nyttjanderätt,
som fideikommissinnehavare upplåtit till huvudgård, gäller längst för hans
egen besittningstid jämte den därpå följande fardagstiden men att för de
vanligast förekommande fallen, nämligen arrende- och hyresavtal som avser
annan fideikommissfastighet än huvudgård, nyttjanderätten enligt 1 kap.
9 § nyttjanderättslagen kan gälla under längre tid. Arrendator av huvudgård
intar en mera osäker ställning även såtillvida, att huvudgård till fideikommiss
aldrig torde omfattas av de sociala arrendebestämmelserna i 2 kap.
nyttjanderättslagen. Undergårdarna däremot omfattas i regel, ehuru icke alltid,
av nämnda bestämmelser. Under dessa hänföres — såvitt nu är av intresse
— brukningsdel om högst 50 hektar odlad jord, såvida densamma utgöres
av gård, torp eller annan jordbrukslägenhet som lyder under huvudgård.
Vissa för sociala arrenden gällande regler, bl. a. reglerna om optionsrätt
och förköpsrätt, är dock icke tillämpliga på huggaretorp och andra därmed
jämförliga arbetarboställen. Utredningen har funnit, att av de år 1950
utarrenderade undergårdarna 9 procent omfattade mer än 50 hektar åker.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

Antalet huggaretorp kan utredningen icke angiva men upplyser, att antalet
utarrenderade brukningsdelar med mindre än 2 hektar åker utgjorde 13 procent
och antalet utarrenderade brukningsdelar i storleken 2—5 hektar 11,5
procent av hela antalet utarrendex-ade undergårdar.

Skillnaden mellan de allmänna och de sociala arrendebestämmelserna är
djupgående. Av särskilt intresse i förevarande sammanhang anser utredningen
vara, att för socialt arrende stadgats en minimitid för upplåtelsen
om fem år samt att dylikt arrende med förut angivet undantag är förenat
med optionsrätt och förköpsrätt. Utredningen konstaterar, att fideikommissarrendatorerna
i stort sett åtnjuter samma rättsliga skydd som andra
arrendatorer; det skydd som tillkommer arrendatorer i gemen är dock enligt
utredningen begränsat, och arrendatorns ställning kan, även där de sociala
arrendebestämmelserna är tillämpliga, bli prekär genom jordägarens
möjligheter att bryta optionsrätten.

Emellertid framhåller utredningen, att fideikommissarrendena faktiskt i
allmänhet präglats av stor stabilitet. Det är vanligt, att arrendatorerna suttit
länge på sina gårdar, och ej sällan har en arrendatorssläkt under flera
generationer innehaft arrende under fideikommisset. Stabiliteten hos arrendeförhållandena
och därmed följande trygghet för arrendatorerna har enligt
utredningen till viss del sin grund i fideikommissinstitutionen som sådan.
Fideikommissbestämmelserna har nämligen verkat för sammanhållande
av godsen, och för dessas drivande har arrendesystemet varit en förutsättning.
Det nu sagda tar väsentligen sikte på undergårdarna. Beträffande
huvudgårdarna torde ej sällan råda liknande förhållanden. Även här torde
nämligen förekomma fall, då en arrendatorssläkt under lång tid innehaft
samma gård. Arrendator av huvudgård intar emellertid vanligen en betydligi
mera osäker ställning. Han måste alltid, och särskilt vid fideikommissets
övergång till ny innehavare, räkna med att fideikommissinnehavaren kan
vilja driva jordbruket själv.

Det kan icke undvikas, att avvecklingen berör ar rendatorernas
ställning. Finnes avvecklingen komma att försämra denna,
därest ej särskilda åtgärder vidtages till arrendatorernas skydd, måste dylika
åtgärder övervägas. Här liksom eljest anser utredningen det vara en
naturlig strävan att eliminera eller åtminstone minska eventuella ogynnsamma
följder av avvecklingen.

Vad angår de följder i rättsligt hänseende, som avvecklingen kommer
att medföra för arrendatorernas del, påpekar utredningen, att i och med antagandet
av avvecklingslagen stadgandet i 1 kap. 9 § nyttjanderättslagen i
allmänhet icke längre blir tillämpligt, eftersom fideikommisset som regel
skall upphöra vid den då sittande innehavarens frånfälle. Enär den princip
som uppbär lagrummet uppenbarligen icke nu bör brytas, bör i avvecklingslagen
stadgas, att avtal varom nu är fråga skall gälla jämväl mot den
som förvärvar egendomen vid avvecklingen. I övrigt synes avvecklingen icke
medföra någon inverkan på arrendatorernas rättsliga ställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Faktiskt får man däremot, generellt sett, räkna med att avvecklingen kan
leda till minskad trygghet för de arrendatorer — närmast då arrendatorer
av undergårdar — vilka innehaft sina arrenden sedan tiden före avvecklingslagen
och således med visst fog kunnat påräkna säkerhet i sin besittning.
Vid avvecklingen kan siste fideikommissinnehavarens arvingar vilja
övertaga jord med äganderätt, såväl större undergårdar som mindre sådana,
för sammanläggning till större jordbruk. Utredningen anser också tänkbart,
att de i åtskilliga fall önskar själva ägna sig åt brukandet. Genom avvecklingen
kommer vidare möjlighet att öppnas till försäljning av den förutvarande
fideikommissjorden. Försäljning kan komma att äga rum i betydande
omfattning, och det får antagas, att köparna i allmänhet vill själva
bruka jorden. Den minskade tryggheten för arrendatorerna, som sålunda
kan bli en följd av avvecklingen, drabbar ej endast de arrendatorer, vilka
lyder under de allmänna arrendebestämmelserna, utan även dem, som innehar
sociala arrenden. Mot en försäljning kan de senare visserligen i regel
skydda sig genom förköp, såvida försäljningen sker till annan än nära släkting,
men de saknar varje skydd mot en arvinge, som vill övertaga jorden
till eget brukande.

Med hänsyn till önskvärdheten av att motverka eventuella ogynnsamma
följder av avvecklingen bör enligt utredningens uppfattning övervägas åtgärder
till arrendatorernas skydd. Dessa åtgärder bör dock i huvudsak begränsas
till att avse arrendatorer, vilka innehaft sina arrenden under längre
tid och därför framstår som särskilt förtjänta av skydd.

Även med en sådan begränsning anser utredningen det ofrånkomligt, att
dylika åtgärder medför en minskning av jordägarens möjligheter att förfoga
över jorden. Denna synpunkt kan emellertid icke få vara något avgörande
hinder. Den jord, varom här närmast är fråga, har under så lång tid
varit utom jordägarens besittning, att dennes anspråk på alt få förfoga över
densamma framstår som försvagat. Vad särskilt angår den rätt siste fideikommissinnehavarens
arvingar kan göra gällande till jorden måste därjämte
tagas i betraktande, att densamma tillagts dem först genom avvecklingen.
Det kan icke vara skäligt, att man av hänsyn till en sålunda tillkommen
äganderätt åsidosätter deras intressen, vilka sedan länge brukat
jorden och kunnat räkna med fortsatt brukande. Härtill kommer de sociala
skälen. På många fideikommiss finns ett stort antal arrendatorer; sålunda
har ett trettiotal fideikommissegendomar 50 arrendatorer eller flera. Utredningen
finner det uppenbart att, därest i sådana fall många arrendatorer
samtidigt tvingas lämna sina arrenden för att söka sin utkomst på annat
håll, allvarliga omställningssvårigheter skulle uppkomma.

Huvudprinciperna för arrendatorsskyddet

Utredningen uttalar till en början, att det skydd, som fideikommissarren<iatorerna
åtnjuter enligt de allmänna arrendereglerna, inte bör rubbas. Det
särskilda skyddet bör i stället få karaktären av en extra tillgång, som arrendatorn
kan anlita i stället för eller vid sidan av de allmänna bestämmel

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

serna. Beträffande anordnandet av det särskilda skyddet har utredningen
undersökt ett flertal olika möjligheter till lösning. Därvid har utredningen
stannat för följande förslag.

Utredningen förordar, att arrendatorn tillägges en alternativ rätt så konstruerad,
att han erhåller nytt arrende, såvida ej jordägaren bereder honom
tillfälle att köpa brukningsdelen på skäliga villkor. Jordägaren har alltså
att välja mellan att erbjuda försäljning på skäliga villkor eller lämna nytt
arrende; väljer han det förra, har arrendatorn i sin tur att välja mellan
att antaga köpeanbudet eller avflytta. Denna konstruktion förutsätter ett
förfarande, varigenom dels kan fastställas skäliga villkor för försäljning
•och för nyti arrende, dels kan konstateras hur parterna ställer sig till en
försäljning på ifrågavarande villkor. Att även arrendevillkoren bör fastställas
inom ramen för förfarandet, anser utredningen givet med hänsyn till
att parterna, innan de träffar sitt avgörande, bör ha möjlighet att bedöma
den ekonomiska innebörden av de alternativ, som de ställs inför. Uppsäges
arrendatorn, bör det ankomma på honom att ta initiativet till förfarandet.

Den angivna lösningen bygger på tanken, att det för ett fullgott besittningsskydd
är tillräckligt, att arrendatorn erhåller antingen äganderätt eller
nyttjanderätt. Valet bör därför, utan att skyddet eftersättes, kunna tillkomma
jordägaren. Genom valfriheten för honom undgår man de flesta av
de svårigheter, med vilka den förstärkta optionsrätten och lösningsrätten
är behäftade. Bland annat behöver någon bundenhet ej uppkomma mellan
parterna, då arrendeförhållandet alltid kan bringas att upphöra genom försälj
ningsanbud. Å andra sidan föreligger ej något tvång att sälja. Med hänsyn
härtill behöver köpeskilling och övriga försäljningsvillkor icke bestämmas
efter vad som gäller för expropriation. I stället kan väljas friare och
enklare former, varvid större hänsyn kan tagas till billighetens krav utan
att fördenskull rättssäkerhetens fordringar sättes å sido.

För det fall, att jordägaren vägrar försäljning på skäliga villkor och arrendatorn
på grund härav erhåller rätt til! nytt arrende, förordar utredningen,
alt arrendatorn tillerkännes rätt till nytt arrende för en begränsad
tidrymd, lämpligen fem år. Då denna nya arrendeperiod utgår, har han att,
om behov av skydd alltjämt föreligger, ånyo inleda förfarande angående
frågorna om försäljning eller nytt arrende.

En nackdel med att låta rätten till nytt arrende avse endast en begränsad
tidrymd är att förfarandet i sämsta fall måste upprepas flera gånger. Risken
för att detta skall bli vanligt förefaller dock utredningen ringa. Utredningen
antar nämligen, att parterna i allmänhet träffar uppgörelse. Om
jordägaren är obenägen att sälja, har han föga intresse att få veta det pris
som kan befinnas skäligt. I sådant fall ligger nära till hands, att han förnyar
arrendet för att slippa onödig omgång.

Under hänvisning till vad sålunda anförts föreslår utredningen, att arrendatorsskyddet
utformas såsom en rätt för arrendatorn att vid arrendetidens
utgång erhålla nytt arrende för en tid av fem år, såframt icke tillfälle
beredes honom att förvärva brukningsdelen på skäliga villkor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Ledamoten Eliasson föreslår i en avgiven reservation en bestämmelse,
att arvinge skall äga rätt att oavsett det speciella arrendeskyddet vid arrendetidens
utgång övertaga en arrendefastighet för eget bruk.

Herrar Bonde, von Seth och Trolle-Bonde uttalar i sitt i det föregående
omnämnda särskilda yttrande bl. a., att en son eller måg till fideikommissinnehavare
som redan utbildat sig till jordbrukare, många gånger kan ha
minst lika beaktansvärda förväntningar på att få överta en arrendegård som
arrendatorn, samt föreslår, att en lagstiftning om utvidgad optionsrätt för
arrendatorer, om en sådan anses påkallad, genomföres genom ändringar i
den allmänna arrendelagen. Skulle emellertid en speciallagstiftning av den
föreslagna typen anses nödvändig, föreslås en bestämmelse i huvudsak av
det innehåll, som förordats av ledamoten Eliasson.

Begränsning till vissa arrendatorer

I huvudsak enligt de synpunkter, som ligger bakom den olikartade behandlingen
av fideikommissens huvudgårdar och undergårdar i 1 kap. 9 §
nyttj ander ättslagen, föreslår utredningen, att arrendator av huvudgård undantages
från det särskilda arrendatorsskyddet. Detta föreslås ej heller bli
tillämpligt på arrenden av stödjordbruk och livstidsarrenden.

För att komma i åtnjutande av skydd bör arrendatorn ha innehaft arrendet
under en viss kvalifikationstid. I varje fall anser utredningen, att han
bör, då frågan om skydd blir aktuell, kunna uppvisa en obruten besinningstid
från det lagen trädde i kraft. Med hänsyn till grunden för skyddet saknas
i princip anledning att skydda andra arrendatorer än dem, vilka tillträtt
sina arrenden före ikraftträdandet.

Vidare synes det utredningen skäligt att fordra, att arrendatorn innehaft
arrendet ej endast från lagens ikraftträdande utan även under viss tid dessförinnan,
förslagsvis tio år. De arrendatorer, som kommer i åtnjutande av
skydd, begränsas härigenom till dem, som vid lagens ikraftträdande redan
under längre tid innehaft sina arrenden och beträffande vilka kravet på
skydd är mera framträdande. En sådan begränsning synes påkallad även
med hänsyn till jordägarens intresse. Det synes vidare skäligt, att arrendatorn,
då han efterträtt sin make eller någon av sina eller makens anförvanter
av en äldre generation, får inräkna sådana företrädares besittningstid i
sin kvalifikationstid — även om därigenom skyddet i vissa fall skulle utsträckas
till att omfatta jämväl den, som tillträtt arrende efter lagens ikraftträdande.

Tiden för arrendatorsskyddet

Arrendatorsskyddet måste enligt utredningens mening för att få effekt
inträda senast vid avvecklingslagens ikraftträdande.

En särlagstiftning av förevarande slag bör icke erhålla alltför lång giltighetstid.
Utredningen föreslår, att tiden för skyddet begränsas till 30 år
efter lagens ikraftträdande. Skyddstiden kommer därigenom visserligen att
kunna utgå innan fideikommisset upphört, vilket kan synas stridande mot

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

grundtanken, att arrendatorsskyddet skall åstadkomma trygghet inför avvecklingen.
Alt behålla skyddet till dess samtliga fideikommiss avvecklats
skulle emellertid — med hänsyn till vissa fideikommissinnehavares låga ålder
— betyda, att särlagstiftningen måste bestå under lång tid framöver.
Skyddstidens begränsning till 30 år kan också medföra, att en del arrendatorer
ej bli skyddade under hela sin livstid. För de arrendatorer, som tillträtt
sina arrenden före ikraftträdandet och vilka det i första hand är angeläget
att skydda, får tidsbegränsningen dock i allmänhet inte någon praktisk
betydelse. Vad angår de återstående undantagsfallen bör enligt utredningen
beaktas, att arrendatorn haft mycket lång tid till sitt förfogande för
att inrätta sig för nya förhållanden.

Reglerna om arrendatorsskydd bör i princip kunna göras gällande mot
varje innehavare av fastigheten. I den mån arrendeavtalet består mot ny
ägare, skall alltså även skyddet göra det.

Utredningen anser emellertid anledning saknas, att låta skyddet gälla mot
den som under fideikommissets bestånd genom köp förvärvat fastigheten.
Vid tillstånd till försäljning av utarrenderad fideikommissjord har nämligen
Kungl. Maj :t hittills brukat tillse, att arrendatorns intresse blir tillgodosett,
och utredningen förutsätter, att denna praxis upprätthålles jämväl
i fortsättningen.

Särskilda regler med hänsyn till fastighetsförhållandena

Den föregående framställningen har närmast tagit sikte på det enkla fallet,
att brukningsdelen utgör fastighet av beskaffenhet att kunna lagfaras
särskilt. Utredningen framhåller emellertid, att de fall, då brukningsdelen
icke motsvarar en särskild registerfastighet och därför ej kan lagfaras för
sig, blir vanligt förekommande. I sådana fall måste, innan försäljning kan
komma i fråga, undersökas huruvida en särskild registerfastighet kan bildas
av brukningsdelen. Denna prövning kan ofta leda till negativt resultat,
enär brukningsdelen saknar den bärkraft, som en dylik fastighet bör äga
enligt allmänna regler för fastighetsbildning. Utredningen betonar emellertid,
att i åtskilliga av dessa fall brukningsdelen kan göras bärkraftig, om
den kompletteras med jord eller skogsmark från den övriga fideikommissegendomen
eller — om fideikommisset upphört — från den del därav, som
tillhör brukningsdelens ägare. Har vid prövningen konstaterats, alt brukningsdelen
är otillräcklig för att utgöra en registerfastighet, bör därför
nästa steg vara att undersöka, huruvida fastighetsbildning likväl är möjlig,
om brukningsdelen kompletteras på sätt nu sagts. Finnes detta vara händelsen,
har jordägaren, om han ej vill lämna nytt arrende, att erbjuda arrendatorn
förvärv på skäliga villkor av brukningsdelen jämte det ytterligare
markområde, som sålunda funnits böra läggas till densamma.

Såsom närmare kommer att framgå av det följande föreslår utredningen,
att större skogsområden skall kunna sammanhållas såsom enheter, s. k. bygdegods.
En av arrendator innehavd brukningsdel kan komma att ingå i

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 dr i963

bygdegods och bildar då, oavsett om den motsvarar en registerfastighet, tillsammans
med bygdegodsets övriga egendom ett enhetligt objekt från inskrivningssynpunkt.
Innan försäljningsfrågan behandlas, måste i sådant
fall prövas, huruvida brukningsdelen kan utbrytas ur bygdegodset.

Utredningen anser det sannolikt, att fastighetsförhållandena i allmänhet
skall kunna så ordnas, att hinder mot försäljning ej behöver uppstå, men
framhåller, att ett antal fall alltid kommer att återstå, då detta icke låter sig
göra, t. ex. enär förutsättningar för brukningsdelens bestånd såsom egen
registerfastighet under alla förhållanden saknas. Den omständigheten, att
hinder sålunda möter mot försäljning, bör emellertid icke få medföra, att
arrcndatorn lämnas utan skydd. Utredningen föreslår därför, att arrendatorn
i sådana fall lillerkännes rätt till nytt arrende för en tid av fem år oberoende
av huruvida försäljningsanbud göres. Från denna regel gör utredningen
dock ett viktigt undantag. Sålunda bör arrendatorn icke erhålla nytt
arrende, om fortsatt arrende skulle för fideikommissinnehavaren medföra
oskälig kostnad. Huruvida kostnaderna är att anse som oskäliga, får bedömas
med beaktande av olika omständigheter, t. ex. arrendeavgiftens storlek
och kostnaderna för om- eller nybyggnad, som fideikommissinnehavaren är
skyldig att svara för, samt den nytta fideikommissinnehavaren kan ha av
att hålla brukningsdelen utarrenderad. Beaktas bör även, huruvida och i
vad mån det eljest förekommer inom fideikommisset, att utarrendering sker
trots att arrendeintäkterna understiger kostnaderna.

Förfarandet

Utredningen anser det vara ett centralt spörsmål, hur det förfarande
skall anordnas, som — i den mån parterna ej utan vidare träffar avtal härom
— erfordras för att realisera arrendatorsskyddet. Dettas konstruktion
förutsätter, att ett opartiskt organ fastställer skäliga villkor för försäljning
och för nytt arrende och att det kan konstateras, hur parterna ställer sig
till en försäljning i enlighet med de fastställda villkoren. Till det organ,
vars medverkan sålunda erfordras, bör enligt utredningen förfarandet i dess
helhet anknytas, och detta organ bör ha en friare ställning än en domstol.
Att anlita skiljemän, som utses av parterna, synes utredningen å andra sidan
icke lämpligt med hänsyn till förfarandets art och med beaktande av
att därvid även kan uppkomma fastighetsbildningsfrågor och andra spörsmål,
där ett samhällsintresse gör sig gällande.

Det åsyftade organets uppgifter företer emellertid stora likheter med ett
skiljemannaförfarande. De bör därför lämpligen handhas av ett organ bestående
av ett fåtal personer. Med hänsyn till förekommande rättsfrågor anser
utredningen det vara av värde, om handläggningen ledes av en person
med domarerfarenhet.

Utredningen har därför stannat vid den uppfattningen, att ifrågavarande
uppgifter bör anförtros åt arrendenämnderna, vilka med hänsyn till sin sammansättning
och verksamhet synes utredningen väl skickade härför. Förfarandet
inför arrendenämnden bör ha formen av en förrättning, till vilken

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

parterna kallas och vid vilken de har tillfälle att utföra sin talan. En muntlig
förhandling synes utredningen vara av värde icke minst från den synpunkten,
att förlikning därvid kan tänkas komma till stånd genom nämndens
medverkan. En viktig uppgift för nämnden i förevarande sammanhang
måste nämligen vara att verka för en uppgörelse mellan parterna.

Det fortsätta förfarandet — då uppgörelse ej träffas — föreslås anordnat
enligt följande. Sedan tillfälle beretts parterna att framlägga sina synpunkter,
har nämnden att i första hand fastställa skäliga villkor för nytt arrende.
Anledning för nämnden att ingå på frågan om försäljningsvillkor finns
endast, om fideikommissinnehavaren under förrättningen anmäler, att han
vill erbjuda arrendatorn att förvärva brukningsdelen. Göres ej dylik anmälan,
kan förrättningen avslutas, varvid nytt arrende uppkommer på de
villkor nämnden bestämt. Om däremot anmälan gjorts, har nämnden att
framlägga förslag till köpeskilling och övriga försäljningsvillkor efter vad
nämnden anser skäligt. Nämnden bör även förelägga parterna viss tid att
genomföra försäljningen. Sedan detta föreläggande givits, behöver nämnden
icke mei befatta sig med ärendet utan kan avsluta förrättningen. Utsättandet
av en bestämd tid är tydligen nödvändigt för att framtvinga ett ställningstagande
från parternas sida och därmed få rättsläget avgjort. Kommer
försäljning till stånd inom den utsatta tiden, vare sig det sker på nämndens
villkoi ellei eljest, är förhållandet mellan parterna därmed reglerat. Har
försäljning icke kommit till stånd då tiden utgår, är det avgörande vilken
inställning till försäljningsfrågan, soin parterna, i första hand fideikommissinnehavaren,
ådagalagt. För att man skall kunna anse, alt fideikommissinnehavaren
berett arrendatorn tillfälle att förvärva brukningsdelen
på skäliga villkor, bör fordras att fideikommissinnehavaren gjort vad på
honom ankommit för att inom den förelagda tiden få till stånd avtal i enlighet
med nämndens förslag. Om detta icke skett, är därmed avgjort, att
nytt arrende är för handen. Har däremot fideikommissinnehavaren gjort
\ad sålunda ankommit på honom, beror den uteblivna försäljningen på arrendatorn,
och denne blir därvid skyldig all avflytta. — Skulle i något fall
tvist uppkomma mellan parterna, huruvida nytt arrende är för handen,
t. ex. emedan oenighet råder om vad som förevarit mellan dem i försäljningsfrågan,
får tvisten avgöras av domstol.

I samband med förfarandet inför arrendenämnden måste kunna avgöras,
huruvida förutsättningarna för arrendatorsskydd över huvud taget är
för handen. Hyser parterna olika meningar, exempelvis huruvida brukningsdelen
är att anse såsom huvudgård, bör enligt utredningen tvisten bringas
ur världen, innan arrendenämnden behandlar frågorna om försäljning och
nytt arrende. En sådan tvist kan icke upptagas av arrendenämnden utan
måste gå till domstol. Därför föreslås, att fideikommissinnehavaren, om
han vill göra gällande alt någon förutsättning för arrendatorsskyddet brister,
skall framställa invändning härom senast vid första sammanträdet under
förrättningen. Göres invändning efter vad nu sagts, skall arrendenämnden
förelägga fideikommissinnehavaren viss tid att väcka talan inför dom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

stol. Fullgör ej denne vad han sålunda har att iakttaga, har han förlorat
rätten till talan. Har föreläggande givits, bör förrättningen vila till dess den
föreslagna tiden utgått eller, om talan väckts, denna blivit avgjord genom
lagakraftägande dom.

Under förrättningen kan även uppkomma frågor angående fastighetsbildning
m. m. Utgör brukningsdelen icke en särskild registerfastighet, måste
sålunda, innan arrendenämnden föreslår försäljningsvillkor, prövas huruvida
därav kan bildas en för jordbruk lämplig fastighet. Denna prövning
förutsätter medverkan av de myndigheter, som närmast har ansvaret för
fastighetsbildningen såvitt rör jordbruksfastigheter på landet, nämligen i
främsta rummet vederbörande lantmätare men även lantbruksnämnden.
Förfarandet kan enligt utredningens bedömning icke lämpligen anordnas
så, att fastighetsbildningen genomföres innan försälj ningsfrågan behandlas.
En dylik ordning skulle i de fall, då försäljning icke kommer till stånd,
leda till uppkomsten av fastigheter, som icke fyller någon funktion. Att
lantmätare eller lantbruksnämnd efter verkställd utredning skulle avge bindande
förhandsbesked i fastighetsbildningsfrågan, kan enligt utredningen
ej heller vara lämpligt.

Utredningen förordar den anordningen, att arrendenämnden veikställer
en preliminär prövning av frågan om fastighetsbildningen i samråd med
lantmätare och lantbruksnämnd. Kommer försäljning sedermera till stånd,
skall fastighetsbildning — regelmässigt avstyckning eventuellt i förening
med sammanläggning — äga rum i vanlig ordning. Om emellertid, sedan
försäljning skett, fastighetsbildning i något undantagsfall ej skulle kunna
genomföras och arrendatorn till följd härav icke fullföljer förvärvet, inträder
enligt utredningen en situation liknande den då förvärvstillstånd
vägrats. För detta fall har utredningen inte funnit skäl tillerkänna arrendatorn
rätt till nytt arrende.

Resulterar förprövningen däri, att en särskild för jordbruk lämplig registerfastighet
anses icke kunna bildas, har arrendenämnden enligt vad utredningen
framhåller att avsluta förrättningen. Finnes däremot en sådan
fastighet kunna bildas av brukningsdelen, eventuellt kompletterad med
ytterligare mark, bör nämnden framlägga förslag till fastighetsbildning,
d. v. s. förslag dels till ändrad fastighetsindelning dels till de åtgärder, genom
vilka indelningsändringen skall genomföras. Sedan detta förslag framlagts,
gäller försäljningsfrågan den fastighet, vari brukningsdelen enligt
förslaget skall ingå, även om fastigheten icke sammanfaller med brukningsdelen.

Till grund för förprövningen erfordras en undersökning av lantmätare
angående de förhållanden, som är av betydelse för bedömande av fastighetsbildningsfrågan.
Där komplettering av brukningsdelen kan bli aktuell,
måste undersökningen inriktas på att klarlägga de olika möjligheter, som
föreligger härvidlag.

Ingår brukningsdelen i bygdegods, bedömer utredningen situationen som
likartad med den som föreligger, då brukningsdelen icke utgör en särskild

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

registerfastighet. Den prövning, huruvida hrukningsdelen kan utbrytas ur
bygdegodset, som måste äga rum före behandlingen av försäljningsfrågan,
bör enligt utredningen likaledes ankomma på arrendenämnden i samråd
med vederbörande myndighet.

Arrendenämndens avgöranden i fråga om arrende- och försäljningsvillkor,
fastighetsbildning och utbrytning från bygdegods bör enligt utredningens
mening icke kunna överklagas. Dessa avgöranden erbjuder likheter med
avgörande genom obligatoriskt skiljemannaförfarande, mot vilket talan på
materiella grunder icke kan föras.

Det föreslagna förfarandet har enligt utredningens uppfattning den fördelen,
att det i regel ställer sig billigt för parterna. Härvid förutsätter utredningen
att, förutom kostnaderna för arrendenämndens verksamhet, även
kostnaderna för lantmätares medverkan faller helt på det allmänna. Någon
befogenhet att förplikta part att ersätta motparts kostnader bör med hänsyn
till förfarandets karaktär icke tilläggas arrendenämnden.

Skogar

Kravet på enhetlig förvaltning

Utredningen betonar starkt, att det måste anses vara av betydande allmänt
intresse att de stora skogskomplexen på fideikommissen bibehålies under
enhetlig förvaltning även för framtiden. Härigenom främjas bättre och jämnare
förvärvsmöjligheter för dem, som arbetar inom skogsbruket, samt en
säkrare råvarutillgång för träindustrin och därmed även jämnare sysselsättning
för de anställda inom denna industri. — I vissa trakter med övervägande
slättbygd, särskilt i de sydligare delarna av vårt land, erhåller landskapsbilden
sin särprägel genom inslaget av de till fideikommissen hörande
skogsområdena, vilka ofta i likhet med andra herrgårdsskogar innehåller
stora bestånd av äldre träd och av ädla lövträd.

En avveckling av fideikommissen kommer otvivelaktigt att medföra risk
för splittring av de stora skogskomplexen, därest ej särskilda åtgärder vidtages.
Med hänsyn till värdet av dessa skogskomplex måste nämligen antagas,
att en enskild person i allmänhet icke skulle kunna ensam övertaga och behålla
en sådan egendom i sin ägo. En splittring skulle emellertid kunna medföra
allvarliga vådor i skilda hänseenden. Den omständigheten, att skogskomplexet
slår under enhetlig förvaltning, finner utredningen vara ägnad att
åstadkomma ett jämnare tillgodogörande av de produktiva resurserna,
främst arbetskraften. Splittras nu egendomen, kan detta få till följd sämre
och mera osäkra förvärvsmöjligheter för ortens befolkning. Detta kan, vad
angår de största skogsfideikommissen, i sin tur medföra en ekonomisk
tillbakagång för bygden i dess helhet. Inom vissa stora fideikommiss har
uppkommit samhällsbildningar, som för sitt bestånd och sin utveckling är
beroende — direkt eller indirekt — av den till fideikommisset knutna verksamheten
och då i första hand skogsbruk och skogsindustri. — Från land -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

skapsvårdens synpunkt kan enligt utredningens uppfattning en splittring
av skogskomplexen innebära risk för att landskapets egenart går förlorad.
Uppdelas egendomen mellan ett flertal ägare, är nämligen att befara, att
förutsättningarna för att driva ett skogsbruk efter hittills tillämpade principer
kan komma att minskas. Fastighetsbildnings-, naturskydds- och skogsvårdslagstiftningen
erbjuder väl något skydd för de värden det här gäller,
men det är långtifrån tillräckligt.

I fall som nu berörts och i vilka det är ett betydande allmänt intresse,
att skogskomplexen bevaras under enhetlig förvaltning, bör enligt utredningen
åtgärder härför vidtagas i samband med avvecklingen.

Utredningen förklarar sig ha ingående undersökt olika möjligheter härvidlag.
En utväg kunde synas vara aktiebolagsbildning, varvid bolaget skulle
övertaga äganderätten till skogskomplexet. Utredningen anser emellertid, att
en sådan anordning strider mot grunderna för gällande lagstiftning angående
inskränkning i bolags rätt att förvärva fast egendom, varför denna utväg
icke synes vara framkomlig. Av liknande skäl anser utredningen det
icke heller möjligt att låta annan enskild juridisk person övertaga skogskomplexet
med äganderätt.

Lösningen bör enligt utredningens mening i stället sökas i metoden att
—- utan att ingripa i själva äganderätten till jorden — av skogskomplexet
bilda ett enhetligt objekt för rättigheter. Vanligt sammanläggningsförfarande
torde härvid icke vara möjligt att använda, bl. a. med hänsyn till gällande
förbud mot sammanläggning över förvaltningsgräns. Det blir nämligen
här i vissa fall fråga om enheter, som sträcker sig över flera socknar och
andra förvaltningsområden. Ett undantag från nyssnämnda förbud, såvitt
rör ifrågavarande egendom, skulle enligt utredningen innebära en avvikelse
från gällande principer för fastighetsbildning och fastighetsredovisning, något
som icke synes höra ske utan tvingande skäl.

Bygdegods

Syftet att av skogskomplexet bilda ett enhetligt objekt för rättigheter bör
kunna vinnas på följande väg, vilken utredningen vill förorda. De fastigheter,
på vilka skogsområdet är beläget, behandlas som om de utgjorde en
enda sammanhörande fast egendom. De olika fastigheterna kan alltså ej
lagfaras, intecknas eller utmätas var för sig; de kommer att bestå såsom
särskilda registerfastigheter men ändå att bilda ett enhetligt objekt för
äganderätt och andra rättigheter. För en sådan enhet föreslås benämningen
bygdegods.

Ett dylikt bygdegods kommer, ehuru det icke utgör en enhet i fastighetsregistret,
att i viktiga hänsenden bli likställt med en fastighet. Innehas bygdegodset
av flera, blir envar delägare innehavare av en ideell andel i hela
bygdegodset. Utredningen påpekar, att en med bygdegods likartad anordning
finns, nämligen rättsreglerna om de järnvägar, som avses i Kungl. förordningen
den 15 oktober 1880 innefattande särskilda föreskrifter angåen -

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1963

de lagfart, inteckning och utmätning av järnväg m. in. En försäljning avnågon
av de i bygdegodset ingående fastigheterna blir visserligen — i analogi
med vad som gäller då visst område av fastighet överlåtes —- icke ogiltig,
men förvärvaren kan inte erhålla lagfart och således ej heller inteckning
så länge fastigheten tillhör bygdegodset. Ej heller kan lagfart eller inteckning
beviljas beträffande de övriga fastigheterna för sig. Dessa förhållanden
torde i allmänhet vara tillräckliga för att förhindra, att olika fastigheter
kommer i skilda ägares hand. Skulle likväl delägarna i godset dela upp
det sinsemellan, så att den enhetliga förvaltningen upphör, eller eljest fastigheterna
komma att tillhöra olika ägare, bör enligt utredningens mening
såsom ett yttersta korrektiv möjlighet finnas för Kungl. Maj :t att förordna,
att bygdegodset skall inlösas av kronan.

Med hänsyn till frågans ingripande betydelse anser utredningen, att beslut
om bildande av bygdegods bör ankomma på Kungl. Maj :t. Det förutsättes,
att Kungl. Maj :t härvid har tillgång till erforderlig utredning, vilken
synes böra ombesörjas av fideikommissnämnden. Av vikt är, att ett nära
samarbete med intressenterna i egendomen kommer till stånd.

Beträffande bygdegodsets omfattning framhåller utredningen betydelsen
av alt bygdegodset från början får en lämplig storlek och arrondering
samt erinrar om att bygdegods bör bildas endast under förutsättning, att
det däri ingående skogsområdet blir av verkligt betydande omfattning. Den
skogsmark, som skall ingå i ett bygdegods, bör givetvis vara så belägen, att
den är ägnad att förvaltas som en enhet. I vissa fall kan det vara lämpligt
att inom samma fideikommiss bilda mer än ett bygdegods.

Förordnande om bildande av bygdegods skall avse de registerfastigheter
i deras helhet, till vilka skogsområdet hör. Då fastigheterna i de flesta fall
från början omfattar även åkerjord eller annan mark, som ej ingår i skogsområdet,
kommer med utredningens förslag jämväl sådan egendom att tillhöra
bygdegodset, såvida ej fastighetsindelningen ändras innan bygdegodset
bildas. Att egendom som nu avses ingår i bygdegodset synes icke medföra
någon olägenhet från allmänna synpunkter. Bygdegodset bör i regel
icke bildas, förrän erforderliga fastighetsbildningsåtgärder hunnit vidtagas.
Fastighet, som i sin helhet ligger utanför skogsområdet, bör i särskilda
fall kunna intagas i bygdegodset, om ägaren, d. v. s. fideikommissboet, begär
det. Med hänsyn till det nära sambandet mellan skogsbruk och skogsindustri
kan det för ägaren vara av intresse, att fastighet med sågverk eller
annan industri, som är baserad på skogen såsom råvara, intages i bygdegodset.
Stundom kan för ägaren finnas anledning alt begära intagande i
bygdegodset av fastighet, varå finnes jordbrukslägenhct, t. ex. småbruk som
utarrenderas i syfte att erhålla arrendatorns arbetskraft för skogsbruket.
Även annan fastighet än sådan som tillhör fideikommisset bör kunna intagas
i bygdegodset, där så är lämpligt. Utredningen anser dock, att härför

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

bör fordras, att fastigheten förvärvats av fideikommissboet, eftersom äganderättsförhållandena
beträffande bygdegodset måste vara enhetliga.

Utredningen framhåller vidare, att vissa problem uppkommer, om någon
eller några av de fastigheter, som skall förenas till ett bygdegods, häftar för
inteckning eller annan belastning, som icke besvärar alla fastigheterna.
Om bygdegodsets fastigheter icke är likformigt belastade utan besväras av
särskilda inteckningar och andra gravationer, kan i händelse av exekutiv
auktion bygdegodset komma att sprängas, så att olika fastigheter kommer
i skilda ägares hand. Fordran, som belastar allenast viss fastighet, måste
nämligen utsökas ur denna. Förekommer därjämte gemensamma inteckningar,
kan bygdegodset i sin helhet komma att indragas i förfarandet. Vid
auktion på hela godset skall, om särintressen finnes i de skilda fastigheterna,
dessa i första hand utropas var för sig. Utredningen hänvisar här till reglerna
i 121 och 122 §§ utsökningslagen.

Med hänsyn till det anförda anser utredningen det i och för sig önskvärt,
att man ordnar så att bygdegodsen redan från böi''jan blir likformigt belastade.
Att för den skull kräva, att förekommande särinteckningar och andra
särskilda belastningar skall bringas att upphöra, innan bygdegodset bildas,
anser utredningen dock knappast möjligt. Utredningen diskuterar olika möjligheter
till en lösning men stannar vid att — sedan det inhämtats att lagberedningen
i sitt förslag till ny jordabalk upptar regler om s. k. registrerad
bruksenhet — icke framlägga något eget förslag till åtgärder i syfte att redan
från början få bygdegods likformigt belastade av inteckningar och dylikt.
Utredningen räknar med att, därest regler av sådant innehåll genomföres,
antingen bruksenhet kan bildas av bygdegods eller en liknande reglering kan
anordnas för bygdegodsens del. Utredningen har emellertid beaktat möjligheten
av att bygdegods i vissa fall kan komma att bildas, innan de av lagberedningen
föreslagna reglerna om bruksenheter trätt i kraft, liksom också
av att det undantagsvis kan komma att visa sig ogörligt att inordna bygdegods
under dessa regler. I sådan händelse kvarstår alltså risken av att
bygdegodset spränges vid en exekutiv auktion genom att däri ingående fastigheter
erhåller olika ägare. Utredningen bedömer emellertid sannolikheten
av en sådan utgång som tämligen liten och påpekar, att samma risk finnes
redan nu under fideikommissets bestånd. Såvitt utredningen kunnat finna,
har sådana händelser varit sällsynta i varje fall under senare decennier.

För att minska risken av en sprängning anvisar utredningen den utvägen
att vid bildandet av bygdegods underlåta att taga med fastigheter, som bhsväras
av mera betydande särinteckningar. Utredningen påpekar också, att
man självfallet bör ta till vara möjligheten att på frivillighetens väg få inteckningsförhållandena
uppklarade.

Om likväl en exekutiv auktion skulle leda till bygdegodsets sprängning,
så att skilda delar därav kommer i olika ägares hand, behöver för den

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

skull tanken att hålla fastigheterna samman icke helt uppges. Utredningen
föreslår, alt det i en sådan situation får ankomma på Kungl. Maj :t att pröva,
om fastigheterna även framdeles skall utgöra bygdegods. Om huvudparten
av tastigheterna förvärvats av en och samme köpare, kan sålunda förordnas,
att dessa fastigheter skall bilda bygdegods medan återstående fastigheter
förlorar denna egenskap. Tänkbart är att godset kluvits i delar, som
är så störa, att de var för sig kan bilda bygdegods. Kungl. Maj :t kan då förordna,
att flera bygdegods skall bildas. Har däremot ett större antal fastigheter
övergått till skilda ägare, måste förutsättningarna för bygdegodsets
bestånd i allmänhet anses ha upphört, varför förordnande bör meddelas om
dess upplösning. I en sådan situation bör dock Kungl. Maj :t i stället kunna
förordna, att fastigheterna skall inlösas av kronan. Härigenom kan enligt utredningen
det allmännas intresse av godsets sammanhållande tillgodoses i
annan form.

Herrar Bonde, von Seth och 7 rolle-Bonde uttalar i sitt förenämnda särskilda
yttrande, att de ställer sig tveksamma, huruvida tillräckligt bärande
skal antörts för att tillskapa en så säregen och tungrodd institution som
bygdegodsen.

Bygdelag

Kravet på enhetlighet i äganderättsförhållandena innebär, att de i bygdegodset
ingående fastigheterna skall vara i samma ägares hand; ej heller får
något annat slag av uppdelning av bygdegodset förekomma. Däremot kan
liera personer gemensamt vara ägare till bygdegods, så att var och en äger
en ideell andel däri, och utredningen räknar med att det kan bli vanligt, att
egendomen har flera delägare.

Om cn<last en ägare finns, behövs ej särskilda regler om förvaltningen.
Särskilt när delägarna är många torde en organiserad samverkan icke alltid
kunna åstadkommas genom bolagsavtal eller andra överenskommelser;
i varje fall skulle ofta komma att möta betydande svårigheter härvidlag. Med
hänsyn härtill anser utredningen det ofrånkomligt, att''det finns lagbestämmelser,
som reglerar delägarnas samverkan.

Utredningen drar upp följande riktlinjer för förvaltningen. Förvaltningsformen,
förslagsvis benämnd bijgdelag, bör grundas på ett system med majoritetsbeslut.
Sålunda bör delägarna på stämma besluta i sina gemensamma
angelägenheter, varvid såsom ett för alla delägarna bindande beslut gäller
den mening, som en majoritet biträder. Eftersom andelarnas storlek kan
starkt variera, bör envar delägare i princip äga rösträtt i förhållande till storleken
av sm andel i egendomen. Regler erfordras dock till skydd för minoritetens
rätt. Då samtliga delägare icke kan befatta sig med alla förvaltningsfrågor,
bör finnas ett av dem tillsatt organ, d. v. s. en styrelse, som närmast
handhar förvaltningen och som har att redovisa och svara för sina åtgärder
inför delägarna. För alt förläna den sålunda skisserade organisationen ytterligare
fasthet bör man ge den förmåga att förvärva rättigheter och ikläda

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

sig skyldigheter, d. v. s. göra den till juridisk person, lämpligen med egen
firma. Beträffande ansvaret för gäld bör lämpligen gälla den ordningen,
att bygdelaget men ej delägarna personligen svarar i förhållande till borgenärerna.
Med hänsyn till borgenärernas säkerhet bör emellertid delägarna
icke kunna undandraga sig att utge bidrag till bygdelaget, när så erfordras
för täckande av gäld. Med bygdelagets egenskap av juridisk person följer
också den fördelen, att bygdelaget kan vara ägare till sådan lös egendom —
rörelsekapital och inventarier m. m. — som erfordras för rörelsen. Däremot
bör bygdelaget, vars uppgift är begränsad till att förvalta bygdegodset, icke
kunna äga fast egendom.

Starka praktiska skäl talar enligt utredningen för att bygdelaget icke endast
bör omhänderha den egentliga förvaltningen av bygdegodset utan även
utöva alla övriga befogenheter med avseende å egendomen, vilka eljest skulle
ha tillkommit delägarna gemensamt. Bygdelaget bör således äga uppträda
och handla å delägarnas vägnar, t. ex. i fråga om försäljning, inteckning,
gränstvister, vägförrättningar och annat som gäller bygdegodset.

I bygdelaget är delägarna medlemmar. Medlemskapet följer äganderätten
till bygdegodset, vilket innebär å ena sidan att samtliga delägare är medlemmar
— den som förvärvat andel i bygdegodset blir automatiskt medlem
— och å andra sidan att annan än delägare ej kan vara medlem. Självfallet
åtnjuter medlem delaktighet i bygdelaget efter storleken av sin andel
i bygdegodset.

Med hänsyn till intresset att erhålla en enhetlig reglering bör bestämmelserna
om bygdelag göras generellt tillämpliga, så snart två eller flera delägare
finnes.

Utredningen framhåller, att den omständigheten att bygdelaget alltid utgör
den juridiska formen för delägarnas samverkan givetvis icke medför,
att bygdelaget måste omhänderha den faktiska skötseln av egendomen. Enär
bygdelaget utövar delägarnas befogenheter med avseende å förvaltningen,
kan bygdelaget — om stämman så beslutar — utarrendera egendomen,
exempelvis till ett av delägarna bildat aktiebolag, eller uppdraga åt delägare
eller annan att omhänderha skötseln av densamma. Delägarna har således
inom ramen för den föreslagna organisationsformen vidsträckt möjlighet
att träffa de anordningar, som de finner lämpliga.

Kulturvärden

Som följd av avvecklingen kan svårigheter uppkomma att bevara de ofta
betydande kulturvärden, som är knutna till åtskilliga fideikommiss, om
icke särskilda åtgärder vidtages. Det förhållandet, att egendomen tvångsvis
sammanhållits medelst fideikommissbandet, har i många fall verksamt bidragit
till att trygga beståndet av kulturvärdena. Sålunda har egendomen,
med hänsyn till sin egenskap av fideikommiss, icke utan tillstånd fått avyttras,
och det förhållandet, att fideikommissen i regel omfattat betydande
jordegendomar och andra kapitaltillgångar, har garanterat det ekonomiska
underlaget för kulturvärdenas bevarande. Utredningen betonar, att det sä -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

kerligen också varit av betydelse, att fideikommissinnehavarna oftast starkt
känt sin moraliska förpliktelse att vårda släktgodsets kulturföremål.

Vid en avveckling måste man räkna med att äganderätten till de kapitaltillgångar
av olika slag, som hittills utgjort grundvalen för kulturföremålens
underhåll, kommer på olika händer, vilket kan få till följd, att vården
och underhållet försämras. Detta gäller i synnerhet byggnader och parkanläggningar,
vilka kräver betydande underhållskostnader. Utredningen befai
ar också, att de lösa, i en kulturmiljö ingående föremålen skingras genom
arvskiften och försäljningar.

Enligt utredningens mening är del ett allmänt intresse, att märkligare
kulturvärden, som är knutna till fideikommiss, blir bevarade åt framliden.
Även bland dem, som övertar fideikommissegendomen då fideikommisset
upphör, kommer säkerligen i regel att finnas ett starkt intresse
för bevarandet av släktgodsets kulturvärden. Det anses därför troligt, att
fall skall förekomma, då intressenterna av eget initiativ träffar anstalter i
sådant syfte. Utredningen finner likväl uppenbart, att det icke alltid går att
lita enbart till intressenternas goda vilja och förmåga utan att det allmänna
måste vara herelt att ingripa. De enskildas intresse bör dock tagas till vara
i största möjliga utsträckning.

Det ligger i sakens natur att de åtgärder, som vidtages från det allmännas
sida, måste begränsas till kulturvärden av den betydelse, alt deras bevarande
framstår som ett påtagligt allmänt intresse. I allmänhet är detta fallet
endast vid fideikommiss, som inrymmer en enhetlig kulturmiljö. Åtgärderna
bör därför enligt utredningen väsentligen inriktas på ett skydd för miljön
och således begränsas till föremål, som kan sägas utgöra en del av en
kulturmiljö. Det sagda innebär beträffande lösa kulturföremål, att de vid
avvecklingen som regel bör skyddas endast i samband med bevarande av
byggnader och andra fasta kulturvärden samt att skyddet bör avse endast
samlingar men icke enstaka lösa kulturföremål. Frågan om skydd för de
enstaka föremålen tillhör enligt utredningens mening den allmänna kulturminnesvården
och bör därför icke upptagas i förevarande sammanhang. Utredningen
påpekar, att för närvarande gäller enligt kungörelse den 6 maj
1927 förbud mot utförsel från riket av vissa äldre kulturföremål, huvudsakligen
föremål av trä, samt framhåller, att behov kan uppkomma alt utsträcka
detta förbud till att avse även andra slag av lösa kulturföremål.

När det gäller att avgöra, vilka åtgärder som skall vidtagas, måste
man enligt utredningen i främsta rummet ta sikte på att säkerställa den
ekonomiska grundvalen för kulturvärdenas underhåll. Därjämte bör åtgärderna
syfta till egendomens bevarande i värdigt skick och utgöra skydd mot
skingrande eller bortflyttande av kulturföremål från den miljö, till vilken
de hör. Åtgärderna bör helst även främja en aktiv vård.

I fråga om den ekonomiska grundvalen för kulturvärdena framhåller utredningen
särskilt, att underhållet av slotts- och herrgårdsbyggnaderna med

64 Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

trädgårds- och parkanläggningar är synnerligen kostnadskrävande. Även de
lösa kulturföremålen fordrar underhåll, och kostnaderna härför uppgår ej
sällan till avsevärda belopp. Det erforderliga ekonomiska underlaget torde
icke kunna säkerställas, med mindre fideikommissmedel avsättes för ändamålet.
Staten, som eljest icke påtagit sig några ekonomiska förpliktelser i
fråga om vården av kulturellt värdefull egendom i enskild ägo, saknar anledning
att bidraga särskilt till fideikommissens kulturvärden, som enligt
utredningens förslag kommer att förbli privat egendom. Utredningen uttalar
att, om staten mera allmänt skulle ge stöd åt kulturvärdens bevarande,
givetvis även sådana som härrör från fideikommissen blir delaktiga därav
och att problemet därför synes böra erhålla sin lösning i ett vidare sammanhang.

Utredningen anser det under alla förhållanden bli nödvändigt att i samband
med avvecklingen avsätta fideikommissmedel för kulturvärdenas underhåll.
En dylik åtgärd kan icke sägas innefatta någon obillighet mot intressenterna.
Underhållet har hittills åvilat fideikommissinnehavarna. Att
dessa mestadels starkt känt sin moraliska förpliktelse härvidlag framgår
bäst därav, att de som regel ägnat kulturminnena en omsorgsfull vård. Avsättningen
innebär, att åt den nämnda moraliska förpliktelsen förlänas en
rättslig valör. Det kan även sägas stå i överensstämmelse med fideikommisstanken,
att kulturvärdena på fideikommisset bevaras med stöd av egendom,
som tillhör detsamma. I övrigt bör enligt utredningen beaktas, alt intressenterna
genom fideikommissavvecklingen såtillvida erhåller en förmån,
som fideikommissegendomen därvid tillfaller dem med full äganderätt. Utredningen
uttalar, att avsättningen av fideikommissmedel kan genomföras
på olika sätt, samt anför härom vidare.

En möjlighet är att i samband med avvecklingen upptaga en avgift från
samtliga fideikommissförmögenheter bestämd i förhållande till förmögenhetens
storlek och därav bilda en gemensam fond för ifrågavarande ändamål.
En annan utväg är att för varje fideikommiss med kulturvärden särskilt
avsätta medel av fideikommissets tillgångar. Utredningen finner det
senare alternativet vara att föredraga. Metoden med en avgift från varje
fideikommiss synes mindre tilltalande från rättvisesynpunkt. Ett fideikommiss
med inga eller allenast mindre kostnadskrävande kulturvärden skulle
nämligen påbördas en del av kostnaden för kulturvärdena på andra fideikommiss.
Bildande av en särskild fond för varje kulturbärande fideikommiss
framstår som lämpligare även från psykologisk synpunkt. Sålunda synes
intressenterna härigenom lättare kunna stimuleras till aktiv medverkan.
Fondens storlek bör bestämmas efter fri prövning i det särskilda fallet.
Som riktlinje synes böra gälla att fonden så vitt möjligt göres så stor att
dess behållna avkastning kan beräknas täcka en väsentlig del av kostnaden
för kulturvärdenas underhåll. Att gå utöver vad sålunda angivits torde icke
vara tillrådligt. Skall fonden svara för hela kostnaden, torde i många fall
behöva tagas i anspråk en så stor del av fideikommissförmögenheten att avsättningen
skulle framstå som obillig mot intressenterna. Vidare kan en
ordning, enligt vilken ägaren icke alls bidrager till underhållskostnaden, befaras
undergräva hans känsla av ansvar för kulturminnena och hans intresse
för deras vård. Det är dock på ägarens egen insats det ytterst kommer

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

att bero huruvida positiva resultat skall kunna uppnås. Vid bestämmandet
av fondens storlek bör en skälig avvägning göras mellan behovet av medel
och fideikommissförmögenhetens omfattning. Kostnadskalkylen synes böra
utgå från att alla möjligheter till besparingar iakttages, särskilt i fråga om
underhållet av trädgårds- och parkanläggningar. Självfallet bör man eftersträva
en mera långsiktig planering. Eventualiteten av kostnadsstegringar
bör i viss mån tagas i beräkning. Då stiftelsens tillgångar endast i undantagsfall
torde kunna i sin helhet placeras i värdebeständiga objekt, måste
även i någon mån beaktas möjligheten av en penningvärdeförsämring.

Som förut sagts är det för bevarande av fideikommissens kulturvärden ej
tillräckligt att trygga deras underhåll. Åtgärderna bör därjämte syfta till ett
direkt skydd samt om möjligt även främja en aktiv vård. I den mån tvångsåtgärder
skulle komma i fråga, bör dock varsamhet iakttagas. Alltför långtgående
ingrepp skulle uppfattas som stötande och på längre sikt måhända
vara mera till skada än gagn. För övrigt kan skyddet ändå aldrig bli fullkomligt.
Att tvångsvis överföra den kulturellt värdefulla egendomen till
särskilda stiftelser, vilket måhända kunde synas vara den mest verkningsfulla
åtgärden, är sålunda enligt utredningens mening icke tillrådligt. Beträffande
den fasta egendomen torde detta för övrigt knappast låta sig göra
redan av det skälet att denna egendom till den helt övervägande delen utgöres
av mangårdsbyggnader med omgivande anläggningar, vilka icke utan
olägenhet kan skiljas från jordbruksegendomen i övrigt. Ett ingrepp i fråga
om byggnader, som utgör bostad för en familj, synes ägnat att väcka allvarliga
betänkligheter. Enligt utredningens mening bör då fideikommisset
upphör såväl fasta som lösa kulturföremål i princip övergå med full äganderätt
till intressenterna enligt samma grunder som gäller för fideikommissegendomen
i övrigt. Ett tillfredsställande skydd torde ändå kunna anordnas.

I fråga om byggnad hänvisar utredningen till lagen den 12 juni 1942 om
skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader samt föreslår, att en regel
gives att skyddsföreskrifter enligt nämnda lag måtte kunna meddelas utan
ägares medgivande.1 I fråga om lösa kulturföremål saknas motsvarighet
till lagstiftningen om byggnadsminnen. De till fideikommissen hörande
samlingarna torde emellertid kunna erhålla ett visst skydd genom lämpligt
utformade villkor för rätten till bidrag av de i varje särskilt fall fonderade
medlen. Sålunda bör enligt utredningen meddelas bestämmelser om vård
av samlingarna samt stadgas förbud att utan särskilt tillstånd ändra däri
ingående föremål eller bortföra dem från deras förvaringsplats. Därjämte
anser utredningen, att bestämmelser bör meddelas i syfte att förhindra, att
samlingarna tillfaller annan än ägaren av byggnaderna och övriga fasta kulturföremål.
Skyddet för miljön torde nämligen gagnas av att alla däri ingående
föremål bevaras i samma ägares hand.

Mot bakgrund av det anförda framlägger utredningen följande förslag.

Då fideikommiss upphör, må kunna förordnas, att av fideikommissboets
behållna tillgångar avsättning skall ske för bildande av en stiftelse med ändamål
att trygga egendomens vård och underhåll. Beslutanderätten i dessa
och andra hithörande ämnen bör ankomma på Kungl. Maj :t. Bildandet av

1 Se numera lagen den 9 december 1960 (nr 690) om byggnadsminnen.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Xr5

Kiingl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

stiftelsen bör i praktiken framgå ur ett nära samarbete mellan fideikommissnämnden,
vederbörande kulturvårdande myndigheter och intressenterna
själva. De sistnämnda bör anmodas att utarbeta förslag i olika frågor,
t. ex. beträffande stadgar. Särskilt i fråga om vilka slag av tillgångar som
skall tagas i anspråk bör deras önskemål och synpunkter i görligaste mån
beaktas. Mången gång torde intressenterna komma att påyrka, att stiftelsens
tillgångar helt eller till betydande del placeras i skuldebrev, som intecknats
i fideikommissboet tillhöriga fastigheter. Saknas fideikommisskapital,
är en sådan placering ofta den enda möjliga, om fastighetsförsäljning
skall kunna undgås. Denna placering erbjuder såtillvida betydande fördelar,
som förvaltningen av stiftelsemedlen kan göras synnerligen enkel. Om
ägaren av kulturegendomen tillika innehar den intecknade fastigheten, kan
sålunda överenskommelse träffas, enligt vilken han befrias från att betala
ränta å skuldebreven så länge han svarar för egendomens underhåll. Olika
åtgärder bör övervägas i syfte att skydda stiftelsens förmögenhet mot följderna
av en eventuell penningvärdeförsämring. Så t. ex. kan — förutom placering
i realtillgångar — viss fondering komma i fråga. Utredningen erinrar
om att Kungl. Maj :t vid fastställande av stadgar för stiftelse söker tillse,
att föreskrift intages om skyldighet att lägga viss del av den årliga avkastningen
till förmögenheten.

De närmare bestämmelserna angående stiftelsen upptages i dess stadgar,
vilka synes böra fastställas av Kungl. Maj :t. Stiftelsen fullföljer sitt ändamål
främst genom ekonomiska bidrag till ägaren av den ifrågavarande
egendomen.

Stiftelsens angelägenheter skall handhas av en styrelse. I denna bör finnas
företrädd expertis på kulturminnesvårdens område och helst även juridisk
sakkunskap. Däremot torde ägaren av den ifrågavarande egendomen
med hänsyn till sin ställning av destinatär icke böra ingå i styrelsen.

Stiftelsens stadgar måste inrymma möjligheter att kontrollera, att de
medel ägaren uppbär från stiftelsen verkligen kommer det avsedda ändamålet
till godo. Styrelsen eller representanter för denna bör äga tillträde
till egendomen för utövande av tillsyn. Inom ramen för ett förtroendefullt
samarbete mellan styrelsen och ägaren bör emellertid åt denne lämnas vidsträckt
frihet att själv avgöra, vilka åtgärder som bör vidtagas beträffande
vården och underhållet. Om ägaren eftersätter underhållet och för andra
ändamål förbrukar de medel han mottager från stiftelsen, måste kontrollen
tydligen skärpas. Bland annat bör kunna tillgripas den åtgärden att vid utbetalning
till ägaren föreskriva redovisningsskyldighet. Någon befogenhet
för styrelsen att själv vidtaga åtgärder för vård och underhåll synes däremot
icke kunna komma i fråga.

Vidare bör stadgarna innehålla föreskrifter för det fall, att stiftelsen ej
längre kan fullfölja sitt ursprungliga ändamål. Det kan exempelvis inträffa
att de kulturvärden, för vilka stiftelsen har inrättats, går förlorade, t. ex.
genom eldsvåda. Att för sådan händelse föreskriva, att stiftelsens tillgångar
skall fördelas mellan dem, som ägt ta del i fideikommissegendomen då

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

fideikommisset upphörde, förefaller mindre lämpligt med tanke på att händelsen
kanske inträffar i en avlägsen framtid. För övrigt synes egendomens
ägare snarare vara berättigad att utfå medlen. Ej heller en sådan lösning
synes dock lämplig. Mest följdriktigt torde vara att låta stiftelsens medel
tillfalla något kulturfrämjande ändamål av liknande art.

Det bör i varje särskilt fall övervägas, huruvida stadgarna skall innehålla
villkor angående skyldighet för ägaren av kulturegendomen att i viss utsträckning
bereda allmänheten tillträde till densamma. Det ligger i sakens
natur, att stor varsamhet måste iakttagas såväl vid införande av dylik skyldighet
som vid krav på dess fullgörande, särskilt då fråga är om upplåtande
av utrymmen, som tillhör bostad.

Utredningen framhåller, att det undantagsvis kan föreligga fall, då de i
det föregående skisserade åtgärderna icke är tillräckliga eller då stiftelsebildning
icke kan genomföras till följd av att fideikommissboet saknar erforderliga
medel. Så till exempel omfattar Skoklosters fideikommiss endast själva
slottsbyggnaden och samlingarna men icke någon mark eller annan egendom.
För nu avsedda fall bör enligt utredningen finnas ytterligare möjlighet
att anordna skydd, om så skulle finnas erforderligt. Beträffande fasta
kulturvärden anser utredningen, att möjlighet till ett inycket effektivt
skydd föreligger enligt gällande lag. Utredningen erinrar om att enligt 1 §
lagen om expropriation expropriation kan äga rum för att bevara kulturhistoriskt
synnerligen märklig byggnad eller synnerligen märklig fast fornlämning,
som ej kan tryggas på annat sätt, eller för att bereda erforderligt
utrymme däromkring. Motsvarande möjlighet till inlösen av samling, som
tillhört fideikommiss, synes enligt utredningen böra finnas att tillgå i samband
med fideikommissets avveckling. Utredningen föreslår, att Kungl.
Maj :t skall äga förordna, att samling skall till inlösen hembjudas åt kronan
eller kulturvårdande institution som Kungl. Maj:t bestämmer, därest stiftelsebildning
ej kan komma till stånd eller finnes icke vara tillfyllest för
att trygga samlingens vård och underhåll. Sådant förordnande bör enligt
utredningen också kunna meddelas, om icke annorledes än genom inlösen
kan förebyggas, att samlingen skingras eller bortflyttas.

Utredningen framhåller slutligen, alt möjlighet föreligger att förstärka
skyddet för miljön genom åtgärder inom arvsbeskattningen. Utredningen
föreslår, att frihet från arvsskatt skall föreligga beträffande kulturvärden,
som skall bevaras vid avvecklingen. Vidare förordas, att skattefriheten för
samling skall förfalla och efterbeskattning äga rum, därest samlingen skingras
eller bortflyttas. Detta torde enligt utredningen komma att verksamt
bidraga till skyddet för kulturmiljön.

Dispensärenden under övergångstiden

Kungl. Maj :t har i åtskilliga fall medgivit fideikommissinnehavare att
för vissa ändamål inteckna och belåna fideikommissfastighet eller använda
fideikommisskapital, varvid i regel fordrats försäkring å innehavarens liv
såsom säkerhet eller föreskrivits amorteringsskyldighet. Utredningen ifrå -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 196.3

gasätter i vad mån nämnda krav kan frångås, sedan en lagstiftning om avveckling
trätt i kraft. Ett slopande av dessa krav torde i många fall komma
att medföra en minskning av fideikommissförmögenheten, medan innehavaren
erhåller en motsvarande förmån genom att han ej behöver betala
livförsäkringspremier resp. fullgöra återbetalning. En sådan värdeöverföring
från fideikommisset till innehavarens privata egendom blir enligt utredningen
alltid till nackdel för successorn men kan, under förutsättning
att innehavaren i stället gör motsvarande besparingar, medföra fördel för
hans arvingar.

Utredningen anser det klart, att man icke bör införa regler, som tillåter
några större förskjutningar till successorns nackdel, och att det därför är
uteslutet att generellt efterge kraven på säkerhet respektive återbetalning.
En ytterligare anledning att här gå fram med varsamhet ligger däri, att en
del fideikommissinnehavare använt egna medel för nu avsedda ändamål.
Utredningen anser det ej tilltalande, att den som sålunda icke tagit fideikommissmedel
i anspråk, fastän han kunnat göra det, skall försättas i sämre
läge än den som anlitat fideikommissets egendom. Det anförda utesluter
icke, att man kan överväga att medge vissa lättnader, särskilt om speciella
ekonomiska svårigheter gör sig gällande eller om eljest starka skäl till lättnad
föreligger. En förutsättning härför bör dock vara, att man icke behöver
befara någon mera avsevärd förmögenhetsförskjutning.

Frågan om lättnader bör vid angivna förhållanden icke regleras i lag.
Kungl. Maj :t kan efter ansökan i varje särskilt fall, med beaktande av olika
inverkande omständigheter, pröva om skäl föreligger att medge lättnader.
Finnes så vara fallet, bör enligt utredningens mening Kungl. Maj :t häva
redan föreskriven skyldighet att hålla livförsäkring eller fullgöra återbetalning
eller avstå från att ålägga sådan skyldighet. Utredningen ånger några
tänkbara riktlinjer för en dylik prövning.

Betalning av arvsskatt, som belöper på fideikommisset, framstår som
innehavarens rent privata angelägenhet. Detsamma gäller om anskaffande
av rörelsekapital för egendomens drivande. I båda fallen är vidare att märka,
att åtgärden icke medför någon ökning av fideikommissegendomens
värde. Kravet på säkerhet i form av livförsäkring får ses mot bakgrund härav.
Frångås detta krav, får man alltså räkna med en förmögenhetsöverföring,
vilken — i synnerhet då det gäller arvsskatt -— kan uppgå till avsevärda
belopp. Med hänsyn till vad nu anförts vill utredningen förorda, att
kravet på säkerhet alltjämt som regel upprätthålles. Ett utbyte av livförsäkring
mot säkerhet i annan form bör emellertid kunna ifrågakomma. I
den mån samtidigt med säkerhet uppställts krav på amortering synes det
sistnämnda kravet möjligen kunna släppas. — Då ändamålet gäller förbättringsarbeten
på fideikommissegendomen, kommer de medel, som upplånats
eller tagits ur kapitalet, fideikommisset till godo. Visserligen torde
flertalet av de förbättringar, som det här rör sig om, äga bestånd endast
under en begränsad tid, varför amortering principiellt bör ske. Likväl är
de av sådan varaktighet att man nu, inför en avveckling av fideikommis -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

sen, i särskilda fall bör utan större olägenhet kunna släppa kravet på återbetalning.
— Vid tillstånd till inteckning eller användande av fideikommisskapital
för förvärv av jordbruksinventarier brukar föreskrivas, att de
sålunda anskaffade inventarierna eller inventarier som sättes i deras ställe
skall utgöra fideikommissegendom, dock att fideikommissegenskapen skall
upphöra i den mån återbetalning sker. Under förutsättning att sådan föreskrift
finns, bör man enligt utredningens mening kunna tänka sig, att återbetalningskravet
frångås. — När tillstånd ges till inteckning för betalning av
förmögenhetsskatt brukar i regel föreskrivas amorteringar, medan fideikommisskapital
får användas utan återbetalningsskyldighet. Med hänsyn
till önskvärdheten av enhetlig behandling av dessa fall kan sättas i fråga,
om fordran på amorteringsskyldighet vid inteckning behöver upprätthållas.
— Vid tillstånd till försäljning av fideikommissfastighet har regelmässigt
fogats villkoret, att köpeskillingen skall utgöra fideikommisskapital.
I syfte att motverka följderna av en eventuell penningvärdeförsämring har
därvid tillika brukat föreskrivas, att till det sålunda uppkomna kapitalet
årligen skall avsättas viss del, vanligen en tjugondedel, av dess avkastning.
Några bärande skäl för att upphäva redan meddelade föreskrifter av sådan
innebörd torde knappast kunna anföras. Däremot kan sättas i fråga,
om man vid framtida försäljningar av fideikommissfastighet behöver kräva
kapitalisering av någon del av köpeskillingens avkastning.

Herrar Bonde, von Seth och Trolle-Bonde ifrågasätter i sitt förenämnda
särskilda yttrande, huruvida man icke inför fideikommissinstitutionens
snara avveckling borde helt avskaffa kravet på säkerhet i form av livförsäkring,
när det gäller lån för betalning av arvsskatt eller för anskaffande
av rörelsekapital.

För fattnings förslag

Utredningen har upprättat följande förfatlningsförslag, nämligen förslag
till lag om avveckling av fideikommiss (Bilaga 2), förslag till lag med vissa
bestämmelser om arrende under fideikommiss, förslag till lag om bygdegods,
förslag till lag om ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 september 1904
om samäganderätt, förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § bokföringslagen
den 31 maj 1929, förslag till lag om ändrad lydelse av 8 § lagen den
13 juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura samt förslag till
lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 om handläggning
av domstolsärenden. Till förslagen anknyter särskilda motiveringar.

Utredningen har vidare upprättat förslag till förordning om arvsskatl
vid avveckling av fideikommiss, förordning angående ändring i förordningen
den 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt, lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928, förordning angående ändring
i förordningen den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt, förordning angående
ändrad lydelse av 3 § 2 mom. förordningen den 26 juli 1947 om statlig
förmögenhetsskatt samt förslag till förordning om ändring i taxerings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

förordningen den 23 november 1956. Dessa författningsförslag är föremål
för prövning i finansdepartementet och torde få upptagas till behandling
i särskild ordning.

Remissyttrandena

Fideikommissutredningens förslag tillstyrkes i väsentliga delar av Svea
hovrätt, lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,
Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Hallands, Älvsborgs och Västmanlands
län, skogsvårdsstyrelserna i Älvsborgs och Västerbottens län, lantbruksnämnden
i Blekinge län samt Blekinge läns hushållningssällskap.

Följande myndigheter eller organisationer avstyrker, att utredningens förslag
lägges till grund för lagstiftning, eller uttalar sig i vart fall i avstyrkande
riktning: justitiekanslersämbetet, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne
och Blekinge, Stockholms rådhusrätt, statskontoret, lantmäteristyrelsen,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Kristianstads,
Malmöhus, Skaraborgs och Örebro län, riksantikvarieämbetet, arrendenämnderna
i Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands läns hushållningssällskaps
områden (gemensamt yttrande), arrendenämnderna i
Älvsborgs läns norra, Älvsborgs läns södra och Skaraborgs läns hushållningssällskaps
områden (gemensamt yttrande), styresmannen för Nordiska museet,
Fideikommissariernas intresseorganisation, Riksförbundet Landsbygdens
folk, Småbrukarnas riksförbund, Svenska bankföreningen, Svenska naturskyddsföreningen,
Svenska sparbanksföreningen, Sveriges advokatsamfund,
Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareförbund, Svenska arbetsgivareföreningen,
skogsvårdsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings, Kronobergs,
Kalmar södra, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs, Värmlands
och Örebro län, lantbruksnämnden i Uppsala län, Uppsala läns hushållningssällskap,
landsantikvarien i Uppsala, Skånes naturskyddsförening,
Skånes jordägareförbund, landsantikvarien i Lund, över lantmätaren i Skaraborgs
län, lantbruksnämnden i Skaraborgs län, Skaraborgs läns hushållningssällskap,
landsantikvarien i Örebro, Hallands naturskyddsförening,
Skånska hypoteksföreningen, Östgöta hypoteksförening, Mälarprovinsernas
hypoteksförening, Örebro läns hypoteksförening och Vetenskapsakademiens
naturskyddskommitté.

Bland de avstyrkande remissorganen föreslår länsstyrelserna i Uppsala,
Skaraborgs och Örebro län, arrendenämnderna i Skaraborgs läns och Älvsborgs
läns norra och södra hushållningssällskaps områden samt överlantmätaren
i Skaraborgs län, att frågan om fideikommissens avveckling göres
till föremål för ny utredning eller nya överväganden.

Arrendenämnderna i Stockholms, Uppsala och Södermanlands läns hushållningssällskaps
områden (gemensamt yttrande) och Riksförbundet
Landsbygdens folk föreslår, att ställningstagandet till frågan om fideikommissens
avveckling i vart fall icke måtte ske, förrän arrendelagsutredningen
avgivit sitt betänkande. Sveriges allmänna hypoteksbank uttalar som önsk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

värt, att med behandlingen av fideikommissutredningens förslag får anstå,
till dess ståndpunkt tagits till förslaget om ny jordabalk.

Skogsstyrelsen samt skogsvårdsstyrelserna i Södermanlands och Hallands
län anför, att från de synpunkter dessa remissorgan har att beakta skäl icke
föreligger för en avveckling av fideikommissen.

Övriga remissorgan ånger icke någon bestämd ståndpunkt i frågan, huruvida
fideikommissen bör avvecklas i enlighet med utredningens förslag eller
icke.

Ett tjugotal av de remissorgan, som icke tillstyrker utredningens förslag
om avveckling av fideikommissen, har förordat eller ifrågasatt en avveckling
under andra former eller i annan utsträckning. Vad som diskuterats är dels
en frivillig avveckling, generell eller begränsad till vissa slag av fideikommiss,
dels en obligatorisk men begränsad avveckling.

Som helhetsomdöme om utredningen uttalar justitiekanslersämbetet, alt
ämbetet fått ett starkt intryck av den grundlighet och omsorg, varmed de
föreliggande svårbedömda och delvis grannlaga problemen behandlats. Härigenom
har utom annat den betydande fördelen vunnits, att de vanskligheter,
varmed en avveckling av fideikommissen är förenad, blivit ingående
belysta. Såvitt ämbetet kunnat bedöma är betänkandet väl ägnat att läggas
till grund för fortsatta överväganden i ämnet.

Även hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller, att de föreliggande
frågorna blivit utredda med stor omsorg och grundlighet och att de framlagda
lagförslagen från angivna utgångspunkter är väl genomarbetade. Ett
ställningstagande försvåras emellertid i viss mån av att utredningen icke
har angivit mera i detalj, vilka verkningar de särskilda förslagen kan antagas
få för varje särskilt fideikommiss. Med hänsyn till att fideikommissen
rymmer egendom av mycket olika slag och omfattning, finner hovrätten
det därför svårt att överblicka den reella innebörden i utredningens förslag.
Utredningens resonemang ger icke utrymme för den helhetsbedömning avfördelar
och nackdelar, som är nödvändig för ett ställningstagande till den
föreslagna avvecklingen. Genom själva dispositionen av ämnet låter utredningen
de teoretiska och abstrakta skälen för en avveckling dominera, medan
de praktiska verkningarna av föreslagna åtgärder undanskymmes.

Sveriges advokatsamfund ultalar, att utredningen ägnat de skäl som talar
för en avveckling ett betydligt större intresse än dem som talar mot. Samfundet
ifrågasätter därför om utredningsarbetet kan anses ha bedrivits helt
förutsättningslöst. Skånska hypoteksföreningen finner förslaget obegripligt
svagt sakligt motiverat samt anför vidare:

Kanske skall det sättas in i ett större sammanhang för att det rätta perspektivet
på förslaget kan erhållas. Hypoteksföreningen vill erinra om, att
jordförvärvslagen och bolagsförbudslagen äro under omarbetning samt att
lagberedningens förslag till ny jordabalk uppgives vara att vänta inom
kort och att allmän översyn av arrendelagen är under arbete. Om det skulle
förhålla sig så, att man har några sammanhängande framtida handlingsnormer,
som särskilt tar fasta på industriens önskan om att trygga sin rå -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

varutillgång genom ökade möjligheter till förvärv av särskilt stora och virkesrika
skogar, och som i så fall knappast stannar vid enbart fideikommissens
skogar, då får kommitténs motivering sammanhang och innehåll. Skulle
denna uppfattning vara riktig, förordar Hypoteksföreningen uppskov med
behandlingen av det framlagda förslaget. Problemet bör redovisas öppet och
prövas i samband med sådana väsentliga frågor, som röra alla vårt lands
jordbrukare och inte endast den lilla gruppen fideikommissinnehavare.

Skälen för och emot avveckling

I fråga om de av utredningen anförda skälen för avveckling av fideikommissen
uttalas mera allmänt hållna instämmanden av lantbruksstyrelsen,
länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Blehinge,
Älvsborgs och Västmanlands län samt skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens
län. Länsstyrelsen i Västmanlands län anför, att fideikommissinstitutionen
måste betraktas som en feodal kvarleva, vilken vårt land numera
är så gott som ensamt om att upprätthålla. Länsstyrelsen i Hallands län
uttalar visserligen, att fideikommissinstitutionen medfört fördelar i flera
avseenden, men tillstyrker utredningens förslag med hänsyn till den störa
principiella vikten av fideikommissens avveckling. Även länsstyrelsen i
Örebro län anför principiella skäl, vilka enligt länsstyrelsen har sådan tyngd
att en avveckling bör ske, dock icke i enlighet med utredningens förslag.
Samma ståndpunkt intar överlantmätaren i Skaraborgs län.

Vad beträffar det av utredningen för en avveckling anförda skälet, att
fideikommissen utgör en undanta g sföreteelse i rättsligt hänseende
anför Svea hovrätt, att det icke överensstämmer med de grunder,
på vilka vårt nuvarande samhälle är uppbyggt, att betydande förmögenhetsvärden
hålles samlade under en rättslig särregim på ett fåtal händer
och går i arv efter en speciell successionsordning, gällande för obegränsad
tid. Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar i likhet med utredningen, att
den för fideikommissen erforderliga särlagstiftningen skapar komplikationer,
som ofta visat sig svåra att bemästra. Även Småbrukarnas riksförbund
delar utredningens uppfattning härvidlag.

Justitiekanslersämbetet däremot finner detta skäl vara av övervägande
formell art och knappast väga så tungt. I och för sig torde det icke vara av
verkligt beaktansvärd betydelse, att en särregim i rättsligt hänseende råder
beträffande viss egendom. Att fideikommissens rättsliga egenart måste beaktas
i lagstiftning och rättstillämpning synes ämbetet lika litet böra tillmätas
någon mera avsevärd vikt; under mer än halvtannat sekel ha de
svårigheter detta förhållande medfört visat sig kunna bemästras.

Hovrätten över Skåne och Blekinge delar utredningens uppfattning, att
fideikommissen framstår som undantagsföreteelser i rättsligt avseende och
att en sådan särregim i fråga om betydande värden redan i och för sig innebär
en nackdel. En förutsättning för att detta skäl skall kunna tillmätas
någon avgörande vikt är dock, att det visar sig möjligt att avskaffa denna
undantagsställning. Medför avvecklingen i viktiga hänseenden en ny särlag -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

stiftning beträffande egendom, som har varit fideikommiss, kvarstår olägenheterna.
Det kan då enligt hovrättens mening med visst fog göras gällande,
att det möter större betänkligheter att godtaga en särregim som grundar sig
på modern lagstiftning än att respektera fideikommissurkunderna.

Liknande synpunkter framföres av Stockholms rådhusrätt och även av
statskontoret, som finner det ytterst tveksamt om belastningen i lagstiftningsarbete
och rättstillämpning blir mindre med den särlagstiftning, som
fideikommissavvecklingen föreslås föra med sig. Även länsstyrelsen i
Kristianstads län pekar på konsekvenserna av utredningens förslag till särskild
lagstiftning i anledning av fideikommissens avveckling och framhåller,
att arbetsbördan hos Kungl. Maj :t och statsorganen i fideikommissärenden
väger lätt i jämförelse med den invecklade, vidlyftiga och tungrodda procedur
inför förvaltningsmyndigheter och domstolar, som skulle sättas i gång
och fortgå under de närmaste årtiondena, om utredningens förslag genomfördes.
Liknande uttalanden göres av arrendenämnderna i Blekinge, Kris.
lianstads, Malmöhus och Hallands läns hushållningssällskaps områden,
Sveriges advokatsamfund samt Skånska hypoteksföreningen, i vars yttrande
Östgöta hypoteksförening instämmer.

Sveriges advokatsamfund framhåller, att de av utredningen anförda avvikelserna
från den legala arvsfördelningen endast berör de enskilda intressenterna.
Beträffande den avvikelse från andra rättsregler, som består
däri att fideikommissegendomen icke svarar för allmän gäld, uttalar samfundet,
alt även denna fråga endast berör de ifrågavarande intressenterna, nämligen
fideikommissinnehavaren och dennes privata borgenärer, vilka sistnämnda
icke haft någon anledning att räkna med att gäldenären skulle svara
för skuldens betalning med fideikommissegendomen. Enligt Sveriges lantbruksförbund
befinner sig varje nylljanderättshavare i samma situation som
en fideikommissinnehavare i delta avseende. Förbundet erinrar också om att
man kan skänka bort egendom på villkor, att den icke får överlåtas eller
tagas i mät för mottagarens gäld. Stockholms rådhusrätt framhåller, att
fördelen av frihet från gäldsansvar motsvaras av nackdelen att egendomen
icke kan användas som kreditobjekt. Denna synpunkt framföres också av
hovrätten över Skåne och Blekinge.

Det av utredningen för en avveckling av fideikommissen anförda skälet,
att institutionens privilegiekaraktär gör den oförenlig med
nutida åskådning, finner så gott som samtliga remissorgan, som uttalat sig
i denna fråga, vara beaktansvärt. Sålunda anser justitiekanslersämbetet
detta vara det viktigaste awecklingsskälet och påpekar, att denna omständighet
ju också medfört gällande förbud mot instiftande av nya fideikommiss.
Ämbetet fortsätter:

Härav följer emellertid icke utan vidare, att redan bestående fideikommiss
av nämnda orsak böra upphöra. Överallt i samhället finnas stora olikheter
såväl skilda grupper människor emellan som mellan enskilda individer, och
det finnes flera exempel på att familjer under långa tider på grund av betydande
tillgångar intagit en ställning, som tett sig lika eller t. o. m. mer pri8f
Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

vilegierad än även de största fideikommissinnehavarnas. Grunden härtill är
emellertid att söka mera i faktiska än i rättsliga förhållanden, och då rättsordningen
icke bör innefatta någon privilegiering, måste nu förevarande
skäl för fideikommissens avskaffande tillmätas betydande principiell vikt.

Ämbetet anser, att frågan om institutionens privilegiekaraktär kunnat ytterligare
belysas. Det skulle sålunda vara av ganska stort intresse att erfara,
hur fideikommissinnehavarna och de som skulle ha anledning att känna sig
missgynnade av fideikommissbestämmelserna — således innehavarnas medarvingar
eller, om innehavaren ej varit arvinge efter företrädaren, dennes arvingar
— själva uppfattar den privilegiering av fideikommissinnehavarna,
som institutionen innebär. Att erhålla tillräcklig och välgrundad kännedom
härom finner ämbetet av naturliga skäl möta svårigheter, men måhända
borde försök göras att inhämta upplysning härom. Skulle en undersökning
visa, att det finns en mera allmän mening bland de av en förändring närmast
berörda, varå man kan lita, att fideikommissens avveckling trots privilegieringen
icke anses önskvärd, anser ämbetet att en sådan mening icke bör
lämnas utan beaktande för avvecklingsfrågans bedömande. Om innehavarna
av fideikommissen och den nu levande generationen av dem som förutsättes
kunna känna sig tillbakasätta av den i fideikommissurkunderna stadgade
särskilda successionsordningen mera allmänt anser fideikommissinstitutionen
böra bibehållas, torde det vara befogat att hävda, att nu anförda, principiellt
betydelsefulla skäl för fideikommissens avskaffande försvagas.

Beträffande fideikommissinnehavarnas inställning till frågan om avveckling
uppger sig Fideikommissariernas intresseorganisation ha företagit en
enquéte bland landets fideikommissarier. Denna gav till resultat, att innehavarna
av sådana fideikommiss, som består enbart av kapital eller stadsfastigheter,
så gott som enhälligt uttalade sig för ett avskaffande av dessa
fideikommiss. Innehavarna av större jordbruksfideikommiss och fideikommiss
med betydande kulturvärden tillkännagav däremot den rakt motsatta
uppfattningen, såvitt gäller fideikommiss av dessa typer. Bland innehavarna
av mindre jordbruksfideikommiss visade sig meningarna vara delade.

Frågan om berörda arvingars inställning till fideikommissinstitutionen
behandlas av ett flertal andra remissorgan. Sålunda uttalar länsstyrelsen i
Kristianstads län, att såvitt länsstyrelsen har sig bekant något krav icke
rests på fideikommissens avveckling från detta håll. I huvudsak samma påpekande
göres av bl. a. överståthållarämbelet, länsstyrelsen i Malmöhus län,
Sveriges advokatsamfund, Skånska hypoteksföreningen, Mälarprovinsernas
hypoteksförening och Svenska arbetsgivareföreningen.

Sveriges lantbrulcsförbund anför, att invändningen om fideikommissinstitutionens
privilegiekaraktär drabbar även den vanliga arvsordningen och
att alla arvingar är lyckligt lottade i förhållande till sin omgivning. Sveriges
advokatsamfund uttalar, att man med ett så schablonmässigt resonemang
om privilegiekaraktär, som utredningen använder, skulle kunna angripa
en mängd rättsföreteelser, som samhället torde betrakta som betydelsefulla
för vårt näringsliv.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Svea hovrätt framhåller, att syftet med privilegieringen av vissa släkter
ursprungligen varit att skapa underlag för en framträdande politisk, social
och ekonomisk ställning i samhället samt att fideikommissen såsom grundval
för politiskt inflytande helt förlorat betydelse till följd av samhällsutvecklingen.
Av samma orsak får deras betydelse i socialt och ekonomiskt
avseende numera anses vara betydligt mindre än förr. Hovrätten anför vidare.

Mera uppmärksamhet tilldrager sig den gynnade särställning som innehavaren
av ett fideikommiss på grund av den fideikommissariska successionsordningen
åtnjuter i förhållande till sina medarvingar eller till sin företrädares
arvingar, om innehavaren själv ej är arvinge. Han har genom
denna successionsordning i strid mot eljest gällande arvsregler erhållit den
ofta värdefullaste, stundom enda egendomen i ett dödsbo, medan de andra
fått endast en obetydlig del eller blivit helt loltlösa. Det har ofta anmärkts
att ett sådant förhållande strider mot rättvisa och billighet. Tänker man på
medlemmarna i en fideikommissläkt vid ett nu för tiden inträffande arvsfall,
har anmärkningen måhända dock icke så stor bärkraft som det först
kan synas. De flesta av de nu bestående fideikommissen härröra från 1700-talet, och det torde knappast kunna betvivlas, att egendomen i regel för länge
sedan skulle ha varit skingrad bland annat genom skiften mellan grenar
av släkten, om den ej haft egenskapen av fideikommiss. Det kan därför med
fog antagas, att även om egendomen ej haft fideikommisskaraktär, arvingarna
i de flesta fall icke skulle ha bekommit någon nämnvärd del därav. Likväl
kvarstår det faktum att den ojämna arvsfördelningen vid nutida arvsfall
allmänt uppfattas såsom för rättskänslan stötande.

Även Svenska naturskyddsföreningen framhåller, att fideikommissinnehavarens
företräde till egendomen visserligen får anses som en orättvisa
men att egendomen nu i alla fall varit splittrad, om fideikommissbrevet icke
funnits. Föreningen anser fideikommissinstitutionen alltför oförarglig,
för att den ej skall kunna få vara kvar sin tid ut.

Hovrätten över Skåne och Blekinge uttalar, att fideikommissinstitutionen
med hänsyn till sin privilegiekaraktär är oförenlig med nutida åskådning
men att dess särställning numera ej avtecknar sig så skarpt som den gjorde
under tidigare generationer. Sålunda framstår icke innehavet av jordbruksfideikommiss
längre odelat som ett privilegium, utan det har alltmera kommit
att innebära en uppgift som ställer krav på innehavaren. Liknande synpunkter
framföres av Skånska hypoteksföreningen.

Det förhållandet, att urvalet av fideikommissinnehavare
sker slumpmässigt utan att någon hänsyn kan tagas till personliga förutsättningar,
betraktas i och för sig som en olägenhet av justitiekanslersämbetet,
Svea hovrätt, statskontoret och Sveriges advokatsamfund.

Svea hovrätt framhåller emellertid, att den omständigheten att de blivande
innehavarnas uppfostran och utbildning tidigt brukat inriktas på deras
kommande uppgift medför, att fideikommissen i själva verket ofta kommitatt
innehavas av personer, som varit väl skickade för uppgiften. Vad sär -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

skilt angår de betydande kulturella värden, som ingår i åtskilliga fideikommiss,
har dessas innehavare i regel ägnat dem en pietetsfull vård.

Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge tyder ingenting på att egendomen
vanvårdats. Statskontoret och Sveriges advokatsamfund anför att, om
så skulle vara fallet, egendomen kan ställas under vård och förvaltning av
god man, och justitiekanslersämbetet erinrar om, att det finns vissa möjligheter
att från det allmännas sida öva tillsyn över fideikommissens förvaltning.
Sveriges lantbruksförbund uttalar, att utredningens egna omdömen om
fideikommissens tillstånd ger vid handen, att nu ifrågavarande motiv för en
avveckling knappast har annat än akademiskt värde.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, statskontoret, länsstyrelsen i Kristianstads
län och Sveriges advokatsamfund framhåller, att ett slumpmässigt
urval av rättsinnehavare sker inom arvsrätten över huvud taget, och justitiekanslersämbetet
gör liknande påpekande.

Beträffande fideikommissegendomens ekonomiska enhet
framhåller justitiekanslersämbetet i likhet med utredningen, att bibehållandet
av de för lång tid sedan tillkomna enheterna ingalunda varit enbart
till nackdel utan snarast i många fall till fördel från ekonomisk synpunkt.
Ämbetet önskar ytterligare belysning, hur fideikommissen, främst de
med lantfastigheter, är skötta samt anför härutinnan.

Det torde vara tydligt, att om det bleve ådagalagt, att fideikommissen merendels
eller i ett stort antal fall handhades på ett ur ekonomiska och andra
synpunkter mindre tillfredsställande sätt, detta skulle utgöra ett särskilt betydelsefullt
skäl för en avveckling över hela linjen av fideikommissen. Nu
är det väl ganska sannolikt, att det ej förhåller sig på sätt som nämnts. Ämbetet
håller i varje fall för sin del för troligt, att en undersökning skulle visa,
hurusom de nu åsyftade fideikommissen i allmänhet äro väl förvaltade, samt
att detta icke minst gäller de störa fideikommissen. Skulle en utredning bekräfta
en dylik uppfattning, synes detta, såvitt ämbetet kan förstå, väga
ganska tungt till förmån för fideikommissens bibehållande.

Att jord- och skogsfideikommissen så gott som genomgående är mycket
välskötta, framhålles av skogsstyrelsen, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges
skogsägareförbund, Svenska bankföreningen, Skånska hypoteksföreningen,
Svenska naturskyddsföreningen, Hallands naturskyddsförening, Göta hovrätt,
länsstyrelserna i Kristianstads och Örebro län, Sveriges advokatsamfund
och Svenska arbetsgivareföreningen. Länsstyrelsen i Östergötlands län
anför, att de större fideikommissen är välskötta, medan däremot vissa anmärkningar
kan riktas mot de mindre.

Skånska hypoteksf öreningen uppger, att föreningen sedan år 1836 varit
den kreditinrättning som praktiskt taget ensam svarat för all den kredit i
form av bottenlån mot inteckningssäkerhet i jordbruksfastighet, som de
skånska fideikommissens innehavare enligt medgivande av Kungl. Maj:t
upptagit. Enligt föreningen överstiger belåningen för närvarande 34 mil -

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

joner kronor, hänförande sig till 22 fideikommiss med ett sammanlagt taxeringsvärde
av 155 miljoner kronor. Föreningen anför vidare.

Med berömvärd objektivitet redovisar kommittén på flera ställen i betänkandet
och i skilda sammanhang de faktiska fördelar som fideikommissinstitutionen
har och fäller påfallande positiva omdömen härom. Skånska Hypoteksföreningen
med sin långa och av naturliga skäl relativt omfattande
erfarenhet av fideikommissgodsen och deras värde som ekonomiska enheter,
kan i allt väsentligt vitsorda och understryka riktigheten av kommitténs
uppfattning. Upplåningen har skett efter ekonomiskt sunda principer och
använts till rationaliserings- och förbättringsåtgärder, avseende såväl jorden
som skogen och kanske framförallt byggnadsbeståndet. 1 detta sammanhang
bortses från sådan extraordinär upplåning, som föranletts av skyldigheten
att betala arvsskatt och förmögenhetsskatt. Det ekonomiska handhavandet
av fideikommissegendomarna är således utan anmärkning, förpliktelserna
mot föreningen till ränta och amortering fullgöras regelmässigt och
endast vid ett eller annat tillfälle händer det att oregelbundenheter förekommer,
men detta visar sig då bero på omständigheter, som icke är av principiell
natur vid bedömande av fideikommissinstitutionen som sådan. Skånska
Hypoteksföreningen tiar veterligt icke orsakats någon förlust på fideikommiss
och hittills uppfattat dessa gods som mycket goda och stabila underlag
för den guldkantade belåningen.

Beträffande skogsfideikommissen har Sveriges skogsägareförbund genom
en enquéte, omfattande 34 större fideikommiss med en sammanlagd produktiv
skogsmarksareal av 133 542 hektar eller cirka 73 procent av fideikommissens
hela skogsinnehav, införskaffat material för en aktuellare bedömning
av fideikommissens betydelse på de skogs- och jordpolitiska områdena
än den fideikommissutredningen redovisat. Residtatet av förbundets utredning,
varom närmare hänvisas till yttrandet, utvisar bl. a., att årsavverkningen
på fideikommisskogarna år 1959 beräknades uppgå till 3,9 skogskubikmeter
per hektar mot cirka 2,3—2,8 skogskubikmeter över huvud taget
inom motsvarande trakter i landet. Uppgifterna bestyrker enligt förbundet
det förnämliga skogsbruk, som bedrives på dessa skogar, vilka ofta framstår
som mönster för en rationell skogshantering. Även från rent sociala synpunkter
anser förbundet, att fideikommisskogarna är goda förebilder. För
närvarande finns således på fideikommissen en mycket hög beläggning av
fast anställd arbetskraft. Förbundet uttalar vidare, att de i fideikommissutredningens
betänkande lämnade uppgifterna, att den industriella verksamheten
vid fideikommissen under åren 1945—1949 i genomsnitt per år omfattat
70 000 dagsverken och att produkternas saluvärde utgjort nära 3 1/2 millioner
kronor per år, måste vara missvisande. Förbundets utredning, som
dock omfattat endast en del av fideikommissen, har nämligen givit till resultat
ett tillverkningsvärde redan år 1950 av 13 520 000 kronor och år 1959
av icke mindre än 28 634 000 kronor. Dagsverksåtgången redovisas år 1950
med 134 123 dagsverken och år 1959 med 128 836.

Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller, att vad riksdagen år 1914
anförde därom, att fideikommissinstitutet utgjorde hinder mot den moderna
utvecklingen att uppdela den fasta egendomen på allt flera händer, nu -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

mera framstår som föråldrat. Rationaliseringen kräver större jordbruksenheter,
och jordbruket kan icke hävda sig i den utländska konkurrensen, om
det ej bedrivs alltmer rationellt. Det synes hovrätten antagligt, att denna utveckling
mot en ökad mekanisering och rationalisering av jordbruket kommer
att fortsätta. De större sammanhållna jordbruk sfideikommissen framstår
från denna synpunkt som mera tidsenliga än det jordbruk, som på
många håll i landet är splittrat på alltför små enheter. Liknande synpunkter
framföres av länsstyrelsen i Östergötlands län och Skånska hypotelcsföreningen.

Länsstyrelsen i Örebro län uttalar, att de största fideikommissen är den
ekonomiska ryggraden i ortens näringsliv. Svenska bankföreningen anför
beträffande jordbruksfideikommissen:

Såsom utredningen själv vitsordar, är många av de stora jordbruksfideikommissen
betydelsefulla produktionsenheter, som spelar en viktig roll i ortens
ekonomiska liv. Särskilt i de fall, då till ett fideikommiss hör arealer av
mera avsevärd storlek, har fideikommisset ofta utvecklat sig till ett mångsidigt
näringsföretag, där skogs- och jordbruket kombineras med olika förädlingsindustrier.
Ett sönderbrytande av en sådan ekonomisk enhet kan lätt få
till följd att driften ej kan fortsättas i rationella former och all man därför
får ett försämrat produktionsresultat. Även om egna industrier saknas, måste
för övrigt en splittring av ett större egendomskomplex minska förutsättningarna
för en rationell skötsel. Vid sidan av faran för en nedgång i produktionen
har man vidare att räkna med avsevärd risk för störningar på
sysselsättningsområdet och i fråga om utkomstmöjligheterna över huvud för
befolkningen i orten. Bankföreningen vill erinra, att det enligt vad som framgår
av betänkandet finnes exempel på att hela samhällsbildningar är för sin
utveckling och sitt bestånd beroende av den verksamhet som är knuten till
ett visst fideikommiss.

Arbetsmarknadsstyrelsen förklarar å andra sidan, att eventuella lokala
övergångssvårigheter av arbetsmarknadsmässig art i huvudsak torde kunna
lösas inom ramen av medel, som står till styrelsens förfogande.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms rådhusrätt, statskontoret,
länsstyrelsen i Stockholms län, lantbruksnämnden i Uppsala län, Uppsala
läns hushållningssällskap, Svenska naturskyddsföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Sveriges advokatsamfund och Svenska arbetsgivareföreningen
framhåller, att fideikommissinstitutet möjliggör en rationell jordbruksdrift.
Länsstyrelsen i Kristianstads län uttalar, att fideikommissen
för första gången på mycket länge börjar stå i samklang med tiden. Sveriges
lantbruksförbund anser, att fideikommissutredningen beträffande jordoch
skogsfideikommissen anfört vida starkare praktiska skäl för deras bestånd
än för en fullständig avveckling.

Den av utredningen påtalade olägenheten med fideikommissinstitutet, att
inskränkningarna i innehavarens dispositionsrätt
försvårar eller hindrar en ekonomisk anpassning efter nutida förhållanden,
är enligt Svea hovrätt ägnad att försvaga jordbruksfideikommissens ställning,
men denna omständighet får enligt hovrätten icke bortskymma det

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

faktum, att fideikommissinstitutet på grund av denna inskränkning utgjort
en i vissa avseenden ändamålsenlig form av egendomsförvaltning.

Justitiekanslersämbetet finner icke angivna skäl för fideikommissens upplösning
särskilt starkt. I själva verket förhåller det sig, som även utredningen
anför, på det sättet att föreskrivna inskränkningar i dispositionsrätten icke
tillämpas i tillnärmelsevis full utsträckning. Efter medgivande av Kungl.
Maj :t sker försäljning av fideikommissjord i ganska betydande omfattning,
och fideikommissinnehavare har sedan lång tid tillbaka stora möjligheter att
uppta lån mot säkerhet i fideikommissfastighet för investeringar av olika
slag. Justitiekanslersämbetets allmänna uppfattning såsom remissinstans i
fideikommissärenden är närmast den, att i allt fall de större fideikommissen
ligger väl framme i utvecklingen i fråga om bostadsbestånd, jordens hävd
och maskinutrustning.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, statskontoret, Sveriges advokatsamfund
och Sveriges lanthruksförbund finner inskränkningarna i dispositionsrätten
visserligen vara en icke oväsentlig nackdel beträffande jordbruksfideikommissen
men dock icke en så stor olägenhet, att den bör medföra fideikommissens
avveckling.

Gentemot vad utredningen anfört därom, att det förhållandet att fideikommissen
efter tillstånd av Kungl. Maj:t får intecknas och försäljas är ett avsteg
från fideikommisstanken, anför Skånska hgpoteksföreningen en avvikande
mening under åberopande, att vid fideikommissens tillkomst ingen
ordnad kreditgivning fanns samt alt kreditgivarna ofta hörde till ockrarnas
kategori.

Beträffande utredningens uttalande, att vissa fideikommissinnehavare till
följd av intecknings- och försäljningsförbudet är hårt ekonomiskt belastade
och att därför ett upprätthållande av fideikommisset framstår som ett konstlat
sammanhållande av egendomen, anför Sveriges advokatsamfund, att orsaken
till skuldsättningen icke är fideikommissinstitutionen som sådan utan
skattetrycket.

Vid remissbehandlingen har undantagslöst vitsordats, att fideikommissinstitutionen
spelat en betydande roll för bevarande av kulturvärd
e n. Hovrätten över Skåne och Blekinge anför detta som ett skäl mot fideikommissens
avskaffande och framhåller risken för att stora kulturvärden
i form av slott, herrgårdar, parker och samlingar skall gå förlorade.
Denna följd av den föreslagna avvecklingen framhålles även av Göta hovrätt,
Stockholms rådhusrätt, länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus och Skaraborgs
län, riksantikvarieämbetet, landsantikvarierna i Uppsala, Lund och
Örebro, styresmannen för Nordiska museet, Fideikommissariernas intresseorganisation,
Svenska bankföreningen, Svenska naturskyddsföreningen, Hallands
naturskyddsförening, Sveriges advokatsamfund och Svenska arbetsgivareföreningen.
Länsstyrelserna i Östergötlands och Malmöhus län förklarar
sig instämma i det särskilda yttrande, som inom fideikommissutredningen
avgivits av ledamoten Berthelson. Även hovrätten över Skåne och Blekinge

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

säger sig fästa stort avseende vid Berthelsons yttrande. Sistnämnda hovrätt
liksom länsstyrelsen i Uppsala län uttalar, att Skoklosters fideikommiss under
alla förhållanden bör bibehållas.

Till närmare motivering av sin ståndpunkt hänvisar riksantikvarieämbetet
till ett utlåtande den 10 januari 1940 av vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien
över det tidigare omnämnda, av justitierådet Sandström avgivna
avvecklingsförslagct. Enligt detta utlåtande finns bland fideikommissegendomarna
en grupp, som med jord, byggnader, inredning, arkiv och bibliotek
bildar ett sammanhållet helt och som måste räknas såsom nationella
minnesmärken, hos vilka det säregna och värdefulla just ligger i den bestående,
historiskt och traditionellt givna enheten. Ämbetet anför vidare.

Denna karakteristik träffar problemets kärnpunkt. Härtill kan fogas en
erinran om den betydelse för det svenska kulturlandskapet som de lantliga
slotts- och herrgårdsmiljöerna ha, med sin monumentala bebyggelse,
sina stora trädgårds- och parkanläggningar, sina långa alléer och sina ofta
traditionellt vårdade landskapspartier med insprängd bebyggelse av ålderdomlig
karaktär. Fideikommissen ha här varit särskilt traditionsbevarande,
i det att deras innehavare i allmänhet ägt större förståelse och bättre resurser
då det gällt att bevara den karakteristiska särarten inom störa sammanhängande
områden än vad som eljest varit vanligt. Genom det tvång, som
förelegat att sammanhålla ett jordbruksfidcikommiss, ha slutligen avstyckningar
undgåtts, varigenom denna strävan erhållit ett naturligt stöd. Vad
detta betytt som en allmän tillgång — alldeles bortsett från den kulturhistoriska
aspekten — icke minst i närheten av större tätorter, torde utan vidare
vara klart.

Det är sålunda ingen överdrift att påstå att de kulturvärden, som fideikommissen
representera, höra till de omistliga i vårt nationella kulturarv.
Det är fideikommissinstitutets speciella natur, som skapat dessa värden och
hittills hållit dem vid makt. Det är svårt att föreställa sig hur de skola kunna
bevaras om fideikommissen försvinna.

Det torde icke tillkomma riksantikvarieämbetet att närmare ingå på de
av utredningen anförda skälen för en avveckling av fideikommissen. Ämbetet
kan dock icke underlåta att understryka det faktum att sedan 1810 fideikommiss
i fast egendom ej kan instiftas. Fideikommissen tillhöra sålunda
ett avslutat skede i vår historia — och ha för övrigt även därigenom sitt
kulturhistoriska intresse. Antalet fideikommiss kan icke anses vara särskilt
stort. Några större allmänna olägenheter av att bibehålla dem torde
knappast kunna påvisas. Man frågar sig om icke vårt land har råd att bevara
den relikt av en äldre kultur som fideikommissen utgöra. I

I samband med en tidigare utredning av spörsmålet om en upplösning av
fideikommissen har förslag framkommit att bibehålla ett visst mindre antal
sådana egendomar, till vilka särskilt framträdande kulturvärden äro knutna.
Denna utväg att lösa frågan har icke vunnit beaktande. Att utvälja ett begränsat
antal fideikommiss, som skola bevaras, är för övrigt ytterst vanskligt.
Risk föreligger alltid att ur här aktuella synpunkter värdefulla anläggningar
bli ställda utanför. Framför allt skulle det i sådant fall bli omöjligt
att bevara en rad ur den allmänna miljöns och kulturlandskapets synpunkt
mycket betydelsefulla anläggningar, vilkas fortsatta bestånd icke torde
kunna garanteras på annat sätt än genom deras bibehållande som fideikommiss.
Fideikommissbandet påverkar i verkligheten hela kulturlandskapet i

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963 81

långt högre grad än genom att blott skydda manbyggnaden med trädgård
och park.

Styresmannen för Nordiska museet hänvisar till ett av honom den 10 januari
1940 över det Sandströmska avvecklingsförslaget avgivet utlåtande.
Däri anfördes bl. a., alt ett upphävande av fideikommissinslitutionen skulle
innebära, att det hand som nu sammanhåller ett stort antal lantegendomar
till enheter av jord och byggnader skulle upplösas samt att i ett mycket stort
antal fall risk därigenom uppstår för att byggnader av arkitektoniskt eller
kulturhistoriskt värde eller bådadera lösgöres från den garanti, som fideikommissegendomen
utgjort.

Svenska naturskyddsföreningen anför, att kulturella minnesmärken även
i gemene mans ögon har ett helt annat intresse, om de nedärvs och vårdas
släktled efter släktled än om de övergår till rent museala föremål. Föreningen
anser, att det för turister också är mycket mera intresseväckande alt få
gå igenom ett kulturminnesmärke, där representanter för släkten bor kvar,
än att få bese museala möbelsamlingar.

Natur vårdsfrågan har enligt Svenska naturskyddsföreningen ej
tillräckligt uppmärksammats av utredningen. Enligt föreningens uppfattning,
som dock ej bygger på någon systematisk genomgång fideikommiss för
fideikommiss, representerar markexploateringen, planering och skyddsåtgärderna
tillsammans så stora och svårbemästrade problem, att en särskild
inventering under jämförelse med uppgjorda översiktsplaner bör äga
rum och utredning verkställas om erforderliga lagstiftningsåtgärder. Den nu
gjorda utredningen kan icke anses tillfyllest och bör icke i befintligt skick
läggas till grund för lagstiftning. Föreningen anför vidare.

Det är känt, att fideikommissfastigheterna i olika delar av vårt land —
Skåne, Blekinge, Östergötland, Södermanland, Uppland, Västmanland — representerar
stora värden ur naturvårdssynpunkt genom att man i anslutning
till förnämliga kulturminnesmärken bevarat naturminnen liksom parker,
lövängar, hagmarker, ekbackar m. m. antingen för att bilda miljö till byggnadsbeståndet
eller för deras egen skull såsom kvarleva från äldre brukningsformer
med stora skönhets- och trevnadsvärden. Fideikommissen bildar
vidare ofta större sammanhängande komplex som icke blivit exploaterade
för sommarbebyggelse eller tätbebyggelse vare sig för fast eller tillfälligt
boende. De erbjuder till följd härav ej sällan ytterst värdefulla strövområden
och bildar på så sätt ett slags naturparker som ger kommunens eller
närbelägna tätorters befolkning tillfälle till rekreation. Erstaviks fideikommiss
söder om Stockholm ligger exempelvis som en naturlig fortsättning på
det av Stockholms stad ägda Nacka friluftsreservat och är av stor betydelse
för storstadsbefolkningens rekreationsmöjligheter. Det må vidare erinras
om alt innehavaren av Ängsö fideikommiss i Västmanland låtit fridlysa
större delen av fideikommissets marker som naturpark och frivilligt förbundit
sig att avstå från att upplåta mark för tät- eller glesbebyggelse. Fideikommissens
betydelse i detta hänseende har också uppmärksammats i det
översiktliga planarbetet. I regionplanen för Storstockholmsområdet har man
t. ex. räknat med att just Erstaviks fideikommiss men även andra fideikommiss
såsom östanå, Sandemar och Sundby på Ornö förblir orörda som na -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

turskyddsområden eller som betydande grönområden, rekreationsområden
för storstadens växande befolkning. Fideikommissinstitutionen har möjliggjort,
att sådana områden undgått att bli uppstyckade, och skyddat begärliga
strandområden och skärgårdar. Skulle fideikommissen i större utsträckning
kunna komma i fråga för bebyggelseexploatering, måste man söka andra
fria grönområden — naturskyddsområden — för att uppdela bebyggelsekoncentrationerna.
Det torde bli mycket svårt eller rent av omöjligt att finna
grönområden av motsvarande värde. Fideikommissens betydelse som värdefulla
planelement kan alltså icke nog understrykas.

Även ur rent naturvårdande synpunkter är fideikommissområdena många
gånger oersättliga med hänsyn till landskapsbild, fauna och flora. Viltstammen
har vårdats — t. ex. rådjuren under en kritisk period — och de relativt
störa arealerna har möjliggjort, att faunan kunnat trivas och utvecklas. Det
torde icke vara obefogat att påstå, att åtminstone de större fideikommissen,
alla jaktvårdsområden till trots, genom sin funktion som viltreservoarer kommit
alt utöva ett väsentligt inflytande på faunan i stora delar av vårt land.

Förslaget om fideikommissens avskaffande synes ej tillräckligt beakta
dessa viktiga förhållanden, och förslagets närmare innehåll ger anledning till
allvarliga farhågor för att de stora värden som fideikommissen ur naturvårdssynpunkter
representerar skall gå till spillo.

Ur de synpunkter föreningen har att företräda lorde det sålunda vara tydligt,
att fideikommissens avskaffande icke medför några fördelar utan i
stället är förenat med uppenbar risk för motsatta verkningar.

Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté instämmer i Svenska naturskyddsföreningens
synpunkter och förklarar sig icke kunna godtaga utredningens
förslag till upphävande av fideikommissinstitutet.

Skånes naturskyddsförening anför, att en avveckling av fideikommissen
varken är önskvärd eller lämplig ur naturskyddssynpunkt. Man kan svårligen
tänka sig en åtgärd, som skulle innebära ett allvarligare hot mot
omistliga delar av den skånska naturen. Liknande synpunkter framföres av
Skånska jägaresällskapet.

Länsstyrelsen och länsarkitekten i Stockholms län uppger, att på flera
ställen i länet har förekomsten av fideikommiss lett till att betydande markområden
ännu icke blivit exploaterade, ehuru de är belägna i trakter, där
stark byggnadsverksamhet råder. Detta sägs ha på sina håll medfört, att
angränsande mark blivit intensivt utnyttjad för bostadsbebyggelse. Därvid
har en god balans i större plansammanhang ändå kunnat bevaras, emedan
fideikommissets mark icke får bebyggas. Liksom Svenska naturskyddsföreningen
pekar dessa remissorgan på den roll Erstaviks, östanå, Sandemar
och Sundby fideikommiss spelar i detta sammanhang.

Även hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms rådhusrätt, länsstyrelsen
i Malmöhus län, skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län och Sveriges
lantbruksförbund framhåller, att olägenheter kan befaras uppstå från
naturskyddssynpunkt vid en avveckling av jord- och skogsfideikommissen.

Beträffande den föreslagna lagstiftningens inverkan från kreditsynpunkt
framhåller Sveriges allmänna hypoleksbank samt Skånska hypoteksföreningen,
att det, om nuvarande inteckningsregler skall gälla, kom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

mer att bli både dyrbart och arbetskrävande, när inteckningssäkerheten för
lideikommisslånen skall uppdelas på flera belåningsobjckt. Dessa remissorgan
uttalar även, att ett sönderbrytande av den naturliga enhet som skog
och jord utgör måste från kreditsynpunkt få en negativ verkan, om det sker
på det sätt utredningen föreslagit. Kreditvärdet på delarna tillhopatagna blir
mindre än kreditvärdet på den ursprungliga enheten. Någon risk för att nuvarande
inteekningssäkerhet skall visa sig otillräcklig för hypotekslånen
föreligger dock knappast enligt dessa remissorgan.

Vid en närmare avvägning av skälen för och emot en avveckling
av fideikommissen enligt utredningens förslag konstaterar
länsstyrelsen i Stockholms län sammanfattningsvis, att övervägande skäl talar
för en avveckling inom rimlig tid, medan däremot Svenska naturskyddsföreningen
för sin del uttalar, att fördelarna med fideikommissinstitutionen
överväger nackdelarna. Sveriges advokatsamfund framhåller, att fideikommissinstitutionen
har gamla anor och betydande fördelar av social, ekonomisk
och kulturell art samt att dess förankring i svenskt rättsliv framgår av
den motvillighet mot reformer, som visat sig under det sista århundradet.
Detta leder till att stor varsamhet bör iakttagas och att en avveckling bör
ske endast om skälen för en sådan väger avsevärt tyngre än skälen mot. Så
är emellertid enligt samfundet icke fallet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge sammanfattar sin ståndpunkt sålunda.

\ id en avvägning av de skäl som sålunda talar för och emot en avveckling
av fideikommissen måste beaktas att de principiella skälen för en avveckling
uppenbarligen har minskat i betydelse. Det kan anses att skälen mot,
främst hänsyn till den kulturhistoriskt värdefulla egendomen, tvärtom har
ökat i betydelse. Det sker ändå en så betydande värdeförstörelse på detta
område i det moderna samhället att man icke i onödan bör skärpa riskerna
härför. Vår egen tid har i detta avseende ett ansvar mot kommande generationer.
Fideikommissinstitutionen är, om än principiellt otidsenlig, icke besynnerligare
än att vi kan ha råd att behålla den. En avveckling nu kan medföra
att man i en framtid får anledning att anklaga vår generation för en
onödig och onyttig värdeförstörelse.

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar, att ställningstagandet bör göras mera
beroende av praktiska överväganden än av uniformitetsbetonade önskemål.
Även överståthållarämbetet, arrendenämnderna i Blekinge, Kristianstads,
Malmöhus och Hallands läns hushållningssällskaps områden, Skånes
jordägareförbund, Fideikommissariernas intresseorganisation, Riksförbundet
Landsbygdens folk, Skånska hypoteksföreningen, Sveriges lantbruksförbund
och Svenska arbetsgivareföreningen skjuter de praktiska skäl, som enligt
dessa remissorgan talar emot en avveckling, i förgrunden.

Länsstyrelsen i Örebro län anför, att de ideella och principiella skäl som
talar för en avveckling i och för sig väger över men anser sig vid en bedömning
av förslaget i dess helhet kunna konstatera, att utredningen icke lyckats
med att i fideikommissinstitutionens ställe sätta något som hindrar de

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

naturliga ekonomiska enheternas sönderfallande. Liknande uttalande göres
av Småbrukarnas riksförbund.

Även andra remissorgan ger såsom i fortsättningen närmare skall framgå
uttryck för uppfattningen, att utredningen icke förmått anvisa en framkomlig
väg att undvika menliga följder av en generell avveckling. Detta förhållande
framstår för många som ett avgörande skäl mot den föreslagna avvecklingen.
Sålunda uttalar länsstyrelsen i Uppsala län, att utredningen visar,
att fideikommissinstitutionen främjar mycket betydelsefulla allmänna
intressen, såväl kulturella som näringsekonomiska och sociala. Förutsättningen
för en avveckling synes därför böra vara, att man verkligen kan
åstadkomma en tillfredsställande ordning för framtiden genom vilken på betryggande
sätt kan tillvaratagas de allmänna intressen, som hittills åtnjutit
skydd genom fideikommissen. I detta hänseende är de olika åtgärder utredningen
föreslår i väsentliga delar icke sådana, att de enligt länsstyrelsens
mening kan godtagas. Överståthållarämbetet uttalar, att utredningen
genom den föreslagna särlagstiftningen till väsentlig del synes ha ryckt undan
grunden för sitt eget förslag. Liknande uttalanden göres av justitiekanslersämbetet,
länsstyrelsen i Skaraborgs län, arrendenämnderna i Blekinge,
Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs och Skaraborgs läns hushållningssällskaps
områden, Riddarhusdirektionen, Fideikommissariernas intresseorganisation,
Svenska arbetsgivareföreningen, överlantmätaren i Skaraborgs
län, Skånska hypoteksföreningen samt Mälarprovinsernas hypoteksförening.
I

I ett stort antal remissyttranden framhålles, att fördelar och olägenheter
varierar vid en avveckling av olika slag av fideikommiss.
De invändningar som framföres mot en avveckling avser väsentligen jordoch
skogsfideikommissen. Många remissorgan, som avstyrker en generell avveckling,
sätter i fråga, huruvida icke avveckling kan ske av företrädesvis
sådana fideikommiss, som icke innefattar störa jord- eller skogsegendomar.
På andra håll ifrågasättes en avveckling även av mindre jord- och skogsfideikommiss.
Vissa av remissorganen förordar en obligatorisk avveckling,
andra en avveckling endast på yrkande av vederbörande intressenter.
I vissa fall är man icke främmande för en frivillig avveckling
även av de större jord- och skogsfideikommissen. Flera remissorgan föreslår
en avveckling i varje fall av de atypiska fideikommissen.

De remissorgan som, oaktat de icke tillstyrkt utredningens förslag, ifrågasätter
en avveckling begränsad till ett eller flera slag av fideikommiss eller
en frivillig avveckling är justitiekansler sämbetet, hovrätten över Skåne och
Blekinge, Stockholms rådhusrätt, statskontoret, lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands,
Malmöhus och Örebro län, Fideikommissariernas intresseorganisation, Riksförbundet
Landsbygdens folk, Småbrukarnas riksförbund, Svenska bankföreningen,
Svenska naturskyddsföreningen, Sveriges advokatsamfund,
skogsvårdsstyrelserna i Örebro och Kronobergs län, lantbruksnämnden i

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1063

Uppsala län, Uppsala läns hushållningssällskap, Skånes jordägareförbund
och Mälarprovinsernas hypoteksförening. Justitiekanslersämbetet anför, att
den utvägen måhända kan väljas att genom administrativa och andra åtgärder
främja en frivillig försäljning av de mindre och medelstora lantfideikommissen,
varefter en upplösning av de därigenom bildade kapitalfideikommissen
skulle kunna äga rum. Länsstyrelsen i Skaraborgs län ifrågasätter,
om det kan anses lämpligt med en så radikal avveckling som utredningen
föreslagit och om ej en mjukare avveckling med beaktande av de högst
skiftande förhållandena hos de olika fideikommissen skulle vara möjlig att
genomföra.

Även bland de remissorgan, som i huvudsak tillstyrkt utredningens förslag,
diskuteras frågan om en frivillig avveckling. Sålunda anför länsstyrelsen
i Älvsborgs län, att med tanke på att de skilda fideikommissen uppvisar
betydande olikheter sinsemellan många skäl talar mot införande av generella
regler för avvecklingen. Vidare bör man enligt länsstyrelsen icke underskatta
släktintressenternas vilja och förmåga att själva åstadkomma en
lämplig avveckling. Länsstyrelsen hävdar därför den uppfattningen, att i lagen
om avveckling av fideikommiss bör inskrivas, att de åtgärder, som utredningen
i berörda avseenden föreslagit, icke skall få vidtagas, förrän det
visat sig omöjligt att frivilligt åstadkomma en acceptabel lösning av problemen.

Vad utredningen anför till stöd för en generell lagstiftning leder enligt
länsstyrelsen i Stockholms län till den slutsatsen, att generella regler för
avveckling bör lagfästas men att möjlighet bör beredas intressenterna att i
större eller mindre omfattning erhålla dispens, därest synnerliga skäl kan
åberopas till stöd för undantag från de generella föreskrifterna. Länsstyrelsen
föreslår, att i avvecklingslagen infogas bestämmelse enligt vilken Kungl.
Maj:t skall på därom gjord ansökan äga meddela sådan dispens. Hovrätten
över Skåne och Blekinge anser skäl tala för att i stället för en upplösning av
fideikommissen enligt generella i lagen angivna regler tillägga Kungl. Maj:t
befogenhet att i särskilda fall fatta beslut om avveckling av fideikommiss.

Svea hovrätt förordar däremot en generell avveckling trots de fördelar,
som är förbundna med att bärkraftiga jordbruksfideikommiss sammanhålles.
Hovrätten anför vidare, att de olägenheter, som fideikommissbandets
upplösning i och för sig skulle kunna medföra genom att äventyra dessa
fördelar, påkallar särskilda åtgärder till skydd för de hotade intressena. Alt
fördenskull undantaga dessa fideikommiss från en avveckling synes dock
ej böra komma i fråga. En sådan anordning skulle leda till att den anomali,
som fideikommissinstitutet numera måste anses innebära, blev ytterligare
accentuerad genom att den privilegierade arvsföljden och den inskränkta
dispositionsrätten begränsades till ett fåtal fall, som vart och ett omfattade
stora och värdefulla egendomskomplex.

Problemet, huruvida ett upphävande av fideikommissen kan anses strida
mot vissa allmänna lagstiftningsprinciper, diskute -

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1963

ras av flera remissorgan. Stockholms rådhusrätt hänvisar vid sitt avstyrkande
av utredningsförslaget särskilt till frågan om lagstiftningens retroaktiva
verkan. Vad utredningen framhållit om att den vid lagens ikraftträdande
sittande innehavaren lämnas oförkränkt i sin rätt och att de som står i tur
att tillträda fideikommisset ännu icke förvärvat någon rätt därtill samt att
en avveckling därför icke innebär att deras rättsläge försämras, finner rådhusrätten
pressat. Att lagstiftaren funnit även personer tillhörande sistnämnda
kategori ha ett intresse förtjänt av skydd, framgår enligt rådhusrätten
exempelvis av innehållet i 12 kap. 10 § ärvdabalken och 18 kap. 4 §
femte punkten föräldrabalken. Även om stiftaren av fideikommisset rent
formellt icke kan tillskyndas någon rättskränkning genom att fideikommisset
avvecklas, synes det rådhusrätten likväl, att vad denne förordnat genom
en lagligen upprättad och i vissa fall av Kungl. Maj :t fastställd stiftelseurkund
icke bör rubbas, såvida icke de beslående förhållandena kan anses innebära
påtagliga olägenheter från allmän eller enskild synpunkt.

Frågan om testamentes orubblighet behandlas även av riksantikvarieämbetet,
som uttalar, att det alltid torde ha betraktats som en fundamental
rättsprincip i vårt land att testamentariska dispositioner av enskild egendom
icke utan tvingande skäl får rubbas. Det synes ämbetet, att ett upphävande
av fideikommissinstitutet skulle strida mot denna regel.

Sveriges advokatsamfund gör en ingående bedömning av avvecklingsfrågan
med utgångspunkt från såväl principen, att civillag icke får ha retroaktiv
verkan, som spörsmålet om testamentes orubblighet. Samfundet anser
sig kunna i princip ansluta sig till den av utredningen uttalade åsikten, att
en lagstiftning om avveckling av fideikommissen icke strider mot grundsatsen
om förbud mot retroaktiv civillagstiftning, under den av utredningen
angivna förutsättningen att den vid lagens ikraftträdande sittande innehavaren
lämnas oförkränkt i sin rätt. Såsom en ytterligare förutsättning uppställer
dock samfundet det villkoret, att icke heller någon annan, som har
ett sådant intresse av fideikommissets fortbestånd att det skäligen bör beaktas
i förevarande sammanhang, lider skada genom avvecklingen. Samfundet
syftar härvid särskilt på sådana släktmedlemmar, som på grund av
fideikommissurkundens bestämmelser eller andra förordnanden eller sedvana
från fideikommisset åtnjuter förmåner, vilkas fortbestånd kan äventyras
genom avvecklingen, ävensom på arrendatorer och andra nyttjanderättshavare,
nuvarande och förutvarande anställda, m. fl. Däremot anser samfundet
i likhet med utredningen, att successorerna ej skall medtagas i denna
personkrets. Dessa kan nämligen knappast anses ha förvärvat någon rätt,
som skulle kunna anses kränkt genom avvecklingen. Ehuru samfundet således
anser sig kunna vitsorda tillåtligheten av en lagstiftning om avveckling
från synpunkten av den nu behandlade rättsprincipen, anser samfundet
det likväl på annan grund ytterst tveksamt, om sådan lagstiftning är
tillåtlig. Vad som föranleder denna tveksamhet är den i rättsligt hänseende
stora likheten mellan fideikommiss och vissa familjestiftelser. Samfundet
hänvisar till att resultatet av utredningens försök till närmare bestämning

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

av fideikommissbegreppet har blivit, att vissa familjestiftelser skall behandlas
på samma sätt som fideikommiss och således avvecklas enligt den föreslagna
lagen. Samfundet anför vidare.

De stiftelser som här avses är i första hand sådana som visserligen är giltiga
enligt den vid deras tillkomst gällande lagen men som skulle ha varit
en nullitet, om det i testamentslagen (numera ärvdabalken) stadgade förbudet
mot perpetuella fideikommiss skulle ha varit tillämpligt på dem.
( Det bör observeras att enligt 5 § i testamentslagens promulgalionslag, som
även efter ärvdabalkens tillkomst är gällande, nämnda förbud icke drabbar
ett före 1931 upprättat testamente, även om testator skulle avlida först efter
1930 års utgång.) En familjestiftelse av nu angivet slag, som således alltsedan
sin tillkomst varit fullt giltig utan hinder av nämnda fideikommissförbud,
måste dock i likhet med andra stiftelser betraktas som en juridisk
person med en såväl i förhållande till stiftaren som till nuvarande och framtida
destinatärer fullt självständig ställning. Att genom en ny civillag avveckla
en sålunda på sin lid lagligen tillkommen och alltjämt bestående juridisk
person är dock enligt styrelsens mening ägnat att väcka betänkligheter.
Till jämförelse må erinras om att det vid tillkomsten av exempelvis de
nya aktiebolags- och föreningslagarna icke ens ifrågasattes att dessa nya lagar
skulle inverka på giltigheten av de bolags- resp. föreningsbildningar som
skett enligt tidigare gällande lagstiftning.

Den ovan åsyftade nära överensstämmelsen mellan fideikommiss och de
familjestiftelser som enligt utredningens förslag skall likställas med fideikommissen
i avvecklingshänseende har enligt styrelsens mening till följd
att de betänkligheter som enligt vad nyss sagts föreligger mot en avveckling
av nämnda stiftelser även gör sig gällande i fråga om avvecklingen av
fideikommissen. Styrelsen är visserligen väl medveten om att överensstämmelsen
mellan de båda rättsinstituten brister däri att fideikommisset icke
såsom stiftelsen är en juridisk person, men de överensstämmelser i övrigt
som föreligger mellan fideikommiss och ifrågavarande familjestiftelser och
som föranlett utredningen att jämställa dem i avvecklingshänseende, måste
givetvis ha till följd att tveksamheten i fråga om tillåtligheten av en avveckling
lagstiftningsvägen av nämnda stiftelser vidlåder även frågan om fideikommissavvecklingens
tillåtlighet. Särskilt måste här beaktas att de ifrågavarande
familjestiftelserna utgör endast en »annan juridisk form» för tillgodoseende
av fideikommissändamålet, och det torde ibland vara en ren tillfällighet,
om den ena eller andra formen valts. En enhetlig bedömning av
frågan om avvecklingens tillåtlighet, antingen fråga är om familjestiftelse
eller fideikommiss, synes därför vara icke blott motiverad utan även ofrånkomlig.

Styrelsen är icke beredd att taga någon bestämd och slutgiltig ståndpunkt
till frågan om den föreslagna lagstiftningen av nu angivna skäl kan anses
vara tillåtlig. Ett dylikt ståndpunktstagande skulle nämligen fordra en synnerligen
vidlyftig rättsvetenskaplig undersökning. Med det anförda har styrelsen
endast velat uttala tveksamhet i fråga om avvecklingens tillåtlighet
ur rättslig synpunkt.

Hovrätten över Skåne och Blekinge förklarar sig icke ha någon erinran
mot vad utredningen anfört om de principiella möjligheterna att genom lag
fatta beslut om fideikommissens avveckling.

Svea hovrätt anser, att principen att civillag icke får erhålla tillbakaverkande
kraft icke hindrar en avveckling och erinrar till jämförelse om att en

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

person, som enligt den legala arvsordningen har att vänta ett arv, kan få
denna förväntan stäckt genom en ny arvslagstiftning. Så skedde både år
1845, då den större arvslotten för manliga arvingar borttogs, och år 1928,
då kusiner och mera avlägsna släktingar uteslöts från arv. Enär fideikommissförordnandena
anknyter till vissa släktskapsförhållanden och är avsedda
att gälla för obegränsad tid, innebär de enligt hovrätten i realiteten
att en särskild arvsföljd tillskapats för viss egendom. Den förväntan, som
grundas på en dylik fideikommissarisk arvsföljd, finner hovrätten rimligtvis
icke kunna påräkna större garanti än den som bygger på den legala arvsordningen.
En annan sak anser hovrätten vara att, såsom utredningen framhållit,
billighetsskäl i viss utsträckning påkallar hänsynstagande till förväntningar
att få tillträda fideikommiss. Förutsättningen för att ifrågavarande
princip icke skall hindra en avveckling är dock, alt avvecklingen genomföres
på sådant sätt, att den som redan tillträtt ett fideikommiss icke
får sin ställning försämrad.

Sättet för avvecklingen

Tidpunkt och fördelning av egendomen

I fråga om tidpunkten för avvecklingen intar Stockholms rådhusrätt
och överståthållarämbetet en från utredningen avvikande ståndpunkt.
Rådhusrätten anser, att vad i betänkandet anförts om skäligheten av att
näste efterträdaren tillgodoses i vissa fall kan göra sig gällande med samma
styrka beträffande därefter följande successorer, därest sådana finns vid
lagens ikraftträdande. Rådhusrätten ifrågasätter därför, om icke en rättvisare
lösning kunde ernås genom att — i anslutning till äldre förslag — uppskjuta
tiden för avvecklingen till den tidpunkt, då ingen före lagens ikraftträdande
född successor längre finns, överståthållarämbetet påpekar, att de
nuvarande innehavarnas ålder är starkt varierande. I de fall, då innehavaren
uppnått hög ålder och efterträdaren måhända redan under lång tid faktiskt
omhänderhaft egendomens skötsel, framstår regeln om obligatorisk avveckling
vid innehavarens frånfälle som otillfredsställande. Det kunde enligt ämbetet
vara skäligt, att efterträdaren finge tillträda fideikommisset, om han vid
ikraftträdandet av en avvecklingslag uppnått myndig ålder, eller också kunde
frågan, om avveckling bör ske vid innehavarens eller efterträdarens död,
göras beroende av innehavarens ålder. Detta senare anser ämbetet kunde ske
genom en bestämmelse av innehåll att, då den som vid tiden för lagens ikraftträdande
är innehavare av fideikommisset avlider, fideikommisset skall upphöra
endast om han vid sagda tidpunkt icke hade uppnått en ålder av förslagsvis
femtio år; i annat fall skulle med avvecklingen anstå, till dess den
avlider, som efter nämnde innehavare är närmast berättigad att tillträda
egendomen.

Beträffande den av utredningen under 3 § i förslaget till avvecklingslag
förordade regeln att, om fideikommisset tillfallit innehavaren efter utgången

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

av år 1955 av annan anledning än förutvarande innehavarens död och denne
lever vid lagens ikraftträdande, fideikommisset skall upphöra vid dennes
död anför Svea hovrätt.

Under förutsättning att avståendet är rättsligen giltigt, medför den föreslagna
undantagsbestämmelsen, att den som tillträtt ett fideikommiss under
nyssnämnda tid kommer att lida inskränkning i sin lagligen förvärvade rättsställning
genom en lagstiftning som trätt i kraft efter förvärvet. Bestämmelsen
har således retroaktiv verkan och innefattar därmed ett avsteg från den
tidigare berörda, allmänt vedertagna principen i vår lagstiftning, att civillag
icke tår givas tillbakaverkande kraft. Visserligen saknas icke enstaka exempel
på att denna princip har frångåtts, men då har det förelegat särskilt
kraftiga skäl för att medge retroaktivitet. Belysande för hur man i allmänhet
sett på frågan om undantag från principen synes vara 1936 års arrendeiagsutrednings
uttalande, att undantag torde få anses befogade när det gäller
ati tillgodose viktiga allmänna intressen och den enskildes rätt icke genom
åtgärden lider något egentligt förfång (SOU 1938: 38 s. 280 f).

Då det gäller att avgöra, om dylika förutsättningar för en undantagsbestämmelse
föreligga i här avsedda fall, vill hovrätten först framhålla att
det synes tveksamt, om det kan betraktas som ett viktigt allmänt intresse att
törhindra dröjsmål med avveckling av fideikommiss. Så kunde möjligen vara
iallet, om avstående av fideikommiss i syfte att fördröja avveckling mera allmänt
förekommit eller kan förväntas bli vanligt förekommande innan en
avvecklingslag trätt i kraft. Hovrätten har sig icke bekant, i vilken utsträckning
avstående i sådant syfte redan kan ha förekommit, och rörande den
framtida utvecklingen lärer det vara svårt att uttala sig. För övrigt kan ju
avstående äga rum även av annan anledning än den nu angivna. En innehavare,
som av ålderdomsskäl eller andra orsaker icke längre vill sköta sitt
fideikommiss, kan på grund därav ha överlåtit det till efterträdaren. Den
föreslagna undantagsbestämmelsen skulle bli tillämplig även på sådana fall,
som ju icke direkt ha åsyftats.

Beträffande den av utredningen anförda omständigheten, att ett avstående
skulle kunna medföra förändring i avseende å egendomens fördelning, synes
det knappast vara ett allmänt intresse av större vikt att förhindra detta.

De av utredningen anförda skälen för den föreslagna undantagsbestämmelsen
förefalla således enligt hovrättens mening icke synnerligen starka.
Avgörande för frågan om bestämmelsen bör lagfästas eller ej, bör emellertid
vara de följder den skulle ha för vederbörande fideikommissinnehavare. Det
torde nämligen vara obestridligt, att den rättsliga och ekonomiska förändring,
som skulle drabba en innehavare genom att fideikommisset efter hans
tillträde bleve avvecklat, lätt skulle kunna lända till ganska väsentligt förfång
för honom.

På grund av vad sålunda anförts avstyrker hovrätten, att den föreslagna
undantagsbestämmelsen upphöjes till lag.

På väsentligen samma grund avstyrkes bestämmelsen av jnstitiekanslersämbetet,
Göta hovrätt, Stockholms rådhusrätt, statskontoret, överstäthållarämbetet,
lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs, Blekinge,
Älvsborgs, Örebro och Västmanlands län, Fideikommissariernas intresseorganisation,
Svenska bankföreningen, Sveriges advokatsamfund, Sveriges
lantbruksförbund, Svenska arbetsgivareföreningen, lantbruksnämnden i
Uppsala län, Uppsala läns hushållningssällskap, lantbruksnämnden i Blekinge,
Blekinge läns hushållningssällskap och Skånes jordägareförbund.

Hovrätten över Skane och Blekinge finner det visserligen uppenbart, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

av de skäl som utredningen angivit någon likartad regel kan vara behövlig,
men framhåller, att regeln kan drabba även lojala fall, då den nye innehavaren
särskilt utbildat sig för uppgiften. Stadgandet synes enligt hovrätten
böra begränsas t. ex. så, att det icke blir tillämpligt, om den förre innehavaren
vid överlåtelsen fyllt 65 år.

Länsstyrelsen i Hallands län har icke något annat att erinra mot bestämmelsen
än att tidsgränsen måhända borde framflyttas, så att den närmare
anknyter till tidpunkten för framläggandet av utredningens förslag.

Utredningens förslag angående fördelning av egendomen godtages
i allt väsentligt av remissorganen. Göta hovrätt och Stockholms rådhusrätt
uttalar dock att man, om en generell avveckling skall ske, skulle
kunna överväga alt sammanhålla egendomarna genom att överföra dessa till
för ändamålet bildade stiftelser med syfte att tillgodose medlemmar av den
eller de släkter stiftaren önskat gynna.

Länsstyrelsen i Uppsala län förmenar, att utredningen icke framlagt en
övertygande motivering för sin ståndpunkt, att reglerna om giftorätt icke bör
tillämpas på den del av egendomen, som ej utgör efterträdareandel. Sveriges
advokatsamfund delar däremot utredningens uppfattning härutinnan och
ifrågasätter till och med om ej de skäl, som utredningen anfört mot att tillerkänna
maken eller makan giftorättsandel i fideikommissegendomen, bör
medföra att i nu åsyftat fall äktenskapsförord icke skall gälla nämnda egendom.

Sveriges advokatsamfund påpekar även, att en följd av att fideikommissegendomen
och innehavarens privata egendom utgör skilda förmögenhetsmassor
blir, att bröstarvingar äger rätt till laglott i fideikommissegendomen
oberoende av storleken av den lott, som de erhåller i den privata egendomen.
Detta synes leda till att om successorn är innehavarens bröstarvinge och ytterligare
en eller flera bröstarvingar finns, fideikommissegendomen efter
avveckling alltid kommer att ägas av två eller flera, såvida icke successorn
utlöser den eller de övriga delägarna. I det fall att successorn icke är bröstarvinge,
uppkommer samma situation, även om endast en bröstarvinge finns.
I åtskilliga fall kan det dock enligt samfundets mening från såväl allmän
som enskild synpunkt vara av värde, om egendomen även efter avvecklingen
innehas av endast en person. Samfundet ifrågasätter därför, om icke bröstarvinge,
som ej är efterträdare, bör vara skyldig att i första hand taga lott
i innehavarens privata egendom för täckning av sin laglott i såväl sistnämnda
egendom som fideikommissegendomen. Endast om den privata egendomen
icke skulle förslå härtill, skulle således bröstarvingen äga rätt till
del i fideikommissegendomen.

Förmåner

De föreslagna bestämmelserna om rätt till andra förmåner än
pensioner lämnas utan erinran med undantag för ett par remissorgan.

Sveriges advokatsamfund föreslår, att vad som enligt 10 § första stycket
i den föreslagna avvecklingslagen gäller beträffande förmåner, som utgår

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

enligt fideikommissurkunden eller därpå grundat förordnande, skall gälla
även andra förmåner, som vid fideikommissets upphörande redan börjat
utgå eller enligt tidigare tillämpad sedvana skulle ha utgått i framtiden.
De här åsyftade förmånerna torde enligt samfundet mestadels betraktas som
en kompensation för att vederbörande icke kommit i åtnjutande av del i
fideikommissegendomen och ej heller framdeles får någon rätt till egendomen
eller del därav.

Svenska bankföreningen framhåller, att en sådan inskränkning i ägarens
förfoganderätt, som föreslås i 12 § förslaget till avvecklingslag, innebär allvarlig
fara både för handeln med fastigheter och för fastighetskrediten.
Denna fara finner föreningen vara desto mera framträdande som det faktum,
att ett rättsligt förfogande över en fastighet förklaras ogiltigt, kan
medföra rättsförlust icke endast för medkontrahenten utan också för alla
andra, som härleder rätt från honom. Utredningen har hänvisat till att motsvarande
bestämmelser redan finns i den allmänna arvslagstiftningen. Det
dr emellertid att märka, att då dessa bestämmelser först infördes lagstiftaren
fann det nödvändigt att vidtaga särskilda åtgärder till skydd för tredje
man. Detta skedde i den formen, att i 11 och 18 §§ lagfartsförordningen
stadgades att, om ägarens rätt att överlåta eller med inteckning belasta
egendomen är inskränkt genom annans på testamente grundade rätt att
nyttja egendomen, anteckning därom skall göras i lagfartsbevis och lagfartsbok.
För den händelse utredningens nu ifrågavarande förslag finnes böra
genomföras hemställer bankföreningen, att nämnda stadganden i lagfartsförordningen
kompletteras så, att de kommer att omfatta även fall, då nyttjanderätten
grundas på fideikommissurkund eller med stöd av sådan urkund
meddelat förordnande.

Vad därefter beträffar förmåner av fideikommissegendomen i form av
pensioner har icke från något håll erinran framförts mot utredningens
förslag i fråga om rätt till pension, som utgår när fideikommisset upphör
(11 § första stycket). Utredningens förslag att genom särskilt stadgande
(11 § andra stycket) tillerkänna anställda på fideikommissen rätt till pension,
som intjänats men ej börjat utgå vid tidpunkten för avvecklingen, avstyrks
däremot av samtliga remissorgan som yttrat sig härom med undantag
av Svea hovrätt, som anför.

Under förutsättning, att fideikommissens arbetstagare, såsom utredningen
angivit, icke kunnat göra några pensionsanspråk gällande, därest de slutat
sin tjänst före pensionsåldern, synes det hovrätten något tveksamt, hur
långt lagstiftningen bör gå, då det gäller att tillgodose de arbetstagare, som
ännu äro i tjänst, när avvecklingen inträffar. Hovrätten delar utredningens
uppfattning, att de arbetstagare, som nödgas lämna sina anställningar på
grund av avvecklingen, ha ett berättigat anspråk på skydd. Vad som föranlett
tvekan, är den omständigheten att bestämmelsen får tillämpning även i de
fall, då arbetstagares anställning upphör före hans pensionsålder av annan
orsak än avvecklingen. De skäl, som åberopats för bestämmelsen, motivera
knappast säkerställande av pensionsanspråk i dessa fall. Detta kunde
i och för sig utgöra anledning till att söka införa en begränsning i bestäm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

melsen, så att den komme att omfatta endast de fall som direkt åsyftats.
Det skulle emellertid säkerligen ofta bli svårt, för att icke säga omöjligt,
att avgöra om upphörandet av en anställning förorsakats av avvecklingen
eller ej. En på antytt sätt begränsad bestämmelse skulle följaktligen bli svårtillämpad
och antagligen dessutom inbjuda till onödiga rättstvister. Med
hänsyn till vad sålunda anförts har hovrätten slutligen kommit till det resultatet,
att bestämmelsen bör godtagas, trots att den synes ha erhållit en
något större räckvidd än avvecklingen egentligen ger anledning till.

Vid detta ställningstagande till bestämmelsen om säkerställande av pension
åt arbetstagare, som vid tiden för fideikommissets upphörande ännu
stå kvar i tjänst, har hovrätten utgått från att den börda, som genom säkerställandet
lägges på egendomen, icke kommer att över hövan belasta denna.
För hovrätten har det emellertid icke varit möjligt att på grundval av det
material utredningen framlagt bilda sig någon uppfattning om hur betungande
dessa ekonomiska förpliktelser komma att bli. Det torde finnas anledning
att vid överarbetningen av förslaget närmare undersöka den saken.
Skulle det därvid visa sig, att belastningen blir alltför tung, kan pensionsfrågan
komma i ett annat läge.

Även Göta hovrätt påpekar, att av betänkandet icke framgår hur betungande
en sådan förpliktelse kan bli samt framhåller, att motsvarande
skydd ej finns för andra anställda. Dessa båda synpunkter utvecklas närmare
av hovrätten över Skåne och Blekinge.

Det torde stå i överensstämmelse med vedertagna rättsprinciper, att pensionsrätt
kan föreligga även utan uttryckligt avtal därom. Ifall en arbetsgivare
under en följd av år utan avtal regelmässigt utbetalt pensioner till
vissa anställda och deras efterkommande, får man i allmänhet utgå ifrån
att jämställd personal som fortfarande kvarstår i tjänst har en pensionsrätt
grundad på tyst förutsättning mellan parterna. Såsom utredningen uttalar,
fordras det dock att den anställde står kvar i tjänst till pensionsåldern.
Om arbetstagaren slutar sin anställning i förtid, är han icke berättigad att
utfå den del av pensionen som får anses belöpa på anställningstiden, den
del som är intjänad. Något sådant kan icke anses innefattat i en eventuell
tyst överenskommelse. Pensionen är alltså icke oantastbar. Det kan väl anföras
skäl för att pensioner i största utsträckning bör vara oantastbara;
pensioners oantastbarhet är emellertid i fråga om anställda i enskild tjänst
icke lagfäst eller eljest vedertagen. Under sådana förhållanden kan det icke
anses vara principiellt riktigt att lagfästa denna princip beträffande endast
en viss grupp av enskilt anställda, nämligen anställda vid fideikommiss
som har avvecklats.

Dessa anställda skulle erhålla en förmån som de för närvarande icke har
— och som andra enskilt anställda icke har eller får. De sociala skäl som
åberopas i betänkandet för detta arrangemang — vid de fideikommiss som
upphör i början av awecklingslagens giltighetstid kan det finnas anställda
som med hänsyn till åldern ej får del av den allmänna tilläggspensionen
eller i varje fall får endast smärre belopp — har giltighet även för andra
enskilt anställda, vilkas anställning utan deras egen förskyllan kan komma
att upphöra före pensionsåldern. Utredningen förmodar att många av de
anställda vilkas pensioner enligt förslaget skulle göras oantastbara kommer
att fortsätta sina anställningar på den förutvarande fideikommissegendomen
— något som skulle innebära att någon väsentligt ökad börda å
egendomen icke uppstår genom förslaget. Denna förmodan förefaller något
löst grundad. Enligt den föreslagna avvecklingslagen skall egendomen delas

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

mellan successorn och arvingarna och tillfalla dem med äganderätt. Redan
därigenom kommer en splittring av egendomen till stånd; av naturliga skäl
kan man räkna med att egendomen snart ytterligare splittras och kommer
i flera ägares händer. Därigenom minskar förutsättningarna för att de anställda
kommer att i en framtid behålla sina sysselsättningar på den förutvarande
fideikommissegendomen.

Att motsvarande skydd icke finns för andra anställda åberopas även av
överståthållarämbetet. Sveriges advokatsamfund påpekar, att den anställde
till följd av den föreslagna bestämmelsen blir bättre ställd än han skulle
ha varit om någon avveckling icke skett.

Statskontoret och länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att den föreslagna
bestämmelsen medför en belastning på fideikommissarierna, som
icke åvilar andra arbetsgivare. Svenska arbetsgivareföreningen uttalar, att
det från rättssäkerhetssynpunkt framstår såsom uteslutet, att antastbara
pensionsutfästelser skulle i kraft av lag kunna förvandlas till oantastbara utfästelser,
vilka till yttermera visso skulle kräva särskilt säkerställande så
snart vederbörande förmånstagare begärde det. Fideikommissariernas intresseorganisation
anför, att utredningen här har gripit in på det arbetsrättsliga
området och för fideikommissens del föreslagit en för arbetsgivaren
betungande rättsregel, som icke överensstämmer med huvudregeln i arbetsrättsliga
förhållanden i allmänhet. Länsstyrelserna i Blekinge och Malmöhus
län uttalar, att en regel sådan som den föreslagna icke har sin plats i en
lagstiftning som den ifrågasatta utan i en allmän lagstiftning om pensionsutfästelsers
civilrättsliga verkningar.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser förslaget så mycket mindre rimligt
som den allmänna tilläggspensioneringen numera genomförts. Statskontoret
förklarar, att en omarbetning i varje fall måste ske av förslaget efter
den allmänna tilläggspensioneringens genomförande. Med den utformning
förslaget fått synes nämligen den anställde i fråga om pension få rätt att
ur fideikommissegendomen tillgodoräkna sig även tid efter tilläggspensioneringslagens
ikraftträdande.

Den föreslagna lagstiftningen till skydd för de särskilda intressena

Beträffande den särskilda lagstiftning, som utredningen föreslagit för att
mota de olägenheter som skulle uppkomma till följd av en avveckling av
fideikommissen, kan rent allmänt sägas, att utredningens förslag rönt åtskillig
kritik under remissbehandlingen. Denna kritik riktar sig framför
allt mot den föreslagna bygdegodsinstitutionen men även mot de regler, som
föreslagits beträffande skyddet för arrendatorerna och för kulturvärdena.
Erinringar framställs dels mot metoden att införa en speciallagstiftning endast
för fideikommissegendom, dels mot de föreslagna bestämmelsernas innehåll.
I förstnämnda avseende anför exempelvis hovrätten över Skåne och
Blekinge, att det icke kan vara riktigt att i fråga om pensionsförmåner, arrendators
optionsrätt eller rätt till inlösen, formerna för förvaltning av
skogsområden och reglerna för beskattning av kulturhistoriskt värdefull

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

egendom införa en till fideikommissegendom begränsad speciallagstiftning
I den mån gällande lag på dessa punkter är otillräcklig måste därför enligt
hovrättens mening denna ändras och möjligheterna att utan större skadeverkningar
avveckla fideikommissen måste bedömas mot bakgrunden av det
ändrade generella innehåll, som lagen sålunda kan erhålla.

Vad först beträffar de av utredningen anförda skälen och principerna
för arrendatorsskyddet har icke någon erinran framförts
mot att arrendeavtal, som gäller vid tiden för den siste fideikommissinnehavarens
frånfälle, förlänas giltighet även gentemot den som erhåller egendomen
vid avvecklingen. Den föreslagna lagen med bestämmelser om arrende
under fideikommiss tillstyrks däremot endast av ett fåtal remissorgan,
nämligen Svea hovrätt, länsstyrelserna i Jönköpings och Älvsborgs län, Sveriges
advokatsamfund och Skånes provinsförbund av Riksförbundet Landsbygdens
folk.

Svea hovrätt anför som skäl för sin ståndpunkt, dels att arrendena under
fideikommissens bestånd i regel kännetecknats av sådan stabilitet, att arrendatorerna
med visst fog kunnat påräkna säkerhet i sin besittning, vilken
säkerhet blir rubbad genom avvecklingen, dels att jordägarna endast tack
vare avvecklingen erhållit äganderätt till ifrågavarande jord. I likhet med
utredningen anser hovrätten, att det icke skulle vara skäligt, om man av
hänsyn till en sålunda tillkommen äganderätt åsidosatte deras intressen,
som under lång tid brukat jorden och kunnat räkna med fortsatt brukande.
Liknande synpunkter framföres av arrendenämnderna i Blekinge, Kristianstads,
Malmöhus och Hallands läns hushållningssällskaps områden, vilka
dock såsom i fortsättningen skall framgå på andra grunder avstyrker den
föreslagna lagstiftningen, samt av länsstyrelsen i Älvsborgs län och Sveriges
advokatsamfund.

Övriga remissorgan som yttrat sig i denna fråga avstyrker den föreslagna
lagstiftningen. Arrendenämnderna i Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och
Hallands läns hushållningssällskaps områden anser visserligen, att bl. a.
det förhållandet att jordägaren erhållit egendomen genom avvecklingen
motiverar särskilda bestämmelser till skydd för arrendatorerna men att
detta skydd endast bör anordnas genom en förstärkning av optionsrätten.
En liknande ståndpunkt intages av arrendenämnderna i Stockholms, Uppsala
och Södermanlands läns hushållningssällskaps områden.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför, att det ingalunda är säkert att
uppsägningar i anmärkningsvärt stor omfattning kommer att följa med den
föreslagna avvecklingen av fideikommissen. Att egendomar i viss omfattning
kommer att tagas under eget bruk, finner länsstyrelsen visserligen antagligt,
men en dylik utveckling har redan sedan åtskilliga år pågått. Denna
tendens torde i regel ha haft sin orsak i en strävan att rationalisera jordbruket
genom att bilda större enheter. Det är icke för länsstyrelsen känt att
detta lett till speciella svårigheter från arrendatorernas synpunkt. Liknande
synpunkter framföres i det inledningsvis omnämnda, av justitierådet Ek -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

berg avgivna utlåtandet, vari länsstyrelsen i Södermanlands län, Fideikommissariernas
intresseorganisation och Skånes jordägareförbund instämmer.
Ekberg framhåller också, att utredningen överskattat faran för att allvarliga
omställningssvårigheter skulle uppstå, om många arrendatorer samtidigt
tvingades lämna sina arrenden för att söka sig utkomst på annat håll. Ekberg
hänvisar härvid till att förslaget i övrigt innebär, att arrendatorerna vid
avvecklingen får kvarsitta till löpande arrendetids utgång och att det torde
vara sällsynt, att ett större antal arrenden utlöper samtidigt.

Sveriges lantbruksförbund anför.

Utredningens faktiska underlag är till största delen 10 år gammalt. Till
följd av jordbrukets starka yttre rationalisering måste det nu vara så föråldrat,
att det icke torde tillåta några slutsatser av aktuellt värde.

Ett något färskare material än utredningens — lantbruksstyrelsens framställning
av den 25 november 1953 till Eders Kungl. Maj :t angående förstärkt
optionsrätt — redovisar en rundfråga till lantbruksnämnderna om sammanslagningar
av arrendegårdar sinsemellan och med huvudgårdar. Rundfrågan
avsåg att utröna behovet av förstärkt optionsrätt och gällde såväl enskilda
gods som bolag och fideikommiss. Svaren gav därigenom en bild också av vad
som kan tänkas ske om fideikommissbanden upplösas. 20 nämnder var utan
intresse för en lagändring. 4 uttalade intet omdöme. 2 sade sig ha förmärkt
en olämplig tendens men anförde intet material till stöd härför. Såvitt förbundet
har sig bekant, har någon egentlig förändring ej inträtt. Utredningen
konstaterar för sin del att fideikommissarrenden präglats av stor stabilitet och
att arrendesystemet varit en förutsättning för godsens drivande. Det nu anförda
torde ge vid handen att något skydd utöver det nuvarande sociala
arrendeskyddet inte tarvas.

Efter vissa beräkningar kommer förbundet till det resultatet, att det är
högst 240 personer som kan antagas få sin faktiska ställning försämrad genom
den föreslagna avvecklingen, och finner det icke befogat att konstruera
ett skydd även för de arrendatorer, som aldrig kommer att bli hotade i sin
trygghet. Förbundets invändning framkallas av det förhållandet, att skyddslörslaget
enligt förbundet innebär en väsentlig förbättring av vissa arrendatorers
rättsliga ställning. Skyddet bör inträda först alleftersom fideikommissen
upplöses. Först då inträder i varje särskilt fall den förändring utredningen
grundar förslaget på. Skyddet bör därför enligt förbundets mening
utformas som ett förbud inom rimliga gränser för efterträdare och arvinge
att säga upp och ej som en av fideikommissets upplösning oberoende rätt
för arrendatorn att sitta kvar. Det begränsas då till de enligt förbundet omkring
200 personer, som synes få behov därav.

Att det skulle föreligga behov av en särskild lagstiftning för fideikommissarrendatorerna
bestrids även av statskontoret, länsstyrelserna i Blekinge och
Uppsala län, Fideikommissariernas intresseorganisation, Svenska arbetsgivareföreningen,
överlantmätaren i Skaraborgs län, lantbruksnämnderna i Uppsala
och Blekinge län samt Uppsala och Blekinge läns hushållningssällskap.
Även länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus och Västmanlands län och
Riksförbundet Landsbygdens folk ifrågasätter behovet av särlagstiftning.

Stockholms rådhusrätt, lantbruksstyrelsen, arrendenämnderna i Blekinge,

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Kristianstads, Malmöhus och Hallands läns hushållningssällskaps områden
samt Skånska hypoteksföreningen ifrågasätter behovet av att låta bestämmelserna
omfatta även de kommersiella arrendena. Svea hovrätt däremot
förklarar sig dela utredningens uppfattning härutinnan.

Riksförbundet Landsbygdens folk påpekar, att redan nu olika arrendelagar
med i många avseenden skilda innehåll existerar. Detta anser förbundet
otillfredsställande. Såvitt förbundet kan bedöma, måste tillkomsten av
ytterligare en speciallag innebära nackdelar.

Även Ekberg anser det otillfredsställande att införa en ny och enligt hans
mening i jordäganderätten djupt ingripande särregim, vilken är avsedd att
gälla så lång tid som här föreslagits. Förslaget innebär ett betänkligt frånträdande
i vissa viktiga avseenden av de principer, varpå vår gällande arrendelagstiftning
är byggd, och kan ej anses innefatta en enligt gängse rättsuppfattning
tillfredsställande avvägning mellan jordägarens och arrendatorns
berättigade intressen. Behovet av de föreslagna åtgärderna till skydd
för fideikommissarrendatorerna anser Ekberg ej vara så trängande, att det
uppväger de därmed förenade nackdelarna. Ekberg hänvisar till att ifrågavarande
awägningsprohlem ingående diskuterats under förarbetena till den
sociala arrendelagstiftningen, och att man därvid funnit naturligt, att en
arrendators anspråk på att få ett förlängt arrende bör vika för den händelse
jordägaren önskar taga fastigheten under eget bruk eller överlämna
arrendet till honom närskyld. Att för de speciella fall, som här föreligga,
bryta denna regel synes enligt Ekberg vara mycket betänkligt från principiell
synpunkt. Han finner det vara en över hövan tung belastning för den,
som fått sig en fideikommissfastighet tillskiftad, att nödgas vänta ända till
den 1 januari 1991 eller längre med att överta dess brukande. Eftersom den
föreslagna förköps- och optionsrätten skall gälla även mot den, som köper
fastigheten efter fideikommissets upphörande, kan de inskränkningar, vilka
härigenom vållas i ägarens förfoganderätt över fastigheten, medföra olägenhet
inom fastighetshandeln. Ekberg anser, att under vissa förhållanden dessa
inskränkningar också kan menligt inverka på möjligheten att under löpande
arrendeperiod få köpare till fastigheten och därmed på saluvärdet.

Även överslåthållarämbetet och länsstyrelsen i Västmanlands län ifrågasätter,
om förslaget innebär en rimlig avvägning mellan jordägare- och arrendatorsintressena.

Det berättigade i att bereda fideikommissarrendatorerna en förmånligare
ställning än andra arrendatorer bestrids av hovrätten över Skåne och Blekinge,
överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Stockholms län, Fideikommissariemas
intresseorganisation och Skånes jordägareförbund. Arrendenämnderna
i Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands läns hushållningssällskaps
områden uttalar däremot, att det vid en avveckling av fideikommissen
onekligen skulle vara en uppgift att bevara så mycket som möjligt av
den förmån som fideikommissarrendatorerna haft att sitta tryggare än andra
arrendatorer.

Sveriges lantbruksförbund — liksom hovrätten över Skåne och Blekinge

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1963

och Skånes jordägareförbund — framhåller, att det allmänt sett är till fördel
för jordbruket att arrendegårdar finns. Lantbruksförbundet framhåller däriör,
att det allmännas inställning till jordägarens utarrendering måste vara
konsekvent. Anses det önskvärt, att det finns ett visst bestånd arrendegårdar,
skall det icke läggas jordägaren till last att han arrenderar ut sin jord
och ej heller att han helt naturligt respekterar arrendatorns trygghetsbehov.
Förbundet understryker vikten av att man undanröjer den osäkerhet, som
diskussionen om ändring av arrendatorernas ställning medför. Den enligt
allmän uppfattning ökade benägenhet, som fideikommissarierna lägger i dagen
att dra in undergårdar under huvudgård, bottnar enligt förbundets mening
till stor del i rädsla och ovisshet inför utvecklingen. Det torde vara
en naturlig följd av förslaget, om det ökar indragningstendensen. Synpunkter
liknande de sist angivna framföres av arrendenämnderna i Blekinge,
Kristianstads, Malmöhus och Hallands läns hushållningssällskaps områden.

Lantmäteristgrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala och Malmöhus
län, arrendenämnderna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Skaraborgs
och Älvsborgs läns hushållningssällskaps områden, Fideikommissariernas
intresseorganisation, Riksförbundet Landsbygdens folk, Småbrukarnas
riksförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareförbund, Lantbruksnämnden
i Uppsala, Uppsala läns hushållningssällskap och överlantmätaren
i Skaraborgs län uttalar, att resultatet av den översyn av arrendelagstiftningen
som pågår i allt fall bör avvaktas, innan slutlig ståndpunkt
tages till det ifrågasatta skyddet för fideikommissarrendatorerna.

Beträffande den närmare utformningen av a r r e n datorsskyddet
är de huvudsakliga invändningarna dels att det föreslagna förfarandet
är invecklat och tidsödande, dels att arrendenämnderna ej är lämpliga
organ att handha de uppgifter, som enligt förslaget lagts på dem.

Erinringar i det förstnämnda avseendet återfinns i yttrandena av Svea
hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms rådhusrätt, länsstyrelsen
i Södermanlands län, samtliga arrendenämnder, Fideikommissariernas
intresseorganisation, Sveriges advokatsamfund, Sveriges lantbruksförbund,
Skånes jordägareförbund samt Skånska hypoteksföreningen.

Svea hovrätt finner efter en närmare granskning av de föreslagna reglerna
att det kan tänkas fall, där först efter domstolsförfaranden i tre olika omgångar
blir slutgiltigt avgjort, huruvida en arrendator skall få kvarsitta på
gården. En sådan ordning är enligt hovrättens mening ej lämplig. Det synes
icke heller vara omöjligt att vidtaga sådana ändringar i förfarandet, att
samtliga frågor, som fordrar rättslig bedömning, blir upptagna och avgjorda
i ett sammanhang vid domstol. Enklast skulle detta kunna ske genom en
föreskrift, att arrendatorn och jordägaren skall klarlägga sina ståndpunkter
i angivna frågor vid det första sammanträdet inför arrendenämnden och
därefter hänvisas till att inom viss tid väcka talan vid domstol angående
allt, som därvid visat sig vara tvistigt. Stundom skulle ett sådant förfarande
kunna leda till att domstolen fick pröva någon fråga, som sedan visar sig
t Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr5

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

sakna aktualitet, men detta synes vara en mindre olägenhet än den stora
omgång och vidlyftighet, som utredningens förslag kan medföra.

Sveriges advokatsamfund och Ekberg gör en liknande bedömning; så även
Skånska hypoteksföreningen, som säger sig ha följt ett konkret exempel i
dess svindlande färd genom det paragrafernas rike, som utredningen velat
skapa, och finner konsekvenserna häpnadsväckande.

Arrendenämnderna i Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län
anser det egendomligt, att förslaget icke i högre grad än som skett beaktat
nödvändigheten av enkelhet och koncentration i förfarandet samt anför, att
procedurens bristande ändamålsenlighet framträder särskilt starkt, när det
gäller de talrika fall där frågan om ny fastighetsbildning måste upptagas till
bedömning. Efter den preliminära prövningen därav står det fideikommisshavaren
fritt att förkasta de föreslagna försäljningsvillkoren och återgå till
alternativet med fortsatt arrende, varigenom hela arbetet med fastighetsbildningen
ter sig onödigt. Arrendenämnderna påpekar vidare att, om försäljning
kommer till stånd, därefter följer den i jorddelningslagen stadgade proceduren
med handläggning inför lantmäterimyndighet och eventuellt ägodelningsrätt,
hovrätt o. s. v., varvid det slutliga resultatet av detta mäktiga
dubbelarbete kan bli att arrendatorn går helt miste om sin alternativa rätt.

Sistnämnda konsekvens påtalas även av Svea hovrätt och lantbruksstyrelsen,
vilka anser detta vara obilligt mot arrendatorn. Även Sveriges advokatsamfund
framhåller den rättsförlust, som på detta sätt drabbar arrendatorn.

Den andra huvudinvändningen mot det föreslagna förfarandet gäller som
anförts arrendenämndernas lämplighet för de föreslagna uppgifterna. Lantmäteristyrelsen,
länsstyrelsen i Södermanlands län, Fideikommissariernas
intresseorganisation, Skånes jordägareförbund och Ekberg anser, att arrendenämnderna
ej är lämpliga organ att handlägga fastighetsbildningsfrågor,
medan statskontoret, länsstyrelsen i Stockholms län samt arrendenämnderna
i Stockholms, Uppsala och Södermanlands läns hushållningssällskaps
områden uttalar, att arrendenämnderna icke är lämpliga organ vare sig för
handläggning av fastighetsbildningsfrågor eller fastställande av köpevillkor
i de fall fråga uppkommer om förköpsrätt.

Även Sveriges lantbruksförbund ifrågasätter arrendenämndernas möjlighet
att gå i land med de föreslagna uppgifterna. Arrendenämnderna i Blekinge,
Kristianstads, Malmöhus och Hallands läns hushållningssällskaps
områden anser det vara ett lämpligt val att anförtro åt arrendenämnderna
att fungera som organ för arrendatorsskyddets genomförande men framhåller
att, om proceduren i övrigt skall gestaltas på det otympliga sätt som föreslagits,
anledning finns att befara, att uppgiften skall komma att överstiga
arrendenämndernas förmåga.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, som säger sig dela utredningens uppfattning
att lantmätare och lantbruksnämnd icke bör avge några bindande
förhandsbesked, framhåller emellertid vidare, att man icke undviker detta

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

enbart genom att låta arrendenämnden stå som den beslutande, om beslutet
skall fattas efter samråd med dessa myndigheter. Trots den osäkerhet,
som kan vidlåda arrendenämndens bedömning utan detta samråd, anser hovrätten
den enda godtagbara möjligheten vara, att arrendenämnden själv får
göra erforderlig förhandsbedömning av fastighetsbildningsfrågan. Ett lagfäst
samråd innebär enligt hovrätten ett ställningstagande i tjänsten från
den myndighet, med vilken samrådet sker.

Beträffande den förprövning av fastighetsbildningsfrågorna som föreslås
uttalar vidare lantbruksstyrelsen, att den anser det värdefullt, att fastighetsbildningsfrågorna
undersöks och prövas på ett tidigt stadium av försäljningsärendet
och att underhandlingarna mellan parterna därigenom
från början inriktas på en jordbruksfastighet som har lämplig ägosammansättning.
Överlantmätaren i Västmanlands län anser del däremot icke vara
lämpligt eller ens tillåtet, att en förhandsprövning göres av den förrättningsman,
som i ett senare skede skall företa en lagenlig prövning vid officiell
förrättning.

Lantmäteristyrelsen anvisar den möjligheten, att fastighetsägaren ansöker
om avstyckning, varefter förrättningsmannen tar upp frågan till prövning
och avger utlåtande därom, vilket vid tveksamhet kan underställas ägodelningsrällens
prövning. Under förrättningens gång bör förrättningsmannen
ta erforderlig kontakt med bl. a. lantbruksnämnden. I samma riktning
uttalar sig överlantmätaren i Uppsala län. Länsstyrelsen och överlanimätaren
i Stockholms län ifrågasätter, att förslag till brukningsenheter upprättas
av lantmätare och yttrande inhämtas från vederbörande överlantmätare på
sätt gäller i fråga om försäljning av kyrklig jord.

Även i övrigt har erinringar i olika avseenden framställts beträffande utredningens
förslag. Av dessa skall här endast beröras sådana anmärkningar,
som är av mera principiell betydelse.

Svea hovrätt sätter i fråga, om det icke för rätt till det särskilda skyddet
borde bestämmas en längre kvalifikationstid än den föreslagna.

Enligt Sveriges advokatsamfund, Sveriges lantbruks förbund och Ekberg
bör det särskilda skyddet i allt fall icke inträda förrän i samband med avvecklingen.
Svea hovrätt däremot delar utredningens uppfattning i denna
del och anför.

Uppenbarligen har utredningen befarat, att om skyddet icke inträdde redan
vid denna tidpunkt, fideikommissinnehavarna skulle vara benägna att
begagna den möjlighet, som i sådant fall skulle finnas, att sätta de föreslagna
skyddsföreskrifterna ur spel genom att vid löpande arrendetiders utgång
taga de utarrenderade gårdarna under eget bruk. Det är svårt att bedöma,
huruvida en sådan möjlighet skulle komma att utnyttjas i någon större utsträckning.
Förmodligen lägga väl mången gång de faktiska förhållandena
hinder i vägen. Sålunda torde, åtminstone i fråga om de stora fideikommissen
med många undergårdar, fideikommissinnehavarna vara ur stånd att i
mera avsevärd omfattning själva övertaga brukningen av jorden. Farhågan
för att arrendatorsskyddet skulle bli åsidosatt bör således icke överskattas.

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 är 1963

Enär det emellertid under alla omständigheter måste anses otillfredsställande,
om detta i och för sig väl motiverade skydd skulle kunna omintetgöras
genom åtgärder som enbart syftade därtill, finner hovrätten i likhet med utredningen,
att den särskilda arrendelagen hör vara tillämplig även under fideikommissens
bestånd.

Länsstyrelserna i Jönköpings och Älvsborgs län uttalar sig för att lagstiftningen
begränsas till kortare tid än 30 år.

Flera remissorgan påtalar bristande överensstämmelse i olika avseenden
mellan de föreslagna reglerna och bestämmelsen i 2 kap. 53 § nyttj ander ättslagen.
Sålunda framhåller Göta hovrätt, Sveriges advokatsamfund samt
Skånska hypoteksföreningen, att fideikommissarien eller ägaren, i enlighet
med vad som gäller jämlikt förenämnda stadgande, beträffande de sociala
arrendena bör äga rätt att utarrendera arrendegård till närskyld eller ta gården
i eget bruk. Även länsstyrelserna i Stockholms och Västmanlands län
anser, att fideikommissinnehavaren eller ägaren bör tillerkännas rätt att
själv få bruka gården. Ekberg hänvisar i detta sammanhang till bestämmelserna
i 2 kap. 67 § nyttjanderättslagen. Man torde enligt Ekberg kunna bortse
från de illojala fallen, när det gäller att ta ståndpunkt till särlagstiftningens
genomförande. De fall som kräver beaktande anser Ekberg endast vara
de, i vilka jordägaren har ett fullt rättmätigt anspråk att få ta sin jord i besittning.

Vid en jämförelse mellan ifrågavarande stadganden har vidare Svea hovrätt
fäst sig vid att i förslaget motsvarighet saknas till bestämmelsen i nyttjanderättslagen,
att optionsrätten förfaller om arrendatorn påtagligen eftersatt
sina förpliktelser enligt arrendeavtalet. Utredningen har såvitt hovrätten
kunnat finna icke lämnat någon motivering till att den icke upptagit en
bestämmelse härom i förslaget. Hovrätten antager, att utredningen ansett en
dylik bestämmelse onödig, eftersom en jordägare enligt 2 kap. 36 § nyttjanderättslagen
ändock har viss möjlighet att bli av med en arrendator som
gjort sig skyldig till försummelse i angivet hänseende. Det kan emellertid icke
anses tillfredsställande, att en sådan arrendator ej frånkännes optionsrätt
genom en härför avpassad bestämmelse i den särskilda arrendelagen. Liknande
påpekande göres av Ekberg.

Arrendenämnderna i Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands
läns hushållningssällskaps områden uttalar, att för de talrika arrendatorer,
som brukar sådana mindre ställen vilka icke utan alltför stora svårigheter
kan ombildas till självständiga fastigheter, det avsedda skyddet förefaller
föga betryggande. Om dylika arrendeställen torde enligt dessa remissorgan i
de flesta fall kunna sägas, att fortsatt arrende skulle för fideikommissinnehavaren
medföra oskälig kostnad. Med ett sådant konstaterande går arrendatorn
miste om sin omförmälda rätt och får faktiskt en svagare ställning,
än om den nu föreslagna arrendelagstiftningen icke införts och han endast
haft att såsom social arrendator avbida fideikommissets upphörande i en
mer eller mindre avlägsen framtid. Samma synpunkter framföres av Skånska
hy poteksf öreningen.

Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

101

Arrendenämnderna i Stockholms, Uppsala och Södermanlands läns hushållningssällskaps
områden anför.

Vid fastställande av arrendevillkor för de sociala arrendena fungerar arrendenämnd
som skiljenämnd, vilket medför, att lagen om skiljemän blir
tillämplig å iörfarandet. Lagförslaget ger icke part någon möjlighet av
beskaffenhet, som i 15 § sistnämnda lag omförmäles, nämligen att kunna
förebringa bevisning genom vittnesförhör el. dyl. inför domstol eller att erhålla
föreläggande för tredskande part att tillhandahålla exempelvis ett visst
arrendekontrakt eller annan handling. Ej heller givas i lagförslaget några
regler i övrigt beträffande förfarandet inför nämnden, medan i lagen om
skiljemän finnes utformad en mera fast förhandlingsordning.

Av förslaget framgår, att allmänna nyttjanderättslagens stadganden om
sociala arrenden skola vara tillämpliga vid sidan av bestämmelserna i den
föreslagna lagen om arrendatorsskydd. Några bestämmelser ha dock icke
givits beträffande frågan om vilket förfarande, som skall tillämpas vid fastställande
av arrendevillkoren, därest i fråga om ett socialt arrende såväl påkallats
skiljemannaförfarande enligt allmänna nyttjanderättslagen som förrättning
enligt den särskilda lagen om arrendatorsskydd. Arrendenämnd kan
uppenbarligen icke samtidigt fungera som skiljenämnd och förrättningsnämnd.
Förhållandet visar, att förslaget i förevarande hänseende icke ägnat
tillbörlig uppmärksamhet åt de organisatoriska spörsmålen. Detta är så
mycket mer beklagligt, som de sociala arrendena utgöra den allt övervägande
delen av de arrenden, som äro i fråga.

Arrendenämnderna kunna icke godkänna ett så lösligt system för arrendevillkorens
fastställande som sålunda föreslagits, helst som den föreslagna
anordningen kan komma att strida mot bestämmelserna i den sociala arrendelagstiftningen.
Arrendenämnderna vilja därför föreslå, alt organisationen
av förfarandet vid fastställande av arrendevillkoren enligt en blivande
arrendeskyddslagstiftning uppbygges på grundval av den sociala arrendelagstiftningens
bestämmelser. Detta innebär i huvudsak, att arrendenämnd
kommer alt vara verksam som skiljenämnd. Härigenom erhåller organisationen
den stadgade karaktär, som är erforderlig för spörsmålens rätta
handhavande, och därmed löses även den till synes olösliga, nyss angivna
kompetenskonflikten.

Arrendenämnderna påpekar även att jämlikt 2 kap. 55 § andra stycket
nyttjanderättslagen skyldighet föreligger för parterna i tvister om villkor
för sociala arrenden att gälda skiljedoinskostnaderna, medan motiven till
tideikommissutredningens förslag om arrendatorsskydd förutsätter, att
kostnaderna för arrendenämnds verksamhet skall falla helt på det allmänna.
Arrendenämnderna säger sig icke kunna inse, varför andra bestämmelser
i förevarande hänseende skall gälla för fastställande av arrende enligt
den föreslagna lagstiftningen än dem, som statsmakterna fastställt för de
sociala arrendenas vidkommande. Frågan hur kostnaderna skall gäldas i
de fall då arrendenämnd skulle vara kompetent såväl enligt nyttjanderättslagen
som enligt lagen om arrendeskydd måste enligt dessa remissorgan lösas,
om betänkandets förslag skall genomföras.

Överlantmälaren i Uppsala län avråder från att såsom utredningen förutsatt
låta kostnaderna för lantmätarens medverkan falla helt på det allmänna,
bl. a. med hänvisning till att statsbidragen till lantmäteriförrättningar
är förenade med behovsprövning.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Länsstyrelsen och överlantmätaren i Stockholms län föreslår en undantagsbestämmelse
av innehåll, att särskilt förvärvstillstånd enligt jordföi''-värvslagen ej skall behövas vid försäljning av jord till arrendator.

Länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter lämpligheten av att beröva
parterna klagorätt över arrendenämndernas avgöranden i fråga om arrendeoch
försäljningsvillkor, fastighetsbildning och utbrytning från bygdegods.
Avvecklingen av fideikommissen kan även i nu berörda delar leda till ömtåliga
avvägningsproblem, som icke torde höra prövas och avgöras av endast
en instans. I likhet med vad som gäller enligt 2 kap. 68 § lagen om nyttjanderätt
till fast egendom bör enligt länsstyrelsens mening parterna medgivas
rätt att hos länsstyrelsen anföra besvär över arrendenämndens beslut i förenämnda
ärenden.

Sveriges skogsägareförbund förklarar sig när det gäller arrendatorsskvddet
instämma i det särskilda yttrandet av Bonde m. fl.

Enighet råder bland remissorganen om att vid en avveckling särskilda
åtgärder erfordras till skydd för fideikommiss k ogarn a. En
betydande majoritet uttalar sig emellertid mot de av utredningen härutinnan
föreslagna anordningarna. Endast länsstyrelsen i Södermanlands län samt
skogsvårdsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Hallands, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs och Västerbottens län ansluter sig i princip till den föreslagna
lagstiftningen om bygdegods.

Kritiken mot bygdegodsinstitutionen går ut på att den föreslagna ordningen
dels är alltför ingripande dels är tungrodd och ägnad att medföra
komplikationer i tillämpningen.

Vad beträffar invändningar av det förstnämnda slaget finner lantbruksstyrelsen,
överståthållarämbetet, skogsvårdsstyrelsen i Kristianstads län och
Sveriges skogsägareförbund, att förslaget innebär ett icke påkallat ingripande
i den enskildes rätt. Stockholms rådhusrätt och statskontoret betecknar
de föreslagna bestämmelserna som en ingripande särlagstiftning och länsstyrelsen
i Uppsala län, skogsvårdsstyrelsen i Örebro län och Sveriges skogsägareförbund
hävdar, att reglerna avviker från hävdvunna rättsprinciper.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att inrättandet av bygdegods innebär
en orättvisa för de därav berörda intressenterna i förhållande till andra
fideikommissintressenter, som icke lider samma förfång.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför.

Förslaget om bildande av bygdegods, vilket skall ske med tvång enligt
Kungl. Maj :ts förordnande, innebär ett avsteg från de av utredningen i övrigt
antagna principerna för avvecklingen av fideikommissen. Därigenom uppnås
visserligen att vanlig arvsordning i fortsättningen kan tillämpas på
egendomen, men denna är alltjämt genom specialbestämmelser sammanhållen
till en enhet. Vissa av de skäl som utredningen anför mot de nuvavarande
fideikommissen torde därför drabba bygdegodsen. Det kan vidare ej
bortses från att delägare som äger endast mindre delar eller som ej har tillräcklig
ekonomisk ryggrad kan lida förfång genom de föreslagna anordningarna.
Med hänsyn till rörelsens art är det väl knappast antagligt att delägare
löper en mer betydande risk på grund av sitt personliga ansvar för

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

103

bygdegodsets förbindelser. Helt kan man dock ej bortse härifrån. Värre är
att delägare som behärskar större delen i bygdegodset kommer att kunna
tillgodose sina intressen på övriga delägares bekostnad. Det kan väl sägas att
så kan ske i andra sammanhang då flera personer driver rörelse i handelsbolag
eller aktiebolag eller har egendom med samäganderätt. Det är dock
betydligt mex-a betänkligt då det här är fråga om i lag föreskriven och med
tvång upprätthållen ordning.

Enligt hovrätten bör undvikas, att en arvinge med tvång föres in i en
egendomsgemenskap, som — i ogynnsamma fall —- väl ger honom glädjen
att se skogen växa men ej på långa tider något ekonomiskt utbyte. Även
Sveriges lantbruksförbund hävdar, att förslaget icke har något tillfredsställande
minoritetsskydd, samt framhåller risken för diskriminering av arvinge,
som icke har brukningsrätt. Liknande synpunkter framföres av Sveriges
advokatsamfund.

En annan inskränkning i arvinges möjligheter att tillgodogöra sig värdet
av egendomen består enligt advokatsamfundet i de enligt samfundet begränsade
möjligheterna att sälja egendomen. Samfundet anför härom.

Vill ägaren genom försäljning frigöra det i bygdegodset bundna kapitalet
eller del därav, kan detta icke ske på annat sätt än att han försäljer
bygdegodset i dess helhet, d. v. s. samtliga däri ingående fastigheter resp.
ideella andelar i bygdegodset. Enär ett bygdegods som regel torde komma
att omfatta ett ganska stort och därigenom även värdefullt område, torde
det möta betydande svårigheter att finna en köpare till hela bygdegodset.
Kretsen av de personer eller företag som kan tänkas önska förvärva endast
en andel i ett bygdegods måste även antagas vara betydligt mindre än det
antal personer eller företag som skulle vara villiga förvärva en eller flera i
bygdegodset ingående självständiga fastigheter, om möjligheter härtill funnes.
Genom förvärv av endast andel i bygdegodset blir ju köparen icke
ägare till något visst område på marken, vilket för det störa flertalet med
säkerhet kommer att verka avskräckande. Köparens möjligheter att tillgodogöra
sig värdet av den sålunda förvärvade andelen och att bestämma över
bygdegodsets förvaltning och skötsel blir uppenbarligen mycket begränsade.

Liknande synpunkter framföres av Skånska hypoteksföreningen.

Svårigheten att finna köpare betonas också av Svenska bankföreningen,
som med anledning härav anser, att bygdegodskonstruktionen är behäftad
med allvarliga brister från kreditgivarsynpunkt genom egendomens minskade
begärlighet vid exekutiv auktion. Skånska hypoteksföreningen framhåller
även, att ett sönderbrytande av den naturliga enhet som skog och
jord utgör, måste från kreditsynpunkt, när det sker på det sätt, som kommittén
föreslagit, få en direkt negativ verkan. Kreditvärdet på delarna blir
tillhopatagna mindre än kreditvärdet på den ursprungliga enheten. Jorden
kommer att sakna skogen såsom en betydelsefull reservkälla, som kan anlitas
även för icke avdragsgilla förbättrings- och rationaliseringsarbeten, för
komplettering av inkomsterna under dåliga skördeår o. s. v.

Sveriges lantbruksförbund anför.

Konstruktionen medför även en betydande risk för bygdelagets borgenärer.
För lagets gäld svarar nämligen endast laget själv och ej delägarna.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 är 1963

Dessa skall emellertid i gengäld av borgenärshänsyn icke kunna undandra
sig att utge bidrag till bygdelaget. Denna regel förutsätter emellertid att delägaren
har tillgångar utöver bygdelagsandelen. Eftersom bygdelaget icke får
äga fast egendom — vari torde inräknas även ideell andel i fast egendom —
kan nämligen ej bygdelaget och därmed ej heller dess borgenärer ta bygdegodset
i anspråk för att täcka den för godset bedrivna rörelsens gäld. Härigenom
konserverar utredningen det som nackdel betecknade förhållandet
att fideikommissegendom ej svarar för gäld enligt allmänna regler.

Bygdegodsinstitutionen betecknas som antingen tungrodd, invecklad eller
komplicerad av följande remissorgan: skogsstyrelsen, skogsvårdsstyrelserna
* Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar norra, Blekinge, Kristianstads,
Skaraborgs och Västmanlands län, justitiekanslersämbetet, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands,
Jönköpings, Blekinge, Malmöhus och Skaraborgs län, arrendenämnderna i
Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands läns hushållningssällskaps
områden, Fideikommissariernas intresseorganisation, Riksförbundet Landsbygdens
folk, Svenska naturskyddsföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Sveriges skogsägareförbund, Svenska arbetsgivareföreningen, överlantmätarna
i Stockholms och Skaraborgs län samt Skånes jordägareförbund.

Länsstyrelsen i Örebro län anför.

Den av utredningen föreslagna ägandeformen, bygdegods-bygdelag, för
vars tillskapande ingen bärande motivering förebragts, verkar i hög grad
konstprodukt. Någon annan anknytning till praktisk ekonomisk verksamhet
än en hänvisning till Kungl. förordningen den 15 oktober 1880 med särskilda
föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning av järnväg
m. m. har utredningen icke kunnat påvisa. Analogin förefaller icke vara
övertygande.

Ä andra sidan finner justitiekanslersämbetet förslaget alltför begränsat,
då det icke förhindrar sönderbrytande av de ekonomiska enheter, som består
av både lånt- och skogsbruk samt industri. Även länsstyrelsen och överlantmätaren
i Skaraborgs län uttalar, att de anser förslaget otillräckligt.

Skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att
arbetskraften på skogsfideikommissen i regel är verksam både i jord- och
skogsbruket samt att åkerkvoten krymper genom inrättande av bygdegods.
Detta kan enligt dessa remissorgan leda till rubbningar i arbetskraftsbalanscn.
Skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län uttalar, att bygdegodsen genom åkerjordens
avskiljande får en olycklig arrondering. Skånska hypoteksföreningen
framför den åsikten, att bygdegodsen skulle komma att utgöra ett hinder
för jordbruken att komplettera sitt jordbruk med skog.

Stockholms rådhusrätt, länsstyrelserna i Uppsala och Västmanlands län
samt Sveriges skogsägareförbund ifrågasätter, om det icke vore lika motiverat
att vidtaga särskilda åtgärder för sammanhållande av större jordbruk.

Hovrätten över Skåne och Blekinge och Mälarprovinsernas hypoteksförening
uttalar, att en speciallagstiftning för skogsförvaltning bör äga generell
giltighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

105

Svea hovrätt framhåller, att frågan icke har avseende på det stora flertalet
av de skogsmarker, som finns på fideikommissen. Enligt hovrätten kan
och bör dessa liksom hittills nyttjas i samband med fideikommissens jordbruk.
Det gäller här endast ett fåtal skogskomplex, vilka har så stor omfattning
att de lämpligen kan utgöra självständiga ekonomiska driftsenheter.
Hovrätten konstaterar, att utredningen icke närmare angivit någon
minsta storlek av de skogsområden som åsyftats, men finner, att det antagligen
endast beträffande områden med större areal än 3 000 hektar, d. v. s.
icke fler än femton fideikommiss, kan anses föreligga ett betydande allmänt
intresse av att de bibehållas såsom enheter. Enligt hovrättens mening bör
det av principiella skäl icke komma i fråga att för ett så ringa antal fall införa
en omfattande speciallagstiftning. Även Mälarprovinsernas hypoteksförening
uttalar, att endast ett mindre antal fideikommiss berörs av lagstiftningen.

Justitiekanslersämhetet, länsstyrelsen i Malmöhus län och Sveriges skogsägareförbund
framhåller risken för meningsmotsättningar mellan intressenterna
inom en sådan gemenskap som bygdegodset. Enligt länsstyrelsen
i Hallands län, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareförbund och
Svenska arbetsgivareföreningen kan befaras, att delägarna, i varje fall om
de utgör en stor grupp, icke kommer att ha erforderligt intresse för godsets
skötsel.

Ett mycket stort antal remissorgan anvisar aktiebolagsbildning som en
lämpligare utväg än bygdegodsinstitutionen att sammanhålla fideikommissskogarna.
Svea hovrätt anför som motivering härför.

Utredningen har avvisat denna utväg såsom oframkomlig. Som enda
skäl härför har utredningen anfört (s. 132), att en dylik aktiebolagsbildning
skulle strida mot grunderna för gällande lagstiftning angående inskränkning
i bolags rätt att förvärva fast egendom. Riktigheten av denna uppfattning
kan dock starkt betvivlas. Det torde nämligen med fog kunna hävdas
att den princip, som ligger till grund för 1925 års lag angående förbud i vissa
fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom, icke äger tilllämpning
på ifrågavarande stora skogskomplex med tillhörande industrier.
Syftet med denna förbudslag är enligt lagens motiv att bevara jordbruksfastigheter
i den självägande bondeklassens hand. (Se NJA II 1925 s. 252 f.
och 256 f.). Detta syfte torde icke bli åsidosatt genom att tillåtelse lämnas
bolag att övertaga de största fideikommisskogarna med därpå baserade industriföretag.
Dessa skogskomplex utgöras av områden som tidigare icke
varit bondejord och som ej heller torde vara lämpade att bilda ny sådan jord.
De ha hittills brukats i stordrift och deras uppdelning i mindre brukningsenlieter
skulle, såsom förut påpekats, medföra från allmän synpunkt skadliga
verkningar. I detta sammanhang kan hovrätten slutligen icke underlåta
att påpeka, att den av utredningen föreslagna lagstiftningen i realiteten innebär
tillskapandet av en ny bolagsform för dessa egendomars förvaltning.

Av det föregående framgår, att hovrätten anser sakliga skäl föreligga att
icke tillämpa förbudsregeln i 1925 års lag på här föreliggande fall. Formellt
sett finns också möjlighet härtill genom bestämmelsen i lagens 5 §. Enligt
denna äger Kungl. Maj:t rätt att, om »särskilda omständigheter» föreligga,
Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. .Yr 5

106 Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1063

genom koncessioner medgiva undantag från förbudet för bolag att förvärva
fast egendom.

Om koncessioner lämnas och alltså aktiebolag få förvärva skogskomplexen,
kan en smidig lösning vinnas av det här behandlade problemet genom
att släktintressenterna få tillfälle att bilda familjebolag för egendomens
övertagande. En viss offentlig kontroll måste emellertid upprätthållas för
att hindra splittring av egendomen genom försäljningar m. m. Ur formell
synpunkt låter sig detta genomföra mycket enkelt genom förbehåll i bolagsordningen,
som torde böra fastställas av Kungl. Maj :t och icke få ändras
utan särskilt tillstånd. Sakligt sett synes ej heller någon berättigad invändning
kunna göras mot dylika begränsningar i de enskildas rätt, enär
begränsningarna ej sträcka sig längre än de inskränkningar, som förut gällt
till följd av egendomens fideikommissnatur.

Utvägen att bilda aktiebolag av skogsfideikommissen rekommenderas av
följande remissorgan, i många fall på liknande grunder som Svea hovrätt:
Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms rådhusrätt,
statskontoret, lantmäteristyrelsten, skogsvårdsstyrelscrna i Östergötlands,
Blekinge, Örebro och Västmanlands län, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Stockholms, Östergötlands, Blekinge, Örebro och Västmanlands län,
överlantmätaren i Västmanlands län, Fideikommissariernas intresseorganisation,
Riksförbundet Landsbygdens folk, Småbrukarnas riksförbund, Svenska
bankföreningen och Sveriges skogsägareförbund.

Svea hovrätt uttalar vidare att, därest intressenterna ej skulle vilja begagna
sig av den nu angivna möjligheten att i bolagsform behålla egendomen,
det icke torde kunna anses obilligt gentemot dem att tillerkänna det
allmänna en inlösningsrätt till egendomen. För att säkerställa dess bevarande
bör därför stadgas, att om egendomen icke inom viss tid övertagits av
ett särskilt för detta ändamål bildat bolag, kronan skall äga rätt att inlösa
egendomen, varvid reglerna om expropriation i tillämpliga delar kan bli gällande.

Lantbruksnämnden i Blekinge län och Blekinge läns hushållningssällskap
framhåller, att det syfte man vill nå med bygdegodsen kan tillgodoses genom
frivilligt samarbete, exempelvis i skogsbruksområden.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att de av lagberedningen föreslagna
reglerna om bruksenhet passar ganska väl på fideikommissens skogskomplex
och att det är olämpligt att införa två så näraliggande rättsliga institut
som registrerad bruksenhet och bygdegods. Vad utredningen eftersträvat
synes i huvudsak kunna vinnas genom en befogenhet för Kungl. Maj :t att
vid avveckling av fideikommiss föreskriva att detta eller del därav i fortsättningen
skall vara registrerad bruksenhet och att denna icke må upplösas
utan tillstånd. Härtill synes enligt hovrättens mening de föreslagna reglerna
om bygdelag kunna anknyta.

Även i fråga om fideikommissens kulturvärden råder i stort sett
enighet bland remissorganen om att särskilda skyddsåtgärder krävs. Kritik
framföres emellertid i många olika avseenden mot de av utredningen före -

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 dr 19(>3

slagna bestämmelserna. 1 huvudsak positiva ställer sig Svea hovrätt, Stockholms
rådhusrätt, lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i Södermanlands län,
riksarkivet, Småbrukarnas riksförbund och Mälarprovinsernas hypoteksförening.
Sveriges lantbruksförbund uttalar, att någon annan utväg än den
löreslagna vid en avveckling icke lorde stå till huds. Justitiekanslersämbetet
uttalar tveksamhet beträffande förslaget.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att de regler som utredningen
föreslår är starkt motiverade, men finner anledning saknas att till avvecklade
fideikommiss begränsa möjligheten att för angivet ändamål bilda stiftelser
med privilegierad ställning i skattehänseende. Donna fråga bör därför
enligt hovrättens mening brytas ut till särskild lagstiftning. Även länsstyrelsen
i Stockholms län ifrågasätter en generell reglering av frågan om bevarandet
av kulturvärdena samt uttalar att, om en sådan icke kommer till
stånd, man torde vara hänvisad till frivilliga överenskommelser med intressenterna.

Övriga remissorgan som yttrat sig kan sägas inta en väsentligen negativ
inställning till de föreslagna åtgärderna.

Beträffande förslaget att inrätta stödstiftelser framhåller statskontoret,
att förslaget innebär ett ingrepp i arvsrätten för de ägare, som skall tillträda
egendomen efter avvecklingen. Detsamma framhåller överståthållarämbetet,
som betecknar de föreslagna åtgärderna som en tvångsdirigering av arvsrätten
för lång tid framåt. Ämbetet uttalar vidare, alt det föreslagna förfarandet
icke står i överensstämmelse med principen om fri förfoganderätt
över iideikommissegendomen, varpå avvecklingsförslaget eljest bygger.

Tvä reservanter i länsstyrelsen i Hallands län framhåller, att just de familjer,
som gjort en framstående kulturhistorisk insats, enligt förslaget skall
vidkännas minskning i annan fideikommissegendom, som eljest skulle gått
till delning mellan siste innehavarens arvingar, med så stor del av tillgångarna
som erfordras för en stödstiftelse, medan fideikommissen inom familjer,
som ej underkastat sig motsvarande uppoffring, däremot skall kunna
delas obeskurna. Detta finner reservanterna icke rimligt. De påpekar vidare,
att delägarna i ett bo, där stödstiftelse bildas, i förhållande till delägarna i
ett bo, från vilket staten inlöser samlingarna, såtillvida blir sämre "lottade
som de dels vid boets delning får vidkännas minskning med belopp, som
svarar mot tillgångarna i stödstiftelsen, dels går miste om löseskillingen.
Även länsstyrelsen i Uppsala län anser, att förordnande om stödstiftelse
framstår som en orättvis belastning för de drabbade i jämförelse med den
som ej beröres av sådant förordnande. Liknande synpunkter framföres av
Fideikommissariemas intresseorganisation och Sveriges advokatsamfund.

Svea hovrätt och länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter, om icke
tondens storlek bör begränsas i förhållande till den av intressenterna behållna
fideikommissförmögenheten, så att fondavsättningen icke kommer att
belasta denna för tungt. Hovrätten anför vidare.

Den årliga kostnaden för underhållet av en större herrgård med tillhörande
park eller trädgårdsanläggning torde icke sällan uppgå till 10 000—

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 är 1963

15 000 kronor. En fond, som genom sin avkastning skulle svara för en väsentlig
del av denna kostnad, synes behöva ha ett kapital å mellan 200 000
och 300 000 kronor. Att förordna om avsättning av ett sådant belopp mot
intressenternas vilja kan framstå såsom obilligt, om ej fideikommissets kapitalvärde
är betydande.

Den nu förordade begränsningen i fondavsättningen kan givetvis medföra,
att fondens avkastning blir alldeles otillräcklig. Och detta kan även eljest
bli förhållandet, eftersom det finns fideikommiss som omfatta mycket
betydande kulturvärden men ringa eller rent av ingen annan egendom. På
grund härav bör enligt hovrättens mening övervägas, om icke den föreslagna
fondbildningen måste kombineras med någon annan form av kapitaltillskott
för kulturvärdenas bevarande. Eftersom fideikommissavvecklingen
medför den väsentliga ekonomiska förmånen för intressenterna, att de erhålla
den förut bundna egendomen med fri äganderätt, synes det icke vara
obilligt mot dem att i samband med avvecklingen upptaga en särskild avgift
uppgående till någon procent av samtliga dessa förmögenheter. Dock
kan det befinnas skäligt att härvidlag göra åtskillnad mellan efterträdaren
och andra arvingar. De sistnämnda skola ju enligt förslaget tilldelas egendom,
som de eljest icke haft några som helst förväntningar att erhålla. Om
sålunda en avgift upptages vid avvecklingen från samtliga fideikommiss,
skulle av dessa medel kunna bildas en för fideikommissen gemensam kulturfond,
varifrån bidrag skulle lämnas i sådana fall, då betydelsefulla kulturvärden
behövde skyddas och tillräckligt ekonomiskt stöd icke kunde erhållas
från de särskilda fideikommissfonderna.

Det råder icke några delade meningar om att man såsom utredningen
angivit främst bör ta sikte på att säkerställa den ekonomiska grundvalen för
kulturvärdenas underhåll. Styresmannen för Nordiska museet framhåller
emellertid, att hithörande problem är av vida större räckvidd än som synes
ha stått klart för utredningen. Fideilcommissariernas intresseorganisation
anför, att utredningen icke haft klart för sig hur betydande kulturvärden
fideikommissen har. Sveriges advokatsamfund finner det anmärkningsvärt,
att utredningen ej ens försökt att uppskatta de kapitalbelopp som kan beräknas
bli erforderliga för bildandet av stiftelserna.

Från flera håll uttalas vidare tvivel, huruvida icke bildandet av stödstiftelse
ofta kommer att vara ett otillräckligt skydd för kulturvärdena. Sålunda
framhåller hovrätten över Skåne och Blekinge — som anser, att ett bedömande
av förslaget försvåras av att utredningen icke angivit vad förslaget
skulle innebära beträffande de större och viktigare kulturbyggnaderna
och samlingarna — att det kommer att bli ytterst vanskligt att bestämma
fondens storlek och att det därför kan befaras att många stiftelser i längden
icke kan vidmakthålla kulturvärdena. Även justitiekansler sämbetet,
Stockholms rådhusrätt, länsstyrelserna i Uppsala, Blekinge, Hallands och
Skaraborgs län, chefen för nationalmuseum, styresmannen för Nordiska museet,
Fideikommissariernas intresseorganisation, Svenska naturskyddsföreningen
och Svenska arbetsgivareföreningen ifrågasätter de föreslagna åtgärdernas
effektivitet.

Enligt vad hovrätten över Skåne och Blekinge uttalar kan de fonderade
medlens otillräcklighet medföra skärpta anspråk på statsmakterna att in -

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 är 1063

109

skrida för att rädda kulturvärdena. Denna konsekvens framhålles även av
länsstyrelsen i Hallands län, chefen för nationalmuseum, Svenska naturskyddsföreningen
och Sveriges lantbruksförbund. Reservanterna i länsstyrelsen
i Hallands län påpekar, att utredningen icke gjort något försök att
uppskatta värdet av befintliga samlingar, samt framhåller, att detta är nödvändigt
för att bedöma omfattningen av statens utgifter.

Justitiekansler sämbetet, länsstyrelsen i Malmöhus län, chefen för nationalmuseum
och styresmannen för Nordiska museet framhåller den risk, som
enligt dessa remissorgan anses ligga däri att stiftelseegendomens realvärde
minskar. Ett sätt att placera stödstiftelsens tillgångar i värdebeständig form
anvisas av länsstyrelsen i Södermanlands län, som för det fall att både bygdegods
och stödstiftelse skall bildas föreslår, att en lämpligt avvägd del av
bygdegodset anslås till stiftelsen och att avkastningen därav går till bevarandet
av kulturvärdena. Liknande förslag framföres av lantbruksstyrelsen
och skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län.

I likhet med utredningen finner Svea hovrätt, att det allmännas åtgärder
måste begränsas till sådana kulturvärden som är av mera utpräglad betydelse
från konstnärlig, historisk eller vetenskaplig synpunkt samt att i fråga
om lös egendom med kulturellt värde endast samlingarna påkallar särskild
uppmärksamhet. Beträffande enstaka kulturföremål har det allmänna
visserligen ett intresse av att de bevaras inom landet, men deras bibehållande
i en viss miljö är i regel av mindre vikt. Därför torde det icke föreligga
någon anledning att beträffande fideikommissens enstaka kulturföremål
uppställa andra regler än dem som bör gälla för motsvarande slag av
kulturvärden utan fideikommissnatur.

Annan mening uttalas av chefen för nationalmuseum, som hänvisar till
att förbud icke finns mot utförsel av exempelvis keramiska arbeten, glas
och vissa guldsmedsarbeten samt anför.

Att fideikommissutredningen sålunda lämnat frågan om skydd för enstaka
konstföremål öppen är ingalunda tillfredsställande. Det vill synas som
om utredningen icke tillräckligt uppmärksammat, att det i fideikommissen
i vissa fall ingår lösa föremål — mästerverk — som väl kan avlägsnas ur
sin miljö utan att denna till sin typ förändras men som är omistliga för
vårt land. Sålänge dylika verk är bundna genom fideikommissband finns
ingen risk att de lämnar landet — när bandet väl en gång lossats är risken
däremot överhängande. Om fideikommissen avvecklas kommer de enorma
priser, som numera bjuds för konst av högsta internationella klass, i förening
med den höga arvsbeskattningen säkerligen att leda till export av för
landet omistliga kulturvärden. Jag avser här icke endast de allra märkligaste
internationella mästerverk, som ingår i eller är knutna till fideikommiss,
utan även internationellt sett mindre uppmärksammade konstverk,
som genom sin historia eller eljest är speciellt förknippade med vårt land.

Med anledning härav uttalar chefen för nationalmuseum, att problemet
om skydd för enstaka konstföremål av högsta värde måste komma under
bedömning, när statsmakterna tar ställning till frågan om fideikommissens

110 Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1963

avveckling och att en avveckling icke hör ske förrän tillfredsställande skydd
mot export av omistliga konst- och kulturvärden skapats. Liknande synpunkter
framföres av Sveriges advokatsamfund, som framhåller, att risken
för utförsel av lösa kulturföremål är ett av skälen för att samfundet motsätter
sig avveckling av lösörefideikommissen.

Riksarkivet påpekar, att skyddet av arkivhandlingarna kompliceras av att
samlingarna i många fall icke själva är av fideikommissnatur och att det i
sådana fall icke synes möjligt att lagligen ingripa med stöd av de föreslagna
bestämmelserna. Även Stockholms rådhusrätt och Fideikommissariemas
intresseorganisation framhåller, att det icke sällan förekommer, alt
den kulturhistoriskt värdefulla miljön delvis består av egendom, som icke
är av fideikommissnatur, och att de föreslagna åtgärderna i sådana fall icke
är ägnade att förhindra en splittring.

Nu angivna förhållande framhålles även i fråga om Skoklosters fideikommiss,
beträffande vilket länsstyrelsen i Uppsala län anser, att en avveckling
icke kan ske enligt de riktlinjer utredningens förslag anvisar. Länsstyrelsen
hänvisar till att fideikommisset enligt utredningen omfattar allenast själva
slottet och samlingarna men ej egendom i övrigt. Regeln i 6 § av lagförslaget,
enligt vilken efterträdaren skulle taga hälften av egendomen och återstoden
tillfalla arvingarna, varvid på efterträdarens andel skulle vid skiftet
falla fideikommissets huvudgård med där förvarade samlingar, kan enligt
länsstyrelsen knappast göras tillämplig på nämnda fideikommiss. Icke heller
kan här såsom förutsättes i 17 § lämpligen avsättas någon del av egendomen
för bildandet av en stiftelse med ändamål att trygga samlingarnas
vård och underhåll. Att samlingarna odelade alltfort bevaras i sin nuvarande
miljö anser länsstyrelsen som ett synnerligen angeläget allmänt intresse.
En statsinlösen av samlingarna och slottet torde för närvarande anses utesluten
bl. a. med hänsyn till den statsfinansiella situationen. Starka skäl talar
därför enligt länsstyx-elsen för att detta fideikommiss tillsvidare bibehålies
oförändrat. Även hovrätten över Skåne och Blekinge anser speciella
förhållanden föreligga beträffande Skoklosters fideikommiss och uttalar, att
ett antagande av en lag om avveckling av fideikommiss bör förenas med ett
principbeslut om att Skoklosters slott och samlingar vid framtida arvsfall
skall inlösas till kronan eller kulturvårdande institution.

Beträffande i nlösningsbestäm melserna uttalar länsstyrelsen
i Blekinge län, att där fara föreligger för skingring av kulturvärden bör i
samtliga fall inlösen ske av staten till fulla värdet. Lantbruksstyrelsen anför,
att det måste vara icke endast en rätt utan också en skyldighet för staten
alt inlösa egendomen.

Svenska arbetsgivareföreningen däremot finner för sin del icke utvägen
att i sista hand förstatliga egendomen vara en bättre ordning än vad som
nu gäller, överståthällaräimbeiet uttalar, att det med hänsyn till kostnaderna
får antagas, att inlösen kan ske endast i begränsad utsträckning och att
därför omfattande egendom likväl kommer att lämnas utan åsyftat skydd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

111

Länsstyrelsen i Västmanlands län anför, att man kan tänka sig den möjligheten
att sammanföra flera samlingar av kulturföremål till en för ändamålet
lämpad miljö, t. ex. slottsbyggnad med lediga utrymmen eller museum,
att där hållas tillgängliga för allmänheten under museala betingelser. Det
allmänna finge då förutsättas träda mellan med bidrag till samlingarnas
vård, i den mån inträdesavgifter och andra intäkter ej försloge härtill. Ett
säkrare skydd mot brand och annan förstörelse skulle härigenom också
kunna beredas samlingarna. Landsantikvarien i Uppsala uttalar, att de mest
värdefulla samlingarna eller enstaka föremålen bör hembjudas de statliga
eller provinsiella museerna.

Reservanterna i länsstyrelsen i Hallands län föreslår för sin del, att
tvångsinlösen av kulturföremål regleras i liknande former som gäller för
expropriation.

Gentemot utredningens uttalande att, därest kulturvärden, för vilkas bevarande
stiftelse enligt 17 § avvecklingslagen bildats, skulle gå förlorade
t. ex. genom eldsvåda, stiftelsens tillgångar skall tillfalla något kulturfrämjande
ändamål av liknande art anför Stockholms rådhusrätt avvikande mening.
Rådhusrätten framhåller, att uttalandet icke är grundat på något stadgande
i avvecklingslagen och icke synes stå i överensstämmelse med förslagets
principer i övrigt, då stiftelsens tillgångar ju tagits från fideikommissegendomen.
Om syftet med stiftelsen förfaller, anser rådhusrätten det vara
mera naturligt, att stiftelsens egendom tillfaller ägarna till kulturföremålen
i fråga eller dem, som fått del i fideikommissegendomen. I varje fall bör
denna fråga regleras uttryckligen i lag. Samma uppfattning ger stats kontoret
och länsstyrelserna i Älvsborgs och Stockholms län uttryck åt. De förstnämnda
två remissorganen ifrågasätter, om icke ett sådant förfarande som
det av utredningen angivna innebär konfiskation.

Förfarandet

Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter, om det är behövligt och
välbetänkt att för avvecklingen inrätta ett särskilt organ, fideikommissnämnden,
med uppgift att bevaka det allmännas intresse och verka rådgivande
och vägledande. Hovrätten framhåller, att det här är fråga om uppgifter
som ankommer på andra myndigheter, främst riksantikvarieämbetet,
skogsstyrelsen, lantbruksstyrelsen och lantmäteristyrelsen samt i viss mån
även justitiekanslersämbetet och kammarkollegiet. Det synes leda till oklarhet
om myndigheternas befogenheter och ansvar att sålunda överflytta andra
myndigheters uppgifter på en nämnd, vilket understrykes av att utredningen
har tänkt sig, att nämnden i sitt arbete skulle påkalla biträde av lokala
myndigheter som lyder under några av de nu angivna ämbetsverken.

I den mån en avveckling av fideikommissen medför behov av utredning, för
att Kungl. Maj.t skall kunna fatta beslut, bör personalen i justitiedepartementet
förstärkas. Den byrå, som där handlägger ärendena, bör enligt hovrättens
mening kunna lämna erforderlig rådgivning och vägledning, och i

112

Kungl. Maj:ts proposition nr o år 1963

övrigt bör ärendena handläggas av de centrala ämbetsverk till vilka de hör.
Därest det visar sig behövligt med någon samordning av de olika myndigheternas
verksamhet i särskilda ärenden, torde denna utan större omgång
kunna åstadkommas av justitiekanslersämbetet eller, om detta icke har befattning
med ärendet, av det ämbetsverk som detta främst rör.

Även Småbrukarnas riksförbund motsätter sig inrättandet av särskild fideikommissnämnd.

Skånska bypoteksföreningen anser, att fideikommissnämnden enligt förslaget
i olika avseenden fått alltför vidsträckta befogenheter och motsätter
sig straffpåföljd för underlåten rapport till nämnden rörande inträffat dödsfall.
Föreningen uttalar även, att metoden att överlåta åt Kungl. Maj:t att
utfärda närmare bestämmelser om fideikommissnämndens verksamhet inger
farhågor.

Dispensärenden under övergångstiden

Vad gäller utredningens synpunkter på vissa dispensärenden under övergångstiden
anför Fideikommissariernas intresseorganisation en avvikande
mening. På i yttrandet närmare angivna grunder föreslår organisationen
en liberalare dispensgivning, när det gäller återbetalningsskyldighet och ställande
av säkerhet vid lån ur fideikommissförmögenhet, än vad utredningen
föreslagit. Alternativt ansluter sig organisationen till den av Bonde m. fl.
anvisade utvägen att låta en vid fideikommissets upphörande befintlig arvsskatteskuld
helt drabba den siste fideikommissinnehavarens arvingar. Även
för det fall, att en avveckling icke skulle omfatta samtliga fideikommiss,
anser organisationen det nödvändigt att Iiberalisera dispensgivningen jämväl
såvitt avser fideikommiss, som ej skall avvecklas.

Organisationen förklarar sig icke heller kunna biträda vad utredningen
anfört om att vid framtida försäljningar av fideikommissfastighet eventuellt
icke skulle behöva krävas kapitalisering av någon del av köpeskillingens
avkastning, medan något bärande skäl för att upphäva sådana föreskrifter
som redan meddelats icke skulle föreligga. Organisationen framhåller,
att en penningvärdeförsämring i lika mån drabbar äldre och senare tillkomna
fideikommisskapital och föreslår, att kapitaliseringsreglerna slopas för
båda slagen samt att i stället kapitaliseringsmöjligheterna genom generell
dispens ökas till att omfatta bl. a. börsnoterade aktier.

Även Svenska bankföreningen motsätter sig, att olika regler skall gälla
i nyss angivna fall och anför, att det för bankernas notariatavdelningar
skulle medföra åtskilliga redovisningstekniska besvär, därest olika delar
av ett genom successiva fastighetsförsäljningar uppkommet fideikommisskapital
skulle bli underkastade skilda förvaltningsregler.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

113

Departementschefen

Allmänt

Utmärkande för det nuvarande fideikommissinstitutet är att egendom
jämlikt särskilt förordnande skall bevaras ominskad under obegränsad tid
inom viss eller vissa släkter. De i vårt land ännu bestående fideikommissen
har så gott som undantagslöst instiftats genom privata rättshandlingar, i regel
testamente. Förordnandena, som i det stora flertalet fall ursprungligen
avsett jordegendom, torde till övervägande del ha tillkommit under 1600-och 1700-talen, då härkomst och besittande av jord hade stor politisk och
social betydelse. Syftet med instiftande av fideikommiss har varit att bibehålla
egendomen inom släkten och därigenom trygga släktmedlemmarnas
ställning i samhället.

Fideikommissinstitutet överensstämmer icke med nutida rättsuppfattning
och rådande samhällsförhållanden. Detta har i vårt land bl. a. tagit sig
uttryck däri att redan år 1810 förbud införts mot instiftande av fideikommiss
i fast egendom. Inrättande av fideikommiss i lös egendom förbjöds
först genom testamentslagen den 25 april 1930. Däremot berördes icke redan
instiftade fideikommiss av vare sig 1810 eller 1930 års lagstiftning.

Under 1800-talets två sista årtionden och 1900-talets första decennium
väcktes i riksdagen ett flertal motioner, av vilka en del tog sikte på att upphäva
alla fideikommiss, medan andra syftade till att befria jorden från
fideikommissband. År 1909 begärde riksdagen hos Kungl. Maj :t lagförslag
om försäljning av lantfastighet, som utgjorde fideikommiss, och 1914 års
riksdag hemställde om utredning angående upphävande av fideikommiss i
såväl fast som lös egendom. Flera förslag om avveckling av fideikommissen
har därefter framlagts utan att frågan lösts. I övriga västeuropeiska
länder, där fideikommiss i någon omfattning funnits, är dessa däremot nu
i huvudsak avvecklade.

Enligt den uppfattning, som sålunda rått sedan lång tid tillbaka, talar
principiella skäl — hänförande sig till fideikommissinstitutets bristande
överensstämmelse med nutida rättsuppfattning och samhällsskick -— för
fideikommissens avveckling. Å andra sidan måste beaktas, att omfattande
fast och lös egendom är underkastad fideikommissband och att betydande
intressen av social, ekonomisk och kulturell art är knutna till fideikommissen.
En avveckling får därför åtskilliga svårbedömbara praktiska konsekvenser.
Det är också uppenbart, att olägenheter i olika avseenden kan
uppstå vid en splittring av fideikommissegendomarna, därest icke lämpliga
åtgärder vidtages. En ingående bedömning måste följaktligen göras av de
skäl som talar för och emot en avveckling och de följder en på det ena
eller andra sättet genomförd avveckling får i olika avseenden.

Fideikommissutredningen har i sitt år 1959 avlämnade betänkande med
stor grundlighet och omsorg behandlat de synnerligen svårbedömda pro -

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

blem som sammanhänger med en avveckling av fideikommissen. Jag har
därför funnit, att betänkandet är väl ägnat att läggas till grund för fortsatta
överväganden i frågan. Samtidigt måste emellertid konstateras, att stark
och övertygande kritik under remissbehandlingen framförts mot de förslag
utredningen framlagt till lösning av de praktiska problem som uppstår vid
en avveckling. Ett stort antal remissorgan har sålunda givit uttryck åt den
meningen, att utredningen icke förmått anvisa någon framkomlig väg att
undvika menliga följder av fideikommissens avskaffande. Som jag närmare
kommer att utveckla i det följande delar jag denna uppfattning. Utredningens
förslag har därför med ledning av vad som framkommit under remissbehandlingen
omarbetats inom justitiedepartementet. Därvid liksom vid
tidigare behandling av fideikommissfrågan har den grundläggande synpunkten
varit, att starka principiella skäl talar för en avveckling av fideikommissen
men att tillräckliga garantier måste skapas mot en olämplig splittring
av fideikommissegendomarna. Vad som bör eftersträvas är en laglig
reglering, som möjliggör att såväl allmänna som enskilda intressen tillgodoses,
utan att kravet på enkelhet och smidighet i tillämpningen eftersättes.
Med hänsyn till att synnerligen skiftande förhållanden råder beträffande
de olika fideikommissen och då de praktiska konsekvenserna av en
avveckling är svåra att förutse, bör en lagstiftning om avveckling av fideikommissen
inrymma olika möjligheter till lösningar i det enskilda fallet.

I fortsättningen skall jag närmast redovisa de mera detaljerade överväganden
som ligger till grund för de nu framförda allmänna reflexionerna

Olika synpunkter på fideikommissen

Utredningen har till en början som skäl för en avveckling av fideikommissen
anfört, att dessa utgör en undantagsföreteelse i rättsligt
hänseende, vilket får särskild betydelse emedan fideikommissen
omfattar betydande värden. I anslutning härtill har utredningen framhållit,
att de rättsliga avvikelserna beträffande fideikommissegendomen gäller
grundläggande regler, nämligen arvs-, testaments- och gäldsregler, samt att
fideikommissens rättsliga egenart ständigt måste beaktas i lagstiftning och
rättstillämpning, något som på längre sikt utgör en belastning.

Flera remissorgan delar utredningens uppfattning, att fideikommissens
undantagsställning i rättsligt avseende innebär en nackdel. Från många
håll har emellertid anförts, att cn förutsättning för att detta skäl att avskaffa
fideikommissen skall kunna tillmätas någon avgörande vikt är, att
icke en ny särregim skapas beträffande samma egendom. Några remissorgan,
vilka icke godtar nu angivna skäl för en avveckling, har motiverat
detta med att de rättsliga avvikelserna endast berör ifrågavarande intressenter.

För egen del vill jag instämma i utredningens uppfattning, att fideikommissens
karaktär av särregim, som icke kan motiveras utifrån gällande
rättsuppfattning och rådande samhällsförhållanden, utgör ett skäl för fidei -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

115

kommissinstitutets avveckling. Betydelsen av detta skäl bör emellertid icke
överskattas. Såsom justitiekanslersämbetet framhållit har de svårigheter
ifrågavarande förhållande medfört hittills kunnat bemästras. Det måste vidare
starkt betonas, att detta skäl för en avveckling av fideikommissen givetvis
endast gäller under förutsättning, att man vid avvecklingen kan undvika
en särlagstiftning av annan art.

Utredningen har vidare anfört, att fideikommissinstitutets
privilegiekaraktär gör det oförenligt med nutida åskådning. Innehavaren
framstår vid det typiska fideikommisset i regel som privilegierad i
förhållande till sina medarvingar på grund av den fideikommissarislca successionen
och än mera gentemot sin företrädares arvingar, om han själv ej
är arvinge efter denne. Då syftet med instiftande av fideikommiss varit att
för all framtid bevara egendomen inom viss släkt, kan fideikommissinstitutionen
tillika sägas innebära en privilegiering av dessa släkter. För våra dagars
betraktelsesätt med dess betonande av individernas jämställdhet i rättsligt
avseende är det enligt utredningen främmande att medelst särskilda
rättsliga band sammanhålla egendom i en persons hand eller inom viss
släkt. Såsom särskilt stötande framstår för utredningen de fall, där egendomen
utgöres av kapital, vilket är överlämnat till förvaltning i särskild ordning,
och där alltså den fideikommissinnehavaren tillerkända förmånen
kommer honom till godo utan att någon personlig insats kräves från hans
sida.

Så gott som samtliga remissorgan, som uttalat sig härom, har funnit förevarande
skäl för en avveckling beaktansvärt. Från vissa håll har dock framhållits,
att innehavet av jordbruksfideikommiss icke längre odelat framstår
som ett privilegium utan även ställer krav på innehavaren, att ifrågavarande
invändning mot fideikommissinstitutet drabbar också den vanliga arvsordningen
samt att förhållandet berör ett så litet antal personer, att det ej behöver
vara något stötande för rättsuppfattningen.

Fideikommissinstitutets privilegiekaraktär, som motiverat gällande förbud
mot instiftande av nya fideikommiss, är enligt min mening ett tungt
vägande skäl för fideikommissens avskaffande. Särskilt framstår det som
obilligt och stötande för rättskänslan, att en den avlidnes anhörig — vilken
ibland icke ens är arvinge — i strid mot eljest gällande arvsregler erhåller
den värdefullaste, möjligen enda egendomen i ett dödsbo, medan andra
efterlevande till den avlidne får endast en obetydlig del eller blir helt lottlösa.
Att beträffande jordbruksfideikommiss innehavet även ställer krav på
innehavaren förändrar icke bedömningen. Den successionsordning fideikommissegendomen
följer har bestämts på grundval av värderingar av en eller
ett fåtal enskilda för århundraden sedan att gälla för all framtid, oavsett
vad de på den allmänna rättsuppfattningen grundade arvsreglerna innehåller.
Härtill kommer att privilegieringen avser omfattande egendom och
genom tiderna berör ett relativt stort antal personer. Det nu behandlade

116 Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

skälet för fideikommissens avskaffande måste därför tillmätas stor principiell
betydelse.

Vidare har utredningen pekat på den omständigheten, att urvalet av
fideikommissinnehavare i allmänhet sker slumpmässigt utan
att någon hänsyn kan tagas till innehavarens personliga, ekonomiska och
andra förutsättningar att bruka egendomen. Då egendomen dessutom på
grund av fideikommissbandet är bunden vid innehavaren för dennes livstid
och ej underkastad vanliga ekonomiska regler, anser utredningen angivna
förhållande vara principiellt förkastligt.

Utredningens uppfattning i denna del biträdes av flera remissorgan, däribland
Svea hovrätt, som emellertid har påpekat, att de blivande innehavarnas
utbildning ofta tidigt inriktats på deras kommande uppgift och att de
därför ofta blir väl skickade för denna. Från andra håll har framhållits, att
ingenting tyder på att fideikommissegendomarna vanvårdas. Enligt flera
remissorgan kan den nu behandlade invändningen mot fideikommissen riktas
mot arvsrätten över huvud taget.

Det kan enligt min mening icke bestridas, att fideikommissinstitutet i berörda
avseende ger utrymme för missförhållanden, vilka i fråga om stora
fideikommissegendomar kan bli avsevärda. Självfallet kan i viss mån samma
invändning riktas mot den legala ax-vsordningen. Beaktas bör dock, att
denna i motsats till fideikommissinstitutionen ger utrymme för åtgärder —
testamente, gåva eller annat förfogande — vilka är ägnade att åstadkomma
en efter omständigheterna lämpad egendomsfördelning. Jag anser sålunda,
att det slumpmässiga urvalet av fideikommissinnehavare i och för sig innebär
en olägenhet. Emellertid visar erfarenheten, att fideikommissinnehavarna
till följd av den uppfostran, utbildning och inriktning i övrigt de tidigt
erhållit för sin kommande uppgift ofta blivit väl skickade för såväl det
ekonomiska handhavandet av fideikommissegendomen som vårdandet av de
kulturvärden vilka merendels hör till fideikommisset. Olägenheterna av det
slumpmässiga urvalet av fideikommissinnehavare kan därför i allmänhet
icke sägas ha varit framträdande, och ifrågavarande skäl för fideikommissens
avskaffande bör med hänsyn härtill icke tillmätas någon avgörande
betydelse.

Beträffande fideikommissegendomens ekonomiska enhet
har utredningen uttalat, att det i fideikommissbestämmelserna liggande
förbudet mot försäljning av egendomen liksom mot dess uppdelning genom
arv har medverkat till att de en gång bildade enheterna bibehållits. 1
fråga om jordbruksegendomar, särskilt sådana med skogstillgångar, har utredningen
funnit, att ett sådant sammanhållande kan vara av värde. Att viss
egendom sammanhålles under fideikommissband innebär emellertid enligt
utredningen icke någon garanti för att den utgör en även för nutida förhållanden
lämplig ekonomisk enhet. Utredningen har vidare framhållit att.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

117

även om egendomen bildar en lämplig enhet, en viss uppdelning ofta utan
olägenhet kan ske och att många av de större fideikommissegendomarna för
övrigt alltid varit uppdelade i ett flertal brukningsdelar.

Vid remissbehandlingen har från många håll uttalats, att bibehållandet
av fideikommissenheterna varit uteslutande till fördel från ekonomisk synpunkt.
Flera remissorgan har sålunda framhållit, att fideikommissinstitutet
möjliggör ett rationellt jord- och skogsbruk, och att jord- och skogsfideikommissen
i allt väsentligt är välskötta har undantagslöst vitsordats. Enligt
en av Sveriges skogsägareförbund verkställd undersökning, avseende 34 större
fideikommiss, har årsavverkningen på fideikommisslcogarna år 1959 beräknats
uppgå till 3,9 skogskubikmeter per hektar mot omkring 2,3—2,8
skogskubikmeter per hektar skogsmark i övrigt. Nämnda undersökning har
också utvisat en mycket hög beläggning av fast anställd arbetskraft. Förbundet
har uttalat, att då i utredningens betänkande anges, att den industriella
verksamheten vid fideikommissen under åren 1945—1949 i genomsnitt
per år omfattat 70 000 dagsverken och att produkternas saluvärde utgjort
nära 3 1/2 miljoner kronor per år, dessa uppgifter måste vara missvisande.
Förbundets undersökning, som omfattar endast en del av fideikommissen,
har givit till resultat ett tillverkningsvärde redan år 1950 av
13 520 000 kronor och år 1959 av icke mindre än 28 634 000 kronor. Dagsverksåtgången
år 1950 redovisas i undersökningen med 134 123 dagsverken
och år 1959 med 128 836 dagsverken. Länsstyrelsen i Örebro län har framhållit,
att de största fideikommissen är den ekonomiska ryggraden i ortens
näringsliv. Hovrätten över Skåne och Blekinge samt länsstyrelsen i Östergötlands
län har uttalat, att vad riksdagen år 1914 anförde därom, att fideikommissen
utgjorde hinder mot den moderna utvecklingen att uppdela jorden
på allt flera händer, framstår som föråldrat numera, då rationaliseringen
kräver större jordbruksenheter.

Såsom framgått av vad jag anfört avser spörsmålet om fideikommissegendomens
ekonomiska enhet huvudsakligen jord- och skogsfideikommissen.
Vid tidigare behandling av fideikommissfrågan har krav på jordens
uppdelning i mindre brukningsenheter åberopats som ett väsentligt skäl för
fideikommissens avveckling. Sålunda har starkt betonats, att fideikommissen
utgjorde hinder mot egnahemsbildningen, medan frågan om olämpligheten
av att splittra fideikommissegendomarna i mindre enheter skjutits i
bakgrunden. Det numera rätt allmänt omfattade kravet på stora jord- och
skogsbruksenheter måste med nödvändighet medföra en ändrad bedömning
av denna fråga. Detta har också stått klart för utredningen och har ytterligare
betonats under remissbehandlingen. Enligt min mening kan ej heller
tvivel råda därom, att en splittring av de fideikommiss, som har stora skogstillgångar
merendels med tillhörande industrirörelse och för vilka den bestående
förvaltningsenheten ofta utgör förutsättning för fortsatt rationell
drift, kan lända till allvarlig skada för näringslivet i orten och medföra betydande
olägenheter av social och ekonomisk art. I fråga om fideikommiss
med omfattande jordbruk torde såsom utredningen framhållit i vissa fall er

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

uppdelning utan olägenhet kunna ske, men i ett mycket stort antal fall
måste splittring av egendomen vara ägnad att motverka en rationell jordbruksdrift.
Vid en uppdelning berörs också arrendatorernas intressen. Jag
har därför den bestämda uppfattningen, att avveckling av de störa jordoch
skogsfideikommissen i många fall kan medföra svårigheter av ekonomisk
och social karaktär, om icke i samband med avvecklingen åtgärder
vidtages för att bibehålla den nuvarande förvaltningsenheten. Härtill återkommer
jag i fortsättningen.

Slutligen har utredningen såsom skäl för avveckling av fideikommissen
framhållit, att inskränkningarna i innehavarens dispositionsrätt
över egendomen försvårar eller hindrar en riktig ekonomisk
anpassning efter nutida förhållanden. Fideikommissförordnandet innebär
formellt förbud dels mot varje försäljning, även den som sker i syfte att
åstadkomma en lämpligare avgränsning av egendomen eller för att anskaffa
erforderligt kapital för driften å återstoden av egendomen, dels mot inteckning
däri. De faktiska förhållandena har emellertid framtvingat ett genombrytande
av dessa förbud — genom dispens av Kungl. Maj :t — varigenom
de mest påfallande svårigheterna mildrats. Utredningen har räknat
med att dispensverksamheten — som enligt utredningen innebär en belastning
utan att kunna medföra erforderlig smidighet — kommer att behöva
utvidgas. I detta sammanhang har utredningen erinrat om att Kungl.
Maj :t i allmänhet vid medgivande av inteckning eller vid medgivande att för
vissa ändamål använda fideikommisskapital föreskriver skyldighet till återbetalning
i viss ordning och i vissa fall även ställande av säkerhet, t. ex. i
form av försäkring på innehavarens liv. Vissa fideikommissinnehavare är enligt
utredningen till följd härav ekonomiskt mycket hårt belastade. Åtminstone
i mindre gynnsamma fall kan därför ett upprätthållande av fideikommisset
framstå som ett konstlat sammanhållande av den ifrågavarande egendomen
utan reellt stöd i de verkliga ekonomiska förhållandena.

Under remissbehandlingen har icke gjorts gällande annat än att stelheten
i dispositionsförhållandena utgör en olägenhet. Nackdelarna har dock icke
på något håll ansetts vara så störa, att de i och för sig bör medföra fideikommissens
avveckling.

Det kan enligt min mening icke bestridas, att de för obegränsad tid gällande
inskränkningarna i innehavarens dispositionsrätt särskilt när det gäller
jord- och skogsfideikommissen kan hindra genomförandet av de mest
ändamålsenliga åtgärderna för egendomens skötsel och försvåra anskaffandet
av erforderligt rörelsekapital. Å andra sidan kan ej bortses från att dessa
inskränkningar hindrat, att egendomarna splittrats, och sålunda bidragit
till att skapa de lämpliga förvaltningsenheter som ifrågavarande fideikommiss
merendels utgör. De antydda olägenheterna har även i betydande utsträckning
kunnat motverkas genom Kungl. Maj :ts rätt att medge ändringar
i fideikommissförordnandena. Självfallet utgör dispensverksamheten en belastning
för Kungl. Maj :t, men detta får icke anses vara någon avgörande

Kurigl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

119

olägenhet. Medgivande till inteckning eller annan åtgärd är emellertid ofta
förenat med föreskrift om återbetalningsskyldighet och ställande av säkerhet
i form av livförsäkring. Såsom utredningen framhållit är vissa fideikommissinnehavare
till följd härav hårt ekonomiskt belastade. Det är härvid av
intresse att konstatera, att en av fideikommissariernas intresseorganisation
företagen enquéte bland landets fideikommissarier givit till resultat, att
innehavarna av sådana fideikommiss, som består enbart av kapital eller
stadsfastigheter, så gott som enhälligt uttalat sig för avskaffande av dessa
fideikommiss. Innehavarna av större jordbruksfideikommiss och fideikommiss
med betydande kulturvärden har däremot tillkännagivit den motsatta
uppfattningen, såvitt gäller fideikommiss av dessa typer. Bland innehavarna
av mindre jordbruksfideikommiss har meningarna visat sig vara delade.
Denna undersökning synes ge visst stöd för uppfattningen, att inskränkningarna
i fideikommissinnehavarens dispositionsrätt är besvärande i varje
fall vid förvaltningen av fideikommiss med mindre omfattande fast egendom.
Vad nu anförts angående inskränkningarna i dispositionsrätten kan sammanfattningsvis
väsentligen anses tala för avveckling av fideikommissen.

Utredningen har även behandlat frågan i vad mån beaktandet av vissa
särskilda intressen talar för bibehållande av fideikommissen. Sålunda
har utredningen räknat med att upplösning av fideikommissbandet
kan medföra minskad trygghet för fideikommissarrendatorerna. Utredningen
har även ansett, att ett sönderbrytande av förvaltningsenheterna kan
lända till skada för skogshushållningen och menligt påverka näringsförhållandena
inom orten. Slutligen har utredningen framhållit, att betydande
kulturvärden kan bli hotade, om fideikommissbandet upplöses. Vad nu anförts
kräver enligt utredningen i hög grad beaktande. Om emellertid i samband
med en fideikommissavveckling särskilda åtgärder vidtages till skydd
för de angivna intressena, kan enligt utredningens mening övergången till de
nya förhållandena avsevärt underlättas och skälig hänsyn tagas till dessa
intressen.

Under remissbehandlingen har nu anförda synpunkter starkt understrukits.
Sålunda har från många håll påpekats den inverkan en avveckling får
för fideikommissarrendatorernas ställning. Olägenheterna för skogshushållningen
vid avveckling av de stora skogsfideikommissen har tidigare berörts.
Ett betydande antal remissorgan har med skärpa framhållit risken för att
stora kulturvärden i form av slott, herrgårdar, parker och samlingar skall
gå förlorade vid avveckling av fideikommissen. Riksantikvarieämbetet har
uttalat, att bland fideikommissegendomarna finns sådana, som med jord,
byggnader, inredning, arkiv och bibliotek bildar ett sammanhållet helt och
måste räknas såsom nationella minnesmärken hos vilka det säregna och
värdefulla just ligger i den bestående, historiskt och traditionellt givna enheten.
Ämbetet har svårt att föreställa sig, hur dessa kulturvärden skall
kunna bevaras, om fideikommissen försvinner. Även flera andra remissorgan,
däribland styresmannen för nordiska museet, har betonat det ange -

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Jägna från kulturvårdens synpunkt av att bibehålla den enhet som fideikommissen
utgör. Många remissorgan, däribland Svenska naturskyddsföreningen,
har framhållit, att olägenheter kan befaras uppstå från naturskyddssynpunkt
till följd av en splittring av jord- och skogsfideikommissen.
Från kreditgivarhåll slutligen har uttalats, att ett sönderbrytande av
den naturliga enhet, som skog och jord utgör, från kreditsynpunkt måste
få en negativ verkan, om det sker på det sätt utredningen föreslagit.

De olägenheter som enligt vad nu sagts kan följa vid avveckling av fideikommissen
måste enligt min mening tillmätas stor betydelse. Därav följer
emellertid icke, att ifrågavarande omständigheter i och för sig bör hindra
en avveckling. Därest de sociala, ekonomiska och kulturella intressena väsentligen
kan tillgodoses genom särskilda åtgärder, bör hinder icke föreligga
för avveckling, om en sådan anses böra ske av andra skäl. Under den
tidigare behandlingen av fideikommissfrågan har problemet väsentligen varit,
hur dessa intressen skall tillvaratagas. Vid ett slutligt ståndpunktstagande
i frågan måste också stor vikt tillmätas de lösningar som kan tänkas
i detta hänseende. Härtill återkommer jag i följande avsnitt av framställningen.

Bedömning av den föreslagna lagstiftningen till skydd för de särskilda
intressena

Såsom framgått av det föregående anser jag, att väsentliga principiella
men även vissa praktiska skäl talar för fideikommissens avskaffande. Mot
en avveckling kan anföras skäl, som huvudsakligen hänför sig till de i
många fall betydande olägenheter av social, ekonomisk och kulturell art
som kan uppstå vid splittring av fideikommissegendomarna. Det är uppenbart,
att betänkligheterna mot avveckling av fideikommissen väsentligen
bortfaller, därest genom särskilda, lämpligt avvägda åtgärder garantier kan
skapas för att ifrågavarande allmänna intressen i huvudsak blir tillgodosedda.
Utredningen har i det syftet föreslagit en omfattande speciallagstiftning.
Förslaget har emellertid genomgående rönt stark kritik under remissbehandlingen.
Erinringar har framförts såväl mot metoden att införa en genomgripande
speciallagstiftning som mot de föreslagna bestämmelsernas innehåll.
I fortsättningen skall jag något beröra utredningens förslag till skydd
för fideikommissarrendatorerna, fideikommisskogarna och fideikommissens
kultui''värden samt remisskritiken av dessa förslag. Beträffande detaljerna
i förslagen och remissyttrandena får jag hänvisa till den föregående framställningen.

Till skydd för arrendator erna har utredningen föreslagit, att arrendeavtal,
som gäller vid tiden för den siste fideikommissinnehavarens
frånfälle och icke avser huvudgård, skall förlänas giltighet även gentemot
den som erhåller egendomen vid avvecklingen. Utredningen har vidare befarat,
att uppsägning av arrendatorer i betydande utsträckning kommer att ske

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

121

dels till följd av att egendomen försäljes till någon som vill bruka den själv,
dels genom att arvingarna själva vill bruka egendomen. Vid avvägning mellan
arrendators- och jordägareintressena har utredningen beaktat å ena sidan,
att många arrendatorer innehaft sina arrenden under längre tid, och å den
andra, att arvingarnas rätt till jorden tillagts dein först genom avvecklingen;
härutöver har utredningen hänvisat till sociala skäl. Mot bakgrunden
härav har utredningen föreslagit en särskild lag med vissa bestämmelser
om arrende under fideikommiss, vilken skall tråda i kraft samtidigt med
en avvecklingslag och gälla under trettio år. Lagförslaget innebär i korthet
följande. Arrendator, som vid lagens ikraftträdande innehaft arrende av undergård
i minst tio år, skall vid arrendetidens utgång ha rätt till nytt arrende
för en tid av fem år, såvida icke tillfälle beredes honom att förvärva brukningsdelen
på skäliga villkor. Jordägaren har alltså att välja mellan att
erbjuda försäljning på skäliga villkor eller lämna nytt arrende; väljer han
det förra, har arrendatorn i sin tur att välja mellan att antaga köpeanbudet
eller avflytta. Avgörandet om köpe- och arrendevillkor skall ske vid en särskild
förrättning inför arrendenämnden, i den mån parterna ej träffar överenskommelse.
Vid fastställandet av köpevillkor har nämnden att ta ställning
till frågan, huruvida hinder föreligger från fastighetsbildningssynpunkt
att genomföra försäljningen av det arrenderade området jämte eventuellt
ytterligare markområde, om så befinnes erforderligt med hänsyn till
arronderingsförliållandena m. m. Därvid skall preliminärt utlåtande inhämtas
av vederbörande lantmätare. Även med lantbruksnämnden skall samråd
ske.

Förslaget om giltighet av arrendeavtal gentemot den som erhåller egendomen
vid avvecklingen har icke mött någon erinran under remissbehandlingen.
Den föreslagna särskilda arrendelagen har däremot tillstyrkts endast
av några få remissorgan. Ett mycket stort antal remissinstanser, däribland
flera länsstyrelser, ett par lantbruksnämnder och Riksförbundet
Landsbygdens folk, har ifrågasatt behovet av särskild lagstiftning beträffande
fideikommissarrendena. I några remissyttranden har uttalats tvekan
om behovet av särskilda regler i varje fall när det gäller kommersiella arrenden.
Vissa arrendenämnder har ansett särskilda bestämmelser erforderliga
men förklarat, att skyddet bör anordnas genom en förstärkning av gällande
optionsrätt. Flera remissorgan har ifrågasatt, om förslaget innebär en
rimlig avvägning mellan jordägare- och arrendatorsintressena, och från
många håll har bestritts, att det är berättigat att bereda fideikommissarrendatorerna
förmånligare ställning än andra arrendatorer. Ett mycket stort
antal remissorgan har uttalat, att resultatet av pågående översyn av arrendelagstiftningen
bör avvaktas, innan slutlig ståndpunkt tages till det föreslagna
skyddet för fideikommissarrendatorerna. — Beträffande den närmare
utformningen av det föreslagna arrendatorsskyddet har så gott som samtliga
remissorgan, som yttrat sig härom, varit starkt negativa. De väsentliga
invändningarna har varit dels att det föreslagna förfarandet är invecklat
och tidsödande, dels att arrendenämnderna ej är lämpliga organ att fast -

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

ställa köpevillkor och handlägga fastighetsbildningsfrågor. Även i övrigt har
erinringar i olika avseenden framställts mot utredningsförslaget.

För egen del vill jag framhålla, att det är mycket svårt att bedöma i vad
mån avveckling av jordbruksfideikommissen kommer att inverka på fideikommissarrendatorernas
ställning. I första hand är frågan beroende av det
sätt på vilket avvecklingen genomföres. Utredningens förslag till avveckling
medför i betydande utsträckning uppdelning av fideikommissjorden. En sådan
uppdelning, genom arvskifte eller försäljning, kan på sätt utredningen
angivit få konsekvenser såväl för de arrendatorer som innehar kommersiella
arrenden som för dem som innehar sociala arrenden. Huruvida uppsägningar
av arrenden skulle komma att ske i någon betydande utsträckning, är svårt
att bedöma. Risken härför kan emellertid icke uteslutas, och det är därför
naturligt, att utredningen föreslagit särskilda åtgärder till skydd för fideikommissarrendatorerna.
Mot den förordade utformningen av detta skydd
har åtskillig kritik framförts under remissbehandlingen, och jag anser för
min del kritiken i allt väsentligt befogad. Utredningens förslag i denna del
bör därför enligt min mening icke läggas till grund för lagstiftning, utan
frågan, hur fideikommissarrendatorerna bör skyddas vid avveckling av fideikommissen,
får lösas efter andra linjer. Såsom förut anförts påverkas arrendatorernas
ställning av det sätt varpå avvecklingen genomföres. Om avveckling
kan ske utan att fideikommissegendomen splittras, torde arrendatorernas
förhållanden komma att påverkas i relativt liten utsträckning. Vid
sådant förhållande skulle någon annan regel till skydd för arrendatorerna
icke erfordras än den av utredningen föreslagna och av remissorganen allmänt
tillstyrkta bestämmelsen om arrendeavtals giltighet mot förvärvaren
av fideikommissegendomen. Härtill återkommer jag i fortsättningen.

Särskilda åtgärder för att undvika splittring av fideikommisskogarna
har som tidigare framgått ansetts erforderliga vid avveckling av
fideikommissen. Utredningen har även härvidlag föreslagit en omfattande
speciallagstiftning. Denna avser bildandet av särskilda enheter, benämnda
bygdegods. Förutsättning härför skall vara, att skogsområdets bibehållande
såsom en enhet är av betydande allmänt intresse. Förordnande om bygdegods
skall meddelas av Kungl. Maj:t. Tillhör bygdegods två eller flera gemensamt,
skall delägarna vara sammanslutna i ett s. k. bygdelag, som skall
ha till uppgift att förvalta bygdegodset och företräda delägarna i allt som
rör dem samfällt. Delägare skall åtnjuta delaktighet i bygdelaget och ha
rösträtt efter storleken av sin andel i bygdegodset. För bygdelaget, vilket
skall utgöra en särskild juridisk person, skall finnas styrelse, som väljes av
delägarna på bygdelagsstämma. Bygdelaget och icke delägarna skall svara för
uppkommen gäld.

Den föreslagna bygdegodsinstitutionen har med endast få undantag avstyrkts
av de remissorgan som yttrat sig härom. Invändningarna mot förslaget
går framför allt ut på att denna institution dels är alltför ingripande,
dels är tungrodd och ägnad att medföra komplikationer i tillämpningen. Fle -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

123

ra remissorgan har å andra sidan funnit förslaget alltför begränsat. Sålunda
har justitiekanslersämbetet påpekat, att förslaget icke förhindrar sönderbrytandet
av de ekonomiska enheter som består av både lånt- och skogsbruk
samt industri. Även andra remissorgan har framhållit sambandet i
olika avseenden mellan jord- och skogsbruk på fideikommiss med skogsegendomar.
Från olika håll har ifrågasatts, om det icke vore lika motiverat
att vidtaga särskilda åtgärder för sammanhållande av större jordbruk. Vad
särskilt gäller de föreslagna bj^gdelagcn har från flera håll framhållits dels
att risk föreligger för meningsmotsättningar mellan intressenterna i bygdelaget,
dels att något tillfredsställande minoritetsskvdd icke kan anordnas.
Ett mycket stort antal remissorgan har hänvisat till utvägen att i stället
bilda aktiebolag i sådana fall, då skogar ingår i fideikommissegendomen.

Gentemot utredningens förslag till åtgärder beträffande fideikommisskogarna
vill jag till en början invända, att — liksom när det gäller skyddet
för arrendatorerna — en omfattande särlagstiftning så vitt möjligt bör undvikas.
Denna invändning har så mycket mera fog för sig som utredningen
föreslår, att i vår lagstiftning skall införas en helt ny rättslig konstruktion.
Härtill kommer att de erinringar som vid remissbehandlingen framställts
mot utredningens förslag i allt väsentligt måste anses befogade. Jag kan
därför icke tillstyrka, att förslaget lägges till grund för lagstiftning. I stället
bör undersökas, huruvida åtgärder för att undvika splittring av fideikommisskogarna
kan vidtagas väsentligen inom ramen för gällande lagstiftning.
Jag syftar därvid på den i tidigare sammanhang och även under behandlingen
av föreliggande förslag av många remissorgan anvisade utvägen
att bilda aktiebolag på grundval av fideikommissegendomen. Till denna
fråga återkommer jag i det följande.

Slutligen har utredningen förordat vissa åtgärder till skydd för fideikommissens
kulturvärden. Sålunda har utredningen — som ansett
att man främst bör ta sikte på att säkerställa den ekonomiska grundvalen
för kulturvärdenas underhåll — föreslagit, att för detta ändamål särskilda
stödstiftelscr skall kunna inrättas. När byggnad, trädgård, parkanläggning
eller samling anses vara av särskilt kulturhistoriskt värde, skall
Kungl. Maj :t vid fideikommissets upphörande kunna förordna, att av dess
behållna tillgångar avsättning skall ske för bildande av en stiftelse med
ändamål att trygga kulturföremålens vård och underhåll. Stiftelsen skall
fullfölja sitt ändamål främst genom ekonomiska bidrag till ägaren av kulturföremålen.
Om stödstiftelse bildats, skall möjlighet ges att — utan hinder
av att ägaren icke lämnat sitt medgivande därtill — för byggnad meddela
skyddsföreskrifter jämlikt lagstiftningen om skydd för kulturhistoriskt
märkliga byggnader. Skyddet för samling skall enligt förslaget kunna
befordras genom lämpligt utformade villkor för rätten till bidrag från stiftelsen.
Om skydd för kulturvärdena icke kan vinnas genom stiftelsebildning,
skall Kungl. Maj :t i samband med avvecklingen kunna förordna, att
samling skall till inlösen hembjudas åt kronan eller kulturvårdande insti -

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

tution. Kan därvid enighet ej nås om lösesumman, skall frågan avgöras av
skiljemän.

Även utredningens förslag om skydd för fideikommissens kulturvärden
har mött stark kritik under remissbehandlingen. Detta gäller särskilt förslaget
om inrättande av stödstiftelser. Bl. a. har från flera håll anförts,
att förslaget är alltför ingripande för de berörda fideikommissintressenterna
och att förordnande om stödstiftelse framstår som en orättvis belastning för
de drabbade i jämförelse med dem som ej beröres av sådana förordnanden.
Vidare har uttalats tvivel, huruvida bildandet av stödstiftelsc kommer att
vara ett tillräckligt skydd för kulturvärdena. Det har också framhållits, att
förslagets genomförande kommer att medföra skärpta anspråk på statsmakterna
att inskrida för att rädda kulturvärdena. Flera remissorgan har pekat
på den risk som ansetts ligga däri, att stiftelseegendomens realvärde minskar.

Beträffande de föreslagna inlösningsbestämmelserna har vissa remissorgan
uttalat, att inlösen med hänsyn till kostnaderna får antagas kunna ske
endast i begränsad utsträckning. Förslag har vidare framförts, att tvångsinlösen
av kulturföremål skall regleras i liknande former som de vilka gäller
för expropriation.

Frågan om ett lämpligt och tillfredsställande skydd för fideikommissens
kulturvärden är såsom torde ha framgått av vad jag tidigare anfört synnerligen
svårlöst. Problemet har också i samband med tidigare avvecklingsförslag
ingående behandlats och olika förslag till lösningar har diskuterats.
Jag vill mot bakgrunden härav framhålla, att den av utredningen föreslagna
utvägen att bilda stödstiftelser såsom en grundval för kulturvärdenas underhåll
har betydande förtjänster. Bland annat kan framhållas, att en sådan
lösning kan stimulera fideikommissintressenterna till aktiv medverkan
vid vårdandet av kulturvärdena samtidigt som den möjliggör nära
samarbete med de kulturvårdande myndigheterna. Under remissbehandlingen
har emellertid framförts vägande invändningar mot att tvångsmässigt
inrätta stödstiftelser, och jag kan med hänsyn härtill icke biträda att
den föreslagna lagliga regleringen genomföres.

Vad som i detta sammanhang vidare bör undersökas är, huruvida splittring
av jordfideikommissen — till vilka kulturvärdena i huvudsak är knutna
— med nödvändighet måste bli följden av en avveckling. Om den före
avvecklingen bestående enheten i huvudsak kan bibehållas men i annan
form, är det möjligt att man kan reda sig med mindre ingripande och komplicerade
åtgärder än den föreslagna stödstiftelseformen. Härtill återkommer
jag i fortsättningen. Bestämmelser om inlösen i huvudsak i enlighet
med utredningens förslag synes dock icke kunna undvaras.

Lämplig utformning av skyddet för de särskilda intressena

Jag har i det föregående framhållit, att starka skäl lalar för avveckling
av fideikommissen men att olägenheter av olika slag kan uppstå vid splittring
av fideikommissegendomarna. Sålunda föreligger risk för att uppdel -

125

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

ning av fideikommissjorden i mindre enheter i vissa fall kan inverka menligt
på möjligheterna att driva ett rationellt jord- och skogsbruk. Vidare kan
splittring av jordbruksfideikommissen medföra minskad trygghet för fideikommissarrendatorerna.
Även kultur- och naturvårdsintressena beröres av
cn splittring av fideikommissegendomarna. Slutligen har framhållits att
sönderbrytande av den naturliga enhet som skog och jord utgör kan få negativ
verkan från kreditsynpunkt. Mot bakgrunden av det anförda framstår
det som naturligt att undersöka, i vad mån splittring av de bestående enheterna
kan undvikas vid en avveckling. Därvid bortser jag till en början från
betydelsen i detta avseende av de ifrågakommande reglerna om egendomens
fördelning mellan fideikommissintressenterna.

Beträffande fideikommisskogarna har såväl vid tidigare handläggning av
fideikommissfrågan som under remissbehandlingen av det föreliggande betänkandet
framförts förslag att bilda aktiebolag på grundval av fideikommissegendomen.
På några fideikommiss drivs redan nu viss rörelse i
aktiebolagsform. En lösning i enlighet med detta förslag har enligt min mening
betydande fördelar framför andra lösningar. Denna inom skogsnäringen
i övrigt vanligt förekommande organisationsform tillåter, att den pågående
driften fortsättes med bibehållande av den bestående förvaltningsenheten.
Aktiebolagsformen får anses särskilt lämplig i de fall då skogsbruk
bedrives i förening med industriell verksamhet. Det har beträffande fideikommissen
från flera håll omvittnats att, oaktat fideikommissinnehavaren
ensam besuttit och förvaltat egendomen, stor hänsyn ofta tagits till övriga
släktmedlemmars intressen, emedan fideikommissegendomen av ålder delvis
betraktats som en släktens gemensamma angelägenhet. I sådana fall kan
bildandet av ett familjebolag på grundval av fideikommissegendomen framstå
som en naturlig och smidig övergång från en föråldrad fideikommissgemenskap
till en modern tids egendomsförhållanden. Enligt min mening
bör således goda förutsättningar finnas att genom aktiebolagsbildning och
därpå följande överlåtelse på bolaget av ifrågavarande skogskomplex tillgodose
såväl släktintressena som de allmänna intressena av ett fortsatt rationellt
skogsbruk. Det kunde även tänkas att låta annan enskild, för ändamålet
bildad juridisk person övertaga skogskomplexet, men i valet mellan
olika organisationsformer torde aktiebolaget vara att föredraga.

Frågan kompliceras emellertid av att på åtskilliga av de största skogsfideikommissen
skogsbruket bedrives i nära samband med jordbruk. Detta
har visat sig ändamålsenligt bl. a. med hänsyn till att arbetskraften kunnat
användas växelvis i jord- och skogsbruket. Att i dylikt fall bilda aktiebolag
på grundval av skogsegendomen och eventuell industrirörelse, medan jorden
kanske delas upp på flera fideikommissintressenter, skulle med hänsyn
till sambandet mellan de olika verksamhetsgrenarna vara olämpligt. Naturligare
är utan tvivel att bilda aktiebolag på grundval av hela fideikommissegendomen.
Därvid inställer sig frågan, huruvida icke problemet att i förekommande
fall undvika splittring av jordfideikommissen bör lösas enhet -

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

iigt genom aktiebolagsbildning. I olika sammanhang har visserligen ifrågasatts,
huruvida aktiebolagsformen är en lämplig organisationsform för jordbruksdrift.
De betänkligheter som kan anföras synes emellertid väsentligen
icke gälla jordbruk av den storleksordning, varom här är fråga. I stället
torde de skäl som nyss anförts till förmån för aktiebolagsbildning på grundval
av fideikommissens skogsegendomar i huvudsak gälla även beträffande
sådana större fideikommissjordbruk, som finnes böra bibehållas i sin nuvarande
omfattning.

Utredningen har för sin del funnit utvägen med aktiebolagsbildning icke
vara framkomlig, emedan den skulle strida mot grunderna för gällande lagstiftning
angående inskränkning i bolags rätt att förvärva fast egendom.
Vad som härvid åsyftas är 1925 års lag angående förbud i vissa fall för bolag,
förening och stiftelse att förvärva fast egendom. Häremot har Svea hovrätt
i fråga om fideikommisskogarna invänt, att den princip som ligger till
grund för nämnda lag icke äger tillämpning på dessa skogar med tillhörande
industrier. Syftet med lagen har nämligen varit att bevara jordbruksfastigheter
i den självägande bondeklassens hand, och detta syfte torde icke bli
åsidosatt genom att tillåtelse lämnas bolag alt övertaga de största fideikommisskogarna,
vilka tidigare icke varit bondejord. Liknande synpunkter har
framförts av flera andra remissorgan.

I betänkande med förslag till jordförvärvslag m. in. (SOU 1961:49) har
1958 års jordlagsutredning föreslagit ändrade regler angående bolags förvärv
av jordbruksfastighet. Det kommer givetvis icke i fråga att i detta sammanhang
ta ställning till jordlagsutredningens förslag. Här skall endast bedömas,
huruvida aktiebolagsformen vid större jord- och skogsbruk kan anses
vara en lämplig ersättning för fideikommissinstitutet. Av vad jag förut anfört
torde framgå, att så är fallet. Mot en lösning av problemen beträffande jordoch
skogsfideikommissen genom bildandet av aktiebolag på grundval av
fideikommissegendomen bör därför, oavsett hur frågan om bolags förvärv av
jord bedöms i andra sammanhang, icke något vara att invända från jord\>olitisk
synpunkt.

Om den bestående förvaltningsenheten bibehålies genom aktiebolagsbildning
torde även förutsättningar finnas för en lösning av frågan om
skyddet för fideikommissarrendatorerna. Såsom tidigare anförts bör risken
för att arrendatorerna vid en avveckling skall rubbas i sin besittning av
arrendegårdarna väsentligen elimineras, därest såsom blir fallet vid fortsatt
drift i aktiebolagsform den förutvarande fideikommissegendomen i huvudsak
förblir odelad. Vid en sådan lösning synes någon särlagstiftning rörande
arrendatorsskyddet i varje fall för närvarande icke erforderlig. I en avvecklingslag
bör endast i analogi med 1 kap. 9 § nyttjanderättslagen intagas
bestämmelse om arrendeavtals giltighet mot förvärvaren av fideikommissegendomen.

Genom aktiebolagsbildning synes vidare såsom i det följande skall närmare
beröras vissa förutsättningar skapas för en tillfredsställande lösning av
frågan om de fideikommissanställdas pensionering.

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Mera tveksamt är vilken betydelse bildandet av aktiebolag på grundval av
de stora jord- och skogsegendomarna kommer att få för skyddet av fideikommissens
kulturvärden. Visserligen torde de mest betydande kulturvärdena
i stor utsträckning vara knutna just till de stora jord- och skogsfideikommissen,
vilka i enlighet med det förut anförda i många fall får antagas
övergå i aktiebolagsform, men å andra sidan torde ofta på aktiebolaget
komma att överföras endast sådan egendom, som erfordras för bolagets rörelse.
Detta betyder, att de fasta kulturvärdena — d. v. s. byggnader, trädgårdar
och parkanläggningar — kan beräknas i regel komma att ingå i bolagsegendomen
och därigenom erhålla vård och underhåll, medan de lösa
kulturföremålen däremot i viss utsträckning kommer att skiftas mellan fideikommissintressenterna.
Det synes emellertid vara berättigat antaga att,
om den rådande släktgemenskapen bibehålies ehuru i annan form än tidigare,
i många fall på frivillig väg kommer att vidtagas åtgärder för att vårda
och underhålla kulturföremålen.

I detta sammanhang bör även framhållas, att utvägen att bilda aktiebolag
på grundval av de störa jord- och skogsegendomarna och därigenom bibehålla
ifrågavarande områden väsentligen intakta även ger utrymme för att
tillgodose de naturvårdsintressen, som gör sig gällande vid avveckling av
dessa fideikommiss.

Av det nu anförda framgår, att i många fall väsentliga fördelar från allmän
synpunkt är att vinna, om aktiebolag bildas på grundval av de större
jord- och skogsfideikommissen. Det bör därför undersökas, vilka förutsättningarna
är för att en önskad aktiebolagsbildning verkligen skall komma till
stånd. Denna fråga skall närmare utvecklas i det följande men redan nu kan
konstateras, att jord och framför allt skog utgör efterfrågade realtillgångar.
Det finns därför enligt min mening anledning antaga, alt fideikommissintressenterna
ofta kommer att vara inriktade på att behålla dessa tillgångar och
anse sig ha ett gemensamt intresse av att den bestående förvaltningsenheten
bevaras genom aktiebolagsbildning. Skulle undantagsvis så icke vara fallet,
bör såsom jag i det följande skall närmare beröra möjlighet öppnas för den
senaste fideikommissinnehavarens efterträdare, som särskilt torde ha intresse
av aktiebolagsbildning, att oavsett övriga intressenters inställning få bolagsbildningen
till stånd. Vidare bör framhållas, att den nuvarande innehavaren
ej sällan torde ha intresse av att avvecklingen förberedes under hans livstid.
Om innehavaren sålunda är intresserad av att förebygga en framtida
splittring av fideikommissegendomen genom att bilda aktiebolag på grundval
av denna, synes det lämpligt att tillvarataga detta intresse. På grund
härav bör möjlighet föreligga för Kungl. Maj:t att — innan fideikommisset
upphört — medgiva, att fideikommissegendom må överlåtas på aktiebolag,
i vilket innehavaren äger eller tecknar samtliga aktier.

Under remissbehandlingen har föreslagits rätt för det allmänna till i nlösen
av skogsområde, om intressenterna ej vill begagna sig av möjligheten
att i bolagsform behålla egendomen. Även jag anser, att det erfordras

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

en bestämmelse om inlösningsrätt för det allmänna vid avveckling av fideikommissen.
Då enligt min förut redovisade mening åtgärder erfordras för
att sammanhålla icke bara skogsområdena utan också jordbruksenheterna,
bör inlösningsrätten gälla fideikommissegendom som är avsedd för jordoch
skogsbruk. Med hänsyn till det intresse som bör finnas hos fideikommissintressenterna
av att behålla ifrågavarande värdefulla tillgångar och
till de åtgärder som jag förordat för att underlätta, att detta intresse skall
kunna göra sig gällande, torde kunna förutsättas, att inlösningsrätten icke
kommer att behöva begagnas annat än eventuellt i något undantagsfall.
Den närmare utformningen av inlösningsrätten skall behandlas i det följande.

Även när det gäller fideikommissens kulturvärden, uppstår fråga om inlösningsrätt
för det allmänna. Beträffande fasta kulturvärden föreligger redan
nu inlösningsrätt. Enligt 1 § lagen om expropriation kan sålunda expropriation
äga rum för att bevara kulturhistoriskt synnerligen märklig
byggnad eller synnerligen märklig fast fornlämning, som ej kan tryggas på
annat sätt, eller för att bereda erforderligt utrymme däromkring. Sådan expropriation
må jämlikt 108 § nämnda lag äga rum till förmån för kronan,
kommun eller sådan förening eller stiftelse, vars huvudsakliga uppgift är
ägnad kulturminnesvård och som kan på betryggande sätt ansvara för egendomen.
Det nu aktuella problemet är följaktligen begränsat till kulturvärdena
i lös egendom. I likhet med utredningen anser jag, att de åtgärder som
kan komma i fråga vid avveckling av fideikommissen väsentligen bör inriktas
på skydd för miljön och således begränsas till föremål, som kan sägas
utgöra del av denna kulturmiljö. Lösa kulturföremål bör därför i regel skyddas
endast i samband med bevarande av byggnader och andra fasta kulturvärden
och skyddet bör avse allenast samlingar. På grund härav anser jag, att
möjlighet till inlösen av samling, som tillhört fideikommiss, bör finnas att
tillgå i samband med fideikommissens avveckling. Kungl. Maj :t bör, till förebyggande
av att samling erhåller försämrad vård, skingras eller bortflyttas,
äga förordna, att samling skall till inlösen hembjudas åt kronan eller kulturvårdande
institution, som Kungl. Maj :t bestämmer.

Beträffande fideikommissens kulturvärden torde även andra lagstiftningsåtgärder
böra övervägas. Av det förut anförda framgår
att, när det gäller skyddet av de fasta kulturvärdena, behov av särskilda
åtgärder icke föreligger, i den mån egendomen övergår till att bli bolagsegendom
och därigenom erhåller vård och underhåll. Vidare har påpekats
den möjlighet som föreligger till expropriation av kulturhistoriskt synnerligen
märklig byggnad. Beträffande de fasta kulturvärdena må även erinras
om det skydd som erbjudes genom lagen den 9 december 1960 om byggnadsminnen.
Enligt denna lag må — även utan ägarens medgivande — skyddsföreskrifter
meddelas beträffande byggnad, som bevarar egenarten hos
gången tids byggnadsskick eller minnet av historiskt betydelsefull händelse
och som med hänsyn härtill är att anse som synnerligen märklig. Vid angiv -

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

na förhållanden anser jag för närvarande icke några särskilda åtgärder till
skydd för de fasta kulturvärdena påkallade. Beträffande skyddet av de lösa
kulturföremålen kan emellertid ifrågasättas, huruvida den i det föregående
förordade inlösningsbestämmelsen är till fyllest. I vissa fall kunde en lösning
vara att vinna genom att möjlighet öppnades att meddela skyddsföreskrifter
även för kulturhistoriska samlingar. Detta kräver dock genomgripande
omarbetning av den sist angivna lagstiftningen, och en sådan bör enligt
min mening icke ske, förrän erfarenheter vunnits av dess tillämpning.
Emellertid har utredningen framhållit, att behov kan uppkomma av att utsträcka
det förbud som enligt kungörelse den 6 maj 1927 gäller mot utförsel
från riket av vissa äldre kulturföremål, huvudsakligen föremål av trä, till
att avse även andra slag av lösa kulturföremål. Häri har bl. a. chefen för
nationalmuseum instämt. Även jag anser, att gällande bestämmelser om uttörsel
av lösa kulturföremål bör överses. Frågan härom torde komma att
närmare övervägas inom berörda departement.

Diskuteras kan även att, då aktiebolag bildas på grundval av fideikommissegendom
till vilken hör lösa kulturföremål av betydande värde, i bolagsordningen
bör föreskrivas, att viss del av bolagets vinst skall användas
till vård av särskilt värdefulla kulturföremål. Häremot kan dock invändas,
att en sådan anordning otvivelaktigt skulle medföra komplikationer i tillJampningen
och att effekten därav får antagas bli så ringa, att tvingande bestämmelser
av denna speciella art icke bör införas.

Enhetliga regler för avveckling av fideikommissen

En avveckling av fideikommissen genom beslut av Kungl M a j : t
i varje särskilt fall har diskuterats i olika sammanhang. Härigenom skulle
större hänsyn kunna tagas till de skiftande förhållanden som råder beträffande
de olika fideikommissen än vad som blir fallet vid en avveckling enligt
generella regler. Utredningen har emellertid för sin del ansett det principiellt
mindre tilltalande att ifrågavarande rättsändring, som faller inom
Privaträttens område, skall genomföras medelst administrativa beslut från
fall till fall. Därvid har utredningen framhållit, att flertalet fideikommiss
företer så pass många gemensamma drag att generella regler ändå måste
komma till användning i stor utsträckning, även om avvecklingen sker genom
särskilda beslut. Utredningen har diskuterat frågan, huruvida syftet alt
anpassa avvecklingen efter förhållandena i varje särskilt fall skulle kunna
vinnas på det sättet, att åt intressenterna inom släkten överlämnas att själva
i viss utsträckning besluta angående sättet för avvecklingen. Emellertid har
utredningen funnit, aU utrymmet för dylika släktbeslut icke kan bli stort.
Det bör sålunda enligt utredningen ej komma i fråga, att liden för avvecklingen
bestämmes genom släktbeslut. Beträffande fördelningen av egendomen
har utredningen visserligen ansett, att släklbeslut i och för sig är tänkbara.
Då generella regler ändå alltid måste finnas för det fall att dylikt beslut
ej kommer till stånd, har utredningen likväl funnit det ligga närmare
5 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 5

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

till hands att genom lag tillägga släktintressenterna bestämda rättigheter till
egendomen, över vilka de sedan kan disponera efter eget gottfinnande. Vad
angår de atypiska fideikommissen har utredningen emellertid ansett förhållandena
vara så skiftande, att avveckling genom särskilda beslut synes ofrånkomlig.

Utredningen har vidare framhållit, att det i och för sig kunde synas motiverat
att meddela olika avvecklingsregler för skilda slag
av egendom, men uttalat, att starka skäl talar för enhetliga regler. Sålunda
har utredningen påpekat, att ett och samma fideikommiss ofta omfattar
olika slag av egendom och att det skulle vara olämpligt om olika regler
gällde för skilda delar av egendomsmassan. Vidare har utredningen framhållit,
att sedan länge utbyte av fideikommissegendom tillåtits efter medgivande
av Kungl. Maj :t i varje särskilt fall och att den i nu förevarande sammanhang
tillfälliga omständigheten, att utbyte sålunda tillåtits, icke bör medföra,
att avvecklingen genomföres efter andra regler än som eljest skulle ha
blivit tillämpliga.

Även under remissbehandlingen har från många håll framhållits, att fördelar
och olägenheter varierar vid avveckling av olika slag av fideikommiss.
De invändningar som framförts mot avvecklingstanken avser väsentligen
jord- och skogsfideikommissen. På många håll, där generell avveckling avstyrkts,
har ifrågasatts, huruvida icke företrädesvis sådana fideikommiss
kan avvecklas, som ej omfattar störa jord- eller skogsegendomar. Vissa av
remissorganen har förordat obligatorisk avveckling, andra avveckling endast
på yrkande av vederbörande intressenter. I vissa fall har man icke varit
främmande för en frivillig avveckling även av de större jord- och skogsfideikommissen.
Flera remissorgan har föreslagit, att i varje fall de atypiska fideikommissen
avvecklas. Länsstyrelsen i Skaraborgs län har ifrågasatt, om
det kan anses lämpligt med en så radikal avveckling, som utredningen föreslagit,
och om ej en mjukare avveckling med beaktande av de högst skiftande
förhållandena hos de olika fideikommissen skulle vara möjlig att genomföra.
Länsstyrelsen i Stockholms län har uttalat, att generella regler för avveckling
bör lagfästas men att möjlighet bör beredas intressenterna att i
större eller mindre omfattning erhålla dispens, därest synnerliga skäl kan
åberopas till stöd för undantag från de generella föreskrifterna. Hovrätten
över Skåne och Blekinge har ansett skäl tala för att i stället för att upplösa
fideikommissen enligt generella i lagen angivna regler tillägga Kungl. Maj :t
befogenhet att i särskilda fall fatta beslut om avveckling av fideikommiss.
Svea hovrätt har däremot förordat en generell avveckling och uttalat, att det
ej bör komma i fråga att undantaga vissa fideikommiss. En sådan anordning
skulle enligt hovrättens mening leda till att den anomali, som fideikommissinstitutet
numera måste anses innebära blev ytterligare framhävd, i det att
den privilegierade arvsföljden och den inskränkta dispositionsrätten skulle
begränsas till ett fåtal fall, som vart och ett omfattade stora och värdefulla
egendomskomplex.

I likhet med utredningen anser jag det vara önskvärt och naturligt, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

131

avvecklingen i princip sker enligt för olika slag av fideikommiss enhetliga
och generellt gällande regler. Att härifrån avvikande uppfattningar kommit
till så starkt uttryck under remissbehandlingen torde i stor utsträckning
bero på att det stora flertalet remissorgan funnit sig icke kunna godtaga
utredningens förslag till lösning av frågan om skyddet för de särskilda
ekonomiska, sociala och kulturella intressen som skulle bli lidande vid en
olämplig splittring av fideikommissegendomarna. Om dylik splittring i
huvudsak kan förebyggas genom de åtgärder som jag förordat i det föregående,
bör enligt min uppfattning avvecklingen kunna genomföras efter
i princip enhetliga och generella regler. Emellertid kan man icke bortse
från att, när det gäller vissa fideikommiss, speciella förhållanden föreligger.
Så är fallet i fråga om de atypiska fideikommissen. I likhet med utredningen
vill jag därför beträffande dessa förorda en avveckling genom
särskilda beslut av Kungl. Maj :t. Men även i andra fall kan sådana särskilda
förhållanden råda, att en avveckling skulle medföra problem som
svårligen kan bemästras, om icke möjlighet finnes till en prövning i det enskilda
fallet. Jag syftar därvid på svårigheten att på förhand bedöma, vilka
verkningar en avveckling får från social och ekonomisk synpunkt samt för
kulturvården. Det kan i det enskilda fallet tänkas, att de allmänna intressena
blir bäst tillgodosedda genom att fideikommisset får bestå. Detta har under
remissbehandlingen särskilt gjorts gällande beträffande Skoklosters fideikommiss,
vilket omfattar själva slottsbyggnaden med däri förvarade samlingar
men ej marken, där byggnaden är belägen, och ej heller den omkringliggande
jordegendomen, som utgör fideikommissinnehavarens privata egendom.
Det är självfallet synnerligen angeläget, att Skoklosters slott och samlingar,
vilka tillhör våra förnämsta kulturminnesmärken, får förbli odelade.

I varje fall för närvarande synes detta emellertid icke kunna ske utan att fideikommisset
får bestå. Även i något eller några andra fall kan omständigheterna
vara sådana, att de allmänna intressena blir bäst tillgodosedda, om
fideikommisset tills vidare bibehålies. Starka skäl talar således för att, om
generella avvecklingsregler lagfästes, möjlighet bör öppnas för Kungl. Maj:t
att, där särskilda omständigheter föreligger, meddela dispens från avvecklingstvånget.
Beslut härom bör få meddelas endast om betydande allmänna
intressen av förut angiven art påkallar det. Den av Svea hovrätt framförda
invändningen, att den anomali fideikommissinstitutet numera innebär skulle
bli ytterligare framhävd vid ett dispensförfarande, väger enligt min mening
mindre tungt än kravet på en praktisk och ändamålsenlig lösning av
frågan om att tillgodose de allmänna intressen av social, ekonomisk och kulturell
art som är förknippade med fideikommissen. Gentemot ett dispensförfarande
kan vidare invändas, att det principiellt kan vara mindre tilltalande
att i administrativ ordning fatta beslut, som rör det privaträttsliga förhållandet
mellan fideikommissintressenterna. Utredningen har också framhållit
denna synpunkt som skäl för att avvisa tanken på avveckling av fideikommissen
genom beslut av Kungl. Maj :t i varje särskilt fall. Invändningen får
emellertid icke samma betydelse, om — såsom jag förordat — avvecklingen

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

sker efter i princip generellt verkande regler men med möjlighet att i något
enstaka undantagsfall medge avvikelse från dessa regler. I fråga om de atypiska
fideikommissen har, som tidigare nämnts, även utredningen ansett en
avveckling genom särskilda beslut ofrånkomlig. Framhållas bör vidare att,
ehuru en avvecklingslag måste innehålla vissa regler om fördelning av fideikommissegendomen
vid viss tidpunkt, denna lag icke med nödvändighet behöver
utformas så, att fideikommissintressenterna tillerkännes ovillkorlig
rätt till viss egendom. Vid nu anförda förhållanden anser jag, att de principiella
betänkligheter, som kan föreligga mot en regel, varigenom Kungl.
Maj :t tillerkännes dispensrätt av angivet slag, bör få träda tillbaka för det
praktiska behovet av en sådan regel. Jag förutsätter därvid att befogenheten
kommer att utnyttjas synnerligen sparsamt, men räknar å andra
sidan med att den skall vara ägnad att underlätta från allmän synpunkt
önskvärda uppgörelser mellan fideikommissintressenterna.

På grund av det anförda anser jag, att i en iag om avveckling av fideikommissen
bör intagas bestämmelse av innebörd att, om i fideikommisset ingår
egendom av särskilt kulturhistoriskt värde eller eljest särskilda skäl är
därtill, Kungl. Maj :t må förordna, att fideikommisset skall bestå intill
dess annorlunda förordnas. En dylik bestämmelse innebär endast, att med
lideikommissets avveckling får anstå till dess förhållandena är sådana, att
en avveckling kan genomföras. När detta kan ske kommer visserligen att
vara ovisst, men olägenheterna därav synes med hänsyn till den av mig
angivna begränsningen icke vara särskilt framträdande.

Frågan om principiella hinder mot en avvecklingslagstiftning

Ett spörsmål som under den tidigare behandlingen av fideikommissfrågan
intagit en framskjutande plats är, huruvida vissa allmänna lagstiftningsprinciper
utgör hinder för att avveckla fideikommissen. Sålunda har stundom
gjorts gällande, att ett upphävande av de bestående fideikommissen skulle
strida mot grundsatsen, alt civillag icke får ges tillbakaverkande kraft. Utredningen
har uttalat, att denna grundsats — som ej är helt utan undantag
— dock icke torde föranleda till annat än att ny civillag ej bör göras tillämplig
i fråga om verkan av rättshandling eller annat rättsfaktum, som ägt rum
under äldre rätts giltighetstid, såframt någons rätt därigenom blir lidande.
Under förutsättning att en fideikommissavveckling genomföres på ett sätt,
som lämnar den vid lagens ikraftträdande sittande innehavaren oförkränkt
i hans rätt, har utredningen ansett, att ifrågavarande lagsliftningsprincip
icke reser hinder i vägen. Enligt utredningens mening kräver principen inte,
att successorernas intressen skyddas, emedan de som står i tur att tillträda
fideikommisset ännu icke förvärvat någon rätt därtill och en avveckling
följaktligen icke innebär att deras rättsläge försämras.

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år J!)63

då gällande lag. Utredningen liar emellertid ansett det orimligt, om ett enskilt
förordnande angående särskild arvsföljd för viss egendom skulle — i
motsats till vad i lag stadgats om arvsföljd — vara orubbligt för alla tider,
oavsett att det kommit i strid med de levande människornas behov och åskådningar.

Vad utredningen anfört i dessa frågor har mött invändningar endast av
riksantikvarieämbetet och Stockholms rådhusrätt, som båda ansett att ett
testamentariskt förordnande i princip bör förbli orubbat. Rådhusrätten har
vidare uttalat, att påståendet att en avveckling icke innebär att successorernas
rättsläge försämras synes pressat. Att lagstiftaren funnit även personer
tillhörande sistnämnda kategori ha ett intresse förtjänt av skydd framgår
enligt rådhusrätten exempelvis av innehållet i 12 kap. 10 § ärvdabalken och
18 kap. 4 § femte punkten föräldrabalken.

Sveriges advokatsamfund har anslutit sig till den av utredningen uttalade
åsikten, att en lagstiftning om avveckling av fideikommissen icke strider
mot grundsatsen om förbud mot retroaktiv civillagstiftning, under den av
utredningen angivna förutsättningen att den vid lagens ikraftträdande sittande
innehavaren lämnas oförkränkt i sin rätt. Såsom en ytterligare förutsättning
har dock advokatsamfundet uppställt det villkoret, alt icke heller
någon annan, som har ett sådant intresse av fideikommissets fortbestånd att
det skäligen bör beaktas i förevarande sammanhang, lider skada genom avvecklingen.
Advokatsamfundet syftar därvid bl. a. på förmånstagare och
nyttjanderättshavare. Ehuru advokatsamfundet således anser sig kunna vitsorda,
att den nu behandlade rättsprincipen icke utgör hinder mot en lagstiftning
om avveckling, har samfundet likväl på en annan grund ansett det tveksamt,
om sådan lagstiftning är tillåtlig. Vad som föranlett denna tveksamhet
är den i rättsligt hänseende stora likheten mellan fideikommiss och vissa familjestiftelser,
vilka sistnämnda enligt utredningens uppfattning i vissa fall
skall behandlas på samma sätt som fideikommiss. De stiftelseförordnanden
advokatsamfundet avsett är sådana, som visserligen är giltiga enligt den vid
deras tillkomst gällande lagen men som skulle ha varit ogiltiga, om det i
testamentslagen stadgade förbudet mot perpetuella fideikommiss skulle ha
varit tillämpligt på dem. Advokatsamfundet har framhållit, att enligt 5 § i
testamentslagens promulgationslag nämnda förbud icke drabbar ett före år
1931 upprättat testamente, även om testator avlidit först efter 1930 års utgång,
samt alt en familjestiftelse av nu angivet slag i likhet med andra stiftelser
måste betraktas som en juridisk person med en i förhållande till såväl
stiftaren som nuvarande och framtida destinatäref fullt självständig
ställning. Att genom ny civillag avveckla en sålunda på sin tid lagligen tillkommen
och alltjämt bestående juridisk person är enligt advokatsamfundets
mening ägnat att väcka betänkligheter. Den nära överensstämmelsen mellan
fideikommiss och de familjestiftelser som enligt utredningens förslag skall
likställas med fideikommissen i avvecklingshänseende anser advokatsamfundet
ha till följd, att de betänkligheter som föreligger mot en avveckling av
nämnda stiftelser även gör sig gällande i fråga om avvecklingen av fideikommissen.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Principen att ny civilrättslig lagstiftning icke får ges tillbakaverkande
kraft innebär enligt min mening i förevarande sammanhang, att en avveckling
av fideikommissen bör genomföras så, att icke någon berövas en rätt som
han vid den nu ifrågavarande lagstiftningens ikraftträdande innehar. Detta
innebär i sin tur att den som vid ikraftträdandet innehar fideikommisset samt
de som vid nämnda tidpunkt är berättigade till förmåner därifrån eller innehar
andra rättigheter bör lämnas oförkränkta i sina rättigheter, medan
däremot ett hänsynstagande till successorerna, som ju icke förvärvat någon
rätt till fideikommisset, ej kan härledas ur ifrågavarande rättsgrundsats. De
bestämmelser som kan ifrågakomma för tillgodoseende av successorernas intressen
kan liksom de av Stockholms rådhusrätt åberopade lagrummen
motiveras endast från skälighetssynpunkt. Vad angår de av advokatsamfundet
anförda synpunkterna vill jag framhålla följande. Såsom närmare
skall beröras i fortsättningen, torde finnas vissa familjestiftelser, tillkomna
före införandet av förbudet mot instiftande av fideikommiss i lös egendom,
vilka står fideikommissinstitutet så nära, att de i avvecklingshänseende
bör jämställas med fideikommiss. Det förhållandet, att dessa stiftelser
lämnats oberörda av 1930 års testamentslagstiftning —■ som icke innebar
något ståndpunktstagande i fråga om avveckling av de bestående fideikommissen
utan endast avsåg att förhindra, att nya fideikommiss i lös egendom
framdeles inrättades — är i detta sammanhang ovidkommande. Jag anser
även, att den begreppsmässiga bestämningen av ifrågavarande rättsbildningar
— vilken för övrigt kan vara föremål för delade meningar — saknar betydelse
för bedömningen av den aktuella frågan. Om ett förordnande, som
erhållit formen av stiftelseförordnande, i verkligheten är att betrakta som
en fideikommissurkund, skall det av naturliga skäl vara underkastat samma
överväganden som en sådan urkund. På grund av vad nu anförts anser
jag, att en avveckling av fideikommissen, som lämnar innehavare, förmånstagare
och nyttj anderätt shavare oförkränkta i den rätt de har vid avvecklingslagens
ikraftträdande, icke strider mot principen, att ny civillagstiftning
ej får ges tillbakaverkande kraft.

Icke heller i övrigt anser jag, att en avveckling av fideikommissen står i
strid med de rättsgrundsatser, som följes i vårt land. Vad beträffar de av
Stockholms rådhusrätt och riksantikvarieämbetet framförda invändningarna
angående testamentes orubblighet anser jag sålunda i likhet med
utredningen icke rimligt, att ett enskilt förordnande om en särskild arvsföljd
för viss egendom skulle i motsats till den legala arvsföljden vara
orubbligt för alla tider.

Sammanfattande bedömning av frågan om avveckling av fideikommissen

Starka principiella och även vissa praktiska skäl talar för fideikommissens
avveckling. Vid en avveckling kan emellertid betydande olägenheter
uppstå av social och ekonomisk art samt för kulturvården, därest icke åtgärder
kan vidtagas till skydd för ifrågavarande intressen. Att ett tillfreds -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

135

ställande skydd härutinnan skapas är ett villkor för att fideikommissen
skall avvecklas. Härvid bör eftersträvas regler, som inrymmer olika möjligheter
till lösningar i det enskilda fallet, samtidigt som kravet på enkelhet
och smidighet i tillämpningen icke bör eftersättas. Vidare bör största
möjliga utrymme beredas intressenterna att på frivillig väg åstadkomma
lämpliga lösningar. Den ordning som jag skisserat i det föregående synes
mig i tillräcklig grad tillgodose dessa i sig svårförenliga krav. De förordade
åtgärderna synes sålunda, såvitt nu går att bedöma, på tillfredsställande
sätt reglera frågan om skyddet för de allmänna intressen som är förknippade
med fideikommissen. På grund härav och då några principiella
lagstiftningshinder enligt min mening icke föreligger, anser jag mig kunna
förorda en successiv obligatorisk avveckling av fideikommissen.

Avvecklingen bör regleras i en särskild lag, vari meddelas bestämmelser
angående såväl fideikommissintressenternas inbördes förhållanden som tillvaratagandet
av de allmänna intressena. Sedan det i lagen föreskrivna avvecklingsförfarandet
är avslutat, bör fideikommissegendomen i princip behandlas
som vanlig egendom. Avvecklingen bör ske under medverkan av en
särskild nämnd.

Hittills har jag i fråga om sättet för en avveckling av fideikommissen i
stort sett endast berört de särskilda frågorna om skydd för jord- och skogsegendomarna,
för arrendatorerna och för kulturvärdena. I fortsättningen
skall mera i detalj behandlas, hur avvecklingen lämpligen bör ske. Beträffande
de grundläggande frågorna om tidpunkten för avvecklingen, fördelningen
av egendomen och förfarandet vid avvecklingen delar jag därvid i
allt väsentligt utredningens uppfattning. I det närmast följande avsnittet
skall också behandlas vissa frågor angående förmåner ur fideikommissegendomen.
Vidare ämnar jag mera ingående diskutera åtgärderna till skydd för
de förut angivna allmänna intressena.

Sättet för avvecklingen

Tidpunkten

Utredningen har uttalat, alt avvecklingen bör genomföras så snart ske
kan. Med hänsyn till fideikommissrättens natur av livstids besittningsrätt
har utredningen funnit det vara naturligt att låta rättsändringen inträda i
samband med ett dödsfall, varigenom bl. a. vinnes möjlighet att få en lämplig
fördelning av egendomen. Enligt utredningens mening talar övervägande
skäl för att avvecklingen bör genomföras, då den som innehar fideikommisset
vid avvecklingslagens ikraftträdande (nuvarande innehavaren) avlider.
En sådan lösning medför utspridning i tiden av de olika avvecklingsfallen,
vilket utredningen ansett vara en fördel från samhällsekonomiska och administrativa
synpunkter. Mot att genomföra avvecklingen tidigare än nu
sagts möter enligt utredningens mening flera hinder. Av allmänna grundsatser
följer sålunda, att avvecklingen icke får ske på sådant sätt att nuvarande
innehavarens rätt blir lidande. Visserligen finns möjlighet att tillägga

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

denne egendomen med nyttjanderätt på livstid eller till fri rådighet, men
utredningen anser väsentliga skäl tala häremot. Utöver administrativa problem
vid ett samtidigt upphörande av alla eller ett stort antal fideikommiss
har utredningen bl. a. framhållit, att en sådan ordning icke tillåter att successorns
intressen tillbörligen beaktas och att svårigheter uppstår, när det
gäller att vidtaga åtgärder till skydd för skogar och kulturvärden. Enligt utredningens
mening saknas å andra sidan tillräckliga skäl för att låta avvecklingen
inträda senare än vid nuvarande innehavarens död. Ett sådant
skäl skulle kunna vara, att anpassningen till ändrade förhållanden kräver
en övergångstid. Emellertid kan särskilda fördelningsregler för avvecklingen
utformas så, att en mjuk övergång erhålles från den hittillsvarande successionsföljden
till vanlig arvsfördelning. Därest nuvarande innehavaren,
såsom utredningen har förordat, erhåller tillfälle alt förbereda avvecklingen,
kan anpassningen ytterligare underlättas. Utredningen har ansett anledning
också saknas att uppskjuta avvecklingen för att tillgodose eventuella framtida
successorer efter nuvarande innehavarens näste efterträdare i den fideikommissariska
successionskedjan. Jämförda med den sistnämndes förväntningar
framstår utsikterna för övriga successorer att få övertaga fideikommisset
i allmänhet som ovissa och avlägsna. På grund av vad nu sagts har
utredningen föreslagit, att fideikommisset skall upphöra, då nuvarande innehavaren
avlider.

Man kan emellertid icke bortse från möjligheten, att en fideikommissinnehavare
med anledning av den väntade avvecklingen avstår från fideikommisset
till förmån för sin efterträdare, för att fideikommisset skall kunna
bestå under ytterligare en generation. Härigenom skulle icke blott avvecklingen
fördröjas, utan även egendomen delvis tillfalla andra personer än
dem som eljest skulle ha övertagit den. I anslutning till dessa överväganden
har utiedningen föreslagit att, därest fideikommisset tillfallit nuvarande innehavaren
efter utgången av år 1955 av annan anledning än förutvarande
innehavarens död och denne lever vid lagens ikraftträdande, fideikommisset
skall upphöra vid hans död.

Mot den av utredningen föreslagna huvudregeln om fideikommissets upphörande
vid nuvarande innehavarens död har under remissbehandlingen invändningar
framförts endast av Stockholms rådhusrätt och överståthållarämbetet.
Vad i betänkandet anförts om skäligheten av att näste efterträdaren
tillgodoses kan enligt rådhusrätten i vissa fall göra sig gällande med samma
styrka beträffande därefter följande successorer, om sådana finnes vid lagens
ikraftträdande. Rådhusrätten har därför ifrågasatt, om icke tiden för
avvecklingen bör uppskjutas till den tidpunkt, då ingen före lagens ikraftträdande
född successor längre finnes, överståthållarämbetet har uttalat,
att i de fall, då innehavaren uppnått hög ålder och efterträdaren måhända
redan under lång tid taktiskt omhänderhaft egendomens skötsel, regeln om
obligatorisk avveckling vid innehavarens frånfälle framstår som otillfredsställande.
Det kunde enligt överståthållarämbetet vara skäligt, alt efterträ -

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

daren fick tillträda fideikommisset, om han vid ikraftträdandet av avvecklingslagen
uppnått myndig ålder, eller också kunde frågan, om avveckling
bör ske vid innehavarens eller efterträdarens död, göras beroende av innehavarens
ålder.

Den av utredningen föreslagna undantagsbestämmelsen för det fall, att
avstående skett från fideikommisset, har avstyrkts av så gott som samtliga
remissorgan, som yttrat sig däröver. Genomgående har påpekats, att bestämmelsen
har retroaktiv verkan, och på många håll har framhållits, dels att
de av utredningen anförda skälen för bestämmelsen icke är sådana att den
kan sägas tillgodose några viktigare allmänna intressen, dels att bestämmelsen
skulle kunna leda till väsentligt förfång för vederbörande fideikommissinnehavare.

Frågan om tidpunkten för avvecklingen kan enligt min mening icke ses
isolerad från problemet om vad som skall ske med egendomen, när fideikommissbandet
häves. Vid tidigare behandling av fideikommissfrågan har
diskuterats att låta näste efterträdaren erhålla en modifierad fideikommissrätt
och att låta den slutliga övergången till fri egendom inträda först vid
dennes frånfälle. Så har även skett i vissa andra länder. En dylik lösning
kan motiveras av hänsyn till behovet av smidig anpassning till de nya
förhållandena. Den nu föreliggande utredningen och de remissorgan som yttrat
sig i ärendet har emellertid icke ifrågasatt annat än att egendomen vid
avvecklingen skall omedelbart övergå till fri egendom. Med hänsyn till att
erforderlig anpassning såsom fortsättningsvis skall beröras ändock synes
kunna ske och då en successiv avveckling av förut angivet slag synes komplicera
förfarandet, vill även jag biträda en sådan lösning.

Vad därefter beträffar den av utredningen föreslagna huvudregeln anser
jag i likhet med utredningen och remissorganen att det icke bör ifrågakomma
att genomföra avvecklingen tidigare än vid nuvarande innehavarens död.
Å andra sidan bör avvecklingen icke skjutas alltför långt på framtiden. I
likhet med utredningen anser jag således icke tillräckliga skäl föreligga att
skjuta på avvecklingen för att tillgodose andra successorer än den nuvarande
innehavarens närmaste efterträdare. På grund härav och på de av utredningen
i övrigt anförda skälen anser jag, att avvecklingen bör inträda vid
nuvarande innehavarens död. Någon särskild regel för det fall, att efterträdaren
på grund av innehavarens höga ålder eller av annat skäl redan under
lång tid omhänderhaft egendomen, anser jag icke erforderlig. Efterträdarens
intressen får anses tillräckligt tillgodosedda genom den relativt starka ställning
som enligt vad jag kommer att föreslå tillerkännes honom vid avvecklingen.
Icke heller anser jag motiverat att införa en särskild regel för det
fall, att närmast föregående innehavare avstått från fideikommisset.

5f Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 5

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

Egendomens fördelning

Beträffande egendomens fördelning har utredningen ansett, att de allmänna
successionsreglerna i ärvdabalken i stor utsträckning bör tillämpas men
att en relativt mjuk övergång från fideikommissarisk succession till allmänna
regler är önskvärd och att skäl talar för att cn väsentlig del av egendomen
hålles samlad i näste efterträdarens hand. Det fördelningssystem som
utredningen på anförda grunder förordat innebär, att efterträdaren alltid är
berättigad att i denna sin egenskap erhålla en bestämd kvotdel av egendomen.
Återstående kvotdel fördelas i princip såsom arvfallen egendom. Är
efterträdaren tillika arvinge efter innehavaren, erhåller han förutom efterträdareandelen
även arvsandel i återstoden.

I fråga om den del av egendomen som ej utgör efterträdareandel bör enligt
utredningen förutom reglerna om arv även reglerna om testamente tilllämpas.
Genom testamente kan fideikommissinnehavaren medverka till att
egendom hålles samlad, där detta anses särskilt önskvärt från ekonomisk
eller kulturell synpunkt. Fideikommissinnehavaren får vidare härigenom
viss möjlighet att sörja för efterlevande make liksom att, när han finner
förhållandena påkalla detta, förordna om annan fördelning mellan arvingarna
än den legala.

Utredningen har även övervägt frågan, huruvida vid avvecklingen reglerna
om giftorätt bör kunna tillämpas på den del av egendomen som ej utgör
efterträdareandel, men har stannat vid att icke framlägga förslag härom.

Utredningen har föreslagit, att successor till jordbruksfideikommiss skall
kunna övertaga huvudgården med slott eller herrgårdsbyggnad samt därtill
hörande trädgårdsanläggningar och samlingar ävensom skogsområde, som
anses böra bibehållas odelat. Dessutom blir successorn i det övervägande antalet
fall berättigad att ärva nuvarande innehavaren och denne har möjlighet
att utnyttja den föreslagna testationsrälten för att ytterligare tillgodose
successorn. Med hänsyn härtill har utredningen ansett, att efterträdareandelen
bör bestämmas till hälften av fideikommissegendomen.

Utredningen har även diskuterat, huruvida egendomen bör svara för siste
fideikommissinnehavarens privata gäld. Vad angår efterträdareandelen har
utredningen ansett, att sådant gäldsansvar icke kan komma i fråga i betraktande
av de grunder på vilka förslaget i övrigt är uppbyggt. Ej heller återstoden
av egendomen bör enligt utredningens mening belastas med ansvar
för innehavarens privata gäld. Införandet av gäldsansvar skulle innebära,
att siste innehavaren får möjlighet att genom upptagande av lån indirekt
förfoga över fideikommissegendomen, något som utredningen funnit icke
vara förenligt med tanken att fideikommisset skall bestå till nuvarande innehavarens
död. Vad beträffar gäld, som uppkommit före avvecklingslagen,
har utredningen framhållit, att borgenärerna icke haft anledning att räkna
med fideikommissegendomen vid sin kreditgivning.

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Utredningen har slutligen föreslagit, att fideikommissegendomen vid nuvarande
innehavarens frånfälle skall behandlas som ett särskilt bo (fideikommissbo).

De av utredningen framförda synpunkterna och förslagen i vad avser
principerna för fördelning av fideikommissegendomen har så gott som
genomgående godtagits under remissbehandlingen. Ett par remissorgan har
dock uttalat, att man i stället för en fördelning mellan fideikommissintressenterna
skulle kunna överväga att sammanhålla egendomarna genom att
överföra dessa till stiftelser, som skulle bildas för detta ändamål och ha till
syfte att tillgodose medlemmar av den eller de släkter stiftaren önskat
gynna.

Sveriges advokatsamfund har — med hänsyn till intresset av att egendomen
även efter avvecklingen innehas av endast en person — ifrågasatt,
huruvida icke bröstarvinge, som ej är efterträdare, bör vara skyldig att i
första hand taga lott i innehavarens privata egendom för täckning av sin
laglott i såväl sistnämnda egendom som fideikommissegendomen.

Syftet med att avveckla fideikommissen är att återföra egendomen till
vanlig succession. Därför bör ej som allmän awecklingsform väljas att överföra
egendomen till släktstiftelse. Fideikommissförmögenheterna bör i princip
fördelas inom de släkter, där den fideikommissariska successionen äger
rum. Det gäller då att avgöra, vilka medlemmar av dessa släkter som bör
erhålla rätt till egendomen. Att genom enhetliga bestämmelser åstadkomma
en tillfredsställande lösning av detta spörsmål är förenat med vissa svårigheter,
och man kan knappast undgå att i tillämpningen stundom erhålla
från skälighetssynpunkt mindre tillfredsställande resultat. Då det emellertid,
såsom jag förut fx-amhållit, i princip icke bör ifrågakomma att avveckla
varje fideikommiss för sig genom beslut av statlig myndighet och då icke
heller en individuell reglering av successionsförändringen lämpligen synes
böra åstadkommas genom släktbeslut, torde det bli nödvändigt att söka reglera
släktmedlemmarnas rätt vid avvecklingen genom direkta lagbestämmelser.
När det gäller att uppställa dylika regler, genom vilka den gällande
successionsordningen skall avbrytas och nya rättsinnehavare utses, måste
lagstiftaren i viss utsträckning träffa ett fritt avgörande utan att kunna
stödja sig på vedertagna principer. Därvid torde böra undvikas att i fråga
om släktmedlemmarnas rätt till fideikommissförmögenheterna göra skillnad
mellan olika slag av fideikommissegendom.

De intressenter, som med någon större grad av skälighet kan göra anspråk
gällande vid nuvarande innehavarens död, är å ena sidan de släktmedlemmar
vilka enligt fideikommissurkunden i tur och ordning efter varandra
skulle varit successionsberättigade och å andra sidan den nuvarande innehavarens
arvingar. Ofta är den närmaste av successorerna även legal arvinge
till företrädaren.

Bland successorerna måste näste efterträdarens utsikter att få övertaga

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

fideikommisset i regel anses betydligt mera konkretiserade och mindre beroende
av tillfälligheter än förväntningarna hos de successorer som först
därefter står i tur att övertaga egendomen. De följande successorerna har
endast haft mera osäkra och i varje fall subsidiära utsikter att få tillträda
fideikommisset och torde fördenskull i regel icke ha fått sina levnadsförhållanden
bestämda av tanken på att de skulle få övertaga detsamma. Möjligen
kunde det komma i fråga att tillgodose ytterligare en successor efter näste
efterträdaren, men redan denne successors anspråk torde få anses tämligen
svagt grundat från skälighetssynpunkt. Det synes därför vara lämpligt att
bland de fideikommissarislca successorerna bereda endast näste efterträdaren
gottgörelse ur fideikommissegendomen.

Gentemot den rätt som bör tillerkännas näste efterträdaren står det anspråk
som uppbäres av dem som framför eller jämte honom är nuvarande
innehavarens arvingar. Med hänsyn till att syftet med avvecklingen är att
återföra egendomen till vanlig succession — vilket emellertid icke behöver
ske omedelbart vid awecklingstillfället -— synes mig naturligt, att avvecklingen
i viss utsträckning sker med tillämpning av gällande arvsregler.

Frågan om principerna för fideikommissegendomens fördelning är emellertid
av vikt icke bara för de enskilda intressenterna utan har -— såsom jag
tidigare betonat — mera allmän betydelse såtillvida att en uppdelning,
framför allt om den genomföres alltför snabbt, i många fall kan medföra
allvarliga olägenheter av social, ekonomisk och kulturell art.

Vad nu sagts talar för att fideikommissegendomen till betydande del bör
tillfalla närmaste successorn. I övervägande antalet fall torde denne bli
berättigad att ärva nuvarande innehavaren och sålunda erhålla större andel
i fideikommissegendomen än efterträdareandelen. Genom den av utredningen
föreslagna regeln, att efterträdaren — eventuellt efter lösen i
pengar — skall äga rätt att övertaga huvudgården och skogsområde, som
bör bibehållas odelat, tillgodoses ytterligare intresset av att undvika en uppdelning
av fideikommissegendomen. På grund av vad nu sagts anser jag mig
kunna tillstyrka utredningens förslag till legal fördelning av egendomen.
Vad utredningen föreslagit beträffande skogsområde bör dock gälla även
område, på vilket bedrives jordbruk.

Emellertid ställer jag mig tveksam till utredningens förslag, att efterträdaren
skall, om lotten icke förslår, kunna erhålla sådan egendom som
nyss sagts mot lösen i pengar. Då efterträdarens intressen får anses vara
tillräckligt tillgodosedda genom de bestämmelser som i övrigt gäller såväl
enligt avvecklingslagen som enligt ärvdabalken, anser jag mig icke böra
biträda utredningens förslag härutinnan. Vad nu sagts innebär givetvis icke
något hinder mot frivilliga överenskommelser om inlösen.

Mot utredningens förslag, att reglerna om testamente skall tillämpas beträffande
den del av egendomen som ej utgör efterträdareandel, har icke
några invändningar rests under remissbehandlingen. Även jag delar utredningens
uppfattning härutinnan.

Det kan av naturliga skäl också ifrågasättas att tillerkänna nuvarande

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

innehavarens efterlevande make giftorätt i den del av egendomen som ej
utgör efterträdareandel. Jag finner emellertid, att utredningen anfört vägande
skäl häremot. Härtill kommer att fideikommissinnehavaren genom
den föreslagna testationsrätten beretts viss möjlighet att sörja för efterlevande
make, vilket minskar angelägenheten av en bestämmelse om giftorätt.
Framhållas bör även att frågan om efterlevande makes arvsrätt är
föremål för överväganden inom familjerättskommittén och att fördelningen
av den arvfallna egendomen givetvis skall bestämmas med ledning av de
vid varje arvfall gällande arvsreglerna. Jag anser därför, att vid avvecklingen
giftorätt icke i något fall bör äga rum i den förutvarande fideikommissegendomen.
Att såsom utredningen uttalat egendomen naturligast jämställes
med innehavarens enskilda egendom bör således icke medföra, att
denne skall äga genom äktenskapsförord förordna om egendomen.

Beträffande fideikommissegendomens gäldsansvar gäller, att så länge
fideikommisset består egendomen icke svarar för gäld annat än i särskilda
fall, av vilka det i praktiken viktigaste är då gäld intecknats i fideikommissfastighet
med Kungl. Maj:ts tillstånd. Någon anledning att vid en avveckling
föreskriva gäldsansvar för innehavares privata gäld med åtföljande
risker för splittring av fideikommissegendomarna föreligger enligt min
mening icke. Jag anser därför liksom utredningen, att något utvidgat gäldsansvar
icke bör ifrågakomma.

Då egendomen enligt vad nyss sagts icke bör svara för nuvarande innehavarens
privata gäld och den dessutom fördelas efter delvis andra grunder
än vanliga successionsregler, bör den såsom utredningen föreslagit behandlas
som ett särskilt bo (fideikommissbo).

Vad beträffar de av Sveriges advokatsamfund framförda synpunkterna
rörande bröstarvinges laglott vill jag framhålla, att en regel i enlighet med
vad samfundet ifrågasatt dels skulle strida mot den nyss förordade principen
om fideikommissegendomen såsom ingående i ett särskilt bo, dels
skulle onödigt komplicera förfarandet. Jag kan därför icke biträda, att den
ifrågasatta regeln införes.

Förmåner

Såsom framgått av redogörelsen för de bestående fideikommissen utgår
från åtskilliga av dem särskilda förmåner till andra än innehavaren. Dessa
förmåner är av olika slag. Ibland — såsom vid fardagsförmåner och vissa
änkeförmåner — innefattar förmånen rätt att under någon tid besitta hela
fideikommisset eller del därav. I andra fall äger förmånstagaren åtnjuta
avkomsten av visst hemman eller en ränta, bestämd i pengar eller varor.
Även andra slag av förmåner förekommer. Förmånerna utgår dels till släktingar,
dels till förutvarande anställda och arrendatorer och dels till andra,
såsom till de fattiga, välgörenhetsinrättningar m. m. De sist angivna förmånerna
har närmast karaktären av ändamålsbestämmelser. Detsamma gäller
om de ibland förekommande föreskrifterna om skyldighet för fideikom -

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

missinnehavaren att underhålla stiftarens eller annans grav. I många fall
utgår förmånerna på grund av föreskrift i fideikommissurkunden. Urkundens
bestämmelser, vilka merendels blivit obsoleta, tillämpas härvid ingalunda
alltid efter sin ordalydelse. Ibland utgår förmånen på annat sätt än
som föreskrivits eller med högre belopp än som stadgats. Det förekommer
också, att en i urkunden föreskriven förmån ersatts med en helt annan
prestation eller att den fallit ur bruk. Å andra sidan förekommer ofta, att
förmåner utgår utan att urkunden innehåller någon föreskrift därom. Detta
gäller särskilt pensioner och liknande förmåner till anställda eller deras
efterlevande. I fråga om dessa gäller särskilda problem, och de skall därför
i den följande framställningen behandlas för sig.

Vad beträffar andra förmåner än pensioner skall här
först behandlas den rätt till fardag för avliden fideikommissinnehavares
efterlevande som föreligger enligt den tidigare omnämnda förordningen den
3 april 1810. Denna innebär, att jordbruksfastighet skall avträdas den 14
mars som infaller näst efter sex månader från dödsfallet. Hus i stad antages
böra avträdas den 1 april eller den 1 oktober som inträffar näst efter tre
månader från dödsfallet. I vissa fideikommissurkunder förekommer också
bestämmelser om fardagsförmån. Enligt vad som angives i 1810 års förordning
skall dessa tillämpas i stället för förordningens bestämmelser.

Utredningen har funnit det vara från principiell synpunkt riktigast att
bibehålla fardagsförmånerna men även ansett praktiska skäl tala härför.
Sålunda har utredningen framhållit, att dödsbodelägare och andra — framför
allt nyttjanderättshavare — kan ha tagit förmånen med i sina beräkningar
och under alla förhållanden ofta väl torde behöva det rådrum som
fardagstiden medger samt att särskilt för efterlevande make fardagsförmånen
torde kunna bli av betydelse. Utredningen har därför förordat, att fardagsförmån
skall få åtnjutas efter siste innehavarens död enligt samma
regler som gällt under fideikommissets bestånd.

Bland förmåner i övrigt, som kan utgå på grund av föreskrift i fideikommissurkunden,
torde de viktigaste vara de som utgår till innehavarens änka.
För att änkeförmån skall utgå förutsättes ofta, att mannen särskilt
törordnat därom. Förmånen kan bestå i en rätt — ofta under änkans återstående
livstid — att besitta hela fideikommisset eller del därav. Vanligen är
den dock bestämd till vissa periodiskt utgående penningbelopp eller naturaprestationer.
Ibland är uttryckligen stadgat, att det åligger änkan att underhålla
oförsörjda barn. Relativt vanligt är också, att förmån skall utgå till
avliden innehavares änka och barn gemensamt. Även till syskon till den
nye fideikommissarien och till andra anhöriga kan förmåner utgå.

Utredningen har funnit det rimligt, att ifrågavarande förmåner får åtnjutas
vid avvecklingen av fideikommisset. A andra sidan har utredningen påpekat,
att med de bestämmelser för egendomens fördelning som förordats
förmånstagaren ofta får del i egendomen enligt arvsregler eller på grund av
testamente. Ett sammanträffande av förmån och »fideikommissarv» eller

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

förvärv på grund av testamente har för utredningen framstått som ett
omotiverat gynnande av mottagaren. Den som tar del i egendomen enligt
arvs- eller testamentsregler skall därför enligt förslaget icke tillika få uppbära
förmån, utan i nu åsyftade fall får den berättigade välja mellan förmån
å ena sidan och arvs- eller testamentslott å andra sidan.

Såsom förut anförts förekommer i en del fideikommissurkunder bestämmelser
om förmåner till fattiga eller eljest för välgörande ändamål eller till
förutvarande anställda på fideikommisset. Ibland föreskrives att någon ämbetsman
skall öva uppsikt över att urkundens bestämmelser iakttages ocli
att innehavaren av fideikommisset härför skall utge visst årligt belopp till
vederbörande. I flera fall ålägger urkunden innehavaren skyldighet att svara
för underhåll av stiftarens eller annans grav. Ifrågavarande ändamålsbestämmelser
har i stor utsträckning på grund av ändrade förhållanden förfallit
eller eljest upphört att tillämpas.

Utredningen har beträffande de för utövad uppsikt stadgade förmånerna
uttalat, att den rättsliga förutsättningen för deras vidare utgående får anses
bortfalla i och med fideikommissets upphörande. Beträffande övriga hithörande
förmåner har utredningen däremot förordat att — i den mån skyldighet
att utge förmån eller liknande alltjämt kan anses föreligga vid tiden
för fideikommissets upphörande — skyldigheten bevaras för framtiden.
Då icke alltid finns någon som kan göra skyldigheten gällande och frågan
om talerätt i andra fall kan vara tveksam, har utredningen föreslagit, att
den fideikommissnämnd som föreslås inrättad skall äga generell behörighet
att föra talan vid domstol om skyldighetens fullgörande.

Utredningens förslag om bevarande av de förmåner av olika slag som
grundar sig på fideikommissurkund eller i vad avser fardagsförmåner på
1810 års förordning liar i alla avseenden godtagits av remissorganen. Även
jag ansluter mig till de av utredningen anförda synpunkterna och vill endast
framhålla, att ett bevarande av ifrågavarande förmåner i stor utsträckning
motiveras icke minst av hänsyn till alt avvecklingen bör genomföras
på sådant sätt att icke någon berövas en rätt, som han vid lagstiftningens
ikraftträdande innehar eller har mera konkretiserade förväntningar
att förvärva. Vad beträffar den för fideikommissnämnden föreslagna
rätten att föra talan om tillgodoseende av vissa ändamålsbestämmelser vill
jag framhålla, att denna rätt bör utnyttjas med stor försiktighet. På grund
av vad sålunda anförts tillstyrker jag utredningens förslag om bevarande
vid avvecklingen av nu angivna förmåner.

Vid en del fideikommiss utgår utan stöd av fideikommissurkunden förmåner
till innehavarens anhöriga, oftast i form av periodiska penningbidrag.
Utredningen har ansett det icke vara motiverat, att lagstiftaren inskrider för
bevarande av dessa förmåner.

Av remissorganen har annan mening uttalats endast av Sveriges advokatsamfund,
som framhållit att dessa förmåner mestadels betraktats som kompensation
för att vederbörande icke kommit i åtnjutande av del i fideikom -

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

missegendoxnen. Advokatsamfundet har därför föreslagit, att ifrågavarande
förmåner skall jämställas med sådana som utgår enligt fideikommissurkunden
eller därpå grundat förordnande.

Enligt min mening bör i princip förmåner icke bevaras vid avvecklingen
i andra fall än då rättsgrunden kan härledas från själva fideikommisset.
Vad beträffar de nu avsedda av innehavaren frivilligt påtagna förpliktelserna
gäller att de häftar vid innehavarens personliga förmögenhet och icke
vid fideikommisset. Jag anser därför i likhet med utredningen, att särskilda
lagstiftningsåtgärder icke bör vidtagas för att bevara ifrågavarande förmåner.

Vid många fideikommiss har pensioner eller liknande förmåner av
ålder utgått till dem som varit anställda å egendomen eller till änkor och barn
etter anställda. Någon gång har sådan förmån utgått även till förutvarande
arrendator eller till arrendators efterlevande. Vid de största fideikommissen
uppgår pensionernas sammanlagda belopp till avsevärda summor. Pensionerna
utgår i kontanter eller naturaförmåner eller i bådadera.

Utredningen har ingående behandlat frågan, i vad mån dessa pensioner
skall bevaras vid avvecklingen av fideikommissen, och föreslagit genomgripande
åtgärder i detta avseende. Utgångspunkten har därvid varit att, ehuru
förmånerna rent principiellt icke torde gravera själva fideikommissegendomen
utan — i den mån juridisk skyldighet föreligger att utge dem —
synes vara att betrakta som innehavarens privata gäld, pensioneringen av de
anställda dock av ålder betraktats som en angelägenhet mera för fideikommisset
som sådant än för fideikommissinnehavaren personligen. Ny innehavare
brukar därför enligt utredningen fortsätta att utbetala de pensioner,
som börjat utgå under hans företrädares tid. Utredningen anser, att man
här kan tala om en fast tradition.

Utredningen har funnit det vanskligt att bedöma, vilken inverkan den
allmänna tilläggspensioneringen får på dessa sedvänjor, men ansett det möjligt,
att utfästelser om pensionsförmåner kommer att lämnas även efter pensionsreformen.
Vad angår pensioner och liknande förmåner, som då fideikommisset
upphör utgår ur avkastningen från fideikommissegendomen,
kommer det i vissa fall att röra sig om förmåner, som antingen börjat utgå
före pensionsreformens genomförande eller också grundar sig på dessförinnan
tyst eller uttryckligt lämnad utfästelse, medan det i andra fall kommer
att röra sig om förmåner, som utfästs efter pensionsreformens genomförande
och som alltså allt från början framstått som något utöver den lagbestämda
tilläggspensionen. Vilken karaktär förmånerna än må ha, har utredningen
ansett rimligt, att man vid avvecklingen tryggar pensionstagarnas ställning.

Med hänsyn till det ändrade läge som avvecklingen i olika hänseenden får
förutsättas medföra föreligger enligt utredningens mening risk för att ny
innehavare av egendomen icke kommer att godvilligt påtaga sig pensionsbördan
eller icke kommer att vara i stånd att låta förmånerna utgå. I särskilt
hög grad skulle detta bli fallet med pensionärer, som visserligen fak -

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

tiskt utfår pension men måhända icke kan åberopa pensionsrätt. Utredningen
har ansett föga tilltalande, om avvecklingen på detta sätt skulle komma
att medföra försämring för pensionstagare, som åtnjutit trygghet under
fideikommissets bestånd. Förmånerna måste därför bevaras och deras fortsatta
anknytning till fideikommissegendomen tryggas. Utredningen har även
framhållit, att det skulle vara obilligt att övervältra pcnsionsbördan på siste
innehavarens dödsbo, vilket skulle kunna bli följden, om ej pensionerna
knöts till fideikommissegendomen.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har utredningen föreslagit,
att pensionsförmåner som vid fideikommissets upphörande redan börjat utgå
alltid skall bevaras. Någon skillnad bör enligt utredningen icke göras mellan
pensionärer med formlig rätt till sin pension och sådana som tilläventyrs
icke har dylik rätt. Utredningen har härutinnan framhållit, att man kan
utgå från att även de senare skulle ha fått njuta pensionen till godo, om
fideikommisset blivit bestående, och att även de till dem utgående pensionerna
med nutida betraktelsesätt framstår som vederlag för utfört arbete.

Mot utredningens förslag i denna del har någon invändning icke rests av
remissorganen.

Utredningen har emellertid velat gå ännu längre, när det gäller att säkerställa
de fideikommissanställdas pensionering. Sålunda har utredningen vad
angår äldre anställda, som kan anses ha rättsliga anspråk på pension av fideikommissegendomen
och som har längre anställningstid, ansett rimligt
att dessa tillförsäkras ovillkorlig rätt till den pension som kan anses intjänt
vid eventuell avgång ur tjänst före uppnådd pensionsålder. Härför talar cn-igt
utredningen icke blott sociala skäl utan även en stark presuintion för
att dessa anställda, om ej avvecklingen kommit emellan skulle ha stannat
kvar i sina anställningar till pensionsålderns inträde och därmed blivit pensionsberättigade.
Utredningen har vidare förutsatt, att många av dem kommer
att fortsätta såsom anställda på den förutvarande fideikommissegendomen
under oförändrade villkor om rätt till pension då de slutar och att
genom säkerställandet av pensionerna därför icke kommer att läggas någon
väsentligt ökad börda på egendomen.

Då det gäller att avgöra, i vilka fall pensionsrätt skall bevaras och i vilken
omfattning pensionsrätt skall anses intjänad, har utredningen funnit
följande system innefatta en godtagbar lösning: Pension skall anses intjänad
till så stor del, som svarar mot förhållandet mellan den pensionsgrundande
anställningstiden och samma tid utökad med vad som återstår till
pensionsåldern. Såsom pensionsgrundande anställningstid räknas härvid
allenast den tid anställningen varat efter den dag då trettio år återstod till
pensionsåldern. Anställningstid, som eljest är pensionsgrundande, skall
emellertid ej räknas som sådan, om den icke uppgår till minst tio år. Vad
nu sagts har närmast avsett ålderspension. I fråga om invalid- och familjepension
har emellertid utredningen ansett samma principer kunna användas.

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

I enlighet med det nu anförda har utredningen föreslagit, att pension eller
liknande förmån skall säkerställas ur fideikommissegendomen, oaktat
förmånen icke börjat utgå vid avvecklingstillfället.

Vad utredningen sålunda föreslagit har avstyrkts av samtliga remissorgan,
som yttrat sig därom, med undantag av Svea hovrätt, som dock givit uttryck
för tveksamhet, bl. a. med hänsyn till den ekonomiska belastning de utgående
pensionerna kommer att utgöra på fideikommissegendomen. Detta förhållande
har understrukits även från andra håll. Den väsentliga invändningen
riktar sig emellertid mot förslaget att pension skall utgå oavsett om
vederbörande står kvar i tjänst till pensionsålderns inträde eller ej, vilket
ansetts strida mot eljest vedertagna principer för pensionering av anställda.
Från några håll har även framhållits, att förslaget icke tar tillräcklig hänsyn
till de förmåner den allmänna tilläggspensioneringen ger de anställda.

Jag har tidigare uttalat, att förmåner ur fideikommissegendom i princip
icke bör utgå efter avvecklingen i andra fall än då rättsgrunden kan härledas
från själva fideikommissurkunden. Pensioner eller liknande förmåner är av
naturliga skäl icke reglerade i urkunderna annat än möjligen i undantagsfall.
Oaktat förmånerna således som regel icke varit avsedda att utgå ur fideikommissegendomen,
har vid åtskilliga fideikommiss sedan lång tid tillbaka
pensioner i stor utsträckning utbetalats av fideikommissinnehavaren
till tidigare anställda vid fideikommisset eller till deras efterlevande. Såsom
utredningen framhållit kan man här tala om en fast tradition. Med hänsyn
härtill och då icke någon genom avvecklingen bör försättas i sämre läge än
han eljest skulle haft, anser jag att pension, som redan börjat utgå då fideikommisset
upphör, vid avvecklingen i möjligaste mån bör bevaras, oavsett
om någon rätt till förmånen icke föreligger på grund av fideikommissurkunden.
Jag tillstyrker alltså förslaget, att pension eller annan liknande förmån,
som vid fideikommissets upphörande utgår till förutvarande anställd
vid fideikommisset eller till sådan anställds efterlevande, även därefter må
tillgodonjutas.

Vad beträffar sådana anställda som ännu icke blivit berättigade till pension
vid tidpunkten för avvecklingen, bör eftersträvas, att arbetstagare, som
vid nämnda tidpunkt har kvar sin anställning och önskar behålla denna, i
möjligaste mån får sin utkomst tryggad. I stor utsträckning torde också
detta komma att bli fallet genom de åtgärder jag föreslår i syfte att bibehålla
den bestående förvaltningsenheten. Om denna bevaras, torde nämligen
i regel de vid egendomen anställda komma att beredas fortsatt sysselsättning
under oförändrade villkor, bl. a. i fråga om pension.

Emellertid kommer troligen vid avvecklingen av några fideikommiss att
inträffa, att fortsatt arbete icke kan beredas vissa anställda. 1 vilken utsträckning
detta blir fallet är svårt att bedöma liksom det är svårt att förutsäga,
i vad mån ifrågavarande arbetstagare kommer att bli berättigade till
förmåner av den allmänna tilläggspensioneringen. Framhållas bör dock att
arbetstagare födda år 1896 och senare som regel får antagas bli delaktiga

147

Kiingl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

av dessa förmåner och att enligt lagstiftningen om försäkring för tilläggspension
för de äldre åldersgrupperna — vilka utredningens förslag lar sikte
på — förmånligare regler gäller än för andra.

Av det sagda torde framgå, att behovet av särskild lagstiftning om säkerställande
av pension till förmån för de fideikommissanställda är mindre än
vad utredningen förutsett. Att införa sådan särlagstiftning får anses otillfredsställande
från principiella utgångspunkter. Ifrågavarande pensioner
torde nämligen i regel vara vad man kallar antastbara, d. v. s. utgå endast
om vederbörande har kvar sin anställning vid uppnådd pensionsålder. Ett
bevarande av pensionsrätten måste emellertid för att få någon egentlig verkan
innebära, att pensionen göres oantastbar och alltså utgår oavsett om
vederbörande bar kvar anställningen vid pensionstillfället eller icke. Enligt
min mening får avvecklingen av fideikommissen icke sådana följder för de
fideikommissanställda, att det kan anses motiverat att för denna grupp av
anställda genom särskilda lagregler förvandla antastbara pensioner till oantastbara.
Jag kan därför icke biträda utredningens förslag att tillerkänna
anställda på fideikommissen rätt till pension eller annan dylik förmån, som
ej börjat utgå vid tidpunkten för avvecklingen.

Angående sättet för förmånernas bevarande bar utredningen
föreslagit vissa bestämmelser. Utredningen har framhållit, att förmånerna
är av mycket olika art men att en jämförelsevis enhetlig grupp utgöres
av dem, som består i en på fideikommissurkunden grundad rätt att
nyttja en eller flera av fideikommissets fastigheter. I överensstämmelse med
regleringen i 12 kap. G § ärvdabalken har utredningen i fråga om sistnämnda
fall föreslagit förbud mot överlåtelse av eller annat förfogande över
fastigheten utan förmånstagarens samtycke, vilket dock om särskilda skäl
är därtill skall kunna ersättas av rättens medgivande. Med en sådan ordning
vinnes erforderlig trygghet för förmånens bestånd, och förmånstagaren erhåller
skydd mot att fastigheten övergår på någon utomstående. Utredningen
har icke ansett det erforderligt att i vidare mån än nu sagts belasta
lagtexten med regler för dessa fall. Motsvarande regler har utredningen
föreslagit för det fall, att nyttjanderätten tillika omfattar inventarier på
fastigheten.

Beträffande övriga förmåner har utredningen ansett förhållandena vara
så skiftande, att formen för deras bevarande bör få väljas från fall till fall.
Enligt förslaget skall emellertid förmån säkerställas genom inteckning i
fastighet eller på annat betryggande sätt, om förmånstagaren så yrkar.

Utredningen har vidare föreslagit, att naturaförmån skall kunna förvandlas
till pengar, om fideikommissboet yrkar det. Förmånstagaren själv bör
däremot enligt utredningens mening ej kunna framtvinga sådan omvandling,
emedan utgivandet av naturaförmån ofta kan vara betydligt mindre
betungande än att utbetala motsvarande penningbelopp. Fideikommissboets
rätt att få förmån omvandlad skall dock icke vara ovillkorlig utan bero avvad
som med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall ter sig skä -

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

ligt. Såsom exempel på omständighet som talar emot att omvandling skall
få ske har utredningen nämnt intresset för en gammal pensionär att få behålla
sin bostad.

Mot utredningens förslag angående sättet för förmånernas bevarande
har invändning framförts endast av Svenska bankföreningen. Denna har
sålunda uttalat, att de föreslagna bestämmelserna om inskränkning i ägarens
förfoganderätt, då en på fideikommissurkunden grundad nyttjanderätt till
fastighet föreligger, och om ogiltighet av åtgärd, som vidtagits utan nyttjanderättshavarens
samtycke, innebär allvarlig fara för handeln med fastigheter
och för fastighetskrediten. Bankföreningen har hänvisat till att
lagfartsförordningen föreskriver anteckning i lagfartsbevis och lagfartsbok
om sådan inskränkning i ägarens förfoganderätt över fastigheten, som är
beroende på annans på testamente grundade rätt att nyttja egendomen. För
den händelse utredningens förslag finnes böra genomföras, har bankföreningen
hemställt, att ifrågavarande stadgande i lagfartsförordningen kompletteras
så, att det kommer att omfatta även fall, då nyttjanderätten grundas
på fideikommissurkund eller på förordnande, som meddelats med stöd
av sådan urkund.

I överensstämmelse med vad jag i andra sammanhang uttalat anser jag,
att det i möjligaste mån bör överlämnas åt intressenterna själva att reglera
de mellanhavanden som uppstår, när det gäller sättet för ifrågavarande förmåners
bevarande. Vissa bestämmelser är dock erforderliga. Sålunda torde
den delvis speciella situation som i många fall uppstår mellan fastighetsägare
och förmånstagare med anledning av den senares rätt att helt eller
delvis nyttja fideikommissets fasta egendom, ofta med tillhörande inventarier,
motivera en föreskrift motsvarande den som gäller enligt 12 kap. 6 §
ärvdabalken. Jag biträder därför utredningens förslag härutinnan. Vid tilllämpningen
av bestämmelsen bör emellertid uppmärksammas att endast sådana
fall åsyftas, då egendomen utgör en rättslig enhet, t. ex. en registerfastighet,
och i sin helhet är föremål för nyttjanderätt.

Den inskränkning i ägarens behörighet som sålunda föreslagits är av
den art, att man icke med säkerhet kan räkna med att vid ett förfogande
över fastigheten ägarens medkontrahent alltid äger eller bör äga kännedom
därom. Vid överlåtelse av fastigheten och vid upplåtelse av nyttjanderätt
torde visserligen som regel medkontrahenten icke kunna undgå att vid besiktning
av fastigheten få kännedom om förmånstagarens besittning. I andra
fall, särskilt när det gäller inteckning för fordran, kan medkontrahenten
emellertid icke alltid förutsättas äga kännedom därom. Det kan därför diskuteras,
huruvida särskilda garantier bör skapas för att inskränkningen i
ägarens behörighet kommer till medkontrahentens kännedom. Därvid bör
först framhållas, att de fall då sådana inskränkningar förekommer icke
torde bli särskilt många. Vidare bör beaktas, att inskränkningen i åtskilliga
av dessa fall, exempelvis när det gäller fardagsförmåner, är begränsad till
avvecklingstiden, och att under denna tid — enligt vad jag föreslår i det föl -

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

jande — fideikommissnämndens samtycke erfordras för överlåtelse av fideikommissets
fasta egendom eller för andra förfoganden däröver, som icke
överensstämmer med sedvanlig hushållning. I övriga fall torde risken för
att ägaren underlåter att upplysa sin medkontrahent om den på fideikommissurkunden
grundade nyttjanderätten vara ringa. Slutligen bör framhållas
att fastighetens förutvarande egenskap av fideikommiss framgår av faslighetsböckerna,
vilket är ägnat rikta uppmärksamheten på att särskilda
förhållanden kan föreligga. På grund av vad nu sagts anser jag icke erforderligt
att för det relativt begränsade antal fall det här kan vara fråga om
införa särskild bestämmelse i lagfartsförordningen om anteckning i lagfartsbevis
och lagfartsbok av ifrågavarande inskränkningar i ägarens förfoganderätt
över fastigheten.

Även utredningens förslag i övrigt till bestämmelser angående sättet för
bevarande av förmåner anser jag mig kunna tillstyrka.

Jord- och skogsbruket

\ id behandlingen av skälen för och emot avveckling av fideikommissen
har jag redovisat, varför beträffande de större jord- och skogsfideikommissen
det i regel är angeläget att söka bibehålla de nuvarande förvaltningsenheterna.
Jag har som den främsta utvägen härvidlag anvisat aktiebolagsbildning
och även ingående redovisat skälen härför. Därvid har jag också
framhållit, att fideikommissintressenterna i regel bör ha gemensamt intresse
av att bedriva jord- eller skogsbruket inom ramen för den beslående
förvaltningsenheten. Vidare har jag berört frågan om inlösningsrätt för det
allmänna som en sista utväg att undvika en icke önskvärd splittring av
fideikommissegendom. Då nu angivna förhållanden icke alltid torde komma
att utgöra tillräcklig garanti för att aktiebolagsbildning i därför ägnade
fall kommer till stånd, bör enligt min mening ytterligare åtgärder övervägas
i detta syfte.

Bedömningen av vilka åtgärder som kan tänkas underlätta genomförandet
av aktiebolagsbildning bör göras mot bakgrunden av de regler
som föreslagits för fördelningen av fideikommissegendomen. Såsom
iramgått har jag förordat, att hälften av egendomen skall tillfalla den som
enligt successionsordningen för fideikommisset är den siste innehavarens
närmaste efterträdare. Återstoden skall tillfalla arvingar och testamentstagare
efter den avlidne som om egendomen tillhört denne. Är efterträdaren
tillika arvinge eller testamentstagare, vilket torde bli vanligt, erhåller han
således mer än hälften av egendomen.

Dessa fördelningsregler innebär, att efterträdaren får en framträdande
ställning i ett aktiebolag, bildat på grundval av fideikommissegendomen.
Han bör därför i allmänhet ha starkt intresse av att aktiebolagsbildning
kommer till stånd, särskilt som han ju därigenom kan bevara förvaltningsenheten
utan att behöva lösa ut medkontrahenterna, vilket merendels kan

150

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1963

bli betungande. Fideikommissariernas intresseorganisation tillhör också de
remissorgan som förordat aktiebolagsbiidning beträffande fideikommisskogarna.
I den mån efterträdarens intresse av att den bestående förvaltningsenheten
bibehålies sammanfaller med det allmännas, kan övervägas att
skapa möjlighet att under avvecklingsförfarandet få bolagsbildning till
stånd oavsett övriga fideikommissintressenters inställning. Detta kan ske
genom en bestämmelse, att vid beslut om bildande av aktiebolag med tillskott
av fideikommissboets egendom och om överlåtelse av denna på bolaget
efterträdaren ensam äger företräda fideikommissboet.

En sådan regel innebär, att arvinge eller testamentstagare, om han icke
efter överenskommelse kan bli utlöst med kontanta medel eller på annat
sätt, får såsom sin lott taga aktier i ett på grundval av fideikommissegendomen
bildat bolag i stället för en bestämd del av denna egendom. Vilket
avkastningsvärde en sådan aktie får i jämförelse med värdet av en motsvarande
bestämd del av egendomen, är givetvis svårt att bedöma. Förutsättning
för bildandet av aktiebolag måste emellertid alltid vara, att därigenom
erhålles en lämpligare ekonomisk enhet än vad som eljest skulle
bli fallet. Det matematiska värdet på aktier i ett sådant bolag blir därför,
om icke särskilda förhållanden tillstöter, minst lika högt som värdet
av en motsvarande bestämd del av egendomen. Vid den intresseavvägning
som måste ske bör även beaktas, att det är genom avvecklingen intressenten
erhåller egendomen. Den i det föregående angivna fördelningsregeln
är, såsom jag tidigare framhållit, heller icke alldeles given. Skäl talar
sålunda för att såsom skett i vissa andra länder tillerkänna efterträdaren
en mera dominerande ställning än vad detta förslag innebär. Vid angivna
förhållanden kan det enligt min mening icke anses obilligt att beröva en intressent
hans valfrihet i ifrågavarande avseende.

Med anledning av vad sålunda anförts vill jag förorda, att vid avvecklingen
en bestämmelse av nyss angivet innehåll införes. Jag förutsätter emellertid,
att bestämmelsen icke kommer att behöva tillämpas annat än i undantagsfall
och att sålunda överenskommelser i det stora flertalet fall kommer att kunna
träffas mellan fideikommissintressenterna.

En annan, som av olika skäl kan ha intresse av att aktiebolag bildas på
grundval av fideikommissegendomen, är den nuvarande innehavaren. Jag
har tidigare framhållit, att innehavarens intresse av att förbereda avvecklingen
i möjligaste mån bör tillgodoses. Om innehavaren önskar undvika
uppdelning av fideikommissegendomen genom att bilda aktiebolag på grundval
av denna och detta önskemål sammanfaller med det allmännas intresse
av att bibehålla den bestående förvaltningsenheten, synes åtgärder höra vidtagas
för att möjliggöra aktiebolagsbiidning redan under fideikommissets
bestånd. Att aktiebolag, innan frågan om avveckling har blivit aktuell, bildas
på grundval av fideikommissegendomen, innebär att fideikommisset
övergår från att vara fideikommiss i fast egendom, jämte eventuellt tillhörande
lös egendom, till kapitalfideikommiss. Det kan möjligen göras gällande,
att detta kan ske enligt nu gällande ordning genom beslut av Kungl.

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Maj:t och således ulan särskilda bestämmelser. Emellertid motiveras det
utbyte av fideikommissegendom som för närvarande kan ske av helt andra
skäl än syftet att förbereda avveckling av fideikommissen. Därför synes
särskilda bestämmelser i samband med regleringen av avvecldingsförfarandet
erforderliga. På grund härav föreslår jag en bestämmelse i avvecklingslagen
av innehåll, att Kungl. Maj:t må medgiva innehavare av fideikommiss
att tillskjuta fideikommissegendom mot aktie i bolag, såframt innehavaren
äger eller tecknar samtliga aktier i bolaget.

Om innehavaren på fideikommisset drivit rörelse i aktiebolagsform, vilket
för närvarande förekommer i en del fall, torde fideikommissboet
kunna överföra den förutvarande fideikommissegendomen såsom apportegendom
på detta aktiebolag genom nyteckning av aktier däri, under förutsättning
att överenskommelse därom träffas med vederbörande rättsägare,
d. v. s. i första hand innehavarens vanliga dödsbo. Vid överförande av fideikommissegendom
på aktiebolag på initiativ av nuvarande innehavaren torde
däremot motsvarande förfarande ofta böra undvikas, då ju så länge fideikommisset
består komplikationer kan uppstå, om åtskillnad inte göres
mellan fideikommissinnehavarens privata egendom och fideikommissegendomen.

I detta sammanhang bör erinras om det förenklade förfarande som är
vanligt, då någon önskar idka verksamhet i aktiebolag, och som består däri
att banks notariatavdelning eller annan förmedlar överlåtelse av aktierna i
ett redan i formellt avseende bildat aktiebolag (»skrivbordsbolag»). Detta
förfarande synes kunna tillämpas, vare sig fideikommissinnehavare eller
tideikommissbo skall bilda aktiebolag på grundval av fideikommissegendomen.

Emellertid synes fideikommissinnehavaren och fideikommissboet icke böra
vara uteslutande hänvisade till nu angivna förfaranden. Om så ej skall
bli fallet måste en särskild regel införas. I 4 § aktiebolagslagen föreskrives
nämligen, att stiftare av aktiebolag skall vara till antalet minst tre. Vidare
följer av samma bestämmelse, att dödsbo icke kan vara stiftare av aktiebolag.
Med anledning härav föreslår jag en bestämmelse enligt vilken, utan
hinder av vad som föreskrives i aktiebolagslagen, fideikommissbo eller fideikomissinnehavare
äger bilda aktiebolag med tillskott av fideikommissegendomen
och vidta de åtgärder som ankommer på stiftare av aktiebolag.

Garantier synes böra så långt möjligt skapas, alt även efter avvecklingsförfarandets
avslutande de allmänna intressena blir tillgodosedda. Detta kan
ske genom att efter omständigheterna lämpade bestämmelser intages i bolagsordningen.
Vid aktiebolagsbildning på grundval av fideikommissegendom
bör därför Kungl. Maj :t fastställa bolagsordningen. Denna bör som följd
härav icke heller få ändras utan tillstånd av Kungl. Maj :t. Vid ifrågavarande
prövning bör tillses, att i bolagsordningen vid behov intages bestämmelse
om att Kungl. Maj :ts tillstånd erfordras för överlåtelse av bolagets fasta
egendom och för beslut om frivillig likvidation av bolaget. Vidare bör tillses
att bolagsordningen innehåller erforderliga föreskrifter om bundna ak -

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

tier och hembudsskyldighet. Hembudsskyldighet kan motiveras bl. a. av
hänsyn till angelägenheten att söka bibehålla vissa förutvarande fideikommiss
med stora kulturvärden inom släkten och därigenom skapa förutsättningar
för tillfredsställande vård av kulturföremålen.

Såsom framgått av vad jag anfört i det föregående lägger grunderna för
1925 års förbudslag icke hinder i vägen för aktiebolagsbildning på grundval
av de större jord- och skogsfideikommissen. Den från allmän synpunkt
erforderliga tillståndsprövningen enligt 1925 års lag ersättes av den tillståndsprövning
som avvecklingslagen föreskriver om överlåtelse av fideikommissegendom.
På grund härav bör i 1925 års förbudslag göras undantag
av innehåll, att vad som stadgas i lagen icke skall ha avseende på förvärv
av fideikommissfastighet genom tillskott i samband med teckning av
aktier i aktiebolag.

Till belysning av förfarandet vid överföring av fideikommissegendom till
aktiebolag kan sammanfattningsvis anföras följande.

Om innehavare av fideikommiss önskar överföra fideikommissegendomen
på aktiebolag, kan han välja mellan att själv bilda ett aktiebolag med
stöd av den i det föregående förordade bestämmelsen och att förvärva ett
»skrivbordsbolag». Väljer han den förra utvägen, blir förfarandet följande.
I aktiebolagslagen föreskrivna stiftelsehandlingar, d. v. s. stiftelseurkund,
förslag till bolagsordning, teckningslista, stiftelsekungörelse och stiftarberättelse
(eventuellt granskningsberättelse) upprättas. Upprättandet av förslag
till bolagsordning bör ske i samråd med fideikommissnämnden. Ansökan
inges till Kungl. Maj :t med begäran om tillstånd till överlåtelsen av fideikommissegendomen
och fastställelse av förslaget till bolagsordning.
Kungl. Maj :t skall bedöma lämpligheten från allmän synpunkt av den
ifrågasatta aktiebolagsbildningen och bl. a. pröva frågan om intagande i
bolagsordningen av förbud mot överlåtelse av fast egendom och likvidation
av bolaget utan Kungl. Maj :ts medgivande samt spörsmålet om bundna
aktier och hembudsskyldighet vid övergång av aktie. Vidare bör tillses, att
så vitt möjligt garantier skapas för att det fideikommisskapital som aktierna
utgör icke genom för stora vinstutdelningar eller på annat sätt kan
minska i värde till förfång för efterträdaren, arvingar och förmånstagare. I
sitt beslut om tillstånd till överlåtelse av fideikommissegendomen bör
Kungl. Maj:t således meddela erforderliga föreskrifter om kapitalisering
m. m. Storleken av tillåten vinstutdelning regleras genom lämpliga bestämmelser
i bolagsordningen. Innan beslut meddelas, bör fideikommissnämndens
yttrande inhämtas, om sådant icke redan föreligger. Därest
Kungl. Maj :t bifaller ansökningen, inges stiftelsehandlingarna till patentverket
för vederbörlig prövning och godkännande. Aktiebolagsbildningen
kan därefter fortsätta med bl. a. aktieteckning, aktietilldelning, hållande
av konstituerande bolagsstämma och inbetalning av likvid för de tecknade
aktierna genom överförande av fideikommissegendomen på det nybildade
bolaget samt registrering av bolaget.

Väljer fideikommissinnehavaren utvägen att förvärva ett »skrivbordsbo -

153

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

lag», blir förfarandet i huvudsak följande. Sedan aktierna i bolaget överlåtits
till fideikoinmissinnehavaren, hålles bolagsstämma. Vid denna antages
en ny bolagsordning —• förslag till denna upprättas lämpligen i samråd
med fideikommissnämnden — fattas beslut om ökning av aktiekapitalet
genom nyteckning av aktier med tillskjutande av fideikommissegendomen
och utses styrelse. Eftersom bolagets samtliga aktier är företrädda vid
stämman, behöver någon ytterligare stämma ej hållas. Ansökan inges härefter
till Kungl. Maj:t med anhållan dels om tillstånd till överlåtelsen av
fideikommissegendomen, dels om fastställelse av den nya bolagsordningen.
Prövningen hos Kungl. Maj :t sker i enlighet med vad jag nyss anfört.
Om Kungl. Maj:t bifaller ansökningen, inges till patentverket anmälan
för registrering av besluten om antagande av den nya bolagsordningen, ökning
av aktiekapitalet och valet av ny styrelse. Därjämte ansökes om
godkännande av teckningslista och kungörelse av ökningsbeslutet. När
registrering och godkännande föreligger, kungör styrelsen ökningsbeslutet
i vederbörlig ordning, och därefter sker aktieteckning, inbetalning av likvid
för aktierna genom överföring på bolaget av apportegendomen samt
tilldelning av aktierna. Förfarandet avslutas med anmälan för registrering
av att ökningsbeslutet genomförts.

Även fideikommissbo, som beslutar överföra fideikommissegendomen på
aktiebolag, kan välja mellan de båda vägar för vilka jag nu har redogjort.
Vidare kan i de fall, då ett aktiebolag finns som drivit rörelse på fideikommissegendomen,
denna genom tillskott vid nyteckning av aktier överföras
på detta bolag, om överenskommelse härom träffas mellan berörda rättsägare.

Om fideikommissboet väljer att bilda nytt aktiebolag, blir förfarandet följande.
Förut nämnda stiftelsehandlingar upprättas. Fideikommissboet bör
samråda med fideikommissnämnden angående förslaget till bolagsordning.
Ansökan inges till Kungl. Maj:t om tillstånd till överlåtelsen och fastställelse
av förslaget till bolagsordning. Kungl. Maj :ts prövning avser bl. a.
frågan om upptagande i bolagsordningen av förbud mot överlåtelse av fast
egendom och likvidation av bolaget utan Kungl. Maj:ts medgivande samt om
bundna aktier och om hembudsskyldighet vid övergång av aktie. Sedan
Kungl. Maj :t godkänt överlåtelsen och fastställt förslaget till bolagsordning,
gäller beträffande det fortsatta förfarandet detsamma som då fideikommissinnehavare
bildar aktiebolag på grundval av fideikommissegendomen.

Väljer fideikommissboet att överföra fideikommissegendomen till ett redan
bildat bolag, blir förfarandet detsamma som förut angivits för det fall,
då fideikommissinnehavare begagnar utvägen alt förvärva ett »skrivbordsbolag»,
med undantag av att bolagsordningen icke behöver innehålla annat
än vad nyss sagts.

Det åligger patentverket att tillse, att vid aktiebolagsbildningen avvecklingslagens
bestämmelser iakttagits.

Jag har tidigare uttalat, alt in lösningsrätt för det allmänna icke
synes kunna undvaras i samband med fideikommissavvecklingen. Bestäm -

154

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1963

melserna härom är emellertid avsedda endast för undantagsfall, där uppgörelser
icke kan träffas mellan fideikommissintressenterna. Det torde
nämligen icke bli fråga om, att det allmänna i någon större utsträckning
löser till sig fideikommissens jordbruksfastigheter. Inlösningsbestämmelserna
har endast till syfte att underlätta ett sammanhållande av egendomen,
när starka allmänna intressen talar härför. Om fideikommissintressenterna
icke själva i sådant fall önskar behålla egendomen samlad
inom släkten, synes det icke obilligt att låta det allmänna inträda.

Inlösningsrätten bör utnyttjas allenast då fråga är om område av sådan
omfattning, belägenhet och beskaffenhet i övrigt alt dess bibehållande såsom
enhet är av betydande allmänt intresse. Vid avgränsningen av den mark,
som skall vara underkastad inlösningsrätt, måste hänsyn tagas till önskvärdheten
av lämplig ägoanordning. Inlösningsrätten bör även omfatta till
fideikommisset hörande sågverk och andra för träindustri avsedda fasta
anläggningar. På en del fideikommiss bedrives, såsom inledningsvis nämnts,
även annan industriell verksamhet, som tillsammans med skogshantering
eller annan näringsutövning bildar en ekonomisk enhet. Det kan i sådana
fall vara lämpligt att låta inlösningsrätten avse jämväl andra industriella
anläggningar än dem som direkt hör till skogshantering. Då en industriell
anläggning av något slag underkastas inlösningsrätt, skall denna rätt naturligtvis
också omfatta den mark på vilken anläggningen är belägen liksom
även upplagsplatser och annan sådan mark som tillhör anläggningen.
Lös egendom bör däremot över huvud taget ej inbegripas under inlösningsrätten
med hänsyn till de praktiska svårigheter som detta skulle
medföra, utan frågan om att övertaga sådan egendom torde få lösas genom
frivilliga överenskommelser mellan berörda parter.

När det gäller att avgöra, vilka som bör vara inlösningsberättigade, kan
beträffande skogarna framhållas, att kronan har mycket betydande skogsarealer
under domänstyrelsens förvaltning. Kronan är även i viss utsträckning
ägare av jordbruksfastigheter, vilka då de förvärvats i rationaliseringssyfte
förvaltas av lantbruksnämnderna och i övrigt av domänverket.
På de av domänverket förvaltade jord- och skogsegendomarna bedrives en
aktiv naturvård. I det föregående har framhållits, att jord- och skogsbruket
på fideikommissegendomarna genomgående är högt rationaliserat. Från
driftsekonomisk synpunkt torde det därför ofta kunna bli fördelaktigt för
kronan att förvärva fideikommissegendom, som fideikommissintressenterna
inte själva önskar behålla samlad. En dylik lösning är även ägnad att
tillgodose naturvårdsintressena och det alltmer framträdande behovet av
tillgång till fritidsområden. Erforderlig tillgång till fritidsområden torde
även vara ett kommunalt intresse. Även av andra skäl kan kommun önska
förvärva fideikomissegendom. På grund av vad nu sagts bör rätt all inlösa
fideikommissegendom tillkomma kronan och kommun, som Kungl. Maj:t
bestämmer.

Vid inlösen synes i huvudsak kunna användas den ordning som tillämpas
vid expropriation. Det bör ankomma på fideikommissnämnden att, sedan

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

det konstaterats att andra utvägar icke står till buds för att hindra splittring
av egendomen, ta de initiativ till ett inlösningsförfarande som påkallas
av omständigheterna. Därvid bör undersökas, i vad mån det hos domänstyrelsen
eller de kommunala organen föreligger intresse av att förvärva egendomen.
Kontakt bör givetvis även tagas med vederbörande lantbruksnämnd.

Arrendator ernå

Fideikommissjorden är i mycket stor utsträckning utarrenderad. Beträffande
undergårdarna gäller detta med endast få undantag. Av huvudgårdarna
är mellan en tredjedel och hälften upplåtna på arrende.

Enligt 1 kap. 9 § nyttjanderättslagen gäller arrende- och hyresavtal, avseende
annan fideikommissfastighet än huvudgård, jämväl för annan innehavare
av fideikommisset än upplåtaren. I fråga om huvudgård gäller nyttjanderättsavtal
endast för upplåtarens besittningslid jämte därpå följande
fardagstid. Beträffande uppskattningsvis två tredjedelar av alla undergårdar
är även tillämpliga nyttjanderättslagens sociala arrendebestämmeiser,
innefattande optionsrätt och förköpsrätt under förutsättningar som
jag tidigare angivit.

Fideikommissarrendena har i allmänhet präglats av stor stabilitet och
därmed följande trygghet för arrendatorerna. Detta har till viss del sin grund
i fideikommissinstitutionen som sådan. Fideikommissbestämmelserna har
nämligen medfört att godsen sammanhålles, och för dessas drivande har
arrendesystemet varit en förutsättning. Vad nu sagts gäller särskilt undergårdarna
men även i viss utsträckning huvudgårdarna.

Utredningen har för sin del funnit, att avvecklingen av fideikommissen
icke medför någon annan inverkan på arrendatorernas rättsliga ställning än
att stadgandet i 1 kap. 9 § nyttjanderättslagen i allmänhet icke längre blir
tillämpligt, emedan fideikommisset som regel skall upphöra vid den nuvarande
innehavarens frånfälle. Enär den princip som uppbär lagrummet enligt
utredningens mening icke nu bör brytas, har utredningen föreslagit, att
i avvecklingslagen intages en bestämmelse därom, att avtal varom nu är
fråga skall gälla jämväl mot den som förvärvar egendomen vid avvecklingen.
Detta av remissorganen tillstyrkta förslag vill jag biträda.

Utredningen har ansett behov föreligga även av vissa andra regler till
skydd för fideikommissarrendatorerna. Emellertid bör såsom jag tidigare
anfört frågan om särskilda regler till skydd för arrendatorernas besittning
av de arrendegårdar de innehar vid avvecklingen ses mot bakgrunden av
hur avvecklingen kommer att genomföras. Det vill därför synas som om
vid en avveckling genomförd på det sätt utredningen föreslagit, d. v. s. i
stort sett utan särskilda åtgärder för att sammanhålla de större jordfideikommissen,
särskilda anordningar kunde vara motiverade för att tillgodose
arrendatorernas i och för sig berättigade intresse av att få fortsätta att
bruka arrendejorden. Anmärkningsvärt är dock att det oaktat ett stort an -

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

tal remissorgan icke ansett behov föreligga av särskild lagstiftning. Det
vill därför synas som om så mycket mindre anledning härtill föreligger,
när såsom jag förordat åtgärder vid avvecklingen skall vidtagas för att
undvika uppdelning av fideikommissjorden med därav följande risker för
uppsägning av arrendatorerna. Emellertid är svårt att förutse, hur förhållandena
vid framtida awecklingsfall kommer att gestalta sig. Det är därför
erforderligt att ha uppmärksamheten riktad på denna fråga och att,
om erfarenheterna vid kommande awecklingsfall ger anledning härtill,
överväga särskilda regler till skydd för arrendatorernas befogade intressen.
Vad därvid bl. a. kan ifrågakomma är en utvidgad optionsrätt. För
närvarande är jag emellertid icke beredd att föreslå några regler utöver
den förut nämnda bestämmelsen om fortsatt giltighet efter avvecklingen av
arrende- och hyresavtal.

Kulturvärdena

Frågan om skyddet för fideikommissens kulturvärden har jag relativt
utförligt behandlat i den föregående framställningen. Utgångspunkten har
därvid varit, att de fasta kulturvärdena kan beräknas i många fall komma
att ingå i bolagsegendom och därigenom erhålla vård och underhåll samt
att i övrigt ett relativt gott skydd föreligger beträffande dessa kulturvärden
genom gällande lagstiftning om expropriation och om byggnadsminnen.
Ehuru även de lösa kulturföremålen kan antagas komma att beredas ett visst
skydd vid bolagsbildning på grundval av fideikommissegendomen, anser jag
emellertid vissa andra åtgärder erforderliga beträffande dessa kulturvärden.
Dessa åtgärder bör dock i huvudsak begränsas till att avse endast samlingar
och icke enstaka kulturföremål.

Sålunda bör, om skydd för en kulturhistoriskt värdefull samling icke kan
åvägabringas på annat sätt, möjlighet finnas för kronan eller kulturvårdande
institution att inlösa samlingen. Denna anordning kan visserligen leda
till att samling, som ingår i en levande kulturmiljö, bortförs därifrån. I
sådana fall, då det icke kan skapas tillfredsställande säkerhet för att en
värdefull samling i framtiden skall kunna bevaras och vårdas i sin ursprungliga
miljö, kan likväl vara angeläget, att samlingen ej blir skingrad. I regel
bör inlösen ske av en samling i dess helhet, men ibland kan bli nödvändigt
att en del av samlingen undantages.

Beträffande förfarandet vid inlösen har utredningen föreslagit, att avgörandet
om inlösen må ske skall träffas av Kungl. Maj :t och att vid
tvist om lösesumman tvisten skall avgöras av skiljemän, varvid lagen om
skiljemän i tillämpliga delar skall gälla. Utredningen har som skäl härför
anfört, att det gäller värdering, för vilken särskild sakkunskap måste anlitas,
samt att förfarandet bör vara snabbt, så att icke avvecklingen fördröjes.
Under remissbehandlingen har emellertid förslag framförts, att
inlösen av kulturföremål skall regleras i liknande former som de vilka

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1063

157

gäller för expropriation. Jag delar dock utredningens uppfattning i denna
fråga. Det får ankomma på fideikommissnämnden att hos Kungl Maj :t göra
framställning om inlösen; initiativ härtill bör givetvis också kunna tagas
av kulturvårdande myndighet eller institution. På grund av vad sålunda anförts,
föreslår jag, att Kungl. Maj :t till förebyggande av alt samling av
möbler, tavlor, böcker eller andra föremål av särskilt kulturhistoriskt värde
erhåller försämrad vård, skingras eller bortflyttas må förordna att samlingen
skall till inlösen hembjudas åt kronan eller kulturvårdande institution,
som Kungl. Maj:t bestämmer. Vidare föreslår jag, att vid oenighet
om lösesumman frågan skall avgöras av skiljemän.

Utredningen har såsom tidigare nämnts föreslagit, att Kungl. Maj:t skall
kunna för fideikommiss, vartill hör egendom av särskilt kulturhistoriskt
värde, förordna om bildandet av en särskild fond som grundval för vård och
underhåll av egendomen. Utredningens förslag härom innebär, att kulturföremålen
tillskiftas fideikommissintressent men att av fideikommissets övriga
tillgångar avsättning sker för bildandet av en stiftelse med ändamål att
trygga kulturföremålens vård. Stiftelsen avses fullfölja sitt ändamål främst
genom ekonomiska bidrag till ägaren av kulturföremålen. Jag har tidigare
framhållit, alt en sådan lösning har betydande förtjänster men i motsats
till utredningen funnit, att den icke bör genomföras tvångsvis. Några regler
härutinnan erfordras därför icke i detta sammanhang. Emellertid kan
det tänkas, att inom vissa familjer intresset för att bibehålla fideikommissens
kulturvärden, vilka ofta har anknytning till släktens historia och
traditioner, kan ta sig uttryck i en önskan att frivilligt avsätta medel till
underhåll och vård av vissa kulturföremål. Sålunda är det ej osannolikt,
att fideikommissinnehavare vill utnyttja möjligheten att förfoga över viss
del av fideikommissegendomen genom testamente för att tillgodose ifrågavarande
ändamål. Det finns givetvis anledning för det allmänna att ställa
sig positivt till dylika initiativ från de av fideikomissavvecklingen berörda.
Redan nu har Kungl. Maj:t enligt 57 § arvs- och gåvoskatteförordningen
möjlighet att i särskilda fall medgiva befrielse från eller nedsättning av
skatt för kulturvärden.

Vad beträffar kulturvården har utredningen slutligen tagit upp ett problem,
som är av mera allmän karaktär men som får särskild aktualitet genom
fideikommissavvecklingen och den därav följande risken för skingring
av lösa kulturföremål av olika slag. Sålunda liar utredningen framhållit,
att behov kan uppkomma att utsträcka det förbud som enligt kungörelsen
den 6 maj 1927 gäller mot utförsel från riket av vissa äldre kulturföremål,
huvudsakligen av trä, till att avse även andra slag av lösa kulturföremål.
Risken för att framför allt enstaka konstföremål av stort värde kommer
att lämna landet vid avveckling av fideikommissen har starkt betonats
av chefen för nationalmuseum. De sålunda uttalade farhågorna är enligt
min mening grundade. Frågan om åtgärder härvidlag — vilka såsom antytts
icke endast bör ses mot bakgrunden av avvecklingen av fideikommissen
— kommer att upptagas till behandling inom berörda departement.

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Förfarandet vid avvecklingen

I princip bör det ankomma på dem som erhåller andel i fideikommissegendomen
att själva handha förvaltningen därav, förbereda egendomens
delning och verkställa denna. Situationen företer stora likheter med vanligt
arvfall. Det är därför naturligt att utforma avvecklingsförfarandet i huvudsaklig
överensstämmelse med de eljest gällande principerna för boutredning
och arvskifte. Jag föreslår, att en grundläggande regel intages bland de bestämmelser
som reglerar förfarandet vid avvecklingen av innehåll att om förvaltning
och utredning av fideikommissboet samt om skifte av egendomen
skall i princip motsvarande regler i ärvdabalken äga tillämpning.

Emellertid medför den speciella fideikommissegenskapen och de allmänna
intressen som föreligger vid avvecklingen, att vissa speciella regler måste
gälla beträffande förvaltning, utredning och skifte av fideikommissbo. I
vissa fall, t. ex. då fideikommiss består endast av värdepapper, kräves endast
en delningsförrättning av samma beskaffenhet som ett enkelt arvskifte,
men ofta torde såsom framgått av den föregående framställningen
betydande problem komma att uppstå vid avvecklingen. Dessa problem medför
svåra avgöranden för de enskilda intressenterna och ställer även stora
krav på lämplig organisation för avvecklingens genomförande. Förutom
delning av förmögenheten kan särskilda åtgärder erfordras i ett flertal hänseenden.
Om förmånstagare finns, krävs sålunda anstalter för att tillgodose
deras intressen. Då avvecklingen gäller fast egendom, blir ofta nödvändigt
att anordna lantmäteriförrättningar, uppdela inteckningar på olika fastigheter,
verkställa relaxation av inteckningar o. s. v. Delägare, förmånstagare
och andra som berörs av avvecklingen bör ha möjlighet att få råd och vägledning
i de olika frågor som uppkommer. Härtill kommer att i åtskilliga
fall betydande allmänna intressen av social, ekonomisk och kulturell art
finns att bevaka. Därvid kan ett relativt omfattande utredningsarbete bli
nödvändigt.

För att erforderliga anordningar skall komma till stånd och avvecklingen
bli genomförd på lämpligt sätt i varje enskilt fall, har utredningen föreslagit,
att avvecklingen skall ske under medverkan av ett särskilt statligt organ,
fideikommissnämnden. Invändningar häremot har framförts endast
av ett par remissorgan. Sålunda har hovrätten över Skåne och Blekinge
framhållit, att det här är fråga om uppgifter, som ankommer på andra myndigheter,
samt att erforderlig rådgivning och vägledning bör kunna lämnas
av justitiedepartementet. Att det vid avvecklingen i viss utsträckning uppkommer
frågor, som berör andra myndigheter, utesluter emellertid enligt
min mening icke behovet av ett speciellt organ, en fideikommissnämnd,
som har till uppgift att leda avvecklingen i dess helhet. Vid avvecklingen
beröres, såsom förut nämnts, såväl allmänna som enskilda intressen. I
fråga om de enskilda intressena måste det i hög grad underlätta avvecklingen,
därest ett organ finns, som har till särskild uppgift att biträda parterna.
Många tvister torde härigenom kunna undvikas. I detta avseende kan

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

159

en särskild nämnd svårligen ersättas av någon redan förefintlig statlig myndighet.
För bevakande av det allmännas intressen synes önskvärt, att de
olika frågorna liandlägges av ett gemensamt organ, där överblick finns såväl
över hela avvecklingen i varje enskilt fall som över reformens genomförande
över huvud. En nämnd sådan som den föreslagna torde dessutom ha
större möjligheter än en ämbetsmyndighet att förvärva ingående kännedom
om de ofta ömtåliga spörsmål, som kan uppkomma i samband med avvecklingen,
och att ernå samförstånd med intressenterna. Jag biträder därför
utredningens förslag om inrättandet av en fideikommissnämnd.

Utredningen har föreslagit, att fideikommissnämnden skall tillsättas av
Kungl. Maj:t och bestå av fem ledamöter, av vilka ordföranden och vice
ordföranden skall vara lagkunniga, och alt bland övriga ledamöter skall
finnas erfarenhet i jordbruks- och skogsfrågor samt i frågor rörande egendom
av kulturhistoriskt värde. Vidare bör enligt utredningen någon ha erfarenhet
av fideikommissförvaltning. Jag kan i stort sett ansluta mig till
utredningens uppfattning och vill framhålla, att på nämndens ledamöter
bör ställas krav på höga kvalifikationer.

Nämndens uppgifter framgår av vad jag förut sagt. I sin verksamhet bör
nämnden i första hand söka åvägabringa lämpliga anordningar på frivillighetens
väg. Fideikommissinnehavare, som är intresserade av att den blivande
avvecklingen förberedes, bör kunna för detta ändamål sätta sig i förbindelse
med nämnden. Innan nämnden fattar beslut, bör därav berörda
parter erhålla tillfälle att yttra sig i ärendet. För de utredningar som nämnden
har att ombesörja fordras medverkan, förutom av parterna, av olika myndigheter.
Nämnden bör sålunda äga erhålla biträde av bl. a. länsstyrelserna,
lantbruksnämnderna, skogsvårdsstyrelserna, lantmätarna samt de kulturvårdande
myndigheterna.

När det gäller att bevaka de allmänna intressena, har nämnden främst
att ta ställning till frågor om aktiebolagsbildning, om utnyttjande av inlösningsrätt
och om eventuellt förordnande angående fideikommissets bestånd.
Vidare bör nämnden medverka vid fråga om säkerställande av förmåner.
För att nämndens verksamhet i dessa avseenden skall bli effektiv, erfordras
vissa bestämmelser, som förhindrar åtgärder i strid mot de intressen som
här föreligger. Det är sålunda nödvändigt att stadga förbud mot att utan
nämndens medgivande förfoga över fideikommissegendom eller utlämna fideikommisskapital
under särskild förvaltning. Vidare bör icke utan nämndens
medgivande skifte få ske eller legat få utgivas eller ändamålsbestämmelse
verkställas ur oskiftat bo. Sedan avvecklingen är slutförd, bör nämnden
utfärda bevis om att skifte må äga rum.

Det nu sagda innebär att fideikommissnämnden har att ta befattning
med avvecklingen av samtliga fideikommiss i såväl fast som lös egendom.
Beträffande många fideikommiss, framför allt kapitalfideikommiss, torde
nämndens åtgärder i stort sett komma att inskränka sig till att utfärda bevis
att skifte må ske. Vid andra fideikommiss kan bli fråga om en omfattande
och komplicerad handläggning. Beträffande de atypiska fideikommissen
föreligger särskilda förhållanden. Dessa föreslås skola upphöra

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

efter beslut i varje särskilt fall av Kungl. Maj:t, som i sådana fall också
liar att bestämma om egendomens fördelning. Då det är önskvärt att de
atypiska fideikommissen avvecklas så snart som möjligt, bör arbetet härmed,
i den mån förhållandena det medger, påbörjas redan under den första
tiden av nämndens verksamhet.

Vidare kan övervägas, huruvida nämnden bör medverka i sådana fideikommissärenden
som för närvarande avgöres av Kungl. Maj :t, t. ex. ärenden
om tillstånd att sälja eller inteckna fideikommissfastighet. Därvid kan
ifrågakomma alt lägga uppgiften att bereda dylika ärenden på nämnden.
Det ter sig emellertid ovisst, om några fördelar av organisatorisk eller annan
art står att vinna härmed. Tills vidare synes därför någon ändring
icke böra ske i nuvarande ordning. Nämnden torde dock kunna anlitas som
remissinstans.

Nämndens tillkomst skall inte medföra, att annan myndighets ämbetsområde
inskränkes eller eljest ändras.

Dispensärenden under övergångstiden

När Kungl. Maj:t medgivit fideikommissinnehavare att för vissa ändamål
inteckna och belåna fideikommissfastighet eller använda fideikommisskapital,
har som tidigare omtalats i regel fordrats försäkring på innehavarens
liv såsom säkerhet eller föreskrivits amorteringsskyldighet. Utredningen
har diskuterat frågan i vad mån nämnda krav kan frångås, sedan
lagstiftning om avveckling trätt i kraft. Härvid har helt allmänt framhållits,
att slopande av dessa krav i många fall torde komma att medföra minskning
av fideikommissförmögenheten, medan innehavaren erhåller en motsvarande
förmån genom att han ej behöver betala livförsäkringspremier respektive
fullgöra återbetalning. Sådan värdeöverföring från fideikommisset
till innehavarens privata egendom blir enligt utredningen alltid till nackdel
för successorn men kan, under förutsättning att innehavaren i stället gör
motsvarande besparingar, medföra fördel för dennes arvingar. Utredningen
har ansett, att man icke bör införa regler, som tillåter några större förskjutningar
till successorns nackdel, och har därför funnit uteslutet att generellt
efterge kraven på säkerhet respektive återbetalning. En ytterligare anledning
att här gå fram med varsamhet har utredningen ansett ligga däri, att en
del fideikommissinnehavare använt egna medel för nu avsedda ändamål och
att det ej är tilltalande att den som sålunda icke tagit fideikommissmedel i
anspråk, fastän han kunnat göra det, skall försättas i sämre läge än den som
anlitat fideikommissets egendom. Utredningen har emellertid ej ansett uteslutet
alt medge vissa lättnader, särskilt om speciella ekonomiska svårigheter
gör sig gällande eller om eljest starka skäl till lättnad föreligger.

Fideikommissariernas intresseorganisation har för sin del förordat en
liberalare dispensgivning, när det gäller återbetalningsskyldighet och ställande
av säkerhet vid lån ur fideikommissförmögenheten. Detta bör enligt
organisationen gälla även om avvecklingen icke skulle omfatta samtliga
fideikommiss.

1G1

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Frågan om den fortsatta dispensgivningen har betydelse för bedömningen
av det föreliggande awecklingsförslaget. Jag anser mig därför redan nu
böra uttala, att jag i stort sett instämmer i de allmänna synpunkter som
utredningen anlagt på frågan. Det bör emellertid icke vara Kungl. Maj:t
betaget att i större omfattning än för närvarande är fallet ge avkall på
kraven på ainorteringsskyldighet och ställande av säkerhet. Ställningstagandet
i de skilda fallen bör ske med hänsyn till omständigheterna.

Kostnader

Utredningen har gjort vissa beräkningar angående kostnaderna för fideikommissnämnden.
Dessa beräkningar avser den första tiden av nämndens
verksamhet. Utredningen har räknat med att arbetsuppgifterna till en
början blir av förhållandevis stor omfattning, bl. a. med hänsyn till att avvecklingen
av de atypiska fideikommissen avses skola genomföras så snart
som möjligt efter avwecklingslagens ikraftträdande. Kostnaderna för
nämnden under första verksamhetsåret har utredningen beräknat till i
runt tal 55 000 kronor. Denna kostnadsram synes numera vara alltför snäv.
Det för nämndens verksamhet erforderliga medelsbehovet torde jag emellertid
få anmäla i annat sammanhang.

Lagförslag

I enlighet med de riktlinjer, som angivits i det föregående, har inom
justitiedepartementet utarbetats förslag till lag om avveckling av fideikommiss
och lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 juni 1925 (nr 219)
angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva
fast egendom. Frågan vilka ändringar i bestämmelserna om arvsskatt och
gåvoskatt samt inkomst- och förmögenhetsskatt som kan föranledas av
fideikomissawecklingen är under prövning i finansdepartementet och torde
få upptagas till särskild behandling.

Beträffande den närmare innebörden av nämnda lagförslag, vilka torde
få fogas till detta protokoll som bilaga (bilaga 1), må anföras följande.

Specialmotivering

Lag om avveckling av fideikommiss
Inledande bestämmelser
1 §•

Den inledande bestämmelsen, som motsvarar 1 § i utredningens förslag,
anger vilka rättsbildningar som avses skola omfattas av lagstiftningen.

Utredningen. Beträffande den närmare gränsdragningen mellan de fideikommiss
som bör omfattas av lagstiftningen och andra rättsbildningar anför
utredningen, att en naturlig utgångspunkt erbjudes i de lagrum — 9 kap.

6 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 saml. Nr 5

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

2 § ärvdabalken och lagen den 25 april 1930 om vissa rättshandlingar till
förmån för ofödda — som bildar det s. k. fideikommissförbudet. Genom anknytning
till fideikommissförbudet vinnes för de privaträttsliga fideikommissens
del, att man omedelbart kan utsöndra dels de mycket kortvariga förordnandena
och dels de förordnanden vilka eljest på grund av sitt innehåll
faller utanför förbudet. Omfattningen av förbudet är emellertid icke skarpt
avgränsad, och därunder faller även rättsbildningar, som har föga eller intet
gemensamt med de egentliga fideikommissen och lämpligen bör lämnas
åt sidan vid en avveckling. Man kan därför i detta sammanhang icke utan
vidare bestämma fideikommissbegreppet genom en hänvisning till fideikommissförbudet
eller med andra ord beteckna såsom fideikommiss varje rättsbildning,
som skulle ha drabbats av förbudet, om den tillkommit efter dess
ikraftträdande. En sådan lösning skulle föra för långt men ändock icke medföra
erforderlig klarhet.

Sålunda framhåller utredningen, att fideikommissförbudet med någon förenkling
kan sägas drabba alla de förordnanden vilka sträcker sin verkan till
släktled, som vid den tidpunkt då förordnandet blev verksamt ännu var ofödda,
och att det utan tvivel förekommer åtskilliga förordnanden från tiden
före förbudet vilka strider däremot i det att såsom mottagare insatts någon
eller några generationer utöver vad förbudet medger. Utredningen anser, att
dessa förordnanden, vilkas giltighetstid utlöper inom en jämförelsevis nära
framtid, icke drar med sig tillnärmelsevis lika stora olägenheter som de
perpetuella fideikommissen och att det allmänna icke har något större intresse
av att de avvecklas. Korttidsförordnanden bör därför icke omfattas av
avvecklingen. Utredningen framhåller vidare, att en gränsdragning mellan
kortvariga fideikommissförordnanden och andra fideikommissförordnanden
skulle vara vansklig, om man behövde räkna med förekomsten av andra
långtidsförordnanden än de perpetuella. Vid sina undersökningar har utredningen
icke påträffat något exempel på tidsbegränsade förordnanden, som
sträcker sin verkan in i en avlägsen framtid. Utredningen anser dock teoretiskt
tänkbart, att något fideikommissförordnande skulle kunna påträffas,
som visserligen formellt innefattar en tidsbegränsning men där denna hänför
sig till en så avlägsen framtid att begränsningen saknar reell innebörd.
Sådana förordnanden får anses inbegripna under den föreslagna lagen. Om
något reellt tidsbegränsat ehuru långvarigt fideikommissförordnande skulle
förekomma, framstår olägenheterna från allmän synpunkt av en sådan undantagsföreteelse
knappast som tillräckligt stora nog för att motivera en avveckling.
Enligt utredningen bör avvecklingen följaktligen endast omfatta
förordnanden, som gäller för obegränsad tid.

Utredningen berör vidare frågan, huruvida fideikommissförbudet endast
avser sådana fall, där förordnandet uppdrar mekaniskt verkande regler för
egendomens succession inom viss släkt, samt huruvida hinder skulle möta
mot att föreskriva t. ex. att avkastningen av visst kapital skall i angiven
ordning tillkomma personer, som är födda i viss fastighet, eller att förmån
enligt förordnandet skall tillkomma innehavaren av viss befattning. Hur därmed
förhåller sig lämnar utredningen därhän men understryker, att förord -

163

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

nanden av nu avsedd art fullföljer ett helt annat ändamål än de mera typiska
fideikommissförordnandena, vilka i första hand åsyftar allenast en
enskild släkts välfärd. Dessa andra förordnanden åter har antingen ett mera
allmänt välgörande syfte eller också vill de bereda gagn åt landet i dess helhet
eller en särskild landsända genom alt förläna ökad glans åt ett ämbete
eller hällre möjligheter för innehavaren att fullgöra sitt värv eller säkerställa
att dugliga personer söker sig till befattningen. Utredningen anser, att det
knappast ligger i det allmännas intresse att avveckla dessa rättsbildningar
och att de därför bör undantagas vid en avveckling. Begränsningen synes
enklast kunna uttryckas så, att de förordnanden som avses omfattade av
en avveckling skall gälla till förmån för medlemmar av en eller flera släkter.

Utredningen anför vidare, att åtskilliga rättsbildningar, som står fideikommissen
nära, har iklätts formen av stiftelser. I enlighet med vad som
framhölls i samband med tillkomsten av fideikommissförbudet uttalar
utredningen, att förbudet är tillämpligt, om förmåner skall utgå till fysiska
personer enligt av stiftaren uppställda mekaniskt verkande regler,
eljest icke. Utredningen hänvisar vidare till att hinder icke föreligger
att genom bildande av stiftelse eller på annat motsvarande sätt anslå
medel för fyllande av vissa behov bland en särskild krets av ofödda, t. ex.
för utdelande av studiestipendier eller annat understöd till behövande medlemmar
av testators släkt. Samma principiella gränsdragning bör göras i
förevarande sammanhang. Undantagsvis förekommer, att förmån av viss
egendom skall tillkomma personer, utsedda genom mekaniskt verkande regler
om släkthärstamning, alt av dem åtnjutas endast ett begränsat antal år.
Syftet är härvid uppenbarligen, även om det icke är uttryckligen utsagt, att
förmånen skall utgöra ett stöd vid mottagarens uppfostran och utbildning.
Oavsett om sådant förordnande faller in under fideikommissförbudet eller
icke, är det patagligt att förordnande av denna art har föga gemensamt med
de egentliga fideikommissen och att det allmännas intresse av en avveckling
här måste anses ringa. Dylika förordnanden bör därför lämnas åt sidan
vid en avveckling.

Vad utredningen sålunda anfört har avsett de privaträttsliga fideikommissen.
Såsom framgått av den historiska översikten förekom emellertid i
äldre tider, att statsmakterna anslog egendom åt enskilda under fideikommissliknande
villkor. Dessa rättsbildningar har dock numera nära nog undantagslöst
försvunnit. Utredningen har vid sina undersökningar påträffat
fre rättsbildningar av dylikt ursprung, vilka enligt utredningens mening
framträder såsom typiska familjefideikommiss och som sådana bör medtagas
vid en avveckling, nämligen Odensgöl i Östergötland, Gälared i Västergötland
samt Bergshamra under Ulriksdals kungsgård, vilket sistnämnda
numera utgör kapitalfideikommiss. Om ytterligare något offentligrättsligt
fideikommiss, som framstår såsom väsentligen identiskt med de privaträttsliga
familjefideikommissen, skulle påträffas, bör självfallet även detta inbegripas
under avvecklingen. Vissa fideikommissliknande förmåner, som
utgår till den regerande monarken, har däremot en annan karaktär och

164

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1063

fullföljer ett annat syfte än de privaträttsliga familjefideikommissen och
hör därför lämnas oberörda av avvecklingen.

Yttrandena. Göta hovrätt ansluter sig till utredningens åsikt, att förordnanden
att förmån av viss egendom skall tillkomma vissa personer, som utsetts
genom mekaniskt verkande regler om släkthärstamning men som åtnjuter
förmånen endast ett begränsat antal år, har föga gemensamt med
egentliga fideikommiss och därför icke bör omfattas av avvecklingen. Hovrätten
ifrågasätter emellertid, om icke denna avgränsning bör komma till
uttryck i lagen.

Riddarhusdirektionen anför, att utredningen icke gjort någon klar avgränsning
mellan de stiftelser som enligt utredningen skall omfattas av
avvecklingen och andra stiftelser. Därför bör de stiftelseförordnanden om
vilka här är fråga icke dragas in under en allmän avveckling. Man måste
räkna med att beträffande vissa rättsbildningar tveksamhet uppstår, huruvida
de beröres av lagstiftningen eller ej. Stundom torde det också vara
angeläget att få klarlagt, om ett fideikommiss skall vara att anse såsom
typiskt eller atypiskt. Direktionen finner för sin del fastställelsetalan vid
domstol vara den riktiga formen för prövning av dessa olika frågor. Vissa
särbestämmelser med avseende på rättegången torde emellertid erfordras
i dessa fall.

Departementschefen. Såsom framgått av vad jag tidigare anfört finns flera
författningar med bestämmelser angående fideikommiss. Någon legal definition
av vad därmed skall förstås har emellertid icke lämnats. Det torde
icke heller i förevarande sammanhang vara behövligt — och för övrigt
knappast möjligt — att uppställa en sådan definition för att bestämma lagens
omfattning.

I likhet med utredningen anser jag, att vid gränsdragningen mellan fideikommiss,
som bör omfattas av lagstiftningen, och andra rättsbildningar
fideikommissförbudet utgör en naturlig utgångspunkt. Emellertid kan från
allmän synpunkt icke föreligga något intresse av att avveckla eventuella
fideikommissförordnanden, som upphör att gälla inom en relativt nära
framtid. Med hänsyn till de värderingar, på vilka den föreslagna lagstiftningen
grundar sig, saknas vidare anledning att vid avvecklingen medtaga
förordnanden, som icke reglerar egendomens succession inom viss eller
vissa släkter, t. ex. förordnanden till förmån för innehavaren av viss befattning.
Avvecklingen bör, såsom utredningen föreslagit, gälla endast fideikommiss,
som upprättats för obegränsad tid och instiftats till förmån
för medlemmar av en eller flera släkter.

Den valda bestämningen av lagstiftningens omfattning torde i allmänhet
icke ge utrymme för tvekan. Emellertid lär det förekomma en del rättsbildningar,
beträffande vilka gränsdragningen kan medföra svårigheter.
Det gäller härvid så gott som uteslutande stiftelseförordnanden eller förordnanden,
i vilka såsom formell ägare till egendomen insatts någon insti -

165

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1963

lution eller inrättning. Förordnanden av dessa slag uppmärksammades redan
vid tillkomsten av fideikommissförbudet. 1 enlighet med de motivuttalanden
som därvid gjordes torde ifrågavarande förordnanden böra omfattas
av lagstiftningen, om förmån ur den med förordnandet avsedda
egendomen under obegränsad tid skall utgå enligt mekaniskt verkande
regler, som instiftaren uppställt. Även med en sådan bestämning torde
emellertid vissa svårbedömbara gränsfall kunna uppkomma. I dessa fall
får frågan om avvecklingslagens tillämpning avgöras med hänsyn till stiftelseurkundens
innehåll och övriga omständigheter. En allmän utgångspunkt
bör därvid vara, att ett förordnande bör omfattas av lagstiftningen
endast om det kan anses väsentligen syfta till att tillgodose en kedja av
släktingar. Lagen skall emellertid icke tillämpas på en fond, stiftelse eller
inrättning enbart därför att avkastningen skall tillfalla medlemmar av en
och samma släkt. I enlighet med vad som uttalades vid tillkomsten av fideikommissförbudet
bör sålunda en understödsfond, vars avkastning utdelas
inom viss släkt efter behovsprövning, eller en stipendiefond till förmån
för medlemmar av viss släkt icke omfattas av lagstiftningen. Såsom utredningen
påpekat förekommer även undantagsvis, att viss egendom skall tillkomma
personer, utsedda genom mekaniskt verkande regler om släkthärstamning,
att av dem åtnjutas endast ett begränsat antal år. Syftet torde
därvid, även om det icke är utsagt, i regel vara, att förmånen skall utgöra
ett stöd för mottagarens uppfostran eller utbildning. Icke heller sådana
förordnanden bör därför i regel anses vara omfattade av avvecklingslagen.
I motsats till Göta hovrätt anser jag icke, att något uttryckligt stadgande
härom bör intagas i avveeklingslagen; det anförda torde ge tillräcklig ledning
för tolkningen av det föreslagna stadgandet.

De med fideikommiss jämställda stiftelser, som nu behandlats, är i regel
att anse som ägare av den egendom som beröres av förordnandet. Ett
fideikommissförordnande av sådan innebörd bör som tidigare nämnts hänföras
till de atypiska fideikommissen. Beträffande dessa återkommer jag vid
58 §.

I likhet med utredningen anser jag, att de offentligrättsliga fideikommissen
Odensgöl, Gälared och Bergshamra bör omfattas av lagen liksom eventuella
andra på motsvarande sätt uppkomna fideikommiss.

Såsom riddarhusdirektionen påpekat kan vid tveksamhet, huruvida eller
på vilket sätt vissa rättsbildningar beröres av lagstiftningen, fastställelsetalan
ske vid domstol. Några särbestämmelser i fråga om rättegången i dessa
fall synes icke erforderliga.

Att ett fideikommiss avvecklas innebär, att fideikommissurkundens bestämmelser
icke längre skall tillämpas. Egendomen skall alltså efter avvecklingen
följa vanliga regler om arv, testamente, överlåtelse, utmätning

o. s. v. Även sådana föreskrifter, som kan ha meddelats av Kungl. Maj :t i
samband med fideikommissets tillkomst eller senare, upphör att gälla.
Framhållas bör dock, att bestämmelser i urkunden om vem som skall an -

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

ses som efterträdare och föreskrifter om förmåner o. dyl. givetvis icke upphör
att gälla i och med nuvarande innehavarens död utan blir tillämpliga,
till dess avvecklingen är avslutad.

2 §.

Det har ansetts nödvändigt att genom särskilda bestämmelser fastställa
de for avvecklingen grundläggande begreppen fideikommissinnehavare och
dennes efterträdare. Frågan härom regleras i förevarande paragraf. Första
stycket anger vem som skall anses såsom fideikommissinnehavare. I utredningens
förslag har motsvarande bestämmelse upptagits i 2 §, som innehåller
huvudregeln om tidpunkten för avvecklingen. Då emellertid innehavarebegreppel
har betydelse icke bara för frågan om tiden för fideikommissets upphörande
utan även i andra avseenden, har ansetts lämpligt att behandla
förevarande spörsmål i de inledande bestämmelserna. Andra stycket i paragrafen
anger, vem som är innehavarens efterträdare. I utredningens förslag
har denna fråga reglerats i 6 §, som innehåller bestämmelser om fördelning
av fideikommissegendomen mellan efterträdare och Övriga intressenter.

Utredningen erinrar om att vid vissa fideikommiss avliden innehavares
anka äger kvarsitta på hela egendomen eller viss del därav under sin återstående
livstid eller så länge hon lever ogift. Åtminstone i de fall då änkans
ratt avser hela egendomen brukar hon erhålla lagfart på fastigheterna och
även i andra hänseenden betraktas såsom fideikommissinnehavare. Det
kan förekomma, att fideikommissegendom vid lagens ikraftträdande på detta
salt besittes av änka efter en tidigare innehavare. Om änkan härvid
skulle betraktas såsom innehavare av fideikommisset i avvecklingslagens
mening, skulle med hänsyn till det sätt på vilket reglerna uppbyggts komplikationer
uppstå. Fideikommisset skall enligt huvudregeln i 2 § upphöra,
när den nuvarande innehavaren avlider. Enligt fideikommissurkunden upphör
emellertid ofta änkans besittningsrätt, om hon gifter om sig. Man kan
icke lämpligen anknyta avvecklingen till tiden för änkans död, om hennes
rätt förutsättes kunna upphöra tidigare. Om änka, som vid lagens ikraftträdande
besitter egendomen, betraktas såsom innehavare, skulle den del av
egendomen som ej tillfaller efterträdaren fördelas mellan änkans arvingar
eller testamentstagare. Emellertid härrör egendomen i regel från mannens
släkt, och det måste anses strida mot fideikommissets ändamål att låta en
del av egendomen tillfalla änkans arvingar och att tillerkänna henne testationsratt.
Slutligen framhåller utredningen, alt änkans rätt att besitta egendomen
oftast förutsätter att mannen förordnat därom. I sådana fall skulle
alltså, om änka anses som innehavare, både tidpunkten för avvecklingen
och egendomens fördelning bli beroende av huruvida sådant förordnande
gjorts eller icke.

På grund av vad nu sagts föreslår utredningen, att vid tillämpningen av
lagen förutvarande inehavares änka icke anses som innehavare av fidei -

167

Kungl. Majris proposition nr 5 år 1963

koramisset. Ej heller dödsbodelägare eller annan, som enligt särskilt stadgande
besitter egendomen vid lagens ikraftträdande, skall enligt utredningsförslaget
anses som innehavare i lagens mening.

Det framgår i regel av fideikommissurkunden, vem som är efterträdare.
Understundom lämnar emellertid urkunden innehavaren rätt att själv utse
sin efterträdare. Exempel finns också på föreskrifter om att efterträdaren
i viss situation — i regel släktens utslocknande —- skall utses av myndighet
eller genom lottning.

Utredningen ifrågasätter, om efterträdareandel bör få tagas av successor,
som sålunda blivit särskilt utsedd. Någon anledning att utesluta en successor,
som — likgiltigt i vilken ordning — utsetts före avvecklingslagens
ikraft trådande, anser utredningen dock icke finnas, då han ju kan ha högst
välgrundade förväntningar på att få överta fideikommisset. Mera tveksamt
är, om man skall godta att successor utses efter lagens ikraftträdande, då
några förväntningar som kräver beaktande ju här knappast kan finnas. Utredningen
framhåller emellertid, att utläggandet av efterträdareandel icke
enbart motiveras av hänsynen till successorn. Ett mycket viktigt skäl är det
allmännas intresse av att de ekonomiska enheter som de större jordbruksoch
industrifideikommissen bildar icke alltför snabbt brytes sönder. Även
hänsyn till stiftarens vilja spelar i någon mån in. Skäl talar därför för att
man hör utlägga efterträdareandel även åt en successor, som utsetts efter
avvecklingslagens ikraftträdande. De olika fallen måste emellertid granskas
vart för sig.

Om det är innehavaren som utsett efterträdaren, anser utredningen det
rimligt att tillgodose denne, även om han utsetts efter lagens ikraftträdande.
Att förordnandet kommer så sent kan enligt utredningen bero på att en tidigare
utsedd successor avlidit eller på andra förändringar inom släkten.
Intresset av att sammanhålla egendomen gör sig också i detta sammanhang
gällande, eftersom situationen kan tänkas bli aktuell vid några av våra
största jordbruksfideikommiss.

Däremot anser utredningen, att det åtminstone som regel icke bör komma
i fråga att myndighet utser efterträdare. Dylika förordnanden, som hittills
varit mycket sällsynta, skulle i samband med avvecklingen kunna
te sig stötande, särskilt om de får till konsekvens alt hälften av egendomen
trångår en avliden innehavares arvingar och tillägges utomstående person.
Några samhällsintressen, som kräver egendomens sammanhållande, torde här
icke göra sig gällande. Vid de jordbruksfideikommiss, för vilka — såvitt
känt —• en föreskrift av ifrågavarande art gäller, förefaller nämligen successionen
vara tryggad, varför utrymme saknas för myndighets förordnande.
Utredningen förordar därför, att myndighet i eventuellt förekommande fall
icke utnyttjar befogenheten att utse efterträdare, samt framhåller, att någon
skyldighet för myndighet att medverka till utseende av successor icke torde
finnas. Skulle likväl i något fall sådan skyldighet anses föreligga, bör den
kunna hävas av Kungl. Maj :t. I sällsynta undantagsfall kan dock sådana
omständigheter föreligga, att det ter sig rimligt att myndighet ingri -

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

per. Utredningen har härvid främst tänkt på vissa urkunder, som föreskriver
att myndighet skall pröva, huruvida den som står närmast i släktföljden
är lämplig att tillträda, och i nekande fall utse annan successor.

Att låta efterträdareandelen tillfalla en person, som utsetts genom lottning,
anser utredningen stötande och icke böra komma i fråga. Såvitt utredningen
vid sin granskning av fideikommissurkunderna kunnat finna, torde
lottning knappast bli aktuell annat än i något enstaka fall. Under alla
omständigheter synes några allmänna intressen icke äventyras, därest man
underlåter att utlägga efterträdareandel åt successor, som utsetts genom lottning.

I enlighet med det anförda föreslår utredningen, alt efterträdareandelen
skall tillfalla den som enligt fideikommissurkunden eller därpå grundat förordnande
är den avlidnes efterträdare. Med ett på fideikommissurkunden
grundat förordnande avses härvid såväl innehavarens som myndighets förordnande.
Däremot inbegriper uttrycket icke lottning.

Utredningen erinrar vidare (under 5 § i förslaget) om att fideikommissurkunderna
ibland innehåller förbud mot samtidigt innehav av flera fideikommiss.
Det vanligaste fallet är, att flera fideikommiss instiftats genom
samma urkund med föreskrift alt fideikommissen icke får förenas i samma
hand så länge det finns mer än en medlem av släkten. Utredningen indelar
dessa föreningsförbud i två kategorier.

Vissa förbud har karaktären av särskilda villkor för rätten att tillträda
fideikommisset. Ett sådant särskilt tillträdesvillkor är för handen, om i urkunden
rörande ett fideikommiss föreskrives, att innehavaren av visst annat
lideikommiss ej får tillträda det förra. Villkoret kan ha den innebörden, att
innehavaren av det andra fideikommisset under alla förhållanden är utesluten
från rätten att succedera. Stundom bör villkoret förstås så, att tillträde
tår ske under förutsättning att vederbörande frånträder det fideikommiss
som han tidigare innehar.

Övriga förbud mot samtidigt innehav av flera fideikommiss kan jämställas
med föreskrifter om förverkande av rätten att inneha fideikommiss. Så
är fallet, om urkunden rörande ett fideikommiss innehåller förbud för innehavaren
att tillträda annat fideikommiss.

Enligt utredningsförslaget skall fideikommiss i regel upphöra, när den
innehavare avlider som besitter egendomen vid avvecklingslagens ikraftträdande.
Efter nämnda tidpunkt kan därför endast mera sällan bli fråga om
förening av bestående fideikommiss. Vanligare blir den situationen att, sedan
ett fideikommiss upphört vid innehavarens död, innehavaren av ett
annat fideikommiss gör anspråk på efterträdareandelen. Här blir således
fråga om förening av fideikommiss och efterträdareandel. Vidare kan inträffa,
att den som tagit efterträdareandel i ett fideikommiss gör anspråk
på efterträdareandelen i ett annat fideikommiss, varvid fråga blir om förening
av efterträdareandelar.

Utredningen uttalar, att stiftarens syfte med dessa föreningsförbud, nämligen
att förhindra att egendom tillhörande flera fideikommiss samlas inom

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

169

samma släktgren, alltjämt är värt beaktande. De bör därför i princip upprätthållas
vid avvecklingen. För delta kräves i och för sig icke några särbestämmelser.
Utredningen anför några exempel för att belysa de situationer
som kan väntas uppkomma.

Antag till en början att ett förbud, som har karaktären av tillträdesvillkor,
upptagits i urkunden rörande ett fideikommiss, A, och innebär att innehavaren
av ett annat fideikommiss, B, icke får tillträda A. Upphör A medan
B alltjämt består, blir förbudet direkt tillämpligt på grund av den allmänna
regeln i 6 § att efterträdareandelen skall tagas av den som enligt
fideikommissurkunden är siste innehavarens efterträdare. Innehavaren av
B får följaktligen icke taga efterträdareandel i A. Är situationen återigen
den att B upphört före A, synes grunden för förbudet tala för att den som
tagit efterträdareandel i B icke får taga sådan andel jämväl i A. — Innebär
förbudet att B-innehavaren äger tillträda A endast om han avstår från B
och har B upphört före A, synes den som erhållit efterträdareandel i B vara
berättigad att taga dylik andel i A allenast om han utger den egendom han
mottagit.

Härefter antages, att förbudet, som upptagits i urkunden beträffande fideikommisset
A, innebär att innehavaren av A måste avstå därifrån om han
tillträder ett annat fideikommiss, B. Förbudet är alltså att jämställa med en
förverkandeklausul beträffande A. Upphör B medan A består, lär innehavaren
av A förverka sin rätt till detta fideikommiss om han tager efterträdareandel
i B. Även i detta fall torde nämligen förbudet böra tillämpas analogt.
Om däremot A upphört före B, synes icke — utan särskild lagregel —
hinder föreligga mot förening i samma hand av efterträdareandelarna i A
och B. Den som tagit efterträdareandel i A kan tydligen icke, på grund av
föreskrift i urkunden beträffande A — som redan upphört — bli skyldig att
åter utgiva egendomen, därför att lian sedermera tager efterträdareandel
jämväl i B. Enligt utredningens mening saknas tillräcklig anledning att införa
en särskild regel för detta, säkerligen mycket ovanliga fall.

Departementschefen. Mot den av utredningen föreslagna innebörden av
begreppet innehavare av fideikommiss har jag inte något att erinra.

Även utredningens förslag till bestämning av efterträdarebegreppet anser
jag mig i huvudsak kunna godtaga. Framhållas bör att änka, som enligt fideikommissurkunden
äger besitta hela egendomen under sin livstid, visserligen
i realiteten har en ställning jämförbar med en efterträdares men icke
är att anse som sådan i den föreslagna lagens mening utan såsom förmånstagare.

Såsom utredningen framhållit har stiftarens syfte med förbud mot förening
av fideikommiss varit att förhindra en icke önskvärd koncentration
av fideikommissegendom hos samme person eller samma släktgren. Det ter
sig med utgångspunkt härifrån naturligt att ifrågasätta, huruvida icke ifrågavarande
förbud bör vara tillämpligt även på förening av fideikommiss
och efterträdareandel och på förening av efterträdareandelar. Tilldelning av
en efterträdareandel har emellertid annan karaktär och annat innehåll än
tillträde till ett fideikommiss, och den av utredningen dragna analogien är
därför icke alldeles given. Ej heller kan anses helt uteslutet, att en fråga av
detta slag i en under senare tid tillkommen fideikommissurkund reglerats
6-f Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 5

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

på annat sätt än vad utredningen förutsatt. Det synes även diskutabelt, huruvida
det för ernående av det resultat som utredningen eftersträvat räcker
med ett motivuttalande i frågan. Då det enligt min mening är angeläget att
klarhet skapas, hur angivna spörsmål skall lösas, har i departementsförslaget
under förevarande paragraf intagits en bestämmelse av innebörd att,
om urkunden innehåller förbud för innehavare av annat fideikommiss att
tillträda det ifrågavarande fideikommisset, såsom efterträdare däri icke
skall anses den som tagit och icke därefter avstått från efterträdareandel i
annat fideikommiss. I sådant fall blir den som följer närmast i successionskedjan
att anse som efterträdare.

Vad nu sagts har avseende på sådana föreningsförbud, som har karaktären
av tillträdesvillkor. Beträffande förbud, som är att jämställa med förverkandeklausuler,
anser jag mig icke böra föreslå några regler i avvecklingslagen.
Denna bör enligt min mening i princip icke reglera frågor, som uppstår
före den tidpunkt då avvecklingen skall ske, eller med andra ord partiellt
ingripa i bestående fideikommiss. Awecklingslagstiflningen bör av såväl
principiella som praktiska skäl få den verkan att samtliga bestämmelser
i en fideikommissurkund upphör att gälla samtidigt; jag bortser därvid givetvis
från att bestämmelser, som avser efterträdare och förmånstagare,
kommer att gälla till ledning för avvecklingen. Detta motiveras bl. a. av alt
en fideikommissurkund bör ses som en enhet och att konsekvenserna av
ett upphävande av endast någon eller några bestämmelser kan vara svåra
att överblicka i det enskilda fallet. Spörsmålet, huruvida en förverkandeklausul
av ifrågavarande art skall gälla för den som tagit efterträdareandel
i annat fideikommiss, torde få bedömas från fall till fall. Att därvid en
mycket stark presumtion talar för tillämpning av förverkandeklausulen har
framgått av vad jag anfört i det föregående.

I detta sammanhang synes även böra behandlas vissa andra förverkandeklausuler
som förekommer i en del fideikommissurkunder.
Jag syftar därvid på föreskriften att den som innehar fideikommisset förverkar
sin rätt, om han t. ex. begår nesligt eller vanhedrande brott, avfaller
från den rena evangeliska läran eller söker få fideikommisset upphävt eller
egendomen utbytt mot annan. Vid många fideikommiss inom adlig ätt föreskrives
vidare, att innehavaren förverkar sin rätt om han går i ofrälse gifte.
Förverkande synes i praktiken förekomma utomordentligt sällan. Såvitt är
känt har blott vid ett tillfälle inträffat, att domstol av denna anledning skilt
lideikommissinnehavare från besittningen av fideikommisset.

Utredningen uttalar, att det synes tvivelaktigt om någon i våra dagar
skulle vilja åberopa förverkande eller i vad mån vissa förverkandeklausuler
längre kan anses gälla, men anser, att man likväl ej kan helt utesluta möjligheten
av att innehavarens rätt upphör på grund av förverkande. I överensstämmelse
med huvudregeln alt fideikommiss skall avvecklas, då nuvarande

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år W63

171

innehavarens rätt upphör med anledning av hans död, bygger avvecklingsiörfarandet
i väsentliga avseenden på de allmänna reglerna om arv, testamente
och boutredning. Därför måste avsevärda komplikationer uppstå, om
avveckling i vissa fall skulle ske, då innehavarens rätt upphör av annan anj
ledning än hans död och medan han således alltjämt är i livet. Bästa sättet
att komma till rätta med den olägenhet, som förverkandeklausulerna sålunda
för med sig, är att upphäva dem i och med avvecklingslagens ikraftträdande.
Härför talar också det skälet att vissa av klausulerna, särskilt förbudet
mot ofrälse gifte, för nutida betraktelsesätt ter sig i hög grad stötande^
Utredningen föreslår därför en övergångsbestämmelse av innehåll, att vad
fideikommissurkunden må stadga om verkan av ofrälse gifte eller eljest om
förverkande av rätt att inneha eller tillträda fideikommisset icke skall gälla,
om äktenskapet ingåtts eller i urkunden eljest stadgad anledning till förverkande
inträtt efter avvecklingslagens ikraftträdande. Föreskrift att innehavaren
icke må samtidigt besitta annat fideikommiss föreslås dock fortfarande
lända till efterrättelse.

Departementschefen. Såsom jag nyss anfört bör enligt min mening ett
partiellt upphävande av fideikommissbestämmelser undvikas. Det praktiska
behovet av den föreslagna bestämmelsen, enligt vilken gällande förverkandeklausuler
skulle upphävas, torde vara mycket ringa. Liksom hittills
synes man utan olägenhet kunna begagna utvägen med permutation i fall
som ter sig stötande. Jag kan därför icke biträda utredningens förslag i denna
del. Om något fall av förverkande skulle inträffa, synes detta böra jämställas
med avstående av fideikommiss. Härtill återkommer jag i det följande.

Tiden för upphörandet

3 §•

Denna paragraf, som motsvarar 2 § första stycket i utredningens förslag,
innehåller huvudregeln angående tidpunkten för upphörande av fideikommiss.
Rörande innebörden av denna regel hänvisas till vad jag anfört i samband
med den allmänna motiveringen.

Utredningen diskuterar vilken verkan avstående från fideikommiss, som
redan tillträtts, bör ha beträffande tidpunkten för fideikommissets avveckling.
När det gäller avstående, som sker efter avvecklingslagens ikraftträdande,
anser utredningen flera skäl tala mot att låta avståendet medföra,
att fideikommisset upphör. Med en sådan ordning skulle nuvarande innehavaren
erhålla en möjlighet att själv bestämma tidpunkten för fideikommissets
upphörande. Detta bör principiellt icke tillåtas, bl. a. emedan det
kan återverka på kretsen av delägare. Vidare låter sig avvecklingsreglerna
svårligen anpassa på ett fall av avveckling under innehavarens livstid. Att
å andra sidan låta fideikommisset bestå till dess tillträdaren avlidit bör

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år t963

enligt utredningen icke komma i fråga, enär avvecklingen då mången gång
skulle bli avsevärt fördröjd. Med en dylik regel är det icke uteslutet, att
avstående stundom skulle göras i syfte att bibehålla fideikommisset så
länge som möjligt. Den möjlighet, som nu diskuterats, erbjuder för övrigt
icke någon lösning för det fall, att även tillträdaren avstår från fideikommisset.
En i sak godtagbar lösning vinnes, därest huvudreglerna om tiden
för avvecklingen och om egendomens fördelning tillämpas även om ett avstående
skulle äga rum. Skulle nuvarande innehavaren avstå från fideikommisset,
får den som står närmast i successionsordningen tills vidare
betraktas som fideikommissarie. Fideikommisset upphör emellertid vid nuvarande
innehavarens död. Om den nye innehavaren då fortfarande är i livet,
erhåller han i egenskap av den avlidnes näste efterträdare hälften av
egendomen med äganderätt, medan återstoden tillfaller den avlidnes arvingar
och testamentstagare. Om däremot den nye innehavaren dör först,
övergår fideikommisset till hans närmaste efterträdare och situationen blir
i övrigt oförändrad.

Departementschefen. Jag delar utredningens uppfattning att, om nuvarande
innehavaren efter lagens ikraftträdande avslår från fideikommisset,
detta likväl bör avvecklas vid hans död. Någon undantagsregel erfordras
icke för detta fall. I 5 § deparlementsförslaget har emellertid upptagits en
särskild regel för den situationen, då nuvarande innehavaren frånträder
egendomen för att tillträda eller taga efterlrädareandel i annat fideikommiss.

Vad beträffar den av utredningen föreslagna i det föregående omnämnda
regeln för fall, då fideikommiss avstås före avvecklingslagens ikraftträdande,
får jag hänvisa till vad jag anfört härom i anslutning till den allmänna
motiveringen.

4 §•

Denna paragraf, som motsvarar 4 § i utredningens förslag, innehåller
ett undantag från 3 § i departementsförslaget. Enligt 9 kap. 2 § ärvdabalken
skall —- med visst undantag — teslamentsförordnande till annan än
den, som är född vid teslators död eller då är avlad och sedermera födes
med liv, vara utan verkan. Detta stadgande skall enligt lagen den 25 april
1930 äga motsvarande tillämpning på förordnande genom annan rättshandling
till förmån för den som ej är född eller avlad vid tiden för förordnandet.

Utredningen. Någon föreskrift finns icke meddelad om hur man skall förfara,
därest ett förordnande strider mot de nyss angivna reglerna. Av motiven
till testamentslagen, vari stadgandet i 9 kap. 2 § ärvdabalken ursprungligen
infördes år 1930, framgår emellertid, att det blir en tolkningsuppgift
att avgöra vad som i detta förändrade läge skulle ha överensstämt med
testators vilja. Två möjligheter står härvid öppna enligt motiven. När syftet
med förordnandet icke kan helt och hållet uppnås, kan det tänkas att

173

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1063

förordnandet bör helt undanröjas. Den andra möjligheten är att låta förordnandet
gå i verkställighet så långt som det icke är lagstridigt. Utredningen
framhåller att, om ett fideikommiss tillkommit under tiden närmast
t öre avvecklingslagens ikraftträdande -—- genom gåva eller testamente senast
under år 1930 och i senare fallet testator avlidit innan avvecklingslagen
trätt i kraft — det är mycket möjligt, att nuvarande innehavarens näste
efterträdare och kanske också en eller flera av följande successorer är
födda eller avlade innan fideikommisset instiftades eller före testators död.
Att på dylika fall tillämpa huvudregeln om att fideikommisset upphör vid
nuvarande innehavarens död skulle leda till den orimliga konsekvensen att
efterträdaren och andra successorer, som är födda eller avlade på tid som
nyss sagts, merendels skulle komma i sämre läge än om fideikommisset
upprättats efter ikraftträdandet av nuvarande fideikommissförbud. Det kan
icke råda något tvivel om att det i hithörande fall åtminstone som regel
skulle bäst överensstämma med stiftarens vilja att låta de angivna successorerna
tillträda egendomen enligt förordnandet. En tillämpning av de
grundsatser som uppbär ärvdabalken skulle alltså medföra, att fideikommisset
i allmänhet icke upphör så länge någon sålunda kvalificerad successor
finns.

Utredningen uttalar, att man för dessa undantagsfall måste ha en särregel
om tiden för fideikommissets upphörande. Man kan utgå från att stiftaren
i flertalet fall helst skulle se, att fideikommisset får bestå så länge som
ärvdabalken medger. En regel av sådant innehåll synes även i övrigt lämplig.
Utredningen föreslår därför, att fideikommisset i nu avsedda fall skall
upphöra först när det vid någon innehavares död befinnes att den som står
närmast i tur måste vara avlad efter fideikommissets tillkomst.

Emellertid anser utredningen, att från vad nu sagts måste göras ett praktiskt
betydelsefullt undantag. Det ej är ovanligt att fideikommiss upprättats
i lös egendom, såsom möbler, tavlor eller böcker, med föreskrift att
egendomen skall följa ett förefintligt fastighetsfideikommiss. Utredningen
har funnit exempel på att dylika fideikommissförordnanden tillkommit under
åren närmast före 1931. Om den nyss förordade regeln tillämpas på
lösörefideikommiss som nu avses, skulle följden bli att lösörefideikommisset
kommer att bestå efter det att fastighetsfideikommisset upphört. I och
med att fideikommissbandet häves beträffande fastigheten, inträder emellertid
möjlighet att sälja denna, varvid det kan bli svårt att på lämpligt sätt
omhänderta de lösa föremålen. Genom försäljningen blir dessa i varje fall
bortryckta från den miljö, som stiftaren anvisat för dem. Lösörefideikommisset
bör därför upphöra samtidigt med fastighetsfideikommisset, vilket
också i regel torde överensstämma med stiftarens vilja. Utredningen förordar
därför, att de nu avsedda lösörefideikommissen följer den vanliga
regeln om tiden för avvecklingen.

Departementschefen. I likhet med utredningen anser jag, att överensstämmelse
i möjligaste mån bör eftersträvas mellan 1930 års lagstiftning

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

och avvecklingslagens bestämmelse!''. I den mån ett förordnande är giltigt
enligt den förra, bör det sålunda i princip icke rubbas genom avvecklingslagen.
Förordnande varom nu är fråga bör såsom utredningen föreslagit
upphöra först när det vid någon innehavares död befinnes, att den som
står närmast i tur måste vara avlad efter fideikommissets tillkomst. Av de
skäl som utredningen anfört bör emellertid undantag göras beträffande
egendom, som skall åtfölja ett förefintligt fastighetsfideikommiss.

5 §•

Departementschefen. I denna paragraf, som motsvarar 5 § i utredningens
förslag, har upptagits ytterligare ett undantag från huvudregeln i 3 §
av departementsförslagct om tidpunkten för avvecklingen. Undantaget har
avseende på sådana fall, då förbud föreligger mot samtidigt innehav avflera
fideikommiss; härom hänvisas till vad som anförts vid 2 §. Om innehavare,
vid vars död fideikommisset skall upphöra enligt 3 eller 4 §, frånträder
egendomen för att kunna tillträda eller taga efterträdareandel i annat
fideikommiss, blir situationen principiellt att bedöma som ett fall av
avstående. Enligt eljest gällande regler skulle trots avståendet förstnämnda
fideikommiss upphöra vid hans död och egendomen till hälften tillfalla
hans arvingar eller testamentstagare. Detta skulle betyda, att en väsentlig
del av den till de två fideikommissen hörande egendomen samlades inom
samma släktgren, vilket skulle strida mot föreningsförbudets syfte.

Enligt min mening bör avvecklingen av fideikommiss, som sålunda frånträdes,
uppskjutas till dess näste innehavaren avlider och egendomen då
fördelas på vanligt sätt mellan dennes efterträdare samt arvingar eller testamentstagare.
I förevarande paragraf har intagits ett stadgande av denna
innebörd.

6 §•

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i utredningens förslag, innehåller
bestämmelse om att Kungl. Maj :t skall kunna förordna, att fideikommiss
tills vidare skall bestå. Förutsättningarna för bestämmelsens tilllämpning
har tidigare behandlats.

Departementschefen. Bestämmelsen utgör undantag från den grundläggande
regeln i 3 §, att fideikommiss enligt lagen skall avvecklas vid nuvarande
innehavarens död. Intill dess Kungl. Maj:t med stöd av 6 § förordnar
annorlunda, blir emellertid bestämmelserna i avvecklingslagen tillämpliga.
Förordnande enligt denna paragraf torde i regel icke böra meddelas förrän
avvecklingsfrågan blivit aktuell genom att nuvarande innehavaren avlidit.
Om särskilda skäl är därtill, föreligger emellertid icke hinder, att förordnande
meddelas tidigare. I den närmast följande framställningen åsyftar
jag emellertid den situationen, då förordnande ej har meddelats före nuvarande
innehavarens död.

I något fall kan ovisshet komma att råda, huruvida ett fideikommiss

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år J963

175

kommer att avvecklas vid nuvarande innehavarens frånfälle eller icke. Sålunda
kan inträffa, att nuvarande innehavaren ej med säkerhet vet, om han
kan genom testamente förfoga över fideikommissegendomen. Detta får betydelse
särskilt i det fall, att testamentarisk! förordnande över den privata
egendomen är beroende av testamente beträffande fideikommissegendomen.
Dessa svårigheter kan emellertid lösas genom att testator, om han anser
sig kunna räkna med att fideikommisset kan komma att bestå, i testamente
förordnar om egendomens fördelning under förutsättning såväl av fideikommissets
avveckling som av dess bestånd. I övrigt synes den ovisshet
som under nuvarande innehavarens livstid kan råda i angivna hänseende
icke behöva medföra några väsentliga olägenheter. Beaktas bör för övrigt,
att förordnande enligt förevarande paragraf avses skola meddelas endast i
enstaka fall.

I detta sammanhang bör vidare den i 3 § upptagna huvudregeln om tidpunkten
för avvecklingen uppmärksammas. Enligt denna skall fideikommiss
upphöra, då den nuvarande innehavaren avlider. Under tiden därefter
fram till ett eventuellt förordnande om fideikommissets bestånd kommer i
något fall ovisshet att råda, huruvida fideikommisset vid denna tidpunkt
kommer att avvecklas eller ej. Med hänsyn till att avvecklingen bör ske genom
generellt verkande regler och icke genom beslut i det enskilda fallet
synes emellertid ofrånkomligt att fasthålla vid att bestämmelserna i fideikommissurkunden
automatiskt upphör vid viss tidpunkt. Denna har av skäl
som jag förut anfört bestämts till att i regel vara den nuvarande innehavarens
frånfälle. Det kan ifrågasättas, huruvida icke i stället tidpunkten för
upphörandet av fideikommisset borde bestämmas till någon kortare tid
efter dödsfallet. Därvid skulle under mellantiden Kungl. Maj :t hinna ta
ställning till frågan om fideikommissets bestånd. Jag anser emellertid icke,
att de få fall då ett förordnande om fideikommissets bestånd kan ifrågakomma
motiverar avsteg från den i övrigt ändamålsenliga anknytningen
av avvecklingen till innehavarens död.

Några egentliga praktiska olägenheter av det angivna förhållandet torde
icke uppkomma. Genom att avvecklingslagens bestämmelser automatiskt
blir tillämpliga i och med att den nuvarande innehavaren avlider, förhindras
sådana förfoganden och åtgärder beträffande egendomen som kan försvåra
ett kommande beslut av Kungl. Maj :t om fideikommissets bestånd.
Tiden intill dess att avgörande härvidlag träffas torde kunna göras relativt
kort. Fideikommissnämnden synes på ett tidigt stadium av sin verksamhet
kunna beträffande de fall, då förordnande enligt förevarande paragraf kan
ifrågakomma, vidtaga förberedande bedömning av behovet av ingripande,
varigenom skyndsam handläggning vid det aktuella tillfället underlättas.
Situationen synes för övrigt ha stora likheter med den som föreligger, då
i ett vanligt dödsbo klander sker av testamente, som upprättats till förmån
för en person med förbigående av arvingarna.

Under tiden intill dess dispensfrågan blivit avgjord gäller samma regler
som för de fall, då sådan fråga icke uppkommit. Detta innebär bl. a., att fi -

176

Kangl. Maj:ts proposition nr .5 år 1963

deikommissboet skall betraktas som ägare till egendomen och således kan
erhålla lagfart på och inteckna fast egendom.

Om dispens meddelas, synes situationen böra bedömas i huvudsak på
samma sätt som om ett klandrat testamente blivit ståndande och hela egendomen
tillfaller testamentstagaren med förbigående av samtliga arvingar.

Förordnande enligt denna paragraf torde i allmänhet böra meddelas för''
successorns livstid. Vid successorns död får frågan om fideikommissets
fortsatta bestånd upptagas till förnyad prövning. Paragrafen har emellertid
utformats så, att Kungl. Maj :t, om skäl är därtill, skall kunna meddela
förordnande för längre tid än nästa efterträdares livstid. Förordnandet skall
också kunna bestämmas att gälla till dess Kungl. Maj:t annorlunda förordnar.

Egendomens fördelning

7 §•

Paragrafen, som motsvarar G § första stycket i utredningens förslag, innehåller
huvudregeln om fideikommissegendomens fördelning. Angående
grunderna för den valda fördelningsregeln hänvisas till vad jag anfört i
samband med den allmänna motiveringen.

Utredningen framhåller, att ärvdabalkens regler om arv och testamente i
tillämpliga delar kommer att gälla beträffande den hälft av egendomen, som
tillfaller arvingarna, och att i vissa fall reglerna om arv synes böra användas
analogt på successorns förvärv. Beträffande förstnämnda hälft av egendomen
uppkommer fråga, huruvida reglerna i 5 kap. ärvdabalken om allmänna
arvsfondens rätt till arv bör gälla vid fideikommissavvecklingen. Utredningen
diskuterar, huruvida avvikelse härvidlag bör ske från de allmänna
arvsreglerna till förmån för successor, men anser icke detta motiverat.
Som skäl härför anföres, att antalet fall då siste fideikommissinnehavaren
saknar andra arvingar än arvsfonden blir ytterst få och att det
tramslår som mycket litet sannolikt, att innehavaren just i ett sådant fall
skulle på grund av sjukdom, omyndighet eller eljest vara ur stånd att begagna
sin testationsrätt, om han så önskar.

1 ttrandena. Svea hovrätt och Stockholms rådhusrätt föreslår, att allmänna
arvsfonden genom bestämmelse i avvecklingslagen uteslutes från
arvsrätt till fideikommissegendom, om successor finns, och att denne erhåller
hela egendomen. BI. a. hänvisas till att situationen icke är likställd med
andra fall, då arvsfonden inträder som arvinge, och att det måste anses överensstämma
med stiftarens vilja, att successor får tillträda hela egendomen.

Departementschefen. I likhet med Svea hovrätt och Stockholms rådhusrätt
anser jag det ligga närmare till hands, att successor inträder som arvinge
än att allmänna arvsfonden skall göra det. Såsom utredningen framhållit

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

synes det emellertid vara mycket osannolikt, att frågan i de få fall då den
kan få aktualitet icke kommer att lösas genom att innehavaren testamentarisk!
förordnar om egendomen. Det är därför enligt min mening icke erforderligt
att tynga lagstiftningen med en bestämmelse av det innehåll
nämnda remissorgan förordat.

Tillämpningen i övrigt av ärvdabalkens regler beträffande den del av
fideikommissegendomen vari skall tagas arv eller testamente synes såvitt
kan bedömas icke behöva medföra några komplicerade problem. Beträffande
ärvdabalkens bestämmelser om förskott på arv bör emellertid framhållas,
att förskott icke kan utgivas av fideikommissegendomen. Med hänsyn härtill
och då fideikommissegendomen behandlas som en särskild förmögenhetsmassa,
torde reglerna om förskott på arv icke bli tillämpliga vid avvecklingen.
Såsom utredningen framhållit torde reglerna i ärvdabalken i vissa
fall böra tillämpas analogt på efterträdarens förvärv. Nämnda förhållande
ger anledning framhålla vissa synpunkter.

Sålunda bör i fråga om testamentsreglerna anmärkas, att ett testamente,
som inkräktar på efterträdareandelen, i denna del utan vidare är overksamt.
Det synes icke erforderligt att uppställa någon regel om viss tid, inom
vilken successorn skulle ha att påkalla jämkning av testamente för utfående
av efterträdareandel.

Reglerna om förverkande av arvs- eller testamentsrätt och om preskription
av sådan rätt torde böra tillämpas analogt även på efterträdarens förvärv.

När det gäller tillämpningen av bestämmelserna i 17 kap. ärvdabalken
om arvsavtal beträffande efterträdaren är frågan mera komplicerad. Detta
sammanhänger med att den fideikommissariska successionen — vilken skall
gälla även vid bestämmandet av efterträdare — ger efterträdaren en annan
ställning än den en arvinge har enligt den legala arvsordningen. Om efterträdare
avsäger sig sin rätt, övergår nämligen egendomen till nästa man i
den fideikommissariska successionsordningen, medan avsägelse av arvsrätt
medför att egendomen, därest arvlåtaren icke genom testamente förfogat
över den, går till fördelning efter vanliga regler på samma sätt som om arvingen
i fråga avlidit före arvlåtaren. Regeln i 17 kap. 2 § om verkan av avsägelse
kan därför icke tillämpas på efterträdaren. Vad där stadgas om förutsättningarna
för giltig avsägelse från bröstarvinges sida lämpar sig ej heller för
detta fall. Huruvida skäl finns för en analogisk tillämpning av 17 kap. 1 §
ärvdabalken är ovisst. Det är sålunda för närvarande tveksamt, i vad mån
efterträdaren kan före tillträdet sluta avtal rörande fideikommissegendomen,
och samma tveksamhet inställer sig givetvis beträffande verkan av
avtal, som efterträdaren kan tänkas ingå efter avvecklingslagens ikraftträdande.
Dessa frågor, som icke kan förväntas få någon större praktisk betydelse,
synes icke böra lösas lagstiftningsvägen utan torde, i den mån
tvist uppstår, få överlämnas åt rättspraxis. Det i 17 kap. 3 § ärvdabalken
upptagna förbudet för arvlåtare att förfoga över sin kvarlåtenskap genom

178

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

avtal bör givetvis tillämpas även på siste innehavaren i dennes förhållande
till fideikonnnissegendomen.

Slutligen bör påpekas, att det liksom vid ett vanligt arvfall står intressenterna
i ett fideikommissbo fritt att avstå från sin rätt. Om successorn avstår,
tillfaller efterträdareandelen hans närmaste efterträdare och, om denne
avstår, den som därnäst står i tur o. s. v.

Av 22 § framgår att fideikommissegendomen skall behandlas som ett
särskilt bo (fideikommissbo), fristående från den avlidnes privata egendom.

8 §•

Denna paragraf, vartill motsvarighet finns i 6 § andra stycket i utredningens
förslag, innehåller den tidigare omtalade bestämmelsen om efterträdares
rätt att på sin lott taga huvudgård med där förvarade samlingar
samt annan fast egendom, på vilken bedrives jord- eller skogsbruk och som
lämpligen bör bevaras odelad (jfr 23 kap. 3 § ärvdabalken). Vidare har stadgats
att, om det finns flera huvudgårdar, efterträdaren må taga en av dem
efter eget val.

Yttrandena. Sveriges lantbruksförbund efterlyser i sitt remissyttrande ett
uttalande om principerna för den lämplighetsprövning som skall ske enligt
bestämmelsen.

Departementschefen. Bestämmelsen motiveras främst av intresset att undvika
en uppdelning av sådan egendom, som från brukningssynpunkt bör
hållas samlad. Det är från denna utgångspunkt, som i det enskilda fallet
får bedömas, huruvida viss egendom bör bevaras odelad.

Med efterträdarens lott avses hans sammanlagda andel i boet, d. v. s. förutom
efterträdareandelen jämväl arvsandel och testamentslott, som må
tillkomma honom. Vid val mellan flera huvudgårdar äger efterträdaren företrädesrätt
till samlingar, som förvaras på den gård han väljer, men icke
till samlingar på annan huvudgård.

Vad som avhandlas i denna paragraf är frågor, som uppkommer vid skifte
av fideikommissboet. Om enighet icke kan nås mellan intressenterna, får
tvisten handläggas i den ordning som gäller vid skifte av dödsbo. 9

9 §•

Paragrafen överensstämmer med 7 § i utredningens förslag. Utredningen
säger sig visserligen icke ha påträffat något förordnande, som direkt avser
egendomens behandling om det aktuella fideikommisset upphäves, men anser
det möjligt, att situationen beaktats i något sentida fideikommissförordnande
som icke kommit till utredningens kännedom. Däremot har utredningen
i två fideikommissurkunder påträffat föreskrifter om hur med egendomen
skall förfaras, därest viss annan egendom som tillhör annat fideikommiss
förlorar sin fideikommissnatur. Bestämmelsen torde kunna tillämpas såväl i

179

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

det tänkta huvudfallet som beträffande urkunder av sist angivna slag.
Stadgandet utgör icke hinder för beslut om permutation, om behov därav
skulle uppstå.

10 §.

Denna paragraf motsvarar 8 § i utredningens förslag.

Utredningen. Det kan förekomma, atl vid avveckling av ett fideikommiss
efterträdare saknas eller att det icke finns någon som avvecklingslagen erkänner
som efterträdare (jfr vad som anförts vid 2 §). I sådant fall kan
huvudregeln om egendomens fördelning icke tillämpas.

Situationen är härvid oftast sådan, att fideikommisset skulle ha upphört
även om avvecklingslagen icke funnits. Det måste likväl anses lämpligt att
låta lagen reglera den uppkomna situationen. Eljest skulle i vissa hänseenden
osäkerhet komma att råda, hur med egendomen skall förfaras och det
skulle icke bli möjligt att beakta t. ex. det allmännas intresse av att kulturvärden
bevaras. I rättspraxis har antagits, att fideikommissegendomen, när
successionskedjan utlöpt, ingår i siste innehavarens kvarlåtenskap och tillfaller
hans arvingar eller testamentstagare, såvida annat icke följer av fideikommissurkunden.
Om stiftaren bestämt, hur det skall förfaras med egendomen
när fideikommisset upphör, är emellertid denna föreskrift att tilllämpa.
Utredningen anser det naturligt, att man vid avvecklingen anknyter
till de grundsatser, som sålunda eljest skulle ha gällt. Det är icke klart, huruvida
efterlevande make enligt gällande rätt äger njuta giftorätt i egendomen.
övervägande skäl talar emellertid för att likställa detta avvecklingsfall
med de övriga och att alltså icke medge giftorätt.

På grund av vad sålunda anförts föreslår utredningen att, om efterträdare ej
finns, i egendomen skall tagas arv eller testamente som om den tillhört den avlidne
fideikommissinnehavaren. Föreskriver urkunden att, därest efterträdare
saknas, egendomen skall fördelas mellan siste innehavarens arvingar
eller andra släktmedlemmar eller ock att egendomen skall användas för välgörande
eller annat ändamål, skall dock denna föreskrift lända till efterrättelse.

Departementschefen. Den av utredningen föreslagna bestämmelsen anser
jag mig kunna godtaga, och den har i sak oförändrat upptagits i förevarande
paragraf. Stadgandet i andra punkten utgör i likhet med bestämmelsen
i 9 § icke hinder för beslut om permutation.

Förmåner m. m.

11 §■

I denna paragraf, som motsvarar 9 § i utredningens förslag, behandlas
fardagsrätten. Härom hänvisas till vad som anförts i samband med den
allmänna motiveringen.

180

Kungl, Maj.ts proposition nr 5 år 1963

12 §.

Paragrafen, som motsvarar 10 § i utredningsförslaget, innehåller bestämmelser
om andra förmåner än fardagsförmån samt vissa ändamålsbestämmelser,
vilka samtliga skall utgå enligt fideikommissurkunden eller därpå
grundat förordnande.

Departementschefen. I departementsförslaget har bestämmelsen i förtydligande
syfte redaktionellt jämkats.

Till belysning av bestämmelsens innebörd må framhållas det fall, att
sista innehavarens änka tagit arv i fideikommissegendomen och att vid hennes
död arvingar i andra pärentelen efter mannen lever. Änkans del i egendomen
tillfaller därvid dem. Eftersom deras arvsrätt blir aktuell först vid
änkans död, möter intet hinder mot att arvingarna dessförinnan uppbär förmån.

Av bestämmelsen följer även att en föregående innehavares änka, som
uppbär förmån vid siste innehavarens frånfälle, bibehålies vid sin rätt efter
avvecklingen. I något fall kan emellertid förekomma, att hela fideikommissegendomen
vid siste innehavarens död besittes av änka efter en tidigare innehavare.
För detta fall har befunnits lämpligt, att åtgärder för avvecklingens
genomförande uppskjutes. Härom stadgas i 36 §.

13 §.

Denna paragraf, som motsvarar 11 § första och tredje styckena i utredningens
förslag, reglerar rätten till pension eller annan dylik förmån, som
utgår av fideikommissegendomen. Utöver vad som härom anförts i anslutning
till den allmänna motiveringen må följande framhållas.

Utredningen. Det förekommer att pension utlovats endast tills vidare.
Likväl torde man vara berättigad att antaga, att förmånen icke skulle ha
indragits, om fideikommisset bestått. Pensionen synes därför böra bevaras
för pensionstagarens livstid. Var effektiv tidsbegränsning avsedd, kan
det dock icke komma i fråga att tvångsvis bevara förmånen för längre tid
än som bestämts.

Att bestämmelsen avser pension eller förmån, som utgår av fideikommissegendomen,
innebär att pension från försäkringsanstalt lämnas åt sidan.
Vid ett par större fideikommiss har pensionsstiftelser bildats. I den
mån sådan stiftelses tillgångar innefattar betryggande säkerhet för pensionernas
utgående, bör de pensioner som utgår eller utfästs från stiftelsen
likställas med försäkringspensioner. I den mån så icke är förhållandet,
bör pensionerna behandlas på samma sätt som de pensioner vilka utgår
eller utfästs från fideikommissegendomen. I vissa fall har aktiebolag bildats
för driften av egendomen. Den formella omständigheten, att det är bolaget
som utbetalar eller utfäst pensionerna, bör icke medföra att dessa
behandlas annorlunda än från egendomen direkt utgående eller utfästa pensioner.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1063

181

Såsom förutsättning för bestämmelsens tillämpning har angivits, att pensionen
eller förmånen utgår på grund av anställning på fideikommissfastighet.
Härmed avses icke bara anställning i en på egendomen driven rörelse
utan också i fideikommissinnehavarens hushåll eller såsom dennes
personlige tjänare. Beträffande sistnämnda slag av anställning bör bestämmelsen
enligt utredningen gälla endast anställda på lantegendom.

Departementschefen. Jag anser mig i allt väsentligt kunna instämma i
vad utredningen anfört. Den av utredningen förordade begränsningen av
bestämmelsens tillämpning till att i vissa fall avse endast anställda på lantegendom
framgår dock icke av den föreslagna lagtexten, och det är enligt
min mening ej heller motiverat att denna gränsdragning upprätthålles.

14 §.

Denna paragraf, som överensstämmer med 12 § i utredningens förslag,
innehåller bestämmelser om förmånernas bevarande. För utredningens förslag
i denna del har tidigare redogjorts.

Yttrandena. Sveriges lantbruksförbund uttalar, att förslaget icke tillräckligt
reglerar det verkställande ansvaret för att de förmåner som skall utgå
ur fideikommissegendomen verkligen utges, att det kan möta stora praktiska
svårigheter för en pensionär att driva in de belopp han har att få
samt att många pensionärer aldrig torde få kännedom om möjligheten att
få pensionen säkerställd.

Departementschefen. De skiftande problem som kan förväntas uppstå,
när det gäller bevarandet av ifrågavarande förmåner, synes icke kunna i
detalj regleras i lag. Som jag anfört i det föregående bör det därför i möjligaste
mån överlämnas åt intressenterna själva att reglera sina mellanhavanden.
Emellertid bör, såsom tidigare understrukits, i fideikommissnämndens
uppgifter ingå att medverka vid säkerställandet av förmåner.

Nyttjanderättshavare
15 §.

I enlighet med vad som anförts i samband med den allmänna motiveringen
har — efter mönster av 1 kap. 9 § ny ttj ander ättslagen — i denna
paragraf upptagits en bestämmelse om att arrende- och hyresavtal, avseende
annan fastighet än huvudgård, skall gälla jämväl för den som förvärvar
egendomen vid avvecklingen. Paragrafen motsvarar 13 § i utredningens
förslag.

182 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Större jord- och skogsegendomar
16 §.

Denna paragraf, som icke har någon motsvarighet i utredningens förslag,
innehåller bestämmelser om inlösen av jord- eller skogsegendom ävensom
viss annan fast egendom.

Departementschefen. Liksom när det gäller förordnande enligt 6 § måste
beslut enligt förevarande paragraf fattas, innan avvecklingen av fideikommisset
enligt fideikommissnämndens beslut skall anses avslutad. Något uttryckligt
stadgande härom torde icke vara erforderligt. Vid avgränsningen
av den mark som omfattas av inlösningsrätten skall hänsyn tagas till önskvärdheten
av lämplig ägoanordning icke bara för det område som skall inlösas
utan också för angränsande fastigheter.

De allmänna bestämmelserna i lagen om expropriation skall gälla i tilllämpliga
delar. Några särbestämmelser synes icke erforderliga.

Kulturvärden
17 §.

Denna paragraf, vars första stycke motsvarar 18 § och andra stycke
26 § i utredningens förslag, reglerar frågan om inlösningsrätt för det allmänna
beträffande fideikommissens lösa kulturföremål. Angående förutsättningarna
för och omfattningen av inlösningsrätten hänvisas till vad
som anförts i samband med den allmänna motiveringen.

Yttrandena. Svea hovrätt uttalar att, med hänsyn till kravet på säkerhet
för att en samling i framtiden skall kunna bevaras, det alltid synes böra
finnas en möjlighet för det allmänna att inlösa samling, om risk för splittring
uppkommer. Enligt hovrättens mening är det tveksamt, om bestämmelsen
angående inlösningsrätt erbjuder en sådan möjlighet i de fall, då
fara för splittring icke föreligger i omedelbar anslutning till avveckling av
ett fideikommiss utan uppstår först senare.

Fideikommissariernas intresseorganisation föreslår, att i lagtexten uttryckligen
utsäges att ersättningen vid inlösen skall motsvara fulla marknadsvärdet.

Departementschefen. Med anledning av vad Svea hovrätt anfört vill jag
framhålla, att den föreslagna regeln angående förordnande om inlösen är
avsedd att tillämpas endast under avvecklingstiden, d. v. s. intill dess avvecklingen
enligt beslut av fideikommissnämnden är att anse som avslutad.

Även efter det förordnande om inlösen skett bör en tidsbegränsning gälla
för begagnandet av inlösningsrätten. Då Kungl. Maj :t förordnar om hem -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963 183

bud av samling, bör därför i beslutet utsättas en tidsgräns för lösningsrätten.

1 anledning av vad fideikommissariernas intresseorganisation anfört vill
jag framhålla, att ersättningen i princip bör bestämmas med hänsyn till
marknadsvärdet. Något uttryckligt stadgande härom synes dock icke erforderligt.

Fideikommissnämnden
18 §.

Denna paragraf, som motsvarar 19 § första stycket i utredningens förslag,
innehåller bestämmelser om fideikommissnämnden och dess uppgifter.

Departementschefen. Vid frågan om fideikommissnämndens uppgifter har
jag utförligt uppehållit mig i samband med redovisningen av den allmänna
motiveringen. I detta sammanhang må ytterligare framhållas att, när det
gäller att vidtaga åtgärder till skydd för föreliggande allmänna intressen,
nämnden i förekommande fall skall ha att efter utredning överlämna ärendet
med förslag till Kungl. Maj :t. Finner nämnden icke anledning till dylik
åtgärd, bör nämnden kunna själv avgöra ärendet, d. v. s. besluta att åtgärd
ej skall vidtagas. I tveksamma fall torde dock i allmänhet vara lämpligt, att
nämnden överlämnar avgörandet till Kungl. Maj :t.

Stundom kan bli erforderligt, att nämnden med hänsyn till handläggningens
fortgång för sin del tar ståndpunkt i uppkommande rättsfrågor. I den mån
sådana frågor blir föremål för domstolsprövning, är dock nämnden givetvis
bunden av lagakraftvunna domstolsavgöranden.

19 §.

Denna paragraf, vartill motsvarighet finns i 19 § i utredningens förslag,
innehåller bestämmelser om fideikommissnämndens sammansättning. Vidare
föreskrives att talan ej må föras mot nämndens beslut. Närmare föreskrifter
om nämnden och dess verksamhet förutsättes skola meddelas av Kungl.
Maj :t.

Yttrandena. Fideikommissariernas intresseorganisation föreslår, att i lagtexten
inskrives, att i nämnden skall finnas representerad sådan sakkunskap
beträffande fideikommissens speciella problem, som endast den besitter
vilken själv är fideikommissarie.

Länsstyrelsen och överlantmätaren i Västmanlands län ifrågasätter, om
icke med hänsyn till de viktiga funktioner som tillagts nämnden dess beslut
bör kunna överklagas hos Kungl. Maj :t.

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Departementschefen. Beträffande fideikommissnämndens sammansättning
har jag tidigare uttalat, att ordföranden och vice ordföranden bör vara lagkunniga
och att i nämnden bör finnas företrädd erfarenhet av jordbruks-,
skogs- och kulturfrågor samt av fideikommissförvaltning. Föreskrifter härom
synes emellertid icke erforderliga i avvecklingslagen.

Frågan om behovet av besvärsrätt får enligt min mening bedömas med
utgångspunkt från de uppgifter som nämnden skall ha. Dessa kan sammanfattningsvis
sägas vara att ge råd till och vägleda fideikommissintressenterna
vid avvecklingen samt att bevaka det allmännas intressen. I förstnämnda
avseende föreligger icke behov av fullföljdsförfarande. De beslut
som nämnden har att fatta, när det gäller den sistnämnda uppgiften, rör
väsentligen sådana frågor som slutgiltigt skall avgöras av Kungl. Maj :t. I
dessa frågor står det intressenterna fritt att oberoende av nämndens ställningstagande
göra framställning till Kungl. Maj:t med yrkande om viss åtgärd.
Icke heller i dessa fall föreligger därför något behov av fullföljdsrätt.
Emellertid har nämnden bl. a. även att lämna medgivande till försäljning
och inteckning av fideikommissegendom samt till skifte av egendomen. Fråga
om och när sådant medgivande skall lämnas kommer ofta att sammanhänga
med fråga om åtgärder, som kräver Kungl. Maj :ts förordnande. Därvid
torde situationen vara sådan, att medgivande uppenbarligen ej kan lämnas,
förrän Kungl. Maj :t träffat sitt avgörande. Om nämnden i andra fall
avslår begäran om medgivande av angivet slag, skulle dock kunna ifrågasättas,
huruvida icke intressenterna borde ha möjlighet att överklaga nämndens
beslut. Även andra situationer kan tänkas uppkomma, då en fullföljdsrätt
kan diskuteras. Jag syftar därvid särskilt på åtgärder, som avses
i 20 och 27 §§. Påpekas bör dock att utdömande av vite prövas av domstol.
Vidare har jag tidigare framhållit, att på nämndens ledamöter bör
ställas krav på höga kvalifikationer. Härtill kommer att nämndens beslut
— frånsett beslut att avvecklingen skall anses slutförd — när som helst
kan av nämnden omprövas. Med hänsyn härtill och till angelägenheten
av enkelhet och smidighet i handläggningen av uppkommande avvecklingsfrågor
anser jag mig kunna godtaga utredningens förslag, att nämndens beslut
icke skall kunna överklagas.

20 §.

Denna paragraf, som motsvarar 21 § i utredningens förslag, innehåller
bestämmelser att fideikommissnämnden skall äga tillträde till fideikommissegendomen
och tillgång till handlingar rörande fideikommisset.

Yttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge uttalar, att det bör preciseras
vilka handlingar som föreskriften avser och att därvid bör beaktas,
att handlingarna hos nämnden blir offentliga.

Departementschefen. Med anledning av vad hovrätten anfört bör framhållas,
att bestämmelsen endast avser sådana handlingar som har betydelse

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

185

för avvecklingen. Detta synes icke uttryckligen behöva föreskrivas. Att närmare
ange vilka handlingar som kan komma i fråga är knappast möjligt.
Det torde få ankomma på fideikommissnämnden att med hänsyn till bestämmelserna
om allmänna handlingars offentlighet bedöma, vilket förfarande
som kan vara lämpligt i det enskilda fallet.

Förfarandet vid avvecklingen
21 §.

Denna paragraf, vartill motsvarighet finns i 20 § i utredningens förslag,
föreskriver skyldighet för den som har egendomen i sin vård att inom en
månad från fideikommissinnehavarens död anmäla dödsfallet till fideikommissnämnden.

Utredningen uttalar, att skyldigheten att anmäla fideikommissinnehavares
död har införts främst med tanke på de typiska fideikommissen men
att den lämpligen bör gälla vid samtliga fideikommiss. I fråga om de atypiska
fideikommissen kan den bli av betydelse särskilt i sådana fall, då avvecklingen
skall inträda vid innehavares död. Utredningen framhåller också,
att man genom anmälningsskyldigheten kan få upplysning om hittills
okända fideikommiss.

Yttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser stadgandet olämpligt
och uttalar, att erforderlig rapportering bör kunna ordnas genom folkbokföringens
tryckande register.

Departementschefen. Anmälningsskyldighet är enligt min mening motiverad
av att garantier bör skapas för att framför allt de avvecklingsfall, vid
vilka allmänna intressen kräver beaktande, så snart som möjligt skall komma
till fideikommissnämndens kännedom. I många fall avseende fideikommiss
i fast egendom torde nämnden få vetskap om inträffat dödsfall utan
anmälning av vederbörande intressent, men någon säkerhet härför föreligger
icke. Det är för övrigt ej endast fideikommissen i fast egendom, som
påkallar nämndens uppmärksamhet. Härtill kommer, att i vissa fall krav
på skyndsamma åtgärder kan föreligga. På grund härav och då en effektiv
rapportering via folkbokföringen icke torde kunna åstadkommas, anser jag
erforderligt med en föreskrift om anmälningsskyldighet. Denna bör åligga
den som har egendomen i sin vård. Anmälan bör kunna ske såväl skriftligen
som muntligen.

22 §.

I paragrafen, som har sin motsvarighet i 22 § i utredningens förslag,
föreskrives, att fideikommissegendomen skall behandlas som ett särskilt
bo. Härom hänvisas till vad som anförts i den allmänna motiveringen.

186

Kungl. Mcij. ts proposition nr 5 år 1963

23 §.

Denna paragraf, som har sin motsvarighet i 22 § i utredningens förslag,
innehåller huvudstadgandet rörande avvecklingsförfarandet såvitt rör typiska
fideikommiss.

Utredningen. Angående tillämpningen av reglerna i ärvdabalken rörande
dödsbo framhåller utredningen följande.

Beträffande tillämpningen av bestämmelserna i 18 kap. ärvdabalken gäller,
att delägare i fideikommissboet är efterträdaren samt arvingar och universella
testamentstagare i egendomen. Däremot är siste innehavarens efterlevande
make ej delägare i denna egenskap. Ej heller är förmånstagare att
anse som delägare. -— Vad angår bestämmelsen i 18 kap. 3 § ärvdabalken
kan anmärkas, att enligt gällande rätt begravningsgäld icke belastar fideikommisset
utan endast innehavarens dödsbo samt att med hänsyn härtill
fideikommissboet ej är ansvarigt för sådan gäld. — Såsom framgått avser
hänvisningen till 18 kap. ärvdabalken endast vad däri stadgas om förvaltning
och utredning av dödsbo. Däremot har icke hänvisats till bestämmelserna
i 18 kap. 5 § ärvdabalken om förskott på lott och underhåll ur boet.
Det synes mindre lämpligt att låta dessa bestämmelser bli tillämpliga vid
avvecklingen.

Hänvisningen till bestämmelserna i 20 kap. ärvdabalken innebär, att i
motsats till vad för närvarande gäller bouppteckning skall upprättas över
fideikommissegendomen. Denna skall, emedan fideikommissboet är helt
skilt från det vanliga dödsboet registreras särskilt. Det föreligger icke någon
skyldighet att ingiva fideikommissbouppteckningen samtidigt med den
vanliga bouppteckningen.

Förutom de uppgifter, som bouppteckning skall innehålla enligt 20 kap.
3 § ärvdabalken, bör av fideikommissbouppteckningen framgå, att den avser
förutvarande fideikommissegendom och endast sådan. Vidare bör framgå
huruvida successor finnes och i så fall vem av delägarna som är successor.
Vad nu sagts torde komma att iakttagas utan särskilt stadgande.

I anslutning till 20 kap. 4 § ärvdabalken framhåller utredningen, att fideikommissinnehavaren
i regel häftar även personligen för gäld, som på
grund av inteckning eller eljest belastar fideikommissegendomen. I enlighet
med vad som för närvarande gäller bör sådan gäld icke upptagas jämväl
i den vanliga bouppteckningen. I fideikommissbouppteckningen bör avdrag
göras för kapitalvärdet av sådan urkundsenlig förmån — ändamålsbestämmelse
som avses i 10 § andra stycket i utredningens förslag till avvecklingslag
häri inbegripen — som redan börjat utgå och skall bevaras
vid avvecklingen. De förpliktelser i fråga om förmåner till anställda m. fl.,
som åvilar fideikommissboet jämlikt 11 § i utredningens förslag till avvecklingslag,
skall givetvis upptagas som gäld. Däremot får avdrag icke
göras för kapitalvärdet av annan förmån. Sådan förmån avses nämligen bli
föremål för arvsbeskattning.

Någon hänvisning till 21 kap. ärvdabalken om den dödes gäld har icke

187

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

gjorts. Vad där stadgas om dödsbodelägares personliga ansvarighet för
sådan gäld passar nämligen mindre väl på förhållandena vid fideikommissavvecklingen.
Sålunda kommer på grund av reglerna om fardag fideikommissboet
icke att förrän ganska långt efter siste innehavarens död få tillträda
förvaltningen av fideikommissfastighet. Det skulle te sig egendomligt,
om man av delägarna krävde att de för att befria sig från gäldsansvar
skulle avträda egendom, som de ej själva förvaltade. Vidare kan olägenheter
uppstå i fall, då siste innehavaren tillika svarade personligen för fideikommissgäld.
Det är olämpligt att två personkretsar — d. v. s. både fideikommissboets
och det vanliga dödsboets delägare — blir ansvariga, enär
detta vållar komplikationer, t. ex. i fråga om regressrätt. Till det anförda
kommer att, därest reglerna om personligt gäldsansvar gjordes tillämpliga
vid avvecklingen, den praktiska betydelsen därav skulle bli mycket ringa,
eftersom nästan all fideikominissgäld är intecknad i fast egendom och borgenärernas
rätt därför i regel är tryggad.

Hänvisningen till 22 kap. ärvdabalken om verkställighet av legat och ändamålsbestämmelser
har gjorts med tanke på förordnande i testamente av
siste innehavaren. Förordnande i fideikommissurkunden om utgivande av
förmån eller annan prestation verkställes däremot enligt de särskilda bestämmelserna
i avvecklingslagen om förmåner m. m.

Hänvisningen till konkurslagen avser endast dess tillämpliga delar. Vad
i 97 § tredje stycket konkurslagen stadgas om underhåll ur dödsbo gäller
sålunda icke, enär motsvarande regel i 18 kap. 5 § ärvdabalken uteslutits
från tillämplighet.

\ ttrandena. Svea hovrätt uttalar, att det med hänsyn till den bedömning
av tillgångar och skulder som skall verkställas av rätten och även med hänsyn
till kumulationsreglerna vid arvsskattens beräknande torde vara till
fördel, om bouppteckningarna behandlades i ett sammanhang. Förfarandet
skulle därigenom underlättas och större säkerhet vinnas. Hovrätten föreslår
därför, att en bestämmelse införes om alt fideikommissbouppteckning
skall ingivas och registreras samtidigt med den vanliga bouppteckningen.

Departementschefen. Till vad utredningen anfört om tillämpningen på
fideikommissbo av ärvdabalkens regler om dödsbo kan jag i allt väsentligt
ansluta mig. Med anledning av vad Svea hovrätt anfört angående samtidigt
ingivande av fideikommissbouppteckning och vanlig bouppteckning bör
framhållas, att någon gemensam bedömning av tillgångar och skulder i de
båda bona som regel icke torde bli erforderlig. Det kan antagas, alt utredningen
av fideikommissboet ofta kommer att ta längre tid i anspråk än den
vanliga boutredningen. Detta torde som regel innebära, att även upprättandet
av fideikommissbouppteckning kommer att ske senare än upprättandet
av den vanliga bouppteckningen. Det lärer därför ofta bli erforderligt med
anstånd med ingivandet av fideikommissbouppteckningen. Såvitt kan bedömas
saknas anledning att för den skull fördröja registreringen av den

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

vanliga bouppteckningen. De arvsskatterättsliga kumulationsreglerna synes
kunna utformas så, att sammanläggningsförfarandet sker i samband
med skatteläggningen av fideikommissegendomen. På grund av vad sålunda
anförts kan jag icke biträda hovrättens förslag.

Till bestämmelserna i 19 kap. ärvdabalken om boutredningsman återkommer
jag vid 24 §.

Bestämmelsen, att fideikommissurkunden skall inlagas i bouppteckningen
eller fogas därvid i bestyrkt avskrift, har främst tillkommit för att man av
bouppteckningen skall kunna få upplysningar om förmåner, som grundar
sig på urkunden.

24 §.

Förevarande paragraf motsvarar 22 § andra stycket i utredningens förslag.

Departementschefen. Förvaltning av boutredningsman torde ofta bli en
synnerligen lämplig förvaltningsform vid avvecklingen. Hänvisningen i 23 §
till bl. a. 19 kap. ärvdabalken innebär, att delägare i fideikommissboet är
behörig att begära egendomens avträdande till sådan förvaltning.

Emellertid bör även fideikommissnämnden äga påkalla egendomens avträdande
till förvaltning av boutredningsman. En bestämmelse härom har
intagits i förevarande paragraf.

I 19 kap. 3 § ärvdabalken föreskrives, att vid val av boutredningsman
särskilt avseende skall fästas vid förslag av dem, vilkas rätt är beroende
av utredningen. Denna föreskrift är visserligen icke tillämplig på fideikommissnämnden,
men det ligger i sakens natur att domstolen bör taga stor
hänsyn till nämndens förslag.

Som en konsekvens av fideikommissnämndens rätt att få egendomen avträdd
till förvaltning av boutredningsman bör även gälla, att delägarna icke
utan nämndens samtycke äger återtaga förvaltningen.

25 §.

Denna paragraf motsvarar 23 § i utredningens förslag.

Utredningen. Möjlighet bör finnas för fideikommissboet att genom proklama
skaffa sig kännedom om samtliga de förmåner — häri inbegripet jämväl
sådan ändamålsbestämmelse som avses i 10 § andra stycket i utredningens
förslag till avvecklingslag — som skall säkerställas. Boet bör således
kunna utverka föreläggande för förmånstagare att inom viss tid anmäla
sina anspråk vid äventyr att dessa eljest förfaller, om de ej ändå är kända.
Ett sådant proklamaförfarande kan bli av betydelse icke blott i fråga om
pensioner eller andra förmåner, som saknar stöd i urkunden, utan även beträffande
förmåner som grundar sig därå. Det förhållandet att föreskrift
om förmån finns i urkunden bör nämligen ej i och för sig utesluta, att förmånen
kan vara att betrakta som okänd. I analogi med Aad som gäller en -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

189

ligt 21 kap. 4 § ärvdabalken bör förmån som anges i urkunden icke anses
såsom känd, om delägarna har giltig anledning antaga att förmånen ej vidare
skall utgå. Utredningen syftar härvid särskilt på sådana fall, då urkunden
föreskriver skyldighet som avses i 10 § andra stycket i utredningsförslaget
och föreskriften sedan längre lid icke har tillämpats. Om fideikommissnämnden
icke ämnar använda sin befogenhet att föra talan om
säkerställande och annan taleberättigad icke framträder, kan sålunda skyldigheten
vara att anse som okänd.

Med hänsyn till vad nu anförts föreslår utredningen under förevarande
paragraf särskilda regler om proklama. Reglerna avser alla slag av förmåner.
Fardagsförmånen har dock undantagits, då något behov av proklama
icke har ansetts föreligga beträffande sådan förmån.

Utredningen framhåller, att utformningen av det föreslagna förfarandet
har skett i nära anslutning till preskriptionsförordningens regler, Vissa avvikelser
anser dock utredningen påkallade. I fråga om forum föreslås sålunda,
att ansökan i ärendet skall göras hos rätten i den ort där huvudgården
är belägen. Finns flera huvudgårdar, bör ansökningen göras hos den rätt
varunder den huvudgård lyder som utgör förvaltningscentrum. Är ingen
av huvudgårdarna mera framträdande än de övriga, bör alla domstolarna
äga lika behörighet.

Departementschefen. Jag delar utredningens uppfattning, att vid avvecklingen
möjlighet bör skapas att genom ett proklamaförfarande få kännedom
om de förmåner som skall säkerställas. Mot den föreslagna bestämmelsens
utformning har jag ingen annan erinran i sak än dels att en tidsram
för den frist, som rätten skall bestämma för framställande av anspråk,
bör anges i lagen och att denna frist bör göras kortare än vad som
föreskrives i preskriptionsförordningen, dels att kungörandet i ortstidning
bör fastställas att ske en gång.

I fråga om forum har utredningen föreslagit den avvikelsen från preskriptionsförordningens
regler att ansökan i första hand skall göras hos rätten
i den ort där huvudgården är belägen. Jag godtager för min del denna regel
och anser mig kunna instämma i vad utredningen uttalat att, om flera huvudgårdar
finns, ansökningen bör göras hos den rätt varunder den huvudgård
lyder som utgör förvaltningscentrum samt att, om ingen av huvudgårdarna
är mera framträdande än de övriga, alla domstolarna äger lika
behörighet. Detsamma torde böra gälla i det fall att jämlikt 35 § två eller
flera fideikommiss med olika huvudgårdar vid avvecklingen skall anses som
ett enda fideikommiss (jfr vad som anföres vid 35 §).

26 §.

I förevarande paragraf, som motsvarar 24 § i utredningens förslag, stadgas
att fideikommissnämnden äger föra talan om säkerställande av ändamål
som avses i 12 § andra stycket. Härom hänvisas till den allmänna motiveringen.

190

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

27 §.

Denna paragraf motsvarar 25 § i utredningens förslag.

Utredningen framhåller, att det i i vissa fall kan komma att åtgå avsevärd
tid för att utreda och avgöra fråga om anordnande av skydd för kulturvärden.
Möjlighet bör därför finnas att, intill dess frågan blivit slutligen avgjord,
förhindra åtgärd, varigenom kulturvärdena kan förstöras eller minskas.
Mest praktiskt synes det vara, att fideikommissnämnden får befogenhet
att i avvaktan på slutligt avgörande av fråga om skydd för kulturvärdena
meddela generellt förbud vid vite att utan nämndens tillstånd riva,
ändra eller flytta byggnad, ändra trädgård eller parkanläggning eller skingra
eller bortflytta samling.

Yttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge uttalar, att enligt det
törslag till lag om byggnadsminnen, som förelåg vid tidpunkten för hovrätlens
yttrande, riksantikvarien kan utfärda interimistiskt beslut av här avsett
slag i fråga om byggnad. Stadgandet i förevarande paragraf bör därför enligt
hovrätten inskränkas att gälla förbud mot skingrande eller bortflyttande
av samling.

Departementschefen. Jag delar utredningens uppfattning om behovet av
en bestämmelse av angivet slag.

Såsom tidigare anförts har lag om byggnadsminnen utfärdats den 9 december
1960. Lagen innehåller en bestämmelse att, då fråga väckts om
byggnads förklarande för byggnadsminne, riksantikvarien må i avbidan
på ärendets slutliga prövning för viss tid, dock högst sex månader, meddela
förhud mot åtgärd, varigenom byggnadens kulturhistoriska värde kan minskas
eller förstöras. Om synnerliga skäl är därtill, må förbudets giltighetstid
av riksantikvarien förlängas, dock högst med sex månader för varje
gång. Om förbudet medför sådan inskränkning i möjligheten att utnyttja
byggnad eller område att avsevärt men tillskyndas ägaren eller annan rättsinnehavare
med avseende på fastigheten, är denne berättigad till ersättning
av kronan för den skada han härigenom lider.

I den allmänna motiveringen har jag berört, att lagen om byggnadsminnen
kan få betydelse för bevarandet av fideikommissens kulturvärden. Därmed
har jag åsyftat, alt efter avvecklingen av ett fideikommiss fråga kan
uppkomma om vidtagande av åtgärder enligt nämnda lag. För ett ingripande
under pågående avveckling synes emellertid lagen med dess bestämmelser
om byggnads förklarande som byggnadsminne, om skyddsföreskrifter
och om ersättning av kronan för uppkommen skada icke utgöra ett tjänligt
medel. Möjligheten att meddela beslut av angivet slag bör därför enligt
min mening omfatta såväl byggnad som samling av lösa kulturföremål.
Såsom utredningen föreslagit bör även trädgård och parkanläggning omfattas
av bestämmelsen. Förbud mot åtgärd som här avses bör icke vara avhängigt
av att fråga om inlösen enligt 17 § uppkommit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

191

28 §.

Denna paragraf, som delvis motsvarar 27 § i utredningens förslag, innehåller
den tidigare omtalade bestämmelsen om förbud mot avyttring av
fideikommissegendom eller annat förfogande över sådan egendom utan fideikomissnämndens
eller i förekommande fall Kungl. Maj:ts medgivande.

Yttrandena. Svenska bankföreningen framhåller, att det icke framgår av
utredningens förslag, vad påföljden skall bli, om ifrågavarande stadgande
överträdes. Därest det är avsett, att ogiltighet skall kunna inträda, kan
tredje mans rätt tänkas bli satt i fara.

Departementschefen. Bestämmelsen innebär bl. a. att, så länge avvecklingsförfarandet
pågår, lagfart icke kan erhållas på fastighet, som fideikommissboet
överlåtit utan vederbörligt medgivande. Ofta torde avvecklingsförfarandet
komma att avslutas genom skifte av egendomen. Enligt
29 § skall detta godkännas av fideikommissnämnden. I lagfartshänseende
jämställt med ett sådant godkännande är emellertid ett av nämnden utfärdat
bevis om att avvecklingen är slutförd.

Det har — i likhet med vad som är fallet i en del andra författningar,
som föreskriver myndighets medgivande till vissa förfoganden — ansetts
lämpligt att i lagtexten uttryckligen angiva att rättshandling av nämnt
slag, vilken företages utan vederbörligt samtycke, är ogiltig. Bestämmelsen
härom, som bör gälla även andra rättshandlingar, vilka kräver fideikommissnämndens
medgivande, än de i denna paragraf angivna, har upptagits
i 30 §.

29 §.

Denna paragraf har delvis sin motsvarighet i 27 § i utredningens förslag.

Departementschefen. Förevarande paragraf har tillkommit för att, innan
avvecklingen avslutas, fideikommissnämnden skall ha kunnat slutligt ta
ståndpunkt till de åtgärder som kan komma i fråga vid avvecklingen. Detta
innebär emellertid å andra sidan icke, att avvecklingsförfarandet ej kan
avslutas förrän skifte sker. Därest nämnden icke anser åtgärder erforderliga,
har nämnden således att omedelbart utfärda bevis om att skifte må
ske. Sådant bevis kan bli av betydelse i olika hänsseenden, t. ex. vid sökande
av lagfart. Sedan avvecklingsförfarandet på detta sätt avslutats, står
det intressenterna fritt att förfara med egendomen efter gottfinnande, eventuellt
att besluta om sammanlevnad i oskiftat bo.

30 §.

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i utredningens förslag, innehåller
en bestämmelse om ogiltighet av rättshandling som företages utan
Kungl. Maj :ts eller fideikommissnämndens medgivande. Härom hänvisas
till vad som anförts vid 28 §.

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963
Aktiebolagsbildning

31 §.

Beträffande denna paragraf, som saknar motsvarighet i utredningens
förslag, hänvisas till vad jag anfört vid redovisningen av den allmänna motiveringen.

32 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i utredningens förslag.

Departementschefen. Paragrafen innehåller den i den allmänna motiveringen
förordade bestämmelsen att, utan hinder av vad som föreskrives i
aktiebolagslagen, fideikommissinnehavare eller fideikommissbo skall äga
bilda aktiebolag med tillskott av fideikommissegendom och vidtaga de åtgärder,
som ankommer på stiftare av aktiebolag. Det kan ifrågasättas, om
icke denna bestämmelse i stället borde intagas i aktiebolagslagen. Då emellertid
bestämmelsen endast har avseende på de särskilda problem, som sammanhänger
med fideikommissavvecklingen, och får antagas komma att tilllämpas
endast i ett begränsat antal fall, har jag stannat vid att bestämmelsen
bör intagas i avvecklingslagen.

Ordet »fideikommissegendomen» användes här såväl i sin egentliga betydelse
som i betydelsen av den »förutvarande fideikommissegendomen».
Denna formella oegentlighet synes icke behöva föranleda några missförstånd.

33 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i utredningens förslag.

Departementschefen: I paragrafen föreskrives, att vid bildande av aktiebolag
med tillskott av fideikommissboets egendom och vid överlåtelse av
denna till sådant bolag efterträdaren må företräda fideikommissboet. Utöver
vad jag i denna del anfört vid redovisningen av den allmänna motiveringen
bör framhållas, att ifrågavarande stadgande inskränker den behörighet
som boutredningsman eller testamentsexekutör kan ha att företräda
fideikommissbo. Efterträdaren äger nämligen rätt att ensam företräda
boet i angivna hänseenden. Har nuvarande innehavaren genom testamente
förordnat, att viss egendom skall tillfalla någon som legat, kan dock
självfallet sådan egendom icke överlåtas på aktiebolag med stöd av denna
paragraf.

34 §.

Denna bestämmelse, som saknar motsvarighet i utredningens förslag,
har jag behandlat i den allmänna motiveringen.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963 193

Särskilda bestämmelser
35 §.

I paragrafen, som motsvarar 28 § i utredningens förslag, stadgas, att två
eller flera fideikommiss skall behandlas som ett fideikommiss, om efterträdaren
är samma person.

Utredningen framhåller, att det är jämförelsevis vanligt att två eller flera
fideikommiss innehas av samma person och att fideikommissen, om de fått
bestå, skulle ha följt samma successionskedja. Om fideikommissen icke endast
upphör med anledning av samma dödsfall utan även efterträdaren är
en och samma person, bör de vid avvecklingen behandlas som ett enda fideikommiss.
Utredningen anser flera praktiska skäl tala härför. Sålunda kan
det ibland vara svårt att avgöra om ett eller flera fideikommiss föreligger.
Med den föreslagna bestämmelsen blir detta spörsmål icke aktuellt. Vidare
förenklas avvecklingen avsevärt genom att det blir fråga om endast ett fideikommissbo,
en bouppteckning o. s. v. Stundom finns särskild anledning
att vid avvecklingen behandla fideikommissen som ett enda fideikommiss.
Så är fallet, om fastigheter som tillhör de olika fideikommissen tillsammans
bildar en jordbruksegendom och det kan bli fråga om säkerställande
av pensioner åt egendomens anställda.

Yttrandena. Stockholms rådhusrätt uttalar, att konsekvenserna av detta
stadgande synes svåra att överblicka i alla detaljer och måhända icke blir
i allo lyckliga. Såsom exempel anför rådhusrätten, att enligt 23 § andra
stycket i utredningsförslaget kungörelse med föreläggande att anmäla anspråk
på vissa till fideikommissegendom knutna förmåner skall göras hos
rätten i den ort, där fideikommissets huvudgård är, eller, om huvudgård
ej finns, hos rätten i den ort, där den avlidne fideikommissinnehavaren skolat
svara i tvistemål i allmänhet. En sammanställning av ifrågavarande båda
stadganden synes ge vid handen, att i fall, som avses i 28 §, ansökan om
kungörelse, som nyss nämnts, skall kunna göras hos rätten i den ort, där
någon av fideikommissens huvudgårdar finns, även om ansökan avser annat
fideikommiss. Rådhusrätten anför vidare, att en förmån, som utgår från
det ena fideikommisset, synes kunna medföra försäljningsförbud eller inteckning
i egendom, som tillhör det andra fideikommisset.

Departementschefen. Såsom utredningen framhållit är det relativt vanligt,
att två eller flera fideikommiss innehas av samma person och följer
samma successionskedja. Detta kan bero på olika omständigheter. Sålunda
kan två fideikommiss ha instiftats samtidigt, vart och ett för en gren av
stiftarens släkt, och den ena grenen utslocknat, varvid dess fideikommiss
övergått till den kvarlevande grenen. Det förekommer också, att fideikommiss
i lösöre genom stiftarens förordnande knutits till ett tidigare instiftat
fastighetsfideikommiss. Exempel finns på att stora fastighetsfideikommiss
genom att de sammanförts i en innehavares hand har sammansmält
7 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 saml. Nr 5

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

till eu förvaltningsmässig enhet. Det är utan tvekan ett starkt praktiskt behov
av att dessa fideikommiss vid avvecklingen behandlas som ett enda fideikommiss.

Vid bedömningen av huruvida några olägenheter kan uppstå i anledning
av den föreslagna bestämmelsen bör till en början erinras om att beträffande
de olika fideikommiss, som avses skola bilda ett fideikommissbo, efterträdare
och arvingar är desamma. Det kan därför icke bli någon konkurrens
mellan dessa med anledning av sammanslagningen till en enhet.
Emellertid torde kunna inträffa, att i en fideikommissegendom på grund
av testamente föreligger en rätt som icke föreligger i annan fideikommissegendom.
Vad avser förhållandet mellan testamentstagare och arvingar torde
detta dock ej medföra några problem, som icke kan lösas enligt vanliga
principer för testamentstolkning. Även på grund av föreskrifter i de olika
fideikommissurkunderna torde i något undantagsfall olika fördelningsregler
bli tillämpliga på skilda delar av egendomen. Vad angår förmånstagarna
torde någon konkurrens mellan de olika intressena komma att uppstå
endast därest vid säkerställandet av förmåner, som av dödsboförvaltningen
avses skola utgå ur ett fideikommiss, fråga uppkommer huruvida annan
i boet ingående fideikommissegendom skall tagas i anspråk och denna egendom
skall fördelas efter annan grund än övrig egendom eller belastas avsärskilda
förmåner. Skulle så inträffa — vilket förefaller mindre sannolikt
— synes förhållandet icke bli väsentligt mera komplicerat till följd av
sammanslagningen av de olika fideikommissen än om fideikommissen hade
avvecklats vart för sig. Vad beträffar frågan om rätt forum för proklamaförfarandet
framgår av vad jag anfört vid 25 §, att denna får bedömas
på samma sätt som då flera huvudgårdar finns på samma fideikommiss.
Icke heller i övrigt synes, såvitt jag kan bedöma, några olägenheter
föreligga av den föreslagna bestämmelsen. Jag har därför funnit mig böra
godtaga densamma.

36 §.

Vid 2 § har påpekats att det vid vissa fideikommiss förekommer, att avliden
innehavares änka äger kvarsitta på hela egendomen under sin återstående
livstid eller så länge hon lever ogift. Om vid avvecklingslagens ikraftträdande
egendomen besittes av en förutvarande innehavares änka, skall
hon emellertid, efter vad som stadgas i nämnda paragraf, icke betraktas såsom
innehavare av fideikommisset utan som innehavare anses successorn.
I förevarande paragraf, som motsvarar 30 § i utredningens förslag, har
stadgats, att i den angivna situationen skall anstå med åtgärder för avvecklingens
genomförande, till dess änkans rätt upphört.

Utredningen anför som motivering för den föreslagna bestämmelsen, att
änkans rätt visserligen i allmänhet torde komma att upphöra före fideikommisset
men att det dock icke är uteslutet att hon överlever successorn.
Utredningen anser, att för en sådan undantagssituation de vanliga avveck -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

195

lingsreglerna icke passar. Änkan bör få njuta sin rätt oförkränkt. Med hänsyn
till att rätten omfattar egendomen i dess helhet kan emellertid detta
knappast ske, om fideikommisset samtidigt skall avvecklas. Säkerställande
av andra förmåner, tryggande av kulturvärden och andra ifrågakommande
åtgärder kan ej genomföras utan att änkans rätt åtminstone i någon mån
lider intrång.

Departementschefen. Jag tillstyrker den av utredningen föreslagna bestämmelsen.
Denna innebär, att situationen under änkans fortsatta besittningstid
i allt väsentligt blir densamma som om fideikommisset fortfarande
bestod. Framhållas bör, att bestämmelsen endast avser det fall att änkan
kvarsitter på hela egendomen.

37 §.

Denna paragraf motsvarar 31 § i utredningens förslag.

Utredningen anför.

Av de för utredningen kända fideikommissen finnes några vilkas tillgångar
ej ens uppgår till 10 000 kronors värde. I fall då fideikommisset sålunda
omfattar allenast egendom av ringa värde synes det knappast vara
någon mening med att uppskjuta avvecklingen till nuvarande innehavarens
död och då uppdela egendomen mellan successor och arvingar. De vanliga
avvecklingsreglerna framstår även eljest som alltför omständliga för dessa
fall. En möjlighet bör därför finnas att på innehavarens begäran genast
upplösa fideikommisset och låta egendomen tillfalla innehavaren. Någon
rätt att få fideikommisset upplöst bör emellertid icke medgivas denne. Skulle
till fideikommisset vara knutet något beaktansvärt intresse, t. ex. en förmån,
som icke kan tillgodoses vid en omedelbar avveckling, bör sådan ej
komma till stånd. Frågan om omedelbar avveckling bör således bero av
diskretionär prövning av myndighet, lämpligen Kungl. Maj:t.

Utredningen föreslår alltså, att Kungl. Maj :t må på framställning av innehavaren
förordna att fideikommiss, som omfattar allenast egendom av
ringa värde, genast skall upphöra. Då fideikommisset upphör, bör egendomen
principiellt tillfalla innehavaren. För möjliggörande av en omedelbar
avveckling även i fall då särskilda intressen finnes som måste tillgodoses
bör emellertid Kungl. Maj :t — efter medgivande av innehavaren —
äga förordna om en annan fördelning, t. ex. för tillgodoseende av efterträdaren
eller förmånstagare. Nu angivna befogenhet bör också kunna användas,
om innehavaren önskar att fideikommisset skall ombildas till en stiftelse
(t. ex. för bevarande av släktporträtt eller liknande).

De nyss förordade reglerna bör kunna utsträckas även till andra fall då
synnerliga skäl talar för en omedelbar avveckling. Det ligger i sakens natur
att det här kan bli fråga endast om sällsynta undantagsfall. Utredningen
tänker härvid på sådana situationer då de vanliga avvecklingsreglerna
skulle leda till ett mindre tillfredsställande resultat. Så t. ex. bör de föreslagna
bestämmelserna kunna användas, om efterträdare saknas och en
tillämpning av 8 § i förslaget skulle medföra att egendomen till följd av
föreskrift i fideikommissurkunden skulle komma att tillfalla samtliga arvingar
efter fideikommissets stiftare.

Departementschefen. Jag tillstyrker utredningens förslag.

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

38 §.

I denna paragraf, som motsvarar 32 § i utredningens förslag, har upptagits
bestämmelser om avveckling av de atypiska fideikommissen.

Utredningen. Bland de av utredningen kända atypiska fideikommissen
finns åtskilliga med flera innehavare. Vidare förekommer ett fideikommiss
— det s. k. Stora Lillienbergska — med successionsreglcr, enligt vilka egendomen
vid innehavarens död i första hand övergår till viss annan släkting
i samma generation som denne, något som medför att innehavaren oftast
tillträder egendomen först vid hög ålder och att ovisshet därför i det längsta
råder, huruvida den som står som efterträdare verkligen skall hinna tillträda
egendomen före sin död. Utredningen har även sett exempel på fideikommiss,
där äganderätten till egendomen formellt innehas av en juridisk
person, medan endast nyt t j anderätten tillkommer fideikommissinnehavaren.

Med hänsyn till att förhållandena vid de atypiska fideikommissen sålunda
är mycket skiftande anser utredningen en avveckling genom särskilda
beslut av Kungl. Maj:t vara ofrånkomlig. Angående tiden och sättet för avvecklingen
av de atypiska fideikommissen framhåller utredningen följande.

Kungl. Maj :t lärer icke alltid behöva avvakta nuvarande innehavarens
frånfälle, innan beslut fattas om avveckling. Mången gång kan det vara
lämpligt, att fideikommisset bringas att upphöra så snart som möjligt. Lämnar
innehavaren sitt samtycke, bör något hinder mot omedelbar avveckling
i regel ej möta. Även om innehavaren vägrar samtycke, kan avvecklingen
genomföras omedelbart, under förutsättning att den sker på sådant sätt
att hans rätt icke kränkes.

Då fideikommisset har flera innehavare, som delat upp egendomen sinsemellan,
kan det någon gång vara motiverat att låta de skilda delarna av
fideikommisset upphöra vid olika tidpunkter. Även eljest kan finnas anledning
att förfara på detta sätt. De föreslagna lagbestämmelserna lägger
ej hinder i vägen för en dylik successiv avveckling.

Vad beträffar sättet för avvecklingen av atypiska fideikommiss synes
egendomen i åtskilliga fall böra tillfalla innehavaren med äganderätt. En
annan möjlighet, som bör komma till användning framför allt då antalet
innehavare är stort, är att av egendomen bilda en fond för beredande av
understöd åt behövande medlemmar av den släkt som stiftaren avsett att
gynna eller för utdelning av stipendier bland släktmedlemmar. Även andra
möjligheter är tänkbara.

På Kungl. Maj :t ankommer även att pröva, i vilken utsträckning förmåner
skall bevaras vid avvecklingen. Härvid torde viss ledning kunna
hämtas av de regler, som föreslagits för de typiska fideikommissens del.

Beträffande förfarandet vid avvecklingen torde, även utan särskild bestämmelse
i lagen, vara tydligt att Kungl. Maj :t har att meddela föreskrifter
i varje enskilt fall. Vad angår formerna för förvaltning och skifte, då
flera delägare finns, bör antingen kunna anordnas dödsboförvaltning och

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

197

skifte enligt reglerna i ärvdabalken eller tillämpas bestämmelserna i lagen
om samäganderätt. Då avvecklingen äger rum i samband med ett dödsfall
synes naturligt att hänvisa till ärvdabalkens regler, medan reglerna om
samäganderätt i allmänhet bör kunna användas då egendomen skall fördelas
mellan de nuvarande innehavarna.

Beträffande atypiska fideikommiss, som eventuellt förblir okända, föreslås
en särskild avvecklingsregel. Utredningen anför att, eftersom en dylik
regel är avsedd att endast utgöra ett reservstadgande, den synes kunna utformas
tämligen schematiskt. Sålunda bör kunna föreskrivas att, därest
beslut om avveckling icke meddelats före viss tidpunkt, lämpligen den 1
januari 1975, fideikommisset då skall upphöra och egendomen tillfalla innehavaren.
Några betänkligheter mot en dylik bestämmelse behöver icke
möta, eftersom ju möjlighet alltid föreligger för den vars rätt kan komma
att beröras att anmäla fideikommisset hos Kungl. Maj :t eller fideikommissnämnden
och därmed åstadkomma att särskilt beslut om avvecklingen meddelas.
Man kan förmoda, att de atypiska fideikommiss som förblir okända
endast omfattar egendom av ringa värde.

Yttrandena. Riddarhusdirektionen uttalar, att det är i hög grad angeläget,
att tillämpningsområdet för den av utredningen föreslagna bestämmelsen
om avveckling av atypiska fideikommiss blir noggrant angivet. Direktionen
tar särskilt upp frågan, huruvida sådana stiftelseförordnanden, som
enligt vad tidigare anförts vid avvecklingen skall betraktas som fideikommissförordnanden,
skall avvecklas enligt förevarande paragraf eller icke.
Enligt direktionen synes det tveksamt, huruvida utredningen avsett alt behandla
dessa som atypiska fideikommiss, men för sin del anser direktionen
det utan tvivel lämpligast att stiftelseförordnanden hänföres till denna
grupp av fideikommiss. Det kan otvivelaktigt, framhåller direktionen, verka
stötande att här tillerkänna Kungl. Maj :t tämligen vidsträckta befogenheter
att förfara på sätt i det enskilda fallet finnes mest lämpligt. A andra sidan
är det svårt att, om den generella avvecklingen skall ha den föreslagna
omfattningen, undvika diskretionär prövning i dessa fall. Det bör emellertid
starkt betonas, att stiftelseurkundens innehåll icke får frångås i vidare
utsträckning än som finnes oundgängligen nödvändigt för att syftet med
lagstiftningen skall vinnas. Denna princip bör komma till uttryck i lagtexten.
Den får anses innebära, att andra ändringar än beträffande frågan om
vilka personer som skall åtnjuta i urkunden föreskrivna förmåner icke
skall vara tillåtna. Med hänsyn till behovet av särskilt reglerande bestämmelser
angående kretsen av förmånstagare bör enligt direktionen den föreslagna
bestämmelsen om automatiskt upphörande den 1 januari 1975 av då
återstående atypiska fideikommiss icke göras tillämplig, när ifrågavarande
egendom äges av en stiftelse.

Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller, att en fundamental princip
vid avvecklingen är att den rätt som innehas av den som vid avveck -

198

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1963

lingslagens ikraftträdande är fideikommissinnehavare lämnas oförkränkt.
När såsom i den föreslagna bestämmelsen rörande atypiska fideikommiss
undantag görs från huvudregeln, att avveckling skall ske först vid nuvarande
innehavares död, bör principen uttryckligen utsägas.

Departementschefen. Jag anser mig i allt väsentligt kunna godtaga de bestämmelser
som fideikommissutredningen föreslagit angående tidpunkten
och sättet för de atypiska fideikommissens avveckling och de synpunkter
som utredningen anfört i denna fråga; dock anser jag icke, att undantagsbestämmelserna
bör gälla för det Stora Lillienbergska fideikommisset.

I likhet med riddarhusdirektionen anser jag angeläget, att osäkerhet icke
råder om tillämpningsområdet för ifrågavarande bestämmelse. Direktionen
har särskilt nämnt det fall då fideikommissförordnande skett i form av instiftandet
av en stiftelse. Med hänsyn härtill bör framhållas, att förordnande,
varigenom stiftelse insatts som ägare till viss egendom men vilket enligt
vad som anförts vid 1 § är att anse som fideikommissförordnande, skall avvecklas
enligt förevarande paragraf; detta torde framgå av första styckets
andra punkt.

Vad särskilt angår sättet för avvecklingen bör, såsom utredningen föreslagit,
Kungl. Maj :t förordna härom efter vad som prövas skäligt med hänsyn
till fideikommissurkundens innehåll och övriga omständigheter. Såsom
riddarhusdirektionen framhållit bör därvid urkundens innehåll icke frångås
i vidare utsträckning än som är oundgängligen nödvändigt för att syftet
med lagstiftningen skall vinnas. Vad nu sagts innebär beträffande stiftelseförordnanden,
att sådana bestämmelser i urkunden, som icke är hänförliga
till upprätthållandet av en fideikommissarisk successionsordning, i princip
bör bibehållas. Detta får anses med tillräcklig tydlighet framgå av grunderna
för lagstiftningen, och någon uttrycklig bestämmelse härom erfordras
därför enligt min mening icke; vid behov synes permutationsmöjligheten
kunna utnyttjas. Däremot bör såsom hovrätten över Skåne och Blekinge förordat
i lagtexten anges, att förordnande om avveckling icke får inkräkta
på innehavares rätt till fideikommissegendomen, med mindre denne lämnat
medgivande därtill.

Det må i detta sammanhang framhållas, att Kungl. Maj :ts prövning icke
innebär något ställningstagande till frågan om vem som är innehavare av
fideikommisset. Detta får vid tvist prövas av domstol.

De typiska fideikommissen skall enligt vad jag tidigare föreslagit som
regel upphöra automatiskt vid den nuvarande innehavarens död, oavsett om
anmälan till fideikommissnämnden enligt 21 § skett eller icke. Om man beträffande
de atypiska fideikommissen skulle nöja sig med den nyss förordade
regeln om upphörande vid den tidpunkt Kungl. Maj :t bestämmer, skulle
sådant fideikommiss som förblir okänt icke bli avvecklat. För detta fall
kräves såsom utredningen anfört en särskild avvecklingsregel. Denna synes
lämpligen böra utformas såsom utredningen föreslagit; dock bör tidpunkten

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

199

framflyttas något. På grund härav föreslår jag att, om beslut om upphörande
av ett atypiskt fideikommiss ej meddelats före den 1 januari 1980,
fideikommisset skall upphöra nämnda dag och egendomen tillfalla innehavaren.

39 §.

1 denna paragraf, vartill motsvarighet finns i 20 § i utredningens förslag,
stadgas bötesstraff för den som underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet
enligt 21 §.

Yttrandena. Länsstyrelsen i Uppsala län uttalar, alt straffbestämmelsen
står i dålig överensstämmelse med den anda i vilken författningen i övrigt
är skriven, särskilt som en försummelse i förevarande avseende icke torde
få några konsekvenser för själva avvecklingen. Även Svea hovrätt anser
straffbestämmelsen obehövlig.

Departementschefen. Då någon annan sanktion mot underlåtenhet än
straffpåföljd svårligen kan tänkas, synes den föreslagna straffbestämmelsen
icke kunna undvaras. För att begränsa dess tillämpning föreslår jag emellertid,
att för åtal skall fordras medgivande av fideikommissnämnden.

Ikraftträdande- och övergångsregler

Utredningen. Enligt 5 § i den alljämt gällande promulgationslagen till
testamentslagen, som trädde i kraft den 1 januari 1931, är förordnande, som
skulle sakna laga verkan enligt testamentslagens regler om förbud mot fideikommiss,
likväl giltigt, om det upprättats före lagens ikraftträdande i enlighet
med då gällande regler. Om någon instiftat fideikommiss i lös egendom
genom testamente, som upprättats före den 1 januari 1931, utgör således
den omständigheten att testator avlidit först efter nämnda dag icke något
hinder mot förordnandets giltighet.

Det är ingalunda otänkbart, att testator avlider först efter det lagen om
avveckling av fideikommiss träder i kraft. Utredningen framhåller att, om
så skulle ske, fideikommissförordnandet alltså ännu ej har blivit verksamt
vid denna tidpunkt. De vanliga avvecklingsreglerna, vilka avser bestående
fideikommiss, är icke tillämpliga på förevarande fall. Detta måste därför särskilt
regleras.

Utredningen anser den enklaste och tillika mest följdriktiga lösningen
vara, att man upphäver 5 § i testamentslagens promulgationslag såvitt gäller
nu avsedda fall. Situationen blir därmed att bedöma på samma sätt som
om någon upprättat fideikommiss efter testamentslagens ikraftträdande. Hur
med egendomen skall förfaras, om testator ej ändrar sitt förordnande, får
bli beroende av vad som i detta förändrade läge skulle ha överensstämt med
testators vilja. Det ligger emellertid i testators intresse att ändra sitt förordnande,
då det ju ändå icke kan gå i verkställighet enligt sin ordalydelse.

På grund av vad sålunda anförts föreslår utredningen en övergångsbestämmelse,
varigenom 5 § promulgationslagen till testamentslagen upphäves,
såvitt gäller förordnanden om fideikommiss för obegränsad tid.

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1063

Yttrandena. Sveriges advokatsamfund avstyrker den föreslagna övergångsbestämmelsen
och hänvisar därvid bl. a. till att det vid tillkomsten
av ifrågavarande stadgande i testamenlslagens promulgationslag ansetts
»rimligt, att ett förordnande, vilket upprättats inom ramen för då gällande
bestämmelser, skall kunna gå i verkställighet, oaktat tillkomsten av
nya föreskrifter, som uppdraga andra gränser för testamentets innehåll».

Departementschefen. Den nya lagstiftningen torde böra träda i kraft den
1 januari 1964.

Såsom utredningen påpekat kan det tänkas, att det finns före fideikommissförbudets
införande tillkomna fideikommissförordnanden, som till följd
av stadgandet i 5 § promulgationslagen till testamentslagen är giltiga men
vid avvecklingslagens ikraftträdande ännu icke blivit verksamma, emedan
testator då fortfarande är i livet. Tillkomsten av ifrågavarande lag om avveckling
av fideikommissen ger anledning att ompröva grunden för nämnda
stadgande. Således synes en konsekvens av att fideikommissen avvecklas
böra vara, att uppkomsten av nya fideikommiss förhindras. På grund härav
och på de av utredningen i övrigt angivna skälen tillstyrker jag den föreslagna
övergångsbestämmelsen.

Lag orn ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående
örbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast

egendom

Den föreslagna ändringen, som saknar motsvarighet i utredningens förslag,
har jag behandlat i den allmänna motiveringen. I överensstämmelse
med den terminologi som användes i avvecklingslagen avses med uttrycket
»fideikommissfastighet» icke blott fastighet, för vilken fideikommissförordnande
gäller, utan även fideikommissbo tillhörig fastighet, så länge avvecklingen
icke är avslutad.

Hemställan

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de i bilaga 1
upptagna förslagen till lag om avveckling av fideikommiss och lag om
ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående förbud
i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom
utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

Kungl. Maj. ts proposition nr ö år 1963

201

bkr; .allt;

Bilaga 1

Förslag

till

Lag

om avveckling av fideikommiss

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser
1 §•

Fideikommiss, som upprättats för obegränsad tid till förmån för medlemmar
av en eller flera släkter, skall avvecklas enligt vad i denna lag sägs.

2 §•

I denna lag förstås med innehavare av fideikommiss den som besitter
egendomen med den rätt som följer av fideikommissurkunden. Besittes efter
förutvarande innehavares död egendomen enligt särskild föreskrift av
efterlevande make, dödsbodelägare eller annan, skall dock den anses som
fideikommissets innehavare, vilken skulle varit berättigad att besitta egendomen,
om sådan särskild rätt ej funnits.

Med fideikommissinnehavarens efterträdare förstås den som enligt fideikommissurkunden
eller därpå grundat förordnande är berättigad att, då
innehavarens rätt upphör, bliva ny innehavare av fideikommisset. Innehåller
urkunden förbud för innehavare av annat fideikommiss att tillträda fideikommisset,
skall såsom efterträdare däri ej anses den som jämlikt 7 §
tagit och icke därefter avstått från efterträdareandel i annat fideikommiss.

Tiden för upphörandet

3 §.

Fideikommiss skall, om ej i denna lag annorlunda stadgas, upphöra, när
den som vid lagens ikraftträdande är innehavare därav avlider.

4 §•

Är vid fideikommiss i lös egendom, som ej skall åtfölja visst fastighetsfideikommiss,
den avlidnes efterträdare avlad före instiftandet eller, om
fideikommisset instiftats genom testamente, före testators död, skall fideikommisset
upphöra, när den innehavare avlider, vars efterträdare är avlad
efter den tidpunkt som nyss är sagd. 5 * * 8

5 §•

Frånträder innehavare, vid vars död fideikommisset enligt 3 eller 4 §

skolat upphöra, egendomen för att kunna tillträda annat fideikommiss eller

8 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 5

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

taga efterträdareandel däri jämlikt 7 §, skall fideikommisset upphöra, när
näste innehavaren avlider.

6 §•

Har fideikommissegendom särskilt kulturhistoriskt värde eller äro eljest
särskilda skäl därtill, må Konungen förordna att fideikommissurkundens
bestämmelser skola äga tillämpning till dess annorlunda förordnas eller
till dess i beslutet angiven innehavare av fideikommisset avlider.

Egendomens fördelning

7 §•

När fideikommiss upphör, skall den avlidnes efterträdare taga hälften av
egendomen. I återstoden skall tagas arv eller testamente som om den tillhört
den avlidne.

8 §•

Efterträdaren äger, utan hinder av vad i testamente må vara förordnat,
på sin lott erhålla fideikommissets huvudgård med där förvarade samlingar
så ock annan fast egendom, på vilken bedrives jord- eller skogsbruk och
som lämpligen bör bevaras odelad. Finnas flera huvudgårdar, må efterträdaren
taga en av dem efter eget val.

9 §•

Innehåller fideikommissurkunden föreskrift om vem egendomen skall
tillfalla därest fideikommisset upphäves, länder denna föreskrift till efterrättelse
utan hinder av vad i 7 och 8 §§ stadgas.

10 §.

Förmåner m. m.

11 §.

12 §.

Äger efterlevande make eller annan enligt fideikommissurkunden eller
därpå grundat förordnande rätt till annan förmån än i 11 § sägs, må han
njuta förmånen till godo, ändå att fideikommisset upphört. Är han enligt
vad ovan stadgas berättigad att taga del i egendomen, äger han dock icke
utan att avstå därifrån tillgodonjuta förmånen; utan hinder av vad nu
sagts må likväl förmån, som börjat utgå före fideikommissets upphörande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963 203

tillgodonjutas intill dess den till förmånen berättigade tagit del i egendomen.

Var innehavaren skyldig att i enlighet med vad i fideikommissurkunden
eller därpå grundat förordnande stadgas svara för underhåll av grav, understöd
åt fattiga eller annat dylikt, skall det avsedda ändamålet tillgodoses
även efter det fideikommisset upphört.

13 §.

Pension eller annan dylik förmån vilken, då fideikommisset upphör, utgår
av egendomen på grund av tjänst eller annan arbetsanställning, som
förmånstagaren eller anhörig till honom innehaft på fideikommissfastighet,
må även därefter njutas till godo.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning på pension eller annan
dylik förmån i anledning av arrende.

14 §.

Innefattar, i fall som avses i 11 § eller 12 § första stycket, förmån nyttjanderätten
till fastighet, må fastigheten icke överlåtas eller däröver eljest
förfogas utan att förmånstagaren skriftligen med två vittnen samtyckt därtill.
Kan samtycke ej erhållas, må rätten på ansökan tillåta åtgärden, när
skäl äro därtill. Har åtgärd som nu sagts vidtagits utan erforderligt samtycke,
skall den vara ogill, om förmånstagaren påstår det. Omfattar nyttjanderätten
tillika inventarier på fastigheten, äger vad nu stadgats tillämpning
även på dem, dock erfordras icke att samtycke lämnas skriftligen
eller med vittnen.

Annan förmån skall, om det begäres av förmånstagaren, säkerställas genom
inteckning i fastighet eller på annat betryggande sätt. Är förmånen
bestämd annorledes än i pengar, skall den, om skäl äro därtill, på yrkande
av egendomens ägare ersättas med penningbelopp att utgå på en gång eller
å särskilda lider.

Vad i andra stycket är stadgat skall i tillämpliga delar gälla jämväl i fall
som avses i 12 § andra stycket.

Nyttjanderättshavare
15 §.

Har arrende- eller hyresavtal slutits beträffande sådan fastighet, som ej
är att anse såsom huvudgård, gäller avtalet jämväl för den som erhåller
egendomen jämlikt denna lag; dock skall, om de avtalade villkoren med
hänsyn till förhållandena vid tiden för avtalets ingående icke kunna anses
skäliga eller eljest äro i väsentlig mån stridande mot sådan ägares berättigade
anspråk, vara honom öppet att uppsäga avtalet. Sker ej uppsägning inom
sex månader efter det ägaren tillträdde egendomen, är han sin rätt förlustig.

Uppsäges avtalet av anledning som nu sagts, är ägaren, om han ej åtnöjes
med det i avtalet tingade vederlaget, berättigad att av nyttjanderättshavaren
erhålla skälig ersättning för den tid denne efter ägarens tillträde
av egendomen utövat nyttjanderätten.

Har i avtalet intagits villkor, som strider mot vad i denna paragraf är
stadgat, är villkoret utan verkan mot nyttjanderättshavaren.

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Större jord- och skogsegendomar
16 §.

Har fast egendom, på vilken bedrives jord- eller skogsbruk, sådan storlek,
belägenhet och beskaffenhet i övrigt, att dess bevarande såsom en enhet
är av betydande allmänt intresse, må Konungen, om det erfordras för
att förebygga uppdelning av egendomen, förordna att egendomen skall mot
lösen avstås till kronan eller till kommun, som Konungen bestämmer.

Inlösningsrätten må förklaras omfatta även sågverk och annan fast anläggning,
som lämpligen bör nyttjas i samband med jord- eller skogsbruket,
Samt, om det finnes påkallat för vinnande av lämplig ägoanordning
eller ändamålsenlig drift, jämväl annan mark än förut sagts.

Beträffande inlösen skola i tillämpliga delar gälla de allmänna bestämmelserna
i lagen om expropriation.

Kulturvärden
17 §.

Till förebyggande av att samling av möbler, tavlor, böcker eller andra föremål
av särskilt kulturhistoriskt värde erhåller försämrad vård, skingras
eller bortflyttas, må Konungen förordna, att samlingen skall till inlösen
heiiibjudas åt kronan eller kulturvårdande institution, som Konungen bestämmer.

Kari enighet ej nås om lösesummans storlek, skall frågan avgöras av
skiljemän. Beträffande sådan tvist skall lagen om skiljemän gälla i tilllämpliga
delar; dock skall inlösaren, i den mån förhållande icke föreligger
söm sågs i 18 kap. 6 § rättegångsbalken, svara för ersättningen till skiljemännen
och gälda motpartens skäliga kostnad för förfarandet.

Fideikommissnämnden

18 §.

Avvecklingen av fideikommiss skall ske under medverkan av en särskild
nämnd, fideikommissnämnden.

19 §.

Fideikommissnämnden består av ordförande och ytterligare fyra ledamöter,
vilka utses av Konungen för en tid av fem år eller, vid komplettering
av nämnden, för återstående tid av löpande period. Ställföreträdare utses
till det antal Konungen bestämmer.

Mot fideikommissnämndens beslut må talan ej föras.

Närmare föreskrifter om nämnden och dess verksamhet meddelas av
Konungen.

20 §.

Fideikommissnämndens ledamöter och den nämnden förordnar äga erhålla
tillträde till egendom, som omfattas av avvecklingen, samt taga del av de

205

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1963

handlingar, som röra egendomen. Den som har egendomen i sin vård är
pliktig att efter anmaning lämna nämnden förteckning över egendomen.

Nämnden äger förelägga vite för underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse
vad nämnden med stöd av denna paragraf föreskrivit.

Förfarandet vid avvecklingen

21 §.

Avlider fideikommissinnehavare, skall den som har egendomen i sin vård
inom en månad anmäla dödsfallet till fideikommissnämnden.

22 §.

När fideikommiss upphör enligt vad ovan stadgas, skall fideikommissets
egendom behandlas som ett särskilt bo.

23 §.

Om förvaltning och utredning av fideikommissbo samt om skifte av boets
egendom skall, i den mån ej annat följer av bestämmelserna i denna lag,
vad i 18—20 och 22—24 kap. ärvdabalken sägs äga motsvarande tillämpning.
I fråga om laga domstol för talan mot boet, så ock om delgivning och konkurs
skall i tillämpliga delar gälla vad i allmän lag är stadgat för dödsbo.

Fideikommissurkunden skall intagas i bouppteckningen eller fogas därvid
i bestyrkt avskrift.

24 §.

Boutredningsmannen skall vid fullgörandet av sitt uppdrag samråda med
nämnden. Han är pliktig att på begäran lämna nämnden upplysningar om
boet och dess förvaltning.

25 §.

På ansökan av fideikommissboet eller delägare däri skall rätten, sedan
bouppteckning skett, genom kungörelse förelägga dem som vilja göra gällande
anspråk på annan förmån än fardagsrätt eller på fullgörande av skyldighet
som sägs i 12 § andra stycket att inom viss tid ej understigande tre
och ej överstigande sex månader från kungörandet hos rätten anmäla anspråken
vid äventyr att dessa eljest förfalla, om de ej ändå äro kända.

Ansökningen skall göras hos rätten i den ort där fideikommissets huvudgård
är eller, om huvudgård ej finnes, rätten i den ort där den avlidne
fideikomissinnehavaren skolat svara i tvistemål i allmänhet. Vid ansökningen
skall vara fogad förteckning över kända anspråk. Sedan kungörelse
utfärdats, skall den införas en gång i allmänna tidningarna och en gång i tidning
inom orten. Om handläggningen skall i övrigt vad om kallelse å okända
borgenärer är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Hava delägarna giltig anledning antaga att förmån som angives i urkunden
ej vidare skall utgå, skall vid tillämpningen av denna paragraf den förmånen
ej anses såsom känd.

26 §.

Fideikommissnämnden äger föra talan om säkerställande av ändamål som
avses i 12 § andra stycket.

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

27 §.

Fideikonimissnämnden må meddela förbud vid vite att ulan nämndens
tillstånd riva, ändra eller flytta byggnad, ändra trädgård eller parkanläggning
eller skingra eller bortflytta samling som avses i 17 §.

28 §.

Utan Konungens medgivande må icke genom tillskott i samband med
teckning av aktier till aktiebolag överlåtas sådan fideikommissboet tillhörig
egendom, som avses i 1 § lagen den 18 juni 1925 angående förbud i
vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom. I övrigt
må ej med mindre fideikommissnämnden medgiver det egendom, som
tillhör fideikommissboet, överlåtas eller däröver eljest förfogas i vidare
mån än som överensstämmer med sedvanlig hushållning.

Fideikommisskapital, som ställts under särskild förvaltning, må ej utlämnas
utan fideikommissnämndens medgivande.

29 §.

Utan fideikommissnämndens medgivande må ej skifte ske, legat utgivas
eller ändamålsbestämmelse verkställas ur oskiftat bo.

30 §.

Företages rättshandling, för vilken enligt vad ovan stadgas Konungens
eller fideikommissnämndens medgivande erfordras, utan att sådant medgivande
inhämtats, skall rättshandlingen vara ogill.

Aktiebolagsbildning

31 §.

Konungen må medgiva innehavare av fideikommiss att tillskjuta fideikommissegendom
mot aktie i bolag, såframt denne äger eller tecknar samtliga
aktier i bolaget. Aktierna skola därefter förvaltas såsom fideikommisskapital.

32 §.

Utan hinder av vad som föreskrives i lagen den 14 september 1944 om
aktiebolag äger fideikommissinnehavare eller fideikommissbo bilda aktiebolag
med tillskott av fideikommissegendom och vidtaga de åtgärder, som ankomma
på stiftare av aktiebolag.

33 §.

Vid bildande av aktiebolag med tillskott av fideikommissbos egendom och
vid överlåtelse av denna till sådant bolag må efterträdaren företräda fideikommissboet.

34 §.

Bolagsordning för aktiebolag, i vilket aktie tecknats med tillskott av
fideikommissegendom, skall fastställas av Konungen och må ej ändras
utan Konungens medgivande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963
Särskilda bestämmelser

207

35 §.

Upphöra två eller flera fideikommiss med anledning av samma dödsfall,
skola de vid avvecklingen anses såsom ett enda fideikommiss, om efteiträdaren
är samma person.

36 §.

Besittes, då fideikommiss upphör, egendomen på grund av stadgande i
fideikommissurkunden eller därpå grundat förordnande av efterlevande
make till förutvarande innehavare, skall med åtgärder för avvecklingens
genomförande anstå, till dess efterlevande makens rätt upphört.

37 §.

Omfattar fideikommiss allenast egendom av ringa värde eller äro eljest
synnerliga skäl därtill, må Konungen på framställning av innehavaren förordna,
att fideikommisset genast skall upphöra. Då fideikommisset upphör,
tillfaller egendomen innehavaren, om ej Konungen annat förordnar.

38 §.

Kan enligt fideikommissurkunden egendomen innehavas av två eller flera
samtidigt eller har i urkunden insatts särskild ägare till egendomen, skall
fideikommisset upphöra vid den tidpunkt Konungen förordnar.

Konungen bestämmer ock, efter vad som prövas skäligt med hänsyn till
tideikommissurkundens innehåll och övriga omständigheter, huruvida egendomen
skall tillfalla fideikommissets innehavare eller sättas under särskild
förvaltning för beredande av understöd åt behövande medlemmar av den
släkt, som stiftaren avsett att gynna, eller hur med egendomen eljest skall
förfaras. Förordnande som nu sagts må icke inkräkta på innehavares rätt
till fideikommissegendomen, med mindre denne lämnat medgivande därtill.

Har beslut om upphörande av fideikommiss, som avses i denna paragraf,
icke meddelats före den 1 januari 1980, skall fideikommisset upphöra
nämnda dag och egendomen tillfalla innehavaren.

39 §.

Försummar någon vad som åligger honom enligt 21 §, dömes till dagsböter.
Förseelse som nu sagts må ej åtalas, med mindre den av fideikommissnämnden
angives till åtal.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.

Vad i 5 § lagen den 25 april 1930 angående införande av lagen om testamente
är stadgat om giltighet i visst fall av förordnande, som enligt 1 kap.
2 § sistnämnda lag skulle sakna laga verkan, skall med avseende å förordnande
av det innehåll, som avses i 1 § här ovan, icke gälla, om testator avlider
efter det denna lag trätt i kraft.

208

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående förbud
i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom

. Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 18 juni 1925 angående förbud

\V1,!Sa för bolaS’ förening och stiftelse att förvärva fast egendom1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 §•

Vad i denna lag stadgas angående
inskränkning i bolags, förenings eller
stiftelses rätt att förvärva fast
egendom har ej avseende å

1. förvärv som sker omedelbart
på grund av stadgande i lag eller
jämlikt Konungens medgivande till
expropriation;

2. förvärv som genom testamente
göres av annan förening än ekonomisk
förening eller av stiftelse;

3. förvärv från kronan;

4. förvärv av järnväg.

Vad i denna lag stadgas angående
inskränkning i bolags, förenings eller
stiftelses rätt att förvärva fast
egendom har ej avseende å

1. förvärv som sker omedelbart
på grund av stadgande i lag eller
jämlikt Konungens medgivande till
expropriation;

2. förvärv som genom testamente
göres av annan förening än ekonomisk
förening eller av stiftelse;

3. förvärv från kronan;

4. förvärv av järnväg;

5. förvärv av fideikommissfastighet
genom tillskott i samband med
teckning av aktier.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1964.

1 Senaste lydelse se SFS 1960:193.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

209

Bilaga 2

Fideikommissutredningens förslag till lag om avveckling av fideikommiss

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelse

1 §•

Fideikommiss, som upprättats för obegränsad tid till förmån för medlemmar
av en eller flera släkter, skall avvecklas enligt denna lag.

Tiden för upphörandet

2 §.

Fideikommisset skall, där ej nedan annorlunda stadgas, upphöra, då
den som är innehavare därav vid denna lags ikraftträdande avlider.

Med innehavare av fideikommiss förstås den som besitter egendomen
med den rätt som följer av fideikommissurkunden. Besittes efter förutvarande
innehavares död egendomen enligt särskilt stadgande av efterlevande
make, dödsbodelägare eller annan, skall dock vid tillämpningen av denna
lag anses att fideikommisset innehaves av den, som vid lagens ikraftträdande
är närmast berättigad att tillträda egendomen, då sådan särskild
rätt upphör.

3 §•

Har fideikommisset tillfallit innehavaren efter utgången av år 1955 av
annan anledning än förutvarande innehavarens död och lever denne vid
lagens ikraftträdande, skall fideikommisset upphöra vid hans död.

4 §•

Vid fideikommiss i lös egendom, som ej skall åtfölja visst fastighetsfideikommiss,
äger innehavare eller tillträdare njuta sin rätt enligt urkunden
till godo, därest han är född eller avlad före instiftandet eller,
där fideikommisset instiftats genom testamente, före testators död, och
skall fideikommisset i sådant fall upphöra först vid den innehavares död,
vars efterträdare är avlad efter den tidpunkt som nyss är sagd.

5 §.

Har innehavare, vid vars död fideikommisset enligt 2, 3 eller 4 § skolat
upphöra, frånträtt egendomen för att kunna tillträda annat fideikommiss
eller taga lott, som jämlikt 6 § första stycket tillkommer efterträdare, skall
fideikommisset upphöra, när näste innehavaren avlider.

Egendomens fördelning

6 §.

Då fideikommisset upphör, skall den som enligt fideikommissurkunden
eller därpå grundat förordnande är den avlidnes efterträdare taga hälften
av egendomen. I återstoden skall tagas arv eller testamente som om den
tillhört den avlidne.

8f Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr s

210

Kungl. Maj:ts proposition nr ,5 år li)6S

Vid skifte av egendomen äger efterträdaren, utan hinder av vad i testamente
må vara förordnat, på sin lott erhålla fideikommissets huvudgård
med där förvarade samlingar så ock skogsområde, för vilket ej meddelats
förordnande enligt 15 § men som ändock lämpligen bör bibehållas odelat.
Finnas flera huvudgårdar, må efterträdaren taga en av dem efter eget val.
Förslår ej lotten för vad nu sagts, må efterträdaren lämna lösen i pengar.

7 §•

Utan hinder av vad i 6 § stadgats skall, där fideikommissurkunden innehåller
föreskrift om vem egendomen skall tillfalla, därest fideikommisset
upphäves, denna föreskrift lända till efterrättelse.

8 §•

Finnes ej efterträdare, skall i egendomen lagas arv eller testamente som
om den tillhört den avlidne; föreskriver fideikommissurkunden att, därest
efterträdare saknas, egendomen skall fördelas mellan siste innehavarens
arvingar eller andra släktmedlemmar eller ock att egendomen skall användas
för välgörande eller annat ändamål, skall dock denna föreskrift
lända till efterrättelse.

Förmåner m. m.

9 §•

Utan hinder av att fideikommisset upphört må envar njuta till godo den
rätt att efter innehavares död kvarsitta till fardag, som må tillkomma honom
enligt fideikommissurkunden eller därpå grundat förordnande eller
ock enligt förordningen den 3 april 1810, huruledes rättelse och förklaring
uti gjorde fideikommissförfattningar må sökas samt vad i avseende
på fardag av fideikommissegendom kommer att iakttagas.

10 §.

Äger efterlevande make eller annan enligt fideikommissurkunden eller
därpå grundat förordnande rätt till annan förmån än i 9 § sägs, må han
njuta förmånen till godo, ändå att fideikommisset upphört, där han ej
tager del i egendomen efter vad ovan stadgats.

Var innehavaren skyldig att i enlighet med vad i fideikommissurkunden
eller därpå grundat förordnande stadgas svara för underhåll av grav,
understöd åt fattiga eller annat dylikt, skall det avsedda ändamålet tillgodoses
även efter det fideikommisset upphört.

11 §\

Pension eller annan dylik förmån vilken, då fideikommisset upphör,
utgår av egendomen på grund av tjänst eller annan arbetsanställning, som
förmånstagaren eller anhörig till honom innehaft å fideikommissfastighet,
må även därefter njutas till godo.

Äger någon, då fideikommisset upphör, på grund av egen eller anhörigs
anställning å fideikommissfastighet rätt till pension eller annan dylik förmån
att framdeles utgå av egendomen, må han njuta förmånen till godo
i den mån den vid tiden för fideikommissets upphörande blivit intjänad.
Där ej andra grunder avtalats, skall förmånen anses intjänad till så stor
del, som svarar mot förhållandet mellan den pensionsgrundande anställningstiden
och samma tid utökad med den tid som må ha återstått till
pensionsåldern. Såsom pensionsgrundande anställningstid skall härvid anses
den tid anställningen varat efter den dag, då trettio år återstodo till

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år ti)63

211

pensionsåldern. Uppgår anställningstiden efter nämnda dag icke till åtminstone
tio år, skall den dock icke vara pensionsgrundande. Är pensionsåldern
icke bestämd, skall den antagas vara 67 år.

Vad ovan är stadgat om pension eller annan dylik förmån på grund
av anställning skall äga motsvarande tillämpning å förmån i anledning av
arrende.

12 §.

Innefattar, i fall som avses i 9 § eller 10 § första stycket, förmån nyttjanderätten
till fastighet, må fastigheten icke överlåtas eller däröver eljest
förfogas utan att förmånstagaren skriftligen med två vittnen samtyckt
därtill. Kan samtycke ej erhållas, må rätten på ansökan tillåta åtgärden,
när skäl därtill äro. Har åtgärd, som nu sagts, vidtagits utan erforderligt
samtycke, vare den ogill, om förmånstagaren det påstår. Omfattar nyttjanderätten
tillika inventarier å fastigheten, skall vad nu stadgats äga tilllämpning
även å dem, dock erfordras icke att samtycke lämnas skriftligen
eller med vittnen.

Annan förmån skall, om förmånstagaren så yrkar, säkerställas genom
inteckning i fastighet eller på annat betryggande sätt. Är förmånen bestämd
annorledes än i pengar, skall förmånen, om skäl därtill äro, på yrkande
av egendomens ägare ersättas med penningbelopp att utgå på en gång eller
å särskilda tider.

Vad i andra stycket är stadgat om förmån skall i tillämpliga delar gälla
jämväl i fall som avses i 10 § andra stycket.

Nyttjanderättshavare

13 §.

Har arrende- eller hyresavtal slutits beträffande sådan fastighet, som
ej är att anse såsom huvudgård, skall avtalet gälla jämväl för den som
erhåller egendomen jämlikt denna lag; dock skall, där de avtalade villkoren
med hänsyn till förhållandena vid tiden för avtalets ingående icke
kunna anses skäliga eller eljest äro i väsentlig mån stridande mot sådan
ägares berättigade anspråk, vara honom öppet att uppsäga avtalet. Sker
ej uppsägning inom sex månader efter det ägaren tillträdde egendomen,
skall lian vara sin rätt förlustig.

Uppsäges avtalet av anledning, som nu sagts, är ägaren, där han ej åtnöjes
med det i avtalet tingade vederlaget, berättigad att av nyttjanderättshavaren
erhålla skälig ersättning för den tid denne efter ägarens tillträde
av egendomen utövat nyttjanderätten.

Har i avtalet intagits villkor, som strider mot vad i denna paragraf är
stadgat, skall villkoret vara utan verkan mot nyttjanderättshavaren.

14 §.

Vissa bestämmelser om arrende under fideikommiss meddelas i en särskild
lag.

Större skogsområden
15 §.

Har skogsområde, som hör till fideikommiss, sådan storlek, belägenhet
och beskaffenhet i övrigt att dess bibehållande såsom en enhet är av betydande
allmänt intresse, må Konungen, då fideikommisset upphör, förordna,
att de fastigheter, till vilka området hör, skola utgöra ett bygde -

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

gods. I bygdegodsct må intagas jämväl annan fastighet som tillhör skogsområdets
ägare, om ägaren begär det och särskilda skäl ej äro däremot.

Om bygdegods gäller vad därom är särskilt stadgat.

16 §.

Om förordnande enligt 15 § underrättar Konungen inskrivningsdomaren.
Det åligger denne att, så snart ske kan, å inskrivningsdag göra anteckning
om förordnandet i lagfarts- eller fastighetsboken.

Kulturvärden

17 §.

Finnes byggnad, trädgård, parkanläggning eller samling av möbler, tavlor,
böcker eller annat dylikt vara av särskilt kulturhistoriskt värde, må
Konungen, då fideikommisset upphör, förordna, att av dess behållna tillgångar
avsättning skall ske för bildande av en stiftelse med ändamål att
trygga kulturföremålens vård och underhåll. Konungen fastställer stadgar
för stiftelsen.

Har efter vad nu sagts stiftelse bildats till tryggande av byggnads vård
och underhåll, må skyddsföreskrifter jämlikt lagen den 12 juni 1942 om
skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader meddelas utan hinder av
att ägaren icke lämnat sitt medgivande därtill.

18 §.

Konungen må förordna, att samling som avses i 17 § skall till inlösen
hembjudas åt kronan eller kulturvårdande institution som Konungen bestämmer,
därest åtgärd jämlikt 17 § ej kan komma till stånd eller finnes
icke vara tillfyllest för att trygga samlingens vård och underhåll. Sådant
förordnande må ock meddelas, om icke annorledes än genom inlösen kan
förebyggas att samlingen skingras eller bortflyttas.

Förfarandet vid avvecklingen

19 §.

För de uppgifter som angivas i denna lag skall finnas en nämnd, fideikommissnämnden.
Denna skall utreda fråga om åtgärder som avses i 15,
17, 18 och 32 §§ samt till Konungen göra de framställningar, som föranledas
av utredningen. Vidare skall nämnden främja avvecklingen genom
rådgivande och vägledande verksamhet.

Fideikommissnämnden består av ordförande och ytterligare fyra ledamöter,
vilka utses av Konungen för en tid av fem år. Ordföranden och en
av ledamöterna, vilken skall vara vice ordförande, skola vara lagkunniga
och erfarna i domarvärv. Övriga ledamöter skola utses så att inom nämnden
finnes erfarenhet i jordbruks- och skogsfrågor samt i frågor rörande
egendom av kulturhistoriskt värde. Ställföreträdare utses till det antal
Konungen bestämmer.

Mot fideikommissnämndens beslut må talan ej föras. Närmare föreskrifter
om nämnden och dess verksamhet meddelas av Konungen.

20 §.

Avlider fideikommissinnehavare, skall efterträdaren eller annan som har
egendomen i sin vård inom en månad anmäla dödsfallet till fideikommissnämnden.
Den som försummar vad sålunda åligger honom straffas med
dagsböter.

Kungl. Muj.ts proposition nr 5 dr 1963

213

21 §.

Fideikommissnämndens ledamöter och ombud för nämnden äga erhålla
tillträde till egendom, som tillhör eller tillhört fideikommiss, samt taga
del av alla handlingar, som röra egendomen, Den som har egendomen i
sin vård är pliktig att efter anmaning lämna nämnden förteckning över
egendomen. Nämnden äger vid behov förelägga vite.

22 §.

Då fideikommisset upphör i fall som ovan sagts, skall egendomen behandlas
som ett särskilt bo. Om förvaltning och utredning av fideikommissboet
samt om skifte av egendomen skall, i den mån ej annat följer av
bestämmelserna i denna lag, vad i 18—20 och 22—24 kap. ärvdabalken
sägs äga motsvarande tillämpning. I fråga om laga domstol för talan mot
boet så ock om delgivning och konkurs skall vad i allmän lag är stadgat
för dödsbo gälla i tillämpliga delar.

Fideikommissnämnden äger påkalla, att egendomen avträdes till förvaltning
av boutredningsman, samt föreslå viss person till boutredningsman.
Har egendomen avträtts till sådan förvaltning, må delägarna icke utan
nämndens samtycke själva övertaga förvaltningen. Boutredningsmannen
skall vid fullgörandet av sitt uppdrag samråda med nämnden. Han är
pliktig att på begäran lämna nämnden upplysningar om boet och dess förvaltning.

Fideikommissurkunden skall inlagas i bouppteckningen eller fogas därvid
i bestyrkt avskrift.

23 §.

På ansökan av fideikommissboet eller delägare däri skall rätten, sedan
bouppteckning skett, genom kungörelse förelägga dem som vilja göra gällande
anspråk på annan förmån än fardagsrätt eller på fullgörande av
skyldighet som sägs i 10 § andra stycket att hos rätten anmäla anspråken
vid äventyr att dessa eljest förfalla, om de ej ändå äro kända. Hava
delägarna giltig anledning antaga att förmån som angives i urkunden ej
vidare skall utgå, skall vid tillämpningen av vad nu sagts den förmånen ej
anses såsom känd.

Ansökningen skall göras hos rätten i den ort där fideikommissets huvudgård
är eller, om huvudgård ej finnes, rätten i den ort där den avlidne
fideikommissinnehavaren skolat svara i tvistemål i allmänhet. Vid ansökningen
skall vara fogad förteckning över kända anspråk. Sedan kungörelse
utfärdats, skall den införas en gång i allmänna tidningarna och minst en
gång i tidning inom orten. Om kungörelse och handläggning skall i övrigt
vad om kallelse å okända borgenärer är stadgat äga motsvarande tillämpning.

24 §.

Fideikommissnämnden äger föra talan om säkerställande av ändamål
som avses i 10 § andra stycket.

25 §.

I avvaktan på slutligt avgörande av fråga som avses i 17 och 18 §§ må
fideikommissnämnden meddela förbud vid vite att utan nämndens tillstånd
riva, ändra eller flytta byggnad, ändra trädgård eller parkanläggning
eller skingra eller bortflytta samling.

26 §.

Kan enighet ej nås om storleken av lösesumma, som skall utgå enligt
18 §, skall frågan avgöras av skiljemän. Beträffande sådan tvist skall lagen

214

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

om skiljemän gälla i tillämpliga delar; dock skall inlösaren, i den mån
förhållande icke föreligger som sägs i 18 kap. 6 § rättegångsbalken, svara
för ersättningen till skiljemännen och gälda fideikommissboets skäliga kostnad
å förfarandet.

27 §.

Utan fideikommissnämndens medgivande må egendom som tillhör fideikommissboet
icke överlåtas eller däröver eljest förfogas i vidare mån än
som överensstämmer med sedvanlig hushållning och ej heller skifte äga
rum. Fideikommisskapital, som ställts under särskild förvaltning, må ej
utlämnas utan nämndens medgivande.

Sedan fråga om åtgärder som avses i 15, 17 och 18 §§ blivit av fideikommissuämnden
prövad och, där ärendet hänskjutits till Konungens avgörande,
slutligt beslut i ärendet föreligger samt frågor som avses i 12 §
andra och tredje styckena blivit avgjorda, skall fideikommissnämnden häva
förbud som i första stycket sagts och meddela bevis om att avvecklingen
är slutförd.

28 §.

Upphöra två eller flera fideikommiss med anledning av samma dödsfall,
skola de vid avvecklingen behandlas såsom ett enda fideikommiss, om
efterträdaren är samma person.

29 §.

Jämväl innan fideikommisset upphört, må Konungen på framställning
av innehavaren förordna, att fastigheter som tillhöra fideikommisset skola
utgöra bygdegods, eller meddela förordnande som avses i 17 §.

Särskilda bestämmelser

30 §.

Besittes, då fideikommisset upphör, egendomen på grund av stadgande
i fideikommissurkunden eller därpå grundat förordnande av efterlevande
make till förutvarande innehavare, skall med åtgärder för avvecklingens
genomförande anstå till dess efterlevande makens rätt upphört.

31 §.

Där fideikommisset omfattar allenast egendom av ringa värde, så ock
eljest, då synnerliga skäl äro därtill, må Konungen på framställning av
innehavåren förordna, att fideikommisset genast skall upphöra. Då fideikommisset
upphör, tillfaller egendomen innehavaren, där ej Konungen
annat förordnat.

32 §.

Kan enligt fideikommissurkunden egendomen innehavas av två eller flera
samtidigt eller föreskriver urkunden att, då innehavarens rätt upphör, annan
än avkomling till honom skall vara närmast berättigad till egendomen, skall
fideikommisset upphöra vid den tidpunkt Konungen förordnar. Vad nu
sagts skall ock gälla, därest jämte innehavaren finnes särskild ägare till
egendomen.

Konungen bestämmer ock, efter vad som prövas skäligt med hänsyn till
fideikommissurkundens innehåll och övriga omständigheter, huruvida egendomen
skall tillfalla innehavaren eller sättas under särskild förvaltning
för beredande av understöd åt behövande medlemmar av den släkt, som
stiftaren avsett att gynna, eller hur med egendomen eljest skall förfaras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

215

Har beslut om fideikommissets upphörande icke meddelats före den 1
januari 1975, skall fideikommisset upphöra nämnda dag och egendomen
tillfalla innehavaren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

Vad i 5 § lagen den 25 april 1930 angående införande av lagen om testamente
är stadgat om giltighet i visst fall av förordnande, som enligt 1 kap.
2 § sist nämnda lag skulle sakna laga verkan, skall med avseende å förordnande
av det innehåll, som avses i 1 § här ovan, icke gälla, därest
testator avlidit efter det denna lag trätt i kraft.

Vad fideikommissurkunden må stadga om verkan av ofrälse gifte eller
eljest om förverkande av rätt att innehava eller tillträda fideikommisset
skall icke gälla om äktenskapet ingåtts eller i urkunden eljest stadgad
anledning till förverkande inträtt efter denna lags ikraftträdande; dock skall
fortfarande lända till efterrättelse föreskrift att innehavaren icke må samtidigt
besitta annat fideikommiss.

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den H januari
1963.

Närvarande:

justitieråden Romanus,

Digman,

Nordström,

regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 17 september 1962 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i
statsrådet den 28 juni 1962, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till lag om avveckling av fideikommiss och lag
om ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående förbud
i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av lagbyråchefen Ove Rainer.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om avveckling av fideikommiss

Förslaget i allmänhet

Lagrådet:

Det till lagrådet remitterade förslaget om fideikommissens avveckling utgör
slutpunkten på ett omfattande, i flera etapper bedrivet utredningsarbete,
vilket ursprungligen föranletts av skrivelser från riksdagen, beslutade så
långt tillbaka som för ett halvsekel sedan. Att denna avsevärda tid förlupit,
innan tiden ansetts mogen att förelägga riksdagen ett reformförslag i ämnet,
är belysande för de svårigheter av olika art, varmed lösningen av berörda
frågekomplex är förenad. De yttranden, som avgivits över det senaste
sakkunnigbetänkandet på området, fideikommissutredningens, giva vid handen,
att fortfarande meningsskiljaktigheter förefinnas såväl beträffande frågan
huruvida fideikommissen generellt böra avvecklas som med avseende
på ordningen för en dylik avveckling.

Spörsmålet om, såsom i remissförslaget avses, en generell avveckling av
fideikommissen bör komma till stånd, kräver icke blott en juridisk bedömning
utan även — och kanske i högre grad — ett ställningstagande från
sociala, ekonomiska och kulturella synpunkter. Blott ett par remissinstanser

217

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

ha uttalat tvekan, huruvida fideikommissens upphävande kan anses förenligt
med allmänna lagstiftningsprinciper. I likhet med departementschefen finner
lagrådet rättsliga hinder icke föreligga mot att en successiv avveckling
av fideikommissen sker med anknytning som regel till nuvarande innehavares
död.

Vad beträffar ordningen för avvecklingen går förslaget i huvudsak ut på
att vid fideikommissets upphörande den avlidnes efterträdare skall taga
hälften av egendomen och att i återstoden skall tagas arv eller testamente
efter den avlidne enligt vanliga regler; vid senare dödsfall skola sistnämnda
regler oinskränkt tillämpas. 1 syfte att komma över vissa svårigheter i samband
med fideikommissavvecklingen ha föreslagits bestämmelser till skydd
för förmånstagare och nyttjanderättshavare samt med avseende å samlingar
av särskilt kulturhistoriskt värde. En särskild nämnd, fideikommissnämnden,
avses medverka vid avvecklingen och i lämplig mån sörja för
stadga och likformighet.

Ett betydande antal fideikommiss utgöras av jord- och skogsegendoinar,
åtskilliga av dem mycket stora sådana. En avveckling av fideikommissinstitutionen
skulle av lätt insedda skäl kunna leda till att dessa egendomar
splittras. Ofta behöver en sådan splittring ej medföra olägenheter — t. ex.
då en egendom redan nu utgör flera brukningsenheter — men i andra fall
kan, såsom i remissförslaget framhålles, en uppdelning inverka menligt
bl. a. på möjligheterna att driva ett rationellt jord- och skogsbruk. Departementschefen
har avböjt ett av fideikommissutredningen framfört uppslag
om bildande av bygdegods, omfattande vissa fideikommisskogar, och i stället
tänkt sig, att splittringsrisken skulle undvikas genom att fideikommissfastigheterna
i berörda fall överföras till av delägarna bildade aktiebolag;
i bolagsordningarna för dessa bolag skulle vid behov införas bestämmelser
enligt vilka avyttring av bolagets fasta egendom skulle kräva Kungl. Maj :ts
godkännande. Det förmodas, att delägarna ofta själva skola finna det lämpligt
att bilda sådana aktiebolag på grundval av egendomarna. Det har dock
ansetts påkallat att, såsom en sista utväg, införa ett stadgande, 16 §, enligt
vilket Kungl. Maj :t skall äga förordna om egendomens avstående till det
allmänna mot lösen, såframt detta erfordras för att förebygga en icke önskvärd
splittring.

Uppenbart är att starka skäl tala för att man söker undvika delning av
ifrågavarande större jord- och skogsegendoinar, vilka utgöra goda förvaltningsenheter.
Med hänsyn till angelägenheten av att dylika enheter trots
avvecklingen bibehållas odelade kan enligt lagrådets mening den föreslagna
mlösningsrätten godtagas såsom en för undantagsfall avsedd sista utväg under
avvecklingen av en såsom föråldrad ansedd specialregim; allvarliga betänkligheter
skulle eljest ha mött mot en dylik inlösningsrätt. Liknande
synpunkter göra sig gällande i fråga om den i remissförslagets 17 § upptagna
inlösningsrätten beträffande samlingar av särskilt kulturhistoriskt
värde.

Den i remissprotokollet föreslagna ordningen för avveckling av fideikom -

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

missen synes, så långt nu kan bedömas, bereda möjlighet att i praktiken
genomföra en avveckling med tillgodoseende i skälig omfattning av de allmänna
och enskilda intressen som beröras av avvecklingen. Lagrådet anser
därför att förslaget i princip kan godtagas.

Det bör emellertid uppmärksammas, att någon säkerhet knappast finne:
lör att ej betydande komplikationer likväl kunna uppstå under avvecklingen,
vilken kommer att pågå under decennier. I de fall då aktiebolag bildas
kan, hur än reglerna härom utformas, ej uppnås full trygghet för att
bolaget kommer att bestå som innehavare av egendomen. Vidare synes det
ovisst i vilken utsträckning intressenterna själva komma att eftersträva aktiebolagsbildning
vid avvecklingen av fideikommiss med sådana större egendomar,
vilkas splittring förslaget avser att förhindra. Remissförslaget innehåller
inga uppgifter om konsekvenserna i skattehänseende av övergång
till bolagsform i dessa fall. I föreliggande situation synes det ej möjligt att
klart överblicka dessa konsekvenser, och det kan därför vara ovisst huruvida
aktiebolagsbildning verkligen utan vidare kommer till stånd i alla de fall
som avses i rcmissprotokollet. Vid sitt tillstyrkande av lagförslaget förutsätter
därför lagrådet att, därest det skulle visa sig att ytterligare åtgärder erfordras
för att, i de fall där splittring av större förvaltningsenheter anses
böra undvikas, stimulera aktiebolagsbildning, de förhandenvarande möjligheterna
i sådant hänseende komma att tillvaratagas.

Regeringsrådet Holmgren tilläde:

När fråga är om företagsorganisatoriska åtgärder inom näringslivet, beakta
intressenterna alltid noga de skattemässiga verkningarna. Dessa böra
uppenbarligen övervägas också i förevarande fall, där avsikten är att förmå
ett antal innehavare av större jordbruk att — till skillnad från flertalet
jordbruksidkare med egendomar i liknande storleksläge — driva sin näring
i aktiebolagsform. Konsekvenserna i skattehänseende måste f. ö. rimligen
komma in i bilden också vid bedömandet om grund finnes för den i 16 § av
remissförslaget upptagna befogenheten för det allmänna att inlösa egendomen
i fråga — med denna befogenhet avses ju i viss mån att giva eftertryck
åt önskemålen om bolagsbildning.

Såsom i lagrådets yttrande framhållits innehåller remissförslaget inga
uppgitter om konsekvenserna i skattehänseende vid övergången till bolagsdriit.
Vad angår inkomstbeskattningen är i sammanhanget av särskilt intresse
den ökade belastning, som regelmässigt följer av att inkomsten först
beskattas hos bolaget med tillhopa ungefär 50 %, varefter delägarna, här
vanligen efterträdaren och hans syskon, sedermera individuellt beskattas
lör utdelning å sina aktier. Rörande skillnaden i skattehänseende mellan
att driva jordbruk i association och att idka sådan näring i enskild drift kan
bl. a. hänvisas till uttalanden av chefen för finansdepartementet i proposition
nr 227 (s. 18 f) till 1952 års riksdag rörande beskattning av sambruksföreningar,
vari föreslogs sänkt skatteprocent för sådana föreningar (i förhållande
till vanliga ekonomiska föreningar).

219

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

I föreliggande situation är det, som lagrådet framhållit, ej möjligt att
klart överblicka konsekvenserna i skattehänseende av övergången till bolagsdrift.
I en del fall kan möjligen övergången till bolagsform anses innebära
fördelar, vilka uppväga olägenheten av beskattning i två led. För
efterträdaren (majoritetsdelägaren) torde vidare bekymren med den s. k.
dubbelbeskattningen kunna undgås genom högre löneuttag, medan läget
blir vanskligare för yngre syskon utan anställning å egendomen, detta särskilt
om majoritetsdelägaren ej är inställd på att låta dem komma till sin
rätt. Beaktas bör slutligen att genom förordningen den 9 december 1960 (nr
658) med provisoriska bestämmelser om beskattningen av aktiebolags och
ekonomisk förenings inkomst i vissa fall för en sexårsperiod givits avdragsregler,
ägnade att generellt minska effekten av beskattning i två led.

Lagrådet:

2 §•

I andra stycket av förevarande paragraf stadgas som huvudregel att med
fideikommissinnehavarens efterträdare förstås den som enligt fideikommissurkunden
eller därpå grundat förordnande är berättigad att, då innehavarens
rätt upphör, bliva ny innehavare av fideikommisset. Enligt den närmare
motivering till stadgandet, som givits av fideikommissutredningen och
som i huvudsak godtagits av departementschefen, skall den angivna regeln
avse bl. a. den som grundar sin rätt på förordnande av innehavaren eller av
myndighet; däremot anses ordalagen ej inbegripa lottning. Emellertid kan
lydelsen av stadgandet knappast anses utesluta fall, då på grund av föreskrift
i fideikommissurkunden lottning skall ske för att bestämma vem som
skall bliva näste innehavare av fideikommisset. Tillräcklig anledning synes
ej heller föreligga att för dessa fall göra skillnad mellan vad som skulle gälla
om fideikommisset fortfarande ägde bestånd och vad som skall gälla vid
fideikommissets avveckling. Enligt lagrådets mening kommer alltså, därest
ej annat föreskrives i paragrafen, denna att omfatta även fall då enligt föreskrift
i fideikommissurkunden lottning skall ske. Samma torde förhållandet
vara beträffande de situationer som åsyftas i 9 och 10 §§. En annan sak är
att stadgandena i sistnämnda paragrafer lika litet som bestämmelsen i 2 §
andra stycket utgöra hinder för beslut om permutation, om förutsättningar
därför föreligga.

7 §•

I specialmotiveringen till denna paragraf ha behandlats vissa särskilda
spörsmål angående tillämpningen av arvs- och testamentsregler med avseende
å de förvärv som ske vid avvecklingen av ett fideikommiss. De flesta
av uttalandena avse fall som torde komma att bliva ytterst sällsynta. Lagrådet
finner icke erforderligt att nu ingå på några tolkningsfrågor i förevarande
hänseenden. Frågan i vad mån arvs- och testamentsregler skola tilllämpas
på awecklingsförvärv synes kunna utan närmare direktiv överlämnas
åt rättstillämpningen.

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år W63

Det må framhållas, att bestämmelserna i förevarande paragraf om fördelningen
ej skola äga tillämpning i fall som avses i 37 eller 38 §. Något uttryckligt
stadgande härom torde ej vara erforderligt.

8 §•

Särskilda åtgärder ha föreslagits för att undvika en uppdelning av egendom,
som från brukningssynpunkt anses böra hållas samlad. En sådan åtgärd
innebär stadgandet att efterträdaren skall äga på sin lott erhålla fideikommissets
huvudgård med där förvarade samlingar så ock annan fast egendom,
på vilken bedrives jord- eller skogsbruk och som lämpligen bör bevaras
odelad.

Nämnda stadgande kan emellertid antagas ofta bliva verkningslöst, därest
efterträdaren ej får rätt att lämna lösen i penningar, om lotten ej förslår.
Därtill kommer att tillämpligheten i vissa fall kan bliva beroende av tillfälligheter
beträffande värderingen av egendomen. Det framstår också såsom
rimligt, att efterträdaren får en rätt att lämna lösen. Lagrådet får därför
förorda att den av fideikommissutredningen föreslagna bestämmelsen i ämnet,
mot vilken invändning ej synes ha gjorts under remissbehandlingen,
upptages i förevarande paragraf.

13 §.

Här avses, enligt paragrafens ordalydelse, pension eller annan dylik förmån
vilken, da fideikommisset upphör, utgår av egendomen. Fideikommissutredningen
har framhållit, att förmånerna rent principiellt icke torde gravera
själva fideikommissegendomen utan — i den mån juridisk skyldighet
föreligger att utgiva dem — synas vara att betrakta som innehavarens privata
gäld; pensioneringen av de anställda har likväl av ålder betraktats som
en angelägenhet mera för fideikommisset som sådant än för fideikommissinnehavaren
personligen. Att bestämmelsen avser pension eller förmån som
utgår av fideikommissegendomen innebär, säger utredningen vidare, att pension
från försäkringsanstalt lämnas åt sidan. I de fall, då pensionsstiftelse
bildats och stiftelsens tillgångar innefatta betryggande säkerhet för pensionernas
utgående, böra dessa enligt utredningen likställas med försäkringspensioner.
I den mån så icke är förhållandet, böra pensionerna enligt utredningen
behandlas på samma sätt som de pensioner vilka utgå eller utfästs
från fideikommissegendomen.

Med hänsyn till nu nämnda förhållanden synes det ej erforderligt att i
lagtexten upptaga den begränsning, som ligger i uttrycket »av egendomen».
Då lagtexten dessutom genom detta uttryck kommer att stå i mindre god
överensstämmelse med motiven, föreslår lagrådet, att orden »av egendomen»
få utgå. Det kan framhållas att den väsentliga begränsningen av lagrummets
räckvidd ligger i föreskriften att förmånen skall utgå på grund av arbetsanställning
på fideikommissegendomen.

221

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 19(iti
14 §.

Den i första stycket begagnade metoden att trygga nyttjanderättshavaren
har hämtats från 12 kap. 6 § ärvdabalken, som avser sådana fall då egendom
i sin helhet är föremål för testamentarisk nyttjanderätt. Enligt lagfartsförordningen
skall den inskränkning i ägarens behörighet, som följer av sistnämnda
stadgande, antecknas i lagfartsbevis och lagfartsbok. Departementschefen
har emellertid icke ansett erforderligt att i lagfartsförordningen upptages
föreskrift att motsvarande anteckning skall göras angående sådan inskränkning,
varom stadgas i första stycket av förevarande paragraf.

Ärvdabalkens bestämmelser om tryggande av testamentarisk helnyttj anderätt
ha karaktären av en från allmänna grundsatser avvikande specialreglering,
som är föranledd av särskilda förhållanden, och denna specialreglering
torde icke böra utsträckas till andra rättsområden, med mindre verkligt
behov därav föreligger. Lagrådet ifrågasätter, om det kan anses erforderligt
att för fall varom här är fråga föreskriva så långtgående inskränkningar
i ägarens förfoganderätt. Medan avvecklingen av fideikommisset pågår,
synes nyttjanderättshavaren på grund av bestämmelserna i 28 § vara
tillräckligt tryggad mot överlåtelse och inteckning, och egendomen kan under
denna tid icke åtkommas av delägares borgenärer. Såvitt angår tiden efter
avvecklingens avslutande kan erforderligt skydd beredas nyttjanderättshavaren
genom att förmånen under avvecklingen säkerställes enligt den allmänna
regeln i andra stycket, t. ex. genom att nyttjanderätten intecknas eller
nyttjanderättshavaren erhåller penninginteckning såsom säkerhet för
skadestånd i händelse av nyttj anderättens upphörande. I anslutning härtill
må erinras om att fideikommissen i allmänhet äro lågt intecknade. Det kan
vidare knappast i och för sig anses motiverat att i alla lägen bereda nyttjanderätt
som avses i första stycket bättre skydd än sådan nyttjanderätt
som är hänförlig under andra stycket. Vad särskilt angår lös egendom synes
anledning saknas att välja olika vägar för nyttj anderättens tryggande, allteftersom
nyttjanderätten tillika omfattar helnyttj anderätt till fastighet eller
ej.

På grund av det anförda hemställer lagrådet, att första stycket får utgå
och att i stället bestämmelserna i andra stycket utvidgas till att omfatta alla
förmåner som avses i 11 §, 12 § första stycket och 13 §. Skulle denna hemställan
icke vinna bifall, bör enligt lagrådets mening i lagfartsförordningen
införas föreskrift att inskränkning som avses i första stycket skall antecknas
i lagfartsbevis och lagfartsbok.

15 §.

Arrende- eller hyresavtal skall enligt denna paragraf gälla mot den som
förvärvar egendomen vid avvecklingen. Stadgandet omfattar ej det fall, då
fideikommissegendom enligt 31 § i remissförslaget tillskjutes mot aktie i
bolag. Detta förhållande kan förtjäna att beaktas vid Kungl. Maj :ts prövning
av frågan huruvida medgivande skall lämnas enligt sistnämnda paragraf.

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Kungl. Maj :t kan sålunda såsom villkor för sitt medgivande uppställa att erforderligt
skydd beredes åt nyttjanderättshavare.

16 §.

Enligt detta lagrum, vari inlösningsrätt för det allmänna öppnas i fall,
när bevarandet av jord- eller skogsegendom såsom en enhet är ett betydande
allmänt intresse, skall egendomen kunna avstås, utom till kronan, också
till kommun. Att kommun här medtagits motiveras av departementschefen
med hänvisning främst till att en kommun kan behöva förvärva mark till
fritidsområden.

I anledning härav vill lagrådet framhålla, att det icke synes klart att det
primära önskemålet att bevara egendomen -— eller en betydande del därav
— som en enhet låter sig väl förena med en kommuns intresse att skaffa
tritidsområden. Ur sikte bör heller icke lämnas den starka återhållsamhet,
som både lagstiftning och rättstillämpning visat med avseende å näringsverksamhet
i kommunal regi. Då det emellertid torde komma att röra sig
endast om undantagsfall och en avvägning av motstridiga intressen kan
ske hos Kungl. Maj :t i de inlösningsärenden, som kunna bliva aktuella, vill
lagrådet icke framställa någon erinran mot den utformning lagrummet i
förevarande hänseende erhållit.

23 §.

Betiäflande spörsmålet huruvida vid avveckling av fideikommiss egendomen
bör svara tör siste fideikommissinnehavarens privata gäld har departementschefen
i den allmänna motiveringen uttalat, att enligt hans mening
anledning icke föreligger att föreskriva sådant ansvar. I anslutning
härtill må framhållas, att detta ståndpunktstagande har allenast begränsad
räckvidd. Om den som vid avvecklingen erhåller någon del av den förutvalande
fideikommissegendomen tillika är delägare i siste fideikommissinnehavarens
dödsbo — och detta torde han i flertalet fall komma att vara
blir han nämligen i regel personligen ansvarig för den dödes privata
gäld, såvida icke nämnda dödsbo inom föreskriven tid avträdes till konkurs
eller till förvaltning av boutredningsman. Detta ansvar kan göras gällande
i alla hans tillgångar och således även i vad han erhållit vid skifte av
fideikommissegendomen.

I specialmotiveringen till paragrafen har departementschefen förklarat,
att han i allt väsentligt kan ansluta sig till vad utredningen anfört om tilllämpningen
på fideikommissbo av ärvdabalkens regler om dödsbo. Utredningen
har bl. a. uttalat, att bestämmelserna i 18 kap. 5 § ärvdabalken om
förskott å lott och underhåll ur dödsbo icke böra gälla, samt förmenat att
detta framgår av lagtexten, eftersom däri hänvisats allenast till kapitlets
stadganden om »förvaltning och utredning» av dödsbo. Av det förhållandet
att 18 kap. 5 § ärvdabalken uteslutits från tillämplighet har utredningen vidare
ansett följa, att den i förevarande paragraf gjorda hänvisningen till
konkurslagens tillämpliga delar ej omfattar vad i 97 § tredje stycket kon -

223

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

kurslagen stadgas om underhåll ur dödsbo. Nu berörda frågor ha visserligen
ringa praktisk betydelse, men lagrådet anser tillräckliga skäl ej föreligga att
utesluta förevarande bestämmelser från tillämplighet beträffande fideikommissbo.
För att bestämmelserna skola bliva tillämpliga torde lagtexten icke
behöva ändras. Enligt lagrådets mening är det nämligen naturligt att under
uttrycket förvaltning och utredning av dödsbo inbegripa även de frågor
som behandlas i 18 kap. 5 § ärvdabalken.

25 §.

Bestämmelserna i denna paragraf ansluta sig till preski-iptionsförordningens
regler om proklama men ha delvis annan karaktär än dessa. Den
frist, som rätten skall bestämma för framställande av anspråk, har gjorts
kortare än den som föreskrives i nämnda förordning. Intresset av att påskynda
förfarandet kan ytterligare tillgodoses genom att kungörelse må
kunna utfärdas även innan bouppteckning skett. Eftersom bouppteckning
kan tänkas ofta draga ut på tiden och det för fall varom nu är fråga ej
synes erforderligt att bouppteckningen är färdigställd, föreslår lagrådet, att
uttrycket sedan bouppteckning skett utgår ur lagtexten.

29 §.

Avvecklingens avslutande medför enligt förslaget betydelsefulla rättsverkningar
i skilda hänseenden; bl. a. upphöra fideikommissnämndens samtliga
befogenheter med avseende å egendomen liksom möjligheten för Kungl.
Maj:t att meddela förordnande enligt 16 eller 17 §. Med hänsyn härtill är
det enligt lagrådets mening önskvärt att i lagen intages ett uttryckligt stadgande
om när avvecklingen skall anses vara slutförd. En dylik bestämmelse,
som lämpligen torde kunna upptagas såsom ett andra stycke av förevarande
paragraf, synes — i nära anslutning till vad i remissprotokollet anförts
rörande frågan om avvecklingens avslutande -—• böra innehålla, att avvecklingen
är att anse som slutförd, när fideikommissnämnden lämnat tillstånd
till skifte eller meddelat bevis att vidare åtgärd för avveckling ej påkallas.

30 §.

I anslutning till denna paragraf, vari upptages stadgande om ogiltighet
av vissa rättshandlingar, må framhållas, att allmänna rättsgrundsatser om
godtrosförvärv av lös egendom måste anses gälla även vid förvärv, som är
ogiltigt på grund av ifrågavarande stadgande, jfr lagberedningens förslag
till lag om testamente m. m., SOU 1929: 22 s. 294 (NJA II 1930 s. 311).

31 §.

I förevarande paragraf talas om tillskott av fideikommissegendom mot
aktie i bolag. Det lärer icke vara avsett att utesluta det förfaringssättet, att
aktiekapitalet bestämmes till en del av fideikommissegendomens värde medan
för återstoden vederlag erlägges av bolaget medelst inteckningar i egendomen.
I förtydligande syfte föreslår lagrådet att i första punkten av para -

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år W63

grafen uttrycket »mot aktie» utbytes mot »i samband med teckning av
aktier» samt att andra punkten angives avse aktierna och annat vederlag.

32 §.

Enligt lagrådets mening skulle paragrafen vinna i tydlighet, om den formulerades
så, att det klart framgår att fråga är om två skilda slag av egendom,
nämligen dels — då aktiebolag bildas medan ett fideikommiss består
— om egendom som utgör fideikommiss och dels — vid bolagsbildning efter
upphörande av ett fideikommiss — om egendom ingående i fideikommissbo
som är föremål för avveckling. Lagrådet förordar, att i första stycket i
paragrafen utsäges att utan hinder av vad i lagen om aktiebolag föreskrives
om antalet stiftare fideikommissinnehavare äger bilda aktiebolag med tillskott
av fideikommissegendom och vidtaga de åtgärder som ankomma på
stiftare. Andra stycket torde i anslutning härtill böra erhålla den lydelsen,
att under avvecklingen av fideikommiss fideikommissboet må vara stiftare
av aktiebolag med tillskott av egendom som ingår i boet, och att i sådant
fall vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning.

Liknande redaktionella jämkningar torde böra ske i 34 § samt i den nya
lydelsen av 2 § lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående förbud i vissa
fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom.

Då enligt paragrafen undantag göres från vissa bestämmelser i aktiebolagslagen,
synes i denna en erinran böra göras om stadgandena i avvecklingslagen.
Lagrådet förordar att genom särskild lagändring 228 § andra stycket
aktiebolagslagen erhåller den lydelsen, att vad i aktiebolagslagen är stadgat
ej skall gälla, i den mån i lag eller författning särskilda bestämmelser
givas beträffande aktiebolag, som bildas med tillskott av egendom ingående
i fideikommiss eller fideikommissbo, eller i fråga om aktiebolag för verksamhet
av visst slag.

34 §.

I denna paragraf har införts stadgande att bolagsordning för aktiebolag,
i vilket aktie tecknats med tillskott av fideikommissegendom, skall fastställas
av Konungen och ej må ändras utan Konungens medgivande. Syftet
med denna kontroll är att genom lämpliga bestämmelser i bolagsordningen
vinna garantier att även efter avvecklingsförfarandets slut allmänna synpunkter
i olika hänseenden bliva tillgodosedda, bl. a. genom föreskrift att för
överlåtelse av fast egendom och för frivillig likvidation erfordras Kungl.
Maj :ts tillstånd. För de fall, då fideikommissegendom redan före fideikommissets
upphörande överföres på aktiebolag, synes meningen vara att i bolagsordningen
skola införas längre gående bestämmelser; som exempel härpå
nämnas även föreskrifter om högsta tillåtna vinstutdelning.

Lagrådet vill — med full förståelse för behovet av ett kontrollsystem
sådant som paragrafen åsyftar — dock som ett allmänt önskemål framhålla,
att de ifrågavarande inskränkningarna icke göras mer långtgående än
vad sakens natur oundgängligen kräver. Bortsett från att full säkerhet svår -

225

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

ligen kan uppnås utan ännu mer ingående föreskrifter, kan eljest lätt uppstå
en sådan besvärande stelhet i dispositionsförhållandena, som åberopats
såsom ett — låt vara sekundärt — skäl för fideikommissinstitutionens avveckling.
Bland de i remissprotokollet nämnda exemplen synes särskilt tanken
att i bolagsordningen intaga stadgande om högsta tillåtna vinstutdelning
innebära en väl långt gående begränsning av fideikommissinnehavarens rätt.
Vad angår kravet på tillstånd för överlåtelse av fast egendom torde böra
beaktas, att för en del hithörande större jordbruksfastigheter smärre avyttringar
kunna ifrågakomma så pass ofta att inhämtande av Kungl. Maj :ts
tillstånd för varje enskild sådan försäljning innebär åtskillig omgång. Framhållas
må vidare att, om också under första tiden och i avbidan på praktisk
erfarenhet tämligen omfattande kontrollregler kunna befinnas erforderliga,
det framstår som sannolikt, att senare det praktiska behovet kommer att
le sig långt mindre; för detta fall synes erforderlig lättnad böra kunna medgivas
både i den formen att Kungl. Maj :t medgiver att bestämmelserna i
fråga få utgå ur bolagsordningen och på så sätt att Kungl. Maj:t förordnar,
att bolagsordningen i fortsättningen må ändras även utan särskilt tillstånd.

Lagrådet vill därför förorda att lagrummet i fråga — med redaktionella
jämkningar bl. a. i det hänseende som omförmälts under 32 § — erhåller den
lydelsen, att i bolagsordning för aktiebolag, i vilket aktier tecknats med tillskott
av egendom som utgör fideikommiss eller ingår i fideikommissbo under
avveckling, skall intagas bestämmelse att bolagsordningen skall vara
fastställd av Konungen och att, om ej Konungen annat föreskrivit, bolagsordningen
må ändras allenast med Konungens medgivande.

35 §.

I ett remissyttrande har uttalats att konsekvenserna av detta stadgande
synas svåra att överblicka i alla detaljer och måhända icke bliva i allo lyck
liga. Departementschefen har i anledning härav anfört att, såvitt han kai
bedöma, några olägenheter av den föreslagna bestämmelsen icke synas före
ligga. Då genom föreskriften, att två eller flera fideikommiss under visst
förutsättningar skola vid avvecklingen anses som ett enda fideikommiss,
åsyftas endast att vinna vissa praktiska fördelar vid awecklingsarbetet, torde
det böra förutsättas att, i den mån så erfordras, genom särskilda föreskrifter
tillses att den civilrättsliga regeln härom icke från arvsskattesynpunkt
leder till ett för intressenterna oförmånligare resultat än om fideikommissen
behandlats var för sig.

38 §.

I denna paragraf behandlas de s. k. atypiska fideikommissen. Till betydande
del är det här fråga om förordnanden, som måste sägas tillhöra
fideikommissbegreppets gränsområde. Hit höra enligt vad som framgår av
motiven vissa former av familjestiftelser. Att förslagets räckvidd på denm
punkt aktualiserar flera problem framgår bl. a. av vad som under remiss -

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

behandlingen anförts av Sveriges advokatsamfund och riddarhusdirektionen.
Sålunda har från riddarhusdirektionens sida understrukits att det är angeläget
att få klarhet i vilka stiftelseförordnanden som skola anses hänförliga
under den föreslagna lagen.

De allmänna skäl som anförts för avveckling av fideikommissen göra sig
ej gällande med samma styrka, när man rör sig på förevarande gränsområde
till fideikommissbegreppet. Vad här främst bör eftersträvas är att erhålla
en gränsdragning, som underlättar den praktiska tillämpningen och
som är ägnad att förebygga tvister i framtiden.

Emellertid torde den i förevarande paragraf föreslagna ordningen lämna
rum för erinringar från nyss angivna synpunkt. Till en början må härvidlag
uppmärksammas bestämmelsen om att avveckling enligt paragrafen
skall ske även av fideikommiss, beträffande vilka i urkunden insatts särskild
ägare till egendomen. Denna bestämmelse synes omfatta ej blott sådana
fall, då — såsom i motiven till 1930 års testamentslagstiftning berörts

förordnandet om äganderätten måste uppfattas endast som en yttre form,
utan även de fall där äganderätten måste anses ha materiell betydelse. Så
kan vara händelsen, när den i urkunden insatte ägaren av egendomen självständigt
förvaltar densamma och endast har att utgiva avkastningen till
den som enligt avvecklingslagens terminologi skall betecknas som innehavare
av fideikommisset. Tydligast framträder detta, när ej hela avkastningen
skall utgivas till nämnde innehavare, i vilken händelse förordnandet
i vart fall endast delvis kan anses ha fideikommisskaraktär. Lydelsen av
den föreslagna paragrafen synes ej väl avpassad för uppfattningen att fideikommissförordnandet
i dessa fall avser icke själva egendomen utan avkastningen.
För de nu åsyftade fallen upptages ej heller något stadgande som
garanterar den enligt urkunden insatte ägaren att lämnas orubbad i sin
rättsställning.

Mindre fördelaktiga verkningar av paragrafens bestämmelser torde vidare
kunna uppkomma genom föreskriften i tredje stycket att, därest beslut om
upphörande av s. k. atypiskt fideikommiss ej meddelats före den 1 januari
1980, fideikommisset skall upphöra nämnda dag och egendomen tillfalla
innehavaren. Denna regel medför att innehavaren icke har något omedelbart
intresse av att frågan om fideikommissets avveckling löses redan före den 1
januari 1980; genom att förhala avgörandet utöver denna tidpunkt blir han
utan vidare ensam berättigad, under det att, om fideikommisset avvecklas
iidigare, han endast är tillförsäkrad nyttjanderätt till egendomen under sin
livstid. Det kan också befaras, att efter den 1 januari 1980 skulle i åtskilliga
fall kunna uppkomma tvister dels beträffande frågan huruvida visst
förordnande skall anses ha karaktären av fideikommiss i avvecklingslagens
mening och dels om vem egendomen skall tillfalla. Det må framhållas att
det kan bliva svårt för den som förvaltar egendomen att — efter den 1 januari
1980 — erhålla auktoritativt besked om rättsläget. Möjligheten att
vid domstol föra fastställelsetalan —• vartill hänvisas i remissprotokollet
begränsas av att ovisshet kan föreligga beträffande frågan vem som skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

227

betraktas soin motpart, och i vart fall synas rättskraftigt bindande avgöranden
knappast kunna åvägabringas mot alla tänkbara framtida pretendenter.

En från förut angivna synpunkter lämpligare gränsdragning synes kunna
uppnås genom förhållandevis små ändringar i paragrafen. I denna torde
höra uttryckligen stadgas att, om i urkunden särskild ägare till egendomen
insatts, hans rätt skall, såvida han ej medgiver annat, lämnas oförkränkt vid
avvecklingen. Detta innebär, att man för de fall, där äganderätten måste anses
ha en reell innebörd, ej kan utan ägarens samtycke tillägga den, som enligt
fideikominissurkunden är berättigad till avkastningen, äganderätten
till egendomen utan är hänvisad till att föreskriva annan disposition av
avkastningen, t. ex. att den skall användas till förmån för behövande inom
den ifrågavarande släkten. Genom en ändrad formulering av paragrafen kan
också uppnås, att de fall, då särskild ägare till egendomen insatts, kunna
behandlas som undantagsfall, för vilka huvudregeln skall ha allenast motsvarande
tillämpning.

Vidare synes den automatiskt verkande regeln om vad som skall gälla vid
upphörande av fideikommiss den 1 januari 1980 böra modifieras. Om man
utesluter regeln att egendomen skall tillfalla innehavaren och i stället lämnar
möjlighet för Kungl. Maj :t att även efter sagda dag förordna hur egendomen
skall fördelas, vinner man att samtliga berörda parter få intresse av
att saken såvitt möjligt klaras upp före nämnda dag. Och för de fall, då
ingen kommit att tänka på att begära beslut av Kungl. Maj :t dessförinnan,
behöver rättsförlust ej uppstå för någon. Att förhållandena efter den 1 januari
1980 sålunda i viss mån lämnas svävande, synes ej innefatta någon allvarlig
olägenhet. I detta hänseende må hänvisas till vad som gäller i de i
den föreslagna övergångsbestämmelsen avsedda fallen eller över huvud när
förordnande gives som står i strid med 9 kap. 2 § ärvdabalken. Avgörandet
i dessa fall skall träffas på grundval av en tolkning av vad som kan vara
avsett av testator; se härom lagberedningens motiv till testamenlslagen,
SOU 1929: 22 s. 118 f (NJA II 1930 s. 157 f).

Mot bakgrunden av det anförda skall här — under den förutsättningen att
38 § erhåller nu föreslagen innebörd — i korthet angivas ett sätt att gå till
väga vid avvecklingen som syftar till att i väsentlig mån lösa de föreliggande
frågorna och minska riskerna för senare tvister vid domstol.

De som förvalta fideikommiss av atypisk karaktär eller stiftelser som
möjligen skulle kunna hänföras till sådana fideikommiss — t. ex. riddarhusdirektionen
— lämna snarast möjligt efter avvecklingslagens ikraftträdande
en fullständig förteckning däröver till fideikommissnämnden. Denna
överlämnar därefter med eget yttrande förteckningen till Kungl. Maj :t.

För de fall, där ändring av vad som dittills tillämpats anses påkallad och
som klart äro hänförliga till fideikommiss, meddelar Kungl. Maj :t förordnande
enligt 38 §. Kan tvekan föreligga i frågan huruvida stiftelsen är av
fideikommisskaraktär, bör i Kungl. Majt:s beslut såsom grund åberopas såväl
Kungl. Maj :ts allmänna permutationsrätt som 38 § avvecklingslagen i
den mån stiftelsen kan anses hänförlig till fideikommiss. (Som exempel på

228

Iiungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

ett likartat förfaringssätt i ett annat fall må hänvisas till Svensk Juristtidning
1934 s. 124.) Är särskild ägare insatt, måste, om ej ägaren medgiver
annat, beslutet gå ut på allenast en jämkning av användningen av avkastningen.

Är åter fråga om stiftelse, som kan antagas falla utanför avvecklingslagen,
kan Kungl. Maj :t — för att undvika framtida tvister — under åberopande
av 6 § avvecklingslagen förklara att stiftelsen, i den mån den skulle
anses hänförlig till fideikommiss i avvecklingslagens mening, skall tills vidare
fortbestå.

Beträffande gränsdragningen mellan typiska och atypiska fideikommiss
föreslog fideikommissutredningen att till sistnämnda kategori skulle hänföras
de fall, där i fideikommissurkunden föreskrives att, då innehavarens
rätt upphör, annan än avkomling till honom skall vara närmast berättigad
till egendomen. I det till lagrådet remitterade förslaget ha emellertid dessa
fall hänförts till de typiska fideikommissen. Ett exempel på fideikommiss
av åsyftat slag är det s. k. Stora Lillienbergska fideikommisset, där enligt
fideikommissurkunden egendomen vid innehavarens död i första hand
övergår till viss annan släkting i samma generation som denne. En tillämpning
å detta fideikommiss av reglerna i förslagets 7 § skulle innebära att,
beroende på när innehavaren avlider, helt skilda släktgrenar skulle komma
att deltaga i fördelningen av egendomen med uteslutande av andra grenar
av släkten. Detta resultat förefaller föga tilltalande. Då det här rör sig om
ett penningfideikommiss, föreligger icke någon svårighet att, om 38 § göres
tillämplig å fideikommisset, fördela detta enligt vanliga arvsregler å samtliga
de släktgrenar som kunna komma i fråga som berättigade. Under utredningen
har vidare berörts ett fideikommiss med likartad succession, där
avkastningen av egendomen skulle tillfalla vederbörande innehavare endast
till dess han uppnått viss ålder. Enligt vad departementschefen i anslutning
till ett uttalande av fideikommissutredningen anfört böra förordnanden, som
innebära att egendomen skall åtnjutas endast ett begränsat antal år, i regel
anses ej vara omfattade av avvecklingslagen. Huruvida denna tolkning av
syftet med en fideikommissurkund skall godtagas i det enskilda fallet kan
dock vara ovisst. Med hänsyn härtill skulle det vara mera betryggande att
för sådana fall kunna tillämpa det förut angivna förfaringssättet beträffande
stiftelser som anses skola tills vidare fortbestå. Det nu sagda talar
i sin mån för att fideikommiss med förevarande successionstyp böra hänföras
till de atypiska fideikommissen. Enligt lagrådets mening bör därför
den av fideikommissutredningen föreslagna bestämmelsen härom, mot vilken
invändning icke synes ha gjorts under remissbehandlingen, godtagas.

Under åberopande av det anförda förordar lagrådet att 38 § erhåller ändrad
lydelse på sätt nu angives: I första stycket utsäges, att om enligt fideikommissurkunden
egendomen kan innehavas av två eller flera samtidigt
eller om urkunden föreskriver att, när innehavarens rätt upphör, annan

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

229

än avkomling till honom skall vara närmast berättigad till egendomen, fideikommisset
skall upphöra vid den tidpunkt Konungen förordnar.

Efter ett andra stycke med den lydelse, som angives i det remitterade
förslaget, föreskrives i tredje stycket, att om beslut om upphörande av fideikommiss
som avses i första stycket icke meddelats före den 1 januari
1980, fideikommisset skall upphöra nämnda dag, och att Konungen däretter
på framställning meddelar förordnande enligt andra stycket.

I ett fjärde stycke upptages så bestämmelse att vad i paragrafen stadgas
skall äga motsvarande tillämpning i fråga om fideikommiss, beträffande
vilket i fideikommissurkunden insatts särskild ägare till egendomen, dock
att i sådant fall förordnande enligt andra stycket ej utan ägarens medgivande
må inkräkta på hans rätt till egendomen.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 juni 1925 (nr 219)
angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse
att förvärva fast egendom

Lagrådet:

I enlighet med vad som anförts under 32 § förslaget till avvecklingslag förordar
lagrådet att tillägget till 2 § i 1925 års lag angives avse förvärv av
fastighet, som utgör fideikommiss eller tillhör fideikommissbo under avveckling,
såvida förvärvet sker genom tillskott i samband med teckning av
aktier.

Ur protokollet:
Birgitta Liljefors

230

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 5 år 1963

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 25 januari 1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Länge, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådet övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 14 januari 1963
avgivna utlåtande över de till lagrådet den 28 juni 1962 remitterade förslagen
till

1) lag om avveckling av fideikommiss; samt

2) lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående
förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom.

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande samt anför vidare: De av
lagrådet förordade ändringarna i de remitterade lagförslagen samt lagrådets
förslag till lag angående ändrad lydelse av 228 § aktiebolagslagen synes böra
godtagas. Vidare bör vissa redaktionella jämkningar av lagtexten vidtagas.
.lag anser mig även kunna instämma i vad lagrådet anfört beträffande tolkningen
av 2 och <23 §§ lagen om avveckling av fideikommiss. Enligt vad jag
inhämtat kommer chefen för finansdepartementet att senare denna dag
framlägga förslag beträffande vissa med avvecklingen av fideikommissen
sammanhängande skattefrågor. Därvid kommer de arvsskatterättsliga synpunkter
som lagrådet framfört under 35 § lagen om avveckling av fideikommiss
att behandlas.

Föredraganden hemställer, att lagförslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar:

Ur protokollet:

Margit Ilirén

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1963 231

Innehållsförteckning

Propositionen .............................................. 1

Förslag till lag om avveckling av fideikommiss .............. 3

Förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 juni 1925
angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse

att förvärva fast egendom ........... 10

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 228 § lagen den 14
september 1944 om aktiebolag ........................... 11

Utdrag av statsrådsprotokollet den 28 juni 1962 ................ 12

Inledning........................ 12

Historisk översikt ............................................ 15

Utlandet .................................................. 15

Sverige ............................................. 17

Bestående fideikommiss ...................................... 20

Gällande bestämmelser ...................................... 26

Allmän motivering .......................................... 29

Fideikommissutredningens förslag............................ 29

Skälen för och emot en avveckling........................ 29

Sättet för avvecklingen.................................... 33

Allmänt .............................................. 33

Avvecklingens huvuddrag .............................. 35

Förmåner ............................................ 41

Rätt till fardag ...................................... 41

Förmåner i övrigt som utgår enligt fideikommissurkunden 42

Förmåner som utges frivilligt eller är betingade av anställningsavtal
eller dylikt .......................... 43

Sättet för förmånernas bevarande — ................. 47

Arrendatorer .......................... 48

Behovet av särskilt skydd ............................ 48

Huvudprinciperna för arrendatorsskyddet ............ 50

Begränsning till vissa arrendatorer .................... 52

Tiden för arrendatorsskyddet ........................ 52

Särskilda regler med hänsyn till fastighetsförhållandena 53

Förfarandet ........................................ 54

Skogar .............................................. 57

Kravet på enhetlig förvaltning ........................ 57

Bygdegods .......................................... 58

Bygdelag ............................................ 61

Kulturvärden ........................................ 62

Dispensärenden under övergångstiden .................. 67

Författningsförslag .................................... 69

232 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1963

Remissyttrandena ........................................ 70

Skälen för och emot avveckling .......................... 72

Sättet för avvecklingen .................................. 88

Tidpunkt och fördelning av egendomen.................. 88

Förmåner ............................................ 90

Den föreslagna lagstiftningen till skydd för de särskilda

intressena .......................................... 93

Förfarandet ................................... 111

Dispensärenden under övergångstiden .................... 112

Departementschefen ........................................ 113

Allmänt ................................................ 113

Olika synpunkter på fideikommissen .... 114

Bedömning av den föreslagna lagstiftningen till skydd för de

särskilda intressena .................................... 120

Lämplig utformning av skyddet för de särskilda intressena .. 124

Enhetliga regler för avveckling av fideikommissen.......... 129

Frågan om principiella hinder mot en avvecklingslagstiftning 132
Sammanfattande bedömning av, frågan om avveckling av

fideikommissen ........................................ 134

Sättet för avvecklingen ............ 135

Tidpunkten .......................................... 135

Egendomens fördelning ................................ 138

Förmåner ................. 141

Jord- och skogsbruket ...................... 149

Arrendatorerna ........................ 155

Kulturvärdena ........................................ 156

Förfarandet vid avvecklingen ..... 158

Dispensärenden under övergångstiden ...................... 160

Kostnader .................... 161

Lagförslag ........ 161

Specialmotivering ............................................ 161

Hemställan ........ 200

Förslag till lag om avveckling av fideikommiss........... 201

Förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 juni 1925 (nr
219) angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse
att förvärva fast egendom ........ 208

Fideikommissutredningens förslag till lag om avveckling av fideikommiss
................................ 209

Lagrådets yttrande .......................................... 216

Utdrag av statsrådsprotokollet den 25 januari 1963 .............. 230

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 620050