Kungl. Maj:ts proposition nr 4 (Proposition 1935:4)

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Nr 4.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag med
vissa bestämmelser örn häradsting, m. m.; given Stockholms
slott den 14 december 1934.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag med vissa bestämmelser örn häradsting;

2) lag örn kungörande av häradsrätts sammanträden; och

3) lag örn upphävande av 2 kap. 8 § rättegångsbalken samt lagen den 22
maj 1891 angående ändrad tid för saköreslängds avlämnande i vissa fall.

GUSTAF.

K. Schlyter.

Bihang lill riksdagens protokoll 1935.

1 sami. Nr 4.

Kungl. Majlis proposition nr 4.

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser örn häradsting.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

I varje tingslag skola årligen, å tingsställe som Konungen bestämmer, hållas
två lagtima ting, ett vårting och ett höstting.

Under lagtima ting skall häradsrätten hålla allmänna sammanträden till ett
antal av antingen tjugufyra under vårtinget och sexton under hösttinget, eller
tolv under vårtinget och åtta under hösttinget, eller sex under vårtinget och
fyra under hösttinget, eller ock tre under vårtinget och två under hösttinget.

Sammanträdena skola hållas med lika mellanrum sålunda att de infalla å
samma veckodag i varje, varannan, var fjärde eller var åttonde vecka, allt
efter det antal som skall hållas i tingslaget, med början viss veckodag närmast
efter den 6 januari under vårtinget och efter den 24 augusti under hösttinget.
Består domsaga av flera än ett tingslag, må första sammanträdet under vartdera
tinget i ett av tingslagen eller, örn de äro flera än två, i vissa av dem
hållas å senare dag än nyss sagts, dock ej senare än att sista sammanträdet
infaller under vårtinget före den 24 juni och under hösttinget före den 15 december.

2 §.

Konungen bestämmer för varje tingslag, med iakttagande av vad i 1 § är
stadgat, antalet sammanträden och den sammanträdestur som skall tillämpas.

3 §.

Inträffar helgdag å dag som för sammanträde blivit föreskriven, träde rätten
samman nästa söckendag därefter; dock att, där sammanträde skulle infalla
å långfredagen, detta i stället skall hållas onsdagen i samma vecka. Å
sistnämnda dag skall ock hållas sammanträde som enligt tingsordningen skulle
infalla torsdagen eller lördagen närmast före påskdagen. Skulle sammanträde
infalla den 23 juni, skall det i stället hållas nästföregående helgfria dag. Jämkning
som nu sagts skall ej verka rubbning i tiden för nästa allmänna sammanträde.

Erfordras vid allmänt sammanträde mera än en rättegångsdag, skall sammanträdet
fortgå det antal helgfria dagar i följd som finnes nödigt.

Kungl. Maj:ts proposition nr b.

4 §•

Där enligt lag uppskov i mål bort meddelas till nästa ting, skall uppskovet
ske till nästa allmänna sammanträde inom tingslaget eller, örn längre rådrum
erfordras, till annat allmänt sammanträde under samma eller följande ting.

År i lag eller författning stadgat att talan skall anhängiggöras eller annan
åtgärd vidtagas sist å det ting som först infaller sedan visst förhållande inträtt
eller viss därifrån räknad tid förflutit, skall vad föreskrivet är fullgöras
senast å det allmänna tingssammanträde som först hålles inom tingslaget efter
det förhållandet inträtt eller den angivna tiden därefter förflutit. Ankommer
på rätten eller domaren att förordna att åtgärd skall vidtagas å visst ting,
varde förordnandet efter nu stadgade grunder lämpat.

I fall som avses i 12 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken skall å part, vilken
icke inställer sig å utsatt rättegångsdag, tillämpas vad i nämnda lagrum stadgas
örn påföljd av parts uteblivande från ting.

5 §.

När mål å allmänt sammanträde blivit fört till slut, skall dom avkunnas innan
sammanträdet ändas. Möter hinder härför i anseende till målets beskaffenhet,
må dom avkunnas å senare allmänt sammanträde under tinget eller, örn
det ej kan ske, å särskilt sammanträde som i sådant fall för doms avkunnande
och tingets avslutande skall hållas snarast möjligt samt senast den 20 juli för
vårtinget och senast den 31 december för hösttinget. Där ej synnerliga skäl
till annat föranleda, må dock med avkunnande av dom ej anstå till senare allmänt
sammanträde än sådant som infaller i fjärde veckan efter den under vilken
handläggningen avslutades eller, örn allmänt sammanträde ej då hålles,
näst därefter infallande allmänna sammanträde under tinget. Då dom ej
genast avkunnas, skall vid målets handläggning tillkännagivas när sådant
kommer att ske.

Vad nu är sagt örn anstånd med doms avkunnande gäller icke mål angående
häktad eller andra slag av mål, för vilka särskild skyndsamhet är föreskriven
eller eljest skall iakttagas.

Örn tiden då dom skall skriftligen utgivas gälle vad Konungen därom stadgar.

6 §.

Konungen må, där det med hänsyn till särskilda förhållanden prövas lämpligt,
för visst tingslag giva andra bestämmelser än 1 § innehåller rörande antalet
allmänna sammanträden och tiden dem emellan. Skola enligt sålunda
fastställd särskild tingsordning i något fall hållas mindre än fem allmänna
sammanträden örn året, äge Konungen tillika föreskriva att, därest mål blivit
vid allmänt sammanträde slutfört men dom icke kunnat meddelas vid sammanträdet,
särskilt sammanträde må hållas för doms avkunnande, ändå att
sedermera allmänt sammanträde infaller under tinget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1936.

Genom lagen upphävas 2 kap. 1 § rättegångsbalken samt vad i 2 kap. 3 §
och 24 kap. 5 § rättegångsbalken är stadgat örn tid för meddelande och utgivande
av dom, bestämmelserna i kungl, brevet den 13 januari 1757 angående
tiden för tings och andra förrättningars hållande, förordningen den 17 maj
1872 ''angående ändring i vissa fall av gällande bestämmelser örn häradsting,
lagen den 27 juni 1896 angående allmänt tingssammanträdes likställighet i
vissa fall med häradsting ävensom vad i 26 kap. 4 § byggningabalken stadgas
om tingsstad.

Förslag

till

Lag

om kungörande av häradsrätts sammanträden.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Häradshövding vare skyldig att före den 1 november varje år meddela hovrätten
och Konungens befallningshavande uppgift örn tid och plats för de
allmänna tingssammanträden och sammanträden med tremansnämnd som under
det nästföljande året skola hållas i domsagan. Gälla för visst tingslag särskilda
regler i fråga örn beskaffenheten av mål eller ärenden vilka må upptagas
vid sammanträden nied tremansnämnd, skall detta anmärkas i uppgift
som nyss sagts.

2 §.

Varder särskilt sammanträde utsatt för avkunnande av dom, skall genom
häradshövdingens försorg tid och plats för sammanträdet senast andra söndagen
förut kungöras i tingslagets kyrkor. Häradshövdingen åligger ock att
minst fjorton dagar före den utsatta tiden avsända uppgift därom till hovrätten
och Konungens befallningshavande.

3 §•

Hed iakttagande av de i 1 och 2 §§ stadgade tider för avsändande av där
omförmälda uppgifter har häradshövdingen jämväl att föranstalta därom, att
nämnda uppgifter varda anslagna å rättens dörr ävensom kungjorda i en eller
flera tidningar inom orten, därvid sådana tidningar böra väljas, som genom
spridning inom olika grupper av tingslagets befolkning bringa tillkännagivandet
till de flestas kännedom. För kungörelsekostnaden njute häradshövdingen
ersättning av allmänna medel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

4 §•

Konungens befallningshavande åligger att låta de uppgifter, som här ovan
omförmälas, införas såväl i allmänna tidningarna som i länskungörelserna.

Kungörelse angående uppgifterna enligt 1 § skall beträffande samtliga domsagor
i länet införas i allmänna tidningarna den 1 december varje år eller, örn
söndag då infaller, påföljande dag samt i länskungörelserna under november
månad, och bör kungörelsen beträffande varje tingslag första söndagen i december
månad uppläsas i tingslagets kyrkor. Uppgifterna enligt 2 § skola införas
i allmänna tidningarna och länskungörelserna ofördröjligen efter det de
inkommit.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935, från och med vilken dag lagen den
7 maj 1918 örn kungörande av tiden för tings början och avslutande m. m.
skall upphöra att gälla.

Förslag

till

Lag

om upphävande av 2 kap. 8 § rättegångsbalken samt lagen den 22 maj
1891 angående ändrad tid för saköreslängds avlämnande i vissa fall.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 8 § rättegångsbalken samt lagen den 22 maj
1891 angående ändrad tid för saköreslängds avlämnande i vissa fall skola upphöra
att gälla från och med den 1 januari 1936.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 24 september 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson,
Vennerström, Leo, Ekman, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler fråga örn
andiade lagbestämmelser angående häradsting m. m. Föredraganden anför:

»Fragan örn upphävande av gällande, till stor del föråldrade lagbestämmelser
rörande häradsrätternas sammanträden och dessa bestämmelsers ersättande
med lagregler, vilka ansluta sig till numera rådande förhållanden, har
under innevarande år varit föremål för utredning inom justitiedepartementet.
Samtidigt ha vissa därmed sammanhängande spörsmål behandlats, bland andra
frågan örn ändring i gällande ordning för bestämmande av tingsställen samt
fragan örn ändrade föreskrifter rörande kungörandet av häradsrätts sammanträden.
På grundval av utredningen har utarbetats en promemoria jämte
utkast dels till lag med vissa bestämmelser örn häradsting dels ock
till lag örn kungörande av häradsrätts sammanträden. Lagutkasten torde få
fogas vid statsrådsprotokollet såsom bilaga B.

över promemorian med lagutkasten ha genom remiss utlåtanden infordrats
från domhavandena, hovrätterna — efter tagen del av vederbörande domhavandes
utlåtanden — och processlagberedningen, varjämte Sveriges advokatsamfund
beretts tillfälle att yttra sig i ärendet.

Gällande stadganden om häradsrätts sammanträden samt deras tillämpning.

Beträffande ordningen för häradsrätts sammanträden finnas stadganden dels
i 2 kap. 1 § rättegångsbalken samt i kungl, brevet till hovrätterna den 13 januari
1757 angående tiden för tings och andra förrättningars hållande, varigenom
förstnämnda lagrum i vissa avseenden ändrats och kompletterats, dels ock i
förordningen den 17 maj 1872 angående ändring i vissa fall av gällande bestämmelser
örn häradsting.

Jämlikt 2 kap. 1 § rättegångsbalken och kungl, brevet 1757 skola årligen
hållas tre ting: första gången örn vintern (vinterting), emellan tjugonde dag jul

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

(13 jan.) och april månad, andra gången örn sommaren (sommarting), emellan
Valborgs (1 maj) och midsommars dag, tredje gången örn hösten (höstting),
emellan medio september och Thomasmässan (21 dec.). Efter Konungens
bestämmande kunna dock färre ting hållas. Likaledes kunna i särskild ordning
andra årstider fastställas för tingen. Häradshövdingen har att bestämma
tid för tingen inom de föreskrivna perioderna.

I 1872 års förordning stadgas att i tingslag, som ensamt utgör en domsaga
så ock där två tingslag äro till en domsaga förenade, ärligen skola hallas tva
lagtima ting, ett vårting mellan den 7 januari och midsommar samt ett höstting
mellan den 24 augusti och Tomedag (21 dec.). Utgör tingslag ensamt
en domsaga, skall enligt 2 § häradsrätten där halla tio allmänna sammanträden
örn året, sex under vårtinget och fyra under hösttinget. Enligt 3 §
skola, örn domsaga består av två tingslag, ärligen i vartdera tingslaget hallas
fem allmänna sammanträden, varav tre under vårtinget och två under hösttinget.
Tiderna för sammanträdena, sammanträdesturerna, skola enligt i 2 och 3 §§
närmare angivna grunder för varje domsaga bestämmas av Konungen. Enligt
10 § äger emellertid Konungen förordna att i tingslag som avses i förordningen
allmänna sammanträden må hållas till större antal, liksom å andra dagar,
än i 2 och 3 §§ föreskrivits. Konungens befogenhet härutinnan var enligt den
ursprungliga, till år 1919 gällande lydelsen av 10 § begränsad såtillvida att
ökning av sammanträdenas antal kunde ifrågakomma allenast i tingslag som
jämte ett annat bildade en domsaga; antalet fick ej heller överstiga tio om
året.

Enligt stadgande i 11 § av 1872 års förordning skall den i rättegångsbalken
föreskrivna tingsordningen (gamla tingsordningen) tillämpas i domsagor som
bestå av tre eller flera tingslag. Dock ankommer det, jämlikt samma lagrum,
på Konungens prövning, örn och i vad mån sadan anordning av tingen som
med förordningen överensstämmer (nya tingsordningen) må i ett eller flera av
tingslagen införas.

Vid tiden för nya tingsordningens införande bestodo allenast 14 av de 103
domsagorna i riket av ett tingslag samt 27 domsagor av tva tingslag. I de
övriga 62 domsagorna voro tingslagen tre eller flera. Den nya tingsordningen
erhöll således till en början ett jämförelsevis begränsat tillämplighetsområde.
I syfte att påskynda rättsskipningen vid häradsrätterna vidtogos efter hand
förändringar i domsago- och tingslagsindelningen i sadan riktning att antalet
domsagor omfattande mer än två tingslag väsentligen minskades, varigenom
tillämpningen av 1872 års förordning i motsvarande grad utvidgades. År
1913 utgjorde sålunda hela antalet domsagor 121, och av dessa bestodo 100
av ett eller två tingslag. Numera är antalet domsagor 117, varav 58 med ett,
51 med två samt endast 8 med flera tingslag. Beträffande sistnämnda domsagor,
varest sammanslagning av tingslagen icke ansetts böra genomföras,
har under senare år undantagsbestämmelsen i 11 § kommit i tillämpning. För
icke mindre än 16 av de 25 tingslag som inga i dessa domsagor lia föreskrifter
meddelats örn hällande av allmänna sammanträden till ett antal varierande

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

mellan 10 oell 4 årligen. Gamla tingsordningen gäller i följd härav nu
mera endast i 7 domsagor, och i dessa blott beträffande ett eller två av tingslagen.

Den genom 1872 års förordning införda tingsordningen kom till följd av den
föreskrivna begränsningen av antalet tingssammanträden med tiden att framstå
såsom mindre tillfredsställande, framför allt i domsagor inom vilka större
samhällen uppstodo. Olägenheterna av de fåtaliga rättegångstillfällena gjorde
sig särskilt kännbara i fråga örn lagfarts- och inteckningsärenden samt ordningsmål
och vissa enklare kravmål. En förbättring härutinnan inträdde efter
införandet av särskilda tingssammanträden med tremansnämnd jämlikt lagen
den 7 maj 1918. I samband därmed upphävdes, genom lag samma dag,
stadgandet i 10 § av 1872 ars förordning, enligt vilket antalet allmänna sammanträden
i varje tingslag finge utgöra högst tio örn året. Den i 10 § förutsatta,
genom sistnämnda lagändring väsentligt vidgade möjligheten att i administrativ
ordning förändra tingsordningarna genom ökning av de allmänna
sammanträdenas antal kom emellertid till användning i större omfattning först
från och med år 1926. Under sistnämnda år hade inom justitiedepartementet
verkställts en utredning i syfte att, med tillämpning av dittills vunna erfarenheter
av olika system för tingssammanträdenas anordnande, uppställa såvitt
möjligt enhetliga principer för bestämmande av antalet allmänna sammanträden
och sammanträden med tremansnämnd (statens off. utredn. 1926: 6). Ett i
betänkandet intaget schema över lämpliga tingsordningar för rikets domsagor
visade beträffande flertalet domsagor och tingslag en genomgående ökning av
antalet allmänna sammanträden. I den framlagda promemorian uttalades, att
den grundläggande tanken vid schemats utarbetande varit att det måste innebära
en fördel såväl för den rättssökande allmänheten som för domsagoarbetet
att, där kommunikationer och övriga omständigheter sådant medgåve, undvika
anhopning av rättegångsdagar och i stället fördela dessa på motsvarande
antal allmänna tingssammanträden, vart och ett örn blott en rättegångsdag.

Under åren 1926—1933 ha utfärdats kungörelser, innehållande föreskrifter
om ändrad tingsordning i ett stort antal domsagor. I den senaste kungörelsen,
utfärdad den 20 oktober 1933 (S. F. S. nr 585), varigenom tätare allmänna
sammanträden infördes i 36 domsagor, upptogos, efter mindre jämkningar,
jämväl tidigare med stöd av 10 och 11 §§ i 1872 års förordning meddelade
bestämmelser rörande tingsordningarna. Kungörelsen utvisar att av de 109
domsagor, å vilka 1872 års förordning numera är omedelbart tillämplig, 61
stycken eller 56 % erhållit tingsordningar som med avseende å antalet allmänna
sammanträden mer eller mindre avvika från föreskrifterna i 2 och 3 §§ av förordningen.

Nu gällande tingsordningar äro, såvitt angår de allmänna sammanträdenas
antal samt antalet ting enligt 2 kap. 1 § rättegångsbalken, i sammandrag följande: -

Kungl. Majlis proposition nr h.

Antal allmänna sammanträden jami. KF 1872 resp. ting jami. 2 kap. 1 § KB	Antal d	m s a g o
under Svea hovrätt	under Göta hovrätt	under Skånska hovrätten	Summa 1
i domsagor med ett tingslag
10..................	14	10	11	35
20..................	5	9	4	18
40..................	3	2	—	5
i domsagor med två tingslag
5+5...............	7	6	—	13
10+5...............	13	1	—	20
10+7...............	—	2	—	2
10 + 10...............	7	4	1	12
15+5...............	1	—		1
20+5...............	1	—		1
29 + 10...............	—	—	1	1
20 + 20 ...............	—	1		1
i domsagor med flera tingslag
5+ 5 + 3.............	2	—	—	2
5+ 5+5 .............	1		—	1
10+3 + 2.............	1	—	—	i
10+5 + 3.............	1	—	—	1
10+6 + 2.............	1	—	—	1
10 + 10 + 3.............	1	—	—	1
5+ 4+3+2 ...........	1	—	—	1
Summa	59	41	17	\| 117

Såsom förut nämnts skall jämlikt 2 och 3 §§ i 1872 års förordning Konungen
för varje domsaga bestämma sammanträdestur. Härvid stå tre alternativ
till buds. Sammanträdena kunna börja antingen första mandagen under tingsperioderna
eller nästföljande torsdag eller mandagen i veckan därefter. Föreskrifterna
örn skilda sammanträdesturer infördes i förordningen genom lag den
4 juni 1913 i syfte att samtidiga sammanträden inom närbelägna domsagor i
möjligaste mån skulle undvikas. Avvikelse från huvudregeln i fråga örn sammanträdesturerna
har med stöd av det förutnämnda stadgandet i 10 § ägt rum
i ett stort antal fall vid fastställandet av tingsordningar med större antal sammanträden
än det enligt 1872 års förordning normala. Särskild sammantradestur
bar naturligtvis städse måst föreskrivas beträffande ett av tingslagen
i domsaga som omfattat två tingslag, då sammanträdena i domsagan ökats
utöver det i 3 § stadgade antalet. Men dessutom ha ej sällan andra veckodagar
än de i förordningen angivna — måndagar och torsdagar fastställts

Kungl. Maj:ta proposition nr 4.

såsom begynnelsedagar. I flera fall har sålunda bestämts att sammanträdena
skola hållas å tisdagar med början andra tisdagen i januari respektive sista
tisdagen i augusti. Även på annat sätt fastställda tisdagsturer förekomma
(tredje tisdagen i januari, tisdagen närmast efter andra måndagen i januari
etc.). I ett tingslag, Skellefteå, hållas sammanträden å onsdagar. Vidare
förekommer att såsom begynnelsedagar bestämts andra torsdagen i januari och
sista torsdagen i augusti, ej såsom förordningen förutsätter såsom det normala
torsdagarna närmast efter andra måndagen i januari och efter sista måndagen i
augusti. Jämväl i andra avseenden än nu antytts har i fråga örn sammanträdesturerna
avvikelse ägt rum fran vad i 2 och 3 §§ av förordningen därom
är stadgat.

Gällande föreskrifter örn tingsställe saint tidigare ändringsförslag.

Enligt 2 kap. 1 § rättegångsbalken gäller att ting skall hållas å råttan tingsstad.
I 26 kap. 4 § byggningabalken stadgas att tingsbyggning skall vart härad
bygga å vanlig tingsstad eller där Konungens befallningshavande prövar
det för allmogen lägligast, sedan rätten däröver hörd är. Sistnämnda lagrum
innehaller ytterligare bl. a. att tingshus skall bestå av ’en stuva så stor, som
tarvas, och två kamrar . I denna del anses dock lagrummet numera föråldrat
samt icke vidare efter sin lydelse tillämpligt. Frågor örn uppförande
av tingshus samt örn beskaffenheten och inredningen av sådan byggnad upptagas
och prövas av Konungens befallningshavande med stöd av landshövdinginstruktionen
den 12 april 1918, § 23. Besvär över Konungens befallmngshavandes
beslut såväl rörande platsen för tingshus som beträffande övriga
nu nämnda frågor handläggas av regeringsrätten (se lagen den 26 maj
1909 om Kungl. Majtis regeringsrätt 2 § 2:o).

Vid skilda tillfällen har fråga uppkommit örn ändring av de i byggningabalken
meddelade stadgandena örn tingshusbyggnad. Bland annat ha förslag
framlagts i syfte att överflytta beslutanderätten i fråga örn tingsplatsen från
länsstyrelsen till Kungl. Majit.

Redan det förslag till stadga angående de allmänna underdomstolarne å
landet m. m., vilket framlades år 1868 och som ligger till grund för 1872 års
förordning, innehöll en bestämmelse enligt vilken i vart tingslag skulle finnas
allmän tingsstad a det ställe hitintills vanligt varit eller Konungen bestämmer’.
Nya lagberedningen föreslog ett stadgande av innehåll att stället
för landsrätts sammanträden (tingsställe) bestämmes av Konungen.

I ett av processkommissionen avgivet yttrande över skrivelse den 23 april
1920 av riksdagens justitieombudsman angående behovet av tidsenlig lagstiftning
om beskaffenheten av tingshus och granskning av ritningar till nya tingshus
föreslog processkommissionen en lagändring, varigenom den rätt att besluta
örn platsen för tingshus som tillkomme Konungens befallningshavande överflyttades
på Kungl. Majit. En sådan lagändring påkallades, enligt vad processkommissionen
i sagda yttrande anförde, av den stora betydelsen för rättsskipningen
av att tingssammanträden hölles på lämpliga orter. Då det icke
minst ur synpunkten av en blivande rättegångsreform vore av betydelse att

Kungl. Majda proposition nr

tillkomsten av olämpliga anordningar i förevarande hänseenden förekommes,
syntes det processkommissionen lämpligt att lagstiftningsåtgärder i ämnet omedelbart
företoges.

Under år 1921 remitterades till lagrådet ett förslag till ändrad lydelse av
26 kap. 4 § byggningabalken, vilket beträffande nu förevarande fråga innehöll
följande stadgande: Tingshus skall vart tingslag bygga å vanlig tingsstad
eller å ort, Konungen bestämmer, sedan rätten däröver hörd är. Mot förslaget
i denna del gjorde lagrådet ingen erinran. Stadgandet inflöt därefter
oförändrat i det förslag som genom proposition (nr 48) förelädes 1922 års
riksdag. Första lagutskottet (utlåtande nr 16) fann starka skäl tala för ett
överflyttande till Kungl. Majit av beslutanderätten i frågor örn bestämmande
av platsen för tingshus samt tillstyrkte förslaget i denna del. Jämväl i övrigt
blev förslaget i huvudsak godkänt av utskottet. I riksdagen blev emellertid
utgången en annan. Det motstånd förslaget här mötte hänförde sig dock icke,
såvitt av protokollen framgår, till den nu förevarande frågan utan främst till
en annan punkt i förslaget, som innebar att jämväl fastställandet av ritning och
byggnadsbeskrivning till tingshus skulle tillkomma Kungl. Maj :t i statsrådet.

Här må vidare anmärkas att Kungl. Maj :t i cirkulär till länsstyrelserna
den 12 februari 1926 — till förekommande av att tingshusbyggnadsskyldige
bleve belastade med kostnad för byggnadsarbeten vilkas nytta med hänsyn till
blivande, mera genomgripande förändringar på rättegångsväsendets område
kunde vara tvivelaktig — anbefallt länsstyrelserna att, da fråga uppkommer
örn nybyggnad eller ombyggnad av tingshus, därom göra anmälan hos Kungl.
Maj :t, varefter ärendet skall hos länsstyrelsen vila i avbidan på Kungl. Maj :ts
prövning huruvida tingslagsreglering bör äga rum.

Gällande stadgande!! om kungörande av ting samt tidigare ändringsförslag.

Lagen den 7 maj 1918 örn kungörande av tiden för tings början och avslutande
m. m. innehåller i huvudsak följande. Enligt 1 § skall häradshövding
före den 1 november varje år meddela hovrätten och Konungens befallningshavande
uppgift avseende det följande året dels örn dagen för början av varje
allmänt tingssammanträde i tingslag där ting hållas enligt 1872 års förordning
samt, vad angår annat tingslag, om dagen för varje lagtima'' tings början,
dels ock örn tid och ort för sammanträden med tremansnämnd. Utsättes
tings avslutande till särskild dag, skall enligt 2 § genom häradshövdingens försorg
tiden för avslutandet kungöras i tingslagets kyrkor senast andra söndagen
förut. Dessutom skall häradshövdingen minst fjorton dagar före den utsatta
tiden avsända uppgift därom till hovrätten och Konungens befallningshavande.
I 3 och 4 §§ meddelas föreskrifter örn publicering av de förutnämnda uppgifterna
i ortstidningar, allmänna tidningarna och länskungörelserna. Kungörandet
i ortstidningarna skall ombesörjas av häradshövdingen, i allmänna tidningarna
och länskungörelserna av Konungens befallningshavande. Uppgifterna
enligt 1 § skola införas i allmänna tidningarna den 1 december varje
år samt i länskungörelserna under november månad. De skola därjämte be -

12 Kungl. Maj:ts proposition nr -4.

träffande varje tingslag uppläsas i tingslagets kyrkor första söndagen i december.

Frågan om åstadkommande av större fullständighet och enhetlighet i kungörelseförfarandet
har varit föremål för utredning i anledning av framställning
av Sveriges advokatsamfund till riksdagens justitieombudsman samt dennes
skrivelse till Kungl. Majit den 29 oktober 1928 (intagen i ämbetsberättelsen
till 1929 ars riksdag sid. 247). I fråga örn sättet för tingens och tingssammanträdenas
kungörande hänvisade advokatsamfundet till en uppsats av
advokaten A. Hemming-Sjöberg i Svensk Juristtidning (1928 sid. 175). I
nämnda uppsats framhölls att det i lagen örn kungörande av tings början och
avslutande m. m. stadgade sättet för tingsterminernas kungörande i sin tilllämpning
visat sig mindre tillfredsställande, i det att i en del fall ofullständiga
och felaktiga uppgifter influtit. Därjämte framhölls den brist på formell
överensstämmelse som radde mellan de olika länsstyrelsernas kungörelser, en
brist som ledde till otydlighet och minskad överskådlighet. För att i dessa
hänseenden vinna en tillfredsställande ordning föreslogs sådan ändring av nu
gällande författning, att kungörelserna komme att innehålla fullständiga uppgifter
örn tid (d. v. s. dag och klockslag) samt ort (med tillägg av adress, där
så vore behövligt) för alla tingssammanträden, dels uppgifter örn de inskränkningar
i befogenhet som kunde vara föreskrivna för vissa sammanträden, varjämte
ifrågasattes, att det skulle uppdragas åt hovrätterna att ombesörja kungörandet.
— Justitieombudsmannen fann för sin del vad sålunda blivit anfört
vara värt allt beaktande.

över justitieombudsmannens skrivelse avgavos, efter remiss den 6 november
1928, yttranden av hovrätterna. Svea hovrätt anförde att det svårligen kunde
förnekas att de framställda anmärkningarna ägde ett visst fog. I likhet med
författaren till nämnda uppsats holle hovrätten före, att en tillfredsställande
ordning skulle erhallas, därest 1 § i lagen den 7 maj 1918 erhölle en avfattning
som utmärkte att i kungörelse örn tingssammanträdena skulle intagas tydliga
uppgifter såväl örn tid på dagen för sessionernas början och platsen för sam,
manträdena som ock andra nödiga upplysningar. Däremot funne hovrätten
det icke för åstadkommande av önskvärd förbättring vara erforderligt att ombesörjandet
av kungörelsernas införande i allmänna tidningarna ålades hovrätterna.
Kravet på likformighet, tydlighet och överskådlighet i kungörelsernas
uppställning torde kunna tillgodoses genom fastställande av ett formulär,
efter vilket dylika kungörelser borde uppsättas. Skånska hovrätten tillstyrkte
de framlagda förslagen. Göta hovrätt anslöt sig till förslaget att bestyret med
sammanträdenas kungörande överflyttades till hovrätterna och fann önskemålet
beträffande kungörelsernas komplettering vara värt allt beaktande.
D omhav andena, vilkas yttranden över förslaget jämväl inhämtades, förordade
i allmänhet en komplettering av kungörelserna. Däremot yppade sig delade
meningar beträffande lämpligheten att å hovrätterna överflytta bestyret med
kungörelsernas publicering.

Kungl. Majlis proposition nr h.

Utkast till lag med vissa bestämmelser örn häradsting samt yttranden

däröver.

De regler som upptagits i utkastet till lag med vissa bestämmelser örn häradsting
äro avsedda att gälla för samtliga häradsrätter i riket. Genom de
föreslagna reglerna skulle följaktligen såväl 2 kap. 1 § rättegångsbalken och
de i kungl, brevet den 13 januari 1757 givna föreskrifterna som 1872 års förordning
upphävas. Liksom enligt sistnämnda förordning skall enligt lagutkastet
häradsrätt hålla visst antal allmänna sammanträden, uppdelade på två
serier, lagtima ting, det ena benämnt vårting och det andra höstting. Jämte
de allmänna sammanträdena under ett ting skall vid behov kunna hållas särskilt
sammanträde för doms avkunnande och tingets avslutande. Dessutom
skall i undantagsfall särskilt sammanträde för avkunnande av dom kunna förekomma
mellan de allmänna sammanträdena.

Sammanträdena, såväl de allmänna som de särskilda, skola hållas å tingsställe
som Konungen bestämmer. Genom denna regel upphäves enligt utkastets slutbestämmelser
vad i 26 kap. 4 § byggningabalken stadgas örn tingsstad.

I fråga om antalet allmänna sammanträden inom de särskilda tingslagen
föreslås fyra huvudtyper av tingsordningar. Sammanträdenas antal skall sålunda
kunna utgöra antingen 24 under vårtinget och 16 under hösttinget, eller
12 under vårtinget och 8 under hösttinget, eller 6 under vårtinget och 4 under
hösttinget, eller ock 3 under vårtinget och 2 under hösttinget. Sammanträdena
skola hållas med lika mellanrum sålunda att de infalla å samma veckodag i
varje, varannan, var fjärde eller var åttonde vecka, allt efter det antal som
skall hållas i tingslaget, med början viss veckodag närmast efter den 6 januari
under vårtinget och efter den 24 augusti under hösttinget. För det fall att
domsaga består av mer än ett tingslag, skall dock första sammanträdet i ett av
tingslagen eller, örn tingslagen äro flera än två, i vissa av dem kunna hållas
senare än nyss sagts, dock ej senare än att sista sammanträdet inträffar under
vårtinget före den 24 juni och under hösttinget före den 15 december. Inom
sålunda uppdragna gränser har Konungen att för varje tingslag bestämma antalet
sammanträden och sammanträdestur. Härvid skall iakttagas att sammanträdenas
antal, där ej omständigheterna till annat föranleda, skall fastställas
till minst 20 örn året i tingslag som ensamt utgör en domsaga, och till minst
10 om året i tingslag som jämte ett annat tingslag bildar en domsaga. Från
de nu nämnda reglerna skall dock avvikelse kunna, äga rum där det med hänsyn
till särskilda förhållanden prövas lämpligt. För dylikt fall föreslås att
Konungen skall äga förordna att visst tingslag skall undantagas fran föreskrifterna
angående årliga antalet sammanträden och tiden dem emellan samt
tillika bestämma den särskilda tingsordning som skall tillämpas i tingslaget.

Utkastet innehåller i likhet med 1872 års förordning stadgande därom att i
händelse helgdag inträffar å dag som för sammanträde blivit föreskriven, rätten
skall träda samman nästa söckendag därefter. Från denna regel göres undantag
för den händelse sammanträdet skulle infalla å långfredagen eller å
torsdagen eller lördagen närmast före påskdagen. Sammanträdet skall i så -

Kungl. Maj :ts proposition nr 4.

dant fall hallas onsdagen i samma vecka. I detta sammanhang föreskrives
att sammanträde skall fortgå det antal helgfria dagar i följd som finnes erforderligt.

Där enligt lag uppskov i mål bort meddelas till nästa ting, skall enligt utkastet
— vilket härutinnan överensstämmer med 1872 års förordning_ upp skovet

ske till nästa allmänna sammanträde eller, örn längre rådrum erfordras,
till annat sammanträde under samma eller följande ting. Utkastet innehåller
vidare ett från 1872 års förordning delvis avvikande stadgande därom att i fall
som avses i 12 kap. 2 och 8 §§ rättegångsbalken, skall å part, vilken icke inställer
sig å allmänt sammanträde innan detta är avslutat eller å utsatt rättegångsdag,
tillämpas vad i nämnda lagrum stadgas om påföljd av parts uteblivande
från ting. I anslutning till dessa bestämmelser ha i utkastet upptagits
föreskrifter av enahanda innehåll som de vilka i lagen den 27 juni 1896 angående
allmänt tingssammanträdes likställighet i vissa fall med häradsting äro
givna beträffande tingslag där ting hållas enligt 1872 års förordning. I denna
del innehåller sålunda utkastet, att örn i lag eller författning är stadgat att
talan skall anhängiggöras eller annan åtgärd vidtagas sist å det ting som
först infaller sedan visst förhållande inträtt eller viss därifrån räknad tid förflutit,
skall vad föreskrivet är fullgöras senast å det allmänna tmgssammanträde
som först hålles efter det förhållandet inträtt eller den angivna tiden
därefter förflutit, samt vidare att örn på rätten eller domaren ankommer att
förordna att åtgärd skall vidtagas å visst ting, förordnandet skall lämpas efter
angivna grunder.

Beträffande tiden inom vilken dom skall avkunnas, sedan mål blivit slutligen
handlagt, samt om de förut nämnda särskilda sammanträdena för doms
avkunnande innehaller utkastet följande. När mål å allmänt sammanträde blivit
fört till slut, skall dom avkunnas innan sammanträdet ändas, örn den dessförinnan
kan författas, men eljest å senare allmänt sammanträde under tinget
eller a särskilt sammanträde, som för doms avkunnande och tingets avslutande
må hållas å tingsstället senast den 20 juli för vårtinget och senast den 31 december
för hösttinget. Med avkunnande av dom må dock ej anstå längre än
fyra veckor från det handläggningen avslutades, örn allmänt sammanträde hålles
inom nämnda tid. I annat fall skall domen avkunnas å nästföljande allmänna
sammanträde eller, örn allmänt sammanträde ej vidare inträffar under
tinget, å särskilt sammanträde varom förut sagts. Härjämte ha i utkastet införts
de i 1872 års förordning meddelade stadgandena att då dom ej genast avkunnas,
skall vid målets handläggning tillkännagivas när sådant kommer att
ske, ävensom att de givna föreskrifterna örn anstånd med doms avkunnande
icke avse mål angående häktad. I händelse för visst tingslag fastställts särskild
tingsordning, enligt vilken årliga antalet allmänna sammanträden understiger
fem, skall tillika kunna föreskrivas att, därest mål blivit vid allmänt
sammanträde slutfört men dom däri icke kunnat meddelas vid sammanträdet,
särskilt sammanträde för doms avkunnande skall utsättas att hållas inom viss
tid, ej överstigande åtta veckor därefter, ändå att ytterligare allmänt sammanträde
infaller under tinget.

Kungl. Maj:ts proposition nr b.

Från 1872 års förordning har upptagits stadgandet att i allt vad till rättegången
hörer skall om tingslag gälla vad genom lag eller författning är stadgat
örn härad.

Den nya lagen har avsetts skola träda i kraft den 1 januari 1936.

Flertalet av de över lagutkastet hörda domhavandena ha icke funnit anledning
till erinran mot de föreslagna lagbestämmelserna. I en del av de från
domhavandena inkomna yttrandena ha framställts erinringar eller önskemål,
vilka beröra särskilda i utkastet upptagna stadganden utan att dock rikta sig
mot grunderna för den ifrågasatta lagstiftningen. Ett mindre antal domhavande
(18) ha framställt anmärkningar mot mera väsentliga bestämmelser i
utkastet. De sistnämnda anmärkningarna avse huvudsakligen stadgandet örn
fastställande i normala fall av tingsordningar med minst 20 och 10 allmänna
sammanträden om året. Göta hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge
ha i allt väsentligt tillstyrkt förslaget. Svea hovrätt har på skäl som i det följande
skola omnämnas förordat borttagande av stadgandet örn visst minsta antal
sammanträden samt därutöver framställt ett par detaljanmärkningar. Processlagberedningen
har i huvudsak gillat förslaget. Advokatsamfundet slutligen
har tillstyrkt de föreslagna lagändringarna.

I fråga örn behovet av nya lagregler rörande häradsrätternas tingsordningar
lia uttalanden gjorts av, bland andra, Göta hovrätt och processlagberedningen,
vilka härutinnan anfört i huvudsak följande.

Göta hovrätt: Med hänsyn till de förändringar i domsagoindelning och tingsordning
som ägt rum efter tillkomsten av 1872 års förordning, ansåge hovrätten
det i hög grad lämpligt att denna förordning bleve ersatt med nya bestämmelser
i ämnet, avpassade efter vad redan nu gällde eller i detta sammanhang kunde
anses önskvärt. Härvid borde givetvis tillses att kravet på snabbhet i rättsskipningen
bleve, under beaktande av andra viktiga intressen, vederbörligen
tillgodosett. _ o

Processlagberedningen: En omarbetning av gällande bestämmelser angå ende

häradsting vore ur flera synpunkter påkallad. Mot grunderna för den
föreslagna lagstiftningen hade beredningen icke något att erinra. En ökning
av det antal allmänna tingssammanträden, som i 1872 års förordning angåves
såsom normalfall, vöre i flertalet tingslag av behovet påkallad redan med
nuvarande rättegångsförfarande och bleve det uppenbarligen än mera efter
genomförandet av en ny rättegångsordning. Av vikt vöre dessutom, att bestämmelserna
örn antalet tingssammanträden gåves en sådan utformning, att
de medgåve en anpassning av tingsordningarna efter de särskilda förhållandena
inom varje tingslag. Visserligen kunde det i och för sig anses önskvärt
att, såsom ock före 1872 års förordning i stort sett varit förhållandet, de inom
olika tingslag gällande tingsordningarna ägde en viss överensstämmelse. Med
hänsyn till de starkt skiftande förhållandena i olika domsagor kunde tydligen
detta önskemål tillgodoses allenast i ganska begränsad omfattning. I den lagutkastet
åtföljande promemorian hade uttalats att hittills vunna erfarenheter
syntes tala för att en tingsordning, enligt vilken sammanträden hölles med
två veckors mellanrum under tingsperioderna, för ett stort antal domsagor
kunde anses lämplig för domsagoarbetet. Med promemorians författare vore
beredningen ense därom att en dylik tingsordning borde anses såsom typfall.
Denna ståndpunkt ledde till att, då omständigheterna ej föranledde till annat,
sammanträdenas antal fastställdes, i tingslag som ensamt utgjorde en domsaga
till 20, och i tingslag som jämte ett annat bildade en domsaga till 10.

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

Svea hovrätt har — då enligt utkastet beslutanderätten i fråga om sammanträdenas
antal och sammanträdesturerna vore lagd i Konungens hand •—
funnit det ej vara erforderligt eller lämpligt att till en dylik regel anknyta
sådana anvisningar angående beslutanderättens utövning som förslaget innehölle.
Vid bedömande av frågan örn ändring i gällande tingsordning inverkade
nämligen, jämte den i förslaget särskilt uppmärksammade omständigheten
huruvida en domsaga bestode av ett eller flera tingslag, en mångfald andra
ej mindre viktiga förhållanden, och det syntes riktigast att lämna ärendet att
avgöras av Konungen efter fri prövning av dem alla. Det torde enligt hovrättens
mening icke kunna befaras att vikten av tillräckligt täta sammanträden
därvid komme att underskattas. Lagbestämmelserna härutinnan syntes
därför lämpligen böra begränsas till en föreskrift av innehåll att Konungen,
med iakttagande av stadgandena rörande antalet sammanträden och den
sammanträdestur som skall tillämpas, för varje tingslag meddelar bestämmelse
därom.

De domhavande vilka mot förslaget framställt erinringar av principiell innebörd
ha, såsom förut antytts, mestadels inskränkt sig till att yrka borttagande
eller modifierande av regeln örn fastställande av respektive 20 och 10
allmänna sammanträden såsom normal tingsordning. Såsom skäl mot uppställande
av en regel av ifrågavarande slag har anförts att densamma icke
vore ägnad att befordra en anpassning av tingsordningarna efter förhållandena
i de olika orterna utan i stället kunde befaras föranleda ökning av antalet
sammanträden även i tingslag där sådan icke vore av behovet påkallad.
Sammanträden med två veckors mellanrum skulle dessutom medföra en icke
önskvärd splittring av domsagoarbetet och därigenom i många fall en oskäligt
ökad arbetsbelastning och även ökade kostnader för häradshövdingarna. Särskilt
har framhållits att svårigheter i sådant hänseende skulle uppstå i domsagorna
i norra delen av landet och överhuvud i mindre domsagor, där erforderliga
arbetskrafter icke stöde till buds.

I fråga örn sammanträdesturernas anordnande ha två domhavande uttalat
sig för bibehållande av den nuvarande s. k. tredje sammanträdesturen.

Svea hovrätt, Göta hovrätt samt åtskilliga domhavande (23) lia ansett utkastets
bestämmelser rörande tiden för doms avkunnande böra ändras på sådant
sätt att anstånd med avkunnande av dom utöver fyra veckor må, oberoende av
frekvensen av de allmänna sammanträdena, kunna ifrågakomma i undantagsfall,
då mål är av synnerlig vidlyftighet eller då andra särskilda förhållanden
därtill föranleda. Därjämte har i några yttranden framhållits att avfattningen
av utkastets bestämmelser i denna del stundom skulle kunna föranleda
vissa icke önskvärda konsekvenser i fråga örn den tid inom vilken slutsammanträde
skall hållas.

Förslaget att överflytta Konungens befallningshavandes beslutanderätt beträffande
platsen för häradsrätts sammanträden å Kungl. Majit har icke mött
invändningar.

Vissa i yttrandena gjorda uttalanden i anledning av utkastets detaljer torde
jag få tillfälle att i det följande beröra.

Kungl. Majlis proposition nr h.

Utkast till lag örn kungörande av häradsrätts sammanträden samt yttranden

däröver.

I förevarande lagutkast —- genom vars antagande lagen örn kungörande av
tiden för tings början och avslutande m. m. skulle upphävas —• ha upptagits
föreskrifter åsyftande att avhjälpa de brister i kungörelseförfarandet vilka påtalats
i förut omnämnda framställningar från advokatsamfundet och justitieombudsmannen.
I övrigt ansluter sig utkastet beträffande saväl uppställning
som innehåll till gällande lag, dock att de redaktionella ändringar vidtagits
som äro en direkt följd av de föreslagna nya bestämmelserna om häradsting.
Enligt 1 § i utkastet skall häradshövding före den 1 november varje år meddela
hovrätten och Konungens befallningshavande uppgift örn tid och plats för
de allmänna tingssammanträden och sammanträden med tremansnämnd som
under det nästföljande året skola hållas i domsagan. Gälla för visst tingslag
särskilda regler i fråga örn beskaffenheten av mal eller ärenden vilka ma upptagas
vid sammanträden med tremansnämnd, skall detta anmärkas i uppgiften.
Utsättes avkunnande av dom till särskilt sammanträde, skall enligt 2 §
genom häradshövdingens försorg tid och plats för sammanträdet kungöras i
tingslagets kyrkor senast andra söndagen förut. Dessutom skall häradshövdingen
minst fjorton dagar före den utsatta tiden avsända uppgift därom till
hovrätten och Konungens befallningshavande. 3 och 4 §§ överensstämma med
motsvarande paragrafer i 1918 års lag. Den nya lagen har föreslagits skola
träda i kraft den 1 januari 1936.

Hovrätterna, processlagberedningen och advokatsamfundet ha icke funnit anledning
till erinran mot lagutkastet i vidare mån än att Svea hovrätt och Göta
hovrätt hemställt att tiden för ikraftträdandet bestämmes så att de nya föreskrifterna
vinna tillämpning vid kungörandet av 1936 års sammanträden, beträffande
vilka den föreslagna lagen med vissa bestämmelser om häradsting
avsetts skola gälla. Ett par domhavande ha med anledning av stadgandet örn
angivande av tid för allmänna sammanträden framhållit, att den tid pa dagen
då handläggningen tar sin början icke överensstämmer med tiden för sammanträdets
början i de fall då sammanträdet inledes med tingspredikan eller överläggning
till dom samt att klockslagets kungörande under sådana förhållanden
kan vara missvisande. Två domhavande ha hemställt att 2 § matte avfattas
så att hinder ej möter att redan vid avsändandet av uppgift om allmänna sammanträden
tillika göra anmälan om slutsammanträden. Dessutom ha i ett par
yttranden framställts yrkanden rörande förkortning av de i 2 § angivna kungörelsetiderna
samt örn uteslutande helt eller delvis av stadgandena örn kungörelsernas
uppläsande i kyrkorna.

Av vad i det föregående anförts beträffande domsagornas tingsordningar,
sådana dessa utformats med stöd av nu gällande lagbestämmelser, framgår icke
blott att de i rättegångsbalken givna bestämmelserna örn häradsting numera
äga betydelse allenast beträffande ett mycket obetydligt antal domsagor, utan
även att avvikelse fran de i 1872 ars förordning meddelade tingsordningsbe IHhang

till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 4. 2

Departe ments chefen.

Kungl. Majlis proposition nr 4.

stämmelserna i stor utsträckning medgivits genom administrativa föreskrifter.
Utvecklingen har lett till att vad som avsetts såsom regel efter hand blivit undantag.
Redan denna omständighet torde motivera en omarbetning av lagbestämmelserna,
varigenom dessa bringas i överensstämmelse med rådande förhållanden.
En dylik omarbetning synes dessutom vara påkallad av rent praktiska
skäl. De nu gällande, i administrativ väg utfärdade föreskrifterna örn
tingsordningar i de särskilda domsagorna äro till följd av frånvaron av normerande
lagregler synnerligen invecklade och svåröverskådliga. Därjämte är,
särskilt i fråga örn sammanträdesturerna, en av omständigheterna icke motiverad
brist på enhetlighet i vissa fall besvärande.

Om det sålunda ur olika synpunkter måste anses önskvärt att gällande lagbestämmelser
om tingsordningarna vid häradsrätterna ersättas av nya regler,
böra dessa dock tydligen utformas på sådant sätt att de icke komma att
motverka en anpassning av tingsordningarna efter förhållandena i de skilda
orterna. Mellan de olika domsagorna föreligga numera i betydligt högre
grad än förr olikheter beträffande näringsliv, samhällsbildningar, kommunikationer
m. m., som måste medföra väsentliga skiljaktigheter jämväl i
fråga örn domstolarnas arbetssätt. Den enhetlighet beträffande frekvensen
av sammanträdena som förutsättes i nu gällande lagar har i praktiken icke
kunnat bibehållas, och såtillvida bör naturligen en ny lag ansluta sig till den
utveckling som försiggått, att lagen medgiver en relativt vidsträckt valfrihet
mellan tingsordningar av olika typer. Lagreglerna böra således endast
angiva de allmänna grunderna för fastställandet av tingsordningarna. Vid
valet mellan olika alternativ bör bestämmanderätten tillkomma Kungl.
Maj :t.

Det i departementet utarbetade utkastet till lag med vissa bestämmelser
örn häradsting har, såvitt angår det antal allmänna
tingssammanträden som skall hållas i de särskilda tingslagen, uppställt fyra
huvudtyper av tingsordningar, nämligen en med 40, en med 20, en med 10 och
en med 5 sammanträden örn året, vilka sammanträden i överensstämmelse med
1872 års förordning uppdelats på två serier, ett vårting och ett höstting, i proproportionen
3:2. Mellan dessa tingsordningstyper skall Konungen enligt
utkastet ha att välja vid bestämmandet av tingsordning för varje tingslag. I
anslutning härtill meddelas emellertid den föreskriften, att där ej omständigheterna
till annat föranleda, sammanträdenas antal skall fastställas till minst
20 örn året i tingslag som ensamt utgör en domsaga och till minst 10 om året i
tingslag som jämte ett annat tingslag bildar en domsaga. I den förutnämnda
promemorian framhölls till motivering av förevarande bestämmelser att det icke
syntes lämpligt att, såsom skett i 1872 års förordning, låta antalet sammanträden
helt bliva beroende av domsagans indelning i ett, två eller flera tingslag,
men att å andra sidan vederbörlig hänsyn måste tagas till bestående tingslagsindelning.
Vissa allmänt hållna direktiv för fastställande av sammanträdenas
antal borde meddelas, därvid jämte andra omständigheter även tingslagsindelningen
borde beaktas. Hittills vunna erfarenheter syntes enligt promemorian
tala för att en tingsordning, enligt vilken sammanträden hållas med två veckors

Kungl. Maj:ts proposition nr -4.

mellanrum under tingsperioderna, för ett stort antal domsagor kunde anses
lämplig för domsagoarbetet.

Beträffande de sålunda föreslagna bestämmelserna och vad i anslutning därtill
anförts i promemorian ha vissa domhavande framställt erinringar, vilka
grunda sig på den uppfattningen att tingsordningar med allmänna sammanträden
var annan vecka icke såsom regel äro att föredraga framför tingsordningar
med färre sammanträden. Det har vidare sagts att föreskrifterna
skulle leda till ökning av det nuvarande antalet sammanträden, utan att därvid
tillräckligt avseende fästes vid förhållandena inom de olika domsagorna och
tingslagen.

Med anledning av dessa uttalanden må här anmärkas följande. Rättegångsförhandlingarnas
koncentrering till ett relativt fåtal sammanträden måste, då
under sådana förhållanden ett stort antal mål förekomma till behandling vid
varje sammanträde, inverka menligt på handläggningen och även fördröja avgörandet
av målen. Kunna målen fördelas på flera sammanträden, ökas i motsvarande
grad möjligheterna för en sammanhängande och grundlig handläggning
samt för målens prövning och avdömande i anslutning till handläggningen.
De år 1872 fastställda tingsordningarna kunna uppenbarligen icke anses
tillfredsställande i detta hänseende. Särskilt torde den för domsagor med två
tingslag avsedda ordningen, enligt vilken allenast fem sammanträden hållas
årligen i varje tingslag, numera på många håll föga motsvara rimliga
krav på ändamålsenlighet. En ökning av antalet sammanträden till tio örn
året har redan genomförts i mycket stor utsträckning. Därest man överhuvud
vill uppställa en viss tingsordningstyp såsom den normala för domsagor med
två tingslag, synes den nämnda tingsordningen med tio årliga sammanträden i
vartdera tingslaget vara den under nuvarande förhållanden lämpligaste. Beträffande
tingslag vilka ensamma bilda domsaga bör beaktas, att dessa i vanliga
fall äro med avseende å folkmängden större än de förutnämnda och fördenskull
även medföra mera omfattande arbetsuppgifter för häradsrätten. I
de flesta av dessa tingslag torde för närvarande en tingsordning med sammanträden
var fjortonde dag vara lämplig ur synpunkten att anhopning av mål
bör undvikas, och med en rationell fördelning och organisation av arbetet torde
en dylik ordning icke behöva föranleda ökade svårigheter beträffande domsagans
skötsel.

Emellertid är det otvivelaktigt riktigt, såsom i vissa av de berörda yttrandena
anmärkts, att förhållandena i åtskilliga domsagor eller tingslag för närvarande
äro sådana att tingsordningar av nu angivet slag icke böra ifrågakomma.
Sålunda kan ett mindre antal sammanträden vara motiverat i orter
där samhällslivet icke undergått någon starkare utveckling. Men å andra sidan
måste på åtskilliga platser, i synnerhet där häradsrätternas domkretsar
delvis utgöras av städer och andra tättbebyggda samhällen, behov anses föreligga
av tingsordningar som i motsatt riktning avvika från genomsnittet. Lagbestämmelserna
böra följaktligen givas sådant innehåll att de ej hindra en
anpassning efter omständigheterna. Denna synpunkt har också beaktats vid
utformandet av det i utkastet föreslagna stadgandet att sammanträdenas antal
skall, ''där ej omständigheterna till annat föranleda’, fastställas till minst

Kungl. Majlis proposition nr 4.

tjugu om året i tingslag som ensamt utgör en domsaga och till minst tio om
året i tingslag som jämte annat bildar en domsaga. Såvitt detta stadgande
kan anses giva uttryck åt de allmänna grundsatser i fråga örn tingsordningarnas
beskaffenhet som i det föregående berörts, torde detsamma få anses äga ett
visst berättigande. Lämpligheten av att i lagtexten inrymma en dylik anvisning
huru beslutanderätten beträffande tingssammanträdenas antal bör utövas
kan dock ifragasättas. Såsom Svea hovrätt anmärkt bör ock frågan örn ändring
i gällande tingsordning avgöras efter fri prövning av samtliga förhållanden
vilka därvid kunna vara av betydelse. Vikten härav kan i viss mån bliva
undanskymd genom ett stadgande som fäster uppmärksamheten främst vid
den omständigheten huruvida domsagan består av ett eller flera tingslag.
Stadgandet synes fördenskull icke böra upptagas i lagen.

Trots de möjligheter till anpassning efter skilda förhållanden som skulle stå
till buds enligt lagbestämmelser av det innehåll som i det föregående angivits,
torde dock fall kunna förekomma beträffande vilka möjlighet bör stå öppen
för jämkningar i huvudreglerna. Sålunda torde svårigheter alltjämt möta
mot att i vissa av de nordliga tingslagen, där rättegångsbalkens regler fortfarande
äro gällande, införa allmänna sammanträden ens till det normalt förutsatta
minimiantalet av fem örn året. Vidare bör beaktas att särskilda förhallanden
inom vissa domsagor föranlett införande av tingsordningar, vilka
i fråga örn sammanträdenas antal rätt väsentligt avvika från det normala.
Såsom exempel härpå kunna anföras Hallsbergs tingslag i Västernärkes domsaga
med 15 sammanträden samt Frosta tingslag i Frosta och Eslövs domsaga
med 28 ä 29 sammanträden örn året. Utkastet lärer följaktligen böra
godtagas i vad det innehåller stadgande som för undantagsfall av nu angivet
slag möjliggör fastställande av tingsordningar, avvikande från de för normala
fall avsedda i fråga örn sammanträdenas antal.

De genom 1872 års förordning för lagtima ting fastställda terminerna ha
i lagutkastet underkastats ett par mindre jämkningar. Såsom i den remitterade
promemorian framhållits tillåter den för vårtinget i sagda förordning
bestämda tiden, från och med den 8 januari till och med den 23 juni, icke fastställandet
av ett bestämt ärligt antal sammanträden för det fall att dessa i
visst tingslag skola hållas varje vecka. Tingsperioden omfattar nämligen,
med undantag för skottår, ett brutet antal veckor (23 veckor 6 dagar). Så
som sammanträdesturerna fastställts för vissa av de tingslag där sammanträdena
skola hållas var fjortonde dag (t. ex. början tredje måndagen i januari
och därefter varannan mandag), kan även för dessa tingslag inträffa att sammanträdenas
antal vissa år blir ett mindre än vanligt. Terminen för vårtinget
synes därför böra förlängas med en dag samt i följd därav, såsom enligt lagutkastet
föreslagits, börja med den 7 januari (dagen efter trettondedag jul). Å
andra sidan bär lämpligen hösttinget begränsas till de sexton veckorna mellan
den 24 augusti och den 15 december, så att veckan närmast före jul under alla
förhallanden blir fri fran sammanträden. Detta måste anses vara av vikt med
hänsyn till de omkring årsskiftet förekommande kansligöromålen. I praktiken
föranledes dock härav ingen förskjutning av gällande sammanträdesturer, vil -

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

ka samtliga äro avpassade på sådant sätt att sista allmänna sammanträdet
under hösttinget infaller senast under andra veckan i december.

■Vad härefter angår sammanträdesturerna torde såsom allmän regel böra
gälla — förutom att sammanträdena jämnt fördelas över tingsperioderna —
att första sammanträdet hålles så tidigt som möjligt under vartdera tinget. I
de domsagor där antalet sammanträden är stort finnes uppenbarligen mycket
obetydligt utrymme för framflyttning av sammanträdenas början. Därest den
under senare år alltmera utbredda praxis lagfästes, enligt vilken även andra
veckodagar än måndagar och torsdagar kunna utgöra normala sammanträdesdagar,
torde utan att olägenheter därav behöva befaras kunna föreskrivas,
att beträffande varje domsaga sammanträdena i ett tingslag städse skola börja
under tingsperiodens första vecka. Den nuvarande s. k. tredje sammanträdesturen
skulle härigenom bortfalla. Denna torde ock numera vara av väsentligt
mindre praktisk betydelse än förr, sedan sammanträdena alltmera kunnat
begränsas till en eller två rättegångsdagar, och dess bortfallande torde mer än
väl kompenseras genom regeln att sammanträdena i närbelägna domsagor kunna
förläggas till skilda dagar i föregående vecka. Av de olika veckodagarna
torde lördagen vara den minst lämpliga såsom sammanträdesdag, men även
måndagen synes helst böra undvikas med hänsyn bl. a. därtill att rådhusrätt
alltid sammanträder å måndag. Även i övrigt bör vid bestämmande av veckodag
för tingssammanträde tillses att, örn möjligt, häradsrättens och närbelägen
rådhusrätts sammanträdesdagar icke komma att sammanfalla. Består
domsaga av två eller flera tingslag, torde det i flertalet fall befinnas lämpligast
att beträffande något eller några av tingslagen bestämmes att sammanträdena
skola börja i en senare vecka än den första under tinget. Hur sammanträdena
närmare skola placeras i förhållande till sammanträdena i domsagans
övriga tingslag får avgöras efter omständigheterna. Då ju sammanträdena
inom varje tingslag skola hållas med lika mellanrum, kommer dock
lösningen av detta spörsmål flerstädes att giva sig själv. Där olika alternativ
stå till buds, bör naturligen synnerlig hänsyn tagas till vad för domsagoarbetet
är lämpligast. Särskilda lagstadganden härom synas icke erforderliga. —
Därest i något tingslag särskilda förhållanden föranleda fastställande av tingsordning
med annat antal sammanträden än det som normalt förutsatta, måste
dock de nu angivna reglerna örn sammanträdestiderna kunna i visst hänseende
frånträdas. Det kan nämligen under dylika omständigheter befinnas erforderligt
att låta sammanträdena inträffa med en viss oregelbundenhet.

Till lagutkastets förskrifter rörande sammanträdesturerna kan jag på grund
av vad sålunda anförts ansluta mig.

I anslutning till de regler, som i utkastet uppställts för sådana fall då sammanträde
enligt fastställd tingsordning skulle infalla å helgdag eller å onsdagen
eller lördagen i påskveckan, torde böra meddelas bestämmelse till undvikande
av att, såsom någon gång skulle kunna inträffa i domsaga där årliga
antalet sammanträden utgör fyrtio, sammanträde hålles den 23 juni (midsommarafton).
Bestämmelsen bör lämpligen innehålla att sammanträde som skulle
infalla den 23 juni i stället skall hållas nästföregående helgfria dag. Här -

Kungl. Maj:ts proposition nr -4.

igenom uteslutes visserligen icke att ett till den 22 juni utsatt sammanträde
kan fortsättas följande dag, men en sådan eventualitet torde man i praktiken
knappast behöva räkna med.

I lagutkastet lia upptagits stadganden överensstämmande med dem som
förekomma i lagen den 27 juni 1896 angående allmänt tingssammanträdes likställighet
i vissa fall med häradsting. Processlagberedningen har i sitt yttrande
ifrågasatt huruvida icke nämnda stadganden borde föranleda omarbetning
av vissa lagrum i rättegångsbalken, nämligen 12 kap. 2 §, såvitt däri
föreskrives att örn kärande vid första ting uteblivit men svaranden inställt
sig, den förre har att ånyo instämma saken till nästa ting vid äventyr att svaranden
eljest blir från hans käromål fri, ävensom 18 kap. 2 §, som innehåller
att mellankommande part i visst fall skall föreläggas att instämma de ursprungliga
parterna till nästa ting. Jämlikt de från 1896 års lag till utkastet
överförda stadgandena skall i dessa fall stämning ske till nästföljande allmänna
tingssammanträde. Processlagberedningen framhåller att såsom följd
härav en ökning av sammanträdenas antal innebär en förkortning av den tid
som står till buds för fullgörandet av nämnda skyldighet. Vad beredningen
sålunda anfört är helt visst värt beaktande. Å andra sidan synas vissa skäl
tala emot att nu vidtaga ändring i nämnda lagrum. En omarbetning av dessa
torde vara önskvärd även ur andra synpunkter än de nu förevarande och
synes därför knappast kunna på ett tillfredsställande sätt ske annat än i samband
med en mera genomgripande revision av hithörande bestämmelser. Några
praktiska olägenheter i det av processlagberedningen antydda hänseendet torde
näppeligen kunna uppstå — och lia såvitt känt är ej hittills yppat sig — vid
tillämpningen av 12 kap. 2 § och 18 kap. 2 § rättegångsbalken. Det torde nämligen
vara otvivelaktigt att i sådana fall då en tillämpning efter ordalydelsen
av det avsedda stadgandet i 12 kap. 2 §, jämfört med 1896 års lag, skulle medföra
att svaranden icke komme i åtnjutande av laga stämningstid, käranden
bör anses ha fullgjort vad på honom ankommer, örn han instämmer saken till
nästa sammanträde, till vilket stämning kan ske enligt reglerna örn laga
stämningstid.1 En motsvarande tolkning synes befogad jämväl i fråga örn
18 kap. 2 § rättegångsbalken. Med hänsyn härtill anser jag lämpligast att
tills vidare låta anstå med de ifrågasatta ändringarna.

Beträffande det mot 1896 års lag svarande stadgandet i utkastet har i ett
par yttranden uttalats farhåga för att detsamma skulle kunna giva anledning
till missförstånd eller rättsförluster, nämligen där i visst tingslag häradsrätten
alternerande sammanträder på skilda tingsställen och å vart och ett av dessa
huvudsakligen handläggas mål och ärenden från viss del av tingslaget. Då
det svårligen låter sig göra att i stadgandet vidtaga någon saklig ändring till
förebyggande av anmärkta olägenhet, torde, på sätt Svea hovrätt föreslagit,
böra i förtydligande syfte uttryckligen angivas att föreskriven åtgärd skall
fullgöras senast å det allmänna tingssammanträde som först hålles inom
tingslaget.

1 Jfr Kallenberg: Svensk eivilprocessrätt Band II s. 439.

Kungl. Maj:ts proposition nr -4.

Enligt bestämmelse i utkastet skall, i fall som avses i 12 kap. 2 och 3 §§
rättegångsbalken, å part vilken icke inställer sig å allmänt sammanträde innan
detta är avslutat eller å utsatt rättegångsdag, tillämpas vad i nämnda lagrum
stadgas om påföljd av parts uteblivande från ting. Från gällande föreskrift
i 6 § andra punkten av 1872 års förordning skiljer sig utkastets bestämmelser
därutinnan att orden ''eller å utsatt rättegångsdag’ tillagts. I utkastet
ha härmed berörts vissa spörsmål vilka — ehuru de icke äro av den art att
deras lösning med nödvändighet påkallas av de föreslagna ändrade tingsordningsreglerna
— likväl synas förtjänta av beaktande i detta sammanhang.

I 12 kap. 2 § tredje punkten stadgas såsom påföljd därav att käranden utebliver
men svaranden inställer sig vid ''första ting innan det ändas , dels att käranden
skall bötfallas, en föreskrift som dock numera icke tillämpas, dels ock
att käranden skall gälda svaranden hans kostnad, där han ej vid nästa ting
gitter visa att han haft laga förfall och att han ej kunnat rätten det kungöra.
En ytterligare påföljd av kärandens utevaro är att käromalet pa den agangna
stämningen förfaller, vilket indirekt framgår av stadgandena i tredje och fjärde
punkterna. 12 kap. 3 § innehåller regler för det fall att käranden inställer
sig vid ''första ting’ men svaranden utebliver. Den i praktiken viktigaste påföljden
av svarandens uteblivande enligt detta lagrum är att tredskodom under
vissa förutsättningar kan meddelas. Jämlikt stadgandet i 6 § av 1872 ars
förordning skola de ifrågavarande påföljderna drabba part som icke inställer
sig å allmänt sammanträde innan detta är avslutat.

För tillämpningen av de refererade lagrummen skulle följaktligen enligt deras
ordalydelse fordras att part utebliver under hela det ting respektive tingssammanträde
då målet skall förekomma; uteblivande allenast den rättegångsdag
till vilken målet instämts skulle däremot icke medföra påföljd av här avsett
slag. I praxis lär emellertid numera en dylik tillämpning av bestämmelserna
mera sällan förekomma. Beslut därom att, pa grund av kärandens utevaro,
körom alet förfallit meddelas vanligen vid slutet av sessionen den dag
målet förevarit, oavsett örn tinget eller sammanträdet den dagen avslutas.
Likaledes plägar, vid svarandens utevaro, tredskodom meddelas vid slutet av
den rättegångsdag då målet handlagts. För en rättstillämpning av detta slag
tala otvivelaktigt starka praktiska skäl. I fråga örn 3 § synes ett visst stöd för
den ståndpunkt praxis intagit kunna hämtas ur bestämmelserna i förordningen
den 16 oktober 1882 angående böter för svarandeparts uteblivande från underrätt.
1

Processlagberedningen har i sitt yttrande ifragasatt lämpligheten av att i
förevarande sammanhang reglera denna fråga. Spörsmålet torde emellertid
vara av sådan praktisk betydelse att det får anses angeläget att den oklarhet
vartill lagstiftningen på området givit anledning undanröjes. För vinnande av
detta syfte torde icke vara erforderligt att bestämmelserna i rättegångsbalken
ändras, utan synes den utväg som anvisats i utkastet lämpligen kunna anlitas.
Såsom processlagberedningen anmärkt bör dock — med hänsyn därtill att enligt
11 kap. 6 § rättegångsbalken stämning alltid skall utfärdas till viss dag

1 Jfr Kallenberg: Svensk civilprocessrätt Band II s. 42:) ff.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

— stadgandet givas det innehåll att vad i 12 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken
stadgas om påföljd av parts uteblivande från ting skall tillämpas å part som
icke inställer sig å utsatt rättegångsdag.

I fråga örn tiden inom vilken dom skall avkunnas lia i utkastet föreslagits
stadganden, vilka såtillvida avvika från gällande regler att de för vissa fall
icke medgiva längre anstånd med doms avkunnande än fyra veckor efter handläggningens
slut. En dylik föreskrift skulle otvivelaktigt vara ägnad att
redan på ett tidigt stadium framtvinga en ingående prövning från domstolens
sida av större och mera komplicerade mål. Redan ur denna synpunkt torde
det uppställda kiavet på obligatoriskt avgörande av målen inom en tid av högst
fyra veckor vara motiverat. Emellertid kunna vissa skäl åberopas mot att
göra föreskriften helt undantagslös. Där häradsrätten sammanträder på olika
tingsställen och mod olika nämnd, skulle stadgandet i tillämpningen medföra
vissa olägenheter, om sammanträdena å något av tingsställena hållas med större
mellanrum än fyra veckor. Även eljest torde anstånd utöver nämnda tid
kunna anses försvarligt beträffande mål av exceptionell vidlyftighet. En
jämkning i utkastets bestämmelser synes därför böra vidtagas, varvid även bör
beaktas vad i vissa yttranden anmärkts rörande föreskrifternas inverkan på
tiden för kallandet av slutsammanträden. — Till reglerna örn tiden för avkunnande
av dom bör lämpligen fogas en hänvisning till 6 § lagen den 6 juni 1924
innefattande bestämmelser örn förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga.
Då föreskriften i 2 kap. 3 § rättegångsbalken, att häradshövding skall
i var sak giva utslag efter ty ske kan, innan han från tingsstad reser, helt
ersättes med nya stadganden, bör detta anmärkas i slutbestämmelserna.

Den från 1872 års förordning överflyttade bestämmelsen, att örn tingslag
skall i allt vad till rättegången hörer gälla vad genom lag eller författning är
stadgat örn härad, synes numera utan olägenhet kunna uteslutas.

Vad härefter angar frågan örn överflyttning å Kungl. Majit av beslutanderätten
i fråga örn häradsrätts sammanträdesplats torde vara uppenbart att dea
i byggningabalken föreslagna ordningen för fastställande av tingsställe numera
är mindre ändamålsenlig. I vissa fall har den icke heller kunnat upprätthallas.
Da tingsställe skall bestämmas i samband med tmgslagsreglering,
fastställes nämligen enligt stadgad praxis icke blott det nya tingslagets område
utan även dess tingsställe av Kungl. Majit i statsrådet. En splittring av
beslutanderätten kan tydligen i sådana fall icke gärna ifrågakomma. Någon
anledning synes icke föreligga att för andra tillfällen, då fråga örn tingsplatsen
uppstår, bibehålla den ordning enligt vilken bestämmanderätten tillkommer
Konungens befallningshavande och regeringsrätten. De i det föregående omnämnda,
av processkommissionen åberopade skälen för överflyttning av beslutanderätten
till Kungl. Majit i statsrådet äro naturligen även för dylika fall
alltjämt giltiga.

Mot det i utkastet till lag med vissa bestämmelser örn häradsting infogade
stadgandet, enligt vilket häradsrätts allmänna sammanträden skola hållas å
tingsställe som Konungen bestämmer, synes följaktligen i sak intet vara att

Kungl. May.ts proposition nr k.

erinra. Någon olägenhet lärer icke bliva förenad därmed att frågor om tingshusbyggnads
beskaffenhet alltjämt upptagas av länsstyrelserna. Uppenbart
är att införandet av ny tingsordning med tätare tingssammanträden icke i och
för sig bör föranleda ändrade bestämmelser örn tingsställe. En flyttning av
det sedvanliga tingsstället eller inrättande av nytt tingsställe bör, såsom ock
processlagberedningen i denna del framhållit, endast äga rum i sådana fall
då på grund av särskilda omständigheter verkligt behov därav uppkommer.

Någon övergångsbestämmelse till det nya stadgandet torde icke behöva
meddelas. Har länsstyrelse före den nya lagens ikraftträdande meddelat beslut
örn orten för tingshus, skall givetvis sådant beslut lända till efterrättelse.
''Är åter, då lagen träder i kraft, sådant ärende beroende på länsstyrelses
prövning, bör detsamma för avgörande överlämnas till Kungl. Maj :t.

En lagstiftning av det innehåll som i det föregående angivits skulle medföra
en avsevärd förenkling av de administrativa bestämmelserna rörande häradsrätternas
tingsordningar. Huru dessa bestämmelser lämpligen skulle kunna
uppställas framgår av en i samband med lagutkastet upprättad tablå, vilken
torde få fogas vid statsrådsprotokollet såsom bilaga C. Tablån är grundad
på nu gällande tingsordningar, dock med de avvikelser som föranledas av de
föreslagna stadgandena rörande sammanträdesturerna. Där avvikelse skett,
avses endast att lämna exempel på sammanträdestur som skulle kunna ifrågakomma
enligt de föreslagna bestämmelserna.

Beträffande utkastet till lag örn kungörande av häradsrätts
sammanträden må följande anmärkas.

En granskning av de kungörelser vilka voro införda i Post- och Inrikes
Tidningar för den 1 december 1938 visar att en på det hela taget avsevärd
förbättring i fråga örn kungörelsernas fullständighet inträtt, sedan förutnämnda
framställningar gjordes. Sålunda angives pa åtskilliga hall trots avsaknaden
av föreskrifter härom — såväl orten, stundom även den närmare
platsen inom stad eller annat samhälle, för de allmänna sammanträdena, som
ock den tid på dagen då sessionerna börja. Det krav som framställts därom
att av kungörelse skall framgå huruvida jämlikt 7 § lagen örn särskilda tingssammanträden
för handläggning av vissa mål och ärenden inskränkning blivit
fastställd beträffande häradsrätts befogenhet har tillmötesgåtts i viss utsträckning.
Även örn de påtalade bristerna beträffande kungörelsernas fullständighet
sålunda blivit i viss mån avhjälpta, synes dock en fullt tillfredsställande
ordning i nämnda hänseende kunna vinnas allenast därigenom att föreskrifterna
örn kungörelsernas innehåll kompletteras. I fråga örn de allmänna sammanträdena
kan ifrågasättas huruvida i kungörelsen bör angivas vilket antal
rättegångsdagar sammanträdena regelmässigt omfattar. De senast utfärdade
kungörelserna sakna icke exempel härpå. Då det emellertid understundom
kan vara svårt att på förhand med säkerhet avgöra hur många rättegångsdagar
komma att erfordras för de olika sammanträdena samt en obestämd uppgift
härom skulle kunna vara vilseledande, lärer något ovillkorligt stadgande
i detta hänseende icke böra ifrågakomma. Kungörelsen bör däremot alltid ut -

Kunni. Maj:ts proposition nr 4.

visa, förutom de för sammanträdena fastställda dagarna, även den tid på dagen
då dessa taga sin början. Tydligt är att tiden för sammanträdenas början
stundom icke sammanfaller med den tid på dagen då handläggningen tager sin
början, vilken sistnämnda tidpunkt skall angivas i uppropslistan jämlikt 2 § i
kungörelsen den 2 juni 1933 angående uppropslistor vid underdomstolarna.
Handläggningen kommer nämligen att bliva framflyttad vid första sammanträdet
under vårtinget, vilket inledes med gudstjänst. Därjämte kan handläggningens
början fördröjas, därest överläggning till dom äger rum dessförinnan.
I allmänhet torde dock numera dylik överläggning icke nämnvärt försena
handläggningens början. Särskilt vid häradsrätter där tätare sammanträden
införts och i följd därav de vid varje sammanträde förekommande målen
minskats till antalet har i allt större utsträckning den mera ändamålsenliga
ordningen kunnat införas att överläggningen sker efter avslutad handläggning
av varje mål eller vid slutet av varje sammanträde eller rättegångsdag. — I
kungörelse, som nu är i fråga, bör vidare platsen för sammanträdena med erforderlig
tydlighet angivas. Härutinnan bör överensstämmelse råda mellan
uppgifterna örn de allmänna sammanträdena och uppgifterna örn sammanträdena
med tremansnämnd. Beträffande de senare är av vikt att uppgifterna
angiva huruvida, i fråga örn de mål och ärenden som därvid må förekomma,
stadgats sådan begränsning som nyss nämnts.

Hör att tillgodose önskemålet örn större likformighet i kungörelsernas uppställning
lärer icke vara erforderligt att ålägga hovrätterna ombesörjandet av
kungörelsernas införande i allmänna tidningarna. En förbättring härutinnan
torde kunna vinnas genom i administrativ ordning meddelade anvisningar för
kungörelsernas avfattning.

Jag anser på nu anförda skäl lagutkastets bestämmelser böra läggas till
grund för lagstiftning i ämnet samt finner icke tillräckliga skäl föreligga att
vidtaga ytterligare ändring i gällande bestämmelser på sätt i vissa yttranden
förordats. Såsom dag för ikraftträdandet av de nya stadgandena synes böra
fastställas den 1 juli 1935.

I den förutnämnda departementspromemorian anmärktes att den föreslagna
nya lagstiftningen rörande tingsordningarna torde föranleda att 2 kap. 8 § rättegångsbalken
upphävdes. Lagrummet innehåller numera allenast bestämmelse
därom att häradshövding skall vid varje tings slut avlämna botes- eller
saköreslängd till Konungens befallningshavande. Lagen den 22 maj 1891 angående
ändrad tid för saköreslängds avlämnande i vissa fall, vilken lämnar
föreskrifter i ämnet beträffande tingslag där ting hållas enligt 1872 års förordning,
skulle likaledes enligt promemorian upphävas. Erforderliga stadganden
örn tiden för avlämnande av saköreslängd borde i stället meddelas i förordningen
den 14 december 1917 angående indrivning och redovisning av böter,
varest övriga föreskrifter rörande saköreslängd äro upptagna. Såsom generell
regel borde, med ändring av § 4 i nämnda förordning, stadgas att häradsrätts
saköreslängd skall tillställas Konungens befallningshavande inom trettio
dagar från avslutandet av sammanträde eller särskild domarförrättning därvid
böterna ådömts.

Kungl. Maj:ts proposition nr -4. 27

Mot vad promemorian i denna del innehaller finner jag icke anledning till
erinran.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till

1) lag med vissa bestämmelser örn häradsting ;

2) lag örn kungörande av häradsrätts sammanträden; samt

3) lag örn upphävande arv 2 kap. 8 § rättegångsbalken samt lagen den 22
maj 1891 angående ändrad tid för saköreslängds avlämnande i vissa fall.»

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga A till detta protokoll utvisar, matte för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet.*
Henry Rooth.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Bilaga A.

Förslag

till

lag med vissa bestämmelser örn häradsting.

Härigenom förordnas som följer:

1 §-

I varje tingslag skola årligen hallas två lagtima ting, ett vårting och ett
höstting.

Under lagtima ting skall häradsrätten, å tingsställe som Konungen bestämmer,
halla allmänna sammanträden till ett antal av antingen tjugufyra under
vårtinget och sexton under hösttinget, eller tolv under vårtinget och åtta under
hösttinget, eller sex under vårtinget och fyra under hösttinget, eller ock
tre under vårtinget och två under hösttinget.

Sammanträdena skola hållas med lika mellanrum sålunda att de infalla å
samma veckodag i varje, varannan, var fjärde eller var åttonde vecka, allt efter
det antal som skall hållas i tingslaget, med början viss veckodag närmast efter
den 6 januari under vårtinget och efter den 24 augusti under hösttinget. Består
domsaga av flera än ett tingslag, må första sammanträdet under vartdera
tinget i ett av tingslagen eller, örn dessa äro flera än två, i vissa av dem
hållas å senare veckodag än nyss sagts, dock ej senare än att sista sammanträdet
infaller under vårtinget före den 24 juni och under hösttinget före den
15 december.

2 §•

Konungen bestämmer för varje tingslag, med iakttagande av vad i 1 § är
stadgat, antalet sammanträden och den sammanträdestur som skall tillämpas.

3 §.

Inträffar helgdag å dag som för sammanträde blivit föreskriven, träde rätten
samman nästa söckendag därefter; dock att, där sammanträde skulle infalla
å långfredagen, detta i stället skall hållas onsdagen i samma vecka. !Å!
sistnämnda dag skall ock hallas sammanträde som enligt tingsordningen skulle
infalla torsdagen eller lördagen närmast före påskdagen. Skulle sammanträde
infalla den 23 juni, skall det i stället hållas nästföregående helgfria dag. Sådan

Kungl. Maj:ts proposition nr 4. 29

jämkning som nu sagts skall ej verka rubbning i tiden för nästa allmänna sammanträde.

Erfordras vid allmänt sammanträde mera än en rättegångsdag, skall sammanträdet
fortgå det antal helgfria dagar i följd som finnes nödigt.

4 §.

Där enligt lag uppskov i mål bort meddelas till nästa ting, skall uppskovet
ske till nästa allmänna sammanträde inom tingslaget eller, om längre rådrum
erfordras, till annat sammanträde under samma eller följande ting.

Är i lag eller författning stadgat att talan skall anhängiggöras eller annan
åtgärd vidtagas sist å det ting som först infaller sedan visst förhållande inträtt
eller viss därifrån räknad tid förflutit, skall vad föreskrivet är fullgöras
senast å det allmänna tingssammanträde som först hålles inom tingslaget efter
det förhållandet inträtt eller den angivna tiden därefter förflutit. ''Ankommer
på rätten eller domaren att förordna att åtgärd skall vidtagas å visst ting,
varde förordnandet efter nu stadgade grunder lämpat.

I fall som avses i 12 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken skall å part, vilken
icke inställer sig å utsatt rättegångsdag, tillämpas vad i nämnda lagrum stadgas
om påföljd av parts uteblivande från ting.

5 §•

När mål å allmänt sammanträde blivit fört till slut, skall dom avkunnas innan
sammanträdet ändas, örn den dessförinnan kan författas, men eljest å senare
allmänt sammanträde under tinget eller å särskilt sammanträde, som för
doms avkunnande och tingets avslutande må hållas å tingsstället senast den 20
juli för vårtinget och senast den 31 december för hösttinget. Där ej målets
vidlyftighet eller andra särskilda omständigheter till annat föranleda, må
dock ej med avkunnande av dom anstå längre än till allmänt sammanträde som
infaller fyra veckor efter det under vilket handläggningen avslutades eller, örn
allmänt sammanträde ej då hålles, till näst därefter infallande allmänna sammanträde
under tinget. Hålles ej allmänt sammanträde fyra veckor efter
handläggningens slut och ej heller senare under tinget, skall domen avkunnas
å särskilt sammanträde varom ovan sagts. Då dom ej genast avkunnas, skall
vid målets handläggning tillkännagivas, när sådant kommer att ske.

.Vad nu är sagt örn anstånd med doms avkunnande avser icke mål angående
häktad. I fråga om avkunnande av dom i mål örn ansvar mot den som
ej fyllt aderton år skall gälla vad därom är särskilt stadgat.

Örn tiden då dom skall skriftligen utgivas gälle vad Konungen därom stadgar.

6 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr

Meddelas sådant förordnande, skall tillika bestämmas den särskilda tingsordning
som i tingslaget skall tillämpas. Skola enligt sålunda fastställd tingsordning
i något fall hållas mindre än fem sammanträden örn året, må till i ka.
förekrivas att, därest mål blivit vid allmänt sammanträde slutfört men dom
däri icke kunnat meddelas vid sammanträdet, särskilt sammanträde för doms
avkunnande skall utsättas att hållas inom viss tid, ej överstigande åtta veckor
därefter, ändå att ytterligare allmänt sammanträde infaller under tinget.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1936.

Genom lagen upphävas 2 kap. 1 § rättegångsbalken samt vad i 3 § samma
kap. är stadgat örn tid för meddelande av utslag, bestämmelserna i kungl,
brevet den 13 januari 1757 angående tiden för tings och andra förrättningars
hållande, förordningen den 17 maj 1872 angående ändring i vissa fall av gällande
bestämmelser om häradsting, lagen den 27 juni 1896 angående allmänt
tingssammanträdes likställighet i vissa fall med häradsting ävensom vad i
26 kap. 4 § byggningabalken stadgas örn tingsstad.

Förslag

till

Lag

örn kungörande av häradsrätts sammanträden.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Häradshövding vare skyldig att före den 1 november varje år meddela hovrätten
och Konungens befallningshavande uppgift örn tid och plats för de
allmänna tingssammanträden och sammanträden med tremansnämnd som under
det nästföljande aret skola hållas i domsagan. Gälla för visst tingslag särskilda
regler i fråga örn beskaffenheten av mål eller ärenden vilka må upptagas
vid sammanträden med tremansnämnd, skall detta anmärkas i uppgift
som nyss sagts.

2 §•

Varder avkunnande av dom utsatt till särskilt sammanträde, skall genom
häradshövdingens försorg tid och plats för sammanträdet senast andra söndagen
förut kungöras i tingslagets kyrkor. Häradshövdingen åligger ock att
minst fjorton dagar före den utsatta tiden avsända uppgift därom till hovrätten
och Konungens befallningshavande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

3 §.

Med iakttagande av de i 1 och 2 §§ stadgade tider för avsändande av där
omförmälda uppgifter har häradshövdingen jämväl att föranstalta därom, att
nämnda uppgifter varda anslagna å rättens dörr ävensom kungjorda i en eller
flera tidningar inom orten, därvid sådana tidningar böra väljas, som genom
spridning inom olika grupper av tingslagets befolkning bringa tillkännagivandet
till de flestas kännedom. För kungörelsekostnaden njute häradshövdingen
ersättning av allmänna medel.

4 §.

Konungens befallningshavande åligger att låta de uppgifter, som här ovan
omförmälas, införas såväl i allmänna tidningarna som i länskungörelserna.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935, från och med vilken dag lagen den
7 maj 1918 örn kungörande av tiden för tings början och avslutande m. m.
skall upphöra att gälla.

Förslag

till

Lag

om upphävande av 2 kap. 8 § rättegångsbalken samt lagen den 22 maj
1891 angående ändrad tid för saköreslängds avlämnande i vissa fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr k.

Bilaga B.

Utka st

till

lag med vissa bestämmelser örn häradsting.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

I varje tingslag skola årligen hållas två lagtima ting, ett vårting och ett
höstting.

Under lagtima ting skall häradsrätten, å tingsställe som Konungen bestämmer,
hålla allmänna sammanträden till ett antal av antingen tjugufyra under
vårtinget och sexton under hösttinget, eller tolv under vårtinget och åtta under
hösttinget, eller sex under vårtinget och fyra under hösttinget, eller ock
tre under vårtinget och två under hösttinget.

Sammanträdena skola hållas med lika mellanrum sålunda att de infalla å
samma veckodag i varje, varannan, var fjärde eller var åttonde vecka, allt
efter det antal som skall hållas i tingslaget, med början viss veckodag
närmast efter den 6 januari under vårtinget och efter den 24 augusti under
hösttinget. Består domsaga av flera än ett tingslag, må första sammanträdet
under vartdera tinget i ett av tingslagen eller, örn dessa äro flera än två,
i vissa av dem hållas å senare infallande veckodag än nyss sagts, dock ej senare
än att sista sammanträdet inträffar under vårtinget före den 24 juni och
under hösttinget före den 15 december.

2 §•

Konungen bestämmer för varje tingslag antalet sammanträden och den sammanträdestur
som skall tillämpas; och skola, där ej omständigheterna till annat
föranleda, sammanträdenas antal fastställas till minst tjugu örn året i
tingslag som ensamt utgör en domsaga och till minst tio örn året i tingslag
som jämte ett annat tingslag bildar en domsaga.

3 §•

Inträffar helgdag å dag som för sammanträde blivit föreskriven, träde rätten
samman nästa söckendag därefter. Dock skall, där sammanträde skulle infalla
å långfredagen, detta i stället hållas onsdagen i samma vecka. Samma
lag vare, om sammanträde skulle infalla torsdagen eller lördagen närmast före
påskdagen. Sådan jämkning som nu sagts skall ej verka rubbning i tiden för
nästa allmänna sammanträde.

Erfordras vid allmänt sammanträde mera än en rättegångsdag, skall sammanträdet
fortgå det antal helgfria dagar i följd som finnes erforderligt.

4 §•

Där enligt lag uppskov i mål bort meddelas till nästa ting, skall uppskovet
ske till nästa allmänna sammanträde eller, örn längre rådrum erfordras, till
annat sammanträde under samma eller följande ting.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

År i lag eller författning stadgat att talan skall anhängiggöras eller annan
åtgärd vidtagas sist å det ting som först infaller sedan visst förhållande inträtt
eller viss därifrån räknad tid förflutit, skall vad föreskrivet är fullgöras
senast å det allmänna tingssammanträde som först hålles efter det förhållandet
inträtt eller den angivna tiden därefter förflutit. Ankommer på rätten
eller domaren att förordna att åtgärd skall vidtagas å visst ting, varde förordnandet
efter nu stadgade grunder lämpat.

I fall som avses i 12 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken skall å part, vilken
icke inställer sig å allmänt sammanträde innan detta är avslutat eller å utsatt
rättegångsdag, tillämpas vad i nämnda lagrum stadgas örn påföljd av
parts uteblivande från ting.

5 §•

När mål å allmänt sammanträde blivit fört till slut, skall dom avkunnas innan
sammanträdet ändas, örn den dessförinnan kan författas, men eljest å
senare allmänt sammanträde under tinget eller å särskilt sammanträde, som
för doms avkunnande och tingets avslutande må hållas å tingsstället senast
den 20 juli för vårtinget och senast den 31 december för hösttinget. Med avkunnande
av dom må dock ej anstå längre än fyra veckor från det handläggningen
avslutades, örn allmänt sammanträde inom nämnda tid hålles. I annat
fall skall domen avkunnas å nästföljande allmänna sammanträde, eller, örn
allmänt sammanträde ej vidare inträffar under tinget, å särskilt sammanträde
varom ovan sagts. Då dom ej genast avkunnas, skall vid målets handläggning
tillkännagivas, när sådant kommer att ske.

Vad nu är sagt örn anstånd med doms avkunnande avser icke mål angående
häktad.

Örn tiden då dom skall skriftligen utgivas gälle vad Konungen därom stadgar.

6 §•

I allt vad till rättegången hörer skall om tingslag gälla vad genom lag eller
författning är stadgat örn härad.

7 §.

Konungen må, där det med hänsyn till särskilda förhållanden prövas lämpligt,
förordna att visst tingslag skall undantagas från tillämpningen av vad
i 1 § stadgats angående årliga antalet sammanträden och tiden dem emellan.
Meddelas sådant förordnande, skall tillika bestämmas den särskilda tingsordning
som i tingslaget skall tillämpas. Skola enligt sålunda fastställd
tingsordning i något fall hållas mindre än fem sammanträden om året, må
tillika föreskrivas att, därest mål blivit vid allmänt sammanträde slutfört men
dom däri icke kunnat meddelas vid sammanträdet, särskilt sammanträde för
doms avkunnande skall utsättas att hållas inom viss tid, ej överstigande åtta
veckor därefter, ändå att ytterligare allmänt sammanträde infaller under
tinget. _____

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1936.

Genom lagen upphävas 2 kap. 1 § rättegångsbalken, bestämmelserna i kungl,
brevet den 13 januari 1757, förordningen den 17 maj 1872 angående ändring
i vissa fall av gällande bestämmelser örn häradsting, lagen den 27 juni 1896
angående allmänt tingssammanträdes likställighet i vissa fall med häradsting
ävensom vad i 26 kap. 4 § byggningabalken stadgas örn tingsstad.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr h.

Kungl. Maj:ts proposition nr b.

Utkast

till

Lag

om kungörande av häradsrätts sammanträden.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Häradshövding vare skyldig att före den 1 november varje år meddela hovrätten
och Konungens befallningshavande uppgift örn tid och plats för de
allmänna tingssammanträden och sammanträden med tremansnämnd som under
det nästföljande året skola hållas i domsagan. Gälla för visst tingslag särskilda
regler i fråga örn beskaffenheten av mål eller ärenden vilka må upptagas
vid sammanträden med tremansnämnd, skall detta anmärkas i uppgift
som nyss sagts.

2 §.

3 §.

Med iakttagande---—- (se 3 § lagen d. 7 maj 1918)---allmänna

medel.

1 §•

Konungens befallningshavande — ---(se 4 § lagen d. 7 maj 1918) —--

de inkommit.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1936, från och med vilken dag lagen
den 7 maj 1918 (nr 297) örn kungörande av tiden för tings början och avslutande
m. m. skall upphöra att gälla.

Kungl. Majlis proposition nr -4.

Bilaga C.

Domsagor och tingslag	Ärligt antal allmänna sammanträden	Sammanträdestur 1
Norra Roslags domsaga
Väddö och Närdinghundra tingslag..........	5	första torsdagen
Frösåkers • ..........	5	femte torsdagen
Mellersta Roslags domsaga.............	10	forsta måndagen
Stockholms läns västra domsaga..........	10	första torsdagen
Södra Roslags domsaga..............	40	första torsdagen
Sollentuna och Färentuna härads domsaga.....	40	första måndagen
Södertörns domsaga................	40	första måndagen
Uppsala läns södra domsaga
Trögds tingslag..................	10	första torsdagen
''linnda » ..................	10	tredje torsdagen
Uppsala läns norra domsaga............	10	första måndagen
Nyköpings domsaga
Jönåkers, Rönö och Kölebo härads tingslag......	10	första måndagen
Daga härads > ......	5	tredje måndagen
Oppunda och Villåttinge härads domsaga
Oppunda härads tingslag..............	10	första torsdagen
Villåttinge härads > ..............	10	tredje torsdagen
Livqedingets domsaga
Väster- och Öster-Rekarne härads tingslag......	10	första tisdagen
Akers och Selebo härads > ......	10	tredje tisdagen
Gotlands norra härads domsaga..........	10	första torsdagen
Gotlands södra härads domsaga..........	10	första måndagen l
Östersysslets domsaga
Ölme, Visnums och Väse härads tingslag.......	5	första måndagen
Färnebo härads > .......	5	femte måndagen
Mellomg sslets domsaga..............	10	första torsdagen
Södersysslets domsaga
Galbergs härads tingslag..............	5	tredje torsdagen
Näs härads > ..............	10	första torsdagen
Nordmarks härads domsaga............	10	första tisdagen
Jösse domsaga...................	20	första måndagen
Fryksdal härads domsaga
Fryksdal nedre tingslag..............	10	första onsdagen
Fryksdal övre > ..............	5	tredje onsdagen
Älvdals och Nyeds domsaga
Älvdals härads övre tingslag............	3	särskild tingsordning
Älvdals härads nedre > ............	5	femte måndagen
Nyeds härads » ............	5	första måndagen
Östernärkes domsaga
Glanshammars och Örebro härads tingslag.......	10	första måndagen
Askers och Sköllersta härads > .......	5	tredje måndagen
Västernärkes domsaga
Hallsbergs tingslag...............	15	särskild tingsordning
Edsbergs härads » ...............	5	tredje torsdagen
Nora domsaga
Karlskoga härads tingslag..............	10	första tisdagen
Nora > ..............	10	andra tisdagen
Lindes domsaga...................	20	färsta torsdagen

1 Där sammanträdesturen är bestämd jämlikt 1 § lagen med vissa bestämmelser örn häradsting,
angives densamma med den veckodag efter den 6 januari och den 24 augusti, å vilken färsta allmänna
sammanträdet under vartdera tinget skall taga sin början. Har jämlikt 6 § i visst tingslag
särskild tingsordning fastställts, angives här endast att så är fallet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 16 oktober
1934.

* j Närvarande:

justitierådet Appelberg,
regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Geijer,

Bagge.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 24 september
1934, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till
lag med vissa bestämmelser örn häradsting, lag örn kungörande av häradsrätts
sammanträden samt lag örn upphävande av 2 kap. 8 § rättegångsbalken samt
lagen den 22 maj 1891 angående ändrad tid för saköreslängds avlämnande i
vissa fall.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av tillförordnade byråchefen i justitiedepartementet C. G. Hellquist.

Förslaget till lag med vissa bestämmelser örn häradsting

föranledde följande erinringar av lagrådet.

1 §•

Den i andra stycket förekommande bestämmelsen om tingsställe synes böra
uppflyttas till första stycket. Den blir därmed tillämplig ej blott å de allmänna
sammanträdena utan även å de särskilda sammanträden som hållas för doms
avkunnande.

I andra stycket har såsom en huvudtyp, vid sidan av de för närvarande allmänt
förekommande tingsordningarna med 12, 6 eller 3 sammanträden under
vårtinget samt 8, 4 eller 2 sammanträden under hösttinget, upptagits den i
några domsagor förekommande tingsordningen med 24 sammanträden under
vårtinget och 16 sammanträden under hösttinget.

I sitt yttrande över 1 och 2 §§, sådana dessa utformats i det inom justitiedepartementet
utarbetade utkastet till lag i ämnet, har processlagberedningen
framhållit, att vid bestämmande av tingssammanträdenas antal stor hänsyn

Kungl. Majlis proposition nr 4.

måste tagas till nämndens tjänstgöringsförhållanden. Då det för rättsskipningen
vore av stor vikt att nämndemansbefattningen alltjämt bibehölle sin karaktär
av förtroendeuppdrag, borde tillses att denna befattning icke genom ökad
tjänstgöringsskyldighet gjordes alltför betungande. Till undvikande av denna
olägenhet stöde visserligen den utvägen till buds att öka antalet nämndemän,
men denna utväg medförde å andra sidan en viss fara att nämnden erhölle
en mindre god rekrytering än för närvarande vore fallet och i längden icke
kunde bibehålla sitt nuvarande anseende.

.Vad sålunda anförts är av betydelse vid bedömande främst av den föreslagna
tingsturen med sammanträden varje vecka men även, i viss mån, av den tingstur,
enligt vilken sammanträden skola hållas två gånger i månaden. .Visserligen
kan, såsom processlagberedningen yttrar, genom ökande av antalet nämndemän
— med den fara för mindre god rekrytering som beredningen påpekat — nämndens
tjänstgöringsskyldighet lättas vid dessa tingsturer, men en sådan anordning
medför att den större snabbhet i rättsskipningen, som dock får antagas
hava särskilt åsyftats med de täta sammanträdenas införande, i regel icke därmed
vinnes. Enligt lagen den 13 maj 1932 om häradsnämnds tjänstgöring bör
fördelning av tjänstgöringen mellan nämndemän, som äro flera än tolv, ske så,
att erforderlig ortskännedom blir företrädd inom nämnden samt att ändring i
nämndens sammansättning under ett och samma måls handläggning och avgörande
i regel ej kommer att äga rum. Dessa bestämmelser föranleda att örn, såsom
i allmänhet synes vara önskvärt, tjänstgöring av samma nämndeman ej påfordras
oftare än en gång i månaden — frånsett rannsakningar med häktade
och andra extra sammanträden — uppskov med mål måste, även vid tingstur
med sammanträden varje eller varannan vecka, äga rum på fyra veckor, eller
således på lika lång tid som vid den tingstur enligt vilken sammanträde hålles
en gång i månaden. Härtill kan läggas att då ett nytt mål skall, i anslutning
till den princip som fått uttryck i nämnda lag, utsättas till det sammanträde
då nämndemän tjänstgöra, som äga ortskännedom i fråga örn det föreliggande
målet, omförmälda tätare sammanträden av samma anledning som nyss anförts
ofta ej medföra en tidigare första handläggning av målet än vad fallet är
exempelvis vid tingstur med tio årliga sammanträden.

En omständighet av stor vikt vid bedömande av frågan om lämpligheten
av täta sammanträden är även att, sedan numera inskrivningsärenden skola
upptagas och behandlas av inskrivningsdomaren i rättens ställe, det tidigare
förefintliga behovet av ofta infallande häradsrättssammanträden för sådana
ärendens avgörande bortfallit.

Härjämte bör beaktas, att anordningen med korta mellanrum mellan sammanträdena
medför vissa olägenheter för domsagoarbetet. Sålunda förekommer
ej sällan vid tingsturer med täta sammanträden, att det tidsödande efterarbetet
från de olika sammanträdena måste flyta samman i större utsträckning
än vad fallet är vid längre uppehåll dem emellan. Detta medför ej blott större
svårigheter i själva arbetet utan även, framför allt, att det uppehåll i det
löpande domstolsarbetet, som vid färre sammanträden inträder strax före varje
nytt sammanträde, är betydligt svårare att åstadkomma. En sådan paus i

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

själva domstolsarbetet är emellertid från olika synpunkter synnerligen värdefull.
Den ej blott bereder möjlighet för domhavanden att ostörd få utföra de
mångahanda andra göromål i domsagan, som måhända måst eftersättas under
det brådskande arbetet med dombok och utslag efter sammanträdet, utan ger
honom även tillfälle att ingående förbereda sig för det kommande sammanträdet,
något som måste anses nödvändigt för en tillfredsställande handläggning
av målen och ett snabbt avgörande av desamma.

Emellertid finnas domsagor där tingsturer med täta sammanträden äro nödvändiga
från den synpunkten att eljest anhopningen av mål till varje sammanträde
skulle bliva alltför stor. Införandet av sådana tingsturer bör dock, med
hänsyn till de ovan påpekade därmed förenade olägenheterna, ej tillgripas i
större utsträckning än från nyss angiven synpunkt är behövligt. Detta gäller
som nämnt huvudsakligen turer med sammanträden en gång i veckan men i
viss mån även i fråga örn sammanträden varannan vecka.

Det kan därför ifrågasättas örn ej i 1 § utrymme bör beredas för möjligheten
att föreskriva en tingstur med sammanträden var tredje vecka för det fall,
att sammanträden var fjärde vecka ej i erforderlig utsträckning skulle förebygga
en alltför stor anhopning av mål men å andra sidan så täta sammanträden
som varannan vecka ej kunna anses härför nödvändiga. Likaså kunna
förhållanden föreligga, som göra en övergång från åttaveckorstur till fyraveckorstur
mindre lämplig men däremot väl motivera en övergång till exempelvis
en tur med sammanträden var sjätte vecka eller möjligen var femte eller
var sjunde.

Något bärande skäl synes ej föreligga för att — såsom förslaget föranleder
■— då en förändring till tätare sammanträden finnes böra ske, en ökning till
minst det dubbla regelmässigt skall företagas.

En regel, vilken upptager samtliga de nu berörda möjligheterna såsom till
formen jämställda, torde därför vara att föredraga. En sådan regel innebär
uppenbarligen icke, att de olika turerna i praktiken böra erhålla tillämpning i
ens ungefärligen samma utsträckning. Härvidlag bör tvärtom gälla vad ovan
erinrats om lämpligheten att iakttaga en viss varsamhet vid införandet av turer
med särskilt täta sammanträden. En dylik regel uttrycker endast, att möjlighet
förefinnes att utan tillgripande av undantagsföreskrifter anpassa sammanträdesturerna
efter växlande behov.

I formellt avseende är huvudregeln angående sammanträdesturerna i förslaget
avfattad med utgångspunkt från det i varje fall önskade antalet sammanträden.
Med den utvidgning av regeln, som ovan förordats, skulle en dylik
avfattning bliva onödigt invecklad och tyngande. Det synes för övrigt vara
lika ändamålsenligt att avfatta lagtexten så, att de turer som kunna ifrågakomma
samt antalet sammanträden inom varje tur bestämmas genom angivande
av, å ena sidan, att sammanträdena skola infalla å samma veckodagar med
lika mellanrum, dock ej längre än åtta veckor, och å andra sidan att första
sammanträdet skall börja viss veckodag närmast efter den 6 januari under
vårtinget och närmast efter den 24 augusti under hösttinget samt att sista

Kungl. Maj:ts proposition nr -4.

sammanträdet skall infalla under vårtinget före den 24 juni och under hösttinget
före den 15 december.

Örn nyssberörda ändring i huvudregeln vidtages, torde undantagsbestämmelsen
för det fall att domsaga består av flera än ett tingslag böra avfattas i anslutning
till den förordade huvudregeln.

2 §.

Därest lagrådets hemställan örn ändring av bestämmelserna i 1 § vinner beaktande,
kan jämkning i avfattningen av förevarande paragraf bliva erforderlig.

4§.

I sitt yttrande över utkastet har processlagberedningen erinrat, att en ökning
av sammanträdenas antal medför en förkortning av den tid, vilken star vederbörande
till buds för fullgörande av de skyldigheter i fråga örn instämmande
av talan, varom stadgas i 12 kap. 2 § och 18 kap. 2 § rättegångsbalken, och
processlagberedningen har i anledning härav ifragasatt omarbetning av dessa
lagrum. Föredragande departementschefen, vilken funnit det böra anstå med
de ifrågasatta ändringarna, har såsom skäl härför anfört, bland annat, att
några praktiska olägenheter i antydda hänseende näppeligen torde kunna uppstå,
i ty att det vore otvivelaktigt att i sådana fall då en tillämpning efter
ordalydelsen av stadgandet i 12 kap. 2 §, jämfört med 1896 års lag, skulle
medföra att svaranden icke komme i åtnjutande av laga stämningstid, käranden
borde anses ha fullgjort vad på honom ankomme, örn han instämde saken
till nästa sammanträde, till vilket stämning kunde ske enligt reglerna örn laga
stämningstid; varjämte departementschefen uttalat, att motsvarande tolkning
syntes befogad jämväl i fråga örn 18 kap. 2 §.

Lagrådet kan icke dela departementschefens mening att denna tolkning av
stadgandena är otvivelaktig. Skäl saknas ingalunda för den uppfattning att
lagbuden — åtminstone 12 kap. 2 § — avse visst rättegångstillfälle, oberoende
av den stämningstid som kan behöva iakttagas för instämmande av den ena
eller andra parten. Oavsett vilkendera uppfattningen ma anses riktig, kunna
emellertid enligt lagrådets förmenande några praktiska olägenheter av större
betydelse icke uppstå i det antydda avseendet. De fall i vilka ifrågavarande
lagrum komma i tillämpning äro nämligen synnerligen sällsynta; och vidare
är att märka att, därest i dylikt fall stämning skett till närmast följande rättegångstillfälle
men delgivningen på grund av reglerna örn stämningstid icke
kunnat verkställas i behörig tid förut, detta icke kan föranleda att stämningen
skall anses förfallen — vid vilket förhållande den instämmande ej lärer hava
försuttit föreskriven tid — utan, jämlikt 11 kap. 32 § rättegångsbalken, allenast
att målet uppskjutes till sådant rättegångstillfälle att vederbörande får
åtnjuta honom tillkommande stämningstid med skyldighet för den instämmande
att då fullgöra vad i sistnämnda lagrum stadgas. Lagrådet anser med hänsyn
till det anförda det icke vara oundgängligen påkallat att i förevarande
sammanhang vidtagas de av processlagberedningen ifrågasatta ändringarna.

Kungl. Majlis proposition nr h.

5 §.

17 § av 18*2 års förordning stadgas att, när mål å allmänt sammanträde
blivit till slut fört, skall dom avkunnas innan sammanträdet ändas, örn den
dessförinnan författas kan. Detta stadgande har oförändrat införts i början
av första stycket i förevarande paragraf.

I sammanhang med remiss till lagrådet år 1917 av det förslag, som låg till
grund för den sedermera antagna iagen örn särskilda tingssammanträden för
handläggning av vissa mal och ärenden, remitterades jämväl förslag till ändring
i lydelsen av 7 § i 1872 ars förordning, innebärande att häradsrätten
allenast i undantagsfall skulle äga rätt att låta med doms avkunnande i ett
slutbehandlat mål anstå till ett senare rättegångstillfälle.

Vid granskning av detta förslag anmärkte lagrådet, bland annat, att å allmänt
sammanträde kunde hopa sig mål av vidlyftig och invecklad beskaffenhet;
fordrade man av ordföranden att domar i de å dylikt sammanträde slutförda
malen skulle sa gott som undantagslöst vara författade före sammanträdets
slut, komme detta otvivelaktigt att medföra ett för nämnden samt parter
och övriga rättssökande i hög grad ovälkommet förlängande av sammanträdet,
vidare att göra domarens arbete väsentligt tyngre och slutligen, vilket
vore det mest betänkliga, att menligt inverka på domens innehåll.

När sedermera ar 1918 dåvarande chefen för justitiedepartementet i statsrådet
anmälde ovan förstnämnda lagförslag, anförde han, att då han vore av
den meningen att uppskov med doms avkunnande i praxis förekomme i långt
större utsträckning än som med nu gällande lagbestämmelser syntes vara förenligt
och det kunde lända rättsskipningen till synnerlig båtnad, om dylikt
uppskov begränsades till det i lagen förutsatta fallet att domen icke »kan
författas» före sammanträdets slut, en hel del syntes på ifrågavarande område
vara att vinna utan lagändring allenast genom åtgärder, åsyftande att
ändra praxis till överensstämmelse med gällande lag. Med hänsyn härtill och
pa de av lagrådet mot den föreslagna lagändringen anförda skälen fann departementschefen
att med densamma för det dåvarande lämpligen kunde anstå.

Den ändring i praxis som departementschefen år 1918 framhöll såsom lämplig
torde icke hava i önskvärd omfattning inträtt. Att för vinnande av sådan
ändring tillgripa den skarpa omformulering av stadgandet som år 1917 föranledde
lagrådets avstyrkande synes väl icke böra ifrågakomma. Men ifrågasättas
kan örn icke något kunde vinnas i den riktning departementschefen år
1918 betecknade såsom ländande rättsskipningen till synnerlig båtnad genom
att kraftigare än som skett i den från 1872 års förordning införda och alltjämt
icke i erforderlig mån efterlevda bestämmelsen framhålla det önskvärda
i doms omedelbara avkunnande.

Iakttages erforderlig försiktighet i formuleringen, torde de betänkligheter
som lagrådet ar 1917 hyste mot det då föreslagna stadgandet ej kunna göras
gällande. Därest till en början stadgas, att när mål å allmänt sammanträde
blivit fört till slut, dom skall avkunnas innan sammanträdet ändas, samt därefter
i en följande mening tillägges att, örn hinder därför möter i anseende till
målets beskaffenhet eller mängden av de å sammanträdet slutförda målen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

avkunnandet må uppskjutas till senare allmänt sammanträde under tinget eller
till slutsammanträdet, torde någon fara ej föreligga vare sig för förhastade
domslut eller för ett obehörigt förlängande av sammanträdena.

Måhända invändes mot en dylik omformulering, att den ej skulle få avsevärd
betydelse då den bristande efterlevnad av föreliggande stadganden i ämnet,
som departementschefen år 1918 beklagat, antagligen komme att i oförminskad
grad fortsätta även örn ett något bestämdare uttryckssätt användes.
Uppenbart är dock, att de strävanden, som på vissa håll inom häradshövdingekåren
under senare tid gjort sig gällande i syfte att omsorgsfullt tillvarataga
föreliggande möjligheter att omedelbart avkunna dom, genom den förordade
formuleringen skulle få ett välbehövligt stöd och därmed en större spridning
än örn den gamla bestämmelsen får kvarstå oförändrad.

Användes den nu ifrågasatta formuleringen i början av första stycket av
paragrafen, torde detsamma i fortsättningen böra undergå därav föranledda
jämkningar.

Med den i första punkten av första stycket införda bestämmelsen örn sammanträde
för doms avkunnande och tingets avslutande avses uppenbarligen
att, örn mål fortfarande är oavgjort då det sista allmänna sammanträdet hållits,
ovillkorlig skyldighet skall föreligga att hålla slutsammanträde för doms
avkunnande. Detta bör enligt lagrådets mening uttryckas klarare än i förslaget
skett. Göres sådant förtydligande och vidtages i anslutning därtill någon
jämkning av ordalagen i andra punkten därhän att densamma uttryckligen icke
berör annat anstånd med doms avkunnande än sadant som äger rum till ett
senare allmänt sammanträde under tinget, synes tredje punkten kunna i sin
helhet utgå.

Beträffande den tid, som må förflyta mellan det sista allmänna sammanträdet
och slutsammanträdet, innehåller förslaget — frånsett de slutsammanträden
som avses i 6 § — allenast den begränsningen att slutsammanträdet
icke får hållas senare än den 20 juli för vårtinget och den 31 december för
hösttinget. Det kan ifrågasättas örn därmed erhålles en tillräcklig garanti för
iakttagandet av tillbörlig skyndsamhet. I åtskilliga tingslag, där allenast
fem allmänna sammanträden hållas under året, kan det sista allmänna sammanträdet
infalla så tidigt att mer än tio veckor återstå till den dag, då enligt
förslaget slutsammanträde sist må hållas. Örn det bleve regel att den förberedelsetid
för slutsammanträdet, som enligt förslaget är medgiven, tillfullo
foges i anspråk, skulle detta förty kunna medföra ett icke önskvärt fördröjande
av målens avgörande. Att förebygga detta genom föreskrivande av
en viss längsta tidrymd är emellertid vanskligt, alldenstund behovet av förberedelsetid
enligt sakens natur är växlande och fall onekligen kunna förekomma
då förberedelsen kräver mera avsevärd tid. Lagrådet vill därför i
stället förorda ett tillägg till förevarande stadgande, som utmärker att slutsammanträde
icke utan verklig anledning må uppskjutas fram emot den gräns,
vilken angives såsom den yttersta, utan fastmera bör hållas så snart det låter
sig göra.

Därest den vid 1 § gjorda hemställan örn uppflyttning till första stycket

Kungl. Maj:ts proposition nr -4.

av bestämmelsen angående tingsställe vinner beaktande, synas orden »å tingsstället»
kunna utgå ur förevarande paragraf.

Ett angivande, såsom i andra stycket, av de olika slag av mål, vari särskild
skyndsamhet med doms avkunnande på grund av laga föreskrift eller enligt
praxis skall iakttagas, kan lätt komma att lida av ofullständighet. Till denna
kategori böra exempelvis hänföras jämväl mål, som angå gäldenärs försättande
i konkurs. Lagrådet förordar förty i stället för en sådan uppräkning
ett stadgande av mera allmänt innehåll.

6 §.

Enligt 1872 års förordning i dess år 1913 ändrade lydelse ges möjlighet
att oavsett örn domsaga bestar av ett eller flera tingslag börja första sammanträdet
under tinget icke blott viss måndag eller torsdagen därpå utan
även följande måndag (tredje sammanträdesturen). Förslaget medger icke
motsvarande möjlighet. Visserligen torde de skäl, som ansågos böra föranleda
tillåtelse att framflytta tiden för första sammanträdet en hel vecka, hava förlorat
i styrka, men förhållandena kunna dock i vissa fall vara sådana, att
möjlighet att börja sammanträdena senare än förslaget tillåter bör hållas
öppen. Lagrådet ifrågasätter därför, örn icke genom stadgande i förevarande
paragraf borde åt Konungen lämnas rätt att, där det med hänsyn till särskilda
förhållanden prövas lämpligt, medgiva sådant undantag från bestämmelserna
i 1 §, att första sammanträdet under tinget må börjas senare än där sägs.

Då bestämmelsen i sista punkten får antagas avse ej blott särskilda sammanträden
för doms avkunnande mellan de allmänna sammanträdena under
tinget utan jämväl de särskilda sammanträden som hållas för tings avslutande,
vill lagrådet, under hänvisning till vad lagrådet vid 5 § anfört, erinra att tillräcklig
anledning knappast synes föreligga att, för de fall som ifrågavarande
lagstadgande avser, giva andra bestämmelser rörande den tid inom vilken slutsammanträde
skall hallas än dem vilka enligt 5 § skola gälla för slutsammanträden
i allmänhet.

Vad angår frågan huruvida vid fastställande av särskild tingsordning enligt
6 § må meddelas föreskrift örn utsättande av sammanträde för doms avkunnande
mellan de allmänna sammanträdena under tinget, torde ett stadgande
i detta avseende få anses lämpligt. Därest Konungen ej tillädes rätt
att meddela sådan föreskrift, skulle jämlikt 5 § dom, som ej kan omedelbart
meddelas, icke kunna avkunnas tidigare än å det följande allmänna sammanträdet.
Otvivelaktigt skulle i åtskilliga fall härigenom kunna vållas allt för
stor tidsutdräkt, och därför bör möjlighet finnas att dessförinnan hålla särskilt
sammanträde. Den i 6 § givna bestämmelsen synes emellertid vara för kategoriskt
avfattad. Fall kunna förekomma då en ovillkorlig skyldighet att hålla
särskilt sammanträde för doms avkunnande skulle medföra kostnader och
besvär, som ingalunda uppvägas därav att domen avkunnas något tidigare.
Det synes fördenskull lämpligen kunna överlåtas åt domhavanden att avgöra
huruvida särskilt sammanträde bör hållas. Bestämmelsen bör alltså för nu
avsedda fall givas det innehåll att den Konungen tilldelade befogenheten att

Kungl. Majlis proposition nr 4.

härutinnan, meddela föreskrift skall avse allenast att särskilt sammanträde för
doms avkunnande må utsättas att hållas mellan de allmänna sammanträdena
under tinget. Någon anledning att därtill foga bestämmelse örn den tid, inom
vilken detta särskilda sammanträde skall hållas, synes ej föreligga.

Slut bestämmelserna.

I slutbestämmelserna ha angivits vissa stadganden i rättegångsbalken jämte
särskilda författningar som genom lagen upphävas. Utom sålunda angivna
stadganden beröres av den nya lagen även 24 kap. 5 § rättegångsbalken i vad
där stadgas örn tid för utgivande av häradsrätts dom. Sistnämnda stadgande
har visserligen genom 1872 års förordning upphävts, sa vitt angar dom avkunnad
å allmänt sammanträde i tingslag där ting hållas enligt samma förordning,
men gäller fortfarande i övrigt, ehuruväl stadgandet i dess helhet på
grund av föreskrifterna i expeditionslösenförordningen saknar betydelse. Det
synes lagrådet, särskilt i betraktande härav, kunna ifrågasättas örn icke lämpligen
borde — i likhet med vad som skedde vid utfärdandet av 1872 års förordning
— i slutbestämmelserna omnämnas endast de lagrum och författningar,
som helt upphävas genom den nya lagen, samt därtill fogas en föreskrift
örn upphävande jämväl av vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning
stridande mot de nya bestämmelserna.

Förslaget till lag om kungörande av häradsrätts sammanträden

och

Förslaget tilt lag om upphävande av 2 kap. 8 § rättegångsbalken samt
lagen den 22 maj 1891 angående ändrad tid för saköreslängds avlämnande
i vissa fall

lämnades av lagrådet utan anmärkning.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Utdrag av protokollet över justitiedepartement sår enden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 14 december 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,

Ekman, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler lagrådets den
16 oktober 1934 avgivna utlåtande över de den 24 september 1934 till lagrådet
remitterade förslagen till lag med vissa bestämmelser örn häradsting, lag örn
kungörande av häradsrätts sammanträden samt lag örn upphävande av 2 kap.
8 § rättegångsbalken samt lagen den 22 maj 1891 angående ändrad tid för
saköreslängds avlämnande i vissa fall.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»I enlighet med lagrådets hemställan har i 1 § av förslaget till lag med
vissa bestämmelser örn häradsting vidtagits den ändringen att bestämmelsen
örn tingsställe flyttats fran andra till första stycket. Härigenom vinnes, bland
annat, att motsvarande bestämmelse icke erfordras beträffande de i 5 och 6 §§
omförmälda särskilda sammanträdena för doms avkunnande.

I fråga om övriga av lagrådet ifrågasatta ändringar i 1 § torde följande
böra anmärkas.

Örn det i ett tingslag, där sammanträden hållas var fjärde vecka under tingen,
befunnits önskvärt att öka sammanträdenas antal, har hittills i praxis
knappast ansetts föreligga mera än två alternativ — antingen att fördubbla
eller ock att fyrdubbla antalet. Man har i dylika fall infört tingsordningar
med sammanträden varannan vecka eller, mera sällan, varje vecka. Avsteg
från denna praxis har endast skett i två fall, då särskilda omständigheter
föranlett införande av tingsordningar med sammanträden infallande utan den
eljest vanliga regelbundenheten (Hallsbergs tingslag och Frosta tingslag).

Enligt det till lagrådet remitterade lagförslaget skulle denna i praxis vedertagna
ordning stadfästas. Såsom huvudtyper uppställdes där, jämte tingsordningen
med sammanträden var fjärde vecka, tingsordningar med sammanträden
varannan resp. varje vecka; för undantagsfall skulle avvikande tingsturer
kunna föreskrivas.

Lagrådet har nu ifragasatt örn ej vid övergång från tingsordning med sammanträden
var fjärde vecka borde såsom en i lagen förutsatt möjlighet kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

ifrågakomma att införa sammanträden var tredje vecka. En sådan tingsordning
skulle medföra att sammanträdena ökades från tio till fjorton örn året.
Detta dock endast örn sammanträdena började i första veckan av tingsterminerna;
i annat fall skulle endast tretton sammanträden medhinnas. Enligt lagrådets
mening borde denna nya tingsordningstyp formellt jämställas med de
redan nu förekommande och i förslaget upptagna typerna. Härigenom skulle
möjligheterna ytterligare ökas att utan tillgripande av undantagsföreskrifter
anpassa tingsordningarna efter växlande behov.

Betydelsen av att lagen möjliggör fastställandet av tingsordningar anpassade
efter olika förhållanden och behov har särskilt understrukits i motiveringen till
det remitterade förslaget. Då jag likväl icke anser mig kunna biträda lagrådets
nu berörda ändringsförslag, har detta sin grund däri att jag anser starka
skäl tala för att en tingsordning av det slag lagrådet förordat skulle komma
att visa sig mindre ändamålsenlig och fördenskull icke komma att erhålla praktisk
betydelse. Redan den omständigheten att tingsordningar med sammanträden
var tredje vecka hittills icke i något fall införts torde vara vägledande
vid bedömandet av detta spörsmål.

Tingsordningar med tätare sammanträden än var fjärde vecka lia hittills
införts nästan uteslutande i tingslag som ensamma bilda domsaga. För andra
tingslag ha sådana tingsordningar mera sällan ifrågasatts. Då ändring av
tingsordning skett, har situationen gemenligen varit den, att belastningen av
mål å de särskida sammanträdena varit stor med därav föranledd forcering
av handläggningen och utsträckning av sessionstiderna. Sammanträdena lia
vanligen pågått tre eller flera dagar i följd. För att nedbringa sammanträdenas
omfattning till rimligare proportioner har i dylika fall såsom den naturliga
utvägen framstått att öka sammanträdenas antal till det dubbla och hålla
sammanträdena varannan vecka.

En sådan ändring av tingsordningen kan sägas innebära en uppdelning av
varje sammanträde på två. Någon ökad tjänstgöringsskyldighet för nämndemännen
behöver och bör icke föranledas av en dylik ändring i tingsordningen.
Om, såsom numera torde vara vanligt, olika grupper av nämndemän tjänstgöra
de olika rättegångsdagarna eller sålunda regelbundet en dag var fjärde vecka,
innebär den förändrade tingsordningen i fråga om nämndens tjänstgöring blott,
att en eller flera av dessa grupper erhålla en annan tjänstgöringsdag, även den
återkommande var fjärde vecka. Skulle i samband med den förändrade tingsordningen
en ökning av det totala antalet rättegångsdagar äga rum — i så fall
normalt med en var fjärde vecka och föranledd icke av den förändrade tingsordningen
utan därav att rättegångsdagarna tidigare varit överbelastade med
mål i strid mot gällande föreskrift att rättens sessioner böra sluta senast
kl. 7 e. m. — undvikes genom en häremot svarande ökning av nämndemännens
antal ett ytterligare betungande av nämnden.

Införandet av sammanträden med tre veckors mellanrum skulle däremot uppenbarligen
innebära en rätt kännbar försämring i nämndens tjänstgöringsförhållanden,
då ju den nya tingsordningen förutsätter inställelse för samma nämndemän
var tredje vecka. Uteslutet torde nämligen vara att låta den nya tings -

Kungl. Maj:ts proposition nr b.

ordningen medföra en ökning av nämndemännens antal med därav följande
gruppindelning av nämndemännen och fördelning av målen på olika serier vilka
skulle handläggas med sex veckors mellanrum. Härigenom skulle snabbheten
i rättsskipningen tydligen direkt motverkas. Men även med den förutsatta,
icke önskvärda ökningen av nämndemännens tjänstgöring torde en tingsordning
med sammanträden var tredje vecka bereda bestämda olägenheter i tillämpningen,
bl. a. därutinnan att i flertalet mål längre uppskov än tre veckor skulle
befinnas erforderligt. Uppskovstiden skulle då få utsträckas till sex veckor
och sålunda i flertalet uppskjutna mål snabbheten i rättsskipningen bli lidande.
Den fördel som genom en tingsordning av detta slag skulle stå att vinna, nämligen
en fördelning av målen över ett något större antal sammanträden, kan icke
i någon mån anses uppväga de nämnda olägenheterna. Äro förhållandena i ett
tingslag icke sådana att man anser tillräckliga skäl föreligga för införande
av sammanträden varannan vecka, synes det överhuvud vara lämpligare att
bibehålla sammanträden var fjärde vecka än att införa sammanträden var tredje
vecka. Örn den förra tingsordningen medför att flera mål än önskvärt är förekomma
till handläggning vid sammanträdena, torde olägenheterna härav med
större fördel kunna minskas genom att sammanträdena eller vissa av dem utökas
med en rättegångsdag. Örn i något undantagsfall den av lagrådet förordade
tingsordningen med ting var tredje vecka skulle befinnas ändamålsenlig,
kan Kungl. Maj:t jämlikt 6 § på framställning av vederbörande medgiva dess
användning, men den bör enligt min mening, på grund av de avsevärda olägenheter
som i allmänhet måste bliva förbundna därmed, icke införas i 1 § såsom
en normaltyp.

Då beträffande ett visst tingslag fråga uppstått om övergång från åttaveckorstur
till en tingsordning med tätare sammanträden, har hittills i regel
icke ifrågasatts annat än införande av fyraveckorstur. Den senare tingsordningen
innebär ökning av sammanträdena i tingslaget från fem till tio örn
året. — Det må erinras örn att det här gäller ökning av sammanträdena i
tingslag som tillsammans med ett eller flera andra tingslag bilda en domsaga.

Lagrådet har förordat en avfattning av lagen som för dylika fall möjliggör
att utan tillgripande av undantagsföreskrifter införa sexveckorstur eller
möjligen också fem- eller sjuveckorstur. En tingsordning enligt vilken sammanträdena
skola hållas med sex veckors mellanrum innebär att sju sammanträden
kunna hållas årligen, fyra under vårtinget och tre under hösttinget.
Sjuveckorsturen överensstämmer i detta hänseende med sexveckorsturen. Eemveckorsturen
möjliggör hållande av nio årliga sammanträden, varav fem under
vårtinget och fyra under hösttinget.

I fråga örn de av lagrådet sålunda föreslagna tingsordningarna gäller liksom
beträffande den förut behandlade treveckorsturen att de hittills icke i något fall
kommit till användning i praktiken. I de fall — två till antalet — då man
vid övergång från tingsordning med fem årliga sammanträden (åttaveckorstur)
icke ansett sig böra taga steget fullt ut och införa tio sammanträden örn

Kungl. Majlis proposition nr 4.

året, Ilar man stannat vid tingsordningar med sju årliga sammanträden, därav
fyra under vårtinget och tre under hösttinget. Men dessa tingsordningar äro
likväl icke så anordnade att de kunna rubriceras såsom sex- eller sjuveckorsturer.
Sammanträdena hållas nämligen icke med jämna mellanrum utan äro
placerade så att de infalla på lämpliga tidpunkter i förhållande till sammanträdena
i vardera domsagans andra tingslag, vilka hållas var fjärde vecka.
Denna anordning har ansetts nödvändig för undvikande av kollision mellan
sammanträdena i tingslagen inom samma domsaga. En kombination av fyraveckorstur
i ena tingslaget med sex- eller sjuveckorstur i det andra har icke
lämpligen kunnat genomföras.

Yad nu sagts angående de två fall, där en mellanform mellan åttaveckorstur
och fyraveckorstur redan genomförts, äger tydligen generell giltighet. Då
det vid fastställandet av tingsordningar städse är av största vikt att tillse,
att sammanträdena inom en domsagas olika tingslag i förhållande till varandra
infalla på lämpliga tidpunkter, måste de i lagen uppställda, för normala
fall avsedda olika typerna av tingsordningar vara så beskaffade att
kombination dem emellan kan ske utan att olägenheter i nu berörda hänseende
uppstå. Denna fordran bleve icke uppfylld, om t. ex. sexveckorsturen jämställdes
med de i förslaget upptagna tingsordningarna, och man torde därför
med tämligen stor säkerhet kunna påstå att en sådan tingsordning icke skulle
erhålla någon nämnvärd praktisk betydelse. Där en mellanform mellan förslagets
tingsordningar finues önskvärd, torde dess närmare utformning höra
bero av förhållandena i orten. Någon allmängiltig regel härom lärer icke
kunna uppställas, och möjlighet till en lämplig anordning synes, på sätt det
remitterade föreslaget angiver, böra beredas genom undantagsföreskrifter.

Yad nu anförts torde utvisa att en omarbetning av förslagets tingsordningsregler
i den riktning lagrådet ifrågasatt icke vore ägnad att medföra några
praktiska fördelar. Snarare torde fog föreligga för påståendet att en sådan
omarbetning skulle kunna omintetgöra den relativa enhetlighet med avseende
å tingsordningarna som förslaget utan åsidosättande av tillbörliga anspråk
på smidighet i tillämpningen sökt åstadkomma. Jag finner således icke skäl
föreligga att vidtaga ändring i förslagets 1 § i omförmälda hänseende.

Frånsett den förutnämnda omflyttningen av föreskriften om tingsställe
samt ett par smärre redaktionella jämkningar torde följaktligen 1 § böra bibehållas
i sin lydelse enligt det till lagrådet remitterade förslaget. Vid sådant
förhållande är någon jämkning i avfattningen av 2 § icke påkallad.

I 3 och 4 §§ lia allenast vidtagits ett par mindre redaktionella jämkningar.

Enligt 5 § första stycket i det till lagrådet remitterade förslaget hade icke
gjorts ändring i den enligt 7 § av 1872 års förordning gällande föreskriften
att när mål å allmänt sammanträde blivit till slut fört, skall dom avkunnas
innan sammanträdet ändas, örn den dessförinnan kan författas. Redan vid
ett tidigare tillfälle, år 1918, då ändring av denna föreskrift var ifrågasatt,
har framhållits att uppskov med doms avkunnande i praxis förekomme i

Kungl. Majlis proposition nr 4.

större utsträckning än som vore förenligt med föreskriften. Enligt lagrådets
mening borde nu vidtagas en omformulering av densamma, varigenom med
större skärpa skulle framhållas önskvärdheten av att dom omedelbart avkunnas.
Vad lagrådet härutinnan anfört synes beaktansvärt. Dock torde det
icke vara lämpligt att såsom skäl berättigande till uppskov med doms avkunnande
jämte målets beskaffenhet’ införa även ’mängden av de å sammanträdet
slutförda målen’. Ett dylikt tillägg skulle enligt min tanke snarast innebära
ett försvagande av den nu gällande bestämmelsen, då det är ett ganska normalt
förhållande vid ett allmänt tingssammanträde, att det förekommer en mängd
slutförda mål. Såsom giltigt hinder för doms avkunnande å det sammanträde
då handläggningen slutförts anser jag därför böra angivas allenast beskaffenheten
av det mål varom fråga är. I enlighet härmed har stadgandets avfattning
ändrats.

Betydelsen av att hos domstolarna inskärpes vikten av doms avkunnande
innan sammanträdet ändas, där detta later sig göra, ligger icke minst däri,
att rättens ordförande härigenom föranledes att noggrannare bereda sig till
varje måls handläggning vid tinget. Genom det studium av akterna i ett
uppskjutet mål och av den till prövning föreliggande rättsfrågan, som genom
en dylik bestämmelse nödvändiggöres, blir ordföranden mera skickad för en
ändamålsenlig processledning, som kan leda till målets fullständigare utredning
och till förebyggande av uppskov. Den koncentration av förhandlingen
i ett mål som sålunda kan uppnås är ofta av den största betydelse för målets
skyndsamma slutförande. Bestämmelsen att dom skall avkunnas innan sammanträdet
ändas, örn hinder ej möter i målets beskaffenhet, kan även hava det
goda med sig, att häradshövdingarna taga som regel att i alla mål hålla överläggning
med nämnden samma dag målet slutbehandlats. Att överläggning
med nämndemännen sålunda hålles i omedelbar anknytning till den muntliga
förhandlingen i målet utgör i själva verket en grundförutsättning för att nämnden
skall erhålla den betydelse för målens avgörande som lagen avsett. Tid
behöver icke spillas på en föredragning av målet från ordförandens sida; han
kan inskränka sig till att erinra örn vad som eventuellt förekommit vid tidigare
rättegångstillfälle och till en upplysning örn de lagbestämmelser som skola tilllämpas
på det föreliggande fallet. I det stora flertalet fall skall en dylik överläggning,
även i mera invecklade mål, kunna leda till att rätten kommer till ett
preliminärt beslut, även örn ordföranden skulle finna erforderligt att låta med
domens avkunnande ansta till nästa sammanträde med samma nämnd för ett
ytterligare genomtänkande av domen. Vid detta sammanträde skall som regel
överläggningen icke behöva återupptagas. På detta sätt undgås de ofta
tidsödande överläggningar till dom, som antagligen allt fortfarande på ett
eller annat ställe förläggas till början av tingssammanträdena och därigenom
menligt inverka på domstolens möjlighet att iakttaga de tider som utsatts för
målens handläggning, vilket för parter och vittnen ofta kan komma att medföra
en högst oläglig tidsödande väntan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Den angivna ändringen i första stycket av 5 § har föranlett viss jämkning
i samma styckes fortsatta lydelse. Härvid har iakttagits vad lagrådet
yttrat dels därom att det borde av lagrummet otvetydigt framgå att skyldighet
föreligger att hålla slutsammanträde då mål är oavgjort vid sista allmänna
sammanträdet av ett ting, dels ock därom att lagrummet borde utmärka
att slutsamman träde skall hållas utan onödigt dröjsmål.

Ändra stycket av 5 § har på sätt lagrådet förordat givits ett mera allmänt
innehåll.

Beträffande 6 § -—■ som innehåller bemyndigande för Kungl. Majit att i
undantagsfall fastställa tingsordningar vilka avvika från vad 1 § stadgar i
fråga örn det årliga antalet sammanträden och tiden mellan sammanträdena —
har lagrådet ifrågasatt ett tillägg, varigenom dessutom skulle beredas möjlighet
att göra sådant undantag från bestämmelserna i 1 §, att första sammanträdet
under tinget må börjas senare än där sägs. Med hänsyn till att
redan huvudbestämmelserna medgiva att tingsordningarna i stor omfattning
lämpas efter föreliggande förhållanden torde en dylik undantagsregel icke vara
erforderlig. Det synes också vara av vikt att tingssammanträdena överallt
taga sin början så tidigt som möjligt under de legala tingsperioderna. Något
fall där det av lokala hänsyn skulle vara av nöden att uppskjuta tingets
början längre än det remitterade förslaget medgiver är svårt att tänka sig.
Jag har därför ej funnit anledning att på denna punkt göra någon saklig
ändring i förslaget; i redaktionellt hänseende har dock avfattningen jämkats.
— På sätt lagrådet yttrat torde få anses motiverat att giva stadgandet
i 6 § örn hållande av särskilda sammanträden för doms avkunnande mellan
de allmänna sammanträdena en mindre kategorisk avfattning. Vid ändring
härutinnan synes även den i 6 § upptagna bestämmelsen örn tid, inom
vilken sammanträden för doms avkunnande skola hållas, böra utgå. Beträffande
dylika sammanträden vilka tillika äro slutsammanträden kommer tydligen
enligt den omformulerade 5 § i allt fall att gälla, att de skola hållas utan
onödigt dröjsmål. I enlighet med vad nu anförts har 6 § undergått erforderlig
omarbetning.

Vad lagrådet anfört rörande slutbestämmelsernas avfattning — nämligen
att däri borde omnämnas endast de lagrum som helt upphävas genom den nya
lagen samt därtill fogas en föreskrift örn upphävande jämväl av vad i övrigt
finnes i lag eller författning stridande mot de nya bestämmelserna -—
synes innefatta en allmängiltig regel som i många fall bör kunna med fördel
iakttagas. Då emellertid de lagrum som av den nu föreslagna lagen skulle
beröras utan att därigenom helt upphävas äro helt få samt i vart fall ett av
lagrummen, 26 kap. 4 § byggningabalken, lämpligen bör särskilt anmärkas,
synes dock i förevarande fall vara att föredraga att angiva de lagrum som
äro i fråga. Därvid torde även, såsom lagrådet yttrat, böra medtagas den
visserligen numera betydelselösa föreskriften i 24 kap. 5 § rättegångsbalken
att häradshövding i visst fall skall utgiva dom innan han från tingsstad reser.
Ett tillägg härom har därför skett i slutbestämmelserna.

Beträffande de övriga lagförslagen, vilka av lagrådet lämnats utan an Bihang

till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr h. 4

Kungl. Marits proposition nr 4.

märkning, må här endast anmärkas att i 2 § av förslaget till lag om kungörande
av häradsrätts sammanträden vidtagits en rent redaktionell ändring
medan förslaget till lag örn upphävande av 2 kap. 8 § rättegångsbalken samt
lagen den 22 maj 1891 angående ändrad tid för saköreslängds avlämnande i
vissa fall äi oförändrat.»

Föredraganden hemställer härefter, att ifrågavarande tre lagförslag, de
båda förstnämnda jämkade i enlighet med vad nu anförts, måtte jämlikt § 87
regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
nästkommande års riksdag skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

Stockholm 1935. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

341SS2