Kungl. Maj:ts Proposition Nr 4 (Proposition 1924:4)

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 4.

Nr 4.

Kungl. May.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändrad
lydelse av 3, 5, 6, 7, 9, 10, 14 och 17 §§ i lagen
den 13 juni 1921 om förvaltning av bysamfälligheter och
därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter; given
Stockholm slott den 2 januari 1924.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen antaga
härvid fogat förslag till lag om ändrad lydelse av 3, 5, 6, 7, 9, 10, 14 och
17 §§ i lagen den 13 juni 1921 om förvaltning av bysamfälligheter och därmed
jämförliga samfällda ägor och rättigheter.

GUSTAF.

Birger Ekeberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 4 käft. (Nr 4.)

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 4.

Förslag

till

LAG

om ändrad lydelse av 3, 5, 6, T, 9, 10, 14 och 1 7 §§ i lagön
den 13 juni 1921 (nr 299) om förvaltning av bysamfälligheter
och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter.

Härigenom förordnas, att 3, 5, 6, 7, 9, 10, 14 och 17 §§ i lagen den 13
juni 1921 om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda
ägor och rättigheter, 3, 5, 6, 7 och 10 §§ i nedan angivna delar, skola erhålla
följande ändrade lydelse.

3 §■

1 rdU ~ sammanträdet.

Äro delägarna flera än tio eller kan icke med säkerhet utrönas, vilka hava
del i samfälligheten, må kallelsen delgivas sålunda, att densamma överlämnas
till en av delägarna att vara för dem alla tillgänglig, varjämte kallelsen skall,
med underrättelse, vilken av delägarna bekommit densamma, minst tjugu
dagar före sammanträdet ej mindre uppläsas i kyrkan i den eller de församlingar,
där fastigheterna äro belägna, än även införas i en eller flera tid -

ningar i orten.

Har---

Kostnad —

--fastigheten.

•--samfälligheten.

5 §■

Besluta--------------ägan.

Reglementet -— — jämkningar.

Syssloman eller, om flera äro utsedda, dessa äga, där ej för visst fall delägarna
annorlunda bestämt, att i mål, som röra förvaltningen, tala och svara
för delägarna. Äga, som ställts under förvaltning, må ej av syssloman delägarna
avhändas eller för längre tid än fem år utlegas utan att beslut därom
fattats och fastställts i den ordning, som i 6 § 2 mom. eller 7 § sägs.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 4.
6 §•

1 mom. Vilja — —----- härav.

2 mom. För beslut om ägas utlegning för längre tid än fem år erfordras
minst två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster efter röstvärdet,
beräknat på sätt i andra punkten av 4 § 3 mom. är sagt. Beslutet skall
underställas rättens prövning. Finner rätten, att beslutet icke är i laga ordning
tillkommet eller att det strider mot allmän lag eller författning eller
länder till märkligt förfång för delägare, som ej lämnat sitt medgivande till
upplåtelsen, skall beslutet av rätten undanröjas; i annat fall varde det fastställt.

7 §■

Vilja delägare avhända sig äga, som i denna lag avses, och kan det ske
utan märkligt förfång för delägare, som ej därtill samtycker, äge de ock
härom besluta; och skall vad i 6 § 2 mom. sägs om besluts fattande och
underställande äga motsvarande tillämpning. Där någon delägare det yrkar,
må dock avhändandet ej äga rum annorledes än genom försäljning å offentlig
auktion.

Vad i 22 kap. 3 § ärvdabalken och 4 kap. 8 § jordabalken stadgas skall
ej äga tillämpning i fråga om försäljning enligt denna lag av samfällighet,
vari omyndig äger del. Dock ma beslutet om försäljningen, oavsett om det
biträtts å den omyndiges vägnar, ej fastställas, med mindre rätten finner skäl
tillåta försäljningen, såvitt den omyndiges rätt rörer.

Har---------------ordning.

^________________underskrivas.

^ r------------------därtill.

9 §•

Delägares beslut, som i denna lag avses, må ej träda i verkställighet förr än
den i 8 § angivna tid gått till ända utan att klandertalan mot detsamma blivit
instämd eller sådan talan blivit genom laga kraft ägande utslag ogillad samt,
där underställning erfordras, beslutet blivit av rätten fastställt.

Har ansökan gjorts om förordnande för särskild person att föranstalta om
sammanträde med delägarna, skall på begäran av någon av dessa domaren
eller rätten, där omständigheterna ej till annat föranleda, ställa ägan under
avverkningsförbud så ock, där skäl därtill äro, meddela förbud för delägarna
att å ägan taga ler, torv, grus eller dylikt. Sådant förbud skall gälla intill
dess beslut enligt 5, 6 eller 7 § om ägans användning eller avhändande kommit
till stånd och trätt i tillämpning eller ock frågan om ägans tillgodogörande
på sätt nu är sagt förfallit.

10 §.

Ansökan--------------förvaltning.

Förordnande--------------upphört.

Där---------------därå.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 4.

badana skogstjänsteman.

Har ansökan om ägas ställande under förvaltning av god man gjorts, och
kan ej god man omedelbart förordnas, skall vad i 9 § andra stycket finnes
för där avsedda fall stadgat äga motsvarande tillämpning. Förbud, som sålunda
meddelats, skall gälla, till dess beslut i anledning av ansökningen
meddelas.

14 §■

Över beslut, som av domaren meddelas enligt 9, 10 eller 13 §, må klagan
föras hos hovrätten.

Beslut, som av rätten eller domaren meddelas enligt 5, 6, 7, 9, 10 eller
13 §, träder utan hinder av förd klagan genast i verkställighet.

17 §•

Har enligt lagen den 11 juni 1915 med särskilda bestämmelser beträffande
viss samfälld skogsmark inom Kopparbergs län anordnats förvaltning, som
gäller den 30 juni 1924, åligger det Konungens befallningshavande i sagda
län att, så snart ske kan, till rättens ordförande översända handlingarna i
ärendet rörande förvaltningens tillkomst och reglementes antagande. Sedan
yttrande inhämtats från skogsvårdsstyrelsen eller, där fråga är om skogsmark,
med vilken skogsvårdsstyrelsen ej har att taga befattning, vederbörande skogstjänsteman
samt delägarna av rätten hörts, skall reglementet, efter det däri
verkställts de jämkningar, som kunna finnas erforderliga för att bringa reglementet
i överensstämmelse med denna lag, av rätten fastställas till fortfarande
efterrättelse; och skall därmed den äga, varom fråga är, anses vara ställd
under förvaltning för gemensam räkning enligt denna lag. Rättens beslut
träder utan hinder av förd klagan genast i verkställighet.

Markområde, för vilket gäller avverkningsförbud, meddelat enligt förstnämnda
lag, må ställas under förvaltning av god man utan hinder därav att
frågan om markområdets tillgodogörande icke varit under behandling i den
ordning, som i 3—7 §§ sägs.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad
uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Lagen skall tillämpas jämväl i ärende, vari dessförinnan gjorts ansökan
om förordnande för särskild person att föranstalta om sammanträde med delägarna
eller om ägas ställande under förvaltning av god man.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 4.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 30 november 1923.

Närvarande:

Statsministern Trtggee, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von

Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,

Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Ekeberg, riksdagens skrivelse den
30 maj 1923, nr 260, så vitt angår av riksdagen i skrivelsen gjord framställning,
att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning angående förutsättningarna
för viss omarbetning av lagen den 13 juni 1921 (nr 299) om förvaltning
av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter ävensom
för riksdagen framlägga det förslag, vartill denna utredning kunde föranleda.
Föredraganden anför:

»Innan jag övergår till att omnämna den utredning, som i enlighet med
riksdagens begäran blivit verkställd, ber jag att få i korthet redogöra för den
hittillsvarande lagstiftningen i förevarande ämne samt erinra om den behandling,
ärendet undergått vid 1923 års riksdag.

Redan den 11 juni 1915 utfärdades en interimistisk lag, nr 185, med sär- Lagen de» ti
skilda bestämmelser beträffande viss samfälld skogsmark inom Kopparbergs 3wnt •
län. Med denna lag, som gällde samfällda ägor av skogsmarks natur, vilka
undantagits för gemensamt behov eller eljest lämnats oskiftade vid å socknar
inom sagda län verkställda storskiften eller delningar av därvid utbrutna skifteslag,
åsyftades i främsta rummet att, i avbidan på slutlig, för hela riket
gällande lagstiftning, förekomma vanvård av skogen å dylika ägor. I detta
syfte medgavs dels rätt för delägarna att genom majoritetsbeslut ställa äga
under särskild förvaltning, dels ock befogenhet för envar delägare att, där
detta prövades vara ur skogsvårdssynpunkt nödigt, påkalla avverkningsförbud.

Detaljerade bestämmelser lämnades angående förfarandet vid ansökning om
dessa åtgärder, om sammanträde med delägarna för behandlingen av väckt
fråga därom och, beträffande ärende om ägas ställande under förvaltning,
om beslutmässighet, underställning och fastställelse av beslut samt om regler
för förvaltningens ordnande och handhavande. Ansökning såväl om ägas ställande
under förvaltning som om avverkningsförbud skulle göras hos länssty -

Lagen den 13
juni 1921.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 4.

relsen. Beslut om anordnande av förvaltning skulle underställas samma myndighet,
som även ägde att förordna om avverkningsförbud. Dylikt förbud kunde
meddelas antingen på viss tid eller tills vidare. Där länsstyrelsen under behandling
av ärende enligt denna lag fann omständigheterna sådant föranleda,
kunde länsstyrelsen meddela interimistiskt avverkningsförbud, intill dess ärendet
blivit slutligen avgjort och, när fråga vore om förvaltning, beslut därom
trätt i tillämpning. Avverkningsförbud skulle utan hinder av anförda besvär
gå i verkställighet genast efter kungörandet. Därest förvaltning anordnats,
skulle för dennas handhavande utses sysslomän samt antagas reglemente, innehållande,
bland annat, bestämmelser om grunderna för skogshushållningen å
ägan. Reglementet skulle fastställas av länsstyrelsen, som däri ägde verkställa
nödiga jämkningar. Från lagens tillämpning voro undantagna dels Lima, Transtrands,
Orsa, Sårna, Idre och Älvdalens socknars besparingsskogar, besparingsskogarna
inom Venjans socken samt Svärdsjö och Envikens socknars
häradsallmänningar, dels ock skifteslagen tilldelade hemskogs-, fäbodeskogsoch
utskogsmarker, vilka vid åbodelningen lämnats odelade, samt andra samfällda
ägor, om vilkas förvaltning särskilda bestämmelser meddelats. Lagen
gällde för tiden intill den 1 juli 1918. Genom lag den 11 juni sistnämnda år
utsträcktes emellertid dess giltighetstid intill den 1 juli 1921.

Sistnämnda dag trädde lagen den 13 juni 1921 om förvaltning av bysamfälligheter
och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter i kraft. Denna
lag avser hys eller annat skifteslags samfällda ägor, som vid skifte eller annan
laga delning eller sämjedelning undantag^ för gemensamt behov eller uteslutits
från delningen, samt mark, som eljest är gemensam för två eller flera
fastigheter med i övrigt skilda ägor. Lagen är ock tillämplig å rättigheter eller
förmåner, som äro samfällda för två eller flera fastigheter med helt eller
delvis skilda ägor. Där delägarna ej kunna enas om användningen eller tillgodogörandet
av sådan samfällighet, kan enligt lagen delägare framtvinga ett
avgörande angående dispositionen över densamma. Delägaren har dä att enligt
i 10 § stadgad ordning å landet hos domaren och i stad hos rätten utverka
förordnande för särskild person att föranstalta om sammanträde med delägarna
för avgörande av frågan om samfällighetens användning eller tillgodogörande.
Skulle vid sådant sammanträde någon bestämmelse ej komma att
träffas om dispositionen av samfälligheten, kan delägare påkalla densammas
ställande under förvaltning av god man. Sistnämnda förfaringssätt måste städse
användas, då delägarna ej äro flera än två.

Den person, som, på sätt nyss nämnts, förordnats att föranstalta om sammanträde
med delägarna, skall enligt 3 § bevisligen tillställa dessa kallelse
minst fjorton dagar före sammanträdet, såframt ej kortare tid av dem medgives.
Kallelsen skall innehålla uppgift om tid och ort för sammanträdet ävensom
det ärende, för vars behandling det påkallas. Äro delägarna flera än tio
eller kan icke med säkerhet utrönas, vilka hava del i samfälligheten, må kallelsen
delgivas sålunda, att densamma överlämnas till en av delägarna att
vara för dem alla tillgänglig. Kallelsen skall då därjämte, med underrättelse,
vilken av delägarna bekommit densamma, minst tjugu dagar före sammanträdet
ej mindre uppläsas i kyrkan i den eller de församlingar, där fastigheterna
äro belägna, än även införas i en eller flera tidningar i orten. Dock
skall inom sagda tid kallelsen särskilt delgivas känd delägare, boende utom
de fastigheter, till vilka samfälligheten hörer. Är någon delägare a okänd ort
eller så fjärran, att han ej kan bevaka sin rätt, skall den sammankallande
begära förordnande av god man enligt lagen den 11 juni 1920 om god man

Klint/!. Majds Proposition Nr 4.

för bortovarande, tiar boställe eller annat allmänt hemman, som icke inneliaves
under stadgad åborätt, del i samfälligheten, skall jämväl underrättelse
om sammanträdet meddelas Konungens befallningshavande i sä god tid, att
genom dennes föranstaltande ombud må förordnas att å sammanträdet föra
talan för fastigheten.

Vid sammanträde, som nyss sagts, föres ordet av den, som förordnats att
föranstalta om sammanträdet. Envar delägare äger, med iakttagande av vissa
begränsningar, rösträtt efter sin delaktighet i samfälligheten. Innan fråga, för
vars behandling sammanträde utsatts, företages till avgörande, skall utredning
ske om de fastigheter, till vilka samfälligheten hörer, ävensom vilka däri äga
del och den grund, som gäller för en vars delaktighet. Råder osäkerhet, huruvida
samfälld äga tillhör visst skifteslag eller annat större skiftesområde, vid
vars delning nämnda skifteslag utbrutits, skall, intill dess nödig utredning härutinnan
förebragts, frågan anses angå det större skiftesområdet.

Besluta deliigarna, att samfälligheten skall ställas under förvaltning för gemensam
räkning, skall av dem antagas reglemente, angivande grunderna för
förvaltningen. I reglementet skola upptagas bestämmelser om tillämpning å
sammanträde med delägarna av lagens föreskrifter rörande omröstning, om
val av en eller flera syssloman för förvaltningen samt om gäldande av kostnaderna
för förvaltningen och användande av vinsten därav. Reglementet skall
underställas prövning av rätten, som har att tillse, att det är i laga ordning
tillkommet, att dess bestämmelser äro förenliga med gällande lagar och författningar
samt att dess tillämpning icke kan lända till märkligt förfång för
delägare, som ej deltagit i reglementets antagande eller eljest godkänt detsamma.
Dessutom skall i fråga om skogsmark tillses, att bestämmelser lämnats,
som trygga en tillfredsställande skogsvård därå. Kan reglementet ej oförändrat
godkännas, äger rätten, efter delägarnas hörande, däri verkställa erforderliga
jämkningar. Delägarna kunna vidare, utan att, på sätt nyss nämnts,
anordna en stadigvarande förvaltning av samfälligheten, besluta om dess användning
genom brukande för egen räkning eller genom utlegning eller ock
om samfällighetens avhändande. Härvid skall iakttagas, att sålunda träffade
åtgärder ej lända till märkligt förfång för delägare, som ej därtih lämnat sitt
medgivande. Då beslutet avser utlegning för längre tid än fem år eller avhändande,
erfordras enligt 6 och 7 §§ för beslutets giltighet viss kvalificerad
majoritet med hänsyn till såväl röstvärdet som huvudtalet.

Delägare, som anser sig hava befogad anledning till missnöje med något
av delägarna i samfälligheten jämlikt ifrågavarande lag fattat beslut, äger att
mot beslutet anställa klandertalan vid domstol.

Visar sig, eftef det beslut fattats om ägas användning eller avhändande, att
fara föreligger för att under tiden, till dess beslutet må verkställas och, då
fråga är om förvaltning för gemensam räkning, reglemente blivit fastställt,
ägan blir utsatt för vanvård av delägare, må enligt 9 § på begäran av någon
av delägarna överexekutor, där skäl därtill i övrigt prövas föreligga, meddela
förbud för delägarna att under nämnda tid å ägan verkställa avverkning eller
taga ler, torv, grus eller dylikt.

Såsom förut nämnts, medger lagen för vissa fall ett annat sätt än det nyss
behandlade för ordnande av en samfällighets utnyttjande, nämligen samfällighetens
ställande under förvaltning av god man. Ansökan härom göres enligt
tO § å landet hos domaren och i stad hos rätten. Beträffande god mans förvaltning
gälla vanliga regler i fråga om syssloman. Rätten kan emellertid,

Kimgl. Maj-.ts Proposition Nr 4.

där det^ finnes påkallat, efter delägarnas hörande meddela särskilda föreskrifter
angående förvaltningen.

I 17 § stadgas, att, därest enligt 1915 års lag anordnats förvaltning eller
meddelats avverkningsförbud, som gäller den 30 juni 1921, berörda förvaltning
eller förbud fortfarande skall tillämpas, till dess om det ifrågavarande
markområdet anordning träffats och kan träda i verkställighet i enlighet med
1921 års lag, dock längst intill den 1 januari 1924.

iSfåZriks- Riksda2ens berörda skrivelse den 30 maj 1923 var föranledd av en utav
dag. herr A. Pers inom första kammaren väckt motion, nr 58, däri han, med instämmande
av herr E. Lyberg, anförde:

»Lagen om skogsundantag, som jag för korthetens skull benämner lagen av
den 11 juni 1915, har fått en vidsträckt tillämpning inom det område, för
vilket den var avsedd, och den har varit till stort gagn för befolkningen i
dessa bygder, emedan den därigenom beretts möjlighet till en ordnad°hushållning
med skogen å dessa markområden, och kunnat till gemensamt gagn
utnyttja avkomsten av dessa skogar. Det var också vad man kunde vänta, då
lagen var speciellt utarbetad med hänsyn till dalabygdens speciella förhållanden.

Vid tillämpningen av bysamfällighetslagen har det visat sig möta stora, för
att icke säga oöverkomliga svårigheter att få den att fungera så, att den kan
träda i stället för skogsundantagslagen. Med denna motion avser jag att
påkalla riksdagens uppmärksamhet på detta förhållande, liksom jag vill
anhålla, att riksdagen ville för sin del medverka till att ge lagen en sådan
form, att den kan övertaga den gagnande roll, som skogsundantagslagen utövat
i ifrågavarande bygder.

Svårigheten vid tillämpningen av bysamfällighetslagen härrör av, att skogsmark,
som undantagits från delning vid storskiftet, förekommer mycket ofta
och tillhör från några få delägare, t. ex. en liten by eller en fäbod, upp till
hela socknar, ja ibland flera socknar. I senare fallen kan samfälligheten ha
flera tusen delägare. Detta är t. ex. fallet med de samfälligheter som tillhöra
Mora och Våmhus socknar, vilka utgjorde en enhet vid storskiftet. Därtill
kommer den stora ägosplittring, som gör, att en by har delägare boende i
angränsande byar eller socknar, små delar visserligen på varje delägare,
men som dock med lagens bestämmelser ej kunna förbigås, om ett laga beslut
skall kunna åstadkommas. Befolkningens rörlighet är ännu en orsak
som vållar stora svårigheter. Av de hundrade och tusentals delägarna äro
en stor del spridda på andra orter, vanligen som tillfälliga byggnadsarbetare,
men ofta bosatta och skrivna på andra håll i landet. Andra befinna sig i
utlandet, oftast i Förenta staterna. En stor del av dessa ha icke sålt eller
eljest förordnat om sina fastighetsandelar i hembygden. Dessa faktiska förhållanden
äro av sådan beskaffenhet, att nödig hänsyn måste tagas till dem
i en lag som den ifrågavarande. Formerna måste lättas.

Om lagen av den 11 juni 1915 kunde insättas i kraft för Kopparbergs län
skulle detta mål-lättast vara vunnet. Emellertid torde detta icke vara möjligt.
Bysamfällighetslagen erbjuder ju också vissa fördelar, som detta län
kan behöva komma i åtnjutande av. Därför torde ansträngningarna böra
inriktas på att anpassa bysamfällighetslagen så, att den kan bli brukbar även
för Kopparbergs län.

De ändringar som erfordras hänföra sig huvudsakligen till den procedur,
som erfordras för kallande av samtliga delägarna och tillvaratagande av de
frånvarande delägarnas rätt.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 4.

I 3 §:s andra stycke, som handlar om kallelse till det konstituerande sammanträdet,
innehålla de sista raderna följande föreskrift: »skolande inom
sagda tid» — fjorton dagar före sammanträdet — »kallelsen särskilt delgivas
känd delägare, boende utom de fastigheter, till vilka samfälligheten hörer».
Då man vet, att en betydande del av byarnas och socknarnas befolkning har
sin bostadsort litet varstans i och utom Sverige, medan äganderätten till
fastigheterna i hemorten bibehålies, så är det lätt att förstå, att ensamt denna
bestämmelse gör lagen obrukbar. Den bör därför helt bortfalla. Av samma
anledning bör 3 §:s tredje stycke också gå bort.

Jag förutser invändningen, att man ju måste få till stånd en förteckning
av delägarna och därvid även uppgifter om deras bostadsort, varför de även
kunna kallas och att bestämmelsen i 3 §:s tredje stycke om förordnande avgod
man i de bortavarandes ställe sörjer för representerande av de icke
kallade. Emellertid torde var och en, som känner förhållandena i dessa
bygder, vara ense med mig därom, att detta mera är ett teoretiskt antagande
än en praktisk möjlighet, åtminstone om domaren fordrar ett bokstavligt efterkommande
av lagens föreskrift. Den kostnad och det besvär som en del
givning skulle åsamka dem, som skulle ta initiativet till ett omhändertagande
av de allmänna värden som här äro i fråga, komrne att avskräcka från ett
sådant. En omvårdnad av dessa värden är emellertid en maktpåliggande sak
av nytta för det allmänna, medan vardera av de enskildas intresse är mycket
litet betydande, vanligen rörande sig om ett jordtal av något eller några kappland
reducerad jord, ofta endast några tusendels kappland. I detta saklage
bör ej heller särskild god man vara nödvändig att förordna. Den omgång
och det besvär, som skulle förorsakas av ett efterkommande av nu gällande
föreskrift, stå icke i rimligt förhållande till de intressen som de kallade eller
deras ombudsman ha i saken, men anordningen skulle, som förut antytts,
föranleda, att lagen ej komrne till den användning som är önskvärd.

Om betänkligheter skulle möta för ett generellt utmönstrande av dessa bestämmelser,
kan det tänkas, att undantaget inskränktes att gälla för Kopparbergs
län. Om detta skulle befinnas icke vara lämpligt så kunde det tänkas,
att bestämmelsen skulle gälla endast i fråga om överlåtelse av samfälligheten
eller del därav eller upplåtelse av annan rätt till densamma än skogsavverkningsrätt
eller nyttjanderätt för bebyggande. Det skulle vara olägligt att
förbinda iakttagande av dessa föreskrifter med avhändande av fastighet av
varje slag, emedan det ofta händer, att samfälligheten behöver disponeras

för bostadsändamål. _

I lagen om skogsundantag fanns bestämmelse om att Konungens befallningshavande
kunde ställa äga under avverkningsförbud. Vid tillämpning av den
befogenhet, som var Konungens befallningshavande tillagd i 5 §:s femte stycke
i nämnda lag, kunde avverkningsförbud utfärdas omedelbart, varigenom befarat
ofog från illojala delägare kunde stävjas snabbt och effektivt. Bestämmelsen
har praktiserats i denna avsikt och varit till uppenbart gagn.

Bysamfällighetslagen har visserligen även en bestämmelse angående utfärdande
av förbud mot avverkning m. m., men detta förbud kan utverkas
först på ett allt för sent stadium för att äga avsedd verkan. Det innehålles
i 9 §:s andra stycke. Först när visat sig, att fara föreligger för vanvård och
anstalter vidtagits som kräva åtskillig tidsutdräkt, kan sådant förbud utverkas.
Det är synnerligen nödvändigt att bibehålla den effektiva skyddsanordning som
skogsundantagslagen har. En föreskrift bör sålunda inrymmas i lagen, som
till förhindrande av avverkning, även om den skulle företagas till husbehov,

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 sand. 4 käft. (Nr 4.) 2

Kopparbergs
läns landstings
förvaltningsutskott.

Kungl Maj:ts Proposition Nr 4.

möjliggör __ omedelbart ingripande av överexekutor, varvid torde vara tillräckligt
om sådan föreskrift lämnas, att sökanden företer bevis att hos domaren
ingivits ansökning, som i § 10 omförmäles. Denna föreskrift torde böra inarbetas
i 9 §:s andra stycke

Slutligen framföres en önskan om att övergångsbestämmelserna i bysamtälhghetslagen
kompletteras med en föreskrift, som bereder möjlighet att överflytta
de nu inom Kopparbergs län anordnade förvaltningarna av ifrågavarande
samfälligheter från länsstyrelsen till vederbörande häradsrätt, utan att en ny
procedur skall behöva anordnas. Enklast kunde detta ske efter att en anmälan
om saken gjordes till länsstyrelsen av förvaltningsorganet för samfällio--heten, varefter tillsynen över förvaltningen överflvttades till häradsrätten.

Pa grund av vad sålunda anförts anhålles, att riksdagen ville för sin del
besluta dels att lätta på formerna för kallelse i Lag av den 13 juni 1921 om
förvaltning av bysamfällighet § 3, samt angående ombudsman, dels att genom
ändring av denna lag möjliggöra omedelbar åtgärd till förhindrande av avverkning
även till husbebov å samfällighet beträffande vilken ansökning till
domaren ingivits enligt § 10 i ovannämnda lag, samt dels att beträffande
övergångsbestämmelserna i § 17 en föreskrift tillfogas, som utan vidare omgång
medger överflyttande av de nu anordnade förvaltningarna från länsstyrelsen
till häradsrätten.»

Motionen behandlades av första lagutskottet, vilket i den ordning, § 46
riksdagsordningen föreskriver, begärde yttrande i ärendet från länsstyrelsen i
Kopparbergs län. Med anledning härav inkom yttrande från länsstyrelsen
jämte därvid fogade utlåtanden från länets landstings förvaltningsutskott, hushållningssällskapets
förvaltningsutskott och skogsvårdsstyrelse.

Landstingets förvaltningsutskott anförde:

»Bestämmelserna i 3 § om särskild delgivning med delägare, boende utom
de fastigheter, till vilka samfälligheten hörer, föranleda, på grund av de i
motionen åberopade, inom stora delar av länet rådande säregna jordförhållandena,
ej sällan en avsevärd omgång och kostnad, varigenom påkallande
av lagens tillämpning motverkas. En lättnad i dessa delgivningsbestämmelser
vore ur denna synpunkt önskvärd och synes utskottet kunna åvägabringas
utan att enskilds rätt därigenom äventyras.

I likhet med motionären anser jämväl utskottet, att sådant förbud, varom
förmärs i 9 § 2 st., ej sällan torde visa sig vara av behovet påkallat redan
innan beslut fattas om ägas användning eller avhändande. Det torde böra
tagas under övervägande, huruvida icke ett sådant förbud må kunna vinnas,
sa snart förordnande för viss person om föranstaltande om sammanträde
enligt 3 § eller av god man enligt 10 § meddelats.

Motionären föreslår vidare sådan ändring i lagen, att enligt lag den 11
juni 1915 med särskilda bestämmelser beträffande viss samfälld skogsmark
inom Kopparbergs län anordnad förvaltning av samfälld äga må kunna överflyttas
från länsstyrelsen till häradsrätten.

Vad motionären lärer avsett att vinna, eller att förvaltning och avverkningsförbud,
som tillkommit enligt 1915 års lag, må fortfarande tillämpas oavsett
tillkomsten av 1921 års lag och utan att däri föreskriven procedur iakttages,
synes utskottet behjärtansvärt

... ^15 års lag har vunnit tillämpning i en avsevärd utsträckning. Såväl
förvaltning som avverkningsförbud ha visat sig synnerligen gagneliga. Några

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 4. 11

avgörande betänkligheter mot att låta dem fortfarande bestå synes utskottet
icke förefinnas. Däremot vore det att befara, att en förnyad procedur med
dess omgång och olägenheter ej sällan skulle väcka motstånd mot (dier hindra
tillkomsten av beslut, som endast innebure bekräftande av härutinnan redan

bestående förhållanden. ...

Skulle hinder möta för en omarbetning av lagen i det av motionaren angivna
syfte redan vid innevarande års riksdag, synes det utskottet synnerligen
önskvärt, att den i 1921 års lag 17 § föreskrivna tid, under vilken enligt
1915 års lag beslutad förvaltning och förbud må tillämpas, utsträckes.»

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott yttrade: iäns’hushdll

»Då den kallelseform, som stadgats uti lagen om förvaltning av bysamfällig-ningssällskaps
heter m. m., torde få anses såsom synnerligen omständlig, åtminstone i vad det forvaltningsberör
Kopparbergs län med de här förevarande säregna förhållandena, anser “ 0

utskottet för sin del det vara synnerligen önskvärt, att en enklare form härför

bleve fastställd. ......

Det torde även få anses vara synnerligen angeläget, icke blott for samtallighetens
delägare utan även för det allmänna, att en fullt betryggande skogshushållning
och vård i övrigt under ordnade former kommer till stånd och
att, där sådana enligt lagen om skogsundantag redan blivit vidtagna genom
länsstyrelsens beslut, dessa måtte kunna av häradsrätt godkännas såsom varande
fortfarande gällande. Härigenom skulle en förnyad och omständlig
procedur enligt den nya lagen om bysamfälligheter, där ordnade förhallanden

redan blivit vidtagna, kunna undvikas.

Utskottet får sålunda för sin del på det livligaste tillstyrka de av motionären
ifrågasatta ändringarna och tilläggen i lagen om förvaltning av bysamfälligheter
m. m.»

Skogsvårdsstyrelsen anförde: ^tyretsen^i

»Inom Kopparbergs län finnes en mängd samfälligheter av skogsmarks natur. Kopparbergs
För ernående av en bättre skogshushållning å dessa är det av synnerlig vikt,
att de under ordnade former kunna ställas under gemensam förvaltning av
delägarna. Skogsvårdsstyrelsen har därför på allt sätt sökt intressera deläcrare
i dylika samfälligheter att ordna denna angelägenhet och med stod av
lagen om skogsundantag har det också i 27 fall lyckats att få dylika ägor
under ordnad förvaltning och i 50 fall ha avverkningsförbud utfärdats tillsvidare
Skall nu allt detta arbete vara till ingen nytta? Att enligt den nya
lagen om »bysamfälligheter» återupprepa den genomgångna proceduren torde
ej i större omfattning vara tänkbart med hänsyn till Dalarnes saregna forhållanden
i detta avseende. Skogsvårdsstyrelsen vill därför framhålla betydelsen
av ett tillägg till lagen, som utan vidare omgång medgåve, att häradsrätt
kunde godkänna de av länsstyrelsen fattade besluten i enlighet med lagen
om skogsundantag.

Under framhållande av att det här verkligen är fråga om stora värden, som
i annat fall icke torde komma att utnyttjas på ett tillfredsställande satt, vill
skogsvårdsstyrelsen i övrigt på det livligaste tillstyrka de ifrågasatta ändringarna
ochCtilläggen i lagen om förvaltning av bysamfälligheter.»

_ .. , ... . Länsstyrelsen

Länsstyrelsen anförde: j Kopparbergs

»Såsom eget utlåtande får länsstyrelsen i huvudsak instämma i vad lands- m„
tingets förvaltningsutskott anfört med tillägg, att bestämmelsen i 3 9 om
delgivning bör allenast hänvisa till rättegångsbalkens föreskrifter om del -

12 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 4.

givning av stämning med byalag utan någon föreskrift om extra delgivning
därutöver.

Beträffande motionärens yrkande, att »i § 17 en föreskrift tillfogas, som
utan vidare omgång medger överflyttande av de nu anordnade förvaltningarna
från länsstyrelsen till häradsrätten», torde väl därmed avses att giva fortfarande
giltighet åt de enligt 1915 års speciallag för Kopparbergs län anordnade
förvaltningar och meddelade avverkningsförbud. Såsom framgår av skogsvårdsstyrelsens
yttrande är förvaltning anordnad beträffande 27 undantag och
50 undantag ställda under avverkningsförbud. Om nu den procedur, *1921
års lag stadgar, måste vidtagas beträffande dessa 77 undantag för att åt dem
för tiden efter den 1 januari 1924 förskaffa det skydd, som faktiskt nu förefinnes,
lider det intet tvivel, att större delen därav ånvo kommer att utsättas
för hänsynslös skogsskövling. Ty säkerligen skall i många fall vederbörande
avskräckas av att återigen igångsätta en lång och obehaglig procedur för att
blott vinna, vad som redan med den gamla lagens bestämmelser lyckats ernås.

I likhet med förvaltningsutskotten och skogsvårdsstyrelsen får därför länsstyrelsen
framhålla, att för detta län den viktigaste frågan i förevarande avseende
är omarbetning av 1921 års lag i sådan riktning, att de enligt 1915
års lag vidtagna skyddsåtgärderna fortfarande må i huvudsak äga giltighet.»

borsta lagut- Första lagutskottet anförde i utlåtande nr 18 efter att hava redogjort för
° ef den här ifrågavarande lagstiftningen:

»Såsom i motionen anförts, kunna de i 1921 års lag givna föreskrifterna
om kallelse till sammanträde för avgörande av fråga om samfällighets användning
eller tillgodogörande medföra vissa olägenheter. När fråga är om samfälligheter
med ett stort antal delägare, möter det ofta betydande svårigheter
att iakttaga de för kallelseförfarandet gällande bestämmelserna. Den° stadgade
formen för delgivning med känd delägare boende utom de fastigheter,
till vilka samfälligheten hör, medför understundom besvär och avsevärda
kostnader. Genom desamma kunna delägare även avskräckas från att påkalla
tillämpning av lagens bestämmelser, och möjligheten att anordna en för
saväl delägarna som det allmänna förmånlig förvaltning går därigenom förlorad.
Särskilt inom Kopparbergs län med dess säregna förhållanden beträffande
jordbesittning och ägoreglering komma givetvis dessa svårigheter till
synes.^ De flesta av de till utskottet inkomna yttrandena vitsorda jämväl,
att, såvitt angår nämnda län, en förenkling av kallelseproceduren är av behovet
påkallad. Även utskottet delar denna mening. Huru den ifrågasatta
förenklingen bör genomföras, kan utskottet emellertid för närvarande icke
angiva. Uppenbart är, att densamma icke får åstadkommas på sådant sätt,
att fara uppkommer för kränkning av delägares berättigade intressen. Möjligen
kan det önskade syftet vinnas genom bifall till det av länsstyrelsen i
Kopparbergs län förordade förslaget, att nu ifrågavarande bestämmelser i
3 § matte utbytas mot en hänvisning till rättegångsbalkens stadgande om
delgivning med byalag. Ej heller kan utskottet för närvarande uttala en bestämd
mening, huruvida den ifrågasatta ändringen bör gälla endast för Kopparbergs
län eller utsträckas till hela riket. Förhållanden likartade med dem.
som förefinnas i nämnda län, äro för handen även i andra delar av landet’
Någon förenkling av förfarandet kunde måhända därför även för dessa trakter
vara erforderlig. Fn omarbetning av föreskrifterna om kallelse förutsätter
emellertid, att frågan göres till föremål för fullständig utredning. Utskottet
vill därför för sin del förorda, att en sådan utredning verkställes genom

Kunyl. Maj-.ts Proposition Nr 4.

Kungl. Maj:ts försorg. Vid denna undersökning bör även tagas under omprövning
den av motionären gjorda hemställan om borttagande av föreskriften
rörande förordnande av god man för frånvarande delägare. En reform i
denna riktning skulle givetvis underlätta förfarandet, men skulle även kunna
medföra viss risk för åsidosättande av frånvarandes rätt. Emellertid skulle
tillvaratagandet av frånvarandes intressen måhända kunna ske i annan och
enklare form.

På sätt framgår av den ovan lämnade redogörelsen, äger överexekutor i
vissa fall, efter det beslut fattats om ägas användning (dier avhändande,
meddela förbud för delägarna att under angiven tid a ägan verkställa avverkning
eller taga ler, torv, grus eller dylikt. Ifrågasättas kan emellertid, huruvida
icke redan på ett tidigare skede i förfarandet möjlighet bör finnas att
utverka ett dylikt förbud. Ändamålet med den sökta åtgärden kan givetvis
äventyras, därest man icke, innan beslut fattats om ägas användning eller
förvaltning, iiger hindra delägare att företaga avverkning eller verkställa torv-,
ler- eller grustäkt. Det synes därför vara lämpligt att medgiva överexekutor
rätt att besluta förbud, sa snart delägare ingivit ansökan om förordnande av
särskild person att föranstalta om sammanträde eller om god man att omhändertaga
förvaltningen. Ett stadgande i denna riktning skulle motsvara de i
1915 års lag givna bestämmelserna om interimistiskt avverkningsförbud.
Även denna fråga torde emellertid böra göras till föremål för undersökning.

Av skogsvårdsstvrelsens i Kopparbergs län yttrande inhämtas, att inom
nämnda län med stöd av 1915 års lag anordnats förvaltning beträffande 27
undantag, under det att 50 undantag ställts under avverkningsförbud. Därest
för beredande av erforderligt skydd åt dessa samfälligheter även efter den
31 december 1923 skulle erfordras iakttagande av de i 1921 års lag givna
föreskrifterna, skulle detta förmodligen komma att medföra, att nämnda ägor
åter komma att utlämnas åt de enskilda delägarnas gottfinnande. Starka skäl tala
för riktigheten av länsstyrelsens uppfattning, att delägarna i många fall skulle
avskräckas från att ånyo igångsätta ett omständligt förfarande för att uppnå ett
skydd, som förut bestått. Någon form torde därför böra utfinnas, som möjliggör,
att enligt 1915 års lag anordnade förvaltningar och meddelade avverkningsförbud
kunna vinna godkännande även enligt 1921 års lag. Vid den av utskottet förordade
undersökningen bör givetvis även detta spörsmål tagas under omprövning.

För att en reform i sistberörda riktning icke skall bliva verkningslös, kräves
emellertid, att redan bestående förvaltningar och avverkningsförbud icke
upphöra att gälla, innan ifrågasatt lagändring träder i kraft. Såsom framgår
av det ovan sagda, skola enligt 17 § dylika förvaltningar och förbud tillämpas
längst intill den 1 januari 1924. Uppenbart är, att den av utskottet
förordade utredningen icke före nämnda dag kan hava lett till lagstiftning i
ämnet. Det torde därför vara erforderligt, att den bestämda slutterminen
något framflyttas, och synes det utskottet lämpligt, att dagen bestämmes till
den 1 januari 1926. Det erforderliga anståndet torde enklast kunna vinnas
därigenom, att riksdagen nu antager en lag om fortsatt tillämpning av enligt
1915 års lag anordnade förvaltningar och meddelade avverkningsförbud».

På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, dels att riksdagen
måtte för sin del antaga en lag om fortsatt tillämpning av förvaltning eller
avverkningsförbud enligt lagen den 11 juni 1915 med särskilda bestämmelser
beträffande viss samfälld skogsmark inom Kopparbergs län, dels och att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta

Kungl. Maj ds Proposition Nr 4.

verkställa utredning angående de förutsättningar, under vilka förberörda lag
den 13 juni 1921 skulle kunna omarbetas för tillgodoseende av de i utskottets
utlåtande angivna synpunkter, ävensom för riksdagen framlägga det förslag,
vartill denna utredning kunde föranleda.

Båda kamrarna biföllo utskottets hemställan.

Den av riksdagen för dess del antagna lagen är numera av Kungl. Maj:t
godkänd och utfärdad under den 22 juni 1923 (svensk författningssamling nr
251). Riksdagens skrivelse, i vad den avsåg begäran om utredning angående
ytterligare lagstiftningsåtgärder, remitterades för yttrande till f. d. justitierådet
Anshelm Berglöf i egenskap av ledare för den pågående utredningen
angående jordförhållandena i Kopparbergs län.

Yttrande av Med en den 21 november 1923 dagtecknad skrivelse har justitierådet
Berglöf till besvarande av remissen överlämnat ett av honom upprättat förA.
Berglöf. slag till lag om ändrad lydelse av 3, 6, 9, 10, 14 och 17 §§ i lagen den 13
juni 1921 (nr 299) om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga
samfällda ägor och rättigheter, av den lydelse, bilaga A till detta protokoll utvisar.
Såsom motivering till lagförslaget har anförts följande:

»De av motionären framställda önskemålen synas mig vara synnerligen beaktansvärda
och böra föranleda omarbetning av 1921 års lag. Jag har i
samråd med biträden och sakkunniga ortsrepresentanter i Dalautredningen
för ändamålet utarbetat bilagda förslag till vissa ändringar i lagen. Därvid
har — utöver de i riksdagsskrivelsen angivna riktlinjer — tillkommit jämväl
ett förslag till ändring av 6 §. Behovet av denna ändring har framhållits
av ortsrepresentanterna under mina med dem hållna överläggningar.

Det har ifrågasatts, huruvida tilltänkta ändringar borde begränsas till att
gälla endast Kopparbergs län. Då emellertid, frånsett vad som anförts angående
17 §, de förhållanden, vilka påkalla ändring av lagen, jämväl kunna
förekomma annorstädes — särskilt torde så vara fallet i Norrland -— har
jag ansett en sådan begränsning olämplig. I övrigt får jag hänvisa till vad
nedan anföres beträffande förslagets särskilda bestämmelser.

3 §■

I det förslag, som låg till grund för 1921 års lag, upptogs kungörelse såsom
form för kallelse till sammanträde med delägare i samfällighet allenast
för de fall att delägarna voro flera än tio eller att det icke med säkerhet
kunde utrönas, vilka hade del i samfälligheten. Någon föreskrift om
särskild delgivning med känd delägare, boende utom de fastigheter, till
vilka samfälligheten hörde, innehöll ej förslaget. I anledning av framställda
erinringar vidtogos emellertid vid dettas remitterande till lagrådet en
del ändringar i fråga om kallelseförfarandet. En av dessa gick ut på lättnad,
i det att kungörelseformen — oberoende av antalet delägare — tilläts jämväl
i det fall, att delägare vistades utom riket eller på okänd ort. En annan
åter innebar den skärpningen, att kallelsen skulle särskilt delgivas känd delägare,
boende utom de fastigheter, till vilka samfälligheten hörde. Mot den
förra bestämmelsen anmärkte lagrådet, att den syntes föga lämplig och att i
stället, för den händelse att någon delägare vore å okänd ort eller så fjärran
att han ej kunde bevaka sin rätt, hänvisning borde givas till bestämmelserna
i lagen den 11 juni 1920 om god man för bortovarande. Denna anmärkning

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 4.

iakttogs; och då paragrafen uti ifrågavarande avseenden i övrigt ej undergick
någon ändring, kom den sålunda att föreskriva, såväl att kallelsen skall särskilt
delgivas känd delägare, boende utom de fastigheter, till vilka samfälligheten
hörer, som ock att den sammankallande har att, där någon delägare
är å okänd ort eller så fjärran, att han ej kan bevaka sin rätt, begära för
ordnande av god man enligt lagen om god man för bortovarande.

Den förra av dessa särskilda förekrifter har i förslaget uteslutits. Den
senares ovillkorliga tillämpning har inskränkts till det fall, att kallelsen skall
delgivas delägarna personligen. Givetvis är det av vikt, att rättssäkerheten
i största möjliga utsträckning tillgodoses. Det kan dock icke förnekas, att
lagens ifrågavarande föreskrifter i tillämpningen vålla oskäligt stora svårigheter,
där antalet delägare i samfälligheten är betydande. Understundom
kunna de rent af komma att verka därhän, att lagens användning praktiskt
taget uteslutes. Tillhör samfällighet exempelvis en socken eller en större by,
torde den sammankallande icke kunna undgå att taga del av fastighetstaxeringslängderna
för en hel socken. För vinnande av visshet om, vilka äro delägare
i samfälligheten, måste längderna därvid genomgås i sin helhet. Beträffande
varje såsom delägare i byn eller socknen antecknad person, eventuellt
sålunda beträffande alla i längderna upptagna, måste därefter undersökas,
huruvida de bo utom byn eller socknen. Om så är fallet, skall den sammankallande
göra sig underrättad om bostadsorten eller, där kännedom därom
icke kan vinnas eller personen är avlägset boende, begära förordnande av
god man hos domstol. Eventuellt kunna därvid olika domstolar komma i
fråga. Om då någon delägare förbises, som bort särskilt kallas, eller en
eller annan delgivning icke verkställes formellt riktigt, kan hela utredningsarbetet
genom klander bliva gagnlöst. Dylika perspektiv måste självfallet
verka avskräckande för den, som eljest ämnat få till stånd en för samtliga
delägare nyttig anordning. Icke minst spelar därvid kostnadsfrågan in. Även
där anordning enligt lagen kan komma till stånd, torde ofta särskilt utrednings-
och delgivningskostnaderna uppgå till så avsevärda belopp, att den med
anordningen avsedda nyttan icke vinnes. Synnerligen påfallande blir missförhållandet,
då den tillämnade åtgärden avser upplåtande eller avhändande
av ett obetydligt område, t. ex. till bebyggande. Beträffande förordnande av
god man för frånvarande torde i ett icke ringa antal fall det förhållandet
inträffa, att kostnaden för lösen av dylikt förordnande överstiger värdet av
den frånvarandes andel i samfälligheten.

Det synes mig sålunda föreligga starka skäl för att, på sätt nu skett, förenkla
kallelseförfarandet. Bättssäkerhetens krav torde ej heller ovillkorligen
fordra ett bibehållande av bestämmelserna i oförändrat skick. I många fall
lärer, såsom motionären framhållit, den enskilde delägarens intresse vara
skäligen obetydligt. Förut är berört, hurusom den betungande kallelseformen
kan direkt motverka och i vissa fall omintetgöra den nytta, som eljest skulle
kommit jämväl en frånvarande delägare till del. I övrigt må framhållas, att
de i lagen tillåtna åtgärderna äro avsedda att tillfredsställa ett samtliga delägares
gemensamma intresse. De torde ock endast i undantagsfall lända till
sådant förfång, att en ifrågasatt åtgärd icke bör komma till stånd. I regel
lärer den enskilde delägarens intresse icke vara individuellt betonat i motsättning
mot andra delägares, utan sammanfalla med deras. Sådant särskilt
intresse förefinnes väl näppeligen i annat fall än då delägare nyttjar samfällighet
till husbehov och ej kan lämpligen taga detta annorstädes. Det
säger sig självt, att sådant husbehov ytterst sällan är till finnandes hos del -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 4.

ägare, som ej är boende å de fastigheter, till vilka samfälligheten hör, utan
torde i all synnerhet sådan delägare så gott som undantagslöst draga fördel
av att samfällighetens utnyttjande ordnas på något av de i lagen omnämnda
sätten.

Påpekas må, att enligt 11 kapitlet 12 § rättegångsbalken stämning å helt
byalag, som utgöres av flera än tio personer, kan delgivas genom ett liknande
kungörelseförfarande, ehuru intressekonflikt därvid städse föreligger och till och
med en ren rättsförlust kan tänkas uppstå för en frånvarande. Till nyssnämnda
lagrum hänvisas ock i 8 § i nu ifrågavarande lag beträffande stämnings delgivning
vid klandertalan, då de delägare, vilka skola stämmas, äro flera än tio.

Även om bestämmelsen rörande förordnande av god man för bortovarande
delägare uteslötes, torde visserligen den sammankallande likväl vara skyldig
begära sådant förordnande för den händelse, att kungörelseformen icke kommer
till användning. En sådan skyldighet måste nämligen anses ligga redan
i det för dylikt fall uppställda kravet på personlig delgivning. Till undvikande
av missförstånd härutinnan har emellertid för detta fall bestämmelsen bibehållits
i lagtexten.

6 §.

I paragrafens andra moment enligt gällande lydelse stadgas, att beslut om
utlegning av samfällighet för längre tid än fem år skall för att äga giltighet
biträdas ej mindre av två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster
efter röstvärdet, beräknat på sätt i andra punkten av 4 § 3 mom. är sagt,
än även av minst hälften av samtliga delägare i samfälligheten efter huvudtalet.
Med hänvisningen till sistberörda lagrum avses, att de röstandes röstetal
skola begränsas sålunda, att icke för någon av dem må beräknas mera än
en femtedel eller, där delägarna äro flera än femtio, en tjugondei av de
röstandes sammanlagda röstetal. Beslut om avhändande av samfällighet skall
enligt 7 § första stycket fattas i den ordning, som i 6 § 2 mom. sägs.

I förslaget har kravet på majoritet efter huvudtalet uppgivits. Där delägarantalet
är stort, torde nämligen denna bestämmelse praktiskt taget utesluta
möjligheten att få till stånd åtgärd enligt 6 och 7 §§ även i det fall, att
i själva verket ingen som helst opposition mot åtgärden förefinnes bland delägarna.
Så torde, där t. ex. fråga är om en sockensamfällighet, utom allt
tvivel endast en ringa bråkdel av delägarna komma att över huvud taget infinna
sig å sammanträdet. Detta blir särskilt fallet, då frågan avser åtgärd
å allenast en obetydlig del av samfälligheten, exempelvis upplåtande eller
försäljning av ett tomtområde. Att de, som —- kanske i de flesta fall på
grund av bristande intresse för frågan — underlåtit att inställa sig å sammanträdet,
då ock få finna sig i de närvarandes beslut, bör icke kunna anses
såsom ett motbjudande resultat av den ifrågasatta ändringen. Mindre lyckligt
torde ock vara att, med bibehållande av kravet på anslutning av visst
antal delägare i förhållande till hela delägarantalet, söka undanröja den
påtalade olägenheten genom att lätta på detta krav och i det avseendet bestämma
en viss lägre siffra. Vilken siffra man än väljer kan nämligen icke
undvikas, att den för många fall blir olämplig. Strängt taget skulle det erforderliga
antalet, för att kunna anses väl avvägt, sättas olika för särskilda
grupper av samfälligheter allt efter delägarantalets storlek. Så t. ex. skulle
man, där detta är mycket stort, nödgas, för att icke bestämmelsen skulle
fortfarande verka skadligt hämmande, sätta siffran så låg, att den förlorade
all betydelse i de fall, där delägarantalet är ringa.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 4.

1 den kvarstående bestämmelsen om kvalilicerad majoritet synes ligga tillräcklig
garanti mot olämpliga åtgärder. Därutöver torde böra framhållas, att
jämväl det korrektivet förelinnes, att delägare genom klandertalan kan få upphävt
beslut om åtgärd, som skulle lända honom till märkligt förfång.

5 §.

Enligt paragrafens nuvarande lydelse kan interimistiskt förbud för delägarna
att använda samfällighet icke meddelas, förrän beslut om dess användande
eller avhändande fattats, och detta endast om det visas, att fara föreligger
för att samfälligheten blir utsatt för vanvård av delägare under tiden, till
dess beslutet får verkställas och eventuellt reglemente blivit fastställt. Sådant
förbud meddelas av överexekutor.

Något skäl för att dylikt förbud icke skall få meddelas tidigare än nu
nämnts, har icke vid lagens tillkomst anförts. Däremot torde erfarenheten
visa, att syftet med åtgärden kan helt förfelas, då förbudet meddelas först
i ett senare skede av ärendets behandling. Naturligast är att åtgärden får
vidtagas, så snart ansökning gjorts om förordnande av person att sammankalla
delägarna till sammanträde. Under överläggningen med ortsrepresentanterna
i Dalautredningen har framhållits det betänkliga i allenast en enda
dags uppskov. Även den obetydliga tidsutdräkt, som skulle vallas därav att
ansökan om förbud finge göras hos överexekutor först efter det förordnande,
som ovan nämnts, begärts hos domaren eller rätten, kunde bliva ödesdiger.-Mest ändamålsenligt torde då vara att tillägga domaren eller rätten befogenhet
att meddela förbud. Då vid tillämnande av åtgärd enligt ifrågavarande lag
fara beträffande skogsmark vanligtvis uppstår för obehörigt hygge, men det
å andra sidan ofta möter praktiska svårigheter att direkt påvisa sådan fara,
har i förslaget meddelande av avverkningsförbud gjorts till regel. Endast i
det fall att särskilda skäl mot åtgärden äro för domaren eller rätten kända,
bör ansökan om avverkningsförbud avslås. Ett sådant särskilt skäl skulle
föreligga, om man tänker sig, att en egensinnig delägare, efter det väckt fråga
om samfällighets tillgodogörande förfallit, endast i trakasseringssyfte skulle
utan några som helst nya skäl ånyo väcka frågan och därvid payrka interimistiskt
avverkningsförbud.

Ändringen av denna paragraf har föranlett ett tillägg i 14 §.

10 §.

I paragrafen har tillagts en bestämmelse om interimistiskt förbud att använda
samfällighet. I allmänhet torde beslut angående förordnande av god
man, som avses i denna paragraf, meddelas utan uppskov. Där sådant
emellertid icke kan undvikas — t. ex. då till god man föreslagen person
måste höras över ansökningen — bör liksom i 9 § för där avsedda fall beredas
möjlighet att få till stånd förbud.

17 §.

Här avsedda förvaltningar hava tillkommit under så betryggande former, att
någon betänklighet icke gärna kan anföras mot att likställa dem med förvaltningar,
anordnade enligt 1921 års lag. Fullt berättigat synes^ därför det
framställda önskemålet vara, att sådan åtgärds bestånd icke må göras beroende
av utgången av en ny, ofta omständlig och dyrbar procedur enligt
sistnämnda lag. Skola de förvaltningar, som anordnats enligt 1915 års lag,

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 sand. 4 käft. (Nr 4.) 3

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 4.

fortfarande bestå, bör ock 1921 års lag för framtiden tillämpas med avseende
å dem. Det lärer då vara nödvändigt, att reglementena i vissa delar omarbetas.
En sådan omarbetning torde särskilt bliva av nöden för att bringa
bestämmelserna rörande omröstning till överensstämmelse med 1921 års lag.
Omarbetningen bör lämpligast verkställas av rätten efter delägarnas hörande.

Andra stycket innebär ett undantag från principen att, där delägarna äro
flera än två, förvaltning av god man icke får anordnas i annat fall än att
annan bestämmelse icke kunnat träffas. Även i det fall att avverkningsförbud
meddelats, torde det nämligen vara önskvärt, att anordning enligt 1921 års
lag åstadkommes med minsta möjliga omgång. Förvaltning av god man kan
ock i avseende å sitt ändamål anses utgöra i viss mån en motsvarighet till
avverkningsförbud enligt 1915 års lag. I vissa fall, t. ex. då avverkningsförbud
tillkommit allenast för att skydda växande ungskog, kan ock anordnande
av förvaltning för gemensam räkning vara skäligen överflödig.

Promulgations- och övergångsbestämmelsen.

Det torde icke möta någon betänklighet att låta ifrågavarande lagändringar
tråda i kraft genast efter utfärdandet. Ett praktiskt behov härav föreligger
på en del håll i Dalarna. Lagändringarna synas utan olägenhet kunna och
även böra göras tillämpliga jämväl i tidigare anhängiggjorda ärenden. Föreskrift
härom har — om än måhända strängt taget obehövlig — intagits i
förslaget.»

Den i detta ärende föreliggande utredningen synes mig giva vid handen,
att bysamfällighetslagen av år 1921 i vissa delar kräver en omarbetning.
Såväl vad under frågans behandling vid årets riksdag förekommit som det
av justitierådet Berglöf avgivna yttrandet innefattar enligt min mening giltiga
skäl att, oaktat lagen nyligen tillkommit, redan nu taga under omprövning,
i vad mån anmärkta praktiska olägenheter av lagens tillämpning i vissa
avseenden må kunna avhjälpas genom lagändring.

Utredningen har enligt min uppfattning otvetydigt lagt i dagen, att en förenkling
av bestämmelserna i 5 § om sättet för delgivning av kallelse å delägarna
är av behovet påkallad likasom ock att möjligheten att få till stånd
beslut jämlikt ö eller 7 § om utlegning av samfällighet för längre tid eller
om dess försäljning bör underlättas. I detta syfte har i det justitierådet
Berglöfs utlåtande bilagda lagförslaget uteslutits 3 §:s bestämmelse därom
att kallelsen skall särskilt delgivas känd delägare, boende utom de fastigheter,
till vilka samfälligheten hörer, och har jämväl, för den händelse delgivningen
sker genom kungörelse, fordran på att den sammankallande skall begära förordnande
av god man för bortovarande delägare uppgivits. 1 6 § 2 mom. har
kravet på majoritet efter huvudtalet bortfallit.

Lika med justitierådet Berglöf anser jag dessa bestämmelser medföra avsevärda
praktiska olägenheter. Det är sålunda ur den synpunkten synnerligen
önskvärt, att bestämmelserna helt uteslutas. Då de emellertid äro givna i
rättssäkerhetens intresse, bör givetvis noga övervägas, i vad mån detta in -

Kungl. Majds Proposition Nr 4.

tresse kräver, att de bibehållas i mer eller mindre modifierad form eller ock
ersättas av andra säkerhetsåtgärder.

Beträffande föreskriften i 3 § om särskild delgivning av vissa kända delägare
kunde exempelvis tänkas, att man nöjde sig med att begränsa dess
tillämpning sålunda, att enbart delägare, som ägde ett större intresse i samfiilligheten,
behövde särskilt kallas. En sådan särställning för dessa delägare
torde dock icke vara behövlig. Även när de icke bo i orten, förstå de i allmänhet
att själva bevaka sina intressen. Icke sällan — beträffande bolag
torde det vara regel — iakttagas deras intressen av i orten boende representanter.
Det är ock ganska vanskligt att bestämma gränsen mellan större
och mindre intressen. En stor kvotdel i en samfällighet kan hava ett obetydligt
värde, medan en vida mindre kvotdel i en annan samfällighet måhända representerar
ett avsevärt intresse. I övrigt kan icke utan fog anmärkas, att eu
mindre andel i en viss samfällighet kan för ägaren till densamma vara av
relativt större betydelse än eu större andel för en annan delägare. Ett annat
sätt åter vore att i ersättning för de uteslutna bestämmelserna uppställa ett
större delägarantal såsom förutsättning för kungörelseförfarandets användning,
men synes mig en sådan ändring, därvid valet av ny siffra skulle bliva mer
eller mindre godtyckligt, icke böra ifrågakomma!; och må jag i det hänseendet
allenast erinra om att den i lagen angivna gränsen är densamma som i It
kap. 12 § rättegångsbalken. Andra utvägar i den riktning, som nu angivits,
synas mig icke kunna lämpligen föreslås; och då i övrigt betydelsen för rättssäkerheten
av de uteslutna bestämmelserna i 3 §, såsom av den förut lämnade
redogörelsen framgår, i allmänhet torde vara ganska ringa, anser jag
mig inför de vägande skäl, som tala för de föreslagna förenklingarna i delgivningssättet,
böra förorda dessa.

Större betänkligheter synas mig möta emot de ändringar, som föreslagits
beträffande villkoren för giltighet av de i 6 § 2 mom. och 7 § omnämnda
beslut. I allmänhet lärer väl den i justitierådet Berglöfs förslag bibehållna
bestämmelsen om kvalificerad majoritet efter röstvärdet utgöra tillräcklig
garanti mot olämpliga åtgärder. Fall kunna dock tänkas, där detta icke är
händelsen. Ett sammanträde, som påkallats i syfte närmast att få till stånd
en mindre betydelsefull och för delägarne i allmänhet skäligen likgiltig åtgärd,
bevistas kanske av ett fåtal delägare, vilka utan tillbörlig hänsyn till
övriga delägares intressen besluta samfällighetens försäljning till underpris,
och beslutet kommer till övriga delägares kännedom först sedan stadgad klandertid
gått till ända. Till ett sådant resultat kan den föreslagna förenklingen
i delgivningssättet i viss mån medverka. Ehuru man får hoppas, att dylika
fall bliva sällsynta, torde likväl, då ifrågavarande båda lagrum avse mera
vittgående dispositioner, vilka på ett kännbart sätt kunna ingripa i den enskilde
delägarens intresse, risken för en sådan utgång, som nyss nämnts,
böra så vitt möjligt uteslutas.

Kungl. Maj ds Proposition Nr 4.

Emellertid kan fordran på majoritet efter huvudtalet onekligen komma att
i många fall omöjliggöra en nyttig anordning. Den synes mig ock böra utgå,
dock — av förut anförda skäl — endast under förutsättning att den kan
ersättas med annan garantibestämmelse, som icke medför liknande olägenheter,
Därvid kunde möjligen övervägas, huruvida man borde såsom villkor
för besluts giltighet föreskriva, att de beslutande eller, om man så vill, de
närvarande delägarnas sammanlagda röstetal skall utgöra viss kvotdel av
samtliga delägarnas. Då emellertid en sådan anordning skulle i stort sett
medföra samma olägenheter som framhållits beträffande den uteslutna bestämmelsen,
synes därmed föga vara vunnet. Däremot synes önskemålet kunna
vinnas genom en bestämmelse, att beslut, som nu avses, skall underställas
rättens prövning. Redan den offentlighet en dylik åtgärd medför torde komma
att avskräcka mindre lojala delägare från sådana transaktioner, som jag
nyss antytt. I varje fall lärer rätten vid en granskning av handlingarna i
ärendet icke kunna undgå att uppdaga mera påfallande missförhållanden.
De olägenheter, som man velat genom ändring av nu gällande föreskrifter
undanröja, vidlåda ej heller en dylik anordning. Beslut om dispositioner,
vilka äro ägnade att stödjas, komma givetvis att av rätten fastställas. Särskilt
med stöd av nämndens kännedom om fastighetsvärdena i orten och andra
på frågans bedömande inverkande lokala förhållanden torde häradsrätten i
regel kunna utan omgång och tidsutdräkt bilda sig en uppfattning, huruvida
transaktionen i fråga är lojal eller icke. Ofta lärer ändamålet med försäljning
vara att bereda utrymme för egna hem eller att säkerställa dem,
vilka redan förut uppfört sina bostäder å samfällighet men på grund av svårigheterna
före tillkomsten av 1921 års lag icke kunnat bereda sig tryggad
rätt till markområdet. Särskilt i dessa fall, för vilka de föreslagna förenklingarna
avsett att bana väg, bör nyssberörda prövning icke komma att bereda
några svårigheter. Den enskilde delägarens intresse ifråga om dessa
små områden, vanligen belägna å by- eller sockenundantag, är i regel så
obetydligt, att beslutet näppeligen kan lända honom till märkligt förfång.
Kravet på rättens fastställelse lärer i normala fall icke förorsaka något
nämnvärt uppskov med beslutets^verkställande, enär i alla händelser beslutet:
icke får träda i verkställighet förrän tiden för klandertalan gått till ända
och, där sådan talan väckts, densamma blivit genom laga kraft ägande utslag
ogillad. Enligt den lydelse av 14 §, som jag kommer att föreslå, skall
rättens beslut om fastställelse gå i verkställighet utan hinder av förd klagan.
Någon annan kostnad än lösen av rättens protokoll kommer underställningen
i allmänhet ej att medföra. Erinras må slutligen, att underställningsförfarandet
icke är främmande för 1921 års lag. Enligt 5 § tillämpas det i
avseende å beslut om reglementes antagande. Även i 1915 års lag, vilken
— efter vad det vill synas — fungerat till belåtenhet, förekommo bestämmelser
om underställning av delägarnas beslut.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 4.

I enlighet med nu angivna riktlinjer har jag låtit omarbeta 6 § 2 inom.
Ändringen har medfört smärre ändringar och tillägg i 7, 9 och 14 §§.
Förslagets övriga bestämmelser föranleda ej någon erinran från min sida.
Jag hemställer alltså, att lagrådets yttrande måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamål inhämtas över det sålunda utarbetade, såsom
bilaga B till detta protokoll fogade lagförslaget.

Denna av statsrådets Övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

N. Cervin.

Kungl. Maj:ts Proposition ■ Kr 4.

Bilaga A.

Justitierådet Ber gläfs förslug.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 3, 6, 9, 10, 14 och
1 7 §§ i lagen den 13 juni 1921 (nr 299) om förvaltning
av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda
ägor och rättigheter.

Härigenom förordnas, att 3, 6, 9, 10, 14 och 17 §§ i lagen den 13 juni
1921 om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda
ägor och rättigheter, 3, 6, 9 och 10 §§ i nedan angivna delar, skola erhålla
följande ändrade lydelse.

3 §■

I fall---—-------— sammanträdet.

Kallelse å delägarna skall bevisligen tillställas dessa minst fjorton dagar
före sammanträdet, såframt ej kortare tid av dem medgives, samt innehålla
uppgift om tid och ort för sammanträdet ävensom det ärende, för vars behandling
det påkallas. Hava ej delägarna enats om annat ställe för sammanträdes
hållande, skall detta äga rum inom någon av de fastigheter, till
vilka samfälligheten hörer. Är någon delägare å okänd ort eller så fjärran,
att han ej kan bevaka sin rätt, begäre den sammankallande förordnande av
god man enligt lagen den 11 juni 1920 om god man för bortovarande. Äro
delägarna flera än tio eller kan icke med säkerhet utrönas, vilka hava del i
samfälligheten, må kallelsen delgivas sålunda, att densamma överlämnas till
en av delägarna att vara för dem alla tillgänglig, varjämte kallelsen skall,
med underrättelse, vilken av delägarna bekommit densamma, minst tjugu
dagar före sammanträdet ej mindre uppläsas i kyrkan i den eller de församlingar,
där fastigheterna äro belägna, än även införas i en eller flera tidningar
i orten.

Har-----—- — --- -—----fastigheten.

Kostnad —----- — —---— — — samfälligheten.

6 §■

1 mom. Vilja----------—---härav.

2 mom. Avser beslutet ägas utlegning för längre tid än fem år, skall detsamma
för att äga giltighet biträdas av två tredjedelar av de i omröstningen
deltagandes röster efter röstvärdet, beräknat på sätt i andra punkten av 4 §
3 mom. är sagt.

lunujl. Maj:ts Vrw[mitioH AV I.
9 §.

Delägares — —---- — ---—-----ogillad.

Mar ansökan gjorts om förordnande för särskild person att föranstalta om
sammanträde med delägarna, skall på begäran av någon av dessa domaren
eller rätten, där omständigheterna ej till annat föranleda, ställa ägan under
avverkningsförbud så ock, där skäl därtill äro, meddela förbud för delägarna
att taga ler, torv, grus eller dylikt. Sådant förbud skall gälla intill dess beslut
enligt 5, 6 eller 7 § om ägans användning eller avhändande kommit till
stånd och trätt i tillämpning eller ock frågan om ägans tillgodogörande på
sätt nu är sagt förfallit.

10 §.

Ansökan------------förvaltning.

Förordnande-----------— upphört.

Bär------------— ----därå.

Sådana-------------‘skogstjänsteman.

14 §.

Över beslut, som av domaren meddelas enligt 9, 10 eller 13 §, må klagan
föras hos hovrätten.

Beslut, som av rätten eller domaren meddelas enligt 5, 9, 10 eller 13 §,
träder utan hinder av förd klagan genast i verkställighet.

17 §■

Har enligt lagen den 11 juni 1915 med särskilda bestämmelser beträffande
viss samfälld skogsmark inom Kopparbergs län anordnats förvaltning, som
gäller den 30 juni 1924, åligger det Konungens befallningshavande i sagda
län att, så snart ske kan, till rättens ordförande översända handlingarna i
ärendet rörande förvaltningens tillkomst och reglementes antagande. Sedan
yttrande inhämtats från skogsvårdsstyrelsen eller, där fråga är om skogsmark,
med vilken skogsvårdsstyrelsen ej har att taga befattning, vederbörande skogstjänsteman
samt delägarna av rätten hörts, skall reglementet, efter det däri
verkställts de jämkningar, som kunna finnas erforderliga för att bringa reglementet
i överensstämmelse med denna lag, av rätten fastställas till fortfarande
efterrättelse. Rättens beslut träder utan hinder av förd klagan genast i verkställighet.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 4.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad
uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 4.

Bilaga B.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 3, 6, 7, 9, 10, 14 och

17 §§ i lagen den 13 juni 1921 (nr 299) om förvaltning
av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda
ägor och rättigheter.

Härigenom förordnas, att 3, 6, 7, 9, 10, 14 och 17 §§ i lagen den 13 juni
1921 om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda
ägor och rättigheter, 3, 6, 7 och 10 §§ i nedan angivna delar, skola erhålla
följande ändrade lydelse.

3 §•

I fall-------------sammanträdet.

Har — — -— -----------fastigheten.

Kostnad — —-----------samfälligheten.

6 §•

1 mom. Vilja-----—---— — härav.

till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 4 käft. (Nr 4.) 4

Kungl. Maj ds Proposition Nr 4.

ning tillkommet eller att det strider mot allmän lag eller författning eller
länder till märkligt förfång för delägare, som ej lämnat sitt medgivande till
upplåtelsen, skall beslutet av rätten undanröjas; i annat fall varde det
fastställt.

7 §•

Vilja delägare afhända sig äga, som i denna lag avses, och kan det ske
utan märkligt förfång för delägare, som ej därtill samtycker, äge de ock
härom besluta; och skall vad i 6 § 2 mom. sägs om besluts fattande och
underställande äga motsvarande tillämpning. Där någon delägare det yrkar,
må dock avhändandet ej äga rum annorledes än genom försäljning å offentlig
auktion.

Vad i 22 kap. 3 § ärvdabalken och 4 kap. 8 § jordabalken stadgas skall
ej äga tillämpning i fråga om försäljning enligt denna lag av samfällighet,
vari omyndig äger del. Dock må beslutet om försäljningen, oavsett om det biträtts
å den omyndiges vägnar, ej fastställas, med mindre rätten finner skäl
tillåta försäljningen, såvitt den omyndiges rätt rörer.

Har — — — — —- — —---— — — — ordning.

Då ------*--- ■—• — — —---underskrivas.

Är----------- ■--------därtill.

9 §■

Delägares beslut, som i denna lag avses, må ej träda i verkställighet förr
än den i 8 § angivna tid gått till ända utan att klandertalan mot detsamma
blivit instämd eller sådan talan blivit genom laga kraft ägande utslag ogillad
samt, där underställning erfordras, beslutet blivit av rätten fastställt.

Har ansökan gjorts om förordnande för särskild person att föranstalta om
sammanträde med delägarna, skall på begäran av någon av dessa domaren
eller rätten, där omständigheterna ej till annat föranleda, ställa ägan under
avverkningsförbud så ock, där skäl därtill äro, meddela förbud för delägarna
att taga ler, torv, grus eller dylikt. Sådant förbud skall gälla intill dess beslut
enligt 5, 6 eller 7 § om ägans användning eller avhändande kommit till stånd
och trätt i tillämpning eller ock frågan om ägans tillgodogörande på sätt nu
är sagt förfallit.

10 §.

Ansökan — —--— —--— — — — förvaltning.

Förordnande — .—h.j—t--—........ — upphört.

Där — —, -‘-yr —--— — — —----—- därå;

Sådana -f- ---—--— - --—- — — skogstjänsteman.

Har ansökan om ägas ställande under förvaltning av god man gjorts, och

Kun//1. Maj:ts Proposition Nr I.

kali ej god man omedelbart förordnas, skall vad i 9 § andra stycket linnes
för där avsedda fall stadgat äga motsvarande tillämpning. Förbud, som sålunda
meddelats, skall gälla, till dess beslut i anledning av ansökningen
meddelas.

14 §.

Över beslut, som av domaren meddelas enligt 9, 10 eller 13 £, må klagan
föras hos hovrätten.

Beslut, som av rätten eller domaren meddelas enligt 5, 6, 7, 9, 10 eller
13 4?, träder utan hinder av förd klagan genast i verkställighet.

17 §•

Har enligt lagen den 11, juni 1915 med särskilda bestämmelser beträffande
viss samfälld skogsmark inom Kopparbergs län anordnats förvaltning, som
gäller den 30 juni 1924, åligger ;det Konungens befallningshavande i sagda
län att, så snart ske kan, till rättens ordförande översända handlingarna i
ärendet rörande förvaltningens tillkomst och reglementes antagande. Sedan
yttrande inhämtats från skogsvårdsstyrelsen eller, där fråga är om skogsmark,
med vilken skogsvårdsstyrelsen ej har att taga befattning, vederbörande skogstjänsteman
samt delägarna av rätten hörts, skall reglementet, efter det däri
verkställts de jämkningar, som kunna finnas erforderliga för att bringa reglementet
i överensstämmelse med denna lag, av rätten fastställas till fortfarande
efterrättelse. Rättens beslut träder utan hinder av förd klagan genast i verkställighet.

Markområde, för vilket gäller avverkningsförbud, meddelat .enligt förstnämnda
lag, må ställas under förvaltning av god man utan hinder därav att
frågan om markområdets tillgodogörande icke varit under behandling i den
ordning, som i 3—7 §§ sägs.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad
uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj-.ts Proposition Nr 4.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 31 december
1923.

Närvarande:

justitieråd et Sundberg,
regeringsrådet Thulin,
justitierådet Stenberg,
justitierådet Köersner.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 30 november
1923, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till lag
om ändrad lydelse av 3, 6, 7, 9, 10, 14 och 17 §§ i lagen den 13 juni 1921
(nr 299) om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda
ägor och rättigheter.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av e. o. hovrättsassessorn Karl Gustaf Hjärne.

I anledning av förslaget avgåvos följande yttranden.

Lagrådet:

För tydligare utmärkande, att föreskriften om skyldighet att påkalla förordnande
av god man för bortovarande skall gälla endast för det fall, att
kallelsen skall delgivas delägarna personligen, torde andra stycket av 3 §
böra uppdelas i två stycken, av vilka det första behandlar nämnda fall och
det andra reglerar kungörelseförfarandet.

Ifrågasättas må, om icke sista punkten av tredje stycket i bysamfällighetslagens
5 § bör undergå någon jämkning, så att därav otvetydigt framgår, att
även i där behandlade fall de i 6 och 7 §§ av förslaget intagna bestämmelserna
om underställning skola tillämpas. Iakttagandet härav föranleder tilllägg
i förslagets ingress och rubrik.

Det torde vara lämpligt, att till stadgandet i 17 § om rättens fastställelse
å förvaltningsreglemente fogas förklarande, att den äga, varom fråga är, i
och med fastställelsen skall anses vara ställd under förvaltning för gemensam
räkning enligt bysamfällighetslagen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 4.

Sundberg och Thulin:

Avfattningen av andra punkten i andra stycket i 7 § ger närmast anledning
till den tolkning av det däri intagna stadgandet, att rätten skall särskilt undersöka,
huruvida försäljningen, i vad den avser omyndigs andel i samfälligheten,
är till övervägande olägenhet för denne, och, där så finnes vara fallet,
på sådan grund vägra fastställelse å försäljningen, även om sagda olägenhet
ej är att hänföra till märkligt förfång. Då denna tolkning näppeligen lärer vara
avsedd, eftersom den skulle stå i viss motsättning mot innebörden av första
punkten i samma stycke, hemställes, att andra punkten undergår någon
jämkning i syfte att däruti få otvetydigt uttalat, att — frånsett domstolens
skyldighet att tillvarataga omyndig delägares rätt även där beslutet om försäljningen
biträtts å hans vägnar — domstolen ej av hänsyn till den omyndige
må vägra fastställelse å försäljningen av andra skäl än som gälla beträffande
myndig delägare.

Lagrådet:

Lagrådet anser sig böra erinra därom att enligt det förslag till lag om förmynderskap,
som för närvarande är föremål för lagrådets granskning, i åtskilliga
andra fall än gällande lag bestämmer skall krävas tillstånd av myndighet
till rättshandlingar för omyndigs räkning och att, därest samma förslag
upphöjes till lag med bibehållande av antydda regler, vissa jämkningar i bysamfällighetslagen
härav möjligen bliva påkallade.

I övrigt lämnades förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Erik Ölande)-.

Kungl. Maj:Is Proposition Nr 4.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 2 januari 1924.

Närvarande:

Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von
Wubtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,
Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Ekeberg, lagrådets den 31 december
1923 avgivna yttrande över det den 30 november samma år till lagrådet remitterade
förslag till lag om ändrad lydelse av 3, 6, 7, 9, 10, 14 och 17 §§ i
lagen den 13 juni 1921 (nr 299) om förvaltning av bysamfälligheter och därmed
jämförliga samfällda ägor och rättigheter. Efter att hava redogjort för innehållet
i lagrådets yttrande anför föredraganden:

»Såsom framgår av den lämnade redogörelsen avse lagrådets anmärkningar
förtydligande av vissa stadganden i förslagets 3 och 17 §§. I samma syfte
bar hemställts om en mindre ändring jämväl i lagens 5 §. I enlighet härmed
hava tillägg och ändringar gjorts i förslaget, därvid även verkställts en redaktionell
ändring i 9 §.

Två av lagrådets ledamöter hava riktat en anmärkning mot den föreslagna
nya lydelsen av 7 § andra stycket. Visserligen har i det remitterade lagförslaget
åt detta lagrum givits en annan formulering än i gällande lag. Denna
ändring, som betingats av att underställningsförfarandet införts, är dock endast
av formell natur. Det har sålunda icke avsetts att därmed göra en jämkning
i de normer, efter vilka beslutet om försäljning skall i den omyndige
delägarens intresse prövas. Då den av nämnda ledamöter berörda sakfrågan
icke synes mig böra upptagas i detta sammanhang, har jag ansett den mot
förslaget i denna del framställda erinran icke böra föranleda någon åtgärd.»

Föredraganden uppläser härefter det omarbetade lagförslaget, vilket finnes
såsom bilaga fogat vid detta protokoll, samt hemställer, att förslaget måtte,
jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 4.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar.

llr protokollet:
E. Lindström.

Stockholm 1924. P. Palmquists Aktiebolag