Kungl. Maj:ts proposition nr 49 (Proposition 1936:49)

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

Nr 49.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 3 och 7 §§ lagen den 1U juni 1928
(nr 289) angående handel med utsädesvaror; given
Stockholms slott den 24 januari 1936.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 3 och 7 §§ lagen
den 14 juni 1928 (nr 289) angående handel med utsädesvaror.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Vihand till riksdagens protokoll 1936.

1 sami.

Nr 49.

Kungl. Maj.ts proposition nr 49.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 3 och 7 §§ lagen den 14 juni 1928 (nr 289)
angående handel med utsädesvaror.

Härigenom förordnas, dels att 3 § sista stycket lagen den 14 juni 1928 angående
handel med utsädesvaror skall upphöra att gälla dels ock att 7 § samma
lag skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse:

7 §•

Frö av■ ■—- — — statsplomberad vara.

Ej heller må till utsäde saluhållas biandfrö, där det innehåller flera ogräsfrön
än fyra gånger det antal som enligt nyss angivna bestämmelser angående
statsplombering är medgivet för timotejfrö.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936.

Kungl. Maj.ts proposition nr 49.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 december 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför efter gemensam
beredning med chefen för justitiedepartementet:

I skrivelse den 16 mars 1934 (nr 100) har riksdagen i anledning av två
inom riksdagen väckta motioner (1:252 och 11:456) under åberopande av
andra lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 10 anhållit, att utredning
måtte verkställas rörande lämpligheten av sådan ändring av bestämmelserna
i lagen den 14 juni 1928 (nr 289) angående handel med utsädesvaror,
att strängare bestämmelser infördes i fråga om handeln med avrensningsfrö,
samt att det förslag, vartill utredningen gåve anledning, framlades
för riksdagen.

Sedan genom beslut den 9 juni 1934 åt lantbruksstyrelsen uppdragits att
verkställa den begärda utredningen, har styrelsen med skrivelse den 27 oktober
1934 framlagt förslag i ämnet. Vid lantbruksstyrelsens utredning har fogats ett
av styrelsen infordrat yttrande över riksdagens förberörda skrivelse från föreståndaren
för statens centrala frökontrollanstalt. Efter remiss hava yttranden
över lantbruksstyrelsens förslag avgivits av styrelsen för centralanstalten för
försöksväsendet på jordbruksområdet, styrelsen för statens centrala frökontrollanstalt,
lantbruksakademien, Sveriges allmänna lantbrukssällskap, styrelsen
för svenska betes- och vallföreningen, Sveriges utsädesförening, allmänna
svenska utsädesaktiebolaget, Sveriges fröodlareförbund, Sveriges fröengrossistförening,
Sveriges fröhandlareförening och W. Weibull aktiebolag.

Jag torde nu få underställa Kungl. Maj:t detta ärende.

Gällande bestämmelser samt 1934 års riksdagsbehandling.

Lagen angående handel med utsädesvaror äger enligt 1 § tillämpning å köp
av frö, som är avsett till utsäde, nied undantag av utsäde av stråsäd och trindsäd.
Skogsfrö avses ej i lagen och icke heller frö av växter, som odlas blott
till prydnad. Enligt 2 § åligger det i regel säljare av utsädesvara, att, evad
det påfordras av köparen eller ej, senast då varan avlämnas skriftligen upp -

Kunell. Maj:ts proposition nr 49.

giva vissa förhållanden för köparen. Uppgiftspliktens omfattning angives
under fem med a)—e) betecknade punkter i paragrafens 1 mom. Punkten
a) avser säljarens namn och adress. Enligt punkten b) skall uppgivas fröets
slag samt i fråga om rotfruktsfrö och köksväxtfrö ävensom, där så kan ske,
beträffande annat frö fröets sort. Uppgiftsplikten under punkten c) gäller
beträffande annat frö än köksväxtfrö och avser fröets renhetsgrad, uttryckt
i viktprocent rent frö. I punkten d) föreskrives, att uppgift i fråga örn annat
frö än köksväxtfrö skall lämnas om fröets ogräshalt, uttryckt i antal ogräsfrön
på varje kilogram frö med särskilt angivande av sammanlagda antalet
frön av sådana ogräs, som enligt de för statens centrala frökontrollanstalt
gällande bestämmelser äro att anse såsom svårare. Här åsyftade bestämmelser
innehållas för närvarande i 14 § uti en av lantbruksstyrelsen den
21 september 1932 utfärdad kungörelse, nr 12, angående bestämmelser för
fröundersökning vid statens centrala frökontrollanstalt och de med statsmedel
understödda lokala frökontrollanstalterna. Slutligen skall enligt lagens 2 §
1 mom. punkten e) uppgivas fröets grobarhet, uttryckt i antalsprocent grott
frö av det rena fröet.

I 2 § 2 och 3 mom. givas vissa särskilda bestämmelser om uppgiftsplikten
i fråga örn s. k. biandfrö samt utländskt frö.

I lagens 3 § medgivas vissa undantag från de i 2 § 1 och 2 mom. givna reglerna.
Sålunda stadgas i sista punkten av 3 §, att i fråga om frö, som säljes
under beteckningen avrensningsfrö, uppgiftsplikten är inskränkt till vad i 2 §
1 mom. a) och d) sägs.

Enligt 7 § får ej frö av rödklöver, alsikeklöver, vitklöver eller timotej saluhållas
till utsäde, där varan innehåller mer än tre gånger så många ogräsfrön
som enligt gällande bestämmelser angående statsplombering av frövara må
kunna förekomma i statsplomberad vara. Ej heller får till utsäde saluhållas
biandfrö, där det innehåller flera ogräsfrön än tre gånger det antal, som enligt
nyss angivna bestämmelser angående statsplombering är medgivet för timotejfrö,
eller avrensningsfrö, där det innehåller mer än sex gånger sagda antal.
Enligt lantbruksstyrelsens kungörelse, nr 15, den 21 oktober 1932 angående
statsplombering av frövara, 2 §, får timotejfrö, som skall plomberas, icke
innehålla mera än 12,000 ogräsfrön på varje kilogram frövara. Av nämnda
antal ogräsfrön få högst 2,500 vara av sådan beskaffenhet, att de enligt den
förutnämnda kungörelsen av den 21 september 1932, nr 12, skola anses såsom
svårare ogräs. Avrensningsfrö får sålunda icke innehålla mera än 72,000
ogräsfrön per kilo, därav högst 15,000 frön av svårare ogräs.

Om säljare ej fullgör sin uppgiftsplikt eller om han lämnar oriktiga uppgifter,
straffas han med böter (8 och 9 §§). Detsamma gäller för den, som
överträder förbud enligt 7 § (10 §).

I en av Kungl. Majit utfärdad kungörelse den 15 november 1928 (nr 444J
hava givits föreskrifter rörande tillsynen å efterlevnaden av 1928 års lag. Örn
frö av rödklöver, alsikeklöver, vitklöver eller timotej eller biandfrö eller avrensningsfrö
saluhålles till utsäde, och sådant undantagsfall, som i lagens 3 §
omnämnes, icke är för handen, kan prov av den saluhållna varan få tagas

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

för att kontrollera, att varan icke innehåller högre ogräshalt än som är tillåten
enligt 7 §. Berättigade att taga sådana prov äro allmän åklagare, tjänsteman
eller provtagare, som är anställd hos statens centrala frökontrollanstalt eller
de med statsmedel understödda lokala frökontrollanstalterna, ävensom hushållningssällskaps
jordbrukskonsulent eller vandringsrättare. Då sådant av
köpare påkallas, äga vidare de personer, som nyss nämnts, taga prov av inköpt
frövara i de fall, då 1928 års lag äger tillämpning å köpet. Proven
skola undersökas vid statens centrala frökontrollanstalt. Örn undersökningen
giver vid handen, att förseelse mot 1928 års lag blivit begången, åligger det
frökontrollanstalten att anmäla förhållandet till allmän åklagare för vidtagande
av vederbörlig åtgärd.

Till grund för 1928 års lagstiftning ligga av lantbruksstyrelsen dels den 17
februari 1922 (stat. off. utr. 1922: 25) och dels den 18 november 1926 avgivna
förslag i ämnet. I förstnämnda förslag, däri inskränkning i uppgiftsplikten
beträffande avrensningsfrö föreslogs, anfördes bland annat:

Vid rensning av frö uppkomme vissa avfallsliknande blandningar, som
vanligen benämndes avrensningsfrö. Då även ett dylik frö under vissa förhållanden
kunde användas till utsäde, men det icke vore möjligt att därom
lämna uppgift i de olika avseenden, som stadgades i fråga om annat frö, hade
uppgiftsskyldigheten i fråga om sådant frö ansetts kunna inskränkas till att
omfatta säljarens namn och adress och fröets ogräshalt, under förutsättning
dock att fröet uttryckligen angåves med beteckningen avrensningsfrö. Köparens
uppmärksamhet borde därigenom särskilt hava riktats på beskaffenheten
av det utsäde, som köpet avsåge.

Beträffande bestämmelsen i 7 §, att avrensningsfrö icke får innehålla melån
ett visst antal ogräsfrön, anförde chefen för justitiedepartementet i den proposition,
nr 77, genom vilken förslag till 1928 års lag förelädes riksdagen,
bland annat, att i fråga om avrensningsfröet fog syntes föreligga att medgiva
något lindrigare bestämmelser än i fråga örn biandfrö, för vilket senare föreslogs,
att det ej skulle få innehålla mer än tre gånger så många ogräsfrön, som
få förekomma i statsplomberat timotejfrö. Departementschefen yttrade vidare:

Avrensningsfröet måste av helt naturliga skäl innehålla större halt ogräsfrö
än biandfröet. Faran av en lindring beträffande avrensningsfröet syntes med
hänsyn till dess särskilda användning ej heller vara avsevärd. Att helt
borttaga förbudet i fråga om avrensningsfröet och sålunda möjliggöra att ett
avrensningsfrö finge säljas till utsäde, oaktat det till övervägande del kanske
bestode av ogräsfrö, torde däremot icke vara tillrådligt. En lämplig begränsning
syntes kunna vinnas, örn förbudet att lill utsäde sälja avrensningsfrö
komme att gälla sådan vara, som innehölle mer än dubbelt så stort antal
ogräsfrön som finge förekomma i fråga örn timotejfrö.

I propositionen nr 77, som därutinnan godkändes av riksdagen, hade 3 och
7 §§ erhållit den lydelse, de fortfarande äga.

I förut berörda motioner 1: 252 och II: A5C> vid 1934 års riksdag, vilka voro
likalydande, hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse lill Kungl. Majit an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

hålla om förslag till sådan ändring i 3 § av 1928 års lag, att den nu medgivna
inskränkningen i uppgiftsplikten vid försäljning av avrensningsfrö måtte upphöra
att gälla. Såsom stöd för denna hemställan anfördes i huvudsak:

Vid kontrollen av lagens efterlevnad hade bestämmelserna om inskränkning
i uppgiftsplikten vid försäljning av avrensningsfrö kommit att vålla ganska avsevärda
olägenheter. Vissa mindre nogräknade säljare av frö underläte nämligen
att tillhandahålla analys av frövaran. Vid kontrollantens besök betecknades
varan såsom avrensningsfrö med en ogräshalt liggande nära gränsen för
den högsta tillåtna.

Okritiska köpare förstode ofta ej innebörden av lämnade uppgifter örn
frövarans beskaffenhet, som vid hastigt påseende måhända förefölle vara
rätt god. Kanske grobarheten dock vore ytterst ringa eller ingen. Dylik
salubjuden frövara vore i många fall mindervärdig eller fullkomligt värdelös
och åsamkade köparen — i trots av ett relativt billigt inköpspris — stora förluster
genom felslagen vallskörd.

Lagen angående handel med utsädesvaror hade av allt att döma varit till
nytta för jordbruket. Det borde emellertid för statsmakterna vara angeläget
förhindra att lagens bestämmelser kringginges.

Över motionerna inhämtades yttrande från statens centrala frökontrollanstalt.
I detta yttrande anfördes bland annat följande.

Under den tid, lagen angående handel med utsädesvaror haft gällande kraft,
hade det visat sig, att den i 3 § rörande avrensningsfrö stadgade bestämmelsen
varit synnerligen olämplig för det syftemål, lagen avsåge. Först och främst
kunde någon bestämd definition på avrensningsfrö ej fastställas och, även
om så varit möjligt, hade detta ej någon betydelse, enär på grund av lagens
ordalydelse vilken vara som helst kunde saluföras och försäljas såsom avrensningsfrö,
blott den betecknades såsom sådant. Det vore anstaltens erfarenhet,
att de flesta varor, som provtagits saluförda såsom avrensningsfrö,
ej vore att betrakta såsom verkligt dylikt, utan hade i stället varit antingen
biandfrö eller också rödklöver-, alsikeklöver- eller timotejfrö. Anledningen
varför frövaror salufördes och försåldes såsom avrensningsfrö vore oftast den
att dölja beskaffenheten av sådana viktiga egenskaper hos frövaran som grobarhet,
renhet och varans sammansättning, rörande vilka uppgiftsplikt ej
vore föreskriven. Mången köpare bleve härvid bedragen, då han ansåge sig
själv kunna bedöma frövarans art och ofta även dess beskaffenhet. För att
exemplifiera anförda förhållanden anfördes följande fall. År 1931 hade på
torgplatser i Småland försålts ett avrensningsfrö, som vid undersökning visat
sig vara ett alsikeklöverfrö med normal kornstorlek och en sådan renhet och
ogräshalt att det i dessa avseenden varit statsplomberbart, men grobarheten
hade visat sig blott vara 3 procent och frövaran hade alltså varit fullständigt
värdelös. Säljaren hade naturligtvis uppgivit endast den låga ogräshalten, och
köparna hade givetvis trott, att de erhållit ett fullt användbart alsikeklöverfrö.
Hade i dylikt fall grobarheten varit uppgiven, hade ingen reflekterat på att
köpa en dylik vara. I flera andra fall hade under beteckningen avrensningsfrö
saluförts frövaror, som för icke-fackmannen sett ut som rödklöverfrö, men
som i verkligheten varit biandfrö, vilket till 60—70 procent bestått av jämförelsevis
värdelöst humleluzernfrö. Köpare av en dylik vara hade trott sig
köpa rödklöverfrö men erhållit en synnerligen mindervärdig vara. Hade däremot
varan saluförts under sin rätta beteckning biandfrö, hade varans sam -

Kungl. Maj:ts proposition nr -Lii.

mansättning måst uppgivas, och då hade varan varit osäljbar. I ett flertal
dylika och liknande fall hade centrala frökontrollanstalten anmält påtalade
förhållanden. Åtal hade också följt, men vederbörande underrätter hade avkunnat
frikännande domar med den motiveringen, att varorna sålts under
beteckningen avrensningsfrö, och då behövde rörande desammas beskaffenhet
endast ogräshalten uppgivas.

Vidare borde påpekas, att då i fråga örn avrensningsfrö högsta för saluförande
tillåtna halten ogräsfrö vore dubbelt så hög som för något annat
fröslag, sä hade härav naturligtvis blivit följden, att t. ex. i övrigt normalt
timotejfrö med hög ogräslialt saluförts under beteckningen avrensningsfrö.

Slutligen vöre det mycket vanligt att under nyssnämnda beteckning saluföra
frövaror av olika slag, vilka ej underkastades någon som helst undersökning.
Säljaren uppgåve endast i fråga örn ogräshalten tal, som läge nära
gränsen för saluförande, t. ex. 70,000 ogräsfrön, därav 14,000 svarare pei
kilogram, och så vore man i de flesta fall pa den säkra sidan, ty i regel överstege
ogräshalten ej den fastställda gränsen. Vid undersökning av dylika
varor funne man också ej sällan, att ogräshalten i verkligheten blott uppginge
till en ringa bråkdel av vad som uppgivits. Det kunde i detta sammanhang
omnämnas, att det förekommit säljare, som pa torgplats salufört rödklö\ erfrö.
alsikeklöverfrö, timotejfrö och biandfrö, alltsammans uppgivet såsom avrensningsfrö.

Av det anförda framginge klart och tydligt, att lagens medgivande, att i
fråga örn frövara, betecknad såsom avrensningsfrö, blott ogräshalten behövde
uppgivas, vöre ifrågavarande lags svagaste punkt. Alan skulle nu såsom motionärerna
föreslagit kunna råda bot mot påtalade missförhållanden genom
att i fråga om frövara, som salufördes under beteckningen avrensningsfrö,
fordra samma uppgifter som i fråga örn annat vallväxtfrö, d. v. s. förutom
redan nu påfordrade uppgifter de i lagens 2 § 1 mom. b), c) och e) föreskrivna,
samt, då avrensningsfröet utgjordes av biandfrö, den uppgiftsplikt,
som 2 § 2 mom. stadgade, men det måste framhållas, att en dylik anordning
avhjälpte blott delvis berörda missförhållande, enär det fortfarande ej vore
något som hindrade, att rödklöverfrö, betecknat såsom avrensningsfrö avrödklöver,
salufördes med den oerhörda ogräshalten av 72,000 ogräsfrön.
därav 15,000 svårare per kilogram. Centrala frökontrollanstalten holle före,
att den mest rationella lösningen av föreliggande spörsmål vore att förbjuda
saluförande och försäljning av trävara, betecknad såsom avrensningsfrö.
Härför erfordrades endast sådana ändringar av lagtexten, att i 3 § utginge
sista stycket »Säljes frö under beteckningen avrensningsfrö, är uppgiftsplikten
inskränkt till vad i 2 § 1 mom. a) och d) sägs» liksom också i 7 § andra styckets
sista del: »eller avrensningsfrö, där det innehåller mer än sex gånger
sagda antal». För tydligheten skulle i sistnämnda paragraf kunna tillfogas
ett nytt stycke av följande lydelse: »Det är förbjudet att saluföra trävara,
av vad slag den vara må, under beteckningen avrensningsfrö.» Följden härav
skulle bliva, att allt frö måste saluföras under sin rätta beteckning och att
alltså verkligt avrensningsfrö finge saluföras såsom biandfrö. rödklöverfrö
eller dylikt, vilket mycket väl läte sig göra. Visserligen skärptes härigenom
den för saluförande nu tillåtna högsta gränsen för ogräslialt från 72,000, därav
15.000 svårare, (ill 36,000, därav 7,500 svårare, ogräsfrön per kilogram, men
detta vöre nödvändigt, då den nuvarande gränsen vöre alltför hög. Till jämförelse
kunde nämnas, att motsvarande norska lag ej tilläte saluförande av
bland frö, då antalet svårare ogräsfrön överstege 3,000 per kilogram eller totala

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

ogräshalten vore högre än 1 procent, vilket i runt tal motsvarade cirka 20,000
ogräsfrön per kilogram med växlingar emellan 12,000 och 30,000. Som syntes,
vore nämnda lands frölag i ifrågavarande hänseende betydligt strängare än
vår. Det kunde påpekas, att ej i något lands frölag torde finnas några särskilda
bestämmelser beträffande avrensningsfrö. Saluförande av frö under
dylik beteckning syntes ej vara medgiven och i Tjeckoslovakiets frölag stöde
t. o. m. bestämt angivet, att avrensningar av rödklöver och blåluzern ej finge
saluföras.

I en till andra lagutskottet, dit motionerna hänvisades, ingiven skrift uttalade
föreståndaren för svenska betes- och vallföreningen A. Elofson bland
annat:

Alla rättsinniga parter, som hade kännedom om i huru hög grad skörden
vore beroende på utsädets beskaffenhet, torde numera anse sådana bestämmelser
otidsenliga, varigenom ett för odling olämpligt utsäde kunde vinna
spridning. Så skedde emellertid i stor utsträckning vid försäljning enligt nu
gällande lag av frö under beteckningen avrensningsfrö. Den nuvarande ordalydelsen
av berörda lag gjorde, att densamma kringginges, varigenom lagens
betydelsefulla syfte förfelades. Då avrensningsfrö vanligen icke vore av beskaffenhet
att kunna åstadkomma ett räntabelt plantbestånd men ofta föranledde
stor förlust genom undermålig skörd och ogräsbemängda fält till
skada även för den fortsatta växtodlingen, kunde allvarligen ifrågasättas,
huruvida avrensningsfrö överhuvudtaget borde få försäljas i öppen bod. Att
använda dylikt frö i brukad jord vore vanhävdande. De stora utsädesfirmorna
såväl som mindre dylika erhölle årligen betydande kvantiteter avrensningsfrö,
som de försålde. Man anförde ofta, att dylikt kunde göra nytta utsått i betesmark
och hagar. Erfarenheten på detta odlingsområde gåve dock stöd folden
åsikten, att så ytterst sällan kunde vara fallet. I avrensningen ingående
stora ogräsmängder vore alltid i någon mån till skada; andelen kulturfrö i
dylik vara vore emellertid ofta av så dålig beskaffenhet, att en mycket ringa
mängd inköpt gott frö, kanske för lägre kostnad, skulle åstadkommit betydligt
större effekt. Fröutsäde borde icke få försäljas, om detsamma vöre avviss
för utsädesändamål olämplig kvalitet. Då sist berörda önskemål likväl
icke kunde tänkas möjligt att nu genomföra och uppgiftsplikt även beträffande
beskaffenheten av avrensningsfrö givetvis skulle hindra lagens kringgående
och möjligen även minska spridningen av verkligt avrensningsfrö, instämdes
på det livligaste i förutberörda motioners syfte.

Andra lagutskottet framhöll i sitt utlåtande följande.

Frågan huruvida timotejfrö med högre ogräshalt än den för sådant fröslag
enligt 1928 års lag tillåtna finge försäljas såsom avrensningsfrö, om blott dess
ogräshalt vore mindre än den för avrensningsfrö högsta tillåtna, hade vid flera
tillfällen varit föremål för domstols bedömande. Utskottet hänvisade till ett
i Svensk Juristtidning årg. 1931 sid. 25 refererat rättsfall. Enligt detta förklarade
hovrätten, som fastställde det slut, underrättens utslag innehölle,
(med 3 röster mot 1), att enär i målet vore utrett, att det fröparti, varom
vöre fråga, blivit försålt såsom avrensningsfrö, samt — även om fröpartiet
därvid försålts till utsäde — det icke ens påståtts, att detsamma innehållit
flera ogräsfrön än det antal, som enligt gällande bestämmelser angående
statsplombering av frövara vöre medgivet för avrensningsfrö, så ogillades
åklagarens talan om ansvar. Åklagaren hade förmenat, att säljaren icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

borde kunna undgå ansvar allenast därigenom, att han betecknat den försålda
varan såsom avrensningsfrö, då den bort angivas utgöra timotejfrö. Det
sålda fröet hade innehållit flera ogräsfrön, än som vore tillåtet beträffande
timotejfrö.

Utskottet anförde vidare:

Erfarenheten hade visat, att undantagsbestämmelserna i fråga om uppgiftsplikten
beträffande avrensningsfrö missbrukats bland annat därigenom, att
såsom avrensningsfrö försålts varor, vilka rätteligen icke bort betecknas såsom
sådant frö. Anledningen till att åt dessa frövaror icke givits deras rätta namn
— biandfrö, timotejfrö o. s. v. — torde ej sällan hava varit den, att säljaren
velat dölja, att frövaran saknat vissa viktiga egenskaper, i fråga om vilka
uppgiftsplikt beträffande avrensningsfrö icke vore föreskriven. Ehuru en
köpare borde ha anledning att iakttaga särskild uppmärksamhet, då till försäljning
utbjuden frövara betecknats såsom avrensningsfrö, syntes det ofta
förekomma, att köp ägde rum av frö under denna beteckning, vilket frö vore
för utsädesändamål mycket olämpligt. I motionerna och i de till utskottet
avgivna utlåtandena hade föreslagits olika utvägar för att nå bättre förhållanden
än de nu rådande i fråga örn försäljning av avrensningsfrö. Enligt utskottets
mening borde en utredning verkställas om det lämpligaste sättet att
få till stånd en mera tillfredsställande ordning än den nuvarande.

Utskottet hemställde i anslutning härtill, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla om verkställande av utredning i nyssberörda hänseende.

Utskottets hemställan bifölls, såsom framgår av vad förut anförts, av
riksdagen.

Lantbruksstyrelsens utredning och däröver avgivna yttranden.

Lantbruksstyrelsens utredning utmynnar i ett förslag om sådan ändring
av lagen angående handel med utsädesvaror, att samma uppgiftsplikt kommer
att gälla för avrensningsfrö som för annat utsädesfrö. Styrelsen föreslår
i detta syfte, att sista stycket i lagens 3 § upphäves. Vidare föreslås den
ändringen i 7 § andra stycket, att biandfrö må saluhållas endast, om det icke
innehåller flera ogräsfrön än fyra gånger det antal, som enligt gällande bestämmelser
angående statsplombering av frövara är medgivet för timotejfrö,
i stället för, såsom för närvarande gäller, tre gånger nämnda antal, ävensom
att stadgandet i sistnämnda paragraf örn högre ogräslialt för avrensningsfrö
uteslutes ur lagen.

Lantbruksstyrelsen har i sin motivering rörande förslaget om samma uppgiftsplikt
för avrensningsfrö som för annat utsädesfrö anfört i huvudsak följande.

De särskilda bestämmelser i fråga örn uppgiftsplikt för avrensningsfrö, som
intagits i 1928 års lag i syfte att inskränka uppgiftsskyldigheten beträffande
sådant frö, hade föranletts därav, att det ansetts föreligga ett lojalt intresse
hos den frögrosshandel, som företoge upprensning av frövaror, att utan allt
för betungande omständigheter kunna försälja avrensningsvaran under upp -

Kungl. Maj:ts proposition ur 49.

gift om dess beskaffenhet som sådan. Till skydd mot ogrässpridningen skulle
dock jämväl dylik frövaras halt av ogräsfrö angivas i antal ogräsfrö per kilogram.
Man förutsatte, att under sådana förhållanden avrensningsfrö skulle
kunna komma till viss användning å ängs- och betesmarker, utan att större
skada därigenom åstadkommes. Förutsättningen för att så skulle ske, vore
dock ett fullt lojalt utnyttjande av den möjlighet, som lagen sålunda lämnade.

Erfarenheten under den tid lagen tillämpats visade emellertid, att ifrågavarande
bestämmelser i stor omfattning utnyttjats så, att frövaror, som ingalunda
bort betecknas som avrensningsfrö utan närmast voro att anse såsom
sämre kvalitéer av visst fröslag eller av biandfrö, för undvikande av uppgiftsskyldigheten
formellt betecknats såsom avrensningsfrö. Detta förhållande,
som gjort sig gällande i fråga örn de för odlingen så viktiga vallväxterna, motverkade
lagens syfte.

Till belysande härav anfördes, att av de under säsongen 1933/1934 jämlikt
kungörelsen med föreskrifter rörande tillsynen å efterlevnaden av 1928 års lag
uttagna och vid statens centrala frökontrollanstalt undersökta prov utav s. k.
avrensningsfrö till ett antal av sammanlagt 103 icke mindre än 73 prov skäligen
bort betecknas som biandfrö, 14 prov som rödklöverfrö, 11 prov som
timotejfrö, 4 prov som alsikefrö och 1 prov som ängssvingelfrö. I flera fall
vore halten av ogräsfrö icke högre, än att varan till och med kunnat statsplomberas.
Anledningen till att varan betecknades som avrensningsfrö syntes
ofta vara att söka i säljarens önskan att slippa lämna uppgifter angående
dess kvalitet i andra avseenden och att därigenom undandraga sig det
ansvar, som följde med uppgiftslämnandet. Prov, som rätteligen bort kunna
betecknas som avrensningsfrö, hade enligt uppgift av anstaltens föreståndare
förekommit allenast i ringa omfattning.

De vid statens centrala frökontrollanstalt, som handhade all kontroll å
efterlevnaden av ifrågavarande lag, sålunda gjorda undersökningarna syntes
giva vid handen, att någon större betydelse icke kunde tillmätas den i lagen
medgivna rätten att försälja avrensningsfrö utan annan uppgift än angående
ogräshalten, men att denna rätt utnyttjats på ett ur svensk odlingssynpunkt
skadligt sätt. Under sådana förhållanden syntes det lantbruksstyrelsen skäligt,
att sådan ändring av lagen komme till stånd, att samma uppgiftsplikt bleve
gällande i fråga om avrensningsfrö som beträffande annat utsädesfrö.

Såsom motivering för förslaget att höja den medgivna ogräshalten för blandfrö
från tre till fyra gånger det som gäller för statsplombering av timotejfrö
och samtidigt borttaga gällande stadgande örn viss högre ogräshalt för avrensningsfrö
har lantbruksstyrelsen anfört följande.

I regel torde avrensningsfrö, när sådant skäligen kunde salubjudas, närmast
vara att hänföra till biandfrö. En skärpning av kravet i fråga örn
maximiogräshalten för saluhållande av de frövaror, som nu gått under benämning
avrensningsfrö till samma krav, som för närvarande gällde för
biandfrö, kunde emellertid vålla olägenhet i vissa fall. Ä andra sidan syntes
en icke fullt så långt gående skärpning vara önskvärd och enligt de undersökningar,
som gjorts vid statens centrala frökontrollanstalt, jämväl utan
större olägenhet genomförbar. Då enligt gällande bestämmelser timotejfrö
för att kunna statsplomberas, finge innehålla högst 12,000 ogräsfrön, därav
högst 2,500 svårare sådana per kilogram, kunde avrensningsfrö för närvarande
salubjudas med en halt av 72,000 ogräsfrön per kilogram, därav 15,000

Kungl. Maj.ts proposition nr 49.

svårare. Sedan 1928 års lag numera tillämpats under flera år, syntes det
lantbruksstyrelsen, som örn en begränsning av den ogrässpridning, som detta
höga ogräsantal måste innebära, vore skålig oell påkallad. En begränsning
till högst fyra gånger det för statsplombering av timotejfrö stadgade antalet
ogräsfrön, eller för närvarande högst 48,000 sådana, därav högst 10,000 svårare,
borde vara genomförbar. Detta kunde lättast ske, därest salunda ifrågasätta
gränstal kunde införas för biandfrö i allmänhet. Med hänsyn till blandfröförsäljningens
natur, syntes detta icke heller ur odlingssynpunkt böra medföra
större olägenhet.

De åtgärder, som lantbruksstyrelsen i sin utredning sålunda förordat, överensstämma
med förslag, framlagda av föreståndaren för statens centrala frökontrollanstalt
i yttrande till styrelsen.

I samtliga yttrandena över lantbruksstyrelsen utredning har tillstyrkts styrelsen
förslag, att samma uppgiftsplikt skulle gälla i fråga om avrensningsfrö
som beträffande annat utsädesfrö. Förslaget i övrigt har däremot på sina
håll väckt tvekan. Detsamma har härutinnan avstyrkts av Sveriges utsädesförening,
allmänna svenska utsädesaktiebolaget, W. Weibull aktiebolag och
Sveriges fröhandlareförening. Sveriges utsädesförening och allmänna svenska
utsädesaktiebolaget hava förordat, att föreskrifterna örn ogräshalten hos
biandfrö bibehölles oförändrade samt att ogräshalten hos avrensningsfrö
bestämdes till fyra gånger det för plombering av timotej tillåtna antalet. Sveriges
fröhandlareförening och W. Weibull aktiebolag hava uttalat sig för
den ändringen i förslaget, att gränstalet för biandfrö bibehölles oförändrat.
Styrelsen för centralanstalten för försöksväsendet pa jordbruksområdet, styrelsen
för svenska betes- och valltöreningen, lantbruksakademien och Sverus
allmänna lantbrukssällskap hava, ehuru de icke avstyrkt förslaget, uttalat
en viss tvekan om detsammas lämplighet. I övriga yttranden har förslaget
i denna del tillstyrkts. Sveriges fröengrossistförening har emellertid hemställt,
att all handel med avrensningsfrö måtte förbjudas.

Ur yttrandena må här i övrigt återgivas följande.

Styrelsen för statens centrala frökontrollanstalt har anfört:

Vid ett ytligt betraktande kunde man hysa betänkligheter mot den försämring
av blandfrövarorna, som lantbruksstyrelsens förslag innebure. Försämringen
finge emellertid betraktas såsom skenbar. Förslag hade nämligen
framkommit örn att plomberingsgränsen för timotejfrö i fråga örn ogräsinnehållet
borde sänkas. En dylik sänkning torde också inom en snar
framtid komma att företagas. Sänktes därvid plomberingsgränsen för timotejfrö
till 10,000 eller 8,000 ogräsfrö, därav 2,000 eller 1,500 av svårare slag
per kilogram, följde därav, att biandfrö ej finge saluföras med högre ogräsinnehåll
än 40,000 eller 32,000 ogräsfrö, därav 8,000 eller 6,000 svårare per
kilogram, d. v. s. ungefär samma ogräsinnehåll, som lör närvarande vöre
givet för biandfrö. Bibehölles däremot nu gällande bestämmelser för dylikt
frö, skulle gränsen för saluförande bliva sa låg, att man torde kunna befara,
att svårigheter skulle kunna uppstå för fröhandeln att uppfylla lagens bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 49

Styrelsen för svenska betes- och vallföreningen har uttalat:

Att avrensningsfrö överhuvudtaget blivit omnämnt i 1928 års lag hade
berott på att dylik vara alltid till någon om än ringa del innehölle användbart
kulturfrö. Vid sådd av avrensningsfrö, exempelvis i betes- och hagmark,
hade man ansett sig kunna draga nytta av sådant frö utan större skadeverkan
av förefintligt ogräsfrö. Det måste emellertid anses tvivelaktigt, huruvida
något gagn verkligen åstadkommes genom avrensningsfrö. I varje fall förelåge
inom betes- och vallföreningen icke någon påtaglig erfarenhet i sådant
avseende. Säkert vore emellertid, att skadeverkan uppstått i de fall då avrensningsfrö
använts för insäde till betesvall. Styrelsen ansåge det därför
fördelaktigt, att begreppet avrensningsfrö utginge ur lagen. Erfarenheten
visade även, att man ofta sökte kringgå bestämmelsen örn skyldighet att
uppgiva grobarhet m. m. för salubjudna frövaror genom att tillhandahålla
dem under beteckningen avrensningsfrö för vilket uppgiftsplikten endast gällde
ogräshalten. Styrelsen funne därför önskvärt, att eljest föreskriven uppgiftsplikt
bleve gällande för all salubjuden frövara.

Sveriges fröengrossistförening har anfört:

De ifrågasatta ändringarna i frölagen torde icke medföra nöjaktig effekt
med avseende på ogräsets bekämpande i vallodlingarna, därest icke hinder
samtidigt uppställdes för odlarnas försäljning av avrensningsfrö. Föreningen
vöre ingalunda främmande för att en dylik inskränkning av försäljningsrätten
för odlarna kunde väcka till liv allvarliga betänkligheter. Föreningens ståndpunkt
grundade sig emellertid på erfarenheten, att en lagstiftning av föreiiggande
beskaffenhet med framgång utnyttjades till vissa intressens favör
på sätt, som motverkade det med lagstiftningen uppställda syftet. För smärre
köpmän av gardfarihandelstyp i besittning av mindre jordbruk erbjöde sig
möjligheter till användning av jordbruken som betäckning för en i lagens
mening skadlig handel. Vid sådant förhållande bildade de föreslagna lagändringarna
inga betryggande hinder för avrensningsfröets marknadsförande
med resultat, att lagen väsentligen förlorade sin åsyftade verkan. För att
förebygga försöken att kringgå liksom ock för att överhuvud främja kvalitetsstegringen
syntes all försäljning av avrensningsfrö böra förbjudas.

Sveriges utsädesförening, med vilken allmänna svenska utsädesaktiebolaget
i huvudsak instämt, har gjort följande uttalande.

Bestämmelsen, att biandfrö finge hålla fyra gånger den för plombering
av timotej tillåtna ogräshalten, medförde en olägenhet. Enligt 7 § i 1928
års lag finge frö av rödklöver, alsikeklöver, vitklöver och timotej icke innehålla
mer än högst tre gånger nämnda halt. Ett frö av något av dessa
slag, som innehölle mellan tre och fyra gånger nämnda halt och som alltså
icke finge salubjudas, kunde enligt förslagets bestämmelser genom tillblandning
av 15 procent av annat gagnfrö med liknande eller lägre ogräshalt göras
lagligt. Bestämmelsen komme att gynna handel med ett ogräsrikt biandfrö
och innebure, att beteckningen biandfrö i allmänna meningen snart komme
att betyda icke en för vissa ändamål färdigställd blandning av förstklassiga
frövaror utan en lägre kvalitet hos det salubjudna fröet. En dylik försämring
av blandfröbegreppet vore icke lycklig, ben högsta för biandfrö tillåtna
ogräshalten borde därför liksom i nu gällande lag även i fortsättningen vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

densamma som för rent frö av timotej och klöverarterna. Däremot torde
det vara lämpligt att för verkligt avrensningsfrö tillåta en något högre ogräshalt,
förslagsvis fyra gånger det vid plombering av timotej tillåtna antalet.
Föreningen förordade den ändring i lantbruksstyrelsens förslag, att bestämmelserna
i 7 § gåves det innehåll, att avrensningsfrö icke finge innehålla mer
än fyra gånger det för plombering av timotej fastställda ogräsantalet.

W. Weibull aktiebolag har yttrat i huvudsak följande.

Bolaget kunde vitsorda bristerna i 1928 års lags effektivitet. Såsom exempel
kunde anföras, att å Distingsmarknaden samtidigt med riksfröutställningen i
Uppsala 1933 fri och okontrollerad fröhandel ägde rum ungefär på samma
sätt som före lagens tillkomst. Det vore uppenbart, att rättelse snarast måste
ske i bestämmelserna om avrensningsfrö. För vinnande av sådan rättelse
borde samma uppgiftsplikt bliva gällande i fråga om avrensningsfrö som
beträffande annat frö. Enligt lantbruksstyrelsens förslag skulle detta genomföras
på så sätt att begreppet avrensningsfrö helt utplånades ur lagen. Avrensningsfröet
skulle emellertid i framtiden få föra en anonym tillvaro inom
kategorien biandfrö och med hänsyn härtill skulle en sänkning av kravet på
maximiogräshalten för hela kategorien biandfrö äga rum Enligt lantbruksstyrelsens
mening syntes med hänsyn till blandfröförsäljningens natur en
sådan ändring av gränstalet för biandfrö icke ur odlingssynpunkt medföra
större olägenhet. Beträffande tanken att bibehålla det nuvarande gränstalet
för biandfrö uttalade lantbruksstyrelsen, att detta syntes kunna vålla olägenheter
i vissa fall. För sin del vore bolaget benäget att låta nu refererade
två omdömen byta plats. Någon befogad invändning kunde icke riktas mot
att fortfarande bibehålla samma ganska liberala gränstal för biandfrö. Saken
kunde under inga förhållanden anses vara av så liten betydelse beträffande
biandfrö som lantbruksstyrelsen holle före. Man sänkte dock avsevärt nivån
för hela den betydande artikeln biandfrö, allenast för att däri kunna inrymma
en del från odlingssynpunkt utan tvivel mindre önskvärda partier, vilka
skulle förtjäna denna tolerans på grund av sin hittillsvarande undantagsställning
såsom avrensningsfrö. Det kunde ifrågasättas om riksdagen tänkt sig
möjligheten av att för vinnande av rättelse beträffande avrensningsfröet ett
uppmjukande av lagstiftningen i fråga om biandfrö skulle behöva äga rum.
Vid sådant förhållande och då praktisk anledning saknades att i föreliggande
sammanhang ändra gränstalet för biandfrö toge bolaget avstånd från förslaget
i denna del.

Sveriges f röhandlaref braling har uttalat:

Meningarna inom föreningen ginge i sär såvitt anginge högsta tillåtna antal
ogräsfrön för kilogram biandfrö. Flertalet medlemmar ansåge, att nu gällande
antal borde bibehållas. Andra däremot anslöte sig till det av lantbruksstyrelsen
föreslagna antalet. Meningsskiljaktigheterna grundade sig på att
en viss svårighet förefunncs vad anginge fioringräs i det att detta i regel innehölle
större procent av ogräset timeus. Detta gjorde att gräsmattefröblandningar,
i vilka fioringräs inginge, lätt koinine högt i ogräsmängd per kilogram.
Emellertid vöre förhållandet det, att det vore funcusplantans fruktställningar,
som vållat svårigheterna vid upprensningen av fioringräs. De
firmor som hade ordnat renseri, kunde dock lätt upprensa fioringräs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

Deparie. Av utredningen i ärendet framgår, att de i 3 § i 1928 års lag upptagna bemmtechefen.
stämmelserna om lindrigare uppgiftsskyldighet vid försäljning av s. k. avrensningsfrö
givit anledning till missförhållanden vid handeln med utsädesvaror.
Under beteckningen avrensningsfrö hava sålunda försålts utsädesvaror
av så dålig beskaffenhet, att de varit osäljbara, därest beträffande dem
skulle hava lämnats enahanda uppgifter, som fordras med avseende å annat
frö. Uppenbarligen har detta missförhållande varit till skada för jordbruket
och trädgårdsskötseln. Det av lantbruksstyrelsen framlagda förslaget
att ur 3 § borttaga undantagsbestämmelserna beträffande uppgiftsskyldighet
vid försäljning av avrensningsfrö har ock vunnit allmän anslutning
i de avgivna yttrandena. Även jag biträder detsamma.

Mot förslaget att jämväl ur 7 § borttaga nu gällande särskilda föreskrifter
rörande avrensningsfrö samt att i sammanhang därmed höja gränstalet för
ogräshalten för biandfrö från tre till fyra gånger det som gäller för statsplombering
av timotejfrö har i yttrandena riktats huvudsakligen den anmärkningen,
att förslagets genomförande skulle medföra en försämring av biandfröets
kvalitet. De farhågor, som härutinnan kommit till uttryck, torde
emellertid icke vara berättigade. Enligt vad jag inhämtat har nämligen
statens centrala frökontrollanstalt i skrivelse den 28 maj 1935 hos lantbruksstyrelsen
föreslagit skärpning av de av styrelsen utfärdade nuvarande bestämmelserna
för statsplombering av timotejfrö. Anstaltens förslag innebär,
att för statsplombering av timotejfrö skulle komma att fordras, att detsamma
icke innehölle mer än 9,000 ogräsfrön därav högst 1,800 av svårare beskaffenhet
å varje kilogram i stället för såsom nu 12,000 respektive 2,500. Förslaget
i fråga får ses i samband med det föreliggande förslaget till lagändring
men har motiverats jämväl därmed, att det sedan länge funnes ett behov
att skärpa de gällande fordringarna för statsplombering av timotejfrö. Lantbruksstyrelsen
har, enligt vad den meddelat, för avsikt att, om dess förslag till
ändring av 1928 års lag vinner statsmakternas bifall, omedelbart utfärda bestämmelser
angående statsplombering i enlighet med vad frökontrollanstalten
föreslagit. En följd härav blir, att maximigränsen för ogräshalten hos
biandfrö i stort sett icke kommer att påverkas av lagändringen. Antalet ogräs
å kilogram biandfrö kommer sålunda, efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande,
att icke få överstiga (4 X 9,000=) 36,000 därav (4 X 1,800=)
7,200 av svårare beskaffenhet. Betänkligheterna mot lantbruksstyrelsens
förslag torde följaktligen bortfalla. På grund härav och då dess förverkligande
skulle innebära, att begreppet avrensningsfrö komme att helt försvinna
ur lagen, ansluter jag mig även i denna del till vad lantbruksstyrelsen förordat.

Lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1936.

Ett i överensstämmelse med vad sålunda tillstyrkts upprättat förslag till
lag örn ändrad lydelse av 3 och 7 §§ lagen den 14 juni 1928 (nr 289) angående
handel med utsädesvaror torde få såsom bilaga1 fogas till statsrådspro 1

Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har
här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

tokoliet. Av förslaget föranledda ändringar i kungörelsen den 15 november
1928 (nr 444) med föreskrifter rörande tillsynen å lagens efterlevnad torde jag
i sinom tid få underställa Kungl. Majit.

Jag hemställer nu, att lagrådets utlåtande över förenämnda lagförslag måtte
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan bifaller Hans Majit Konungen.

Vid protokollet:

Gunnar Sandström.

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 17 januari
1936.

Närvarande:

justitierådet Appelberg,
regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Geijer,

Bagge.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över jordbruksärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 13 december 1935,
hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till
lag om ändrad lydelse av 3 och 7 §§ lagen den 14 juni 1928 (nr 289) angående
handel med utsädesvaror.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn Bertil Fallenius.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

In fidem:

Wilhelm von Schwerin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 49-

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
24 januari 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Möller,
Levinson, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, lagrådets den 17 januari
1936 avgivna utlåtande över det den 13 december 1935 till lagrådet
remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 3 och 7 §§ lagen den 14
juni 1928 (nr 289) angående handel med utsådesvaror; därvid föredraganden
hemställer att förslaget, som av lagrådet lämnats utan anmärkning, måtte
jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Sven Ros.

Bihang till riksdagens protokoll 1936.

1 sami.

Sr 49.