Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1969 (Proposition 1969:48)

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1969

Nr 48

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag om inrättandet
av en pressens lånefond m. m.; given Stockholms
slott den 14 mars 1969.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

På grundval av förslag av 1967 års pressutredning föreslås i propositionen
åtgärder för att främja dagspressens ekonomiska villkor. Åtgärderna
syftar till att skapa existensbetingelser för en allsidig press och vidmakthålla
en fri opinionsbildning.

En pressens lånefond föreslås skola inrättas. Från fonden skall kunna
lämnas lån till dagstidningsföretag i syfte att göra dessa mera konkurrenskraftiga.
Låneverksamheten skall ha försökskaraktär. För den närmaste
femårsperioden föreslås att lån skall få lämnas inom en ram av 125 milj. kr.

Vidare föreslås att en samdistributionsrabatt införs för att främja samdistribution
av dagstidningar. Kostnaderna beräknas till 10 milj. kr. för
helt år.

För nästa budgetår föreslås anslag av 25 milj kr. till lånefonden och 5
milj. kr. till samdistributionsrabatten. 1

1 Bihcing till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 48

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1969

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
14 mars 1969.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, Palme,
Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff,
Wickman, Moberg, Bengtsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om inrättandet av en
pressens lånefond m. m., och anför.

Inledning

Med anledning av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallades den 25 maj
1967 sakkunniga för att utreda dagspressens ekonomiska villkor. De sakkunniga,
1 vilka antog namnet 1967 års pressutredning, överlämnade den 21
oktober 1968 sitt betänkande Dagspressens situation (SOU 1968:48). Betänkandet
har remissbehandlats. Yttranden har avgetts av hovrätten över
Skåne och Blekinge, postverket, statskontoret, riksrevisionsverket, skolöverstyrelsen,
ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor (NO), styrelsen för
teknisk utveckling, samarbetsnämnden för journalisthögskolorna, Svenska
tidningsutgivareföreningen (TU), Publicistklubben, Landsorganisationen i
Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF), Sveriges kreditbank och Svenska pressbyrån.
Dessutom har en skrivelse i anledning av betänkandet inkommit från Svenska
teknologföreningen. 1

1 Ledamoten av riksdagens andra kammare Sigurd Lindholm (ordförande), statssekreterare
Kjell-Olof Feldt, chefredaktören Tage Forsberg, ledamoten av riksdagens andra kammare Henning
Gustafsson, ledamoten av riksdagens första kammare Thorsten Larsson, ledamoten av riksdagens
andra kammare Essen Lindahl och ledamoten av riksdagens andra kammare Bengt Wiklund.
Experter: Direktören Ivar Hallvig och direktören Evert Larmén, Sekreterare: Rektor
Lars Furhoff.

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1969

Frågans tidigare behandling
1963 års pressutredning

År 1963 tillkallades en utredning med uppgift att företa en ingående analys
av tidningspressens utveckling under efterkrigstiden och av dess aktuella
situation. Den skulle vidare överväga, huruvida och i vilken utsträckning
särskilda åtgärder borde vidtas från statsmakternas sida för vidmakthållande
av en fri opinionsbildning. Utredningen antog namnet pressutredningen.
1

Beskrivning av läget 1963

Under perioden 1951—1964 hade 35 procent av de tidningar som utkom
med minst tre nummer per vecka, upphört. Enligt det material som framlades
av utredningen gällde de ekonomiska svårigheter som orsakade tidningsdöden
inte branschen som helhet eller ens de mindre företagen utan
den fjärdedel av tidningarna som var andratidningar, dvs. de företag som
hade en upplagemässigt större konkurrent på sin utgivningsort. Utredningen
fann det inte troligt att andratidningarna av egen kraft skulle kunna
häva sitt oförmånliga konkurrensläge.

Mot denna analys reserverade sig två av utredningens ledamöter,2 som
menade att en särskild undersökning av andratidningarnas marknadsmässiga
förutsättningar borde ha företagits i syfte att utröna om en hjälp till
självhjälp vore möjlig.

Utredningens förslag

Det väsentliga syftet med statens tidningspolitik borde enligt 1963 års
utredning vara att skapa förutsättningar för ett ökat antal ekonomiskt bärkraftiga
tidningsföretag i inbördes konkurrens. Mot bakgrund av denna
målsättning och den ekonomiska analys som utredningen gjort, fann den
att ett statligt tidningsstöd borde införas och att detta till väsentlig del
skulle kanaliseras till andratidningarna. Stödet borde ges en sådan utformning
att det möjliggjorde såväl konsolidering av existerande företag som
etablering av nya tidningar.

Efter en analys av tänkbara alternativa stödformer framlade pressutredningen
förslag om ett statligt presstöd som skulle förmedlas genom stiftelser
anknutna till de politiska partierna. Stödet föreslogs utgå med 25 milj.

1 Landshövdingen Ingvar Lindell (ordförande) direktören Gustaf Ander, ledamoten av riksdagens
första kammare John A. Ericsson, ledamoten av riksdagens andra kammare Nils G. Hanson
och ledamoten av riksdagens första kammare Birger Lundström.

2 Hrr Ander och Lundström.

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1969

kr. per år. Mellan partierna skulle medlen fördelas i förhållande till deras
röstetal vid två på varandra följande ordinarie andrakammarval. Utredningens
reservanter fann att denna utformning av stödet äventyrade en av
tidningarnas mest centrala funktioner, bevakningen gentemot såväl staten
som de politiska partierna. Reservanterna påpekade vidare att ett växande
antal tidningar inte företräder någon bestämd politisk linje eller inte
önskar identifiera sig med något politiskt parti.

Det framlagda förslaget tillstyrktes vid remissbehandlingen inte oreserverat
av någon remissinstans.

Andra åtgärder

I sitt betänkande diskuterade 1963 års pressutredning en rad andra åtgärder
som kunde tänkas underlätta tidningsföretagens ekonomiska situation.
Utredningens reservanter och remissinstanserna aktualiserade ytterligare
förslag.

Utredningen diskuterade frågan om en eventuell mervärdeskatt borde omfatta
även dagstidningar men avstod från ställningstagande. Den fann å
andra sidan att ytterligare skattelättnader knappast var någon säker väg
att påverka tidningsstrukturen i önskvärd riktning.

De i debatten framförda förslagen om införandet av en progressiv annonsskatt
ansåg utredningen vara förenade med påtagliga praktiska svårigheter
samtidigt som effekterna därav var osäkra.

Utredningen diskuterade även vissa förslag till distributionsstöd till tidningarna.
Man konstaterade att staten redan lämnade ett stöd genom taxesättning
för postverkets tidningsrörelse. Utredningen utgick från att en
viss subventionering av pressen i form av icke kostnadstäckande postavgifter
skulle komma att ske även i fortsättningen, men den ansåg inte att
en ytterligare subventionering utgjorde ett verksamt medel att modifiera
den utveckling mot entidningsmarknader som var att förutse i framtiden.
Utredningen ifrågasatte om inte posten kunde utöka sina åtaganden i tidningsdistributionen.
Möjligheterna till utökat distributionssamarbete mellan
tidningarna och postverket borde därför undersökas. Därigenom kunde
många tidningars distributionsproblem minskas och väsentliga konkurrenshinder
undanröjas.

Att ge tidningsstödet formen av en utökad och för alla tidningar lika omfattande
statlig annonsering skulle enligt utredningen knappast vara ändamålsenligt.
Effektivitetssynpunkter, och inte presstödssynpunkter, borde
vara vägledande för den statliga tidningsannonseringen.

Utredningen diskuterade även om statens tidningsstöd kunde få formen
av ett investeringsstöd, antingen i form av en direkt statlig utlåning eller
ett system med statliga kreditgarantier. För de företag som på grund av
sin finansiella ställning inte kunde utnyttja reguljära kreditvägar skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1969

enligt utredningen fordras så generösa villkor beträffande ränta och amortering
att lånen till sin ekonomiska innebörd kom att stå de direkta bidragen
mycket nära. I sådant fall uppstod det svårlösta problemet hur och av
vem lånen skulle fördelas. Då utredningen inte kunde finna någon lösning
på detta problem kunde den inte rekommendera införandet av särskilda
statliga låneformer till stöd för tidningsföretagens investeringar. Utredningens
reservanter fann det däremot befogat att överväga inrättandet av exempelvis
en statlig lånefond för pressen. Även ett flertal remissinstanser var
positiva till förslaget om införandet av särskilda statliga låneformer till
stöd för tidningsföretagens investeringar.

1963 års pressutredning ägnade en utförlig diskussion åt möjligheterna
att konstruera någon form av statliga bidrag till tidningsföretagen att fördelas
efter generella och i författning klart angivna kriterier. Ingen av de
prövade lösningarna fann utredningen tillfredsställande. Generellt gällde
att dessa stödformer endast undantagsvis kunde lösa de aktuella strukturproblemen.

Ett reservationsvis framfört förslag om statligt stöd till utbildning och
forskning tillstyrktes av ett antal remissinstanser. Flera remissmyndigheter
framlade även egna förslag i denna fråga.

Statsmakternas ställningstagande

1963 års pressutrednings förslag har inte förverkligats. I stället fattade
1965 års riksdag beslut om statsbidrag till de politiska partiernas opinionsbildande
verksamhet (prop. 1965: 174, KU 44, SU 192, rskr 452 och 453).

1967 ars pressutredning
Dagspressens roll bland massmedierna

1967 års pressutredning har studerat dagstidningarnas roll i opinionsbildningen.
Detta har skett genom ett antal intervjuundersökningar. Dessa visar
bl. a. att ca 96 % av den vuxna befolkningen (15—80 år) regelbundet
läser en dagstidning, 60 % av befolkningen läste enligt undersökningarna
två dagstidningar per dag.

Utredningen har även gjort vissa undersökningar angående radio och TV,
vilka visar att dessa medier dagligen når ca två tredjedelar vardera av befolkningen.
Konsumtionen av radio och TV har, enligt utredningens undersökningar,
dock för större delen av befolkningen delvis en annan karaktär än
konsumtionen av dagstidningar. Som regel är de sistnämnda den huvudsakliga
informationskällan, vilken sedan kompletteras med information
från etermedia.

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1969

Utredningen anser det mot bakgrund av de utförda undersökningarna
uppenbart att dagspressen är det dominerande massmediet vad avser räckvidd
inom befolkningen.

Strukturutvecklingen åren 1945—1968

Antalet tidningar

Sedan början av 1950-talet har ungefär 40 % av dagtidningarna nedlagts.
Som dagstidningar räknas då publikationer som utkommer med minst tre
nummer per vecka och som inte delar huvudredaktion med någon annan
tidning. Antalet tidningar per den 1 januari 1945—1968 framgår av tabell 1.

Tabell 1. Antalet självständiga tidningar med minst 3 nummer i veckan
per 1/1.

År	Antal tidningar	År	Antal tidningar
1945........	...... 177	1957........	...... 151
1946........	...... 179	1958........	...... 142
1947........	...... 180	1959........	...... 138
1948........	...... 180	1960........	...... 132
1949........	...... 177	1961........	...... 129
1950........	...... 177	1962........	...... 128
1951........	...... 179	1963........	...... 124
1952........	...... 172	1964........	...... 119
1953........	...... 165	1965........	...... 113
1954........	...... 163	1966........	...... 113
1955........	...... 159	1967........	...... 109
1956........	...... 157	1968........	...... 108

Att koncentrationsprocessen startar just i början av 1950-talet har väsentligen
förklarats som en följd av den friare papperstilldelningen och
Korea-inflationen. Tidningarna sökte möta kostnadsstegringen genom höjningar
av såväl prenumerations- som annonspriser. För de expansiva företagen
visade sig detta tillräckligt. Övriga företag mötte emellertid stora svårigheter
att täcka de växande kostnaderna.

Svårigheterna koncentrerades i hög grad till de s. k. andratidningarna.
Dessa svårigheter har därefter i huvudsak bestått. Detta har lett till att 62
andratidningar nedlagts under perioden 1 januari 1945—1 januari 1968.
Under samma period har sammanlagt 15 tidningar, som saknat lokal konkurrent
på sin utgivningsort, nedlagts. Denna inriktning av koncentrationsprocessen
har lett till att allt färre orter rymmer fler än en tidning. Utvecklingen
1 januari 1945—1 januari 1968 framgår av tabell 2.

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1969 7

Tabell 2. Utgivning sorter efter tidningsantal.

Antal tidningar	Antalet orter den 1 januari 1945 1950 1955	1960	1965	1968
på utgivn. orten 5 eller flera ............	2	2	2	1	1	1
5......................	3	3	2	2	1	1
4..................	15	15	11	6	3	1
2......................	31	31	24	23	18	17
1....................	42	42	53	56	59	62
Totala antalet utgivn. orter	93	93	92	88	82	82

Tidningarnas fördelning på politiska partier har något förskjutits under
perioden. Nedläggningarna har varit talrikast inom höger- och folkpartipressen
medan övriga partier något ökat sin andel av tidningsantalet. Pressutredningen
anser att med hänsyn till utgångsläget kan dock dessa förskjutningar
inte berättiga till slutsatsen, att någon politisk meningsriktning
lyckats bättre eller sämre än de andra i strävandena att vidmakthålla
sin press. Det är inte heller möjligt att finna belägg för att tidningsdöden
främst drabbat mindre företag.

Upplageutvecklingen

Upplageutvecklingen har under efterkrigstiden inte varit enhetlig för alla
dagstidningar. Totalt har dagstidningsupplagorna ökat från 2 840 100 exemplar
år 1945 till 4 234 800 exemplar år 1967. Detta betyder att år 1945 såldes
431 exemplar per 1 000 invånare, år 1967 539 exemplar per 1 000 invånare.
Ökningen av dagstidningsköpandet från 1950-talets början har nästan helt
tillfallit lösnummertidningarna. Utvecklingen på upplagemarknaden har
— med få undantag — gynnat förstatidningarna på andratidningarnas bekostnad,
vilket framgår av tabell 3.

Tabell 3. Upplageandel (procent, vardagar) för abonnenttidningar efter konkurrensläge.

Upplageandel (procent, vardagar)
Förstatidningar

År	utan lokal konkurrent 1945
1945 ...........	.......... 12,1
1950 ..........	:........ 12,1
1955 ...........	.......... 12,6
1960 ...........	.......... 12,6
1965 ...........	.......... 12,1
1967 ...........	.......... 12,8

med lokal	Andratidn.	Samtliga
konkurrent		abon.tidn.
1945	1945
47,3	40,6	100,0
47,9	40.0	100,0
50,7	36,7	100,0
56,6	30,8	100,0
61,4	26,5	100,0
64,5	22,7	100.0

Parallellt med nedläggningen av andratidningar har skett en kraftig reduktion
av dessa tidningars upplageandel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1969

Tidningsdödens orsaker

Nedläggningarna av förstatidningar utan lokal konkurrens har i väsentliga
avseenden en annan förklaring än nedläggningen av andratidningar.
De ensamma förstatidningarna har som regel haft små upplagor. De har
varit utpräglade lokaltidningar, som i större utsträckning än andra varit
beroende av annonsinkomster för att täcka sina kostnader. Efterkrigstiden
har dels kännetecknats av stegrade kostnader för tidningsutgivningen, dels
präglats av en koncentration av det kommersiella livet till större handelsorter
och större, regionala eller riksomfattande, affärsföretag. Detta bär för
de små lokaltidningarna ofta betytt att annonsunderlaget minskat.

Upprepade mätningar har visat att en tidnings annonsvolym i stort sett
är proportionell mot upplagan. Därför har andratidningen som regel haft
färre annonser än den förstatidning den har konkurrerat med. Detta har
inverkat menligt i kampen om upplagorna, eftersom vissa slag av annonser
har högt läsvärde. Denna underlägsenhet i annonsinnehållet har andratidningen
måst kompensera genom att göra det redaktionella innehållet så
attraktivt att läsekretsen ändå kunnat bibehållas. Detta har lett till att
andratidningarna haft en från ekonomiska utgångspunkter ofördelaktigt
hög andel redaktionell text av det totala innehållet. Dessa företag har således
som regel hållit större textvolym än upplagemässigt lika stora förstatidningar.
Detta kräver i sin tur stöx-re redaktionell personal och större totala
kostnader per exemplar genom hela framställningsprocessen.

När andra andratidningar söker genomföra kostnadsnedskärningar kan
detta gå ut över kvaliteten hos produkten. Delta kan orsaka ett upplagebortfall
som i sin tur medför lägre annonsintäkter. Dessa omständigheter
utgör enligt utredningens mening den huvudsakliga bakgrunden till
andratidningarnas svårigheter under 1950- och 1960-talen och till teorin
om upplagespiralen.

Dagstidningarnas ekonomiska situation

Utredningen har genom några undersökningar avseende kalenderåret
1967 försökt klarlägga dagstidningarnas ekonomiska situation. Så långt
möjligt har dessa undersökningar utformats på samma sätt som 1963 års
pressutrednings studier så att jämförelsesiffror för åren 1963 och 1967 kunnat
erhållas .

Totalintäkten

Mellan åren 1963 och 1967 har dagstidningarnas totala intäkter stigit
med ca 50 %. Totalintäkten har ett nära samband med upplagestorleken.
Både år 1963 och 1967 svarar de största företagen för mera än 50 % av de

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1969

totala intäkterna. Annonsutrymmets andel av innehållet har ökat påtagligt.
Annonsintäktens andel av de totala intäkterna har emellertid inte ökat
i samma grad. En viktig orsak härtill torde vara de betydande höjningar av
prenumerations- och lösnummerpriserna som företagits sedan år 1963. Under
perioden januari 1964—maj 1967 höjdes exempelvis landsortstidningarnas
prenumerationspris med 40 %.

Kostnader och bruttoresultat

Branschens driftsresultat har förbättrats. Den genomsnittliga brutto vinsten
var år 1967 5,5 % mot 3,3 % år 1963. Förbättringen av resultatet är genomgående
i alla upplageintervall.

Av kostnadsposterna har papperskostnaden kommit att spela en relativt
mindre roll eftersom papperspriset stått praktiskt taget stilla och tidningarnas
totala omfång inte ökat särskilt mycket. Postavgifterna har ökat sin
andel av kostnaderna totalt och inom de olika upplagegrupperna. Dagstidningsbranschen
är löneintensiv och möjligheterna att reducera insatsen av
arbetskraft är begränsade. Löneandelen sjunker emellertid med upplagestorleken.
Trots att 11 företag försvunnit mellan åren 1963 och 1967 har
de totala antalet anställda i branschen ökat med 1 200 personer. Medelantalet
anställda per företag har ökat med 16 %.

Andratidningarna

Utredningen har jämfört kostnads- och intäktsläget åren 1963 resp. 1967
för ett antal första- och andratidningar med ungefär lika stora upplagor.
Utredningens slutsatser baserar sig på genomsnittssiffror för x-esp. grupp.
Bruttoresultaten visar att andratidningarna båda åren gått med förlust. Andratidningarnas
ekonomiska svårigheter torde i hög grad bero på att tidningsföretagens
kostnader i stor utsträckning är fasta.

Intäktsökningen har under perioden varit betydligt snabbare för förstatidningarna.
Andratidningarnas relativt sett försämrade intäktsläge torde
till stor del bero på annonsutrymmets minskade andel av totalutrymmet.
Medan förstatidningarna redovisar en ökning av annonsandelen har denna
minskat för andratidningarna.

Andratidningarnas intäkt per exemplar var båda åren större än för förstatidningarna,
förmodligen beroende på att andratidningarna tar ut ett högre
annonspris än upplagemässigt lika stora förstatidningar. Andratidningarna
har däremot en lägre intäkt per anställd om man ser till företaget som helhet.

Utredningen har vidare låtit utföra en analys av tidningsföretagens årsredovisningar.
Analysen avser läget vid slutet av åren 1963 och 1967. Analysen
har koncentrerats till andratidningarna. Den visar bl. a. att soliditeten,
dvs. det egna kapitalets andel av tillgångarna, för andratidningarna endast
1-)- Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt Nr 48

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1969

är hälften av förstatidningarnas. Relationen har varit oförändrad mellan
åren 1963 och 1967. Förhållandet mellan likvida tillgångar och kortfristiga
skulder, dvs. likviditeten, har försämrats kraftigt för andratidningarna under
perioden. Förstatidningarna har däremot förbättrat sin likviditetsställning.
År 1963 hade andratidningarna ett rörelsekapital i förhållande till omsättningen
som motsvarade ca 45 % av motsvarande relation för förstatidningarna.
År 1967 hade detta värde sjunkit till ca 20 %.

Utredningens analys visar också att andratidningarna inte kunnat företa
tillräckliga avskrivningar, att de i mycket liten utsträckning kunnat avsätta
medel till pensionsstiftelser och att de endast i något fall kunnat avsätta
medel till investeringsfonder. Andratidningarna uppbar år 1967 8,4 milj. kr.
i vederlagsfria tillskott, varav dock 3,2 milj. kr. avsåg avvecklingskostnader
för Stockholms-Tidningen.

Utredningen påpekar att de ekonomiska svårigheterna inte gäller dagstidningsbranschen
i dess helhet utan, i likhet med förhållandet år 1963, är
koncentrerade till andratidningarna.

Tabell 4. Centralt subventionerade dagstidningar åren 1945—1965.

	Moderata samlings-	Folkp.	Centerp.	Soc.dem.	Vänsterp. k omm.
Förstatidningar utan lokal konkurrent	partiet : 5	5	5	0	0
Förstatidningar med lokal konkurrent . .	0	0	0	2	0
Andratidningar......................	20	11	9	23	3
Totalt................ i............	25	16	14	25	3
Därav nedlagda 31/12 1965............	23	15	6	10	2

Huvuddelen av de centralt subventionerade tidningarna är andratidningar.
Majoriteten av de tidningar som efter år 1945 åtnjutit centrala subventioner
är numera nedlagda. Med begreppet subventioner avses i detta fall
endast sådana aktioner som av de medelsutbetalande organen bedömts som
affärsmässigt icke motiverade tillskott, dvs. medel som utbetalats utan hopp
om återbetalning ens på längre sikt.

Tidningsteknikens utveckling

Utredningen har försökt skapa sig en bild av den närmaste tidens utveckling
på det tidningstekniska området samt av företagens investeringsbehov.
Därutöver har utredningen diskuterat förutsättningarna för tidningstekniskt
forsknings- och utvecklingsarbete. När det gäller den tekniska utvecklingen
pekar utredningen på några områden där redan i dag rationaliseringar
kan ske. Utredningen diskuterar främst en rationalisering av sättningen
med användning av datateknik. Man diskuterar också effekten av
nya tryckmetoder. Det påpekas att dessa tekniker ställer krav på betydan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1969

de investeringar. Utredningen påtalar den i allmänhet låga utnyttjandegraden
för den tekniska utrustningen. Eu önskvärd utveckling är därför att så
många som möjligt av tidningsföretagen kvarstår som utgivare av redaktionellt
självständiga tidningar men att flertalet företag köper produktionsarbetet
av ett fåtal stora »fabriker», ägda av tidningsföretag eller utomstående.

Utredningen har även gjort en enkät hos dagstidningsföretagen om investeringar
i fastigheter och maskiner. De erhållna uppgifterna har ställts
mot de svar som lämnades till 1963 års pressutredning om investeringsplanerna
för femårsperioden 1964—1968 samt om företagna investeringar
under femårsperioden 1959—1963.

Enkäten visar, att de till 1963 års utredning uppgivna investeringsplanerna
väsentligt överskridits. De årliga investeringarna har i genomsnitt
varit 65 milj. kr. mot planerade 35 milj. kr. Detta betyder en ökning med
85 % och att den år 1963 förutsedda nedgången i investeringarna i själva
verket ersattes av en betydande uppgång. Enkätsvaren om planerade investeringar
för perioden 1968—1972 pekar åter på en sänkning av investeringsnivån
till ca 40 milj. kr. per år. Jämförelse mellan planer och utfall för
1963 års enkät samt en noggrann granskning av svaren till den senaste enkäten
visar att de lämnade uppgifterna sannolikt innebär en avsevärd underskattning
av de investeringar som kommer att genomföras under den
närmaste femårsperioden. Det är uppenbart att behovet av ny teknisk utrustning
kommer att ställa betydande krav på investeringar också hos de
företag, som i nuläget knappast har möjlighet att klara finansieringsproblemen
även om investeringarna på längre sikt kan bedömas som lönsamma.

Svenska tidningsutgivareföreningen, tidningarnas arbetsgivareförening
och A-pressens samorganisation har till utredningen framfört vissa synpunkter
på det tidningstekniska forsknings- och utvecklingsarbete som enligt
organisationernas mening är erforderligt. År 1966 skapade dessa organisationer
ett gemensamt tekniskt organ, tidningarnas tekniska nämnd, med
uppgift att följa utvecklingen inom det tidningstekniska området. Dessutom
bedrivs vid grafiska forskningslaboratoriet tidningsteknisk forskning. Denna
forskning får fr. o. in. budgetåret 1968/69 ett ganska betydande statsbidrag
via styrelsen för teknisk utveckling. Organisationerna föreslår, att
staten skapar en stiftelse eller fond för tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete
inom dagspressen samt att tidningarnas tekniska nämnd erhåller
ett statsanslag för att bl. a. kunna sörja för den praktiska tillämpningen
av vunna forskningsresultat.

Utredningen, som anser att dagstidningarna står inför en period av snabb
teknisk utveckling, förutsätter att dagstidningarnas behov av teknisk- och
produktionsekonomisk forskning fortlöpande kommer att beaktas av styrelsen
för teknisk utveckling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1969

Utbildnings- ocli forskningsproblem m. in.

Tidningsorganisationerna har i en promemoria Lill utredningen ultalat eu
rad önskemål om förbättrad utbildning för branschens personal. Organisationerna
föreslår att journalisthögskoleutbildning får ingå i en akademisk
examen. Dessutom föreslås en förstärkning av kursinnehållet i fråga om
produktionsteknik och produktionsekonomi vid högskolorna samt att frågan
om statliga bidrag till fortbildning av journalister utreds. Utredningen
anser sig mot bakgrund av samhällets kraftigt ökade insatser på detta
område endast böra understryka vikten av att journalistkårens utbildning
och fortbildning även framgent betraktas som ett angeläget samhällsintresse.

Organisationerna lägger även fram förslag till förändringar i utbildningen
av teknisk personal och föreslår bl. a. att den grafiska industrin ges utrymme
inom fackskolans tekniska linje. Utredningen finner att en utbildningsväg
av detta slag bör ge branschen förbättrade rekryteringsmöjligheter.

Organisationerna framför även i övrigt ett antal preciserade förslag
till utbildningsåtgärder. Utredningen förutsätter emellertid att dagstidningarnas
utbildningsbehov beaktas i det fortgående reformarbetet på skolområdet
och föreslår därför inte några särskilda åtgärder.

Svenska tidningsutgivareföreningen har framhållit betydelsen av att samhället
stödjer sådan massmedieforskning som från dagspressens synpunkt
kan vara betydelsefull. Med hänsyn till det stora intresse forskningsråden
och riksbankens jubileumsfond hittills visat för området anser sig utredningen
endast böra understryka vikten av att forskning av detta slag också
fortsättningsvis får nödvändigt stöd från de organ som fördelar samhällets
bidrag till forskningen.

Tidningsutgivareföreningen pekar även på den försöksverksamhet med
tidningen som pedagogiskt hjälpmedel som ägt rum. Erfarenheterna från
denna försöksverksamhet har gett vid handen att en fortsatt användning
av tidningen som pedagogiskt hjälpmedel är angelägen. Föreningen har därför
framhållit vikten av att frågan om medelstilldelning till skolorna för
köp av tidningsexemplar löses snarast möjligt. Utredningen anser att dessa
ersättningsproblem måste lösas mellan vederbörande kommunala myndigheter
och tidningsföretagen.

Samdistributionsrabatt

Utredningen har tillkallat två sakkunniga som studerat distributionsproblemen
för abonnerade dagstidningar. De sakkunniga har också lagt
fram ett antal förslag. Dessa förslag sammanfaller i allt väsentligt med
utredningens egna förslag. De sakkunnigas undersökning visar att distri -

Kungl. Maj. ts proposition nr 48 år 1969

butionen av dagstidningar i nuläget ombesörjs av åtskilliga huvudmän och
att samarbetsmöjligheterna inte är fullt utnyttjade. Av landsortstidningarnas
upplagor distribueras fortfarande 41 % i egen regi. Inom samdistributionsarrangemang
ryms 18 % av upplagorna medan återstoden, 41 %, distribueras
av postverket. Av storstadstidningarna har endast morgontidningarna
i Stockholm genomfört en mera omfattande samdistribution. Av
undersökningen framgår att kostnadsfördelningen i samdistributionsarrangemang
i många fall verkar oförmånlig för tidningar med den lägre upplageandelen
på orten.

Även om kostnadsfördelningen kan försvaras mot bakgrunden av vissa
ekonomiska överväganden, kan man enligt de sakkunniga från andra utgångspunkter
komma fram till en kostnadsfördelning som ger samtliga
deltagande tidningar samma exemplarpris eller t. o. m. ger den mindre
(och lättare) tidningen ett lägre exemplarpris.

Utdelningskostnaden kan för den minsta tidningen i en samdistribution
bli den dubbla eller tredubbla mot vad tidningen med den största upplagan
betalar per exemplar på samma ort. Det finns enligt de sakkunniga
exempel på att ett för den större tidningen fördelaktigt samdistributionsavtal
nedbringat kostnaden till under 25 kr. per helår (mot det dubbla för
den mindre tidningen), medan en tidning med liten upplaga i ett liknande
arrangemang fått vidkännas kostnader på 200 kr. eller mera per årsexemplar,
dvs. långt utöver vad samma exemplar inbringat i abonnemangsavgift.

Utredningsförslaget

Utredningen föreslår att en samdistributionsrabatt införs. Målet är att
skapa förutsättningar för en vidgad samdistribution och att de på de orter
där detta är möjligt stimulera till samdistribution med en från samhälleliga
utgångspunkter acceptabel kostnadsfördelning mellan de deltagande
dagstidningsföretagen. Förverkligas dessa intentioner kan de totala distributionskostnaderna
för dagstidningar sänkas och spridningen av dagstidningar
främjas.

En samdistributionsrabatt synes vara nödvändig för att de på varje ort
tätast spridda tidningarna skall kunna acceptera en kostnadsfördelning
som inte tar hänsyn till spridningsintensiteten. Utredningen finner det
nödvändigt att konkurrens etableras inom samdistribution och att tillgång
skapas till minst två riksomfattande distributions!öretag som konkurrerar
på lika villkor.

Följande bestämmelser föreslås gälla för samdistributionsrabatten:

1. Samdistributionsrabatten för dagstidningar fastställs till 1 kr. per
årgångsexemplar för endagarstidningar, 2 kr. per årgångsexemplar för tvådagarstidningar,
3 kr. per årgångsexemplar för tre-fyra-femdagarstidningar
och 5 kr. per årgångsexemplar för sex-sjudagarstidningar.

2. Samdistributionsrabatten utgår för varje årgångsexemplar som distri -

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1969

bueras i enlighet med följande bestämmelser, dvs. så snart minst två rabattberättigade
dagstidningsföretag på under punkten 5 angivna villkor
deltar i en särskild tidningsutbärningstur som anordnas av ett distributionsföretag
som uppfyller under punkten 4 angivna förpliktelser.

3. Rabatten utbetalas — därest det enskilda tidningsföretaget förklarar
sig vilja utnyttja rabatten — till distributionsföretaget som i sin debitering
till tidningsföretaget gör avdrag för rabatten.

4. Samdistributionsrabatt kan endast förmedlas av distributionsföretag
som förbundit sig att anordna särskild tidningsutbärningstur på varje ort
där minst två rabattberättigade dagstidningsföretag begär det. Distributionsföretagen
skall förbinda sig att i dessa tidningsutbärningsturer tilllämpa
en sådan taxesättning, att den enskilda tidningens spridningsintensitet
på orten inte inverkar på distributionskostnaden per exemplar. Distributionsföretagen
skall förbinda sig att hålla dessa tidningsutbärningsturer
öppna för samtliga dagstidningar som vid tiden för utbärningens start
finns tillgängliga på orten.

5. Det enskilda tidningsföretaget skall för varje ort där man deltar i
rabatterad samdistribution överlämna hela distributionsarbetet, inklusive
transporter, till distributionsföretaget. Tidningsföretaget skall förbinda
sig att avstå från egen utbärning på alla de orter där rabatterad samdistribution
förekommer vid en tidpunkt, då också den egna tidningen kunde
medfölja.

Utredningen beräknar att kostnaden för samdistributionsrabatten vid
fullt utnyttjande uppgår till 10 milj. kr. per år.

Utredningen förutsätter att det administrativa förfarandet måste diskuteras
ytterligare med berörda parter innan författningstext kan utformas.
Med den konstruktion utredningen föreslagit torde dock någon ny administrativ
instans inte behöva inrättas. Utbetalningen av rabatten torde, liksom
erforderlig kontroll, kunna anförtros riksrevisionsverket. Särskild
uppmärksamhet bör vid ärendets fortsatta behandling ägnas frågan om
bestämmelserna kan utformas så, att andra företag än de riksomfattande
kan förmedla samdistributionsrabatten.

Utredningens kontakter har gett vid handen att Svenska pressbyrån i
princip är beredd att utöka sina åtaganden i samdistributionen. Poststyrelsen
har visat ett positivt intresse såtillvida att man förklarat sig beredd
att närmare undersöka denna fråga. Med hänsyn till det omfattande utrednings-
och planeringsarbete distributionsföretagen måste utföra förefaller
det utredningen realistiskt att utgå ifrån att den föreslagna rabatten
kan börja utbetalas tidigast fr. o. m. den 1 januari 1970.

Ett antal tidningar inom svenska tidningsutgivareföreningen ämnar ta
initiativ till en utökning av samdistributionen och en utjämning av kostnaderna
i riktning mot de av utredningen förordade villkoren. Från samhällets
sida vore det enligt utredningens mening att föredra om den eftersträvade
ordningen kunde genomföras utan införande av den föreslagna
stimulansrabatten.

Utredningen föreslår, att riksdagen för budgetåret 1969/70 anvisar erfor -

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1969

derliga medel för rabatterna samt bemyndigar Kungl. Maj :t att — om så
visar sig erforderligt — utfärda bestämmelser om samdistributionsrabatt
fr. o. m. den 1 januari 1970. Om den inom svenska tidningsutgivareföreningen
inledda aktionen dessförinnan lett till tillfredsställande resultat bör
samdistributionsrabatten inte införas och de anvisade medlen inte tas i anspråk.

Pressens lånefond

Utredningen finner andratidningarnas ekonomi så undergrävd att företagen
själva saknar resurser att pröva omläggningar som på längre sikt
kan ge ekonomisk bärkraft. Staten bör därför skapa existensbetingelser
för en allsidig press och etl mångsidigt tidningsurval för den lokala konsumenten.
Detta synes emellertid endast kunna ske genom företagens
egna åtgärder, genom lämpliga anpassningar till den föreliggande marknadssituationen
samt genom rationaliseringar av driften, antingen i samverkan
mellan redaktionellt självständiga företag eller i det enskilda företagets
regi. Dessa satsningar utgörs av investeringar i fastigheter och
maskiner men även av andra åtgärder — exempelvis för marknadsanpassning
och marknadsföring — som sätter företaget i stånd att på ett tekniskt
och ekonomiskt effektivt sätt fortsätta sin verksamhet. För åtskilliga
av dessa åtgärder finns emellertid för de företag som här avses inga
lämpliga kreditvägar. Utredningen anser därför att dessa företag i likhet
med vissa andra delar av näringslivet bör erbjudas statliga lån och föreslår
därför att en pressens lånefond inrättas.

För utlåningen från fonden bör följande regler gälla.

1. Lån bör kunna ges för såväl investeringar som för andra åtgärder
som bedöms vara nödvändiga för att på längre sikt göra ett företag konkurrenskraftigt.
Som villkor bör gälla att företaget genom en realistisk plan
kan visa att de föreslagna åtgärderna är av betydelse för att säkra företagets
livskraft på längre sikt. Prioritet bör ges åt sådana åtgärder som
gagnar samverkan mellan tidningsföretag i syfte att nedbringa kostnadsnivån.
Lån bör inte ges till sådana projekt som till normala marknadsmässiga
villkor och på ett ur företagets synpunkt betryggande sätt kan
finansieras utan hjälp av statliga lån.

2. Med hänsyn till den långsiktiga karaktären av de åtgärder som fonden
kan komma att finansiera bör amorteringsfrihet för lånen medges
för en tid av fem år och räntefrihet för en tid av tre år. I undantagsfall
bör räntebefrielse kunna ges för en längre tid, dock högst fem år.

3. Prövningen av låneansökningarna bör omhänderhas av en särskild
styrelse, där högt kvalificerad företagsekonomisk, juridisk och bankmässig
expertis bör vara företrädd. Ledamöterna bör väljas så, att inget berättigat
tvivel kan föreligga om deras oberoende och oväld i ämbetsutövningen.
Antalet ledamöter synes kunna begränsas till tre. Ledamöterna
bör utses av Kungl. Maj :t för en tid av fem år. För ledamot bör utses

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1969

personlig suppleant. Det bör föreskrivas att styrelsen måste vara fulltalig
för att vara beslutsför. I reglementet för styrelsen bör föreskrivas, att
prövningen av låneansökningarna inte får påverkas av sökandetidningens
politiska inställning eller ställningstaganden i särskilda frågor. Utredningen
förutsätter att styrelsen i erforderlig utsträckning kommer att inhämta
yttranden från branschmässig expertis vid beredningen av låneansökningarna.
För styrelsens arbete bör sekretessregler införas. Lämpligt stöd härför
torde finnas i 21 § lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar.

4. Det framförda förslaget skall ses som en försöksverksamhet, vilken
bör ges en i tiden och till sin omfattning klart avgränsad utformning. Fn
lämplig försöksperiod synes vara fem år. De medel som erfordras för styrelsens
utlåningsverksamhet och administration bör därför anvisas över ett
särskilt anslag i budgeten. Någon fond av »revolverande» typ bör således
inte upprättas.

5. Styrelsen bör inom femårsperioden kunna ikläda sig låneengagemang
inom en ram av 125 milj. kr. De årliga medelsanvisningarna torde få bestämmas
utifrån de medelsbehov, som uppstår till följd av utbetalningarna
enligt av styrelsen inom totalramen fattade lånebeslut.

6. Administrationen av lånen synes böra anförtros en kreditinrättning,
förslagsvis Sveriges kreditbank. För detta arbete bör banken erhålla ersättning
i särskild ordning. Kostnaderna för styrelsens administration och
låneärendenas beredning bör täckas av det för hela verksamheten anvisade
anslaget. Inflytande räntor och amorteringar redovisas av kreditinrättningen
till lämplig inkomsttitel i budgeten.

7. Det bör ankomma på fondens styrelse att avgöra, vilka krav på säkerheter
som med hänsyn till utlåningens allmänna syfte bör ställas i det
enskilda fallet. Mot samma bakgrund bör lånetiderna fastställas. Långivningen
måste generellt bli långsiktig, men utan särskilda skäl bör längre
lånetid än 20 år inte medges. För längre lånetider än 10 år bör säkerhet
i fast egendom eller motsvarande eftersträvas.

8. Ränta på lån från fonden bör hållas fri från subventionselement. Utredningen
föreslår att statens normallåneränta skall tillämpas även om
denna inte är helt tillfredsställande i detta avseende.

Särskilda yttranden

Ledamöterna Forsberg, Gustafsson och Larsson om mervärdeskatt på dagstidningar I

yttrandet framhålls att med hänsyn till att frågan huruvida dagstidningsföretagens
upplageförsäljning skall beläggas med mervärdeskatt äger
ett nära samband med de ekonomiska villkor för dagspressen som utredningen
haft i uppdrag att utreda, borde de förutsedda verkningarna av mervärdeskatten
ha belysts och analyserats under utredningsarbetet.

Övertygande skäl talar för att efterfrågan på dagstidningar är priselastisk,
dvs. att en höjning av abonnemangs- och lösnummerpriserna, under i
övrigt oförändrade förhållanden, måste resultera i en upplageminskning.
Det förefaller också sannolikt att efterfrågan på andratidningar är mer

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1969

känslig i detta avseende än efterfrågan på förstatidningar. För att trots
skatten kunna hålla en oförändrad upplagevolym skulle många tidningsföretag
tvingas att i stället för att övervältra skatten på köparna själva bära
denna som en ny kostnad i rörelsen.

Experten Hallvig om mervärdeskatt på dagstidningar

Herr Hallvig instämmer i det tidigare redovisade yttrandet av herrar
Forsberg, Gustafsson och Larsson. Han erinrar också om att tidningsutgivareföreningen
vid skilda tillfällen uttalat sig mot att periodisk press
över huvud taget belastas med omsättningsskatter eller liknande pålagor.

Ledamoten Forsberg om samdistributionsrabatten

Enligt herr Forsbergs mening är tidningsbranschen i sin helhet bäst betjänt
av att den själv, utan bistånd i form av statliga subventioner, kan
lösa samdistributionsfrågorna och genomföra en skälig kostnadsfördelning.
Kan detta genomföras bortfaller även ett moment i subventionsalternativet
som måste anses som besvärande, nämligen att nästan samtliga
abonnerade eftermiddagstidningar i landet skulle komma att undantas
från statligt stöd.

Remissinstanserna

Allmänna synpunkter

Reaktionen hos remissinstanserna på pressutredningens förslag om statligt
stöd till dagspressen är genomgående positiv. Ingen remissinstans avvisar
av principiella skäl ett sådant stöd. Samtliga remissinstanser tillstyrker
eller lämnar utan erinran förslaget om att inrätta en lånefond. I fråga
om införandet av en samdistributionsrabatt avstyrker endast SAF.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har framför allt granskat förslagen
ur tryckfrihetsrättslig synpunkt. Vid denna granskning har hovrätten inte
funnit några anledningar till erinringar mot förslagen. De tillstyrks av hovrätten.

Vissa modifieringar i den fria konkurrensens spelregler synes under särskilda
omständigheter kunna accepteras, säger ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor.
Då de framlagda förslagen — till skillnad från de av 1963 års
pressutredning förordade åtgärderna — är av generellt verkande karaktär
menar NO att från de konkurrenssynpunkter han har att företräda inget
synes vara att erinra mot förslagen i dess huvuddrag.

LO, Publicistklubben m. fl. remissinstanser delar utredningens beskrivning
och uppfattning om läget på tidningsmarknaden. LO anser att den
fria opinionsbildningen och mångsidiga debatten verkligen är i fara.

Ytterligare åtgärder måste till om en fri opinionsbildning, en mångsidig
debatt samt valfrihet för tidningskonsumenten skall kunna vidmakthållas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1969

De åtgärder, som föreslås i utredningen, kommer inte att stoppa tidningsdöden
eller främja nyetableringar i pressen. Men de kan skapa möjligheter
för tidningsföretag att övervinna akuta svårigheter.

Publicistklubben menar att det inte torde råda någon tvekan om att de
föreslagna åtgärderna endast får marginell verkan och att tidningsdöden
trots reformerna kommer att fortgå. Svenska tidningsutgivareföreningen
önskar uppfatta utredningens betänkande som ett första steg mot en lösning
av problemet att på såväl kort som lång sikt trygga en allsidig nyhetsförmedling
och nyanserad opinionsbildning.

Även TCO framhåller att på längre sikt torde de föreslagna åtgärderna
inte vara tillräckliga för att förhindra en fortsatt tidningsdöd.

Ett genomförande av utredningens förslag torde knappast förbättra de
nuvarande stora svårigheterna för nyetablering inom dagspressen. TCO anser
det således angeläget att statsmakterna även i fortsättningen följer utvecklingen
av de ekonomiska förutsättningarna för dagspressen.

Frågan om svårigheterna för nyetablering i dagspressen behandlas även
av Publicistklubben. Dessa svårigheter har lett till att under de senaste åren
praktiskt taget all nyetablering koncentrerats till den periodiska pressen.
Den periodiska pressens politisering har breddat den politiska nyhetsförmedlingen
och berikat den fria opinionsbildningen. Publicistklubben kritiserar
det selektiva stöd som nu utgår från staten till periodisk press av nyss
nämnt slag och föreslår att det i första hand ersätts med allmänna stödåtgärder.
De åtgärder som föreslås av pressutredningen bör komma den periodiska
pressen till del.

SAF menar att utredningen i sina undersökningar borde ha tagit med
fackpress, organisationspress in. in. Föreningen saknar en mer djupgående
analys av tidningsnedläggelserna. Allt för stor allmän betydelse har givits
åt en hänvisning till den s. k. teorin om upplagespiralen.

Statskontoret anser att dagstidningarnas betydelse för opinionsbildningen
förblir oklar så länge bedömningen grundas enbart på pressutredningens
kvantitativa konsumtionsuppgifter. Statskontoret godtar bedömningen att
opinionsbildningen främjas om flera dagstidningar arbetar i konkurrens om
konsumenterna. Däremot ifrågasätter kontoret om sådan konkurrens måste
avse konkurrens mellan tidningar med samma utgivningsort, samma spridningsområde
in. in.

Statskontoret menar att det föreslagna subventionssystemet skapar rådrum
för det mer radikala grepp som på längre sikt skulle kunna förbättra
betingelserna för fri opinionsbildning. Statskontoret förutsätter att det snarast
utreds med vilka samhällsåtgärder man på ett mer varaktigt och kraftfullt
sätt kan stödja den fria opinionsbildningen. En sådan utredning bör
framför allt avse det totala massmediautbudet och i synnerhet samspelet mellan
olika kanaler för politisk och ideologisk informationsspridning.

Knngl. Maj:ts proposition nr 48 år 1969

Förslaget om samdistributionsrabatt

SAF avstyrker införandet av en samdistributionsrabatt. Ur såväl samhällets
som tidningarnas synpunkt är det att föredra att en rationellare
distributionsstruktur skapas genom frivilliga överenskommelser mellan företagen
och att denna utveckling får ske utan statligt beroende.

Några remissinstanser vill avvakta de försök som görs inom Svenska tidningsutgivareföreningen
i syfte att få till stånd en av tidningarna själva
organiserad utökning av sam distributionen och en utj ämning av priset per
distribuerat exemplar. Även krav på kompletterande utredningar och tid för
att bygga upp en distributionsapparat föranleder vissa remissinstanser föreslå
att reformen inte träder i kraft den 1 januari 1970 utan senare.

Övriga remissinstanser tillstyrker eller lämnar förslaget utan erinran.

LO anser att förslaget om samdistribution är bra och att det bör vara alla
dagstidningars skyldighet medverka till att detta samarbete kommer till
stånd.

Ombudsmannen för närings frihets frågor accepterar förslaget i princip
under förutsättning att detta kan utformas så att rimliga rättvisekrav kan
tillgodoses. Samtidigt betonar NO att han i likhet med utredningen anser att
det från samhällssynpunkt vore att föredra om den av utredningen eftersträvade
ordningen kunde genomföras utan hjälp av den föreslagna stimulansrabatten.
Denna uppfattning delas av Svenska tidningsutgivareföreningen.
LO anser det däremot inte för uteslutet att en statlig stimulansrabatt
bör komma i fråga även om en samdistribution skulle komma till stånd på
frivillighetens väg.

Flera remissinstanser behandlar frågan om rabattens storlek och effekterna
av den av utredningen föreslagna rabatten. Statskontoret anser att det
underlag som utredningen presenterat inte ger tillfredsställande möjligheter
att bedöma förslagets konsekvenser. Stor osäkerhet råder t. ex. beträffande
de ekonomiska konsekvenserna av att vissa existerande distributionsverksamlieter
i enskilda tidningars regi kan förväntas bli nedlagda till följd av
samdistributionsrabatten.

LO anser principiellt att rabatten bör ligga på en invå som stimulerar
samtliga tidningar att medverka. Såväl Publicistklubben som TCO hävdar
att den föreslagna rabatten är för liten. Riksrevisionsverket ifrågasätter om
rabatten för den tätast spridda tidningen är tillräckligt stor eftersom ett
införande av rabatten för denna tidning leder till en försämrad konkurrenssituation.

Frågan om vilka krav som bör ställas på distributionsbolagen kommenteras
av några remissinstanser. Riksrevisionsverket ifrågasätter om två riksomfattande
distributionsföretag, postverket och Svenska pressbyrån, räcker
för att tillgodose behovet av servicehöj ande och prispressande konkurrens.

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1969

Om rabatten får den avsedda genomslagskraften ges avsevärt utrymme för
oligopolartad eller på annat sätt konkurrensinskränkt pris- och servicepolitik
från dessa företag.

Enligt verkets mening är det främst i initialskedet som det kommer att
uppstå någon egentlig priskonkurrens på distributionsområdet. Den framtida
utvecklingen leder sannolikt i praktiken till en viss regional uppdelning
av marknaden. Risken för nyetablering av distributionsföretag kommer att
vara liten. Reglerna för samdistributionsrabatten bör utformas så generellt
att förutom postverket och Svenska pressbyrån även andra distributionsföretag
kan delta i konkurrensen.

Ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor framhåller att samdistributionen
inte bör förbehållas postverket och Svenska pressbyrån utan även
andra företag bör få tillfälle att göra sig gällande inom större eller mindre
områden.

Svenska tidningsutgivareföreningen anser det vara av vitalt intresse för
tidningarna att ett snabbt genomförande av samdistributionen främjas genom
att lokala eller regionala initiativ stimuleras.

Svenska pressbyrån vill ha ett klarläggande svar på frågan om även andra
än riksomfattande distributionsföretag skall kunna delta.

Utredningens förslag om att de deltagande distributionsföretagen ska bilda
dotterbolag för samdistributionen för att möjliggöra en realistisk bedömning
av kostnaderna och skapa jämförbara konkurrensvillkor ifrågasätts
av riksrevisionsverket. Verket tvivlar på att de av utredningen angivna syftena
realiseras genom att man skapar helägda dotterbolag inom samma
koncern.

Svenska pressbyrån uppger att den avser att bilda ett särskilt dotterbolag
för distribution av abonnerade tidningar om verksamhetens omfattning
motiverar det.

Postverket anser att konkurrens på lika villkor mellan de stora samdistributionsföretagen
förutsätter samma utgångsläge bl. a. i fråga om kostnaderna
för löner samt för pensioner och övriga sociala förmåner. Detta kan
ske genom att samdistributionen i princip drivs av ett dotterbolag till postverket.
Postverket och dotterbolaget bör få köpa resurser av varandra. Poststyrelsen
anser också att verkets nuvarande former för samdistribution av
dagstidningar bör finnas kvar även i fortsättningen. Samdistributionsrabatten
bör även utbetalas när samdistributionen sker via postverket i särskilda
tidningsutdelningsturer.

Principerna för distributionsföretagens taxesättning behandlas av bl. a.
Svenska tidningsutgivareföreningen. Principerna för avgiftssättningen måste
ges en klarare innebörd. Det är väsentligt att de görs så enkla att de kan
bli enhetliga för hela landet. Samtidigt bör taxorna självfallet anpassas till
de kostnader tidningarna lokalt och regionalt åsamkar distributionsföretagen.
Enligt TU:s mening måste förslaget om samdistributionsrabatt ut -

Knngl. Maj:ts proposition nr 48 år 1969

redas ytterligare innan det kan förverkligas. Även postverket anser att
taxans konstruktion bör preciseras innan man eventuellt överväger att införa
någon form av samdistributionsrabatt. Frågan om viktens inverkan på
distributionsavgiften samt administrationskostnadernas fördelning mellan
tidningsföretagen bör utredas ytterligare.

Svenska pressbyrån instämmer i utredningens förslag om att enhetliga
principer bör gälla för avgiftssättningen, men byrån finner det samtidigt
orealistiskt att tänka sig att man skulle tillämpa en för hela landet enhetlig
utbärningstaxa. Avgiften för varje ort måste anpassas till de där uppkommande
faktiska utbärningskostnaderna.

Utredningen behandlar inte den subventionering av dagstidningsdistributionen
som utgörs av underskott i postverkets tidningsrörelse, påpekar
statskontoret. Detta underskott uppgick år 1966 till ca 14,6 milj. kr. för
dagstidningarna. Om intentionerna bakom tidningstaxeutredningen skulle
förverkligas bortfaller denna subventionering. Omfördelningen av distributionssubventioner
rör sig från generella mot specialdestinerade subventioner.
I vilken utsträckning andratidningar gottgörs denna omfördelning
förblir oklart.

Riksrevisionsverket uppmärksammar att utredningen inte diskuterar den
inverkan som alternativa lösningar av postverkets tidningstaxa kan få på
distributionsstrukturen. Skälen för att utredningen avvisat tanken på att
samdistributionsrabatt ska kunna utgå när dagstidningar utdelas med ordinarie
brevbärningstur synes RRV oklara. Denna utbärning innebär i dagsläget
en betydligt större subvention än den föreslagna distributionsrabatten.

Postverket är i princip intresserat av att utöka postverkets verksamhet
med samdistribution av dagstidningar men framhåller som en förutsättning
att den inte ska medföra någon ytterligare belastning på postverkets ekonomi.
Varje ytterligare åtagande bör ge full särskostnadstäckning, normal
avkastning samt skäligt bidrag till samkostnaderna. Postverket räknar med
att ca 5—10 % av den postbefordrade volymen tidningar kommer att övergå
till de särskilda distributionsföretagens utdelningsturer. Eftersom det
troligen kommer att röra sig om de mest attraktiva delarna av tidningsdistributionen
kommer eventuellt postverkets enhetssärkostnader på tidningsutbärningen
att öka i viss mån.

Konsekvenserna för lösnummerdistribuerade tidningar av den föreslagna
distributionsrabatten uppmärksammas av Svenska pressbyrån. Konkurrensförhållandena
mellan abonnerade och lösnummerdistribuerade tidningar
kan komma att ändras genom den föreslagna rabatten. Svenska tidningsutgivareföreningen
anser att denna fråga bör bli föremål för en snabb utredning.
En sådan utredning bör även omfatta distributionsfrågan för ensamtidningar.

Riksrevisionsverket avvisar utredningens förslag om att utbetalning av
rabatten och erforderlig kontroll ska anförtros verket. Man kan enligt sin in -

Kungl. Maj. ts proposition nr 48 år 1969

struktion inte åta sig dessa uppgifter. Praxis torde vara att statskontoret tar
hand om utbetalningen.

Pressens lånefond

Utredningens förslag att inrätta en lånefond tillstyrks eller lämnas utan
erinran av samtliga remissorgan. LO har i princip inget att invända mot
utredningens förslag men ifrågasätter liksom Publicistklubben och TCO om
den föreslagna storleken av fondens utlåningskapacitet kommer att vara
tillräcklig. Svenska tidningsutgivareföreningen erinrar om att man i sitt
yttrande över 1963 års pressutredning efterlyste förslag i den nu aktuella
riktningen. SAF vill, trots risken för samhällsekonomiska snedvridningar,
inte motsätta sig inrättandet av en statlig lånefond. SAF framhåller liksom
styrelsen för teknisk utveckling, att låneverksamheten i enlighet med utredningens
förslag bör ses som en försöksverksamhet.

Fondstyrelsens sammansättning och reglerna för dess arbete har blivit
föremål för ett flertal yttranden. TCO och Svenska tidningsutgivareföreningen
påpekar vikten av att, med den föreslagna sammansättningen av
fondstyrelsen, yttranden inhämtas från branschmässig expertis vid beredningen
av låneansökningarna. I TU:s yttrande påpekas även att det är väsentligt
att fondstyrelsen ges en sammansättning som borgar för oberoende
och opartiskhet. TCO framhåller att långivningen bör utformas så att man
inte ens kan ifrågasätta någon negativ inverkan på pressens i grundlag
stadgade frihet och oberoende. Då tekniska avgöranden måste bli ett betydelsefullt
inslag i fondstyrelsens arbete ifrågasätter Svenska teknologföreningen
om inte en tekniker borde ges permanent plats i styrelsen.

LO anser förslaget om sekretessregler för styrelsens arbete välbetänkt.
Statskontoret anser att reglerna bör utformas så att sekretessen kring varje
låneärende endast gäller tills första utbetalning görs från fonden.

Sveriges kreditbank förklarar i sitt yttrande att banken är villig att på
det sätt som föreslås i utredningsförslaget ta på sig administrationen av
lånen och därmed sammanhängande uppgifter.

Riksrevisionsverket påpekar att skyldighet att betala ränta på disponerat
kapital i regel föreligger vid statlig utlåning. Verket anser inte att det finns
särskilda skäl att frångå praxis i detta fall varför utredningens förslag om
räntebefrielse avstyrks. LO instämmer däremot i förslagen om amorteringsoch
räntefrihet.

LO anser att möjlighet bör finnas att till fonden flytta över lån för investeringar
som beslutats eller genomförts tidigare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1969

Utbildnings- och forskningsfrågor

Ett antal remissorgan berör i sina yttranden frågan om grund- och vidareutbildning
för journalister. LO anser att journalistutbildningen måste bli
föremål för översyn. TCO och samarbetsnämnden för journalisthögskolorna
anser att den nuvarande utbildningen bör ges ett värde inom en akademisk
examen. Frågan om fortbildning eller omskolning av tidningarnas
personal, både den redaktionella och den tekniska, tas upp av ett stort antal
remissorgan, t. ex. Publicistklubben, TCO, samarbetsnämnden för journalisthögskolorna,
Svenska tidningsutgivareföreningen och statskontoret. Förslag
framförs bl. a. om ett särskilt riksstatsanslag för vidareutbildning av
journalister.

TCO anser att branschens behov av tekniskt utbildade arbetsledare bör
tillgodoses genom en påbyggnadsutbildning anknuten till den av yrkesutbildningsberedningen
föreslagna utbildningslinjen för det grafiska området.

Den tidningstekniska forskningen har behandlats utförligt av statskontoret,
som anser att den statliga stödgivningen bör inriktas mer på åtgärder
som syftar till rationalisering av tidningsföretagen. Tidningarnas tekniska
nämnd synes vara det naturliga organet för de prioriterings- och avvägningsproblem
som kan uppkomma vid en sådan rationaliseringsprocess.
Statskontoret föreslår därför att nämnden får ett särskilt samhällsstöd med
förslagsvis 1 milj. kr. årligen under en femårig försöksperiod för rationaliserings-
och forskningsverksamhet av ifrågavarande slag. Stödet bör förvaltas
av den av pressutredningen föreslagna styrelsen för pressens lånefond,
vilken skulle pröva ansökningar från tidningarnas tekniska nämnd om medel
till de olika aktuella rationaliseringsprojekten. Mindre detaljerat utformade
förslag, men med liknande innebörd framförs av Svenska teknologföreningen
och Svenska tidningsutgivareföreningen.

Svenska tidningsutgivareföreningen och TCO tar i sina remissyttranden
upp frågan om samhällsstöd till massmedieforskningen. TCO pekar på angelägenheten
av en utvidgad pressforskning med tyngdpunkt på frågan om
dagspressens funktion. TU framför ett antal mera konkreta förslag, bl. a.
om att mätning av massmediekonsumtionen bör ske med några års mellanrum
på samma sätt som skett i anslutning till pressutredningens arbete.

Förslag framförs även om inrättandet av en central institution för massmedieforskning,
vilket enligt föreningens mening skulle leda till en samordning
och systematisering av forskningsverksamheten. Slutligen framför
TU önskemål om en kraftig ökning av stödet till massmedieforskningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1969

Övriga frågor

LO, Svenska tidningsuigivareföreningen och riksrevisionsverket behandlar
i sina remissyttranden frågan om dagspressen och mervärdeskatten.
Samtliga anser att denna fråga borde behandlats av utredningen. LO erinrar
om att man i sitt yttrande över skatteberedningens förslag år 1964 avstyrkte
det då aktuella förslaget om mervärdeskatt på dagstidningar. Man står fortfarande
fast vid denna uppfattning. TU understryker att det främst är
andratidningarna som drabbas av de negativa verkningarna av den mervärdeskatt
som numera utgår på annonser. Riksrevisionsverket tar upp de
tankar som förs fram i det särskilda yttrande till utredningens förslag som
gjorts av herrar Forsberg, Gustafsson och Larsson. I detta framhålls att
efterfrågan på dagstidningar är priselastisk, sannolikt är andratidningarna
mer priskänsliga än förstatidningarna. Om denna priselasticitet existerar anser
verket det uppenbart att man ej kan acceptera en skatteplikt som skulle
äventyra syftet med de av utredningen föreslagna stödåtgärderna. Detta skulle
bli fallet då de svaga tidningarna av hänsyn till sin upplagevolym skulle bli
tvungna att ta på sig skatten som en kostnad i sin rörelse i stället för att
övervältra den på tidningskonsumenterna.

Skolöverstyrelsen och statskontoret behandlar i sina remissyttranden
frågan om samhällelig stödannonsering i dagspressen. Styrelsen förordar en
betald annonsering av samhällets tjänster i betydligt utökad utsträckning.
Statskontoret anser det principiellt fel att använda myndigheternas annonsering
som ett tidningspolitiskt instrument. En ändrad inriktning av statsmakternas
mediaval vid information till allmänheten kan inte beräknas ge
några synliga ekonomiska effekter för pressen.

Utredningen gör inga försök att analysera vilka faktorer som ligger bakom
annonsörernas val av annonsorgan. Statskontoret anser att man för att
bedöma tidningarnas ekonomiska förutsättningar bl. a. måste kartlägga vilka
faktorer som styr detta val.

Departementschefen

Allmänna synpunkter

En grundläggande förutsättning för en demokratis funktion är att olika
meningsyttringar kan komma till tals. Det kan med fog hävdas att medborgarna
i vårt land har större möjligheter än någonsin tidigare att ta del
av olika meningsyttringar och ett rikhaltigt nyhetsmaterial. Utbudet från
massmedia har ökat kraftigt under de senaste decennierna. Inom dagspressen
och annan press har skett en snabb utveckling, såväl kvantitativt som
kvalitativt. Ljudradion och under 1960-talet televisionen har kommit att

Kungl. Maj. ts proposition nr b8 år 1969

alltmer bidra till debatten kring för medborgarna väsentliga samhällsfrågor.
Samtidigt har nyhetsförmedlingen byggts ut kraftigt. Att bland alla
media riktigt värdera just dagstidningarnas roll i opinionsbildningen är
svårt. Pressutredningen har dock visat att dagstidningar i vissa avseenden
intar en dominerande ställning. Särskild betydelse får dagstidningarna anses
ha för nyhetsförmedlingen och opinionsbildningen i lokala frågor.

Sedan början av 1950-talet har antalet dagstidningar sjunkit och uppgick
år 1968 till drygt 100, en nedgång med ca 40 %. Som tidningar räknas då
publikationer som utkommer med minst tre nummer per vecka och som
inte delar huvudredaktion med någon annan tidning, dvs. inte är s. k. avläggare.
Denna utveckling har lett till att antalet orter där endast en tidning
utges har ökat. År 1950 hade 42 utgivningsorter endast en tidning,
medan motsvarande antal år 1968 var 62. Antalet fler-tidningsorter minskade
under samma period från 51 till 20.

Nedläggningarna har i hög grad koncentrerats till de s. k. andratidningarna,
dvs. de tidningar som har en upplagemässigt större konkurrent på sin
utgivningsort.

Under perioden 1945—1968 har 62 andratidningar lagts ned jämfört med
15 förstatidningar. Parallellt med nedläggningen av andratidningar har
skett en kraftig reduktion av dessa tidningars upplageandel. År 1950 hade
andratidningarna 40 % av de abonnerade upplagorna på vardagar, år 1967
knappt 23 %. Totalt har tidningsläsandet ökat. År 1950 såldes 490 tidningsexemplar
per 1 000 invånare under vardagar, år 1967 539 exemplar. Ökningen
har helt tillfallit lösnummertidningarna. De abonnerade tidningarnas
upplaga har under perioden i stort sett ökat i samma takt som befolkningen.
Under de senaste åren har dock en nedgång noterats.

För åren 1963 och 1967 kan vissa jämförelser göras mellan förstatidningarnas
och andratidningarnas ekonomiska utveckling. För hela branschen
gäller att bruttoresultatet förbättrats mellan år 1963 och år 1967. Ekonomiska
svårigheter har drabbat främst andratidningarna. I genomsnitt
har deras intäktsökning varit mindre än förstatidningarnas. Det beror framför
allt på att en avsevärd försämring inträffat på annonsmarknaden. Andratidningarnas
finansiella position var år 1967 avsevärt svagare än år 1963.
År 1967 erhöll 13 andratidningar vederlagsfria tillskott.

Det är mot denna bakgrund — nedläggningen av och det försämrade
ekonomiska resultatet för främst andratidningar — som debatten om behovet
av statligt stöd till dagstidningarna har förts. Utvecklingen på tidningsmarknaden
inger berättigad oro för att dagstidningarna inte skall kunna
fylla sin funktion som ett viktigt opinionsbildande medel. 1967 års pressutredning
har, enligt min mening på ett övertygande sätt, visat att behov
av statligt stöd föreligger i syfte att säkra en livskraftig press. Ingen av remissinstanserna
har heller ifrågasatt detta behov.

Pressutredningen har föreslagit att ett stöd i form av en samdistribu -

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1969

tionsrabatt införs för de dagstidningar som enligt vissa regler går samman
om distributionen och att en lånefond inrättas för investeringar. Jag ansluter
mig i allt väsentligt till de förslag, som utredningen framlagt i dessa
avseenden.

Frågan om mervärdeskatt på dagstidningar har aktualiserats genom de
särskilda yttranden som gjorts i pressutredningen och av vissa remissinstanser.

Omläggningen från allmän varuskatt till mervärdeskatt innebar att skatt
infördes på annonser och annonstjänster. Detta medför dock ingen reell
beskattning för merparten av annonserna eftersom den uttagna skatten hos
de annonserande företagen ger rätt till avdrag i mervärdeskattesystemet.

I förslag till förordning om mervärdeskatt m. m. (prop. 1968: 100, BeU,
62, rskr 352) anfördes att ställningstagande till frågan om mervärdeskatt
för dagstidningar skulle anstå i avvaktan på resultatet av pressutredningen.
Jag anser att erfarenheterna såväl av skatten på annonser som av de åtgärder
för direkt statligt stöd till dagspressen, som nu föreslås, bör avvaktas
innan slutlig ställning tas till frågan om mervärdeskatt på dagstidningar.

Pressutredningen och remissinstanserna har tagit upp ett antal andra
frågor till behandling. I huvudsak rör det sig om förslag till åtgärder inom
utbildnings- och forskningsområdena. Dessa förslag får prövas i annat
sammanhang.

I riksstatsförslaget för budgetåret 1969/70 har under justitiehuvudtiteln,
i avvaktan på särskild proposition i ämnet, uppförts ett förslagsanslag på
35 milj. kr. till presstöd. Detta anslag bör utgå. I stället bör på driftbudgeten
under finanshuvudtiteln anvisas ett förslagsanslag till samdistributionsrabatt
för dagstidningar. Dessutom bör på kapitalbudgeten, fonden
för låneunderstöd, anvisas ett anslag till pressens lånefond. Till anslagsberäkningarna
återkommer jag senare.

Samdistributionsrabatt

Distributionen av dagstidningar ombesörjs i dagsläget av flera huvudmän.
De möjligheter till rationalisering av distributionen som ett samarbete
skulle erbjuda har i många fall inte utnyttjats. Av landsortstidningarnas
upplagor distribueras fortfarande 41 % i egen regi. 41 % distribueras av
postverket medan återstoden, 18 %, distribueras av tidningarna gemensamt.
Av storstadstidningarna har endast morgontidningarna i Stockholm genomfört
en mera omfattande samdistribution.

Pressutredningen har visat att från allmän synpunkt vissa invändningar
kan resas mot den gängse kostnadsfördelningen mellan tidningsföretagen
vid samdistribution i tidningarnas egen regi. Effekten kan sägas vara att
de upplage- och formatmässigt mindre tidningarna subventionerar de större
och tyngre tidningarnas distribution. Utdelningskostnaden för den minsta

Kungl. Maj.ts proposition nr A8 år 1969

tidningen i ett samdistributionsarrangemang kan sålunda bli den dubbla
eller tredubbla mot vad den största tidningen betalar per exemplar på samma
ort, detta trots att båda tidningarna får sin distribution till ett lägre
pris än om de tvingats ordna en egen distributionsapparat. Denna kostnadsfördelning
mellan tidningarna innebär en betydande ojämnhet i konkurrensförutsättningarna.

Det finns anledning att från samhällets sida söka stimulera tidningarna
till ökad samdistribution. Ett statligt stöd bör syfta till att sänka distributionskostnaderna
och att därvid särskilt beakta andratidningarnas ekonomiska
läge. Detta syfte kan uppnås genom att staten betalar ett visst belopp
per distribuerat exemplar till de tidningar som är villiga att samdistribuera
med en kostnadsfördelning mellan de deltagande tidningsföretagen
som ger ökad jämställdhet i konkurrensen. Jag anser att en stimulans
i form av en sådan distributionsrabatt även är nödvändig för att de
på varje ort tätast spridda tidningarna skall kunna acceptera en kostnadsfördelning,
som inte tar hänsyn till spridningsintensiteten.

Ett statligt engagemang av detta slag i tidningsdistributionen bygger
på frivillig medverkan från tidningarnas sida. Det finns anledning antaga
att det stora flertalet av tidningsföretagen är beredda pröva den föreslagna
ordningen i positiv anda.

Pressutredningen har uppgett att ett antal tidningar inom Svenska tidningsutgivareföreningen
planerar att utöka samdistributionen och att utjämna
priset per distribuerat exemplar. Utredningen anser att om detta initiativ
leder till tillfredsställande resultat bör den statliga distributionsrabatten
inte införas. I sitt remissyttrande uppger tidningsutgivareföreningen att
beslut föreligger om att inrätta en särskild delegation med uppgift att lösa
eventuellt uppkommande tvister vid uppgörelser om samdistribution i tidningarnas
egen regi.

Delegationen har, enligt vad jag erfarit, startat sitt arbete. Jag hälsar
med tillfredsställelse detta initiativ inom tidningsutgivareföreningen. Då jag
finner det angeläget att snabbt uppnå resultat och då ett statligt stöd inte
hindrar eller försvårar tidningsutgivareföreningens arbete i detta avseende
förordar jag att den statliga samdistributionsrabatten införs den 1 januari
1970.

För förslagets förverkligande bör tillgång skapas till minst två riksomfattande
distributionsföretag. Liksom pressutredningen anser jag att samdistributionsrabatt
skall kunna förmedlas endast av distributionsföretag
som förbundit sig att anordna särskild tidningsutbärningstur på varje ort
där minst två rabattberättigade dagstidningsföretag begär det. I nuläget synes
endast postverket och AB Svenska pressbyrån kunna uppfylla detta
krav.

Pressutredningen har ansett det angeläget att de deltagande företagen
försöker skilja ut samdistributionen från övrig verksamhet. Man har pekat

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1969

på lämpligheten att inrätta dotterbolag. Endast därigenom anser utredningen
det möjligt att göra en realistisk bedömning av kostnaderna och att skapa
fullt jämförbara konkurrensvillkor. Jag har övervägt behovet av att tillskapa
dotterbolag för samdistributionen men funnit att inga absoluta krav
bör ställas härpå. AB Svenska pressbyrån har i sitt remissyttrande uppgivit
att man avser att bilda ett dotterbolag för samdistribution av tidningar om
verksamhetens omfattning motiverar det. För postverkets del har chefen
för kommunikationsdepartementet tidigare denna dag anmält fråga om bildandet
av ett särskilt bolag.

Poststyrelsen har i sitt remissyttrande anfört att samdistributionsrabatt
bör utbetalas även när samdistribution sker via postverket i särskilda tidningsutdelningsturer.
Jag delar poststyrelsens uppfattning.

Stöd skall kunna utgå endast till abonnerad dagstidning. Jag finner i likhet
med utredningen att samdistributionsrabatten bör fastställas till 1 kr.
per årgångsexemplar för en-dagstidningar, dvs. dagstidningar som utkommer
en gång per vecka, 2 kr. per årgångsexemplar för två-dagarstidningar,
3 kr. per årgångsexemplar för 3-4-5-dagarstidningar och 5 kr. per årgångsexemplar
för 6-7-dag''ar stidningar.

Med dagstidning avses här allmän nyhetstidning av dagspresskaraktär
vilken normalt utkommer med minst ett nummer per vecka.

Detta dagstidningsbegrepp torde inte erbjuda några praktiska tillämpningsproblem
i fråga om dagstidningar som utkommer två eller fler gånger
per vecka. Som en-dagstidningar bör räknas de tidningar som postverket i
vissa fall befordrar och utdelar med samma hastighet som brev. Dessa endagstidningar
finns angivna i särskilda Kungl. Maj :ts beslut angående postbefordran
för vissa tidningar.

Distributionsföretagen bör förbinda sig att i sina tidningsutbärningsturer
tillämpa en sådan taxesättning att den enskilda tidningens upplaga inom
distributionsområdet inte inverkar på priset per distribuerat exemplar.
Om uppenbara skillnader i distributionskostnaden uppstår på grund av tidningarnas
olika vikt per exemplar bör i görligaste mån taxan anpassas bärtill
på så sätt att den tyngre tidningen bär den merkostnad som den högre
exemplarvikten medför. Dessa principer för taxesättningen bör tillämpas
generellt. Däremot kan givetvis priset per distribuerat exemplar inte bli detsamma
över hela landet, utan taxorna får anpassas till de kostnader som
tidningarna lokalt och regionalt åsamkar distributionsföretagen.

Distributionsföretagen bör förbinda sig att i de särskilda tidningsutbärningsturerna
medföra samtliga de dagstidningar som vid tiden för utbärningens
start finns tillgängliga på orten.

Tidningsföretaget skall vidare för att komma i åtnjutande av rabatt förbinda
sig att avstå från egen utbärning på alla de orter där rabatterad samdistribution
förekommer vid en tidpunkt då också den egna tidningen kunde
medfölja. Detta innebär att om exempelvis samdistributionen av morgon -

Kiingl. Maj:ts proposition nr 48 år 1969

tidningar på en ort startar kl. 6, bör inte en på orten utkommande tidning
få anordna egen utbärning kl. 5 och likväl deltaga i samdistribution på
andra orter.

Jag finner det också nödvändigt att det enskilda tidningsföretaget för varje
ort där det deltar i rabatterad samdistribution överlämnar hela distributionsarbetet,
inklusive transporter, till distributionsföretaget.

Som jag tidigare nämnt bör systemet med samdistributionsrabatt införas
den 1 januari 1970. Det är möjligt att allt förberedelsearbete hos distributionsföretagen
vid denna tidpunkt inte är avslutat, varför systemet inte kan
träda i funktion på alla de orter där tidningsföretagen önskar. I sådant fall
är det rimligt att rabatt utgår för den samdistribution som tidningsföretagen
driver i egen regi under förutsättning att villkoren i övrigt är uppfyllda.
Så snart distributionsföretagen är beredda att överta denna distribution bör
det ske.

Under förberedelsearbetet och övergångsperioden kan behov av samråd
föreligga mellan distributionsföretagen och tidningarna och deras intresseorganisation,
Svenska tidningsutgivareföreningen. Jag avser föreslå Kungl.
Maj :t att åt statskontoret anförtro uppgiften att handlägga frågor om den
föreslagna rabatten och utöva erforderlig kontroll samt ta initiativ till sådant
samråd.

Jag finner det angeläget understryka att effekterna av den föreslagna
samdistributionsrabatten inte med säkerhet kan fastställas på förhand. När
tillräcklig erfarenhet samlats bör det prövas om det uppställda syftet med
rabatten uppnåtts. Jag förutsätter att statskontoret fortlöpande redovisar
erfarenheter och anmäler behov av ändringar i reglerna för rabatten.

Det ankommer på Kungl. Maj :t att meddela de närmare föreskrifter som
behövs för samdistributionsrabatten.

Jag beräknar kostnaderna för den föreslagna rabatten vid fullt utnyttjande
till 10 milj. kr. per år. För budgetåret 1969/70 beräknar jag anslagsbehovet
till 5 milj. kr.

Pressens lånefond

Som jag tidigare framhållit är de ekonomiska svårigheterna i dagspressen
främst koncentrerade till andratidningarna. Möjlighet att överleva kan för
många tidningar skapas genom att de söker differentiera sin produkt i förhållande
till förstatidningen, så att de av konsumenterna uppfattas som två
olika tidningstyper. Differentieringen kan t. ex. ta sikte på spridningsområdet,
innehållet, utgivningstiden eller det typografiska utförandet. En sådan
differentieringsprocess kräver tid och kapital. Resultatet av de företagna
åtgärderna är ofta ovisst. Andratidningarna saknar i dagens läge resurser
att finansiera de investeringar av olika slag som en process av den
typ jag skisserat kräver.

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1969

Pressutredningen har mot denna bakgrund föreslagit att dessa företag
bör erbjudas ett statligt kapitalstöd. Målet för stödet skall vara att söka
skapa existensbetingelser för en allsidig press och ett mångsidigt tidningsurval
för konsumenterna. Mot bakgrund av vad jag tidigare anfört bör stödet
utformas som en statlig långivning till dagstidningsföretagen. För detta
ändamål bör inrättas en särskild fond, kallad Pressens lånefond. För långivningen
bör gälla att tidningsföretaget genom en realistisk plan skall kunna
visa att de föreslagna åtgärderna är av betydelse för att säkra företagets
livskraft på längre sikt. Lån bör inte utgå till sådana projekt som till normala
marknadsmässiga villkor och på ett ur företagets synpunkt betryggande
sätt kan finansieras på kreditmarknaden.

Lån bör kunna ges för såväl investeringar som för andra åtgärder som
bedöms vara nödvändiga för att på längre sikt göra ett företag konkurrenskraftigt.
Jag anser att samverkan mellan tidningsföretagen på det tekniska
området kan verka nedpressande på kostnaderna. Åtgärder med detta syfte
bör därför prioriteras vid långivningen.

För prövningen av låneansökningarna bör en särskild fondstyrelse inrättas.
Styrelsen bör bestå av tre personer. I den bör finnas representanter
för högt kvalificerad företagsekonomisk, juridisk och bankmässig expertis.
Ledamöterna bör utses av Kungl. Maj :t. För ledamot bör utses personlig
suppleant. Det bör finnas möjlighet att hemlighålla de uppgifter angående
tidningsföretags affärs- och driftsförhållanden som lämnas till fondstyrelsen
i låneärenden. Detta kan åstadkommas med stöd av 21 § lagen om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Vidare är det
lämpligt att en motsvarande bestämmelse om tystnadsplikt införs. De nu
berörda frågorna torde få anmälas i ett annat sammanhang. Liksom pressutredningen
anser jag att det i instruktion för styrelsen klart bör fastslås att
prövningen av låneansökningarna inte får påverkas av sökandetidningens
politiska inställning eller ställningstagande i särskilda frågor. Fondstyrelsen
bör vid budgetårets utgång avge verksamhetsberättelse till Kungl. Maj:t
för det senast förflutna budgetåret.

Pressutredningen har föreslagit att lånen skall administreras av Sveriges
kreditbank. Banken skulle för detta erhålla ersättning i särskild ordning.
Banken har i sitt remissyttrande förklarat sig villig att på de angivna förutsättningarna
ta på sig denna uppgift. Jag förordar därför att utredningens
förslag genomförs. Kostnaderna för denna verksamhet, liksom kostnaderna
för fondstyrelsens arbete, bör täckas av det för hela verksamheten anvisade
anslaget.

Långivningen från fonden måste generellt bli långsiktig. Utan särskilda
skäl bör dock inte längre lånetider än 20 år medges. Det bör ankomma på
fondstyrelsen att från fall till fall avgöra vilka lånesäkerheter som bör krävas.
För längre lånetider än 10 år bör dock säkerhet i fast egendom eftersträvas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1969

I likhet med pressutredningen anser jag att lånen under början av sin
löptid bör vara ränte- och amorteringsfria. Amorteringsfriheten bör gälla i
fem år och räntefriheten i tre år. I undantagsfall bör räntebefrielse kunna
ges för en längre tid, dock högst fem år. Förutsättningen härför bör vara
att företaget kan styrka att det föreligger speciella omständigheter som gör
att de planerade åtgärderna kan få någon nämnvärd ekonomiskt sanerande
effekt först efter en längre tid än tre år. För lånen bör tillämpas statens
normalränta.

Införandet av pressens lånefond bör ses som en försöksverksamhet, vilken
redan vid igångsättningen bör bestämmas till varaktighet och omfattning.
Jag anser att en försöksperiod om fem år är lämplig. Fondstyrelsen
bör under denna femårsperiod kunna ikläda sig låneengagemang inom en
ram av 125 milj. kr. Inom denna ram bör även kostnaderna för administrationen
av lånen täckas.

Fondens låneverksamhet bör helt finansieras genom anslag på kapitalbudgeten.
Anslaget bör redovisas under fonden för låneunderstöd. För budgetåret
1969/70 beräknar jag anslagsbehovet till 25 milj. kr.

Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda de ytterligare bestämmelser
som erfordras med anledning av detta förslag.

Hemställan

Under åberopande av vad jag anfört i det föregående hemställer jag att
Kungl. Maj :t föreslår riksdagen att

1) godkänna de av mig förordade grunderna för samdistributionsrabatt
till dagstidningar att gälla fr. o. in. den
1 januari 1970,

2) besluta om inrättande av pressens lånefond och godkänna
de av mig förordade grunderna för utlåning från
denna fond,

3) medge att från pressens lånefond får beviljas lån under
budgetåren 1969/70—1973/74 intill ett sammanlagt belopp
av 125 000 000 kr.,

4) till Samdistributionsrabatt för dagstidningar för budgetåret
1969/70 under sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 5 000 000 kr.,

5) till Pressens lånefond för budgetåret 1969/70 på kapitalbudgeten
under fonden för låneunderstöd, finansdepartementet,
anvisa ett investeringsanslag på 25 000 000 kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr k8 år 1969

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Margit Edström

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 90164