Kungl. Maj:ts proposition nr 46 (Proposition 1941:46)

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Kr 46.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i vissa delar av konkurslagen; given Stockholms
slott den 7 februari 19A1.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i vissa delar av konkurslagen.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 19it. 1 sami. Nr 46.

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av konkurslagen.

Härigenom förordnas, att 58 och. 147 §§ konkurslagen skola erhålla följande
ändrade lydelse samt att i samma lag skall införas en ny paragraf, betecknad
148 a §, av den lydelse nedan angives:

58 §.

Penningar, som---ombudsmannen medgives.

Försummar förvaltaren---örn året.

Så länge---och gäldenären.

Även efter konkursens avslutande skall förvaltaren hava boets medel insatta
i bank, till dess lyftning påkallas av därtill berättigad borgenär. Förvaltaren
skall underrätta konkursdomaren, i vilken bank medlen innestå,
och inom en vecka från utgången av varje kalenderår till rättens ombudsman
för granskning avgiva redovisning som i tredje stycket sägs. När medel
ej vidare finnas att lyfta, skall ombudsmannen göra anmälan därom hos
konkursdomaren.

147 §.

Har, då två månader förflutit från det förslag till slututdelning vunnit laga
kraft eller, där klander mot förslaget väckts, klandret blivit genom laga
kraftägande beslut avgjort, borgenär, som är berättigad att utan borgen
lyfta honom i nämnda eller tidigare utdelningsförslag tillagda medel, icke
begagnat sig av sin lyftningsrätt, skall förvaltaren till borgenären, om hans
adress är känd, på borgenärens bekostnad med posten översända meddelande
om det belopp, som sålunda må lyftas av borgenären, och varest medlen
finnas att lyfta. I meddelandet skall intagas erinran om vad i 148 a §
stadgas.

148 a §.

Har borgenär icke inom två år från det förslag till slututdelning eller beslut
i anledning av klander mot förslaget vunnit laga kraft eller, om han
först senare blivit berättigad att utan borgen lyfta honom tillagda medel,

Kungl. Maj.ts proposition nr 46.

inom två år därefter anmält sig att lyfta dem, vare han förlustig utdelningen;
och skola medlen fördelas mellan de borgenärer, som bevarat sin rätt, eller
överlämnas till gäldenären efter ty i 148 § sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1941.

I konkurs, som dessförinnan inträffat, må tid, som i 148 a § stadgas, ej
räknas från tidigare dag än den då lagen trätt i kraft.

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 17 januari 19Al.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler fråga örn
lagstiftning rörande preskription av rätt till utdelning i konkurs.

Föredraganden anför:

Då utdelning i konkurs skall ske, åligger det enligt 128 § konkurslagen
förvaltaren att i samråd med rättens ombudsman uppgöra utdelningsförslag.
Detta skall för varje däri upptagen borgenär angiva den utdelning som belöper
på hans bevakade fordran. Sedan vederbörlig kungörelse om utdelningsförslagets
framläggande utfärdats av rättens ombudsman, har denne enligt
129 § att till gäldenären och varje i förslaget upptagen borgenär, vars adress
är känd, med posten översända meddelande örn innehållet i kungörelsen.
Varje borgenär skall tillika underrättas örn den utdelning som i förslaget är
beräknad för honom. I 147 § stadgas att örn borgenär, som är berättigad att
utan borgen lyfta honom tillagda medel, icke begagnat sig av sin lyftningsrätt,
då två månader förflutit från det förslag till slututdelning vunnit laga
kraft eller, där klander mot förslaget väckts, klandret blivit genom laga
kraftägande beslut avgjort, skall förvaltaren till borgenären, om hans adress
är känd, på borgenärens bekostnad med posten översända meddelande om
det belopp som sålunda må lyftas av borgenären.

Även efter konkursens avslutande skall, enligt 58 §, förvaltaren hava boets
medel mot ränta insatta i bank till dess lyftning påkallas av därtill berättigad
borgenär. Jämlikt 142 § är borgenär, som lyfter honom i förslag till slututdelning
tillagda medel, berättigad till den ränta som å medlen upplupit
från den dag, från vilken tiden för anställande av klander mot förslaget är
att räkna.

I skrivelse till Konungen den 27 december 1939 har riksdagens justitieombudsman
framhållit behovet av lagbestämmelser, huru det skall förfaras
nied konkursmedel som icke lyftas av borgenär. Justitieombudsmannen bar
ifrågasatt, huruvida icke medel som ej lyftas av borgenär borde efter viss
kortare tid överlämnas till konkursgäldenären eller, om denne är juridisk
person, insättas i riksbanken för att efter ytterligare viss tid tillfalla stats -

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

verket. Till närmare utveckling av sitt förslag har justitieombudsmannen
anfört, bland annat:

Någon skyldighet för förvaltaren att till borgenärerna översända den utdelning,
som tillkommer dem, finnes icke. Under förarbetena till gällande
konkurslag ifrågasattes visserligen införandet av en sådan skyldighet. Det
framhölls emellertid mot det sålunda ifrågasatta förfaringssättet, att det icke
kunde användas då borgenärs fordran grundade sig på löpande förbindelse,
enär i sådant fall utdelningen borde utbetalas endast mot förbindelsens återställande
eller avskrivning därå. Ej heller för övriga fall ansågs skyldighet
böra åläggas förvaltaren att översända utdelningsbeloppen. Det syntes nämligen
vara till fyllest, att borgenär erhölle särskilt meddelande örn honom
tillkommande utdelning.

Av handlingarna i ett av mig nyligen behandlat ärende har framgått, att
förvaltaren i två för liera år sedan avslutade konkurser fortfarande hade innestående
medel, som enligt upprättat utdelningsförslag skulle tillkomma
ett tiotal olika borgenärer. Förvaltaren har framhållit att han skulle hava
tillsänt borgenärerna utdelningsbeloppen, därest de gjort framställning därom.
Att göra det utan särskild begäran hade förvaltaren ansett olämpligt,
enär det varit hans plikt tillse, att beloppen bomme rätt person tillhanda.
Förvaltaren har i detta sammanhang påpekat, att det icke vöre ovanligt, att
en borgenär överlåtit sin bevakade fordran eller själv blivit försatt i konkurs
och alltså icke längre vore rätt borgenär. Av de ifrågakomna fordringarna
hade för övrigt åtskilliga grundat sig på i bevakningarna åberopade
fordringsbevis. I dessa fall hade utbetalning kunnat ske endast mot avskrivning
å fordringsbeviset.

Enligt vad jag inhämtat händer det icke sällan att, såsom i förutberörda
två konkurser inträffat, föi’valtare får under lång tid omhänderhava för utdelning
avsedda medel. Det kan till och med inträffa, att sa lang tid förflyter
utan att vederbörande borgenär låter sig avhöra, att det lill slut blåsvart
för att ej säga omöjligt att avgöra, vem som är berättigad att lyfta utdelningen.
Ehuru det härutinnan vanligen rör sig örn mindre belopp, är det
dock otillfredsställande, att medel på dylikt sätt skola bliva kvarstående utan
att komma någon intressent till godo. Det må även påpekas, att kontroll
över medlens förvaltning icke utövas efter konkursens avslutande. Även för
förvaltaren kan det vara till olägenhet att omhänderhava medel, beträffande
vilka han till slut icke vet vem de skola tillkomma.

Såsom förut nämnts utgöra de utdelningar i konkurs, som icke lyftas,
vanligen allenast småbelopp. Någon enstaka gång kan det emellertid röra
sig örn avsevärda belopp, vilket exempelvis är fallet i Aktiebolaget Kreuger
& Tolls konkurs.

På grund av vad nu anförts synes det erforderligt att genom lagbestämmelser
regleras huru förfaras skall med medel, som i utdelningsförslag tilllagts
konkursborgenär men av honom icke lyftas. Den lämpligaste lösningen
av denna fråga skulle enligt min mening vara en föreskrift om att medlen
skola överlämnas till konkursgäldenären, därest de icke av borgenär lyftas
inom viss tid, förslagsvis två år, från det förslag till slututdelning vunnit
laga kraft eller, där klander mot förslaget väckts, klandret blivit genom laga
kraftägande beslut avgjort.

Den sålunda föreslagna utvägen torde dock icke kunna användas då fråga
är örn juridisk persons konkurs, enär sådan person i allmänhet skall anses
upplöst i och med konkursens avslutande. För dessa fall synes en tänkbar
lösning vara att medlen vid den tidpunkt, då de, om konkursgäldenären varit
en fysisk person, skulle hava överlämnats till honom, i stället av förvaltaren

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

insättas å särskilt konto i riksbanken för att, om de icke inom viss ytterligare
tid lyftas av vederbörande borgenär, därefter tillfalla statsverket. ~ Sistberörda
tidsfrist kunde förslagsvis bestämmas till åtta år, vilket under ovan
angivna förutsättningar skulle innebära att medlen, om den till utdelning berättigade
borgenären ej läte sig avhöra, tillfölle statsverket då tio år förflutit
från det slututdelningsförslaget vunnit laga kraft eller, i händelse av
klander, detta blivit genom laga kraftägande beslut avgjort.

Vad nu sagts om juridisk persons konkursbo borde äga motsvarande tilllämpning
beträffande fysisk persons konkurs, örn hinder skulle möta för
förvaltaren att överlämna medlen till konkursgäldenären eller hans rättsinnehavare.

Justitieombudsmannen har även uttalat, att det syntes böra tagas under
övervägande, huruvida icke förvaltaren borde åläggas att till konkursdomaren
avgiva redovisning, huru förfarits med medel varom nu är fråga.

över justitieombudsmannens framställning lia, efter remiss, utlåtanden avgivits
av statskontoret, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges
stadsdomare, Stockholms handelskammare, svenska bankföreningen,
Sveriges advokatsamfund, förvaltarna i Aktiebolaget Kreuger & Tolls konkurs,
Sveriges köpmannaförbund och Sveriges grossistförbund.

Föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare,
Stockholms handelskammare, svenska bankföreningen och förvaltarna i Aktiebolaget
Kreuger & Tolls konkurs lia i huvudsak givit sin anslutning till
justitieombudsmannens förslag.

Föreningen Sveriges häradshövdingar — som anmärkt att det mycket ofta
torde förekomma att medel icke lyftes av bevakande borgenär -— har påpekat,
att dödsbo uti ifrågavarande hänseende icke borde jämställas med
andra juridiska personer utan med fysiska personer.

Svenska bankföreningen har för sin del uttalat, att flera vägar för frågans
lösning vore tänkbara, och har förordat, att beredningen av ärendet komme
att ske utan bundenhet i förväg vid någon bestämd linje. Föreningen har
framhållit, att det behov av lagstiftning, om vars tillgodoseende här vore
fråga, icke vore begränsat till medel, som utgjorde icke lyftad utdelning i
konkurs. Även på andra områden av samhällslivet framträdde eller kunde
framträda snarlika svårigheter och behov, exempelvis i samband med likvidation
av bolag och andra juridiska personer ävensom vid svårartad oreda
i följd av krig eller liknande förhållanden. Frågan hade i själva verket en
betydande räckvidd, och föreningen ville förorda, att den från sådan synpunkt
upptoges till övervägande. Dock vore det önskvärt, att därigenom icke
fördröjdes den nu påkallade lagstiftningsåtgärden, vilken syntes kunna vidtagas
särskilt.

Sveriges grossistförbund har förordat en från justitieombudsmannens förslag
delvis avvikande lösning av lagstiftningsfrågan samt anfört följande:

Då gällande bestämmelser icke giva någon anvisning örn huru i en konkurs
sådana medel, som tillagts konkursborgenär, skola disponeras, för den
händelse borgenären icke begagnar sig av sin rätt att lyfta dessa, vilja vi
i princip tillstyrka en lagstiftning i frågan efter de riktlinjer, som av riks -

Kungl. Mcij:ts proposition nr 46.

dagens justitieombudsman angivits. Det torde emellertid kunna ifrågasättas,
huruvida icke, även då konkursborgenären är en fysisk person, sådana medel
efter en lämplig tidsfrist borde tillfalla statsverket. De medel, som i ett laga
kraft vunnet utdelningsförslag tillagts en borgenär, måste betraktas såsom
dennes egendom, och några vägande skäl finnas enligt vår uppfattning knappast
för att de skola återgå till konkursgäldenären.

Beträffande de utdelningsbelopp, som icke av konkursförvaltaren direkt
utbetalas till vederbörande borgenärer, bör det förfaringssätt, som av justitieombudsmannen
föreslagits, vinna tillämpning. Enligt vårt förmenande bör
dock konkursförvaltaren vara skyldig att viss tid före utgången av den tidsfrist,
efter vars utgång deponering i riksbanken skall ske —- enligt justitieombudsmannens
förslag två år från det utdelningsförslaget vunnit laga kraft
eller i händelse av klander detta blivit genom laga kraft ägande beslut avgjort
— i rekommenderat brev tillställa vederbörande borgenärer ett meddelande
om, att dem tillkommande medel efter viss dag komma att insättas
å särskilt konto i riksbanken för att, om de icke inom åtta år lyftas, därefter
tillfalla statsverket. Kungörelse härom med upptagande av samtliga i
utdelningsförslaget upptagna berörda borgenärer bör samtidigt inflyta i
Post- och Inrikes Tidningar.

Vi skulle även finna det vara av betydelse, örn i detta sammanhang undersökning
verkställdes beträffande förutsättningarna för att stadga åläggande
för konkursförvaltaren att i de fall, där så utan olägenhet kan ske, omedelbart
efter det slututdelningsförslaget vunnit laga kraft, respektive klander
blivit genom laga kraftägande beslut avgjort, direkt till vederbörande borgenärer
utbetala dem tillkommande belopp. Givetvis kan så ej ske, då borgenärens
fordran grundar sig på löpande förbindelse, enär i sådant fall denna
förbindelse måste återställas eller avskrivning ske å densamma. Vidare
måste hänsyn tagas därtill, att den ursprungligen antecknade borgenären
möjligen icke längre är rätt fordringsägare på grund av att han överlåtit sin
fordran eller själv blivit försatt i konkurs. Konkursförvaltarens skyldighet
att till borgenär, som uppgivit postadress, översända på den bevakade fordran
belöpande utdelning bör alltså inskränkas till de fall, där fordran icke
grundar sig på en löpande förbindelse och där den rätte borgenären är för
konkursförvaltaren känd.

Under åberopande av vad ovan anförts få vi sålunda dels tillstyrka, att
det av riksdagens justitieombudsman framlagda förslaget med beaktande av
de av oss anförda synpunkterna lägges till grund för lagstiftning i frågan,
dels ock hemställa, att utredning måtte verkställas beträffande förutsättningarna
för en lagändring, varigenom konkursförvaltare ålägges att i de fall,
där rätte borgenären är av förvaltaren känd och hans fordran icke grundar
sig på löpande förbindelse, direkt till denne utbetala honom tillkommande
medel.

En likartad ståndpunkt har intagits av Sveriges köpmannaförbund, som
anfört följande:

Enligt förbundets mening torde orsakerna till att medel, som tillagts konkursborgenär,
icke lyftas vara dels att det ofta rör sig örn bagatellbelopp och
dels att ovisshet råder om var medlen finnas tillgängliga. Den i 147 g konkurslagen
givna föreskriften örn förvaltares skyldighet alt till känd borgenär
med posten översända meddelande örn det belopp, som må lyftas av borgenären,
synes böra kompletteras så tillvida, att i meddelandet även lämnas
klar upplysning örn var medlen finnas tillgängliga.

Förbundet vill för sin del i detta sammanhang förorda ytterligare utredning
örn skyldighet för förvaltare att till borgenärer översända den utdelning,
som tillkommer dessa. Beträffande justitieombudsmannens förslag an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

ser förbundet, att ett nytt meddelande till borgenär bör göras på borgenärs
bekostnad, innan medlen överlämnas till konkursgäldenären. Förbundet motiverar
denna sin ståndpunkt med att ifrågavarande medel rätteligen icke
tillkomma konkursgäldenären och att därför, innan de definitivt överlämnas
till honom, ett ytterligare meddelande till borgenären bör anses påkallat.
Där fråga är örn bagatellbelopp torde dock något nytt meddelande icke böra
ifrågakomma.

Även Sveriges advokatsamfund har uttalat sig för en lösning, som avviker
från justitieombudsmannens förslag. Samfundet har anfört, bland annat:

De av justitieombudsmannen anvisade utvägarna få onekligen anses utgöra
en enkel och praktisk lösning av ifrågavarande problem. I vissa fall
torde för övrigt något annat sätt att komma till rätta med de svårigheter, som
här visat sig föreligga, icke kunna uttänkas, eftersom det icke gärna kan
sättas ifråga att låta konkursförvaltaren behålla dessa medel.

Emellertid ifrågasätter samfundet, örn det icke vore möjligt att vidtaga
sådana anordningar, att dessa medel i första hand fördelades bland övriga
borgenärer, som icke fått full betalning för sina fordringar. En föreskrift av
detta innehåll skulle stå i god samklang med de allmänna principerna i konkurslagen,
enligt vilka tillgångarna fördelas icke mellan samtliga borgenärer
utan endast mellan dem, som ansett sig böra bevaka sina fordringar. En
borgenärs underlåtenhet att lyfta honom tillkommande utdelning skulle med
andra ord få samma verkan som hans underlåtenhet att bevaka.

En föreskrift av nu antytt innehåll skulle kunna utformas i nära anslutning
till stadgandet i 148 § konkurslagen och sålunda innehålla, att medel,
som icke lyftas inom viss ej för kort tid, skola fördelas bland övriga borgenärer,
som igke blivit till fullo förnöjda, och som lyft dem tidigare tillkommande
belopp, förutsatt dock att konkursdomaren icke av skäl, som i nämnda
lagrum säges, finner att de i stället böra tillfalla gäldenären eller, örn
denne är juridisk person, statsverket.

Givetvis kan det med denna anordning inträffa, att en borgenär, som tidigare
lyft utdelning, av olika skäl underlåter att uttaga honom sålunda tillkommande
tilläggsutdelning. I konsekvens med vad förut sagts bör denna,
därest kostnaderna ej lägga binder i vägen härför, utdelas bland återstående
borgenärer. Skulle någon eller några av dessa ej lyfta ifrågavarande tillläggsutdelningar,
återstå i sista hand endast de av justitieombudsmannen anvisade
utvägarna. Man har emellertid vunnit att i de fall, där det är fråga
om mer betydande medel, dessa komma de härför intresserade borgenärerna
till godo.

Samfundet anser sig böra för fullständighetens skull anmärka, att de bär
föreslagna anordningarna icke lämpa sig ifråga örn bankaktiebolags och
sparbankers konkurser. För dessa torde man få nöja sig med de av justitieombudsmannen
föreslagna bestämmelserna.

I det utlåtande som avgivits av statskontoret bär föreslagits, att frågan
borde lösas genom en ändring i lagen om gälds betalning genom penningars
nedsättande i allmänt förvar. Statskontoret anför:

I likhet med justitieombudsmannen finner statskontoret särskilda bestämmelser
erforderliga beträffande medel, som avsatts för utdelning i konkurs,
men icke bliva av konkursborgenär lyfta. Tillräckliga skäl torde dock knappast
föreligga för att dylika medel i vissa fall efter en förhållandevis kort tid
överlämnas till gäldenären. Icke heller synes det statskontoret lämpligt att
införa en ny, för allenast här ifrågavarande fall avsedd form av penningars
nedsättande i allmänt förvar.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 46.

Statskontoret ifrågasätter i stället, huruvida icke nu föreliggande fråga
enklast löses därigenom, att i 9 § lagen den 24 mars 1927 om gälds betalning
genom penningars nedsättande i allmänt förvar införes en föreskrift,
att vad i lagen stadgas om gäld skall äga motsvarande tillämpning å utdelning
i konkurs, dock att för betalning av utdelning nedsatt belopp ej må
återlyftas. En erinran om detta stadgande torde i så fall böra inflyta i konkurslagen.

I flera yttranden förordas, att, såsom justitieombudsmannen föreslagit,
konkursförvaltaren ålägges att avgiva redovisning för konkursmedel som
finnas innestående i bank när konkursen avslutas.

Statskontoret anför:

Vid bifall till vad statskontoret förut förordat torde en sådan redovisning
kunna lämnas inom en förhållandevis kort tid efter konkursens avslutande,
exempelvis sex månader efter det förslaget till slututdelning vunnit laga kraft
eller, där klander mot förslaget väckts, klandret blivit genom lagakraftägande
beslut avgjort. Vid en sådan redovisning torde förvaltaren böra
styrka, att medlen blivit antingen utbetalade till vederbörande borgenärer
eller nedsatta i allmänt förvar.

Föreningen Sveriges stadsdomare har i denna del uttalat följande:

För ernående av erforderlig kontroll synes det föreningen oundgängligt, att
förvaltaren ålägges att till konkursdomaren avgiva redovisning rörande de
till utdelning tillgängliga medel. Dylik redovisning — vid vilken givetvis skall
fogas kvitton å de medel, som lyftats — synes böra avlämnas till konkursdomaren
första gången någon kortare tid, exempelvis sex månader, efter det
förslaget till slututdelning vunnit laga kraft eller, där klander mot förslaget
väckts, klandret blivit genom laga kraftägande beslut avgjort, samt därefter
en gång årligen.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har ansett att endast anmälningsskyldighet
borde stadgas. Föreningen anför:

Då förslaget uppenbarligen förutsätter att konkursdomaren har att vaka
över att förvaltaren fullgör sina skyldigheter med avseende å medel av ifrågavarande
slag och ingripa till rättelse av eventuella missförhållanden, men
konkursdomare på landet icke med nuvarande arbetskrafter i domsagorna
böra belastas med ökade arbetsuppgifter, bör förvaltarens redovisningsskyldighet
utbytas mot en enkel anmälningsplikt.

Slutligen må nämnas, att föreningen Sveriges stadsdomare anmärkt, att i
det meddelande som förvaltaren jämlikt 147 § konkurslagen hade att tillställa
borgenär borde erinras om den tid inom vilken utdelningen kunde lyftas
och om påföljden av underlåtenhet därutinnan.

Utredningen synes visa, att det är av praktisk betydelse att en reglering
sker av frågan, huru det skall förfaras med konkursmedel som icke lyftas.

För lösning av detta spörsmål äro flera vägar tänkbara. Under det att
justitieombudsmannen förordat införandet av särskilda preskriptionsregler
beträffande borgenärens betalningsrätt i konkursen, har statskontoret ifrågasatt,
att konkursmedel som icke lyftas skola nedsättas i allmänt förvar för
borgenärens räkning. En bestämmelse sådan som statskontoret förordat
Billan!) tilt riksdagens protokoll lOil. 1 sand. Nr 46. 2

Departementschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

skulle innebära viss överensstämmelse med stadgandet i 166 § utsökningslagen,
att medel, som influtit till utmätningsman och tillkomma borgenär,
skola hållas borgenären tillhanda under två veckor från den dag borgenären
äger rätt att utfå medlen men, om de ej lyftas under denna tid, nedsättas
hos riksbanken. Ett liknande stadgande har meddelats i 159 § utsökningslagen.
Enligt kungörelse den 23 september 1834 äro av riksbanken utgivna
insättningsbevis icke gällande över 10 år, räknat från den dag de äix> utgivna.

Rent principiellt skulle det vara tilltalande att för konkurs föreskriva ett
tillvägagångssätt överensstämmande med det som stadgas i 166 § utsökningslagen.
En sådan lagändring torde förutsätta, att vid nedsättning hos riksbanken
varje borgenärs fordran individualiseras. Då fordringsägarna i en
konkurs kunna vara mycket talrika, kan redan redovisningen av beloppen
i samband med nedsättningen bliva förenad med åtskilligt besvär, även örn
det i regel procentuellt är ett mindretal borgenärer som ej självmant lyfta
sin utdelning. Utdelningsbeloppen äro också ofta mycket små. Härtill
kommer, att i alla fall, då fordringen hänför sig till löpande skuldebrev, den
måste individualiseras icke blott genom angivande av den bevakandes namn
utan även genom beskrivning av skuldebrevet. Även då fordringen icke är
löpande men likväl grundar sig å skuldebrev, torde för övrigt vara om icke
oundgängligen nödvändigt så dock påkallat av praktiskt behov att skuldebrevet
beskrives. De praktiska olägenheter som äro förenade med denna
anordning förefalla att vara alltför stora.

Mot den lösning som förordats av justitieombudsmannen har av Sveriges
grossistförbund framförts erinran ur principiell synpunkt, i det att förbundet
anfört, att konkursmedel som äro avsedda för utdelning till viss eller
vissa borgenärer äro att anse såsom samma borgenärs eller borgenärers tillhörighet.
Detta är dock icke, rättsligt sett, förhållandet. Ehuru det i de
särskilda fallen kan vara fullt klart, att tillgängliga, hos bank enligt 58 §
konkurslagen insatta medel, skola användas för utdelning till viss eller vissa
borgenärer, är likväl uppenbart, att lagrummet utgår från att medlen skola
innestå hos banken i konkursboets namn. Borgenären eller borgenärerna
kunna icke vända sig direkt lill banken för att utfå medel som insatts
enligt stadgandet, utan medlen måste lyftas av konkursförvaltaren. Det torde
därför icke möta något principiellt hinder att meddela särskilda preskriptionsbestämmelser
beträffande borgenärs rätt till betalning av konkursbo. Mot
köpmannaförbundets och grossistförbundets förslag, att i första hand konkursförvaltaren
skall åläggas att översända utdelning till borgenär kunna
alltjämt framföras de praktiska svårigheter som föranledde att ifrågasatt
stadgande härom icke intogs i konkurslagen vid dennas tillkomst.

Vid övervägande av frågan, huru sådana preskriptionsbestämmelser som
nyss nämnts böra utformas, måste beaktas, att de icke äro avsedda att inverka
på den preskriptionstid som med avseende å fordringen gäller mot
konkursgäldenären personligen. Då konkursgäldenärens förpliktelse alltså
förutsättes skola kvarstå, även om borgenärens rätt i konkursen preskri -

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

heras, är det nödvändigt att tillse, att förpliktelsen icke ökas genom att borgenärens
rätt till betalning ur konkursboet preskriberas. Detta skulle bliva
förhållandet, om beloppet skulle tillfalla kronan, oaktat gäldenären alltjämt
svarar för gälden. En sådan påföljd skulle visserligen kunna undvikas genom
ett stadgande, att borgenär, som ej lyfter honom tillkommande utdelning
i konkursen, skall anses ha erhållit betalning med det belopp som belöpt
på honom. Denna lösning är dock mindre tillfredsställande och skulle
i allt fall svårligen låta sig genomföras beträffande löpande skuldebrev.

De synpunkter som nu framhållits äro av jämförelsevis ringa praktisk
betydelse i fråga om juridiska personer. Det synes likväl icke lämpligt att
i nämnda hänseende skilja mellan olika slags rättssubjekt. Vad angar t. ex.
aktiebolag skall bolaget visserligen enligt 119 § lagen om aktiebolag anses
upplöst då konkursen avslutas, såframt överskott ej finnes. Detta innebäi
emellertid ej, att bolaget icke vidare skulle kunna vara bärare av rättigheter
och förpliktelser — det kan t. ex. äga fast egendom som varit bortglömd.
Att bolaget kan återupplivas, belyses också av 148 § konkurslagen, enligt
vilket lagrum tillgång, som yppas efter konkursens avslutande, kan överlämnas
till gäldenären, örn konkursdomaren med hänsyn till de med en utdelning
till borgenärerna förenade kostnaderna finner sådan icke lämpligen
böra äga rum. Då denna paragraf ej gör åtskillnad mellan fysiska och
juridiska personer, kan även ett bolag efter avslutad konkurs, och sedan
bolaget skall anses upplöst, på grund av stadgandet i fråga komma i besittning
av egendom. I ett yttrande har för övrigt med fog anmärkts, att
av de rättssubjekt, som äro att beteckna såsom juridiska personer, dödsbo
i det hänseende varom nu är fråga närmast bör jämföras med fysisk peison.
Detsamma gäller vissa andra rättssubjekt, t. ex. handelsbolag.

Därest stadgande om preskription av betalningsrätt i konkurs införes, synes
verkan därav böra vara, att de medel som genom preskriptionen bliva disponibla
i första hand ställas till konkursförvaltarens förfogande för utdelning
till andra borgenärer. Det synes rimligt, att sådana medel betraktas
på samma sätt som medel vilka lösgöras t. ex. genom att tvistig bevakning
ogillas eller till följd av att föreskriven edgång icke fullgöres av borgenär.
Preskriptionen betyder alltså, att medel — såsom i 148 § sägs bliva
tillgängliga för utdelning. Härvid förutsättes helt naturligt, att icke alla
andra fordringsägare i konkursen redan förut blivit till fullo förnöjda, i vilket
fall överskottet bör tillfalla gäldenären. Liksom eljest, när ny tillgång
yppas, bör konkursdomaren, även om alla andra borgenärer icke äro förnöjda,
kunna få bestämma, att medlen i stället för att utdelas skola öveilämnas
till gäldenären, örn det med hänsyn lill kostnaderna finnes att utdelning
icke lämpligen bör äga rum. Måhända kan tillämpning av detta
stadgande antagas bliva det vanliga. Någon särbestämmelse för det fall att
gäldenären är juridisk person synes icke böra meddelas. Samma regel torde
böra gälla som då t. ex. efter likvidation av ett bolag ny tillgång yppas.

Det må anmärkas alt örn borgenär vid den nya utdelningen icke lyftei
honom tillkommande medel, den föreslagna bestämmelsen blir analogt till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

lämplig. Därvid lärer emellertid i regel ej komma i fråga annat än att överlämna
medlen till konkursgäldenären.

Preskriptionstiden synes för vanliga fall kunna bestämmas till två år räknat
från det att förslag till slututdelning vunnit laga kraft eller, där klander
mot förslaget väckts, klandret blivit genom laga kraftägande beslut avgjort.
Om tvist angående en fordran är anhängig, synes emellertid ytterligare anstånd
kunna vara behövligt. Detsamma gäller det fall, att borgenär har
sådan villkorlig regressfordran, som avses i 136 § andra stycket konkurslagen.
För dessa fall torde fristen böra räknas från det borgenären blivit
berättigad att, utan borgen, lyfta utdelningen. Givetvis skall denna regel
icke föranleda, att den förut stadgade preskriptionstiden förkortas.

För att preskriptionen skall avbrytas kan det uppenbarligen icke krävas,
att borgenären lyft medlen, eftersom det av olika anledningar kan inträffa
att konkursförvaltaren vägrat honom detta. Det torde böra stadgas, att borgenären
skall — själv eller genom ombud — ha anmält sig för att lyfta
medlen.

De bestämmelser som nu nämnts torde böra införas såsom 148 a §. Det
synes lämpligt att, såsom i ett yttrande förordas, ålägga förvaltaren att i
meddelande, som jämlikt 147 § skall avsändas till borgenär, intaga erinran
om preskriptionsbestämmelsen. I meddelandet bör även angivas, var
medlen finnas att lyfta. I 58 § torde böra meddelas föreskrift örn skyldighet
för förvaltaren att varje kalenderår avgiva redovisning över konkursboets
medel till rättens ombudsman. När medel icke vidare finnas att lyfta,
torde rättens ombudsman böra göra anmälan därom hos konkursdomaren.

De nya bestämmelserna torde böra tillämpas även i äldre konkurser, dock
att tid som i 148 a § sägs ej bör få räknas från tidigare tidpunkt än lagens
ikraftträdande.

I överensstämmelse med det anförda har upprättats förslag till lag om
ändring i vissa delar av konkurslagen.

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av den
lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Stefan Stiernstedt.

1 Denna bilaga, som frånsett vissa redaktionella jämkningar är likalydande med det vid propositionen
fogade lagförslaget, har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 4 februari
1941.

Närvarande:

justitieråden Forssman,

Bellinder,
regeringsrådet Lundevall,
justitierådet Sterzel.

Enligt lagrådet den 31 januari 1941 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 17 januari 1941, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om ändring i vissa delar av konkurslagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsrådet Gösta Walin.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
G. Lindencrona.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 40.

Kungl. Majlis proposition nr 46.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 7 februari 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler lagrådets
den 4 februari 1941 avgivna utlåtande över det den 17 januari 1941 till lagrådet
remitterade förslaget till lag om ändring i vissa delar av konkurslagen.

Föredraganden anför:

Lagförslaget har av lagrådet lämnats utan anmärkning.

Jag vill i detta sammanhang framhålla, att det med anledning av den avspärrning
som nu råder kan bliva nödvändigt att för dem, som icke utan
avsevärd svårighet kunna komma i förbindelse med vårt land, genom särskild
lagstiftning bereda möjlighet att i vissa fall erhålla förlängda tidsfrister. Blir
avspärrningen långvarig, bör tagas under övervägande, huruvida icke jämväl
den frist som nu införts i konkurslagen för bevarande av rätt till utdelning i
konkurs bör förlängas för borgenärerna i konkursbo med ett flertal fordringsägare
i utlandet eller för sådana borgenärer som haft särskilda svårigheter
att bevaka sin rätt.

Ett par jämkningar av redaktionell natur ha vidtagits i lagförslaget.

Föredraganden hemställer, att lagförslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

G. Tidelius.

Stockholm 1941. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

410264