Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1958 (Proposition 1958:46 - a)

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1958

Nr 46

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1957 vid
dess fyrtionde sammanträde fattade beslut; given
Stockholms slott den 17 januari 1958.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed anhålla om riksdagens
yttrande angående vissa i nämnda protokoll omförmälda, av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens år 1957 vid dess fyrtionde sammanträde
fattade beslut.

GUSTAF ADOLF

Torsten Nilsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen hemställes om riksdagens yttrande angående följande av
Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1957 antagna
konventioner och rekommendationer, nämligen konventionen (nr 105) angående
avskaffande av tvångsarbete, konventionen (nr 106) angående veckovila
för affärs- och kontorsanställda jämte den därtill anslutna rekommendationen
(nr 103) i samma ämne samt konventionen (nr 107) angående
skydd för och integration av infödda och andra i stammar eller i stamliknande
förhållanden levande folkgrupper i självstyrande länder jämte
den därtill anslutna rekommendationen (nr 104) i samma ämne. Svensk
ratificering av konventionen angående tvångsarbete tillstyrkes. Med prövningen
av frågan om ratificering av konventionen angående veckovila för
affärs- och kontorsanställda anses böra anstå tills vidare. Rekommendationen
i sistnämnda ämne liksom de båda instrumenten rörande infödda befolkningsgrupper
anses icke böra föranleda någon åtgärd.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 46

Kungl. Maj.ts proposition nr 46 år 1958

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
Maj. t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 17
januari 1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Andersson, Lindell, Lindström

Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens år 1957 vid dess fyrtionde sammanträde
fattade beslut samt anför.

Genom sin anslutning till Nationernas förbund den 9 mars 1920 inträdde
Sverige såsom medlem av Internationella arbetsorganisationen i Geneve.

Organisationens beslutande församling — den Internationella arbetskonferensen
— som sammanträder minst en gång varje år, har enligt artikel
19 i organisationens stadga att beträffande förslag, som uppförts på dess
dagordning, välja mellan två former för godtagande. Antingen skall beslutet
resultera i ett förslag till internationell konvention, avsedd att ratificeras
av organisationens medlemmar, eller ock skall det utmynna i en rekommendation,
avsedd att övervägas vid lagstiftning eller annorledes, men utan
den bindande karaktär, som tillkommer en ratificerad konvention. Därest
beslutet är av mindre räckvidd eller av väsentligen formell innebörd, t. ex.
då det gäller en begäran om utredning, plägar det ges formen av en resolution.

Varje medlem av organisationen skall inom ett år från avslutandet av
ett konferenssammanträde underställa därå antagna konventioner och rekommendationer
vederbörlig myndighet (i vårt land riksdagen) för vidtagande
av lagstiftnings- eller andra åtgärder. Varje medlem har vidare
skyldighet att underrätta Internationella arbetsbyråns generaldirektör om
de åtgärder, som vidtagits för att underställa konventioner vederbörlig myndighet,
samt om eljest vidtagna åtgärder. Medlem, som icke ratificerat viss
konvention, skall tid efter annan till Internationella arbetsbyråns generaldirektör
avge redogörelse för såväl lagstiftning och praxis med avseende
å de i konventionen behandlade frågorna som den omfattning, vari konventionens
bestämmelser genomförts eller avses att genomföras genom lagstiftning,
administrativa åtgärder, kollektivavtal eller annorledes, med angivande
tillika av de omständigheter, som förhindrar eller fördröjer ratificeringen
av konventionen. Motsvarande gäller i fråga om rekommendationer
med tillägg, att redovisning skall lämnas även för sådana jämkningar

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1958

i rekommendationer, som befunnits eller må befinnas erforderliga vid antagande
eller tillämpning av bestämmelserna i desamma.

Generalsekreterarens i Nationernas förbund befattning med de konventioner
och rekommendationer, som beslutes av Internationella arbetsorganisationen,
har övertagits av generaldirektören för Internationella arbetsbyrån
(art. 20 och 21), varvid emellertid föreskrivits, att ett av de två officiella
exemplaren av varje av Internationella arbetskonferensen antagen konvention
eller rekommendation skall deponeras hos Förenta Nationernas generalsekreterare
samt varje ratifikation av en sådan konvention delgivas Förenta
Nationernas generalsekreterare för registrering i enlighet med bestämmelsen
i art. 102 av Förenta Nationernas stadga.

Internationella arbetskonferensens fyrtionde sammanträde hölls i Geneve
under tiden den 5—27 juni 1957. I sammanträdet deltog representanter
för 73 medlemsstater, av vilka det stora flertalet sänt fullständiga delegationer,
d. v. s. två regeringsombud samt ett ombud från vardera av arbetar-
och arbetsgivarsidan. Sverige deltog i sammanträdet med en fullständig
delegation.1

Dagordningen för detta konferenssammanträde — för vars förhandlingar
och beslut en fullständig redogörelse kommer att lämnas av delegationen
för det internationella socialpolitiska samarbetet i dess publikationsserie
»Internationella arbetsorganisationen» — omfattade följande överläggningsämnen: I.

Generaldirektörens för Internationella arbetsbyrån årsredogörelse.

II. Finansiella och budgetära frågor.

III. Upplysningar och årsrapporter rörande medlemsstaternas tillämpning
av internationella arbetskonventioner och rekommendationer.

IV. Tvångsarbete (andra behandling).

V. Veckovila för affärs- och kontorsanställda (andra behandling).

VI. Skydd för och integration av infödda och andra i stammar eller i
stamliknande förhållanden levande folkgrupper i självstyrande länder
(andra behandling).

1 Genom Kungl. -Maj :ts beslut den 2 maj 1957 hade att deltaga i konferensen från
svensk sida utsetts

säsom regeringsombud: f. d. generaldirektören Wilhelm Björck och statssekreteraren i
socialdepartementet Ernst Michanek samt såsom experter dåvarande kanslirådet i samma
departement numera generaldirektören Bertil Olsson, tillika ersättare för regeringsombuden,
byråchefen i arbetarskyddsstyrelsen Filip Rune, ledamoten av riksdagens andra
kammare Ingemund Bengtsson och förste kanslisekreteraren i socialdepartementet StenEric
Heinrici;

för arbetsgivarna: såsom ombud direktören i Svenska arbetsgivareföreningen Gullmar
Bergenström samt såsom experter direktörerna i samma förening Curt-Steffan Giesecke,
Gunnar Lindström och Lennart Cronqvist samt direktören i Handelns arbetsgivareorganisation
Gunnar Nordholm;

för arbetarna: såsom ombud Landsorganisationens jurist advokaten Arnold Sölvén
samt såsom experter ordföranden i Handelsanställdas förbund Algot Jönsson, ombudsmannen
i Landsorganisationen Edvard Vilhelmsson, sekreteraren i Landsorganisationen
Thorbjörn Carlsson och sekreteraren i Tjänstemännens centralorganisation Per-Erik
Rönquist.

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1958

VII. Diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning (första
behandling).

VIII. Arbetsvillkor för plantagearbetare (första behandling).

Under punkt II på dagordningen antog konferensen budget för Internationella
arbetsorganisationen avseende utgifter under år 1958; budgeten fastställdes
till 8 073 901 U. S. dollar.

Följande av konferensen fattade beslut, vilka hänför sig till punkterna IV,
V och VI på dagordningen, är av beskaffenhet att i enlighet med art. 19 av
Internationella arbetsorganisationens stadga skola underställas riksdagen,
nämligen

1) Konvention (nr 105) angående avskaffande av tvångsarbete,

2) Konvention (nr 106) angående veckovila för affärs- och kontorsanställda,

3) Rekommendation (nr 103) angående veckovila för affärs- och kontorsanställda,

4) Konvention (nr 107) angående skydd för och integration av infödda
och andra i stammar eller i stamliknande förhållanden levande folkgrupper
i självstyrande länder, samt

5) Rekommendation (nr 104) angående skydd för och integration av infödda
och andra i stammar eller i stamliknande förhållanden levande folkgrupper
i självstyrande länder.

Texterna till konventionerna och rekommendationerna torde få såsom
bilagor (Bilagor A—E) fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende.

I särskild bilaga (Bilaga F) lämnas en förteckning över samtliga vid konferensen
antagna resolutioner.

Konvention (nr 105) angående avskaffande av tvångsarbete

Sedan förevarande fråga varit föremål för en första behandling vid arbetskonferensens
39 :e sammanträde (1956), varvid till grund för diskussionen
lades de synpunkter, som framkommit i svaren från vissa medlemsstater
— bland dem Sverige — å ett av Internationella arbetsbyrån utarbetat
frågeformulär, uppfördes ärendet på dagordningen för 1957 års arbetskonferens
för slutligt avgörande.

Inför det för ärendets behandling vid konferensen tillsatta utskottet framlades
ett av arbetsbyrån efter konsultation av medlemsstaterna utarbetat förslag
till konvention i ämnet. Detta förslag togs till utgångspunkt för utskottets
förhandlingar.

Det slutligt utarbetade konventionsförslaget antogs av konferensen med
240 röster mot 0 och en nedlagd. Rörande konventionens innehåll må följande
anföras.

Konventionen förbjuder varje form av tvångsarbete a) såsom medel för
politisk påtryckning eller skolning eller såsom straff för att någon hyser
eller ger uttryck åt politiska åsikter eller uppfattningar, som står i ideologisk
motsättning till rådande politiska, sociala eller ekonomiska system; b)

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1958

såsom en form för mobilisering och användning av arbetskraft i syfte att
främja den ekonomiska utvecklingen; c) såsom arbetsdisciplinär åtgärd; d)
såsom straff för deltagande i strejk; e) i diskriminerande syfte, d. v. s. av
rasskäl samt av sociala, nationella eller religiösa grunder. Varje medlem,
som ratificerar konventionen, förbinder sig att vidtaga effektiva åtgärder
för ett omedelbart och fullständigt avskaffande av nämnda former av tvångsarbete.

Texten till konventionen återfinnes i bilaga A.

Anmärkas må att den konventionstext, som antogs vid konferensens första
behandling (år 1956) av tvångsarbetsspörsmålet, därjämte innehöll ett av
de danska och svenska regeringsrepresentanterna framlagt förslag till en
utvidgning av konventionens tillämpningsområde. Nämnda förslag innebar,
att förpliktelsen att avskaffa tvångsarbete skulle förenas med ett åtagande
att ej anlita koncentrationsläger och deportation av nationella minoriteter
såsom ett medel för politisk påtryckning eller skolning eller såsom bestraffning
av den som hyser eller ger till känna åsikter, som ideologiskt strider
mot härskande politiska, sociala eller ekonomiska system. Förslaget medtogs
emellertid inte av arbetsbyrån i den till grund för konferensens andra
behandling (år 1957) framlagda texten. Den främsta anledningen härtill
var att FN :s generalsekreterare, som av arbetsbyrån konsulterats i ärendet,
uttalat att ett internationellt övervägande av hithörande spörsmål syntes falla
inom FN:s kompetensområde. Konventionens tillämpningsområde kom till
följd härav inte att utvidgas på sätt som avsågs med det svenska och danska
förslaget. Emellertid antog konferensen enhälligt på förslag av danska, norska
och svenska regeringsrepresentanterna en resolution, vari konferensen fäster
FN:s uppmärksamhet på vikten av att till övervägande upptages frågan om
vilka åtgärder som kan vidtagas för ett effektivt förbud mot och undertryckande
av koncentrationsläger samt deportation av nationella minoriteter.

Yttranden

Över konventionen har yttranden inhämtats från Svenska arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen i Sverige och delegationen för det internationella
socialpolitiska samarbetet.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet anför.

I förevarande ämne finnes redan en av Internationella arbetskonferensen
vid dess 14:e sammanträde (år 1930) antagen konvention (nr 29) angående
tvångsarbete och obligatoriskt arbete. Sistnämnda konvention ratificerades
av Sverige den 22 december 1931. Texten till konventionen återfinnes i bilaga
A till proposition nr 32 till 1931 års riksdag.

Den år 1930 antagna konventionen stadgar ett principiellt förbud mot
tvångsarbete, men konventionen innehåller tillika en rad undantag från
förbudet, så formulerade att de möjliggjort användande av tvångsarbete i
en icke förutsedd omfattning. Den vid 1957 års arbetskonferens antagna
konventionen avser främst att till förhindrande av en sådan praxis åstadkomma
en snävare avgränsning av undantaget.

Antagandet av ifrågavarande konvention innebär ett steg mot konferensens
siulliga mål, nämligen att nå fram till ett fullständigt avskaffande av

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1958

tvångsarbetet i alla världens länder. Å konferensen uttalades att syftet hade
varit att skapa ett internationellt instrument, som vore ägnat att vinna en
så fullständig anslutning som möjligt. En vädjan riktades även till medlemsstaternas
regeringar att snarast ratificera konventionen och sörja för en
effektiv tillämpning av dess bestämmelser.

Då det i vårt land inte finnes möjligheter att använda tvångsarbete i någon
av de former, som angives i konventionen, synes det delegationen uppenbart,
att Sverige snarast bör tillträda konventionen. Delegationen tillstyrker
därför att densamma ratificeras från svensk sida.

Svenska arbetsgivareföreningen har intet att invända mot att konventionen
tillträdes av Sverige.

Enligt Landsorganisationens mening skulle det ha varit önskvärt och
lämpligt att man sökt koncentrera konventionsregleringen beträffande
tvångsarbete till ett enda dokument, vilket angåve och närmare specificerade
även de arbetsformer, som avsåges skola vara undantagna från ett principiellt
tvångsarbetsförbud. Då emellertid i vårt land överhuvud ej finnes
möjlighet till tvångsmässiga arbetsförelägganden i något av de syften, som
anges i den vid 1957 års konferens antagna konventionen, tillstyrker organisationen,
att den ratificeras. Organisationen tillägger, att konventionen
inte synes utgöra hinder för sådana tjänstepliktsförhållanden, vilka i situationer
av krig eller krigsfara kan komma att meddelas med stöd av en blivande
fullmaktslag.

Departementschefen

Såsom framhållits under remissbehandlingen förekommer i vårt land
inte tvångsarbete i någon av de former som anges i konventionen. Jag
föreslår därför, att konventionen ratificeras av Sverige.

Den år 1930 antagna konventionen nr 29 angående tvångsarbete och obligatoriskt
arbete fortsätter att vara gällande. Det kan emellertid nämnas,
att Internationella arbetskonferensen å sitt allmänna sammanträde år 1956
antog en resolution, vari Internationella arbetsbyråns styrelse anmodas att
snarast möjligt uppföra frågan om en revision av nämnda konvention på
dagordningen för ett kommande sammanträde.

Konvention (nr 106) och rekommendation (nr 103) angående veckovila
för affärs- och kontorsanställda

Frågan om veckovila för affärs- och kontorsanställda var föremål för en
första behandling vid 1956 års arbetskonferens. På grundval av de diskussioner,
som fördes i frågan vid nämnda sammanträde, utarbetade arbetsbyrån
förslag till en konvention och en rekommendation, vilka tillställdes
medlemsstaterna för yttrande. Frågan togs därefter upp till slutlig behandling
vid 1957 års arbetskonferens.

Beträffande innehållet i konventionen må följande anmärkas.

Konventionens bestämmelser skall bringas i tillämpning genom natio -

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1958

nell lagstiftning, i den mån de inte genomföres medelst kollektivavtal eller
skiljedom eller på annat lämpligt sätt (art. 1).

Konventionen äger tillämpning på hela den personal — lärlingar inbegripna
— som är anställd i allmänna eller enskilda a) handelsföretag, b)
företag, institutioner och förvaltningar, i vilka arbetstagarna huvudsakligen
sysselsättes med kontorsarbete, däri inbegripna kontor, som tillhör i de fria
yrkena verksamma personer, samt c) vissa andra i konventionstexten närmare
angivna företag och företagsgrenar (art. 2). Den äger därjämte tilllämpning
å personal anställd i vissa företag, som ratificerande medlemsstat
har att angiva i en vid ratifikationshandlingen fogad förklaring, nämligen
a) företag, institutioner och förvaltningar, som tillhandahåller personliga
tjänster, b) posten och företag för teleförbindelser, c) tidningsföretag och
d) teatrar och andra nöjesföretag (art. 3). Vederbörande myndighet eller annat
lämpligt organ i varje land äger dock att från bestämmelserna i konventionen
undantaga dels företag, i vilka anlitas endast medlemmar av arbetsgivarens
familj, såvida de inte är eller inte kan anses som löntagare,
och dels personer i företagsledande eller därmed jämförlig ställning (art. 5).

De av konventionen omfattade personerna äger rätt till minst 24 timmars
sammanhängande veckovila under loppet av varje period om sju dagar.
Veckovilan skall såvitt möjligt förläggas till samma tider för alla vid ett företag
anställda och sammanfalla med den veckodag, som enligt landets eller
ortens tradition eller sedvänja fastställts såsom vilodag (art. 6 mom. 1 3).

Därest dessa allmänna regler icke kan tillämpas på grund av arbetets natur,
arten av de tjänster som företaget förmedlar, storleken av den befolkning
som skall betjänas eller antalet anställda, må av vederbörande myndighet
eller genom lämpligt förfarande speciella anordningar för veckovila vidtagas,
varvid dock de som beröres av dylika anordningar skall äga rätt till en
sammanlagd vilotid, som måste vara minst likvärdig med den i art. 6 angivna
(art. 7 mom. 1—2). Tillfälliga undantag må medgivas under vissa
närmare angivna förhållanden. Om så sker, skall vederbörande som ersättning
tillförsäkras en sammanlagd vilotid, som är minst likvärdig med den
i art. 6 angivna (art. 8).

I den mån löner regleras genom lagstiftning eller är underkastade administrativa
myndigheters kontroll, skall av konventionen omfattade personer
inte vidkännas någon inkomstminskning till följd av åtgärder, som vidtagits
enligt konventionen (art. 9).

Enligt art. 12 skall konventionen ej inverka på lag, skiljedom, sedvänja
eller avtal, som tillförsäkrar vederbörande förmånligare villkor än de i konventionen
angivna.

Rörande det närmare innehållet i konventionen hänvisas till bilaga B.

Rekommendationen anger en högre standard och innehåller därutöver
vissa vägledande principer. Sålunda förordas, att de som omfattas
av konventionens bestämmelser bör, såvitt möjligt, äga rätt till minst 36 timmars
veckovila, vilken om möjligt bör vara sammanhängande (p. 1). Det

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1958

tillägges att den i konventionen stadgade veckovilan bör om möjligt beräknas
så, att den innefattar tidrymden från midnatt till midnatt men däremot
inte andra omedelbart föregående eller efterföljande viloperioder (p. 2). Personer,
som är underkastade speciella anordningar för veckovila, bör inte
arbeta mer än tre veckor utan att komma i åtnjutande av viloperiod. Där det
ej är möjligt att medgiva sådana personer viloperioder om 24 på varandra
följande timmar, bör viloperioderna omfatta 12 timmar i följd (p. 3). Slutligen
förordas bl. a., att minderåriga under 18 år om möjligt bör åtnjuta en
sammanhängande veckovila om två dagar samt att i konventionen medgivna
tillfälliga undantag icke bör tillämpas å minderåriga under 18 år (p. 4).

I fråga om rekommendationens innehåll i övrigt hänvisas till bilaga C.

Konventionen antogs av konferensen med 176 röster mot 27 och 31 nedlagda.
Rekommendationen antogs med 183 röster mot 0 och 46 nedlagda. Av
de svenska ombuden röstade regerings- och arbetarombuden för antagandet
av såväl konventionen som rekommendationen, medan arbetsgivarombudet
röstade mot antagandet av konventionen och nedlade sin röst beträffande
rekommendationen.

Yttranden

Över ifrågavarande konvention och rekommendation har yttrande inhämtats
från delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet. Delegationen
har i sin tur hört arbetarskyddsstyrelsen, generalpoststyrelsen,
telestyrelsen, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige,
Handelns arbetsgivareorganisation och Tjänstemännens centralorganisation.

Arbetarskyddsstyrelsen, arbetsgivareföreningen cjch Handelns arbetsgivareorganisation
anser vissa hinder mot svensk ratifikation av konventionen
föreligga, medan Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation
ej anser dylikt hinder vara för handen. Generalpoststyrelsen
och telestyrelsen yrkar med hänsyn till de speciella tjänstgöringsförhållanden
som råder inom styrelsernas verksamhetsområden, att styrelserna
vid en eventuell ratifikation inte anges såsom företag, för vilka konventionen
efter särskild förklaring enligt art. 3 skall gälla.

Vad härefter beträffar detaljinnehållet i remissyttrandena må följande
anmärkas.

Arbetarskyddsstyrelsen erinrar att för svensk lagstiftnings del bestämmelser
om veckovila återfinnes i 21 § arbetarskyddslagen, som är av följande
lydelse.

För varje period om sju dagar skall arbetstagare, där ej särskilt förhållande
tillfälligtvis påkallar undantag, åtnjuta minst tjugofyra timmars sammanhängande
ledighet. Sådan veckovila skall såvitt möjligt förläggas till
söndag och till samma tider för alla vid ett arbetsställe anställda.

Från vad sålunda stadgats må arbetarskyddsstyrelsen, efter hörande av
vederbörande sammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare, medgiva
undantag för visst slag av arbete eller visst arbetsställe.

Göres inskränkning i den i första stycket avsedda veckovilan, skall motsvarande
frihet från arbete såvitt möjligt beredas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1958

Styrelsen framhåller vidare, att arbetarskyddslagen — och därmed även
stadgandena om veckovila i 21 § — har ett mycket vidsträckt tillämpningsområde
samt anför härom följande.

Lagen omfattar i huvudsak allt arbete, vari arbetstagare användes till arbete
för arbetsgivares räkning. De från lagens tillämpning undantagna arbetena
äro nämligen, praktiskt sett, av ringa betydelse. Lagen gäller sålunda
enligt sin lydelse för arbete, som utföresi i en »rörelse» eller i vissa arbetsföretag.
Enligt stadgad praxis bär emellertid begreppet rörelse fattats i
vidsträckt bemärkelse, och härigenom har i huvudsak från lagens tillämpning
ansetts undantagen allenast sådan statlig och kommunal verksamhet,
som avser allmän förvaltning och rättskipning, ävensom verksamhet utövad
av vissa ideella föreningar och stiftelser. Under lagen faller sålunda, så vitt
här är av intresse, handels- och serveringsföretag, teatrar och andra nöjesetablissemang,
tidningsföretag, ävensom kontorsarbete i sådana företag
eller i banker, försäkringsinrättningar eller liknande verksamheter. Lagen
omfattar vidare verksamheten vid statens affärsdrivande verk, t. ex. post
och telegraf, och vid kommunala gas- och elektricitetsverk, sjukvårdsinrättningar
m. m. — Lagen innehåller vissa speciella undantag, av vilka i
detta sammanhang må nämnas arbete, som utföres i arbetstagarens hem
eller som eljest undandrager sig arbetsgivarens kontroll. Lagens bestämmelser
om veckovila gälla vidare icke beträffande arbete, som utföres av
medlem av arbetsgivarens familj.

Styrelsen övergår härefter till att behandla den närmare innebörden av
de i 2ll § arbetarskyddslagen givna reglerna om veckovila samt yttrar
härom.

Beträffande uttrycket »för varje period om sju dagar» gäller, att härmed
närmast torde avses kalendervecka; i varje fall är en sådan beräkning den
i praktiken vanligaste. Styrelsen anser dock, att det icke står i strid mot
lagens bestämmelser att tillämpa andra fasta sjudagarsperioder än kalenderveckor,
t. ex. tiden tisdag—måndag.

Bestämmelsen att veckovilan såvitt möjligt skall förläggas till söndag
anses innebära, att veckovilan får förläggas till annan veckodag, om särskilda
förhållanden giva anledning härtill. Så kan t. ex. vara fallet inom olika
»serviceyrken», som stå allmänheten till tjänst både söndag och vardag.
Ett annat exempel är den på vissa håll inom industrien förekommande helkontinuerliga
driften med arbete veckan runt utan söndagsstillestånd, där
söndagsledighet icke kan lämnas varje vecka.

Fråga har vidare uppstått, hur uttrycket sammanhängande ledighet om
minst 24 timmar skall tolkas. Normalt torde få anses vara, att de 24 timmarna
sammanfalla med ett kalenderdygn, men styrelsen har ansett, att
ledigheten icke nödvändigtvis behöver omfatta ett obrutet kalenderdygn,
och därför funnit det icke strida mot lagens bestämmelser att förlägga veckovilan
till exempelvis tiden kl. 13 en dag till kl. 13 påföljande dag. — I
detta sammanhang må anföras, att 1953 års riksdag avslagit motionsvägen
framställda yrkanden om lagändring, innebärande att veckovilan skulle göras
kalenderdygnsbunden (se andra lagutskottets utlåtande nr 18).

Av den tolkning, som styrelsen sålunda givit nu förevarande lagrum, följer,
att hinder icke ansetts möta alt inom serveringsrörelsen förlägga ledighetsdagen
var tredje vecka till en söndag och under de övriga veckorna till
en vardag; härigenom kunna i vissa fall upp till 11 dagar förflyta mellan
två ledighetsdagar. Likaså har det ansetts oangripligt att ordna veckovilan

Kungl. Maj-.ts proposition nr 46 år 1958

så, att de anställda varannan vecka erhålla ledigt från lördag kl. 13 till
måndag kl. 13. Inom pappers- och massaindustrien, där det för de skiftgående
driftsarbetarna tillämpas två olika system för skiftväxlingen och dessa
arbetare dessutom i regel var tredje vecka utföra vissa rengöringsarbeten
in. m. under söndagsstilleståndet, har det befunnits tillåtet att om en arbetare
vid veckoskifte är ledig 48 eller 56 timmar, de första häruti ingående
24 timmarna få anses täcka den lagstadgade ledigheten för den vecka som
gått och återstående 24 eller 32 timmar utgöra veckovila för den efterföljande
veckan.

Ett spörsmål som tilldragit sig intresse är huruvida arbetstagare, som på
grund av driftsförhållandena måste utföra arbete, t. ex. vissa underhållseller
reparationsarbeten, på söndagarna, är skyldig att taga veckovila av 24
timmars sammanhängande längd under någon av veckans vardagar (här
avses det fall att söndagsarbetet icke är av rent tillfällig natur). Styrelsen
har ansett, att arbetsgivaren har att lämna arbetstagaren tillfälle att genom
ledighet under någon av de på söndagen följande vardagarna erhålla veckovila
men att det ankommer på arbetstagaren, om han vill taga erbjuden
ledighet. Någon skyldighet för arbetstagaren att avstå från att arbeta har
sålunda icke ansetts föreligga.

Den i 21 § andra stycket medgivna möjligheten att erhålla dispens från
bestämmelserna om veckovila har, när det gäller områden som omfattas av
Internationella arbetsbyråns nu ifrågavarande rapport, utnyttjats i ganska
ringa utsträckning. Den enda dispens av betydelse, som är gällande för närvarande,
är ett medgivande för teaterföretag" att använda viss personal utan
att iakttaga bestämmelserna om veckovila samt att för viss annan personal
inskränka veckovilan.

Landsorganisationen finner viss tvekan kunna råda huruvida ratifikationshinder
föreligger i de i art. 2 och 3 intagna bestämmelserna om konventionens
tillämpningsområde, vilket inte såsom den svenska arbetarskyddslagen
omfattar endast rörelse eller särskilt arbetsföretag utan bl. a.
även kontorspersonal inom statlig och kommunal förvaltning. Med hänsyn
till möjligheten att ratificera ej endast på grundval av lagstiftning utan
även på grundval av reglering medelst kollektivavtal eller »på annat med
nationell praxis förenligt och med hänsyn till de nationella förhållandena
lämpligt sätt» syntes emellertid något ratifikationshinder ej föreligga; regelmässigt
torde här ifrågavarande offentliga tjänstemän åtnjuta en veckovila
som icke underskrider den konventionsenliga.

Såsom tidigare anförts kan enligt art. 5 från konventionens reglering undantagas
företag, i vilka anlitas endast medlemmar av företagarens familj,
såvida de icke är eller icke kan anses såsom löntagare. Motsvarande undantag
i den svenska lagstiftningen — arbetarskyddslagen 3 § b) — avser arbete,
som utföres av medlem av arbetsgivarens familj. Arbetarskgddsstgrelsen
anser sig inte kunna bedöma huruvida den skiljaktighet, som sålunda
föreligger mellan konventionen och den svenska lagstiftningen, är av
beskaffenhet att utgöra ratifikationshinder. Skiljaktigheten är enligt styrelsens
mening praktiskt sett mycket obetydlig. Svenska arbetsgivareföreningen
finner konventionens undantagsbestämmelse vara strängare än den
svenska lagstiftningens. Eftersom den svenska regeln är ändamålsenlig och det
alltså ej finnes anledning att ändra den till överensstämmelse med konventionens
bestämmelse, utgör denna artikel enligt föreningens mening ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1958

hinder mot att Sverige ratificerar konventionen. Däremot anser Landsorganisationen
ifrågavarande avvikelse mellan konventionen och den svenska
lagstiftningen ej utgöra ratifikationshinder. Organisationen erinrar om att i
1921 års konvention om veckovila i industriella företag undantaget för familjemedlemmar
utformats på i sak samma sätt som skett i den nu förevarande
konventionen utan att detta ansetts utgöra hinder för svensk ratificering.

Arbetarskgddsstyrelsen anmärker, att den svenska lagen innehåller ett
undantag för arbete som utföres i arbetstagarens hem eller eljest under
sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka
över arbetets anordnande (s. k. okontrollerbart arbete). Härigenom faller,
fortsätter styrelsen, utanför den svenska regleringen t. ex. arbete som utföres
av handelsresande eller handelsagenter. Då konventionen icke innehåller
ett motsvarande undantagsstadgande, skulle detta i och för sig vara
hinder för ratifikation. Att märka är emellertid att i art. 6, som behandlar
veckovilans längd in. in., anges, att arbetstagaren skall »äga rätt» till veckovila
av viss beskaffenhet. Detta uttryck (i den engelska texten »be entitled
to») avser, enligt vad som torde framgå av »förarbetena» till konventionen,
att framhäva att arbetsgivaren är skyldig att bereda arbetstagaren veckovila
men inte att tillse att arbetstagaren begagnar sig av sin rätt. Härav
torde följa, att det icke är nödvändigt med ett undantag för okontrollerbart
arbete, eftersom arbetsgivaren kan giva här ifrågavarande arbetstagare,
t. ex. handelsresande, rätt till en ledighetsdag i veckan, ehuru möjlighet
saknas att tillse att rätten begagnas. Den omständigheten att konventionen
icke innehåller undantag för okontrollerbart arbete torde sålunda icke utgöra
ratifikationshinder.

Landsorganisationen, Handelns arbetsgivareorganisation och Tjänstemännens
centralorganisation finner, att regleringen i art. 6 av veckovilan
materiellt sett svarar mot hithörande bestämmelser i den svenska arbetarskyddslagen.
Svenska arbetsgivareföreningen däremot anser, att denna artikel
innefattar avsevärt strängare bestämmelser än vad som nu gäller enligt
arbetarskyddslagen. Artikeln föreskriver nämligen, framhåller föreningen,
att i regelfallet under loppet av varje period om sju dagar 24 timmars
sammanhängande veckovila skall förekomma. Arbetarskyddslagens
bestämmelser däremot innebär, att för varje dylik period, där ej särskilt
förhållande tillfälligtvis påkallar undantag, sådan ledighet skall åtnjutas.
Lagen uppställer därför inget oeftergivligt krav på att veckovilan skall
tagas ut regelbundet; avvikelse kan ske utan dispens från myndighet. Otvivelaktigt
är behovet av avvikelser i vissa fall mycket stort. Konventionen
söker tillgodose detta genom art. 7 och 8; myndighets medverkan förutsattes
emellertid bär. Det är föreningens bestämda uppfattning, att de hittillsvarande
svenska reglerna fungerat väl och att anledning till klagomål på
dem icke förefinnes. Det vore därför olyckligt att ersätta dessa regler med
strängare, mera detaljerade samt administrativt oformliga bestämmelser.
Sverige kan alltså enligt föreningens mening redan på denna grund icke
tillträda konventionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1958

Såsom tidigare angivits finns i art. 7 och 8 bestämmelser om vissa undantag
från konventionens huvudregel om veckovilan i art. 6. Enligt art. 7
mom. 2 och art. 8 mom. 3 skall arbetstagarna, om avsteg göres från huvudregeln,
erhålla kompensationsledighet. Den svenska lagstiftningen (21 § arbetarskyddslagen)
föreskriver i detta avseende, att om inskränkning göres
i veckovilan motsvarande frihet från arbete såvitt möjligt skall beredas.

Arbetar sky ddsstyr elsen framhåller, att konventionens bestämmelser om
kompensationsledighet inte överensstämmer med den svenska lagstiftningen.
Enligt denna har den dispensgivande myndigheten, arbetarskyddsstyrelsen,
möjlighet att lämna eftergift från reglerna om veckovila utan att
ställa upp fordran på motsvarande ledighet. I de fall då styrelsen begagnat
sig av denna möjlighet har det i regel skett efter tillstyrkan av vederbörande
arbetstagarorganisation. Vidare äger den enskilde arbetsgivaren rätt
att vid enstaka tillfällen avvika från reglerna om veckovila utan skyldighet
att lämna kompensationsledighet. Föreskrifterna om kompensationsledighet
i art. 7 mom. 2 och art. 8 mom. 3 synes enligt styrelsens uppfattning
utgöra ratifikationshinder.

Av samma mening är Svenska arbetsgivareföreningen och Handelns arbetsgivareorganisation.
Föreningen anser, att konventionens kompensationsregler
är alltför kategoriska för praktiskt bruk och att arbetarskyddslagens
stadgande om att ersättning för förlorad vilotid såvitt möjligt skall beredas
vederbörande ej bör ändras. Handelns arbetsgivareorganisation anmärker,
att det är arbetarskyddsstyrelsen obetaget att vid behandling av dispensansökningar
pröva behovet av kompensation med utgångspunkt från förutsättningarna
i varje enskilt fall. Erfarenheter från tillämpningen av den
gällande svenska lagregeln ger enligt organisationens mening vid handen,
att villkor i fråga om kompensationsledighet inte i alla situationer befunnits
lämpligt att uppställa vid beviljande av dispens från reglerna om veckovila.
Läget har ofta varit sådant, att varken arbetsgivare- eller arbetstagaresidan
ansett dylika stipulationer nödvändiga eller rimliga oavsett om frågan
gällt dispens för en längre tidsperiod eller dispens av tillfällig karaktär.

Tjänstemännens centralorganisation uttalar, att arbetarskyddslagens allmänt
hållna dispensmöjligheter bär sin motsvarighet i bestämmelserna i
art. 7, som i viss män preciserar förutsättningarna för undantag från bestämmelserna.
Då praxis beträffande dispens torde stå i god överensstämmelse
med vad som föreskrives i artikeln, synes emellertid icke någon ändring
påfordras.

Den regel om skydd mot inkomstbortfall, som införts i art. 9, är enligt
Svenska arbetsgivareföreningen ur principiella synpunkter inte tillfredsställande.
Även om bestämmelsen i Sverige icke skulle få betydelse för andra
än statens anställda och dess materiella innehåll utan tvivel ändå komme
att tillämpas, kan det enligt föreningens mening ej vara riktigt, att staten
genom att tillträda en konvention för kanske lång tid framåt skall till någon
del binda sitt handlande på löneområdet.

Enligt Handelns arbetsgivareorganisation bör den omständigheten att

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1958

konventionens ratificering i Sverige inte kan beräknas medföra någon förlängd
veckovila och därigenom ej aktualiserar ifrågavarande skydd mot inkomstbortfall
ej föranleda godtagandet av en bestämmelse rörande förhållanden,
som det enligt svensk praxis tillkommer arbetsmarknadens parter
att avgöra. Aspekten på avvägning mellan social förmån och kontant lön
kunde växla och det torde inte vara i någon parts intresse att binda bedömningen
härav genom lagstiftning. Med hänsyn till principen om arbetsmarknadens
frihet avstyrker organisationen, att art. 9 föranleder lagstiftningsåtgärd.

Med anledning av föreskriften i art. 12 att konventionen ej skall inverka
på de förmånligare villkor, som må gälla enligt sedvänja eller avtal, framhåller
Svenska arbetsgivareföreningen, att en lagstiftning, som säkerställer
konventionen till denna del, skulle vara oförenlig med svenskt tänkesätt och
att detta utgör ett mycket starkt skäl mot att Sverige ratificerar densamma.

Svenska arbetsgivareföreningen knyter avslutningsvis följande reflexioner
till konventionen.

Bestämmelserna om veckovila i 21 § arbetarskyddslagen gälla icke blott
kontors- och affärsanställda utan även de övriga arbetstagare, som beröras
av den av Sverige ratificerade s. k. industrikonventionen av 1921 (nr 14);
arbetarskyddslagens nuvarande regler anses stå i överensstämmelse med
denna konvention. Om emellertid Sverige tillträdde konventionen nr 106,
skulle detta i praktiken — med bortseende alltså från att annan ratifikationsgrund
än lagstiftning tänkes finnas —- innebära, att arbetarskyddslagen
finge ändras för att komma i överensstämmelse med konventionens innehåll.
Två vägar stode därvid till huds, nämligen antingen att differentiera
arbetarskyddslagens bestämmelser i avseende å kontors- och affärsanställda
samt övriga anställda eller att göra de nya reglerna generellt tillämpliga.
I det första fallet skulle dels en praktiskt omotiverad skillnad skapas mellan
de olika kategorierna av anställda, dels skulle besvärliga gränsdragningsproblem
uppstå med hänsyn till konventionens detaljerade innehåll
och dels skulle — också i och för sig omotiverat — en del icke handelsoch
affärsanställda omfattas av konventionens bestämmelser; det må beträffande
det sist anförda endast nämnas, att konventionen i art. 2 c) iii)
förutsättes tillämpas beträffande hela personalen i vissa företag av blandad
handels- och industrikaraktär. Det torde emellertid vara ett starkt önskemål
från svensk sida att bibehålla den generella avfattningen av arbetarskyddslagens
regler. Att konventionens bestämmelser därigenom skulle komma
att gälla för så gott som alla anställda i Sverige gör enligt föreningens
mening de ovan nämnda olägenheterna av ett svenskt tillträdande av konventionen
än större.

Med anledning av vad Landsorganisationen yttrat om att undantaget för
familjemedlemmar i art. 5 utformats på i sak samma sätt som skett i deu
år 1921 antagna och av Sverige ratificerade konventionen angående veckovila
i industriella företag anmärker delegationen för det internationella
socialpolitiska samarbetet, att 1921 års konvention inte begränsats på det sätt
som skett i förevarande konvention, nämligen till att avse endast sådana
medlemmar av företagarens familj, »som icke äro eller kunna anses såsom
löntagare». De undantag, som kan medgivas enligt förstnämnda konven -

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1958

tion, är sålunda vidsträcktare än enligt den nu antagna. Enligt delegationens
mening är den krets av familjemedlemmar, som enligt art. 5 kan undantagas
från tillämpningen av konventionen nr 106, snävare än den i arbetarskyddslagens
3 § b) angivna. Även om denna skiljaktighet såsom arbetarskyddsstyrelsen
framhållit synes vara praktiskt mycket obetydlig, innebär
den likväl enligt delegationens mening ett formellt hinder för ratificering
av konventionen från svensk sida.

Delegationen framhåller vidare, att enligt art. 6 i konventionen 24 timmars
sammanhängande veckovila i regel skall förekomma under loppet av
varje period om sju dagar medan arbetarskyddslagens bestämmelser däremot
innebär, att sådan ledighet skall åtnjutas för varje dylik period, där
ej särskilda förhållanden tillfälligtvis påkallar undantag. Delegationen finner,
att konventionen i detta avseende innefattar strängare bestämmelser
än de enligt arbetarskyddslagen gällande. Emellertid anmärker delegationen,
att den tidigare nämnda av Sverige ratificerade konventionen angående
veckovila i industriella företag i förevarande hänseende utformats på
samma sätt som den nu antagna konventionen nr 106.

Vid behandlingen av frågan, huruvida innehållet i art. 7 och 8 utgör
hinder för ratifikation, har dCOrs representant i delegationen utvecklat synpunkter,
som i delegationens yttrande sammanfattas på följande sätt.

Konventionen uppställde icke några som helst krav på att den »veckovila»,
som tillförsäkras enligt art. 7 skulle vara sammanhängande. Art. 7
gave alltså möjlighet till en fördelning av veckovilan på exempelvis sex fvratimmarsledigheter.
J

Ett stöd för angivna tolkning av konventionens bestämmelser utgjorde
redan det förhållandet, att den samtidigt med förevarande konvention antagna
rekommendationen (nr 103) i punkten 3 d) vid preciseringen av bestammelserna
rörande veckovila i konventionens art. 7 förordade, att, där
det icke vore möjligt att medge viloperioder om 24 på varandra följande
timmar, viloperioderna borde omfatta minst 12 timmars oavbruten vila. En
rekommendation på denna punkt vore uppenbarligen icke erforderlig, om
vilaVeri^10nenS a1"^ ^ innebure krav på 24 timmars sammanhängande vecko Av

förarbetena till konventionen och rekommendationen framginge också
tydhgt, att konventionens art. 7 avsetts ge möjlighet till en uppdelning av
veckovilan for de av artikeln berörda och att man eftersträvat att giva konventionens
art. 7 mom. 2 en smidig utformning (»a flexible form»), medan
rekommendatmnen borde ge riktlinjer för de gränser, som borde sättas vid
tillämpningen av speciella anordningar.

Vad som nu sagts beträffande art. 7 mom. 2 torde gälla även art. 8

Mot tolkningen kunde möjligen invändas att art. 7 med sådant innehåll
vore av ringa eller intet praktiskt värde. Detta torde sammanhänga med att
avsikten ursprungligen varit att i en konvention inarbeta både sådana bestämmelser
som nu återfunnes i konventionen och föreskrifter av rekommendationskaraktär.
Vid uppdelningen i en konvention och en rekommendation
hade resultatet blivit, att man i konventionens art. 7 realiter endast
hade meddelat generösa undantagsmöjligheter från bestämmelserna i art 6
medan man i rekommendationen infört föga långtgående riktlinjer för hur
vilan vid avvikelser från art. 6 borde tillgodoses.

Om man accepterade här givna tolkning, vore icke endast arbetarskydds -

Kungl. Maj.ts proposition nr U6 år 1958

lagens föreskrifter om veckovila utan även samma lags nattvilobestämmelser
och arbetstidslagarna mer vittgående. Dessutom torde gränsen för den
mänskliga prestationsförmågan lägga hinder i vägen för en längre total arbetstid
än vad som vore möjligt enligt art. 7 inom. 2.

Det reella innehållet i art. 7 begränsade sig därför till generösa undantagsbestämmelser
från veckovileföreskrifterna i art. 6 och kunde sålunda
icke rimligen anses utgöra ratifikationshinder.

Även Svenska arbetsgivareföreningens representant i delegationen har anlagt
vissa synpunkter på förevarande spörsmål. Dessa synpunkter sammanfattas
på följande sätt i delegationens yttrande.

Arbetsgivareföreningens företrädare i delegationen har förklarat sig dela
den av TCO:s representant hävdade uppfattningen att art. 7 mom. 2 och
art. 8 mom. 3 icke innebure, att kompensationsledigheten måste vara 24
sammanhängande timmar.

Däremot kunde han icke ansluta sig till uttalandet att ifrågavarande moment
ej skulle kollidera med svensk lag och att de därför icke skulle utgöra
hinder för en svensk ratificering av konventionen. Man komme nämligen
inte ifrån att enligt konventionen kompensation skall beredas vederbörande
arbetstagare, under det att den svenska lagen föreskreve, att kompensation
såvitt möjligt skulle utgå. Konventionens bestämmelser syntes
alltså utgöra en klar inskränkning i förhållande till den svenska lagen.

Utgångspunkten för det av TCO förda resonemanget syntes vara, att, de
ifrågavarande momenten ej skulle betyda, att arbetstagare skulle erhålla
kompensationen för veckovilan i form av ledighet från ordinarie arbetstid,
utan att veckovilan kunde beredas honom genom ledighet mellan ordinarie
arbetspass. Nattvila och veckovila skulle då sammanfalla. Med ett sådant
resonemang bleve emellertid bestämmelserna helt meningslösa.

Slutligen vore det skäl att understryka, att de aktuella momenten ej kunde
ses isolerade utan måste sättas i relation till framför allt art. 6 och övriga
regler i art. 7 och 8.

Delegationen anser sig icke böra ingå på en tolkning av ifrågavarande
moment i art. 7 och 8 av konventionen i relation till punkt 3 d) i rekommendationen.
Förarbetena till de båda instrumenten ger enligt delegationens
mening inte tillräcklig ledning för en bedömning av tolkningsfrågan. Med
hänsyn härtill föreslår delegationen, att upplysningar inhämtas från Internationella
arbetsbyrån rörande innebörden av nyssnämnda bestämmelser
i konventionen och rekommendationen. Delegationen finner det lämpligt,
att arbetsbyrån även beredes tillfälle yttra sig över de hinder för en svensk
ratificering av konventionen, som delegationen för sin del funnit vara för
handen.

Under åberopande av det anförda anser sig delegationen icke för närvarande
kunna tillstyrka, att konventionen ratificeras av Sverige.

Beträffande innehållet i rekommendationen anför arbetarskyddsstyrelsen.

önskemålet i punkten 1. om 36 timmars sammanhängande veckovila torde
för vårt lands del i regel vara tillgodosett i praktiken för handels- och kontorsanställda.
Undantag förekommer bl. a. inom vissa serviceyrken, vilkas
verksamhet pågår även å sön- och helgdagar.

Kungi. Maj:ts proposition nr 46 år 1958

Rekommendationen i punkten 2. att veckovilan bör omfatta tiden från
midnatt till midnatt torde i praktiken i de flesta fall vara uppfylld.

I fråga om punkten 3. a) hänvisas till vad som anförts under art. 7 i
konventionen.

Beträffande punkten 3. b) gäller, att 12 timmars sammanhängande veckovila
i regel torde kunna beredas.

Önskemålet i punkten 4. 1. att minderåriga skola erhålla två dagars sammanhängande
veckovila torde vara svårt att realisera med hänsyn bl. a. till
att de minderårigas arbete kan så sammanhänga med de vuxnas arbete, att
detta förryckes, om de minderåriga äro borta från arbetet en söckendag i
veckan.

Beträffande punkten 4. 2. må nämnas, att styrelsen vid lämnande av dispenser
icke gjort skillnad mellan minderåriga och vuxna. Styrelsen har
emellertid den uppfattningen att dispenserna på nu ifrågavarande område
endast i ringa omfattning avsett minderåriga.

Generalpoststyrelsen framhåller, att det för postverkets del skulle medföra
svårigheter att tillämpa särskilda regler för veckovila åt personal under
18 år. Aspirantantagningen sker redan vid 17 års ålder, och både aspiranter
och annan personal under 18 år måste anlitas som vikarier på tjänstemannabefattningar,
i vilkas arbetsscheman man inte kan göra tillfälliga ändringar
alltefter den för tillfället tjänstgörande befattningshavarens ålder.

Telestyrelsen anför betänkligheter mot tre av de föreslagna stadgandena
i rekommendationen, nämligen dels regeln om att veckovila skall innefatta
tidrymden från midnatt till midnatt, dels anvisningen att alla arbetstagare
bör tillförsäkras minst 36 timmars sammanhängande veckovila, dels stadgandet
att minderåriga under 18 år skall äga åtnjuta en sammanhängande
veckovila om två dagar.

Styrelsen anmärker beträffande den förstnämnda regeln, att densamma
skulle få betydelse för trafikpersonalen vid televerket, d. v. s. telefonister,
telegrafister och telegrambärare m. fl. Trafikpersonalen tjänstgör i allmänhet
i vaktlistor med alternerande för- och eftermiddagsvakter — i viss utsträckning
även tjänstgöring nattetid — samt med tjänstgöring varannan
eller var tredje sön- och helgdag. Denna personal har i stor utsträckning
sin veckovila så förlagd, att den till tiden icke sammanfaller med kalenderdygnets
början och slut. En efterlevnad av rekommendationens kalenderdygnsregel
skulle för den vaktindelade trafikpersonalens del leda till ett
omfattande bortfall av tjänstgöringstid med därav följande rekryteringsbehov.
Styrelsen avstyrker därför, att ifrågavarande regel biträdes.

Samma effekt skulle, anför styrelsen vidare, ett iakttagande av anvisningen
om 36 timmars veckovila få i fråga om nyssnämnd personal. Styrelsen
ställer sig bestämt avvisande till önskemålet om 36 timmars ledighet
såsom generell norm för veckovilans omfattning.

Vad slutligen angår rekommendationens anvisning om två dygns veckovila
för minderåriga under 18 år anmärker styrelsen, att en sådan regel
skulle medföra ingrepp i arbetstidsförhållandena inte blott för telegrambärare
och telegrafister utan även för minderårig kontorspersonal samt
för minderåriga sysselsatta med verkstads- eller anläggningsarbete. Det

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1958

är enligt styrelsens mening uppenbart, att rekommendationen beträffande
de minderåriga innebär en belastning ur företagsekonomisk synpunkt. Styrelsen
har ej heller kunnat finna, att i detta sammanhang sådana socialpolitiska
skäl skulle kunna åberopas, som skulle uppväga olägenheterna av
en dylik arbetstidsreform. På grund härav har styrelsen kommit till den
uppfattningen, att rekommendationen om två dygns veckovila för minderåriga
inte kan göras tillämplig vid televerket.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att redan den ställning som
föreningen tagit till konventionen i ämnet gör, att föreningen icke finner
det påkallat att svenska bestämmelser tillskapas på grundval av innehållet
i rekommendationen. Härutöver anför föreningen, att så detaljerade och
långtgående centrala bestämmelser beträffande veckovilan, som rekommendationen
innehåller, icke torde vara lämpliga för Sveriges del — även om
önskemålet om 36 timmars veckovila för de allra flesta kategorier av arbetstagare
torde vara tillgodosett i vårt land. Särskilt borde observeras, att kollision
skulle kunna komma att uppstå mellan svenska regler om arbetstidens
längd och förläggning samt bestämmelserna om veckovila, vilket kunde
medföra betydande svårigheter. Föreningen understryker därjämte det orealistiska
med en särbestämmelse för minderåriga beträffande veckovilan;
dessa måste i de allra flesta fall av ekonomiska och produktionstekniska
skäl följa de äldres arbetstid.

Med hänsyn till att en viloperiod av 36 sammanhängande timmar indirekt
berör arbetstidens längd erinrar Handelns arbetsgivareorganisation om den
successiva arbetstidsförkortning, som under kommande tre år skall genomföras.
Långtgående regler om veckovila kan enligt organisationens mening
försvåra anpassningen under denna period, då arbetsmarknadens parter
har att söka den ordning beträffande den förkortade arbetstidens förläggning,
som i görligaste mån undviker störningar i produktionslivet. Beträffande
den förordade sammanhängande veckovilan om två dygn för
minderåriga under 18 år anmärker organisationen, att även om en särbehandling
av den minderåriga arbetskraftens arbetarskydd i vissa avseenden
ansetts nyttig och nödvändig, så visar dock erfarenheten, att särlagstiftning
endast bör tillgripas i undantagsfall. Tidigare i lag fastställda semesterregler,
som tillförsäkrade minderåriga större förmåner än övriga arbetstagare,
vållade tillämpningssvårigheter, vilka sedermera bortfallit i samband med
semesterlagens revision. De särskilda bestämmelser, som redan finns i
svensk lagstiftning beträffande minderårigas användning i arbete, måste
anses tillfyllest.

Landsorganisationen finner rekommendationen icke för närvarande påkalla
några lagstiftningsåtgärder för vårt lands vidkommande men anser,
att densamma givetvis bör tagas i beaktande vid framtida revision av arbetarskyddslagens
hithörande bestämmelser.

Tjänstemännens centralorganisation framhåller, att i vårt land redan nu
det övervägande antalet arbetstagare i realiteten har en veckovila på mer
än 36 timmar. Det synes sannolikt att denna veckovila för stora grupper,

2 Bihnng till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. 40

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1958

åtminstone under delar av året, ytterligare kommer att förlängas i samband
med den beslutade successiva arbetstidsförkortningen. Någon särskild åtgärd
synes därför icke erforderlig med anledning av rekommendationen.
Vad däri föreslås synes kunna bli föremål för prövning, därest veckovilebestäinmelserna
av annan orsak blir föremål för översyn.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet finner, att
rekommendationen inte för närvarande påkallar några lagstiftningsåtgärder
för vårt lands vidkommande men att densamma bör, i den omfattning så
befinnes önskvärt och lämpligt, tagas i beaktande vid framtida revision av
arbetarskyddslagens hithörande bestämmelser.

Departementschefen

Den svenska lagstiftningen innehåller bestämmelser, som väl täcker den
i förevarande konvention fastslagna huvudprincipen om minst 24 timmars
sammanhängande veckovila för affärs- och kontorsanställda. Emellertid vill
det synas som om konventionen på enstaka punkter sträcker sig längre än
den svenska lagstiftningen. Delegationen för det internationella socialpolitiska
samarbetet har funnit, att det undantag, som i konventionens art. 5
göres för familjemedlemmar, är snävare än motsvarande undantag i arbetarskyddslagen.
Även om denna skiljaktighet är av ringa praktisk betydelse,
utgör den dock enligt delegationens mening ett formellt ratifikationshinder.
Delegationen har vidare ansett, att art. 6 innehåller strängare regler än
arbetarskyddslagen i fråga om veckovilans förläggning.

Inom delegationen har skilda uppfattningar framförts angående innebörden
av vissa i art. 7 och 8 upptagna bestämmelser om kompensationsledighet
i fall, då speciella anordningar vidtages eller tillfälligt undantag göres från
konventionens huvudregel. Delegationen har inte ansett sig ha tillräckligt
material för att kunna bedöma denna tolkningsfråga. Med hänsyn härtill,
har delegationen föreslagit, att upplysningar inhämtas från Internationella
arbetsbyrån rörande innebörden av ifrågavarande bestämmelser. I samband
härmed bör enligt delegationens mening arbetsbyrån även beredas tillfälle
att yttra sig över de hinder för en svensk ratificering, som delegationen
funnit vara för handen.

Detta förslag finner jag välbetänkt och jag har för avsikt att vidtaga
åtgärder för att inhämta sådant yttrande. Jag kan därför inte förorda, att
konventionen nu ratificeras av Sverige. Om innehållet i arbetsbyråns yttrande
ger anledning därtill, torde ratifikationsfrågan få upptagas till förnyat
övervägande.

Vad rekommendationen beträffar ansluter jag mig till delegationens uttalande,
att däri intagna anvisningar icke för närvarande påkallar några lagstiftningsåtgärder
för vårt lands vidkommande. I den omfattning så befinnes
önskvärt och lämpligt bör rekommendationen likväl beaktas vid en
framtida revision av arbetarskyddslagens hithörande bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1958

Konvention (nr 107) och rekommendation (nr 104) angående skydd för och
integration av infödda och andra i stammar eller i stamliknande
förhållanden levande folkgrupper i självstyrande länder

Jämväl ifrågavarande konvention och rekommendation har varit föremål
för behandling vid två på varandra följande arbetskonferenser. En första
diskussion rörande dessa båda instrument ägde sålunda rum år 1956 och
ledde efter ytterligare överväganden vid 1957 års konferens till att instrumenten
antogs, konventionen med 179 röster mot 8 och 45 nedlagda samt
rekommendationen med 177 röster mot 0 och 53 nedlagda. De svenska regerings-
och arbetarombuden röstade för såväl konventionen som rekommendationen,
medan arbetsgivarombudet röstade mot konventionen och nedlade
sin röst beträffande rekommendationen.

Beträffande innehållet i konventionen må följande anföras.

I konventionens första del fastslås att det primära ansvaret för att samordnade
och systematiska program genomföres till skydd för ifrågavarande
folkgrupper och deras fortskridande integration i respektive länders liv
skall åvila regeringarna. Det betonas att i detta syfte vidtagna åtgärder skall
inriktas på att göra det möjligt för de infödda folkgrupperna att på grundval
av jämlikhet åtnjuta de rättigheter och möjligheter, som enligt den
nationella lagstiftningen tillkommer andra folkgrupper, samt att främja de
infödda folkgruppernas sociala, ekonomiska och kulturella utveckling och
höja deras levnadsstandard. Programmen skall i första rummet syfta till
en utveckling av den enskilde individens värdighet, hans värde för samhället
och hans initiativ. Våld eller tvång skall icke förekomma såsom
ett medel att främja integrationen. Så länge det är nödvändigt
skall särskilda åtgärder vidtagas till skydd för dessa folkgruppers institutioner,
deras personer samt deras egendom och arbete, men dylika åtgärder
får inte leda därhän att ett tillstånd av segregation skapas eller upprätthålles.
Vederbörande regeringar skall sträva efter samverkan med infödda folkgrupper
och deras representanter, bereda dessa folkgrupper tillfälle att utveckla
sitt initiativ samt stimulera deras medborgerliga frihet och medverkan
i olika institutioner. Samtidigt betonas vikten av att deras sedvänjor
och institutioner respekteras, när de inte är oförenliga med det nationella
rättssystemet eller med målsättningarna för integrationsprogrammen. Konventionen
föreskriver vidare, att förbättringen av ifrågavarande folkgruppers
levnads- och arbetsförhållanden och av deras bildningsnivå skall ges
hög prioritet i planer för den allmänna ekonomiska utvecklingen inom de
av dessa folkgrupper bebodda områdena.

De följande delarna av konventionen behandlar bl. a. erkännandet av
äganderätten till den jord, som den infödda befolkningen traditionellt nyttjar,
skydd mot befolkningens förflyttning från hävdvunna bosättningsområden
samt likställighet med andra folkgrupper inom samhället i fråga om
tillhandahållandet av medel för jordens utnyttjande. Vidare stadgar konventionen
skydd i samband med rekrytering och bestämmande av arbets -

Kungi. Maj:ts proposition nr 46 år 1958

villkor ävensom skydd mot diskriminering i fråga om föreningsfrihet och
rätten att sluta kollektivavtal samt rätten att erhålla kvalificerat arbete etc.
Medlemmarna av ifrågavarande folkgrupper skall även åtnjuta samma möjligheter
som andra medborgare i fråga om yrkesutbildning. Hantverk och
landsbygdsindustri skall uppmuntras både som en faktor i de infödda folkgruppernas
ekonomiska utveckling och såsom ett medel att bevara deras
kulturella arv och konstnärliga värden. Befintlig socialförsäkring skall utsträckas
till att omfatta olika kategorier av ifrågavarande folkgrupper, varjämte
en efter deras sociala, ekonomiska och kulturella förhållanden anpassad
hälsovård skall organiseras. Medlemmarna av dessa folkgrupper skall
erhålla möjlighet till undervisning på samma villkor som landets befolkning
i övrigt; särskilda upplysningsåtgärder skall vidtagas i syfte att undanröja
fördomar mot de infödda folkgrupperna. Slutligen stadgas att statliga organ
skall skapas och utvecklas för att planera, samordna och genomföra skyddsoch
integrationsåtgärder, framlägga förslag till lagstiftning samt övervaka
tillämpningen av dessa åtgärder.

Texten till konventionen återfinnes i bilaga D.

Rekommendationen innehåller vissa kompletterande normer beträffande
jord, rekrytering och arbetsvillkor, yrkesutbildning, hantverk och
landsbygdsindustri, social trygghet och hjälp, hälsovård, undervisning, språk
och andra informationsmedel samt administration.

Beträffande det närmare innehållet i rekommendationen hänvisas till
bilaga E.

Yttrande

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet har i avgivet
yttrande över ifrågavarande konvention och rekommendation uttalat,
att då dessa instrument torde sakna omedelbart intresse för Sveriges vidkommande,
det inte torde kunna ifrågakomma för vårt land att förverkliga
konventionens innehåll eller rekommendationens anvisningar genom lagstiftning
eller på annat sätt. Konventionen syntes därför ej böra ratificeras
av Sverige, och vad rekommendationen anginge, torde ej heller denna böra
föranleda någon åtgärd.

Departementschefen

Till vad delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet anfört
kan jag ansluta mig. Jag anser följaktligen, att konventionen icke bör
ratificeras av Sverige och att ej heller rekommendationen bör föranleda
någon åtgärd från svensk sida.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört får jag hemställa,

att Kungl. Maj :t måtte till riksdagen avlåta proposition
med anhållan om riksdagens yttrande angående omförmälda,
av Internationella arbetsorganisationens konferens år 1957
vid dess fyrtionde sammanträde antagna konventioner och
rekommendationer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1958

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Ulf Betts

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1958

Bilaga A

Konvention (nr 105) angående avskaffande av tvångsarbete

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till
Geneve och där samlats den 5 juni 1957 till sitt fyrtionde sammanträde,
och till prövning upptagit frågan om tvångsarbete, vilken fråga utgör
den fjärde punkten på sammanträdets dagordning,

samt uppmärksammat bestämmelserna i konventionen av år 1930 angående
tvångsarbete,

och antecknat, att konventionen av år 1926 angående slaveri föreskriver,
att tjänliga åtgärder skola vidtagas för att undvika att tvångsarbete
leder till med slaveri analoga förhållanden, samt att den kompletterande
konventionen av år 1956 angående avskaffande av slaveri, slavhandel
och med slaveri analoga företeelser och praxis föreskriver ett
fullständigt avskaffande av skyldighet att utföra arbete såsom betalning
för skuld ävensom livegenskap,

och antecknat, att konventionen av år 1949 angående rättsskydd för
lön föreskriver, att lön skall utbetalas regelbundet, och förbjuder betalningsmetoder,
som beröva arbetaren en faktisk möjlighet att sluta sin
anställning,

och beslutat antaga ytterligare förslag angående avskaffande av vissa
former av tvångsarbete, vilka utgöra en kränkning av de mänskliga
rättigheter, som angivas i Förenta Nationernas stadga och kommit till
uttryck i den allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna,
samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en internationell
konvention,

antager denna den tjugofemte dagen i juni månad år nittonhundrafemtioSJU
följande konvention, som skall benämnas »konvention angående avskaffande
av tvångsarbete, 1957» (Abolition of Forced Labour Convention, 1957).

Artikel 1

Varje medlem av Internationella arbetsorganisationen, som ratificerar
denna konvention, förbinder sig att avskaffa och att icke i någon form anlita
tvångsarbete

a) såsom medel för politisk påtryckning eller skolning eller såsom straff
för att någon hyser eller giver uttryck åt politiska åsikter eller uppfattningar,
som stå i ideologisk motsättning till rådande politiska, sociala
eller ekonomiska system;

b) såsom en form för mobilisering och användning av arbetskraft i syfte
att främja den ekonomiska utvecklingen;

c) såsom arbetsdisciplinär åtgärd;

d) såsom straff för deltagande i strejk;

e) i diskriminerande syfte, d. v. s. av rasskäl samt av sociala, nationella
eller religiösa grunder.

Kungl. Maj:ts proposition nr U6 år 1958
Artikel 2

Varje medlem av Internationella arbetsorganisationen, som ratificerar
denna konvention, förbinder sig att vidtaga effektiva åtgärder för ett omedelbart
och fullständigt avskaffande av sådant tvångsarbete som angives i
artikel 1 av denna konvention.

Artikel 3

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas Internationella
arbetsbyråns generaldirektör och registreras av honom.

Artikel 4

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av Internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av generaldirektören.

2. Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer
registrerats av generaldirektören.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader
efter den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 5

1. Medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit
från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma
genom skrivelse, som delgives Internationella arbetsbyråns generaldirektör
för registrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år efter det den
registrerats.

2. Medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år efter
utgången av den i föregående moment nämnda tioårsperioden gör bruk av
den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för en
ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna artikel
föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje följande
tioårsperiod.

Artikel 6

1. Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall underrätta samtliga
medlemmar av Internationella arbetsorganisationen om registreringen av
alla ratifikationer och uppsägningar, som delgivits honom av organisationens
medlemmar.

2. Då generaldirektören underrättar organisationens medlemmar om registreringen
av den andra ratifikationen i ordningen, som delgivits honom,
har han att fästa medlemmarnas uppmärksamhet på den dag, då konventionen
träder i kraft.

Artikel 7

Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall, för registrering jämlikt
artikel 102 av Förenta Nationernas stadga, lämna Förenta Nationernas
generalsekreterare fullständiga upplysningar om varje ratifikation och uppsägning,
som av honom registrerats i enlighet med bestämmelserna i föregående
artiklar.

Artikel 8

Närhelst Internationella arbetsbyråns styrelse finner det erforderligt,
skall styrelsen förelägga Internationella arbetsorganisationens allmänna

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1958

konferens en redogörelse för konventionens tillämpning och taga under
övervägande, huruvida anledning föreligger att på konferensens dagordning
uppföra frågan om dess revision, helt eller delvis.

Artikel 9

1. Därest konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision,
helt eller delvis, av förevarande konvention, och den nya konventionen
icke föreskriver annat,

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen, för
såvitt denna trätt i kraft, ipso jure medföra omedelbar uppsägning av
förevarande konvention, utan hinder av vad i artikel 5 här ovan stadgas;

b) skall från dag, då den nya, reviderade konventionen träder i kraft, förevarande
konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och innehåll
för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den
nya, reviderade konventionen.

Artikel 10

De engelska och franska texterna till denna konvention skola äga lika
vitsord.

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1958

Bilaga B

Konvention (nr 106) angående veckovila för affärs- och
kontorsanställda

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats
till Geneve och där samlats den 5 juni 1957 till sitt fyrtionde sammanträde,

och beslutat antaga vissa förslag angående veckovila för affärs- och
kontorsanställda, vilken fråga utgör den femte punkten på sammanträdets
dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en internationell
konvention,

antager denna den tjugosjätte dagen i juni månad år nittonhundrafemtiosju
följande konvention, som skall benämnas »konvention angående veckovila
(handel och kontor), 1957» [Weekly Rest (Commerce and Offices) Convention,
1957].

Artikel 1

Bestämmelserna i denna konvention skola, i den mån de icke genomföras
medelst i författning föreskriven ordning för fastställande av minimilöner,
medelst kollektivavtal eller skiljedom eller på annat med nationell praxis
förenligt och med hänsyn till de nationella förhållandena lämpligt sätt,
bringas i tillämpning genom nationell lagstiftning.

Artikel 2

Denna konvention äger tillämpning på hela den personal, däri inbegripna
lärlingar, som är anställd i följande företag, institutioner eller förvaltningar,
vare sig allmänna eller enskilda, nämligen

a) handelsföretag;

b) företag, institutioner och förvaltningar, i vilka arbetstagarna huvudsakligen
sysselsättas med kontorsarbete, däri inbegripna kontor, som tillhöra
i de fria yrkena verksamma personer;

c) i den mån ifrågavarande personal icke är anställd i företag, som avses i
artikel 3 och icke är underkastad nationella bestämmelser eller andra
föreskrifter angående veckovila i industri, gruvor, transportverksamhet
eller jordbruk

i) handelsgrenar av varje annat företag;

ii) sådana grenar av varje annat företag, i vilka personalen huvudsakligen
sysselsättes med kontorsarbete;

iii) företag av blandad handels- och industrikaraktär.

Artikel 3

1. Denna konvention skall jämväl äga tillämpning å personal anställd
i sådana av nedan uppräknade företag, som ratificerande medlemsstat har
att angiva i en vid ratifikationshandlingen fogad förklaring, nämligen

26 Kungl. Maj.ts proposition nr 46 år 1958

a) företag, institutioner och förvaltningar, som tillhandahålla personliga
tjänster;

b) posten och företag för teleförbindelser;

c) tidningsföretag;

d) teatrar och andra offentliga nöjesföretag.

2. Varje medlem, som ratificerat denna konvention, må därefter tillställa
generaldirektören för Internationella arbetsbyrån en förklaring, varigenom
de ur konventionen härrörande förpliktelserna godtagas med avseende å
sådana i föregående punkt uppräknade företag, vilka icke redan angivits i
en tidigare förklaring.

3. yarje medlem, som ratificerat denna konvention, skall i sin årliga
redogörelse enligt artikel 22 av Internationella arbetsorganisationens stadga
angiva i vilken omfattning konventionens bestämmelser genomförts eller
avses att genomföras i fråga om sådana i mom. 1 av denna artikel uppräknade
företag, vilka icke innefattas i en enligt mom. 1 och 2 avgiven förklaring,
ävensom vilka framsteg som må ha gjorts i syfte att uppnå en progressiv
tillämpning av konventionen å dylika företag.

Artikel 4

1. Där så är erforderligt, skola lämpliga åtgärder vidtagas för att angiva
gränsen mellan företag, på vilka konventionen äger tillämpning, och andra
företag.

2. I sådana fall då det är tveksamt huruvida ett företag, en institution
eller en förvaltning omfattas av denna konvention, skall frågan avgöras
antingen av vederbörande myndighet efter hörande av de representativa
arbetsgiyar- och arbetarorganisationerna, där sådana finnas, eller på annat
med nationell lagstiftning och praxis förenligt sätt.

Artikel 5

Vederbörande myndighet eller lämpligt organ i varje land må från bestämmelserna
i denna konvention undantaga

a) företag, i vilka anlitas endast medlemmar av företagarens familj, såvida
de icke äro eller icke kunna anses såsom löntagare;

b) personer i företagsledande eller därmed jämförlig ställning.

Artikel 6

1. Var och en å vilken denna konvention äger tillämpning skall, där ej
annorlunda stadgas i följande artiklar, under loppet av varje period om sju
dagar äga rätt till minst 24 timmars sammanhängande veckovila.

2. Veckovilan skall såvitt möjligt förläggas till samma tider för alla vid
ett företag anställda.

3. Veckovilan skall såvitt möjligt sammanfalla med den veckodag, som
enligt landets eller ortens tradition eller sedvänja fastställts såsom vilodag.

4. Religiösa minoriteters traditioner och sedvänjor skola så vitt möjligt
respekteras.

Artikel 7

1. Då arbetets natur, arten av de tjänster som företaget förmedlar, storleken
av den befolkning som skall betjänas eller antalet anställda icke medgiva
tillämpning av bestämmelserna i artikel 6, må av vederbörande myndighet
eller genom lämpligt förfarande i varje land åtgärder vidtagas för att beträffande
särskilt angivna, av denna konvention omfattade kategorier av

Kungl. Maj. ts proposition nr 46 år 1958

personer eller företag, tillämpa speciella anordningar för veckovila, med
beaktande av alla tillbörliga sociala och ekonomiska förhållanden.

2. Var och en som beröres av sådana speciella anordningar skall för varje
period om sju dagar äga rätt till en sammanlagd vilotid, som minst är likvärdig
med den i artikel 6 stadgade tidrymden.

3. Bestämmelserna i artikel 6 skola dock tillämpas å envar, som är anställd
i sådana grenar av företag, vilka äro underkastade speciella anordningar,
såframt dessa grenar, därest de vore självständiga, skulle vara underkastade
bestämmelserna i nämnda artikel.

4. Varje åtgärd rörande tillämpningen av bestämmelserna i mom. 1, 2
och 3 av denna artikel skall vidtagas i samråd med vederbörande representativa
arbetsgivar- och arbetarorganisationer, där sådana finnas.

Artikel 8

1. Tillfälliga undantag från bestämmelserna i artiklarna 6 och 7 må helt
eller delvis (däri inbegripet indragning eller avkortning av vilotiden) medgivas
av vederbörande myndighet i varje land eller på annat av vederbörande
myndighet godkänt och med nationell lagstiftning och praxis förenligt
sätt

a) i fall av inträffad eller hotande olyckshändelse, force majeure eller
trängande arbete å byggnader eller utrustning, dock endast i den mån
sådant undantag är nödvändigt för undvikande av allvarliga störningar
i företagets normala drift;

b) i händelse av utomordentlig, av särskilda förhållanden förorsakad arbetsbelastning,
i den mån det icke normalt kan förväntas, att arbetsgivaren
anlitar andra åtgärder;

c) i syfte att undvika förstöring av ömtåliga varor.

2. Vid fastställandet av de omständigheter, under vilka tillfälliga undantag
må kunna medgivas enligt bestämmelserna i punkterna b) och c) av föregående
moment, skall samråd äga rum med vederbörande representativa
arbetsgivar- och arbetarorganisationer, där sådana finnas.

3. Därest tillfälliga undantag medgivas enligt bestämmelserna i denna artikel,
skall vederbörande såsom ersättning tillförsäkras en sammanlagd vilotid,
som minst är likvärdig med den i artikel 6 stadgade tidrymden.

Artikel 9

I den mån löner regleras genom lagstiftning eller äro underkastade administrativa
myndigheters kontroll, skola av denna konvention omfattade
personer icke vidkännas någon inkomstminskning till följd av åtgärder, som
vidtagits i enlighet med konventionen.

Artikel 10

1. Lämpliga åtgärder skola vidtagas för att genom tillfredsställande övervakning
eller annorledes garantera, att föreskrifter eller bestämmelser angående
veckovila vederbörligen iakttagas.

2. Då så är förenligt med sättet för genomförandet av bestämmelserna i
denna konvention, skall en effektiv tillämpning därav garanteras genom
lämpliga ansvarsbestämmelser.

Artikel 11

Varje medlem, som ratificerar denna konvention, skall i sina årliga redogörelser
enligt artikel 22 av Internationella arbetsorganisationens stadga
intaga

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1958

a) förteckningar över sådana kategorier av personer eller företag, vilka äro
underkastade i artikel 7 avsedda speciella anordningar för veckovila;
samt

b) upplysningar angående de omständigheter, under vilka tillfälliga undantag
må kunna medgivas enligt artikel 8.

Artikel 12

Vad i denna konvention stadgas skall icke inverka på lag, skiljedom, sedvänja
eller avtal, som tillförsäkrar vederbörande förmånligare villkor än de
i konventionen angivna.

Artikel 13

Bestämmelserna i denna konvention må i varje enskilt land tills vidare
sättas ur kraft av regeringen i händelse av krig eller annan nödsituation,
som innebär hot mot den nationella tryggheten.

Artiklarna 14—21

fDessa artiklar äro likalydande med artiklarna 3—10 av konventionen
(nr 105) angående avskaffande av tvångsarbete, utom såtillvida, att då i artikel
9 av konventionen nr 105 hänvisas till artikel 5, detta i artikel 20 av
förevarande konvention motsvaras av en hänvisning till artikel 16.]

Kungl. Maj.ts proposition, nr 46 år 1958

Bilaga C

Rekommendation (nr 103) angående veckovila för affärs- och

kontorsanställda

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats
till Geneve och där samlats den 5 juni 1957 till sitt fyrtionde sammanträde,
,

och beslutat antaga vissa förslag angående veckovila för altars- och
kontorsanställda, vilken fråga utgör den femte punkten på sammanträdets
dagordning,

samt beslutat att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,
avsedd att komplettera konventionen angående veckovila (handel
och kontor), 1957,

antager denna den tjugosjätte dagen i juni månad år nittonhundrafemtiosju
följande rekommendation, som skall benämnas »rekommendation angående
veckovila (handel och kontor), 1957» [Weekly Rest (Commerce and
Offices) Recommendation, 1957].

Med hänsyn till att konventionen angående veckovila (handel och kontor),
1957, innehåller bestämmelser angående veckovila inom handelsföretag
och kontor och att det är önskvärt att komplettera dessa bestämmelser,

förordar konferensen, att följande anvisningar tillämpas.

1. Var och en å vilken konventionen angående veckovila (handel och kontor),
1957, är tillämplig bör, såvitt möjligt, äga rätt till minst 36 timmars
veckovila, vilken om möjligt bör vara sammanhängande.

2. Den i artikel 6 av konventionen angående veckovila (handel och kontor),
1957, stadgade veckovilan, bör om möjligt beräknas så, att den innefattar
tidrymden från midnatt till midnatt men däremot icke andra omedelbart
föregående eller efterföljande viloperioder.

3. I artikel 7 av konventionen angående veckovila (handel och kontor),
1957, angivna speciella anordningar böra skapa garantier för att

a) var och en å vilken sådana speciella anordningar äro tillämpliga icke
arbetar mer än tre veckor utan att komma i åtnjutande av de viloperioder,
till vilka han är berättigad;

b) där det icke är möjligt att medgiva viloperioder om 24 på varandra täljande
timmar, viloperioderna omfatta 12 timmars sammanhängande

4. 1) Minderåriga under 18 år böra om möjligt åtnjuta en sammanhängande
veckovila om två dagar. ..

2) Bestämmelserna i artikel 8 av konventionen angaende veckovila
(handel och kontor), 1957, böra icke tillämpas å minderåriga under 18 år.

5. I varje företag, där veckovilan för vissa av de anställda avviker trän
den i nationell praxis fastställda tidsperioden, böra dagar och timmar för
veckovila bringas till vederhörandes kännedom medelst tydligt anslag å arbetsstället
eller å annan lämplig plats eller på annat med nationell lagstittning
och praxis förenligt sätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1958

6. Lämpliga åtgärder böra vidtagas för att säkerställa att för vederbörlig
tillämpning av bestämmelserna rörande veckovila erforderliga register
föras, särskilt såvitt avser

a) personer, å vilka enligt bestämmelserna i artikel 7 av konventionen angående
veckovila (handel och kontor), 1957, speciella anordningar för
veckovila tillämpas;

b) personer, å vilka i artikel 8 av konventionen angående veckovila (handel
och kontor), 1957, angivna tillfälliga undantag tillämpas.

7. I sådana fall då artikel 9 av konventionen angående veckovila (handel
och kontor), 1957, icke är tillämplig, emedan löner varken regleras genom
lagstiftning eller äro underkastade administrativ myndighets kontroll, böra
anordningar vidtagas genom kollektivavtal eller annorledes i syfte att garantera
att tillämpningen av åtgärder, som vidtagits i enlighet med konventionen,
icke medföra inkomstminskning för de av konventionen omfattade
personerna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 46 år 1958

Bilaga D

Konvention (nr 107) angående skydd för och integration av infödda och
andra i stammar eller i stamliknande förhållanden levande
folkgrupper i självstyrande länder

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats
till Geneve och där samlats den 5 juni 1957 till sitt fyrtionde sammanträde,

har beslutat antaga vissa förslag angående skydd för och integration
av infödda och andra i stammar eller i stamliknande förhållanden levande
folkgrupper i självstyrande länder, vilken fråga utgör den sjätte
punkten på sammanträdets dagordning,

samt har beslutat att dessa förslag skola taga form av en internationell
konvention.

Med hänsyn till att Philadelphiadeklarationen framhåller, att alla
människor äga rätt att i frihet, ekonomisk trygghet och under lika förutsättningar
arbeta i det materiella välståndets och den kulturella utvecklingens
tjänst;

med hänsyn till att det i olika självstyrande länder finnes infödda
och andra i stammar eller i stamliknande förhållanden levande folkgrupper,
som ännu icke äro integrerade i den nationella gemenskapen
och som på grund av sitt sociala, ekonomiska och kulturella läge äro
förhindrade att till fullo draga fördel av de rättigheter och förmåner,
som andra folkgrupper åtnjuta,

med hänsyn till att det är önskvärt, såväl av humanitära skäl som ur
synpunkten av ifrågavarande länders intressen, att främja fortsatta
strävanden att förbättra dessa folkgruppers levnads- och arbetsvillkor
genom samtidiga åtgärder i fråga om alla de faktorer, som hittills ha
hindrat dem att bli till fullo delaktiga i framåtskridandet inom den
nationella gemenskap, till vilken de höra,

med hänsyn till att antagandet av allmänna internationella normer
i detta avseende kommer att underlätta åtgärder för att tillförsäkra
ifrågavarande folkgrupper skydd, fortskridande integration i den nationella
gemenskapen samt förbättrade levnads- och arbetsvillkor,
och med konstaterande av att dessa normer ha utarbetats under medverkan
av Förenta Nationerna, Förenta Nationernas livsmedels- och
jordbruksorganisation, Förenta Nationernas organisation för uppfostran,
vetenskap och kultur och Världshälsovårdsorganisationen, på vederbörlig
nivå och inom deras respektive områden, samt att avsikten är
att söka deras fortsatta medverkan när det gäller att främja och trygga
tillämpningen av dessa normer,

antager konferensen denna den tjugosjätte dagen i juni månad år nittonhundrafemtiosju
följande konvention, vilken skall benämnas »konvention
angående infödda och i stammar levande folkgrupper, 1957» (Indigenous
and Trifaal Populations Convention, 1957).

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1958

Del I. Allmänna principer

Artikel 1

1. Denna konvention äger tillämpning på

a) medlemmar av i stammar eller i stamliknande förhållanden levande folkgrupper
i självstyrande länder, vilkas sociala och ekonomiska villkor äro
mindre högt utvecklade än de villkor som uppnåtts av övriga grupper
inom landets befolkning och vilkas ställning helt eller delvis regleras genom
deras egna seder eller traditioner eller genom speciell lagstiftning;

b) medlemmar av i stammar eller i stamliknande förhållanden levande
folkgrupper i självstyrande länder, vilka betraktas såsom infödda, emedan
de härstamma från folkgrupper, som bodde i landet eller i ett geografiskt
område, som landet tillhör, vid tiden för erövring eller kolonisation
och vilka, oavsett vilken rättslig ställning de intaga, leva mer i
överensstämmelse med ifrågavarande tids sociala, ekonomiska och kulturella
institutioner än med institutionerna i det land, till vilket de
höra.

2. I denna konvention förstås med »i stamliknande förhållanden levande
folkgrupper» sådana grupper och personer som, ehuru de äro i färd med
att förlora sina stamegenskaper, ännu icke ha blivit integrerade i den nationella
gemenskapen.

3. De infödda och andra i stammar eller i stamliknande förhållanden levande
folkgrupper, som omnämnts i mom. 1 och 2 av denna artikel, betecknas
i det följande som »ifrågavarande folkgrupper».

Artikel 2

1. Det primära ansvaret för att genomföra samordnade och systematiska
program till skydd för ifrågavarande folkgrupper och deras fortskridande
integration i sina respektive länders liv skall åvila regeringarna.

2. Dessa program skola innefatta åtgärder för att

a) göra det möjligt för dessa folkgrupper att på grundval av jämlikhet åtnjuta
de rättigheter och möjligheter, som enligt den nationella lagstiftningen
tillkomma andra befolkningsgrupper;

b) främja dessa folkgruppers sociala, ekonomiska och kulturella utveckling
och höja deras levnadsstandard;

c) skapa möjligheter till nationell integration med uteslutande av åtgärder,
som syfta till konstlad assimilation av dessa folkgrupper.

3. Dessa program skola främst syfta till utveckling av den enskilde individens
värdighet, hans värde för samhället och hans initiativ.

4. Våld eller tvång skall icke förekomma som ett medel att främja dessa
folkgruppers integration i den nationella gemenskapen.

Artikel 3

1. Så länge ifrågavarande folkgruppers sociala, ekonomiska och kulturella
villkor hindra dem att åtnjuta förmånerna av den allmänna lagstiftningen
i det land de tillhöra, skola särskilda åtgärder vidtagas till skydd för dessa
folkgruppers institutioner, deras personer, deras egendom och arbete.

2. Det skall tillses att sådana speciella skyddsåtgärder

a) icke användas som medel att skapa eller upprätthålla ett tillstånd av
segregation;

b) bli bestående endast så länge behov av speciellt skydd föreligger och endast
i den utsträckning ett sådant skydd är erforderligt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 46 år 1958

3. Sådana speciella skyddsåtgärder skola icke inskränka åtnjutandet utan
diskriminering av de allmänna medborgerliga rättigheterna.

Artikel 4

Vid tillämpningen av bestämmelserna i denna konvention beträffande
ifrågavarande folkgruppers integration

a) skall vederbörlig hänsyn tagas till de kulturella och religiösa värderingar
och de former av social kontroll, som förekomma bland dessa folkgrupper,
samt till arten av de problem, som möta dein både såsom grupper
och såsom individer, när de utsättas för sociala och ekonomiska förändringar; b)

skall den fara beaktas, som en rubbning av ifrågavarande gruppers värderingar
och institutioner kan medföra, såvida dessa icke kunna ersättas
på ett lämpligt och för ifrågavarande grupper godtagbart sätt;

c) skola åtgärder vidtagas i syfte att mildra de svårigheter, som uppstå för
dessa folkgrupper vid anpassningen till nya levnads- och arbetsvillkor.

Artikel 5

Vid tillämpningen av bestämmelserna i denna konvention beträffande
skydd för och integration av ifrågavarande folkgrupper skola regeringarna

a) eftersträva samverkan med dessa folkgrupper och deras representanter; b)

bereda dessa folkgrupper tillfälle att till fullo utveckla sitt initiativ;

c) med alla till buds stående medel stimulera utvecklingen av medborgerliga
friheter inom dessa folkgrupper och upprättandet av valda institutioner
eller medverkan i sådana institutioner.

Artikel 6

Förbättringen av ifrågavarande folkgruppers levnads- och arbetsförhållanden
och av deras bildningsnivå skall givas hög prioritet i planer för den
allmänna ekonomiska utvecklingen inom de av dessa folkgrupper bebodda
områdena. Speciella projekt för den ekonomiska utvecklingen inom sådana
områden skola även utformas på sådant sätt, att dylika förbättringar främjas.

Artikel 7

1. Vid bestämmandet av ifrågavarande folkgruppers rättigheter och skyldigheter
skall hänsyn tagas till deras sedvanerätt.

2. Dessa folkgrupper skola tillåtas att bibehålla sina egna sedvänjor och
institutioner, när dessa icke äro oförenliga med det nationella rättssystemet
eller med målsättningarna för integrationsprogram.

3. Tillämpningen av de föregående momenten av denna artikel skall icke
hindra medlemmar av dessa folkgrupper från att i enlighet med sin individuella
förmåga utöva de rättigheter, som tillerkännas alla medborgare, eller
att åtaga sig motsvarande skyldigheter.

Artikel 8

I den mån det är förenligt med den nationella gemenskapens intressen och
med det nationella rättssystemet

a) skola de metoder för social kontroll, som tillämpas av ifrågavarande folkgrupper,
i den mån så är möjligt utnyttjas för beivrande av brott eller
förseelser begångna av medlemmar av dessa folkgrupper;

b) när det icke är möjligt att använda sådana metoder för social kontroll,
skola dessa folkgruppers sedvänjor i fråga om bestraffning beaktas av de
myndigheter och domstolar, som handlägga sådana angelägenheter.

3 Ilihang till riksdagens protokoll 1058. 1 samt. Nr 46

Kungl. Maj. ts proposition nr 46 år 1958

Artikel 9

Det skall under straffansvar vara förbjudet att ålägga medlemmar av
ifrågavarande folkgrupper obligatoriska personliga tjänster i någo‘n form,
vare sig avlönade eller oavlönade, utom i de fall då lagstiftningen innehåller
för alla medborgare gällande bestämmelser härom.

Artikel 10

1. Personer som tillhöra ifrågavarande folkgrupper skola åtnjuta speciellt

m°f obefogad användning av förebyggande frihetsberövande och ha
möjlighet att vidtaga rättsliga åtgärder för att effektivt skydda sina grundläggande
rättigheter.

2. När medlemmar av ifrågavarande folkgrupper ådömas i allmän lagstiftning
stadgat straff, skall hänsyn tagas till ifrågavarande folkgruppers kulturella
utvecklingsnivå.

3. Metoder för återanpassning böra föredragas framför frihetsstraff.

Del II. Jord

Artikel 11

Medlemmarna av ifrågavarande folkgrupper skola tillerkännas kollektiv
eller individuell äganderätt till den jord, som dessa folkgrupper traditionellt
nyttja.

Artikel 12

1. Ifrågavarande folkgrupper skola icke annorledes än i överensstämmelse
med den nationella lagstiftningen mot sin vilja förflyttas från sina hävdvunna
bosättningsområden av skäl som beröra den nationella säkerheten eller
med hänsyn till den nationella ekonomiska utvecklingens intressen eller
till ifrågavarande folkgruppers hälsa.

2. När det i sådana fall som en undantagsåtgärd är nödvändigt att förflytta
dessa folkgrupper, skola de tilldelas jord, som till sin beskaffenhet är minst
likvärdig med den av dem tidigare nyttjade och som är ägnad att tillgodose
deras aktuella behov och deras framtida utveckling. I de fall då möjligheter
finnas till annan sysselsättning och då ifrågavarande folkgrupper föredraga
att få ersättning kontant eller in natura, skola de erhålla sådan ersättning
under vederbörliga garantier.

3. Personer som förflyttas på detta sätt skola beredas full ersättning för
varje uppkommen förlust eller skada.

Artikel 13

1. De former för överflyttning av ägande- och nyttjanderätten till jord,
som ha vunnit hävd genom ifrågavarande folkgruppers sedvänjor, skola respekteras
inom ramen av den nationella lagstiftningen, i den mån de tillgodose
dessa folkgruppers behov och icke hindra deras ekonomiska och sociala
utveckling.

2. Åtgärder skola vidtagas för att hindra att personer, som icke tillhöra
ifrågavarande folkgrupper, draga nytta av dessa sedvänjor eller av bristande
insikt om lagstiftningen hos medlemmar av dessa folkgrupper, i syfte att tillförsäkra
sig äganderätt eller nyttjanderätt till jord, som tillhör sådana medlemmar.

Kungl. 5Iaj:ts proposition nr 46 år 1958

Artikel 14

Nationella jordbruksprogram skola garantera ifrågavarande folkgrupper
en behandling likvärdig med den som kommer andra grupper i samhället
till del med avseende å

a) tillhandahållandet av ytterligare jord när den jord, som dessa folkgrupper
förfoga över, icke är tillräcklig för att tillförsäkra dem för ett normalt
liv erforderliga förnödenheter eller är otillräcklig vid en eventuell
ökning av7 deras numerär;

b) tillhandahållandet av de medel, som erfordras för att främja utnyttjandet
av den jord, som dessa folkgrupper redan besitta.

Del III. Rekrytering och arbetsvillkor
Artikel 15

1. Varje medlem skall inom ramen av sin nationella lagstiftning vidtaga
särskilda åtgärder för att säkerställa ett effektivt skydd med avseende å
rekrytering och arbetsvillkor för arbetare, som tillhöra ifrågavarande folkgrupper,
så länge de icke äro i stånd att åtnjuta det skydd, som lagstiftningen
bereder arbetare i allmänhet.

2. Varje medlem skall göra allt som står i dess förmåga för att hindra
varje diskriminering mellan arbetare, som tillhöra ifrågavarande folkgrupper,
och andra arbetare, särskilt i fråga om möjligheten att erhålla

a) arbete, däri inberäknat kvalificerat arbete;

b) lika lön för arbete av lika värde;

c) sjukvård och social hjälp, förebyggande av och ersättning vid yrkesskada,
yrkeshygien samt bostadsförhållanden;

d) föreningsrätt, frihet för all lagenlig fackföreningsverksamhet och rätt
att sluta kollektivavtal med arbetsgivare eller arbetsgivarorganisationer.

Del IV. Yrkesutbildning, hantverk och landsbygdsindustri

Artikel 16

Personer som tillhöra ifrågavarande folkgrupper skola åtnjuta samma möjligheter
som andra medborgare i fråga om yrkesutbildning.

Artikel 17

1. När allmänt tillämpliga program för yrkesutbildning icke tillgodose de
speciella behoven hos personer, som tillhöra ifrågavarande folkgrupper, skola
regeringarna tillhandahålla speciella utbildningsmöjligheter för sådana personer.

2. Dessa speciella utbildningsmöjligheter skola grundas på ingående_undersökningar
av den ekonomiska miljön, den kulturella utvecklingsnivån
och de praktiska behoven hos de olika yrkesgrupperna inom ifrågavarande
folkgrupper; särskilt skola de bereda vederbörande tillfälle att erhålla nödig
utbildning för yrken, för vilka dessa folkgrupper traditionellt ha visat fallenhet.

3. Dessa speciella utbildningsmöjligheter skola tillhandahållas endast så
länge ifrågavarande folkgruppers kulturella utvecklingsnivå så kräver; i
och med att integrationsprocessen framskrider skola de ersättas med de utbildningsmöjligheter,
som tillhandahållas övriga medborgare.

Kungl. Maj. ts proposition nr 46 är 1958

Artikel 18

1. Hantverk och landsbygdsindustri skola uppmuntras såsom faktorer i
ifrågavarande folkgruppers ekonomiska utveckling på ett sådant sätt, att
dessa folkgrupper få möjlighet att höja sin levnadsstandard och anpassa sig
till moderna metoder för produktion och avsättning.

2. Hantverk och landsbygdsindustri skola utvecklas på ett sådant sätt,
att dessa folkgruppers kulturella arv bevaras och att deras konstnärliga
värden och kulturella uttrycksformer förbättras.

Del V. Social trygghet och hälsovård
Artikel 19

Befintliga system för social trygghet skola i mån av möjlighet gradvis
utvidgas till att omfatta

a) löntagare som tillhöra ifrågavarande folkgrupper;

b) andra personer som tillhöra ifrågavarande folkgrupper.

Artikel 20

1. Regeringarna skola åtaga sig ansvaret för att tillhandahålla en tillfredsställande
hälsovård för ifrågavarande folkgrupper.

2. Organiseringen av sådan hälsovård skall grundas på systematiska undersökningar
av ifrågavarande folkgruppers sociala, ekonomiska och kulturella
förhållanden.

3. Utvecklingen av denna hälsovård skall samordnas med allmänna åtgärder
för social, ekonomisk och kulturell utveckling.

Del VI. Undervisning och informationsmedel

Artikel 21

Åtgärder skola vidtagas i syfte att tillförsäkra medlemmar av ifrågavarande
folkgrupper möjlighet att erhålla undervisning på alla nivåer under
samma villkor som landets befolkning i övrigt.

Artikel 22

1. För ifrågavarande folkgrupper avsedda undervisningsprogram skola med
avseende å metoder och förfaranden anpassas efter det stadium, som dessa
folkgrupper ha uppnått i fråga om social, ekonomisk och kulturell integration
i den nationella gemenskapen.

2. Utarbetandet av sådana program skall normalt föregås av etnologiska
undersökningar.

Artikel 23

1. Barn som tillhöra ifrågavarande folkgrupper skola bibringas undervisning
i läsning och skrivning på sitt modersmål eller, om detta icke är praktiskt
möjligt, på det språk som är mest brukligt inom den grupp de tillhöra.

2. Åtgärder skola vidtagas för en successiv övergång från modersmålet eller
munarten till det nationella språket eller till ettdera av landets officiella
språk.

3. Lämpliga åtgärder skola i mån av möjlighet vidtagas i syfte att bevara
modersmålet eller munarten.

Kungl. Maj:ts proposition nr i6 år 1958 37

Artikel 27

Den primära undervisningen för ifrågavarande folkgrupper skall syfta till
att bibringa barnen allmänna kunskaper och färdigheter, som underlätta för
dem att bli integrerade i den nationella gemenskapen.

Artikel 25

Uppfostrande åtgärder skola vidtagas bland andra grupper inom landets
befolkning och särskilt bland dem som stå i den mest omedelbara kontakten
med ifrågavarande folkgrupper i syfte att undanröja fördomar, som de till
äventyrs hysa gentemot dessa folkgrupper.

Artikel 26

1. Regeringarna skola vidtaga efter ifrågavarande folkgruppers sociala och
kulturella särdrag anpassade åtgärder i syfte att bibringa dem insikt om deras
rättigheter och skyldigheter, särskilt i fråga om arbete och social välfärd.

2. I mån av behov skall detta ske med hjälp av skriftliga översättningar
och genom medel för massinformation på dessa folkgruppers språk.

Del VII. Administration

Artikel 27

1. Den statliga myndighet, som bär ansvaret för i denna konvention berörda
angelägenheter, skall skapa eller utveckla organ för att administrera
ifrågakommande program.

2. Dessa program skola innefatta

a) planering, samordning och verkställande av lämpliga åtgärder för ifrågavarande
folkgruppers sociala, ekonomiska och kulturella utveckling;

b) framläggande av förslag om lagstiftning och andra åtgärder inför vederbörande
myndigheter;

c) övervakning av dessa åtgärders tillämpning.

Del VIII. Allmänna bestämmelser

Artikel 28

Innebörden och omfattningen av de åtgärder, som skola vidtagas för att
bringa denna konvention i tillämpning, skola bestämmas på ett smidigt sätt
under hänsynstagande till de speciella förhållandena i varje land.

Artikel 29

Tillämpningen av bestämmelserna i denna konvention skall icke påverka
förmåner, som tillförsäkrats ifrågavarande folkgrupper i enlighet med andra
konventioner och rekommendationer.

Artiklar 30—37

(Dessa artiklar äro likalydande med artiklarna 3—10 av konventionen
(nr 105) angående avskaffande av tvångsarbete, utom såtillvida, att dä i
artikel 9 av konventionen nr 105 hänvisas till artikel 5, detta i artikel 36 av
förevarande konvention motsvaras av en hänvisning till artikel 32.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1958

Bilaga E

Rekommendation (nr 104) angående skydd för och integration av infödda
och andra i stammar eller i stamliknande förhållanden levande
folkgrupper i självstyrande länder

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till
Geneve och där samlats den 5 juni 1957 till sitt fyrtionde sammanträde
och beslutat antaga vissa förslag angående skydd för och integration
av infödda och andra i stammar eller i stamliknande förhållanden levande
folkgrupper i självstyrande länder, vilken fråga utgör den sjätte
punkten på sammanträdets dagordning,

samt beslutat att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,
avsedd att komplettera konventionen angående infödda och i
stammar levande folkgrupper, 1957,

samt konstaterat att följande normer ha utarbetats under medverkan
av Förenta Nationerna, Förenta Nationernas livsmedels- och jordbruksorganisation,
Förenta Nationernas organisation för uppfostran, vetenskap
och kultur och Världshälsovårdsorganisationen, på vederbörlig
nivå och inom deras respektive områden, samt att avsikten är att söka
deras fortsatta medverkan när det gäller att främja och trygga tillämpningen
av dessa normer,

antager denna den tjugosjätte dagen i juni månad år nittonhundrafemtiosju
följande rekommendation, vilken skall benämnas »rekommendation angående
infödda och i stammar levande folkgrupper, 1957» (Indigenous and
Tribal Populations Recommendation, 1957).

Konferensen förordar, att varje medlem bör tillämpa följande anvisningar.

I. Inledande anvisningar

1. 1) Denna rekommendation äger tillämpning på

2) I denna rekommendation förstås med »i stamliknande förhållan -

Kungl. Maj. ts proposition nr 46 år 1958

den levande folkgrupper» sådana grupper och personer som, ehuru de äro
i färd med att förlora sina stamegenskaper, ännu icke ha blivit integrerade
i den nationella gemenskapen.

3) De infödda och andra i stammar eller i stamliknande förhållanden
levande folkgrupper, som omnämnts i styckena 1) och 2) av denna punkt,
betecknas i det följande som »ifrågavarande folkgrupper».

II. Jord

2. Lagstiftningsåtgärder eller administrativa åtgärder böra vidtagas för
reglering av de förhållanden, de facto eller de jure, under vilka ifrågavarande
folkgrupper nyttja jorden.

3. 1) Ifrågavarande folkgrupper böra tillförsäkras en reserv av jord som
är tillräcklig för trädesbruk, så länge icke något bättre odlingssystem kan
införas.

2) I avvaktan på att målen för en bosättningspolitik för halvnomadiska
grupper skola uppnås, böra zoner upprättas, inom vilka sådana gruppers
boskap kan beta utan hinder.

4. Medlemmar av ifrågavarande grupper böra erhålla samma behandling
som andra medlemmar av landets befolkning i fråga om äganderätten till
naturtillgångar under jord eller företrädesrätten till dessas exploatering.

5. 1) Direkt eller indirekt upplåtelse av jord, som äges av medlemmar av
ifrågavarande folkgrupper, till personer eller samfälligheter, som ej tillhöra
dessa folkgrupper, bör begränsas, utom i särskilda i lag angivna undantagsfall.

2) I de fall då sådan upplåtelse medgives, böra åtgärder vidtagas i syfte
att tillförsäkra ägarna skälig ersättning. Ersättning, som utgives för jord i
samfälld ägo, bör i enlighet med lämpliga bestämmelser utnyttjas till förmån
för den grupp som äger jorden.

6. Pantförskrivning av jord, som äges av medlemmar av ifrågavarande
folkgrupper, till en person eller samfällighet, som icke tillhör dessa folkgrupper,
bör begränsas.

7. Lämpliga åtgärder böra vidtagas i syfte att undanröja skuldsättning
bland jordbrukare, som tillhöra ifrågavarande folkgrupper. Kooperativa kreditsystem
böra organiseras, och lån med låg ränta, teknisk hjälp och, där så
befinnes lämpligt, subventioner böra tillhandahållas dessa jordbrukare i syfte
att sätta dem i stånd att bättre utnyttja sin jord.

8. Där så är lämpligt böra moderna metoder för kooperativ produktion,
anskaffning och avsättning anpassas till de traditionella formerna för samfällt
ägande och nyttjande av jord och produktionsredskap bland ifrågavarande
folkgrupper och derås traditionella system för samhälleliga tjänster
och ömsesidig hjälp. III.

III. Rekrytering och arbetsvillkor

9. Så länge ifrågavarande folkgrupper icke äro i stånd att åtnjuta det
skydd, som enligt lagstiftningen tillkommer arbetare i allmänhet, bör rekryteringen
av arbetare tillhörande dessa folkgrupper regleras, särskilt genom
åtgärder i syfte att

a) upprätta ett system av tillståndsgivning för privata rekryteringsombud
och kontrollera deras verksamhet;

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1958

b) förebygga att rekryteringen av arbetare inverkar menligt på deras familjeliv
och gemenskapsliv, bland annat genom att 1

i) förbjuda rekrytering under vissa bestämda perioder och i vissa bestamda
områden;

ii} bereda arbetarna möjlighet att bibehålla kontakten med och deltaga
i Mktigare av stamförhållanden betingad verksamhet inom de samhällen,
i rån vilka de kommit;

in) garantera skydd åt dem som för sin försörjning äro beroende av de
rekryterade arbetarna;

c) faststalla en minimiålder för rekryteringen och föreskriva särskilda villkor
tor rekryteringen av icke vuxna arbetare;

d) föreskriva villkor beträffande hälsotillståndet som arbetarna vid tidpunkten
för rekryteringen skola uppfylla;

e) faststalla normer beträffande transporten av rekryterade arbetaret)
tillse att arbetaren

i) genom en förklaring på lians modersmål bibringats insikt om sina
anställningsvillkor;

?c^ met^ vetskap godtager sina anställningsvillkor.

!“- Sa län§e ifrågavarande folkgrupper icke äro i stånd att''åtnjuta det
skydd, som enligt lagstiftningen tillkommer arbetare i allmänhet, böra löner
och personlig frihet för arbetare, som tillhöra dessa folkgrupper, skvddas
särskilt genom följande åtgärder:

a) löner skola normalt utbetalas enbart i lagligt betalningsmedel;

b) utbetalning av någon del av lönen i form av alkohol, andra alkoholhaltiga
drycker eller skadliga droger skall förbjudas;

c) utbetalning av lön i utskänkningslokaler eller butiker skall förbjudas,
utom såvitt gäller där anställda arbetare;

d) maximibeloppen för löneförskolt och sättet för deras återbetalning, ävensom
den tillatna omfattningen av villkoren för avdrag å lön, skola regleras; labriksbutiker

och liknande anordningar, som drivas i samband med
företaget, skola kontrolleras;

f) innehållande eller konfiskering av tillhörigheter och verktyg, som arbetarna
a anligen använda, pa grund av skuldsättning eller ett icke uppfyllt
arbetsavtal skall förbjudas utom i de fall då vederbörande judiciella
eller administrativa myndighet i förväg lämnat medgivande därtill; -

g) ingripanden i arbetarnas personliga frihet på grund av skuldsättningskola
förbjudas.

11. Rätten att bli återsänd till hemorten på rekryteringsombudets eller
arbetsgivarens bekostnad bör garanteras i alla de fall då arbetaren

a) blir oförmögen till arbete genom sjukdom eller olycksfall under resan
till anställningsorten eller under den tid anställningen varar;

b) vid läkarundersökning befinnes vara olämplig för arbete;

c) på grund av omständigheter, över vilka han icke råder, icke erhåller
anställning, sedan han förflyttats i och för erhållande av anställning;

d) av vederbörande myndighet befinnes ha blivit rekryterad genom bedrägligt
förfarande eller av misstag.

12. 1) Åtgärder böra vidtagas'' i syfte att underlätta till ifrågavarande
folkgrupper hörande arbetares anpassning till de i ett modernt samhälle rådande
principerna och metoderna i fråga om förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetstagare.

2) Där så är nödvändigt böra standardiserade arbetsavtal utarbetas
i samråd med representanter för berörda arbetare och arbetsgivare. Sådana

Kungl. Maj.ts proposition nr 46 år 1058

avtal böra angiva båda parters rättigheter och skyldigheter samt förutsättningarna
för avtalens hävande. Effektiva åtgärder böra vidtagas i sytte alt
garantera avtalens efterlevnad.

‘ 13. 1) Åtgärder böra vidtagas i enlighet med gällande lagstiftning i syfte
att främja arbetarnas och deras familjers fasta bosättning i eller i närheten
av sysselsättningscentra, då en sådan fast bosättning är till fördel för arbetarna
och för de berörda ländernas ekonomiska liv.

2) Vid genomförandet av sådana åtgärder bör särskild uppmärksamhet
ägnas de problem, som sammanhänga med de till ifrågavarande folkgrupper
hörande arbetarnas och deras familjers anpassning till levnadsoch
arbetsformerna i deras nya sociala och ekonomiska miljö.

14. Migration av arbetare, som tillhöra ifrågavarande folkgrupper, bör,
när detta befinnes strida mot dessa arbetares och deras samhällens intressen,
motverkas genom åtgärder, som äro ägnade att höja levnadsstandarden
i de områden, där de traditionellt vistas.

15. 1) Regeringarna böra upprätta stationära eller rörliga offentliga arbetsförmedlingsorgan
i områden, där till ifrågavarande folkgrupper hörande
arbetare rekryteras i stort antal.

2) Dessa organ böra icke blott hjälpa arbetarna att finna arbete och
arbetsgivarna att finna arbetare utan även

a) bedöma i vad mån brist på arbetskraft i andra områden inom landet
kan täckas med arbetskraft, som finnes tillgänglig inom av ifrågavarande
folkgrupper bebodda områden, utan att detta föranleder sociala eller
ekonomiska rubbningar inom dessa områden;

b) upplysa arbetarna och deras arbetsgivare om dem berörande bestämmelser
i lagar, förordningar och avtal med avseende å löner, bostadsförhållanden,
förmåner vid yrkesskada, transport och andra arbetsvillkor;

c) samverka med de myndigheter, som ha att övervaka tillämpningen av
lagstiftningen angående skydd för ifrågavarande folkgrupper, samt, då
så erfordras, ansvara för‘kontrollen över förfaranden i samband med
rekrytering och arbetsvillkor för till dessa folkgrupper börande arbetare.

IV. Yrkesutbildning

16. Yrkesutbildningsprogram för ifrågavarande folkgrupper böra innefatta
utbildning av medlemmar av dessa folkgrupper till lärare. Lärarna
böra bibringas kunskaper om vissa tekniska förfaranden och där så är niöjligt
göras förtrogna med antropologiska och psykologiska faktorer, så att
de bli i stånd att anpassa sin undervisning efter dessa folkgruppers speciella
förhållanden och behov.

17. Yrkesutbildningen för medlemmar av ifrågavarande folkgrupper bor

i den mån det är praktiskt möjligt äga rum i närheten av deras bosättningsort
eller arbetsplats. .....

18. Under integrationens begynnelseskeden bör denna utbildning sa vitt
möjligt meddelas på den berörda gruppens munart.

19. Yrkesutbildningsprogram för ifrågavarande folkgrupper böra samordnas
med hjälpåtgärder, varigenom självständiga yrkesutövare beredes
möjlighet att förvärva erforderliga råvaror och förnödenheter och löntagare
beredes hjälp att finna med hänsyn till deras kvalifikationer lämpligt arbete.

2(1. Program och metoder för ifrågavarande folkgruppers yrkesutbildning
böra samordnas med program och metoder för den grundläggande undervis -

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1958

21. Under den period, då medlemmar av ifrågavarande folkgrupper undergå
yrkesutbildning, böra de erhålla all möjlig hjälp för att bli i stånd
att draga fördel av förekommande anordningar, däri inbegripna stipendier,
om så är möjligt.

V. Hantverk och landsbygdsindustri

22. Program för främjande av hantverk och landsbygdsindustri bland

ifrågavarande folkgrupper böra särskilt syfta till att

a) förbättra tekniken, arbetsmetoderna och arbetsvillkoren;

b) utveckla alla aspekter av produktion och avsättning, inberäknat kreditgivning,
skydd mot monopol och mot exploatering genom mellanhänder,
anskaffning av råvaror till skäliga priser, fastställande av kvalitetsnormer
samt skydd för mönster och speciella estetiska egenskaper hos produkterna; c)

uppmuntra bildandet av kooperativa sammanslutningar.

VI. Social trygghet och hjälpåtgärder

23. En utvidgning av system för social trygghet till att omfatta arbetare
som tillhöra ifrågavarande folkgrupper bör,^ allt efter omständigheternas
krav, föregås eller åtföljas av åtgärder i syfte att förbättra deras allmänna
sociala och ekonomiska villkor.

24. I fråga om självständiga producenter av primärvaror böra åtgärder
vidtagas med avseende å

a) undervisning i moderna jordbruksmetoder;

b) anskaffning av förnödenheter, såsom redskap, boskap, utsäde;

c) skydd mot förlust av existensmedel genom skador på skörd eller boskap,
vållade genom naturförhållanden.

VII. Hälsovård

25. Ifrågavarande folkgrupper böra uppmuntras att i sina samhällen organisera
lokala hälsovårdsstyrelser eller -kommittéer för att övervaka samhällsmedlemmarnas
hälsotillstånd. Bildandet av dessa organ bör åtföljas av
lämpliga upplysningsåtgärder i syfte att tillse, att de till fullo utnyttjas.

26. 1) Särskilda anordningar böra tillhandahållas för utbildning av medlemmar
av ifrågavarande folkgrupper till biträdande hälsovårdspersonal och
till yrkesmässig läkar- och sjukvårdspersonal, när dessa medlemmar ej
kunna erhålla sådan utbildning genom landets gängse anordningar.

2) Det bör tillses att tillhandahållandet av sådana speciella anordningar
icke får till följd, att medlemmar av ifrågavarande folkgrupper berövas
möjligheten att erhålla utbildning genom gängse anordningar.

27. Den yrkesmässiga hälsovårdspersonal, som arbetar bland ifrågavarande
folkgrupper, bör ha utbildning i antropologiska och psykologiska metoder,
som sätter dem i stånd att anpassa sitt arbete till dessa folkgruppers
kulturella särdrag.

Kungl. Maj. ts proposition nr 46 år 1958

VIII. Undervisning

28. Vetenskaplig forskning bör organiseras och finansieras med sikte på
att fastställa de lämpligaste metoderna att bibringa barn tillhörande ifrågavarande
folkgrupper läs- och skrivkunnighet samt förmåga att utnyttja modersmålet
eller munarten som ett medel i undervisningen.

29. De lärare, som arbeta bland ifrågavarande folkgrupper, böra ha utbildning
i antropologiska och psykologiska metoder, som sätter dem i stånd
att anpassa sitt arbete till dessa folkgruppers kulturella särdrag. Dessa
lärare böra i den mån så är möjligt rekryteras bland sådana folkgrupper.

30. Förberedande yrkesutbildning med särskild tonvikt på undervisningen
i ämnen, som sammanhänga med jordbruk, hantverk, landsbygdsindustri
och huslig ekonomi bör införas i de för ifrågavarande folkgrupper avsedda
programmen för primär undervisning.

31. Elementär undervisning i hälsolära bör ingå i de för ifrågavarande
folkgrupper avsedda programmen för primär undervisning.

32. Den primära undervisningen för ifrågavarande folkgrupper bör så vitt
möjligt kompletteras med kampanjer för allmänbildning. Dessa kampanjer
böra syfta till att hjälpa barn och vuxna att förstå problemen i deras miljö
samt deras rättigheter och skyldigheter såsom medborgare och individer, så
att de bli i stånd att mera effektivt medverka till sitt samhälles ekonomiska
och sociala framåtskridande.

IX. Språk och andra informationsmedel

33. Där så är lämpligt bör ifrågavarande folkgruppers integration underlättas
genom:

a) berikande av det tekniska och juridiska ordförrådet i deras inhemska
språk och dialekter;

b) skapande av alfabet, som möjliggöra skriftligt återgivande av dessa språk
och dialekter;

c) publicering på dessa språk och dialekter av läseböcker anpassade efter
ifrågavarande folkgruppers bildnings- och kulturnivå; och

d) publicering av tvåspråkiga ordböcker.

34. Audio-visuella metoder böra utnyttjas som informationsmedel bland
ifrågavarande folkgrupper.

X. Stamgrupper i gränstrakter

35. 1) Där så är lämpligt och möjligt böra mellanstatliga åtgärder vidtagas
genom överenskommelser mellan vederbörande regeringar i syfte att
skydda halvnomadiska stamgrupper, vilkas traditionella territorier ligga på
båda sidor om gränsen mellan olika stater.

2) Sådana åtgärder böra särskilt syfta till att

a) garantera att medlemmar av dessa grupper, som arbeta i ett annat land,
erhålla skäliga löner i överensstämmelse med gällande normer inom det
område, där de arbeta;

b) hjälpa dessa arbetare att förbättra sina levnadsvillkor utan diskriminering
med hänsyn till deras nationalitet eller deras halvnomadiska karaktär.

Kungl. Maj. ts proposition nr 46 år 1958

XL Administration

36. Administrativa åtgärder böra vidtagas, antingen genom för ändamålet
särskilt tillskapade statliga organ eller genom en lämplig samordning av''
andra statsorgans verksamhet, i syfte att

a) trygga efterlevnaden av lagstiftning och administrativa bestämmelser an"gående
skydd för och integration av ifrågavarande folkgrupper;

b) tillförsäkra medlemmar av ifrågavarande folkgrupper effektiv besittningsrätt
till jord och nyttjande av andra naturtillgångar;

c) förvalta dessa folkgruppers egendom och deras inkomster, när så är nödvändigt
i deras eget intresse;

d) tillhandahålla fri rättshjälp åt medlemmar av ifrågavarande folkgrupper,
som ma vara i behov av dylik hjälp men icke förmå bestrida därmed förenade
kostnader;

e) upprätta och vidmakthålla anordningar för undervisning och sjukvård
för ifrågavarande folkgrupper;

f) främja forskning, som avser att underlätta förståelsen av dessa folkgruppers
levnadssätt och deras integration i den nationella gemenskapen;

g) hindra exploatering av arbetare tillhörande ifrågavarande folkgrupper
på grund av deras bristande förtrogenhet med den industriella miljö vari
de införts;

h) när så är lämpligt inom ramen av program för skydd och integration
övervaka och samordna den filantropiska eller affärsmässiga verksamhet,
som bedrives av enskilda personer och av offentliga eller enskilda
samfälligheter inom områden, som bebos av ifrågavarande folkgrupper.

37. 1) De nationella organ, som äro speciellt ansvariga för ifrågavarande
folkgruppers skydd och integration, böra förfoga över regionala centra, belägna
inom områden där dessa folkgrupper äro talrika.

2) Dessa organ böra vara utrustade med tjänstemän, som blivit utvalda
och utbildade för de speciella uppgifter de ha att utföra. Så vitt möjligt
böra dessa tjänstemän rekryteras bland medlemmar av ifrågavarande
folkgrupper.

Kungl. Maj. ts proposition nr 46 år 1958

Bilaga F

Resolutioner.

I. Resolution angående avskaffande av mot fackföreningar riktad lagstiftning
inom Internationella arbetsorganisationens medlemsstater.

II. Resolution angående säkerhet i kolgruvor.

III. Resolution angående tillsättande av en trepartskommission för kvinnoarbete.

IV. Resolution angående undervisning av arbetare.

V. Resolution angående bostadsbyggande.

VI. Resolution angående tillämpning av internationella arbetskonventioner
å områden belägna utanför moderlandet.

VII. Resolution angående uppförande på dagordningen för nästa allmänna
konferenssammanträde av frågan om förkortning av arbetstiden.

VIII. Resolution angående nedrustning, prov med atomvapen samt atomenergins
fredliga användning.

IX. Resolution angående avskaffande av koncentrationsläger samt deportation
av nationella minoriteter.

X. Resolution angående avlöningsmetoder.

XI. Resolution angående skyldighet att utföra arbete såsom betalning för
skuld samt angående livegenskap.

XII. Resolution angående uppförande på dagordningen för nästa allmänna
konferenssammanträde av frågan om arbetsvillkor för plantagearbetare.

XIII. Resolution angående uppförande på dagordningen för nästa allmänna
konferenssammanträde av spörsmålet om diskriminering i fråga om anställning
och yrkesutövning.

XIV. Resolution angående antagande av budget för 40 :e budgetåret (1958)
och fördelning av utgifterna för samma budgetår på olika medlemsstater.

XV. Resolution angående Internationella arbetsorganisationens bidrag till
arbetsbyråns tjänstepensionsfond avseende år 1958.

XVI. Resolution angående förordnande av ledamöter av Internationella arbetsorganisationens
administrativa domstol.