Kungl. Maj:ts proposition nr 45 (Proposition 1943:45)

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Nr 45.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående befrielse
för A. B. Jönsson m. fl. från ersättningsskyldighet;
given Stockholms slott den 12 februari 1943.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Majy Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 12 februari 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bbamstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Eosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Sköld, anför:

l:o.

Under det värnpliktige vid Wendes artilleriregemente nr 411 4/1940 Åke
Bertil Jönsson den 22 januari 1942 tjänstgjorde såsom eldvakt i ett kronan
tillhörigt tält, uppstod eld i tältet med påföljd att tältet jämte en del kronan
tillhöriga persedlar brunno upp.

Efter det vederbörande krigsfiskal fört ersättningstalan mot Jönsson, har
regementets krigsrätt genom utslag den 28 februari 1942, enär Jönsson icke,
såvitt visats, gjort sig skyldig till ovarsamhet av beskaffenhet att böra medföra
ersättningsskyldighet, prövat rättvist lämna den mot honom förda talan utan
bifall.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 45.

SOS 43

Departementschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Krigshovrätten, där krigsfiskalen besvärat sig över krigsrättens utslag,
yttrade i utslag den 24 juli 1942, att av utredningen i målet framginge, att
Jönsson vid bränslepåfyllning spillt träull å den del av tältbottnen närmast
omkring spisen, som enligt gällande föreskrifter skulle hållas fri från brännbara
ämnen. Den sålunda spillda träullen hade genom gnistor eller glöd
från spisen fattat eld, som sedan spritt sig till tältet i övrigt. Då Jönsson
vid sådant förhållande måste anses ha vållat branden, fann krigshovrätten
Jönsson icke kunna undgå skyldighet att ersätta de genom branden uppkomna
skadorna. På grund härav och då Jönsson icke haft något att erinra
mot det i sådant hänseende fordrade beloppet i och för sig, prövade krigshovrätten
rättvist att, med ändring av krigsrättens utslag, förplikta Jönsson
att till kronan utgiva 420 kronor. Jämlikt 30 kap. 6 § rättegångsbalken ägde
Jönsson icke fullfölja talan mot krigshovrättens utslag.

Uti en av arméförvaltningens intendentur- och civila departement, jämte
såväl eget yttrande som yttrande av regementschefen och militärområdesbefälhavaren
i södra militärområdet, den 23 september 1942 överlämnad skrift
har Jönsson med bifogande av intyg att han vore obemedlad och saknade utmätningsbara
tillgångar anhållit att bliva befriad från den ådömda skadeståndsskyldigheten.

Regementschefen och militärområdesbefälhavaren ha förklarat sig icke ha
något att erinra mot bifall till framställningen.

Intendentur- och civila departementen ha tillstyrkt, att Jönsson, därest
han före den 1 januari 1944 till kronan inbetalade ett belopp av 50 kronor,
befriades från skyldigheten att gälda återstoden av skadeståndet.

Statskontoret har i utlåtande den 7 oktober 1942 i betraktande av Jönssons
ekonomiska förhållanden och övriga i ärendet föreliggande omständigheter
ansett sig icke böra framställa erinran mot bifall till intendentur- och
civila departementens förslag.

I överensstämmelse med sistnämnda myndigheters förslag förordar jag, att
Jönsson befrias från återstående skadeståndsskyldighet, därest han inbetalar
ett belopp av 50 kronor. Det torde få ankomma på Kungl. Majit att bestämma
den tidpunkt inom vilken betalningsskyldigheten skall vara fullgjord.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Åke Bertil Jönsson må, därest han inom tid, som av Kungl.
Majit bestämmes, till arméförvaltningen inbetalar ett belopp av
50 kronor, befrias från återstående skadeståndsskyldighet till
kronan enligt krigshovrättens utslag den 24 juli 1942.

2:o.

Värnpliktige vid Södermanlands flygflottilj nr 96 27/1941 Sten Sture
Ståhl startade den 27 juli 1942 ett kronan tillhörigt flygplan, varvid planet
ställde sig på nosen med påföljd att propellern slog mot marken och
skadades.

Vederbörande krigsfiskal förde med anledning härav talan mot Ståhl vid

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

flygflottiljens krigsrätt, varvid en i målet hörd flygingenjör förklarade, att
enda tänkbara anledningen till att planet ställt sig mot marken måste ha
varit den, att Ståhl underlåtit att föra spaken till höjdrodret helt tillbaka.

Krigsrätten prövade i utslag den 6 november 1942, enär i målet blivit utrett,
att Ståhl icke utfört starten på reglementsenligt sätt, jämlikt 130 § strafflagen
för krigsmakten rättvist döma Ståhl för försummelse i fullgörande av tjänsteplikt
att undergå disciplinstraff av vaktarrest i två dagar. Därjämte förpliktades
Ståhl att till kronan utgiva ersättning för den uppkomna skadan å flygplanet
med 312 kronor 70 öre. Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

Uti en av chefen för flygvapnet den 3 december 1942 med tillstyrkan överlämnad
skrift har Ståhl anhållit att bliva befriad från den ådömda skadeståndsskyldigheten.

Av handlingarna i ärendet inhämtas att Ståhl uttagits för utbildning till
mekaniker, att han genomgått föreskriven utbildning för stallning av motorer
men att han vid tiden för olyckan icke tidigare startat något plan av samma
typ som det då använda.

Flygförvaltningen har i utlåtande den 22 december 1942 anfört bland annat
följande.

Ståhl, som vore född år 1921, vore ogift och icke försörjningspliktig mot
någon närstående. Hans senaste taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
uppginge till 1,880 kronor. Under militärtjänsten, vars varaktighet
icke kunde bedömas, åtnjöte han icke någon lön från sin civila anställning.
Då med hänsyn till Ståhls ekonomiska förhållanden ett gäldande av
skadeståndet skulle medföra kännbara ekonomiska svårigheter för honom,
hemställde ämbetsverket under hänvisning till Kungl. Majits och riksdagens
beslut i liknande ärende (proposition 1940:65, punkt l:o), att Ståhl måtte
befrias från den ådömda skadeståndsskyldigheten.

Statskontoret har i utlåtande den 5 januari 1943 förklarat, att ämbetsverket
även örn viss tvekan kunde råda huruvida ansökningen borde bifallas,
dock ansåge sig icke böra framställa någon erinran mot att Ståhl befriades
från skadeståndsskyldighet.

Av det ovannämnda ävensom av handlingarna i ärendet framgår, att Ståhl Departement!.-vid olyckstillfället ägt ringa erfarenhet i fråga om startande av flygmaskiner chefen.
samt att han då icke tidigare startat något flygplan av liknande typ. Med hänsyn
härtill ävensom Ståhls svaga ekonomiska ställning finner jag mig med
hänvisning till den ståndpunkt, som av mig vid anmälan av propositionen nr 13
till årets riksdag i likartade ärenden intagits, böra tillstyrka, att Ståhl befrias
från återstående skadeståndsskyldighet mot inbetalande av 50 kronor inom tid,
som av Kungl. Majit bestämmes.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Sten Sture Ståhl må, därest han inom tid, som av Kungl.

Majit bestämmes, till flygförvaltningen inbetalar ett belopp av
50 kronor, befrias från återstoden av den honom jämlikt krigsrättens
vid Södermanlands flygflottilj utslag den 6 november
1942 åliggande skadeståndsskyldigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

3:o.

Konstituerade sergeanten vid Signalregementet Erik Ottenby hade såsom
materielredogörare att ansvara för vården av 15 bilar och en buss disponerade
av ett fördelningssignalkompani och uppställda i ett garage. Oaktat
Ottenby av förman erhållit order att vattnet i motorfordonens kylsystem
skulle avtappas, hade i januari 1942 befunnits, att skador uppkommit å
motorerna i tio av automobilerna och i bussen till följd av att i fordonens
kylsystem kvarlämnat vatten frusit.

Efter åtal vid Norra skånska infanteriregementets krigsrätt har krigsrätten
genom utslag den 24 februari 1942 utlåtit sig att ifrågavarande skador
ostridigt uppkommit under tid, då fordonen stått under Ottenbys tillsyn,
samt att Ottenby icke visat något förhållande av beskaffenhet att befria
honom från skyldighet att ersätta skadorna. Då Ottenby icke haft något att
erinra mot skäligheten av det i ersättning fordrade beloppet, prövade krigsrätten
rättvist förplikta Ottenby att genast mot kvitto till kronan utgiva
2,313 kronor 72 öre.

Krigshovrätten, där Ottenby anfört besvär över krigsrättens utslag, fann
genom utslag den 14 juli 1942 ej skäl att göra ändring i krigsrättens utslag.
Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

Ottenby har nu anhållit att bliva befriad från skadeståndsskyldigheten samt
till stöd därför anfört. Han hade icke avsiktligt gjort sig skyldig till vårdslöshet.
Vid tiden i fråga hade han erhållit tjänstledighet för att den 9 oktober 1942
resa till sin moder, som legat döende. Han hade därför den 8 oktober givit sin
ställföreträdare order att kyl vattnet i samtliga motorfordon skulle avtappas. Vid
återkomsten den 11 oktober 1942 hade Ottenby för att förvissa sig om att
ordern utförts öppnat kylvattenskranen på en av bilarna. Då något vatten
icke runnit ut, hade han dragit den slutsatsen, att jämväl övriga bilar tömts
på kylvatten. Ottenby hade nämligen ej känt till, att tre av bilarna hela
tiden varit tömda på kylvatten samt att han påträffat en av dem vid kontrollen.
Ottenby levde i blygsamma ekonomiska förhållanden och hans
familj skulle bliva avsevärt lidande, örn han nödgades utgiva skadeståndet.

Av handlingarna i ärendet framår följande angående Ottenbys personliga
förhållanden. Ottenby, som till yrket är trafikchaufför, är 35 år. Han är
gift och har försörjningsplikt mot hustru samt tre minderåriga barn. Enligt
senaste deklaration har han taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
örn 5,300 kronor, varjämte hustrun taxerats för en tillfällig inkomst om
630 kronor. Makarna ha ej någon förmögenhet.

Arméförvaltningens tyg- och civila departement ha i utlåtande den 31
oktober 1942 framhållit följande. Enär Ottenby hade en i förhållande till
inkomsterna omfattande försörjningsplikt och hans tjänsteförsummelse icke
torde kunna betecknas som grov, funne departementen sig kunna tillstyrka,
att han delvis befriades från den ådömda ersättningsskyldigheten. På grund
härav hemställde departementen, att Ottenby, därest han före viss angiven
tid till kronan inbetalade omkring en fjärdedel av det utdömda beloppet
eller 600 kronor, befriades från återstående ersättningsskyldighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Statskontoret har i utlåtande den 18 november 1942 förklarat sig icke
framställa någon erinran mot att ansökningen bifölles på sätt tyg- och civila
departementen förordat.

Av handlingarna i ärendet synes framgå, att skadorna — såsom Ottenby Dc.partementsäven
själv framhållit — uppkommit under delvis samverkande olyckliga om- chefenständigheter.
Med hänsyn härtill och den omfattande försörjningsplikt som
åligger Ottenby, finner jag mig böra förorda, att Ottenby befrias från återstående
skadeståndsskyldighet mot inbetalande av ett belopp av 200 kronor
inom tid som av Kungl. Majit bestämmes.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Erik Ottenby må, därest han inom tid, som av Kungl.

Majit bestämmes, till arméförvaltningen inbetalar ett belopp av
200 kronor, befrias från återstående ersättningsskyldighet till
kronan jämlikt krigshovrättens utslag den 14 juli 1942.

4:o.

Sedan chefen för fjärde arméfördelningen infordrat anbud å vissa byggnadsarbeten
vid infanteriskjutskolan i Rosersberg, avgav byggmästaren
Ruben Erik Nikodemus Sandgren, Stureby, inom föreskriven tid, senast den 17
april 1941, anbud slutande å 24,349 kronor. För entreprenadens fullgörande
skulle ställas säkerhet som av arméfördelningschefen godkändes. Anbudet
antogs den 29 april 1941. Sandgren insjuknade vid tiden för anbudets avgivande
i magsår och intogs den 28 april 1941 å sjukhus för vård. Den 13
maj 1941 avlät Sandgren skrivelse till arméfördelningschefen med meddelande
att han icke kunde utföra entreprenaden på grund av sjukdomen. Sedermera
överlämnade Sandgren jämväl ett intyg av den 15 maj 1941 utvisande
att han vårdades å sjukhus samt att han ej på minst sex månader kunde utföra
tungt kroppsarbete. Arméförvaltningens fortifikationsstyrelse meddelade
Sandgren, att styrelsen saknade befogenhet att medgiva honom befrielse från
entreprenaden. Genom skrivelse den 11 juli 1941 återkallade sedermera
fortifikationsstyrelsen uppdraget med skyldighet för Sandgren att svara för
all därigenom för kronan uppkommande skada. Fortifikationsstyrelsen antog
sedermera ett av annan firma avgivet anbud, slutande å 27,000 kronor, samt
framställde krav å merkostnaden, 2,651 kronor. Då Sandgren icke erlade beloppet,
uttog Kungl. Majit och kronan stämning å Sandgren till Stockholms
rådhusrätt. Genom dom den 27 januari 1942 förpliktade rådhusrätten
Sandgren att till Kungl. Majit och kronan jämlikt medgivande genast mot
kvitto utgiva 2,651 kronor jämte fem procent årlig ränta därå från stämningsdagen,
den 17 januari 1942, tills betalning skedde, varjämte Sandgren förpliktades
att ersätta kronans rättegångskostnader med 30 kronor. Domen
har vunnit laga kraft.

I en den 31 augusti 1942 dagtecknad skrift har Sandgren anhållit att
bliva befriad från ersättningsskyldigheten och i samband därmed framhållit
följande. Han hade anmält, att han icke kunde fullfölja entreprenaden,

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Departements chefen.

emedan han vid beräknandet av anbudssumman utgått från att han personligen
skulle kunna leda arbetet, vilket även varit den bestämda förutsättningen
för att hans borgensmän skulle ikläda sig ansvar för entreprenadens
fullgörande. På grund av sjukdomen hade han emellertid varit förhindrad
leda arbetet. Trots sjukhusvistelsen och läkarens förbud att under sjukdomstiden
befatta sig med arbetsangelägenheter hade han sökt finna olika
utvägar att utföra arbetet. Försök att anställa andra arbetsledare hade
emellertid misslyckats därigenom att borgensmännen vägrade ställa borgen
med mindre Sandgren själv ledde arbetet. Sandgren hade vårdats å sjukhuset
till den 22 juni 1941 och därefter i hemmet till den 31 juli 1941, då
han friskskrivits på försök. Den 25 oktober 1941 hade han inkallats till
militär beredskapstjänstgöring, som fortfarande påginga. Sandgrens ekonomiska
ställning vore mycket svag, delvis beroende på att hans hustru
under en längre tid varit sjuklig. Hon hade sålunda stått under ständig
läkarbehandling under fem år och därvid tidvis legat på sjukhus. Sandgrens
inkomster uppginge för närvarande till 337 kronor per månad, varav familjebidrag
218 kronor, månadslön som flaggkorpral 35 kronor och terminslön 28
kronor var tionde dag. Han vore oförmögen att betala det utdömda beloppet.

Sandgren har vid ansökningen fogat två intyg från de åberopade borgensmännen,
utvisande att de varit villiga att godtaga endast honom själv såsom
arbetsledare för entreprenaden.

Av handlingarna framgår att Sandgren för år 1942 icke taxerats för kommunal
inkomstskatt eller statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Arméförvaltningens civila departement och fortifikationsstyrelse ha i utlåtande
den 29 oktober 1942 framhållit följande.

Med hänsyn till de omständigheter varunder Sandgren ådragit sig ifrågavarande
skadeståndsskyldighet samt i betraktande jämväl av hans jämförelsevis
svaga ekonomiska ställning, hade departementet och styrelsen i och för
sig intet att erinra mot bifall till ansökningen. Ifrågasättas borde emellertid
huruvida icke principiella skäl talade mot att Sandgren erhölle befrielse från
betalningsskyldighet i fråga örn hela det utdömda beloppet. Departementet
och styrelsen ville för sin del förorda, att Sandgren därest han inom viss
av Kungl. Maj:t bestämd tid erlade förslagsvis en femtedel av beloppet i
fråga, eller i avrundat tal 500 kronor, befriades från återstående betalningsskyldighet.

Statskontoret har i utlåtande den 4 november 1942 med hänsyn till de
ömmande omständigheterna ifrågasatt örn icke det belopp, Sandgren borde
inbetala till kronan, borde kunna ytterligare nedsättas, förslagsvis till 250
kronor; och har statskontoret i samband därmed åberopat propositionen
1941:120, punkt l:o.

Av utredningen i ärendet synes framgå att Sandgren icke kunnat själv
fullgöra entreprenaden på grund av sjukdom samt att han till följd av sina
borgensmäns inställning ej heller haft möjlighet att låta fullgöra entreprenaden
genom annan. På grund härav äro de omständigheter, under vilka
Sandgren ådragit sig betalningsskyldighet till kronan, i hög grad mildrande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Sandgrens ekonomiska ställning är svag och utsikterna att inom rimlig tid
utfå det utdömda beloppet äro ovissa. Med hänsyn härtill och då det synes
obilligt att låta en betydande skuldbörda under dylika förhållanden åvila
Sandgren, förordar jag i likhet med statskontoret, att Sandgren, därest han
inom tid som av Kungl. Maj:t bestämmes inbetalar ett belopp av 250 kronor
befrias från återstående betalningsskyldighet.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Ruben Erik Nikodemus Sandgren må, därest han inom
tid, som av Kungl. Majit bestämmes, till arméförvaltningen
inbetalar ett belopp av 250 kronor, befrias från återstående betalningsskyldighet
till kronan enligt Stockholms rådhusrätts dom
den 27 januari 1942.

5:o.

Vid en den 2 september 1941 företagen inventering av förrådet vid lia utbildningsbatteriet
av Norrlands artilleriregemente befanns, att intendenturmateriel
till ett värde av sammanlagt 1,832 kronor 99 öre saknades.

Vid regementets krigsrätt yrkade vederbörande åklagare, att sergeanten i
regementets reserv Nils Sigurd Hjorting, som under tiden från och med
slutet av mars 1941 till och med den 30 juni samma år tjänstgjort såsom
batteriadjutant vid batteriet och uppbördsman för dess förråd, måtte åläggas
ersätta kronan nämnda belopp.

Hjorting framhöll vid krigsrätten bland annat följande. Han hade tillträtt
befattningen såsom batteriadjutant troligen den 30 mars 1941, varvid inventering
verkställts. I sin egenskap av adjutant var Hjorting efter nyssnämnda
dag materielredogörare. I slutet av juni 1941, sedan Hjorting meddelats, att
han möjligen skulle kommenderas till fältförband, hade han tillsammans med
ett expeditionsbiträde gjort en överräkning av batteriets utrustningspersedlar.
Någon brist såvitt gällde dessa persedlar hade icke kunnat konstateras.
Eftersom Hjorting icke visste, vem som kunde komma att efterträda honom,
hade han icke kunnat kalla någon annan att närvara vid denna överräkning.
I slutet av juni hade på regementsorder bestämts, att Hjorting skulle åtnjuta
semester från och med den 1 juli till och med den 16 juli 1941. Det bestämdes
då, att annan befattningshavare skulle vara ställföreträdare för Hjorting
under semestern. Den 11 juli erhöll Hjorting meddelande om att han skulle
tjänstgöra på fältförband och inställa sig i Östersund den 14 juli. I Östersund
fick han meddelande om att han skulle placeras vid fältförband den 17
juli. Under tiden den 14—den 17 juli 1941 hade han varit strängt upptagen
med att organisera förbandet. Han hade icke sökt någon förbindelse med l:a
batteriet men meddelat sin ovannämnde ställföreträdare att han skulle
placeras vid fältförband.

Krigsrätten har genom utslag den 2 januari 1942 funnit den i målet förebragta
utredningen visserligen styrka, att Hjorting såsom batteriadjutant
omhänderhaft den ifrågavarande intendenturmaterielen under uppbördsmannaansvar.
Emellertid kunde med hänsyn till förhållandena vid Hjortings

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

frånträdande av befattningen såsom batteriadjutant ävensom med hänsyn
därtill, att inventering av materielen icke skett förrän cirka två månader efter
det Hjorting frånträtt tjänsten och utan att Hjorting kallats till inventeringen,
Hjorting icke anses pliktig att svara för den konstaterade bristen.

Efter det åklagaren hos krigshovrätten anfört besvär över utslaget har
krigshovrätten den 18 september 1942 meddelat följande utslag. Hjorting
hade i målet uppgivit, att av ifrågavarande materiel fältutrustning för två
värnpliktiga av manskapsgrad icke av Hjorting mottagits och ingått i hans
uppbörd. Sagda uppgift hade icke vederlagts av utredningen, vadan Hjorting
icke kunde anses pliktig gälda värdet av nämnda utrustning, vilken kunde
skattas till sammanlagt 400 kronor. I målet vore vidare upplyst, att från och
med den 1 juli 1941 intill tiden för ovannämnda inventering förrådet handhafts
av flera andra personer. Enär det emellertid, även örn hänsyn toges
till nu berörda förhållanden, finge anses framgå av utredningen, att under
den tid, Hjorting tjänstgjort såsom uppbördsman, av den saknade materielen
förkommit persedlar till ett sammanlagt värde av åtminstone 700 kronor, och
då Hjorting, vilken i sin ifrågavarande egenskap varit ansvarig för samma
persedlar, icke visat någon omständighet av beskaffenhet att befria honom
från skyldighet att ersätta sistnämnda belopp, prövade krigshovrätten rättvist
att, med ändring av krigsrättens utslag, i så måtto bifalla kronans talan
i målet, att Hjorting förpliktades att till kronan utgiva 700 kronor. Jämlikt
30 kapitlet 6 § rättegångsbalken finge talan icke fullföljas mot krigshovrättens
utslag.

I en av tjänstförrättande militärbefälhavaren för andra militärområdet med
tillstyrkan den 28 oktober 1942 överlämnad skrift har Hjorting anhållit att
bliva befriad från skadeståndsskyldigheten och i samband därmed anfört i
huvudsak följande. Hjorting vore gift och hade hustru och tre barn i åldern
1—G år att försörja. Hans hustru kunde på intet sätt bidraga till familjens
uppehälle. Som sergeant i reserven uppbure Hjorting 417 kronor i månaden.
Hyran utgjorde 1,300 kronor för år. Hjorting hade varit ständigt inkallad i
beredskapstjänst från den 5 december 1939, vilket medfört att hans rörelse
(frisörverksamhet) helt spolierats. Då Hjorting på nytt måste börja inom ett
yrke, som före inryckningen givit honom en bättre utkomst än den nuvarande
lönen, vore det för honom och hans familj ruinerande att utgiva ett så stort
belopp som 700 kronor.

Arméförvaltningens intendentur- och civila departement ha i utlåtande
den 27 november 1942 anfört, att ehuru departementen funnit det ur principiella
synpunkter tveksamt huruvida befrielse helt eller delvis borde medgivas
beträffande betalning av ersättning, som uppbördsman i anledning av
brist i uppbörden förpliktats utgiva till kronan genom lagakraftägande utslag,
departementen likväl med hänsyn till föreliggande ömmande omständigheter
ansåge sig kunna tillstyrka, att Hjorting, därest han före viss angiven tid till
kronan inbetalade ett belopp av 350 kronor, befriades från återstående ersättningsskyldighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Statskontoret har i utlåtande den 12 december 1942 i betraktande av att
krigshovrätten ålagt Hjorting ersättningsskyldighet endast för materiel, som
enligt utslaget förkommit under den tid han tjänstgjort som uppbördsman,
funnit sig icke kunna tillstyrka ett tillmötesgående av ansökningen ens i den
utsträckning, som intendentur- och civila departementen föreslagit.

I likhet med arméförvaltningens intendentur- och civila departement Departementsfinner
jag det ur principiell synpunkt tveksamt, örn i fall av denna art kronans ^/erfordran
bör eftergivas. Då emellertid Hjorting torde sakna förmåga att inom
rimlig tid erlägga det utdömda beloppet och även i övrigt ömmande omständigheter
föreligga, finner jag mig böra föreslå, att Hjorting befrias från återstående
ersättningsskyldighet mot erläggande av 150 kronor inom tid, som
av Kungl. Majit bestämmes. Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen medgiva,

att Nils Sigurd Hjorting må, därest han inom tid, som av
Kungl. Majit bestämmes, till arméförvaltningen inbetalar ett
belopp av 150 kronor, befrias från återstående ersättningsskyldighet
jämlikt krigshovrättens utslag den 18 september 1942.

6:o.

Den 1 september 1942 framförde korpralen vid Södermanlands flygflottilj
Douglas Vincent Rinaldo Lennaård utan lov en flygvapnet tillhörig ambulansbil
å landsväg i Västergötland. Han förlorade därvid herraväldet över
bilen med påföljd att denna körde av vägbanan och ned i diket, varvid bilen
skadades.

Vid polisförhör har Lennaård uppgivit följande angående olyckshändelsen.

Lennaård hade tillhört en beredskapsstyrka med uppgift att iordningställa
förläggningar till flottiljens andra division. För erforderliga transporter
hade styrkan fått sig tilldelad en buss, en personbil samt en eller två lastbilar
med utsedda förare. Lennaård hade omkring klockan 16 den 1 september
av överfuriren Axel Allan "Walter Ekberg beordrats att skaffa vatten till
expeditionsbaracken. Lennaård hade fortsatt sitt arbete till omkring klockan
20, då han haft för avsikt hämta vatten, som ej fanns på närmare håll än å en
ort omkring 7 kilometer från platsen. Då de för beredskapsstyrkan avsedda
fordonen icke funnos tillgängliga, hade Lennaård utan lov använt en å flygfältet
uppställd, flottiljen tillhörig paketbil för vattenhämtningen. Vid framkomsten
till nämnda ort hade han sammanträffat med en värnpliktig, vilken
han förmodat varit paketbilens förare, samt lovat denne att tidigt följande
morgon köra in bilen från flygfältet till orten för att lämna den till den
värnpliktige. Efter det Lennaård återkommit till flygfältet hade han med
Ekbergs hjälp lastat av bilen och omkring kl. 22.30 sökt skaffa gengasbränsle
till bilen vid förläggningen. Då gengasbränsle ej funnits att tillgå, hade
Lennaård kommit på den tanken att använda flottiljens ambulansbil för att
hämta bränsle i förutnämnda ort. Han hade framfört bilen med en hastighet
av omkring 50—60 kilometer i timmen. Vägen hade varit omkring 5 meter

Departements chefen.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

bred och tämligen bra. Troligen av trötthet eller annan anledning hade Lennaård
slappnat till, varvid dikeskörningen inträffat å den nästan raka vägen.
Lennaård, som innehade körkort, hade vid tillfället varit fullkomligt nykter.

Efter det vederbörande krigsfiskal vid Södermanlands flygflottiljs krigsrätt
fört talan mot Lennaård och Ekberg har krigsrätten genom utslag den
6 november 1942 utlåtit sig. I målet vore utrett, beträffande Lennaård: att
han den 1 september 1942 i tjänsteärende utan tillstånd brukat en paketbil
och en ambulansbil, tillhöriga kronan, och att han vid framförandet av ambulansbilen
icke iakttagit all den omsorg och varsamhet, som till förekommande
av olycksfall betingats av omständigheterna, med påföljd att bilen kört ned i
ett dike och skadats, samt beträffande Ekberg: att han den 1 september 1942
i tjänsteärende utan tillstånd och utan att inneha körkort framfört en kronan
tillhörig ambulansbil och att han samma dag låtit Lennaård, som stått under
Ekbergs befäl, använda ovannämnda paketbil. På grund av vad sålunda i
målet förekommit prövade krigsrätten rättvist döma Lennaård dels jämlikt
130 § strafflagen för krigsmakten och 4 kap. 1 § allmänna strafflagen att för
försummelser i fullgörande av tjänsteplikt undergå disciplinstraff av vaktarrest
i tolv dagar, dels ock jämlikt 2 och 38 §§ vägtrafikstadgan att för ovarsamt
framförande av bil till kronan utgiva 30 dagsböter å 2 kronor 50 öre samt
Ekberg dels jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten och 4 kap. 1 § allmänna
strafflagen att för försummelser i fullgörande av tjänsteplikt undergå disciplinstraff
av vaktarrest i åtta dagar, dels ock jämlikt 30 § motorfordonsförordningen
för det att han framfört bil utan att vara därtill berättigad att till
kronan utgiva 20 dagsböter å 3 kronor. Härjämte förpliktades Lennaård
att till kronan utgiva ersättning för reparation av ambulansbilen med 940
kronor 91 öre. Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

Uti en av chefen för flygstaben enligt bemyndigande för chefen för flygvapnet,
jämte eget yttrande, den 23 december 1942 överlämnad skrift har
Lennaård anhållit att bliva befriad från den ådömda ersättningsskyldigheten.

Chefen för flygvapnet har framhållit, att enär skadorna uppkommit under
förhållanden, som stått i visst samband med ett Lennaårds tillfälliga tjänsteuppdrag,
syntes en nedsättning av det ådömda ersättningsbeloppet med omkring
hälften eller till 475 kronor kunna ske.

Flygförvaltningen har i utlåtande den 8 januari 1943 förklarat sig intet ha
att erinra emot att Lennaård befriades från ersättningsskyldighet i den utsträckning
chefen för flygvapnet föreslagit.

Statskontoret har i utlåtande den 20 januari 1943 med hänsyn till föreliggande
omständigheter icke gjort erinran mot bifall till ansökningen på sätt
chefen för flygvapnet och flygförvaltningen förordat.

Av handlingarna i ärendet inhämtas att Lennaård är född år 1920 och ogift,
samt att han såsom korpral åtnjuter en månadslön av 150 kronor jämte fritt
vivre.

Oaktat Lennaård visat anmärkningsvärd obetänksamhet genom att olovligen
bruka bilen, vill jag dock icke motsätta mig befrielse från ersättningsskyldig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

het i den utsträckning myndigheterna föreslagit. Det torde få ankomma på
Kungl. Majit att bestämma den tidpunkt inom vilken betalningsskyldigheten
skall vara fullgjord.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Douglas Vincent Rinaldo Lennaård må, därest han inom
tid, som av Kungl. Majit bestämmes, till flygförvaltningen inbetalar
ett belopp av 475 kronor, befrias från återstående skadeståndsskyldighet
till kronan enligt Södermanlands flygflottiljs
krigsrätts utslag den 6 november 1942.

7:o.

Under det värnpliktige vid första intendenturkompaniet nr 1730 45/1924
Karl Herbert Adolfsson tjänstgjorde såsom chaufför vid luftvärnsutbildningscentralen
vid Svea livgarde, förkom natten till den 17 maj 1941 på obekant
sätt en presenning från en av honom omhänderhavd, kronan tillhörig bil,
vilken var parkerad inom regementets kasernområde.

Vederbörande krigsfiskal förde med anledning härav talan mot Adolfsson
vid Svea livgardes krigsrätt samt yrkade — under framhållande att Adolfsson
varit skyldig att under natten förvara presenningen på ett betryggande sätt
— att Adolfsson måtte förpliktas att till kronan utgiva ersättning för presenningen.

Adolfsson bestred ersättningsskyldighet samt anförde. Luftvärnsutbildningscentralens
bilar hade tidigare förvarats i ett garage. Ett par dagar innan
presenningen försvunnit hade order givits, att bilarna skulle parkeras å kaserngården
vid Svea livgardes kasern. Någon order örn huru presenningarna skulle
förvaras hade icke givits i samband därmed. Omedelbart efter förlusten hade
emellertid order meddelats, att presenningarna skulle förvaras inlåsta i bilarnas
förarhytter. Bilen hade vid ifrågavarande tillfälle stått å den bevakade kaserngården,
och han hade därför icke haft anledning antaga, att presenningen
skulle kunna åtkommas av någon obehörig. Särskild vakt hade icke funnits
utställd vid bilarna.

Svea livgardes krigsrätt har genom utslag den 11 september 1941 utlåtit
sig. Enär genom den i målet förebragta utredningen måste anses styrkt, att
Adolfsson underlåtit att på ett betryggande sätt taga vård örn presenningen,
och därigenom vållat förlusten av densamma, prövade krigsrätten rättvist förplikta
honom att till kronan utgiva ersättning för presenningen med 92 kronor.
Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

I en av arméförvaltningens tyg- och civila departement, jämte såväl eget
yttrande som yttrande av t. f. sekundchefen och chefen för fjärde arméfördelningen,
den 5 januari 1943 överlämnad skrift har Adolfsson anhållit att bliva
befriad från den ådömda ersättningsskyldigheten.

Tyg- och civila departementen, t. f. sekundchefen samt arméfördelningscliefen
ha tillstyrkt bifall till ansökningen, varvid departementen till stöd
härför åberopat de omständigheter varunder presenningen förkommit samt
Adolfssons mindre goda ekonomiska ställning.

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Jämväl statskontoret har i utlåtande den 20 januari 1943 tillstyrkt befrielse
från ersättningsskyldighet.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Adolfsson, som är född år 1904,
är gift och till yrket droskchaufför. Makarna ha vid taxering år 1942 till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt taxerats till en inkomst av, mannen 1,970 kronor
och hustrun 880 kronor. Vid utmätningsförsök har kronans ifrågavarande
fordran icke kunnat uttagas.

I likhet med myndigheterna finner jag, att Adolfsson på grund av förekomna
omständigheter bör befrias från ersättningsskyldigheten.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Karl Herbert Adolfsson befrias från honom jämlikt krigsrättens
vid Svea livgarde utslag den 11 september 1941 åliggande
skyldighet att till kronan utgiva ersättning med 92 kronor.

8:o.

Under det värnpliktige vid Skånska trängkåren nr 472 11/1935 Helge
Brodén den 25 april 1942 framförde en kronan tillhörig lastbil inträffade
sammanstötning vid järn vägsövergången vid Ekets station med ett järnvägståg
på linjen Hälsingborg—Markaryd. Bilen tillfogades därvid avsevärda
skador.

Sedan undersökningen angående olyckan hänskjutits till krigsrätten vid
Skånska trängkåren, har krigsrätten genom utslag den 9 september 1942 anfört,
att Brodén genom att söka passera järnvägen utan att ägna uppmärksamhet
åt trafiken å denna måste anses ha visat grov vårdslöshet, varför krigsrätten
prövade rättvist förplikta Brodén att i skadestånd till kronan utgiva
1,995 kronor 49 öre jämte fem procent ränta därå från den 9 september
1942 tills betalning skedde, ävensom att gottgöra kronan dess kostnader för
utredning med 35 kronor. Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

I ärendet har inhämtats, att Norra Åsbo domsagas häradsrätt genom utslag
den 7 december 1942, vilket sedermera vunnit laga kraft, dömt Brodén att
för ovarsamt framförande av motorfordon böta 50 dagsböter å 3 kronor.

Uti en den 22 oktober 1942 dagtecknad skrift har Brodén, som är född år
1915 och ogift, anhållit att bliva befriad från skadeståndsskyldigheten och i
samband därmed framhållit i huvudsak följande. Brodén vore anställd hos
Svenska Stålpressningsaktiebolaget Olofström med en genomsnittlig inkomst
av 70 kronor i veckan. Under de senaste åren hade han emellertid varit inkallad
långa tider utan att erhålla annan gottgörelse än den militära avlöningen.
Han saknade alla tillgångar utöver arbetslönen. Brodéns föräldrar
vore båda över 70 år och kunde icke utföra något nämnvärt arbete. Deras
tillgångar utgjordes av en fastighet taxeringsvärderad till 2,500 kronor, varjämte
fadern åtnjöte folkpension med 16 kronor i månaden och modern med
15 kronor i månaden. Brodén hade nio syskon, vilka alla lämnat hemmet.
Fyra syskon vistades i Förenta Staterna och övriga syskon, som vistades i

Kungl. Marits proposition nr 45.

Sverige, vore arbetare eller gifta med arbetare med små inkomster. Alla
Brodéns syskon utom ett vore gifta. Brodén finge därför, då han stöde
närmast därtill, efter bästa förmåga bidraga till föräldrarnas uppehälle och
betalade dessutom till dem 20 kronor i veckan för egen kost och husrum. Därest
Brodén skulle nödgas betala det utdömda skadeståndet, skulle det ekonomiska
läget för hans föräldrar, som i honom såge sitt stöd på ålderdomen, och för
honom själv bliva ohållbart.

Arméförvaltningens tyg- och civila departement ha i utlåtande den 19
januari 1943 anfört.

På grund av Brodéns svaga ekonomi och honom åvilande försörjningsplikt
i förhållande till föräldrarna syntes visserligen billighetsskäl kunna åberopas
till stöd för ett biträdande av ansökningen. Då emellertid Brodén vid ifrågavarande
tillfälle finge anses ha ådagalagt synnerligen grov vårdslöshet, ansåge
departementen sig icke kunna tillstyrka bifall till ansökningen.

Statskontoret har i utlåtande den 27 januari 1943 framhållit följande.

Med hänsyn särskilt till Brodéns ekonomiska förhållanden och honom
åvilande underhållsskyldighet gentemot föräldrarna ansåge sig statskontoret,
ehuru icke utan tvekan, böra tillstyrka, att Brodén delvis befriades från ersättningsskyldighet.
I sådant hänseende finge ämbetsverket förorda, att
Brodén, därest han inom viss av Kungl. Majit bestämd tid inbetalade ett
belopp av 500 kronor, befriades från återstoden av honom åvilande ersättningsskyldighet.

Av handlingarna i ärendet inhämtas följande. Brodén hade sedan den 26
februari 1942 varit inkallad i beredskapstjänstgöring. Vid några tillfällen
hade han såsom reserv för annan värnpliktig tjänstgjort såsom förare av
lastbil, ehuru han icke, sedan han i maj 1938 avlagt prov för körkort, framfört
motorfordon. Han hade icke förrän under beredskapstjänstgöringen
handhaft skötseln av gengasdrivet fordon. Jämvägsövergången hade varit
obevakad och ej försedd med bommar eller signalanordningar, och både bilen
och loket hade vid sammanstötningen framförts med låg fart. Brodén har
inför krigsrätten uppgivit, att sammanstötningen måste betecknas såsom ren
olyckshändelse, då lian icke iakttagit tåget från sin plats i förarhytten enär
han på grund av motorkrångel varit upptagen av motorn och tåget före järnvägsövergången
närmat sig bakifrån parallellt med landsvägen. Såväl Brodén
som en i bilen medföljande värnpliktig ha uppgivit, att de icke hört någon
signal från loket.

Med hänsyn till Brodéns försörjningsplikt och svaga ekonomiska ställning Departementssamt
med beaktande jämväl av de uppgifter om sökandens person, som av chefen.
utredningen inhämtats, finner jag mig böra förorda, att Brodén mot inbetalande
till statsverket av 300 kronor befrias från återstående skadeståndsskyldighet.
Det torde få ankomma på Kungl. Majit att bestämma den tidpunkt
inom vilken betalningsskyldigheten skall vara fullgjord.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen,

att Helge Brodén må, därest han inom tid, som av Kungl. Majit
bestämmes, till arméförvaltningen inbetalar ett belopp av 300

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

kronor, befrias från återstående skadeståndsskyldighet till kronan
enligt krigsrättens vid Skånska trängkåren utslag den 9
september 1942.

Med bifall till vad föredragande departementschefen sålunda,
med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,
under punkterna l:o—8:o hemställt förordnar Hans Majit
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Johan Treschow.

Stockholm 1943. K. L. Beckmans Boktryckeri.