Kungl. Maj:ts proposition nr 43 (Proposition 1955:43)

Kungl. Maj:ts proposition nr 43

Nr 43

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 116 § lagen den 8 april 1927
(nr 77) om försäkringsavtal och till förordning angående
ändrad lydelse av 12 § förordningen den 6 juni
1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt; given
Stockholms slott den 30 december 1954.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 116 § lagen den
8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal och till förordning angående ändrad
lydelse av 12 § förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och
gåvoskatt.

GUSTAF ADOLF

Herman Zetterberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att den utmätningsfrihet för vissa livförsäkringar,
som för närvarande gäller, skall utsträckas till att omfatta även flertalet
s. k. grupplivförsäkringar och övriga rena dödsfallsförsäkringar. Därjämte
föreslås en motsvarande utvidgning av arvsskattefriheten för livförsäkringar.

Ilihang till riksdagens protokoll 1955. i samt. iVr 43

Kungl. Maj.ts proposition nr 43

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 116 § lagen den 8 april 1927 (nr 77)

om försäkringsavtal.

Härigenom förordnas, att 116 § lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse.)

116 §.

Är i---genom testamente.

(Föreslagen lydelse.)

116 §.

Är försäkring tagen å försäkringstagarens
eller hans makes liv, må
rätt, som på grund av försäkringsavtalet
tillkommer endera av dem, ej tagas
i mät för någonderas gäld, utan
så är att enligt avtalet premiebetalningen
skall vara fullgjord under en
tid understigande tio år eller under
något år erlagts premie, som uppgår
till mer än en femtedel av sammanlagda
beloppet av de premier, som
skolat erläggas därest premiebetalningen
lika fördelats på tio år från
avtalets slutande. Har försäkringen
tagits endast för dödsfall, må den på
avtalet grundade rätten dock icke i
något fall tagas i mät för sådan gäld,
med mindre premiebetalningen under
något år överstigit två gånger den
premie som skolat erläggas, därest
försäkringen tagits vid början av det
året och försäkringsbeloppet skolat
utbetalas endast om den försäkrade
dött under samma år.

Är i---genom testamente.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1955 och skall, utom i mål som då
redan äro anhängiga, äga tillämpning
jämväl där avtalet tillkommit
före sagda dag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 12 § förordningen den 6
juni 1911 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt.

Härigenom förordnas, att 12 § förordningen den 6 juni 19411 om arvsskatt
och gåvoskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse.)

12 §.

Har någon---skolat ökas.

Vidare skall, där försäkringen är
tagen

a) å försäkringstagarens eller hans
makes liv samt enligt avtalet premiebetalningen
skolat vara fullgjord under
en tid icke understigande tio år
och ej heller under något år erlagts
premie, som uppgår till mer ån en
femtedel av sammanlagda beloppet
av de premier, som skolat erläggas,
därest premiebetalningen lika fördelats
på tio år från avtalets slutande,
eller

b) för olycksfall---samman lagt

15 000 kronor.

Vad som ---- — äga rum.

Skattskyldighet enligt — — —
kronors årsränta.

Angående vad----31 § kom munalskattelagen.

(Föreslagen lydelse.)

12 §.

Har någon---skolat ökas.

Vidare skall, där försäkringen är
tagen

a) A försäkringstagarens eller hans
makes liv samt den rätt, som på
grund av försäkringsavtalet tillkommit
endera av dem, jämlikt 116 §
första stycket lagen om försäkringsavtal
icke kunnat tagas i mät för någonderas
gäld, eller

b) för olycksfall---samman lagt

15 000 kronor.

Vad som — — — äga rum.

Skattskyldighet enligt — — —
kronors årsränta.

Angående vad —- —- — 31 § kommunalskattelagen.

Denna förordning träder i kraft
den 1 juli 1955.

1 Senaste lydelse se SFS 1950: 315.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 17 december 1954.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
§ Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam,
Lindström, Lange.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, finans- och handelsdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg,
fråga om utmätnings frihet för vissa dödsfallsförsäkringar. Föredraganden
anför följande.

I skrivelse den 27 april 1954 har Svenska livförsäkringsbolags förening
hemställt om sådan ändring av 116 § lagen den 8 april 1927 (nr 77) om
försäkringsavtal, att utmätningsfrihet komme att omfatta även s. k. temporära
dödsfallsförsäkringar. Yttranden över skrivelsen har efter remiss avgivits
av Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Kronobergs och Kopparbergs län, försäkringsinspektionen,
landsorganisationen i Sverige samt tjänstemännens centralorganisation,
överståthållarämbetet har jämväl överlämnat yttrande av Stockholms stads
indrivningsverk samt länsstyrelsen i Kronobergs län yttrande av länsavdelningen
av föreningen Sveriges landsfiskaler.

Jag anhåller nu att få upptaga frågan till behandling.

Rättsläget

Lagen om försäkringsavtal är —- med vissa i förevarande sammanhang
ej aktuella undantag — tillämplig dels å alla slag av skadeförsäkringsavtal
och dels å all slags summaförsäkring. Med summaförsäkring avses en försäkring,
som tillförsäkrar försäkringstagaren eller dennes rättsinnehavare
en bestämd summa penningar, oberoende av om denne lidit någon förmögenhetsförlust.
Livförsäkringen är det mest renodlade exemplet på summaförsäkring.
Innebörden av en livförsäkring kan vara, att den avtalade försäkringssumman
skall utbetalas vid försäkringstagarens död. Men en livförsäkring
kan också innebära, att försäkringssumman skall utbetalas då försäk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 43

ringstagaren uppnår viss ålder. Livförsäkringar konstrueras ofta så, att försäkringssumman
skall utbetalas icke endast vid dödsfall utan även, alternativt,
när försäkringstagaren uppnår viss i avtalet angiven ålder. Försäkringen
benämnes då blandad liv- och kapitalförsäkring. Med temporär dödsfallsförsäkring
avses en livförsäkring, där försäkringssumman endast utbetalas om
försäkringstagaren avlider före uppnåendet av viss ålder.

Livförsäkring är under vissa betingelser utmätningsfri. Utmätningsfriheten
hänför sig antingen till själva den på försäkringsavtalet grundade
rätten eller till belopp, som utfaller efter försäkringsfallet. Om utmätningsfrihet
i förstnämnda hänseende stadgas i 116 § första stycket försäkringsavtalslagen.
Frågan om utmätningsfrihet för utfallande försäkringsbelopp
regleras i lagens 102 och 104 §§ samt i 116 § andra stycket. I 117 § stadgas
vissa inskränkningar i den på 116 § grundade utmätningsfriheten, avseende
läget vid försäkringstagarens konkurs.

I 116 § första stycket stadgas att, om försäkring är tagen å försäkringstagarens
eller hans makes liv, rätt som på grund av försäkringsavtalet tillkommer
endera av dem ej må tagas i mät för någonderas gäld, utan så är
att enligt avtalet premiebetalningen skall vara fullgjord under en tid understigande
tio år eller under något år erlagts premie, som uppgår till mer än
en femtedel av sammanlagda beloppet av de premier, som skolat erläggas
därest premiebetalningen lika fördelats på tio år från avtalets slutande.

Enligt 102 § må försäkringstagaren, om han vill att försäkringsbeloppet
skall tillfalla annan, insätta denne såsom förmånstagare. Sådant förordnande
må av försäkringstagaren när som helst återkallas, såframt han ej
gent emot förmånstagaren förbundit sig att låta förordnandet stå vid makt.

Är förmånstagare insatt, skall enligt 104 § första stycket försäkringsbelopp,
som utfaller efter försäkringstagarens död, ej ingå i dennes kvarlåtenskap.
Har försäkringstagaren efterlämnat make, bröstarvinge, adoptivbarn
eller dess bröstarvinge, skall, där förordnandet hade kunnat av försäkringstagaren
återkallas, försäkringsbeloppet, så vitt fråga är om efterlämnad
dödsbodelägares giftorätt, rätt till vederlag eller laglott, behandlas
så som om beloppet tillhört boet och tillagts förmånstagaren genom
testamente (andra stycket i samma paragraf). Tredje stycket innehåller en
hänvisning till 116 § andra stycket beträffande frågan huru efter försäkringstagarens
död hans borgenärer i visst fall äger hålla sig till försäkringsbeloppet.
I sistnämnda lagrum stadgas att, om förmånstagare är insatt i
fall då rätt på grund av försäkringsavtal må tagas i mät, utan att försäkringstagaren
gent emot honom förbundit sig att låta förordnandet stå vid
makt, försäkringstagarens borgenärer, i den mån deras fordringar ej kan
utgå ur kvarlåtenskapen, äger samma rätt till försäkringsbeloppet som de
skulle ha ägt om det tillagts förmånstagaren genom testamente.

I detta sammanhang må nämnas att i 123 f; föreskrives att fordran, som
på grund av olycksfalls- eller sjukförsäkring innestår hos försäkringsgivaren,
ej får tagas i mät för gäld.

Det må vidare nämnas, att enligt 12 § förordningen den 6 juni 1941 (nr

Kungl. Maj. ts proposition nr 43

416) om arvsskatt och gåvoskatt viss frihet från arvsskatt är medgiven för
utfallande försäkringsbelopp, om försäkringen är tagen å försäkringstagarens
eller hans makes liv samt enligt avtalet premiebetalningen skolat vara
fullgjord under en tid icke understigande tio år och ej heller under något
år erlagts premie, som uppgår till mer än en femtedel av sammanlagda
beloppet av de premier, som skolat erläggas därest premiebetalningen lika
fördelats på tio år från avtalets slutande. I så fall skall nämligen vid skattens
beräknande från värdet av vad som tillfallit någon i egenskap av förmånstagare
såsom skattefritt avräknas ett belopp av 15 000 kronor.

Före försäkringsavtalslagens tillkomst fanns i svensk rätt inga bestämmelser
om utmätningsfrihet för kapitalförsäkring. Ej heller kunde rättspraxis
åberopas såsom stöd för att ett förordnande av förmånstagare skulle
medföra rätt för denne att vid försäkringstagarens död framför borgenärerna
tillgodogöra sig utfallande försäkringsbelopp.

När kommittén för utarbetande av lagförslag inom obligationsrättens område
— vilken kommittés förslag ligger till grund för försäkringsavtalslagen
-—- skulle pröva huruvida och i vilken omfattning inskränkningar borde
stadgas i den rätt till försäkringen som tillkomme försäkringstagarens borgenärer,
uttalade kommittén att enligt dess mening till utgångspunkt måste
tagas den allmänna principen, att en borgenär är berättigad att hålla sig till
alla gäldenärens tillgångar. Icke blott för den enskilde utan även ur det allmännas
synpunkt vore det dock av synnerlig vikt — menade kommittén —
att den som genom livförsäkring sökte bereda sig själv understöd på sin ålderdom
eller trygga sin familjs bärgning i händelse av sitt frånfälle, för genomförande
av detta syfte erhölle erforderligt stöd från lagstiftningens sida. Vid
bedömande av frågan i vad mån undantag från den allmänna regeln borde
göras för livförsäkring, måste enligt kommitténs tanke avgörande vikt tillläggas
försörjningssynpunkten. För lagstiftaren gällde det sålunda att mot
varandra väga, å ena sidan det privat- och samfundsekonomiska intresset
att bereda den enskilde möjlighet att genom livförsäkring trygga sin egen
ålderdom samt sina efterlevandes försörjning, å andra sidan borgenärernas
anspråk på betalning för sina fordringar.

Ville man införa utmätningsfrihet för livförsäkring i högre grad än för
andra förmögenhetsobjekt, måste man enligt kommitténs uppfattning taga
sikte på de förhållanden, som medförde att detta sätt för tillgodoseendet av
egen eller andras försörjning borde vara förtjänt att gynnas framför andra,
i samma syfte vidtagna åtgärder. Från denna utgångspunkt vore det lätt
att finna, att, skälen för utmätningsfrihet icke gjorde sig gällande med samma
styrka ifråga om alla slags livförsäkringar.

En livförsäkring, för vilken hela premiebeloppet inbetalas på en gång
eller under mycket kort tid, kunde enligt kommitténs mening innebära en
med vissa andra former för kapitalplacering jämförlig anordning. Tillräckliga
skäl syntes icke föreligga att införa ett kraftigare skydd mot utmätning,
om ett kapital av ägaren användes till att skaffa en sådan livförsäkring för
honom själv eller hans närmaste än om det t. ex. insattes i en bank under

Kungl. Maj.ts proposition nr 43

villkor att det insatta beloppet jämte upplupen ränta skulle utbetalas när
insättaren uppnådde en viss ålder eller, om han dessförinnan avlede, till
hans hustru och barn.

Kommittén framhöll emellertid, att livförsäkringens särställning tydligt
framträdde i sådana fall, då premieinbetalningen vore fördelad över en längre
tidrymd. En familjeförsörjare, som toge livförsäkring under villkor att
premiebelalningen skulle fullgöras under en lång försäkringstid, kunde på
ett sätt som saknade motsvarighet inom andra områden genom en jämförelsevis
ringa ekonomisk uppoffring omedelbart skapa en betryggande säkerhet
för sin familj för den händelse att han skulle drabbas av en för tidig
död. Det vore ett viktigt samhällsintresse, att den enskilde efter förmåga
sörjde för sina efterlevandes och sin egen ekonomiska framtid. Använde
han en del av sina årliga inkomster till förvärvande och vidmakthållande
av en livförsäkring, bleve sparandet för dödsfall omedelbart fullt effektivt;
även för en mycket måttlig premie kunde han åt sina efterlevande trygga
ett avsevärt ekonomiskt stöd. Denna form av sparande borde därför anlitas
av var och en, som, utan egen förmögenhet, vid unga år bildade familj, och
det ankomme på staten att uppmuntra till och främja sådan förtänksamhet.
Men den kraftigaste uppmuntran staten i detta avseende kunde lämna
familjefadern vore visshet om att vad han avsatt för hustru och barn verkligen
komme dem tillgodo och ej åtginge till gäldande av skuld, som motgångar
eller — låt vara — eget oförstånd ådragit honom. Borgenärerna
skedde ej därigenom någon orätt. Såframt ej premieutgiften stode i missförhållande
till försäkringstagarens inkomster och ekonomiska ställning i
övrigt, borde staten i eget intresse genom lagstiftning erkänna en familjefaders
rätt — för att icke säga plikt — att, fastän skuldsatt, underkasta sig
denna utgift.

Vad kommittén sålunda anfört avsåge — yttrade kommittén — närmast
förhållandet efter försäkringstagarens död mellan hans borgenärer och
hans familj eller andra, för vilka han ansett sig böra sörja. Men även under
hans livstid borde dessa äga bättre rätt till en för dem avsedd livförsäkring
än hans borgenärer. Under den första delen av försäkringstiden vore det
värde, varur borgenären skulle kunna söka betalning — det s. k. återköpsvärdet
— mycket ringa. I den mån återköpsvärdet så småningom stege,
komme också den tidpunkt, då försäkringstagaren använt en del av sina
besparingar till premiens betalning, att ligga allt längre tillbaka i tiden;
och det syntes obilligt, att åt borgenärerna skulle tillerkännas någon rätt
till dessa för ett förnuftigt ändamål utgivna penningar, vilka försäkringstagaren
ägt full frihet att förslösa för vilket oförnuftigt ändamål som helst.

Såsom villkor för att en livförsäkring skulle vara undandragen borgenärernas
anspråk ansåg sig kommittén böra uppställa, att enligt avtalet premiebetalningen
skulle fullgöras under minst tio år samt dessutom vara
någorlunda jämnt fördelad på de särskilda åren. I sistnämnda avseende föreslog
kommittén den begränsningen, att icke under något år erlades premie
med belopp, som överstege femtedelen av sammanlagda beloppet av de pre -

Kungl. Maj.ts proposition nr 43

mier, som skolat erläggas därest premiebetalningen lika fördelats på tio år
från avtalets slutande.

Såsom av den tidigare lämnade redogörelsen framgår utformades 116 g
första stycket försäkringsavtalslagen i enlighet med kommitténs förslag.

Då syftet med utmätningsfriheten är att underlätta livförsäkringens användande
såsom medel för familj ef ör sörj ningens ordnande, gäller den ej
lör andra försäkringar än sådana som tages å försäkringstagarens eller
hans makes liv. En försäkring, som tagits å någon annans liv, är alltså underkastad
utmätning enligt vanliga regler, även om premiebetalningen fullgöres
på sätt i paragrafen angives. Detsamma gäller i sådana fall då rätten
på grund av en försäkring, som tagits å försäkringstagarens eller hans makes
liv, genom överlåtelse eller annorledes övergår å någon annan person.

De i paragrafen använda ordalagen utmärker vidare, att utmätningsfriheten
icke avser annat än själva den på försäkringsavtalet grundade rätten;
den gäller sålunda icke redan utbetalda försäkringsbelopp.

Livbolagsforeningens framställning

1 sin förut nämnda skrivelse den 27 april 1954 har livbolagsföreningen anfört
:

För att en kapitalförsäkring skall vara utmätningsfri fordras enligt 116 §
försäkringsavtalslagen (FAL) beträffande premiebetalningen, att en betalningstid
av minst 10 år avtalas och att icke under något år erlagts premie
överstigande visst belopp.

Lagstiftningen har på detta sätt dragit vissa gränser för borgenärers rätt
till sådan försäkring, innan den förfallit till utbetalning, och genom bestämmelserna
om verkan av ett förmånstagareförordnande (FAL 102 och
104 §§) kan även utfallande belopp för utmätningsfri försäkring skyddas.
Ltmätningsfriheten har sålunda betydelse såväl under försäkringstagarens
livstid som efter hans död.

Premiebetalningen medför vanligen att viss del av premien (sparpremien)
fonderas. Försäkringen har sin bestämda andel i sådan fondbildning och av
denna andel står det s. k. återköpsvärdet till försäkringstagarens förfogande.
Emellertid betalas vid vissa försäkringsformer ingen eller helt obetydlig
sparpremie och någon egentlig fondbildning sker då icke. Den premie'' en
försäkring av detta slag -— en s. k. temporär dödsfallsförsäkring — betingar,
kan betecknas såsom riskpremie. En riskpremie för dödsfall avser täckning
för dödsfallsutbetalning inom en bestämd tid och måste givetvis vara mindre
än den premie som skolat erläggas, därest utbetalning skulle ske jämväl
under den försäkrades livstid. Lagstiftningen vilar på den tanken att ett
icke alltför koncentrerat sparande för skapande av försäkringsskydd icke
skall vara tillgång för borgenärerna. Det borde då motsvara denna tanke
att ifråga om sådana försäkringar, där något egentligt sparande icke sker —
och där försäkringen icke har något nämnvärt värde under försäkringstiden

uttallande belopp icke skall kunna tagas i anspråk av borgenärerna, oavsett
vilken premiebetalningstid som avtalats. Endast om förhållandena äro
sådana att med stor säkerhet kan förutsägas att dödsfall kommer att inträffa
under lörsäkringstiden kunna andra synpunkter anläggas. Om t. ex. en 60-åring på en gång erlägger en premie för en försäkringstid av 30 år, bör för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 43

säkringen icke kunna betraktas såsom en temporär dödsfa 11 sförsäkring.
Skydd mot borgenärerna bör icke föreligga vid en sådan försäkring. I detta
fall skiljer sig nämligen försäkringen praktiskt taget icke från en livstidsförsäkring
med utbetalningsskyldighet vid dödsfall. (läller det däremot en
försäkring, där premie icke under något år erlagts med belopp övei stigande
vad som skolat erläggas, därest försäkringstiden utgjort eu så kort tid som
exempelvis fem år och betalningen skett på en gång, synas inga in\ andningar
kunna riktas mot att försäkringen är utmätningsfri.

Det må i detta sammanhang framhållas, att en olycksfallsförsäkring alltid
är utmätningsfri under försäkringstiden. Mellan en olycksfallsförsäkring och
en temporär dödsfallsförsäkring finns stora likheter. Vid båda försäkringarna
beror försäkringsfallet på en oviss händelse. Det finns lika stor anledning
att skydda båda under försäkringstiden. Inträffar försäkringsfall och
medför det ett förmånstagareförvärv bör sådant förvärv vid en temporar
dödsfallsförsäkring icke heller vara i sämre läge än ett förvärv på grund av
olycksfallsförsäkring.

Frågan har fått en mycket stor praktisk betydelse genom den s. k. grupplivförsäkringens
allt större utbredning. Grupplivförsäkring innebar att personer
tillhörande en på närmare sätt bestämd grupp erhålla temporär dödsfallsförsäkring.
Försäkringstiden är ofta obestämd, men premien äi alltid
en ettårig riskpremie, som vanligen betalas månadsvis. Något sparmoment
förekommer sålunda icke. Grupplivförsäkringen, som infördes i Sverige först
år 1948, omfattade vid 1953 års slut cirka 300 000 personer med en sammanlagd
försäkringssumma om cirka 850 miljoner kr. Härav måste anses framgå
att det är en angelägenhet av stor vikt att grupplivförsäkringens rättsliga
ställning i nu berörda hänseende blir klarlagd. Även om utmätningsfriheten
under försäkringstagarens livstid saknar praktisk betydelse, är den dock
efter försäkringstagarens död av samma värde som vid andra slag av försäkringar.

Under hänvisning till det anförda har livbolagsföreningen föreslagit att
116 § första stycket försäkringsavtalslagen erhåller följande lydelse:

Är försäkring tagen å försäkringstagarens eller hans makes liv, må rätt,
som på grund av försäkringsavtalet tillkommer endera av dem, ej tagas i
mät för någonderas gäld, utan så är antingen att i fråga om försäkring, som
innebär att utbetalning skall ske endast om den försäkrade avlider inom bestämd
tid, premie under något år erlagts med belopp överstigande vad som
skolat erläggas, därest försäkringstiden utgjort fem år och betalningen skett
på en gång, eller att i fråga om annan försäkring premiebetalnmgen enligt
avtalet skall vara fullgjord under en tid understigande tio år eller under något
år erlagts premie, som uppgår till mer än en femtedel av sammanlagda
beloppet av de premier, som skolat erläggas därest premiebetalningen lika
fördelats på tio år från avtalets slutande.

Den föreslagna utvidgningen av den i 116 § första stycket försäkringsavtalslagen
stadgade utmätningsfriheten bör enligt föreningens mening medföra
eu motsvarande utvidgning av den arvsskattefrihet, som jämlikt 12 §
arvsskatteförordningen är medgiven vid förmånslagarcförvärv av utinälningsfria
försäkringar.

Avslutningsvis nämner livbolagsföreningen att livförsäkringanstalten Folket,
ömsesidig, som icke är medlem av föreningen, instämt i framställning -

en.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43

Yttrandena

Förslaget om vidgad utmätningsfrihet för temporära dödsfallsförsäkringar
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser. En
av de hörda myndigheterna — försäkringsinpektionen — har emellertid
hävdat, att bestämmelserna i ämnet bör erhålla en i vissa hänseenden annan
utformning än den som föreslagits av livbolagsföreningen.

Landsorganisationen påpekar att grupplivförsäkringen under senare år —-bl. a. på grund av de relativt låga premiebeloppen — fått en allt större utredning,
framför allt inom löntagargrupperna. Denna försäkringsforms
rättsliga ställning har dock icke blivit helt klarlagd, vilket i åtskilliga fall
torde ha skapat tveksamhet beträffande skyddet mot utmätning. Med hänsyn
till angelägenheten av att grupplivförsäkringen och andra likartade försäkringstyper
i detta avseende tillerkännes ett fastare rättsskydd har landsorganisationen
för sin del intet att invända mot den föreslagna ändringen av
116 § försäkringsavtalslagen. Jämväl tjänstemännens centralorganisation
har — med instämmande av försäkringstjänstemannaförbundet, med vilket
samråd i förevarande fråga skett — helt anslutit sig till det av livbolagsföreningen
framlagda förslaget.

Enligt vad Stockholms stads indrivning sverk framhåller har temporära
dödsfallsförsäkringar stora likheter med olycksfallsförsäkringarna, vilka alltid
är utmätningsfria under försäkringstiden. Premierna för de förstnämnda
försäkringarna torde i allmänhet icke uppgå till så stora belopp att risk
finnes för att utmätningsfrihet kan öppna möjligheter till att undandraga
borgenärerna tillgångar.

Efter en redogörelse för de förut återgivna motiven till 116 § första stycket
försäkringsavtalslagen har försäkringsinspektionen något berört försäkringsavtalslagens
regler om förmånstagareinstitutet. Av dessa följer — yttrar
försäkringsinspektionen — att en förmånstagares fordran i anledning
av inträffat försäkringsfall vid en kapitalförsäkring åtnjuter skydd mot försäkringstagarens
borgenärer. Därest emellertid förmånstagareförordnandet
kunnat återkallas — vilket är den vanliga konstruktionen — är dock på
grund av bestämmelsen i 116 § andra stycket försäkringsavtalslagen förmånstagarens
skydd fullständigt allenast under förutsättning att fråga är
om en utmätningsfri försäkring. Reglerna om utmätningsfrihet för kapitalförsäkring
har därför betydelse även för förmånstagarens rättsställning.

Vidare nämner försäkringsinspektionen, att vid olycksfalls- och sjukförsäkring
en ännu vidsträcktare utmätningsfrihet införts. Undantagslöst gäller
här att fordran, som på grund av sådan försäkring innestår hos försäkringsgivaren,
icke får tagas i mät. Denna vidsträckta utmätningsfrihet har motiverats
av sociala hänsyn, vartill kommit att en begränsning i borgenärernas
rätt på detta område, i olikhet mot vad som gäller beträffande livförsäkriug>
icke ansetts medföra någon fara för borgenärernas förfördelande genom
obehöriga åtgärder från försäkringstagarens sida. Då en olycksfallseller
sjukförsäkring i allmänhet icke har något återköpsvärde, som försäk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 43

ringstagaren vid behov kan tillgodogöra sig, anses det icke föreligga någon
frestelse för honom att till betalning av premier för sådan försäkring använda
belopp, som är alltför stora i förhållande till hans ekonomiska ställning.

Mot bakgrunden av de tankegångar, som ligger till grund för de gallande
reglerna om utmätningsfrihet för olika slag av personförsäkringar, har försäkringsinspektionen
funnit det rimligt och riktigt, att sådana kapitalförsäkringar,
vid vilka försäkringsbeloppet utbetalas endast vid den försäkrades
dödsfall, i vissa lägen blir fria från utmätning även om enligt avtalet
premiebetalningen skall vara fullgjord under kortare tid än tio år eller under
något år premie erlagts, som uppgår till mer än två gånger den premie
för ett år, som skolat erläggas därest premiebetalningen lika fördelats på
tio år från avtalets slutande. Om t. ex. en familjeförsörjare med barn i skolåldern
önskar ge sin familj det försäkringsskyddet, att ett visst belopp utfaller
för den händelse han avlider inom de närmaste nio åren, då barnen
fortfarande är minderåriga, synes det av sociala skäl angeläget, att en dylik
försäkring kan göras utmätningsfri. Därest icke premiebetalningen i alltför
hög grad koncentreras till något visst eller några vissa år, kan icke ur
borgenärernas synpunkt någon berättigad invändning göras mot en dylik
utmätningsfrihet. Visserligen är en sådan försäkring förenad med återköpsrätt,
men om icke premiebetalningen koncentreras alltför mycket, är återköpsvärdet
obetydligt. Då förarbetena till försäkringsavtalslagen icke berör
nu nämnda fall, torde detta sammanhänga med att de temporära dödsfallsförsäkringarna
vid ifrågavarande tid var mycket sällsyntare än nu. Förarbetena
syns helt skrivna med tanke på den s. k. blandade liv- och kapitalförsäkringen,
vid vilken försäkringsbeloppet utbetalas då den försäkrade
uppnår viss ålder eller dessförinnan dör.

Försäkringsinspektionen biträder därför den av livbolagsföreningen framförda
tanken på en ändring av 116 § första stycket försäkringsavtalslagen.
Inspektionen har dock funnit, att bestämmelserna lämpligen bör erhålla en
i vissa avseenden annan utformning än den som föreslagits av föreningen.
Vid en sådan partiell reform av utmätningsfrihetsreglerna, varom här är
fråga, synes det inspektionen önskvärt att man, för undvikande av onödiga
skillnader i behandlingen av olika försäkringsformer, i större utsträckning
än som skett ansluter utmätningsfrihetsvillkoren för temporära dödsfallsförsäkringar
till gällande regler för försäkringar med minst tio års betalningstid.
Den av föreningen föreslagna premiegränsen för utmätningsfrihet
för temporära dödsfallsförsäkringar (engångspremien för en femårsförsäkring)
synes vidare för flertalet fall vara onödigt liberal för det avsedda
syftet. Samtidigt synes det emellertid på grund av premiestegringen för högre
åldrar mindre lämpligt, att premiegränsen för utmätningsfrihet skall bestämmas
efter förhållandena vid början av försäkringstiden. Då försäkringstiden
vid gruppförsäkring ofta är obestämd, synes det vidare mindre tillfredsställande,
att såsom förutsättning för specialregelns tillämplighet uppställes
att fråga är om försäkring, som innebär att utbetalning skall ske

Kungl. Maj.ts proposition nr 43

endast om den försäkrade avlider inom bestämd tid. En lämpligare lösning
synes inspektionen vara att specialregeln i och för sig blir tillämplig på
varje försäkring, där försäkringsbeloppet skall utbetalas endast vid den försäkrades
dödsfall, men att samtidigt premiegränsen sättes i relation till premien
för en försäkring, vid vilken försäkringsbeloppet utbetalas endast om
den försäkrade avlider inom viss i lagtexten angiven tid.

Försäkringsinspektionen nämner att sedan inspektionen under hand varit
i kontakt med livbolagsföreningen och därvid framhållit, att vissa jämkningar
i den föreslagna lydelsen av 116 § första stycket kunde ifrågasättas,
inom föreningen utarbetats förslag till en ny lydelse av lagrummet i fråga.
Detta förslag hade därefter under hand överlämnats till inspektionen. Enligt
detsamma borde lagrummet erhålla följande lydelse:

Är försäkring tagen på försäkringstagarens eller hans makes liv, må rätt
som pa grund av försäkringsavtalet tillkommer endera av dem icke tagas i
mat för nagonderas gäld, utan så är att enligt avtalet premiebetalningen
skall vara fullgjord under en tid understigande tio år eller under något år
erlagts premie, som uppgår till mer än två gånger den premie för ett år,
som skolat erlaggas därest premiebetalningen lika fördelats på tio år från
avtalets slutande. Därest försäkringsbeloppet skall utbetalas endast vid den
torsakrades dödsfall, skall dock ifrågavarande rätt icke kunna utmätas,
aven om den avtalade premiebetalningstiden är kortare än tio år och även
om under något år premie erlagts med högre belopp än ovan sagts, med
mindre premiebetalningen under ett år i något fall överstigit två gånger
den premie som skolat erläggas, därest försäkringen tagits vid början av
det året och försäkringsbeloppet skolat utbetalas endast om den försäkrade
avlider under samma år.

Försäkringsinspektionen anför, att det sålunda reviderade förslaget tillgodoser
inspektionens nyssnämnda synpunkter och enligt inspektionens mening
utgör en god lösning av frågan hur 116 § första stycket lämpligen bör
andras i anledning av utbredningen av nya försäkringsformer. Försäkringsinspektionen
tillstyrker därför, att utmätningsfrihetsreglerna för kapitalförsäkring
utformas i enlighet med sistnämnda förslag. Såvitt inspektionen
kunnat finna torde emellertid en viss förkortning av lagtexten kunna göras
utan att någon ändring i sak därigenom åstadkommes. Sålunda synes sista
punkten enligt inspektionens mening lämpligen kunna erhålla följande förkortade
lydelse:

Dä/e,?t försäkringsbeloppet skall utbetalas endast vid den försäkrades
dodstaU, skall dock ifrågavarande rätt icke i något fall kunna utmätas, med
mindre premiebetalningen under något år överstigit två gånger den premie
f?m..,sk.olat erlaggas, därest försäkringen tagits vid början av det året och
torsakringsbeloppet skolat utbetalas endast om den försäkrade avlider under
samma år.

Livbolagsföreningen har sedermera under hand skriftligen meddelat, att
föreningen ej har något att erinra mot den utformning av tilläggsbestämmelsen
rörande utmätningsfrihet för dödsfallsförsäkringar som angivits av
'' f P ^ sammanhanget är — menar föreningen

att tilläggsbestämmelsen icke framstår såsom ett alternativ till huvud -

Kungl. Maj:ts proposition nr 43

bestämmelsen i första punkten av paragrafen utan såsom en ytterligare
utbyggnad av utmätningsfriheten enligt nämnda punkt, något som i försäkringsinspektionens
förslag framgår av orden »skall dock ifrågavarande rätt
icke i något fall kunna utmätas».

Svea hovrätt, som erfarit att livbolagsföreningens förslag varit föremål
för överläggningar mellan föreningen och försäkringsinspektionen samt att
föreningen modifierat sitt förslag till ändring av lagtexten, har inskränkt sig
till att uttala, att hovrätten i varje fall icke funnit anledning till erinran
mot sådan lagstiftning, varigenom jämväl andra former av temporära dödsfallsförsäkringar
än grupplivförsäkringen erhåller skydd mot utmätning
och frihet från arvsskatt efter principiellt samma normer som gäller för
vanliga livförsäkringar.

Förslaget till ändring av 12 § arvsskatteföroMningen har tillstyrkts av
bl. a. försäkringsinspektionen, som uttalat att samma skäl, som talar för
en utvidgning av utmätningsfriheten för temporära dödsfallsförsäkringar,
också talar för en däremot svarande utvidgning av arvsskattefriheten för
sådana försäkringar.

Hovrätten för Västra Sverige har ifrågasatt om icke, för den händelse de
föreslagna ändringarna i försäkringsavtalslagen och arvsskatteförordningen
vidtoges, även 21 § förordningen om kvarlåtenskapsskatt borde ändras
i överensstämmelse därmed.

Departementschefen

Såsom av 116 § första stycket försäkringsavtalslagen framgår må själva
rätten till en livförsäkring ej tagas i mät för försäkringstagarens eller hans
makes gäld, om premiebetalningen enligt avtalet skall fullgöras under en tid
av minst tio år samt betalningen dessutom är någorlunda jämnt fördelad
på de olika åren.

Av försäkringsavtalslagens regler om förmånstagareinstitutet följer att
även utfallande försäkringsbelopp är undantagna från utmätning för den
försäkrades gäld, i den mån fråga är om försäkring som redan före försäkringsfallet
var utmätningsfri (102 och 104 §§ samt 116 § andra stycket).

Reglerna om utmätningsfrihet för livförsäkring är motiverade av sociala
hänsyn; det har sålunda ansetts utgöra ett viktigt samhällsintresse att den
enskilde genom en jämförelsevis ringa ekonomisk uppoffring omedelbart
skapar en betryggande säkerhet för sin familj för den händelse han skulle
drabbas av en för tidig död. Utmätningsfriheten har närmast tagit sikte på
sådana försäkringar som har karaktären av blandade liv- och kapitalförsäkringar,
d. v. s. försäkringar där försäkringssumman skall utbetalas icke
blott vid dödsfall utan alternativt jämväl när försäkringstagaren uppnår en
viss ålder.

På senare år har en ny försäkringsform — gruppförsäkringen — utbildats.
Gruppförsäkringen är en form av livförsäkring, som ordnas kollektivt
för anställda i ett företag eller medlemmar i vissa yrltesföreningar. Grupp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 43

försäkringen utmärkes därav, att försäkringsbeloppet endast utbetalas vid
dödsfall. Premien betalas fortlöpande, och något sparmoment föreligger
icke vid dessa försäkringar, vilket gör att premierna i regel är relativt låga.
Enligt vad livbolagsföreningen uppgivit omfattade grupplivförsäkringen
vid 1953 års utgång cirka 300 000 personer; sammanlagda försäkringsbeloppet
uppgick vid samma tidpunkt till ungefär 850 miljoner kronor.

Utmätningsfrihet för dödsfallsförsäkringar föreligger i den mån dessa
försäkringar uppfyller de i 116 § första stycket stadgade villkoren härför.
För utmätningsfrihet fordras sålunda dels att premiebetalningen skall fullgöras
under minst tio år och dels att icke under något år erlagts premie,
som uppgår till mer än en femtedel av sammanlagda beloppet av de premier
som skolat erläggas därest premiebetalningen fördelats lika på tio år
Irån avtalets slutande; premien får med andra ord icke under något år uppgå
till belopp, som utgör mer än två gånger den premie för ett år som
skulle ha erlagts därest premiebetalningen lika fördelats på den nvss angivna
tiden. 8

Det är tydligt, att de rena dödsfallsförsäkringarna i åtskilliga fall ej motsvarar
de uppställda kraven för utmätningsfrihet. En dödsfallsförsäkring
där försäkringssumman utfaller endast för den händelse den försäkrade
avlider före utgången av de närmaste tio åren efter försäkringens tecknande
— ett på grupplivförsäkringens område ej ovanligt fall — kan sålunda tagas
i mät. Visserligen har icke en dylik försäkring före försäkringsfallet
något värde ur borgenärernas synpunkt, varför det kunde tyckas vara utan
större vikt att försäkringen då är utmätningsbar. Men då såsom förutsättning
för utmätningsfrihet för utfallande försäkringsbelopp enligt 116 §
andra stycket försäkringsavtalslagen gäller, att försäkringen skall vara utmätningsfri
redan före försäkringsfallet, är det likväl för borgenärerna
uppenbarligen av stor praktisk betydelse att själva den på försäkringsavtalet
grundade rätten kan utmätas. Ur försäkringstagarens synpunkt innebär
denna möjlighet emellertid, att syftet med hans försäkring lätt kan
äventyras.

Såsom livbolagsföreningen framhållit vilar den i försäkringsavtalslagen
stadgade utinätningsfriheten för livförsäkringar på den tanken, att ett ej
allttör koncentrerat sparande i syfte att skapa försäkringsskydd icke skall
kunna bli en tillgång för försäkringstagarens borgenärer. Det bör då enligt
föreningens mening motsvara denna tanke att temporära dödsfallsförsäkrmgar,
som ej innefattar något egentligt sparande och som följaktligen ej
har något nämnvärt värde under försäkringstiden, skall vara skyddade mot
anspråk från borgenärernas sida, oavsett vilken premiebetalningstid som
avtalats. Föreningen har därför föreslagit att 116 § första stycket försäkringsavtalslagen
ändras på så sätt, att dessa försäkringar blir utmätningsfria
oberoende av premiebetalningstidens längd; dock skulle därvid den
begränsningen gälla att premie ej under något år finge ha erlagts med belopp
överstigande vad som skolat erläggas, därest försäkringstiden utgjort
fem år och betalningen skett på en gång.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43 15

Vad föreningen föreslagit har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av samtliga hörda remissinstanser. Försäkringsinspektionen har emellertid
ansett, att bestämmelserna om utmätningsfrihet bör erhålla en i vissa
hänseenden annan utformning än den livbolagsföreningen förordat. Vid
en sådan partiell reform av reglerna om utmätningsfrihet, varom i förevarande
sammanhang är fråga, har inspektionen — för att undvika onödiga
skillnader i behandlingen av olika försäkringsformer — funnit det önskvärt
att villkoren för utmätningsfrihet närmare anslutes till gällande regler
angående försäkringar med minst tio års betalningstid. Med hänsyn till att
försäkringstiden vid gruppförsäkring ofta är obestämd, har det vidare synts
inspektionen mindre tillfredsställande, att såsom förutsättning för specialregelns
tillämplighet uppställes att fråga är om försäkring, som innebär att
utbetalning skall ske endast om den försäkrade avlider inom bestämd tid.
En lämpligare lösning är enligt inspektionens mening att specialregeln i
och för sig blir tillämplig på varje försäkring, där försäkringsbeloppet skall
utbetalas endast vid den försäkrades dödsfall, men att samtidigt premiegränsen
sättes i relation till premien för en försäkring, vid vilken försäkringsbeloppet
utbetalas endast om den försäkrade avlider inom viss i lagtexten
angiven tid. Denna tanke borde enligt försäkringsinspektionens mening
komma till uttryck i ett lagstadgande av innehåll att rena dödsfallsförsäkringar
icke skall i något fall kunna utmätas med mindre premiebetalningen
under något år överstigit två gånger den premie som skolat erläggas,
därest försäkringen tagits vid början av det året och försäkringsbeloppet
skolat utbetalas endast om den försäkrade avlider under samma år.
Livbolagsföreningen har sedermera förklarat sig helt biträda försäkringsinspektionens
ståndpunkt.

För egen del anser jag framställningen om vidgad utmätningsfrihet för
berörda försäkringar vara sakligt sett mycket välgrundad. De skäl, som på
sin tid föranledde införandet av den i 116 § första stycket stadgade utmätningsfriheten
för livförsäkringar över huvud taget, kan med samma styrka
åberopas till stöd för förslaget att medgiva vidgad utmätningsfrihet för sådana
försäkringar, där försäkringsbeloppet endast utbetalas vid den försäkrades
frånfälle. Dessa försäkringar är otvivelaktigt i hög grad ägnade
att underlätta familjens försörjningssituation vid försäkringstagarens död.
Framför allt måste den på senare år utbildade grupplivförsäkringen anses
vara ett både billigt och relativt verksamt medel att ernå ett tillfredsställande
försäkringsskydd. Det är av sociala skäl angeläget, att detta med ringa
ekonomisk insats åsyftade skydd verkligen kommer dem till godo, för vilka
det avsetts. Med hänsyn härtill måste det anses rimligt att också vid nu
nämnda försäkringar intresset för de efterlevandes trygghet ges företräde
framför intresset att tillgodose försäkringstagarens borgenärer, såvida dessas
möjligheter till betalning därigenom ej i någon mer betydande utsträckning
försämras. 1 den mån premiebetalningen ej i alltför hög grad koncentreras
till en kortare tidrymd, synes del ej möta några betänkligheter ur
borgenärernas synpunkt alt medge utmätningsfrihet oberoende av premie -

Kungl. Maj:ts proposition nr 43

betalningstidens längd. De villkor för utmätningsfrihet, som försäkringsinspektionen
till borgenärernas skydd föreslagit, finner jag väl avvägda.

Jag förordar därför, att 116 § första stycket försäkringsavtalslagen ändras
på så sätt att detsamma förses med ett tillägg, vari föreskrives att, därest
försäkringsbeloppet skall utbetalas endast vid den försäkrades dödsfall,
den rätt som på grund av försäkringsavtalet tillkommer försäkringstagaren
eller hans make ej i något fall må tagas i mät för någonderas gäld utan så
är att premiebetalningen under något år överstigit två gånger den premie
som skolat erläggas, därest försäkringen tagits vid början av det året och
försäkringsbeloppet skolat utbetalas endast om den försäkrade avlider under
samma år.

Såsom livbolagsföreningen framhållit bör en sådan lagändring leda till
en motsvarande ändring i 12 § arvsskatteförordningen, enligt vilken viss
frihet från arvsskatt föreligger under samma förutsättningar som beträffande
utmätningsfrihet angivits i 116 § första stycket försäkringsavtalslagen.
Däremot kan jag ej finna det påkallat att, såsom en remissinstans ifrågasatt,
vidtaga motsvarande ändring jämväl i 21 § förordningen om kvarlåtenskapsskatt.

Författningsändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1955. Med
hänsyn till innehållet i 5 § arvsskatteförordningen — enligt vilken skattskyldighet,
där ej annorlunda stadgas, inträder vid arvlåtarens (testators)
död — lärer det utan särskild övergångsbestämmelse vara klart, att
den föreslagna ändringen i 12 § arvsskatteförordningen icke blir tillämplig
med mindre arvlåtaren (testator) avlidit efter utgången av juni 1955.

I enlighet med det sagda har inom justitiedepartementet utarbetats förslag
till lag angående ändrad lydelse av 116 § lagen den 8 april 1927 (nr
77) om försäkringsavtal och till förordning angående ändrad lydelse av
12 § förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt.

Föredraganden hemställer härefter att lagrådets utlåtande över förenämnda
författningsförslag1, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Harriet Stangenberg

1 Förslaget till förordning angående ändrad lydelse av 12 § arvsskatteförordningen, vilket är
likalydande med det vid propositionen fogade förslaget till dylik förordning, har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition r\r 43

Förslag till Lag angående

ändrad lydelse av 116 § lagen den 8 april 1957 (nr 77)

om försäkringsavtal.

Härigenom förordnas, att 116 § lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse.)

116 §.

Är i — — — genom testamente.

(Föreslagen lydelse.)

116 §.

Är försäkring tagen å försäkringstagarens
eller hans makes liv, må
rätt, som på grund av försäkringsavtalet
tillkommer endera av dem, ej tagas
i mät för någonderas gäld, utan
så är att enligt avtalet premiebetalningen
skall vara fullgjord under en
tid understigande tio år eller under
något år erlagts premie, som uppgår
till mer än en femtedel av sammanlagda
beloppet av de premier, som
skolat erläggas därest premiebetalningen
lika fördelats på tio år från
avtalets slutande. Skall enligt avtalet
försäkringsbeloppet utbetalas endast
då den försäkrade dör, må den på
avtalet grundade rätten dock icke i
något fall tagas i mät för sådan gäld
med mindre premiebetalningen under
något år överstigit två gånger den
premie som skolat erläggas, därest
försäkringen tagits vid början av det
året och försäkringsbeloppet skolat
utbetalas endast om den försäkrade
dör under samma år.

Är i--- — genom testamente.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1955 och skall, utom i mål som då
redan äro anhängiga, äga tillämpning
jämväl där avtalet tillkommit
före sagda dag.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 43

Kungl. Maj:ts proposition nr 43

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 28 december
1954.

Närvarande:

justitieråden Lech,

Regner,

Gösta Lind,
regeringsrådet Lorichs.

Enligt lagrådet den 22 december 1954 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i
statsrådet den 17 december 1954, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 116 § lagen den 8 april 1927 (nr 77)
om försäkringsavtal; samt

2) förordning angående ändrad lydelse av 12 § förordningen den 6 juni
1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsrådet S. Dennemark.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Harriet Stangenberg

Kungl. Maj:ts proposition nr 43

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 30 december 1954.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Andersson, Norup,
Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,
Lange.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen
samt t. f. chefen för handelsdepartementet, statsrådet Nordenstam,
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets
den 28 december 1954 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 17 i samma
månad remitterade förslagen till lag angående ändrad lydelse av 116 § lagen
den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal och till förordning angående
ändrad lydelse av 12 § förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt
och gåvoskatt.

Med förmälan att förslagen av lagrådet lämnats utan erinran, hemställer
föredraganden att förslagen, sedan några mindre redaktionella jämkningar
vidtagits i det förstnämnda av dem, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlämnas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Sven Fischier