Kungl. Maj:ts proposition nr 43 (Proposition 1944:43)

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Nr 43.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
djurskydd, m. m.; given Stockholms slott den 28 januari
1944.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed

dels jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade
förslag till

1) lag om djurskydd; och

2) lag om ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen,

dels ock inhämta riksdagens yttrande över bilagda förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 och 35 §§ hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr
566).

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Billarm lill riksdagens protokoll 19M. 1 sand. Nr 43.

Kungl. Maj:ts proposition nr lii.

Förslag

till

Lag

om djurskydd.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelse.

1 §•

Denna lag avser vård och behandling av husdjur och av andra djur som
hållas i fångenskap.

Allmänna bestämmelser.

2 §.

Djur skall behandlas väl och såvitt möjligt skyddas mot lidande.

Stall eller annat förvaringsrum för djur skall erbjuda tillräckligt utrymme
och skydd samt skall hållas tillfredsställande rent.

Djur skall förses med erforderligt foder och vatten.

3 §■

När djur användes i arbete, skall såvitt möjligt iakttagas, att det icke
överanstränges.

Djur må ej pådrivas eller agas med redskap som lätt kan sarga eller på
annat sätt skada djuret.

4 §.

Djur må icke hållas bundet eller tjudrat på ett för djuret plågsamt sätt
eller så att det icke kan få behövlig vila.

5 §•

Djur som blivit sjukt eller skadat skall utan dröjsmål omhändertagas för
erforderlig omvårdnad, där ej sjukdomen eller skadan är så svårartad att
djuret bör dödas.

6 §.

Med avseende å transport av djur skall särskilt iakttagas, att transportmedlet
är lämpat för ändamålet och att djuret såvitt möjligt skyddas mot stötar,
skavning och dylikt.

Kungl. Majlis proposition nr 43.

Närmare bestämmelser angående transport av djur meddelas av Konungen
eller den myndighet Konungen bestämmer.

7 §•

Örn slakt av husdjur är särskilt stadgat.

Om förevisning av djur.

8 §.

Djur må icke övas för eller användas vid filminspelning, offentlig föreställning
eller annan förevisning på sådant sätt att det utsättes för ångest
eller annat lidande.

Närmare föreskrifter örn offentlig förevisning av djur meddelas av Konungen.

Örn kastrering och kupering m. m.

9 §.

Kastrering av häst må utföras endast av veterinär.

Samma lag vare i fråga om annat djur som uppnått fyra månaders ålder,
där ej Konungen annorlunda förordnar.

10 §.

Kupering av svansen på häst må, såframt ej Konungen medgiver undantag,
företagas allenast för att bota sjukdom, skada eller oart samt skall utföras
av veterinär.

Kupering av svansen på annat djur må, där djuret uppnått två månaders
ålder, utföras endast av veterinär.

Öronen på hund må ej kuperas.

11 §.

För annan särskild behandling av djur än ovan sägs i syfte att bota sjukdom
eller skada skall veterinär anlitas, därest behandlingen är förenad med
operativt ingrepp av någon betydelse eller avsevärt lidande för djuret.

Vad nu sagts skall dock ej gälla, om anlitandet av veterinär skulle medföra
oskälig kostnad eller vålla tidsutdräkt som äventyrar ändamålet med behandlingen.

Om användning av djur för vetenskapligt ändamål m. m.

12 §.

Djur må ej utan medicinalstyrelsens tillstånd användas för vetenskaplig
forskning eller undervisning, sjukdomsdiagnos, framställning av läkemedel
eller annat härmed jämförligt ändamål, därest användningen är förenad med
operativt ingrepp, insprutning eller blodavtappning eller ock eljest medför
ångest eller annat lidande för djuret. Konungen äger medgiva undantag från
vad nu sagts med avseende å viss institution eller inrättning.

4 Kungl. Majlis proposition nr 43.

Närmare bestämmelser angående tillstånd som avses i första stycket meddelas
av Konungen.

13 §.

Vid operativt ingrepp eller annan åtgärd som avses i 12 § må ej större lidande
tillfogas djuret än som är oundgängligt. Kan det antagas att avsevärt
lidande åsamkas djuret jämväl sedan ingreppet eller åtgärden slutförts, skall
djuret därefter dödas snarast möjligt.

Örn tillsyn å lagens efterlevnad.

14 §.

Hälsovårdsnämnden i orten har att, i samverkan med läns- och distriktseller
stadsveterinären, öva tillsyn över djurens vård och behandling. För sådant
ändamål äger nämnden, om erforderliga medel äro anslagna därtill,
anställa tillsyningsman.

Åsidosätter någon vad i 2—6 §§ stadgas, äger hälsovårdsnämnden, i den
mån ej särskilda bestämmelser äro gällande, meddela erforderlig föreskrift
örn vad han jämlikt nämnda paragrafer har att iakttaga. Den som är missnöjd
med nämndens beslut äger däröver anföra besvär hos länsstyrelsen
inom tid som i allmänhet gäller om klagan över hälsovårdsnämnds beslut.
Länsstyrelsen äger förordna, att dess beslut omedelbart skall lända till efterrättelse.

Vid nämndens handläggning av ärende som rör vården eller behandlingen
av djur äger länsveterinären så ock distrikts- eller stadsveterinären vara tillstädes
och deltaga i överläggningarna men ej i besluten.

15 §.

Den som har djur i sin vård är skyldig att låta hälsovårdsnämnden eller
någon dess ledamot eller suppleant som nämnden utser eller tillsyningsman
varom i 14 § förmäles så ock länsveterinären eller distrikts- eller stadsvelerinären
besiktiga djuret och stall eller annat förvaringsrum för djuret.

Polismyndigheten meddelar erforderlig handräckning för dylik besiktning.

16 §.

Vad i 14 och 15 §§ stadgas skall icke gälla med avseende å djur som användas
inom försvarsväsendet.

Om rätt att omhändertaga eller döda djur i vissa fall.

17 §.

Är djur utsatt för djurplågeri och sker ej på tillsägelse av polismyndigheten
rättelse, äger denna omhändertaga djuret samt, där sådant med hänsyn
till kostnaden för djurets vård eller andra omständigheter finnes nödvändigt,
efter värdering låta försälja eller döda det. Den som är missnöjd med att djuret
omhändertagits äger att hos länsstyrelsen påkalla rättelse.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av vad i första stycket
stadgas meddelas av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43. ö

18 §.

Har ej talan om ansvar för djurplågeri blivit väckt eller svaranden nied
stämning sökt inom en vecka från det djur omhändertagits enligt 17 §, skall
djuret återlämnas, örn det ej dessförinnan försålts eller dödats.

Har ansvarstalan blivit anliängiggjord och yrkar svaranden, i fall då
djuret icke blivit försålt eller dödat, att vidtagen åtgärd skall upphävas eller
ändras, har domstolen att så snart ske kan besluta i frågan. Domstolens
beslut skall omedelbart lända till efterrättelse, där ej annorlunda förordnas,
över beslutet må klagan föras särskilt.

19 §.

Kostnad som föranledes av åtgärd enligt 17 § skall förskjutas av allmänna
medel.

Har talan väckts örn ansvar för djurplågeri, skall domstolen i slutliga utslaget
pröva, huruvida nämnda kostnad skall till statsverket återgäldas av
åklagaren eller av svaranden. Ej må åklagaren därtill förpliktas i annat
fall än då den åtgärd som föranlett kostnaden blivit av honom utan skäl
vidtagen.

Har djuret av polismyndigheten försålts, skall polismyndigheten, i avbidan
på domstolens beslut i kostnadsfrågan, av försäljningssumman innehålla ett
belopp som svarar mot vad av allmänna medel förskjutits.

20 §.

Påträffas djur så svårt sjukt eller skadat att det uppenbarligen bör omedelbart
dödas, må veterinär eller polisman så ock i synnerligen trängande fall
envar annan genast föranstalta örn djurets dödande, örn så kan ske, bör
ägarens eller innehavarens mening inhämtas.

Den som låter döda djuret skall genast underrätta ägaren eller innehavaren
eller, örn hinder därför möter, polismyndigheten.

Om straff.

21 §.

Den som bryter mot vad i 9, 10, 11 eller 12 § stadgas, eller av tredska underlåter
att ställa sig till efterrättelse föreskrift som meddelats jämlikt 14 §
andra stycket, eller åsidosätter honom åvilande skyldighet enligt 15 § första
stycket eller underlåter att fullgöra vad honom åligger enligt 20 § andra
stycket, straffes med dagsböter.

örn straff för djurplågeri stadgas i allmänna strafflagen.

22 §.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945.

Härigenom upphäves lagen den 0 maj 1921 (nr 188) örn rätt i vissa fall
för polismyndighet alt omhändertaga djur.

Kungl. Maj.ts proposition nr 43.

Förslag

till

Lag

Olli ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 18 kap. 16 § strafflagen1 skall erhålla följande
ändrade lydelse.

18 KAP.

16 §.

Den som, genom misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes,
utsätter djur för otillbörligt lidande, dömes för djurplågeri till böter eller
fängelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 1 och 35 §§ hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919

(nr 566).

Härigenom förordnas, att 1 och 35 §§ hälsovårdsstadgan den 19 juni 19192
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Varje stad---annan myndighet.

Om hälsovårdsnämnds befattning med åtgärder för smittsamma sjukdomars
bekämpande och i samband därmed stående sjukvård samt med tillsyn
å djurs vård och behandling är särskilt stadgat.

35 §.

Varje kommun — — •—- annan myndighet.

Om hälsovårdsnämnds befattning med åtgärder för smittsamma sjukdomars
bekämpande samt med tillsyn å djurs vård och behandling är särskilt
stadgat.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1945.

1 Senaste lydelse se SFS 1921: 187.

2 Senaste lydelse se SFS 1941: 655.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 43.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 10 december 19A3.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller,

Eriksson, Quensel, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander,

Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, kommunikations- och
jordbruksdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Bergquist, fråga om ny lagstiftning angående djurskydd.

Föredraganden anför följande.

Inledning.

I skrivelse den 4 mars 1935 (nr 61) har riksdagen anhållit, att Kungl. Majit
ville föranstalta om utredning angående en särskild lag om djurskydd och
vad därmed ägde samband samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kunde föranleda. Med anledning härav tillkallade chefen för justitiedepartementet,
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 april 1937,
den 5 maj 1937 revisionssekreteraren numera expeditionschefen Gustaf Adolf
Bouveng att verkställa den begärda utredningen, varjämte professorn vid veterinärhögskolan
Vilhelm Sahlstedt, vice ordföranden i de svenska djurskyddsföreningarnas
centralförbund, f. d. professorn Harry Stålfors och ledamoten
av riksdagens andra kammare Nestor Hammarlund i Errarp förordnades
att i egenskap av sakkunniga deltaga i överläggningar med utredningsmannen.
Den 22 mars 1938 tillkallades sekreteraren i nyssnämnda förbund majoren
Max Schimer von Waldheim såsom ytterligare sakkunnig.

Utredningsmannen avgav den 1 november 1938 betänkande med förslag
rörande djurskyddslagstiftning (SOU 1938: 36). Sedan yttranden inhämtats
över betänkandet, har däri upptaget förslag till lag om okynnes och skadegörande
hundar föranlett lagstiftning vid riksdagen innevarande ar. Jag
anhåller att nu få upptaga till behandling de lagförslag som i övrigt framlagts
i betänkandet.

Gällande rätt.

Den centrala lagbestämmelsen till skydd för djur återfinnes i 18 kap. 16 §
strafflagen, som har följande lydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Visar någon i behandling av djur uppenbar grymhet, genom misshandel,
överansträngning, vanvård eller annorledes, straffes för djurplågeri med böter.
Är djurplågeriet av svår beskaffenhet eller äro omständigheterna eljest
synnerligen försvårande; må till fängelse i högst sex månader dömas.

Straff för djurplågeri infördes i svensk rätt genom en förordning den 21
december 1857 angående ansvar för misshandling av djur. Enligt denna förordning
skulle den som i behandling av egna eller andras kreatur visade uppenbar
grymhet straffas med böter från fem till och med ett hundra riksdaler
riksmynt. Förordningen var alltså icke tillämplig beträffande andra djur än
husdjur. Stadgandet upptogs oförändrat uti 18 kap. 16 § i 1864 års strafflag.
Genom lag den 20 juni 1890 höjdes straffmaximum i paragrafen till 500 kronors
böter och genom lag den 29 juni 1900 erhöll densamma ett tillägg, enligt
vilket straffet, därest omständigheterna vore synnerligen försvårande, kunde
bestämmas till fängelse i högst sex månader. I syfte att straffbelägga misshandel
av varje slag av djur ersattes genom lag den 12 juli 1907 uttrycket
»egna eller andras kreatur» av ordet »djur».

I en till 1921 års riksdag avlåten proposition (nr 6) föreslogs ändrad lydelse
av 18 kap. 16 § strafflagen. Enligt förslaget skulle den, som gjorde sig skyldig
till oförsvarlig misshandel eller överansträngning av djur eller genom vanvård
tillfogade djur lidande, straffas för djurplågeri med böter. Vore djurplågeriet
av svår beskaffenhet eller omständigheterna synnerligen försvårande, skulle
straffet kunna bestämmas till fängelse i högst sex månader.

Detta förslag blev emellertid icke antaget av riksdagen som i stället på hemställan
av första lagutskottet (uti. nr 11) antog den lydelse lagrummet alltjämt
har.

I samband härmed tillkom lagen den 6 maj 1921 örn rätt i vissa fall för polismyndighet
att omhändertaga djur. I denna lag stadgas, att om djur är utsatt
för djurplågeri av svår beskaffenhet och rättelse ej sker på tillsägelse av
polismyndighet, denna äger att i viss i lagen närmare angiven ordning omhändertaga
djuret och föranstalta örn veterinärbesiktning av detsamma samt,
där sådant finnes påkallat av omständigheterna, låta avliva eller försälja del.

Enligt förordningen den 30 december 1916 angående förbud mot förevisning
av djur i s. k. menagerier är det förbjudet att mot betalning förevisa
eller låta förevisa djur som i menagerier föras från ort till annan. Förbudet
skall dock icke utgöra hinder mot förevisande av djur vid cirkus- eller
liknande föreställning, där huvudsakligen avses att visa djuren bibragt dressyr.
I lagen den 4 juni 1937 angående slakt av husdjur föreskrives, att vid
sådan slakt djuret skall bedövas omedelbart före blodets avtappande; dock
må fjäderfä och kaniner utan föregående bedövning avlivas därigenom att
huvudet hastigt skiljes från kroppen.

Ytterligare ett antal författningar innehålla — jämte huvudsakligen andra
föreskrifter —- enstaka bestämmelser som äro av betydelse ur djurskyddssynpunkt.
Bland dessa författningar märkes skogshärbärgeslagen den 21 maj
1937. Däri stadgas, att det vid skogsavverknings-, väg-, vattenavlednings- och
flottledsbyggnadsarbete åligger arbetsgivaren att sörja för att å eller i närhe -

Kungl■ Maj:ts proposition nr 43.

ten av arbetsstället tillgång finnes till lämpligt stall för de hästar, som användas
vid arbetet. Stall skall ej mindre erbjuda tillräckligt utrymme samt
tillfredsställande skydd mot köld och nederbörd än även i övrigt, med tillbörlig
hänsyn tagen till den tid och de förhållanden, under vilka stallet kan
förväntas komma till användning, motsvara skäliga fordringar på ett tillfälligt
stall. Tillsyn å efterlevnaden av lagen utövas, under överinseende och ledning
av yrkesinspektionens chefsmyndighet, av befattningshavare vid yrkesinspektionen
samt i det allmännas tjänst för skogsvård anställd personal.

I hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 finnas vissa föreskrifter om huru
stall, fähus och svinhus skola vara inrättade. Syftet med dessa föreskrifter
torde enbart ha varit att förebygga uppkomsten av sanitära olägenheter, men
de ha givetvis viss betydelse även ur djurskyddssynpunkt. Föreskrifterna
gälla emellertid endast städers planlagda områden och vissa andra tättbebyggda
områden.

Angående transport av djur innehåller järnvägstrafikstadgan den 12 juni
1925 vissa bestämmelser som gälla för samtliga för allmän trafik öppnade
svenska järnvägar.

I detta sammanhang må även erinras om förekomsten av åtskilliga föreskrifter
rörande yrkesmässig befordran av levande djur med motorfordon,
vilka föreskrifter meddelats av Överståthållarämbetet samt länsstyrelser, vanligen
i form av länskungörelser. Dessa föreskrifters betydelse har emellertid
minskats därigenom att sedermera från bestämmelserna angående yrkesmässig
automobiitrafik undantagits bland annat fall, där automobil användes
för transport uteslutande av slaktdjur till slakteri. Föreskrifterna äro dessutom
i stor utsträckning av olika innehåll i de skilda länen.

Av betydelse ur djurskyddssynpunkt äro slutligen gällande bestämmelser
i fråga örn metoder och redskap för bedrivande av jakt och fiske, vilka huvudsakligen
återfinnas i jaktstadgan den 3 juni 1938 och fiskeristadgan den
17 oktober 1900.

I betänkandet har lämnats en redogörelse för utländsk lagstiftning å djurskyddets
område (sid. 58—68).

Framställningar om ny lagstiftning.

Under årens lopp ha åtskilliga mera speciella djurskyddsfrågor motionsvägen
gjorts till föremål för riksdagens behandling eller ock förts fram genom
framställningar till Kungl. Majit. Här må nämnas frågor om kupering
av vissa kroppsdelar å djur, kastrering av djur, användande av levande djur
för vetenskapliga ändamål (vivisektion), transport av djur, handel med och
utförsel av hästar samt förevisning av djur. Närmare redogörelse lämnas i
betänkandet (sid. 41—55).

Reformsträvandena inom djurskyddets område ha inriktats på en ändring
av 18 kap. 16 § strafflagen i syfte att utsträcka dess tillämplighetsområde
samt på genomförandet av en särskild mera omfattande djurskyddslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Vid 1934 års riksdag väcktes en motion (I: 12), i vilken framställdes flera
förslag i djurskyddsfrämjande syfte. Bland annat hemställdes om sådan ändring
av 18 kap. 16 § strafflagen, att uttrycket »uppenbar grymhet» bleve
utbytt mot »grymhet» samt att den i lagrummet intagna straffskalan bleve
skärpt.

Första lagutskottet hemstälide i avgivet utlåtande (nr 34), att förslaget
till ändring av 18 kap. 16 § strafflagen icke måtte av riksdagen bifallas, samt
att övriga i motionen upptagna yrkanden, bortsett från däri framställt yrkande
om en human slaktlag, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottet anförde därvid att med uttrycket »uppenbar grymhet» i nämnda
lagrum förstodes, att förfarandet enligt en inom samhället allmänt härskande
uppfattning otvetydigt framstode såsom otillbörligt. Det syntes utskottet
som örn man knappast skulle kunna underlåta att såsom förutsättning
för straff uppställa ett dylikt villkor, och utskottet kunde således icke
för sin del förorda någon ändring i denna del. Vad anginge den i lagrummet
intagna straffskalan gåve densamma domstolarna befogenhet att döma till
fängelse i högst sex månader, så snart djurplågeriet vore av svår beskaffenhet
eller omständigheterna eljest vore synnerligen försvårande. Utskottet
funne den möjlighet att ådöma frihetsstraff som sålunda förelåge fullt tillräcklig.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

I en motion (II: 130) vid 1935 års riksdag yrkades, att riksdagen för sin
del ville besluta skärpning av straffet för djurplågeri. I en annan motion vid
samma riksdag (11:340) hemställdes, att riksdagen ville besluta örn en ingående
och förutsättningslös utredning i syfte att åstadkomma en mera human
behandling av djuren.

Första lagutskottet, som behandlade motionerna, anförde i sitt utlåtande
(nr 13) — efter att ha lämnat statistiska uppgifter angående djurplågeriparagrafens
tillämpning samt en redogörelse för viss utländsk lagstiftning — i
huvudsak följande.

När utskottet vid 1934 års riksdag senast behandlade frågan om ändring
av 18 kap. 16 § strafflagen, uttalade utskottet bland annat, att den möjlighet
att döma till frihetsstraff som redan föreligger syntes fullt tillräcklig.
De statistiska uppgifter som utskottet anfört torde även visa, att domstolarna
vid tillämpning av lagrummet i icke så få fall utmäta fängelse. Ä andra sidan
vill utskottet icke bestrida, att objektivt sett svårartade fall av djurplågeri
mången gång till synes bedömas milt. Av större betydelse är emellertid
enligt utskottets mening, att många fall där djuren åsamkas onödigt lidande
icke bli föremål för beivran, och det förefaller icke antagligt att ett mera
effektivt ingripande därutinnan skulle avsevärt främjas med en straffskärpning.

På sätt utskottet framhöll i sitt utlåtande i ämnet sistförflutna år har definitionen
å djurplågeri i 18 kap. 16 § strafflagen så avfattats, att därunder
icke faller annat förfarande än det som enligt en inom samhället allmänt
härskande uppfattning otvetydigt framstår såsom otillbörligt. Enligt utskottets
mening måste det också anses riktigt, att, där lagstiftaren icke närmare
än hos oss är fallet anger den rättsstridiga handlingen, straff icke bör in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

träda i andra fall än där förfarandet står i sådan motsättning till den allmänna
uppfattningen som nyss nämnts. Den ståndpunkt som utmärker den
svenska lagen i förevarande avseende torde jämväl ända till senaste tid lia
stått i huvudsaklig överensstämmelse med lagstiftningen i andra länder. Det
kan för övrigt ifrågasättas, huruvida en bestämmelse om djurplågeri i allmän
strafflag överhuvud lämpligen kan givas ett innehåll som mera väsentligt
avviker från den svenska strafflagens.

Den av utskottet lämnade redogörelsen för utländsk lagstiftning synes
emellertid ge vid handen att i andra länder lagstiftaren ansett sig böra beträda
nya vägar för att mera effektivt bidraga till att åstadkomma en human
behandling av djuren. Sålunda ha nyligen i Finland och Tyskland antagits
omfattande särskilda lagar om djurskydd, varjämte i Norge föreligger ett förslag
i samma riktning. Dessa lagar och lagförslag utmärka sig för stor utförlighet,
innehållande bland annat kategoriska förbud att behandla djuren på
vissa angivna sätt, förbud för annan än veterinär att företaga operativa ingrepp
m. m. Detsamma gäller, ehuru ej i lika hög grad, den något äldre lagen
om djurskydd i Danmark. Det är uppenbart, att man genom en sådan
lagstiftningsmetod vinner stora möjligheter att leda det allmänna tänkesättet
i förevarande ämne in på nya banor. I detta hänseende lärer själva
uppräkningen i lagen av vissa förb radna handlingar i och för sig vara av stor
betydelse. Därjämte synes särskilt i norska förslaget omförmäld djurskyddsnämnd
— en för varje kommun — vara ägnad att hos befolkningen införa
nya och förbättrade seder vid behandlingen av djuren. Såsom en stor fördel
måste betecknas att den allmänna opinionen på sådant sätt lärer kunna kraftigt
påverkas utan att man behöver tillgripa den straffsanktion som lagförslaget
jämväl innehåller.

Någon dylik opinionsbildande verkan tillkommer uppenbarligen icke en
sådan straffbestämmelse som 18 kap. 16 § i den svenska strafflagen. På sätt
förut erinrats tager lagrummet sikte allenast på sådana handlingar, som otvetydigt
strida mot den gängse uppfattningen. Det har emellertid synts utskottet
påkallat att i vårt land söka härutöver ingripa i huvudsak på sätt som
skett i våra grannländer. Även hos oss förekomma många av de förfaringssätt
som där med rätta ansetts böra förbjudas, och vad särskilt beträffar husdjuren
råda otvivelaktigt på talrika orter inrotade seder och bruk i fråga örn
deras behandling vilka äro ägnade att orsaka djuren onödigt lidande. Ej sällan
hållas djuren instängda i mörka och osunda stall, svältfödas eller missskötas
på annat sätt.

På grund av vad sålunda anförts vill utskottet förorda, att frågan om en
genomgripande djurskyddslagstiftning blir föremål för utredning. Huruvida
därvid kan befinnas nödvändigt att i anslutning till en ny lag om djurskydd
underkasta 18 kap. 16 § strafflagen någon omarbetning kan uppenbarligen
icke nu avgöras.

Den föreslagna utredningen lärer bland annat böra omfatta jämväl frågan
örn nya bestämmelser angående omhändertagande av djur, i vilket ämne nu
stadgas i lagen den 6 maj 1921, varförutom en omarbetning av menageriförordningen
den 30 december 1916 lärer böra tagas under övervägande.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit ville med beaktande av vad utskottet anfört föranstalta
örn utredning angående en siirskild lag örn djurskydd och vad därmed
ägde samband samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen, därvid dock andra kammaren

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

av utskottets motivering uteslöt vad utskottet anfört om rådande otillfredsställande
seder och bruk vid behandling av djur.

Slutligen må nämnas, att vid 1938 års riksdag väcktes en motion (II: 321),
vari hemställdes att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla örn utredning
och förslag angående möjligheten att åstadkomma en lagstiftning örn skyldighet
för försäljare av hästkreatur att tillhandahålla intyg om deras ålder.
Jordbruksutskottet, som behandlade motionen, hemställde i avgivet utlåtande
(nr 58), att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit
ville taga under övervägande, huruvida och i vad mån åtgärder kunde vara
påkallade för att vid handel med hästar vinna större säkerhet örn djurens ålder.
Riksdagen biföll utskottets hemställan. Sedan Kungl. Majit härefter i
juni 1938 uppdragit åt lantbruksstyrelsen att verkställa utredning i frågan,
inkom lantbruksstyrelsen med sådan utredning i december 1938. Närmare
redogörelse härför skall lämnas i ett senare sammanhang.

Huvuddragen i utredningsmannens förslag.

I utredningsmannens betänkande antoius beträffande behovet av ny djurskyddslagstiftning,
att man i stort sett syntes vara berättigad till det omdömet,
alt svenskarna utmärkte sig för djurvänlighet. Det övervägande antalet av
de svenska djurägarna sökte behandla sina djur väl. Utvecklingen på detta
område hade på senare tider gått märkbart framåt. Djurens behandling
hade förbättrats såväl därigenom att det stigande välståndet i landet kommit
djuren till godo i form av bättre stallar och bättre utfodring som på
den grund att genom den andliga kulturens utveckling ett allt större antal
människor kommit till insikt om att dålig behandling av djur, vare sig tama
eller vilda, vore oförenlig med sann mänsklighet.

Sedan utredningsmannen härefter under åberopande av vissa statistiska
uppgifter framhållit, att under senare år tendensen varit sjunkande såväl beträffande
antalet för djurplågeri åtalade och dömda personer som i fråga
om antalet fall, där fängelsestraff utmätts för sagda brott, uttalar utredningsmannen,
att trots dessa glädjande företeelser förhållandena inom landet
på detta område måste sägas ännu lämna mycket övrigt att önska. Långt
talrikare än åtalen och domarna för djurplågeri av ett eller annat slag vore
de fall av grym eller på tanklöshet, okunnighet eller slentrian beroende dålig
behandling av djur, vilka på grund av att gärningsmannen kunnat försvinna
eller av andra skäl icke blivit föremål för lagföring. Och ett stort antal fall
av den ena eller andra hithörande kategorien komrne aldrig till allmänhetens
kännedom.

Utredningsmannen anför vidare, att i ett icke ringa antal fall för djurplågeri
tilltalade personer icke blivit sakfällda. Det syntes icke uteslutet, att denna
omständighet bland andra orsaker även hade sin grund i att de rättslilllämpande
myndigheterna befunnit sig så att säga något i efterhand i förhållande
till utvecklingen av rättsuppfattningen. Förutom denna omständighet,

Kunni. Maj.ts proposition nr 43.

att friande utslag förekommit i en omfattning, vars överensstämmelse med
rådande rättsuppfattning kunde ifrågasättas, hade det ofta framförts klagomål
däröver, att olika djurplågerifall icke blivit bestraffade strängare än som
skett. Det vore visserligen icke uteslutet, att någon förbättring skulle kunna
ernås därigenom att åt brottsbegreppet i 18 kap. 16 § strafflagen gåves ett
annat oell något vidare innehåll. På så sätt skulle det bliva möjligt att genom
straff motarbeta en hel del förfaranden, som nu folie utom det straffbelagda
området. Därigenom skulle emellertid lagrummets opinionsbildande
verkan icke nämnvärt förstärkas. Utredningsmannen delade till fullo den
uppfattningen, att örn man genom ny lagstiftning skulle kunna åstadkomma
ett väsentligt bättre skydd för djuren, måste denna lagstiftning vara så beskaffad,
att den direkt eller indirekt motverkade förekommande olämpliga
seder och bruk i fråga om djurens behandling och även i övrigt påverkade
den allmänna opinionen till ett humanare handhavande av djur. En annan
väg att erhålla förbättrade förhållanden på ifrågavarande område än ett utbyggande
av 18 kap. 16 § strafflagen måste därför sökas. En anvisning härom
syntes kunna erhållas av det sätt, varpå våra grannländer och vissa andra
stater löst motsvarande lagstiftningsproblem, då de nämligen antagit djurskyddslagar,
innefattande serier av föreskrifter angående ej mindre behandlingen
av djur i olika i det dagliga livet allmänt förekommande situationer
eller i vissa nödfall än även offentlig myndighets rätt att övervaka
djurens förhållanden och vid behov ingripa rättande däri. Utredningsmannen
hade funnit övervägande skäl tala för att denna väg beträddes även i
vårt land på så sätt, att en enhetlig, uttömmande djurskyddslag tillskapades.
I denna lag borde först och främst med största möjliga fullständighet regleras
olika förhållanden angående behandling och användande av djur. Men
däri borde vidare intagas bestämmelser, motsvarande nu gällande föreskrifter
angående rätt för polismyndighet att omhändertaga djur samt angående
förevisning av djur i s. k. menagerier. Åtskilliga av de lagbud, som sålunda
borde inflyta i djurskyddslagen, krävde tillämpnings- och detaljföreskrifter.
Dessa borde dock icke lämpligen infogas i själva djurskyddslagen utan erhålla
sin plats i särskilda följdförfattningar.

Med utgångspunkt från vad utredningsmannen sålunda yttrat har han
framlagt förslag till djurskyddslag, lag örn ändring i 18 kap. strafflagen och
lag angående tillägg till lagen den 8 april 1927 (nr 77) örn försäkringsavtal
ävensom förslag till vissa följdförfattningar. Jag kommer nu närmast att
lämna en översikt över huvudförslagens innehåll. Rörande de av utredningsmannen
anförda motiven till de särskilda stadgandena får jag hänvisa till
betänkandet.

Förslaget till djurskyddslag inledes med en allmän bestämmelse
om djurs behandling. I denna stadgas, att djur skall behandlas med omtanke
och på sådant sätt, alt det icke onödigtvis tillfogas lidande.

I fråga örn djurs hysande, utfodring och skötsel stadgas i förslaget i huvudsak,
alt stallrum eller annat utrymme, vari djur förvaras, skall vara till -

Kungl. Mcij:ts proposition nr 43.

räckligt rymligt och tätt, hållas tillfredsställande rengjort ävensom i övrigt
vara av lämplig beskaffenhet samt att djur skall förses med foder, vatten och
strö i tillräcklig myckenhet och av tillfredsställande beskaffenhet så ock i
övrigt erhålla skälig omvårdnad. Utredningsmannen föreslår vidare förbud
mot att binda och tjudra djur på vissa angivna sätt ävensom mot bruket att
inskränka djurs rörelsefrihet under betesgång genom att spänna en rem eller
dylikt mellan djurets huvud eller hals och något av dess ben (s. k. nickhällning).
Förslaget upptager också en bestämmelse, att hundar som hållas bundna
eller innestängda skola erhålla tillfälle till nödig motion. Slutligen föreslås
i detta sammanhang, att åt Konungen överlämnas att meddela sådana
föreskrifter angående stängsels beskaffenhet som kunna erfordras för att förebygga
skada å betesdjur.

Genom särskilda stadganden i förslaget förbjudes vidare användandet av
vissa redskap vid ägande av djur och — med vissa undantag — upphängning
av levande djur vid någon kroppsdel.

Utredningsmannen har härefter i förslaget infört stadgande, att djur ej
må användas till arbetsprestation, vars utförande överstiger djurets krafter
eller vilken medför överansträngning för djuret.

I fråga om förevisning av djur o. d. föreslår utredningsmannen, att 1916
års menageriförordning upphäves och att dess huvudbestämmelser i stället
intagas i djurskyddslagen. Vidare föreslås förbud mot att öva djur för eller
använda djur till förevisning och dylikt, därest detta medför avsevärd smärta,
ångest eller därmed jämförligt lidande för djuret.

Förslaget innehåller även vissa bestämmelser om handel med och export
av hästar. Sålunda föreslås att häst, som på grund av ålderdom, sjukdom,
lyte eller oart icke lämpligen kan användas såsom avels- eller bruksdjur, icke
må utan polischefens tillstånd säljas eller bortbytas till annat ändamål än
slakt, såvida det icke sker i samband med överlåtelse av rörelse. I samband
därmed föreslås, att häst skall förses med åldersmärke före utgången av det
kalenderår, då den uppnår två års ålder. I ett särskilt förslag till kungörelse
angående åldersmärkning av häst lämnas närmare föreskrifter rörande tillvägagångssättet.
Enligt dessa skall åldersmärkningen verkställas genom
brännmärkning. Utredningsmannen föreslår vidare förbud mot att utan Konungens
tillstånd från riket utföra häst av beskaffenhet som nyss sagts.

Beträffande transport av djur föreslår utredningsmannen dels i djurskyddslagen
vissa allmänna bestämmelser om all slags transport av djur dels
ock i en särskild kungörelse synnerligen detaljerade föreskrifter om djurs
transporterande med motorfordon. Dessutom föreslås vissa ändringar i järnvägstrafikstadgans
bestämmelser rörande djur.

I förslaget följa härpå vissa bestämmelser örn djurs kastrering och kupering.
Frågan om kastrering har reglerats på så sätt, att i fråga om häst så ock
beträffande andra djur efter uppnådd ålder av tre månader kastrering må
företagas endast av veterinär efter bedövning. Från denna reglering har dock
ren helt undantagits. Vidare har Konungen bemyndigats förordna om inskränkning
i stadgandets tillämplighetsområde. I fråga örn kupering av

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

kroppsdelar å djur föreslås, att kupering av svansen å häst skall utföras av
veterinär och under användande av bedövning samt må företagas allenast
där operationen sker till hävande av sjukdom eller oart hos djuret eller, beträffande
häst av ardenner- eller därmed jämförlig ras, där djuret är avsett
till avel eller utförsel ur riket. Kupering av svansen på annat djur än häst
må, där djuret uppnått två månaders ålder, utföras endast av veterinär och
under bedövning. Kupering av öronen å hund må icke företagas.

Utredningsmannens förslag innehåller vidare bestämmelser rörande skyldighet
att anlita veterinär vid viss behandling av djur för sjukdom m. m.
Operationer av nämnvärd betydelse å djur skola sålunda få företagas endast
av veterinär. Mindre betydande operationer och annan behandling av djur
för sjukdom eller skada må, där avsevärt lidande kan befaras uppstå till
följd av behandlingen, utföras endast av veterinär eller efter dennes anvisningar.
Från dessa regler göras undantag för fall, där reglernas tillämpande
skulle medföra oskälig kostnad eller ödesdiger tidsutdräkt. Härutöver bemyndigas
Konungen att förordna örn inskränkning i stadgandenas tillämpningsområde.

I fråga örn levande djurs användande för vetenskapliga ändamål föreslår
utredningsmannen en serie nya bestämmelser. Medicinalstyrelsens tillstånd
skall i regel inhämtas, då användandet är förenat med operativt ingrepp, insprutning
eller blodavtappning eller ock eljest ägnat att medföra lidande för
djuret. Från denna regel undantagas dock universitet, högskolor och vissa
andra uppräknade institutioner av mer eller mindre offentlig karaktär. Beträffande
vissa ingrepp å varmblodiga djur angivas särskilda förutsättningar
för att de skola få utföras för forskningsändamål och i undervisningssyfte.
Rörande själva utförandet av de för djurets användande erforderliga åtgärderna
stadgas, att djuret skall tillfogas så litet lidande som ändamålet medgiver,
varjämte meddelas en särskild bestämmelse för sådant användande av
djur, vars syfte är vinnande av teknisk färdighet. Tillika har givits en föreskrift
om att djuret, då ändamålet uppnåtts, i vissa fall skall avlivas till förhindrande
av fortsatt lidande.

I utredningsmannens förslag återfinnas vidare bestämmelser, enligt vilka
kalv eller får, som införes till slakteri, skall nedslaktas snarast möjligt samma
dag samt annat djur så snart sig göra låter.

I fråga örn övervakningen av lagens efterlevnad föreslår utredningsmannen
dels att inom varje kommun hälsovårdsnämnden skall utse en eller flera
nämnden underställda djurskyddsinspektörer, dels ock att länsstyrelse skall
äga på begäran av djurskyddsorganisation godkänna lämplig person att vara
djurskyddskonsulent inom länet eller del därav. I förslaget lämnas närmare
föreskrifter örn inspektörernas och konsulenternas verksamhet. Däri stadgas
bland annat skyldighet för en var som har befattning med djur att
underkasta sig viss inspektion från inspeklionsorganens sida. Utredningsmannen
har dessutom föreslagit en bestämmelse örn rätt i vissa fall för polisman
att meddela vissa förbud eller annan föreskrift i fråga örn djur och dess
behandling.

Kunut. Maj:ts proposition nr 4o.

Förenämnda lag den 6 maj 1921 om rätt i vissa fall för polismyndighet
att omhändertaga djur skall enligt utredningsmannens förslag — med några
ändringar — ingå delvis i djurskyddslagen delvis i en av utredningsmannen
föreslagen förordning angående djurs omhändertagande eller avlivande i vissa
fall. Utredningsmannen föreslår i samband härmed rätt i vissa fall för polismyndighet
och veterinär att till förhindrande av onödigt lidande för djur
ombesörja dess avlivande även örn djurplågeri i strafflagens mening icke
föreligger.

Utredningsmannens förslag innehåller slutligen vissa ansvarsbestämmelser
m. m. Den som överträder bestämmelse i djurskyddslagen om djurs vård
och behandling straffas med dagsböter, där förseelsen icke är straffbar såsom
djurplågeri enligt strafflagen.

Utredningsmannens förslag till lag örn ändring i 18 kap. strafflagen
åsyftar dels en straff skärpning i 16 § dels ock införande av en ny
bestämmelse såsom 17 §, vilken giver domstol möjlighet att i vissa fall meddela
den som gjort sig skyldig till djurplågeri förbud att syssla med djur.

Förslaget till lag angående tillägg till lagen om försäkringsavtal
innehåller stadgande, att förbehåll i försäkringsavtal, enligt
vilket försäkringshavarens rätt skall vara underkastad särskilda regler för
det fall, att djur dödas i den ordning som stadgas i djurskyddslagstiftningen,
skall vara utan verkan, därest vederbörlig uppgift om försäkringens bestånd
lämnats vid föregånget prövningsförfarande eller skadat djur dödats utan
särskilt sådant förfarande.

Yttranden.

Utlåtanden över betänkandet ha infordrats från medicinalstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser och veterinärhögskolans
lärarekollegium. Överståthållarämbetet har vid sitt utlåtande
fogat yttrande från polismästaren, tillförordnade kriminalpolisintendenten
och förste stadsfiskalen i Stockholm ävensom Stockholms stads hälsovårdsnämnd.
Länsstyrelserna ha bifogat dels yttranden från vederbörande hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, dels ock i åtskilliga fall yttranden
från länsveterinärer, landsfogdar, enskilda organisationer m. fl.

Tillfälle att yttra sig över betänkandet har bereus statspolisintendenten,
svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, riksförbundet
landsbygdens folk, Sveriges allmänna lantbrukssällskap, de svenska djurskyddsföreningarnas
centralförbund — efter hörande av de till förbundet
anslutna föreningar, vilkas mening förbundet önskade inhämta — svenska
allmänna djurskyddsföreningen, Göteborgs djurskyddsförening, nordiska
djurskyddsföreningen, svenska allmänna kvinnoföreningen till djurens skydd,
nordiska samfundet till bekämpande av det vetenskapliga djurplågeriet,
svenska veterinärläkareföreningen, Sveriges slakteriförbund, avelsföreningarna
för svenska varmblodiga hästen och svenska ardennerhästen, förening -

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

en nordsvenska hästen, svenska fåravelsföreningen, svenska kennelklubben,
svenska sällskapshundklubben samt svenska hundskyddsföreningen. I anledning
härav lia yttranden inkommit från statspolisintendenten samt nyssnämnda
organisationer utom svenska allmänna kvinnoföreningen till djurens
skydd, avelsföreningen för svenska varmblodiga hästen och svenska sällskapshundklubben.
Några organisationer ha dock yttrat sig endast över vissa delar
av betänkandet.

Järnvägsstyrelsen har inkommit med infordrat utlåtande över betänkandet,
såvitt angår bestämmelser angående transport av djur. Tillfälle att yttra
sig över betänkandet i samma avseende har bereus Sveriges trafikbilägares
riksorganisation, som vid sitt i anledning därav avgivna yttrande fogat ett
av svenska lasttrafikbilägareförbundet avgivet utlåtande.

Från kommerskollegium har infordrats utlåtande över betänkandet, såvitt
angår bestämmelser angående handel med och export av hästar samt åldersmärkning
av häst. Kollegiet har vid sitt utlåtande fogat yttranden från åtskilliga
handelskamrar.

över betänkandets bestämmelser i fråga om vetenskapliga försök å levande
djur ha utlåtanden infordrats från medicinska fakulteterna och matematisk-naturvetenskapliga
sektionerna av filosofiska fakulteterna vid universiteten
i Uppsala och Lund ävensom från lärarekollegiet vid karolinska
mediko-kirurgiska institutet och från vetenskapsakademien, varjämte matematisk-naturvetenskapliga
avdelningen vid Stockholms högskola, som därtill
beretts tillfälle, inkommit med yttrande i nu nämnt hänseende.

Slutligen har svenska försäkringsbolags riksförbund avgivit yttrande över
betänkandet, såvitt angår bestämmelser angående omhändertagande och avlivande
av djur samt i anslutning därtill föreslagen ändring i försäkringsavtalslagen.
Vid riksförbundets yttrande har fogats ett av husdjursförsäkringsföretagens
förening avgivet utlåtande.

De framlagda lagförslagen tillstyrkas helt eller ha lämnats utan erinran
av länsstyrelsen i Västernorrlands län, Kopparbergs läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, t. f. länsveterinären och landsfogden i Norrbottens
län samt Växjö och Gävle djurskyddsföreningar. I flertalet av övriga utlåtanden,
som avse betänkandet i dess helhet, har lagstiftningen i princip tillstyrkts
eller godtagits, därvid dock detaljanmärkningar och ändringsförslag
framställts i större eller mindre omfattning. Detta är fallet med de yttranden
som avgivits av medicinalstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,
Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands,
Blekinge, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands,
örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län, polismästaren, t. f. kriminalpolisintendenten och förste
stadsfiskalen i Stockholm, statspolisintendenten, landsfogdarna i Malmöhus
och Västerbottens län, magistraten i örebro, förvaltningsutskotten i Uppsala
läns, Södermanlands läns, Östergötlands läns, Jönköpings läns, Kronobergs
läns, Kalmar läns norra och södra, Gotlands läns, Kristianstads läns, Göte Bihang

till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 43.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

borgs och Bohus läns, Värmlands låns, örebro läns, Gävleborgs läns, Västernorrlands
läns, Jämtlands låns, Västerbottens läns och Norrbottens läns hushållningssällskap,
veterinärhögskolans lärarekollegium, länsveterinärerna i
Östergötlands och Kronobergs län, t. f. länsveterinären i Blekinge län, länsveterinärerna
i Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Kopparbergs, Gävleborgs,
Västernorrlands och Västerbottens län, Värmlands länsavdelning av föreningen
Sveriges landsfiskaler, Sveriges allmänna lantbrukssällskap, de svenska
djurskyddsföreningarnas centralförbund, svenska allmänna djurskyddsföreningen,
Göteborgs djurskyddsförening, nordiska djurskyddsföreningen,
Karlskrona och Värmlands allmänna djurskyddsföreningar, Dalarnes och
Norra Hälsinglands djurskyddsföreningar, svenska landskommunernas förbund
-— som dock huvudsakligen ägnat uppmärksamhet åt de föreslagna
bestämmelserna om djurskyddsinspektion — svenska veterinårläkareföreningen,
avelsföreningen för svenska ardennerhästen, föreningen nordsvenska
håsten och svenska kennelklubben.

Beträffande behovet av lagstiftning på ifrågavarande område
anför medicinalstyrelsen följande.

Styrelsen finner en ny lagstiftning i ämnet synnerligen befogad. Hithörande
redan förefintliga fåtaliga bestämmelser i svensk rätt tarva otvivelaktigt
en mera tidsenlig utformning, liksom även en komplettering av desamma
efter moderna krav är erforderlig. Endast genom att göra djurskyddslagstiftningen
tillräckligt omfattande kan man påverka den allmänna
opinionen till ett humanare handhavande av djur och motverka olämpliga
seder och bruk i fråga om djurens behandling. Beträffande planen för ifrågavarande
lagstiftning anser medicinalstyrelsen denna vara i stort sett tillfredsställande.

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar:

Av det föreliggande betänkandet framgår, att djurskyddssträvandena i ett
flertal europeiska länder och bland annat i samtliga våra nordiska grannländer
resulterat i en särskild lagstiftning örn djurskydd. Enligt länsstyrelsens
mening är det icke blott önskligt utan även behövligt, att vårt land
följer dessa exempel och alltså genom särskilda lagbestämmelser fastslår,
vad en human omvårdnad om och behandling av djuren anses påfordra enligt
nutida åskådning. Då i betänkandet nu framlagts förslag i sådant hänseende,
kan länsstyrelsen följaktligen utan reservation giva sin anslutning
till själva syftet med den lagstiftning, som här ifrågasatts.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför följande.

Allmänhetens inställning i fråga om behandling av djur, särskilt hemdjuren,
har under senare tid undergått märkbar förändring till det bättre. I ej
oväsentlig grad torde härtill hava bidragit det energiska och målmedvetna arbete,
som från de frivilliga djurskyddsorganisationernas sida nedlagts för
inskärpande av människans ansvar gent emot djuren. Gällande lagar och
författningar i ämnet äro emellertid ofullständiga och mindre väl anpassade
efter nutida rättsåskådning, varför tillkomsten av reglerande bestämmelser
rörande sättet för behandling av djur bör hälsas med tillfredsställelse.
Föreliggande förslag till djurskyddslag med tillhörande följdförfattningar
finner länsstyrelsen i stort sett väl avvägda och motsvara de krav, som
böra ställas på en modern djurskyddslagstiftning.

Kungl. Maj:ts proposition nr IS -

Även länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Kristianstads,
Göteborgs och Bohus och Kopparbergs län, Östergötlands och Göteborgs och
Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, landsfogden i Malmöhus
lån samt länsveterinären i Västernorrlands län understryka behovet av
lagstiftningen. Förvaltningsutskottet i Göteborgs och Bohus låns hushållningssällskap
tillägger:

Det bör icke förglömmas att med lagstiftning allena icke alltid uppnås
de önskvärda förbättringarna i fråga örn djurens rätt. Härtill erfordras, att
insikten om vad denna rätt kräver förefinnes hos en var, som i något avseende
har med djur att göra. Vid sidan av lagstiftningen måste sålunda
en effektiv upplysningsverksamhet bedrivas, varvid särskilt bör framhållas
lämpligheten av dylik verksamhet såväl vid folkskolor som icke minst vid
de olika undervisningsanstalterna på jordbrukets område. Genom dylik upplysningsverksamhet
böra givetvis även gällande lagar och förordningar på
området bringas till allmänhetens kännedom. Även om förvaltningsutskottet
sålunda finner en särskild djurskyddslagstiftning önskvärd, torde vid
dess utformande hänsyn böra tagas icke allenast till vad som ur ren djurskyddssynpunkt
kan anses vara lämpligt och erforderligt att föreskriva. Av
stor vikt synes förvaltningsutskottet jämväl vara, att dylik lagstiftning icke
gives sådan omfattning och innebörd, att densamma ur ekonomisk synpunkt
blir alltför betungande för den enskilde.

Veterinärhögskolans lärarekollegium yttrar, att den inledande bestämmelsen
i den av utredningsmannen föreslagna djurskyddslagen, enligt vilken
djur skall behandlas med omtanke och på sådant sätt, att det icke onödigtvis
tillfogas lidande, uttryckte en god, svensk uppfattning om hur djur bör behandlas,
samt uttalar sin tillfredsställelse över att denna uppfattning nu
syntes komma att giva upphov till en i detalj utbyggd djurskyddslagstiftning
i vårt land.

Länsveterinären i Gävleborgs lån framhåller, att en djurskyddslag vore
efterlängtad, och fortsätter i anslutning härtill:

Hittills har det gått att komma till rätta med fall av grovt, av argt uppsåt
vållat djurplågeri, vilket i vårt land är mera sällsynt, men däremot lia de
många missförhållanden rörande skötseln av djur, som berott på slöhet,
okunnighet, likgiltighet eller ekonomiska svårigheter, ofta liktydigt med missriktad
sparsamhet, icke kunnat beivras. Å andra sidan måste lagstiftningen
taga hänsyn till det praktiska livets krav som tillåter människan att bruka
och utnyttja djuren. Ämnet är svårt, icke minst på grund av den ofullständiga
kännedom vi äga om djurens förmåga att känna och uppfatta lidande,
men förslaget synes mig väl avvägt och ägnat att tillfredsställa modernare
rättsuppfattning.

Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och Värmlands
länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler finna de föreslagna bestämmelserna
i stort sett sammanfalla med nu vederlaget bruk angående
vård och behandling av djur samt giver uttryck åt den uppfattningen, att
förslaget för jordbrukarna och djurägarna i allmänhet icke skulle åstadkomma
nämnvärd ökning av arbete och kostnader för djurvården. Även
Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalar, att lagstiftningens
genomförande på det hela taget icke syntes behöva medföra
några svårare olägenheter för den praktiska husdjursskötsel^

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

De svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund uttalar sin tacksamhet
för de framsteg i svensk djurskyddslagstiftning, varom förslaget enligt
förbundets uppfattning vittnade, men framhåller, att detsamma i många avseenden
icke så som sig borde tillgodosåge djurens rätt. Även svenska allmänna
djurskyddsföreningen konstaterar med glädje och tillfredsställelse,
att frågan örn införande av ett effektivare djurskydd genom det framlagda
förslaget kommit ett steg närmare målet, men anser, att de av utredningsmannen
anförda allmänna synpunkterna icke blivit konsekvent genomförda
vid utformandet av en del detaljbestämmelser.

Å andra sidan betecknas den föreslagna lagstiftningen i vissa yttranden
såsom obehövlig eller alltför långt gående.

Lantbruksstyrelsen hänvisar till vad utredningsmannen anfört angående
svenskarnas allmänna djurvänlighet och den sjunkande tendensen för brottsligheten
på området samt fortsätter:

Lantbruksstyrelsen finner vad sålunda anförts befogat och vill ytterligare
framhålla, att utvecklingen på jordbrukets område efterhand föranlett en
starkt ökad produktivitet hos husdjuren samt att såväl åstadkommande som
vidmakthållande av en förhållandevis hög produktivitet förutsätter en synnerligen
omsorgsfull vård av husdjuren. Husdjursinnehavarnas ekonomiska
intresse i förening med deras allmänna inställning till djurvården torde sålunda
i vanliga fall vara ägnat att i större utsträckning och på ett effektivare
sätt än författningsbestämmelser på ifrågavarande område utgöra en borgen
för att husdjuren bliva väl behandlade. Ur de synpunkter, lantbruksstyrelsen
har att företräda, vill det därför närmast synas, som om utöver redan i olika
sammanhang givna föreskrifter i förevarande avseende nya författningsbestämmelser
icke skulle vara erforderliga. Skulle det oaktat bestämmelser av
ifrågavarande art anses behövliga, vill lantbruksstyrelsen dock icke motsätta
sig, att sådana komma till stånd i huvudsaklig överensstämmelse med utredningsmannens
förslag i ämnet.

Hallands hushållningssällskaps förvaltningsutskott, vars yttrande även åberopas
av länsstyrelsen i länet, finner den föreslagna lagstiftningen obehövlig,
enär missförhållandena på ifrågavarande område icke syntes vara särskilt
svåra, samt framhåller, att en effektiv undervisning i alla våra skolor
och en saklig upplysning örn djurskydd och djurvård syntes vara det bästa
sättet att skapa bättre förhållanden, där så eventuellt skulle erfordras. Liknande
synpunkter framföras av förvaltningsutskotten i Älvsborgs läns norra
och södra hushållningssällskap, med instämmande av länsstyrelsen i lånet,
samt av Skaraborgs och Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Riksförbundet landsbygdens folk anför:

Förståelsen för vad en god djurvård rent privatekonomiskt betyder har i
och med den alltmer utvidgade lantbruksundervisningen betydligt förbättrats
inom jordbrukarleden, och i stort sett måste man säga, att djurvården
här i Sverige står — i jämförelse med andra länder — på ett mycket högt
plan. Man har också all anledning förmoda, att utvecklingen även i fortsättningen
kommer att gå i samma riktning. Något allmänt behov av en
skärpt djurskyddslagstiftning torde av denna anledning, åtminstone för jordbrukarnas
del, knappast föreligga. Det skulle i så fall vara för att effektivt

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

kunna bekämpa de få undantagsfall, som kunna förekomma, liksom även de
förhållanden, som beröras i hithörande förslag men som falla utanför jordbrukets
egentliga intressesfär. Mot denna bakgrund anse vi oss böra framföra,
att de av utredningsmannen framlagda förslagen synas oss i stort sett väl
avvägda och lämpade efter praktiska förhållanden. Endast i vissa enstaka
fall har utredningsmannen framlagt förslag, vilka kanske emanera från
extremt teoretiskt djurskyddsintresse och därför icke alltid stå i tillbörlig
samklang med det praktiska livet.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott finner
en så detaljerad lagstiftning som den föreslagna knappast vara av behovet
påkallad samt uttalar farhågor för att densamma skulle kunna leda till hinder
och intrång i såväl husdjursskötseln som slakterirörelsen samt förorsaka ett
allmänt osäkerhetstillstånd. Även länsstyrelsen i Stockholms län, vilken —
såsom tidigare nämnts — givit sin anslutning till syftet med lagstiftningen,
anmärker, att den föreslagna djurskyddslagen innehölle mera detaljerade bestämmelser
än som kunde anses behövligt samt att vissa av bestämmelserna
fått en alltför svävande avfattning, vilket kunde dels ingiva vederbörande
djurägare en viss osäkerhetskänsla dels ock föranleda opåkallade ingripanden
av alltför nitiska övervakare.

Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser, att förslaget
icke bör läggas till grund för lagstiftning, och anför till utveckling av
sin uppfattning följande.

Utskottet kan icke finna den föreslagna lagstiftningen påkallad och gagnelig.
Detta är icke att förstå så, att utskottet icke finner det angeläget, att
djur skötas och vårdas väl, men utskottet hyser den uppfattningen och finner
densamma av utredningen bestyrkt, att så i stort sett redan sker i vårt
land, som i detta avseende ingalunda kan anses intaga någon ogynnsam
ställning i förhållande till andra länder. Vad utskottet principiellt har att invända
mot den föreslagna lagstiftningen är emellertid icke blott, att densamma
icke kan anses av behovet påkallad, utan även att dess genomförande
kommer att innebära ett allmänt osäkerhetstillstånd samt kan medföra betydande
hinder och intrång i husdjursskötseln och därtill knuten slakterirörelse.
Särskilt djurskyddslagens bestämmelser äro synnerligen vagt hållna,
vilket på ett område som detta möjligen icke kan undvikas. Utskottet vill
emellertid påpeka, att strafflagens bestämmelse om uppenbar grymhet blott
omfattar en svårare del av vad som allmänt anses såsom klandervärd och
olämplig behandling av djur, under det att den föreslagna djurskyddslagen
går så nära vad som mångenstädes anses naturligt och är brukligt, att bristande
pregnans i brottsrekvisitet i senare fallet kan väntas få betydligt svårare
verkningar än i det förra.

Länsstyrelsen i Malmöhus län säger sig icke ha något att invända i princip
mot syftet med lagstiftningsförslaget men tillägger:

Om det befinnes angeläget att söka genomföra en bättre behandling av
djur genom en utvidgad lagstiftning, där strängare fordringar ställas på människorna
än alt de blott icke få tillåtas alt bedriva djurplågeri, är det å andra
sidan av vikt att en skälig avvägning sker mellan de intressen, som stå på
spel. I vissa fall kunna avsevärda ekonomiska intressen framträda med anspråk
på beaktande. En annan ej oväsentlig synpunkt är den att lagstiftningen
i viss mån avser att ingripa på ett nytt område, där det åsyftas att örn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

stöpa hela befolkningslagers uppfattning om vad som är rätt eller orätt i
deras dagliga handlande med djur och där det kan hända att handlingar,
som tidigare ansetts såsom helt naturliga och ändamålsenliga, helt plötsligt
förbjudas vid straffhot. Med hänsyn till det sistnämnda torde det vara av
betydelse, att lagstiftaren går varligt fram och att ett mycket starkt krav
måste resas på att lagtexten tydligt och klart angiver de fordringar, som ställas
på medborgaren, eller räckvidden av de förbud som meddelas.

Även Överståthållarämbetet har uttalat vissa betänkligheter mot förslaget:

För att bereda ett bättre skydd för djuren än den nuvarande lagstiftningen
medgiver, torde sådana bestämmelser böra tillskapas, som direkt eller indirekt
motverka förekommande olämpliga seder och bruk i fråga om djurens
behandling och som även i övrigt påverka den allmänna opinionen till ett
humanare handhavande av djuren. Emellertid kan Överståthållarämbetet
ej undgå att hysa de allvarligaste betänkligheter mot så långt gående ingripande
i de enskilda djurägarnas handlingsfrihet, som det föreliggande förslaget
innebär. Även skulle kostnaderna på grund av den ökade skyldigheten
att anlita veterinär komma att i många fall ställa sig jämförelsevis betungande
i första hand för landets jordägare.

Beträffande den föreslagna djurskyddslagens omfattning
har från några håll framhållits, att begreppet djur borde däri närmare klargöras.
Sålunda finner medicinalstyrelsen det nödvändigt, att lagen innehåller
definitioner å begreppen »djur», »hemdjur» och »husdjur». Länsstyrelserna
i Kristianstads och Malmöhus län anse, att bestämmelserna icke böra
utformas lika för högre och lägre stående djur. Länsveterinären i Gävleborgs
län ifrågasätter, örn det icke vore bäst att inskränka djurskyddslagens
tillämplighetsområde till att avse enbart djur, som människan har i
sin vård, samt låta skyddet av övriga djur regleras genom jakt-, fiske- och
naturskyddslagstiftningen.

Mot föreskrifterna örn djurs hysande, utfodring, transport
och skötsel i övrigt samt örn förbud att företaga
vissa åtgärder med djur har icke framställts någon mera principiell
erinran, frånsett de tidigare omnämnda anmärkningarna mot den
föreslagna lagens alltför stora detaljrikedom och dess i vissa avseenden
alltför vagt hållna bestämmelser, vilka anmärkningar särskilt synas avse
ifrågavarande del av lagförslaget. Däremot har här ett stort antal detaljanmärkningar
framkommit.

I fråga örn djurs användande till förevisning ha flera
djurskyddsorganisationer framställt kritik mot menageriförordningens av
utredningsmannen i det väsentliga godtagna stadgande rörande djurs förevisning
i cirkus. Organisationerna önska förbud, helt eller i viss utsträckning,
att i cirkus eller liknande inrättning förevisa djur.

Beträffande den av utredningsmannen föreslagna bestämmelsen rörande
handel med otjänstbara hästar inom riket har handelskammaren
i Karlstad uttalat, att bestämmelsen vore önskvärd och ej
syntes medföra någon olägenhet för den legitima hästhandeln. De svenska
djurskyddsföreningarnas centralförbund har ansett, att det i stadgandet upptagna
förbudet borde göras ovillkorligt.

Kungl. Maj.-ts proposition nr 43.

Å andra sidan Ira lantbruksstyrelsen, Malmöhus läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, Skånes handelskammare och förste stadsfiskalen i Stockholm
intagit en avvisande ställning till den föreslagna regleringen. Lantbruksstyrelsen
anför:

Beträffande ifrågavarande bestämmelse vill lantbruksstyrelsen såsom sin
mening framhålla, att densamma utan tvivel skulle medföra, att den legitima
hästhandeln bleve utsatt för trakasserier och obehag av varjehanda
slag. Ytterligare må erinras därom, att det ofta händer, att en häst ganska
snabbt tillägnar sig en oart genom oförsiktig eller felaktig behandling. Det
är sålunda icke ovanligt att en häst, som byter ägare och vid bytet är fullt
tjänstbar, relativt kort tid efter bytet i den nye ägarens hand har förvärvat
en oart, som gör den mindre lämplig såsom avels- eller bruksdjur Skulle
oart hänföras till de egenskaper hos häst, varom här närmast är fråga,
skulle detta i alldeles särskild grad vålla besvärligheter för den legitima
hästhandeln.

Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott finner den föreslagna
bestämmelsen olämplig samt påpekar i likhet med lantbruksstyrelsen,
att det mången gång inträffade, att fullt användbara hästar, om de
bomme på annan plats och erhölle annan behandling, kunde helt förändra
lynne och bliva ytterst svårhanterliga. Om sådant inträffade, kunde säljaren,
som kanske vore alldeles oskyldig, riskera icke blott att nödgas återtaga
hästen utan även att få erlägga dagsböter. Skånes handelskammare
förklarar sig till fullo gilla det behjärtansvärda syftet med ifrågavarande
stadgande, men avstyrker dess genomförande med den motiveringen, att förbudet
på grund av svårigheten att kontrollera dess efterlevnad måste bli
skäligen illusoriskt. En liknande inställning intager förste stadsfiskalen
i Stockholm i sitt yttrande, där han framhåller, att mestadels vederbörande
landsfiskal hade att giva tillstånd enligt stadgandet, samt fortsätter:

Även om denne i viss mån äger kännedom om distriktets befolkning,
torde det vara omöjligt för honom att övervaka, att en för uppgiven slakt
såld eller bortbytt häst verkligen slaktas. Kontroll härutinnan skulle säkerligen
bli av så omständlig art, att den aldrig skulle kunna verksamt uppehållas.
Föres djuret utanför distriktet, blir kontrollen givetvis ännu tyngre,
örn den skall bliva verkligt effektiv. Även om vissa skäl möjligen tala för
önskvärdheten av den föreslagna bestämmelsen, synes ett genomförande av
densamma stöta på oöverkomliga svårigheter.

I några utlåtanden föreslås införandet av en viss åldersgräns, över vilken
en häst oavsett sitt tillstånd skulle vara underkastad regleringen. Länsstyrelsen
i Kristianstads län och Karlskrona allmänna djurskyddsförening ha
i detta avseende föreslagit en åldersgräns av 20 år, medan de svenska djurskyddsföreningarnas
centralförbund såsom gräns nämner 18 års ålder.

Landsfogden i Malmöhus län anför:

Stadgandet kommer enligt min mening icke att effektivt omöjliggöra det
fortfarande allmänt florerande »hästskojeriet». Jag anser det ingalunda opåkallat,
att det blir en absolut bestämmelse om att hästar icke få försäljas
utan att försäljaren medför veterinärintyg. En häst har i allmänhet så stort
ekonomiskt värde, att kostnaden för läkareundersökningen blir jämförelsevis
obetydlig. Intyget kunde lämpligen föreskrivas gälla en icke alltför kort

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

tid, förslagsvis tre månader. I alla händelser bör polischefen skiljas från den
i paragrafen pålagda uppgiften som sakkunnig på ett område, där han i allmänhet
saknar varje kompetens. En samvetsgrann polischef kommer med
säkerhet att före intygsgivandet verkställa undersökning av djuret genom veterinär.
Därför är omgången över polischefen onödig, ty själv vill säkerligen
ingen polischef med sitt intyg ha sagt, att en häst är fri från sådana oarter
som krubbitning, kvärk, istadighet eller partiell blindhet, vilka brister för
det mesta äro de, som föranleda tvist.

I några uttalanden har även föreslagits en reglering i fråga örn uthyrning
av hästar.

De föreslagna stadgandena rörande åldersmärkning av häst
äro föremål för mycket skiftande meningar i yttrandena. Å ena sidan ha de
i princip gillats eller lämnats utan erinran i ett stort antal yttranden. Från
flera håll uttryckes särskild tillfredsställelse med denna del av förslaget såsom
ägnad att åvägabringa bättre ordning inom hästhandeln. I några uttalanden
förordas dock en på annat sätt än genom bränning utförd åldersmärkning,
t. ex. klippning av hästens öron eller dessas förseende med årtalsplomb.
Å andra sidan har införandet av bestämmelser om åldersmärkning
helt avstyrkts i åtskilliga yttranden .Lantbruksstyrelsen hänvisar till sin förut
omförmälda, år 1938 verkställda utredning. I denna ställde sig styrelsen
helt avvisande till åldersmärkning av häst, dels på grund av de därmed förenade
praktiska svårigheterna dels ock med hänsyn därtill, att nyttan för
dien enskilde hästägaren kunde befaras icke stå i rimlig proportion till uppkommande
olägenheter och kostnader. Bland annat framhölls, att det möjligen
kunde dragas i tvivelsmål, huruvida ett å huden inbränt märke bevarade
sin tydlighet under någon längre tid, samt att det ej vore uteslutet, att det en
gång inbrända märket senare kunde ändras med tämligen enkla medel. Styrelsen
föreslog i stället införandet av skyldighet för hingstägare att föra
språngrulla och utlämna språngsedel vid alla betäckningar samt för stoets
ägare att omedelbart efter fölets födelse ifylla ett å språngsedeln befintligt
formulär till födelsebevis. Språngsedeln med födelsebeviset skulle sedan alltid
åtfölja hästen vid överlåtelse. — I de övriga yttranden, i vilka den föreslagna
åldersmärkningen avstyrkes, åberopas i huvudsak, att densamma vore
onödig och smärtsam för hästarna samt att den kunde ändras och vöre betungande
för jordbrukarna.

Det föreslagna förbudet att utan Konungens tillstånd exportera
otjänstbara hästar har av kommerskollegium och de hörda handelskamrarna
tillstyrkts eller lämnats utan erinran, därvid dock i några av yttrandena
understrukits vikten av att exportkontrollen handhades på sådant
sätt, att den legitima exporten av slaktdjur ej bleve onödigtvis försvårad.
Handelskammaren för örebro och Västmanlands lån tillägger:

Följden av förbudet blir att nedslaktning av hästar inom riket kommer att
öka. Det torde emellertid knappast behöva befaras, att några egentliga avsättningssvårigheter
härigenom skola uppstå. De numera starkt organiserade
och med varandra samarbetande andelsslakterierna, hos vilka nedslaktningen
merendels komme att äga rum, äro säkerligen fullt kapabla att omhändertaga
de ökade hästköttmängderna och finna placering av eventuellt överskott
i utlandet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 43.

Flera djurskyddsorganisationer hemställa att utförselförbudet göres ovillkorligt.

Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar, att förbudet måste leda till krav
på veterinärintyg beträffande varje för export avsedd häst. Sveriges slakteriförbund
finner förbudet onödigt och förmenar, att man ej genom lagbestämmelser
borde försvåra möjligheterna att exportera levande slakthästar i de
fall, där betryggande garantier kunde vinnas för att de nedslaktas omedelbart
efter framkomsten. Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
anser, att förbudet kunde befaras bliva skadligt för våra exportintressen.

De föreslagna bestämmelserna till reglering av djurs kastrering
ha icke mötts av någon erinran av principiell natur. En hel del ändringsförslag
ha dock framförts, huvudsakligen åsyftande fastställandet beträffande
vissa djurslag av andra åldersgränser för bestämmelsernas tillämplighet än
den av utredningsmannen — för andra djur än hästar — föreslagna tremånadersåldern.
Ej heller mot införandet av föreskrifter rörande k u p e r i n g
av vissa kroppsdelar av djur ha framställts några mera principiella
anmärkningar. Även här förekomma dock åtskilliga erinringar mot de
särskilda stadgandenas utformning.

Att levande djurs användning för vetenskapliga ändamål
underkastats reglering i djurskyddslagen har mött gillande i praktiskt
taget alla yttranden, i vilka denna fråga berörts. Flera djurskyddsorganisationer
anse dock de föreslagna bestämmelserna otillräckliga ur djurskyddssynpunkt.
I övrigt framställas i de flesta yttrandena mer eller mindre
långtgående detaljanmärkningar mot de olika stadgandena.

De av utredningsmannen föreslagna bestämmelserna till förhindrande av
uppkomsten av alltför lång väntetid å slakterier för djur, som skola
slaktas, ha avstyrkts av medicinalstyrelsen, lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna
i Kronobergs, Kalmar, Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län,
förvaltningsutskotten i Stockholms läns och stads, Östergötlands låns, Kronobergs
läns, Kalmar låns norra och södra, Malmöhus läns, Hallands läns,
Älvsborgs läns södra, Västmanlands läns och Gävleborgs läns hushållningssällskap,
veterinärhögskolans lårarekollegium, länsveterinären i Göteborgs
och Bohus lån, Stockholms stads hälsovårdsnämnd, Sveriges allmänna lantbrukssällskap,
svenska veterinårläkaref öreningen, Sveriges slakteri förbund
och svenska fåravelsföreningen.

Medicinalstyrelsen anmärker, att ur födoämnessynpunkt nedslaktning av
djur omedelbart efter dess ankomst till slakteriet absolut icke borde ske med
hänsyn till de serösa utgjutningarna i vävnaderna, vilka följde av den med
transporten förenade ansträngningen.

Lantbruksstyrelsen anför:

Behandlingen vid slakterier av djur är numera så välordnad, att särskilda
föreskrifter i detta hänseende icke kunna anses påkallade. Slakterierna äro
sålunda i allmänhet utrustade med stallar av god kvalitet, där djuren vårdas
av vid djurvård vana personer. Vidare må framhållas, att djur, däribland
även kalv och får, ofta införas till slakteri så sent på dagen, att slakt av
djuren samma dag omöjligen kan ske. Härtill kommer, att man vid släkte -

Kungl. Maj.ts proposition nr 43.

lierna numera söker ordna slakten så, att olika slag utav djur slaktas antingen
vid olika tider på dagen eller på olika dagar. De föreslagna bestämmelserna
synas således ej endast obehövliga utan jämväl ägnade att i hög
grad försvåra rationaliseringssträvandena inom slakterinäringen.

De av medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen anmärkta förhållandena
åberopas även i åtskilliga av de övriga avstyrkande yttrandena. Svenska veterinårläkareföreningen
påpekar tillika, att ej så få djur av olika slag sammanföras
till slakterier för att senare i levande tillstånd försäljas till annan
ort i Sverige eller utlandet.

Från flera håll har föreslagits uppmjukning av bestämmelserna i andra
avseenden. Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i
Jämtlands län anse, att bestämmelserna böra ersättas med föreskrifter avseende
slaktdjurs vård och utfodring i de fall, där de kvarstå till en följande
dag.

Frågan örn övervakningen av lagens efterlevnad och i synnerhet
förslaget örn särskilda organ för djurskyddsinspektion har
varit föremål för mycken diskussion i yttrandena. Omdömena örn sådan
inspektions behövlighet äro ytterst skiftande. I många yttranden godtagas
de av utredningsmannen föreslagna bestämmelserna helt eller i huvudsak. Å
andra sidan avstyrkes i åtskilliga utlåtanden den föreslagna inspektionen
såsom obehövlig och ägnad att framkalla trakasserier. Från flera håll föreslås
förenkling av den föreslagna organisationen.

Beträffande den föreslagna bestämmelsen örn straff för överträdelse
av föreskrift om djurs vård och behandling anför
landsfogden i Västerbottens län, att densamma borde så formuleras, att
endast mera påtagliga fall av bristande hänsyn mot djur bleve straffbelagda.
Från andra håll har framhållits, att ett tillfälligt överträdande av vissa av
föreskrifterna stundom kunde bero av sådana omständigheter, t. ex. arbetsbrådska,
att bestraffning skulle te sig orättvis.

Med avseende å utredningsmannens förslag till lag örn ändring i 18
kap. strafflagen har landsfogden i Malmöhus lån uttalat, att i 16 § borde
införas straff även för djurplågeri som skett av vårdslöshet, såframt därav
förorsakades uppenbart lidande eller obehag för djuret. I övrigt ha inga
erinringar av större betydelse framställts beträffande denna paragraf.

Den föreslagna nya 17 § i 18 kap. strafflagen har avstyrkts i åtskilliga uttalanden.
Närmare redogörelse för de särskilda yttrandenas innehåll i denna
del kommer att lämnas i den speciella motiveringen. I

I detta sammanhang må slutligen nämnas, att Sveriges djurskyddsföreningars
riksförbund i flera skrivelser hemställt, att Kungl. Majit måtte
framlägga proposition rörande djurskyddslagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse
med utredningsmannens förslag. Hemställan om slutgiltig behandling
av förslaget har vidare gjorts av svenska allmänna djurskyddsföreningen,
Mölndals natur- och djurskyddsförening, nordiska samfundet till
bekämpande av det vetenskapliga djurplågeriet och styrelsen för Göteborgs

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

djurskyddsförening. Dessutom ha inkommit några framställningar, vilka beröra
mera speciella frågor å djurskyddets område.

Departementschefen.

De bestämmelser till djurens skydd som finnas i vårt land äro mycket ofullständiga.
De inskränka sig i huvudsak till straffbestämmelsen för djurplågeri
i 18 kap. 16 § strafflagen samt lagen örn rätt i vissa fall för polismyndighet
att omhändertaga djur och lagen angående slakt av husdjur. Bland dessa är
straffbestämmelsen för djurplågeri det enda stadgandet av mera principiell
räckvidd. Såsom riksdagen framhållit, ha flerstädes utomlands genomförts
mera fullständiga lagar om djurskydd som äro ägnade att på ett helt annat
sätt verka för en human behandling av djuren. Med anledning av riksdagens
framställning har genom nu ifrågavarande utredning upprättats förslag till
en sådan mera ingripande djurskyddslagstiftning.

Ehuru i vårt land djur i regel torde behandlas väl, förekomma helt naturligt
många undantag. Att i sådana fall kunna ingripa i huvudsak allenast
med straff för djurplågeri kan icke anses tillfredsställande. Jag vill särskilt
framhålla såsom angeläget, att frågorna örn kastrering och kupering av djur
och om vivisektion bliva föremål för en närmare reglering. Det torde också
vara behövligt att införa möjlighet till övervakning av att de som ha vård örn
djur ej missköta eller misshandla dem. Det kan eljest befaras, alt ingripande
ofta nog ej kommer till stånd annat än vid svårartat djurplågeri.

I de yttranden som avgivits över utredningsmannens förslag har behovet
av en ny djurskyddslagstiftning vitsordats. De betänkligheter som i vissa fall
uttalats synas närmast avse, att utredningsmannens förslag blivit alltför detaljerat
och ingripande. Dessa anmärkningar torde icke sakna fog. Den verkställda
utredningen torde emellertid, jämte däröver avgivna yttranden, kunna
tjäna såsom grundval för ett överarbetat förslag.

Med avseende å den huvudsakliga utformningen av en ny lagstiftning i ämnet
finner jag i likhet med utredningsmannen lämpligt, att en allmän straffbestämmelse
för djurplågeri bibehålies i strafflagen. Denna bestämmelse bör
liksom nu är fallet avse alla djur. Mera utförliga bestämmelser örn djurens
vård och behandling som vid sidan av straffbestämmelsen för djurplågeri
äro önskvärda torde böra upptagas i en särskild lag om djurskydd. Denna
lag torde lämpligen kunna begränsas till husdjur och vilda djur som hållas i
fångenskap. Att i lagen göra skillnad mellan högre och lägre stående djur
torde icke vara erforderligt. Det ligger i sakens natur att lagens bestämmelser
i allmänhet kunna vinna tillämpning endast å högre stående djur.

På sätt utredningsmannen förutsatt torde det icke vara lämpligt att i djurskyddslagen
giva uttömmande föreskrifter i alla de hänseenden, som kunna
ifrågakomma. I speciella avseenden torde alltså erforderliga tillämpningsföreskrifter
böra meddelas i administrativ ordning. Vilka bestämmelser som skola
anses lia denna karaktär kan vara föremål för delade meningar. Djurskyddslagen
torde emellertid vinna avsevärt i överskådlighet örn åtskilliga detaljer

Kungl. Maj:ts proposition nr å3.

som upptagits i utredningsmannens förslag till sådan lag uteslutas därur och
i mån av behov meddelas genom särskilda kungörelser.

I en djurskyddslag torde i enlighet med vad nu anförts böra upptagas vissa
grundläggande bestämmelser om djurens vård och behandling i allmänhet
ävensom vissa bestämmelser om förevisning av djur, om kastrering, kupering
och vissa andra ingrepp, om levande djurs användning för vetenskapligt ändamål
o. d., örn tillsyn å lagens efterlevnad, om rätt att omhändertaga och
döda djur i vissa fall samt om straff för vissa förseelser. Däremot har jag ansett
övervägande skäl tala för att icke upptaga några särskilda bestämmelser
om handel med samt åldersmärkning och export av hästar. Till motivering
härav vill jag framhålla följande.

Det är otvivelaktigt ett starkt önskemål, att otjänstbara hästar icke säljas
till annat ändamål än slakt. Ett förbud häremot skulle emellertid helt visst
vålla betydande svårigheter i tillämpningen. En häst, som icke lämpligen kan
användas till skogskörsler eller andra tyngre arbeten, kan t. ex. ofta nyttjas
för en del lättare körslor. Då man vid bedömandet av försäljningens tillåtlighet
knappast kan taga hänsyn till om köparen har för avsikt att använda
hästen för det ena eller andra arbetet, torde följden bliva, att stadgandet
måste begränsas till sådana fall, då hästen är olämplig för varje slag av arbete.
Förbudet skulle i så fall komma att erhålla en mycket begränsad räckvidd.
Det torde också ofta nog bliva svårt att efteråt styrka hästens tillstånd
vid försäljningstillfället eller att vederlägga invändningar från säljarens sida,
att han ej känt till hästens tillstånd. Man bör även uppmärksamma det förhållandet,
att en häst som behandlas illa mycket snart kan bliva fördärvad
och mer eller mindre otjänlig för arbete. Samma betänkligheter som nu anförts
i fråga om försäljning av hästar torde göra sig gällande mot en reglering
av uthyrning av hästar.

I några yttranden har föreslagits införandet i djurskyddslagen av en bestämmelse,
att hästar som uppnått viss ålder icke skulle få försäljas till annat
ändamål än slakt. En sådan gränsdragning torde emellertid vara alltför schematisk
för att lämpligen kunna läggas till grund för en förbudsbestämmelse
av ifrågavarande slag. Jag finner mig ej heller kunna förorda föreskrift om
att veterinärintyg städse skall företes vid försäljning av hästar.

Beträffande förslaget att införa en bestämmelse om obligatorisk åldersmärkning
av häst genom bränning ha mycket skiftande meningar kommit till
uttryck i de avgivna yttrandena. Sedan utredningsmannen avgivit sitt förslag
har lantbruksstyrelsen, som bestämt avstyrkt åldersmärkning av häst, föreslagit
införandet av ett system med födelseintyg, som skall åtfölja hästen vid
varje överlåtelse. Även detta förslag torde emellertid kräva ytterligare övervägande.
Med hänsyn härtill synes det nu föreliggande spörsmålet icke
lämpligen böra avgöras i detta sammanhang. Det kan för övrigt ifrågasättas,
huruvida ett stadgande i ämnet har sin plats i en djurskyddslag.

Fragan örn förbud mot att ur riket utföra otjänstbara hästar torde lämpligare
böra regleras i samband med andra bestämmelser som avse export av
djur än i en djurskyddslag. Nu gällande bestämmelser om export av djur
torde även i övrigt vara i behov av överarbetning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Med hänsyn till de invändningar som framförts i yttrandena torde icke
heller böra upptagas några bestämmelser rörande väntetid på slakteri.

Vad slutligen angår det av utredningsmannen föreslagna tillägget till lagen
örn försäkringsavtal torde detta av skäl som jag i det följande vill närmare
angiva icke vara behövligt.

I överensstämmelse med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag om djurskydd och lag om ändrad lydelse av 18 kap. 16 §
strafflagen. Jag övergår nu till behandling av de särskilda bestämmelserna i
de inom departementet upprättade förslagen.

Speciell motivering.

Förslaget till lag om djurskydd.

Inledande bestämmelse.

1 §•

Såsom i den allmänna motiveringen anförts bör lagen omfatta endast
djur i människans vård, d. v. s. husdjur och vilda djur i fångenskap. Stadgande
härom har införts i förevarande paragraf, vilken saknar motsvarighet
i utredningsmannens förslag.

Allmänna bestämmelser.

2—5 §§.

Utredningsmannens förslag.

1 § i utredningsmannens förslag innefattar den förut berörda bestämmelsen,
att djur skall behandlas med omtanke och på sådant sätt att det
icke onödigtvis tillfogas lidande. I 2 § föreskrives, att djur, när omständigheterna
därtill föranleda, skall förvaras i eller hava tillgång till stallrum eller
annat utrymme samt att stallrummet eller utrymmet skall vara tillräckligt
rymligt och tätt ävensom i övrigt av beskaffenhet som med hänsyn till
rådande förhållanden kan anses lämplig. Enligt 3 § skall djur förses med
foder, vatten och strö i tillräcklig myckenhet och av tillfredsställande beskaffenhet
ävensom i övrigt erhålla skälig omvårdnad, varjämte stadgas
att stallrum eller annat förvaringsrum för djur skall hållas tillfredsställande
rengjort.

I 4 § meddelas vissa bestämmelser rörande djurs bindning och annan inskränkning
av djurs rörelsefrihet. I ett första stycke stadgas sålunda förbud
mot att binda eller tjudra djur på ett plågsamt sätt eller så, att djuret
icke kan komma i åtnjutande av erforderlig vila, ävensom mot att inskränka
djurs rörelsefrihet under betesgång genom att med rem eller dylikt
förbinda något av djurets ben med dess hals eller huvud, s. k. nickhällning.
I ett andra stycke bemyndigas Konungen att meddela sådana före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

skrifter angående stängsels beskaffenhet, som kunna erfordras i syfte att
förebygga skada å djur som hållas å bete. Slutligen föreskrives i ett tredje
stycke, att hund som hålles bunden eller innestängd skall genom tillgång till
rymlig hundgård, genom rastning eller på något annat lämpligt sätt dagligen
erhålla tillfälle till nödig motion.

Vid ägande av djur må enligt 5 § icke användas piska, rem, spö eller
dylikt, därest den del av föremålet som vid slaget träffar djuret är försedd
med metallbeslag, tagg, större knut eller liknande inrättning. I 6 § stadgas,
att levande djur ej må upphängas vid någon kroppsdel, såvida det icke
dessförinnan fullständigt bedövats eller fråga är örn företagande av operativt
ingrepp eller annan behandling för sjukdom. Förbud meddelas vidare i
7 § mot att använda djur till arbetsprestation, vars utförande överstiger
djurets krafter eller som medför överansträngning för djuret. Vid bedömandet
skall hänsyn tagas jämväl till en av ålderdom, trötthet, sjukdom eller annan
orsak beroende kraftnedsättning hos djuret.

I anslutning till nyss återgivna bestämmelse i 4 § andra stycket har utredningsmannen
framlagt förslag till en kungörelse innehållande vissa föreskrifter
rörande taggtrådsstängsel.

Yttrandena.

Mot formuleringen av den utav utredningsmannen föreslagna 1 § har
länsstyrelsen i Västmanlands län anmärkt, att ordet »omtanke» borde utgå,
enär det kunde bliva svårt att i det särskilda fallet bevisa förekomsten eller
frånvaron därav. Från flera djurskyddsorganisationer har hemställts, att i
paragrafen uttryckligen bleve utsagt, att djur skall behandlas väl, samt att
ordet »onödigtvis» måtte få bortfalla, enär särskilda undantag meddelades i
lagen för de fall där lidande finge tillfogas djur.

Beträffande bestämmelserna om stallrums beskaffenhet har föreskriften
om att detsamma skall vara tätt gjorts till föremål för åtskilliga anmärkningar
av innebörd att kravet pa täthet icke finge lägga hinder i vägen för
god ventilation. Erinringar i sådant hänseende ha framställts av länsstyrelserna
i Blekinge, Jämtlands och Västerbottens län, förvaltningsutskotten i Stockholms
läns och stads, Östergötlands, Blekinge, Malmöhus, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens läns hushållningssällskap ävensom flera länsveterinärer
och djurskyddsorganisationer.

Svenska fåravelsföreningen anför:

Det harmonierar föga med en rationell fårskötsel att tala örn ett tätt fårhus,
med utelämnande av så viktiga egenskaper hos fårhuset som att det
skall vara ljust och luftigt. Endast under lamningstiden samt vid sjukdom
äro fåren i behov av elt någorlunda tätt och dragfritt hus, medan alla ungfår
och baggar samt tackor och lamm under största delen av året föredraga en
mera primitiv byggnad med ganska tunna väggar samt öppna fönster och
dörrar. Om fåren själva få välja, så lägga de sig mitt för de öppna dörrarna,
eller helst ute på gården, även örn det är 15 å 20 grader kallt. En
lagstiftning bör icke vara främmande för detta förhållande. Ett pälsbärande
djur är av naturen hänvisat att vistas ute, och en missriktad ömsinthet

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

från en mindre grupp av människor bör i detta fall ej få tillåtas att bli bestämmande.
Djurskyddet borde ha mycket större anledning att ingripa mot
de talrika fall här i landet, då fårägarna under alldeles för lång tid av året
instänga sina djur i varma, trånga och mörka boxar.

Malmöhus låns hushållningssällskaps förvaltningsutskott erinrar örn att
alla våra egentliga husdjur ursprungligen vöre utegångsdjur samt framhåller,
att en uppfödning och behandling, som avsåge att härda djuren, icke
borde hindras genom lagstiftning.

Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, vars
mening biträdes av länsstyrelsen i länet, godkänner i princip de av utredningsmannen
föreslagna bestämmelserna rörande stallrum men framhåller,
att de icke finge tagas såsom utgångspunkt för krav på en alltför hastig
eller genomgripande ombyggnad av äldre djurstallar, vilka måhända icke
fyllde långtgående krav ur djurvårdssynpunkt men vilkas omedelbara ombyggnad
skulle kunna medföra ekonomiska svårigheter för ägaren.

Å andra sidan anför de svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund:

Storleken av det för förvaring av djur avsedda utrymmet torde behöva
närmare angivas, då eljest likgiltighet och bristande kunskap härom få för

stort spelrum.---Orden »med hänsyn till rådande förhållanden» torde

böra utgå, då de skulle kunna motivera bibehållandet av allt för dåliga
stallrum. Till paragrafen torde även böra fogas ett nytt stycke av följande
lydelse: »Det är förbjudet att i butiksfönster el. dyl. utställa levande djur,
t. ex. hundvalpar, fåglar, tvättbjörnar, fiskar o. s. v.» Även om lagförslaget
i sin nuvarande lydelse avser dylikt förbud, så måste det tydligt formuleras
för att av allmänheten förstås.

Norra Hälsinglands djurskyddsförening önskar särskilda regler örn fågelburars
storlek.

I fråga om föreskrifterna rörande djurs utfodring och skötsel i övrigt anför
Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott:

Det är varje djurägare bekant, att omständigheterna mången gång kunna
tvinga till åsidosättande av dessa föreskrifter. Att det förhållandet, att skadat
foder eller strö under vissa omständigheter måst användas eller rengöringen
på grund av arbetsbrådska eller personalbrist måst eftersättas, skulle
medföra dagsböter även i sådana fall, då uppenbar grymhet vid behandlingen
av djur icke därigenom kan anses ådagalagd, måste utskottet finna ytterst
olämpligt.

Veterinärhögskolans lärarekollegium anmärker, att foder, som är ur näringsfysiologisk
synpunkt fullt tillfredsställande, stundom icke står att erhålla
i orten, samt föreslår med anledning härav, att uttrycket »av tillfredsställande
beskaffenhet» ersättes med uttrycket »av efter ortens förhållanden
godtagbar beskaffenhet». Kollegiet framhåller vidare, att i begreppet »skälig
omvårdnad» borde innefattas jämväl skyldighet att anlita veterinärhjälp vid
sjukdomsfall av betydenhet hos djur.

I detta sammanhang må nämnas, att de svenska djurskyddsföreningarnas
centralförbund påyrkat införande av förbud att tvångsmata fjäderfä.

Lantbruksstyrelsen anser, att särskilt stadgande om djurs förseende med
strö icke bör meddelas, enär djur stundom ha tillgång till värmeisolerad ligg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

plats, varvid strö ofta med fördel kan undvaras. Styrelsen tillägger, att enligt
dess förmenande kravet på att djur försåges med strö i samtliga de fall,
där så vore behövligt, komme till fullt tillräckligt uttryck genom den föreslagna
lydelsen av 3 § i övrigt.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott finner
föreskriften, att stallrum skall hållas tillfredsställande rengjort, alltför
sträng, enär vid förekommande arbetsbrådska eller brist på arbetskraft renhållningen
stundom måste eftersättas, utan att därmed någon vanvård vöre
för handen.

Föreskrifterna om bindning och tjudring av djur anses av Skaraborgs läns
hushållningssällskaps förvaltningsutskott alltför kategoriska. Utskottet anför
härom närmare:

Varje ingripande i djurens frihet torde vara i någon mån plågsamt, och
fästandet av ring i tjur till och med avsevärt plågsamt men dock nödvändigt
för att möjliggöra handhavandet av tjuren. Stadgandet torde därför böra
modifieras och givas sådan innebörd, att bindandet eller tjudrandet ej får
ske på ett för djuret avsevärt plågsamt sätt, såframt ej tvingande skäl därtill
föreligga.

Länsveterinären i Västernorrlands län säger sig förutsätta, att föreskriften
icke skulle utgöra hinder mot t. ex. uppbindning av en häst efter vissa
operationer för att förhindra infektioner eller försvåra rörelser, som kunde
ogynnsamt påverka läkningsförloppet, men tillägger, att i föreskriften eventuellt
kunde inskjutas ett liknande undantagsstadgande som i 6 § av utredningsmannens
förslag.

Norra Hälsinglands djurskyddsförening önskar en tilläggsbestämmelse av
innehåll, att tjur ej får hållas bunden vid nosringen, medan de svenska djurskyddsföreningarnas
centralförbund hemställer örn ett stadgande, att tjur ej
får hållas bunden vid nosringen, örn han ej samtidigt är bunden med annat
och kortare bindsle från grimma eller halsrem.

Det föreslagna förbudet mot nickhällning avstyrkes av lantbruksstyrelsen,
som härom anför:

Ifrågavarande inskränkning av djurs rörelsefrihet användes i ganska omfattande
utsträckning — särskilt i västra Sverige — i stenig eller backig terräng,
där den av utredningsmannen omtalade s. k. klubbängen icke gärna
kan användas i stället för nickhällningen, eftersom klubborna lätt fastna
uti ojämnheter i terrängen. Att införa förbud mot nickhällning skulle enligt
lantbruksstyrelsens mening åsamka ägare utav betesmark i terräng av nämnd
beskaffenhet betydande olägenhet, ity att betesmarkerna i fråga skulle behöva
förses med ganska kostsamma påbyggnader på befintliga stängsel — i regel
stengärdesgårdar — eller andra anordningar i syfte att hindra djuren att avlägsna
sig från betesmarkerna. Då därjämte en varsamt anordnad nickhällning
icke synes vålla djuret smärta eller nämnvärt obehag, anser lantbruksstyrelsen,
att förbud mot nickhällning icke bör komma i fråga. I stället synes
böra föreskrivas, att densamma icke får utföras på sådant sätt, att djurets
rörelsefrihet i synnerlig grad förhindras.

De svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund hemställer om förbud
jämväl mot annan hällning än nickhällning, medan Göteborgs djur -

Kungl. Mcij:ts proposition nr 43.

skyddsförening, vilken anser det icke vara ur praktisk synpunkt lämpligt
med förbud mot den på västkusten mycket vanliga fårhällningen, bestående
i sammanbindning av djurets båda ben å samma sida av kroppen, önskar
särskilda föreskrifter rörande sådan hällning.

De i den föreslagna kungörelsen upptagna föreskrifterna rörande taggtrådsstängsel
lia i det övervägande antalet yttranden antingen helt avstyrkts
eller gjorts till föremål för mer eller mindre vittgående ändringsförslag. Lantbruksstyrelsen
framhåller att, enligt vad erfarenheten syntes giva vid handen,
risken för att betesdjur skadade sig på taggtrådsstängsel på sådant sätt
att de därav vållades nämnvärt lidande i allmänhet vore relativt liten.

Bestämmelsen om skyldighet att dagligen bereda vissa hundar tillfälle till
nödig motion har föranlett erinringar från flera håll. Hallands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, vars yttrande även åberopas av länsstyrelsen
i länet, anser bestämmelsen obehövlig. Länsveterinären i Stockholms
län gör gällande, att stadgandet skulle kunna läggas till grund för åtal mot
de flesta ägare av sällskapshundar. Veterinärhögskolans lärarekollegium finner
stadgandet onödigt betungande för ägare av mindre sällskapshund, för
vilken hygieniska anordningar träffats inom bostadslägenheten. Kennelklubben
hemställer, att ordet »dagligen» må utgå, och anför i anslutning härtill,
att det föreslagna stadgandet eljest, vad beträffar t. ex. stövare, bomme
att strida mot hundens egen natur. Samma hemställan göres av magistraten i
Örebro.

Länsstyrelsen i Blekinge län finner värt beaktande vad länets hushållningssällskaps
förvaltningsutskott anför därom, att föreskriften sannolikt komme
att förorsaka otaliga lagbrott och att det vore bättre med ett förbud mot att
hålla bandhund. Sådant förbud påyrkas också av de svenska djurskyddsföreningarnas
centralförbund och Norra Hälsinglands djurskyddsförening.
Nämnda båda organisationer önska vidare förbud mot att hålla hundvalpar
under sex månaders ålder bundna i kort bindsle samt föreskrift, att när
hund under kortare tid måste hållas bunden, detta bör ske på sådant sätt,
att den kedja eller lina, varmed hunden är bunden, fästes medelst en lätt
löpande ring vid en minst 10 meter lång löplina. De sist anförda båda önskemålen
biträdas även i en skrivelse som inkommit från svenska hundskyddsföreningen.

Stadgandet rörande djurs ägande beröres endast i ett fåtal yttranden.
Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott finner det direkt
olämpligt med förbud mot att använda piska med större knut. Landssekreteraren
i Jönköpings län, som anmält skiljaktig mening till länsstyrelsens
utlåtande, anser, att det borde närmare klarläggas, huruvida användande av
sporre inbegrepes under lagstadgandet. Länsveterinären i Göteborgs och Bohus
län och Göteborgs djurskyddsförening önska förbud mot att använda
hålskeppet med taggar, vilka vid ryckning i kopplet tränga in i djurets hals.

De svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund hemställer, att i 5 §
införes stadgande örn förbud jämväl mot att aga djur med stör och vissa
andra föremål, mot att sparka djur eller att slå häst eller annat djur på

Bihang till riksdagens protokoll 19H. 1 saini. Nr 43. 8

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

huvudet, benen eller buken samt mot att vid körning konstant rycka i tömmarna.
Norra Hälsinglands djurskyddsförening föreslår liknande tillägg.

Med anledning av det föreslagna förbudet mot att upphänga djur vid någon
kroppsdel förklarar veterinärhögskolans lärarekollegium, att tveksamhet förekommit
inom kollegiet rörande förbudets räckvidd, samt framhåller, att det
icke borde förbjudas att för kortare tid på angivet sätt upphänga djur i
sådana fall, då dylik behandling — t. ex. vid vägning av får eller handskande
med grisar — finge anses utgöra den ur alla synpunkter lämpligaste metoden.
Sveriges allmänna lantbrukssällskap förutsätter, att stadgandet icke
komme att lägga något hinder i vägen för att såsom hittills tillämpa metoden
att under ett kortare tidsmoment vid vägning av smågrisar upphänga
dem i bakbenen eller vid vägning av lamm (ungfår) upphänga dem i en
gördel om bålen. Även i åtskilliga andra yttranden framhålles, att kontrollvägning
av smågrisar, upphängda i en kring ena bakbenet fäst rem eller
snara, måste förbliva tillåten. Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
anför dessutom, att den föreslagna bestämmelsen skulle innebära
förbud mot den nu i stor utsträckning använda slaktningsmetoden beträffande
kalvar, vilken metod utskottet för sin del icke funne vara förkastlig.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län påpekar, att förbudet skulle kriminalisera
det nu vanliga bruket att väga levande fisk med hetsman, samt
framhåller såsom sin åsikt, att även örn försäljning av fisk i slaktat tillstånd
borde uppmuntras, tiden dock ännu icke vore mogen för att straffbelägga
denna gamla form för fiskvägning, Överståthållarämbetet anser stadgandet
kunna tolkas så, att ett användande av levande fisk eller mask som
bete icke skulle vara tillåtet, samt finner, enär detta icke syntes vara förslagets
avsikt, en omarbetning av bestämmelsen påkallad. Några djurskyddsorganisationer
hemställa å andra sidan om uttryckligt förbud mot att använda
levande fisk såsom agn samt anse, att det för större klarhets skull borde
tilläggas, att levande fisk ej finge vägas eller forslas på sådant sätt, att krok,
snöre, spö eller ståltråd eller dylikt föremål träddes in i fiskens gälar eller
annan kroppsdel.

Vad slutligen beträffar stadgandena rörande djurs användande till arbetsprestation
anser länsveterinären i Stockholms län, att desamma böra helt
utgå, enär deras tillämpning gåve rum för alltför godtyckligt bedömande.
Landsfogden i Malmöhus län anför:

Enligt min mening bör paragrafens räckvidd inskränkas till arbetsprestation,
som uppenbarligen överstiger djurets krafter eller som för djuret medför
allvarlig eller varaktig överansträngning. Genom ett krav på uppenbart
oskälig arbetsprestation kommer stadgandet i praktiken säkerligen att bliva
till större nytta, enär bedömandet annars blir alltför svårt; exempelvis hava
vissa djur, såsom hästar, icke sällan typiska arbetschoser, som lätt kunna
tydas som om djuret gåve prestationsöverskott. Av samma skäl bör begreppet
överansträngning inskränkas på nu föreslaget sätt. I det praktiska livet
kunna ofta fall förekomma, där en överansträngning av övergående natur,
som icke kan hänskjutas under nödfallsbegreppet, kompenseras av erforderlig
vila. Detta kan icke anses vara dålig djurvård.

Kungl. Majlis proposition nr 43.

De svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund och Dalarnes djurskyddsförening
föreslå, att till ordet »överansträngning» fogas orden »eller
uppenbart lidande», varigenom möjlighet skulle öppnas att till laga beivran
anmäla personer, vilka körde med selbrutna hästar. Förbundet föreslår härjämte
en mera detaljerad formulering av stadgandet.

Departementschefen.

I huvudsaklig anslutning till 1 § i utredningsmannens förslag har under
2 § upptagits stadgande, att djur skall behandlas väl och såvitt möjligt skyddas
mot lidande. I det följande utföres till sina huvuddrag vad vårdnadsskyldigheten
innebär. I den mån ej särskilda föreskrifter givas griper nyssnämnda
stadgande in. Det har icke ansetts erforderligt att för olika situationer närmare
angiva, huruvida vårdnadsskyldigheten åvilar ägaren eller annan eller
bådadera.

Beträffande stall och andra förvaringsrum för djur synes tillräckligt att
stadga att de skola erbjuda tillräckligt utrymme och skydd samt hållas
rena och snygga. En bestämmelse av denna innebörd har jag låtit upptaga
såsom andra stycke i 2 §. Jag vill nämna, att i skogshärbärgeslagen och hälsovårdsstadgan
finnas särskilda föreskrifter i detta ämne, som meddelats
delvis ur andra synpunkter. Att särskilt utsäga att djur, när omständigheterna
föranleda därtill, skall förvaras i eller ha tillgång till stall eller annat förvaringsrum
synes ej behövligt.

Från 3 § i utredningsmannens förslag har i 2 § tredje stycket i departementsförslaget
upptagits stadgande att djur skall förses med erforderligt foder
och vatten. Däremot har det icke ansetts behövligt att särskilt föreskriva
att djur även skall förses med strö, där det erfordras. Att i paragrafen införa
föreskrift örn att djur i övrigt skall erhålla skälig omvårdnad synes
icke heller påkallat. Detta följer med erforderlig tydlighet redan av 2 § första
stycket i departementsförslaget. Endast för det fall att djur blivit sjukt eller
skadat har det ansetts lämpligt att, i en senare paragraf, upptaga en särskild
föreskrift om att djuret skall omhändertagas för erforderlig omvårdnad.

I stället för de av utredningsmannen under 7 § upptagna bestämmelserna
örn förbud att överanstränga djur har i departementsförslaget såsom första
stycke i 3 § upptagits stadgande, att när djur användes i arbete skall såvitt
möjligt iakttagas att djuret icke överanstränges. Under särskilda omständigheter—
t. ex. örn det gäller att rädda människoliv — måste det anses tilllåtet
att överskrida den gräns som eljest bör iakttagas vid utnyttjande av
djurets krafter. Att i övrigt hänsyn skall tagas till en av ålderdom, trötthet,
sjukdom eller annan orsak beroende lcraftnedsättning hos djuret, lärer vara
tydligt utan uttrycklig föreskrift.

Såsom andra stycke i 3 g har jag, i överensstämmelse med grundtanken
i 5 g av utredningsmannens förslag, intagit bestämmelse att djur ej må pådrivas
eller agas med redskap som lätt kan sarga eller på annat sätt skada
djuret. Denna bestämmelse innebär bland annat, att användning av sporrar
som äro försedda med vassa spetsar ej är tillåten.

Kungl. Majlis proposition nr 43.

I nära anslutning till 4 § första punkten i utredningsmannens förslag har
såsom 4 § i departementsförslaget intagits bestämmelse, alt djur icke må
hållas bundet eller tjudrat på ett för djuret plågsamt sätt eller så att det
icke kan få behövlig vila. Något ovillkorligt förbud mot att inskränka djurs
rörelsefrihet under betesgång genom att med rem eller dylikt förbinda något
av djurets ben med dess hals eller huvud torde icke böra meddelas.
Av nyssnämnda stadgande om att djur ej må hållas bundet på ett plågsamt
sätt följer emellertid, att en s. k. nickhällning som verkligen kan sägas
innebära plåga för djuret ej är tillåten. Är olägenheten för djuret ej så stor
att den kan anses plågsam, kan tillvägagångssättet likväl strida mot stadgandet
i 2 § första stycket försåvitt det med hänsyn till omständigheterna
måste anses onödigt att använda förfarandet i fråga och djurägaren alltså
icke kan sägas behandla djuret så väl som man skäligen kan fordra.

Härefter har under 5 § i departementsförslaget föreskrivits, att djur som
blivit sjukt eller skadat skall utan dröjsmål omhändertagas för erforderlig
omvårdnad, där ej sjukdomen eller skadan är så svårartad att djuret bör
dödas. Att i detta sammanhang uttryckligt stadga, att djur under vissa förutsättningar
skall dödas, har icke ansetts erforderligt. Möjlighet till ingripande
i svårartade fall följer av vissa senare paragrafer i departementsförslaget.

Såsom förut nämnts innehåller utredningsmannens förslag under 6 § en
bestämmelse, att levande djur ej må upphängas vid någon kroppsdel såvida
det icke dessförinnan fullständigt bedövats eller fråga är om företagande av
operativt ingrepp eller annan behandling för sjukdom. Något motsvarande
stadgande har icke upptagits i departementsförslaget. Detta sammanhänger
delvis med att förslaget avser endast vård eller behandling av husdjur eller
vilda djur som hållas i fångenskap. Enligt vad som uttalas i betänkandet avses
med nämnda bestämmelse huvudsakligen vägning av fisk eller uppliängning
av djur som skall slaktas. Fisk som fångats för att konsumeras faller
enligt 1 § i departementsförslaget i allmänhet icke in under lagens bestämmelser.
Att stadga förbud mot upphängning av fisk synes för övrigt knappast
lämpligt. Beträffande åter förfarandet vid slakt torde detta lämpligen i sin
helhet böra regleras i slaktlagen. Tillräckliga skäl att i detta sammanhang
införa en bestämmelse av angiven innebörd i slaktlagen synas mig emellertid
icke föreligga.

Någon sådan bestämmelse örn rätt för Konungen att meddela föreskrifter
angående stängsel som utredningsmannen upptagit i andra stycket av 4 §
synes icke böra upptagas i djurskyddslagen. Utredningen synes ej heller
giva tillräckligt stöd för införande av något dylikt stadgande i lagen om
ägofred, där det eljest närmast hör hemma. — Att, såsom utredningsmannen
föreslagit under 4 § tredje stycket, införa en särskild lagbestämmelse
örn skyldighet att bereda hund tillfälle till motion synes icke erforderligt.
Någon bestämmelse örn förbud mot att hålla bandhund eller särskild föreskrift
om bindsle för hund torde icke heller böra meddelas.

Överträdelse av nu berörda ävensom övriga av utredningsmannen föreslag -

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

na bestämmelser om djurs vård och behandling har i utredningsmannens
förslag belagts med straff, som skall tillämpas där ej förseelsen är straffbar
såsom djurplågeri enligt 18 kap. 16 § strafflagen. Det torde med skäl kunna
ifrågasättas, huruvida icke förslaget i detta hänseende går för långt. De allmänna
bestämmelser som jag ansett böra upptagas till vägledning för vad
som bör beaktas vid djurens behandling torde i första hand icke böra ha till
ändamål annat än att framhäva vissa huvudsynpunkter, som böra ihågkommas
vid djurens vård. De kunna därjämte utgöra ett lämpligt stöd för en
övervakande myndighet vid andra ingripanden än genom åtal och straff, i
det myndigheten kan åberopa sig på att vården eftersatts i något av de särskilda
hänseenden som i lagen angivits. Men att generellt straffbelägga varje
handling som avviker från vad som ansetts vara en lämplig behandling av
djur kan, enligt min mening, icke komma i fråga. En annan sak är, att den
som efter ett ingripande av myndighet underlåter att ställa sig dess beslut
till efterrättelse bör kunna fällas till ansvar, även om förseelsen ej är så grov
att djurplågeri anses föreligga.

Tydligt är även, att de allmänna bestämmelserna i lagen komma att tjäna
till vägledning vid bedömande av vad som är djurplågeri. I anslutning till
vad riksdagens första lagutskott anfört år 1934 finner jag emellertid, att
ansvar för djurplågeri icke bör inträda annat än när djur behandlats på
ett sätt som otvetydigt avviker från det tillåtna. En viss utvidgning av det
straffbara området i 18 kap. 16 § strafflagen torde likväl kunna vidtagas
utan att den kommer i strid med nu angivna ståndpunkt. Jag återkommer till
denna fråga i det följande.

6 §•

Utredningsmannens förslag.

I 12 § i utredningsmannens förslag stadgas, att vid transport av djur
skall, vare sig djuret befordras med järnväg, automobil, fartyg eller annat
fortskaffningsmedel, iakttagas dels att transportmedlet är lämpligt för den
ifrågavarande transporten samt utrustat med erforderliga anordningar för
underlättande av djurets lastning eller lossning ävensom för dess skyddande
under transporten mot stötar, skavning eller dylikt, mot onödiga ansträngningar
samt mot ogynnsamma väderleksförhållanden, dels att djuret inlastas
på lämpligt sätt samt under färden erhåller tillräckligt med foder,
vatten och luft jämte nödig vård och, där så lämpligen kan ske, tillfälle till
erforderlig vila dels ock att transporten utföres med nödig försiktighet. Tilllika
innehåller paragrafen ett stadgande, att Konungen äger meddela närmare
föreskrifter rörande transport av djur.

Yttrandena.

Järnvägsstyrelsen har lämnat ifrågavarande bestämmelser utan erinran.
Svenska lasttrafikbilägareförbundet uttalar sin fulla anslutning till förslaget
i denna del, och svenska trafikbilägares riksorganisation förklarar sig
biträda förbundets synpunkter.

Kungl. Majlis proposition nr 43.

Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, vars yttrande
åberopas även av länsstyrelsen i länet, anmärker att bestämmelserna vore alltför
detaljerade och att det därför bleve svårt att övervaka deras efterlevnad.

Departementschefen.

Det torde vara tillfyllest att i lagen stadga, att med avseende å transport
av djur skall särskilt iakttagas att transportmedlet är lämpat för ändamålet
och att djuret såvitt möjligt skyddas mot stötar, skavning och dylikt. Att
djuret skall förses med foder och vatten samt jämväl i övrigt behandlas
väl följer av 2 och 4 §§ i departementsförslaget. Närmare bestämmelser angående
transport av djur har jag ansett böra meddelas av Konungen eller
den myndighet Konungen bestämmer.

7 §•

I denna paragraf har intagits en erinran om slaktlagen.

Om förevisning av (ljur.

8 §•

Utredningsmannens förslag.

I 8 § av utredningsmannens förslag stadgas förbud mot att använda djur
till förevisning, filminspelning eller dylik tillställning, då användandet medför
avsevärd smärta, ångest eller därmed jämförligt lidande för djuret, ävensom
mot att dressera djur för sådan tillställning, då därav följer lidande som
nyss sagts. Enligt 9 § må förevisning av djur i cirkus eller annan sådan
inrättning, som föres från ort till ort, äga rum allenast i det fall, att förevisningen
huvudsakligen avser att ådagalägga djuret bibragt dressyr och äger
rum å därför avsedd arena eller annan därmed jämförlig, särskild plats.
Detta skall dock icke utgöra hinder mot att i anslutning till dylik uppvisning
förevisa sådant djur jämväl i stall eller annat förvaringsrum.

Yttrandena.

De svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund anser, att de båda av
utredningsmannen föreslagna paragraferna strida mot varandra, enär sådan
dressyr som bibringas cirkusdjur alltid vöre förenad med smärta eller hunger.
Även länsveterinären i Skaraborgs län finner lagrummen i viss mån motsäga
varandra och anser, att de böra sammanarbetas till ett stadgande.

Förbundet anför vidare:

Vi anse det ur många synpunkter mest önskvärt, om cirkusar och menagerie
kunde helt förbjudas och om det likaledes kunde förbjudas att i zoologiska
trädgårdar förevisa andra djur än sådana, som där kunna beredas så
naturliga livsbetingelser och lämpliga stora utrymmen, att de utan tvekan

kunna trivas.---Om de vilda djurens utseende och levnadsvanor får

man numera bättre upplysning genom litteraturen samt avbildningar och filmer
än i institutioner, där sådana (Ljur tvingas att framsläpa sitt liv under
onaturliga förhållanden och i ständigt obehag och saknad av friheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43,

Svenska allmänna djurskyddsföreningen hemställer om förbud mot att förevisa
vilda djur i cirkus eller annan sådan inrättning, som föres från ort till
ort, medan Göteborgs djurskyddsförening önskar förbud mot sadan förevisning
av rovdjur.

Departementschefen.

I denna paragraf har jag låtit intaga föreskrift, att djur icke må övas för
eller användas vid filminspelning, offentlig föreställning eller annan förevisning
på sådant sätt att det utsättes för ångest eller annat lidande. Jag vill anmärka,
att uttrycken »ångest» och »lidande» enligt sin språkliga innebörd förutsätta
en viss intensitet i det obehag som åsamkas djuret. Ett lättare slag med
ridspö kan t. ex. icke anses innebära lidande även örn det medför någon
smärta. Är ett obehag varaktigt, kan dock lidande anses föreligga även örn
det momentana obehaget är ganska ringa. Överträdelse av nu ifrågavarande
stadgande lärer komma att innefatta djurplågeri enligt den ändrade lydelse jag
vill förorda för 18 kap. 16 § strafflagen.

Det synes böra överlämnas till Konungen att meddela närmare föreskrifter
örn offentlig förevisning av djur. Enligt min mening torde i detta hänseende
menageriförordningens bestämmelser kunna för närvarande upptagas
i huvudsak oförändrade.

Om kastrering och kupering m. m.

9 §•

Utredningsmannens förslag.

Enligt 13 § i utredningsmannens förslag må kastrering av häst utföras endast
av veterinär och under bedövning. Vad sålunda stadgas örn häst skall äga
tillämpning jämväl i fråga om kastrering av annat djur över tre månaders
ålder med undantag för ren. I 17 § meddelas bemyndigande för Konungen
att förordna, att vad i 13 § stadgas icke eller blott i vissa avseenden skall
äga tillämpning inom viss del av riket.

Yttrandena.

De föreslagna bestämmelserna om kastrering av häst ha icke mött någon
erinran i de avgivna yttrandena. Beträffande föreskrifterna rörande övriga
djur ha en del ändringar föreslagits. I några yttranden framställes önskemål
om en allmän höjning av den föreslagna åldersgränsen. Östergötlands och Hallands
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ävensom länsstyrelserna
i Hallands och Kalmar län föreslå sålunda en åldersgräns av fyra månader.
De svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund anser däremot, att all
kastrering bör utföras av veterinär och under bedövning.

I andra yttranden ha föreslagits ändrade bestämmelser beträffande vissa
djurslag. Beträffande ren anser de svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund
det i paragrafen meddelade undantaget böra utgå. Medel borde ställas
till förfogande för renarnas kastrering. Veterinärhögskolans lärarekollega

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

um och länsveterinären i Västernorrlands län finna däremot undantaget befogat
tills vidare men framhålla samtidigt vikten av att en ny kastrationsmetod
snarast utprövas, enär den nu tillämpade metoden vöre mycket smärtsam
för djuren. • - Stockholms läns och stads, Malmöhus låns och Skaraborgs läns
hushållningssällskaps förvaltningsutskott anse, att fjäderfä borde helt undantagas
från regleringen för att icke försvåra produktionen av kapuner och
poularder. Sveriges allmänna lantbrukssällskap hemställer, att åldersgränsen
beträffande fjäderfä höjes till fyra eller fem månader, emedan de flesta kastreringar
av sådana djur skedde vid tre månaders ålder eller strax därefter. Dc
svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund åter föreslår förbud mot
kastrering av fjäderfä. — Veterinärhögskolans lärarekollegium sätter även i
fråga, huruvida icke kanin i ålder under fem månader borde undantagas
från regleringen. Sveriges allmänna lantbrukssällskap vill likaledes höja åldersgränsen
beträffande detta djur, nämligen till fyra eller fem månader,
samt framhåller, att det i fråga örn kanin ofta inträffade, att kastrering av
praktiska skäl knappast ginge att genomföra, innan djuret uppnått tre månaders
ålder.

Landsfogden i Malmöhus län anser tjur alltid böra kastreras av veterinär-
Malmöhus låns och Kalmar läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott
hålla före, att åldersgränsen beträffande svin bör höjas till åtminstone
fyra månaders ålder. Stockholms läns och stads hushållningssällskaps
förvaltningsutskott och Sveriges allmänna lantbrukssällskap nämna såsom
lämplig åldersgräns för oreglerad svinkastrering en ålder av fyra eller fem
månader och motivera sin ståndpunkt med att det slutliga utväljandet av
avelsgaltar skedde först sedan galtgrisarna uppnått minst tre månaders ålder.
Behovet att kunna utvälja avelsgaltar även efter det de uppnått tre månaders
alder har även aberopats i några av de yttranden, där en allmän höjning av
åldersgränsen föreslagits. Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
har därvid även åberopat behovet att kunna utan omgång kastrera
bagglamm senare än vid tremånadersåldern. Svenska fåravelsföreningen
har däremot uttryckligen förklarat sig icke hava något att erinra mot bestämmelserna
i vad de röra får.

I ett flertal yttranden — därav åtskilliga från norrländskt håll — anser man
det vara obehövligt att lämna möjlighet att inskränka kastreringsbestämmelsernas
tillämpning inom viss del av riket. Sveriges allmänna lantbrukssällskap
vill icke godtaga något undantag från huvudregeln beträffande kastrering av
hästar.

Departementschefen.

I likhet med utredningsmannen och den allmänna meningen i yttrandena
anser jag lagen böra innehålla stadgande örn kastrering av djur enligt vilket
sadant ingrepp i viss utsträckning må utföras allenast av veterinär. Enligt
13 § i utredningsmannens förslag skall regeln härom gälla i fråga örn häst
sa ock beträffande annat djur över tre månaders ålder med undantag för
ren. Såvitt angår häst har förslaget icke mött gensaga i yttrandena och det

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

synes härutinnan böra godtagas. Beträffande däremot andra djur har i yttrandena
uttalats önskemål örn höjning av den angivna åldersgränsen antingen
generellt eller för vissa slag av djur. Vad i detta hänseende anförts
synes giva vid handen att särbestämmelser i viss utsträckning äro påkallade.
Det torde emellertid icke böra komma i fråga att i lag fastställa de modifikationer
som kunna vara erforderliga i fråga örn visst eller vissa djurslag.
Lagen synes böra upptaga bestämmelse örn vad i allmänhet skall gälla, varemot
särbestämmelserna böra meddelas i administrativ ordning. Vid övervägande
av innehållet i en sådan huvudregel har jag funnit lämpligt att höja
den av utredningsmannen föreslagna åldersgränsen till fyra månader. I enlighet
härmed torde i förevarande paragraf böra stadgas att kastrering av
häst må utföras allenast av veterinär samt att detsamma skall gälla annat
djur över fyra månaders ålder, där ej Konungen annorlunda förordnar. Enligt
sistnämnda förbehåll torde Kungl. Majit äga såväl att göra bestämmelsen
om anlitande av veterinär undantagslös beträffande vissa djur eller härutinnan
fastställa en lägre åldersgräns som ock att höja åldersgränsen eller från
bestämmelsens giltighet helt undantaga visst djurslag. Med hänsyn till sistnämnda
möjlighet synes det icke vara erforderligt att i lagen upptaga det
av utredningsmannen föreslagna undantaget för ren.

Jämte föreskrift om anlitande av veterinär innehåller förslagets 13 §
även bestämmelse att kastrering skall utföras under bedövning. Vad i detta
hänseende bör iakttagas synes med trygghet kunna anförtros åt veterinären
att bedöma, och stadgandet har därför ej ansetts böra bibehållas i lagen.

Enligt 17 § i förslaget skall Kungl. Majit äga förordna att, bland andra,
bestämmelserna om kastrering icke eller blott i vissa avseenden skola äga
tillämpning inom viss del av riket. Bestämmelsen har motiverats med att
det — främst i de glesast befolkade delarna av vårt land, där veterinärernas
distrikt ibland vore mycket omfattande -— i vissa fall kunde vara oskäligt
besvärligt eller dyrbart att tillkalla veterinär. Vad angår häst synes dock
någon avvikelse från tvånget att anlita veterinär icke böra medgivas. I fråga
om andra djur torde någon särskild bestämmelse i nämnda syfte icke vara
erforderlig, därest Kungl. Majit, såsom nu föreslagits, erhåller rätt att stadga
undantag från föreskrifterna örn kastrering.

10 §.

Utredningsmannens förslag.

Enligt 14 § i förslaget må kupering av svansen å häst företagas allenast
där operationen sker till hävande av sjukdom eller oart hos djuret eller, beträffande
häst av ardenner- eller därmed jämförlig ras, där djuret är avsett
till avel eller utförsel ur riket. Operationen skall utföras av veterinär och
under bedövning. Kupering av svansen å annat djur än häst må, där djuret
uppnått två månaders ålder, utföras endast av veterinär och under bedövning.
Kupering av öronen å hund må ej ske.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Yttrandena.

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalar, med instämmande
av länsstyrelsen i länet, att paragrafens förbud mot kupering
tillmötesgår djurskyddsintresset utan att träda djuruppfödarnas önskemål i
detta stycke för nära. Å andra sidan anser Stockholms läns och stads hushållningssällskaps
förvaltningsutskott de föreslagna bestämmelserna i viss mån
mindre väl avvägda, dock utan att utskottet därvid framställer någon särskild
anmärkning. Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
anmärker, att den enligt lagrummet obligatoriska bedövningen borde utgöras
av lokalbedövning.

I fråga örn de särskilda bestämmelserna i paragrafen avstyrker Malmöhus
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott föreskrifterna om kupering av
svansen å häst såsom inkonsekventa och onödiga. Utskottet anför härom
närmare:

Kuperingen är vedertagen inom aveln av hästar av belgiskt slag och oldenburgsk
ras. Varken dess utförande eller dess verkningar uppfattas av djurägarna
i allmänhet såsom djurplågeri eller ens olämplig behandling av djur.
Det kan då icke vara riktigt, att dess utförande straffbelägges. Bestämmelse»
att kupering tillåtes beträffande häst av ardenner- eller därmed jämförlig
ras, där djuret är avsett till avel eller utförsel ur riket, kan utskottet icke
finna annat än svävande och till sina verkningar olämplig. Innebär med ardenner
jämförlig ras annan kallblodig ras, såsom t. ex. Clydesdale, eller innebär
det annan ras, där kupering allmänt förekommer, såsom exempelvis
oldenburgsrasen? Hur skall det konstateras, om djuren äro avsedda till avel
eller utförsel ur riket? De flesta djuruppfödare torde gärna sälja för utförsel
ur riket, varvid de förvänta högre betalning än vid annan försäljning.
Örn då kupering verkställes under uppgift att framtida export avses, torde
det mången gång bliva vanskligt att avgöra, om dagsböter skola utdömas.

Länsstyrelsen i Hallands län och länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott
finna det kunna ifrågasättas, huruvida förbud mot hästsvanskupering
bör stadgas.

Medicinalstyrelsen, länsstyrelsen i Norrbottens län, Östergötlands och Norrbottens
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, veterinärhögskolans
lårarekollcgium, länsveterinärerna i Stockholms, Östergötlands, Kopparbergs
och Västernorrlands län, förste stadsfiskalen i Stockholm, riksförbundet
landsbygdens folk, Sveriges allmänna lantbrukssällskap, svenska veterinärläkare
föreningen, föreningen nordsvenska hästen samt åtskilliga djurskyddsorganisationer
hemställa, att det föreslagna undantaget beträffande häst av
ardenner- eller därmed jämförlig ras måtte utgå. Veterinårhögskolans lärarekollegium
anför härom:

Det torde icke vara lämpligt att vid införande av kuperingsförbud undantaga
de praktiskt taget enda hästar, nämligen ardennerhästar, på vilka
svanskupering fortfarande plägar utföras. Nordsvenska hästar kuperas aldrig
och varmblodiga hästar mycket sällan. I stället för att genom lagförslagets
stadgande svanskupering skulle bliva mindre ofta förekommande än vad
som för närvarande är fallet, torde detta stadgande sålunda komma att
legalisera den svanskupering hos häst som alltjämt utföres. Den föreslagna
begränsningen i undantagsbestämmelserna för svanskupering av häst av

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

ardenner- eller därmed jämförlig ras torde nämligen till sin effektivitet bliva
illusorisk, då djurägare alltid kan, t. o. m. för tillfället i god tro, uppgiva
att djuret skall användas till avel eller utföras ur riket. De i utredningsmannens
motivering anförda skälen för bibehållande av rätt till svanskupering
å ardennerhästar, som avses för export, finner kollegiet icke övertygande.
Sedan kuperingsförbud inför Is i Norge, Finland och Tyskland och i sistnämnda
land t. o. m. importförbud mot kuperade hästar synes komma lill
stånd, återstår endast den relativt obetydliga hästexporten till övriga länder
och denna export torde icke bliva lidande på svenskt totalförbud mot svanskupering.
Priset å okuperade hästar är icke lägre än för kuperade. Kollegiet
anser, att inga bärande skäl för bibehållande av svanskupering hos avelsdjur
av ardennerras anförts.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap andrager:

Betesgången omfattar numera en betydligt större del av året än förr och
det är framför allt under betesgången, som olägenheterna av kuperingen framträda.
På hemmamarknaden torde utvecklingen också lia gått i den riktningen,
att icke kuperade brukshästar äro minst lika starkt efterfrågade
som kuperade. Samma utveckling uppvisar i stort sett också exportmarknaden.
Därest ett fullständigt förbud mot kupering nu icke lämpligen kan
genomföras, torde kupering böra tillåtas, förutom för hävande av sjukdom
eller oart hos djuret, endast då det gäller ardennerhingstar, som äro premierade
för avelsändamål.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, vilket — såsom
tidigare nämnts -— önskar att ifrågavarande undantagsbetämmelse utgår,
anser dock att beträffande hingst av ardennerras bör stadgas viss övergångstid,
under vilken det ifrågasatta kuperingsförbudet ej skall gälla. Under
övergångstiden borde kupering ej få ske, förrän hingst blivit två år gammal,
och operationen borde få företagas endast av veterinär och under bedövning.

Kalmar läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott hyser i fråga
örn undantagsbestämmelsen principiellt samma inställning som framkommer
i de yttranden, i vilka densamma avstyrkts, men vill dock undantaga hingstar
över två och ett halvt år, enär dessa icke i nämnvärd utsträckning vistades
på bete. Även Överståthållarämbetet ifrågasätter, huruvida de av utredningsmannen
anförda skälen för undantagsbestämmelsen kunde anses bärande.

Den föreslagna bestämmelsen rörande kupering av svansen å annat djur
än häst tillstyrkes av svenska veterinärläkare föreningen och svenska hundskyddsföreningen.
Svenska fåravelsföreningen finner bestämmelsen skälig såvitt
angår fåravelns behov.

Däremot anse länsveterinären i Göteborgs och Bohus län samt Göteborgs
djurskyddsförening, att åldersgränsen beträffande hundar borde sänkas till
två veckors ålder. Länsveterinären i Östergötlands län anser kupering av
svansen på hund, som uppnått denna aidel’, icke böra få företagas av vare sig
veterinär eller annan person, såvida operationen icke vöre motiverad av
sjukdom. De svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund uttalar samma
uppfattning men önskar i första hand helt förbud mot sådan kupering som
avses med ifrågavarande bestämmelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Vad slutligen angår det föreslagna förbudet mot kupering av öronen å
hund lia länsveterinärerna i Gävleborgs och Västernorrlands läns, svenska
veterinärläkare föreningen, Noria Hälsinglands djurskyddsförening och svenska
hundskyddsföreningen uttalat sin anslutning därtill.

Svenska kennelklubben åter anser endast viss reglering av hundöronkuperingen
böra förekomma och yttrar härom bland annat:

öronkuperingen står väl i överensstämmelse med de biologiska förhållandena,
i ty att med några få undantag samtliga i vilt tillstånd levande däggdjur
ha uppstående öron. Från veterinär-medicinsk synpunkt bör icke finnas
anledning att förbjuda öronkuperingen, enär densamma är ägnad att förskona
hundarna från en del mer eller mindre svårartade och smärtsamma
öronsjukdomar. Erfarenheten från stora såväl in- som utländska kliniker visar
att öronsjukdomarna grassera väsentligt mycket mera bland hundar med
okuperade öron än bland sådana, som hava normalt uppstående eller kuperade
öron. Den ringa smärta, som förefinnes under den korta läkningsperioden,
uppväges mer än väl av det skydd mot smärtsamma och långvariga öronlidanden,
som kuperingen innebär. —- — -—• Härtill kommer den estetiska
synpunkten, som ingalunda får avfärdas såsom något lyxbetonat. 1 betänkandet
anföres utländsk lagstiftning på detta område i Tyskland, Danmark, Finland
och Norge, varav framgår, att kupering av öron å hund är tillåten i
samtliga anförda länder. Örn det föreliggande förslaget blir lag, skulle det alltså
bli möjligt för dem, som lia råd och lägenhet, att låta utföra kuperingen i
utlandet. Detta skulle naturligtvis kunna stävjas genom importförbud av
hundar med kuperade öron. Men därmed blir hela vårt lovande avelsarbete
med hithörande hundraser — schnauzer, pinscher, boxer, grand danois, grafön
m. fl. — förlamat. Även om licenser för import av avelsdjur skulle beviljas,
så skulle vi ändå aldrig som hittills kunna utställa i Tyskland. Då det
är ett livsvillkor för vår svenska hundavel, att särbestämmelser undvikas,
som alltför markerat inverka på hundens utseende, få vi avstyrka det föreliggande
lagförslaget i den punkt, som här avses. I stället för förbud mot
öronkupering bör bestämmas, att kupering endast får utföras av sakkunnig
person (veterinär) och under bedövning samt innan hunden uppnått en ålder
av 8 veckor.

Departementschefen.

I huvudsaklig överensstämmelse med den av utredningsmannen föreslagna
huvudregeln har i förevarande paragraf upptagits stadgande, att kupering
av svansen på häst i regel må företagas allenast för att bota sjukdom, skada
eller oart samt skall utföras av veterinär. Enligt förslaget skall undantag från
huvudregeln i viss omfattning gälla beträffande häst av ardenner- eller därmed
jämförlig ras. Mot detta undantag ha erinringar framställts i åtskilliga
yttranden, övervägande skäl torde dock föreligga för att bibehålla en möjlighet
att medgiva kupering av svansen på häst av sådan ras som nyss nämnts.
Jag har härvid funnit den lämpligaste formen vara att införa rätt för Konungen
att medgiva undantag från huvudregeln. Liksom beträffande kastrering har
jag ansett den föreslagna bestämmelsen att kupering skall utföras under bedövning
kunna uteslutas ur lagen.

I fråga om kupering av svans å annat djur än häst har förslaget synts böra
godtagas utan annan avvikelse än att föreskriften om bedövning uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Beträffande slutligen kupering av öronen på hund har vad svenska kennelklubben
härutinnan anfört ej förmått övertyga mig örn att sådant ingrepp
bör få ske. Då eventuellt bortopererande av någon del av örat för att bota
sjukdom eller skada icke lärer betecknas som kupering, utgör förbudet icke
hinder för en sådan åtgärd.

11 §•

Utredningsmannens förslag.

Enligt 15 § i utredningsmannens förslag må annat operativt ingrepp av
nämnvärd betydelse än kastrering eller kupering, vilket icke avser vetenskapligt
försöksändamål, företagas endast av veterinär, såvida icke anlitande
av sådan skulle medföra oskälig kostnad eller tidsutdräkt som kan äventyra
operationens resultat. I 16 § stadgas, att sådan behandling av djur, vilken företages
i avsikt att bota sjukdom eller skada hos djuret och ej består i operativt
ingrepp av nämnvärd betydelse, må, där behandlingen kan befaras
medföra avsevärt lidande för djuret, utföras endast av veterinär eller efter
dennes anvisningar. Tillkallande eller rådfrågande av veterinär skall dock icke
vara nödvändigt, därest detta skulle medföra kostnad eller tidsutdräkt som
sägs i 15 §. I 17 § lämnas bemyndigande för Konungen att förordna, att vad
i 15 eller 16 § stadgas icke eller blott i vissa avseenden skall äga tillämpning
inom viss del av riket.

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Jönköpings län och länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott
ställa sig tveksamma till 15 och 16 §§ i utredningsmannens förslag,
enär det förefölle dem som örn undantagsbestämmelserna i vardera paragrafen
vore så stora att det generella stadgandet därigenom förlorade sin kraft
och verkan.

Det föreslagna undantaget från huvudregeln för den händelse att det skulle
föranleda oskälig kostnad att anlita veterinär har föranlett en del erinringar.
Veterinär högskolans lärarekollegium yttrar:

Operationer av nämnvärd betydelse å djur böra enligt kollegiets mening
utföras av veterinär såvida icke tillkallandet av veterinär skulle medföra sådan
tidsutdräkt, att djurets återställande därigenom äventyras. Däremot anser
kollegiet det icke böra tillåtas, att lekman inlåter sig på dylika operationer
enbart under motivering, att anlitandet av veterinär skulle medföra
ur ägarens synpunkt och efter hans omdöme oskälig kostnad.

Även flera djurskyddsorganisationer anse, att denna undantagsbestämmelse
borde utgå.

Ett annat ändringsförslag härrör från Hallands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, som med instämmande av länsstyrelsen i länet finner det
böra kunna medgivas även åt annan än veterinär, t. ex. utbildad ladugårdsföreståndare
som erhållit vitsord av veterinär, att företaga behandling som
avsåges i 16 §.

Stadgandet i 17 § örn bemyndigande för Konungen att inskränka nu berör -

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

da bestämmelsers tillämplighetsområde avstyrkes såsom obehövligt av veterinär
hög skolans lärarekollegium, länsveterinären i Västernorrlands län, svenska
veterinärläkareföreningen, föreningen nordsvenska hästen och flera djurskyddsorganisationer.

Departementschefen.

I huvudsaklig överensstämmelse med 15 och 16 §§ i utredningsxnannens
förslag har i 11 § av departementsförslaget intagits stadgande av innehåll,
att för annan särskild behandling av djur än i 9 och 10 §§ avses i syfte att
bota sjukdom eller skada hos djuret skall anlitas veterinär, därest behandlingen
är förenad med operativt ingrepp av någon betydelse eller med avsevärt
lidande för djuret. Vad nu sagts skall dock ej gälla, örn anlitandet av
veterinär skulle medföra oskälig kostnad eller vålla tidsutdräkt som äventyrar
ändamålet med behandlingen.

Med bestämmelsen att veterinär skall anlitas för behandlingen avses, att
denna skall utföras antingen av veterinären själv eller efter hans anvisningar.
När det gäller operativa ingrepp torde det mera sällan böra förekomma,
att annan än veterinären verkställer ingreppet. Däremot synes det
i fråga om annan behandling stundom kunna vara tillräckligt, att veterinären
lämnar anvisningar rörande dess utförande till den som omhänderhar
djuret.

Då i departementsförslaget utsäges, att anlitande av veterinär ej behöver
ske om det skulle medföra oskälig kostnad, avses därmed givetvis icke frågan
om skäligheten i och för sig av den ersättning som skolat utgå till veterinär
utan kostnadens skälighet med hänsyn till djurets värde och det erforderliga
ingreppets eller behandlingens art.

Något stadgande, varigenom Konungen bemyndigas förordna om undantag
från paragrafen för viss del av riket, torde icke vara erforderligt.

Om användning av djur för vetenskapligt ändamål m. m.

12—13 §§.

Utredningsmannens förslag.

I 18 § av utredningsmannens förslag stadgas, att användande av levande
djur till vetenskapligt försök, vilket består i operativt ingrepp, insprutning
eller blodavtappning eller eljest är sådant, att det kan befaras medföra lidande
för djuret, må äga rum vid universitet, högskola eller därmed jämställt
forskningsinstitut, som drives av staten eller understödes med statsmedel,
samt vid sjukhus, drivet av staten, landsting eller kommun, och laboratorium,
inrättat av hushållningssällskap. Sådant försök skall utföras under
överinseende av ledaren för vederbörande institution eller den avdelning därav,
där försöket företages, och på hans ansvar. Efter beprövande av ledaren
för institutionen må försök företagas även utanför dennas lokaler. Vill någon
eljest utföra försök som avses i 18 §, har han enligt 19 § att söka medicinalstyrelsens
tillstånd därtill. Sådant tillstånd skall angiva försökens ända -

Kungl. Maj.ts proposition nr 43.

■17

mål, plats för försökens utförande ävensom art och antal av de djur, som få
användas. Tillstånd meddelas för viss tid, högst två år, och må när skäl därtill
äro återkallas. Har tillståndet meddelats åt en institution, skall försöket
utföras under ledarens överinseende och på hans ansvar. I 20 § lämnas härefter
vissa föreskrifter rörande sättet för försökens utförande. Försök skall
utföras så, att därvid använt djur tillfogas så litet lidande som försökets syfte
medgiver. Innebär försöket operativt ingrepp av nämnvärd betydelse eller
kan det eljest befaras medföra avsevärt lidande för djuret, skall detta dödas,
så snart ändamålet med försöket uppnåtts, såvida icke de menliga verkningarna
därav vid denna tidpunkt huvudsakligen upphört. Innebär försöket operativt
ingrepp av nämnvärd betydelse å varmblodigt djur, må försöket, därest
det sker för forskningsändamål, företagas endast till utrönande av något
för vetenskapen okänt eller osäkert förhållande, och, om det sker i undervisningssyfte,
företagas blott i sådant fall, där dess ändamål icke lämpligen
kan uppnås på annan väg, såsom genom användande av plansch, film, modell
eller preparat. Försök, vars syfte är uppnående av teknisk skicklighet,
må företagas å varmblodigt djur allenast där djuret genom bedövning försatts
i medvetslöst tillstånd.

I detta sammanhang må även redogöras för innehållet i 25 § i utredningsmannens
förslag. Enligt nämnda lagrum åligger det den, som utför försök
varom förmäles i 18 eller 19 §, att föra särskild bok angående inköp av därtill
avsedda varmblodiga djur, i vilken bok skall angivas säljarens namn och
adress samt inköpta djurs antal, art och, i den mån sådan kan angivas, ras.
I paragrafen lämnas vidare föreskrifter om tiden för bokens förvaring, vilken
bestämts till tio ar, samt örn skyldighet att förete den för polismyndighet.

Yttrandena.

Medicinska fakulteten i Lund finner ifrågavarande bestämmelser ägnade
att tillgodose å ena sidan djurskyddsintresset och å andra sidan vetenskapens
intresse av vivisektionen som hjälpmedel vid utforskandet och bekämpandet
av sjukdomar hos människor och djur.

Matematisk-naturvetenskapliga sektionerna vid universiteten i Uppsala och
Lund förklara sig icke ha någon erinran mot de av utredningsmannen föreslagna
18—20 §§.

Några djurskyddsorganisationer ha framställt anmärkningar av mera allmän
karaktär. Sålunda finner de svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund
stadgandena otillräckliga i sa matto, att de icke gåve verksam garanti
mot onödigt lidande för djuren. Förbundet framställer bland annat
begäran om tillsättande av en särskild inspektionsnämnd och möjliggörande
av kontroll därigenom, att över försöken skulle föras en noggrant uppställd,
för allmänheten tillgänglig liggare, innefattande även de i 25 § av förslaget
omnämnda fakta beträffande använda djur. Även nordiska samfundet
till bekämpande av det vetenskapliga djurplågeriet anser lagstiftningen i allmänhet
otillräcklig och föreslår bland annat ytterligare föreskrifter om
bedövning av försöksdjuren, örn dessas dödande innan bedövningen upphört

Kungl. Maj.ts proposition nr 43.

att verka, om licens i vissa fall för användande av högre stående varmblodiga
djur, om en på noggrann protokollföring grundad kontroll över försöken,
om särskild inspektion samt om begränsning av rätten att inköpa
försöksdjur.

Vad härefter beträffar de särskilda stadgandena i utredningsmannens förslag
anser veterinärhögskolans lärarekollegium bestämmelsen, att med högskola
jämstäilt forskningsinstitut skall vara understött med statsmedel för att
utan tillstånd få utföra djurförsök, icke fylla något särskilt ändamål, då det
funnes med statliga forskningsinstitut fullt jämställda men med enskilda
donationsmedel drivna institutioner, vilka icke borde vara undandragna rätten
att utan vidare omgång få utföra sådana försök. Samma rätt bör enligt
kollegiets mening tillkomma även under statlig kontroll stående köttbesiktningsanstalter.
Slutligen föreslår kollegiet, att legitimerad läkare och legitimerad
veterinär tillerkännes rätt att utföra ympningar för ställande av sjukdomsdiagnos.
Länsveterinären i Stockholms län framhåller, att det bör stå
varje läkare och veterinär fritt att på eget ansvar genom ympningar å mindre
försöksdjur berika sitt vetande örn infektionssjukdomarna och säkra sina
diagnoser på sätt det kan stå var och en till buds.

Medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala anser, att då läkare eller
veterinär företager djurförsök vid sådan institution som avses i 18 §, läkaren
eller veterinären bör själv bära ansvaret och sålunda icke institutionens ledare.
Fakulteten finner vidare 19 § vara i behov av fullständig omarbetning,
främst med hänsyn till läkemedelsfabrikernas förhållanden, samt anför närmare
härom:

Beträffande 19 § medgives i betänkandet att paragrafen i den föreslagna
avfattningen blir tillämplig på så olika kategorier som enskilda sjukhus och
enskilda kliniker, läkemedelsfabriker och enskilda personer, för vilka samtliga
föreskrives ansökan om tillstånd att utföra sådana djurexperiment som
i 18 § närmare definieras. Fakulteten anser det knappast lämpligt att till
någon av dessa kategorier meddela kollektivt tillstånd att använda levande
djur till vetenskapliga försök utan finner det mera ändamålsenligt att tillgodose
förefintligt behov att utföra sådana försök genom tillstånd åt bestämda
personer. Varken läkemedelsfabrikerna eller de enskilda sjukhusen
kunna utan vidare förutsättas äga personal med nödig utbildning för att
genomföra vetenskapliga försök på levande djur. Även ledaren av dessa
företag torde i många fäll sakna nödig utbildning härför.---Fakul teten

föreslår alltså, att tillstånd att använda levande djur för vetenskapliga
försök såväl vid läkemedelsfabriker som vid enskilda sjukhus och enskilda
kliniker endast tilldelas viss person eller vissa personer, vilka av den tillståndsutdelande
myndigheten, d. v. s. medicinalstyrelsen, befunnits äga nödvändiga
förkunskaper och nödig teknisk utbildning för att på ett sakkunnigt
och hänsynsfullt sätt bedriva denna verksamhet.---Slutligen sy nes

fakulteten för läkemedelsfabrikernas vidkommande en föreskrift, som
skulle ålägga dem att på förhand angiva de särskilda ändamålen för sina
djurförsök, plats för deras utförande ävensom art och antal av de djur, som
skulle få användas, icke vara befogad eller rimlig. Det är nämligen ofta icke
möjligt att ens tillnärmelsevis exakt angiva antalet djur, stundom icke heller
begränsa arten av djur, som kunna behövas för utprövningen av farmakas
verkningssätt. Alltför många omständigheter av tillfällig natur, sjukdomar

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

bland djuren m. m., kunna väsentligt förrycka den uppgjorda planen, nya
omständigheter kunna framträda under prövningen, vilka erfordra tillgripandet
av andra försöksdjur än de urspungligen avsedda o. s. v.

Även Karolinska institutets lärarekollegium anser det omöjligt för den som
söker medicinalstyrelsens tillstånd att på förhand för en tid av två år i detalj
angiva försökens ändamål, plats för utförandet ävensom art och antal av
de djur som skola användas. Kollegiet föreslår i stället införandet av ett
stadgande, enligt vilket medicinalstyrelsen äger rätt att när så påfordras låta
inspektera tillståndsinniehavarens verksamhet. Veterinärhögskolans lärarekollegium
anmärker likaledes på sist ifrågakomna bestämmelsers alltför detaljerade
utformning.

I fråga om sättet för utförandet av ingreppen å djuren har från flera
djurskyddsorganisationer ■— utom de redan nämnda — påyrkats strängare
föreskrifter i olika avseenden.

Matematisk-naturvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola har
intet att erinra mot de föreslagna inskränkningarna i friheten att utföra djurförsök,
under förutsättning att det är ledaren för vederbörande institution eller
avdelning, där försöket företages, som äger avgöra när försök å levande
djur må företagas. Karolinska institutets lärarekollegium anser begränsningen
i rätten att företaga försök i undervisningssyfte olämplig, bland annat av
det skälet att avgörandet, huruvida sådant försök må företagas eller icke,
alltför lätt kunde giva upphov till meningsskiljaktigheter. Kollegiet hävdar
bestämt vikten av att den akademiske läraren erhölle rätt att såsom förut utföra
djurförsök i undervisningssyfte, där han så funne lämpligast, och erinrar
därom, att undervisningens offentliga karaktär i och för sig innebure
en kontroll. Samma ståndpunkt intages av medicinska fakulteten vid universitetet
i Uppsala. Slutligen framhålla veterinärhögskolans lärarekollegium och
matematisk-naturvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola, att försök
för uppnående av teknisk färdighet borde få utföras även under lokalbedövning.
Kollegiet påpekar därvid, att allmän bedövning i vissa fall vore
olämplig och stundom förenad med mera obehag än lokalbedövning.

Den av utredningsmannen föreslagna bestämmelsen om bokföringsskyldighet
i 25 § har mötts av många erinringar av olika slag. Karolinska institutets
lärarekollegium, som helt avstyrker dess införande, anför följande.

Kollegiet finner det högst tvivelaktigt, örn denna föreskrift kommer att
medföra verklig nytta. De varmblodiga djur, som användas i vetenskapligt
syfte, utgöras till ojämförligt största delen av smärre däggdjur, såsom vita
möss, råttor, marsvin och kaniner, för vilka risken, att »djur frånstulits sina
ägare», torde vara fullständigt betydelselös. I fråga örn hundar och kattor synes
den föreslagna bestämmelsen tämligen värdelös, då det torde vara praktiskt
omöjligt att på grundval av de föreslagna uppgifterna angående »säljarens
namn och adress samt inköpta djurs antal, art och, i den mån sådant kan
angivas, ras» identifiera redan använda djur. I fråga om ännu icke använda
djur torde det vara vida bättre, att allmänheten framdeles som hittills
genom att vända sig till polisen får tillfälle att på ort och ställe bese djuren.
Detta system har funktionerat tillfredsställande och inga berättigade klagomål
lia försports. Då utredningsmannen i sin motivering framhåller, att den

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 43. 4

Kungl. Maj.ts proposition nr 43.

föreslagna bokföringsskyldigheten icke behöver medföra nämnvärt besvär,
vill kollegiet uttala en avvikande mening. På vissa institutioner användas årligen
flera tusen varmblodiga djur, och en fortlöpande registrering av de ifrågasatta
data rörande dessa skulle innebära ett ganska avsevärt extra besvär,
som med hänsyn till de mycket begränsade resurserna i fråga om arbetskrafter
förefaller kollegiet icke önskvärt.

Vetenskapsakademien avstyrker likaså införandet av bestämmelser om
bokföring av inköpta försöksdjur. Under alla förhållanden borde enligt akademiens
mening från sådan bokföring befrias verksamhet, som helt enkelt
avsåge rutinmässigt arbete att med användande av djur ställa diagnos på
sjukdomar hos människor och djur, framställa ympämnen och vacciner samt
låke- och skyddssera.

Även matematisk-naturvetenskapliga sektionen vid universitetet i Lund avstyrker
införandet av ifrågavarande stadgande, enär det enligt sektionens
mening saknade praktisk betydelse.

Medicinska fakulteten i Uppsala framhåller, att den föreslagna bokföringsskyldigheten
skulle komma att medföra ett högst betydande och enligt fakultetens
mening alldeles onödigt besvär. Då varje statlig eller kommunal institution
måste redovisa sina utgifter, vore det tillfyllest, att djurens art och
antal samt säljarens namn infördes i vederbörande anstalts kassabok eller,
i händelse djuren inköptes för anslag från fonder, i redovisningslistan till
den fond, från vilken anslag erhållits. I ena som andra fallet funnes dessutom
betryggande föreskrifter att verifikationerna bevarades. Fakulteten avstyrkte
därför bokföringsskyldighet angående inköp av varmblodiga djur
för sådana försök, som avsåges i 18 §, men ville dock icke motsätta sig,
att bok fördes över inköp av kattor och hundar för vivisektionella försök,
för den händelse stor vikt fästes vid den av utredningsmannen anförda motiveringen
för lagstadgandet i fråga. Även i flera andra yttranden föreslås
inskränkning av bokföringsskyldigheten.

I andra yttranden förordas ett utbyggande av den föreslagna bokföringsskyldigheten.
Överståthållarämbetet samt polismästaren och t. f. kriminalpolisintendenten
i Stockholm påpeka, att tiden för inköpet även borde antecknas.
Länsstyrelsen i örebro län och länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott
önska, att bokföringen skall omfatta även djurets ålder och
namn samt, å ort där hundskatt upptages, nummer å hundskattekvitto. Svenska
hundskyddsföreningen anser, att säljare skall styrka sin äganderätt medelst
hundskattekvitto eller intyg av två trovärdiga personer.

Veterinärhögskolans lårarekollegium anser det vara tillräckligt, om bok
över inköpta djur förvaras ett år, medan Sveriges allmänna lantbrukssällskap
föreslår tre års förvaringstid.

Slutligen föreslår veterinärhögskolans lärarekollegium såsom lämpligt tilllägg
till 25 § stadgande av innehåll, att inköpt hund eller katt icke finge
användas till vetenskapligt försök förrän tidigast tre dagar efter inköpet,
vilket tillägg enligt kollegiets mening skapade en säkerhetsmarginal för de
fall, då säljaren till äventyrs icke varit rätter ägare. Nordiska samfundet till

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

bekämpande av det vetenskapliga djurplågeriet föreslår en motsvarande
väntetid av fem dagar.

Departementschefen.

Såsom jag förut framhållit synes det ur djurskyddssynpunkt vara angeläget
att frågan om vivisektion, liksom viss annan därmed jämförlig användning
av levande djur, regleras.

I utredningsmannens förslag avses endast »vetenskapliga försök». Denna
bestämning torde emellertid vara för trång. Därunder faller t. ex. icke djurs
användning för framställning av kända sera. I 12 § av departementsförslaget
angives i stället, att det skall vara fråga om djurs användning för vetenskaplig
forskning eller undervisning, sjukdomsdiagnos, framställning av läkemedel
eller annat härmed jämförligt ändamål. I huvudsaklig anslutning till
utredningsmannens förslag förutsättes vidare för paragrafens tillämplighet,
att användningen är förenad med operativt ingrepp, insprutning eller
blodavtappning eller ock eljest medför ångest eller annat lidande för
djuret.

Enligt utredningsmannens förslag må försök som där avses utan särskilt
tillstånd äga rum vid universitet, högskola eller därmed jämförligt forskningsinstitut
som drives av staten eller understödes med statsmedel, vid av staten,
landsting eller kommun drivet sjukhus eller vid av hushållningssällskap
inrättat laboratorium. I övrigt skulle erfordras särskilt tillstånd av medicinalstyrelsen.

Då det kan vara lämpligt att medicinalstyrelsen kan meddela föreskrifter
örn vad som skall iakttagas vid ifrågavarande försök m. m. även för vissa
av de institutioner som nyss nämnts, har i departementsförslaget såsom huvudregel
stadgats, att medicinalstyrelsens tillstånd städse erfordras. Kungl.
Majit kan dock medgiva undantag från huvudregeln med avseende å viss
institution eller inrättning. Vid meddelande av tillstånd har medicinalstyrelsen
— liksom Kungl. Majit vid medgivande av undantag från stadgandet
— möjlighet att uppställa de villkor som i varje särskilt fall finnas erforderliga.
Närmare bestämmelser angående vad medicinalstyrelsen därvid skall
iakttaga förutsättes i förslaget komma att utfärdas av Kungl. Majit. Departementsförslaget
utgör icke hinder för medicinalstyrelsen att med avseende
å vissa förfaranden, såsom ympning å vissa slags djur, meddela generellt
tillstånd för legitimerade läkare eller veterinärer.

Några särskilda bestämmelser örn vem som skall ha inseende över djurens
användning eller var behandlingen skall utföras torde icke böra intagas
i lagen. Även i fråga örn längsta tiden för tillstånd och om återkallelse därav
synas erforderliga bestämmelser böra införas i tillämpningsföreskrifterna.
Jag finner icke heller behövligt att i lagen upptaga något stadgande,
som särskilt begränsar det syfte för vilket djuren må användas på sätt bär
är i fråga eller någon föreskrift örn bedövning. Även dessa spörsmål böra
beaktas vid utarbetande av tillämpningsföreskrifter. I samband därmed bör
även övervägas i vad mån bokföringsskyldighet bör stadgas. Föreskrift bär -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

om lärer vara önskvärd men torde böra begränsas avsevärt i förhållande till
utredningsmannens förslag.

Vid meddelande av undantag från 12 § eller utfärdande av tillstånd
som där avses bör även, i den mån så finnes påkallat, meddelas föreskrift
örn skyldighet för vederbörande att underkasta sig särskild inspektion.

I huvudsaklig anslutning till 20 § första stycket i utredningsmannens förslag
upptager 13 § i departementsförslaget stadgande, att vid operativt ingrepp
eller annan åtgärd som avses i 12 § större lidande ej må tillfogas djuret
än som är oundgängligt samt att, om det kan antagas att avsevärt lidande
åsamkas djuret jämväl sedan ingreppet eller åtgärden slutförts, djuret därefter
skall dödas snarast möjligt. Underlåtenhet att iakttaga detta torde kunna
straffas som djurplågeri enligt den lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen
som jag kommer att föreslå. Sådan underlåtenhet har därför icke särskilt
straffbelagts i förslaget till djurskyddslag.

Om tillsyn å lagens efterlevnad.

14 §.

Utredningsmannens förslag.

I 22 § av utredningsmannens förslag stadgas, att inom varje kommun
hälsovårdsnämnden eller, där särskild sådan ej finnes tillsatt, kommunalnämnden
skall till djurskyddsinspektör utse en eller flera bland nämndens
ledamöter eller, där så befinnes lämpligare, bland övriga till ledamot av
nämnden valbara personer. Djurskyddsinspektören, vilkens uppdrag gäller
för fyra år, skall enligt nämndens anvisningar inom kommunen vaka däröver,
att de till djurens skydd meddelade bestämmelserna, särskilt i fråga
om djurstallars beskaffenhet samt djurs behandling och utfodring, vederbörligen
efterlevas. Han skall till nämnden meddela av honom iakttagna
missförhållanden ävensom av honom i anledning därav eller i övrigt vidtagna
åtgärder.

Enligt 23 § i förslaget äger länsstyrelsen på begäran av djurskyddsorganisation
godkänna lämplig person att vara djurskyddskonsulent inom länet
eller del därav. Vid behov må två eller flera djurskyddskonsulenter godkännas
för verksamhet inom samma område. Godkännande meddelas för
viss tid, högst fyra år, och må återkallas när skäl därtill äro. Djurskyddskonsulent
skall gå allmänheten till handa med råd och anvisningar angående
djurs vård och behandling. Han skall ock vaka över att de till djurens
skydd meddelade föreskrifterna efterlevas. Han bör vid utövandet av
sin verksamhet samverka med vederbörande djurskyddsinspektörer.

Finner polisman, att djur är utsatt för djurplågeri av allvarlig beskaffenhet
eller behandling som strider mot bestämmelserna i djurskyddslagen och
som kan befaras medföra sådant djurplågeri, och sker ej på tillsägelse
av honom omedelbar rättelse, äger polismannen enligt 26 § skriftligen meddela
förbud att använda stallrum, foder, transportmedel, bindsle, sele eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

annat som kan förutsättas vara eller bliva orsak till djurets lidande, så ock
meddela annan föreskrift för djurets vård och behandling. Förbud eller föreskrift
som sålunda meddelats skall omedelbart lända till efterrättelse ändå
att däröver föres klagan. Väckes ej åtal inom viss tid, skall enligt 28 § förbud
eller föreskrift ej längre gälla.

Yttrandena.

Beträffande de föreslagna bestämmelserna örn djurskyddsinspektörer och
djurskyddskonsulenter har länsstyrelsen i Kristianstads län framhållit, att
man icke finge vänta sig särdeles betydande resultat av djurskyddsinspektörernas
verksamhet. Det gällde här som beträffande kommunala förtroendedeuppdrag
i allmänhet att till uppdraget kunna förvärva personer som
hade både tid och intresse för uppgiften samt dessutom besutte initiativlust
och oräddhet. Genom sin lokalkännedom kunde emellertid de kommunala
inspektörerna sannolikt vara till viss nytta för de föreslagna djurskvddskonsulenterna.

De svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund ifrågasätter, huruvida
hälsovårdsnämnderna i allmänhet vore lämpade alt övervaka djurskyddet
inom kommunerna, och finner det under alla förhållanden önskligt, att
djurskyddsorganisationerna, där sådana funnes, finge något inflytande på
valet av inspektörer. Förbundet förordar skapandet av särskilda djurskyddsnämnder
i kommunerna och en överordnad central inspektionsmyndighet i
varje län. Länsveterinären i Kronobergs län föreslår, att i veterinärinstruktionen
införes bestämmelse, enligt vilken länsveterinärerna förklaras vara
den högsta djurskyddsmyndigheten var inom sitt län. Landsfogden i Västerbottens
län anser, att i lagtexten borde intagas ett stadgande därom, att
inspektörer och konsulenter i första hand skulle utses bland personer, som
ägde praktisk erfarenhet angående vård och behandling av djur. Norrbottens
län hushållningssällskaps förvaltningsutskott önskar en bestämmelse
om att till inspektör endast finge utses den som ägde för uppgiften nödiga
insikter i husdjursskötsel. Svenska kennelklubben föreslår, alt valet av inspektör
underslälles länsstyrelsens prövning.

Landsfogden i Malmöhus län framhåller, att den kommunala myndigheten
borde erhålla rätt att med förelägganden och vitén söka få dålig djurvård
stävjad.

I åtskilliga yttranden intages en helt eller i väsentliga delar avvisande hållning
till förslaget örn särskild djurskyddsinspektion.

Lantbruksstyrelsen anför:

God djurvård utgör en förutsättning för att husdjursskötseln skall bliva
lönsam. Alla organ och organisationer på husdjursskötselns område bedriva
också en intensiv verksamhet i syfte att på olika sätt förbättra husdjurens
livsbetingelser. Med hänsyn härtill och då det icke torde kunna förutsättas,
att till djurskyddsinspektör alltid komme att utses person med de jordbruksekonomiska
kvalifikationer, som kunna anses oundgängligen nödvändiga för
utövande av en djurskyddsinspektörs verksamhet utan att jordbruksnäring -

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

ens frihet trades för nära, får lantbruksstyrelsen avstyrka bifall till förslaget
om utseende av djurskyddsinspektörer. Av samma skäl anser lantbruksstyrelsen
sig ej heller kunna biträda förslaget om befogenhet för länsstyrelse att
godkänna djurskyddskonsulent. Skulle förslaget ändock komma lill genomförande,
tarvas enligt lanibruksstyrelsens förmenande föreskrift, att länsstyrelses
godkännande må utfärdas först efter hörande av vederbörande hushållningssällskap,
som härvid särskilt skall yttra sig om vederbörande persons
jordbruksekonomiska kvalifikationer för uppdraget.

Kalmar läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott anför följande.

Behovet ay djurskyddsinspektör och djurskyddskonsulent har enligt utskottets
mening överdrivits och betydelsen av den i detta hänseende åsyftade
verksamheten har överskattats. Den inspekterande respektive rådgivande
verksamhet, varom här är fråga, torde vara tillgodosedd genom redan
befintlig verksamhet utövad genom hushållningssällskapens konsulenter och
vandringsrättare samt veterinärerna. I de fall rättelse ej sker efter tillsägelse
av någon av de nämnda, synes polisanmälan vara att påräkna. Betydelsen
ur ekonomisk synpunkt av en god och ändamålsenlig djurvård torde
numera vara så allmänt insedd, att redan häri ligger en garanti mot förekomsten
av vanvård annat än i rena undantagsfall, vilka böra bliva föremål
för polisanmälan, en åtgärd som numera, efter polisväsendets organisation
på landsbygden, kan ske snabbare och med mindre besvär än förr. På
anförda skäl anser utskottet, att inspektionsverksamhet genom särskilda inspektörer
ävensom rådgivning genom djurskyddskonsulenter icke äro av
behovet påkallade.

Liknande synpunkter anföras av länsstyrelsen och hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Södermanlands län samt av magistraten i örebro.

Förvaltningsutskotten i Malmöhus och Älvsborgs läns norra hushållningssällskap,
vilka jämväl avstyrka förslaget i denna del, åberopa bland annat
risken för trakasserier av varjehanda slag.

Även länsstyrelserna i Hallands, Älvsborgs och Jämtlands län, förvaltningsutskotten
i Stockholms låns och stads, Östergötlands, Hallands, Västmanlands
och Jämtlands läns hushållningssällskap, riksförbundet landsbygdens
folk samt svenska fåravelsföreningen finna ifrågavarande bestämmelser opåkallade.

En liknande inställning har också Sveriges allmänna lantbrukssällskap,
som avstyrker stadgandet om utseende av djurskyddsinspektörer men — under
framhållande att de föreslagna djurskyddskonsulenterna måhända kunde
få en viss betydelse för att bringa lagstiftningen till full effektivitet — godtager
dessa under förutsättning att vederbörande hushållningssällskap erhålla
rätt att yttra sig över valet. Även länsstyrelsen i Kopparbergs län och Älvsborgs
läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott avstyrka förslaget
i vad det avser djurskyddsinspektörer.

Länsstyrelsen i Kronobergs lån hemställer om någon minskning av kontrollorganens
antal, exempelvis på det sätt, att man avstode från djurskyddsinspektörer
eller åtminstone gjorde kommunernas skyldighet att utse sådana
fakultativ. Även länsstyrelsen i Kalmar län och svenska veterinärlåkareföreningcn
ifrågasätta, huruvida det vore påkallat att göra tillsättandet av kom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

munala djurskyddsinspektörer obligatoriskt. Veterinärhögskolans lärarekollegium
föreslår, att inspektörer och konsulenter sammanslås till en befattning,
vars innehavare kallas djurskyddskonsulenter såsom ägande en båttre klang
i allmänhetens öron än inspektörer. Dessa konsulenter skulle förordnas av
länsstyrelsen på begäran av kommunalnämnd eller djurskyddsorganisation.

I andra utlåtanden föredragas åter kommunala djurskyddsinspektörer
framför de föreslagna djurskyddskonsulenterna. Länsstyrelsen och hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Jönköpings län, Gävleborgs läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott och Stockholms stads hälsovårdsnämnd
anse sålunda, att endast de föreslagna inspektörerna böra förekomma. Sistnämnda
förvaltningsutskott anför:

Utskottet förmenar, att inspektionen bäst tillgodoses genom de kommunala
hälsovårdsmyndigheterna men hyser stor tveksamhet beträffande djurskyddskonsulenternas
möjligheter att kunna åstadkomma någon större nytta. Utskottet
vill icke underlåta framhålla, att okunnigheten på landsbygden numera
icke är så stor, alt de kommunala myndigheterna skulle sakna tillgång
på personer nied erforderliga kvalifikationer för bedömande av sådana saker
som t. ex. stallrummens beskaffenhet, djurens utfodring och lämpliga behandling.
Dessutom hava de kommunala myndigheterna möjlighet att genom
distriktsveterinärerna erhålla bästa möjliga sakkunniga råd. Någon hänsyn
synes också böra tagas till de kostnader, som anställandet av särskilda djurskyddskonsulenter
skulle innebära. Det frivilliga djurskyddsarbete, som de
lokala djurskyddsföreningarna med framgång utövat, synes man också kunna
räkna med i fortsättningen. En samverkan mellan detta frivilliga djurskydd
och kommunernas inspektionsverksamhet på området borde därför kunna
medföra synnerligen stora förbättringar inom djurskyddsverksamheten.

Behovet av de föreslagna djurskyddskonsulenterna ifrågasättes även av
länsstyrelserna i Malmöhus och Skaraborgs län samt förvaltningsutskottet i
sistnämnda läns hushållningssällskap.

Slutligen yttrar svenska stadsförbundet beträffande kostnaderna för inrättandet
av inspektörstjänsterna:

Djurskyddsinspektörens uppgift skulle avse övervakandet av en lagstiftning,
som icke har någon med den kommunala verksamheten direkt sammanhängande
innebörd. Även örn, som i utredningen göres gällande, inspektörerna
såsom hälsovårdsnämndernas organ skulle få en mera auktoritativ
ställning, torde denna omständighet knappast kunna anses utgöra en bärande
motivering för att ikläda kommunerna utgifter för verksamheten i fråga. I
den mån en särskild inspektion i avseende å efterlevnaden av gällande författningar
på detta område synes påkallad, torde statsmakterna icke sakna
möjlighet att utrusta därför erforderlig personal med tillräcklig makt och
myndighet. Ett vidgat samarbete från statens sida med djurskyddsorganisationerna
synes vara en naturligare utväg. Förbundet finner sig sålunda på
denna punkt böra avstyrka förslaget.

Mot den av utredningsmannen föreslagna 26 § ha vissa anmärkningar
framställts. Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott sätter
i fråga, örn ej den befogenhet, som enligt förslaget tillagts polisman, blivit
väl stor, samt framhåller, att det vore sällsynt, att en polisman besutte behövliga
kvalifikationer för att kunna träffa rättvist avgörande med hänsyn

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

till alla de olika omständigheter, som enligt 26 § kunde ifrågakomma till bedömande.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län intager en liknande ståndpunkt och
anser nämnda befogenhet i stället kunna anförtros vederbörande polismyndighet.
Även landsfogden i Malmöhus län, vars invändning understrykes av
länsstyrelsen i länet, anser att polismans befogenhet enligt ifrågavarande
paragraf gjorts alltför vidsträckt samt anför härom:

Den befogenhet, som i förslaget tillagts den enskilde polismannen, bör enligt
min mening inskränkas, lämpligen på så sätt, att, örn rättelse icke omedelbart
sker på polismannens tillsägelse, denne har att tillkalla veterinär, som
sedan har att yttra sig, varefter polismannen på grundval av detta yttrande
skall besluta örn förbud. Befogenhet att föreskriva dylikt bör möjligen förbehållas
polischef eller annan polisman i befälsställning. Då det i vissa delar
av landet kan erbjuda svårigheter att tillkalla veterinär eller polisbefäl, bör
emellertid frågan om förbud kunna avgöras av polismannen efter samråd
med djurskyddsinspektören i trakten, då det är att förmoda, att hos denne
skall finnas någon sakkunskap, även om den icke blir medicinsk.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län hyser tvekan örn lämpligheten av att polisman
erhåller så vidsträckt befogenhet, som här avsåges. Bestämmelsen syntes,
därest den skulle kvarstå, böra kompletteras med föreskrift om skyldighet
för polisman att ofördröjligen insända rapport till polischefen, som hade
att skyndsamt pröva, huruvida polismannens beslut skulle gälla.

T. f. kriminalpolisintendenten i Stockholm anför, med huvudsakligt instämmande
av polismästaren samt Överståthållarämbetet, följande.

Den i 26 § stadgade rätten och skyldigheten för polisman att meddela
skriftligt förbud i vissa angivna hänseenden torde icke böra utövas av patrullerande
polisman utan synes det ur praktiska synpunkter lämpligare, att
denne, liksom enligt hittills tillämpad praxis, giver tillsägelse om rättelse och
därefter snarast möjligt rapporterar förhållandet till vederbörande befäl å
polisstationen, a vilket det därefter bör ankomma att vidtaga erforderliga
åtgärder. Stadgandets avfattning synes emellertid ej utgöra hinder mot att
ett dylikt förfarande instruktionsmässigt fastställes.

Förste stadsfiskalen i Stockholm sätter i fråga, örn icke djurskyddsinspektör
och djurskyddskonsulent vore vida mera lämpade än polisman att utöva
den funktion, som i paragrafen uppdragits åt den sistnämnde, särskilt med
hänsyn till att inspektören och konsulenten hade betydligt större möjligheter
att erhålla kännedom om samt tillfälle att konstatera förekomsten av djurplågeri
än en polisman.

Matematisk-naturvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola anser
bestämmelserna i 26 § icke lämpa sig för djur tillhörande vetenskaplig
institution.

Länsstyrelsen i Kopparbergs lån anmärker, att föreskrifter syntes böra
lämnas rörande tid och sätt för klagan över beslut av polisman uti ifrågavarande
hänseende. I

I detta sammanhang må erinras om en av Värmlands allmänna djurskyddsförening
den 25 november 1939 till Kungl. Maj:t avlåten skrivelse
jämte vissa däröver avgivna yttranden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

I skrivelsen framhåller föreningen, att frågan om åtgärder till förhindrande
av djurplågeri vid skogskörsler hade tilldragit sig en allt större uppmärksamhet.
På grundval av officiella siffror kunde man beräkna, att omkring en
sjättedel av landets hela häststock, utgörande i runt tal 600,000 hästar, mer
eller mindre varaktigt varje vinter sysselsattes i skogsarbete. Att i sådant arbete
djurplågeri i stor omfattning förekomme i form av överansträngning, körning
med selbrutna och halta hästar m. m., för att icke tala örn ren misshandel
och uppenbar vanvård, syntes vara ställt utom allt tvivel, övervakningen
av strafflagens nuvarande föreskrift örn djurplågeri tillkomme i första
hand polismyndigheten. Denna övervakning vöre emellertid icke tillfyllest.
Med utgångspunkt härifrån hade i betänkandet med förslag rörande djurskyddslagstiftning
föreslagits tillsättandet av kommunala djurskyddsinspektörer
med uppgift att — jämte polismyndigheten — vaka över, att till djurens
skydd meddelade bestämmelser vederbörligen efterlevdes. I betänkandet
hade emellertid framhållits, att de kommunala djurskyddsinspektörerna
icke rimligen annat än i enstaka fall eller åtminstone icke systematiskt kunde
övervaka vissa förhållanden, och därvid nämndes särskilt vården av de i
skogsbruket sysselsatta hästarna. För egen del vore föreningen övertygad
om att en sådan kommunal inspektion ingalunda skulle komma att visa
sig tillräckligt effektiv och i varje fall skulle verka synnerligen ojämnt på
olika orter. Föreningen ville erinra om att det enligt skogshärbärgeslagen av
den 21 maj 1937 ålåge arbetsgivaren att vid skogsawerkningsarbete sörja för
att å eller i närheten av arbetsstället funnes tillgång till lämpligt stallrum folde
hästar som användes vid arbetet. I samma lag funnes även föreskrift örn,
hur sådant stallrum skulle vara beskaffat för att anses tillfredsställande. Tillsyn
å efterlevnaden av skogshärbärgeslagen utövades, under överinseende och
ledning av yrkesinspektionens chefsmyndighet, av skogs- och flottledsinspektören
jämte assistenter, skogsunderinspektören och biträdande slcogsunderinspektörer
samt jägmästare och länsjägmästare med biträde av underlydande
personal. Härigenom finge väl anses vara på ett nöjaktigt sätt sörjt för
vården av de vid skogskörsler använda hästarna, såvitt anginge för hästarna
avsedda stallrum. Emellertid hade chefsmyndigheten, med öppen blick för
angelägenheten av en god hästvård även i övrigt, i samband med utfärdande
av anvisningar angående här ifrågavarande härbärgen m. m. meddelat »råd
och anvisningar rörande hästvård vid skogskörsler». Såsom förut antytts, hade
denna allmänna hästvård vid skogskörsler — frånsett alltså den vård, som
ett tillfredsställande stallrum innebure — icke inordnats under den tillsyn,
som enligt skogshärbärgeslagen utövades av skogs- och flottledsinspektören
m. fl. och funnes ej heller omnämnd i denna lag. Givet vöre därför, att de
råd och anvisningar som sålunda så att säga vid sidan av lagen meddelats
för den allmänna hästvården icke kunde förväntas erhålla önskvärd effektivitet.
Så skulle emellertid enligt föreningens mening bliva fallet, därest även
denna del av hästvården ställdes under tillsyn av enahanda slag som den, vilken
avsåge hästarnas stallrum. Föreningen ifrågasatte emellertid, huruvida
icke befattningshavarna vid inspektionen borde i lämplig form bibringas visst

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

mått av veterinär utbildning. I allt fall borde det enligt föreningens mening
vara erforderligt, att inspektionen meddelades befogenhet att anlita länsoch
distriktsveterinärerna i de olika orterna. I en blivande djurskyddslag syntes
i samband därmed böra föreskrivas, att det ålåge vederbörande hästägare
att svara för kostnaden. Den sålunda föreslagna anordningen med utsträckt
befogenhet för skogs- och flottledsinspektionen i fråga om övervakning av
vården av de i skogsbruket använda hästarna syntes — utan ändring av
skogshärbärgeslagen — kunna genomföras genom ett tillägg till 6 § i kungörelsen
den 21 maj 1937 om tillsyn å härbärgen för arbetare, sysselsatta med
skogsavverknings- m. fl. arbeten, av innehåll att det skulle åligga skogs- och
flottledsinspektören att övervaka efterlevnaden av djurskyddslagstiftningen
och att i övrigt verka för en god hästvård beträffande vid skogsarbete sysselsatta
hästar. Föreningen hemställde, att ett tillägg av angivet innehåll måtte
fogas till 6 § i nämnda kungörelse. I samband därmed syntes i den blivande
djurskyddslagen böra införas bestämmelse om att befogenhet att utöva ifrågavarande
övervakning tillkomme skogs- och flottledsinspektören.

över föreningens framställning lia yttranden avgivits av riksförsäkringsanstalten,
länsstyrelserna i Jämtlands och Kopparbergs län, svenska allmänna
djurskyddsföreningen samt Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund.
Riksförsäkringsanstalten har bifogat utlåtande av skogs- och flottledsinspektören,
varjämte länsstyrelsen i Kopparbergs län bilagt yttranden av länsveterinären
och landsfogden i länet.

Skogs- och flottledsinspektören tillstyrker den gjorda framställningen till
alla delar och anför, att en utvidgning av den skogliga yrkesinspektionens
verksamhet på ifrågavarande område syntes väl ägnad att befordra vården
av de vid skogskörsler använda hästarna. Ett genomförande av en sådan ordning
förtjänade beaktande även ur ekonomisk synpunkt. Några särskilda arvoden
eller nämnvärda resekostnader behövde icke ifrågakomma för utövandet
av en på föreslaget sätt ordnad tillsyn, enär skogs- och flottningsinspektionens
befattningshavare givetvis komme att utöva sådan tillsyn huvudsakligen
i samband med sina resor för tillsyn av härbärgen och skogsslätt
samt för åstadkommande av förbättrade arbets- och levnadsförhållanden
å arbetsplatserna i skogarna. Riksförsäkringsanstalten biträder skogsoch
flottledsinspektörens synpunkter men anser, att man med hänsyn till
den skogliga yrkesinspektionens nuvarande arbetsuppgifter ej borde gå längre
än att det uppdroges åt dess befattningshavare att verka för förhindrande
av djurplågeri samt för åstadkommande av förbättrad vård i allmänhet i
fråga om hästar som sysselsattes med arbeten, där skogs- och flottledsinspektören
hade att utöva tillsyn. Enligt anstaltens mening skulle sålunda djurskyddstillsynen
på detta område ej helt övertagas av dessa befattningshavare,
utan de skulle utöva tillsynen vid sidan av övriga tillsynsorgan för
djurskyddet.

I övriga yttranden över skrivelsen har det föreslagna tillägget till 6 § i 1937
års kungörelse tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Sveriges djurskyddsföreningars
riksförbund hemställer i samband därmed, att i skogshärbärgesla -

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

gen måtte intagas bestämmelser till åstadkommande av betryggande skydd,
vård och utfodring av hästar som användas vid skogskörsler och att i djurskyddslagen
herde lämnas vissa föreskrifter rörande hästars uthyrning till
timmer- eller annan tung körning. Det borde vidare åläggas polismyndigheterna
att årligen på statsverkets bekostnad företaga inspektioner å skogsavverkningsplatsema
och därvid beivra alla förekommande fall av djurplågeri,
vanvård och svältutfodring. Läns- och distriktsveterinärerna borde erhålla
uppdrag att verkställa årliga inspektioner av de vid timmerdrivningarna
använda hästarna och därvid till beivrande anmäla sådana missförhållanden
som borde komma till polisens kännedom.

Departementschefen.

Såsom redogörelsen visar har från flera håll gjorts gällande, att den verksamhet
till husdjursskötselns förkovran som bedrives genom hushållningssällskapens
och olika jordbruksorganisationers försorg skulle göra det onödigt
att för övervakningen av att djurskyddslagen efterlevdes skapa särskilda
organ vid sidan av polismakten. Att helt utesluta alla särskilda bestämmelser
om tillsyn å lagens efterlevnad synes dock icke lämpligt. Den föreslagna
tillsynsorganisationen torde emellertid kunna i hög grad inskränkas.

Då det otvivelaktigt är önskvärt att något organ i varje särskild ort ägnar
erforderlig uppmärksamhet åt djurskyddet, synes det lämpligt att ställa
djurskyddet under kommunal tillsyn. Att för detta ändamål inrätta en särskild
djurskyddsnämnd torde icke vara påkallat. Av redan befintliga kommunala
organ torde hälsovårdsnämnden vara den som närmast bör komma
i fråga för den nya uppgiften. Hälsovårdsnämndens verksamhet omfattar
redan nu flera uppgifter som röra djurs behandling, även örn bestämmelserna
härom huvudsakligen tillkommit av sanitära skäl. Såsom jag tidigare
nämnt åligger det sålunda enligt hälsovårdsstadgan hälsovårdsnämnd i stad
och därmed jämställda samhällen att utöva viss tillsyn över stall, fähus
och svinhus, och enligt epizootilagen skola alla hälsovårdsnämnder biträda
vid tillsynen över åtgärder till bekämpande av sådan husdjurssjukdom som
avses i lagen. Örn på landet särskild hälsovårdsnämnd ej finnes, är enligt
hälsovårdsstadgan kommunalnämnden tillika hälsovårdsnämnd.

Vid utövningen av den tillsyn å djurens vård och behandling som nu torde
böra tilläggas hälsovårdsnämnden bör denna samverka med vederbörande
läns- och distrikts- eller stadsveterinärer, vilka enligt sina instruktioner ha
att verka för god vård av husdjuren.

I enlighet med vad nu sagts har i 14 § av departementsförslaget upptagits
stadgande, enligt vilket det åvilar hälsovårdsnämnderna att, i samverkan
med nämnda veterinärer, öva tillsyn över djurens vård och behandling.
Då det kan visa sig lämpligt att hälsovårdsnämnden för denna tillsyn
anlitar särskilt biträde har nämnden i paragrafen även erhållit befogenhet
att, om erforderliga medel finnas anslagna därför, anställa tillsyningsman
för ändamålet. En motsvarighet till denna befogenhet meddelas i hälsovårds -

Kungl. Maj.ts proposition nr 43.

stadgan såvitt angår den där avsedda sanitära tillsynen. Något hinder att anlita
en och samma person för tillsyn enligt hälsovårdsstadgan och för tillsyn
enligt djurskyddslagen torde icke föreligga. Särskilda kompetensvillkor för
tillsyningsman synas icke böra uppställas.

I departementsförslaget har icke upptagits det av utredningsmannen föreslagna
stadgandet om att länsstyrelsen skulle kunna, på begäran av djursskyddsorganisation,
godkänna lämplig person att vara djurskyddskonsulent.
Någon sådan auktorisation av den enskilda tillsynsverksamhet som bedrives
av djurskyddsorganisationerna synes mig icke erforderlig.

De av utredningsmannen under 26 § föreslagna bestämmelserna örn befogenhet
för polisman att meddela förbud m. m. synas icke böra upptagas.
Polismaktens befogenheter att ingripa mot djurplågeri torde böra regleras
av vad som i allmänhet gäller örn förekommande av brott.

Enligt utredningsmannens förslag skall den som överträder någon i förslaget
meddelad bestämmelse örn djurs vård och behandling straffas med
dagsböter, där ej förseelsen är straffbar såsom djurplågeri enligt allmänna
strafflagen. Någon sådan allmän straffbestämmelse för överträdelse av de
olika stadganden som upptagits i departementsförslaget har, som jag förut
antytt, icke synts lämplig. I allmänhet torde straff för åsidosättande av de
under 2—6 §§ upptagna allmänna bestämmelserna böra inträda allenast,
där gärningen innefattar djurplågeri enligt den ändrade lydelse av 18 kap.
16 § strafflagen som jag ämnar föreslå. Denna princip torde emellertid icke
böra upprätthållas, när hälsovårdsnämnden vid den tillsyn som enligt förslaget
åligger nämnden funnit anledning till ingripande, t. ex. med anledning
av att stall är mycket undermåligt eller alt djur svältfodras. Det synes
nämligen böra föreligga en möjlighet för nämnden att framtvinga rättelse.
Nämnden skall därför enligt 14 § andra stycket i förslaget, där någon åsidosätter
vad i 2—6 §§ stadgas, äga alt meddela erforderlig föreskrift örn vad
han jämlikt nämnda paragrafer har att iakttaga. Örn Kungl. Majit meddelat
särskilda föreskrifter örn vad som skall iakttagas vid offentlig förevisning
av djur eller vid transport av djur, skall dock nämnden givetvis icke kunna
göra ändring häri. Vidare må erinras örn skogshärbärgeslagens föreskrifter
angående tillsyn å stall för hästar sorn användas i skogsarbete. I den mån
sådana särbestämmelser äro gällande är hälsovårdsnämnden enligt departementsförslaget
icke behörig att meddela föreskrift. Nämndens beslut må enligt
departementsförslaget överklagas hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut
må enligt vanliga regler överklagas hos Kungl. Majit. Jag har emellertid ansett
nödvändigt alt tillerkänna länsstyrelsen befogenhet att förordna, att dess
beslut omedelbart skall lända till efterrättelse utan hinder av besvär. Den
som tredskas att ställa sig meddelad föreskrift till efterrättelse, sedan den
vunnit laga kraft eller eljest skall lända till efterrättelse, straffas enligt 21 §
i departementsförslaget med dagsböter.

Med anledning av Värmlands allmänna djurskyddsförenings framställning
vill jag framhålla, att det torde böra övervägas att åt de inspektionsorgan
som omförmälas i skogshärbärgeslagen uppdraga att jämväl utöva tillsyn

Kungl. Maj:ts proposition nr 43. 01

över behandlingen av djuren och ej blott över stallen. Någon beslutanderätt
torde dock ej böra tilläggas dem utöver vad som följer av sistnämnda lag.

Såsom tredje stycke i 14 § har i departementsförslaget upptagits bestämmelse,
att vid hälsovårdsnämndens handläggning av ärende som rör vardén
eller behandlingen av djur länsveterinären så ock distrikts- eller stadsveterinären
äger att vara tillstädes. Med kännedom örn det starka djurskyddsintresse
som finnes inom veterinärkåren har man anledning förvänta
att veterinärerna skola begagna nämnda möjlighet att personligen deltaga
i hälsovårdsnämndens verksamhet till djurskyddets fromma. Vederbörande
veterinär äger ej enligt departementsförslaget deltaga i nämndens beslut.
Däremot skall han självfallet äga rätt att deltaga i överläggningarna. Någon
särskild föreskrift härom har ej ansetts erforderlig.

I Stockholm fullgör förste stadsveterinären länsveterinärens funktioner.

15 §.

Utredningsman nejls förslag.

Enligt 24 § i utredningsmannens förslag åligger det envar som äger, vårdar
eller befordrar djur att vid anfordran lämna polisman, djurskyddsinspektör,
djurskyddskonsulent och med polismans befogenhet utrustad ordningsvakt
för djurtillsyn ävensom veterinär tillträde till stallrum, inhägnad
eller annat ställe, där djur förvaras, jämte tillfälle att besiktiga varje av honom
ägt eller omhänderhaft djur, foderparti, fordon eller annat transportmedel,
varmed djur befordras, samt bindsle, sele eller redskap, som användes
vid djurs skötsel, utnyttjande, uppfostran eller dressyr.

Yttrandena.

Veterinärhögskolans lärarekollegium anser, att 24 § i förslaget skulle i
den föreslagna formuleringen kunna medföra betänkliga konsekvenser. Enligt
stadgandet skulle icke endast polisman utan även djurskyddskonsulent
utan polismans befogenhet och veterinär, även i fall då intet som helst särskilt
skäl härtill förelåge, kunna påfordra tillträde till t. ex. hundägares privatbostad
för att därstädes företaga ingående besiktning. Kollegiet ansåge en
omformulering av lagrummet vara en tvingande nödvändighet. Den ifrågavarande
besiktningsrätten borde förbehållas polismän, med polismans befogenhet
utrustade djurskyddskonsulenter och ordningsvakter för djurtillsyn
samt tjänsteveterinärer. Skriftlig, motiverad anfordran borde företes för
att tillträde skulle behöva lämnas.

Riksförbundet landsbygdens folk och Skaraborgs läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott framhålla risken för smittsamma husdjurssjukdomars
spridande genom de besiktigande funktionärerna, medan länsstyrelserna
i Västmanlands och Kopparbergs län påpeka, att stadgandet i 24 § icke
vore förenligt med de bestämmelser örn förbud mot tillträde till stallrum,
s. k. ladugårdsförbud, som brukade utfärdas vid utbrott av sådana sjukdomar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Ifrågavarande stadgande har även berörts i två av de utlåtanden, som avgivits
över förslaget i vad anginge bestämmelserna rörande vetenskapliga
försök å levande djur. Medicinska fakulteten vid universitetet i Lund tillstyrker
förslaget även i denna del, medan matematisk-naturvetenskapliga avdelningen
vid Stockholms högskola understryker vikten av att den, som ägde
att besiktiga djurstall med mera tillhörande vetenskaplig institution, ägde
sakkunskap rörande det arbete som där bedreves. Enligt avdelningens uppfattning
borde antingen vetenskapliga institutioner vara undantagna från
den i 24 § omnämnda besiktningen och ansvaret för föreskrifternas efterlevande
ligga på institutionsföreståndaren eller — örn särskild anledning till
sådan besiktning skulle föreligga — denna uppdragas åt exempelvis av medicinalstyrelsen
utsedd medicinskt sakkunnig eller därför särskilt kvalificerad
veterinär.

Departementschefen.

Några särskilda bestämmelser örn rätt för polisman att företaga undersökning
torde icke behöva meddelas i detta sammanhang. I fråga om polismyndighets
befogenheter i denna del torde allmänna bestämmelser om husrannsakan
m. m. böra gälla.

I departementsförslaget har däremot upptagits en bestämmelse om rätt
för hälsovårdsnämnd, någon dess ledamot eller suppleant som nämnden
utser, av nämnden tillsatt tillsyningsman som avses i förslaget, länsveterinär
och distrikts- eller stadsveterinär att verkställa besiktning. Denna rätt skall
enligt förslaget avse besiktning av djuret och stall eller annat förvaringsrum
för djuret. Någon befogenhet att i andra lokaler efterforska redskap
och dylikt har icke upptagits. Där så erfordras för att besiktning skall
kunna verkställas, ma enligt departementsförslaget handräckning påkallas
hos polismyndigheten. Finnes djuret ha varit utsatt för djurplågeri, äger
polismyndigheten fullfölja undersökningen i den för undersökning örn brott
i allmänhet stadgade ordning.

Stadgandet innebär givetvis icke att besiktning må företagas i strid mot
eljest givna föreskrifter till skydd mot sjukdomars spridande o. d.

16 §.

Från bestämmelserna i 14 och 15 §§ om tillsyn å lagens efterlevnad har
i denna paragraf gjorts undantag för djur som användas inom försvarsväsendet.
Det torde nämligen icke vara lämpligt att hälsovårdsnämnd skall
äga att ingripa mot militärmyndighet eller att utomstående skola äga tillträde
till militära stallar.

Om rätt att omhändertaga eller döda djur i vissa fall.

17—20 §§.

Gällande rätt.

I 1 § av lagen den 6 maj 1921 om rätt i vissa fall för polismyndighet att
omhändertaga djur stadgas, att om djur är utsatt för djurplågeri av svår be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 43.

skaffenhet och rättelse ej sker på tillsägelse av polismyndighet, denna äger
att i den ordning som i de följande paragraferna sägs omhändertaga djuret
samt, där sådant finnes av omständigheterna påkallat, låta avliva eller försälja
det. — Finner polismyndighet anledning föreligga till ingripande som
nyss sagts, är polismyndigheten enligt 2 § skyldig att tillkalla legitimerad veterinär
för att anställa besiktning å djuret. Finner veterinären, att djuret bör
avlivas, skall enligt 3 § värdering av djuret i närvaro av polismyndigheten
verkställas av veterinären och tillkallad, i husdjursskötsel kunnig, trovärdig
person. Sedan besiktning och värdering ägt rum, skall enligt 4 § polismyndigheten
ofördröjligen besluta, huru med djuret skall förfaras. Prövas
djuret ej höra avlivas, och kan det ej vårdas utan oskälig kostad, må djuret
av polismyndigheten försäljas. I 5 § föreskrives, att polismyndighet, som
vidtager åtgärd som i 1 § omförmäles, har att ofördröjligen väcka åtal för
djurplågeri eller, där polismyndigheten ej själv äger anhängiggöra åtal, hos
allmän åklagare göra angivelse örn brottet. Har ej talan om ansvar blivit
väckt eller svaranden blivit med stämning sökt inom åtta dagar från åtgärdens
vidtagande, skall den gå åter där så kan ske. Infaller ej dag, till vilken
målet instämts, sist å fjortonde dagen från den, då polismyndigheten meddelat
beslut som i 4 § sägs, må enligt stadgande i 6 § svaranden påkalla
länsstyrelsens prövning av polismyndighetens beslut, såframt ej djuret blivit
avlivat eller försålt. Har talan örn ansvar för djurplågeri blivit anhängiggjord,
och yrkar svaranden att vidtagen åtgärd skall upphävas eller ändras,
har domstolen enligt 7 § att så snart ske kan meddela beslut i frågan, över
beslutet må klagan föras allenast av svaranden. Meddelas beslutet under rättegången,
skall klagan däröver föras särskilt. I 8 § föreskrives, att ersättning
till veterinär för besiktning, så ock övriga kostnader, vilka föranledas av åtgärder
enligt ifrågavarande lag, skola förskjutas av allmänna medel. I slutliga
utslaget i målet angående djurplågeri skall domstolen pröva, huruvida
nämnda kostnader skola återgäldas till statsverket av allmän åklagare eller
av den tilltalade. Har djuret av polismyndigheten försålts, skall polismyndigheten,
i avbidan på domstolens beslut i kostnadsfrågan, av försäljningssumman
innehålla belopp, svarande mot vad av allmänna medel förskjutits.

Utrednings mini nons förslag.

I 27 § av utredningsmannens förslag till djurskyddslag stadgas, att örn
djur är utsatt för djurplågeri av allvarlig beskaffenhet och omedelbar rättelse
ej sker på polismans tillsägelse, polischefen i orten äger att i den ordning
Konungen bestämmer omhändertaga djuret och föranstalta örn veterinärbesiktning
å detsamma samt, där sådant finnes påkallat av omständigheterna,
låta efter värdering avliva djuret eller försälja det. Den som vidtagit sådan
åtgärd skall enligt 28 § ofördröjligen väcka åtal för djurplågeri eller, där
han ej själv äger anhängiggöra åtal, hos allmän åklagare göra angivelse örn
brottet. Ilar ej ansvarstalan blivit väckt eller svaranden med stämning sökt
inom åtta dagar efter det åtgärden vidtagits, skall åtgärden gå åter, där så
kan ske. Infaller ej dag, till vilken målet instämts, sist å fjortonde dagen, ina

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

enligt 29 § den, mot vilken talan väckts, påkalla länsstyrelsens prövning av
det föreliggande beslutet, såframt icke djuret redan blivit avlivat eller sålt.
I 30 § föreskrivcs, att därest talan om ansvar för djurplågeri blivit anhängiggjord
och svaranden i fall, då djuret icke redan blivit avlivat eller försålt,
yrkar, att vidtagen åtgärd skall upphävas eller ändras, domstolen har
att så snart kan ske meddela beslut i frågan. Vidare stadgas, att klagan över
domstolens beslut må föras allenast av svaranden samt att, där beslutet
meddelas under rättegången, klagan däröver skall föras särskilt.

I utredningsmannens förslag stadgas vidare i 31 §, att örn veterinär fimier,
att sjukt eller skadat djur, som vårdas av honom, icke kan beräknas bliva
nöjaktigt återställt och att det skulle medföra onödigt lidande för djuret att
låta det leva, och ägaren vägrar att låta avliva detsamma, veterinären skall
omedelbart göra anmälan om förhållandet till polischefen i orten. I 32 §
första stycket föreskrivcs, att polischefen, örn han på grund av sådan anmälan
eller eljest finner anledning antaga, att djur befinner sig i omständigheter,
som avses i 31 §, äger att efter veterinärbesiktning, där ej skriftligt
utlåtande av veterinär angående djurets tillstånd ändock finnes att tillgå, och
värdering samt i övrigt i den ordning Konungen bestämmer ombesörja djurets
avlivande. Befinnes djur vara så svårt skadat, att det uppenbarligen
måste avlivas, äger enligt 32 § andra stycket polischefen samt i särskilt uppenbara
och trängande fäll annan polisman eller veterinär att utan iakttagande
av nyssnämnda bestämmelser genast draga försorg om djurets
dödande.

I förslaget till förordning angående djurs omhändertagande eller avlivande
i vissa fall har utredningsmannen upptagit vissa tillämpningsföreskrifter i
dessa hänseenden.

I 1 § av förordningen stadgas, att om anledning finnes föreligga till ingripande
som avses i 27 g av förslaget till djurskyddslag, polischefen skall
vara skyldig att tillkalla veterinär för att anställa besiktning å djuret. Skall
sådant ingripande företagas som avses i 32 g första stycket av förslaget till
djurskyddslag, har polischefen enligt 2 g i förordningen likaledes i regel att
föranstalta örn besiktning. I 3 g föreskrives, att örn veterinären i fäll som avses
i 1 eller 2 § finnér att djuret bör avlivas, värdering av djuret skall företagas
av veterinären och tillkallad, med värdet å djur av ifrågavarande slag
kunnig trovärdig person. I 4 g stadgas, att polischefen sedan besiktning och
värdering ägt rum skall ofördröjligen besluta, huru med djuret skall förfaras.
Prövas i fall varom förmäles i 1 g djuret ej böra avlivas och kan det ej
vårdas ulan oskälig kostnad, må polischefen låta försälja djuret. Enligt föreskrift
i 5 g skall ersättning till veterinär för besiktning så ock övriga kostnader,
vilka föranledas av åtgärd varom fråga är i förordningen, förskjutas
av allmänna medel. Vad sålunda stadgats skall dock ej gälla kostnad som
uppstår för försäkringsgivaren, djurets ägare eller den som eljest har hand
om djuret. Har åtal för djurplågeri blivit anställt, skall domstolen i slutliga
utslaget i målet pröva, huruvida förskjutna kostnader enligt närmare angivna
regler skola återgäldas till statsverket, vare sig av allmän åklagare eller
av den tilltalade. I 6 g stadgas slutligen, att om djuret försålts av polischefen,
denne skall i avbidan på domstolens beslut i kostnadsfrågan av försäljningssumman
innehålla belopp, svarande mot vad av allmänna medel
förskjutits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 43.

1 utredningsmannens förslag till lag angående tillägg till lagen den 8 april
1927 om försäkringsavtal upptages ett såsom 90 a § betecknat stadgande,
vari föreskrives, att om försäkringsavtal innehåller förbehåll, enligt vilket
försäkringshavarens rätt till ersättning skall vara underkastad särskilda regler
för det fall att djur dödas i den ordning varom finnes särskilt stadgat,
sådant förbehåll skall vara utan verkan, därest vederbörlig uppgift örn försäkringens
bestånd lämnats vid föregående prövningsförfarande eller skadat
djur dödats utan särskilt sådant förfarande.

Yttrandena.

Beträffande de i förslaget till djurskyddslag upptagna bestämmelserna anser
de svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund, att 27 § borde gälla
även örn djurplågeriet ej vore av allvarlig beskaffenhet samt att den i 28 §
angivna tidsfristen av åtta dagar borde med hänsyn till de långa avstånden i
vissa delar av landet utsträckas till tio dagar. Länsstyrelsen i Värmlands län
ifrågasätter, huruvida tillräckliga skäl förelåge att, såsom skett i 29 §, bibehålla
länsstyrelsen såsom instansmyndighet i en angelägenhet, där avgörandet
vilade hos domstol, samt förklarar sig finna övervägande skäl tala för att
prövningen i stället förlädes till landsfogden.

I fråga om föreskriften i 31 § anför länsveterinären i Västernorrlands län,
att densamma väl endast sällan skulle komma till praktisk användning men
detta oaktat kunde fylla ett behov. Veterinär högskolans lärarekollegium finner
den föreslagna formuleringen kunna medföra betänkliga konsekvenser,
särskilt för sådana fall, där djurägaren under hot om polisanmälan icke vägrade
efterkomma veterinärens anvisningar och fallet därför icke bleve föremål
för prövning. Kollegiet hemställde, att skyldighet för veterinär att göra
polisanmälan skulle inskränkas till de fall, där veterinären funne, att sjukt
eller skadat djur icke kunde beräknas bliva till användbarhet återställt och
att det skulle medföra uppenbart djurplågeri att låta det leva, ändock att
det ej användes till arbete.

Även svenska veterinårlälcareföreningen förordar •— i varje fall för den
händelse veterinärens underlåtenhet att göra polisanmälan skulle, på sätt
föreslagits, särskilt straffbeläggas — att orden »onödigt lidande» utbytas mot
»uppenbart djurplågeri».

De svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund önskar sådan ändring
av 32 §, att veterinär i likhet med polischefen i orten tillägges rätt att draga
försorg om djurs dödande, även där fallet icke vore särskilt uppenbart och
trängande. Förste stadsfiskalen i Stockholm ifrågasätter, huruvida icke djurskyddskonsulent
och allmän åklagare lämpligen borde äga samma befogenhet
som polischefen.

Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anför:

Det måste anses utgöra en avsevärd brist i lagen att under alla förhållanden
endast polischef samt i särskilt uppenbara och trängande fall annan polisman
eller veterinär äga att utan särskilda formaliteter genast draga försorg
örn djurets dödande. En dylik föreskrift kan under vissa förhållanden
legalisera svårt djurplågeri, mot vilket åsyna vittnen icke äga befogenhet att

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 13. 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

ingripa. Utskottet syftar närmast på svårare akuta sjukdomar och olycksfall,
benbrott eller likvärdiga skador, som kunna drabba t. ex. vid skogskörsler
använda hästar där det är miltals obanad väg till närmaste polisman
eller veterinär. För dylika och jämförbara förhållanden bör finnas någon
föreskrift så att icke ett svårt skadat eller sjukt djur måste tillåtas bliva
liggande timtal ute i skogen i stark kyla endast för att veterinär eller polisman
icke finnes tillgänglig.

Med anledning av innehållet i 5 § av förslaget lill förordning angående
djurs omhändertagande eller avlivande i vissa fall påpeka länsstyrelsen i
Västmanlands län och stadsfiskalen i Stockholm, att åklagaren i målet icke
alltid är samma person, vilken beslutat den kostnadsvållande åtgärden. Länsstyrelsen
föreslår med anledning härav sådan ändring i stadgandet, alt statsverket
berättigas söka sitt åter av den, som utan skäl vidtagit åtgärden i fråga.

Beträffande det föreslagna tillägget till försäkringsavtalslagen finna länsstyrelsen
och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala län bestämmelsen
tillmötesgå ett ofta framfört önskemål från såväl djurägare som
djurskyddsintresserade och tillstyrka den livligt. Även Sveriges allmänna lantbrukssällskap
uttalar sin tillfredsställelse med lagrummet i fråga samt förordar,
att i djurskyddslagen intages en hänvisning till detsamma för att giva
det större publicitet.

Husdjursförsäkringsföretagens förening, till vars yttrande svenska försäkringsbolags
riksförbund hänvisar, anför i denna fråga:

De förbehåll, som närmast äro av betydelse, hava enligt de av föreningen
år 1938 utarbetade »normalförsäkringsvillkor för husdjursförsäkring» erhållit
huvudsakligen följande innehåll: »Sjukt eller skadat djur skall under hela
sjukdomstiden ställas under veterinärvård. Veterinärens föreskrifter med avseende
på det sjuka djurets behandling skall under hela sjukdomstiden ovillkorligen
lända till efterrättelse; så ock de ytterligare föreskrifter, som förförsäkringsgivaren
kan komma att lämna.» (Villkorens § 24.) »Vid långsamt
förlöpande sjukdom, då veterinär förklarat nedslagning av djuret nödvändig.
skall försäkringsgivarens medgivande inhämtas innan djuret dödas, såvida
icke veterinär skriftligen intygar, att djurplågeri följer av ett uppskov,
då nedslagning av djuret omedelbart kan äga ruin.» (Villkorens § 29.i
»Åsidosättes enligt avtalet meddelad föreskrift, vars iakttagande är ägnat
att förebygga eller begränsa skada, är, där ej särskilda omständigheter till
annat föranleda, försäkringsgivaren fri från ansvarighet.» (Villkorens § 25.)
De omständigheter, som häri åsyftas, finnas närmare angivna i försäkringsavtalslagen
51 §, som är av tvingande beskaffenhet. I enlighet därmed är
försäkringsgivaren, oaktat meddelade föreskrifter blivit åsidosatta, likväl
ersättningsskyldig örn och i den mån skadan, efter vad antagas må, skulle
hava inträffat även om föreskriften blivit iakttagen. Om underlåtenheten
icke kan läggas den till last, som haft att tillse att föreskriften iakttogs, är
den utan inverkan på försäkringsgivarens ersättningsskyldighet. Med hänsyn
till dessa bestämmelser i berörda försäkringsvillkor och i försäkringsavtalslagen
synes det föga sannolikt att ett avlivande av försäkrat djur i den ordning
förslaget angiver skulle kunna i och för sig av försäkringsgivaren åberopas
såsom skäl för vägran att utbetala ersättning. För de försäkringsavtal,
vilka upprättas enligt ovanberörda, av föreningen rekommenderade normalförsäkringsvillkor,
torde därför det föreslagna tillägget till försäkringsavtalslagen
vara obehövligt. Skulle emellertid en bestämmelse i försäkringsavtals -

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

lagen i det syfte, som framgår av förslaget till 90 a §, likväl anses erforderlig,
särskilt då med hänsyn till de försäkringsgivare, vilka tillämpa villkor
med strängare innehåll än normalförsäkringsvillkoren, synes någon erinran
i huvudsak ej vara att anföra mot lagförslagets avfattning. Möjligen kunde
ifrågasättas att orden »försäkringens bestånd» ersattes med »att försäkring
föreligger», varigenom stadgandets innebörd bleve mera lättillgängligt.

Veterinärhögskolans lärårekollegium framställer önskemål örn bestämmelsens
förtydligande samt framhåller vidare, att enär en sådan bestämmelse
som den föreslagna icke torde bryta avtal med mindre särskilt stadgades,
att den vore av tvingande natur, stadgande härom måtte intagas i lagrummet.

Värmlands läns hushulliungssällskaps förvaltningsutskott hemställer, att
bestämmelsen göres mera omfattande, och anför härom närmare:

Ersättning för försäkrat djur, som på grund av olycksfall eller akut sjukdom
avlivats jämlikt 32 §, bör utbetalas oavsett örn den, som ombesörjde
djurets avlivande, ägde vetskap om förekomsten av försäkringsavtal eller
icke. Vid svåra olycks- och sjukdomsfall gäller väl i främsta rummet att befria
ett djur från onödigt lidande. Utredning rörande de ekonomiska konsekvenserna,
däri inbegripet djurets värdering, torde utan olägenhet kunna
verkställas i efterhand genom vittnesförhör i vanlig ordning. Ersättningsskyldighet
för försäkringsgivare bör sålunda föreligga, där ett försäkrat djur på
grund av olycksfall eller därmed jämförlig orsak skäligen måste anses hava
dödats enbart av humanitära skäl.

Till sist må i detta sammanhang nämnas, att de svenska djurskyddsföreningarnas
centralförbund anser, att djur borde få försäkras endast till två
tredjedelar av värdet, något som enligt förbundets förmenande skulle bidraga
till en förbättrad djurvård, samt att veterinär icke borde få vara agent för
försäkring av djur, enär han då lätt kunde råka ut för svåra intressekomplikationer.

Departementschefen.

I 17 § av departementsförslaget har upptagits stadgande, enligt vilket polismyndighet,
örn djur är utsatt för djurplågeri och rättelse ej på tillsägelse
sker, äger att omhändertaga djuret samt, där sådant med hänsyn till kostnaden
för djurets vård eller andra omständigheter finnes nödvändigt, efter
värdering låta försälja eller döda det. Innan djuret må försäljas eller dödas
bör i regel veterinärbesiktning äga rum. Föreskrift härom torde emellertid
lämpligen kunna meddelas i administrativ ordning. Jag vill erinra, att enligt
1921 års lag såsom förutsättning för att omhändertagande skall få äga
mm gäller att djurplågeriet skall finnas vara av svår beskaffenhet. Även utredningsmannen
har upptagit en motsvarande begränsning. Enligt min mening
är det icke lämpligt att uppställa någon sådan förutsättning. Det synes
nämligen icke vara tillfredsställande att polismyndigheten skall vara nödsakad
att låta djurplågeri fortgå, örn det icke är av svår beskaffenhet. Ett sådant
villkor är ägnat ali motverka ingripande i väl motiverade fall. Å andra sidan
synes det ej lämpligt alt, såsom enligt utredningsmannens förslag, giva polis -

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

myndigheten rätt att ingripa så snart rättelse ej sker omedelbart. Vid vissa
fall av vanvård kan det vara befogat att giva visst rådrum för rättelse.

I stället för 6 § i 1921 års lag har i departementsförslaget införts en bestämmelse
om rätt för den, som är missnöjd med att djur omhändertagits,
att hos länsstyrelsen påkalla rättelse. Utan särskild föreskrift gäller att länsstyrelsens
beslut i ärenden av nu ifrågavarande natur omedelbart går i verkställighet.

Närmare bestämmelser angående förfarandet vid omhändertagande av djur
skola enligt departementsförslaget liksom enligt utredningsmannens förslag
meddelas av Kungl. Maj:t.

I 18 § av departementsförslaget har såsom första stycke upptagits stadgande,
att därest ej talan om ansvar för djurplågeri blivit väckt eller svaranden
med stämning sökt inom en vecka från det djur omhändertagits enligt
17 §, djuret skall återlämnas, såframt det ej dessförinnan försålts eller
dödats. Stadgandet motsvarar 5 § andra stycket i 1921 års lag. Någon särskild
bestämmelse örn att åtal ofördröjligen skall väckas, sådan som nu finnes
i 5 § första stycket i 1921 års lag, torde icke vara erforderlig.

Från 7 § i 1921 års lag har såsom andra stycke i 18 § av departementsförslaget
upptagits stadgande, att om ansvarstalan blivit anhängiggjord och
svaranden, i fall då djuret icke blivit försålt eller dödat, yrkar att vidtagen
åtgärd skall upphävas eller ändras, domstolen har att så snart ske kan besluta
i frågan. Tillika föreskrives, att rättens beslut omedelbart skall lända
till efterrättelse, där ej annorlunda förordnas, samt att klagan över rättens
beslut må föras särskilt. Den i 1921 års lag och utredningsmannens förslag
upptagna bestämmelsen, att allenast svaranden må föra klagan över domstolens
beslut, har ansetts böra utgå, enär det kan tänkas att, frånsett åklagaren,
även annan än den tilltalade kan ha intresse av att klaga, så t. ex.
ägaren, örn särskild vårdare åtalats för djurplågeriet.

Enligt 19 § i departementsförslaget skall kostnaden för åtgärd som avses
i 17 §, liksom enligt 8 § i 1921 års lag, förskjutas av allmänna medel.
Har talan väckts örn ansvar för djurplågeri, skall domstolen i slutliga utslaget
pröva, huruvida nämnda kostnad skall till statsverket återgäldas av
allmän åklagare eller av svaranden. Åklagaren må ej förpliktas därtill i
annat fall än då den åtgärd som föranlett kostnaden blivit av honom utan
skäl vidtagen. Har djuret försålts av polismyndigheten, skall denna, i avbidan
på domstolens beslut i kostnadsfrågan, av försäljningssumman innehålla
ett belopp som svarar mot vad av allmänna medel förskjutits. Även
dessa bestämmelser ha sin motsvarighet i 8 § av 1921 års lag.

I ett yttrande har för det fall att den som omhändertagit djuret är annan
än åklagaren ifrågasatts att meddela en föreskrift, enligt vilken den förre
skulle kunna förpliktas att återgälda statsverkets kostnad. Det är givetvis icke
möjligt att i målet ålägga någon som ej är part däri ersättningsskyldighet.
Däremot lärer utan särskild föreskrift finnas möjlighet att i mål mot vederbörande
örn ansvar för tjänstefel vinna förpliktande att ersätta statsverket
dess kostnad.

Kungl. Maj:ts proposition m 13.

Den av utredningsmannen under 31 § införda bestämmelsen örn skyldighet
för veterinär att göra anmälan till polismyndighet synes icke böra upptagas.
I fråga örn tjänsteveterinärer torde icke behöva förutsättas att de skola underlåta
att, när det är påkallat, ingripa på lämpligt sätt. Försummelse härutinnan
torde innefatta tjänstefel. Tillräcklig anledning att föreskriva skyldighet
för annan veterinär att göra polisanmälan mot sin uppdragsgivare synes
icke föreligga.

Under 20 § i departementsförslaget har upptagits ett stadgande om rätt att
i särskilda fall döda djur, som avser att ersätta de av utredningsmannen under
32 § föreslagna bestämmelserna. Stadgandet har begränsats till det fall, att
djur påträffas så svårt sjukt eller skadat att det uppenbarligen bör omedelbart
dödas. I sådant fall skall enligt förslaget veterinär eller polisman äga att genast
låta döda djuret. Samma befogenhet har ansetts böra tillkomma envar
annan i synnerligen trängande fall. Örn så kan ske, bör ägarens eller innehavarens
mening inhämtas. De angivna förutsättningarna torde utgöra en
tillräcklig garanti mot missbruk, överhuvud torde faran för obefogade ingripanden
vara ytterst ringa. Den som utan tillräcklig anledning dödar djuret
ådrager sig nämligen skadeståndsskyldighet.

I departementsförslaget stadgas vidare, att den som dödar djuret skall genast
underrätta ägaren eller innehavaren eller, om hinder därför möter, polismyndigheten.

Något sådant tillägg till lagen om försäkringsavtal som utredningsmannen
ifrågasatt torde icke vara behövligt, örn försäkringshavaren gjort sig skyldig
till djurplågeri och därigenom föranlett att det försäkrade djuret måste dödas,
är det givetvis berättigat att försäkringsgivaren må åberopa hans förfarande
till befrielse från skyldighet att utgiva ersättning. Därest försäkringshavaren
är fri från vållande, bör försäkringsgivaren däremot icke kunna
bliva fri från den ansvarighet, som eljest skolat åvila honom, på den grund
att djuret dödas i den ordning som stadgas i djurskyddslagen. Skulle i försäkringsavtalet
ha intagits förbehåll som strider häremot, lärer det jämlikt
34 § i lagen om försäkringsavtal ej kunna åberopas mot försäkringshavaren,
enär det leder till uppenbar obillighet. Detsamma torde gälla, örn försummelse,
som försäkringshavaren låtit komma sig till last, är ringa. Även 51 § nämnda
lag torde, såsom i yttrandena nämnts, kunna föranleda att försäkringsvillkor
som här avses förklaras ogiltigt. Att vid sidan härav meddela ytterligare föreskrifter
i samma syfte synes icke vara behövligt.

Om straff.

21—22 §§.

Utredningsmannens förslag.

Enligt 33 § i utredningsmannens förslag straffas den, som överträder någon
i djurskyddslagen meddelad bestämmelse örn djurs vård och behandling,
med dagsböter, där ej förseelsen är straffbar såsom djurplågeri enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

allmänna strafflagen. Till samma straff skall den dömas som vägrar att
lämna tillträde eller tillfälle till besiktning varom förmäles i 24 §. I 38 §
stadgas, att åtal för förseelse mot djurskyddslagen anhängiggöres vid allmän
domstol samt att böter, som ådömas enligt samma lag, tillfalla kronan.

I detta sammanhang må även redogöras för 34—37 och 39 §§ i utredningsmannens
förslag, vilka sakna motsvarighet i departementsförslaget.
Straffbestämmelser meddelas i 34 § för underlåtenhet av veterinär att fullgöra
honom enligt 31 § åvilande anmälningsskyldighet samt i 35 § för
försummelse i fråga om åldersmärkning av häst enligt 10 § ävensom för överträdelse
av föreskrifterna om förande, förvarande eller uppvisande av bok
varom förmäles i 25 §. I 36 § stadgas straff för den, som säljer, bortbyter,
giver, pantsätter, lånar eller leger djur till sådan person, för vilken meddelats
förbud enligt den av utredningsmannen föreslagna 17 § i 18 kap. strafflagen,
ävensom för den, som nied vetskap örn förbudet anställer sådan person till
att sköta, köra, slakta eller eljest syssla med djur. Begår barn under femton
år förseelse mot djurskyddslagen, svarar enligt 37 § den, vilken vården örn
barnet åvilar, för förseelsen, där det ej visas, att den skett utan hans vetskap
eller att han gjort vad på honom ankommit för att förhindra densamma. 39 §
slutligen innehåller ett stadgande, att polischefen i orten äger inställa förevisning
av djur, vilken strider mot de i djurskyddslagen meddelade föreskrifterna.

Yttrandena.

Beträffande straffbestämmelserna i 33 § har landsfogden i Västerbottens
län uttalat, att förslaget utsträckt det straffbaras område alltför långt, samt
ansett önskvärt, att endast mera påtagliga fall av bristande hänsyn vid vård
och behandling av djur belädes med straff.

Länsveterinären i Göteborgs och Bohus län föreslår sådan ändring av sista
stadgandet i 33 §, att endast den skall straffas, som vägrar att, »där s. k.
ladugårdsförm! icke är stadgat», lämna tillträde eller tillfälle till besiktning
varom förmäles i 24 §.

Svenska allmänna djurskyddsföreningen har i en särskild framställning
hemställt om införande i djurskyddslagen av en bestämmelse, enligt vilken
ägare av djur, vilken lämnat dem i annans vård, ålägges utöva tillsyn
över deras skötsel samt straffas, om djuren åsamkas lidande genom att de
anförtrotts åt olämplig person eller eljest till följd av bristande tillsyn.

Stadgandet i 37 § har, i vad det innefattar bestämmelse om omkastning av
bevisbördan, från flera håll gjorts till föremål för anmärkningar. Medicinalstyrelsen
och länsstyrelsen i Västmanlands län anse, att vanliga bevisregler
böra gälla, medan länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län samt Gävleborgs
län förorda en uppmjukning i så måtto, att orden »där det ej visas» utbytas
mot orden »där ej omständigheterna göra det sannolikt».

Norra Hälsinglands djurskyddsförening hemställer, att lagrummet i fråga
utökas med en bestämmelse om aga av barn som begå djurplågeri.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Samma förening föreslår med avseende å 38 §, att ådömda böter skola
tillfalla en statlig fond för djurskyddsändamål.

Beträffande åtal har de svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund
ansett, att varje djurskyddsförening eller enskild person borde erhålla rätt
att väcka åtal för överträdelse av djurskyddslagen.

I fråga om 39 § uttalar länsstyrelsen i Västmanlands län, att paragrafen
kunde utgå med hänsyn till innehållet i § 13 ordningsstadgan för rikets städer.

Departementschefen.

1 21 § ha upptagits straffbestämmelser. Däri stadgas, att den som bryter
mot vad som föreskrives i 9, 10, 11 eller 12 § av departementsförslaget eller
av tredska underlåter att ställa sig till efterrättelse föreskrift som meddelats
jämlikt 14 § andra stycket, eller underlåter att lämna tillträde för besiktning
enligt 15 § eller att göra anmälan om dödande av djur enligt 20 §, skall straffas
med dagsböter. Överträdelse av bestämmelserna i 8 och 13 §§ torde, på sätt
tidigare nämnts, innefatta djurplågeri och böra bestraffas enligt 18 kap. 16 §
strafflagen. Överträdelse av bestämmelserna i 9, 10, 11 eller 12 § kan givetvis
även innefatta djurplågeri som bestraffas enligt sistnämnda lagrum. Någon
utvidgning av åtalsrätten synes icke påkallad.

I 22 § av departementsförslaget stadgas — i överensstämmelse med föreskrift
i 38 § av utredningsmannens förslag — att böter som ådömas enligt
djurskyddslagen skola tillfalla kronan. Jag har icke funnit anledning att biträda
det av en djurskyddsorganisation väckta förslaget, att böterna skulle
tillfalla en statlig fond för djurskyddsändamål. Det under 38 § i utredningsmannens
förslag upptagna stadgandet, att åtal för förseelse mot lagen skall
anhängiggöras vid allmän domstol, torde vara överflödigt.

Av utredningsmannen under 34—36 §§ upptagna straffbestämmelser sakna
motsvarighet i departementsförslaget. Jag har ej heller funnit skäl att
upptaga den av utredningsmannen under 37 § föreslagna bestämmelsen, att
den som har vård om barn under femton år skulle kunna straffas för förseelse
mot djurskyddslagen som begåtts av barnet. Tillräcklig anledning till särbestämmelser
i detta hänseende synes mig icke föreligga.

Den under 39 § i utredningsmannens förslag upptagna föreskriften örn inställande
av förevisning av djur torde icke heller vara erforderlig.

Ikraftträdandet.

Den föreslagna lagen örn djurskydd synes böra träda i kraft den 1 januari
1945. Något hinder för medicinalstyrelsen att redan dessförinnan meddela
tillstånd som avses i 12 § för liden efter lagens ikraftträdande torde
icke föreligga. I och med alt djurskyddslagen träder i kraft, skall lagen den
6 maj 1921 om rätt i vissa fall för polismyndighet att omhändertaga djur
upphöra att gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen.
Gällande rätt.

Enligt gällande lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen skall den som i behandling
av djur visar uppenbar grymhet, genom misshandel, överansträngning,
vanvård eller annorledes, straffas för djurplågeri med böter. Är
djurplågeriet av svår beskaffenhet eller äro omständigheterna eljest synnerligen
försvårande, må till fängelse i högst sex månader dömas.

Utredningsmannens förslag.

I utredningsmannens förslag har brottsbeskrivningen bibehållits oförändrad.
Straffet för normalfall av djurplågeri föreslås däremot skärpt till böter
eller fängelse i högst sex mannder. Finnes brottet vara att tillskriva synnerlig
råhet hos gärningsmannen eller äro omständigheterna eljest försvårande,
må enligt förslaget till straffarbete i högst ett år dömas.

Utredningsmannen har vidare i sitt förslag upptagit en ny paragraf i 18
kap. strafflagen, betecknad 17 §. Enligt denna må domstolen, där någon
begär gärning som i 16 § sägs samt kan antagas vara för framtiden uppenbart
olämplig att handhava djur, meddela honom förbud för viss tid, minst
ett och högst fem år, eller för alltid att äga, sköta, köra, slakta eller eljest
syssla med djur. överträder någon honom meddelat förbud, skall han straffas
med böter eller fängelse i högst sex månader.

Yttrandena.

Den av utredningsmannen föreslagna lydelsen av 16 § har i allmänhet lämnats
utan erinran. De svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund hemställer
dock, att ordet »uppenbar» måtte utgå ur brottsbeskrivningen. Älvsborgs
läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott, vars yttrande åberopas
av länsstyrelsen i lånet, ifrågasätter, om det icke vore för strängt att
ådöma ett års straffarbete jämte förbud för alltid att äga eller syssla med
djur. Landsfogden i Malmöhus län anser, såsom tidigare nämnts, att även
djurplågeri som sker av vårdslöshet borde vara straffbart, därest det medförde
uppenbart lidande eller obehag för djuret.

Den föreslagna nya 17 § i 18 kap. strafflagen avstyrkes i åtskilliga yttranden.
Länsstyrelsen i Västmanlands län anför följande.

Eeträffande det föreslagna stadgandet i 17 §---har utredningsman nen

själv raknat med, att efterlevnaden i vissa fall icke kunde tillförlitligen
övervakas. Enligt länsstyrelsens förmenande torde det under sådana förhåltenden
kunna starkt ifrågasättas, om ett sådant stadgande bör upptagas i
strafflagen. Med hänsyn jämväl därtill, att de personer, som få antagas vara
varaktigt olämpliga att handhava vården av djur, ofta äro straffria på grund
av sin sinnesbeskaffenhet, synes ifrågavarande stadgande ock vara meningslöst.
Följden härav blir nämligen den, att en överträdelse av förbudet från
en sådan människas sida kommer att sätta den föreslagna straffbestämmelsen
i 17 § ur kraft.

Kungl. Maj.ts proposition nr 43. 73

De sålunda anförda synpunkterna ha åberopats även av länsstyrelserna i
Blekinge, Kristianstads, Göteborgs och Bohus samt örebro län, magistraten i
örebro och förste stadsfiskalen i Stockholm. Stockholms läns och stads hushållningssällskaps
förvaltningsutskott avstyrker stadgandet, enär detsamma
kunde medföra ej avsedda konsekvenser.

Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser det föreslagna
förbudet vara ett alltför stort ingrepp i människornas försörjningsmöjlighet
och framhåller särskilt, att införandet av en sådan påföljd i strafflagen
skulle vara olämpligt, då tidigare där förekommande påföljder av varjehanda
slag numera borttagits.

Departementschefen.

Såsom förut nämnts har utredningsmannen förordat, att åsidosättande av
de i förslaget till djurskyddslag upptagna bestämmelserna om djurs vård och
behandling skulle föranleda straff enligt en särskild bestämmelse i samma
lag, örn det ej innefattar djurplågeri. Straff för djurplågeri skulle liksom för
närvarande inträda allenast där någon visar uppenbar grymhet i behandling
av djur.

Att på sätt utredningsmannens förslag innebär i olika lagar bestraffa så
att säga två grader av djurplågeri synes icke vara lämpligt. Såsom förut
nämnts har jag därför i förslaget till lag om djurskydd icke upptagit något
stadgande om straff för den som åsamkar djur lidande genom åsidosättande
av där angivna föreskrifter. Därest någon särskild straffbestämmelse
icke upptages i djurskyddslagen för den som åsamkar djur lidande,
synes det emellertid med skäl kunna ifrågasättas, huruvida straffbestämmelsen
i 18 kap. 16 § strafflagen är tillräckligt omfattande i sin nuvarande
lydelse. Jag har därför ansett mig böra undersöka frågan örn en utvidgning
av densamma.

Enligt vad den inledningsvis lämnade redogörelsen visar har första lagutskottet
i samband med behandling av en år 1934 väckt motion om ändring
i sistnämnda paragraf framhållit, att enligt utskottets mening straff för
djurplågeri icke borde inträda i andra fall än där förfarandet enligt en inom
samhället allmänt härskande uppfattning otvetydigt framstode såsom otillbörligt.
Utskottet avstyrkte fördenskull i motionen framställt förslag att ur
brottsbeskrivningen utesluta kravet på att gärningsmannen skall ha gjort sig
skyldig till uppenbar grymhet. I huvudsaklig anslutning härtill uttalade
utskottet med anledning av en motion vid 1935 års riksdag, att det måste
anses riktigt att, där lagstiftaren icke närmare än hos oss vore fallet angåve
den rättsstridiga handlingen, straff icke borde inträda i andra fall än där
förfarandet stöde i sådan motsättning till den allmänna uppfattningen som
nyss nämnts. Enligt min mening har denna fråga kommit i ett delvis annat
läge, därest det av mig förordade förslaget till lag örn djurskydd genomföres.
1 detta upptagas åtskilliga bestämmelser örn vad som skall iakttagas angående
djurs vård och behandling. Med hänsyn härtill synas mig ordalagen i 18 kap.
16 § strafflagen kunna jämkas något i syfte att undanröja den starkt restrik -

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

tiva prägel som nu utmärker lagrummet. Med den uppfattning örn människans
skyldigheter mot djuren som ligger till grund för djurskyddslagen kan det
knappast anses förenligt att såsom djurplågeri bestraffa endast handling som
visar uppenbar grymhet mot djur. Även en lägre grad av otillbörlig behandling
synes numera böra hänföras under detta brott.

Vid utformandet av en brottsbeskrivning med något vidare omfattning
har det synts mig lämpligare att direkt anknyta brottsbegreppet till effekten,
nämligen djurets lidande, än till det av gärningsmannen ådagalagda sinnelaget.
Givetvis kunna icke alla handlingar, som förorsaka lidande för djur,
bestraffas såsom djurplågeri. Vissa sådana handlingar äro påkallade av fullt
legitima intressen. Till en del ha de intressekollisioner som härvidlag kunna
uppkomma uttryckligen reglerats i den föreslagna lagen om djurskydd. Så
är t. ex. fallet beträffande djurs användande för vetenskapliga ändamål.
Med hänsyn till sådana fall har såsom förutsättning för straff i departemcntsförslaget
upptagits ett krav, att det lidande för vilket djuret utsättes är »otillbörligt».
Detta uttryck torde innebära, att gärningen skall lia otvetydigt överskridit
gränsen för det tillåtna.

Det har synts lämpligt att — liksom i gällande lag — i lagtexten exemplifiera
de förfaranden örn vilka det oftast är fråga då djur tillfogas otillbörligt
lidande. I förslaget nämnas sålunda särskilt misshandel, vanvård och
överansträngning.

Liksom i gällande lag förutsättes i departementsförslaget att gärningen är
uppsåtlig. Detta innebär enligt förslaget ett krav på att gärningsmannen skall
ha insett att djuret åsamkades lidande. Det är emellertid tillfyllest med s. k.
eventuellt uppsåt. Ådagalagd likgiltighet för djurets vård kan fördenskull
bliva föremål för straff enligt förslaget.

Straffskalan för djurplågeri upptager för närvarande i första hand böter.
I andra hand må dömas till fängelse i högst sex månader, om djurplågeriet
är av svår beskaffenhet eller omständigheterna eljest äro synnerligen försvårande.
En skärpning av straffskalan synes, såsom utredningsmannen föreslagit,
vara motiverad. För detta ändamål torde vara tillfyllest att i den
ordinära strafflatituden införa fängelse. Någon särskild straffskala för grovt
djurplågeri synes icke behövlig.

Utredningsmannen har även föreslagit införandet av elt stadgande, enligt
vilket domstol skulle kunna i vissa fall ådöma den, som gjort sig skyldig till
djurplågeri, förbud att syssla med djur. Detta förslag kan jag icke biträda.
I och för sig torde behovet av en sådan bestämmelse vara ganska ringa, och
det är sannolikt att den komme att tillämpas mycket sällan. Därtill kommer
den i yttrandena och för övrigt jämväl av utredningsmannen påpekade omständigheten,
att de flesta fall, där förutsättningarna för bestämmelsens tilllämpande
komme att föreligga, förmodligen skulle gälla personer, vilka vore
straffria på grund av sin sinnesbeskaffenhet. En överträdelse från deras sida
av meddelat förbud skulle sålunda icke kunna medföra straffansvar för dem.
Såsom även framhållits har man dessutom att räkna med att förbudets efterlevnad
icke skulle kunna nöjaktigt övervakas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Den av mig föreslagna ändringen i 18 kap. 16'' § strafflagen torde liksom
lagen om djurskydd böra träda i kraft den 1 januari 1945.

I hälsovårdsstadgan torde böra intagas erinran örn hälsovårdsnämnds åligganden
enligt den föreslagna lagen om djurskydd. I enlighet härmed har inom
departementet upprättats förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och
35 §§ hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566).

De inom justitiedepartementet upprättade förslagen till lag örn djurskydd
och lag om ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen ävensom förslaget till
förordning om ändrad lydelse av 1 och 35 §§ hälsovårdsstadgan torde böra
fogas såsom bilaga till detta protokoll.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över nämnda lagförslag
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom
utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
Sigrid Linders.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Förslag

till

Lag

om djurskydd.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelse.

1 §•

Denna lag avser vård och behandling av husdjur och av vilda djur som
hållas i fångenskap.

Allmänna bestämmelser.

2 §•

Djur skall behandlas väl och såvitt möjligt skyddas mot lidande.

Stall eller annat förvaringsrum för djur skall erbjuda tillräckligt utrymme
och skydd samt skall hållas rent och snyggt.

Djur skall förses med erforderligt foder och vatten.

3 §.

När djur användes i arbete, skall såvitt möjligt iakttagas, att det icke
överanstränges.

Djur må ej pådrivas eller agas med redskap som lätt kan sarga eller på
annat sätt skada djuret.

4 §•

Djur må icke hållas bundet eller tjudrat på ett för djuret plågsamt sätt
eller så att det icke kan få behövlig vila. 5 6

5 §•

Djur som blivit sjukt eller skadat skall utan dröjsmål omhändertagas för
erforderlig omvårdnad, där ej sjukdomen eller skadan är så svårartad att
djuret bör dödas.

6 §•

Med avseende å transport av djur skall särskilt iakttagas, att transportmedlet
är lämpat för ändamålet och att djuret såvitt möjligt skyddas mot stötar,
skavning och dylikt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 43.

Närmare bestämmelser angående transport av djur meddelas av Konungen
eller den myndighet Konungen bestämmer.

7 §•

Örn slakt av husdjur är särskilt stadgat.

Om förevisning av djur.

8 §•

Djur må icke övas för eller användas vid filminspelning, offentlig föreställning
eller annan förevisning på sådant sätt att det utsättes för ångest
eller annat lidande.

Närmare föreskrifter örn offentlig förevisning av djur meddelas av Konungen.

Om kastrering och kupering m. m.

9 §•

Kastrering av häst må utföras endast av veterinär.

Samma lag vare i fråga örn annat djur som uppnått fyra månaders ålder,
där ej Konungen annorlunda förordnar.

10 §.

Kupering av svansen på häst må, såframt ej Konungen medgiver undantag,
företagas allenast för att bota sjukdom, skada eller oart samt skall utföras
av veterinär.

Kupering av svansen på annat djur må, där djuret uppnått två månaders
ålder, utföras endast av veterinär.

öronen på hund må ej kuperas.

11 §•

Vad nu sagts skall dock ej gälla, om anlitandet av veterinär skulle medföra
oskälig kostnad eller vålla tidsutdräkt som äventyrar ändamålet med behandlingen.

Örn användning av djur för vetenskapligt ändamål m. m.

12 §.

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Närmare bestämmelser angående tillstånd som avses i första stycket meddelas
av Konungen.

13 §.

Örn tillsyn å lagens efterlevnad.

14 §.

Åsidosätter någon vad i 2—6 §§ stadgas, äger hälsovårdsnämnden, i den
mån ej särskilda bestämmelser äro gällande, meddela erforderlig föreskrift
örn vad han jämlikt nämnda paragrafer har att iakttaga. Den som är missnöjd
med nämndens beslut äger däröver anföra besvär hos länsstyrelsen
inom tid som i allmänhet gäller örn klagan över hälsovårdsnämnds beslut.
Länsstyrelsen äger förordna, att dess beslut omedelbart skall lända lill efterrättelse.

Vid nämndens handläggning av ärende som rör vården eller behandlingen
av djur äger länsveterinären så ock distrikts- eller stadsveterinären vara tillstädes.

15 §.

Den som har djur i sin vård är skyldig att låta hälsovårdsnämnden eller
någon dess ledamot eller suppleant som nämnden utser eller tillsyningsman
varom i 14 § förmäles så ock länsveterinären eller distrikts- eller stadsveterinären
besiktiga djuret och stall eller annat förvaringsrum för djuret.

Polismyndigheten meddelar erforderlig handräckning för dylik besiktning.

16 §.

Vad i 14 och 15 §§ stadgas skall icke gälla med avseende å djur som användas
inom försvarsväsendet.

Om råttkatt omhändertaga eller döda djur i vissa fall.

17 §.

Är djur utsatt för djurplågeri och sker ej på tillsägelse rättelse, äger polismyndigheten
omhändertaga djuret samt, där sådant med hänsyn till kostnaden
för djurets vård eller andra omständigheter finnes nödvändigt, efter
värdering låta försälja eller döda det. Den som är missnöjd med alt djuret
omhändertagits äger att hos länsstyrelsen påkalla rättelse.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av vad i första stycket
stadgas meddelas av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

18 §.

Har ej talan om ansvar för djurplågeri blivit väckt eller svaranden med
stämning sökt inom en vecka från det djur omhändertagits enligt 17 §, skall
djuret återlämnas, om det ej dessförinnan försålts eller dödats.

Har ansvarstalan blivit anhängiggjord och yrkar svaranden, i fall då
djuret icke blivit försålt eller dödat, att vidtagen åtgärd skall upphävas eller
ändras, har domstolen att så snart ske kan besluta i frågan. Domstolens
beslut skall omedelbart lända till efterrättelse, där ej annorlunda förordnas.
Över beslutet må klagan föras särskilt.

19 §.

Kostnaden för åtgärd enligt 17 § skall förskjutas av allmänna medel.

Har talan väckts örn ansvar för djurplågeri, skall domstolen i slutliga utslaget
pröva, huruvida nämnda kostnad skall till statsverket återgäldas av
allmän åklagare eller av svaranden. Ej må åklagaren därtill förpliktas i
annat fall än då den åtgärd som föranlett kostnaden blivit av honom utan
skäl vidtagen.

20 §.

Påträffas djur så svårt sjukt eller skadat att det uppenbarligen bör omedelbart
dödas, må veterinär eller polisman så ock i synnerligen trängande fall
envar annan genast döda djuret, örn så kan ske, bör ägarens eller innehavarens
mening inhämtas.

Den som dödar djuret skall genast underrätta ägaren eller innehavaren eller,
om hinder därför möter, polismyndigheten.

Om straff.

21 §.

Den som bryter mot vad i 9, 10, 11 eller 12 § stadgas, eller av tredska underlåter
att ställa sig till efterrättelse föreskrift som meddelats jämlikt 14 §
andra stycket, eller underlåter att fullgöra vad honom åligger enligt 15 §
första stycket eller 20 § andra stycket straffes med dagsböter.

Om straff för djurplågeri stadgas i allmänna strafflagen.

22 §.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945.

Härigenom upphäves lagen den 6 maj 1921 (nr 188) örn rätt i vissa fall
för polismyndighet att omhändertaga djur.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 18 kap. 16 § strafflagen1 skall erhålla följande
ändrade lydelse.

18 KAP.

16 §.

Den som genom misshandel, vanvård, överansträngning eller annorledes
utsätter djur för otillbörligt lidande, dömes för djurplågeri till böter eller
fängelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 1 och 35 §§ hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919

(nr 566).

Härigenom förordnas, att 1 och 35 §§ hälsovårdsstadgan den 19 juni 19192
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Varje stad---annan myndighet.

Om hälsovårdsnämnds befattning med åtgärder för smittsamma sjukdomars
bekämpande och i samband därmed stående sjukvård samt med tillsyn
å djurs vård och behandling är särskilt stadgat.

35 §.

Varje kommun---annan myndighet.

Örn hälsovårdsnämnds befattning med åtgärder för smittsamma sjukdomars
bekämpande samt med tillsyn å djurs vård och behandling är särskilt
stadgat.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1945.

1 Senaste lydelse, se SFS 1921:187.

2 Senaste lydelse, se SFS 1941: 655.

Kungl. Maj.ts proposition nr 43.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 24 januari
1944.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,
justitierådet Erigsson.

Enligt lagrådet den 3 januari 1944 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet
den 10 december 1943, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till lag om djurskydd samt till lag om ändrad
lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet B. Unger.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda
ledamöter.

Förslaget till lag om djurskydd.

Lagrådet:

Enligt den föreslagna lagstiftningen har, jämte det en allmän straffbestämmelse
för djurplågeri bibehållits i strafflagen, mera utförliga bestämmelser
örn djurs vård och behandling upptagits i en särskild lag om djurskydd. I
nämnda lag givas emellertid ej uttömmande föreskrifter i ämnet, utan sådana
skola i avsevärd omfattning meddelas i administrativ ordning.

Med ett system sådant som det föreslagna måste uppstå vissa svårigheter
som ej helt torde stå att bemästra. Avgörandet i vilken omfattning bestämmelser
överhuvud böra meddelas och huruvida sådana böra upptagas i djurskyddslagen
eller i särskilda författningar måste ofta bliva en lämplighetsfråga.
Med avseende å det närmare innehållet i åtskilliga av de föreskrifter
som givas i djurskyddslagen kan också tvekan råda. Då förevarande förslag
emellertid enligt lagrådets mening på ett i det stora hela tillfredsställande
sätt övervunnit de föreliggande vanskligheterna, har lagrådet, ehuru det på
åtskilliga punkter förefaller tvivelaktigt örn den valda lösningen varit den

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 43.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

lämpligaste, ansett förslaget ej föranleda andra erinringar än som framgå
av vad nedan yttras angående några av förslagets detaljer.

1 §•

Lagrådet:

Denna paragraf, som angiver lagens tillämpningsområde — en bestämning
som med fördel torde kunna komma till användning som underrubrik i stället
för den i förslaget valda — synes lämpligen böra erhålla den ändrade avfattningen
att lagen äger tillämpning å husdjur och å andra djur som hållas
i fångenskap. Uttrycket »vilda djur» torde sålunda helst böra undvikas, då
i fångenskap hållas djur som enligt gängse språkbruk icke pläga betecknas
vare sig som husdjur elier som vilda djur.

2 §.

Lagrådet:

Första stycket av denna paragraf innehåller en allmän bestämmelse örn
djurs behandling. I de två följande styckena samt i 3—6 §§ utföres till sina
huvuddrag vad den allmänna bestämmelsen innebär. Det synes på den grund
sakenligt att nämnda bestämmelse upptages i en särskild paragraf (2 §), vilken
sålunda skulle komma att inleda den avdelning som avser djurs vård
och behandling — en avdelning som lämpligen torde kunna rubriceras »Om
djurs vård och behandling i allmänhet». Åt paragrafen kunde därvid givas
förslagsvis den avfattningen, att djur skall erhålla god vård och jämväl i övrigt
behandlas väl; den til! synes något inskränkande bestämningen »och såvitt
möjligt skyddas mot lidande» skulle då kunna undvaras. Andra och
tredje styckena av 2 § skulle i sådant fall bilda 3 §, varjämte paragraferingen
i övrigt ävensom de i vissa paragrafer gjorda hänvisningarna finge underkastas
härav föranledd jämkning.

Bestämmelsen i andra stycket att stall eller annat förvaringsrum för djur
skall hållas rent och snyggt synes efter orden ställa strängare krav å vårdnadshavaren
än som ur djurskyddssynpunkt kan anses påkallat eller lämpligt.
Uti ifrågavarande hänseende torde vara tillräckligt om stallrummet hålles
i ett skick som med avseende å de särskilda djurslagen kan anses rimligt
och överensstämmande med ortens sed. Lagrådet förordar därför att bestämmelsen
jämkas till exempelvis att stallet eller förvaringsrummet skall
hållas tillfredsställande rent.

5 och 11 §§.

Justitierådet Alsén, regeringsrådet Eklund och justitierådet Ericsson:

Medan utredningsmannens förslag, utöver stadgandet i 3 § att djur skulle
erhålla skälig omvårdnad, icke upptog någon bestämmelse örn behandlingen
i allmänhet av sjukt djur utan inskränkte sig till att i 15—17 §§ meddela
föreskrifter angående anlitande av veterinär i sådana fall där behandlingen
kunde befaras medföra avsevärt lidande för djuret — i främsta rummet operativa
ingrepp — stadgas i remissförslaget som allmän regel dels under de

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

allmänna bestämmelserna (5 §), att djur som blivit sjukt eller skadat skall
utan dröjsmål omhändertagas för erforderlig omvårdnad, och dels under bestämmelserna
örn kastrering och kupering m. m. (11 § första stycket), att
veterinär skall anlitas, därest behandlingen är förenad med operativt ingrepp
av någon betydelse eller avsevärt lidande för djuret, överträdelse av
sistnämnda föreskrift är belagd med dagsböter. Lämpligheten härav torde
kunna ifrågasättas. I förhållande till övriga hithörande bestämmelser i djurskyddslagen,
vilkas åsidosättande äro förbundna med straff — kastrering,
kupering och vivisektion — synes ifrågavarande föreskrift, i förening med de
undantag därifrån som funnits nödiga, vara alltför obestämd för att läggas till
grund för en straffbestämmelse. Men härtill kommer, att i den mån ett överträdande
av berörda föreskrift icke hemfaller under straffbudet angående
djurplågeri i den vidgade omfattning detta brottsbegrepp föreslås skola erhålla
— ett operativt ingrepp av betydenhet, utan bedövning, lärer så gott
som undantagslöst få antagas vara förenat med avsevärt lidande för djuret —
något utrymme för särskilt straffansvar knappast torde föreligga. I fråga örn
den allmänna efterlevnaden av föreskriften om veterinärs anlitande i förevarande
fall synes man framför allt kunna lita till den stigande upplysningen på
detta område och det ökade ansvar för djurens vård som därav följer. Den
allmänna tillsyn över djurskyddet som nu föreslås torde ock i förevarande
hänseende bliva av visst värde. På grund härav och då stadgandet ur systematisk
synpunkt närmast är att hänföra till de allmänna bestämmelserna
om djurs vård och behandling torde bestämmelserna i 5 och 11 §§ böra sammanföras
samt upptagas under 5 §, därvid åt desamma kan givas en enklare
avfattning. Vidare synes det kunna ifrågasättas huruvida icke begränsningen
i 5 § av vårdnadsskyldiglieten för det fall att sjukdomen eller skadan
är så svårartad att djuret bör dödas lämpligen må, såsom liggande i-sakens
natur, kunna utgå (jfr 17 och 20 §§ angående möjlighet till ingripande i
mera svårartade fall för annan än vårdnadshavare^. Härjämte torde av de
föreslagna ändringarna betingad jämkning böra ske beträffande underrubriken
till 9—11 §§ samt hänvisningen i 21 §.

10 §.

Lagrådet:

Med hänsyn bland annat till önskvärdheten alt undanröja varje tvekan
att jämväl öron på hund må kuperas, där så påkallas av sjukdom eller
skada, synes 10 § böra på det sätt jämkas att, sedan frågan om kupering
å friska djur i ett första stycke reglerats, i särskilt stycke stadgas att vad
förut sagts ej skall utgöra hinder mot kupering som på grund av sjukdom,
skada eller oart företages av veterinär.

12 §.

Lagrådet:

Enligt utredningsmannens förslag skulle försök som avses i denna paragraf
utan tillstånd kunna äga rum vid universitet, högskola eller därmed järn -

Kunell. Maj:ts proposition nr 43.

ställt forskningsinstitut som drives av staten eller understödes med statsmedel
ävensom vid vissa andra institutioner och inrättningar. I övrigt skulle erfordras
särskilt tillstånd av medicinalstyrelsen. Remissförslaget åter uppställer
såsom huvudregel fordran på att sådant tillstånd städse meddelas; Kungl.
Maj:t skall dock kunna medgiva undantag från huvudregeln med avseende
å viss institution eller inrättning. Med förslaget lärer avses att i allt fall sådana
forskningsinstitut som ovan nämnts ej skola vara beroende av medicinalstyrelsens
tillstånd, något som uppenbarligen ej heller bör ifrågakomma. Förslaget
föranleder från lagrådets sida ej vidare yttrande än att, därest åsyftade
forskningsinstitut lämpligen icke kunna undantagas genom uttryckligt stadgande
i lagen, innehållet i förevarande paragraf synes böra så jämkas att
däri angives att tillståndet skall lämnas av Konungen eller den myndighet
Konungen bestämmer, samt att i anslutning härtill sista punkten i första stycket
ävensom andra stycket utgå.

Den avdelning som inledes med förevarande 12 § synes lämpligen kunna
erhålla rubriken »Om vivisektion».

16 §.

Lagrådet:

Då det kan ifrågasättas huruvida icke även andra inrättningar än de som
höra till försvarsväsendet böra undantagas från tillsyn enligt 14 och 15 §§,
synes böra övervägas att till 16 § foga ett stadgande av förslagsvis det innehåll
att från tillämpningen av bestämmelserna i 14 och 15 §§ ytterligare undantag
må medgivas av Konungen beträffande viss institution eller inrättning.

17 §.

Lagrådet:

Enligt 1921 års lag (2 §) fordras att veterinär skall anställa besiktning å
omhändertaget djur, innan polismyndigheten beslutar huru med djuret skall
förfaras. På sätt framgår av remissprotokollet har föreskrift i förevarande
hänseende ansetts kunna meddelas i administrativ ordning. Fordran på sakkunnig
besiktning synes dock vara av den vikt att bestämmelse härom icke
bör saknas i lagen.

18 §.

Lagrådet:

Den från 1921 års lag (7 § andra stycket) hämtade, i utredningsmannens
förslag upptagna bestämmelsen, att allenast svaranden må föra klagan över
domstolens beslut, har enligt remissprotokollet ansetts böra utgå, enär det
kunde tänkas att, frånsett åklagaren, även annan än den tilltalade hade intresse
av att klaga, så t. ex. ägaren om särskild vårdare åtalats för djurplågeriet. I
anslutning härtill har föreskrivits, att rättens beslut omedelbart skall lända
till efterrättelse, där ej annorlunda förordnas.

Nämnda bestämmelse i 1921 års lag torde i och för sig icke utgöra hinder
för annan enskild sakägare än svaranden att framställa yrkande att vid -

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

tagen åtgärd skall upphävas eller ändras samt att föra klagan över rättens
i anledning av sådant yrkande meddelade beslut. Lagen lärer nämligen reglera
allenast normalfallet, då ägaren och den tilltalade är samma person.
Förslaget innebär däremot i sak den olikheten i förhållande till nuvarande
lag att jämväl åklagaren skall äga föra talan mot beslut som här avses. Någon
motivering härför har ej lämnats i remissprotokollet. Det vill synas, såsom
ock framhölls av lagrådet vid lagens tillkomst, att med åtgärdens karaktär
häst överensstämmer, att klagorätt icke tillerkännes åklagaren (jfr även stadgandet
i 16 kap. 11 § rättegångsbalken). Lagrådet hemställer förty om återgång
till nu gällande förbud för åklagaren att föra talan mot ifrågavarande
beslut och att som följd därav verkställighetsregeln utgår. Skulle på grund
av gällande lags avfattning att »klagan må föras allenast av svaranden» någon
tvekan kunna anses föreligga i fråga om rätt för annan enskild sakägare
än svaranden att föra talan, kan föreskriften i ämnet uttryckas så, att klagan
över beslutet ej må föras av åklagaren.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen.

Justitieråden Alsén och Ericsson:

Den ändrade utformning av brottsbegreppet som föreslås i förevarande lagrum
— därvid gärningen knutits mera till effekten, djurets lidande, än till
det av gärningsmannen ådagalagda sinnelaget —- har enligt remissprotokollet
tillkommit i syfte att undanröja den starkt restriktiva prägel som ansetts
nu utmärka lagrummet. Det lider intet tvivel att en ändring av brottsbeskrivningen
i föreslagen riktning skulle, vid ett genomförande av förslaget till
lag om djurskydd, komma att bättre än den nuvarande angiva syftet med
straffskyddet och omfattningen av detsamma. Mot lagtexten kunde möjligen
erinras, att ordet »otillbörligt» rent språkligt icke skulle vara ägnat att utmärka
graden av lidandet utan endast att lidandet eller rättare dess tillskyndande
icke vöre uppburet av något berättigat intresse; ordet borde sålunda
anknyta till handlingen, icke till effekten. En närmare bestämning
av lidandet skulle till synes ej heller vara nödig, då redan i detta ord såsom
sådant ligger, att det onda som tillfogas skall ha en viss, ej allför ringa intensitet
och varaktighet. Det torde emellertid vara oemotsägligt, att uttrycket
»otillbörligt lidande» till sin språkliga valör leder tanken på ett visst, högre
mått av lidande, ett mått jämväl bestämt i förhållande till den intressekollision
som föreligger, att uttrycket med andra ord, såsom departementschefen
framhåller, utmärker att gärningen skall ha otvetydigt överskridit gränsen
för det tillåtna. Invändas kunde måhända vidare, att av de i lagbudet såsom
exempel nämnda handlingarna åtminstone »vanvård» efter vanlig uppfattning
i sig städse innebure något otillbörligt. Till den del däri får anses
ligga ett visst berättigande skulle oegentligheten framträda mindre, därest
den förtydligande exemplifikationen, såsom nu är fallet, sättes efter själva
brottsbeskrivningen. På grund av det anförda föranleder förslaget icke vida -

re erinran.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Justitierådet Lind:

Den jämkning som föreslagits i förevarande lagrum har föranletts av att
den nuvarande avfattningen ansetts medföra en alltför restriktiv tolkning
i tillämpningen. Då gällande lydelse emellertid i och för sig måste anses
giva en lämplig definition å begreppet djurplågeri samt de närmare bestämmelser
örn djurs vård och behandling som meddelas i djurskyddslagen lära
verksamt bidraga till en riktig uppfattning av nämnda begrepp, synes det
kunna ifrågasättas huruvida ej fara för en ej önskvärd tillämpning i restriktiv
riktning i erforderlig mån skulle undanröjas därest i gällande avfattning
ej annan ändring göres än att fordran på att grymheten skall vara »uppenbar»
eftergives.

Regeringsrådet Eklund:

Enligt min mening bör en jämkning ske i den föreslagna avfattningen av
förevarande paragraf. Ordet »otillbörligt» torde nämligen, rent språkligt sett,
icke böra komma till användning för att, på sätt här synes vara avsett, utmärka
graden av ett lidande. En närmare bestämning av »lidande» torde
för övrigt knappast vara nödig. Redan i detta ord såsom sådant lärer nämligen
ligga att den smärta eller plågsamma behandling varom är fråga skall
äga en sådan grad av intensitet och varaktighet att den som utan tillräckliga
skäl utsätter djuret därför bör kunna drabbas av straff. Däremot synes
det vara sakenligt att i lagtexten gives en antydan örn att, på sätt anföres i
remissprotokollet, vissa handlingar som förorsaka djur lidande äro påkallade
av fullt legitima intressen. Detta torde lämpligen kunna ske genom att
paragrafen så utformas att den som genom misshandel, överansträngning,
vanvård eller annorledes otillbörligen utsätter djur för lidande, dömes för
djurplågeri till böter eller fängelse.

Ur protokollet:
G. Lindencrona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 28 januari 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,

Hubbestad.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, kommunikationsoch
jordbruksdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Bergquist, lagrådets den 24 januari 1944 avgivna utlåtande över den
10 december 1943 till lagrådet remitterade förslag till

1) lag om djurskydd; och

2) lag örn ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Beträffande förslaget till lag om djurskydd har jag funnit lämpligt att på
sätt lagrådet förordat i 1 § utbyta uttrycket »vilda djur» mot »andra djur»
samt i 2 § utbyta orden »rent och snyggt» mot orden »tillfredsställande rent».
1 fråga örn 5 och 11 §§ ha tre av lagrådets ledamöter ansett, att dessa bestämmelser
borde sammanföras samt upptagas under 5 §. Det synes emellertid
vara lämpligare att i enlighet nied det remitterade förslaget upptaga föreskriften
i 11 § örn anlitande av veterinär näst efter 9 och 10 §§, i vilka meddelas
bestämmelser om veterinärs anlitande i vissa andra fall. Beträffande den
straffrättsliga frågan vill jag framhålla, att örn någon utan anlitande av veterinär
opererar ett djur, det av subjektiva skäl kan möta svårigheter att straffa
honom för djurplågeri, även örn operationen utförts på eli okunnigt sätt. I
sådant fall synes det ändamålsenligt att såsom enligt det remitterade förslaget
kunna låta straff inträda för uraktlåtenhet att iakttaga föreskriften att
veterinär skall anlitas. Vad angår 10 § synes något sådant förtydligande som
lagrådet föreslagit icke vara erforderligt. Jag har ej heller i övrigt funnit
skäl att med anledning av vad lagrådet anfört ändra förslaget utöver vad jag
förut nämnt.

I fråga örn förslaget till lag örn ändrad lydelse av 18 kap. 10 § strafflagen
har vad inom lagrådet anförts icke synts mig föranleda att frångå den vid
remissen till lagrådet intagna ståndpunkten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Vissa redaktionella jämkningar torde böra vidtagas i lagförslagen. Sålunda
har bl. a. i 14 § uttryckligen angivits, att veterinär, som där sägs, äger deltaga
i hälsovårdsnämnds överläggningar men ej i besluten.

Föredraganden hemställer, att de sålunda ändrade lagförslagen måtte jämlikt
§ 87 regeringsformen föreläggas riksdagen till antagande samt att riksdagens
yttrande måtte inhämtas över det vid protokollet för den 10 december
1943 fogade förslaget till förordning om ändrad lydelse av 1 och 35 §§
hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Sven Leffler.

Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

434204