Kungl. Maj:ts proposition nr 42 (Proposition 1949:42)

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Nr 42.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående åtgärder
för en effektiviserad sysselsättnings- och arbetsterapi;
given Stockholms slott den 28 januari 1949.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Eije Mossberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen redovisas de förslag som framlagts dels av kommittén för
partiellt arbetsföra och statens sjukhusutredning av år 1943 angående sysselsättnings-
och arbetsterapi vid vissa sjukhus och vårdanstalter för kroppssjukvård
och dels av sjukhusutredningen rörande motsvarande spörsmål inom
sinnessjukvården.

Slutlig ståndpunkt tages icke i propositionen till frågan om utformningen
och omfattningen av den av kommittéerna föreslagna organisationen. Emellertid
föreslås att genom statlig försorg utbildning anordnas försöksvis för
sysselsättnings- och arbetsterapeuter. Utbildningen föreslås förlagd till slöjdföreningens
skola i Göteborg med början hösten 1949.

1—»i» 49 Bihang till nksclagens protokoll 1949. 1 saml. Nr 42.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 28 januari 1949.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,
Weijne, Kock, Andersson.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och ecklesiastikdepartementen
anför chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg.

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t, på min hemställan, under
elfte huvudtiteln, punkten 96, föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, till utbildningskurs för sysselsättnings- och arbetsterapeuter
för budgetåret 1949/50 beräkna ett anslag av 60 000 kronor.

Jag anhåller nu att till fortsatt behandling få upptaga denna anslagsfråga.
Därvid torde jag få lämna en redogörelse för de förslag om utbyggande av
sysselsättnings- och arbetsterapien vid landets sjukvårdsanstalter, vilka ligga
till grund för behovet av den ifrågasatta kursverksamheten.

Inledning.

De olika formerna av sysselsättning i sjuk- och arbetsvårdande syfte bruka
rubriceras antingen som sysselsättningsterapi eller som arbetsterapi. Därvid
avses med sysselsättningsterapi sysslor, som i främsta rummet äro intresseväckande.
De böra vara lustbetonade och sålunda — åtminstone till en viss
grad — ha karaktären av förströelse. De kunna utgöras av manuell eller liknande
verksamhet, såsom deltagande i avdelningsarbetet, sömnad, stickning,
trä- och pappslöjd, eller rent intellektuell verksamhet, såsom läsning, deltagande
i studiecirklar och korrespondenskurser. Till sysselsättningsterapien
räknas vidare sällskapsspel, lekar, idrott, biografföreställningar o. d., som anordnas
för de sjuka. Med arbetsterapi förstås däremot sysselsättning, där
verksamhetens karaktär av förströelse är mindre betonad och i stället det kravet
uppställes, att den skall bedrivas under yrkesmässiga former. Arbetsterapien
har nämligen mer än sysselsättningsterapien till syfte att förbereda
patientens inträde i förvärvslivet eller att göra det möjligt för honom att bedriva
ett yrke inom anstalten.

Gemensamt för de båda verksamhetsformerna, vilka i praktiken icke alltid
kunna klart avgränsas från varandra, är att desamma kräva en aktiv medverkan
från patientens sida samt att det är den psykiska och fysiska träningen
genom denna självverksamhet jämte sysselsättningens distraherande och stimulerande
effekt, som i terapeutiskt syfte utnyttjas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

På grund av svårigheten att bestämt skilja mellan sysselsättningsterapi och
arbetsterapi är den tillämpade terminologien på området icke helt entydig. I
det följande användas de benämningar som i varje särskilt fall kommit till
användning i avgivna förslag, utlåtanden o. s. v. Som en sammanfattande benämning
användes stundom termen patientsysselsättning.

Frågan om en utveckling av patientsysselsättningen, som särskilt i utlandet
men även i vårt land på senare år tilldragit sig ökad uppmärksamhet,
väcktes vid 1945 års riksdag. I anledning av motion (II: 347) anhöll riksdagen
i skrivelse (nr 236) till Kungl. Maj:t om utredning angående åtgärder
för att möjliggöra och underlätta sysselsättningsterapiens införande på landets
sjukvårdsanstalter. Med anledning av riksdagens skrivelse uppdrog
Kungl. Maj:t den 12 oktober 1945 åt statens sjukhusutredning av år 1943 att
verkställa den av riksdagen begärda utredningen samt till Kungl. Maj:t inkomma
med det förslag, som av utredningen kunde föranledas.

Utredningen har av statens sjukhusutredning bedrivits gemensamt med de
sakkunniga, som den 15 oktober 1943 tillkallats med uppdrag att verkställa
utredning av de partiellt arbetsföras problem (kommittén för partiellt arbetsföra).
I direktiven för sistnämnda sakkunniga har bl. a. som utredningssyfte
angivits att skapa ökade möjligheter för tillvaratagandet av de partiellt arbetsföras
produktiva förmåga, och kommittén har funnit uppdraget i denna del
avse jämväl arbetsvårdande åtgärder i form av sysselsättnings- och arbetsterapi.
Kommittéerna ha mellan sig uppdelat utredningsuppgifterna sålunda,
att kommittén för partiellt arbetsföra behandlat frågan om sysselsättningsoch
arbetsterapi vid anstalter och konvalescenthem för vård av lungtuberkulösa,
kustsanatorier, vanföreanstalternas kliniker och pensionsstyrelsens
fristående kuranstalter, under det att sjukhusutredningen inriktat sig på motsvarande
spörsmål beträffande de vanliga kroppssjukhusen (lasaretten, barnsjukhusen,
epidemisjukhusen, kronikeranstalterna m. m.). Gemensamt ha de
båda kommittéerna utarbetat förslag angående terapeuternas utbildning och
löneförmåner m. fl. frågor av ensartad natur.

Den 3 juli 1947 ha kommittéerna gemensamt avgivit betänkande (del III)
med utredningar och förslag angående sysselsättnings- och arbetsterapi vid
vissa sjukhus och vårdanstalter m. m. (SOU 1947:44).

över betänkandet ha yttranden avgivits av medicinalstyrelsen, pensionsstyrelsen.
socialstyrelsen, statskontoret, överstyrelsen för yrkesutbildning,
direktionen över gymnastiska centralinstitutet, statens arbetsmarknadskommission
— efter hörande av samtliga länsarbetsnämnder —, försvarets sjukvårdsförvaltning,
socialvårdskommittén, ortoped- och vanförevårdssakkunniga,
sakkunniga för den andliga vården vid sjukhusen, samtliga landstings förvaltningsutskott,
Stockholms stadsfullmäktige, stadsfullmäktige i Göteborg,
Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle, svenska landstingsförbundet,
svenska stadsförbundet, överstyrelsen för Konung Oscar II:s jubileumsfond,
styrelserna för socialinstituten i Stockholm och Göteborg, interimsstyrelsen

Kungl. Maj.ts proposition nr 42.

för sydsvenska socialinstitutet, svenska läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund,
svenska sanatorieläkarföreningen, svenska lasarettsläkarföreningen,
svenska nationalföreningen mot tuberkulos, de lungsjukas riksförbund,
svenska vanföreanstaltemas centralkommitté, de vanföras riksorganisation,
riksföreningen för bekämpande av de reumatiska sjukdomarna, föreningen för
arbets- och sysselsättningsterapi, svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund
samt styrelsen för slöjdföreningens skola i Göteborg.

Sedermera har statens sjukhusutredning avgivit ett den 5 juni 1948 dagtecknat
betänkande (IV) med synpunkter och förslag rörande sinnessjukvården
(SOU 1948:37). I detta betänkande behandlas bl. a. frågan om sysselsättnings-
och arbetsterapi inom sinnessjukvården, vilken fråga icke berörts
i det förut omnämnda gemensamma kommittébetänkandet.

Över sjukhusutredningens senare betänkande ha yttranden avgivits av
medicinalstyrelsen, efter hörande av direktionerna för statens sinnessjukhus,
statskontoret, statens lönenämnd, riksräkenskapsverket, statens organisationsnämnd,
styrelsen för centrala sjukvårdsberedningen, byggnadsstyrelsen, direktionen
för karolinska sjukhuset, direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala,
överstyrelsen för yrkesutbildning, direktionen för Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar
i Lund, styrelserna för socialinstituten i Stockholm och
Göteborg samt för sydsvenska socialinstitutet, Stockholms stads sjukhusdirektion
och kammarkontor, stadsfullmäktige i Göteborg, svenska läkaresällskapet,
svenska psykiatriska föreningen, föreningen tjänstemän vid statens
sjukhusförvaltning, svensk sjuksköterskeförening, statens sjukhuspersonals
förbund, Sveriges slöjdlärarinneförening, svensk kuratorsförening, svenska
hemslöjdsföreningarnas riksförbund samt föreningen för arbets- och sysselsättningsterapi.

Hittills vidtagna åtgärder.

I de båda kommittébetänkandena har lämnats en närmare redogörelse för
sysselsättnings- och arbetsterapiens hittillsvarande utveckling
i Sverige och andra länder samt nuvarande omfattning på olika anstalter
inom landet (SOU 1947: 44, s. 15—40 och 87—97; SOU 1948: 37, s. 35—
39), till vilka redogörelser, jag torde få hänvisa. Följande sammanfattning
må dock lämnas.

Sysselsättnings- och arbetsterapi är ingalunda någon ny företeelse inom
sjukvården. Utanför Sverige har denna behandlingsform nått en betydande
utveckling särskilt i sådana länder, som på grund av krig haft att sörja för
ett stort antal invalider. Bland länder som utvisa en högt utvecklad sysselsättnings-
och arbetsterapi kunna nämnas Amerikas förenta stater samt,
inom Europa, England och Finland.

I Sverige är det huvudsakligen vid anstalter för vård av långvarigt sjuka
och invalidiserade som en organiserad patientsysselsättning hittills kommit
till stånd. Sålunda finnes sedan mer än 50 år tillbaka denna behandlings -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 42.

form representerad vid vårdanstalter för sinnessjuka, sinnesslöa och vanföra.
Även vid anstalter inom tuberkulosvården infördes arbetsterapi på
ett tidigt stadium. Den har sedermera kommit till stor användning särskilt
vid kustsanatoriema för kirurgisk tuberkulos. Vid pensionsstyrelsens kuranstalter
har arbetsterapi förekommit alltsedan desamma inrättades. Vad
akutsjukhusen och hemmen för kroniskt sjuka beträffar hai frågan om
arbetsterapi däremot blivit aktuell först pa senare ar.

Vad angår tidigare förslag och åtgärder för utbyggnad av sysselsättnings-
och arbetsterapien inom landet kan konstateras att desamma
huvudsakligen avsett allenast vissa begränsade delar av sjukvården. I en
av svenska nationalföreningen mot tuberkulos år 1939 framlagd utredning
angående förbättrad tuberkuloseftervård behandlades sålunda frågan om
arbetsterapi inom denna vårdgren. Förslag framfördes bl. a. om utarbetande
av råd och anvisningar för arbetsterapi, avpassade efter i första hand anstalternas
storlek och vårdtyp, avhjälpande av bristen på lämpliga lokaler,
uppmuntrande av korrespondensstudier in. m. — I det av 1941 års reumatikervårdssakkunniga
avgivna betänkandet, del II, med utredning och förslag
rörande utbyggande inom landets sjukhusväsende av efterbehandling
och konvalescentvård (SOFI 1944: 28) betonades även vikten av sysselsättnings-
och arbetsterapi vid kroppssjukhusens annexavdelningar, av de sakkunniga
kallade eftervårds- (E-) avdelningar. De sakkunnigas förslag till
inrättande av sådana avdelningar vid lasarett och sanatorier upptog också
arbetsrum för patienterna, — För krigsskadade, avsedda att omhändertagas
å beredskapssjukhus, har medicinalstyrelsen jämlikt Kungl. Maj .ts beslut
den 13 mars 1942 planerat vissa åtgärder för arbetsterapi.

Utbildning av personal för ledning av sysselsättnings- och arbetsterapi
har hittills förekommit i mycket begränsad utsträckning. Ett par kortare
kurser anordnades dock under 1945 av en på initiativ av grevinnan Estelle
Bernadotte af Wisborg bildad kommitté för kurser i sysselsättningsterapi.
Yåren 1948 påbörjade Stockholms stad en tiomånaders kurs för sysselsättnings-
och arbetsterapeuter, till vilken bidrag av statsmedel med 10 500 kronor
anvisats av samma års riksdag (prop. nr 182; riksd. skr. nr 241).

Den nuvarande organisationen av patientsysselsättningen vid
landets sjukvårdsanstalter av olika slag kan sägas utmärkas av en viss ojämnhet.
Sådana omständigheter som tillgången till lämpliga lokaler för verksamheten,
ledningens större eller mindre intresse för densamma samt tillgången
till lämplig personal för verksamhetens ledning ha uppenbarligen
härvid spelat sin roll. I fråga om sistnämnda faktor kan framhållas att uteslutande
för ledning av sysselsättnings- och arbetsterapi anställda befattningshavare
finnas endast i ringa utsträckning. Än mindre är tillgången till
för uppgiften speciellt utbildad personal. Patientsysselsättningen bedrives
på många håll i den formen att patienterna beredas tillfälle deltaga i förekommande
sysslor på vård- eller ekonomiavdelningar eller i för anstaltens
behov inrättade verkstäder av olika slag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

En bild av den nuvarande omfattningen och organisationen av patientsysselsättningen
vid landets sj ukvårdsanstalter har erhållits genom eu av
kommittén för partiellt arbetsföra i oktober 1945 gjord undersökning, omfattande
818 sjukhus och vårdanstalter. Eörande densammas omfattning och
resultat anför kommittén bl. a. följande.

Det föreliggande utredningsmaterialet omfattar lasarett, sjukstugor,
barnsjukhus och epidemisjukhus, vanföreanstalternas kliniker, A-anstalter
för vård av lungtuberkulösa (sanatorier och tuberkulosavdelningar å lasarett,
där medicinsk avdelning finnes), B-anstalter för vård av lungtuberkulösa
(tuberkulossjukstugor och tuberkulosavdelningar å odelat lasarett eller sjukstuga)
, konvalescenthem för lungtuberkulösa, kustsanatorier och övriga vårdanstalter
för kirurgisk tuberkulos, statliga och kommunala sinnessjukhus och
psykiatriska kliniker vid lasarett, vårdhem för sinnessjuka, anstalter för sinnesslöa,
epileptikeranstalter, ålderdomshem och vårdhem för kroniskt sjuka
samt pensionsstyrelsens fristående kuranstalter och särskilda avdelningar å
lasarett. Tillsammans utgjorde dessa sjukhus och vårdanstalter 818. I detta
antal ingå dock icke ålderdomshemmen, emedan uppgifter om arbetsterapi
vid dessa lämnats endast i ett par fall. Ej heller inräknades antalet vårdhem
för obildbara sinnesslöa (83), då i fråga om dessa förelågo uppgifter rörande
arbetsterapi i endast tre fall. Man har dock anledning förmoda, att de vårdade
vid ett stort antal ålderdomshem liksom också vid ett större antal anstalter
för obildbara sinnesslöa än som framgick av enquétesvaren sysselsattes
med arbete av olika slag.

Av svaren på enquéten framgick, att sysselsättnings- eller arbetsterapi
i större eller mindre utsträckning var anordnad vid sammanlagt 205 av de
818 eller vid 25 % av de angivna sjukhusen och vårdanstalterna. Vid 103
anstalter leddes arbetsterapien av för ändamålet särskilt anställd befattningshavare.
Av dessa hade 73 genomgått för befattningen lämplig utbildning och
hade avlagt väv-, handarbets- eller lekskolelärarinneexamen eller slöjdlärarexamen.
Befattningshavarna voro så gott som uteslutande kvinnor. I 30 fall
leddes arbetsterapien av annan yrkesutbildad personal, såsom hantverksföreståndare,
hantverkare, sömmerskor och vävlärarinnor utan examen men med
praktisk utbildning i yrket. Vid 81 anstalter leddes arbetsterapien av den
ordinarie anstaltspersonalen: husmor, vaktmästare, sjuksköterska eller arbetsförman.
Enligt uppgifter från 150 anstalter bereddes vid dessa sammanlagt
13 551 patienter arbetsterapi. Då antalet vårdplatser vid de anstalter, som
uppgivit antalet sysselsatta, var tillsammans 24 333, innebar detta alltså, att
56 % av patienterna bereddes arbetsterapi.

För vissa slag av anstalter har kommittén för partiellt arbetsföra lämnat
särskilda uppgifter med ledning av undersökningen. Av dessa framgår bl. a.
att av landets 46 A-anstalter för vård av lungtuberkulösa 25 bedrevo arbetsterapi,
därav endast 8 i större utsträckning. Enligt uppgifter från 12 anstalter
sysselsattes vid dessa 17 % av antalet vårdplatser. Av uppgifter från fem
anstalter för kirurigisk tuberkulos, fyra vanföreanstalter och en av pensionsstyrelsens
fristående kuranstalter framgår att motsvarande procenttal därstädes
voro resp. 62, 66 och 84.

Statens sjukhusutredning har på motsvarande sätt lämnat speciella uppgifter
rörande lasarett och andra kroppssjukhus. Enligt dessa redovisas
sysselsättningsterapi vid 22 sjukvårdsinrättningar av detta slag. Uppgifter

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

om antalet sysselsatta i förhållande till platsantalet saknas men uppenbarligen
är procentsiffran här betydligt lägre än för de förut angivna långvårdsanstalterna.

Vid sinnessjukhusen sysselsättas enligt uppgift i sjukhusutredningens
senare betänkande, åtminstone i viss utsträckning, omkring 50 % av patienterna.
Vid några sjukhus är siffran 70 % eller högre. Antalet sysselsatta och
icke sysselsatta patienter i procent av medelbeläggningen å olika slag av vårdavdelningar
fördelar sig enligt följande av utredningen gjorda sammanställning.

Belägg-ningens fördelning på olika avdelningar	Patienter, sysselsatta	Icke sysselsatta patienter	Säng- liggande patienter
utom v ård- avdelningen	inom vårdavdelningar
med avdel- ningens skötsel	med annat arbete
%	%	%	%	%	%
26	3	ii	27	59	29
44	13	ii	26	50	21
26	31	13	27	29	16
4	67	15	11	7	—

V årdardelningstyper

Oroliga avdelningar
Halvoroliga »

Lugna »

Oppendörr- »

De arbeten, med vilka patienterna sysselsättas, äro enligt vad utredningen
vidare uppgivit antingen direkt hänförliga till sjukhusens drift (t. ex. städning,
tvätt-, köks- och bageriarbeten, reparationer av patient- och personalkläder,
trädgårdsarbeten, byggnadsarbeten, gårdsrenhållning) eller ock anordnade
huvudsakligen i syfte att bereda patienter sysselsättning (t. ex. vävning,
knyppling, bokbinderi- och jordbruksarbete, ävensom sysselsättning av enklaste
slag såsom repning av drev).

En i fråga om utbildning, löneställning m. m. enhetlig kår av befattningshavare
för ledning av patientsysselsättning saknas, som
förut antytts, i vårt land. Följande från sjukhusutredningens senare betänkande
hämtade redogörelse för förhållandena vid sinnessjukhusen torde här
få lämnas.

Under vederbörande överläkares överinseende fördelas patienterna vid
sinnessjukhusen på olika sysselsättningsformer närmast av uppsyningspersonalen.
Vid de flesta sjukhusen finns också en särskild uppsyningsman, som
omhänderhar ledningen av manliga patienters sysselsättning utomhus. Denne
fördelar ifrågavarande patienter på olika arbetslag, som ställas under ledning
av en eller flera skötare. Vidare anvisar han arbetslagen deras arbeten och
övervakar utförandet därav.

Någon motsvarande gemensam ledning av patienters sysselsättning inomhus
finnes ej. Utövandet av sysselsättnings- och arbetsterapi inom vårdavdelningarna
ankommer vanligen på resp. avdelningars vårdpersonal. I
den mån sömnad, vävning och liknande arbeten förekomma där, pläga dock
sy- och vävsalarnas föreståndare i någon mån utöva tillsyn däröver.

Arbetet utanför vårdavdelningarna ledes inom bokbinderier samt korg- och

Kungl. May.ts proposition nr 42.

borstbinderier i regel av sjukvårdspersonal, som genom praktik eller utbildningskurser
förvärvat viss erfarenhet på resp. områden. Sjukvårdspersonalen
i allmänhet saknar däremot speciell utbildning för sysselsättnings- och arbetsterapi.

Inom sy- och vävsalar däremot omhänderha slöjdföreståndare (lönegrad
Ca 12) med biträde av väverskor och sömmerskor (lönegrad Ca 7) ledningen av
patientarbetet. Ungefär halva antalet slöjdföreståndare har utbildning såsom
slöjdlärarinnor eller liknande. I en del fall ha också väverskorna genomgått
sådan utbildning. Sömmerskorna ha däremot vanligtvis endast viss utbildning
i sömnad.

Verkstäderna för manliga hantverk, såsom snickeri, måleri, skrädderi,
sadelmakeri och skomakeri, förestås av hantverksföreståndare (lönegrad Ca 14
eller 12). För dessa verkstäders räkning finnas i regel vidare anställda hantverkare
(lönegrad Ca 10). Antalet sådana varierar allt efter sjukhusens storlek.
Handledningen av patienter i arbete inom yrkesverkstäderna ankommer
å nyssnämnda personal, som emellertid också saknar särskild utbildning såsom
sysselsättnings- eller arbetsterapeuter eller för att eljest omhänderha sinnessjuka.
Då dessa verkstäder dessutom praktiskt taget helt tagas i anspråk för
sjukhusdriftens räkning, få hantverksföreståndarna och hantverkarna mera
sällan karaktär av ledare eller organisatörer av patientsysselsättning. Det
må dock framhållas, att trots dessa förhållanden finnas vid sjukhusen befattningshavare
av detta slag, som på grund av personlig läggning och intresse
för uppgiften äro mycket goda arbetsledare för patienter.

Vid arbete inom centralköken, tvätterierna och andra ekonomiavdelningar
övervakas och handledas patienterna av den för dessa avdelningar
avsedda ekonomipersonalen. Patienter med s. k. frigång, som sysselsättas
med diverse uppdrag (t. ex. bud eller transporter och renhållning), arbeta
utan någon kontinuerlig övervakning eller ledning. Det må också nämnas,
att det i mindre utsträckning förekommer, att å sjukhusen intagna — utan
att vara i familjevård — arbeta utanför sjukhusen, vid närbelägna jordbruk,
verkstäder m. m. (s. k. utsträckt frigång).

Den procentuella andel av personalens arbetstid, som disponeras för handledning
av patienter, synes vara mycket begränsad. Enligt av sjukhusutredningen
gjorda arbetstidsstudier för vissa verkstäder och arbetssalar på fyra
sjukhus, benämnda A—D, voro procenttalen följande.

Snickeri ............. Träslöjd .........	A ..... 2,8	B 25,9	c	D
Korgmakeri .............	5,o	0,6
Skrädderi .................		0,6	0,3	0,5
Tapetserar- och sadelmakeriverkstäder.....		8,8	1,8
Skomakeri................... Bokbinderi................		1,6 2,7	5,2
Sy- och vävsalar ..............	..... 8,6	8,5	4,9	5,7

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Föreliggande förslag och yttranden.

Behovet av sysselsättnings- och arbetsterapi.

Kommittéerna.

I sitt gemensamt med statens sjukhusutredning avgivna betänkande har
kommittén för partiellt arbetsföra framlagt sina synpunkter på behovet av
arbetsterapi vid de anstalter för vård av huvudsakligen långvarigt kroppssjuka,
som kommittén ägnat uppmärksamhet vid utredningsarbetet.

I ett särskilt kapitel, utarbetat av kommittéledamoten, stadsdistriktsläkaren
A. Riilcker, har kommittén behandlat arbetsterapiens socialmedicinska
motivering. Beträffande det närmare innehållet av detta
avsnitt torde få hänvisas till betänkandet (s. 41—56). Det må framhållas att
kommittén i detta sammanhang understrukit arbetsterapiens betydelse icke
blott för bibehållandet av tidigare yrkesfärdighet eller som förberedelse för
en senare yrkesutbildning utan även för vidmakthållandet av arbetsviljan.

I fråga om arbetsterapiens mål och möjligheter anknyter kommittén
till sistnämnda synpunkt och anför därvid.

Även om det stora flertalet av samhällsmedlemmarna besitta sådan arbetsfostran
och samhällssolidaritet, att risker i avseende å deras hållfasthet inför
påfrestningar såväl genom sjukdomar som övriga personliga, sociala
olägenheter icke förefinnas, giva å andra sidan otvetydiga erfarenheter belägg
för det faktum, att tidigare latenta kroppsliga eller själsliga insufficienstillstånd
mången gång oväntat framträda till följd såväl av sjukdomar som
av de anpassningssvårigheter samlevnaden framkallar. Ett omfattande
socialpolitiskt arbete verkar visserligen i berörda avseende förebyggande men
kan dock endast reducera de partiellt arbetsföras grupp, som delvis rekryteras
från de fakultativt arbetsovilligas.

Kommittén uttalar vidare i detta sammanhang.

Såväl för att bibehålla en tidigare förvärvad manuell yrkesskicklighet som
att förberedande förvärva en dylik samt för att vidmakthålla en rent känslomässig
och positiv kontakt med arbetslivet blir en individuellt utformad
arbetsterapi en arbetsvärd av stort förebyggande värde i avseende å partiell
arbetsförhet. En förutsättning blir givetvis, att afl arbetsterapi blir så lustbetonad,
att arbetet icke får karaktären av ett tvång och därjämte, att den
icke störande inverkar på utan understödjer den rent medicinska vården.

De klientelkategorier, som i främsta rummet av kommittén anses böra
komma i fråga för arbetsterapi, äro de, som på grund av vårdtidens längd
eller av åldern betingad ofullständig utbildning löpa största risken att isoleras
från eller att avstängas från utbildningsvägarna till arbetslivet. Kommittén
nämner i detta sammanhang de lungtuberkulösa, sjuka som vårdas vid kustsanatorierna
och övriga anstalter för kirurgisk tuberkulos samt vid vanföreanstaltema,
sinnessjuka ävensom neurosklientelet.

Statens sjukhusntredning (betänkande III) behandlar på motsvarande sätt
sysselsättningsterapiens medicinska betydelse inom kroppssjukvården.
Utredningen redogör härvid för den i det föregående om -

Kungl. Maj. ts proposition nr 42.

nämnda motionen vid 1945 års riksdag samt däröver inhämtade yttranden
ävensom för erhållna enquétesvar från de vårdanstalter, som av utredningen
närmast beaktats, nämligen lasarett, barnsjukhus, kronikeranstalter, epidemisjukhus
o. d.

Sjukhusutredningen säger sig ha bibragts den uppfattningen att sysselsättningsterapi
borde kunna vara ett verksamt medel för effektivisering av sjukvården
överhuvudtaget och att den syntes väl värd att upptagas som behandlingsmetod
även vid nyssnämnda vårdanstalter.

Utredningen anför vidare.

De allmänna sociala motiv för en genom sysselsättnings- och arbetsterapi
intensifierad arbetsvärd, som i kommitténs för partiellt arbetsföra avdelning
anförts, gälla i betydande utsträckning även som motiv för sysselsättningsterapiens
införande vid de här avhandlade, vanliga kroppssjukhusen.
Motiveringens tyngdpunkt ligger emellertid, när det gäller dessa senare, icke
lika avgjort på den sociala sidan utan har i viss mån förskjutits till förmån
för rent medicinska hänsyn. Om man besinnar arten av de sjukdomsfall, som
vårdas på lasarett, barnsjukhus, kronikerhem och epidemisjukhus, torde man
inse, att sysselsättningsterapiens syfte att förhindra eller häva en social missanpassning
hos patienten icke kommer att dominera motivkomplexet utan
att det i allmänhet främst blir frågan om att aktivisera patienternas andliga
och kroppsliga förmögenheter i syfte att underlätta läkeprocessen och återtagandet
av kontakten med det normala verksamlietslivet efter genomgången
sjukdom.

Rätt tillämpad sysselsättningsterapi verkar genom att hålla patienternas
fysiska och psykiska kondition uppe. Att detta är gynnsamt för utläkningen
av sjukdomen och patienternas förmåga att uthärda densamma — något som
är väsentligt vid kronisk sjukdom — är uppenbart.

Det må erinras om det kända faktum, att fullständig invaliditet i bemärkelsen
absolut arbetsoförmåga sällan —■ åtminstone i yngre år — behöver
inträda ens efter mycket omfattande eller djupgripande sjukdomar, om de
förmögenheter, som eventuellt finnas kvar, i tid tillvaratagas. Att arbetsoförmågan
blir absolut, beror ofta mera på att patienten brister i energi och
uppfinningsrikedom än på rent kroppsliga hinder. Men även om de psykiska
förutsättningarna finnas, är det icke alltid givet, att de komma till sin rätt
och föra den invalidiserade till hel eller delvis försörjningsförmåga, om icke
miljön är gynnsamt inrättad härför. Såvitt sjukhusutredningen kan finna,
bör anordnandet av sysselsättningsterapi och sedermera — om fallet blir
långvarigt — av arbetsterapi, vara en lämplig åtgärd för tillskapande på sjukrummet
av en till verksamhet stimulerande miljö.

Av behandlingsformen väntar man sig vid akuta fall dessutom, och kanske
framför allt, att patienternas återgång till normal livsföring skall ske
snabbare och säkrare. Efter genomgången av det egentliga sjukdomsstadiet
befinner sig konvalescenten vanligen i ett ömtåligt skede, då även små orsaker
kunna utlösa en försämring eller ett återfall i sjukdomen. Bland dessa
orsaker befinna sig övergångssvårigheterna från det passiva, ofta nog vegeterande
livet på sjukavdelningarna till den mera aktiva tillvaro, i vilken den
sjuke åter skall inlemmas — svårigheter, som växa med sjukhusvistelsens
längd. Det kan vara fråga om rent kroppsliga hinder, som sammanhänga med
patientens brist på fysisk träning, men det kan också vara hans känslomässiga
reaktion för kontrasten mellan de krav, som ställas på honom före och efter
utskrivningen. Sjukhusutredningen anser, att sysselsättningsterapien bör vara
ett gott medel att minska steget mellan sjukhusvistelsen och det normala livet
och sålunda mildra övergångssvårigheterna för konvalescenterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Sammanfattningsvis uttalar sjukhusutredningen att genom sysselsättningsterapien
patienternas vistelse på sjukvårdsanstalterna borde bli mindre psykiskt
påkostande, samtidigt som deras hälsotillstånd vid utskrivningen kunde
antagas vara bättre än om denna terapi icke tillämpats, deras återgång till
normal livsföring ske snabbare och risken för återfall i sjukdomen åtminstone
i vissa fall minskas. Däremot syntes ovisst, huruvida den genomsnittliga
vårdtiden vid de sjukvårdsanstalter, varom här vore fråga, genom införande
av sysselsättningsterapi kunde tänkas bli mera avsevärt förkortad. Ehuru
sjukhusutredningen icke ansåge detta uteslutet, funne utredningen försiktigheten
bjuda att, till dess vidgad erfarenhet vunnits, icke räkna härmed.

I fråga om avgränsningen och omfattningen av klientelet för
sysselsättningsterapien på lasaretten kunde man enligt utredningen i stort
sett räkna med att huvudmassan av klientelet befunne sig bland de patienter,
som hade en mera långvarig sjukdom eller konvalescens. Erågan vore emellertid,
vad som skulle räknas som långvarigt förlopp i detta fall.

Härom säges följande.

Sjukhusutredningen vill för sin del dra gränsen vid tre veckor, när det
gäller vuxna patienter, sammanhängande med att patienter med normal liggtid
eller något därutöver i stort sett icke synas vara att påräkna för denna
behandlingsform. Medelliggtiden är f. n. omkring 17 dygn. Utredningen är
dock angelägen betona, att treveckorsgränsen naturligtvis icke är skarp.
Många undantag på ömse sidor måste förutses. Icke blott patientens mentala
och fysiska förutsättningar utan också hans utbildning och yrke torde
spela stor roll. För husmödrar med tungarbetade hushåll—t. ex. de flesta lantbrukarhustrur
— lär vila under fullständig sysslolöshet ofta nog vara god
terapi under även relativt lång tid.

Med utgångspunkt från angivna treveckorsgräns har sjukhusutredningen
gjort en undersökning angående det aktuella klientelets storlek på två medelstora
lasarett år 1945. Utredningen anför härom.

Hela antalet av de å ifrågavarande bägge sjukhus under ett år intagna
patienterna — barnbördsavdelningarna ej medräknade — utgjorde 6 875
resp. 5 814. Av dessa hade 1 440 resp. 1 264, eller i runt tal 20 %, längre
vårdtid än tre veckor och 90 resp. 89, eller V-h%> resp. IV2 %, längre vårdtid
än tre månader. Ser man åter på det antal vårddagar, som patienter med
liggtid över tre veckor representera, utgjorde detta i runt tal 65 500 resp.
55 000, eller 60 % av det totala antalet vårddagar, vid sjukhusens ifrågavarande
kliniker, som var 107 841 resp. 91 726. Sistnämnda procenttal, 60, bör motsvara
det genomsnittliga antalet patienter tillhörande gruppen långliggare med
längre vårdtid än tre veckor, som varje dag vårdats å sjukhusen (inräknat dem
som ännu icke legat i tre veckor men som sedermera komma att göra det).
Ungefär hälften härav, eller 30 % av antalet en viss dag inneliggande patienter,
har utredningen beräknat vara sådana, som redan legat inne i tre veckor.

Utredningen kommer sålunda fram till att omkring 30 % av antalet vårdplatser
vid lasaretten kunna antagas vara upptagna av personer, för vilka
sysselsättningsterapi är en lämplig behandlingsform.

Patienter på anstalter för kroniskt sjuka anses av utredningen komma att
till största delen vårdas utan sysselsättningsterapi, beroende dels på patien -

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

ternas klenhet, som icke medgåve behandling, dels på anstalternas splittring
på så små enheter, att anställandet av terapeuter av praktiska skäl mångenstädes
vore uteslutet.

Beträffande minderåriga patienter anser utredningen treveckorsgränsen
icke tillämplig. Sysselsättningsterapien kunde sättas in, så snart medicinska
hänsyn icke lade hinder i vägen.

På motsvarande sätt har statens sjukhusutredning (betänkande IV) anfört
vissa synpunkter på behovet av sysselsättnings- och arbetsterapi
inom sinnessjukvården. Utredningen anför, att ehuru sysselsättningsoch
arbetsterapiens motivering, ändamål och medel i stort sett vore desamma
inom sinnessjukvård och kroppssjukvård, måste helt naturligt utformningen
och tillämpningen av densamma i många avseenden gestalta sig olika inom de
båda vårdformerna. Inom vården av sinnessjuka och sinnesslöa hade patientsysselsättningen
också genom en självständig och särpräglad utveckling på
såväl teoretiska som erfarenhetsmässiga grundvalar kommit att bliva ett
värdefullt och i stor omfattning tillämpligt psykoterapeutiskt hjälpmedel.
Såsom behandlingsmetod i egentlig mening vore patientsysselsättningen
däremot inom kroppssjukvården, frånsett sådana grenar som tuberkulos- och
vanförevård, en relativt ny företeelse, och inom denna vård torde den av allt
att döma icke heller kunna komma att intaga samma framträdande plats som
inom sinnessjukvården.

Utredningen framhåller vidare — efter redogörelse för bl. a. vissa av överläkaren
vid Lillhagens sjukhus, Göteborg, Hakon Sjögren uttalade synpunkter
i ämnet — följande.

I anslutning till det anförda vill utredningen framhålla, att åtskilliga andra
erfarna sinnessjukläkare också tillmäta en lämpligt utformad sysselsättningsoch
arbetsterapi mycket stort värde för modern sinnessjukvård och se i densamma
ett betydelsefullt komplement till de moderna, mera rent medicinskt
betonade behandlingsmetoderna (chockterapi m. m.). Sålunda skulle t. ex. numera
ofta patienter, å vilka tidigare icke någon terapi haft effekt, genom sistnämnda
metoder kunna göras tillgängliga för psykoterapeutiska åtgärder och
genom metodisk sysselsättning bringas till ytterligare förbättring eller fullständigt
tillfrisknande. Lämplig sysselsättning och annan psykoterapi skulle
vidare i många fall erfordras för att säkerställa de resultat, som uppnåtts
genom exempelvis chockterapi.

Sysselsättnings- och arbetsterapiens betydelse för sinnessjukvårdens allmänna
standard må ock understrykas. Om denna terapi vid något sjukhus
eftersättes, har nämligen detta lätt till följd, att en allt större del av klientelet
hemfaller åt en förslöad asocial tillvaro, och vården får asylkaraktär.

Nutida sinnessjukvård krävde, heter det vidare, att sysselsättnings- och
arbetsterapien i jämförelse med tidigare avsevärt mera nyanserades och individualiserades.
Utvecklingen hade också visat angelägenheten av att utnyttja
psykologiska faktorer (estetiska synpunkter, egoistiska och altruistiska motiv
m. m.) vid val av arbetsformer etc. för att stimulera patienternas intresse för
sysselsättningen. Bl. a. till följd härav vore det av vikt att icke tillmäta arbetets
kvalitet och värde endast sekundär betydelse. Å andra sidan finge sysselsätt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

nings- och arbetsterapien icke antaga karaktären av en utöver sina möjligheter
gynnad behandlingsform eller eljest givas sådan dominans, att andra
terapiformer eftersattes.

Yttranden.

Kommittéernas synpunkter på behovet av en utbyggd sysselsättnings- och
arbetsterapi ha, såvitt gäller anstalter för mera långvarigt kroppssjuka samt
för sinnessjukvård, biträtts eller lämnats utan erinran av det helt övervägande
antalet hörda remissinstanser. Däremot har från ett flertal håll anmälts
kritik eller tveksamhet beträffande den föreslagna omfattningen av
denna behandlingsform på lasarett och liknande vårdanstalter.

Med hänsyftning på i första hand de vårdanstalter för långvarigt
kroppssjuka, som behandlats i kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande,
uttalar medicinalstyrelsen, att den hittills i vårt land bedrivna sysselsättnings-
och arbetsterapien visserligen utförts endast i mindre skala, men
att erfarenheterna av denna verksamhet dock visat, att behovet av en
dylik terapi vore stort, speciellt vid vårdanstalter för långvarigt sjuka.

Statens arbetsmarknadskommission säger sig i huvudsak intet ha att
erinra mot förslagen och framhåller, att desamma i stort sett vunnit full anslutning
från de av kommissionen hörda länsarbetsnämnderna.

Socialstyrelsen anför, att den ifrågavarande terapeutiska verksamheten —
ehuru i första hand en medicinsk behandlingsform — samtidigt utgjorde ett
viktigt- led i samhällets strävan att värna om individernas självförsörjningsförmåga
och skydda dem mot de faror, som hotade arbetsförmågan. Denna
förebyggande verksamhet vore av -särskild betydelse för socialvårdens klientel.

Svenska landstingsförbundet, vilkets yttrande i sin helhet åberopats av nio
landstings förvaltningsutskott, anför bl. a.

Att arbetsterapien spelar en betydande roll i den kurativa behandlingen av
vissa sjukdomar är en sedan länge gjord erfarenhet. Detta gäller särskilt i
fråga om sinnessjuk-, tuberkulos- och annan mera långvarig vård. Åtgärder för
att tillgodose denna vårdform hava också vidtagits vid ett ej så obetydligt
antal vårdanstalter. Icke mindre betydelsefullt är, att en lämpligt ordnad och
systematiskt genomförd arbetsterapi underlättar för den sjuke att efter sjukhusvistelsen
åter inlemmas bland samhällets produktiva krafter. Skäl synas
därför föreligga, att denna terapiform skänkes större beaktande och får en
mera systematisk inriktning. De förslag i detta hänseende, som av kommittén
för partiellt arbetsföra framlagts, synas styrelsen i det stora hela godtagbara.

Liknande synpunkter framföras av iÖstergötlands och Skaraborgs läns
landstings förvaltningsutskott.

Svenska stadsförbundet instämmer i princip med de uttalanden kommittéerna
gjort om angelägenheten ur såväl medicinsk som allmän synpunkt av att
patienterna bereddes tillgång till sysselsättnings- och arbetsterapi. Under inga
förhållanden finge emellertid terapien bli ett självändamål så till vida, att
patienten kvarhölles på sjukvårdsanstalten uteslutande för sådan behandling,
trots att behandlingen ur sjukvårdssynpunkt vore avslutad.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 42.

Sveriges läkarförbund framhåller, att vissa mindre uppmuntrande erfarenheter
— särskilt med avseende å patienternas psykologiska inställning —
gjorts på en del håll, där sysselsättnings- och arbetsterapi bedrivits, men att
trots detta arbetsterapi enligt förbundets mening i någon form borde ingå
såsom en viktig del av sjukvården. Det vore troligt, att om kommittéförslagen
genomfördes en bättre ordning kunde åstadkommas.

Styrelsen för svenska nationalföreningen mot tuberkulos erinrar om att
behovet av en förbättrad arbetsterapi på sanatorierna understrukits av föreningen
redan i den av densamma år 1939 överlämnade utredningen angående
förbättrad tuberkuloseftervård, och anser att detta behov alltjämt förelåge.

Yad härefter angår behovet av sysselsättningsterapi vid lasarett och
liknande kroppssjukhus ansluter sig medicinalstyrelsen i huvudsak till
sjukhusutredningens uppfattning i detta hänseende men finner den föreslagna
treveckorsgränsen för behandlingsformens tillämplighet vara alltför låg, utom
vad gäller epidemisjukhusen. Styrelsen ansåge organiserad sysselsättningsterapi
på andra sjukhus knappast varg behövlig för vuxna, som vårdades å
sjukvårdsanstalt kortare tid än en eller en och en halv månad. Två reservanter
inom styrelsen uttala sig dock för lämpligheten av den föreslagna treveckorsgränsen.

Svenska landstingsförbundet anför.

Styrelsen ställer sig mycket tveksam till det av statens sjukhusutredning
framlagda förslaget beträffande sysselsättningsterapi vid lasarett och liknande
vårdanstalter. Med hänsyn till den i allmänhet korta liggetiden finnas här relativt
små möjligheter att ordna sysselsättningsterapi, som kan bliva av någon
betydelse. Emellertid förekomma även vissa långliggare å dessa sjukhus, och
det är närmast dessa sjukhusutredningen haft i åtanke, när den framlagt sitt
förslag. Ifrågasättas kan dock, om deras antal är så stort att för den skull
särskilda åtgärder i berörda syfte äro påkallade, och om icke deras behov av
sysselsättning kan tillgodoses genom att de beredas tillfälle deltaga i härför
lämpade arbetsuppgifter å sjukhuset.

I huvudsak liknande synpunkter anföras — förutom av de remissinstanser,
som åberopat förbundets yttrande — av Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,
Älvsborgs, Örebro och Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott.

Kristianstads läns landstings förvaltningsutskott anser att det varit värdefullt
om man gjort en undersökning av antalet patienter med liggetid mellan
de av sjukhusutredningen valda — 3 veckor, resp. 3 månader. Härigenom hade
en klarare bild erhållits av sysselsättningsterapiens behövlighet. Beträffande
patienter, vilkas liggetid närmade sig minimigränsen, syntes nämligen sysselsättningsterapi
under särskild ledning av rent praktiska skäl ej ge nämnvärt
bättre resultat än vad patienten kunde ernå medelst självverksamhet.

Svenska stadsförbundet finner den beräknade omfattningen, 30 %, av i sysselsättningsterapi
deltagande lasarettspatienter överraskande hög och anser
troligt, att ett betydligt mindre antal patienter komma att deltaga.

Svenska läkaresällskapet anser den gjorda beräkningen varken allmängiltig
eller övertygande. Sällskapet finner sig icke kunna biträda förslaget om att

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

införa sysselsättningsterapi vid lasarett och epidemisjukhus samt hänvisar
härutinnan jämväl till knappheten på sjukvårdspersonal. Även Sveriges läkarförbund
säger sig ha erhållit intryck av att utredningen i viss mån överskattat
betydelsen av sysselsättningsterapi vid akutsjukhusen.

Av yttrandena rörande behovet av sysselsättnings- och arbetsterapi vid
sinnessjukhusen framgår bl. a. följande.

Medicinalstyrelsen säger sig med tillfredsställelse konstatera det intresse
som genom de framlagda förslagen rörande sysselsättnings- och arbetsterapi
på sinnessjukhusen visats dessa gamla behandlingsformer, som, rätt insatta
efter eller i samband med medicinsk terapi av olika slag, finge tillmätas stor
betydelse. De vore enligt styrelsens mening av vikt både som behandling och
såsom åtgärder för att skapa större lugn och trevnad på de olika vårdavdelningarna.

Av de av medicinalstyrelsen hörda direktionerna för de statliga sinnessjukhusen
har det övervägande antalet likaledes vitsordat behovet av en välorganiserad
patientsysselsättning. En i huvudsak avvisande hållning till förslaget
intages av allenast en direktion.

Två direktioner uttala i gemensamt yttrande, att den tanken icke kunde avvisas,
att många patienter, som nu tillbringade sin dag i slöhet utan att kunna
förmås till sysselsättning, skulle kunnat ryckas upp, om en lämplig arbetsterapi
kunnat sättas in i rätt tid. Troligen skulle en del av de nu kroniska vårdfallen
ha blivit utskrivna från sjukhusen, om man haft möjlighet att syssla adekvat
och tillräckligt intensivt med dem tidigare.

Några direktioner anse möjligheterna att bedriva sysselsättnings- och arbetsterapi
i tänkt oipfattning begränsade. De omständigheter, som därvid i huvudsak
åberopats, äro följande. Utvecklingen på sinnessjukvårdens område ginge
i den riktningen, att de lättare fallen av psykisk sjukdom vårdades på andra
anstalter än de statliga sinnessjukhusen. Det klientel, som därmed komme att
vårdas på sinnessjukhusen, vore endast i begränsad utsträckning mottagligt för
sysselsättnings- och arbetsterapi. Såvitt gällde nyinskrivna patienter utövades
en aktiv medicinsk terapi, som icke medgåve samtidig sysselsättnings- och
arbetsterapi. De med de ökade medicinska vårdresurserna förkortade vårdtiderna
föranledde även minskat behov av patientsysselsättning. Mer eller
mindre arbetsföra patienter placerades helst i familjevård.

Svenska psykiatriska föreningen säger sig dela uppfattningen att sysselsättnings-
och arbetsterapien borde avsevärt kunna utvecklas och att den vore
ett viktigt led i behandlingen av de psykiskt sjuka.

Statens sjukhuspersonals förbund ifrågasätter, om icke utredningen i sitt
förslag lagt alltför stor vikt vid sysselsättnings- och arbetsterapien som läkeoch
vårdform. Redan nu vore det icke möjligt att exempelvis då olika behandlingar
påginge tänka sig, att patienten skulle bli föremål för vare sig sysselsättnings-
eller arbetsterapi, utan denne måste helt få vila, vistas ute på lättare
promenader o. s. v.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Sysselsättnings- och arbetsterapiens former och inriktning.
Kommittéerna.

Kommittén för partiellt arbetsföra och statens sjukhusutredning ha i sitt
gemensamma betänkande var för sig framlagt synpunkter på sysselsättningsoch
arbetsterapiens former och inriktning vid de sjukhus och vårdanstalter
som kommittéerna på grund av sina skilda utredningsuppdrag haft att beakta.
I sitt betänkande angående sinnessjukvården har sjukhusutredningen
upptagit motsvarande frågor till behandling för sinnessjukhusens del.

Kommittén för partiellt arbetsföra utgår i sin framställning från fyra principiellt
skilda huvudområden för sysselsättnings- och arbetsterapien, som
enligt en av docenten Erik Severin avgiven rapport från en studieresa i
U. S. A. (SOU 1946: 65) kunde urskiljas med hänsyn till behandlingens ändamål.
Dessa områden avsåge: 1) funiktionsförbättrande behandling, 2) avledande
behandling (förströelse), 3) behandling, som resulterar i nyttig produktion,
och 4) behandling, som förbereder en senare yrkesutbildning. Med
denna utgångspunkt anför kommittén beträffande arbetsterapiens
former bl. a. följande.

Då det gäller de sängliggande patienterna har arbetsterapien sin kanske
största uppgift att fylla som avledande, förströende faktor. Den bör avse
att förhindra depression, att upprätthålla den sjukes mod, att vända hans
eller hennes tankar från sjukdomen, att giva patienten ett positivt intresse.
Förutsättningen för att arbetsterapien skall fylla denna uppgift är, att den
är lustbetonad. I möjligaste mån bör patienten därför själv få välja det
slags arbete, som intresserar honom eller henne, dock icke till förfång för
terapin, när denna även skall avse funktionsförbättrande behandling. Det
finnes en mängd lämpliga sysselsättningar att välja på för''den, som måste
tillbringa sin dag i sängen. Såsom sådana kunna nämnas broderi, knyppling,
knytarbeten av olika slag, virkning, stickning, sömnad, tillverkning
av tygleksaker, vävning i »terapivävstol» eller vävram, som kan anbringas
i sängen, borst- och halmarbeten, tillverkning av olika föremål av materialrester,
metalltrådsarbeten, mönsterritning, läderarbeten och handsktillverkning.
Härtill komma studier i olika ämnen, självständigt eller genom
korrespondenskurser. De flesta av ovannämnda sysselsättningar torde
icke kräva någon större verktygsutrustning — en nål, en sax, en knyppeldyna,
penna och papper, en avbitartång för metalltrådsarbete o. s. v.

Arbetsterapien för de uppegående patienterna fordrar däremot anordningar
av särskilt slag; först och främst lämpliga lokaler och erforderliga
inventarier, verktyg och maskiner. —--

Som lämpliga former av arbetsterapi för uppegående patienter kunna
nämnas trä- och metallslöjd, läderplastik, modellering, bokbinderi, klädsömnad
och linnesömnad på maskin, vävning och korgarbete, liksom alla de
sysselsättningar, som angivits för sängliggande.

I fråga om arbetsterapiens inriktning vid olika anstalter uppdrager
kommittén vissa riktlinjer för arbetsterapien vid vårdanstalter för
lungtuberkulösa, kustsanatorier, ortopediska kliniker och pensionsstyrelsens
fristående kuranstalter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42. 17

För de lungsjuka borde enligt kommittén samtliga fyra huvudområden
inom arbetsterapien komma i fråga. Inom sanatorierna, vilka med tiden alltmera
fått karaktär av akutsjukhus, komme i första hand avledande och funktionsförbättrande
terapiformer att bli aktuella. Dock borde även sådana
former av arbetsterapi, som avsåge en förberedelse till yrkesutbildning, förekomma
vid sanatorier, där E-sjukhus ej finnas. Vid E-sjukhusen, där särskilda
lokaler för arbetsterapi funnes inrättade, förelåge enligt kommittén
stora möjligheter för en effektiv arbetsterapi. Densamma borde främst vara
mriktad på arbetsträning och förberedelse på yrkesutbildning. B-anstalterna
för lungtuberkulösa, av vilka de ojämförligt flesta utgjordes av tuberkulossjukstugor
— flertalet i Norrland —, borde på grund av klientelets karaktär
av övervägande kroniska tuberkulosfall såvitt möjligt äga tillgång till arbetsterapi,
som kunde resultera i nyttig produktion. ~ ~

^ id kustsanatorier och vanföreanstalter syntes funktionsförbättrande och avledande,
resp. enbart funktionsförbättrande behandling vara motiverad.
.Nämnda båda huvudformer vore även lämpade för pensionsstyrelsens fristående
kuranstalter, där arbetsterapien beräknades vara av värde jämväl
med hänsyn till det stora antal undersökningsfält, som remitterades till anstalterna
för prövning av patientens arbetsförmåga och arbetsvillighet.

Statens sjukhusutredning (betänkande 111) lämnar en exemplifierande förteckning
över olika slag av sysselsättningar, som anses böra ifrågakomma å
de vårdanstalter — lasarett, epidemisjukhus, kronikeranstalter m. m. — vilka
utredningen behandlar i betänkandet, samt anför bl. a.

Förteckningen, som naturligtvis är långt ifrån uttömmande, upptar verksamheter,
som alla kunna utföras med relativt billig apparatur och utan särskilda
lokaler med undantag blott för ett beredningsrum för terapeuten, där
denna förvarar redskap och material samt förbereder de arbeten, varmed
patienterna i förekommande fall skola sysselsättas. Sjukhusutredningen anser
det av kostnadsskäl önskvärt, att terapin åtminstone till en början utföres
utan andra, särskilda lokaler. Möjligheten att begagna sjukvårdsavdelningarnas
dagrum, därest en större vävstol eller dylikt skulle behöva sättas upp,
bör därvid beaktas. Eljest kan vävning i miniatyrvävstol liksom de övriga
hantverksslagen myckét väl utföras på sjukrummet till och med av sän<diggande
patienter.

Sysselsättningen bör, som redan nämnts, vara lustbetonad, men detta utesluter
icke, att även biträdande arbeten på sjukavdelningen i vissa fall kunna
rekommenderas, och därför har sådan verksamhet medtagits i förteckningen.
Det gäller ju att återföra patienterna till normal livsföring, och för mången
blir därvid deltagandet i sådant hushållsarbete, som förekommer på vårdavdelningarna
den lämpligaste formen. Det bör nämligen icke förbises,
att lika väl som somliga patienter önska avkoppling från hushållsarbete,
vilket de kanske till övermått fått bedriva före sjukdomsfallet, kunna de
finnas, som — just därför att sådant.arbete hör till deras fack — finna tillfredsställelse
i att öva och visa upp sin färdighet däri. Härtill kan läggas, att
åtskilliga av de rörelser, som utföras vid städning, diskning o. s. v. kunna
vara synnerligen ändamålsenliga, då fråga är om uppbyggande av vissa
musklers funktioner.

Barnpatienter särskilt sådana i förskoleåldern -— sysselsättas naturligtvis
bäst med lekar av skilda slag. För dessa patienter är det viktigt,
att fantasin sätts i rörelse, då man eljest svårligen får dem intresserade.
Däremot bryr sig små barn ofta icke alls om, ifall verksamheten resulterar
i någon produkt eller icke.

2—210 49 Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 saml. Nr 42.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Ett mera rationellt utnyttjande av sysselsättnings- och arbetsterapien
inom sinnessjukvården bör enligt statens sjukhusutredning (betänkande IV)
i första hand taga sikte på att åstadkomma sysselsättning av en större del av
klientelet än f. n. Därför vore mest angeläget att eftersträva en ändamålsenlig
utveckling av de enklare, intresseväckande sysselsättningsformema
sysselsättningsterapien. Den mera yrkesmässigt inriktade patientverksamheten
— arbetsterapien — vore i allmänhet mer utvecklad än sysselsättningsterapien
och det förelåge ej samma behov och möjligheter att öka dess omfattning
som i fråga om sistnämnda terapiform.

Beträffande möjligheterna att utvidga sysselsättningsterapien åberopar
utredningen goda erfarenheter därutinnan från såväl svenska som
amerikanska sinnessjukhus. Utredningen fortsätter.

För att sådan terapi skall kunna komma till ökad användning och på bästa
sätt fylla sin uppgift, bör den helt naturligt beredas möjligheter att utvecklas
fritt. Sysselsättningsformema m. m. skola sålunda icke vara beroende av
sjukhusens behov av arbeten och produkter eller av beställningar från befattningshavare
eller eljest. Ett betydligt rikare urval av enkla, intresseväckande
sysslor för patienterna bör införas, samt terapeutiska och psykologiska
synpunkter i främsta rummet vara avgörande för valet av sysselsättningsformer.
För manliga patienter bör ökat utrymme beredas sådana
sysslor som träslöjd, enkelt snickeri och måleri, metallslöjd, korgmakeri, bokbinderi,
vissa läderarbeten, snörmakeri, bast-, halm-, papp- och pappersslöjd,
keramikarbete, modellering och teckning ävensom vävning, sömnad och andra
textilarbeten. Kvinnliga patienter böra förutom alla förekommande slag av
textilarbeten — skrädderi inberäknat — också kunna erbjudas flertalet nyssnämnda
sysselsättningsformer. Produktionen bör omfatta såväl nyttosaker
som prydnadssaker och leksaker. För framställningen av konsthantverksprodukter
och slöjdalster bör nutida konsthantverk och hemslöjd tagas till
förebild.

Det är givetvis önskvärt, att man så långt möjligt är inom ramen för sysselsättningsterapien
söker inrymma arbeten för sjukhusens räkning, bl. a. sådana
arbeten inom vårdavdelningarna som städning och diskning.

Arbetsterapien bör enligt utredningen i stort sett ej givas annan utformning
än den nuvarande. Utredningen anför härom.

Med hänsyn till att arbetsterapien, samtidigt som den utnyttjas såsom
psykoterapeutiskt hjälpmedel, skall innebära kvalificerad yrkesutbildning
eller verkliga arbetsuppgifter, vilka i möjligaste mån utföras på samma sätt
som på den öppna arbetsmarknaden, är det ändamålsenligt att i huvudsak
knyta den till arbetstillfällen, som äro betingade av sjukhusdriften. Behovet
av möjligheter till helt självständig utveckling är här icke lika framträdande
som när det gäller sysselsättningsterapien.

Svårighetsgraden av de olika patienternas arbetsuppgifter bör allt efter
vederbörandes förmåga successivt ökas och kravet på yrkesmässigt utförande
samtidigt skärpas. Sysselsättningsterapien kan därför i viss män. betraktas
såsom en förberedelse för övergång till arbetsterapi. Genom intensifiering av
förstnämnda terapiform bör man sålunda kunna räkna med viss utveckling
även av arbetsterapien.

För arbetsterapien är det enligt det anförda lämpligt att utnyttja förekommande
arbetstillfällen inom de verkstäder för yrkesmässigt hantverk (snickerier,
måleriverkstäder, skomakerier, skrädderier, tapetserarverkstäder etc.) och
ekonomiavdelningar, som äro nödvändiga för sjukhusets drift, ävensom handräckningsgöromål
åt olika befattningshavare m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Emedan det för patientsysselsättningens skull vore önskvärt att relativt
många yrken funnes representerade vid varje sjukhus borde, framhåller utredningen
vidare, erforderliga underhållsarbeten (reparationer av kläder,
skodon, möbler m. m.) åtminstone vid de större och medelstora sjukhusen
icke centraliseras utan liksom nu utföras inom vissa verkstäder vid de olika
sjukhusen. Det kunde emellertid icke anses motiverat att dessa verkstäder
vid de egentliga sinnessjukhusen gåves större kapacitet än som vore nödvändigt
för sjukhusdriften. Nytillverkning borde i princip få förekomma endast
i den mån den hade till syfte och erfordrades för att bibringa där sysselsatta
patienters yrkesutbildning.

Den inom sinnessjukvården relativt omfattande patientsysselsättningen
utomhus finner utredningen ur vårdsynpunkt önskvärd. Jordbruksarbetet
hade emellertid, framför allt vid de egentliga sinnessjukhusen, numera
icke samma betydelse som tidigare. Emedan driften i hög grad mekaniserats
krävde den relativt ringa arbetskraft. Arbetet vore ock i allmänhet
alltför tungt för akut sinnessjuka. Lämpligare vore parkskötsel och i än högre
grad vanligt trädgårdsarbete, ökad produktion av grönsaker och andra trädgårdsalster
för kosthållet vid sjukhusen vore likaledes önskvärd.

Det anförda talade enligt utredningen bestämt för utvidgning av trädgårdsdriften
vid de flesta sinnessjukhusen. Av särskilt stort värde vore en kraftig
utvidgning av deras växthusanläggningar. Det förfölle utredningen naturligt
att jordbruksdriften nedbringades genom att jordbruksareal, som icke lämpligen
kunde tagas i anspråk för trädgårdsdrift, utarrenderades eller försåldes,
i den mån så kunde ske utan att patienternas frigångsområde väsentligen
beskures.

Utredningen förordar slutligen åtgärder för att utvidga de sysselsättningsformer,
som ha karaktär av intellektuell sysselsättning och förströelse.
Korrespondenskurser och studiecirklar anses i viss utsträckning

möjlioa oc‘h lämpliga. Beträffande den förströelsebetonade sysselsättningen
anföres.

Även sådan sysselsättning är att betrakta som ett led i sjukvården vid
sinnessjukhusen. Brister härutinnan medföra, att sön- och helgdagar bliva
psykiskt pressande för många patienter. De slöa till, depressioner aktualiseras
eller fördjupas etc. Vårdavdelningarna böra därför vara välutrustade med
materiel för lämplig förströelse (sällskapsspel, radio m. m.). Konserter, biografföreställningar,
utflykter, s. k. patientfester m. m. böra relativt ofta anordnas
samt goda möjligheter finnas till idrott, gymnastik och lekar. För
patienter, som icke kunna bereda sig »fritidssysselsättning» på egen hand,
är det angeläget att vårdpersonalen anordnar och leder sådan.

Yttranden.

Sysselsättnings- och arbetsterapiens former och inriktning vid de sjukhus
och andra vårdanstalter utanför sinnessjukvården, som behandlats
i de båda kommittéernas gemensamma betänkande, har berörts endast i
ett fåtal av de avgivna remissyttrandena.

Kungl. May.ts proposition nr 42.

Ortopedi- och vanförevårdssakkunniga uttala att arbetsterapien för de ortopediska
fallens del måhända överskattats med avseende på dess funktionsförbättrande
betydelse, liksom dess möjlighet att vara en förberedande yrkesutbildning.
Arbetsterapien syntes ha sin största betydelse som avledande
behandling, även om den i görligaste mån borde inriktas även på funktionsförbättring
och yrkesutbildning. Även svenska vanföreanstaltemas centralkommitté
understryker arbetsterapiens betydelse som i första hand avledande
behandling och hänvisar därvid till att även vid ortopediska sjukavdelningar
medelliggetiden vore ganska begränsad. De vanföras riksorganisation anser
att i betänkandet bort tagas större hänsyn till möjligheten att utnyttja industrien
som uppdragsgivare inom arbetsterapien.

Såvitt gäller de tuberkulossjuka vänder sig svenska nationalföreningen
mot tuberkulos mot kommitténs för partiellt arbetsföra uttalande, att arbetsterapien
vid tuberkulossjukstugorna huvudsakligen borde inriktas på sådan
verksamhet som kunde resultera i nyttig produktion. Då klientelet vid
B-anstalterna för tuberkulossjuka till icke ringa del utgjordes av svårt sjuka,
som endast i obetydlig utsträckning kunde utföra produktivt arbete, kunde
säkerligen sysselsättningsterapi i någon form göra tillvaron ljusare. Svenska
sanatoriéläkar föreningen framhåller att det stora flertalet patienter önskade
ett arbete som mer än de liobbybetonade sysselsättningarna gåve resultat i
form av inkomster eller nytta för framtiden.

Svenska stadsförbundet och Kalmar läns södra landstings förvaltningsutskott
framhålla vikten av att patienterna beredes tillfälle att deltaga i arbetet
på vårdavdelningarna.

Sjukhusutredningens förslag angående patientsysselsättningens former och
inriktning på anstalter inom sinnessjukvården har i allmänhet tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av de hörda remissmyndigheterna.

Sålunda tillstyrkes förslaget om jordbruksdriftens begränsning till förmån
för trädgårdsskötsel av bl. a. föreningen tjänstemän vid statens sjukhusförvaltning,
statens sjukhuspersonals förbund samt svensk sjuksköterskeförening.

Även de av direktionerna för sinnessjukhusen, som yttrat sig i sistnämnda
fråga, ha med ett par undantag tillstyrkt utredningens förslag.

I fråga om övriga för sinnessjukhusen föreslagna former för sysselsättnings-
och arbetsterapi framhåller en direktion att inom en räjong med huvudsakligen
landsbygdsbefolkning förslaget om en kvinnlig sysselsättningsavdelning
för bokbinderi, läderarbeten, modellering, teckning m. m. tedde sig verklighetsfrämmande.

Statens sjukhuspersonals förbund förordar en sådan inriktning av patientsysselsättningen
på sinnessjukhusen, att sysselsättning i praktiskt arbete
bleve den dominerande linjen och den improduktiva linjen med papp-, trä-,
metallslöjd o. d. komme i andra hand.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Behovet av särskilda lokaler.

Kommittéerna.

Kommittén för partiellt arbetsföra och statens sjukhusutredning (betänkande
III) ha behandlat frågan om lokaler för sysselsättnings- och arbetsterapien
gemensamt för samtliga de vårdanstalter utanför sinnessjukvården
som omfattas av kommittéernas betänkande. Kommittéerna uttala
härvid att den brist på lokaler, som f. n. förefunnes, snarast borde avhjälpas,
därest kommittéernas förslag skulle kunna realiseras på ett tillfredsställande
sätt. Emellertid hade kommittéerna icke ansett sig böra framlägga
konkreta förslag i ämnet, då ifrågakommande åtgärder i första hand borde
avse ny- eller tillbyggnader av resp. vårdanstalter. Det finge i varje särskilt
fall ankomma på vederbörande vårdanstalts huvudman att tillse, att patientsysselsättningen
icke försvårades genom brist på lämpliga lokaler.

I fråga om de sjukhus- och vårdanstalter, som kommittén för partiellt
arbetsföra särskilt ägnat intresse, framföra kommittéerna vissa allmänna
rekommendationer och anföra därvid bl. a.

Av stor vikt är, att de lokaler, som användas, äro ljusa och rymliga och
i övrigt så beskaffade, att de kunna skänka trevnad under arbetet. Som
minimikrav för mera avancerad arbetsterapi bör uppställas två arbetssalar och
ett studierum. Den ena arbetssalen kan lämpligen användas för vävning,
sömnad o. d. och den andra för trä- och metallslöjd m. m. Yidare bör i anslutning
till arbetsterapilokalerna inrättas ett särskilt rum för arbetsterapeuten,
helst förbundet med förrådslokaler för material och verktyg och försett
med telefon.

För lasarett och liknande kroppssjukhus med huvudsakligen sängliggande
patienter räkna kommittéerna med att särskilda arbetslokaler för sysselsättningsterapi
icke erfordras, annat än möjligen vid ortopediska kliniker.

Mera detaljerade förslag har statens sjukhusutredning (betänkande IV)
framlagt beträffande lokaler för patientsysselsättning inom sinnessjukvården.
Beträffande det närmare innehållet av förslagen torde få hänvisas
till betänkandet (s. 44—48). Sammanfattningsvis må framhållas följande.

Utredningen räknar med att sysselsättnings- och arbetsterapien i viss utsträckning
måste förläggas till vårdavdelningarna. Behovet av särskilda
terapilokaler anses böra tillgodoses genom en gemensam, i förhållande till
vårdavdelningarna central byggnad, inrymmande jämväl verkstäder för yrkesmässigt
hantverk samt centralförråd för linne, kläder m. m. I byggnaden
skulle enligt förslaget anordnas såväl manliga som kvinnliga avdelningar för
sysselsättnings- och arbetsterapi, varvid med hänsyn till olika slags arbeten
en uppdelning föreslås på fem manliga och fyra kvinnliga avdelningar.

Sjukhusutredningen utgår från att dess synpunkter skola beaktas vid
renoveringar och erforderliga utvidgningar av verkstadsutrymmen m. m. vid
befintliga sjukhus.

Yttranden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Frågan om behovet av lokaler för patientsysselsättning på vårdanstalter
utanför sinnessjukvården har icke närmare berörts i de avgivna yttrandena.

Förslaget att på anstalter inom sinnessjukvården sammanföra avdelningar
för sysselsättnings- och arbetsterapi m. in. till en gemensam byggnad
har hos medicinalstyrelsen föranlett tveksamhet. Det kunde nämligen
medföra vissa icke önskvärda komplikationer att till en byggnad förlägga
arbetslokaler för både kvinnor och män, även om det med vissa försiktighetsåtgärder
läte sig göra. För att nå den bästa lösningen borde man enligt styrelsens
mening pröva sig fram. Liknande synpunkter anföras av en av direktionerna
för sinnessjukhusen.

Behovet av personal för sysselsättnings- och arbetsterapiens ledning.
Kommittéerna.

I de föreliggande kommittéförslagen framhålles som en väsentlig förutsättning
för åstadkommande av en effektiv sysselsättnings- och arbetsterapi
att verksamheten ställes under sakkunnig ledning. Vid de sjukhus och vårdanstalter,
som behandlats i kommittéernas gemensamma betänkande, föreslås
anställande av särskilt utbildade befattningshavare, benämnda sysselsättningsoch
arbetsterapeuter. I det av sjukhusutredningen avgivna förslaget rörande
patientsysselsättningens ordnande vid sinnessjukhusen föreslås även anställande
av ett antal dylika befattningshavare. Vid sinnessjukvårdsanstalterna
förutsättes emellertid verksamheten i vissa hänseenden alltjämt böra stå under
ledning av nu befintliga befattningshavare, slöjdföreståndare och verkstadsföreståndare,
varjämte vårdpersonalen förutsättes i förhållandevis stor utsträckning
komma att deltaga i verksamheten.

Vid beräkningen av det erforderliga antalet sysselsättnings- och arbetsterapeuter
har kommittén för partiellt arbetsföra — såvitt gäller av densamma
behandlade anstalter för lungtuberkulösa, kustsanatorier och övriga vårdanstalter
för kirurgisk tuberkulos, vanföreanstalternas kliniker och pensionsstyrelsens
fristående kliniker — hämtat ledning dels av utländska och, i begränsad
omfattning, inhemska erfarenheter och dels av upplysningar som i
anledning av en enquéte erhållits från vissa tuberkulosvårdsanstalter angående
patientklientelets sammansättning ur konditionssynpunkt.

Med ledning av detta material har kommittén beräknat antalet arbetsterapeuter
på sätt framgår av följande sammanställning:

vid sanatorierna ...................................................... 52 arbetsterapeuter

vid kustsanatorierna och Solhems sjukhus .................. 7 »

vid vanföreanstalternas kliniker ................................. 7 »

vid pensionsstyrelsens fristående kuranstalter ............ 7 »

Summa 73 arbetsterapeuter

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Beträffande kommitténs närmare beräkningar av behovet ävensom den
planerade fördelningen av terapeuter på de särskilda anstalterna torde få
hänvisas till betänkandet (s. 79—86).

Statens sjukhusutredning (betänkande III) har på motsvarande sätt beräknat
behovet av sysselsättningsterapeuter för lasarett och andra kroppssjukhus.
Det erforderliga antalet har därvid befunnits variera beroende på
huruvida assistenter — lämpligen terapeutelever som önska praktik — stå
till förfogande eller icke. Kommittén har sammanställt sina beräkningar i
följande tabell, i vilken uppgifterna om sjukhus och vårdplatser avse de
genomsnittliga förhållandena per dag under år 1944.

			Beräknat	Beräknat antal
		Antal	antal	terapeuter
	Antal sjukhus	klienter för syssel-sättnings-
	vård- platser	om assistenter	om assistenter
			terapi	icke finnas	finnas
Lasarett med:
100 —199 vårdplatser för vuxna ....	so	3 862	1200	38	30
200—399 »> » » ....	22	6 725	2 000	55	33
400—599 » » » ....	6	2 874	850	22	14
600—799 » .. » ____	2	1421	450	10	7
800-999 » - »	3	2 798	850	20	14
1000 o. fl. >■ » » ....	2	2 135	650	15	10
Summa	65	19 816	6 000	160	108
Epidemisjukhus med minst 100 vård-					15
	11	2 206	1 100	28
Barnsjukhus och barnavdelningar med
	9	858	520	18	12
Kronikerhem med minst 100 vårdplatser	9	1813	600	19	10
Totalsumma	94	24 692	8 220	225	145

I anslutning till tabellen anför utredningen följande.

I summa skulle sålunda den sysselsättningsterapi, som här berörts, gälla
94 sjukvårdsanstalter med ett sammanlagt platsantal på omkring 24 700. Av
de sistnämnda beräknar utredningen, att 8 000—8 500 äro upptagna av patienter
lämpliga för sysselsättningsterapi. Härför skulle åtgå lägst 145 och högst
225 heltidsanställda, fullt utbildade terapeuter. Den förra siffran anger antalet
terapeuter, som fordras, om assistenter finnas att tillgå överallt, där
sådana kunna sättas in, och den senare det antal, som fordras, om ingenstädes
assistenter stå till förfogande. Det verkliga behovet kommer givetvis att ligga
någonstans mellan dessa ytterligheter. Härtill komma ett tiotal terapeuter
vid garnisonssjukhusen, som icke medtagits i tabellen. Sjukhusutredningen
vill för sin del på grund härav räkna med ett totalbehov av icke fullt 200
terapeuter.

I sitt betänkande rörande sinnessjukvården har statens sjukhusutredning
(betänkande IV), såsom redan förut berörts, framlagt förslag rörande ledningen
av sysselsättnings- och arbetsterapien vid sinnessjukhusen.

Särskilda sysselsättnings- och arbetsterapeuter böra enligt utredningens
förslag anställas dels på de i det föregående omnämnda, till en central bygg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

nåd sammanförda avdelningarna för sysselsättnings- och arbetsterapi och dels
på vårdavdelningarna. För terapiavdelningarna föreslår utredningen att i avbidan
på närmare erfarenhet högst fem tjänster för arbetsterapeuter inrättas
vid varje sjukhus med två eller flera överläkaravdelningar samt tre dylika
tjänster vid mindre sjukhus. Såvitt gäller vårdavdelningarna anför utredningen
följande.

Ledningen av sysselsättnings- och arbetsterapien inom vårdavdelningarna
bör även läggas i händerna på arbetsterapeuter, och utredningen föreslår, att
tills vidare eu sådan befattningshavare knytes till varje överläkaravdelning.
Detta antal kan, med hänsyn till att relativt många sjuka sysselsättas inom
vårdavdelningarna, förefalla ringa. Det må emellertid erinras om att utredningen
räknar med, dels att sysselsättnings- och arbetsterapien i större utsträckning
ännu förlägges utanför dessa avdelningar, dels ock att sjukvårdspersonalen
måste uppbringas till sådant antal, att den kan aktivt medverka
vid utövandet av psykoterapi och sålunda även sysselsättnings- och arbetsterapi.

Såsom i det föregående berörts räknar utredningen med att patientsysselsättningen
i viss utsträckning skall ledas jämväl av annan personal än de
särskilda terapeuterna. Härom yttrar utredningen i huvudsak.

Arbetet inom avdelningarna för textilarbeten är av den art, att dessa
avdelningar för såväl manliga som kvinnliga patienter enligt utredningens
mening böra förestås av befattningshavare med slöjdlärarinneutbildning. Erfarenheten
har också visat att i övrigt lämpliga personer med denna utbildning
vanligen äro väl ägnade att leda patienters sysselsättning med textilarbeten
av alla slag. Dessa befattningshavare synas alltjämt kunna benämnas
slöjdföreståndare.

Utredningen räknar med att arbetsterapeuterna liksom slöjdföreståndama
skola biträdas av sjukvårdspersonal — skötare eller sköterskor — i den mån
så erfordras. Inom sy- och vävsalarna böra därjämte liksom nu vara anställda
sömmerskor och väverskor. —--

Med hänsyn till yrkesverkstädernas huvudsakliga uppgift — att betjäna
sjukhusdriften — böra dessa liksom hittills förestås av yrkesmän, hantverksföreståndare.

Övervakning och handledning av patienter under arbete utomhus bör såsom
nu i regel omhänderhavas av skötare eller sköterskor. Enär det är
önskvärt, att patienterna under den varmare årstiden i största möjliga utsträckning
sysselsättas utomhus, bör det då bliva möjligt att utrymma vissa
avdelningar för sysselsättnings- och arbetsterapi, och vid sådant förhållande
skulle därigenom frigjorda arbetsterapeuter i viss omfattning kunna biträda
vid ledningen av utomhusarbetet.---

Vid inrättandet av tjänsterna för arbetsterapeuter avser utredningen, att
befattningar av annat slag (skötare-, överskötare- eller hantverksföreståndartjänster),
disponerade för ledningen av verkstäder för träslöjd, korgmakeri,
borstbinderi, bokbinderi o. cl. skola överflyttas, skötare- och överskötartjänsterna
till nytillkommande vårdavdelningar och hantverksföreståndarbefattningama
till yrkesverkstäder vid nya sjukhus, i den män innehavarna icke lämpligen
kunna vidareutbildas till och givas anställning såsom arbetsterapeuter.

Utredningen har vidare föreslagit att vid sjukhus med mer än en överläkaravdelning
en särskild, för hela sjukhuset gemensam befattningshavare,
benämnd föreståndare för arbetsterapi, skall anställas såsom överläkarnas

Kungl. Maj:ts proposition nr 42. 25

närmaste biträde för ledningen och övervakningen av denna del av vården.
Rörande denne befattningshavares arbetsuppgifter anför utredningen.

Denne som bör äga utbildning såsom arbetsterapeut skulle vara förman
för arbetsterapeuterna och i samband med ronder och eljest bl. a. framlägga
förslag beträffande fördelningen av patienter inom olika sysselsättningsområden.
Vidare bör sådan föreståndare biträda vid bestämmandet av ersättning
till patienter för arbete för sjukhusens räkning och därvid medverka till
att detta sker enligt enhetliga grunder, föra erforderlig statistik rörande
sysselsättnings- och arbetsterapien, deltaga i upphandlingar av material för
densamma m. m. Han bör också, med biträde av arbetsterapeuterna, svara
för anordnandet av förströelser o. d. (patientfester, konserter, idrott etc.)
samt utöva tillsyn över patienters arbeten utomhus.

Tjänster som föreståndare för arbetsterapi böra enligt utredningen inrättas
jämväl vid Källshagens och Salberga sjukhus med hänsyn till omfattningen
av patientsysselsättningen därstädes.

Samtliga nuvarande uppsyningsmanstjänster för ledning av manliga patienters
utearbeten kunna enligt utredningen indragas vid genomförande av nu
föreslagen organisation, i den män de ej erfordras för inre sjukvårdsarbete
vid sinnessjukvårdens utbyggnad och sålunda böra omändras till tjänster för
detta ändamål. Utredningen säger sig dock icke ha något att erinra mot att
här avsedd uppsyningsmanstjänst vid mindre sjukhus, där befattning såsom
föreståndare för arbetsterapi icke skulle inrättas, ersättes med överskötartjänst,
om så skulle påkallas för arbetets behöriga gång.

Sammanfattningsvis skulle enligt de tillämpade beräkningsgrunderna vid
statens sinnessjukhus erfordras 145 tjänster för arbetsterapeuter och 17
tjänster för föreståndare för arbetsterapi. Enligt samma grunder skulle vid
storstädernas sinnessjukhus erfordras omkring 40 terapeututbildade befattningshavare.

För behörighet till tjänster av nu angivet slag bör enligt utredningen krävas
utbildning och legitimation enligt vad i det följande kommer att angivas,
övrig till patientsysselsättningens ledning hörande personal anses däremot,
utöver erforderlig orientering och praktik, icke böra underkastas särskild
terapeututbildning. Såsom villkor för behörighet till tjänst som slöjdföreståndare
bör dock enligt utredningens mening uppställas godkänd examen
såsom lärarinna i kvinnlig slöjd eller därmed jämförlig utbildning.

Enligt de gjorda beräkningarna skulle det sammanlagda behovet av terapeuter
bli som följer.

Antal terapeuter

Sanatorier ................................................... 52

Kustsanatorier och Solhems sjukhus ............... 7

Yanföreanstalternas kliniker ........................... 7

Pensionsstyrelsens fristående kuranstalter ......... 7

Lasarett och liknande kroppssjukhus ............ ca 200

Statliga sinnessjukhus ................................. 145

Storstädernas sinnessjukhus ........................ 40

Summa terapeuter 458

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Då härjämte föreslagits inrättande av 17 tjänster som föreståndare för
arbetsterapi skulle det totala antalet terapeututbildade befattningshavare
komma att uppgå till omkring 475.

Yttranden.

De i kommittéernas gemensamma betänkande framlagda beräkningarna angående
behovet av terapeuter inom kroppssjukvården ha, särskilt
vad gäller lasarett och liknande vårdanstalter, föranlett kritik i ett flertal yttranden.

Medicinalstyrelsen anför, att en icke oväsentlig reduktion av det beräknade
antalet terapeuter kunde ske vid lasarett och liknande akutsjukhus. Även
svenska stadsförbundet anser att behovet av terapeuter räknats i överkant beträffande
lasaretten. Yid sjukvårdsanstalter med hög genomsnittlig vårddagstid
framträdde behovet av terapeuter på ett annat sätt. Det vore sålunda bättre
överensstämmande med de faktiska förhållandena när kommittén för sanatoriernas
del räknat med att en terapeut skulle behöva anställas per 100 vårdplatser.

Sistnämnda beräkning godtages även av svenska nationalföreningen mot
tuberkulos. Svenska sanaiorieläkarföreningen anför att även på tuberkulossjukstugor
tillgång borde finnas till terapeuter, särskilt för att få igång verksamheten.

Svenska landstingsförbundet yttrar.

Yid bedömande av föreliggande siffror måste beaktas, att stor brist på
kvinnlig sjukvårdspersonal över huvud för närvarande råder. Svårigheter föreligga
på den grund att tillgodose patienternas behov av en tillfredsställande
omvårdnad. Med hänsyn till föreliggande utbyggnadsplaner och de under det
närmaste 10-talet år avtagande kullarna av unga kvinnor, som komma ut i
förvärvslivet, torde de berörda svårigheterna komma att kvarstå och måhända
även accentueras. I detta läge synes det i första hand nödvändigt, att ansträngningarna
inriktas på att söka bibehålla nuvarande vårdstandard, medan
förbättringar av denna — vartill det föreliggande förslaget ju syftar — tyvärr
måste komma i andra hand. Man torde sålunda få räkna med att den i förevarande
förslag berörda verksamheten först så småningom kan utbyggas, varför
det omedelbara behovet av terapeuter blir skäligen begränsat.

Liknande ståndpunkt intages, förutom av de remissinstanser som åberopat
landstingsförbundets yttrande, av bl. a. Östergötlands, Malmöhus, Skaraborgs,
Västmanlands och Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott samt
svenska vanföreanstalternas centralkommitté.

Med hänsyn till rådande brist på sjukvårdspersonal ställer sig även statskontoret
betänksamt mot att genom inrättande av nya befattningshavargrupper
utöka personalorganisationen vid sjukhusen, särskilt som de ekonomiska förutsättningarna
för eu dylik standardförbättring saknades.

Svenska läsårettsläkarföreningen, som framhåller att nya personalkrävande
utbyggnader inom sjukvården f. n. icke äro önskvärda, föreslår, att i första

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

hand de större akutsjukhusen erhålla fast anställd sysselsättningsterapeut och
att efter hand vunna erfarenheter få forma den fortsatta utvecklingen.

Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott och stadsfullmäktige i
Malmö förorda, att befintlig vårdpersonal tages i anspråk för sysselsättningsoch
arbetsterapiens ledning.

Yad angår behovet av terapeuter och annan ledande personal
för patientsysselsättningen inom sinnessjukvården har i flera yttranden
uttalats, att en så omfattande organisation som av sjukhusutredningen
föreslagits kunde tänkas genomförd endast pa längre sikt, varjämte utredningens
förslag i och för sig föranlett erinringar i ett par yttranden.

Medicinalstyrelsen anför att en utbyggnad till den omfattning de sakkunniga
föreslagit måste ske så småningom och med en viss försiktighet för att
undvika överorganisation. Att ersätta nu för tillsyn av de manliga patienternas
utearbete avsedda uppsyningsmän med arbetsterapeuter funne styrelsen icke
tillrådligt, Här fordrades ofta sådana ingripanden, som endast den i sinnessjukvård
tränade arbetsledaren tillsammans med för patienternas tillsyn avdelade
skötare kunde tillfredsställande genomföra. Liknande synpunkter anföras
av bl. a. stadsfullmäktige i Göteborg och svenska läkaresällskapet.

Av de direktioner för sinnessjukhusen, som ingått på spörsmålet om organisationens
utformning, ha sju tillstyrkt utredningens förslag eller förklarat
sig intet ha att erinra däremot, under det att sex uttalat sig i avstyrkande riktning
eller ansett organisationen böra begränsas.

I ett av yttrandena har föreslagits att någon av terapeuterna borde ha kompetens
som sinnesslölärare.

Av de direktioner, som ansett organisationen böra begränsas, har en föreslagit
att tills vidare en terapeut anställes på varje överläkaravdelning, vilken
därefter finge ta initiativ till en eventuell vidare utbyggnad. En annan direktion
har uttalat, att utearbeten även framdeles borde ledas av uppsyningspersonal.

Statens sjukhuspersonals förbund vänder sig mot utredningens uttalande,
att den nuvarande ledningen av patientsysselsättningen vore bristfälligt organiserad.
Beträffande den genom tidsstudier gjorda iakttagelsen, att befattningshavare
på verkstäder och arbetssalar endast i mindre utsträckning ägnade
sig åt patienternas handledning, framhåller förbundet, att patienterna sedan
de satts till ett arbete borde lämnas i fred, så länge de riktigt utförde detta,
och icke ständigt irriteras av erinringar och påpekanden. Förbundet anser
vidare att man borde bygga på nuvarande grund. De nuvarande föreståndarna
för verkstäder och sysselsättningsterapi borde —- eventuellt efter genomgång
av viss kompletteringskurs —- alltjämt leda verksamheten.

Föreningen för arbets- och sysselsättningsterapi, som tillstyrker förslaget,
förordar att lämplig vårdpersonal på sinnessjukhusen genom anordnande av
speciella kurser snarast göres kompetent att biträda de särskilda terapeuterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Sysselsättnings- och arbetsterapeuternas utbildning och löneförmåner in. m.
Kommittéerna.

I det av kommittén för partiellt arbetsföra och statens sjukhusutredning
(betänkande 111) gemensamt avgivna betänkandet framhålles behovet av en
tillfredsställande utbildning av sysselsättnings- och arbetsterapeuter
och kommittéerna framlägga förslag till ordnandet av sådan utbildning.

Inledningsvis anföras följande allmänna synpunkter rörande de kvalifikationer,
som böra fordras av arbetsterapeuter och sålunda vara vägledande vid
utformningen av deras utbildning.

Stora krav måste ställas på de personer, vilka anställas som terapeuter vid
sjukhus och vårdanstalter. Utom rent praktiska handlag och färdigheter och
i viss mån konstnärlig begåvning måste de besitta relativt god allmänbildning>,
g0d psykologisk blick och skolning samt förmåga att umgås med sjuka,
att vinna deras förtroende och väcka deras intresse för sysselsättning eller
arbete under mera organiserade former. De måste ha förmåga att undervisa
samt vara medicinskt allmänbildade för att rätt kunna förstå och fullfölja
läkarnas instruktioner beträffande de olika fallen. Vidare fordras, att
de ha sådana kunskaper om samhällets sociala uppbyggnad och lagstiftning,
att de kunna tränga in i den sjukes sociala svårigheter och bekymmer samt
på bästa sätt råda och hjälpa.

Efter redogörelse för utbildningens organisation i vissa andra länder samt
möjligheterna att anknyta densamma till befintliga undervisningsanstalter
föreslå kommittéerna, att utbildningen tills vidare förlägges till slöjdföreningens
skola i Göteborg. Utbildningen skulle omfatta fyra läs- och övningsterminer,
kompletterade med sex månaders förpraktik på sjukhus och nio
månaders assistenttjänstgöring på sjukhus eller vårdanstalt, där terapeut
finnes. Intagning skulle varje år ske av 20 elever, varför utbildningen fr. o. m.
andra utbildningsåret skulle omfatta 40 elever.

Beträffande förpraktiken förorda kommittéerna att de blivande eleverna
deltaga i de grundkurser för sjukvårdspersonal, som föreslagits av 1946 års
kommitté för sjuksköterskeutbildningen, samt att därunder en sovring av
elevmaterialet sker med hänsyn till allmän lämplighet.

Inträdesfordringarna ha kommittéerna utformat enligt följande.

Sökande skall ha fyllt 19 år, ha normalkompetens eller realexamen eller
två kurser vid folkhögskola eller därmed jämförlig utbildning, skall ha
tjänstgjort minst 6 månader vid sjukhus som biträde e. d., skall äga intresse
för pedagogiskt arbete och skall visa gott handlag i slöjd och teckning. Förslagsvis
bör sökande bifoga arbetsprov i form av teckning eller målning
samt egenhändigt förfärdigade slöjdalster.

Kommittéerna förorda att den tvååriga utbildningen vid slöjdskolan i
Göteborg, vilken skulle omfatta dels socialmedicinsk och dels teknisk utbildning,
av såväl praktiska som pedagogiska skäl bedrives parallellt inom
dessa båda ämnesområden. Undervisningen skulle fortgå 14 veckor under

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

höstterminen och 18 veckor under vårterminen med 30 lektionstimmar per
vecka, varav omkring 24 lektionstimmar skulle avse handaslöjd m. m. (teknisk
utbildning) och 6 timmar socialmedicinska ämnen. Den tvååriga utbildningen
komme därmed att fördela sig med ca 1 500 timmar (50 veckor) på
teknisk utbildning och ca 400 timmar (14 veckor) på socialmedicinsk utbildning.

Den tekniska utbildningen föreslås omfatta obligatoriska och valfria
ämnen enligt följande.

Obligatoriska ämnen:

Teckning, modellering, målning.

Vävning (med växtfärgning).

Trä- och metallslöjd.

Antingen bokbinderi och pappslöjd eller
Sömnad och övriga textila arbeten
Maskinskrivning.

Materiallära och bokföring.

Konst- och stilhistoria.

Studiehandledning (i korrespondensstudier m. m.).
Talteknik och dramatik.

Valfria ämnen:

Tre av följande:

Knyppling, virkning, stickning samt matt- och nätknytning.

Basb och halmslöjd samt korgtillverkning.

Textiltryck.

Tillverkning av leksaker av tyg eller annat mjukt material samt diverse
arbeten av materialrester.

Modellarbete.

Största antalet lektionstimmar skulle ägnas åt de tre förstnämnda obligatoriska
ämnena. Modifikationer i förteckningen förutses kunna bli erforderliga.

Angående målsättningen för den tekniska utbildningen uttala kommittéerna.

Det torde böra understrykas, att med den undervisning i tekniska ämnen,
som här skisserats, ingalunda avses att utbilda de blivande terapeuterna
till kompetenta yrkesmän och yrkeslärare i respektive fack. Kommittéerna
äro väl medvetna om att den föreslagna tekniska utbildningen icke är tillräcklig
för ett sådant ändamål. Avsikten är endast att bibringa eleverna
sådan insikt och sådana kunskaper i träslöjd, vävning, sömnad o. s. v., att
de kunna leda och instruera patienterna i enklare arbeten och sysselsättningar
av ifrågavarande slag. För detta ändamål torde den föreslagna tekniska
utbildningen vara fullt tillräcklig. Detta har även vitsordats av rektorerna
vid konstfackskolan i Stockholm och slöjdföreningens skola i Göteborg,
vilka tagit del av föreslagen undervisningsplan.

För den socialmedicinska undervisningen föreslås följande plan.

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Anatomi, fysiologi, neurologi och rörelselära........................ ca 100 timmar

Medicin och pediatrik ...................................................... » 30 »

Kirurgi och ortopedi ......................................................... » 40 »

Hygien och bakteriologi ................................................... » 15 >

Första hjälpen vid olycksfall ............................................. » 5 >,

Psykologi ..................................................................... » 50 »

Psykiatri och psykopatologi ............................................. » 40 »

Pedagogik ..................................................................... » 25 »

Socialpolitik .................................................................. » 20 »

Sociallagstiftning ............................................................ » 20 »

Sysselsättnings- och arbetsterapiens teori ........................... » 40 »

Ej disponerad tid ............................................................ » 15 »

Summa ca 400 timmar

I anslutning till denna timplan uttala kommittéerna bl. a.

Inom det timantal, som angivits för de uppräknade ämnena, är avsikten
att kursen skall bibringa eleverna den allmänna teoretiska underbyggnad, som
krävs för att de skola kunna tillgodogöra sig undervisningen i sysselsättnings-
och arbetsterapiens teori och metodik. Det sistnämnda, som är det för
kursen specifika ämnet, omfattar en på sysselsättnings- och arbetsterapiens område
tillämpad undervisning i nyssnämnda medicinska ämnen. Genom detsamma
skola eleverna bibringas kunskap om de sjukdomstillstånd, för vilka
de skilda slagen av sysselsättningar äro lämpliga behandlingsformer. Det kan
sålunda betecknas som ett ämne, vilket sammanbinder utbildningens medicinska
och hantverkstekniska delar. Dessutom böra eleverna givas tillfälle
till studiebesök på arbetsplatser och sociala institutioner samt att få en inblick
i fritidssysselsättningar och föreningsliv. Med det sagda ha kommittéerna
endast velat ange de stora dragen av undervisningen. Om denna liksom
om undervisningen i de tekniska ämnena gäller, att styrelsen för terapeututbildningen
bör handhava den detaljerade utformningen.

Den i det föregående omförmälda assistenttjänstgöringen anses av kommittéerna
böra förläggas till sjukhus eller vårdanstalt, där terapeut finnes,
och omfatta nio månader, varav tre skulle fullgöras under sommaren efter
första läsårets slut och sex sedan den tvååriga utbildningen slutförts. Av
dessa nio månader borde tre obligatoriskt fullgöras å sinnessjukhus och övriga
sex inom den disciplin, som vederbörande sedermera ämnade ägna sig åt. Om
aspiranten hade för avsikt att ägna sig åt sinnessjukvården, skulle tre månader
av assistenttjänstgöringen fullgöras å kroppssjukhus av något slag.

Den sålunda föreslagna terapeututbildningen skulle i första hand ta sikte
på terapeuter för vuxna klienter. I princip borde enligt kommittéernas mening
intet hindei föreligga, att sådana terapeuter jämväl handhade ledningen av
terapien för sjuka barn. Då terapeut anställdes särskilt för barnsjukhus, barnavdelning
vid lasarett eller dylikt, vore det dock angeläget tillse, att hon hade
väl vitsordad tidigare tjänstgöring som assistent hos terapeut vid barnsjukhus
ellei bainavdelning. Härjämte borde även lekskolelärarinnor (barnträdgår
dslärarinnor ) kunna antagas som sysselsättningsterapeuter på barnsjukhus
eller barnavdelning, blott det iakttoges, att de besutte vitsordad skicklighet
att handhava även sjuka barn och minst de insikter i allmän sjukvård,
som bibringades eleverna vid den teoretiska kurs om 2—4 veckor, som avsåges
skola inleda sjuksköterskeutbildningen.

Kungl. Maj ds proposition nr 42.

Rörande organisationen av kursverksamheten framgår av det
förut anförda att en anknytning föreslagits till slöjdföreningens skola i Göteborg.
Då största delen av utbildningen komme att ägnas åt undervisning och
övning i tekniska ämnen, borde densamma enligt kommittéerna bedrivas under
överinseende av överstyrelsen för yrkesutbildning. Den närmare ledningen av
utbildningen skulle handhavas av en särskild styrelse på förslagsvis fem personer,
till vars förfogande ställdes en heltidsanställd sekreterare. Rörande
styrelsens sammansättning samt sekreterarens uppgifter anföra kommittéerna
i huvudsak följande.

Såsom självskrivna ledamöter synas i styrelsen böra ingå rektorerna för
socialinstitutet och slöjdföreningens skola i Göteborg. Av de Övriga tre ledamöterna
synes en böra vara läkare och en representera arbetsvårdsorganet,
lämpligen person som har anknytning till länsarbetsnämnden i Göteborg.
Dessa båda samt ytterligare en ledamot, som tillika bör vara ordförande,
svnas efter efter förslag av överstyrelsen för yrkesutbildning böra utses av
Tvungl. Maj:t. Mandattiden torde tills vidare böra vara två år. I styrelsens
uppgift bör även ingå att hos medicinalstyrelsen föreslå efter utbildningen
godkända elever till erhållande av legitimation.

Styrelsens sekreterare skall tillsammans med rektor för slöjdföreningens
skola kontinuerligt följa utbildningen av terapeuter, speciellt den social-medicinska
undervisningen. Sekreteraren skall vidare tillsammans med rektor för
slöjdföreningens skola engagera lärare, planlägga undervisningen efter de linjer,
som uppdragas av styrelsen, och efter de rön och erfarenheter, de första
årens verksamhet komme att giva, hos styrelsen föredraga inkomna ansökningshandlingar
samt — om så erfordras — stå eleverna till tjänst med rådgivning,
när det gäller utbildningen, erhållande av stipendier, inackordering
o. d. Sekreteraren bör dessutom ha viss undervisningsskyldighet.

Kommittéerna, som framhålla vikten av att den föreslagna sekreterarposten
beklädes med en i alla avseenden kompetent, uppslagsrik och intresserad
person, förorda — med hänsyn till undervisningens karaktär av i viss mån
försöksverksamhet — att sekreteraren tills vidare under högst två år avlönas
med arvode om förslagsvis 900 kronor för månad.

Under förutsättning att styrelsen för slöjdföreningens skola funne det möjligt
att inrymma den föreslagna tekniska utbildningen inom skolans lokaler,
syntes man kunna räkna med att skolan jia olika sätt skulle kunna biträda
vid vissa expeditionella arbeten; bl. a. syntes skrivhjälp kunna erhållas. Ersättning
till skolans rektor, liksom för arbetskraft, lokaler m. in., som skolan
ställde till förfogande, finge regleras efter särskild överenskommelse med
skolans styrelse.

I anslutning till utbildningsfrågorna ha kommittéerna föreslagit att tillsynen
över utbildade terapeuter skall handhavas av medicinalstyrelsen,
vilken jämväl anses böra utfärda legitimation för dem, som genomgått
den föreskrivna utbildningen och därvid erhållit vitsord att vara lämpliga
som terapeuter vid av det allmänna drivna sjukhus och vårdanstalter. Medicinalstyrelsen
skulle därjämte äga medgiva dispens till personer, som utan att
ha genomgått föreskriven utbildning, likväl styrkte sig äga kompetens och
lämplighet att verka som terapeuter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Då det gällde personer, vilka önskade legitimation som terapeuter och som
endast till vissa delar, t. ex. i fråga om tekniska, medicinska eller socialpolitiska
kunskaper, genomgått en utbildning, jämförlig med den i det föregående
skisserade, och därför vore i behov av en kompletterande undervisning
för att bliva kompetenta som terapeuter, borde det enligt kommittéerna
ankomma på styrelsen för terapeututbildningen att med erfarenheter från
den ordinarie utbildningen anordna lämpliga kompletteringskurser.

Slutligen sägs att det borde ankomma på medicinalstyrelsen att uppdraga
riktlinjer för sysselsättnings- och arbetsterapien i stort, liksom att tillse att
för terapien nödvändiga lokaler m. m. funnes.

I fråga om elevernas ekonomiska förmåner under utbildningen
föreslå kommittéerna att undervisningen skall vara helt kostnadsfri.
Under förpraktiken och assistenttjänstgöringen — tillhopa 15 månader —
beräknas eleverna komma i åtnjutande av fri kost och logi. Med hänsyn till
de jämförelsevis stora kostnader eleverna däremot syntes få vidkännas för
vivre, resor in. in. i samband med den tekniska och teoretiska utbildningen
förordas, att de under tiden för denna utbildning erhålla möjlighet att erhålla
stipendier enligt de grunder, som gälla för stipendier åt elever vid kommunala
och enskilda anstalter för yrkesundervisning.

Beträffande sysselsättnings- och arbetsterapeuternas löneförmåner
borde enligt vad kommittéerna vidare anfört hänsyn tagas till att stora
krav måste ställas på terapeuternas kvalifikationer i fråga om såväl utbildning
som personliga egenskaper. Av denna anledning och på grund av den jämförelsevis
långa utbildningstid, som föreslagits, syntes nödvändigt att terapeuterna
tillförsäkrades god lön.

Efter en redogörelse för bl. a. löneställningen för vissa likartade befattningar
anföres i denna fråga.

Sysselsättnings- eller arbetsterapeutens uppgift är närmast att jämföra med
sjukgymnastens. Såväl i fråga om utbildningens längd och elevernas förkunskaper
vid utbildningen som i fråga om ställningen inom sjukhuset och
sjukvården torde terapeuter och sjukgymnaster även få betraktas som någorlunda
jämställda. Kommittéerna finna det därför skäligt, ätt sysselsättnings-
och arbetsterapeuterna erhålla samma löneförmåner som sjukgymnasterna.

För närvarande äro sjukgymnasterna vid statens sjukhus placerade i lönegrad
Ca 13. Vid landstingens sjukhus åtnjuta de löneförmåner, som närmast
motsvara lönegrad Ca 12. Lönesättningen för ordinarie sjukgymnaster i Stockholm
motsvarar lönegrad Ca 14 och i Göteborg Ca 13. Förste sjukgymnast i
Göteborg åtnjuter löneförmåner, som motsvara Ca 14. Lönerna för e. o. sjukgymnaster
i Stockholm motsvara närmast Ca 13 och i Göteborg närmast
n -i1!'' • Sjukgymn.asterna i Malmö äro placerade i en lönegrad, som motsvarar
Ca 12 i den statliga löneplanen. Beträffande övriga städer, som ej deltaga i
landsting, äro lönerna icke jämförbara. ----

,. Kommittéerna finna sig böra framhålla, att en utjämning uppåt av dessa
olika loneställningar är i hög grad påkallad, men då kommittéerna vid beräkningen
i det följande av kostnaderna för terapeuternas löner uteslutande
ha att taga hänsyn till löner för terapeuter vid statliga sjukhus och vårdan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

stalter, komma dessa löner att beräknas efter lönegrad Ca 13. För hos landsting
och städer utom landsting anställda förutsätta kommittéerna, att lönesättningen
blir föremål för förhandlingar mellan huvudmännen och vederbörande
personalorganisation.

Vad slutligen angår terapeutens ställning inom vårdanstalten
framhålles angelägenheten av att terapeuten samarbetar med funktionärer som
ha närliggande uppgifter, nämligen sjukgymnasten, resp. avdelningsköterska,
sociala kuratorn och arbetsberedningsassistenten vid länsarbetsnämnden.
Vidare framhålles att terapeuten även borde ha till uppgift att anordna förströelser
av olika slag inom sjukhuset. Terapeuten skulle i sistnämnda avseende
övertaga en del av de uppgifter, som nu åvila husmor, nämligen att
anordna föredrag, filmförevisningar och liknande tillställningar för patienter.

Arbetsuppgifterna anses av kommittéerna böra medföra, att terapeuten
gives en självständig ställning inom sjukhuset, närmast jämförlig med sjukgymnastens.
Terapeuten föreslås sålunda vara direkt underställd vederbörande
överläkare, i förekommande fall styresmannen.

I sitt betänkande rörande sinnessjukvården har statens sjukhusutredning
(betänkande IV) behandlat frågan om utbildning av sysselsättningsoch
arbetsterapeuter, avsedda för verksamhet på sinnessjukhusen
och härvid framhållit att övervägande skäl talade för en gemensam utbildning
av samtliga arbetsterapeuter på såväl kropps- som sinnessjukvårdens
område. Utredningen anför i detta sammanhang bl. a. följande.

Av naturliga skäl måste utformningen och tillämpningen av sysselsättningsoch
arbetsterapien inom skilda grenar av sjukvården gestalta sig olika i flera
avseenden. Många uppgifter äro emellertid gemensamma för all sådan terapi.
Detsamma gäller de fordringar, som måste ställas på dess utövare, icke minst
den, att de skola vara förtrogna med och ha förståelse för sjukdom och vad en
sådan betyder för dess bärare. Man kan ha olika meningar om vilka ämnen
den teoretiska undervisningen bör omfatta för att säkrast garantera en sådan
förtrogenhet och förståelse, men därom torde man kunna vara ense, att terapeuterna
under sin utbildning måste komma i rätt bred kontakt med sjukdom
och sjuka människor för att de skola se sin uppgift och gärning såsom ett led
i strävandet att återge sjuka medmänniskor deras hälsa och icke som en insats
i framställandet av det ena eller andra slaget av produkter. Angelägenheten
av en dylik inställning ha erfarenheterna av den hittills i landet bedrivna
sysselsättnings- och arbetsterapien bekräftat.---Den föreslagna gemen samma

och för den skull relativt omfattande utbildningen innebär praktiska
fördelar såtillvida, att en terapeut kan söka sig från en vårdform till en annan
samt att en och samma terapeut på mindre sjukhus utan hinder kan anlitas
för kliniker och avdelningar med olika klientel. Båda dessa fördelar synas
värda allt beaktande, när det gäller en hittills föga prövad och i utbyggnad
varande verksamhet. Det relativt begränsade antalet terapeuter, som i vårt
land erfordras inom olika slag av sjukvård, talar också för att man bör undvika
differentierad utbildning.

Vad angår möjligheten av en nedskärning av den föreslagna teoretiska utbildningen
uttalar utredningen, att detta givetvis vore möjligt och måhända
även försvarbart under en övergångstid för vinnande av erfarenheter. Här Bihang

Ull riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 42.

ilo 49

Kungl. Maj.ts proposition nr 42.

vid borde dock observeras att varje sådan begränsning innebure en eftergift
i fråga om terapeuternas medicinska insikter och att det vore ovisst, om någon
större tidsvinst för eleverna uppkomme, enär den teoretiska undervisningen
vore avsedd att löpa parallellt med den tekniska.

En ren tidsvinst skulle emellertid följa av en förkortning av förpraktiken
och utredningen säger sig vilja förorda en sådan åtgärd, därest en begränsning
av utbildningstiden ansåges påkallad.

I samband med diskussionen om utbildningstidens längd uttalar utredningen
beträffande rekryteringen av terapeuter för sinnessjukvården följande.

Sysselsättnings- och arbetsterapien vid sinnessjukhus i allmänhet torde
kräva grundligare insikter och erfarenheter i sinnessjukvård än som skulle
erhållas genom den föreslagna utbildningen. Åtminstone så länge uppbyggandet
av organisationen av arbetsterapeuter och föreståndare för arbetsterapi
pågår och intill dess densamma vunnit vederbörlig stabilitet, synes det därför
angeläget, att lämpliga yngre ordinarie och extra ordinarie skötare och sköterskor
vid sinnessjukhusen i den utsträckning, som erfordras för att täcka behovet
av terapeuter vid dessa sjukhus, stimuleras att undergå utbildningen.
Det beräknas, att årligen omkring 40 terapeuter skulle kunna utbildas vid
slöjdföreningens skola i Göteborg. Med hänsyn till sinnessjukhusens behov
av sådana befattningshavare enligt utredningens förslag (cirka 200), jämfört
med motsvarande behov vid andra sjukhus och vårdanstalter (cirka 300),
vore det lämpligt om 15 å 20 av terapeuterna i varje årskurs under de närmaste
tio åren utgjordes av skötare och sköterskor vid sinnessjukhus.

Med anledning av att medicinalstyrelsen i utlåtande över kommittéernas
gemensamma förslag ifrågasatt, att tillsynen över utövande terapeuter
sikulle anförtros överstyrelsen för yrkesutbildning, anför sjukhusutredningen
som sin mening, att förläggandet av denna uppgift till medicinalstyrelsen förefölle
mera naturligt. Terapeuternas verksamhet skulle nämligen utövas efter
anvisning av läkare och vore avsedd att utgöra ett led i sjukvården.

Slutligen har sjukhusutredningen behandlat frågan om löneställningen
för de befattningshavare — terapeuter och övriga — som enligt den förut lämnade
redogörelsen skulle leda sysselsättnings- och arbetsterapien vid sinnessjukhusen.

Yad först angår de särskilda terapeuterna anföres härvid.

Enligt utredningens åsikt tala övervägande skäl för att jämställdhet i löneavseende
bör råda ej endast mellan terapeuterna och sjukgymnasterna utan
även mellan terapeuterna och avdelnings- eller översköterskoma respektive
överskötarna. Utredningen anser sålunda, att man i princip bör eftersträva
enhetliga löneförmåner för sjukgymnaster, arbetsterapeuter och de befattningshavare,
som närmast ansvarar för vårdavdelningarna. I enlighet härmed föreslår
utredningen, att de arbetsterapeuttjänster vid de statliga sinnessjukhusen,
som kräva eller närmast äro avsedda för kvinnliga befattningshavare, tills
vidare i avvaktan på resultatet av utredningen rörande likalöneprincipen,
placeras i lönegrad Ca 12 eller i samma lönegrad som översköterskorna därstädes
samt att de tjänster, som lämpligen böra tillsättas med manliga innehavare,
placeras i lönegrad Ca 13 i likhet med överskötarna vid nämnda
sjukhus.

Utredningen räknar med att tre av de fem terapeuttjänster, som avsetts för
avdelningar för sysselsättnings- och arbetsterapi vid större och medelstora

Eungl. Maj:ts proposition nr 42.

sjukhus, böra innehavas av manliga befattningshavare, under det att övriga
två tjänster kräva kvinnliga innehavare. Vid mindre sjukhus synas av motsvarande
tjänster två böra tillsättas med manliga och en med kvinnlig befattningshavare.
Terapeuttjänsterna för vårdavdelningar torde inom överläkaravdelningar
med endast manliga patienter böra innehavas av män och motsvarande
tjänster för övriga överläkaravdelningar av kvinnor.

Enligt dessa beräkningsgrunder skulle vid de statliga sinnessjukhusen erfordras
omkring 80 terapeuttjänster i lönegrad Ca 13 och omkring 65 i lönegrad
Ca 12.

Då som villkor för behörighet till tjänst såsom slöjdföreståndare ansetts
böra uppställas godkänd examen som lärarinna i kvinnlig slöjd eller därmed
jämförlig utbildning, böra enligt utredningen befattningar av detta slag uppflyttas
i lönegrad Ca 15 och därigenom givas samma löneställning som tjänsterna
för lärarinnor i kvinnlig slöjd vid exempelvis statens anstalt för fallandesjuka.
Denna lönegradsplacering föreslås jämväl tills vidare för föreståndarna
för arbetsterapi.

Sjukhusutredningen understryker slutligen, att utövandet av sysselsättnings-
och arbetsterapi inom sinnessjukvården inginge såsom ett naturligt
led i det övriga sjukvårdsarbetet och att för den skull någon särskild ersättning
till sjukvårdspersonal (skötare, sköterskor m. fl.), som betroddes med
uppgifter i detta avseende, icke borde ifrågakomma.

Yttranden.

De föreslagna riktlinjerna för utbildning av sysselsättnings- och
arbetsterapeuter för kroppssjukvården ha i huvudsak tillstyrkts
eller lämnats utan erinran i de avgivna yttrandena. Dock har från ett flertal
håll framhållits, att utbildningen borde kunna göras enklare, varvid framför
allt den socialmedicinska delen av undervisningen ansetts kunna väsentligt
nedskäras.

Överstyrelsen för yrkesutbildning anser förslaget till undervisningsplan väl
avvägt med hänsyn till terapeuternas blivande arbetsuppgifter. Styrelsen vore
dock icke f. n. beredd att taga definitiv ställning till det framlagda förslaget
utan ansåge den slutliga prövningen av undervisningsplan och inträdesfordringar
böra ske framdeles.

De sakkunnigas förslag tillstyrkes vidare av bl. a. ortoped- och vanförevårdssakkunniga,
svenska nationalföreningen mot tuberkulos, svenska vanför
eanstalternas centralkommitté och föreningen för arbets- och sysselsättningsterapi.

Socialstyrelsen framhåller vikten av att terapeuterna bibringas ett visst
mått av sådana psykologiska insikter, som sammanhänga med de läkepedagogiska
behandlingsmetoderna. Såvitt angår terapeuter vid barnsjukhus eller
barnavdelningar betonar styrelsen vidare, att dessa borde i första hand ha
grundlig och teoretisk utbildning beträffande vård och sysselsättning av
friska barn. Sådan utbildning erhölle bl. a. lekskolelärarinnor. Styrelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

kunde endast tillstyrka det i andra hand framförda förslaget att lekskolelärarinnor
med viss erfarenhet av sjuka barn skulle antagas som terapeuter för
huvudsaklig tjänstgöring på barnavdelningar.

Svenska landstingsförbundet har funnit den föreslagna utbildningen i det
stora hela ändamålsenlig. Ifrågasättas kunde dock enligt förbundet, om icke
någon nedskärning av den relativt långa utbildningstiden skulle vara möjlig.

Svenska stadsförbundet har lämnat förslaget utan erinran.

Bland de remissinstanser, som mera bestämt uttalat sig för en förkortning
av utbildningen, märkes bl. a. medicinalstyrelsen, som i huvudsak anförtföljande.

Den föreslagna utbildningen synes alltför omfattande, speciellt beträffande
de teoretiska studierna. Kravet på terapeuternas utbildning torde utan olägenhet
kunna sänkas väsentligt. Enligt medicinalstyrelsens mening bör utbildningen
baseras huvudsakligen på psykologisk-pedagogisk grund och yrkeskunnighet.
Styrelsen håller före, att den medicinskt-teoretiska utbildningen är
överflödig för dessa befattningshavare, som skola utöva instruktionsverksamhet
under medicinskt sakkunnig ledning.

Styrelsen ifrågasätter, om icke den praktiska utbildningen åtminstone i viss
utsträckning kunde förläggas till redan befintliga yrkesskolor. Det synes
styrelsen vidare knappast vara erforderligt med sex månaders sjukhustjänstgöring
före den egentliga utbildningens början. En viss erfarenhet från sjukhus
synes dock vara erforderlig, men denna utbildning torde lämpligen kunna
vinnas genom väsentligt kortare sjukhuspraktik, vilken dock bör vara av sådan
natur, att icke partiellt arbetsföra, vilka lämpa sig som terapeuter, uteslutas
på grund av sjukhus tjänstgöringens art.

Jämväl statskontoret uttalar sig för en förkortning av utbildningen.

Svenska läkaresällskapet anser den föreslagna socialmedicinska undervisningen
bjuda på en gång på för mycket och för litet. Den närmade sig för
mycket den allmänna utbildningen av sjuksköterskor och sociala kuratorer,
under det att den sannolikt gåve en för knapphändig psykologisk skolning.

Sveriges läkarförbund understryker nödvändigheten av att de blivande
terapeuterna beredes en grundlig och praktiskt betonad utbildning men finner
det tveksamt, huruvida den planerade vore den lämpligaste. Erfarenheter från
andra håll syntes visa, att en kortare men mera intensiv utbildning kunde ge
goda resultat. Det kunde enligt förbundet med skäl betvivlas att 14 veckors
teoretisk undervisning i socialmedicin innebure väl använd tid.

Socialvårdskommittén framhåller att även män borde beredas tillträde till
utbildningskurserna samt anser den föreslagna förpraktiken på sjukhus därvid
icke utgöra hinder utan kunna ordnas jämväl för manliga aspiranter.

De vanföras riksorganisation anser att partiellt arbetsföra, som ägde förutsättningar
och håg för arbetet, borde äga företräde till utbildningskurserna.

Vad angår utbildningen av terapeuter för sinnessjukvården
har i ett stort antal yttranden uttalats önskemål om en förkortning av särskilt
den socialmedicinska undervisningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Medicinalstyrelsen ifrågasätter sålunda om terapeuterna, som givetvis
måste äga psykologisk och psykiatrisk skolning, verkligen behövde föreslaget
antal undervisningstimmar i dessa ämnen.

Av direktionerna för sinnessjukhusen lia sju uttalat sig för en kortare utbildningstid.
Två av dessa anse att för lämpliga skötare eller sköterskor skulle
vara tillräckligt med kortare kurser jjå slöjdskolor eller liknande.

En direktion påpekar de väsentligt skilda uppgifterna för terapeuter inom
t. ex. å ena sidan vanföreanstalter och å andra sidan sinnessjukhus samt ifrågasätter
en mindre stel utformning av utbildningen. Ett par direktioner understryka
vikten av att terapeuter på sinnessjukhusen före antagandet äga tillräcklig
praktik från sinnessjukvård.

Svenska psykiatriska föreningen anför att den föreslagna utbildningen
överdimensionerats särskilt i fråga om undervisning i medicinska ämnen. Även
svensk sjuksköterskeförening anser att balansen mellan medicinska och övriga
ämnen ej blivit den rätta. Föreningen påpekar att antalet föreslagna timmar
i ämnen av förstnämnda slag närmade sig vad som av 1946 års kommitté för
sjuksköterskeutbildningen föreslagits för utbildningen av sjuksköterskor.

Statens sjukhuspersonals förbund anser att kravet på terapeuternas utbildning
utan olägenhet kunde sänkas väsentligt samt att utbildningen borde
baseras på psykologisk-pedagogisk grund och yrkesskicklighet. Den medicinskt-teoretiska
undervisningen vore överflödig som utredningen lagt upp
den. Arbetsterapeuterna vid sinnessjukhusen borde enligt förbundets åsikt
rekryteras bland personalen därstädes, som redan ägde tillräcklig teoretisk
och praktisk utbildning för att förstå de sjuka.

Den föreslagna organisationen av kursverksamheten har i allmänhet
icke föranlett erinringar i de avgivna yttrandena.

Överstyrelsen för yrkesutbildning finner, med hänsyn till det relativt begränsade
utbildningsbehovet samt verksamhetens försökskaraktär, lämpligt,
att utbildningen anordnas i form av särskild utbildningskurs vid en bestående
skola. Överstyrelsen säger sig vidare finna lämpligt att utbildningen ställes
under dess överinseende, varvid ett nära samarbete med medicinalstyrelsen
och arbetsvårdsmyndigheten förutsättes. Överstyrelsen anför vidare.

Med hänsyn till att det till en början närmast blir frågan om en försöksutbildning
synes organisationen av ledningen för utbildningskursen icke böra
givas den fasta form som föreslagits. Enligt överstyrelsens mening bör i det
fall utbildningen förlägges till slöjdföreningens skola, vilket överstyrelsen
finner lämpligt, den av kommittéerna föreslagna styrelsen ersättas av en
huvudsakligen rådgivande kursnämnd, utsedd av tillsynsmyndigheten. Det
synes överstyrelsen lämpligt, att i nämnden finnas företrädare för de av kommittéerna
angivna intressena. Vid rektors sida torde behöva ställas en kursledare,
som då närmast skulle ersätta den av kommittéerna föreslagna sekreteraren.

I en den 25 januari 1949 dagtecknad promemoria angående kostnaderna
under budgetåret 1949/50 för utbildningsverksamheten säger sig överstyrelsen

Kungl. Maj.ts proposition nr 42.

ha kommit till den uppfattningen, vilken även delades av styrelsen för slöjdföreningens
skola, att i kursnämnden borde ingå två läkare, den ena representerande
kroppssjukvården och den andra sinnessjukvården.

Stockholms läns landstings förvaltningsutskott och svenslca vanföreanstalternas
centralkommitté förorda att medicinalstyrelsen representeras genom
en ledamot i styrelsen för terapeututbildningen.

Styrelsen för slöjdföreningens skola i Göteborg anför att även om den föreslagna
utbildningen skulle komma att innebära en specialundervisning, som
icke tidigare förekommit vid skolan, ansåge styrelsen att skolans allmänna
uppläggning, dess lärarkrafter och verkstäder väl lämpade sig för ändamålet.
Styrelsen önskade dock framhålla att en alldeles bestämd konstnärlig fallenhet
måste anses vara ett oavvisligt villkor för terapeutanställning, samt att
skolans medverkan vid utbildningen icke finge innebära ett avståndstagande
från de principer, på vilka den nuvarande undervisningen baserades. Innan
skolan fått sin lokalfråga löst finge förslaget betraktas som ett provisorium,
men styrelsen önskade framhålla att en provisorisk utbildning borde kunna
genomföras på ett i stort sett tillfredsställande sätt.

Styrelsen för socialinstitutet i Göteborg tillstyrker utbildningens förläggande
till Göteborg. Institutet vore berett att underlätta den föreslagna utbildningsanstaltens
verksamhet. Det kunde bl. a. icke hållas för osannolikt,
att institutet vissa timmar om dagen skulle kunna avstå lärosalar för den
teoretiska undervisningen av terapeuter.

Förslaget om legitimation av samt tillsyn över utbildade terapeuter
har berörts i några yttranden.

Statskontoret säger sig icke kunna tillstyrka legitimation för utbildade
terapeuter. Ej heller vore enligt ämbetsverket erforderligt att förordna om
särskild tillsynsmyndighet över utövande terapeuter. Legitimationstvånget avstyrkes
vidare av bl. a. svenska landstingsförbundet.

Överstyrelsen för yrkesutbildning ansluter sig till sjukhusutredningens
gentemot medicinalstyrelsen hävdade uppfattning, att tillsynen över utövande
terapeuter borde omhänderhavas av medicinalstyrelsen.

Kommittéernas förslag om elevernas ekonomiska förmåner under
utbildningen ha i allmänhet icke föranlett särskilda uttalanden i remissyttrandena.

Medicinalstyrelsen anför dock, att förslaget om utbildning under de närmaste
två åren av visst antal skötare och sköterskor vid sinnessjukhusen till
terapeuter syntes genomförbart endast under förutsättning, att vederbörande
befattningshavare under utbildningstiden komme i åtnjutande av oavkortad
lön och, under vissa förhållanden, även av traktamente. Även en av direktionerna
för sinnessjukhusen anser tvivelaktigt om skötare och sköterskor
komme att vilja underkasta sig de uppoffringar, som de föreslagna ekonomiska
villkoren för eleverna innebure.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

I fråga om löneställningen för terapeuter och annan ledande
personal ha kommittéförslagen i det övervägande antalet yttranden tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. Jämkningar ha dock förordats från några
håll.

Svenska landstingsförbundet uttalar beträffande terapeuterna inom kroppssjukvården,
att förbundet intet hade att erinra mot att terapeuterna i lönehänseende
jämställdes med sjukgymnasterna, därest utbildningen för de båda
grupperna bleve något så när likvärdig. Förslaget har vidare godtagits av
bl. a. svenska stadsförbundet och Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvår
dsb eredning.

Medicinalstyrelsen framhåller i sitt yttrande över betänkandet rörande
patientsysselsättningen vid kroppssjukhusen att utbildningstiden för terapeuterna
bleve kortare än för sjuksköterskorna samt att terapeuterna enligt
styrelsens mening komme att få mindre ansvarsfulla uppgifter än översköterskorna.
Styrelsen kunde därför icke tillstyrka, att terapeuterna placerades
högre än i lönegrad It, såvida icke arbetsuppgifterna i enstaka fall kunde
motivera placering i lönegrad 12.

I yttrandet över förslaget avseende denna verksamhet inom sinnessjukvården
ansluter sig styrelsen till utredningens förslag om placering av manliga
terapeuter i lönegrad Ca 13 i likhet med överskötare och av kvinnliga
terapeuter i lönegrad Ca 12 i likhet med översköterskor. Emot den föreslagna
löneställningen för föreståndare för arbetsterapi och för slöjdföreståndare
har styrelsen icke funnit anledning till erinran.

Statskontoret har i yttrandet rörande terapeuterna inom kroppssjukvården
anfört liknande synpunkter som medicinalstyrelsen och förklarat sig icke
kunna tillstyrka högre löneställning för terapeuterna än som gällde för avdelningssköterskorna.
Även en placering i lönegrad 12 förefölle ämbetsverket,
hög.

Beträffande löneställningen för terapeuterna vid sinnessjukhusen säger sig
statskontoret i sitt senare yttrande icke ha funnit anledning till ändrat ställningstagande.
Föreståndarna för arbetsterapi syntes böra givas en något högre
löneställning och i likhet med de högst placerade hantverksföreståndarna
hänföras till lönegrad 14.

Statens lönenämnd, som enligt vad förut sagts endast yttrat sig över förslaget
beträffande sinnessjukvården, har anfört följande.

Även om vissa skäl tala för att de förslagna arbetsterapeuterna i lönehänseende
jämföras med sjukgymnaster, synes likväl enligt lönenämndens mening
jämförelse hellre böra anställas med sjukvårdspersonalen vid sinnessjukhusen.
Lönenämnden har icke något att erinra mot att arbetsterapeuterna i
lönehänseende principiellt likställas med överskötare och översköterska. Enär
emellertid härigenom befattningar för manlig personal skulle hänföras till
13 lönegraden och befattningar för kvinnlig personal till 12 lönegraden, får
lönenämnden erinra, att allmänna lönenämnden i utlåtande den 8 november
1946 ansett sig kunna godtaga det förslag om uppflyttning av vissa befattningar
för kvinnlig sjukvårdspersonal till paritet med befattningar för

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

manlig sjukvårdspersonal, vilket framlagts av 1944 års lönekommitté, avseende
sjukvårds- och ekonomipersonal. Till denna principiella uppfattning
ansluter sig statens lönenämnd.

Förslagen om placering av föreståndare för arbetsterapi i 15 lönegraden
samt om uppflyttning till samma lönegrad av de för närvarande i 12 lönegraden
placerade slöjdföreståndarna föranleda icke erinran från lönenämndens
sida.

Önskemål om lika lön enligt lönegrad 13 för såväl manliga som kvinnliga
terapeuter framställas vidare av två direktioner för statliga sinnessjukhus.

Sjukhusutredningens förslag tillstyrkes av bl. a. föreningen tjänstemän vid
statens sjukhusförvaltning och statens sjukhuspersonals förbund.

Svensk sjuksköterskeförening anser att likalönsprincipen borde tillämpas
åtminstone vid inrättande av nya typer av befattningar, för vilka kvinnan
visat sig lika lämpad som mannen. Föreningen ansåge sjuksköterskans arbetsuppgifter
mer krävande än arbetsterapeutens. Därest överskötare och översköterska
inplacerades i lönegrad 16, vilket föreningen funne rimligt, borde
arbetsterapeut, manlig såväl som kvinnlig, inplaceras i lönegrad 15.

Sveriges slöjdlärarinneförening förordar placering av terapeuter i lönegrad
16.

Den föreslagna benämningen sysselsättningsterapeut eller arbetsterapeut
kritiseras i några yttranden.

Medicinalstyrelsen förordar i sitt första yttrande tjänstetiteln arbetsinstruktör
och i sitt senare yttrande benämningen arbetsledare. Den förstnämnda
titeln — anbetsinstruktör — föreslås även av statens sjukhuspersonals
förbund.

Kostnadsberäkningar.

Kommittéerna.

I sitt förslag rörande sysselsättnings- och arbetsterapi vid anstalter inom
kroppssjukvården ha kommittén för partiellt arbetsföra och statens sjukhusutredning
(betänkande 111) gjort vissa kostnadsberäkningar, som dock begränsats
till att omfatta kostnaderna iför terapeuternas utbildning samt avlöningsfcostnader
m. m. för terapien vid statliga eller med statligt stöd drivna
vårdanstalter. Kostnaden för avlöning av terapeuter vid övriga anstalter ha ansetts
böra bestridas av vederbörande huvudman utan statsbidrag.

Beträffande kostnaderna för utbildningen ha kommittéerna anfört,
att ersättning till slöjdskolans rektor liksom för arbetskraft, lokaler m. m.,
som skolan ställde till förfogande, finge regleras efter särskild överenskommelse
med skolans styrelse. I övrigt har beräknats för arvode till sekreteraren
10 800 kronor, för lokalhyra, expensmedel m. m. 4 000 kronor, för undervisningsarvoden
30 000 kronor, för materialkostnader 8 000 kronor och för stipendier
till elever 30 000 kronor.

De årliga kostnaderna för utbildningen skulle sålunda, bortsett från den ersättning,
som enligt avtal komme att utgå till slöjdförenings skola, uppgå till

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

(10 800 + 4 000 + 30 000 + 8 000 + 30 000) 82 800 kronor. Härtill komme en
engångskostnad för anskaffning av möbler ocih kontorsutrustning för sekreterarens
expedition, beräknad till 4 000 kronor.

Den gjorda beräkningen avser årlig kostnad fr. o. m det andra verksamhetsåret,
då två kurser avses pågå samtidigt. Under första året skulle enligt kommittéerna
begränsning kunna ske av anslagsposten till undervisningsarvoden
till 13 500 kronor och av stipendieposten till 15 000 kronor.

Vad härefter angår statsverkets årliga kostnader för en utvidgad
sysselsättnings- och arbetsterapi vid statliga eller statsunderstödda
sjukhus och vårdanstalter utanför sinnessjukvården
ha kommittéerna angivit antalet nytillkommande terapeuter vid dessa anstalter
till 31. Efter lönegrad Ca 13 och ortsgrupp 3 har lönekostnaden för år
beräknats till i runt tal 185 000 kronor, varvid kommittéerna räknat med rörligt
tillägg efter 6 %. Med nuvarande tillägg av 12 % skulle lönekostnaden
stiga till omkring 195 000 kronor. Till materialkostnader ha kommittéerna beräknat
25 000 kronor.

Årskostnaden för avlöningar och material skulle sålunda för sysselsättnings-
och arbetsterapien vid här ifrågavarande statliga och statsunderstödda
anstalter uppgå, till (195 000 + 25 000) 220 000 kronor.

I fråga om sysselsättnings- och arbetsterapien inom sinnessjukvården har
statens sjukhusutredning (betänkande IV) framlagt motsvarande beräkningar
av avlöningskostnaden för terapeuter och annan med terapiens ledning på
sinnessjukhusen sysselsatt personal.

Sammanlagt beräknas avlöningskostnaderna för de statliga sinnessjukhusens
del uppgå till omkring 1 miljon kronor per år. På grund av att terapeuttjänstema
till en del avsåges ersätta andra befintliga tjänster, skulle
dock merkostnaden för avlöningar till terapeututbildad personal icke komma
att uppgå till mer än omkring 700 000 kronor per år.

Yttranden.

De av kommittéerna verkställda kostnadsberäkningarna ha i allmänhet icke
berörts i de avgivna yttrandena.

Överstyrelsen för yrkesutbildning säger sig i stort sett icke ha något att
erinra mot anslagsberäkningen för terapeututbildningen. Under första verksamhetsåret
syntes, under förutsättning att 20 elever intoges, kostnaden kunna
beräknas uppgå till 55 000 kronor, förutom engångsanslaget till möbler in. m.
om 4 000 kronor. Anslaget till kursverksamheten borde ställas till överstyrelsens
förfogande.

Förslag av överstyrelsen för yrkesutbildning.

I detta sammanhang torde vidare få anmälas, att överstyrelsen för yrkesutbildning
med promemoria den 25 januari 1949 överlämnat en av styrelsen för
slöjdföreningens skola enligt sammanträde den 12 i samma månad lämnad

42 Kungl. Maj ds proposition nr 42.

beräkning av de kostnader, som uppkomma i samband med skolans medverkan
vid terapeututbildningen. Enligt denna beräkning skulle erfordras för arvode
till en sekreterare (kamrer) med halvtidstjänst 5 000 kronor och för arvode
till en kursledare, likaledes halvtidstjänstgörande och med viss undervisningsskyldighet,
4 000 kronor. Ersättningen till skolans rektor föreslås beräknad till
3 000 kronor. Härjämte beräknas följande belopp erforderliga, nämligen för
omkostnader i samband med kursplanens uppgörande 3 000 kronor, för städning,
lyse, uppvärmning o. d. 4 000 kronor, för ersättning till vaktmästare
3 000 kronor och för lokalernas iordningställande och underhåll 3 000 kronor.
Sammanlagt skulle alltså erfordras (5 000 + 4 000 + 3 000 + 3 000 -f 4 000
+ 3 000 + 3 000) 25 000 kronor.

Överstyrelsen för yrkesutbildning har i sin promemoria verkställt vissa
jämkningar i skolstyrelsens kostnadsberäkning samt därjämte lämnat uppgift
på de kostnader för utbildningen, som icke avse skolans medverkan vid densamma.
De olika kostnaderna ha härvid redovisats av överstyrelsen på följande
sätt.

Ändamål

Kronor

Jdektor och kursledare ........................................... 7 qqq

Skrivhjälp ................................................................................. 2 500

Städning, lyse, uppvärmning, vaktmästare m. m............................ 7 000

Anskaffning av stadigvarande undervisningsmateriel och kostnader

för lokalernas iordningställande ................................................ 4 Q00

Arbetsmaterial ............................................................ 4 qqq

Undervisningsarvoden ........................................................... 75 qqq

Ersättning till sakkunniga, sammanträdes- och resekostnader m. m.... 5 500

Summa kronor 45 000

Härtill komme enligt överstyrelsen kostnaderna för stipendier, vilka under
första utbildningsåret beräknats till 15 000 kronor. Önskvärt vore att stipendieanslaget
antingen finge ingå i det under åttonde huvudtiteln uppförda
förslagsanslaget till stipendier åt elever vid kommunala och enskilda anstalter
för yrkesundervisning eller eljest erhölle formen av förslagsanslag.

Överstyrelsen framhåller slutligen, att beräkningarna för den försöksutbildnmg,
varom här vore fråga, nödvändigtvis måste bli mycket osäkra och
att överflyttningar kunde bli erforderliga mellan de olika poster, som beräkningarna
avsett.

Departementschefen.

Sysselsättnings- och arbetsterapien är en sedan länge känd behandlingsfoim
inom sjukvården. Särskilt i länder, som deltagit i de båda världskrigen,
har i samband med vården av de många krigsskadade behovet av sysselsättnings-
och arbetsterapi gjort sig starkt gällande. Denna behandlingsform har
därför i dessa länder såväl kvantitativt som kvalitativt nått en högre utveckling
än på andra håll.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 42.

I Sverige har krigsinvaliditeten saknats som pådrivande faktor och utvecklingen
väsentligen kännetecknats av impulser utifrån. I fråga om utnyttjandet
av sysselsättnings- och arbetsterapien såsom behandlingsmetod torde vi ligga
åtskilligt efter flera länder, med vilka vi eljest tåla en jämförelse i fråga om
sjukvårdens standard. Sysselsättnings- och arbetsterapien finnes hos oss representerad
huvudsakligen vid anstalter för vård av långvarigt sjuka, såsom
sinnessjukhus, sanatorier för lungtuberkulos, kustsanatorier och andra anstalter
för kirurgisk tuberkulos samt vanföreanstalter. På anstalter för vård
av i regel akuta sjukdomsfall har däremot sysselsättnings- och arbetsterapien
hittills funnit mycket begränsad användning.

Under senare år har denna behandlingsform tilldragit sig ett ökat intresse
även i vårt land. En av anledningarna härtill är den uppmärksamhet, som
ägnats de partiellt arbetsföras problem. Angelägenheten ur såväl samhällets
som den enskilda individens synpunkt att i möjligaste mån förhindra eller
häva partiell arbetsoförmåga samt att tillvarataga de partiellt arbetsföras
arbetskraft har understrukit behovet av särskilda åtgärder, sammanfattade i
begreppet arbetsvärd. Sysselsättnings- och arbetsterapien på sjukhus och
andra vårdanstalter har härvid tilldelats en viktig plats i en rad av arbetsvårdande
åtgärder, exempelvis yrkesvägledning, arbetsprövning, yrkesutbildning
och arbetsträning.

Utredning angående sysselsättnings- och arbetsterapien bär såsom av det
föregående framgår gjorts av kommittén för partiellt arbetsföra och statens
sjukhusutredning av år 1943. I ett gemensamt betänkande ha kommittéerna
framlagt förslag rörande denna behandlingsform på vissa sjukhus och vårdanstalter,
hänförliga till kroppssjukvårdens område. I ett senare betänkande
har sjukhusutredningen separat behandlat motsvarande åtgärder inom sinnessjukvården.
I de båda betänkandena framlägges förslag om en effektivisering
av sysselsättnings- och arbetsterapien såväl vid de långvårdsanstalter,
där denna vårdform hittills haft sin egentliga betydelse i våld land, som vid
lasarett och liknande akutsjukhus, där den förekommit endast i obetydlig
omfattning.

Yad kommittéerna anfört om behovet av sysselsättnings- och arbetsterapi
samt den sociala och medicinska motiveringen för denna behandlingsform
finner jag övertygande. En väl organiserad arbetsterapi synes mig vara
av värde för att hos långvarigt sjuka bibehålla en tidigare yrkesfärdighet
eller, där återgång till förutvarande yrke icke kan komma i fråga, bereda förutsättningar
för annat slag av förvärvsarbete. Det psykologiska värdet av en
på så sätt skapad kontakt med arbetslivet är av stor betydelse. De mer förströelsebetonade
formerna av sysselsättningsterapi synas mig kunna vara
ett medel att lätta de stämningar av missmod och håglöshet, som lätt
följa i sjukdomens spår. Även om erfarenheterna ännu äro otillräckliga
för ett bedömande av möjligheterna att genom en verksamhet som denna
förkorta vårdtiderna, torde dess värde för höjandet av vårdens kvalitet där210—49.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4,2.

emot vara oomtvistlig. En intresseväckande och eljest ändamålsenlig sysselsättnings-
och arbetsterapi bör vara ett värdefullt medel att i någon mån utjämna
skillnaden mellan den passiva och skyddade tillvaron inom vårdanstalten
och den fordrande verklighet, som mången möter vid återinträdet i förvärvslivet.

Jag finner sålunda behov föreligga av en effektiv sysselsättnings- och
arbetsterapi vid våra sjukhus och vårdanstalter. Mest angeläget synes mig
vara att tillgodose behovet vid anstalter för huvudsakligen långvarigt sjuka
eller invalidiserade, såsom sinnessjukhus, sanatorier och andra anstalter för
vård av lungtuberkulos, kustsanatorier samt vanföreanstalternas kliniker.

Beträffande de sakkunnigas förslag angående sysselsättnings- och
arbetsterapiens utformning vid olika slag av vårdanstalter torde, då
verksamheten enligt min mening tills vidare bör bedrivas försöksvis, några
fasta normer icke nu böra fastställas. Det torde tvärtom vara klokt att
pröva sig fram, varvid de av kommittéerna lämnade förslagen till olika sysselsättningsformer
m. in. torde bli av stort värde. En riktpunkt måste emellertid
vara att åstadkomma sådan variation av intresseväckande sysselsättningsformer
att om möjligt varje patient kan erhålla en efter sina anlag och sjukdomsförhållanden
lämpad sysselsättning. Vårdanstaltens behov av arbetsprestationer
från patienternas sida bör icke tillmätas avgörande betydelse,
även om självfallet en kombination av dessa båda intressen i många fall är
både möjlig och önskvärd.

Till förslaget att vid sinnessjukhusen begränsa jordbruksdriften till förmån
för trädgårdsskötsel finner jag mig böra lämna min principiella anslutning.
Det synes mig nämligen ådalalagt att trädgårdsskötsel, som omfattas av stort
intresse av patienterna och vid tillgång till växthus erbjuder sysselsättningstillfällen
under hela året, äger större värde för sysselsättnings- och arbetsterapien
än jordbruksarbete.

I kommittéförslagen framhålles betydelsen av ändamålsenliga lokaler
för sysselsättnings- och arbetsterapien. Närmare utformade förslag
på denna punkt ha av sjukhusutredningen framlagts rörande sinnessjukhusen.
Jag finner dessa förslag i huvudsak lämpliga och utgår från att vid ny- och
ombyggnader av sjukhus och andra vårdanstalter lokalfrågan ägnas beaktande.

Kommittéerna ha understrukit behovet av särskild personal för sysselsättnings-
och arbetsterapiens ledning och framlagt närmare beräkningar
i detta hänseende. Ehuru jag anser att de sakkunniga anfört
vägande skäl för sin uppfattning om behovet av sådan personal kan jag i
nuvarande läge icke förorda en utvidgning av personalorganisationen. Som
svenska landstingsförbundet uttalat i sitt yttrande är det med rådande brist
på sjukvårdspersonal nödvändigt, att ansträngningarna inriktas på att söka
bibehålla nuvarande vårdstandard, medan förbättringar av denna tyvärr
måste komma i andra hand. Vi torde sålunda tills vidare vara hänvisade att
för sysselsättnings- och arbetsterapien vid landets vårdanstalter i huvudsak
lita till den personal, som redan finnes tillgänglig för denna verksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Yad nu sagts bör emellertid icke liindra att försöksvis anordnas utbildning
av ett antal redan i tjänst varande befattningshavare för att handhava
sysselsättnings- och arbetsterapi. Såsom framgår av den förut lämnade
redogörelsen saknas hos oss praktiskt taget helt personal med den specialutbildning
för uppgiften, som i andra länder befunnits nödvändig för
att effektivt kunna bedriva denna vårdform. Tillgång till ett — om även
begränsat — antal befattningshavare med sådan specialutbildning skulle
vara av stort värde för behandlingsformens utveckling.

Som jag redan sagt torde en sådan försöksutbildning böra avse befattningshavare
som nu arbeta inom sjukvården, varvid i första hand lämpliga
skötare och sköterskor vid sinnessjukhusen böra komma ifråga. Möjlighet
bör dock lämnas öppen för att i undantagsfall mottaga även annan sökande,
som äger särskilda förutsättningar för uppgiften.

Utbildningen torde såsom föreslagits böra förläggas till slöjdföreningens
skola i Göteborg. Med hänsyn till den föreslagna rekryteringsprincipen synes
det lämpligt att icke uppdraga alltför snäva riktlinjer i fråga om inträdesfordringar,
utbildningstidens längd, krav på förpraktik m. in. utan lämna
den blivande kursledningen relativt fria händer. Det bör exempelvis undersökas,
huruvida icke för elever med förkunskaper inom det ena eller andra
ämnesområdet kan anordnas kompletterande utbildning. Som mål för utbildningen
bör dock uppställas att bibringa eleverna i stort sett det kunskapsmått,
som avses med den av de sakkunniga föreslagna tvååriga kursverksamheten.

Beträffande organisationen av kursverksamheten biträder jag förslaget
att utbildningen ställes under överinseende av överstyrelsen för yrkesutbildning.
Såsom överstyrelsen föreslagit torde den närmare ledningen böra
anförtros en särskild av överstyrelsen utsedd kursnämnd. Rektorerna för
slöjdföreningens skola och socialinstitutet i Göteborg böra ingå i nämnden
såsom självskrivna ledamöter, varjämte i densamma böra finnas två läkare,
en representerande kroppssjukvård och en sinnessjukvård, samt en representant
för länsarbetsnämnden på platsen. Såsom överstyrelsen föreslagit torde
en särskild ordförande i kursnämnden böra utses efter förslag av styrelsen
för slöjdföreningens skola.

Vid sidan av rektorn för slöjdföreningens skola, vilken förutsättes skola
lämna en icke obetydlig medverkan vid kursens anordnande, torde — i stället
för den av kommittéerna föreslagna sekreteraren — ställas en deltidstjänstgörande
kursledare. Lokaler, skrivhjälp in. in. förutsättas mot ersättning ställda
till förfogande av slöjdföreningens skola.

Vad angår elevernas ekonomiska förmåner under utbildningen ansluter
jag mig till förslaget att utbildningen skall vara kostnadsfri. I förekommande
fall torde stipendier böra utgå enligt samma normer som gälla för stipendier
till elever vid kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning.
Skötare och sköterskor vid statliga sinnessjukhus, som deltaga i utbildningen.
torde böra medgivas rätt att uppbära lön med B-avdrag under hela

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

undervisningstiden. Att därjämte traktamente skulle få utgå i särskilda fall
anser jag mig däremot icke kunna förorda.

Den begränsade försöksutbildning, jag i det föregående förordat, torde
icke innebära anledning att till principiellt övervägande upptaga frågan om eu
särskild löneställning för befattningshavare med verksamhet inom sysselsättnings-
och arbetsterapien. Skötare och sköterskor på sinnessjukhus, som
med goda vitsord genomgå denna utbildning och i övrigt äro väl lämpade för
denna uppgift, böra lämpligen kunna erhålla ställning som överskötare resp.
översköterska.

Yad slutligen angår kostnaderna under nästkommande budgetår för en
kursverksamhet enligt föreslagna riktlinjer torde överstyrelsens för yrkesutbildning
kalkyl i huvudsak kunna läggas till grund.

För ersättningar till ordförande och ledamöter i kursnämnden enligt kommittékungörelsen
torde böra beräknas 1 000 kronor. Vidare beräknar jag för
arvoden till rektorn vid slöjdföreningens skola och till kursledaren 3 000 resp.
4 000 kronor. Till undervisningsarvoden, beräknade efter i genomsnitt 30 kronor
per timme vid den Socialmedicinska undervisningen och 12 kronor per
timme vid utbildning i tekniska ämnen, torde böra upptagas ett belopp av
15 000 kronor. De ersättningar, som skola utgå till slöjdföreningens skola för
lokaler, personal m. m., kunna lämpligen sammanföras till en delpost, vilken
därvid bör upptagas till 13 000 kronor. Jag förutsätter härvid, att av detta
belopp tages i anspråk allenast vad som erfordras för täckande av skolans
kostnader för ändamålet. Slutligen bör beräknas för arbetsmaterial 4 000
kronor, för elevstipendier 15 000 kronor och för diverse utgifter 5 000 kronor.

Sammanlagt skulle alltså för budgetåret 1949/50 böra anvisas (1000 +
3 000 + 4 000 + 15 000 + 13 000 + 4 000 + 15 000 + 5 000) 60 000 kronor. Anslaget
torde böra benämnas Utbildning av sysselsättnings- och arbetsterapeuter.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen

att till Utbildning av sysselsättnings- och arbetsterapeuter för
budgetåret 1949/50 under elfte huvudtiteln anvisa ett anslag av
60 000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ralph Sterner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42. 47

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Inledning........................................................................ 2

Hittills vidtagna åtgärder...................................................... 4

Föreliggande förslag och yttranden............................................ 9

Behovet av sysselsättnings- och arbetsterapi .............................. 9

Kommittéerna sid. It. — Yttranden std. 13.

Sysselsättnings- och arbetsterapiens former och inriktning................ 16

Kommittéerna sid. 16. — Yttranden sid. 19.

Behovet av särskilda lokaler................................................ 21

Kommittéerna std. 21. — Yttranden sid. 22.

Behovet av personal för sysselsättnings- och arbetsterapiens ledning .... 22

Kommittéerna sid. 22. — Yttranden sid. 26.

Sysselsättnings- och arbetsterapeuternas utbildning och löneförmåner m. m. 28
Kommittéerna sid. 28, — Yttranden sid. 35.

Kostnadsberäkningar ........................................................ 40

Kommittéerna sid. 40. — Yttranden sid. 41. — Förslag av överstyrelsen för yrkesutbildning
sid. 41.

Departementschefen ............................................................ 42