Kungl. Maj:ts proposition nr 42 (Proposition 1934:42)

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Nr 42.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående nedsättning av
räntan å lån från egnahem släne fonden m. m.; given Stockholms
slott den 12 januari 1934.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 januari
1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför:

I skrivelse den 10 juni 1932, nr 339, anhöll riksdagen i anledning av motionerna
11:141 och 462 under åberopande av jordbruksutskottets av riksdagen
godkända utlåtande nr 88 (punkt 1 b), att Kungl. Majit ville föranstalta
örn närmare utredning rörande möjligheterna att återgå till den
ränta å egnahemslån, som var gällande före år 1920, samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Den 21 april 1933 uppdrog Kungl. Majit åt statens egnahemsstyrelse att
verkställa den av riksdagen sålunda begärda utredningen.

Med skrivelse den 4 augusti 1933 har egnahemsstyrelsen överlämnat utBihang
till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 42.

Kungl. Majlis proposition nr 42.

redning och förslag i ämnet. Häröver hava infordrade yttranden avgivits
den 14 september 1933 av statskontoret och den 12 oktober 1933 av fullmäktige
i riksgäldskontoret.

I detta sammanhang må ock nämnas, att från sammanslutningar av egnahemsinnehavare
inkommit framställningar örn bland annat nedsättning i
gällande egnahemslåneräntor.

Historik och gällande bestämmelser i ämnet.

Egnahemslånefonden inrättades efter beslut av 1904 års riksdag i syfte
att bereda mindre bemedlade personer tillfälle att erhålla lån på fördelaktiga
villkor för förvärvande av egna hem på landsbygden. Låneverksamheten
bedrives sålunda, att låneförmedlare (hushållningssällskap, kommuner
samt vissa aktiebolag och ekonomiska föreningar) ur fonden erhålla
lån (egnahemsstatslån) att av dem användas för utlämnande av egnahemslån
till enskilda. Egnahemsstatslånen kunna användas för utlämnande av
egnahemslån för förvärv av antingen jordbrukslägenhet (jordbrukslån)
eller ock bostadslägenhet (bostadslån). Med avseende å återbetalningen delas
statslånen i en amorteringsdel och en stående del, vilken sistnämnda del
i regel icke kan av staten uppsägas, förrän amorteringsdelen tillfullo guldits.
Skyldigheten att verkställa amortering å lånen inträder först vissa
år efter lånens utlämnande. Låneförmedlarna ansvara gentemot staten för
lånens förräntning och återbetalning. Egnahemslåntagares skyldigheter
gentemot låneförmedlare äro av samma innebörd som låneförmedlares
gentemot staten. De närmare bestämmelserna angående egnahemslånerörelsen
hava tid efter annan ändrats. Dessa ändringar hava ock gällt bestämmelserna
örn egnahemslåneräntans storlek och lånens återbetalning.

Statslån från egnahemslånefonden förräntas och återbetalas sålunda enligt
följande grunder.

1905—1919 års lån (Sv. förf.-sami. nr 36/1904 och 53/1908):

ränta: 3.6 procent;

återbetalning:

a) lånet delas i två lika delar, en amorteringsdel och en stående del;

b) återbetalningsskyldigheten beträffande amorteringsdelen inträder
med fjärde året efter utgången av det kalenderår, under vilket lånet från
statskontoret utbekommits, och fullgöres å lån för jordbrukslägenheter med
en annuitet av 6 procent och å lån för bostadslägenheter med en annuitet
av 7 procent;

c) lånets stående del skall vara återbetald inom fem år från det sista inbetalningen
å amorteringsdelen bort fullgöras.

1920—1927 års lån (Sv. förf.-saml. nr 483/1919 och 126/1923):

ränta: till och med året före det, då amorteringsskyldighet inträder, 4
procent; därefter 4.75 procent med undantag dock för räntan å stående
delen av lån för jordbrukslägenheter, vilken kan från och med år 1928 nedsättas
till 4.3 procent (Sv. förf.-saml. nr 239/1927);

återbetalning: enahanda bestämmelser som de för 1905—1919 års lån
gällande med undantag dock beträffande tiden för amorteringens början,

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

vilken för 1920—1927 urs lån inträder nied sjätte året efter utgången av det
kalenderår, för vilket lånet beviljats.

Lån av år 1928 eller senare år (Sv. förf.-saml. nr 239/1927 och 217/1928):

ränta: intill dess kapitalavbetalningen börjar 4 procent; därefter 4.5 procent
å lån för jordbrukslägenheter och 5 procent å lån för bostadslägenheter; återbetalning: a)

lånet dölas i en ainorteringsdel, utgörande 2/5 av utbekommet lånebelopp,
samt en stående del, utgörande 3/5 av samma belopp;
o b) återbetalningsskyldigheten beträffande amorteringsdelen inträder för
lån till jordbrukslägenheter med sjätte året och för lån till bostadslägenheter
med fjärde året, allt efter utgången av det kalenderår, för vilket lånet
beviljats; å lån för jordbrukslägenheter erlägges en annuitet av 6.5 procent
och å lån för bostadslägenheter en annuitet av 8 procent;

c) beträffande återbetalningen av lånets stående del gälla samma bestämmelser
som för tidigare lån.

Vissa tillfälliga sänkningar i egnahem slåneräntan hava därjämte medgivits
beträffande lån, som beviljats för 1920 och senare år. Sålunda har
räntan för åren 1932 och 1933 beträffande jordbrukslån av nämnda årgångar
nedsatts till 3.7 procent å lån, varför amorteringsskyldighet ej förelåge,
och till 3.3 procent å den stående delen å lån, varför amorteringsskyldighet
förelåge (Sv. förf.-saml. nr 247/1932). Vidare har räntan å den
stående delen å bostadslån av nämnda årgångar efter amorteringstidens
inträde för år 1933 nedsatts till 3.8 procent (Sv. förf.-saml. nr 172/1933).

Tinder de ofta förekommande debatterna örn egnahemslåneräntan hava
i huvudsak följande två olika ståndpunkter framträtt.

Enligt den ena ståndpunkten vore en särskilt låg ränta för egnahemslån
önskvärd. Såsom stöd för denna ståndpunkt har framhållits, att det vore
en angelägenhet av stort allmänt intresse, att egnahemsbildandet utvecklades
och befrämjades. Härför erfordrades kraftigt stöd av statsmakterna.
De mindre bemedlade, som bildade nya jordbruk och egnahem, nödgades
pa grund av ringa eget kapital starkt skuldsätta sig. Genom låg egnahemslåneränta
bereddes åt dem hjälp och lättnad. Statens uppoffringar härför
vöre ej förgäves. Verksamheten skulle stimuleras, låntagarnas ställning
förbättras och lägenheterna förkovras. Staten vunne indirekta fördelar i
såväl socialt och folkhygieniskt som nationalekonomiskt och statsfinansiellt
hänseende.

Enligt den andra ståndpunkten gav det slags statssubvention, som en
låg egnahemslåneränta innebure, anledning till starka betänkligheter. I
samma mån egnahemsräntan sänktes under statens upplåningsränta, ökades
statens kostnader, vilka på grund av utlåningens storlek bleve högst
betydande. Därjämte tenderade den låga räntan att höja priset å egnahemsbelånade
lägenheter och för övrigt å all jord, som kunde ifrågakomma
för användning till hithörande ändamål. Statens uppoffringar i form
av låg ränta komme därför till en icke obetydlig del jordsäljarna tillgodo.
För låntagarna vore därför nyttan av den låga räntan tvivelaktig. För
dem vore det av större vikt, att de dels finge hjälp med anskaffandet av välbelägen
och billig jord. dels erhölle tillräckligt höga egnahemslån, så att de
ej nödgades mot oskälig ränta och på otrygga villkor hos enskilda upptaga
ytterligare lån, dels ock finge ett gott handtag vid starten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Deli senaste allmänna omregleringen av ränte- oell återbetalningsvillkoren
för egnahemslån, år 1927, byggde på den grundsatsen, att statsverkets
ekonomiska uppoffringar för egnahemslånefonden icke borde ökas, utan
borde man inom den dåvarande kostnadsramen vidtaga de anordningar,
som ledde till största möjliga nytta för både låntagarna oell det allmänna.

De tillfälliga räntesänkningarna för åren 1932 och 1933 hava tillkommit
för att för egnahemslåntagarna lindra den svåra kris, som under de senare
åren gått ut över såväl jordbruket som andra näringsgrenar. I sammanhang
härmed hava emellertid jämväl framställts yrkanden och förslag
angående en bestående sänkning av egnaliemslåneräntan. Härom
må erinras följande.

Med anledning av inom båda kamrarna väckta motioner (1:170, II: 5, 25,
26, 225, 306 och 307) rörande ändring i gällande bestämmelser angående
egnahemslån m. m., vilka motioner avsågo att nied hänsyn till den allmänna
depressionen bereda vissa kategorier egnahemslåntagare någon lättnad
i dem åvilande skyldigheter beträffande lånens amortering och förräntning,
anhöll riksdagen i skrivelse den 22 maj 1931, nr 280, att Kungl. Maj:t
ville skyndsamt låta verkställa utredning i vad mån en statlig hjälpaktion i
det i motionerna angivna syfte kunde anses erforderlig och rörande lämpligaste
sättet för densammas genomförande samt för 1932 års riksdag framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. På grund
härav uppdrog Kungl. Maj:t den 12 juni 1931 åt statens egnahemsstyrelse
jämte fyra särskilda utredningsmän (1931 års egnaliemsutredning) att
verkställa den begärda utredningen.

I sitt betänkande (stat. off. utr. 1931: 37) framhöll 1931 års egnahemsutr
edilin g beträffande frågan örn sänkning av egnaliemslåneräntan, bland
annat, att den låga ränta, som sedan åtskilliga år varit rådande å den allmänna
penningmarknaden, måste anses motivera en sänkning av de högsta
räntesatserna å egnahemslånen. För att betona egnaliemsverksamhetens
sociala karaktär syntes det utredningen önskligt, att räntan å egnahemslånen
hålles på en lägre nivå än det i allmänna penningmarknaden gällande
diskontot. Det läge i statens intresse, anfördes vidare, att stödja dem,
som i likhet med egnahemslåntagarna i viss omfattning sökte skapa nya
försörjningsmöjligheter. Utredningen ville sålunda i princip uttala sigtor
en sänkning av de högre räntesatserna. I fråga örn 1905—1919 års lån
syntes dock icke någon sänkning av räntan böra ifrågakomma. För de lån,
som beviljats efter den 31 december 1919, torde däremot en räntesänkningkunna
ifrågasättas. Utredningen utgick från, att räntevillkoren borde
bliva desamma för 1920—1927 års lån och lån av 1928 eller senare år. Vid
övervägande av frågan hade inom utredningen dryftats olika alternativ.
Sålunda hade förslag förelegat örn sänkning av räntan å jordbrukslån under
hela lånetiden till 3.6 procent och å bostadslån under amorteringstiden
till 4.5 procent (alternativ I) samt örn sänkning av räntan å jordbrukslån
under hela lånetiden till 4 procent och å bostadslån under amorterings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

tiden till 4.5 procent (alternativ II). Utredningen hade stannat för alternativ
I. För åstadkommande av enhetlighet i lånevillkoren och för undvikande
av onödiga svårigheter i tillämpningen hade emellertid vidtagits
vissa jämkningar i fråga örn återbetalningsvillkoren, i det annuiteten för
1920 och senare års lån satts till för jordbrukslån 4.75 procent och för bostadslån
6.75 procent. — 1931 års egnahemsutrednings förslag var icke enhälligt.
Två reservationer avgåvos, nämligen av ledamoten av egnahemsstyrelsen
E. B. Andersson i Fältenborg för räntesänkning i enlighet med
alternativ II samt av ledamoten av styrelsen N. Adler för oförändrade
räntebestämmelser.

Kungl. Majit föreslog emellertid i propositionen nr 14911932 endast den
förut omnämnda tillfälliga sänkningen av räntan å jordbrukslån för åren
1932 och 1933. Föredragande departementschefen uttalade i statsrådsprotokollet
vid propositionens avlåtande, att han icke ansåge skäl för det dåvarande
föreligga för en generell och för framtiden bestående sänkning
av egnahemslåneräntan.

1932 års riksdag, som biföll Kungl. Majits förslag, hemställde emellertid
såsom inledningsvis omnämnts, att Kungl. Majit ville föranstalta örn närmare
utredning rörande möjligheterna att återgå till den ränta å egnahemslån,
som var gällande före år 1920, samt för riksdagen framlägga det
förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Kungl. Majit föreslog 1933 års riksdag, såsom framgår av vad förut anförts,
endast en tillfällig sänkning av räntan å den stående delen av bostadslån
för år 1933. Vid frågans föredragning inför Kungl. Majit den 10
februari 1933 anförde jag dock, att spörsmålet örn en eventuell återgång
till den före år 1920 gällande räntan å egnahemslån skulle bliva föremål
för övervägande inom sådan tid, att förslag måtte kunna föreläggas 1934
års riksdag.

Egnahemsstyrelsens utredning och förslag.

Egnahemsstyrelsen har i sin nu förevarande utredning gjort vissa beräkningar
till belysande av den ekonomiska innebörden för statsverkets del
av en återgång för samtliga under 1920 och senare år utlämnade egnahemslån
till den före nämnda år gällande räntesatsen av 3.6 procent. Styrelsen
upplyser därvid, att statsverkets räntor för år 1933 å utestående egnahemslånemedel,
vilka per den 31 december 1933 beräknades till ungefär
221.89 miljoner kronor, enligt de efter år 1927 gällande ordinarie räntesatserna,
d. v. s. utan tagen hänsyn till de tillfälliga räntesänkningarna för
åren 1932 och 1933, skulle uppgå till omkring 9.47 miljoner kronor. Med hänsyn
till berörda tillfälliga räntesänkningar stannade emellertid räntorna å
egnahemslånen vid 8.71 miljoner kronor. Efter en räntefot av 3.6 procent
skulle räntorna icke överstiga 7.99 miljoner kronor. Skillnaden mellan ränteintäkterna,
beräknade med ordinarie räntesatser, och intäkterna, beräknade
med en räntefot av 3.6 procent, uppginge således till 1.48 miljon kronor. Sty -

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

reisen uppger vidare, att, da medelräntefoten för statsskulden i dess helhet
utgjorde för år 1932 4.38 procent, staten erlade i ränta för egnahemslånemedel
9.73 miljoner kronor. Statens ränteförlust, därest egnahemslåneräntan
skulle nedsättas till 3.6 procent, bleve således omkring l.va miljon
kronor.

I anledning av den ifrågasatta återgången till den före 1920 gällande
egnahemslåneräntan hav egnahemsstyrelsen införskaffat yttranden däröver
från hushållningssällskapens egnahemsnämnder. I halva antalet
yttranden har återgång till räntesatsen 3.6 procent för såväl jordbrnkslån
som bostadslån tillstyrkts. I övriga yttranden har såsom räntefot förordats,
i fråga örn jordbrukslån av tio egnahemsnämnder 3.6 procent och
av två 4 procent och i fråga örn bostadslån av sex nämnder 4 procent, av
fyra 4.5 procent och av två 4 å 4.5 procent. En egnahemsnämnd har stannat
för de nuvarande provisoriska räntesatserna.

Egnahemsstyrelsen bär därefter till utveckling av sin ståndpunkt till
förevarande spörsmål i huvudsak anfört följande.

Redan vid egnahemslånerörelsens början fastslogs den grundsatsen, att
staten borde lämna så billiga lån för egnaliemsföretag, som läte sig göra
utan att staten tillskyndades förlust på lånerörelsen. Denna grundsats syntes
egnahemsstyrelsen fortfarande böra upprätthållas, i den mån så vore
möjligt. Emellertid torde nämnda synpunkt icke få vara helt avgörande
vid bestämmandet av lånevillkoren, utan torde hänsyn till det allmännas
gagn av egnahemsbildningen kunna medgiva ett genombrytande av nämnda
grundsats i den utsträckning, egnahemsbyggarnas försörjningsbehov så
krävde och den statsfinansiella situationen det meagåve. Det vore dock att
märka, att det icke vore alldeles uteslutet, att låntagarnas fördel av gynnsamma
lånevillkor, till följd av samtidigt föranledd stegring av jordpriset
och därigenom ökad skuldbörda, kunde i någon mån motverkas. För egnahemsstyrelsen
framstode såsom ett av huvudsyftena med egnahemsverksamheten
— för såväl låntagare som det allmänna — att egnahemsägarna
förhjälptes till sådana företag, som kunde förväntas bliva ekonomiskt bärkraftiga
under skäliga och trygga villkor för kreditgivningen utan större
uppoffringar från statens sida än som vore nödvändigt för ändamålet. Det
borde därvid icke förbises, att innehavare av jordbruksegnahem kunde, utöver
egnahemslån, åtnjuta den särskilda förmånen av premielån. Av det
anförda framginge enligt egnahemsstyrelsens mening, att avvägandet av
egnahemslåneräntans storlek till sist vore beroende av en skälighetsprövning.
Såsom norm därvid hade emellertid egnahemsstyrelsen antagit, att
utlåningsräntan för egnahemslånemedel borde så anpassas till det allmänna
ränteläget, i vad detta avspeglades i upplåningsräntan för den totala
statsskulden, att densamma komme att ligga något under den medelränta
för upplåningen, som kunde beräknas för överskådlig framtid. Från angivna
ståndpunkt hade egnahemsstyrelsen icke kunnat finna möjlighet att
förorda återgång till den räntesats av 3.6 procent för all utlåning ur egnahemslånefonden,
vilken fastställdes år 1904 och gällde till och med år 1919.
För att likväl inom nyss angivna ram för statens kostnader å rörelsen begränsa
samtliga låntagares, särskilt jordbrukslåntagares, utgifter för lånen
till minsta möjliga ökning i förhållande till årsutgifterna för lån från
tiden före år 1920, hade egnahemsstyrelsen även sökt tillvarataga vissa anordningar
sedan år 1927, vilka ginge ut på att inskränka låneavgifterna

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 42.

utan tillhjälp av räntesänkning. Styrelsen hade därför ansett sig böra
fasthålla vid den år 1927 antagna principen om lägre räntesats och flera
amorteringsfria år samt den allt från början stadgade lägre annuiteten för
jordbrukslån än för bostadslån. Vidare hade egnahemsstyrelsen funnit
lämpligt bibehålla den år 1927 fastställda kvoten för lånens uppdelning i
amorteringsdel och stående del.

I anslutning till det anförda har egnahemsstyrelsen föreslagit en räntesats
av 4 procent med undantag för bostadslån efter amorteringstidens
inträde, då räntan borde utgå efter en räntesats av 4.5 procent.

Nämnda förslag, vilket föranleder ändring i § 18 mom. 2 och 3 i kungörelsen
den 8 juni 1928 (nr 217) angående allmänna grunder för den
statsunderstödda egnahemsverksamheten, innefattas i det förslag till dylik
författningsändring, som av egnahemsstyrelsen utarbetats (lika lydande
med motsvarande moment i härvid fogade bilaga).

Styrelsens förslag innebär följande ändringar av nu gällande bestämmelser: A)

1 fråga om jordbrukslån:

1) att räntan efter amorteringstidens inträde icke höjes till 4.5 procent
utan förblir 4 procent, samt

2) att annuiteten å amorteringsdelen nedsättes från 6.5 procent till 6
procent.

B) I fråga om bostadslån:

1) att räntan efter amorteringstidens inträde nedsättes från 5 procent
till 4.5 procent, samt

2) att annuiteten å amorteringsdelen nedsättes från 8 procent till 7
procent.

C) I fråga om jordbrukslån liksom bostadslån:

att möjligheten att under fem år bevilja anstånd med inbetalning av
den stående delen skall upphöra, och skall denna del i stället inbetalas
före utgången av juni månad året näst efter det, då sista amorteringen
bort fullgöras.

Förslaget medför ock, att lånens omloppstider bliva något längre än
enligt 1927 års bestämmelser. Egnahemsstyrelsen anför härom, att jordbrukslån
sålunda skola vara slutbetalda under 34:e året och bostadslån
under 27:e året i stället för under 32:a året respektive 24:e året. Efter
1904 års bestämmelser slutbetalas jordbrukslån under 29:e och bostadslån
under 24:e året. Styrelsen påpekar i detta sammanhang, att omloppstiderna
för hittills beviljade lån kunna utsträckas ytterligare fem år för inbetalning
av stående delarna, något som enligt styrelsens förslag icke medgives,
då enligt detta förslag lånens stående delar skola vara inbetalda
senast under juni månad året efter sista amorteringen.

Egnahemsstyrelsen har med sitt förslag avsett icke blott att reglera
villkoren för blivande egnahemslåntagare utan även att, såvitt möjligt,
bringa lånevillkoren för nuvarande egnahemslåntagare i sådan överens -

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

stämmelse med varandra, att samtliga låntagare komma i åtnjutande av
i det närmaste lika förmåner.

Då de föreslagna ränte- och återbetalningsvillkoren skulle innebära en
försämring i villkoren för egnahemslåntagare, som erhållit lån under
tiden 1905—1919, har egnahemsstyrelsen emellertid icke avsett, att de föreslagna
bestämmelserna skola vinna tillämpning å nyssnämnda lån.

Till belysande av förhållandet mellan lånevillkoren enligt egnahemsstyrelsens
förslag och de lånevillkor, som nu gälla för egnahemslån, har
styrelsen åberopat följande tablå.

Schema över återbetalnlngsvillkor för egnahemslån å 5,000 kronor.

«	Ränta	Ränta å	Annuitet			Om-	Stående	Arsntffi ft
	före amort.	stående delen	totala annu-	därav ränta	ara.- fria	1 Antal am.- år	lopps- tid Antal	delens intet.	före	\| under
	o/l	%*	iteten	år	Antal
			%	o/ /o		år	år	amorteringen
Jordbrukson
Gällande bestämmelser
För åren 1905—19 ...	3.6	3.6	6	3.6	3	26	29	5	180	240
» » 1920—27 ...	4	4.3	6	4.75	5	34	39	5	200	257:50
» » 1928 — Egnahemsstyrelsens för-	4	4.5	6.5	4.5	5	27	32	5	200	265 !
slag För åren 1905—19 ...	3.6	3.6	6	3.6	3	26	29	5	180	240
» » 1920—27 ...	4	4	6	4	5	29	34	—	200	240
» » 1928—	4	4	6	4	5	29	34	—	200	240
Bostadslån
Gällande bestämmelser
F''ör åren 1905—19 ...	3.6	3.0	7	3.6	3	21	24	5	180	265
» » 1920—27 ...	4	4.7 5	7	4.75	5	25	30	5	200	293: 7 5
» » 1928— Egnahemsstyrelsens för-	4	5	8	5	3	21	24	5	200	310
slag __ För åren 1905 — 19 ...	3.6	3.6	7	3.6	3	21	24	5	180	265
» » 1920—27 ...	4	4.5	7	4.5	3	24	27	—	200	275
> > 1928—	4	4.5	7 •	4.5	3	24	27	—	200	275

* De tillfälliga räntesatserna för åren 1932 och 1933 äro här icke medtagna.

2 Den stående delen utgör V» av lånesumman för alla nuvarande lån med undantag för
1928 och senare års lån samt, enligt förslaget, för 1920 och senare års lån, varav stående
delen utgör 3/6.

Egnahemsstyrelsen har bland annat påpekat, att förslaget med avseende
å omloppstiderna medförde en förkortning för län från åren 1920—
1927 men en förlängning för senare beviljade lån. I anledning härav har
styrelsen funnit förslaget vara såtillvida till nackdel för innehavarna av
lån från tiden 1920—1927, att omloppstiderna förkortas, och anser styrelsen
på grund härav och med hänsyn till att stående delarna av lånen
ökas vid förslagets genomförande, att förslaget icke kan utan vidare tilllämpas
å nyssnämnda lån. Vid det förhållande, att räntan för lånen nedsättes,
torde dock förslaget i sin helhet få anses bereda låntagarna en av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

gjord fördel, varför enligt styrelsens mening en frivillig övergång till deföreslagna
bestämmelserna torde kunna ordnas.

Egnahemsstyrelsen har i en den 25 oktober 1933 avgiven promemoria
anfört, att den av styrelsens förslag föranledda omräkningen med avseende
å amorteringen torde kunna äga rum sålunda, att från och med den
1 januari 1934 stående delen av lånet beräknas till 3/s av ursprungliga beloppet,
medan återstoden samma dag av kapitalskulden för lånet anses
såsom då ogulden amorteringsdel. Vidare anför styrelsen, att årsutgiften
(ränta och amortering) för lånet borde fastställas med tillämpning av
föreslagna procentsatser å hela ursprungliga lånebeloppet, som därvid
tänktes uppdelat i stående del och amorteringsdel i förhållandet 3: 2. Styrelsen
anför därefter följande exempel å tillämpningen av omförmälda
princip för övergång till förslagets grunder för lånens fortsatta återbetalning
och förräntning:

Jordbrukslån kronor	Bostadslån kronor
Lån beviljat år 1920 å ............................................... Enligt nuvarande bestämmelser utgjorde stående	5,000: —	5,000: —
delen................................................................................	2,500: —	2,500: -
Amorteringsdelen från början........................................	2,500: —	2,500: —
Årsutgiften ........................................................................	257:50	293: 75
Amorteringsdelen den 1 januari 1934 .......................	2,204: 2 6	1,967: 65
Alltså kapitalskulden den 1 januari 1934 ................ Enligt föreslagna bestämmelser ökades den stående	4,704: 2 6	4,467: 6 5
delen till ....................................................................... minskades återstående amorteringsdel den 1 januari	3,000: —	3,000: —
1934 till ..................................................................	1,704: 2 6	1,467: 6 5
nedginge årsutgiften till ................................................	240: —	275: —
Beträffande förslagets ekonomiska innebörd för statsverkets	vidkom-

mande har egnahemsstyrelsen i sin utredning i huvudsak anfört följande.

Statens ränteuppbörd för år 1933 hade enligt förslaget beräknats till 8.96
miljoner kronor, motsvarande en medelränta av 4.04 procent. Minskningen i
uppbörden uppginge till 0.76 miljoner kronor, om upplåningskostnaden beräknades
efter medelräntan för totala statsskulden, 4.38 procent, men till
1.35 miljoner kronor, örn upplåningskostnaden bestämdes av den medelräntå,
4.65 procent, som riksgäldskontoret beräknade å de i egnahemslånefonden
placerade medlen. Gentemot de räntor, som skulle inflyta med tillämpning
å hela lånestocken av räntefoten före år 1920, 3.6 procent, innebure förslaget
en ökning av 0.97 miljoner kronor. Jämfört med den beräknade räntan
enligt nuvarande ordinarie räntesatser, å ena sidan, och gällande provisoriska
räntesatser, å andra sidan, medförde förslaget i den förra jämförelsen
en minskning av inkomsterna med 0.r>i miljoner kronor och i den
senare en ökning med 0.25 miljoner kronor.

Framtida kapitalavbetalningarna till egnahemslånefonden höjdes genom
förslaget i fråga örn jordbrukslån åren 1920—1927 från 1.25 procent
till 2 procent eller med 3/s. Då amorteringarna å nämnda lån för närvarande
uppginge till 0.43 miljoner kronor, utgjorde ökningen 0.2« miljoner
kronor. Amorteringarna å samtida bostadslån, nu 0.40 miljoner kronor,.

Kungl. May.ts proposition nr 42.

höjdes från 2.25 procent till 2.5 procent eller nied Ve, d. v. s. för närvarande
nied 0.04 miljoner kronor. På grund av samtidig nedsättning enligt förslaget
av lånens amorteringsdelar minskades å andra sidan amorteringarna
med Vs, varför den verkliga ökningen av kapitalavbetalningarna för närvarande
stannade vid sammanlagt 0.07 miljoner kronor för ifrågavarande
lånegrupp. Amorteringsprocenten för jordbrukslån från 1928 och senare
år förbleve densamma, d. v. s. 2 procent. Endast beträffande samma års
bostadslån minskades avbetalningarna, i det amorteringsprocenten nedginge
från 3 procent till 2.5 procent. Den därav föranledda minskningen
i kapitalåtergången till fonden — för framtiden Ve av eljest blivande —
utgjorde för närvarande Ve av 0.06 miljoner kronor eller O.oi miljoner kronor.
Enär enligt styrelsens uppfattning staten torde vara berättigad att
omedelbart, sedan amorteringstiden utgått, uppsäga stående delarna till
betalning, bomme därigenom avsevärda belopp att redan för närvarande
tillföras fonden för att ånyo kunna utlånas och framtida kapitalökningar
med nya medel att till motsvarande belopp nedbringas. I denna del betydde
sålunda förslaget minskade uppoffringar för statsverket.

Av egnahemsstyrelsens utredning framgår, att vissa andra bestämmelser
äga samband med stadgandena örn ränte- och återbetalningsvillkoren
för egnahemslån. Så är förhållandet med bestämmelserna dels angående
livförsäkring i samband med egnahemslån (Sv. förf.-saml. nr 509/1920,
370/1927 och 171/1933), dels angående ordningen för gäldande av ogulden
köpeskilling vid upplåtelser av egnahemslägenheter från kronoegendomar
(Sv. förf.-saml. nr 176/1929 och 250/1932), och dels angående förräntning
och återbetalning av lån från Västerbottens och Norrbottens nybyggesoch
bostadsförbättringslånefond (Sv. förf.-saml. nr 250/1926) ävensom av
arbetarsmåbrukslån från arbetarsmåbrukslånefonden (Sv. förf.-saml. nr
331/1933).

Yttranden över egnahemsstyrelsens förslag.

Statskontoret har i sitt yttrande över egnahemsstyrelsens förslag förklarat,
att i och för sig syntes detsamma icke vara ägnat att ingiva några
större betänkligheter. Statskontoret hade emellertid, anföres vidare i yttrandet,
i annat sammanhang haft tillfälle att såsom sin mening framhålla,
att en räntesänkning för en fond säkerligen skulle medföra krav på liknande
åtgärder beträffande andra statens utlåningsfonder samt att en
generell sänkning av räntan icke borde genomföras annat än efter särskild
utredning. Senaste riksdag hade också givit uttryck åt en liknande uppfattning
och i anledning av inom densamma väckta motioner med hemställan
örn viss sänkning av räntan å lånen ur vattenkraftslånefonden
hos Kungl. Maj:t anhållit örn utredning rörande ändrade grunder för beräkningen
av räntan vid utlåning från statens utlåningsfonder, med hänsyn
tagen jämväl till möjligheterna för en räntesänkning. Den sålunda
begärda utredningen syntes därför böra avvaktas, innan man toge ställning
till frågan örn sänkning av de för egnahemslånen gällande räntesatserna,
så mycket mer som egnahemslåntagarna knappast kunde anses

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

i stort sett hava att kämpa med större svårigheter vid fullgörande av sina
betalningsskyldigheter än många av dem, som innehade lån från statens
övriga utlåningsfonder. Skulle emellertid förhållandena i fråga örn egnahemslåntagarna
anses särskilt tala för att omedelbara lättnader bereddes
dessa genom sänkning av egnahemslåneräntan, syntes de riktlinjer härför,
som av egnahemsstyrelsen framlagts, lämpligen kunna följas. Såsom
av styrelsens utredning framginge komme kostnaderna för statsverket på
grund av de genom räntesänkningen ökade ränteförlusterna att bliva högst
avsevärda, och denna ökning komme att betydligt stegras genom den alltmer
omfattande lånerörelse, som torde bliva en följd av nedsättningen i
låneräntan. För att begränsa dessa statens kostnader skulle kunna ifrågasättas,
att räntesänkningen tillämpades allenast beträffande lånets stående
del. En höjning av denna lånedel till 60 procent av den ursprungliga lånesumman
torde i så fall, vad beträffade 1920—1927 års lån, böra ifrågakomma.
En dylik sänkning av räntan å lånets stående del torde kunna
anses särskilt motiverad av att denna del av lånet utgjorde den till låntagaren
utlämnade primärkrediten.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava i sitt yttrande förklarat, att fullmäktige,
som vid flera tillfällen uttalat sig i samma riktning som statskontoret
angående, ifrågasatta räntenedsättningar å utlåningsfonderna,
för sin del jämväl holle före, att resultatet av den av riksdagen begärda
utredningen, vars verkställande av Kungl. Maj:t uppdragits delvis åt
statskontoret och delvis åt fullmäktige, borde avvaktas, innan man skrede
till definitiv nedsättning av egnahemslåneräntan. Vidare hava fullmäktige
framhållit, att, därest med hänsyn till egnahemslånefondens särskilda karaktär
förhållandena skulle anses påkalla, att frågan örn definitiv nedsättning
av räntan å lån från fonden upptoges till avgörande oberoende
av nämnda utredning, egnahemsstyrelsens förslag, som beträffande räntesänkning
ej ginge så långt som nu gällande provisoriska bestämmelser,
syntes i och för sig ku’nna vara godtagbart ur de synpunkter, riksgäldskontoret
hade att bevaka. Till belysning härav anföra fullmäktige följande
uppgifter.

Enligt egnahemsstyrelsens uppgift beräknades utestående lånebelopp å
egnahemslånefonden den 31 december 1933 till 221.89 miljoner kronor, varå
statens ränteutgifter efter en räntefot av 4.38 procent, motsvarande den effektiva
medelräntefoten år 1932 för hela statsskulden, för år 1933 beräknades
uppgå till 9.72 miljoner kronor. Att märka vore emellertid, att av berörda
vid 1933 års utgång utestående lånebelopp endast omkring 190 miljoner
kronor kunde beräknas utgöra medel, upplånade av riksgäldskontoret, under
det att återstoden motsvarade i egnahemslånefonden investerat skattekapital.
Vid beräkning av förräntningskravet å statens lånefonder behövde
enligt vedertagen norm hänsyn tagas endast till den del av vederbörande
fond, som tillkommit genom lånemedel. Den räntefot, som uttryckte
förräntningskravet för statens samtliga lånemedelsplaceringar,
med undantag av statens järnvägar, uppginge för år 1933 till 4.55 procent.
Efter denna räntefot borde sålunda den beräknade lånemedelsandelen av

Kungl. Majlis proposition nr 42.

egnaliemslånefonden, omkring 190 miljoner kronor, för nämnda år lämna en
ränteavkastning, ej understigande 8.65 miljoner kronor. Såsom franninge
av den föreliggande utredningen, beräknades ränteavkastningen å egnahemslånen
enligt det av egnahemsstyrelsen förordade förslaget till räntenedsättning
komma att för år 1933 uppgå till omkring 8.96 miljoner kronor,
varigenom sålunda full täckning skulle erhållas för riksgäldskontorets enligt
ovan angivna grunder beräknade ränteutgifter för i egnahemslånefonden
ingående lånemedel. Då emellertid marginalen mellan erforderlig och
beräknad ränteavkastning endast vore obetydlig och i följd därav någon
förräntning av det i egnahemslånefonden innestående skattekapitalet ej
komme att äga rum, borde det ej ifrågakomma att nedsätta egnakemslåneräntorna
under vad styrelsen föreslagit, detta så mycket mindre som
statens ekonomiska uppoffringar för egnahemslånerörelsen ej vore begränsade
till vad som av skattemedel tillskötes till egnahemslånefonden, i det
att därjämte såsom förvaltningsbidrag till låneförmedlarna årligen utginge
ett betydande anslag av skattemedel.

Fullmäktige hava därefter anfört: Den vid förslagets genomförande uppkommande
betydande inkomstminskningen för staten bade givit statskontoret
anledning ifrågasätta begränsning av den föreslagna räntesänkningen
till att gälla endast egnahemslånens stående del. Enligt statskontorets
mening borde vid en sådan begränsning iakttagas, att den stående
låneandelen beträffande 1920—1927 års lån böjdes till 60 procent av den
ursprungliga lånesumman. Med anledning av statskontorets berörda uttalande
ville fullmäktige framhålla, att ett bifall till den sålunda föreslagna
begränsningen av räntesänkningen givetvis skulle vara ägnat att
avsevärt begränsa statsverkets förluster å egnahemslånerörelsen. Å andra
sidan kunde statskontorets förslag uppenbarligen icke medföra den lindring
i betalningsskyldigheten, som egnahemsstyrelsen funnit önskvärd, särskilt
beträffande 1920—1927 års låntagare, vilka torde vara mest i behov
av sådan lindring. Av viss betydelse vid ståndpunkttagandet till den nu
berörda frågan torde vara, att egnahemsstyrelsens förslag i högre grad
än statskontorets innebure en önskvärd förenkling .och enhetlighet i lånevillkoren.

Departements- Innan jag ingår på sakfrågan, vill jag omnämna, att den av statskonchefen.
toret och fullmäktige i riksgäldskontoret berörda utredningen angående
eventuella sänkningar av räntesatserna vid utlåning från statliga lånefonder
numera verkställts och att Kungl. Majit i 1934 års statsverksproposition,
utgifter för kapitalökning, framlagt på sagda utredning grundat
förslag örn nedsättning av räntan å lån från vissa fontler.

Frågan örn egnahemslåneräntans storlek och villkoren för lånens återbetalning
hava vid upprepade tillfällen varit föremål för statsmakternas bedömande.
Meningarna hava därvid varit delade örn vilken princip, som
vid bestämmandet av räntans storlek och lånevillkoren i övrigt borde vara
den avgörande. Såsom förut nämnts har å ena sidan — under framhållande
av egnahemsrörelsens stora sociala betydelse— gjorts gällande, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

staten borde ikläda sig ekonomiska uppoffringar för att möjliggöra en låg
ränta och fördelaktiga återbetalningsvillkor. Mot en dylik form av statssubvention
hava å andra sidan rests betänkligheter, därvid framhållits,
dels att så betydande uppoffringar, som de, varom här vore fråga, av
statsfinansiella skäl icke borde ifrågakomma, och dels att värdet av den
låga räntan för låntagarna vore tvivelaktigt, då fördelen därav till stor
del bomme jordsäljarna till godo i form av högre priser för jorden. Avgörandet
kan i stort sett sägas hava träffats sålunda, att staten, under
hänsynstagande till den sociala betydelsen av egnahemsverksamheten, åtagit
sig icke oväsentliga ekonomiska uppoffringar och utlämnat egnahemslån
mot en något lägre ränta än den staten själv får erlägga för upplånade
medel. Denna princip torde alltjämt böra vinna tillämpning.

Emellertid har den sänkning av räntan å statens upplånade medel, som
ågt rum sedan senaste definitiva beslut angående egnahemslåneräntan år
1927 fattades, medfört en förskjutning därhän, att egnahemslåneräntan beträffande
vissa lån numera t. o. m. överstiger räntan å statens upplånade
medel. I anslutning till egnahemsstyrelsens förslag anser jag mig böra tillstyrka
en sänkning av räntan å egnahemslån. Örn räntesänkningens omfattning
kunna emellertid meningarna vara delade. Ett återgående till
den före år 1920 gällande räntan, 3.6 procent, synes nu icke tillrådligt. Enligt
vad utredningen giver vid handen skulle ränteinkomsterna från egnahemslånefonden,
därest man räknade med nyssnämnda ränta av 3.6 procent,
för närvarande stanna vid omkring 7.99 miljoner kronor, under det
att statens ränteutgifter å för egnahemslånefonden upplånade medel, enligt
riksgäldskontorets uppgift uppgående till omkring 190 miljoner kronor,
efter den nu gällande medelräntefoten för den totala statsskulden,
4.55 procent, skulle uppgå till 8.65 miljoner kronor. En så stor sänkning av
egnahemslåneräntan skulle alltså redan nied nu gällande låga ränta å statens
upplånade medel medföra en betydande förlust för staten. Jag
har därför icke kunnat tillstyrka en återgång till den före år 1920 gällande
egnahemslåneräntan, utan får jag, efter samråd med chefen för finansdepartementet,
förorda den av egnahemsstyrelsen föreslagna räntesänkningen
samt de i samband därmed av styrelsen föreslagna ändringarna i
lånevillkoren. Denna räntesänkning innebär, i allt fall i förhållande till
nu gällande bestämmelser, en icke obetydlig sänkning av räntesatserna.
Sålunda förutsätter förslaget beträffande jordbrukslån en sänkning av
räntan efter amorteringstidens inträde från 4.5 till 4 procent och en nedsättning
av annuiteten å amorteringsdelen från 6.5 till 6 procent samt i
fråga om bostadslån en sänkning av räntan efter amorteringstidens inträde
från 5 till 4.5 procent och en nedsättning av annuiteten å amorteringsdelen
från 8 till 7 procent. Förslaget innebär för övrigt, att möjligheten
att under fem år bevilja anstånd med inbetalningen av de stående
delarna av egnahemslånen skall upphöra, och skola dessa i stället inbetalas
före utgången av juni månad året näst efter det, då sista inbetalnin -

Kungl. Majlis proposition nr 42.

gen av amorteringsdelen bort fullgöras. Genom denna anordning påskyndas
återflytandet till fonden av utlånade medel.

Den nu förordade räntesänkningen är ju av mindre omfattning än de
för åren 1932 och 1933 gällande provisoriska räntesänkningarna. Det
har därför ock ifrågasatts att, i avbidan på ett stabilare konjunkturläge,
fortsätta ännu någon tid med de provisoriska räntesänkningarna. Då
jag emellertid förordat en definitiv reglering av räntesatserna, har detta
skett, emedan jag ansett, att det för såväl låntagarna som låneförmedlarna
är av stor betydelse att erhålla för framtiden fastslagna och i möjligaste
mån enhetliga lånevillkor.

För att uppnå denna enhetlighet i lånevillkoren anser jag lika med
egnahemsstyrelsen, att de nu tillstyrkta lånevillkoren böra i möjligaste
mån tillämpas jämväl å tidigare beviljade lån. Å de före år 1920 utlämnade
lånen torde detta emellertid icke kunna komma i fråga, enär nämnda
lånevillkor äro för låntagarna ofördelaktigare än de för ifrågavarande
lån nu gällande. —-Vad åter angår de enligt 1919 års bestämmelser beviljade
lånen, skulle en tillämpning å dessa lån av de föreslagna räntesatserna
medföra en fördel för låntagarna. Räntan för denna lånegrupp skulle
nämligen därvid efter amorteringstidens inträde nedsättas beträffande
jordbrukslånen å den stående delen från 4.3 till 4 procent och å amorteringsdelen
från 4.75 till 4 procent samt beträffande bostadslån å den stående
delen från 4.75 till 4.5 procent och å amorteringsdelen likaledes från
4.75 till 4.5 procent. En tillämpning av de föreslagna bestämmelserna å
denna lånegrupp skulle ock medföra, att den stående delen av lånen höjdes
från 50 till 60 procent av totala lånesumman. Härigenom komme emellertid
omloppstiden för lånen att något minskas. Med tillämpning av
den av egnahemsstyrelsen föreslagna principen för omräkningen av lånens
stående delar och amorteringsdelar, komme minskningen av lånens
omloppstid att något variera, beroende på när lånen beviljats. Efter nu
gällande bestämmelser för ifrågavarande lånegrupp slutamorteras jordbrukslån
under 39:e året och bostadslån under 30:e året. Enligt de föreslagna
bestämmelserna skulle slutamorteringen äga rum för de äldsta
jordbrukslånen under 35:e året och för de yngsta under 34:e året samt
för de äldsta bostadslånen under 28:e året och för de yngsta under 29:e
året. — Vad slutligen beträffar lån, beviljade enligt 1927 års (d. v. s. nu
gällande) bestämmelser, skulle en tillämpning å dessa lån av de av mig
förordade reglerna medföra förut omförmälda, icke obetydliga räntesänkning.
Omloppstiden för dessa lån skulle genom de föreslagna bestämmelsernas
tillämpning komma att förlängas för jordbrukslån 2 år och för
bostadslån 3 år.

Övergången till de nya bestämmelserna för låntagare med lån, beviljade
efter år 1919, torde endast kunna ske frivilligt. I betraktande av den
minskning i ränteutgifterna, som de nya bestämmelserna erbjuda i förhållande
till de nu gällande, torde det vara att förvänta, att så gott som

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

samtliga låntagare med lån efter år 1919 komma att önska de nya bestämmelsernas
tillämpning å sina lån.

I enlighet med vad jag sålunda tillstyrkt hava de i bilaga till detta protokoll
intagna bestämmelser i ämnet utformats. Förslaget torde böra
föreläggas riksdagen för godkännande. Beträffande de andra bestämmelser,
som enligt vad egnahemsstyrelsens utredning giver vid handen
beröras av förslaget, torde ändring i dessa av beskaffenhet att böra underställas
riksdagen erfordras allenast i fråga örn förordningen nr 176/1929
angående upplåtelser av kronojord. Jag kommer senare i dag att framlägga
förslag i sistberörda hänseende.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag nu, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen

att godkänna de ändringar i de av riksdagen antagna
allmänna grunderna för den statsunderstödda
egnahemsverksamheten, vilka framgå av det såsom
bilaga till detta protokoll fogade förslag till ändrad
lydelse av § 18 kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 217).

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan bifaller Hans Majit Konungen
samt förordnar, att proposition i ämnet av
den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar*
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet!
Johrs Thygesen.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 42.

Bilaga.

Förslag

till

ändrad lydelse av § 18 kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 217) angående

allmänna grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten.

Härigenom förordnas som följer:

§ 18.

Mom. 1. Av —--belopp.

Mom. 2. Å amorteringsdelen erlägges, intill dess densamma blivit till
fullo gulden, vid statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån
för jordbrukslägenheten en annuitet av sex procent, och vid statslån,
som utlämnats till beredande av egnahemslån för bostadslägenheter, en
annuitet av sju procent. Därvid räknas såsom ränta i förra fallet fyra
procent och i senare fallet fyra och en halv procent, allt å oguldet kapitalbelopp
av amorteringsdelen. Amorteringsskyldigheten inträder, då
fråga är örn statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån för
jordbrukslägenheten med sjätte året efter utgången av det kalenderår,
för vilket lånet beviljats, samt, då fråga är örn statslån, som utlämnats
till beredande av egnahemslån för bostadslägenheter, med fjärde året
efter utgången av det kalenderår, för vilket lånet beviljats. Intill dess
kapitalavbetalningen börjar, erlägges endast ränta efter fyra procent
örn året å statslånets hela belopp. Därefter erlägges, jämte annuiteten å
amorteringsdelen, ränta å statslånets stående del, intill dess jämväl denna
lånedel till fullo inbetalts, efter fyra procent örn året vid statslån,
som utlämnats till beredande av egnahemslån för jordbrukslägenheten
och efter fyra och en halv procent örn året vid statslån, som utlämnats
till beredande av egnahemslån för bostadslägenheter.

Mom. 3. Egnahemsstatslånets stående del kan, där ej sådant förhållande,
varom i § 19 sägs, mellankommer, från statens sida icke uppsägas,
förrän amorteringsdelen till fullo guldits, och åtnjuter låneförmedlaren
därvid sex månaders uppsägning. I varje fall skall likväl den stående
delen vara gulden före utgången av juni månad året näst efter det, då
sista inbetalningen å amorteringsdelen bort fullgöras.

Mom. 4. Ränta--- — utlämnade egnahemslån.

Mom. 5. Å ■---sker.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Förestående ändrade bestämmelser träda i kraft den 1 juli 1934 att gälla
för statslån, som därefter beviljas. De må ock tillämpas, räknat för tiden
från och med år 1934, beträffande statslån, som före sagda dag beviljats
för åren 1920—1934, under förutsättning att låneförmedlare medgiver
innehavare av egnahemslån från ifrågakommande statslån att förränta
och amortera egnahemslånet enligt samma bestämmelser.

Bihang till riksdagens protokoll 19.14. 1 sami. Nr 42.