Kungl. Maj:ts proposition nr 41
Proposition 1955:41
Kungl. Maj:ts proposition nr 41
1
Nr 41
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående frågor
om befrielse från ersättningsskyldighet till kronan
m. m.; given Stockholms slott den 7 januari 1955.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
Torsten Nilsson
Propositionens huvudsakliga innehåll
Riksdagen har genom skilda beslut för tidigare budgetår bemyndigat
Kungl. Maj :t att avgöra vissa frågor om befrielse från ersättningsskyldighet
till kronan. I den föreliggande propositionen hemställes (punkt 1) om
bemyndigande för Kungl. Maj:t att i viss utsträckning jämväl för budgetåret
1955/56 medgiva befrielse från ersättningsskyldighet till kronan.
Vidare underställes riksdagens prövning (punkterna 2—7) sex frågor om
befrielse från ersättningsskyldighet. Därjämte hemställes (punkt 8) om
bemyndigande att medgiva avskrivning av viss fordran avseende interneringskostnader
in. in.
1 —1999 54
It i lian fr till riksdagens protokoll 1955. 1 saml. Nr 41.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 41
Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 7 januari 1955.
N ärvarande
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,
Andersson, Norup, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam,
Lange.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet samt,
beträffande punkten 9, jämväl med ministern för utrikes ärendena anmäler
chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Torsten Nilsson, vissa
frågor om befrielse från ersättningsskyldighet m. in. och anför härutinnan
följande.
1
Vid anmälan av propositionen 1948: 46 (punkt 1) lämnade föredragande
departementschefen en närmare redogörelse för hur frågan om bemyndigande
för Kungl. Maj :t att i viss utsträckning avgöra ärenden om befrielse
från ersättningsskyldighet dittills bedömts av riksdagen. I propositionen
1954: 44 (punkt 1) föreslog Kungl. Maj:t att bemyndigande av enahanda
slag som riksdagen tidigare lämnat i detta avseende måtte, med viss
för budgetåret 1953/54 medgiven utvidgning av bemyndigandet, givas även
för budgetåret 1954/55. I anledning härav lämnade riksdagen enligt skrivelse
1954:174 bemyndigande åt Kungl. Maj:t att under budgetåret
1954/55 avgöra dels frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till
kronan på grund av förlust av eller skada å egendom tillhörig krigsmakten,
dels ock frågor om efterskänkande av fordran, som grundar sig på kronans
regressrätt mot förare av kronans motorfordon, luftfartyg etc. enligt de
i ämnet gällande ansvarsreglerna, allt i den mån kronans fordran i det
särskilda fallet icke överstiger 5 000 kronor.
Med stöd av detta och tidigare erhållet bemyndigande har Kungl. Maj:t
under år 1954 medgivit befrielse från ersättningsskyldighet på sätt framgår
av en förteckning, vilken torde få såsom bilaga fogas vid detta protokoll
(motsvarande förteckningar över de tidigare, med stöd av riksdagens
bemyndiganden, avgjorda ärendena återfinnes såsom bilagor till propositionerna
1946: 82, 1947: 56, 1948: 46, 1949: 145, 1950: 74, 1951:57, 1952:54,
1953:45 samt 1954:44). Vid dessa ärendens behandling har beaktats vad
Kungl. Mnj:ts proposition nr il
3
riksdagen framhållit i skrivelse 1945:155. Ehuru här avsedda ärenden
numera icke uppgår till samma betydande antal som under åren närmast
efter beredskapstidens slut, synes dock ärendenas art motivera det förenklade
behandlingssätt, som vinnes om dessa frågor i viss utsträckning
kan avgöras av Kungl. Maj :t. Med hänsyn härtill bör enahanda bemyndigande
utverkas även för budgetåret 1955/56.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen
att bemyndiga Kungl. Maj:t att under budgetåret 1955/56
avgöra dels frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till
kronan på grund av förlust av eller skada å egendom tillhörig
krigsmakten, dels ock frågor om efterskänkande av fordran,
som grundar sig på kronans regressrätt mot förare av kronans
motorfordon, luftfartyg etc. enligt de i ämnet gällande
ansvarsreglerna, allt i den mån kronans fordran i det särskilda
fallet icke överstiger femtusen kronor.
2
Under flygning den 25 augusti 1952 med ett flygplan ur Södermanlands
flygflottilj uppstod värmeskador å motorn med påföljd att föraren nödgades
landa i förtid. Verkställd undersökning gav vid handen att flygplanets
oljetank icke — såsom bort ske — före starten fyllts med olja.
I anledning av det inträffade åtalades furiren K. B. Nilsson och värnpliktige
S. K. I. Skoog vid rådhusrätten i Nyköping för tjänstefel. Nilsson
lades till last att han, som vid tillfället haft att i egenskap av förste mekaniker
svara för översyn av flygplanet före flygningen, i strid med utfärdade
föreskrifter försummat att kontrollera oljemängden i flygplanets
tank men det oaktat rapporterat till flygföraren att planet var fulltankat.
Skoog lades till last att han, som tjänstgjort såsom andre mekaniker och
medhjälpare åt Nilsson och av denne fått order bl. a. att kontrollera och
komplettera oljemängden, underlåtit att göra sådan komplettering, ehuru
han observerat att det fattades olja i tanken, ävensom rapporterat till
Nilsson att planet var fulltankat. -— Åklagaren förde vidare vid rådhusrätten
talan mot Nilsson och Skoog för tjänstemissbruk m. in. Härom hänvisas
till den följande redogörelsen för rådhusrättens dom.
Rådhusrätten meddelade dom i målet den 18 november 1952. Rådhusrätten
— som antecknade att ett flygplan av ifrågavarande typ vid start
skall vara försett med full tank av olja, 40 liter, om vilket Nilsson och
Skoog haft vetskap, ävensom fann utrett alt oljemängden i flygplanet vid
starten i varje fall ej översteg 20 liter ■— fann styrkt att Nilsson och Skoog
gjort sig skyldiga till vad åklagaren lagt dem till last såsom tjänstefel.
Enligt rådhusrätten kunde tjänstefelen icke anses grova. —- Vad angår
åtalet för tjänstemissbruk in. in. lade rådhusrätten i sin dom de åtalade
4
Kungl. Maj:ts proposition nr il
till last att de icke, när de efter flygningen fått uppmärksamheten riktad
på sin försummelse, till överordnad anmält det inträffade. Härutöver
hade Nilsson, som efter flygningen gett Skoog order att fylla på olja i
tanken för att försummelsen skulle döljas, förmått Skoog att vid förhör
förtiga oljepåfyllningen. — Rådhusrätten dömde Nilsson till arrest
trettio dagar för tjänstefel och missbruk av förmanskap och Skoog till
arrest tio dagar för tjänstefel. Vidare förpliktades Nilsson och Skoog
att återgälda statsverket vissa ersättningar, som tillerkänts deras offentlig©
försvarare. Domen vann laga kraft.
I särskilda den 26 oktober 1953 till Kungi. Maj:t inkomna skrifter anhåller
Nilsson och Skoog -— med förmälan att kronan gjort anspråk på
skadestånd med 6 321 kronor 72 öre — att bli befriade från skadeståndet,
då detta är så stort, att det är omöjligt för dem att inom rimlig tid betala
detsamma.
Av handlingarna inhämtas, beträffande Nilsson att han är född den 18
februari 1936, att han är ogift och icke försörjningspliktig mot annan
person, att hans årslön som furir uppgår till 7 632 kronor, att han icke har
annan tillgång eller skuld än den förut angivna och att han ämnar ingå
äktenskap, samt beträffande Skoog att han är född den 9 mars 1931, att
han är ogift och anställd som smed mot en veckolön av cirka 190 kronor,
att han icke har annan tillgång eller skuld än den nämnda, att han betalar
45 kronor i veckan för mat och husrum i sitt föräldrahem samt att han
icke är försörjningspliktig mot annan person men att han, på grund av sin
faders sjuklighet och låga inkomst och då i hemmet bor tre minderåriga
syskon, i viss mån bidrager till att betala familjens utgifter.
Försvarets civilförvaltning och flygförvaltningen framhåller i utlåtande
den 23 februari 1954 att sökandena ådragit sig förevarande ersättningsskyldighet
genom tjänstefel, som med avseende å uppkommande fara för
såväl flygsäkerhet som dyrbar materiel måste anses allvarliga. Principiella
betänkligheter reser sig därför mot att bevilja eftergift av fordringen. Det
synes icke uteslutet, att sökandena — med lämpligt anstånd — kan betala
skulden. Såsom civilförvaltningen och flygförvaltningen tidigare i ärenden
av liknande beskaffenhet framhållit — exempelvis i prop. 1946:82, punkt
6 — bör emellertid rimligen vid prövning av ärenden av detta slag viss
hänsyn i regel tagas till att botande av skada å materielen ofta föranleder
så stor kostnad, att dess gäldande av enskild person ter sig som en orimlig
påföljd av ådagalagd försumlighet. På grund härav har ämbetsverken icke
något att erinra mot bifall till sökandenas anhållan i så måtto, att de —
därest de inom tid, som Kungl. Maj:t bestämmer, till civilförvaltningen
inbetalar, Nilsson 1 000 kronor och Skoog 300 kronor — må befrias från
vidare ersättningsskyldighet till kronan på förevarande grund.
Statskontoret förklarar i utlåtande den 17 mars 1954 att ämbetsverket
icke vill motsätta sig bifall till ansökningarna på sätt civilförvaltningen och
flygförvaltningen föreslagit.
Kungl. Maj:ts proposition nr M 5
D e partem entsch ef en
Nilsson och Skoog har gjort sig skyldiga till allvarliga förseelser, som
kunnat medföra svår olycka med förlust av liv och egendom. Fullständig
befrielse från ersättningsskyldighet bör därför icke komma i fråga. Med
hänsyn till svårigheten för sökandena att gälda ifrågavarande fordran vill
jag emellertid icke motsätta mig, att de befrias från ersättningsskyldighet
på de villkor, myndigheterna föreslagit.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen medgiva
att K. B. Nilsson och S. K. I. Skoog, därest de inom tid
som Kungl. Maj :t bestämmer inbetalar, Nilsson 1 000 kronor
och Skoog 300 kronor, befrias från återstående ersättningsskyldighet
till kronan på förevarande grund.
3
Vid rådhusrätten i Visby fördes ansvars- och skadeståndstalan mot
värnpliktige vid Gotlands artillerikår B. O. Tliörngren för vållande av trafikolycka.
Åklagaren utvecklade åtalet enligt följande: Thörngren förde
natten till den 8 september 1952 i tjänsten en militär lastbil från Visby
mot Gotlands artillerikårs förläggning vid Blåhäll. Vid färden medföljde
24 passagerare, varav 22 var placerade på ett flak, som icke var utrustat
med några anordningar för passagerarebefordran. Enligt gällande föreskrifter
är högsta tillåtna hastighet för militära lastbilar 40 kilometer i
timmen. Dimma rådde på flera platser utefter vägen. Oaktat nu angivna
förhållanden höll Thörngren en hastighet av omkring 80 kilometer i timmen.
I trakten av Licksarve förde Thörngren bilen så långt ut på vänstra
kanten av vägbanan att den körde i diket, varvid — förutom Thörngren
— 23 passagerare skadades, av vilka några allvarligt. Därjämte åsamkades
bilen stora skador. Genom att föra bilen på detta sätt hade Thörngren
ådagalagt grov oaktsamhet och visat uppenbar likgiltighet för andra människors
liv samt grovt åsidosatt honom såsom tjänsteplikt åvilande skyldighet
att iakttaga tillbörlig aktsamhet om krigsmaktens egendom.
Skadeståndsyrkanden mot Thörngren framställdes av enskild målsägande
med 25 kronor och av försvarets civilförvaltning för kronan med
8 185 kronor 79 öre jämte ränta.
Rådhusrätten antecknade i dom den 24 mars 1953, att Thörngren erkänt,
att han begått de av åklagaren påstådda gärningarna. Erkännandet
styrktes av berättelser, som avgivits av en målsägande och ett vittne. Enligt
diessa hade bilen framförts med en hastighet, uppgående till omkring
80 kilometer i timmen, trots att de för Thörngren påpekat den höga farten.
Thörngren hade medgivit de i målet framställda skadeståndsyrkandena.
Rådhusrätten dömde Thörngren att för grov vårdslöshet i trafik och
6
Kungl. Maj:ts proposition nr il
för grovt tjänstefel hållas i fängelse två månader. Vidare förpliktades
Thörngren utgiva skadestånd till den enskilde målsäganden med 25 kronor
samt till kronan med 8 185 kronor 79 öre jämte fem procent ränta
därå från den 24 mars 1953 till dess betalning skedde.
Thörngren har undergått straffet.
I en den 26 april 1954 dagtecknad skrift har Thörngren — med förmälan
att han, som hade en inkomst av cirka 150 kronor i veckan, vore
ur stånd att inom rimlig tid betala det mycket betungande skadeståndet
till kronan — anhållit att bli befriad från ersättningsskyldighet.
Försvarets civilförvaltning och armétygförvaltningcn anför i utlåtande
den 21 september 1954 följande. Från socialvårdsbyrån i Ronneby landskommun
har inhämtats att Thörngren den 7 juli 1954 icke hade någon
arbetsanställning, att han dessförinnan endast innehaft diverse tillfälliga
arbeten, att han är ogift och icke har någon försörjningsplikt mot barn,
samt att han innebor hos sina föräldrar. Thörngren är allenast 22 år gammal
och av utredningen att döma fullt arbetsför. — På grund av den brottsliga
handlingens art synes fullständig befrielse från ersättningsskyldighet
icke kunna komma i fråga. Thörngren bör med hänsyn till storleken av den
av honom själv uppskattade veckoinkomsten kunna inbetala 2 000 kronor
genom skäliga avbetalningar. På grund härav tillstyrker ämbetsverken,
att Thörngren, om han före den 1 januari 1957 inbetalar 2 000 kronor, befrias
från vidare ersättningsskyldighet till kronan.
Statskontoret ansluter sig i utlåtande den 20 oktober 1954 till vad civilförvaltningen
och armétygförvaltningcn anfört och hemställt.
Departementschefen
I likhet med myndigheterna anser jag, att de omständigheter, som föranlett
ersättningsskyldigheten, är sådana att fullständig befrielse från
ersättningsskyldighet icke bör komma i fråga. Med hänsyn till Thörngrens
ekonomiska förhållanden föreslår jag i likhet med myndigheterna
att Thörngren, därest han inom tid, som det torde få ankomma på Kungl.
Maj :t att bestämma, inbetalar 2 000 kronor, befrias från vidare ersättningsskyldighet
till kronan i förevarande hänseende.
Under åberopande av det anförda får jag hemställa, alt Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,
att B. O. Thörngren, därest han inom lid som Kungl. Maj:t
bestämmer till försvarets civilförvaltning inbetalar ett belopp
av 2 000 kronor, befrias från återstående ersättningsskyldighet
till kronan på grund av rådhusrättens i Visby dom
den 24 mars 1953.
Kungl. Maj:ts proposition nr il
7
4
Vederbörande åklagare yrkade vid rådhusrätten i Visby ansvar å fanjunkaren
vid Gotlands infanteriregemente G. A. Gustrén för tjänstefel och
anförde därvid bl. a.: Gustrén hade tjänstgjort som kompaniadjutant bl. a.
under tiden fr. o. m. år 1948 t. o. m. den 1 februari 1952. Under denna tid
hade Gustrén dels, genom att underlåta att i samband med utfärdande av
s. k. interimskvitton anmäla uppkomna materielförluster, åsidosatt bestämmelsen
om sådan anmälningsskyldighet i 51 inom. »Föreskrifter och anvisningar
angående förfarandet i ersättningsmål in. m.», dels ock underlåtit
att iakttaga honom till följd av tjänstens beskaffenhet åvilande skyldighet
att taga kvitto å utlämnad materiel. Till följd av Gustréns försummelse
hade tyg- och intendenturmateriel till ett värde av 7 200 kronor 24 öre förkommit.
Kronan yrkade förpliktande för Gustrén att utgiva ersättning föi
värdet av den förkomna materielen med 7 200 kronor 24 öre jämte ränta.
I dom den 26 juni 1953 anförde rådhusrätten att Gustrén erkänt, att
han genom försummelser i de av åklagaren angivna avseendena åsidosatt
sin tjänsteplikt, att hans erkännande styrktes av den under förundersökningen
i målet verkställda utredningen, samt att han medgivit skadeståndsyrkandena.
Rådhusrätten dömde Gustrén för tjänstefel till disciplinbot
för 20 dagar, varvid för varje dag skulle verkställas löneavdrag med 6
kronor 50 öre. Vidare förpliktades Gustrén att utgiva skadestånd till kronan
med 7 200 kronor 24 öre jämte ränta efter fem procent från den 26 juni
1953 till dess betalning skedde. — Domen vann laga kraft.
I en av militärbefälhavaren för sjunde militärområdet med tillstyrkan
överlämnad skrift anhåller Gustrén att bli befriad från den ådömda skadeståndsskyldigheten.
Till stöd härför åberopar han bl. a., att hans ekonomi
kommer att helt spolieras för framtiden, om skadeståndet måste erläggas.
Av utredningen i ärendet inhämtas följande beträffande Gustréns ekonomiska
förhållanden in. in.: Gustrén åtnjuter lön med 1 070 kronor per
månad, varifrån avdrages 281 kronor per månad för preliminär skatt. Han
är betalningsskyldig för ett studielån för sin dotter, vara han i amortering
och ränta utgiver omkring 600 kronor per år. Denna årliga utgift beräknas
åvila honom t. o. in. år 1958. Gustrén förhyr tillsammans med sin hustru
en lägenhet i Visby om tre rum och kök för 125 kronor per månad jämte
bränsletillägg. Han beräknas avgå från aktiv tjänst med ålderspension
den 1 oktober 1958.
Regementschefen bär föreslagit, att Gustrén befrias från så stor del av
skadeståndet, att återstoden av hans avlöning — sedan erforderlig månatlig
avbetalning av skadeståndet avdragits — är tillräcklig för upprätthållande
av skälig levnadsstandard.
Försvarets civilförvaltning anför i utlåtande den 5 oktober 19.>4 följande:
8
Kungl. Maj:ts proposition nr il
Gustrén har vid utmätningsförsök den 15 maj 1954 befunnits sakna utmätningsbar
egendom. Gustrén har ådragit sig ersättningsskyldighet genom
tjänstefel, som icke ansetts förskylla strängare straff än disciplinbot. Vid
sådant förhållande och med avseende å övriga omständigheter i ärendet
synes skäligt att medgiva viss lindring i ersättningsskyldigheten. Civilförvaltningen
har icke något att erinra mot bifall till ansökningen i så måtto
att Gustrén, om han före den 1 januari 1957 till civilförvaltningen inbetalar
1 200 kronor, må befrias från vidare betalningsskyldighet till kronan.
Statskontoret förklarar i utlåtande den 3 november 1954, att ämbetsverket
med hänsyn till föreliggande omständigheter icke vill motsätta sig,
att Gustrén befrias från vidare ersättningsskyldighet, därest han före inträdet
i pensionsåldern den 1 oktober 1958 till kronan inbetalar 2 250 kronor.
Härvid förutsätter ämbetsverket, att successiva avbetalningar å skulden
göres med minst 50 kronor i månaden.
Departementschefen
Gustrén har på ett flagrant sätt åsidosatt sina skyldigheter som kompaniadjutant
och har på grund därav ådragit sig skadeståndsskyldighet mot
kronan till betydande belopp. Då Gustrén emellertid med hänsvn till sin
relativt snart förestående pensionsavgång och sina ekonomiska förhållanden
i övrigt torde vara ur stånd att utan mycket betydande uppoffringar
inom rimlig tid erlägga hela det utdömda beloppet, vill jag icke motsätta
mig, att Gustrén befrias från ersättningsskyldighet mot inbetalande i enlighet
med statskontorets förslag av 2 250 kronor.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksda gen medgiva
att G. A. Gustrén må, därest han inom tid som av Kungl.
Maj :t bestämmes till försvarets civilförvaltning inbetalar ett
belopp av 2 250 kronor, befrias från återstående ersättningsskyldighet
till kronan jämlikt rådhusrättens i Visby dom
den 26 juni 1953.
5
Under spräng- och minutbildning på Sundsvalls luftvärnskårs skjutfält
å Åstön med värnpliktiga, inkallade till repetitionsövning, inträffade den
13 juni 1951 en sprängningsolycka vid osäkring av en s.k. provisorisk
trampmina. Minan, som var försedd med vipparm och två slagtändare, detonerade
i samband med att värnpliktiga K. G. Jonsson och N. J. Wahlbeck
drog i säkringstrådarna för att osäkra minan. Jonsson och Wahlbeck erhöll
därvid skador i ansiktet, Jonsson av så allvarlig art att han förlorade
synen på båda ögonen, samt Wahlbeck av sådan beskaffenhet att han
■vårdats pa sjukhus under viss tid. Jonsson och Wahlbeck hade ingått som
deltagare i en grupp om 13 man, vilka med kaptenen vid luftvärnet T. 4. H.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr M
Ljunggren såsom övningsledare genomgått utbildning i iordningställandet
av minförsåt och provisorisk truppminering.
I anledning av det inträffade yrkade vederbörande åklagare vid rådhusrätten
i Sundsvall ansvar å Ljunggren för tjänstefel och ouppsåtligt
vållande till kroppsskada. Därvid lade åklagaren Ljunggren till last att han,
i strid mot gällande föreskrifter, dels låtit fem av truppen tillverkade
minor förses med sprängladdning, därvid två minor bragts att detonera,
dels låtit fyra av minorna förses med slagtändare i stället för med krutstubin
eller elektrisk tändning, vilka tändmedel vore de enda tillåtna vid demonstrationssprängning,
dels underlåtit att föröva deltagande personal
med motsvarande övningsminor, dels underlåtit beordra personalen att vid
övningen bära hjälm, dels ock underlåtit beordra personalen att vid nyssnämnda
sprängning uppsöka ofarligt område. Vidare yrkade Jonsson och
Wahlbeck skadestånd av Ljunggren och kronan, varjämte riksförsäkringsanstalten
yrkade ersättning av Ljunggren för utgifter i anledning av olycksfallet
m. in.
Ljunggren uppgav vid rättegången bl. a. följande.
Han hade vid tiden för olyckshändelsen tjänstgjort som chef för andra
batteriet vid kåren. Genom kårorder hade han beordrats att därjämte tillfälligt
tjänstgöra vid den utbildning, som varit förlagd till Åston. Som chef
för denna hade tjänstgjort kaptenen C. Ljungdahl. Genom muntlig order
antingen av kårchefen eller av utbildningsofficeren majoren T. Mark hade
Ljunggren beordrats att leda min- och sprängtjänsten. Under tiden den
10 februari 1943—den 19 februari 1943 och den 24 maj 1943 den 11 juni
1943 hade Ljunggren genomgått två kurser i min- och sprängtjänst. Den
första kursen hade varit förlagd till ingenjörförband i Östersund och den
andra till infanteriskjutskolan vid Rosersberg. Utbildningen under kursen
i Östersund hade huvudsakligen avsett sprängladdad materiel. Ljunggren
hade sålunda tidigare genomgått en övning liknande den i målet aktuella.
Det hade då aldrig varit tal om att sådana övningar stått i strid mot säkerhetsföreskrifterna.
Kursen hade också gått ut på att utbilda instruktörer
vid hemförbanden. Vid Rosersberg hade utbildningen legat på ett högre
plan. Kursdeltagarna hade huvudsakligen fått syssla med stridsvagnsminors
och andra minors användande ur rent taktiska synpunkter. Ljunggren
hade icke något minne av att föreskrifter meddelats om förbud att
använda sprängladdade minor. Utöver dessa kurser hade Ljunggren aktivt
sysslat med min- och sprängtjänst endast vid ett par tillfällen under ai
1943 och 1944, varjämte han skrivit en plan för utbildning i sådan tjänst
under år 1950. Enär hans utbildning på detta område sålunda varit av
äldre datum, hade han ställl sig tveksam till att överhuvud taget mottaga
kommenderingen som instruktör. Han hade också framfört sin tveksamhet
för Ljungdahl. Med hänsyn till bristen på instruktörer hade Ljunggren
dock ansett sig skyldig att hjälpa till med utbildningen. Den av Ljunggren
planlagda övningen, vars detaljplan blivit förelagd kårchefen och godkänd
av denne, hade upprättats under tjänstgöringen å Sundsvalls luftvärnskår.
Ljunggren hade därvid haft tillgång till ett komplett exemplar av säkerhetsinstruktionen
för armén (SÄKI), som funnits å batteriexpeditionen.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr il
Han kunde dock icke vitsorda att samtliga ändringstryck införts i denna.
Den vid olyckstillfället genomgångna övningen hade utgjort en utvidgning
av detaljplanen. Enligt denna skulle vid tillfället rätteligen ha hållits
övningar med stridsvagnsminering. På grund av materielbrist hade emellertid
dessa övningar icke kunnat hållas enligt planen. För att truppen
icke skulle vara sysslolös hade Ljunggren därför beslutat sig för att använda
de på så sätt övertaliga timmarna till att genomföra en praktisk tilllämpningsövning.
Med hänsyn till den utbildning som kommit truppen
till del i spräng- och mintjänst hade Ljunggren ansett, att denna skulle
vara väl skickad att genomföra en sådan övning. På Åstön hade icke
funnits något exemplar av SÄKI. Ljunggren hade därför beslutat sig för
att lita till sitt minne och att genomföra en övning av samma slag som
den han fått vara med om under kursen i Östersund.
Ljunggren anförde vidare: Även om han befunnes övertygad om att ha
åsidosatt gällande föreskrifter i SÄKI, bestrede han dock ansvar för
tjänstefel. Han hade beordrats såsom övningsledare. Chef, som beordrade
sådan, vore ansvarig för att denne ägde erforderlig kännedom om bl. a.
säkerhetsföreskrifterna. Vederbörande chef hade emellertid icke på något
sätt förvissat sig härom. Ljunggren ifrågasatte därför, om han överhuvud
taget vore ansvarig för den inträffade olyckshändelsen. — Han hade icke
medvetet brutit mot någon säkerhetsföreskrift.
Rådhusrätten uttalade i dom den 8 decemher 1952 bl. a. följande: Med
hänsyn till de synnerligen allvarliga risker, som är förbundna med övningar
av det slag varom här är fråga, hade det ålegat Ljunggren att
före övningens genomförande noggrant taga del av gällande säkerhetsbestämmelser.
På grund härav och då vad Ljunggren anfört om överordnad
chefs ansvar icke fritar Ljunggren från det honom såsom övningsledare
åvilande ansvaret, finner rådhusrätten Ljunggren övertygad om tjänstefel
i huvudsak i enlighet med vad åklagaren lagt Ljunggren till last.
Vidare fann rådhusrätten beträffande åtalet för vållande av kroppsskada
in. in. att Ljunggren brutit mot gällande säkerhetsföreskrifter genom
att förse trampminan med sprängladdning och genom att använda
slagtändare för minans utlösning. Ljunggren hade på grund härav åsidosatt
sin tjänsteplikt och därigenom varit vållande till de Jonsson och
Wahlbeck åsamkade skadorna.
Rådhusrätten fann vidare, att Ljunggren var skyldig att utgiva fullt
skadestånd till Jonsson och Wahlbeck samt att kronan skulle drabbas
av enahanda skadeståndsskyldighet som Ljunggren.
Rådhusrätten dömde Ljunggren att för tjänstefel och vållande till svår
kioppsskada och skada varom sägs i 14 kap. 12 § strafflagen utgiva 40
dagsböter å 12 kronor till kronan. Härjämte meddelade rådhusrätten dom
i ersättningsfrågorna. Härtill återkommer jag i det följande.
Jonsson, Ljunggren och kronan sökte ändring i ersättningsfrågorna.
I dom den 23 juni 1953 förklarade hovrätten för Nedre Norrland Ljung -
11
Kungl. Maj:ts proposition nr il
gren och kronan skyldiga att till Jonsson och Wahlbeck utgiva fullt skadestånd.
Beträffande skadeståndets belopp gjorde hovrätten vass ändring i
rådhusrättens dom.
Genom ovannämnda domar har meddelats följande lagakraft\unna beslut
i ersättningsfrågorna.
Ljunggren och kronan skall solidariskt till Jonsson utgi\a dels för
resor, sveda och värk samt lyte och bestående men ävensom sjukpenning
27 320 kronor 8 öre, dels fr.o.m. den 28 oktober 1951 livränta efter ett
grundbelopp av 12 000 kronor om året och efter den invaliditetsgrad riksförsäkringsanstalten
eller försäkringsradet kan bestämma, skolande livräntan
sedan Jonsson fyllt 67 år utgå med ett till hälften nedsatt belopp,
dels ock ränta och ersättning för rättegångskostnader. Ljunggren och
kronan skall vidare solidariskt återgälda statsverkets kostnader för att
Jonsson haft fri rättegång i målet. Från livräntan får avräknas från riksförsäkringsanstalten
utgiven livränta. Jonsson har förbehållits lätt att framdeles
yrka ytterligare ersättning i vissa hänseenden.
Ljunggren och kronan skall solidariskt till Wahlbeck utgiva för utlägg,
sveda och värk samt bestående men 1 110 kronor jämte ränta och ersättning
för rättegångskostnader. Ljunggren skall därjämte ensam ersätta
Wahlbeck vissa rättegångskostnader.
Ljunggren skall till riksförsäkringsanstalten utgiva 11 987 kronor 9 öre,
avseende främst vid tiden för rådhusrättens dom förfallen livränta, ävensom
ersättning för rättegångskostnader. Riksförsäkringsanstalten har förbehållits
rätt att framdeles föra särskild talan för vad anstalten ytterligare
kan komma att utgiva i anledning av olycksfallen.
I en den 22 oktober 1953 dagtecknad skrift har Ljunggren anhållit att
bli befriad från den honom på grund av nämnda domar åvilande ersättningsskyldigheten
och därvid anfört i huvudsak följande.
Jag trodde mig fullgöra min tjänst med plikttrohet, då jag i ivern att
göra rätt lade om programmet i brist på erforderlig materiel. Min överdrivna
nit har sålunda kommit tjänsten att framstå såsom dålig i och med
olyckshändelsen. Det bör bemärkas att många år hade förflutit sedan jag
sysslade med tjänst av ifrågavarande slag, varför jag glömt bort gällande
säkerhetsbestämmelser. Jag trodde mig dock känna dessa, varför jag i
mitt handlande var i god tro och således icke, i varje fall icke medvetet,
nonchalerade säkerhetsbestämmelserna. Hade jag haft en tanke på att
mitt minne kunde klicka, hade jag givetvis ej förfarit, som jag gjorde.
Utredningen och målets handläggning i övrigt har pågått i mer än två år.
Den psykiska press och ovisshet, som under denna tid vilat över mig och
in in familj, har varit svår att bära.
Försvarets civilförvaltning och arméförvaltningens tggavdelning har i
utlåtande den 16 mars 1954 anfört följande:
Uppenbarligen kan Ljunggren icke i nådeväg befrias från sin förpliktelse
alt utgiva ersättning till de skadelidande. Hans ansökan torde därför få
12
Kuiigl. Maj:ts proposition nr M
anses avse eftergift av kronans rätt att regressvis av Ljunggren kräva
åter vad kronan på grund av ifrågavarande händelse nödgas utgiva till dem.
Ljunggi cn, som är gift och har tva barn i åldern 5 och 3 år, har icke
annan inkomst än avlöningen i kaptensbeställningen, 1 496 kronor i månaden.
Hans hustru har icke någon inkomst och makarna äger icke någon
förmögenhet. Ljunggren, som icke har försörjningsplikt mot andra personer
än hustru och barn, häftar i skuld till bank för omkring 1 700 kronoi.
Ljunggren har ådragit sig ersättningsskyldighet genom förseelser,
som måste anses allvarliga. Det kan därför synas tveksamt, om eftergift
av kronans fordran hör beviljas. I betraktande av storleken av de belopp,
Ljunggren kan bli nödgad utgiva, synes det dock knappast kunna komma i
fråga att utkräva kronans fordran i dess helhet. Med hänsyn till vad som
upplysts om Ljunggrens inkomster och försörjningsplikt lär det bli kännbart
för honom redan att nödgas gottgöra kronan med ett begränsat belopp.
Civilförvaltningen och tygavdelningen — som i detta sammanhang
åberopar myndigheternas utlåtande den 25 november 1952 över ansökning
om befrielse från ersättningsskyldighet i ett liknande ärende (prop. 1954: 44,
punkt 7) vill därför icke motsätta sig bifall till ansökningen i så måtto
att Ljunggien därest han inom tid, som Kungl. Maj :t bestämmer, till
civilförvaltningen inbetalar 3 000 kronor — må vara befriad från vidare
betalningsskyldighet till kronan på förevarande grund.
Riksförsäkringsanstalten har i utlåtande den 4 augusti 1954 _ under
förmälan att anstaltens fordringsanspråk gentemot Ljunggren vid denna
tidpunkt uppgick till i runt tal 156 000 kronor, i vilket belopp ingår jäm''
äl kapitalvärdet av den framtida livräntan — uttalat, att ämbetsverket i
likhet med civilförvaltningen och tygavdelningen funne Ljunggrens förseelser
vara av allvarlig beskaffenhet. I anledning härav och med hänsyn
till storleken av den ersättningsskyldighet, som genom Ljunggrens förvållande
åsamkats statsverket, ville anstalten för sin del ifrågasätta, om
ej Ljunggren för vinnande av befrielse från sin ersättningsskyldighet mot
statsverket borde inbetala ett något högre belopp än vad civilförvaltningen
och tygavdelningen föreslagit.
Statskontoret förordar i utlåtande den 11 augusti 1954 — under hänvisning
till riksdagens beslut i ett liknande fall (prop. 1954: 56, SU nr 63,
id. skr. nr 167) — att Ljunggren befrias från vidare ersättningsskyldighet,
därest han inbetalar det av civilförvaltningen och tygavdelningen föreslagna
beloppet 3 000 kronor.
Departementschefen
Domstolarna har funnit att Ljunggren gjort sig skyldig till sådan vårdslöshet
i tjänsten, att han därigenom vållat olyckan. Statsverkets regressfordran
mot Ljunggren är synnerligen betydande. Enbart riksförsäkringsanstaltens
fordran uppgår för närvarande till cirka 160 000 kronor, däri
inräknat kapitalvärdet av den framtida livräntan. Det torde vara fullständigt
uteslutet, att Ljunggren skall kunna betala annat än en mindre del
av statsverkets fordran. På grund härav vill jag icke motsätta mig, att
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 41
Ljunggren erhåller viss befrielse. Med hänsyn till de särskilda uppgiftei
jag inhämtat angående Ljunggrens ekonomi och försörjningsplikt mot
familjen m. in., anser jag mig böra föreslå, att Ljunggren befrias från ersättningsskyldighet
till statsverket, om han inbetalar ett belopp av 1 000
kronor.
Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj .t
måtte föreslå riksdagen medgiva
att T. A. H. Ljunggren, därest han inom tid som Kungl.
Maj :t bestämmer till försvarets civilförvaltning inbetalar ett
belopp av 1 000 kronor, befrias från återstående ersättningsskyldighet
till statsverket på grund av förenämnda olyckshändelse
den 13 juni 1951.
6
Genom Kungl. Maj:ts utslag den 26 mars 1953 på besvär över ett av
kammarrätten meddelat utslag i anmärkningsmål förpliktades generalmajoren
G. I. V. Gewert och översten K. G. Levenius att utgiva viss ersättning
till statsverket. Av handlingarna i ärendet inhämtas följande.
Vid granskning av arméförvaltningens intendenturavdelnings räkenskaper
för juli och september 1947 framställde riksräkenskapsverkets
revision en anmärkning, sådan densamma av revisionen slutligen fullföljts,
av i huvudsak följande innehåll: Jämlikt ett mellan dåvarande arméförvaltningens
intendenturdepartement (sedermera arméförvaltningens intendenturavdelning)
och aktiebolaget Lskilstuna-Smidc (sedeimera aktiebolaget
Ess-Kol), Stockholm, upprättat avtal av den 15 augusti 1941 hade
det ålegat bolaget att bl. a. i Mariannelund för intendenturavdelningens
räkning i av bolaget ägda eller disponerade magasin »le\eieia, upplägga,
förvara och vårda» gengasbränsle. Enligt sagda avtal ägde bolaget uppbära
dels viss ersättning för levererad vara, dels ersättning med 15 öre
per hl för intagning och uppläggning ävensom 15 öre per hl för utlastning
av gengasbränslet, dels ock ersättning för lagringen med ett öre pei
månad och hl lagrad vara. Rättsförhållandet mellan parterna reglerades
slutgiltigt genom »den nya kontraktstyp», varom förmäldes i ämbetsveikets
skrivelse till aktiebolaget Ess-Kol. Av sistnämnda kontrakt framginge,
att skyldigheten alt tillhandahålla för lagring erforderliga lokaler övergått
å'' intendenturavdelningen och alt den enligt tidigare gällande avtal
utgående ersättningen för lagringen icke medtagits i nya kontraktstypen.
Det oaktat hade ersättningen ifråga enligt tidigare beräkningsgrunder utbetalats
till aktiebolaget Ess-Kol även för tid efter det nya kontraktets
ikraftträdande. Vid tidpunkten för övergången till sistnämnda avtal förelåg
ett mellan bolaget och trävaruhandlaren Axel Brorsson (sedermera
finna .1. A. Brorsson och Söner), Rumskulla, ingånget separat avtal om
lagerhållning av gengasbränsle. I och för fullgörande av nämnda åtagande
hade Brorsson av firma Bilservice: Johansson och Lindbom, Mariannelund,
förhyrt eu därstädes belägen, firma Bilservice tillhörig fabriksbygg
-
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 41
nåd. Enligt hyreskontraktet utginge hyran för byggnaden med ett öre per
hl och månad. I samband med utrymningen av denna byggnad under maj
—juni månader 1947 hade konstaterats, att skada uppstått i densamma
till följd av överbelastning av bjälklagen. Sedan hyresvärden anmodat
firman J. A. Brorsson och Söner att vidtaga erforderliga reparationer av
lokalerna eller lämna kontant ersättning för skadan, och kravet av firman
J. A. Brorsson och Söner riktats mot bolaget, hade bolaget i sin tur vänt
sig mot intendenturavdelningen. Den på intendenturavdelningens order i
.mledning därav tillsatta skadevärderingsnämnden hade beräknat kostnaden
för iståndsättandet till cirka 4 800 kronor. Enligt intendenturavdelningens
beslut den 27 juni 1947 hade utanordnats dels den 4 juli 1947 till
firman Bilservice 4 800 kronor, dels den 9 i samma månad till Kalmar_
Växjö försvarsområde 124 kronor 85 öre, utgörande ersättning för av försvarsområdet
havda kostnader i samband med skadevärderingen. Vidare
hade med stöd av intendenturavdelningens beslut den 5 september 1947
den 13 i samma månad till firman Bilservice utbetalats 531 kronor 72 öre,
utgörande magasinshyra för tiden den 1 juni—den 30 september 1947 eller
för tid från byggnadens utrymning till dess densamma reparerats. Sålunda
hade tillhopa utbetalats 5 456 kronor 57 öre. Emellertid hade mellan intendenturavdelningen
och hyresvärden icke förelegat något hyresavtal. Ej
heller vore styrkt, att intendenturavdelningen erhållit ställning som hyresgäst.
I sistnämnda egenskap hade sålunda skyldighet att erlägga skadeersättning
ej förelegat för intendenturavdelningen. Icke heller" på annan
giund hade dylik skyldighet funnits. På grund därav anmärktes 5 456
kronor 57 öre till ersättande med 4 924 kronor 85 öre av Gewert och
Levenius såsom ansvariga för beslutet den 27 juni 1947 samt med 531
1947°r 72 Öre UV LeVenius såsom ansvarig för beslutet den 5 september
Genom utslag den 27 november 1950 prövade riksräkenskapsverket
skäligt att, med gillande av anmärkningen sådan den fullföljts, förplikta
Gewert och Levenius att ersätta statsverket, Gewert och Levenius gemensamt
eller vilken gälda gitte 4 924 kronor 85 öre samt Levenius 531 kronor
72 öre.
Kammarrätten, där Gewert och Levenius i besvär yrkade befrielse från
dem ålagd betalningsskyldighet, fann i utslag den 4 november 1952 ej skäl
att göra ändring i riksräkenskapsverkets utslag.
Gewert och Levenius yrkade hos Kungl. Maj:t ändring i kammarrättens
utslag.
Kungl. Maj :t har enligt förenämnda utslag den 26 mars 1953 utlåtit sig
salunda. Enär den skada, som ma hava uppstått å omförmälda lagringslokal,
icke, såvitt av handlingarna i målet framgår, uppkommit på grund
av åtgöranden från kronans sida eller eljest under sådana omständigheter,
att kronan blivit därför ersättningsskyldig, samt vid angivna förhållande
anledning ej kan anses hava förelegat att åsamka kronan kostnad för uppskattning
av skadan eller att verkställa ifrågavarande utbetalningar till
firman Bilservice, finner Kungl. Maj:t besvären icke kunna bifallas.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr M
I en den 13 maj 1953 dagtecknad skrift anhåller Gewert och Levenius
att bli befriade från den ålagda ersättningsskyldigheten och anför därvid
följande. Mellan berörda parter hade rått enstämmig uppfattning om att
det skulle åvila kronan att erlägga den ersättning, som i förevarande fall
kunde komma att krävas för eventuella skador å byggnaden. Fullgörande
av den ålagda ersättningsskyldigheten skulle bli betungande för Gewert
och Levenius, som ej kunde uttaga beloppet regressvis.
Riksräkenskapsverket förklarar i utlåtande den 2 oktober 1953 att
ämbetsverket med hänsyn till förekomna omständigheter icke vill motsätta
sig att ersättningsskyldigheten för envar av sökandena begränsas till förslagsvis
500 kronor.
Försvarets civilförvaltning anför i utlåtande den 9 mars 1954 följande.
I betraktande av att intendenturavdelningen enligt den kontraktstyp, som i
förevarande fall kommit till användning, vid avtal av här ifrågavarande
slag regelmässigt svarat för förhyrningen av erforderliga lagerlokaler, synes
det förklarligt, att sökandena utgått från att motsvarande förhållande
förelegat även i detta fall. Hänsyn torde även få tagas till att vissa av de
åtgärder, som legat till grund för den oriktiga utbetalningen, hänför sig
till beredskapstiden med dess för intendenturavdelningen i många avseenden
svåra förhållanden. Civilförvaltningen tillstyrker fördenskull, att
sökandena helt befrias från ersättningsskyldighet.
Kammarrätten tillstyrker i utlåtande den 28 september 1954 bifall till
ansökningen.
Statskontoret förklarar i utlåtande den 3 november 1954 alt ämbetsverket,
med beaktande av de skäl som anförts av civilförvaltningen, icke
vill motsätta sig att ersättningsskyldigheten för envar av sökandena begränsas
till 100 kronor.
Departementschefen
Sökandena har — oaktat tillförlitlig utredning om att kronan varit betalningsskyldig
icke förelegat — låtit av statsmedel utbetala ersättning för
reparation av ett magasin och magasinshyra m. m. Av utredningen i ärendet
synes emellertid framgå att utbetalningsbesluten i viss mån föranletts
av med beredskapen och dess avveckling sammanhängande komplicerade
lagrings- och kontraktsfrågor. Med anledning härav och med hänsyn till
vad remissmyndigheterna uttalat föreslår jag, att sökandena befrias från
ersättningsskyldighet mot inbetalande av vardera 100 kronor.
Jag hemställer alltså, alt Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva
att G. I. V. Gewert och K. G. Levenius må, därest de inom
tid som Kungl. Maj:t bestämmer till försvarets civilförvaltning
inbetalar vardera ett belopp av 100 kronor, befrias från
återstående ersättningsskyldighet till kronan jämlikt Kungl.
Maj:ts utslag den 20 mars 1953.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 4/
t
Vid Värmlands regementes krigsrätt yrkade vederbörande åklagare ansvar
å dåvarande löjtnanten E. V. Prnge och kadetten R. Kmart för det de
den 2 augusti 1948 gjort sig skyldiga till tjänsteförsummelse och vållande
till annans död. Krigsrätten meddelade utslag i målet den 18 juni 1949.
Av utslaget inhämtas bland annat följande.
Sedan Prage någon dag i slutet av juli 1948 av vederbörande bataljonschef
meddelats, att en badplats, som genom regementets försorg anordnats
i en inom regementets övningsområde belägen mindre sjö, benämnd
Sandbäckstjärnen, var klar att tagas i bruk viss senare dag i samma månad,
hade Prage, som iakttagit att badplatsen efter bataljonschefens nyssnämnda
meddelande använts av andra militära förband, den 2 augusti
1948 med en honom underställd pluton i och för gymnastik- och simövning
begivit sig till den strax öster om Sandbäckstjärnen belägna gymnastikplatsen.
Prage hade vid gymnastikplatsen avdelat sju man ur plutonen,
vilka anmält sig vara icke eller något simkunniga, att under närmaste
befäl av dåvarande korpralen Kwart öva simning vid badplatsen.
Kwart hade varit enda underbefälet å plutonen, och Prage hade känt till
att denne avlagt vissa prov för simmagistern samt deltagit i en livräddningskurs.
Prage, som icke haft närmare kännedom om anordningarna
å badplatsen, hade anmodat Kwart att öva simning med simgruppen i en
liten, å badplatsen befintlig bassäng samt att låta dem som så kunde avlägga
i utbildningsreglementet omförmält 50-inetersprov. Någon instruktion
för badplatsen hade vid denna tid icke funnits utfärdad. Prage hade
icke givit Kwart några närmare anvisningar om hur simövningen borde
ordnas. Sedan Kwart med simgruppen förflyttat sig till badplatsen, hade
samtliga i simgruppen fått öva simning i bassängen, varunder Kwart
haft tillfälle bilda sig en uppfattning om de värnpliktigas simkunnighet.
Efter denna övning hade Kwart uppmanat några av de värnpliktiga, däribland
värnpliktige O. G. Nordberg, att söka avlägga 50-metersprovet,
vilket skulle ske mellan två å badplatsen på ett avstånd av 50 meter från
varandra befintliga pontonbryggor. Vattnet mellan bryggorna var djupt.
Nordberg hade till en början varit tveksam om han skulle kunna klara
provet men hade senare visat sig villig att söka avlägga detta. Några
säkerhetsanordningar hade icke varit anordnade på badplatsen, och Kwart
hade icke vidtagit några särskilda sådana. Kwart och de värnpliktiga i
simgruppen liade uppehållit sig på samma brygga, under det att ingen
befunnit sig på den motsatta. Sedan Nordberg summit mellan 40 och 45
meter hade han plötsligt sjunkit. Kwart hade genast kastat sig i vattnet
och summit fram till Nordberg, som emellertid trots Kwarts och senare
Prages ingripande drunknat. Av vad i målet sålunda förekommit finner
krigsrätten styrkt, att Prage och Kwart åsidosatt den tjänsteplikt, som
varit av förhållandena påkallad, och varit vållande till Nordbergs död,
Prage genom att — oaktat han måste ha insett att öO-metersjJrov, därest
sådant skulle komma att äga rum, skulle ske på djupt vatten — underlåta
att förvissa sig om att nödiga säkerhetsanordningar blev vidtagna samt
Kwart genom att låta Nordberg under de förhandenvarande omständigheterna
företaga simprovet.
Kungl. Maj:ts proposition nr it
17
Krigsrätten antecknade som ostridigt, att några generella instruktioner
för krigsmakten angående säkerhetsanordningar i samband med simövningar
icke fanns samt att bestämmelserna om simövningar med värnpliktiga
var intagna i vederbörliga utbildningsreglementen.
Krigsrätten, som fann omständigheterna mildrande, dömde Prage och
Kwart att för försummelse i fullgörande av tjänsteplikt och vållande till
annans död utgiva vardera 50 dagsböter å 4 kronor till kronan.
Svea hovrätt, dit målet fullföljdes, fann i utslag den 27 december 1949
rättvist fastställa det slut krigsrättens utslag innehöll.
Sedan Prage och Kwart anfört besvär över hovrättens utslag fann Kungl.
Maj:t genom utslag den 7 oktober 1950 ej skäl att göra ändring i hovrättens
utslag.
Enligt rådhusrättens i Karlstad lagakraftvunna dom den 3 juli 1951
i mål mellan den omkomnes moder Anna Katarina Nordberg samt kronan
om skadestånd på grund av olycksfallet tillerkändes Anna Katarina Nordberg
från och med den 1 april 1949 under sin livstid livränta om 480 kronor
om året, varifrån kronan ägde avräkna vad hon med anledning av
sonens död utfått och kan komma att utfå från riksförsäkringsanstalten
enligt militärersättningsförordningen.
I skrifter den 24 juli och den 11 november 1952 har Prage, som numera
är kapten, anhållit att bli befriad från all ersättningsskyldighet till kronan
för vad som på grund av olycksfallet utgivits eller kommer att utgivas till
den omkomnes moder. Prage anför i samband härmed följande. Eftersom
Prage fått den uppgiften, att badplatsen var iordningställd genom
regementets försorg, utgick han vid simövningens anordnande från att
räddningsmateriel fanns på platsen. Han är gift och har tre minderåriga
barn. Utöver lönen, omkring 1 500 kronor i månaden, har han inga
inkomster. Hans hustru saknar egna inkomster. Han äger ingen förmögenhet
men har däremot skulder. Sålunda har han ett studielån på
8 200 kronor, varav 3 000 kronor är räntefria och resten löper med 3Va %
ränta. Vidare har han ett amorteringslån å 1 750 kronor. Detta lån, som
löper med 41/» % ränta, amorteras årligen med 300 kronor.
Försvarets civilförvaltning anför i utlåtande den 13 januari 1953 följande.
Med utgångspunkt i dittills förfallen livränta uppgick Prages
skuld till omkring 2 000 kronor. Det kapitaliserade värdet av livräntan
var omkring 6 800 kronor. Kronans fordran mot Prage har visserligen icke
fastställts i judiciell ordning, men dess riktighet har icke ifrågasatts av
Prage och kronan lär utan svårighet kunna få den domfäst. Prage, som
numera uppbär lön med 1 600 kronor i månaden, har ådragit sig betalningsansvar
mot kronan genom en allvarlig försummelse. Även om det
därför kan anses tveksamt om någon eftergift bör ske synes, med hänsyn
till de mildrande omständigheter som krigsrätten beaktat vid straffmät2—looo
/>4 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr it.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 41
ningen ävensom Prages i förhållande till honom åvilande försörjningsplikt
ganska svaga ekonomiska ställning, viss nedsättning av kronans fordran
skäligen kunna övervägas. Civilförvaltningen vill icke motsätta sig bifall
till ansökningen i så måtto, att Prage — därest han inom viss av Kungl.
Maj :t fastställd tid till vederbörande myndighet inbetalar 1 000 kronor —
befrias från vidare ersättningsskyldighet på förevarande grund.
Statskontoret förklarade i utlåtande den 4 februari 1953, att ämbetsverket
i och för sig icke hade något att erinra mot bifall till framställningen
i den utsträckning civilförvaltningen föreslagit. Statskontoret ansåg
emellertid att även frågan om Kwarts ersättningsskyldighet borde regleras
i detta sammanhang.
Civilförvaltningen har i anslutning härtill avgivit förnyat utlåtande den
14 april 1953. Därvid har ämbetsverket överlämnat en den 11 april 1953
dagtecknad skrift vari Kwart anhåller om befrielse från all ersättningsskyldighet
till kronan på grund av olycksfallet. Kwart anför härvid
följande. Badplatsen hade tidigare använts av förband ur Värmlands regemente,
trots att den ej var utrustad med livräddningsredskap. Nordberg
förolyckades till följd av bristen på dylika redskap. Kwart var vid olyckan
endast korpral, och det var för honom mer eller mindre självfallet att
följa order av kompani- och bataljonscheferna. Hans militära beroendeställning
påverkade därför i hög grad hans handlingssätt. — Kwart studerar
juridik, men det torde dröja några år, innan han avlagt juris kandidatexamen.
Han har ej några inkomster utan är helt beroende av underhåll
från föräldrarna. De belopp han erhåller avser föräldrarna att avräkna
på hans framtida arv. Efter examen räknar han med vidareutbildning
under fem år med till en början blygsamma inkomster. Kwart är gift
och hans hustru, som också studerar, har ej några inkomster.
I anslutning till Kwarts ansökning uttalar civilförvaltningen, att ämbetsverket
icke vill motsätta sig bifall till ansökningarna i så måtto att sökandena,
om de inom av Kungl. Maj:t fastställd tid inbetalar 1 000 kronor,
befrias från vidare ersättningsskyldighet på förevarande grund.
Riksförsäkringsanstalten anför i utlåtande den 9 december 1953 följande.
I anledning av olycksfallet har anstalten jämlikt militärersättningsförfattningarna
utbetalat begravningshjälp till dödsboet med 100 kronor
och tillerkänt den avlidnes moder livränta från och med den 3 augusti 1948
med 252 kronor för år. Anstalten har framställt ersättningsanspråk mot
sökandena, men någon betalning har icke erlagts. Med hänsyn till de omständigheter
varunder olycksfallet inträffat och sökandenas ekonomiska
förhållanden vill anstalten för sin del icke motsätta sig, att sökandena befrias
från vidare ersättningsskyldighet därest de, på sätt civilförvaltningen
förordat, fullgöra viss inbetalning.
Statskontoret har sedermera i förnyat utlåtande den 3 februari 1954 anfört,
att ämbetsverket icke hade något att erinra emot att Kwart och Prage
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 41
befriades från ersättningsskyldighet under förutsättning att de inom av
Kungl. Maj :t fastställd tid inbetalade visst belopp. Ersättningsbeloppet
borde fastställas till 1 500 kronor, för vilket belopp sökandena borde vara
solidariskt ansvariga.
Departementschefen
Av utredningen framgår, att olyckan blivit en följd av att betryggande
säkerhetsåtgärder icke varit vidtagna på badplatsen. Vad sökandena låtit
komma sig till last har bedömts relativt lindrigt i straffhänseende, och
vid olyckstillfället har de gjort allt vad de kunnat för att söka rädda Nordberg.
Med hänsyn till nu angivna förhållanden och sökandenas ekonomiska
ställning vill jag icke motsätta mig att de befrias från ersättningsskyldighet
till kronan mot inbetalande av ett belopp av 1 000 kronor. I
detta sammanhang kan framhållas att — såsom framgår av militieombudsmannens
ämbetsberättelse år 1950 (s. 252 ff.) och 1951 (s. 73 74) över
befälhavaren,
i anledning av efi av militieombudsmannen på grund av
ifrågavarande olycksfall gjord anmälan, utfärdat generella säkerhetsföreskrifter
att gälla inom krigsmakten vid simundervisning och badning.
Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj :t
måtte föreslå riksdagen medgiva,
att E. V. Prage och R. Kwart, därest de eller någon av dem
inom tid som Kungl. Maj :t bestämmer till försvarets civilförvaltning
inbetalar ett belopp av 1 000 kronor, befrias från
skyldighet att ersätta återstoden av vad kronan i anledning
av förevarande olycksfall utgivit till O. G. Nordbergs dödsbo
och Anna Katarina Nordberg eller kan komma att utgiva till
henne.
8
I skrivelse den 27 september 1954 har försvarets civilförvaltning hemställt
om bemyndigande att ur räkenskaperna få avskriva sammanlagt
290 877 kronor 89 öre, vilka medel redovisas i ämbetsverkets räkenskaper
såsom fordran på grund av kostnader för under andra världskriget i Sverige
internerad militär personal in. in. Av det angivna beloppet hänför sig
4 224 kronor 96 öre till Danmark, 66 245 kronor 25 öre till Finland, 191
kronor 25 öre till Frankrike och 220 216 kronor 43 öre till Sovjetunionen.
De ifrågavarande kostnaderna har täckts av på riksstaten anvisat anslag.
Några särskilda anslagsmedel erfordras därför icke för avskrivningen.
Statskontoret har den 10 november 1954 avgivit yttrande i ärendet.
Vidare upplysningar i ärendet torde få inhämtas vid dess behandling i
riksdagens vederbörande utskott.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr M
Departementschefen
De interneringskostnader in. in., sammanlagt 290 877 kronor 89 öre, som
försvarets civilförvaltning nu hemställer att få avskriva, utgöres dels av
vissa mindre eftersläpande kostnader som framkommit efter det att slutlig
uppgörelse redan träffats om ersättning för kostnader av detta slag,
och dels sådana kostnader beträffande vilka någon ersättning synes icke
böra utkrävas. Jag föreslår därför att ifrågavarande kostnader får avskrivas
och hemställer alltså att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att förenämnda interneringskostnader m. m., sammanlagt
290 877 kronor 89 öre, måtte få avskrivas ur försvarets civilförvaltnings
räkenskaper.
Med bifall till vad föredragande departementschefen
sålunda, med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,
under punkterna 1—8 hemställt förordnar Hans
Maj :t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Magnus T. Möller
Kurtgl. Maj:ts proposition nr M
21
Bilaga
Förteckning över av Kungl. Maj:t under år 195i avgjorda, helt eller delvis
bifallna ärenden angående befrielse från ersättningsskyldighet.
| Grund för ersätt-ningsskyldighet | Ersättnings- belopp | Kungl. | Maj:ts beslut |
Sökande | Dag | Beslutets innebörd | ||
1 | 2 | 3 | 4 | 5 |
E. I. Larsson | Tillgrepp av två | 230 kr. solida-riskt med | “/. 54 | Hel befrielse |
Förre furiren vid Bodens | Förkommen inten-denturmateriel | 564 kr. | 19/3 54 | Befrielse mot |
Värnpliktige H. U. Sunes-son Kraft | Skador å flygplan | 1 559 kr. 29 öre | 23/4 54 | Hd befrielse |
Furiren vid Älvsborgs | Förkommen kabel-materiel | 1 200 kr. | 30/6 54 | Befrielse mot |
Förvaltaren vid Bergsla-gens artilleriregemente H. M. Sandell | Genom brand upp-komna skador å | 822 kr. 25 öre | 30/6 54 | Befrielse mot |
Furiren vid Sundsvalls | Förkommen tyg-materiel | 1 151 kr. 75 öre | 5/u 54 | Befrielse mot |