Kungl. Maj:ts proposition nr -40 (Proposition 1935:40)

Kungl. Maj:ts proposition nr -40.

Nr 40.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av lagen den 22 februari 1924 (nr 23)
angående domstols behörighet i fråga örn upptagande
av vissa brottmål; given Stockholms slott den 25
januari 1935.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag örn ändrad lydelse av lagen den 22 februari
1924 (nr 23) angående domstols behörighet i fråga örn upptagande av vissa
brottmål.

GUSTAF.

K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr h().

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av lagen den 22 februari 1924 (nr 23) angående domstols
behörighet i fråga om upptagande av vissa brottmål.

Härigenom förordnas, att lagen den 22 februari 1924 angående domstols
behörighet i fråga örn upptagande av vissa brottmål skall i nedan angivna delar
erhålla följande ändrade lydelse:

Är någon vid allmän underrätt tilltalad för brott, skall vid den rätt upptagas
jämväl talan, som mot den tilltalade föres på grund av brott, begånget inom
annan allmän underrätts domvärjo, såvida det kan ske utan men för utredningens
fullständighet och det eljest med hänsyn till kostnader och andra omständigheter
finnes lämpligt; dock må ej på grund av vad nu sagts upptagas
mål, för vilka i fråga örn rätt domstol gälla särskilda, från stadgandena i 10
kap. 21 § rättegångsbalken avvikande föreskrifter.

Uppkommer i anledning av vad sålunda stadgats fråga örn upptagande avtalan
vid domstol på grund av brott, begånget inom annan domstols domvärjo,
ankomme på åklagare vid den förra domstolen ej mindre att, på framställning
av åklagare vid den senare domstolen, vidtaga erforderliga åtgärder för åtalets
anhängiggörande än även att utföra åklagartalan.

Varder i — — •— är fråga.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Mai:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 4 januari 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler fråga örn ändring
i lagen den 22 februari 1924 angående domstolS behörighet i fråga om
upptagande av vissa brottmål samt anför därvid:

»Huvudregeln angående laga domstol i brottmål enligt 10 kap. 21 §
rättegångsbalken — vilket lagrum äger tillämpning å alla brottmål
utom sådana som på grund av särskilt stadgande skola upptagas vid specialdomstol
— är att dessa mål skola handläggas och avdömas av allmän underrätt

1 den ort där den brottsliga gärningen blivit begången. I lagrummet lämnas
tillika särskilda föreskrifter för det fall att en person begått brott inom olika
domstolars domvärjo. Äro brotten av samma slag, skola de olika domstolarna i
tur och ordning rannsaka, envar angående det inom dess domvärjo begångna
brottet, samt pröva huruvida den tilltalade är saker till detta brott eller icke.
Utmätandet av straff för de brott, till vilka den tilltalade förklarats saker, tillhör
emellertid den domstol vid vilken den sista rannsakningen äger rum. Äro
åter de särskilda, inom olika domkretsar begångna brotten icke av ensartad
beskaffenhet, gör lagen en åtskillnad mellan olika fall. Örn. samtliga brotten
äro ''ringa’ — varmed torde förstås sådana brott för vilka allenast böter kunna
ifrågakomma — skola de vart för sig ej blott handläggas utan även avdömas
av domstolen i gärningsorten. Därest brotten eller något av dem varit av
svårare beskaffenhet än sålunda angivits, skall den tilltalade enligt ifrågavarande
lagrum, jämfört med kungörelsen den 18 december 1823 sista punkten,
efter rannsakning vid varje särskild domstol slutligt dömas av den domstol
där han sist lagföres. Förfarandet i det senast berörda fallet kommer således
att helt överensstämma med förfarandet i det fall att talan föres örn ansvar
för likartade brott begångna inom olika domstolsområden.

Från den angivna huvudregeln, att brottmål skola handläggas och prövas
av domstolen i gärningsorten, gör lagen den 22 februari 1924 (nr

2 3) angående domstols behörighet i fråga örn uppta -

Kungl. Maj:ts proposition nr bO.

gande av vissa brottmål ett undantag. Enligt denna lag äger
nämligen allmän underrätt, där en person står under åtal för brott begånget
inom dess domvärjo, att under vissa förutsättningar rannsaka och döma angående
brott som av honom förövats inom annan allmän underrätts domvärjo.
Förutsättningarna härför äro, att den tilltalade i målet hålles häktad samt att
förfarandet kan ske utan men för utredningens fullständighet och det eljest
med hänsyn till kostnader och andra omständigheter finnes lämpligt. Lagen
äger dock icke tillämpning då fråga är örn brott som det tillkommer specialdomstol
att handlägga.

Ur förarbetena till 1924 års lagstiftning må återgivas följande.

Vid 1921 års riksd a g väcktes inom andra kammaren en motion (nr
207) däri hemställdes, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla örn framläggande
för riksdagen av förslag till sådan ändring av bestämmelserna i avseende
å laga domstol i brottmål, att under vissa i motionen angivna förutsättningar
rannsakning och dom måtte kunna ske vid annan domstol, än där den
brottsliga gärningen ägt rum. Såsom förutsättningar för undantag från de
allmänna bestämmelserna i 10 kap. 21 § rättegångsbalken angavs i motionen,
att den tilltalade erkände de uppgivna brotten, att icke det oaktat åklagare,
målsägande eller den tilltalade yrkade på rannsakningens verkställande inför
domstol å de orter, där övriga brott skett, eller första domstolen ansåge att
rannsakningen borde i vanlig ordning fortgå, att utredning och yttrande infordrades
från vederbörande åklagare vid de domstolar, där eljest brottet skolat
rannsakas, samt att förfarandet finge äga rum endast i avseende å bedömandet
av vissa brott och i varje fall vissa grövre brott undantoges från möjlighet
att avdömas annat än vid den domstol, inom vars domvärjo de blivit begångna.
Jämväl ifrågasattes i motionen, huruvida förfarandet skulle tilllämpas
endast efter yrkande av högre åklagarmyndighet än den vid första
domstolen fungerande.

över motionen avgav första lagutskottet utlåtande (nr 28), vari utskottet
hemställde att riksdagen måtte i anledning av motionen i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte taga under övervägande, huruvida och
under vilka förutsättningar vid sammanträffande av brott, begångna inom
skilda domstolars domvärjo, rannsakning och dom finge äga rum vid allenast
en av dessa domstolar, samt för riksdagen framlägga det förslag vartill utredningen
kunde giva anledning.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

över den skrivelse (nr 182), som riksdagen i enlighet härmed avlät, avgav
processkommissionen den 11 maj 1921 utlåtande, däri anfördes,
att det rådande förfarandet vid rannsakning med person, som samtidigt
lagfördes för brott, förövade inom skilda domstolars domvärjo, obestridligen
i flera avseenden vore förenat med olägenheter. En förenkling av rättegångsförfarandet
därutinnan syntes, då frågan endast rörde en detalj utan
principiell betydelse, icke böra inverka menligt på den allmänna rättegångsreformen.
Processkommissionen funne därför hinder icke möta mot att en
ändring av gällande bestämmelser i förevarande ämne genomfördes.

Kungl. May.ts proposition nr hO.

Inom justitiedepartementet utarbetades därefter ett lagförslag i ämnet. Vid
remissen till lagrådet den 3 mars 1922 anförde departementschefen
i fråga örn lagens tillämpningsområde, bland annat, att enligt förslaget
lagen endast skulle gälla i fråga om mal, däri den tilltalade hölles häktad,
ävensom att önskemålen om en förändring av förfarandet uteslutande rört
sig örn dylika mål och att något praktiskt behov ej heller syntes påkalla lagändringens
utsträckande till att omfatta jämväl mål, i vilka den tilltalade befunne
sig å fri fot.

Efter det lagen utfärdats anfördes i Kungl. Maj:ts cirkulär den
20 juni 1924 (nr 28 8) till åklagare- och polismyndigheterna
i riket bland annat:

För vinnande av det med lagen avsedda syftet krävdes snabb samverkan
mellan de åklagar- och polismyndigheter, vilka hade att verkställa utredning
rörande de å skilda orter begångna brotten. ^ Såväl den åklagare, vilken kunde
komma att vid domstolen utföra en annan åklagares tjänstetalan, som vederbörande
åklagare- och polismyndighet å annan ort måste tydligen vinnlägga
sig om att den förre med största möjliga skyndsamhet erhölle underrättelse örn
det utom hans tjänsteområde begångna brottet samt tillgång till den utredning,
som verkställts i orten för brottets begående. Jämväl vore av vikt, att da
fråga uppkomme örn upptagande av dylikt mal vid annan domstol än den,
inom vars område brottet blivit begånget, yttrande förelåge från åklagaren
vid sistnämnda domstol rörande sådana omständigheter, vilka kunde inverka
på frågan om målets upptagande i den ordning nyss sagts. Kungl Majit
hade härmed velat anbefalla åklagar- och polismyndigheterna i riket att
noggrant iakttaga vad sålunda på dem kunde ankomma för att omförmälda
lag skulle erhålla den tillämpning som med densamma varit åsyftad.

Enligt förslag i processkommissionens den 15 december 1926 avgivna b etänkande
angående rättegångsväsendets ombildning
andra delen (statens offentliga utredningar 1926: 32) skulle i brottmål den
rätt i regel vara behörig domstol, inom vars domkrets brottet timat. I vissa
fall kunde enligt förslaget åtal anställas vid den rätt, där gärningsmannen
hade sitt hemvist eller där han gripits eller eljest uppeliölle sig. Dessa regler
skulle vara underkastade viss inskränkning för det fall att någon förövat blott
inom skilda domkretsar. I sådan händelse skulle atal för brotten under närmare
angiven förutsättning kunna anställas i ett sammanhang och, där så
skulle ske, vore varje rätt som vore behörig domstol för något av brotten, laga
domstol för dem alla. Processkommissionen anförde härutinnan bland annat:

Det vore tydligt, att gemensam handläggning i sådana fall, då en person
begått flera brott, medförde betydande fördelar. Dessa gjorde sig uppenbarligen
framför allt gällande, i den man brottsligheten vöre att bedöma såsom
ett helt och enligt strafflagens bestämmelser ett gemensamt straff skulle utmätas
för de brottsliga handlingarna, såsom fallet för närvarande vore hos
oss, när de särskilda handlingarna vore att anse såsom fortsättning av samina
brott eller när någon på en gång lagfördes för flera stölder, även örn
manhanget ej vore sådant, att fortsatt brott i egentlig mening förelåge. Men
jämväl då de brottsliga gärningarna icke skulle bedömas på detta sätt, vöre
gemensam handläggning önskvärd. En klarare uppfattning vunnes av den
brottsliges personlighet och över huvud rörande de omständigheter, som in -

Kungl. Maj:ts proposition nr ho.

verkade på målets bedömande ur subjektiv synpunkt. Förfarandet bleve enklare
och snabbare samt ofta även billigare.

Dessa skäl för gemensam behandling av åtal för flera brott gällde även för
det fall, att brotten vöre begångna inom olika domstolars domvärjo. Att förvisningsförfarandet
icke vore ägnat att befordra snabbhet och billighet läge
i öppen dag. Det kunde väl icke bestridas, att för nu avsedda fall gemensam
handläggning jämte ett strängt tillämpande av muntlighets- och omedelbarhetsprinciperna
emellanåt kunde medföra olägenheter, särskilt för vittnen
och målsägande, vilka vore avlägset boende från den tingsstad, där åtalet
skulle utföras. Processkommissionen hade emellertid för åtskilliga fall berett
möjlighet till bevisnings upptagande vid annan domstol än den, där huvudförhandlingen
skulle äga rum. Dessa bestämmelser borde lämpligen i vidsträckt
omfattning komma till användande för nu avsedda fall. Och härigenom
torde de omförmälda olägenheterna ofta bliva i det väsentliga avhjälpta,
örn ock i stället muntlighetsprincipen komme att lida ett visst intrång.

Med hänsyn till de avsevärda fördelar, som gemensam handläggning av
åtal mot samma person för flera brott medförde och de möjligheter processkommissionens
förslag erbjöde att undgå de olägenheter, som av en sådan gemensam
handläggning kunde följa i det fall, att brotten vore begångna under
olika domstolars domvärjo, hade processkommissionen ansett sig böra, med
någon utvidgning av den i 1924 års lag antagna grundsatsen, uppställa den
allmänna regeln, att gemensam handläggning av åtal för flera brott emot
samma person skulle, även örn brotten vore begångna inom skilda domkretsar,
äga rum, såvida det kunde ske utan avsevärd olägenhet. När brotten vore begångna
inom olika domstolars domvärjo, borde envar av domstolarna vara behörig
oehandla åtalen. Detta förutsatte en nära samverkan mellan de olika
åklagare, inom vilkas distrikt brotten blivit begångna. Beaktas borde därvid
självfallet de berättigade intressen, som kunde förefinnas för talans anhängiggörande
vid den ena eller den andra domstolen.

I en vid 1929 ars riksdag inom första kammaren väckt motion (nr
104) hemställdes örn sådan ändring i 1924 års lag att densamma måtte vinna
tillämpning å brott som folie under allmänt åtal, oavsett huruvida den tilltalade
höljes i malet häktad. Beträffande ifrågavarande lagstiftning anfördes
i motionen bland annat:

Lagstiftningen i fråga hade i tillämpningen visat sig synnerligen ändamålsenlig
och gagnelig. Pa grund av de strävanden, som samtidigt gjort sig gällande
att undvika häktning, där sadan ej varit oundgängligen nödvändig, hade
emellertid i allt större utsträckning förekommit, att i fall, då häktning förr
var det vanliga, personer tilltalats, särskilt för tjuvnadsbrott, utan att vara
häktade. Icke. sällan hade dylika tilltalade begått brott inom olika domstolars
domvärjo, och förekomme då förvisning från den ena domstolen till
den andra på alldeles samma sätt som när de vore häktade. Olägenheterna
därav bleve också i viss mån desamma. Visserligen bleve det ej staten, som
finge bekosta resorna mellan rannsakningsorterna, men dessa kostnader kunde
bliva än mera kännbara för den enskilde. Och olägenheten av att den ena
domstolen skulle utmäta straffet med stöd av den föregående domstolens protokoll
och sakerförklaring vore alldeles densamma, vare sig de tilltalade vore
häktade eller ej. Alldeles särskilt meningslös framträdde den nuvarande ordningen,
när på grund av bestämmelserna örn forum rannsakning med samma
personer mäste anställas bade vid en rådhusrätt och vid en häradsrätt med säte

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

i samma stad blott därför att den tilltalade begått tjuvnadsbrott på båda sidor
om stadsgränsen. Ingen praktisk olägenhet kunde i dylika fall följa av
att samma möjlighet till enhetlig rannsakning öppnades i fråga om icke häktade
som den redan genomförda i fråga örn häktade. Dock torde böra förutsättas,
att brottet hörde under allmänt åtal.

Första lagutskottet, till vilket motionen hänvisades, anförde i avgivet utlåtande
(nr 9) i huvudsak följande:

De av processkommissionen framhållna fördelarna av en gemensam handläggning
funne utskottet uppenbara. Genom 1924 års lag hade ock gemensam
handläggning möjliggjorts beträffande mål, däri den tilltalade holley häktad.
Att de till förmån för en gemensam handläggning åberopade skälen icke gjorde
sig gällande enbart beträffande sådana mål, vöre emellertid givet. I själva
verket torde det ur principiell synpunkt vara mindre riktigt att låta reglerna
örn forum i brottmål bero av att den tilltalade vore i målet häktad. Med hänsyn
till de från alla håll vitsordade goda verkningarna av 1924 års lag, syntes
det utskottet förtjänt av övervägande, huruvida icke en utvidgning av lagens
tillämpningsområde med fördel skulle lata sig genomföra. _Att de svårigheter,
som ofta vidlådde en partiell förändring på processlagstiftningens område,
skulle särskilt framträda vid försök att bereda 1924 års lag ökad räckvidd,
torde icke behöva befaras, då den princip, som det gällde att främja,
redan vore införd i lagstiftningen och befunnits gagnelig. Avgörande för frågan
om lagen borde erhålla utsträckt tillämplighet, vore emellertid det behov,
som kunde föreligga av gemensam handläggning utav åtal mot på fri
fot varande personer för brott, begångna inom skilda domkretsar. — Utskottet
tillstyrkte vidtagandet av åtgärd i motionens syfte, men funne ytterligare utredning
erforderlig. Därvid borde beaktas, att vissa erinringar torde kunna
framställas mot den föreslagna begränsningen av lagens tillämpningsområde
till brott, hörande under allmänt åtal. Sålunda skulle lagen med den föreslagna
lydelsen omfatta även sådana under allmänt åtal hörande brott, vilka
vid den första domstolen ej åtalats av allmän åklagare utan av målsägande^
I ett avseende skulle lagen också med en dylik lydelse, få mindre räckvidd än
den nu ägde, i det att lagen ej skulle få tillämplighet i det fall, att en person
åtalats och häktats för ett brott, som ej lydde under allmänt åtal, t. ex. vårdslöshet
i konkurs. Dylika erinringar skulle väl undvikas, därest lagen komme
att avse allenast sådan talan, som utfördes av allmän åklagare, oavsett örn
brottet hörde under allmänt åtal eller icke, men utskottet ville ifrågasätta,
örn en dylik begränsning vore lämplig eller örn lagens räckvidd borde bestämmas
på annat sätt.

I en vid utlåtandet fogad reservation hemställdes på anförda skäl, att motionen
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Första kammaren biföll reservationen, under det att andra kammaren biföll
utskottets hemställan; frågan förföll alltså.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 3 januari 1934 har föreningen Sveriges
stadsfiskaler hemställt örn sådan ändring av 1924 års lag att densamma
måtte kunna tillämpas jämväl å åtalade, som ej vore häktade. Föreningen
har därvid framhållit, bland annat, att ifrågavarande lag visat sig
vara synnerligen välbetänkt och praktisk, varigenom den medfört betydande
fördelar av såväl ekonomisk art som i andra avseenden.

Inom justitiedepartementet har sedermera verkställts en förberedande utred -

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

ning angående utvidgning av 1924 års lags tillämpningsområde i föreslagen
riktning. Vid under liand gjorda förfrågningar hos statspolisen och enstaka
åklagare anmäldes därvid omedelbart ett femtiotal under år 1934 och närmast
föregående år inträffade fall, i vilka den nuvarande begränsningen av lagen
till att avse allenast mal däri någon höljes häktad ansetts vara till uppenbar
nackdel, i främsta rummet för den tilltalade. Förvisning från en domstol till
en annan hade i stor utsträckning måst förekomma för sådana brott som tjuvnad,
bedrägeri och förskingring ävensom i ett par fall vid sedlighetsbrott. Av
olika anledningar i åtskilliga fall den tilltalades ungdom — hade vederbörande
åklagare icke ansett sig böra företaga häktning, med påföljd att den
tilltalade och stundom även hans malsman måst underkasta sig besvär och
kostnader för inställelser vid domstolar utanför hemorten. Fall hade jämväl
förekommit da den tilltalade saknat medel för bekostande av sin resa till de
olika tingsställena, vilket haft till följd att han genom polismyndighetens försorg
hämtats till rätten. I dylika fall hade otvivelaktigt kostnaderna härför
kommit att stanna å statsverket. Det hade vidare inträffat att — sedan de
häktade medlemmarna i en tjuvliga redan vid första rättegångstillfället slutligt
dömts för samtliga av dem inom olika domstolars domvärjo begångna tjuvnadsbrott
en minderårig, på fri fot varande delaktig måst förvisas för fortsatt
rannsakning vid annan domstol. Lika otillfredsställande hade det fall tett
sig då vederbörande åklagare, som på grund av bland annat sjukdom hos brottslingen
icke ansett sig böra häkta honom för de begångna brotten — ett 15-tal
smärre bedrägeribrott i olika kommuner i de tre nordligaste kustlänen — nödgats
instämma honom till de särskilda domstolarna. Understundom syntes
häktning hava ägt rum huvudsakligen i syfte att underlätta rättegångsförfarandet
för brottslingen. Detta torde hava varit förhållandet med en person
som vari delaktig i ett antal smärre stölder, begångna inom fem olika domsagor.
Denne tilltalade erhöll villkorlig dom. Likartat var förhållandet med
en liga av unga pojkar, som begått stölder inom flera domsagor i Stockholms
län ävensom inom Stockholms stads område. Av samtliga åtta häktade erhöllo
sex villkorlig dom. Det framhölls i fråga örn sistnämnda fall, att det icke vore
någon enstaka företeelse.

I anslutning till denna undersökning bär utarbetats en promemoria i ämnet
jämte utkast till lag om ändrad lydelse av 1924 års lag. Enligt detta utkast
skulle den i första stycket stadgade begränsningen av lagen till att avse allenast
mål däri någon hölies häktad utgå. Andra stycket hade i utkastet givits
det innehåll att där, efter vad i första stycket sades, vid domstol fråga uppkomme
örn upptagande av talan pa grund av brott, begånget inom annan domstols
domvärjo, det skulle ankomma på åklagaren vid den förra domstolen ej
mindre att, pa framställning av åklagare vid den senare domstolen, vidtaga
erforderliga åtgärder för åtalets anhängiggörande än även att utföra åklagartalan.
Sistnämnda ändring betingades av önskemålet att i de fall, då den förändrade
forumregeln skulle vinna tillämpning, åklagaren vid rannsakningsdomstolen
skulle kunna instämma den tilltalade för det inom annan domstols
domvärjo begångna brott varom fråga vore. — Tredje stycket i 1924 års lag
lämnades i förenämnda utkast oförändrat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

över promemorian och lagutkastet hava yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,
hovrätterna, processlagberedningen samt Överståthållarämbetet och
länsstyrelserna ävensom styrelsen för envar av föreningen Sveriges häradshövdingar,
föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges landsfogdar,
föreningen Sveriges landsfiskaler och Sveriges advokatsamfund.

Förslaget har i de flesta yttrandena tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Vid flertalet yttranden från länsstyrelserna hava fogats utlåtanden från vederbörande
landsfogdar vilka biträtt förslaget. Enstaka myndigheter hava,
under anslutning till förslaget i princip, funnit sig böra framställa vissa
erinringar mot utformningen av detsamma. I några yttranden har därjämte
ifrågasatts meddelandet av ytterligare bestämmelser angående tillämpningen
av ifrågavarande lagstiftning.

Processlagberedningen har tillstyrkt en lagändring i anslutning
till de i promemorian angivna grunderna samt till närmare belysning av den
föreliggande frågan anfört:

Såsom processkommissionen i sitt år 1926 avgivna betänkande framhållit,
innebure gemensam handläggning vid domstol av åtal för brott, som av samma
person förövats inom olika domkretsar, betydande fördelar. Särskilt framträdde
dessa i de fall, då de brottsliga gärningarna vore att bedöma såsom
fortsatt brott och gemensamt straff sålunda skulle ådömas. Att för möjliggörande
härav låta annan domstol än den, där den tilltalade lagförts för gärningen,
utmäta straffet, vore ur processuell ssmpunkt icke tillfredsställande. I
den mån huvudförhandlingen vid domstolarna efter genomförande av en rättegångsreform
byggdes på muntlighet och omedelbarhet, komme olägenheterna
av ett dylikt förvisningsförfarande att bliva än mera påtagliga. Jämväl i
de fall, då särskilda straff skulle utsättas för de olika brottsliga handlingarna,
kunde det emellertid ofta vara lämpligt, att åtalen handlades vid eu och samma
domstol. Denna erhölle härigenom ökade förutsättningar att, särskilt vid
straffmätningen, taga hänsyn till samtliga omständigheter, som vore av betydelse
för bedömande av den tilltalades brottslighet. I regel bleve ock förfarandet
enklare och snabbare. Arbetet för åklagare och domstolar minskades,
och det allmännas kostnader kunde härigenom nedbringas. Även för den
tilltalade vore det i allmänhet mindre betungande att svara vid allenast en domstol
och att få sin brottslighet bedömd i ett sammanhang.

Å andra sidan finge det ej förbises, att till grund för den i vår rätt, liksom
i utländska processlagar, uppställda huvudregeln, att brottmål skall prövas
av domstolen i den ort, där den brottsliga gärningen förövats, läge starka sakliga
skäl. Vid nämnda domstol funnes i regel de bästa förutsättningarna att
erhålla en tillförlitlig utredning. Målsägande och vittnen funnes i allmänhet
i orten. Domstolen ägde kännedom örn de lokala förhållandena och kunde
genom syn på platsen skaffa sig ytterligare kunskap därom. Särskilt för
den tilltalade vore det ofta lättare att vid denna domstol förebringa den bevisning
han ville åberopa till sitt försvar.

Huru de antydda intressena lämpligen borde vägas mot varandra kunde
vara föremål för delade meningar. Genom 1924 års lagstiftning i ämnet
undanröjdes de allvarligaste olägenheterna av huvudregeln, att brottmål skulle
handläggas av domstolen i gärningsorten. Emellertid syntes det därvid uppställda
villkoret för sammanförande av åtal, att den tilltalade i målet vore
häktad, ha givit lagen en alltför begränsad räckvidd. Enligt^ den i promemorian
åberopade utredningen torde ej sällan fall förekomma, då det skulle
vara lämpligt att till gemensam handläggning upptaga olika åtal ehuru den

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

tilltalade icke häktats. Antalet dylika fall kunde antagas komma att växa
i den mån häktningsinstitutet sparsammare användes. För dessa fall medförde
den nuvarande^ ordningen stundom olägenheter, likartade med dem, som föranledde
1924 års lagstiftning. Då tilltalad, som befunne sig å fri fot, ofta
saknade medel att inställa sig vid de olika domstolar, där åtalen mot honom
skulle handläggas, och han på grund härav måste hämtas till rätten, uppstode
för det allmänna betydande kostnader. Tilltalad, som utan hämtning komme
tillstädes, finge för sin inställelse vidkännas kostnader och besvär, som besparats
honom, därest han tagits i häkte. Såsom i promemorian anförts,
torde i vissa fall häktning ha skott allenast i syfte att för den tilltalade underlätta
rättegångsförfarandet.

Vid nu anförda förhållanden torde det vara lämpligt att såsom i promemorian
föreslagits den i 1924 års lag givna möjligheten att vid domstol upptaga
åtal för brott, begånget inom annan domstols domvärjo, utsträcktes att
galla jämväl da den tilltalade icke vore häktad. En förändring i denna riktning
innebure^ endast en utsträckt tillämpning av den princip, som godtagits
genom 1924 års lagstiftning. Den stöde även i överensstämmelse med den
ordning, som syntes böra gälla efter genomförande av en rättegångsreform,
och kunde därför icke föregripa det pågående reformarbetet. Emellertid vore
det tydligt, att möjligheten till gemensam handläggning av åtal mot icke häktad
person mäste begagnas med större försiktighet än då fråga vore om häktad.
Vöre den tilltalade häktad, åtnjöte han i regel biträde av försvarare, som hade
till uppgift att tillvarataga hans intresse. På hans begäran torde ock åklagaren
i allmänhet sörja för inkallande av de vittnen eller förebringande av
den bevisning i övrigt, som han ville åberopa. För tilltalad, som befunne sig
å fri fot, kunde det däremot ofta vara vanskligt att vid annan domstol än
den, inom vars område brottet förövats, till sitt försvar få fram erforderlig
bevisning. Gemensam handläggning borde därför äga rum endast i sådana
fall, då den tilltalades intressen icke därigenom kunde antagas bliva åsidosatta.
Då i lagen föreskreves, att gemensamt upptagande kunde ifrågakomma
allenast då det kunde ske utan men för utredningens fullständighet och det
eljest med hänsyn till kostnader och andra omständigheter funnes lämpligt,
framginge emellertid därav domstolens skyldighet att taga behörig hänsyn till
omständigheter av nyss angivet slag.

Liksom, i 1924^års lag vore jämväl enligt utkastet gemensam handläggning
av olika åtal tillåten oberoende av örn åtal väcktes av åklagare eller allenast
av målsägande. Med den begränsning som 1924 .års lag erhöll torde denna
ståndpunkt icke lia varit av större praktisk betydelse. Förhållandena bleve
i viss man annorlunda efter den nu föreslagna utvidgningen. Visserligen uppstode
icke några olägenheter för målsäganden, enär han ägde välja, huruvida
han skulle anhängiggöra talan vid domstolen i gärningsorten eller vid domstol,
där annat åtal mot brottslingen upptoges. Däremot kunde det för den tilltalade
vara betungande att svara vid den domstol, som valdes av målsäganden.
Det skulle, därför kunne ifrågasättas att begränsa möjligheten till gemensam
handläggning^ till de mål, däri talan fördes av allmän åklagare. Tillräckliga
skäl för en sådan avvikelse från den princip, som redan upptagits i 1924 års
lag, torde dock icke föreligga. Man torde kunna räkna med att domstolarna
med stöd av de förut angivna villkoren för anordnande av gemensam handläggning
skulle avslå framställning därom, då sådan handläggning skulle
kunna försvåra tillvaratagandet av den tilltalades intressen.

J ämväl justitie k anslersäm betet har tillstyrkt en lagändring
i föreslagen riktning samt anfört:

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

Det syntes uppenbart att den föreslagna utvidgade tillämpningen av 1924
års lag kunde icke blott vara till gagn för själva processen utan även, och
icke minst, bereda påtagliga praktiska fördelar för såväl domstolar som
parter å ömse sidor. Främst torde förslaget bliva av betydelse vid sammanträffande
av brott av allvarligare natur, och —• oberoende av brottens svårare
eller ringare beskaffenhet — i allmänhet där brottsliga handlingar vore att
behandla såsom fortsatt brott. Från justitiekanslersämbetets verksamhet på
senare tid kunde såsom exempel av det senare slaget nämnas uppkommen
fråga örn åtal för illojal reklam, bedriven genom likalydande annonser i ett
stort antal, å spridda orter utgivna tidningar. Understundom kunde ett sammanförande
under gemensamt forum vara till fördel jämväl i andra fall; dock
torde här oftare än beträffande häktade inställa sig skäl som talade mot
en dylik sammanföring. Sådana omständigheter bleve emellertid beaktade
genom de i nu gällande lagen uppställda, i förslaget bibehållna villkoren för
sammanföring, och domstolen hade att ex officio pröva huruvida dessa vore
uppfyllda.

Ämbetet föreställde sig att den nya forumregeln endast i undantagsfall
kunde bliva tillämplig där ansvarstalan fördes enbart av målsägare och knappast
annat än där de olika brotten riktat sig mot en och samma person. Något
principiellt skäl att från regelns tillämpning utmönstra talan av målsägare
förelåge dock icke. Att den nya vägen öppnades även för enskild person
(målsägare), syntes icke giva anledning till betänksamhet, då ju domstolen
vid prövning av forumfrågan hade att taga hänsyn till bland annat den tilltalades
intresse.

Lämpligheten av den föreslagna lagändringen har jämväl understrukits i
åtskilliga andra yttranden. Av vissa länsstyrelser har framhållits,
bland annat, att lagändringen skulle för såväl åklagare som tilltalade otvivelaktigt
medföra stora fördelar och att den vore till gagn icke minst med hänsyn
till önskvärdheten av ett så snabbt rättegångsförfarande som möjligt samt
rättegångens förbilligande. Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar
har funnit beaktansvärda skäl tala för ifrågavarande förslag,
och av styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler har detsamma
betecknats såsom synnerligen välbetänkt och praktiskt.

Mot den ifrågasatta utvidgningen av 1924 års lags tillämpningsområde sådan
den kommit till uttryck i departementsförslaget hava betänkligheter anförts
av Svea hovrätt, Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Uppsala län.
— Svea hovrätt har sålunda anfört, bland annat:

Förslaget avsåge en sådan ändring av nämnda lag att möjlighet för gemensam
handläggning av åtal skulle, oberoende av häktning, stå öppen utan annat
allmänt förbehåll än det jämväl enligt nuvarande avfattning gällande, nämligen
att sådan handläggning kunde äga rum utan men för utredningens fullständighet
och eljest med hänsyn till kostnader och andra omständigheter funnes
lämplig. Om åt lagen gåves en så allmän räckvidd, komme uppenbarligen
synnerlig vikt att ligga vid prövningen därav att den gemensamma handläggningen
ej kunde förväntas lända till men för utredningen eller eljest föranleda
övervägande olägenheter. Särskilt vid ansvarstalan av målsägande måste
domstolen noga pröva, att den tilltalades intressen ej skulle äventyras genom
målets upptagande. Beträffande mål, däri talan fördes av åklagare, måste å
andra sidan hänsyn tagas till de ökade kostnader och andra olägenheter, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

för målsägande!! kunde uppstå, örn målet droges från domstolen i den ort,
där brottet blivit begånget.

_ Enligt hovrättens mening vore de fall, för vilka lagens nuvarande avfattning
ej lämnade erforderligt utrymme, jämförelsevis fåtaliga. Då det uppenbarligen
vöre angeläget att domstolarna ej utan vägande skäl ställdes inför en
ömtålig diskretionär prövning av forumfrågan, vore det enligt hovrättens mening
önskvärt, att den föreslagna lagändringen bättre anpassades efter det
yppade behovet. Hovrätten insåge väl, att lagtekniska svårigheter härutinnan
mötte, men hemställde till närmare övervägande, huruvida icke lagens tillämplighet
kunde begränsas till fall, då den tilltalade vore häktad eller eljest ställts
under åtal för brott av viss grövre art. Skäl syntes även föreligga att göra
tillämpligheten beroende av att talan i det ursprungliga målet fördes av allmän
åklagare.

Överståthållarämbetet har inledningsvis framhållit, att ämbetet
vid åtskilliga tillfällen kunnat konstatera olägenheterna av nuvarande begränsning
av tillämpningsområdet för 1924 års lag och att ämbetet icke hade
någon principiell erinran mot en utvidgning därav. Under hänvisning till den
vid 1929 års riksdag väckta motionen1 har Överståthållarämbetet emellertid
ansett ändringen i lagen böra så till vida inskränkas att lagen erhölle tillämpning
allenast å brott som folie under allmänt åtal. Till stöd för en sådan begränsning
åberopade Överståthållarämbetet särskilt de rent processuella svårigheter,
som ett längre gående avsteg från forumregeln i 10 kap. 21 § rättegångsbalken
kunde befaras medföra.

Överståthållarämbetet har i sitt yttrande därefter behandlat spörsmålet, i
vad mån betryggande garantier kunde skapas till skydd för enskildas, framför
allt målsägandenas, berättigade intressen, samt därvid anfört, bland annat:

Detta spörsmål finge en helt annan karaktär i fråga örn mål, däri den tilltalade
vore å fri fot, än beträffande mål rörande häktade. I mål av sistnämnda
art trädde domstolens prövningsrätt i funktion i samma ögonblick, som
åklagarens talan genom muntligt yrkande vid domstol anhängiggjordes, och
något inkallande till domstolen av vederbörande målsägande torde därförut
icke äga rum. örn domstolen avvisade åklagarens yrkande örn utvidgning av
åtalet, hade målsäganden därför ej heller nödgats underkasta sig en resultatlös
inställelse. Annorlunda torde förhållandet kunna befaras bliva i mål beträffande
å fri fot varande personer. Enligt remitterade förslaget vore avsett,
att åklagaren skulle äga vid domstol utfå stämning -— eller själv utfärda sådan
—- för brott, begånget inom annan domstols domvärjo, utan att därvid någon
prövning från domstolens sida ägde rum av frågan, huruvida den nyinstämda
talan borde därstädes upptagas. Denna prövning vore avsedd att
äga rum först vid den senare tidpunkt, då den nyinstämda talan första gången
förekomme inför domstolen. Därest domstolen härvid beslutade att icke upptaga
det nyinstämda målet, kunde vederbörande målsägande, därest dessa
blivit inkallade — och så torde väl i regel vara händelsen, därest ej bestämmelser
häremot utfärdades — komma att drabbas av den icke ringa olägenheten,
att onödigtvis hava nödgats iakttaga inställelse vid en kanske långt från
deras hemvist belägen domstol.

Utövandet av den diskretionära prövningsrätt, som redan nu vore tillagd
domstolen, komme säkerligen att bliva av betydligt större vikt än vad hit -

1 Jfr sid. 6.

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

tills varit fallet, därest ifrågavarande lagstiftning utvidgades att avse jämväl å
fri fot varande personer. I samband med denna utvidgning skulle emellertid
enligt remitterade utkastet prövningsrätten komma att till icke obetydlig del
faktiskt läggas, icke i domstolens utan i vederbörande åklagares hand; det
bleve ju åklagaren ensam, som skulle avgöra, örn stämning borde uttagas eller
ej, samt ofta därjämte, huruvida målsägande skulle inkallas eller icke. Det
syntes Överståthållarämbetet kunna ifrågasättas, huruvida en sådan anordning
kunde vara önskvärd och lämplig.

Slutligen har länsstyrelsen i Uppsala län i denna del anfört: Att

beträffande vissa brottmål gemensam handläggning och gemensamt avgörande
underlättade ett riktigt bedömande syntes otvivelaktigt, men det torde
kunna ifrågasättas örn icke i detta avseende rådde gradskillnad mellan svårare
och ringa brott. Ur bedömningssynpunkt ägde det underordnad vikt, örn
brott, på vilka allenast kunde följa böter, erhölle gemensam handläggning eller
icke. Enklare och snabbare bleve avgörandet efter all sannolikhet, örn ^ varje
brott behandlades av den domstol, inom vars krets brottet blivit begånget.
Då den remitterade promemorian framhölle, att ett nytt praktiskt behov av gemensam
handläggning framkallats av den minskade användningen av häktningsförfarandet
under senare år, borde erinras att de omtalade fallen, då häktning
underlåtits och därigenom handläggning vid skilda domstolar kommit att
ske, varit sådana, då häktning kunnat äga rum. Mot den.av länsstyrelsen gjorda
anmärkningen kunde visserligen invändas, att det bleve i första rummet åklagarens
och i andra rummet domstolens sak att efter lämplighetsgrunder avgöra, när
gemensam handläggning borde medgivas och att vid denna prövning bagatellmår
komme att lämnas åsido. Det förefölle dock vara riktigare att i lagens beskrivning
på det extraordinära förfarandet icke indraga mål, på vilka man
förutsatte att förfarandet icke i verkligheten komme att användas. En begränsning
till brott för vilka frihetsstraff kunde adömas, syntes därför böra
ske. Även örn så skedde, torde lagens avfattning böra tydligare angiva, att
hänsyn skulle tagas till de viktiga intressen, som kunde tala mot sammanfönng
av processen vid en domstol. Den tilltalade torde eljest kunna fa svarare att
förebringa utredning.

Mot den föreslagna lydelsen av andra stycket av lagen hava i några yttranden
erinringar gjorts. Det har salunda framhållits, att någon jämkning i
avfattningen vore erforderlig till förebyggande av tolkningen att åtal för brott,
begånget utom en domstols domvärjo, skulle kunna anhängiggöras först sedan
talan å ett inom dess domvärjo begånget brott blivit vid domstolen upptagen.
Justitiekanslersäm betet har i detta sammanhang framhållit, att
det syntes naturligt att en, såsom ofta torde bliva fallet, i ett sammanhang företagen
utredning örn en serie brott på olika orter — efter samverkan mellan
åklagarna — resulterade i en gemensam stämning för hela brottskomplexet.
överståthållar ämbetet som jämväl uttalat sig i denna riktning
har tillika ifrågasatt lämpligheten av en föreskrift örn att, därest åtal anhängiggjordes
genom dylik gemensam stämning, stämningsansökningen eller örn
åklagaren själv utfärdade stämningen — dennas innehåll skulle klart angiva
inom vilka domstolars domvärjo de brott vore begangna som talan avsage.
Vidare har styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar
framhållit att då 1924 års lag avsåges skola gälla även mål i vilka endast

Kungl. May.ts proposition nr 40.

Departe ments chefen.

enskild part ägde föra talan men missförstånd härutinnan syntes kunna uppstå
genom de i andra stycket meddelade föreskrifterna rörande utförande av åklagartalan,
detta missförstånd borde undanröjas genom någon jämkning i andra
styckets avfattning.

Beträffande lagens tillämpning hava, på sätt förut antytts, några myndigheter
förordat utfärdandet av ytterligare bestämmelser härom. Länsstyrelsen
i Mal möhus län har sålunda anfört i denna del:

Genom en utvidgning av ifrågavarande stadgande så, att det komme att avse
icke endast brott, där den tilltalade hölles häktad, utan även andra brott framträdde
en oegentlighet, som grundade sig på godtyckligheten i fråga örn valet
av domstol. Så länge gemensam handläggning endast förekommit beträffande
häktad, hade uppenbarligen tillfälle till ett godtyckligt avgörande av forumfrågan
icke funnits i någon framträdande grad, i det att det för vederbörande
åklagare i regel gällt att så snart som möjligt försäkra sig örn den brottsliges
person och, sedan detta skett, fortast möjligt få honom rannsakad, oavsett om
han begått brott även inom annat distrikt. När stadgandet örn gemensam
handläggning nu utsträcktes att avse även icke häktade, uppkomme emellertid
den situationen att åklagarna i de olika distrikt, vari brottet eller brotten begåtts,
ofta bleve i tillfälle att under längre eller kortare tid, utan att åsidosätta
sin tjänsteplikt, förhandla med varandra i frågan, varest åtalet borde anställas.
Att dylika förhandlingar kunde sluta med ett fullständigt godtyckligt och
måhända oriktigt avgörande, torde få antagas samt måste anses otillfredsställande.
Men lika betänkligt vore att dessa förhandlingar kunde draga ut på
tiden och således fördröja åtalet. Länsstyrelsen ville icke heller underlåta
— därvid byggde länsstyrelsen på direkt erfarenhet — att framhålla att det
nog någon gång komme att inträffa att vederbörande domare sökte skjuta
ifrån sig handläggning av ett mål, som lika gärna kunde upptagas av annan
domstol. Länsstyrelsen förutsatte att det skulle bliva möjligt att genom särskilda
bestämmelser förebygga de av länsstyrelsen befarade olägenheterna.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har framhållit att regler för
lösandet av eventuellt uppkommande meningsskiljaktigheter mellan olika åklagare
i fråga om de nya bestämmelsernas tillämpning skulle kunna givas genom
tillägg till förenämnda cirkulär den 20 juni 1924 till åklagare- och polismyndigheterna
i riket.1

Slutligen har Överståthållarämbetet funnit tveksamhet möjligen
kunna uppkomma i fråga örn rätten till åklagarandelar i böter för brott, begånget
inom annan domstols domvärjo än den där talan för brottet fördes.
Detta spörsmål hade visserligen behandlats av dåvarande departementschefen
vid remissen till lagrådet den 3 mars 1922, men enligt överståthållarämbetets
mening vore det måhända önskvärt att härutinnan uttryckliga direktiv gåves
för rikets åklagare.

Det undantag från den allmänna huvudregeln, att brottmål skola handläggas
av domstolen i den ort där brottet begåtts, vartill 1924 års lag bereder
möjlighet, har under de år lagen varit i tillämpning visat sig vara till
stort gagn. Med stöd av nämnda lag har i fall, då brott inom flera allmänna
underrätters jurisdiktionsomraden förövats av person som i anledning därav

''Jfr sid. 5.

Kungl. Maj:ts proposition nr -''/O.

häktats, det rättsliga förfarandet kunnat bedrivas snabbare och göras mindre
kostsamt än annars skulle blivit förhållandet. Vid lagens tillkomst ansågs
något praktiskt behov icke föreligga att utsträcka den förändrade
forumregeln att gälla jämväl beträffande mål, i vilka den tilltalade befunne
sig på fri fot. Situationen torde emellertid därefter hava i viss mån blivit
en annan, huvudsakligen till följd av den minskade användningen av häktningsinstitutet
som under senaste tiden gjort sig märkbar. Då åklagarmyndigheterna
sålunda av humanitära eller andra skäl numera såvitt möjligt underlåta
att företaga häktning, har därmed också den praktiska användbarheten av
1924 års lag minskats.

Av de i departementspromemorian anförda exemplen torde ock framgå, att en
utvidgning av 1924 års lag till att avse jämväl icke häktade personer är av
behovet påkallad. Till nämnda exempel kunna läggas fall som åberopats
i åtskilliga av de i ärendet avgivna yttrandena. Den verkställda utredningen
lärer giva vid handen, att den begränsade räckvidden av lagen varit till men
närmast för de tilltalade. Dessa hava nämligen, i de fall där häktning icke
ansetts böra ifrågakomma för något av de brott för vilka de haft att svara,
åsamkats ökade kostnader och besvär på grund av skyldigheten att iakttaga
inställelse vid de olika domstolarna. Icke sällan har en tilltalad till följd av
brist på medel nödgats underlåta att iakttaga inställelse vid en eller flera
domstolar utanför hemorten. I dylika fall har han på det allmännas bekostnad
måst hämtas till rätten. Det lärer även hava förekommit att, oaktat häktning
i visst fall knappast kunnat anses ur saklig synpunkt erforderlig, sådan
likväl tillgripits för att därigenom bereda den tilltalade den processuella förmån
som 1924 års lag erbjuder.

Uppenbarligen inverkar jämväl den relativt begränsade användbarheten
av 1924 års lag menligt ur arbetssynpunkt för åklagar- och domstolsmyndigheterna
till följd av det förvisningsförfarande som ofta måste äga rum.
Olägenheterna härav äro särskilt påfallande i fråga örn de ingalunda sällsynta
fall då en tilltalad begått ett större antal smärre tillgrepps-, bedrägerieller
förskingringsbrott inom olika domkretsar.

Ur principiell synpunkt torde icke vara något att erinra mot en sådan utvidgning
av 1924 års lag som här avses. Med grundsatsen att domstols behörighet
skall vara avhängig av huruvida brottet begåtts inom domstolens
jurisdiktionsområde har redan genom lagens nuvarande lydelse brutits på ett
avgörande sätt. Vad som nu ifrågasättes är i det stora hela allenast en anpassning
av lagen efter förhållandena sådana de utvecklat sig. Bland de i
ärendet hörda myndigheterna och sammanslutningarna har ock full enighet
rått beträffande lämpligheten av en lagändring i angiven riktning. Den i
departementspromemorian föreslagna utvidgningen har emellertid synts några
myndigheter för vittgående. Det har sålunda ifrågasatts, bland annat, huruvida
icke forumregelns tillämpning borde göras beroende av det vid rannsakningsdomstolen
anhängiga brottets svårighetsgrad eller av brottets natur i
åtalshänseende eller av den omständigheten huruvida i det särskilda fallet
talan skulle föras av allmän åklagare eller ej. Vad härutinnan anförts torde

Kungl. Maj:ts proposition nr bo.

dock icke böra föranleda ändring i förslaget. I fråga om de ''ringare’ brotten
torde, såsom ock framgår av justitiekanslersämbetets yttrande, den förändrade
forumregeln icke vara utan betydelse. Detsamma måste anses gälla även
med avseende å målsägandebrott och brott vilka, ehuru de lyda under allmänt
åtal, likväl påtalas allenast av enskild målsägande. Beträffande dessa senare
fall må även tilläggas att man med en regel som uteslöte dem från lagens till -lämpningsområde i viss mån skulle —- utan tillräckliga skäl — frångå en
princip som redan gäller enligt 1924 års lag. Någon grundad anledning
att befara olägenheter för den tilltalade av att bibehålla förslagets regel
oförändrad torde icke föreligga. Jag vill härutinnan -— lika med processlagberedningen
och justitiekanslersämbetet — erinra örn domstolens skyldighet
att ex officio pröva huruvida de i lagen uppställda, förhållandevis stränga
villkoren för sammanföring av de olika målen äro för handen. Icke heller
lärer det med fog kunna göras gällande att målsägandenas berättigade intressen
icke skulle i den utvidgade lagstiftningen å förevarande område bliva tillräckligt
skyddade.

För det ytterligare avsteg från gällande forumregler i 10 kap. 21 § rättegångsbalken
varom här är fråga bör sålunda gälla allenast den nuvarande
begränsningen, att ett brott begånget utanför rannsakningsdomstolens domvärjo
får upptagas av denna, då det lian ske utan men för utredningens fullständighet
och eljest med hänsyn till kostnader och andra omständigheter finnes
lämpligt.

Då i de av 1924 års lag med dess nuvarande lydelse omfattade fallen den
tilltalade alltid är personligen tillstädes vid rätten, anhängiggöres åtal för
inom annan domstols domvärjo begånget brott allenast genom ett mot honom
vid rannsakningsdomstolen av där tillstädesvarande åklagare eller målsägande
framställt ansvarsyrkande. Bortfaller nu det för lagens tillämplighet stadgade
villkoret att den tilltalade skall vara häktad, erfordras uppenbarligen
ett stadgande, enligt vilket tilltalad kan instämmas till rannsakningsdomstolen
för brott begångna utom dess domvärjo. Då fråga är om talan som
skall utföras av allmän åklagare, synes stämningsförfarandet enklast kunna
ske i den form, att åklagaren i den ort där brottet är begånget hos åklagaren
vid rannsakningsdomstolen begär utfärdande av stämning till densamma för
det brott varom fråga är. Mot den i förevarande hänseende i departementsförslaget
upptagna bestämmelsen synes intet vara att erinra.

Med den nuvarande lydelsen av 1924 års lag föreligger, såsom av det förut
anförda framgår, icke något hinder för målsägande att vid rannsakningsdomstolen
anhängiggöra ansvarstalan för av den tilltalade inom annan domstols
domvärjo begånget brott. Då det icke avses att åstadkomma någon ändring härutinnan,
har sålunda en målsägande, som vill begagna sig av det förenklade
rättegångsförfarandet, i det fall att den tilltalade icke hålles häktad att hos
vederbörlig stämningsgivare vid rannsakningsdomstolen anhålla örn stämning
å den tilltalade för det utom dess domvärjo begångna brott varom fråga är.
Prövningen huruvida förutsättningar finnas för tillämpning av 1924 års lag
sker självfallet först vid rannsakningsdomstolen.

Andra stycket, sådant det i departementsförslaget utformats, bör undergå

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

någon jämkning till förebyggande av den icke avsedda tolkningen att åtal för
brott, begånget utom rannsakningsdomstolens domvärjo, skulle kunna anhängiggöras
först sedan talan å ett inom dess domvärjo begånget brott blivit vid
domstolen upptaget. Avsikten är naturligen att samtliga brott skola, där omständigheterna
det medgiva, kunna åtalas samtidigt t. ex. genom en av vederbörande
åklagare utfärdad gemensam tjänstestämning. Angående innehållet
i en dylik gemensam stämning torde några särskilda bestämmelser icke vara
erforderliga.

Från några håll hava farhågor uttalats för att efter genomförandet av den
föreslagna lagändringen tillämpningen av 1924 års lag skulle komma att hos
åklagarmyndigheterna vålla tveksamhet eller rent av föranleda till godtycke
i fråga örn val av domstol. Det har i anledning härav ifrågasatts huruvida
icke vissa föreskrifter angående lagens tillämpning borde meddelas, utöver
vad i cirkuläret den 20 juni 1924 funnes föreskrivet. Ehuru givetvis meningsskiljaktigheter
någon enstaka gång kunna uppkomma mellan olika åklagare
vid val av rannsakningsdomstol, lära dock några regler för lösandet av dylika
meningsskiljaktigheter icke lämpligen böra utfärdas i författningsväg. Det
må i detta sammanhang omnämnas, att inom den närmaste tiden torde komma
att framläggas förslag till en omorganisation av de nuvarande landsfogdetjänsterna
till överåklagarbefattningar med chefsmyndighet i förhållande till
övriga åklagare vid de allmänna underrätterna. Det spörsmål, varom här
är fråga, torde efter en dylik omorganisation kunna förväntas komma att
från fall till fall av vederbörande överåklagare lösas på det lämpligaste
sättet.

En länsstyrelse har, såsom förut anmärkts, befarat att det någon gång komme
att inträffa att vederbörande domstol sökte skjuta ifrån sig handläggningen
av ett mål som lika gärna kunde upptagas av annan domstol. Att söka
genom särskilt stadgande förebygga ett dylikt, mot andan i ifrågavarande lagstiftning
stridande förfarande torde icke vara erforderligt. I de främmande
rättssystem, där man har en likartad forumbestämmelse, har efter vad som
kunnat utrönas bestämmelsen icke särskilt kringgärdats till tryggande av
dess tillämpning.

Yad slutligen angår den av Överståthållarämbetet väckta frågan örn rätten
till åklagarandelar i böter för brott, begånget inom annan domstols domvärjo
än den där talan för brottet föres, torde några särskilda bestämmelser härom
icke vara erforderliga, lika litet som rörande frågorna om rekonventionsansvar
och behörighet att i högre rätt fullfölja talan mot underrätts utslag. I alla
dessa fall lärer det, på sätt anfördes av dåvarande departementschefen vid remissen
till lagrådet den 3 mars 1922, böra ankomma på åklagaren vid rannsakningsdomstolen
att övertaga alla en åklagares rättigheter och skyldigheter
med avseende å åtalet för det utom rannsakningsdomstolens domvärjo begångna
brottet.

Enligt nu angivna grunder har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till lag om ändrad lydelse av lagen den 22 februari 1924 (nr 23) angående
domstols behörighet i fråga örn upptagande av vissa brottmål.»

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 40.

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.

Kungl. Majlis proposition nr J^O.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av lagen den 22 februari 1924 (nr 23) angående domstols
behörighet i fråga om upptagande av vissa brottmål.

Härigenom förordnas, att lagen den 22 februari 1924 angående domstols
behörighet i fråga örn upptagande av vissa brottmål skall i nedan angivna delar
erhålla följande ändrade lydelse:

År någon vid allmän underrätt tilltalad för brott, skall vid den rätt upptagas
jämväl talan, som mot den tilltalade föres på grund av brott, begånget inom
annan allmän underrätts domvärjo, såvida det kan ske utan men för utredningens
fullständighet och det eljest med hänsyn till kostnader och andra omständigheter
finnes lämpligt; dock må ej på grund av vad nu sagts upptagas
mål, för vilka i fråga örn rätt domstol gälla särskilda, från stadgandena i 10
kap. 21 § rättegångsbalken avvikande föreskrifter.

Uppkommer efter vad i första stycket sägs fråga örn upptagande av talan
vid domstol på grund av brott, begånget inom annan domstols domvärjo, ankomme
på åklagaren vid den förra domstolen ej mindre att, på framställning
av åklagare vid den senare domstolen, vidtaga erforderliga åtgärder för åtalets
anhängiggörande än även att utföra åklagartalan.

Yarder i---är fråga.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935.

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 22 januari
1935.

Närvarande:

justita erådet Molin,

regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Geijer,

Bagge.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 4 januari
1935, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag
till lag om ändrad lydelse av lagen den 22 februari 1924 (nr 23) angående
domstols behörighet i fråga om upptagande av vissa brottmål.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Ernst Leche.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 25 januari 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler lagrådets
den 22 januari 1935 avgivna utlåtande över det den 4 januari 1935 till lagrådet
remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av lagen den 22 februari
1924 (nr 23) angående domstols behörighet i fråga örn upptagande av vissa
brottmål.

Under förmälan att i förslaget, som av lagrådet lämnats utan anmärkning,
vidtagits ett par smärre jämkningar av redaktionell natur hemställer föredraganden,
att förslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Gösta Tidelius.