Kungl. Maj:ts proposition Nr 40
Proposition 1929:40
Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.
1
Nr 40.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till allmänt
resereglemente; given Stockholms slott den 18 januari 1929.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bifogade utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att godkänna bilagda förslag till allmänt resereglemente.
Under Hans Maj:ts
Min’allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:
GUSTAF ADOLF.
Nils Wohlin.
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 31 häft. (Nr A0.)
1
2
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 40.
Förslag
till
Allmänt resereglemente.
Härigenom förordnas som följer:
1 $•
Vid resa inom riket för förrättning i statens ärenden äger vederbörande
förrättningsman, i den mån ej annorlunda är eller varder stadgat, åtnjuta
resekostnads- och traktamentsersättning enligt bestämmelserna i detta
reglemente.
Erfordras särskilda föreskrifter för tillämpningen av reglementet eller
finnes resekostnads- och traktamentsersättning för vissa grupper av befattningshavare
vid resor inom riket böra utgå med lägre belopp än i detta
reglemente sägs, äger Kungl. Maj:t därom förordna.
2 $.
1 mom. Resekostnadsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlighet
med vad för nedannämnda färdsätt och reseklasser finnes angivet.
Färdsätt | Klass I | Klass II | Klass III |
|
|
Järnväg
Fartyg .....
Luftfartyg
Spårväg.....
Omnibus ..
Taxeautomobil • •
Annan automobil
Hästskjuts .........
Annat färdsätt i
nämnts ..........
/
Avgift för 1 plats
i I klass
Avgift för enskild hytt
\ med högsta liggplatser
Avgift för 1 plats
Avgift för 1 plats
Avgift för 1 plats
samt 10 öre per km.
Avgift för 1 person
samt 10 öre per km.
40 öre per km.
[ Lega för 1 bäst samt
10 öre per km.
ovan
.......i 30 öre per km.
{
~{
Avgift för 1 plats
i II klass
[•Avgift för hyttplats
Avgift för 1 plats
Avgift för 1 plats
Avgift för 1 plats
samt 10 öre per km.
Avgift för 1 person
samt 10 öre per km.
40 öre per km.
Lega för 1 häst samt
10 öre per km.
30 öre per km.
Avgift för 1 plats
i III klass
Avgift för salongsplats
Avgift för 1 plats
Avgift för 1 plats
Avgift för 1 plats
samt 10 öre per km.
Avgift för 1 person
samt 10 öre per km.
40 öre per km.
Lega för 1 häst samt
10 öre per km.
30 öre per km.
Vid resa på järnväg utgår icke ersättning för avgift till högre vagnsklass
än som verkligen använts.
Med fartyg avses i detta reglemente farkost, som är underkastad sjövärdighetsbesiktning
av fartygsinspektionen. Vid resa å fartyg utgår icke ersättning
för dyrare plats än som verkligen använts.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 40. 3
Till omnibus hänföres automobil i regelbunden persontrafik (s. k. linjetrafik).
Med taxeautomobil avses automobil, som med vederbörligt tillstånd användes
i annan yrkesmässig trafik än s. k. linjetrafik. Avgift för taxeautomobil
beräknas efter den lägsta fastställda taxa, som för resan kunnat
ifrågakomma.
Lega för häst utgår med det för orten fastställda maximibeloppet av dylik
lega för kilometer räknat.
Har förrättningsman nödgats för transportmedlet vidkännas kostnad till högre
belopp än den sammanlagda ersättning, som enligt ovanstående bestämmelser
tillkommer honom, eller är i fråga om hästskjuts maximilega icke för
viss ort bestämd, äger han undfå gottgörelse för vad han visar sig hava
utgivit.
2 mom. Traktamentsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlighet
med någon av nedannämnda traktamentsklasser.
| Traktamentsklasser | ||||
A | B | C | » 1 ® | F | |
16 kronor | 14 kronor | 12 kronor 7 | 10 kronor 6 » | 8 kronor | 6 kronor 4 » |
» natt .................. Tillhopa för dygn | |||||
25 kronor | 22 kronor | 19 kronor | 16 kronor | 13 kronor | 10 kronor |
Dygnet räknas från klockan 0.
Med dag avses i detta reglemente tiden mellan klockan 6 och klockan
24, med natt den övriga delen av dygnet.
3 §.
Kungl. Maj:t bestämmer, till vilken rese- och traktamentsklass förrättningsman
är att hänföra.
Den befattning, i utövning varav förrättning äger rum, men icke annan
tjänstegrad, tjänsteklass, fullmakt eller värdighet är bestämmande i fråga
om den ersättning, som skall utgå.
Den, som förordnas att uppehålla högre befattning än han själv innehar,
åtnjuter under resa för tillträdande av förordnandet ersättning efter den befattning,
han sålunda har att bestrida, varemot vid återresa ersättning utgår
efter hans egen befattning.
Till förrättning må icke förordnas eller kommenderas någon av högre
tjänstegrad eller tjänsteklass än ärendets vikt fordrar.
4 $.
Resekostnads- och traktamentsersättning utgår med hänsyn tagen till den
väg och det färdsätt, som för resan verkligen använts, dock att ersättningen
icke må tillgodonjutas med sammanlagt högre belopp än som skulle hava utgått,
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.
därest förrättning smannen begagnat sig av den väg och det färdsätt, som med
avseende å resans ändamål samt för åstadkommande av minsta sammanlagda
rese- och traktamentskostnad eller eljest varit lämpligast. Vid beräknandet
av denna sammanlagda kostnad må hänsyn tagas jämväl till sådan förmån,
som förrättningsmannen vid sistnämnda färdsätt ägt åtnjuta och kunnat
begagna, varjämte må tagas i beräkning ej blott traktamente, även om
sådant icke av statsmedel utgår till förrättningsmannen, utan ock, i det
fall att förrättningsmannen äger avgiftsfritt anlita järnväg, fartyg, luftfartyg,
spårväg eller omnibus, den resekostnadsersättning, som vid färd
med sådant fortskaffningsmedel skulle hava tillkommit honom, om avgiftsfrihet
icke förelegat.
Förrättningsman är icke på grund av bestämmelserna i detta reglemente
pliktig att färdas med luftfartyg.
Därest av vederbörande myndighet för viss resa eller särskilda slags resor
icke annorlunda föreskrives, är förrättningsman icke skyldig att färdas med
omnibus i annat fall än då han samma dag, han avreser från en ort, dit
återkommer.
Har förrättningsman att verkställa flera förrättningar i följd, böra de därav
föranledda resorna, såvitt lämpligen ske kan, så anordnas, att kostnaden för
statsverket i största möjliga mån nedbringas.
5 $.
Resekostnadsersättning utgår icke för färd, som ej överstiger 1 kilometer.
Vid resa med annat fortskaffningsmedel än järnväg, fartyg, spårväg eller
omnibus utgår resekostnadsersättning allenast för färd, som äger rum utom
stads, köpings eller därmed jämförligt samhälles planlagda område. Företages
med ett och samma fortskaffningsmedel färd mellan ett planlagt område och
ort, belägen mer än 1 kilometer utanför samma område, utgår dock ersättning
jämväl för den del av färden, som äger rum inom det planlagda området.
6 $.
Resekostnadsersättning utgår icke för längre väg än som verkligen tillryggalagts,
där ej enligt gällande taxa avgift erlagts för viss minimiväglängd.
I dylikt fall må jämväl kilometerpenningar beräknas för samma
väglängd.
Vid beräkning av resekostnadsersättning enligt detta reglemente räknas
överskjutande del av kilometer såsom hel kilometer.
7 $.
Om till kostnadens nedbringande tur- och retur- eller annan dylik biljett
kunnat användas och detta låtit sig på förhand beräkna, må resekostnadsersättning
icke utgå med högre belopp än som vid användande av sådan
biljett skolat tillkomma förrättningsmannen.
Kungl. May.ts proposition Nr 40. 5
8 §.
1 mom. Hava vid förrättningsresa två eller flera i samma förrättning
deltagande personer att färdas samma väg och användes därvid icke fortskaffningsmedel,
som tillhör eller disponeras av någon av förrättningsmännen,
skall den främste bland förrättningsmännen, där sådant låter sig göra och
beönnes ägnat att nedbringa resekostnaden, anskaffa för samtliga förrättningsmän
erforderliga fortskaffningsmedel. Det ankommer å nämnde förrättningsman
att meddela i sammanhang med resan erforderliga bestämmelser
såsom rörande färddeltagarnas fördelning på åkdon eller båtar m. m.
Resekostnadsersättning utgår i dylikt fall med vad som verkligen utgivits,
däri inbegripet styrkta utgifter för hämtning av skjuts, åkdonslega,
beställningspenningar och väntpenningar, samt förskjutes för samtliga förrättningsmän
av främste förrättningsmännen. Därjämte äger envar för''
rättningsman uppbära en ersättning av 10 öre per kilometer.
2 mom. Om vid gemensam färd användes fortskaffningsmedel, som tillhör
eller disponeras av någon av förrättningsmännen, äger denne därför åtnjuta
gottgörelse, om fortskaffningsmedlet utgöres av automobil, enligt för taxeautomobil
gällande taxa samt i annat fall med, förutom resekostnadsersättning
för egen resa enligt 2 § 1 mom., 10 öre per kilometer för varje medresande
förrättningsman. Till envar av sistnämnda förrättningsmän utgår
i sådant fall en resekostnadsersättning av 10 öre per kilometer.
9 %.
Där ej enligt gällande taxa förrättningsman är befriad från erläggande av
bro-, väg- eller färjavgift, är han berättigad till gottgörelse för av honom
erlagd dylik avgift.
10
Nödgas förrättningsman vid förrättning företaga särskild resa för erhållande
av nattkvarter, äger han därför åtnjuta ersättning enligt bestämmelserna
i detta reglemente, dock icke med högre belopp än som motsvarar
dubbelt traktamente för en natt och i intet fall med mera än 12 kronor.
Om eljest avväg tages eller uppehåll sker för enskild angelägenhet, skall
resekostnads- och traktamentsersättning beräknas, såsom hade förrättningen
eller resan fortgått utan dylikt avbrott.
11 %.
För plats i sovvagn utgår gottgörelse endast om förrättningsman nattetid
begagnat sådan plats.
12 $.
Har resande för färd från förrättningsställe använt samma fortskaffningsmedel
som för ditresan och för väntningen måst utgiva gottgörelse, är han
berättigad till ersättning för vad han styrker sig hava utgivit i väntpen
-
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.
ningar, dock icke med högre belopp än som motsvarar den ökning i honom
tillkommande resekostnadsersättning, som skulle hava föranletts av nytt
fortskaffningsmedels anlitande.
13 $.
Kesekostnadsersättning utgår icke för sådan förflyttning till fots eller
medelst resdon, drivet av förrättningsmannen personligen, som till följd av
förrättnings natur måste äga rum under själva förrättningen.
14 $.
Har förrättningsman måst vidkännas särskild kostnad för befordran av
redskap, instrument eller annan dylik icke personlig utrustning, som han
för förrättnings verkställande behövt medföra, äger han, därest vikten av
sådan utrustning uppgår till minst 5 kilogram, undfå ersättning dels vid
färd å järnväg för erlagd avgift för inskrivning av sagda utrustning såsom
resgods, dels ock för vad han styrker sig därutöver hava i sådant avseende
utgivit.
Förrättningsman, som vid förflyttning till fots måst anlita vägvisare eller
för forsling av tält, proviant eller annan nödvändig utrustning använda
bärare, äger undfå ersättning för vad han styrker sig hava för sådant ändamål
utgivit, dock högst med 50 öre per kilometer.
15 §.
Då förrättningsman avgiftsfritt använder kronans transportmedel; då han
eljest färdas avgiftsfritt å järnväg, fartyg, luftfartyg, spårväg eller omnibus;
då, utom i fall som avses i 8 §, transportmedel enligt gällande bestämmelser
kostnadsfritt tillhandahålles honom; eller då biljett för resan genom vederbörande
myndighet utan kostnad för förrättningsmannen anskaffas, utgår
icke resekostnadsersättning.
16 §.
Ersättning för resa till förrättning må beräknas från förrättningsmannens
bostad, stationeringsort eller annan plats inom hans tjänstgöringsområde,
där han i tjänsteärende befinner sig, eller ock från ort, där han för fullgörande
av allmänt uppdrag vistas; och gäller motsvarande för resa från
förrättningsstället.
Om förrättningsman före en förrättnings början i enskilda angelägenheter
uppehåller sig å annan ort än nu sagts, utgår ersättning, såsom om resa
företagits från förrättningsmannens stationeringsort eller, om sådan icke är
för honom bestämd, från hans bostad.
Förrättningsman, som är bosatt utom sitt tjänstgöringsområde, vare ej
berättigad till ersättning för färd mellan bostaden och tjänstgöringsområdets
7
Kungl. Maj:Is proposition Nr 40.
gräns. Är förrättningsman, som ej har visst tjänstgöringsområde, bosatt
utom den vanliga tjänstgöringsorten, äger han icke åtnjuta ersättning för
färd mellan bostaden och tjänstgöringsorten.
Om förrättningsman före en förrättnings början till följd av annat allmänt
uppdrag uppehåller sig å förrättningsstället, njute han ej ersättning för resa
dit. Ersättning må ej heller beräknas för resa från förrättningsstället, om
förrättningsmannen efter förrättningens slut på grund av allmänt uppdrag
där kvarstannar.
17 §.
1 mom. Traktamentsersättning må icke åtnjutas för förrättning, som utföres
å förrättningsmannens bostads- eller tjänstgöringsort eller på avstånd
ej överstigande 3 kilometer därifrån eller, beträffande stad, köping eller
därmed jämförligt samhälle, från gränsen för det planlagda område, inom
vilket förrättningsmannen har sin bostad eller tjänstgöring.
Ej heller må, där ej Kungl. Maj:t för särskild grupp av befattningshavare
annorlunda förordnar, sådan ersättning åtnjutas för förrättning, som endast
krävt frånvaro från bostads- eller tjänstgöringsorten under högst 6 dagtimmar
i följd.
2 mom. Traktamente för dag må endast beräknas för den tid, varunder
förrättningsman varit frånvarande från bostads- eller tjänstgöringsorten,
sålunda att frånvaro, som räckt mer än 6 men högst 18 dagtimmar, räknat
från tidpunkten för resas anträdande, ersättes med ett traktamente, frånvaro,
som räckt mer än 18 men högst 36 dagtimmar, med två traktamenten o. s. v.
3 mom. Vistas förrättningsman för förrättning på samma plats längre
tid i följd än 15 dygn, minskas traktamentsersättningen från och med
sextonde dygnet för den, som är familjeförsörjare, med hälften och för annan
med två tredjedelar.
Vistelsen å samma plats anses icke bliva avbruten därigenom, att förrättningsmannen
för enskild angelägenhet uppehåller sig å annan ort.
18 §.
Då förrättningsman på grund av gällande bestämmelse erhåller kostnadsfri
inkvartering, utgår icke traktamente för natt. Ej heller utgår sådant traktamente
i de fall, då förrättningsman på statens bekostnad innehar sovplats
å järnväg eller liggplats å fartyg; dock att vad nu sagts icke skall gälla
beträffande natt, under vilken förrättningsman ankommer till eller avreser
från förrättnings- eller överliggningsort.
19 §.
Inträffar under resa eller förrättning uppehåll genom naturhinder eller
styrkt sjukdom eller av annan giltig anledning, ma traktamentsersättning utgå
även för den tid, varunder uppehållet ägt rum, dock högst under 14 dygn.
8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.
Förrättningsman, som är berättigad till traktamentsersättning, äger åtnjuta
sådan jämväl för helgdagar, som han i anledning av förrättning tillbringar
utom bostads- eller tjänstgöringsorten.
20 $.
Då under samma resa företagas två eller flera förrättningar, för vilka
kostnaden utgår av olika anslag eller medel, skall resekostnads- och traktamentsersättningen
för förrättningarna fördelas i förhållande till den gottgörelse,
som för varje särskild förrättning bort utgå, därest förrättningarna
ägt rum var för sig.
21 §.
Till befattningshavare, vilken för förrättning äger uppbära arvode av den,
som påkallat förrättningen, må icke av statsmedel utgå traktamente för
dygn, som använts allenast till dylik förrättning. Om sådan förrättningsman
under ett dygn verkställer både resa och förrättning, äger han att av
statsmedel åtnjuta fyllnad i arvodet, så att ersättningen i sin helhet för
dygn räknat kommer att uppgå till fullt traktamente enligt detta reglemente.
22 $.
Därest förrättningsman för reseutgifters bestridande är i behov av förskott,
må, på därom gjord ansökan, lämpligt sådant kunna av vederbörande myndighet
lämnas honom.
23 §.
I räkning å resekostnads- och traktamentsersättning skall uppgivas:
resans ändamål;
författning, instruktion eller särskilt förordnande, på grund varav förrättningen
ägt rum;
tiden för avresa och återkomst samt de dagar, under vilka förrättning
och resor företagits;
det för varje del av resan använda fortskaffningsmedlet, den vagnsklass
å tåg eller plats å fartyg, i vilken resan företagits, och numret å taxeautomobil,
som använts; ävensom
tilläventyrs uppburet förskott till reseutgifternas bestridande.
Vid sådan gemensam färd, som avses i 8 §, skall den främste bland förrättningsmännen
i sin reseräkning lämna uppgift å deltagarna i färden.
När förrättning ägt rum på grund av skriftligt förordnande, bör detta i
huvudskrift eller bestyrkt avskrift bifogas räkningen.
Befattningshavare, vilken för förrättning äger uppbära arvode av enskilda
men av statsmedel undfår ersättning för resekostnaden, skall vid sina räkningar
foga dagböcker, så uppställda, att ur dem erhålles upplysning om
dagen och timmen för varje förrättnings början och slut.
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.
24 §.
Räkning å resekostnads- och traktamentsersättning bör, där hinder icke
möter, vara till vederbörande myndighet inkommen inom tre månader efter
det resan eller förrättningen avslutats, eller, om förrättningsmannen avgiver
reseräkningar kvartalsvis, inom tre månader efter kvartalets utgång; dock
skall, därest förskott enligt 22 § uppburits, räkning avgivas inom den kortare
tid, som av vederbörande myndighet må fastställas.
25 §.
Såsom tjänstefel anses, om mot bättre vetande i reseräkning lämnas oriktig
uppgift i syfte att utbekomma högre ersättning än som enligt detta reglemente
bör utgå.
26 §.
Om resekostnads- och traktamentsersättning vid resor i statens ärenden
utom rikets gränser förordnar Kungl. Maj:t.
Därest förrättningsman vid resa utom riket tillerkännes högre traktamente
än i detta reglemente sägs, skall vid färd från land, där lägre traktamente
uppbäres, till land, där högre sådant utgår, det högre traktamentet uppbäras
från och med den dag, respektive natt, varunder ankomsten till hamn eller
station i det senare landet ägt rum, och vid färd i omvänd riktning traktamentet
efter enahanda grund nedsättas.
Detta reglemente träder i kraft den 1 juli 1929.
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18 januari 1929.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg,
Lindskog, Bissmark, Johansson.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wohlin, anför:
Sedan Kungl. Maj:t, i överensstämmelse med riksdagens beslut, den 18 juni
1925 utfärdat allmänt resereglemente att gälla under tiden från och med
den 1 augusti 1925 till och med den 30 juni 1927 (sv. förf.-saml. nr 354
år 1925), föreslog Kungl. Maj:t i proposition nr 190 till 1927 års riksdag,
att riksdagen måtte godkänna ett inom finansdepartementet utarbetat förslag
till allmänt resereglemente att utan tidsbegränsning gälla från och med
den 1 juli 1927.
Uti sin i anledning härav till Kungl. Maj:t avlåtna skrivelse, nr 184,
anförde riksdagen, bland annat, följande:
Riksdagen hade till en början till behandling upptagit frågan, huruvida
ett allmänt resereglemente lämpligen nu borde definitivt antagas. I detta
hänseende borde då först framhållas, att jämförelsevis obetydlig erfarenhet
stått att vinna beträffande det år 1925 antagna provisoriska reglementet,
vilket icke varit i tillämpning under mera än ett och ett halvt år. Redan
denna omständighet gjorde, att man måste ställa sig tveksam, huruvida de
genom nämnda reglemente införda nya grunderna för rese- och traktamentsersättningens
beräknande kunde anses hava blivit tillräckligt prövade. Riksdagen
hade även uppmärksammat, att från de olika ämbetsverk, som haft att
yttra sig rörande erfarenheterna av reglementet, ett flertal erinringar framställts
i fråga om lämpligheten av de grunder, på vilka detsamma byggde.
I det framlagda förslaget hade emellertid till behandling upptagits endast en
ringa del av de sålunda gjorda erinringarna. Även detta förhållande syntes
riksdagen tala för att man ännu någon tid borde vänta med att definitivt
antaga ett allmänt resereglemente. Det viktigaste och enligt riksdagens
mening avgörande skälet för uppskov med frågan vore emellertid, att
någon mera tillförlitlig erfarenhet icke kunde, av utredningen i ärendet
att döma, anses föreligga rörande det ekonomiska utfallet av 1925 års reglemente
vid jämförelse med det tidigare gällande resereglementet av år 1907.
Vid sitt ståndpunktstagande hade riksdagen jämväl tagit hänsyn till det
förhållande, att, såsom departementschefen meddelat, frågan om enhetliga
automobiltaxor i de olika länen vore under omprövning, ävensom att kommunikationsväsendet
för närvarande befunne sig i stark utveckling, omständigheter,
vilka båda talade för ett uppskov tillsvidare med frågan.
11
Kungl. Maj-.ts proposition Nr 40.
Riksdagen ansåge alltså, att 1925 års resereglemente fortfarande provisoriskt
borde gälla, och funne för sin del giltighetstiden böra bestämmas till ytterligare
två år, räknat från den 1 juli 1927. 1929 års riksdag syntes alltså
liöra till prövning upptaga frågan om antagande av nytt allmänt resereglemente.
Detta uteslöte dock icke, att riksdagen på vissa punkter ansett sig
böra vidtaga sådana ändringar i det gällande provisoriska reglementet, vilka
synts riksdagen vara påkallade med hänsyn till redan vunnen erfarenhet.
Riksdagen förutsatte, att den utredning, som komme att av Kungl. Maj:t
verkställas för förberedande av förslag till 1929 års riksdag till nytt resereglemente,
framför allt upptoge frågan om de ekonomiska verkningarna
av reglementet. Därjämte ville riksdagen framhålla önskvärdheten av att
de anmärkningar mot reglementet, som nu blivit gjorda och framdeles kunde
komma att framställas av vederbörande myndigheter, upptoges till en mera
fullständig och ingående granskning än som i samband med föreliggande
förslag syntes hava varit fallet. Detta funne riksdagen vara så mycket
mera påkallat, som vederbörande befattningshavare och ämbetsverk härigenom
kunde erhålla ett beaktansvärt stöd vid tolkningen av reglementets
olika bestämmelser, och sålunda både vederbörande förrättningsmän vinna
lättnad vid reseräkningarnas uppställande och arbetet hos ämbetsverken och
revisionsmyndigheterna vid räkningarnas granskning förenklas.
I anslutning till vad sålunda anförts anmälde riksdagen i sin ifrågavarande
skrivelse, att riksdagen för sin del antagit ett vid skrivelsen fogat
förslag till allmänt resereglemente. Detta förslag blev den 18 juni 1927 av
Kungl. Maj:t fastställt att, i enlighet med riksdagens beslut, gälla under
tiden från och med den 1 juli 1927 till och med den 30 juni 1929 (sv.
förf.-saml. nr 243 år 1927). Samma dag utfärdades tillika kungörelse med
tilläggsbestämmelser till allmänna resereglementet (nr 244). Denna kungörelse,
som erhöll enahanda giltighetstid som resereglementet, innehåller
bestämmelser om olika förrättningsmäns fördelning å de särskilda rese- och
traktamentsklasserna i reglementet.
Genom beslut den 8 juli 1927 anbefallde därefter Kungl. Maj:t ett stort
antal myndigheter — nämligen fångvårdsstyrelsen, arméförvaltningen, marinförvaltningen,
sjökarteverket, riksförsäkringsanstalten, medicinalstyrelsen,
socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen,
statskontoret, kammarrätten, riksräkenskapsverket, generaltullstyrelsen,
kontrollstyrelsen, skolöverstyrelsen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
lantmäteristyrelsen, stuteriöverstyrelsen, chefen för rikets allmänna
kartverk, chefen för Sveriges geologiska undersökning, kommerskollegium,
lotsstyrelsen, statens meteorologisk-hydrografiska anstalt och samtliga länsstyrelser
— att senast den 31 augusti 1928 till finansdepartementet inkomma
med
dels yttrande, huruvida och i vilka avseenden erfarenheten visat, att ändringar
i gällande allmänna resereglemente jämte tilläggsbestämmelser syntes
vara av behovet påkallade,
dels ock uppgift för varje särskild grupp av förrättningsmän å det sam -
12
Kungl. Maj.ts proposition Nr 40.
manlagda belopp, som av vederbörande myndighet eller densamma underordnade
förvaltningar under tiden 1 juli 1927—30 juni 1928 utbetalts för
a) resekostnadsersättning,
b) traktamentsersättning,
c) eventuellt förekommande förrättningsarvoden,
varvid skulle angivas, från vilka anslag eller andra medel kostnaderna i
fråga avförts.
Sedermera anbefallde Kungl. Maj:t genom beslut den 30 september 1927
vederbörande myndigheter att senast den 10 oktober 1928 inkomma med
uppgifter enligt visst formulär angående de under tiden 1 oktober 1927—
30 september 1928 utbetalda beloppen av rese- och traktamentsersättningar
för förrättningar i statens ärenden till följande grupper av förrättningsmän,
nämligen befattningshavare hos fångvårdsstyrelsen, befattningshavare,
tjänstgörande å arméförvaltningens artilleri-, fortifikations- och intendentsdepartement,
befattningshavare, tjänstgörande i marinförvaltningen, fattigvårdskonsulenter,
förste provinsialläkare och provinsialläkare, landsfiskaler,
befattningshavare i väg- och vattenbyggnadsdistrikten, befattningshavare
hos vattenfallsstyrelsen, befattningshavare, tjänstgörande i kontrollstyrelsen,
befattningshavare hos vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien, riksantikvariens
ombud, folkskolinspektörer, lantmäteripersonal, sysselsatt med
lantmäteriförrättningar, personal, anställd hos rikets allmänna kartverk, befattningshavare
hos Sveriges geologiska undersökning samt befattningshavare
hos kommerskollegium och elektriska inspektionen.
Samtliga sålunda infordrade yttranden och uppgifter hava numera inkommit;
varjämte flygstyrelsen på särskild anmodan avgivit yttrande angående
enligt erfarenheten erforderliga ändringar i resereglementet och uppgift å
för flygvapnets räkning utbetalda resekostnads- och traktamentsersättningar
under budgetåret 1927/1928.
Vidare har trafiktjänstemännens riksförbund i skrivelse den 22 december
1928 anfört vissa önskemål i avseende å den definitiva utformningen av
resereglementet med därtill hörande tilläggsbestämmelser.
Såsom av det föregående framgår, utgår giltighetstiden för det nuvarande
allmänna resereglementet den 30 juni 1929. Med hänsyn härtill måste
frågan om motsvarande bestämmelser för tiden därefter underställas innevarande
års riksdag.
Till en början gäller det härvid att avgöra, huruvida det nuvarande
reglementet — med de ändringar, som anses böra däri vidtagas — bör
förlänas definitiv giltighet eller under ytterligare tid framåt tilläggas provisorisk
karaktär.
Ett av de skäl, 1927 års riksdag anförde till stöd för fortsatt provisorium,
var den jämförelsevis obetydliga erfarenhet, som — med hänsyn till den
korta tid, 1925 års resereglemente varit i tillämpning — stått att vinna
Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.
13
rörande de genom nämnda reglemente införda nya grunderna för resekostnadsoch
traktamentsersättningarnas beräknande. Detta skäl har uppenbarligen
nu icke motsvarande betydelse. Då 1927 års reglemente i fråga om grunderna
för ersättningarnas beräknande i allt väsentligt överensstämmer med
1925 års, måste nämligen dessa grunder anses hava blivit tillräckligt prövade.
Av de i ärendet avgivna yttrandena torde ock få anses framgå, att reglementet
i stort sett fyllt sin uppgift väl. Riktigheten av denna uppfattning
lärer icke jävas av den omständigheten, att en del erinringar, vilka i det
följande torde få upptagas till närmare skärskådande, framställts mot olika
detalj bestämmelser i reglementet.
Såsom det viktigaste och enligt riksdagens mening avgörande skälet för
det år 1927 beslutade uppskovet med antagande av definitivt resereglemente
angav riksdagen, att någon mera tillförlitlig erfarenhet icke förelåg rörande
det ekonomiska utfallet av 1925 års reglemente vid jämförelse med det
tidigare gällande resereglementet av år 1907. Med anledning härav torde
följande förtjäna framhållas i fråga om möjligheten att bestämma de ekonomiska
verkningarna av de nya resereglementena.
Ett sätt att beräkna desamma vore att efter de nya bestämmelserna omräkna
i enlighet med 1907 års reglemente uppgjorda och likviderade reseräkningar.
Naturligtvis ställer det sig ogörligt att så förfara med samtliga
under ett år ingivna reseräkningar, men även omdebitering av räkningar,
omfattande en eller annan procent av totalsumman reseersättning, skulle
medföra ett synnerligen omfattande arbete. Det är dessutom klart, att man
på ett än så omsorgsfullt gjort urval av räkningar för sistnämnda ändamål
svårligen kan grunda några slutsatser om kostnadsändringar för övriga räkningar.
Man behöver härvid blott tänka på den olika proportion, i vilken
för skilda befattningshavare resekostnadsersättning och traktamentsersättning
ingå i reseersättningen. För budgetåret 1927/1928 uppgingo sålunda exempelvis
för statsgeodeterna resekostnadsersättningarna till 16,400 kronor och traktamentsersättningarna
till 11,400 kronor, medan motsvarande siffror för statskartograferna
voro 8,200 kronor och 29,400 kronor. Vidare är att märka, att
man vid omdebitering av ersättningarna icke blott har att räkna med den rent
siffermässiga förändringen i ersättningstaxorna. Kunskap måste jämväl föreligga
om de rent lokala förhållandena i och för bestämmandet av den väg och
det färdsätt, för vilken ersättning skall utgå, liksom det för omräkning av
traktamentsersättningen är nödvändigt att veta tidpunkten för resans början
och slut. Kännedom om dessa förhållanden torde blott delvis kunna erhållas.
Vid en omräkning måste jämväl lämnas ur sikte de förändringar, som ett nytt
resereglemente kan medföra på sådana rent faktiska omständigheter, som äro
av betydelse för storleken av reseersättning, såsom färdsätt etc.
En annan metod att utröna de ekonomiska verkningarna av de nya resereglementena
skulle kunna tänkas vara att göra en jämförelse mellan belastningen
under olika år å de anslag i riksstaten, som äro avsedda enbart
14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.
för utgifter för rese- och traktamentsersättning. En sådan jämförelse torde
emellertid — förutom av det skäl, som gäller beträffande den nedan angivna
tredje tänkbara utvägen — icke kunna lämna tillfredsställande resultat på
den grund, att utgifter för reseersättningar i ett stort antal fall överflyttats
mellan olika riksstatsanslag efter den 1 juli 1925.
Den tredje tänkbara utvägen för bestämmande av de ekonomiska verkningarna
vore att för varje grupp befattningshavare uträkna de å densamma
belöpande ersättningarna för något år före och efter tillkomsten av
de nya reglementena. Denna utväg är emellertid behäftad med den bristfälligheten,
att den kostnadsändring, som på detta sätt kan konstateras, icke
utan vidare kan hänföras till omgestaltningar i ersättningstaxorna eller
andra bestämmelser i resereglementena. Densamma utesluter nämligen hänsynstagande
till den förskjutning, som kan hava inträtt i de rent faktiska,
för de sammanlagda resekostnadernas storlek bestämmande förhållandena. Förskjutning
kan sålunda hava skett i det antal färdmil, som årligen faller på
en viss grupp befattningshavare, denna förskjutning må nu vara att hänföra
till ändrat antal befattningshavare, ändrad tjänsteskyldighet, ändring i bestämmelserna
om för vilka resor ersättning utgår, inrättandet av nya eller
omläggning av äldre förbindelselinjer, exempelvis genom upprättandet av
omnibusrouter, anläggning av järnvägar och nya vägar etc. Ändringar i
fråga om traktamentsersättningar kunna jämväl vara beroende på växlingar i
färdhastigheten, vilken ju i sin tur är bestämd av bland annat det färdsätt,
som kommer till användning. Omkastningar i färdsättet komma givetvis
alltid att återspegla sig i kostnaderna för tjänsteresor. Man behöver därvid
blott tänka på den allt mer och mer framskridande automobiliseringen,
vare sig denna tager sig uttryck i anskaffande av egna motorfordon eller
i tillkomsten av bilar i allmän trafik.
Låter man emellertid undersökningen omfatta exempelvis budgetåret
1924/1925 å ena och något senare budgetår å andra sidan, skulle ju kunna
sägas, att de faktiska förhållanden, som sålunda berörts, kunna antagas
under mellanliggande tid hava hållit sig konstanta, och att man alltså
utan större felkalkylering kan bortse från den inverkan, växlingar i
desamma haft på kostnadsändringen. Detta antagande håller dock icke
streck exempelvis beträffande en i kostnadshänseende så betydelsefull grupp
som landsfogdar, landsfiskaler, polis- och fjärdingsmän. Kostnaderna för
landsfogdars och landsfiskalers tjänsteresor utgjorde för budgetåret 1924/
1925 417,000 kronor. För budgetåret 1927/1928 torde enligt verkställd
utredning resekostnaderna för samma befattningshavare hava uppgått till
545,000 kronor. För polismäns och fjärdingsmäns resor, för vilka kostnaderna
för kalenderåret 1922 tidigare beräknats uppgå till 17,000 kronor,
utgjorde motsvarande kostnader enligt omförmälda utredning för budgetåret
1927/1928 113,000 kronor. Givetvis medför emellertid den omgestaltning
av polisväsendet på landet, som genomfördes från och med den 1 januari
15
Kun (/i. Maj:ts proposition Nr 40.
1926, liksom den avsevärda utökning, som därvid vidtogs i rätten till ersättning
för tjänsteresor, att det är omöjligt att avgöra, i vad mån kostnadsökningen
för hithörande befattningshavare är att hänföra till införandet av
de nya resereglementena.
På grund av de organisatoriska förändringar, som senare tider vidtagits
beträffande försvarsväsendet, ligger i öppen dag, att man icke heller beträffande
de högst betydande kostnader, som falla på detta förvaltningsområde,
kan draga några slutsatser om de nya reglementenas inverkan.
Vid sammanställning av å viss grupp befattningshavare belöpande resekostnader
för tid före och efter tillkomsten av de nya resereglementena
har man även att taga i betraktande den inverkan, som vid sidan av allmänna
resereglementet för befattningshavarna införda bestämmelser kunna
hava utövat. Sålunda har man beträffande rikets allmänna kartverk att
räkna med det inflytande, de år 1926 vidtagna ändringarna i de för verket
gällande specialbestämmelser kunna haft, ett inflytande vars noggrannare
bestämmande näppeligen är möjligt. Motsvarande förhållande gör sig gällande
beträffande lantmätarna, lantbruksingenjörerna och domänverket.
Beträffande sistnämnda verk torde jämväl hänsyn böra tagas till de personalindragningar,
som på senare tid vidtagits inom verket.
För de affärsdrivande verkens del har man att taga i betraktande de växlingar
i driftens omfattning, som bero av ekonomiska konjunkturer, nyanläggningar
av järnvägar, telegraflinjer och elektriska ledningar samt andra
driftsändringar, faktorer vilkas inverkan icke heller torde kunna närmare
bestämmas.
Vid veterinärstaten har man att beakta den större eller mindre utsträckning,
i vilken kreaturssjukdomar kunna hava förekommit.
Allt som allt torde man sålunda kunna påstå, att det beträffande ovan
berörda grupper befattningshavare — i kostnadshänseende synnerligen betydelsefulla
— icke låter sig göra att åvägabringa någon tillförlitlig utredning
om de ekonomiska verkningarna av de nya resereglementena vid jämförelse
med 1907 års reglemente. Beträffande vissa andra grupper har
jag emellertid låtit uppgöra en jämförande tablå, i samband varmed på
grundval av myndigheternas uppgifter upprättats sammanställningar över
samtliga resekostnader under tiden 1 september 1925—31 augusti 1926
och tiden 1 juli 1927—30 juni 1928 samt över resekostnadsersättningens
fördelning på olika färdsätt och traktamentsersättningens fördelning på
dag- och nattraktamenten för vissa befattningshavargrupper för tiden 1
oktober 1927 — 30 september 1928. Omförmälda tablå och sammanställningar
torde få såsom bilagor 1—3 fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.
Ytterligare, om ock mera i förbigående, åberopade 1927 års riksdag till
stöd för sitt ståndpunktstagande i hithörande del, att frågan om enhetliga
automobiltaxor i de olika länen vore under omprövning, ävensom att kom
-
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.
munikationsväsendet befunne sig i stark utveckling. Vad automobiltaxorna
beträffar, måste tyvärr konstateras, att den önskade enhetligheten ännu icke
kunnat åvägabringas. Frågan om åtgärder i denna riktning är, enligt vad
jag erfarit av chefen för kommunikationsdepartementet, fortfarande under
beredning i nämnda departement. Denna frågas inverkan på resereglementet
synes mig emellertid icke vara av den beskaffenhet, att ur denna synpunkt
ytterligare uppskov bör äga rum med antagandet av ett definitivt resereglemente.
Vad åter kommunikationsväsendets utveckling angår, torde det få
anses uteslutet att enbart med hänsyn till denna utveckling i längden fortsätta
med provisorium på förevarande område.
Överhuvud torde det, på sätt riksräkenskapsverket i sitt yttrande framhållit,
förhålla sig så, att, å ena sidan, beteckningen »definitiv» i detta ords egentliga
bemärkelse knappast kan användas om en utvecklingens lag så starkt
underkastad författning som ett resereglemente, men att, å andra sidan, tillräcklig
anledning att låta det resereglemente, som skall efterträda det nu
gällande, erhålla blott provisorisk karaktär, icke kan anses föreligga.
I överensstämmelse med denna min uppfattning har jag låtit inom finansdepartementet
uppgöra förslag till allmänt resereglemente att utan tidsbegränsning
gälla från och med den 1 juli 1929.
Uti 1927 års proposition med förslag till allmänt resereglemente uttalade
föredragande departementschefen, att behov törelåge av utvidgade och kompletterande
bestämmelser angående befattningshavares rätt att företaga tjänsteresor,
angående åtgärder för tjänsteresors rationella planläggning och angående
s. k. besparingsreglementen för vissa grupper av befattningshavare.
Utfärdandet av sådana bestämmelser ankomme å Kungl. Maj:t. Innan en
närmare reglering kunde ske, syntes emellertid med hänsyn till de skiftande
förhållanden, som på detta område vore för handen, en ingående utredning
vara oundgängligen nödvändig. Denna utredning borde med det snaraste
igångsättas. I sin förenämnda skrivelse i ämnet anförde riksdagen, bland
annat, att riksdagen med tillfredsställelse tagit del av departementschefens
uttalande om att en utredning i berörda hänseenden skulle åvägabringas.
Enligt riksdagens mening vore det emellertid önskvärt, att en undersökning
samtidigt komme till stånd, i vad mån det kunde anses lämpligt att ur allmänna
resereglementet helt och hållet utbryta sådana grupper befattningshavare,
vilka hade att under längre tidsperioder stadigvarande företaga förrättningar,
eller för vilka traktamentsersättningen jämväl kunde anses i viss
mån innefatta ersättning för det under förrättningen utförda arbetet. Det
ville nämligen synas riksdagen, som om åtskilliga skäl kunde anföras för att
i det allmänna resereglementet intaga bestämmelser beträffande huvudsakligen
allenast sådana extra förrättningar i statens ärenden, som tid efter annan
måste företagas för fullgörande av särskilda uppdrag, under det att i ett
särskilt reglemente eller på annat sätt föreskrifter meddelades angående er
-
Kungl. Maj ris proposition Nr 40.
17
sättning för sådana förrättningar, vilka det ålåge befattningshavare att utföra
såsom ett direkt led i tjänsteutövningen.
Efter därtill av Kungl. Maj:t erhållet bemyndigande tillkallade min företrädare
i ämbetet den 27 juni 1927 numera generaldirektören K. Levinson
att såsom sakkunnig inom finansdepartementet verkställa ifrågavarande utredning.
Resultatet av utredningen föreligger i ett av den sakkunnige den
31 nästlidne december avgivet utlåtande, vilket torde få såsom bilaga 4
fogas till statsrådsprotokollet i förevarande ärende.
I detta utlåtande (sid. 5) anföres med avseende å nyssnämnda, av riksdagen
berörda fråga om allmänna resereglementets tillämpningsområde, bland annat,
att det för närvarande torde förhålla sig så, att ersättning utgår för
envar tjänsteresa i enlighet med sagda reglementes grunder, såvida särskilda
bestämmelser icke i en eller annan form meddelats om att ersättning ej
skall utgå eller skall utgå enligt andra normer. Som enligt den sakkunniges
mening någon erinran knappast syntes kunna göras mot den praxis,
som sålunda utvecklat sig, ifrågasätter den sakkunnige en i överensstämmelse
därmed ändrad utformning av allmänna resereglementets bestämmelser,
i samband varmed han framhåller, att befattningshavares rätt att företaga
tjänsteresor alltfort måste bliva beroende av innehållet i instruktioner eller
andra dylika föreskrifter.
Beträffande särskilt sådana befattningshavare, för vilka traktamentsersättningen
i viss mån innefattar ersättning för det under förrättningen utförda
arbetet, påvisar den sakkunnige (sid. 21—22 i utlåtandet) att, då ersättningsfrågan
för dessas vidkommande regleras eller kan regleras genom särskilda
föreskrifter, hänsyn till dem ej behöver tagas vid utformningen av
allmänna resereglementet.
Då jag delar den sakkunniges syn på förevarande fråga, har jag funnit
mig böra förorda en lösning av densamma i enlighet med hans förslag. Jag
föreslår alltså, att i allmänna resereglementet uttryckligen angives, att reglementets
ersättningsbestämmelser skola tillämpas i fråga om tjänsteresor,
med avseende å vilka ej annat särskilt är eller varder stadgat, samt att i
samband därmed, förutom ersättningsgrunderna, även ersättningsrätten fastslås
i reglementet. Formellt sett står visserligen den sålunda förordade anordningen
av reseersättningsbestämmelserna icke i överensstämmelse med
det av 1927 års riksdag gjorda uttalandet i ämnet. I sak torde emellertid
skillnaden vara skäligen oväsentlig, förutsatt att ersättningarna enligt allmänna
resereglementet i görligaste mån avpassas efter de verkliga resekostnaderna.
För tillgodoseende av sistnämnda synpunkt anser jag mig, såsom
av det följande kommer att framgå, böra förorda vissa ändringar i de nuvarande
bestämmelserna beträffande såväl resekostnads- som traktamentsersättning.
Vad angår de i berörda sakkunnigutlåtande avhandlade frågorna om planläggning
av tjänsteresor och om s. k. besparingsreglementen för vissa grupBihang
till riksdagens protokoll 1929. 1 samt 31 häft. (Nr bo.) 2
18
Resereglementets
tillämpUgheisområde.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.
per av befattningshavare, torde jag framdeles, sedan vederbörande myndigheter
blivit hörda, få underställa dessa frågor Kungl. Maj:ts prövning.
Jag torde nu få övergå till att lämna en redogörelse för de under de
särskilda paragraferna i förslaget upptagna bestämmelserna.
1 §•
Första stycket av denna paragraf har, i anslutning till det nyss anförda,
erhållit en i förhållande till motsvarande stycke i nu gällande resereglemente
sålunda ändrad avfattning, att här uttryckligen angives, att vid resa inom
riket för förrättning i statens ärenden ersättning skall utgå enligt resereglementet,
i den mån ej annorlunda är eller varder stadgat.
Sistnämnda förbehåll är tydligen nödvändigt med hänsyn därtill, att i
vissa fall ingen som helst ersättning för resan kan anses motiverad, och att
i andra fall väl resekostnads- men ej traktamentsersättning är vederbörande
medgiven. Förbehållet i fråga innebär emellertid därjämte, att i fall, där
båda slagen av ersättningar finnas böra utgå, andra grunder än de i resereglementet
stadgade härvid kunna vinna tillämpning.
Andra stycket av paragrafen innehåller bland annat bemyndigande för
Kungl. Maj:t att för vissa grupper av befattningshavare bestämma ersättningarna
till lägre belopp än i reglementet sägs.
Lantmäteristyrelsen har ifrågasatt sådan ändring i den nuvarande avfattningen
av detta stycke, att Kungl. Maj:t skulle erhålla befogenhet att
även meddela beslut om högre ersättning än reglementet medgiver. Till
stöd härför har styrelsen anfört, att ersättningen för färd till fots syntes
obillig för sådana förrättningsmän, vilkas inkomster till mera betydande del
utginge i form av förrättningsarvoden eller eljest ersättning för utfört arbete,
varför det vore erforderligt, att nämnda ersättning i dylika fall förhöjdes
eller ock särskild ersättning utginge för tidsspillan.
Utan att vilja fränkänna dessa synpunkter allt berättigande, finner jag
dem dock icke vara av den betydelse, att de motivera en ändring av den
nuvarande bestämmelsen.
Icke heller anser jag påkallat att, såsom trafiktjänstemännens riksförbund
ifrågasatt, vidtaga ändring i berörda bestämmelse i syfte att angiva, att
nedsättning av ersättningarna endast må ifrågakomma vid regelbundna
resor inom vederbörandes normala arbetsområde.
2 $.
I 1 mom. av denna paragraf angivas de olika färdsätten och resekostnadsersättningarna
vid vart och ett av dessa färdsätt.
Uti 1925 års reglemente voro de grundläggande bestämmelserna härom
följande.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.
19
Färdsätt | Klass I | Klass II | Klass III |
Järnväg ..................... Fartyg ........................ J Spårväg ..................... Taxeautomobil ............| Hästskjuts eller annat | I klass plats | II klass plats Avgift för 1 plats | III klass plats Avgift för 1 plats |
Enligt 1927 års proposition föreslogos motsvarande bestämmelser skola
hava följande innehåll:
Färdsätt
Klass I | Klass II | Klass III |
Avgift för 1 plats Avgift för enskild hytt | Avgift för 1 plats ^-Avgift för hyttplats Avgift för 1 plats Avgift för 1 person | Avgift för 1 plats Avgift för salongsplats Avgift för 1 plats |
30 öre per km. | 30 öre per km. | 30 öre per km. |
50 öre per km. | 50 öre per km. | 50 öre per km. |
Järnväg ........................|
Fartyg ........................j
Luftfartyg .....................
Spårväg ........................
Omnibus .....................|
Taxeautomobil...............|
Motorcykel, av förrätt-]
ningsman personligen I
drivet resdon eller för-j
flyttning till fots ......I
Annat färdsätt än ovant
nämnts ...................../
Till stöd för förslagen om införande av »omnibus» och »luftfartyg» såsom
färdsätt men uteslutande av »hästskjuts» bland de särskilt omnämnda färdsätten
anförde föredragande departementschefen, under erinran om att
»omnibus» redan i 1925 års proposition upptagits såsom särskilt färdsätt,
men då av riksdagen uteslutits ur reglementet, följande:
Med den ökade omfattning, som omnibustrafiken de senaste åren erhållit,
hade följden av omnibusens uteslutande såsom särskilt färdsätt blivit, att
statsverket i utbetalade reseersättningar fått vidkännas betydande merkostnader,
och att förrättningsmän, vilka anlitade ifrågavarande samfärdselmedel,
beretts tillfälle att tillgodoräkna sig avsevärda överskott. Detta förhållande,
vilket uppenbarligen icke stode i god överensstämmelse med grunderna för
resereglementet, hade ock påtalats i flera av de inkomna yttrandena.
Till belysande härav hade sålunda riksräkenskapsverket lämnat följande
jämförelse mellan de verkliga kostnaderna för resor, som inom Stockholms
län företoges med omnibus, och den ersättning, som vid dylika färder under
normala förhållanden tillkomme den resande.
20
Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.
Resans längd | Avgift vid | Enligt resereglememet | |
| omnibus | om dagen | om natten |
| kr. 0: 50 | kr. 2: 7 B | kr. 3: IB |
| |||
! 0 * ........................... |
| » 5: 5 0 | » 6: 3 0 |
|
| ||
20 » ........................... | » 1: 25 | » 11: — | » 12:6 0 |
| |||
so » .......................... | » 2: bo | » 27: BO | >; 31: BO | |
En reduktion av resekostnadsersättningen vid färder av nu ifrågavarande
slag hade synts riksräkenskapsverket vara desto mer befogad, som resekostnadsersättning
numera utginge för färd, så snart den överstege 1 kilometer,
medan enligt det före den 1 augusti 1925 gällande resereglementet resekostnadse
rsättning icke utgått för kortare färd än 2 kilometer; och det syntes
hava varit med hänsyn bland annat till den av Kungl. Maj:t år 1925 föreslagna
nedsättningen av ersättning för färd med omnibus, motorcykel etc.,
som Kungl. Maj:t i sitt förslag till riksdagen ansett sig kunna tillmötesgå
framställt krav på nedsättning av ifrågavarande minimiväglängd.
Generaltullstyrelsen hade likaledes ifrågasatt, huruvida icke bland de i 1 §
angivna färdsätten jämväl färd med omnibus borde upptagas, på sätt Kungl.
Maj:t i proposition till 1925 års riksdag föreslagit. Visserligen borde icke
bortses från att i en del undantagsfall kunde befinnas olämpligt att för
resa använda omnibus, men å andra sidan måste det anses oegentligt, att i
fall, då omnibus verkligen användes, statsverket finge vidkännas utgift för
dyrare färdsätt. Till belysande av storleken av berörda merutgift hade generaltullstyrelsen
anfört några siffror för en del inom Stockholms län ofta förekommande
resor av tullpersonal. Resa från Gimo till Öregrund och åter
betingade sålunda efter häst 45 kronor 10 öre men med omnibus 6 kronor
vid köp av tur- och returbiljett och 8 kronor vid köp av enkla biljetter;
resa från Stockholm till Dalarö och åter kostade efter häst 52 kronor 80
öre men med omnibus 6 kronor. För å nämnda sträckor företagna resor,
vilka kunde förutsättas hava av tullpersonal i flertalet fall företagits med
omnibus, hade statsverket således haft att i regel utgiva för mycken ersättning
med respektive 39 kronor 10 öre, 37 kronor 10 öre eller 46 kronor 80 öre för
varje resa. Intagandet i reglementet av omnibus såsom färdsätt syntes med
hänsyn till lydelsen av de sista orden i första punkten av 4 § visserligen
icke ovillkorligen behöva medföra, att omnibus måste anlitas jämväl i förut
antydda undantagsfall. Men generaltullstyrelsen föreställde sig, att ett stadgande,
som inneslöte befogenhet för vederbörande verksstyrelse eller däremot
svarande annan överordnad myndighet att i de olika fallen träffa avgörande
i frågan, skulle verka lämpligt återhållande i fråga om utnyttjande av
möjligheten att utfå ersättning för i stället för omnibus anlitat dyrare fortskaffningssätt.
Jämväl statskontoret, arméförvaltningen, domänstyrelsen och byggnadsstyrelsen
samt länsstyrelserna i Jönköpings, Malmöhus, Värmlands och
Gotlands liin hade föreslagit införande i resereglementet av bestämmelse om
skyldighet att för tjänsteresor använda omnibus, när sådan stode till buds.
Sedan frågan om omnibusen såsom ett av resereglementet erkänt regelbundet
färdsätt förra gången behandlades i riksdagen, hade utvecklingen av
omnibuslinjerna i vårt land gått raskt framåt. I många fall torde också
fordonens kvalitet hava avsevärt förbättrats. Om förrättningsmans skyldig
-
21
Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.
het att färdas med omnibus i allmänhet begränsades till de fall, då han
samma dag, han avreste från en ort, dit återkomme, syntes betänklighet
mot att upptaga omnibusen såsom färdsätt i resereglementet icke böra möta.
Reseffekter behövde i dylika fall endast i ringa utsträckning medföras, och
resans strapatser bleve föga större än vid färd med annat fortskaffningsmedel.
I 1925 års resereglemente funnes färd med luftfartyg icke omnämnd.
Detta innebure, att också sagda färdsätt inginge under rubriken »hästskjuts
eller annat färdsätt än ovan nämnts». Med hänsyn till flygtrafikens ökade
vikt hade det synts lämpligt att i förslaget till resereglemente intaga »luftfartyg»
såsom särskilt färdsätt.
Hästskjutsen hade med motortrafikens utveckling fått allt mindre betydelse.
I Malmöhus län vore sålunda från ingången av år 1927 skjutsstationerna
avskaffade, och liknande förhållande torde efter hand inträda även i andra
län. I anledning härav och då under sådana omständigheter hästlegan
knappast vidare lämpade sig såsom grund för reseersättnings bestämmande,
syntes tiden vara inne att helt avföra hästskjutsen ur resereglementet.
Riksdagen ansåg emellertid för sin del:
beträffande omnibus befattningshavarna icke böra åläggas att begagna
sig därav;
beträffande luftfartyg tiden icke ännu vara inne för dess upptagande såsom
särskilt färdsätt; samt
beträffande hästskjuts skäl icke för det dåvarande föreligga att ur reglementet
utesluta dylik skjuts såsom särskilt färdsätt.
I anslutning härtill och med iakttagande av vissa, av riksdagen i samband
härmed gjorda ändringar i övrigt, antog riksdagen för sin del följande,
i 1927 års reglemente fastställda lydelse för här ifrågavarande bestämmelser
:
Färdsätt | Klass I ; Klass II | Klass III 1 |
| Avgift för I klass plats Avgift för II klass plats AVgJn -fÖron,Skil1I;ytt Avgift för hyttplats Avgift för 1 plats Avgift för 1 plats Avgift för 1 person Avgift för 1 person 40 öre per km. 40 öre per km. Lega för 1 häst samt Lega för 1 häst samt 30 öre per km. 30 öre per km. | Avgift för III klass plats Avgift för 1 plats 40 öre per km, Lega för 1 häst samt 30 öre per km. |
Fartyg .....................{ | ||
Taxeautomobil............j Annan automobil, ej i re-\ Hästskjuts............ Annat färdsätt än ovan\ |
Uti de nu avgivna yttrandena i ärendet hava en del myndigheter framställt
förslag om vissa ändringar i omförmälda bestämmelser.
Sålunda yrka vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, generaltullstyrelsen,
kammarrätten och riksräkenskapsverket samt länsstyrelserna i Stockholms,
Jönköpings, Kristianstads, Malmöhus och Örebro län upptagande av omnibus
såsom särskilt färdsätt, förstnämnda styrelse dock endast beträffande
färder inom planlagda områden. Med avseende å skyldigheten att använda
omnibus förutsätta de myndigheter, som yttrat sig härom, enahanda begräns
-
22
Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.
ning, som föreslogs i 1927 års proposition; dock att länsstyrelsen i Örebro
län i stället ifrågasätter den begränsningen, att dylik skyldighet skulle gälla
färd till plats, belägen på kortare avstånd från stads eller annat samhälles
planlagda område än förslagsvis 5 eller 10 kilometer.
Riksräkenskapsverket och allmänna kartverket föreslå införande av luftfartyg
såsom särskilt färdsätt. Förstnämnda verk och byggnadsstyrelsen förorda,
att hästskjuts måtte uteslutas såsom särskilt färdsätt. I samband härmed
ifrågasätter byggnadsstyrelsen, att »taxeautomobil» och »annan automobil,
ej i regelbunden persontrafik», »hästskjuts» och »annat färdsätt än
ovan nämnts» borde ersättas med »taxeautomobil eller annat färdsätt än ovan
nämnts», utan att dock närmare ingå på ersättningens beräknande i händelse
av en dylik åtgärd.
Vattenfallsstyrelsen och länsstyrelsen i Stockholms län påyrka upptagande
av motorbåt och roddbåt bland färdsätten.
Beträffande skälen för de sålunda framställda olika ändringsförslagen må
följande här nämnas.
Till stöd för yrkandet om upptagande av omnibus bland färdsätten åberopas
dels den bekvämlighet, som numera utmärker detta i ökad omfattning
anlitade färdsätt, dels ock den vinst, den nuvarande ersättningen för detta
färdsätt bereder förrättningsmännen. Den utförligaste motiveringen lämnas
av riksräkenskapsverket, som anför, att omnibuslinjernas antal i vårt land
under de allra senaste åren ökats oerhört, så att det nu beräknades uppgå
till omkring 3,000. Vid sådant förhållande kunde det knappast längre vara
försvarligt, att förrättningsmännen i resereglementet uttryckligen fritoges
från skyldighet att använda omnibus, helst som resekostnaden med detta
färdsätt bleve avsevärt billigare än vid användande av automobil eller häst.
Omnibusarnas beskaffenhet hade också betydligt förbättrats. Då förrättningsman
enligt 4 § vore skyldig att begagna det fortskaffningssätt, som
vore lämpligast, och han följaktligen under vissa omständigheter till och
med vore skyldig att färdas till fots — exempelvis då vägsträckan vore
mycket kort och inga reseffekter medfördes eller då terrängen icke medgåve
användande av åkdon — kunde riksräkenskapsverket icke finna det
vara rimligt, att han skulle vara fritagen från skyldigheten att begagna ett
så pass bekvämt och allmänt använt fortskaffningsmedel som omnibus. Det
borde måhända framhållas, att en förrättningsman, för vilken tiden måste
anses särskilt dyrbar, givetvis icke borde tvingas att offra tid på inväntandet
av lämplig omnibuslägenhet, om färden utan oskälig kostnad kunde företagas
på annat sätt.
Det sist av riksräkenskapsverket påpekade förhållandet beröres i viss mån
även av länsstyrelsen i Jönköpings län, som framhåller, att förrättningsmannens
tjänsteställning och resans ändamål ofta nog kunde motivera val
av annat fortskaffningsmedel än omnibus, men att dessa omständigheter
komme att beaktas vid prövning enligt 4 §, varför någon särbestämmelse för
omnibus ej syntes erforderlig.
23
Kung!. Maj:ts proposition Nr 40.
I fråga om luftfartyg såsom reguljärt fortskaffningsmedel må erinras om,
att enligt nu gällande resereglemente förrättningsman må, dur särskilda förhållanden
sådant föranleda, efter medgivande av Kungl. Maj:t åtnjuta e rsiittning
för färd med luftfartyg, varvid ersättningen skall utgå med avgift
för 1 plats oberoende av den reseklass förrättningsmannen tillhör. I anslutning
härtill är i tilläggsbestämmelserna till resereglementet föreskrivet,
att förrättningsman, som icke tillhör rese- och traktamentsklassen I A, skall,
för erhållande av rätt att för viss resa utbekomma ersättning för färd med
luftfartyg, till vederbörande statsdepartement eller chefsmyndighet ingiva
till Konungen ställd ansökan i ämnet.
Under hänvisning till dessa bestämmelser framhåller riksräkenskapsverket,
att det kan inträffa, att förrättningsman, exempelvis tillhörande klass I B,
genom anlitande av flygfartyg kan nedbringa den honom tillkommande ersättningen
för resor och förrättningar under det belopp, som han ägt uppbära
om han begagnat järnväg, fartyg eller annat reguljärt färdsätt. Till belysande
härav anför ämbetsverket, att en första klassens biljett å järnväg och
färja från Göteborg till Köpenhamn kostar 39 svenska kronor + 10.0 5 danska
kronor, medan en färd å samma sträcka med luftfartyg betingar ett pris av
45 svenska kronor. I dylika fall vore det meningslöst att besvära Kungl.
Maj:t med ansökan om rätt att använda luftfartyg. Det syntes fördenskull
riksräkenskapsverket vara lämpligast att beträffande luftfartyg återupptaga
det i 1927 års proposition ingående förslaget.
Även i chefens för allmänna kartverket yttrande framföras liknande synpunkter.
Från telegrafstyrelsens och trafiktjänstemännens riksförbunds sida föreslås
sådan ändring i nu gällande bestämmelser i ämnet, att vederbörande verksstyrelse
måtte få lämna tillstånd till företagande av färd med luftfartyg.
Beträffande skälen för hästskjutsens uteslutande såsom särskilt färdsätt
hänvisa riksräkenskapsverket och byggnadsstyrelsen till 1927 års proposition.
Vad slutligen angår de av vattenfallsstyrelsen och länsstyrelsen i Stockholms
län framförda kraven på särskilda bestämmelser för färd med motorbåt och
roddbåt, hava de motiverats med, att den för närvarande såsom för »annat
färdsätt än ovan nämnts» utgående ersättningen stundom visat sig otillräcklig.
För egen del har jag vid det övervägande, jag ägnat frågan angående
de särskilda färdsätten, kommit till den uppfattningen, att vissa av ovannämnda
ändringsförslag äro synnerligen motiverade. Främst synes mig
så vara fallet beträffande omnibusens upptagande såsom särskilt färdsätt.
Kedan de skäl, som till stöd härför framförts såväl tidigare som i
vissa myndigheters nu avgivna yttranden, förefalla mig härvidlag vara avgörande.
Härtill kommer emellertid, att den ovan av mig förordade anordningen
av reseersättningsbestämmelserna i alldeles särskild grad kräver
tillvaratagande av den möjlighet till nedbringande av statsverkets kostnader
för tjänsteresor, som här föreligger. Ehuru det ur sistnämnda syn
-
Järnväg och
fartyg
-
24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.
punkt skulle kunna ifrågasättas, huruvida en inskränkning i skyldigheten
att använda detta färdsätt — vare sig i den riktning, 1927 års proposition
innehöll, eller i den riktning, länsstyrelsen i Örebro län i sitt förberörda
yttrande förordat — bör stadgas, har jag emellertid, om ock med tvekan, vid
utarbetandet av föreliggande förslag anslutit mig till den i sagda proposition
intagna ståndpunkten härutinnan. I betraktande av den begränsade omfattning,
vari befattningshavarna sålunda skulle komma att åläggas att begagna
omnibus, synas mig några befogade invändningar icke kunna göras mot
förslaget i denna del, särskilt som bestämmelserna i 4 § i sådana fall, som
nksräkenskapsverket och länsstyrelsen i Jönköpings län i sina yttranden
berört, torde giva stöd för eftergift även från den på ovan angivna sätt
inskränkta skyldigheten att använda ifrågavarande färdsätt.
Förutom den nu omförmälda ändringen i bestämmelserna rörande färdsätten
anser jag mig jämväl böra upptaga det i 1927 års proposition framförda
förslaget om luftfartygs införande såsom särskilt färdsätt. De nuvarande
bestämmelserna angående rätt till ersättning för färd med detta i
snabb utveckling stadda fortskaffningsmedel synas mig nämligen leda till
större omgång än nödigt är. Tillräcklig garanti mot missbruk av en i
enlighet med berörda proposition avfattad föreskrift i ämnet synes mig ligga
i bestämmelserna i 4 §, att ersättning icke må tillgodonjutas med sammanlagt
högre belopp än som skulle hava utgått, därest förrättningsmannen
begagnat sig av den väg och det färdsätt, som med avseende å resans
ändamål samt för åstadkommande av minsta sammanlagda rese- och traktamentskostnad
eller eljest varit lämpligast.
Beträffande hästskjutsen såsom särskilt färdsätt anser jag mig däremot
icke hava anledning att nu påyrka dess uteslutande ur reglementet.
Ehuru jag vidare finner vad vattenfallsstyrelsen och länsstyrelsen i Stockholms
län anfört angående ersättning för färd med motorbåt och roddbåt
värt beaktande, anser jag mig emellertid icke böra förorda de särskilda färdsättens
utökande med nämnda två fortskaffningsmedel, alldenstund, såsom
av det följande kommer att framgå, annan utväg torde stå till buds för
tillgodoseende av syftet med nämnda myndigheters förslag.
Jag torde härefter få övergå till frågan om närmare föreskrifter rörande
de olika färdsätten.
Vad då först järnväg och fartyg beträffar, hava riksräkenskapsverket och
ett flertal militära myndigheter ifrågasatt upphävande av de nu gällande
bestämmelserna, att vid resa å järnväg eller fartyg ersättning icke utgår
efter högre vagnsklass, respektive dyrare plats, än som verkligen använts.
Till stöd härför har i huvudsak åberopats svårigheten att övervaka efterlevnaden
av nämnda bestämmelser och risken att dessa lockade till användande
av annat färdsätt, genom vars anlitande vederbörande kunde bereda
sig vinst på resan.
25
Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.
Från riksräkenskapsverkets yttrande i angivna del har chefen så tillvida
varit skiljaktig, att han uttalat, att han visserligen för sin del ansåge
införandet av självkostnadsprincipen i fråga om järnvägs- och fartygsresor
icke vara av omständigheterna betingat, men att, dä nu en gång så skett
och några större olägenheter därav icke försports, det syntes honom icke
böra ifrågakomma att återgå till de tidigare gällande bestämmelserna i
ämnet.
De till stöd för omförmälda förslag anförda skälen hänföra sig till förhållanden,
som varit under övervägande vid ifrågavarande bestämmelsers
införande år 1925. Med hänsyn härtill och då, på sätt chefen för riksräkenskapsverket
uttalat, några större olägenheter av nämnda bestämmelser
icke försports, synes förslaget icke böra föranleda någon vidare åtgärd.
Vidkommande järnvägsresa hava skolöverstyrelsen, lantbruksstyrelsen och
länsstyrelsen i Stockholms län uttryckt önskvärdheten av att gällande bestämmelser
förtydligades med avseende å rätten att beräkna ersättning för
snälltågsbiljett. Samtliga framhålla, att ersättning för tilläggsbiljett till
snälltåg understundom förvägrats, trots att tidsvinsten genom användande
av snälltåg varit avsevärd. Till förekommande härav anser skolöverstyrelsen
tillräckligt att komplettera bestämmelserna om ersättning för järnvägsresa
med ett stadgande om att ersättning för tilläggsbiljett till snälltåg ej utgår,
om icke sådant tåg använts för resan, under det att länsstyrelsen i Stockholms
län för samma ändamål föreslår införande av en uttrycklig bestämmelse
om att ersättning för dylik tilläggsavgift utgår, därest den tidsvinst,
som användningen av snälltåg medfört för förrättningsmannen, kan anses
hava kommit dennes tjänst tillgodo.
Såsom alla tre myndigheterna synas förutsätta, inbegripes givetvis tillläggsbiljett
till snälltåg i den avgift för vagnsklass, varför ersättning enligt
resereglementet utgår. Det är således utan vidare klart, att vederbörande
icke äger tillgodoräkna sig gottgörelse för dylik tilläggsbiljett, med mindre
snälltåg verkligen använts. Men det synes icke heller kunna råda någon
tvekan därom, att frågan, huruvida snälltåg i det särskilda fallet får anlitas
och ersättning därför beräknas, måste avgöras under hänsynstagande till
samtliga de omständigheter, som enligt 4 § äro av betydelse för resekostnadsersättningens
beräknande i olika fall, varvid uppenbarligen även tidsvinsten
kommer i betraktande. Något förtydligande härutinnan lärer icke vara av
behovet påkallat. I allt fall synes intetdera av de av skolöverstyrelsen och
förenämnda länsstyrelse framställda ändringsförslagen vara ägnat att leda
till ökad klarhet. Jag anser mig alltså icke böra i anledning av dessa förslag
förorda någon ändring i nu gällande bestämmelser i ämnet.
Såsom i 1927 års proposition föreslogs, torde ersättningen vid begagnande Luftfartyg.
av färdsättet luftfartyg för samtliga reseklasser böra utgå med avgift för
1 plats.
26 Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.
Spårväg. I de beträffande spårväg gällande föreskrifterna bär icke påyrkats ändring
i vidare mån, än att länsstyrelsen i Örebro län uttalat lämpligheten av att
låta kilometerpenningar utgå, för att begagnandet av detta färdsätt icke
skall bliva alltför betungande.
För egen del kan jag icke biträda detta förslag och finner ej heller i
övrigt anledning att föreslå någon ändring i förevarande bestämmelser.
Taxe- I fråga om ersättningens beräknande för färd med taxeautomobil hava
automobil. ändringar av 0]ika innebörd föreslagits i vissa av de avgivna yttrandena.
Länsstyrelsen i Örebro län, som uttalar sig för självkostnadsprincipens
tillämpande i ökad utsträckning, föreslår, att ersättningen måtte utgå efter
den verkliga kostnad, färden enligt kvitto betingat, vartill dock borde,
såsom nu, komma kilometerpenningar med 10 öre.
Vattenfallsstyrelsen är inne på en i viss mån liknande tankegång. Styrelsen
framhåller, att vid långa resor med automobil fordonen ofta utan
svårighet kunna genom särskild överenskommelse erhållas för lägre kostnad
än avgiften enligt gällande taxa, och föreslår, att vid sådana resor med
automobil, vilka med samma fordon överstiga 15 mil, ersättning måtte utgå
endast med det belopp, förrättningsmannen styrker sig hava utgivit för
själva förhyrandet av fordonet. Vidare föreslår styrelsen, att, då beloppet
av kilometerpenningar vid automobilresor visat sig kunna bliva alltför stort
i förhållande till de verkliga kostnader, som kilometerpenningarna avse att
täcka, nämnda ersättning måtte begränsas att utgå för högst 15 mil per dygn.
Även länsstyrelsen i Gotlands län anser, att ersättningen för färd med
taxeautomobil bör sänkas. I sådant avseende anför länsstyrelsen, att, då
full ersättning i regel utgår för bilkostnader (som dessutom i verkligheten
ofta betinga lägre pris än officiella taxan), kilometerpenningarna borde bortfalla
eller åtminstone reduceras. Därest undantagsvis extra kostnad för
beställning eller dylikt betingades, syntes sådan kostnad i stället böra ersättas.
Sistnämnda länsstyrelse samt telegrafstyrelsen och trafiktjänstemännens
riksförbund vända sig mot den nu gällande bestämmelsen, att avgiften för
taxeautomobil skall beräknas efter den lägsta fastställda taxa, som för resa
kunnat ifrågakomma. Med tillämpningen av denna bestämmelse — vilken
icke upptogs i 1927 års proposition — vore förenade svårigheter för såväl
förrättningsmannen som revisionen.
Slutligen erinrar riksräkenskapsverket om att innebörden av ordet taxeautomobil
visat sig vara föremål för olika uppfattning. Medan kammarrätten
tidigare i visst fall förklarat, att automobil, som tillhandahållits allmänheten
mot ersättning, varit att hänföra till taxeautomobil i resereglementets
mening, ehuru ägaren icke hade tillstånd att med samma automobil
idka yrkesmässig trafik, hade riksräkenskapsverket däremot i två särskilda
den 18 maj 1928 meddelade utslag uttalat motsatt uppfattning.
Ehuru en reducering av ersättningen för färd med taxeautomobil måste
anses äga visst stöd i ovan omförmälda myndigheters yttranden i denna
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 40. 27
del, finner jag mig dock, i betraktande av den sänkning av kilometer penningarna,
som i 1927 års reglemente genomfördes, böra avstå från att nu
föreslå vidtagande av åtgärd i sådan riktning. I det föreliggande förslaget
hava således i fråga om detta färdsätt gällande ersättningsgrunder upptagits
oförändrade.
Vad angår bestämmelsen, att ersättningen i varje särskilt fall skall
beräknas efter den lägsta fastställda taxa, som därvid kunnat ifrågakomma,
lärer denna bestämmelse icke kunna undvaras, så länge en enhetlig reglering
av biltaxorna inom olika län icke kommit till stånd. Med hänsyn härtill
har nämnda bestämmelse upptagits även i föreliggande förslag.
I anledning av den av riksräkenskapsverket påvisade oklarheten rörande
begreppet taxeautomobil, får jag erinra om, att 1927 års förslag i denna del
upptog en i överensstämmelse med riksräkenskapsverkets uppfattning avfattad
förtydligande bestämmelse, vilken dock av riksdagen uteslöts. Även om
genom kammarrättens i riksräkenskapsverkets yttrande omförmälda utslag
får anses fastslaget, att enligt de nuvarande bestämmelserna till taxeautomobil
bör hänföras jämväl sådan automobil, som, utan att omfattas av
meddelat tillstånd att idka yrkesmässig trafik, mot ersättning upplåtes till
allmänheten, vill det dock förefalla mera egentligt att i ersättningshänseende
likställa färd med dylik automobil med färd med »annan automobil». Jag
har därför upptagit en bestämmelse härom i förevarande förslag.
Enligt mitt förut framställda förslag skulle i det nya resereglementet
omnibus upptagas såsom särskilt färdsätt. I fråga om den ersättning, som
vid anlitande av detta färdsätt bör utgå, må erinras om, att nämnda ersättning
i 1925 års proposition föreslogs till avgift för 2 platser och i 1927 års
proposition till avgift för 1 plats jämte 10 öre per kilometer. Av de myndigheter,
som nu yttrat sig i denna fråga, ansluta sig riksräkenskapsverket
samt länsstyrelserna i Jönköpings och Örebro län till 1927 års förslag, medan
generaltullstyrelsen och länsstyrelsen i Kristianstads län föreslå ersättningens
bestämmande till allenast avgift för 1 plats samt länsstyrelsen i Stockholms
län förordar tillämpning av sistnämnda ersättning för färd inom planlagt
område och 20 öre för kilometer för färd utom dylikt område.
Då den i 1927 års proposition föreslagna ersättningen med hänsyn till
önskvärdheten att främja användandet av ifrågavarande färdsätt vid tjänsteresor
synts mig väl avvägd, har densamma även upptagits i föreliggande
förslag.
Ersättningen för färd med annan automobil än taxeautomobil och omnibus
— vilken ersättning enligt 1925 års reglemente utgick efter samma grund
som ersättningen för hästskjuts — bestämdes av 1927 års riksdag till 40
öre per kilometer. Förslag hava nu framställts såväl om höjning som om
sänkning av ifrågavarande ersättning.
Omnibus.
Annan automobil.
28
Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.
Socialstyrelsen erinrar om, att styrelsen i sitt yttrande angående erfarenheterna
av 1925 års reglemente anförde, att det näppeligen kunde anses
oskäligt, att ersättningen finge utgå såsom vid begagnande av taxeautomobil.
De fasta omkostnaderna per mil för en taxeautomobil vore nämligen avsevärt
lägre än dem, som måste beräknas för en tjänstemans egen bil, på
grund därav att en taxeautomobil genomlöpte ett betydande större årligt
kilometertal. Det vore ock, enligt vad styrelsen vidare i samma yttrande
uttalade, tänkbart, att frågan kunde ordnas genom uppgörelse mellan staten
och de särskilda tjänstemännen eller tjänstemannagrupperna på sådant sätt,
att tjänstemännen tillförsäkrades visst belopp per mil för visst antal mil,
för år räknat, och att därefter ersättningen skulle utgå efter en reducerad
taxa.
Styrelsen tillägger nu, att den nuvarande ersättningen synes vara för låg
och böra höjas. I förenämnda yttrande uttalad farhåga för att befattningshavarna
efterhand skulle finna sig nödsakade att återgå till andra färdsätt
med åtföljande minskning i arbetsprestationen hade, enligt vad som framginge
av yrkesinspektörernas yttranden, besannats. En ersättning av 5
kronor per mil syntes skälig.
Lantbruksstyrelsen anför, att av styrelsen underställda tjänstemän anmärkts,
att den nuvarande ersättningen för begagnande av egen bil vore för låg och
icke täckte kostnaderna för slitage och drift, särskilt när denna ersättning
enligt bestämmelserna i 4 § i själva verket skulle helt eller delvis beräknas
enligt järnvägs biljettpriser.
Lantmäteristyrelsen anser, att ur principiell synpunkt någon anledning
till skillnad i fråga om ersättningen vid begagnande av taxeautomobil eller
av egen automobil icke föreligger, liksom att en dylik skillnad ej heller
påkallas av några praktiska skäl, åtminstone såvitt angår den styrelsen
underställda personalen. Vidare framhåller även denna styrelse, under åberopande
av delvis samma omständigheter, som berörts i socialstyrelsens och
lantbruksstyrelsens yttranden, att den nu medgivna ersättningen i regel icke
täcker förrättningsmannens självkostnader. Styrelsen föreslår därför samma
ersättning som för färd med taxeautomobil.
Länsstyrelserna i Stockholms och Västerbottens län göra gällande liknande
synpunkter och föreslå, förstnämnda länsstyrelse att samma ersättning måtte
fa utgå vid användande av privatbil som för färd med taxeautomobil, med
undantag för kilometerpenningar, samt sistnämnda länsstyrelse, att ersättningen
måtte bestämmas till 50 öre per kilometer.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser, att kilometerpenningar rättvisligen
böra utgå även vid färd med annan automobil än taxeautomobil, samt
erinrar härvid om, att så är förhållandet vid samåkning.
Sänkning av den nu utgående ersättningen ifrågasättes åter av länsstyrelsen
i Gotlands län, som anför, att i fråga om taxeautomobil vanligen
gäller, att vid återfärd halv taxa skall beräknas. Då detta ej vore fallet
Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.
29
för »annan automobil», bleve prisskillnaden ofta ej så stor mellan privatbil
och yrkesbil, ehuru för yrkesbilens ägare tillkomme extra kostnader såsom
chaufför in. in., vilka utgifter ej alltid träffade den privata bilägaren.
Även riksräkenskapsverket synes förorda en sänkning av ersättningen för
ifrågavarande färdsätt. Ämbetsverket uttalar nämligen, att en åtskillnad
mellan »annan automobil» och »annat färdsätt» knappast synes vara av
behovet påkallad, särskilt sedan automobiltaxorna blivit nedbringade till en
rimligare nivå än för närvarande på sina håll vore fallet.
Såsom av den nu lämnade redogörelsen framgår, är det endast ett relativt
fåtal myndigheter, som framställt erinringar mot de för ifrågavarande färdsätt
för närvarande fastställda ersättningsgrunderna. Och bland dessa myndigheter
hava meningarna i förevarande fråga visat sig delade. Även om
härvid flera uttalat sig för höjning än för sänkning av den nuvarande
ersättningen, utgöra dock anförda förhållanden enligt min mening i viss
mån ett bevis för att sistnämnda ersättning i det stora hela torde vara
ganska väl avvägd. I själva verket synes det till stor del vara jämförelsen
med ersättningen för färd med taxeautomobil, som givit anledning till yrkandena
om höjning av ersättningen vid nu ifrågavarande färdsätt. Det torde
därför icke saknas skäl att antaga, att den justering nedåt av biltaxorna i
vissa län, vilken väl torde komma att ingå såsom ett led i regleringen
av biltaxorna inom riket, kommer att återverka på uppfattningen om
skäligheten av den nuvarande ersättningen för färd med annan automobil.
På grund av det nu anförda finner jag icke anledning föreslå någon
ändring i förevarande avseende.
Även i fråga om ersättningen för detta färdsätt hava vissa ändringar Hästskjuts.
föreslagits i de avgivna yttrandena.
Sålunda anför riksräkenskapsverket, att anledning syntes saknas att bibehålla
kilometerpenningarna vid så högt belopp som 15 öre. Kilometerpenningarna
vore ju avsedda till bestridande av kostnaderna för hämtning
av skjuts, åkdonslega och s. k. beställningspenningar. Då gästgiverierna
nu allmänt använde automobiler vid skjutsningen, komme hästskjuts företrädesvis
till användning i de fall, då förrättningsman hade egen häst, och
i dylika fall förekomme icke några utgifter för nyss angivna ändamål. Det
syntes ämbetsverket föreligga så mycket mindre skäl för de jämförelsevis
höga kilometerpenningarna vid hästskjuts, som detta mindre rationella och
mindre kostsamma färdsätt vore förenat med högre ersättning än det moderna
fortskaffningsmedlet »automobil, ej i regelbunden trafik». Medräknades
kilometerpenningarna, kunde sålunda skillnaden mellan egen hästskjuts och
egen bil uppgå till ej mindre än 3 kronor 50 öre för mil.
Det av riksräkenskapsverket senast berörda förhållandet har ock påtalats
av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som föreslår rättelse på det sätt,
30
Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.
Annat färdsätt
än ovan
nämnts.
att ersättningen för »annan hästskjuts än från skjutsstation» begränsas till
samma belopp, som utgår för »annan automobil, ej i regelbunden persontrafik».
Länsstyrelsen i Örebro län — som, på sätt i det föregående omförmälts,
förordar ökad tillämpning av självkostnadsprincipen — föreslår med utgångspunkt
härifrån, att ersättningen för färd med hästskjuts måtte, i likhet med
ersättningen för färd med taxeautomobil, bestämmas till verkliga kostnaden
jämte 10 öre i kilometerpenningar.
Med avseende å förevarande fråga må vidare erinras därom, att, då 1927
års riksdag, i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag, beslöt sänka kilometerpenningarna
vid taxeautomobil från 15 till 10 öre, riksdagen samtidigt
uttalade, att de skäl, som motiverade denna åtgärd, icke syntes riksdagen
vara tillämpliga beträffande hästskjuts, enär vid begagnande av detta färdsätt
förrättningsman ofta finge vidkännas åtskilliga kostnader utöver hästlega,
såsom för åkdonslega m. m. För min del kan jag icke anse sistberörda
förhållande utgöra tillräckligt skäl för att beräkna kilometerpenningarna
till högre belopp för hästskjuts än för taxeautomobil. Med större fog skulle
möjligen till stöd för olikheten i kilometerpenningarnas storlek vid omförmälda
tvenne färdsätt kunna anföras, att den vinst, en förrättningsman vid
användande av taxeautomobil kan tillgodogöra sig på kilometerpenningarna,
är av en helt annan storleksordning än motsvarande vinst vid färd med
hästskjuts. Icke heller detta förhållande torde emellertid kunna anses innefatta
bärande skäl för bibehållande av den förefintliga olikheten i kilometerpenningarna
vid dessa båda färdsätt.
På grund härav och av de ytterligare skäl, som framgå av riksräkenskapsverkets
och länsstyrelsens i Göteborgs och Bohus län ovan återgivna yttranden,
finner jag — som icke heller i fråga om hästskjuts kan understödja
länsstyrelsens i Örebro län förslag — mig nu böra föreslå, att kilometerpenningarna
vid förevarande färdsätt bestämmas till 10 öre.
Ersättningen vid begagnande av hit hänförligt färdsätt bestämdes av 1927
års riksdag till 30 öre per kilometer.
Länsstyrelsen i Örebro län föreslår nu, att, till vinnande av förenkling,
ifrågavarande ersättning bestämmes till 40 öre per kilometer, varigenom
»annan automobil» skulle kunna hänföras hit och alltså icke behöva särskilt,
omnämnas.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser kilometerpenningar rättvisligen böra
utgå även vid begagnande av här ifrågavarande färdsätt.
Å andra sidan uttalar länsstyrelsen i Gotlands län, att ifrågavarande ersättning
synes kunna något reduceras för färd till fots, med cykel m. m.,
men däremot böra bibehållas med avseende å färd med motorcykel.
Vad sålunda förekommit har icke föranlett mig att föreslå någon ändring
i nu gällande ersättningsbestämmelse, utan ansluter sig det föreliggande förslaget
i denna del till 1927 års reglemente.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.
31
I nuvarande resereglemente är i fråga om färd efter liäst föreskrivet, att,
om resande måst vidkännas resekostnad till högre belopp än den för orten
fastställda maximilegan, han äger undfå gottgörelse för vad han visar sig
hava utgivit. Uti 1927 års proposition föreslogs, att dylikt medgivande
skulle gälla oberoende av transportmedlets art, men endast avse sådant fall,
då den verkliga kostnaden överstege den sammanlagda ersättning, som vederbörande
enligt de i 2 § 1 mom. meddelade regler ägde åtnjuta. Ett flertal
myndigheter hava nu påyrkat, att omförmälda föreskrift måtte ändras i
överensstämmelse med nämnda förslag eller kompletteras i den riktning,
samma förslag avsåg. Sålunda uttala sig riksräkenskapsverket, kammarkollegium
och länsstyrelserna i Jönköpings samt Göteborgs och Bohus län fölen
bestämmelse i enlighet med berörda förslag, varvid framhålles (av riksräkenskapsverket),
att särskilt vid båtfärder den verkliga resekostnaden ofta
betydligt överstiger den enligt resereglementet utgående, samt (av förstnämnda
länsstyrelse), att kostnaden för hämtning av taxeautomobil ibland
överstiger kilometerpenningarna. Vidare föreslår telegrafstyrelsen, under
åberopande av kostnaderna vid motorbåtsfärder, en komplettering av de
nuvarande bestämmelserna i angivna riktning, såvitt avser »annat färdsätt
än ovan nämnts». Detta förslag biträdes av trafiktjänstemännens riksförbund.
Ytterligare förorda socialstyrelsen, statskontoret, lantbruksstyrelsen,
lantmäteristyrelsen och länsstyrelsen i Jämtlands län en bestämmelse om
merkostnadens ersättande vid motorbåtsfärd (socialstyrelsen: »färd sjöledes»,
statskontoret och nämnda länsstyrelse: »motor- eller roddbåt»). Slutligen
påyrka skolöverstyrelsen samt länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala och
Norrbottens län ersättande av de verkliga hämtningskostnaderna (skolöverstyrelsen:
eventuellt höjning av kilometerpenningarna i vissa fall).
Här må ock erinras om vattenfallsstyrelsens och länsstyrelsens i Stockholms
län i det föregående omnämnda förslag angående motorbåts och roddbåts
upptagande bland de särskilt uppräknade färdsätten.
Vid det övervägande jag ägnat ovan omförmälda yrkanden, har jag kommit
till den uppfattningen, att förberörda i 1927 års proposition framställda
förslag måste anses innebära en rättvis, praktisk och även i övrigt oangriplig
lösning av förevarande spörsmål.
Det nu utarbetade förslaget har därför i denna del avfattats i nära överensstämmelse
med sagda proposition. I II
I detta sammanhang anser jag mig böra omnämna, att statskontoret
ifrågasatt införande i 2 § 1 mom. av en bestämmelse, inrymmande befogenhet
för Kungl. Maj:t att medgiva tjänsteinnehavare, tillhörande reseklass
II eller III, rätt att, då han under resa nattetid måste medföra handlingar
av särskild vikt såsom värdepapper, hemliga handlingar eller dylikt, efter
av vederbörande myndighet för varje fall meddelat beslut att resan skall
företagas å järnväg i första klass eller å fartyg i enskild hytt, åtnjuta den
för nämnda färdsätt för reseklass I stadgade ersättning. Till stöd härför
Ersättning i
/all, då den
verkliga resekostnaden
överstigar den
enligt 2 §
1 mom. eljest
utgående.
Ifrågasatt
rätt till ersättning
för
högre vagnsJclass
ä järnväg
eller
dyrare plats
å fartyg än
eljest enligt
2 § 1 mom.
skulle gälla.
32
Kungl. Maj:ts proposition. Nr 40.
har statskontoret anfört, att statskontorets ombudsman, vilken är uppförd i
lönegraden B 28 och sålunda åtnjuter resekostnads- och traktamentsersättning
enligt klass II C, understundom vore nödsakad att vid resor i tjänsten
nattetid medföra värdehandlingar — vanligen inteckningar — till betydande
belopp, då tiden icke medgåve att postledes under assurans försända handlingarna.
Beslut om ombudsmannens inställelse vid vederbörande förrättning,
t. ex. en exekutiv auktion eller en köpeskillingslikvid, kunde nämligen
på grund av ingångna underrättelser behöva fattas så sent, att avresan
måste ske med nattåg samma dag, och ifrågavarande förrättningar
vore vanligen utsatta så tidigt på dagen, att man icke vågade riskera att
genom försändande med posten handlingarna icke skulle vara i rätt tid för
ombudsmannen tillgängliga. Uppenbart vore emellertid, att handlingarnas
medförande i en 2 klass kupé, där vanligen åtminstone ytterligare en
resande vistades, måste medföra större risk för olovligt tillgrepp av desamma
än om förrättningsmannen disponerade egen sovkupé. Inom hankvärlden
förekomme det icke heller, att man under motsvarande omständigheter
vågade transportera värdehandlingar på ett dylikt föga betryggande
sätt. Statskontorets ombudsman hade också vid ett under senaste tid inträffat
tillfälle av angiven art ansett sig böra färdas i 1 klass och i sin
reseräkning debiterat ersättning härför. Statskontorets pluralitet godkände
på grund av de förekomna omständigheterna räkningen och utanordnade
beloppet från den fond, vars intresse i ärendet bevakats. Anmärkning häremot
hade emellertid framställts av riksräkenskapsverkets revision, och
målet vore för närvarande beroende på nämnda ämbetsverks prövning.
Sannolikt förefunnes behov av en för dylikt fall avsedd bestämmelse även
beträffande transport av andra viktiga handlingar än värdepapper i egentlig
mening, såsom militära eller utrikesförvaltningen berörande handlingar.
Vad statskontoret sålunda anfört synes mig icke utgöra tillräckligt skäl
för införande i resereglementet av en sådan detaljbestämmelse som den av
statskontoret föreslagna. Uppenbarligen äro de fall, då värdehandlingar och
dylikt av skäl, som statskontoret angivit, nödvändigtvis måste medföras i
tågkupé eller fartygshytt, synnerligen sällsynta. Och där de undantagsvis
förekomma, torde det icke saknas utväg att täcka den av handlingarnas
medförande orsakade merutgiften. Så har ju ock skett i det av statskontoret
anförda fallet, ehuru anmärkning däremot sedermera framställts av riksräkenskapsverkets
revision. Enligt vad jag inhämtat, har anmärkningsmålet
på grund av mellankomna omständigheter numera nedlagts.
Traktaments
ersättningens
storlek.
2 mom. av 2 § innehåller bestämmelser rörande traktamentsersättningens
storlek.
I 1925 års reglemente fastställdes antalet traktamentsklasser till sex, betecknade
med A, B, C, I), E, F, och bestämdes traktamentena i dessa klasser,
för dygn räknat, till 24 kronor, 21 kronor, 18 kronor, 15 kronor, 12 kronor och 9
kronor. Ett vart av dessa traktamenten uppdelades i dagtraktamente och natttraktamente
sålunda, att 2/s utgjorde dagtraktamente och 1/3 nattraktamente.
33
Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.
Uti 1927 års proposition med forslas till allmänt resereglemente anförde
dåvarande departementschefen bland annat. Av de i ärendet hörda myndigheterna
hade allmänt framhållits, att traktamentena vore för sitt ändamål
otillräckliga. Särskilt hade anförts, att nattraktamentet ofta icke försloge
till bestridande av de med förhyrande av nattlogi förenade utgifterna. Det
syntes departementschefen icke kunna förnekas, att de utgående traktamentsersättningarna
vore låga, i all synnerhet om hänsyn toges till att
traktamentet vore avsett att bestrida jämväl kostnaderna för transport av
reseffekter, vilka kostnader enligt förut gällande reglemente särskilt gottgjorts
den resande. En mindre höjning av traktamentsbeloppen syntes för
den skull rimlig. I sådant avseende finge departementschefen föreslå, att
traktamentet ökades med en krona, lika för alla klasser, att läggas till
nattraktamentet.
Riksdagen anförde i sin i anledning av berörda proposition till Kungl.
Maj:t avlåtna skrivelse i ärendet, att riksdagen icke ansett lämpligt för det
dåvarande vidtaga någon ändring i gällande bestämmelser rörande traktamentsersättningen,
utan syntes dessa böra tillämpas även under den förlängda
provisorietiden. Härvid uttalade dock riksdagen, att enligt dess
mening åtskilliga skäl kunde anföras för den av Kungl. Maj:t ifrågasatta
förhöjningen i traktamentsersättningen.
I anslutning härtill fastställdes traktamentsersättningen uti 1927 års
reglemente till samma belopp som i 1925 års reglemente.
Även i de nu avgivna yttrandena hava myndigheterna i stor utsträckning
framhållit otillräckligheten av den nuvarande traktamentsersättningen,
särskilt nattraktamentet, och framställt mer eller mindre preciserade yrkanden
om förhöjning av beloppen. Av dem, som angivit sin mening rörande
den erforderliga höjningens storlek, inskränka sig två, nämligen statskontoret
och kommerskollegium, till att påyrka upptagande av det i 1927 års
proposition framlagda förslaget, medan övriga, nämligen arméförvaltningen,
socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens meteorologiskhydrografiska
anstalt samt länsstyrelserna i Skaraborgs och Örebro län
anse en större höjning erforderlig, somliga ända till 3 kronor per dygn.
Trafiktjänstemännens riksförbund hemställer om höjning av dagtraktamentena
med 1 krona och nattraktamentena med 2 kronor.
I samband härmed må ock nämnas, att socialstyrelsen nu vidhåller sitt i
yttrandet över verkningarna av 1925 års resereglemente framställda förslag
om avskaffande av traktamentsersättningens uppdelning i dag- och natttraktamente,
samt att länsstyrelsen i Älvsborgs län anser avvägningen
mellan dag- och nattraktamentet otillfredsställande.
Vad nu och tidigare i denna fråga förekommit synes mig giva vid handen,
att en höjning av traktamentsersättningens belopp icke längre låter
sig undanskjutas. Beträffande storleken av denna höjning anser jag mig
Biliang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 31 håft. (Nr åO.) 3
Indelningen i
re se- och
traktaments
klasser.
Ersättning
vid resa för
till- och fr anträdande
av
förordnande
ä högre tjänst.
34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.
icke kunna gå utöver vad i 1927 års proposition i sådant avseende föreslogs.
På grund härav och då jag icke finner anledning att biträda socialstyrelsens
förslag om borttagande av ersättningens uppdelning i dag- och natttraktamente,
samt länsstyrelsens i Älvsborgs län erinringar beträffande
denna uppdelning förefalla mig sakna fog, tillstyrker jag, att den nuvarande
traktamentsersättningen, lika för alla klasser, ökas med en krona,
att läggas till nattraktamentet.
Den kostnadsökning för statsverket, som ett bifall till detta förslag kan
komma att medföra, låter sig svårligen ens något så när exakt på förhand
beräknas. Påpekas må emellertid, att enär förrättningar i mycket stort antal
slutföras på en dag och då vidare enligt 18 § nattraktamente i allmänhet
icke anses skola utgå i de fall, då förrättningsman på statens bekostnad
innehar sovplats å järnväg eller liggplats å fartyg, frågans statsfinansiella
räckvidd betydligt reduceras. Ifrågavarande kostnadsökning torde för övrigt
komma att uppvägas av de likaledes svårberäkneliga besparingar, vilka lära
uppkomma på grund av vissa av mig å andra punkter föreslagna ändringar
i de nuvarande bestämmelserna.
Utöver ovanberörda sakliga ändring hava bestämmelserna i 2 § 2 mom,
jämväl synts böra underkastas vissa formella jämkningar, sammanhängande
med den numera tillämpade timindelningen av dygnet.
3 §.
Enligt 3 § första stycket av resereglementet bestämmer Kungl. Maj:t,
till vilken rese- och traktamentsklass förrättningsman är att hänföra. Föreskrifter
härom finnas, såsom nämnt, meddelade i de samtidigt med resereglementet
utfärdade tilläggsbestämmelserna till reglementet.
I fråga om rese- och traktamentsklassindelningen hava i förevarande sammanhang
åtskilliga ändringsyrkanden framställts, vilka yrkanden företrädesvis
gå ut på vissa befattningshavargruppers uppflyttning i högre rese- och traktamentsklasser.
Rörande detta spörsmål, som tarvar ett ingående övervägande,
har jag för avsikt att sedermera, efter det riksdagen fattat beslut om resereglementet,
inför Kungl. Maj:t framlägga förslag. Redan här vill jag
emellertid hava uttalat, att den nu gällande klassindelningen, som vad nyreglerade
förvaltningsgrenar angår i regel följer lönegradregleringen enligt
avlöningsreglementena, i princip torde böra bibehållas, samt att sålunda
undantag från denna allmänna grundsats bör ifrågasättas allenast i sådana
fall, då särskilt starka skäl kunna därför åberopas. I
I 3 § andra stycket föreskrives, att den befattning, i utövning varav förrättning
äger rum, men icke annan tjänstegrad, tjänsteklass, fullmakt eller
värdighet är bestämmande i fråga om den ersättning, som skall utgå, och
i tredje stycket av samma paragraf stadgas, att den, som förordnas att uppehålla
högre befattning än han själv innehar, åtnjuter ersättning efter den
befattning han sålunda bestrider.
Kanyl. Maj:ts proposition Nr 40.
35
Uti 1927 års proposition anförde min företrädare i ämbetet, att vid tillämpningen
av berörda bestämmelse i tredje stycket tvekan uppstått, huruvida
tjänsteman, som förordnats att uppehålla befattning av högre grad än sin
egen å annan ort än stationeringsorten, skulle för resa, som företoges för
tillträdande av förordnandet respektive efter förordnandets upphörande, äga
uppbära resekostnads- och traktamentsersättning efter den klass, som den
befattning, förordnandet avsåge, tillhörde, eller allenast efter den klass, vartill
hans egen tjänst berättigade. Praxis hade varit olika härutinnan. Riksräkenskapsverket
hade meddelat, att verket i förekommande fall tillämpat
den för förrättningsmännen mindre fördelaktiga tolkningen, men hade förklarat
sig hålla före att goda skäl, särskilt önskvärdheten av tydliga bestämmelser,
kunde anföras för utfärdande av föreskrift, som på denna punkt gåve förrättningsmännen
i någon mån ökade förmåner. Riksräkenskapsverket hade
därför föreslagit, att 3 § tredje stycket måtte erhålla ett tillägg av innehåll,
att den högre ersättningen skulle utgå ej blott under tiden för förordnandet
utan även vid resor för till- och frånträdande av förordnandet.
I analogi med bestämmelsen i 26 § av resereglementet föreslogs i 1927
års proposition, att omförmälda fråga skulle lösas på sådant sätt, att vid
förordnande å högre tjänst ersättning skulle utgå för bortresan efter de bestämmelser,
som gällde för den högre befattningen, men för återresan efter
de föreskrifter, som vore tillämpliga å befattningshavarens egen tjänst.
Riksdagen fann sig emellertid icke böra vidtaga någon ändring i angivna
hänseende.
Nu hava yrkanden åter framkommit om förtydligande av ifrågavarande
bestämmelse, varvid olika meningar gjort sig gällande angående den riktning,
i vilken förtydligandet bör ske.
Generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen och kammarrätten samt trafiktjänstemännens
riksförbund förorda komplettering av bestämmelsen därhän,
att reseersättning må utgå efter den befattning, förordnandet avser,
vid såväl bort- som återresa. Generalpoststyrelsen — som förmäler sig
redan hava tillämpat bestämmelsen på detta sätt — och järnvägsstyrelsen
motivera sin ståndpunkt därmed, att resorna måste anses föranledda av
det meddelade förordnandet. Förstnämnda styrelse hämtar ock stöd för
sin uppfattning i Kungl. Maj:ts skrivelse till statskontoret den 3 maj
1927, enligt vilken skrivelse landskanslist och landskontorist ävensom
extra ordinarie tjänsteman vid länsstyrelse skulle, då han, i anledning
av ordinarie tjänsteman beviljad ledighet, förordnades att upprätthålla
tjänst vid landsstaten utom länsstyrelsen, äga att för resan till och från
tjänstgöringsorten åtnjuta reseersättning enligt den klass i resereglementet,
till vilken den befattning vore att hänföra, som han förordnats uppehålla.
Kammarrätten — som beträffande tolkningen av nu gällande bestämmelse
i ämnet intager motsatt ståndpunkt mot generalpoststyrelsen — åberopar
till stöd för en ändring av bestämmelsen, att jämlikt 37 § i domsagostadgan
vikarie för häradshövding för resa för tillräde av förordnande och
Resekostnad seraättning
vid 8. k.
fingerade
resor m. m.
36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.
för återresa vid förordnandets frånträde åtnjuter reseersättning enligt vad
för häradshövding är stadgat.
Eiksräkenskapsverket — som i sitt yttrande angående erfarenheterna av
1925 års reglemente framställde enahanda förslag som förenämnda myndigheter
nu framföra — inskränker sig i sitt senaste yttrande till att — under
erinran om innehållet i 1927 års proposition i denna del — hemställa om
ändring i överensstämmelse med nämnda proposition.
Telegrafstyrelsen, som även anser behov föreligga av förtydligande av den
nuvarande bestämmelsen, hävdar emellertid den uppfattningen, att detta
förtydligande bör gå i den riktningen, att de för den förordnades egen befattning
gällande föreskrifterna angående ersättning för tjänsteresa skola tilllämpas.
För vinnande av en likformig tillämpning av omförmälda bestämmelse i
förevarande paragraf anser även jag, att under alla förhållanden ett förtydligande
av denna bestämmelse bör komma till stånd. I och för sig skulle
det kanske ligga närmast till hands att i sådant avseende uttryckligen fastslå
vad som väl för närvarande torde gälla, nämligen att den förordnades
egen befattning skall vara bestämmande med avseende å den ersättning, som
skall utgå vid ifrågavarande resor. Starka skäl synas emellertid kunna
anföras även till förmån för en bestämmelse i motsatt riktning. I betraktande
härav vill det förefalla mig, att den medelväg, som valdes i 1927
års proposition, innebär en rimlig lösning av förevarande fråga. Åt det nu
utarbetade reglementsförslaget har därför i förevarande del givits samma
innehåll som det med nämnda proposition framlagda förslaget. I samband
härmed har, liksom i sistnämnda förslag var fallet, det nuvarande stadgandet
i tredje stycket, vilket till fullo täckes av föreskriften i andra stycket,
fått utgå.
4 §•
Enligt 4 § första stycket i nu gällande reglemente, vilket härutinnan överensstämmer
med 1925 års reglemente, utgår resekostnadsersättning efter det
eller de olika sätt att färdas, som för resan verkligen använts, dock att
ersättningen icke må beräknas med högre belopp än som skulle hava utgått,
därest förrättningsmannen begagnat den väg och det färdsätt, som med
hänsyn till resans ändamål samt för åstadkommande av minsta sammanlagda
rese- och traktamentskostnad eller eljest varit lämpligast. Vid beräknandet
av denna sammanlagda kostnad skall traktamente medräknas, även
om sådant icke utgår till förrättningsmannen av statsmedel.
I 1927 års proposition uttalades, att tillämpningen av förevarande stadgande
visat sig förenad med betydande svårigheter.
Sålunda hade — med hänsyn till stadgandet i 11 § resereglementet, att
gottgörelse för plats i sovvagn utginge endast om förrättningsman nattetid
begagnat sig av sådan plats — fråga uppstått, huruvida dylik ersättning
37
Kun yl. Maj:ts proposition Nr 40.
för sovvagnsbiljett kunde beräknas vid fingerad resa. Liknande vanskliglieter
kunde uppkomma även i andra fall, exempelvis med avseende å ersättning,
som förrättningsman enligt 14 § ägde tillgodonjuta. Med utgångspunkt
härifrån hade skolöverstyrelsen föreslagit, att vid den beräkning, som
enligt 4 § skulle äga rum, då förrättningsman icke begagnat den väg och
det färdsätt, som med hänsyn till resans ändamål samt för åstadkommande
av minsta sammanlagda rese- och traktamentskostnad eller eljest varit lämpligast,
hänsyn skulle tagas till de vid sist berörda färdsätt medgivna förmåner,
vilka förrättningsmannen reglementsenligt ägt och kunnat åtnjuta,
om han använt ifrågavarande färdsätt. För tillgodoseende av denna synpunkt,
vilken syntes vara värd beaktande, borde införas en bestämmelse i
den av skolöverstyrelsen ifrågasatta riktningen. Andra svårigheter hade
framträtt för det fall, då förrättningsman, exempelvis en landsfiskal, som i
sin tjänsteutövning begagnat sig av egen bil, hade fribiljett å järnväg.
Frågan hade då gällt, om med nuvarande bestämmelser förrättningsmannen
över huvud taget kunde erhålla resekostnadsersättning för bilfärden, i den
mån densamma täcktes av fingerad kostnad för den avgiftsfria järnvägsresan.
Även i fall av denna art syntes det uppenbart, att resekostnadsersättning
borde utgå, detta så mycket hellre som det ofta ur tidsvinstens och
andra synpunkter måste anses ligga i tjänsteutövningens intresse att tjänsteresa
företoges med användande av egen bil. Stadgandet i 4 § första stycket
borde fördenskull kompletteras med en bestämmelse av innebörd att vid
beräknandet av ersättning för fingerad resa i fall, då förrättningsman ägde
avgiftsfritt anlita järnväg, fartyg, luftfartyg, spårväg eller omnibus, skulle
tagas i beräkning den resekostnadsersättning, som vid färd med sådant fortskaffningsmedel
skulle hava tillkommit honom, om avgiftsfrihet icke förelegat.
Uti 4 § första stycket borde slutligen jämkning vidtagas i syfte att
klargöra, att det var den sammanlagda resekostnads- och traktamentsersättningen,
till vilken hänsyn skulle tagas vid den föreskrivna jämförelsen
mellan kostnaderna vid användande av olika vägar och färdsätt.
Riksdagen ansåg sig emellertid icke böra vidtaga de sålunda ifrågasatta
ändringarna.
Uti de nu avgivna yttrandena påyrka statskontoret, riksräkenskapsverket,
skolöverstyrelsen och länsstyrelsen i Jönköpings län upptagande i större eller
mindre utsträckning av de i 1927 års proposition föreslagna förtydligandena,
vilkas behövlighet bekräftats av erfarenheten.
Även i andra avseenden hava emellertid enligt myndigheternas yttranden
svårigheter framträtt vid tillämpningen av ifrågavarande stadgande.
Sålunda gör riksräkenskapsverket gällande den tolkningen, att den i förevarande
paragraf föreskrivna jämförelsen mellan kostnaden för olika färdsätt
skall avse bort- och återresa var för sig, medan skolöverstyrelsen giver
uttryck för den motsatta uppfattningen, att jämförelsen skall omfatta resan
i dess helhet. Enligt vad riksräkenskapsverket upplyst, är denna fråga i
ett visst fall dragen under kammarrättens prövning.
Vidare framhåller länsstyrelsen i Kronobergs län såsom ett önskemål, att
på ett eller annat sätt anvisning gives till ledning för avgörandet, huruvida
vid omförmälda jämförelse hänsyn må, såsom länsstyrelsen anser skäligt,
tagas jämväl till den större eller mindre tidsuppoffring och därav följande
38
Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.
intrång på befattningshavarens tjänstegöromål i hemvistet, som begagnandet
av det ena eller andra färdsättet medför.
I nära samband härmed står ett av kammarrätten uttalat önskemål om
åtminstone en exemplifiering av de faktorer, med vilka man bör räkna vid
ifrågavarande jämförelse.
Ytterligare beröra länsstyrelserna i Jönköpings, Malmöhus och Göteborgs
och Bohus län det fall, att förrättningsman använder egen automobil till
färden, men kunnat begagna sig av järnväg till viss järnvägsstation och
därifrån färdas å landsväg till förrättningsstället. Med avseende å detta
fall synas delade meningar hava yppat sig, huruvida vid den i förevarande
paragraf föreskrivna jämförelsen mellan reseersättningskostnaderna vid användande
av egen automobil för hela färden och motsvarande kostnader
vid begagnande av den till buds stående järnvägsförbindelsen, förrättningsmannen
skall för den efter avslutad järnvägsresa återstående färdsträckan
anses berättigad att tillgodoräkna sig ersättning för färd med taxeautomobi 1
eller endast för färd med egen automobil.
Såsom av förestående redogörelse framgår, lämnar den nuvarande avfattningen
av första stycket i 4 § mycket övrigt att önska i fråga om
tydlighet. Det måste givetvis anses önskvärt att i största möjliga utsträckning
råda bot på detta missförhållande. Genom upptagande av de förslag,
som i sådant avseende framlades i 1927 års proposition, torde detta önskemål
kunna i väsentlig mån tillgodoses. Härigenom skulle visserligen ovan
särskilt nämnda, dels av riksräkenskapsverket och skolöverstyrelsen, dels av
länsstyrelsen i Kronobergs län och kammarrätten, dels ock av länsstyrelserna
i Jönköpings, Malmöhus och Göteborgs och Bohus län berörda tolkningsfrågor
icke vinna sin lösning. Att i en författning meddela bestämmelser
för alla de olika fall, där tvekan kan komma till synes, lärer emellertid
överhuvud icke vara görligt. Åt praxis måste överlämnas att härutinnan
komplettera de meddelade bestämmelserna. Till vägledning härvid
vill jag emellertid, dels erinra om att jag redan i det föregående anfört
tidsvinst såsom en omständighet, vilken måste tagas i betraktande vid den
i förevarande paragraf stadgade jämförelsen, dels ock framhålla, att det icke
synes mig rimligt att vid denna jämförelse förutsätta skyldighet för en förrättningsman
att, efter färd från hemorten med exempelvis järnväg, vid
järnvägsresans slut anlita egen automobil.
Utöver vad som följer av det ovan anförda, hava de nuvarande bestämmelserna
i 4 § jämväl, i anslutning till vad jag vid behandlingen av 2 §
1 mom. anfört och föreslagit, vid utarbetandet av föreliggande förslag underkastats
vissa ytterligare ändringar och kompletteringar. Sålunda har här
upptagits en föreskrift om att förrättningsman icke på grund av bestämmelserna
i reglementet skall vara pliktig att färdas med luftfartyg. Och vidare
har det nuvarande stadgandet, att förrättningsman icke är skyldig använda
omnibus, ersatts med en bestämmelse av innebörd, att, därest vederbörande
Kuntjl. Maj:ts proposition Nr 40. 39
myndighet icke för viss resa eller särskilda slags resor annorlunda föreskriver,
förrättningsman ej är skyldig begagna sistnämnda färdsätt i annat
fall än då han samma dag, han avreser från en ort, dit återkommer. Även i
nu angivna delar överensstämmer förslaget således med 1927 års proposition.
5 §.
Beträffande första stycket av denna paragraf i nuvarande reglementet Begränsning
ifrågasätta vattenfallsstyrelsen och riksräkenskapsverket förtydligande i den ^*£gtnaåariktningen,
att resekostnadsersättning ej skall utgå för sådan del av ersättning vid
resa, som ej överstiger 1 kilometer och för vilken användes annat färdsätt kortare fard
än som närmast därförut eller därefter nyttjats. Riksräkenskapsverket anser
emellertid undantag härvid böra göras för färd med båt, enär dylikt fortskaffningsmedel
ej sällan måste anlitas för färd, som icke överstiger 1 kilometer.
Då något förtydligande av ifrågavarande bestämmelse icke synes erforderligt
och tillräckliga skäl för den av riksräkenskapsverket förordade undantagsbestämmelsen
enligt min åsikt ej föreligga, kan jag icke förorda någon
åtgärd i anledning av berörda förslag.
Mot bestämmelsen i andra stycket av förevarande paragraf hava åtskilliga
erinringar gjorts i de i ärendet avgivna yttrandena.
Socialstyrelsen, stuteriöverstyrelsen och länsstyrelsen i Norrbottens län
anse, att bestämmelsen i fråga leder till orättvisa och därför bör utgå.
Vattenfallsstyrelsen föreslår, att beträffande rätt till ersättning för hästskjuts
och automobil ingen skillnad måtte göras mellan färder inom städer
och stadsliknande samhällen samt färder å landsbygden.
Kontrollstyrelsen, kommerskollegium och länsstyrelsen i Älvsborgs län —
av vilka myndigheter ingen anslutit sig till kravet på upptagande av omnibus
såsom särskilt färdsätt — förorda, att ersättning för färd med detta
fortskaffningsmedel må utgå även vid färd inom planlagt område.
Skolöverstyrelsen anser omformulering av den nuvarande bestämmelsen
erforderlig för tydliggörande av att, när under färd planlagt område passeras,
ersättning skall utgå jämväl för den del av färden, som äger rum inom
detta område.
För egen del finner jag en utvidgning av rätten till ersättning för färd
inom planlagt område alltför vansklig för att kunna tillstyrka en sådan. I
det föreliggande förslaget hava de i denna riktning gjorda yrkandena därför
icke vunnit beaktande. En annan sak är, att mitt i det föregående framställda
förslag om upptagande av omnibus bland de i 2 § 1 mom. särskilt
angivna färdsätten leder till, att färd med detta fortskaffningsmedel i nu
förevarande avseende bör likställas med resor å järnväg, fartyg och spårväg.
Vad angår det av skolöverstyrelsen ifrågasatta förtydligandet av bestämmelsen
i andra punkten av andra stycket, torde det få anses fullt klart, att,
då nämnda bestämmelse för det fall att färd med ett och samma fortskaff
-
40 Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.
ningsmedel företages mellan ett planlagt område och ort, belägen mer än 1
kilometer utanför samma område, medgiver ersättning jämväl för den del
av färden, som äger rum inom det planlagda området, rätt till ersättning
föreligger även vid passerande av mellanliggande planlagt område. Jag
saknar därför anledning att föreslå något förtydligande för sistnämnda fall.
6 §.
jiesekostaads- Med avseende å denna paragraf anser riksräkenskapsverket det kunna
JgTJfndast ifrågasättas, huruvida kilometerpenningar böra utgå för längre väg än som
för verkligen verkligen tillryggalagts. Särskilt finner ämbetsverket det vara obefogat att
hUryggalagd vjd färc] med av gästgiveri tillhandahållen hästskjuts kilometerpenningarna
alltid skola utgå för 5 kilometer, om resa endast omfattat 1—4 kilometer.
Ehuru riksräkenskapsverkets erinran i denna del torde äga ett visst berättigande,
synes mig densamma icke vara av den betydelse, att den bör
föranleda ändring av nu gällande bestämmelse i ämnet.
Ej heller i övrigt finner jag anledning föreligga till ändrad avfattning av
bestämmelserna i förevarande paragraf.
7 $.
Tur- och I 7 § föreskrives, att, om till kostnadens nedbringande tur- och returreturbiljett.
ener annan dylik biljett kunnat användas och sådant låtit sig på förhand
beräkna, resekostnadsersättning icke må utgå med högre belopp än som vid
användande av sådan biljett skolat tillkomma den resande. I anslutning
till ett av länsstyrelsen i Stockholms län framställt yrkande föreslogs i 1927
års proposition, att detta stadgande skulle kompletteras med en föreskrift
av innehåll, att, om sådan föidiandsberäkning, som nyss nämnts, icke varit
möjlig, men det sedermera visade sig, att biljett av berörda beskaffenhet
kunnat begagnas, anteckning härom borde göras i reseräkningen.
Riksdagen upptog emellertid denna paragraf oförändrad.
Nu har om förmälda länsstyrelse förnyat sitt yrkande i angivna hänseende.
Då det föreslagna tillägget synes höra hemma i 23 §, torde jag få återkomma
till denna fråga vid behandlingen av nämnda paragraf.
I fråga om 7 § har någon anledning till ändring av nu gällande bestämmelser
icke yppats.
8 §
Samåkning. Denna paragraf innehåller bestämmelser angående s. k. samåkning.
I 1925 års reglemente hade motsvarande paragraf följande lydelse:
När vid förrättningsresa två eller flera i samma förrättning deltagande
personer hava att färdas samma väg med taxeautomobil, hästskjuts eller
fortskaffningsmedel, för vilket enligt 1 § ersättning beräknas såsom för
hästskjuts, skall, där sådant låter sig göra och befinnes ägnat att nedbringa
resekostnaden, den främste bland förrättningsmännen anskaffa för samtliga
förrättningsmän erforderliga fortskaffningsmedel och mot ersättning förskjuta
kostnaden därför, inberäknat utgifter för hämtning av skjuts, åkdons
-
41
Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.
lega samt s. k. beställnings- och väntpenningar. Det åligger honom att
meddela i sammanhang med resan erforderliga bestämmelser, såsom rörande
färddeltagarnas fördelning på åkdon eller båtar m. m.
Vid resa av här ifrågavarande beskaffenhet äger envar resande uppbära
ersättning motsvarande kilometerpenningarna.
I 1927 års proposition — vilken innefattade förslag om, att såväl hästskjuts
som annan automobil än omnibus och taxeautomobil skulle i
ersättningshänseende hänföras till »annat färdsätt än ovan nämnts», varvid
färd med dylikt fortskaffningsmedel skulle gottgöras med 50 öre per
kilometer — föreslogs i anslutning härtill den ändringen i samåkningsbestämmelserna,
att vid gemensam färd med fortskaffningsmedel, tillhörande
någon av förrättningsmännen, denne skulle åtnjuta, förutom resekostnadsersättning
för egen resa enligt angivna grund, gottgörelse med 10 öre per
kilometer för varje medresande förrättningsman. Till envar av sistnämnda
förrättningsmän skulle i sådant fall utgå en resekostnadsersättning av
10 öre per kilometer.
Beträffande särskilt kilometerpenningarna yttrade departementschefen i sitt
anförande till statsrådsprotokollet följande:
I sin berättelse till riksdagen hade 1926 års statsrevisorer påtalat, att
enligt 1925 års resereglemente kilometerpenningar vid samåkning utginge till
samtliga befattningshavare. Då det ålåge den främste bland förrättningsmännen
att anskaffa alla för förrättningsmännen erforderliga fortskaffningsmedel
och mot ersättning förskjuta kostnaden därför, hade det synts revisorerna,
som om det knappast kunde anses rimligt, att övriga i förrättningen
deltagande personer, vilka begagnade sig av samma fortskaffningsmedel,
skulle äga uppbära kilometerpenningar. En ändring av bestämmelserna
på denna punkt hade därför synts böra vidtagas. Även från vissa
av de i ärendet hörda myndigheternas sida hade ifrågasatts, om icke förevarande
säi-skilda ersättning vid samåkning borde borttagas eller minskas.
Vid framläggandet av 1925 års proposition rörande resereglementet
hade föredragande departementschefen motiverat kilometerpenningarna vid
samåkning därmed, att det fullständiga borttagandet därav säkerligen
skulle göra de resande synnerligen obenägna att anordna samåkning, helst
denna i regel skulle medföra minskad bekvämlighet för de i färden deltagande,
samt att det syntes billigt, att den betydande besparing, som genom
samåkning kunde uppstå, i någon mån också komme de resande till godo.
Då dessa skäl alltjämt måste tillerkännas giltighet, syntes i förevarande
hänseende annan ändring icke vara påkallad i gällande föreskrifter än som
följde av det i det föregående framställda förslaget om nedsättning överhuvud
taget av kilometerpenningarna från nu utgående 15 öre till 10 öre
per kilometer.
I anledning av detta yttrande anförde riksdagen i sin skrivelse i ämnet:
Riksdagen hade ej kunnat undgå att finna de nu gällande bestämmelserna
vara i åtskilliga hänseenden mindre tillfredsställande, men hade likväl icke
velat nu vidtaga någon ändring i desamma. Det borde också framhållas,
att en omständighet, som i någon mån inverkade till minskning av den
ersättning, som tillkomme de i samåkningen deltagande förrättningsmännen,
vore, att enligt Kungl. Maj:ts förslag och det av riksdagen nu godkända
42
Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.
reglementet kilometerpenningarna vid färd med taxeautomobil sänkts från
15 öre till 10 öre. Det borde även erinras om att det ålåge den främste av
förrättningsmännen att anordna samåkning samt att det alltså icke finge
betraktas såsom vederbörande befattningshavares ensak att bestämma, huruvida
han ville deltaga i samåkningen. Då av propositionens utredning och
statsrevisorernas uttalanden rörande kilometerpenningarna framginge, att,
såsom ovan antytts, åtskilliga invändningar kunde göras mot lämpligheten
av de nuvarande föreskrifterna, hade riksdagen ansett önskvärt, att en närmare
utredning av denna fråga skedde för vinnande av en fullt tillfredsställande
lösning i samband med kommande förslag till definitivt resereglemente.
För sin del gjorde riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts förslag ingen
annan ändring i förevarande paragraf i 1925 års reglemente, än att riksdagen
kompletterade densamma med eu föreskrift om samåkning med användande
av automobil, som tillhör eller disponeras av någon av förrättningsmännen.
I enlighet med riksdagens sålunda fattade beslut erhöll ifrågavarande paragraf
i 1927 års reglemente följande lydelse:
När vid förrättningsresa två eller flera i samma förrättning deltagande
personer hava att färdas samma väg med taxeautomobil eller hästskjuts,
skall, där sådant låter sig göra och befinnes ägnat att nedbringa resekostnaden,
den främste bland förrättningsmännen anskaffa för samtliga förrättningsmän
erforderliga fortskaffningsmedel och mot ersättning förskjuta
kostnaden därför inberäknat utgifter för hämtning av skjuts, åkdonslega
samt s. k. beställnings- och väntpenningar. Det åligger honom att meddela
i sammanhang med resan erforderliga bestämmelser såsom rörande färddeltagarnas
fördelning på åkdon.
Om vid gemensam färd användes annan automobil än taxeautomobil och
denna tillhör eller disponeras av någon av förrättningsmännen, äger denne
åtnjuta gottgörelse därför enligt för taxeautomobil gällande taxa.
Vid resa av här ifrågavarande beskaffenhet äger envar resande uppbära
ersättning motsvarande kilometerpenningarna.
Uti de nu avgivna yttrandena har icke någon erinran gjorts mot storleken
av den ersättning, som enligt sistnämnda bestämmelser i olika fall utgår
vid samåkning. Jag bortser härvid från riksräkenskapsverkets i det föregående
omförmälda uttalande rörande kilometerpenningarnas storlek vid färd
med hästskjuts, vilket uttalande även hänför sig till samåkningsbestämmelserna.
I andra hänseenden har däremot viss kritik ägnats åt förevarande bestämmelser.
Sålunda anser riksräkenskapsverket den nuvarande avfattningen mindre
lycklig, emedan den, bland annat, dels icke i samåkningsbestämmelserna
inrymmer båtfärder, dels lider av oklarhet beträffande ersättningen vid
gemensam färd med hästskjuts, som tillhör eller disponeras av någon av
förrättningsmännen.
Åven domänstyrelsen anmärker på att samåkningsbestämmelserna icke
med nuvarande avfattning gälla i fråga om båtresor.
Kommerskollegium och länsstyrelsen i Kopparbergs län anse ersättnings -
Kanyl. Maj:ts proposition Nr 40. 43
bestämmelserna i andra stycket otydliga. Kommerskollegium anför i sådant
hänseende, att tvekan uppstått, huruvida, då vid gemensam färd
annan automobil än taxeautomobil användes och denna tillhör eller disponeras
av någon av förrättningsmännen, dessa skola hava någon ersättning
utom kilometerpenningar. Nämnda länsstyrelse åter anför, att enligt automobiltaxan
i Kopparbergs län ersättning för automobil utgår med olika
belopp, allteftersom därmed befordas 1 — 2 personer eller 3 eller flera personer.
Olika meningar hava nu, enligt vad länsstyrelsen vidare framhåller, uppstått,
huruvida, i det fall att någon av förrättningsmännen äger eller disponerar
den använda automobilen och själv framför densamma, denne förrättningsman
skall betraktas såsom »resande» och sålunda erhålla kilometerpenningar
eller icke.
Lantmäteristyrelsen anför, att bestämmelserna syntes otydliga, när fråga
vore om de inom lantmäteriet synnerligen vanliga fall, då samåkning skedde
av befattningshavare, som ägde uppbära ersättning av statsmedel (lantmätare)
och funktionärer, som åtnjöte reseersättning av enskilda sakägare (skiftesgodemän).
Ett förtydligande syntes vara oundgängligen påkallat. Med avseende
å frågan, efter vilken linje en lösning borde sökas, ville styrelsen till
en början erinra därom, att samåkningsbestämmelsen tidigare varit tillämplig
endast då vederbörande åtnjutit resekostnadsersättning efter resereglementet,
samt att denna begränsning utan någon för styrelsen känd motivering
kommit att bortfalla. Ett återinförande av denna begränsning syntes
emellertid icke vara sakligt motiverat. De enskilda befattningshavarna
borde ej komma i åtnjutande av högre ersättning än som tillkomme statstjänstemän
vid samåkning. Vad åter anginge fördelningen av kostnaderna,
borde enligt styrelsens förmenande bestämmelserna om samåkning knappast
föranleda till att statsverket, när samåkning med skiftesgodemän ägde rum,
å de enskilda jordägarna översköte någon del av resekostnaden för lantmätaren.
De övervägande skälen syntes tala för en sådan lösning av frågan,
att den förrättningsman, som uppbure ersättning av statsmedel, påförde
statsverket kostnaden för sin resa, som om samåkning med annan icke ägt
rum, samt att den eller de funktionärer, vilka ägde uppbära reseersättning av
enskilda sakägare, av dessa ägde uttaga allenast kilometerpenningar jämte
i förekommande fall den ökade resekostnad, som kunnat uppkomma till
följd av samåkningen.
Slutligen må i detta sammanhang anföras följande uttalande av kammarrätten:
Tillämpningen
av ifrågavarande bestämmelser hade varit synnerligen skiftande.
Det hade sålunda inträffat, att samåkning allenast fingerats och att
den ersättning, som skolat utgå för samåkning, fördelats mellan deltagarna,
vilka färdats var för sig i omnibus eller på annat sätt. Den uppfattningen
hade även gjorts gällande, att vid samåkning med användande av taxeautomobil
ersättning finge uppbäras enligt gällande taxa, ehuru överenskommelse
om lägre ersättning träffats. Ersättning för samåkning borde
44 Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.
emellertid utgå med allenast den verkliga kostnaden, och varken anordnaren
av samåkningen eller de övriga färddeltagarna finge göra sig någon vinst
härpå. Paragrafens ordalydelse och motiven till densamma gåve även vid
handen, att en sådan tolkning av bestämmelserna vore riktig. Det hade
vidare ifrågasatts, huruvida bestämmelserna om samåkning vore gällande
vid förrättning, som endast delvis ersattes av statsmedel, exempelvis vägsyneförrättning,
men där reseersättning skulle utgå enligt bestämmelserna i
allmänna resereglementet. Kammarrätten hade i visst fall utgått från att
samåkningsbestämmelserna skulle gälla även dylika förrättningar. Det syntes
emellertid vara lämpligt, att ett uttalande i sådant syfte gjordes i en blivande
proposition i ämnet. Stundom syntes vederbörande haft en viss obenägenhet
att anordna samåkning, oaktat detta lämpligen kunnat ske. Det kunde
därför ifrågasättas, huruvida ej vederbörandes skyldighet härutinnan borde
starkare betonas.
Såsom ovan framhållits, hava i förevarande sammanhang praktiskt taget
inga erinringar framställts mot storleken av den ersättning, som för närvarande
i olika fall utgår vid samåkning. Vid sådant förhållande torde
man hava rätt att utgå från, att de år 1927 antagna ändrade bestämmelserna
härutinnan äro i stort sett väl avvägda. Med hänsyn till vad i de i
ärendet avgivna yttrandena anförts synas emellertid nämnda bestämmelser
böra i vissa avseenden fullständigas.
Sålunda torde, i anslutning till riksräkenskapsverkets och domän styrelsens
uttalanden härutinnan, bestämmelserna böra erhålla sådan avfattning, att
de — i likhet med vad fallet var med motsvarande föreskrifter i 1925 års
reglemente — bliva tillämpliga även i fråga om båtfärder.
Vidare synes, såsom riksräkenskapsverket anmärkt, bestämmelse böra
meddelas angående ersättningen vid gemensam färd med hästskjuts, som
tillhör eller disponeras av någon av förrättningsmännen; varjämte motsvarande
föreskrift erfordras beträffande färd med båt, som tillhör eller
disponeras av förrättningsman. I båda dessa fall synes ersättningen böra
beräknas efter de i 1927 års proposition härutinnan föreslagna grunderna.
Utöver de nu förordade ändringarna föranleder mitt i det föregående framställda
förslag om sänkning av kilometerpenningarna vid hästskjuts även
motsvarande ändring i denna paragraf.
Däremot kan jag icke finna behov föreligga av särskilda bestämmelser i
de av kommerskollegium och länsstyrelsen i Kopparbergs län omförmälda
hänseenden. Vad angår det av kommerskollegium avsedda fallet, regleras
detsamma ju för närvarande i andra och tredje styckena av paragrafen.
Genom den i föreliggande förslag verkställda omredigeringen av samåkningsbestämmelserna
torde varje anledning till tvekan rörande bedömandet av
nämnda fall bliva undanröjd. Beträffande åter det av nämnda länsstyrelse
berörda spörsmålet, vill det synas självfallet, att en förrättningsman under
45
Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.
av länsstyrelsen angivna förhål land eu ägor uppbära ersättning motsvarande
kilometerpenningar.
Med avseende å lantmäteristyrelsens yttrande rörande behovet av förtydligande
i fråga om samåkningsbestämmelsernas tillämplighet vid förrättning,
som endast delvis ersättes av statsmedel, får jag, under hänvisning i övrigt
till kammarrättens uttalande i denna del, framhålla, att resereglementets
bestämmelser i allmänhet gälla även beträffande dylik förrättning och att
något undantag härifrån icke stadgats för samåkningsbestämmelserna. På
grund härav och då tillräckliga skäl icke synas föreligga för den av lantmäteristyrelsen
föreslagna särbestämmelsen angående sättet för bestämmelsernas
tillämpande i förevarande fall, finner jag mig icke kunna tillstyrka
någon åtgärd i anledning av styrelsens förslag.
Vidkommande slutligen kammarrättens uttalande angående önskvärdheten
av, att samåkningsskyldigheten starkare betonas, är jag visserligen fullt
ense med kammarrätten i fråga om angelägenheten av, att samåkning i
största möjliga utsträckning anordnas, men kan jag icke se något sätt att
tydligare än som skett giva uttryck däråt i reglementet.
9 §.
Någon ändring av det nuvarande innehållet i denna paragraf är ej från Bro-, väg-och
färjavqift.
något håll ifrågasatt.
Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller emellertid, att det syntes tveksamt,
i vilken omfattning denna paragraf innefattade rätt till ersättning för
transport av fordon över vattendrag eller sund. Det hade nämligen inträffat,
att befattningshavare vid yrkesinspektionen, vilka hade sin stationeringsort
i Jönköping, vid resor för inspektion å Öland låtit överföra sina från hemorten
medhavda automobiler till Öland med ångfartyg, varå de själva varit
passagerare. Länsstyrelsen hade visserligen vid det förhållandet, att kostnaden
för resor å Öland med taxebil överstigit sammanlagda beloppet av kostnaden
för bilfrakten och för samma resor företagna med den medförda bilen,
ansett sig kunna utbetala ersättning för frakt. Emellertid hade i riksräkenskapsverket
framställts anmärkningar mot dessa utbetalningar. Då det således
icke kunde anses fullt tydligt, huruvida ersättning för dylik frakt flnge
beredas vederbörande, men det ej vore mer än skäligt, att så kunde ske,
syntes en uttrycklig bestämmelse härom vara erforderlig.
Med anledning härav får jag såsom min mening uttala, att det synes
överensstämma med de allmänna principerna i resereglementet att ersätta
dylik frakt i fall, då den sammanlagda kostnaden för resan därigenom icke
bliver högre, än om eljest medgivet färdsätt kommit till användning. Även
i andra avseenden lära emellertid nämnda principer i tillämpningen förutsätta
bedömanden utan ledning av särskilda bestämmelser. Med hänsyn
härtill synes mig icke lämpligt att för detta speciella fall införa en uttrycklig
föreskrift i reglementet.
46
Kungl. Mcij:ts proposition Nr 40.
Resa för erhållande
av
nattkvarter
m. m.
10 §.
I denna paragraf i nu gällande reglemente, vilken är av samma lydelse
som motsvarande paragraf i 1925 års reglemente, stadgas till en början,
att förrättningsman, som vid förrättning nödgas företaga särskild resa för
erhållande av nattkvarter, äger att därför åtnjuta ersättning enligt resereglementets
bestämmelser, dock icke med högre belopp än som motsvarar
traktamente för en natt.
Uti 1927 års proposition hade föreslagits en höjning av angivna maximigräns
till ett belopp motsvarande dubbelt nattraktamente, dock högst 12
kronor, men detta ändringsförslag biträddes icke av riksdagen.
Av åtskilliga myndigheter, varibland socialstyrelsen samt länsstyrelserna
i Kristianstads och Skaraborgs län, påyrkas nu borttagandet helt och hållet
av omförmälda maximigräns och dylik ersättnings utgående med verkliga
kostnaden. Alternativt föreslås av socialstyrelsen och sistnämnda länsstyrelse
höjning av maximigränsen samt av länsstyrelsen i Kristianstads län
fastställande av ett och samma maximibelopp för alla traktamentsklasser.
Förenämnda yrkanden hava motiverats med att den nuvarande ersättningen
understundom icke förslår att täcka förrättningsmännens kostnader
för färder till nattkvarter.
Det vill ock förefalla mig, att ett visst fog finnes för de sålunda gjorda
erinringarna. Särskilt för befattningshavare tillhörande de lägre traktamentsklasserna
torde ifrågavarande bestämmelser i många fall ställa sig
obilliga. Mest tillfredsställande vore obestridligen, om man här kunde tilllämpa
självkostnadsprincipen. Härför möter emellertid hinder i bristande
kontrollmöjligheter. Jag kan därför icke anvisa någon annan lösning än
att höja den nuvarande maximigränsen, varvid det i 1927 års proposition
härutinnan framställda förslaget synes mig väl avvägt. I enlighet med
nämnda förslag tillstyrker jag därför sådan ändring i förevarande paragraf,
att ersättning för resa för erhållande av nattkvarter må utgå med högst det
belopp, som motsvarar dubbelt traktamente för natt, och i intet fall med
mera än 12 kronor.
Förutom nu berörda föreskrift upptager förevarande paragraf i det gällande
reglementet en bestämmelse om, att, där eljest avväg tages eller uppehåll
sker för enskild angelägenhet, resekostnads- och traktamentsersättning skall
beräknas, såsom hade förrättningen eller resan fortgått utan dylikt avbrott.
Kammarrätten har nu framhållit, att sistnämnda bestämmelse tydligen
vore avsedd att förekomma, att ett uppehåll för enskild angelägenhet skulle
leda till ökning av kostnaderna för det allmänna. Ett sådant uppehåll
kunde emellertid i särskilda fall leda till minskning i kostnadssumman.
Då bestämmelsen i fråga möjligen kunde tagas till intäkt för att i dessa
särskilda fall debitera de högre belopp, som skulle utgått, om avbrott i resan
icke förekommit, samt det vore påtagligt, att detta strede mot reglementets
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 40.
47
anda, kunde det ifrågasättas, om icke 10 § borde förtydligas med förbehåll,
som även för dylika fall gjorde den verkliga kostnaden till maximigräns.
I samband därmed borde måhända föreskrivas, att reseräkning skulle innehålla
uppgift om avbrott, som förekommit.
Teoretiskt sätt kan väl vad kammarrätten sålunda erinrat hava sitt berättigande,
men ur praktisk synpunkt förefaller mig frågan äga alltför liten
betydelse för att motivera en ändring av förevarande bestämmelse.
11 §•
Någon anledning till ändring i denna paragraf i det nuvarande regle- Smvagnsplats.
mentet har icke framkommit.
12 §.
Bestämmelsen i denna paragraf av nu gällande reglemente överensstäm- vantpen
mer
med motsvarande föreskrift i 1925 års reglemente allenast med den nwgar.
skillnaden, att sistnämnda föreskrift icke uppställde krav på att utgivna
väntpenningar skulle styrkas.
Av de i ärendet hörda myndigheterna yrkar nu eu länsstyrelse återgång
till 1925 års reglemente i denna del och en annan sådan ändring i avfattningen
av förevarande bestämmelse, att väntpenningar skulle ersättas enligt
för väntning med taxeautomobil fastställd taxa och endast tiden för väntningen
behöva styrkas.
Andra av myndigheterna föreslå, att ersättning för väntning skall utgå
med verkliga utgiften i fall, där svårighet föreligger att på förhand beräkna
väntetiden, och åter andra kräva generell tillämpning av denna ersättningsprincip.
Skolöverstyrelsen finner det icke fullt klart framgå av den nuvarande
bestämmelsen, om väntpenningsersättning skall kunna förekomma i andra
fall, än då väntningen avser direkt återresa. Då styrelsen för sin del är
av den åsikten, att dylik ersättning bör utgå även vid väntning i och för
fortsatt resa till annan förrättningsort, föreslår styrelsen ett förtydligande i
denna riktning.
Att nu frånträda det så sent som år 1927 uppställda kravet på väntpenningars
styrkande synes mig icke kunna ifrågakomma. Icke heller kan jag
finna skäl föreligga vare sig att låta ersättningen i alla fall utgå efter för
taxeautomobil i sådant avseende gällande taxa eller att avskaffa den nu gällande
begränsningen, att dylik ersättning icke må utgå med högre belopp
än som motsvarar den ökning i resekostnadsersättningen, som skulle hava
föranletts av nytt fortskaffningsmedels anlitande. Mera befogat vore det
visserligen att eftergiva sistnämnda begränsning i fall, där svårighet förelegat
att på förhand beräkna väntetiden. Men då en ändring av bestämmelsen
i denna riktning skulle medföra ökat besvär vid reseräkningarnas
48 Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.
granskning, finner jag mig böra avstå även från att föreslå en sådan ändring.
Vad angår den av skolöverstyrelsen berörda frågan, har jag för min del
svårt att förstå den tvekan rörande tolkningen av den nuvarande bestämmelsen,
varåt styrelsen givit uttryck. Det synes ligga i sakens natur, att
ersättning för väntpenningar enligt förevarande paragraf skall utgå, såväl
då väntningen avser fortsatt resa, som då den avser återresa.
13 §.
Fotvandring Beträffande denna paragraf i nu gällande reglemente, som är av samma
**■ lydelse som motsvarande paragraf i 1925 års reglemente, har generalpoststyrelsen
i sitt nu föreliggande, liksom i sitt år 1926 avgivna yttrande framhållit,
att det i vissa fall, exempelvis vid inspektion av lantbrevbäringslinje,
kunde vara praktiskt, ehuru ej oundgängligen nödvändigt, att vederbörande
inspektionsförrättare företoge färd till fots eller medelst velociped. Generalpoststyrelsen
hade visserligen ansett sig kunna tolka stadgandet i förevarande
paragraf på det sätt, att i dylikt fall ersättning kunde utgå för förflyttningen,
men då detta skett med viss tvekan, funne styrelsen ett förtydligande
härvidlag vara önskvärt.
Vidare har länsstyrelsen i Norrbottens län gjort gällande, att ifrågavarande
föreskrift kunde leda till stor orättvisa, och i sådant avseende erinrat
om att till exempel vid en flottledssyn å ett större vattendrag förrättningsmännen
ofta vore nödsakade att flera dagar i sträck gå miltals efter vattendraget,
utan att ersättning utginge för dessa till fots tillryggalagda sträckor.
Vad först angår det av generalpoststyrelsen påpekade förhållandet, synes
mig något förtydligande av förevarande bestämmelse för det av styrelsen
åsyftade fallet så mycket mindre erforderligt, som styrelsen själv ansett
denna bestämmelse icke vara därå tillämplig.
Vidkommande därefter den av omförmälda länsstyrelse gjorda erinran,
synes densamma icke kunna frånkännas allt berättigande. Då emellertid
konsekvenserna av ett uppgivande helt eller delvis av ifrågavarande bestämmelse
äro svåra att överskåda och någon invändning mot densamma icke
från annat håll framförts, anser jag mig icke nu böra förorda någon ändring
i bestämmelsen.
14 §.
Transport av Denna paragraf i det nuvarande reglementet är av samma lydelse som
“utrustning3 m°tsvarande paragraf i 1925 års reglemente.
I 1927 års proposition föreslogos — av skäl beträffande vilka torde få
hänvisas till nämnda proposition — vissa ändringar, vilka riksdagen emellertid
avvisade. Dessa ändringar gingo ut på: att ersättning för kostnad
för befordran av i paragrafen omförmäld utrustning endast skulle utgå, där
vikten av utrustningen uppgick till minst 5 kilogram; att ersättning skulle
4»
Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.
utga dels vid färd å järnväg för erlagd avgift för inskrivning av utrustningen
såsom resgods, dels ock för vad vederbörande styrkte sig därutöver
hava för transporten utgivit; att Kungl. Maj:t skulle öga förordna om ersättning
för befordran av effekter till eller från sjökommendering; samt att
förrättningsman, som vid förflyttning till fots måste anlita vägvisare eller för
forsling av tält, proviant eller annan nödvändig utrustning använda bärare,
skulle äga undfå ersättning för vad han styrkte sig hava för sådant ändamål
utgivit, dock högst med 50 öre per kilometer.
Från vissa myndigheters sida hava nu berörda ändringsförslag i större
eller mindre utsträckning upptagits.
Sålunda påyrka åtskilliga myndigheter införande av en uttrycklig bestämmelse
om rätt till ersättning för inskrivningsavgift vid färd med
järnväg.
Vidare förordar marinförvaltningen införande av bemyndigande för Kungl.
Maj:t att meddela särbestämmelser om ersättning för transport av effekter
till och från sjökommendering. Detta bemyndigande anses av arméförvaltningen
och statskontoret böra utvidgas att omfatta befordran av effekter
till och från militär kommendering i allmänhet, medan vattenfallsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, stuteriöverstyrelsen och kommerskollegium
framhålla behovet av särbestämmelser i förevarande avseende för deras
förvaltningsområden.
Ytterligare föreslå ett antal myndigheter medgivande i enlighet med 1927
års proposition av rätt till ersättning för kostnad för anlitande av vägvisare
eller bärare vid förflyttning till fots.
Utöver nu omförmälda ändringsförslag hava yrkanden väckts: av kammarrätten
om exemplifiering i förtydligande syfte av till icke personlig utrustning
hörande effekter samt av chefen för allmänna kartverket om medgivande
av rätt till ersättning för transport av velociped å järnväg.
För egen del finner jag samtliga de ändringsförslag, som framfördes i
1927 års proposition, hava goda skäl för sig. Beträffande det ifrågasatta
bemyndigandet för Kungl. Maj:t att meddela bestämmelser om ersättning
för transport av effekter till eller från sjökommendering får jag emellertid
erinra om 1927 års riksdags uttalande i denna del. Riksdagen yttrade, att
enligt dess mening dylika föreskrifter icke kunde inskränkas till att omfatta
endast sjökommendering, då likartade skäl med dem, som i detta fall
talade för en sådan bestämmelse, kunde anföras till stöd för motsvarande
bestämmelse även vid andra kommenderingar eller annan tjänstgöring,
framför allt i fråga om lantförsvaret och flygvapnet tillhörande personal.
Såsom av det föregående framgår, bekräftas detta riksdagens uttalande av
de i förevarande sammanhang avgivna yttrandena. Då dessa emellertid
tydligt giva vid handen, att en rättvis gränsdragning mellan olika personalgrupper
i förevarande avseende är förenad med stora svårigheter, synes
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 sand. 31 häfl. (Nr UO.) 4
Resekostnadsersättning
utgår
icke vid
avgiftsfri
resa.
50 Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.
mig tanken pa meddelande av särbestämmelser härutinnan böra uppgivas.
På grund av det nu anförda och då det icke kan anses behövligt att, på sätt
kammarrätten hemställt, tynga reglementet med en exemplifiering av till
icke personlig utrustning hänförliga effekter samt i fråga om transport av
velociped å järnväg lärer böra gälla vad under 9 § anförts angående transport
av automobil å fartyg, synes förevarande paragraf böra avfattas i enlighet
med motsvarande paragraf i det vid 1927 års proposition fogade förslaget,
allenast med iakttagande av att bestämmelsen om bemyndigande för Kungl.
Maj:t att förordna om ersättning för befordran av effekter till eller från
sjökommendering icke bör medtagas.
15 §.
Med avseende å bestämmelsen i denna paragraf hava några smärre förtydliganden
i den nuvarande avfattningen påyrkats av vissa myndigheter.
Sålunda hava riksräkenskapsverket och kommerskollegium framfört ett i
1927 års proposition upptaget förslag om införande av en hänvisning till 8 §>
för att förekomma eljest tänkbart missförstånd. Chefen för förstnämnda
ämbetsverk har emellertid till protokollet uttalat avvikande mening och
förordat den lösningen av motsägelsen mellan 8 och 15 §§, att kilometerpenningar
skulle utgå även vid samåkning med statens fordon.
Vidare har vattenfallsstyrelsen, med förmälan att uttrycket »Då förrättningsman
avgiftsfritt använder kronans transportmedel» medfört svårigheter
(vilka dessa svårigheter äro angives icke) vid tillämpningen, förordat detta
uttrycks utbytande mot »Då kronan avgiftsfritt tillhandahåller transportmedel».
Slutligen har länsstyrelsen i Blekinge län ansett en klarare formulering
erforderlig i syfte att utmärka, att paragrafen icke har avseende å kostnadsfritt
begagnande av privatbil.
Då tillräckliga skäl icke synas föreligga att, såsom chefen för riksräkenskapsverket
föreslagit, medgiva kilometerpenningars utgående vid samåkning
med av kronan avgiftsfritt upplåtet fordon, anser jag mig böra tillstyrka
ett förtydligande av ifrågavarande bestämmelse i den riktning, riksräkenskapsverkets
majoritet och kommerskollegium angivit. I övrigt synes något
förtydligande icke erforderligt. Vad särskilt angår den av förenämnda länsstyrelse
berörda frågan, vill det förefalla självklart, att paragrafen icke har
avseende å kostnadsfri färd med privatbil.
Med anledning av mitt i det föregående väckta förslag om upptagande av
luftfartyg och omnibus såsom särskilda färdsätt, har avgiftsfri färd med
dessa fortskaffningsmedel ansetts böra jämställas med dylik färd å järnväg,
fartyg eller spårväg.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.
16 §.
Med avseende ä bestämmelsen i första stycket av förevarande paragraf i nu
gällande reglemente har vattenfallsstyrelsen påyrkat ett detaljerat angivande
av när tjänsteställe, bostad etc. skall tagas till utgångspunkt för beräkning
av ersättning för resa.
Beträffande andra stycket av denna paragraf i nuvarande reglemente har
länsstyrelsen i Jiinköpings län ifrågasatt, att förrättningsman med bostads,
ort utom tjänstgöringsområdet, exempelvis landsfiskal, som ej själv ägt bestämma
sin bostadsort, borde erhålla ersättning från bostadsorten.
I 1927 års proposition föreslogs införande av en föreskrift av innehåll
att, om förrättningsman före en förrättnings början i enskilda angelägenheter
uppehölle sig å annan ort än bostads- eller stationeringsorten, ersättning
skulle utgå, såsom om resan företagits från stationeringsorten eller,
om sådan icke vore för honom bestämd, från hans hostad. Riksdagen biträdde
emellertid icke detta förslag. Riksräkenskapsverket framhåller nu i
sitt yttrande behovet av en dylik bestämmelse.
Uti nämnda proposition framhöll föredragande departementschefen vidare,
att, då befattningshavare under pågående semester eller annan ledighet inkallades
i tjänstgöring, han enligt gällande bestämmelser icke kunde erhålla
gottgörelse för resa, som i anledning därav påkallades från och åter
till den ort, där han under ledigheten befunne sig. Det hade synts departementschefen
kunna ifrågasättas, om icke en föreskrift borde intagas i resereglementet,
varigenom tillfälle bereddes att i särskilda fall av nämnda art
medgiva ersättning. Då emellertid ett stadgande i sådan riktning lätteligen
skulle kunna föranleda missbruk och då redan för närvarande Kungl.
Maj:t syntes äga möjlighet att undantagsvis bereda gottgörelse för resor av
ifrågavarande slag, hade icke någon bestämmelse i ämnet intagits i det vid
propositionen fogade reglementsförslaget.
I omförmälda avseende hava generalpoststyrelsen och telegrafstyrelsen
samt trafiktjänstemännens riksförbund ifrågasatt meddelande av en bestämmelse,
som lämnade åt vederbörande verkstyrelse att pröva, huruvida
ersättning finge utgå eller icke.
Med anledning av ovannämnda olika ändringsförslag får jag anföra följande.
Då det icke synes av behovet påkallat att närmare än som i nu gällande
reglemente skett detaljera bestämmelserna i första stycket av förevarande
paragraf och då det icke heller torde kunna ifrågakomma att jämka på de i
paragrafens andra stycke fastslagna principerna, anser jag vattenfallsstyrelsens
och förenämnda länsstyrelses erinringar icke böra föranleda någon åtgärd.
I fråga om resekostnadsersättningens beräknande i det fall, att förrättningsmannen
före förrättningens början i enskilda angelägenheter vistas
utom bostads- eller stationeringsorten, finner jag däremot en komplettering av
Utgångspunkten
för
resa vid beräknande
av
ersättning
därför.
Traktaments
ersättnings
åtnjutande.
•*>2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.
gällande bestämmelser erforderlig, och förordar jag i sådant avseende meddelande
av föreskrift av samma innebörd som den i 1927 års proposition
härutinnan föreslagna.
Vad slutligen angår resa, föranledd av inkallelse till tjänstgöring av befattningshavare,
som åtnjuter semester eller annan ledighet, synas övervägande
skäl tala för tillämpning av det förfaringssätt, som i nyssberörda
proposition förordades av min företrädare i ämbetet.
17 §.
Mot lydelsen av denna paragraf i nu gällande reglemente hava vissa erinringar
gjorts i de från myndigheterna inkomna yttrandena.
Sålunda framhålla generalpoststyrelsen och vattenfallsstyrelsen, att uttrycket
»som det åligger förrättningsman att verkställa på grund av innehavande
befattning» visat sig ägnat att framkalla den uppfattningen, att
härunder icke skulle falla förrättning, som en tjänsteman verkställer på
särskilt uppdrag av överordnad. I anslutning härtill framställas olika förslag
till omformulering av förevarande bestämmelse.
Vidare påpeka ett par länsstyrelser, att av paragrafens avfattning ej tydligt
framgår, huruvida traktamentsersättning får åtnjutas i det fall, att förrättningsplatsen
väl är belägen mera än 3 kilometer från det planlagda området
för stad eller dylikt, inom vilket förrättningsmannen har sin bostad
eller tjänstgöring, men inom annat planlagt område, vars gräns är belägen
på kortare avstånd än 3 kilometer från förstnämnda planlagda områdes gräns.
En annan länsstyrelse anför, att planlagt område icke kan anses såsom lämplig
utgångspunkt för begränsning av rätt till traktamente, enär genom en sådan
begränsning orättvisa vederfares förrättningsmän i större samhällen. Sistnämnda
synpunkt göres även gällande av trafiktjänstemännens riksförbund.
Med anledning av ovannämnda erinringar får jag anföra följande.
Då det icke torde kunna förnekas, att det av generalpoststyrelsen och
vattenfallsstyrelsen åsyftade uttrycket kan vara ägnat att framkalla missförstånd,
synes detsamma böra uteslutas ur paragrafen. Där i något fall
traktamentsersättning anses böra utgå jämväl vid förrättning inom bostadseller
tjänstgöringsorten, torde detta framgå av sådana särskilda bestämmelser,
som omförmälas i 1 §, varför något behov att i 17 § göra förbehåll
härom icke synes föreligga.
Vad åter angår de av förstnämnda två länsstyrelser gjorda påpekandena,
synes mig den nuvarande formuleringen av paragrafen icke giva anledning
till att vid beräkning av det såsom förutsättning för traktamentsersättnings
åtnjutande stadgade minimiavståndet taga hänsyn till gränsen för annat
planlagt område än det, inom vilket förrättningsmannen har sin bostad
eller tjänstgöring. Något förtydligande härutinnan synes mig alltså icke
erforderligt.
53
Kungl. Maj-.ts proposition Nr 40.
Icke heller kan jas, bär lika litet som beträffande 5 <j>, förorda någon ändring
i anledning av vad i förevarande sammanhang anförts rörande olämpligheten
av att taga planlagt område såsom utgångspunkt för begränsningen
av traktamentsersättningsrätten.
Förutom ovan omförmälda erinringar föreligga från eu del myndigheter
olika förslag om borttagande eller begränsande av rätten till traktamentsersättning
vid kortvariga resor. Sålunda uttala sig lotsstyrelsen samt länsstyrelserna
i Gotlands och Örebro län för eu nedsättning av traktamentsersättningen
vid förrättning, som icke påkallar bortovaro från bostads- eller
tjänstgöringsorten under längre tid än 6 timmar. Härvid föreslå lotsstyrelsen
och länsstyrelsen i Örebro län traktamentsersättningens begränsande
till hälften av eljest utgående belopp. I samma fråga anför statskontoret,
att under den tid, det provisoriska resereglementet varit gällande, med allt
större styrka för statskontoret framträtt det otillfredsställande i att helt
dagtraktamente utginge, oavsett om resan och förrättningen tillsammans tagit
en helt liten del av dagen i anspråk, ofta icke mer än 3 å 4 timmar eller
mindre. Så vore exempelvis fallet vid en mängd resor, som företoges från
Stockholm till närbelägna förrättningsställen såsom Drottningholm, Ulriksdal,
Uppsala m. fl. platser. Statskontoret hade kommit till den uppfattningen,
att i dylika fall halvt dagtraktamente borde utgöra fullt
skälig ersättning och att tidsbegränsningen för sådan ersättning lämpligen
borde bestämmas till högst 6 timmar. Samma fråga beröres vidare av
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som framhåller, hurusom genom
motorfordonens övertagande av trafiken det blivit möjligt för en förrättningsman
att snabbare, än tidigare kunnat ske, utföra en tjänsteresa. Då
det numera ofta förekomme, att hela resan icke toge i anspråk så lång
tid, att vederbörande behövde intaga måltid utanför hemmet och därmed
grunden för traktamentsersättningen försvunnit, ville länsstyrelsen ifrågasätta
införande av en bestämmelse om, att traktamentsersättning icke skulle
utgå för förrättning, som, inberäknad resa fram och tillbaka, icke tagit längre
tid i anspråk än 4 timmar. Även länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar
sig för en efter tiden för förrättningen bestämd gräns beträffande rätten till
traktamentsersättning. En minimitid borde uppställas, varjämte eventuellt
även borde föreskrivas reduktion av traktamentsbeloppen för kortvarig förrättning.
Jämväl i fall, då förrättning eller resa sträckte sig endast obetydligt
över gräns emellan dag och natt, syntes reduktion av traktamente
böra föreskrivas. Att giva den, som avreste sent på kvällen eller anlände
på morgonen, fullt dagtraktamente vore ej överensstämmande med grunden
för rätten till traktamente.
Denna fråga behandlas även i förenämnda den 31 december 1928 avgivna
sakkunnigutlåtande (sid. 18—20). På skäl, som där framgå, föreslår den sakkunnige
införande i allmänna resereglementet av en bestämmelse av ungefär
följande innehåll:
54
Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.
»Traktamentsersättning utgår ej för förrättning, som endast krävt frånvaro
från bostads- eller tjänstgöringsorten under högst 6 dagtimmar i följd.
Dylik ersättning beräknas endast för den tid, varunder vederbörande varit
frånvarande från bostads- eller tjänstgöringsorten, sålunda att frånvaro, som
räckt mer än 6 men högst 18 dagtimmar, ersättes med ett dagtraktamente,
frånvaro, som räckt mer än 18 men högst 36 dagtimmar, med två dagtraktamenten
o. s. v.»
De skäl, som sålunda från olika håll anförts till stöd för en begränsning
av den nuvarande traktamentsersättningsrätten vid kortvariga resor, synas
mig övertygande. Jag finner mig därför nu böra tillstyrka införande av
föreskrift i sådant hänseende. Vad angår innehållet i en dylik föreskrift, hava
såsom den ovan lämnade redogörelsen giver vid handen, olika meningar
gjort sig gällande. Efter övervägande av de på denna fråga inverkande
omständigheter har jag stannat för att biträda bemälde sakkunniges förslag
härutinnan. I detta förslag ingår även en bestämmelse, avseende att undanröja
den för närvarande förefintliga oegentligheten, att full traktamentsersättning
utgår jämväl för dag, varav endast ett fåtal timmar tagas i anspråk
för resas anträdande eller avslutande. Genom att upptaga även denna
bestämmelse synes man på ett nöjaktigt sätt tillgodose det av mig i det föregående
uttalade önskemålet om ersättningens avpassande i görligaste mån
efter de kostnader, som äro avsedda att därmed bestridas.
I enlighet med vad nu anförts avfattade bestämmelser hava således upptagits
i föreliggande reglementsförslag. Då det emellertid beträffande en
eller annan av de befattningshavargrupper, som enligt särskilda besparingsreglementen
äro underkastade en allmän reducering av traktamentsersättningsbeloppen,
möjligen kan befinnas ur statsverkets synpunkt önskvärt att
meddela eftergift från den föreslagna begränsningen av traktamentsersättningsrätten
vid kortvariga resor, har i förslaget inryckts en föreskrift, som
lägger i Kungl. Maj:ts hand att träffa avgörande därutinnan.
Med hänsyn till vad förenämnde sakkunnige (sid. 21 i utlåtandet) anfört
beträffande reducering av traktamentsersättningen vid längre tids vistelse i
och för en eller flera förrättningar på samma plats, har jag vidare ansett
mig böra förorda införande av bestämmelse jämväl härom i denna paragraf.
18
Begränsning
i rätten till
nattraktamente
vid
innehav av
sovplats å
järnväg o. d.
Den nuvarande bestämmelsen i förevarande paragraf är av samma lydelse
som motsvarande föreskrift i 1925 års reglemente.
Uti 1927 års proposition ifrågasattes icke någon ändring i denna paragraf.
I sin skrivelse i ämnet anförde emellertid riksdagen, att motionsvis
yrkande framställts, att i paragrafen stadgad begränsning i rätten till natttraktamente
icke skulle inträda, då avresa med järnväg eller fartyg skedde
på natten eller resan måst avbrytas på natten samt nattlogi tagits före eller
efter begagnande av sovplats å tåg eller liggplats å fartyg. Riksdagen hade
Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.
55
för sin del ansett de angivna synpunkterna vara värda att uppmärksammas,
men funnit tillräckliga skäl icke föreligga att i avseende å provisorietiden
göra någon ändring av de gällande bestämmelserna. Riksdagen förutsatte
emellertid, att berörda spörsmål gjordes till föremål för en närmare undersökning,
innan förslag till definitivt reglemente framlades.
I de nu avgivna yttrandena hava dels åtskilliga myndigheter, däribland
socialstyrelsen, statskontoret och styrelserna vid de särskilda kommunikationsverken,
dels ock trafiktjänstemännens riksförbund framställt förslag i
den i riksdagens skrivelse angivna riktningen.
På sätt i omförmälda yttranden framhålles, lärer nu gällande bestämmelse
i ämnet vila på det antagandet, att förrättningsman icke behöver åsamkas
någon utgift för logi under natt, då staten åt honom bekostar sovplats å
järnväg eller liggplats å fartyg. Detta antagande torde emellertid icke hålla
streck för det fall, att förrättningsman under natten (det vill enligt resereglementet
säga mellan klockan 12 midnatt och 6 förmiddagen) avreser från
förrättnings- eller överliggningsort eller nattetid framkommer till sådan ort.
I allmänhet torde han i dylika fall vara nödsakad anskaffa rum för den del
av natten, som infaller före resans påbörjande respektive efter dess avslutande.
Där detta är förhållandet, innebär givetvis den nuvarande bestämmelsen en
obillighet. Till förebyggande härav anser jag mig nu böra föreslå sådan
ändring i nämnda bestämmelse, att vad i densamma sägs icke skall äga
tillämpning beträffande natt, varunder förrättningsman ankommer till
eller avreser från förrättnings- eller överliggningsort. De uppgifter, som
i reseräkningarna skola lämnas, torde giva nöjaktig ledning för utövande
av kontroll över att den sålunda ändrade bestämmelsen icke missbrukas.
19 %.
Även denna paragraf i nuvarande reglemente har med oförändrad lydelse
upptagits från 1925 års reglemente.
I de nu avgivna yttrandena hava emellertid vissa ändringsförslag framförts.
Sålunda uttalar järnvägsstyrelsen, att det knappast vore riktigt, att en
tjänsteman, som insjuknade under tjänsteresa och intoges på sjukhus på
annan ort än hemorten, under alla förhållanden skulle erhålla traktamentsersättning
även under sjukhusvistelsen, i den mån sjukdomstiden ej överstege
14 dagar. Särskilt då, såsom vid statens järnvägar vore fallet, vederbörande
vore berättigad åtnjuta fri sjukhusvård på verkets bekostnad, syntes det
styrelsen uppenbart, att nu gällande bestämmelser härutinnan icke kunde
anses tillfredsställande. Styrelsen hemställde därför om ett tillägg till paragrafen
av innehåll, att, om under resa inträffad sjukdom påkallade sjukhusvård,
traktamentsersättning under tiden för sjukhusvistelsen endast skulle
utgå i den mån och med belopp, som prövades skäligt.
Vidare ifrågasätter vattenfallsstyrelsen dels utbytande av ordet »må» i första
Traktamentsersättning
vid
uppehåll
under resa
m. m.
56
Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.
Resekostnadernas
fördelning
på olika
anslag.
Begränsning
i rätten till
traktamentsersättning
vid
förrättning,
för vilken
arvode utgives
av enskild
sakägare.
Reseförskott.
Reseräkning.
stycket mot uttrycket »må kunna» dels ock borttagande av den i samma
stycke fastställda maximigränsen, 14 dygn.
Slutligen anser länsstyrelsen i Gotlands län berörda maximigräns kunna
sänkas till 7 dygn.
Med anledning av dessa olika ändringsförslag får jag anföra följande.
Järnvägsstyrelsens erinran kan visserligen icke frånkännas ett visst fog.
Densamma synes emellertid icke vara av beskaffenhet att böra föranleda
ändring i allmänna resereglementet, utan i stället böra tagas under omprövning
vid den fortsatta granskningen av de så kallade besparingsreglementena.
Ett genomförande av vattenfallsstyrelsens förslag måste befaras komma
att leda till en olikformig tillämpning av ifrågavarande bestämmelse med
ty åtföljande klagomål och ökade administrativa besvär. Med hänsyn härtill
kan jag icke heller tillstyrka detta förslag.
Beträffande slutligen förenämnda länsstyrelses ändringsyrkande synas mig
tillräckliga skäl icke föreligga att nu vidtaga någon inskränkning i den
befattningshavarna för närvarande tillkommande rätt att vid uppehåll av i
första stycket av förevarande paragraf avsett slag åtnjuta traktamentsersättning
under högst 14 dygn.
I överensstämmelse härmed har paragrafen i fråga i det föreliggande förslaget
bibehållits vid sin nuvarande lydelse.
20 %.
Med avseende å denna paragraf i det gällande reglementet synes någon
anledning till ändring icke föreligga.
21 %.
Icke heller i den nuvarande bestämmelsen i denna paragraf synes någon
ändring påkallad.
22 $.
Även bestämmelsen i denna paragraf av nu gällande reglemente synes
böra med oförändrad lydelse upptagas i det nya reglementet.
23 $.
Uti de under denna paragraf i gällande reglemente upptagna bestämmelserna
hava från en del myndigheters sida påyrkats ändringar, i syfte att
reseräkningarnas uppgifter måtte i olika hänseenden fullständigas.
Sålunda föreslås, att skyldighet måtte stadgas: att uppgiva tidpunkterna
för ankomst till och avfärd från förrättningsställe, att beträffande färd å
Kunc/l. Maj:ts proposition Nr 40.
57
Tid för ingivande
av
reseräkning.
järnväg angiva färdvägen samt att lämna utförliga uppgifter angående beräkningar
enligt 4 §. Hit torde vidare böra hänföras ett under 7 § omförmält
yrkande om åläggande att meddela uppgift angående orsaken till att
tur- och retur- eller annan dylik biljett icke kommit till användning.
Givetvis är det ur kontroll synpunkt av värde, att reseräkningarna innehålla
så fullständiga uppgifter som möjligt. Beträffande såväl tidpunkterna
för ankomst till och avfärd från förrättningsställe som färdvägen vid
järnvägsresa torde emellertid reseräkningarna, i den mån de avfattas i överensstämmelse
med det vid tillämpningsföreskrifterna till resereglementet
fogade formuläret, i allmänhet giva tillräcklig ledning för granskningsmyndigheten.
Vad angår övriga ifrågasatta nya uppgifter, torde de i fall
av behov utan större besvär kunna av nämnda myndighet införskaffas.
Med hänsyn härtill och då redan den nu förrättningsmännen åliggande uppgiftsskyldigheten
är ganska omfattande och betungande, anser jag mig icke
böra förorda bifall till de framställda ändringsyrkandena.
24 §.
Denna paragraf i det nuvarande reglementet är av samma lydelse som
motsvarande paragraf i 1925 års reglemente.
Uti 1927 års proposition föreslogs sådan ändring, att för fall, där reseräkningar
avgåves kvartalsvis, tiden för räkningarnas ingivande skulle bestämmas
till 3 månader efter kvartalets utgång. Riksdagen lämnade emellertid
ändringsförslaget utan bifall.
Lantmäteristyrelsen hemställer nu om förnyat upptagande av nämnda
förslag.
Socialstyrelsen anser, att förevarande paragraf bör kompletteras med eu
bestämmelse, att den granskande myndigheten skall hava verkställt sin granskning
inom 3 månader efter det räkningen till myndigheten inlämnats.
Två länsstyrelser föreslå i detta sammanhang bestämmande av en särskild
kortare preskriptionstid för ersättningskrav enligt resereglementet.
Vad omförmälda ändringsförslag angår, finner jag mig beträffande tiden
för ingivande av kvartalsräkningar böra tillstyrka en bestämmelse av det
innehåll, som i 1927 års proposition föreslogs, varemot jag i övriga hänseenden
icke anser skäl föreligga till ändring av det nuvarande stadgandet
i förevarande ämne.
25 $.
Denna paragraf i det nuvarande reglementet synes böra med oförändrad Oriktig uppavfattning
upptagas i det nya reglementet. gift i räkning.
26 §.
I den under denna paragraf i nu gällande reglemente upptagna bestäm- Resor utom
melsen synes allenast, i överensstämmelse med vad i 1927 års proposition riket''
föreslogs, böra vidtagas en mindre, formell jämkning.
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 31 håft. (Nr ko.) 5
58
Kungl. Ma]ds proposition Nr 40.
Departements
chefens
hemställan.
Föredragande departementschefen uppläser härefter förslag till allmänt
resereglemente och hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
godkänna detsamma.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att proposition i ämnet skall avlåtas till riksdagen av
den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Olga Gjörloff.
Kanyl. Maj:tu proposition Nr 40.
1
Bilaga 1.
Tablå över utgifterna för resekostnads- och traktamentsersättning under
budgetåren 1924/1925, 1926/1927 och 1927/1928 för vissa
grupper befattningshavare.
| 1924/1925 | 1926/1927 | 1927/1928 |
Överkontrollörer vid brännvins- och maltdryckstill- |
|
|
|
verkningen ..................................................... | 65,000.86 | 69,423.4 9 | 71,049.08 |
Befattningshavare vid skolöverstyrelsen ............... | 35.144.S2 | 38,566.01 | ''31,809.10 |
Kolkskolinspektörer ............................................ | 271,108.32 | 255,871.25 | 245,264.10 |
Gymnastikinspektörer......................................... | 62,892.31 | 53,623.2 5 | 51,196.27 |
Fiskeriadministrationen ....................................... | 32,712.41 | 33,465.88 | 30,659.10 |
1 Minskningen torde bero på minskat antal resor.
Bilaga 2.
Sammanställning över statsverkets utgifter för resekostnads- och
traktamentsersättning under tiden 1 september 1925—31
augusti 1926 och 1 Juli 1927—30 juni 1928.
Titel | 1 september 1925—31 augusti 1926 | 1 juli | 1927—30 juni 1928 | ||
Resekostuads- ersättning | Traktaments- 0 .... . ! oumma ersättning | Resekostnads- ersättning | Traktaments- ersättning | Summa | |
ä II H. T.... | 291,067.95 | 127,414.- 418,481.95 | 313,708.6 7 | 126,329.6 7 | 440,038.34 |
| IV » ... | 458,043.68 | 719,245.40 1,177,289.081 423,490.82 | 570,722.17 | 994,212.99 | |
V » ... | 874,518.59 | 362,117.5 8 j 1,236,636.17 | 1,025,503.8 0 | 418,348.67 | 1,443,852.4 7 |
! vi » ... | 117,958.7 2 | 24,380.— 142,338.72 | 130,350.14 | 38,475.40 | 168,825.64 |
j VII » ... | 98,563.71 | 284,296.61 382,860.221 151,713.77 | 303,625.58 | 455,339.85 | |
VIII » ... | 213,483.7 0 | 200,641.04 414,124.74! | 214,985.49 | 219,520.80 | 434,506.2 9 |
IX » ... | 597,889.28 | 1,155,122.21 1,753,011.49 | 549,577.42 | 1,107,450.S3 | 1,657,028.2 6 |
X *• ... | 70,627.67 | 64,448.08 135,075.76 | 72,891.97 | 80,729.40 | 153,621.87 |
Statens al- |
|
|
|
|
|
färsdrivan- |
|
|
|
|
|
de verk ... | 1,096,019.70 | 2,953,543.21 4,049,562.91 | 1,042,546.11 | 2,835,109.18 | 3,877,655.29 |
Diverse ine- |
|
|
|
|
|
del ......... | 21,485.66 | 76,478.—j 97,963.56| | 12,699.11 | 37,199.— | 49,898.11 |
Summa kr. | 3,839,658.56 | 5,967,686.03) 9,807,344.59| | 3,937,467.80 | 5,737,510.70 | 9,674,978.—| |
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 31 höft. (Nr 40.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.
Sammanställning, utvisande resekostnadsersättningens fördelning på olika färdsätt
grupper förrättningsmän för tiden
|
|
| K e | s e k o s | t n a d s- |
Förrättnmgsmän | i Järnväg kronor j | Fartyg kronor j | Spårväg kronor | Taxe- automobil kronor . | Annan automobil kronor |
I Befattningshavare hos fångvårdsstyrelsen | 3,938.7 0 | 224.— | 16.10 |
| 14.50 |
| Befattningshavare, tjänstgörande å ar-méförvaltningens artilleri-, fortifika-tions- och intendentsdepartement ... | 23,156.45 | 990.7 0 | 128.2 0 | 822.61 | .127.03 |
| Befattningshavare, tjänstgörande i ma-rinförvaltningen ......................... | 19,035.3 5 | 256.19 | ’’ 90.15 | 109.05 | 89. so |
Fattigvårdskonsulenter .................... | 6,129.20 | 29.25 | 48.40 | 4,388.15 | 7,981.75 |
Förste provinsialläkare och provinsial-läkare ......................................... | 4,660.4 5 | 286.— | 48.50 | 48,005.53 | 35,359.23 |
Landsfiskaler.................................... | 4,523.59 | 347.85 | 22.70 | 287,300.83 | 134,244.48! |
Befattningshavare i väg- och vatten-byggnadsdistrikten ........................ | 5,339.32 | 351.95 | 17.45 | 5,971.88 | 8,388.55! |
Befattningshavare''; hos vattenfallsstjTel-sen ............................................ | 32,666.90 | 131.20 | 114.— | 12,262.4 0 | 3,295.3sj |
Befattningshavare, tjänstgörande i kon-trollstyrelsen ................................. | 5,725.90 | 303.— | 71.55 | 753.96 | 427.71: |
Befattningshavare hos vitterhets-, histo-rie- och antikvitetsakademien ......... | 1,412.15 | 208.65 | 2.90 | 557.04 | 1,461.7 oj |
Riksantikvariens ombud..................... | 4,979.95 | 266.75 | 51.60 | 2,117.95 | 1,339.15! |
Folkskolinspektörer .......................... | 18,854.75 | 783.6 7 | 93.70 | 53,901.19 | 28,793.97 |
Lantmäteripersonal, sysselsatt med lant-mäteriförrättningar ........................ | 40,598.85 | 1,171.53 | 303.18 | 103,814.2 7 | 41,791.58. |
Personal, anställd hos rikets allmänna | 5,901.40 | 754.95 | 173.45 | 24,076.28 | 11,402.3 6 |
Befattningshavare hos Sveriges geolo-giska undersökning........................ | 5,456.90 | 153.65 | 9.45 | 12,407.0 7 | 4,617.50 |
Befattningshavare hos kommerskolle-gium............................................. | 12,855.2 7 | 632.0 2 | 25.75 | 8,418.58 | 3,567.20 |
| 195,235.19 | 6,891.36 | l,217.03j564,906.24 282,901.84 |
Kungl. Maj:ts proposition Nr 40,
3
Bilaga 3.
och traktamentsersättningens fördelning på dag- och nattraktamenten för vissa
1 oktober 1927—30 september 1928.
e r s ä t t n | i n g | ! | Traktamentsersättning | Summa rese- 1 kronor 1 | ||
Hästskjuts kronor | Annat färdsätt kronor | Samma rese-kostnads-ersättning j | Dagtrakta- menten kronor | Nattrakta- menten kronor | Summa dag-och natt-traktamenten kronor | |
— | — | 4,193.80; | 1,900.— | 398.— | 2,298.— | : 6,491-3 o i |
1.50 | 2.0 0 | 25,229.3 9 | 19,955.9 0 | 5,034.80 | 24,990.7 0 | j 50,220.o» |
20.90 | _ | 19,601.44 | 16,683.90 | 4,766.5 0 | 21,450.40 41,051.84 | |
513.10 | 165.43 | 19,255.2 8 | 12,915.- | 4,330.— | 17,245.— | 36,500.28 |
2,730.78 | 1,378.22 | 92,468.71 | 63,586.92 | 6,115.— | 69.701.9 2 162,170.68 | |
24,387.13 | 12,212.42 | 463,038.50 | 6,412.60 | 505.9 » | 6,918.55 469,957.05 | |
1,165.53 | 2,507.59 | 23,742.2 7 | 14,941.78 | 4,628.9 6 | 19,570.7s| 43,313. — j | |
249.65 | 759.10 | 49,478.09 | j 38,335.70 | 12,733.3 0 | 51,069.— | 100,547.6 9 |
— | 80.35 | 7,362.4 7 | 6,044.— | 1,886.— | 7,930.- | tl 15,292 47| |
9.50 | 76.05 | 3,727.9 9 | 3,110.— | 1,185.— | 4,295.- | j 8,022.99 |
138.05 | 992.26 | 9,885.71 | 16,702.— | 5,760.50 | 22,462.50 | 32,348.21 |
5,197.70 | 4,145.54 | 111,770.8 2 | 87,810.— | 19,622.- | 107,432.- | 219,202.521 |
12,502.81 | 11,335.29 | 211,516.91 | 422,579.94 | 132,371.87 | 554,951.31 | | 766,468.22 |
915.77 | 3,164.55 | 46,388.71 | 63,371.59 | 31,287.68 | 94,659.2'' | j 141,047.98 |
14.25 | 6,108.89 | 28,767.71 | 31,632.— | 15,008.— | 46,640.— | 75,407.71 | |
17.06 | 85.05 | 25,600.92 | i 9,746.- | 3,133— | 12,879.- | j 38.479.92 |
47,863.22 | 43,013.6 4 | 1,142,028.52 | | 815,727.38 | 248,766.05 1,064,493.381| 2,206,521.90 |
Kungl Maj:ts proposition Nr 40.
1
Bilaga 4.
Till herr statsrådet och chefen för kungl. finansdepartementet.
Enligt Kungl. Ma.i :ts bemyndigande den 27 juni 1927 uppdrog dåvarande
statsrådet och chefen för kungl. finansdepartementet samma dag åt undertecknad
att såsom sakkunnig inom nämnda departement verkställa utredning
angående befattningshavares rätt att företaga tjänsteresor, rörande
åtgärder för tjänsteresors rationella planläggning och angående
s. k. besparingsreglementen för vissa grupper av befattningshavare. Med
stöd av samma bemyndigande utsåg bemälde departementschef vidare
den 30 augusti 1927 revisorn i statskontoret K. A. V. Arvidsson att biträda
med selcreterargöromål vid utredningen.
I anledning av utredningen hava enligt Kungl. Maj:ts beslut eller underhand
till mig överlämnats framställningar i ämnet från följande myndigheter
m. fl.:
1) medicinalstyrelsen angående särskilda bestämmelser rörande traktamentsersättning
till befattningshavare vid statens hospital och asyler;
2) sjukskötaren vid Kristinehamns hospital K. Kvist angående hospitalspersonals
rätt till traktamentsersättning vid vissa resor;
3) lcommunikationsverkens lönenämnd, dels angående förslag till bestämmelser
i fråga om ersättning för vissa tjänsteresor vid kommunikationsverken,
dels angående grunderna för bestämmande av traktamentsersättning
vid resa för tillträde av förordnande å högre tjänst m. m.;
4) svenska järnvägsmannaförbundet angående stationeringsortens bestämmande
för vissa banvakter;
5) generaltullstyrelsen angående ändringar i vissa bestämmelser om
resekostnads- och traktamentsersättning till befattningshavare vid tullverket;
6)
statskartografen E. P:son Berger m. fl. angående viss ändring av 2 §
i resereglementet för rikets allmänna kartverk;
7) statstopografen K. Stigmark m. fl. angående d:o;
8) rikets allmänna kartverk angående ändring i bestämmelserna om resekostnads-
och traktamentsersättning vid fältarbete;
9) stuteriöverstyrelsen angående ökade dagtraktamenten m. m. till stallpersonalen
vid statens hingstdepåer och stuteri;
10) Sveriges statstjänstemannaförhund angående visst samarbete vid
upprättande av förslag till besparingsreglementen;
11) trafiktjänstemännens riksförbund angående d:o;
12) styrelserna för föreningen Sveriges ordinarie jägmästare och de
extra jägmästarnas förbund angående nytt särskilt resereglemente för domänverkets
personal.
Sedan utredning i berörda avseenden numera blivit av undertecknad
verkställd, varvid samråd i erforderlig utsträckning ägt rum med representanter
för olika ämbetsverk, får jag härmed framlägga dess resultat.
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 31 häfi. (Nr io.)
1
2 Kungl. Maj:ts proposition Nr. 40.
Härvid synes mig lämpligast att först lämna en redogörelse för utredningens
förhistoria samt därefter var för sig behandla fragorna om befattningshavares
rätt att företaga tjänsteresor, om planläggning a^ djlika
resor samt om besparingsreglementen.
I. Utredningens förhistoria.
Enligt 1 § i 1907 års resereglemente skulle resekostnads- och traktamentsersättning
utgå för extra förrättning i statens ärenden, där ej genom
instruktioner eller särskilda föreskrifter annorlunda var stadgat.
Extra förrättning angavs i 3 § i reglementet vara antingen i allmän
författning bestämd eller för tillfället genom nådigt förordnande eller a\
vederbörande ämbetsmyndighet anbefalld.
Ingresserna till 1 och 2 §§ i 1925 års resereglemente innehöllo, att, där
enligt allmän författning eller särskild föreskrift resekostnads- och traktamentsersättning
skulle utgå för förrättning i statens ärenden, vederbörande
förrättningsman ägde, i den mån ej annorlunda vore eller kunde
varda stadgat, åtnjuta ersättning i enlighet med resereglementet. I sin
motivering till nyssnämnda författningsrum anförde vederbörande departementschef
följande:
»De sakkunnigas förslag är i denna del väsentligen överensstämmande
med gällande reglemente. De sakkunniga hava emellertid erinrat, att fråga
tidigare varit att i resereglementet intaga närmare bestämmelser om vad
som menas med extra förrättning, men hava för sin del icke ansett någon
dylik definition vara behövlig. Såsom skäl härför har anförts, att i resereglementet
icke angivas de fall, i vilka ersättning för resor i statens ärenden
utgår, utan att i resereglementet allenast meddelas föreskrifter om de
grunder, enligt vilka resekostnads- och traktamentsersättning utgår i de
fall, då sådan ersättning enligt lag eller allmän författning, instruktion,
brev, ämbetsmyndighets föreskrift etc. tillkommer befattningshavare.
Mot den av de sakkunniga föreslagna avfattningen hava vissa erinringar
framställts av länsstyrelsen i Kronobergs län, som dels påpekat, att uttrycket
''extra förrättning’ lämpligen borde utbytas mot ''förrättning’, dels
ock i övrigt föreslagit en avfattning av paragrafen, enligt vilken densamma
skulle utsäga, att, när — på grund av allmän författning eller annan
föreskrift — förrättningsman äger åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning,
sådan skall, där ej annorlunda stadgas, utgå enligt bestämmelserna
i reglementet.
Det synes mig icke vara skäl att längre bibehålla uttrycket ''extra förrättning’,
då ett stort antal tjänsteresor i verkligheten utgöra förrättningsmännens
egentliga tjänsteverksamhet. Då det vidare är klart, att
resereglementet har att bestämma, huru men icke att ersättning skall utgå,
finner jag mig ock böra förorda en avfattning av 1 § i nära anslutning
till nyssnämnda länsstyrelses förslag. Ehuruväl det nya reglementet
sålunda skulle komma att i nu berörda avseenden innebära vissa formella
ändringar av gällande stadganden, är ej därmed avsett att införa någon
ändring beträffande omfattningen av de förrättningar, vid vilka resereglementet
skall vinna tillämpning.» I
I 1927 års resereglemente hava bestämmelserna om reglementets tillämplighetsområde
sammanförts i första stycket av 1 §. I sak förete dessa bo
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 40. 3
stiimmelser icke någon avvikelse från motsvarande i öreskri i''ter i 1925 års
resereglemente. Däremot liar i andra stycket av nämnda paragraf införis
ett stadgande, vartill någon motsvarighet icke fanns i 1925 års resereglemente,
nämligen bestämmelsen, att, om särskilda föreskrifter erfordras
för tillämpningen av resereglementet eller om resekostnads- och traktamentsersättning
för vissa grupper befattningshavare vid resor inom riket
finnes böra utgå med lägre belopp än i reglementet sägs, Kungl. Maj it
äger därom förordna. Beträffande motiveringen till nämnda paragraf må
anföras följande uttalande av vederbörande departementschef:
»Frågan angående befattningshavares rätt att företaga resor i tjänsten
regleras för närvarande genom spridda bestämmelser i allmänna författningar,
instruktioner för olika ämbetsmyndigheter o. s. v. I många fall
äro emellertid föreskrifterna liärutinnan ofullständiga och i andra fall
saknas helt och hållet bestämmelser. Riksräkenskapsverket har fäst uppmärksamheten
å detta förhållande samt framhållit, att ovisshet, huruvida
rätt att resa föreligger, emellanåt är för handen, och att i brist på bestämda
regler dylika frågor ej sällan vore svåra att lösa. Enligt riksräkenskapsverkets
uppfattning borde därför de föreskrifter, som reglera ifrågavarande
spörsmål, fullständigas och i vissa fall förtydligas.
I sin förenämnda skrivelse nr 334 angående förslaget till allmänt resereglemente
berörde 1925 års riksdag en annan, i viss mån närstående fråga,
nämligen angående en ändamålsenlig planläggning av vederbörande
förrättningsmäns tjänsteresor samt om myndigheternas skyldighet att vaka
häröver. Enligt riksdagens mening borde betydande begränsningar å reseanslagen
kunna uppstå, därest noga övervakades, att förrättningsmännens
resor ordnades på det såväl med hänsyn till förrättningarnas utförande
som med avseende på kostnadernas nedbringande lämpligaste sättet. Riksdagen
ansåg sig därför böra uttala sin förväntan, att Kungl. Maj:t skulle
vidtaga de åtgärder för ändamålet, som kunde befinnas påkallade.
Under åberopande av detta uttalande hava 1926 års statsrevisorer anfört,
att de ansett det äga intresse att något närmare undersöka det sätt,
på vilket planläggningen av befattningshavarnas tjänsteresor i allmänhet
ägt rum. Revisorerna hade därvid kommit till den bestämda uppfattningen,
att uti ifrågavarande hänseende åtskilliga brister förelåge. För att för
framtiden hindra missbruk syntes det revisorerna lämpligt att för den
myndighet, som lämnade i uppdrag åt en befattningshavare att företaga
tjänsteresa, stadga skyldighet att i beslutet om resans företagande fullständigt
och specificerat angiva de platser, som skulle besökas, ävensom
de närmare orsakerna till att resan anbefallts. I fråga om planläggningen
av resorna syntes från vederbörande myndigheters sida i allmänhet tillräcklig
kontroll icke utövas över sådana befattningshavare, vilka det
ålåge att mera stadigvarande företaga tjänsteresor i inspektionssyfte. Här
vore det enligt revisorernas mening påkallat, att förrättningsmännen ålades
att regelbundet förete av dem uppgjorda resplaner för lämplig tidsperiod
framåt, samt att dessa planer av vederbörande myndigheter underkastades
noggrann granskning och eventuell korrigering, innan resorna
finge företagas, varjämte bevis om resans överensstämmelse med den fastställda
planen borde åtecknas ingiven reseräkning, innan densamma överlämnades
till vederbörande för utbetalning. I nu omförmälda hänseenden
vore önskvärt, att kompletterande bestämmelser meddelades.
För vissa grupper av befattningshavare, nämligen sådana, för vilka resor
i tjänsten ingå såsom ett regelbundet led i tjänsteutövningen, hava sär
-
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.
skilda resereglementen, s. k. besparingsreglementen, utfärdats, varigenom
bland annat traktamentsersättningens storlek begränsats. Sådana reglementen
förekomma exempelvis vid statens olika affärsverk, för lantmätare,
lantbruksingenjörer m. fl. Riksräkenskapsverket bär emellertid
framhållit, att det syntes böra tagas under omprövning, huruvida icke besparingsreglementen
borde i vidgad omfattning komma till användning i
fråga om befattningshavare, som på grund av sitt ämbete hade att i mera
betydande utsträckning företaga tjänsteresor. Särskilt gällde detta befattningshavare
— inspektörer m. fl. — vilka väsentligen utförde förrättningar
å landsbygden. Härvid borde jämväl beaktas, huruvida i nu gällande
besparingsreglementen iakttagits de begränsningar i rätten till resekostnads-
och traktamentsersättning, som med hänsyn till de särskilda förhållandena
kunde anses påkallade och skäliga.
Tvivel synes mig icke kunna råda därom, att i samtliga nu berörda
spörsmål — angående befattningshavares rätt att företaga tjänsteresor,
angående åtgärder för tjänsteresors rationella planläggning och angående
s. k. besparingsreglementen för vissa grupper av befattningshavare
— ett starkt behov av utvidgade och kompletterande bestämmelser föreligger.
Utfärdandet av sådana bestämmelser torde ankomma på Kungl.
Maj:t. Innan en närmare reglering kan ske, synes emellertid med hänsyn
till de skiftande förhållanden, som på dessa områden äro för handen, en
ingående utredning vara oundgängligen nödvändig. Denna utredning lärer
med det snaraste böra igångsättas.
Allmänna resereglementet torde i nu omhandlade hänseenden icke böra
innehålla annat än dels ett stadgande, att, där vid resa inom riket för förrättning
i statens ärenden ersättning skall utgå, vederbörande förrättningsman
äger, i den mån ej annorlunda är eller varder stadgat, åtnjuta
resekostnads- och traktamentsersättning enligt bestämmelserna i reglementet,
dels ock en bestämmelse, att, om särskilda föreskrifter erfordras för
tillämpningen av resereglementet eller om resekostnads- och traktamentsersättning
för vissa grupper av befattningshavare vid resor inom riket
finnes böra utgå med lägre belopp än i reglementet sägs, Kungl. Maj:t
äger därom förordna. Stadgande av denna innebörd har av mig intagits i en
första paragraf av det föreliggande förslaget.» I
I sin skrivelse nr 184 i anledning av propositionen med förslag till allmänt
resereglemente förklarade sig 1927 års riksdag anse behovet av särskilda
bestämmelser uti ifrågavarande hänseenden vara starkt motiverat.
I sammanhang härmed framhöll riksdagen önskvärdheten av att en undersökning
samtidigt komme till stånd, i vad mån det kunde anses lämpligt
att ur resereglementet helt och hållet utbryta sådana grupper befattningshavare,
vilka hade att under längre tidsperioder stadigvarande företaga
förrättningar eller för vilka traktamentsersättningen jämväl kunde anses
i viss mån innefatta ersättning för det under förrättningen utförda arbetet.
Det ville nämligen synas riksdagen, som om åtskilliga skäl
kunde anföras för att i det allmänna resereglementet intaga bestämmelser
beträffande huvudsakligen allenast sådana extra förrättningar i
statens ärenden, som tid efter annan måste företagas för fullgörande av
särskilda uppdrag, under det att i ett särskilt reglemente eller på annat
sätt föreskrifter meddelades angående ersättning för sådana förrättningar,
vilka det ålåge befattningshavare att utföra såsom ett direkt led i tjänsteutövningen.
Kungi. Maj:ts proposition Nr 40.
II. Befattningshavares rätt att företaga tjänsteresor.
Frågan om befattningshavares rätt att företaga tjänsteresor torde i förevarande
sammanhang vara av betydelse allenast såvitt därmed avses rätt att
mot ersättning av statsmedel företaga dylika resor. Bortser man från ersättningsfrågan,
torde nämligen företagandet av tjänsteresor mindre böra
betraktas såsom en befattningshavaren tillkommande rättighet än såsom
en honom åvilande skyldighet. Denna åtskillnad är emellertid icke konsekvent
iakttagen i gällande instruktioner oeli reglementen. I vissa av
dessa talas om skyldighet att verkställa tjänsteresor (eller fullgöra åligganden,
som förutsätta sådana), i andra åter om rätt därtill. Visserligen skulle
det kanske ligga nära till hands att i anslutning härtill anse bestämmelserna
i sistnämnda, men icke i förstnämnda, fall jämväl innebära medgivande
om reseersättnings utgående, under förutsättning naturligtvis att
ersättningsfrågan icke särskilt reglerats. Emellertid torde eu dylik slutsats
icke vara riktig. Även där tjänsteresor angivas såsom befattningshavare
åliggande skyldighet lärer nämligen reseersättning tillkomma vederbörande.
Faktiskt torde det förhålla sig så, att ersättning utgår för envar
tjänsteresa i enlighet med allmänna resereglementets grunder, såvida särskilda
bestämmelser icke i en eller annan form meddelats om att ersättning
ej skall utgå eller skall utgå enligt andra normer. Detta förhållande rubbas
icke därav, att i åtskilliga fall uttryckliga bestämmelser finnas meddelade
angående såväl ersättningsrätten som ock ersättningsgrunderna,
även där dessa icke avvika från allmänna resereglementet.
Till närmare belysning av det ovan anförda har genom sekreterarens
försorg upprättats härvid fogade sammanställning1 av olika gällande bestämmelser
angående tjänsteresor och ersättning därför. I denna sammanställning
— vilken jämväl giver en föreställning om nuvarande föreskrifter
angående tjänsteresors planläggning — har dock i vissa fall ansetts
tillräckligt att endast göra en hänvisning till vederbörlig författnings
datum och nummer i Svensk författningssamling.
I anslutning till den praxis, som, enligt vad i det föregående angivits,
utvecklat sig och mot vars befogenhet någon erinran knappast torde kunna
göras, synes, till undanröjande av varje anledning till tvekan härutinnan,
lämpligen böra övervägas ett generellt stadgande av den innebörd, att för
tjänsteresa ersättning skall, i den mån ej annat särskilt är eller varder
föreskrivet, utgå enligt allmänna resereglementet. En dylik bestämmelse
skulle givetvis hava sin rätta plats i nämnda reglemente. Genom besparingsreglementen
eller andra särskilda föreskrifter finge, liksom för närvarande
är förhållandet, erforderliga undantag därifrån stadgas.
Den sålunda skisserade anordningen av reseersättningsbestämmelserna
kan visserligen synas gå i motsatt riktning mot vissa av 1927 års riksdag
gjorda uttalanden i ämnet. Formellt sett skulle detta även bliva fallet.
Men i sak torde skillnaden icke bliva synnerligen stor, förutsatt nämligen,
att man, så långt det ur praktisk synpunkt visar sig möjligt, fortsätter på
den år 1925 inslagna och år 1927 i viss mån vidare beträdda vägen att mer
och mer avpassa ersättningarna enligt allmänna resereglementet efter de
verkliga resekostnaderna. Till spörsmålet om de åtgärder, som i sistnämnda
avseende kunna ifrågasättas, återkommer jag i det följande.
Införandet i allmänna resereglementet av en generell föreskrift av ovan
angivet innehåll skulle uppenbarligen endast lösa frågan angående rätten 1
1 Här utesluten.
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.
till ersättning för tjänsteresor och grunderna för denna ersättnings beräknande.
Frågan, huruvida och i vad mån tjänsteresor höra av olika
befattningshavare företagas, skulle däremot alltjämt bliva beroende av
innehållet i de för olika befattningshavare gällande instruktioner eller
andra dylika föreskrifter. De nuvarande bestämmelserna härutinnan äro,
såsom av förenämnda sammanställning framgår, av skiftande innehåll.
Vissa befattningshavare hava att för fullgörande av inspektions- eller kontrollåligganden
besöka vederbörliga platser visst antal gånger under olika
angivna tidsperioder. För andra äro tjänsteresorna knutna till vissa förrättningar,
vilka än äro en gång för alla bestämda, än beroende på rekvisition
av förrättningssökande. För åter andra befattningshavare stadgas
skyldighet att företaga tjänsteresor, utan att denna skyldighet är till
omfattningen närmare bestämd. Gemensamt för sistnämnda grupp gäller
givetvis vad beträffande åtskilliga hithörande befattningshavare uttryckligen
finnes stadgat, nämligen att tjänsteresorna skola vara »nödiga» eller
»påkallas av vederbörandes ämbetsförvaltning» etc. De skiftningar, som
ifrågavarande bestämmelser förete, sammanhänga givetvis med de i de
olika fallen föreliggande, till befattningshavarnas arbetsuppgifter sig hänförande
särskilda förhållandena. Med hänsyn till dessa lärer det ock vara
uteslutet att söka åvägabringa någon mera genomförd enhetlighet i förevarande
avseende, varvid naturligtvis bortses från vissa rent formella olikheter,
vilkas utplånande emellertid icke torde vara av någon som helst betydelse
i detta sammanhang. Av angivna skäl synes det även ogörligt att för
dem av nu omförmälda befattningshavare, för vilkas tjänsteresor en bestämd
övre gräns icke utan vidare är given, införa en sådan. Beträffande
vissa av dem, t. ex. yrkesinspektionens befattningshavare, torde det rent av
kunna anses såsom ett samhällsintresse, att tjänsteresor företagas i största
möjliga utsträckning. Där det emellertid ur besparingssynpunkt anses önskvärt
och med statens intressen i övrigt förenligt att söka begränsa antalet
tjänsteresor, torde enda framkomliga vägen vara att på förhand bestämma
den ungefärliga storleken av de belopp, som staten anses hava råd att
för ändamålet avse. En sådan anordning torde förutsätta beviljande av
erforderliga medel i form av särskilda anslag för olika grupper av befattningshavare,
vilka anslagsmedel fördelas mellan gruppen tillhörande
befattningshavare av den myndighet, varunder dessa närmast lyda och
vilken får anses mest kompetent att verkställa en dylik fördelning. Då
denna fråga sammanhänger med spörsmålet om tjänsteresors planläggning,
får jag tillfälle att under nästa avdelning närmare ingå på densamma.
Beträffande vissa verk är förhållandet det, att gällande instruktioner
eller andra föreskrifter icke innehålla några bestämmelser om tjänsteresor
eller pålägga verken eller befattningshavarna skyldigheter, vilkas fullgörande
uppenbarligen förutsätter dylika resor. I dessa fall torde sådana
resor ej heller förekomma, med mindre Kungl. Maj:t eller, beträffande
tjänsteman vid statsdepartement, vederbörande departementschef därom
meddelat uppdrag. Att sådant uppdrag i dessa fall är en förutsättning för
ersättnings utgående finnes väl icke i lag eller författning uttryckligen
bestämt, men torde anses så självfallet, att något lagfästande därav icke
är av behovet påkallat.
Av vad sålunda anförts framgår, att jag för min del kommit till det
resultat, att det för flertalet fall icke är görligt och för övriga fall icke
kan anses påkallat att i vidare mån än som redan skett genom författningsbestämmelser
reglera befattningshavares rätt (skyldighet) att företaga
7
Kungi. Maj:ts proposition Nr 40.
tjänsteresor. Olägenheterna av den ofullständiglict eller oklarhet, som ansetts
vidlåda de nu gällande bestämmelserna i detta avseende, synas ej
heller böra överskattas. Risken för missbruk av tjänstereseratten torde
nämligen kunna antagas komma att avlägsnas, i man som reseersättningen
närmar sig de verkliga resekostnaderna.
III. Planläggning av tjänsteresor.
För nedbringande av statsverkets kostnader för befattningshavares
tjänsteresor är det uppenbarligen av den allra största vikt, att en omsorgsfull
planläggning av resorna äger rum, så att i resorna ingående förrättningar
företagas i den ordning, som för statsverket medför minsta resekostnaden,
samt, där vederbörande har att företaga en serie förrättningar,
dessa inordnas i resor under hänsynstagande — i den män så låter sig göra
__till samma synpunkt. I sistnämnda avseende är ju sålunda önskvärt, att
förrättningar i en och samma trakt företagas under samma resa och att förrättning
å avlägsen ort kombineras på billigaste sätt med resa. I första hana
åligger det givetvis befattningshavarna själva att iakttaga dessa synpunkter
med avseende å dem åliggande tjänsteresor. Åt denna deras skyldighet
har ock i viss mån givits uttryck i 4 § av allmänna resereglementet.
Där stadgas nämligen, bland annat, att förrättningsman bör vid flera förrättningar
i följd anordna de därav föranledda resorna, såvitt lämpligen
ske kan, på så sätt, att kostnaden för statsverket i största möjliga mån
nedbringas. I de fall, där tjänsteresor företagas efter uppdrag av överordnad
myndighet, torde denna hava skyldighet att tillse, att nämnda
stadgande efterleves. Med hänsyn härtill lärer val ock vederbörande myndighet,
där tjänsteresa avser flera förrättningar, i allmänhet fastställa plan
för densamma. I de fall åter, där dylikt uppdrag för resans företagande icke
erfordras, lämnas måhända ofta tillsynen över efterlevnaden av ifrågavarande
stadgande helt åt den myndighet, som har att utbetala reseersättningen.
En sådan tillsyn förutsätter emellertid en fortgående kontroll
över resornas företagande — en kontroll, som den utbetalande myndigheten
i allmänhet icke lärer vara i tillfälle att utöva. Det måste därför
framstå såsom ett önskemål att komplettera utbetalningsmyndighetens
granskning av tjänsteresornas planläggning med en granskning jämväl
av den fackmyndighet, under vilken befattningshavaren lyder. Mest
effektivt torde härvid vara att stadga skyldighet för befattningshavarna
att i förväg underställa fackmyndigheten resplaner. Härigenom blir
det även möjligt för fackmyndigheten att avskilja sådana resor, som anses
mindre nödvändiga eller mindre viktiga.
Såsom framgår av den i det föregående åberopade sammanställningen
av gällande bestämmelser rörande tjänsteresor, är eu i överensstämmelse
med det senast anförda ordnad planläggning av tjänsteresorna stadgad
beträffande vissa grupper av befattningshavare. Så är förhållandet i
fråga om:
1) fattigvårdskonsulenter och skyddshemsinspektören, för vilka statens,
inspektör för fattigvård och barnavård fastställer resplaner;
2) överinspektören för sinnessjukvården, statsinspektören över köttkontrollen,
1. provinsialläkare, inspelctrisen över sjuksköterskeväsendet och
länsveterinärer, för vilka (beträffande sistnämnda befattningshavare dock
8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.
endast med avseende å vissa resor) resplaner fastställas av medicinalstyrelsen;
3)
folkskolinspektörer, för vilka skolöverstyrelsen fastställer resplaner;
4) lantbruksingenjörer, statskonsulenter, inspektörer över den lägre lantbrulpsnndervisningen
och befattningshavare vid statens lokala fiskeriadministration,
för vilka lantbruksstyrelsen fastställer resplaner.
Enahanda system tillämpas ock beträffande:
5) underinspektörer vid yrkesinspektionen och gymnastikinspektörer,
för vilka vederbörande yrkesinspektör, respektive skolöverstyrelsen enligt
av social- respektive skolöverstyrelsen meddelade bestämmelser fastställer
resplaner.
I dylika resplaner torde ifrågakommande förrättningar i allmänhet upptagas
i den ordning, som är ägnad att medföra minsta resekostnaden. Beträffande
de resplaner, som fastställas för lantbruksingenjörernas resor,
har emellertid, enligt vad jag från lantbruksstyrelsen erfarit, svårigheten
att i förväg beräkna förrättningarnas varaktighet i förening med den omständigheten,
att vissa efter resplans fastställande inkommande ansöknin8:a.
,''.°m biträcle av lantbruksingenjör måste tillgodoses, starkt begränsat
möjligheterna att handlägga förrättningarna i enlighet med dylik plan.
Med hänsyn härtill och till följd av den alltjämt fortgående ökningen i
förrättningarnas antal hava resplanerna för lantbruksingenjörernas vidkommande
under årens lopp ändrat karaktär, så att de numera endast utgöras
av förteckningar över av lantbruksstyrelsen eller vederbörande länsstyrelse
meddelade förordnanden. Vid dessa resplaners fastställande erinras
emellertid vederbörande befattningshavare, bland annat, därom, att
förrättningar i en och samma trakt böra, i den mån så liimpligen kan ske,
för nedbringande av resekostnaden utföras i ett sammanhang.
Med anledning av det mig lämnade utredningsuppdraget har jag givetvis
ansett mig böra i främsta rummet undersöka möjligheterna för en utsträckt
tillämpning av det system för granskning av tjänsteresors planläggning,
som kommit till användning beträffande ovan uppräknade grupper av befattningshavare,
ehuru det i fråga om lantbruksingenjörerna numera måst
övergivas. I första hand har denna undersökning inriktats på vissa
befattnmgshavargrupper, för vilka de årliga resekostnaderna uppgå till
mera betydande belopp, nämligen yrkesinspektörer och lantmätare. Härvid
har samråd ägt rum med vederbörande centralmyndighet.
Vad angår yrkesinspektör erna, har från socialstyrelsens sida i huvudsak
framhållits, att den mera regelbundna inspektionsverksamheten redan
nu i förväg planlägges av inspektörerna själva; att styrelsen tidvis underkastar
nämnda_ verksamhet granskning även ur synpunkten av huruvida
planmässighet iakttagits vid dess fullgörande; att en anordning med genomgående
förhandsgranskning och fastställande av resplaner för ifrågavarande
befattningshavare skulle förutsätta inrättande av ett centralregister
över alla landets arbetsställen och nödvändiggöra en avsevärd utökning
av styrelsens administrativa apparat med därav följande ökade
förvaltningskostnader; samt att en dylik anordning, även om den sålunda
tekniskt läte sig genomföra, skulle stöta på betydande svårigheter med
hänsyn till de omkastningar i tjänsteresorna, med vilka man enligt sakens
natur alltid måste räkna på förevarande verksamhetsområde.
I avseende å lantmätarna har från lantmäteristyrelsens sida erinrats om
de svårigheter, som föreligga att på förhand beräkna varaktigheten av
olika lantmäteriförrättningar. Särskilt har härvid pekats på det ofta
Kungl, Maj:ts proposition Nr 40. it
återkommande förhållandet, att vid en förrättnings företagande det av olika
skäl visar sig erforderligt att omedelbart avbryta densamma. Att detta,
i afl synnerhet då fråga är om en förrättning, vars utförande beräknats
draga läng tid, måste alldeles omkasta en på förhand uppgjord resplan
ligger ju i öppen dag. Ytterligare har erinrats om, att mellankommande
brådskande förrättningar äro ägnade att inom lantmäteriverksamheten
mer än på något annat område försvåra följandet av dylika resplaner.
Med hänsyn till vad sålunda anförts i förevarande fråga vill det synas
uteslutet att för yrkesinpektörernas och lantmätarnas vidkommande binda
tjänsteresorna vid på förhand uppgjorda, av vederbörande centralmyndighet
fastställda resplaner.
Jämväl beträffande andra grupper, såsom befattningshavare vid polisväsendet,
kontrollväsendet, bergsstaten, egnahems-, sprängämnes-, elektriska-
och fartygsinspektionerna, synes det av nära liggande, delvis med
de i fråga om yrkesinspektörerna ovan anförda sammanfallande skäl omöjligt
eller olämpligt att gå in för ett dylikt system.
Om det vid nu angivna förhållanden — åtminstone vad beträffar befattningshavare,
för vilka tjänsteresor i större utsträckning förekomma —
icke synes låta sig göra att, i vidare mån än redan skett, anordna fackmyndigheternas
kontroll å tjänsteresornas rationella planläggning efter
ifrågavarande system, är härmed givetvis icke sagt, att tanken på att vid
sidan av utbetalningsmyndighetens granskning åvägabringa en dylik kontroll
bör uppgivas. Självfallet är enbart den omständigheten, att de myndigheter,
vilka hava att övervaka vederbörande befattningshavares verksamhet
i allmänhet, i samband härmed ägna uppmärksamhet jämväl åt
planläggningen av tjänsteresor, som av verksamheten föranledas, av stort
värde ur nu förevarande synpunkt. I regel torde ock myndigheterna beakta
detta och, i den mån tid och arbetskrafter det tillåta, följa de underlydande
befattningshavarnas dispositioner uti ifrågavarande avseende.
Icke desto mindre kan det naturligtvis i betraktande av frågans betydelse
övervägas att i ett cirkulär eller dylikt understryka angelägenheten av att
myndigheterna öva tillsyn över planläggningen av dem underställda befattningshavares
tjänsteresor.
Genom att ålägga de underlydande befattningshavarna alt föra dagbok
över ifrågdkommande tjänsteresor, angivande jämväl de resevägar, som
tagits, och den reseersättning, som påförts statsverket, kunna myndigheterna
sätta sig i stånd att kontinuerligt följa resorna och giva de anvisningar,
vartill de finna anledning föreligga. Detta förfaringssätt tillämpas
för närvarande exempelvis av socialstyrelsen beträffande yrkesinspektionens
befattningshavare, för vilka styrelsen meddelat bestämmelser härom
i särskilt utfärdade tjänstgöringsföreskrifter. I ett eventuellt cirkulär
till myndigheterna kunde en dylik anordning lämpligen anbefallas till
allmänt begagnande.
I detta sammanhang må ock erinras om det system, som till resekostnadernas
nedbringande införts beträffande fartygsinspektionens befattningshavare.
För dessas vidkommande bestridas resekostnaderna icke av vederbörande
huvudtitels allmänna reseanslag, utan hava de för ändamålet erforderliga
medlen sammanförts med övriga för ifrågavarande förvaltningsgren
avsedda medel. De ingå således såsom en post i anslaget till anordnande
av förhandskontroll å fartygs sjövärdighet. Angående användningen
av denna anslagspost har Kungl. Maj:t förordnat, att fördelningen
skall ske enligt de grunder, som av kommerskollegium bestämmas, samt
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.
att ifrågavarande ersättningar skola utbetalas till i Stockholm stationerad
personal av kollegium samt till övrig personal av länsstyrelsen i det
län, inom vilket personalen är stationerad.
Enligt vad från kollegium inhämtats, går kollegium vid fördelningen
av ifrågavarande anslagspost tillväga på följande sätt. Vid budgetårets
början uppgöres hos kollegium, med ledning av uppgifterna rörande de
rese- och traktamentsbelopp, som under de föregående budgetåren förbrukats
av respektive inspektörer, en fördelning å de olika inspektörerna av
resemedelsanslaget, sedan likväl eu del därav reserverats tillsvidare för att
framdeles under budgetåret anlitas i den mån det för den ene eller andre
inspektören beräknade totalbeloppet visar sig behöva utökas. I ändamål
att det sålunda för envar fartygsinspektör förslagsvis beräknade totalbeloppet
för helt budgetår må kunna i görligaste mån jämnt fördelas å
budgetåret, tilldelas inspektören enligt skrivelse till respektive länsstyrelse
för varje gång allenast en fjärdedel av det beräknade totalbeloppet.
Inspektören åligger därefter att i god tid, innan sålunda anvisat belopp
i sin helhet tagits i anspråk, därom underrätta kollegium, som, om tidpunkten
för anvisande av ny fjärdedel är inne eller eljest sådan tilldelning
finnes motiverad, avlåter ny skrivelse till länsstyrelsen. Inspektörs reseräkning
insändes till vederbörande länsstyrelse för varje kalendermånad
samtidigt med att avskrift av reseräkningen översändes till kollegium.
Med en dylik anordning äger kollegium möjlighet att redan från budgetårets
början följa det tempo, i vilket resemedlen förbrukas. I enstaka fall, då
inspektör finnes hava överskridit det anvisade beloppet, plägar kollegium i
samband med anvisandet av nytt belopp meddela inspektören att, därest
under viss angiven tid det anvisade beloppet överskrides, ersättning av
statsmedel för överskjutande del kan påräknas allenast i det fall inspektören,
vid trängande behov av tjänsteresa, därtill inhämtat kollegii medgivande
före resans anträdande.
Även med avseende å folkskolinspektörerna, vilkas resekostnader bestridas
från ett särskilt för ändamålet i riksstaten upptaget anslag, har ett
liknande system kommit till användning, fastän det här kombinerats med
förhandsgranskning och fastställande av resplaner.
Ehuru den grundläggande förutsättningen -— nämligen resekostnadernas
bestridande från ett anslag, om vars närmare användning det tillkommer
vederbörande överordnade myndighet att bestämma — icke föreligger
i fråga om gymnastikinspektörerna, vilkas resor bekostas av åttonde
huvudtitelns allmänna reseanslag, har skolöverstyrelsen, efter överenskommelse
med statskontoret om förläggandet av den sakliga granskningen
av reseersättningarna till överstyrelsen, gått in för motsvarande
anordning beträffande sistnämnda inspektörer.
Betydelsen i besparingshänseende av dylika reglerande åtgärder belyses
av följande siffror rörande resekostnaderna för folkskol- och gymnastikinspektörer
under olika budgetperioder.
För folkskolinspektörernas resor hava kostnaderna uppgått till följande
belopp:
1921 ............................................................................................ kronor 389,853: 9 o
1922 ....................................
1 januari—30 juni 1923
1 juli 1923—30 juni 1924
» 366,534: sb
» 174,733:9 4
» 350,290: 18
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.
1 juli 1924 (från och med vilken tidpunkt systemet med
maximibelopp för de särskilda inspektörerna började
tillämpas)—Öl) juni 1925 ....................................................
1 juli 1925—30 juni 1926
1 juli 1926—30 juni 1927
1 juli 1927—30 juni 1928 ....................................................
kronor 271,108: 3 2
» 233,254:5 6
» 255,871:2 5
» 245,264: io
För gymnastikinspektörernas resor ställa sig motsvarande siffror sålunda: -
1921 ............................................................................................
^922 ............................................................................................
1 januari—30 juni 1923 .......................................................
1 juli 1923 (från och med vilken tidpunkt reseräkningarna
började attesteras av skolöverstyrelsen) —30 juni 1924
1 juli 1924 (från och med vilken tidpunkt systemet med
maximibelopp för de särskilda inspektörerna började
tillämpas) —30 juni 1925....................................................
1 juli 1925-30 juni 1926 ....................................................
1 juli 1926-30 juni 1927 ....................................................
1 juli 1927—30 juni 1928 ....................................................
kronor 100,133: 77
» 88.951:2 7
» 42,731:os
62,892: 31
55,489:7 8
53,623: 25
51,196: 27.
Härmed torde böra jämföras nedan angivna siffror rörande kostnaderna
för resor av befattningshavare vid vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien,
för vilka befattningshavare resekostnaderna före den 1 jun.
1925 utgingo från två i riksstaten under vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien
uppförda reservationsanslag, nämligen 1) rese- och transportkostnader,
fornlämningars vård, lyshållning m. in. samt 2) undersökning
och beskrivning av fäderneslandets fornlämningar m. m., men
från och med nämnda tidpunkt bestridas av åttonde huvudtitelns anslag
till rese- och traktamentspenningar. Dessa kostnader hava uppgått till
följande belopp:
1 juli 1923-30 juni 1924
1 juli 1924—30 juni 1925
1 juli 1925—30 juni 1926
1 juli 1926—30 juni 1927
1 juli 1927—30 juni 1928
Härtill må endast fogas den anmärkningen, att det givetvis icke är uteslutet,
att de förändringar i olika riktningar, som ovan anförda kostnadssiffror
förete, till någon del kunna förklaras av omständigheter, som icke
sammanhänga med sättet för resekostnadernas bestridande eller resornas
planläggande.
Ett sådant fastställande av maximibelopp för olika befattningshavares
tjänsteresor, som ovan omförmälts, torde visserligen, av i viss mån samma
skäl som lägga hinder i vägen för tillämpning av systemet med fastställda
resplaner, med avseende å vissa grupper av befattningshavare vara förenat
med betydande svårigheter. Men även om dessa i något fall skulle befinnas
oöverkomliga, är dock anordningen med särskilda, från de allmänna
reseanslagen utbrutna anslag eller anslagsposter i och för sig ägnad att
kronor 25,895:3 2
» 26,850:41
» 21,375: —
» 40,693: -
» 42,928: —
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.
tjäna besparingsintresset genom den översikt, som densamma möjliggör
över medelsåtgången för olika befattningshavargruppers resor och genom
vilken fackmyndighetens tillsyn över resornas planmässiga ordnande givetvis
i hög grad underlättas. Med hänsyn härtill torde det vara förtjänt
att tagas under övervägande, huruvida det icke skulle vara lämpligt att
gå in för en utsträckt tillämpning av berörda anordning. Bland grupper,
som härvid i första hand borde komma i betraktande, må nämnas befattningshavare
vid länsstyrelserna och fögderiförvaltningen, lappfogdar och
lapptillsyningsmän, befattningshavare vid yrkesinspektionen, fattigvårdskonsutenter,
statens gymnastikinspektörer, befattningshavare vid den lokala
fiskeriadministrationen, lantbruksingenjörer och lantmätare.
Även utan en dylik anordning är naturligtvis eu överflyttning av den
sakliga granskningen av reseräkningarna å vederbörande fackmyndighet
tänkbar. I fråga om gymnastikinspektörerna har, såsom i det föregående
nämnts, en sådan överflyttning från och med den 1 juli 1928 ägt rum.
Men jämväl beträffande andra befattningshavare lärer det förekomma, att
utbetalningsmyndigheten låter fackmyndigheten granska inkomna reseräkningar.
IV. Besparingsreglementen.
A. Översikt över hit hänförliga föreskrifter.
Från allmänna resereglementet avvikande bestämmelser i besparande
syfte förekomma beträffande ett flertal grupper befattningshavare. De
sålunda stadgade avvikelserna äro av varierande innebörd och omfattning
för olika hithörande grupper. I allmänhet hava de avseende å traktamentsersättningen,
stundom gälla de emellertid även resekostnadsersättningen.
De mest betydande avvikelserna från allmänna resereglementet
förete de särbestämmelser, som meddelats för kommunikationsverken, tullverket,
lantbruksingenjörer, lantmätare, allmänna kartverket, lots- och fyrstaten
samt domänverket. Smärre avsteg från nämnda reglementes ersättningsbestämmelser
förekomma beträffande försvarsväsendets personal och
vissa andra till omfånget mindre betydande personalgrupper. Jag övergår
nu till att närmare redogöra för innebörden av ifrågavarande från
allmänna resereglementet avvikande bestämmelser i olika fall.
1. Avvikelser från allmänna resereglementets bestämmelser beträffande
traktamentsersättning.
Fall, där traktamentsersättning ej alls utgår.
I vissa fali, där resekostnadsersättning är medgiven, utgår icke någon
traktamentsersättning alls. Så är förhållandet beträffande nämndeman
vid vissa rannsaknings- och tingsresor samt vid vägsyner och formliga
efterbesiktningar, ävensom beträffande landsfiskaler. Hit kan ock möjligen
hänföras en bestämmelse i det av statens vattenfallsverk för tjänstemän
vid nämnda verk utfärdade besparingsreglementet, enligt vilken det i vissa
iall ankommer på vederbörande förvaltningschef att bestämma, i vad mån
traktamentsersättning må åtnjutas.
Kun yl. Muy.ts proposition Nr 40. 13
Fall, där tvaktamentsersättning utgår i mera speciella former.
I vissa 1''all är traktamentsersättning väl medgiven, men utgår den i
särskilda former, såsom milpenningar till tågpersonal vid statens järnvägar
samt resetraktamente, tilläggstraktamente och härbärgesersättnmg
till resande personal vid postverket. (Särskilda kungl. brev den 16 december
1927.)
Fall, där en allmän reducering av tr aktamentser sättningen äger rum.
En tredje grupp av särbestämmelser i fråga om traktamentsersättning
omfattar de fall, där generella reduceringar av nämnda ersättnings storlek
äro föreskrivna för större eller mindre kategorier av befattningshavare.
Sådan reducering bar vunnit tillämpning vid telegrafverket, där viss
lägre linjepersonal vid resa eller förrättning inom eget distrikt åtnjuter
dagtraktamenten med belopp, som med 16—33 procent understiga vad enligt
allmänna reseregiementet skolat utgå.
Vid statens vattenfallsverk reduceras traktamentsersättningen överlag
vid tjänsteresa inom eget tjänstgöringsområde, men utom stationeringsorten.
Reduceringen varierar från cirka 11 till 50 procent av allmänna
resereglementets belopp.
Vid tullverket gälla olika bestämmelser för inspektions-, visitations- och
bevakningsresor, varvid regeln är den, att vid inspektionsresor full traktamentsersättning
utgår, att vid visitationsresor en reducering av 10 procent
inträder, vartill ytterligare kommer en av ersättningens beräknande
per tjänstgöringstimme föranledd minskning, samt att vid bevakningsresor
traktamentsersättningen med vissa modifikationer reduceras med minst
50 procent.
Vid domänverket reduceras traktamentsersättningen genomgående beträffande
resor, som ingå i den vanliga tjänstutövningen. Reduceringen
växlar från cirka SO till 50 procent.
Under allmänna kartverkets fältarbeten reduceras traktamentsersättningen
till 85 procent för dag, varunder arbete på fältet äger rum, samt
med ytterligare 2 kronor för annan dag.
Slutligen äger reducering jämväl rum för viss personal tillhörande lotsoch
fyrstaten, i det att lotskapten och lotslöjtnant, då tjänsteresa sker
med anlitande av lotsverkets tjänstefartyg, i dylik ersättning för dag åtnjuta
ett belopp motsvarande SO procent av det enligt allmänna reseregiementet
för dag bestämda traktamentsbeloppet.
Fall, där traktamentsersättning bortfaller eller reduceras på grund av
förrättningens (resans) kortvarighet.
Beträffande åtskilliga grupper av befattningshavare gäller, att, då förrättnings-
(inklusive rese-) tiden understiger visst bestämt antal timmar,
ingen som helst traktamentsersättning utgår.
Sålunda stadgas för befattningshavare vid domänverket, att traktamente
ej utgår vid frånvaro från bostaden under kortare tid än 6 timmar.
Likaså förutsättes för traktamentsersättnings utgående vid inspektions-
och vissa bevakningsresor av tullverkets personal, att bortovaron
från tjänstgöringsområdet eller, vid resor inom det sistnämnda, från bostadsorten
omfattat minst 6 timmar, vilken tid emellertid i ett fall av
bevakningsresa utsträckts ända till 24 timmar.
14
Kanal Maj:ts proposition Nr 40.
Jämväl beträffande vissa tjänstemän vid statens vattenfallsverk bortfaller
traktamente vid frånvaro från stationeringsorten mindre än 6 timmar,
för andra är gränsen satt till 12 timmar, i händelse frånvaron från nämnda
ort helt och hållet faller inom samma dygn. Vid tjänsteresa inom eget
tjänstgöringsområde med frånvaro från stationeringsorten under 6—12
timmar utgår för förstnämnda grupp tjänstemän tre fjärdedels eller ett
traktamente, allt eftersom frånvaron faller inom ett eller två dygn, för
de senare ett halvt traktamente då frånvaron faller inom två dygn. Dygnet
räknas härvid från klockan 12 ena natten till samma tidpunkt påföljande
natt.
För vissa tjänsteresor av järnvägstjänstemän gälla i viss mån likartade
bestämmelser. Har resan ej varat 6 dagtimmar, utgår intet dagtraktamente.
Har resan varat minst 6 men icke fullt 12 dagtimmar, utgår dagtraktamente
med hälften av det i resereglementet för eu resedag stadgade
beloppet. Traktamente beräknas endast för den tid, varunder tjänsteman
varit frånvarande från egen stationsort, sålunda att frånvaro, som räckt
högst 18 dagtimmar, ersättes med ett traktamente, frånvaro 18—36 dagtimmar
med två traktamenlen o. s. v. Nät traktamente utgår däremot
enligt allmänna resereglementet.
I fråga om försvarsväsendets personal innehålla tilläggsbestämmelserna
till de militära avlöningsreglementena, att traktamentsersättning vid tjänsteresa
icke utgår, därest frånvaron från förläggningsorten räckt kortare
tid än 8 timmar.
Med avseende å vissa andra grupper av befattningshavare innebära hithörande
besparingsföreskrifter allenast en reducering av traktamentsersättningen.
Detta är fallet i fråga om lantbruksingenjörer och lantmätare, för vilka
båda grupper gäller, att traktamentsersättningen utgår med hälften av i
allmänna resereglementet medgivet belopp, när under ett dygn företagna
resor och förrättningar sammanlagt krävt kortare tid än 6 timmar.
Samma förhållande äger rum beträffande fångförare och befattningshavare
vid statens uppfostringsanstalt å Bona, för vilka traktamentsersättningen
under vissa tjänsteresor reduceras till hälften, när bortovaron
från vederbörande anstalt icke omfattat mer än 6 timmar.
Enahanda princip har slutligen vunnit tillämpning i ytterligare ett par
fall, på vilka emellertid synes onödigt här ingå.
Fall, där reducering av traktamentsersättningen inträder på grund av
resans ringa utsträckning.
Grundsatsen, att traktamentsersättning icke skall utgå vid förrättning,
som företages inom visst kortare avstånd från befattningshavares bostads(tjänstgörings-)ort,
är ju fastslagen i 17 § av allmänna resereglementet, där
det stadgas, att traktamentsersättning icke må åtnjutas för förrättning,
som utföres å förrättningsmannens bostads- eller tjänstgöringsort eller på
avstånd ej överstigande 3 kilometer därifrån eller — beträffande stad etc.
— från det planlagda områdets gräns.
Beträffande vissa affärsdrivande verk har emellertid det sålunda i allmänhet
för rätt till traktamentsersättning förutsatta avståndet utökats.
För telegrafverkets vidkommande gäller sålunda, att dylik ersättning ej
utgår för resa eller förrättning inom ett avstånd av 5 kilometer, färdevägen
15
Kungl. May.ts proposition Nr 40.
räknat, från tjänstgöringsortens centraitelegrai station (telefonstation),
dock med iakttagande av omförmälda bestämmelse i allmänna resereglementei
Till befattningshavare vid statens vatten fallsverk utgar icke
traktamentsersättning vid resa inom stationeringsorten, som i. regel omfattar
ett cirkelformigt område med 4 kilometers radio omkring en for
varje ort fastställd medelpunkt. För domänverkets befattningshavare
bortfaller traktamentsersättning vid resa, som icke sträckt sig ^mer an »
kilometer, eller förrättning, som icke verkställts på längre avsiand an »
kilometer från bostaden, räknat i rak riktning från denna.
Fält, där reducering av traktamentsersättning en inträder vid längre tids
uppehåll å samma plats.
Enligt kommunikationsverkens och övriga på samma lönesystem uppbyggda
avlöningsbestämmelser utgår det tjänstgöringstraktamente, som
tillkommer befattningshavare vid tjänsteutövning å annan ort inom riket
än stationeringsorten, under 1-15 dygnet med belopp motsvarande vad
vederbörande enligt allmänna resereglementet ar berättigad uppbara såsom
dygnstraktamente vid tjänsteresa, varemot tjänstgöringstraktamentet,
därest vistelsen på eu och samma plats fortsätter längre, från och med
16: de dygnet är underkastat eu avsevärd minskning.
I vissa besparingsreglementen föreskrives en motsvarande reduktion av
den vid tjänsteresor medgivna traktamentsersättningen vid uppehåll pa
samma plats under längre tid i följd än 15 dygn. Så är, bland annat, förhållandet
beträffande befattningshavare vid tullverket och domänverket,
lantbruksingenjörer och lantmätare. ,
Även där särskild föreskrift i angivna riktning ej meddelats, larer emellertid
för befattningshavare, som tillhör nyreglerat verk, enahanda reducering
av traktamentsersättningen enligt resereglementet böra inträda pa
grund av ovan åsyftade stadgande i avlöningsbestämmelserna. . I denna
del må här hänvisas till Kungl. Maj:ts proposition nr 95/1925, sid. 58 oJ.
Utöver de i det föregående omförmälda olika fall av avvikelser från allmänna
resereglementets bestämmelser om traktamentsersättning, förekomma
för vissa grupper ytterligare särbestämmelser, vilka emellertid synas
alltför speciella för att behöva här närmare omnämnas.
2. Avvikelser från allmänna resereglementets bestämmelser beträffande
resekostnadsersättning.
Beträffande resekostnadsersättningen äro avvikelser från allmänna resereglementets
bestämmelser mera sparsamt förekommande. _
X förevarande hänseende må iramhallas, att resekostnadsersättning till
reparatörer och linjeförmän vid telegrafverket utgår med verkliga kostnaden
(dock icke med högre belopp än enligt allmänna resereglementet),
samt att i anslutning härtill dylik tjänsteman icke erhåller någon resekostnadsersättning
vid nyttjande av resdon, som av honom själv fram
drives,
eller vid fotvandring. . .
Även vid stadens vattenfallsverk är rätten till resekostnadsersättning i
viss mån begränsad vid användande av senast omförmält färdsätt, i det
att vid tjänsteresa inom eget tjänstgöringsområde densamma beror av vederbörande
överordnades medgivande.
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.
För vissa befattningshavare vid domänverket gäller, att resekostnadsersättning
icke utgår för färd till fots eller medelst skidor utan användande
av dragare, varjämte vissa inskränkningar stadgats i fråga om såväl
rätten till som beloppet av dylik ersättning vid färd med velociped
(även med motoranordning) och färd med skidor efter dragare.
Med sistnämnda inskränkningar i viss mån likartade begränsningar gälla
för befattningshavare vid allmänna kartverket i avseende å vissa färder
under fältarbete.
Till ledamot i ströängs- och avvittringsnämnd utgår resekostnadsersättning
vid färd inom förrättningsområde endast för det fall, att färden överstiger
6 kilometer och för färden använts fortskaffningsmedel, som ej kostnadsfritt
ställts till förfogande.
I detta sammanhang må ock erinras om den vid domänverket förekommande
anordningen med månatliga fasta respenninganslag till vissa befattningshavare.
Densamma innebär, att domänstyrelsen årligen på grundval
av vunnen erfarenhet inordnar ifrågavarande befattningshavare i
vissa resekostnadsgrupper, för vilka bestämda respenninganslag äro fastställda.
Därest sålunda utgående respenninganslag befinnes hava varit
otillräckligt för vederbörandes verkliga reseutgifter under ett och samma
kalenderår, kan domänstyrelsen tilldela honom skäligt tilläggsanslag, varjämte
styrelsen, då omständigheterna föranleda särskild ökning under viss
tid av de en befattningshavare åliggande resor, undantagsvis äger bevilja
extra resekostnadstillägg för sådan tid.
B. I vad mån kan tillämpningen av besparingsreglementen utvidgas?
1. I fråga om traktamentsersättning.
För ett riktigt bedömande av förevarande spörsmål är det givetvis av
nöden att först klargöra, vilka särskilda omständigheter som kunna anses
möjliggöra begränsning av traktamentsersättningen i olika fall. Iiärutinnan
må följande anföras.
Den allmänna utgångspunkten vid införandet av dylika begränsningar
torde väl få anses hava varit, att ersättningarna enligt allmänna resereglementet
äro så pass rikligt utmätta, att befattningshavare, som i större
utsträckning företaga tjänsteresor, äro i tillfälle att — åtminstone i längden
— göra sig en vinst på resorna. Att så ursprungligen varit förhållandet
lärer väl ej heller kunna förnekas. Men lika obestridligt synes det
vara, att möjligheten därtill undan för undan minskats, i mån som ersättningarna
enligt resereglementet mer och mer anpassats efter de verkliga
kostnaderna. Visserligen innehålla även de under senare tid utfärdade
avlöningsförfattningarna allmänt en klausul, som torde vila på förstnämnda
tankegång. Där stadgas nämligen, att för sådana regelbundet eller
ofta återkommande resor, som innefattas i tjänstemans vanliga tjänsteutövning,
ersättning må utgå enligt särskilda av Kungl. Maj:t meddelade
bestämmelser. Emellertid torde det icke kunna förutsättas, att statsmakterna
härmed avsett annat, än att ersättningarna enligt resereglementet
skola beskäras i den mån de med hänsyn till de regelbundna och ofta återkommande
resorna kunna anses överstiga de skäliga resekostnaderna.
I anslutning till detta resonnemang gäller det således att avgöra, under
17
Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.
vilka omständigheter med en befattning förenade, regelbundet eller ofta
återkommande tjänsteresor kunna utföras mot kostnader, som understiga
de enligt resereglementet utgående ersättningarna, och lägre ersättningar
fördenskull kunna ifrågasättas. Utan vidare synes det härvid klart, att
där resorna äro begränsade till mindre tjänstgöringsdistrikt, vissa möjligheter
föreligga att vidtaga anordningar för nedbringande av levnadskost
naderna. Särskilt där samma platser regelbundet eller ofta besökas, torde
lägre kostnad för kost och logi kunna utverkas. Men även vunnen lokal
kännedom om näringsställen och nattkvarter samt förvärvade personliga
relationer komma härvid i betraktande. Synpunkter av nu antytt slag
hava legat till grund för den beträffande domänverkets personal vidtagna
kraftiga reduceringen av traktamentsersättningen. Detsamma torde hava
varit fallet vid begränsandet av berörda ersättning för i det föregående
omförmälda befattningshavare vid telegrafverket och statens vattenfallsverk.
Den undersökning, som i förevarande sammanhang verkställts rörande
frågan, i vad mån förutsättningar av ovan angiven art föreligga för generella
reduceringar av den i allmänna resereglementet fastställda traktamentsersättningen
beträffande andra grupper av befattningshavare än
dem, för vilka dylika reduceringar redan genomförts, har givit vid handen,
att så knappast är fallet. Härvid är att märka, att vid bedömandet
av befattningshavares möjligheter att nedbringa kostnaderna för tjänsteresor
hänsyn icke torde få tagas till den gästfrihet, varför vederbörande
på grund av sin tjänstutövning kunna bliva föremål. Att göra befattningshavare
till någon del beroende av dylik gästfrihet synes så mycket
mindre kunna ifrågakomma, som det måste anses vara en angelägenhet
av största vikt att förebygga varje anledning till misstanke om våld och
partiskhet vid tjänstutövningen.
Om således ytterligare generella traktamentsreduceringår icke torde
kunna motiveras ur de synpunkter, som legat till grund för de hittills
redan genomförda, skulle det emellertid kunna ifrågasättas, om icke dylika
reduceringar beträffande ett par större grupper befattningshavare äro
befogade av andra skäl. De grupper, som här åsyftas, äro lantbruksingenjörer
och lantmätare samt de befattningshavare (lantbruksstipendiater,
assistenter och tekniska bitriiden), som äro underkastade samma reseersättningsbestämmelser
som nämnda tjänstemän. Enligt de för hithörande
befattningshavare gällande bestämmelser i ämnet åligger det sakägare
att, där så påfordras och det utan avsevärda svårigheter kan ske, mot i
orten gängse pris tillhandahålla förrättningsmannen och hans tjänstebiträden
god husmanskost samt tjänligt husrum med ljus, värme och upppassning.
Uraktlåter sakägare detta, åligger honom att gälda ersättning
till vederbörande för den merkostnad, som denne styrker sig hava för
kost och husrum utgivit utöver honom tillkommande traktamentsersättning.
Det torde vara ofrånkomligt, att, i den män ifrågavarande, sakägarna
åliggande prestanda av dem utkrävas, möjlighet föreligger för befattningshavarna
att å den till dem utgående traktamentsersättningen tillgodogöra
sig viss besparing. Storleken av denna besparing torde väl i allmänhet
kunna antagas stå i direkt förhållande till traktamentsersättningens
storlek samt fördenskull bliva större för högre befattningshavare
än för lägre. Å andra sidan torde det förhålla sig så, att det förnämligast
Rihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt 31 häfl. (Nr 40.)
o
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.
är de lägre befattningshavarna, som draga fördel av den här avsedda
bestämmelsen. Från lantbruks- och lantmäteristyrelserna hava icke några,
närmare upplysningar kunnat erhållas angående den utsträckning, vari
vederbörande befattningshavare begagna sig av förmånen i fråga. Det
torde emellertid vara berättigat att räkna med, att en reducering av traktamentsersättningarna
skulle föranleda ökad tillämpning av omförmälda
bestämmelse. Det tvång och den tunga, som ifrågavarande, sakägarna
åvilande skyldighet i viss mån torde anses innebära för dem, måste således
under angivna förutsättning antagas komma att göra sig gällande i ökad
grad. Redan med hänsyn till de betänkligheter, som ur denna synpunkt
kunna anföras mot en traktamentsreducering för hithörande befattningshavare,
förefaller det tveksamt om det kan vara lämpligt att gå in för er
sådan. Härtill kommer, att ifrågavarande befattningshavare, såsom i det
föregående omförmälts, äro underkastade bestämmelse om reducering av
traktamentsersättningen från och med 16:de dygnet vid längre tids vistelse
för en eller flera förrättningar på samma plats. Enligt sakens natur måste
en dylik bestämmelse spela en betydande roll inom de verksamhetsområden,
vilka det här gäller. Och detta just såvitt avser de (lägre) befattningshavare,
från vilkas sida utkrävande av ovannämnda sakägarna åliggande
prestationsskyldighet förnämligast lärer ifrågakomma. Det är nämligen
dessa befattningshavare, som utföra det väsentliga arbetet på marken
och därför äro bundna vid förrättningsorten för längre tid. Då omförmälda,
från och med 16:de dygnet inträdande reducering av traktamentsersättningen
uppgår till hälften för den, som är familjeförsörjare,
och till två tredjedelar för annan, lärer någon ytterligare reducering beträffande
nämnda tid få anses fullkomligt utesluten. Från vederbörande
myndigheters sida har fastmera uttalats önskemål om mildring i reduceringsbestämmelserna.
Som dessa emellertid, enligt vad i det föregående
angivits, ansluta sig till den princip, som i motsvarande hänseende kommit
till uttryck i nyare avlöningsbestämmelser, torde det ej böra ifrågakomma
att vidtaga någon ändring på denna punkt. Bibehållas berörda
bestämmelser oförändrade, synes å andra sidan betydelsen av en reducering
av traktamentsersättningen vid kortvariga förrättningar och under
de 15 första dygnen av förrättningar, som föranleda längre tids vistelse
på en och samma plats, ej oväsentligt minskas.
Ej heller beträffande andra grupper av befattningshavare synas giltiga
skiil föreligga för generella reduceringar av traktamentsersättningen.
Jag övergår härefter till frågan, i vad man reducering av ersättningen
kan genomföras för kortvariga eller till utsträckningen obetydliga tjänsteresor
eller vid av tjänsteresa föranledd längre tids vistelse på en och
samma ort.
Vad då först angår kortvariga resor, innehåller allmänna resereglementet
icke någon särbestämmelse beträffande sådana, utan förutsätter reglementet
tillämpning av samma ersättningsgrunder, oavsett vilken tid tjänsteresan
i varje särskilt fali tager i anspråk. I åtskilliga av ovan omförmälda
besparingsbestämmelser äro däremot mer eller mindre långtgående
inskränkningar stadgade i fråga om ersättningen vid dylika resor.
Till grund för dessa olika inskränkningar ligger givetvis den synpunkten,
att tjänsteresa, som föranleder endast kortare bortovaro från bostads- eller
tjänstgöringsorten, icke medför några särskilda kostnader för förrätt
-
19
Kuugl. Maj:Is proposition Nr 40.
ningsmannen. Antingen vallas icke någon som helst rubbning i befäl!
ningshavarens vanliga måltidsordning eller ock kan måltid utan olägenhet
förläggas till tid lore avresan eller efter återkomsten eller kost med
föras under resan. Och vad förrättning under nattetid beträffar, kan anlitande
av särskilt nattkvarter ställa sig onödigt.
Den synpunkt, som sålunda ligger bakom ovan åsyftade inskränkande
bestämmelser, synes äga den allmängiltighet, att tillräckliga skäl saknas
att över huvud begränsa tillämpningen av dylika bestämmelser till vissa
grupper av befattningshavare eller, såsom beträffande vissa grupper är
förhållandet, till tjänsteresor inom eget tjänstgöringsdistrikt. Här synes
med andra ord möjlighet erbjuda sig att i viss mån tillgodose det i det
föregående angivna önskemålet om ersättningarnas avpassande efter de
verkliga kostnaderna. Åt detta förhållande har ock uppmärksamhet ägnats
i vissa av de yttranden, som infordrats från myndigheterna angaende
enligt erfarenheten påkallade ändringar i det nu provisoriskt gällande
allmänna resereglementet.
Sålunda uttala sig lotsstyrelsen samt länsstyrelserna i Gotlands och
Örebro län för en nedsättning av traktamentsersättningen vid förrättning,
som icke påkallar bortovaro från bostads- eller tjänstgöringsorten under
längre tid än 6 timmar. Härvid föreslå lotsstyrelsen och länsstyrelsen i
Örebro län traktamentsersättningens begränsande till hälften av eljest
utgående belopp. I samma fråga anför statskontoret, att under den tid,
det provisoriska resereglementet varit gällande, med allt större styrka
för statskontoret framträtt det otillfredsställande i att helt dagtraktamente
utginge, oavsett om resan och förrättningen tillsammans tagit en helt
liten del av dagen i anspråk, ofta icke mer än 3 å 4 timmar eller mindre.
Så vore exempelvis fallet vid en mängd resor, som företoges från Stockholm
till närbelägna förrättningsställen såsom Drottningholm, Ulriksdal.
Uppsala m. fl. platser. Statskontoret hade kommit till den uppfattningen,
att i dylika fall halvt dagtraktamente borde utgöra fullt skälig
ersättning och att tidsbegränsningen för sådan ersättning lämpligen
borde bestämmas till högst 6 timmar. Samma fråga beröres vidare av länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län, som framhåller, hurusom genom motorfordonens
övertagande av trafiken det blivit möjligt för en förrättningsman
att snabbare, än tidigare kunnat ske, utföra en tjänsteresa. Då det
numera ofta förekomme, att hela resan icke toge i anspråk så lång tid,
att vederbörande behövde intaga måltid utanför hemmet och därmed grunden
för traktamentsersättningen försvunnit, ville länsstyrelsen ifrågasätta
införandet av en bestämmelse om, att traktamentsersättning icke skulle
utgå för förrättning, som, inberäknad resa fram och tillbaka, icke tagit
längre tid i anspråk än 4 timmar. Även länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar
sig för en efter tiden för förrättningen bestämd gräns beträffande rätten
till traktamentsersättning. En minimitid borde uppställas, varjämte eventuellt
även borde föreskrivas reduktion av traktamentsbeloppen för kortvarig
förrättning. Jämväl i fall, då förrättning eller resa sträckte sig
endast obetydligt över gräns emellan dag och natt, syntes reduktion av
traktamente böra föreskrivas. Att giva den, som avreste sent på kvällen
eller anlände på morgonen, fullt dagtraktamente vore ej överensstämmande
med grunden för rätten till traktamente.
Den närmare utformningen av en för införande i allmänna resereglementet
avsedd tidsbegränsningsbestämmelse kan, såsom det föregående
giver vid handen, ske på många olika sätt. Utöver de redan tillämpade
20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.
eller enligt det ovan anförda föreslagna möjligheterna må i detta sam
manhang jämväl omnämnas det, enligt vad inledningsvis berörts, till mig
överlämnade av kommunikationsverkens lönenämnd avgivna förslaget till
bestämmelser i fråga om ersättning för vissa tjänsteresor vid kommunikationsverken.
Enligt detta förslag skulle, bland annat, vid tjänsteresa
inom eget distrikt, vilken omfattat högst 48 timmar, i traktamentsersättning
utgå:
a) därest resan omfattat minst 4 men icke fullt 8 dagtimmar, hälften av
det i allmänna resereglementet för en resedag stadgade beloppet;
b) därest resan omfattat minst 8 men icke fullt 12 dagtimmar, tre fjärde
delar av nämnda belopp;
c) därest resan omfattat minst 12 dagtimmar, hela sagda belopp:
d) därest frånvaro från stationeringsorten räckt minst 2 sammanhängande
nattimmar, nattraktamente enligt resereglementet.
Därest resan varat kortare tid än 4 timmar, skulle intet dagtraktamente
utgå.
Vid tjänsteresa, varför enligt förberörda förslag fullt dagtraktamente
skulle utgå, skulle traktamente beräknas endast för den tid, varunder
vederbörande varit frånvarande från stationeringsorten, sålunda att frånvaro,
som räckt högst 18 dagtimmar, räknat från tiden för resans anträdande,
skulle ersättas med ett traktamente, frånvaro, som räckt mer än
18 men högst 36 dagtimmar, med två traktamenten samt frånvaro över 36
dagtimmar med. tre traktamenten. Såsom dagtid skulle jämväl räknas i
resetiden ingående nattid, för vilken nattraktamente ej utginge.
Ehuru några vägande invändningar icke synas kunna framställas mot
riktigheten av den tankegång, som ligger till grund för ovannämnda av
kommunikationsverkens lönenämnd upprättade förslag i angivna del,
torde dock — såsom också i däröver hörda myndigheters yttranden framhållits
— det ifrågasatta tidsbegränsningssystemet, sådant det i förslaget
utformats, få anses alltför invecklat för att kunna förordas till fastställelse.
I all synnerhet måste det anses av stor betydelse att vid ett eventuellt
införande av ett dylikt system i allmänna resereglementet däråt giva
den enklast möjliga utformning. Efter övervägande av olika på förevarande
fråga inverkande omständigheter har jag kommit till den uppfattningen,
att eu med hänsyn till samtliga här föreliggande intressen godtagbar
lösning av frågan skulle ernås genom en bestämmelse av ungefär
följande innehåll: Traktamentsersättning utgår ej för förrättning, som
endast krävt frånvaro från bostads- eller tjänstgöringsorten under högst
6 dagtimmar i följa. Dylik ersättning beräknas endast för den tid, var
under vederbörande varit frånvarande från bostads- eller tjänstgöringsorten,
sålunda att frånvaro, som räckt mer än 6 men högst 18 dagtimmar,
ersättes, med ett dagtraktamente, frånvaro, som räckt mer än 18 men högst
36 dagtimmar, med två dagtraktamenten etc.
Vidkommande härefter traktamentsersättning för förrättning, som äger
rum, inom visst kortare avstånd från bostads- eller tjänstgöringsorten,
innehåller allmänna resereglementet, såsom i det föregående erinrats, en
bestämmelse om reducering av dylik ersättning för sådan förrättning, varjamte
i vissa besparingsreglementen meddelats skärpta föreskrifter i berörda
avseende. Då sistnämnda sinsemellan avvikande föreskrifter torde
vara betingade av de vid respektive förvaltningsgren rådande säregna förhållandena
samt större betydelse lärer böra tillmätas den för förrättningen
21
Kungl. Majds proposition Nr 40.
använda tiden än dt;t mellan förrättnings- och bostads-, respektive tjänstgöringsorten
liggande avståndet, synas tillräckliga skäl ej föreligga att
härutinnan meddela andra föreskrifter än som sålunda redan gälla.
Återstår sa frågan om reducering av traktmnentserstittningen vid längre
tids vistelse å en och samma plats. Såsom i det föregående framhållits,
var vid framläggandet för riksdagen av det förslag i ämnet, som legat till
grund för 1925 års allmänna resereglemente, utgångspunkten den, att de i
nyare avlöningsbestämmelser införda reglerna angående reducering av
vid tjänsteutövning a plats utom den vanliga tjänstgöringsorten utgående
tjänslgöringstraktamonte utan vidare vore tillämpliga även på de under
nämnda avlöningsbestämmelser lydande befattningshavarnas tjänsteresor.
På grund härav och då det icke ansågs av omständigheterna påkallat att
meddela dylika föreskrifter för befattningshavare vid oreglerade statsinstitutioner
samt eu dylik avknappning av traktamentsersättningen därtill
icke syntes lämplig beträffande sådana förrättningmän, vilka för sitt
arbete icke åtnjöte annan gottgörelse än traktamente, upptogs icke någon
bestämmelse därom i allmänna resereglementet. I vissa av de utfärdade
besparingsreglementena har däremot, på sätt den föregående redogörelsen
giver vid handen, så skett.
Erfarenheten har nu visat, att olika meningar yppats angående de i förenämnda
avlöningsbestämmelser ingående reduktionsreglernas tillämplighet
å tjänsteresor. I detta avseende må här hänvisas till riksdagens revisorers
berättelse om den år 1927 av dem verkställda granskningen (Del I
sid. 164 och 165 och Del III sid. 136—139). Av berörda anledning och då
de sakliga skäl, som uppbära reduktionsreglerna i sagda avlöningsbestämmelser
och som legat till grund för motsvarande reglers upptagande i
vissa resebesparingsreglementen, synas äga full giltighet beträffande befattningshavares
tjänsteresor i allmänhet, synas, till vinnande av enhetlighet
i förevarande hänseende, bestämmelser i angiven riktning böra upptagas
i allmänna resereglementet. Den omständigheten, att vissa förrättningsmän
för sitt arbete icke åtnjuta annan gottgörelse än traktamente,-torde icke böra utgöra hinder för en dylik åtgärd. Dels torde nämligen
frågan för dessa förrättningsmäns vidkommande i stort sett sakna aktualitet,
dels står ju möjligheten öppen att i förekommande undantagsfall genom
särskilda bestämmelser reglera saken på annat sätt.
Även övriga ovan ifrågasatta inskränkningar i rätten till traktamentsersättning
kunna naturligtvis tänkas föranleda särbestämmelser beträffande
sistnämnda kategori befattningshavare. Den tankegången, att hithörande
befattningshavares ersättning kunde behöva regleras genom särskilda
bestämmelser, kom ock, såsom av det föregående framgår, till uttryck
i 1927 års riksdagsskrivelse i ämnet. Däri framhölls nämligen önskvärdheten
av, att, bland annat, en undersökning komme till stånd, i vad
mån det kunde anses lämpligt att ur resereglementet helt och hållet utbryta
sådana grupper av befattningshavare, för vilka traktamentsersättningen
jämväl kunde anses i ATiss mån innefatta ersättning för det under
förrättningen utförda arbetet. De befattningshavare, som härmed åsyftas,
torde utgöras av nämndemän, ledamöter i ägodelningsrätt, gode män vid
vissa förrättningar, ordförande och ledamöter i vissa nämnder och dylikt.
Frågan, huruvida traktamentsersättningen för dessas vidkommande innefattar
gottgörelse för utfört arbete, torde böra besvaras olika allt eftersom
22
Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.
vederbörande är tillförsäkrad traktamentsersättning, oavsett om förrättningen
äger rum utom eller inom hans egen bostadsort, eller dylik ersättning
i enlighet med allmänna resereglementets bestämmelser tillkommer
vederbörande allenast vid förrättning utom bostadsorten och på visst minimiavstånd
från denna. Endast i förstnämnda fall torde traktamentsersättningen
kunna anses innefatta gottgörelse för det under förrättningen
utförda arbetet. Då emellertid allmänna resereglementets bestämmelser
bär icke lära vara tillämpliga i vidare mån, än särskild föreskrift därom
meddelats, synes man böra bortse från dessa fall vid avfattningen av
nämnda reglemente. Ehuru traktamentsersättningen beträffande befattningshavare,
vars enda gottgörelse för en förrättning utgöres av ersättning
för därav föranledda resor och frånvaro från bostadsorten, måste anses
hava en annan karaktär än i nyssberörda fall, föreligger tydligen intet
hinder att jämväl beträffande sådan befattningshavare meddela särbestämmelser
i förevarande hänseende. I vad mån så kan anses påkallat,
torde böra ankomma på de myndigheter, till vilkas förvaltningsområden
förrättningarna höra, att i första hand bedöma. Till vilket resultat man
härvidlag än må komma, på allmänna resereglementets innehåll torde det
icke böra öva något inflytande.
2. I fråga om resekostnadsersättning.
De föreskrifter, som, enligt vad av det föregående framgår, i syfte att
nedbringa resekostnadsersättningen meddelats för befattningshavare vid
vissa verk torde i det stora hela vara betingade av sådana i de olika fallen
föreliggande särskilda förhållanden, som icke alls eller åtminstone icke i
samma grad motivera motsvarande föreskrifter på andra håll. Undantag
härifrån bildar givetvis den vid domänverket i viss utsträckning tillämpade
anordningen med s. k. fasta respenninganslag. Denna anordning är
avsedd att beträffande resekostnadsersättningen fylla samma uppgift som
de i det föregående avhandlade särskilda reseanslagen i fråga om reseersättningen
i dess helhet. I den mån svårigheter göra sig gällande att för
olika befattningshavare fastställa bestämda reseanslag, torde motsvarande
hinder möta att för dem utmäta särskilda respenninganslag. Därest emellertid
frågan om särskilda reseanslag för olika grupper av befattningshavare
anses förtjänt att tagas under närmare övervägande, torde detta
övervägande böra och komma att avse jämväl spörsmålet om utvidgad användning
av fasta respenninganslag.
En fråga, som i förevarande sammanhang är av betydelse, är frågan om
skyldighet att använda omnibus såsom färdmedel och om resekostnadsersättningens
beräknande härvid. Enligt gällande allmänna resereglemente
föreligger icke sådan skyldighet. Därest nämnda färdmedel emellertid
begagnas, utgår ersättning härför såsom för :>annat färdsätt», d. v. s.
med 30 öre per kilometer. Såsom närmare framgår av Kungl. Maj:ts proposition
nr 195/1927 (sid. 15—17 samt 21 och 28), föreslog Kungl. Maj:t omnibus
till införande såsom färdsätt vid framläggande av förslag till resereglemente
såväl år 1925 som år 1927. Härvid förutsattes skyldigheten att
anlita detta färdsätt begränsad till de fall, då förrättningsmannen samma
dag han avreser från en ort dit återkommer. Ersättningen skulle enligt
1925 års förslag beräknas till avgift för 2 platser och enligt 1927 års förslag
till avgift för 1 plats samt 10 öre per kilometer. I de. enligt vad i det
23
Kungl. Maj:ts proposition Nr it).
föregående nämnts, från myndigheterna infordrade yttrandena angående
erforderliga ändringar i 1927 års resereglemente liar nu upptagande av omnibus
bland färdsätten påyrkats av generaltullstyrelsen, kammarrätten,
riksräkenskapsverket och byggnadsstyrelsen samt länsstyrelserna i Stockholms,
Jönköpings, Kristianstads, Malmöhus och Örebro län. Härjämte
har vattenfallsstyrelsen föreslagit omnibus såsom färdsätt vid färder
inom planlagda områden. Däremot har statskontoret, som tidigare framfört
yrkande pa upptagande av omnibus bland färdsätten, med hänsyn till
den avvisande ställning riksdagen i denna fråga intagit, nu ansett sig böra
avstå från att förnya nämnda yrkande. Med avseende å skyldigheten att
använda omnibus förutsätta de myndigheter, som yttrat sig härom, enahanda
begränsning, som föreslogs i 1927 års proposition; doek att länsstyrelsen
i Örebro län i stället ifrågasätter den begränsningen, att dylik skyldighet
skulle giilla färd till plats, belägen på kortare avstånd från stads
eller annat samhälles planlagda område än förslagsvis 5 eller 10 kilometer.
I fråga om ersättningen för omförmälda färdsätt ansluta sig riksräkenskapsverket
samt länsstyrelserna i Jönköpings och Örebro län till 1927 års
förslag, medan generaltullstyrelsen och länsstyrelsen i Kristianstads län
föreslå ersättningens bestämmande till avgift för 1 plats samt länsstyrelsen
i Stockholms län förordar tillämpning av sistnämnda ersättning för
färd inom planlagt område samt 20 öre för kilometer för färd utom dylikt
område.
Därest reseersättningsbestämmelserna anordnas på sätt under avdelningen
om befattningshavares rätt att företaga tjänsteresor föreslagits
och ersättningarna alltså i görligaste mån avpassas efter de verkliga kostnaderna,
ökas givetvis befogenheten av yrkandena om upptagande av omnibus
bland de i allmänna reseregleinentet särskilt omnämnda färdsätten.
Ur samma synpunkt skulle väl ock starka skäla tala för obegränsad skyldighet
att begagna dylikt färdsätt och för ersättningens bestämmande till
avgift för 1 plats. Med hänsyn till vad i 1927 års proposition i hithörande
delar anförts torde det emellertid vara lämpligast att — åtminstone för
närvarande — härutinnan följa nämnda proposition. I så fall synes emellertid,
såsom i samma proposition förutsattes, en blivande bestämmelse i
ämnet böra förbindas med ett förbehåll om rätt för vederbörande myndighet
att, beträffande skyldigheten att använda nämnda färdsätt, för viss resa
eller särskilda slags resor meddela längre gående föreskrifter, än allmänna
resereglementet innehåller. I sistnämnda avseende må nämnas, att det för befattningshavare
vid telegrafverket gällande besparingsreglementet i anslutning
till den i det föregående berörda föreskriften om resekostnadsersättningens
utgående med verkliga kostnaden till viss personal jämväl
upptager ett stadgande av innebörd, att omnibus skall användas i den utsträckning,
som betingas av telegrafverkets intressen. För den händelse
att bestämmelser i ovan angiven riktning införas i allmänna resereglementet,
bör givetvis eu undersökning genom vederbörande myndigheter
äga rum, huruvida och i vad mån en i reglementet intagen begränsning
av skyldigheten att använda omnibus bör för dem underlydande befattningshavares
tjänsteresor modifieras.
Skulle åter kraven på införande av omnibus bland de i allmänna resereglementet
upptagna särskilda färdsätten, i trots av nu och tidigare till
stöd därför anförda skäl, allt fortfarande lämnas utan beaktande, torde, på
sätt av generaltullstyrelsen i förevarande sammanhang antytts, frågan böra
lösas genom särskilda föreskrifter för olika verk.
24
Kungl. Maj:ts proposition Nr 40.
3. Sammanfattning.
Det ovan under förevarande avdelning anförda kan helt allmänt sammanfattas
så:
I fråga om traktamentsersättning synas förutsättningar saknas för generella
reduceringar av beloppen beträffande andra grupper av befattningshavare
än dem, som redan äro underkastade sådana; däremot äro
vissa inskränkningar i ersättningsrätten och speciella reduceringar av beloppen
möjliga och befogade för alla grupper. Med avseende å resekostnadsersättning
är förhållandet i viss mån detsamma.
De åtgärder till nedbringande av statens kostnader för tjänsteresor, som
sålunda befunnits möjliga och befogade, böra hänföras till allmänna resereglementet.
Därest emellertid denna ståndpunkt underkännes, bör en undersökning
äga rum rörande frågan, i vad mån förefintliga speciella resereglementen
böra i hithörande avseenden jämkas eller nya dylika föreskrifter
böra tillkomma.
Om besparingsbestämmelser i ovan angiven utsträckning införas i allmänna
resereglementet, kommer detta givetvis att medföra, att de avsevärda
olikheter, som de nu förefintliga besparingsreglementena sinsemellan
förete, i ej obetydlig mån bortfalla och större enhetlighet på förevarande
område inträder. I väsentliga stycken sammanhänga dock nämnda
olikheter med de för skilda grupper av befattningshavare rådande växlande
tjänsteförhållandena och torde likformiga bestämmelser därför få
anses uteslutna. Innan frågan om det allmänna resereglementets utformning
blivit för längre eller kortare tid framåt avgjord, torde det få anses
ändamålslöst att närmare ingå på nu berörda spörsmål och alltså till detaljgranskning
upptaga de speciella besparingsreglementena. I sinom tid
torde vederbörande myndigheter böra erhålla i uppdrag att, var för sin
verksamhetsgren, avgiva förslag till de ändrade eller nya besparingsreglementen,
som må kunna föranledas av statsmakternas ståndpunktstagande
till det allmänna resereglementet.
Samtliga i anledning av utredningen till mig överlämnade framställningar
biläggas härjämte.
Stockholm den 31 december 1928.
KARL LEVINSON.
V. Arvidsson.
Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1929.