Kungl. Maj:ts proposition nr 4.9 (Proposition 1931:49)

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.9.

Nr 49.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till reseersättning
till nämndemän; given Stockholms slott den
23 januari 1931.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

N. Gärde.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 23 januari 1931.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,

Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, anför:

»Vid anmälan till årets statsverksproposition av de frågor, som tillhöra regleringen
för budgetåret 1931/1932 av utgifterna under andra huvudtiteln, har jag
under punkten 15 framhållit, att det var min avsikt att föreslå framläggande
för innevarande års riksdag av förslag, att nämndemän vid häradsrätt måtte
beredas ersättning för inställelse vid de allmänna tingssammanträdena eller lagtima
tingen, däri inbegripet slutsammanträden. .lag meddelade vidare, att genomförandet
av ett sådant förslag enligt verkställda beräkningar skulle draga

Bihang till riksdagens protokoll 10SL 1 sami■ 43 käft. (Nr 49.)

Kungl. Majlis proposition nr 49.

en årlig kostnad av i runt tal 300,000 kronor saint att följaktligen och då kostnaderna
för nu utgående reseersättning till nämndemän (för inställelse vid
rannsakningar och tremansting m. m.) syntes kunna uppskattas till omkring
85,000 kronor för år den sammanlagda årliga kostnaden för reseersättning till
nämndemän skulle bliva 385,000 kronor. Då emellertid de nya bestämmelserna
syntes böra träda i kraft först den 1 januari 1932 och av beloppet 300,000 kronor
å första halvåret 1932 kunde beräknas komma att belöpa 170,000 kronor,
fann jag anslaget för nästkommande budgetår kunna begränsas till 255,000 kronor.
I enlighet härmed och efter det jag förordat, att för bestridande av ifrågavarande
ersättning från och med nästkommande budgetår borde under andra huvudtiteln,
avdelningen ’Häradsrätterna’, uppföras ett särskilt förslagsanslag,
benämnt ''Reseersättning till nämndemän’, föreslog Kungl. Maj :t riksdagen att,
i avbidan på särskild proposition i ämnet, till reseersättning till nämndemän för
budgetåret 1931/1932 beräkna ett extra förslagsanslag av 255,000 kronor. Vidare
föreslog Kungl. Majit på min hemställan under punkten 33, att det ordinarie
förslagsanslaget till rese- och traktamentspenningar, från vilket anslag
nu utgående reseersättning till nämndemän bestrides, måtte minskas med 85,000
kronor.

Jag anhåller nu att få anmäla denna fråga till slutlig prövning.

Häradsnämnden
och dess
tjänstgöring.

Häradsnämnd består i regel av 12 nämndemän. Där två eller flera tingslag
av Kungl. Maj :t förenas till ett, må nämndemän väljas till enahanda antal som
tillförene i vart och ett av dessa tingslag. Antalet nämndemän i de skilda tingslagen
är mycket olika och växlar från 12 till 48.1 Häradshövdingen fördelar efter
samråd med nämnden tjänstgöringen nämndemännen emellan. Härvid hava
kommit i tillämpning högst växlande principer. I allmänhet är visserligen
gruppindelning inom nämnden genomförd, men för varje grupps tjänstgöring
kunna följande huvudfall urskiljas: tjänstgöring viss rättegångsdag av varje
allmänt sammanträde, tjänstgöring vartannat sammanträde, vart tredje sammanträde,
två, tre eller fyra sammanträden i följd, ett år i följd och så vidare.

Häradsrätt håller i regel allmänna sammanträden, där tingslag ensamt utgör
en domsaga, under vårtinget sex gånger och under hösttinget fyra gånger,
samt, där två tingslag äro förenade till en domsaga, under vartdera tinget tre
respektive två gånger. Därjämte hålles i allmänhet för varje ting särskilt så
kallat slutsammanträde. Tarvas vid allmänt sammanträde mera än en rättegångsdag,
fortsättes sammanträdet näst följande helgfria dag till dess alla
målen förevarit. Under de senare åren har Kungl. Maj :t beträffande åtskilliga
tingslag förordnat örn tätare tings samm ant rådén. Exempelvis sammanträder
häradsrätten på vissa håll var fjortonde dag och i en domsaga varje vecka. —
Sedan 1919 års ingång håller häradsrätt i ett stort antal tingslag under eller
mellan de lagtima tingen sammanträden med tremansnämnd för handläggning
av mindre viktiga mål och ärenden, så kallade tremansting. — Slutligen sammanträder
häradsrätt till urtima ting eller å extra rättegångsdag under lagtima
ting, bland annat för rannsakning med häktad.

1 Jfr härvid fogad sammanställning kol. 2 med anmärkning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

För närvarande äga nämndemän för inställelse vid häradsrätt åtnjuta ersättning-
av allmänna medel i följande fall:

1. Vid brottmålsrannsakning ä urtima ting eller extra rättegångsdag under
lagtima ting. Ersättningen utgår enligt resereglementet och innefattar:

a) i de fall, då flera härad hava gemensam tingstad i brottmål och då gärningen,
varom rannsakas, blivit begången inom annat härad eller tingslag än
det, till vilket nämndemannen hör, såväl resekostnadsersättning som dagtraktamente;
kungörelsen den 17 september 1851 (nr 31, s. 1) och kungl, brevet den
23 mars 1877 (bih. nr 17, s. 2);

b) i de fall, då gärningen, varom rannsakas, förövats inom det härad eller
tingslag, för vilket nämndemannen blivit vald, allenast resekostnadsersättning;
kungörelsen den 3 juni 1892 (nr 36, s. 2).

2. Vid ting ssammanträden med tremansnämnd (tremansting). Ersättningen
innefattar allenast resekostnadsersättning enligt resereglementet och utgår
ej till flera än fyra nämndemän för varje sammanträde; lagen den 7 maj 1918
(nr 294), 9 §.

Här må jämväl erinras örn kungörelsen den 14 juni 1901 (nr 46), enligt vilken
av allmänna medel må utgå den kostnad, som kan uppkomma, då uthärads
nämnd måste tillkallas. (Jfr ock bestämmelsen i 4 kap. 2 § rättegångsbalken
att, där käranden i tvistemål äskar särskilt ting, han skall hålla kostnaden
därför.)

Såsom en kvarleva från äldre tid och numera utan nämnvärd betydelse utgå
av allmänna medel till nämndemän jämväl så kallade tingsgästningspenningar.
Denna ersättning lärer hava sin historiska upprinnelse i den allmogen sedan äldsta
tider åliggande skyldighet att bereda lagman och häradshövding tillbörlig
gästning vid tingen. Deli utgjordes ursprungligen in natura och utgick efter
hemmantalet men ersattes småningom med en avgift i penningar. Viss andel i
gärden har åtminstone sedan 1600-talet åtnjutits av häradsnämnden. Genom
olika författningar på 1700-talet fastställdes tingsgästningspenningarna att utgå
med vissa belopp, som dock växlade i olika orter. Enligt kungörelsen den 11
mars 1841 (nr 4, s. 1) har gärden såsom sådan upphört, och motsvarande ersättning
gottgöres i stället vederbörande av statsverket. Ersättningen utgår
årligen med vissa belopp för i regel varje härad eller tingslag och bestrides
från de till häradsrätterna utgående ordinarie anslagen (se statsliggaren för
budgetåret 1930/1931 s. 108—110, 112—114). För hela riket uppgår det
årliga sammanlagda beloppet till 18,211 kronor 67 öre, motsvarande ett medeltal
för domsaga av omkring 150 kronor. De till varje härad eller tingslag
utgående beloppen torde i allmänhet fördelas lika efter huvudtalet bland de
under året tjänstgörande nämndemännen.

I det övervägande antalet tingslag erhålla vidare nämndemännen genom
tingshusbyggnadsskyldiges försorg kostnadsfritt nattkvarter å tingsstället. Att
skyldighet i förevarande avseende föreligger för de tingshusbyggnadsskyldige
framgår väl ej direkt av bestämmelserna i 26 kap. 4 § byggningabalken örn
tingsbyggning å vanlig tingstad men har fastslagits av Kungl. Majit i utslag
den 29 april 1862. Genom detta ålades visst härads (Ölands norra) tingshus -

Nu utgående
ersättning till
nämndemän
m. m.

Ersättning
vid rannsakningar
och
tremansting
m. m.

Tings gästnings penningar.

Kostnadsfritt
nattkvarter
i
tingshuset.

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

Ersättning
av kommunala
medel.

Ersättning
för särskilda
förrättningar.

Frågan om
utsträckt
ersättningsrätt
för
nämndemännen.

Tiden f öre
ISIS.

byggnadsskyldiga invånare att å tingsplatsen åt nämnden hålla bostad jämte
sängkläder.1 Även förekommer att de tingshusbyggnadsskyldiga — i stället
för att tillhandahålla nattlogi — lämna kontant ersättning till nämndemännen.
Sålunda utgår ur tingshuskassan exempelvis i ett härad i Skaraborgs län av
denna anledning 20 kronor örn året till varje nämndeman. Ett annat exempel är
ett under de senare åren tillkommet beslut av de tingshusbyggnadsskyldige i
Askims m. fl. härads domsaga, enligt vilket nämndeman äger erhålla skäligt
belopp för nattlogi, när sammanträdet varat så länge på kvällen, att han måst
stanna över natten i Göteborg.

På flera håll uppbära nämndemännen jämväl arvode eller expensbidrag av
kommunala medel. I detta hänseende föreligga vissa uppgifter, införskaffade
och bearbetade av 1918 års resereglementssakkunniga, vilka på sin tid verkställt
utredning rörande utsträckt rätt till ersättning åt nämndemän. Enligt
dessa uppgifter utgick kommunal ersättning med växlande belopp till nämndemännen
i mer än en tredjedel av rikets då 123 domsagor, nämligen i 30 domsagor
under Svea hovrätt och i 13 under Göta hovrätt (däremot icke i någon
domsaga under hovrätten över Skåne och Blekinge). I åtskilliga fall hade anslagits
visst belopp för år åt varje nämndeman, därvid det högsta utgående
beloppet var 250 kronor. Å andra håll hade bestämts olika belopp, från 1 krona
50 öre till 20 kronor, för varje tjänstgöringsdag med eller utan särskild reseersättning.
Någon gång hade medgivits endast resekostnadsersättning antingen
med visst belopp per inställelse eller ock ersättning för järnvägsbiljett eller
skjutsersättning. — Nämnas bör, att vid prövning av frågan örn rätt för kommun
att bevilja nämndemän ersättning Kungl. Maj:t i utslag den 30 april 1912
funnit sådan rätt icke föreligga.2

Slutligen må anmärkas, att gottgörelse författningsenligt tillkommer nämndemän
för vissa särskilda förrättningar. Sålunda äger nämndeman erhålla dels
för biträde vid syner och besiktningar å kronan tillhöriga fastigheter och vid
andra extra förrättningar, som omförmälas i 1 § kungörelsen den 30 december
1863 (nr 82), såväl resekostnadsersättning som dagtraktamente enligt resereglementet,
dels ock för biträde vid vägsyner och formliga efterbesiktningar
enligt 35 § lagen den 23 oktober 1891 (nr 68) angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet resekostnadsersättning enligt resereglementet, men ej dagtraktamente.

Erågan örn nämndemäns rätt till ersättning för inställelse vid de allmänna
tingssammanträdena har sedan länge stått på dagordningen. Beträffande tiden
intill 1918 lärer jag kunna inskränka mig till att anmärka, att spörsmålet vid
flera tillfällen och senast åren 1898, 1901 och 1902 motionsvis bragts under
riksdagens prövning men att motionerna städse funnits icke böra föranleda någon
riksdagens åtgärd. Sålunda yttrade statsutskottet i sitt av 1898 års riksdag
godkända utlåtande (nr 3)., att nämndemansinstitutionen vore och enligt utskottets
förmenande borde förbliva byggd på den grundsats, att befattningen

1 Naamanns tid-kr. 1864, s. 196. Jfr ock Reg. R:ns årsb. 1912, s. 342.

2 Reg. Riis årsb. 1912, s. 112. Jfr o ck Reg. Rins årsh. 1920, s. 109.

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

såsom nämndeman vore ett på medborgarnas förtroende grundat hedersuppdrag,
för vilket avlöning ej borde uppbäras, och att fördenskull utskottet, vilket icke
försport, att någon svårighet uppstått att finna lämpliga personer till besättande
av lediga nämndemansbefattningar, finge hemställa, att motionen i frågan
icke måtte av riksdagen bifallas. Enahanda ståndpunkt i ämnet intogs av riksdagen
åren 1901 och 1902.

Uti den till 1918 års riksdag avgivna propositionen (nr 4), som ligger till
grund för lagen den 7 maj 1918 (nr 294) om särskilda tingssammanträden för
handläggning av vissa mål och ärenden, erinrade föredragande departementschefen,
att i åtskilliga över upprättat utkast till lag i ämnet avgivna utlåtanden
framhållits det tillbörliga däruti, att skälig ersättning lämnades nämndemännen
för de extra kostnader, som komme att tillskyndas dem genom införande
av ifrågavarande nya sammanträden med tremansnämnd, vilket krav enligt
departementschefens förmenande syntes fullt befogat. I anslutning till detta
uttalande föreslogs i propositionen (10 § i lagförslaget), att Konungen skulle
äga förordna angående reseersättning till nämnd för hållande av sammanträde
med tremansnämnd.

Med anledning av propositionen väcktes inom andra kammaren motion (nr
307) därom, att nämndeman för tjänstgöring å sammanträde med tremansnämnd
skulle av statsmedel åtnjuta såväl rese- som traktamentsersättning enligt
vissa angivna grunder. I den sålunda väckta frågan yttrade lagutskottet
(utlåtande nr 34) •— som förordade sådan ändring i det genom propositionen
framlagda lagförslaget, att uttrycklig bestämmelse infördes därom, att reseersättning
skulle utgå till fyra nämndemän för varje sammanträde — vidare
följande:

Ehuru i allmänhet ej någon olägenhet torde hava visat sig vid tillämpning
av nuvarande ordning, enligt vilken nämndemansbefattningen är ett oavlönat
förtroendeuppdrag, kan dock samma ordning verka såsom ett penningstreck,
som hindrar valet av de personer, åt vilka flertalet väljare helst skulle anförtro
uppdraget. Emellertid anser utskottet, att örn dagtraktamente tillerkännes
nämndemän vid de tillfällen, vilka avses i motionen, dagtraktamente också bör
ifrågakomma för nämndemän, vilka tjänstgöra under de allmänna rättegångsdagarna.
Denna fråga är dock av den invecklade beskaffenhet, att densamma
tarvar en grundligare utredning än utskottet är i tillfälle att åstadkomma. Utskottet
är därför av den mening, att riksdagen bör, med godtagande av Kungl.
Maj:ts förslag örn reseersättning till nämndemännen för inställelse å sammanträden
med tremansnämnd, i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning,
huruvida och i vilken omfattning ersättning må tillerkännas nämndemän för
de kostnader, som äro förenade med nämndemansuppdragets utförande, utöver
vad för närvarande i dylikt avseende är stadgat.

Under åberopande av vad lagutskottet sålunda anfört hemställde riksdagen
i skrivelse till Kungl. Majit den 19 april 1918 (nr 12G), med godkännande av
den föreslagna ändringen av bestämmelsen om resekostnadsersättning, att
Kungl. Majit täcktes taga under över-vägande, huruvida och i vilken omfattning
ersättning borde tillerkännas nämndemän för de kostnader, som vore förenade
med nämndemansuppdragets utförande, utöver vad för det dåvarande i

1918 års
riksdag
och därav
föranledd
utredning.

Kungl. Maj:ts proposition nr b9.

1919—arn
års riksdagar.

Processkommissionen
och
ekonomisakkunniga.

dylikt avseende vore stadgat, samt för riksdagen framlägga det förslag, som
av detta övervägande kunde föranledas.

Med anledning av denna riksdagens framställning anbefallde Kungl. Majit
den 24 september 1918 resereglementssakkunniga att avgiva utlåtande över
framställningen. De sakkunniga införskaffade yttranden i ämnet från länsstyrelserna
samt häradshövdingarna och häradsnämnderna i rikets domsagor.
I det övervägande flertalet av de inkomna yttrandena tillstyrktes utsträckning
av nämndemäns rätt till ersättning för ifrågavarande kostnader. Därjämte
verkställde de sakkunniga en approximativ beräkning av beloppet av den årliga
totalkostnaden för reseersättning och dagtraktamente till nämndemännen för
inställelse vid de allmänna tingssammanträdena eller lagtima tingen, däri inbegripet
slutsammanträden. De sakkunnigas ordförande (hovrättsrådet V.
Petrén) utarbetade tillika en sammanfattning över gällande bestämmelser om
nämndemäns rätt till ersättning jämte därtill hörande historik, avseende jämväl
tingsgästningspenningarna, samt avgav, sedan de sakkunnigas arbete i och
med avlämnande av betänkande med förslag till resereglemente avslutats, yttrande
i ämnet, däri framhölls angelägenheten, att nämndemännen bereddes såväl
resekostnads- som traktamentsersättning.

I statsverkspropositionerna, andra huvudtiteln, till 1919 (s. 140), 1920 (s.
99), 1921 (s. 99), 1922 (s. 85) och 1923 (s. 66) års riksdagar hava departementscheferna
framhållit önskvärdheten av att förevarande spörsmål kunde
upptagas till slutligt bedömande. Såsom anledning till att de likväl icke kunde
förorda att så skedde för det dåvarande framhölls 1919 och 1920, att resereglementssakkunnigas
yttrande ej vore avgivet, varjämte sistnämnda år jämväl
hänvisades till det statsfinansiella läget. De tre senare omförmälda åren
har som enda skäl mot framläggande av förslag i ämnet åberopats det ekonomiska
läget.

Processkommissionen har i sitt den 15 december 1926 avgivna betänkande
angående rättegångsväsendets ombildning (statens off. utredn. 1926: 31—33)
jämväl berört förevarande fråga och därvid uttalat den meningen, att ersättning
borde tillkomma nämndens ledamöter för deras tjänstgöring vid häradsrätterna.
Processkommissionen har därvid anfört bland annat (del I s. 143—144):

De betänkligheter, som bruka anföras mot att ersätta offentliga uppdrag av
denna natur, grunda sig därpå, att de då kunna användas i syfte att bereda innehavaren
den ekonomiska fördel, som är förenad med uppdraget, i stället för
att lämnas åt den, som är den för uppdragets fullgörande lämpligaste. Faran
härför bör givetvis icke underskattas. Men dess betydelse beror främst på ersättningens
storlek. Sättes denna jämförelsevis lågt, bortfaller frestelsen att
bruka uppdraget för ersättningens skull. Så torde exempelvis den ersättning,
som utgår till landstingsman, säkerligen aldrig giva anledning till missbruk i
nu nämnd riktning.

Beträffande ersättningens omfattning intaga främmande rättssystem två
principiellt olika ståndpunkter. De flesta medgiva icke blott gottgörelse för
resekostnader i de fall, där resa varit nödig, utan ock dagtraktamente, oavsett
örn lekmannen bor eller icke bor där domstolen sammanträder. Den norska
rätten intar däremot den principiella ståndpunkten, att endast den, som är bosatt
å visst avstånd från nämnda ort, är berättigad till ersättning, vilken då
utgår i form av gottgörelse för resekostnaderna och för kosten för varje dag.

Kungl. Maurts proposition nr h9. <

Den, som bor å eller i omedelbar närhet av denna ort, far däremot ingen ersäitmng.
Överallt utgå ersättningarna städse med små belopp. I Danmark
utgör dagtraktamentet sålunda fyra kronor för dag, och med samma belopp beräknas
i Norge kostersättningen för dag.

Då det föreliggande förslaget till domstolsväsen räknar nied ett mera stadigvarande
deltagande i rättsskipningen från varje nämndemans sida oell den lippoffring
av arbetstid, som kommer att krävas av denne, sålunda icke blir alldeles
betydelselös, torde billigheten fordra, att hos oss ersättning utgår även
till den nämndeman, som bor där domstolen sammanträder. Dagtraktamentet
bör dock till sådan nämndeman utgå med lägre belopp än till^ nämndeman, som
nödgas från sin hemort resa till domstolsorten och där uppehålla sig. Processkommissionen
har icke ansett sig böra närmare inga pa grunderna för ifrågavarande
ersättnings beräknande, da kommissionen utgått fran att vid genomförandet
av den nya rättegångsordningen den av 1918 års riksdag begärda
utredningen i ämnet avslutats och jämväl lett till allmänna stadganden örn ersättning
till nämndemän.

De särskilda inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga, som haft i
uppdrag att verkställa utredning angående ordnande av vissa ekonomiska och
organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasätta rättegång»-reformen, hava i sitt den 29 augusti 1928 avgivna betänkande (statens off. utredn.
1928: 20) endast uttalat, att de ansåge förevarande fråga icke stå i sådant
samband med processreformen, att- kostnaden för den ifrågasatta utvidgningen
av nämndens ersättningsrätt borde uppfattas såsom en utgiftsökning
i anledning av processreformen.

Vid 1927 års riksdag väckte herr Iv. Schlyter med instämmande beträffande
motionens syfte av herr Edw. Larson m. fl. i första kammaren och herr H. Leo
i andra kammaren likalydande motioner (I: 124 och II: 180) med yrkande, att
riksdagen ville i skrivelse till Konungen anhålla örn ! örnyad utredning av trugan
om ersättning åt nämndemän för nämndemansuppdragets fullgörande samt
örn utredningens framläggande för nästföljande års riksdag jämte det förslag,
vartill densamma kunde föranleda. Efter anmärkande att nya kostuadsbciåkningar
av flera skäl vore erforderliga anfördes i motionerna bland annat:

En viss fråga tarvade särskilt övervägande. Vore det självfallet, att staten
skulle gälda såväl reseersättning som dagtraktamente, eller läte det icke
tänka sig att staten liksom beträffande tingssammanträdena med tremansnamnd
ansloge medel till reseersättning, men i iråga örn dagtraktamente inskränkte
sig till att giva kommunerna befogenhet att, när de så önskade, besluta örn sa -dan ersättning? Att ersättningen för resekostnaderna stannade på statsverket
vore rimligt, bland annat med hänsyn till att en dylik ersättmugspost skulle
mycket hårt belasta stora folkfattig^ kommuner, medan skiftningarna i dagtraktamentenas
belopp olika kommuner emellan icke skulle bliva så väsentliga.
Och att en viss del av ersättningen utginge av kommunala medel vöre icke
principiellt oriktigt, då fråga ju vore örn av kommunerna valda förtroendeman.
Icke heller stötte en sådan anordning mot allmän uppfattning, vilket nogsamt
framginge av att talrika kommunala beslut i angiven riktning redan förelage.
Genom att överlåta åt kommunerna att bestämma härom öppnades dessutom för
den kommunala självstyrelsen tillfälle att efter lokala förhållanden överväga
behovet och lämpligheten av ett tillskott i ersättningen utöver dea rena resekostnaden.
Sist men icke minst möjliggjordes genom en uppdelning av kostnaderna
i antydd riktning mellan stat och kommun en lösning av frågan inom

1927 års
riksdag.

Kungl. Maj:ts proposition nr h9.

1928 års
riksdag.

överskådlig lid, vartill annars nied hänsyn till de statsekonomiska förhållandena
ringa förhoppning syntes föreligga.

Därjämte väckte herr S. Luterkort en motion i samma syfte som de nyss
nämnda (I: 158).

.Första lagutskottet anförde i sitt utlåtande (nr 30) över motionerna följande:

Utskottet intager till den i motionerna väckta frågan samma ståndpunkt,
som kom till uttryck i 1918 ars lagutskotts utlåtande nr 34 och som föranledde
riksdagens berörda skrivelse med begäran om utredning och förslag i detta
ämne. Enligt utskottets mening bör följaktligen den avbrutna utredningen åter
upptagas, och synes den böra verkställas utan samband med den fortsatta behandlingen
av processkommissionens förslag till rättegångsväsendets ombildnmg.
Vid utredningen böra givetvis beaktas de förändrade förhållanden, som
i olika hänseenden inträtt, sedan ärendet senast var föremål för undersökning.
Med hänsyn bland annat därtill, att antalet tingssammanträden vid många häradsrätter
ökats och att nya grunder för beräkning av reseersättning vid förrättning
i statens ärenden meddelats, påfordras uppenbarligen nya kostnadsberäkningar.
Att staten vid ett genomförande av förslaget skall gälda såväl
reseersättning som dagtraktamente åt nämndemännen, finner utskottet med
hänsyn till uppdragets natur principiellt riktigt. Med den omfattning, som den
förnyade utredningen kommer att få, anser sig utskottet ej kunna förvänta
utredning och förslag i ämnet till 1928 års riksdag, men förutsätter utskottet,
att utredningen verkställes så skyndsamt, som förhållandena medgiva.

Utskottet hemställde på grund av det anförda, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit vålle taga under övervägande,
huruvida och i vilken omfattning ersättning borde tillerkännas nämndemän för
de kostnader, som vore förenade med nämndemansuppdragets utförande, utöver
vad för närvarande i dylikt avseende vore stadgat, samt för riksdagen
framlägga det förslag, som av detta övervägande kunde föranledas.

Atta reservanter inom utskottet ansågo — utan att taga ställning till frågan,
huruvida och i vilken omfattning ersättning för nämndemansuppdrag.
utöver vad redan skedde, borde utgå -— skäl ej förefinnas för liksdagen att
upprepa den av riksdagen tidigare gjorda framställningen i ämnet till Kungl.
Majit. Frågan syntes enligt reservanternas mening lämpligen böra upptagas
och avgöras i samband med processreformen. För ett uppskov med frågan,
som vore av betydande ekonomisk räckvidd, talade ock alltjämt de statsfinansiella
skälen.

Vid frågans behandling i riksdagen biföll första kammaren reservationen,
medan andra kammaren godkände utskottets hemställan, vadan frågan för den
riksdagen hade förfallit.

Vid 1928 års riksdag väcktes i första kammaren av herr Schlyter med instämmande
av åtskilliga kammarledamöter ånyo motion örn skrivelse till
Kungl. Majit i ämnet (1:164). I motionen anfördes bland annat beträffande
de av reservanterna inom 1927 års första lagutskott framförda synpunkterna,
att de statsfinansiella skälen icke längre oemotsägligt kunde åberopas mot ett
tillmötesgående av de välgrundade kraven från nämndemännens sida på en
skälig ersättning samt att icke heller frågan örn en eventuell framtida processreform
borde få stå hindrande i vägen för partiella förbättringar i rättegångs -

Kungl. Majlis proposition nr 49.

väsendet, vilka utan olägenhet kunde genomföras utan samband med en omläggning
av förfarandet eller domstolsorganisationen i dess helhet.

Första lagutskottet anförde i utlåtande (nr 9) över motionen, att utskottet
berättande den däri behandlade frågan alltjämt intoge den ståndpunkt, som
kommit till uttryck i utskottets vid 1927 års riksdag avgivna utlåtande i anledning
av de då väckta motionerna i samma ämne, varför utskottet hemställde
örn avlåtande av skrivelse till Kungl. Majit med enahanda hemställan,
som utskottet 1927 föreslagit.

Fyra reservanter inom utskottet yrkade, att utskottets yttrande bort erhålla
följande lydelse:

Den uppoffring, som nämndeman får underkasta sig för inställelse vid häradsrätt,
kan givetvis vara synnerligen betungande och drabbar hårdare, i den
mån avståndet från vederbörandes hemort till tingsstället är större. Bördan
kommer alltså jämväl att drabba synnerligen ojämnt. Då det blivit i utskottet
upplyst, att frågan för närvarande icke är under övervägande hos Kungl. Maj :t,
torde skäl föreligga för riksdagen att anhålla örn utredning angående ersättning
till nämndemän för resekostnader. Vad åter angår spörsmålet örn ersättning
till nämndemän jämväl utöver resekostnaderna, synes oss detsamma
utan större olägenhet kunna vila i avvaktan på lösningen av frågan örn en
mera omfattande omläggning av domstolsorganisationen och processväsendet i
övrigt.

Utskottet får alltså hemställa, att riksdagen, i anledning av förevarande
motion, måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning, huruvida
och i vilken omfattning ersättning må tillerkännas nämndemän för med nämndemansuppdragets
utförande förenade resekostnader, utöver vad för närvarande
i dylikt avseende är stadgat, samt örn framläggande för riksdagen av det förslag,
som av denna utredning må föranledas.

Vid utskottets utlåtande var fogad ytterligare en reservation av en ledamot,
vilken på anförda skäl yrkade, att motionen icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Båda kamrarna biföllo förstnämnda reservation, varefter riksdagen genom
skrivelse den 24 februari 1928 (nr 35) anhöll örn utredning och om framläggande
av förslag i enlighet med samma reservation.

I anledning av denna riksdagsskrivelse anbefallde Kungl. Maj :t genom be- 19:28 års
slut den 10 april 1928 rikets hovrätter att, efter hörande av underlydande dom- utrednin9-havande och häradsrätter, avgiva utlåtande i ärendet. Domhavandena skulle ^

tillika inkomma med uppgifter å beräknad resekostnad för åtta nämndemän.

Av de inkomna utlåtandena framgår, att hovrätterna samt övervägande flertalet
domhavande och häradsrätter ansett nämndemännen böra av statsmedel tillerkännas
resekostnadsersättning enligt resereglementet. Från flera håll har
gjorts gällande, att även traktamentsersättning borde utgå. Å andra sidan hava
uti vissa yttranden uttalats farhågor, att genom utsträckning av ersättningsrätten
nämndemansinstitutionen småningom skulle komma att förlora sin hävdvunna
karaktär av ett på medborgarnas förtroende grundat hedersuppdrag samt att
därav skulle följa en icke önskvärd sammansättning av häradsnämndema.
Framhållits har ock, att då nämndemännen sedan gammalt plägade av ortsbefolkningen
anlitas för inlämnande av handlingar lill häradsrätten, ersättningen

Kungl. Maj:ts proposition nr Jf9.

för detta bestyr i allmänhet uppvägde kostnaden för inställelsen vid tingen,
varför något behov av särskild ersättning för resa till vanliga ting icke förefunnes.

Bland de yttranden, i vilka resekostnadsersättning tillstyrkts, må särskilt
anmärkas de av Svea hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge avgivna.
Sålunda anförde Svea hovrätt:

Resekostnaderna vid inställelserna till de allmänna tingssammanträdena
eller lagtima tingen ävensom slutsammanträdena vore synnerligen växlande
och kunde för nämndemän, som vore boende avlägset från tingsstället, uppgå
till avsevärda belopp. Det torde därför ej sällan inträffa, att eljest villiga och
lämpliga personer på grund av ekonomiska skäl ej kunde mottaga nämndemansuppdrag
eller längre tid innehava sådant. Att detta ej vore till gagn
för rättsskipningen vore uppenbart. Det syntes ock överensstämmande med
billighet och rättvisa, att ersättning tillerkändes nämndemännen för ifrågavarande
kostnader. Nämndemansuppdragets karaktär att vara ett på medborgarnas
förtroende grundat hedersuppdrag kunde ingalunda därigenom förändras.

Hovrätten över Skåne och Blekinge yttrade i sitt utlåtande — efter det anmärkts,
att nämndemansuppdraget i äldre tider med vissa mycket oväsentliga
undantag ej var förenat med någon ersättning av staten och att hedern, som
därmed följde, var ersättning nog — vidare följande:

Uppdraget hade varit mycket eftersträvat och i allmänhet hade endast ortens
bästa män blivit hedrade därmed. Som naturligt var, då det gällde rättsskipning
på landet, hade det i stort sett allenast varit självägande jordbrukare eller
därmed likställda som blivit nämndemän. På grund av då rådande förhållanden
hade den ekonomiska uppoffringen, som föranleddes av uppdraget, ej heller
varit av någon betydenhet för dessa. Efter hand hade häri inträtt väsentlig
ändring. Genom den industriella utvecklingen och av andra orsaker hade befolkningen
i många landskommuner kommit att bestå till väsentlig del av industriarbetare
och andra icke i egentlig mening jordbrukare. För en nämndeman
ur dessas led skulle givetvis uppdraget medfört en ej ringa ekonomisk
uppoffring, ofta omöjliggörande för honom att mottaga val. Även bland jordbrukarna
hade säkerligen uppfattningen blivit en annan. Å ena sidan hade
rese- och tingsgästningskostnaderna betydligt ökats, varjämte vid den allt intensivare
jordbruksdriften förlust av arbetstid känts tyngre, och å andra sidan
kunde det nog ej heller nekas, att tidsandan blivit sådan, att ett samhälleligt
uppdrag, örn än så hedersamt, ej gärna ansetts böra bringa dess innehavare
ekonomisk förlust. Detta hade också föranlett statsmakterna att i ett flertal
fall göra avsteg från principen, att nämndemansuppdraget ej skulle vara förenat
med ersättning av staten. Senast 1918 tillerkändes sålunda t. ex. nämndemän
ersättning för resa till tremansting. Ur principiell synpunkt syntes det
hovrätten ej vara något att invända mot att nämndemännen av statsmedel även
erhölle ersättning för resa till de ordinarie tingssammanträdena jämte slutsammanträdena.
Huvudvikten borde ligga därå, att i varje fall erhölles till
nämndeman den därför ur alla synpunkter mest lämplige, och därtill bidroge
säkerligen i sin mån nämnda vidsträcktare reseersättning.

Flera av de myndigheter, som tillstyrkt utsträckning i rätten till reseersättning,
hava framhållit vikten av att man icke, på sätt syntes ifrågasatt, begränsade
ersättningen till visst antal nämndemän för varje sammanträde. Svea

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

hovrätt uttalade exempelvis härutinnan, att en föreskrift i sådant hänseende
möjligen skulle kunna leda till, att endast det antal nämndemän, som hade rätt
till ersättning, komme att tjänstgöra vid sammanträdena, att nämndens uppgift
att vara en såvitt möjligt fullödig representation för tingslagets folkmängd då
lätt kunde äventyras samt att, därest en begränsning ändock funnes nödvändig,
hovrätten ansåge antalet till ersättning berättigade nämndemän i allt fall icke
böra sättas lägre än till nio inom varje nämnd. Från andra håll har framhållits,
att en anordning med allenast åtta nämndemän skulle medföra svårighet att
hålla nämnden vid domfört antal, då nämndemän ofta nog måste höras såsom
vittnen å testamenten eller dylikt, och i övrigt mångenstädes omöjliggöra den
av ålder brukade och av ortsbefolkningen alltjämt uppskattade tjänstgöringsordningen
för domsagans nämndemän.

Några av de i ärendet hörda myndigheterna hava funnit frågan örn beredande
av ökad ersättning åt nämndemän kunna tillfredsställande ordnas genom
anslag från kommunernas sida; eventuellt med visst bidrag från staten. Sålunda
framhåller domhavanden i Mjölby domsaga, att kommunerna borde berättigas
att i sådana fall, där behov funnes föreligga, lämna den eller de för
kommunen utsedda nämndemännen gottgörelse för de utgifter, som tjänstgöringen
vid de ordinarie tingen medförde, samt att det möjligen skulle vara
lämpligt, att staten åtoge sig att till kommunens utgifter för dylika kostnader
lämna visst bidrag. En dylik anordning syntes icke bliva betungande för kommunerna,
och för staten skulle den medföra fördelen av begränsning av kostnaderna,
medan däremot en bestämmelse örn rätt för nämndemännen i rikets alla
domsagor att, utan hänsyn till tjänstgöringens större eller mindre besvärlighet
eller de olika förhållandena i de särskilda domsagorna, av statsverket erhålla
ersättning ovillkorligen skulle skapa utgifter, som i många fall knappast kunde
sägas vara betingade av ett verkligt behov.

Med överlämnande av de av hovrätterna samt domhavandena och häradsrätterna
avgivna yttrandena anbefallde härefter Kungl. Maj :t den 1 september 1928
statskontoret att inkomma med utlåtande i ärendet, J sitt utlåtande den 27
september 1928 har statskontoret anfört:

Enligt statskontorets mening kunde det icke förnekas, att nänmdemansuppdraget
i åtskilliga domsagor till följd av de långa avstånden och mindre goda
kommunikationer vore ganska betungande genom de därav föranledda icke obetydliga
resekostnaderna samt att detta förhållande kunde på somliga håll utgöra
hinder för att till uppdraget erhålla eller därvid bibehålla den, som av valmännen
ansåges bäst lämpad för uppdraget. En utsträckning av rätten till
ersättning på sätt som föreslagits skulle otvivelaktigt vara ägnad att i möjligaste
mån utjämna bördan av nämndemansuppdraget utan att — åtminstone
örn ersättningen inskränktes till att i allmänhet avse allenast själva resekostnaden
— anledning kunde anses föreligga att befara några menliga följder för
häradsnämndemas sammansättning eller något förryckande av nämndemansinstitutionens
karaktär.

Emellertid rådde så olika förhållanden i skilda delar av riket, att det knappast
syntes lämpligt att under alla förhållanden tillförsäkra nämndemän resekostnadsersättning
av statsmedel. Skulle sådan ersättning tillerkännas nämndemännen,
måste säkerligen denna anordning förbindas med en begränsning av

Stats kontoret.

Kungl. Majlis proposition nr 4,9.

antalet tjänstgörande nämndemän för att hålla statens kostnader i detta avseende
inom rimliga gränser; och en sådan åtgärd syntes med hänsyn till däremot
från många håll framställda invändningar icke vara tillrådlig.

För sin del skulle statskontoret vilja ifrågasätta, örn icke — åtminstone intill
dess den på dagordningen stående frågan örn genomgripande förändringar i
rättegångsförfarandet vunne sin lösning — förevarande ersättningsfråga lämpligen
kunde ordnas genom kommunernas förmedling ungefär på det sätt,
som föreslagits av domhavanden i Mjölby domsaga i det av honom avgina
yttrandet i ärendet. Statskontoret kunde jämväl i huvudsak
instämma i vad domhavanden härutinnan yttrat. Emellertid borde enligt statskontorets
mening staten bidraga till den av kommunen beslutade ersättningen
för nämndemansuppdragets utförande allenast i vad den avsåge ersättning för
kostnaderna för själva resorna — alltså ej med inräknande av traktamente —
och även i fråga örn dessa kostnader, som borde i kommunens beslut särskilt
angivas, syntes kommunen själv böra vidkännas en del. För att statens utgifter
för ifrågavarande ändamål skulle hållas inom rimliga gränser, borde statens
bidrag tillsvidare begränsas till hälften av resekostnaden i varje fall. Ersättningen
i sin helhet syntes böra utbetalas av kommunen, vilken efter årets utgång
skulle hava att vända sig till vederbörande länsstyrelse för utbekommande
av statsbidraget.

SMljaktiga
ledamöter i
statskontoret.

Länsstyrelserna
och
svenska
landskommunernas

förbund.

Två ledamöter i statskontoret voro av skiljaktig mening, i det att de — under
uttalande att flera skäl förefunnes såväl för att den ifrågasatta resekostnadsersättningen
utginge av statsmedel som för att den betalades av kommunerna
— funno ersättningen i fråga i allt fall lämpligen icke böra fördelas mellan
statsverket och kommunerna. Ansåges kostnaderna böra ersättas med kommunala
medel, vore desamma dock, enligt dessa ledamöters mening, så obetydliga,
att de ej motiverade en utjämning genom statens ingripande, vartill för övrigt
bomme, dels att statsbidrag syntes kunna komma att verka såsom ett uppmuntringsbidrag
och i så fall leda till ett motverkande av det syfte, statskontoret
tänkt sig nied att låta kommunerna i första hand bestrida kostnaderna,
dels ock att en anordning, enligt vilken kommunerna skulle äga utan
närmare angivna grunder bestämma reseersättning och staten därav bliva bunden,
måhända kunde komma att för staten bliva minst lika betungande som örn
staten ensam åtoge sig utgifterna i fråga, beräknade enligt i resereglemente!
upptagna enhetliga grunder.

Efter det statskontorets yttrande inkommit, inhämtades utlåtanden från länsstyrelserna
och svenska landskommunernas förbund.

Bland länsstyrelserna har flertalet (15 länsstyrelser) tillstyrkt, att resekostnadsersättning
bereddes nämndemännen av statsmedel. Mot statskontorets
förslag har framhållits, att vid genomförandet av detsamma någon enhetlighet
ej skulle komma till stånd utan kommunerna skulle kunna besluta ersättning
tili mycket växlande belopp; det skulle således icke bliva ett likformigt system
utan ett ojämnt sådant, som kunde komma att verka obilligt och orättvist. De
flesta av ifrågavarande länsstyrelser hava ansett, att full ersättning borde utgå
enligt resereglementet, varemot två av dem funnit ersättningens belopp böra
inskränkas i enlighet med vad som gäller enligt § 34 i 1862 års förordning
örn kommunalstyrelse på landet i fråga örn kommunalfullmäktige respektive
enligt 23 § i 1924 års lag örn landsting beträffande landstingsman. — Endast

Kungl. Maj :ts proposition nr 49.

tre länsstyrelser hava tillstyrkt statskontorets förslag, två dock nied den begränsningen,
att statens bidrag till resekostnadsersättningen icke borde utgå
nied högre belopp än hälften av vad denna ersättning skulle utgjort med tilllämpning
av bestämmelserna i resereglemente!. — En länsstyrelse har ansett,
att reseersättningen borde gäldas antingen av tingslaget eller respektive kommuner
samt att, i den mån statsintresset kunde anses vara särskilt engagerat
i denna angelägenhet, bidrag borde utgå av allmänna medel. — Tre länsstyrelser
hava funnit kommunerna böra erhålla befogenhet att tillerkänna nämndemän
resekostnadsersättning utan rätt att härför åtnjuta statsbidrag, en under
framhållande tillika, att ersättningen borde begränsas i enlighet med § 19
i förordningen örn kommunalstyrelse på landet. — Slutligen har en länsstyrelse
under åberopande av den väntade rättegångsreformen avstyrkt, att någon
utsträckt resekostnadsersättning nu tillerkändes nämndemän.

Svenska landskommunernas förbund har uttalat sig för att såväl resekostnadsersättning
som dagtraktamente enligt resereglemente! tillerkändes nämndemän
av statsmedel.

I anledning av vad länsstyrelserna och svenska landskommunernas förbund Statskoni
ärendet anfört infordrades förnyat utlåtande från statskontoret, som i utlå- * utlåtande1
tande den 17 juni 1929 — efter anmärkande att av dittills i ärendet avgivna
yttranden framgmge, att flertalet domhavande och häradsrätter, samtliga hovrätterna,
flertalet länsstyrelser ävensom svenska landskommunernas förbund
ansågo förevarande spörsmål böra så ordnas, att nämndemännen av statsmedel
erhölle ersättning för sina av uppdraget föranledda resekostnader, beräknad
enligt föreskrifterna i allmänna resereglemente! •— vidare anfört:

Statskontoret kunde icke förneka, att —- liksom den resekostnadsersättning,
som enligt nu gällande bestämmelser tillkomme nämndeman vid extra förrättningar
och s. k. tremansting, gäldades av statsmedel — det läge närmast till
hands att på samma sätt ordna nu ifrågavarande ersättning för resekostnaden
vid inställelse till ordinarie nämndemans!jänstgöringen. När statskontoret i sitt
tidigare utlåtande framlade det förslag, rörande vilket länsstyrelserna och
svenska landskommunernas förbund avgivit yttranden, hade ämbetsverket tagit
hänsyn därtill, att i ett icke så litet antal domsagor anordningar vidtagits
av tingshusbyggnadsskyidiga för beredande åt nämndemännen av kostnadsfritt
nattkvarter å tingsstället, att åtskilliga kommuner anslagit kontant ersättning
åt av dem valda nämndemän för uppdragets utförande, att nämndemännen på
åtskilliga håll plägade anlitas av ortsbefolkningen för inlämnande av handlingar
till häradsrätten och därför av uppdragsgivare erhölle ersättning, som i
allmänhet väl täckte kostnaden för inställelsen; samt att på grund därav och
jämväl av andra skäl en icke obetydlig minoritet bland domhavandena och häTadsnämnderna
motsatt sig en utsträckning av nämndemans rätt att av statsmedel
åtnjuta resekostnadsersättning. Då under sådana förhållanden ett allmänt
medgivande till utsträckt rätt för nämndeman till resekostnadsersättning
av statsmedel syntes innefatta dels ett olämpligt påtvingande i vissa fall av en
ersättning, som av vederbörande själv icke ansåges påkallad, dels ock en onödig
kostnadsökning för statsverket, hade statskontoret velat söka frågans lösning
däri, att kommunen själv finge avgöra om och med vilket belopp ersättning för
resekostnaderna skulle utgå till av densamma valda nämndemän med rätt att
av statsmedel undfå gottgörelse för hälften av vad kommunen i detta hänseende
utgivit, varvid den omständigheten att kommunen själv skulle drabbas av

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

halva kostnaden ansetts innebära garanti för att statens utgift icke skulle oskäligt
uppskruvas.

En dylik lösning av föreliggande spörsmål ansåge statskontoret fortfarande
vara att förorda. Visserligen vore de flesta länsstyrelser av den mening, att ett
allmänt medgivande om rätt för nämndeman till reseersättning av statsmedel
borde lämnas, och hade således, märkligt nog, icke beaktat det betänkliga i att
använda statsmedel till sådan ersättning även i fall, där de eventuella ersättningstagarna
själva förklarat densamma vara onödig. Mot statskontorets förslag
hade i allmänhet invänts, att det förordade förfaringssättet skulle verka
ojämnt. Örn därmed avsåges, att ersättningen skulle komma att utgå efter
olika grunder på skilda orter, så måste visserligen medgivas, att förslaget antagligen
skulle hava sådan påföljd; men i stället för att innebära en nackdel
vore detta i själva verket ett skäl, som talade för förslaget, örn man nämligen,
såsom statskontoret, ansåge förevarande fråga vara av betydelse huvudsakligen
för utjämnande av bördan av nämndemansuppdraget mellan närboende och
avlägset boende nämndemän inom samma ort. Statskontoret kunde i detta
avseende åberopa vad en länsstyrelse anfört därom, att någon anledning knappast
förelåge till ett generellt medgivande av utsträckt rätt för nämndeman till
resekostnadsersättning, enär i södra och mellersta delarna av riket avståndet
till tingsstället i allmänhet vore förhållandevis ringa och på grund av de särskilt
under senare år genom automobilväsendet förbättrade kommunikationerna
kunde företagas med väsentligt mindre såväl tidsutdräkt som kostnad än tillförene,
medan däremot i de norra delarna av landet liksom eljest i mera vidsträckta
tingslag andra förhållanden förelåge; samt att det då syntes riktigt
och lämpligt, att vederbörande kommuner berättigades att, när behov ansåges
föreligga, bevilja lämpligt belopp såsom ersättning för de med nämndemansuppdraget
förenade resekostnaderna.

Däremot kunde statskontoret knappast finna skäligt att, såsom nämnda länsstyrelse
m. fl. föreslagit, låta hela kostnaden stanna å kommunerna. Man finge
nämligen icke förbise, att behovet av reseersättning — och därmed också kostnadsbeloppet
— i allmänhet bleve störst i de vidsträckta domsagorna i Norrland
med dess jämförelsevis mindre bärkraftiga kommuner. Vid bifall till
nyssberörda förslag syntes det i alla händelser önskvärt, att till Kungl. Maj:ts
förfogande ställdes ett anslag för att i fall, där utgifterna för ifrågavarande
ändamål bleve alltför betungande, användas till bidrag åt kommunerna.

Mot statskontorets förberörda förslag skulle kunna invändas, att detsamma
byggde på allt för stort förtroende till kommunernas förmåga att på ett tillfredsställande
sätt ordna denna ersättningsfråga; och det hade tillika ansetts
olämpligt, att staten skulle ersätta hälften av den av kommunen utgivna reseersättningen
utan avseende å grunderna för denna ersättning. Om dessa erinringar
befunnes vara befogade — och det kunde måhända icke alldeles bestridas
att så vore förhållandet —• syntes såsom av några länsstyrelser föreslagits
sådan modifikation i statskontorets förslag böra, vidtagas, att kommunen icke
erhölle större ersättning av staten än som motsvarade halva resekostnadsersättningen,
beräknad enligt bestämmelserna i allmänna resereglemente!, varvid tilllika
syntes böra tagas i övervägande, huruvida staten över huvud taget borde
lämna bidrag till ersättning för nämndemans resa, där avståndet mellan bostaden
och tingsstället icke överstege 5 km.

Därest såsom några länsstyrelser föreslagit åtgärd i nu förevarande avseende
inskränktes till ett medgivande för kommun att lämna ersättning åt nämndeman
för hans resekostnader, syntes denna ersättning lämpligen böra avpassas
i enlighet med bestämmelserna rörande resekostnadsersättning åt kommunalfullmäktig
(§19 mom. 1 i 1862 års förordning om kommunalstyrelse på
landet).

Kungl. Maj :ts proposition nr -tö. 15

Slutligen ville statskontoret vid det förhållande att åtskilliga kommuner
redan beviljat reseersättning åt sina nämndemän framhålla, att, örn resekostnadsersättning
av statsmedel medgåves i enlighet med vad flertalet hörda myndigheter
ävensom landskommunernas förbund förordat, det syntes böra tillses,
att vederbörande icke finge åtnjuta sådan ersättning från både staten och kommunen.

En ledamot, vilken antecknat sig såsom reservant även vid ärendets föregående
handläggning inom statskontoret, uttalade skiljaktig mening och yttrade, att
han, med vidhållande av sin tidigare uttalade uppfattning, ansåge, att någon
fördelning av kostnaderna mellan staten och kommunerna ej borde äga rum
samt att det för närvarande —- i avvaktan på rättegångsreformen — syntes
vara tillräckligt, att kommunerna medgåves rätt att lämna nämndeman viss
ersättning.

Genom förutnämnda remiss den 10 april 1928 anbefallde Kungl. Maj:t tillika
domhavandena att inkomma med uppgifter örn den beräknade årliga resekostnadsersättningen
för resa för åtta nämndemän från hemvistet till tingsstället
för inställelse vid allmänna tingssam manträden eller lagtima ting, inberäknat
slutsammanträden. Resekostnaderna skulle beräknas enligt 1927 års resereglemente.
Endast de nämndemän skulle medräknas, som vore bosatta å ort
utom tingsstället. Till grund för beräkningen skulle läggas antalet sammanträden
under år 1928. De inkomna uppgifterna giva vid handen, att ifrågavarande
årliga resekostnadsersättning skulle belöpa sig till i runt tal 250,000
kronor.

I statsverkspropositionen till 1930 års riksdag (andra huvudtiteln s. 110)
har min företrädare i ämbetet till behandling upptagit frågan örn anslagsäskande
för beredande av resekostnadsersättning åt nämndemän i de hänseenden,
som avses i 1928 års utredning. Efter omnämnande av denna utredning
och de beräkningar, som ligga till grund för densamma, anförde departementschefen
:

Ifrågavarande beräkningar hava grundats på den förutsättningen, att ersättning
skulle utgå till allenast åtta nämndemän vid varje sammanträde.
Därest samtliga vid ett sammanträde tillstädeskommande nämndemän skulle
erhålla ersättning, torde, så vitt man kan bedöma, kostnaderna ej understiga

300,000 kronor. Denna fråga, som sedan många år varit föremål för statsmakternas
uppmärksamhet, är onekligen av den betydelse, att den kräver ett
snart avgörande. Det hade också varit min livliga åstundan att till 1930 års
riksdag kunna framlägga ett förslag i ämnet. Emellertid har jag med hänsyn
till kostnadernas storlek och då andra frågor, vilka oundgängligen måste föreläggas
detta års riksdag, kräva betydande anslag från staten, funnit mig icke
böra göra framställning örn beräknande av några medel för detta ändamål.

I två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av herr
Schlyter m. fl. (nr 99) och den andra i andra kammaren av herr Lindqvist i
Halmstad m. fl. (nr 205), hemställdes, att riksdagen på de närmare angivna
villkor, som med stöd av föreliggande utredning i ämnet funnes böra knytas vid
anslagets beviljande, måtte för möjliggörande av ersättnings utbetalande till
nämndemän för de med nämndemansuppdragets utförande förenade resekostnader,
utöver vad i dylikt avseende vore stadgat, höja det ordinarie förslags -

Skiljaktig
ledamot i
statskontoret.

Kostnads beräkning 19.

28.

1930 års
riksdag.

Ny kostnadsberäkning
1930.

Ihparte

ments thefen.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 1+0.

anslaget under andra huvudtiteln till rese- och traktamentspenningar med

300,000 kronor.

I motiveringen framhölls, att ytterligare uppskov med frågan icke kunde
tänkas giva uppslag till något sätt att nedbringa den beräknade erforderliga
kostnaden samt att fullständig utredning av frågan förelåge, vadan alla förutsättningar
syntes vara för handen för dess lösning i enlighet med 1928 års riksdagsskrivelse.
Den ifrågavarande resekostnadsersättningen skulle vara av
mycket stor betydelse för utjämnande av den med nämndemansuppdragets
fullgörande förenade ekonomiska bördan mellan nämndemän från olika trakter
inom samma domsaga och från olika delar av landet.

Statsutskottet anförde (utlåtande nr 2), efter omnämnande av den inom
justitiedepartementet verkställda utredningen, att utskottet tagit del av utredningen
i fråga och därvid konstaterat, att skiljaktiga meningar gjort sig gällande
i olika hänseenden samt att utredningen i varje fall icke förelåge i det
skick, att utskottet kunde tillstyrka motionärernas förslag. Emellertid förväntade
utskottet, att ärendet snarast underställdes riksdagens prövning. Utskottets
hemställan bifölls av riksdagen.

Då vad som anförts i åtskilliga av de avgivna yttrandena därom, att ersättningen
icke borde begränsas till visst antal nämndemän för varje sammanträde,
syntes vara värt beaktande, men de från domhavandena inkomna uppgifterna
— förutom att åtskilliga av dem ej voro fullt tydliga —- icke voro ägnade att
läggas till grund för beräkning av kostnaderna för reseersättning till annat
antal nämndemän än det vid 1928 års utredning avsedda eller åtta, hava nya
kostnadsuppgifter infordrats från domhavandena. Därvid anmodades domhavandena
att inkomma med uppgift för tiden 1 juli 1929—30 juni 1930 å summan
av de belopp, envar vid sammanträde eller ting närvarande nämndeman
sammanlagt skulle hava ägt uppbära för resor från hemvistet till tingstaden
och åter, därest han varit berättigad till resekostnadsersättning enligt resereglemente!
den 27 juni 1929 (nr 210). En med ledning av de inkomna uppgifterna
upprättad sammanställning över kostnaderna för varje tingslag — vilken torde
få såsom bilaga fogas vid statsrådsprotokollet — utvisar, alt i rätten samtidigt
tjänstgjort från 7 till 12 nämndemän med ett medeltal för hela riket av
omkring 10, samt ali den sammanlagda resekostnadsersättningen skulle hava
uppgått till i runt tal 298,000 kronor, motsvarande i medeltal, såvitt kunnat
utrönas, en ersättning till varje nämndeman i riket ej överstigande 100 kronor.

Såsom framgår av det föregående, har frågan örn beredande åt nämndemännen
av ersättning för inställelse vid de allmänna tingssammanträdena sedan årtionden
tillbaka varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Vad under
frågans behandling förekommit synes mig närmast giva vid handen, att unde!''
de senare åren spörsmålet i främsta rummet gällt, icke huruvida utan fastmera
i vilken utsträckning och ordning dylik gottgörelse bör tillerkännas dem. Enighet
torde sålunda på de flesta håll numera råda därom, att det icke är förenligt
med rättvisa och billighet, att nämndeman icke blott skall offra tid för fullgörande
av sitt uppdrag och därvid måhända gå miste örn arbetsinkomst
utan även i anledning av detsamma drabbas av direkta utgifter. Redan

Kungl. Majlis proposition nr £9.

ur nu anförda synpunkter lärer frågans lösning icke rimligen böra längre undanskjutas.
Men härtill kommer ännu ett och enligt min mening avgörande
skäl. Skall nämnden kunna rätt fylla sin viktiga uppgift i vårt rättsväsende
och därmed åt rättsskipningen bevaras dess folkliga anknytning med därå grundat
förtroende för domstolarna, framstår det som en bjudande nödvändighet att
tillse, att varje hinder undanröjes, som kan stå i vägen för en god rekrytering
av nämnden och en allsidig sammansättning av densamma. Ett sådant hinder
föreligger otvivelaktigt i det förhållandet, att nämndeman har att själv vidkännas
kostnaderna för uppdragets fullgörande. I de avgivna yttrandena har ock
framhållits, att de med nämndemansbestyret förenade utgifterna understundom
föranlett att personer, som ansetts böra i första hand ifrågakomma till nämndemän,
icke velat ställa sig till förfogande eller att de, så snart rätt därtill
förelegat, avgått från befattningen. Med de ökade krav, som alltmera ställas
på nämnden i avseende å dess tjänstgöring, blir denna fara uppenbarligen
än större. Slutligen må erinras, att den ekonomiska tunga nämndemansuppdraget
medför drabbar i hög grad ojämnt, beroende av det olika avståndet
från bostaden till tingsstället, av tillgång till egna fortskaffningsmedel, av
förlust av arbetsförtjänst och dylikt.

De ännu på sina håll framförda betänkligheterna, att nämndemansuppdraget,
som av ålder varit ett heders- och förtroendeuppdrag, skulle mista denna
sin karaktär, därest ersättning komme att utgå i anledning av detsamma, och
kanske komma att bliva eftersträvat på grund av de därmed förbundna ekonomiska
förmånerna, torde icke gärna kunna tillmätas betydelse, så länge det ej
är fråga örn någon avlöning för uppdraget utan allenast örn gottgörelse för de av
uppdraget föranledda kostnaderna. Och den jämväl framförda invändningen, att
nämndemännen få sina utgifter för inställelserna täckta genom ersättning för
vid rätten utförda uppdrag, kan säkerligen icke antagas äga giltighet beträffande
flertalet nämndemän.

Örn således ganska stor enstämmighet kan sägas råda därom, att åtminstone
någon ersättning bör tillerkännas nämndemännen för deras kostnader i anledning
av uppdraget, skifta meningarna något mera, då det gäller frågan, i
vilken utsträckning och ordning ersättning bör utgå. Från flera håll har gjorts
gällande, att ersättningen bör innefatta såväl resekostnads- som traktamentsersättning.
Det övervägande flertalet har ansett försiktigheten bjuda att tillsvidare
stanna vid allenast resekostnadsersättning. För egen del vill jag ansluta
mig till den av riksdagen år 1928 godkända uppfattningen, att för närvarande
endast resekostnadsersättning bör ifrågakomma.

Då enligt min uppfattning resekostnadsersättning städse bör tillkomma
nämndemännen, kan jag naturligen ej ansluta mig till den av statskontoret
och vissa andra myndigheter uttalade meningen, att åt kommunerna bör överlämnas
att avgöra, huruvida sådan ersättning skall utgå. Ej heller kan det
anses lämpligt att låta kommunerna bestämma de närmare grunder, efter vilka
ersättningen må åtnjutas. Dessa grunder skulle då kunna komma att i hög
grad växla för olika landsdelar, något som i och för sig vore mindre sakenligt
och även kunde komma att verka obilligt. Med denna min inställning

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. hS Käft. (Nr 49.) 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 4E>.

till frågan framstår det ock följdriktigast, att resekostnadsersättningen bestrides
av statsmedel. Särskilt i mera vidsträckta kommuner, där antalet
nämndemän är stort och avståndet till tingsstället betydande, skulle utgifterna
för ifrågavarande ändamål — även örn statsbidrag utginge — kunna bliva
nog så betungande. Överhuvud lärer anledning icke föreligga att nu frångå
den på förevarande område gällande ordningen, enligt vilken nämndemän
författningsenligt tillkommande ersättning utgår av statsmedel.

Ersättningen torde böra utgå enligt bestämmelserna i allmänna resereglemente!.
Att, då nu är fråga allenast örn resekostnadsersättning, genom meddelandet
av särskilda föreskrifter, motsvarande exempelvis de för vissa befattningshavare
gällande besparingsreglementena, bestämma ersättningen lägre
eller eljest på annat sätt än enligt resereglemente! lärer näppeligen vara påkallat.
Tydligt är emellertid, att ersättning bör utgå allenast för en resa till
och från tingsstället för varje sammanträde, ändå att sammanträdet fortgår
flera dagar. De närmare föreskrifter, som erfordras angående ersättningens
utgående och utbetalande, torde ankomma på Kungl. Majit att utfärda.

I fråga örn det antal nämndemän, som må åtnjuta resekostnadsersättning,
bör enligt min mening någon begränsning nu icke ske. Emellertid vill jag
nämna, att jag enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 21 november 1930 tillkallat
särskild sakkunnig att inom departementet biträda med behandling av
frågorna örn lämplig fördelning av tjänstgöringen mellan nämndemän vid
häradsrätterna samt ändamålsenlig ordning för målens handläggning vid
tingen ävensom i samband därmed stående spörsmål. Med utredningen
avses i första hand att undersöka, huruvida — på sätt redan skett i ett flertal
tingslag ■—- nämndemännens antal och tjänstgöring må kunna så bestämmas,
att samma nämndemän i regel komma att deltaga i varje särskilt måls handläggning
från början till slut, en anordning, som i förening med genomförandet
tillika av principen örn samme ordförande i ett och samma mål skulle vara av
stort värde för rättsskipningen. Därnäst åsyftar utredningen en undersökning,
huruvida icke en rationellare fördelning av målen å uppropslistan och deras sammanförande
i mindre grupper, eventuellt i förening med ökning av antalet rättegångsdagar,
må kunna genomföras till främjande av handläggningen och
samtidigt tillgodoseende av allmänhetens berättigade krav att icke onödigtvis
förspilla tid i väntan på ett mål. De sålunda ifrågasatta åtgärderna torde, till
undvikande av alltför stor ökning av antalet nämndemän i respektive tingslag,
leda till en nedsättning av antalet samtidigt i rätten tjänstgörande nämndemän.

Med nuvarande tjänstgöringsförhållanden vid häradsrätterna skulle, såsom
jag tidigare nämnt, genomförandet av förslaget örn rätt för nämndemän till
ersättning för inställelse vid de allmänna tingssammanträdena eller lagtima
tingen, däri inbegripet slutsammanträden, draga en årlig kostnad av i runt tal

300,000 kronor. I vad mån de åtgärder, vartill den av mig nyss berörda utredningen
kan komma att leda, må medföra ytterligare kostnader, låter sig nu
icke med säkerhet bedöma. Tydligt är emellertid, att åsyftade reformer på
detta område låta sig genomföras endast så småningom, liksom det synes mig

Kungl. Maj:ts proposition nr -49.

klart, att strävandena att undanröja brister i vår rättsskipning icke rimligen
böra stå hindrande i vägen för att nämndemännen beredes en ersättning, som i
och för sig finnes skälig och påkallad, helst dessa strävanden genom ersättningsfrågans
lösning otvivelaktigt komma att i viss mån underlättas.

De sålunda ifrågasatta nya bestämmelserna örn resekostnadsersättning till
nämndemän hava, såsom jag förut anmärkt, synts böra träda i kraft först den
1 januari 1932. Det av mig till uppförande under avdelningen häradsrätterna’
för nästkommande budgetår förordade anslaget ''Reseersättning till nämndemän’
lärer därför kunna bestämmas till vad av de beräknade nya kostnaderna
belöper å första halvåret 1932 eller 170,000 kronor, ökat med vad nu utgår i
reseersättning till nämndemän och som för år. uppskattats till 85,000 kronor,
eller tillhopa 255,000 kronor.»

Under åberopande av det sålunda anförda hemställer föredraganden, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen,

att till reseersättning till nämndemän för budgetåret 1931/
1932 anvisa ett extra förslagsanslag av 255,000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att proposition
i ämnet skall avlåtas till riksdagen av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Axel Wennerholm.

Kungl. Maj:ts proposition nr h9.

Bilaga.

Sammanställning över inkomna uppgifter rörande nämndemäns resekostnader
m. ni.

''	Antalet nämndemän (i medeltal) under	Resekostnaden för samtliga tjänst-
	budgetåret 1929/1930	görande nämndemän
.	sorn tjänst-	som tjänst- gjort vid varje	sista	1 första	hela
	gjort	sammanträde	halvåret	halvåret	budgetåret
	samtidigt	inbegripet	1929.	! 1930.	1929/1930.
	i rätten	slntting.

övea Hovrätt. Stockholms län.
j 1) Norra Roslags domsaga
Frösåkers tingslag.......	11	11	572:70	717:65	1,290:35
Väddö och Närdinghundra tingslag	11	22	847:45	1,288:35	2,135:80
2) Mellersta Roslags domsaga ....	11	29	1.800: 6u	2.497:65	4,298:25
3) Stockholms läns västra domsaga .	11	32	1,679:05	2,286:90	3,965:95
I 4) Södra Roslags domsaga .	9	26	1,141:80	1,755:50	2,897:30
5) Sollentuna och Färentuna härads
domsaga ..........	10	12	277: 60	408:50	686:10
i 6) Södertörns domsaga 1......	10	28	1,106:60	2.099:15	3,205:75
Summa Uppsala län.			7,425:80	11,053: 70	18,479:50
7) Uppsala läns södra domsaga
Tiunda tingslag........	11	22	896: 61	1,283:13	2.179: 74
Trögds tingslag.........	11	23	1,037: 20	1,586:20	2,623: 40
1 8) Uppsala läns norra domsaga . . .	12	31	2,590: —	3.810: —	6,400: —
Summa			4,523:81	6,679:33	11,203:14
Södermanlands län. ; 9) Nyköpings domsaga Jönåkers, Rönö och Hölebo härads
tingslag...........	11	31	770:15	1,017: 50	1,787: 65
Daga härad...........	12	12	300:30	400:40	700:70
110) Oppunda och Villåttinge härads
domsaga Oppunda härad .........	10	14	403:85	607:80	1,011:65
Villåttinge härad........	11	11	300: 60	308:10	608: 70
11) Livgedingets domsaga Väster- och Österrekarne härads
tingslag...........	10	18	358:15	606:50	964: 65
Akers och Selebo härads tingslag	10	18	874:90	1,208:10	2,083: —
Summa			3,007; 95	4,148:40	7,156:35
Gotlands län.
12) Gotlands norra härads domsaga	8	8	690: —	988:40	1,678:40
13) Gotlands södra härads domsaga . .	10	10	849:-	1,188: 60	2,037:60
Summa	1		1,539: -	2,177: —	3,716: —

1 Nämndens tjänstgöring ändrades den 1 jannari 1930, dä domsagans båda tingslag sammanslogos
till ett.

Kungl. Majda proposition nr 49.

	Antalet nämndemän (i medeltal) under budgetåret 1929/1930	Resekostnaden för samtliga tjänst-görande nämndemän
	sorn tjänst-	som tjänst-gjort vid varje	sista	första	hela
	gjort	sammanträde	halvåret	halvåret	budgetåret
	samtidigt	inbegripet	1929.	1930.	1929/1930.
	i rätten.	slutting.
Värmlands län. 14) Östersysslets domsaga			984:15	1,304:30	2,288: 45
Färnebo härad.........	12	12
Olme, Visnums och Väse härads
tingslag...........	11	11	756:70	805:-	1,561:70
15) Hellansvsslets domsaga.....	12	12	595: —	798: —	1,393: —
16) Södersysslets domsaga			1,262: 49	984: —	2,246:49
Näs härad...........	12	12
Gillberga härad.........	12	12	1,630: 64	1,363: 05	2,993: 69
17) Nordmarks härads domsaga . . .	12	12	1,080: —	1,704: —	2,784: —
18) Josse domsaga.........	12	12	805: 75	1,109: 75	1,915: 50
19) Fryksdal härads domsaga			565:40	404: 30	969:70
Fryksdal nedre tingslag.....	12	12
Fryksdal övre tingslag.....	12	12	496: —	379: 80	875:80
20) Älvdals och Nyeds domsaga				1,207:80	2,114: 20
Älvdals övre tingslag......	10	10	906: 40
Älvdals nedre tingslag.....	11	11	1,095:60	898: —	1,9.)3:60
Nyeds härad..........	11	11	252:15	242:15	494:30
Summa			10,430:28	11,200:15	21,630:43
Örebro län. 21) Östernärkes domsaga Glanshammars och Örebro härads
tingslag...........	12	24	819:30	1,092:40	1,911: 70
Askers och Sköllersta härads tings-
lag............	12	24	379: 46	569:19	948:65
22) Västernärkes domsaga				1,941:40	3,257: 70
Hallsbergs tingslag.......	17 1	29	1,316:30
Edsbergs härads tingslag ....	11	11	293: —	413:60	706:60
\| 23) Nora domsaga				694: 10	1,103:70
Nora tingslag..........	11	11	409: 60
Karlskoga härad........	12	12	427:47	608: 77	1,036: 24
1 24) Lindes domsaga.........	11	33	391:16	586:74	977:90
Summa			4,036: 29	5,900: 20	9,942:49
Västmanlands län. 25) Västmanlands västra domsaga				970: 22	1,798: 45
Åkerbo o. Skinnskattebergs härad	11	11	828: 23
Snevringe härad........	11	11	340:86	455:41	796: 27
26) Västmanlands mellersta domsaga				478:64	837: 62
Gamla Norbergs bergslags tingslag	12	12	358: 98
Siende och Norrbo tingslag. . . .	12	29	1,052:05	1,502:93	2, 54: 98
27) Västmanlands östra domsaga . . .	11	11	736: 65	894: 70	1,631:35
Summa			8,316: 77	4,301:90	7,618:67
Kopparbergs län. 28) Falu domsaga				773: 03	1,292: 78
Norra tingslaget........	12	12	519:75
Södra tingslaget........	12	12	196:40	179: 70	376:10

1 Å cn rättegångsdag under vissa sammanträden tjänstgöra två olika nämnder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

	Antalet nämndemän (i medeltal) under budgetåret 1929/1930	Resekostnaden för samtliga tjänst-görande nämndemän
	sorn	som tjänst-
	tjänst-	gjort vid varje	sista	första	hela
	gjort	sammanträde	halvåret	halvåret	budgetåret
	samtidigt	inbegripet	1929.	1930.	1929 1930.
	i rätten.	slutting.
29) Hedemora domsaga
Folkära härad..........	11	11	329: 64	461:14	790:78
Hedemora tingslag.......	11	22	1,230: 28	1,352: 76	2,583: 04
30) Västerbereslags domsaga..... I SI) Nås och Malungs domsaga	12	31	1,167: 05	1,728:95	2,896: —
Nås tingslag..........	12	12	415: 05	519:80	934:85
Malungs tingslag........	11	11	811: 95	880:35	1,692:30
32) Nedansiljans domsaga
Leksands och Gagnefs tingslag . .	11	21	917: 60	1.211:20	2,128:80
Rättviks tingslag........ 33) Ovansiljans domsaga	11	11	929: 60	861: 40	1,791: —
Mora tingslag..........	12	12	626: 24	796:16	1,422:40
Orsa tingslag..........	12	12	365: 88	365: 88	731:76
Älvdals tingslag........	12	12	216: 56	433:12	649: 68
Särna och Idre tingslag.....	12	12	516: 80	516: 80	1,033: 60
Summa			8,242: 80	10,0S0:29	18,323:09
Gävleborgs län.
34) Gästriklands östra domsaga . . .	11	11	332: 75	500:85	833: 60
35) Gästriklands västra domsaga . . .	12	12	480: —	480: —	960: —
36) Bollnäs domsaga........ 37) Sydöstra Hälsinglands domsaga	12	12	540:80	821:60	1,362:40
Ala tingslag..........	11	11	1,472: 80	2,003: 60	3,476: 40
Enångers tingslag........ 38) Norra Hälsinglands domsaga	12	12	159: —	261: —	420: —
Delsbo tingslag.........	12	12	325: —	487:50	812: 50
Bergsjö och Forsa tingslag ....	12	24	682:50	910: —	1,592: 50
39) Västra Hälsinglands domsaga . . .	12	12	1,737: 44	2,509:46	4,246:90
Summa			5,730: 29	7,974:01	13,704:30
Västernorrlands län.
40) Medelpads västra domsaga .... 41) Medelpads östra domsaga	12	12	1,112: —	1,626: -	2,738: —
Njurunda, Sköns och Ljustorps
tingslag...........	9	30	376: —	504: —	880: —
Indals tingslag.........	12	12	390: —	520: —	910: —
42) Ångermanlands södra domsaga . . 43) Ångermanlands mellersta domsaga	11	11	838:20	2,294:07	3,132:27
Sollefteå tingslag........	11	11	151: —	168: —	319: —
Botnå tingslag......... 44) Ångermanlands västra domsaga	11	11	250:-	397: -	647: —
Ramsele och Resele tingslag . . .	11	11	1,218:10	1,528: 90	2,747: —
Fjällsjö tingslag........	10	10	706: 30	893: 30	1,599: 60
45) Ångermanlands norra domsaga 1	11	18	773: —	2,639: —	3,412: -
Summa			5,814: 60	10,570: 27	16,384: 87

1 Intill den 1 januari 1930 benämnd Själevads och Arnäs domsaga. Från och med nämnda
dag har domsagan utökats med Nätra tingslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

	Antalet nämndemän (i medeltal) under budgetåret 1929/1930	Resekostnaden för samtliga tjänst-görande nämndemän
	sorn tjänst-	Burn tjänst-gjortvidvarje	sista	första	hela
	gjort	sammanträde	halvåret	halvåret	budgetåret
	samtidigt	inbegripet	1929.	1930.	1929/1930.
	i rätten.	slutting.
Jämtlands län. 46) Jämtlands östra domsaga
Ragunda tingslag . . .....	12	12	1,274:10	944:40	2,218:50
Revsunds, Brunflo och Näs tingslag	12	12	831: 05	831:05	1,662:10
47) Jämtlands norra domsaga
Hammerdals tingslag......	12	12	316: 82	627: 81	944: 63
Lits och Rödöns tingslag ....	11	11	724:16	939:44	1,663:60
46) Jämtlands västra domsaga
Undersåkers och Offerdals tingslag	12	12	546: 60	728:80	1,275:40
Sunne, Ovikens och Hallens tingslag	12	12	1,052:38	1,406: 9H	2,459:34
49) Härjedalens domsaga					1,263: 42
Svegs tingslag.........	10	10	485:82	777: 6o
Hede tingslag..........	10	10	163:39	381:12	544: 51
Bergs tingslag.........	11	11	30i.: 10	529: 04	829:14
Summa			5,694 42	7,166:22	12,860:64
Västerbottens län.
50) Umeå domsaga.........	12	12	951: 50	1,332:10	2,283: 60
51) Västerbottens södra domsaga
Nordmalings och Bjurholms tingslag	9	9	505: 50	720:65	1,226: 15
Degerfors tingslag........	11	11	339:80	503:20	843:-
52) Vasti vbottens västra domsaga
Lycksele tingslag........	10	10	2,625: —	3,875: -	6,500: —
Åsele tingslag.........	10	10	670: —	1,475: — 3,130: -	2,145: -
Vilhelmina tingslag.......	11	11	1,975: —	5,105: -
53) Västerbottens mellersta domsaga
Nysätra tingslag.......	11	11	690: -	1,026: -	1,716: —
Burträsks tingslag........	11	11	495: —	670: —	1,165: -
54) Västerbottens norra domsaga
Skellefteå tingslag......	9	9	687: 20	888:-	1,575:20
Malå och Norsjö tingslag ....	11	11	778: 45	1,100:25	1,878:70
Summa			9,717:45	14,720: l0	24,437:65
Norrbottens län. 55) Piteå domsaga
Piteå och Älvsby tingslag ....	10	10	832:80	873: 15	1,705: 95
Arvidsjaurs sockens tingslag . . .	11	11	395: 50	802: 40	1,197:90
Arjeplogs lappmarks tingslag . .	11	11	127: 60	259: 60	387: 20
56) Luleå domsaga
Överlubå tingslag.......	11	11	205: 40	287: 56	492: 96
Nederluleå tingslag.......	10	10	668: 76	680: 20	1,348: 96
Jokkmokks lappmarks tingslag . .	10	10	416: —	416: —	832: —
57) Kalix domsaga
Råneå tingslag.........	10	10	585: 20	735: 40	1,320: 60
Överkalix tingslag.......	10	10	243:10	206: 20	■l 49: 30
Nederkalix tingslag.......	11	11	617:90	758: 70	1,376: 60
58) Torneå domsaga
Torneå tingslag........	11	11	608:10	366: 60	974: 70
Pajala och Korpilombolo tingslag .	11	11	2,076: —	1,610:80	3,686:80

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

	Antalet nämndemän (i medeltal) under budgetåret 1929/1930.	Resekostnaden för samtliga tjänst-görande nämndemän
	sorn	som tjänst-
	tjänst-	gjort vid varje	sista	första	hela
	gjort	sammanträde	halvåret	halvåret	budgetåret
	samtidigt	inbegripet	1929.	1930.	1929/1930.
	i rätten	slutting.
59) Gällivare domsaga
Gällivare lappmarks tingslag . . .	10	10	1,001:60	1,291: 40	2,293: —
Jukkasjärvi lappmarks tingslag .	11	11	871:59	1,579:66	2,451: 25
Karesuando lappmarks tingslag	8	8	50:40	155:82	206: 22
Summa			8,699:95	10,023: 49	18,723:44
Summa för domsagor under
Svea hovrätt........			78,179: 41	106,001: 16	184,180: 57
Göta hovrätt.
Ostergötlands län.
60) Kinda och Ydre härads domsaga			739:50
Kinda härad ..........	12	12	999: 20	1,738: 70
Ydre härad...........	12	12	409:20	400:80	810: —
61) Mjölby domsaga........ 62) Aska, Dals och Bobergs härads	12	12	953:35	1,357:85	2,311:20
domsaga...........	10	10	445: —	623: —	1,068: —
63) Bråbygdens och Finspånga läns		•
domsaga Bråbygdens tingslag.......	11	11	374: 95	588:70	963: 65
Finspånga läns härad......	11	11	682:50	1.153:80	1,836:30l
64) Hammarkinds, Stegeborgs och Skär-
kinds härads domsaga ....	12	12	1,268: 40	1,790: 80	3,059: 20
65) Linköpings domsaga.......	12	12	744:10	1,117: 20	1,861:30
Summa			5,617: -	8,011: 35	13,648:35
Jönköpings län.
66) Tveta, Vista och Mo domsaga . . 67) Norra och Södra Vedbo härads dom-	12	12	932:75	1,368:15	2,300:90
saga Norra Vedbo härad.......	8	9	268:85	370: 20	639:05
Södra Vedbo härad.......	12	12	266:55	355:40	621: 95
68) Östra härads domsaga......	12	12	452: -	653: —	1,105: —
69) Västra härads domsaga..... 70; Östbo och Västbo härads domsaga	8	8	610:25	842:95	1,453: 20
Östbo härad..........	12	12	244: 65	314: 40	559:05
Västbo härad......• . . .	12	12	393:30	507: 20	900:50
Summa			8,168:35	4,411: 30	7,579:65
Kronobergs län.
71) Östra Värends domsaga
Uppvidinge härad........	12	12	418: 20	557:60	975:80
Konga härad......• . . .	12	12	373: 95	498: 60	872:55
72) Mellersta Värends domsaga . . .	11	22	1,485:10	1,470:35	2,955: 45
73) Västra Värends domsaga ....	9	9	417:15	584: 01	1,001:16
74) Sunnerbo härads domsaga ....	8	8	319: 77	474: 81	794: 58
Summa			3,014:17	3,585:37	6,599: 54

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

	Antalet nämndemän (1 medeltal) under budgetåret 1929/1930.	Resekostnaden för samtliga tjänst-görande nämndemän
	sorn	som tjänst-
	tjänst-	gjort vid vane	sista	första	hela
	gjort	sammanträde	halvåret	halvåret	budgetåret
	samtidigt	inbegripet	1929.	1930.	1929/1930.
	i rätten.	slntting.
Kalmar län.
75) Norra och Södra Tjusta härads
domsaga . . •........	8	8	716:-	1,004: —	1.720: —
76) Seveda och Tunaläns härads dom-
saga Sevede härad ..........	12	12	382:90	517: 20	900: 10
Tunaläns härad.........	12	12	669:90	925: 20	1,595:10
77) Aspelands och Handbörds härads
domsaga...........	10	10	494:85	646: 60	1,141:45
78) Norra Möre och Stranda härads dom-
saga Norra Möre härad........	12	12	473:85	631:80	1,105: 65
Stranda härad .........	10	10	443:85	591:80	1,035:65
79) Södra Möre härads domsaga . . . 80) Ölands domsaga	10	10	621: 20	971: 20	1,592:40
Ölands norra mot........	10	12	254:35	356:55	610:90
Ölands södra mot........	11	12	268: 64	347: 84	616:48
Summa			4,325:54	5,992:19	10,317: 73
Hallands län.
81) Hallands läns södra domsaga
Halmstads och Tönnersjö härad. .	12	12	456: 70	594:50	1,051:20
Höks härad...........	12	12	237: 70	437:50	675:20
82) Hallands läns mellersta domsaga
Årstads och Faurås härad . . .	12	23	681:45	908: 60	1.590: 05!
Himle härad..........	12	12	227: 70	303: 60	531:30!
83) Hallands läns norra domsaga
Fjäre härad..........	8	8	272: —	387:-	659:—;
Viske härad..........	10	10	165: —	212: —	377: —!
Summa			2,040: 55	2,843: 20	4,883: 75
Göteborgs och Bohus län.
84) Askims, Västra och Östra Hisings
samt Sävedals härads domsaga .	9	9	632:10	860: 10	1,492:20;
85) Inlands domsaga
Inlands södra tingslag......	9	16	439: 60	604: 40	1,044:—!
Inlands norra tingslag......	9	22	613: —	994: —	1,607: —
86) Orusts och Tjörns härads domsaga	9	9	572: 80	720: —	1,292: 80
87) Sunnervikens domsaga......	9	19	2,229: 54	2,286: 68	4,516: 22!
88) Norrvikens domsaga.......	8	8	618: 90	842: 40	1,461:30
Summa			5,105:94	6,307:58	11,413: 52
Älvsborgs län.
89) Marks domsaga......... 90) Kinds och Redvägs härads domsaga	11	11	646: 80	886:70	1,533: 50
Kinds härad..........	9	9	1,313: 70	1,839:18	3,152: 88
Redvägs härad.........	12	12	698: 70	931:60	1,630: 30''
91) Borås domsaga
Ås, Vodens och Bollebygs härad .	11	32	1,114:35	1,485:80	2,600:15
Gåsene härad..........	12	12	1,044: 60	1,392: 80	2,437: 40:

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 43 haft. (Nr 49.)

Kungl. Majlis proposition nr 49.

,	Antalet nämndemän (i medeltal) under budgetåret 1929/1930.	Resekostnaden för samtliga tjänst-] görande nämndemän
	sorn	som tjänst-
	tjänst-	gjort vid varje	sista	första	hela
	gjort	sammanträde	halvåret	halvåret	budgetåret
	samtidigt	inbegripet	1929.	1930.	1929/1930.
	i rätten.	slutting.
92) Vättle, Ale och. Kullings härads
domsaga Yättle och Kullings härad . . .	10	19	600: —	800:-	1,400: —
Ale härad...........	11	11	341'': —	380: —	720: —
93) Flundre, Väne och Bjärke härads
domsaga.........	10	10	750: 05	901: 80	1,651: 85
.94) Nordals, Sundals och Valbo härads
domsaga Nordals och Sundals härad . . .	8	22	471: 12	706: 68	1,177:80
Valbo härad..........	10	10	212: 70	319: 05	531:75
95) Tossbo och Vedbo härads domsaga
Tössbo härad.........	11	11	442: 35	522:60	964: 95
Vedbo härad.........	8	13	810: 90	1,157: -	1,967:90;
Summa			8,445:27	11.323: 21	19,768:48
Skaraborgs län.
\| 96) Vadsbo härads domsaga					2,817: 65
Vadsbo norra tingslag.....	11	23	1,363: —	1,454: 65
Vadsbo södra tingslag.....	12	12	1,017: 25	1,132:45	2,149: 70
97) Gudhems och Kåkinds härads dom-
saga Gudhems härad........	8	8	146:50	226: 30	372:80
Kåkinds härad......'' .	8	8	438: —	577: 20	1,015: 20
98) Vartofta och Frökinds härads dom-
saga............	9	17	792: 25	1,115: 20	1,907: 45]
99) Skånings, Valle och Vilske härads
domsaga Skånings och Valle härad . . .	11	22	733: 80	920: 40	1,65'': 20
Vilske härad..........	10	10	386:40	460: —	846:40
100) Åse, Viste, Barne och Laske hä-
rads domsaga........	11	29	1,792:80	2,269:20	4,062: -
101) Kinnefjärdings, Kinne och Kål-					2,681:45
lands härads domsaga ....	9	27	1,081:55	1,599: 90
Summa			7,751:55	9,755:30	17,506:85
Summa för domsagor under					91,717:87
Göta hovrätt........			39,468:37	52,249:50
Hovrätten över Skåne och
Blekinge.
Blekinge län.
102) Östra härads domsaga.....	8	12	274: 34	701: 47	975: 81
103) Medelst^ härads domsaga ....	9	9	338: 40	482: 50	820: 90
104) Bräkne härads domsaga.....	7	7	391: -	518:25	909: 25
105) Listers härads domsaga.....	8	8	292:75	303: 70	KOI: 45
Summa			1,296:49	2,010:92	3,307:41
Kristianstads län.
106) Ingelstads och Järrestads härads					2,369:80
domsaga...........	8	16	946:-	1,423:80
107) Gärds och Albo härads domsaga .	8	8	388: 90	572: 50	961: 40

Kungl. Majlis proposition nr 49.

	Antalet nämndemän (i medeltal) under budgetåret 1929/1930	Resekostnaden för samtliga tjänst-görande nämndemän
	sorn	som tjänst-
	tjänst-	gjort vid varje	sista	första	hela
	gjort	sammanträde	halvåret	halvåret	budgetåret
	samtidigt	inbegripet	1929.	1930.	1929/1930.
	i rätten.	slntting.
108) Villande domsaga.......	8	8	498: 60	715:20	1,213:80
109) Östra Göinge domsaga.....	8	8.	705:15	786: 90	1,492:05
110) Västra Göinge domsaga.....	8	11	416:80	558: 70	975: 50
111) Norra Åsbo härads domsaga . . 112) Södra Åsbo och Bjäre härads dom-	8	8	211: 40	287: 95	499: 35
saga............	8	8	258: 50	315: 70	574: 20
Summa 1			3,425: 35	4,660: 75	8,086:10
Malmöhus län.
113) Oxie och Skytts härads domsaga	8	10	409: 75	573:90	983: 65
114) Torna och Bara härads domsaga. 115) Vemmenhögs, Ljunits och Herre-	8	8	395: 94	552: 90	948:84
stads härads domsaga.....	10	17	758: 86	981: 67	1,740: 53
116) Färs härads domsaga...... 117) Frosta och Eslövs domsaga	8	16	1,199: —	1,378: —	2,577: —
Frosta härad..........	9	11	351: 25	641: 55	992: 80
Eslöv.............	8	8	—	—	—
118) Rönnebergs, Onsjö och Harjagers
domsaga...........	9	18	930:59	1,164: 78	2,095: 37
119) Luggude härads domsaga ....	8	11	620: 27	868: 38	1,488: 65
Summa			4,665:66	6,161: 18	10,826: 84
Summa för domsagor under hov-rätten över Skåne oell Blekinge Summa för rikets alla dom-			9,387:50	12,832: 85	22,220: 35
sagor ..........			127,035: 28	171,083: 51	298,118: 79

Sammandrag för länen.

Stockholms .	18,479:50	Västmanlands .	7,618: 67	Norrbottens .	18,723: 44	Göteb. o. Bohus	11,413:52
Uppsala . . .	11,203:14	Kopparbergs .	18,323:09	Östergötlands	13,648: 35	Älvsborgs . .	19,768: 48
Södermanlands	7,156: 35	Gävleborgs . .	13,704: 30	Jönköpings .	7,579: 65	Skaraborgs . .	17,506: 85
Gotlands. . .	3,716: —	Västernorrlands	16,384:87	Kronobergs .	6.599: 54	Blekinge . . .	3,307: 41
Värmlands . .	21,630: 43	Jämtlands . .	12,860: 64	Kalmar . . .	10,317: 73	Kristianstads .	8,086: 10
Örebro . . .	9,942: 49	Västerbottens .	24,437: 65	Hallands . .	4,883: 75	Malmöhus . .	10,826: 84
						Summa kronor	298,11S: 79

Anmärkning. Siffrorna i andra kolumnen angiva icke för alla tingslagen medeltalet av samtliga
tjänstgörande nämndemän. Beträffande flertalet tingslag är så visserligen fallet, i det att i dessa alla
nämndemännen tjänstgöra antingen samtidigt1 eller i allt fall under åtminstone någon rättegångsdag vid
värjo sammanträde. I andra tingslag åter är tjänstgöringen nämndemännen emellan så ordnad, att viss
grupp tjänstgör exempelvis vid vartannat eller vart tredje sammanträde, vid två eller flera sammanträden
i följd, ett år i följd o. s. v. I dessa tingslag är det verkliga antalet tjänstgörande nämndemän högre
än i kolumnen angivits. Därest siffrorna för samtliga tingslag utvisat medeltalet av alla nämndemän,
som verkligen tjänstgjort, skulle medelkostnaden per nämndeman för riket blivit omkring 118 kronor.
Medelkostnaden stannar nu vid något lägre belopp.