Kungl. Maj:ts proposition nr 3 (Proposition 1953:3)

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

N r 3.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 11 juni 1915 (nr 219)
om avbetalningsköp, in. in.; given Stockholms slott
den 31 oktober 1952.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 11 juni 1915 (nr 219) om avbetalningsköp
;

2) lag om ändring i utsökningslagen; och

3) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående
ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Propositionen syftar till att stärka avbetalningsköpares skydd mot obilliga
kontraktsvillkor och att även i övrigt motverka de ekonomiska och sociala
olägenheter som visat sig vara förbundna med avbetalningssystemet. I
detta syfte upptar propositionen en rad olika förslag. Sålunda avskaffas den
1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 3.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

nuvarande bestämmelsen att lagen icke äger tillämpning när avbetalningspriset
överstiger 3 000 kronor. Alla avbetalningsköp skola alltså enligt propositionen
falla under lagens tvingande bestämmelser. Vidare innehåller
propositionen förslag i bland annat följande hänseenden, nämligen om noggrannare
regler rörande avräkningen mellan parterna när sålt gods återtages;
anstånd med handräckning vid sjukdom, arbetslöshet o. d.; principiellt
förbud mot s. k. kopplings- och avräkningsförbehåll; införande av ett
stadgande att villkor vid avbetalningsköp, som uppenbarligen strider mot
gott affärsskick eller eljest är otillbörligt, må jämkas eller lämnas utan avseende;
förbud mot återtagande av oundgängligen behövliga gång- och sängkläder;
samt förbud mot utmätning i gods som köpts på avbetalning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 11 juni 1915 (nr 219) om avbetalningsköp.

Härigenom förordnas, att 1—6 och 8—17 §§ lagen den 11 juni 1915 om avbetalningsköp1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

1 §•

Med avbetalningsköp------

Har avtalet ----— ------

Lagen äger icke tillämpning, när
sammanlagda beloppet av de poster,
som köparen enligt avtalet har att
erlägga (avbetalningspriset), överstiger
tre tasen kronor.

2 §•

Underlåter köparen att fullgöra sin
betalningsskyldighet, äge säljaren
icke på grund därav rätt att taga
godset åter, utkräva post, som eljest
ej vore förfallen, eller göra annan i
avtalet stadgad särskild påföljd gällande,
med mindre någon post utestår
ogulden minst fjorton dagar utöver
förfallodagen och denna post
antingen uppgår till minst en tiondel
av avbetalningspriset eller tillsammans
med annan ogulden förut förfallen
post utgör minst en tjugondei
därav.

Där köparen i annat avseende än i
första stycket sägs åsidosätter vad

1 §•

— — — blivit erlagd.
ägare därav.

Sammanlagda beloppet av de poster,
som köparen enligt avtalet har
att erlägga, benämnes i denna lag
avbetalningspriset. Med post avses
icke sådan ränta eller gottgörelse för
försäkringspremie, som köparen skall
särskilt utgiva.

2 §.

Underlåter köparen att erlägga
förfallen post eller eljest fullgöra sin
betalningsskyldighet, äge säljaren
icke på grund därav rätt att taga
godset åter, utkräva post, som eljest
ej vore förfallen, eller göra annan i
avtalet stadgad särskild påföljd gällande,
med mindre köparens underlåtenhet
avser belopp, som utestår
oguldet minst fjorton dagar utöver
förfallodagen, och detta belopp uppgår
till minst en tiondel av avbetalningspriset
eller, om i beloppet ingå
två eller flera poster, till minst eu
tjugondei därav, eller ock utgör återstoden
av säljarens fordran.

1 Senaste lydelse av 17 § se SFS 1946: 841.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

honom åligger, må särskild påföljd,
som för sådan händelse kan vara avtalad,
icke vinna tillämpning, för så
vitt sådant med hänsyn till de föreliggande
omständigheterna skulle
vara uppenbart obilligt.

3 §.

Vill säljaren taga godset åter, skall
vid uppgörelse mellan honom och
köparen värdet av godset, då det
återtages, räknas köparen till godo.

4 §•

Säljaren äge, där godset återtages,
räkna sig till godo, förutom oguldna
poster, för vilka betingad förfallodag
är inne vid tiden för godsets återtagande,
nio tiondelar av övriga då
oguldna poster; har säljaren vid
domstol yrkat godsets återbekommande,
skall i stället tagas hänsyn
till tiden för stämningens delgivning.
Ränta skall ock tillgodoräknas säljaren,
där sådan blivit utfäst eller
enligt lag skall utgå.

Därest köparen efter utgången av
den i första stycket angivna fristen
men innan godset återtages erlägger
belopp, som ej betalats i rätt tid, jämte
ränta samt ersätter kostnader, som
säljaren måst vidkännas i anledning
av dröjsmålet, må säljaren ej göra
gällande påföljd, som i första stycket
sägs, om detta skulle vara obilligt
med hänsyn till att dröjsmålet
berott på att köparen till följd av
sjukdom eller arbetslöshet eller av
annan särskild orsak huvudsakligen
utan egen skuld råkat i betalningssvårigheter.

3 §•

Vilt säljaren taga godset åter, skall
vid uppgörelse mellan honom och
köparen värdet av godset, då det
återtages, räknas köparen till godo.
Godsets värde beräknas efter vad säljaren
kan antagas utvinna genom att
ombesörja dess försäljning på lämpligt
sätt. Hänsyn skall sålunda tagas
till omständigheter, som åro ägnade
att höja värdet i säljarens hand, såsom
att han kan ånyo sälja godset i
egen rörelse och dessförinnan bota
möjligen förefintlig skada därå.

4 §.

Säljaren äge, där godset återtages,
räkna sig till godo:

1) oguldna poster, för vilka i avtalet
bestämd förfallodag är inne vid
tiden för godsets återtagande;

2) så stor kvotdel av övriga oguldna
poster som det pris, vilket godset
skulle hava betingat om det köpts
mot kontant betalning, utgör i förhållande
till avbetalningspriset;

3) ränta och gottgörelse för försäkringspremie,
som säljaren har att

Kungl. Maj ris proposition nr 3.

(Gällande lydelse.)

Förmår köparen eller säljaren visa,
att det pris, som godset skulle
hava betingat, om det sålts mot kontant
betalning (kontanIpriset), med
mer eller mindre än en tiondel understiger
avbetalningspriset, skall
sammanlagda beloppet av de icke
förfallna posterna i stället för att
minskas till nio tiondelar beräknas
till den kvotdel, som kontantpriset
utgör i förhållande till avbetalningspriset.

Kostnad, som säljaren måste vidkännas
för godsets återtagande, skall
ock räknas honom till godo.

5 §•

Finnes godsets värde överstiga det
belopp, som enligt 4 § eller, där fråga
är om handräckning, enligt 12 § räknats
säljaren till godo, äge denne
icke återbekomma godset, med mindre
överskottet gäldas till köparen eller
nedsättning sker, efter ty i 13 §
andra stycket stadgas.

Är godsets-----------

(Föreslagen lydelse.)

fordra och som icke inräknats i avbetalningspriset; 4)

kostnad, som säljaren måste
vidkännas för godsets återtagande;
samt

5) i fall köparens rätt till godset är
beroende av att han ersätter säljaren
för reparation eller annan åtgärd med
avseende å godset, fordran å sådan
ersättning.

Har säljaren i avtalet uppgivit det
pris, till vilket han skulle varit villig
att sälja godset mot kontant betalning,
lågges denna uppgift till grund
för beräkningen enligt första stycket
2), där det ej kan antagas, att godset
kunde hava köpts till lägre pris.

5 §.

Finnes godsets värde överstiga det
belopp, som enligt 4 § räknats säljaren
till godo, äge denne icke återbekomma
godset, med mindre han
gäldar överskottet till köparen eller,
om godsets värdering verkställts av
utmätningsman, hos denne nedsätter
överskottet.

överskjutande beloppet.

6 §•

Där säljaren yrkat att återbekomma
godset, äge köparen, i stället för
att fullgöra sin betalningsskyldighet
enligt avtalet, på en gång betala vad
säljaren enligt 4 § har att fordra.
Gör köparen det eller gäldar han,
där fråga är om handräckning, det
belopp, som därvid räknats säljaren
till godo, må ej godset återtagas.

Har säljaren — --—- — _ ---

6 §•

— att fordra.

Vill köparen i annat fall än i första
stycket avses fullgöra sin betalningsskyldighet
i förtid, äge han rätt där -

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

(Gällande lydelse.)

8 §.

Har säljaren förbehållit sig, att
köparens rätt till gods, som blivit
genom ett avbetalningsköp försålt,
skall vara beroende därav att han
rätteligen fullgör vad honom enligt
annat sådant avtal åligger, skall, där
köparen det yrkar, vid tillämpning
av de i 2 § första stycket givna bestämmelser
så anses som om allt godset
blivit genom samma avbetalningsköp
försålt.

(Jämför 2 § andra stycket.)

9 §•

Innehåller avtalet bestämmelse, enligt
vilken köparens underlåtenhet
att fullgöra vad honom åligger skall
medföra, att han icke äger åtnjuta
betingad förfallotid, och utkräver
säljaren med åberopande av sådan
bestämmelse hela den överenskomna
betalningen eller större del därav än
som frånsett bestämmelsen skulle
vara till betalning förfallen, skola i
fråga om beräkningen av säljarens
fordran de i 4 § första och andra
styckena givna regler äga motsvarande
tillämpning.

(Föreslagen lydelse.)

till. Säljarens fordran skall därvid
beräknas enligt de i 4 § angivna grunderna;
dock skall, om betalning sker
å annan tid än någon i avtalet bestämd
förfallodag, den post, som närmast
förfaller till betalning, i sin helhet
räknas säljaren till godo.

8 §•

Förbehåll att köparens rätt till
godset skall vara beroende av att
köparen fullgör annan förpliktelse
än sådan, som åligger honom enligt
avbetalningsköpet, vare utan verkan,
såframt förbehållet ej avser ersättning
för reparation eller annan åtgärd
med avseende å godset.

Vad i första stycket sägs gälle ock
förbehåll att av köparen inbetalt belopp
först skall avräknas å fordran,
som tillkommer säljaren av annan
grund än avbetalningsköpet.

Skulle tillämpning av annat villkor
vid avbetalningsköp uppenbarligen
vara stridande mot gott affärsskick
eller eljest otillbörlig, må villkoret
jämkas eller lämnas utan avseende.

9 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

(Gällande lydelse.)

10 §.

Har om avbetalningsköp upprättats
skriftlig handling, äge säljaren
hos utmätningsmannen i den ort,
där godset finnes, söka handräckning
för godsets återtagande. Sådan ansökan
skall göras skriftligen och innehålla
uppgift å oguldna poster med
deras förfallotider samt vara åtföljd
av köpehandlingen i huvudskrift och
bestyrkt avskrift.

Kostnaden för------ -—- —

Angående rätt för utmätningsman
alt i vissa fält meddela handräckning
utan hinder av köparens frånvaro
skatt vad i 59 och 60 §§ utsökningslagen
är i fråga om utmätning föreskrivet
äga motsvarande tillämpning.

11 §•

Handräckning må ej beviljas, med
mindre utmätningsmannen finner
uppenbart, att med betalningen föreligger
sådant dröjsmål, som i 2 §

sägs.

(Föreslagen lydelse.)

10 §.

Säljaren äge hos utmätningsmannen
i den ort, där godset finnes, söka
handräckning för godsets återtagande,
under förutsättning att om avbetalningsköpet
upprättats en av köparen
underskriven handling, som

1) innehåller förbehåll om säljarens
äganderätt eller om rätt för säljaren
att återtaga godset;

2) upptager det pris, till vilket
säljaren skulle varit villig att sälja
godset mot kontant betalning; samt

3) angiver vad köparen har att erlägga
och när de särskilda beloppen
förfalla till betalning.

Ansökan om handräckning skall
göras skriftligen samt innehålla uppgift
å den del av avbetalnings priset,
som utestår ogulden, och där säljaren
gör anspråk på ränta, gottgörelse
för försäkringspremie eller ersättning,
som i 4- § första stycket 5) avses,
vad han i sådant hänseende fordrar.
Ansökningen skall vara åtföljd
av köpehandlingen i huvudskrift och
bestyrkt avskrift.

—- — av sökanden.

Vad i 59 och 60 §§ utsökningslagen
är föreskrivet i fråga om utmätning
skall äga motsvarande tillämpning
med avseende å handräckning enligt
denna lag.

11 §•

Handräckning må beviljas endast
där utmätningsmannen finner uppenbart,
att sådant dröjsmål föreligger
med betalningen, som i 2 §
första stycket sägs, eller att köparen
eljest åsidosatt förpliktelse, vars uppfyllande
är av väsentlig betydelse för
säljaren.

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

(Gällande lydelse.)

Visar köparen — -—-------

12 §.

Då fråga är om handräckning, som
i denna lag avses, skall vad i å § andra
stycket är stadgat om beräkning
av säljarens fordran icke äga tilllämpning.
Ej heller skall i ty fall ränta
räknas säljaren till godo.

13 §.

Gods, för —- ■—---------—- —

Finnes godsets värde överstiga det
belopp, som räknats säj aren till godo,
äge denne icke återbekomma
godset, med mindre han hos utmätningsmannen
nedsätter det överskjutande
beloppet.

(Föreslagen lydelse.)

Gång- och sängkläder, som äro
oundgängligen behövliga för köparen,
hans make och oförsörjda barn
eller adoptivbarn, må icke i något
fall återtagas.

----heller beviljas.

12 §.

Finnes, då handräckning sökts på
grund av dröjsmål med betalningen,
dröjsmålet bero på att köparen till
följd av sjukdom eller arbetslöshet
eller av annan särskild orsak huvudsakligen
utan egen skuld råkat i betalningssvårigheter,
som kunna antagas
vara av tillfällig natur, äge utmätningsmannen,
såframt icke säljarens
rätt till godset äventyras eller
hans rätt eljest otillbörligt åsidosättes,
medgiva anstånd med verkställigheten
intill tre månader från dagen
för ansökningen om handräckning.
Där synnerliga skäl därtill äro, må
anstånd ånyo medgivas intill sex månader
från nämnda dag Utmätningsmannen
må föreskriva villkor för anståndet
och, om anledning därtill förekommer,
förklara att anståndet
skall upphöra att gälla.

13 §.

■ vid värderingen.

(Jämför 5 § första stycket.)

14 §. 14 §.

Beslut i----—----klagan föras.

Är köparen eller säljaren missnöjd Är köparen eller säljaren missnöjd
med värdering eller annan åtgärd, med värdering eller annan åtgärd,
som vid handräckningen vidtagits, som vid handräckningen vidtagits,

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

(Gällande lijdelse.)

eller vill någon av dem påkalla sådan
uppgörelse, som skolat äga rum,
om godset återtagits annorledes än
genom handräckning, vare honom ej
förment att efter stämning å den
andre utföra sin talan vid domstol.
Visar ej säljaren, att han instämt sådan
talan inom trettio dagar efter
det handräckning gavs eller, där förrättningen
inom den tid överklagats,
inom lika tid efter det överexekutors
beslut meddelades, äge köparen hos
utmätningsmannen lyfta det belopp,
som, efter ty i 13 § andra stycket
sägs, må hava blivit hos denne nedsatt.

15 §.

Vid förrättning för verkställighet
av dom, varigenom köparen förpliktats
utgiva gods, som blivit försålt
genom avbetalningsköp, skall, där ej
i domen annorlunda förordnats, i
fråga om värdering av godset gälla
vad i 13 § första stycket är stadgat.

Är någon missnöjd med det värde,
som satts å godset, stånde honom
fritt att instämma sin talan till domstol.

16 §.

Jämte de stadganden, som i 10—
15 §§ finnas meddelade, skola i fråga
om förrättning, som där avses, utsökningslagens
föreskrifter i tillämpliga
delar lända till efterrättelse.

(Föreslagen lydelse.)

vare honom ej förment att efter stämning
å den andre utföra sin talan vid
domstol. Visar ej säljaren, att han
väckt sådan talan inom en månad efter
det handräckning gavs eller, där
förrättningen inom den tid överklagats
inom lika tid efter det överexekutors
beslut meddelades, äge köparen
hos utmätningsmannen lyfta det
belopp, som enligt o § första stycket
må hava blivit hos denne nedsatt.

15 §.

Bestämmelserna i 11 § andra stycket
och 12 § skola äga motsvarande
tillämpning beträffande förrättning
för verkställighet av dom, varigenom
köparen förpliktats utgiva gods, som
blivit sålt genom avbetalningsköp.

Vid förrättning, som i första stycket
avses, skall, där ej i domen annorlunda
förordnats, i fråga om värdering
av godset gälla vad i 13 § är
stadgat. Beträffande talan mot utmätningsmannens
värdering skola
bestämmelserna i 14- § andra stycket
äga motsvarande tillämpning.

16 §.

Jämte de stadganden, som i 10—
15 §§ finnas meddelade, skola i fråga
om förrättning, som där avses, utsökningslagens
föreskrifter i tillämpliga
delar lända till efterrättelse. Har säljaren
medgivit uppskov med sökt förrättning
och har på grund därav
verkställighet ej skett, då sex måna -

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

(Gällande lydelse.)

17 §.

Avtal om

(Föreslagen lydelse.)

der förflutit från dagen för ansökningen,
vare ansökningen förfallen.

För fordran på grund av avbetalningsköp
må det gods köpet avser
icke tagas i mät.

17 §.

Har köparen, i avtalet eller sedermera,
för den händelse han framdeles
skulle komma att åsidosätta sina
förpliktelser, avstått från någon rätt
eller förmån, som honom enligt här
ovan givna stadganden tillkommer,
skola dessa ändock lända till efterrättelse.
Utfästelse, varigenom köparen
avstått från honom enligt 6 §
tredje stycket tillkommande rätt till
förskottsbetalning, vare utan verkan.
utan verkan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1954. Har avbetalningsköp
slutits före nämnda dag, skall dock,
i den mån ej annat följer av vad här
nedan sägs, äldre lag äga tillämpning
med avseende därå.

Vad 8 § tredje stycket nya lagen
innehåller om jämkning eller åsidosättande
av villkor vid avbetalningsköp
skall lända till efterrättelse, där
sådant villkor göres gällande först efter
lagens ikraftträdande.

Bestämmelserna i 12 § ävensom
15 § första stycket nya lagen i vad
detta stycke innehåller hänvisning
till 12 § skola, i fråga om förrättning
som sökes efter nya lagens ikraftträdande,
äga tillämpning, där avbetalningspriset
icke överstiger tre tusen
kronor.

Stadgandet i 16 § förslå stycket
andra punkten nya lagen skall gälla,
där av säljaren medgivet uppskov
med sökt förrättning består vid la -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

gens ikraftträdande så ock om säljaren
därefter medgiver sådant uppskov;
och skall i förstnämnda fall i
stadgandet angiven tid av sex månader
räknas från dagen för ikraftträdandet.

Kungl. Maj ds proposition nr 3.

Förslag

till

Lag

om ändring i utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att i utsökningslagen skall införas en ny paragraf,
betecknad 43 §, av följande lydelse samt att 62 § samma lag1 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

43 §.

Vid verkställighet av dom, varigenom den som köpt gods genom avbetalningsköp
förpliktats att utgiva godset, skall föreskrifter i 15 § första stycket
lagen om avbetalningsköp iakttagas.

62 §.

Av gäldenärs-----med lösören.

Häftar på---övriga tillgångar.

Hurusom med ----nämnda lag.

Vid utmätning för fordran på grund av avbetalningsköp skall föreskriften
i 16 § andra stycket lagen om avbetalningsköp iakttagas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954.

Senaste lydelse se SFS 1928: 164.

Kungl, Maj:ts proposition nr 3.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående
ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen dep 30 juni 1916 angående ansvarighet
för skada i följd av automobiltrafik1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

1 §•

Med automobil ----i timmen.

Härvid förstås —- —-•—-på skenor.

Till automobil——--av gående.

Beträffande automobil, som sålts genom avbetalningsköp eller annat köp
med äganderättsförbehåll, skall vid tillämpningen av denna lag köparen anses
som ägare, ändå att äganderätten ännu icke övergått å honom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954.

1 Senaste lydelse se SFS 1951: 650.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet ininför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 20 augusti 1952.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Zetterberg, Torsten
Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Norup, Hjalmar Nilson,
Lindell.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga rörande ändrad
lagstiftning om avbetalningsköp. Föredraganden anför följande.

Efter utredning i nordiskt samarbete avlämnade särskilt tillkallade utredningsmän
den 14 oktober 1950 betänkande med förslag till ändrad lagstiftning
om avbetalningsköp (SOU 1950: 42). Vid betänkandet fanns fogade
förslag till lag angående ändring i lagen den 11 juni 1915 (nr 219) om avbetalningsköp
och förslag till lag angående ändrad lydelse av 62 § utsökningslagen.
Lagförslagen torde såsom Bilaga A få fogas till protokollet.

över detta betänkande med därvid fogade lagförslag har efter remiss yttranden
avgivits av Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten
för Nedre Norrland, kommerskollegium, socialstyrelsen, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Malmöhus, Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Örebro,
Gävleborgs och Norrbottens län, överexekutorerna i Göteborg, Malmö,
Norrköping och Hälsingborg, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges industriförbund,
kooperativa förbundet, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
Sveriges möbelhandlares centralförbund, Sveriges pianoförbund, Sveriges
radiohandlares riksförbund, Sveriges järnhandlareförbund, svenska
bokförläggareföreningen, Sveriges automobilhandlareförbund, svenska bankföreningen,
tjänstemännens centralorganisation, landsorganisationen i Sverige,
Sveriges lantbruksförbund, svenska lasttrafikbilägareförbundet, motormännens
riksförbund, föreningen Sveriges stadsfogdar, föreningen Sveriges
landsfiskaler och Sveriges advokatsamfund.

Kommerskollegium har jämväl överlämnat yttranden av handelskamrarna
i riket, överståthållarämbetet har bifogat ett yttrande av förste stadsfogden
i Stockholm samt de hörda överexekutorerna yttranden av förste
stadsfogdarna i respektive städer. Länsstyrelsen i Malmöhus län har bifogat
yttranden av magistraterna i Malmö, Hälsingborg och Lund samt av stadsfogden
i Lund och föreningen Malmöhus läns landsfiskaler, länsstyrelsen i
Örebro län yttranden av magistraten i Örebro, stadsfogden därstädes, landsfogden
i Örebro län och Örebro länsavdelning av föreningen Sveriges lands -

Kungl. Maj.ts proposition nr 3. 15

fiskaler samt länsstyrelsen i Gävleborgs län av föreningen Gävleborgs läns
landsfiskaler.

Tillfälle att avgiva yttrande över betänkandet har därjämte beretts cykeloch
sporthandlarnas riksförbund, Sveriges pälsvaruhandlares riksförening,
svenska droskbilägareförbundet, svenska omnibusägareförbundet och svenska
exekutionsmännens riksförbund, men från dessa organisationer har yttranden
ej inkommit.

Jag anhåller nu att få upptaga detta lagstiftningsärende till behandling.
I detta sammanhang torde jag även få i ett särskilt avsnitt behandla frågan
om avbetalningssäljares ställning enligt bilansvarighetslagen.

Inledning.

Gällande bestämmelser om avbetalningsköp finns upptagna i lagen den 11
juni 1915 om avbetalningsköp. Frånsett vissa processuella bestämmelser innehåller
lagen i det stora hela samma regler som en norsk lag i ämnet av år
1916, en dansk lag av år 1917 och en finsk lag av år 1933.

Enligt avbetalningslagen förstås med avbetalningköp ett avtal, varigenom
lösöre säljes mot betalning i särskilda poster, av vilka en eller flera skall
erläggas efter det godset utgivits till köparen, och under villkor att säljaren
skall äga rätt antingen att återtaga godset, om köparen åsidosätter vad som
åligger honom, eller att äganderätten till godset skall förbli hos säljaren intill
dess betalningen eller viss del därav blivit erlagd. Lagen äger emellertid
icke tillämpning, om sammanlagda beloppet av de poster som köparen enligt
avtalet har att erlägga (avbetalningspriset) överstiger 3 000 kronor.

Lagen innehåller åtskilliga regler, som avser att bereda köparen skydd mot
alltför stränga avtalsbestämmelser om påföljder av kontraktsbrott. Sålunda
stadgas bl. a., att om köparen underlåter att fullgöra sin betalningsskyldighet,
säljaren ej äger att på grund därav återtaga godset, utkräva post som
eljest ej vore förfallen eller göra annan i avtalet stadgad särskild påföljd
gällande, med mindre någon post utestår ogulden minst fjorton dagar utöver
förfallodagen och denna post antingen uppgår till minst en tiondel av
avbetalningspriset eller tillsammans med annan ogulden, förut förfallen post
utgör minst en tjugondedel därav (2 § första stycket). Om köparen i annat
avseende än nu sagts åsidosätter vad som åligger honom, må särskild påföljd
härför icke vinna tillämpning, försåvitt detta med hänsyn till de föreliggande
omständigheterna skulle vara uppenbart obilligt (2 § andra stycket).

Å andra sidan innehåller lagen vissa bestämmelser, som avser att underlätta
återtagande av egendom, som sålts genom avbetalningsköp. I detta hänseende
stadgas, att därest skriftlig handling upprättats om avbetalningsköp,
säljaren äger att direkt hos utmätningsmannen i orten söka handräckning
för godsets återtagande (10 §).

Frågan om revision av 1915 års lagstiftning rörande avbetalningsköp har
vid flera tillfällen varit föremål för uppmärksamhet. Sålunda anhöll 1927

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj :t (nr 183) om utredning rörande avbetalningssystemets
omfattning och verkningssätt. I skrivelsen uttalades, att
avbetalningssystemet enligt riksdagens mening utvecklat sig på ett sådant
sätt, att det kunde befaras medföra allvarliga vådor av den art, att åtgärder i
reglerande syfte från det allmännas sida kunde befinnas av behovet påkallade.
Riksdagen antydde åtskilliga utvägar, varigenom man kunde tänkas
råda bot på missförhållandena. Bland annat framhölls, att eu reglering av
agentverksamheten säkerligen skulle medföra ett bättre tillstånd över huvud
taget inom avbetalningshandeln. Införandet av en bestämmelse, att varor
under ett visst värde ej finge säljas på avbetalning utan tillstånd av offentlig
myndighet, kunde måhända verka i samma riktning. Vidare pekade riksdagen
på möjligheten att såsom ett medel att inskränka avbetalningsköp av
lyxartiklar begränsa den tid, på vilken ett avbetalningsköp finge avslutas.

Den av riksdagen begärda utredningen påbörjades inom handelsdepartementet
och fortsattes av kommerskollegium, som 1933 framlade förslag i
ämnet. Kollegiet ställde sig avvisande till tanken att genom statlig reglering
av agentverksamheten komma till rätta med missförhållandena. Enligt kollegiets
mening borde ej heller komma i fråga att göra rätten att driva försäljning
på avbetalning beroende av offentlig myndighets prövning eller att
begränsa den tidrymd, inom vilken avbetalningsköpare hade att fullgöra sin
betalningsskyldighet. Kollegiet föreslog i stället, att rättsverkan skulle frånkännes
äganderättsförbehåll, då köpet avsåge kläder, skodon eller vissa lyxföremål
eller avbetalningspriset icke överstege 500 kronor. Vidare föreslogs
en höjning av värdegränsen för lagens tillämpningsområde från 3 000 till
5 000 kronor.

I proposition (nr 98) till 1934 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslagtill
ändrade bestämmelser om åtal för förskingring av avbetalningsgods.
Förslaget innebar, att förskingring av avbetalningsgods icke längre skulle
falla under allmänt åtal utan hänföras till målsägandebrott. Föredragande
departementschefen uttalade, att den föreslagna ändringen beträffande åtalsrätten
otvivelaktigt skulle komma att tvinga säljarna till en viss försiktighet,
då det gällde att anskaffa köpare, och därmed rikta sin udd mot ett av
grundfelen i avbetalningssystemet såsom det utvecklats i vårt land. På anförda
skäl avvisades den av kommerskollegium ifrågasatta utvägen. Frågorna
om reglering av agentverksamheten och införande av tillståndstvång för
avbetalningshandel upptogs icke till behandling, enär verkningarna av den
föreslagna ändringen av åtalsrätten ansågs böra avvaktas, innan andra och
mera vittgående åtgärder vidtogs.

Riksdagen biföll Kungl. Maj :ts förslag till ändrade bestämmelser om åtal
för förskingring av avbetalningsgods. Sedermera har genom 1942 års lagstiftning
om förmögenhetsbrott vad som tidigare betecknades såsom förskingring
av avbetalningsgods inordnats under begreppet olovligt förfogande,
varom stadgas i 22 kap. 4 § strafflagen. Sådant brott må jämlikt 22
kap. 10 § icke åtalas av allmän åklagare, med mindre statsåklagaren finner
åtal vara ur allmän synpunkt påkallat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

I samband med att 1934 års riksdag biföll förslaget om ändrade åtalsregier
anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t (nr 195) om förnyad utredning
rörande verkningarna av avbetalningsbandeln. I första lagutskottets
vid riksdagens skrivelse fogade utlåtande (nr 49) uttalades bl. a. att det icke
syntes uteslutet, att ett ingripande mot agenter skulle kunna ske, på sätt
ifrågasatts i skrivelsen från 1927 års riksdag. Tanken att inskränka eller
upphäva befogenheten för säljaren att utan föregående dom erhålla handräckning
för godsets återfående borde jämväl övervägas.

Med anledning av 1934 års riksdagsskrivelse verkställdes inom justitiedepartementet
vissa förarbeten för en revision av lagstiftningen om avbetalningsköp.
Sålunda framlade nuvarande professorn Folke Schmidt i ett den
31 mars 1938 dagtecknat betänkande (SOU 1938: 11) riktlinjer för en lagstiftning
om ägareförbehåll och avbetalningsköp. Över detta betänkande avgavs
efter remiss yttranden av kommerskollegium samt ett flertal organisationer
och företag. Vidare utförde kommerserådet Siegfried Matz en förberedande
utredning, vars resultat redovisas i ett den 28 december 1946 avlämnat
betänkande.

Den 27 februari 1947 tillkallade jag härefter med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande
f. d. justitierådet Rudolf Eklund, tillika ordförande, och professorn
Folke Schmidt att inom justitiedepartementet verkställa utredning
om ny lagstiftning rörande avbetalningsköp och därmed sammanhängande
spörsmål. Samtidigt förordnade jag sekreteraren Gunnar Hindemark, civilekonomen
Ragnar Ivestedt, ombudsmannen Harry Lindblom, f. d. förste
stadsfogden Henrik Mellström, direktören Gustaf Sahlin, förlagschefen
Herman Stolpe och förtroendemannen Charles Winroth att på kallelse av
ordföranden deltaga i överläggningar med utredningsmännen. Den 8 oktober
1948 utsågs disponenten Einar Franzén att tillsammans med de förut
tillkallade personerna deltaga i överläggningarna.

Såsom inledningsvis omnämnts avlämnade utredningen i oktober 1950
förslag till ändrad lagstiftning om avbetalningsköp. Förslaget bygger i det
väsentliga på resultat, som uppnåtts vid överläggningar med delegerade från
Danmark, Finland och Norge, i vilka länder även utarbetats förslag till ny
lagstiftning rörande avbetalningsköp. De fyra förslagen stämmer nära överens
såvitt angår de civilrättsliga bestämmelserna. Det har visat sig möjligt
att på vissa punkter, där de nu gällande nordiska lagarna skiljer sig från
varandra, nå större enhetlighet. Även i redaktionellt hänseende har uppnåtts
en nära överensstämmelse. De exekutionsrättsliga bestämmelserna företer i
större grad olikheter, vilket främst beror på att det vid utformandet av
dessa bestämmelser varit nödvändigt att taga hänsyn till skiljaktigheter
rörande det exekutiva förfarandet i allmänhet.

I enlighet med sina direktiv har utredningen sett som sin främsta uppgift
att finna sådana rättsregler, som lämnar köparen erforderligt skydd mot
obilliga kontraktsvillkor och även i övrigt motverkar de ekonomiska och
sociala olägenheter som visat sig vara förbundna med avbetalningssystemet.

I detta syfte har utredningen framlagt förslag till en rad åtgärder. De
2 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 3.

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

viktigaste förslagen är den nuvarande värdegränsens slopande (1 §); principiellt
förbud mot s. k. kopplingsförbehåll (8 § första stycket); införande
av ett stadgande att villkor vid avbetalningsköp, som uppenbarligen strider
mot gott affärsskick eller eljest är otillbörligt, må jämkas eller lämnas
utan avseende (8 § tredje stycket); förbud mot återtagande av oundgängligen
behövliga gång- och sängkläder (11 § andra stycket); anstånd med
handräckning vid sjukdom, arbetslöshet o. d. (12 §); förbud mot utmätning
i gods som köpts på avbetalning (16 § andra stycket); och införande
av ett stadgande varigenom säljarens rätt att återtaga godset preskriberas
efter viss tid (18 §). Vidare har utredningen i syfte att råda bot på missförhållandena
inom avbetalningshandeln föreslagit en bestämmelse av
innehåll att, om någon som yrkesmässigt säljer gods på avbetalning finnes
bedriva verksamheten i strid mot vad gott affärsskick emot köpare skäligen
kräver, domstol skall äga på talan av allmän åklagare vid vite förbjuda säljaren
att under viss tid, högst fem år, sälja gods på avbetalning (19 §).

Utredningens förslag har i stort sett fått ett mycket gynnsamt mottagande
under remissbehandlingen. Förslaget anses sålunda av flertalet remissinstanser
ägnat att lindra de skadeverkningar, som befunnits vidlåda avbetalningshandeln,
utan att den lojala handelns legitima intressen åsidosatts
eller kommit i fara. Även flera av handelns representanter bland remissinstanserna
anser förslaget i allt väsentligt innefatta en ändamålsenlig avvägning
mellan säljarens och köparens intressen. Vissa näringsorganisationer
ifrågasätter emellertid om icke förslaget i åtminstone några hänseenden
utformats alltför mycket till köparens förmån. En kritisk inställning
till förslaget präglar det yttrande som avgivits av advokatsamfundet, vilket
betonar att en lagstiftning som i oskäligt hög grad ökar avbetalningssäljarnas
förlustrisker kan medföra icke önskvärda konsekvenser i form av bland
annat höjda priser även för de skötsamma avbetalningsköparna, vägran att
sälja vissa slag av föremål på avbetalning eller rentav en mera allmän strävan
från säljarnas sida att slopa systemet med avbetalningskontrakt och i
stället sälja sina varor genom vanliga kreditköp med äganderättsförbehåll, i
vilket sistnämnda fall lagen om avbetalningsköp sattes helt ur kraft. Vissa
modifikationer i förslaget är enligt advokatsamfundets mening därför önskvärda.
Även åtskilliga andra remissinstanser har på enskilda punkter framställt
erinringar mot förslaget.

För egen del anser jag, att utredningens förslag i stort sett innefattar en
ändamålsenlig gränsdragning mellan köparens behov av skydd mot obilliga
kontraktsvillkor och mot en ur sociala synpunkter alltför hård tillämpning av
den med äganderättsförbehållet, å ena sidan, samt säljarens berättigade
krav på säkerhet för sin fordran, å den andra. Jag anser följaktligen förslaget
väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning i ämnet. I vad mån de under
remissbehandlingen på olika punkter framförda ändringsförslagen bör
beaktas, kommer att diskuteras i det följande.

Från lagteknisk synpunkt föreligger frågan, huruvida en helt ny lag om
avbetalningsköp bör komma till stånd eller om de ifrågasatta bestämmel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

serna lämpligen kan införas i form av ändringar i den gällande lagen. Såsom
utredningen framhållit (s. 28 i betänkandet) kan det — särskilt med
hänsyn till att lagen i stor utsträckning användes av personer utan juridisk
utbildning, vilka är förtrogna med den gamla lagen — innebära en fördel,
att gällande lags uppställning och text i största möjliga utsträckning bibehålies.
Även om den av utredningen valda metoden har vissa nackdelar, synes
dock övervägande skäl tala för densamma, och den har också under remissbehandlingen
lämnats utan erinran i alla yttranden utom ett. Jag vill därför
förorda metoden i fråga.

Innan jag härefter övergår till att behandla de olika detaljfrågorna, anhåller
jag att få upptaga spörsmålet om möjligheten att ur mera allmänna
synpunkter åstadkomma en bättre ordning inom avbetalningshandeln.

Diskussion av vissa utvägar att uppnå en bättre ordning inom avbetalningshandeln.

Betänkandet.

Utredningen har till en början övervägt de utvägar att uppnå en bättre
ordning inom avbetalningshandeln, som tidigare anvisats under behandlingen
av hithörande problem.

Därvid har utredningen i första hand berört vissa reformförslag som
åsyftat en näringsrättslig reglering av avbetalningshandeln eller med andra
ord införandet av ett koncessionssystem. Utredningen har för sin
del icke ansett sig kunna förorda införandet av ett dylikt system och som
skäl för denna sin ståndpunkt främst anfört (s. 23), att ett koncessionssystem
skulle medföra en avsevärd arbetsbörda för de myndigheter, som
skulle handha dessa ärenden, att det säkerligen skulle vara svårt att effektivt
övervaka efterlevnaden av en dylik lagstiftning och att systemet skulle
innebära en onödig belastning för de enskilda näringsidkarna.

Utredningen har härefter (s. 24) framhållit, att de missförhållanden
som framträtt i samband med agentverksamheten
starkt betonats under den tidigare diskussionen och att det stundom gjorts
gällande, att en sanering av agentverksamheten vore den mest angelägna reformen
inom avbetalningshandeln. Utredningen har likväl icke funnit sig
kunna biträda en ordning, enligt vilken inom avbetalningshandeln ej skulle
få användas andra agenter än sådana, som vore godkända av offentlig myndighet.
Mot en sådan ordning kunde enligt utredningens mening samma
invändningar i stort sett anföras som mot införande av koncessionstvång
för rätt att driva avbetalningsförsäljning. Utredningen har ej heller kunnat
ansluta sig till ett av Matz i dennes betänkande framlagt förslag att avbetalningsköp,
som ingåtts under medverkan av agent, skulle kunna hävas av
köparen inom viss tid från det denne mottagit säljarens bekräftelse av avtalet.
Under de gemensamma nordiska överläggningarna hade — anför utredningen
— rått enighet om, att det för att komma till rätta med missförhål -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

landena i samband med agentverksamheten icke vore en lämplig utväg att
medge köpare rätt att godtyckligt rygga alla genom agent förmedlade avbetalningsköp.
Det hade därvid framhållits, att konsekvenserna av en sådan
regel skulle kunna bli betänkliga, i det att den uppfattningen kunde vinna
insteg, att ingångna avtal icke behövde hållas.

Några av de äldre reformförslagen har tagit sikte på att söka hindra
avbetalnings han del med vissa varuslag. I detta syfte har
föreslagits att rättsverkan — antingen helt och hållet eller åtminstone
i straffrättsligt hänseende och i förhållande till tredje man — skulle f rånkännas
äganderättsförbehåll beträffande vissa angivna
slag av varor. Utredningen har på närmare anförda skäl—-rörande
vilka må hänvisas till s. 25 i betänkandet —- tillbakavisat denna tanke både
i vad angår lyxartiklar och beträffande konsumtionsvaror.

Utredningen har även (s. 26) ansett sig böra avstyrka det vid ett par tillfällen
framförda förslaget att från känna äganderättsförbehåll
rättsverkan, där avbetalningspriset icke uppgår till
visst minimibelopp. Till stöd för sin uppfattning i denna del har
utredningen anfört, att varje värdegräns måste bli godtycklig samt att en
regel om ogiltighet av äganderättsförbehåll vid köp under ett visst värde
skulle huvudsakligen komma att beröra de ekonomiskt sämst situerade, vilka
vore beroende av att erhålla kredit även å små belopp.

Ej heller har utredningen kunnat ansluta sig till den av första lagutskottet
vid 1934 års riksdag framkastade tanken att komma till rätta med missförhållanden
inom avbetalningshandeln genom att inskränka eller
upphäva befogenheten för avbetafningssäljare att
utan föregående dom erhålla handräckning för godsets
återtagande. Utredningen har nämligen (s. 26) ansett, att om säljarna
skulle bli tvungna att anlita den betydligt dyrare domstolsvägen för
att få tillbaka godset, betydande olägenhet skulle uppstå ej blott för säljarna
utan även för köparna. Eftersom säljaren vid den uppgörelse, som skall ske
när godset återtages, äger tillgodoräkna sig sina kostnader för återtagandet,
låge det i köparens intresse, att dessa kostnader bleve så låga som möjligt.

Utredningen har (s. 49 f) nämnt, att det tidigare — i syfte att förebygga
att avtal om köp på avbetalning ingås av obetänksamhet — varit ifrågasatt
att införa en föreskrift om att avbetalningsköp alltid skulle upprättas skriftligen
och med två vittnen. Under de gemensamma nordiska överläggningarna
hade denna tanke dock icke vunnit anklang på något håll. Det hade därvid
framhållits att en sådan formföreskrift, särskilt om det krävdes att vittnena
vore närvarande, skulle vålla praktiska olägenheter för den lojala avbetalningshandeln
utan att utgöra ett tillräckligt effektivt medel att tvinga köparen
till önskvärd eftertanke.

Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår har utredningen föreslagit
införande av möjlighet att förbjuda fortsättandet av
en avbetalning srörelse, som bedrives på uppenbart
olämpligt sätt. I enlighet härmed har i 19 § av utredningens lagför -

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

slag upptagits ett stadgande, enligt vilket domstol, om någon som yrkesmässigt
säljer gods på avbetalning finnes bedriva verksamheten i strid mot vad
gott affärsskick mot köpare skäligen kräver, äger att på talan av allmän
åklagare vid vite förbjuda säljaren att under viss tid, högst fem år, sälja
gods på avbetalning. Utredningen kommenterar det föreslagna stadgandet
på följande sätt:

Av den valda formuleringen framgår, att den omständigheten att eu säljare
i ett eller annat enstaka fall gjort sig skyldig till klandervärt förfarande
icke utgör tillräcklig grund för ett ingripande, utan att det fordras, att i
hans verksamhet mer eller mindre systematiskt användas affärsmetoder,
som strida mot gott affärsskick. En säljare bör i förevarande hänseende
bära visst ansvar även för sina anställdas handlingar. Har en anställd förfarit
klandervärt, kan säljaren i sin egenskap av företagare icke undgå ansvar,
om han underlåtit att ingripa, trots att han ägt vetskap om det klandervärda
förhållandet. Detsamma bör gälla, när han bort äga vetskap om vad
som förekommit. En säljare som utövar ordentlig tillsyn lärer knappast
undgå att efter hand få kännedom om fall, där hans agent använder uppenbart
olämpliga försälj ningsmetoder.

I sådana fall då rörelsen bedrives av en juridisk person bör enligt utredningens
mening domstolen kunna rikta förbudet och det därtill anknutna
vitesföreläggandet omedelbart mot den juridiska personen eller mot dess
ställföreträdare eller mot såväl den juridiska personen som mot en eller
flera ställföreträdare.1

För att åklagarna skola få kännedom om sådana fall, där ett förbud mot
fortsättande av avbetalningsrörelse kan ifrågasättas, kan i administrativ
ordning lämpligen föreskrivas, att utmätningsman, som erhåller vetskap
om att avbetalningssäljare bedriver verksamheten på sätt som synes strida
mot gott affärsskick, har att göra anmälan därom till åklagaren i den ort,
där rörelsen har sitt säte.

I betänkandet nämnes att en ledamot inom sakkunnigkretsen, representerande
kooperativa förbundet, avstyrkt det föreslagna stadgandet under
åberopande av att dess räckvidd vore alltför obestämd, särskilt genom användningen
av uttrycket »i strid mot vad gott affärsskick emot köpare skäligen
kräver». Även en annan av de sakkunniga, representant för Sveriges
köpmannaförbund, har avstyrkt förslaget i denna del. Han har vitsordat behovet
av ett ingripande mot missförhållanden inom agenthandeln men funnit
den föreslagna vägen mindre lämplig.

Yttrandena.

Förslaget att domstol skulle äga förbjuda illojala avbetalningssäljare
att under högst fem år sälja gods på
avbetalning (19 § i utredningens förslag) har föranlett livlig diskussion.
Meningarna om detta förslag har starkt brutit sig icke endast mellan
företrädarna för skilda gruppintressen utan även mellan olika näringsorganisationer.
Åtskilliga instanser har lämnat förslaget utan erinran — bland
dem Svea hovrätt, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Malmöhus, Örebro
och Gävleborgs län, landsorganisationen och tjänstemännens central 1

Jfr uttalanden av lagrådet och departementschefen i Kungl. Mai:ts proposition nr 5/1942
s. 179—180 och 493, återgivna i NJA avd. II 1943 s. 94.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

organisation — och några har uttryckligen tillstyrkt detsamma. Andra ställer
sig tveksamma av principiella skäl eller därför att de anser att stadgandet
skulle bli ineffektivt. Ett stort antal instanser avstyrker däremot förslaget.
I en del yttranden framföres i stället för eller utöver beredningens
förslag vissa andra förslag att råda bot på missförhållandena inom avbetalningshandeln.

Ur de yttranden, i vilka 19 § tillstyrkts, må bär återgivas följande uttalande
av stadsfogden i Örebro:

I min egenskap av stadsfogde har jag givetvis under de gånga åren kunnat
konstatera en del mindre goda förhållanden inom avbetalningshandeln. Det
enligt min mening mest otillfredsställande har bestått däri, att de agenter,
som sålt gods på avbetalning, icke alltid varit så lämpliga för sin uppgift.
Sålunda har jag iakttagit, att försäljning stundom skett till personer, vilkas
ekonomi varit sådan, att agenten bort inse, att de ej haft förmåga att kunna
fullfölja köpeavtalet. Det är ej i överensstämmelse med avbetalningslagens
anda att behöva återtaga en radiogrammofon, såld för 1 800 kronor, från en
tattarfamilj, som saknade dagligt bröd. Vidare har jag iakttagit, att försäljning
i rätt stor utsträckning skett av föremål, för vilka vederbörande icke haft
något som helst intresse eller användning. Som exempel härpå kan nämnas
försäljning av bokverket Litteraturens pärlor till en person, som närmast
fick betraktas som analfabet. Med dessa och liknande exempel för ögonen
är det med stor tillfredsställelse man hälsar bestämmelserna i förslaget § 19.
Redan det förhållandet att bestämmelsen finns torde i de flesta fall vara tillräckligt
för att förhindra eventuellt missbruk.

Automobilhandlareförbundet förklarar sig kunna principiellt stödja bestämmelsen
i förslagets 19 § men understryker angelägenheten av att åtgärder,
för vilka anställd bär ansvaret, cj får konsekvenser av här avsedd art
för arbetsgivaren. Lantbruksförbundet anser, att även om förslagets 19 § i
vissa avseenden ger ett vagt intryck, man icke torde ha möjlighet att komma
längre lagstiftningsvägen. Ett vite borde emellertid vara väl tilltaget och —
med tanke på att alla bulvanmöjligheter med säkerhet komrne att utnyttjas
-— kunna omfatta såväl den säljande firman och dess ledning som den agent,
som utfört den icke önskvärda verksamheten.

Såsom redan nämnts har vissa remissinstanser, utan att direkt avstyrka
bestämmelsen i 19 § av utredningens förslag, likväl uttalat mer eller mindre
starka tvivel om bestämmelsens effektivitet. Sålunda anmärker skånska hovrätten
att flertalet fall, då otillbörliga försäljningsmetoder använts, nog cj
lär komma till myndigheternas kännedom och att bevissvårigheter oftast
torde omöjliggöra ingripande. Hovrätten för Nedre Norrland anför liknande
synpunkter och fortsätter:

Den avbetalningshandel, som skulle bli föremål för ingripande, torde ofta
bedrivas efter sådana principer, att det icke inneburs några mera betydande
nackdelar för säljarna att, därest de förhindrades att under en tid bedriva
avbetalningsförsäljning som faller under lagen, i stället sälja godset på avbetalning
utan äganderätts- eller återtagandeförbehåll. Även i andra fall synas
större svårigheter icke föreligga för en skrupelfri säljare att kringgå ett
meddelat förbud, t. ex. genom att använda bulvaner. Något större effekt
skulle bestämmelsen möjligen få om det tillika föreskreves att meddelat förbud
kunde träda i tillämpning utan avbidan på att domen vunne laga kraft.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Kommerskollegium anser det i och för sig knappast sannolikt, att man på
den av utredningen föreslagna vägen skulle kunna i någon nämnvärd utsträckning
effektivt inskrida mot missförhållandena inom avbetalningshandeln
och fortsätter:

Det förefaller sannolikt, att åtgärder av detta slag i stort sett lcomme att
tillgripas endast då vederbörande kunde visas ha gjort sig skyldig till brottsligt
förfarande gentemot köparen. Det ligger nämligen i sakens natur att
stora svårigheter föreligga att fastställa huruvida en säljare handlat i strid
mot gott affärsskick. Möjligheter att genom användande av hulvaner eller
genom ombildning av firma undgå ett förbud torde medföra, att man på
denna väg knappast kan uppnå några effektiva hinder för den kategori av
säljare det här är fråga om. Å andra sidan torde man också kunna säga att en
bestämmelse av ifrågasatt slag i viss mån torde verka återhållande på ifrågavarande
sälj arkategorier och sålunda ha en viss preventivverkan. Det kan
naturligtvis också ifrågasättas, om det är principiellt riktigt att endast på
detta område ingripa mot försäljningar, som strida mot gott affärsskick,
när några motsvarande påföljder icke förekomma vid andra former av försäljning.
Med hänsyn till de särskilda förhållandena inom avbetalningshandeln
anser kollegium det emellertid kunna försvaras, att särskilda regler införas
för detta område. Även om kollegium sålunda känner en viss tveksamhet
inför förslaget i denna del, vill kollegium dock icke motsätta sig detsamma.

Även socialstgrelsen är något tveksam om bestämmelsens effektivitet,
men vill icke bestrida att möjligheten att meddela ett förbud kan komma
att visa sig värdefull.

Bland de remissinstanser som mer eller mindre bestämt avstyrkt, att en
bestämmelse sådan som 19 § i utredningens förslag införes i lagen, märks
länsstyrelserna i Kronobergs, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län,
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges industriförbund, kooperativa förbundet,
svenska bankföreningen och Sveriges advokatsamfund. Sålunda anför
länsstyrelsen i Kronobergs län, att det i och för sig vore mindre tilltalande
med ett förbud mot avbetalningshandel. Därtill komme svårigheterna att
övervaka efterlevnaden av ett dylikt förbud. Om ett förbud icke kunde övervakas
effektivt, minskades respekten för lagbestämmelsen. Länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län finner den föreslagna anordningen innebära en
nyhet, som inte utan vidare borde godtagas, och tillägger att betänkligheter
mot densamma mötte ur såväl straffprocessrättsliga som näringsrättsliga
synpunkter. Köpmannaförbundet säger sig ha sympatier för den tankegång,
som ligger bakom den föreslagna 19 §, men tillägger att direkta förbud bör
undvikas och att det torde vara möjligt att på annat sätt, t. ex. genom straffbestämmelser,
åstadkomma den avsedda effekten. Betydligt skarpare i sin
bedömning är industriförbundet, som bestämt motsätter sig införande av en
dylik bestämmelse i avbetalningslagen. Även bankföreningen anser det
oegentligt att ställa avbetalningshandeln i en särklass och anför vidare mot
stadgandet, att detsamma säkerligen skulle vara skäligen ineffektivt.

Styrelsen för kooperativa förbundet avstyrker bestämt införandet av ifrågavarande
lagbestämmelse:

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

För del första anser styrelsen, att bestämmelsen står i strid med grunderna
för näringsfrihetsförordningen. För det andra finner styrelsen, att det i princip
får anses förkastligt att i svensk lagstiftning införa ett slags specialstraff,
som innebär förbud att utöva viss näring. Detta skulle kunna leda till att
liknande straffpåföljder allmänt infördes i speciallagstiftningen i näringsfrågor.
Därigenom skulle personer, som göra sig skyldiga till några kanske
relativt betydelselösa förseelser, kunna bestraffas med förbud att under viss
tid arbeta inom den näring, där de fått sin utbildning och har sin utkomst.
En sådan rättsordning synes styrelsen mycket otillfredsställande och den
bar -— frånsett ren krislagstiftning — ej förekommit i svensk lag i modern
tid. För det tredje synes det styrelsen oförenligt med hittills tillämpade principer
i svensk lagstiftning att låta en så diffus brottsbeskrivning som den i
§ 19 —■ »i strid mot vad gott affärsskick emot köpare skäligen kräver» —
konstituera straffpåföljd.

Sveriges advokatsamfund föreslår att bestämmelsen slopas och yttrar:

Utredningen uttalar i motiven att i sådana fall, då rörelsen bedrives av eu
juridisk person, förbudet och det därtill anknutna vitesföreläggandet bör
kunna riktas antingen mot den juridiska personen eller mot dess ställföreträdare.
Denna uppfattning synes utredningen bygga på vissa uttalanden
under förarbetena till nya rättegångsbalken. Därvid synes utredningen
emellertid ha förbisett att det där är fråga om processuella vitesförelägganden,
givna för att tvinga någon till viss handling eller underlåtenhet av betydelse
i processuellt hänseende. Att utan vidare tillämpa samma regler på civilrättens
område är icke möjligt. Av skäl, som antytts av de sakkunniga,
med vilka utredningen överlagt, vill styrelsen för sin del avstyrka den föreslagna
bestämmelsen. Densamma kan icke heller antagas komma att erhålla
av utredningen åsyftad effekt. Drives rörelsen exempelvis av ett aktiebolag,
bör förbudet först och främst riktas mot detta. Att rikta förbudet mot ställföreträdarna
är skäligen meningslöst, enär dessa utan svårighet kunna utbytas
mot andra. Men även förbudet för bolaget kan utan svårighet kringgås
genom bildande av ett nytt aktiebolag. Den mot vilken förbudet egentligen
borde riktas är den eller de fysiska personer, som i realiteten äga bolaget
och bestämma över dess verksamhet. Det är emellertid icke säkert att
domstolen ens kan utreda, vem eller vilka dessa personer äro. Än mindre
kan det effektivt förhindras att vederbörande efter förbudet bilda ett nytt
aktiebolag, i vilket de icke utåt framträda vare sig som ställföreträdare eller
som aktieägare. Då en regel av föreslaget innehåll sålunda utan svårighet
kan kringgås, och de illojala säljare, som man vill komma åt, helt säkert
icke skulle underlåta att i mån av behov begagna dessa möjligheter, vill
styrelsen även av nu anförda skäl föreslå att bestämmelsen slopas.

Föreningen Sveriqes stadsfogdar vänder sig mot ett avsnitt i motiveringen
till 19 § och anför:

Det skulle vara synnerligen olyckligt, om det skulle åligga exekutiv myndighet,
som erhåller vetskap om att avbetalningssäljare bedriver verksamhet
på sätt som synes strida mot gott affärsskick, att göra anmälan därom till
åklagare i den ort, där rörelsen har sitt säte. Sådant sysslande bör ej tillkomma
exekutiv myndighet. En dylik anmälningsskyldighet skulle förvisso
åstadkomma åtskilliga intressekollisioner. Det bör ankomma på köparen
och icke den exekutiva myndigheten att göra sådan anmälan. Antag, att dylik
anmälan gjordes av exekutiv myndighet och att därefter den säljare, mot
vilken anmälningen riktades, lämnade in ytterligare handräckningsansök -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

ningar för verkställighet. Hur skulle denna sökande kunna anse sin rätt
objektivt bedömd i de nya ärendena av en myndighet, som vore att anse såsom
hans vederdeloman. Vad förslaget härutinnan upptager får föreningen
med skärpa och bestämdhet avstyrka.

Vad härefter beträffar de övriga förslag att komma till rätta med missförhållandena
inom avbetalningshandeln, vilka diskuterats i betänkandet,
må till en början nämnas att icke någon remissinstans berört den av första
lagutskottet vid 1934 års riksdag framkastade men av utredningen avvisade
tanken att inskränka eller upphäva befogenheten för a vbetalningssäljare
att utan föregående dom erhålla
handräckning för godsets återtagande samt att endast i
två yttranden, nämligen förste stadsfogdens i Hälsingborg och landsfiskalsföreningens
i Gävleborgs län, uttalats sympatier för tanken att införa
ett statligt koncessionssystem på avbetalnings handelns
område. Å andra sidan har i flera yttranden, bl. a. av skånska
hovrätten och tjänstemännens centralorganisation, understrukits att ett sådant
system ej bör införas i Sverige. Däremot har några andra uppslag
vunnit gehör bland en del remissinstanser, vilka ansett den föreslagna
19 § innebära en olämplig eller i varje fall otillräcklig metod att lösa det
föreliggande problemet. Sålunda ställer sig skånska hovrätten och magistraten
i Malmö i viss mån positiva till en reglering av avbetalningsvillkoren
i lag. Enligt hovrättens mening skulle sannolikt vissa önskvärda
resultat kunna uppnås genom föreskrifter om att en viss del av köpesumman
skall erläggas kontant och att avbetalningstiden skall begränsas på
lämpligt sätt; en hög handpenning skulle säkerligen göra köparen mera
betänksam innan han inläte sig på en avbetalningsaffär.

Endast två instanser, nämligen förste stadsfogdarna i Malmö och Hälsingborg,
har tillstyrkt det av utredningen för sin del bestämt avvisade förslaget
att avbetalningsköp, som ingåtts under medverkan
av agent, skall kunna hävas av köparen inom
viss tid från det denne mottagit bekräftelse av avtalet.
I anledning av förste stadsfogdens i Hälsingborg yttrande anför emellertid
överexekutor därstädes, att han med hänsyn till helgden för ingångna avtal
delar utredningens betänkligheter mot detta förslag. Den enda remissinstans
utöver de nu redovisade som yttrat sig i anledning av förslaget att
en sådan rätt för köparen skulle införas är tjänstemännens centralorganisation,
som anför att det ur allmänhetens synpunkt många gånger skulle
vara önskvärt att en dylik rätt förelåge, men att organisationen med hänsyn
till allmänna rättsprinciper funne det riktigt att utredningen icke föreslagit
en dylik regel.

Den av utredningen avvisade tanken på införande av en föreskrift om att
avbetalningsköp alltid skulle upprättas skriftligen
och med vittnen har upptagits i endast två yttranden. Sålunda anser
länsstyrelsen i Malmöhus län, att en sådan bestämmelse skulle klargöra
för köparen de villkor och bestämmelser han underkastar sig och därigenom

Kungl. Maj. ts proposition nr 3.

bli ett betydelsefullt medel att motverka att avbetalningsköp ingås utan
närmare eftertanke. Dessutom bär överexekutor i Hälsingborg ansett det
möjligen kunna upptagas till övervägande, om icke genom införande av
vissa formföreskrifter garantier kunde vinnas mot förhastade och oförmånliga
avbetalningsköp. När det gällde äkta makar, kunde sålunda genom en
omvänd tillämpning av giftermålsbalkens bestämmelser om avhändande av
lösören, däri andra maken har giftorätt, fordras båda makarnas samtycke
till ingående av avbetalningsköp. Även fråga om sådana köps ingående i
vittnens närvaro borde enligt överexekutors mening kunna övervägas.

Slutligen må här återgivas vad yttrandena innehålla i frågan huruvida
äganderättsförbehåll bör från kännas rättsverkan beträffande
all försäljning av varor på avbetalning eller i fråga om vissa angivna
slag av varor.

En mera principiell debatt rörande problemet äganderättsförbehåll och avbetalning
har upptagits i ett enda yttrande, nämligen av kooperativa förbundet,
vars styrelse anser att det är i äganderättsförbehållet som roten till alla
missförhållanden på avbetalningshandelns område är att söka. Styrelsen anför
:

Kredithandel genom avbetalningsköp är enligt styrelsens mening en kreditform,
som är särskilt farlig för tanklösa och svaga köpare. Lättheten att
genast få hand om den åtrådda varan mot utfästelse om framtida betalning
verkar på vederbörande starkt stimulerande till köp, även om hans ekonomi
i realiteten icke tål denna belastning. Härtill kommer att då avbetalningsgodset
får utgöra säkerhet för köpeskillingen bli säljarna ofta mindre noggranna
då det gäller att granska de ifrågasatta köparnas kvalifikationer att
fullgöra sin betalningsskyldighet. Erfarenheten visar också, att avbetalningsfirmornas
agenter ofta ge prov på uppenbar vårdslöshet vid val av
kunder; ja de t. o. m. uppsåtligen förleda sådana personer att ingå avbetalningsköp,
vilka genom sjukdom, fattigdom o. s. v. totalt sakna möjlighet att
göra rätt för sig. Av anförda orsaker medför det nu tillämpade avbetalningssystemet,
att det ingås ett stort antal avbetalningsköp, som äro direkt skadliga
för köparnas ekonomi och som alltså bedömda ur objektiva ekonomiska
synpunkter aldrig borde komma till stånd.

Enligt styrelsens uppfattning är det mest effektiva medlet att komma till
rätta med ovan berörda olägenheter beträffande avbetalningsköp att ogiltigförklara
äganderättsförbehållen.

Kooperativa förbundet anser det därför lämpligt att vid lagförslagets fortsatta
bearbetning verkställes en grundlig utredning om införande av lagstiftning
innebärande äganderättsförbehållets bortfall vid avbetalningsköp
enligt svensk rätt. Skulle nämnda förbehåll försvinna, medförde detta automatiskt,
att en hel del av de specialbestämmelser, vilka avsetts såsom skydd
för köparna, bleve alldeles överflödiga.

Kooperativa förbundet är som sagt den enda remissinstans, som närmare
diskuterat äganderättsförbehållets giltighet. Dock må nämnas att även industriförbundet
såtillvida berört problemet, att förbundet uttryckt sin tillfredsställelse
över att utredningen icke föreslagit någon mera betydelsefull
ändring i fråga om den rättsverkan, som bör tillerkännas äganderättsförbe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

håll vid avbetalningsköp. Förbundet säger sig häri och i förslagets utformning
i övrigt se ett erkännande från utredningens sida av den stora betydelse
även ur allmän synpunkt, som avbetalningsköpen har i vårt ekonomiska
liv. Å andra sidan har handelskammaren i Gävle, som ställer sig kritisk
mot 19 § i utredningens förslag, yrkat att i lagen måtte intagas ett
stadgande, enligt vilket äganderättsförbehåll ej skall vara gällande, där säljaren
bort inse att fullgörandet av åtagna betalningsförpliktelser uppenbarligen
kommer att överstiga köparens förmåga. Genom en dylik bestämmelse
skulle säljaren enligt handelskammarens mening tvingas till åtminstone någon
prövning av eller åtminstone tanke på köparens betalningsförmåga.
Härigenom skulle sannolikt sådana fall icke behöva inträffa, då avbetalningsköp
till förlust för alla parter, utom möjligen agenten, kommer till
stånd, även om det är uppenbart orimligt, att köparen skulle kunna fullgöra
åtagna förpliktelser.

Departementschefen.

Avbetalningsköpet spelar en framträdande roll inom stora delar av detaljhandeln.
Enligt en år 1949 framlagd undersökning (se SOU 1949: 38 s. 54—
62) utgjorde sålunda år 1948 avbetalningsför sälj ningens andel av de undersökta
företagens hela detalj försälj ning 65 procent för hushållsapparater, 37
procent för radioapparater, 35 procent för lantbruksmaskiner, 29 procent
för musikinstrument, 25 procent för bilar, 24 procent för cyklar och 19
procent för möbler. Vid bedömande av dessa siffror måste dock beaktas, att
varutillgången under åren närmast efter andra världskriget varit mycket
växlande och att avbetalningshandeln med bilar sannolikt var särskilt låg år
1948 beroende på importrestriktionerna. Det framgår vidare av nämnda undersökning,
att avbetalningshandeln i de undersökta företagen minskat från
48,2 procent år 1944 till 39,8 procent år 1948. Denna tendens till minskad
avbetalningshandel framträder ännu tydligare vid en jämförelse med motsvarande
siffror för år 1932. Man torde dock våga antaga, att avbetalningshandeln
alltjämt genomsnittligt representerar omkring en tredjedel av den
totala detaljhandeln inom viktiga branscher. Den omständigheten att avbetalningshandelns
andel av totalomsättningen minskat innebär för övrigt
icke, att avbetalningshandelns volym nedgått. Totalomsättningen inom detaljhandeln
är nämligen nu väsentligt större än i början av 1930-talet.

Avbetalningshandelns alltjämt mycket stora omfattning och särskilt dess
branschmässiga inriktning visar tydligt den stora sociala betydelsen av
denna kreditform. Personer, vilka saknar det kapital som fordras för kontantköp,
sätts genom avbetalningssystemet i stånd att bedriva en egen rörelse
och den stora köpar kåren får möjlighet att förvärva föremål, som eljest varit
oåtkomliga. Avbetalningsköpets stora sociala och ekonomiska betydelse får
likväl icke undanskymma det faktum, att denna kreditform är förenad med
olägenheter av olika slag. Tvärtom ligger det i sakens natur, att avbetalningssystemet
kan missbrukas. Lättheten att med en ofta obetydlig kontantinsats
få förfoganderätten över en sak kan givetvis locka en ekonomiskt oförstån -

Kungl. Maj. ts proposition nr 3.

dig person till affärer, som han i det långa loppet ej förmår fullfölja, eller
att köpa saker och ting, av vilka han icke har något egentligt behov. En
mindre nogräknad säljare kan lätt utnyttja detta förhållande till sin fördel.
Skulle avtalsfrihet på området råda, kunde säljaren både i dylika fall och
även vid fullt lojala avbetalningsaffärer lätt missbruka den maktställning
som äganderättsförbehållet ger honom genom att uppställa för köparen
mycket stränga betalningsvillkor och förverkandeförbehåll. Dessa olägenheter
bär man sökt att i görligaste mån motverka genom att till köparens
skydd uppställa ett regelsystem av tvingande karaktär. Detta skedde genom
1915 års avbetalningslag. Det visade sig emellertid, att det sålunda införda
regelsystemet icke var tillräckligt effektivt och att vissa missförhållanden
inom avbetalningshandeln alltjämt kvarstod.

En praktiskt mycket betydelsefull åtgärd i syfte att råda bot på dessa missförhållanden
företogs år 1934 genom den ändrade lagstiftning om åtal för
förskingring av avbetalningsgods, för vilken förut redogjorts. Riksdagen lät
sig dock icke nöja med denna åtgärd utan begärde samtidigt att man skulle
undersöka möjligheten att på andra närmare angivna vägar råda bot på
utväxterna inom avbetalningshandeln. Särskilt framfördes därvid ånyo tanken
på att ingripa mot agentverksamheten.

I det av kommerserådet Matz år 1946 avlämnade betänkandet har vissa
uppgifter lämnats beträffande förekomsten av missförhållanden på avbetalningshandelns
område. Utredningen har för sin del utgått från att dylika
missförhållanden alltjämt bestode och med denna utgångspunkt övervägt de
utvägar att uppnå en bättre ordning inom avbetalningshandeln som tidigare
anvisats. Vad beträffar de av riksdagen särskilt uppmärksammade missförhållanden
som framträtt i samband med agentverksamheten har utredningen
i detta sammanhang anfört, att även om på senare år användningen av
agenter torde ha minskat och agentkårens sammansättning förbättrats, alltjämt
klagomål förekomme över att en del agenter använde olämpliga försälj
ningsmetoder.

Utredningen har för sin del icke närmare diskuterat en av kooperativa
förbundet under remissbehandlingen anvisad, radikal utväg att råda bot på
missförhållandena inom avbetalningshandeln, nämligen att frånkänna äganderättsförbehållet
laga verkan. I anledning av detta förslag må framhållas,
att avbetalningshandeln uppenbarligen i väsentlig omfattning förutsätter, att
säljaren har möjlighet att till säkerhet för sin fordran förbehålla sig äganderätten
till det sålda godset intill dess krediten avvecklats. Den av kooperativa
förbundet anvisade utvägen skulle därför innebära, att avbetalningssystemets
existens äventyrades. I varje fall skulle ett underkännande av
äganderättsförbehållet säkerligen medföra att de kategorier, som har det
största behovet av att utnyttja avbetalningssystemet, bleve urståndsatta att
göra detta. Med hänsyn härtill bör ett dylikt ingripande mot avbetalningshandeln
enligt min mening icke ske.

Utgår man från att äganderätts- och återtagandeförbehållet i princip bör
respekteras, uppställer sig frågan, om det finns någon lämplig utväg att råda

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

bot på missförhållandena inom avbetalningshandeln utan att samtidigt strypa
de lojala och ur samhällets synpunkt önskvärda formerna av denna handel.
Vid besvarandet av detta spörsmål bör beaktas, att utväxterna på avbetalningshandeln
numera förmodligen representerar undantagsfall — även
om de nog ej är sällsynta — samt att behovet av ett ingripande mot exempelvis
agentverksamheten givetvis blir mindre framträdande, om det till
köparens skydd uppställda systemet av tvingande regler rörande rättsförhållandet
parterna emellan ytterligare effektiviseras i de skilda hänseenden
som utredningen föreslagit. Med denna utgångspunkt och på de skäl utredningen
anfört är jag för min del icke benägen att förorda någon av de
utvägar, som redan avvisats i betänkandet. Icke heller har jag ansett mig
böra för närvarande uppta ett av en handelskammare väckt förslag, att
äganderättsförbehåll i efterhand skulle kunna frånkännas rättsverkan i sådana
fall då säljaren bort inse att fullgörandet av åtagna betalningsförpliktelser
uppenbarligen komme att överstiga köparens förmåga. Visserligen
skulle en sådan anordning nog kunna vara effektiv, men den skulle å andra
sidan innebära ett så betydelsefullt avsteg från allmänna civilrättsliga principer
att den icke kan upptagas till bedömande utan närmare utredning.

Det återstår då att pröva det av utredningen framlagda förslaget om införande
av en möjlighet för domstol att förbjuda fortsättandet av en avbetalningsrörelse,
som bedrives i strid mot vad gott affärsskick emot köpare
skäligen kräver. Det är icke uteslutet, att redan existensen av en sådan regel
skulle kunna ha vissa gynnsamma verkningar. Man har nämligen anledning
anta, att vissa av de avbetalningssäljare som är mindre nogräknade i sina
affärsmetoder, likväl är så pass måna om sitt anseende utåt att de ej gärna
skulle vilja utsätta sig för risken att få stå som svarande i ett mål enligt
nämnda regel. Men å andra sidan kan onekligen, såsom under remissbehandlingen
från skilda håll utvecklats, allvarliga invändningar riktas mot
ett dylikt stadgande. Till en början må sålunda framhållas, att det skulle
innebära en principiell nyhet i svensk lagstiftning, som måste ge anledning
till stor tvekan, att låta en så hård påföljd som ett förbud att bedriva viss
rörelse —- en påföljd som till sina verkningar i vissa fall blir allvarligare än
ett straff — inträda på grund av handlingar, som i och för sig ej är kriminaliserade.
Utöver denna mera principiella anmärkning kan mot utredningens
förslag framför allt invändas, att det på goda grunder kan ifrågasättas
om stadgandet verkligen skulle bli så effektivt som utredningen för sin del
tydligen antagit. Frånsett att bevissvårigheter säkerligen ofta komme att
hindra att stadgandet över huvud bleve tillämpat i fall där detta i och för
sig vore välgrundat, kan man nämligen icke bortse från att ett med stöd av
stadgandet meddelat handelsförbud ej sällan kan befaras bli verkningslöst
med hänsyn till de möjligheter att kringgå förbudet som onekligen står en
hänsynslös avbetalningssäljare till buds. Det torde i detta hänseende vara
tillräckligt att peka på möjligheten till nya bolagsbildningar och andra former
av bulvansystem. Härtill kommer, att stadgandet icke skulle erbj uda något
omedelbart skydd för en missgynnad köpare, enär det icke är avsikten

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

med stadgandet att de avbetalningskontrakt, som ingåtts av en utav ett handelsförbud
drabbad säljare, skulle vara i och för sig ogiltiga. Trots den i
mycket tilltalande tankegång, som ligger bakom utredningens förslag, finner
jag på grund av vad nu anförts övervägande skäl tala mot dess genomförande
i nuvarande läge. Jag vill härvid än en gång betona, att det praktiska
behovet av en dylik regel får anses mindre framträdande, om man
genomför det ökade skydd för köparen, som blir följden av att det tvingande
regelsystemet rörande rättsförhållandet parterna emellan ytterligare
utbygges på sätt jag i det följande kommer att föreslå. Skulle allvarligare
missförhållanden inom avbetalningshandeln komma att framträda även efter
effektiviseringen av köpareskyddet, kan det givetvis bli anledning att på
nytt angripa problemet i hela dess vidd.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om avbetalningsköp.

1 §•

Betänkandet.

Såsom förut nämnts äger lagen om avbetalningsköp icke tillämpning,
när avbetalningspriset överstiger 3 000 kronor.

Utredningen har (s. 27) framhållit, att denna värdegräns hänför sig till
penningvärdet vid tiden strax före det första världskrigets utbrott och att
redan den inträdda försämringen av penningvärdet skulle motivera en
avsevärd höjning av gränsen. En sådan åtgärd skulle dock enligt utredningens
mening icke vara tillfyllest, enär det vore vanligare nu än förr att
även mycket dyrbara föremål, såsom bilar och vissa lantbruksmaskiner,
såldes på avbetalning till personer i sådan ställning, att de kunde vara i
behov av avbetalningsköplagens skydd. Utredningen har ansett, att principiella
och praktiska betänkligheter kan anföras mot att olika regler skall
gälla allteftersom köpeskillingen över- eller understiger en viss värdegräns,
och föreslår därför — i likhet med de danska och norska kommittéerna
och i överensstämmelse med gällande finsk rätt —- att värdegränsen för lagens
tillämpningsområde slopas. Utredningen framhåller, att värdegränsens
avskaffande för säljarnas del kommer att medföra den fördelen, att
handräckning för godsets återtagande kan erhållas även vid större köp.

Utvidgningen av lagens tillämpningsområde påkallar enligt utredningens
mening vissa andra ändringar i lagen. En del av de nuvarande reglerna
synes nämligen — yttrar utredningen — vara alltför summariska för att
lämpligen kunna tillämpas å köp, som angår mera betydande värden. Med
hänsyn härtill föreslår utredningen bland annat upphävande av bestämmelserna
om att säljarens fordran skall beräknas på ett mera schematiskt
sätt vid handräckning än vid återtagande efter domstols dom samt av den
inskränkning i återtagningsrätten, som består i att godset icke får återtagas,
om endast en sista del lämnats ogulden och denna icke uppgår till
viss kvotdel av köpeskillingen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

Yttrandena.

Det övervägande flertalet remissinstanser har lämnat förslaget om värdegränsens
slopande utan erinran eller uttryckligen tillstyrkt detsamma. I
flera yttranden har därvid särskilt betonats önskvärdheten av att avbetalningshandeln
med motorfordon hlir lagligt reglerad. Automobilhandlareförbundet
uttalar dock viss tvekan om lämpligheten av att helt slopa värdegränsen
och ifrågasätter, om icke ett rimligt ökat skydd för köparen kunnat
åstadkommas med en kvarstående, lämpligt höjd gräns för lagens tillämpJighetsområde.
Då penningvärdets försämring gjorde det vanskligt att föreslå
en dylik gräns, har förbundet dock avstått från att framställa något
förslag i denna riktning.

Endast i ett par yttranden har förslaget om värdegränsens slopande mött
mera bestämt motstånd. Sålunda vill advokatsamfundet närmast avstyrka
förslaget i denna del och samfundets styrelse anför härom följande:

Att den nu gällande värdegränsen blivit för låg synes ovedersägligt. Detta
fel kan emellertid avhjälpas genom lämplig höjning av värdegränsen. Varje
värdegräns kan naturligtvis — hur den än bestämmes — i vissa gränsfall
leda till resultat, som kunna förefalla olämpliga. Enligt styrelsens meningvilar
dock gällande lags bestämmelse om viss värdegräns på en obestridligen
riktig tanke, nämligen den att de stora affärerna socialt och ekonomiskt
tillhöra en helt annan typ av avtal än dem man vid utformande av
särskilda regler om avbetalningsköp egentligen har i sikte. Den i svensk
obligationsrätt ledande grundprincipen att ingångna avtal skola hållas bör
icke brytas genom tvingande lagbestämmelser i vidare mån än så kan anses
påkallat av sociala eller därmed jämförbara skäl. Allra minst bör förekomma
att genom summariska lagbestämmelser av den typ, varom här är
fråga, inskränka avtalsfriheten i fråga om köpeavtal, där inga som helst
skäl för speciella skyddsregler för köparen kunna anföras. Det föreligger
så mycket mindre anledning att förfara på detta sätt som bibehållandet av
en viss värdegräns i lagen om avbetalningsköp ingalunda betyder att köparen
vid köp ovanför värdegränsen skulle vara utlämnad åt säljarens godtycke.
Utöver det skydd, som följer av avtalslagen, kan här hänvisas till
8 § lagen om skuldebrev, vilket stadgande enligt uttryckligt uttalande av
lagrådet förutsatts komma att i rätt vidsträckt omfattning analogt tilllämpas.

Såsom exempel på konsekvenserna av värdegränsens slopande vill styrelsen
nämna det fallet att det är fråga om leverans av maskiner till ett
industriföretag för en köpeskilling av t. ex. 100 000 kr. Det är alls icke
sällsynt att ett dylikt köp får formen av ett avbetalningsköp med äganderättsförbehåll.
Man måste med skäl fråga sig, om det i ett dylikt fall verkligen
föreligger anledning att genom tvingande lagbestämmelse inskränka
säljarens rätt att vid dröjsmål med betalningen häva köpet eller att —
likaledes genom tvingande lagbestämmelse — begränsa säljarens möjlighet
att för fordran på grund av köpet vinna utmätning i annan köparens
egendom (jämför 16 § andra stycket i förslaget).

Det förefaller styrelsen som om utredningen, sedan den inledningsvis
bestämt sig för att föreslå värdegränsens slopande, vid utformande av lagbestämmelserna
i övrigt icke tillräckligt beaktat följderna av att dessa bestämmelser
skulle bliva tillämpliga även på köp av helt annan typ än dem,
som utredningen egentligen haft för ögonen.

På nu anförda skäl vill styrelsen förorda att det vid den fortsatta be -

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

handlingen av lagstiftningsärendet överväges, huruvida icke försiktigheten
bjuder att man nöjer sig med en viss höjning av värdegränsen i stället för
att helt slopa densamma. Skulle värdegränsens slopande framstå såsom ett
så behjärtansvärt önskemål att det under alla omständigheter bör realiseras,
synes böra undersökas, i vad mån det är möjligt att på annat sätt från
lagens tillämplighetsområde utesluta köp, som uppenbarligen icke böra
hänföras dit. Måhända skulle ett tillfredsställande resultat kunna vinnas
genom en — eventuellt med vissa undantagsbestämmelser kompletterad
— regel av innehåll att lagen icke skall vara tillämplig å köp som enligt
köplagen äro att hänföra till handelsköp, eller i varje fall icke å handelsköp
över viss värdegräns.

Vidare må nämnas att Sveriges möbelhandlares centralförbund visserligen
ansett sig kunna principiellt godtaga den föreslagna utvidgningen av
lagen till att omfatta även avtal, där avbetalningspriset överstiger 3 000
kronor, men hävdat att lagen icke borde vara tvingande, när det gällde
köp över nämnda värdegräns.

Departementschefen.

Redan vid avbetalningslagens tillkomst var man tveksam om lämpligheten
att begränsa lagens tillämpningsområde genom uppställande av en
värdegräns. Att så likväl skedde motiverades bland annat därmed att de
stora affärerna socialt och ekonomiskt sett hörde till en annan typ av avtal
än dem man egentligen hade i sikte. Denna synpunkt har onekligen,
såsom advokatsamfundet betonat, alltjämt en viss betydelse, men i dagens
läge framträder den icke med samma styrka som för ett fyrtiotal år sedan.
Belysande är, att den yrkesmässiga biltrafiken numera i stor utsträckning
bedrives av kapitalsvaga småföretagare, som anskaffar sina för trafiken
behövliga bilar genom avbetalningsköp. Det synes mig uppenbart, att denna
avbetalningshandel icke bör lämnas utanför en reglering, som syftar
till att ur sociala synpunkter stärka köparnas ställning. I likhet med utredningen
anser jag följaktligen, att om en värdegräns för lagens tillämpningsområde
skall bibehållas, denna i varje fall bör sättas så högt, att alla
köp av motorfordon kommer att falla under lagen. Lastbilar och omnibusar
är emellertid så dyrbara, att gränsen i så fall skulle få sättas mycket
högt. De avbetalningsköp, som komme att falla utanför lagen, skulle
därigenom bli förhållandevis sällsynta. På grund härav och på de skäl utredningen
i övrigt anfört, vill jag biträda dess förslag att helt slopa värdegränsen.
Det må nämnas, att den finska avbetalningslagen icke ens från
början upptog någon värdegräns samt att de danska och norska förslagen
går på samma linje som det svenska. Det norska förslagets ståndpunkt
har bekräftats i en proposition av den 18 april 1952 (Ot. prp. nr. 27).

I ett remissyttrande har förordats att man, om lagens tillämpningsområde
utvidgades att omfatta alla köp, dock borde bibehålla den nuvarande
värdegränsen såtillvida, att lagens regler icke skulle vara tvingande vid
köp över denna gräns utan kunna sättas åt sidan genom avtal. Därest detta
förslag genomfördes, skulle emellertid följden i praktiken lätt bli att köpa -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

ren i dessa fall gick miste om lagens skydd och sålunda försattes i samma
situation som om lagen överhuvud icke varit tillämplig. Jag kan därför
icke biträda förslaget. Icke heller finner jag mig kunna tillstyrka advokatsamfundets
förslag att undantaga handelsköp över en viss värdegräns från
lagens tillämpningsområde, enär detta skulle medföra att t. ex. köp av motorfordon
i stor utsträckning komme att falla utanför lagen. Däremot är
jag såtillvida ense med advokatsamfundet, att jag anser det betydelsefullt
att man vid utformningen av lagens olika detaljbestämmelser noga beaktar
verkningarna av värdegränsens slopande. Till de spörsmål som i detta hänseende
tarvar särskild uppmärksamhet återkommer jag i det följande.

2 § första stycket.

Enligt 2 § första stycket i dess gällande lydelse äger säljaren, för den händelse
köparen underlåter att fullgöra sin betalningsskyldighet, icke på grund
därav taga godset åter, utkräva post som eljest ej vore förfallen eller göra
annan i avtalet stadgad särskild påföljd gällande, med mindre någon post utestår
ogulden minst fjorton dagar utöver förfallodagen och denna post antingen
uPPSår till minst en tiondel av avbetalningspriset eller tillsammans med annan
ogulden förut förfallen post utgör minst en tjugondei därav.

I detta sammanhang må framhållas, att uttrycket »post» icke omfattar
avbetalningstillägg i form av löpande ränta. Ej heller ingår härunder belopp,
som köparen vid sidan av den egentliga köpesumman kan ha att betala i ersättning
för säljarens utgifter för försäkring av godset. Annorlunda förhåller
det sig, om ränta eller ersättning för försäkringskostnaderna uppskattats
på förhand och inräknats i köpeskillingen.

Betänkandet.

Utredningen framhåller, att det av stadgandet i dess nuvarande lydelse följer
att säljaren ej har rätt att taga godset tillbaka, om köparen gjort sig skyldig
till dröjsmål med den sista posten och denna post icke uppgår till en
tiondel eller tillsammans med andra oguldna poster till en tjugondei av avbetalningspriset.
Detta säges ha medfört att köpare, som känt till denna begränsning
av säljarens återtagningsrätt, ej sällan underlåtit att betala sista
delen av köpeskillingen. I betänkandet (s. 31) kritiseras lagens innehåll i
denna del, och utredningen framhåller särskilt det betänkliga i att behålla
nämnda begränsning av återtagningsrätten, om lagen utsträckes att omfatta
även större köp. Utredningen har därför föreslagit, att 2 § första stycket
ändras så, att kravet, att det oguldna beloppet skall vara av viss storlek, icke
upprätthålles för det fall att detta utgör återstoden av säljarens fordran.

Även för sådana fall då hela skulden ännu ej förfallit till betalning har utredningen
föreslagit en ändring i 2 § första stycket samt anför härom följande: Enligt

den nuvarande lydelsen tages vid beräkning huruvida det förfallna
beloppet uppgår till en tiondel av avbetalningspriset hänsyn endast till
3 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt Nr 3.

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

avbetalningsposter i egentlig mening. Det räcker alltså ej att denna gräns
uppnås genom att en avbetalningspost sammanlägges exempelvis med ett förfallet
räntebelopp. Enligt utredningens mening erbjuder systemet med avbetalningstillägg
i form av löpande ränta ej sällan fördelar framför systemet
med fast tillägg. Det bör därför om möjligt undvikas, att det förra i något
hänseende blir ogynnsammare för säljaren än det senare. Möjlighet att
återtaga godset bör därför medges, då det förfallna oguldna beloppet består
av en avbetalningspost och ett räntebelopp som sammanlagt uppgå till en
tiondel av avbetalningspriset. Detsamma bör gälla även försäkringspremie.
Med hänsyn härtill föreslås, att ordet »post» i Vio-regeln utbytes mot »belopp».
Beträffande 1/20-regeln har det däremot ansetts nödvändigt att behålla
det nuvarande villkoret att två eller flera poster skola vara förfallna och
utestå oguldna. Om även här finge tagas hänsyn till räntebelopp, skulle nämligen
Vio-regeln förlora all betydelse vid avbetalningsköp med avtalad ränta.

Yttrandena.

Flera remissinstanser, däribland ett antal handelskammare och automobilhandlareförbundet,
har med tillfredsställelse hälsat utredningens förslag om
sådan ändring av 2 § första stycket att kravet, att det oguldna beloppet skall
vara av viss storlek, icke upprätthålles för det fall att detta utgör återstoden
av säljarens fordran. I dessa instansers yttranden har betonats att ändringen
vore nödvändig, därest värdegränsen för avbetalningsköpen slopades. Endast
två instanser, nämligen förste stadsfogdarna i Malmö och Hälsingborg, har
avstyrkt förslaget i denna del såsom varande alltför hårt för köparen. Viss
tvekan rörande förslaget uttalas även av landsorganisationen, som dock förklarar
sig kunna godtaga ändringen i betraktande bl. a. av de föreslagna
reglerna om anstånd samt om vissa förnödenhetsvarors undantagande från
återtagningsrätten.

I vissa yttranden kritiseras utredningens ståndpunkt, att vid tillämpning
av Vn0-regeln hänsyn icke skall få tagas till räntebelopp och försäljningspremicr.
Sålunda anför hovrätten för Nedre Norrland:

Det synes hovrätten oegentligt, att endast avbetalningsposter i egentlig
mening skola beaktas vid 1/20-regeln. I konsekvens med vad som föreslagits
i fråga"om V10-regeln torde, om i det förfallna oguldna beloppet ingå två eller
flera avbetalningsposter och beloppet sammanlagt uppgår till en tjugondei
av avbetalningspriset, förutsättning föreligga för återtagande av godset, även
om beloppet delvis utgöres av ogulden ränta eller försäkringspremie. Även
om frågan kanske saknar större praktisk betydelse, borde därför orden »eller
består av flera poster, som sammanlagt uppgå till» utbytas mot orden »eller,
om i beloppet ingå flera poster, till».

Samma uppfattning uttalas av handelskammaren i Karlstad, som betonar
att räntebeloppen i vissa fall kunna komma att bli mycket stora, om lagen
göres tillämplig på alla köp oberoende av köpeskillingens storlek. Sistnämnda
synpunkt utvecklas närmare av automobilhandlareförbundet, som framhåller
att den icke erlagda delen av avbetalningspriset även vid en rimlig
kontantinsats kan uppgå till flera tiotusental kronor och att räntebeloppen
vid dylika affärer kan bli relativt stora.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Departementschefen.

Om värdegränsen för Jagens tillämpningsområde slopas, anser jag i likhet
med utredningen det vara ofrånkomligt att medge säljaren återtagningsrätt
även då han har en restfordran, som icke uppgår till en tiondel av avbetalningspriset.
Eljest skulle följden säkerligen bli, att säljaren i kontraktet
alltid bestämde den sista posten till minst detta belopp, vilket i sin tur skulle
kunna leda till att denna post åtminstone vid större köp bleve för stor i förhållande
till köparens betalningsförmåga. Såsom utredningen framhållit
torde de betänkligheter, som man vid tillkomsten av den gällande lagen hyste
mot att medge återtagningsrätt för en obetydlig restskuld, komma att i huvudsak
försvinna, därest de av utredningen föreslagna bestämmelserna om
anstånd genomföres. I samma riktning verkar regeln om förbud mot återtagning
av oundgängligen erforderliga gång- och sängkläder.

På de skäl som anförts i betänkandet vill jag tillstyrka en sådan ändring
av första stycket att möjlighet att återtaga godset skall föreligga, då det förfallna
oguldna beloppet består av en avbetalningspost samt ett räntebelopp
eller en försäkringspremie, vilka sammanlagt uppgår till en tiondel av avbetalningspriset.
Samma skäl måste emellertid, såsom i flera yttranden framhållits,
anses tala för att man även vid tillämpning av 1/20-regeln skall få taga
hänsyn till icke blott avbetalningsposter i teknisk mening utan också förfallna
räntebelopp och försäkringspremier, som ej inräknats i avbetalningspriset.
För att V20-regeln skall vara tillämplig bör dock i enlighet med vad
utredningen hävdat städse krävas att minst två »poster» i detta ords tekniska
bemärkelse är förfallna till betalning. Lagtexten torde böra jämkas i
enlighet med vad nu sagts.

2 § andra stycket.

Betänkandet.

Det nuvarande andra stycket i 2 § innehåller ett stadgande enligt vilket
särskild påföljd, som kan vara avtalad för den händelse köparen i annat avseende
än i fråga om betalningen underlåter att fullgöra vad som åligger
honom, icke må tillämpas, om detta med hänsyn till de föreliggande omständigheterna
skulle vara uppenbart obilligt. Utredningen har föreslagit att
denna bestämmelse upphäves, enär den blir överflödig genom det generella
stadgande, som enligt utredningens förslag skall intagas i 8 § tredje stycket.

I stället har utredningen i andra stycket av 2 § upptagit ett nytt stadgande,
som sammanhänger med bestämmelserna om anstånd i 12 § av utredningens
förslag. Utredningen har härvid till en början framhållit, att om köparen
efter utgången av den i 2 § första stycket stadgade fristen erbjöde sig
att betala det belopp, som ej erlagts i tid, det enligt gällande lag i allmänhet
stode säljaren öppet att avvisa erbjudandet under åberopande av något av
de i kontrakten brukliga förbehållen om rätt för säljaren att vid dröjsmål
återtaga godset eller att utkräva post, som eljest ej är förfallen. Endast genom
att betala säljarens hela återstående fordran kunde i sådant fall köparen
avvärja ett yrkande från säljarens sida om godsets återtagande. Enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

12 § i förslaget skall -— fortsätter utredningen — visst anstånd med verkställigheten
av handräckning kunna beviljas, när köparen till följd av sjukdom,
arbetslöshet eller annan särskild orsak huvudsakligen utan egen skuld
råkat i betalningssvårigheter, som kan antagas vara av tillfällig natur. Denna
möjlighet till anstånd skulle enligt utredningens mening ej sällan bli av
föga värde, om det stode säljaren fritt att så snart anståndstiden gått till
ända påkalla tillämpning av förbehåll om rätt att återtaga godset eller att utkräva
eljest ej förfallen post. Enligt utredningens mening borde köparen,
om han före anståndstidens utgång lyckats betala alla enligt den ursprungliga
betalningsplanen förfallna poster — jämte ränta och kostnader i anledning
av dröjsmålet — vara berättigad att fortsättningsvis erlägga återstående
poster å deras förfallodagar enligt nämnda plan. Även i andra situationer
borde samma skydd tillkomma en köpare, som råkat i dröjsmål till
följd av oförvållade betalningssvårigheter men erlade det enligt planen förfallna
beloppet. Att sådant skydd tillerkändes köparna kunde icke för säljarna
anses innebära någon nämnvärd olägenhet och överensstämde för övrigt
med god köpmannased inom avbetalningshandeln. Utredningen har därför
föreslagit att i förevarande stycke skall upptagas ett stadgande, som tar
sikte på samma fall av sjukdom etc. som 12 § och som innebär att säljaren
ej heller efter utgången av den i 2 § första stycket angivna fristen skall äga
göra gällande särskild påföljd av dröjsmål med betalningen — exempelvis
återtaga godset eller utkräva post som eljest ej skulle vara förfallen — om
köparen betalar det belopp, som ej guldits i rätt tid, jämte dröjsmålsränta
och ersätter kostnader, som säljaren måst vidkännas med anledning av
dröjsmålet.

Ur motiven må här vidare återgivas följande:

Då säljaren anhängiggjort talan vid domstol, bör det icke stå köparen
öppet att på vilket stadium av rättegången som helst frigöra sig från påföljd
av dröjsmålet genom att betala det förfallna beloppet. En lämplig
gräns utgör enligt utredningens mening målets företagande till huvudförhandling.
Har köparen sökt återvinning mot tredskodom, som meddelats under
förberedelsen, torde fristen anses böra utlöpa först vid huvudförhandlingen
i återvinningsmålet. För sådana fall då säljaren icke väckt talan vid
domstol synes det icke erforderligt att bestämma någon frist, inom vilken
betalningen av det förfallna beloppet skall erläggas. Härav följer, att då
handräckning begärts betalning med angiven verkan kan ske intill dess godset
återtagits.

Yttrandena.

Endast i några fä remissyttranden uttalas kritik mot det stadgande, som
upptagits i 2 § andra stycket av utredningens förslag. Eljest lämnas stadgandet
utan erinran eller också tillstyrkes detsamma uttryckligen. Det sistnämnda
är fallet beträffande exempelvis Stockholms handelskammare, som
förklarar att förslaget i denna del torde överensstämma med den praxis som
tillämpas av det stora flertalet vederhäftiga avbetalningsföretag.

Föreningen Malmöhus läns landsfiskaler ifrågasätter, om med hänsyn till

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

redan rådande praxis något större behov av stadgandet föreligger och föreningen
invänder vidare mot stadgandet, att detsamma medför praktiska
olägenheter med hänsyn till svårigheten för utmätningsmannen att bedöma
och kontrollera påståenden om sjukdom etc. Även handelskammaren i Göteborg
anser det vara önskvärt, att den av utredningen föreslagna formuleringen
»till följd av sjukdom eller arbetslöshet eller annan särskild orsak
huvudsakligen utan egen skuld» begränsas till vissa klart angivna fall.

I ett par yttranden diskuteras utredningens förslag att köparen, sedan säljaren
väckt talan vid domstol, icke skall kunna undgå påföljd av sitt dröjsmål
genom att erlägga betalning först efter det målet företagits till huvudförhandling.
Svea hovrätt anför i denna del:

\id handräckning har icke föreslagits någon tidsgräns, som kan anses
motsvara den sålunda angivna. Enligt ordalagen inträder ej heller någon
tidsbegränsning i lagsökningsmål, som icke genom hänskjutande till rättegång
eller i anledning av återvinningstalan övergått till rättegångsmål med
huvudförhandling. Emellertid kan det frågas, huruvida det är riktigt att
göra denna skillnad. Det avgörande skälet för köparens förmån att genom
betalning slippa eljest inträdande påföljd måste vara, att han före verkställandet
hinner upphäva verkningarna av sitt dröjsmål genom att erlägga
vad som förfallit enligt den ursprungliga betalningsplanen och ersätta säljaren
dennes kostnader för det påbörjade förfarandet. Om det sker, kommer
säljaren i sådant läge, som varit avsett vid köpets ingående, och hans
rätt har icke trätts för nära. Från dessa synpunkter är det likgiltigt, huruvida
betalningen ägt rum före eller efter eu huvudförhandling. Att kostnadsfrågan
kan kräva en mera ingående prövning, om huvudförhandling förekommit,
synes knappast vara tillräcklig grund för den i förslaget genomförda
skillnaden. Och den omständigheten, att köparen skulle kunna hindra
verkställandet av en lagakraftägande dom genom att betala ett mindre belopp
än det utdömda, kan ej heller vara något bärande skäl för att sätta köparen
i ett sämre läge vid prövning i den för tvistemål gällande ordningen.

Skånska hovrätten anser det icke fullt tillfredsställande att man skall behöva
gå till motiven för att vinna upplysning om den frist, inom vilken betalningen
av det förfallna beloppet skall erläggas då handräckning begärts.
Uttalandet att i nämnda fall betalning med angiven verkan skall kunna ske
intill dess godset återtagits borde komma till klart uttryck i lagtexten. Förutom
tidpunkten för godsets återtagande kunde ju exempelvis tänkas att tiden
för ansökan om godsets återtagande vore avgörande. Vidare föreslår
skånska hovrätten, som anser att uttrycket »den angivna fristens utgång»
kan giva upphov till tvekan om vilken frist som avses, att lagtexten ändras
till »den i första stycket angivna fristens utgång».

Departementschefen.

Del av utredningen föreslagna stadgandet torde, såsom under remissbehandlingen
vitsordats, i sak överensstämma med den praxis som tillämpas
av det stora flertalet vederhäftiga avbetalningsföretag. På grund härav och
på de skäl utredningen i övrigt anfört vill jag i princip tillstyrka förslaget.
Vad beträffar stadgandets formulering har i några yttranden gjorts gällan -

Kangl. Maj:ts proposition nr 3.

de, att de av utredningen föreslagna ordalagen »till följd av sjukdom eller
arbetslöshet eller annan särskild orsak huvudsakligen utan egen skuld» vore
alltför oklara. Det torde emellertid knappast vara möjligt att göra en närmare
precisering. Jag vill erinra om att formuleringen är praktiskt taget
ordagrant hämtad från 88 c § utsökningslagen.

I betänkandet förutsättes i princip att köparen skall kunna freda sig mot
ett påfölj ds yrkande från säljarens sida genom att erlägga betalningen senast
innan godset återtagits. Denna princip torde, såsom under remissbehandlingen
anmärkts, böra komma till klart uttryck i lagtexten, något som för
övrigt också skett i den norska propositionen. Utredningen har emellertid
uppställt ett undantag från angivna regel, nämligen att i det fall då säljaren
väckt talan vid domstol betalning icke skall med angiven verkan kunna
ske efter det målet företagits till huvudförhandling. Trots vad Svea hovrätt
anfört mot detta förslag synes detsamma böra biträdas, då eljest en
motsättning skulle kunna uppstå mellan lag och domstols dom.

I anledning av en lagteknisk anmärkning av skånska hovrätten bör uttrycket
»den angivna fristens utgång» i andra stycket första punkten av utredningens
förslag ändras till »den i första stycket angivna fristens utgång».

3 §■

Betänkandet.

Vill säljaren taga tillbaka godset, skall enligt 3 § i gällande lag vid uppgörelse
mellan honom och köparen värdet av godset, när det återtages,
räknas köparen till godo. Gällande lag innehåller icke någon bestämmelse
om principerna för värderingen av godset. Under förarbetena till lagen
uttalades emellertid, att värderingen icke finge innebära allenast ett fastställande
av det pris godset kunde beräknas inbringa vid exekutiv försäljning.
Avgörande borde i stället i första hand vara, hur mycket säljaren genom
att på det för honom förmånligaste sättet realisera godset kunde med säkerhet
antagas erhålla för detsamma. Vidare framhölls att en omständighet,
som borde kunna komma i betraktande vid värderingen, vore att säljaren
kunde vara i tillfälle att genom en obetydlig reparation i avsevärd
mån höja värdet av det återtagna godset.

Utredningen (s. 34—35) säger sig dela den i lagens förarbeten uttalade
uppfattningen om de principer, som bör ligga till grund för bestämmande
av godsets värde vid återtagandet. Med hänsyn till att värderingen av godset
är en huvudpunkt vid uppgörelsen mellan köparen och säljaren har
utredningen ansett det ej vara fullt tillfredsställande, att de regler som
därvid skall tillämpas icke återfinns i lagtexten utan endast i motiven.
I förslaget har därför som ett tillägg till 3 § upptagits bestämmelser om
värderingen, vilka avfattats i nära anslutning till uttalandena i de äldre
motiven. Utredningen har beträffande stadgandet anfört bl. a. följande:

I sådana fall då säljaren på nytt kan avyttra godset i sin rörelse avses
uttrycket »utvinna» skola omfatta vad som kan antagas inflyta genom försäljningen
med avdrag av de särskilda kostnader, som kunna beräknas

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

uppkomma genom att just detta gods säljes, t. ex. transport- och reparationskostnader.
Är säljaren skyldig att ersätta en reparatör kostnaden för
en före återtagandet utförd reparation av godset, skall hänsyn härtill tagas
vid beräkningen av godsets värde. På försäljningen belöpande andel
av säljarens allmänna försäljningskostnader få däremot ej avdragas. Ej
heller får säljaren tillgodoräkna sig handelsvinst på den nya försäljningen.
Frågan om hänsyn skall tagas till möjligheten att reparera godset beror
t. ex. på huruvida säljaren har egen verkstad eller reparation eljest kan
ske utan större omak. —--

Under utredningsmännens överläggningar med de för ändamålet tillkallade
sakkunniga har från sälj arhåll hävdats, att säljaren borde få göra
avdrag för samtliga försäljningskostnader. Denna ståndpunkt saknar ej
helt fog, men av praktiska skäl har det ansetts olämpligt att låta värderingen
omfatta en så svårbedömbar post som de fasta kostnaderna. När man dessutom
bortsett från handelsvinst, sammanhänger detta med att de föreslagna
värderingsreglerna — vilka såsom nämnts torde överensstämma
med uttalanden i motiven till gällande lag — i viss mån ha karaktären av
skyddsbestämmelser till köparens förmån. Den extra kostnad som genom
värderingsreglerna lägges på en säljare kan icke representera mer än en
obetydlig del av hans totala omkostnader för avbetalningsrörelsen, i varje
fall om han iakttar tillbörlig försiktighet vid beviljande av avbetalningskredit.
Ser man saken från köparens synpunkt, innebär godsets återtagande
att han går miste om ett värde, som motsvarar vad det skulle kosta
honom att köpa ett begagnat föremål av samma slag i samma skick.

Yttrandena.

Skånska hovrätten anmärker, att det uppenbarligen vore meningen att
hänsyn även skall tagas till den omständigheten att avbetalningssäljaren
utan omak kan lämna bort godset för reparation. För undvikande av missförstånd
syntes en redaktionell ändring böra vidtagas i sista meningen.
Samma anmärkning framställes av Skånes handelskammare.

Svenska lasttrafikbilägareförbundet ifrågasätter, om icke anlitande av
sakkunnig bör göras obligatoriskt, då fråga uppstår om återtagande av motorfordon
eller annat gods av högre värde.

Flera remissinstanser har kritiserat utredningens i motiven gjorda uttalanden
att säljaren ej skall få göra avdrag för sina fasta försäljningskostnader
och ej heller tillgodoräkna sig handelsvinst. Sålunda anför köpmannaförbundet: Om

säljaren på nytt kan sälja godset i sin rörelse, anses godsets värde
■enligt förslaget utgöra försäljningsvärdet minskat med blott de transportoch
reparationskostnader som uppkommit just för den återtagna varan.
Förslaget — liksom gällande lag — förutsätter således att säljaren skall
ställa sin försäljningsapparat gratis till förfogande för den avbetalningsköpare,
som icke fullgör sina avbetalningar. Kostnaderna för försäljningen
nummer 2 måste emellertid under alla omständigheter täckas, och detta må
då ske på de skötsamma avbetalningskundernas och i vissa rörelser även på
kontantkundernas bekostnad.

Sin ståndpunkt motivera utredningsmännen med att utmätningsman
icke har vare sig kompetens eller möjlighet att värdera försäljningskostnaderna.
Det nya förslaget till avbetalningslag ställer emellertid i
många andra hänseenden krav på ökad kompetens hos utmätningsmännen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Det finnes därför enligt förbundets uppfattning ingen anledning att förmoda
att utmätningsmännen, även om vederbörande säljares uppgifter
icke skulle kunna accepteras, sakna förmåga att bilda sig en uppfattning
även i denna fråga, t. ex. genom kontakt med detaljhandelns organisationer.

Utredningsmännen anföra också ett annat skäl, nämligen att den extrakostnad
som genom värderingsreglerna i 3 § drabbar en säljare, icke torde
representera mer än en mindre del av hans totala omkostnader. Ur principiell
synpunkt synes emellertid detta argument sakna bärkraft. En felaktig
värderingsprincip blir knappast bättre enbart av denna anledning. Eftersom
värdegränsen för lagens tillämplighetsområde slopats i förslaget, framträder
därjämte olägenheterna av den föreslagna värderingsregeln starkare
än tidigare. Utredningsmännen ha säkerligen betydligt underskattat betydelsen
av ifrågavarande norm.

Förbundet anser därför, att det i såväl lagtext som motiv till 3 § bör
klart utsägas att godsets värde skall utgöra försäljningsvärdet minskat
med de försäljningskostnader som säljaren normalt måste räkna med för
ifrågavarande varuslag.

Några handelskammare anser det icke rimligt att säljaren på grund av
den ursprungliga köparens kontraktsbrott skall vid avräkningen gå miste
om skälig handelsvinst på den nya försäljningen.

Industriförbundet påtalar, att intet nämnts om den normala och tillika
betydande kostnad, som utgöres av försäljningsprovision. Industriförbundet
förutsätter, att även denna kostnad skall beaktas vid värderingen
och hemställer om ett förtydligande i denna riktning. Därjämte framhåller
industriförbundet, att det visserligen vore svårt att uppskatta de fasta
kostnaderna i det individuella fallet. Då emellertid säljaren principiellt bor^
de få täckning även för de fasta försäljningskostnaderna — vilka för övrigt
icke vore så obetydliga som utredningen syntes mena — borde man enligt
förbundets mening överväga en sådan bestämmelse, att säljaren vid
värderingen gottskreves en enhetlig approximativt beräknad ersättning för
de fasta försäljningskostnaderna; denna ersättning kunde förslagsvis utgöra
fyra eller fem procent av avbetalningspriset. Även advokatsamfundet
anser det icke vara omöjligt att i lagen införa en bestämmelse om visst
schablonmässigt beräknat avdrag (t. ex. viss %) beträffande allmänna försäljningskostnader
och handelsvinst. Sveriges pianoförbund yrkar, att från
godsets värde skall avräknas den provision, som säljaren regelmässigt brukar
utbetala, samt ett belopp beräknat till viss procent av godsets värde,
förslagsvis 5 %, motsvarande de fasta kostnaderna.

Automobilhandlareförbundet vidhåller för bilbranschens del bestämt kravet
på rätt till avdrag för samtliga försäljningskostnader. Försäljning av
begagnade bilar, i synnerhet specialbyggda lastbilar kunde vara en mycket
komplicerad och krävande prestation. Provisions- och lönekostnad för den
personal som på olika sätt medverkat vid försäljningsarbetet borde ovillkorligen
få avdras från försäljningssumman. Rätt till avdrag för försäljningskostnader
borde egentligen också gynna köparen, då säljaren i annat

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

fall skulle få intresse av att yrka på exceptionellt låg värdering och därigenom
skydda sig mot förlust. I omsorgen om köparens skydd hade utredningen
enligt förbundets mening här gått för långt.

Även bokförläggareföreningen, Sveriges möbelhandlares centralförbund
och Sveriges järnhandlareförbund kritiserar utredningens ståndpunkt i denna
del.

Departementschefen.

Vid den uppgörelse mellan kontrahenterna i ett avbetalningsköp, som
skall komma till stånd när säljaren på grund av köparens betalningsförsummelse
vill återtaga det sålda godset, skall godsets värde räknas köparen
till godo. Principerna för och resultatet av denna värdering är uppenbarligen
för båda parter av den allra största praktiska betydelse. Det måste med
hänsyn härtill anses innebära en fördel, att de regler som skall tillämpas vid
godsets värdering blir så klart som möjligt angivna i själva lagen. Utredningens
förslag i denna del innebär i stort sett endast ett lagfästande av rådande
praxis och synes i huvudsak kunna godtagas. Lagen bör alltså upptaga
ett uttryckligt stadgande av innehåll att godsets värde skall beräknas efter
vad säljaren kan antagas utvinna genom att på lämpligt sätt sörja för dess
försäljning. Det synes också lämpligt att såsom ett exempel på omständigheter,
som bör beaktas vid värderingen, uttryckligen nämna säljarens möjlighet
att ånyo försälja godset i egen rörelse och dessförinnan bota eventuellt
förefintlig skada därå. Enär det såsom utredningen själv framhållit är avsikten,
att möjligheten att vid behov reparera godset skall beaktas icke blott
i det fall då säljaren har egen verkstad utan även när han utan större omak
kan lämna bort godset för reparation, torde utredningens förslag till lagtext
böra något jämkas.

Det säger sig självt, att värderingen av godset i praktiken kan komma att
erbjuda betydande svårigheter, särskilt om värdegränsen för lagens tillämpningsområde
slopas och det sålunda kan bli fråga om att värdera sådana
föremål som begagnade motorfordon, lantbruksmaskiner och andra maskiner.
Jag vill likväl icke tillstyrka ett under remissbehandlingen väckt förslag
att sakkunnig obligatoriskt skall anlitas vid värderingen av dylika föremål.
Det bör vara tillräckligt, att utmätningsmannen enligt 13 § har möjlighet att
vid behov anlita sakkunnig för godsets värdering. Icke sällan kan det säkerligen
ligga i båda parternas intresse, att denna möjlighet utnyttjas.

På en punkt synes mig utredningen icke ha tillräckligt beaktat säljarens
skäliga intressen, när den har utvecklat principerna för godsets värdering.
Jag syftar härvid på utredningens motivuttalande angående säljarens
rätt att få göra avdrag för sina försäljningskostnader. Visserligen är det
sant, att dessa kostnader många gånger kan vara svåra att beräkna. Men
denna svårighet bör icke få leda till att man helt bortser från nämnda kostnader
och alltså låter säljaren drabbas av direkta utgifter för köparens skull.
Om värdegränsen slopas kan ju värderingen komma att avse icke blott standardartiklar
utan också mera speciella föremål, t. ex. specialbyggda lastbilar,

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

som det kan vara ganska svårt att ånyo sälja på den öppna marknaden. Att
säljaren skulle A''ara skyldig att ställa sin försäljningsapparat gratis till förfogande
för den avbetalningsköpare, som ej fullgör sina avbetalningar, synes
mig obilligt mot säljaren. Principen bör därför enligt min mening vara, att
alla försäljningskostnader -— både fasta sådana, försäljningsprovision och
mera speciella kostnader, t. ex. för annonsering — skall beaktas. Det säger
sig självt, att man svårligen kan uppställa några allmänna regler för beräkningen
av dessa kostnader. Ofta torde dock den av industriförbundet
nämnda approximativa beräkningen — fyra å fem procent av avbetalningspriset
— kunna ge en viss ledning vid beräkningen av de fasta kostnaderna.
Den ståndpunkt som bär utvecklats torde icke behöva föranleda någon ändring
av lagtexten i utredningens förslag. Rent språkligt synes nämligen det
där använda uttrycket »utvinna» bättre täcka den uppfattningen att försäljningskostnaderna
i princip skall avräknas än den motsatta ståndpunkten.

I likhet med utredningen anser jag det innebära en rimlig avvägning mellan
säljarens och köparens intressen att vid värderingen bortse från handelsvinst
på den andra försäljningen.

4 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om vad säljaren får räkna
sig till godo vid den uppgörelse som skall ske, när godset återtages.

Betänkandet.

Utredningens förslag innebär i flera hänseenden jämkningar i de gällande
reglerna. Huvudprinciperna för beräkningen av säljarens tillgodohavande
har dock bibehållits. Till vinnande av större överskådlighet har paragrafen
uppställts på annat sätt än för närvarande. Vad säljaren äger räkna sig till
godo har upptagits under fem punkter i första stycket.

Punkt 1) i förslaget avser o gul dna poster, för vilka i avtalet
bestämd förfallotid är inne vid tiden för godsets återtagande.
I sak överensstämmer den föreslagna texten med gällande lag.
Den redaktionella jämkningen har emellertid gjorts, att »betingad förfallodag»
utbytts mot »i avtalet bestämd förfallodag». Därigenom — anför utredningen
- - utmärkes tydligare, att den ursprungligen bestämda förfallodagen
avses eller, med andra ord, att hänsyn icke skall tagas till en klausul,
enligt vilken köparens underlåtenhet att fullgöra sina förpliktelser medför
att samtliga poster omedelbart förfaller till betalning.

För närvarande innehåller 4 § ett undantag från regeln att tidpunkten för
godsets återtagande är avgörande för frågan, vilka poster som skall betraktas
såsom förfallna. Då säljaren går domstolsvägen för att få tillbaka godset,
skall i stället hänsyn tagas till tiden för stämningens delgivning. Utredningen
har (se s. 36 i betänkandet) föreslagit, att denna undantagsbestämmelse
helt slopas.

Enligt punkt 2) i förslaget (s. 36—38) skall säljaren vidare äga räkna
sig till godo så stor kvotdel av icke förfallna poster som kon -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

tantpriset utgör i förhållande till avbetalningspriset. De nuvarande bestämmelserna
bygger på samma princip, dock med praktiskt betydelsefulla modifikationer.
Det presumeras sålunda, att kontantpriset utgör nio tiondelar av
avbetalningspriset. Endast då köparen eller säljaren visar, att förhållandet
mellan dessa priser faktiskt är ett annat, lägges detta till grund för uppgörelsen.
Enligt 12 § i gällande lag kan presumtionen icke rubbas, då fråga är
om handräckning för godsets återtagande; i detta fall skall följaktligen alla
icke förfallna poster minskas med en tiondel. Utredningens förslag innebär,
att säljarens fordran skall beräknas på samma sätt av utmätningsman och
domstol. Någon presmntion om relationen mellan kontant- och avbetalningspris
har icke uppställts ens för det fall att utredning saknas om kontantpriset.

Enligt andra stycket av 4 § i förslaget skall av säljaren i avtalet lämnad
uppgift om det pris, till vilket han varit villig att sälja godset mot kontant
betalning, läggas till grund för beräkningen enligt punkt 2) första stycket,
där det ej kan antagas att godset kunde ha köpts till lägre pris. Även om köparen
icke gjort invändning mot säljarens uppgift, skall utmätningsmannen
enligt betänkandet (s. 38 f) lämna densamma utan avseende, om han finner
det uppgivna priset vara högre än det vanliga kontantpriset.

Enligt den nuvarande lydelsen av 4 § skall ränta tillgodoräknas säljaren,
där sådan blivit utfäst eller enligt lag skall utgå. Den praktiska betydelsen
av denna regel inskränkes emellertid i hög grad av den nu gällande
föreskriften i 12 § att vid handräckning icke tages hänsyn till ränta.

Utredningen anför (s. 39 f), att frågan om ränteberäkning vid handräckning
kommer i ett annat läge, om värdegränsen för lagens tillämpningsområde
upphäves, enär det i så fall kan bli fråga om ganska betydande räntebelopp.
På grund bl. a. härav föreslår utredningen under punkt 3), att ränta
skall kunna tillgodoräknas säljaren också vid handräckning. Utmätningsmannen
skall dock enligt 10 § andra stycket i förslaget ej vara skyldig att
vid handräckning beräkna ränta, med mindre säljaren uttryckligen angivit
vad han i sådant avseende fordrar.

Under punkt 3) i förslaget har förutom ränta även upptagits försäkringspremie
(s. 40).

Under punkt 4) har upptagits regeln i nuvarande tredje stycket att kostnad,
som säljaren måste vidkännas för godsets återtagande, skall räknas honom
till godo. Då säljaren anlitar handräckning, torde — anför utredningen
— i överensstämmelse med allmänna exekutionsrättsliga principer (jfr 198
och 199 §§ utsökningslagen) hänsyn icke böra tagas till sådana kostnader
som utgifter för upprättande av ansökan och inställelse vid förrättningen
utan endast till de egentliga förrättningskostnaderna.

Punkt 5) i första stycket av den föreslagna 4 § innehåller, att säljaren
under viss förutsättning äger tillgodoräkna sig fordran å ersättning för
reparation eller annan åtgärd med avseende å godset.

Det finska förslaget skiljer sig såtillvida från de andra förslagen, som
där upptagits en presumtionsregel om reduktion med en tiondel av icke förfallna
poster, där utredning saknas om kontantpriset. I övrigt företer förslagen
sinsemellan endast smärre skiljaktigheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Yttrandena.

Mot utredningens förslag att slopa 9/10-regeln invänder överståthållaråmbetet: De

föreslagna nya reglerna om vad säljaren får räkna sig till godo vid
den uppgörelse, som skall ske, när godset återtages, äro — i varje fall på
papperet — materiellt överlägsna de nu gällande. Det förtjänar emellertid
understrykas att det blir mera tidsödande att räkna med det faktiska förhållandet
mellan kontantpris och avbetalningspris än att reducera de oguldna
posterna med en tiondel och att uppgiften att fastställa kontantpriset icke
alltid är så enkel. Förslaget är så utformat, att den utmätningsman som har
benägenhet eller anser sig av tidsnöd tvingad att behandla avbetalningsärendena
schematiskt i allmänhet får möjlighet att utan efterräkningar för
egen del taga det i avtalet angivna kontantpriset för gott, medan den utmätningsman,
vars ambition bjuder honom att följa lagstiftarens intentioner,
därmed drar på sig en arbetsbörda, som icke kan anses rimlig med
hänsyn till dessa ärendens natur. Den mera markerade instabilitet som inträtt
i penningvärdet sedan remitterade förslaget avgavs försvårar för övrigt
uppgiften att bestämma kontantpriset vid en förfluten tidpunkt, enär den
prisnivå, som då gällde, icke längre är aktuell.

Det otillfredsställande i den nuvarande ordningen ligger enligt ämbetets
mening i stadgandet i 12 §. Borttages detta, kan ämbetet däremot icke finna
det onöjaktigt att 9/10-regeln får utgöra en presumtionsregel, som träder i
tillämpning där utredning saknas om kontantpriset. Nämnda ordning har
ju också accepterats i det finska förslaget. Det får sålunda ankomma på
parterna att förebringa utredning om att kontantpriset med mer eller
mindre än en tiondel understigit avbetalningspriset, vilken utredning för säljarens
del torde komma att avse, att han haft skäl för det kontantpris som
han uppgivit i avtalet. Måhända bör emellertid ordet »visa» i nuvarande 4 §
andra stycket utbytas mot »göra sannolikt».

Även länsstyrelsen i Malmöhus län och överexekutor i Hälsingborg vill bibehålla
9/10-regeln såsom presumtionsregel.

Däremot har länsstyrelserna i Kronobergs samt Göteborgs och Bohus län
godtagit förslaget att slopa %0-regeln och detta trots att de ansett förslagets
genomförande medföra en icke oväsentlig belastning för utmätningsmännen.

Hovrätten för Nedre Norrland anser lika med utredningen, att även vid
handräckning det faktiska förhållandet mellan kontantpris och avbetalningspris
bör ligga till grund för beräkningen av säljarens fordran. Däremot
kan det enligt hovrättens mening ifrågasättas, om det bör anförtros åt utmätningsman
att avgöra förhållandet mellan kontantpris och avbetalningspris i
det fall att anledning föreligger till antagande, att godset kunde ha köpts
kontant till lägre pris än det i avtalet uppgivna kontantpriset. Dylikt avgörande
torde enligt hovrättens mening ofta kräva en så besvärlig bevisprövning,
att den icke lämpligen kunde ske annat än vid domstol. Handräckning
syntes därför böra få äga rum endast, då det i avtalet uppgivna kontantpriset
komme att tillämpas. En sådan ordning syntes även medföra den
fördelen, att säljarna för att icke utsätta sig för risken att nödgas använda
den betydligt omständligare domstolsvägen, tvingas att i avtalet angiva ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 3. 45

kontantpris, om vilket någon tvekan från utmätningsmannens sida icke
behöver befaras.

Utredningens förslag att ränta skall tillgodoräknas jämväl vid handräckning
har mött kritik i vissa yttranden. Sålunda anför föreningen Sveriges
stadsfogdar:

Ett införande av ränteberäkning kommer självfallet att komplicera förfarandet.
Man kan ej lämna utan beaktande, att handräckningsförfarandet
ofta utföres under synnerligen besvärliga yttre förhållanden, under vilka
det skulle stöta på stora praktiska svårigheter att verkställa ränteberäkning.
Det ligger såväl ur parternas som det allmännas synpunkt vikt uppå, att
handräckningen särskilt beträffande de mindre köpen göres så enkel som
möjligt. I handräckningsärenden avseende mindre köp, där avbetalningsbeloppen
äro små, skulle de, vilkas rätt beröras, helt säkert ofta finna det
verklighetsfrämmande, om handräckningen skulle verkställas med tidsödande
ränteberäkningar å obetydliga belopp; och ränteberäkningen skulle ändå
i de allra flesta av dessa fall bli betydelselös. Därest man — såsom utredningen
— av principiella skäl icke vill göra skillnad mellan köp under och
köp över en viss värdegräns, synes man kunna, i syfte att förenkla förfarandet,
välja den utvägen, att det föreskrives att å avbetalningsposter, som
ej uppgå till visst belopp, ränta ej skall vid handräckning beräknas.

Liknande erinringar har anförts av förste stadsfogdarna i Göteborg, Malmö
och Hälsingborg. Överexekutor i Hälsingborg säger sig emellertid ej kunna
dela förste stadsfogdens mening att ränteberäkningen skulle bereda utmätningsmannen
några större svårigheter, helst som enligt 10 § andra stycket
i förslaget säljaren, därest han gjorde anspråk på ränta, skulle i ansökningen
uppgiva vad han i sådant avseende fordrade. Förste stadsfogden i
Norrköping är av samma mening och yttrar, att ränteberäkning vid handräckning
icke torde bereda några större svårigheter. Automobilhandlareförbundet
har med tillfredsställelse antecknat den föreslagna bestämmelsen att
ränta och försäkringspremie samt i vissa fall ersättning för reparation o. d.
bör kunna tillgodoräknas säljaren även vid handräckning, då bilbranschen i
särskilt hög grad hade intresse därav.

Beträffande bestämmelserna i 4 § första stycket 3) och 5) i utredningens
förslag jämförda med 10 § andra stycket uppställer föreningen Malmöhus
läns landsfiskaler den frågan, i vad mån det skall åligga säljaren att styrka
sin fordran på grund av ränta, försäkringspremie och reparation eller annan
åtgärd beträffande godset. Utredningen syntes icke ha berört detta ämne,
vilket vid handräckning bleve aktuellt, om köparen icke såge sig i stånd att
vitsorda det fordrade beloppet. För undvikande av tveksamhet, som eventuellt
kunde leda till en i och för sig onödig avvisning av handräckningsansökningen,
vore enligt föreningens mening kompletterande bestämmelser
i detta häseende erforderliga. I

I övrigt har utredningens förslag vid 4 § icke berörts av remissinstanserna
i vidare mån än att advokatsamfundet såsom oriktigt betecknat utredningens
påpekande i motiven till första stycket punkt 4) att, då säljaren anlitar

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

handräckning, hänsyn icke bör tagas till sådana kostnader som utgifter för
upprättande av ansökan och inställelse vid förrättningen. Samfundet förmenar,
att dylika kostnader rätteligen bör ersättas av köparen.

Departementschefen.

Självfallet är det önskvärt, att man vid den beräkning som avses i första
stycket punkt 2) utgår från ett så rättvisande kontantpris som möjligt. Detta
blir av särskild vikt, om lagen utsträckes till att omfatta även större köp. I
likhet med utredningen anser jag det därför icke lämpligt att bibehålla en
så grov beräkningsmetod som den nuvarande 9/10-regeln innebär. På sätt i
betänkandet föreslagits torde som huvudregel böra uppställas, att man från
fall till fall skall söka nå fram till det objektiva kontantpriset. Som en
hjälp regel bör emellertid härvid gälla, att säljarens i själva avtalet lämnade
uppgift om kontantpriset skall tagas för god, där det ej kan antagas, att
godset kunde ha köpts till lägre pris. Det synes mig icke lämpligt att, på
sätt i några yttranden föreslagits, såsom en ytterligare hjälpregel uppställa
att kontantpriset vid bristande utredning skall anses utgöra 9/10 av avbetalningspriset.

Den bedömning av kontantpriset som skall ske enligt de nu föreslagna
reglerna torde kunna överlämnas åt utmätningsmännen.

Utredningens förslag att ränta och försäkringspremie skall tillgodoräknas
säljaren även vid handräckning måste enligt min uppfattning godtagas,
därest värdegränsen för lagens tillämpningsområde slopas. Man torde icke
böra överdriva de praktiska svårigheter, som kan vara förenade med en ränteberäkning
på handräckningsstadiet, helst som säljaren enligt 10 § andra
stycket ålagts skyldighet att uppgiva sina ränteanspråk i handräckningsansökningen.

Vid tillämpning av första stycket punkt 4) synes det, såsom advokatsamfundet
påpekat, vara riktigast att taga hänsyn till samtliga kostnader för
godsets återtagande, alltså icke blott till egentliga förrättningskostnader.

För den händelse köparen icke anser sig kunna vitsorda av säljaren i olika
hänseenden fordrade belopp, bör utmätningsmannen givetvis icke tillgodoräkna
säljaren mer än vad som kan anses styrkt.

Till innehållet i första stycket punkt 5) återkommer jag vid behandlingen
av 8 §.

5 §.

Om det vid godsets återtagande visar sig, att dess värde överstiger det
belopp som räknats säljaren till godo, äger enligt 5 § första stycket i gällande
lag säljaren, när återtagandet sker på grund av domstols förordnande,
icke aterfa godset, med mindre han till köparen erlägger det överskjutande
beloppet. Vid handräckning är det däremot tillräckligt att han nedsätter
beloppet hos utmätningsmannen. Denna olikhet har motiverats med att
i domstolsfallet någon rubbning av de grunder, efter vilka säljarens till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

godohavande beräknats, ej kunde ifrågakomma, under det att den uppgörelse,
som skedde vid handräckning, icke alltid bleve definitiv.

Utredningen bär på anförda skäl (s. 41) ansett att säljaren, när
godsets värde bestämts av utmätningsman, alltid borde äga valrätt mellan
att erlägga saldot till köparen och att nedsätta beloppet hos utmätningsmannen.
I utredningens förslag bar 5 § första stycket ändrats i enlighet härmed.
Vidare har orden »eller, där fråga är om handräckning, enligt 12 §»
utgått till följd av att i förslaget saknas motsvarighet till de i 12 § av gällande
lag intagna särskilda reglerna om beräkningen av säljarens fordran vid
handräckning.

Utredningens förslag vid denna paragraf har icke berörts i något av r emissyttrandena.

Departementschefen.

Jag anser mig böra biträda utredningens förslag.

6 §•

Betänkandet.

Utredningen (s. 41—43) föreslåratt ett nytt, tredje stycke fogas
till 6 §, innebärande rätt för köparen att fullgöra sin betalningsskyldighet
i förtid.

I betänkandet nämnes, att det särskilt vid köp av dyrbara varor förekommer
att en eller flera växlar utställes å köpeskillingen och att köparen åtecknar
växlarna, vanligen som acceptant. Utredningen nämner, att inom avbetalningshandeln
med bilar i stor utsträckning tillämpas den metoden, att
köparen för varje särskild avbetalningspost accepterar en växel, ställd att
betalas å postens förfallodag, varefter säljaren på en gång hos en förlagsgivare
diskonterar dessa växlar, av vilka den sista ofta förfaller först om
två år. Under överläggningar med representanter för bilhandeln har utredningen
inhämtat, att förlagsgivarna väl mottoge förtidsbetalning men att
någon återbäring av erlagt diskonto som regel icke medgåves. Det kunde
medföra förlust för säljaren, om han utan hänsyn härtill nödgades att som
full betalning mottaga ett reducerat belopp.

Utredningen fortsätter:

Huruvida förlust kommer att drabba säljaren beror på omständigheterna.
Det må till en början påpekas, att för det fall att växeln finnes hos säljaren
denne är skyldig att återställa växeln, när han mottager betalning i förtid.
Förhållandena gestalta sig delvis annorlunda, om växeln överlåtits till
tredje man. Lagen om avbetalningsköp får icke antagas rubba det rättsläge,
som föranledes av växellagens regler. Efter växelns överlåtelse är säljaren
icke längre rätt borgenär i förhållande till köparen. Skulle säljaren likväl
mottaga förtidsbetalning av köparen, kan han bli skyldig att hålla denne
skadeslös, om köparen sedermera skulle tvingas att till växelinnehavaren
utge växelbeloppet. Köparens möjlighet att till växelinnehavaren verkställa
förtidsbetalning blir beroende av spörsmålet huruvida han gentemot växelinnehavaren
äger åberopa det bakom växeln liggande rättsförhållandet till
säljaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Yttrandena.

Betänkandets innehåll vid denna paragraf har berörts endast i ett par yttranden.
Sålunda anför handelskammaren i Karlstad:

Det bör beaktas att lagen endast reglerar förhållandet mellan säljaren och
köparen. Skulle köpet vara baserat på växlar, vilka diskonterats hos tredje
man, blir frågan om uppgörelsen i samband med köparens rätt att påfordra
förtidsinbetalning mera oklar. Det vore önskvärt, att rättsförhållandena härvid
bleve bättre preciserade. Handelskammaren anser ett stadgande böra
övervägas av sådan innebörd, att den förlust, säljaren kan förorsakas för
diskonto, genom av köparen påfordrad förtidsinbetalning, skall räknas säljaren
till godo vid den ekonomiska uppgörelsen.

Automobilhandlareförbundet berör samma problem och anför:

Den i 6 § köparen förbehållna rätten att fullgöra sin betalningsskyldighet
i förtid kan i vissa fall medföra nackdel för säljaren. Här avses det av utredningen
i motiven omnämnda fallet att tredje man anlitas som finansiär.

Visserligen framhålles i motiven att »lagen om avbetalningsköp icke får
antas rubba det rättsläge som föranledes av växellagens regler» och att efter
överlåtelse av växel »säljaren ej längre är rätt borgenär i förhållande till
köparen». Å andra sidan framhålles att köparens möjlighet att till växelinnehavaren
verkställa förtidsinbetalning blir beroende av om det bakom växeln
liggande rättsförhållandet till säljaren kan åberopas. En viss, icke önskvärd
oklarhet synes på denna punkt kvarstå och antingen kräva inskränkning av
den ovillkorliga rätten till förtidsbetalning eller komplettering med bestämmelsen
att säljaren äger tillgodoräkna sig rimlig kostnad som uppstått genom
anlitande av tredje man som finansiär.

I detta sammanhang må nämnas att lasttrafikbilägareförbundet påkallat
viss ändring i 6 § andra stycket och 7 §. Förbundet anför, att den i 6 § gällande
lag angivna tiden för återlösning av gods, 14 dagar, förefölle alltför
kort. Med hänsyn till de stora värden, som det kan komma att bli fråga om
därest värdegränsen slopades, syntes en lösningstid av en månad böra medgivas
köparen. Denna utvidgade lösningstid sjmtes i enlighet härmed även
böra medgivas i fall enligt 7 §, d. v. s. i fråga om återlösning av något eller
några av flera föremål.

Departementschefen.

Jag biträder utredningens förslag att i ett nytt tredje stycke upptaga bestämmelser
om rätt för köparen att fullgöra sin betalningsskyldighet i förtid.
Ett par remissinstanser har yrkat, att säljaren i sådant fall skall äga
tillgodoräkna sig rimlig kostnad, som uppstått genom anlitande av tredje
man som finansiär. Även om vissa billighetsskäl talar för denna ståndpunkt,
skulle det dock erbjuda mycket stora praktiska svårigheter att reglera
spörsmålet på ett rättvist och enkelt sätt. Förslaget torde därför icke böra
upptagas.

Det i ett yttrande väckta förslaget att utsträcka tiden för den i 6 § andra
stycket och 7 § bestämda återlösningsfristen bör enligt min mening icke
genomföras, enär det skulle innebära en alltför hård belastning för sälja -

Kungl. Maj:ts proposition nr

ren att behöva vänta längre tid än där sägs eller fjorton dagar med att söka
på nytt avyttra återbekommet gods.

Såsom utredningen föreslagit torde första stycket böra jämkas med anledning
av att några särregler för beräkning av säljarens fordran, när godset
återtages handräckningsvägen, icke skall gälla.

8 §.

Betänkandet.

Utredningen framhåller att det ofta förekommer, att två eller flera avbetalningsköp
mellan samma kontrahenter kopplas samman på så sätt, att
säljaren förbehåller sig äganderätten till de sålda föremålen, intill dess
köparen fullgjort sina förbindelser enligt alla köpen. Ibland sker — påpekar
utredningen — motsvarande sammankoppling mellan ett avbetalningsköp
och en förbindelse av annat slag, t. ex. en reparationsfordran eller en
försträckning. Utredningen anser, att det nuvarande stadgandet i 8 § ger
köparen ett mycket begränsat skydd, och hävdar att systemet med koppling
måste betraktas som cn utväxt på avbetalningshandeln, skadlig icke
blott för köparna utan även för kreditlivet och omsättningen. Den föreslår
därför (s. 43—45 i betänkandet), att i ett f ö r s t a s t y c k e av 8 § intages
ett stadgande, vari förklaras att förbehåll att köparens rätt till godset skall
vara beroende av att han fullgör annan förpliktelse än sådan, som åligger
honom enligt avbetalningsköpet, är utan verkan.

Från regeln att kopplingsförbehåll skall vara ogiltiga har utredningen
dock undantagit förbehåll, varigenom köparens rätt till godset göres beroende
av att han betalar säljarens fordran på ersättning för reparation
eller annan åtgärd med avseende å godset. Enligt utredningens
mening bör det nämligen även i fortsättningen tillåtas att avbetalningsgods
ställes som säkerhet för säljarens fordran på ersättning för
reparation och därmed jämställda åtgärder samt att godset återtages, om
köparen underlåter att betala sådan skuld. Av utredningens motiv till denna
undantagsregel, som återfinns på s. 45—47 i betänkandet, må här återgivas
följande avsnitt:

Undantaget är i första hand föranlett av de speciella förhållandena inom
avbetalningshandeln med motorfordon. I de remissyttranden, som avgåvos
över ett tidigare förslag (SOU 1938: 11 s. 56—57) att frånkänna koppling
rättsverkan, hemställde en del näringsorganisationer och företag, främst
inom bilhandeln, att möjligheten att begagna koppling måtte bibehållas
för sådana fall då säljaren nedlagt kostnader på reparation av godset.
Därvid framhölls, att ett förbud mot koppling i många fall skulle leda
till att en bilköpare, som icke kunde betala en mera omfattande reparation
kontant, skulle bli ur stånd att få bilen reparerad. För säljaren medförde
köparens underlåtenhet att nöjaktigt underhålla fordonet, att säkerheten
för köpeskillingen äventyrades. Även av hänsyn till trafiksäkerheten
syntes det betänkligt att beröva mindre likvida köpare denna möjlighet att
låta fordonet undergå erforderlig reparation.

4 Bihang till riksdagens protokoll t953. 1 samt Nr 3.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

De representanter för organisationer av bilhandlare och bilägare, med
vilka utredningen haft överläggningar, ha givit uttryck åt den uppfattningen
att säljarnas och köparnas intressen här sammanstämde. Det vore till
ömsesidig fördel, att möjlighet bereddes säljaren att efter reparation lämna
ut bilen, även om köparen icke förmådde betala reparationen kontant. Detta
hade särskild betydelse i fråga om fordon, som begagnades i yrkesmässig
trafik eller eljest i köparens näring. Köparens förmåga att fullgöra avbetalningarna
å köpeskillingen vore därvid ofta beroende av de inkomster
han kunde få genom att begagna bilen.

I ett andra stycke av 8 § föreslår utredningen, att förbehåll, att av
köparen inbetalt belopp först skall avräknas å fordran som tillkommer säljaren
av annan grund än avbetalningsköpet, skall vara utan verkan i samma
omfattning som kopplingsförbehåll (se s. 47 i betänkandet). Såsom
framgår av lagtextens hänvisning till första stycket riktar sig stadgandet
—- enligt vad i motiven uttryckligen framhålles — ej mot förbehåll att avräkning
i första hand skall ske å fordran för reparation eller annan åtgärd
med avseende å godset.

Det föreslagna tredje stycket i8§är avsett att ersätta 2 § andra
stycket i gällande lag, enligt vilket stadgande särskild påföljd, som kan vara
avtalad för den händelse köparen i annat avseende än i fråga om betalningens
erläggande åsidosätter vad som åligger honom, icke må vinna tillämpning,
såframt detta med hänsyn till de föreliggande omständigheterna skulle
vara uppenbart obilligt.

Sedan utredningen (s. 47 f) erinrat om att i nyare lagar rörande vissa
andra slag av avtal införts bestämmelser, som tillerkänner domstol rätt att
jämka eller lämna åsido avtalsvillkor, vilkas tillämpning i det särskilda
fallet finnes otillbörlig, har utredningen anfört att behov syntes föreligga
av en liknande jämkningsregel även när det gäller avbetalningsköp. Den i
förslaget intagna bestämmelsen har avfattats i nära anslutning till 8 § skuldebrevslagen.
Utredningen säger sig icke ha avsett att uttrycket »villkor»
skall omfatta det avtalade vederlaget. Bestämmelsen finge alltså icke användas
för nedsättning av avbetalningspriset eller räntan. Utredningen har ansett,
att vid avbetalningsköp liksom vid andra köp frågan om och i vad mån
köparen är bunden av en utfästelse att utge en köpeskilling, som kan anses
oskälig, bör avgöras med tillämpning av bestämmelserna i avtalslagen eller
allmänna rättsregler. Då det enligt utredningens mening bör ankomma på
domstol att pröva en sådan fråga, föreskrives i 11 § tredje stycket att handräckning
skall vägras, om köparen visar sannolika skäl att godset blivit sålt
till oskäligt pris.

Utredningen nämner, att en ledamot inom sakkunnigkretsen, representerande
kooperativa förbundet, framfört betänkligheter mot bestämmelsen i
8 § tredje stycket med hänsyn till att dess räckvidd vore obestämd, särskilt
genom användningen av uttrycket »stridande mot gott af färsskick». Farhågorna
för att en dylik lagregel skulle leda till godtycklighet och osäkerhet i
rättslivet syntes emellertid enligt utredningens mening icke i någon mån
ha bekräftats av erfarenheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Öl

I de danska och norska förslagen har 8 § ytterligare ett stycke. Detta innehåller
för det första en bestämmelse att ett orimligt avbetalningspris kan
nedsättas till vad som anses rimligt. Vidare ges en regel för sådana fall då
säljaren avkrävt köparen ett orimligt vederlag för medgivande av anstånd
eller annan jämkning i kontraktsvillkoren. Det föreslås att dylika belopp
skall avräknas på köpeskillingen.

I övrigt må rörande tredje stycket i utredningens förslag hänvisas till s.
47—49 i betänkandet.

Yttrandena.

Icke någon remissinstans har opponerat sig mot utredningens förslag att
lcopplin g sförbehåll i princip skall vara ogiltiga. Tvärtom har flera
instanser, däribland Svea hovrätt, skånska hovrätten och kommerskollegium,
uttryckligen anslutit sig till utredningens förslag i denna del.

Beträffande det föreslagna undantaget från förbudet mot kopplingsförbehåll,
nämligen beträffande fordran på ersättning för reparation
eller annan åtgärd med avseende å godset, bryter sig
däremot meningarna bland remissinstanserna. Motormännens riksförbund
tillstyrker för sin del undantagsregeln, enär den måste anses gagna sådana
bilköpare, som för sin utkomst är beroende av att kunna begagna fordonet,
även om de icke kan kontant betala en reparation. Helt annorlunda bedömes
undantagsregeln däremot av svenska lasttrafikbilägareförbundet, som
anför:

Enligt förbundets uppfattning synes man även böra förbjuda koppling i
fråga om reparationskostnader. Det säljarens intresse, med vilket utredningen
motiverat undantaget beträffande reparationer, bör icke överskattas.
Syftemålet med den föreslagna lagändringen är bland annat att bereda skydd
åt kapitalsvaga småföretagare, som bedriva yrkesmässig trafik. Genom att
säljare beredes möjlighet att till köpeskillingen för fordon lägga reparationskostnader
för detsamma, erhåller denne just mot dessa kapitalsvaga trafikutövare
ett sådant övertag och en sådan förmån, att de senare så att säga aldrig
hinner i fatt och att bilen icke hinner slutbetalas under dess livslängd. I
detta sammanhang förtjänar framhållas, att man inom lastbilstrafiken kalkylmässigt
räknar med att en bil under dess livslängd måste genomgå reparationer
till en kostnad motsvarande bilens värde som ny. Möjligheten att
på sätt föreslagits koppla reparationskostnaderna till köpeskillingen kan
dessutom befaras medföra det mindre önskvärda resultatet, att försäljning
av motorfordon äger rum till personer, som sakna ekonomisk ryggrad att
utöva trafik i allmänhetens tjänst. Det ligger icke heller i yrkesbilismens intresse,
att personer med så dålig ekonomisk bakgrund utöva trafik. Ett förbud
att koppla reparationskostnaderna skulle därför enligt förbundets uppfattning
verksamt tjäna syftemålet att sanera bilhandeln och motverka icke
önskvärda försäljningar.

Av liknande uppfattning är föreningen Sveriges stadsfogdar, som yttrar:

Erfarenheten torde giva vid handen, att reparationer och därmed sammanhängande
arbeten på motorfordon kunna bli mycket omfattande och
dyra, samt att sådana arbeten från köparens sida äro svåra att kontrollera.

Kungl. Maj:ts proposition nr

En person, som köpt en bil på avbetalning och låter säljaren reparera den,
kommer därigenom nästan helt i händerna på säljaren. Denne kan låta utföra
ett undermåligt arbete eller debitera ett oskäligt pris, utan att köparen
har något praktiskt användbart korrektiv häremot. Betalar han icke, äger
säljaren handräckningsvis få bilen tillbaka och den oguldna reparationskostnaden
tillgodoföres säljaren. Köparen kan måhända deponera beloppet och
låta säljaren stämma, men den vägen kommer troligen endast sällan att begagnas.
Det blir antagligen snarare så, att köparen antingen nödgas betala
det dåligt eller dyrt utförda arbetet eller ock finna sig i att bilen tages ifrån
honom. Dessa bestämmelsers innebörd synes komma att bli betungande för
köparen, som i allmänhet är den ekonomiskt svagare av kontrahenterna.

Icke heller landsorganisationen anser helt övertygande skäl ha anförts för
undantagsregeln. Därest densamma godtoges, borde dock en restslculd som
endast avsåge reparationskostnad enligt landsorganisationens mening icke
berättiga säljaren att återtaga godset, med mindre den uppginge till viss
större andel av köpeskillingen för det gods, om vars reparation vore fråga.

Den i andra stycket av 8 § föreslagna regeln rörande avräkning sförbehåll
har icke berörts i remissyttrandena.

Vad beträffar den i paragrafens tredje stycke upptagna generalklausulen
har kooperativa förbundet vidhållit sin under utredningsarbetet
framförda kritik. Förbundets styrelse säger sig hysa i princip starka betänkligheter
mot att en så vag och svårtolkad bestämmelse som »stridande
mot gott affärsskick» får inflyta i lagtext. Frågan om en i näringsverksamhet
vidtagen åtgärd står i överensstämmelse eller i strid med god affärssed
eller gott affärsskick är, yttrar styrelsen, ofta mycket svår — ja t. o. m.
omöjlig att objektivt besvara, och styrelsen anför flera exempel på att värdeomdömena
angående god eller dålig affärssed kan skifta högst väsentligt
allt efter vederbörandes uppfattning beträffande olika sociala, ekonomiska
och politiska problem. Styrelsen fortsätter:

Det finnes alltså enligt styrelsens mening icke någon absolut tillförlitlig
norm att gå efter, då man skall avgöra om en åtgärd eller ett förfarande i
näringsverksamhet står i överensstämmelse eller i strid med god affärssed.
Med denna inställning har styrelsen alltid avböjt införande av den s. k.
generalklausulen i lagstiftningen mot illojal konkurrens i svensk rätt. Styrelsen
anser därför, att det vore mycket olyckligt, om bestämmelser av liknande
innebörd som generalklausulen skulle godtagas i speciallagstiftning
på olika områden, tv på så sätt skulle generalklausulen kunna komma att
på en bakväg intränga i svensk rätt. En sådan bestämmelse har visserligen
fått inflyta i 8 § skuldebrevslagen och detta är enligt styrelsens mening beklagligt.
Det är emellertid enligt styrelsens mening synnerligen viktigt att
se till att bestämmelsen icke får en vidare utbredning i lagstiftningen.

Styrelsen vill alltså förorda, att lagstadgandet i § 2 st. 2 i nu gällande avbetalningslag
bibehålies i den nya lagen och att den föreslagna bestämmelsen
i § 8 st. 3 får bortfalla. Förstnämnda bestämmelse »att påföljd icke må
vinna tillämpning såframt detta med hänsyn till de föreliggande omständigheterna
skulle vara uppenbart obilligt» torde få anses fullt tillfredsställande,
då det gäller att avvärja alltför hotande övergrepp mot avbetalningsköparna
från säljarnas sida.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 3.

I övrigt har principiella betänkligheter mot bestämmelsen anförts endast
av handelskammaren i Göteborg, som under anslutning till de kritiska synpunkter
inom sakkunnigkretsen, vilka refererats i betänkandet, förklarat
det vara önskvärt, att en närmare bestämning kunde göras av sådana villkor
som skall anses otillbörliga.

Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår har det icke varit utredningens
avsikt att uttrycket »villkor» skulle omfatta det avtalade vederlaget,
d. v. s. avbetalningspriset och räntan. Denna uppfattning kritiseras i
några yttranden. Sålunda anför Svea hovrätt:

Av motiven framgår, att med stadgandet i 8 § tredje stycket icke avses
det avtalade vederlaget utan att frågan, huruvida vederlaget är oskäligt
högt och därför bör nedsättas, skall avgöras med tillämpning av bestämmelserna
i avtalslagen eller allmänna rättsregler. Därest det föreslagna
stadgandet skall ha denna innebörd, vore det önskligt, att begränsningen
komme till tydligare uttryck i lagtexten. Emellertid möta svårigheter att
med hjälp av avtalslagen eller allmänna rättsregler åvägabringa den nedsättning
av vederlaget, som kan finnas påkallad, och enligt hovrättens mening
kunna skäl anföras för att — i överensstämmelse med vad som skett i
de danska och norska förslagen — även åt de svenska föreskrifterna giva
sådant innehåll, att möjlighet öppnas för nedsättning av ett otillbörligt vederlag.
Vidtages sådan ändring, bör 11 § tredje stycket undergå en motsvarande
jämkning.

Även kommerskollegium anser det riktigare, att frågan behandlas i avbetalningslagen
och att möjlighet öppnas att jämka en oskälig köpeskilling.
Landsorganisationen anför:

Frånsett det språkligt oriktiga i att från »villkor» utan uttryckligt angivande
undantaga vederlagsvillkoret, synes det LO för köparens del erbjuda
större trygghet, om även frågan om jämkning av köpeskillingen reglerades
i avbetalningslagen (jfr danska och norska förslagen). Följes utredningsmännens
förslag bör i varje fall en hänvisning till avtalslagen upptagas i
lagtexten.

Advokatsamfundet lämnar utredningens uppfattning rörande innebörden
av uttrycket »villkor» utan saklig erinran men ifrågasätter med hänsyn
till vad som i rättspraxis förekommit vid tillämpningen av motsvarande generalklausul
i 43 § allmänna hyreslagen, huruvida icke den mening utredningen
uttalat borde komma till uttryck i lagtexten.

Departementschefen.

Avbetalningslagen innehåller ett flertal tvingande regler i syfte att skydda
köparen mot att säljaren missbrukar den maktställning som följer av
äganderättsförbehållet. De praktiskt viktigaste av dessa regler tar sikte på
de olika påföljder som säljaren kan uppställa i händelse köparen underlåter
att fullgöra sin betalningsskyldighet. Lagens syfte skulle emellertid
i viss mån förfelas, om säljaren ägde full frihet att föreskriva hur hårda
påföljder som helst, därest köparen i något annat hänseende än beträffande
betalningsskyldigheten åsidosätter en åtagen förpliktelse vid avbetalningsköp,
t. ex. att hålla godset brandförsäkrat, att göra anmälan om flyttning

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

o. s. v. Därför har i 2 § andra stycket av gällande lag upptagits en bestämmelse,
enligt vilken uppenbart obilliga kontraktsvillkor av detta slag kan
åsidosättas.

Denna bestämmelse är på sätt och vis en föregångare till de s. k. generalklausuler
som influtit i vissa nyare lagar rörande förmögenhetsrättsliga
avtalsförhållanden. För att fullfölja och trygga olika sociala syften av väsentlig
betydelse har det nämligen befunnits erforderligt att i flera sådana
lagar icke blott uppställa detaljbestämmelser av tvingande karaktär utan
också införa mera allmänt formulerade stadganden, som tillerkänner domstol
rätt att jämka eller lämna åsido avtalsvillkor, vilkas tillämpning i det
särskilda fallet finnes otillbörlig. Sådana stadganden återfinns i 34 § försäkringsavtalslagen,
8 § skuldebrevslagen, 43 § allmänna hyreslagen och 9 §
lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar. Utredningen har nu föreslagit,
att ett liknande stadgande måtte inflyta i avbetalningslagen och därvid
ersätta 2 § andra stycket i dess gällande lydelse. Den i förslaget intagna
bestämmelsen har avfattats i nära anslutning till skuldebrevslagens stadgande
och innehåller, att villkor vid avbetalningsköp må jämkas eller lämnas
utan avseende, om tillämpning av villkoret uppenbarligen skulle vara
stridande mot gott affärsskick eller eljest otillbörlig.

Då det icke gärna är möjligt att på förhand överblicka och därmed i själva
lagen uttryckligen ange alla de avtalsvillkor, vilkas tillämpning i det
enskilda fallet kan befinnas otillbörlig, synes det vara den bästa lösningen
att också i avbetalningslagen upptaga en allmän regel av den typ som blivit
alltmer vanlig i nyare lagar. Något praktiskt behov av att just i avbetalningslagen
närmare bestämma vilka villkor som kan anses otillbörliga
torde ej föreligga. Vad beträffar den kritik som från kooperativa förbundets
sida riktats mot en regel sådan som den här diskuterade vill jag, utan att
i detta sammanhang taga ställning till frågan om lämpligheten av att en
dylik regel införes i lagstiftningen mot illojal konkurrens, såsom min mening
framhålla, att den åsiktsskillnad angående innebörden av uttrycket
god affärssed som kan föreligga på ett mera allmänt ekonomiskt plan knappast
kan väntas komma att spela någon roll, när det gäller att inom ett så
begränsat område som avbetalningshandelns bedöma, huruvida tillämpningen
i det särskilda fallet av ett visst villkor skall anses innebära ett uppenbart
missbruk av avtalsfriheten.

Enligt utredningens mening skulle uttrycket »villkor» i den nu diskuterade
regeln ej omfatta det avtalade vederlaget. Visserligen torde det vid
tillkomsten av försäkringsavtalslagen icke ha varit meningen, att motsvarande
regel i nämnda lag skulle avse försäkringspremien, och icke heller
finns i förarbetena till skuldebrevslagen något uttalande, som tyder på att
8 § i denna lag avsetts utgöra ett medel att nedsätta en oskäligt hög gäldsränta.
Men något uttryckligt undantag för själva vederlaget har icke gjorts
i vare sig den ena eller den andra lagen. Däremot har i förarbetena till såväl
den allmänna hyreslagen som lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar
klart sagts ifrån, att den allmänna klausulen kunde tänkas omfatta

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

jämväl det avtalade vederlaget, d. v. s. enligt den förra lagen hyran och
enligt den senare uppfinnarens ersättning. Redan med hänsyn härtill synes
det i hög grad tveksamt, huruvida en i avbetalningslagen intagen allmän
klausul bör utformas så att den uttryckligen förklaras icke omfatta det avtalade
vederlaget. Med hänsyn till att bedömningen av ett visst avtalsvillkor
kan vara beroende på utformningen av ett annat synes det vidare rimligt
att en dylik klausul i princip kan tillämpas på samtliga avtalsvillkor.
På grund av vad nu anförts finner jag mig ej kunna tillstyrka, att det avtalade
vederlaget i lagtexten direkt undantages från regelns tillämpningsområde.
En annan sak är, att ett för köparen så iögonenfallande villkor som
det avtalade vederlaget i detta sammanhang måste anses intaga en viss särställning
jämfört med undanskymda och på förhand svårbedömda avtalsvillkor
och att det förmodligen kan väntas, att stadgandet i praktiken knappast
kommer att utnyttjas för en jämkning av vederlaget nedåt i andra fall
än då en sådan jämkning lika väl hade kunnat komma till stånd enligt avtalslagens
ockerregler. Detta spörsmål måste emellertid överlämnas åt rättstillämpningen.
Den ståndpunkt jag här intagit föranleder ingen ändring i
den av utredningen föreslagna lagtexten. Såsom under remissbehandligen
anmärkts är det nämligen tydligt, att ordet »villkor» språkligt sett omfattar
även det avtalade vederlaget.

Den nu diskuterade regeln innebär icke, att vissa slags förbehåll förklaras
vara utan vidare ogiltiga. Den innebär endast, att domstolen får möjlighet
att jämka ett avtalsvillkor eller lämna detsamma helt utan avseende,
om villkorets tillämpning i det enskilda fallet skulle befinnas uppenbart
otillbörlig. När det gäller s. k. kopplings- och avräkningsförbehåll har utredningen
emellertid icke ansett det vara tillfyllest med denna möjlighet.
Utredningen har därför föreslagit, att förbehåll att köparens rätt till godset
skall vara beroende av att köparen fullgör annan förpliktelse än sådan,
som åligger honom enligt avbetalningsköpet, skall vara principiellt utan
verkan (8 § första stycket) och att detsamma skall gälla beträffande förbehåll
att av köparen inbetalt belopp först skall avräknas å fordran, som
tillkommer säljaren av annan grund än avbetalningsköpet (8 § andra stycket).
Det kan härvid vara fråga om en förpliktelse eller fordran, som föranledes
av ett helt annat avbetalningsköp, eller också om en helt fristående
förpliktelse eller fordran, som alltså avser något annat än fullgörandet av
ett avbetalningsköp.

Någon tvekan synes numera icke råda om riktigheten av utredningens
uppfattning att systemet med s. k. koppling av två eller flera avbetalningskontrakt
är en icke blott för köparna obillig utan även för omsättningen i
dess helhet skadlig utväxt på avbetalningshandeln. Detsamma gäller koppling
av ett avbetalningsköp med någon annan förpliktelse. Rättsverkan bör
därför i princip frånkännas kopplingsförbehåll och detsamma bör gälla med
avseende å avräkningsförbehåll, enär dessa i mångt och mycket kan få
samma verkningar som kopplingsförbehåll. Däremot kan det vara tvivel underkastat,
om ett sådant förbud bör vara absolut eller om, såsom utred -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

ningen med tanke framför allt på förhållandena inom avbetalningshandeln
med motorfordon föreslagit, undantag skall göras för förbehåll, varigenom
köparens rätt till godset göres beroende av att han betalar säljarens
fordran på ersättning för reparation eller annan åtgärd med avseende
å godset. Den kritik som under remissbehandlingen riktats mot denna undantagsregel
kan icke betecknas såsom helt ogrundad, då det onekligen kan
tänkas, att en bilsäljare utnyttjar regeln på ett sätt, som måste kännas betungande
för köparen. Men å andra sidan innebär det givetvis en mycket
stor fördel för den köpare av ett på avbetalning sålt motorfordon, som ej
har möjlighet att betala en reparation kontant, om säljaren-reparatören är
villig att trots den retentionsrätt, som i dylikt fall föreligger, omedelbart efter
utförd reparation utlämna fordonet till köparen eller att över huvud åtaga
sig en reparation på kredit. Denna fördel måste anses så betydande, särskilt
för många kapitalsvaga lastbils- och bussägare, att den uppväger olägenheterna
av den föreslagna undantagsregeln. Jag har därför slutligen kommit
till det resultatet, att regeln bör godtagas. En följd härav är att, om sådant
kopplingsförbehåll skett och fråga uppkommer om godsets återtagande, säljaren
vid den uppgörelse mellan kontrahenterna, som då skall äga rum, får
tillgodoräkna sig jämväl reparationsf ordringen (4 § första stycket punkt
5) i utredningens förslag). Att säljaren beredes denna fördel synes icke
mer än rimligt med hänsyn till att köparen vid uppgörelsen skall räknas
till godo godsets värde i reparerat skick. Vad nu sagts om kopplingsförbehåll
bör även gälla avräkningsförbehåll.

Om kopplings- och avräkningsförbehåll godkännes i vad angår reparationsf
ordringar och därmed jämställda fordringar, blir följden att avtalsfrihet
i princip kommer att råda på detta område. Reglerna i 2 § första stycket
kommer alltså icke att gälla beträffande sådana påföljder, som må vara
föreskrivna rörande betalningen av en reparationsfordran. Men å andra sidan
kan säljaren icke heller utnyttja handräckningsvägen för att återta
godset på grund av köparens underlåtenhet att betala reparationsskulden.
Stadgandet i 11 § första stycket departementsförslaget avser nämligen endast
sådant dröjsmål som sägs i 2 § första stycket eller att köparen eljest
åsidosatt en väsentlig förpliktelse enligt själva avbetalningsköpet. En annan
sak är, att säljaren genom att i första hand avräkna inbetalt belopp på
reparationsf ordringen kan tänkas åstadkomma, att köparen blir i dröjsmål
beträffande kapitalskulden och att förutsättningarna för återtagande enligt
2 § första stycket på så sätt likväl blir uppfyllda. Men vill säljaren utnyttja
ett avtalsvillkor om rätt att återtaga godset i händelse av köparens
underlåtenhet att i föreskriven ordning betala reparationsskulden, måste
säljaren instämma sin talan till domstol. Med hänsyn till innehållet i 15 §
första stycket departementsförslaget kan anståndsreglerna i 12 § då bli
gällande på verkställighetsstadiet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

9 §.

Till följd av den ändrade avfattning, som 4 § avses erhålla, bör i enlighet
med vad utredningen föreslagit den i 9 § förekommande hänvisningen till
4 § första och andra styckena utbytas mot en hänvisning till hela 4 §.

10 §.

Betänkandet.

Utredningen (s. 49 f) nämner, att det under de nordiska överläggningarna
uppnåddes enighet om att såsom villkor för handräckning borde krävas, att
en köpehandling företeddes som fyllde vissa enkla minimikrav. I enlighet
härmed har i 10 § första stycket av förslaget såsom förutsättning för handräckning
uppställts, att det upprättats en av köparen underskriven handling,
som 1) innehåller förbehåll om säljarens äganderätt eller om rätt för säljaren
att återtaga godset, 2) upptar det pris, till vilket säljaren är villig
att sälja godset mot kontant betalning samt 3) anger vad köparen har att
erlägga och när de särskilda beloppen förfalla till betalning.

Beträffande andra stycket i 10 § anför utredningen:

Här ges bestämmelser om handräckningsansökningen och vad den skall
innehålla. Enligt den gällande lydelsen av 10 § skall i ansökningen lämnas
uppgift å oguldna poster med deras förfallotider. Eftersom posternas förfallotider
framgå av köpekontraktet, vilket alltid skall bifogas ansökningen,
anses det i praxis tillräckligt att säljaren i ansökningen uppger, hur stor
del av köpeskillingen som är ogulden. Förslaget anknyter till denna praxis.
I motsats till vad nu gäller medger utredningens förslag, att ränta tillgodoräknas
säljaren vid handräckning. Såsom framhållits i motiven till den föreslagna
4 § har utmätningsmans skyldighet att taga hänsyn till ränta ansetts
böra inskränkas till sådana fall, då säljaren uttryckligen framställt krav på
viss angiven ränta. I enlighet härmed har i 10 § i förslaget intagits föreskrift
om att ansökan om handräckning, där säljaren gör anspråk på ränta,
skall innehålla uppgift om vad han fordrar i sådant avseende. Ett naket yrkande
om ränta bör icke godtagas, utan utmätningsmannen bör fordra, att
säljaren förutom räntefoten anger å vilka belopp och för vilken tid han
kräver ränta. Den föreslagna 4 § öppnar möjlighet att vid uppgörelsen mellan
parterna taga hänsyn till fordran å ersättning för försäkring eller för
reparation eller annan åtgärd med avseende å godset. Med hänsyn härtill
töreslås, att bestämmelserna om handräckningsansökans innehåll kompletteras
med en föreskrift om att säljare, som vill att dylik fordran skall räknas
honom till godo, har att precisera sitt anspråk i ansökningen.

Yttrandena.

I anledning av vad utredningen föreslagit vid första stycket har länsstyrelsen
i Malmöhus län framhållit, att det skulle vara praktiskt om leveransdagen
angåves i själva köpehandlingen. Föreningen Malmöhus läns landsfiskaler
anser, att handräckningsansökningen — utöver vad i andra stycket
föreslås — bör innehålla uppgift om leveransdagen. Föreningen anför:

Det föreskrives ofta i avtalen, att köpesumman skall erläggas med visst
belopp vid leveransen och därefter med vissa avbetalningsbelopp per månad
eller annorledes. Däremot förekommer det mera sällan, att leveransdagen

Kungl. Maj. ts proposition nr 3.

angives i avtalet eller ansökningen. Detta har till följd, att utmätningsmannen
icke kan bedöma, när avbetalningarna skola påbörjas. För undvikande
om möjligt, att kompletteringar i detta avseende måste verkställas, vore
det av praktiska skäl lämpligt med ett stadgande, att i ansökningen jämväl
skall angivas den dag, då godset levererats.

Även förste stadsfogden i Stockholm föreslår en komplettering av andra
stycket, innebärande att i eller med ansökningen skall lämnas en uppställning
över gjorda avbetalningar med angivande av tidpunkterna för avbetalningarna
och avbetalningarnas belopp. Denna uppställning skulle, när bokföringsplikt
förelåge, utgöras av utdrag ur reskontran eller däremot svarande
handelsbok. Som skäl för sitt förslag anför förste stadsfogden, att säljaren
och köparen ofta hade olika meningar om vilka inbetalningar som gjorts och
om huru inbetalningarna bort räknas köparen tillgodo.

Vidare har föreningen Sveriges stadsfogdar hävdat, att i 10 § borde införas
bestämmelse därom att säljaren skall vara skyldig att vid ansökningen foga
de växlar i huvudskrift, som i avbetalningsköpet åberopas och ej äro inlösta.
Köparen syntes böra skyddas mot risk att både få avbetalningsgodset återtaget
och ändå krävas på grund av till avbetalningsköpet hörande växel, som
kommit i godtroende tredjemans hand.

Slutligen må nämnas, att förste stadsfogden i Stockholm upptagit en fråga
beträffande sista stycket i 10 §, vilket stadgande alls ej berörts av utredningen.
Förste stadsfogden anför:

I avbetalningslagens 10 § sista stycket är stadgat att angående rätt för utmätningsman
att i vissa fall meddela handräckning utan hinder av köparens
frånvaro skall vad i 59 och 60 §§ utsökningslagen är ifråga om utmätning
föreskrivet äga motsvarande tillämpning. Vidare gäller enligt 16 § att
ifråga om handräckningsförrättning utsökningslagens föreskrifter i tillämpliga
delar skola lända till efterrättelse. Enligt min uppfattning är man på
grund av dessa hänvisningar till utsökningslagen berättigad att anse att även
sådan vårdhållning, som omförmäles i 59 § andra stycket utsökningslagen,
må kunna vidtagas, då det gäller återtagande av avbetalningsgods. Då det
emellertid kan ifrågasättas, om denna uppfattning är riktig, och ett behov
av att hålla vård över gods, som skall återtagas enligt avbetalningslagen,
otvivelaktigt föreligger i vissa fall, är möjligen ett förtydligande av lagtexten
på denna punkt önskvärd.

Departementschefen.

I första stycket av denna paragraf föreslår utredningen, att handräckning
för återtagande av avbetalningsvis försålt gods icke skall kunna erhållas
med mindre en köpehandling företes, som fyller vissa närmare angivna
enkla minimikrav. Utredningens förslag i denna del har under remissbehandlingen
icke mött någon annan erinran än att i ett yttrande hävdats att
även leveransdagen borde vara angiven i köpehandlingen. Att uppställa en
allmän regel härom synes ej erforderligt, enär leveransdagen icke ur de synpunkter
varom nu är fråga torde ha självständig praktisk betydelse i andra
fall än då förfallotiderna ställts i relation till denna dag. Om därvid leveransdagen
likväl ej angivits i själva kontraktet, torde visserligen det i punkt 3)

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

uppställda kravet att köpehandlingen skall innehålla uppgift om förfallotiderna
få anses uppfyllt. Det ligger emellertid i sakens natur, att säljaren då
måste i handräckningsärendet styrka när leveransen skett.

Det kan icke anses nödvändigt att komplettera de i paragrafens andra
stycke föreslagna bestämmelserna om handräckningsansökningen med en
föreskrift att ansökningen skall innehålla eller vara åtföljd av en uppställning
över gjorda avbetalningar med angivande av tidpunkterna för avbetalningarna
och deras belopp. Erfordras en dylik uppställning, bör den inkrävas.
Icke heller synes det erforderligt att uttryckligen reglera det fall att köparen
accepterat växlar i anledning av köpet. Det ligger nämligen i säljarens
eget intresse att i sådant fall förete växlarna, ty om säljaren underlåter detta,
kan det — i saknad av upplysning huruvida växlarna inlösts eller omsatts —-knappast sägas vara uppenbart, att köparen gjort sig skyldig till sådant
dröjsmål med betalningen som enligt 11 § första stycket fordras för beviljande
av handräckning (jfr Almén-Eklunds kommentar till avbetalningslagen
s. 84).

I anledning av vad förste stadsfogden i Stockholm anfört torde sista stycket
i 10 § böra något omarbetas i syfte att undanröja varje tvekan om att
den där gjorda hänvisningen till vissa paragrafer i utsökningslagen skall
anses omfatta även vad i 59 § andra stycket sistnämnda lag stadgas om
vårdhållning.

11 § första stycket.

Enligt gällande lag kan handräckning för godsets återtagande erhållas endast
då dröjsmål med betalningen föreligger. I enlighet med utredningens
förslag (s. 51 f), varemot erinran ej framställts under remissbehandlingen,
bör handräckning även kunna erhållas, då det är uppenbart att köparen i
annat avseende än i fråga om betalningen åsidosatt förpliktelse, vars uppfyllande
är av väsentlig betydelse för säljaren. 11

11 § andra stycket.

Betänkandet.

Som ett nytt andra stycke har i förslaget upptagits ett stadgande, enligt
vilket för köparen eller hans familj oundgängligen behövliga gång- och sängkläder
skall undantagas från handräckning.

Utredningen erinrar om att bestämmelserna i 65 § utsökningslagen icke
äger tillämpning vid återtagande av gods, till vilket säljaren förbehållit sig
äganderätten. Enligt utredningens mening bör det icke ifrågakomma att till
skydd mot återtagande av avbetalningsgods införa lika vidsträckta undantag,
som gäller vid utmätning. En så långt gående inskränkning i säljarens
rätt att återtaga godset skulle beröra flertalet av de viktigaste avbetalningsartiklarna.
Därigenom skulle avsevärda nackdelar uppkomma, kanske främst
inom de områden där avbetalningshandeln har sin största sociala betydelse.
För mången vore det omöjligt att förvärva behövliga arbetsredskap, möbler
och hushållsapparater på annat sätt än genom avbetalningsköp.

Kungl. Maj. ts proposition nr 3.

Sedan det emellertid ifrågasatts att från handräckning undantaga löständer,
proteser o. d. samt oundgängligen behövliga gång- och sängkläder, har
utredningen för att få närmare kännedom om praxis på detta område inhämtat
upplysningar från ett antal utmätningsmän. Resultatet av denna
undersökning redovisas å s. 52 f i betänkandet. Utredningen framhåller, att
den icke vill förorda något totalt förbud mot avbetalningshandel med gångoch
sängkläder. Ett förbud mot att handräckningsvis återtaga oundgängligen
behövliga gång- och sängkläder skulle emellertid enligt utredningens mening
icke medföra att avbetalningshandeln med dessa varuslag helt upphörde. En
av de sakkunniga, representerande Sveriges köpmannaförbund, har dock
haft en annan mening och avstyrkt förslaget. Att löständer, proteser och andra
liknande med köparens person nära förbundna ting ej borde bli föremål
för återtagande, syntes enligt utredningen vara så uppenbart, att något uttryckligt
stadgande därom icke kunde anses behövligt.

Yttrandena.

Utredningens förslag att oundgängligen erforderliga gång- och sängkläder
icke skall få återtagas är föremål för delade meningar bland remissinstanserna.
Det övervägande antalet av dem har dock lämnat förslaget utan erinran
och några, däribland kommerskollegium, tillstyrker detsamma uttryckligen.
I åtskilliga yttranden avstyrkes emellertid förslaget och vissa instanser
gör gällande, att den av utredningen föreslagna regeln i sak har samma innebörd
som ett förbud mot avbetalningshandel med gång- och sängkläder.
Bland dem som ställer sig mycket tveksamma mot förslaget märkes köpmannaförbundet
och flera handelskammare. Några instanser, däribland bankföreningen
och Stockholms handelskammare, finner det oegentligt att lagstiftningen,
samtidigt som den erkänner äganderättsförbehåilet beträffande dylika
varor, förvägrar ägaren att göra sin äganderätt gällande. En handelskammare
anser det vara mindre tilltalande, att en avbetalningssäljare skall
tvingas lämna socialhjälp i denna form.

Även skånska hovrätten anser, att regeln bör utgå. Därest en undantagsbestämmelse
för vissa slag av varor likväl intoges i lagen, anser hovrätten
det riktigast, att också i fråga om andra oundgängliga personliga tillhörigheter
än gång- och sängkläder intages en bestämmelse, som kan utgöra ett
lagenligt stöd för utmätningsmannen att vägra handräckning. Landsorganisationen
är inne på en liknande linje och anser, att en uttrycklig bestämmelse
av motsvarande innehåll bör meddelas jämväl i fråga om sådana särskilda
hjälpmedel, som erfordras för arbetsförmågans höjande eller eljest
till lindrande av menliga följder av sjukdom eller olycksfall. Slutligen må
nämnas att länsstyrelsen i Örebro län och stadsfogden i Örebro väckt frågan,
huruvida bestämmelsen borde vara tillämplig jämväl å gravvård.

Departementschefen.

På de skäl utredningen anfört anser jag det icke vara möjligt att till
skydd mot återtagande av avbetalningsgods införa lika vidsträckta undantag

Kungl. Maj. ts proposition nr 3.

som enligt 65 § utsökningslagen gäller vid utmätning. Däremot kan onekligen
starka humanitära skäl åberopas för att hindra återtagande av sådana
gång- och sängkläder som är oundgängligen behövliga för köparen eller hans
familj. Såsom i betänkandet framhållits skulle handräckningen i dessa fall
i viss mån få karaktären av ett ingrepp i köparens personliga integritet och
innebära en kränkning av hans människovärde. Med hänsyn härtill och då å
andra sidan godset som sådant oftast torde sakna större värde för säljaren,
anser jag utredningens förslag i denna del böra genomföras, trots de invändningar
som kan riktas mot detsamma. Farhågorna för att en dylik regel i
praktiken kommer att innebära detsamma som ett förbud mot all avbetalningshandel
med gång- och sängkläder är säkerligen betydligt överdrivna.
Något praktiskt behov av ett motsvarande stadgande beträffande löständer,
proteser och andra liknande med köparens person nära förbundna ting torde
ej föreligga, enär det såsom i betänkandet också framhållits praktiskt taget
aldrig förekommer, att dylika ting säljs på avbetalning med äganderättseller
återtagandeförbehåll.

I ett par remissyttranden har ifrågasatts att utsträcka bestämmelsen om
förbud mot återtagande av visst gods till att gälla jämväl gravvård som
sålts på avbetalning. En reglering av detta spörsmål, som skulle kräva ett
ställningstagande jämväl till frågan om möjligheten att taga gravvård i mät,
synes dock ej böra ske i detta sammanhang.

12 §.

Betänkandet.

I utredningens förslag saknas motsvarighet till bestämmelserna i 12 § gällande
lag, enligt vilka säljarens fordran vid handräckning skall beräknas på
ett mera summariskt sätt än eljest. I stället har i 12 § av förslaget intagits
en föreskrift om anstånd med handräckning när köparen oförvållat
råkat i betalningssvårigheter av tillfällig natur. Förslaget, som utformats
efter förebild av bestämmelserna i 88 c § utsökningslagen om uppskov
med försäljning av utmätt gods, motiveras närmare å s. 54—57 i betänkandet.
Utredningen, som erinrar om att uppskov med försäljning av utmätt
gods beslutas av överexekutor, har funnit det vara opraktiskt och förenat
med onödig omgång att frågan om anstånd med återtagande av avbetalningsgods
också skulle prövas av överexekutor. Denna uppgift syntes enligt utredningens
mening utan risk kunna anförtros åt utmätningsmannen, helst
som dennes beslut enligt 14 § första stycket kunde överklagas hos överexekutor.
Utredningen framhåller i detta sammanhang att enligt den moratorielagstiftning,
som gällde under andra världskriget, anståndsfrågan prövades
av utmätningsman utan att detta såvitt vore känt medförde någon olägenhet.

Anståndstiden bör enligt utredningens mening icke få överstiga sex månader,
räknat från dagen för ansökningen om handräckning. För att förebygga
att anstånd mer eller mindre slentrianmässigt beviljas under så lång tid som
sex månader föreslår utredningen, att anståndstiden från början icke skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

få utgöra mer än tre månader, men att utmätningsmannen skall äga medge
ytterligare anstånd under högst tre månader, om synnerliga skäl föreligger
därtill. Utredningen anför:

Att maximitiden för anstånd räknas från handräckningsansökningens ingivande
medför den fördelen, att en säljare icke riskerar att komma i sämre
ställning, om han efter att ha ansökt om handräckning själv medger köparen
någon tids anstånd. Har säljaren sålunda frivilligt lämnat anstånd under
två månader från dagen för handräckningsansökningen, kan följaktligen
utmätningmannen icke under några förhållanden bevilja anstånd under längre
tid än sammanlagt fyra månader. I sådana fall då en säljare begär handräckning
först sedan köparen fått åtnjuta visst anstånd, åligger det utmätningsmannen
att vid sin prövning av frågan om och i vad mån anstånd med
verkställigheten skall beviljas taga tillbörlig hänsyn till detta förhållande.

I nära anslutning till vad som gäller enligt 88 c § utsökningslagen föreslås
vidare, att utmätningsmannen äger föreskriva villkor för anståndet och,
om anledning därtill förekommer, förklara att detta skall upphöra att gälla.
Såsom exempel på villkor som böra kunna uppställas må nämnas, att köparen
under anståndstiden gör vissa regelbundna avbetalningar å sin skuld
eller att godset endast på visst sätt eller icke alls får begagnas.

Utredningen har vid denna paragraf slutligen hänvisat till vad den anfört
vid 2 § andra stycket.

Yttrandena.

I några yttranden avstyrkes regeln i 12 § av utredningens förslag. Detta
gäller om advokatsamfundet, vars styrelse anför:

Om ett av utmätningsmannen beviljat anstånd icke leder till att köparen
gör rätt för sig, medför detsamma regelmässigt större eller mindre förlust
för säljaren i form av värdeminskning å godset. Utmätningsmannens prövning
av anståndsfrågan måste med nödvändighet bli tämligen skönsmässig;
någon egentlig partsförhandling eller bevisupptagning inför honom kan av
naturliga skäl knappast ifrågakomma. Man torde ha anledning befara att
praxis skulle bli synnerligen växlande. En del utmätningsmän skulle troligen
mer eller mindre konsekvent bevilja anstånd, medan andra icke skulle våga
utsätta sig för de anmärkningar från säljarens sida, som säkerligen skulle
komma att framställas, därest köparen trots anståndet icke fullgjorde sina
förpliktelser och godset under tiden förstördes eller försämrades. Ett skäl,
som kan anföras mot den föreslagna anståndsbestämmelsen, ligger däri att
köparens behov av anstånd blir vida mindre än vad nu är fallet, om den av
utredningen föreslagna bestämmelsen i 2 § andra stycket införes. För närvarande
kan köparen, om han kommit i sådant dröjsmål att säljaren äger
återtaga godset, icke hindra återtagandet annat än genom att gälda allt vad
säljaren enligt 4 § har att fordra; genom nyssnämnda bestämmelse får köparen
däremot möjlighet att rädda godset genom att betala vad som ej guldits
i rätt tid jämte ränta och kostnader. Det belopp, som köparen genast
måste prestera, blir därför ofta väsentligt lägre än enligt nu gällande lag.
På nu anförda skäl anser sig styrelsen, trots den i och för sig tilltalande
tanke, på vilken den föreslagna anståndsbestämmelsen vilar, böra avstyrka
att densamma upptages i lagen.

Även förste stadsfogdarna i Malmö och Hälsingborg anser, att bestämmelsen
bör utgå ur förslaget.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 3.

Vissa instanser uttalar, utan att direkt avstyrka den föreslagna bestämmelsen;
stor tvekan beträffande densamma. Sålunda ifrågasätter köpmannaförbundet,
om icke förslaget här gått längre än nöden kräver. Förbundet
anser det i varje fall önskvärt, att kvalifikationerna för att komma i åtnjutande
av ett anstånd blir klarare utsagda. En väsentlig skärpning vore på
sin plats, om icke regeln skulle komma att åberopas av varje köpare, som
icke i rätt tid kunde fullgöra en avbetalning. Även Sveriges järnhandlareförbund
och andra näringsorganisationer anser, att bestämmelsen bör få en
klarare och mera skärpt utformning.

A utomobilhandlareförbundet yttrar:

Den i 12 § föreslagna, generella anståndsmöjligheten kan rent humanitärt
sett vara välmotiverad, men innebär för bilhandeln en viss skärpning av de
problem som även utan utmätningsmans anstånd inställa sig i dylika fall.
Vi finna det av vikt att rätten till anstånd icke förutsatts bli ovillkorlig,
bl. a. med tanke på att värdeminskning på grund av tidsförlust kan röra
sig om relativt stora belopp. Dylika anstånd torde ofta automatiskt medföra
ökad kreditgivning till köparen, t. ex. för garagehyra, reparationer och
annat underhåll. Villkoret att godset på visst sätt eller icke alls får användas
kommer inom bilhandeln att få mycket stor betydelse. I detta sammanhang
understrykes även vikten av att från säljarens sida frivilligt medgivet
anstånd obligatoriskt avräknas från anståndsperioden.

Bankföreningen anser det icke lämpligt, att en diskretionär anståndsregel
införes i lagen. Om så likväl skulle ske, vore det enligt föreningens mening
under alla förhållanden nödvändigt, att anståndstiden räknades från förfallodagen
och icke från dagen för ansökningen om handräckning. Föreningen
yttrar, att de avbetalningssäljare som nu frivilligt tillämpar ett anståndssystem
liknande det som föreslås till lagfästande — och det gör de flesta —
med visshet skulle se sig nödsakade att omedelbart vid mankerande avbetalning
ingiva ansökan om handräckning, eftersom ett frivilligt medgivet
anstånd icke skall räknas in i den legala anståndstiden. Detta skulle uppenbarligen
innebära ett steg bakåt för hela avbetalningshandeln, som vore högst
beklagligt. Stockholms handelskammare anför liknande synpunkter och
Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare påpekar att genom en
ändring i fråga om tempus a quo skulle vinnas en eftersträvansvärd minskning
i utmätningsmännens arbetsbörda. Industriförbundet framhåller, att en
säljare knappast torde våga lita på att utmätningsmannen — såsom i motiven
förordas — vid sin prövning av anståndsfrågan tager nämnvärd hänsyn
till det av säljaren tidigare beviljade anståndet. Sveriges möbelhandlares
riksförbund, Sveriges pianoförbund samt Norrbottens och Västerbottens läns
handelskammare ifrågasätter, om icke anståndstiden borde antingen räknas
från avbetalningspostens förfallodag eller också något förkortas.

Trots vad sålunda yrkats av vissa handelskammare förklarar kommerskollegium
sig anse det riktigast att den tidpunkt, då frågan om godsets återtagande
aktualiseras genom handräckningsansökan, tages till utgångspunkt
för anståndsperioden.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare har föreslagit, att i

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

lagtexten en uttrycklig föreskrift intages om skyldighet för utmätningsmannen
att höra säljaren, innan anstånd beviljas. 1 vissa andra yttranden utgår
man såsom något självklart från att utmätningsmannen även utan uttrycklig
föreskrift undantagslöst kommer att höra säljaren.

Bankföreningen uttalar sin betänksamhet mot att anförtro åt en kår med
så skiftande utbildning och förutsättningar i övrigt som utmätningsmännen
att i handräckningsväg avgöra så svårbedömbara frågor som huruvida
betalningssvårigheterna tillkommit utan egen skuld, huruvida de kan antagas
vara av tillfällig natur samt huruvida säljarens rätt till godset skulle
äventyras eller hans rätt eljest otillbörligen åsidosättas genom anståndet.
Hovrätten för Nedre Norrland uttalar att, även om goda skäl i och för sig
talade för att åt utmätningsman anförtro prövningen av frågan om anstånd
med återtagande av avbetalningsgods, det kunde ifrågasättas, om det vore
lämpligt att förfarandet i dessa fall skulle vara annorlunda än vad som gäller
i fråga om uppskov med försäljning av utmätt gods, d. v. s. att sådant
anstånd skall beviljas av överexekutor. Lånsstgrelsen i Malmöhus län ifrågasätter,
huruvida ej frågan om beviljande av anstånd i de fall säljaren motsätter
sig anståndet bör av utmätningsmannen hänskjutas till överexekutors
prövning. Länsstyrelsen anför:

Ett stadgande av detta innehåll skulle, förutom att det bereder en lättnad
för utmätningsmännen, överensstämma med bestämmelsen i 88 c § utsökningslagen.
Det synes föga ändamålsenligt att låta utmätningsmännen pröva
hithörande frågor enligt lagen om avbetalningsköp, medan åter ett eventuellt
uppskov enligt utsökningslagen beslutas av överexekutor. Den önskvärda
samstämmigheten i författningsrummen kan givetvis ernås på så sätt, att
utsökningslagens bestämmelser i ämnet ändras, vilket länsstyrelsen emellertid
bland annat med hänsyn till utmätningsmännen icke är beredd att föreslå.

Liknande synpunkter anföres av magistraten i Malmö, som uttalar att det,
om anståndsprövningen lägges på utmätningsmannen och ej på överexekutor,
kan befaras att han i ett mycket stort antal fall kommer att mötas med
helt obefogade krav på anstånd.

Departementschefen.

Den kritik som under remissbehandlingen riktats mot förslaget att över
huvud införa en anståndsregel är enligt min mening något överdriven. För
egen del anser jag starka skäl tala för en sådan regel. Såsom i betänkandet
framhållits är emellertid att märka, att stadgandet icke innebär någon ovillkorlig
rätt till anstånd utan endast befogenhet för exekutiv myndighet att
efter diskretionär prövning meddela anstånd.

Förutsättningarna för att anstånd skall få beviljas bör vara desamma som
enligt 88 c § utsökningslagen gäller i fråga om uppskov med försäljning av
utmätt gods. Anstånd bör alltså icke kunna ifrågakomma, med mindre betalningsförsummelsen
har sin grund i att köparen till följd av sjukdom eller
arbetslöshet eller annan särskild orsak huvudsakligen utan skuld råkat i betalningssvårigheter,
som kan antagas vara av tillfällig natur. Det bör i an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

slutning härtill understrykas, att ett uppskov med verkställigheten har till
syfte att bereda köparen möjlighet att betala sin skuld och därmed att behålla
godset. Såsom i betänkandet framhållits bör uppskov därför icke beviljas,
om det redan från början finns grundad anledning antaga, att köparen
icke kommer att fullfölja köpet även om han får anstånd. Trots att nyss
angivna förutsättningar i och för sig är uppfyllda, bör anstånd likväl icke
beviljas, om därigenom säljarens rätt till godset skulle äventyras eller hans
rätt eljest otillbörligt åsidosättas. Rörande innebörden härav får jag hänvisa
till vad utredningen anfört.

Det ligger i sakens natur, att anstånd regelmässigt ej bör beviljas utan att
säljaren dessförinnan fått tillfälle att yttra sig. Något uttryckligt stadgande
härom synes ej erforderligt.

Beträffande anståndstidens längd är jag ense med utredningen.

Delade meningar har yppat sig i frågan om anståndet skall räknas från
tidpunkten för handräckningsansökningens ingivande eller från förfallodagen.
För egen del anser jag i likhet med utredningen och kommerskollegium
övervägande skäl tala för det förra alternativet. Jag vill dock understryka
utredningens uttalande, att vid prövning av frågan om och i vad mån anstånd
med verkställigheten skall beviljas tillbörlig hänsyn skall tagas till
att köparen redan före handräckningsansökningens ingivande fått åtnjuta
visst anstånd. Bedömningen av detta spörsmål får dock ske efter omständigheterna
i det särskilda fallet och delvis bli beroende på om det anstånd
köparen därvid åtnjutit beviljats efter påminnelser från säljarens sida eller
om denne låtit tiden gå utan att påminna köparen om hans dröjsmål.

Det synes mig icke föreligga tillräcklig anledning att frångå utredningens
förslag att anståndsprövningen skall i första hand ankomma på utmätningsman
och ej på överexekutor.

13 §.

Som konsekvens av ändringarna i 5 § första stycket föreslås att 13 § andra
stycket i gällande lag upphäves.

14 §.

I andra stycket föreslås vissa formella jämkningar, vilka sammanhänger
med ändringar som föreslagits i andra paragrafer. Därjämte torde tiden
»trettio dagar» böra utbytas mot »en månad». Ordet »instämt» i utredningens
förslag bör ändras till »väckt».

15 §.

Betänkandet.

Utredningen anför rörande denna paragraf:

Här ges bestämmelser om verkställighet av domstols dom, varigenom någon
förpliktats utge gods som han köpt genom avbetalningsköp.

Första stycket i förslaget innehåller hänvisning till bestämmelserna i 11 §
andra stycket och 12 §.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 3.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Andra stycket ersätter 15 § i gällande lag. De föreslagna avvikelserna äro
en följd av att enligt 5 § första stycket i förslaget säljaren även vid verkställighet
av domstols dom kan bli skyldig att nedsätta visst belopp hos
utmätningsmannen. I motsats till vad som enligt 14 § första stycket gäller
om handräckning är i detta fall överexekutor ej högsta instans. Skulle överexekutors
beslut överklagas, innebär en motsvarande tillämpning av 14 §
andra stycket, att den angivna tiden av en månad räknas från det slutligt
beslut meddelades.

Yttrandena.

Advokatsamfundets styrelse har med avseende å den föreslagna bestämmelsen
i 15 § första stycket, jämförd med 11 § andra stycket, ifrågasatt,
huruvida det kan anses lämpligt att reglera dessa frågor så att det kan
inträffa att domstol förpliktar köparen att återlämna visst gods, varpå utmätningsmannen
konstaterar att domen lagligen icke får verkställas. Även
om frågan icke vore av större praktisk betydelse, syntes det styrelsen lämpligare
att, därest deL föreslagna stadgandet i 11 § andra stycket lagfästes,
förlägga prövningen av stadgandets tillämplighet till domstolen, för den
händelse säljaren nu gått domstolsvägen i stället för att begära handräckning.

Svea hovrätt och Skånska hovrätten har ansett, att en erinran om innehållet
i 15 § — i likhet med vad som föreslagits beträffande 16 § andra
stycket — borde intagas på lämplig plats i utsökningslagen, exempelvis i en
återupplivad 43 §.

Departementschefen.

Det får anses rimligt, att bestämmelserna i 11 § andra stycket och 12 §
skall äga motsvarande tillämpning beträffande förrättning för verkställighet
av dom, varigenom en avbetalningsköpare förpliktats att utgiva avbetalningsgodset
till säljaren. Den i ett remissyttrande gjorda invändningen mot
att tillämpligheten av 11 § andra stycket skulle få prövas så sent som på
verkställighetsstadiet synes mig ej förtjäna beaktande. Det ligger nämligen
i sakens natui*, att man först på detta stadium kan med någon större grad av
säkerhet bedöma, om försålda gång- och sängkläder verkligen är oundgängligen
behövliga för köparen eller hans familj.

En erinran om innehållet i 15 § torde, såsom ett par ho\ rätter framhållit,
böra intagas i utsökningslagen. Det synes lämpligt, att detta sker i en återupplivad
43 §.

16 § första stycket.

Betänkandet.

I detta stycke har enligt förslaget tillagts en bestämmelse, som avser att
hindra att gamla ärenden belasta utmätningsmans dagbok. Utredningen
anför:

Det är mycket vanligt, att en avbetalningssäljare som sökt handräckning
lämnar köparen anstånd »tills vidare», önskvärt är, att gamla handräckningsärenden
avföras ur dagboken. Detsamma gäller ansökningar om

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

förrättning för verkställighet av domstols dom, varigenom någon förpliktats
utge gods, som han köpt på avbetalning. Utredningen har därför föreslagit,
att ansökningar om dylika förrättningar skola vara förfallna, för den händelse
säljaren medgivit uppskov med förrättningen och på grund därav
verkställighet ej skett, då tre månader förflutit från dagen för ansökningen.
För att godset i sådant fall skall kunna återtagas fordras alltså, att säljaren
gör förnyad ansökan därom.

Yttrandena.

Flera remissinstanser har ansett, att den av utredningen föreslagna tremånadersfristen
är alltför kort. Sålunda framhåller skånska hovrätten, att
det med hänsyn till att anstånd enligt 12 § skall kunna beviljas i sex månader
synes motiverat, att tidsfristen i 16 § utsträckes till sex månader. I
annat fall skulle en säljare, som efter ansökningens ingivande frivilligt lämnar
köparen anstånd i enlighet med reglerna i 12 §, nödgas ingiva två ansökningar.
Samma yrkande framföres av bl. a. länsstyrelsen i Malmöhus län,
som yttrar att genom olikheterna mellan 12 och 16 §§ olika tidsfrister skulle
kunna uppstå till och med i samma ärende, beroende på om det är säljaren
eller utmätningsmannen, som beviljat anståndet. Säljaren vore helt säkert
mera benägen att gå med på ett anstånd, därest påföljden icke inträdde
redan efter tre månader.

Departementschefen.

Såsom i betänkandet framhållits torde den i 16 § avbetalningslagen intagna
hänvisningen till utsökningslagen närmast avse denna lags allmänna
föreskrifter. Hänvisningen kan alltså icke antagas avse de enbart med avseende
å utmätning stadgade reglerna i 86 §, varest föreskrives att ett utmätningsärende
förfaller om borgenären lämnar gäldenären anstånd med betalningen
mer än sex månader från det utmätningsmannen mottog fullständiga
ansökningshandlingar. Det är emellertid tydligt, att en motsvarande regel är
av behovet påkallad även beträffande sådana verkställighetsärenden som
avser återtagande av avbetalningsgods. Jag vill därför i princip biträda
utredningens förslag. Med hänsyn till vad under remissbehandlingen anförts
synes dock tidsfristen böra utsträckas till sex månader.

16 § andra stycket.

Betänkandet.

o 1 detta stycke upptages till en början en regel av innehåll att gods som
sålts genom avbetalningsköp icke må tagas i mät för fordran på grund av
köpet. Denna regel får enligt utredningen anses innefatta, att ej heller köparens
rätt till godset kan utmätas för sådan fordran. Vidare har utredningen
såsom en andra punkt i detta stycke — i likhet med vad som skett i de
Övriga länderna — ansett sig böra föreslå, att icke heller i annan egendom
utmätning må ske för belopp, som täckes av godsets värde, såframt detta
skulle lända till avsevärt men för köparen. I sådant fall är säljaren enligt
utredningens förslag hänvisad att i första hand återtaga godset. Skulle uppgörelsen
komma att utvisa ett saldo säljaren till godo, kan utmätning erhållas
för restfordringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Ur motiven till andra punkten i stycket må återgivas följande:

Det kan ifrågasättas, om icke avbetalningssäljare för täckande av sin
fordran i första hand borde hänvisas att återtaga godset med den verkan
att utmätning av annans egendom finge ske endast i den mån godsets värde
vid återtagandet understege fordringens belopp. Enligt utredningens mening
saknas anledning att gå så långt. Vissa modifikationer i den rätt att erhålla
utmätning, som enligt utsökningslagen tillkommer säljaren, synas emellertid
vara av behovet påkallade. En tredskande köpare, som exempelvis har
kontanta medel eller tillgodohavande i bank, bör icke rimligen kunna tvinga
säljaren att återtaga godset. Omfattade förbudet mot utmätning även sådana
fall, innebure detta i realiteten, att köparen kunde när som helst
frånträda köpet. Å andra sidan kan utmätning av annan egendom än avbetalningsgodset
ej sällan tänkas medföra betydande men för köparen. Det
kan vara svårt för honom att avvara egendomen, framför allt när det gäller
föremål, som han behöver i sitt hem eller sin näring. Bestämmelserna i
65 § utsökningslagen om utmätningsfrihet ge i detta hänseende köparen
endast ett begränsat skydd. Risk kan vidare föreligga, att den exekutiva
försäljningen lämnar ett ogynnsamt resultat. Ianspråktagande av annan
egendom än avbetalningsgodset framstår som särskilt obilligt mot köparen,
där han på grund av en agents övertalning förmåtts att på avbetalning köpa
ett föremål, av vilket han icke har något nämnvärt behov.

En erinran om bestämmelserna i 16 § andra stycket har intagits i ett av
utredningen föreslaget tillägg till 62 § utsökningslagen.

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Kronobergs län säger sig helt allmänt hysa vissa betänkligheter
mot förslaget att helt förbjuda utmätning av avbetalningsgods. Det
synes länsstyrelsen i varje fall rimligt, att köparen skall kunna uppgiva avbetalningsgodset
till utmätning. Även Gotlands handelskammare anför betänkligheter
i denna del och framhåller därvid särskilt, att det icke sällan
förekommer att gods säljes på avbetalning för samma pris som vid kontantköp.
Speciellt i sådana fall syntes avbetalningssäljarna icke böra komma i
sämre läge än varje annan säljare.

Advokatsamfundets styrelse säger sig icke kunna tillstyrka bestämmelsen
i 16 § andra stycket andra punkten och anför:

I den mån ett giltigt köpavtal föreligger måste väl säljaren, liksom vid
alla andra köp, vara berättigad att fordra att köparen fullgör avtalet. Betalar
icke köparen en förfallen post, måste det stå säljaren fritt att, om han så
önskar, indriva sin fordran hos köparen. Någon anledning att meddela särskilda
bestämmelser, som inskränka säljarens rätt att vinna utmätning i
annan köparens egendom än avbetalningsgodset, föreligger enligt styrelsens
mening icke. En bestämmelse av sådant innehåll som utredningen här föreslagit
innebär ur principiell synpunkt ett betänkligt avsteg från allmänna
rättsgrundsatser och är ägnad att hos allmänheten framkalla den uppfattningen
att en köpares förpliktelser på grund av ett avbetalningsköp icke
behöva tagas så allvarligt. Utredningens försök att begränsa bestämmelsens
tillämpning genom att såsom förutsättning för utmätningsförbudet uppställa
krav på att utmätningen skall lända till »avsevärt men» för köparen är enligt
styrelsens mening föga ändamålsenligt. Det förhåller sig nog — tyvärr —

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

så att praktiskt taget alla utmätningar äro till mer eller mindre avsevärt
men för gäldenären. När utredningen skall ge exempel på situationer, där
detta icke är fallet, nödgas utredningen tillgripa sådana fall som att gäldenären
har kontanta medel eller tillgodohavande i bank. Exemplen synas
ganska verklighetsfrämmande, ty i dylika fall brukar utmätning icke behöva
förekomma, helt enkelt därför att gäldenären i stället betalar sin skuld.
Av utredningens motiv framgår icke tydligt, hur utredningen tänkt sig att
den föreslagna bestämmelsen skulle fungera, när säljarens anspråk endast
avser en förfallen men ogulden post. Om man exempelvis antager att avbetalningspriset
är 550 kronor, vilken summa skall betalas med 50 kronor
den första dagen i varje kvartal, samt köparen underlåter att betala en sådan
post, frågar man sig, i vad mån bestämmelsen i 16 § andra stycket andra
punkten är avsedd att tillämpas, när säljaren, efter dom, lagsökning eller
betalningsföreläggande å 50 kronor, begär utmätning i vissa i och för sig utmätningsbara
tillgångar, som köparen har. I detta fall äger säljaren på
grund av bestämmelsen i 2 § första stycket icke återtaga godset. Skulle han
nu icke heller kunna vinna utmätning i annan köparens egendom, därför att
köparen kan göra gällande att utmätningen skulle lända honom till avsevärt
men, måste man med skäl fråga sig, vilken rätt utredningen egentligen
vill ge säljaren. Styrelsen hemställer att den ifrågavarande bestämmelsen
måtte utgå ur förslaget.

Utredningens förslag vid detta stycke har i flera yttranden diskuterats mot
bakgrunden av det fallet att säljarens rätt att återtaga godset gått förlustig
genom preskription enligt den av utredningen föreslagna nya 18 §. I denna
fråga anför Svea hovrätt:

Det synes icke vara rimligt, att en säljare, som tappat sin rätt att återtaga
godset på grund av preskription men är bibehållen vid sin fordran å
köparen, även skall vara inskränkt i sin rätt till utmätning för fordringen
i den omfattning som föreslagits. En föreskrift av innehåll att 16 § andra
stycket icke skulle vara tillämpligt för det fall att preskription enligt 18 §
inträtt kan näppeligen givas, enär detta skulle innebära, att köparen försattes
i sämre läge efter preskriptionen än tidigare. Ett sådant resultat skulle
visserligen undgås, om den förmån, som innefattas i 16 § andra stycket
andra punkten, överhuvud icke tillförsäkrades köparen. För en dylik förbättring
av säljarens ställning kunna vissa skäl åberopas, men dessa synas icke
tillräckligt starka i belysning av de principer, som uppbära lagförslaget i
det hela.

Överståthållarämbetet anför i samma fråga:

Enligt 16 § andra stycket skulle en säljare, som har fordran på grund av
avbetalningsköp — långt ifrån att, såsom vid fastighetsköp, njuta betalning
i det sålda framför andra köparens borgenärer — aldrig kunna få hålla
sig till godset för utbekommande av betalningen. Denna regel om relativ
utmätningsfrihet må vara motiverad för det fall, att säljaren har rätt att
återtaga godset. Läget är emellertid ett annat, då den rätten upphört, vilket
enligt 18 § inträffar, om säljaren underlåter att inom tre år från förfallodagen
för köpets slutpost väcka talan om återbekommande av godset.
Fordringen är då, synes det, icke av annan karaktär än övriga oprioriterade
fordringar hos gäldenären. I fråga om möjligheten till betalning för densamma
bör då säljaren ej heller vara sämre ställd än övriga fordringsägare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Liknande synpunkter liar anförts av hovrätten för Nedre Norrland.

Stockholms handelskammare anmärker, att i de fall, då enligt förslaget
oundgängligen nödvändiga gång- eller sängkläder icke skulle få återtagas,
säljaren i regel skulle sakna möjlighet att få betalt för sin fordran, därest
icke annan egendom finge utmätas. Handelskammaren förutsätter, att utmätning
— i den mån annan utmätningsbar egendom finnes — i dessa fall
må äga rum. Detta borde emellertid komma till uttryck i själva lagtexten.

Departementschefen.

En säljare, som har fordran på grund av avbetalningsköp, kan enligt rättspraxis
erhålla utmätning av det sålda godset. En förutsättning härför är
dock, att han ovillkorligen avstått från sin rätt på grund av äganderättsförbehållet
(jfr NJA 1945 s. 160). Såvitt angår utmätning av annan egendom
än det gods köpet avser är fordringar på grund av avbetalningsköp likställda
med fordringar i allmänhet.

Om utmätning tillätes ske i själva avbetalningsgodset, kan följden onekligen
bli, att de i avbetalningslagen till köparens skydd uppställda reglerna
angående vad som vid godsets återtagande skall räknas den ene och den
andre parten till godo blir satta ur spel. Av särskild betydelse är i detta
sammanhang, att köpeskillingen vid en exekutiv försäljning erfarenhetsmässigt
icke sällan blir lägre än om godset skulle ha värderats enligt avbetalningslagen.
Det får därför anses överensstämma med lagstiftningens
allmänna syfte att förbjuda utmätning i själva avbetalningsgodset och att
alltså hänvisa den säljare, som vill utnyttja detta gods för täckning av sin
fordran, att städse göra detta enligt avbetalningslagens egna regler. Såsom
i betänkandet framhållits torde för övrigt ett sådant förbud praktiskt sett
knappast innebära någon nämnvärd försämring av säljarens nuvarande ställning.
Sedan i rättspraxis fastslagits, att utmätning förutsätter ett ovillkorligt
avstående från rätten på grund av äganderättsförbehållet, vill det nämligen
synas, som om säljarna med hänsyn till den risk för rättsförlust, som ett
sådant avstående medför i händelse av mellankommande konkurs, sällan
använder utmätningsvägen.

Mera tveksam ställer jag mig till utredningens förslag att för fordringar
på grund av avbetalningsköp i princip förbjuda utmätning också av annan
egendom än det gods köpet avser. Till en början vill jag i anledning av advokatsamfundets
yttrande framhålla, att ett dylikt förbud rimligtvis icke skulle
kunna uppställas i sådana fall, då köparen efter dom, lagsökning eller betalningsföreläggande
förpliktas att utbetala en förfallen avbetalningspost
men säljaren på grund av reglerna i 2 § första stycket det oaktat icke
äger återtaga godset. Det torde icke heller ha varit utredningens avsikt, att
utmätningsförbudet skulle gälla i sådana fall. Om emellertid utmätning i annan
egendom än avbetalningsgodset får ske i ett läge sådant som det nu
beskrivna — och dylika situationer torde bli långt ifrån sällsynta, därest
värdegränsen för lagens tillämpningsområde slopas — synes det ur praktisk
synpunkt ställa sig mycket svårt att exakt angiva vid vilken tidpunkt

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

och under vilka förutsättningar denna rätt att erhålla utmätning skall upphöra.
Vidare kan mot utredningens förslag anföras att köparen genom detsamma
i praktiken understundom skulle försättas i samma läge, som om
han fått en obetingad rätt att frånträda avtalet, eftersom han vid underlåten
betalning icke i princip behövde räkna med annan påföljd än att godset
återtoges. Härtill kommer, att det av utredningen uppställda villkoret för
utmätningsförbudet, nämligen att utmätningen skulle lända till avsevärt
men för köparen, kan vålla betydande svårigheter vid tillämpningen och därför
ofta resultera i att säljaren icke på förhand kan med någon större grad
av säkerhet bedöma om utmätningsvägen står honom öppen eller ej. Därest
de allmänna reglerna om utmätningshinder icke ger det skydd som ur
sociala synpunkter befinnes erforderligt, torde de böra jämkas generellt och
ej blott för en viss typ av fall. På grund av vad nu anförts finner jag mig
icke kunna tillstyrka det föreslagna stadgandet.

17 §.

I betänkandet anför utredningen:

Enligt den gällande lydelsen av paragrafens första stycke äger säljaren
icke åberopa en vid köpet eller därefter träffad överenskommelse, varigenom
köparen, »för den händelse han framdeles skulle komma att åsidosätta sina
förpliktelser», avstått från någon rätt eller förmån, som tillkommer honom
enligt lagen. Stadgandet i 6 § tredje stycket av förslaget tar icke sikte på
det fallet, att köparen åsidosatt någon förpliktelse. Enär även detta stadgande
bör vara av tvingande natur, föreslår utredningen, att uttrycket »i
avtalet eller sedermera, för den händelse han framdeles skulle komma att
åsidosätta sina förpliktelser» utbytes mot uttrycket »på förhand», vilket
kommit till användning även i de övriga texterna.

Under remissbehandlingen har förslaget i denna del berörts endast
av Svea hovrätt, som anfört:

Den föreslagna ändringen har enligt motiven föranletts av det nya stadgandet
i 6 § tredje stycket och har endast till ändamål att uttrycka, att även
vad där sägs om köparens rätt till förtidsbetalning skall vara av tvingande
natur. Det i förslaget begagnade uttrycket »på förhand» är ganska obestämt
och kan giva anledning till olika tolkningar. Att annan ändring i förhållande
till gällande lag icke åsyftats än den nu angivna bör därför lämpligen
framgå genom ett förtydligande av lagtexten.

Departementschefen.

Såsom Svea hovrätt anmärkt är det av utredningen begagnade uttrycket
»på förhand» ganska obestämt och ägnat att medföra tolkningssvårigheter.
Det synes därför lämpligast att i och för sig bibehålla 17 § i dess nuvarande
lydelse men komplettera paragrafen med en bestämmelse av innehåll att
utfästelse, varigenom köparen avstått från honom enligt 6 § tredje stycket
tillkommande rätt till förskottsbetalning, skall vara utan verkan.

18 § i utredningens förslag
(saknar motsvarighet i departementsförslaget).

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Betänkandet.

Utredningen anför, att säljarens fordran på betalning enligt ett avbetalningsköp
är underkastad den allmänna tioårspreskriptionen. Däremot lärer
enligt utredningen säljarens på äganderättsförbehållet grundade rätt
till godset icke vara föremål för preskription. Det förekomme ej sällan,
framhåller utredningen, att en säljare, som under lång tid underlåtit att
utkräva ogulden del av köpeskillingen och därigenom bibragt köparen uppfattningen
att säljaren avstått från sin rätt, sedermera sökte indriva sin
fordran. Detta skedde särskilt i sådana fall, då säljarens ekonomiska ställning
försvagats eller då en av honom driven rörelse avvecklas i samband
med konkurs. Enligt utredningens mening är det ur flera synpunkter otillfredsställande,
att köparens rätt till avbetalningsgods kan hållas svävande
under avsevärd tid. Utredningen anser det emellertid ej lämpligt, att en
kortare preskriptionstid fastställes för fordringar på grund av avbetalningsköp
än för fordringar på grund av andra köp. Däremot har utredningen såsom
ett provisorium föreslagit, att en särskild preskriptionsregel införes beträffande
avbetalningssäljares rätt att återtaga det sålda godset.

Utredningen har ansett preskriptionstiden lämpligen kunna bestämmas
till tre år, räknat från den i avtalet angivna förfallodagen för sista posten.

Rörande förslagets närmare innebörd hänvisas till s. 61 f i betänkandet.

Yttrandena.

Flera remissinstanser uttalar stor tvekan beträffande lämpligheten av en
särskild preskriptionsregel på detta område. Sålunda anför Svea hovrätt,
att den icke kan finna tillräckliga skäl vara anförda för att på detta område
införa en i svensk rätt så ovanlig bestämmelse som en preskriptionsregel
med sakrättslig verkan. Än mindre vore hovrätten övertygad om att
behovet av en dylik preskriptionsbestämmelse vore så trängande, att man
nu skulle nödgas skapa ett provisorium i avvaktan på en allmän lagstiftning
i ämnet. Därest det ansåges önskligt att redan nu genom kortare preskriptionstid
begränsa säljarens rätt, torde det enligt hovrättens mening
vara bäst att taga steget fullt ut och låta preskriptionen utsträckas att omfatta
den på köpet grundade fordringsrätten.

Kommerskollegium anför:

De skäl för införande av en sådan preskriptionsregel, som utredningen
framhållit, synas värda beaktande. Å andra sidan vill det synas som om en
bestämmelse av detta slag jämte föreskrifterna i 16 § om förbud mot utmätning
i avbetalningsgodset för fordran på grund av avbetalningsköpet skulle
i alltför hög grad försämra säljarens ställning. Med hänsyn härtill och då
en bestämmelse av detta slag endast skulle utgöra ett provisorium i avvaktan
på den allmänna revision av lagstiftningen om preskription, som inginge
i programmet för det gemensamma nordiska lagstiftningsarbetet, ställer
sig kollegium ytterst tveksamt till införandet av en sådan sakrättslig
preskriptionsregel, varom här är fråga.

Enligt bankföreningens mening bör man vara ytterst försiktig med att
i en speciallagstiftning som denna införa ett stadgande, som innebär pre -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

skription av en sakrätt. Då något trängande behov därav knappast syntes
vara förhanden, har bankföreningen för sin del velat avråda från att stadgandet
i fråga införes i lagen.

Sveriges möbelhandlares centralförbund vänder sig med skärpa mot förslaget
i denna del, som av förbundet betecknas som sakligt omotiverat,
ologiskt och principiellt icke önskvärt.

Enligt Stockholms handelskammares mening bör, i avvaktan på att detta
ämne upptages till behandling, någon provisorisk preskriptionsregel icke
införas för den sakrätt, varom här är fråga. Under alla omständigheter
syntes den föreslagna preskriptionstiden av tre år vara alltför kort. Den
kortaste tidsperiod som bör komma ifråga är enligt handelskammarens
uppfattning fem år. Samma resonemang föres av Västernorrlands och
Jämtlands läns handelskammare, som likväl anser att tiden i en eventuell
preskriptionsregel helst bör utsträckas till den vanliga eller tio år.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation gör allenast den invändningen
mot den av utredningen föreslagna preskriptionsregeln, att organisationen
anser en höjning till fem, alternativt tio år, vara motiverad, särskilt
med hänsyn till lagens vidgade tillämpningsområde.

En helt annan inställning till denna fråga har landsorganisationen, som
för sin del icke kan tillstyrka en längre preskriptionstid än två år; även
sålunda bestämd kunde tiden anses tilltagen i överkant. Jämväl förste
stadsfogden i Hälsingborg anser, att tiden bör begränsas till två år.

Departementschefen.

Sedan utredningen avlämnade sitt betänkande, har enligt Kungl. Maj :ts
bemyndigande den 9 november 1951 en särskild utredningsman tillkallats
att inom justitiedepartementet verkställa översyn av bestämmelserna rörande
preskription av fordran. Denna utredning, som avses skola bedrivas
i samråd med delegerade från Danmark, Finland och Norge, pågår för
närvarande. Med hänsyn härtill synes den i betänkandet avhandlade preskriptionsfrågan
icke böra lösas provisoriskt redan nu utan prövas i ett
större sammanhang. Bestämmelsen i 18 § av utredningens förslag bör därför
utgå.

Övergångsbestämmelserna.

Utredningen (s. 64) föreslår såsom huvudregel, att den nya lagen
icke skall tillämpas å äldre avbetalningsköp. Några undantag härifrån har
emellertid upptagits. Sålunda föreslås till en början att 8 § tredje stycket
skall få retroaktiv verkan samt att de i 12 § och 15 § första stycket upptagna
reglerna om anstånd skall tillämpas även å avbetalningsköp som omfattas
av den äldre lagen. Vidare förordas, att 16 § första stycket andra
punkten i princip skall gälla, där av säljaren medgivet uppskov med sökt
förrättning består vid tiden för lagens ikraftträdande. Som motivering för
att 12 § och 15 § första stycket skall få viss retroaktiv verkan anför utredningen
:

Kungl. Maj:ts proposition nr 3,

De i 12 § och 15 § första stycket upptagna reglerna om anstånd torde,
när förrättning för godsets återtagande sökes efter ikraftträdandet, böra tilllämpas
å dessförinnan ingångna köp, som omfattas av den äldre lagen. Visserligen
får säljaren på grund av de äldre bestämmelserna, i händelse av godsets
återtagande genom handräckning, icke tillgodoräkna sig dröjsmålsränta
vid uppgörelsen. Att ränta för den förlängda kredittiden ej kan uttagas vid
handräckning synes emellertid icke böra tillmätas avgörande betydelse. Vid
köp varom här är fråga kan det gälla endast jämförelsevis obetydliga räntebelopp.
Vill säljaren utkräva ränta, har han för övrigt möjlighet att påkalla
uPPgörelse vid domstol. Stadgandet i 2 § andra stycket, som har nära samband
med anståndsreglerna, har på grund av sin civilrättsliga innebörd däremot
icke ansetts böra göras tillämpligt å äldre avtal.

Utredningens förslag har under remissbehandlingen mött erinran
endast på en punkt. Sålunda har svenska bankföreningen ifrågasatt rättmätigheten
av det stadgande i de föreslagna övergångsbestämmelserna, som
ger möjlighet till tillämpning av de nya anståndsreglerna jämväl å avtal
som slutits före deras ikraftträdande. Frånsett att det överhuvud syntes vara
stridande mot sunda lagstiftningsprinciper att förläna en lagstiftning sådan
som den föreslagna retroaktiv verkan, skulle detta även — anför bankföreningen
—- kunna lända till ekonomiskt ohägn för säljare, som icke haft anledning
att i sina kalkyler räkna med de nya förlustrisker som den föreslagna
lagstiftningen skulle medföra.

Departementschefen.

Jag vill föreslå, att lagändringarna träder i kraft den 1 januari 1954. I
princip bör de nya bestämmelserna icke tillämpas å avbetalningsköp, som
slutits dessförinnan. Upprätthållandet av denna princip är av särskilt stor
praktisk betydelse, när det gäller avbetalningsköp över 3 000 kronor, enär
dessa köp hittills fallit helt utanför avbetalningslagstiftningen och alltså ej
varit underkastade dess tvingande regler. Några undantag från principen
torde dock böra uppställas. Till en början bör sålunda, liksom motsvarande
bestämmelse i skuldebrevslagen, stadgandet i 8 § tredje stycket om jämkning
eller åsidosättande av otillbörliga avtalsvillkor göras tillämpligt, när ett
i äldre avtal upptaget villkor göres gällande efter lagens ikraftträdande. Vidare
synes det rimligt, att de i 12 § och 15 § första stycket upptagna anståndsreglerna
blir retroaktivt tillämpliga när det gäller äldre avbetalningsköp
där avbetalningspriset icke överstiger 3 000 kronor. De i ett remissyttrande
framförda erinringarna mot detta förslag synes mig överdrivna. Slutligen
bör, även om avbetalningsköpet slutits före nya lagens ikraftträdande,
regeln i 16 § första stycket andra punkten om avförande ur utmätningsmans
dagbok av vissa äldre ärenden utan olägenhet kunna tillämpas dels
när uppskov med förrättningen meddelats efter lagens ikraftträdande oavsett
om ansökan skett före eller efter nämnda tid och dels, i enlighet med
utredningens förslag, när av säljaren medgivet uppskov med sökt förrättning
består vid tiden för den nya lagens ikraftträdande, i vilket sistnämnda
fall den föreslagna tidsfristen å sex månader dock bör räknas från
ikraftträdandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Förslaget till lag om ändring i utsökningslagen.

Såsom förut anförts bör i utsökningslagen, förslagsvis i en återupplivad
43 §, upptagas en erinran om de föreslagna reglerna angående verkställighet
av dom, varigenom köparen förpliktats utgiva gods som sålts genom avbetalningsköp.
Tillika bör, i enlighet med utredningens förslag, i 62 § utsökningslagen
införas en erinran om de föreslagna reglerna angående utmätning
för fordran på grund av avbetalningsköp.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 § bilansvarighetslagen.

Enligt 2 § lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada i följd av
automobiltrafik (bilansvarighetslagen) gäller såsom huvudregel, att ägare av
automobil är ansvarig för skada, som i följd av trafik med bilen tillfogas
annan person än föraren och sådan egendom som icke befordras med bilen.
Ägaren går dock fri från skadeståndsskyldighet — förutom i det fall att
någon olovligen använt bilen — där av omständigheterna framgår, att
skadan varken förorsakats av bristfällighet å bilen eller vållats av föraren.
Innehar någon bil under nyttjanderätt med befogenhet att anställa förare
å bilen, är enligt 7 § sådan brukare ansvarig lika med ägaren; ägaren har
emellertid regressrätt mot brukaren.

Stadgandet i 7 § 1916 års lag har ordagrant hämtats från 1906 års bilansvarighetslag.
Frågan om ägareansvaret vid avbetalningsköp berördes icke
uttryckligen under förarbetena till någondera av dessa lagar. Det torde emellertid
ha varit avsett, att avbetalningsköpare skulle hänföras till sådan brukare
som avses i 7 § (jfr SOU 1938: 37 s. 108). Följaktligen skulle jämte denne
säljaren vara ansvarig i sin egenskap av ägare. Att ägareansvaret vilar på
säljaren, när köparen innehar bilen på grund av avbetalningsköp, har bekräftats
i rättspraxis (NJA 1918 s. 593).

Till säkerhet för den skadeståndsskyldighet, som åvilar motorfordons ägare,
brukare eller förare, har genom lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring
å motorfordon införts obligatorisk trafikförsäkring. Sådan försäkring
skall tagas och vidmakthållas av fordonets ägare. För det fall att någon
innehar motorfordon på grund av avbetalningsköp, åligger emellertid försäkringsplikten
honom, »ändå att äganderätten ännu icke å honom övergått»
(1 § andra stycket). Även när ett motorfordon sålts på kredit med äganderättsförbehåll
utan att avbetalningsköp föreligger anses i rättspraxis försäkringsplikten
åvila köparen (NJA 1933 s. 569). Trafikförsäkringen medför
rätt för den skadelidande att utfå skadestånd av försäkringsgivaren, samtidigt
som den innebär en ansvarighetsförsäkring för försäkringstagaren i förhållande
till den skadelidande, det senare dock endast i den mån försäkringsgivaren
ej gjort annat förbehåll (3 §). Annan, som jämte försäkringstagaren
är i egenskap av ägare, brukare eller förare ansvarig för skada, befrias genom
försäkringen från ansvar i samma mån som denne (20 §). Försäkrings -

Kungl. Maj. ts proposition nr 3.

givarens ansvarighet är vid varje händelse som medför skada begränsad i
fråga om personskada till 60 000 kronor för varje skadad eller dödad person,
dock sammanlagt högst 300 000 kronor, samt i fråga om egendomsskada
till 10 000 kronor. Beträffande omnibus höjes dock beloppet 300 000
kronor med 5 000 kronor för varje person, varmed det högsta antalet personer,
som må befordras med fordonet, överstiger 9. Om fordonet ej är trafikförsäkrat,
är samtliga trafikförsäkringsanstalter solidariskt ansvariga
gentemot den skadade med regressrätt mot den som är ansvarig för skadan
(21 §).

Sveriges automobilhandlareförbund har i skrivelse till
Kungl. Maj :t den 15 juni 1946 hemställt om sådan lagändring, att avbetalningssäljares
ansvarighet enligt bilansvarighetslagen skulle bortfalla eller
begränsas, förslagsvis till värdet av den sålda bilen. I skrivelsen framhålles
i huvudsak följande. Avbetalningssäljares ansvarighet enligt bilansvarighetslagen
medförde visserligen i regel inga ekonomiska konsekvenser för honom,
enär trafikförsäkringsanstalten reglerade inträffade skadefall. För den händelse
skadan överstege den gällande begränsningen av försäkringsgivarens
ansvarighet, kunde emellertid den skadade mot säljaren framställa anspråk
på ytterligare ersättning. Säljarens ansvarighet kunde vidare aktualiseras i
sådana fall, då köparen underlåtit att hålla bilen trafikförsäkrad. Det syntes
förbundet opåkallat att den som skadats genom en på avbetalning köpt bil
ägde vända sig, förutom mot föraren och köparen, mot en ytterligare person,
nämligen säljaren. I motsats till en vanlig ägare hade en avbetalningssäljare
icke något inflytande på sättet för bilens användande eller på valet
av förare. Från den skadelidandes synpunkt vore det en tillfällighet, om
skadan uppkommit medan en — kanske obetydlig — restskuld återstod eller
först sedan köpeskillingen till fullo erlagts. Att det i praktiken endast i undantagsfall
inträffade att den gällande ordningen medförde ekonomiska konsekvenser
för en avbetalningssäljare, undanröjde icke betänkligheterna mot
densamma, helst som det vid en katastrofskada kunde bli fråga om ett för
säljaren ruinerande skadestånd.

Sedan denna framställning från justitiedepartementet överlämnats till
utredningen rörande avbetalningsköp, har denna med skrivelse den 30 november
1950 överlämnat en promemoria angående avbetalningssäljares ställning
enligt bilansvarighetslagen med därvid fogat förslag om ändrad lydelse
av 1 § nämnda lag.

Efter det utredningen lämnat en redogörelse för gällande bestämmelser
och redovisat automobilhandlareförbundets framställning i ärendet, anföres
i promemorian:

I fråga om bil som sålts genom avbetalningsköp är säljaren i sin egenskap
av ägare ansvarig för skada i följd av trafik med bilen. Denna ansvarighet
mildras i hög grad genom trafikförsäkringen. Emellertid är det skydd
som denna försäkring bereder säljaren — även om man bortser från den
mera teoretiska möjligheten att köparen tecknar försäkring med självrisk
och därigenom ställer säljaren utan skydd — icke fullständigt. I automobil -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

handlareförbundets skrivelse framhålles såsom särskilt betänkligt, att säljaren
är ansvarig, när skadeståndet överstiger försäkringssumman. Med hänsyn
till att säljaren saknar inflytande i fråga om sättet för fordonets användande
och valet av förare, synes det näppeligen vara försvarbart att säljaren
belastas med en dylik helt oberäknelig ansvarighet. Ilegeln att bilägare
svarar för trafikskada även om annan person innehar bilen under nyttjanderätt
med befogenhet att anställa förare har hämtats från 1906 års bilansvarighetslag.
Under förarbetena till lagen åberopades som enda skäl för att införa
en dylik regel önskvärdheten av att hindra uppkomsten av skenavtal
mellan ägare och annan person i syfte att å den senare överföra ansvaret för
möjligen uppkommande skada. Sannolikt tog man därvid åtminstone icke
i första hand sikte på avbetalningsköp, eftersom denna försäljningsform då
torde ha varit ovanlig i fråga om bilar. Utredningsmännen finna det otroligt,
att ett avskaffande av avbetalningssäljares ägareansvar skulle befordra uppkomsten
av skentransaktioner.

Det skulle kunna göras gällande, att det för den skadelidande kan vara av
visst värde att han har möjlighet att vända sig mot avbetalningssäljaren,
som i regel har en bättre ekonomisk ställning än köparen. Den omständigheten,
huruvida en avbetalningsköpare erlagt köpeskillingen för bilen eller
ej, synes emellertid icke vara tillräcklig grund för en olikhet i den skadelidandes
rättsställning.

Ett avskaffande av säljarens ansvarighet skulle, där fråga är om köparens
försummelse av försäkringsplikten endast innebära, att de försäkringsbolag,
som jämlikt 21 § trafikförsäkringslagen haft att ersätta skadan, icke därefter
kunde göra regressrätt gällande mot säljaren. Upphävandet av denna
regressrätt synes utredningsmännen välmotiverat.

Vad här sagts om avbetalningsköp bör, i överensstämmelse med den tolkning
som i praxis givits av 1 § andra stycket trafikförsäkringslagen, gälla
även sådant med äganderättsförbehåll förenat kreditköp, som icke är att
hänföra till avbetalningsköp.

Från bilhandelns sida har för utredningsmännen framhållits angelägenheten
av att avbetalningssäljarna snarast möjligt befrias från den risk för
att oförskyllt drabbas av ekonomisk ruin, som föreligger enligt den nuvarande
lagstiftningen. Visserligen kan det förväntas, att frågan om fullständig
revision av lagstiftningen om ansvarighet för trafikskada relativt snart
kommer att upptagas till behandling, men enär ett sådant revisionsarbete torde
komma att taga lång tid, synes det vara lämpligt att förevarande spörsmål
löses genom en partiell lagändring.

Det av utredningen upprättade förslaget till lag om ändring i 1 § bilansvarighetslagen
innebär, alt i fråga om automobil, som sålts genom avbetalningsköp
eller annat köp med äganderättsförbehåll, vad i lagen sägs om
ägare i stället skall avse köparen, även om äganderätten ännu icke övergått
å honom. Stadgandet härom har av utredningen upptagits i ett nytt stycke
av 1 §. Utredningen framhåller, att en konsekvens av stadgandet är att
avbetalningsköpare och därmed jämställd köpare kommer att falla utanför
7 §.

Över utredningens promemoria har efter remiss yttranden avgivits av
Svea hovrätt, Göta hovrätt, trafikförsäkringsföreningen, Sveriges automobilhandlareförbund,
motormännens riksförbund, svenska lasttrafikbilägare -

Kungi. Maj:ts proposition nr 3.

förbundet och svenska omnibusägareförbundet. Alla remissinstanserna tillstyrker
i sak utredningens förslag med undantag för lasttrafikbilägareförbundet,
som anser att spörsmålet icke bör lösas nu utan tagas upp till behandling
i samband med en fullständig revision av lagstiftningen om ansvarighet
för trafikskada. Förbundet motiverar sitt avstyrkande av lagförslaget
på följande sätt:

De i bilansvarighetslagen och lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring
å motorfordon meddelade bestämmelserna ha tillkommit för att bereda allmänheten
skydd för de skador, som kunna vållas genom trafik med dylika
fordon. Enligt förbundets uppfattning skulle ett genomförande av den föreslagna
lagändringen medföra att detta skydd försvagades. Det torde visserligen
endast i undantagsfall förekomma, att de skador, som vållas, uppgå till
sådana belopp, att dessa icke täckas av trafikförsäkringen. För den händelse
emellertid det senare blir fallet utgör nu gällande ordning med möjlighet
för den skadelidande att jämväl kunna vända sig mot avbetalningssäljaren
ett väsentligt säkerhetsmoment i det rättsskydd, som lagstiftningen avser
att giva. Ett borttagande av detta säljarens ansvar skulle i praktiken innebära,
att den skadelidandes möjligheter att erhålla ersättning i de flesta
fall komme att begränsas till de i trafikförsäkringslagen fastställda beloppen.
Flertalet av avbetalningsköparna torde nämligen få anses sakna sådana
ekonomiska resurser att de ha möjlighet att ersätta skadebelopp, som
i väsentlig omfattning överstiga de av försäkringarna täckta.

Som en följd av att avbetalningssäljarna för närvarande stå en viss ansvarighet
för de skador, som kunna orsakas av en på avbetalning försåld bil,
har det blivit allt mera vanligt att vederbörande säljare i samband med försäljning
tillser, att försäkring till relativt betryggande belopp tecknas, d. v. s.
till belopp, som äro avsevärt högre än de i lag föreskrivna. Genom detta
förfaringssätt erhåller såväl säljaren som köparen liksom i sista hand allmänheten
en större trygghet. I och med att säljarens ansvar slopades torde
intresset från dennes sida att få till stånd dylika höga försäkringar komma
att avtaga, vilket återigen komme att menligt inverka på skyddet för allmänheten.

Genom överenskommelser mellan försäkringsbolagen och bilsäljarna har
vidare avtalats, att för den händelse en avbetalningsköpare icke skulle ha
fullgjort sina skyldigheter beträffande försäkringen och skada inträffar,
försäkringsbolagen utbetala skadeersättning mot att säljaren fullgör vederbörlig
premiebetalning. Även i sådant fall har således säljare möjlighet att
gardera sig mot ersättningskrav.

Departementschefen.

De skäl utredningen framlagt för att från ansvar enligt 1916 års bilansvarighetslag
befria den som sålt en bil genom avbetalningsköp är enligt
min mening övertygande. Väl är det i och för sig sant, att det med hänsyn
till att avbetalningssäljaren i regel har en bättre ekonomisk ställning än köparen
kan vara av värde för den skadelidande, att han har möjlighet att
vända sig mot avbetalningssäljaren, när skadorna uppgår till belopp som ej
läcks av trafikförsäkringen. Denna synpunkt bör emellertid ej få vara utslagsgivande.
Det kan nämligen icke anses rimligt, att den skadelidande
skall komma i en bättre ställning därför att det råkar kvarstå en, kanske
obetydlig, skuld på den bil som vållat hans skada. Av det sagda framgår,

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

att jag finner de betänkligheter som i ett remissyttrande anförts mot förslaget
vara ogrundade. En lagändring synes mig så starkt sakligt motiverad,
att den bör genomföras utan det dröjsmål, som skulle bli följden av att
ärendet hänskötes till den under våren 1952 tillsatta kommittén för revision
av lagstiftningen om ersättning för skada till följd av bruk av motorfordon.

I enlighet med vad nu sagts har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till *

1) lag angående ändring i lagen den 11 juni 1915 (nr 219) om avbetalningsköp; 2)

lag om ändring i utsökningslagen; och

3) lag om ändrad hjdelse av 1 § lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående
ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik.

Förslagen torde få fogas vid statsrådsprotokollet såsom bilaga.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen måtte
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Lars Nordvall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 11 juni 1915 (nr 219) om avbetalningsköp.

Härigenom förordnas, att 1—6 och 8—17 §§ lagen den 11 juni 1915 om avbetalningsköp1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

1 §•

Med avbetalningsköp — — — —

Har avtalet-------

Lagen äger icke tillämpning, när
sammanlagda beloppet av de poster,
som köparen enligt avtalet har att
erlägga (avbetalningspriset), överstiger
tre tusen kronor.

2 §.

Där köparen i annat avseende än i
första stycket sägs åsidosätter vad
honom åligger, må särskild påföljd,
som för sådan händelse kan vara av -

(Föreslagen lydelse.)

1 §•

-----blivit erlagd.

-- ägare därav.

Sammanlagda beloppet av de poster,
som köparen enligt avtalet har
att erlägga, benämnes i denna lag
avbetalningspriset.

2 §.

Underlåter köparen att fullgöra sin
betalningsskyldighet, äge säljaren
icke på grund därav rätt att taga
godset åter, utkräva post, som eljest
ej vore förfallen, eller göra annan i
avtalet stadgad särskild påföljd gällande,
med mindre köparens underlåtenhet
avser belopp, som utestår
oguldet minst fjorton dagar utöver
förfallodagen, och detta belopp uppgår
till minst en tiondel av avbetalningspriset
eller, om i beloppet ingå
flera poster, till minst en tjugondei
därav, eller ock utgör återstoden av
säljarens fordran.

Beror dröjsmålet på att köparen
till följd av sjukdom eller arbetslöshet
eller annan särskild orsak hu -

1 Senaste lydelse av 17 § se SFS 1946: 841.

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

(Gällande lydelse.)

talad, icke vinna tillämpning, för så
vitt sådant med hänsyn till de föreliggande
omständigheterna skulle
vara uppenbart obilligt.

3 §•

Vill säljaren taga godset åter, skall
vid uppgörelse mellan honom och
köparen värdet av godset, då det
återtages, räknas köparen till godo.

4§.

6 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1

(Föreslagen lydelse.)

vudsakligen utan egen skuld råkat i
betalningssvårigheter, må säljaren ej
heller efter den i första stycket angivna
fristens utgång göra gällande
påföljd, som där sägs, om köparen
erlägger det belopp, som ej guldits i
rätt tid, jämte ränta samt ersätter
kostnader, som säljaren måst vidkännas
i anledning av dröjsmålet. Betalning
skall dock ske senast innan godset
återtagits eller, om säljaren vid
domstol väckt talan med yrkande
om påföljdens tillämpning, innan målet
företagits till huvudförhandling.

3 §.

Vill säljaren taga godset åter, skall
vid uppgörelse mellan honom och
köparen värdet av godset, då det
återtages, räknas köparen till godo.
Godsets värde beräknas efter vad säljaren
kan antagas utvinna genom att
ombesörja dess försäljning på lämpligt
sätt. Hänsyn skall sålunda tagas
till omständigheter, som åro ägnade
att höja värdet i säljarens hand, såsom
att han kan ånyo sälja godset i
egen rörelse och dessförinnan bota
möjligen förefintlig skada därå.

4 §.

Säljaren äge, där godset återtages,
räkna sig till godo:

1) oguldna poster, för vilka i avtalet
bestämd förfallodag är inne vid
tiden för godsets återtagande;

2) så stor kvotdel av övriga oguldna
poster som det pris, vilket godset
skulle hava betingat om det köpts
mot kontant betalning, utgör i förhållande
till avbetalningspriset;

3) ränta och försäkringspremie,

samt. Nr 3.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

(Gällande lydelse.)

Förmår köparen eller säljaren visa,
att det pris, som godset skulle
hava betingat, om det sålts mot kontant
betalning (kontantpriset), med
mer eller mindre än en tiondel understiger
avbetalningspriset, skall
sammanlagda beloppet av de icke
förfallna posterna i stället för att
minskas till nio tiondelar beräknas
till den kvotdel, som kontantpriset
utgör i förhållande till avbetalningspriset.

Kostnad, som säljaren måste vidkännas
för godsets återtagande, skall
ock räknas honom till godo.

5 §.

Är godsets----— — — —

6 §•

Har säljaren--—----

(Föreslagen lydelse.)

som säljaren har att fordra och som
icke inräknats i avbetalningspriset;

4) kostnad, som säljaren måste
vidkännas för godsets återtagande;
samt

5) i fall köparens rätt till godset är
beroende av att han ersätter säljaren
för reparation eller annan åtgärd med
avseende å godset, fordran å sådan
ersättning.

Har säljaren i avtalet uppgivit det
pris, till vilket han varit villig att
sälja godset mot kontant betalning,
lägges denna uppgift till grund för
beräkningen enligt första stycket 2),
där det ej kan antagas, att godset
kunde hava köpts till lägre pris.

5 §.

— — överskjutande beloppet.

6 §•

--att fordra.

Vill köparen i annat fall än i första
stycket avses fullgöra sin betalningsskyldighet
i förtid, äge han rätt där -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

(Gällande lydelse.)

8 §.

Har säljaren förbehållit sig, att
köparens rätt till gods, som blivit
genom ett avbetalningsköp försålt,
skall vara beroende därav att han
rätteligen fullgör vad honom enligt
annat sådant avtal åligger, skall, där
köparen det yrkar, vid tillämpning
av de i 2 § första stycket givna bestämmelser
så anses som om allt
godset blivit genom samma avbetalningsköp
försålt.

(Jämför 2 § andra stycket.)

9 §.

(Föreslagen lydelse.)

8 §•

Vad i första stycket sägs gälle ock
förbehåll, att av köparen inbetalt belopp
först skall avräknas å fordran,
som tillkommer säljaren av annan
grund än avbetalningsköpet.

Skulle tillämpning av annat villkor
vid avbetalningsköp uppenbarligen
vara stridande mot gott affärsskick
eller eljest otillbörlig, må villkoret
jämkas eller lämnas utan avseende.

9 §.

Iiungl. Maj:ts proposition nr 3.

(Gällande lydelse.)

10 §.

Kostnaden för — —- — —• —--

Angående rätt för utmätningsman
att i vissa fall meddela handräckning
utan hinder av köparens frånvaro
skall vad i 59 och 60 §§ utsökningslagen
är i fråga om utmätning föreskrivet
äga motsvarande tillämpning.

11 §•

Handräckning må ej beviljas, med
mindre utmätningsmannen finner
uppenbart, att med betalningen föreligger
sådant dröjsmål, som i 2 §
sägs.

(Föreslagen lydelse.)

10 §.

1) innehåller förbehåll om säljarens
äganderätt eller om rätt för säljaren
att återtaga godset;

2) upptager det pris, till vilket
säljaren är villig att sälja godset mot
kontant betalning; samt

3) angiver vad köparen har att erlägga
och när de särskilda beloppen
förfalla till betalning.

Ansökan om handräckning skall
göras skriftligen samt innehålla uppgift
å den del av avbetalnings pris et
som utestår ogulden och, där säljaren
gör anspråk på ränta, försäkringspremie
eller ersättning som i
4 § första stycket 5) avses, vad han
i sådant avseende fordrar. Ansökningen
skall vara åtföljd av köpehandlingen
i huvudskrift och bestyrkt
avskrift.

— — av sökanden.

Vad i 59 och 60 §§ ut sökning slag en
är föreskrivet i fråga om utmätning
skall äga motsvarande tillämpning
med avseende å handräckning enligt
denna lag.

11 §•

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

(Gällande lydelse.)

Visar köparen--— — — —---

12 §.

Då fråga är om handräckning, som
i denna lag avses, skall vad i £ § andra
stycket är stadgat om beräkning
av säljarens fordran icke äga tilllämpning
Ej heller skall i ty fall
ränta räknas säljaren till godo.

13 §.

Gods, för-------— ----

Finnes godsets värde överstiga det
belopp, som räknats säljaren till godo,
äge denne icke återbekomma
godset, med mindre han hos utmätningsmannen
nedsätter det överskjutande
beloppet.

(Föreslagen lydelse.)

Gång- och sängkläder, som äro
oundgängligen behövliga för köparen,
hans make och oförsörjda barn
eller adoptivbarn, må icke i något
fall återtagas.

— — heller beviljas.

12 §.

Finnes, då handräckning sökts på
grund av dröjsmål med betalningen,
att köparen till följd av sjukdom eller
arbetslöshet eller annan särskild
orsak huvudsakligen utan egen skuld
råkat i betalningssvårigheter, som
kunna antagas vara av tillfällig natur,
äge utmätningsmannen, såframt
icke säljarens rätt till godset äventyras
eller hans rätt eljest otillbörligt
åsidosättes, medgiva anstånd med
verkställigheten intill tre månader
från dagen för ansökningen om handräckning.
Där synnerliga skål därtill
äro, må anstånd ånyo medgivas
intill tre månader. Utmätningsmannen
må föreskriva villkor för anståndet
och, om anledning därtill förekommer,
förklara att anståndet skall
upphöra att gälla.

13 §.

vid värderingen.

(Jämför 5 § första stycket.)

14 §. 14 §.

Beslut i---------klagan föras.

Är köparen eller säljaren missnöjd Är köparen eller säljaren missnöjd

med värdering eller annan åtgärd, med värdering eller annan åtgärd,

som vid handräckningen vidtagits, som vid handräckningen vidtagits,

eller vill någon av dem påkalla så- vare honom ej förment att efter

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

(Gällande lydelse.)

dan uppgörelse, som skolat äga rum,
om godset återtagits annorledes än
genom handräckning, vare honom ej
förment att efter stämning å den
andre utföra sin talan vid domstol.
Visar ej säljaren, att han instämt sådan
talan inom trettio dagar efter
det handräckning gavs eller, där förrättningen
inom den tid överklagats,
inom lika tid efter det överexekutors
beslut meddelades, äge köparen hos
utmätningsmannen lyfta det belopp,
som, efter ty i 13 § andra stycket
sägs, må hava blivit hos denne nedsatt.

15 §.

År någon missnöjd med det värde,
som satts å godset, stånde honom
fritt att instämma sin talan till domstol.

16 §.

Jämte de stadganden, som i 10—
15 §§ finnas meddelade, skola i fråga
om förrättning, som där avses, utsökningslagens
föreskrifter i tillämpliga
delar lända till efterrättelse.

(Föreslagen lydelse.)

stämning å den andre utföra sin
talan vid domstol. Visar ej säljaren,
att han väckt sådan talan inom en
månad efter det handräckning gavs
eller, där förrättningen inom den tid
överklagats, inom lika tid efter det
överexekutors beslut meddelades, äge
köparen hos utmätningsmannen lyfta
det belopp, som enligt 5 § första
stycket må hava blivit hos denne
nedsatt.

15 §.

Vid förrättning, som i första stycket
avses, skall, där ej i domen annorlunda
förordnats, i fråga om värdering
av godset gälla vad i 13 § är
stadgat. Beträffande talan mot utmätningsmannens
värdering skola bestämmelserna
i lb § andra stycket
äga motsvarande tillämpning.

16 §.

Jämte de stadganden, som i 10—
15 §§ finnas meddelade, skola i fråga
om förrättning, som där avses, utsökningslagens
föreskrifter i tillämpliga
delar lända till efterrättelse. Har
säljaren medgivit uppskov med sökt
förrättning och har på grund därav
verkställighet ej skett, då sex måna -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

(Gällande lydelse.)

17 §.

Avtal om

(Föreslagen lydelse.)

der förflutit från dagen för ansökningen,
vare ansökningen förfallen.

För fordran på grund av avbetalningsköp
må det gods köpet avser
icke tagas i mät.

17 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
195b. Har avbetalning sköpet
slutits före nämnda dag, skall dock,
i den mån ej annat följer av vad hår
nedan sägs, nya lagen icke äga tilllåmpning.

Bestämmelserna i 12 § ävensom
15 ,8 första stycket nya lagen i vad
detta stycke innehåller hänvisning
till 12 § skola, i fråga om förrättning
som sökes efter nya lagens ikraftträdande,
äga tillämpning, där avbetalningspriset
icke överstiger tre tusen
kronor.

Stadgandet i 16 § första stycket
andra punkten nya lagen skall gälla,
dår av säljaren medgivet uppskov

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

med sökt förrättning består vid lagens
ikraftträdande så ock om säljaren
därefter medgiver sådant uppskov;
och skall i förstnämnda fall i
stadgandet angiven tid av sex månader
räknas från dagen för ikraftträdandet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

Förslag

till

Lag

om ändring i utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att i utsökningslagen skall införas en ny paragraf,
betecknad 43 §, av följande lydelse samt att 62 § samma lag1 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

43 §.

Vid verkställighet av dom, varigenom den som köpt gods genom avbetalningsköp
förpliktats att utgiva godset, skola föreskrifterna^ i 15 § första
stycket lagen om avbetalningsköp iakttagas.

62 §.

Av gäldenärs---— med lösören.

Häftar på---övriga tillgångar.

Hurusom med---nämnda lag.

Vid utmätning för fordran på grund av avbetalningsköp skola föreskrifterna
i 16 § andra stycket lagen om avbetalningsköp iakttagas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954.

1 Senaste lydelse se SFS 1928:164.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående
ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik.

m Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet
för skada i följd av automobiltrafik1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives:

1 §•

Med automobil---i timmen,

Härvid förstås---på skenor.

Till automobil---av gående.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954.

1 Senaste lydelse se SFS 1951: 650.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 11 juni 1915 (nr 219) om
avbetalningsköp.

Härigenom förordnas, att 1—6 och 8—17 §§ lagen den 11 juni 1915 om
avbetalningsköp1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives
samt att i lagen skola införas två nya paragrafer, betecknade 18 och
19 §§, av nedan angiven lydelse.

Gällande lydelse av de paragrafer, i

vilka ändring föreslås. (Föreslagen lydelse.)

1 §•

Med avbetalningsköp —-----

Har avtalet-----— —

Lagen äger icke tillämpning, när
sammanlagda beloppet av de poster,
som köparen enligt avtalet har att
erlägga (avbetalnings pris et), överstiger
tre tusen kronor.

2 §•

Där köparen i annat avseende än i
första stycket sägs åsidosätter vad
honom åligger, må särskild påföljd,
som för sådan händelse kan vara avtalad,
icke vinna tillämpning, för så
vitt sådant med hänsyn till de före -

1 §•

— —--blivit erlagd.

-- ägare därav.

Sammanlagda beloppet av de poster,
som köparen enligt avtalet har
att erlägga, benämnes i denna lag
avbetalningspriset.

2 §.

Underlåter köparen att fullgöra sin
betalningsskyldighet, äge säljaren
icke på grund därav rätt att taga
godset åter, utkräva post, som eljest
ej vore förfallen, eller göra annan i
avtalet stadgad särskild påföljd gällande,
med mindre köparens underlåtenhet
avser belopp, som utestår
oguldet minst fjorton dagar utöver
förfallodagen, och detta belopp uppgår
till minst en tiondel av avbetalningspriset
eller består av flera poster,
som sammanlagt uppgå till minst
en tjugondei därav, eller ock utgör
återstoden av säljarens fordran.

Beror dröjsmålet på att köparen
till följd av sjukdom eller arbetslöshet
eller annan särskild orsak huvudsakligen
utan egen skuld råkat i
betalningssvårigheter, må säljaren ej

1 Senaste lydelse av 17 § se SFS 1946: 841.

(Gällande lydelse.)

liggande omständigheterna
vara uppenbart obilligt.

3 §.

Vill säljaren taga godset åter, skall
■vid uppgörelse mellan honom och
köparen värdet av godset, då det
återtages, räknas köparen till godo.

4 §•

Förmår köparen eller säljaren visa,
att det pris, som godset skulle
hava betingat, om det sålts mot kontant
betalning (kontantpriset), med
mer eller mindre än en tiondel understiger
avbetalnings pris et, skall
sammanlagda beloppet av de icke
förfallna posterna i stället för att
minskas till nio tiondelar beräknas
till den kvotdel, som kontantpriset

(Föreslagen lydelse.)

heller efter den angivna fristens utgång
göra gällande sådan påföljd, om
köparen orlågger det belopp, som ej
guldits i rätt tid, jämte ränta samt
ersätter kostnader, som säljaren måst
vidkännas i anledning av dröjsmålet.
Har säljaren vid domstol väckt talan
med yrkande om påföljdens tillämpning,
äge köparen icke till sitt fredande
åberopa betalning, som skett
efter det målet företagits till huvudförhandling.

3 §•

Vill säljaren taga godset åter, skall
vid uppgörelse mellan honom och
köparen värdet av godset, då det
återtages, räknas köparen till godo.
Godsets värde beräknas efter vad säljaren
kan antagas utvinna genom att
på lämpligt sätt sörja för dess försäljning.
Vid beräkningen skall sålunda
hänsyn tagas till omständigheter,
som äro ägnade att höja värdet
i säljarens hand, såsom att han
i egen rörelse kan ånyo försälja godset
och dessförinnan bota möjligen
förefintlig skada därå.

4 §.

Säljaren äge, där godset återtages,
räkna sig till godo:

1) oguldna poster, för vilka i avtalet
bestämd förfallodag är inne vid
tiden för godsets återtagande;

2) så stor kvotdel av övriga oguldna
poster, som det pris, vilket godset
skulle hava betingat, om det köpts
mot kontant betalning, (kontantpriset)
utgör i förhållande till avbetalningspriset; 3)

ränta och försäkringspremie,
som säljaren har att fordra och som
icke inräknats i avbetalnings pris et;

4) kostnad, som säljaren måste
vidkännas för godsets återtagande;
samt

5) i fall, då köparens rätt till godset
är beroende av att han ersätter
säljaren för reparation eller annan
åtgärd med avseende å gödsel, fordran
å sådan ersättning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

(Gällande lydelse.)

utgör i förhållande till avbetalningsprise/t.

Kostnad, som säljaren måste vidkännas
för godsets återtagande, skall
ock räknas honom till godo.

5 §•

Finnes godsets värde överstiga det
belopp, som enligt 4 § eller, där fråga
är om handräckning, enligt 12 § räknats
säljaren till godo, äge denne
icke återbekonnna godset, med mindre
överskottet gäldas till köparen eller
nedsättning sker, efter ty i 13 §
andra stycket stadgas.

Är godset------______

(Föreslagen lydelse.)

5 §•

Finnes godsets värde överstiga det
belopp, som enligt 4 § räknats säljaren
till godo, äge denne icke återbekomma
godset, med mindre han
gäldar överskottet till köparen eller
i fall, då godsets värdering verkställts
av utmätningsman, hos denne nedsätter
nämnda belopp.
överskjutande beloppet.

6 §•

Har säljaren — — -— —--

Har säljaren förbehållit sig, att köparens
rätt till gods, som blivit genom
ett avbetalningsköp försålt,
skall vara beroende därav att han
rätteligen fullgör vad honom enligt
annat sådant avtal åligger, skall, där
köparen det yrkar, vid tillämpning
av de i 2 § första stycket givna bestämmelser
så anses som om allt

6 §.

--att fordra.

Vill köparen i annat fall än i första
stycket avses fullgöra sin betalningsskyldighet
i förtid, äge han rått därtill.
Säljarens fordran skall därvid
beräknas enligt de i 4 § angivna grunder,
dock skall, om betalning sker å
annan tid än någon i avtalet bestämd
förfallodag, den post, som närmast
förfaller till betalning, i sin helhet
räknas säljaren till godo.

8 §.

Förbehåll att köparens rätt till
godset skall vara beroende av att
köparen fullgör annan förpliktelse)
än sådan, som åligger honom enligt
avbetalning sköp et, vare utan verkan,
såframt förbehållet ej avser ersättning
för reparation eller annan åtgärd
med avseende å godset.

Vad i första stycket sägs gälle ock

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

(Gällande lydelse.)

godset blivit genom samma avbetalningsköp
försålt.

(Jämför 2 § andra stycket.)

9 §.

10 §.

Har om avbetalningsköp upprättats
skriftlig handling, äge säljaren
hos utmätningsmannen i den ort,
där godset finnes, söka handräckning
för godsets återtagande. Sådan ansökan
skall göras skriftligen och innehålla
uppgift å oguldna poster med
deras förfaUotider samt vara åtföljd
av köpehandlingen i huvudskrift och
bestyrkt avskrift.

(Föreslagen lydelse.)

förbehåll, att av köparen inbetalt belopp
först skall avräknas å fordran,
som tillkommer säljaren av annan
grund än avbetalningsköpet.

Skulle tillämpning av annat villkor
vid avbetalningsköp uppenbarligen
vara stridande mot gott affårsskick
eller eljest otillbörlig, må villkoret
jämkas eller lämnas utan avseende.

9 §.

Innehåller avtalet bestämmelse, enligt
vilken köparens underlåtenhet
att fullgöra vad honom åligger skall
medföra, att han icke äger åtnjuta
betingad förfallotid, och utkrävejr
säljaren med åberopande av sådan
bestämmelse hela den överenskomna
betalningen eller större del därav än
som frånsett bestämmelsen skulle
vara till betalning förfallen, skola i
fråga om beräkningen av säljarens
fordran de i 4 § givna regler äga motsvarande
tillämpning.

10 §.

Säljaren äge hos utmätningsmannen
i den ort, där godset finnes, söka
handräckning för godsets återtagande,
där om avbetalningsköpet upprättats
en av köparen underskriven
handling, som

1) innehåller förbehåll om säljarens
äganderätt eller om rätt för säljaren
att återtaga godset;

2) upptager det pris, till vilket
säljaren är villig att sälja godset mot
kontant betalning; samt

3) angiver vad köparen har att erlägga
och när de särskilda beloppen
förfalla till betalning.

Ansökan om handräckning skall
göras skriftligen samt innehålla uppgift
å den del av avbetalningspriset,
som utestår ogulden, och där säljaren
gör anspråk på ränta, försäkringspremie
eller ersättning, som i
4 § första stycket 5) avses, vad han
i sådant avseende fordrar. Ansökningen
skall vara åtföljd av köpe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

(Gällande lydelse.)

Kostnaden för
Angående rätt

(Föreslagen lydelse.)

handlingen i huvudskrift och bestyrkt
avskrift.

--av sökanden.

--motsvarande tillämpning.

11 §.

Handräckning må ej beviljas, med
mindre utmätningsmannen finnejr
uppenbart, att med betalningen föreligger
sådant dröjsmål, som i 2 §
sägs.

Visar köparen

11 §•

Gång- och sängkläder, som äro
oundgängligen behövliga för köparen,
hans make och oförsörjda barn
eller adoptivbarn, må icke i något
fall återtagas.

--heller beviljas.

12 §.

Då fråga är om handräckning, som
i denna lag avses, skall vad i 4 § andra
stycket är stadgat om beräkning
av säljarens fordran icke äga tilllåmpning.
Ej heller skall i ty fall
ränta räknas säljaren till godo.

13 §.

Gods, för---------

Finnes godsets värde överstiga det
belopp, som räknats säljaren till godo,
äge denne icke återbekomma
godset, med mindre han hos utmätningsmannen
nedsätter det överskjutande
beloppet.

12 §.

Finnes, då handräckning sökts på
grund av dröjsmål med betalningen,
att köparen till följd av sjukdom eller
arbetslöshet eller annan särskild
orsak huvudsakligen utan egen skuld
råkat i betalningssvårigheter, som
kunna antagas vara av tillfällig natur,
äge utmätningsmannen, såframt
icke säljarens rätt till godset äventyras
eller hans rätt eljest otillbörligt
åsidosättes, medgiva anstånd med
verkställigheten intill tre månader
från dagen för ansökningen om handräckning.
bär synnerliga skäl därtill
äro, må anstånd ånyo medgivas
intill tre månader. Utmätningsmannen
må föreskriva villkor för anståndet
och, om anledning därtill förekommer,
förklara att anståndet skall
upphöra att gälla.

13 §.

vid värderingen.

(Jämför 5 § första stycket.)

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

(Gällande lydelse.)

14 §.

Beslut i —--------

Är köparen eller säljaren missnöjd
med värdering eller annan åtgärd,
som vid handräckningen vidtagits,
eller vill någon av dem påkalla sådan
uppgörelse, som skolat äga rum,
om godset återtagits annorledes än
genom handräckning, vare honom ej
förment att efter stämning å den
andre utföra sin talan vid domstol.
Visar ej säljaren, att han instämt sådan
talan inom trettio dagar efter
det handräckning gavs eller, där förrättningen
inom den tid överklagats,
inom lika tid efter det överexekutors
beslut meddelades, äge köparen hos
utmätningsmannen lyfta det belopp,
som efter ty i 13 § andra stycket
sägs, må hava blivit hos denne nedsatt.

15 §.

Är någon missnöjd med det värde,
som satts å godset, stånde honom
fritt att instämma sin talan till domstol.

16 §.

Jämte de stadganden, som i 10—
15 § § finnas meddelade, skola i fråga
om förrättning, som där avses, utsökningslagens
föreskrifter i tillämpliga
delar lända till efterrättelse.

(Föreslagen lydelse.)

14 §.

klagan föras.

Är köparen eller säljaren missnöjd
med värdering eller annan åtgärd,
som vid handräckningen vidtagits,
vare honom ej förment att efter
stämning å den andre utföra sin
talan vid domstol. Visar ej säljaren,
att han instämt sådan talan inom en
månad efter det handräckning gavs
eller, där förrättningen inom den tid
överklagats inom lika tid efter det
överexekutors beslut meddelades, äge
köparen hos utmätningsmannen lyfta
det belopp, som enligt 5 § första
stycket må hava blivit hos denne
nedsatt.

15 §.

16 §.

Jämte de stadganden, som i 1 flis
§§ finnas meddelade, skola i fråga
om förrättning, som där avses, utsökningslagens
föreskrifter i tillämpliga
delar lända till efterrättelse. Har
säljaren medgivit uppskov med sökt
förrättning och har på grund därav
verkställighet ej skett, då tre måna -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3,

(Gällande lydelse.)

17 §.

Avtal om---------

(Föreslagen lydelse.)

der förflutit från dagen för ansökningen,
vare ansökningen förfallen.

För fordran på grund av avbetalningsköp
må det gods köpet avser
icke tagas i mät. För belopp, som
täckes av godsets värde, beräknat på
sätt i 3 § sägs, må ej heller annan
egendom utmätas, såframt utmätningen
skulle lända till avsevärt men
för köparen.

17 §.

Har köparen på förhand avstått
från någon rätt eller förmån, som
honom enligt här ovan givna stadganden
tillkommer, skola dessa ändock
lända till efterrättelse.

utan verkan.

18 §.

Vill säljaren bevara sin rätt att
taga godset åter från köparen, skall
han inom tre år från den i avtalet
bestämda förfallotiden för sista posten
väcka talan om att få godset tillbaka.
Avtal om längre tid vare utan
verkan.

19 §.

Finnes någon som yrkesmässigt
säljer gods på avbetalning bedriva
verksamheten i strid mot vad gott
affärsskick emot köpare skäligen
kräver, äge domstol på talan av allmän
åklagare vid vite förbjuda säljaren
att under viss tid, högst fem år,
sälja gods på avbetalning.

Utdömt vite tillfaller kronan.

Denna lag tråder i kraft den ....

• • • ....... Å avbetalningsköp, som

slutits före nämnda dag, skall dock,
i den mån ej annat följer av vad här
nedan sägs, nya lagen icke äga tilllämpning.

Vad 8 § tredje stycket nya lagen
innehåller om jämkning eller åsidosättande
av villkor vid avbetalningsköp
skall lända till efterrättelse jämväl
i fråga om köp, som ingåtts före
7 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 3.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

lagens ikraftträdande, där sådant
villkor göres gällande först efter
ikraftträdandet.

Bestämmelserna i 12 § ävensom
15 § första stycket nya lagen i vad
det innehåller hänvisning till nämnda
lagrum skola, i fråga om förrättning
som sökes efter nya lagens
ikraftträdande, äga tillämpning, där
avbetalnings priset icke överstiger tre
tusen kronor.

Stadgandet i 16 § första stycket
nya lagen skall gälla, där av säljaren
medgivet uppskov med sökt förrättning
består vid tiden för lagens
ikraftträdande; dock skall i stadgandet
angiven tid av tre månader räknas
från dagen för ikraftträdandet.

I 18 § nya lagen givna bestämmelser
skola äga tillämpning jämväl å
avbetalningsköp, som slutits före lagens
ikraftträdande; dock att angiven
tid för talans väckande, i fall där
den i avtalet bestämda förfallotiden
för sista posten inträtt före dagen för
ikraftträdandet, skall räknas från
sagda dag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 62 § ntsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 62 § utsökningslagen1 skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

62 §.

Av gäldenärs---med lösören.

Häftar på---övriga tillgångar.

Hurusom med---nämnda lag.

Vid utmätning för fordran på grund av avbetalningsköp skola föreskrifterna
i 16 § andra stycket lagen om avbetalningsköp iakttagas.

Denna lag träder i kraft den

1 Senaste lydelse se SFS 1928: 164.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 3,

Protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 14 oktober 1952.

Närvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquist,

Karlgren,

regeringsrådet Eckerberg.

Enligt lagrådet den 25 september 1952 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i
statsrådet den 20 augusti 1952, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 11 juni 1915 (nr 219) om avbetalningsköp; 2)

lag om ändring i utsökningslagen; och

3) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående
ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsassessorn
S. Dennemark.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om avbetalningsköp.

1 §•

Lagrådet:

Uttrycket »post» tages i lagförslaget liksom i gällande lag i en betydelse,
som näppeligen i allo täckes av allmänt språkbruk. Enligt vad i remissprolokollet
framhålles omfattar uttrycket ej avbetalningstillägg i form av löpande
ränta och ej heller belopp, som köparen vid sidan av den egentliga
köpesumman kan ha att betala i ersättning för säljarens utgifter för försäkring
av godset. Detta må visserligen kunna utläsas ur den remitterade lagtexten
men framgår knappast med tillräcklig tydlighet förrän i 4 §, medan
betydelsen av uttrycket är av vikt redan för 2 §. Lagtexten skulle bliva mera
lättläst, om uttryckets innebörd angåves i förevarande paragraf. Lagrådet
vill därför förorda, att till paragrafens tredje stycke fogas en ny punkt av
innehåll att med post icke avses sådan ränta eller gottgörelse för försäkringspremie,
som köparen skall särskilt utgiva.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3. 101

2 § första stycket.

Lagrådet:

Enligt remissprotokollet skall möjlighet att återtaga godset föreligga, då
det förfallna oguldna beloppet består av en avbetalningspost samt ett räntebelopp
eller en försäkringspremie, vilka sammanlagt uppgå till en tiondel av
avbetalningspriset. Den föreslagna lagtexten måste dock närmast läsas så,
att godset får återtagas även om icke någon avbetalningspost skulle ingå i
det förfallna beloppet. I sådant fall lär det i praktiken knappast förekomma
att beloppet, som då består av endast ränta, ersättning för försäkringspremier
eller dylikt, uppgår till en tiondel av avbetalningspriset, men om så
likväl skulle vara förhållandet, synes det icke vara oskäligt att säljaren får
göra påföljden gällande. Det nu sagda torde icke böra inverka på 1/20-regeln, som förutsätter att minst två egentliga avbetalningsposter skola vara
förfallna och utestå oguldna.

Innehållet i detta stycke skulle bliva lättare tillgängligt, om den inledande
satsen fullständigades så att det däri hette, att köparen underlåter att i
rätt tid erlägga förfallen post eller eljest fullgöra sin betalningsskyldighet.

2 § andra stycket.

Justitieråden Nissen, Hellquist och Karlgren:

Andra stycket i 2 § avser det fall att köparen, ehuru efter den enligt första
stycket medgivna fristens utgång, betalar förfallet belopp jämte ränta och
kostnader. Under vissa förutsättningar skall säljaren då icke få göra gällande
de i första stycket åsyftade påföljderna.

En av förutsättningarna är att dröjsmålet beror på att köparen av särskild
orsak huvudsakligen utan egen skuld råkat i betalningssvårigheter.
En lagbestämmelse till köparens skydd i dylika fall synes vara önskvärd.
Bestämmelsen bör emellertid avfattas så, att den blir tillämplig endast då
det skulle framstå såsom oskäligt hårt mot köparen att påföljderna göras
gällande. Detta torde icke alltid vara fallet, om köparen utan skäl försummat
att betala på förfallodagen och först senare råkat i svårigheter som orsakat
ytterligare dröjsmål med betalningen. Åtminstone om svårigheterna
inträffat före fjortondagarsfristens utgång, skulle den föreslagna lagtexten
möjligen kunna föranleda uppfattningen, att köparen alltid kan före godsets
återtagande, eller innan huvudförhandling hålles, betala med den verkan
att han blir fri från påföljderna. Bestämmelsen är i detta hänseende
oklar, och det kan befaras att den i tillämpningen skulle få alltför stor räckvidd.
Det må anmärkas att enligt utredningen bestämmelsen har samma innebörd
som motsvarande stadgande i det norska förslaget. Det senare fordrar
för sin tillämpning, att det skulle »virke urimelig» att under föreliggande
omständigheter göra gällande ifrågavarande påföljder, en avfattning som
förefaller åsyfta en tämligen snäv tillämpning. En omredigering till närmare
överensstämmelse med det norska förslaget synes ur flera synpunkter vara
att förorda. Stadgandet skulle härigenom till sin konstruktion även komma
att ansluta sig till det besläktade stadgandet i 8 § tredje stycket i förslaget

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

liksom till 2 § andra stycket i dess nu gällande lydelse. Ordet »urimelig»
i det norska förslaget torde böra ersättas med »uppenbart obilligt» eller likvärdigt
uttryck.

För att köparen skall kunna hindra att påföljderna göras gällande fordras
enligt andra punkten i andra stycket, att betalningen erlägges senast innan
godset återtagits eller, om säljaren väckt talan vid domstol, innan målet
företagits till huvudförhandling. Grunden till det angivna undantaget från
regeln att betalning skall erläggas innan godset återtagits är enligt remissprotokollet
en önskan att undvika att motsättning skulle kunna uppstå mellan
lag och domstols dom. Det angivna syftemålet torde dock endast ofullständigt
vinnas genom det föreslagna stadgandet. Det må erinras att icke
alla mål gå till huvudförhandling, i det att i vissa fall tredskodom kan
meddelas under förberedelsen. Vidare har hänsyn icke tagits till möjligheten
att i lagsökningsväg få köparen ålagd betalningsskyldighet; utslag i
lagsökningsmål torde, sedan tiden för anställande av återvinningstalan utgått,
i nu förevarande hänseende kunna likställas med domstols dom. Stadgandet
hade därför bort erhålla en lydelse, som tagit sikte även på dessa
fall. Emellertid torde det kunna ifrågasättas om stadgandet över huvud
är tillräckligt motiverat. Härutinnan kunna vi ansluta oss till vad Svea
hovrätt anfört i sitt yttrande över betänkandet. Dessutom må framhållas att
för det visserligen icke fullt likartade fall som avses i 6 §, nämligen att köparen
hindrar godsets återtagande genom att på en gång betala vad säljaren
enligt 4 § har att fordra, någon motsvarande bestämmelse ej finnes i
gällande lag och ej heller nu föreslagits. Jämväl på grund av reglerna i 7 §
och i 15 § jämförd med It § andra stycket kan det förekomma, att domstols
dom icke kan verkställas enligt sitt innehåll. Det här behandlade undantaget
från regeln i andra punkten av andra stycket, att betalningen skall
ske senast innan godset återtagits, torde alltså icke böra bibehållas. Nämnda
regel lär kunna infogas i styckets första punkt.

På grund av vad sålunda anförts hemställa vi, att åt förevarande stycke
gives den lydelse, att därest köparen efter utgången av den i första stycket
angivna fristen men innan godset återtages erlägger belopp, som ej gäldats
i rätt tid, jämte ränta samt ersätter kostnader, som säljaren måst vidkännas
i anledning av dröjsmålet, säljaren ej må göra gällande påföljd, som i första
stycket sägs, om dröjsmålet berott på att köparen till följd av sjukdom eller
arbetslöshet eller av annan särskild orsak huvudsakligen utan egen skuld
råkat i betalningssvårigheter och det med hänsyn därtill skulle vara uppenbart
obilligt att påföljden vinner tillämpning.

Regeringsrådet Eckerberg:

Tvekan synes kunna råda huruvida 2 § andra stycket är tillämpligt även
då det som orsakat köparens betalningssvårigheter inträffat först efter förfallodagen.
Denna tvekan hänför sig till innebörden av ordet »dröjsmålet»,
vilket alltefter de olika sammanhang vari det förekommer kan ha en
något skiftande betydelse. Här gäller det att avgöra, om ordet åsyftar det i

Kungl. Maj:ts proposition nr o.

103

inledningen till första stycket angivna faktum att köparen underlåtit att
(underförstått: i rätt tid) fullgöra sin betalningsskyldighet eller det i fortsättningen
av samma stycke angivna förhållandet att köparens underlåtenhet
avser belopp, som utestår oguldet minst fjorton dagar utöver förfallodagen.
I senare fallet skulle begreppet dröjsmål ha en något annorlunda innebörd
än det torde ha i den med lagen om avbetalningsköp nära besläktade lagen
om köp och byte av lös egendom. I sistnämnda lag lärer nämligen med dröjsmål
åtminstone i första hand avses att säljaren eller köparen icke i rätt tid
fullgjort en honom åliggande förpliktelse. Emellertid synes av vad som
anföres å s. 33 i betänkandet — t. ex. uttrycket »en köpare, som råkat i
dröjsmål till följd av oförvållade betalningssvårigheter» — framgå, att ordet
»dröjsmålet» avsetts jämväl i det remitterade förslaget ha sist angivna innebörd
och således endast åsyfta det i början av första stycket angivna faktum
att köparen underlåtit att i rätt tid fullgöra sin betalningsskyldighet. Framhållas
må tillika, att anstånd enligt 12 § med verkställighet av handräckning,
som sökts på grund av dröjsmål med betalningen, enligt remissprotokollet
förutsättes kunna medgivas endast om betalningsförsummelsen har sin
grund i att köparen av särskild orsak huvudsakligen utan egen skuld råkat
i betalningssvårigheter. Även i övrigt tala starka skäl för att den sist angivna
tolkningen av ordet »dröjsmålet» är riktig. Köparens underlåtenhet att betala
å avtalad förfallodag innebär nämligen alltid ett dröjsmål (en betalningsförsummelse),
eftersom den i 2 § första stycket i visst hänseende medgivna
fjortondagar sfristen icke medför något framflyttande av förfallotiden. Man
kan vidare knappast förutsätta, att »dröjsmålet» avser någon mer kvalificerad
betalningsförsummelse än som täckes av de i 2 § andra stycket jämväl
förekommande orden »det belopp, som ej guldits i rätt tid». Slutligen må
framhållas, att därest med »dröjsmålet» skulle åsyftas att köparen icke
betalat senast fjorton dagar från förfallodagen, det ej vore erforderligt att,
som skett, uttryckligen göra stycket tillämpligt för det fall att fjortondagarsfristen
utgått samt att dröjsmålet då icke gärna kan antagas bero på något
som inträffat under dröjsmålet.

Med hänsyn till det anförda, och då det även sakligt sett synes följdriktigast
att köparen icke bör få med civilrättslig verkan till sitt fredande mot
avtalade påföljder åberopa betalningssvårigheter orsakade av något som inträffat
sedan skulden förfallit till betalning (jfr NJA II 1945 s. 647) och
kanske t. o. m. sedan säljaren enligt första stycket förvärvat en civilrättslig
befogenhet att göra påföljderna gällande, torde andra stycket böra anses
tillämpligt endast därest köparen redan å förfallodagen till följd av sjukdom
eller arbetslöshet eller av annan särskild orsak huvudsakligen utan egen
skuld befunnit sig i betalningssvårigheter. Med en sådan tolkning av stycket
torde detta icke kunna anses ha för stor räckvidd och därför ej heller behöva
kompletteras så, att tillämpningen av detsamma göres beroende av utfallet
av en i viss mån skönsmässig bedömning.

I likhet med lagrådets övriga ledamöter anser jag det av dem behandlade
undantaget från regeln i andra punkten av andra stycket, att betalningen.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

skall ske senast innan godset återtagits, icke böra bibehållas. Nämnda regel
torde kunna infogas i styckets första punkt, därvid denna lämpligen bör så
omformuleras, att vad som sägs rörande betalningen kommer närmast efter
ordet »betalningssvårigheter» och inledes med orden »men erlägger han
innan godset återtages».

4 §•

Justitieråden Hellquist och Karlgren:

Därest 8 § ändras på sätt vi här nedan komma att hemställa, bör punkt 5
i första stycket av förevarande paragraf utgå.

8 §.

Justitieråden Hellquist och Karlgren:

Från det enligt denna paragraf föreslagna principiella ogiltigförklarandet
av s. k. kopplingsförbehåll och avräkningsförbehåll göras de praktiskt betydelsefulla
undantagen, att sådana förbehåll alltjämt skola gälla i fråga om
ersättning för reparation eller annan åtgärd med avseende å godset. Undantagsregeln
är föranledd av hänsyn till de speciella förhållandena inom avbetalningshandeln
med motorfordon. Förbehållen skulle, har man hävdat,
gagna icke blott säljarna utan även köparna, i det att en köpare som icke
förmår kontant betala reparation av bilen måhända ej kan utverka sig dylik
reparation, om säljaren ej äger kopplings- eller avräkningsrätt beträffande
kostnaden.

Det är tydligt att ett kopplingsförbehåll innebär en sådan utvidgning av
äganderättsförbehållet som kan, även om den begränsas till fordringar för
reparation och liknande, medföra en avsevärd belastning för köparen. De
tungt vägande skäl, som anförts för att kopplingsförbehåll i allmänhet böra
anses ogiltiga och som redovisats av utredningen (s. 45 i betänkandet), göra
sig med styrka gällande även här. I remissyttranden från sammanslutningar,
vilka äga stor praktisk erfarenhet på området, har ock understrukits, hurusom
kopplingsrätten i föreliggande fall är ägnad att utnyttjas till skada för
ekonomiskt svagt ställda köpare -— bl. a. just sådana kapitalsvaga trafikutövare
som undantagsregeln närmast har i sikte — t. o. m. så att köparna
komma i mer eller mindre fullständigt beroende av säljarna. Särskilt betänkligt
är detta vid det förhållandet att — om man bortser från det väl endast i
extrema fall ingripande stadgandet i 8 § tredje stycket — avtalsfrihet skulle
råda i förevarande hänseende. En köpare skulle sålunda, enligt vad departementschefen
anfört, beträffande reparationskostnaden icke tillgodonjuta det
skydd, som enligt 2 § första stycket eljest tillförsäkras avbetalningsköpare.
Bland annat kan kopplingsförbehållets giltighet leda till stötande konsekvenser,
när för köparen resterar blott en ringa del av köpeskillingen för bilen
(jfr landsorganisationens remissyttrande).

Även i övrigt kunna resas invändningar mot den föreslagna regleringen.
Man kan fråga sig varför just säljaren i motsats till andra företagare, som
verkställa bilreparationer, skall erhålla den speciella säkerhets- och förmåns -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

105

rätt — framför köparens borgenärer och övriga tredje män — som äganderättsförbehållet
innefattar. Sambandet mellan bilförsäljningen och reparationen
kan, i synnerhet när denna sker vid en långt senare tidpunkt, vara
ganska lösligt. Än vidare torde vara tvivelaktigt, om enbart hänsynen till
kapitalsvaga bilköpare bör föranleda en så allmän och principiellt betydelsefull
regel som den föreslagna.

Det vill under sådana förhållanden synas, att tillräckligt bärande skäl icke
förebragts till stöd för en avvikelse från huvudregeln om att kopplingsförbehåll
ej skola äga giltighet. Gentemot vad ovan anförts kan näppeligen det argumentet
anses avgörande, att det för tillgodoseende av köparens intresse
att få reparation utförd skulle vara av nöden att i den föreslagna ordningen
gynna den säljare från vilken han tillhandlat sig bilen. Den omständigheten
i och för sig, att en kontrahent genom att medkontrahenten i förhållande till
honom erhåller en särskilt stark rättslig ställning kan förskaffa sig en kredit
som det eljest skulle vara svårt för honom att ernå, brukar icke anses vara
tillfyllestgörande grund för att medkontrahenten skall beredas en dylik förmånlig
ställning. Frågan huruvida en prioritetsrätt bör legalt erkännas eller
ej synes böra bedömas med anläggande av ett vidsträcktare perspektiv. Det
förefaller för övrigt ovisst, i vad mån ett även på denna punkt upprätthållet
förbud mot kopplingsförbehåll verkligen skulle komma att minska säljarnas
benägenhet att utföra reparationer. En säljare har ju i allmänhet intresse
av att en avbetalningsaffär fullföljes. Om en köpare, som använder
bilen i sin rörelse, behöver få den reparerad men icke har råd att betala reparationen
kontant, kan säljaren mycket väl anse det förenligt med sitt
intresse att utföra reparationen, ty eljest riskerar han att köparen, som förlorar
inkomsten av bilen, icke kan fullgöra avbetalningarna. Genom att utföra
reparationen sätter han köparen i stånd att fullfölja avtalet, och för att
få ut betalning för reparationen står det ordinära utsökningsförfarandet till
buds, i händelse betalningen skulle utebli. Hur säljarna i dylika situationer
skulle komma att ställa sig beror naturligtvis på en mångfald faktorer av
ekonomisk och personlig natur. Det synes icke utan praktisk erfarenhet under
en längre tid kunna göras gällande, att de olägenheter för köparna, som
otvivelaktigt äro förbundna med kopplingsrätten, skulle allmänt sett motsvaras
av en fördel av ovan angiven art. Av stor vikt för frågans bedömande
är bl. a., att man äger kännedom om i vilken utsträckning det förekommer
att bilhandlare reparera bilar som de själva sålt. Härom lämnas i förarbetena
icke någon upplysning.

De synpunkter som här anlagts rörande kopplingsrätten kunna i princip
anses tillämpliga även beträffande säljarens rätt att förbehålla sig att vad
köparen betalar i första hand avräknas på reparationskostnad. Genom denna
avräkningsrätt erhåller säljaren, även om han ej tillika har kopplingsrätt,
en högst betydande förmån. För köparen måste följderna av ett avräkningsförbehåll
ofta vara betungande, ehuru de väl i regel för honom — liksom ur
tredje mans synpunkt — få antagas bliva mindre menliga än verkningarna
av ett kopplingsförbehåll.

106

Kungl. Maj. ts proposition nr 3.

Av det anförda framgår, att enligt vår mening i allt fall förbudet mot
kopplingsförbehåll bör göras undantagslöst. Även förslaget om avräkningsförbehållets
giltighet i vad angår reparationsfordran m. m. synes ingiva sådana
betänkligheter att vi icke anse oss kunna tillstyrka detsamma. Enligt
denna ståndpunkt skulle stadgandet, såvitt gäller kopplingsförbudet, bringas
i överensstämmelse med de danska och norska förslagen.

Vi hemställa alltså, att undantagsbestämmelsen i första stycket av 8 §
ävensom andra stycket i paragrafen få utgå.

Justitierådet Nissen och regeringsrådet Eckerberg:

Man torde kunna utgå från att tredje stycket i förevarande paragraf skall
så läsas, att det kan bliva tillämpligt jämväl å förbehåll, som i de två föregående
styckena sägs, såvitt förbehållen avse ersättning för reparation eller
annan åtgärd med avseende å det försålda godset. Det saknas anledning varför
dylika förbehåll, som ej äro verkningslösa enligt de båda första styckena,
icke i stället skulle träffas av regeln i tredje stycket.

10 §.

Lagrådet:

I förevarande paragraf uppställas vissa formella betingelser för att säljaren
skall erhålla handräckning för godsets återtagande; bland annat fordras
företeende av en köpehandling, som uppfyller en del angivna minimikrav.
Stadgandet utesluter emellertid uppenbarligen icke, att säljaren må
vara nödsakad att förete andra handlingar, såsom en å köpeskillingen eller
del därav utfärdad förskrivning, till bestyrkande av att de materiella förutsättningarna
för hans rätt att med åberopande av köparens kontraktsbrott
återbekomma godset föreligga. Det kan nämligen av skäl, som icke framgå
av lagen om avbetalningsköp utan följa av allmänna rättsgrundsatser, gälla
ytterligare villkor för utövande av den säljarens hävningsrätt varom här är
fråga. I enlighet härmed är än vidare möjligt, att säljaren med stöd av allmänna
rättsgrundsatser — eller kanske med hänsyn till vad mellan kontrahenterna
särskilt överenskommits — över huvud saknar en på köparens
kontraktsbrott grundad materiell rätt att återfordra godset, trots att köparen
ej kan stödja ett påstående att så förhåller sig på någon bestämmelse i
nämnda lag. Frågan härom kan för övrigt icke alltid lösas i handräckningsärendet
utan måste understundom i vederbörlig ordning hänskjutas till
domstols prövning. Köparen gör t. ex. under hänvisning till ett oskäligt högt
pris för godset jämte andra omständigheter sannolikt, att köpet enligt allmänna
avtalsrättsliga regler icke är för honom bindande (jfr yttranden av
utredningen dels s. 51 f. dels i anslutning till 11 § tredje stycket s. 48 i
betänkandet).

Vad nu anmärkts om att lagen om avbetalningsköp icke uttömmande reglerar
de betingelser, som gälla beträffande säljarens rätt att återfå godset,
har särskild betydelse för det i ett remissyttrande berörda fallet att å köpeskillingen
utställts en eller flera växlar, som av köparen accepterats. Har

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

107

säljaren påfordrat handräckning under åberopande av att köparen icke erlagt
betalning för poster som med växlarna avses, måste det merendels utgöra
ett villkor för säljarens rätt att återtaga godset, att han företer dessa
växlar. Försåvitt man nämligen vid uppgörelsen enligt 4 § skall tillgodoräkna
säljaren de skuldbelopp, till vilka växlarna hänföra sig, och beloppen
falla inom det värde, vartill godset uppskattas vid återtagandet, har köparen
— enär han med godsets återställande skall anses ha gottgjort säljaren
för den del av dennes köpeskillingsfordran som täckes av sagda värde -— i
princip anspråk på att genom växlarnas återfående eller anteckning å desamma
för framtiden befrias från sitt växelansvar. Köparen måste här, på
sätt under remissbehandlingen anförts, skyddas mot risken att både få godset
återtaget och ändå krävas på växlar, som kommit i godtroende tredje mans
hand. Kan likvisst säljaren ställa betryggande säkerhet för att han själv
kommer att infria växlarna i köparens ställe eller att denne annorledes
skyddas mot förlust på grund av sitt växelansvar, torde läget böra bedömas
på samma sätt som om växlarna vid handräckningen presenterats. Huruvida
även utan ställande av dylik säkerhet hindret för handräckning kan
anses bortfalla, därest köparens insolvens är så uppenbar att man icke har
att räkna med annat än att säljaren kommer att själv få infria växlarna, är
ett spörsmål som här må lämnas öppet.

Det sagda äger i princip tillämpning jämväl för det fall att köparen, som
å en del av köpeskillingen utfärdat växlar, brustit i sin betalningsskyldighet
beträffande andra poster än sådana som åsyftas med växlarna och säljaren
under åberopande av denna betalningsförsummelse kräver att få godset tillbaka.
Risken för köparen att framdeles nödgas infria sina växelförbindelser
måste även här beaktas, i den mån det belopp som tillgodoräknas köparen
för godsets värde överstiger beloppet av nämnda andra oguldna poster och
således täcker även en större eller mindre del av växelskulden. Det åligger
förty säljaren i vad angår nu avsedda del av köparens växelskuld att befria
denne från hans växelansvar, för vilket ändamål ifrågavarande växel eller
växlar måste företes i handräckningsärendet. I överensstämmelse med vad
förut anförts synes emellertid säljaren genom att prestera säkerhet kunna
undanröja det hinder för handräckning som eljest föreligger. Ett exempel
må förtydliga det nu anförda. En lastbil har sålts genom avbetalningsköp
för ett pris av 40 000 kronor. Å köpeskillingen restera, efter reduktion enligt
4 §, dels poster, för vilka växlar utställts, till ett belopp av 10 000 kronor
dels andra poster uppgående till 20 000 kronor. Bilens värde vid återtagandet
uppskattas till 25 000 kronor. Under åberopande av betalningsförsummelse
beträffande posterna å 20 000 kronor kräver säljaren att få godset
tillbaka. En förutsättning för att denna rätt skall tillerkännas säljaren
måste — därest han ej tillhandahåller sådan säkerhet som förut nämnts —
vara att köparen, genom att växeln eller växlarna återställas eller nedskrivas,
blir befriad från sitt ansvar för den del av växelskulden, som motsvarar
skillnaden mellan å ena sidan det till 25 000 kronor upptagna värdet å bilen
och å andra sidan ifrågavarande poster å 20 000 kronor, eller således 5 000

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

kronor. Skulle åter i det valda exemplet godsets värde uppskattas till allenast
15 000 kronor, har köparen, som genom godsets återställande icke förnöjt
säljaren ens med beloppet av de poster som ej avses med växlarna, intet
anspråk på att befrias från någon del av sitt växelansvar.

Då allmänna rättsgrundsatser torde ge tillräcklig vägledning för bedömande
av hithörande spörsmål, synes ett fullständigande av lagtexten i förevarande
hänseende icke vara erforderligt.

Justitieråden Hellquist och Karlgren:

Därest av oss föreslagen ändring i 8 § vidtages, bör i förevarande paragraf
hänvisningen till 4 § första stycket 5) utgå.

12 §.

Lagrådet:

I första punkten av förevarande paragraf avses, enligt vad remissprotokollet
utvisar, att dröjsmålet skall bero på köparens betalningssvårigheter.
Punkten synes böra undergå sådan jämkning att detta sammanhang mellan
betalningssvårigheterna och dröjsmålet kommer till uttryck.

För att av andra punkten i paragrafen skall tydligt framgå att, såsom avsett
är, den sammanlagda anståndstiden icke får överskrida sex månader,
räknat från dagen för ansökningen om handräckning, hemställer lagrådet
att det i punkten får heta, att där synnerliga skäl därtill äro, må anstånd
ånyo medgivas intill sex månader från nämnda dag.

15 §.

Lagrådet:

Enligt första stycket i denna paragraf, jämfört med 12 §, kan verkställigket
av dom, varigenom köparen förpliktats utgiva godset, av utmätningsmannen
uppskjutas sammanlagt högst sex månader från ansökan om verkställighet.
Uppskovet har uppenbarligen samma syfte som anstånd med
handräckning enligt 12 §. I betänkandet har (s. 33) som motivering för 2 §
andra stycket bl. a. framhållits, att möjligheten till sådant anstånd ej sällan
skulle bliva av föga värde, om det stode säljaren fritt att så snart anståndstiden
gått till ända påkalla tillämpning av förbehåll om rätt att återtaga
godset. Har domstol efter huvudförhandling förpliktat köparen att utgiva
godset, skulle enligt 2 § andra stycket andra punkten i förslaget köparen
icke genom betalning enligt första punkten i samma stycke kunna
upphäva verkan av domen. Ett anstånd med verkställighet av denna skulle
därför ofta vara köparen till ringa nytta. Vad sist sagts gäller dock icke
därest, såsom lagrådet vid behandlingen av 2 § andra stycket förordat, den
omständigheten att betalning ej skett innan målet företagits till huvudförhandling
kommer att sakna betydelse.

I remissprotokollet har departementschefen under 12 § understrukit utredningens
uttalande, att vid prövning av frågan om och i vad mån anstånd
med verkställigheten av sökt handräckning skall beviljas tillbörlig hänsyn

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

109

skall tagas till att köparen redan före ansökningens ingivande fått åtnjuta
visst anstånd. Lagrådet förutsätter att, då fråga är om anstånd med verkställighet
av domstols dom, hänsyn även tages till det anstånd som köparen
— låt vara icke med säljarens goda minne — åtnjutit under tiden från det
talan väcktes till dess domen meddelades.

Övriga lagförslag.

Lagrådet:

Dessa förslag lämnas utan erinran.

Ur protokollet:
Olle Lundberg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 31 oktober 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson,

Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund,

Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 14 oktober
1952 avgivna utlåtande över de den 20 augusti 1952 till lagrådet remitterade
förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 11 juni 1915 (nr 219) om avbetalningsköp; 2)

lag om ändring i utsökningslagen; och

3) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående
ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Med anledning av vad lagrådet anfört vid 1 § i förslaget till lag om ändring
i lagen om avbetalningsköp torde till paragrafens tredje stycke böra fogas
en ny punkt av innehåll att med post icke avses sådan ränta eller gottgörelse
för försäkringspremie, som köparen skall särskilt utgiva. I förtydligande
syfte torde vidare den inledande satsen i 2 § första stycket i samma förslag
böra fullständigas i anslutning till lagrådets hemställan.

Vad beträffar 2 § andra stycket avser det däri upptagna stadgandet det
fall att köparen, ehuru efter den i första stycket medgivna fjortondagarsfristens
utgång, betalar förfallet belopp jämte ränta och kostnader. Under
förutsättning att dröjsmålet med betalningen berott på att köparen till följd
av sjukdom eller arbetslöshet eller av annan särskild orsak huvudsakligen
utan egen skuld råkat i betalnings svårigheter, skall säljaren då icke få göra
gällande de i första stycket åsyftade påföljderna. För att köparen skall
kunna hindra att påföljderna görs gällande fordras dock enligt andra punkten
i andra stycket, att betalningen erlägges senast innan godset återtagits
eller, om säljaren väckt talan vid domstol, innan målet företagits till huvudförhandling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

Lagrådet har icke i princip haft något att erinra mot det sålunda föreslagna
stadgandet. Kritik har emellertid i några hänseenden l-iktats mot
den närmare utformningen av regeln, därvid dock delade meningar yppat
sig inom lagrådet.

Den första frågan som i detta sammanhang tarvar ett klarläggande är
innebörden av ordet »dröjsmålet» i 2 § andra stycket. En av lagrådets ledamöter
har hävdat, att med detta ord avsåges köparens underlåtenhet att i
rätt tid erlägga förfallet belopp. Sjukdomsfall eller annan därmed jämställd
händelse, som inträffade under fjortondagarsfristens lopp, fölle därför
enligt denne ledamots mening icke in under stadgandet, och än mindre vore
så förhållandet med sjukdomsfall etc. som inträffade efter utgången av
nämnda frist men innan säljaren aktualiserat frågan om godsets återtagande.
I anledning härav må till en början framhållas att det av 11 § första
stycket måste anses framgå, att med ordet »dröjsmålet» i 2 § andra stycket
avses det förhållandet att betalningsskyldigheten åtminstone icke fullgjorts
före fjortondagarsfristens utgång. Det heter nämligen i 11 § första stycket,
att handräckning må beviljas endast där utmätningsmannen finner uppenbart,
att sådant dröjsmål föreligger med betalningen som i 2 § första stycket
sägs. Av den bestämda formen »dröjsmålet» i 2 § andra stycket framgår,
att detta ord icke kan ha en snävare innebörd i sistnämnda stycke än i första
stycket. Helt allmänt må vidare anmärkas att under det i lagtext använda
uttrycket »dröjsmål» regelmässigt torde inbegripas även det fall att prestationen
visserligen fullgjorts ehuru senare än som rätteligen skolat ske. Att
ordet dröjsmål har denna betydelse och alltså täcker hela den tidrymd, under
vilken en prestationsskyldighet — t. ex. en betalningsskyldighet — ej
fullgöres, framgår av olika lagrum i köplagen, bl. a. 30, 33 och 38 §§.

Med hänsyn till vad nu anförts får uttrycket »dröjsmålet» i 2 § andra
stycket helt enkelt anses avse det förhållandet att köparen ej fullgjort sin
betalningsskyldighet vid den tidpunkt då frågan om godsets återtagande
efter fjortondagarsfristens utgång aktualiseras. Att den händelse som föranlett
betalningssvårigheterna inträffat först under fjortondagarsfristens
lopp eller rentav efter dess utgång skulle med denna tolkning icke hindra
att köparen ägde före godsets återtagande betala med den verkan att han
bleve fri från följderna. Såsom under lagrådsbehandlingen framhållits torde
emellertid stadgandet härigenom i vissa situationer kunna verka obilligt
gentemot säljaren. Det torde därför böra lämnas utrymme för en viss skönsmässig
bedömning av det enskilda fallet. Väl är det sant, att en sådan bedömning
understundom kan erbjuda svårigheter, men i praktiken lär det
nog oftast stå ganska klart, om ett sjukdomsfall etc. bör i detta hänseende
räknas köparen till godo eller ej. Jag är därför i princip beredd att tillstyrka
det ändringsförslag, som med den norska lagtexten såsom förebild framlagts
av tre lagrådsledamöter. Jag anser dock den av dem föreslagna formuleringen
»uppenbart obilligt» vara alltför hård och vill för egen del förorda,
att ordet »uppenbart» får utgå.

I anledning av vad under lagrådsbehandlingen vidare anförts beträffande

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

2 § andra stycket torde —- i enlighet med samtliga lagrådsledamöters hemställan
-— den i styckets andra punkt uppställda undantagsregeln om betalning
före huvudförhandlingen icke böra bibehållas.

Två av lagrådets ledamöter har på anförda skäl hemställt, att s. k. kopplingsförbehåll
och avräkningsförbehåll städse måtte förklaras ogiltiga och
att följaktligen undantagsbestämmelsen i första stycket av 8 § ävensom i
paragrafens andra stycke — vilken avser ersättning för reparation eller
annan åtgärd med avseende å godset -— finge utgå.

Såsom redan i remissprotokollet framhållits har jag själv varit i viss mån
tveksam om lämpligheten av att uppställa något undantag från förbudet mot
kopplings- och avräkningsförbehåll. Efter en avvägning mellan olika intressen
och synpunkter kom jag dock slutligen till det resultatet, att den av
utredningen föreslagna undantagsbestämmelsen borde godtagas. De två lagrådsledamöternas
yttrande har icke föranlett mig att ändra ståndpunkt i
denna fråga. I anledning av att i yttrandet efterlysts en uppgift om den utsträckning
i vilken det förekommer att bilhandlare reparerar bilar som de
själva sålt, får jag nämna att, enligt vad jag inhämtat från Sveriges automobilhandlareförbund,
omkring en tredjedel av samtliga bilreparationer i landet
torde avse reparationer, som bilhandlare utför på bilar vilka de själva
en gång sålt. Med hänsyn härtill är det uppenbart, att det av mig förordade
undantaget från förbudet mot kopplings- och avräkningsförbehåll har stor
praktisk betydelse. När de båda lagrådsledamöterna påpekar, att det ordinära
utsökningsförfarandet ju alltid står till säljaren-reparatörens förfogande
och därvid tydligen underförstår att detta i regel kan antagas vara i
huvudsak tillfyllest ur säljarens synpunkt, torde de ej tillräckligt ha beaktat,
att undantaget från förbudet mot kopplingsförbehåll i främsta rummet är
dikterat av säljarens intresse att ej behöva konkurrera med köparens övriga,
måhända förmånsberättigade borgenärer. Det är med andra ord den tänkbara
konfliktsituationen i förhållande till tredje man och icke till köparen,
som främst motiverar säljarens intresse av att godset skall få utgöra säkerhet
även för reparationskostnaden. Mot de båda lagrådsledamöternas förslag
talar vidare att detta skulle medföra att jämväl 4 § första stycket punkt 5
måste slopas. Detta stadgande innebär, att därest kopplings- eller avräkningsförbehåll
skett och fråga uppkommer om godsets återtagande, säljaren
vid den uppgörelse mellan kontrahenterna, som då skall äga rum, får tillgodoräkna
sig jämväl reparationsfordringen. Jag har enligt remissprotokollet
uttalat, att det icke syntes mer än rimligt att säljaren bereddes denna fördel
med hänsyn till att köparen vid uppgörelsen skall räknas till godo godsets
värde i reparerat skick. Detta uttalande vill jag ytterligare understryka under
framhållande av att säljaren enligt gängse uppfattning icke är berättigad
att i ett handräcknings- eller annat verkställighetsärende ens kvittningsvis
göra gällande en icke domfäst och exigibel fordran på köparen (jfr
NJA 1925 s. 258). Om de båda lagrådsledamöternas hemställan bifölles,
skulle följden alltså kunna bli, att säljaren icke ägde återta en av honom
själv reparerad bil med mindre han till den insolvente köparen betalade

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

113

eller hos utmätningsmannen nedsatte ett belopp, som åtminstone till en del
motsvarade den reparationskostnad han själv har att fordra av köparen. Ett
dylikt resultat synes ej rimligt. Ett bifall till de båda lagrådsledamöternas
hemställan att i reparationsfallen upprätthålla förbudet icke blott mot kopplingsförbehåll
utan även mot avräkningsförbehåll skulle för övrigt leda till
att den svenska lagstiftningen på denna punkt komme att inta en särställning
i Norden. Slutligen må framhållas att man icke torde böra överdriva
riskerna att bilsäljarna i praktiken kommer att missbruka rätten till kopplings-
och avräkningsförbehåll beträffande reparationskostnader o. d. Frånsett
säljarens påtagliga intresse av att ej stjälpa köparens ekonomi kan i
detta sammanhang även framhållas att, såsom lagrådets samtliga ledamöter
utgått från, stadgandet i 8 § tredje stycket blir tillämpligt med avseende å
dylikt förbehåll, om dess tillämpning i det särskilda fallet befinnes uppenbart
stridande mot gott af färsskick eller eljest otillbörlig.

I fråga om 10 § kan jag instämma i de synpunkter lagrådet under denna
paragraf anfört.

Vad lagrådet vid 12 § anfört torde böra beaktas.

Slutligen torde vissa redaktionella jämkningar böra företagas i de i remissprotokollet
under 1) och 2) upptagna lagförslagen.

Föredraganden hemställer, att lagförslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas 1953 års riksdag till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Olle Hellberg.

8 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 3.