Kungl. Maj:ts proposition nr 3 (Proposition 1939:3 - urtima)

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Nr 3.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i 8 kap. strafflagen, m. m.; given Stockholms
slott den 3 september 1939.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i 8 kap. strafflagen;

2) lag om ändrad lydelse av 127 § strafflagen för krigsmakten; samt

3) lag om särskilda tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses i
8 eller 19 kap. strafflagen.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1939.

1 sami. Nr 3-

Kungl. Maj:ts proposition nr 3-

Förslag

till

Lag

örn ändring i 8 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 8 kap. 21 a § strafflagen1 skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives samt att i samma kapitel skall efter nämnda
paragraf upptagas en ny paragraf, betecknad 21 b §, av den lydelse nedan
sägs:

8 KAP.

21 a §.

Den, som i syfte att gå främmande makt tillhanda anskaffar eller låter
anskaffa uppgifter angående förhållanden, berörande riket eller annan makt,
vilkas meddelande till främmande makt kan skada rikets försvar eller folkförsörjning
eller dess vänskapliga förbindelser med främmande makt, eller i
syfte som nyss sagts tager befattning med sådana uppgifter, straffes, där han
bort inse faran, högst med straffarbete i två år, såframt ej gärningen förut
i detta kapitel är belagd med svårare straff. Äro omständigheterna synnerligen
försvårande, må straffet höjas till straffarbete i högst fyra år.

21 b §.

Den, som åtager sig att gå främmande makt tillhanda genom förfarande,
som i 18 eller 20 § angives, eller söker förmå annan därtill, straffes högst
med straffarbete i två år, såframt ej gärningen förut i detta kapitel är belagd
med svårare straff. I fråga om den, som åtager sig att gå främmande
makt tillhanda genom förfarande, som i 21 a § avses, eller söker förmå annan
därtill, vare lag samma, där han bort inse att fara, som omförmäles i
sistnämnda §, kunnat uppkomma av förfarandet.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

1 Angående 8 kap. 21 a §, se SFS 1936: 327.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Förslag till Lag om

ändrad lydelse av 127 § strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, att 127 § strafflagen för krigsmakten1 skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Där någon för obehörig uppenbarar sådana handlingar, avbildningar eller
andra föremål eller sådana sakförhållanden, vilkas uppenbarande för främmande
makt kan skada rikets försvar och som han vet böra hemliga hållas,
eller obehörigen sätter sig i besittning av hemlighet varom nu är sagt, eller,
i syfte att gå främmande makt tillhanda, anskaffar eller låter anskaffa uppgifter
angående förhållanden, berörande riket eller annan makt, vilkas meddelande
till främmande makt kan skada rikets försvar eller folkförsörjning
eller dess vänskapliga förbindelser med främmande makt, eller i syfte som
nyss sagts tager befattning med sådana uppgifter, då skall vid straffets bestämmande
efter allmän lag brottet anses vara begånget under försvårande
omständigheter.

Vad i 1 mom. är stadgat gäde ock, örn någon gör försök till brott, som där
sägs, och försöket är i allmän lag med straff belagt; så ock där någon åtager
sig att gå främmande makt tillhanda på sätt i denna § angives eller söker
förmå annan därtill.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Förslag

till

Lag

om särskilda tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses i 8

eller 19 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Vid utredning rörande brott, som avses i 8 eller 19 kap. strafflagen och
varå kan följa straffarbete, må, i den ordning i denna lag sägs, förutom de
tvångsmedel som eljest äro medgivna, nedan angivna tvångsmedel användas.

2 §•

Är anledning antaga, att till post- eller telegrafanstalt skall inkomma försändelse,
som enligt 2 § lagen om vissa tvångsmedel i brottmål är av beskaffenhet
att vara underkastad beslag, må förordnande meddelas, att försän 1

Senaste lydelse, se beträffande första stycket SFS 1936: 329 och beträffande andra stycket
SFS 1916: 182.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

delsen, när den inkommer, skall kvarhållas till dess frågan om beslag blivit
avgjord. Sådant förordnande skall meddelas att gälla viss tid, högst en månad,
från den dag då förordnandet delgavs anstaltens föreståndare. När försändelse
på grund av förordnandet kvarhållits, skall föreståndaren utan dröjsmål
göra anmälan hos den som meddelat förordnandet eller av denne utsedd
befattningshavare; och skall därefter omedelbart prövning ske av frågan,
om beslag skall äga rum.

3 §•

Finnes det vara av synnerlig vikt för utredningen, att åklagaren eller annan
befattningshavare, som leder undersökningen rörande det brott varom fråga
är, erhåller del av samtal till och från telefonapparat, som innehaves
av den misstänkte eller eljest kan antagas komma att begagnas av honom,
må förordnande meddelas örn att samtalen skola få avhöras. Förordnande
må jämväl avse rätt att från telefonanstalt erhålla uppgift å telefonsamtal,
utväxlade eller beställda mellan apparat, som kan antagas hava
begagnats eller komma att begagnas av den misstänkte, och annan apparat.
Förordnande som här sägs skall meddelas att gälla viss tid, högst en vecka,
från den dag då förordnandet delgavs telefonanstaltens föreståndare.

Uppteckning av telefonsamtal må granskas allenast av åklagaren eller annan
undersökningsledare, som ovan i denna paragraf sägs, ävensom av domstol
i mål, som där handlägges; dock må jämväl sakkunnig eller annan, som
anlitas för utredningen angående brottet eller eljest därvid höres, efter anvisningar
av myndighet som nyss sagts granska uppteckningen.

4 §•

Förordnande enligt denna lag må meddelas av Konungens befallningshavande,
landsfogde eller polismästare samt i Stockholm därjämte av förste
stadsfiskalen eller den polisintendent, som är chef för kriminalavdelningen.
Samma rätt havé ock, såvitt angår förordnande jämlikt 2 §, domstol i mål,
som där handlägges.

Konungen äger uppdraga åt annan med befattningshavare som i första
stycket sägs jämställd befattningshavare att meddela förordnande enligt
denna lag samt att vid utredning som avses i 1 § utöva befogenhet varom
förmäles i lagen örn vissa tvångsmedel i brottmål.

Har annan myndighet än domstol meddelat förordnande enligt denna lag,
skall den som meddelat förordnandet därom omedelbart underrätta justitiekanslern.
Finner justitiekanslern, att den åtgärd förordnandet avser icke bör
äga rum, må han upphäva förordnandet.

5 §•

Konungen meddelar de närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen
av denna lag.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till
och med den 31 mars 1941.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den 21 april 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,

Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler efter gemensam
beredning med cheferna för försvars- och kommunikationsdepartementen
fråga om ändrad lagstiftning rörande spioneri m. m. samt anför
därvid:

»Huvudstadgandena rörande spioneribrotten äro upptagna i 8
kap. strafflagen, vilket behandlar förräderi och andra för rikets säkerhet
menliga brott. Tidigare bestraffades spioneri allenast i den mån det kunde
hänföras till militärt (9 §) eller diplomatiskt (17 §) landsförräderi. Då dessa
bestämmelser funnos erbjuda ett synnerligen ofullständigt skydd mot spioneri,
infördes genom lag den 9 maj 1913 i förevarande kapitel vissa ytterligare
mot spioneri riktade straffbestämmelser. Sålunda stadgas numera
straff för uppenbarande (18 §) eller utforskande (20 §) av militära hemligheter
eller försök till dylika brott (19 och 21 §§). I en särskild lag samma dag
innefattande vissa bestämmelser till skydd för hemligheter av betydelse för
rikets försvar stadgas vidare straff för åtgärder, vilka innebära fara för sådana
hemligheters uppenbarande. Såsom åtgärder av sådant slag hava i lagen
angivits, bland andra, att någon genom att lämna oriktiga uppgifter om
sina personliga förhållanden eller eljest svikligen bereder sig tillträde till vissa
försvarsanläggningar m. m. eller att någon utan tillstånd avbildar eller beskriver
viss försvarsanläggning eller företager viss sjömätning eller lodning.
1913 års lagstiftning, till vilken bestämmelserna i 127 § strafflagen för krigsmakten
och § 3 10 mom. tryckfrihetsförordningen ansluta sig, avser att skydda
rent militära hemligheter.

Då även vissa uppgifter av icke hemlig natur, om de systematiskt insamlas
åt främmande makt, kunna vara till skada för rikets försvar, tillädes i 8
kap. strafflagen genom lag den 26 juni 1936 en bestämmelse (21 a §) örn
straff för svensk man, som i syfte att gå främmande makt tillhanda insamlar
eller låter insamla uppgifter angående rikets krigsmakt eller angående
andra förhållanden, vilkas meddelande till främmande makt kan skada ri -

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

kets försvar, eller i syfte som nyss sagts tager befattning med sådana insamlade
uppgifter.

Beträffande utländsk lagstiftning å förevarande område må i detta sammanhang''
nämnas, att enligt § 90 norska strafflagen straffes den som rättstridig!
medverkar till att något uppenbaras, som bör hållas hemligt med hänsyn
till rikets säkerhet i förhållande till främmande makt, med lisette eller
fsengsel i högst tre år. Har hemligheten blivit förrådd till främmande makt
eller har synnerlig fara vållats genom förfarandet, är straffet lägst ett och
högst tio år. I lagrummet hava därjämte upptagits vissa strafflindringsoch
straffskärpningsgrunder. I § 91 stadgas, bland annat, att, örn någon
rättsstridigt sätter sig i besittning av hemlighet, som avses i § 90, i avsikt att
uppenbara hemligheten eller medverkar till sådant brott, är straffet liset''Le
eller faengsel i högst två år och i högst sex år, örn avsikten var att förråda
hemligheten till främmande makt eller örn förrådandet kunnat medföra
synnerlig skada. Slutligen straffes enligt § 94 den som avtalar med en
eller flera personer att begå, bland annat, sådant brott som avses i § 90,
med hsefte eller faengsel i högst tio år; straffet får dock icke överstiga
två tredjedelar av det straff som kunnat följa å det planlagda brottet. Enligt
§ 94 straffas även den som i avsikt att begå, bland annat, det i § 90
angivna spioneribrottet, inlåter sig med främmande makt. Slutligen kan
nämnas att i en lag den 24 juni 1915 om försvarshemligheter upptagits i
huvudsak samma straffbestämmelser som i den i det föregående omnämnda
svenska lagen av den 9 maj 1913 i samma ämne. Den norska lagen torde
emellertid få anses hava en något större räckvidd i fråga örn de intressen
som äro föremål för lagens straff skydd. Sålunda straffas t. ex. den som
medverkar vid undersökningar, som han vet eller bör förstå har spioneri för
främmande makts räkning till syfte, med böter eller med hsefte eller fsengsel
i högst ett år.

I flera länder har lagstiftningen mot spioneri varit föremål för revision i
skärpande riktning under de senaste åren. Av särskilt intresse är i detta
sammanhang vad som förekommit i Danmark. Enligt § 104 danska strafflagen
var tidigare straffet böter, haefte eller under särskilt försvårande omständigheter
fsengsel i högst sex månader för den som gör sig skyldig till
visst närmare angivet militärt spioneri eller som överträder bestämmelser
eller förbud, som enligt lag äro utfärdade till skydd för statens försvarsanstalter
eller neutralitet. I § 105 stadgades, att den som företar något, varigenom
utländskt militärt underrättelseväsen blir i stånd eller förhjälpes till
att omedelbart eller medelbart verka inom danskt område, straffas med fängsel
i högst två år eller under förmildrande omständigheter med hsefte. Slutligen
stadgade § 106 straff i form av hsefte eller fsengsel i högst tre år för den
som medverkar till neutralitetskränkningar mot danska staten från främmande
makts sida.

Innevarande år har danska riksdagen antagit ett av regeringen framlagt
förslag till vissa ändringar i förenämnda lagrum. Dessa ändringar innebära
följande. Straffet i § 104 har ändrats till böter, hsefte eller under för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

svårande omständigheter faengsel i högst tre år. I § 105 har ordet ''militärt’
utgått, vilket sålunda innebär att även andra former av utländsk underrättelsetjänst
än den militära å danskt område blir straffbelagd. Samtidigt har
straffet för ifrågavarande brott skärpts till faengsel i högst sex år eller vid
förmildrande omständigheter haefte. Slutligen har straffet i § 106 bestämts
till faengsel i högst åtta år. Lagändringarna, vilka träda i kraft den
1 juli 1939, hava uppenbarligen föranletts därav, att i Danmark nyligen upptäckts
hemliga, icke-militära utländska underrättelseorganisationer.

En ny spionerilagstiftning har vidare tillkommit i Frankrike genom lag
den 26 januari 1934 och förordning den 17 juni 1938. Den franska lagstiftningen
skiljer sig från den svenska genom långt gående specificering. Förenämnda
lag straffar den som till obehörig person överbringar, bland annat,
planer, kartor, dokument eller hemliga militära, diplomatiska eller ekonomiska
order rörande försvaret eller landets ekonomiska mobilisering. Ej
sällan förekomma vissa bevispresumtioner. Sålunda skall enligt artikel 4 i
1938 års förordning den som trätt i förbindelse med en agent för utländsk
makt, vars verksamhet kan vara av sådan art, att den kan skada nationalförsvaret,
och icke därom underrättat militära eller civila myndigheter, förmodas
hava gjort sig skyldig till spioneriförsök tills motsatsen bevisas.

I Schweiz bestraffas enligt en lag av den 21 juni 1935 för utländsk räkning
bedriven underrättelsetjänst rörande vissa politiska, militära och kommersiella
förhållanden. Straffbart är sålunda att på schweiziskt område till
skada för schweiziska intressen bedriva eller organisera en verksamhet som
avser att hålla främmande regering, myndighet, parti eller liknande organisation
underkunnig örn enskilda personers eller politiska sammanslutningars
åtgöranden. Såsom straffbar militär underrättelsetjänst anses, att någon på
schweiziskt område för utländsk räkning och till skada för Schweiz eller en
främmande stat bedriver eller organiserar ett militärt underrättelseväsende.
Den straffbara kommersiella underrättelsetjänsten angives omfatta dels det
fall att någon utforskar en fabrikations- eller affärshemlighet i syfte att bringa
denna till främmande regerings, myndighets, partis eller liknande organisations
eller dess agenters kännedom dels ock det fall att någon överbringar
hemligheten till den främmande regeringens m. m. kännedom.

Vad angår förfarandet vid brottsundersökningar må
nämnas, att enligt 1 § lagen den 12 maj 1933 (nr 182) örn vissa tvångsmedel
i brottmål beslag kan läggas å föremål, som skäligen kan antagas äga betydelse
för utredning örn brott eller vara genom brott någon avhänt eller på
grund av brott förverkat. I 2 § stadgas, att örn det finnes skäl att antaga,
att brev, telegram eller annan försändelse, som finnes i post- eller telegrafverkets
vård, härleder sig från den, som misstänkes för brott, varå efter lag
kan följa straffarbete, eller är avsedd för honom, får försändelsen beslagtagas,
därest den är av beskaffenhet att enligt 1 § vara underkastad beslag.

Befogenhet att besluta om användning av ifrågavarande tvångsmedel tillkommer
länsstyrelse, landsfogde, landsfiskal och stadsfiskal ävensom polis -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

mästare och polisintendent, som är chef för kriminalavdelning i stad. Samma
rätt har därjämte domstol i mål som där handlägges.

Beträffande utländsk lagstiftning å detta område må följande nämnas.

I Norge kan enligt lag den 24 juni 1915 örn kontroll av post- och telegrafförsändelser
konungen eller den han förordnar utfärda bestämmelser örn
undersökning av brev eller telegram, när detta kan antagas erforderligt med
hänsyn till rikets säkerhet. ’Uteidor krigstid’ kan kontrollen icke sträckas
längre än till att avse försändelser till och från personer, som misstänkas för
förbrytelse mot lagen örn försvarshemligheter, eller mot de kapitel i allmänna
strafflagen som avse brott mot statens självständighet och säkerhet samt
statsförfattningen och statsöverhuvudet. Vid sidan av straffprocesslagens bestämmelser
om beslag har med stöd av denna lag i en kungl, resolution den
27 augusti 1915 post- och telegrafanstalter ålagts att, på begäran av polisämbetsman,
bereda polistjänsteman eller militär myndighet tillfälle att undersöka
post- och telegrafkorrespondens till och från personer som misstänkas för
ovan angivna brott. Först örn det efter -företagen undersökning anses nödvändigt
att beslagtaga försändelsen, träda de i straffprocesslagen givna bestämmelserna
om beslag i tillämpning. Anses korrespondensen vara av betydelse för
en eventuell brottmålssak utan att man —■ t. ex. med hänsyn till fortsatta undersökningar
— finner det lämpligt att lägga korrespondensen under beslag,
få bestyrkta avskrifter eller fotografiska kopior tagas av den.

Med stöd av § 750 i den danska rättegångslagen kan domstolsmyndighet
ålägga postverket att innehålla och till domstolen utlämna brev och
andra försändelser, adresserade till eller som kunna antagas vara
avsedda för eller härröra från en för brott misstänkt person. Förutsättningar
för dylikt beslut är att fråga är örn brott, som är av beskaffenhet
att skola beivras av statsadvokat, samt omständigheterna göra det troligt afl
brevet eller försändelsen bör tagas i beslag. I brådskande fall äger polisen
ålägga postverkets personal att innehålla försändelser, varom här är fråga,
i avbidan på domstolsmyndighets beslut, dock icke för längre tid än tre dagar.
Vad här anförts beträffande postförsändelser gäller jämväl telegram.
Enligt praxis anses med stöd av § 773 i samma lag domstolsmyndighet kunna
medgiva polisen rätt att avhöra telefonsamtal för att därigenom få konstaterat,
huruvida ytterligare personer äro inblandade i den brottmålssak som
är under utredning. Därjämte har i instruktionen för de koncessionerade
telefonbolagen intagits en bestämmelse, med stöd av vilken rikspolischefen,
polis direktören i Köpenhamn samt chefen för Köpenhamns kriminalpolis
äga rätt att hos dessa bolags styrelser dels inhämta nödiga upplysningar och
dels fordra att polisen beredes tillfälle att i erforderlig omfattning avlyssna
telefonsamtal. I

I en inom justitiedepartementet av byråchefen för lagärenden Ernst Leche
upprättad promemoria har upptagits frågan om ändrad lagstiftning rörande
spioneri samt om utvidgning av tvångsmedelslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Beträffande spioneribrotten uttalades i promemorian, att nu rådande förhållanden
syntes böra föranleda vissa ändringar i straffbestämmelserna i
ämnet. Med utgångspunkt från den år 1936 genomförda lagstiftningen å
förevarande område framhölls, att enligt den nuvarande lydelsen av 8 kap.
21 a § strafflagen lagrummet endast vore tillämpligt å svenska undersåtar.
Beträffande utlänningar torde det vid lagrummets tillkomst hava ansetts tillräckligt
med möjligheten till utvisning enligt nuvarande 37 § utlänningslagen.
Emellertid syntes starka skäl numera kunna anföras för att utvidga
lagrummet att avse även utlänning.

I promemorian anfördes vidare, att i ifrågavarande lagrum för närvarande
endast vore fråga om uppgifter angående rikets krigsmakt eller angående
andra förhållanden, vilkas meddelande till främmande makt kunde skada
rikets försvar. Detta måste anses innebära att uppgifterna skulle röra förhållanden,
som ägde ett mera direkt samband med försvarsväsendet. Med
hänsyn till den totala karaktär, som utmärkte den nutida krigföringen och
som gjorde att denna på ett helt annat sätt än tidigare ingriper i civilbefolkningens
liv, syntes det emellertid befogat att även insamlandet av uppgifter
rörande vissa förhållanden inom näringslivet straffbelädes. Såsom exempel
i sistnämnda hänseende angåvos i promemorian uppgifter angående lager av
förnödenheter av olika slag, angående industrianläggningars tillverkningsförmåga
och tillverkningsresultat samt tillgång och behov av råvaror ävensom
angående skördeuppgifter av betydelse för bedömandet av näringsförhållandena
inom landet. Under vissa utomordentliga förhållanden kunde
det även vara angeläget att förhindra att uppgifter insamlades och överhragtes
till obehörig rörande handelsfartyg och deras laster, avlastare och lastemottagare,
avgångs- och destinationsorter, avgångs- och ankomsttider. Med
hänsyn härtill föreslogs i promemorian, att den verksamhet, som i förevarande
lagrum straffbelädes, borde utvidgas att omfatta —• förutom verksamhet
som kunde skada ^ rikets försvar — jämväl verksamhet som kunde
skada rikets folkförsörjning.

Det framhölls därjämte i promemorian, att erfarenheten visat, att ett land
kunde vara operationsområde för utländska spioneri- eller underrättelseorganisationer,
vilkas verksamhet icke avsåge det land där organisationen
arbetade utan ett annat land. Svensk lag innehölle för närvarande icke något
mot dylik verksamhet riktat straffbud. Ur allmän ordningssynpunkt
ävensom med hänsyn till förhållandet till främmande makter, med vilka
Sverige upprätthölle vänskapliga förbindelser, torde en dylik verksamhet
inom svenskt område anses icke önskvärd. Det syntes på grund härav vara
förtjänt att övervägas att jämväl straffbelägga sådan verksamhet.

I promemorian uttalades vidare att, jämte det 21 a § underginge här
ifrågasatta utvidgningar, torde med avseende å dess tillämpning böra uppställas
den begränsningen att det skulle fordras — icke endast att den verksamhet
varom här vore fråga skulle vara till skada för i lagrummet angivna
intressen — utan även att den, som bedrivit verksamheten, bort inse att fara
förelåg för att skada skulle kunna uppkomma.

Kungl. Majlis proposition nr 3.

Beträffande de i 21 a § stadgade straffsatserna ifrågasattes i promemorian
vissa ändringar. Det föreslogs sålunda införandet av en enhetlig straffsats
för normalfallet omfattande högst straffarbete i två år, samt att, där fråga
vore örn brott, begånget under synnerligen försvårande omständigheter, en
utvidgning av straffsatsen att omfatta straffarbete i högst fyra år.

Slutligen anfördes i promemorian rörande ändringen i 8 kap. strafflagen: Det

kan även ifrågasättas, huruvida en verksamhet av förut omförmälda
slag bör kunna hindras och bestraffas, även om några uppgifter ännu icke
hunnit insamlas. Har en utländsk hemlig underrättelseorganisation kommit
till stånd men icke bevisligen insamlat några uppgifter eller en utländsk
agent, för att upprätta en sådan organisation, vidtalat här i riket bosatta
personer men dessa ställt sig avvisande och planen blivit röjd, torde det
knappast kunna anses för tidigt att inskrida med straff. Det synes därför
befogat att stadga straff för den som åtager sig uppdrag att gå främmande
makt tillhanda genom sådan spioneriverksamhet, som avses i 18 eller 20 §
eller i 21 a § i detta lagrums här föreslagna lydelse, eller som söker förmå
annan att åtaga sig dylikt uppdrag. Ifrågavarande straffbud torde lämpligen
böra upptagas i en ny paragraf i 8 kap.

Undergår 8 kap. strafflagen här föreslagna ändringar, torde jämväl 127 §
strafflagen för krigsmakten böra undergå vissa jämkningar för vinnande av
överensstämmelse mellan dessa båda lagrum.

Vidkommande frågan om utvidgning av tvångsmedelslagen erinrades inledningsvis
i promemorian örn att i processlagberedningens den 29 november
1938 avgivna betänkande med förslag till ny rättegångsbalk i samband med
regleringen av förfarandet vid brottsundersökning föreslagits, bland annat,
att åklagar- och polismyndigheterna skulle i viss omfattning äga dels hindra
vidarebefordran av post- och telegrafförsändelser till eller från misstänkt
person och dels avhöra misstänkt persons telefonsamtal. Bestämmelser av
sådant innehåll återfunnes i främmande moderna rättegångssystem och vore
medel, som samhället lunnit nödigt införa för att effektivt kunna bekämpa
brottsligheten.

I fortsättningen framhölls i promemorian, att i gällande svensk rätt åklagar-
och polismyndigheternas möjligheter att, såvitt anginge förenämnda trafikmedel,
göra ingripanden i syfte att åstadkomma utredning eller förebygga
brott vore ganska begränsade. Erfarenheten hade emellertid ådagalagt att
— framför allt då det gällde spioneribrotten -— lagbestämmelser i den riktning
processlagberedningen föreslagit vore ur samhällets synpunkt erforderliga.
På grund härav torde det böra övervägas att redan under nuvarande
rättegångsordning komplettera bestämmelserna å förevarande område i angivna
hänseenden.

Beträffande 2 § tvångsmedelslagen — vilket lagrum reglerar rätten att taga
i beslag brev, telegram eller annan försändelse, som finnes i post- eller
telegrafverkets vård — uttalades i promemorian, att detta lagrum tolkades så
att fråga skulle vara örn en individualiserad försändelse, Lagrummets tilllämpning
försvårades därav att någon skyldighet icke förelåge för vederbö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

rande post- eller telegraftjänsteman att underrätta åklagar- eller polismyndigheten,
när en f örsändelse till eller från den misstänkte i okomme till posteller
telegrafstationen. Detta kunde hava till följd att försändelsen utlämnades
innan prövning av frågan örn beslag kunde ske. Ett eventuellt bevismateriel
ginge sålunda åklagaren eller polisen ur händerna.

För att befogenheten att beslagtaga post- och telegrafförsändelser skulle
bliva mera effektiv borde följaktligen möjlighet skapas att under viss kortare
tid å post- eller telegrafanstalt kunna kvarhålla försändelser, som inkomme
dit, så att åklagar- eller polismyndigheten sattes i tillfälle att pröva,
örn beslag borde ske. Ett stadgande av sådant innehåll syntes böra upptagas
i tvångsmedelslagen. Att i lagrummet särskilt angiva, att fråga ej behövde
vara om individualiserad försändelse, ansågs i promemorian icke erforderligt.
Ett förordnande örn kvarhållande skulle sålunda kunna avse försändelser
överhuvud taget till eller från den misstänkte.

I detta sammanhang föreslogs även upptagande i tvångsmedelslagen av
bestämmelser örn befogenhet för åklagar- och polismyndigheterna att under
vissa betingelser få avhöra misstänkt persons telefonsamtal.

I fråga örn utformningen av här ifrågasatta stadganden anfördes därefter
i promemorian:

Givetvis bör hänsyn tagas till att allmänheten har berättigade anspråk på
att de ingripanden varom fråga är icke komma till användning i andra fall
än då ingripandet är ur samhällets synpunkt starkt motiverat. Vidare böra
ingripandena icke givas större omfattning än som i det särskilda fallet är
oundgängligen påkallad. Då de befogenheter, som i berörda hänseenden
skulle tillkomma åklagar- och polismyndigheterna, sålunda böra handhavas
med största varsamhet, torde beslutanderätten med avseende å ifrågavarande
ingripanden allenast böra tillkomma — förutom länsstyrelse och polismästare
— vederbörande lokala överåklagare, d. v. s. i Stockholm förste stadsfiskal
och å annan ort landsfogden.

Vidare torde förordnande om kvarhållande av post- och telegrafförsändelse
böra gälla viss tid, högst en månad, från den dag då förordnandet delgavs
föreståndaren å vederbörande post- eller telegrafanstalt. Har en försändelse
på grund av dylikt förordnande kvarhållits, bör föreståndaren vara skyldig
att utan dröjsmål göra anmälan hos den som begärt förordnandet eller av
denne angiven åklagar- eller polismyndighet, varefter frågan örn beslag av
försändelsen omedelbart bör prövas.

Beträffande avhörandet av telefonsamtal synes tillstånd till dylikt avhörande
endast få meddelas, då avhörandet finnes vara av synnerlig vikt för
utredning rörande brott som kan förskylla straffarbete. Tillståndet torde
böra gälla för tid icke överstigande en vecka från den dag då det delgavs
telefonanstaltens föreståndare, Processlagberedningen har i sitt betänkande
anfört, att det av praktiska skäl ej kan ifrågasättas att åklagaren eller den
som leder en undersökning alltid själv skall avhöra samtalen utan att i regel
avhörandet måste ske genom polisman eller befattningshavare vid telefonanslalten.
Sker uppteckning av telefonsamtalet bör uppteckningen, i enlighet
med vad processlagberedningen föreslagit, endast få granskas av den
åklagare eller undersökningsledare som handhar ärendet eller i förekommande
fall av den domstol där saken är föremål för handläggning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

I anslutning till vad sålunda anförts hade utarbetats vid promemorian fogade
förslag till lagar om ändrad lydelse av 8 kap. strafflagen och av 127 §
strafflagen för krigsmakten samt angående ändring i tvångsmedelslagen.

Över promemorian och lagförslagen hava, efter remiss, utlåtanden
avgivits av Överståthållarämbetet — efter hörande av t. f. kriminalpolisintendenten
i Stockholm ■— vidare av länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs
och Bohus samt Norrbottens län, chefen för försvarsstaben, generalpoststyrelsen,
telegrafstyrelsen, kommerskollegium och processlagberedningen.

De föreslagna ändringarna i 8 kap. strafflagen och 127 § strafflagen för
krigsmakten hava tillstyrkts eller lämnats utan erinran i samtliga utlåtanden,
däri denna fråga berörts. Mot förslaget till ändring i tvångsmedelslagen
hava vissa erinringar gjorts av generalpoststyrelsen,
telegrafstyrelsen och processlagberedningen, under det att
övriga myndigheter tillstyrkt förslaget i denna del eller icke haft något
att invända däremot.

Beträffande behovet av den ifrågasatta lagstiftningen har t. f. kriminalpolisintendenten
i Stockholm framhållit, att de erfarenheter
Stockholms kriminalpolis haft rörande förekomsten av utländsk kunskaparverksamliet,
utvisade såväl att dylik verksamhet i betydande omfattning
torde förekomma här i riket som ock att den numera uppträdde i former,
vilka icke kunde bliva föremål för bestraffning enligt hittills gällande
straffbestämmelser. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,
som samrått med landsfogden i länet och polismästaren i Göteborg, har uttalat,
att det vore påtagligt att behov förelåge att ändra såväl de nuvarande
straffbestämmelserna mot spioneri som gällande lagstiftning örn tvångsmedel
i brottmål i de hänseenden, som i promemorian avsåges. Chefen för
försvarsstaben har funnit, att såväl ur rent militär synpunkt som
med hänsyn till rikets säkerhet över huvud taget förelåge ett stort behov
av att medel skapades, vilka vore ägnade att på ett effektivt sätt hindra
främmande agentverksamhet i riket. Förhållandena syntes giva vid handen,
att en snar revidering i skärpande riktning av gällande lagstiftning på området
vore starkt påkallad. Kommerskollegium har, ur synpunkten av
de intressen kollegium närmast hade afl företräda, icke haft något att erinra
mot de remitterade lagförslagen men framhållit, att det vore av vikt, att
de föreslagna bestämmelserna komme att tillämpas pä sådant sätt, att de
icke utgjorde hinder för lojalt utbyte av informationer rörande näringslivet.

Vad angår ändringarna i tvångsmedelslagen har processlagberedningen
till en början lämnat en redogörelse för sitt förslag i nu angivna
hänseenden. Enligt detta skall rätten äga på yrkande av undersökningsledare
eller åklagare förordna att post- eller telegrafförsändelse skall, när
den inkommer till post- eller telegrafanstalt, kvarhållas till dess frågan örn
försändelsens tagande i beslag blivit avgjord. Beträffande förutsättningarna
för beslag av skriftligt meddelande innehåller förslaget, biand annat, att försändelse,
som finnes i post- eller telegrafverkets vård, ej får tagas i beslag
med mindre straffarbete kan följa å brottet. Örn åklagares eller polismyn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

dighets rätt att taga del av telefonsamtal föreslås, bland annat, att förordnande
härom skall meddelas av rätten. Sådant förordnande skall dock
endast kunna meddelas, då fråga är örn brott, varå icke kan följa lindrigare
straff än straffarbete i två år.

Processlagberedningen har vidare erinrat örn att beredningen i motiven till
de nu anmärkta bestämmelserna framhållit å ena sidan nödvändigheten av
att de ifrågavarande tvångsmedlen ställdes till myndigheternas förfogande
för möjliggörande i trängande fall av en effektiv efterforskning men å andra
sidan även angelägenheten av att dessa tvångsmedel brukades med största
urskillning och varsamhet. Som garantier i sistnämnda hänseende hade
beredningen förordat, att det uteslutande skulle tillkomma domstol att besluta
om deras användning samt, vad anginge ingrepp i telefonhemligheten,
att sådant endast borde få äga rum vid misstanke örn synnerligen grovt
brott.

De frågor, som i yttrandena berörts, hava i första hand varit dels spörsmålet
vid vilka brottsundersökningar de föreslagna tvångsmedlen skulle få
användas och dels frågan i vilka former detta skulle ske.

Rörande spörsmålet vid vilka brottsundersökningar de föreslagna tvångsmedlen
skulle få användas har processlagberedningen anfört, att
därest lagstiftningen begränsades till de behov, som i nuvarande läge framträtt
med särskild styrka och därför påkallade ett skyndsamt ingripande,
ansåge sig beredningen ej böra ställa sig avvisande till en provisorisk reglering
enligt de i promemorian angivna riktlinjerna. Vid en sådan reglering
komrne i främsta rummet i betraktande brott, som innefattade fara för eller
eljest vore menliga för rikets säkerhet. Utöver de brott, som vore upptagna
i 8 kap. strafflagen eller enligt förslaget skulle införas där, måste enligt processlagberedningens
mening även uppmärksammas vissa allmänfarliga brott
enligt 19 kap. strafflagen. I detta hänseende borde särskilt beaktas brott,
som innefattade sabotage mot inrättningar för samhällsviktiga funktioner,
såsom hamnar, farleder, järnvägar och andra transportmedel, kraftstationer
och ledningar för elektrisk kraft, vattenlednings- och gasverk. Processlagberedningen
förordade alltså, att ifrågavarande tvångsmedel begränsades till
brott, som avsåges i sistnämnda båda kapitel. Som ytterligare villkor borde,
såsom ock förordats i pi''omemorian, fordras, att straffarbete kunde följa å
brottet.

Generalpoststyrelsen har förordat en längre gående inskränkning
beträffande användningen av ifrågavarande tvångsmedel samt anfört:

En bestämmelse om innehållande av post- och telegrafförsändelser har
ifrågasatts redan före tvångsmedelslagens tillkomst. I Kungl. Maj:ts proposition
nr 196 till 1933 års riksdag framhöll vederbörande departementschef
härom bl. a. följande.

’Frågan örn rätt att meddela förordnande örn innehållande av post- eller
telegrafförsändelse vore uppenbarligen av ömtålig natur. Ett sådant tvångsmedel,
vilket i praktiken kunde innebära stoppande av alla post- och telegrafförsändelser
till den misstänkte och understundom även till annan, måste
naturligen användas med största urskillning och varsamhet. Ett misstag vid
dess användande skulle kunna medföra oöverskådliga följder för den av

Kungl. May.ts proposition nr 3.

åtgärden drabbade. Det läge i sakens natur, att om syftet med åtgärden ej
skulle förfelas, den därav drabbade icke borde underrättas om åtgärden;
klagorätt över förordnandet kunde följaktligen ej ifrågakomma. Med hänsyn
bl. a. till dessa förhållanden ansågos bestämmelser rörande detta ämne
ej böra meddelas i sammanhang med införandet av tvångsmedelslagen.’

Då saken nu tagits upp i samband med frågan om skärpning och utvidgning
av lagstiftningen mot spioneri, synes detta hava berott därpå, att man
för upptäckande av sådana brott (spioneribrott), vilka äro riktade mot statens
och samhällets trygghet och bestånd, velat säkerställa undersökningens
effektivitet genom tillgång jämväl till postförsändelser. Det torde gälla i fråga
örn förbrytelser av flera slag, att postverket ofta anlitas åtminstone vid
deras förberedande, och i fråga örn spioneri eller eljest, där själva lämnandet
av meddelanden är brottsligt, även vid utförandet. Förutsättningarna för att
undersökning av postförsändelser till eller från för spioneri misstänkt person
skall leda till positivt resultat synas också därför stora. Med avseende å
den stora vikten av att spioneribrott upptäckas redan under förberedandet
och därigenom så vitt möjligt förebyggas, måste det anses försvarligt att
i sådant syfte anlita medel, som i allmänhet måste vara uteslutna eller åtminstone
väcka stora betänkligheter. På grund härav och med avseende
å de fullkomligt hänsynslösa syften och medel, som ligga i spioneriverksamhetens
väsen, finner sig styrelsen icke böra göra någon erinran mot att särskilda
bestämmelser utfärdas rörande behandlingen av post till eller från
person, som skäligen misstänkes för spioneribrott eller delaktighet däri.

I fortsättningen har generalpoststyrelsen ytterligare framhållit vissa allmänna
synpunkter, som postverket hade å denna lagstiftningsfråga, samt
härom yttrat bland annat:

Vid avvägande av de intressen, som kollidera — å ena sidan brevhemlighetens
helgd och å andra sidan angelägenheten av brotts upptäckande och
bevismaterials frambringande i även förhållandevis enkla brottmål — finner
styrelsen skälen för det förra intresset överväga. Generalpoststyrelsen
vill också framhålla, att ett beslut om kvarhållande av post enligt förslaget
måste komma att innefatta jämväl de försändelser, vilka enligt 1 § tvångsmedelslagen
äro undantagna från beslagsrätten. Uppenbarligen skulle den
ifrågasatta befogenheten vidare medföra, att även post, som icke alls hade
med brott att skaffa, försenades i sin befordran. Postverket har givetvis
ett särskilt intresse att tillse, att åtgärder icke vidtagas, som kunna undergräva
allmänhetens förtroende till verket. Med hänsyn härtill och till de allvarliga
konsekvenser, som ett misstag beträffande rättens utövning skulle
medföra för den därav drabbade, vill styrelsen uttala sina allvarliga betänkligheter
mot införande av rätt för polismyndighet att i den omfattning, som
i förslaget avses, förordna om innehållande av postförsändelser.

Telegrafstyrelsen har icke haft något att erinra mot att i fråga
om för rikets säkerhet menliga brott alla tvångsmedel, vilka vore möjliga
att genomföra för förekommande eller upptäckande av brott, skulle komma
till tillämpning. Däremot ansåge styrelsen sig icke kunna tillstyrka ett utsträckande
av lagens tillämpning till alla andra slag av brott, varå kunde
följa straffarbete, med hänsyn till det allvarliga ingrepp i telegraf- och telefonhemligheten
lagen innebure. Styrelsen har härom anfört, att den måste
fästa den största vikt vid att allmänhetens förtroende till telegraf- och telefonhemligheten
icke finge rubbas. Detta skulle emellertid säkerligen och
med rätta Idiva fallet, om allmänheten skulle kunna få den fanken, att tele -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

gram utlämnades och telefonsamtal från en telefonapparat, vilken som helst,
utan vidare avlyssnades endast på grund av ett mer eller mindre löst antagande,
att telefonapparaten kunde komma att användas av en för brott misstänkt
person.

Överståthållarämbetet har däremot framhållit, att ifrågavarande
tvångsmedel kunde bliva behövliga även vid bekämpande av andra brott
mot den allmänna säkerheten eller eljest mot allmänna intressen än spioneri.
Särskilt kunde i händelse av krig och krigsfara ett sådant behov förväntas
framträda i fråga om sabotage. Med hänsyn härtill ansåge sig Överståthållarämbetet
icke kunna förorda någon inskränkning i fråga om förevarande
tvångsmedels tillämplighetsområde. De farhågor, som yppats för att tvångsmedlen,
därest bestämmelserna därom avfattades i enlighet med förslaget,
skulle komma till användning jämväl vid bekämpande av brott mot enskilda,
syntes Överståthållarämbetet sakna egentlig grund. Till stöd härför anfördes,
att under de fjorton år, som den nuvarande underståthållaren varit chef för
kriminalavdelningen i Stockholm, något behov att begagna tvångsmedlen vid
bekämpande av sistnämnda slag av brott endast i sällsynta undantagsfall torde
förelegat.

I fråga örn den närmare utformningen av hithörande bestämmelser har
generalpoststyrelsen beträffande kvarhållande av postförsändelser
anfört, att styrelsen befarade att det föreslagna stadgandets generella avfattning
skulle medföra, att det på hemställan av de lägre polismyndigheterna
skulle komma att anlitas i stor utsträckning. Även för brott misstänkta
personer kunde hava stor skriftväxling, och detta förhållande syntes kunna i
sådana fall, där utredningen i övrigt icke lämnat tillräckliga bevis, ofta föranleda
till antagande, att beslagtagbar post skulle inkomma till postanstalt.
Därest rätten till kvarhållande av post ansåges böra bibehållas i föreslagen
omfattning, ville generalpoststyrelsen därför ifrågasätta, huruvida icke även
denna befogenhet liksom rätten till beslag borde bindas vid att särskilda skäl
förelåge till antagandet i fråga.

Beträffande tillvägagångssättet vid beslut örn kvarhållande av postförsändelser
har generalpoststyrelsen vidare yttrat:

Styrelsen förutsätter att vederbörande postanstalts föreståndare underrättas
genom telegram eller skriftlig handling. Sker förordnandet per telefon,
synes skriftlig bekräftelse böra omedelbart översändas till postanstalten. Det
åligger härefter anstaltens föreståndare att underrätta vederbörande polismyndighet
angående förekomsten av försändelser till den misstänkte. Till alla
större postanstalter ankommer post flera gånger om dagen. Även i de fall,
där behörig polismyndighet finnes på samma plats som postanstalten, torde
som regel försening av försändelserna äga rum, då vederbörande polisfunktionär
icke alltid torde omedelbart kunna inställa sig å postanstalten och
granska försändelserna. Vid förseningar torde förfrågningar komma att ingå
från såväl avsändare som adressat angående anledningen härtill. Beträffande
värdeförsändelser, paket, postanvisnings- och postgiromedel är avsändaren
därjämte berättigad till viss ersättning av postmedel för särskilda kostnader,
som förorsakats genom försändelses eller medels försening under postbehandlingen.
För att icke det syfte, som avsetts med kvarhållandet, skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

förfelas, synas upplysningar icke böra lämnas utan polismyndighets tillstånd.
Men för sakens klarläggande i sinom tid måste, icke minst för ersättningsfrågans
ordnande, postverket erhålla tydliga uppgifter från polismyndigheten,
i vilken omfattning den förfogat över varje särskild postförsändelse.

Har försändelse utlämnats till polismyndighet, synes försändelsen icke höra
få återlämnas till postanstalt för vidarebefordran. Det torde böra ankomma
på polismyndighet att i förekommande fall i ny försändelse med uppgift
örn anledningen eller på annat sätt tillställa adressaten försändelsen.

Överståthållarämbetet bär i denna del anfort-.

Det säger sig själv, att det med kontrollen avsedda syftet icke kan vinnas,
såvida kontrollåtgärderna ej hållas hemliga för den, som är föremål därför.
Sedan innehållet i en beslagtagen försändelse granskats, torde därför bliva
nödvändigt, att denna på vanligt sätt genom post- eller telegrafmyndigheten
tillstädes adressaten. Därest någon annan ordning för försändelses vidarebefordran
skulle tillämpas, lärer nämligen lätt kunna hända, att det pågående
kontrollförfarandet kommer till den misstänktes kännedom.

Rörande avhörandet av telefonsamtal har telegrafstyrelsen berört
vissa tekniska spörsmål, som ägde samband därmed, samt framhållit,
bland annat, att sådant avhörande vore genomförbart å telefonstationer med
manuell betjäning utan vidtagande av större tekniska anordningar men att
vid automatiska telefonstationer — särskilt de mindre — vidtagandet av
speciella anordningar vore erforderliga.

Processlagberedningen har angående sistnämnda tvångsmedel
anfört:

Det torde icke kunna undvikas, att i ett flertal fall samtal avlyssnas, som
icke äro av något värde för utredningen. Finnes vid beslag å post- eller
telegrafförsändelse meddelandet ej vara av betydelse för utredningen, skall
beslaget omedelbart hävas och försändelsen vidarebefordras till adressaten.
Uppteckningen av avlyssnade telefonsamtal kvarblir däremot hos åklagare
och polismyndigheter. För att minska faran av att dylika uppteckningar
komma till obehörigas kännedom, har beredningen föreslagit att, i den mån
uppteckningen innehåller något, som ej är av betydelse för utredningen, den
omedelbart efter granskningen skall förstöras. En motsvarande föreskrift
bör enligt beredningens åsikt upptagas i nu föreliggande förslag.

I fråga örn befogenheten att besluta örn ifrågavarande tvångsmedel har
processlagberedningen, såsom förut framhållits, erinrat örn att
enligt dess förslag till ny rättegångsbalk denna befogenhet skulle tillkomma
domstolsmyndighet. Processlagberedningen har vidare anfört bland annat:

Det vid promemorian fogade lagförslaget har uppenbarligen utarbetats
med tanke på det nuvarande krisläget och den fara för viktiga samhällsintressen,
som i samband därmed uppkommit. Att ur denna synpunkt vissa
åtgärder av undantagskaraktär kunna anses påkallade, torde icke kunna bestridas.
Däremot torde lagförslaget icke vara avsett och ej heller ägnat att
läggas till grund för en allmän och mera slutgiltig reglering av ifrågavarande
tvångsmedel. Beträffande denna fråga är beredningen alltjämt av den
uppfattningen, att vid en sådan reglering befogenheten att förordna örn dessa
tvångsmedels användning bör tillkomma allenast domstol. Detta är påkallat
med hänsyn såväl till vikten av de intressen, varom här är fråga, som
ock till ingreppets karaktär. I sistnämnda hänseende må särskilt framhål -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

las att den, mot vilken ingreppet riktas, icke kan beredas tillfälle att vid
förhandling bevaka sin rätt. Med hänsyn härtill är det ur rättssäkerhetens
synpunkt desto angelägnare, att prövningen huruvida de i lagen uppställda
förutsättningarna för användningen i ett givet fall äro för handen överlämnas
åt rätten; för åklagare och polismyndigheter kommer av lätt insedda
skäl undersökningens effektivitet i främsta rummet. Härtill kommer att
den kontroll, som ligger i offentligheten, i dessa fall är utesluten; handläggningen
av dessa ärenden måste, för att syftet med ingreppet skall vinnas,
vara av hemlig natur. Att frågan hänskjutes till rätten är ock ägnat att
medföra större återhållsamhet vid tvångsmedlens användning och minska
den känsla av otrygghet, som hos allmänheten lätt framkallas av farhågan
att meddelanden, som äro av rent privat natur, komma till obehörigas kännedom.

Ur nu antydda synpunkter hade varit önskvärt att, såsom beredningen
föreslagit, handhavandet av ifrågavarande tvångsmedel kunnat överlämnas
åt rätten eller domaren. Att så ej skett torde äga sin förklaring däri, att
denna utväg med nuvarande rättegångsordning erbjuder vissa svårigheter.
Därest den nu ifrågasatta lagstiftningen begränsas till de behov, som i nuvarande
läge framträtt med särskild styrka och därför påkalla ett skyndsamt
ingripande, anser sig beredningen dock ej böra ställa sig avvisande till en
provisorisk reglering enligt de i promemorian angivna riktlinjerna.

För vinnande av nödig kontroll över de nya tvångsmedlens användning
har processlagberedningen emellertid föreslagit att i de fall, då förordnande
därom meddelades, anmälan omedelbart skulle göras hos justitiekanslern
såsom högste åklagare. Denne skulle därigenom erhålla möjlighet att ingripa,
då de i lag uppställda villkoren för tvångsmedlens användning icke
förelåge.

Överståthållarämbetet har förordat, att i Stockholm även den
polisintendent, som vore chef för kriminalavdelningen skulle hava befogenhet
att besluta om tvångsmedlens användning. Till stöd härför har Överståthållarämbetet
åberopat vissa näianare angivna organisatoriska förhållanden
inom åklagar- och polisväsendet i Stockholm.

Slutligen har processlagberedningen uttalat att, med hänsyn
till såväl den ifrågasatta lagstiftningens undantagskaraktär som den av processlagberedningen
förordade begränsningen till allenast vissa slag av brott,
erforderliga bestämmelser borde meddelas ej i lagen om tvångsmedel utan
i särskild lag.

Gällande lagstiftning mot spioneri torde icke till alla delar erbjuda det
skydd för viktiga samhällsintressen som av förhållandena påkallas. Ej heller
hava åklagar- och polismyndigheterna till sitt förfogande vissa i andra länder
medgivna tvångsmedel, vilka äro nödvändiga för att dessa myndigheter
skola kunna på ett effektivt sätt uppspåra och förhindra allmänfarliga brott.
På grund härav torde frågan om en reglering av dessa förhållanden nu böra
göras till föremål för överväganden.

I den i det föregående omnämnda promemorian hava föreslagits åtgärder,
innebärande dels skärpning i vissa hänseenden av straffbestämmelserna mot

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 3. 2

Departe ments chefen.

Kunc/L May.ts proposition nr 3.

spioneri och dels införandet av stadganden om rätt att i utredningssyfte
kvarhålla misstänkt persons post eller telegram eller att avhöra hans telefonsamtal.
Mot att en reglering av dessa frågor sker hava i ärendet hörda
myndigheter i princip icke haft något att erinra. I några yttranden hava
dock invändningar framställts mot den föreslagna utformningen av bestämmelserna
rörande det utvidgade tvångsmedelsförfarandet.

Med beaktande av vissa i yttrandena framförda invändningar, synas de
bestämmelser, som upptagits i de remitterade lagförslagen, kunna läggas till
grund för en lagstiftning i förvarande ämnen.

Vad angår förslaget till ändringar i 8 kap. strafflagen skulle därigenom
straffbudet i 21 a § avse jämväl utlänning samt utvidgas att omfatta insamlandet
för främmande makts räkning av uppgifter angående förhållanden,
vilkas meddelande till sådan makt kan skada jämväl rikets folkförsörjning.
Angående den närmare innebörden av sistnämnda stadgande torde få hänvisas
till vad därom anförts i den remitterade promemorian.

Härjämte bör, såsom i promemorian förordats, en på svenskt område till
förmån för annat land bedriven spioneriverksamhet mot ett tredje land
straffbeläggas, i den mån därigenom Sveriges vänskapliga förbindelser med
sistnämnda land kunna skadas.

Givetvis bör, på sätt kommerskollegium i sitt yttrande framhållit, lagrummet
tillämpas så, att det icke lägger hinder i vägen för lojalt utbyte av
informationer rörande näringslivet. I enlighet med vad i promemorian föreslagits
torde ock, samtidigt som 21 a § undergår nyssnämnda utvidgningar,
med avseende å dess tillämpning böra uppställas den begränsningen att
det för straffbarhet även skall fordras att den, som bedrivit verksamheten,
bort inse att fara förelåg för att skada skulle kunna uppkomma.

Vidare torde i överensstämmelse med förslaget straffsatserna i 21 a §
böra ändras så, att en straffsats omfattande högst straffarbete i två år införes
för normalfallet och, där fråga är om brott begånget under synnerligen
försvårande omständigheter, straffsatsen utvidgas att omfatta straffarbete
i högst fyra år. Slutligen synes, på skäl som i promemorian anförts,
i ett särskilt lagrum i 8 kap. böra stadgas straff för förberedelse till sådan
spioneriverksamhet som avses i 18 eller 20 § eller i 21 a § i detta lagrums
här föreslagna lydelse. Straffet för detta brott torde böra bestämmas till
högst straffarbete i två år.

Göras i 8 kap. strafflagen här föreslagna ändringar, synes 127 § strafflagen
för krigsmakten böra undergå därav betingad jämkning.

Förslaget om införande av rätt att kvarhålla misstänkt persons post- eller
telegrafförsändelser eller att avlyssna hans telefonsamtal åsyftar att giva de
för rättsordningens upprätthållande verksamma organen medel att komma
till rätta med brott, vid vilkas begående eller förberedande begagnandet av
ifrågavarande trafikmedel ingår såsom ett led. Uppenbarligen bör vid en
reglering av de föreslagna tvångsmedlen lagstiftningen respektera den laglydige
medborgarens anspråk på att meddelanden, som för hans räkning befordras
med anlitande av post- och telegrafverken, icke komma till obe -

Kungl. Mcij:ts proposition nr 3.

hörigs kännedom. Å andra sidan få strävandena att skydda post-, telegrafoch
telefonhemligheten icke verka därhän, att begåendet av lagstridiga handlingar
underlättas eller deras upptäckande omöjliggöres tack vare detta
skydd. Finner samhället att ifrågavarande skydd utnyttjas till skada för
samhället, böra de personer som göra sig skyldiga till vissa brottsliga handlingar
betagas rätten till sådant skydd för sina illegala intressen. Införandet
av bestämmelser i sådan riktning torde icke kunna minska det förtroende
för trafikverken, som dessa sedan gammalt åtnjuta hos den laglydiga
allmänheten.

I processlagberedningens förslag till ny rättegångsbalk hava också upptagits
regler om rätt att kvarhålla misstänkt persons post- och telegrafförsändelser
och att avlyssna hans telefonsamtal. Dessa tvångsmedels användning
hava emellertid reglerats under andra organisatoriska förutsättningar
än som gälla för den nuvarande straffprocessen.

Med en reglering i lag av ifrågavarande tvångsmedel torde emellertid ej
böra anstå till dess frågan om processlagberedningens förslag till ny rättegångsbalk
blir föremål för slutlig prövning. I ärendet hörda myndigheter
hava varit ense därom att det vid utredningen rörande vissa svåra brott
borde skapas möjlighet att på ett verkningsfullare sätt än vad för närvarande
är möjligt utnyttja beslagsrätten i fråga örn misstänkt persons brev
och telegram samt att få del av misstänkt persons telefonsamtal. Till denna
uppfattning kan jag ansluta mig.

Den ifrågasatta regleringen torde emellertid — bland annat med hänsyn till
den förestående revisionen av straffprocessen -— böra erhålla formen av en
provisorisk lagstiftning i ämnet. Vid utformandet av denna bör noga tillses
att möjligheter till missbruk av de ifrågasatta tvångsmedlen uteslutas.

Enligt min mening torde en reglering i lag av användningen av de tvångsmedel,
varom här är fråga, tills vidare höra begränsas till utredningar rörande
brott, som avses i 8 och 19 kap. strafflagen och varå kan följa straffarbete.
I samband med förberedelserna till den stora rättegångsreformen
kan det måhända bliva tillfälle att, därest det skulle visa sig föreligga behov
av att utsträcka tvångsmedlens användning till undersökningar rörande andra
grövre brott, låta frågan om lagstiftningens tillämpningsområde bliva föremål
för förnyat övervägande.

Beträffande innehållet i övrigt av ifrågavarande lagbestämmelser må följande
framhållas.

Är anledning antaga, att till post- eller telegrafanstalt skall inkomma försändelse,
som enligt 2 § tvångsmedelslagen kan vara föremål för beslag,
bör förordnande få meddelas, att försändelse, som inkommer, skall kvarhållas
till dess frågan örn beslag blivit avgjord. Ett dylikt förordnande bör
vara tidsbegränsat och få gälla högst en månad från den dag då förordnandet
delgavs post- eller telegrafanstaltens föreståndare. När en försändelse
på grund av förordnandet kvarhållits, bör förståndaren utan dröjsmål göra
anmälan hos den myndighet som meddelat förordnandet eller av denna
myndighet utsedd befattningshavare vid åklagar- eller polisväsendet. Orne -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

delbart efter det dylik anmälan inkommit bör prövning verkställas av frågan
om beslag skall ske å försändelse som kvarhållits.

Generalpoststyrelsen har i sitt yttrande uttalat att, därest en försändelse
utlämnats till polismyndighet, syntes försändelsen icke böra få återlämnas
till postanstalten för vidarebefordran, utan borde det ankomma på polismyndigheten
att i förekommande fall i ny försändelse med uppgift örn anledningen
eller på annat sätt tillställa adressaten försändelsen. Regleringen av
denna detalj torde få anses tillhöra de tillämpningsföreskrifter, som påkallas
av ifrågavarande lagstiftning och som tydligen böra givas sådant innehåll,
att det med lagstiftningen avsedda syftet icke förfelas.

I fråga örn rätten att avhöra telefonsamtal torde lämpligen följande regler
böra upptagas i lag. Finnes det vara av synnerlig vikt för utredningen, att
åklagaren eller den befattningshavare vid polisväsendet, som leder undersökningen
rörande sådana brott enligt 8 eller 19 kapitlet strafflagen varom
här är Råga, erhåller del av samtal till och från telefonapparat, som innehaves
av den misstänkte eller eljest kan antagas komma att begagnas av
honom, må förordnande meddelas om att samtalen skola få avhöras. Utöver
denna bestämmelse, som upptogs i det remitterade utkastet, torde emellertid
böra uttryckligen stadgas att förordnande skall kunna avse rätt för utredningsmyndigheten
att erhålla uppgift från vederbörande telefonanstalt å de
telefonapparater, med vilka förbindelse begärts eller erhållits till eller från telefonapparat,
vilken innehaves av den misstänkte eller kan antagas komma
att begagnas av denne. I nu angivna båda fall böra förordnandena äga begränsad
giltighetstid, förslagsvis högst en vecka från den dag då förordnandet
delgavs telefonanstaltens föreståndare. Såsom i promemorian föreslagits
bör i de fall, då uppteckning av telefonsamtal sker, denna få läsas
endast av vederbörande åklagare, undersökningsledare eller domstol. Men
därjämte böra dessa myndigheter äga lätt att för tolkning av chiffermeddelanden
eller för annat utredningsändamål låta sakkunnig eller annan person,
som höres i ärendet, taga del av uppteckningen. Att på sätt processlagberedningen
i sitt yttrande förordat, införa en bestämmelse av innehåll att, i
den mån uppteckningen innehåller något som ej är av betydelse för utredningen,
uppteckningen omedelbart skall förstöras efter genomläsningen synes
i detta fall icke böra ske. Ett dylikt stadgande skulle nämligen i praktiken
kunna medföra att utredningsmaterial förstöres, som är av betydelse.
Anmärkas må sålunda, att bakom ett till synes oskyldigt uttalande kan
dölja sig ett betydelsefullt chiffermeddelande, vilket kan upptäckas endast
genom sammanställning med andra uttalanden.

Vad därefter angår frågan vilka myndigheter, som skola äga besluta örn
användningen av ifrågavarande tvångsmedel, föreligger enighet därom att
kretsen av dylika myndigheter bör göras trängre än kretsen av de myndigheter
som äga handhava övriga straffprocessuella tvångsmedel. Förordnande
som här avses bör sålunda endast få meddelas av Konungens befallningshavande,
landsfogde och polismästare samt — av organisatoriska skäl
— i Stockholm jämväl av förste stadsf iskalen och, såsom överståthållar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

ämbetet i sitt yttrande begärt, den polisintendent som är chef för kriminalavdelningen.
Rätten att meddela förordnande örn kvarhållande av post- eller
telegrafförsändelser bör också tillkomma domstol. I fråga örn det andra här
behandlade tvångsmedlet torde en dylik rätt sakna praktisk betydelse för
domstols vidkommande.

I ändamål att förebygga missbruk av de föreslagna tvångsmedlen torde
böra upptagas det av processlagberedningen framförda förslaget örn skyldighet
för myndighet, som beslutar om användning av sådant tvångsmedel, att
därom omedelbart göra anmälan till justitiekanslern. Finner denne att den
åtgärd beslutet avser icke bör äga rum, skall han äga upphäva beslutet.
Från dylik anmälningsskyldighet bör naturligen domstol vara befriad.

Bestämmelserna om de nya tvångsmedlen torde med hänsyn till dess provisoriska
natur icke böra upptagas i 1933 års tvångsmedelslag utan i en
särskild lag. Denna synes böra äga giltighet allenast till den 31 mars 1940.

De föreslagna lagbestämmelserna föreslås skola träda i kraft dagen efter
den då respektive lagar utkommit i Svensk författningssamling.

I enlighet med vad sålunda anförts hava inom justitiedepartementet
upprättats förslag till

1) lag om ändring i 8 kap. strafflagen;

2) lag om ändrad lydelse av 127 § strafflagen för krigsmakten; samt

3) lag örn särskilda tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses
i 8 eller 19 kap. strafflagen.»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i §
87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Kungl. Majlis proposition nr 3.

Förslag

till

Lag

örn ändring i 8 kap. strafflagen.

8 KAP.

21 a §.

Den, som i syfte att gå främmande makt tillhanda insamlar eller låter insamla
uppgifter angående förhållanden, berörande riket eller annan makt,
vilkas meddelande till främmande makt kan skada rikets försvar eller folkförsörjning
eller dess vänskapliga förbindelser med främmande makt, eller
i syfte som nyss sagts tager befattning med sådana insamlade uppgifter,
straffes, där han bort inse faran, högst med straffarbete i två år, såframt ej
gärningen förut i detta kapitel är belagd med svårare straff. Äro omständigheterna
synnerligen försvårande, må straffet höjas till straffarbete i högst
fyra år.

21 b §.

Den, som åtager sig uppdrag att gå främmande makt tillhanda genom förfarande,
som i 18 eller 20 § angives, eller söker förmå annan att åtaga sig sådant
uppdrag, straffes högst med straffarbete i två år, såframt ej gärningen
förut i detta kapitel är belagd med svårare straff. I fråga örn den, som åtager
sig att gå främmande makt tillhanda genom verksamhet, som i 21 a §
avses, eller söker förmå annan därtill, vare lag samma, där han bort inse att
fara, som omförmäles i sistnämnda §, kunnat uppkomma av verksamheten.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

1 Angående 8 kap. 21 a §, se SFS 1936: 327.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 127 § strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, att 127 § strafflagen för krigsmakten1 skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Där någon för obehörig uppenbarar sådana handlingar, avbildningar eller
andra föremål eller sådana sakförhållanden, vilkas uppenbarande för främmande
makt kan skada rikets försvar och som han vet böra hemliga hållas,
eller obehörigen sätter sig i besittning av hemlighet varom nu är sagt, eller,
i syfte att gå främmande makt tillhanda, insamlar eller låter insamla uppgifter
angående förhållanden, berörande riket eller annan makt, vilkas meddelande
till främmande makt kan skada rikets försvar eller folkförsörjning
eller dess vänskapliga förbindelser med främmande makt, eller i syfte som
nyss sagts tager befattning med sådana insamlade uppgifter, då skall vid
straffets bestämmande efter allmän lag brottet anses vara begånget under
försvårande omständigheter.

Vad i 1 mom. är stadgat gäde ock, om någon gör försök till brott, som där
sägs, och försöket är i allmän lag med straff belagt; så ock där någon åtager
sig uppdrag att gå främmande makt tillhanda på sätt i denna § angives
eller söker förmå annan att åtaga sig dylikt uppdrag.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Förslag

till

Lag

om särskilda tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses i 8

eller 19 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas som följer: . / *

1 §•

2 §■

Är anledning antaga, att till post- eller telegrafanstalt skall inkomma försändelse^som
enligt 2 § lagen om vissa tvångsmedel i brottmål är av beskaf1
Senaste lydelse, se beträffande första stycket SFS 1936: 329 och beträffande andra stycket

CT7C 1 Q1 d. 1 QO J

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

fenhet att vara underkastad beslag, må förordnande meddelas, att försändelsen,
när den inkommer, skall kvarhållas till dess frågan örn beslag blivit
avgjord. Sådant förordnande skall meddelas att gälla viss tid, högst en månad,
från den dag då förordnandet delgavs anstaltens föreståndare. När försändelse
på grund av förordnandet kvarhållits, skall föreståndaren utan dröjsmål
göra anmälan hos den som meddelat förordnandet eller av denna utsedd
befattningshavare vid åklagar- eller polisväsendet; och skall därefter omedelbart
prövning ske av frågan, örn beslag skall äga rum.

3 §•

Finnes det vara av synnerlig vikt för utredningen, att åklagaren eller den
befattningshavare vid polisväsendet, som leder undersökningen rörande det
brott varom fråga är, erhåller del av samtal till och från telefonapparat, som
innehaves av den misstänkte eller eljest kan antagas komma att begagnas
av honom, må förordnande meddelas örn att samtalen skola få avhöras.
Förordnande må jämväl avse rätt att från telefonanstalt erhålla uppgift
å de telefonapparater, med vilka förbindelse begärts eller erhållits till och
från apparat, som innehaves av den misstänkte eller eljest kan antagas komma
att begagnas av honom. Förordnande som här sägs skall meddelas att
gälla viss tid, högst en vecka, från den dag då förordnandet delgavs telefonanstaltens
föreståndare.

Sker uppteckning av telefonsamtal, må granskning av uppteckningen ske
allenast av den åklagare eller den befattningshavare vid polisväsendet, som
ovan i denna paragraf sägs, ävensom av domstol i mål, som där handläggas;
dock må jämväl sakkunnig eller annan, som anlitas för utredningen angående
brottet eller eljest därvid höres, efter anvisningar av myndighet som nyss
sagts granska uppteckningen.

4 §.

Förordnande enligt denna lag må meddelas av Konungens befallningshavande,
landsfogde och polismästare samt i Stockholm därjämte av förste
stadsfiskal och den polisintendent, som är chef för kriminalavdelningen.
Samma rätt havé ock, såvitt angår förordnande jämlikt 2 §, domstol i mål,
som där handlägges.

5 §•

Konungen meddelar de närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen
av denna lag.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till
och med den 31 mars 1940.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 17 maj
1939.

Närvarande:

justitieråden Eklund,

Lawski,
von Steyern,
regeringsrådet Hjärne.

Enligt lagrådet den 5 maj 1939 tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
i statsrådet den 21 april 1939, hade Kungl. Maj:t förordnat, att
lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om ändring i 8 kap. strafflagen;

2) lag om ändrad lydelse av 127 § strafflagen för krigsmakten; samt

3) lag örn särskilda tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses
i 8 eller 19 kap. strafflagen.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsrådet E.
Leche.

Lagrådet yttrade:

Med hänsyn till det behov att skydda rikets intressen, som föranlett de remitterade
förslagen, torde 21 a § i 8 kap. strafflagen hava blivit något för
snävt avfattad. Lämpligen synes straffbudet böra gälla den, som i syfte att
gå främmande makt till handa anskaffar eller låter anskaffa uppgifter, vilkas
meddelande till främmande makt kan skada rikets försvar eller dess
vänskapliga förbindelser med främmande makt eller eljest kan lända riket
till men, eller i syfte som nyss sagts tager befattning med sådana uppgifter.
Iakttages vad sålunda förordats, bör en motsvarande ändring företagas i
förslaget till lag örn ändrad lydelse av 127 § strafflagen för krigsmakten,
varjämte viss jämkning erfordras i den föreslagna 21 b § i 8 kap. strafflagen.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 3.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 29 augusti 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld

Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.

Efter gemensam beredning med cheferna för försvars- och kommunikationsdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Westman, ånyo den i statsrådsprotokollet för den 21 april 1939 berörda frågan
örn ändrad lagstiftning rörande spioneri m. m.

Föredraganden anför:

»Lagrådet har den 17 maj 1939 avgivit utlåtande över de den 21 april 1939
till lagrådet remitterade förslagen till lag örn ändring i 8 kap. strafflagen,
lag om ändrad lydelse av 127 § strafflagen för krigsmakten samt lag örn
särskilda tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses i 8 eller 19
kap. strafflagen.

Enligt utlåtandet har lagrådet funnit 21 a § i 8 kap. i dess föreslagna
lydelse hava blivit för snävt avfattad samt uttalat, att straffbudet borde gälla
den, som i syfte att gå främmande makt till handa anskaffar eller låter
anskaffa uppgifter, vilkas meddelande till främmande makt kan skada rikets
försvar eller dess vänskapliga förbindelser med främmande makt eller eljest
kan lända riket till men, eller i syfte som nyss sagts tager befattning med
sådana uppgifter.

Den av lagrådet gjorda erinran torde närmast avse, att med det i förslaget,
liksom i gällande lag, använda uttrycket ''insamla’ lagrummets tillämpningsområde
ej skulle få den omfattning som är önskvärd. Med beaktande
av denna erinran torde nämnda uttryck böra ersättas med det av lagrådet
föreslagna uttrycket ''anskaffa''. I övrigt synes däremot den i det remitterade
förslaget valda formuleringen i huvudsak böra bibehållas, enär denna enligt
mitt förmenande ger stadgandet ett mera bestämt innehåll och klarare än
den av lagrådet förordade lydelsen anger dess innebörd.

De båda förstnämnda lagförslagen, avseende 8 kap. strafflagen samt 127
§ strafflagen för krigsmakten, ha ändrats i enlighet med det nu sagda. I
samband därmed ha även vidtagits vissa redaktionella jämkningar i förslaget
till lag örn särskilda tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses
i 8 eller 19 kap. strafflagen.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 3.

I 4 § av sistnämnda lagförslag angivas de myndigheter vilka skola äga
att förordna örn användandet av de i förslaget avsedda tvångsmedlen. Beslutanderätten
tillkommer enligt den föreslagna lagtexten huvudsakligen de
högre polis- och åklagarmyndigheterna. Med hänsyn till utomordentliga förhållanden,
då särskilda organ, jämställda med dessa myndigheter, kunna
bliva erforderliga för att jämte dem handhava de befogenheter som den här
föreslagna lagstiftningen innehåller, synes lagstiftningen böra medgiva möjlighet
för Kungl Maj:t att uppdraga beslutanderätten även åt dylika organ.
Åt dessa bör även kunna uppdragas att vid utredning som avses i förevarande
lag utöva de befogenheter i fråga örn beslag och skingringsförbud samt
hus- och kroppsrannsakan, som enligt lagen den 12 maj 1933 örn vissa
tvångsmedel i brottmål tillkomma de i 3 § sistnämnda lag omförmälda polisoch
åklagarmyndigheterna.

I 4 § har därför införts ett andra stycke av nämnda innebörd. Denna
ändring har föranlett ett par mindre jämkningar jämväl i 2 och 3 §§. Sålunda
ha i 2 § sista punkten orden ''vid åklagar- eller polisväsendet’ samt
i 3 § första punkten orden Vid polisväsendet’ uteslutits.

Slutbestämmelserna i förslaget ha ändrats såtillvida, att lagens giltighetstid
föreslagits utsträckt till den 31 mars 1941.

Innan proposition i ärendet beslutas, torde lagrådets utlåtande böra inhämtas
över sist angivna ändringar i förslaget till tvångsmedelslag. Det omarbetade
lagförslaget torde få såsom bilaga1 fogas vid statsrådsprotokollet.»

Föredraganden hemställer härefter, att för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet lagrådets utlåtande måtte genom utdrag av detta protokoll
inhämtas beträffande de av föredraganden sålunda ifrågasatta ändringarna
i förslaget till lag om särskilda tvångsmedel vid utredning rörande
brott som avses i 8 eller 19 kap. strafflagen.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
Leif Belfrage. i

i1 Denna bilaga, vilken frånsett mindre jämkningar av uteslutande redaktionell natur är
lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget i samma ämne, har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 1 september
1939.

Närvarande:

justitieråden Eklund,

Lawsk i,
von Steyern,
regeringsrådet Fl jarne.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 29
augusti 1939, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till ändringar i det av lagrådet tidigare granskade förslaget
till lag om särskilda tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses i
8 eller 19 kap. strafflagen.

Ändringsförslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet revisionssekreteraren
C. G. Hellquist.

Lagrådet, som utgick från att befogenhet som avses i 8 § lagen om vissa
tvångsmedel i brottmål icke kommer att anförtros åt annan än befattningshavare
i chefsställning, lämnade ändringsförslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 3 september 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,

Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.

Efter gemensam beredning med cheferna för försvars- och kommunikationsdepartementen
anför chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman: »Sedan

lagrådet den 17 maj 1939 avgivit utlåtande över de den 21 april
1939 till lagrådet remitterade förslagen till lag örn ändring i 8 kap. strafflagen,
lag om ändrad lydelse av 127 § strafflagen för krigsmakten samt lag om
särskilda tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses i 8 eller 19 kap.
strafflagen, har, såsom framgår av mitt anförande till statsrådsprotokollet
för den 29 augusti 1939, i anledning av lagrådets utlåtande vidtagits vissa
ändringar i lagförslagen.

Beträffande de av mig vid samma tillfälle angivna ändringarna i förslaget
till lag om särskilda tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses i
8 eller 19 kap. strafflagen, vilka genom Kungl. Maj:ts beslut samma dag remitterats
till lagrådet, har lagrådet i utlåtande den 1 september 1939 anfört
att lagrådet, som utginge från att befogenhet som avses i 8 § lagen örn vissa
tvångsmedel vid brottmål icke komme att anförtros åt annan än befattningshavare
i chefsställning, lämnade ändringsförslaget utan anmärkning.

Vad lagrådet sålunda framhållit i fråga om befogenhet enligt 8 § i 1933
års tvångsmedelslag att i visst fall förlänga tiden för beslag bör tydligen
iakttagas i händelse Kungl. Maj:t finner anledning att åt annan myndighet
än de ordinarie åklagar- och polismyndigheterna uppdraga rätt att meddela
förordnande jämlikt den nu föreslagna särskilda tvångsmedelslagen.

Ett par jämkningar av redaktionell natur ha vidtagits i förslaget.»

Föredraganden hemställer att de ifrågavarande lagförslagen, nämligen förslag
till

1) lag om ändring i 8 kap. strafflagen;

2) lag örn ändrad lydelse av 127 § strafflagen för krigsmakten; samt

3) lag örn särskilda tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses
i 8 eller 19 kap. strafflagen,

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 3.

Kungl. Majus proposition nr 3.

måtte, efter de av föredraganden berörda ändringarna, jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.

Stockholm 1939. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

391598