Kungl. Maj:ts Proposition Nr 3 (Proposition 1924:3)

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 3.

Nr 3.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
domstols behörighet i fråga om upptagande av vissa
brottmål; given Stockholms slott den 21 december 1923.

Med åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogat förslag till lag angående domstols behörighet i fråga om
upptagande av vissa brottmål.

GUSTAF.

Birger Ekeberg.

Bihang till riksdagens protokoll 192d. 1 saml. 3 käft. (Nr 3.)

Kunyl. Maj:ts Proposition Nr 3.

Förslag

till

LAG

angående domstols behörighet i fråga om upptagande av

vissa brottmål.

Härigenom förordnas, att utan hinder av vad lag eller särskild författning
innehåller häremot stridande skall gälla som följer:

Är någon vid allmän underrätt tilltalad för brott och hålles han i målet
häktad, skall vid den rätt upptagas jämväl talan, som mot den tilltalade föres
på grund av brott, begånget inom annan allmän underrätts domvärjo, så vida
det kan ske utan men för utredningens fullständighet och det eljest med hänsyn
till kostnader och andra omständigheter finnes lämpligt; dock må ej på
grund av vad nu sagts upptagas mål, för vilka i fråga om rätt domstol gälla
särskilda, från stadgandena i 10 kap. 21 § rättegångsbalken avvikande föreskrifter.

Uppkommer efter vad i första stycket sägs vid domstol fråga om upptagande
av talan på grund av brott, begånget inom annan domstols domvärjo,
ankomme på åklagaren vid den förra domstolen att utföra åklagaretalan.

Varder i mål, varom ovan förmäles, talan fullföljd till högre rätt, må, där
ytterligare handläggning vid underrätt finnes böra äga rum, målet förvisas
till underrätt, vid vilken målet förut icke handlagts men inom vars domvärjo
något av de brott begåtts, om vilka i målet är fråga.

Denna lag träder i kraft den 1 september 1924.

Kanyl. Maj ds Proposition Nr it.

Utdrag ar protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.-t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den S mars 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, Schlyter, Örke.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Åkerman anmäler riksdagens
skrivelse den 19 april 1921 (nr 132), däri riksdagen anhållit, att Kungl. Maj:t
måtte taga under övervägande, huruvida och under vilka förutsättningar vid
sammanträffande av brott, begångna inom skilda domstolars domvärjo, rannsakning
och dom skulle kunna äga rum vid allenast en av dessa domstolar,
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Föredraganden anför:

»Vår processrätts huvudregel angående laga domstol eller forum i brottmål
innefattas i första punkten av 10 kap. 21 § rättegångsbalken. Enligt denna
bestämmelse skola — med undantag allenast för de i lagrummet ej avsedda
fall, då på grund av särskilt stadgande brottmål skall upptagas vid specialforum
— dylika mål handläggas och avdömas av allmän underrätt i den ort,
där den brottsliga gärningen blivit begången. I de övriga punkterna av samma
lagrum lämnas särskilda föreskrifter för det fall, att en person samtidigt är
ställd under tilltal för brott, begangna inom olika underrätters domvärjo.
Innehållet av dessa bestämmelser är följande. .

Äro de brott, som föras den tilltalade till last, av samma slag, hava i tur
och ordning de särskilda domstolarna att företaga rannsakning, en var angående
det inom dess domvärjo begångna brottet, samt att pröva, huruvida
den tilltalade är saker till detta brott eller icke. Härtill inskränker sig domstolens
befattning med målet, så vida den tilltalade ännu icke undergått rannsakning
vid samtliga de domstolar, där ansvarstalan mot honom skall upptagas.
Oavsett huruvida detta besvarande av frågan om den tilltalades straffa
skyldighet utfaller till hans förmån eller till hans nackdel, skall målet före -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 3.

tagas till slutligt avgörande först när den på detta sätt fortlöpande serien
av rannsakningar vid olika domstolar nått sitt slut. Utmätandet av straff
för de brott, till vilka den tilltalade i denna ordning av olika domstolar förklarats
saker, tillhör den domstol, vid vilken den sista rannsakningen äger
rum; denna domstol har sålunda att i ett sammanhang bedöma hela den
brottslighet, som ligger den tilltalade till last. Har en domstol stannat vid
det resultat, att tilltalad förklaras icke saker till det brott, angående vilket
domstolen har att rannsaka, lärer visserligen hava utbildats den praxis, att
den domstol, som sist rannsakar, icke yttrar sig om detta brott; men den av
lagen uppställda regeln kommer likväl till uttryck däruti, att tid för fullföljd
av talan mot dylikt frikännande räknas från dagen för den slutligt dömande
domstolens utslag.

Äro åter de särskilda, inom olika jurisdiktionsområden begångna brotten
icke av ensartad beskaffenhet, gör lagen en åtskillnad mellan olika fall. Om
samtliga brotten äro »ringa» — varmed enligt en stadgad praxis torde förstås

sådana brott, för vilka straffskalan icke upptager annat straff än böter _

skola de vart för sig ej blott handläggas utan även avdömas av domstolen i
gärningsorten. Därest brotten eller något av dem varit av svårare beskaffenhet
än sålunda angivits, skulle, enligt lagrummets ursprungliga lydelse, efter
rannsakning vid varje särskild domstol slutligt utslag angående samtliga brott,
till vilka den tilltalade förklarats saker, meddelas av den domstol, inom vars
domvärjo det »grovaste» brottet blivit begånget. Genom kungl. kungörelsen
den 18 december 1823 ändrades emellertid denna regel så till vida, att utan
avseende å brottens mer eller mindre grova beskaffenhet den tilltalade skall
slutligt dömas av den rätt, där han sist lagföres. Förfarandet i det senast
berörda fallet kommer således att helt överensstämma med behandlingen av
de mål, i vilka föres talan om ansvar för likartade brott, begångna inom
olika domstolsområden.

I tillämpningen torde den nyss återgivna regeln om förfarandet vid sammanträffande
av likartade brott modifieras så till vida, att om samtliga dessa
brott äro ringa och icke till varandra stå i det sammanhang, som enligt straffrätten
förutsättes för begreppet fortsatt brott, förvisning av mål från en
domstol till annan icke äger rum. I dylikt fall meddelas således slutligt utslag
av varje särskild domstol angående det brott, som förövats inom domstolens
domvärjo.

fråga om forum i brottmål har svensk lagstiftning sedan gammalt intagit
den ståndpunkt, att dylika mal skola avgöras av domstolen i gärningsorten.
De ännu gällande ålderdomliga bestämmelser, för vilka jag nu lämnat redogörelse,
utvisa, att denna grundsats hos oss erhållit en i de yttersta konsekvenser
utdragen tillämpning. Med nämnda processuella regel skola förenas
straffrättens principer för bestraffandet av sammanträffande brott. Lagen har

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 3.

då icke stannat vid att genomföra sin forumbestämmelse inom de gränser,
där detta kunnat ske med bibehållande av rättegångens obrutna sammanhang,
nämligen det fall, att den brottslighet, som är föremål för rannsakning och
dom, förövats inom blott en domstols behörighetsområde. Även vid sammanträffande
av brott, begångna inom olika domstolsområden, utgår lagen från
att regeln skall upprätthållas så långt ske kan. Detta har medfört den egenartade
uppdelning av det straffprocessuella förfarandet, som i sistnämnda fall
äger rum. Skuldfrågan skiljes från straffrågan; bedömandet av den ena och
av den andra ligger hos skilda domstolar. Att uppgiften kunnat lösas på
detta sätt beror tydligen därpå, att i vårt rättegångsförfarande domstolens
avgörande icke grundas omedelbart på den förhandling, som ägt rum inför
den dömande myndigheten, utan på den skriftliga uppteckning av förhandlingen,
som innefattas i domstolens protokoll. Däremot är en sådan anordning
icke förenlig med de i den moderna processen allmänt genomförda
muntlighets- och omedelbarhetsprinciperna. Den nyare utländska rättegångslagstiftningen,
vilken i allmänhet likasom den svenska förlägger behandlingen
av brottmål till domstolen i gärningsorten, söker ock undvika de svårigheter,
som möta mot tillämpning av denna princip vid sammanträffande av brott,
genom bestämmelser i syfte att låta dylika mål handläggas av allenast en
domstol.

Den praktiska tillämpningen av de nu ifrågavarande bestämmelserna har
visat sig medföra betydliga olägenheter. I främsta rummet har detta blivit
fallet, då häktad person står under tilltal för brott, begångna inom olika
domstolars områden. Välbekant och ofta uppmärksammad är verkan av den
ovillkorliga föreskriften om den häktades rannsakande vid varje särskild
domstol, inom vars område brott blivit begånget. En följd härav är, att
häktade personer stundom måste transporteras mellan ett stort antal domstolar
i vitt skilda landsdelar. Den tid, som kommer att föregå det slutliga
avgörandet, får härigenom ofta en utsträckning, vilken icke står i rimligt förhållande
till målets beskaffenhet. För många tilltalade torde såväl de upprepade
inställelserna för olika domstolar och de därmed förbundna transporterna
som den utdragna rannsakningstiden ställa sig särskilt prövande. Även
ur rättsskipningens synpunkt är en sådan anordning i vissa avseenden otillfredsställande.
Flera domstolar bliva på detta sätt sysselsatta med behandlingen
av samma mål, och det säger sig självt, att därmed i många fall åtskillig
arbetskraft onödigtvis tages i anspråk. Att därjämte de härav föranledda
extra domstolssammanträdena och de häktades förpassning mellan domstolarna
måste för det allmänna medföra dryga kostnader ligger i öppen dag.
Till upplysning i sistnämnda hänseende kan nämnas, att de i fångvårdens
räkenskaper under titeln »fångtransport» upptagna nettoutgifterna, vilka för
år 1913 utgjorde 251,850 kronor 78 öre och därefter successivt nedgått till
206,205 kronor 41 öre för år 1916, sedermera stegrats, så att de för åren

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 3.

1917, 1918, 1919 och 1920 utgjort respektive 214,436 kronor 65 öre, 358,817
kronor 85 öre, 337,237 kronor 41 öre och 425,880 kronor 30 öre. Huru
stor del av dessa kostnader, som belöper på fångtransport av nu ifrågavarande
slag, kan icke exakt angivas, men tydligt är, att denna del måste
vara ganska avsevärd.

Inom vårt rättegångsväsen är den nu skildrade proceduren eu ingalunda
ovanlig företeelse. Ej sällan förekomma fall, då på grund av de rannsakande
domstolarnas stora antal systemets olägenheter bliva särskilt skarpt
framträdande. Utan tvivel skulle därför en lagändring, som innebure en
förenkling av det nuvarande förfarandet genom dylika måls förläggande till
minsta möjliga antal domstolar eller, i bästa fall, en enda domstol, ur olika
synpunkter vara att betrakta såsom en reform av icke oväsentlig betydelse.
Om önskvärdheten av en förändring i sådan riktning lärer i själva Arerket
råda blott en mening.

Då riksdagen i den av mig nu anmälda skrivelsen påkallat eu undersökning
i detta ämne, är det alltså ingalunda något nytt spörsmål, som därmed
blivit väckt. De missförhållanden, som åtfölja det nuvarande systemet, hava
länge varit alltför påtagliga för att icke framkalla krav på åtgärder till införande
av en mer tillfredsställande ordning i detta avseende. Särskilt utvisa
riksdagsförhandlingarna från det tidigare adertonhundratalet, att frågan varit
föremål för livlig uppmärksamhet. I talrika motioner klagades över de många
nackdelarna av den ofta förekommande förpassningen av häktade. Åtskilliga
stadganden tillkommo ock i syfte att inskränka förvisning av brottmål från
en domstol till en annan. Av dessa må erinras om den ännu gällande bestämmelsen
i kungl. brevet den 29 juli 1812, att då en för stöld häktad
person inför domstolen uppger sig hava began and: r\ dylika brott eller rannsakningen
därtill ger anledning, på domarens prövning skall bero, huruvida
lian, innan den tilltalade förvisas till annan domstol, bör genom skriftväxling
med vederbörande först söka inhämta upplysning om det föregivna brottets
verklighet och tillvaro. Med denna bestämmelse avsågs att förebygga ett vid
nämnda tid synnerligen vanligt utnyttjande av rättegångsordningens svaghet
från vissa, i synnerhet grövre, brottslingars sida. Genom att själv pådikta
sig brott, begångna inom andra domstolsområden, kunde en förbrytare utan
svårighet tilltvinga sig anstånd med dom och straffverkställighet samt framför
allt hålla möjligheten öppen till rymning, vartill gynnsamma tillfällen ej saknades
under dåtidens landsvägstransporter mellan olika tingsställen. I samma
riktning gick även en i den förut omnämnda kungörelsen den 18 december
1823 upptagen bestämmelse av innehåll, att om tilltalad, som av domstol
ansetts saker till högsta kroppsplikt, under rannsakningen uppgåves hava
inom annat domstolsområde förövat brott, för vilket han ännu ej stått under
tilltal, upplysningar om brottets verklighet och beskaffenhet skulle jämte

Kunyl. Maj.ts Proposition Nr

målsägandens yttrande i vanlig ordning infordras, varefter det skulle ankomma
på domaren, som senast dömt, att bestämma, huruvida vidare rannsakning
skulle äga rum eller om den brottslige skulle genast befordras till
undergående av det honom redan ådömda straffet. Härtill fogades den föreskrift,
att rannsakning om det yppade brottet ej finge företagas, med mindre
målsiiganden det fordrade eller därå skulle följa högre ansvar än det, vartill
redan blivit dömt, eller annan domstol yrkade den brottsliges inställande,
eller ock anledning vore, att medbrottslig» funnes, som genom rannsakningen
kunde upptäckas. Då dessa bestämmelser i 1823 års kungörelse äro knutna
till förutsättningen av en numera avskaffad straffare bar deras formella giltighet
upphört; men de regler angående måls förvisande till annan domstol,
som sålunda gåvos, torde i domstolarnas praxis hava erhållit en mer vidsträckt
och fortfarande iakttagen tillämpning såsom i allmänhet uttryck för
synpunkter, vilka böra beaktas vid meddelande av förvisningsbeslut.

Genom de senast anmärkta författningarna avlägsnades en av de vid avsedda
tid mest framträdande olägenheterna av det i lagen föreskrivna förvisningsförfarandet,
nämligen förvisning på grund av den tilltalades egen
obestyrkta bekännelse. Tid efter annan hava emellertid framkommit också
förslag, syftande till mer ingripande förändringar. Vid 1809 års riksdag
föreslogs inom ridderskapet och adeln, förutom åtgärder till fångförselns förbättring
och fångars noggrannare vård, föreskrifter av innebörd, att rannsakningar
över flera av en brottsling på särskilda ställen begångna brott skulle
kunna försiggå på ett ställe och dom där meddelas. Framställningen avslogs
på hemställan av lagutskottet, som anförde bland annat: Utskottet kunde för
sin del ingalunda tillstyrka, att rannsakning i brottmål finge hållas annorstädes
än varest brottet blivit förövat, helst utskottet funne det vara både
svårighet och tvivel underkastat, om målsägande och vittnen i allmänhet
skulle förpliktas att infinna sig å andra orter än där de vore boende, ävensom
att många andra indiciers och omständigheters uppdagande, de där oftast
berodde av lokalen, möjligen kunde förfelas, i fall rannsakningen på avlägse
ställen finge förrättas. Ändamålet med bestraffning vore icke endast den
brottsliges rättelse, utan även varning för andra; detta sistnämnda skulle
säkerligen till största delen förfelas, om ej samma allmänhet, vilken ägde
närmaste underrättelse om brottet, skulle bliva vittne till straffet; och da
flera brott, som icke vore av synnerligen olika grovhet, förövades å särskilda
ställen, men straffet varken kunde eller borde verkställas å mera än ett,
syntes ej någon annan ort än den i lagen utsatta, nämligen densamma, varest
brottslingen sist lagfördes, bliva lämplig för bestraffningen. — Vid 1828 1830

års riksdag antogo ständerna för sin del ett förslag till författning, enligt
vilken för de fall, att en person, som blivit till dödsstraff eller högsta kroppsplikt
saker ansedd eller för grov missgärning underginge fästningsstraff, angåves
för brott, varför han ännu icke stått under tilltal, skulle medgivas, att

Kungl. Maj-.ts Proposition Nr 3.

rannsakning om det yppade brottet finge försiggå utan att den anklagade
bleve inställd för domstolen. Detta förslag blev emellertid icke av Kungl.
Maj:t godkänt av det skäl, att detsamma stode i strid med den huvudprincip
i vår straffprocess, att rannsakning icke finge äga rum i den tilltalades
frånvaro.

Efter den ringa framgång, de nu berörda ändringsförslagen sålunda rönt,
kom frågan under lång tid att vila. De av lagkommissionen och lagberedningen
utarbetade förslagen till ny rättegångsbalk lämnade i denna del den
gamla ordningen i sak väsentligen orubbad. Endast i en detalj blev frågan
senare föremål för särskild uppmärksamhet, nämligen i samband med åtgärder
till förkortande av den tid, inom vilken häktad skall för undergående
av rannsakning inställas för domstol. 1 hela sin vidd förekom densamma
först vid 1912 års riksdag, då en motionär i första kammaren påyrkade
skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om förslag till sådan ändring av
10 kap. 21 § rättegångsbalken, att de olägenheter, som vore förbundna med
gällande bestämmelser angående en brottslings rannsakande och dömande på
flera olika platser skulle kunna helt och hållet eller åtminstone i så stor utsträckning
som möjligt undanröjas. Lagutskottet hemställde i utlåtande nr 47
om avslag å motionen. I motiveringen framhöll utskottet det nära sammanhang,
som i all processlagstiftning förefunnes mellan reglerna angående forum,
å ena, samt rättegångsförfarandets allmänna grunder och den därefter inrättade
domstolsorganisationen ävensom åklagarväsendets ställning och utveckling,
å andra sidan. Då i vårt land saknades det underlag för en tidsenlig
lösning av processuella detaljfrågor, vilket utgjordes av en efter moderna
principer ordnad straffprocess, hade utskottet funnit en lagändring i den av
motionären föreslagna riktningen icke kunna med fördel inpassas i vårt i så
många avseenden föråldrade rättegångssvstem. Till stöd för denna uppfattning
anförde utskottet, att såväl anordningen av vårt åklagarväsende som hänsyn
till de bevismedel, som användes i den nuvarande svenska straffprocessen,
utgjorde hinder för den föreslagna lagändringen. Beträffande en reform av
begränsad omfattning, sådan motionären alternativt påyrkat närmast] med
tanke på sådana brott, vilka blivit av den tilltalade erkända, ställde sig utskottet
tvivlande till möjligheten av en dylik begränsnings praktiska genomförande
och höll i allt fall före, att en förändring i denna riktning måste
erhålla synnerligen ringa praktisk innebörd. Slutligen erinrade utskottet, att
frågan om fullständig ombildning av vårt rättegångsväsen återupptagits, i det
att under året förarbeten till en sådan reform tagit sin början. Då den föreliggande
frågan otvivelaktigt i detta sammanhang bleve föremål för allsidigt
övervägande och densamma enligt utskottets mening endast i dylikt sammanhang
kunde lösas, funne sig utskottet icke kunna tillstyrka någon riksdagens
åtgärd i ämnet. Utskottets hemställan blev av båda kamrarna bifallen utan
meningsskiljaktighet.

Kungl. Maj-.ts Proposition Nr 3. •''

I deri motion i detta ämne, vilken förelåg till behandling vid fjolårets riksdag,
uttalades, att eu möjlighet borde givas att under vissa förutsättningar
kunna vid första domstolen slutligen bedöma hela den tilltalades skuld. ''1 ill
utveckling härav anfördes: »Såsom sadana förutsättningar torde böra angivas,
att den tilltalade erkänner de uppgivna brotten, att icke det oaktat åklagare,
målsägande eller den tilltalade yrka på rannsaknings verkställande inför domstol
å de orter, där övriga brott skett, eller att första domstolen anser att
rannsakningen bör i vanlig ordning fortgå, att utredning och yttrande infot dias
från vederbörande åklagare vid de domstolar, där eljest brottet skolat rannsakas,
att förfarandet må äga rum endast i avseende å bedömandet av vissa
brott och att i varje fall vissa grövre brott undantagas från möjlighet att
avdömas annat än vid den domstol, inom vars domvärjo de blivit begångna.
Jämväl kan ifrågasättas, huruvida förfarandet skulle tillämpas endast efter
yrkande av högre åklagaremyndighet än den vid första domstolen fungerande.

Första lagutskottet, som avgav utlåtande (nr 28) över motionen, yttrade
efter att hava framhållit de skäl, vilka göra en lagändring önskvärd: »Väl
torde, på sätt lagutskottet vid 1912 års riksdag gjort gällande, en gemensam
handläggning av åtal för inom olika underrätters domvärjo begangna brott
med hänsyn till vårt nuvarande rättegångsförfarande vara förenat med stora
vanskligheter i åtskilliga hänseenden. Fn allmän bestämmelse om gemensam
handläggning av mål i dylika fall lär följaktligen för närvarande näppeligen
vara möjlig att genomföra. En dylik allmän regel för mål av ifrågavarande
slag föreslås emellertid ej i den nu förevarande motionen. Densamma avser
allenast, att under vissa i motionen närmare angivna förutsättningar en gemensam
handläggning må äga rum. Med en begränsning i av motionärerna
angiven riktning bliva svårigheterna för den föreslagna reformen enligt utskottets
mening uppenbarligen mindre framträdande. Att märka är vidare, att de
mål, varom här är fråga, i regel äro av skäligen enkel beskaffenhet, och
under förutsättning att erkännande från den brottslige föreligger lärer rannsakning
vid allenast en domstol i regel vara till fyllest för vinnande av erforderlig
utredning.»

Utskottet gjorde därefter hemställan av det innehåll, den av mig nu anmälda
riksdagsskrivelsen utvisar.

Till utskottets utlåtande var fogad reservation av tre ledamöter, vilka val
uttalade sin anslutning till vad utskottet anfört beträffande önskvärdheten av
en lagändring, men dock förklarade sig icke kunna anse behovet därav'' vara
av så brådskande natur, att icke ändringen kunde uppskjutas till dess fragan
om hela straffprocessens omgestaltning förelåge till avgörande. På grund
härav och med hänsyn till processkommissionens arbete, som måste komma
att förryckas genom att småfrågor utom i trängande undantagsfall gjordes
till föremål för dess behandling, hemställde reservanterna om avslag å motionen.

Utskottets hemställan bifölls av första kammaren utan votering och av

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 3 käft. (Nr 3). 2

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 3.

andt a kammaren med 185 röster mot 14, vilka avgåvos för reservanternas
yrkande.

Över riksdagens skrivelse har utlåtande infordrats från processkommissionen.
I utlåtande den''11 maj 1921 har kommissionen anfört följande: Det nuvarande
förfarandet vid rannsakning med person, som samtidigt lagfördes för brott,
förövade inom skilda domstolars domvärjo, vore obestridligen i flera avseenden
förenat med olägenheter. En förenkling av rättegångsförfarandet därutmnan
syntes, då frågan endast rörde en detalj utan principiell betydelse, icke
böra inverka menligt på den allmänna rättegångsreformen. Kommissionen
funne därför hinder icke möta mot att en ändring av gällande bestämmelser
i förevarande ämne nu genomfördes.

Såsom jag redan i det föregående anmärkt, lärer en förenkling av vårt
nuvarande rättegångsförfarande i det avseende, varom här är fråga, utan
meningsskiljaktighet betraktas såsom en i och för sig nvttig och angelägen
leform. Ett närmare utförande av skälen för detta gamla önskemåls sakliga
berättigande torde därför icke vara från min sida erforderligt. Orsaken till
att på denna punkt allt fått förbliva vid det gamla är otvivelaktigt att söka
i de svårigheter, som äro förbundna med de flesta partiella förändringar inom
processlagstiftningens område. I högre grad än övriga rättssystemets huvuddelar
utgör denna lagstiftning ett organiskt helt. Mer än en gång har också
vanskligheten av att ur detta sammanhang utbryta detaljfrågor blivit bestyrkt:
endast undantagsvis har pa denna väg en antaglig lösning kunnat vinnas.
Om sålunda obenägenheten mot sådana frågors upptagande till fristående
behandling i mycket haft stöd i gammal erfarenhet om gagnlösheten av dylika
försök, har under senare år såsom ytterligare skäl för återhållsamhet i detta
avseende kunnat hänvisas till det fortgående arbetet på en fullständig revision
av vårt rättegångsväsen. Vad det nu föreliggande spörsmålet beträffar, synes
emellertid efter det av processkommissionen avgivna yttrandet den senast
berörda ståndpunkten ej längre kunna upprätthållas. Då kommissionen funnit
hänsyn till den stora rättegångsreformen icke böra stå hindrande för en lagändring
i det syfte, riksdagen i sin skrivelse angivit, har jag ansett frågan
härom böra utan dröjsmål upptagas till prövning. Den utredning, jag låtit
verkställa inom justitiedepartementet, har lett till utarbetande av ett°lagförslag,
för vars innehåll jag nu anhåller få lämna redogörelse.

Under den föregående behandlingen av detta ärende har fullständig enighet
ratt därom, att om över huvud någon förenkling av det nuvarande förfarandet
skall kunna genomföras, anspråken icke kunna ställas alltför höga i fråga
om räckvidden av en dylik reform. Även om man i vissa fall torde varit
benägen att tillägga svårigheterna en något större vikt än de i verkligheten
aga, lärer det icke vara föremal för tvivel, att någon mer ingripande rubbning
av den nuvarande ordningen icke för närvarande kan ifrågasättas. Såsom

Katigt. Maj-.ts proposition Nr it. 11

framhållits särskilt av lagutskottet vid 1012 års riksdag skulle eu ändring av
den processuella regeln att brottmål skola handläggas av domstolen i gärningsorten
icke kunna undgå att medföra ganska vidsträckta konsekvenser såväl i
fråga om åklagarmaktens befattning med brottmålen som beträffande själva
förhandlingen inför rätta och särskilt bevisnings förebringande inför domstolen.

1 synnerhet skulle svårighet uppstå med hänsyn till vittnesbevisningen, där
sådan erfordras. Uppenbarligen måste det i allmänhet vara uteslutet, att för
åklagare, målsägande och vittnen stadga en skyldighet att inställa sig vid
annan domstol än gärningsortens. Utom att dessa personer härigenom skulle
oskäligt betungas, komme en sådan förändring med all sannolikhet att urkostnadssynpunkt
för det allmänna leda till motsatsen av vad som åsyftats.
Att därför i allmänhet nämnda regel måste upprätthållas intill dess att med
ett modernare rättegångsväsen nya former erhållits för åklagarinstitutionens
handhavande av sin uppgift och för domstolproceduren, torde icke tarva
närmare utläggning. Ej heller de gällande principerna för straffets bestämmande
vid sammanträffande av brott kunna, i den mån de inverka på den
nu föreliggande frågan, i detta sammanhang ställas under diskussion. Då en
fullständig revision av såväl process- som straffrätten nu är under förberedelse,
inskränker sig den närvarande uppgiften till att, så långt ske kan under bestående
rättegångsordning, söka en mer eller mindre tillfällig utväg undan de
olägenheter, som äro förbundna med det gällande förfarandet.

Då det gäller att finna en utgångspunkt för en omläggning av behandlingsordningen
för brottmål av förevarande slag, riktar sig uppmärksamheten
naturligt i främsta rummet på den bristande anpassning efter olikartade fall,
som kännetecknar de nuvarande bestämmelserna. Lagens föreskrifter aro
härutinnan ovillkorliga. För vissa fall kan detta vara naturligt och riktigt,
men för andra är denna stelhet i hög grad till hinder för ett praktiskt ordnande
av rättegången i dessa mål. Förvisning till annan domstol skall äga
rum. även om åtgärden uppenbarligen icke är erforderlig för att bringa målet
i utrett skick. Ehuru vid en domstol den tilltalades brottslighet är till fullo
styrkt jämväl i vad den faller under annan domstols jurisdiktion och ehuru
den tilltalade själv vid denna senare domstol ingenting har att andraga som
han icke med samma verkan skulle kunnat framföra vid den förra, skall
rannsakningsförfarandet fortsättas. Det torde vara tillräckligt att i detta hänseende
erinra om de ofta förekommande mål angående tjuvnad, i vilka den
tilltalade redan efter första anhållandet erkänt en följd av tillgrepp på olika
platser. I detta avseende typiska äro ock, såsom framhölls under överläggn
in gen i ämnet vid fjolårets riksdag, vissa mål angående bedrägeri och förfalskning,
i vilka den handling eller verksamhet, som utgör förberedelsen till
ett större antal på skilda ställen fullbordade brott, i så hög grad är det
väsentliga för utredningen i målet, att i och med densamma hela det brotts -

Kungl. Maj ds Proposition Nr 3.

liga förfarandet blir klarlagt. Såsom ett belysande exempel anfördes bland
annat det fall, att en person uppgjort en lista, som uppgives avse tecknande
av bidrag till ett ideellt ändamål, och därefter å den ena orten efter den
andra insamlat penningar, som han tillgodogjort sig för egen räkning. Även
kan erinras om de ej sällsynta fall, då en person i bedrägligt syfte genom
tidningsannons utbjuder varor eller dylikt, för vilka han därefter — utan att
lämna någon eller i varje fall icke utfäst valuta - upptager, betalning genom
postförskott å en mängd olika platser. Förvisningsförfarandet, som är avsett
att betrygga utredningens grundlighet och fullständighet, har i dessa fall nedsjunkit
till en ren formalitet.

En förundersökning måste helt naturligt åtminstone i flertalet fall verkställas
pa ort och ställe för varje särskilt brott, och, på sätt lagutskottet 1912 antydde,
lärer det med hänsyn till åklagarväsendets nuvarande organisation icke
kunna ifrågasättas, att dylik undersökning skall utföras av annan än polismyndigheten
i gärningsorten. Det ligger emellertid i sakens natur att i här
avsedda fall de polisundersökningar, som verkställas i de särskilda orterna,
i allmänhet bliva föga vidlyftiga eller invecklade. Över detta enkla utredningsmaterial
kan den tilltalade höras lika väl vid den ena domstolen som vid
den andra. Utan någon olägenhet skulle under dessa förhållanden rättegången
kunna koncentreras till rannsakning och avgörande vid en domstol. Och
även i de fall, då serien av brott innesluter ett eller flera, som icke redan
från början ligga lika klara utan kräva en mer ingående förhandling inför
rätta, bör detta icke hava till följd, att förvisning av mål skall äga rum i
större utsträckning än som i varje särskilt fall påkallas av ändamålet därmed
Da det icke kan ifrågasättas att för något fall upphäva regeln, att straff
for samtliga förbrytelser skall utsättas av den domstol, som sist rannsakar,
torde den lösning, som är möjlig att uppnå, ligga däri, att varje rannsakande
domstol skall vara skyldig taga under övervägande, i vilken utsträckning förvisning
till annan domstol är erforderlig för bedömande av den brottslighet,
som lägges den tilltalade till last. Finner redan den första domstolen, att
sådan åtgärd är överflödig, har denna domstol att både rannsaka och döma
angående samtliga brotten. Har åter undersökningen givit till resultat, att
rannsakning bör äga rum vid någon eller några av de Övriga domstolarna,
har domstolen att pröva, förutom åtal för brott inom domstolens eget behörighetsområde,
jämväl övriga åtal, som icke funnits böra föranleda "förvisning.
Fn dylik prövning måste tydligen, där den icke leder till frikännande,
stanna vid att den tilltalade förklaras saker till brotten i fråga, På detta
sätt har varje domstol att i sin tur tillse, huruvida de mål, som föregående
domstol skjutit ifrån sig, kunna utan fortsatt förvisning upptagas till prövning.
Det slutliga avgörandet, utsättande av straff för samtliga brott, till vilka
den tilltalade prövats saker, skall, såsom för närvarande gäller, tillhöra den
domstol, där han sist lagföres. Möjlighet hålles sålunda öppen att, om förut -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 3.

sättningarna därför äro för handen, på vilket stadium som helst under den
fortlöpande rannsakningsserien avsluta förvisningsproceduren. 1 övrigt blir
förfarandet det gamla. Ändringen ligger endast däri, att antalet rannsakande
men icke dömande domstolar i möjligaste mån begränsas. I allmänna drag
är härmed angiven den ledande tanken i det förslag, jag nu framlägger. Kan
denna tanke utföras i praktiken, skulle detta, utan att innebära någon väsentlig
rubbning av nu gällande principer för rättegången i dessa mål, helt visst beteckna
ett avgjort framsteg.

Utgår man alltså från förutsättningen att vissa mål till skillnad från andra
äro av den beskaffenhet, att deras avgörande icke kräver handläggning vid
domstolen i gärningsorten, möter främst frågan, huruvida i lagen kunna och
böra uppdragas vissa gränslinjer mellan dessa olika slag av mål. Såsom
jag redan omnämnt, ifrågasattes i motionerna vid såväl 1912 som 1921 års
riksdagar att vid en eventuell lagändring ett angivande borde ske av de fall,
i vilka förvisning icke skulle äga rum eller åtminstone icke vara obligatorisk.
Under det att motionären vid den förstnämnda riksdagen i ändamål att
underlätta reformens genomförande ville såsom ett alternativ begränsa densamma
till att avse brott, som blivit av den tilltalade erkända, hava fjolårets
motionärer gått vida längre på denna väg. Enligt deras mening borde såsom
villkor för måls upptagande vid domstol utom gärningsorten gälla, förutom
den tilltalades erkännande, att varken från dennes eller åklagares och målsägandes
sida yrkande framställes om målets förvisning. Ytterligare borde
stadgas, att utredning och yttrande skulle föreligga från vederbörande åklagare
utanför domstolens område. Endast i fråga om vissa särskilda slag av brott
skulle det enklare förfarandet kunna användas, och i varje fall borde därifrån
undantagas vissa grövre brott. I sammanhang härmed framkastas tanken att
åt överordnad åklagarmyndighet inrymma ett visst inflytande på frågan om
förvisningen. Slutligen synas dessa motionärer utgå från att endast den först
rannsakande domstolen skulle kunna upptaga mål tillhörande annan domstol.

Mot ett särskiljande av målen med ledning av de sålunda givna anvisningarna
kunna enligt min uppfattning vägande invändningar framställas. Vad först
angår förslaget att ovillkorligt utesluta vissa kategorier av brott, i synnerhet
sådana av svårare beskaffenhet, från att kunna göras till föremål för rannsakning
av annan än gärningsortens domstol, måste anmärkas, att en dylik
indelning icke skulle motsvara vad härvid bör vara det väsentliga. I valet
mellan domstolar av lika kompetens kan brottets beskaffenhet icke i och för
sig vara avgörande för frågan om förvisningens nödvändighet. Detta beror
helt och hållet av det skick, i vilket målet befinner sig vid rannsakningens
upptagande. Erfordras en närmare utredning, såsom i vanligaste fall hörande
av målsägande eller vittnen, eller ligger särskild vikt vid att den åklagare,
som verkställt förundersökningen, även utför åtalet inför domstolen, föreligger

Kungi. Maj:ts Proposition Nr 3.

tydligen i allmänhet anledning att låta målet handläggas av domstolen i
gärningsorten. Sådan anledning lian i lika mån vara för handen vare sig
målet avser ringare eller svårare brott, ehuru faktiskt naturligtvis vida oftare
i fråga om de senare än om de förra. Och även om förvisning helt naturligt
måste bliva det regelmässiga, då fråga är om grövre brott, kan dock i
vissa, praktiskt ej oviktiga, undantagsfall denna åtgärd vara fullkomligt onödig
ur synpunkten att underlätta bevisningen eller eljest befordra en allsidig utredning.
Utom till vad i det föregående anförts rörande vissa typiska fall av
sammanträffande av brott, hänvisar jag till det fall, att en person står tilltalad
såväl vid rådhusrätten i en stad som vid en häradsrätt, vilken sammanträder
i samma stad, eller vid olika häradsrätter, som hava sina rannsakningssammanträden
förlagda till samma länsfängelse. Att här göra förvisning
obligatorisk kan icke motiveras av hänsyn ens till brott av grövsta slag eller
mål av den svåraste och mest invecklade beskaffenhet; den av ifrågavarande
domstolar, vid vilken rannsakning först hålles, kan otvivelaktigt utan någon
olägenhet tillåtas upptaga jämväl mål, lydande under någon av de övriga.
Målets förvisning medför visserligen i detta fall icke någon särskild förpassning
av den häktade, men målets överflyttande till en ny domstol kan innebära
en uppenbar olägenhet. Även då brott blivit begångna inom närbelägna
jurisdiktionsområden och domstolarna sammanträda på skilda platser, kan
det vara beroende av omständigheterna, huruvida en förvisning är ägnad att
gagna utredningen eller om den tvärtom blott onödigtvis kommer att medföra
tidsutdräkt i rannsakningsförfarandet.

Då vidare ifrågasatts, att såsom förutsättning för förvisningens inställande
skulle gälla, att den tilltalade erkänt brottet, torde man hava utgått från den
otvivelaktigt riktiga uppfattningen, att i allmänhet förvisning är minst nödvändig
i dylika mål och att därför dessa mål under alla förhållanden komma
att bilda huvudgruppen av dem, å vilka den föreslagna lagändringen kan
erhålla tillämpning. Att härifrån sluta till ändamålsenligheten av att binda
den nya ordningen vid denna förutsättning synes dock vara förhastat. I detta
hänseende gäller i det stora hela vad nyss anförts om en åtskillnad mellan
mål av ringare och svårare beskaffenhet. 1 övrigt är den tilltalades eget
erkännande långt ifrån alltid något osvikligt kännetecken på att en vidlyftigare
handläggning kan undvikas. Även i dylika fall är ej sällan hörandet av
målsägande eller vittnen erforderligt. Det torde ock böra hållas i minne, att
även i våra dagar förekomma många fall, då den tilltalade icke blott är
okänslig för vad av andra skulle uppfattas såsom personligt nedsättande i
det nuvarande förpassningssystemet, utan tvärtom gärna ser att rannsakningsförfarandet
utdrages genom inställelser för så många olika domstolar som
möjligt. Lika väl som man i äldre tider fann nödigt att söka korsa dylika
avsikter genom bestämmelser, riktade mot missförhållandet att genom en obestyrkt
bekännelse förvisningsförfarandet måste sättas i gång även om de

Kungl. Maj:ts Proposition AV -i.

klaraste skäl talade däremot, lika fullt synes det olämpligt, att lagstiftningen
nu skulle så omläggas, att det lämnas i den tilltalades hand att genom ett
naket bestridande uppnå samma verkan. Av enahanda skäl torde ej heller
den tilltalades yrkande om målets förvisning höra vara ovillkorligt bindande
för domstolens beslut. År ett dylikt yrkande sakligt befogat, är det domstolens
plikt att därefter ställa beslutet. Till att i detta hänseende gå längre
lärer ieke finnas berättigad orsak.

Vad angår åklagares oeh målsägandes ställning tiil frågan om förvisning,
torde även härom gälla, att det är varken nödvändigt eller lämpligt att låta
domstolens beslut bliva beroende av yrkande eller medgivande från nämnda
parter. I det långt övervägande antalet mål av nu ifrågavarande slag torde
målsäganden äga ringa intresse av huruvida målet handlägges vid den ena
(dier andra domstolen. Den tilltalades ekonomiska ställning är oftast sådan,
att målsäganden saknar utsikt att utfå vare sig skadestånd eller gottgörelse
för rättegångsutgifter. Detta medför, såsom oek bestyrkes av erfarenheten,
att målsäganden ej sällan uraktlåter att vid domstolen utföra sin talan eller
ock inskränker sig till att låta sig företrädas av åklagaren på grund av fullmakt.
Om domstolen på sätt lagförslaget avser erhåller fria händer att grunda
sitt beslut i fråga om förvisningen på vad efter omständigheterna i föreliggande
fall kan vara ändamålsenligt, lärer det icke böra betvivlas, att vederbörligt
beaktande kommer att ägnas vad i detta avseende med fog kan anföras
från åklagare- eller målsägandesidan eller i övrigt ur dessa parters synpunkt
kan tala för ett förvisningsbeslut. Erinras må ock, att om det verkligen
skulle inträffa, att målsägande på grund av att mål upptages vid annan
domstol än gärningsortens komme att försitta tillfället att i samband med
rannsakningen framföra ett skadeståndsanspråk, han är oförhindrad att senare
i särskild rättegång göra sin rätt gällande.

Om jag alltså icke kan förorda någon i lagen fastställd begränsning av
domstolens prövningsrätt med avseende å vissa slag av mål eller med hänsyn
till den ställning, parterna själva intaga till förvisningsfrågan, kan jag
ännu mindre giva min anslutning till tanken att beröva domstolen bestämmanderätten
härutinnan genom att förlägga densamma till en överordnad
åklagarmyndighet. I vårt land torde icke för närvarande finnas någon myndighet,
som lämpligen skulle kunna beklädas med en dylik funktion. Städernas
åklagare lyda under justitiekanslersämbetet, under det att landsbygdens
åklagare stå under vederbörande länsstyrelses förmanskap. Med avseende å
förundersökningens anordnande vid sammanträffande av brott och i organisation
av det nödvändiga samarbetet mellan de lokala åklagarna skulle utan
tvivel en central myndighet för hela åklagarväsendet hava en viktig uppgift
att fylla. Endast under förutsättning att en högre åklagarmyndighet verkligen
kan hava ledning och överblick av det arbete, som från åklagaresidan skall
utföras i mål av förevarande slag, synes det kunna ligga någon mening i

Kungl. Maj-.ts Proposition Nr 3.

att giva en sådan myndighet inflytande även på målens domstolsbehandling.
Då denna förutsättning icke är för handen, torde nämnda uppslag åtminstone
för närvarande få lämnas åsido.

Lika litet som det synts lämpligt att i nu berörda hänseenden genom fasta
regler inskränka domstolens handlingsfrihet lärer det vara möjligt att i övrigt
giva några mer bestämda anvisningar angående den prövning, som från domstolens
sida skall ägnas frågan om upptagande av mål, tillhörande annan
domstols handläggning. Omständigheterna kunna i särskilda fall ställa sig
väsentligt olika. I allmänhet torde kunna antagas, att denna fråga icke
kommer att erbjuda större svårigheter, vare sig nu beslutet bör gå i den ena
eller andra riktningen. Efter att hava tagit del av den utredning, som föreligger
i fråga om ett inom annat domstolsområde begånget brott, och efter
att däröver hava hört den tilltalade, lärer i de flesta fall domstolen hastigt
nog kunna bilda sig en uppfattning, huruvida den kan upptaga målet eller
om en förvisning blir nödvändig. För denna preliminärfråga bör i varje fall
icke få tagas i anspråk någon mer avsevärd tid. Tydligt är, att om förvisning
skall äga rum, den lämpligen bör ske så snart som möjligt. Uppskov
uteslutande i ändamål att vinna utredning i denna fråga torde därför i allmänhet
icke böra förekomma. Men även härutinnan synes man hellre än
att uppställa någon generell regel böra överlämna åt domstolen att efter eget
omdöme träffa avgörandet. Redan i annat sammanhang har jag erinrat om
de hänsyn, som äro att taga till de olika domstolarnas sammanträdesorter.
Och även i vissa fall, då dylika omständigheter ej inverka, kunna skäl föreligga
att låta frågan om förvisning avgöras först vid ett följande rannsakningstillfälle.
Exempelvis har polisförhörsprotokoll angående det å annan ort begångna
brottet ännu icke kommit åklagaren tillhanda, men denne har från
åklagaren i nämnda ort erhållit sådana upplysningar angående målets läge,
att dessa upplysningar i förening med vad av ett förhör med den tilltalade
kan framgå fullväl berättiga domstolen att dröja med målets förvisning.
Självfallet skall beslut om förvisning icke i något fall meddelas förrän domstolen
genom utslag skiljer sig från det mål, vilket det tillhör domstolen
att avgöra.

Av de allmänna grunderna för förslaget lärer följa, att såsom en oeftergivlig
förutsättning för inställande av förvisning måste gälla, att målets utredning
icke därav blir lidande. Ur denna synpunkt bör varje fråga om förvisning
i första hand bedömas. Uppenbart är ock, att det skulle vara stridande
mot lagändringens syfte, om lagen erhölle såda/. tillämpning, att den
kostnadsbesparing för det allmänna, som kan vinnas genom förpassning av
häktade i mindre utsträckning än nu, mer än motvägdes av ökade utgifter
för vittnesinställelser o. dyl. I de fall, då måls upptagande vid annan domstol
än gärningsortens skulle medföra större kostnader än om målet förvisades,
har alltså domstolen att gå den senare vägen. Tydligen bör det

Kungl. Maj-.ts Proposition Nr 3.

icke förutsättas, att domstolen skall anställa mer eller mindre minutiösa beräkningar
i detta avseende, innan den bestämmer sig i förvisningsfrågan.
Något dylikt lärer ej heller vara erforderligt för att härutinnan träffa det
rätta. Ett praktiskt omdöme torde vara tillräckligt för att avgöra, om den
ena av dessa åtgärder ställer sig kostsammare än den andra.

Såsom förut omnämnts, utgår lagförslaget från att vilken som helst av de
rannsakande domstolarna skall kunna upptaga mål angående brott, som blivit
begånget inom annan domstols domvärjo. Ett mål, som förvisats av en
föregående domstol, skall således kunna upptagas av en senare, även om
brottet ej heller inom dess domvärjo blivit begånget. I riksdagens skrivelse
beröres endast det fall, att samtliga mål kunna behandlas vid en enda domstol.
Att, på sätt motionärerna i ämnet vid förlidet års riksdag torde hava
velat ifrågasätta, inskränka skyldigheten a.tt upptaga dylika mål till den domstol,
som håller den första rannsakningen, skulle otvivelaktigt ganska väsentligt
minska lagändringens effektivitet. Stundom torde komma att inträffa, att
vid tiden för den första rannsakningens hållande den förberedande utredningen
angående ett på annan ort begånget brott ännu icke föreligger i avslutat
skick och att domstolen fördenskull finner sig icke kunna upptaga
målet. Då efter en eller ett par veckor protokoll över förundersökningen
är färdigt, bör hinder ej möta för att målet upptages vid den domstol, till
vilken skyldigheten att hålla rannsakning med den tilltalade då kan hava
övergått. I övrigt låter det väl tänka sig, att ett mål, som från början var
av beskaffenhet att höra förvisas, senare under rannsakningsförfarandets fortgång
vid olika domstolar och innan målet hunnit till gärningsortens domstol,
kan hava kommit i det läge, att ytterligare förvisning är överflödig. Exempelvis
kan ställningen förändras genom ett erkännande, som den tilltalade
avgiver först sedan malet passerat åtskilliga domstolar, eller genom före
bringande av processmaterial, som fullständigar den ursprungliga utredningen.
I någon mer avsevärd mån torde arbetsbördan icke ökas därigenom, att
varje särskild domstol — så tämligen summariskt som detta enligt sakens
natur måste ske — på åklagarens anmälan har att genomgå samtliga föreliggande
brottsfall.

Det torde böra anmärkas, att beträffande mål, som bliva förvisade till
annan domstol, anledning i allmänhet saknas att belasta den förvisande domstolens
protokoll med vidlyftigare redogörelser eller intagande av polisförhörsprotokoll
o. dyl., då dessa handlingar i alla händelser tillhöra den domstols
protokoll, vilken har att meddela utslag i målet. De handlingar, som i ett
dylikt av domstolen förvisat mål ingivits och åberopats av åklagaren, böra
omedelbart återställas till denne för att sedermera av honom tillhandahållas
den åklagare, som vid nästa domstol har att föra talan i malet.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 saml. 3 käft. (hr 3.) 3

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 3.

Efter övervägande av olika möjligheter att i själva lagen närmare angiva de
förutsättningar, under vilka det förenklade förfarandet i brottmål av förevarande
slag skall kunna vinna tillämpning, har jag således stannat vid att
i detta hänseende förorda en fri och obetingad prövningsrätt för domstolen.
För. domstolens beslut i fråga om förvisning av mål gives enligt lagförslaget
ej annat direktiv än att förvisning skall äga rum, endast så vida åtgärden är
för målets avgörande erforderlig. Häri bör, i enlighet med vad jag förut
anfört, inläggas den betydelse, att mål bör upptagas vid annan domstol än
gärningsortens där det kan ske utan men för utredningens fullständighet och
det eljest med hänsyn till kostnader och andra omständigheter finnes lämpligt.
De föreslagna bestämmelserna komma följaktligen att supplera den nuvarande
lagen utan att för något fall ovillkorligt sätta densamma ur kraft. Utan gensägelse
lämnas härmed ett rätt vidsträckt utrymme för fri tolkning, och det
är ingalunda uteslutet, att i domstolarnas praxis dessa bestämmelser komma
att erhålla ganska olika tillämpning. Mindre synes härvid vara att befara
en benägenhet hos domstolarna att i alltför få fall förordna om förvisning;
de restriktiva föreskrifter, man ifrågasatt att anknyta till den nya ordningen,
torde ur denna synpunkt väl kunna umbäras. Närmare ligger det antagande,
att på sina håll man kommer att i det nya stadgandets tämligen allmänt
hållna avfattning anse sig äga stöd för att åtminstone i flertalet fall fortsätta
i de gamla spåren. Det må därför här uttalas, att i detta stadgande dock
ingalunda kan sökas hemul för ett rent godtyckligt handhavande av den prövningsfrihet,
som tillkommer domstolen. Med den formulering, stadgandet
erhållit i förslaget, har avsetts att såsom en ämbetsplikt för domstolen framhålla
skyldigheten att undvika varje förvisning, som icke enligt grunderna för
lagförslaget är att anse såsom erforderlig för målets behandling.

De bestämmelser, för vilkas innebörd jag nu redogjort, äro upptagna i lagförslagets
första stycke. Till vad sålunda anförts bör läggas den anmärkning,
att i två avseenden, vilka jag i det föregående ej berört, dessa bestämmelser
innefatta en begränsning av lagens tillämpningsområde.

Enligt förslaget skall lagen gälla endast i fråga om mål, däri den tilltalade
hålles häktad. Såsom den föregående framställningen torde utvisa, hava
önskemålen om en förändring av det nuvarande förfarandet uteslutande rört
sig om dylika mål, och något praktiskt behov lärer ej heller påkalla, att lagändringen
utsträckes till att omfatta jämväl mål, i vilka den tilltalade befinner
sig på fri fot. Det säger sig självt, att. lagens tillämplighet icke uteslutes
därav, att icke samtliga de brott, vilka ingå i rannsakningsserien, äro av den
beskaffenhet, att den tilltalade i och för dem kan hållas häktad. Sålunda är
en domstol, vid vilken rannsakning hålles med en för stöld häktad person,
oförhindrad att upptaga mål, däri mot honom föres talan om ansvar för ett

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 3.

inom annat domstolsområde begånget ringare brott, exempelvis olovligt brukande
av annans egendom, fylleri o. s. v.

Från kretsen av de mål, vilka skola kunna upptagas av annan domstol
än den enligt nu gällande regler därtill behöriga, utesluter lagförslaget vidare
de mål, vilka på grund av särskilda föreskrifter skola bandläggas av specialdomstol
eller eljes vid speciellt forum. Någon uppräkning av de olika slag
av brottmål, vilka sålunda enligt förslaget skola undantagas, torde här icke
vara erforderlig. Jag inskränker mig till att erinra, att vissa brottmål tillhöra
överrätts omedelbara upptagande samt att andra dylika mål skola handläggas
av specialdomstol, såsom kammarrätten, krigsdomstol, vattendomstol,
kyrkligt konsistorium o. s. v. I åtskilliga fall är rådhusrätt uteslutande
behörig såsom första instans, t. ex. i tryckfrihetsmål, mål angående vissa föibrytelser,
som omförmälas i sjölagen, tullstadgan, förordningen angående lotsverket,
kungörelsen den 9 november 1836 angående upphörandet av posträttei
m. m., jämte åtskilliga andra författningar, och i några av dessa fall är viss
rådhusrätt ensam behörig, såsom t. ex. enligt den sistnämnda författningen
rådstuvurätten i länets residensstad o. s. v. Vad tryckfrihetsbrotten angår,
äro de om dem gällande bestämmelserna av grundlags natur och beröras följaktligen
icke av en lagändring i enlighet med förslaget. Ej heller i övrigt
avses, att ett bifall till detsamma skall medföra någon ändring därutinnan,
att vid sammanträffande av brott förvisning av mål skall ske i den utsträckning,
som erfordras för att bestämmelserna angående vissa måls behandling
vid särskilt forum bliva iakttagna.

För den ståndpunkt, förslaget alltså intager i fråga om upprätthållande av
samtliga nu gällande speciella forumföreskrifter, kunna visserligen icke, i
varje fall ej genomgående, åberopas tvingande sakskäl. En ändring av de
allmänna reglerna angående forum, vilken icke går längre än till att giva
domstolen en diskretionär befogenhet att efter lämplighetshänsyn avvika från
dessa regler, skulle ganska visst utan skada kunna gälla åtminstone även
för ett eller annat av de fall, då de speciella forumbestämmelserna skola
tillämpas. Men det kan näppeligen anses riktigt eller lämpligt att i samband
med här närmast föreliggande spörsmål och särskilt med hänsyn till den
blivande lagens karaktär av ett efter all sannolikhet jämförelsevis kortvarigt provisorium
upptaga också frågan om dessa föreskrifters ovillkorliga berättigande
i varje särskilt fall. Till att avbida denna frågas lösning i och med den
allmänna reformeringen av vårt rättegångsväsen finnes så mycket större anledning
som frågan otvivelaktigt har ringa betydelse i nu förevarande sammanhang.
Praktiskt sett torde härvid hänsyn vara att taga endast till krigsdomstolarna,
och beträffande dessa pågår sedan någon tid, oberoende av arbetet
på den stora processreformen, särskild utredning angående deras avskaffande
under fredstid.

Då i lagförslaget utsäges, att förvisning av mål icke skall äga rum, såvida

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 3.

handläggning vid den underrätt, inom vars domvärjo brottet blivit begånget,
finnes icke vara för målets avgörande erforderlig, torde härav med tillräcklig
tydlighet framgå, att stadgandet icke har avseende å mål, som tillhöra överrätts
omedelbara upptagande eller som skola handläggas av särskild domstol.
För att utmärka, att undantaget omfattar jämväl de mål, vilka skola handläggas
av viss underrätt eller endast av rådhusrätt kunna upptagas, har detta,
med nära anslutning till ordalagen i 10 kap. 29 § rättegångsbalken, uttryckligen
angivits i lagtexten.

Beträffande frågan om talan mot underrätts beslut att upptaga eller förvisa
mål angående brott, begånget inom annan underrätts domvärjo, torde någon
särskild bestämmelse icke vara erforderlig. Om domstolen upptager dylikt
mål och meddelar utslag däri, skall klagan över utslaget föras i den ordning,
som gäller i det ordinära förfarandet vid sammanträffande av brott, begångna
inom olika domstolars domvärjo. Mot uppskovsbeslut i sådant mål kan givetvis
föras klagan enligt 16 kap. 12 § rättegångsbalken. Besluter åter domstolen
förvisa malet, lärer särskild klagan mot sadant beslut icke vara medgiven,
där ej till grund för sådan klagan kan åberopas sistnämnda lagrum.
Någon anledning att i detta avseende uppställa annan regel än som för närvarande
gäller, torde icke föreligga.

Anmärkas ma, att om tilltalad, som icke önskar mål upptaget vid viss
underrätt, framställt yrkande om målets förvisning till annan underrätt, dylikt
yrkande icke torde fa behandlas såsom en i 16 kap. 2 § rättegångsbalken
avsedd invändning mot domstolens behörighet att upptaga målet. Huruvida
målet skall upptagas av domstolen, är enligt lagförslaget en lämplighetsfråga.
Formellt behörig är varje underrätt, inom vars domvärjo något av de brott,
rannsakningsförfarandet avser, blivit begånget. Endast för det fall, att den
tilltalade gör gällande, att denna förutsättning — vilken för övrigt skall av
domstolen ex officio beaktas — icke föreligger och att förty domstolen icke
är behörig att upptaga målet, torde senast anförda lagrum äga tillämpning.
Invändningen maste då rikta sig mot att över huvud något av målen upptages
vid denna domstol.

Såsom jag redan anmärkt, maste en förändring av rättegångsförfarandet i
brottmål, sådan som lagförslaget avser, öva en viss inverkan på allmän åklagares
ställning och uppgift i rättegången i dessa mål. Enligt gällande rätt
anses allmän åklagare i första instans icke kunna å tjänstens vägnar utföra
talan vid annan domstol än den, inom vars jurisdiktionsområde hans tjänstgöringsdistrikt
är beläget. Om nu i vissa fall brottmål skall kunna upptagas
av annan domstol än den, inom vars domvärjo brottet blivit begånget, medför
detta, att åtal angående dylikt brott icke kan vid domstolen utföras av
aklagaren i gärningsorten. Lagändringen förutsätter därför ett ordnande jämväl
av frågan om åtalsrättens utövande i dessa fall. Att ålägga åklagaren i

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 3.

gärningsorten skyldighet att tjänstgöra vid den rannsakande domstolen mäste
uppenbarligen för flertalet fall anses uteslutet på grund av praktiska skäl
och kostnadshänsyn. En sådan anordning synes ej heller lämplig för de fall,
då hinder för densamma ej kan anses föreligga ur lokal synpunkt. Det
naturliga och riktiga lärer vara, att en vid den domstol, som upptager målet,
anställd åklagare, och närmare bestämt den åklagare, som själv samtidigt vid
denna domstol för ansvarstalan mot den tilltalade, får tjänstgöra såsom åklagare
även i det mål, som enligt de allmänna reglerna faller under annan
domstols jurisdiktion. Det sammanhang, som mestadels förefinnes mellan häi
ifrågavarande brott, eller deras ofta likartade beskaffenhet torde i allmänhet
underlätta en dylik förening av uppgifter, vilka eljes vila å skilda åklagare.

Då, på sätt förut erinrats, beträffande de flesta brott före domstolsbehandlingen
erfordras en i gärningsorten utförd förundersökning, förutsätter lagförslaget
ett vidsträckt samarbete mellan de olika åklagarna. Initiativet till ett
åtal utgår väl regelmässigt från åklagaren i gärningsorten, men ej sällan
också från polismyndigheten i den ort, där den misstänkte anhållits och de
första förhören med honom ägt rum. Tyngdpunkten i den förberedande utredningen
kommer i sistnämnda fall stundom att så övervägande ligga hos
den myndighet, som anhållit eller häktat den brottslige, att den undersökning,
som återstår att utföra i gärningsorten, blir av synnerligen enkel beskaffenhet.
I vilket fall som helst är en snar kommunikation mellan åklagarna nödvändig.
I all synnerhet är det tydligt, att den åklagare, som skall vid domstolen
utföra en annan åklagares tjänstetalan, måste så skyndsamt som möjligt
erhålla icke blott underrättelse om brottet utan även tillgång till den utredning,
vilken verkställts i orten för brottets begående. Det för brottmålens
vederbörliga utredande så viktiga samarbetet mellan åklagarna kommer alls
icke till synes i vår nuvarande lagstiftning, och även de föreskrifter av
instruktionell natur, vilka gälla för de allmänna åklagarna vid första instansens
domstolar, innehålla därom föga mer än allmänna uttalanden om sådan
åklagares rätt att i allt vad tjänsten rörer erhålla vederbörlig myndighets
biträde och handräckning. Likväl torde, efter vad erfarenheten givit vid handen,
förhållandena i detta avseende hava utvecklat sig på ett sätt, som i det
stora hela kan betecknas såsom tillfredsställande. Det har visat sig, att då
det gäller beivrandet av brott, åklagarna utan svårighet komma i erforderlig
förbindelse med varandra och med olika polismyndigheter. Deras kännedom
om begångna brott, verkställda häktningar, efterlysningar o. dyl. förmedlas i
främsta rummet genom den officiellt av polismyndigheten i Stockholm utgivna
tidningen »Polisunderrättelser», vilken utkommer varje helgfri dag under hela
året. I övrigt hava möjligheterna till snabbt inhämtande och delgivande av
nödiga upplysningar genom samfärdsmedlens utveckling alltjämt ökats. Den
förändring med avseende å vissa brottmåls domstolsbehandling, som nu ifrågasättes,
synes därför icke påkalla särskilda åtgärder för att närmare reglera

Kwngl. Magis Proposition Nr 3.

den samverkan med hänsyn till det förberedande utredningsarbetet, vilken
för att lagförslagets syfte skall vinnas måste äga rum mellan åklagare eller
polismyndigheter på skilda platser. Då emellertid betydelsen härav blir särskilt
framträdande efter lagförslagets antagande och åklagarna därigenom även
i övrigt erhålla i viss mån nya uppgifter, kan ett framhållande härav genom
en cirkulärskrivelse till samtliga åklagare tilläventyrs vara lämpligt.

En viss svårighet erbjuder fragan om den ställning, åklagaren bör anses
intaga, då han har att vid domstol föra talan i mål angående brott, som icke
blivit begånget inom hans tjänstgöringsdistrikt. Antingen kan man anse honom
därvid uppträda med självständig befogenhet, eller ock kan hans ställning
uppfattas såsom att vara blott ställföreträdare för den åklagare, vilken enligt
de allmänna reglerna har rätten och plikten att åtala det ifrågavarande brottet.
Innebörden av detta spörsmål blir klar, då det erinras, att av svaret
därå bero frågorna om rekonventionsansvar, rätt till andel i böter och behörighet
att i högre rätt fullfölja talan mot underrättens utslag.

Vissa skäl kunna synas tala för det senare alternativet, eller att låta åklagaren
i gärningsorten vara den, som svarar för åtalet även i det fall, att han
icke själv för talan vid domstolen. Om initiativet till åtalet utgått från honom
och han jämväl utfört den väsentliga delen av förundersökningen, kan det
måhända förefalla mest naturligt, att han också blir den, som har att taga
ansvaret och att följa målets vidare behandling. Det kan möjligen även befaras,
att den andre åklagaren i åtskilliga fall skall befinnas obenägen att
under dessa förhållanden själv framträda såsom part i målet, och att ålägga
honom skyldighet att på en med honom jämställd åklagares anmaning utföra
en dylik funktion lärer icke kunna ifrågasättas. En sådan lösning måste ock
medföra stora praktiska olägenheter. Den vid domstolen uppträdande åklagaren
bleve nödsakad att åtminstone i viss utsträckning inhämta den andre
åklagarens instruktioner och vore förhindrad att efter de omständigheter,
som framkomma vid rannsakningen, rätta sina yrkanden. Ur synpunkten att
undvika omgång och tidsutdräkt — och i här avsedda fall ligger uppenbarligen
den största vikt härpå —- torde därför det böra ankomma på åklagaren
vid rannsakningsdomstolen att övertaga alla en åklagares rättigheter och
skyldigheter med avseende å detta åtal. Finner han sig icke kunna göra
detta, lärer icke finnas annan utväg än att målet förvisas till nästa domstol.

I praktiken torde risken för att härigenom de onödiga förvisningarnas antal
skall ökas vara minimal. I de mål, som överhuvud äro av beskaffenhet att
kunna upptagas av annan domstol än gärningsortens, lärer det icke behöva
antagas, att åklagaren skall undandraga sig att utföra även den talan, som
eljest skolat utföras av åklagaren i nämnda ort. Tydligt är ock, att åklagaren
icke äger att fritt välja mellan att åtaga sig åtalets utförande eller att
underlåta det. Han har i detta avseende att låta . sitt handlande bestämmas

Kungl. Maj:ts Proposition Nr ii.

av samma grunder som vid ett avgörande, huruvida lian skall själv väcka etl
atal eller icke.

Lagförslaget utgår från att den vid rannsakningsdomstolen tjänstgörande
aklagaren, efter att hava utfört den talan, han själv anhängiggjort, hos domstolen
anmäler de övriga för honom kända fall, i vilka mot den tilltalade
skall föras talan om ansvar för annorstädes begångna brott. Han har då
att, i den mån han därtill finner sig äga fog, göra hemställan om målens
upptagande till domstolens prövning. Besluter rätten förvisning till annan
domstol, är åklagarens befattning med de mål, vilka sålunda icke^ blivit upptagna,
avslutad och övergår till åklagaren vid nästa domstol. På detta sätt
kan åtalets utförande slutligen stanna hos åklagaren i gärnmgsorten.

Då vår nuvarande rättegångslagstiftning så gott som fullständigt saknar stad<mnden
om åtalsrätt och åklagare, kunde det möjligen ifrågasättas att lata de
bestämmelser i detta avseende, som förutsättas för denna förändring i domstolsförfarandet,
inflyta i de för särskilda åklagarkårer utfärdade instruktionerna.
Emellertid torde en regel av innehåll, att allmän åklagare vid första instansens
domstol skall kunna utföra åtal för brott, som icke blivit begånget inom hans
tjänstgöringsdistrikt, innebära en nyhet av den betydelse, att den bör fastställas
i form av en bestämmelse av lags natur. Fördenskull har i lagförslagets
andra stycke upptagits ett stadgande av innehåll, att om domstol till
prövning upptager åtal för brott, som icke blivit begånget inom domstolens
område, det skall ankomma på en vid denna domstol anställd åklagare att
utföra åtalet.

För ett speciellt fall, vilket, ehuru i praktiken otvivelaktigt mera sällan
förekommande, likväl icke torde kunna lämnas utan beaktande i detta sammanhang,
erfordras en särskild bestämmelse angående skyldigheten att utföra
åtal. Om den tilltalade begått brott inom mer än ett åklagardistrikt inom
samma domstolsområde, kan uppstå fråga, vilken av dessa vid domstolen
samtidigt uppträdande åklagare skall utföra talan för brott begånget inom
annat domstolsområde. Tages hänsyn till huru faktiskt ofta tillgår vid våra
underrätter, torde frågan ej sällan lösa sig själv på det sätt, att först sedan
den åklagare, vars åtal föranlett rannsakningen, utfört sin talan, en annan
åklagare företräder för att mot den tilltalade framställa sina ansvarspåståenden.
I dylika fall lärer annat ej ifrågakomma än att den först nämnde
åklagaren blir den, som utför talan för åklagare utanför domstolsområdet.
Men det kan givetvis ock inträffa, att en åklagare a annan ort har sig bekant,
att mer än en av rannsakningsdomstolens egna åklagare kommer att föra
talan mot den tilltalade, och därför är tveksam till vem av dessa han bor
vända sig för att få sitt åtal utfört. Då detta fall kan inträffa endast i
fråga om landsbygdens åklagare, synes det ligga närmast att låta det
ankomma på vederbörande landsfogde att, där han ej själv för talan i målet,
uppdraga åt en av åklagarna vid domstolen att utföra ifrågavarande åtal.

24 Kungl. May.ts Proposition Nr 3.

Erforderlig föreskrift i sådant hänseende torde böra hava sin plats i landsfogdeinstruktionen.

I de särskilda åklagarinstruktionerna torde böra införas bestämmelse om
skyldighet för åklagaren i gärningsorten att med största möjliga skyndsamhet
till den åklagare, som vid rannsakningsdomstolen skall utföra talan, översända
samtliga handlingar rörande utredningen i målet. Tillika synes böra givas
föreskrift, att det skall åligga åklagare, som utfört talan i mål av nu ifrågavarande
slag, att, sedan förvisning skett till annan domstol, till åklagaren vid
denna domstol ofördröjligen översända de handlingar, som röra de° vid den
förstnämnda domstolen ej upptagna målen.

Någon speciell bestämmelse för det fall, att åtal vid allmän underrätt skall
utföras av särskild åklagare, har icke ansetts erforderlig

Ö ''

Då enligt nuvarande ordning tilltalad undergått rannsakning vid olika underrätter
och slutligen för samtliga förbrytelser, till vilka han funnits saker,
dömts av den underrätt, vid vilken han sist rannsakats, fullföljes talan mot
utslaget i den hovrätt, under vilken den sist prövande underrätten lyder.
Härutinnan kan med lagförslaget tydligen icke åsyftas någon förändring. Men
den ifrågasatta förenklingen av underrättsproceduren i dessa mål inverkar i
visst avseende också på målens behandling i överrätten. Det mål, som efter
förd klagan föreligger till överrättens bedömande, kommer efter en lagändring
i enlighet med förslaget att kunna förete den olikhet emot förr, att icke varje
särskilt åtal varit prövat av underrätten i orten för brottets begående. Under
det att överrätten förut städse ägt möjlighet att återförvisa målet till vilken
som helst av'' underrätterna, kommer i fall, då den föreslagna nya ordningen
vunnit tillämpning, återförvisning att kunna ske endast till sådan underrätt,
som upptagit en mot den tilltalade förd talan, vare sig nu denna talan avsett
brott, begånget inom underrättens egen eller inom annan underrätts domvärjo.
Med andra ord skulle målets förvisning vara utesluten till den underrätt, som
icke erhållit tillfälle att själv pröva åtal för ett inom dess domvärjo begånget
brott. En dylik begränsning av den möjlighet, som eljest står överrätten till
buds att i erforderlig mån sörja för åvägabringande av ett fullständigare utledningsmaterial,
synes innebära en oegentlighet. • Ty icke minst i nu berörda
fall lärer överrätten kunna finna ett behov av fortsatt utredning vid underrätt
vara för handen. Då ett mål blivit prövat av annan underrätt än den, inom
vars domvärjo brottet blivit begånget, har detta, enligt de förutsättningar, på
vilka förslaget bygger, i de flesta fall kunnat ske just på grund därav, att
en mer ingående handläggning icke behövt företagas. Det låter då väl tänka
sig, att efteråt sådana omständigheter framkomma, vilka, därest de förelegat
vid understen, skulle medfört målets förvisning till domstolen i gärningsorten.
Överrättens befogenhet att vid vilken underrätt som helst låta anordna
vittnesförhör kan näppeligen betraktas såsom ett tillräckligt remedium mot

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 3.

det avklippande av eu fullständig utredning, som i undantagsfall kan hava
förekommit vid underrätten. En bestämmelse, som lämnar överrätten tillfälle
att förvisa målet till behandling vid domstolen i gärningsorten, kan därför i
viss mån betraktas såsom en garanti mot olägenheter, vilka kunna vara förbundna
med den förevarande lagändringen. 1 enlighet med denna uppfattning
har i den föreslagna lagens tredje stycke upptagits ett stadgande av innebörd,
att överrätt skall äga att, oberoende av att mål icke blivit handlagt av underrätten
i orten för brottets begående, förvisa målet till denna underrätt. Lika
litet som det torde dragas i tvivelsmål att vid dylikt måls behandling i överrätt
såsom den tilltalades vederpart är att anse den åklagare, vilken mot honom
fört talan vid underrätten, lika klart torde vara, att, sedan målet förvisats till
underrätt, som förut icke handlagt detsamma, vederbörande åklagare vid
denna underrätt har att, på grund av stadgandet i andra stycket, övertaga
åtalets utförande.

Då med de i lagförslaget upptagna bestämmelserna icke införes en för alla
fall eller för vissa på förhand givna fall avsedd ny ordning för behandlingen
av här ifrågavarande mål, innebär förslagets antagande icke ett fullständigt
upphävande av något förut gällande lagstadgande. Den nuvarande lagstiftningen
behåller sin giltighet, men förklaras icke utgöra hinder för tillämpning
av de nya bestämmelserna, där de fastställda förutsättningarna för en
sådan tillämpning äro för handen. Härvid torde böra erinras, att lagändringen
på detta sätt har inverkan i första hand på bestämmelserna i 10 kap. 21 §
rättegångsbalken och de särskilda författningar, som ansluta sig till detta
lagrum, samt därjämte ock på stadgandet i 10 kap. 29 § rättegångsbalken
om underrätts skyldighet att ex officio avvisa brottmål, vilket rätten enligt
reglerna för domstolskompetensen ej är behörig att upptaga.

Tiden för den föreslagna lagens ikraftträdande synes kunna sättas till
den 1 september 1922. Lagens bestämmelser torde kunna erhålla tillämplighet
även å mål, vilka vid tiden för ikraftträdandet äro anhängiga vid allmän underrätt,
varför någon särskild övergångsbestämmelse icke lärer vara erforderlig.

Det inom justitiedepartementet i enlighet med nu angivna grunder utarbetade
lagförslaget har erhållit rubriken lag med vissa bestämmelser angående behandlingen
av mål, däri någon tilltalas för brott, begångna inom mer än en allmän
underrätts domvärjo.

Över förslaget har yttrande inhämtats från justitiekanslersämbetet.

Ämbetet, som utgått från att dess yttrande borde avse remitterade lagförslaget
endast i vad det berörde åklagaremakten, har anfört:

»Ur denna synpunkt må till en början erinras, att åklagarens utförande
av ett åtal är i princip skilt från polismyndighetens upptäckande av brott
och brottsling, ehuru de båda sålunda principiellt skilda slagen av verksamhet

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 saml. 3 käft. Nr 3. 4

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 3.

oftast blivit i vårt land sammanförda på en och samma tjänsteman. Detta
sammanförande medför utan tvivel åtskilliga olägenheter, men det torde å
andra sidan icke sakna vissa fördelar, om åklagaren, som står ansvaret för
åtalet, också själv kan leda de polisundersökningar, genom vilka hopbringas
det utredningsmaterial, varpå han sedan har att bygga sin talan.

Så snart åklagaren icke tillika är polismyndighet, måste dock sörjas för
att dylik myndighet snabbt och säkert tillhandagår åklagaren med sina tjänster.
Sa torde ock i allmänhet hava skett i de fall, där åklagare hittills varit
befriad från polismannauppgifter.

Det remitterade lagförslaget utesluter icke den möjligheten, att en åklagare
kan för sin talans anhängiggörande och utförande bliva väsentligen beroende
av polisundersökningar å ort, belägen fjärran från åklagarens verksamhetsområde.

Remitterade förslaget innehaller emellertid inga bestämmelser, som säker*
ställa samarbetet mellan aklagaren och den främmande polismyndigheten.
Måhända kunna dock dylika bestämmelser meddelas i administrativ väg t. ex.
genom cirkulär, som väl då i brist på annat centralorgan för polisväsendet i
vårt land skulle komma att utfärdas av socialdepartementet. Gent emot ett
dylikt arrangement har justitiekanslersämbetet icke annat att invända, än att
det måhända erbjuder någon svårighet att gorå dylika bestämmelser tillräckligt
effektiva.

En viktigare invändning är, att nu omhandlade undersökningar av främmande
polismyndighet ofta måste ske efter direktiv från åklagaren, att lagförslaget
icke medger åklagaren — vilket antagligen med hänsyn till domstolarnas
arbetsbörda icke heller låter sig göra — att inom viss, mycket kort
tid utfå rättens protokoll, till vilka direktiven skulle kunna genom enkla hänvisningar
anknytas, enär protokollen ju måste innehålla fullständiga upplysningar
om sak och person, samt att förslaget därför, om det lagfästes, riskerar
att allt för mycket betunga åklagaren med arbete och ansvar.

Omnämnda förhållanden hava bragt justitiekanslersämbetet till den upp
fattningen, att den i remitterade förslaget innefattade möjligheten till avvikelse
från hittills gällande regeln att brottmål rannsakas och avgöras av domstol
i gärningsorten borde begränsas till sådana fall, där domstolen, i det ögonblick
den har att besluta om förvisning skall äga rum eller icke, är i stånd
att utan ytterligare utredning döma på redan förefintligt material. Praktiskt
taget torde väl denna begränsning sammanfalla med den begränsning, som
första lagutskottet vid 1921 års riksdag tänkte sig, när utskottet i utlåtande
(nr 28) angående en vid den riksdagen väckt motion om utredning angående
möjligheterna för just ifrågavarande avvikelse angav erkännande från brottslingens
sida såsom förutsättning för att avvikelse skulle kunna äga rum.

Därest ej nu antydda begränsning göres i lagtexten, anser sig justitiekanslersämbetet
— med hänsyn tagen jämväl därtill att vår straffprocess är

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 3.

ackusatorisk och icke inkvisitorisk samt att åklagarens påstående således är
det primära i förhållande till domstolens verksamhet — böra vidhålla det i
omförmälda motion uttryckligen upptagna och av lagutskottet icke avvisade
villkoret om medgivande från åklagaresidan för att omhandlade avvikelser
må äga rum. Och åklagaresidan bör härvid representeras av den, som
eventuellt får övertaga ansvaret för andras utredningsarbete. Annan myndighet
lärer icke kunna ålägga åklagaren att på egen risk framföra ett ansvarspåstående.
Varken justitiekanslersämbetet eller länsstyrelserna, vilka
senare utgöra högsta åklagaremakt var inom sitt län, äro för övrigt med sin
nuvarande organisation och arbetsbörda i tillfälle att kunna med erforderlig
snabbhet handlägga framställningar om medgivande av nu omförmält slag;
vartill måhända skulle komma ovan antydda svårighet för domstolarna att
tillhandahålla protokoll i tillräckligt god tid.

Åklagarens intresse av att få samlat möjligast fullständiga material, innan
han gör ett ansvarspåstående, blir tydligtvis icke tillgodosett genom möjlighet
för honom att överklaga ett rättens beslut, varigenom förvisning nekas. Tv
enligt sakens natur måste ett dylikt beslut gå i verkställighet utan hinder av
anförda besvär.

Måhända invändes, att det icke bör möta någon betänklighet att ersätta
den i ovan nämnda motion åsyftade, ganska villkorliga lagstiftningen med
den i remitterade förslaget innefattade fullmakt för domstolen att handla
efter lägligheten, blott i motiven framhålles domstolens skyldighet att taga tillbörlig
hänsyn till åklagaren och tillräckligt utförligt angivas de synpunkter,
som böra normera domstolens handlande. Senare tiders lagstiftningsarbete
har emellertid varit så forcerat, att underdomstolarnas ledamöter och åklagare
näppeligen hava tid att taga del av förebragta motiveringar, och dessa göras
ju icke heller genom statens försorg kända för dem, som skola tillämpa lagarna.
Under sådana omständigheter synes det ämbetet vara föga tillrådligt
att lita till motiveringar, när det gäller rättsskipningens handhavande.

Av vad sålunda anförts framgår, att justitiekanslersämbetet finner sig icke
kunna tillstyrka remitterade lagförslaget.»

Vad av justitiekanslersämbetet sålunda anförts har synts mig icke innefatta
tillräckliga skäl för att avstå från att söka på den väg, det ifrågavarande
lagförslaget anvisar, avhjälpa en allmänt medgiven bristfällighet i vår nuvarande
straffprocess. Av min föregående framställning lärer följa, att med
förslaget väsentligen åsyftas de i praktiken ofta förekommande fall, då en
förvisning icke är av någon egentlig betydelse för målets utredning, utan i
själva verket blott utgör det formella iakttagandet av en i fråga om dessa
fall föråldrad och onödig procedur. I dylika fall lärer från åklagaresynpunkt
icke föreligga någon anledning att motsätta sig den med lagförslaget avsedda
förenklingen av brottmålsförfarandet. Om däremot omständigheterna ställa
sig så, att åklagaren, då mål upptages vid annan domstol än gärningsortens,

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 3.

icke vill åtaga sig ansvaret att överlämna målet i befintligt skick till prövning
av denna domstol, torde i allmänhet domstolen besluta förvisning. Att
överlämna avgörandet i sistnämnda fråga åt domstolens eget omdöme synes
mig av skäl, som jag förut framhållit, icke böra möta betänklighet. Det lärer
näppeligen finnas fog för ett antagande, att domstolen skall mot åklagarens
bestridande, därest detta är grundat på de av justitiekanslersämbetet antydda
skäl, förvägra förvisning. Min uppfattning om olämpligheten av att binda
domstolens beslut om målets upptagande vid förutsättningen av den tilltalades
erkännande eller åklagarens medgivande kan jag ej frångå. Den uttalade
farhågan för att de grunder, efter vilka lagen skall tillämpas, icke skulle
med tillräcklig tydlighet framgå av själva lagen, synes mig icke böra tillmätas
en alltför stor betydelse, då det här gäller att i särskilda fall handla efter
vad lämpligheten bjuder och bedömandet härav icke för domstolen torde
kunna erbjuda någon större svårighet.»

Föredraganden uppläser härefter omförmälda inom justitiedepartementet
upprättade lagförslag av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar, samt
hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
N. Cervin.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 3.

21)

Bilaga.

Förslag

till

LAG

med vissa bestämmelser angående behandlingen av mål,
däri någon tilltalas för brott, begångna inom mer än
en allmän underrätts domvärjo.

Härigenom förordnas, att utan hinder av vad lag eller särskild författning
innehåller häremot stridande skall gälla som följer:

Är någon vid allmän underrätt tilltalad för brott och hålles han för brottet
häktad, skall vid den rätt upptagas jämväl talan, som mot den tilltalade föres
på grund av brott, begånget inom annan allmän underrätts domvärjo, såvida
handläggning vid den underrätt, inom vars domvärjo brottet blivet begånget,
finnes icke vara för målets avgörande erforderlig; dock må ej på grund av
vad nu sagts upptagas mål av beskaffenhet att, enligt vad därom är särskilt
stadgat, dess upptagande tillkommer viss underrätt, som ensam är behörig
att handlägga det slag av mål, ej heller vid häradsrätt behandlas mål, som
må upptagas allenast av rådhusrätt.

Skall efter vad i första stycket sägs åtal för brott handläggas vid domstol,
inom vars domvärjo brottet icke blivit begånget, ankomme det på åklagaren
vid den domstol att utföra åtalet.

Denna lag träder i kraft den 1 september 1922.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 3.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 15 maj 1923.

Närvarande:

justitierådet Sundberg,
regeringsrådet Thulin,
justitierådet Stenberg,
justitierådet Koersner.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 3 mars 1922.
hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över ett inom justitiedepartementet
upprättat förslag till lag med vissa bestämmelser angående behandlingen
av mål, däri någon tilltalas för brott, begångna inom mer än en allmän
underrätts domvärjo.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av chefen för justitiedepartementets lagavdelning, hovrättsrådet Axel Afzelius.

Förslaget gav anledning till följande uttalanden av lagrådet och dess särskilda
ledamöter.

Sundberg och Thulin:

Goda skäl äro anförda till stöd för en lagändring i den riktningen, att de
i 10 kap. 21 § rättegångsbalken givna reglerna icke må strängt tillämpas i
varje fall, då någon gjort sig skyldig till brott inom särskilda underrätters
domvärjo. Och då upplyst är, att den omfattande rättegångsreform, varmed
processkommissionen är sysselsatt, icke föregripes eller eljest försvåras av
en lagändring av angiven art, torde anledning saknas att vidare uppskjuta
denna.

Vid ändringens genomförande bör man dock givetvis, på sätt framhålles i
föredragande departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet, gå fram
med en viss varsamhet, så att icke reformen utsträckes till att omfatta mera
än en tillfällig utväg undan de olägenheter, som äro förbundna med det gällande
förfarandet.

Ur denna synpunkt torde ändamålet erforderligen vinnas genom att uti den

Kung!. Maj-.ts Proposition Nr 8.

i förenämnda lagrum givna principiella regeln att brott och missgärningsmål,
svårare och mindre, skola rannsakas och dömas där gärningen gjord är, vidtaga
modilikation så till vida, att om vid underrätt, varest rannsakning med
häktad person pågår, uppgives, att den häktade begått brott inom annan
underrätts domvärjo, domstolen må äga rätt att, så framt den åklagare, som
vid domstolen förer talan emot den häktade, det påyrkar och domstolen linne!-det lämpligen kunna ske, rannsaka angående det uppgivna brottet och däröver
döma i sammanhang med dom angående det eller de brott, som förövats
inom domstolens egen domvärjo. Av eget initiativ må domstolen således ej
handla; domstolen uppfyller sitt åliggande, då den inskränker sin rannsakning
och dom till brott, som inför densamma åtalas. Åklagaren måste givetvis för
att kunna med laga verkan framställa yrkande, som nämnts, tillerkännas befogenhet
att tala å det annorstädes än inom hans verksamhetsområde begångna
brottet. Stadgande härom lärer väl ej med nödvändighet behöva få
sin plats i den ifrågasatta lagen, men att så sker''synes dock vara synnerligen
lämpligt. Tydligt är, att om för brottet talan av allmän åklagare eller
målsägande redan anhängiggjorts vid annan domstol, gemensam handläggning,
varom nyss sagts, ej kan ifrågakomma.

För att emellertid en domstol sålunda skall medgivas att rannsaka och
döma i mål, vari den ej enligt allmänna regler är rätt forum, måste såsom
oeftergivlig uppställas den fordran, att icke blott uttrycklig ansvarstalan vid
domstolen föres mot den brottslige, utan även såväl den tilltalade som målsägande
beredes tillfälle att, sedan sådan talan väckts, yttra sig i målet samt
förebragt bevisning upptages i domstolens protokoll.

Med iakttagande av denna fordran skulle rättegångsförfarandet i nu avsedda
fall gestalta sig på följande sätt.

Då vid rannsakning med häktad person åklagaren erhåller underrättelse
därom att den häktade begått brott inom annan underrätts domvärjo samt
åklagaren anser såväl att sannolika skäl föreligga emot den häktade angående
brottets verklighet som ock att den erforderliga utredningen utan tidsutdräkt
och väsentligare ökning i omkostnader för det allmänna och enskilda parter
kan förebringas vid den domstol, där rannsakningen pågår, har åklagaren
att till domstolen avgiva sin förklaring, att han för nämnda brott ställer den
häktade under tilltal. Sedan åtalet sålunda anhängiggjorts, företager domstolen
i vanlig ordning rannsakning med den häktade angående brottet med
iakttagande jämväl, att målsägande beredes tillfälle att i målet föra sin talan.
Rannsakningen kan, därest ej åtal för annat brott kräver fortsatt handläggning
av målet, av domstolen när som helst avbrytas, då omständigheter yppas,
som göra det lämpligare, att den slutföres vid annan domstol. Föres rannsakningen
angående ifrågavarande brott till slut vid första domstolen, meddelar
denna domstol utslag i målet, innefattande prövning ej blott av brott,
som begåtts inom domstolens egen domvärjo, utan även av det annorstädes

Kungl. May.ts Proposition Nr 3.

begångna brott, varom rannsakning ägt rum; domstolen dock obetaget att
undandraga sig prövning av sistnämnda brott och hänskjuta frågan härom
till annat forum. Varder brott, om vilket sålunda rannsakning ägt rum, hänvisat
till annan domstol, har denna domstol att fortsätta den påbörjade rannsakningen
angående brottet; vad vid den föregående rannsakningen förekommit
har sålunda samma processuella verkan, som om det skett vid den domstol,
där rannsakningen fortsättes. Åklagare vid denna domstol blir i regeln
en annan än den, som förut uppträtt.

Att det remitterade förslaget i huvudsak avser ett rättegångsförfarande sådant
som det nu skisserade torde få antagas. Förslagets avfattning såväl
som den detsamma åtföljande motiveringen giva dock rum för tvekan i åtskilliga
hänseenden.

Sålunda synes en sammanställning av ordalagen i första och andra styckena
samt departementschefens motivering till andra stycket närmast giva vid
handen, att det skulle åligga domstolen att meddela särskilt beslut, huruvida
domstolen vill upptaga det ifrågavarande anmälda brottet till behandling eller
icke, ett antagande, som i viss mån vinner stöd jämväl av åtskilliga andra
departementschefens yttranden till statsrådsprotokollet. Skulle emellertid ett
dylikt beslut utgöra förutsättning för rannsakningens företagande, lärer beslutet
näppeligen kunna vara av annan innebörd, än att därmed definitivt
vore avgjort, att domstolen skulle slutbehandla den upptagna frågan, vadan
domstolen vore avskuren från möjlighet att skjuta densamma ifrån sig, om
sedermera befunnes, att rannsakningen lämpligare kunde ske vid annan rätt.
Att detta skulle stå i strid med förslagets syfte är uppenbart.

I motiveringen till förslaget uttalas vidare, att domstolen »på åklagarens
anmälan har att genomgå samtliga föreliggande brottsfall». För såvitt därmed
avses, att domstolen skall låta anställa utredning jämväl angående sådana,
av åklagaren anmälda eller eljest för domstolen uppgivna brottsliga handlingar,
för vilka åklagaren icke påstått ansvar å den häktade, synes detta
icke vara att tillråda, då någon fördel därav ej torde vara att vinna; utan
bör rannsakningen angående dessa brott behandlas i hittills vanlig ordning,
oberörd av den föreslagna lagen.

Uppmärksammas må ock den otydlighet, som vidlåder det i första stycket
av förslaget använda uttrycket »talan, som mot den tilltalade föres». I det
sammanhang, i vilket detta uttryck förekommer, synes därmed avses den anmälan
angående visst brott, som av annan åklagare göres och av åklagaren
vid den rannsakande domstolen frambäres till denna domstol. Förhåller det
sig så, är uttrycket mindre korrekt, i ty att någon talan mot den häktade
icke må sägas vara förd förr än han i laga ordning ställts under tilltal vid
domstol för det ifrågavarande brottet.

På grund av vad sålunda anförts hemställa vi, att det föreliggande förslaget
måtte undergå omarbetning sålunda, att därav framgår,

Kung!. Maj-.ts Proposition Nr H.

att aklagaren vid rannsakningsdomstolen äger att., där lian prövar sa höra
ske, ställa den häktade under tilltal vid samma domstol jämväl för brott,
som han uppgives hava begått inom annan domstols domvärjo,

att vidare tillämpning av den föreslagna lagen må ifrågakomma först efter
det åklagaren gjort bruk av nämnda befogenhet,

att, där så sker, domstolen äger att rannsaka och döma över sagda brott
i sammanhang med dom angående brott, som begåtts inom domstolens dom
värjo, domstolen dock obetaget att, om rannsakningen prövas lämpligare böra
fortsättas vid annan domstol, hänvisa målet till fortsatt handläggning vid sistnämnda
domstol,

samt att, då sådan hänvisning sker, den rannsakning angående brottet,
som vid den andra domstolen äger rum. utgör en fortsättning av den vid
den första domstolen påbörjade.

Stenberg och Köer »ner:

Angående förslagets innebörd i de av justitieråd^ Sundberg och regeringsrådet
Thulin berörda hänseendena äro vi väsentligen av samma uppfattning
som de; men anse vi annan ändring i förslaget härutinnan ej erfordras, än
att, då det icke lärer vara avsett, att domstolen före det slutliga utslagets
meddelande skall giva formligt beslut om upptagande av mål från annan
domstols område, men. med den avfattning andra stycket erhållit, sådant kan
synas vara förutsatt, någon jämkning vidtages i de där använda ordalagen,
exempelvis sålunda, att del stadgas, att, därest vid domstol fråga uppkommer
om upptagande av talan på grund av brott, begånget inom annan domstols
domvärjo, det ankommer på åklagaren vid den förra domstolen att utföra
åtalet.

Sundberg, Stenberg och Köer »ner:

Enligt föredragande departementschefens motivering till förslaget bör såsom
villkor för att talan på grund av visst brott skall upptagas vid annan domstol
än gärningsortens gälla ej blott att det kan ske utan men för utredningens
fullständighet utan även att det eljest med hänsyn till kostnader och
andra omständigheter finnes lämpligt. Till utmärkande härav synes lagtexten
böra fullständigas.

Lagrådet:

Det i första stycket använda uttrycket »för brottet häktad»'' torde utbytas
mot »i målet häktad».

För att de i slutet av samma stycke berörda undantagen skola erhålla den
omfattning, som lärer vara avsedd, synes åt bestämmelsen om desamma böra
givas det innehåll, att på grund av vad i nämnda stycke sagts ej må upp Rihang

till riksdagens protokoll 1924. 1 sand. 3 käft. (Nr 3.) a

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 3.

lagas mål, för vilka i fråga om rätt domstol gälla särskilda, från stadgan
dena i 10 kap. 21 § rättegångsbalken avvikande föreskrifter.

Den föreslagna lagens rubrik torde utan olägenhet kunna avsevärt förkortas.

Ett framflyttande av tiden för lagens ikraftträdande är numera nödvändigt

Ur protokollet:
Erik Öländer.

Kung}. May.t.s Proposition Nr 8.

3.i

Utdrag ar protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet infot
Hans Magi Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 21 december 1933.

Närvarande:

Statsministern Tryggek, ministern för utrikes ärendena friherre Marks

vok Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, 0

Hasselrot, Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Ekeberg, anmäler lagrådets den
15 maj 1923 avgivna utlåtande över det den 3 mars 1922 till lagrådet remit
terade förslag till lag med vissa bestämmelser angående behandlingen av mål.
däri någon tilltalas för brott, begångna inom mer än en allmän underrätts
dom värjo.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Till syftet med förevarande lagförslag, vilket blivit remitterat till lagrådet
innan jag tillträdde mitt nuvarande ämbete, vill jag uttala min obetingade
anslutning. Under frågans föregående behandling har den mening enstämmigt
kommit till uttryck, att en lagstiftningsåtgärd i den här avsedda riktningen
är att anse såsom önskvärd och nyttig. En ändamålsenlig lösning synes mig
ock stå att vinna på den väg, lagförslaget anvisar. Med denna uppfattning
kan jag nu inskränka mig till det uttalande, vartill förslagets granskning i
lagrådet giver anledning.

Inom lagrådet hava två ledamöter, justitierädet Sundberg och regeringsrådet
Thulin, hemställt, att lagförslaget i vissa hänseenden måtte omarbetas
i förtydligande syfte. Lagrådets övriga ledamöter, justitieråd^) Stenberg och
Köersner, hava uttalat, att de angående förslagets innebörd i de av först
nämnda ledamöter anmärkta hänseenden varit av väsentligen samma upp
fattning som dessa, men att de ansett annan ändring i förslaget därutinnan
ej erforderlig än viss jämkning av ordalagen i förslagets andra stycke.

De anmärkningar, vilka av justitierädet Sundberg och regeringsrådet Thulin
framställts emot förslagets avfattning, torde i viss mån bestyrka den gamla
och av min företrädare i ämbetet vid remissen till lagrådet vitsordade er
farenheten om de svårigheter, vilka måste vara förbundna med de flesta försök
att på det processuella området genomföra partiella reformer. Där. såsom

Kunyl. Maj:ts Preposition Nr 3.

hos oss, rättegångsförfarandet ännu icke blivit föremål för eu systematisk
lagstiftning utan i mångt och mycket är byggt på oskriven rätt, är det naturligt,
att vid upptagande till legislativ behandling av ett speciellt ämne eller
en detalj meningarna kunna skifta angående behovet och lämpligheten att för
det speciella fallet lagfästa principer av en större allmängiltighet. Tydligt är, att
en speciallag sådan som den här ifrågasatta måste ses mot bakgrunden av
de allmänna principer, på vilka vår rättegångsordning vilar. Icke utan nödvändighet
och i varje fall blott med stor varsamhet torde processuella frågor
av mera allmän räckvidd böra upptagas till behandling i en lag av här ifrågavarande
natur.

Vad angår det nu föreliggande förslaget hava justitieradet Sundberg och
regeringsrådet Thulin ansett erforderligt, att däri införas bestämmelser i syfte
att tydligt utmärka, att domstol vid upptagande av mål, som enligt gällande
regel tillhör annan domstols handläggning, icke äger handla av eget initiativ
utan är bunden av ett vederbörligen framställt ansvarspåstående från åklagaren
vid förstnämnda domstol. För min del kan jag, i likhet med justitie
råden Stenberg och Köersner, icke anse nödigt att härom giva särskilt stadgande
i detta sammanhang. Att en rannsakning för brott icke utan stöd
av uttryckligt lagbud kan företagas med mindre till grund för densamma
ligger ett behörigen anhängiggjort åtal, lärer utgöra en av straffprocessens
grundläggande principer. Därför torde en bestämmelse, vilken avgör frågan
om behörigheten att anställa dylikt åtal, här göra tillfyllest. Då i motive
ringen till lagförslaget uttalats, att domstolen vid rannsakningen har att pa
aklagarens anmälan genomgå samtliga föreliggande brottsfall, torde därmed
icke hava åsyftats annat än vad redan nu allmänneligen lärer förekomma,
eller att domstolen, om den därtill äger anledning på grund av föregående
meddelande eller åklagarens uppgift, gör sig närmare underrättad om de
ytterligare rannsakningar, den tilltalade skall undergå. Jag är sålunda ense
med justitierådet Sundberg och regeringsrådet Thulin häruti, att även i dessa
fall ett lagligen framställt ansvarspåstående måste utgöra en förutsättning för
att domstolen beträffande dylika inom domstolens eget område icke begångna
brott skall övergå till att verkställa utredning. Härav torde följa, att någon talan
mot den tilltalade icke kan anses vara förd vid domstolen förr än han i
laga ordning ställts under tilltal för det ifrågavarande brottet. Enligt andra
stycket i förslaget är den åklagare, som tjänstgör vid den rannsakande domstolen,
behörig att föra sådan talan. Utan medverkan av denne åklagare
eller av vederbörlig målsägande kan lagen således icke erhålla någon tillämpning.
Vid sådant förhållande synes mig något missförstånd icke kunna uppkomma
på grund av uttrycket »talan, som mot den tilltalade föres», vilkel
uttryck uppenbarligen valts av hänsyn till att i sammanhang med ansvarspåståendet
kan vara framställt anspråk på skadestånd eller yrkande om annan
civil påföljd av brottet.

Kunyl. Majds Vroposition Nr ii.

■ Vidare liar av justitierådet Sundberg och regeringsrådet Thulin ifrågasatts,
att i lagen skulle föreskrivas, att, då en domstol hänvisar mål till annan
domstol för fortsatt rannsakning, den rannsakning, som rigör rum vid deri
senare domstolen, skall utgöra fortsättning av den vid den första domstolen
påbörjade. En dylik föreskrift måste jag betrakta såsom överflödig, dä det
icke lärer finnas grund för att såsom särskilda mål uppfatta de handläggningar,
olika domstolar i enlighet med lagen iignat samma åtal före avgörandet.
Jag har fördenskull ansett ändring icke böra vidtagas i denna del av
förslaget.

Lagrådets samtliga ledamöter hava funnit förslagets avfattning kunna föranleda
den tydligen ej avsedda tolkning, att domstolen skulle hava att meddela
särskilt beslut om upptagande av mål från annan domstols område. Till
förebyggande härav har jag låtit i andra stycket företaga den jämkning av
ordalagen, varom justitieråden Stenberg och Köersner hemställt. Jämväl har
jag ansett lämpligt, att i samma stycke uttrycket »åtalet» utbytes mot »åklagaretalan»
för att därmed må tydligare utmärkas, att även målsägandetalan
kan bliva föremål för upptagande vid annan domstol än gärningsortens.

Vad justitierådet Sundberg och regeringsrådet Thulin i övrigt anfört om
behandlingen av ifrågavarande mål torde överensstämma med den ståndpunkt,
lagförslaget därutinnan intager.

I enlighet med den av tre ledamöter i lagrådet gjorda erinran tiar jag ansett
den i första stycket ingående bestämmelsen, att mål skall upptagas vid
annan domstol än gärningsortens, såvida handläggning vid sistnämnda domstol
finnes icke vara för målets avgörande erforderlig, böra ersättas med en bestämmelse
av innehåll, att dylikt upptagande av mål skall äga ruin, där det
kan ske utan men för utredningens fullständighet och det eljest med hänsyn
till kostnader och andra omständigheter finnes lämpligt.

Det i första stycket använda uttrycket »för brottet häktad» lärer, på sätt
lagrådet hemställt, böra utbytas mot »i målet häktad», likasom ock den i
samma stycke upptagna bestämmelsen om undantag från lagens tillämpning
torde böra erhålla den vidsträcktare omfattning, som av lagrådet angivits. I
enlighet härmed har förslaget underkastats erforderlig jämkning.

Med hänsyn till önskvärdheten av att, på sätt lagrådet gjort gällande, lagen
må erhålla en kortare rubrik än den föreslagna, har jag ansett rubriken kunna
förändras till lag angående domstols behörighet i fråga om upptagande av
tussa brottmål.

Tiden för lagens ikraftträdande har synts mig böra föreslås till den t september
1924.

I enlighet med vad jag nu anfört har jag låtit inom justitiedepartementet
omarbeta förslaget.»

Föredraganden uppläser härefter det sålunda omarbetade förslaget samt

Kungl. Maj-.ts Proposition Nr 3.

hemställer, att detsamma måtte genom proposition föreläggas nästkommande
års riksdag till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Oskär A dels oh».

Stockholm 1921. P. PalmqutKts Aktiebolag