Kungl. Maj:ts proposition Nr 38 (Proposition 1919:38)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

Nr 38.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anslag till åtgärder
för skifteslag sindelning i vissa delar av Kopparbergs
län; given Stockholms slott den 38 januari 1919.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att

för utarbetande på statsverkets bekostnad i huvudsaklig överensstämmelse
med de i lantmäteristyrelsens utlåtande den 12 november
1918 angivna grunder av förslag till indelning i skifteslag av vissa
delar av Kopparbergs län på extra stat för år 1920 anvisa ett reservationsanslag
av ............................................................................ kronor 60,000.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

GUSTAF.

Alfred Petersson.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 32 höft. (Nr 38.)

Kung!. Maj:ts proposition Nr 38.

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 28
januari 1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Edén,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden: Petersson,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Departementschefen, statsrådet Petersson anförde efter gemensam
beredning med chefen för justitiedepartementet:

Inom Kopparbergs län råda, som känt är, särskilda förhållanden
i fråga om skiftesväsendet samt en mycket stor ägoblandning. Detta
har vållat, att flera av de åtgärder i lagstiftningsväg eller eljest, som
vidtagits för åstadkommande av ordning och reda i jordbesittningsförhållandena
och som även i viss mån åsyftat att underlätta jordens brukning
och därigenom höja produktionen, icke eller åtminstone icke i hela
sin utsträckning kunnat tillämpas inom Kopparbergs län. Det har
emellertid länge framstått såsom angeläget att söka råda bot på dessa
missförhållanden. Jag anhåller nu att få redogöra för vissa förslag till
förberedande åtgärder i dylikt syfte.

I anledning av ett av länsstyrelsen i Kopparbergs län meddelat

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

beslut om interimistisk tillämpning av 1 § i lagen angående skyddsskogar
den 24 juli 1903 å vissa skogsområden inom Hora, Yåmhus,
Älvdalens, Lima och Transtrands socknar ävensom viss del av Särna och
Idre socknars besparingsskog — en åtgärd, som den 22 oktober 1909 löranlett
definitivt förordnande i ämnet av Kungl. Magt i huvudsaklig överensstämmelse
med nyssberörda beslut — hemställde \ åmhussocknemän
genom å kommunalstämma utsedda personer i framställning den 22
januari 1908, att antingen berörda skogsområden till den del de folie
''inom Yåmhus socken måtte jämlikt 2 § i ovannämnda lag av staten
inlösas eller ock laga skifte inom socknen med understöd av statsmedel
anordnas i ändamål att berörda områden jämte annan mark måtte avsättas
såsom för socknens jordägare gemensamma bespaiingsskogai.

Sedan domänstyrelsen och lantmäteristyrelsen till följd av lemiss
avgivit gemensamt utlåtande över denna framställning den 31 december
1910 och därvid fogat infordrade yttranden från vederbörande jägmästare,
överjägmästare och förste lantmätare, överlämnades handlingarna till
den''av Kungl. Maj:t den 5 oktober 1906 tillsatta kommittén för revision
av skiftesstadgan och därmed sammanhörande författningar för att tagas
i övervägande vid eventuellt utarbetande av förslag till ordnande av

skiftesförhållandena i Kopparbergs län.

I skrivelse den 13 juni 1911 har nämnda kommitté ansett sig''
höra genom särskild framställning fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet
på behovet av en utredning angående vilka åtgärder, som kunna erfordras
för att laga skiften inom vissa delar av Kopparbergs län, särskilt
det s. k. övre Dallaget, skola kunna komma till stånd och med

största möjliga fördel genomföras.

Sedan Kungl. Maj:t genom remiss den 22 september 1914 anmodat
lantmäteristyrelsen att efter förste lantmätarens i Kopparbergs län
hörande avgiva utlåtande över denna framställning, har lantmäteri styl elsen
den 12 november 1918 avgivit ett utförligt utlåtande i ämnet och
därvid fogat en inom styrelsen upprättad historik över jorddelningslagstiftningen
uti ifrågavarande län samt förut vidtagna åtgärder för genomförande
av laga skiften inom vissa delar av sagda län ävensom redogörelse
angående vissa förhållanden beträffande skiftesväsendet i Gottlands
och Gävleborgs län.

Därefter har länsstyrelsen i Kopparbergs län den 2 december 1918
avgivit utlåtande i ämnet och bifogat yttrande av förste lantmätaren i

länet. .

1 den redogörelse, jag nu går att lämna, kommer jag att i huvudsak
följa lantmäteristyrelsens framställning.

Varuhus
socknemäns
framställning
n/i 1903 i
anledning av
skyddsskogslagens
tilllämpning
å
vissa trakter
inom Koppar’
hergs län.

Kung/. Maj:ts proposition Nr 38.

Ovan berörda framställning’ av Våmhus socknemän avgavs på kommunalstämmans
uppdrag av stämmans ordförande Hed A. Andersson
®amt nämndemannen Hussis Per Ersson och folkskolläraren Vilhelm
Söderlund, och anfördes i densamma huvudsakligen följande.

Våmhus socken räknade vid årsskiftet 1907—1908 ett invånarantal av 1 911
personer. Till sm manliga del bestode denna befolkning så gott som uteslutande
av små jordbrukare eller småbönder, som för sin bärgning uteslutande vore hänvisade
till den äring och inkomst jorden och i synnerhet den därtill hörande skogen
kunde giva. samt till den av ålder såsom hemslöjd bedrivna korgtillverkningen. Då
ingå besparingsskogar eller allmänningar med därav följande skogsmedelsfonder funnes
och då ingen industriel! verksamhet kommit till stånd inom socknen och några förutsättningar
för igångsättande av sådan verksamhet i framtiden ej heller vore för
handen, vore socknen i ekonomiskt hänseende bland de sämst lottade i övre Dallaget.

Inägojorden, som vore mycket liten till ytinnehåll, hade genom arv eller förvärv
blivit styckad i till ytterlighet gående små lotter, så att det ej vore ovanligt,
att åkerjorden till ett hemman på ett par tre tunnland kunde ligga på 20 å 30
ställen. När härtill komme, att vissa trakter vore besvärade av frost, följde härav,
att jorden ej kunde upparbetas att giva skörd, som vore tillräcklig för att giva
befolkningen i dess helhet ens den nödtorftigaste utkomst och bärgning.

1 allmänhet inom Norrland vore skogslotterna jämförelsevis stora och läge
runt om de här och var spridda gårdarna och smärre byalagen, varigenom åboarna
jämförelsevis lätt både tillfälle att tillgodogöra sig skogens alster. Och inom dessa
trakter funnes verkliga fjäll, där anledning att tillämpa skyddsskogslagens bestämmelser
föreflinnés. Inom Våmhus socken med dess sydligare läge, där skogarna
vore åbodelade till små lotter, funnes däremot inga fjäll, och saknades därför anledning
att tillämpa skyddsskogslagen. Samtliga byalagen i socknen läge helt nära
varandra i den sydligaste delen av den i norr och söder mycket långsträckta socknen,
oMi till följd härav kunde avståndet mellan den bebyggda delen av socknen
och skogslotterna uppgå ända till 5 å 8 mil.

Skogsbeståndens utveckling hindrades icke av fjäll och fjälluftens inverkan
utan till följd av den nedifrån tilltagande försumpningen samt moss- och myrbildningen,
som borde motarbetas genom lämplig avdikning och markens torrläggning.

Inom de övriga socknarna i Dalarna, där skyddsskogslagen tillämpats, berördes
därav till stor del eller kanske till största delen allmännings- och besparingsskogar.
Och då här i allt fall samfälld avverkning måste äga ruin under kontroll
av myndigheter, bleve skyddsskogslagens verkningar knappast märkbara för den
enskilde. T Våmhus socken däremot hade lagen i fråga förklarats skola tillämpas
på eu areal av omkring 16,000 tunnland, som vore uppdelad i enskilda tillhöriga
skogslotter med ett värde av 800,000 kronor.

Vid 1900 års slut utgjorde skogsmedelsfonden för Lima och Transtrands
socknar 2,586,000 kronor, för Orsa socken 9,647,856 kronor 61 öre, för Älvdalens
socken 6,154,437 kronor 63 öre samt för Särna socken med ldre kapellag 2,216,832
kronor 44 öre. Räntan å dessa fonder kunde användas till allmännyttiga behov
samt till skatter och onera, varigenom socknemännen bleve helt och hållet eller
delvis skattefria. Inom Våmhus socken däremot måste alla gemensamma utgifter
uttaxeras på socknens 500 hemman, vilka tillhopa innehade ej fullt 280 reducerade

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38. 5

tunnland inägojord, vilket i medeltal utgjorde ett halvt tunnland per hemman.

Följden hade blivit, att skatter och onera stundom uppgått till 15 å 20 gånger
bevillningskronan. De vore sålunda ovanligt betungande, och komme så att än mer
bliva fallet i samma mån, som jordägarna komme att hindras att bereda medel ur
skogarna till deras erläggande.

Abodelningen å byalagens skogsmark, som utförts under de senaste åren. hade
medfört oproportionerligt stora utgifter i förhållande till befolkningens ringa bärkraft.
Kostnaderna hade stundom uppgått ända till 20 å 30 kronor och däröver
för reducerat kappland inrösningsjord. Skyddsskogslagens tillämpning komme att
utgöra ett allvarligt hinder för befolkningen att tillgodogöra sig någon inkomst av
sina lotter, och skulle länsstyrelsens beslut bliva gällande för framtiden, komme
socknens allmänna ekonomiska förhållanden att i oroväckande grad rubbas och råka
i betänklig tillbakagång.

Det finge redan anses konstaterat, att den skogsmark, som folie inom skyddsskogsområdet,
sjunkit i värde med 50 procent och kanske ännu mer. Då emellertid
vissa byalag helt eller delvis inginge i skyddsskogsområdena, under det andras
marker folie helt och hållet utanför desamma, bleve härav en given följd, att markens
värde i förra fallet minskades och i det senare snarare stegrades. Samma
förhållande inträffade vad anginge delägare i samma byalag och även beträffande
viss skogslott. Härigenom uppkomma en i ekonomiskt avseende ojämn och ohälsosam
verkan av betänkligaste art, som finge antagas få till följd eu ganska tilltrasslad
»rättsbegreppsförvirring», helst den ene delägaren i ett byalag lätt finge
en slags förmån av den andres ekonomiska ofärd utan någonderas förvållande.

Sedan härefter erinrats om olägenheterna av lagens tillämpning såväl för
enskilda lottägare som för avverkningsrättsägare samt att avverkning för husbehovets
tillgodoseende omöjliggjordes av det långa avståndet till bostäderna, under
det att den avverkning, som finge ske enligt skyddsskogslagens bestämmelser, vore
obetydlig samt förenad med stora kostnader och svårigheter, uttalades önskvärdheten
av understöd av statsmedel för att få fram ett skogsbestånd, som vore nog
mäktigt att motsvara och förverkliga det med skyddsskogslagen avsedda ändamål.

För att emellertid en effektiv verkan skulle vinnas genom skyddsskogslagen.
framhölls såsom önskvärt, att åtminstone under den närmaste framtiden all avverkning
inställdes, varav emellertid bleve en uppenbar följd, att staten jämlikt 2 £
uti ifrågavarande lag finge inlösa skyddsskogsområdena.

Vad särskilt kärnhus socken anginge vore emellertid den till sina verkningar
mest välgörande åtgärden, om med hjälp av statsmedel laga skifte kunde åstadkommas,
varigenom skyddsskogsområdena och jämväl ytterligare mark kunde avsättas
till besparingsskogar, varefter dessa skogar, där så befunnes behövligt, med
av desamma inflytande medel kunde dräneras, varigenom ett kraftigare skogsbestånd
kunde uppkomma och de många små tegarna sammanföras.

Vid det utlåtande, som domänstyrelsen och lantmäteristyrelsen den ’ flätande av
31 december 1910 avgåvo över Våra hus socknemän ovan omförmälda teUen och
framställning, voro fogade infordrade yttranden från vederbörande jäg- iantm/uerimästare
och överjägmästare samt förste lantmätaren i Kopparbergs län.
och må från dessa yttranden antecknas följande.

Jägmästaren.

Över jägmästaren.

Kanyl. Maj.ts proposition Nr 38.

Jägmästaren: Efter under 1908 års liöst företagen förnyad undersökning hade
förslag framställts om åtskilliga ändringar i fråga om gränsen för skyddsskogsområdena
inom Våmhus socken. Detta förslag hade gått ut på att med hänsyn
till av skogsägarna uttalade önskningar från lagens tillämpning utesluta vissa mindre
trakter med jämförelsevis växtlig och från fjällskogstypen avvikande skog.

Inom Våmhus socken funnes visserligen inga snöfjäll men väl på derå ställen
fullständigt kala lågfjäll med eu sammanlagd areal av omkring 19 kvadratkilometer.
Barrskogen upphörde vid en höjd över havet av inemot 680 meter, och stora vidder
i socknens norra del vore belägna omkring 650 meter över havet. De företedde
också en tröstlös anblick, i det landet till stor del upptoges av vida myrar med
här och var befintliga större eller mindre holmar, som endast obetydligt höjde sig
över myrens yta. Efter övergången hård avverkning återstode av det äldre beståndet
egentligen endast spridda tallar, ofta vanvuxna eller skadade och med för
höjdlägen typisk växtform. Dugliga fröträd voro mycket sällsynta. Aterväxten
vore synnerligen svag. Kvarvarande stubbar gåve emellertid vid handen, att skogsbeståndet
förut varit kraftigare. Dess avtynande vore ett talande vittnesbörd om
fjällvindarnas menliga inflytande på det genom avverkningen utglesnade skogsbeståndet.
Ovanför liggande betydliga fjällmyrar både otvivelaktigt ökat försumpningen,
sedan skogen uthuggits samt ris och avfall hindrat vattenavloppet. Skyddsskogslagens
tillämpning hindrade emellertid icke avdikning och andra åtgärder till
återväxtens befrämjande, som markägaren kunde vara benägen att företaga.

Tillämpningen av ifrågavarande lag verkade så till vida olika för Våmhus
socken i jämförelse med andra socknar, att ett större antal enskilda därav berördes.
Detta vore emellertid beroende på den synnerligen långt gående delning av jorden,
som förekomme inom Våmhus socken, och det vore ägnat att väcka förvåning, att
man velat bekosta delning å flertalet av de synnerligen svaga skogsmarker, som
föreslagits att hänföras till skyddsskogsområdena. Frånvaron av allmänningsskogar
och skyddsskogarnas belägenhet på stort avstånd från byarna, varigenom tillgodogörande
av husbehovsvirke från desamma så gott som omöjliggjordes, vore omständigheter
av för socknemännen mindre lycklig beskaffenhet, men de syntes icke kunna
påkalla någon sorts vederlag från det allmännas sida, vadan jägmästaren funne sig
böra avstyrka socknemännens hemställan, att staten skulle till sig lösa skyddsskogsområdet.

Vad däremot anginge den alternativt framställda begäran om hjälp av statsmedel
för laga skifte, varigenom skyddsskogsområdena och även mera kunde avsättas
till besparingsskogar, vore en sådan anordning synnerligen lycklig för den i ekonomiskt
avseende mycket betungade socknen.

Överjägmästaren meddelade, att av den först verkställda undersökningen för
avsättande av skyddsskogar framgått följande resultat, angivet i kvadratkilometer:

Socken	Kalfjäll	Skyddsskog	Summa
Transtrand ........................	137	183	320
Lima ...................................	26	101	127
Mora och Våmhus ............	19	176	195
Älvdalen	41	168	209
Summa för länet	223	628	851.

Katigt. Maj:ts proposition AV ;iS. 7

Att såsom av denna tablå framginge, i förhållande till kalfjällets areal det
största skyddsskogsområdet föreslagits inom Mora och Våmhus socknar vore enligt
överjägmästarens utsago betingat därav, att det kalfjället omgivande landet där
sänkte sig långsammare än inom andra i länet föreslagna skyddsskogsområden,
ävensom av de inom Våmhus socken i fjällsluttningen vitt utbredda försumpningar,
inom vilka skogen icke nådde normal utveckling.

Den inskränktare förfoganderätt, som omförmäldes i § 2 i lagen angående
skyddsskogar, hade föreslagits endast i sådant fall, då i övre skogsbandet ett större
antal bebyggare förefunnes och till följd därav husbehovsavverkningen i hårdare
grad medtoge skogstillgången. Sådant fall förelåge icke inom Våmhus socken.

Till följd härav avstyrkte överjägmästaren Våmhus socknemäns hemställan
om inlösen av det föreslagna skyddsskogsområdet, och vad anginge frågan om statsbidrag
till laga skifte för skyddsskogsområdets avsättande till besparingsskog syntes
hinder härför möta i gällande lagstiftning.

Förste lantmätarens yttrande innehåller huvudsakligen följande.

Mora och Våmhus socknar hade undergått storskifte åren 1839—59. Bland 1:11
handlingarna rörande detta storskifte saknades emellertid såväl beskrivning som
sammandrag över bydelningen å inrösningsjorden. Efterföljande arealuppgifter vore
därför endast approximativa. Socknarnas inägojord hade vid storskiftet uppskattats
till 821,187.28 reducerade bandland. Deras areal uppgick till 178.000 hektar, därav
7,000 hektar inägojord, 145,000 hektar graderad skogsmark, 3,700 hektar myrslogar,
16,300 hektar odugliga berg och myrar samt 6,000 hektar vatten. Bydelningen å
skogsmarken hade utförts i två avdelningar, varav den ena omfattade trakten norr
och öster om Siljan eller den s. k. Östbygge fjärding och den andra återstoden eller
trakten väster om Siljan och Orsasjön eller den s. k. Västbygge fjärding. Denna
senare del, som inneslöte även Våmhus socken, innehölle 150,000 hektar, därav inägojord
4,500 hektar, skogsmark 122,000 hektar samt återstoden myrslog, oduglig
mark och vatten. Jordatalet för denna del utgjorde 514,660.14 bandland.

För jämförelse meddelades, att Orsa socken vid storskiftet för 567,906.03
bandland reducerad inägojord tilldelats 133,000 hektar graderad skogsmark samt
Älvdalens socken för 427,757.72 hundland reducerad inägojord 191,000 hektar graderad
skogsmark.

Skyddsskogsområdena syntes omfatta en areal av omkring 16,970 hektar,
därav 11,590 hektar skogsmark och 5,380 hektar impediment. Dessa områden
syntes vara fördelade på följande sätt:

		skogsmark	impediment
Östbygge fjärding	i Mora socken............	......... 1,240 hektar	440 hektar
Västbygge »	» » » .............	........... 7,600 »	4.000 »
Våmhus	» .............	.......... 2.750 »	940

Våmhus socken, som i storskiftesliandlingarna angåves motsvara 113,862.50
bandland reducerad inägojord, läge i ägoblandning med Västbygge fjärding särskilt
inom fåbodeställena Fyriberg, Kallbol, Lilla Vasselnäs och Fjesko samt hade med
Mora sockens båda fjärdingar samäganderätt till vid bydelningen under storskiftet
undantagna marker, som omfattade betydande områden, vilka vore spridda inom
båda sooknavna.

Förste
i tmäta ren.

Kungl. May.ts proposition Nr 38.

Då den framställda begäran om inlösen för statsverkets räkning av skyddsskogsområdena
saknade stöd i lag samt särskilt med hänsyn till att konsekvenserna
av ett bifall därtill konnne att medföra oöverskådliga kostnader, ansåge sig förste
lantmätaren icke kunna tillstyrka densamma.

1 anledning av den alternativt gjorda framställningen om understöd av statsmedel
för att genom laga skifte åstadkomma en allmän ägoreglering inom socknen,
varvid skyddsskogsområdena jämte intilliggande mark skulle avsättas till besparingsskogar,
i vilka till förlusternas fördelande på hela socknen en var jordägare skulle
tillräknas andel efter hans jordatal, meddelade förste lantmätaren följande av honom
gjorda beräkningar.

Till följd av den rådande ägo blandningen måste ett laga skifte utsträckas
till att omfatta utom Våmhus socken åtminstone Västbygge fjärding av Mora socken,
helst genom besparingsskogarnas avsättande på ovan angivna sätt en väsentlig
rubbning av befintliga byagränser måste förutsättas. Ersättningen till lantmätare
och gode män vid ett sådant skifte borde beräknas till 1,300,000 kronor samt kostnaderna
för hantlangning till 700,000 kronor. Sammanlagda kostnaden bleve alltså
2,000,000 kronor.

I lyckligaste fall komme ett sådant skifte att kräva 25 år men torde till
följd av rättegångar eventuellt taga en tid av omkring 40 år.

Förste lantmätaren ansåge sig emellertid böra avstyrka genomförande av ett
laga skifte på nu angivet sätt med hänsyn dels till de stora olägenheter, som, frånsett
kostnadsbeloppet, komme att drabba jordägarna vid ett så långvarigt skifte,
dels den betänklighet från rättslig synpunkt, som förefunnes och som bestode däri,
att mången jordägare, som enligt nuvarande indelning icke berördes av skyddsskogsområdena,
därigenom skulle tvingas avstå en kanske väsentlig del av sin egendom
för att därmed ingå som delägare i besparingsskogarna, varigenom han möjligen
kunde tillskyndas sådan rubbning i sina ekonomiska förhållanden, att hans bärgning
därigenom äventyrades.

Emellertid vore skiftesförhållandena inom Våmhus och Mora socknar sådana,
att ett rationellt utnyttjande icke blott av skogen och skogsmarken utan även av
inägojorden därigenom högst väsentligt försvårades för att icke säga omöjliggjordes,
och till följd av de rådande skiftesförhållandena måste man övergiva tanken på en
ändamålsenlig skogsvård inom skyddsskogsområdena.

Ett ändamålsenligt ordnande av skiftesförhållandena inom orten syntes därför
vara den åtgärd, som från statsverkets sida borde i första hand vidtagas, så mycket
mera som statsverket hade ett betydande och mera direkt eget intresse att befordra
eller åvägabringandet av ett rationellt jordbruk och en effektiv skogsvård till
höjande ej mindre av det allmänna välståndet än även av skatteobjekten inom orten.
Först sedan ett ändamålsenligt ordnande i skiftesavseende blivit genomfört inom
skyddsskogsområdena, syntes åtgärder böra vidtagas till ett mera speciellt gottgörande
av de jordägare, som genom skyddsskogslagens tillämpning lidit förluster.
Dessa åtgärder borde emellertid inskränkas till att med statsmedel frikostigare än
annorstädes understödja sådana avdikningsföretag och skogsplanteringar m. m., som
komme till utförande för främjande och införande inom skyddsskogsområdena av ett
kraftigare skogsbestånd.

I fråga om sättet för det här ovan antydda ordnandet av skiftesförhållandena
uttalade förste lantmätaren den mening, att en väl avvägd och rationellt

Klingl. Maj:ts proposition Nr 83:

genomförd skifteslagsindelning innebure den enda praktiska lösningen av frågan.
En sådan skifteslagsindelning borde enligt förste lantmätarens uppfattning omfatta
Mora och Våmhus socknar samt grundas på de vid storskiftet eller därefter upprättade
skifteshandlingar och kartor. Det väsentligaste arbetet måste därför utföras
på länets lantmäterikontor och borde ställas under förste lantmätarens ledning.
Vid skifteslagsindelningen borde socknarna indelas i för laga skiften lämpliga skifteslag,
och borde härvid inägorna med för desammas skötsel erforderliga skogsmarker
avskiljas till särskilda skifteslag samt de övriga skogsmarkerna indelas i särskilda
skifteslag. I sammanhang härmed borde avsättas gemensamhets- eller besparingsskogar,
varinom skyddsskogsområdena skulle inrymmas. Vid skifteslagsindelningen
borde upprättas dels två jordregister, ett upptagande fastigheterna före och ett upptagande
desamma efter skifteslagsindelningen, dels redogörelse för sammanhanget
mellan indelningen före och efter förrättningen.

Angående handläggningen av förrättningen borde bestämmelserna i skiftesstadgan
i ganska väsentliga delar tillämpas, exempelvis föreskrifterna om sammanträden
med jordägarna, frågornas föredragning och sättet för deras avgörande
genom förening eller förrättningsmännens beslut Vid sammanträdena med jordägarna
borde bland andra frågor till behandling föredragas frågorna om åtgärder
för upprättande av första registret över samtliga hemman, hemmansdelar och lägenheter
inom socknarna; om bestämmandet av de områden, som skulle avsättas till
gemensamhets- eller besparingsskogar: om grunderna och sättet för beräknande av
fastigheternas andelar i områden, som föreslagits till gemensamhetsskogar; om bestämmandet
av områdena för skifteslagen såväl i inrösnings- som avrösningsjord
samt om grunderna och sättet för fördelningen av skattetalet eller jordatalet emellan
ej mindre de nya skifteslagen än även mellan samtliga hemman och hemmansdelar:
•om bestämmandet av de skifteslag, som redan vid skifteslagsindelningen ansåges
vara så väl skiftade, att de omedelbart kunde fastställas såsom laga skiften, och
de skifteslag, som borde bliva föremål för laga skiften; om tryckning och utdelning
till jordägarna av vissa vid förrättningen upprättade kartor och handlingar samt
.slutligen om avslutning och besvärshänvisning.

Förste lantmätaren beräknade en skifteslagsindelning efter dessa grunder inom
Mora och Våmhus socknar komma att kräva en tid av två år samt en kostnad av
omkring 20,000 kronor. Kostnaden vore dock ytterst beroende av de detaljbestämmelser,
som komine att meddelas.

Med stöd av vad förste lantmätaren sålunda anfört, bär han i så måtto tillstyrkt
bifall till socknemännens framställning, att han förordat, att på statsverkets
bekostnad måtte genomföras en skifteslagsindelning av ovan angivet slag samt dessförinnan
fullständig utredning åvägabringas och detaljerade föreskrifter meddelas
om sättet för skifteslagsindelningens utförande.

Domänstyrelsen och lantmäteristyrelsen hava i sitt ovan omförmälda
utlåtande i ärendet anfört huvudsakligen följande:

Våmhus socken tillhörde det s. k. övre Dallaget, som enligt gällande administrativa
indelning bestode av Nedansiljans, Ovansiljans och Västerdals fögderier,
utom Säfsnäs socken, samt desslikes Envikens socken i Falu fögderi. På grund av
rådande fattigdom till följd av jordbrukets ringa omfattning och låga ståndpunkt
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt 5? höft. (Nr 38.) 2

Domänstyrelsen
och.
lantmäteri -styrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

hade socknarna i övre Dallaget ävensom Svärdsjö socken i Falu fögderi under åren
1802—1894 undergått storskifte och avvittring på statens bekostnad, dock hade
jordägarna själva fått vidkännas kostnaderna för hantlangning ävensom för åbodelning
av skogsmarken. Mora och Våmhus socknar hade vid storskiftet utgjort ett
pastorat. Genom nådigt brev den 0 augusti 1859 hade meddelats tillstånd till Våmhus
avskiljande från Mora såsom en särskild socken, och enligt nådigt brev den 26
oktober 1888 hade Våmhus även i jordeboken blivit skild från Mora socken.

Genom nådigt brev den 22 oktober 1909 hade förordnande meddelats om
tillämpning av lagen angående skyddsskogar angående tre områden inom Våmhus
sockens gränser. Arealen härav utgjorde omkring 172.5 kvadratkilometer, varav
omkring 19 kvadratkilometer ansåges vara kalfjäll och 153.5 kvadratkilometer
skyddsskog. Därav utgjordes blott eu mindre del av allmänna skogar nämligen
Mora ecklesiastika boställens under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning
ställda utskog vid Bösjön. I övrigt omfattade dessa skyddsskogsområden delar av
enskilda tillhörande skogar i Mora och Våmhus socknar. Emellertid rådde en stor
ägoblandning emellan Mora och Våmhus socknars skogsmarker, och skyddsskogsområdena
träffade olika de särskilda hemmanens skogsskiften.

Sedan ämbetsverken med stöd av 1 § i lagen angående skyddsskogar samt
med avseende å vad överjägmästaren och förste lantmätaren anfört avstyrkt bifall till
framställningen i vad den avsåge inlösen för statsverkets räkning av skyddsskogsområden,
framhöllo de, att samma framställning däremot vore mera förtjänt av
uppmärksamhet från det allmännas sida vad anginge att med hjälp av statsmedel
åstadkomma laga skifte samt anförde i denna del följande.

Såsom av förste lantmätarens utredning och yttrande framginge s yntes
laga skifte å Våmhus sockens skogsmark ej kunna utföras utan intagande i samma
skifte av skogsmarken till åtminstone Västbygge fjärding i Mora socken. Förste
lantmätarens beräkning av kostnaderna för ett sådant skifte samt rörande den tid,
som erfordrades för dess utförande, utvisade nödvändigheten av närmare utredning
härom, innan förslag om statens deltagande i dessa kostnader kunde framläggas.

Att skiftesförhållandena inom Våmhus socken vore särdeles otillfredsställande,
tjuge anses såsom obestridligt. Men till följd av den i orten i allmänhet förekommande
uppdelningen av jorden i ett stort antal små brukningsdelar vore skiftesförhållandena
lika otillfredsställande inom alla socknar uti ifrågavarande de! av provinsen
med undantag av några få socknar, inom vilka storskifte eller delvis laga
skifte avslutats under senare åren. Även behov av besparingsskogars bildande syntes
förefinnas inom alla socknar i övre Dallaget, där sådana förut ej avsatts. Svårigheter
syntes emellertid möta att åtminstone i större omfattning bilda allmänningsskogar
annat än i samband med laga skifte å de gamla storskifteslagen, varvid de
s. k. utskogarna lämpligen kunde avsättas till besparingsskogar. På grund härav
måste verkställande av laga skiften i denna landsdel i allmänhet anses såsom en
trängande nödvändighet för åstadkommande av rationelllt jordbruk såväl som skogsbruk.
Till följd av den odlade jordens i dessa bygder jämförelsevis ringa areal och
mindre goda beskaffenhet, såsom ofta bestående av sand-, grus- eller myrjord, syntes
dock jordägarna näppeligen utan bidrag av allmänna medel kunna bära de kostnader,
som föranleddes av laga skiftens utförande. Undantag härifrån utgjorde bland
andra de socknar, vilka njöte avkastning av redan avsatta besparingsskogar.

Nödvändigheten av laga skiftens verkställande till möjliggörande av förbättrat

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

jordbruk, avsättning av besparingsskogar m. m. liksom ock behovot av statsbidrag
till kostnaderna härför syntes alltså vara för handen ej allenast inom Våmhus socken
utan även inom åtskilliga andra socknar inom övre Dallaget. Vid sådant förhållande
och då förslag rörande ordnandet av skiftesförhållandena inom Kopparbergs län
antagligen snart vore att motse från skiftesstadgekommittén, ansåge ämbetsverken
ej lämpligt, att förslag avgåves rörande skiftesförhållandenas ordnande enbart inom
Våmhus socken.

I anledning av uppgifter, att åbodelningen av skogsmarken i Våmhus socken
skett uteslutande på jordägarnas egen bekostnad, erinrade ämbetsverken, dels att
detsamma vore förhållandet inom flertalet socknar i övre Dallaget och dels att staten
på visst sätt kunde sägas hava lämnat väsentligt bidrag till gäldandet av kostnaderna
för dylika delningar, då staten för storskifte byarna emellan bekostat mätning
och gradering, som vid efterföljande åbodelningar av skogsmarken oftast länt till
efterrättelse.

Rörande såväl sättet för en skifteslagsindelning som i vad mån statsmedel
borde anvisas såsom bidrag till gäldande av kostnaderna för laga skiften inom vissa
delar av Kopparbergs län antogo ämbetsverken, att utredning komme att förebringas
av skiftesstadgekommittén.

Vid detta utlåtande var fogad reservation av föredraganden, byråchefen
i lantmäteristyrelsen P. A. Eriksson, som ansett, att frågan borde
skärskådas även med hänsyn till dess sammanhang med ett katasterverk.

Skiftesstadgekommitténs ovan omförmälda framställning den 13
juni 1911 är av följande tydelse:

»Redan före mottagandet av den nådiga remissen hade kommittén ägnat sin
uppmärksamhet åt skiftesförhållandena i nämnda län. Dessa förete i åtskilliga avseenden
avvikelser från de allmänna skiftesförhållandena i övriga delar av landet.
Inom vissa delar av Kopparbergs län. särskilt det s. k. övre Dallaget, råder nämligen
avsevärd ägoblandning mellan de byar, vilkas områden sammanfördes vid de
under åren 1802—1894 i nämnda landsända förrättade storskiften. Så länge detta
förhållande fortfar, kunna laga skiften, företagna inom de olika byarna, icke medföra
en så tillfredsställande ägoanordning, som bör vara ändamålet för dylik åtgärd,
samt i vissa fall icke ens innebära en förbättring motsvarande de av skiftesnxekutionen
föranledda kostnader och besvärligheter. Av denna anledning tiar
kommittén funnit det icke kunna förordas att utan vidare undanröja de enligt
kungl. kungörelsen den 18 februari 1859 gällande inskränkningar i fråga om vitsord
till skifte, avseende rubbande av storskifte, som verkställts på bekostnad eller
med understöd av staten.

Å andra sidan råder inom en var av dessa byar i allmänhet synnerligen stor
ägoblandning, mångenstädes i den utsträckning att möjligheten till en tidsenlig utveckling
av jordbruket är utesluten. Det är därför maktpåliggande, att hindren
för ett framgångsrikt genomförande av laga skiften i Kopparbergs län varda
undanröjda. .

Reservation.

S/eiftesst ad gekommitténs

framställning
den 13 juni
1911.

Kängl. Majds proposition Nr 38.

Nu förefinnas olika uppfattningar om vad enligt gällande skiftesstadga är
att anse såsom skifteslag inom ifrågavarande delar av nämnda län. Enligt en
uppfattning utgör det gamla storskifteslaget — i allmänhet sammanfallande med
det forna sockenområdet — fortfarande det egentliga skifteslaget. Enligt den
andra uppfattningen äro de vid storskiftet sammandragna byarna numera att anse
var för sig^ såsom det^ skifteslag. inom vilket laga skifte kan ifrågakomma.

Utgår man från sistnämnda uppfattning, måste med hänsyn till ovan påpekade
ägoblandning mellan byaina laga skifte föregås av en skifteslagsindelning
med ändamål att samtliga de byar, emellan vilka avsevärd ägoblandning är rådande
sammanläggas till ett skifteslag. Mera enstaka fall av ägoblandning torde kunna
hävas genom ett utvecklat ägoutbytningsinstitut. En dylik skifteslagsindelning
lärer svårligen kunna komma till stånd annat än genom statens försorg och på
dess bekostnad. 1

Betraktas åter de gamla storskifteslagen fortfarande såsom de egentligen
gällande skifteslagen, så lärer även de vittomfattande och dyrbara åtgärder, som
förutsättas, om laga skiften skola inom så vidsträckta områden genomföras'' utan
jordägarnas allt för hårda betungande och medföra alla de fördelar för reglering
av jordbesittningen, som böra åsyftas, ej kunna komma till stånd utan statens
kraftiga mellankomst i en eller annan form.

I ena som andra fallet påkallas alltså ett system av administrativa åtgärder
om skiftesfrågan i Kopparbergs län skall kunna på ett tillfredsställande sätt lösas!

Då nu kommitténs uppdrag synes vala av legislativ art, har kommittén
funnit det tvivelaktigt, ^ huruvida det faller inom kommitténs behörighet att företaga
en utredning angående behovet och omfattningen av sådana administrativa
åtgärder.

Med hänsyn till att ett snart undanröjande av de av skiftesförhållandena
beroende hinder för jordbrukets höjande i Kopparbergs län får anses vara av
nöden, och då frågan härom står i nära sammanhang med det kommittén lämnade
uppdrag, har kommittén emellertid ansett sig böra på detta sätt fästa Eders
Kungl. Majrts uppmärksamhet på behovet av en utredning angående vilka åtgärder,
som erfordras för att Jaga skiften inom ifrågavarande delar av Kopparbergs län
må kunna komma till stånd och med största möjliga fördel genomföras.»

Förste lantmätaren
i
Kopparbergs
län.

Sedan ärendet remitterats till lantniäteristyrelsen samt hand!ingärna
överlämnats till förste lantmätaren i Kopparbergs län, har lian uti
yttrande den 5 oktober 1914 anfört följande.

Den av skiftestadgekomnnttén gjorda relation av skiftesförhållandena inom
ifrågavarande delar av länet syntes vara välgrundad och riktig. Synnerligast inom
de socknar, som blivit storskiftade, innan föreskrifterna i kungörelsen den 18
februari 1859 vunnit tillämpning, hade sönderstyckningen av jorden drivits så långt
oc:^ utförts • i regel utan tackmässig ledning — på sådant sätt, att därigenom ett
allvarligt och svåråtkomligt hinder uppstått för införandet av ett rationellt jordbi
uk och en välordnad skogshushållning. Undanröjande av nämnda hinder syntes
vala en angelägenhet av allra, största betydelse för ifrågavarande landsdels välstånd
och ekonomiska förkovran. Någon möjlighet till hindrets undanröjande
utan statshjälp syntes icke förefinnas. Förste lantmätaren fann sig därför böra för -

Kungl. Maj. ts proposition Nr 38.

orda, att en .utredning i det av skiftesstadgekommittén angivna syftet snarast
möjligt komme till stånd.

Sedan lantmäteristyrelsen emellertid den 31 december 1915 anmodat
förste lantmätaren att inkomma med förnyat yttrande och därvid
uttala sig om de olika riktlinjer, som kunde eller borde följas vid eu
skifteslagsindelning inom länet, samt om arbetets organisation, bär han
den 15 mars 1916 avgivit förnyat yttrande och därvid anfört följande.

Ett ändamålsenligt ordnande av jorddelningsförhållandena vore ett ofrånkomligt
villkor för höjandet av det allmänna välståndet inom övre Dallaget. Endast
genom laga skiften syntes erforderlig arrondering av jorden kunna genomföras.
Vid dylika kunde emellertid alla förefintliga möjligheter för beredande av ett framgångsrikt
jordbruk och en ändamålsenlig skogshushållning icke direkt utnyttjas,
emedan ägoblandning i ganska stor utsträckning funnes emellan de olika byalagen
på det sätt, att en och samma brukningsdel ofta hade ägolotter inom två eller flera
skifteslag. För att ändamålet med laga skiften skulle kunna fullständigt vinnas,
syntes därför en reglering av de nuvarande skifteslagen vara nödvändig. Ävenledes
syntes, såsom skiftesstadgekommittén framhållit, en sådan reglering vara nödvändig
för vinnande av klarhet beträffande omfattningen av de nuvarande skifteslagen.
En reglering av skifteslagen syntes jämväl vara påkallad av en hel del
andra, jorddelningsväsendet mer eller mindre direkt tillhörande angelägenheter såsom
ordnandet av rätts- och fastighetsförhållandena beträffande skyddsskogsområdena,
bildandet av s. k. samfällighetsskogar, ett rationellare ordnande av frågan
om stödskog för jordbruket in. m.

Eu sådan skifteslagsindelning måste på grund av nu angivna omständigheter
komma att omfatta ett helt system av tekniska och administrativa åtgärder, som
syntes böra inrymmas i ett särskilt slag av skiftesförrättningar, vilka kunde med
ett gemensamt namn benämnas skifteslagsindelningar.

En var sådan förrättning syntes böra begränsas till ett föregående bydelningsstorskifte,
d. v. s. till den eller de socknar, som ingått i ett och samma storskifte.
Den borde grundas huvudsakligast på de vid storskiftet upprättade kartor och
handlingar. I avseende å den formella behandligen, särskilt beträffande hållandet
av sammanträden med jordägarna, föredragning och avgörande av förekommande
frågor m. in., borde de i skiftesstadgan meddelade föreskrifter med någon jämkning
tillämpas.

Beträffande själva förrättningarnas utförande borde bland andra följande
frågor ordentligen föredragas och avgöras:

»l:o) Om upprättande av förteckning över delägarnas fastigheter inom
skiftesområdet och denna förtecknings anslutning till gällande jordregister;

2:o) Om urskiljandet av de områden, som skola avsättas till samfällighetseller
besparingsskogar, samt om skyddsskogsområdena;

3:o) Om bestämmandet av skifteslagen i inägojorden och därtill erforderlig
stödskog samt därefter skifteslagen i avrösningsjorden samt om skifteslags sammanslagning; 4:o)

Om bestämmandet av grunderna och sättet för fördelningen av skattetalen
eller jordatalen ej mindre emellan de nya skifteslagen än även emellan ett
vart hemman inom sådant skifteslag;

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

5:o) Om upprättande av fullständig och detaljerad beskrivning över hela
regleringen;

6:o) Om prövning av de förut verkställda åbodelningarna inom de nya skifteslagen
och bestämmandet dels av de skifteslag, som genom samma åbodelningar
anses vara så väl skiftade, att åbodelningarna utan vidare böra befordras till fastställelse
såsom laga skiften, och dels av de skifteslag, som kunna bliva föremål
för laga skiften oberoende av gällande inskränkning i avseende å skiftesvitsordet;

7:o) Om reproduktion och tryckning samt utgivande till jordägarna av vid
förrättningen upprättade kartor och handlingar; och

8:o) Om avslutning och besvärshänvisning.»

Förste lantmätaren har vidare framhållit, att, då utförandet av dessa förrättningar
fordrade icke allenast vittgående erfarenhet inom lantmäteriväsendet
utan jämväl särskilt ingående kännedom om ortsförhållandena inom skilda delar
av Kopparbergs län samt då det väsentligaste arbetet med förrättningarnas utförande
givetvis måste förläggas till länslantmäterikontoret, syntes ledningen av
arbetet böra nppdragas åt förste lantmätaren i länet och för ändamålet erforderliga
arbetskrafter ställas till hans förfogande.

Genom skifteslagsregleringar i den omfattning nu antytts skulle enligt förste
lantmätarens mening en hel mängd för den bofasta befolkningens välstånd och
trevnad viktiga frågor kunna vinna den tänkbarast bästa lösning. Exempelvis
skulle, utom frågorna om avsättande av skydds- och samfällighetsskogar, frågan
om regleringen av bolags och föreningars rätt att förvärva fast egendom därvid
kunna lösas på sådant sätt, att inägohemman, som ägdes av bolag, komme att
återgå i den jordbrukande befolkningens ägo. Genom sådana skifteslagsregleringar
komme jämväl de blivande laga skiftena att kunna inskränkas till endast de ägoområden
eller skifteslag, beträffande vilka sådana skiften vore nödvändiga. Härigenom
komme att vinnas icke blott lättnader i kostnaderna för jordägarna utan
även den för dem stora fördelen, att själva skiftesförfarandet bleve enklare och
linge ett kortvarigare förlopp.

Ett annat förslag hade för ett trettital år sedan varit föremål för behandling
av Kopparbergs läns landsting. Detta förslag hade gått ut på att sådana av
de nuvarande byalagen eller skifteslagen, som läge i avsevärd ägoblandning, skulle
sammanföras till särskilda skifteslag, men att någon reglering i övrigt icke skulle
ske. En sådan skifteslagsindelning bleve uppenbarligen av möjligast enkla beskaffenhet
och komme att draga relativt ringa kostnader. Nyttan av densamma komme
givetvis även att bliva relativt ringa.

Mellan de sålunda skisserade bägge sätten för reglering av skifteslagen funnes
utrymme för en mångfald förslag, som kunde åsyfta frågans mer eller mindre
fullständiga lösning.

Uti skrivelse den 21 maj 1918 anmodade lantmäteristyrelsen förste
lantmätaren att inkomma med uppgift sockenvis om och i vilken utsträckning
laga skiften skett samt i vilken omfattning sådana kunde
vara av behovet påkallade ävensom i vad mån för genomförande av
erforderliga skiften någon särskild indelning i skifteslag vore erforderlig

KungL Mctj:ts proposition AV 38.

jämväl efter tillkomsten av sådana lagbestämmelser, som innehölles i
5 § i skiftesstadgekommitténs förslag till lag om skifte av jord.

I anledning härav har förste lantmätaren uti yttrande den 7 juni
1918 meddelat följande.

Jorddelningsförhållandena inom länet företedde i stort sett två särskilda
huvudtyper, beroende på arten av de skiftesförrättningar, varpå de voro grundade.
Förhållandena i sydöstra delen av länet eller närmare bestämt inom Västerbergslags
domsaga och Hedemora domsaga med undantag av Säters landskommun samt
vidare inom Säfsnäs socken i Nås och Malungs domsaga och i viss mån även inom
Sundborns, Kopparbergs, Aspeboda, Torsångs och Vika socknar i Falu domsaga
vore till följd av verkställda enstaka äldre storskiften och laga skiften närmast
likartade med förhållandena inom angränsande delar av Västmanlands och Örebro
län samt i stort sett jämförliga med förhållandena inom övriga delar av riket.
Skiftesförhållandena inom övriga delar av länet däremot eller Ovansiljans och Nedansiljans
domsagor, Västerdals domsaga med undantag av Säfsnäs socken samt inom
Svärdsjö, Envikens, Stora Tuna, Silvbergs och Gustavs socknar i Falu domsaga
ävensom inom Säters landskommun i Hedemora domsaga vore av mera säregen
beskaffenhet, beroende på den i dessa trakter fortgående sönderstyckningen av
jorden. Jorddelningsförhållandena inom denna del av länet grundade sig ytterst på
sockenvis utförda storskiften. Dessa storskiften vore emellertid i avseende å beskaffenheten
av två skilda typer, beroende på den tid, varunder de blivit utförda,
och de författningar, som därvid tillämpats.

Storskiftena inom Svärdsjö och Envikens socknar i Falu domsaga, inom
Lima och Transtrands socknar i Nås och Malungs domsaga samt inom Orsa, Älvdalens,
Sårna och Idre socknar i Ovansiljans domsaga vore i avseende å ändamålsenligheten
nära nog jämförliga med de laga skiften, som vid samma tid utförts
och vunnit fastställelse. Mindre rationellt utförda samt inriktade på föråldrade jordbruks-
och skogshushållningsförhållanden vore storskiftena inom övriga delar av
länet eller inom Nås och Malungs domsaga med undantag av Säfsnäs socken,
inom hela Nedansiljans domsaga samt inom Mora tingslag av Ovansiljans domsaga
eller socknarna Mora, Våmhus, Sollerön och Venjan.

Anledningen till uppkomsten av dessa bägge typer av storskiften vore närmast
att söka, förutom i tidsförhållandena i allmänhet, i den omständigheten, att
storskiftena inom den förstberörda delen av länet verkställts i huvudsaklig anslutning
till bestämmelserna i kungörelsen den 18 februari 1859 angående förändrade
föreskrifter i avseende å besutenhets- och storskiftesväsendet i Stora Kopparbergs
län, under det storskiftena inom den sistberörda delen utförts i huvudsaklig
anslutning till nådiga brevet den 17 augusti 1804 angående storskiften och strömrensningar
i länet.

Jorddelningsförhållandena inom dessa bägge delar av länet hade därjämte
blivit än mer skiljaktiga därigenom, att desamma inom den sistberörda delen
under längre tid varit påverkade av den alltjämt fortgående sönderstyckningen av
egendomarna genom arvskiften och av jordägarna själva utförda sämjedelningar.

I sammanhang med storskiftena inom de mera rationellt storskiftade socknarna
eller Svärdsjö och En viken, Lima och Transtrand, Orsa samt Sårna och Tdre
hade betydande häradsallmänningar eller s. k. besparingsskogar blivit avsatta.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38'';

Dessa vårdades och förvaltades i enlighet med särskilda föreskrifter. Härjämte
hade särskilda s. k. besparings- eller allmänningsskogar sedermera blivit utbrutna
inom Venjans socken samt ställda under allmän vård.

Sedan förste lantmätaren härefter redogjort för i vilken omfattning laga
skiften verkställts inom den del av länet, som icke sockenvis undergått storskiften,
har han uttalat den mening, att behov av ny arrondering av jorden inom
denna del av länet förelåge icke blott inom de skifteslag, som icke undergått laga
skifte, utan även inom en avsevärd del, möjligen en tredjedel, av de skifteslag,
där laga skiften verkställts. Dessa laga skiften syntes nämligen icke hava blivit
rationellt utförda. Då emellertid någon större ägoblandning de olika skifteslagen
emellan i allmänhet icke syntes förekomma inom denna del av länet, ansåge han,
att lämplig reglering mellan skifteslagen för åstadkommande av ändamålsenliga
laga skiften borde kunna åvägabringas inom ramen av de bestämmelser, som intagits
i 5 § i förslaget till lag om skifte av jord, och att således någon särskild
skifteslagsindelning här borde kunna undvikas.

Inom de enligt 1859 års kungörelse storskiftade socknarna hade endast ett
laga skifte av mindre omfattning förekommit eller å Vällingbäcken i Svärdsjö
socken. Till följd av den alltjämt vid arvskiften och av jordägarna själva förrättade
sämjedelningar fortgående sönderstyckningen av jorden bleve behovet av
ny ägoreglering genom laga skiften även inom dessa''socknar allt mer framträdande.
Den vid storskiftena utförda indelningen i skifteslag vore emellertid i allmänhet
tillfredsställande. Till följd härav syntes den reglering skifteslagen emellan, som
kunde bliva erforderlig för beredande av erforderliga laga skiften, även inom denna
del av länet kunna utföras i sammanhang med dessa skiften med stöd av bestämmelserna
i 5 § i förslaget till lag om skifte av jord.

Inom de socknar, som undergått storskiften enligt bestämmelserna i 1804
års nådiga brev, hade enligt förste lantmätarens uppgift laga skiften förekommit
till följande antal, nämligen i Mora socken 2, i Venjans socken 3, varjämte 1 laga
skifte påginge inom socknen, i Ore socken 6, i Järna socken 3, i Flöda socken 1
samt 2 endast å skogsmark, i Stora Tunn socken 2 å gruvskogar, i Gustavs socken
1, i Säters socken 4 samt 27 å skogsmark. Något laga skifte hade enligt
hans uppgift däremot icke utförts inom någon av socknarna Våmhus, Sollerön,
Leksand, Gagnef, Siljansnäs, Bjursås, Al, Rättvik, Boda, Malung, Äppelbo, Nås
och Silvberg. En del av nu angivna laga skiften hade emellertid omfattat endast
inägorna. Enligt förste lantmätarens mening kunde emellertid en del av dessa
skiften endast för en kortare tidsperiod bereda möjlighet för ett rationellt jordbruk
och en ordnad skogshushållning.

Den genom storskiftena inom sistberörda del av länet utförda ägoarronderingen
hade redan från början blivit mindre rationell och åsyftat att tillgodose
dåtidens jordbruks- och skogsvårdsförhållauden. Dessa storskiften, som hade utförts
under förra hälften av 1800-talet, hade genom den i dessa trakter fortgående
sönderstyckningen av jorden blivit, med undantag av Säters socken, till den ytterliga
grad söndertrasade, att behovet av en helt och hållet ny ägoarrondering numera
vore ett oavvisligt villkor för att ett rationellt jordbruk och en väl ordnad
skogshushållning skulle bliva möjliga.

Inom dessa trakter förekomma även en stor ägoblandning de olika skifteslagen
emellan. På grund härav vore bestämmelserna i 5 § i förslaget till lag om

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

skifte av jord icke tillfyllest ens för att bereda möjlighet för ändamålsenliga laga
skiften. Förhållandena inom dessa trakter med undantag av Säters socken, som
till största delen redan undergått laga skifte, påkallade därför enligt förste lantmätarens
mening åtgärder icke blott för att bereda möjlighet för ändamålsenliga
laga skiften utan jämväl för att undanröja de svårigheter, som uppstode vid genomförande
av sådana skiften samt för att vinna andra med lagstiftningen till jordbrukets
och skogshushållningens fromma på senaste tiderna åsyftade men icke uppnådda
regleringar.- Förste lantmätaren har i denna del erinrat om lagen om skyddsskogar,
lagen om förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom
samt 1915 års lag med särskilda bestämmelser beträffande viss samfälld skogsmark
inom Kopparbergs län.

Enda lösningen av skiftesfrågan inom denna del av länet vore därför enligt
förste lantmätarens åsikt att söka i en ändamålsenlig, under erfaren och med ortsförhållandena
väl förtrogan ledning ställd skifteslagsindelning. Denna borde planläggas
och utföras så, att icke allenast möjlighet för utförande av ändamålsenliga
laga skiften därigenom bereddes utan även samtidigt svårigheterna för åvägabringandet
av sådana skiften i möjligaste mån undanröjdes och ändamålsenlig reglering
vunnes beträffande såväl frågorna om bolags och föreningars egendomsförvärv
och bildandet av allmänningsskogar som i anledning av skyddsskogsområdena m. m.

En sådan skifteslagsindelning vore emellertid önskvärd jämväl inom de
socknar, som storskiftats i anslutning till 1859 års kungörelse.

Såsom bidrag till upplysning i föreliggande ärende har lantmäteristyrelsen
genom föredraganden, byråchefen J. Hamrin låtit upprätta vid
styrelsens utlåtande den 12 november 1918 fogade utredningar avseende

dels historisk redogörelse för jorddelningslagstiftningen rörande
Kopparbergs län,

dels redogörelse för förut vidtagna åtgärder för befrämjande av
genomförandet av laga skiften inom vissa delar av Kopparbergs län,

dels redogörelse rörande åtgärder för skiftesväsendets befrämjande
på Gottland m. m.,

dels ock redogörelse för de särskilda bestämmelser, som i fråga
om skiftesstadgans tdlämpning meddelats rörande Gävleborgs län m. m.

Lantmäteristyrelsen har vidare meddelat, att styrelsen vid ärendets
behandling biträtts av förste lantmätaren i Ålvsborgs län G. T.
Anderson, som under en lång följd av år tjänstgjort inom Kopparbergs
län, samt att tillfälle beretts föredraganden jämte förste lantmätaren
Anderson att besöka Kopparbergs län för att inhämta kännedom
om förhållandena, varvid överläggningar i ämnet ägt rum med
landshövdingen C. Fr. Holmquist, förste lantmätaren B. K. R. Mogensen
samt ett stort antal andra med orts förhållandena väl förtrogna personer.
Med landshövding Holmquist hade lantmäteristyrelsen haft tillfälle
till överläggning jämväl på ett senare stadium av ärendets handläggning.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 32 käft. (Nr 38.) 3

Lantmäteri•
styrelsens
utlåtande
19fn 1918.

Översikt av
utvecklingen.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 38.

Lantmäteristyrelsens utlåtande är av följande lydelse:

»Av den historiska redogörelsen framgår, att undantag från de för riket
i allmänhet gällande inskränkande bestämmelserna i fråga om jordens delning redan
år 1684 meddelats för bergslagen och alltså för viss del av Kopparbergs län, att
de undantagsbestämmelser, som här avses, emellertid tillämpats såsom om dessa
gällt hela länet, samt att därefter beträffande Kopparbergs län undantag gjorts så
till vida, att, under det minimigränsen för skattehemmanen inom övriga delar av
landet bestämts till 1/i mantal, genom resolutioner av åren 1693, 1699 och 1719
samma gräns för Öster- och Väster-Dalarna samt Gagnefs och Svärdsjö socknar
satts till Yio mantal samt för övriga delar av länet till ''/s mantal.

Denna speciallagstiftning för Kopparbergs län synes hava fortfarit att gälla
även sedan en friare jorddelning genom nådig förordning av år 1747 medgivits beträffande
övriga delar av riket. Berörda speciallagstiftning avlöstes av en ny sådan
genom 1802 och 1804 års nådiga brev, det förra ställt till landshövdingen,
friherre av Nordin angående av honom föreslagna medel och utvägar att upphjälpa
lantbruket och lanthushållningen i Dalarna och det senare ställt till kammarkollegium
angående storskiften och strömrensningar i Stora Kopparbergs län.

Man har emellertid anledning antaga, att redan vid utfärdandet av 1802 års
brev avsikten icke varit, att detsamma skulle gälla hela Kopparbergs län, och att
så var förhållandet med 18u4 års nådiga brev torde få anses givet. Detta gäller
åtminstone allt vad dessa brev innehöllo angående storskiften. När därför vid utfärdandet
av nådiga förordningen angående enskiften den 2 februari 1807 förklarades,
att denna förordning icke avsåge Kopparbergs län utan att där skulle gälla de
storskiftes- och avvittringsförfattningar, som redan vore eller framdeles bleve utfärdade,
synes det tveksamt, vilka bestämmelser i avseende å delning av jord,
som rätteligen böra anses hava varit gällande i början av 1800-talet beträffande
de delar av länet, där några storskiften enligt 1802 och 1804 års brev icke utförts
eller ifrågasatts till utförande.

Samma tveksamhet råder även, sedan vid utfärdandet av nådiga förordningen
den 19 december 1827 angående grunderna och villkoren för hemmansklyvning
samt avsöndring av jord eller andra lägenheter från hemman förklarats, att samma
förordning, tills vidare och intill dess annorlunda därom kunde bliva förordna^
icke skulle gälla Kopparbergs län.

Först genom 1859 års nådiga kungörelse angående förändrade föreskrifter i
avseende å besutenhets- och skiftesväsendet i Kopparbergs län undanröjdes denna
tveksamhet, då däri förordnades, att de för riket i allmänhet gällande författningar
om grunderna och villkoren för hemmansklyvning och avsöndring av jord eller
andra lägenheter från hemman skulle gälla även nämnda län.

Av den historiska redogörelsen inhämtas emellertid vidare, att Eders Kungl.
Maj:t icke mindre än tre särskilda gånger eller åren 1725, 1786 och 1824 funnit
sig böra rikta uppmaningar dels till Eders Kungl. Maj.ts befallningshavande i länet
att hålla hand över att klyvning och avsöndring av jord icke skedde i strid mot
gällande föreskrifter, dels till domhavandena i länet att de icke ägde att meddela
uppbud och fasta å dylika fång.

På grund av vad sålunda meddelats synes fog finnas för den uppfattning,
att den utveckling förhållandena inom Kopparbergs län tagit icke enbart bör till -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

skrivas en inrotad sedvänja och säregna egenskaper hos befolkningen utan även
beror på den undantagsställning, som Dalarna från äldre tider intagit i fråga om
villkoren för jordens delning, den osäkeihet, som rått i fråga om de bestämmelser,
vilka under särskilda tider gällde, samt bristande uppsikt över bestämmelsernas
efterlevnad. Åtskilligt torde även böra tillskrivas innehållet i de bestämmelser, som
sedermera meddelades för att råda bot för jordsplittringen. Man synes i demia del
kunna ansluta sig till det uttalande, som vid föredragning i statsrådet av ovanberörda
nådiga kungörelse den 18 februari 1859 gjordes av vederbörande departementschef.
Denne erinrade därvid, huru besutenhetsväsendet, sådant det utvecklat
sig i Kopparbergs län, mera än annorstädes företedde ett lärorikt exempel på
vanskligheten av lagstiftarens försök att reglera förhållanden, vilka enligt hans
åsikt till sin natur hörde under den enskildes fria verksamhet. I stället för att
ernå syftemålet med 1804 års bestämmelser hade det verkliga resultatet blivit, att
Dalarnas i små lotter kluvna jord till stor del innehades utan i laga delning bekräftad
åtkomst. Erfarenheten visade, att de strängaste förbud icke kunnat förekomma
jordens styckning utan blott vållat en vådlig osäkerhet i den obesutna
jordens besittning.

En omständighet, som i väsentlig mån befordrat jordens uppdelning i smala
tegar och små ägostycken, ligger emellertid även däri, att man vid de äldre storskiftena
icke beaktade de odlingsbara lägenheter, vilka funnos på skogsmarkerna
och över huvudtaget utanför de områden, som redan vid tiden för storskiftenas
utförande voro mer eller mindre odlade eller betraktades som inägojord. I samband
härmed står det förhållandet, att utflyttningar vid berörda storskiften kommo
till stånd endast i ringa utsträckning. Och en följd av dessa båda omständigheter
har blivit, att knappast någonstädes i vårt lands skogsbygder den odladejorden
ligger så koncentrerad omkring byarna och skogsmarkerna utgöras av så stora
komplex som på åtskilliga ställen inom ifrågavarande trakter av Dalarna är fallet.
Den utvidgning till dubbelt och än mer av den odlade marken, som inom övriga
delar av landet varit en naturlig följd av ett hemmans klyvning, har till följd av nu
berörda förhållanden icke befunnits möjlig, utan har man varit hänvisad att dela
de särskilda odlingar, som tillhört den fastighet, vilken i det särskilda fallet varit
föremål för delning.

Allt från äldre tider har klagats över den snart sagt gränslösa ägosplittringen
inom ifrågavarande delar av Kopparbergs län och olägenheterna av densamma. \ id
lantbruksmöte, som hölls i Mora den 24 och 25 augusti 1883, framhölls, att, då
man vid bolbyn hade ända till en fjärdedels mil till en del ägoskitten, toge det
givetvis längre tid att utföra det arbete, som deras skötsel krävde, än om man
hade sin egendom på ett ställe, och när man hade ägor på ända till 3 och 4 mils
avstånd från hemmet, måste ännu mera tid offras. Sådan åtginge för folk och
dragare ej blott till ägornas skötsel och grödans bärgning utan även till grödans
hemforsling. En följd av de små ägoskiftena vore även, att brukarna blevo beroende
av varandra vid ägornas skötsel, att intresset för nyttiga jordförbättringar slappades,
att sådana åtgärder, som krävde gemensamhet, såsom avdikning bleve svårare att
få genomförda, att upptagande av diken och uppförande av stängsel flerstädes icke
kunde ifrågakomma samt att de små tegarna i övrigt icke heller kunde brukas som
sig borde. Jordstyckningen lade även hinder i vägen för de tidsödande, lönlösa

Behov av
iga skiften.

Kungl. Maj ds proposition Nr 38.

»hackslogarnas» förvandling till betesmarker, och härigenom framtvingades det för
boskapsskölselns höjande så hinderliga fäbodsystemet med de magra skogsbetena.
Detta system bleve särskilt dyrt för dem, som hade endast ett fåtal kreatur eller
endast en ko. Även i sådant fall måste nämligen vallhjon medfölja till fäbodarna.

Betydelsen av dessa uttalanden framträder ytterligare, då man erfar, att nu
verkställd undersökning giver vid handen, att inom Leksands, Rättviks, Mora och
Våmhus socknar joi dsplittringen gått därhän, att hemmansägarna i dessa socknar
i regel hava andel i 5—10 hemmans- eller besutenhetsnummer, samt ägorna fördelade
i 8 15 åkerskiften, 2—8 ängsskiften och 6—i 5 och ofta långt liera skogs skiften.

Ett stort antal jordbrukare har långt flera skiften. Flerstädes påträffas
skiften om 6, 8 å 10 meters bredd och ansenlig längd. Jordstyckningen har på
många ställen nått gränsen för vad som är möjligt med hänsyn till brukningen.

I detta sammanhang torde även böra erinras därom, att nuvarande förhållanden
innebära, att befolkningen för delning av sina hemman nödgas utbetala ansenliga
belopp. Kostnaderna för dessa delningar, vilka endast hava naturen av sämjedelningar
och alltså sakna beståndande kraft, äro, åtminstone då de verkställas av
lantmätare, på det hela taget lika stora som förrättningar, vilka få framtida
giltighet.

Med ledning av tillgängligt statistiskt material verkställd undersökning av
utvecklingen under åren 1865—1915 visar, att den odlade jorden inom Kopparbergs
län ökats med 21 procent, under det medeltalet för riket är 58 procent, samt att
både spannmåls-, potatis- och rotfruktsskörden inom länet ökats proportionsvis mer
än inom riket i dess helhet, under det foderskörden ej ökats i lika stor proportion
som för riket i dess helhet. Av denna undersökning har vidare framgått, att skörden
per hektar av spannmål obetydligt understiger riksmedeltalet och av potatis överstiger
detsamma, att likväl i förhållande till folkmängden skördeförhållandena inom
Kopparbergs län äro betydligt sämre än inom landet i dess helhet samt att boskapsskötseln
under den tid undersökningen omfattat legat nere och synes vara i tillbakagång.
I övrigt må från denna utredning antecknas, att förhållandena för
Kopparbergs län komme att te sig något ofördelaktigare, om vid undersökningen
icke medtagits Hedemora och Västerbergslags fögderier, där jordförhållandena äro
mer likartade dem i övriga delar av landet.

Att skördeförhållandena inom Kopparbergs län oaktat den rådande jordsplittringen
äro så pass goda, som ovanstående uppgifter visa, beror givetvis på den
odlade jordens ringa areal, som gör, att på varje brukningsdel i medeltal belöper
endast 3 ''/2 hektar. Även under nu rådande förhållanden möjliggöres härigenom ett
intensivt bruk.

Uppenbart är emellertid, att produktionskostnaderna för jordbruket till följd
av jordsplittringen ställa sig synnerligen ofördelaktiga. I anslutning härtill torde
höra erinras om ett uttalande år 1884 av dåvarande förste lantmätaren C. O.
Widmark i yttrande till Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i länet. Widmark
framhöll därvid särskilt såsom fördelar av i sammanhang med skiften verkställda
utflyttningar minskat arbete och minskad kostnad, inbesparad tid, dagligt, ja stundligt
tillfälle till aktgivande på jordbruket och möjlighet att använda rätta stunden
för varje särskilt jordbruksarbete samt utväg att tillgodogöra för jordbruket varje
mellanstund. Härtill komme de sanitära och sedliga förmåner, som sprängandet av
de osunda byarna medförde. I stället för dessa, där varje delägare varit beroende

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

av sina grannars åtgöranden och kanske mest lidit av deras uraktlåtenhet, uppstode
fribelägna, vackra och sunda åbyggnader med trädgårdsanläggningar.

Jordmånen är i flertalet av ifrågavarande trakter jämförelsevis god. Redan
nu odlas med framgång såväl råg, korn och havre som vete, och god tillgång på
odlingsbara marker finnes inom den ojämförligt största delen av ifrågavarande del
av länet.

Det torde därför vara tydligt, att genomförandet av laga skiften kommer att
medföra mycket stora utvecklingsmöjligheter för jordbruket. Belysande härutinnan
är den erfarenhet, som vunnits på Gottland. Där började skiftena efter verkställd
skifteslagsindelning i början på 186<>-talet. Statistiken beträffande Gottland under
åren 1865—1915 visar, att arealen av den odlade jorden ökats med 111 procent,
under det motsvarande procenttal såsom ovan meddelats för hela riket uppgår till
58 procent, att spannmålsskörden för Gottland ökats med mer än dubbelt i jämförelse
med landet i dess helhet samt att jämförelsen även i avseende på andra
skörderesultat ställer sig mycket förmånlig för Gottland.

Emellertid torde böra tilläggas, att blivande skiften för Kopparbergs län även
hava till uppgift att införa ordnade äganderättsförhållanden. Dessa lämna för närvarande
på flera trakter åtskilligt övrigt att önska. Vilande lagfarter förekomma
i synnerligen stor utsträckning, och alltså äger i viss mån ännu sin riktighet ovanberörda
år 1859 gjorda uttalande, att Dalarnas i små lotter kluvna jord till stor
del innehades utan i laga ordning bekräftad åtkomst.

Även befolkningen inser numera, att genomförandet av laga skiften är ofrånkomligt
inom större delen av ifrågavarande trakter, även om densamma hyser farhågor
för kostnaderna.

Lantmäteristyrelsen kan vitsorda skiftesstadgekommitténs uppgift, att inom
vissa delar av Kopparbergs län, särskilt det s. k. övre Dallaget, råder avsevärd
ägoblandning emellan de byar, vilkas områden sammanfördes vid de under åren
1802—1894 i nämnda landsända förrättade storskiften, samt delar kommitténs
mening därom, att så länge detta förhållande fortfar, kunna laga skiften, företagna
inom de olika byarna, icke medföra en så tillfredsställande ägoanordning, som bör
vara ändamålet med en dylik åtgärd. Styrelsen är även ense med kommittén därutinnan,
att olika uppfattningar förefinnas om vad enligt gällande skiftesstadga är
att anse såsom skifteslag inom ifrågavarande delar av nämnda län. Enligt en uppfattning
utgör det gamla storskifteslaget — i allmänhet sammanfallande med det
forna sockenområdet — fortfarande det egentliga skifteslaget. Enligt en annan
uppfattning äro de vid storskiftet sammandragna byarna numera att anse var för
sig såsom det skifteslag, inom vilket laga skifte kan ifrågakomma. På grund härav
och då det av kommittén avgivna förslaget till lag om skifte av jord icke synes
innehålla bestämmelser, som för alla fall skulle undanröja berörda ovisshet, kan
lantmäteristyrelsen i likhet med kommittén icke förorda, att utan vidare skulle
undanröjas de enligt nådiga kungörelsen den 18 februari 1859 gällande inskränkningar
i fråga om vitsord till skifte, vilket avser att rubba storskifte, som verkställts
på bekostnad eller med understöd av staten.

Lantmäteristyrelsen kan emellertid icke följa den förra av ovanberörda uppfattningar
och sålunda utan vidare betrakta de gamla storskifteslagen såsom de
egentligen gällande skifteslagen. Beträdande av denna väg måste såsom kommittén

För beredande

åtgärder för
genomförandet
av
laga skiften
Indelning i
skifteslag.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

framhållit påfordra statens kraftiga mellankomst i en eller annan form. Härtill
kommer, att även under denna förutsättning genomförandet av dylika förrättningar
måste anses såsom en ytterst vansklig sak särskilt vad angår de större socknarna.
Förste lantmätaren i länet har, på sätt ovan framgår, beräknat den erforderliga
tiden för genomförandet av ett laga skifte å Våmhus socken tillika med Västbygge
fjärding av Mora socken i lyckligaste fall till 25 år men framhållit, att förrättningen
till följd av rättegångar sannolikt komme att kräva en tidsrymd av 40
år. Särskilt den synpunkt, som här kommer till synes, eller möjligheten för en
enskild delägare att genom process uppehålla skiftet och de olägenheter, som därav
uppstå för övriga delägare, mana till att söka begränsa skifteslagens omfattning.

Att härvid emellertid möjligheten att genomföra en ändamålsenlig ägoreglering
måste bliva den förhärskande synpunkten, är givet, och skifteslagen böra icke begränsas
därhän, att ändamålet med skiftet äventyras. Detta uttalande får emellertid
icke tolkas därhän, att varje delägares alla ägor skola sammanföras. Om en person
inom övriga delar av riket är ägare av fastigheter i olika byar, kan härav icke
deduceras någon rätt för honom att få dessa byar sammanslagna till ett skifteslag.
Så bör icke heller ifrågakomma i de trakter, varom här är fråga, med mindre ett
större antal delägare hava ägor i de byar, som ifrågasättas till sammanförande.

Emellertid torde en blivande skifteslagsindelning icke heller böra bindas vid
att alla ägor, som tillhöra en fastighet, ovillkorligen skola ingå i samma skifteslag.
Genom vidhållande av en sådan uppfattning skulle de särskilda fastigheternas andelar
i fäbode- och utskogar komma att medföra, att beträffande åtminstone vissa socknar
större delen av desamma måste läggas till samma skifteslag. Det synes emellertid
önskvärt, att vid eu blivande skifteslagsindelning undersökning verkställes i vad
mån utskogar och sådana fäbodeskogar, som i någon större utsträckning icke ägna
sig för odling och bosättning, kunna avskiljas såsom särskilda skifteslag. Härigenom
vinnes, att skifte å inägojorden med lämplig skogsmark icke kommer att uppehållas
av skifte å mark, vars skiftande är mindre angeläget och beträffande vilken det
redan verkställda skiftet måhända kan anses vara tillfredsställande.

Lantmäteristyrelsens nu gjorda uttalanden böra anses innebära, att man bör
utgå från det gamla storskifteslaget och inrikta undersökningen på att till särskilda
skifteslag i främsta rummet avskilja mera fribelägna byar, utskogar och vissa fäbodskogar
samt därefter beträffande den återstående delen göra den uppdelning i skifteslag,
som möjligen och lämpligen kan åstadkommas.

I anslutning till vad sålunda anförts synes gången av arbetet böra bliva, att,
sedan med ledning av i lantmäterikontoret befintliga kartor och skifteshandlingar
samt jordregistret jämte mantals- och taxeringslängder en förberedande utredning
verkställts rörande förefintliga ägoblandningar och äganderättsförhållanden, bör vid
besök i socknen kännedom inhämtas rörande därstädes rådande särskilda förhållanden
och därvid särskilt undersökas vilka odlingsmöjligheter, som finnas. Härefter bör
arbetet fortsättas å lantmäterikontoret med utarbetande av ett förslag till skifteslagsindelning,
som bör åskådliggöras på lämplig sammandragskarta. Detta förslag
torde böra föredragas vid sammanträden traktvis inom socknen och samtidigt torde
böra föreligga en förteckning över fastigheterna inom de särskilda skifteslagen med
förslag till jordatalets eller mantalets fördelning beträffande fastigheter, vilkas ägor
fallit inom skilda skifteslag. Sedan därefter företagits de jämkningar, vartill framställda
erinringar kunna giva anledning, torde förslaget böra överlämnas till Eders

Kungl. Alaj.ts proposition Nr 38.

Kungl. Maj:ts befall ningshavande, som efter granskning av detsamma torde böra
översända detsamma till lantmäteristyrelsen, vilken det skulle åligga att med bifogande
av eget yttrande befordra detsamma till Eders Kungl. Maj:t för slutlig
prövning.

Vad angår ovanberörda förslag till fördelning av jordatalet eller mantalet
beträffande fastigheter, viikas ägor fallit inom skilda skifteslag, torde detta förslag
kunna och höra uppgöras med ledning av storskifteshandiingar eller sedermera
verkställda delningslörrättningar. Denna fördelning av jordatalet eller mantalet
blir av betydelse företrädesvis vid bestämmande av delningsgrund beträffande samfälld
mark, och med hänsyn härtill torde det föreslagna tillvägagångssättet kunna
anses tillfredsställande. Eders Kungl. Maj:ts fastställelse å ett föreliggande förslag
till skifteslagsindelning borde enligt lantmäteristyrelsens mening anses''"innebära fastställelse
även å berörda fördelning av jordatalet, och borde denna fördelning föranleda
vederbörande fastigheters anteckning i jordregistret under nya registernummer.

Att verkställa skifteslagsindelning på sätt ovan angivits utan att företaga en
fördelning av jordatalet eller mantalet skulle föranleda till, att de svårigheter, som
för närvarande möta att hålla reda på de ägor och ägoandelar, som tillhöra varje
fastighet, icke skulle bliva undanröjda utan i mån som uppdelningen fortgår bliva
ännu större.

I anslutning till uttalande, som gjorts av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
uti ett dess utlåtande den 31 december 1888, kunna fördelarna av en på
detta sätt genomförd skifteslagsindelning sammanfattas på följande sätt:

omfånget av laga skiftena liksom den sannolika tiden för deras utförande
kan på förhand beräknas;

enhetlighet och följdriktighet vinnas;

alla tvister om skitteslagens storlek bliva på en gång avgjorda och någon
preliminär undersökning därom vid varje förrättning behöver icke äga rum;

skifteslagets omfång blir så vitt möjligt inskränkt och åt detsamma kunna
beredas naturliga och lämpliga gränser;

fäbodeskogar med därinom befintliga inägor kunna liksom utskogar bilda
självständiga skifteslag; samt

strödda ägor, som tillhöra annat byalag än det, varinom de äro belägna,
kunna hänföras till det skifteslag. där de äro belägna.

Den sålunda ifrågasatta skifteslag-indelningen torde emellertid även böra ses
i sammanhang med det föreliggande förslaget till ny skifteslagstiftning. Genom
dettas antagande i huvudsakliga delar torde ett moderniserat skiftesförfarande bliva
infört i vårt land. Bland nyheter, som förslaget innebär, må här särskilt framhållas
möjlighet att under skiftet i viss utsträckning avveika skog, utvidgad möjlighet
till ägoutbyte, avsättande av mark till gemensamhetsskog att ställas under särskild
förvaltning, möjlighet att från skifte utesluta mark av så lågt värde, att kostnaderna
lör dess skiftande icke finnas stå i skäligt förhållande till värdet, större möjlighet
än för närvarande lör viss delägare alt få olika fastigheters ägor vid skiftet
förlagda intill varandra samt en ändamålsenligare processordning till förekommande
av långvariga uppskov. Slutligen bör erinras om det i sammanhang med den nya
skifteslagstiltningen framställda förslaget till lag om sammanläggning av skilda
fastigheter, som äro i en ägares hand, vilket lagförslag efter dess antagande tilllika
med ovan berörda ökade möjlighet att få skilda fastigheters ägor vid skiftet

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

förlagda intill varandra torde komma att få synnerligen stor betydelse för ifrågavarande
orter.

Att vid arbetets utförande åtskilliga spörsmål skola uppkomma, som på förhand
icke kunna förutses, torde få anses ligga i sakens natur. Detta förhållande bör
emellertid enligt lantmäteristyrelsens mening icke föranleda dårlin, att för utrönande
av dessa skall företagas en förberedande detaljerad undersökning, ty huru grundligt
denna än utfördes, kvarstode likväl stor sannolikhet för att vid arbetets utförande
komine att framträda ytterligare spörsmål, som tarvade lösning. En sådan förberedande
undersökning anser lantmäteristyrelsen därför föga gagnelig och av beskaffenhet
att fördyra och fördröja arbetet.

Emellertid torde vid arbetet med skifteslagsindelningen även komma att framträda
förhållanden, som kunna tarva föreskrifter av Eders Kungl. Maj t och måhända
sådana även av civillags natur. Exempelvis torde icke vara uteslutet, att behov
kommer att framträda av föreskrifter om iakttagande av viss ordning för utförande
av skifte å de särskilda skifteslagen eller om utförande inom större skifteslag först
av skifte emellan de olika byalagen. Det är heller icke uteslutet, att den nya
skifteslagsindelningen kan komma att påkalla en annan reglering för orten såväl
av frågan om bolags och förenings rätt att förvärva fast egendom, närmast beträffande
vad som för orten bör inrymmas under begreppet stödskog, som av skyddsskogslagens
tillämplighetsområde. Vidare kan det komma att visa sig önskvärt,
att i anslutning till skifteslagsindelningen åtgärder bliva vidtagna för avgörande av
beståndet av verkställda åbodelningar. Slutligen torde vid arbetets utförande uppmärksamhet
böra ägnas åt möjligheten att åstadkomma en redigare kommunal
indelning än som för närvarande förekommer på vissa trakter.

Det torde böra ankomma på de personer, som få åt sig uppdraget att uppgöra
förslag till skifteslagsindelning, att till Eders Kungl. Maj:t inkomma med förslag
till de särskilda bestämmelser, som i nu berörda delar kunna anses påkallade.

I avseende å frågan om vilka delar av länet en blivande skifteslagsindelning
bör avse håller lantmäteristyrelsen före, att densamma bör omfatta hela den trakt,
som storskiftats på bekostnad eller med understöd av staten och alltsåjämväl de
socknar, som storskiftats enligt bestämmelserna i 1859 års kungörelse. Åtgärderna
böra alltså omfatta Ovansiljans, Nedansiljans samt Nås och Malungs domsagor utom
öäfsnäs socken, Säters socken av Hedemora domsaga samt slutligen Svärdsjö, Envikens,
Vika, Torsångs, Stora Tuna, Silvbergs och Gustavs socknar av Falu domsaga.

Kostnaderna för arbetet med upprättande av förslag till skifteslagsindelning
rörande ovan angivna trakter i enlighet med nu angivna grunder äro givetvis
beroende av det sätt, varpå arbetet organiseras. Arbetet är givetvis av lantmäteriteknisk
art och fordrar ingående kännedom i skiftes- och jordredovisningsgöromål
jämte speciell sådan rörande ortsförhållandena. Att finna lämpliga personer för
uppdraget är icke lätt. Det torde emellertid låta sig göra att för ändamålet i
någon må utnyttja erfarenhet, som vunnits vid arbetet med jordregistrets uppläggande
inom länet.

Emellertid torde av vad ovan anförts framgå, att arbetet även i andra delar
blir av krävande art och fordrar förutom vidsynt blick jämväl insikter av juridisk
och administrativ innebörd. Till följd härav synes man vid arbetets organisation
böra särskilt klargöra behovet av ledning av arbetet och behovet av arbetskrafter
för detsammas utförande i fråga om detaljerna. Detta är så mycket mer angeläget

Kung/. Maj:ts proposition Nr 38.

som man endast undantagsvis torde kunna finna personer, som äro lämpliga och
utan allt för stora anspråk på ersättning villiga att deltaga både i ledningen av
arbetet och dess utförande.

Den tid, som kan anses erforderlig för arbetets utförande i fråga om detaljerna,
beräknar lantmäteristyrelsen till femton arbetsår för en lantmätare med två
rit- och skrivbiträden. Kostnaderna härför äro givetvis beroende på huruvida personalen
anställes i sådan ordning, att densamma blir berättigad till krigstidstillägg
eller icke. Styrelsen räknar emellertid i första hand med prisläget utan hänsyn
till kristiden. Under denna förutsättning bör den årliga ersättningen till lantmätaren
upptagas till 6,500 kronor samt till vartdera rit- och skrivbiträdet till 1,600 kronor.
För femton arbetsår utgör alltså kostnaden 145,500 kronor, vartill böra läggas
utgifter för expenser till belopp av 300 kronor för arbetsår eller 4,500 kronor.
Summan härav utgör alltså 150,000 kronor. Några kostnader för lokal samt lyse,
eldning och städning av dylik torde icke behöva tagas med i beräkning, då arbetet
torde kunna och böra förläggas till lantmäterikontoret i Falun. Arbetet bör emellertid
ordnas för utförande på fyra är för en årskostnad av 37,500 kronor.

Vad härefter angår arbetets ledning utgår lantmäteristyrelsen ifrån att härför
fordras, förutom tvenne ombud för de särskilda socknarna, tre personer, av vilka
två torde kunna antagas vara bosatta i Falun och en annorstädes. Dessa böra
beräknas bliva upptagna omkring tre månader årligen. Årliga kostnaderna härför
beräknar styrelsen till 7,000 kronor. Härtill komma slutligen rese- och traktamentsersättningar
samt hantlangningskostnader, varför torde böra beräknas ett
belopp av 15,000 kronor årligen. Den årliga kostnaden synes alltså böra beräknas
till 37,500 kronor + 7,000 kronor + 15,000 kronor = 59,500 kronor och totalkostnaden
till 238,000 kronor. Under förutsättning att den arbetande personalens hela
ersättning skall utgå av medel, som för ifrågavarande ändamål ställas till förfogande,
torde de årliga utgifterna för denna personal, inberäknat erforderligt belopp
till expenser, böra ökas till 70,000 kronor, varigenom årskostnaden ökas till 92,000
kronor och totalkostnaden till 368,000 kronor. Med hänsyn därtill att möjlighet
torde finnas att i någon mån använda tjänstemän vid lantmäteristaten, som under
förordnande att biträda vid ifrågavarande arbete kunna berättigas att helt eller
delvis bibehållas vid egna avlöningsförmåner, torde ovanstående totala kostnad
kunna nedbringas åtminstone till 350,000 kronor. Det är emellertid givet, att dessa
kostnadsberäkningar endast äro approximativa, men å andra sidan äro de gjorda
så, att det enligt styrelsens mening finnes större utsikter för att de verkliga kostnaderna
komma att under- än överstiga desamma.

En förutsättning för dessa kostnadsberäkningar är emellertid, att det verkställda
jordregisterarbetet för länet i stort sett kan läggas till grund för arbetet
med skifteslagsindelningen vad angår den nuvarande fastighetsindelningen.

Att staten bör vidkännas kostnaderna för skifteslagsindelningen, anser lantmäteristyrelsen
både nödvändigt och med billighet överensstämmande. Till stöd
för denna uppfattning vill styrelsen erinra om den förklaring styrelsen ovan givit
rörande anledningen till föreliggande förhållanden. Härtill kommer, att, i samma
mån som nu rådande förhållanden utgöra en hämsko för utvecklingen av näringsförhållandena
i orten, det givetvis måste vara ett statsintresse att söka bringa ur
vägen denna hämsko, och detta så mycket hellre som resultat icke torde kunna
förväntas, om frågan göres beroende av enskilt initiativ och enskildas uppoffringar.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 32 höft. (Nr 38.)

Anläggning
av vägar.

Beredande av
geodetiskt
underlag.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

Ovan har meddelats, att odlingarna flerstädes i Kopparbergs län ligga koncentrerade
omkring byarna, att särskilt vid de äldre storskiftena befintliga odlingsmöjligheter
och lägenheter till utflyttningar icke blivit utnyttjade samt att knappast
någonstädes i vårt land skogsmarkerna utgöras av så stora komplex som uti vissa
trakter av ifrågavarande del av Kopparbergs län. Såsom en följd härav har vid
angivande av sättet för utförande av en skifteslagsindelning framhållits, att särskild
undersökning i orten bör verkställas för utrönande av befintliga större odlingsmöjligheter.
Utnyttjande av dessa vid skiften förutsätter emellertid, att väg finnes
till desamma. Så kan emellertid för närvarande icke anses vara förhållandet uti
ifrågavarande orter. Med undantag för några socknar såsom särskilt Orsa och
Älvdalen, vilka använt avkastningen av skogsmedelsfonderna till väganläggningar,
råder flerstädes brist på framkomliga vägar. Det är givetvis angeläget, att åtgärder
för undanröjande av denna brist sker hand i hand med skifteslagsindelningen, sä
att man kan påräkna, att plan för vägarbetet finnes uppgjord och möjlighet finnes
för densammas utförande senast samtidigt med skiftena. Emellertid är behovet på
ifrågavarande område så stort, att ingen tid bör försittas, utan bör arbetet oförtövat
börjas. Det lärer icke vara någon svårighet att redan nu påvisa vägar av
olika typer, om vilkas nödvändighet någon meningsskiljaktighet knappast torde
förefinnas.

Det är därför enligt lantmäteristyrelsens mening påkallat, att Kopparbergs
län omedelbart göres delaktigt av de anslag, som för närvarande finnas uppförda
för Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län till anläggande
dels av enklare vägar, dels av s. k. ödebygdsvägar och dels till utfartsvägar, samt
att dessa anslag i anledning härav ökas med lämpliga belopp.

Pin genomgående brist i fråga om de mätningar, som hittills verkställts för
jorddelningsändamål, är, att de saknat geodetiskt underlag, vilket minskat eller i
allt fall försvårat lantmäterikartornas användbarhet vid deras sammansättning till
sammandrags- eller översiktskartor. Givetvis är det angeläget, att denna brist
undanröjes, så att de mätningar, vilka komma att verkställas till grund för blivande
laga skiften uti ifrågavarande orter, kunna grundas på ett geodetiskt underlag av
tillfredsställande beskaffenhet.

I sådant syfte har lantmäteristyrelsen på sin tid hos chefen för rikets allmänna
kartverk anhållit om verkställande genom hans försorg av en ungefärlig
beräkning av kostnaderna för erforderlig triangulering av ifrågavarande orter under
förutsättning att arbetet skulle utföras av rikets allmänna kartverk. Plmellertid har
1917 års lantmäterikommission i underdånig skrivelse den 10 augusti 1918 hemställt,
att utan avbidan på tillkomsten av eu ny mätningsförordning åtgärder så fort
ske kan vidtagas, för att rikstrianguleringen måtte erhålla sådan gestaltning, att
densamma kan komma att bliva fullt tillfredsställande grund för de triangelmätningar,
som för lantmäteriet erfordras. Över denna skrivelse har lantmäteristyrelsen anbefallts
att avgiva underdånigt utlåtande, och då lantmäteristyrelsen tolkar kommissionens
berörda framställning såsom avseende beredande av geodetiskt underlag för
lantmäterimätningar i allmänhet och ej blott lantmäteriets triangelmätningar, har
det synts styrelsen lämpligt, att frågan om beredande av geodetiskt underlag för

Kung!. Maj:ts proposition Nr 38. 27

blivande mätningsarbeten i Kopparbergs län upptages i samband med samma fråga
för landet i dess helhet.

Lantmäteristyrelsen inskränker sig till följd härav till att här endast uttala
den förhoppning, att frågan snarast möjligt måtte befordras till en tillfredssställande
lösning, och att blivande arbeten måtte i främsta rummet inriktas på Kopparbergs
län, där, så vitt nu kan bedömas, under de närmaste årtiondena de största ägomätningarna
för lantmäteriändamål komma att utföras.

Då såsom ovan meddelats befolkningen hyser farhågor för kostnaderna för Kostnaderna
laga- skiften, torde läget för närvarande av denna fråga böra något beröras. för laga

Till en början torde böra erinras, att genom den med 1910 års ingång genomförda
omorganisationen av lantmäteristaten i länen den där förut gällande taxan på
arvode för lantmäteriförrättningar nedsatts med omkring en tredjedel. Härefter har
riksdagen vid upprepade tillfällen visat sin redebogenhet att ytterligare bidraga till
lindring av jordägarnas kostnader för lantmäteriförrättningar, och innevarande år
bär riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhållit om utredning i berörda syfte.

Med ledning av vad som vid denna frågas behandling i riksdagen förekommit samt
redan under innevarande år fattade beslut har man anledning att hoppas, att staten
för framtiden kommer att övertaga samtliga kostnader för rese- och traktamentsersättning
åt såväl lantmätare som gode män samt att medel komma att ställas till
Eders Kungl. Maj:ts förfogande för beredande av understöd åt skiftesdelägare intill
hälften av den enligt taxa utgående ersättningen. Härjämte bör tagas i betraktande,
att utförande på statens bekostnad av triangulering av beskaffenhet att kunna
läggas till grund vid blivande ägomätningar kommer att verka dels till direkt
minskning i det enligt taxa utgående arvodet dels till inskränkning av behovet av
baslinjer, vilket i sin ordning föranleder minskning i behovet såväl av uthuggning
av skog som av dagsverken.

Slutligen torde böra erinras, att redan enligt förordning av den 8 juni 1906
staten numera bidrager med hälften av utflyttningskostnaderna samt att man har
anledning hoppas, att för framtiden i samma ordning skall komma att utgå bidrag
till anläggning av vägar, som till följd av skifte bliva nödvändiga.

Till följd härav håller lantmäteristyrelsen före, att de farhågor för kostnaderna
för blivande skiften, som här och var hysas, skäligen kunna anses ogrundade.

Vid behandling av ifrågavarande ämne har oftast såsom huvudsaklig anled- Åtgärder fölning
till den rådande ägosplittringen framhållits den hos befolkningen sedan äldre befrämjandet
tider hävdvunna seden att vid arvskiften emellan stärbhusdelägarna dela icke endast yv beståndet
varje arvlåtarens fastighet utan varje till de särskilda fastigheterna hörande skifte ayre™“y ’ägo°
och till och med skilda trakter av samma skifte. Inom vissa orter synes emeller- anoraning.
tid denna sed särskilt inför omöjligheten att fortgå på denna väg börja att lämna
rum för ett sundare förfarande. Det oaktat och med hänsyn till de störa uppoffringar
såväl från statens som de enskildas -sida, som bliva erforderliga för genomförande
av laga skiften och i sammanhang därmed stående åtgärder, bör givetvis
redan i detta sammanhang någon uppmärksamhet ägnas åt frågan om möjligheten
att förekomma, att den nya fastighetsindelning, som bleve en följd av blivande laga
skiften, genom åtgärder från befolkningens sida snart nog bleve spolierad. I avseende
å denna fråga torde böra beaktas, dels att redan den väntade nya skiftes -

Lantmäteri styrelsens hemställan.

Länsstyrelsen

i Koppar
bergs län.

28 Kung/. Majd-v proposition Nr 38.

lagstiftningen torde komma att innehålla begränsningar, som för närvarande icke
äro lagstadgade, i fråga om enskildas rätt att bestämma rörande jordens delning,
dels att högsta domstolen redan år 1907 vid avgivande av yttrande över det då
föreliggande förslaget till förordning angående jordregister för rikets landsbygd
framhållit såsom önskvärt, att vid utarbetandet av den nya lagstiftningen rörande
inskrivningsväsendet borde tagas i övervägande, huruvida icke åtgärder kunde vidtagas
i syfte att, så vitt möjligt, undanröja den olägenhet, som bestode däri, att
särskilda brukningsdelar, som tillhörde olika ägare, icke vore i laga ordning från
varandra åtskilda, till följd varav i sådana fall den under ett registernummer i jordregistret
upptagna fastigheten i själva verket bestode av liera fastigheter. På grund
härav kunde enligt högsta domstolens mening en på jordregistret grundad fastighetsbok
icke erhålla den specialisering, som vore önskvärd.

Nu berörda önskemål torde icke kunna vinnas på annat sätt än att, i likhet
med vad som nu gäller för fastighet, som utbrutits genom ägostyckning eller avsöndring,
fastställelse av jorddelningsförrättningen stadgas såsom villkor för erhållande
av lagfart. Då behov av denna reform, som innebär förbud mot lagfart ä
ideella andelar av en fastighet, gör sig gällande litet varstädes i riket och dess
genomförande även synes vara av behovet påkallat för erhållande av ett tillfredsställande
fastighetsbokssystem, torde man kunna utgå ifrån, att denna fråga inom en
icke alltför avlägsen framtid kommer att vinna sin lösning. Härigenom öppnas
även möjlighet att vid övervakande av jorddelningsväsendet förekomma en icke
ändamålsenlig jordstyckning.

På grund av vad sålunda anförts tillåter sig lantmäteristyrelsen hemställa,
att Eders Kungl. Maj:t i anledning av föreliggande båda framställningar täcktes
omedelbart vidtaga åtgärder

dels för utarbetande på statsverkets bekostnad i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer styrelsen ovan angivit av förslag till indelning i skifteslag
av ovan angivna delar av Kopparbergs län, som undergått storskifte på bekostnad
eller med bidrag av statsmedel,

dels för att samma trakter av nämnda län må bliva delaktiga av de anslag,
som under sjätte huvudtiteln kunna bliva uppförda till anläggning dels av enklare
vägar, dels av s. k. ödebygdsvägar och dels av utfartsvägar.»

Utlåtande i ärendet har den 2 december 1918 avgivits även av
länsstyrelsen i Kopparbergs län, som därvid fogat yttrande av förste
lantmätaren i länet av innehåll, att denne vid granskning av förslaget,
sådant det förelåge i lantmäteristyrelsens utlåtande, icke kunnat finna
annat än att detsamma innebure den bästa lösning av den föreliggande
frågan, .som nu stode att vinna. För egen del har länsstyrelsen, med
tillkännagivande att landshövdingen Holmquist före ärendets föredragning
i lantmäteristyrelsen överlagt därom med föredraganden och förste
lantmätaren i länet, anmält, att länsstyrelsen anslöte sig till de av lantmäteristyrelsen
anförda grunder och hemställde om bifall till styrelsens
framställning.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 38.

Den nu lämnade utredningen ger enligt min mening ett starkt Departementsintryck
av nödvändigheten av kraftiga åtgärder för åstadkommande ehefenav
ordning i de förvirrade jordbesittningsförhållandena inom vidsträckta
delar av Kopparbergs län. Det nu rådande tillståndet därstädes i detta
hänseende utgör en svår hämsko på dessa trakters eljest stora utvecklingsmöjligheter.
De välgörande verkningar, som i andra delar av landet
visat sig av ett välordnat skiftesväsende, skola förvisso icke heller här
utebliva. Jag anser det därför som en angelägenhet av stor vikt, att
förbättrade förhållanden i nu förevarande hänseenden bliva snarast
genomförda i dessa landsdelar. Det synes mig emellertid tydligt framgå
av utredningen^ att härvid statens ingripande även i ekonomiskt avseende
är oundgängligen nödvändigt för att ett verkligt resultat må
kunna ernås. Detta synes mig för övrigt vara desto mera motiverat,
som utredningen ådagalägger, att statens åtgöranden icke varit utan
skuld till det nu rådande oefterrättlighetstillståndet.

I avseende å det- förfaringssätt, som bör tillämpas för åstadkommande
av bättre ordning, hava under utredningens gång olika förslag
framställts och undersökts. Meningarna synas numera hava enat sig
om, att den föreslagna utvägen att skapa en särskild skifteslagsindelning
och nu för sådant ändamål igångsätta en noggrann undersökning
såsom grundval för förslag till dylik indelning är den både enklaste,
billigaste och snabbaste metoden, samtidigt som den anses skola medföra
ett så tillfredsställande resultat, som skäligen kan begäras. Jag
har från de personer, vilka äro sysselsatta med fortsatt bearbetning
av förslagen till ny skifteslagstiftning, inhämtat, att de ansluta sig till
lantmäteristyrelsens åsikt i frågan och tillstyrka det av denna styrelse
nu framlagda förslaget. För egen del vill även jag biträda detta förslag,
vilket åsyftar skifteslagsindelning inom Ovansiljans, Nedausiljans
samt Nås och Malungs domsagor utom Säfsnäs socken, vidare Säters
socken av Hedemora domsaga samt slutligen Svärdsjö, Envikens, Vika,

Torsångs, Stora Duna, Silvbergs och Gustavs socknar av Fall! domsaga.

Vad beträffar det särskilda förslaget i fråga om anslag till väganläggningar,
är detsamma överlämnat till civildepartementet.

Den av lantmäteristyrelsen berörda frågan om bättre geodetiskt
underlag vid mätningarna är, såsom styrelsen omförmäler, beroende av
ytterligare utredning, närmast genom styrelsen själv.

Vad därefter angår kostnadsfrågan vill jag först, i anslutning till
vad jag nyss yttrat, såsom min åsikt uttala, att kostnaderna för de nu
ifrågasatta åtgärderna böra bestridas av statsverket. Mot lantmäteri -

Kungl. Maj.ts proposition Nr 38.

styrelsens förslag att arbetat skall utföras under en period av fyra
år bär jag icke något att erinra.

Styrelsen har beräknat, att för själva arbetet skulle behövas femton
arbetsår för en lantmätare samt två rit- och skrivbiträden. Därest arbetstiden
sammanpressas till fyra år, skulle alltså årligen i medeltal krävas
arbete av fyra lantmätare och sju å åtta biträden. Vid en sådan anordning
av arbetet synes det mig lämpligt, att åt någon av lantmätarna
anförtros den närmaste uppsikten över arbetena, under det att de andra
lantmätarna i viss mån få karaktären av medhjälpare vid arbetet. Oaktat
givetvis även av de senare måste krävas framstående kompetens vid
behandlingen av de speciella och invecklade frågor, som utredningen
avser, lärer avlöningen åt dem kunna sättas lägre än åt den förstnämnde.
Lantmäteristyrelsen har föreslagit en ersättning av 6,500 kronor till
en var av lantmätarna, vilket för fyra gör 26,000 kronor om året.
Enligt den av mig förordade anordningen synes årskostnaden för dessa
fyra befattningshavare kunna begränsas till 24^000 kronor. Jag anser
detta belopp nu böra beräknas.

Mot förslaget att. för rit- och skrivbiträdena beräkna arvoden å
1,600 kronor har jag ej något att erinra. I betraktande av att här är
fråga om ett rent tillfälligt uppdrag, synes något avdrag motsvarande
pensionsavgift icke böra ifrågakomma. För åtta biträden gör årskostnaden
12,800 kronor.

De belopp, jag nu angivit, äro endast förslagsvis beräknade. Det
torde böra tillkomma Kungl. Maj:t att i mån av behov jämka avlöningarna
efter sig företeende omständigheter.

Till expenser bör i anslutning till lantmäteristyrelsens förslag för
en arbetstid av fyra år beräknas 1,200 kronor om året.

I likhet med lantmäteristyrelsen anser jag det önskvärt, att åt
en särskild delegation anförtros den allmänna ledningen av arbetet.
Mot vad styrelsen anfört angående denna delegations sammansättning
och kostnaderna för densamma samt för sockenombuden, beräknade till
7,000 kronor för år, har jag ingen erinran.

Ej heller ger styrelsens beräkning av 15,000 kronor om året till
rese- och traktainentsersättningar samt hantlangningskostnader mig anledning
till anmärkning.

De kostnader, jag sålunda tillstyrkt, uppgå alltså till 60,000 kronor.

Beträffande lantmäteristyrelsens uttalande, att de årliga utgifterna
för personalen komme att ytterligare ökas under förutsättning att hela
ersättningen till denna personal skulle, utgå av de för nu ifrågavarande
ändamål anvisade medel, har jag inhämtat, att härmed åsyftas eventuella

Kungl. Maj.ts proposition Nr 38.

krigstidstillägg och krigstidshjälp. Jag anser dylika dyrtidsbidrag icke
böra tagas i beräkning vid avvägandet av det nu ifrågavarande anslaget.
Därest och i deu man sådana bidrag må finnas böra utgå till ifrågavarande
personal, böra de gäldas av medel, som bliva för sådant ändamål
särskilt anvisade.

Under erinran att Kung]. Maj:t på min hemställan i årets statsverksproposition
uti punkten 93 under nionde huvudtiteln föreslagit
riksdagen att för nu ifrågavarande ändamål i avbidan på blivande proposition
beräkna ett anslag av 80,000 kronor samt att jag nu efter
närmare prövning av beräkningarna funnit anslagsbeloppet kunna begränsas
till 60,000 kronor, far jag hemställa, att Eders Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen

att för utarbetande på statsverkets bekostnad i huvudsaklig överensstämmelse
med de i lantmäteristyrelsens utlåtande den 12 november
1918 angivna grunder av förslag till indelning i skifteslag av vissa
delar av Kopparbergs län på extra stat för år 1920 anvisa ett reservationsanslag
av .......................................................................... kronor 60,000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna bifall samt förordnade, att proposition i ämnet
skulle avlåtas till riksdagen av den lydelse, bilaga —
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Joh:s Thyyesen.