Kungl. Maj:ts proposition nr 37 (Proposition 1955:37)

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

Nr 37

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i vapenförordningen den 10 juni 1949
(nr 340), m. m.; given Stockholms slott den 30 december
1954.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över mrikesärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed inhämta riksdagens yttrande
över härvid fogade förslag till dels förordning om ändring i vapenförordningen
den 10 juni 1949 (nr 340), dels ock förordning om ändrad lydelse
av 2 § förordningen den 10 juni 1949 (nr 341) om explosiva varor.

GUSTAF ADOLF

Gunnar Hedlund

Propositionens huvudsakliga innehåll

Från vapenförordningens tillämpningsområde skall enligt propositionen
undantagas kulammunition till jaktstudsare med kaliber överstigande
6,5 mm.

Vidare föreslås i propositionen en decentralisering av vapenärendena till
polismyndigheterna. Sålunda skall det enligt förslaget ankomma på polismyndigheterna
att handlägga — förutom såsom f. n. ansökningar om tillstånd
att inneha hagelgevär och rätt att förvärva ammunition — jamval
ansökningar om tillstånd att inneha andra skjutvapen samt ärenden om
återkallelse av tillstånd och angående inlösen av vapen. Länsvapenregistren
föreslås skola slopas utom såvitt angår ärenden rörande handel med skjutvapen.
I Stockholm skall dock såsom hittills vapenärenden handläggas av
överståthållarämbetet.

Förslaget avser därjämte att bereda lättnader för svenska, danska, finska
och norska medborgare i gällande bestämmelser om införsel av jakt- och
tävlingsvapen med tillhörande ammunition.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 37.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

Förslag

till

Förordning

om ändring i vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340).

Härigenom förordnas, dels att 2 och 3 §§, 5 § 1 mom., 7 §, 8 § 2 mom., 14—
17 §§, 18 § 1 mom., 20, 27—29 §§, 35 § 1 mom., 36 § 7 mom., 39 och 40 §§
samt 41 § 2 mom. vapenförordningen den 10 juni 19491 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i samma förordning skall införas
en ny paragraf, betecknad 2 a §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse:)

2 §.

Med ammunition------

Från förordningens tillämpning
undantagas hagel, massiva kulor,
hagelpatroner och tändhattar för
sådana samt patron- och laddningshylsor
utan tändhattar, avsedda för
sådana handvapen för vilka förordningen
gäller.

Utöver vad------och

3§.

Där ej annat föranledes av bestämmelserna
i 6, 9, 29 eller 31 §,
må skjutvapen innehavas allenast av
den som enligt denna förordning
eller på grund av kungörelsen den 26
juli 1927 (nr 338) med vissa bestäm -

(Föreslagen lydelse:)

2 §.

nu sagts.

2 a §.

Med hemvist förstås i denna förordning
kyrkobokföringsorten eller
beträffande den, som icke är här i
riket kyrkobokförd, den ort, där han
är bosatt.

3 §.

Där ej annat föranledes av bestämmelserna
i 6, 9, 29, 31 eller 35 §, må
skjutvapen innehavas allenast av
den som enligt denna förordning
eller på grund av kungörelsen den
26 juli 1927 (nr 338) med vissa be -

1 Senaste lydelse av 5 § 1 mom., 7 §, 8 § 2 mom., 17 § samt 41 § 2 mom., se SFS 1952: 291
och av 18 § 1 mom., se SFS 1951: 292.

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

(Nuvarande lydelse:}
melser angående skjutvapen och ammunition
eller vapenkungörelsen den
22 juni 1934 (nr 315) erhållit tillstånd
att förvärva, innehava eller införa
vapnet eller som enligt någon
av sistnämnda båda författningar
deklarerat vapnet och erhållit föreskrivet
bevis därom (deklarationsbevis).

5 §•

i mom. Vill någon genom köp,
byte, gåva eller annorledes förvärva
skjutvapen; eller

vill någon, som genom arv eller
testamente eller på grund av giftorätt
förvärvar skjutvapen, innehava
vapnet; eller

vill någon såsom lån eller eljest
innehava annan tillhörigt skjutvapen,

har han att hos länsstyrelsen i det
län, dår han har sitt hemvist, eller,
om han är bosatt utom Stockholm
och ansökningen avser hagelgevär,
hos polismyndigheten i den ort, där
han har sitt hemvist, söka tillstånd
att innehava vapnet. Vad nu stadgats
skall ock gälla, där annan än
den som yrkesmässigt tillverkar
skjutvapen själv vill förfärdiga sådant
vapen.

Ansökan beträffande----

Angående skyldighet--— —

(Föreslagen lydelse:)
stämmelser angående skjutvapen
och ammunition eller vapenkungörelsen
den 22 juni 1934 (nr 315) erhållit
tillstånd att förvärva, innehava
eller införa vapnet eller som enligt
någon av sistnämnda båda författningar
deklarerat vapnet och erhållit
föreskrivet bevis därom (deklarationsbevis).

5 §•

1 mom. Vill någon genom köp, byte,
gåva eller annorledes förvärva
skjutvapen; eller

vill någon, som genom arv eller
testamente eller på grund av giftorätt
förvärvar skjutvapen, innehava
vapnet; eller

vill någon såsom lån eller eljest
innehava annan tillhörigt skjutvapen,

har han att hos polismyndigheten
i den ort, där han har sitt hemvist,
eller, om han har sitt hemvist i
Stockholm, hos öv er ståthållar ämbetet
söka tillstånd att innehava vapnet.
Vad nu stadgats skall ock gälla,
där annan än den som yrkesmässigt
tillverkar skjutvapen själv vill förfärdiga
sådant vapen.

--ägde rum.

---i 19 §.

7 §• 7 §.

Ansökan om —-------sökanden innehar.

År fråga — — — — — — rörande vapnet.

Ansökningen ingives i Stockholm Ansökningen ingives i Stockholm
till överståthållarämbetet och i öv- till överståthållarämbetet och i övriga
delar av riket till polismyndig- riga delar av riket till polismyndigheten
i orten; dock må den som heten i orten.
tillhör den nomadiserande lappbc -

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

(Nuvarande lydelse:)
folkningen i stället ingiva ansökningen
till lappfogden.

Myndighet som mottagit ansökningen
skall, dår ej myndigheten
själv har att pröva densamma, insända
den jämte eget yttrande till
länsstyrelsen.

8 §.

2 mom. Där länsstyrelsen eller,
om tillstånd meddelas av polismyndighet,
denna myndighet i särskilt
fall ej annat förordnar, vare tillstånd
att innehava skjutvapen förfallet, såframt
vapnet ej förvärvats inom sex
månader från dagen för tillståndets
meddelande.

Den som

(Föreslagen lydelse:)

8 §•

2 mom. Där den tillståndsbeviljande
myndigheten i särskilt fall ej
annat förordnar, vare tillstånd att
innehava skjutvapen förfallet, såframt
vapnet ej förvärvats inom sex
månader från dagen för tillståndets
meddelande.

meddelat tillståndet.

14 §.

Länsstyrelse må återkalla tillstånd
att innehava skjutvapen eller,
där fråga är om deklarerat vapen,
meddela förbud mot fortsatt innehav
av vapnet, därest innehavaren ådagalagt
sådana egenskaper, att han
icke vidare bör betros med att innehava
skjutvapen, eller till följd av
sjukdom, alkoholmissbruk eller dylikt
finnes olämplig att innehava
sådant vapen eller då eljest skälig
anledning förekommer därtill. Har
vederbörande sitt hemvist inom annan
länsstyrelses område, skall denna
länsstyrelse underrättas om återkallelsen
eller förbudet.

15 §.

Där tillstånd att innehava vapen
återkallats eller förbud mot innehav
av vapen meddelats, åligger det efter
anmaning innehavaren att till myndighet
som i 7 § tredje stycket sägs

14 §.

Myndighet som i 5 § 1 mom. första
stycket avses må återkalla tillstånd
att innehava skjutvapen eller,
där fråga är om deklarerat vapen,
meddela förbud mot fortsatt innehav
av vapnet, därest innehavaren ådagalagt
sådana egenskaper, att han icke
vidare bör betros med att innehava
skjutvapen, eller till följd av sjukdom,
alkoholmissbruk eller dylikt
finnes olämplig att innehava sådant
vapen eller då eljest skälig anledning
förekommer därtill.

15 §.

Där tillstånd att innehava vapen
återkallats eller förbud mot innehav
av vapen meddelats, åligger det efter
anmaning innehavaren att till myndighet
som i 5 § 1 mom. första styc -

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

(Nuvarande lydelse:)
eller till den, som myndigheten bestämmer,
ofördröjligen avlämna vapnet
jämte till detsamma hörande ammunition,
så ock tillstånds- eller deklarationsbeviset
rörande vapnet. Det
åligger den, till vilken vapnet och
ammunitionen sålunda överlämnats,
att förvara egendomen på betryggande
sätt.

16 §.

Vapen och ammunition, som avlämnats
efter vad i 15 § sägs, skola,
sedan beslutet om återkallelsen eller
förbudet vunnit laga kraft, av kronan
inlösas, såvida ej egendomen
jämlikt 36 § förklaras förverkad eller
innehavaren sist inom tre månader
från delfåendet av beslutet eller inom
den längre tid länsstyrelsen i särskilt
fall bestämmer hos myndighet som
i 7 § tredje stycket sägs styrker, att
egendomen överlåtits till någon som
äger innehava densamma eller att
egendomen eljest tillhör annan än
innehavaren och ägaren själv är berättigad
att innehava densamma. I
sådant fall skall vapnet och ammunitionen
överlämnas till honom.

Länsstyrelsen fastställer det värde,
efter vilket inlösen skall ske. Där ej
särskilda skäl till annat föranleda,
skall värdet beräknas efter det pris,
som kan påräknas vid försäljning
till den som idkar handel med vapen
eller ammunition.

Innan länsstyrelsen företager värdering
som nu sagts, skall länsstyrelsen
lämna egendomens ägare tillfälle
att inkomma med den utredning,
som finnes erforderlig för att
styrka egendomens värde. Sedan det -

(Föreslagen lydelse:)
ket avses eller till den, som myndigheten
bestämmer, ofördröjligen
avlämna vapnet jämte till detsamma
hörande ammunition, så ock tillstånds-
eller deklarationsbeviset rörande
vapnet. Det åligger den, till
vilken vapnet och ammunitionen sålunda
överlämnats, att förvara egendomen
på betryggande sätt.

16 §.

Vapen och ammunition, som avlämnats
efter vad i 15 § sägs, skola,
sedan beslutet om återkallelsen eller
förbudet vunnit laga kraft, av kronan
inlösas, såvida ej egendomen
jämlikt 36 § förklaras förverkad eller
innehavaren sist inom tre månader
från delfåendet av beslutet eller
inom den längre tid myndighet, som
meddelat beslutet om återkallelse, i
särskilt fall bestämmer hos myndigheten
styrker, att egendomen
överlåtits till någon som äger innehava
densamma eller att egendomen
eljest tillhör annan än innehavaren
och ägaren själv är berättigad att
innehava densamma. I sådant fall
skall vapnet och ammunitionen överlämnas
till honom.

Myndigheten fastställer det värde,
efter vilket inlösen skall ske. Där ej
särskilda skäl till annat föranleda,
skall värdet beräknas efter det pris,
som kan påräknas vid försäljning
till den som idkar handel med vapen
eller ammunition.

Innan myndigheten företager värdering
som nu sagts, skall myndigheten
lämna egendomens ägare tillfälle
att inkomma med den utredning,
som finnes erforderlig för att styr -

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

ta fastställts, skall lösensumman ge- ka egendomens värde. Sedan detta
nom länsstyrelsens försorg utbetalas fastställts, skall lösensumman genom
till egendomens ägare. myndighetens försorg utbetalas till

egendomens ägare.

Med vapen----• — — särskilt föreskrivet.

För värdering som i andra stycket
sägs må länsstyrelsen anlita sakkunnig
myndighet eller sakkunnig enskild
person. Åt enskild person, som
biträtt vid värderingen, äger länsstyrelsen
av statsmedel utbetala skälig
ersättning.

17 §.

Har ansökan om tillstånd att innehava
vapen, som förvärvats genom
arv eller testamente eller på grund
av giftorätt, avslagits, skall vad i
15 och 16 §§ stadgas äga motsvarande
tillämpning, såframt sökanden ej
sist inom tre månader från delfåendet
av avslagsbeslutet eller inom den
längre tid länsstyrelsen eller, där avslagsbeslutet
meddelats av polismyndighet,
denna myndighet i särskilt
fall bestämmer hos myndighet som i
7 § tredje stycket sägs eller hos den,
som sistnämnda myndighet bestämmer,
styrker, att egendomen överlåtits
till någon, som äger innehava
densamma, eller gjorts varaktigt
obrukbar.

18 §.

1 mom. Den som — -------

Återlämnas ej vapnet och är ej
fråga om fall som avses i 37 §, skall
polismyndigheten skyndsamt underrätta
länsstyrelsen om omhändertagandet.
Beslutar länsstyrelsen ej
återkallelse eller förbud enligt vad i
14 § sägs, skall vapnet återställas.

För värdering som i andra stycket
sägs må myndigheten anlita sakkunnig
myndighet eller sakkunnig
enskild person. Enskild person,
som biträtt vid värderingen, äger av
statsmedel åtnjuta skälig ersättning.

17 §.

Har ansökan om tillstånd att innehava
vapen, som förvärvats genom
arv eller testamente eller på
grund av giftorätt, avslagits, skall
vad i 15 och 16 §§ stadgas äga motsvarande
tillämpning, såframt sökanden
ej sist inom tre månader
från delfåendet av avslagsbeslutet
eller inom den längre tid som den
myndighet, vilken meddelat avslagsbeslutet,
i särskilt fall bestämmer hos
myndigheten styrker, att egendomen
överlåtits till någon, som äger innehava
densamma, eller gjorts varaktigt
obrukbar.

18 §.
innehava vapnet.

Återlämnas ej vapnet och är ej
fråga om fall som avses i 37 § skall
anmälan om omhändertagandet
skyndsamt göras till myndighet som
i 5 § i mom. första stycket avses.
Beslutar myndigheten ej återkallelse
eller förbud enligt vad i 14 § sägs,
skall vapnet återställas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

(Nuvarande lydelse:)

20 §.

Där tillstånds- eller deklarationsbevis
förstörts eller förkommit eller
undergått sådan förändring, att det
icke lämpligen kan användas, må
efter ansökan hos den myndighet,
som utfärdat detsamma, nytt bevis
utfärdas. Ansökan skall, där beviset
förstörts eller förkommit, innehålla
på tro och heder avgiven förklaring
om förlusten av beviset.
Skulle beviset tillrättakomma, skall
detta eller det nya beviset ofördröjligen
återställas till den myndighet,
som utfärdat detsamma.

27 §.

Tillstånd att förvärva ammunition
må i Stockholm av överståthållaråmbetet
och i övriga delar av riket
av polismyndigheten återkallas,
därest tillståndshavaren utan att
vara berättigad därtill överlåtit eller
eljest missbrukat ammunition, som
han förvärvat på grund av tillståndet,
eller eljest skälig anledning förekommer
därtill.

Har tillstånd att innehava vapen
återkallats eller förbud mot innehav
av vapen meddelats, må länsstyrelsen
jämväl återkalla för vapeninnehavaren
utfärdat tillstånd rörande
ammunition till vapnet.

Därest återkallelse--- — —--

(Föreslagen lydelse:)

20 §.

Där tillstånds- eller deklarationsbevis
förstörts eller förkommit eller
undergått sådan förändring, att det
icke lämpligen kan användas, må
efter ansökan hos myndighet som i
5 § 1 mom. första stycket avses nytt
bevis utfärdas. Ansökan skall, där
beviset förstörts eller förkommit, innehålla
på tro och heder avgiven förklaring
om förlusten av beviset.
Skulle beviset tillrättakomma, skall
detta eller det nya beviset ofördröjligen
återställas till myndigheten.

27 §.

Tillstånd att förvärva ammunition
må av myndighet som i 5 § i mom.
första stycket avses återkallas, därest
tillståndshavaren utan att vara
berättigad därtill överlåtit eller eljest
missbrukat ammunition, som
han förvärvat på grund av tillståndet,
eller eljest skälig anledning förekommer
därtill.

Har tillstånd att innehava vapen
återkallats eller förbud mot innehav
av vapen meddelats, må myndigheten
jämväl återkalla för vapeninnehavaren
utfärdat tillstånd rörande
ammunition till vapnet.

- återställa tillståndsbeviset.

28 §.

Vill någon---

28 §.

— föreskrivna villkoren.

Tillstånd må meddelas endast för
viss tid, högst fem år. I beslutet skall
angivas det antal och slag vapen, som
må på en gång innehavas, samt den
plats, där rörelsen må bedrivas.

I beslut om tillstånd skall angivas
det antal och slag vapen, som
må på en gång innehavas, samt den
plats, där rörelsen må bedrivas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

Har tillståndshavare---— -— --eller vikarie.

Över meddelat —---- —--bevis utfärdas.

29 §. 29 §.

Tillstånd att------tillståndet avser.

Förvärv av------- — och beteckning.

Över rekvisitioner------

Vill den som erhållit tillstånd att
idka handel med skjutvapen förvärva
vapen som tillståndet avser av
annan än den, som är berättigad att
tillverka eller idka handel med sådan
vara, skall han tillika göra anmälan
därom hos polismyndigheten
i den ort, där han utövar sin rörelse.
I Stockholm skall anmälan dock göras
hos överståthållarämbetet. Anmälan
skall innehålla uppgift om
överlåtarens namn och hemvist, det
vapen överlåtelsen avser, den myndighet,
som utfärdat det av överlåtaren
åberopade tillstånds- eller deklarationsbeviset
rörande vapnet, samt
bevisets nummer och dagen för dess
utfärdande. Om överlåtelsen skall
polismyndigheten underrätta länsstyrelsen
i det län, dår överlåtaren
har sitt hemvist.

anteckningen gjordes.

Vill den som erhållit tillstånd att
idka handel med skjutvapen förvärva
vapen som tillståndet avser av annan
än den, som är berättigad att tillverka
eller idka handel med sådan
vara, skall han tillika göra anmälan
därom hos polismyndigheten i den
ort, där han utövar sin rörelse. I
Stockholm skall anmälan dock göras
hos överståthållarämbetet. Anmälan
skall innehålla uppgift om överlåtarens
namn och hemvist, det vapen
överlåtelsen avser, den myndighet,
som utfärdat det av överlåtaren åberopade
tillstånds- eller deklarationsbeviset
rörande vapnet, samt bevisets
nummer och dagen för dess utfärdande.
Om överlåtelsen skall myndighet,
hos vilken anmälan gjorts,
underrätta polismyndigheten i den
ort, där överlåtaren har sitt hemvist,
eller, om han har sitt hemvist i Stockholm,
överståthållarämbetet.

35 §.

1 mom. Utan tillstånd

Tillstånd till----

Avser ansökan----

Beträffande tillstånd -

35 §.

---explosiva varor.

sitt säte.
till prövning.

— — delar gälla.

Utan hinder av vad ovan stadgats
må, enligt de närmare föreskrifter
som meddelas av generaltullstyrelsen,
svenska, danska, finska och norska
medborgare till riket från Danmark,
Finland eller Norge för till -

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

(Nuvarande lydelse:)

Den som erhållit tillstånd att införa
skjutvapen och ammunition
äger innehava egendomen för det
ändamål tillståndet avser. Rörande
innehavet skall vad förut i denna
förordning är stadgat om innehav
av vapen och ammunition äga motsvarande
tillämpning.

Utan hinder

(Föreslagen lydelse:)
fällig användning härslädes vid jakt
eller tävling införa sedvanliga jaktoch
tävlingsskjutvapen jämte tillhörande
ammunition mot avgivande,
vid tullklarering, av skriftlig
deklaration ävensom företeende av
tillstånds- eller anmälning sbevis, som
i hemlandet må erfordras för rätt
att innehava vapnen, eller ock bevis
av hemlandsmyndighet att för sådan
rätt ej kråves tillstånd eller anmälan.

Den som erhållit tillstånd att införa
skjutvapen och ammunition
äger innehava egendomen för det ändamål
tillståndet avser. Vapen och
ammunition, som införts jämlikt
femte stycket, må under högst tre
månader från införseldagen innehavas
av den, som infört egendomen,
utan att särskilt tillstånd därtill erfordras.
Rörande innehavet i fall
som i detta stycke sägs skall vad
förut i denna förordning är stadgat
om innehav av vapen och ammunition
äga motsvarande tillämpning,
inom riket.

36 §.

7 mom. Dömes någon för förseelse
som i denna paragraf sägs eller har
eljest högre rätt avgjort mål, vari sådan
dom meddelats, åligger det domstolen
att ofördröjligen om domen
underrätta länsstyrelsen i det lån,
där den dömde har sitt hemvist, eller,
där fråga är om den som idkar handel
med skjutvapen eller ammunition,
länsstyrelsen i det län, där rörelsen
utövas. Enahanda underrättelseplikt
åligger domstolen, där någon

36 §.

7 mom. Dömes någon för förseelse
som i denna paragraf sägs eller har
eljest högre rätt avgjort mål, vari
sådan dom meddelats, åligger det
domstolen att ofördröjligen om domen
underrätta myndighet som i
5 § 1 mom. första stycket avses eller,
där fråga är om den som idkar handel
med skjutvapen eller ammunition,
länsstyrelsen i det län, där rörelsen
utövas. Enahanda underrättelseplikt
åligger domstolen, där nå -

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

(Nuvarande lydelse:)
som övertygats om gärning som avses
i denna paragraf förklarats jämlikt
5 kap. 5 § strafflagen ej kunna
fällas till ansvar.

(Föreslagen lydelse:)
gon som övertygats om gärning som
avses i denna paragraf förklarats
jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen ej
kunna fällas till ansvar.

39 §.

Hos länsstyrelse, så ock hos polismyndighet
i annan ort än Stockholm
skall, i enlighet med de närmare föreskrifter
Konungen utfärdar, föras
register för anteckning av uppgifter
rörande ärenden som avses i denna
förordning.

40 §.

Polismyndighets beslut må överklagas
hos länsstyrelsen sist å trettionde
dagen efter det klaganden erhöll
del av beslutet.

Över länsstyrelsens beslut i ärende,
som avses i 14, 16, 27, 28 eller
30 §, må klagan föras hos Konungen
genom besvär, som skola hava inkommit
till inrikesdepartementet in -

39 §.

Hos myndighet som i 5 § 1 mom.
första stycket sägs skall föras register
för anteckning av uppgifter rörande
ärenden som avses i denna förordning.

Hos länsstyrelse skall föras särskilt
register rörande ärenden om
handel med skjutvapen.

Närmare föreskrifter angående registrens
förande utfärdar Konungen.

40 §.

Polismyndighets beslut må överklagas
hos länsstyrelsen.

Över länsstyrelses beslut i ärende,
som avses i 14, 16, 27, 28 eller 30
§, må klagan föras hos Konungen
genom besvär, vilka skola ingivas
till inrikesdepartementet.

om tid som i första stycket sägs.

Talan mot------ej föras.

Polismyndighets och------ — annorlunda förordnas.

41 §.

2 mom. Utan hinder av vad i 8 § 1
mom. är stadgat må tillstånd att
innehava skjutvapen beviljas den,
som författningsenligt är skyldig anordna
verkskydd, i den mån skjutvapen
enligt gällande specialplan för
verkskyddet erfordras för någon
som är inskriven i verkskyddets
ordnings- och bevakningstjänst.

41 §.

2 mom. Utan hinder av vad i 8 §
1 mom. är stadgat må tillstånd att
innehava skjutvapen beviljas den,
som författningsenligt är skyldig anordna
verkskydd, i den mån skjutvapen
enligt gällande specialplan för
verkskyddet erfordras för någon som
är inskriven i verkskyddets ordningsoch
bevakningstjänst. Tillstånd med -

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

(Nuvarande lydelse:)
Tillstånd meddelas, efter polischefens
och civilförsvarschefens hörande,
av länsstyrelsen i det län, där den
anläggning eller byggnad är belägen,
för vilken verkskydd skall vara organiserat.

(Föreslagen lydelse:)
delas, i förekommande fall efter polischefens
och civilförsvarschefens
hörande, av polismyndigheten i den
ort, där den anläggning eller byggnad
är belägen, för vilken verkskydd
skall vara organiserat, dock att i
Stockholm tillstånd meddelas av

överståthållarämbetet.

Vad i------— övnings- eller tävlingsskjutning.

Vid tillstånd----— — finnas erforderliga.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

F örslag
till

Förordning

om ändrad lydelse av 2 § förordningen den 10 juni 1949 (nr 341)
om explosiva varor.

Härigenom förordnas, att 2 § förordningen den 10 juni 1949 om explosiva
varor skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

2 §.

Denna förordning —--förordnad person.

Beträffande ammunition och tändmedel,
som avses i vapenförordningen,
samt hagelpatroner och härför
avsedda tändhattar skola bestämmelserna
i 5 och 7 kapitlen av denna förordning
äga tillämpning allenast på
tillverkares och handlandes befattning
med sådana varor i och för rörelsen.

Beträffande ammunition och tändmedel,
som avses i vapenförordningen,
samt hagelpatroner och härför
avsedda tändhattar ävensom kulammunition
för jaktstudsare med kaliber
överstigande 6,5 millimeter skola
bestämmelserna i 5 och 7 kapitlen av
denna förordning äga tillämpning
allenast på tillverkares och handlandes
befattning med sådana varor i
och för rörelsen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
30 december 195b.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Andersson,
Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam,
Lindström, Lange.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, försvars- och
finansdepartementen samt t. f. chefen för handelsdepartementet, statsrådet
Nordenstam, anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund,
fråga om vissa ändringar i vapenförordningen samt anför därvid följande.

Den 18 april 1953 avgav statens organisationsnämnd en promemoria med
förslag till vissa ändringar i vapenförordningen jämte därtill hörande anvisningar.
Vidare överlämnade svenska gruppen av nordiska parlamentariska
kommittén för friare samfärdsel m. m. med skrivelse den 10 juli
1953 dels protokoll från presidiesammanträde inom kommittén den 9 juni
1953, utvisande att presidiet beslutat att å kommitténs vägnar framlägga
vissa förslag till lättnader i tullhänseende enligt protokollet närslutna promemorior,
dels ock, såvitt nu är i fråga, en promemoria med förslag till
lättnader beträffande in- och utförsel av jakt- och tävlingsvapen inklusive
ammunition för användning under tillfällig vistelse i annat nordiskt land.

över organisationsnämndens och kommitténs promemorior har efter remiss
yttranden avgivits av chefen för försvarsstaben, arméförvaltningen,
statens kriminaltekniska anstalt, statspolisintendenten, statskontoret, statistiska
centralbyrån, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,
Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Jämtlands och Norrbottens län,
centralförbundet för befälsutbildning, föreningen Sveriges landsfiskaler,
föreningen Sveriges stadsfiskaler, skytteförbundens överstyrelse, svenska
jägareförbundet, svenska pistolskytteförbundet, svenska sportskytteförbundet
och Sveriges vapenhandlareförening. Vidare har efter remiss yttranden
avgivits över organisationsnämndens promemoria av medicinalstyrelsen
och över kommitténs promemoria av generaltullstyrelsen, statens handelsoch
industrikommission samt föreningen Norden.

Vid flera av de nämnda yttrandena har fogats utlåtanden av samman -

14 Iiiingl. Maj:ts proposition nr 37.

slutningar eller underordnade myndigheter eller tjänstemän. Sålunda bär
insänts av överståthållarämbetet yttranden från polismästaren och kriminalpolisintendenten
i Stockholm, av länsstyrelsen i Stockholms län yttrande
från länets avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler, av länsstyrelsen
i Södermanlands län yttranden från poliskammaren i Eskilstuna, landsfiskalerna
i Rönö, Trosa, Strängnäs, Rekarne, Vingåkers, Valla och Villåttinge
distrikt samt från länets jaktvårdsförening, av länsstyrelsen i Östergötlands
län yttranden från poliskammaren i Norrköping och länsavdelningen
av föreningen Sveriges landsfiskaler, av länsstyrelsen i Kronobergs
län yttranden från landsfogden i länet, länsavdelningen av föreningen
Sveriges landsfiskaler och länets jaktvårdsförening, av länsstyrelsen i Malmöhus
län yttranden från poliskamrarna i Malmö och Hälsingborg, föreningen
Malmöhus läns landsfiskaler och Skånska jägarsällskapet, av länsstyrelsen
i Goteborgs och Bohus län yttranden från landsfogden i länet, poliskammaren
i Göteborg och länets jaktvårdsförening, av länsstyrelsen i Värmlands
län yttranden från landsfogden i länet, landsfiskalen i Charlottenbergs
distrikt, länsavdelningen av föreningen Sveriges landsfiskaler och
förste provinsialläkaren i länet, av länsstyrelsen i Älvsborgs län yttranden
från poliskammaren i Borås och landsfogden i länet, av länsstyrelsen i
Jamtlands län yttranden från polischefen i Östersund och länsföreningen
av föreningen Sveriges landsfiskaler, av länsstyrelsen i Norrbottens län
yttranden från landsfogden i länet, polischefen i Luleå och landsfiskalerna
i Gällivare, Nederluleå och Övertorneå distrikt samt av generaltullstyrelsen
yttranden från tulldirektionerna i Stockholm, Göteborg och Malmö, tullkamrarna
i Hälsingborg, Strömstad, Östersund och Haparanda ävensom
gränstullkammaren i Karlstad.

Jag anhåller nu att få upptaga de i promemoriorna berörda spörsmålen
till narmare behandling. Jag kommer därvid först att behandla organisationsnämndens
förslag för att därefter övergå till de av kommittén framlagda
förslagen.

Vapenförordningens tillämpningsområde
Gällande bestämmelser

För rätt att inneha skjutvapen kräves enligt vapenförordningen den
10 juni 1949 i allmänhet att tillstånd erhållits att förvärva, inneha eller
införa vapnet eller att detsamma på grund av äldre bestämmelser deklarerats
i särskild ordning. Skjutvapen får ej heller överlåtas eller upplåtas
till annan än den som på grund av tillstånd äger inneha vapnet. Visst
undantag göres för utlåning på kortare tid, högst två veckor.

För rätt att förvärva ammunition fordras likaledes i allmänhet att särskilt
tillstånd erhållits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

1 § i förordningen innehåller en definition av begreppet skjutvapen.
Vidare uppräknas där de skjutvapen som skall vara undantagna från förordningens
tillämpning. Sålunda sägs, att bestämmelserna i förordningen
ej gäller skjutvapen, som gjorts varaktigt obrukbara, eller andra för framladdning
avsedda skjutvapen än sådana, som ingår i krigsmaktens utrustning
och med dem likartade, ej heller skjutvapen för slakt, signalgivning,
livräddning eller dylikt, startpistoler eller sådana luft- eller tjäderbössor
eller luft- eller fjäderpistoler, som är avsedda för målskjutning.

I 2 § definieras begreppet ammunition. Därmed förstås dels patroner och
projektiler, avsedda för sådana handvapen, å vilka förordningen äger tilllämpning,
vare sig projektilerna är massiva eller fyllda med sprängämne
eller annat ämne, dels ock tändhattar och andra tändmedel, avsedda för
ammunition som nyss nämnts. Från förordningens tillämpning undantages
emellertid hagel, massiva kulor, hagelpatroner och tändhattar för
sådana samt patron- och laddningshylsor utan tändhattar, avsedda för
sådana handvapen för vilka förordningen gäller.

Jämlikt 8 § 1 mom. må tillstånd att inneha skjutvapen meddelas endast
enskild person, som finnes vara i behov av vapnet samt skäligen kan antagas
ej komma att missbruka detsamma. Är det fråga om pistol eller annat
dylikt fickvapen, må tillstånd ej meddelas, med mindre synnerliga skäl
föreligger. Utan hinder av bestämmelsen att tillstånd får meddelas endast
enskild person må enligt 9 § tillstånd beviljas bl. a. skytteförbund och
skytteföreningar tillhörande det frivilliga statskontrollerade skytteväsendet.
För övning eller tävling må därefter sammanslutningen på vissa närmare
angivna villkor utlåna skjutvapen till medlem. Vapen som innehas av
i 9 § omnämnda sammanslutningar må icke förvaras i skyttepaviljong eller
annan liknande lokal, med mindre polismyndigheten i den ort, där lokalen
är belägen, godkänt densamma.

I detta sammanhang må anmärkas en undantagsbestämmelse i 41 §
3 inom., enligt vilken skjutvapen må — utan hinder av föreskrifterna om
tillstånd — överlåtas eller upplåtas från kronan till sammanslutning, beträffande
vilken Kungl. Maj :t förordnat därom.

Tillstånd att förvärva ammunition må beviljas allenast den som äger
inneha sådant skjutvapen, för vilket ammunitionen är avsedd, och tillstånd
gäller i regel ett år från dagen för dess meddelande. Jämlikt 23 § må tillstånd
att förvärva ammunition meddelas endast enskild person, som finnes
vara i behov av ammunitionen samt skäligen kan antagas ej komma att
missbruka densamma. Tillstånd må dock jämväl beviljas sammanslutning
som avses i 9 § och sådan sammanslutning må till sina medlemmar eller
till medlem av annan dylik sammanslutning överlåta ammunition att förbrukas
vid övnings- eller tävlingsskjutning, som äger rum under sammanslutningens
kontroll.

Vidare må nämnas, att Kungl. Maj :t den 25 november 1949 fastställt

16 Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

särskilda föreskrifter och anvisningar rörande tillämpningen av vapenförordningen.

Statens organisationsnamnet

I sin promemoria tar organisationsnämnden först upp frågan om vidgade
undantag från vapenförordningens tillämpning.

Vad angår skjutvapen behandlar nämnden först spörsmålet om
licensfrihet för hagelgevär och anför därvid — efter att ha berört frågans
tidigare behandling — att tillräcklig anledning att förorda licensfrihet för
detta slag av vapen knappast torde föreligga. Med hänsyn till det alltmer
utbredda utövandet av jakt och nedgången av viltbeståndet anser nämnden
redan ur rent jaktliga synpukter, att den kontroll och hämmande faktor,
som nuvarande tillståndstvång innebär, ej bör avlägsnas.

Däremot föreslår nämnden, att organisationerna inom det frivilliga statskontrollerade
skytteväsendet skall äga att utan tillstånd till låns mottaga
armégevär från kronans tygförråd. Härom heter det i promemorian.

Den uppmjukning som här ifrågasättes, gäller de armégevär, som skytteförbunden
och skytteföreningarna inom det frivilliga statskontrollerade
skytteväsendet till låns mottaga från försvarsväsendets tygförråd. Ett stort
antal av de gevär, som skytteföreningarna i riket disponera för upplåtelse
till sina medlemmar vid övningar och tävlingar, utgöres av dylika ur kronans
förråd lånade vapen. Den tillståndsprövning, som dessa lån nu underkastas,
torde endast vara av rent formell natur. Ur säkerhets- och kontrollsynpunkt
vill hinder ej synas föreligga att slopa tillståndstvånget vid dessa
upplåtelser. Ifrågavarande vapen äro omsorgsfullt bokförda vid kronans
förråd och kunna givetvis såsom blott utlånade återfordras, om så skulle
påkallas. Den frivilliga skytterörelsen är vidare statsunderstödd och statskontrollerad
samt ledes av pålitliga och ansvarskännande medborgare.

I fråga om ammunition föreslår organisationsnämnden att från
licenstvång skall frigöras kulammunition för jaktstudsare med 6,5 mm
kaliber och därutöver.

Nämnden uttalar härom till en början, att licenstvånget tvivelsutan innebär
vissa olägenheter och utgifter för den enskilde. Efter att ha redogjort
för den tidigare behandlingen av frågan om upphävande av iicenstvånget
■— därvid såsom skäl för licenstvångets bibehållande särskilt framhållits,
att det med hänsyn till jaktstudsarnas farlighetsgrad icke kunde vara tillrådligt
att låta envar, som vore berättigad att inneha kulgevär för jaktändamål,
fritt anskaffa obegränsade mängder ammunition till detsamma
— anför nämnden följande.

Vid ett bedömande av nu omhandlade spörsmål må till en början framhållas,
att ammunition till hagelgevär alltsedan 1922 års förordning varit
undantagen från tillståndstvång. Vidare bör beaktas, att enligt 21 § 2 mom.
vapenförordningen må deltagare i jakt för begagnande under jakten till
annan deltagare fritt överlåta ammunition ävensom vid tillfällig upplåtelse
av skjutvapen upplåtaren till låntagaren utan att licens erfordras över -

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

lämna ammunition till det utlånade vapnet. Någon större svårighet för en
person, som tilläventyrs fått avslag å sin ansökan om ammunition sförvärv,
att genom förmedling av vänner och bekanta ändock få tillgång till ammunition,
torde på grund härav — i synnerhet som ju ansökningar om ammunitionsförvärv
normalt böra beviljas — icke föreligga. Det vill även synas
inkonsekvent, att en tillfällig vapenlåntagare medges fritt förvärv av ammunition,
under det att denna rätt ej tillerkännes en person, som efter vederbörlig
prövning befunnits lämplig att inneha jaktvapen. Tages jämväl hänsyn
till de lättnader i avseende å förvärv av jaktammunition, som nya
vapenförordningen i förhållande till tidigare bestämmelser innefattar —
såsom utsträckning av licensens allmänna giltighetstid till ett år, rätt till
successivt uttagande av beviljad kvantitet samt en liberalare tillståndsgivning
överhuvud — kan det med fog ifrågasättas, om licenstvånget i denna
del bör bibehållas. Härför skulle blott tala faran för vissa fall av missbruk
vid ett frisläppande. Det må visserligen äga sin riktighet, att den omständigheten
att en person en gång prövats lämplig att inneha skjutvapen, ej
innefattar någon absolut garanti för att han även i fortsättningen kominer
att besitta de erforderliga kvalifikationerna. I de förhållandevis fåtaliga
fall, där missbruk av vapen konstaterats eller kan befaras, synes emellertid
ingripande i första hand böra ske i den form, att rätten att inneha
vapen fråntages vederbörande. Att låta reaktionen från myndigheternas
sida bestå i enbart ett avslag å ansökan om ammunitionsförvärv synes däremot
skäligen verkningslöst.

Hinder ur jaktvårdssynpunkt att från licenstvång lösgöra studsarammunition
från och med 6,5 mm och därutöver synes ej böra möta; härigenom
skulle t. ex. ammunition till studsartyperna med kaliber 6,5, 7,62, 8 och
9,3 mm fritt kunna förvärvas. Vad 6,5 mm jaktstudsare beträffar torde
prövningen vid meddelande av tillstånd till innehav av denna vapentyp
städse ha varit mycket restriktiv, varför i allmänhet blott särskilt kvalificerade
jägare inneha sådana vapen.

I den händelse frisläppandet av jaktammunitionen kunde komma att
medföra en intensifiering och ett underlättande av inskjutning och övningsskjutning
med älgstudsare i anslutning till den årliga älgjakten, skulle
detta bidraga till att i sin mån tillgodose ett befogat önskemål.

Kul jaktvapnens allmänna farlighetsgrad — särskilt med avseende å
tänkbart illegalt bruk i orostider — torde ej kunna tillmätas så stor vikt
som de rent jaktliga faktorerna. Det må, såvitt angår befarad illegal användning,
til lika framhållas, att väsentligt ändrade förhållanden inträtt
sedan kontrollen över vapeninnehav infördes mot slutet av första världskriget.
De väpnade styrkornas handvapenutrustning var då en helt annan
än nu, när kulsprutepistoler och automatgevär få svara för den huvudsakliga
eldkraften. Den omständigheten att etl ganska begränsat parti
6,5 mm Huskvarna jaktstudsare, vartill den vanliga armégevärsammunitionen
lär passa, på sin lid tillförts marknaden, synes ej heller behöva föranleda
till ändrat bedömande av förevarande fråga.

Med hänsyn till det ovan anförda synes jaktammunitionen kunna lösgöras
från licens tvång. Undantag bör dock göras för ammunition till dels
de militärgevär, vilka enligt 4 S fjärde st. jaktstadgan i vissa iall må begagnas
vid jakt (Reminglongevär nr 1867/89 vid al! slags jakt och milihirgevär
i övrigt vid jakt å säl eller varg under vissa förhållanden), dels ork
pistoler vid grytjakt å räv eller grävling.

2 - Ililving till riksdagens protokoll 1.9.74. 1 sand. Nr 37.

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

Beträffande ammunition till s. k. salongsgevär anför nämnden följande.

Det kan vidare ifrågasättas, om ej ytterligare ett undantag från licensfrihet
bör göras. Här åsyftas ammunition till de s. k. salongsgevären
(5,6 å 6 mm eller kal. 22). Tidigare var tillståndsgivningen beträffande
denna vapentyp tämligen liberal och ett stort antal innehavare av sådana
vapen torde för närvarande finnas i vårt land. Under senaste årtionde har
emellertid från ansvarigt jaktvårdshåll och jägarnas egna organisationer
en alltmera kritisk inställning kommit till uttryck mot denna vapentyp.
Det har gjorts gällande att vapnet, på grund av kulans relativt låga utgångshastighet
och härav följande ringa anslagsenergi och starkt krokiga bana,
lämpar sig illa som jaktvapen. Vidare har påtalats, att salongsgevär företrädesvis
användes av ynglingar, som ofta sakna den erforderliga ansvarskänslan
och de kvalifikationer i övrigt, som en god jägare bör besitta, varför
vapnet ofta brukats på okynne och vållat ohägn och skadeskjutningar
bland det vilda. Det har dock tillika framhållits, att vapnet i rätta händer
i sin mån är ägnat alt tjäna jaktvården, enär detsamma med fördel kan
användas vid efterhållande av mindre skadedjur. I några fall kan vapnet
dessutom vara lämpat för jakt i egentlig mening, t. ex. vid jakt å ekorre.
Med föranledande av kritiken har det i anvisningarna till 1949 års vapenförordning
uttalats, att tillstånd till förvärv av salongsgevär för jakt som
regel bör lämnas endast för utrotande av skadedjur. I samband härmed har
utsagts, att en noggrann prövning bör ske beträffande såväl sökandens personliga
kvalifikationer som hans behov av vapnet.

På grund av det nu anförda torde även ammunition till salongsgevär alltjämt
böra vara underkastad licenstvång.

Slutligen anmärker nämnden, att ett frisläppande av kulammunition till
jaktgevär skulle föranleda eu minskning i statens stämpeluppbörd med
uppskattningsvis 30 000 kronor årligen.

Remissyttrandena

Organisationsnämndens förslag tillstyrkes eller lämnas utan erinran i
flertalet remissyttranden. I de tillstyrkande yttrandena understrykes önskvärdheten
av att åstadkomma förenklingar i handläggningen av vapenärendena
utan att likväl säkerhetssynpunkterna åsidosättes. Vissa remissinstanser
hyser emellertid betänkligheter mot en uppmjukning av bestämmelserna
och särskilt beträffande förslaget om frisläppande av kulammunition
har delade meningar kommit fili uttryck.

Vad angår vapenförordningens tillämpning å skjutvapen må
nämnas, att poliskammaren i Borås och landsfiskalen i Strängnäs distrikt
förordar, att licenstvånget beträffande hagelgevär skall upphävas. Det
framhålles därvid bl. a., att ingen numera kan ifrågasätta, att slätborrade
jaktgevär skulle kunna få någon betydelse vid ett försök till statskupp och
att licenstvånget icke har någon större betydelse ur jaktvårdssynpunkt,
eftersom det inte är svårt för en sökande alt skaffa intyg om jakträtt.

Landsfiskalen i Strängnäs distrikt har vidare framhållit, att vapenförordningen
borde äga tillämpning å luft- eller fjäderbössor och luft- eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

fjäderpistoler så till vida, att i förordningen stadgades, att barn under viss
ålder icke finge utan målsmans närvaro använda dylika vapen ute i det
fria. Som motivering åberopas, att det ofta händer olyckor när barn leker
med dylika vapen och att pojkar ofta gör sig skyldiga till djurplågeri genom
att med sådana vapen skadeskjuta småfåglar och andra mindre djur.
Ändring i samma riktning har påyrkats av föreningen Djurens Vänner i
Göteborg i skrivelse den 9 september 1954 till chefen för inrikesdepartementet.

Förslaget att frisläppa viss j a k t a in munition från licenstvång tillstyrkes
eller lämnas utan erinran av bl. a. chefen för försvarsstaben, länsstyrelserna
i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Göteborgs och Bohus,
Värmlands, Älvsborgs, Jämtlands och Norrbottens län samt föreningen
Sveriges landsfiskaler. Även jaktvårdsorganisationerna — på ett undantag
när — tillstyrker uppmjukningar beträffande handeln med ammunition.
Sålunda tillstyrkes förslaget av Svenska jägareförbundet, Skånska jägarsällskapet
samt Södermanlands och Kronobergs läns jaktvärdsföreningar.
I några yttranden ifrågasättes dock om icke gränsen för fri ammunition bör
dragas på annat sätt än nämnden föreslagit.

Följande remissinstanser avstyrker organisationsnämndens ifrågavarande
förslag, nämligen länsstyrelserna i Södermanlands och Malmöhus län,
landsfogden i Kronobergs län, centralpolisen i Malmö, polischefen i Luleå,
föreningen Sveriges stadsfiskaler, föreningen Malmöhus läns landsfiskaler
och Göteborgs och Bohus läns jaktvårdsförening. En tveksam hållning intar
statens kriminaltekniska anstalt, statspolisintendenten, överståthållarämbetet,
länsstyrelsen i Sockholms län, in. fl.

Länsstyrelsen i Södermanlands län påpekar, att på sina håll sökanden
f. n. måste genom bevis om godkänd provskjutning styrka sin skjutskicklighet
innan polismyndigheten tillstyrker ansökan om licens å älgstudsare
eller meddelar tillstånd till inköp av ammunition för sådant vapen. Denna
möjlighet till kontroll av en persons skjutskicklighet skulle bortfalla. Länsstyrelsen
i Malmöhus län hänvisar till att det på grund av studsarnas farlighetsgrad
är av vikt, att ammunition till sådana vapen icke utlämnas
med mindre en noggrann prövning skett av vederbörande deklarants behov
och personliga kvalifikationer. Polischefen i Luleå anser, att ifrågavarande
typer av jaktvapen i orostider kan komma till farlig illegal användning
om möjlighet skulle finnas alt anskaffa ammunition i större
mängder. Enligt föreningen Sveriges stadsfiskaler finns det ett stort antal
vapen i allmänhetens ägo, som icke är registrerade, och den svårighet som
dessa illegala vapeninnehavare har att komma över ammunition skulle
bortfalla vid förslagets genomförande, vilket icke är tilltalande vare sig ur
samhällelig kontrollsynpunkt eller ur jaktvårdssynpunkt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

Statens kriminaltekniska anstalt, som finner förslaget ur säkerhetssynpunkt
mindre tillfredsställande, förordar likväl fri inköpsrätt men med
viss kvantitetsbegränsning. Även statspolisintendenten anser vissa begränsningar
nödvändiga och förordar dels en viss minimiålder för inköp av
dylik ammunition, exempelvis 18 år, dels oek att inköp bör få ske endast
på rekvisition enligt en särskild blankett, i vilken köparens namn och
adress finns angiven. Därigenom skulle möjlighet finnas att förhindra att
direkt olämpliga personer, vilka kunna tänkas missbruka ammunition,
kommer i besittning av den, varjämte genom de hos vapenhandlaren kvarliggande
rekvisitionssedlarna viss efterkontroll skulle möjliggöras. Liknande
ståndpunkt intar överståthullarämbetet, som rekommenderar ett rekvisitionssystem,
där köparen skriftligen får bekräfta, att han innehar vapen
med vederbörligt tillstånd eller eljest har legalt behov av ammunition. Enligt
ämbetet bör sådana föreskrifter omfatta jämväl hagelpatroner och intagas
i explosivvaruförordningen med tilläggsbestämmelser. Länsstyrelsen
i Stockholms län anser, att om licenstvångel upphäves det blir nödvändigt
att i annan ordning utöva kontroll över handeln med ammunition för att
i relativt enkla former skapa viss garanti mot missbruk. Därvid kunde
ÖArervägas, att föreskriva skyldighet för köparen alt visa upp sitt deklarations-
eller tillståndsbevis. Liknande synpunkter framföres av landsfiskalen
i Nederluleå distrikt.

I fråga om kalibern på den ammunition som bör vara licensfri kommer
olika meningar till uttryck i remissyttrandena. Länsstyrelsen i Stockholms
län anser sålunda, att det bör övervägas, om icke ammunition till jaktstudsare
av 6,5 ram kaliber fortfarande bör vara licensbelagd. Då denna ammunition
även passar till 6,5 mm mausergevär och sådana gevär i stor utsträckning
av skytteföreningarna och hemvärnet lånas ut till medlemmarna
respektive hemvärnsmännen — i båda fallen ofta helt unga personer —
är det enligt länsstyrelsens uppfattning mycket som talar för att frige
endast ammunition till jaktstudsare med en kaliber överstigande 6,5 mm.
Ett bibehållande av licenstvånget för 6,5 mm studsarammunition skulle bli
föga betungande för jägarna, då endast ett ganska begränsat antal jaktstudsare
av denna kaliber torde finnas i bruk. Länsstyrelsen i Kronobergs
lån — som uttalar, att ett slopande av tillståndstvånget för all jaktammunition
skulle innebära den bekvämaste lösningen men att från jägare- och
jaktvårdshåll rests ett visst motstånd häremot — föreslår, att licensfrihet
vid köp av kulammunition för jaktvapen bör medgivas för ammunition från
och med 7 mm och uppåt, dock med undantag för de i viss, i 4 § jaktstadgan
angiven jakt tillåtna militärvapnen samt grytjaktpistoler. I sin motivering
anför länsstyrelsen bl. a. följande.

Ett likaledes omstritt vapen är den jaktstudsare kal. 6,5, till vilken det
nuvarande armégevärets ammunition kan användas. Detta förhållande har

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

uppmärksammats och haft till följd att tillstånd till förvärv av vapnet i
fråga i allmänhet utfärdats sparsamt. I detta län har sålunda tillstånd meddelats
endast i ett fåtal fall och då till personer, som efter noggrann prövning
befunnits motsvara högt ställda anspråk på personliga kvalifikationer
samt därutöver gjort sig kända såsom intresserade och kunniga samt aktivt
verksamma jaktvårdare. Förefintligheten av dessa vapen, som lör övrigt
på grund av sina mindre goda skjutegenskaper enligt uppgift från jägarehåll
icke motsvarat förväntningarna och därför icke längre äro så efterfrågade,
skulle icke i och för sig behöva medföra alt ett undantag från
licensfrihet vid ammunitionsförvärv gjordes, därest över hela landet iakttagits
samma återhållsamhet i tillståndsgivningen. Enligt uppgift från härvarande
jaktvårdsförening har studsaren emellertid erhållit stor spridning
speciellt inom de nordligare länen, och ett bibehållande av licenstvånget
vid ammunitionsförvärv kan måhända därför vara tillrådligt.

Även Kronobergs läns jaktvårdsförening hyser tveksamhet mot att släppa
fri 6,5 ram ammunition.

I flera yttranden beröres frågan om licensfrihet för ammunition till de
s. k. salongsgevären. Länsstgrelserna i Östergötlands och Norrbottens län
samt Stockholms och Värmlands länsavdelningar av föreningen Sveriges
landsfiskaler anser, att även dylik ammunition bör bli föremål för en fri
handel. Därvid framhålles, att vederbörandes lämplighet att inneha och
bruka vapnet prövas när tillstånd därtill sökes, att licenstvånget icke effektivt
kan förhindra olämplig användning av salongsgevär, att vapenförordningen
icke är någon jaktvårdslagstiftning och att jaktvårdssynpunkterna
skall beaktas i jaktstadgan samt att det skulle medföra klara och enhetliga
bestämmelser om all jaktammunition undantoges från licenstvång.

En motsatt uppfattning intager bl. a. länsstyrelserna i Kronobergs och
Jämtlands län, landsfogden i Norrbottens lön och kriminalpolisintendenten
i Stockholm. Som skäl för denna ståndpunkt åberopas bl. a., att salongsgevär
är olämpliga för jakt och att ammunitionen i viss utsträckning passar
till pistoler och revolvrar samt att det är angeläget att förhindra ren
okynnesskjutning, vartill de vapnen lätt inbjuder.

Departementschefen

Nu gällande vapenförordning trädde i kraft den 1 januari 1950. Den
tillkom efter ett omfattande utredningsarbete och bestämmelserna torde
i stort sett ha fått eu lämplig och ändamålsenlig avvägning. Det framstår
emellertid som en angelägenhet av vikt, att ständigt tillse, all alla möjligheter
till rationalisering och arbetsbesparing väl tillvaratages. Av denna anledning
ansåg man sig redan efter något års erfarenhet av den nya förordningen
kunna genomföra vissa förenklingar i handläggningen av vapenärendena.
Sålunda överflyttades 1952 tillståndsgivningen beträffande hagelgevär
från länsstyrelserna till polismyndigheterna.

Statens organisationsnämnd har nu framlagt förslag om ytterligare för -

Kungl. Maj:ts proposition tir 37.

enkiinga- och rationaliseringsåtgärder. Förslagen innebär främst en fortsatt
decentralisering av vapenärendena till polismyndigheterna, till vilken
fråga jag återkommer, och vidare ett frigörande av viss kulammunition från
licenstvång, varjämte vissa detalj bestämmelser, som i praktiken medfört
mindre tillfredsställande resultat, föreslås skola ändras eller kompletteras.
Av utredningen och remissyttrandena synes framgå, att skäl finnes för att
nu — oaktat den förhållandevis korta tid, som förflutit från vapenförordningens
tillkomst — åter pröva frågan, huruvida vissa förenklingar i regleringen
kan göras utan att syftet med vapenförordningen, nämligen att förhindra
missbruk av skjutvapen, eftersättes.

Vad då angår den nu förevarande frågan om vapenförordningens tillämpningsområde
har organisationsnämnden föreslagit vissa uppmjukningar såväl
i fråga om vapen som ammunition.

Vapenförordningen omfattar f. n. alla egentliga skjutvapen. Att rubba
på denna huvudprincip synes mig icke böra komma i fråga. För att i största
möjliga utsträckning förhindra missbruk av skjutvapen måste myndigheterna
ha möjligheter att pröva sökandens kvalifikationer och behov av
vapen. Tanken att undantaga hagelgevär från licenstvång har framförts
redan i tidigare sammanhang, men förslag i den riktningen har avvisats av
statsmakterna. Även organisationsnämnden har i sin förenämnda promemoria
ställt sig avvisande till eu sådan ändring, därvid nämnden åberopat
främst jaktvårdssynpunkter. Några enstaka remissinstanser har däremot
förordat, att licenstvånget för jaktgevär skall upphävas. Visserligen kan
jag dela deras åsikt, att slätborrade hagelgevär numera knappast kan
tänkas få någon större betydelse vid angrepp mot rikets säkerhet, men
vapnen är ingalunda ofarliga och de kan lätt missbrukas i en olämplig persons
hand. Jaktvårdssynpunkterna kan icke heller frånkännas betydelse.
Att såsom ifrågasattes i samband med 1952 års ändringar i vapenförordningen
införa ett förbudssystem i stället för ett tillståndssystem synes mig
— som jag redan då framhöll — icke utgöra någon tillfredsställande lösning.
Jag förordar därför i likhet med organisationsnämnden, att det nuvarande
tillståndssystemet i fråga om hagelgevär bibehålies oförändrat.

Från kronans förråd utlånas f. n. i ganska stor utsträckning armégevär
och kulsprutepistoler till skytteförbunden och skytteföreningarna inom
det frivilliga statskontrollerade skytteväsendet. Utlåningen äger rum på
viss tid och återlämning av vapnen skall ske bl. a. vid förstärkt försvarsberedskap
eller mobilisering eller vid anfordran av armétygförvaltningen.
För att få låna dessa vapen måste skytteorganisationerna i enlighet med
vapenförordningens bestämmelser söka tillstånd hos vederbörande länsstyrelse.
I sin promemoria har organisationsnämnden föreslagit, att särskilt
tillstånd icke skall behövas vid dessa lån av armégevär.

Den tillståndsprövning som här äger rum torde numera få anses vara när -

Kungi. Maj:is proposition nr 37.

mast av rent formell natur. Det finns ju möjligheter att på annat sätt reglera
utlåningen, och vapnen kan när som helst återfordras. Organisationerna är
vidare underkastade kontroll från statens sida. På grund härav och med hänsyn
till att organisationerna får anses stå under ledning av pålitliga och
ansvarskännande personer har jag i och för sig ingenting att erinra mot
den föreslagna uppmjukningen. Emellertid synes det mig icke vara erforderligt
att vidtaga någon ändring i vapenförordningen för att genomföra
detta förslag. Kungl. Maj:t torde nämligen med stöd av 41 § 3 mom. vapenförordningen
kunna förordna därom.

Luftgevär och luftpistoler förorsakar årligen flera svåra olyckor och
vapnen användes med all sannolikhet i ganska stor utsträckning av pojkar
vid jakt på småfåglar och andra mindre djur. Det är därför angeläget,
att med olika medel försöka motverka missbruk av vapnen. I första hand
måste det ankomma på föräldrarna att tillse, att barn icke handskas vårdslöst
med luftvapen. Men från det allmännas sida bör man också medverka
till att försöka stävja missbruk. Detta synes mig kunna ske genom att i
lokala ordningsstadgor intages föreskrifter om vapnens användning. Jag
vill vidare erinra om att 1949 års jaktutredning har att pröva frågan om
åtgärder för att förhindra okynnesskytte med luftvapen. Jag anser därför
icke tillräckliga skäl föreligga att såsom från olika håll föreslagits nu inbegripa
luftvapen under vapenförordningen.

Vad angår frågan om licensfrihet för ammunition vill jag erinra om att
hagelammunition redan enligt de före den nya vapenförordningen gällande
bestämmelserna var undantagen från licenstvång. Några olägenheter av
den fria handeln med dylik ammunition har icke försports. Organisationsnämnden
vill nu gå ett steg längre och från licenstvång frigöra kulammunition
för jaktstudsare med 6,5 mm kaliber och därutöver. Förslaget härutinnan
tillstyrkes i det övervägande antalet remissyttranden. En del remissmyndigheter
har emellertid ställt sig avvisande till förslaget. Därvid har
åberopats studsarnas farlighetsgrad och angelägenheten av att kunna pröva
en sökandes personliga kvalifikationer ävensom risken för att dessa vapen
skall kunna komma till illegal användning. För egen del vill jag ifrågasätta
om dessa skäl är tillräckligt vägande för att man skall avstå från de fördelar
som ett slopande av licenstvånget onekligen innebär såväl för den enskilde
som för myndigheterna. Tillståndsgivningen beträffande jaktstudsare
torde vara ganska restriktiv och den som fått tillstånd att inneha ett sådant
vapen lärer i allmänhet också besitta de personliga kvalifikationer, som bör
fordras för att få förvärva ammunition. Och om en person missbrukat eller
kan befaras komma att missbruka vapnet synes mig — såsom organisationsnäinnden
också framhållit — den riktiga reaktionen från myndigheternas
sida vara, att vederbörande fråntages vapnet och icke att han endast vägras
att köpa ammunition. Att, såsom från en del håll föreslagits, införa eu ny
form av kontroll bestående i vissa begränsningar i inköpsrätten och ett sär -

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

skilt rekvisitionsförfarande anser jag mindre lämpligt med hänsyn till att
de eftersträvade fördelarna då åter i viss mån skulle gå förlorade.

Av nu anförda skäl anser jag att kulammunition till jaktstudsare bör
kunna i vissa fall frigöras från licenstvång. Undantag härifrån torde till en
början böra göras för ammunition till de s. k. salongsgevären med en kaliber
av 5,6 å 6 mm. Från jaktvårdshåll intar man numera en mycket kritisk hållning
mot denna vapentyp och i de av Kungl. Maj :t fastställda anvisningarna
rörande tillämpningen av vapenförordningen sägs, att tillstånd till förvärv av
salongsgevär för jakt som regel bör lämnas endast för utrotande av skadedjur.
Tidigare var emellertid tillståndsgivningen beträffande dessa vapen
liberal och ett stort antal sådana vapen lärer finnas i vårt land. Det torde
vidare vara obestridligt, att just denna vapentyp inbjuder till ren okynnesskjutning.
För att såvitt möjligt förhindra att salongsgevären missbrukas,
synes därför såsom organisationsnämnden föreslagit ammunition till dessa
vapen alltjämt böra vara underkastad licenstvång.

Som nämnts har organisationsnämnden ansett att friheten från licenstvång
bör omfatta jaktammunition med kaliber av 6,5 mm och däröver. I
vissa remissyttranden — bl. a. från länsstyrelserna i Stockholms och Kronobergs
län — föreslås emellertid, att ammunition av 6,5 mm kaliber fortfarande
skall vara licensbelagd. Därvid åberopas bl. a. att sådan ammunition
passar till de armégevär, som i stor utsträckning av skytteföreningarna och
hemvärnet lånas ut till medlemmarna. Frisläppes 6,5 mm ammunition uppstår
här onekligen en betydande risk för missbruk. Främst av detta skäl
anser jag mig icke kunna biträda nämndens förslag på denna punkt. Enligt
min mening bör gränsen i stället dragas så, att ammunition för jaktstudsare
med en kaliber överstigande 6,5 mm frigöres från licenstvång.

All ammunition till militärgevär — även sådana som i vissa fall må användas
till jakt — liksom all ammunition till pistoler och liknande fickvapen
bör liksom hittills vara underkastad licenstvång. Med hänsyn bl. a.
till ärendenas ringa antal föreligger i dessa fall icke samma skäl för en uppmjukning
och säkerhetssynpunkterna framträder här med betydligt större
styrka än i fråga om jaktvapen.

Förslaget att frisläppa nyssnämnda kulammunition från licenstvång föranleder
eu ändring jämväl i förordningen om explosiva varor.

Decentralisering av tillståndsgivningen
Gällande bestämmelser

Den som med äganderätt vill förvärva eller såsom lån eller eljest innehava
annan tillhörigt skjutvapen har jämlikt 5 § 1 mom. vapenförordningen
att söka tillstånd därtill hos länsstyrelsen i det län, där han har sitt hemvist,
eller, om han är bosatt utom Stockholm och ansökningen avser hagelgevär,
hos polismyndigheten i den ort, där han har sitt hemvist. Ansökan

Kungl. Maj-.ts proposition nr 37.

om tillstånd att innehava skjutvapen skall ingivas i Stockholm till overståthållarämbetet
och i övriga delar av riket till polismyndigheten i orten eller
i visst fall till lappfogde. Den myndighet som mottagit ansökningen skall,
om myndigheten icke själv äger pröva densamma, insända ansökningen
jämte eget yttrande till länsstyrelsen.

Ansökningen skall innehålla upplysning om det ändamål, för vilket
sökanden ämnar använda vapnet samt de omständigheter han vill åberopa
till utredning om behovet för honom att inneha vapnet. Ansökningen skall
vidare innehålla uppgift om sökandens namn, födelsetid, yrke och hemvist,
överlåtarens eller upplåtarens namn, yrke och hemvist samt vapnets beteckning
och kaliber. I ansökningen skall därjämte angivas det antal och
slag av skjutvapen sökanden innehar.

över meddelat tillstånd att innehava skjutvapen skall bevis utfärdas.
Polismyndighets beslut i dessa ärenden må överklagas hos länsstyrelsen.
Mot länsstyrelsens beslut får däremot talan ej föras.

Organisationsnämnden

Nämnden föreslår en fullständig decentralisering till polismyndigheterna
av tillståndsgivningen, vilket innebär att från länsstyrelserna till
polismyndigheterna skall överflyttas licensgivningen jämväl beträffande
andra vapen än hagelgevär. Mot polismyndighets beslut i vapenärende

skall talan få föras hos länsstyrelsen.

I sin promemoria redogör nämnden för frågans tidigare behandling och
erinrar i samband därmed om att under 1920-talet prövningen av ärenden
beträffande såväl vapen som ammunition ankom på polismyndigheterna,
men att ärendena till följd av klagomål över alltför oenhetlig praxis vid
tillståndsprövningen sedermera återfördes till länsstyrelserna. Vid tillkomsten
av nu gällande vapenförordning överflyttades emellertid ånyo
ärenden angående ammunition till de lokala polismyndigheterna och år
1952 överflyttades till dem jämväl tillståndsgivningen beträffande hagelgevär.
För Stockholms vidkommande gjordes emellertid ingen ändring.

Organisationsnämnden finner det nuvarande systemet föga tillfredsställande.
I och för sig synes det nämnden naturligast, att all tillståndsgivning
ankommer på en och samma myndighet. Visserligen får i regel prövningen
av ansökningar och tillstånd till förvärv av andra vapen än hagelgevär
anses vara mera grannlaga än i fråga om hagelgevären. Detta är dock
enligt nämnden mera en gradskillnad än en artskillnad och synes i varje
fall knappast motivera, att beslutanderätten uppdelas mellan myndigheter
på högre och lägre plan som nu är fallet. Nämnden påvisar vidare att hagclgevären
utgör den största gruppen bland förekommande typer av vapen
samt fortsätter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

Ur service synp a n k t är det för allmänheten en olägenhet att nödgas lösa
vapen- och ammunitionslicens från två olika myndigheter. Ökade kostnader
och hingre väntetid orsakas härav. Sett ur denna synvinkel vore det för
den sökande allmänheten fördelaktigast, om all licensgivning förlädes till
polismyndigheterna.

Ur åtskilliga andra synpunkter torde en sådan lösning av frågan även
vara att föredraga. Under senare år har ju spörsmålet om ökad decentralisering
av beslutanderätten och ärendenas handläggning hos de statliga
förvaltningsmyndigheterna ägnats ganska ingående uppmärksamhet. Många
av decentraliseringsutredningens förslag ha redan blivit genomförda och
det torde kunna förväntas, att den allmänna utvecklingen leder mot ytterligare
avlastning av arbetsuppgifter från högre till lägre myndigheter, där
så befinnes lämpligt och möjligt. Självfallet föreligger i allmänhet ej anledning
att påfordra andra decentraliseringar än sådana, som lämna eu
nettovinst ur rationaliserings- och besparingssynpunkter. Detta är i regel
fallet, då den lägre myndigheten får självständig beslutanderätt i ärenden,
där den tidigare endast haft att verkställa utredning och avgiva yttrande.

Vad angår vapenförvärvsärendena synes en betydande nettovinst ur
arbetsbesparingssynpunkt kunna göras vid en överflyttning av all tillståndsprövning
till polismyndigheterna. Polismyndigheterna ha nu att företaga
utredning och yttra sig i de ärenden av detta slag, vari länsstyrelserna alltjämt
äro beslutande; vidare ha polismyndigheterna att föra kortregister
jämväl beträffande dessa vapenärenden. Ett visst merarbete för polismyndigheterna
skulle en sådan överflyttning medföra, men denna ökade belastning
skulle på grund av nyss angivna omständigheter ej tillnärmelsevis
vara av samma storleksordning som den arbetslättnad, som härigenom
skulle vinnas hos länsstyrelserna. Ifrågavarande merarbete hos polismyndigheterna
torde f. ö. i någon mån kunna kompenseras genom att den utredning
angående sökanden och dennes förhållanden, som nu verkställes i
samband med ansökan om vapenlicens, skulle kunna göras mera formlös
än vad nu ofta är fallet. Därest tillika i enlighet med härom framlagt förslag
licensfrihet för huvuddelen av förekommande ammunitionsslag genomföres,
skulle troligen polismyndigheternas merarbete med anledning av tillståndsgivningen
i fråga om andra vapen än hagelgevär uppvägas av arbetsminskningen
beträffande ammunitionstillstånden.

Såsom av det tidigare anförda framgår är det främst kravet på likformighet
vid tillståndsprövningen, som ansetts utgöra hinder mot en decentralisering
till polismyndigheterna av licensgivningen beträffande skjut,
-apen. Denna synpunkt anser emellertid organisationsnäinnden av olika
anledningar ha förlorat i betydelse under de senaste åren och anför härom
följande.

Till en början må framhållas, att överförandet av tillståndsgivningen i
fråga om den stora gruppen hagelgevär nu är ett faktum. Även om tillståndsprövningen
beträffande dessa vapen i allmänhet är enklare och
mindre giannlaga än vad fallet är i fråga om flertalet andra vapentyper,
kan givetvis även här prövningen ibland erbjuda vanskligheter och erfordra
nyanserat bedömande. Till följd av skärpt urval och utbildning samt utgallring
i samband med omorganisationer beklädas landsfiskalsbefattningama
emellertid numera som regel av välkvalificerade tjänstemän med sko -

Kungi. Maj:is proposition nr 37.

lat omdöme. (I detta sammanhang må erinras om att handläggningen av
vapenärenden under senare år å ett flertal länsstyrelser vård anförtrodd
åt landskanslist samt att enligt föreliggande utkast tdl normatarbetsordning
för länsstyrelserna detta avses bliva det normala beträffande denna
ärendegrupp.) Såvitt kunnat utrönas har överflyttningen av tillstandsgnningen
beträffande hagelgevär även utfallit val. Anledning naknas till antagande,
att detta förhållande skulle ändras, därest polismyndigheterna anförtroddes
licensgivningen jämväl i fråga om Övriga vapentyper.

Risken för en alltför oenhetlig praxis torde fa anses reducerad geno
de av Kungl. Maj:t fastställda anvisningarna rörande vapenforoidmn0ens
tillämpning med dess tämligen utförliga föreskrifter och rekommendationer,
såvitt angår prövningen av ansökningar om tillstånd att inneha skjutvapen.
Det omvittnas allmänt, att dessa visat sig vara av varde för

skapandet av en mera enhetlig praxis i förevar ande hanseende. Det fou
sättes, att dessa anvisningar i samband med överflyttning av all vape
licensgivning till polismyndigheten överarbetas och kompletteras med hänsyn
till vunna erfarenheter. Det förutsättes vidare att, liksom nu ar fallet
beträffande hagelgevären, klagorätt hos länsstyrelsen over polismyndighetens
beslut skall föreligga.

Likformighetskravet torde således ej längre bora utgöra hinder mot ett
överförande av här ifrågavarande tillståndsgivnmg a polismyndigheterna.
Ej heller torde den minskning i statens stämpeluppbord, som foranledes
av att licens lämnas i samma tillståndsbevis å forvarv av saval vapen som
ammunition, varom ansökan gjorts samtidigt, böra utgöra något skal av
mera vägande natur mot den ifrågasatta överflyttningen; harutinnan bil
det f. ö. en återgång till den ordning, som gällde innan tillståndsgivmngen
beträffande ammunition överfördes till polismyndigheterna.

överföringen av licensgivningen bör enligt organisationsnämnden avse
samtliga vapenförordningens bestämmelser underkastade vapen. Nämnden
uttalar härom följande.

Att t. ex. göra undantag för fickvapen på grund av dessas farlighetsgrad
och den därmed följande mera restriktiva och grannlaga provningen torde
ej böra ifrågakomma. Den omständigheten att länsstyrelsen i vassa lan i
större eller mindre utsträckning tager kontakt med landsfogden, innan tillstånd
till förvärv av sådant vapen lämnas, synes ej heller bora utgöra hinder
mot den föreslagna decentraliseringen. Dylik kontakt kan vid behov
tagas av polismyndigheten, per telefon eller på annat lämpligt satt.

Som ett ytterligare skäl för eu överflyttning av licensgivningen åberopar
nämnden, att det skulle på ett avgörande sätt bidraga till att eliminera den
dubbelregistrering av vapenärenden, som i det följande kommer att narmare
beröras.

Remissyttrandena

Organisationsnämndens förslag om decentralisering av tillståndsgivningen
beträffande vapen tillstyrkes eller lämnas utan erinran i sa gott
som samtliga remissyttranden. Allmänt framhålles, att eu decentralisering
är önskvärd ur rationaliserings- och besparingssynpunkter och att det skulle

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

medföra stora fördelar för allmänheten att slippa att behöva vända sig till
skilda myndigheter för lösen av vapen- och ammunitionslicenser. Vidare
uttalas, att länsstyrelserna genomgående grundar sina beslut på det av
polismyndigheterna förebragta utredningsmaterialet och att tillståndsgivnmgen
beträffande hagelgevär fungerat tillfredsställande. Med hänsyn till
de av Kungl. Maj:t utfärdade anvisningarna anses några risker för oenhetlig
praxis icke längre föreligga. Från polishåll framhålles att arbetet
för polismyndigheterna kommer att öka, vilket kan komma att medföra
krav på personalförstärkningar.

Av de tillstyrkande remissmyndigheterna må här nämnas chefen för försvarsstaben,
statens kriminaltekniska anstalt, statspolisintendenten, länsstyrelserna
i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Älvsborgs, Jämtlands
och Norrbottens län samt föreningarna Sveriges landsfiskaler och Sveriges
stadsfiskaler. I några yttranden sägs, att närmare anvisningar angående
tillståndsprövningen bör utfärdas, och i något yttrande ifrågasättes, om icke
länsstyxelserna även i fortsättningen bör handlägga ärenden angående vapen
för verkskydd.

I sitt tillstyrkande yttrande anför länsstyrelsen i Jönköpings län bl. a., att
nu gällande system måste anses föga tillfredsställande samt fortsätter.

För allmänheten är det en olägenhet att behöva hänvända sig till olika
myndigheter för lösen av vapen — och/eller ammunitionslicens. Längre expeditionstid
och kostnadsökning föranledes även härav. Ur rationaliseringsoch
besparingssynpunkt synes det lämpligt att från länsstyrelsen decentraisera
beslutanderätten och handläggningen till polismyndigheterna, som
redan nu ha att verkställa utredning och avgiva yttranden i de vapenärenden,
som handläggas av länsstyrelserna, samt att tora kortregister ej endast över
av polismyndigheterna själva beslutade vapen- och ammunitionsärenden
utan aven i de vapenärenden, vari länsstyrelsen beslutar. Fn dubbelregistrering
förekommer sålunda, som innebär ett betydande dubbelarbete och därför
ej bör godtagas.

Länsstyrelsen i Kronobergs län — som likaledes tillstyrker förslaget ____

uttalar bl. a. följande.

I fråga om överförande av tillståndsgivningen för alla vapen till polismyndigheten
vill länsstyrelsen till en början understryka, att den nuvarande
ordningen med två myndigheter som tillståndsgivare icke kan anses ändamålsenlig.
De betänkligheter, som tidigare framförts emot den nu föreslagna
decentraliseringen och som även varit orsaken till att tillståndsgivningen
återförts till länsstyrelserna, ha grundats på farhågan för oenhetlighet i
praxis. Olikheter i bedömningen av vapentypers lämplighet för jakt, sökandens
behov och dylika detaljer ha tidigare avspeglats i polismyndigheternas
yttranden i ansökningsärenden. Länsstyrelsen har emellertid funnit, att de
av Kungl. Maj :t fastställda föreskrifterna och anvisningarna rörande tillainpningen
av vapenförordningen i stort sett eliminerat denna oenhetlighet.
Da lansstyrelsen även i övrigt finner de i förslaget framlagda skälen för en

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

överflyttning av tillståndsgivningen bärande, vill länsstyrelsen tillstyrka förslaget
i denna del.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar, att organisationsnämndens förslag
skulle leda till en välbehövlig förenkling i handläggningen av vapenärendena.
Länsstyrelsen säger sig emellertid hysa den uppfattningen, att
polismyndigheterna är mindre restriktiva än länsstyrelserna. Länsstyrelsen
förutsätter därför, att om tillståndsgivningen decentraliseras till polismyndigheterna,
dessa får ytterligare föreskrifter och anvisningar rörande tilllämpningen
av vapenförordningen, varigenom en rimlig och riktig tillståndsprövning
skulle främjas. Även länsstyrelsen i Södermanlands lån -— som
bl. a. påpekar, att f. n. olika fordringar torde uppställas inom olika län för
tillstånd till förvärv av salongsgevär — understryker angelägenheten av att
mera detaljerade föreskifter lämnas i anvisningarna.

Endast några enstaka remissmyndigheter intager en kritisk hållning till
det framlagda förslaget. Dit hör överståthållarämbetet, som hyser en viss
tveksamhet beträffande lämpligheten av att nu återföra beslutanderätten
i vapenärenden till de lokala polismyndigheterna och i samband därmed
slopa de centrala vapenregistren. Ämbetet anför härom följande.

Vapenförordningen trädde i kraft så sent som år 1950. Den bygger på
ett omfattande utredningsarbete, och dess olika bestämmelser måste väl
få anses utgöra resultatet av en i tiden aktuell avvägning mellan å ena
sidan den enskildes bekvämlighet och å andra sidan det allmännas intresse
av att praxis icke företer alltför många lokala variationer. Den korta tid,
som förflutit, lärer väl icke ha påtagligt förändrat förhållandet mellan
dessa intressen inbördes. De strävanden mot en enhetlig praxis i vapenfrågor,
som på sin tid föranledde vapenärendenas överflyttande från de
lokala polismyndigheterna till länsstyrelserna, kommo vid vapenförordningens
tillkomst att ytterligare intensifieras genom utarbetandet och fastställandet
av särskilda föreskrifter och anvisningar rörande tillämpningen
av förordningen. Dessa likformighetssträvanden kunna väl knappast gynnas
av en återgång till det gamla, särskilt som nämnda föreskrifter och
anvisningar, om de utbyggas ytterligare i detalj, i underordnad myndighets
hand lätt hämma ett självständigt bedömande. Utan att vilja ifrågasätta
de lokala polismyndigheternas kompetens såsom beslutande organ i vapenfrågor
vill överståthållarämbetet vidare påpeka, att inom vapenförordningens
tillämplighetsområde falla frågor, som icke lämpligen böra avgöras av
länsstyrelserna underordnade myndigheter. Så är exempelvis fallet beträffande
industriverkskyddens behov av vapen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län tillstyrker visserligen förslaget
men framför eu del kritiska synpunkter bl. a. i anledning av att förevarande
lagstiftning ändrats vid upprepade tillfällen. Länsstyrelsen yttrar följande.

Tillståndsgivningen beträffande vapen och ammunition har alltsedan tillslåndstvång
infördes flyttats fram och tillbaka mellan länsstyrelserna och
polismyndigheterna. Varje flyttning har medfört ett ej ringa merarbete

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

för nämnda myndigheter med tv åtföljande kostnader för det allmänna.
Innan man åter bestämmer sig för eu decentralisering av tillståndsgivningen
bör det noga övervägas om fördelarna, d. v. s. huvudsakligen arbetsbesparingen
med eu decentralisering, äro av den storleksordning att de
uppväga de nackdelar i form av oenhetlig praxis som en decentraliserad
tillståndsgivning ovedersägligen medför. Den decentralisering av tillståndsgivningen
beträffande hagelgevär, som skedde 1952, har enligt Göteborgs
och Bohus läns jaktvårdsförening visat sig mindre lycklig.

De besparingar ur arbets- och kostnadssynpunkt som en decentralisering
skulle medföra synas länsstyrelsen dock vara av den storlek att länsstyrelsen
vill tillstyrka organisationsnämndens förslag. Däremot är länsstyrelsen
långt ifrån övertygad om alt risken för en avsevärt oenhetlig praxis vid
en decentralisering skall kunna elimineras genom alt såsom organisationsnämnden
föreslagit dels de av Kungl. Maj :t utfärdade anvisningarna i anledning
av vapenförordningen överarbetades och gjordes mera detaljerade,
dels ock talan mot polismyndighets beslut i hithörande ärenden finge föras
hos vederbörande länsstyrelse. Härutöver erfordras enligt länsstyrelsens
mening dels att det föreskrives skyldighet att beträffande jaktvapen inhämta
jaktvårdskonsulentens yttrande och, om polismyndigheten ej anser
sig kunna följa dennes förslag, överlämna ärendet till länsstyrelsen för avgörande,
dels ock beträffande övriga vapen polismyndigheten får rätt att i
tveksamma fall hänskjuta ärendet till länsstyrelsen. Dessa föreskrifter
komma givetvis att medföra ökat arbete för polismyndigheterna men faran
för en avsevärt oenhetlig praxis är så stor att ovannämnda säkerhetsventil
bär finnas. Trots anvisningar från vederbörande departement har det icke
varit möjligt att åvägabringa någon enhetlig praxis länsstyrelserna emellan
och om nu polismyndigheterna få hand om tillståndsgivningen är det att
befara att praxis blir ännu mera skiftande.

Beträffande jaktvårdsorganisationernas inställning till organisationsnämndens
förslag må nämnas, att Svenska jägareförbundet uttryckligen
tillstyrker förslaget och alt Södermanlands och Kronobergs läns jaktvårds
föreningar lämnar detsamma utan erinran. Däremot intager Skänska
jägarsällskapet och Göteborgs och Bohus läns jaktvårdsförening en
avvisande hållning till den föreslagna decentraliseringen. Skånska jägarsällskapet
uttalar sålunda, att tillståndsgivningen bör kvarligga hos länsstyrelserna
i varje fall beträffande ansökningar om tillstånd att förvärva salongsgevär
eller kulgevär med kaliber 6,5 X 54 mm.

Från jaktvårdshåll understrykes vapenförordningens betydelse ur jaktvårdssynpunkt
och i samband därmed framhålles önskvärdheten av att ett
samarbete kominer till stånd mellan polismyndigheterna och länsjaktvårdsföreningarna
i likhet med vad som hittills varit fallet mellan föreningarna
och länsstyrelserna. Södermanlands läns jaktvårdsförening berör närmare
detta samarbete och anför hl. a. följande.

Huvudparten av de till länsjaktvårdsförening eller jaktvårdskonsulent
remitterade ansökningarna ha avsett salongsgevär, kaliber 5,6 eller 6 mm,
och ha i de allra flesta fall ansökningarna varit tillstyrkta av polismyndigheterna.
Beträffande Södermanlands län ha vid av jaktvårdskonsulenten

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

företagen närmare utredning rörande sökandenas behov och de övriga omständigheter
— tätbebyggelse in. m. —- som ha samband med vapnets användning
i de allra flesta fall ansökningar måst av länsjaktvårdsföreningen
avstyrkas. Sålunda har av hittills under år 1953 till länsjaktvårdsföreningen
remitterade 15 st. ansökningar om tillstånd att få förvärva salongsgevär
blott en ansökan kunnat såsom motiverad tillstyrkas. Av dessa ansökningar
voro icke mindre än 14 st. tillstyrkta av polismyndigheterna, Till
den i organisationsnämndens promemoria omnämnda nedgången i antalet
meddelade tillstånd att förvärva salongsgevär torde i icke oväsentlig mån
hava bidragit länsjaktvårdsf öreningarnas och jaktvårdskonsulenternas
restriktiva inställning till vapentypens lämplighet för jaktändamål, vilken
inställning kunnat delgivas länsstyrelserna just i samband med avgivande
av infordrade yttranden över ansökningar.

Det synes därför länsjaktvårdsf öreningen önskvärt, att om tillståndsgivningen
helt överflyttades å polismyndigheterna, föreskrift eller rekommendation
utfärdades för desamma, att inhämta jaktvårdskonsulents ellei
länsjaktvårdsförenings yttrande i de fall ansökan avsåge förvärv för jaktändamål
av vapen, vars lämplighet för avsett ändamål kan ifrågasättas.

Även Göteborgs och Bohns läns jaktvårdsforening berör frågan om samarbete
mellan tillståndsmyndigheten och jaktvårdsorganen och anför härom
följande.

Redan överförandet av licensgivningen vid förvärv av hagelgevär till ortspolismyndigheten
har medfört en icke önskad variation i bedömningsgrunderna
beträffande behov av dylika vapen, vilket icke kan sägas verka
till jaktvårdens fromma, icke minst genom att jaktvårdsorganet i länet
länsjaktvårdsf öreningen och den numera statsanställde jaktvårdskonsulenten
— ställts utanför handläggningen av ansök ningsärenden rörande
dylika vapen. Det lär väl knappast kunna förutsättas att landsfiskaler och
andra nu beslutade polismyndigheter besitta den sakkunskap i jaktliga
frågor, som erfordras för att bedöma t. ex. jaktmarkernas lämplighet, villebrådstillgång
och jaktsätt. Så länge dessa ärenden handlades av länsstyrelserna
funnos helt andra möjligheter till kontakt mellan den beslutande
myndigheten och jaktvårdskonsulenten. Sedan licensgivning beträffande
hagelgevär överförts till polismyndigheterna har beträffande detta län icke
i något fall inträffat att jaktvårdskonsulentens yttrande infordrats. I den
framlagda promemorian sägs, att, med de utfärdade tillämpningsbestämmelserna
som grund, någon större skillnad i tillämpningen icke skulle vara
att befara från de olika polismyndigheternas sida. Det torde kunna konstateras
att redan mellan de olika länsstyrelserna förefanns en hel del
ojämnheter i bedömning av dessa frågor och det torde väl tå anses naturligt
om ett tjugotal polismyndigheter inom ett län icke kunna intrimmas
på ett fullständigt enhetligt tänkande när det gäller dessa frågors behandling.

Kronobergs låns jaktvårds förening understryker nödvändigheten av afl
detaljerade anvisningar beträffande tillståndsgivningen utfärdas och anser
alt dessa bör innehålla en fullständig förteckning över till jakt lämpade
vapentyper. I denna förteckning bör enligt föreningens mening icke upptagas
salongsgevär.

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

Vad särskilt angår frågan om tillståndsgivningen beträffande pistoler
och andra fickvapen beröres den uttryckligen i några yttranden.
Statspolisintcndenten anför härom.

Tillståndsgivningen beträffande farligare vapen, såsom pistoler, bör även
den i konsekvens med förslaget i övrigt överföras till polismyndigheterna,
då det ju i annat fall fortfarande kommer att finnas två tillståndsgivande
myndigheter, vilket det föreslagna förfarandet avser att undvika. Polismyndigheterna
torde erfarenhetsmässigt intaga en mycket restriktiv hållning
beträffande tillståndsgivningen, varför överflyttningen härvid ur
säkerhetssynpunkt icke torde väcka några allvarligare farhågor.

Svenska pistolskytteförbundet anför bl. a. följande.

En decentralisering av beslutanderätten i frågor rörande förvärv eller
innehav av enhandsvapen på sätt organisationsnämnden har föreslagit kan
trots de reglerande tillämpningsföreskrifterna måhända till en början medföra
en större olikhet i ärendenas handläggning än vad som för närvarande
är fallet. Pistolskytteförbundet anser dock att denna olägenhet, som enligt
förbundets förmenande efter hand torde komma att upphöra, uppväges av
den förenkling och tidsbesparing som det föreslagna systemet i sig självt
otvivelaktigt innebär. Av synnerlig betydelse är självfallet att endast sådana
personer erhålla tillstånd att inneha t. ex. pistoler, som äro väl kända
för laglydnad och pålitlighet ur samhällets synpunkt samt uppfylla de allmänna
kvalifikationer för innehav av vapen, för vilka närmare redogöres i
de av Kungl. Maj :t utfärdade tillämpningsföreskrifterna till vapenförordningen.
Förbundet vill dock särskilt framhålla önskvärdheten utav att
de personer, mot vilka betänkligheter ur nämnda synpunkter icke hysas,
på ett så enkelt sätt som möjligt få sina behov av enhandsvapen tillgodosedda.
Detta torde kunna ske genom att tillståndsgivningen decentraliseras
till de lokala polismyndigheterna, vilka i regel dels väl känna till en
sökandes allmänna kvalifikationer på området, dels själva torde vara angelägna
om en på saklig grund byggd granskning av inkommande ansökningar,
dels ock i personellt avseende få anses vara mycket kvalificerade
för uppgifterna.

Landsfogden i Värmlands län anser däremot att det ur allmän säkerhetssynpunkt
är påkallat, att länsstyrelserna alltjämt handhar ärenden angående
pistoler och att de föra ett länsregister över sådana vapen, vilket
arbete icke torde bliva särskilt betungande för länsstyrelserna, då tillståndsgivningen
är synnerligen sparsam.

En del remissinstanser anser att i fråga om pistoler erfordras närmare
anvisningar eller ytterligare säkerhetsföreskrifter. Hit hör bl. a. länsstyrelserna
i Stockholms, Södermanlands och Norrbottens län.

I yttrandet från länsstyrelsen i Stockholms län sägs bl. a. följande.

Vad beträffar skjutvapen i allmänhet behöver man knappast hysa några
betänkligheter mot den föreslagna decentraliseringen ur vare sig säkerhets-
eller andra synpunkter. Däremot är det icke alldeles givet, att det
bör överlåtas på polismyndigheterna att lämna tillstånd att förvärva och
inneha pistol eller annat fickvapen. För dylikt tillstånd synes nämligen
även i fortsättningen böra fordras att »synnerliga skäl» är för handen.

Kungl. Mnj:ts proposition nr 37.

Erfarenheterna från de senaste åren visar, att vissa polismyndigheter regelmässigt
tillstyrker förvärv av pistol, när det icke finns någon anmärkning
mot sökandens personliga kvalifikationer. I detta sammanhang må framhållas,
att ett bibehållande av länsstyrelsernas tillståndsprövning beträffande
fickvapen skulle, därest länsvapenregistren slopades, med hänsyn
till dessa tillståndsärendens ringa antal, så gott som helt sakna betydelse
ur arbetsbelastningssynpunkt. Länsstyrelsen anser emellertid, att även
dessa tillståndsärenden bör kunna decentraliseras under förutsättning att
polismyndigheterna får närmare anvisningar rörande tillståndsgivningen.

Länsstyrelsen i Södermanlands län föreslår en kompletterande bestämmelse,
innefattande föreskrift för polismyndigheterna att vid handläggning
av ärenden om tillstånd till förvärv eller innehav av pistoler och andra fickvapen
samt alla automatvapen obligatoriskt underställa ärendena landsfogden,
med skyldighet för denne att i tveksamma fall samråda med länsstyrelsen.
Endast med dessa tillägg anser sig länsstyrelsen kunna biträda
organisationsnämndens förslag. Även länsstyrelsen i Norrbottens län anser
sig kunna tillstyrka förslaget endast under förutsättning att kontakt
med landsfogden regelmässigt tages av polismyndigheten före avgörandet
av framställningar om förvärv av fickvapen.

Departementschefen

Enligt nu gällande ordning äger polismyndigheterna pröva ansökningar
om rätt att inneha hagelgevär och om tillstånd att förvärva ammunition
under det att övriga vapenärenden handlägges av länsstyrelserna. Hos båda
dessa myndigheter föres vidare särskilda register över vapenärenden.

Det torde vara uppenbart, att en decentralisering av samtliga vapenärenden
till polismyndigheterna skulle medföra tämligen stora besparingar ur
arbetssynpunkt. Jag vill i detta sammanhang erinra om att polismyndigheterna
f. n. verkställer utredning och avger yttranden i alla de vapenärenden,
som handlägges av länsstyrelserna. Vidare skall dessa ärenden
antecknas även i polismyndigheternas register. Om man i samband med
en fullständig decentralisering av tillståndsgivningen jämväl kunde slopa
länsstyrelsernas vapenregister skulle otvivelaktigt en avsevärd arbetsbesparing
uppnås. Även för allmänheten skulle den föreslagna decentraliseringen
medföra bestämda fördelar. I alla vapenärenden — vare sig det gällde
förvärv av vapen eller ammunition — hade man då att vända sig till en
och samma myndighet och därtill en myndighet, som för det stora flertalet
är lättare att komma i förbindelse med än länsstyrelserna. Hela förfarandet
skulle enligt detta system bliva betydligt smidigare än f. n. Det
måste vidare ur principiell synpunkt anses tillfredsställande, om man
kunde undvika två tillståndsgivande myndigheter och i stället få ett enhetligt
system med eu enhetlig instansordning. Jag finner sålunda den
föreslagna decentraliseringen förenad med avsevärda fördelar.

3—Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 sand. Nr 37.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

Det skäl, som främst åberopats — såväl vid frågans tidigare behandling
som i förevarande sammanhang — mot en överflyttning av all tillståndsprövning
till polismyndigheterna, är att kravet på likformighet då icke
skulle kunna tillgodoses. Jag vill gärna medge, att denna synpunkt förtjänar
all uppmärksamhet, men såsom organisationsnämnden framhållit
måste den anses ha förlorat i betydelse under de senare åren. Härtill torde
i hög grad ha bidragit de av Kungl. Maj :t utfärdade anvisningarna rörande
vapenförordningens tillämpning. Dessa anvisningar innehåller ganska utförliga
rekommendationer och många exempel och de torde lämna en god
ledning för de olika ärendenas bedömning. Att anvisningarna haft stor
betydelse för en utveckling mot enhetlig praxis framgår bl. a. av remissyttrandena.
Avsikten är nu att dessa anvisningar skall omarbetas och kompletteras
med hänsyn till de föreslagna ändringarna och vunna erfarenheter.

Då det gäller att bedöma risken för en utveckling mot oenhetlig praxis
måste man vidare hålla i minnet, att tillståndsgivningen beträffande den
största gruppen skjutvapen, nämligen hagelgevär, redan 1952 överflyttades
till polismyndigheterna och att denna överflyttning synes ha utfallit väl
och till allmän belåtenhet. Endast i något enstaka remissyttrande framföres
en motsatt uppfattning. Visserligen må det äga sin riktighet, att tillståndsprövningen
beträffande hagelgevär i allmänhet är enklare och mindre
grannlaga än vad fallet är beträffande andra vapentyper, men i det sammanhanget
måste man även beakta, att polismyndigheterna har stor
erfarenhet av hithörande och liknande ärenden. Det finns därför ingen
anledning att antaga, att ärendena — som inom länsstyrelserna nu i stor
utsträckning handlägges av en landskanslist — skall bli prövade på ett
mindre omdömesgillt sätt om förslagen genomföres.

Polismyndigheterna äger som nyss anmärkts redan nu stor erfarenhet av
hur ifrågavarande ärenden bör bedömas. Förutom att de sedan 1952 har
att på egen hand avgöra ärendena angående hagelgevär verkställer de nämligen
— som jag redan nämnt — den egentliga utredningen och avger yttrande
även i andra vapenärenden. Dessa yttranden, vilka ofta grundar sig
på personlig kännedom om sökanden, hans kvalifikationer och behov, tillmätes
nu den största betydelse och enligt vad som framhålles i remissyttrandena
grundar länsstyrelserna genomgående sina beslut därpå.

Att helt komma från ojämnheter i bedömningen är — liksom på så
många andra områden —- självfallet icke möjligt. Enligt min mening bör
emellertid kravet på likformighet kunna tillgodoses i önskvärd utsträckning
även om vapenärendena överflyttas till polismyndigheterna. Härtill
torde kunna medverka vissa anordningar, som jag i det följande kommer
att föreslå. Då vidare remissinstanserna så gott som enhälligt tillstyrkt en
decentralisering, vill jag förorda att en sådan nu genomföres. För Stock -

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

holms del bör dock icke göras någon ändring i det nuvarande förfarandet.
Det torde sålunda alltjämt böra ankomma på överståthållarämbetet att
handlägga vapenärendena.

I något remissyttrande har uttalats, att viss risk föreligger för att polismyndigheterna
kommer att bedöma ärendena mindre restriktivt än länsstyrelserna.
Det är uppenbarligen angeläget att tillse, att så icke blir fallet.
Vid övervägande av detta spörsmål har det synts mig lämpligt, att låta
länsstyrelserna utöva viss tillsyn över polismyndigheternas handläggning
av vapenärendena. Det torde härvid vara tillräckligt, att länsstyrelsen i
samband med inspektion hos polismyndigheten eller på annat lämpligt
sätt granskar avgjorda ärenden och försöker bilda sig en uppfattning om
polismyndigheternas praxis samt i samband därmed lämnar råd och anvisningar.
En föreskrift om denna tillsyn bör intagas i instruktionen för länsstyrelserna.

Man skulle vidare kunna tänka sig vissa andra särskilda anordningar,
som måhända skulle vara ägnade att i viss mån bidraga till en enhetlig
praxis. Jaktvårdsorganisationerna har sålunda understrukit önskvärdheten
av ett samarbete mellan den tillståndsbeviljande myndigheten och länsjaktvårdsföreningarna
eller jaktvårdskonsulenterna. Detta samarbete, som
i viss mån redan praktiserats, anser jag vara av stor betydelse och det bör
fortsätta. Då det gäller för jakt avsedda vapen och särskilt sådana vilkas
lämplighet kan ifrågasättas, såsom t. ex. salongsgevären, synes det lämpligt
att inhämta yttrande från vederbörande jaktvårdsorganisation. Jag finner
dock icke erforderligt att i vapenförordningen införa någon uttrycklig bestämmelse
härom, utan det torde få anses vara tillräckligt om en rekommendation
intages i anvisningarna.

Ej heller vill jag förorda ett av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
framfört förslag om att polismyndigheterna i vissa fall skulle hänskjuta
ärendena till länsstyrelsen. Jag är icke övertygad om att några större fördelar
skulle stå att vinna med en bestämmelse därom och jag är vidare,
som jag redan nämnt, angelägen om att få fram så enhetliga och klara
bestämmelser som möjligt.

Sistnämnda synpunkt har också i viss mån varit vägledande för mig då
det gällt att taga ställning till frågan, huruvida jämväl tillståndsprövningen
beträffande pistoler och andra fickvapen bör överflyttas till polismyndigheterna.
Med hänsyn till dessa vapens farlighetsgrad och den mera grannlaga
prövning som här skall ske — tillstånd må ej meddelas med mindre
synnerliga skäl föreligger — skulle man kunna tänka sig, att även i fortsättningen
låta länsstyrelserna handha denna prövning. Ur arbetsbelastningssynpunkt
skulle en sådan anordning vara utan större betydelse. Emellertid
har remissinstanserna på något enstaka undantag när tillstyrkt eller
lämnat utan erinran organisationsnämndens förslag jämväl i denna del.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

Jag vill här särskilt erinra om vad som framhålles i statspolisintendentens
yttrande, vari bl. a. sägs, att polismyndigheterna erfarenhetsmässigt intar
en mycket restriktiv hållning beträffande tillståndsgivningen, varför överflyttningen
av tillståndsprövningen ur säkerhetssynpunkt icke torde väcka
några allvarligare farhågor. I vissa yttranden föreslås en föreskrift om
skyldighet för polismyndigheterna att före avgörandet underställa ärendet
landsfogden för yttrande. I tveksamma fall synes det mig lämpligt, att
polismyndigheten inhämtar landsfogdens mening, vilket bör kunna ske helt
formlöst t. ex. per telefon, men jag anser icke erforderligt, att i vapenförordningen
intaga en uttrycklig föreskrift därom. Det torde vara tillräckligt,
att i anvisningarna rekommendera ett sådant förfarande. Jag anser det
således icke vara förenat med någon risk ur säkerhetssynpunkt att till polismyndigheterna
överflytta tillståndsgivningen även i fråga om fickvapen.
Man skulle då få ett enhetligt system för ärendenas handläggning och uppnå
fördelar jämväl med hänsyn till vapenregistreringen.

I likhet med vad som gäller beträffande hagelgevär och ammunition bör
polismyndigheternas beslut kunna överklagas hos länsstyrelserna. Ett
dylikt besvärsförfarande torde också i viss mån kunna bidraga till en
enhetlig praxis. Över länsstyrelsernas beslut bör däremot såsom hittills
talan ej få föras.

Återkallelse av tillstånd till vapeninnehav
Gällande bestämmelser

Enligt 14 § vapenförordningen kan länsstyrelse återkalla tillstånd att
inneha skjutvapen eller i fråga om deklarerat vapen meddela förbud mot
fortsatt innehav av vapnet. Detta må ske om innehavaren ådagalagt sådana
egenskaper, att han icke vidare bör betros med att inneha skjutvapen,
eller till följd av sjukdom, alkoholmissbruk eller dylikt finnes olämplig att
inneha sådant vapen eller då eljest skälig anledning förekommer därtill.
Om tillstånd återkallats eller förbud meddelats åligger det jämlikt 15 §
efter anmaning innehavaren att i regel till polismyndigheten ofördröj ligen
avlämna vapnet jämte ammunition och tillstånds- och deklarationsbevis.

I 16 § stadgas, att vapen och ammunition, som avlämnats enligt 15 §,
skall inlösas av kronan, såvida ej egendomen förklarats förverkad eller
innehavaren sist inom tre månader från delfåendet av beslutet om återkallelse
eller förbud mot fortsatt innehav eller inom den längre tid länsstyrelsen
i särskilt fall bestämmer styrker, att egendomen överlåtits till
någon som äger inneha den eller att egendomen eljest tillhör annan än

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

innehavaren och ägaren själv är berättigad att inneha densamma. I sådant
fall skall vapnet och ammunitionen överlämnas till honom.

Länsstyrelsen skall fastställa värdet efter vilket inlösen skall ske. Där
ej särskilda skäl till annat föranleder, skall värdet beräknas efter det pris,
som kan påräknas vid försäljning till den som idkar handel med vapen
eller ammunition. Innan länsstyrelsen företager värdering skall länsstyrelsen
lämna egendomens ägare tillfälle att inkomma med den utredning,
som finnes erforderlig för att styrka egendomens värde. Länsstyrelsen må
för värderingen anlita sakkunnig myndighet eller sakkunnig enskild person.

Jämlikt 18 § 2 mom. äger polismyndighet, om en persons innehav av
skjutvapen kan antagas vålla fara för missbruk, besluta om omhändeitagande
av vapnet jämte till detsamma hörande ammunition.

Organisationsnämnden

Nämnden uttalar inledningsvis, att det torde vara en allmän regel, att
återkallelse av ett tillstånd eller rättighet ankommer på den myndighet,
som meddelat tillståndet eller rättigheten, även om lagstiftningen stundom
tillerkänt lägre myndigheter befogenhet att företaga provisoriska eller
interremistiska ingripanden. Nämnden fortsätter.

Därest all tillståndsgivning rörande vapeninnehav överflyttas å polismyndigheterna,
torde samtidigt befogenheten att återkalla tillstånd till
vapeninnehav böra överföras å dessa myndigheter. Härför talar ej endast
principiella skäl. Det skulle således knappast te sig tillfredsställande, att
polismyndighet ägde rätt att avgöra frågan om nytt vapeninnehav i sådana
fall, där länsstyrelsen beslutat om återkallelse av tillstånd, som meddelats
av polismyndigheten. Många gånger kan en dylik prövning vara av mera
grannlaga och svårbedömd natur än själva återkallelsen. Denna är i de allra
flesta fall av rent rutinmässig karaktär, föranledd av anmälan från läkare
vid sinnessjukhus enligt av medicinalstyrelsen utfärdat cirkulär.

Organisationsnämnden har indelat återkallelsegrunderna i sinnessjukdom,
alkoholmissbruk och missbruk av vapen in. in. och enligt verkställda
undersökningar hos en viss länsstyrelse har nämnden funnit, att nära nog
80 procent av samtliga återkallelser hänfört sig till sinnessjukdom, eller
alltså till fall, där återkallelsebeslutet icke gärna kunde innefatta någon
egentlig saklig prövning från den återkallande myndighetens sida. I dessa
fall kan enligt nämndens mening hinder ej anses föreligga mot att låta
polismyndighet besluta om återkallelse. I fråga om återkallelse vid alkoholmissbruk
torde denna — fortsätter organisationsnämnden — oftast föranledas
av nykterhetsnämnds anmälan till polismyndighet i enlighet med bestämmelsen
i 13 § vapenförordningen och återkallelse vid missbruk av
vapen in. in. har merendels sin upprinnelse i ingripanden — med omhändertagande
av vapen i förekommande fall — från polismyndighets sida.
Nämnden anför vidare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

Även i de båda sistnämnda, mera sparsamt förekommande fallen torde
återkallelsebefogenheten lämpligen böra tilläggas den tillståndsgivande
polismyndigheten. Såsom ingripande myndighet på förstadiet i många fall
och med sin i regel goda personkännedom, torde denna äga väl så goda
förutsättningar som tjänsteman å länsstyrelsen, att i dessa ärenden träffa
det riktiga avgörandet. Polismyndigheten skulle vidare på ett smidigare
sätt än länsstyrelsen såsom återkallande myndighet kunna medverka till
och övervaka det, till undvikande av inlösen, önskvärda förfarandet, varigenom
vederbörande vapeninnehavare beredes tillfälle att inom viss tid
till annan person överlåta det omhändertagna vapnet. Det förutsättes än
vidare, att klagorätt hos länsstyrelsen skall förefinnas över polismyndighets
beslut om återkallelse eller meddelande av förbud mot fortsatt innehav av
vapen. Mot länsstyrelsens beslut i dessa mål bör i sådan händelse talan ej
få föras. Den belastning för länsstyrelserna, som ifrågavarande besvärsmål
komma att medföra, kunde förväntas i huvudsak uppvägas av motsvarande
avlastning hos Kungl. Maj :t, detta även med hänsyn till att länsstyrelserna
enligt nu gällande ordning ha att remissledes handlägga hos Kungl. Maj :t
anförda besvärsmål.

Beslut om inlösen till kronan av indragna vapen anser organisationsnämnden
däremot alltfort böra ankomma på länsstyrelserna. Härom sägs
det i nämndens promemoria följande.

Dessa ärenden äro tämligen fåtaliga i förhållande till antalet återkallelser,
enär vapnen som regel överlåtas under hand, efter det återkallelsebeslut
meddelats. I allmänhet synes länsstyrelserna föranstalta om central
värdering av vapen, som skola inlösas antingen detta sker å vederbörlig
tygstation, eller med anlitande av sakkunnig person på residensorten. Detta
förfaringssätt torde vara till fördel för ett önskvärt fackmannamässigt
bedömande.

Remissyttrandena

I samtliga yttranden tillstyrkes eller lämnas utan erinran organisationsnämndens
förslag, att till polismyndigheterna överflytta befogenheten att
återkalla tillstånd till vapeninnehav. Endast en minoritet inom Kronobergs
länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler hyser motsatt
uppfattning. I de tillstyrkande yttrandena framhålles bl. a., att befogenheten
att återkalla helt naturligt bör tillkomma samma myndighet som
har att meddela tillstånd och att de flesta besluten i ifrågavarande hänseende
grundar sig å läkarrapporter och sålunda sker rutinmässigt. Men
även beträffande övriga fall anses polismyndigheterna väl skickade att
fatta besluten.

Statskontoret och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län kan icke biträda
organisationsnämndens förslag, att talan ej skall få föras mot länsstyrelsens
beslut i ifrågavarande mål. Statskontoret finner det ur skilda
synpunkter angeläget, att besvär srätt föreligger över länsstyrelses beslut

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

i dylika fall och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar, att den
allmänna inställningen hos landets befolkning skulle kunna tolkas så, att
ingen bör berövas sitt tillstånd att inneha vapen utan att ha möjlighet att
få sin sak prövad hos Kungl. Maj :t.

Beträffande frågan på vem det skall ankomma att fatta beslut om i nlösen
till kronan av indragna vapen biträder flertalet remissinstanser
organisationsnämndens förslag, att dessa beslut skall ankomma på länsstyrelserna.
Statspolisintendenten, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings,
Kronobergs, Malmöhus och Norrbottens län samt poliskammaren i
Borås anser emellertid, att om såväl tillstånds- som återkallelseäiendena
överlämnas till polismyndigheterna bör jämväl ärendena angående inlösen
överflyttas dit.

Statspolisintendenten uttalar, att det vill synas som om polismyndigheterna
skulle äga förutsättningar för att handlägga även dessa spörsmål
och att det förefaller inkonsekvent, att låta handläggningen av dessa ärenden
kvarbliva å länsstyrelserna, då man ju därigenom fortfarande skulle
få två myndigheter som i första instans avgjorde vapenärenden. Rätten att
anföra besvär över polismyndigheternas beslut torde tillgodose kravet på
tillvaratagande av den enskildes rättsliga anspråk härvidlag.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför bl. a. följande.

Överlämnas åt polismyndigheterna att pröva såväl licens- som återkallelseärenden,
finns det enligt länsstyrelsens mening icke tillräckliga skäl
att fortfarande förbehålla länsstyrelserna beslutanderätten i fråga om inlösen
till kronan av indragna vapen. Att ett skjutvapen inlöses är ju en i
vapenförordningen stadgad följd av ett återkallelsebeslut eller ett förbud
att inneha vapen, och frågan blir ej föremål för annan prövning än bestämmande
av löseskillingen. Det torde vara ganska vanligt, att länsstyrelserna
hos vederbörande tygstation begär besiktning och värdering av vapen
som skall inlösas och följer denna värdering, där inte särskilda skäl till
annat föranleder. Denna ordning torde, om inlösenärendena överflyttas
till de lokala polismyndigheterna, böra rekommenderas i föreskrifterna och
anvisningarna rörande tillämpningen av vapenförordningen. Självfallet bör
möjlighet finnas att hos länsstyrelsen överklaga polismyndighets värderingsbeslut.

Även länsstyrelsen i Jönköpings län anser att värderingen av vapnen
alltid bör ske å vederbörlig tygstation, vilket synes borga för en fackmässig
och objektiv bedömning. Beträffande värderingen anför länsstyrelsen i
Malmöhus län följande.

Vid värdering av skjutvapen anlitar länsstyrelsen i regel sakkunnig person
i Malmö. I tveksamma fall har jämväl vederbörande tygstation anlitats.
I allmänhet ha de av tygstationen åsatta värdena överensstämt med
den sakkunniges. Däremot ha de genom polismyndigheternas försorg införskaffade
värderingsintygen från vapenhandlare på platsen stundom visat
högre värden än den värdering, som gjorts av den sakkunnige eller å tygstationen.
För att säkerställa enhetlighet vid värderingen synes det därför

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

åtminstone som huvudregel böra föreskrivas, att polismyndigheterna skola
föranstalta om värdering genom vederbörande tygstation.

Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar bl. a. följande.

Visserligen har härstädes tillämpats central värdering av vapen, som
skolat inlösas, men ett flertal andra länsstyrelser ha uppdragit åt polismyndigheten
att ombesörja sådan värdering. Vapenägarens ekonomiska
intresse torde bliva lika väl tillgodosett därest värderingen sker genom
polismyndighetens försorg och vapnet därefter av samma myndighet antingen
försäljes, eventuellt efter anbud, till lägst det av värderingsmannen
åsatta priset, eller överlämnas till vederbörande militära förråd. Polismyndigheterna
omhänderhava ju för övrigt redan bestyret med de vapen, som
av domstol förklarats förverkade. Länsstyrelsen vill därför förorda, att
jämväl inlösningsförfarandet överföres till polismyndigheten.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län, som likaledes anser att ärendena angående
inlösen bör handläggas av polismyndigheterna, ifrågasätter dock, huruvida
icke handläggningen av dessa ärenden lämpligen kunde anförtros chefen
för vederbörande tygstation, från vilken myndighet länsstyrelserna nu
nästan undantagslöst införskaffar värdering av de vapen, som skall inlösas.

Departementschefen

Om all tillståndsgivning i fråga om vapenärenden överflyttas till polismyndigheterna
synes det mig vara en naturlig konsekvens, att polismyndigheterna
även får befogenhet att återkalla tillstånd. Såsom organisationsnämnden
framhållit skulle det knappast te sig tillfredsställande, att polismyndighet
ägde rätt att avgöra frågan om nytt vapeninnehav i sådana fall,
där länsstyrelsen beslutat om återkallelse av tillstånd, som meddelats av
polismyndigheten. Anledningen till återkallelse är i det stora flertalet fall
sinnessjukdom eller alkoholmissbruk. I dessa fall föreligger i regel en
anmälan från läkare vid sinnessjukhus eller från nykterhetsnämnd och
prövningen av ärendet torde icke förorsaka några större svårigheter. Men
även för övriga fall, där en mera grannlaga prövning erfordras, torde polismyndigheterna
få anses skickade att avgöra frågan.

Enligt organisationsnämnden bör det även i framtiden ankomma på länsstyrelserna
att meddela beslut om inlösen av vapen till kronan och fastställa
det värde, efter vilket inlösen skall ske. Statspolisintendenten och en
del länsstyrelser har emellertid föreslagit, att även dessa ärenden skall
överlämnas till polismyndigheterna. Därvid framhålles, att länsstyrelserna
i regel begär besiktning och värdering hos vederbörande tygstation eller av
sakkunnig person och att dessa värden lägges till grund för beslutet om
inlösen. Om samma förfarande bibehålies vid ärendenas överflyttning till
polismyndigheterna, anses vapenägarnas intresse bli lika väl tillgodosett
som f. n. Vidare framhålles, att rätt givetvis skulle förefinnas att anföra
besvär över polismyndigheternas beslut, vilket vore ägnat att tillgodose den

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

enskildes rättsliga anspråk. Jag finner de sist nämnda synpunkterna förtjäna
beaktande och då det synes mig i viss mån inkonsekvent, att låta just
dessa ärenden kvarbliva hos länsstyrelserna, vill jag förorda, att till polismyndigheterna
överlämnas jämväl ärendena angående inlösen av vapen.
Jag förutsätter därvid, att besiktning och värdering av vapnet i regel sker
av vederbörande tygstation eller annan myndighet eller person som kan
anses lika sakkunnig.

Jämlikt nu gällande bestämmelser får länsstyrelsernas beslut om återkallelse
och om inlösen av vapen överklagas hos Kungl. Maj :t. Organisationsnämnden
har emellertid föreslagit, att dessa beslut icke skulle få
överklagas. Då jag icke anser decentraliseringen utgöra tillräcklig anledning
att borttaga den nuvarande rätten att fullfölja talan till högsta instans
och då antalet sådana ärenden är förhållandevis ringa, kan jag icke biträda
nämndens förslag i denna del.

Vapenregistreringen m. m.

Gällande bestämmelser

I 30 § vapenförordningen stadgas, att hos länsstyrelse och hos polismyndighet
i annan ort än Stockholm skall, i enlighet med de närmare föreskrifter
Konungen utfärdar, föras register för anteckning av uppgifter rörande
ärenden som avses i förordningen.

De av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifterna innefattar bl. a. följande.

Länsstyrelsernas register skall endast innehålla uppgifter om innehav
av skjutvapen, dock med undantag av hagelgevär. Polismyndigheternas
register (liksom överståthållarämbetets) skall däremot innehålla uppgifter
om såväl ammunitionsärenden som innehav av vapen av alla slag.

I länsregistren skall fortlöpande antecknas inkomna ansökningar om till"
stånd att inneha vapen, ändra vapen, idka handel med vapen eller införa
vapen och ammunition, länsstyrelsens beslut i dessa ärenden, vidare beslut
om återkallelse av tillstånd som nyss sagts och förbud mot fortsatt innehav
av deklarerat vapen och därmed sammanhängande åtgärder samt beslut
om utfärdande av nytt tillstånds- eller deklarationsbevis. Vidare skall
i länsregistret antecknas underrättelser, som lämnats länsstyrelsen jämlikt
bestämmelserna i 8 § 2 inom., 13 och 18 §§, 28 § tredje stycket och
36 § 7 mom. vapenförordningen, d. v. s. dels meddelande från den som erhållit
tillstånd att förvärva vapen, att han ej begagnat sig av vapenlicensen
inom stadgad giltighetstid av sex månader, dels underrättelse från nykterhetsnämnd
till polismyndighet att vapeninnehav bör omprövas på grund
av alkoholmissbruk, dels anmälan från polismyndighet om omhändertaget
vapen, dels anmälan att vapenhandlare avlidit eller försatts i konkurs, dels
och underrättelse från domstol då någon dömts för förseelse mot vapenförordningen.
Ytterligare är vissa andra meddelanden av beskaffenhet att
böra antecknas i registret. Hit hör exempelvis uppgifter, som är av betydelse
för att förhindra att olämpliga personer erhåller vapenlicenser, polis -

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

myndighets beslut om återkallelse av ammunitionslicens, anmälan enligt
19 § vapenförordningen (angående vapeninnehav hos dödsbo eller konkursbo).

Polismyndigheternas register skall såvitt avser vapeninnehav väsentligen
innehålla samma uppgifter som länsregistren. Det åligger därför länsstyrelserna
att underrätta polismyndigheten i den ort, där vederbörande är
mantalsskriven, om beslut, som länsstyrelsen meddelar i sådant hänseende,
liksom om andra förhållanden, varom polismyndigheten bör äga kännedom.

Beträffande aminunitionsärenden skall i polismyndigheternas register
antecknas inkomna ansökningar att få förvärva ammunition, polismyndighetens
beslut i dessa ärenden samt beslut om återkallelse av ammunitionslicens.

För registreringen skall användas blanketter, som fastställts av blankettkommissionen.

länsstyrelserna att tillse, att polismyndigheternas register är
skick. I detta syfte bör polismyndigheternas register — sedan
såväl länsvapenregistren som de lokala registren översetts efter jämförelse
med de alfabetiska adressregistren å länsbyråerna för folkbokföringen —
tid efter annan granskas mot länsvapenregistren.

Organisationsnämnden

Nämnden erinrar om att nämnden redan 1948 påtalat det irrationella i
dubbelregistreringen av vapenärendena och ifrågasatt, om icke länsstyrelsernas
vapenregister skulle kunna slopas. Vidare erinrar nämnden om
att jämväl 19o0 års besparingsutredning funnit den nuvarande anordningen
innebära ett betydande dubbelarbete, som ej kunde godtagas.

Etter att ha berört frågans behandling vid 1952 års riksdag, då länsvapenregistren
ansågs böra bibehållas med hänsyn till att registren i orostider
kunde vara av värde och att desamma torde kunna hållas aktuella på
ett smidigare sätt än polismyndigheternas register, anför organisationsnämnden
följande.

Därest den licensgivning, som alltjämt ligger kvar å länsstyrelserna, överflyttas
till polismyndigheterna, bör endast ett register, förlagt till polismyndigheterna,
föras. Värdet av att ha tillgång till länsvapenregistret som
cential upplysningskälla för ett helt län kan i ett sådant läge knappast
anses motivera ett bibehållande av länsvapenregistren. Detta värde synes
f. ö. ej vara så stort efter ett fullständigande av de lokala registren. Det
torde vara mera sällan som någon myndighet har anledning att efterforska
vapeninnehav hos en person, vars hemvist inom länet ej är känd; i dylikt
fall kan dessutom med fördel förfrågan först göras hos länsbyrån för folkbokföringen.
Vad åter angår länsregistrens värde i oroliga tider må framhållas,
att registren numera äro ofullständiga, enär ammunitionsförvärv
och innehav av hagelgevär icke längre antecknas däri. Polismyndigheternas
register äro däremot fullständiga. Det torde väl även i första hand vara
Polismyndigheterna, som i förekommande fall få anledning ingripa. Dessutom
upptagas samtliga vapeninnehavare i länsbyråns alfabetiska adressregister.

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

Härefter kommer organisationsnämnden in på frågan vad som står att
vinna genom länsvapenregistrens slopande och uttalar härom följande.

Länsvapenregistren äro mycket omfattande. Vid de mindre länsstyielserna
— bortsett från Gotlands län — uppgår antalet registerkort till
15 å 20 000 och vid de allra största överstiger antalet 75 000 registerkort.
Samtliga länsregister torde omfatta ett bestånd av ca 600 000 kort. Genomsnittligen
torde minst en befattningshavare i biträdesgraderna, vid de storre
länsstyrelserna mer och vid de små mindre än en år säl betskraft, vara sta
digvarande sysselsatt vid vapenregistret. Härutöver kommer det arbete,
som föredragande och andra tjänstemän hos länsstyrelserna nedlägga i
dessa ärenden.

I belysning härav komme självfallet ett slopande av länsvapenregistren
i förening med decentralisering av tillståndsgivning och återkallelser att
medföra en betydande arbetslättnad och besparing hos länsstyrelserna.

För polismyndigheterna åter skulle ett slopande av länsvapenregistren
icke medföra någon egentlig ökning av arbetet med de lokala registren.
Förandet av dessa register måste dock ske med större omsorg än vad nu
på sina håll torde vara fallet. I syfte att skapa ett gott utgångsläge i detta
hänseende torde det bliva nödvändigt att överse och tullstandiga polismyndigheternas
register i samband med slopandet av länsvapenregistren. Enklast
synes detta kunna ske genom att länsvapenregistren utskiftas på polischef
sdistrikten och jämföras med de lokala registren. Eu dylik aktualisering
av polismyndigheternas register bleve ett engångsarbete, för vilket tilltal ig
arbetskraft i mån av behov lämpligen bör ställas till förfogande.

I samband med vapenregistreringen behandlar organisationsnämnden
frågan om avis eringsförf arand et och tar i samband därmed även upp spörsmålet
om tolkningen av hemvistbegreppet enligt vapenförordningen. Bestämmelserna
om avisering, som finns intagna i de av Kungl. Maj :t utfärdade
anvisningarna, innebär bl. a., att länsvapenregistren och polismyndigheterna
skall underrätta länsbyrån för folkbokföring om meddelade vapenlicenser,
om vapeninnehavare som inflyttat från annat län eller annan
polismyndighets område o. s. v. Vidare åligger det länsbyrån att underratta
länsvapenregistret då en vapeninnehavare flyttat till församling inom annan
kommun, ändrat namn, avlidit, utvandrat eller överförts till obefintlighetsboken.
Länsvapenregistret har sedan att i sin tur underrätta vederbörande
polismyndighet, som i fall vapeninnehavaren flyttat till annat polischctsdistrikt
skall underrätta polismyndigheten i inflyttningsorten. Har vapeninnehavaren
utflyttat till annat län, skall länsstyrelsen i det nya länet
underrättas.

Organisationsnämnden har — i anslutning till förslaget om länsvapenregistrens
slopande — förordat eu mera rationell och enhetlig aviseringsmetodik
än den som t'', n. tillämpas. Då emellertid bestämmelserna om aviseringsförfarandet
icke upptagits i vapenförordningen torde anledning saknas
all bär närmare gå in på dessa spörsmål. Det är endast eu fråga i detta
sammanhang, som är av den beskaffenhet,

alt

or dess lösande i enlighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

med organisationsnämndens förslag ändring synes böra göras i själva
vapenförordningen och det gäller frågan om hemvistbegreppet. Tolkningen
av detta begrepp är av betydelse såväl för aviseringsförfarandet som för
bedömandet av respektive myndigheters behörighet att handlägga vapenärenden.

Organisationsnämnden framhåller, att vapenförordningens hemvistbegrepp
blivit föremål för olika tolkning i den praktiska tillämpningen och
att detta medfört vissa svårigheter. Nämnden uttalar sålunda, att man vid
vapenförordningens tillkomst torde ha utgått ifrån att med vederbörandes
hemvist skulle förstås hans mantalsskrivningsort under det att tillämpningsföreskrifterna
och de av riksbyrån för folkbokföringen utfärdade
föreskrifterna om aviseringsproceduren synes bygga på en löpande flyttnmgsavisering,
grundad på förändringarna i kyrkobokföringen av vapeninnehavare.
I praxis har härigenom oklarhet uppstått.

Nämnden redogör härefter för hur växlande praxis är och anför följande.

Somliga länsstyrelser anse sig icke behöriga att pröva ansökan om tillstånd
till vapenförvärv, innan sökanden hunnit bliva mantalsskriven i kommun
inom länet; även om vederbörandes vapenkort tidigare översänts från
utflyttningslänet anse sig dessa länsstyrelser förhindrade att upptaga ansökan
till behandling utan återställa den till sökanden med besked härom
eller överlämna den till länsstyrelsen i utflyttningslänet för vidare åtgärd.
Andra länsstyrelser åter synas i dessa fall icke anse hinder möta mot prövning
av ansökan om vapenförvärv. Flertalet undersökta länsstyrelser synas
efter erhållna avier från länsbyrån om vapeninnehavares utflyttning fortlöpande
eller med kortare eller längre intervaller översända vapenkorten till
vapenregistren vid länsstyrelserna i inflyttningslänen. Några länsstyrelser
däremot samla dessa avier på hög under hela året och expediera vapenkorten
först omkring årsskiftet, då mantalsskrivningen ägt rum; i åtminstone
något län göres i kontrollsyfte dessförinnan skriftlig förfrågan
hos pastorsämbetena i inflyttningsförsamlingarna, huruvida vederbörande
alltjamt äro kyrkoskrivna därstädes. Vad nu sagts torde i tillämpliga delar
gälla i fråga om polismyndigheternas handläggning av vapenärenden. Då
det gäller översändande av vapenkort från polismyndighet i utflyttningsort
till sådan myndighet i inflyttningsort, äro polismyndigheterna givetvis beroende
av i vilken takt och omfattning länsbyråernas aviseringar till länsvapenregistren
vidarebefordras från vapendetaljerna till polismyndig nGi6rn3.

Organisationsnämnden fortsätter.

Hemvistbegreppet i vapenförordningen torde böra anknytas till den faktiska
bosättningen enligt kyrkobokföringen. Först härigenom synes det för
en löpande aktualisering av vapenregistren nödvändiga samarbetet mellan
registren och länsbyråerna på ett rationellt och smidigt sätt kunna äga
ru™j.,Så snart en Polismyndighet — efter den föreslagna omläggningen —
erhållit meddelande från länsbyrån om vapeninnehavares flyttning till
annat polischef sdistrikt, bör det åligga myndigheten att utan dröjsmål översanda
vederbörandes vapenregisterkort till polismyndigheten å inflyttningsorten.
Å denna hor det därefter ankomma att handlägga alla polismyndighet
avilande vapenärenden beträffande den inflyttade personen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

Remissyttrandena

Förslaget att slopa Iänsvapenregistren tillstyrkes eller lamnas
utan erinran i så gott som samtliga remissyttranden. Därvid åberopas i
huvudsak de av organisationsnämnden anförda skälen. I något yttrande
anföres därjämte, att det är viktigt att vapenregistren förvaras så, att de ej
kan falla i en angripares hand och att det även ur denna synpunkt synes
lämpligt, att endast ett sådant register finnes. I en del yttranden föreslås
vissa kompletterande föreskrifter. Endast några enstaka remissinstanser
intar en tveksam eller avvisande ståndpunkt.

Till den sistnämnda gruppen hör bl. a. överståthållarämbetet, som i sitt
yttrande ifrågasätter, huruvida icke de motiv för uppläggandet och förandet
av aktuella centrala register, som åberopades vid vapenförordningens
tillkomst, äger oförändrad aktualitet i dag. Chefen för försvarsstaben
understryker, att effektiva vapenregister är nödvändiga ur säkerhetssynpunkt,
men att det torde ankomma på annan myndighet att bedöma, huruvida
detta krav tillgodoses om länsvapenregistren slopas. Skånska jägarsällskapet
och länsjaktvårdsföreningen i Göteborgs och Bohus lan avstyrker
uttryckligen, att länsvapenregistren slopas. Sistnämnda förening uttalar
därvid, att för den kontroll över jaktvapeninnehavet, som nu kan utövas
av jaktvårdsorganisationerna, måste ett spridande av registren till
ortsmyndigheterna innebära en nackdel.

Enligt landsfogden i Värmlands län —- som anser att länsstyrelsena alltfort
bör handhava ärenden angående fickvapen — bör länsstyrelserna fora
ett särskilt länsregister beträffande dessa vapen. Meddelanden om tillstånd
att förvärva sådana vapen bör dock lämnas lokal polismyndighet i tillståndsinnehavarens
hemort för att intagas i det lokala vapenregistret. Landsfogden
framhåller, att ett centralt länsregister över tillstånd att inneha fickvapen
synes vara påkallat ur allmän övervakningssynpunkt. Liknande synpunkter
framföres av länsstyrelsen i Jämtlands län.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler ifrågasätter, huruvida icke polismyndigheternas
register ur kontrollsynpunkt borde kompletteras med ett centralt
för hela landet gemensamt sådant, förslagsvis fört vid statens kriminaltekniska
anstalt.

I vissa yttranden från polishåll framhålles, att vid förslagets genomförande
mer personal erfordras hos polismyndigheterna och att det kan
visa sig förenat med stora svårigheter, att avdela tillräckligt kvalificerad
personal för att föra registren, vilket i sin tur kan komma att påverka
registrens tillförlitlighet. Det betonas vidare, att i varje fall under en viss
övergångstid personalförstärkning blir erforderlig. Så t. ex. uttalar Värmlands
länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler följande.

Vid ett slopande av länsregistren skulle dessa utsändas till polismyndigheterna
och eu mycket noggrann revision av registren ske. Skall detta
kunna göras någorlunda snabbt, lär tillfällig personal vara nödvändig for

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

uppgiften. Den ordinarie personalen kan icke medhinna detta utan att
revisionen drager så långt ut på tiden att övergången till den nya ordningen
blir lidande därav.

Vad angår him vistbegreppet instämmer statistiska centralbyrån
i egenskap av riksbyrå för folkbokföringen i organisationsnämndens förslag,
att med hemvist i vapenförordningen skall förstås kyrkobokföringsorten
och icke mantalsskrivningsorten. Centralbyrån fortsätter.

Regeln bör därvid tillämpas konsekvent, så att kyrkobokföringsorten blir
avgörande för vilken myndighet som är behörig i olika avseenden även i
sådana fall, då mantalsskrivningen utvisar en senare bosättningsort än
kyrkobokföringen (de s. k. »ej kyrkfallen» enligt en gängse jargong). Detta
synes böra föranleda en terminologisk ändring i författningen, då tolkningen
av ordet hemvist såsom avseende mantalsskrivningsorten torde hava
viss hävd.

Enligt länsstyrelsen i Stockholms län torde det närmast ha varit ett förbiseende
att hemvistbegreppet ej anknöts till den faktiska bosättningen enligt
kyrkobokföringen, då länsvapenregistret anknöts till folkbokföringen. Länsbyrån
för folkbokföring vid länsstyrelsen i Södermanlands län anser det
nödvändigt att, om en tillfredsställande löpande aktualisering av vapenregistret
skall kunna erhållas, hemvistbegreppet anknytes till kyrkobokföringsorten.
Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar, att en huvudbetingelse
för att avisering och därav följande utredningsarbete skall kunna ske
utan onödig tidsutdräkt är, att vapenförordningens hemortsbegrepp knytes
till kyrkobokföringsorten i stället för såsom nu till mantalsskrivningsorten.
Den anhopning av vapenregisterkort för utflyttade personer, som här uppkommit
i avvaktan på vederbörandes mantalsskrivning i inflyttningsorten,
fortsätter länsstyrelsen, har varit hindrande för arbetets jämna fortgång
och ofta vållat besvär för allmänheten.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser det föreslagna uttrycket »faktiska
bosättningen enligt kyrkobokföringen» icke lämpligt, då den faktiska bosättningen
i vissa fall icke skall medföra kyrkobokföring och i andra fall
icke kommer att medföra kyrkobokföring. Hemvistbegreppet synes därför
enligt länsstyrelsen böra anknytas enbart till kyrkobokföringen.

Departementschefen

Frågan om att slopa länsvapenregistren var föremål för prövning så sent
som vid 1952 års riksdag. Jag ansåg mig då icke kunna biträda ett av besparingsutredningen
framlagt förslag om registrens avskaffande, då jag
förmenade, att de kunde vara av betydelse särskilt i orostider och att dessa
register kunde hållas aktuella på ett smidigare sätt än de lokala registren.
Om nu, i enlighet med vad jag förordat, en fullständig decentralisering av
vapenärendena till polismyndigheterna genomföres blir emellertid läget
ett annat. Det torde då knappast längre kunna anses motiverat att bibehålla
länsvapenregistren. Med den nya ordningen synes mig polismyndig -

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

heternas register utan svårighet kunna hållas aktuella. Dessa register får
också ett särskilt värde genom att de är fullständiga i motsats till vad förhållandet
f. n. är med länsvapenregistren, i vilka icke intages några uppgifter
om innehav av hagelgevär och tillstånd att förvärva ammunition.
Under orostider torde det vidare i första hand ankomma på polismyndigheterna
att i förekommande fall ingripa. Det är därför angeläget, att dessa
myndigheter ständigt har tillgång till ett aktuellt register. Förslaget att
slopa länsvapenregistren har icke heller mött motstånd hos remissinstanserna.
I något yttrande har den tanken framförts, att ett särskilt register
över fickvapen skulle föras hos länsstyrelserna, och någon remissinstans
anser, att polismyndigheternas register ur kontrollsynpunkt borde kompletteras
med ett centralt, för hela landet gemensamt register. Jag kan icke
finna tillräckliga skäl att genomföra dessa förslag, vilka skulle medföra ett
högst betydande merarbete.

Såsom framgår av organisationsnämndens utredning kommer länsvapenregistrens
slopande att hos länsstyrelserna medföra en betydande arbetslättnad
och stora besparingar utan att polismyndigheternas arbete kommer
att nämnvärt ökas.

Det blir emellertid av vikt att tillse, att polismyndigheternas register
redan från början blir så fullständiga som möjligt. Länsvapenregistren torde
därför böra utskiftas på polismyndigheterna och jämföras med de lokala
registren. För detta engångsarbete kan på sina håll behov av tillfällig
arbetskraft uppstå. Det är angeläget att polismyndigheternas övertagande av
registren förberedes i god tid — där så kan ske under medverkan av den
personal, som inom länsstyrelserna sköter registren — så att arbetsanhopningen
i görligaste mån begränsas.

Under hänvisning till vad jag nu anfört vill jag sålunda förorda, att länsvapenregistren
slopas.

Det synes mig vidare angeläget att i detta sammanhang undanröja den
oklarhet som f. n. råder angående hemvistbegreppet. Denna oklarhet har,
såsom framgår av vad jag tidigare anfört, medfört otillfredsställande föihållanden
inte bara när det gäller frågan om vilken myndighet som skall
vara behörig att pröva en ansökan om tillstånd till vapenförvärv utan
kanske främst beträffande aviseringsproceduren. Såvitt angår vapenärendena
bör enligt min mening med hemvist förstås kyrkobokföringsorten
eller, om vederbörande ej är kyrkoskriven här i riket, den ort, där han är
bosatt. En uttrycklig bestämmelse härom bör intagas i vapenförordningen.

Duplett av tillstånds- eller deklarationsbevis
Gällande bestämmelser

I 20 § vapenförordningen stadgas, att om tillstånds- eller deklarationsbevis
förstörts eller förkommit eller undergålt sådan förändring, att det
icke lämpligen kan användas, nytt bevis må utfärdas efter ansökan hos den

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

myndighet, som utfärdat det tidigare beviset. Om beviset förstörts eller
förkommit skall ansökan innehålla på tro och heder avgiven förklaring om
förlusten av beviset. Skulle beviset tillrättakomma, skall detta eller det
nya beviset ofördröjligen återställas till den myndighet, som utfärdat detsamma.

Organisationsnämnden

Enligt organisationsnämnden har nyssnämnda bestämmelse på ett mindre
lyckligt sätt bidragit till att vapenregistren i stor utsträckning belastas med
inaktuella kort. Den omständigheten att det tillkommer den myndighet,
som en gång utfärdat beviset, att även utfärda duplettbevis har nämligen
medfört, att en tillståndsgivande myndighet vid vapeninnehavares flyttning
icke frånhänder sig dennes registerkort utan att göra en avskrift därav.
Nämnden anser därför att bestämmelsen bör ändras därhän, att det skall
ankomma på polismyndigheten i det distrikt, inom vilket sökanden har sitt
hemvist, att utfärda duplett av tillståndsbevis och med hemvist bör även i
detta fall förstås vederbörandes kyrkobokföringsort. Med en förenklad och
förbättrad aviseringsgång torde detta system, anför nämnden, komma att
verka både smidigt och säkert och bliva för den enskilde fördelaktigast.

Organisationsnämnden behandlar härefter frågan, hur duplett av tillståndsbevis
skall utfärdas och anför härom följande.

I det till grund för gällande vapenförordning liggande betänkandet förutsattes,
att duplett av tillståndsbevis, enär koncept till vapenlicens i allmänhet
ej toges, skulle komma att utfärdas i form av avskrift eller utdrag av
vederbörandes vapenkort. Någon formlig bestämmelse härom inflöt emellertid
ej i förordningen.

Av företagna undersökningar framgår att länsstyrelserna nu förfara olika
vid utfärdande av duplett. Somliga länsstyrelser utfärda duplett i form av
avskrift eller utdrag av vederbörandes vapenkort, andra åter använda för
detta syfte länstryckets blankett till vapenlicens, några länsstyrelser utfärda
duplett i form av diariebevis o. s. v. Till följd härav skiftar stämpelbeläggningen
mellan 1, 2 eller 3 kronor.

Det torde i författningstexten böra utsägas, att duplett skall utfärdas i
form av avskrift eller utdrag av vederbörandes vapenkort. Om så sker är
detta ett ytterligare skäl att slopa nuvarande bestämmelse om avgivande
av förklaring på tro och heder i ansökan om utfående av duplett liksom
även av skyldigheten att återställa tillrättakommet bevis. Enhetlig avgift
för dupletten komme även härigenom att bliva uttagen.

Remissyttrandena

Organisationsnämndens förslag lämnas utan erinran i de flesta remissyttrandena.
Det är endast ett par remissinstanser som närmare berör
ifrågavarande spörsmål.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att man icke bör slopa den i 20 §
vapenförordningen stadgade skyldigheten att avgiva förklaring på tro och
heder. Länsstyrelsen anför härom följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

Nämnden vill emellertid samtidigt slopa den i vapenförordningens 20 §
stadgade skyldigheten att i ansökan om nytt tillstånds- eller deklarationsbevis
avgiva förklaring på tro och heder om förlusten av beviset ävensom
skyldigheten att, när bevis kommit tillrätta, återställa detta eller det nya
beviset. Av förarbetena till 1949 års vapenförordning framgår, att detta
stadgande utformats efter mönster av bestämmelserna om körkort och om
legitimationskort enligt legitimationskungörelsen. Något skäl synes icke
föreligga att — i samband med att duplett av tillstånds- eller deklarationsbevis
ersättes av avskrift eller utdrag av vederbörandes vapenkort helt
slopa nyssnämnda förpliktelser.

Länsstyrelsen i Jönköpings län påpekar, att om duplett utfärdas i form
av utdrag ur vapenregistret kommer i regel å utdraget icke att vara angivet
för vilket ändamål vapnet må innehavas. Även länsstyrelsen i Jämtlands
län berör frågan om duplettbeviset och ändamålet med vapeninnehavet
samt anför därom följande.

Vid utfärdande av duplettbevis beträffande skjutvapen bör av beviset
såväl som av den ursprungliga licensen framgå, för vilket ändamål vederbörande
erhållit tillstånd att inneha vapnet. I allmänhet torde ändamålet
icke antecknas å registerkorten. I fråga om äldre tillstånd, där ansökningshandlingarna
utgallrats, finnes ingen möjlighet att fastställa det ändamal
för vilket tillståndet meddelats. Det synes länsstyrelsen därför med hänsyn
till innehållet i 36 § vapenförordningen nödvändigt, att polismyndigheten
tillägges rätt att vid ansökan om duplettbevis i förekommande fall
ompröva ändamålet, oavsett vad tidigare licens innehållit i förevarande avseende.
Duplettbevisen böra under sådana förhållanden alltid utfärdas å
länstryckets blankett till vapenlicens med angivande av ändamålet samt förses
med påstämpling »Duplettbevis».

Departementschefen

Jag biträder organisationsnämndens förslag, att det skall ankomma på
polismyndigheten i den ort, där sökanden har sitt hemvist och där
börandes vapenregisterkort sålunda skall finnas — att utfärda duplettbevis.
Det nuvarande systemet — att duplettbevis utfärdas av den myndighet som
utfärdat det ursprungliga beviset — bär medfört, att vapenregistren belastas
med avskrifter av alla registerkort för utflyttade personer enbart
med tanke på att vederbörande möjligen eu gång i framtiden kommer att
anhålla om duplettbevis. Metoden förefaller mig i hög grad opraktisk.

Vid utfärdande av duplettbevis förfar länsstyrelserna f. n. olika. Här bör
eif enhetligt förfarande komma till stånd bl. a. med hänsyn till stämpelbeläggningen.
Den lämpligaste lösningen torde vara att utfärda duplettbeviset
i form av en avskrift av vederbörandes vapenkort. För alt av duplettbeviset
skall framgå, för vilket ändamål vapnet må innehavas, bör ändamålet
alltid antecknas icke endast å den ursprungliga vapenlicensen utan
även å själva vapenkortet. Närmare föreskrifter om utfärdande av duplettbevis
får intagas i anvisningarna till vapenförordningen.

4 — liiharuf till riksdagens protokoll 1!)!54. I sand. Nr 37.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

Enligt organisationsnämnden bör den nuvarande föreskriften om avgivande
av förklaring på tro och heder i ansökan om utfående av duplett
samt om skyldighet att återställa tillrättakommet bevis slopas. I likhet med
länsstyrelsen i Stockholms län kan jag icke finna något bärande skäl för
att slopa denna förpliktelse. Det torde tvärtom vara av vikt, bl. a. med hänsyn
till risken för att bevis skall missbrukas, att förhindra att duplettbevis
utfärdas i andra fall än när originalbeviset verkligen förkommit.

Avveckling av dödsbos vapeninnehav
Gällande bestämmelser

Enligt 5 § 1 inom. andra stycket vapenförordningen skall ansökan beträffande
vapen, som förvärvats genom arv eller testamente eller på grund
av giftorätt, ingivas så snart ske kan och sist inom tre månader från det bouppteckning
förrättades eller, där arvskifte eller bodelning erfordras, från
det arvskiftet eller bodelningen ägde rum. Till denna bestämmelse ansluter
sig ett stadgande i 19 § vapenförordningen, enligt vilket det åligger den som
har vård om dödsbo eller konkursbo, där vapen finnes, att inom tre månader
från dödsfallet eller beslutet om egendomsavträde hos polismyndigheten i
orten göra skriftlig anmälan om vapeninnehavet, såvida ej någon inom
samma tid gjort ansökan om tillstånd till innehav av vapnet i vanlig ordning.

Organisationsnämnden

Organisationsnämnden framhåller, att utredningar rörande dödsbos
vapeninnehav och därav föranledda regleringar av vapeninnehaven förekommer
ofta och vållar myndigheterna ett ej ringa arbete. Genom den
löpande avisering om vapeninnehavares död, som av länsbyråerna lämnas
de tillståndsgivande myndigheterna, beredes dessa tillfälle att vidtaga av
dödsfallen betingade åtgärder, såvitt angår de avlidnas vapeninnehav. För
vapenregistrens aktualisering och tillförlitlighet är det också enligt nämnden
viktigt, att detta arbete bedrives med omsorg och energi och att tillräckliga
medel för framtvingande av en avveckling av dödsbos vapeninnehav
finnes. Härutinnan anser emellertid organisationsnämnden att det
brister i ett visst hänseende och anför därom följande.

Om nämligen, såsom mycket vanligt är, dödsbodelägare leva samman i
oskiftat bo, synas lagliga möjligheter att tillgripa tvång för åstadkommande
av en reglering av dödsboets vapeninnehav saknas eller i vart fall vara
mycket tvivelaktiga och utan större praktiskt värde. Straffbestämmelserna
om olaga vapeninnehav synas knappast vara tillämpliga för delägare i
oskiftat bo, även om någon av delägarna i vidare mån än de andra kan
anses ha den faktiska vårdnaden om den avlidnes vapen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

Nämnden erinrar härefter om ett under förarbetena till den nuvarande
vapenförordningen framfört förslag om att delägare i oskiftat dödsbo skulle
vara pliktiga att viss tid efter dödsfallet vidtaga nödiga anstalter i avseende
å innehavet av de vapen, som ägts av den avlidne. Ett sådant förslag ansågs
emellertid icke kunna genomföras, emedan frågan om äganderätten till den
avlidnes vapen vid tiden för dödsfallet icke alltid vore slutgiltigt avgjord.
I stället infördes bestämmelsen om anmälningsskyldighet beträffande avliden
persons vapeninnehav. Detta stadgande anser organisationsnämnden
dock icke lösa problemet. Nämnden anför härefter följande.

Licensplikt med straffpåföljd vid underlåtenhet torde därför uttryckligen
böra införas för delägare även i oskiftat dödsbo, därest den avlidnes vapen
ej inom förslagsvis tre månader efter det bouppteckning upprättats av dödsboet
överlåtits till utomstående person. Utan hinder av att arvskifte och i
förekommande fall bodelning tills vidare icke avses att äga rum, bör det
gå att träffa ett avgörande om hur det skall förfaras med den avlidnes
vapen. Ett sådant avgörande behöver ju icke nödvändigtvis innebära, att
ett vapen med äganderätt tillägges någon av dödsbodelägarna med föregripande
av blivande arvskifte och bodelning. Det behöver blott innefatta,
att vapnet under tiden för samlevnaden i oskiftat bo skall innehavas av
någon av delägarna. I sådan händelse torde, om ansökan om tillstånd till
innehavet avslås, bestämmelserna om inlösen i 17 § vapenförordningen
icke böra bliva tillämpliga, förrän tilläventyrs samtliga dödsbodelägare erhållit
avslag å innehavsansökan.

Även om den av organisationsnämnden förordade skärpningen ej genomföres,
ifrågasätter nämnden, huruvida ej stadgandet om dödsbos och konkursbos
anmälningsplikt bör upphävas. Som skäl för denna ståndpunkt
anför nämnden följande.

Beträffande dödsbo erhålla ju de tillståndsgivande myndigheterna avisering
om vapeninnehavares död från länsbyråerna. De fall, där den avlidne
utan licens eller deklaration innehaft vapen, torde numera ej vara så
många, att de motivera en allmän anmälningsplikt. I fråga om konkursbo
torde konkursgäldenären ofta nog faktiskt få disponera över sitt vapen
under konkursen samt efter dess avslutande behålla detsamma. I de fall
åter, där vapnet av konkursboet överlåtes till annan person, torde konkursförvaltningen
tillse, att vapnet ej överlämnas till köparen, förrän denne
erbållit vederbörligt tillstånd till innehavet. I båda fallen vill ur kontrollsynpunkt
särskild anmälan till polismyndighet om konkursboets vapeninnehav
synas överflödig.

Remissyttrandena

I en del yttranden understrykes, att de nuvarande bestämmelserna angående
dödsbos avveckling av vapeninnehav icke är tillräckligt effektiva.
Sålunda sägs i yttrande från polismästaren i Stockholm följande.

Utredningar rörande dödsbos vapeninnehav vållar kriminalpolisen mycket
besvär. Den i 19 g vapenförordningen omförmälda anmälningsskyldigheten
bar därvid visat sig vara föga ändamålsenlig. I slor utsträckning

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

torde sådan anmälan underlåtas. Gällande bestämmelser i övrigt i hi ihörande
avseende äro även av den art att lagliga möjligheter att åstadkomma
en avveckling av dödsbos vapeninnehav oftast saknas. För att
undanröja rådande olägenheter härutinnan bör därför straff sanktionerad
bestämmelse införas innebärande skyldighet för delägare i oskiftat dödsbo
att inom föreslagen tid antingen själv söka vapenlicens eller också att överlåta
den avlidnes vapen.

I ett yttrande från centralpolisavdelningen i Malmö sägs, att enligt nuvarande
knapphändiga bestämmelser omöjliggöres belt enkelt en inom
någorlunda rimlig tid genomförd avveckling av dödsbos vapeninnehav, därför
att någon tid icke finnes angiven, varunder dödsbos vapeninnehav skall
vara reglerade. Landsfiskalen i Strängnäs distrikt säger, att det är synnerligen
vanligt, att dödsbodelägare leva samman i oskiftat dödsbo under mycket
lång tid och att frågan då står öppen, om vem av dödsbodelägarna som
skall stå såsom ansvarig för innehavet av vapen, soin tillhört arvlåtaren.
Landsfiskalen fortsätter.

För kontrollens skull borde det vara en av dödsbodelägarna som står för
innehavet. Inom detta distrikt föreligger just ett sådant fall, då ett vapen
(pistol), som tillhört en arvlåtare, vars arvingar sedan flera år tillbaka leva
i oskiftat dödsbo, fortfarande står registrerat på den döde utan att åtminstone
hittills ett avgörande kunnat träffas huru det skall förfaras med vapnet.
Detta förvaras nämligen i en låst låda i ett skrivbord, som tillhör
dödsbodelägarna gemensamt och vartill en av delägarna har nyckeln. Denne
dödsbodelägare är bosatt på annan ort och av polismyndigheten hittills
gjorda ansträngningar att få honom att vidtaga sådana åtgärder, att vapnet
kan av polismyndigheten omhändertagas, ha varit förgäves. Ärendet
har nu underställts länsstyrelsens prövning. Det nu relaterade fallet visar
enligt min mening, att hithörande område av vapenlagstiftningen bör kompletteras
med effektiva regler för att förhindra uppkomsten av en nu beskriven
situation, som knappast kan kallas tillfredsställande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har principiellt intet att erinra
mot organisationsnämndens förslag men framför vissa svnpunkter, som
enligt länsstyrelsens mening bör beaktas vid utformningen av bestämmelserna.
Länsstyrelsen anför bl. a. följande.

Länsstyrelsen vill emellertid framhålla, att för närvarande ett betydligt
antal dödsbon existera oskiftade och att därför i promemorian borde berörts
frågan om från vilken tidpunkt licensplikt bör inträda för delägare i
sådant vid förslagets genomförande oskiftat dödsbo. I förslaget förutsättes
vidare att om dödsbodelägare erhåller avslag å ansökan om innehav av
vapen tillhörigt dödsboet inlösen av vapnet icke bör kunna ske förrän eventuellt
samtliga dödsbodelägare erhållit avslag å liknande framställningar.
Därvid har emellertid icke upptagits till diskussion frågan huru lång tidsfrist
som bör medgivas mellan den dag då lagakraftägande beslut om avslag
å en delägares ansökan föreligger och den dag då ansökan av annan
dödsbodelägare senast skall ha ingivits till vederbörande myndighet eller
vapnet senast överlåtits till utomstående. Dessa synpunkter böra enligt
länsstyrelsens mening beaktas vid utformningen av bestämmelserna i nu
förevarande hänseende.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

I några yttranden förordas, att den nuvarande anmälningsskyldigheten
skall bibehållas. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser sålunda, att anmälningsplikten
bör bibehållas med hänsyn till att vapen fortfarande finnes, som
icke deklarerats eller för vilka tillstånd aldrig meddelats. Landsfogden i
Kronobergs län kan icke finna att några bärande skäl föreligger för att
upphäva anmälningsplikten.

Endast två remissmyndigheter, nämligen överståthällarämbetet och länsstyrelsen
i Kronobergs län, ställer sig helt avvisande till organisationsnämndens
ifrågavarande förslag. Beträffande förslaget att införa licensplikt
för delägare i oskiftat dödsbo uttalar överståthällarämbetet, att enligt
gällande bestämmelser underrättas vederbörande vapenregistermyndighet
vid inträffat dödsfall och kan — oberoende av om nu föreskriven anmälningsplikt
fullgöres eller ej — vidtaga erforderliga åtgärder beträffande
dödsboets vapen. Under sådana förhållanden anser ämbetet en straffsanktionerad
licensplikt av så tvivelaktig konstruktion som den föreslagna sakna
berättigande. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser såväl den föreslagna
straffbestämmelsen som anmälningsskyldigheten obehövlig och anför
följande.

Den aktualitet vapenregistret erhåller genom fortlöpande kontroll mot
folkbokföringsregistret gör enligt länsstyrelsens mening stadgandet i 19 §
vapenförordningen om anmälningsskyldighet för den, som har vård om
avliden persons bo beträffande i boet befintliga vapen, överflödigt. De åtgärder,
som av länsstyrelsen vidtagas, då en vapeninnehavare avlidit, torde
i de flesta fall vara påbörjade innan vårdnadshavare^ tidsfrist utgått, och
grunda sig således på den från folkbokföringsregistret erhållna uppgiften
om dödsfallet. Något komplement till denna uppgift i form av skriftlig
anmälan från den, som har vård om boet, synes icke erforderlig. Måhända
bör dock stadgandet stå kvar i vad angår konkursbos vapen. Det torde icke
erfordras att införa straffbestämmelser för underlåtenhet att registrera
dödsbos eller konkursbos vapen på viss person, enär erfarenheten har visat,
att dylika ärenden i regel kunnat tillrättaläggas trots avsaknaden av straffpåföljd.

Departementschefen

Enligt organisationsnämnden är de nuvarande bestämmelserna om avveckling
av dödsbos vapeninnehav icke tillräckligt effektiva, vilket haft
till följd, att det i vissa fall över huvud taget icke varit möjligt att framtvinga
eu avveckling. Nämnden har därför föreslagit, alt licensplikt skall
införas för delägare i oskiftat dödsbo om den avlidnes vapen ej inom tre
månader efter det bouppteckning upprättats överlåtits till utomstående
person. Underlåtenhet att söka licens skulle medföra straffansvar. Även i
cn del remissyttranden framhålles svårigheterna att få till stand en a\-veckling av dödsbos vapeninnehav. Emellertid torde del här röra sig om
undantagsfall. Vidare lärer, då avveckling ej ägl rum inom tre månader

^ Kungl. Maj :ts proposition nr 37.

från bouppteckningens förrättande, under vissa omständigheter ansvar för
olaga vapeninnehav kunna ifrågasättas för den eller de dödsbodelägare, som
faktiskt innehar vapnet eller disponerar över detsamma. Med hänsyn härtill
och då organisationsnämndens förslag torde möta vissa praktiska svårigheter
vill jag icke nu förorda någon ändring av gällande bestämmelser.
Ej heller anser jag skäl föreligga att nu slopa den i 19 § vapenförordningen
föreskrivna anmälningsskyldigheten.

Licensinnehavares anmälningsskyldighet då erhållet tillstånd

ej begagnats

Gällande bestämmelser

Jämlikt 8 § 2 mom. vapenförordningen är som regel tillstånd att inneha
skjutvapen förfallet, såframt vapnet ej förvärvats inom sex månader från
dagen för tillståndets meddelande. Den som ej före utgången av denna tid
tör\är\at vapnet, skall sist inom en månad därefter skriftligen underrätta
den myndighet som meddelat tillståndet, överträdelse av denna föreskrift
är icke straffbelagd.

Organisationsnämnden

Nämnden framhåller, att det för vapenregistrens tillförlitlighet självfallet
ar av stor vikt, att nyssnämnda anmälningsskyldighet iakttages, då eljest
åtskilliga personer kommer att vara registrerade som vapeninnehavare,
ehuru de i verkligheten ej alls innehar vapen eller visst vapen jämte annat
eller andra vapen. Nämnden fortsätter.

Erfarenheten torde emellertid ha givit vid handen (t. ex. i samband med
dödsbo utredningar) att ifrågavarande anmälningsplikt ej fullgöres i den
utsträckning, som önskvärt vore.

Med anledning härav skulle det kunna ifrågasättas att införa straffansvar
för underlåtenhet att göra anmälan i fall som här avses. Det synes emellertid
tvivelaktigt, om ett stadgande om straffpåföljd kommer att medföra
önskad effekt. Med hänsyn härtill synes införande av straffansvar för berörda
underlåtenhet ej vara att förorda.

Å den nuvarande vapenlicensblankettens baksida är en erinran om ifrågavarande
anmälningsskyldighet inryckt bland vissa andra med fin stil tryckta
utdrag ur vapenförordningen. Det bör övervägas att flytta denna erinran
till den fria högra delen av licensens baksida och där trycka densamma på
ett iögonfallande sätt.

Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför följande.

I likhet med organisationsnämnden anser länsstyrelsen nuvarande bestämmelser
i 8 § 2 mom. vapenförordningen om anmälningsskyldighet, då
erhållen vapenlicens ej begagnats, icke tillräckliga för att åstadkomma ett

Kungl. Majrts proposition nr 37.

jullt tillförlitligt vapenregister. Icke heller de av organisationsnämnden
ifrågasatta åtgärderna synas tillfyllest för en effektivisering av anmälningsplikten.
Länsstyrelsen vill ifrågasätta, om icke den nuvarande anmälningsskyldigheten
borde slopas och ersättas med en bestämmelse om skyldighet
för vederbörande vapenöverlåtare att, så snart överlåtelsen ägt rum, gora
anmälan härom till licensmyndigheten. För att underlätta denna anmälningsskyldighet
kunde vapenlicensen lämpligen utställas i ytterligare eu
exemplar, som vapenöverlåtaren efter överlåtelsen hade att insända ul
licensmyndigheten, som då hade att verkställa vederbörlig anteckning i
vapenregistret och underrätta länsbyran om vapenförvärvet.

I en vid poliskammarens i Norrköping yttrande fogad promemoria, upprättad
i polisens ordonnansavdelning, sägs beträffande ifrågavarande anmälningsskyldighet
följande.

Denna anmälningsskyldighet fullgöres praktiskt taget aldrig. Då cirka
90 procent av vapnen inköpas hos vapenhandlare har detta problem bär i
staden lösts på så sätt, att handlarna besökts ett par gånger årligen för
bland annat kontroll av vilka licensinnehavare som köpt ut respektive vapen
inom föreskriven tid. Har så ej skett har licensinnehavaren tillskrivits och
licensen återfordrats. Även om straffansvar för den försumlige införes
torde — som i förslaget anförts — ej någon nämnvärd förbättring harutinnan
komma till stånd.

Enligt Södermanlands läns jaktvårdsförening bör straffsanktion införas.

Departementschefen

Tillstånd att inneha vapen förfaller om vapnet ej förvärvats inom sex
månader från dagen för tillståndets meddelande och om tillståndet ej utnyttjas,
skall den tillståndsbeviljande myndigheten underrättas. Det är
uppenbarligen av betydelse för vapenregistrens tillförlitlighet, att denna
anmälningsskyldighet fullgöres. Så torde emellertid ofta icke vara fallet.
Organisationsnämnden har diskuterat frågan, huruvida straffansvar bör
införas för underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldigheten. Då det synes
nämnden tvivelaktigt om straffpåföljd skulle medföra önskad effekt, har
nämnden icke velat förorda en sådan åtgärd utan i stället föreslagit, att en
erinran om anmälningsskyldigheten skall tryckas på vapenlicensen på ett
mera iögonfallande sätt än f. n. Icke heller jag är övertygad om att en
straffbestämmelse skulle medföra någon påtaglig förbättring härvidlag och
jag anser, att med införandet av en sådan bestämmelse i varje fall bör anstå
t. v. Jag biträder sålunda organisationsnämndens ståndpunkt i detta
spörsmål.

Handels tillstånden

Gällande bestämmelser

Enligt 28 § vapenförordningen har den som vill idka handel med skjutvapen
att söka tillstånd därtill hos länsstyrelsen i det län, där rörelsen
skall utövas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

I 28 § ändra stycket stadgas, att tillstand må ineddelas endast för viss tid,
liögst fem år.

I beslutet skall vidare angivas det antal och slag vapen, som må på en
gång innehavas, samt den plats, där rörelsen skall bedrivas.

Organisationsnämnden

Organisationsnämnden finner det knappast erforderligt att begränsa tiden
för tillstånds giltighet på sätt som skett och anför härom bl. a. följande.

Dylik begränsning föreligger ej i fråga om de närbesläktade tillstånden
att idka handel med explosiva varor. Skälen för en periodisk omprövning
av tillstånden torde ej kunna anses vara så mycket starkare beträffande
skjutvapen, att en dylik skillnad är motiverad.

Vid frågans bedömande torde böra beaktas, att länsstyrelse och polismyndigheter
äga ganska vidsträckta kontrollbefogenheter gentemot vapenhandlare.
Sålunda kan länsstyrelsen, om anledning därtill yppats, återkalla
ett löpande tillstånd att driva handel med skjutvapen. Det åligger vidare
polismyndighet att dels tillse att olaga handel med skjutvapen ej äger rum
samt att vapen, som innehavas av handlande, förvaras på föreskrivet sätt,
dels ock att minst en gång årligen låta granska de inköps- och försäljningsbocker
jämte bilagor, som handlande är pliktig att föra, så ock, då anledning
därtill förekommer, hans lager av skjutvapen. Handlande är därjämte
skyldig att när som helst hålla nämnda böcker och bilagor tillgängliga för
polisman samt lämna av denne begärda upplysningar om inköpta och försålda
vapen samt förefintligt lager därav ävensom rörande andra förhållanden,
som äro av betydelse för fullgörande av den allmänna tillsyn, som
åligger polismyndighet.

Med denna starka kontroll över vapenhandlare samt de möjligheter till
ingripande mot dylik handlare, som föreligga, synes det ej vara erforderligt
med periodisk omprövning av handelstillstånd, utan sådant bör utan olägenhet
kunna meddelas att gälla tills vidare. I betraktande torde även
komma att handel med vapen som regel utövas av fast etablerade solida
företag, ofta i samband med järnhandelsrörelse.

Remissyttrandena

Endast några enstaka remissinstanser har berört ifrågavarande spörsmål.
De har därvid tillstyrkt organisationsnämndens förslag.

Departementschefen

Ansökningar om tillstånd att idka handel med skjutvapen anser jag i likhet
med organisationsnämnden alltfort böra prövas av länsstyrelserna. Dessa
ärenden utgör en speciell grupp, som bör bedömas ur andra synpunkter
än övriga vapenärenden. Vidare rör det sig här om ett förhållandevis litet
antal ärenden. Länsstyrelserna bör även föra ett särskilt register över dessa.
Om beviljade tillstånd bör polismyndigheten i den ort, där rörelsen skall
utövas, underrättas.

Mot organisationsnämndens förslag att slopa den nuvarande begräns -

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

ningen av handelstillstånden till fem år har jag ej något att erinra. Dessa
tillstånd torde utan olägenhet kunna utfärdas att gälla tills vidare. Jag vill
i samband härmed erinra om att vapenhandlarna är underkastade mycket
stark kontroll och att länsstyrelsen när som helst har möjlighet att återkalla
tillstånden.

In- och utförsel av jakt- och tävlingsvapen
Gällande bestämmelser

Enligt 35 § vapenförordningen må skjutvapen och ammunition ej införas
till riket utan tillstånd. Sådant tillstånd meddelas av länsstyrelsen i det
län, där sökanden har sitt hemvist, eller, om han ej har hemvist i riket, av
länsstyrelsen i det län, där förtullning av varan skall äga rum. Om någon
för deltagande i tävling eller övning, som anordnas av någon i förordningen
närmare angiven sammanslutning, vill införa skjutvapen eller ammunition,
må dock tillstånd sökas hos länsstyrelsen i det län, där sammanslutningens
styrelse har sitt säte. Avser ansökan om införseltillstånd jämväl tillstånd
att utan hinder av gällande utförselförbud inom viss tid återutföra vapen,
som sökanden innehar för personligt bruk, eller ammunition till sådant
vapen, ankommer det på länsstyrelsen att även upptaga ansökningen i
denna del till prövning. Beträffande bedömningen av ansökningar om tillstånd
till införsel och om förfarandet i ansökningsärenden skall allmänna
bestämmelser i vapenförordningen om tillstånd till förvärv och innehav gälla
i tillämpliga delar. Den som fått tillstånd att införa skjutvapen och ammunition
äger inneha egendomen för det ändamål tillståndet avser.

För resande tillhöriga vapen och ammunition, som införes för den resandes
personliga bruk, åtnjutes tullfrihet enligt 5 § d tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929.

Vapen och ammunition är även, i den mån de medföres av resande för
eget bruk under resan, undantagna från det allmänna import- och exportförbudet.

För utförsel av vapen och ammunition erfordras enligt kungörelsen den
25 november 1949 angående förbud mot utförsel från riket av krigsmateriel
särskilt tillstånd. Tillstånd beviljas i allmänhet av chefen för handelsdepartementet.
I kungörelsen erinras dock om möjligheten enligt 35 §
vapenförordningen att söka tillstånd hos länsstyrelse för utförsel av vapen
och ammunition, som införts till riket. Vidare föreskrives i kungörelsen,
att om någon vill för personligt bruk från riket utföra vapen eller ammunition
och ämnar inom viss tid återinföra vapnet eller överbliven ammunition,
äger den länsstyrelse, som enligt vapenförordningen må bevilja tillstånd
till införseln, jämväl meddela tillstånd till utförseln.

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

Nordiska parkmeniariska kommittén för friare samfärdsel m.m.

Beträffande tidigare strävanden att förenkla in- och utförselbestämmelse!
na i fråga om jakt- och tävlingsvapen anför kommittén.

Vid VI nordiska jägarkongressen i Oslo 1935 påtalades från en del
nordiska jägare de svårigheter, som med gällande bestämmelser mötte den
jägare, soin i och för jakt i ett eller flera av de fyra nordiska länderna
hade att från eget land medföra jaktgevär och ammunition.

Kongressen förutsatte att, därest den inresande jägaren vid anhållan
om att få medföra vapen och ammunition medförde ett av centraljaklvårdssammanslutning
i eget land utfärdat intyg om att jägaren i fråga
vore en pålitlig och rättskaffens man, för vilken sammanslutningen i fråga
kunde ikläda sig ansvaret, skulle lättnader kunna beviljas så till vida att
jaktvapen och ammunition kunde utan vidare få införas och åter utföras
blott mot uppvisandet av ovan angivna intyg för respektive tull- och polismyndigheter.
Det borde endast bli fråga om verkliga jaktvapen, ej om
armégevär, revolvrar o. d. Man kunde även enligt kongressen tänka sig en
lämplig begränsning av den myckenhet ammunition, som skulle få medföras.

Nordiska parlamentariska kommittén för friare samfärdsel in. in. beslöt
vid sammanträden i Göteborg och Köpenhamn hösten 1951 att hänvända
sig till jaktvårds- och andra berörda organisationer i de nordiska länderna
med hemställan, att dessa måtte framkomma med förslag till önskvärda
och realiserbara lättnader beträffande bl. a. in- och utförseln av
jaktgevär vid färd mellan de nordiska länderna. För utredning av denna
och liknande frågor rörande liberaliseringen av den internordiska trafiken
tillsattes ett underutskott. Nämnda underutskott tillskrev under vintern
^951 52 samtliga mer betydande jaktvårdsorganisationer i de fyra län derna

med hemställan, att dessa måtte framkomma med konkreta förslag
till önskade lättnader.

Som en följd av utskottets verksamhet upptog den VIII nordiska jägarkongressen
vid sammanträde i Helsingfors den 18—20 maj 1952 frågan
till gemensam behandling och gjorde följande uttalande i vad avser frågan
om jaktvapen: »Angående in- och utförsel av jaktgevär vid färd mellan
de nordiska länderna har kongressen den uppfattningen att de gällande
bestämmelserna kunna betydligt förenklas. Kongressen anser att jaktvapen,
medförda från hemlandet vid resor mellan de nordiska länderna,
fritt bör få in- och utföras mot uppvisande av dels den av det egna landets
myndigheter utfärdade vapenlicensen dels ock deklaration angående vapnets
fabrikationsmärke, art och kaliber. Vad beträffar medförd ammunition
anser kongressen att hagelammunition bör få in- och utföras i valfri
mängd, men att kulammunition bör begränsas till 50 skott för varje kulgevär.
»

I promemorian framställes härefter kommitténs förslag. Därvid yttras
till en början.

Det synes kommittén vara ändamålsenligt att föreskrifterna rörande
resandes in- och utförsel av vapen och ammunition för bruk under tillfällig
vistelse i landet resp. utlandet helt frikopplas från övriga bestämmelser
om in- och utförsel av vapen. För bedömning av frågan huruvida
vapen skall få tillfälligt införas resp. utföras genom resandetrafiken bör

Kungl. Mcij. ts proposition nr 37.

änligt kommitténs uppfattning andra synpunkter ligga iii! grund än vid
kommersiell eller annan slutgiltig in- eller utförsel av vapen.

I Danmark, Finland, Norge och Sverige äro föreskrifterna rörande beviljande
av vapenlicenser i stort sett lika såtillvida att personer, soin av
en eller annan anledning icke bör få inneha vapen, utestängas trån möjligheterna
att erhålla vapenlicens. Man torde därför kunna uppställa presumtionen
att en person från ett nordiskt grannland, som innehar licens
för vapen i det egna landet, i princip skulle kunna tå denna licens godkänd
i de andra länderna.

Anledningen till att myndigheterna, oaktat det ovan anförda, önskar
öva en viss kontroll över in- och utförseln av jakt- och tävlingsvapen genom
resandetrafiken torde sålunda knappast ligga däri att man önskar
kontrollera vapeninnehavarens lämplighet att handha vapen utan främst
det förhållandet att icke behöriga personer icke skola kunna tillägna sig
vapen utan licens eller att resandetrafiken i övrigt begagnas i otillåtet
syfte. En kontroll över att vapen icke definitivt in- eller utföres utan myndigheternas
godkännande borde emellertid enligt kommitténs uppfattning
kunna verkställas utan att medborgare från de nordiska länderna, som
önska medföra vapen vid tillfälligt besök i landet på förhand skall behöva
ha utverkat tillstånd härför. En kontroll utövad av gränstullstationerna
genom verkställande av anteckning om in- och återutförseln respektive
ut- och återinförseln av ifrågavarande vapen inom viss begränsad tid borde
vara fullt tillräcklig för att tjäna det önskade syftet.

Kommittén föreslår att regeringarna i Danmark, Finland, Norge och
Sverige skall låta föranstalta att personer, som är medborgare i de fyra
länderna vid resa må in- och utföra i respektive land normalt brukliga
och tillåtna jaktgevär och andra jaktvapen ävensom vapen för tävlingsändamål
för bruk i landet respektive utanför landet under en tidrymd av
högst tre månader på följande villkor:

Den av det egna landets myndigheter utfärdade vapenlicensen skall uppvisas.
I Danmark bosatt person, som medför icke räfflat hagelgevär, bör
dock befrias från denna skyldighet, enär något danskt licenstvång beträffande
dylika vapen icke föreligger.

Deklaration angående vapnets fabrikationsmärke, art och kaliber samt
vederbörandes namn och adress i hemlandet och besökslandet skall göras
på föreskrivet sätt till vederbörlig tullpersonal på ut- resp. inreseorterna.

Enligt kommitténs mening bör en dylik deklaration enklast kunna verkställas
genom ifyllande av blanketter i två exemplar, varvid det ena exemplaret
avlämnas till tullen vid in- resp. utförseln och det andra vid återutförseln
resp. återinförseln. Genom sammanparning av mot varandra korresponderande
blanketter torde utan svårigheter och utan större administrativ
apparat bli möjligt att omedelbart konstatera om någon person
brutit mot bestämmelserna.

Kommittén anser vidare, att motsvarande bestämmelser bör kunna tilllämpas
vid tillfällig införsel av vapen av olika slag för lävlingsbruk. hörntorn
vapenlicens (motsvarande) bör då vapeninnehavaren, när Iråga är
om införsel av andra vapen än jaktgevär och i övrigt tillåtna jaktvapen,

Kiingl. Maj:ts proposition nr 37.

på tullstationen i inreseorten uppvisa skriftlig inbjudan från tävlingsorganisationen
i landet.

Beträffande in- och utförseln av till vapnet passande ammunition anser
kommittén, att hagelammunition och ammunition till miniatyrgevär bör
fa in- och utföras i mängd som motsvarar det normala behovet under
vistelsen. Ut- och införsel av ammunition för tävlingsändamål bör sålunda
kunna tillåtas i för olika slag av tävlingar nödiga mängder ökade med
en skälig mängd för övningsändamål.

Remissyttrandena

Icke i något av de inkomna yttrandena har förslaget helt avstyrkts.
I det följande kommer att anges i vilka yttranden som reservationer anmälts
eller ändring påyrkats. I övriga yttranden tillstyrkes förslaget helt.

Kriminaltekniska anstalten tillstyrker förslaget under förutsättning att
motsvarande bestämmelser meddelas i övriga skandinaviska länder samt
att kontrollen vid in- och utförsel ur riket sker på betryggande sätt.

Statspolisintendenten anser, att den föreslagna lättnaden bör begränsas
till sådana fall, som avser vapen och ammunition för tävlingsbruk. En
motsvarande frigivning beträffande in- och utförsel av vapen för jaktändamål
bör av säkerhetsskäl ej förekomma, enär i dylika fall ej samma
möjligheter till kontroll föreligger, speciellt icke om in- och utförsel kan
väntas ske i större skala.

Generaltullstyrelsen anför.

Tullverket har sig icke ålagt och saknar för övrigt möjlighet att utöva
någon kontroll därå, att av resande medförda vapen efter in- eller utförsel
därav verkligen bliva återutförda respektive återinförda. Med hänsyn till
de numera tillämpade lättnaderna i tullkontrollen, såvitt angår den internordiska
resandetrafiken, kan från tullverkets sida ej heller upprätthållas
någon mera noggrann kontroll å vad de resande medföra. Enär undersökning
endast sker stickprovsvis, kan alltså in- och utförsel särskilt a a
mindre vapen och ammunition, som den resande bär på sig eller förvarai
i handbagage, lätt undandraga sig tullverkets kontroll.

„ 4V kommittén föreslagen liberalisering av den nordiska resandetrafiken,
såvitt angår in- och utförsel av vapen och ammunition för jakt- och tävIingsändamål,
torde för vart lands vidkommande allenast kräva dispens
från vapenförordningen och krigsmaterielkungörelsen. Det undandrager sig
stj-relsens bedömande, huruvida och under vilka förutsättningar en sådan
dispens låter sig genomföra. Eu effektiv kontroll å resandes in- och utförsel
av vapen och ammunition skulle med hänsyn till ovanberörda lättnader
i tullkontrollen i varje fall kräva en helt annan och mera omständlig
procedur än vad kommittén synes ha förutsatt genom ett deklarationsförfarande
vid in- och utresa.

Förslaget synes hava avfattats med tanke närmast på att vapen och
ammunition medföras av resande såsom handbagage. Kommittén har sålunda
ej behandlat den i förevarande sammanhang ej helt oviktiga frågan
om genomförande av lättnader i transiteringshänseende vid försändning
av vapen och ammunition såsom inskrivet resgods från ett till annat nor -

Kiingl. Maj.ts proposition nr 37.

diskt land över mellanliggande sådant land. Enligt 35 § 1 inom. sista
stycket vapenförordningen må skjutvapen och ammunition transiteras allenast
till ort inom riket. Kungl. Maj:t är emellertid oförhindrad att med
stöd av 1 § sista stycket transiteringsförordningen (nuvarande lydelse, se
SFS 1935 nr 252) lämna tillstånd till transitering av vapen och ammunition
till utrikes ort.

Ur svnpunkten av de intressen, tullverket har att tillvarataga, är från
styrelsens sida eljest icke något att erinra i anledning av kommitténs
förslag.

Tulldirektionen i Stockholm ifrågasätter om icke beträffande grupp av7
tävlande deklarationen bör upprättas av gruppledaren utan att gruppmedlemmarnas
enskilda vapenlicenser behöver uppvisas. I fråga om ammunition
anses förslaget oklart såtillvida som däri icke omnämnes kulammunition
till jaktgevär i allmänhet.

Länsstyrelsen i Stockholms län och tullkammaren i Hälsingborg anser
det ej nödvändigt att för införsel av tävlingsvapen uppställes som villkor
att inbjudan till tävling uppvisas. Länsstyrelsen yttrar, att individuell
inbjudan ofta icke torde föreligga; i den deklaration som skall avgivas
hör emellertid det ändamål för vilket vapnet medföres klart angivas i
fråga om såväl tävlings- somt jaktvapen. Tullkammaren anför, att det
kan ifrågasättas om vilken person eller förening som helst skall godkännas
som inbjudare. Om svaret på denna fråga är nej, kan det uppstå
svårighet för vederbörande tulltjänsteman att avgöra om inbjudan kan
godtagas. — Nämnda länsstyrelse går även in på frågan om rätt att medföra
ammunition och anför.

Kommitténs förslag att ammunition till hagelgevär och miniatyrgevär
skulle få in- och utföras i mängd, som motsvarar det normala behovet
under vistelsen, finner länsstyrelsen mindre lämpligt med hänsyn bland
annat till att prövningen av behovet helt skulle ankomma på tullpersonalen.
För denna uppgift, som är av helt annat slag än tullens övriga arbete,
skulle personalen med säkerhet komma att stå ganska främmande. Det
bör därför övervägas, om man inte kan finna någon mera schematisk
metod för att fastslå, vilka kvantiteter ammunition som får medföras. Det
kan sålunda ifrågasättas, om ej en viss mängd ammunition kunde få medtagas
utan särskild prövning. Denna kvantitet kunde för varje särskilt
slag av vapen bestämmas efter samråd med skytte- och jägarorganisationerna.
För det fall att en resande önskar medföra större mängd ammunition
än sålunda fixerats, hör kanske övervägas att låta den nu tillämpade
ordningen gälla. Utformas bestämmelsen om rätt att medföra hagel- och
miniatyrgevärsammunition på sätt länsstyrelsen nu ifrågasatt, synes den
böra gälla även annan ammunition, som är avsedd för jakt eller tävlingsändamål.

Länsstyrelsen i Malmöhus län och poliskammaren i Malmö påpekar att
i Danmark icke automatiska salongsgevär med eu kaliber icke överstigande
22 (6 mm) är licensfria. Med hänsyn till den noggranna prövning som
bär tillämpas vid licensgivning beträffande sådana vapen bör för rätt till

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

införsel från Danmark av salongsgevär krävas att vapeninnehavaren uppvisar
ett av central jaktvardssammanslutning i Danmark utfärdat intyg
om att han uppfyller de villkor som här erfordras för innehav av dylikt
vapen. — Nämnda länsstyrelse anför vidare, att vid införsel av jaktvapen
innehavaren bör styrka sin jakträtt samt upplysas om de i Sverige gällande
bestämmelserna om jaktkort. Beträffande tävlingsvapen anser länsstyrelsen
att sådana bör tå införas utan licens endast vid gruppresor. Den
sammanslutning, som anordnar tävlingen, bör lämpligen i god tid före
tävlingen till vederbörande gränstullstation insända uppgift om de utländska
deltagarna.

Länsstyrelsen i Norrbottens lån anför, att rätten till in- och utförsel bör
begränsas till att avse passkontrollorterna och ej få utövas vid de s. k.
överfartsställena.

Länsstyrelsen i Värmlands län, landsfogden i länet och landsfiskalen i
Charlottenbergs distrikt framhåller, att vid införsel deklarationen bör
innehålla en försäkran på heder och samvete att vapnet och överbliven
ammunition skall utföras senast tre månader efter inresedagen. Härigenom
skulle uppsåtligt lämnande av oriktiga uppgifter i deklarationen kunna
bestraffas enligt 13 kap. 10 § strafflagen. Ett liknande uttalande göres
av tulldirektionen i Göteborg.

Handels- och industrikommissionen ifrågasätter om avgivande av deklaration
alls behöver fordras, därest vederbörlig vapenlicens uppvisas.

Slutligen kan nämnas, att föreningen Norden ifrågasätter om icke de
föreslagna bestämmelserna kan göras tillämpliga även å medborgare i
Island.

Departementschefen

börevarande förslag utgör ett led i de pågående strävandena att underlätta
samfärdseln mellan de nordiska länderna. Tidigare har som bekant lättnader
genomförts bl. a. i fråga om passkontrollen, och det är givetvis
önskvärt att man i den mån så kan ske fortsätter på den inslagna vägen
mot större frihet i det internordiska umgänget.

Kommitténs förslag om en friare ordning beträffande tillfällig in- och
utförsel av jakt- och tävlingsvapen med ammunition innebär på ett, visserligen
begränsat, område en avsevärd uppmjukning av gällande bestämmelser
och dess realiserande skulle därför i sin mån tjäna de nämnda
strävandena, b rågan blir då, om säkerhetskravet kan anses lägga hinder
i vägen för att genomföra dessa lättnader. Det är härvid att märka att i de
fyra nordiska länderna Sverige, Danmark, Finland och Norge i stort sett
gäller samma lagbestämmelser om licenstvång för rätt att inneha skjuLvapen
samt att en av huvudtankarna i förslaget är att vid in- och utförsel
skall företes licens av vederbörande hemlandsmyndighet. Enär fordringarna
för erhållande av licens torde vara ungefär desamma i alla länderna,
synes det rimligt att man i elt vart land godtar eu licens som beviljats i

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

något av de andra. På grund härav och då det av kommittén föreslagna
deklarationsförfarandet torde innebära möjlighet till en lullt tillfredsställande
kontroll av att återutförsel respektive återinförsel sker, finner jag
mig kunna i huvudsak förorda förslaget, vilket i princip tillstyrkts i alla
remissyttrandena.

Med hänsyn till att genom den föreslagna anordningen med uppvisande
av hemlandslicens och avlämnande av deklaration säkerhetskravet synes
vara lika väl tillgodosett beträffande jaktvapen som i fråga om tävlingsvapen
finner jag ej skäl att, såsom i ett yttrande förordats, inskränka
reformen till sistnämnda slag av vapen. Lättnaderna bör avse alla sedvanliga
slag av jakt- och tävlingsskjutvapen. Vid avgörandet av vad som
är sedvanligt får skiljas på olika fall. Automatvapen torde åtminstone icke
f. n. kunna anses som sedvanliga tävlingsvapen annat än vid militära
tävlingar. — Jag kan icke ansluta mig till ett i ett yttrande framfört förslag
att lättnaderna beträffande tävlingsvapen skall gälla endast vid
gruppresor.

Utredningen har föreslagit att i Danmark bosatt person skall få hit införa
slätborrat hagelgevär utan alt vara skyldig uppvisa licens, detta emedan
för innehav av sådant vapen i Danmark icke kräves tillstånd. Fråga
om att medge liknande befrielse uppkommer även beträffande införsel
från Danmark av finkalibriga salongsgevär. I detta sammanhang bör
vidare uppmärksammas att enligt gällande lagbestämmelser medlemmar i
en skvtteförening eller i ett militärt förband, t. ex. en hemvärnsavdelning
som skall deltaga i eu tävling i grannlandet, har rätt att inneha till dem
i denna deras egenskap utlämnade vapen utan att personlig licens krävs.
För dessa och liknande fall kan uppenbarligen icke krävas företeende av
licens. Som förutsättning för att frihet från in- och utförseltillstånd skall
föreligga bör emellertid i sådana fall fordras att vederbörande vid gränspasseringen
styrker, att han för innehav av vapnet i hemlandet icke behöver
licens. Bestyrkandet bör ske genom företeende av intyg från polis-,
tull- eller annan myndighet i hemlandet.

Som nyss nämnts tjänar den deklaration, som skall avgivas såväl vid
införsel som utförsel, syftet att myndigheterna skall lå kontroll över att
återutförsel respektive återinförsel sker. Kontrollen vinnes genom att deklarationerna
granskas mot varandra. Om det befinnes att försummelse
föreligger, bör polisutredning företagas. Det torde lämpligen kunna överlämnas
åt generaltullstyrelsen att meddela föreskrifter om innehållet i deklaration
liksom att i övrigt närmare reglera tillämpningen av de nya bestämmelserna.

De nya bestämmelserna torde böra avse blott införsel av vapen för tillfällig
användning vid jakt eller tävling här i riket. Att, såsom kommittén
föreslagit, för införsel av tävlingsvapen kräva, alt ändamålet — tillfällig
användning styrkcs genom företeende av skriftlig inbjudan till tävling,
skulle väl innebära ännu en säkerhet mot illegal införsel om samtidigt krct -

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

sen av godtagbara inbjudare på något sätt begränsades. Enär emellertid
vid en sådan begränsning praktiska svårigheter torde uppstå och reformens
värde äventyras och då vidare övriga säkerhetskrav synes vara tillräckliga,
anser jag att företeende av tävlingsinbjudan icke bör krävas.

Beträffande frågan vilken ammunitionsmängd som skall tillåtas för införsel,
vill jag förorda, att i författningen icke angives annan begränsning
än att ammunitionen skall vara avsedd för tillfällig användning vid jakt
eller tävling. I en sådan bestämning ligger icke blott en kvalitativ utan även
en kvantitativ begränsning. Det torde kunna överlåtas åt vederbörande
tulltjänstemän att bedöma vad som i det särskilda fallet kan anses vara
erforderlig mängd. Givetvis bör det icke ifrågakomma att stoppa införsel
annat än i alldeles uppenbara fall av missbruk.

I 35 § vapenförordningen regleras dels rätten till införsel — och i visst
fall även utförsel — av vapen och ammunition och dels rätten att här i
riket inneha vad som införts. Den tidsbegränsning av tre månader som
avses i kommittéförslaget kan lämpligen genomföras så, att rätten att
inneha införd egendom upphör tre månader efter införseln. För den som
bryter häremot inträder straff- och förverkandepåföljd såsom vid annat
olagligt innehav av vapen och ammunition.

Motsvarande lättnader för utförsel av jakt- och tävlingsvapen torde böra
beredas genom ändringar i kungörelsen angående förbud mot utförsel från
riket av krigsmateriel.

Departementschefens hemställan

I enlighet med vad jag nu anfört har inom inrikesdepartementet upprättats
förslag till dels förordning om ändring i vapenförordningen den 10
juni 1949 (nr 340), dels ock förordning om ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 10 juni 1949 (nr 341) om explosiva varor. De ändringar i vapenförordningen,
som jag tidigare icke närmare berört, är antingen en följd av
övriga förslag eller ändringar av formell art och de torde icke tarva någon
närmare motivering.

De förordade författningsändringarna synes böra träda i kraft den 1
januari 1956. Över förslagen torde riksdagens yttrande böra inhämtas.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition
inhämta riksdagens yttrande över ovannämnda inom inrikesdepartementet
upprättade förslag till förordning om ändring i vapenförordningen
den 10 juni 1949 (nr 340) ävensom till förordning om ändrad
lydelse av 2 § förordningen den 10 juni 1948 (nr 341) om explosiva varor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM 55 412231

Ur protokollet:
Ulla Chruzander