Kungl. Maj:ts proposition nr 370 (Proposition 1945:370 - höst)

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

Nr 370.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till uppbördsförordning,
m. m.; given Stockholms slott den 19 oktober
19i5.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) uppbördsförordning;

2) lag örn ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

3) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 28
september 1928 (nr 373) örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt;

4) förordning om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 17 juni 1938
(nr 370) om särskild skatt å förmögenhet;

5) lag angående ändrad lydelse av 8, 14 och 16 §§ lagen den 28 september
1928 (nr 377) om skogsaccis;

6) förordning angående ändring i vissa delar av taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379);

7) förordning om ändrad lydelse av 11 § förordningen den 17 maj 1923
(nr 116) angående skatt för hundar;

8) förordning örn utdebitering av tingshusmedel;

9) förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 16 december
1927 (nr 462) angående understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt
skattetyngda kommuner;

10) lag örn ändring i lagen den 16 oktober 1908 (nr 110 s. 1) angående lindring
i främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt
hennes prästerskap och betjäning;

11) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 251)
om kommunalstyrelse på landet;

12) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 252)
om kommunalstyrelse i stad;

13) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 259)
örn församlingsstyrelse;

14) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924 (nr 349)
örn landsting;

15) förordning om upphävande av förordningen den 30 juni 1933 (nr
461) örn ersättning för debitering och uppbörd av lands!ingsmedel;

Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr 370.

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

16) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935 (nr 337)
om kommunalstyrelse i Stockholm;

17) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 260)
om församlingsstyrelse i Stockholm;

18) lag om ändrad lydelse av 1 och 13 §§ lagen den 12 juni 1931 (nr 201)
angående kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg;

19) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 juni 1919 (nr 293)
örn ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning;

20) lag angående ändrad lydelse av 37 och 39 §§ lagen den 26 november
1920 (nr 796) om val till riksdagen;

21) lag angående ändrad lydelse av 6 och 9 §§ kommunala vallagen den
6 juni 1930 (nr 253); samt

22) lag angående ändrad lydelse av 7 § 2 mom. lagen den 14 juni 1918
(nr 422) örn fattigvården.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

Förslag

till

Uppbördsförordning.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Med skatt förstås i denna förordning, där icke annat angives, statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt, särskild skatt å förmögenhet, utskiflningsskatt,
ersättningsskatt, allmän kommunalskatt, landstingsmedel, tingshusmedel,
skogsaccis, skogsvårdsavgifter, pensionsavgifter som avses i 1 § lagen om
folkpensionering, olycksfallsförsäkringsavgifter, som uppbäras enligt § 1 förordningen
den 31 mars 1922 angående uppbörd av avgifter för försäkringar i
riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete,
ävensom annuiteter å avdikningslån och å förskott för avlösning av frälseräntor.

2 §.

1 mom. Där beteckningar, som användas i kommunalskattelagen, förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt eller taxeringsförordningen,
begagnas i denna förordning, hava de, såvida ej annat angives eller av
sammanhanget framgår, samma innebörd som i nämnda författningar.

2 mom. I denna förordning förstås med

slutlig skatt: utskylder, vilka debiteras på grund av sådan taxering till
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, särskild skatt å förmögenhet, utskiftningsskatt,
ersättningsskatt, kommunal inkomstskatt och skogsaccis samt
av fastighet, varom beskattningsnämnd fattat beslut senast den 10 oktober
under taxeringsåret, ävensom i 1 § omförmälda avgifter och annuiteter, vilka
debiteras i sammanhang med nämnda utskylder;

preliminär skatt: i 3 § första stycket omförmäld skatt, som erlägges i
avräkning å slutlig skatt;

kvarstående skatt: skatt, som återstår att erlägga, sedan preliminär skatt
avräknats från slutlig skatt;

tillkommande skatt: skatt som debiteras på grund av beslut vilket fattats
av prövningsnämnd senare än den 10 oktober under taxeringsåret eller av
kammarrätten eller Kungl. Majit;

inkomstår: det kalenderår, som närmast föregått taxeringsåret;

uppbördsår: tiden från och med mars månad ett år till och med februari
månad nästföljande år;

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

landet: jämväl stad utan magistrat samt sådan stad med magistrat, som
enligt förordnande av Kungl. Maj:t tillhör fögderi;

stad: stad med magistrat, som icke tillhör fögderi; samt

lokal skattemyndighet: på landet häradsskrivare och i stad uppbördskamrerare.

Beräkning av preliminär skatt.

3 §•

Preliminär skatt skall, i den omfattning nedan närmare angives, erläggas
med avseende å följande slag av skatter nämligen statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
särskild skatt å förmögenhet, allmän kommunalskatt, landstingsmedel,
tingshusmedel och pensionsavgifter, dock att fastighetsskatt icke
skall erläggas preliminärt. Det belopp, som skattskyldig skall betala i form av
preliminär skatt, skall så nära som möjligt motsvara beloppet av de utskylder
och den pensionsavgift, vilka kunna antagas bliva påförda den skattskyldige
efter verkställd årlig taxering för den inkomst och förmögenhet, varom
fråga är.

Preliminär skatt skall utgå för inkomst och förmögenhet, varför skattskyldighet
föreligger jämlikt kommunalskattelagen, förordningen örn statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt samt förordningen om särskild skatt å förmögenhet,
dock att preliminär skatt icke skall utgå för folkpension enligt
6 § lagen om folkpensionering, invalidunderstöd enligt förordningen den 28
juni 1935 om invalidunderstöd, blindhetsersättning enligt förordningen den
20 april 1934 om blindhetsersättning eller barnbidrag enligt lagen den 18
juni 1937 om barnbidrag, ej heller för sådan pension eller livränta från försäkringsanstalt,
som understiger 1 200 kronor för år.

Preliminär skatt utgöres såsom preliminär A-skatt, preliminär B-skatt eller
preliminär C-skatt.

1. Preliminär A-skatt skall utgöras för sådan inkomst av tjänst, som helt
eller delvis utgår i penningar och som hänför sig till den skattskyldiges huvudsakliga
arbetsanställning eller eljest utgör hans huvudsakliga inkomst av
tjänst, och skall utgå med belopp som angives i skattetabell, varom i 4 § sägs,
eller med den procent av inkomsten som i 7 § sägs. Med tjänst likställes i denna
förordning rätt till pension, livränta och undantagsförmåner samt sådant periodiskt
understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, som i 31 § kommunalskattelagen
sägs.

2. Preliminär B-skatt skall utgöras av skattskyldig, som icke åtnjuter sådan
inkomst av tjänst som i föregående stycke avses. Preliminär B-skatt skall
utgöras för inkomster från den skattskyldiges samtliga förvärvskällor ävensom
för förmögenhet samt utgå enligt debitering på grundval av verkställd
taxering.

3. Preliminär C-skatt skall, under de närmare förutsättningar som angivas
i 23 §, utgöras av skattskyldig som har att erlägga preliminär A-skatt, därest
den skattskyldige åtnjuter jämväl annan inkomst än av tjänst och tillfällig
förvärvsverksamhet. Skall den skattskyldige sålunda utgöra förutom preli -

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

minär A-skatt även preliminär C-skatt, skall sistnämnda skatt utgå jämväl
för den skattskyldiges förmögenhet. Preliminär C-skatt skall utgå enligt debitering
på grundval av verkställd taxering.

Är skattskyldig, som åtnjuter inkomst av tjänst som under 1 avses, berättigad
till avdrag för omkostnader till betydande del av inkomsten eller utgör
nyssnämnda inkomst endast en obetydlig del av den skattskyldiges sammanlagda
inkomster eller uppbäres den huvudsakliga delen av inkomsten av tjänst
icke från arbetsgivaren utan från allmänheten eller föranleda eljest särskilda
omständigheter därtill, må den lokala skattemyndigheten förordna, att den
skattskyldige skall, i stället för att erlägga preliminär A-skatt eller sådan skatt
jämte preliminär C-skatt, erlägga preliminär B-skatt.

Preliminär A-skatt.

4 §•

1 mom. Preliminär A-skatt skall, då inkomst av tjänst avser bestämd tidsperiod
och uppbäres vid regelbundet återkommande tillfällen, utgå med belopp
som angivas i skattetabeller. Kungl. Maj:t fastställer för varje inkomstår
sådana tabeller.

Skattetabellerna skola för olika inkomstbelopp, beräknade för vecka och
månad eller annan tid som Kungl. Maj:t bestämmer, angiva därå belöpande
preliminär skatt. Tabellerna skola grundas på följande förutsättningar nämligen att

inkomsten samt civilstånd och barnantal äro oförändrade under inkomståret,

att den skattskyldige icke kommer att taxeras för annan inkomst än som
i tabellen angives, ej heller för förmögenhet,

att vid taxering för inkomsten icke andra avdrag medgivas den skattskyldige
än dels ortsavdrag, dels ytterligare ett belopp av etthundra kronor, dels
ock, såvitt angår taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, för
kommunala utskylder med belopp, motsvarande för skattekrona och skatteöre
det belopp, som enligt 3 mom. legat till grund vid uträknandet av de i vederbörlig
tabell angivna utskylderna.

Tabellerna skola icke upptaga preliminär skatt för belopp, som motsvarar
ett taxerat belopp eller en taxerad inkomst, understigande sexhundra kronor,
eller ett beskattningsbart belopp eller en beskattningsbar inkomst, understigande
tio kronor. Inkomstbelopp och skattebelopp skola angivas i helt antal
kronor.

2 mom. I skattetabellerna skola i särskilda kolumner upptagas skattebelopp
för följande grupper av skattskyldiga, nämligen

1) gift, med makan sammanlevande manlig inkomsttagare utan barn;

2) gift, med makan sammanlevande manlig inkomsttagare med ett barn;

3) —9) gift, med makan sammanlevande manlig inkomsttagare med två,
tre etc. till och med åtta barn, därvid i tabellen för inkomsttagare med åtta
barn upptagen preliminär skatt skall avse även inkomsttagare, som här avses,
med flera än åtta barn;

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

10) inkomsttagare, som är ogift, änkling, änka, frånskild eller hemskild,
utan barn;

11) inkomsttagare som är ogift, änkling, änka, frånskild eller hemskild,
med ett barn;

12—18) inkomsttagare, som är ogift, änkling, änka, frånskild eller hemskild,
med två, tre etc. till och med åtta barn, därvid i tabellen för inkomsttagare
med åtta barn upptagen preliminär skatt skall avse även inkomsttagare,
som här avses, med flera än åtta barn.

Gift, med maken sammanlevande kvinna med egen inkomst skall, därest
maken har inkomst, hänföras till under 10) upptagen grupp av skattskyldiga.

Gift, med maken sammanlevande kvinna, som har egen inkomst men vilkens
make icke uppbär inkomst, skall likställas nied gift manlig inkomsttagare.

Skattskyldig, som äger åtnjuta familjeavdrag för husföreståndarinna, skall
likställas med gift manlig inkomsttagare.

Skattskyldig, som är berättigad till ett halvt eller två halva familjeavdrag
för barn, likställes med skattskyldig, som äger åtnjuta ett helt dylikt avdrag,
skattskyldig, som är berättigad till tre halva eller fyra halva avdrag, likställes
med skattskyldig, som äger åtnjuta två hela familjeavdrag för barn, o. s. v.

3 mom. För envar av de i 48 § 1 mom. kommunalskattelagen angivna fem
ortsgrupperna skola upprättas särskilda tabeller, angivande den pi’eliminära
skatten under förutsättning att i statlig inkomst- och förmögenhetsskatt ingående
bottenskatt beräknas med tillämpning av det procenttal av grundbeloppet,
som bestämts för inkomståret, samt att det sammanlagda beloppet av
allmän kommunalskatt, landstingsmedel och tingshusmedel beräknas för
skattekrona och skatteöre till vissa i hela krontal och femtiotal ören bestämda
belopp, vilka av Kungl. Majit fastställas för varje inkomstår.

5 §.

Vid beräkning av preliminär A-skatt enligt skattetabell skall för envar
skattskyldig tillämpas den tabell, som dels avser den ortsgrupp till vilken
den kommun eller kommundel hör där den skattskyldige mantalsskrives
för inkomståret, och dels avser en sammanlagd utdebitering till allmän
kommunalskatt, landstingsmedel och tingshusmedel, vilken för skattekrona
och skatteöre är lika med eller närmast understiger det belopp som för
nämnda kommun eller kommundel bestämts till utdebitering för inkomståret.

Förhållandena den 1 november året näst före inkomståret äro, där icke i
nästföljande stycke annorledes stadgas, avgörande för till vilken i 4 § 2 mom.
omförmäld grupp av skattskyldiga vederbörande skall hänföras. Härvid
skall iakttagas, att i nämnda författningsrum med barn avses allenast skattskyldigs
hemmavarande eller av honom helt eller delvis underhållna barn,
vilka vid nyssnämnda tidpunkt icke fyllt sjutton år och ej heller kunna
antagas komma att under inkomståret uppbära inkomst, uppgående till
minst sexhundra kronor.

Skall under inkomståret preliminär A-skatt enligt tabell börja utgå för

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

skattskyldig, för vilken skatt icke tidigare sålunda beräknats, skall i fråga
om skattskyldigs civilstånd det förhållande, som kan antagas komma att
råda under större delen av inkomståret, samt beträffande skattskyldigs barnantal
förhållandet vid den tidpunkt, då debetsedel jämlikt 42 § sista stycket
översändes till skattskyldig, vara avgörande för till vilken i 4 § 2 mom. avsedd
grupp av skattskyldiga vederbörande skall hänföras. Hänsyn skall dock
icke tagas till sådan ändring av barnantalet, som inträtt efter den 1 november
under inkomståret.

6 §.

Preliminär A-skatt enligt skattetabell utgår vid varje tillfälle, då inkomst
uppbäres, med det belopp som i vederbörlig tabell i tillämplig kolumn angives
för det inkomstbelopp och den tidsperiod, varom fråga är. Därest inkomsten
avser annan tidsperiod än som är i tabellen upptagen, skall uträknas huru
mycket av inkomsten som belöper på en i tabellen upptagen tidsperiod; och
skall skatten beräknas med utgångspunkt från det skattebelopp, som skulle
utgå för sådan del av inkomsten, och efter förhållandet mellan, å ena sidan,
längden av den tidsperiod den uppburna inkomsten avser och, å andra sidan,
den i tabellen angivna tidsperiodens längd.

Uppbäres inkomst för kortare tidsperiod än en vecka, skall preliminär
skatt icke utgå mera än en gång i veckan. Därvid skola de under samma
vecka uppburna inkomstbeloppen sammanräknas och anses på en gång utbetalda.

7 §■

Då inkomst av tjänst icke avser bestämd tidsperiod eller icke uppbäres vid
regelbundet återkommande tillfällen, skall preliminär A-skatt utgå med tio
procent av inkomsten. Kan skattskyldig under inkomståret antagas komma att
uppbära inkomst, överstigande tiotusen kronor, skall dock nämnda skatt
utgå med femton procent av inkomsten. Här avsedd skatt skall icke utgå
å belopp, understigande tjugufem kronor. Skattebeloppet avrundas till närmast
lägre hela krontal.

I första stycket omnämnda procentsatser skola angivas i skattetabellerna.

8 §.

Åtnjuter skattskyldig jämte kontant inkomst naturaförmån i form av kost
och bostad eller endera av dessa förmåner, skall preliminär A-skatt beräknas
efter de nämnda inkomstförmånernas sammanlagda värde.

Kungl. Majit fastställer de värden, som i första stycket angivna naturaförmåner
skola anses äga inom olika delar av riket vid tillämpning av denna
förordning. Nämnda värden skola angivas i skattetabellerna.

9 §.

Äger skattskyldig på grund av arbetsavtal uppbära, förutom kontant inkomst
av arbetsgivaren, ersättning direkt av allmänheten, såsom drickspenningar
eller dylikt, och är ersättningens belopp för arbetsgivaren känt eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

är ersättningen av natur att kunna av honom till beloppet uppskattas, skall
vid beräkning av preliminär A-skatt i inkomsten inräknas jämväl ifrågavarande
ersättning.

10 §.

Preliminär A-skatt skall icke beräknas å ersättning, som vid kommunal
tjänst eller, i den män Kungl. Maj:t därom förordnar, vid annan tjänst anvisas
för vissa med tjänsten förenade kostnader, ej heller å ersättning som
utbetalas till person, vilken är i konkurs, eller till konkursbo.

11 §•

Preliminär A-skatt skall beräknas å det belopp, som återstår sedan från
inkomsten avräknats sådana avgifter, som den skattskyldige på grund av
sin tjänst har att erlägga för egen eller efterlevande familjs pensionering.

Till andra vid taxering medgivna avdrag för kostnader för fullgörande av
tjänst än ovan sagts må, där ej Kungl. Majit annorledes förordnat, hänsyn
icke tagas vid beräkning av preliminär A-skatt.

12 §.

I fråga örn svensk medborgare, som tillhör svensk beskickning hos utländsk
makt eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens eller konsulatets
betjäning och som på grund av sin tjänst är bosatt utomlands, skall preliminär
A-skatt avse allenast å inkomsten av tjänsten belöpande statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt jämte pensionsavgift samt beräknas enligt av
Kungl. Majit fastställda grunder.

Preliminär B-skatt.

13 §.

Preliminär B-skatt skall, där icke nedan i denna paragraf annorledes stadgas,
beräknas med ledning av det taxerade belopp, den taxerade inkomst och
den beskattningsbara förmögenhet, varom beskattningsnämnd fattat beslut
under året näst före inkomståret, dock att hänsyn icke skall tagas till beslut
som meddelats senare än den 10 oktober.

Har skattskyldig under året näst före inkomståret icke taxerats för inkomst
men kan han antagas komma att under inkomståret uppbära inkomst varför
skattskyldighet föreligger, skall preliminär B-skatt beräknas med ledning
av särskild taxering till sådan skatt (preliminär taxering). Äger nu nämnd
skattskyldig förmögenhet, varför skattskyldighet till särskild skatt å förmögenhet
föreligger, skall preliminär B-skatt även för förmögenheten beräknas
med ledning av sådan taxering.

Preliminär B-skatt skall jämväl beräknas med ledning av preliminär taxering,
därest det med sannolikhet är att antaga, att vid årlig taxering året näst
efter inkomståret taxerat belopp eller taxerad inkomst kommer att avvika från
motsvarande belopp eller inkomst vid den årliga taxeringen året näst före in -

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

komståret med minst en femtedel av sistnämnda belopp eller inkomst, dock
minst sexhundra kronor. Preliminär B-skatt må beräknas på grundval av preliminär
taxering även i annat fall än nyss är sagt, därest särskilda omständigheter
därtill föranleda.

Preliminär taxering må icke verkställas efter det debetsedel å preliminär
skatt för inkomståret utfärdats för den skattskyldige.

14 §.

Örn så finnes påkallat med hänsyn till det konjunkturläge, som kan antagas
komma att råda under inkomståret, äger Kungl. Majit förordna att preliminär
B-skatt, som beräknas med ledning av årlig taxering, skall för riket i
dess helhet eller viss del därav eller för vissa kategorier skattskyldiga utgå å
allenast viss procentuell del av det beskattningsbara belopp och den beskattningsbara
inkomst, som skall ligga till grund för uträkningen av den preliminära
skatten.

15 §.

Vid beräkning av preliminär B-skatt skola beskattningsbart belopp, beskattningsbar
inkomst och beskattningsbar förmögenhet fastställas i enlighet
med bestämmelserna i förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
kommunalskattelagen samt förordningen örn särskild skatt å förmögenhet.
Dock skall iakttagas, att vid bestämmande av beskattningsbart
belopp och beskattningsbar inkomst ortsavdrag beräknas med hänsyn dels
till den ortsgrupp, vartill den kommun eller kommundel hör där den skattskyldige
mantalsskrives för inkomståret, dels ock, där icke i andra stycket
annorlunda stadgas, till den skattskyldiges civilstånd och barnantal den 1
november året näst före inkomståret. Hänsyn skall dock härvid tagas allenast
till den skattskyldiges hemmavarande eller av honom helt eller delvis underhållna
barn, vilka vid nyssnämnda tidpunkt icke fyllt sjutton år och ej heller
kunna antagas komma att under inkomståret uppbära inkomst, uppgående
till minst sexhundra kronor.

Vid preliminär taxering, som sker under inkomståret, skall hänsyn tagas
i fråga om skattskyldigs civilstånd till det förhållande, som kan antagas komma
att råda under större delen av inkomståret, samt beträffande skattskyldigs
barnantal till förhållandet vid den tidpunkt, då taxeringen vcrkställes.
Hänsyn skall dock icke tagas till sådan ändring av barnantalet, som inträtt
efter den 1 november under inkomståret.

Har skattskyldig vid den årliga taxeringen året näst före inkomståret medgivits
särskilt avdrag, enär hans skatteförmåga funnits vara väsentligen nedsatt
till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra
närstående än barn, för vilka familjeavdrag är medgivet, eller annan därmed
jämförlig omständighet, och kan samma förhållande antagas vara rådande
även under inkomståret, skall vid bestämmande av beskattningsbart belopp
och beskattningsbar inkomst hänsyn tagas jämväl till dylikt avdrag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

16 §.

Lokal skattemyndighet skall verkställa beräkning av preliminär B-skatt
beträffande skattskyldiga, vilka för inkomståret hava att utgöra sådan skatt
i kommun eller kommundel inom myndighetens tjänstgöringsområde.

17 §.

Preliminär taxering åsättes med ledning av deklaration (preliminär självdeklaration).
Sådan taxering må dock åsättas även med stöd av annan uppgift
eller upplysning.

18 §.

1 mom. Skattskyldig, som har att utgöra preliminär B-skatt, är pliktig
att utan anmaning avgiva preliminär självdeklaration:

1) därest han under året näst före inkomståret icke taxerats för inkomst
men kan antagas komma att under inkomståret uppbära inkomst, varför
skattskyldighet föreligger; samt

2) därest hans vid årlig taxering året näst efter inkomståret taxerade belopp
eller taxerade inkomst, såvitt senast den 1 december året näst före inkomståret
kan bedömas, kommer att överstiga motsvarande belopp eller inkomst
vid den årliga taxeringen året näst före inkomståret med minst en
femtedel av sistnämnda belopp eller inkomst, dock minst sexhundra kronor.

2 mom. Skattskyldig må i andra fall än i 1 mom. sägs avgiva preliminär
självdeklaration, därest han så finner erforderligt.

19 §.

Preliminär självdeklaration skall avfattas å blankett enligt av Kungl. Maj:t
fastställt formulär.

Preliminär självdeklaration enligt 18 § 1 mom. skall avlämnas senast den 1
december under året näst före inkomståret eller, om den skattskyldige då icke
ägde kännedom om att han kommer att uppbära inkomst, varför skattskyldighet
föreligger, senast fjorton dagar efter det han vunnit sådan kännedom.

Preliminär självdeklaration enligt 18 § 2 mom. skall avlämnas senast den
1 december året näst före inkomståret.

Preliminär självdeklaration skall avlämnas till den lokala skattemyndighet,
som jämlikt 16 § har att verkställa beräkning av preliminär skatt.

20 §.

Efter anmaning av lokal skattemyndighet är arbetsgivare eller försäkringsanstalt
skyldig att, den förre beträffande namngiven hos honom anställd
person och den senare beträffande namngiven person, som av anstalten
uppbär pension eller livränta, lämna uppgift å löneförmån, pension eller
livränta, som enligt vad antagas kan kommer att utbetalas under inkomståret.

Kungl. Alaj.-ts proposition nr 370.

21 §.

Har skattskyldig, som jämlikt 18 § 1 mom. skolat utan anmaning avgiva
preliminär självdeklaration, icke avlämnat sådan inom föreskriven tid eller befinnes
avgiven deklaration ofullständig, äger den lokala skattemyndigheten
anmana den skattskyldige att avgiva dylik deklaration eller att fullständiga
den avgivna deklarationen.

22 §.

Anmaning jämlikt 20 eller 21 § skall innehålla dels föreläggande för den
anmanade att till den lokala skattemyndigheten avlämna deklaration eller
annan uppgift inom viss efter omständigheterna lämpad tid, minst fem dagar
efter delfående!, dels ock underrättelse örn den påföljd som underlåtenhet
att hörsamma anmaningen medför enligt 103 §.

Preliminär C-skatt.

23 §.

Preliminär C-skatt skall erläggas av skattskyldig som har att erlägga preliminär
A-skatt, därest han taxeras, förutom för inkomst av tjänst, jämväl
för inkomst av annan förvärvskälla än av tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet
samt denna inkomst utgör minst en femtedel av den sammanlagda
uppskattade inkomsten dock minst 600 kronor. Den preliminära C-skatten
skall i fall varom nyss sagts utgå för inkomst av andra förvärvskällor än
av tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet. Därest den skattskyldige i fall
varom nyss sagts äger förmögenhet, varför skattskyldighet till särskild skatt
å förmögenhet föreligger, skall preliminär C-skatt utgå jämväl för förmögenheten.

Bestämmelserna i 13—22 §§ skola äga motsvarande tillämpning beträffande
preliminär C-skatt dock med de avvikelser som följa av vad i 24—
26 §§ stadgas.

24 §.

Preliminär C-skatt skall, där ej nedan annorledes stadgas, beräknas med
ledning av den årliga taxeringen under året näst före inkomståret.

Preliminär C-skatt skall beräknas med ledning av preliminär taxering,
därest det med sannolikhet är att antaga att vid årlig taxering året näst
efter inkomståret den uppskattade inkomsten från andr förvärvskällor än
tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet kommer att avvika från motsvarande
inkomst vid den årliga taxeringen året näst före inkomståret med minst
sexhundra kronor; dock att skyldighet att verkställa preliminär taxering
icke föreligger om den skattskyldiges taxerade belopp eller taxerade inkomst
vid taxeringen året näst efter inkomståret kan antagas komma att avvika
från motsvarande belopp eller inkomst vid taxeringen året näst före inkomståret
med mindre än en femtedel av sistnämnda belopp eller inkomst. Preliminär
C-skatt må beräknas med ledning av preliminär taxering även i
annat fall än nyss är sagt, därest särskilda omständigheter därtill föranleda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

25 §.

För beräkning av preliminär C-skatt skall, vare sig skatten beräknas med
ledning av årlig eller preliminär taxering, beskattningsbart belopp och beskattningsbar
inkomst fastställas för inkomsten från samtliga förekommande
förvärvskällor ävensom för förmögenhet.

26 §.

I fråga om skyldighet att avgiva preliminär självdeklaration till ledning
vid taxering till preliminär C-skatt skall i stället för bestämmelsen i 18 §
1 mom 2) gälla att dylik skyldighet åligger skattskyldig, därest hans vid årlig
taxering under året näst efter inkomståret uppskattade inkomst från
andra förvärvskällor än tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet, såvitt senast
den 1 december året näst före inkomståret kan bedömas, kommer att avvika
från motsvarande inkomst vid den årliga taxeringen året näst före inkomståret
med minst sexhundra kronor; dock alt deklarationsskyldighet
icke skall föreligga med mindre den skattskyldiges taxerade belopp eller
taxerade inkomst vid taxeringen året näst efter inkomståret kan antagas
komma att avvika från motsvarande belopp eller inkomst vid taxeringen året
näst före inkomståret med minst en femtedel av sistnämnda belopp eller inkomst.

Debitering av skatt m. m. samt utfärdande av debetsedel.

27 §.

Det ankommer på lokal skattemyndighet

att angiva vilken skattetabell och vilken kolumn i vederbörlig avdelning av
tabellen, som skall tillämpas vid uttagande av preliminär A-skatt och, i förekommande
fall, debitera preliminär C-skatt för skattskyldiga, som för inkomståret
mantalsskrivits i kommun eller kommundel inom myndighetens
tjänstgöringsområde,

att debitera preliminär B-skatt för skattskyldiga, för vilka myndigheten
jämlikt 16 § beräknat sådan skatt,

att debitera slutlig, kvarstående och tillkommande skatt för skattskyldiga,
som åsatts taxering i kommun eller kommundel inom myndighetens tjänstgöringsområde,
samt

att utfärda debetsedel varom i 40 § förmäles.

28 §.

Skatt skall förfalla till betalning under uppbördstermin.

Uppbördsterminerna under uppbördsåret äro sex och infalla under tiden
från och med den 5 till och med den 12 i månaderna mars, maj, juli, september,
november och januari; dock att under sön- eller helgdag uppbörd
förrättas endast i den utsträckning generalpoststyrelsen bestämmer. Kungl.
Majit må om särskilda omständigheter därtill föranleda, efter generalpoststyrelsens
hörande, föreskriva att uppbördstermin under viss månad skall
infalla under annan tid än nyss sagts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

29 §.

I fråga om preliminär A-skatt skall endast angivas, vilken skattetabell och
vilken kolumn i vederbörlig avdelning av tabellen, som med hänsyn till
skattskyldigs civilstånd och barnantal skall tillämpas.

30 §.

Vid debitering av preliminär B-skatt skall iakttagas:

att pensionsavgift uträknas med tillämpning av 4 § lagen om folkpensionering,
därvid iakttages att sådan avgift icke påföres någon för inkomstår
före det, under vilket han fyller sjutton år, eller efter det, under vilket han
fyllt sextiofyra år;

att i statlig inkomst- och förmögenhetsskatt ingående bottenskatt uträknas
med tillämpning av det procenttal av grundbeloppet, som bestämts för
inkomståret; samt

att allmän kommunalskatt, landstingsmedel och tingshusmedel uträknas
med ledning av de belopp för skattekrona och skatteör$, som för inkomståret
bestämts för utdebitering till vederbörande kommun, municipalsamhälle,
landsting och tingslag.

31 §.

Preliminär C-skatt skall debiteras dels med ett belopp motsvarande skillnaden
mellan den preliminära skatt, som skulle utgå å det beskattningsbara
belopp och den beskattningsbara inkomst, varom i 25 § sägs, och det belopp
som den skattskyldige kan antagas komma att erlägga i form av preliminär
A-skatt dels ock, därest den skattskyldige äger förmögenhet varför skattskyldighet
till särskild skatt å förmögenhet föreligger, med belopp vartill nämnda
skatt beräknas.

32 §.

Preliminär B-skatt skall, liksom preliminär C-skatt, debiteras i en gemensam
post, därvid öretal icke medtagas. Preliminär skatt, som icke uppgår
till tjugu kronor, skall icke påföras.

Preliminär B- eller C-skatt skall förfalla till betalning:

om skattens belopp uppgår till högst etthundratjugu kronor, med tjugu kronor
under den första och envar av de närmast följande uppbördsterminerna
till dess hela beloppet sålunda förfallit till betalning, dock att under den
första terminen dessutom skall förfalla belopp, som vid sådan fördelning
icke uppgår till tjugu kronor; samt

om skattens belopp överstiger etthundratjugu kronor, med lika belopp under
envar av uppbördsterminerna, dock att belopp, som skall förfalla under
annan termin än den första, skall avrundas till närmast lägre hela antal kronor
därvid återstoden skall jerfälla under den första terminen.

33 §.

Vid debitering av fastighetsskatt jämte annuiteter, varom i 1 § sågs, skall
iakttagas:

Kungl. Maj.ls proposition nr 370.

att slutsumman utföres i helt antal kronor, därvid öretal, örn de uppgå
till högst femtio, bortfalla och, örn de överstiga femtio, höjas till närmaste
hela krontal; samt

att skatten uträknas med ledning av den utdebitering för skattekrona och
skatteöre, som gäller i fråga om annan slutlig skatt, påförd på grund av
taxering under taxeringsåret.

34 §.

1 mom. Vid debitering av annan slutlig skatt än i 33 § sägs skall iakttagas:

att slutsumman utföres i helt antal kronor, därvid öretal, om de uppgå till

högst femtio, bortfalla och, örn de överstiga femtio, höjas till närmaste hela
krontal;

att i statlig inkomst- och förmögenhetsskatt ingående bottenskatt uträknas
med tillämpning av det procenttal av grundbeloppet, som fastställts att
gälla för den preliminära skatt, vilken skall avräknas mot den ifrågavarande
slutliga skatten;

att kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel likaledes
uträknas med ledning av den utdebitering för skattekrona och skatteöre,
som fastställts att gälla för den preliminära skatt, vilken skall avräknas mot
ifrågavarande slutliga skatt;

att skogsaccis uträknas enligt den skattesats, som bestämts för utdebitering
under taxeringsåret; samt

att kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel för sig
samt skogsaccis och skogsvårdsavgift för sig påföras i en gemensam post.

2 mom. Vid debitering av annan slutlig skatt än i 33 § sägs skall skattskyldig
gottskrivas debiterad preliminär skatt, så ock under inkomståret erlagd
preliminär A-skatt.

35 §.

Fastighetsskatt jämte annuiteter, varom i 1 § sägs, skall förfalla till betalning,

om skattens belopp uppgår till högst tjugu kronor: under uppbördsterminen
i november månad under taxeringsåret; samt

om skattens belopp överstiger tjugu kronor: med lika belopp under vardera
av de två uppbördsterminer, som infalla i november månad under taxeringsåret
samt i januari månad nästföljande år; dock att belopp, som skall
förfalla under den senare terminen, skall avrundas till närmast lägre hela
antal kronor, därvid återstoden skall förfalla under den förra terminen.

36 §.

Annan kvarstående skatt än i 35 § sägs, som icke uppgår till minst fem
kronor, skall icke påföras.

Kvarstående skatt, varom i denna paragraf sägs, skall förfalla till betalning,

om skattens belopp uppgår till högst tjugu kronor: under den första uppbördsterminen
under uppbördsåret näst efter taxeringsåret; samt

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

om skattens belopp överstiger tjugu kronor: med lika belopp under vardera
av de båda första uppbördsterminema under nämnda uppbördsår; dock
att belopp, som skall förfalla under den senare terminen, skall avrundas till
närmast lägre hela antal kronor, därvid återstoden skall förfalla under den
förra terminen.

37 §.

Debitering av tillkommande skatt skall ske efter samma grunder, som gällt
för debitering av motsvarande slutliga skatt.

Tillkommande skatt skall förfalla till betalning under en eller flera, högst
sex på varandra följande uppbördsterminer. Lokal skattemyndighet bestämmer,
under vilka uppbördsterminer skatten sålunda skall förfalla till betalning.
Därvid böra tillämpas enahanda grunder, som enligt 32 § gälla för
skatt som där avses.

38 §.

Debitering av preliminär B- och C-skatt, slutlig och kvarstående skatt
samt tillkommande skatt skall ske å uppbördskort, som upprättas i enlighet
med av Kungl. Majit fastställt formulär. I den mån Kungl. Majit därom
förordnar skall jämväl debiteringslängd upprättas.

I fråga örn preliminär A-skatt skall å uppbördskort antecknas tillämplig
skattetabell och kolumn i tabellen.

Fastighetsskatt skall debiteras särskilt för sig.

39 §.

Särskilt uppbördskort skall uppläggas för envar skattskyldig, som har att
utgöra skatt. Har make att erlägga allenast pensionsavgift skall dock, därest
maken är mantalsskriven såsom tillhörande samma hushåll som andre maken
och uppbördskort är för denne upplagt, anteckning angående avgiften
verkställas å nämnda kort.

40 §.

För envar skattskyldig, för vilken upplagts särskilt uppbördskort, skall
utfärdas debetsedel, upptagande å uppbördskortet angivna uppgifter. Vid
debetsedel, som upptager uppgift angående tillämplig skattetabell, skall fogas
ett exemplar av tabellen i fråga.

Vid debetsedel skola vara fogade genom perforering frånskiljbara skatteanvisningar,
avsedda för inbetalning av skatt.

Debetsedel och skatteanvisningar skola upprättas i enlighet med av Kungl.
Majit fastställt formulär.

41 §.

Debiterad preliminär skatt eller uppgift angående tillämplig skattetabell
och kolumn i tabellen skall upptagas å särskild debetsedel. Särskilda debetsedlar
skola vidare utfärdas dels för fastighetsskatt jämte annuiteter, varom
i 1 § sägs, dels ock för annan kvarstående skatt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

Har skattskyldig, som jämlikt 46 § skall vidkännas löneavdrag, att erlägga
preliminär men icke kvarstående skatt, skall anteckning härom ske å debetsedel,
avseende den preliminära skatten.

Har skattskyldig att utgöra både preliminär A-skatt och preliminär C-skatt,
skall särskild debetsedel utfärdas för vartdera slaget av skatt.

Tillkommande skatt skall upptagas å särskild debetsedel. Ingår fastighetsskatt
i den tillkommande skatten skall särskild debetsedel därå utfärdas.

Särskild debetsedel skall utfärdas åt fastighetsägare för varje honom tillhörig
fastighet som särskilt taxerats, därest han före den 15 juni under taxeringsåret
gör framställning därom hos vederbörande lokala skattemyndighet.

42 §.

Debetsedel å fastighetsskatt jämte annuiteter, varom i 1 § sägs, skall med
tillhörande skatteanvisningar senast den 25 oktober under taxeringsåret samt
debetsedel å annan kvarstående skatt med därtill hörande skatteanvisningar
senast den 10 december under taxeringsåret med posten utan kostnad för den
skattskyldige tillställas denne under adress, som är angiven i mantalslängden
eller befolkningsregistret eller anmälts till den lokala skattemyndigheten.

Debetsedel, avseende preliminär skatt, för vars gäldande jämlikt 46 § löneavdrag
skall verkställas, skall med tillhörande skatteanvisningar och skattetabell
i den ordning, som i nästföregående stycke sågs, översändas till skattskyldig
senast den 18 januari under inkomståret.

Debetsedel, som avser sjöman inskriven vid sjömanshus, skall avsändas
senast den 15 november året näst före inkomståret.

Har skattskyldig under året näst före inkomståret icke haft att utgöra preliminär
skatt, för vars gäldande löneavdrag skall verkställas, men skall han,
enligt vad antagas kan, under inkomståret utgöra sådan skatt, skall debetsedel
med tillhörande skatteanvisningar och skattetabell, efter anmälan av
den skattskyldige, översändas till honom senast den 18 december året näst
före inkomståret.

Har skattskyldig tidigare icke haft inkomst, för vilken preliminär Askatt
skolat utgöras, men börjar han under inkomståret uppbära sådan
inkomst, skall han ofördröjligen göra anmälan därom hos vederbörande lokala
skattemyndighet. Denna har att under i anmälningen uppgiven eller eljest
känd adress till den skattskyldige skyndsamt översända debetsedel jämte
tillhörande skatteanvisningar och skattetabell.

43 §.

Debetsedel, upptagande preliminär B-skatt för vars gäldande löneavdrag
enligt 46 § icke skall verkställas, skall jämte tillhörande skatteanvisningar i
den ordning, som i 42 § första stycket sägs, översändas till skattskyldig senast
den 25 februari under inkomståret.

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

Debetsedel å preliminär B-skatt, som grundar sig på preliminär taxering
verkställd under inkomståret, så ock debetsedel å tillkommande skatt skola
med tillhörande skatteanvisningar översändas till skattskyldig så snart ske
kan.

Bestämmelserna i denna paragraf skola äga motsvarande tillämpning beträffande
preliminär C-skatt.

44 §.

Därest skattskyldig som icke senast fem dagar efter den tidpunkt, som i
42 § första, andra eller fjärde stycket eller i 43 § första eller tredje stycket
angives, erhållit vederbörlig debetsedel, hos den lokala skattemyndigheten
gör anmälan härom, åligger det denna att, örn debetsedel bort utfärdas,
under i anmälningen uppgiven eller eljest känd adress ofördröjligen översända
sådan till den skattskyldige. Anmälan, som här avses, bör göras senast
tio dagar efter nyssnämnda tidpunkt.

Vad i första stycket stadgas skall hava motsvarande tillämpning för det
fall att sjöman, som i 42 § tredje stycket avses, icke erhållit debetsedel senast
den 23 januari under inkomståret. Anmälan bör härvid göras senast den 28
januari samma år.

45 §.

Därest för skattskyldig, som enligt utfärdad debetsedel har att erlägga
preliminär B-skatt, under inkomståret utfärdas debetsedel med uppgift angående
tillämplig skattetabell, skall preliminär B-skatt utgå för tiden till och
med uppbördsterminen i den månad, under vilken löneavdrag varom i 46 §
förmäles börjat verkställas, eller, örn uppbördstermin icke infaller under
nämnda månad, för tiden till och med uppbördsterminen under föregående
månad.

Avdrag å lön m. m. för gäldande av skatt.

46 §.

1 mom. Vid utbetalning av kontant belopp, som för mottagaren (arbetstagaren)
utgör sådan inkomst av tjänst som i 3 § under 1 sägs (lön), skall
den som utbetalar beloppet (arbetsgivaren) verkställa avdrag till gäldande av
arbetstagaren påförd skatt (löneavdrag). Avdragsskyldighet föreligger dock
icke i fråga örn annan skatt än i 2 mom. sägs. Ej heller föreligger avdragsskyldighet,
om arbetsanställning varar mindre än en vecka.

2 mom. Har arbetstagaren att erlägga preliminär A-skatt, skall avdrag ske
med belopp som i 6 eller 7 § angives.

Har arbetstagare varom i föregående stycke sägs att erlägga kvarstående
skatt, som påförts i kommun där lian mantalsskrivits för året näst före
taxeringsåret, är arbetsgivaren skyldig att vid utbetalning av lön verkställa
avdrag jämväl för gäldande av sådan skatt, dock att avdragsskyldighet icke
föreligger beträffande fastighetsskatt samt annuiteter varom i 1 § sägs. För

Bihang lill riksdagens protokoll 19U5. 1 sami. Nr 370.

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

gäldande av den kvarstående skatten skall arbetsgivaren vid varje utbetalningstillfälle
avdraga belopp, motsvarande så stor del av den under nästföljande
uppbördstermin förfallande skatten, som med hänsyn till antalet
utbetalningstillfällen före ingången av den månad, då nämnda uppbördstermin
infaller, belöper å utbetalningstillfället. Belopp, som avdrages vid annat utbetalningstillfälle
än det första, skall dock avrundas till närmast lägre hela
antal kronor och återstoden avdragas vid det första utbetalningstillfället.

Har lokal skattemyndighet meddelat förordnande, som i 3 § sista stycket
avses, skall myndigheten tillika föreskriva, huruvida löneavdrag skall verkställas
för gäldande av den skattskyldige påförda skatter. Skall löneavdrag ske,
skall såväl den preliminära B-skatten som den kvarstående skaften fördelas
å utbetalningstillfällena på sätt ovan sagts i fråga om kvarstående skatt.

I fall, som i nästföregående stycke avses, skall löneavdrag icke verkställas
å lön, vilken utbetalas till person, som är i konkurs, eller till konkursbo.

3 mom. Under januari månad skall, intill dess en vecka förflutit från det
för inkomståret gällande debetsedel kommit arbetsgivare tillhanda, löneavdrag
ske, därest den skattskyldige har att utgöra preliminär A-skatt beräknad
enligt skattetabell, enligt den tabell och den kolumn däri som tillämpats under
nästföregående inkomstår och, därest den skattskyldige har att utgöra preliminär
B-skatt, med belopp som avdragits vid motsvarande utbetalningstillfällen
under december månad nästföregående år.

(Se vidare anvisningarna.)

47 §.

Då löneavdrag skall verkställas, skall arbetstagaren så snart han erhållit
debetsedel överlämna denna till arbetsgivaren.

Tillträder arbetstagaren ny anställning, skall debetsedel överlämnas till den
nye arbetsgivaren ofördröjligen efter det anställningen tillträtts.

Har i fall, då löneavdrag skall verkställas, debetsedel avseende preliminär
skatt icke överlämnats till arbetsgivaren, skall löneavdrag verkställas med
tjugufem procent av det vid varje avlöningstillfälle utbetalade beloppet eller,
såvitt angår sjöman inskriven vid sjömanshus, med tjugu procent av beloppet.
Beloppet avrundas till närmast lägre hela krontal.

Därest arbetstagaren i fall, då löneavdrag skall verkställas, icke senast
fem dagar efter anställnings början till arbetsgivaren överlämnat debetsedel
å kvarstående skatt, har denne att så snart ske kan göra anmälan härom
hos den lokala skattemyndigheten i orten. Därest denna haft att utfärda
debetsedel, skall myndigheten skyndsamt utfärda ny debetsedel och översända
densamma till arbetsgivaren. I annat fall har myndigheten att skyndsamt
lämna meddelande till den lokala skattemyndighet, som haft att utfärda
debetsedel, och har sistnämnda myndighet att förfara på sätt nyss
sagts. Ny debetsedel bör vara arbetsgivaren tillhanda senast före ingången
av den månad, under vilken vederbörlig uppbördstermin infaller.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

48 §.

1 mom. Vill arbetstagare, att löneavdrag för gäldande av preliminär A-skatt
skall under inkomståret eller viss del därav verkställas med större belopp än
som enligt bestämmelserna här ovan skall ske för gäldande av nämnda skatt,
och gör han anmälan härom hos arbetsgivaren, är denne skyldig att från
och med det avlöningstillfälle, som infaller näst efter det en vecka förflutit
från anmälningen skedde, verkställa det begärda löneavdraget.

2 mom. Örn det belopp, som skulle återstå sedan löneavdrag gjorts, understiger
vad den skattskyldige kan anses behöva till underhåll för sig själv och
för make och oförsörjda barn eller adoptivbarn, som icke av honom åtnjuta
underhållsbidrag, äger den lokala skattemyndigheten efter ansökan av den
skattskyldige förordna, att löneavdrag icke skall ske eller skall verkställas
med mindre belopp än som skulle ske enligt bestämmelserna här ovan. Har
den skattskyldige även annan inkomst, skall vid prövning av frågan om
löneavdragets storlek hänsyn tagas jämväl till denna inkomst.

49 §.

Är utbetald lön icke av den storlek, att därå kan verkställas löneavdrag
motsvarande för lönen utgående preliminär skatt jämte den kvarstående
skatt, som belöper å utbetalningstillfället, skall genom löneavdraget innehållet
belopp anses i första hand avse kvarstående skatt.

Kan vid visst utbetalningstillfälle löneavdrag icke verkställas med belopp,
som motsvarar å utbetalningstillfället belöpande skatt, skall vid senare utbetalningstillfälle
före ingången av den månad, då nästföljande uppbördstermin
infaller, avdragas så stort belopp att de innehållna beloppen tillhopa
förslå att gälda under nämnda uppbördstermin förfallande skatt. Kan så
icke ske och inbetalar icke arbetstagaren efter anmodan från arbetsgivaren
felande belopp senast den 10 i den månad, då uppbördsterminen infaller,
skola de innehållna beloppen innestå hos arbetsgivaren till och med den 15
i samma månad. Därest arbetstagaren inom sistnämnda tid erlagt felande
belopp jämte i 62 § omförmäld särskild avgift, skall arbetsgivaren inom den
tid och i den ordning, som i nämnda paragraf sägs, inbetala skattebeloppet
jämte avgiften. Erlägges icke felande belopp jämte omförmälda avgift inom
nyss angiven tid, har arbetsgivaren att skyndsamt på sätt i 64 § tredje stycket
sägs inbetala innestående belopp till vederbörande länsstyrelse eller lokala
skattemyndighet i stad.

Har genom löneavdrag jämlikt 47 § tredje stycket innehållits större belopp
än som enligt arbetsgivaren senare tillhandakommen debetsedel skall
under närmast följande uppbördstermin inbetalas, skall arbetsgivaren skyndsamt
mot kvitto tillhandahålla arbetstagaren vad sålunda för mycket innehållits.

50 §.

Arbetsgivare är pliktig att låta arbetstagare laga del av för honom utfärdad
debetsedel, som förvaras hos arbetsgivaren.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

51 §.

Efter utgången av den sista uppbördstermin, under vilken enligt de vid
debetsedel fogade skatteanvisningarna skatt skall erläggas, eller, om arbetstagare
tidigare slutar sin anställning, vid dennas slut skall arbetsgivaren till
arbetstagaren återställa debetsedeln.

Då arbetstagare slutar anställning skall arbetsgivaren, därest innehållet
belopp innestår hos honom och anställningen icke upphör under pågående
uppbördstermin, inbetala eller medelst girering överföra nämnda belopp till
postgirokontot för skatteavdelningen vid postkontoret i residensstaden eller
till postgirokontot för skatteavdelningen vid postgirokontoret. Därvid skall
å inbetalningskortet eller girokortet angivas den skattskyldiges namn och
mantalsskrivningsadress samt debetsedels nummer. Inbetalningen sker kostnadsfritt.

Vid inbetalning skall vidare iakttagas, att kvarstående skatt skall gäldas i
första hand.

52 §.

Länsstyrelsen skall övervaka, att arbetsgivare behörigen fullgör sina skyldigheter
enligt bestämmelserna i 46—51 §§.

Det åligger lokal skattemyndighet att med hjälp av exekutionsbiträden
inom myndighetens tjänstgöringsområde biträda länsstyrelsen vid fullgörande
av ovannämnda övervakning.

På begäran av arbetsgivare eller arbetstagare skall den lokala skattemyndigheten
å den ort, där arbetsgivaren har sitt kontor eller lönen eljest utbetalas,
lämna besked i frågor, som angå skyldigheten att verkställa löneavdrag,
beräknandet av sådant avdrag eller tillämpningen i övrigt av bestämmelserna
i 46—51 §§.

Jämkning av preliminär skatt.

53 §.

1 mom. Jämkning av preliminär skatt skall av den lokala skattemyndigheten
verkställas under inkomståret

1) därest sådan ändring skett i skattskyldigs civilstånd eller barnantal, vartill
hänsyn skall tagas vid taxering under året näst efter inkomståret;

2) därest skattskyldig eller, om han avlidit, hans dödsbo gör sannolikt eller
det eljest för myndigheten framstår såsom troligt att den preliminära skatten
till följd av ändring i inkomsten eller rätt att vid taxering åtnjuta andra
avdrag än sådana som vid beräkning av nämnda skatt beaktats, kommer
att avvika från motsvarande slutliga skatt; eller

3) därest skattskyldig visar eller myndigheten eljest erhåller kännedom
örn att den skattskyldiges skatteförmåga blivit väsentligen nedsatt till följd
av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående
än barn, för vilka familjeavdrag är medgivet, eller annan därmed
jämförlig omständighet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

Jämkningen skall avse åvägabringande av sådan ändring av den preliminära
skatten, att denna kommer att så nära som möjligt överensstämma
med motsvarande slutliga skatt.

Där icke särskilda omständigheter till annat föranleda, skall i fall varom
under 2) eller 3) sägs jämkning av preliminär skatt icke äga rum, såvida
icke ändringen i den preliminära skatten skulle uppgå till minst en femtedel
av det förut beräknade skattebeloppet, dock minst tjugufem kronor.

Erhåller lokal skattemyndighet genom anmälan av skattskyldig eller eljest
vetskap om att preliminär skatt blivit obehörigen eller med oriktigt belopp
påförd eller att felaktighet ägt rum vid utskrivandet av debetsedel, skall myndigheten
vidtaga den jämkning av nämnda skatt, som i följd härav må erfordras.

Innan jämkning äger rum, skall den skattskyldige beredas tillfälle att yttra
sig, där detta icke uppenbarligen är obehövligt.

2 mom. Innebär beslut om jämkning av preliminär skatt, att sådan skatt
icke vidare skall utgå under inkomståret, och har skattskyldig inbetalt preliminär
skatt med belopp, som beräknas överskjuta motsvarande slutliga
skatt med minst en femtedel av sistnämnda skatt, dock minst tjugufem kronor,
skall efter beslut av den lokala skattemyndigheten det överskjutande
beloppet återbetalas till den skattskyldige, på sätt i 89 § 1 mom. sägs, utan
avvaktan å debitering av den slutliga skatten. Då särskilda omständigheter
därtill föranleda, må lokal skattemyndighet besluta om återbetalning av för
mycket erlagd preliminär skatt, även örn den inbetalda preliminärskatten
icke överstiger den beräknade slutliga skatten på sätt nyss angivits.

Beslut om återbetalning av preliminär skatt må fattas av lokal skattemyndighet
jämväl under året näst efter inkomståret, därest ansökan därom inkommer
före utgången av april månad.

(Se vidare anvisningarna.)

54 §.

1 mom. Lokal skattemyndighet äger meddela beslut om jämkning i preliminär
skatt beträffande skattskyldiga, åt vilka myndigheten för inkomståret
utfärdat debetsedel, avseende sådan skatt.

Är skattskyldig icke bosatt inom förenämnda myndighets tjänstgöringsområde,
må ansökan örn jämkning i preliminär skatt ingivas till den lokala
skattemyndigheten å bosättningsorten. Denna har att, sedan erforderlig
utredning i ärendet införskaffats, översända ansökningen till i första stycket
omförmäld myndighet.

2 mom. Beslut om jämkning skall delgivas den skattskyldige. Innebär
beslut om jämkning, att debiterad preliminär skatt, som förfaller till betalning
efter det beslutet meddelats, skall utgöras med annat belopp än det
som tidigare utfärdad debetsedel utvisar, skall därjämte utfärdas ny debetsedel
upptagande den ändrade skatten.

Skor jämkning i preliminär skatt, vilken beräknas enligt skattetabell, av
anledning som i 53 § 1 morn. under 1) sägs, skall i beslutet angivas, vilken

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

kolumn i tabellen som med hänsyn till det ändrade civilståndet eller barnantalet
skall tillämpas vid skattens beräkning. Vidtages jämkning i nämnda
preliminära skatt av annan anledning än nyss sagts, skall i beslutet därom
angivas att den inkomst, varå skatten beräknas, skall nedsättas med visst
belopp eller med viss del av inkomsten eller ock att skatt skall utgå med
visst belopp vid varje avlöningstillfälle eller med viss procent av inkomsten.

Vid jämkning i preliminär skatt, vilken utgår efter i 7 § omförmäld procentsats,
skall i beslutet angivas efter vilken procentsats den ändrade skatten
skall utgöras.

3 mom. Beslut om jämkning, som grundar sig på ansökan av skattskyb
dig, skall, där icke ärendes invecklade beskaffenhet eller andra särskilda
omständigheter till annat föranleda, meddelas beträffande lön senast inom tio
dagar samt beträffande annan inkomst senast inom tjugu dagar efter det
ansökan om jämkning inkommit till den lokala skattemyndigheten. Beslutet
jämte, i förekommande fall, den nya debetsedeln skall skyndsamt tillställas
den skattskyldige utan kostnad för denne. Beslut, som avses i 53 § 2 morn.,
ävensom annat beslut, vilket meddelats av lokal skattemyndighet på landet,
skall därjämte tillställas länsstyrelsen.

Arbetstagare, å vilkens lön avdrag för gäldande av skatt skall verkställas,
har att ofördröjligen till arbetsgivaren överlämna beslut om jämkning jämte,
i förekommande fall, den nya debetsedeln. Dylikt beslut skall av arbetsgivaren
iakttagas med början vid det avlöningstillfälle, som infaller näst efter
det en vecka förflutit från det beslutet överlämnades till arbetsgivaren.

55 §.

Har genom löneavdrag innehållits större belopp än som enligt meddelat
beslut örn jämkning skall under närmast följande uppbördstermin inbetalas,
skall arbetsgivaren skyndsamt mot kvitto tillhandahålla arbetstagaren vad
sålunda för mycket innehållits.

Anstånd med inbetalning av kvarstående eller tillkommande skatt.

56 §.

Skattskyldig, vars skattebetalningsförmåga på grund av arbetslöshet eller
sjukdom eller eljest oförvållat blivit nedsatt, må beviljas anstånd med erläggande
av kvarstående eller tillkommande skatt, som förfaller till betalning
under högst två av de uppbördsterminer, vilka utlöpa närmast efter det
ansökan örn anstånd gjorts. Anståndstiden må bestämmas till längst ett år
efter utgången av den månad, varunder den första av nyssnämnda terminer
infaller.

57 §.

Gör skattskyldig sannolikt, att han vid årlig taxering taxerats för samma
fastighet, inkomst, förmögenhet eller virke å mera än en ort, och har han an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

fört besvär över endera av taxeringarna, må den skattskyldige beviljas anstånd
med betalning av det lägre av de skattebelopp, som påförts på grund
av taxeringarna, eller, om skattebeloppen äro lika stora, med ettdera beloppet.
Anståndet skall gälla intill dess prövningsnämnden eller, om besvären
anförts direkt hos kammarrätten, denna meddelat beslut i anledning av besvären.

58 §.

Anstånd, som i 56 och 57 §§ avses, beviljas efter ansökan av skattskyldig
av den lokala skattemyndighet, som utfärdat debetsedel å den skatt som med
anståndet avses.

Beslut örn anstånd skall skyndsamt meddelas den skattskyldige utan kostnad
för denne; på landet skall beslutet därjämte tillställas vederbörande länsstyrelse.
I övrigt skola, då fråga är örn anstånd enligt 56 §, bestämmelserna
i 54 § 3 mom. sista stycket och 55 § äga motsvarande tillämpning.

Om anståndet skall verkställas anteckning å uppbördskort och i restlängd,
varom i 65 § förmäles. Har restlängd överlämnats till utmätningsman, skall
länsstyrelsen eller lokal skattemyndighet i stad skyndsamt underrätta denne
örn anståndet.

59 §.

Sedan meddelande om anstånd inkommit till utmätningsmannen, må den
av anståndet omfattade skatten icke indrivas under tiden för anståndet, ej
heller må restavgift varom i 66 § sägs uttagas för skatten.

Har anståndstiden gått till ända utan att skatten till fullo guldits, skall dock
den skattskyldige erlägga restavgift å den del av skatten, som då återstod
ogulden.

Uppbörd av skatt.

60 §.

Uppbörd av skatt verkställes genom postverket samt de penninginrättningar,
med vilka Kungl. Maj:t därom träffat avtal.

61 §.

1 mom. Skatt, som förfaller till betalning under viss uppbördstermin, skall
under samma termin inbetalas å fast postanstalt inom riket eller i sådan
penninginrättning, varom i 60 § sägs. Inbetalning sker kostnadsfritt. Därvid
skall den för den skattskyldige utfärdade debetsedeln jämte för uppbördsterminen
avsedd skatteanvisning företes. Skall enligt utfärdad debetsedel debiterad
skatt erläggas under mera än en termin, må, om därför avsedda skatteanvisningar
företes, under en termin inbetalas jämväl den del av skatten, som
förfaller till betalning under den eller de följande terminerna.

För skattskyldig, som har att vidkännas löneavdrag, skall arbetsgivaren ombesörja
inbetalningen, såvitt angår skatt som med löneavdraget avses. Då

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

arbetsgivare har att inbetala preliminär A-skatt för arbetstagare, skall arbetsgivaren
å skatteanvisningen hava ifyllt beloppet av sådan skatt.

Arbetsgivare med flera än tjugufem arbetstagare må, efter tillstånd av länsstyrelsen
i länet, inbetala arbetstagarnas under uppbördstermin förfallande
skatt sålunda, att det sammanlagda skattebeloppet antingen medelst inbetalningskort
eller girokort inbetalas eller överföres till postgirokontot för skatteavdelningen
vid postkontoret i residensstaden eller ock översändes till vederbörande
penninginrättning; samtidigt därmed skola för uppbörds term inell
avsedda skatteanvisningar ävensom summerad förteckning i två exemplar
över de olika skattebeloppen insändas till skatteavdelningen eller penninginrättningen.
För att sådan inbetalning skall anses verkställd under uppbördsterminen,
skall försändelsen hava inkommit till postanstalt eller penninginrättning
senast å terminens sista dag. Tillstånd, varom i detta stycke
sägs, lämnas till vidare och må när som helst återkallas. Statlig eller kommunal
myndighet äger, oavsett antalet arbetstagare, utan särskilt tillstånd verkställa
inbetalning av skatt för arbetstagarna i den ordning varom i detta
stycke sägs.

Inbetalning av skatt under uppbördstermin må ock kunna fullgöras sålunda,
att skattebeloppet medelst girering överföres till postgirokontorets
skatteavdelning. För att dylik inbetalning skall anses fullgjord under uppbördsterminen,
skall girokort jämte skatteanvisning eller skatteanvisningar
för uppbördsterminen ävensom, i sistnämnda fall, summerad förteckning i
två exemplar över de olika skattebeloppen hava inkommit till postanstalt
senast å terminens sista dag.

2 mom. Kontant inbetalning av skatt bör såvitt möjligt ske med jämna
penningar. Såsom betalningsmedel må jämväl användas postremissväxel, utfärdad
av riksbanken eller annan bank, för vilken Kungl. Maj:t fastställt
reglemente, samt ställd till eller överlåten å postverket eller vederbörande
penninginrättning.

Sker inbetalning av skatt med företeende av debetsedel, skall den tjänsteman,
som mottager betalningen, frånskilja och behålla den skatteanvisning,
enligt vilken betalningen erlägges, samt till den, som verkställer inbetalningen,
återställa debetsedeln, kvitterad och avstämplad i överensstämmelse med
anvisningar å densamma. Verkställes inbetalning samtidigt enligt minst tio
debetsedlar, må i stället vid inbetalningen lämnas interimskvitto, upptagande
namn och, om så erfordras, adress å den, som verkställer inbetalningen, samt
debetsedlarnas antal och det belopp som sammanlagt erlägges. Snarast därefter
skola debetsedlarna, kvitterade och avstämplade, mot återbekommande
av interimskvittot återställas till den, som verkställt inbetalningen.

Då arbetsgivare som i 1 mom. tredje stycket avses inbetalat skatt för arbetstagarna,
skall vederbörande tjänsteman lämna kvitto till arbetsgivaren å
det inbetalda beloppet. Arbetsgivaren har därefter att förse envar arbetstagares
debetsedel med kvitto i överensstämmelse med anvisningar å debetsedeln.

Har annan än arbetsgivare, som i 1 mom. tredje stycket avses, inbetalat
skatt i den ordning som i 1 mom. sista stycket sägs, skall postgirokontorets

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

skatteavdelning till den som verkställt gireringen översända särskilt kvitto beträffande
varje skatteanvisning.

Kvitto, meddelat i amian ordning än i överensstämmelse med anvisningarna
å debetsedeln, gäller icke mot statsverket.

62 §.

Har skattskyldig eller arbetsgivare försummat att under uppbördstermin
inbetala därunder förfallande skatt, äger han att med företeende av debetsedeln
senast den 17 i den månad, under vilken terminen infallit, å fast postanstalt
inom riket erlägga skatten, därvid han tillika skall gälda särskild avgift,
utgörande för skattebelopp örn

högst	20	kronor .......	...... 20	öre
över 20 men icke över	50	» .......	...... 50	5>
» 50 » » »	100	2> .......	...... 1	krona	samt
över hundratal kronor.	100	» .......	...... 1		för varje påbörjat

Inbetalas skatt i den ordning, som i första stycket sägs, skall vederbörande
tjänsteman förfara på sätt i 61 § 2 mom. andra stycket sägs samt därjämte
förse skatteanvisningen med frimärke till belopp, motsvarande den erlagda
särskilda avgiften.

63 §.

I fråga örn inbetalning av skatt för sjöman, som är inskriven vid sjömanshus
och för vilken löneavdrag verkställes, skola i stället för de i 61 § 1 mom.
och 62 § meddelade bestämmelserna gälla vad nedan stadgas.

Vederbörande befälhavare skall till rederiet redovisa belopp motsvarande
verkställda löneavdrag samt översända för uppbörds terminen avsedda skatteanvisningar
jämte summerad förteckning i två exemplar över de särskilda
skattebeloppen. Samtidigt skall befälhavaren förse envar sjömans debetsedel
med kvitto i överensstämmelse med anvisningar å debetsedeln.

Vederbörande rederi skall inbetala under uppbördstermin förfallande skatt
sålunda att det sammanlagda skattebeloppet för de hos rederiet anställda
sjömännen medelst inbetalningskort eller girokort inbetalas eller överföres
till postgirokontot för skatteavdelningen vid postkontoret i residensstaden i
det län, där rederiet har sitt huvudkontor, eller medelst girering överföres lill
postgirokontot för skatteavdelningen vid postgirokontoret; samtidigt därmed
skola för uppbördsterminen avsedda skatteanvisningar ävensom summerad
förteckning i två exemplar över de särskilda skattebeloppen insändas till vederbörande
skatteavdelning.

Inbetalningen skall ske senast å sista dagen i andra månaden efter den,
då uppbördsterminen infallit. Möter hinder för inbetalning inom nämnda tid
må länsstyrelsen i det län, där rederiets huvudkontor är beläget, bevilja anstånd
med inbetalningen, i regel dock högst en månad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

64 §.

Ej må postanstalt under annan tid eller i annan ordning än i 61 eller 62 §
sägs, ej heller penninginrättning, som i 60 § avses, under annan tid eller i
annan ordning än i 61 § angives mottaga skattebelopp, som under viss uppbördstermin
förfallit till betalning eller eljest då fått erläggas. Ej heller må
belopp mottagas, som icke motsvarar vad som förfaller till betalning vid
den eller de uppbördsterminer inbetalningen avser.

Har under den i 62 § omförmälda tid skatt inkommit till penninginrättning,
som i 60 § avses, eller till skatteavdelning vid postkontoret i residensstad
eller till postgirokontorets skatteavdelning, skall den skattskyldige anmanas
att ofördröjligen inbetala den i 62 § angivna särskilda avgiften. Efterkommes
icke anmaningen, skall det inbetalda skattebeloppet inbetalas eller överföras
till särskilt postgirokonto för vederbörande länsstyrelse eller lokala skattemyndighet
i stad medelst inbetalningskort eller girokort.

Erlägges under uppbördstermin förfallande skatt helt eller delvis efter utgången
av den i 62 § eller, såvitt angår sjöman, den i 63 § angivna tiden men
innan åtgärd för indrivning av skatten vidtagits mot vederbörande, skall
skatten inbetalas eller överföras till det särskilda postgirokontot för vederbörande
länsstyrelse eller lokala skattemyndighet i stad medelst inbetalningskort
eller girokort, varå angivas skattskyldigs namn och manialsskrivningsadress
samt debetsedels nummer. Vid inbetalning av skatt efter utgången av
tid, som i 62 eller 63 § sägs, skall jämväl erläggas restavgift i enlighet med
vad i 66 § stadgas.

Har efter utgången av den i 62 § eller, såvitt angår sjöman, den i 63 §
omförmälda tid skatt inkommit till penninginrättning eller skatteavdelning
varom i andra stycket sägs, skall beloppet översändas till länsstyrelsen eller
den lokala skattemyndigheten på sätt i nämnda stycke angives.

Skatt, som innehållits genom löneavdrag enligt 47 § tredje stycket, skall
under vederbörlig uppbördstermin likaledes överföras till vederbörande länsstyrelse
eller lokala skattemyndighet i stad på sätt i andra stycket i denna
paragraf sägs.

65 §.

1 mom. Penninginrättning, varom i 60 § sägs, skall dag för dag till skatteavdelningen
vid postkontoret i residensstaden i länet dels redovisa inbetalda
skattebelopp medelst insättning på skatteavdelningens postgirokonto, dels ock
insända motsvarande skatteanvisningar, försedda med anteckning eller påstämpling,
att beloppen inbetalats till inrättningen, jämte över desamma upprättad
förteckning i två exemplar. Det ena exemplaret av förteckningen skall,
försett med kvitto av vederbörande tjänsteman vid skatteavdelningen, återställas
till penninginrättningen.

Till skatteavdelningen vid postkontoret i residensstaden skola postanstaltema
i länet dag för dag insända inkomna skattebelopp och skatteanvisningar.

Kungl. Majlis proposition nr 370.

Postgirokontorets skatteavdelning har att efter utgången av uppbördstermin
skyndsamt till skatteavdelningen vid postkontoret i vederbörlig residensstad
översända till postgirokontorets skatteavdelning inom föreskriven tid inkomna
skatteanvisningar.

2 morn. Skatteavdelningen vid postkontoret i residensstad har att dag för
dag dels till skatteavdelningen vid postkontoret i residensstad i annat län
översända skatteanvisningar, som avse skattskyldiga i nämnda län, dels ock
i riksbanken å statsverkets checkräkning för länsstyrelsens i länet räkning
insätta beloppet av inbetald skatt. Skatteavdelningen skall därjämte vid uppbördsterminens
slut lämna underrättelse till länsstyrelsen angående beloppet
av den skatt, som avser skattskyldiga inom envar stad i länet. Samtidigt
skall motsvarande uppgift lämnas till den lokala skattemyndigheten i envar
stad, såvitt staden angår.

Skatteavdelningen vid ”postkontoret i residensstad skall vidare efter utgången
av envar uppbördstermin i fråga örn skattskyldiga å landet göra anteckning
örn inbetald skatt å uppbördskort, som för sådant ändamål överlämnats
till skatteavdelningen, samt att särskilt för varje kommun eller del av kommun
upprätta i tre exemplar förteckning över debiterad skatt, vilken förfallit
till betalning under uppbördsterminen men icke erlagts i tid och ordning,
som i 61, 62 eller 63 § sägs (restlängd). Restlängden skall översändas till
länsstyrelsen senast två månader efter uppbörds terminens början.

Därest Kungl. Majit så förordnar, skall skatteavdelning vid postkontor i
stad på sätt i nästföregående stycke sägs göra anteckning å uppbördskort örn
inbetald skatt samt upprätta restlängd, såvitt angår skattskyldiga i staden.
Restlängden skall överlämnas till den lokala skattemyndigheten i staden inom
tid som i föregående stycke sägs.

Skatteavdelningen vid postkontoret i residensstad har att efter utgången av
uppbördstermin till den lokala skattemyndigheten i annan stad än i föregående
stycke avses skyndsamt avlämna de skatteanvisningar, som avse skattskyldiga
i staden. Skatteanvisningarna skola vid överlämnandet vara ordnade
i nummerföljd samt åtföljda av förteckning i två exemplar, upptagande
skatteanvisningarnas nummer och belopp. Det ena exemplaret av förteckningen
skall, försett med den lokala skattemyndighetens kvitto, återställas
till skatteavdelningen. Den lokala skattemyndigheten har att göra anteckning
örn inbetald skatt å uppbördskort samt att i ovan omförmäld ordning upprätta
restlängd. Skatteanvisningarna skola av den lokala skattemyndigheten
senast inom fyra månader efter uppbördsterminens utgång återsändas till
skatteavdelningen vid postkontoret.

Indrivning av resterande skatt.

66 §.

Skattskyldig, vilken underlåtit att inbetala skatt i tid och ordning, som i
61, 62 eller 63 § sägs, skall erlägga restavgift, beräknad efter fyra öre för varje
full krona av den sålunda icke erlagda skattens slutsumma, dock ej mindre
än tjugufem öre. ,

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

67 §.

Länsstyrelsen eller lokal skattemyndighet i stad skall senast två månader
efter uppbördsterminens utgång överlämna två exemplar av restlängden till
vederbörande utmätningsman för resternas indrivning. Utmätningsmannen
skall så snart ske kan till vederbörande exekutionsbiträde överlämna ett av
de honom tillställda exemplaren.

68 §.

Innan restlängd översändes till utmätningsman, skall länsstyrelsen eller den
lokala skattemyndigheten i stad med ledning av befolkningsregistret undersöka,
huruvida skattskyldig, som icke i behörig ordning erlagt sin skatt, avflyttat
till annan fastighet inom kommunen eller till annan kommun eller
huruvida skattskyldig, som är arbetstagare, erhållit anställning hos annan
arbetsgivare än som finnes angiven å vederbörligt uppbördskort. I förekommande
fall skall i restlängden antecknas, vad sålunda eller eljest må vara av
betydelse för skattens indrivande.

69 §.

Skall indrivning av skatt äga rum, åligger det vederbörande utmätningsman
att verkställa indrivningen och för sådant ändamål förrätta utmätning
eller bevilja införsel.

Utmätningsman må åt exekutionsbiträde uppdraga att verkställa indrivning
av skatt samt att för sådant ändamål förrätta utmätning av lös egendom
eller, där förordnande jämlikt 21 § 8) lagen om införsel i avlöning,
pension eller livränta meddelats, bevilja införsel.

Innan utmätningsman eller exekutionsbiträde vidtager indrivningsåtgärd
som ovan sägs, bör han, där ej omständigheterna göra sannolikt att anmaningen
blir utan verkan, genom tjänstebrev anmana den skattskyldige att
fullgöra sin betalningsskyldighet.

Då exekutionsbiträde förrättat utmätning, skall det vid utmätningen förda
protokollet av honom genast insändas till den utmätningsman, av vilken han
erhållit uppdraget att verkställa utmätningen, och åligger det utmätningsmannen
att med ärendet vidare lagligen förfara.

Av exekutionsbiträde indrivna medel skola till utmätningsmannen redovisas
i den ordning, som därför finnes särskilt stadgad.

70 §.

1 mom. Vad i 6 § utsökningslagen stadgas örn jäv mot utmätningsman är
ock gällande med avseende å den, som på grund av denna förordning förrättar
utmätning.

2 mom. Vid utmätning enligt denna förordning skola, med de förbehåll
som i 3 mom. sägs, lända till efterrättelse utsökningslagens föreskrifter om
verkställighet av utmätning och vad därvid må undantagas, om utmätt egendoms
försäljning, om fördelning av medel, som till följd av utmätning influtit,
samt om klagan över utmätningsmans förfarande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

3 mom. Vad i utsökningslagen stadgas om skyldighet för borgenär att i
vissa fall förskjuta kostnad äger ej tillämpning vid utmätning enligt denna
förordning.

Utmätning må även i gäldenärens frånvaro genast förrättas utan att sådan
underrättelse, varom i 59 och 60 §§ utsökningslagen sägs, blivit honom meddelad.
Skall utmätning ske av gäldenären tillhörig fast egendom, som finnes
å annan ort än där han har sitt hemvist, skall dock underrättelse jämte
uppgift örn förrättningsstället med rekommenderat tjänstebrev senast fjorton
dagar före förrättningen avsändas till gäldenären under adress, som angivits
i restlängden eller eljest kan av utmätningsmannen utrönas. Återkommer
brevet såsom obeställbart, skall utmätningsmannen därom underrätta överexekutor
vid insändandet av protokoll över utmätningen; och åligger det i
sådant fall överexekutor att, innan vidare åtgärder för egendomens försäljning
vidtagas, anställa de ytterligare efterforskningar rörande gäldenärens
vistelseort, som med hänsyn till av utmätningsmannen redan vidtagna åtgärder
och övriga omständigheter må anses erforderliga, samt, örn vistelseorten
därvid utrönes, på sätt överexekutor finner lämpligt lämna gäldenären
underrättelse örn utmätningen. Har egendomen veterligen övergått till ny
ägare, skola åtgärder varom i detta stycke sägs i stället vidtagas för hans
underrättande. Kan hans adress ej utrönas, bör dock underrättelse lämnas
förre ägaren.

4 mom. Beträffande införsel för skatt skall iakttagas vad som är stadgat
i 21 § lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta.

71 §.

Framgår av restlängden, att skattskyldig vistas å ort inom riket, belägen
utom det utmätningmansdistrikt, där skatten påförts honom, eller att av
annan anledning indrivning bör verkställas inom annat utmätningsmansdistrikt,
åligger det utmätningsmannen i det förra distriktet, därest icke honom
veterligen annan inom samma distrikt är pliktig att ansvara för skatten eller
tillgång till dennas gäldande eljest där förefinnes, att omedelbart hos utmätningsmannen
i det senare distriktet begära handräckning för skattens uttagande.
Därvid skall överlämnas fullständigt restlängdsutdrag, försett med
uppgift om ovannämnda i restlängden antecknade förhållanden samt med intyg,
att skatten icke kunnat inom distriktet uttagas.

72 §.

Kan skattskyldig, i annat fall än i 71 § avses, icke anträffas inom den
kommun, där skatten blivit honom påförd, åligger det utmätningsmannen,
därest icke honom veterligen annan inom samma distrikt är pliktig att
ansvara för skatten eller tillgång till dennas gäldande eljest där förefinnes,
att ofördröjligen med ledning av det hos honom befintliga anställningsregistret
eller genom införskaffande av upplysningar ur befolkningsregistret hos
länsstyrelsen eller den lokala skattemyndigheten noga undersöka, å vilken

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

ort den skattskyldige eller annan, som är pliktig att ansvara för skatten, må
kunna anträffas.

Undersökningen skall bedrivas skyndsamt och bör vara slutförd senast en
månad efter det restlängden kommit utmätningsmannen tillhanda.

Framgår av undersökningen eller annorledes, att skattskyldig må kunna
anträffas å ort inom riket, belägen utom det utmätningsmansdistrikt, där
skatten påförts honom, eiler att av annan anledning indrivning bör verkställas
inom annat utmätningsmansdistrikt, åligger det utmätningsmannen i det
förra distriktet att omedelbart hos utmätningsmannen i det senare distriktet
begära handräckning för skattens uttagande. Därvid skall överlämnas fullständigt
restlängdsutdrag, försett med intyg att den skattskyldige blivit inom
distriktet förgäves eftersökt samt att skatten där icke kunnat uttagas, ävensom
med uppgift om vad vid undersökningen framkommit rörande veder -börandes vistelseort och anställning eller andra omständigheter, som kunna
föranleda till antagande att skatten kan uttagas å annan ort.

73 §.

Kan skattskyldig enligt behöriga intyg icke anträffas å handräckningsorten,
skall utmätningsmannen därstädes verkställa sådan utredning, som i
72 § omförmäles, samt därefter för handräckningens verkställande översända
restlängdsutdrag i ärendet, försett med intyg örn att skatten icke kunnat
inom distriktet uttagas samt med uppgift örn vad vid ifrågavarande utredning
framkommit, till utmätningsmannen i det distrikt, där den skattskyldige
enligt den sist verkställda utredningen må kunna anträffas. Förstnämnde
utmätningsman skall tillika till sökanden lämna underrättelse örn till vem
ärendet överlämnats.

Har vid utredningen icke framkommit var den skattskyldige må kunna
anträffas, skall utmätningsmannen i handräckningsorten i stället återsända
restlängdsutdraget till sökanden.

74 §.

Det åligger utmätningsman, hos vilken handräckning begärts, att intill
dess slutredovisning avgivits senast den 20 i varje månad över postgiro till
sökanden redovisa dittills influtna medel samt i övrigt så skyndsamt ombesörja
handräckningen, att slutredovisning, såvitt på utmätningsmannen
beror, kommer sökanden tillhanda senast inom sex månader efter det utmätningsmannen
emottagit framställningen om handräckning.

75 §.

1 mom. Därest skattskyldig, som häftar för restförd skatt, enligt vunnen
upplysning vistas å känd ort utom riket och skatten vid undersökning inom
riket icke kunnat uttagas, skall utmätningsmannen, där ej stadgandet i 2 mom.
till annat föranleder och under förutsättning att det restförda beloppet överstiger
femtio kronor, därom göra anmälan hos länsstyrelsen, som såvitt ske
kan vidtager åtgärd för att den skattskyldige genom vederbörande beskick -

Kungl. Maj:ts proposition nr 370. 31

ning eller konsulat erhåller anmaning att till beskickningen eller konsulatet
erlägga skatten.

2 mom. Föreligger mellan Sverige och främmande stat överenskommelse,
på grund varav handräckning i sistnämnda stat kan erhållas för indrivning
av skatt, skall det åligga utmätningsmannen att, om skatten ej kunnat uttagas
här i riket men anledning föreligger till antagande att den skall kunna indrivas
genom handräckning i den främmande staten, vidtaga de åtgärder, som
enligt vad särskilt stadgats erfordras för erhållande av sådan handräckning.

76 §.

Finner länsstyrelsen eller den lokala skattemyndigheten i stad sådana omständigheter
föreligga, att skattskyldig eller arbetsgivare, som jämlikt denna
förordning är ansvarig för arbetstagares skatt, bör försättas i konkurs här i
riket för utfående av skatt, skall länsstyrelsen eller den lokala skattemyndigheten
förordna, att framställning därom skall göras; dock att, då skattebelopp,
för vilket den skattskyldige eller arbetsgivaren häftar, understiger
etthundra kronor, sådan framställning ej må ske, med mindre i det föreliggande
fallet synnerliga skäl därtill äro.

77 §.

Utmätningsman på landet skall å tredje söckendagen före varje månads
utgång till länsstyrelsen samt utmätningsman i stad den 15 i varje månad till
den lokala skattemyndigheten i staden insända uppgift, upptagande specifikt
de skatteposter, beträffande vilka efter avgivandet av nästföregående uppgift
indrivningen slutförts till följd av verkställd inbetalning eller meddelat beslut
örn avkortning eller avskrivning. Uppgiften skall dock icke upptaga skatt, som
på grund av handräckning skall slutligen redovisas till annan än länsstyrelsen
eller den lokala skattemyndigheten.

Lokal skattemyndighet i stad har att å tredje söckendagen före varje månads
utgång till länsstyrelsen insända uppgift, som i första stycket sägs, dock
att däri upptagen skatt skall angivas summariskt.

Samtidigt med att uppgift enligt första eller andra stycket insändes, skall
till vederbörande myndighets postgirokonto gireras enligt uppgiften influten
skatt.

78 §.

Utmätningsman eller exekutionsbiträde skall å medel, som han uppbär enligt
denna förordning, utfärda särskilt kvitto (indrivningskvitto), dock att
sådant kvitto icke erfordras då medel erläggas genom insättning å utmätningsmannens
eller exekutionsbiträdets tjänstepostgirokonto. Indrivningskvittot
skall vid betalningstillfället lämnas till den som erlagt beloppet eller,
där så icke kan ske, såsom då beloppet översänts med posten, tillställas honom
i tjänstebrev. Annat kvitto än indrivningskvitto eller av postverket utfärdat
kvitto örn insättning å tjänstepostgirokonto är icke gällande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

79 §.

För indrivning av skatt, som ankommit på landsfiskal, skall stadgad restavgift
tillfalla statsverket. Har landsfiskal för indrivningen anlitat exekutionsbiträde,
äger dock denne uppbära hälften av restavgiften för medel med
vilkas indrivning han tagit befattning, dock högst femtio kronor för varje
restförd skattepost.

Har indrivningen ankommit på annan utmätningsman än landsfiskal, äger
sådan utmätningsman uppbära restavgiften, i den mån denna icke överstiger
etthundra kronor för varje restförd skattepost. Har exekutionsbiträde anlitats
för indrivningen, äger dock denne uppbära hälften av den utmätningsmannen
tillkommande restavgiften för medel, med vilkas indrivning han tagit
befattning. Där i stad, med eller utan magistrat, i övrigt finnas meddelade
särskilda föreskrifter rörande dispositionen av restavgift, skola dessa
föreskrifter fortfarande tills vidare tillämpas. Restavgiften skall till den del
densamma överstiger etthundra kronor tillfalla statsverket.

Har utmätningsman fått vidkännas kostnad för införande i ortstidning av
kungörelse om utmätt lös egendoms försäljning eller för egen resa vid utmätning
av fast egendom, vare han, där utmätningen ägt rum för uttagande
av skatt, berättigad till ersättning för sagda kostnad på sätt i enskilda utsökningsmål
gäller.

Restavgift och ersättning, varom i denna paragraf är fråga, må utan särskilt
bemyndigande uttagas.

80 §.

Riksräkenskapsverket äger att, i den mån så påkallas, meddela särskilda
föreskrifter i fråga om redovisning av medel, som influtit efter indrivning.

Avkortning och avskrivning av skatt samt balanslängd.

81 §.

Avkortning av debiterad skatt skall äga rum,

då genom oriktig debitering slutlig eller tillkommande skatt påförts skattskyldig
dubbelt eller med för högt belopp eller påförts annan person än som
vederbort; skolande i sistnämnda fall, såframt icke den rätteligen skattskyldige
på grund av stadgandet i 91 § är från betalningsskyldighet fri, i sammanhang
med beslut örn avkortning förordnas örn det avkortade beloppets
uttagande hos denne;

då beträffande slutligt påförd pensionsavgift sådant skäl föreligger till
upphävande av avgiftspåföringen, som avses i 15 § tredje stycket lagen örn
folkpensionering;

då någon vunnit nedsättning i eller befrielse från honom åsatt taxering;
samt

då genom beslut om jämkning debiterad preliminär skatt nedsatts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

Vidare skall, därest debiterad preliminär skatt överstiger motsvarande
slutliga skatt, det överskjutande beloppet avkortas i den mån det är oguldet.

Har arbetsgivare till gäldande av arbetstagares skatt verkställt avdrag å
lön jämlikt denna förordning eller jämlikt lagen örn införsel i avlöning,
pension eller livränta, men kan på grund av arbetsgivarens obestånd det innehållna
beloppet icke utfås hos denne, skall motsvarande debiterade preliminära
eller kvarstående skatt avkortas, såvitt den skattskyldige angår, och
samma belopp i stället uppdebiteras såsom fordran hos arbetsgivaren.

82 §.

Avskrivning av debiterad skatt må äga rum,

1) då den skattskyldige saknar utmätningsbara tillgångar till skattens gäldande
och införsel i honom tillkommande avlöning, pension eller livränta
enligt gällande bestämmelser icke kan äga rum, dock att avskrivning icke
må ske för skatt, för vilken fast egendom svarar, med mindre utretts att
betalning för skatten icke kunnat erhållas ur egendomen;

2) då upplysning icke kunnat vinnas örn skattskyldigs vistelseort eller
skattskyldig icke kunnat anträffas å ort, där han enligt inhämtade upplysningar
antagits uppehålla sig;

3) då skattskyldig vistas å utrikes ort och minst två år förflutit från det
åtgärd av beskickning eller konsulat eller vederbörande utländska myndighet
vidtagits för beloppets utfående, utan att detsamma influtit;

4) då skattskyldig vistas å utrikes ort och anmaning att gälda skatten ej
kan tillställas honom genom beskickning eller konsulat eller vederbörande
utländska myndighet; samt

5) då beloppet av den skatt, för vilken till utlandet avflyttad eller därstädes
eljest bosatt skattskyldig häftar, icke överstiger femtio kronor.

Avskrivning av preliminär skatt må icke äga rum förrän efter utgången
av andra uppbördsåret efter det, under vilket skatten förfallit till betalning.

Avskrivning av kvarstående skatt må icke äga rum förrän efter utgången
av det uppbördsår, under vilket skatten förfallit till betalning.

Avskrivning av anledning, som under 2) sägs, må ske tidigast två år efter
det att bevis om sådant hinder, som där avses, först utfärdats.

Då arbetsgivaren jämlikt 95 § är ansvarig för arbetstagares skatt, må av-.
skrivning av denna icke äga rum, förrän det befunnits, att skatten av anledning,
som i första stycket sägs, ej heller kan utfås av arbetsgivaren.

83 §.

Beträffande skatt, som ifrågasättes till avskrivning på grund av att den
skattskyldige icke äger tillgång till dess gäldande eller vistas å okänd ort,
skola i stad vederbörliga hindersbevis granskas av den lokala skattemyndigheten.
Om granskningen och vad därvid förekommit skall tecknas intyg
å hindersbevisen eller å en förteckning över desamma.

Granskning, som i första stycket sägs, erfordras icke beträffande skatt,
för vars uttagande handräckning enligt 71 eller 72 § begärts.

Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr 370.

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

84 §.

Utmätningsman på landet skall under månaderna februari, juni och oktober
senast å fjortonde söckendagen i månaden hos länsstyrelsen samt utmätningsman
i stad under samma månader senast å femte söckendagen i månaden
hos den lokala skattemyndigheten i staden till avkortning eller avskrivning
anmäla skattskyldig påförd skatt, vilken enligt då tillgängliga intyg
eller andra handlingar må avkortas eller avskrivas. Vid sådan anmälan skall
fogas längd över samtliga till avkortning eller avskrivning ifrågakommande
poster samt bevis örn de förhållanden, på vilka anmälningen grundas; i förekommande
fall skall vid längden fogas jämväl intyg, varom förmäles i 83 §.

Sedan lokal skattemyndighet i stad granskat de enligt första stycket dit
inkomna handlingarna, har myndigheten att senast å fjortonde söckendagen
i den månad, under vilken handlingarna inkommit, till länsstyrelsen översända
desamma tillika med bevis om granskningen.

Lokal skattemyndighet i stad har att å tredje söckendagen före varje månads
utgång till länsstyrelsen insända längd över debiterad preliminär skatt,
som till följd av meddelat beslut örn jämkning skall avkortas.

85 §.

Länsstyrelsen skall pröva fråga om avkortning eller avskrivning av skatt
och, där stadgade förutsättningar härför föreligga, förordna örn skattens
avkortning eller avskrivning. Saknas i något fall erforderlig utredning skall,
intill dess sådan vunnits, med prövningen av avkortnings- eller avskrivningsfrågan
i denna del anstå.

Beslut rörande avkortning eller avskrivning skall meddelas senast den 20 i
månaden näst efter den, då anmälan härom inkommit till länsstyrelsen. Om
beslutet skall vederbörande utmätningsman på landet eller lokal skattemyndighet
i stad ofördröjligen underrättas.

86 §.

över skatt, som avkortas före upprättandet av restlängd, skall länsstyrelsen
upprätta särskild avkortningslängd med angivande tillika av orsaken till
avkortningen.

87 §.

1 mom. Har avskrivning av skatt ägt rum, kvarstår likväl den skattskyldiges
och, i förekommande fall, arbetsgivarens betalningsskyldighet. I händelse
framdeles anledning förekommer till antagande, att obetald skatt kan
uttagas, skall denna åter uppföras i räkenskaperna, varefter åtgärder ånyo
skola vidtagas för dess indrivande och redovisning.

Det åligger exekutionsbiträde, som erhåller kännedom om att tillgång finnes
till gäldande av avskriven skatt, att därom ofördröjligen underrätta vederbörande
utmätningsman. Erhåller utmätningsman sålunda eller annor -

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

ledes kännedom om förhållande, som nyss sagts, har han att därom underrätta
på landet länsstyrelsen och i stad den lokala skattemyndigheten.

2 mom. Sedan avkortning av skatt medgivits, skola åtgärder för skattens
indrivning icke vidare äga rum. Skulle emellertid avkortad skatt frivilligt
erläggas, skall den i räkenskaperna ånyo uppföras och behörigen redovisas.

88 §.

Före den 15 januari varje år skall balanslängd över all vid nästföregående
års utgång oredovisad skatt av utmätningsmannen insändas på landet
till länsstyrelsen och i stad till den lokala skattemyndigheten. •

Balanslängden, som bör åtföljas av intyg om hinder som mött för indrivningen
eller verkställigheten, skall upptaga:

a) specifikt den skatt, som beror på sökt handräckning, med uppgift för
envar skattskyldig om den eller de utmätningsman, hos vilka handräckning
blivit sökt, och dagen för varje sådan åtgärd; samt

b) likaledes specifikt all övrig skatt, vilken är beroende på åtgärd inom
distriktet, med noggrann uppgift om de åtgärder, som vidtagits, och örn det
hinder, som mött för indrivningen.

I balanslängden må skatt, som restförts under senast tilländalupna år, upptagas
summariskt.

Sedan den lokala skattemyndigheten granskat den enligt första stycket dit
inkomna balanslängden, har myndigheten att före utgången av januari månad
samma år till länsstyrelsen översända densamma tillika med bevis om
granskningen.

Restitution av skatt.

89 §.

1 mom. Överstiger erlagd preliminär skatt motsvarande slutliga skatt, oberäknat
fastighetsskatt och i 1 § omförmälda annuiteter, skall länsstyrelsen
i det län, där skatten debiterats, utan kostnad för den skattskyldige till denne
återbetala det överskjutande beloppet. Restitution skall dock icke ske av belopp
understigande fem kronor.

Det åligger lokal skattemyndighet i stad att skyndsamt till länsstyrelsen
översända förteckning över skattskyldiga, vilka enligt första stycket äro berättigade
återbekomma skatt, med angivande tillika av de belopp som böra
återbetalas.

Sedan beslut, som i 53 § 2 mom. avses, inkommit till länsstyrelsen, skall
länsstyrelsen utan kostnad för den skattskyldige till denne återbetala det belopp,
som han enligt beslutet äger återbekomma.

2 mom. Har riksräkenskapsverket vid granskning av verkställd debitering
funnit, att anledning föreligger till antagande att slutlig eller tillkommande
skatt blivit någon påförd obehörigen eller med för högt belopp, skall
ämbetsverket underrätta vederbörande länsstyrelse härom. Länsstyrelsen har

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

att verkställa den utredning i ärendet, som må finnas erforderlig, och att,
därest vederbörande finnes hava erlagt skatt obehörigen eller med för högt
belopp, till honom återbetala vad som för mycket erlagts. Finner länsstyrelsen
eljest att förhållande, som nyss sagts, föreligger, har länsstyrelsen likaledes
att återbetala för mycket erlagt belopp.

Envar, som eljest vinner nedsättning i eller befrielse från honom påförd
slutlig eller tillkommande skatt, äger att genom länsstyrelsen i det län, där
debiteringen skett, kostnadsfritt återbekomma vad han för mycket erlagt.

Därest någon, utan att sådant fall som i andra stycket sägs är för handen,
hos länsstyrelsen visar, att för samma år mera än en pensionsavgift enligt
lagen örn folkpensionering erlagts för honom, skall länsstyrelsen återbetala
vad som befinnes erlagt utöver den högsta avgiftens belopp.

3 mom. Skall den, som jämlikt stadgandet i 2 mom. första eller andra
stycket är berättigad återbekomma skatt, som debiterats å en ort för visst år,
i stället utgöra skatt, som debiterats eller bör debiteras å annan ort eller för
annat år, och är sistnämnda skatt vid meddelandet av beslut i restitutionsärendet
ej gulden, äger den skattskyldige utfå allenast den del av det för
mycket erlagda beloppet, som överstiger det belopp vilket han sålunda rätteligen
har att utgöra. Återstoden av det erlagda beloppet skall gottskrivas den
skattskyldige till gäldande av sistnämnda skatt och i förekommande fall skyndsamt
tillställas länsstyrelsen i det län, inom vilket den ort är belägen, där
skatten debiterats eller bör debiteras.

4 morn. Häftar den, som enligt 1 eller 2 mom. är berättigad återbekomma
erlagt skattebelopp, för restförd skatt, äger han utfå allenast vad som överstiger
det oguldna beloppet jämte därå belöpande restavgift. Återstoden skall
gottskrivas honom till gäldande av den oguldna skatten jämte restavgift och
i förekommande fall tillställas annan länsstyrelse med motsvarande tillämpning
av bestämmelserna i 3 mom.

90 §.

Envar som jämlikt 89 § 2 mom. första eller tredje stycket eller efter besvär
över taxering eller debitering vinner nedsättning i eller befrielse från
honom påförd slutlig eller tillkommande skatt, äger vid återbekommande av
för mycket erlagt belopp tillika erhålla ränta å det belopp, som utbetalas,
efter fem procent för år.

Vid beräkning av ränta skall iakttagas:

att ränta utgår för skatt, som preliminärt erlagts under vederbörligt uppbördsår,
från utgången av nämnda år samt för annan skatt, därest den erlagts
under förra hälften av ett uppbördsår, från och med den 1 därpå följande
september och, därest den erlagts under senare hälften av ett uppbördsår,
från och med den 1 därpå följande mars;

att, därest skatten betalts i flera poster och restitutionen avser allenast viss
del av det sammanlagda skattebeloppet, det för mycket erlagda beloppet avräknas
mot det eller de belopp som sist guldits; samt

att ränta utgår till och med den dag, då beloppet återbetalas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

Efterkrav och preskription av skatt.

91 §.

För slutlig eller tillkommande skatt, som befinnes vara från debitering obehörigen
utesluten eller till för ringa belopp påförd, är den skattskyldige fortfarande
ansvarig; dock är han fri från betalningsskyldighet, därest icke krav
delgives honom inom tre år efter utgången av det uppbördsår, under vilket
skatten, om debitering i vederbörlig ordning skett, skolat erläggas, samt utslag
i mål angående vederbörandes betalningsskyldighet är meddelat inom
två år efter det kravet hos honom anställdes.

92 §.

Skatt må icke uttagas senare än fem år efter utgången av det uppbördsår,
under vilket skatten enligt verkställd debitering skolat erläggas.

Ansvar för debitering, uppbörd, indrivning och redovisning av skatt.

93 §.

Häradsskrivare eller uppbördskamrerare är ansvarig för den debitering,
som på honom ankommer.

Postverket ansvarar för den uppbörd av skatt, som äger rum genom verkets
försorg.

I stad är uppbördskamreraren ansvarig för indrivningens och redovisningens
behöriga verkställande.

På landet ansvarar vederbörande utmätningsman för indrivning eller befordrande
till avkortning eller avskrivning av ogulden skatt.

94 §.

Underlåter lokal skattemyndighet eller på landet utmätningsman att inom
föreskriven tid fullgöra vad på vederbörande enligt denna förordning ankommer,
skall länsstyrelsen, då sådant blivit känt, omedelbart vidtaga de åtgärder,
vartill förhållandena kunna föranleda.

Gör utmätningsman i stad sig skyldig till underlåtenhet, varom förmäles i
första stycket, skall lokal skattemyndighet i staden förfara på sätt i nämnda
stycke stadgas beträffande länsstyrelse.

Arbetsgivares ansvar för arbetstagares skatt, m. m.

95 §.

Underlåter arbetsgivare, som är skyldig verkställa löneavdrag, utan skälig
anledning att vederbörligen fullgöra denna skyldighet, är han jämte arbetstagaren
ansvarig för skatt, vilken löneavdraget skolat avse, till belopp som
svarar mot vad han underlåtit att avdraga.

Arbetsgivarens ansvarighet må dock göras gällande endast örn arbetsta -

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

garell underlåter att efter anmaning erlägga ifrågavarande skatt. Det felande
beloppet må i sådant fall uttagas hos arbetsgivaren i samma ordning som stadgats
i fråga örn indrivning av skatt, därvid arbetsgivaren tillika är skyldig att
å beloppet erlägga restavgift.

Bestrider arbetsgivare skyldighet att svara för arbetstagares skatt, har utmätningsmannen
att av den lokala skattemyndigheten i orten inhämta besked,
huruvida arbetsgivaren är ansvarig för skatten. Denna må icke hos arbetsgivaren
uttagas, därest icke sistnämnda myndighet funnit arbetsgivaren ansvarig
för skatten. Har länsstyrelsen efter besvär av arbetsgivare över lokal
skattemyndighets beslut funnit denne icke vara ansvarig för arbetstagares
skatt, skall länsstyrelsen till arbetsgivaren återbetala skatt, som denne erlagt
för arbetstagaren, jämte ränta efter fem procent för år.

Har arbetstagares skatt uttagits hos arbetsgivare, skall nämnda förhållande
anmärkas i det indrivningskvitto, som överlämnas till arbetsgivaren.

96 §.

Arbetsgivare, som betalt skatt för arbetstagare jämlikt 95 §, äger söka beloppet
åter av arbetstagaren. Härvid har arbetsgivaren att till vederbörande
utmätningsman insända det till arbetsgivaren överlämnade indrivningskvittot.

Utmätningsmannen må hos arbetstagaren uttaga beloppet i samma ordning
som stadgats i fråga om indrivning av skatt, därvid arbetstagaren tilllika
är skyldig att å beloppet erlägga restavgift.

97 §.

Har arbetsgivare verkställt löneavdrag men icke inbetalat det innehållna
beloppet i tid och ordning, som i 61, 62 eller 63 § sägs, må beloppet uttagas
hos arbetsgivaren i samma ordning, som stadgats i fråga om indrivning av
skatt, och skall arbetsgivaren därvid å beloppet erlägga restavgift.

Arbetstagaren är fri från betalningsansvar för motsvarande skattebelopp,
ändå att på grund av arbetsgivarens obestånd det innehållna icke kan utfås
hos denne.

98 §.

Arbetsgivare, som enligt lag är skyldig föra handelsböcker, skall hava sin
bokföring så ordnad att därav framgå arbetstagares namn, utbetald lön samt
löneavdrags belopp.

Det åligger arbetsgivare, som i första stycket sägs, att efter anmaning
av vederbörande föredragande i uppbördsärenden hos länsstyrelsen tillhandahålla
sin bokföring med därtill hörande handlingar för kontroll å verkställandet
av löneavdrag.

Kontroll, som i andra stycket avses, skall såvitt möjligt ske på sådant sätt
och på sådan tid, att den icke förorsakar hinder i verksamheten för den, vars
bokföring är föremål för kontrollen. Där arbetsgivaren det begär och det
lämpligen kan ske, skall kontrollen verkställas hos honom. Hava handelsböcker
eller andra handlingar överlämnats för kontroll, skola de så snart ske
kan återställas. Meddelande om resultatet av kontrollen skall snarast lämnas
arbetsgivaren.

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

Ansvarsbestämmelser m. m.

99 §.

Har någon lämnat oriktig uppgift till arbetsgivare om förhållande, som har
betydelse för verkställandet av löneavdrag, under sådana omständigheter att
det kan antagas hava skett i syfte att åstadkomma att löneavdrag icke verkställes
eller sker med för lågt belopp, eller

har någon i preliminär självdeklaration eller i ansökan örn jämkning av
preliminär skatt uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig uppgift,
ägnad att för honom eller den han företräder leda lill frihet från preliminär
skatt eller till för låg sådan skatt, eller
har någon i ansökan jämlikt 48 § 2 mom. om nedsatt löneavdrag eller i ansökan
om anstånd med inbetalning av skatt uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
lämnat oriktig uppgift angående förhållande av betydelse för ärendets
avgörande,

straffes med dagsböter,

100 §.

Underlåter arbetsgivare, som är skyldig verkställa löneavdrag, att fullgöra
vad honom sålunda åligger eller verkställer han löneavdrag med för lågt belopp
och begås gärningen av uppenbar tredska, eller

underlåter arbetsgivare att inom föreskriven tid till uppbördsmyndighet
inbetala innehållet belopp,
straffes med dagsböter.

101 §.

Fullgör icke arbetsgivare eller försäkringsanstalt behörigen vad vederbörande
enligt 20 § åligger, eller

fullgör icke arbetsgivare behörigen vad honom enligt 50 §, 51 § första stycket
eller 98 § första stycket åligger,

straffes med böter, högst trehundra kronor.

102 §.

Straff enligt denna förordning skall icke inträda, då den skyldige för sin
förseelse är underkastad ansvar för tjänstefel eller förseelsen eljest är belagd
med straff enligt allmänna strafflagen.

103 §.

1 mom. Hörsammar icke skattskyldig anmaning att avlämna preliminär
självdeklaration, eller

underlåter arbetsgivare eller försäkringsanstalt att hörsamma anmaning enligt
20 §, eller

underlåter arbetsgivare, som är skyldig verkställa löneavdrag, att fullgöra
sådan skyldighet eller verkställer han löneavdrag med för lågt belopp, eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

fullgör arbetsgivare icke vad honom åligger enligt 50 §, 51 § första stycket
eller 98 § första eller andra stycket,
äger länsstyrelsen förelägga den försumlige lämpligt vite.

Då fråga uppstår om tillämpning av förelagt vite, skall av vederbörande
föredragande i uppbördsärenden hos länsstyrelsen, uppbördskamrerare, häradsskrivare
eller annan behörig person anmälan därom göras hos länsstyrelsen,
som har att, efter prövning av härvid förekommande förhållanden, förordna
om uttagande av det vite, vartill någon finnes hava gjort sig förfallen.

2 mom. Den som verkställer delgivning av jämlikt denna förordning meddelat
vitesföreläggande, äger att därför av den försumlige undfå gottgörelse
med fem kronor för varje förrättning.

104 §.

Förseelse, som i 99—101 §§ omförmäles, må åtalas, förutom vid laga domstol
i brottmål, vid den rätt där vederbörande skall svara i tvistemål i allmänhet.

105 §.

Böter och vitén, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.

106 §.

Förmenar någon, att slutlig eller tillkommande skatt blivit genom fel vid
debiteringen obehörigen eller med oriktigt belopp honom påförd eller att felaktighet
ägt rum vid utskrivandet av hans debetsedel, äger han att däri söka
rättelse hos den lokala skattemyndighet, som verkställt debiteringen. Ansökan
om rättelse skall ingivas till nämnda myndighet inom natt och år efter det
skatten blivit sökanden avfordrad.

107 §.

Den, som icke åtnöjes med beslut av lokal skattemyndighet, äger i beslutet
söka ändring hos länsstyrelsen genom besvär, vilka skola hava inkommit
till länsstyrelsen inom en månad från den dag, då klaganden erhöll del
av beslutet.

108 §.

över länsstyrelses beslut enligt denna förordning må besvär anföras hos
kammarrätten, dock att klagan icke må föras över länsstyrelses beslut rörande
preliminär taxering, sättet för uttagande av preliminär skatt, debitering eller
jämkning av sådan skatt, verkställande av löneavdrag eller anstånd med inbetalning
av skatt. Besvären skola hava inkommit till länsstyrelsen inom en
månad från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet, vid påföljd, örn den
tid försittes, att besvären icke upptagas till prövning. Ej må den omständigheten,
att besvären i stället för till länsstyrelsen ingivits till kammarrätten,
utgöra hinder för deras upptagande till prövning, därest besvären till kam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

marrätten inkommit före utgången av nyss stadgadt besvärstid. I sådant fall
skola besvären av kammarrätten omedelbart överlämnas till vederbörande
länsstyrelse.

Sedan besvären inkommit till länsstyrelsen, har länsstyrelsen att infordra
förklaringar och, där förklaringarna därtill föranleda, påminnelser från vedetbörande
samt därefter skyndsamt överlämna handlingarna till kammarrätten
med det yttrande, vartill omständigheterna giva anledning.

över kammarrättens utslag må klagan förås hos Kungl. Majit genom besvär,
vilka tillika med bevis om dagen för utslagets delfående skola hava inkommit
till finansdepartementet inom två månader från den dag, då klaganden
erhöll del av utslaget, vid påföljd, om den tid försittes, att besvären icke
upptagas till prövning.

Vid prövning av besvär över utdömande av vite må jämväl frågan, huruvida
vitet bort föreläggas, komma under bedömande.

109 §.

Besvär eller ansökan enligt denna förordning må jämte tillhörande handlingar
kunna, under iakttagande av stadgad tid och ordning, på klagandens
eget äventyr i betalt brev med posten insändas till vederbörande myndighet.

110 §.

Besvär över beslut enligt denna förordning eller över taxering befriar icke
skattskyldig i vidare mån än i 57 § sägs från att i behörig ordning erlägga
skatt.

Särskilda föreskrifter.

111 §•

Om debitering, uppbörd, indrivning och redovisning av skatt i Stockholm
är särskilt stadgat.

112 §.

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna förordning,
meddelas av Kungl. Majit.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1947; dock att förordningen
skall tillämpas redan dessförinnan såvitt fråga är om åtgärder, som erfordras
för att uppbörd av preliminär skatt i enlighet med förordningens bestämmelser
skall kunna äga rum från 1947 års ingång.

Genom denna förordning upphävas uppbördsreglementet den 14 december
1917 (nr 838), förordningen den 2 maj 1919 (nr 200) angående rätt till ränta
vid restitution av utskylder m. m., restindrivningsförordningen den 13 november
1931 (nr 394) samt förordningen den 30 april 1943 örn preskription av

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

utskylder lii. m. (nr 207) så ock vad eljest finnes stadgat stridande mot denna
förordnings bestämmelser.

1 samband med denna förordnings ikraftträdande skall följande iakttagas:

1) Skattskyldig är, med de inskränkningar som följa av vad nedan under

2) och 3) sägs, befriad från att erlägga:

A. av skatter, som skulle hava utgått på grund av 1946 års taxering,

a) statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, särskild skatt å förmögenhet,
landstingsmedel och tingshusmedel, i den mån nämnda skatter enligt äldre
bestämmelser skolat erläggas under år 1947,

b) allmän kommunalskatt; samt

B. av skatter, som skulle hava utgått på grund av 1947 års taxering, statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt, särskild skatt å förmögenhet, landstingsmedel,
tingshusmedel samt allmän kommunalskatt.

2) Den under 1) stadgade befrielsen skall icke gälla beträffande fastighetsskatt.

3) Har skattskyldig vid 1948 eller 1949 års taxering taxerats för inkomst
av rörelse till lägre belopp än vid 1946 respektive 1947 års taxering och
sammanhänger den högre inkomsten det tidigare året med att den skattskyldige
verkställt uppskrivning av lager av tillgångar, avsedda för omsättning
eller förbrukning i rörelse, skall den under 1) stadgade skattebefrielsen icke
avse den del av skatterna, som belöper å det överskjutande inkomstbelopp
som motsvaras av den sålunda framtagna dolda reserven i varulagret. Å
nämnda inkomstbelopp skall därvid anses belöpa så stor del av skatterna,
som motsvarar skillnaden mellan, å ena sidan, de å den beskattningsbara
inkomsten eller det beskattningsbara beloppet i dess helhet belöpande skatterna
och, å andra sidan, de skatter som skulle hava utgått därest ifrågavarande
belopp icke ingått i inkomsten.

Vad i föregående stycke stadgats skall äga motsvarande tillämpning i annat
fall än där sägs, därest skattskyldig under beskattningsår, för vilket
taxering verkställes år 1946 eller 1947, redovisat inkomst som överstiger vad
den skattskyldige normalt redovisar såsom inkomst samt det berott på åtgöranden
av den skattskyldige eller av juridisk person, i vilken den skattskyldige
är delägare, eller annan därmed jämförlig orsak att högre inkomst
redovisats ifrågavarande år.

Länsstyrelsen skall övervaka, att beskattningsnämnderna i samband med
1946 och 1947 års taxeringar uppgöra förteckningar över sådana skattskyldiga,
beträffande vilka det med hänsyn till innehållet av avgivna självdeklarationer
eller eljest kan antagas, att skattskyldighet kommer att föreligga jämlikt detta
moment.

Det skall ankomma på vederbörande prövningsnämnd att i samband med
1948 respektive 1949 års taxering fastställa, om skattskyldig har att erlägga
skatt jämlikt detta moment. Innan beslut härom fattas skall den skattskyldige
beredas tillfälle yttra sig i ärendet. Örn besvär över sådant beslut skall
gälla vad i allmänhet är stadgat angående fullföljd av talan mot prövningsnämnds
beslut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

Skatt för inkomst som i detta moment avses skall utgå, såvitt angår inkomst
under det beskattningsår för vilket taxering verkställes år 1946, enligt
de utdebiteringsgrunder som gälla för preliminär skatt för inkomståret 1947
samt, såvitt angår inkomst under det beskattningsår för vilket taxering verkställes
år 1947, enligt de grunder som gälla för preliminär skatt för inkomståret
1948. Skatt som här avses skall i sin helhet tillfalla staten.

Länsstyrelsen har att i förekommande fall bestämma, under vilken termin
eller under vilka terminer uppbörd skall ske av skatt som i detta moment
avses.

4) Annuiteter å avdikningslån, som upptagits å kronodebetsedel för år
1946, skola i sin helhet erläggas under första uppbördsterminen eller å första
uppbördsstämman. Fastighetsskatt, som påföres på grund av 1946 och 1947
års taxering, skall i sin helhet erläggas under uppbördsterminerna i mars och
maj månader år 1947 respektive år 1948.

5) I fråga om skatt, som påförts eller påföres på grund av 1946 eller tidigare
års taxering och som icke utgöres av skatt för fastighet för år 1946,
skola äldre bestämmelser fortfarande äga tillämpning.

6) Under januari månad 1947 skall, intill dess en vecka förflutit från det
för inkomståret 1947 gällande debetsedel kommit arbetsgivare tillhanda, denne
verkställa löneavdrag till gäldande av arbetstagares skatt med tio procent
av inkomsten eller, om arbetstagaren kan antagas komma att under nämnda
inkomstår uppbära inkomst överstigande tiotusen kronor, med femton procent
av inkomsten. Å belopp, understigande tjugufem kronor, skall skatt icke
utgå. Det belopp, som vid varje utbetalningstillfälle skall avdragas, skall avrundas
till närmast lägre hela krontal.

7) De ytterligare föreskrifter, som erfordras i samband med denna förordnings
ikraftträdande, meddelas av Kungl. Majit.

Anvisningar

till 46 §.

Med arbetsgivare förstås enligt denna förordning envar, som ingått avtal
med annan person att denne skall utföra arbete för hans räkning och
som i följd härav är skyldig utbetala lön till denne. Med arbetstagare förstås
i förordningen den, med vilken sådant avtal ingålts. Såsom arbetstagare betraktas
emellertid icke den, som är att anse som självständig företagare.

Lika med arbetsgivare betraktas enligt förordningen den som till annan
utbetalar pension, annan livränta, undantagsförmåner, periodiskt understöd
eller därmed jämförlig periodisk intäkt, varför givaren är berättigad till avdrag
enligt 31 § kommunalskattelagen, allt såvida beloppet eller förmånen
hänför sig till mottagarens (arbetstagarens) huvudsakliga arbetsanställning
eller eljest utgör mottagarens huvudsakliga inkomst av förvärvskällan tjänst.

Då en person åtagit sig utförande av arbete och i sin tur anställt arbetstagare,
är han att anse som arbetsgivare gentemot dessa. Huruvida lian skall
betraktas såsom arbetstagare i förhållande till sin uppdragsgivare eller såsom

Kungl. Alaj.ts proposition nr 370.

självständig företagare, får bedömas med hänsyn till dels innebörden av det
mellan dem träffade avtalet, dels ock arten av den förvärvsverksamhet som
av uppdragstagaren bedrives. Vid skogsarbete, dikningsarbete, byggnadsarbete
m. m. förekommer ofta, att en person åtager sig att utföra visst arbete
och i sin tur anställer en eller flera personer för dess utförande. Särskilt i
norra och mellersta Sverige är det sålunda vanligt, att en skogsägare träffar
avtal med en jordbrukare, att denne skall mot visst pris verkställa avverkning.
Jordbrukaren (köraren) utför timmer körslor men anställer skogsarbetare
(huggare), som verkställa huggning. I sådant fall är jordbrukaren att
anse som arbetsgivare gentemot de av honom anställda. Då inkomsten av
avverkningen för jordbrukaren i regel torde utgöra inkomst av jordbruk eller
rörelse, blir denne vanligen att betrakta såsom självständig företagare.

Örn en person avlönas uteslutande genom andel i vinst, är han att betrakta
som självständig företagare. I handelsbolag eller enkelt bolag är det
icke ovanligt, att en eller flera delägare utföra arbete för bolagets räkning
och därför uppbära bestämd lön, beräknad för vecka, månad eller alman bestämd
tidsperiod, varjämte vederbörande, utöver lönen, erhåller viss del i
vinsten. Sådan delägare är icke arbetstagare enligt denna förordnings mening.
Enligt skatteförfattningama anses icke heller den inkomst, som han
uppbär i form av lön, såsom inkomst av tjänst utan såsom inkomst av rörelse.
Örn en person enligt denna förordning anses som arbetstagare, förändras däremot
icke denna hans ställning av att han jämte fastställd lön uppbär
tantiem.

Provision bör icke anses utgöra andel i vinst, då den utgår med hänsyn
till omsättningen. En handelsresande, som helt avlönas medelst provision,
är alltså arbetstagare, örn han kan anses såsom anställd i huvudmannens
tjänst.

För bedömande av frågan, huruvida en person är att anse som arbetstagare
eller ej saknar det betydelse, örn han utför arbetet i sitt hem eller eljest å
arbetsplats, som av honom bestämmes, eller örn han är släkt med arbetsgivaren.

Vid utbetalning av lön till arbetsgivarens make eller hemmavarande barn
under sexton år eller hemmavarande barn, som fyllt sexton men icke aderton
år och ej har så stor inkomst, att den föranleder skatteplikt för barnet
enligt 51 § kommunalskattelagen, skall dock löneavdrag icke verkställas,
enär icke nämnda personer utan den utbetalande arbetsgivaren med hänsyn
till bestämmelserna i 20 § kommunalskattelagen och 2 § förordningen om
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxeras för lönen eller ersättningen.

Har arbetstagaren jämte sin huvudsyssla en eller flera bisysslor, skall den
arbetsgivare, hos vilken arbetstagaren har sin huvudanställning, verkställa
löneavdrag, medan den eller de arbetsgivare, för vilkens eller vilkas räkning
arbetstagaren utför bisysslorna, icke hava att verkställa dylikt avdrag.
Kan av flera anställningar ingen anses såsom den huvudsakliga eller föreligger
tvekan örn vilken anställning som skall betraktas såsom huvudsaklig,
har arbetstagaren att vända sig till den lokala skattemyndigheten, som
meddelar besked örn vid vilken anställning löneavdrag skall verkställas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

Arbetsgivares skyldighet att verkställa löneavdrag avser preliminär skatt
ävensom annan kvarstående skatt än fastighetsskatt jämte annuiteter å avdikningslån
och å förskott för avlösning av frälseräntor, men däremot icke tillkommande
skatt. Avdragsskyldigheten, såvitt angår kvarstående skatt och å
debetsedel till beloppet angiven preliminär skatt, är icke inskränkt till att avse
skatt, som utgår för inkomst av tjänst, utan gäller även i fråga om skatt för
annan inkomst. Den å debetsedel till beloppet angivna preliminära skatten
kan nämligen, liksom den kvarstående skatten, avse båda de nyssnämnda
slagen av inkomst.

Arbetsgivare är skyldig göra avdrag endast för sådan till beloppet angiven
preliminär skatt och sådan kvarstående skatt, som arbetstagaren har att
erlägga i hemortskommun. Härigenom undantages skatt, som utgår för sådan
inkomst av jordbruksfastighet, annan fastighet och rörelse, vilken taxeras
i annan kommun än hemortskommunen.

Med stöd av 3 § sista stycket kan lokal skattemyndighet i fall, då beräkning
av preliminär skatt enligt skattetabell eller med viss procentsats skulle
visa otillfredsställande resultat, på ansökan av skattskyldig eller arbetsgivare
eller på eget initiativ förordna, att sådan skatt skall utgå med belopp, som
grundar sig på taxering och angives å debetsedeln. Sådana fall kunna vara
för handen, då fråga är om bruttoinkomst, från vilken skattskyldig är berättigad
att göra avdrag för omkostnader till betydande del av inkomsten, t. ex.
inkomst som ånjutes av provisionsresande eller arbetstagare, vilka hava att
bekosta material för arbetet. Dylika fall kunna vidare inträffa, då av skattskyldig
uppburen inkomst av tjänst utgör blott obetydlig del av hela hans
inkomst. Då i sistnämnda fall inkomsten av tjänst, även om den är arbetstagarens
huvudsakliga, är så obetydlig i förhållande till annan inkomst, att
de genom löneavdrag innehållna beloppen icke förslå att gälda skatten å hela
inkomsten, äger den lokala skattemyndigheten tillika förordna, att löneavdrag
icke skall verkställas. Då skattskyldig väl åtnjuter inkomst av tjänst i
kommunalskattelagens mening men icke uppbär inkomsten av arbetsgivare,
kan löneavdrag icke ske och preliminär skatt ej heller beräknas enligt skattetabell
eller med viss procentsats; såsom exempel å sådana skattskyldiga kan
nämnas viss serveringspersonal.

till 47 §.

Överlämnas icke debetsedel avseende preliminär skatt till arbetsgivaren,
bör denne, såvida det icke är uppenbart, att anställningen hos honom är att
anse som bisyssla, alltid verkställa avdrag med tjugufem procent av lönebeloppet
eller, såvitt angår sjöman inskriven vid sjömanshus, med tjugu procent.
Gör arbetstagaren gällande, att anställningen är av nyssnämnda natur,
bör arbetsgivaren i tveksamma fall påfordra, att arbetstagaren styrker
förhållandet med intyg från den lokala skattemyndigheten.

Har debetsedel å kvarstående skatt icke överlämnats till arbetsgivaren,
har denne att hos den lokala skattemyndigheten i orten, d. v. s. å den plats
där arbetsgivaren har kontor, varifrån lön utbetalas, anmäla förhållandet,

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

så att ny debetsedel å kvarstående skatt kan utfärdas och tillställas arbetsgivaren.
Sistnämnda debetsedel torde som regel kunna vara arbetsgivaren
tillhanda å sådan tid under månaden, att åtminstone ett avlöningstillfälle
återstår, vid vilket löneavdrag för den kvarstående skatten kan verkställas;
kan så icke ske, har arbetstagaren att själv erlägga nämnda skatt.

till 50 §.

Då arbetstagaren tager del av sin hos arbetsgivaren förvarade debetsedel,
har han att göra detta på sådant sätt och å sådan tid, att hinder icke förorsakas
arbetsgivaren eller hans personal i det förberedande arbetet för inbetalning
till uppbördsmyndigheten av innehållna belopp.

till 53 §.

Sker ändring i skattskyldigs civilstånd under förra delen av inkomståret
eller ändras senast den 1 november under inkomståret antalet barn därigenom,
att barn födes eller att barn, för vilket skattskyldig vid beräkningen av
preliminärskatt erhållit familjeavdrag, avlider, har lokal skattemyndighet
att utan särskild anmälan från den skattskyldige vidtaga den jämkning i
nämnda skatt, som av ändringen må betingas.

Lokal skattemyndighet äger jämväl utan särskild anmälan från den skattskyldige
upptaga fråga om jämkning av preliminär skatt i övriga i denna
paragraf omförmälda fall. Jämkning må icke ske, utan att den skattskyldige
bereus tillfälle att yttra sig, därest detta icke uppenbarligen är obehövligt.
Vid höjning av preliminär skatt utan skattskyldigs medgivande bör iakttagas
stor försiktighet, så att icke för hög sådan skatt uttages.

Den bevisning, som skattskyldig måste prestera för att erhålla jämkning,
är olika i det fall, som avses i 1 mom. under 2), och i de fall, som omförmälas
i samma mom. under 3). I det förstnämnda fallet behöver vederbörande
endast göra sannolikt, att ifrågavarande förhållande kommer att vara
för handen; mera kan han tydligen i detta fall icke heller åstadkomma. I
det sistnämnda fallet har han däremot att styrka, att de berörda omständigheterna
verkligen föreligga.

Vid beslut örn jämkning skall den lokala skattemyndigheten tillse, att den
preliminära skatten för inkomståret så nära som möjligt kommer att överensstämma
med den slutliga skatt (oberäknat fastighetsskatt och förut omnämnda
annuiteter) som kan antagas komma att påföras på grund av taxering,
verkställd under året näst efter inkomståret. Har skattskyldig under
inkomstaret, innan beslutet om jämkning meddelats, erlagt högre preliminär
skatt än han rätteligen bort göra, skall icke sålunda inbetald skatt nedsättas
och vad som för mycket erlagts restitueras, utan den preliminära skatt, som
skall erläggas efter beslutet örn jämkning, skall i motsvarande grad reduceras,
så att den sammanlagda preliminärskatten kommer att uppgå till belopp,
som beräknas böra utgå för inkomståret. Fall kunna förekomma — sådana
torde inträffa i synnerhet vid jämkning under senare delen av inkomst -

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

året — då preliminärskatten nedsättes med så stort belopp att, trots det den
skattskyldige helt befriats från att erlägga dylik skatt under återstående uppbördsterminer
under uppbördsåret, han likväl för inkomståret inbetalt högre
skatt än han kan antagas hava rätteligen bort göra. Uppgår det för mycket
inbetalda beloppet till minst en femtedel av den slutliga skatt, som kan beräknas
komma att utgå, dock till minst tjugufem kronor, äger skattskyldig
återbekomma det för mycket inbetalda beloppet utan avvaktan å debitering
av den slutliga skatten. Äro särskilda förhållanden för handen — fråga är
t. ex. örn s. k. ömmande omständigheter eller om ett särskilt stort skattebelopp
— kan myndigheten, även om det angivna villkoret icke är uppfyllt,
medgiva att det för mycket erlagda beloppet återbetalas till den skattskyldige.

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

Förslag

till

lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 65 och 66 §§ samt 70 § 1 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 ävensom anvisningarna till 20 § 2. och 3.,
48 § 1., 53 § 1. och 66 § 1. samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

65 §.

Frågan, huruvida skattskyldig haft barn eller icke, liksom ock frågan om
barns ålder skall bedömas efter förhållandena den 1 november året näst
före taxeringsåret.

Har under —---för taxeringen.

66 §.

Med hemortskommun förstås i denna lag den kommun, där den skattskyldige
författningsenligt skall vara mantalsskriven för året näst före taxeringsåret.

För den, som varit under ett beskattningsår eller del därav bosatt här i
riket utan att mantalsskrivningsskyldighet i någon kommun beträffande honom
förelegat för året näst före taxeringsåret, skall såsom hemortskommun
anses den kommun, där han först varit botsatt under det år, som närmast
föregått taxeringsåret.

För oskift---— avlidnes hemortskommun.

För bolag eller annan sammanslutning, som jämlikt 64 § 2 mom. skall
betraktas såsom svensk ekonomisk förening, gäller såsom hemortskommun
den kommun, inom vilken den verkliga ledningen av företaget utövades den
1 november näst före det år, som närmast föregått taxeringsåret.

För annan juridisk person än oskift dödsbo och bolag eller annan sammanslutning,
som nyss sagts, gäller såsom hemortskommun den kommun,
där vederbörande styrelse eller förvaltning den 1 november näst före det år,
som närmast föregått taxeringsåret, hade sitt säte eller där syssloman eller
ombud vid nämnda tid var bosatt.

(Se vidare anvisningarna.)

1 Senaste lydelse av 66 § se 1933: 394 samt av 70 § 1 mom. och anvisningarna till 20 § 2,
se 1938:368.

Kunni■ Maj:ts proposition nr 370.

70 §.

t mom. Person, som tillhört främmande makts härvarande beskickning
eller lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning och som
icke varit svensk medborgare, anses i beskattningshänseende icke hava varit
här i riket bosatt. För inkomster, vilka enligt föreskrifterna i denna lag beskattas
i hemortskommunen, skall skatt av sådan person utgöras i den kommun
här i riket, där han under det år, som närmast föregått taxeringsåret,
först haft sitt egentliga bo och hemvist eller, utan att sådant fall förelegat,
stadigvarande vistats.

Vad ovan — ---- svenska medborgare.

Anvisningar

till 20 §.

2. Hemmavarande barn---— enligt 51 §.

Frågan om barns ålder bedömes efter förhållandet den 1 november året
näst före taxeringsåret (se 65 §).

3. Såsom allmänna skatter räknas allmänna utskylder till staten samt till
landsting, kommun, församling, skoldistrikt, fattigvårdssamhälle, som avses
i 6 § lag örn fattigvården, tingslag och municipalsamhälle. Såsom allmän
skatt räknas däremot icke skogsaccis, ej heller skogsvårdsavgift.

till 48 §.

1. Vad i denna paragraf stadgas örn person, som varit här i riket bosatt,
skall på grund av föreskriften i 68 § tillämpas även å person, som här
i riket stadigvarande vistats. Jämlikt 65 § bedömes frågan, om en person
varit gift eller om en gift person levt tillsammans med sin make, efter det
förhållande som rått under större delen av beskattningsåret, och bedömes
frågan, huruvida skattskyldig har barn eller icke, liksom ock frågan örn
barns ålder efter förhållandena den 1 november året näst före taxeringsåret.
Med barn avses jämväl styvbarn ävensom adopterat barn. Avgörande
för frågan, huruvida skattskyldig haft husföreståndarinna, är det förhållande,
som rått under större delen av beskattningsåret.

till 53 §.

1. Såsom bosatt -— --i riket.

Huruvida en person skall här mantalsskrivas eller ej, är således utan betydelse
för frågan om hans skattskyldighet för inkomst. Ej heller avgöres
frågan örn omfattningen av hans skattskyldighet uteslutande med hänsyn
till förhållandena den 1 november näst före det år, som närmast föregått
taxeringsåret, utan avseende fästes vid omständigheterna under hela det år,
som närmast föregått taxeringsåret, och kan i anledning härav en person
komma att beskattas såsom här bosatt för allenast en del av samma år.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 saini. Nr 370.

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

till 66 §.

1. Av bestämmelserna i denna paragraf, jämförda med föreskriften i 68 §,
framgår, att för den som under ett beskattningsår eller del därav stadigvarande
vistats här i riket utan att mantalsskrivningsskyldighet i någon kommun
beträffande honom förelegat för året näst före taxeringsåret, skall såsom
hemortskommun anses den kommun, där han under det år, som närmast
föregått taxeringsåret, först vistats, utan att vistelsen varit allenast tillfällig.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1947; dock att bestämmelserna i
66 och 70 §§ samt anvisningarna till 53 och 66 §§ skola träda i kraft den
1 januari 1948.

I fråga om eftertaxering för år 1946 eller tidigare år eller, såvitt angår nyss
angivna bestämmelser, i fråga örn eftertaxering för år 1947 eller tidigare år
skola äldre bestämmelser fortfarande gälla.

Förslag

till

förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den
28 september 1928 (nr 373) om statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 2 §, 4 §, 6 § 1 morn., 14 §, 20 § och 32 § förordningen
den 28 september 1928 om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

2 §•

Om vad —--följande undantag:

till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet hänföres slutlig eller tillkommande
skatt, som restituerats, avkortats eller avskrivits, i den mån avdrag
därför av skattskyldig åtnjutits vid tidigare års taxeringar;

vid beräkning---beräknade nettointäkten.

4 §•

Från sammanlagda---därtill förslår;

slutlig eller tillkommande skatt, som under beskattningsåret påförts skattskyldig
här i riket, till den del skatten skall erläggas till kommun eller annan
kommunal samfällighet.

Skattskyldig, som---kommunalskattelagen sägs.

1 Senaste lydelse av 4 § se 1938:369, av 6 § 1 moni. se 1943:46 samt av 20 § se 1943: 264.

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

6 §•

1 mom. Skyldighet att---eller rörelse;

för slutlig eller tillkommande skatt, som restituerats, avkortats eller avskrivits,
i den mån avdrag därför av den skattskyldige åtnjutits vid tidigare års
taxeringar; samt

för inkomst —--eller rörelse;

för slutlig eller tillkommande skatt, som restituerats, avkortats eller avskrivits,
i den mån avdrag därför av bolaget åtnjutits vid tidigare års taxeringar;
samt

för inkomst---ekonomiska föreningar.

14 §.

Har skattskyldig hemmavarande barn, som den 1 november året näst före
taxeringsåret icke fyllt 21 år, skall, därest barnets till inkomst- och förmögenhetsskatt
beräknade beskattningsbara belopp icke uppgår till minst 10 kronor,
den skattskyldige taxeras jämväl för barnets förmögenhet.

20 §.

Varje år bestämmes, med vilka procenttal av de i 18 § 2 mom. a), b) och

c) omförmälda grundbeloppen bottenskatt skall ingå i preliminär skatt dels
för nästkommande budgetårs förra hälft dels ock för detta budgetårs senare
hälft; därvid iakttages att procenttalen för nästkommande budgetårs förra
hälft skola vara lika med procenttalen för det löpande budgetårets senare
hälft. Slutlig skatt på grund av taxering visst år skall utgå efter de procenttal
av grundbeloppen, som bestämts med avseende å preliminär skatt för året
näst före taxeringsåret.

Vid bestämmandet---å livförsäkringsrörelsen.

32 §.

Om skattskyldig blivit genom beslut av vederbörande myndigheter beskattad
för samma inkomst eller förmögenhet såväl här i riket som i utländsk
stat, må Konungen på ansökan av den skattskyldige efter vederbörandes hörande
kunna, därest ömmande omständigheter eller eljest synnerliga skäl
föreligga, till undvikande av eller lindring i dubbelbeskattningen, förordna om
efterskänkande av inkomst- och förmögenhetsskatt. Har skatten redan erlagts,
återbekommes den i den ordning, som för restitution av skatt i uppbördsförordningen
stadgas.

Dennna förordning träder i kraft den 1 januari 1947; dock att bestämmelsen
i 20 § skall träda i kraft den 1 januari 1946. I fråga örn eftertaxering
för år 1946 eller tidigare år skola äldre bestämmelser fortfarande gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 17 juni
1938 (nr 370) om särskild skatt å förmögenhet.

Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 17 juni 1938 om särskild
skatt å förmögenhet skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §■

Särskild skatt å förmögenhet skall enligt vad i denna förordning stadgas
årligen erläggas till staten av fysisk person, därest hans enligt förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skattepliktiga förmögenhet vid utgången
av det beskattningsår, som gått till ända närmast före den 1 mars
under taxeringsåret, överstigit 20 000 kronor. I den skattepliktiga förmögenheten
inbegripes härvid även förmögenhet tillhörig den skattskyldiges hemmavarande
barn, som den 1 november året näst före taxeringsåret icke fyllt
21 år, därest ej jämlikt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
barnet skall taxeras därför.

Skattskyldighet, som ----— omförmäld familjestiftelse.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1947; dock att i fråga om
eftertaxering för år 1946 eller tidigare år äldre bestämmelser fortfarande
skola gälla.

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 8, 14 och 16 §§ lagen den 28
september 1928 (nr 377) om skogsaccis.

Härigenom förordnas, att 8, 14 och 16 §§ lagen den 28 september 1928 om
skogsaccis skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

8 §•

Skogsaccis till kommunen skall utgå å det taxerade rolvärdet efter en
skattesats, vilken för etthundra kronor utgör en fjärdedel av det belopp, som
på en skattekrona i medeltal under de senast förflutna fem åren beslutats till
utdebitering inom kommunen, skolande nämnda skattesats jämkas till närmast
högre femtal ören.

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

Skattesatsen fastställes på landet vid den ordinarie kommunalstämma eller,
där kommunalfullmäktige finnas, vid det ordinarie sammanträde med kommunalfullmäktige,
som skall hållas under tiden från och med den 16 mars
till och med den 31 maj taxeringsåret, samt i stad vid det ordinarie sammanträde
med stadsfullmäktige eller, där stadsfullmäktige ej finnas, vid den
allmänna rådstuga, som skall hållas före utgången av juni månad samma år.

14 §.

Skogsaccis skall----- örn fattigvården.

Vid beräkning av den skattesats, efter vilken skogsaccisen skall utgå, samt
vid påförande av skogsaccis skall vad i 8 § första stycket samt 12 § stadgas
äga motsvarande tillämpning.

Beträffande skogsaccismedel -----och 11 §.

Skattesatsen för skogsaccis fastställes för församling och skoldistrikt av
kyrkostämma eller, där kyrkofullmäktige finnas, av dessa vid den ordinarie
kyrkostämma eller det ordinarie sammanträde med kyrkofullmäktige, som
skall hållas före utgången av maj månad taxeringsåret. För särskilt fattigvårdssamhälle
fastställes nämnda skattesats av fattigvårdsstämma eller, där
fattigvårdsfullmäktige finnas, av dessa å tid, som i 8 § andra stycket i fråga
örn kommunalstämma eller kommunalfullmäktige sägs.

16 §.

Sedan skattesatsen för skogsaccis fastställts och dylikt beslut i församling,
skoldistrikt och särskilt fattigvårdssamhälle delgivits på landet kommunalnämnd
och i stad drätselkammare, skola dessa ofördröjligen underrätta länsstyrelsen
och vederbörande lokala skattemyndighet härom.

Om debitering och uppbörd av skogsaccis stadgas i uppbördsförordningen.

Till utdebitering beslutad skogsaccis äger kommun, församling, skoldistrikt
och särskilt fattigvårdssamhälle uppbära av statsverket.

Belopp, som vid utgången av ett år utgör kommuns, församlings, skoldistrikts
eller särskilt fattigvårdssamhälles fordran hos statsverket, skall länsstyrelsen
under nästföljande år utanordna till kommunalnämnden eller drätselkammaren
med en fjärdedel å var och en av dagarna den 15 februari, den
15 maj, den 15 augusti och den 15 november.

Länsstyrelsen skall senast den 15 februari till kommunalnämnden eller
drätselkammaren överlämna för nästföregående år upprättad redovisning över
kommun, församling, skoldistrikt eller särskilt fattigvårdssamhälle tillkommande
samt till kommunalnämnden eller drätselkammaren utanordnad
skogsaccis. Närmare föreskrifter angående dylik redovisning meddelas av
Kungl. Maj:t.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1947.

I fråga örn skogsaccis, som påförts eller påföres på grund av 1946 eller
tidigare års taxering, skola äldre bestämmelser fortfarande gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

Förslag

till

förordning angående ändring i vissa delar av taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 4 §, 12 § 1 och 3 moni., 15 §, 18 §, 20 § 1 morn.,
24 § 1 morn., 28 § 3 morn., 37 § 1 inom., 53 § 1 morn., 78 §, 86 § samt
145 § 1, 2 och 4 mom. taxeringsförordningen den 28 september 19281 skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

4 §•

Indelning i---särskild taxeringsnämnd.

Åt distrikten---i övrigt.

Innan länsstyrelsen ändrar i stad tillämpad distriktsindelning, skall, utom
vad angår Stockholm, yttrande infordras från drätselkammaren ävensom, i
stad med egen uppbördsförvaltning, från den lokala skattemyndigheten i
staden.

12 §.

1 mom. Till medlemmar —--— taxeringens verkställande.

Av kommun må till ledamot eller suppleant i beredningsnämnd, fastighetstaxeringsnämnd
eller taxeringsnämnd utses allenast den, som är inom kommunen
mantalsskriven, och av landsting må till ledamot eller suppleant i
fastighetstaxeringsnämnd utses allenast den, som är mantalsskriven i kommun
inom fastighetstaxeringsdistriktet. Av landstings förvaltningsutskott må till
ledamot eller suppleant i särskild taxeringsnämnd utses allenast den, som
är mantalsskriven i kommun inom nämndens verksamhetsområde; beträffande
Kalmar län skall därjämte iakttagas att den, som av någotdera landstingets
förvaltningsutskott väljes, skall vara mantalsskriven i kommun inom samma
landstings område.

Vid kommuns---inom densamma.

Vid val---ankommande taxeringsfrågorna.

Till medlemmar---nämndens verksamhetsområde.

3 mom. Medlem i--— svensk medborgare.

Ej må sådant uppdrag utövas av den, som är omyndig eller försatt i konkurstillstånd.

1 Senaste lydelse av 4 §, 12 § 1 och 3 morn., 15 § 2 morn., 28 § 3 morn., 78 §, 86 § samt
145 § 1, 2 och 4 mom. se 1943: 855, av 15 § 1 morn., 20 § 1 mom. och 24 § 1 mom. se
1932: 279, av 37 § 1 mom. se 1938: 374 samt av 53 § 1 mom. se 1945: 409.

Kungl. Målås proposition nr 370.

15 §.

1 mom. I Stockholm må Överståthållarämbetet förordna tjänstemän hos
ämbetet att biträda beskattningsnämndema i första instans på sätt i 108 §
sägs. För samma ändamål må i annan stad drätselkammaren, såvitt angår
stad med egen uppbördsförvaltning efter hörande av den lokala skattemyndigheten,
samt i köping eller landskommun kommunalstämman eller, där
kommunalfullmäktige finnas, dessa till förfogande för beskattningsnämnderna
i första instans ställa en eller flera kommunens tjänstemän, som därtill
godkännas av länsstyrelsen. Sådant godkännande må lämnas för högst tre
år i sänder. Lämnat godkännande kan av länsstyrelsen när som helst återkallas.

2 mom. Ordförande i beskattningsnämnd i första instans äger anlita skrivbiträde,
som av ordföranden tillkallas. Vid uppläggandet och kompletterandet
av de längder, som skola föras hos fastighetstaxeringsnämnd och taxeringsnämnd
i stad med egen uppbördsförvaltning, skall erforderligt biträde lämnas
i Stockholm av uppbörds- eller annan tjänsteman, som ställes till förfogande
av Överståthållarämbetet, och i annan stad av den lokala skattemyndigheten.
I övriga städer och på landet skall biträde lämnas av vederbörande lokala
skattemyndighet i den utsträckning Kungl. Majit föreskriver.

18 §.

Till ledning vid allmän fastighetstaxering skola vidare följande handlingar
utan anmaning avlämnas:

a) av lokal skattemyndighet:

de till---avlämnas; samt

b) av hypoteksinrättning:

uppgift å---skall avlämnas.

20 §.

1 mom. Allmän fastighetsdeklaration samt uppgift enligt 18 § skola avlämnas
senast den 15 september året näst före det, då allmän fastighetstaxering
skall äga rum, och ingivas,
när fråga är örn deklaration,

beträffande fastighet å landet: till ordföranden i beredningsnämnden för
det beredningsdistrikt, landsfiskalen i det landsfiskalsdistrikt eller länsstyrelsen
i det län, där fastigheten är belägen;

beträffande fastighet i Stockholm: lill Överståthållarämbetet; och
beträffande fastighet i annan stad: till ordföranden i fastighetstaxeringsnämnden
för det distrikt, den lokala skattemyndigheten eller, där staden
icke har egen uppbördsförvaltning, magistraten eller kommunalborgmästaren
i den stad eller länsstyrelsen i det län, där fastigheten är belägen; samt,
när fråga är örn uppgift enligt 18 §,
beträffande fastighet---är belägen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

24 §.

1 morn. Särskild fastighetsdeklaration, som jämlikt 22 § 1 mom. skall
avgivas utan anmaning, skall avlämnas senast den 15 februari under taxeringsåret
och ingivas antingen direkt till ordföranden i taxeringsnämnden för
det distrikt, där fastigheten är belägen, eller, beträffande fastighet i Stockholm,
till Överståthållarämbetet och, beträffande fastighet utom Stockholm,
till länsstyrelsen i det län, den lokala skattemyndigheten eller, där staden
icke har egen uppbördsförvaltning, magistraten eller kommunalborgmästaren
i den stad eller landsfiskalen i det landsfiskalsdistrikt, där fastigheten är belägen.

28 §.

3 mom. Deklarationsskyldig, som är fysisk person, oskift dödsbo eller familjestiftelse
och som är skattskyldig till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
eller särskild skatt å förmögenhet, skall avgiva dels i den kommun, där
han var mantalsskriven för året näst före taxeringsåret eller, utan att hava
varit mantalsskriven, är skattskyldig till sådan skatt, allmän självdeklaration
till ledning vid taxering till nämnda skatter och till kommunal inkomstskatt
i samma kommun, dels i varje annan kommun, där han är skattskyldig till
kommunal inkomstskatt, särskild självdeklaration till ledning vid taxering till
sådan skatt. Här avsedd deklarationsskyldig, som icke är skattskyldig till
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt eller särskild skatt å förmögenhet,
skall avgiva särskild självdeklaration i varje kommun, där han är skattskyldig
till kommunal inkomstskatt.

Finnes inom---särskild kommun.

37 §.

1 mom. Självdeklaration, som avgives utan anmaning, så ock uppgift enligt
33 eller 34 § skall avlämnas antingen direkt till ordföranden i den taxeringsnämnd,
som har att verkställa taxering, för vilken deklarationen eller uppgiften
är avsedd att tjäna till ledning, eller, om taxeringen skall äga rum i
Stockholm, till Överståthållarämbetet och eljest till länsstyrelsen i det län, den
lokala skattemyndigheten eller, där staden icke har egen uppbördsförvaltning,
magistraten eller kommunalborgmästaren i den stad eller landsfiskalen
i det landsfiskalsdistrikt, där taxeringen skall äga rum.

Motsvarande gäller — — — äga rum.

Uppgifter enligt---uppgifter avser.

53 §.

1 morn. Deklarationsblanketter skola kostnadsfritt tillhandahållas i Stockholm
hos Överståthållarämbetet, i övriga städer hos den lokala skattemyndigheten
eller, där staden icke har egen uppbördsförvaltning, hos magistraten
eller kommunalborgmästaren och å landet hos ordförande i kommunalnämnd

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

samt därjämte, då fråga är örn allmän fastighetstaxering, hos ordförande i
beredningsnämnd och, då fråga är om årlig taxering, hos ordförande i taxeringsnämnd.
Vad nu sagts om deklarationsblanketter för årlig taxering skall
gälla även i fråga örn blanketter till uppgifter enligt 40 a § 1 och 2 mom.
samt 41 och 42 §§; och skola blanketter lill uppgifter enligt 42 § kostnadsfritt
tillhandahållas jämväl hos den, som utbetalar utdelning eller ränta, som där
avses.

78 §.

Taxeringsnämndens ordförande--— vinnande behövligt.

Det åligger---kunna lämnas.

På begäran av länsstyrelsen eller lokal skattemyndighet skall ordförande i
taxeringsnämnd vidare lämna länsstyrelsen eller den lokala skattemyndigheten
de upplysningar, som vid handläggning av ärenden enligt uppbördsförordningen
må erfordras och som av ordföranden kunna lämnas.

86 §.

För varje--— i 77 § 4 mom.

Hos särskild taxeringsnämnd skola föras inkomstlängd och förmögenlietslängd.
Särskilda längder skola föras för varje fögderi samt för varje stad med
egen uppbördsförvaltning.

De beslutade---skattskyldiges namn.

I inkomstlängden---här ovan.

I förmögenhetslängden---beskattningsbara förmögenheten.

Närmare föreskrifter---Kungl. Majit.

Taxeringslängderna underskrivas----och ledamöter.

145 §.

1 mom. Av statsmedel---städernas tjänstemän; samt

4) kostnader för taxeringen, vilka omförmälas i 5 och 6 samt 8—12 mom.
här nedan.

2 moni. Det åligger länsstyrelsen att de år, då allmän fastighetstaxering
äger rum, senast den 1 maj, i Stockholm senast den 20 juli, till Kungl. Majit
inkomma med yttrande angående den ersättning, som för bestyr med nyssnämnda
taxering inom länet bör tillkomma envar av de personer, vilka enligt
bestämmelserna i 1 mom. 1) och 3) äro därtill berättigade, och skola därvid
angivas de grunder, som varit bestämmande vid ersättningarnas beräknande.

Motsvarande yttrande--— under taxeringsåret.

Yttrande enligt —- — — taxeringsnämndernas beslut.

4 mom. Efter prövning---kommun utanordnas.

Därvid må vad som ställes till länsstyrelsernas förfogande för ersättning åt
ordförandena i berednings- och fastighetstaxeringsnämnderna samt åt de av
länsstyrelserna förordnade ledamöterna i fastighetstaxeringsnämnderna även -

Kungl. Majlis proposition nr 370.

som för det i samband med allmän fastighetstaxering jämlikt 15 § 2 mom. av
städernas tjänstemän lämnade biträde jämte vad som utanordnas till kommuner
utgöra sammanlagt högst ett belopp motsvarande två hundradels procent
av taxeringsvärdet å samtliga fastigheter i riket, sådant detta värde beräknats
enligt fastighetstaxeringsnämndernas beslut.

Vad som ställes till länsstyrelsernas förfogande för ersättning åt ordförandena
och kronoombuden i taxeringsnämnderna samt åt taxeringskonsulentema
ävensom för det i samband med den årliga taxeringen jämlikt 15 § 2
mom. av städernas tjänstemän lämnade biträde jämte vad som utanordnas till
kommuner må sammanlagt utgöra högst ett belopp motsvarande tre procent
av grundbeloppet för hela riket av den i den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten
ingående bottenskatten, sådant grundbeloppet beräknats enligt
taxeringsnämndernas beslut.

Vid fördelningen — — — av länsstyrelsen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1947; dock att bestämmelserna
i 4 §, 15 § 2 morn., 78 § samt 145 § 1, 2 och 4 mom. skola träda i kraft
den 1 juli 1946 samt bestämmelserna i 28 § 3 mom. den 1 januari 1948.
I fråga örn ersättning för biträde, som jämlikt 107 § i samband med taxeringsförrättningama
lämnats av häradsskrivare före den 1 juli 1946, skola
bestämmelserna i 145 § 1, 2 och 4 mom. i sin äldre lydelse alltjämt äga
tillämpning.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse] av 11 § förordningen den 17 maj
1923 (nr 116) angående skatt för hundar.

Härigenom förordnas, att 11 § förordningen den 17 maj 1923 angående
skatt för hundar skall erhålla följande ändrade lydelse.

11 §•

Hundskatt, som efter vederbörlig anmälan enligt 5 § eller domstols lagakraftägande
utslag är förfallen till betalning, må utmätas lika med skatt
varom i uppbördsförordningen sägs.

Kommunen äger---påföljden, dödas.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1947.

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

Förslag

till

förordning om utdebitering av tingshusmedel.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Tingshusbyggnadsskyldige skola senast den 31 oktober fastställa utgiftsoch
inkomststat för det nästföljande året, upptagande, å ena sidan, de särskilda
utgiftsposterna och, å den andra, de inkomster, som äro att påräkna
samt det belopp, vilket skall hos tingslagets skattskyldiga invånare utdebiteras.

2 §•

Med det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebitering
för ett år, skola utgöras dels tingshusmedel, som ingå i preliminär skatt
för inkomst under detta år, dels ock tingshusmedel, som ingå i den slutliga
skatt som påföres på grund av nästföljande års taxering.

3 §.

Sedan utgifts- och inkomststaten fastställts, skola länsstyrelsen och vederbörande
lokala skattemyndighet ofördröjligen underrättas örn det belopp,
varmed tingshusmedel skola utgöras. Samtidigt skall länsstyrelsen underrättas
om det antal skattekronor och skatteören, som lagts till grund för bestämmandet
av utdebiteringens storlek.

4 §.

Örn debitering och uppbörd av tingshusmedel stadgas i uppbördsförordningen.

5 §•

Till utdebitering beslutade medel äga tingshusbyggnadsskyldige uppbära
av statsverket.

Belopp, som vid utgången av ett år utgör tingshusbyggnadsskyldiges fordran
hos statsverket, skall länsstyrelsen under nästföljande år utanordna till tingshusbyggnadsskyldige
med en fjärdedel å var och en av dagarna den 15 februari,
den 15 maj, den 15 augusti och den 15 november.

6 §•

Länsstyrelsen skall senast den 15 februari till tingshusbyggnadsskyldige
överlämna för nästföregående år upprältad redovisning över tingshusbyggnadsskyldige
tillkommande och till dem utanordnade tingshusmedel.

Närmare föreskrifter angående dylik redovisning meddelas av Kungl. Maj:t.

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1946.

Genom denna förordning upphäves förordningen den 30 juni 1933 om debitering
och uppbörd av tingshusmedel.

I samband med denna förordnings ikraftträdande skall iakttagas:

1) Äldre bestämmelser skola fortfarande gälla i fråga örn tingshusmedel,
som påförts eller påföras på grund av 1946 eller tidigare års taxering och
som icke utgöras av skatt för fastighet för år 1946.

2) Tingshusmedel för fastighet för åren 1946 och 1947 skola för skattekrona
och skatteöre utgöras med belopp, som beslutats till utdebitering för
år 1947 respektive år 1948.

3) Tingshusmedel, som förfalla till betalning vid den första terminen eller
stämman för uppbörd av 1946 års kronoutskylder skola, i den mån de inflyta,
tillfalla statsverket.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 16 december
1927 (nr 462) angående understöd av skatteutjämningsmedel
åt synnerligt skattetyngda kommuner.

Härigenom förordnas, att 2 §, 3 §, 4 § 1 mom. och 5 § förordningen den
16 december 1927 angående understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt
skattetyngda kommuner skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

2 §■

1 mom. För att understöd skall kunna erhållas erfordras:

a) att den kommunalskatt och landstingsskatt, som vederbörande kommun,
församling och skoldistrikt samt landsting under det löpande året beslutat
till utdebitering, skola tillhopa hava föranlett så högt skattetryck, att
detta, beräknat på sätt i 3 § sägs, överstiger tio kronor för skattekrona, varjämte
det skattetryck, som, på enahanda sätt beräknat, föranletts av de under
det löpande och de två nästföregående åren beslutade utdebiteringar,
skall i medeltal för dessa tre år likaledes överstiga tio kronor för skattekrona;
samt

b) att de utgifter för kommunområdets kyrko-, folkskole-, fattigvårds- och
barnavårdsväsen, för vilkas bestridande utdebitering beslutats under det löpande
året, skola motsvara ett skattetryck av mer än fem kronor 50 öre för
skattekrona.

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

2 mom. Om synnerliga skäl därtill äro, må stad så ock annat kommunområde,
ändock att det ej uppfyller de i 1 mom. b) angivna betingelser, kunna
erhålla understöd, därest för kommunområdets vidkommande ett varaktigt
synnerligen högt skattetryck föranletts därav, att den beskattningsbara inkomsten
är väsentligt lägre än i andra liknande kommunområden, eller därav,
att de allmänna ekonomiska förhållandena i kommunområdet undergått en
avsevärd försämring.

3 §.

Vid beräkning--— iakttagas följande:

a) Kommunalskatten upptages till det belopp, som utdebiterats för skattekrona,
med de jämkningar, som kunna föranledas av föreskrifterna under
b) och c) här nedan, medan landstingsskatten upptages till det för skattekrona
utdebiterade beloppet.

b) Har vederbörande kommun, församling eller skoldistrikt icke eller endast
delvis begagnat dem tillkommande rätt att såsom tillskott till täckande av utgifter
använda skogsaccismedel eller hava för sådant ändamål icke använts
därför eljest tillgängliga inkomster, skall endast den utdebitering tagas i beräkning,
som skulle erfordrats, därest nämnda tillgångar kommit till dylik
användning.

c) Ingår bland kommunens, församlingens eller skoldistriktets utgifter ränta
eller amortering å lån för annat ändamål än kyrko-, folkskole-, fattigvårds-,
barnavårds- eller sundhetsväsen, skall allenast den utdebitering beräknas,
som skulle hava erfordrats, därest räntan eller amorteringen icke medräknats
vid utdebiteringens bestämmande.

4 §.

1 mom. Understöd, som i 2 § 1 mom. avses, må icke i något fall utgå
med högre belopp än som erfordras för att skattetrycket må kunna, till den
del det föranletts av de under det löpande året beslutade utgifter för kommunområdets
kyrko-, folkskole-, fattigvårds- och barnavårdsväsen, nedbringas
så mycket, att skattetrycket för angivna ändamål, beräknat för skattekrona,
kommer att utgöra det i 2 § 1 mom. b) angivna belopp av fem kronor 50 öre.

Med iakttagande av vad nu stadgats skall angående tilldelning av understöd,
som nu avses, gälla följande:

a) understödet utgår, därest ej bestämmelserna i b) och c) här nedan annai
föranleda, med det belopp, som erfordras för att skattetrycket, beräknat
för skattekrona, må kunna lättas med

30 procent i den mån det överstiger 10 men icke 12 kronor,

40 » » » » » » 12 » »14 » ,

50 » » » » » » 14 kronor;

b) kan det höga skattetrycket anses hava väsentligen förorsakats därav, att
fastigheterna inom kommunområdet taxerats förhållandevis lägre än vad i allmänhet
i sådant hänseende gäller, eller att vederbörande kommun, försam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

ling eller skoldistrikt under det löpande året eller något av de två nästföregående
åren vidtagit med avsevärda utgifter förenade anstalter, vilka icke varit
av trängande behov påkallade, eller beslutat utdebitering för täckande av utgifter,
vilka enligt normal hushållning i stället bort bestridas med lånemedel
eller eljest annorledes än med utdebiterade medel,
eller finner----a) sägs.

5 §•

Det åligger kommun, församling eller skoldistrikt, som ämnar ansöka om
understöd enligt denna förordning, att vid upprättande av utgifts- och inkomststat
för kalenderåret näst efter det löpande upptaga beräknat sådant
understöd bland inkomsterna. I enlighet härmed skall utdebiteringen av skatt
bestämmas till det lägre belopp, som med hänsyn till det beräknade bidraget
är erforderligt.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1946 men skall icke tillämpas
beträffande understöd, som utgår under år 1946.

Förslag

till

lag om ändring i lagen den 16 oktober 1908 (nr 110 s. 1) angående
lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska
kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning.

Härigenom förordnas, att lagen den 16 oktober 1908 angående lindring
i främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes
prästerskap och betjäning1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

Vid debitering av i slutlig eller tillkommande skatt ingående avgifter till
svenska kyrkan eller hennes prästerskap eller betjäning, vilka efter kyrkostämmas
beslut eller eljest utdebiteras, skall iakttagas, att för den till kommunal
inkomstskatt beskattningsbara inkomsten dylika avgifter skola med
endast hälften av det belopp, som eljest bort utgå, påföras medlemmar av
sådan i riket befintlig församling av främmande kristna eller mosaiska trosbekännare,
vilken äger rätt till offentlig religionsutövning. Vad sålunda är stadgat
skall dock gälla endast såvida de främmande trosbekännarna före den 1
januari det år, då debitering av de i slutlig skatt ingående avgifterna verkställes,
i laga ordning övergått till eller eljest rättsligen tillhört och fortfarande
tillhöra den främmande församlingen.

1 Senaste lydelse se 1928: 398.

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

I ändamål att dylik lindring må tillgodokomma omförmälda främmande
trosbekännare skall intyg om deras namn och bostad ävensom därom, att de
under tiden från och med den 1 januari tillhört och fortfarande tillhöra den
främmande församlingen, av denna församlings föreståndare utfärdas och
före den 1 juli tillställas vederbörande pastorsämbete, som har att ofördröjligen
översända intyget, behörigen granskat, till den som verkställer debiteringen.

Äro avgifterna---äga rum.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1947.

Förslag

till

lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 251)
om kommunalstyrelse på landet.

Härigenom förordnas, att 24 §, 74—78 §§ och 85 § lagen den 6 juni 1930
örn kommunalstyrelse på landet skola upphöra att gälla samt att 17 § 1 morn.,
23 § 2 och 3 morn., 60 §, 62 §, 67 §, 69—73 §§, 79 § 2 inom., 80 § och
88 § ävensom rubriken till 6 kapitlet samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

17 §.

1 morn. I kommun —---i valnämnd;

en under tiden från och med den 1 till och med den 31 oktober för fastställande
av kommunens utgifts- och inkomststat; samt

en i —--och revisorssuppleanter.

1 kommun inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län må den andra ordinarie stämman, därest skäl därtill föreligger, hållas
högst fjorton dagar före den ovan stadgade tiden.

23 §.

2 mom. För beslut---eller behov;

c) beviljande av anslag till ändamål eller behov, som icke är nytt men
för vilket under året näst före det, som anslaget avser, anslag ej utgått, i
kommun, där den under nästföregående år fastställda högsta utdebiteringen
av allmän kommunalskatt överstiger nio kronor för skattekrona;

1 Senaste lydelse av 17 § 1 morn. se 1914:549, av 23 § 2 mom. och 80 § se 1933:283, av 67 §
se 1943: 859, av 76 § se 1943: 210, av 79 § 2 mom. se 1939: 77 samt av 88 § se 1937:498.

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

d) höjande av —--skulle utgöra:

1) mera än tjugufem procent av förutvarande anslaget i kommun, där den
under nästföregående år fastställda högsta utdebiteringen av allmän kommunalskatt
överstiger nio kronor för skattekrona;

2) mera än femton procent av förutvarande anslaget i kommun, där den
under nästföregående år fastställda högsta utdebiteringen av allmän kommunalskatt
överstiger tolv kronor för skattekrona;

3) mera än tio procent av förutvarande anslaget i kommun, där den under
nästföregående år fastställda högsta utdebiteringen av allmän kommunalskatt
överstiger femton kronor för skattekrona;

e) beviljande av---låns återbetalande; eller

g) införande av sådan ordning för medelsförvaltningen, som avses i 44 §
3 mom.

Med allmän---eller kyrkofullmäktige.

Hurusom för — -— — kommunal fondbildning.

3 inom. Beslut örn beviljande av anslag skall tillika innefatta, huruvida
anslaget skall utgå av tillgängliga medel eller erforderligt belopp skall utdebiteras
eller upplånas.

60 §.

Örn kommunalnämndens befattning med kommunens drätsel samt om
revision och meddelande av ansvarsfrihet sägs i 5 kap.

62 §.

Förslag till — ---nästföljande året.

Kommunalnämndens statförslag skall från och med dagen för kungörandet
av den ordinarie kommunalstämma eller av det ordinarie kommunalfullmäktigsammanträde,
som skall hållas under tiden från och med den 1 till och
med den 31 oktober, vara offentligen tillgängligt på lämpligt ställe, som tillkännagives
i kungörelsen.

På nämnda ----och avgörande.

Den fastställda---till kommunalnämnden.

6 kap. Om allmän kommunalskatt.

67 §.

Kommuns medelsbehov skall, i den mån det ej fylles genom andra inkomster,
täckas genom utdebitering av allmän kommunalskatt i förhållande till
de skattekronor och skatteören, som enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen
vid senaste taxering påförts de till kommunen skattskyldiga.

69 §.

Med det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebitering
för ett år, skall utgöras dels sådan allmän kommunalskatt, som ingår

Kungl. Majlis proposition nr 370.

i preliminär skatt för inkomst under detta år, dels ock sådan allmän kommunalskatt,
som ingår i den slutliga skatt som påföres på grund av nästföljande
års taxering.

70 §.

Kommunalnämnden åligger att, sedan kommunens utgifts- och inkomststat
fastställts och beslut om utdebitering till församling, skoldistrikt och i förekommande
fall fattigvårdssamhälle, som omförmäles i 6 § lagen örn fattigvården,
delgivits nämnden, ofördröjligen underrätta länsstyrelsen och vederbörande
lokala skattemyndighet örn det belopp, varmed allmän kommunalskatt
skall utgöras. Samtidigt skall kommunalnämnden underrätta länsstyrelsen
om det antal skattekronor och skatteören, som lagts till grund för bestämmandet
av utdebiteringens storlek.

71 §.

Örn debitering och uppbörd av kommunalutskylder stadgas i uppbördsår -ordningen.

72 §.

Til utdebitering beslutade medel äger kommun uppbära av statsverket.

Belopp, som vid utgången av ett år utgör kommunens fordran hos statsverket,
skall länsstyrelsen under nästföljande år utanordna till kommunalnämnden
med en fjärdedel å var och en av dagarna den 15 februari, den 15
maj, den 15 augusti och den 15 november.

73 §.

Länsstyrelsen skall senast den 15 februari till kommunalnämnden överlämna
för nästföregående år upprättad redovisning över kommunen tillkommande
och till nämnden utanordnad allmän kommunalskatt.

Närmare föreskrifter angående dylik redovisning meddelas av Konungen.

79 §.

2 mom. Kommun äger, utan att Konungens fastställelse å beslut därom
erfordras, upptaga lån, ställda på högst ett års återbetalningstid, intill ett sammanlagt
belopp motsvarande en utdebitering av tre kronor för varje å kommunen
belöpande skattekrona enligt den under nästföregående år fastställda
taxeringen.

Utöver vad i föregående stycke är medgivet äger kommun, utan att Konungens
fastställelse å beslut därom erfordras, upptaga lån intill en sammanlagd
summa motsvarande för varje skattekrona som nyss sagts en utdebitering
av det belopp, varmed den under nästföregående år fastställda utdebiteringen
understiger, i kommun som omhänderhar folkskoleväsendet tio
och i annan kommun nio kronor, dock högst tre kronor för varje skattekrona.
Lån, som avses i detta stycke, skall vara ställt att återbetalas inom fem år
och, därest lånetiden är mer än ett år, att årligen avbetalas; dock må kommun
vid förvärv av intecknad egendom övertaga betalningsansvar även för

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Ni 370. 5

Kungl. May.ts proposition nr 370.

sådan i egendomen intecknad gäld, som är ställd att betalas inom längre tid
eller i annan ordning.

Lån, som---nytt lån.

Nyttjar kommun---nyttjade fondmedel.

Med lån---även borgen.

Kommun äger —--bamrika familjer.

Av Konungen---upptaga lånet.

80 §.

Länsstyrelsens godkännande---beslut; eller

c) avse utgifter, som erfordra utdebitering under längre tid än fem år.

Samtliga av---besluten avse.

Hurusom i---kommunal fondbildning.

Underställt beslut-- —• därför uppgivas.

Över vägrad---hos Konungen.

88 §.

För municipalsamhälle---andra styckena:

att municipalsamhälle äger, utan att Konungens fastställelse å beslut därom
erfordras, upptaga lån motsvarande sammanlagt den summa, som för löpande
året beslutits skola i samhället anskaffas genom utdebitering, dock
högst ett belopp motsvarande en utdebitering av en krona för varje å samhället
belöpande skattekrona enligt den under nästföregående år fastställda
taxeringen;

att, där---längre tid.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946.

I samband med denna lags ikraftträdande skall följande iakttagas:

1) I fråga om kommunalutskylder, som påförts eller påföras på grund av
1945 eller tidigare års taxering, skola äldre bestämmelser fortfarande gälla.

2) Fastighetsskatt för åren 1946 och 1947 skall för skattekrona och skatteöre
utgöras med belopp, som beslutats till utdebitering för år 1947 respektive
år 1948.

Förslag

till

lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 252)
om kommunalstyrelse i stad.

Härigenom förordnas, att 28 §, 69—73 §§ och 80 § lagen den 6 juni 1930
om kommunalstyrelse i stad skola upphöra att gälla samt att 19 §, 27 § 2
och 3 morn., 39 §, 54 §, 57 §, 62 §, 63 § 3 morn., 64—68 §§, 74 § 2 mom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

och 75 § ävensom rubriken till 6 kapitlet samma lag1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

19 §.

Ordinarie sammanträden---av fullmäktige.

Vid ordinarie---och förvaltning.

Vid ordinarie sammanträde före utgången av oktober månad fastställes
stadens utgifts- och inkomststat och anställas val till de befattningar inom
kommunen, vilka vid årets slut bliva lediga, ävensom av revisorer och revisorssuppleanter.

Skulle beträffande viss stad utgifts- och inkomststaten till följd av särskilda
förhållanden icke kunna fastställas förrän efter oktober månads utgång,
skall vid ordinarie sammanträde före denna månads utgång fastställas
grunden för utdebitering av den allmänna kommunalskatt, som ingår i preliminär
skatt för inkomst under nästföljande år. Därefter skall vid ordinarie
sammanträde före utgången av december månad stadens utgifts- och inkomststat
fastställas samt val varom ovan sägs förrättas; därvid må, örn skäl därtill
äro, annan utdebiteringsgrund fastställas än som vid sammanträdet i oktober
månad beslutats.

Extra sammanträde---det nödigt.

27 §.

2 mom. För beslut---—- eller behov;

c) beviljande av anslag till ändamål eller behov, som icke är nytt men
för vilket under året näst före det, som anslaget avser, anslag ej utgått, i stad,
där den under nästföregående år fastställda högsta utdebiteringen av allmän
kommunalskatt överstiger tio kronor för skattekrona;

d) höjande av---skulle utgöra:

1) mera än tjugufem procent av förutvarande anslaget i stad, där den under
nästföregående år fastställda högsta utdebiteringen av allmän kommunalskatt
överstiger tio kronor för skattekrona;

2) mera än femton procent av förutvarande anslaget i stad, där den under
nästföregående år fastställda högsta utdebiteringen av allmän kommunalskatt
överstiger tretton kronor för skattekrona;

3) mera än tio procent av förutvarande anslaget i stad, där den under
nästföregående år fastställda högsta utdebiteringen av allmän kommunalskatt
överstiger sexton kronor för skattekrona;

e) beviljande av — — •— låns återbetalande.

Med allmän---eller kyrkofullmäktige.

Hurusom för---kommunal fondbildning.

3 morn. Beslut om beviljande av anslag skall tillika innefatta, huruvida
anslaget skall utgå av tillgängliga medel eller erforderligt belopp skall utdebiteras
eller upplånas. 1 2

1 Senaste lydelse av 19 §, 54 §, 57 §, 63 § 3 morn., 65—67 §§ oell 70 § se 1932: 266, av 27 §

2 mom. och 75 § se 1936: 284, av 62 § se 1943: 860, av 71 § se 1943: 211 samt av 74 § 2 mom.
se 1939: 78.

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

39 §.

I stad, där stadsfullmäktige icke finnas, skola årligen två ordinarie allmänna
rådstugor hållas: en före utgången av juni månad för besluts fattande i
anledning av berättelsen om föregående årets räkenskaper och förvaltning
samt en före utgången av oktober månad för fastställande av kommunens utgifts-
och inkomststat och för anställande av val till de befattningar inom
kommunen, vilka vid årets slut bliva lediga, ävensom av revisorer och revisorssuppleanter.

Den andra---å sön- eller helgdag.

54 §.

Om drätselkammarens befattning med kommunens drätsel samt örn revision
och meddelande av ansvarsfrihet sägs i 5 kap.

57 §.

Förslag till utgifts- och inkomststat skall uppgöras före september månads
utgång, i stad med magistrat av magistraten efter hörande av drätselkammaren
eller särskild av stadsfullmäktige eller allmän rådstuga därför tillsatt
beredning och i annan stad av drätselkammaren; i stad, där utgifts- och inkomststaten
jämlikt 19 § fjärde stycket fastställes efter oktober månads utgång,
må emellertid statförslaget uppgöras senare än nyss är sagt, dock före
november månads utgång. För upprättande av förslag till utgifts- och inkomststat
skola de styrelser, nämnder eller personer, vilka staden för särskilda
förvaltningsbestyr tillsatt, å tid, som utsättes i stad med magistrat av
magistraten och i annan stad av drätselkammaren, till kammaren ingiva sina
specialförslag över utgifter och inkomster för det nästföljande året.

Statförslaget skall från och med dagen för tillkännagivandet om det ordinarie
stadsfullmäktigesammanträde eller kungörandet av den allmänna rådstuga,
därvid utgifts- och inkomststat skall fastställas, vara offentligen tillgängligt
på lämpligt ställe, som utsättes i tillkännagivandet eller kungörelsen.

På nämnda---— och avgörande.

Den fastställda---uppgjort statförslaget. 6

6 kap. Om allmän kommunalskatt.

62 §.

Stads medelsbehov skall, i den mån det ej fylles genom andra inkomster,
täckas genom utdebitering av allmän kommunalskatt i förhållande till de
skattekronor och skatteören, som enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen
vid senaste taxering påförts de till kommunen skattskyldiga.

63 §.

3 morn. Skulle i andra fall än dem, som ovan i denna paragraf bestämmas,
hos stadsfullmäktige eller allmän rådstuga väckas förslag, att vissa till
staden skattskyldiga böra, i fråga örn utdebitering för visst ändamål, antingen
helt och hållet befrias från bidrag eller vinna nedsättning däri, skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

först avgöras, huruvida ett sådant förslag, vilket dock icke må avse påläggande
av personlig eller efter matlag utgående avgift, bör komma under närmare
prövning. Skall sådant förslag tagas under vidare prövning, skall det,
innan det av stadsfullmäktige eller allmän rådstuga företages till slutligt
avgörande, överlämnas till magistraten eller, där sådan ej finnes, till drätselkammaren,
som vidtager den förberedande utredning frågan kräver.

64 §.

Med det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebitering
för ett år, skall utgöras dels sådan allmän kommunalskatt, som ingår i
preliminär skatt för inkomst under detta år, dels ock sådan allmän kommunalskatt,
som ingår i den slutliga skatt som påföres på grund av nästföljande
års taxering.

Har jämlikt 19 § fjärde stycket annan utdebiteringsgrund slutligen fastställts
än som beslutats vid ordinarie sammanträdet i oktober månad, skall
den allmänna kommunalskatt, som ingår i den preliminära skatten för inkomst
under nästföljande år, utgöras efter den tidigare bestämda grunden,
varemot den allmänna kommunalskatt, som ingår i den slutliga skatt som
påföres på grund av det därnäst följande årets taxering, skall utgöras efter
den utdebitering som bestämts i samband med utgifts- och inkomststatens
fastställande.

65 §.

Drätselkammaren åligger att, sedan stadens utgifts- och inkomststat fastställts
och beslut om utdebitering till församling eller skoldistrikt delgivits
drätselkammaren, ofördröjligen underrätta länsstyrelsen och vederbörande
lokala skattemyndighet örn det belopp, varmed allmän kommunalskatt skall
utgöras. Samtidigt skall drätselkammaren underrätta länsstyrelsen örn det
antal skattekronor och skatteören, som lagts till grund för bestämmandet av
utdebiteringens storlek.

I stad, där utgifts- och inkomststaten jämlikt 19 § fjärde stycket fastställts
efter oktober månads utgång, skall så snart utdebiteringen för den preliminära
skatten fastställts särskild underrättelse härom lämnas till den lokala
skattemyndigheten.

66 §.

Om debitering och uppbörd av kommunalutskylder stadgas i uppbördsförordningen.

67 §.

Till utdebitering beslutade medel äger stad uppbära av statsverket. Har
jämlikt 19 § fjärde stycket annan utdebiteringsgrund slutligen fastställts än
som beslutats vid det ordinarie sammanträdet i oktober månad, skall till grund
för utbetalningen läggas den utdebiteringsgrund, som bestämts i samband
med utgifts- och inkomststatens fastställande.

Belopp, som vid utgången av ett år utgör stadens fordran hos statsverket,
skall länsstyrelsen under nästföljande år utanordna till drätselkammaren
med en fjärdedel å var och en av dagarna den 15 februari, den 15 maj, den
15 augusti och den 15 november.

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

68 §.

Länsstyrelsen skall senast den 15 februari till drätselkammaren överlämna
för nästföregående år upprättad redovisning över staden tillkommande och
till drätselkammaren utanordnad allmän kommunalskatt.

Närmare föreskrifter angående dylik redovisning meddelas av Konungen.

74 §.

2 mom. Stad äger, utan att Konungens fastställelse å beslut därom erfordras,
upptaga lån, ställda på högst ett års återbetalningstid, intill ett sammanlagt
belopp motsvarande för varje å staden belöpande skattekrona enligt
den under nästföregående år fastställda taxeringen en utdebitering av
fyra kronor, såvitt angår i landsting ej deltagande stad, och en utdebitering
av tre kronor, såvitt angår annan stad.

Utöver vad i föregående stycke är medgivet äger stad, utan att Konungens
fastställelse å beslut därom erfordras, upptaga lån intill en sammanlagd summa
motsvarande för varje skattekrona som nyss sagts en utdebitering av
det belopp, varmed den under nästföregående år fastställda utdebiteringen
Understiger, i stad som omhänderhar folkskoleväsendet tio och i annan stad
nio kronor, dock högst tre kronor för varje skattekrona. Lån, som avses i
detta stycke, skall vara ställt att återbetalas inom fem år och, därest lånetiden
är mer än ett år, att årligen avbetalas; dock må stad vid förvärv av
intecknad egendom övertaga betalningsansvar även för sådan i egendomen
intecknad gäld, som är ställd att betalas inom längre tid eller i annan ordning.

Lån, som---nytt lån.

Nyttjar stad — — — nyttjade fondmedel.

Med lån---även borgen.

Stad äger---barnrika familjer.

Av Konungen---upptaga lånet.

75 §.

Länsstyrelsens godkännande---gällande beslut; eller

c) avse utgifter, som erfordra utdebitering under längre tid än fem år.

Beslut, som---drätselkammaren insändas.

Samtliga av---besluten avse.

Hurusom i---kommunal fondbildning.

Underställt beslut —--därför uppgivas.

över vägrad---hos Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946.

I samband med denna lags ikraftträdande skall följande iakttagas:

1) I fråga om kommunalutskylder, som påförts eller påföras på grund av
1945 eller tidigare års taxering, skola äldre bestämmelser fortfarande gälla.

2) Fastighetsskatt för åren 1946 och 1947 skall för skattekrona och skatteöre
utgöras med belopp, som beslutats till utdebitering för år 1947 respektive
år 1948.

Kungl. Majlis proposition nr 370.

Förslag

till

lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 259)

om församlingsstyrelse.

Härigenom förordnas, att 21 § lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse
skall upphöra att gälla samt att 14 § 1 morn., 20 § 2 och 3 morn.,
59 §, 60 § och 66 § samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

14 §.

1 mom. I församling---och förvaltning;

en under tiden från och med den 1 till och med den 31 oktober för fastställande
av utgifts- och inkomststat för kyrka och skola samt församlingsbibliotek;
samt

en före---och revisorssuppleanter.

20 §.

2 mom. För beslut---eller behov;

c) beviljande av anslag till ändamål eller behov, som icke är nytt men för
vilket under året näst före det, som anslaget avser, anslag ej utgått, i landsförsamling,
där den under nästföregående år fastställda högsta utdebiteringen
av allmän kommunalskatt överstiger nio kronor för skattekrona, i stadsförsamling,
där den under nästföregående år fastställda högsta utdebiteringen
av omförmälda skatt överstiger tio kronor för skattekrona, samt i församling
bestående av landsbygd och stad, därest den under nästföregående år fastställda
högsta utdebiteringen av samma skatt i någon del av församlingen
överstiger tio kronor för skattekrona;

d) höjande av visst under året näst före det, som höjningen avser, utgående
anslag,

i landsförsamling,

såvitt höjningen skulle utgöra:

1) mera än tjugufem procent av förutvarande anslaget, där den under nästföregående
år fastställda högsta utdebiteringen av allmän kommualskatt
överstiger nio kronor för skattekrona,

2) mera än femton procent av förutvarande anslaget, där den under nästföregående
år fastställda högsta utdebiteringen av sådan skatt överstiger tolv
kronor för skattekrona.

3) mera än tio procent av förutvarande anslaget, där den under nästföregående
år fastställda högsta utdebiteringen av samma skatt överstiger femton
kronor för skattekrona;

i stadsförsamling,

1 Senaste lydelse av 14 § 1 mom. se 1937:235, av 20 § 2 mom. se 1936: 285 samt av 66 §
se 1937:500.

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

såvitt höjningen skulle utgöra:

1) mera än tjugufem procent av förutvarande anslaget, där den under
nästföregående år fastställda högsta utdebiteringen av allmän kommunalskatt
överstiger tio kronor för skattekrona,

2) mera än femton procent av förutvarande anslaget, där den under nästföregående
år fastställda högsta utdebiteringen av sådan skatt överstiger tretton
kronor för skattekrona,

3) mera än tio procent av förutvarande anslaget, där den under nästföregående
år fastställda högsta utdebiteringen av samma skatt överstiger sexton
kronor för skattekrona;

samt i församling bestående av landsbygd och stad,

såvitt höjningen skulle utgöra:

1) mera än tjugufem procent av förutvarande anslaget, där den under
nästföregående år fastställda högsta utdebiteringen av allmän kommunalskatt
i någon del av församlingen överstiger tio kronor för skattekrona,

2) mera än femton procent av förutvarande anslaget, där den under nästföregående
år fastställda högsta utdebiteringen av sådan skatt i någon del av
församlingen överstiger tretton kronor för skattekrona,

3) mera än tio procent av förutvarande anslaget, där den under nästföregående
år fastställda högsta utdebiteringen av samma skatt i någon del av
församlingen överstiger sexton kronor för skattekrona;

e) beviljande av---— låns återbetalande.

Med allmän---eller kyrkofullmäktige.

Hurusom för — -—- — kommunal fondbildning.

3 mom. Beslut om beviljande av anslag skall tillika innefatta huruvida
anslaget skall utgå av tillgängliga medel eller erforderligt belopp skall utdebiteras
eller upplånas.

59 §.

Förslag till---befattning ankommer.

Statförslagen skola från och med dagen för kungörandet av den ordinarie
kyrkostämma eller av det ordinarie kyrkofullmäktigsammanträde, som skall
hållas under tiden från och med den 1 till och med den 31 oktober, vara
offentligen tillgängliga på lämpligt ställe, som tillkännagives i kungörelsen.

På nämnda — — — och avgörande.

60 §.

Vad kyrkostämman eller kyrkofullmäktige beslutat till utdebitering skall,
allt efter ändamålets beskaffenhet, genom kyrkorådet, skolrådet eller särskild
styrelse delgivas på landet kommunalnämnden och i stad drätselkammaren,
vilka det åligger att på sätt i lagen örn kommunalstyrelse på landet eller
lagen om kommunalstyrelse i stad är stadgat härom underrätta vederbörande
lokala skattemyndighet och länsstyrelsen för debitering och uppbörd av utdebiterat
belopp i samband med övriga kommunalutskylder. Sedan avgifterna
utanordnats av länsstyrelsen, skall kommunalnämnden eller drätselkammaren
avlämna medlen till kyrkorådet, skolrådet eller särskild styrelse.

Kungl. Maj.ts proposition m 370.

66 §.

1 mom. För att---avses; eller

c) utgifter, som erfordra utdebitering under längre tid än fem år.

Hurusom beslut--— kommunal fondbildning.

Beslut, som---till Konungen.

2 mom. Församling äger, utan att Konungens fastställelse å beslut därom
erfordras, upptaga lån motsvarande sammanlagt hälften av den summa, som
för det löpande kalenderåret beslutits skola i församlingen anskaffas genom
utdebitering. Lån, som här avses, skall vara ställt alt återbetalas inom fem
år och, därest lånetiden är mer än ett år, att årligen avbetalas; dock må
församling vid förvärv av intecknad egendom övertaga betalningsansvar även
för sådan i egendomen intecknad gäld, som är ställd att betalas inom längre
tid eller i annan ordning.

Lån, som--— nytt lån.

Nyttjar församling---nyttjade fondmedel.

Med lån---även borgen.

Av Konungen---upptaga lånet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946.

Förslag

till

lag angående ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924

(nr 349) om landsting.

Härigenom förordnas, att 33 § 2 morn., 34 §, 45 §, 47—51 §§ och 54 § lagen
den 20 juni 1924 om landsting1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

33 §.

2 morn. Till beslut---dylikt företag;

d) påläggande av avgifter, som erfordra utdebitering för längre tid än
fem år;

e) beviljande av---bärflytande rättighet.

Hurusom till---kommunal fondbildning.

34 §.

Beslut om beviljande av anslag skall tillika innefatta, huruvida anslaget
skall utgå av tillgängliga medel eller erforderligt belopp utdebiteras eller upplåning
därav ske.

1 Senaste lydelse av 33 § 2 morn. och 45 § se 1936:286, av 47 § se 1932:275 samt av 54 §
se 1937:501.

Kungl. Maj.ts proposition nr 370-45 §.

1 mom. Med ledning av det av förvaltningsutskottet framlagda förslag till
utgifts- och inkomststat samt de av landstinget fattade beslut skall landstinget,
innan det åtskiljes, upprätta fullständig utgifts- och inkomststat för
det nästföljande året, utvisande, å ena sidan, de särskilda utgiftsposterna
och, å den andra, de inkomster, som äro att påräkna, samt det belopp, vilket
skall hos landstingsområdets skattskyldiga invånare utdebiteras.

Hinder möter---följande året.

Om fondbildning är särskilt stadgat.

2 mom. Med det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till
utdebitering för ett år, skall utgöras dels sådan landstingsskatt, som ingår i
preliminär skatt för inkomst under detta år, dels ock sådan landstingsskatt,
som ingår i den slutliga skatt som påföres på grund av nästföljande års
taxering.

47 §.

Till ledning för landstingsskattens bestämmande skall lokal skattemyndighet
varje år efter slutade taxeringsförrättningar så fort ske kan till landstingets
förvaltningsutskott genom länsstyrelsen insända förteckning, som för
varje kommun summariskt upptager antalet skattekronor och skatteören,
som påförts enligt kommunalskattelagen, särskilt för jordbruksvärde, särskilt
för skogsvärde och särskilt för tomt- och industrivärde å jordbruksfastighet,
särskilt för annan fastighet och särskilt för inkomst. Förvaltningsutskottet
låter däröver upprätta sammandrag, upptagande summan för hela
landstingsområdet, samt huru mycket sig belöper å varje kommun.

48 §.

Landstingets förvaltningsutskott åligger att, sedan landstingets utgifts- och
inkomststat fastställts, ofördröjligen underrätta länsstyrelsen och vederbörande
lokala skattemyndighet örn det belopp, varmed landstingsskatt skall
utgöras. Samtidigt skall förvaltningsutskottet underrätta länsstyrelsen om det
antal skattekronor och skatteören, som lagts till grund för bestämmandet av
utdebiteringens storlek.

49 §.

Landstingsskatt debiteras och uppbäres under benämningen landstingsmedel
i enlighet med vad i uppbördsförordningen är stadgat.

50 §.

Till utdebitering beslutade medel äger landstinget uppbära av statsverket.

Belopp, som vid utgången av ett år utgör landstingets fordran hos statsverket,
skall länsstyrelsen under nästföljande år utanordna till landstingets förvaltningsutskott
med en fjärdedel å var och en av dagarna den 15 februari,
den 15 maj, den 15 augusti och den 15 november.

Kungl. May.ts proposition nr 370.

51 §.

Länsstyrelsen skall senast den 15 februari till landstingets förvaltningsutskott
överlämna för nästföregående år upprättad redovisning över landstinget
tillkommande och till förvaltningsutskottet utanordnade landstingsmedel. Närmare
föreskrifter angående dylik redovisning meddelas av Konungen.

Förvaltningsutskottet låter upprätta sammandrag över redovisningen att
föreläggas landstinget vid dess första sammanträde.

54 §.

Konungens godkännande---som avse:

a) påläggande av avgifter, vilka erfordra utdebitering för längre tid än fem
år;

b) upptagande av---av landstingsman.

Av Konungen---upptaga lånet.

Hurusom beslut---kommunal fondbildning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946.

I samband med denna lags ikraftträdande skall iakttagas:

1) I fråga örn landstingsskatt, som påförts eller påföres på grund av 1946
eller tidigare års taxering och som icke utgöres av skatt för fastighet för år
1946, skola äldre bestämmelser fortfarande gälla.

2) Landstingsskatt för fastighet för åren 1946 och 1947 skall för skattekrona
och skatteöre utgöras med belopp, som beslutats till utdebitering för
år 1947 respektive år 1948.

3) Landstingsmedel, som förfalla till betalning vid den första terminen
eller stämman för uppbörd av 1946 års kronoutskylder, skola, i den mån de
inflyta, tillfalla statsverket.

Förslag

till

förordning om upphävande av förordningen den 30 juni 1933 (nr
461) om ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel.

Härigenom förordnas, att förordningen den 30 juni 1933 örn ersättning för
debitering och uppbörd av landstingsmedel skall upphöra att gälla tran och
med den 1 januari 1947; dock att äldre bestämmelser fortfarande skola gälla
beträffande landstingsmedel, sorn påförts eller påföras på grund av 1945
eller tidigare års taxering.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 370.

Förslag

till

lag angående ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935 (nr 337)
om kommunalstyrelse i Stockholm.

Härigenom förordnas, att 27, 61, 62 och 70 §§ lagen den 15 juni 1935 om
kommunalstyrelse i Stockholm skola upphöra att gälla samt alt 17 §, 26 §
2 och 3 morn., 43 § 2 morn., 46 §, 49 §, 54 §, 56—60 §§, 63 § 2 mom. och
64 § ävensom rubriken till 5 kapitlet samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

17 §.

Ordinarie sammanträden skola av stadsfullmäktige hållas i oktober månad
å sista helgfria dag samt i övriga månader med undantag av juli och
augusti å dag, som fullmäktige äga bestämma.

Vid sammanträde i oktober månad fastställes grunden för utdebitering av
den allmänna kommunalskatt, som ingår i preliminär skatt för inkomst under
nästföljande år. Vid sammanträde i december månad fastställes stadens
utgifts- och inkomststat samt anställas val till de befattningar inom kommunen,
vilka vid årets slut bliva lediga, ävensom av revisorer och, där så finnes
erforderligt, revisorssuppleanter; därvid må, om skäl därtill äro, annan
utdebiteringsgrund fastställas än som vid sammanträdet i oktober månad
beslutats.

Extra sammanträde —--det nödigt.

26 §.

2 mom. För beslut---eller behov;

c) beviljande av anslag till ändamål eller behov, som icke är nytt men
för vilket under året näst före det, som anslaget avser, anslag ej utgått, därest
den under nästföregående år fastställda högsta utdebiteringen av allmän
kommunalskatt överstiger tio kronor för skattekrona;

d) höjande av---skulle utgöra:

1) mera än tjugufem procent av förutvarande anslaget, därest den under
nästföregående år fastställda högsta utdebiteringen av allmän kommunalskatt
överstiger tio kronor för skattekrona;

2) mera än femton procent av förutvarande anslaget, därest den under
nästföregående år fastställda högsta utdebiteringen av allmän kommunalskatt
överstiger tretton kronor för skattekrona;

3) mera än tio procent av förutvarande anslaget, därest den under nästföregående
år fastställda högsta utdebiteringen av allmän kommunalskatt
överstiger sexton kronor för skattekrona;

e) beviljande av---genom upplåning; eller

f) upptagande av---låns återbetalande.

1 Senaste lydelse av 17 § se 1942:178, av 26 § 2 mom. och 64 § se 1936:287, av 43 § 2 mom.
se 1940: 153, av 54 § se 1943:861, av 58 § se 1943:212 samt av 63 § 2 mom. se 1939:79.

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

Med allmän---eller församlingsdelegerade.

Hurusom för---kommunal fondbildning.

3 mom. Beslut örn beviljande av anslag skall tillika innefatta, huruvida
anslaget skall utgå av tillgängliga medel eller erforderligt belopp skall utdebiteras
eller upplånas.

43 §.

2 mom. Borgarrådsberedningens ordförande skall i stadskollegiet föredraga
förslag till utdebitering av allmän kommunalskatt samt till stadens utgifts-
och inkomststat. Angående ärendenas fördelning i övrigt mellan borgarråden
gäller vad i stadskollegiets instruktion stadgas. Att borgarråd skola
utses till ordförande i vissa nämnder sägs i 45 §.

46 §.

Örn stadens drätsel samt om revision och meddelande av ansvarsfrihet sägs
i 4 kap.

49 §.

Stadskollegies statförslag---och avgörande.

Den fastställda utgifts- och inkomststaten återställes därefter till stadskollegiet.

5 kap. Om allmän kommunalskatt.

54 §.

Stadens medelsbehov skall, i den mån det ej fylles genom andra inkomster,
täckas genom utdebitering av allmän kommunalskatt i förhållande till
de skattekronor och skatteören, som enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen
vid senaste taxering påförts de till kommunen skattskyldiga.

56 §.

Med det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebitering
för ett år, skall utgöras dels sådan allmän kommunalskatt, som ingår
i preliminär skatt för inkomst under detta år, dels ock sådan allmän kommunalskatt,
som ingår i den slutliga skatt som påföres på grund av nästföljande
års taxering.

Har annan utdebiteringsgrund slutligen fastställts än som beslutats vid
ordinarie sammanträdet i oktober månad, skall den allmänna kommunalskatt,
som ingår i den preliminära skatten för inkomst under nästföljande
år, utgöras efter den tidigare bestämda grunden, varemot den allmänna
kommunalskatt, som ingår i den slutliga skatt som påföres på grund av det
därnäst följande årets taxering, skall utgöras efter den utdebitering som bestämts
i samband med utgifts- och inkomststatens fastställande.

57 §.

Det åligger stadskollegiet att, sedan det vid sammanträdet i oktober månad
fattade beslutet örn utdebitering till staden delgivits kollegiet, ofördröjligen
underrätta Överståthållarämbetet angående beslutet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

Det åligger vidare stadskollegiet att, sedan utgifts- och inkomststaten för
staden fastställts, ofördröjligen underrätta Överståthållarämbetet dels om
det belopp, varmed allmän kommunalskatt enligt utgifts- och inkomststaten
skall utgöras, dels ock om det antal skattekronor och skatteören som lagts
till grund för bestämmandet av utdebiteringens storlek.

58 §.

Örn debitering och uppbörd av kommunalutskylder i Stockholm gäller vad
därom särskilt är stadgat.

59 §.

Till utdebitering beslutade medel äger staden uppbära av statsverket. Har
annan utdebiteringsgrund slutligen fastställts än som beslutats vid det ordinarie
sammanträdet i oktober månad, skall till grund för utbetalningen läggas
den utdebiteringsgrund, som bestämts i samband med utgifts- och inkomststatens
fastställande.

Belopp, som vid utgången av ett år utgör stadens fordran hos statsverket,
skall Överståthållarämbetet under nästföljande år utanordna till staden med
en fjärdedel å var och en av dagarna den 15 februari, den 15 maj, den 15
augusti och den 15 november.

60 §.

Överståthållarämbetet skall senast den 15 februari till staden överlämna
för nästföregående år upprättad redovisning över staden tillkommande och
till densamma utanordnad allmän kommunalskatt.

Närmare föreskrifter angående dylik redovisning meddelas av Konungen.

63 §.

2 mom. Staden äger, utan att Konungens fastställelse å beslut därom erfordras,
upptaga lån, ställda på högst ett års återbetalningstid, intill ett sammanlagt
belopp motsvarande en utdebitering av fyra kronor för varje å staden
belöpande skattekrona enligt den under nästföregående år fastställda
taxeringen.

Utöver vad i föregående stycke är medgivet äger staden, utan att Konungens
fastställelse å beslut därom erfordras, upptaga lån intill en sammanlagd
summa motsvarande för varje skattekrona som nyss sagts en utdebitering
av det belopp, varmed den under nästföregående år fastställda utdebiteringen
understiger tio kronor, dock högst tre kronor för varje skattekrona. Lån, som
avses i detta stycke, skall vara ställt att återbetalas inom fem år och, därest
lånetiden är mer än ett år, att årligen avbetalas; dock må staden vid förvärv
av intecknad egendom övertaga betalningsansvar även för sådan i egendomen
intecknad gäld, som är ställd att betalas inom längre tid eller i annan ordning.

Lån, som---nytt lån.

Nyttjar staden---nyttjade fondmedel.

Med lån---även borgen.

Staden äger---barnrika familjer.

Av Konungen---upptaga lånet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

64 §.

överståthållarämbetets stadfästelse---gällande beslut;

b) avse utgifter, som erfordra utdebitering under längre tid än fem år; eller

c) avse åläggande---allmänna grund.

Hurusom i---kommunal fondbildning.

Underställt beslut---därför uppgivas.

över vägrad---hos Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946.

I samband med denna lags ikraftträdande skall följande iakttagas:

1) I fråga om kommunalutskylder, som påförts eller påföras på grund av
1945 eller tidigare års taxering, skola äldre bestämmelser gälla.

2) Fastighetsskatt för åren 1946 och 1947 skall för skattekrona och skatteöre
utgöras med belopp, som beslutats till utdebitering för år 1947 respektive
år 1948.

Förslag

till

lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 260)
om församlingsstyrelse i Stockholm.

Härigenom förordnas, att 22 § lagen den 6 juni 1930 örn församlingsstyrelse
i Stockholm skall upphöra att gälla samt att 14 §, 21 §, 2 och 3 morn.,
36 §, 43 §, 49 §, 63 §, 64 § och 69 § samma lag1 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

14 §.

Ordinarie sammanträden skola av kyrkofullmäktige hållas varje år före utgången
av maj månad för besluts fattande i anledning av berättelsen om
föregående årets räkenskaper och förvaltning ävensom före utgången av oktober
månad för fastställande av församlingens utgifts- och inkomststat och
för anställande av val till de befattningar inom församlingen, vilka vid årets
slut bliva lediga, samt av revisorer och revisorssuppleanter.

1 övrigt---det nödigt.

21 §.

2 morn. För beslut---eller behov;

c) beviljande av anslag till ändamål eller behov, som icke är nytt men
för vilket under året näst före det, som anslaget avser, anslag ej utgått i församling,
där den under nästföregående år fastställda högsta utdebiteringen
av allmän kommunalskatt överstiger tio kronor för skattekrona;

d) höjande av---skulle utgöra:

1 Senaste lydelse av 21 § 2 morn., 36 §, 43 §, 63 § och 64 § se 1942: 516 samt av 69 § se
1937:503.

Kungl. Mafcts proposition nr 370.

1) mera än tjugufem procent av förutvarande anslaget i församling, där
den under nästföregående år fastställda högsta utdebiteringen av allmän kommunalskatt
överstiger tio kronor för skattekrona,

2) mera än femton procent av förutvarande anslaget i församling, där den
under nästföregående år fastställda högsta utdebiteringen av sådan skatt överstiger
tretton kronor för skattekrona,

3) mera än tio procent av förutvarande anslaget i församling, där den
under nästföregående år fastställda högsta utdebiteringen av samma skatt
överstiger sexton kronor för skattekrona;

e) beviljande av — — — genom upplåning; eller

f) upptagande eller ----låns återbetalande.

Med allmän---eller församlingsdelegerade.

Hurusom för — — — kommunal fondbildning.

3 mom. Beslut om beviljande av anslag skall tillika innefatta, huruvida
anslaget skall utgå av tillgängliga medel eller erforderligt belopp skall utdebiteras
eller upplånas.

36 §.

Församlingsdelegerade och suppleanter väljas för fyra år, räknade från
och med den 1 januari året näst efter det, då valet skedde. Valet skall förrättas
före utgången av oktober månad året näst efter det, då allmänna
val av kyrkofullmäktige ägde rum.

Avgår delegerad---under året.

Erfordras särskilda —--av Konungen.

43 §.

Vad i 13, 15, 16, 19—21, 23 samt 25—27 §§ är stadgat om kyrkofullmäktige
och deras ordförande skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn församlingsdelegerade
och deras ordförande, dock med iakttagande därav, att
kungörelse om sammanträde med församlingsdelegerade skall införas i den
tidning, vari överståthållarämbetets kungörelser vanligen intagas.

49 §.

Ledamöter och suppleanter i kyrkorådet och skolrådet väljas för fyra år,
räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skedde.
Valet skall förrättas före utgången av oktober månad året näst efter det,
då allmänna val av kyrkofullmäktige ägde rum.

Avgår ledamot ----under året.

63 §.

1 mom. Förslag till---befattning ankommer.

Statförslagen skola upptagas till granskning och fastställelse vid det ordinarie
kyrkofullmäktigsammanträde, som hålles före den 31 oktober. Därvid
skola de anslag, som först då föreslås till beviljande samt därmed sammanhängande
frågor särskilt bliva föremål för överläggning och avgörande.

2 mom. Förslag till---församlingsdelegerades beredningsutskott.

Beredningsutskottets förslag till utgifts- och inkomststat skall av församlingsdelegerade
upptagas till granskning och fastställelse senast den 31

Kungl. Majlis proposition nr 370.

oktober. Därvid skola de anslag, som först då föreslås till beviljande, samt
därmed sammanhängande frågor särskilt bliva föremål för överläggning och
avgörande.

64 §.

Vad kyrkofullmäktige och församlingsdelegerade beslutat till utdebitering
skall, allt efter ändamålets beskaffenhet, genom kyrkorådet, skolrådet eller
biblioteksstyrelse samt, vad angår av församlingsdelegerade beslutad avgift,
genom delegerades ordförande delgivas Överståthållarämbetet. Samtidigt skall
till Överståthållarämbetet lämnas uppgift om det antal skattekronor och
skatteören, som lagts till grund för bestämmande av utdebiteringens storlek.

Om debitering och uppbörd av avgift, som i första stycket sägs, gäller
vad därom särskilt är stadgat.

Till utdebitering beslutade medel äger församling och den kyrkliga samfälligheten
uppbära av statsverket.

Belopp, som vid utgången av ett år utgör församlings eller den kyrkliga
samfällighetens fordran hos statsverket, skall Överståthållarämbetet under
nästföljande år utanordna till kyrkorådet, skolrådet, biblioteksstyrelsen eller
församlingsdelegerades kassaförvaltare med en fjärdedel å var och en av dagarna
den 15 februari, den 15 maj, den 15 augusti och den 15 november.

Överståthållarämbetet skall senast den 15 februari till kyrkorådet, skolrådet,
biblioteksstyrelsen eller församlingsdelegerades kassaförvaltare överlämna
för nästföregående år upprättad redovisning över församlingen eller den
kyrkliga samfälligheten tillkommande och till nämnda råd, styrelse eller
kassaförvaltare utanordnade medel. Närmare föreskrifter angående dylik
redovisning meddelas av Konungen.

69 §.

1 mom. För att---avses; eller

c) utgifter, som erfordra utdebitering under längre tid än fem år.

Hurusom beslut---kommunal fondbildning.

Beslut, som---— till Konungen.

2 mom. Församling äger, utan att Konungens fastställelse å beslut därom
erfordras, upptaga lån motsvarande sammanlagt hälften av den summa, som
för det löpande kalenderåret beslutits skola i församlingen anskaffas genom
utdebitering. Lån, som här avses, skall vara ställt att återbetalas inom fem
år och, därest lånetiden är mer än ett år, att årligen avbetalas; dock må församling
vid förvärv av intecknad egendom övertaga betalningsansvar även för
sådan i egendomen intecknad gäld, som är ställd att betalas inom längre tid
eller i annan ordning.

Lån, som — — — nytt lån.

Nyttjar församling--- — nyttjade fondmedel.

Med lån---även borgen.

Av Konungen---upptaga lånet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 370.

Kungl. Maj.ts proposition nr 376.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 1 och 13 §§ lagen den 12 juni 1931 (nr 201)
angående kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg.

Härigenom förordnas, att 1 och 13 §§ lagen den 12 juni 1931 angående
kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg skola erhålla följande ändrade
lydelse.

1 §•

Samtliga Göteborgs stads territoriella församlingar skola för vården örn
de angelägenheter, som avses i 2 § c), d), e), f), g) och j) i lagen den 6 juni
1930 örn församlingsstyrelse bilda en kyrklig samfällighet. I följd härav
skola församlingarnas tillhörigheter ävensom de avgifter, som utdebiteras
för kyrkoväsende! eller eljest inflyta, användas för samfällighetens behov.

13 §.

Det åligger kyrkonämnden att årligen före den 1 oktober upprätta och
till kyrkofullmäktiges ordförande avlämna förslag till utgifts- och inkomststat
för det nästföljande kalenderåret. För detta ändamål skola de särskilda
församlingarnas kyrkoråd och beträffande Kristine territoriella församling
dess och Tyska församlingens gemensamma nämnd före den 15 september
till kyrkonämnden avgiva sina specialförslag över utgifter och inkomster.

Kyrkonämndens förslag till utgifts- och inkomststat skall av kyrkofullmäktige
upptagas till granskning och fastställelse före oktober månads utgång.

Å statens —--tillkommer samfälligheten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946.

Förslag

till

lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 juni 1919 (nr 293)
om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik

indelning.

Härigenom förordnas, att 17, 19 och 41 §§ lagen den 13 juni 1919 om ordning
och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning1 skola
upphöra att gälla samt att 7 och 39 §§ samma lag skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

1 Senaste lydelse av 19 § se 1930: 257.

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

7 §•

Vid fördelning —--att tillhöra;

att annan i uppgörelsen---finnes skäligt.

39 §.

Angående utdebiteringen av de avgifter till ändrad eller nybildad församling,
vilka året innan ändringen träder i kraft beviljas till täckande av nästföljande
årets utgifter, åge vad i 15 § är stadgat om kommun motsvarande
tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946.

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 37 och 39 §§ lagen den 26 november
1920 (nr 796) om val till riksdagen.

Härigenom förordnas, att 37 och 39 §§ lagen den 26 november 1920 om
val till riksdagen skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

37 §.

För varje valdistrikt skall röstlängd upprättas av lokal skattemvndighet.

39 §.

Senast den 30 juni skall röstlängd vara avsänd eller avlämnad för landet
till ordföranden i valnämnden och i stad till magistraten.

Envar, som----avskrift därav.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1947.

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 6 och 9 §§ kommunala vallagen

den 6 juni 1930 (nr 253).

Härigenom förordnas, att 6 och 9 §§ kommunala vallagen den 6 juni 1930
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

6 §•

Varje år skall röstlängd för kommunalval och kommunala beslut upprättas
av lokal skattemyndighet.

9 §•

Senast den 30 juni skall röstlängden vara upprättad och avsänd eller avlämnad
på landet till valnämndens ordförande och i stad till magistraten.

Envar äger----- avskrift därav.

Vad i---detta kapitel.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1947.

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 7 § 2 mom. lagen den 14 juni 1918

(nr 422) örn fattigvården.

Härigenom förordnas, att 7 § 2 mom. lagen den 14 juni 1918 om fattigvården1
skall erhålla följande ändrade lydelse.

7 §•

2 mom. Fattigvårdssamhälle, som---valförrättare; samt

att utdebitering, som fattigvårdsstämma beslutat, skall anmälas hos de
särskilda kommunernas kommunalnämnder, vilka det åligger att på sätt i
lagen om kommunalstyrelse på landet är stadgat härom underrätta vederbörande
lokala skattemyndighet och länsstyrelsen för debitering och uppbörd
av utdebiterat belopp i samband med övriga kommunalutskylder samt
redovisa dem tillhandakomna medel till fattigvårdsstyrelsen.

Konungen äger,---inom samhället.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946.

1 Senaste lydelse av 7 § 2 mom. se 1920: 390.

Kungl. Maj:ts proposition nr 370

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 oktober
1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Vougt, Myrdal,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om omläggning
av uppbördsförfarandet samt anför därvid följande.

I. Inledning.

Av de allmänna utskylder, som nu utgå för inkomsten under ett visst kalenderår,
erläggas de å kronodebetsedel upptagna under två uppbördsterminer
eller å två uppbördsstämmor i november månad året näst efter inkomståret
och i april—maj månader året därpå samt de å kommunaldebetsedel
upptagna i regel å två eller tre uppbördsstämmor under våren och hösten
sistnämnda år. För närvarande erlägges dessutom värnskatt till staten i städerna
under februari och på landet under mars månad andra året efter inkomståret.
Utskylderna betalas alltså av de skattskyldiga först ett å två år
efter det år, då inkomsten förvärvats. Anledningen till denna sena skattebetalning
är att söka i det förhållandet, att skatten fastställes genom ett taxeringsförfarande,
vilket intill år 1944 pågått i taxeringsnämnderna under tiden
februari—maj och i prövningsnämnden under tiden juli—oktober året
näst efter inkomståret (taxeringsåret). De ändringar, som med verkan från
och med år 1944 genomförts i taxeringsorganisationen, hava förlängt den
förut gällande tiden för taxeringsförrättningarna så, att taxeringsarbetet må
kunna pågå i taxeringsnämnderna till mitten av juni under taxeringsåret (i
Stockholm avslutades redan tidigare arbetet i taxeringsnämnderna först i juni
månad) och i prövningsnämnden till och med juni under året näst efter taxeringsåret.
Nämnda förlängning av prövningsnämndens arbetsperiod kan föranleda,
att tiden för erläggande av de tilläggsulskylder, som påföras på grund
av prövningsnämndens beslut, ytterligare förskjutes från tiden för inkomstförvärvet.
Vad kommunerna beträffar, förorsakas den i förhållande till inkomstförvärvet
sena tidpunkten för uppbörden jämväl därav, att den kommunala
utdebiteringens storlek bestämmes först under senare delen av taxeringsåret.

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

Den nuvarande uppbördsordningen medför olägenheter både för de skattskyldiga
och det allmänna. Då relativt lång tid förflyter mellan inkomstförvärvet
och skattebetalningen, kan det inträffa, att den skattskyldiges inkomster
vid den senare tidpunkten äro lägre än de, å vilka skatten grundar sig.
Under sådana förhållanden föreligga ofta stora svårigheter att med den minskade
inkomsten betala den efter en högre inkomst beräknade skatten. Särskilda
svårigheter i berörda avseende uppstå vid skaltskyldigs utträde ur
förvärvslivet, vare sig detta sker genom pensionering eller dödsfall; i sistnämnda
fall medgiva emellertid gällande bestämmelser i stor utsträckning
befrielse för dödsboet från skattskyldighet. Det ringa antalet uppbördstillfällen,
varav följer, att relativt stora belopp förfalla vid varje uppbördstillfälle,
samt uppbördstillfällenas ojämna fördelning under året försvåra ytterligare
för de skattskyldiga att i rätt tid erlägga sina utskylder. De nyss berörda
olägenheterna äro givetvis även av betydelse för staten samt kommunerna
och övriga kommunala samfälligheter, i det att de föranleda en bristande
effektivitet i uppbördsförfarandet med åtföljande minskning i första
band av de belopp, som inbetalas under uppbördsterminer och å uppbördsstämmor,
och i andra hand av de belopp, som slutligen inflyta efter indrivning.
Den slutliga skatteförlusten kan visserligen icke sägas vara särskilt
stor,1 men även under år med uppåtgående konjunkturer restföras utskylderna
till betydande del och inflyta först efter indrivning. Sistnämnda form
av uppbörd är givetvis föga tillfredsställande.

Under senare år hava vid flerfaldiga tillfällen1 2 både från riksdagens sida
och från enskilt håll framhållits förut berörda med vårt nuvarande uppbördsväsen
förenade olägenheter och uttalats önskemål örn ett uppbördsförfarande,
enligt vilket utskylderna uttagas i närmare samband med inkomstens
förvärvande än för närvarande är fallet. Efter offentliga utredningar
hava framlagts olika förslag, mer eller mindre genomgripande, till uppbördsfrågans
lösning i nyss angivna riktning, och även enskilda personer hava
bidragit med dylika förslag. Vissa av de framlagda förslagen hava föranlett
partiella förbättringar av uppbördsförfarandet; någon mera väsentlig förändring
av vårt uppbördsväsende har emellertid icke kommit till stånd.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade jag den 29 juli 1943
åtta sakkunniga för att inom finansdepartementet biträda med fortsatt utredning
av frågan örn en omläggning av uppbördsförfarandet, nämligen presidenten
i kammarrätten, nuvarande statsrådet N. J. E. Quensel, ordförande,
assessorn i kammarrätten S. E. Jarnerup, borgmästaren J. Laurin, ingenjören
J. O. Lundqvist, f. d. kammarrättsrådet E. D. Sivert, häradsskrivaren
B. F. Steen, ledamoten av riksdagens första kammare A. W. Strand och direktören
C. F. Söderbäck.

De sakkunniga överlämnade den 8 januari 1944 till mig en skrivelse, vari
de angåvo vissa huvudlinjer, enligt vilka en lösning av uppbördsfrågan syn 1

Jfr statistik, intagen i SOU 1945: 27 sid. 149 och 150.

2 Jfr SOU 1945:27 sid. 151—163. Jfr även den i nämnda betänkande å sid. 164—167 lämnade
redogörelsen för huru uppbörd av skatt vid inkomstkällan anordnats i vissa utländska stater.

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

tes möjlig i sådan riktning, att utskylderna för viss inkomst komme att erläggas
i så nära samband med inkomstförvärvet som möjligt.

De sakkunnigas förslag till omläggning av uppbördsförfarandet innebar,
att under inkomståret skulle uttagas preliminär skatt, vilken avsåg att väsentligen
täcka den slutliga skatt, som efter taxering i nuvarande ordning skulle
erläggas för inkomsten under nämnda år. Det preliminära uppbördsförfarandet
skulle omfatta samtliga förvärvskällor. Den preliminära skatten skulle
beräknas till 7io eller 7i0 av de utskylder, vilka enligt senast fastställda statliga
och kommunala utdebiteringar utginge på grundval av den under året
näst före inkomståret verkställda taxeringen. Då den preliminära debiteringen
sålunda byggde på en inkomst, vilken förvärvats cirka två år före
inkomståret, kunde den inkomst, som beräknades i verkligheten inflyta under
inkomståret, komma att i betydande grad skilja sig från förstnämnda
inkomst. Till följd härav föreslogs, att det nämnda beräkningssättet skulle
i förekommande fall kompletteras med en uppskattning av inkomsten under
inkomståret med ledning av preliminär deklaration, avgiven av den skattskyldige.
Ändrades inkomsten under inkomståret, så att den mera väsentligt
komme att avvika från den inkomst, som legat till grund för den preliminära
debiteringen, borde efter ansökan hos vederbörande myndighet jämkning
i debiteringen kunna äga rum. Sådan jämkning borde även kunna ske
vid ändring i familjeförhållandena, vilken hade betydelse för taxeringen,
samt då förutsättningar förelåge för medgivande av avdrag för s. k. ömmande
omständigheter.

Sedan debetsedlar å den preliminära skatten tillställts de skattskyldiga,
skulle uppbörd av skatten ske vid uppbördsstämmor, vilkas antal kunde bestämmas
antingen till sex såsom för närvarande eller till tolv fen i varje
månad). Efter verkställd taxering av inkomsten för inkomståret skulle slutlig
debitering ske gemensamt av statliga och kommunala utskylder, därvid
preliminärt debiterad skatt avräknades. Den restskatt, som kunde återstå
att gälda, skulle erläggas vid någon eller några av de förut omnämnda uppbördsstämmorna.
Överstege preliminärskatten den slutliga skatten, skulle
det överskjutande beloppet restitueras eller avräknas å den preliminära skatten
för nästkommande år.

Arbetsgivare med mera än en, eventuellt två anställda skulle medverka
vid uppbörden av de anställdas skatter genom att vid utbetalning av lön
verkställa avdrag å denna för skatten samt vid uppbördsstämma inbetala
de avdragna beloppen. Arbetsgivarens skyldighet att verkställa skatteavdrag
å lönen borde dock icke omfatta vissa tillfälliga arbetare.

Enligt de sakkunnigas mening borde vid övergången till det föreslagna uppbördsförfarandet
viss skatt efterskänkas, enär i annat fall de skattskyldiga
skulle drabbas av för tung skattebörda.

De sakkunniga förutsatte viss förstärkning av personalen hos debiteringsförrättare
och uppbördsmyndigheter med därav föranledda kostnader.

En fortsatt utredning vore enligt de sakkunnigas mening erforderlig för
att utröna, örn en lösning av uppbördsfrågan efter de angivna huvudlinjer -

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

lia vöre möjlig. Vid denna fortsatta utredning borde även ytterligare undersökas,
huruvida icke i fråga om inkomst av tjänst en beskattning i samband
med inkomstförvärvet kunde ernås med ett system, enligt vilket den preliminära
skatten uträknades med tillhjälp av tabeller, vilka direkt angåve den
skatt, som under vissa förutsatta omständigheter utginge å ett inkomstbelopp;
beträffande vissa löntagarkategorier kunde det finnas lämpligt att komplettera
tabellsystemet med en beräkning av preliminärskatten efter viss
procentsats. Ifrågavarande metod för beräkning av preliminärskatten ägde
det företrädet framför den förut nämnda, att hänsyn omedelbart kunde tagas
till ökning eller minskning i inkomsten.

Till statsrådsprotokollet över finansärenden den 28 januari 1944 uttalade
jag, att en lösning av uppbördsfrågan efter de av de sakkunniga uppdragna
riktlinjerna syntes böra närmare övervägas. Jag fann därför, att utredningen
borde fullföljas efter dessa linjer. Under den fortsatta utredningen borde
även, såsom de sakkunniga förordat, övervägas huruvida icke vid inkomst av
tjänst den preliminära skatten för visst år kunde beräknas direkt på grundval
av den under samma år inflytande inkomsten. Tidigare verkställda utredningar
och däröver avgivna yttranden hade visserligen givit vid handen,
att åtskilliga olägenheter vore förenade med en dylik metod för bestämmande
av preliminärskatten. Då emellertid ifrågavarande metod bättre än någon
annan medgåve hänsynstagande till variationer i inkomsten under löpande
år, fann jag ytterligare undersökning böra ske för att utröna möjligheten av
att så begränsa berörda olägenheter, att de icke hindrade en lösning efter
denna linje, såvitt löntagare anginge. Betydelsen av en dylik lösning framginge
av det förhållandet, att löntagarna utgjorde ungefär två tredjedelar av
hela antalet skattskyldiga.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 janauri 1944 tillkallade
jag samma dag landskamreraren A. G. A. Wigert, ordförande, f. d. kammarrättsrådet
E. D. Sivert och assessorn i kammarrätten S. E. Jarnerup att såsom
sakkunniga inom finansdepartementet biträda med ytterligare utredning
av frågan om en omläggning av uppbördsförfarandet.

De sakkunniga, vilka antogo benämningen 1944 års uppbördsberedning,
avgåvo den 31 maj 1945 betänkande med förslag till omläggning av uppbördsförfarandet
(SOU 1945:27).

Över betänkandet hava efter remiss yttranden avgivits av kammarrätten,
statskontoret, riksräkenskapsverket, socialstyrelsen, kommerskollegium (med
överlämnande av yttranden från samtliga handelskammare, Sveriges industriförbund,
Sveriges redareförening, Sveriges fartygsbefälsförening, kooperativa
förbundet, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges centrala hotell- och
reslaurantförening ävensom samtliga sjömanshusdirektioner med undantag
av sjömanshusdirektionen i Norrköping), bank- och fondinspektionen (med
överlämnande av yttrande från svenska bankföreningen), sparbanksinspektionen
(med överlämnande av yttrande från svenska sparbanksföreningen),
försäkringsinspektionen (med överlämnande av yttrande från svenska för -

Kunni. Maj.ts proposition nr 370.

säkringsbolags riksförbund), lantbruksstyrelsen (med överlämnande av yttranden
från Sveriges lantbruksförbund, svenska lantmännens riksförbund,
förening u. p. a., och riksförbundet landsbygdens folk), riksförsäkringsanstalten,
pensionsstyrelsen, generalpoststyrelsen, allmänna lönenämnden, statens
organisationsnämnd, Överståthållarämbetet (med överlämnande av yttranden
från stadskollegiet i Stockholm samt taxeringsintendenten, uppbördsintendenten
och mantalsintendenten hos Överståthållarämbetet), samtliga
länsstyrelser (med överlämnande av yttranden från landstings och hushållningssällskaps
förvaltningsutskott samt ett flertal magistrater, kommunalborgmästare,
kronouppbördskassörer, stadsfogdar, häradsskrivare, stadsfullmäktige,
kommunalfullmäktige, drätselkammare och andra kommunala
myndigheter), svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund,
svenska landstingsförbundet, svenska arbetsgivareföreningen, svenska lantarbetsgivareföreningen,
landsorganisationen i Sverige, Sveriges hotell- och
restaurantpersonals förbund, svenska sjöfoiksförbundet, hembiträdesföreningarnas
centralkommitté, riddarhusdirektionen, husdjursförsäkringsföretagens
förening, landsbygdens brandförsäkringsbolags förening, Sveriges häradsskrivareförening,
taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, föreningen
Sveriges städers kronouppbördstjänstemän, Sveriges stadskamerala förening,
föreningen Sveriges stadsfogdar, föreningen Sveriges landsfiskaler, svenska
exekutionsmännens riksförbund, svenska polisförbundet, föreningen Sveriges
länsassessorer, länsnotarier och länsbokhållare, föreningen Sveriges
landskanslister och landskontorister, tjänstemännens centralorganisation,
landssekreteraren N. O. Åkesson (i egenskap av sakkunnig för utredning rörande
åtgärder för uppnående av största möjliga enhetlighet och rationalisering
i fråga om länsstyrelsernas verksamhet och arbetssätt) samt sakkunniga
lör översyn av gällande bestämmelser rörande kommunal fondbildning. II.

II. Huvuddragen av uppbördsberedningens förslag.

För att ernå att skatt för inkomst och förmögenhet erlägges i närmare
samband med inkomstförvärvet än vad nu är fallet och sålunda i huvudsak
undanröja de förut angivna olägenheter, som äro förenade med det nuvarande
uppbördsförfarandet, föreslår uppbördsberedningen, att under det år
då inkomst förvärvas eller förmögenhet äges, inkomståret, skall utgå preliminär
skatt så beräknad, att den kan antagas väsentligen täcka den slutliga
skatt, som efter verkställd taxering påföres för berörda inkomst och förmögenhet.
Den skatt, som uttages under inkomståret, skall sålunda icke vara
definitiv utan gå i avräkning å den skatt, som — liksom för närvarande —
utgår på grund av taxering. Den preliminära skatten, som i princip utgår ä
inkomst från samtliga förvärvskällor, beräknas efter olika metoder för skilda
förvärvskällor: på grundval av taxering i nuvarande ordning, kompletterad
med s. k. preliminär taxering, eller med ledning av särskilt upprättade

Kungl. Metias proposition nr 370.

skattetabeller, vilka för olika inkomstbelopp angiva den därå under vissa
förutsättningar belöpande skatten, eller efter viss procent av inkomsten.

Debitering skall ske gemensamt av krono- och kommunalutskylder. Debiteringen
förrättas av lokal skattemyndighet, vilken är på landet (vartill enligt
förslaget hänföras även fögderistäder och mindre magistratsstäder) häradsskrivare
och i annan stad än nyss sagts cliefen för stadens (nyinrättade)
uppbördsverk. Den debiterade eller med ledning av skattetabell eller efter
procentsats beräknade preliminärskatten förfaller till betalning under tolv
uppbördsterminer, en i varje månad, under uppbördsåret (februari ett år
till och med januari nästföljande år). Understiger vid avräkningen den preliminära
skatten den slutliga förfaller därefter skillnaden såsom kvarstående
skatt till betalning under en eller flera uppbördsterminer under det uppbördsår,
som infaller näst efter vederbörligt taxeringsår. Överstiger den preliminära
skatten den slutliga, återbetalas det överskjutande beloppet till den
skattskyldige. Under en eller flera uppbördsterminer under uppbördsåret
förfaller likaledes tillkommande skatt, som debiteras på grund av beslut,
vilket fattats av prövningsnämnd senare än den 10 oktober under taxeringsåret
eller av kammarrätten eller Kungl. Maj:t.

Arbetsgivare eller annan, vilken utbetalar belopp, som för mottagaren utgör
sådan inkomst av tjänst, vilken hänför sig till skattskyldigs huvudsakliga
arbetsanställning eller eljest är dennes huvudsakliga inkomst, skall i regel
vara skyldig verkställa avdrag å utbetalt belopp för gäldande av preliminär
och kvarstående skatt.

Enär preliminär skatt, som beräknas enligt de nyss angivna grunderna, i
många fall kan komma att skilja sig från motsvarande slutliga skatt, föreslås
att i de fall, då skillnaden är mera avsevärd, rättelse, jämkning, skall
av den lokala skattemyndigheten kunna vidtagas i preliminärskatten, så att
den bättre överensstämmer med den slutliga skatt, som kan antagas komma
att påföras.

Skatt skall inbetalas genom postverket eller penninginrättning till vederbörande
uppbördsmyndighet, som är på landet länsstyrelsen och i stad den
lokala skattemyndigheten.

Till kommun eller annan kommunal samfällighet skall av länsstyrelsen
utbetalas vad sådan samfällighet beslutat utdebitera såsom skatt. Härvid göres
intet avdrag för restantier.

För att det sålunda föreslagna uppbördsförfarandet skall kunna tillfredsställande
fungera föreslår uppbördsberedningen en betydande förstärkning
av uppbördsorganisationen. Sålunda förordas, att antalet häradsskrivare och
fögderier skall utökas, att — såsom förut nämnts — mindre magistratsstäder
skola hänföras till fögderi och i större magistratsstäder skall inrättas ett
särskilt uppbördsverk samt att länsstyrelsernas personal skall utökas.

Genomförandet av den föreslagna organisationen beräknas medföra en årlig
kostnadsökning för det allmänna av ca 9,4 miljoner kronor, ökade skatteintäkter
till belopp, som avsevärt överstiger berörda kostnadsökning, anses
vara att påräkna genom det förbättrade uppbördsförfarandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

De föreslagna uppbördsbestämmelserna föreslås skola träda i kraft den 1
januari 1947. För att skattskyldig icke skall under övergångsåren nödgas
erlägga såväl äldre utskylder som preliminär skatt föreslås, att skattskyldig
skall, med vissa undantag, befrias från att betala de utskylder, som under
åren 1947 och 1948 skolat erläggas på grund av 1946 och 1947 års taxeringar
för inkomst och förmögenhet.

Uppbördsberedningen har utarbetat tre alternativ, betecknade I, II och
lil, till uppbördsfrågans lösning enligt de förut omnämnda huvudlinjerna.
De tre alternativen skilja sig från varandra huvudsakligen i fråga örn sättet
för beräkning av preliminärskatt för inkomst från förvärvskällan tjänst.

I yttrandena över uppbördsberedningens förslag betonas genomgående de
olägenheter, som vidlåda det nu rådande uppbördsförfarandet,
ävensom behovet av ett uppbördssystem, enligt
vilket utskylder na erläggas i så nära samband med
inkomstförvärvet som möjligt. Sålunda anför socialstyrelsen:

Det blir utan tvivel alltmera angeläget för både samhället och de enskilda
medborgarna, att utan stort dröjsmål ett uppbördssystem erhålles, vilket vore
ägnat att utesluta den eftersläpning av skattskyldigheten, som tillhör det nu
gällande systemet och som i många fall medför oöverkomliga betalningssvårigheter
vid plötsliga inkomstminskningar. Betydelsen av en snar reform på
detta område torde framträda icke minst under efterkrigstidens osäkra och
pressande konjunkturer. Någon invändningsfri lösning av problemet lär över
huvud icke kunna åstadkommas. Det torde få anses tillbörligt, att i vart fall
ett försök nu göres att nydana uppbördsväsendet, fastän det kan förutses,
att bristfälligheter skola yppa sig även i det nya systemet. Systemet bör också
efter hand kunna förbättras, i den mån som erfarenhet vinnes örn dess
verkningssätt.

Länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar, att en reform som syftade till
uttagande av skatt på inkomst redan vid inkomstförvärvet eller i nära samband
därmed vore en angelägenhet av sådan vikt, att den borde genomföras,
om det befunnes kunna ske enligt rationella och praktiska metoder, även om
en jämförelsevis genomgripande utbyggnad av den nuvarande uppbördsorganisationen
måste vidtagas för att nå målet.

Länsstyrelsen i Gotlands län yttrar, att frågan om ett förbättrat uppbördsförfarande,
vilken fråga sedan mer än tjugo år varit föremål för utredningar,
nu kommit i sådant läge, att påbättrandets väg ej längre vore tillfyllest och
att endast en genomgripande omdaning kunde medföra den förbättring, som
numera allmänt eftertraktades. Att en nyordning, vilken den vara månde, i
ett slag skulle borttaga alla brister vore självfallet uteslutet, men ett mot tidens
krav svarande, bättre tillstånd skulle otvivelaktigt därmed skapas.

Länsstyrelsen i Hallands län anför:

Beredningens förslag innebär en lösning av uppbördsproblemet, vilken råder
bot mot många av de olägenheter, som både för de skattskyldiga och det
allmänna äro förenade med vårt nuvarande uppbördsväsen. Reformen har
blivit desto mera angelägen under nuvarande höga skattetryck. Särskilt örn
en kristid skulle inträffa med snabbt vikande inkomster, skulle det vara en

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

<s9

uppenbar olycka för en stor del av befolkningen, om den skulle belastas med
en eftersläpande skattebörda, avvägd efter krigsårens inkomster.

Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller, att en reformering av vårt nuvarande
uppbördssystem, innebärande att skatterna uttoges i närmare anslutning
till inkomstförvärvet, måste framstå såsom högeligen önskvärd, för att
icke säga nödvändig.

Kommerskollegium och svenska landstingsförbundet betona angelägenheten
av att frågan om en reform av uppbördsväsendet snarast vinner sin lösning
och svenska landskommunernas förbund uttalar, att tiden måste anses
mogen för genomförandet av en genomgripande uppbördsreform.

Sveriges industriförbund, Stockholms handelskammare, svenska bankföreningen
och svenska försäkringsbolags riksförbund yttra, att utvecklingen på
beskattningsområdet med avseende å ökat skattetryck och tilltagande uppbördssvårigheter
gått i sådan riktning, att behovet av en uppbördsreform nu
framstode som än mera trängande än tidigare.

I det övervägande antalet yttranden tillstyrkes en reform av
uppbördsförfarandet i huvudsaklig överensstämmelse
med uppbördsberedningens förslag.

I några av de nu åsyftade yttrandena framhålles, att en omläggning av
uppbördsväsendet på sätt uppbördsberedningen föreslagit — med hänsyn till
den relativt ringa ekonomiska vinst, som torde uppstå för det allmänna eller
i varje fall för staten — vore av intresse framför allt för de skattskyldiga.
Sålunda uttala sig länsstyrelserna i Stockholms och Kalmar län samt svenska
stadsförbundet.

Åtskilliga av de myndigheter och sammanslutningar, som i huvudsak tillstyrka
uppbördsberedningens förslag, betona de svårigheter vid tillämpningen
av den föreslagna uppbördsordningen, som föranledas av utformningen
av vårt nuvarande skattesystem. Uttalanden av detta slag återfinnas i yttranden
av Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Kalmar och Kristianstads
län, magistraterna i Halmstad och Örebro, Sveriges städers kronouppbördstjänstemän
samt taxeringsnämndsordförandenas riksförbund. I några av
dessa yttranden uttalas, att en förenkling av skattereglerna borde föregå en
reformering av uppbördssystemet i den riktning, som nu föreslagits. Överståthållarämbetet,
som yttrar, att åtskilliga ej obetydliga olägenheter vore
förenade med en övergång i görlig utsträckning till uppbörd vid inkomstkällan,
anför vidare:

Dessa olägenheter äro framför allt beroende därå, att vårt nuvarande beskattningssystem
under de senaste decennierna blivit alltmera invecklat och
svårtillämpat, detta under inflytande av den i och för sig riktiga tanken att
skatten bör anpassas efter vederbörande skattskyldiges förmåga. Då det emellertid
gäller att fastställa denna skatteförmåga, har man i sin strävan att
ernå rättvisa så fördjupat sig i besvärliga tillämpningsföreskrifter, att man
praktiskt taget tappat blicken för det avsedda målet. Resultatet härav har
också blivit, att man väl i regel lyckas fastslå en persons antagna förmåga
att erlägga skatt men icke vid tidpunkten för skattens erläggande, utan vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

en tidpunkt, som ligger ett å två år tillbaka i tiden. Resultatet blir alltså i
mångå fall värdelöst ur den givna utgångspunkten att fördela skattebördan
efter den verkliga förmågan att bära skatterna. Vid bedömande av en persons
förmåga, att vid en viss tidpunkt erlägga skatt, är ju av föga glädje att
noga känna hans skatteförmåga under en för länge sedan förfluten tid men
att sakna all kännedom om hans förmåga i berörda hänseende vid den tidpunkt,
då skatten skall erläggas.

Medan man alltså står inför ett resultat, som på intet sätt kan sägas taga
hänsyn till den vid skattebetalningstillfället rådande förmågan att erlägga
skatt, har man samtidigt, såsom nyss erinrats, i syfte att bota verkliga eller
förmenta luckor i skattelagstiftningen, skapat ett alltmera invecklat system
av skatteregler, som torde sakna sin motsvarighet i fråga örn de givna reglernas
svårbegriplighet och svårtillämplighet. Beskattningsmyndigheterna såväl
som de skattskyldiga stå här många gånger inför till ytterlighet svårlösta
och invecklade problem, vilka med tillgänglig arbetskraft ofta icke kunna
bemästras.

Överståthållarämbetet kan icke annat än beklaga, att det nu föreliggande
förslaget, på ett undanlag när, icke beaktat det trängande behovet av förenkling
i beskattningsreglerna. Resultatet härav kan befaras bliva, att uppbördssystemets
omläggning, därest en sådan nu kommer till stånd, skall visa
sig medföra ökade svårigheter vid tillämpningen, som under andra förutsättningar
icke behövt inträda. Det är också överståthållarämbetets uppfattning,
att sedan det nya uppbördsförfarandet någon tid varit i tillämpning en omläggning
av beskattningsreglerna i förut antydd riktning kommer att med
nödvändighet tvinga sig fram.

Däremot understryka länsstyrelsen i Uppsala län, bank- och fondinspektionen
samt kommerskollegium den fördel i förslaget, som består däri, att
nu gällande beskattningsregler i allt väsentligt lämnats oförändrade.

Länsstyrelsen i Malmöhus län och svenska lantarbetsgivareföreningen uttala,
att den föreslagna ordningen för uttagande av preliminärskatt komme
att medföra en försämring i nuvarande förhållanden såtillvida, att den preliminära
skatten icke alltid bleve avpassad efter gällande, på principen om
skatteförmåga grundade regler. Länsstyrelsen anför, att jämkningsförfarandet
visserligen torde råda bot mot de flesta olägenheterna men att fall likväl
kunde tänkas, då så icke bleve förhållandet eller då jämkningsbeslutet komme
för sent för att förhindra, att för hög skatt uttoges.

Överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Malmöhus län och stadsfullmäktige
i Kristianstad framhålla, att både uppbördsförfarandet och taxeringsarbetet
skulle väsentligen förenklas, därest den preliminärt uppburna skatten för inkomst
av tjänst eller i vart fall för smärre sådana inkomster gjordes definitiv,
d. v. s. örn taxering av sådan inkomst och avräkning av preliminär skatt
mot slutlig skatt icke ägde rum. Länsstyrelsen i Malmöhus län anför vidare,
att därest en sådan anordning genomfördes, skattetabellerna måste uträknas
på sådant sätt, att de upptoge alla de avdrag, som i vanliga fall vid
taxering rimligen kunde komma i fråga; säkerhetsmarginalen borde härvid
räknas snarare i över- än underkant. Möjlighet borde dock hållas öppen för
den skattskyldige att, därest han så begärde, bliva taxerad i vanlig ordning
och därigenom få sin skattefråga på nytt och slutligt bedömd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 370

Vad angår sjöfolk föreslår Sveriges redareförening, att den preliminära
skatten skall beräknas efter procentsatser, olika för skilda civilstånd och
barnantal, samt att denna skatt skall vara definitiv för sjöman, som icke åtnjuter
inkomst av annat slag än från anställning ombord å fartyg. Härutöver
föreslår redareföreningen vissa ändringar i beskattningsreglerna. Likartade
förslag framföras av Sveriges fartygsbefälsförening samt sjömanshusdirektionerna
i Stockholm, Karlstad och Sundsvall.

Några myndigheter och sammanslutningar uttala tvekan eller betänkligheter
i fråga örn huruvida förslaget bör eller
kan genomföras. Magistraten och drätselkammaren i Norrköping yttra
sålunda:

En omläggning av uppbördsförfarandet i sådan riktning, att utskylderna
för viss inkomst komma att erläggas i så nära samband med inkomstförvärvet
som möjligt, har av de sakkunniga betecknats såsom allmänt eftersträvad.
Erläggande av skatt genom löneavdrag anses vara en förmån för
de skattskyldiga, och löntagarna äro de ojämförligt flesta av de skattskyldiga.
Den ekonomiska vinsten av det föreslagna uppbördsförfarandet torde för
statsverkets del bliva ringa eller ingen, vilket redan de sakkunnigas beräkningar
giva vid handen. Ej heller för de större stadskommunerna torde någon
nämnvärd vinst uppkomma, trots att de debiterade utskylderna komma
att inflyta oavkortade, bland annat beroende på att den vidlyftiga organisation,
som erfordras, sannolikt kommer att draga större kostnader än de sakkunniga
beräknat. Vid avgivande av detta omdöme har hänsyn icke tagits
till de kostnader, som komma att orsakas de enskilda arbetsgivarna. Vid
övervägande av huruvida de fördelar, som det föreslagna uppbördsförfarandet
medför för de enskilda skattskyldiga, uppväga nackdelarna av det nya
systemet — främst det obestridligen ganska invecklade förfarandet och den
vidlyftiga förvaltningsapparaten — böra vådorna av rådande ordning icke
överdrivas och ej heller fördelarna av s. k. källskatt överskattas. Det kan
starkt ifragasättas, om icke fördelarna för den enskilde kunde uppnås på
enklare väg genom ett utbyggande av de erkända skatteförmedlingskassornas
verksamhet och genom införande av regler angående rätt till nedsättning
av eller befrielse från skatt vid varaktig nedgång i inkomsten, motsvarande
de regler, som för närvarande gälla vid dödsfall.

Magistraten och drätselkammaren uttala därefter, att därest ett allmänt
önskemål förelåge om övergång till ett uppbördsförfarande, som möjliggjorde
skattebetalning närmare inkomstförvärvet, skäl icke syntes föreligga att
motsätta sig reformen.

Borgmästaren i Hälsingborg framhåller i en särskild promemoria _ som

magistraten i staden åberopar som eget yttrande under uttalande av önskvärdheten
av att uppbördsfrågan kunde lösas på grundval av den föreliggande
utredningen — att förslaget efter remissbehandlingen och de förbättringar,
som därefter vidtoges, sannolikt vore genomförbart. 1 promemorian anföres
därefter:

Man ma emellertid ha klart för sig att det ingalunda innebär den förenkling
av vårt uppbördssystem, som allmänheten torde vänta sig, utan en
avsevärt tillkrånglad samt väldig och kostsam apparat både för myndigheter

Kungi. Maj:ts proposition nr 370.

och arbetsgivare. Detta är oundvikligt om man inte vill ändra vårt skattesystem
men undanröja de största olägenheterna med vårt uppbördssystem.
Huruvida dessa erkänt stora olägenheter äro så stora att deras undanröjande
är värt denna väldiga apparat, denna påbyggnad på vårt redan så invecklade
skattesystem, är svårt att bedöma och avgöra.

Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar, att länsstyrelsen visserligen funne,
att det föreslagna uppbördssättet genom sin större effektivitet vid skatteindrivningen
ur allmänt finansiell synpunkt vore det nu gällande överlägset
särskilt för närvarande, då man hade att förvänta fallande konjunkturer med
därmed förenade inkomstminskningar för de skattskyldiga, samt att förslaget
för flertalet skattskyldiga vore förenat med uppenbara fördelar genom att
närma uppbörden till inkomstförvärvet ävensom utöka antalet uppbördsterminer.
Länsstyrelsen ställde sig dock tveksam gentemot förslagets genomförande
med hänsyn till de ökade organisationskostnaderna och de betydande
bördor, som ålades enskilda arbetsgivare. Då därjämte en verkligt nöjaktig
lösning av uppbördsproblemet kunde vinnas först i samband med en omläggning
av reglerna för beskattningen, kunde förslaget icke betraktas som en
slutgiltig sådan lösning; det syntes dock kunna godtagas som ett provisorium.

Kammarrätten anför:

Huruvida förslagens fördelar överväga nackdelarna, finner kammarrätten
tvivelaktigt. Möjligheten att ernå en effektiv skatteindrivning torde åtminstone
under normala förhållanden mindre sammanhänga med föreliggande
förslag än med folkbokföringens effektivitet. Kunna utmätningsmännen omedelbart
efter det de skattskyldiga flyttat erhålla underrättelse om den nya
vistelseorten och ny anställning, torde de därmed i regel få möjlighet att uttaga
den skatt, som nu går förlorad på grund av att vissa personer byta anställning,
när skatt avfordras dem. Därmed torde den med det föreliggande
förslaget åsyftade effektiviteten i huvudsak vara uppnådd, i den mån den är
ur social synpunkt lämplig. Olägenheterna av införselsystemet borde kunna
i hög grad minskas genom skatteförmedlingskassornas verksamhet. Man lärer
kunna antaga, att dessa kassor skulle i hög grad ökas i antal och omfattning,
örn de icke som nu hade att räkna med att verksamheten när som helst kan
komma att avvecklas. Skatternas eftersläpning skulle väl också för dem som
så vilja kunna i hög grad minskas genom dessa kassors verksamhet; genom
en mycket obetydlig ökning av löneavdragen skulle efterhand kunna uppnås,
att medel funnes för gäldande av den skatt som förfaller till betalning under
påföljande år. De av sparbankerna inrättade kassorna förefalla i detta avseende
särskilt lämpliga. Då överhuvud taget de fördelar som skulle vinnas
förefalla allt för dyrköpta, anser kammarrätten det synnerligen tveksamt, örn
den föreslagna ändringen av uppbördsväsendet bör genomföras.

Magistraten i Vimmerby ifrågasätter, huruvida det vore motiverat att utmönstra
den gällande organisationen till förmån för ett fördyrat uppbördsförfarande,
vars verkningar — i brist på jämförbara uppbördsresultat från de
länder, där liknande system tillämpades — icke kunde beräknas.

Drätselnämnden i Stockholm, vars yttrande åberopas av stadskollegiet i
staden, anför:

Vårt invecklade skattesystem lägger, såsom de många tidigare utredningarna
visat, svåra hinder i vägen, när det gäller att lösa frågan örn en ornlägg -

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

ning av uppbördsförfarandet i den riktning, varom här är fråga, nämligen
att närma skatteuppbörden till inkomstförvärvet. Obestridligen skulle det, såsom
kammarkontoret anser, vara riktigast att först undersöka möjligheterna
att förenkla skattesystemet. Gör man ej detta, får man finna sig i att omläggningen
måste betyda en mycket komplicerad apparat, som drager med sig
stora administrationskostnader, och att systemet likväl icke kan bli ur alla
synpunkter tillfredsställande. Delta torde efter de tidigare och nu förevarande
utredning få anses klarlagt.

Vinsterna för det allmänna av reformen torde ej heller få överskattas. En
verklig källbeskattning ernås ju endast i fråga om inkomst av tjänst och på
detta område torde man redan med nuvarande system vara framme vid ett
nära nog hundraprocentigt indrivningsresultat. De inkomster, som nu undgå
beskattning, torde till största delen hänföra sig till andra källor. Om sedan en
mycket stor del av- de ökade skatteintäkterna uppslukas av administrationskostnader,
framstår reformen ur det allmännas synpunkt som icke så synnerligen
angelägen. För kommunernas speciella del innebär dock det föreliggande
förslaget en förmån däruti, att staten förutsättes garantera kommunerna en
oavkortad utdebitering. Fördelen vinnes dock för de större kommunernas vidkommande
icke utan vissa kostnader samt andra betydelsefulla olägenheter,
till vilka drätselnämnden återkommer i det följande.

Sina mest betydande förtjänster har omläggningen emellertid för skattebetalarna
eller åtminstone för ett flertal av dessa. Den länge väntade reformen
har därför tilldragit sig ett betydande allmänt intresse. Måhända har därvid
dess reella värde stundom något överdrivits. I själva verket kan ju en förutseende
skattebetalare alltid gardera sig för kommande skatteutgifter, och
skatteförmedlingskassorna erbjuda honom möjlighet att reglera sina mellanhavanden
med skattemyndigheten på ett synnerligen bekvämt sätt. Såsom
kammarkontoret påpekat, kan det också ifrågasättas, om man ej genom ett
utbyggande av verksamheten med skatteförmedlingskassor, eventuellt i förening
med andra åtgärder, kunde med enklare medel nå ganska långt mot det
mål, som den nu föreslagna reformen åsyftar. Det skulle därför enligt drätselnämndens
mening under normala förhållanden icke ha betytt någon alltför
stor olägenhet, örn man låtit anslå ännu någon lid med reformens genomförande
och använt denna tid till att genomarbeta problemet från vidare utgångspunkter
och därvid helst också gått till roten med hela beskattningssystemet.

Emellertid har frågan om en uppbördsreform av det här ifrågavarande slaget
särskild aktualitet just nu med hänsyn till de högt uppdrivna skattesatserna
och risken för snabbt vikande konjunkturer. Drätselnämnden kan dela uppfattningen,
att dessa förhållanden utgöra tillräcklig anledning att redan nu
forcera fram reformen. Om det förslag, som de sakkunniga presterat, får väl
också anses, att det gör det bästa möjliga av de givna betingelserna och är
praktiskt genomförbart. Dock blir förfarandet, som redan sagts, i hög grad
komplicerat. I åtskilliga detaljer förefaller förslaget dessutom ej vara så
grundligt genomtänkt, och vissa relativt besvärliga praktiska problem ha
skjutits åt sidan för att lösas, sedan principbeslut om reformen väl föreligger.

Drätselnämnden uttalar vidare, att Stockholms stad icke hade anledning
att motsätta sig en omläggning av uppbördsförfarandet i huvudsaklig överensstämmelse
med uppbördsberedningens förslag. Detta krävde dock en grundlig
överarbetning, innan det lades till grund för lagstiftning i ämnet.

Magistraten i Göteborg, sorn åberopar ett av mantalsdirektören i staden avgivet
yttrande, finner sig endast med tvekan icke böra avstyrka, att förslaget

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

lägges till grund för lagstiftning. Såsom skäl för förslagets godtagande andres,
att bristerna i nuvarande uppbördsförfarande snarast möjligt borde undanröjas
och att något annat och bättre system än det föreslagna icke — i
varje fall inom de närmaste åren — kunde tänkas bliva genomfört.

örebro låns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ställer sig i hög grad
tveksamt till förslaget med hänsyn till de betydande kostnader, som ett genomförande
därav skulle förorsaka det allmänna och företagarna. Det kunde
ifrågasättas, om icke andra vägar vore framkomliga, då det gällde att eliminera
de nuvarande skatteförlusterna. En bidragande orsak till förvaltningsutskottets
inställning vore, att genom förslagets genomförande det av det allmänna
understödda frivilliga planerandet och sparandet för skattebetalning,
som hittills med framgång tillämpats, skulle bortfalla.

Magistraten i örebro — som åberopar ett av kronokamreraren i staden
avgivet yttrande — samt drätselkammaren i samma stad uttrycka farhågor
för att de arbetsuppgifter, som ålades de lokala skattemyndigheterna, vore
så omfattande, att de icke skulle medhinnas under den tid, som stöde
till buds.

Styrelsen för Sveriges häradsskrivareförening framhåller de starka betänkligheter,
föreningen hyste gentemot det föreslagna systemet för uppbördsfrågans
lösning och särskilt rörande möjligheterna för dess praktiska
tillämpning.

Några av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna avstyrka
förslaget. Såsom motivering anföres härvid i huvudsak, att ett uppbördsförfarande
enligt uppbördsberedningens förslag icke passade ihop med vårt
skattesystem, som genom en mångfald avdrag av olika slag sökte avpassa
skatten efter vederbörandes skatteförmåga, att i följd härav vid uttagandet
av skatt rättvisesynpunkten åsidosattes, att om förslaget genomfördes ordning
och reda i uppbördsväsendet äventyrades samt att fördelarna för det
allmänna av det nya systemet icke vore så stora att de utgjorde tillräckliga
skäl att genomföra en så genomgripande ändring i den nuvarande uppbördsordningen.

Länsstyrelsen i Örebro lån anför:

Med källskatt i egentlig mening torde väl i allmänhet avses sådan skatt,
som uttages i omedelbar anslutning till förvärvet. Typen för en renodlad
källskatt är den skatt, som av arbetsgivare innehålles vid utbetalning av
lön till arbetstagare. Det torde också vara en så inrättad skatt som mer eller
mindre omedvetet åsyftas, då i press och diskussion krav resas på en reformering
av vårt uppbördsförfarande. Frågan örn de olika förvärvskällornas
inbördes samband och löneskattens anslutning till skatterna från övriga
förvärvskällor ägnas därvid icke nöjaktig uppmärksamhet. Det har vid
överläggningar med intresserade näringsidkare ur skilda läger visat sig, att
man förutsatt, att källskatten för inkomst av tjänst kunde så att säga utbrytas
ur det övriga skattesystemet genom att vid utbetalning av alla slag
av tjänsteinkomster, således även av inkomst av bisysslor och tillfällig anställning,
innehålla en viss procentuell del av inkomsten för skatt och alt
denna skattebetalning för tjänsteinkomst vore definitiv. Till avräkningar,

Hihang litt riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 370.

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

tilläggsdebiteringar och restitutioner tager delina opinion ringa eller i allmänhet
ingen hänsyn. Sannolikt är denna meningsriktning bland lekmän
påverkad av om icke direkt föranledd av allt tal örn källskatt i utlandet, där
skattelagstiftning och mindre krav på fullständig avstämning mellan inkomst
och skatt möjliggöra, att källskatten blir i det närmaste definitiv.

Länsstyrelsen yttrar därefter, att man icke såsom skäl för genomförande
av ett system med s. k. källskatt finge åberopa, att ett dylikt system vore
infört i vissa utländska stater, enär källskatt där icke uttoges under de förutsättningar
och i den omfattning, som i det föreliggande förslaget förordades.

Länsstyrelsen anför vidare:

Vid läsningen av uppbördsberedningens föreliggande förslag har länsstyrelsen
icke kunnat undgå att erinra sig de utredningar och förslag, som
för knappast mera än fyra år sedan framlades av skattedirektören Sandström.
Principiellt kan länsstyrelsen icke finna någon skillnad emellan
Sandströms och beredningens förslag. Sandströms förslag avvisades efter
en enhällig kritik från statliga och kommunala myndigheter, näringssammanslutningar
med flera. Det vore förvisso att hälsa med tillfredsställelse
örn uppbördsberedningen i sitt betänkande kunnat framlägga förslag till
uppbördsfrågans lösning, som påkalla mindre kritik än tidigare väckta. Så
är tyvärr enligt länsstyrelsens mening icke fallet.

Det nuvarande uppbördssystemet vilar på den väl av alla parter såsom
riktig erkända lanken, att skatt icke kan uttagas förrän den inkomst blivit
enligt rättsliga grunder bestämd, varå skatten skall beräknas. Denna för
ett rättssamhälle till synes självklara grund för en skatteuppbörd lämnas
nu enligt uppbördsberedningens förslag å sido. Enligt författningsförslagen
skall, då fråga är örn annan inkomst än av tjänst, en preliminär skatt uttagas,
vilken beräknas med hänsyn till de utskylder, vilka kunna antagas
komma att påföras skattskyldig efter verkställd taxering. I praktiken omsättes
detta så, att preliminärskatten grundas på senast fastställda taxering.

Sedan länsstyrelsen förklarat sig bestämt avstyrka det nu framlagda förslaget,
vilket enligt länsstyrelsens mening med övertygande skärpa visade
vilka stora för att icke säga oövervinneliga svårigheter, som vid fasthållande
av kravet på en likformig och rättvis beskattning vore förenade med en
allmän uppbörd av skatt vid källan, uttalar länsstyrelsen slutligen:

Det vore enligt länsstyrelsens mening för landet en stor vinning, om riktiga
lärdomar härav droges, så att kommande utredningar äntligen kunde
inriktas på det för uppbördsfrågan i Sverige väsentliga, nämligen att skattebetalningen
med bibehållande av nu gällande huvudprinciper för den direkta
beskattningen till tiden föres närmare inkomstförvärvet. Örn möjligheten
härför har någon utredning av uppbördsberedningen icke verkställts.
Länsstyrelsen har sig emellertid bekant, att förslag i sådant syfte i skilda
sammanhang och från olika håll framlagts, varigenom de väsentligaste
olägenheterna i det nuvarande uppbördssystemet skulle kunna inom rimlig
kostnadsram undanröjas. Det synes länsstyrelsen som om dessa förslag
borde kunna läggas till grund för vidare utredning.

Magistraterna i Linköping och Oskarshamn samt stadsfullmäktige i Borås
förorda, att en reformering av uppbördsväsendet sker på grundval av den
uppbördsform, som representeras av skattebetalning genom skatteförmed -

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

lingskassor. Magistraterna i Linköping och Oskarshamn ifrågasätta härvid,
huruvida icke möjligen anslutningen till nämnda kassor borde göras obligatorisk.

Magistraten i Kristianstad — som åberopar ett av kronokamreraren i
staden avgivet yttrande — uttalar att då det föreslagna uppbördssystemet
i praktiken skulle visa sig svårhanterligt, tungrott och onödigt invecklat en
lösning efter enklare linjer borde eftersträvas. Därest den uttagna preliminärskatten
gjordes definitiv, sluppe man det krångliga avräknings- och
jämkningsförfarandet.

övriga myndigheter, som avstyrka förslaget, äro magistraterna i Södertälje,
Sölvesborg och Ulricehamn, stadsfogdarna i Karlskrona och Luleå,
häradsskrivaren i Örebro fögderi, kommunalborgmåstaren i Eslöv, kommunalfullmäktige
i Gårdsby, Laholms landskommun, Breared, Gladsax och
Stora Mellösa. Förslaget avstyrkes därjämte av Västergötlands och norra
Hallands handelskammare. Av nu nämnda myndigheter förorda magistraterna
i Sölvesborg och Ulricehamn samt kommunalfullmäktige i Gårdsby
och Gladsax, att olägenheterna i nuvarande uppbördsväsen så långt sig
göra låter undanröjas genom medverkan av skatteförmedlingskassor vid
uppbörden; de tre sistnämnda myndigheterna anse, att anslutningen till
sådana kassor bör göras obligatorisk. Västergötlands och norra Hallands
handelskammare uttala, att förslaget icke utgjorde en praktiskt godtagbar
lösning.

Såväl uppbördsberedningen som de hörda myndigheterna och sammanslutningarna
hava betonat de allmänt kända olägenheter, som förorsakas
både de skattskyldiga och det allmänna därigenom, att enligt vårt nuvarande
uppbördsväsen skattebetalningen äger rum först sedan relativt lång
tid förflutit efter det att den inkomst, som skatten avser, förvärvats. Både
beredningen och remissinstanserna hava samtidigt framhållit behovet av
en förbättring av de nuvarande förhållandena. Det har också för statsmakterna
sedan länge stått klart, att åtgärder borde vidtagas för att undanröja
de ifrågavarande olägenheterna genom att minska tidsskillnaden mellan inkomstförvärvet
och skattebetalningen. Behovet av en förbättrad uppbördsordning
har framträtt med särskild styrka på senare tid, då skattetrycket
måst skärpas. De resultat, som framkommit genom tidigare verkställda
utredningar i syfte att ernå en lösning av uppbördsfrågan i nyss antydda
riktning, hava emellertid icke ansetts kunna läggas till grund för en lagstiftning
i ämnet.

En tillfredsställande lösning av uppbördsfrågan torde — såsom jag vid
tidigare behandling i statsrådet av frågan om en uppbördsreform framhållit
—- kunna vinnas endast örn skatten betalas i så nära anslutning till inkomstförvärvet
som möjligt. I fråga örn de förvärvskällor, där så kan ske, bör
därjämte, för vinnande av en för det allmänna effektiv och för de skattskyldiga
bekväm betalningslorm, en del av inkomsten innehållas för gäldande
av den skatt, som belöper på inkomsten. Det övervägande antalet av de

Departements.

chefen.

100

Kungl. May.ts proposition rir 370.

myndigheter och sammanslutningar, till vilka förslaget remitterats, har
jämväl uttalat sig för en reform efter denna linje. Jag anser alltså, att man
icke bör stanna vid den mindre genomgripande reform, som föreslagits från
vissa håll och som innebär, att uppbörden av skatt visserligen skulle närmas
till inkomstförvärvet men dock taga sin början först efter utgången av
inkomståret. Den nu förefintliga form av uppbörd, som består i skattebetalning
genom förmedling av skatteförmedlingskassor, avhjälper visserligen
i någon mån olägenheterna med det nuvarande uppbördsförfarandet
men uppfyller icke de krav som man enligt vad nyss sagts måste ställa på
ett reformerat uppbördsväsen. För att så skulle bliva fallet skulle erfordras
dels att anslutningen till kassorna gjordes generell och obligatorisk, dels ock
att de avsättningar av inkomsten, vilka under ett år gjordes til] ifrågavarande
kassor, skulle avse skatt, som belöpte på inkomsten under samma år.
Uppbyggandet av en så omfattande organisation, som därav skulle föranledas,
vid sidan av den ordinarie uppbördsorganisationen torde emellertid icke
böra ifrågakomma.

Uppbördsberedningens förslag innebär i fråga om inkomst från förvärvskällan
tjänst en beskattning så nära inkomstkällan, som möjligt är,
alltså en verklig källbeskattning. En sådan beskattningsform är, såsom
beredningen framhållit, i och för sig tänkbar även såvitt angår inkomst av
visst slag av tillfällig förvärvsverksamhet samt av kapital. Av vissa skäl
föreslår emellertid beredningen, att källskatt icke skall uttagas för sistnämnda
inkomst; till denna fråga torde jag emellertid få återkomma i ett senare
sammanhang. Vidkommande förvärvskällorna jordbruksfastighet, annan
fastighet och rörelse är en verklig källbeskattning näppeligen möjlig att
genomföra. I fråga om dessa förvärvskällor torde man icke kunna komma
närmare målet än att, på sätt beredningen föreslagit, för inkomsten under
inkomståret uttages skatt, beräknad på grundval av verkställd taxering.

Några mera väsentliga ändringar i rådande skattesystem böra, såsom
i direktiven för uppbördsberedningens arbete förutsatts, icke i detta sammanhang
komma i fråga och taxering bör alltjämt ske efter inkomstårets
slut. En följd härav är, att den under inkomståret uttagna skatten icke
kan vara definitiv utan endast såsom preliminär gå i avräkning å den efter
taxering fastställda slutliga skatten. Även om de särskilda omständigheter,
som sammanhänga med tjänstgöringsförhållandena för sjöfolket — särskilt
för de sjömän som tjänstgöra i utrikes fart — kunde synas föranleda till
att den genom avdrag å lönen innehållna skatten för dem gjordes definitiv,
torde det dock knappast vara tillrådligt att — i varje fall för närvarande —
försätta sjöfolket i särställning i förevarande hänseende. Till frågan om
sjöfolkets uppbörds- och skatteförhållanden återkommer jag emellertid i ett
senare sammanhang.

Det nyssnämnda avräkningsförfarandet medför givetvis en särskild belastning
av organisationen, som emellertid är ofrånkomlig vid bibehållande
av vårt nuvarande skattesystem. Överhuvud taget komma, såsom både de
tidigare undersökningarna och den senast verkställda utredningen visa, åt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

101

skillra svårigheter att vara förknippade med uttagandet av en preliminär
skatt, vilken är avsedd att så nära som möjligt ansluta sig till den slutliga
skatt, som kan komma att påföras efter verkställd taxering. Det kan icke
undvikas, att differenser mellan preliminär och slutlig skatt uppstå. Genom
det föreslagna jämkningsförfarandet har dock skapats en anordning,
som möjliggör justeringar av preliminärskatten i de fall, då denna i högre
grad skiljer sig från den påräkneliga slutliga skatten. Mindre differenser

— till nackdel eller till fördel för den skattskyldige — komma att rättas
vid den slutliga debiteringen. Den olägenhet, som uppkommer för de skattskyldiga
därigenom att i vissa fall en något för hög preliminärskatt uttages

— ett förhållande som ju i regel rättas så snart den skattskyldige begär sådan
rättelse — synes dock vara mindre än den olägenhet som gällande ordning
medför, då de skattskyldiga i vissa fall nödgas att med en minskad
inkomst betala en på en tidigare högre inkomst belöpande skatt utan att
kunna på grund härav få skatten nedsatt (såvida icke fråga är örn dödsbo).

I några yttranden har framhållits, att de fördelar i form av ökade skatteintäkter
för det allmänna, som en reform i enlighet med uppbördsberedningens
förslag skulle medföra, icke vore så stora att de motiverade en så genomgripande
omläggning av uppbördsförfarandet, som förslaget innebure. Häremot
vill jag invända att, även örn ifrågavarande fördelar för det allmänna
under tider med stigande eller jämna konjunkturer icke skulle vara så stora,
ett enligt beredningens förslag förbättrat uppbördssystem vid sjunkande
konjunkturer torde minska skatteförlusterna i betydande grad. För de enskilda
skattskyldiga torde ett förbättrat uppbördsförfarande under alla förhållanden
medföra avsevärda fördelar framför det nuvarande systemet.

Jag är sålunda medveten om att ett uppbördssystem, utformat enligt det
nu föreliggande förslaget, kommer att stundom ställa vissa krav på de
skattskyldiga för att de skola komma i åtnjutande av de fördelar, som äro
förenade med förslaget, ävensom medföra en särskild tunga för de enskilda,
som skola verkställa avdrag å inkomst för gäldande av skatt. Det är vidare
uppenbart, att förslaget kommer att nödvändiggöra en betydande förstärkning
av den nuvarande uppbördsorganisationen. I likhet med det övervägande
antalet hörda myndigheter och sammanslutningar finner jag emellertid
de med förslaget förenade fördelarna för det allmänna och i synnerhet
för de skattskyldiga vara så stora i förhållande till de nyss berörda
olägenheterna, att jag det oaktat anser mig böra i huvudsak godtaga det föreliggande
förslaget. —- Jag vill i detta sammanhang nämna, att jag från Finland,
där ett i stort sett liknande system för uttagande av förskott å den efter
taxering fastställda skatten är infört från och med år 1944, låtit införskaffa
vissa uppgifter om de erfarenheter man där haft av systemet. De inhämtade
upplysningarna giva vid handen, att den i Finland genomförda uppbördsreformen
— trots det att dess första tillämpningstid infallit under pågående
krig — anses hava slagit väl ut.

Uppbördsberedningens förslag i ämnet har underkastats en närmare

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

granskning och överarbetning inom finansdepartementet. Härvid har hänsyn
tagits till vissa i remissyttrandena framställda erinringar.

Såsom resultat av den sålunda verkställda överarbetningen föreligga förslag
till följande författningar, nämligen

1. uppbördsförordning,

2. lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370),

3. förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 28 september
1928 (nr 373) om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,

4. förordning om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 17 juni 1938
(nr 370) om särskild skatt å förmögenhet,

5. lag angående ändrad lydelse av 8, 14 och 16 §§ lagen den 28 september
1928 (nr 377) örn skogsaccis,

6. förordning angående ändring i vissa delar av taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379),

7. förordning om ändrad lydelse av 11 § förordningen den 17 maj 1923
(nr 116) angående skatt för hundar,

8. förordning om utdebitering av tingshusmedel,

9. förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 16 december
1927 (nr 462) angående understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt
skattetyngda kommuner,

10. lag om ändring i lagen den 16 oktober 1908 (nr 110 s. 1) angående
lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan
samt hennes prästerskap och betjäning,

11. lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 251)
örn kommunalstyrelse på landet,

12. lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 252)
om kommunalstyrelse i stad,

13. lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 259)
om församlingsstyrelse,

14. lag angående ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924 (nr 349)
om landsting,

15. förordning om upphävande av förordningen den 30 juni 1933 (nr 461)
om ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel,

16. lag angående ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935 (nr 337)
om kommunalstyrelse i Stockholm,

17. lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 260)
örn församlingsstyrelse i Stockholm,

18. lag om ändrad lydelse av 1 och 13 §§ lagen den 12 juni 1931 (nr 201)
angående kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg,

19. lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 juni 1919 (nr 293)
örn ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning,

20. lag angående ändrad lydelse av 37 och 39 §§ lagen den 26 november
1920 (nr 796) om val till riksdagen,

21. lag angående ändrad lydelse av 6 och 9 §§ kommunala vallagen den
6 juni 1930 (nr 253), samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

103

22. lag angående ändrad lydelse av 7 § 2 mom. lagen den 14 juni 1918
(nr 422) örn fattigvården.

Innan jag övergår till att behandla de sålunda upprättade förslagen och
därvid i första hand förslaget till uppbördsförordning, vill jag emellertid
först beröra några huvudfrågor, vilkas tillfredsställande lösning torde utgöra
en förutsättning för uppbördsreformens genomförande. Jag avser härvid
frågorna örn gemensam debitering och uppbörd av krono- och kommunalutskylder,
om kommunal utdebitering av skatt och kommunalt budgetår, örn
statlig skatteprocent och statligt budgetår, örn ändrad folkbokföring samt
örn beskattningsort då taxering skall ske i hemortskommunen.

III. Vissa allmänna frågor.

A. Gemensam debitering och uppbörd av krono- och kommunalutskylder.

Uppbördsberedningen föreslår, att krono- och kommunalutskylder skola
debiteras och uppbäras gemensamt. För att ernå förenkling av debitering,
uppbörd och redovisning av utskylderna föreslås vidare, att vissa avgifter
och annuiteter, som nu upptagas å krono- eller kommunaldebetsedel, skola
uteslutas från det allmänna uppbördsförfarandet. Beträffande den närmare
motiveringen för och utformningen av beredningens förslag härutinnan må
emellertid här allenast hänvisas till beredningens betänkande s. 177—185.

Uppbördsberedningens förslag om gemensam debitering och
uppbörd av krono- och kommunalutskylder tillstyrkes eller
lämnas utan erinran i samtliga yttranden.

Förslaget att vissa nu å kronodebetsedeln upptagna avgifter
och annuiteter skola uteslutas från det allmänna
uppbördsförfarandet möter i flertalet yttranden ingen erinran. De
sammanslutningar, som beröras av förslaget i denna del, avstyrka däremot
i regel detsamma. Sålunda avstyrkes förslaget, att h u s h å 11 n i n g s s ä 11-skapsavgifterna icke vidare skola uppbäras i samband med den allmänna
uppbörden av förvaltningsutskotten för samtliga hushållningssällskap
med undantag för fyra, inom vilkas områden avgifterna redan nu uppbäras
genom sällskapens egen försorg. Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
anför:

Uttagande av medlemsavgifterna genom kronouppbörden har fungerat synnerligen
bra. Den å kronodebetsedeln påförda ledamotsavgiften är frivillig,
men det är endast undantagsvis någon vägran förekommer att betala denna
avgift. Med hänsyn till att den huvudsakliga delen av sällskapets medlemmar
utgöres av små och medelstora jordbrukare, lantarbetare m. fl., så är det
intet tvivel örn att varje annat uppbördssystem, exempelvis avgifternas uttagande
genom postförskott, skulle medföra en mycket stark stegring av
restantierna. Med kännedom örn den jordbrukande befolkningens motvilja

104

Kungl. Mcij:ts proposition nr 370.

att lösa postförskott kan man med visshet antaga, att avsevärt mer än 50 %
återkomma oinlösta. Dessutom skulle ett dylikt system medföra alltför höga
expeditionskostnader för sällskapet i förhållande till avgifternas storlek. Ett
sådant uppbördssystem måste för den skull betraktas som oanvändbart. Det
skulle kunna tänkas att hushållningssällskapet i varje av länets 87 socknar
utser en eller flera uppbördsman, som personligen uppbära avgifterna. En
något bättre effekt torde därvid kunna ernås, men å andra sidan bliva kostnaderna
i förhållande till medlemsavgiften oproportionerligt höga.

I sammanhang med vad här anförts vill hushållningssällskapet framhålla,
att hushållningssällskapet under de senaste 25 åren på olika sätt arbetat för
en ökning av medlemsstocken, delta med tanke dels på att den jordbrukande
befolkningen får anknytning till och förtroende för det organ, som är tillkommet
att bevaka och tjäna jordbrukets intressen, och dels att underavdelningarna
erhålla sådant ekonomiskt underlag, att de kunna upptaga och
utföra uppgifter, som äro till direkt nytta för jordbruket inom deras x-espektive
lokala områden. Dessa strävanden hava krönts med framgång i det att
antalet medlemmar under angivna tid nära 5-dubblats. Genomföres beredningens
förslag på denna punkt skulle detta innebära, att gillena gå miste
om huvuddelen av sina inkomster och härigenom icke blott tvingas till minskad
verksamhet utan även få sina möjligheter som enande och sammanhållande
ortsorgan starkt reducerade. En dylik utveckling skulle förutom att
försvaga jordbrukarebefolkningens känsla av anknytning och förtroende till
sällskapet vara så olycklig, att hushållningssällskapet för att förhindra densamma
måste söka utverka att särskilt statsanslag ställes till förfogande för
underavdelningarnas upprätthållande. Säkerligen skulle detta ej kunna stanna
vid närmelsevis det belopp, som kan anses motsvara statsverkets nuvarande
kostnader för avgiftsuppbörden. Med den redovisning, som för närvarande
sker — från landskontoret till hushållningssällskapet två gånger årligen
— måste statsverkets kostnader anses synnerligen obetydliga. Enligt
förvaltningsutskottets mening finnes ej heller något hinder för att låta hushållningssällskapens
avgifter tagas till uppbörd på den definitiva debetsedeln.

Länsstyrelsen i Uppsala län avstyrker likaledes förslaget i denna del och
yttrar härvid, att hushållningssällskapen vore att anse som halvofficiella institutioner,
varför det icke kunde anses obefogat, att de bibehölles vid sin
hittillsvarande rätt att få avgifterna uppburna i samband med kronouppbörden.
Liknande synpunkter uttalas även av länsstyrelserna i Blekinge och
Västerbottens län.

Lantbruksstyrelsen anför, att styrelsen i sitt yttrande över skattedirektören
Sandströms förslag till tidigare inbetalning av utskylder i fråga om hushållningssällskapsavgifterna
framhållit, att den övervägande delen av hushållningssällskapen
fortfarande inkasserade sina ledamotsavgifter via kronodebetsedeln.
I vissa hushållningssällskap hade man dock övergått till att inkassera
medlemsavgifterna på vanligt sätt genom postverket. Då något avgörande
hinder icke syntes finnas för att jämväl övriga hushållningssällskap
använde sig av samma uppbördsmetod, hade styrelsen i nämnda yttrande
icke funnit någon erinran påkallad mot förslaget att avföra ifrågavarande
avgifter från skattesedeln. Lantbruksstyrelsen funne visserligen icke skäl att
nu frångå sin tidigare i denna fråga uttalade uppfattning. Styrelsen kunde
emellertid icke underlåta att framhålla, att den förestående omorganisationen

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

105

av hushållningssällskapen förväntades medföra en betydligt starkare tillslutning
av medlemmar till hushållningssällskapen och att det på grund härav
tvivelsutan vore önskvärt, att inkasseringen av sällskapens medlemsavgifter
fortfarande finge ske i samband med skatteuppbörden.

I fråga om riddarhuskapitationsavgifternas uteslutande från
uppbörden framhåller riddarhusdirektionen, att dessa avgifter upptoges för
att medel skulle erhållas för riddarhusbyggnadens underhåll. Detta underhåll
vore emellertid synnerligen kostsamt, vilket haft till följd, att avgifternas
sammanlagda belopp vore otillräckligt för det avsedda syftet, varför avsevärda
tillskott måst ske från andra medel. Väl hade direktionen betydande
tillgångar under sin förvaltning, men dessa bestode nästan uteslutande av
donerade medel, vilka finge användas endast till stipendier och understöd.
Därest kapitationsavgifternas uppbärande ej skulle ske under det tvång, som
vore förenat med deras uttagande i samband med den allmänna skatteuppbörden,
bomme avgifterna sannolikt att inflyta i väsentligt mindre omfattning
än hittills och därmed skulle direktionen se sig ställd inför stora och i längden
oövervinnerliga svårigheter att tillgodose byggnadens vidmakthållande i
behörigt, densamma värdigt skick. Att så skedde måste dock — med hänsyn
till dess konstnärliga och historiska värde — anses vara även av stort
allmänt intresse. Direktionen funne det påkallat, att kapitationsavgiften —
örn så visade sig möjligt — alltjämt finge uppbäras i samband med kronouppbörden.
Det vore icke till fyllest, att avgiften i sista hand kunde utmätningsvis
indrivas utan föregående dom. Det förefölle direktionen, som om
uppbördsberedningen vid uteslutande av vissa utskylder från det allmänna
uppbördsförfarandet gått längre än vad som kunde anses påkallat för att ej
onödigt betunga slutuppbörden. Så vitt direktionen kunnat finna, borde något
egentligt hinder icke föreligga att inordna uppbörden av kapitationsavgiften
i det tillämnade nya systemet för skatteuppbörden.

Vidkommande uppbördsberedningens förslag, attavgifternatillvissa
försäkringsbolag icke vidare skulle uppbäras i samband med den allmänna
uppbörden, anför husdjursförsäkringsföretagens förening, att visserligen
flera av de smärre försäkringsföretag, varom här vöre fråga, uttoge sina
avgifter på annat sätt än i samband med kronouppbörden. En del företag,
däribland det ojämförligt största i branschen, nämligen Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget,
som ensamt hade större bestånd än övriga inom landet
verksamma husdjursförsäkringsföretag tillsammans, använde sig dock
alltjämt av rätten till uppbörd i samband med kronouppbörden. Dessa företag
ville icke förlora det stöd, som uppbörd genom kronodebetsedeln för dem
utgjorde. Under sådana omständigheter ansåge föreningen starka skäl föreligga
för bibehållande av den rätt, som nu förelåge för dessa anstalter.

Landsbygdens brand försäkringsbolags förening upplyser, att tre av föreningens
medlemmar ännu verkställde sin avgiftsuppbörd med anlitande av
kronodebetsedel, nämligen Göteborgs och Bohus läns brandstodsbolag, Kal -

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

inar läns norra brandstodsbolag och Örebro läns brandstodsbolag. Mot en
omläggning till annat uppbördssätt hade de nämnda bolagen ansett tala dels
de relativt stora engångskostnaderna för anskaffande av i så fall erforderliga
bokföringsmaskiner och dels de årliga kostnaderna efter en sådan omläggning
med hänsyn särskilt till de förhöjda postavgifterna. Övriga fyrtio föreningsmedlemmar
hade däremot avgiftsuppbörden ordnad på annat sätt. Ett
flertal av dessa bolag hade tidigare verkställt uppbörden genom kronodebetsedeln
men numera övergått till uppbörd över postgiro. Erfarenheten hos
sistnämnda bolag syntes genomgående vara, att postgirosystemet vore att föredraga.

Beträffande förslaget rörande uppbörd av annuiteter å avdiknings1
å n åberopar lantbruksstyrelsen sitt yttrande över skattedirektören Sandströms
förenämnda förslag. Styrelsen anförde då:

De utlämnade avdikningslånen uppgå för närvarande till ett sammanlagt
belopp av närmare 50 miljoner kronor. Dessa avdikningslån gravera enligt en
summarisk uppskattning, som gjorts inom styrelsen, icke mindre än närmare
100 000 jordbruksfastigheter, vilka representera lika många årliga annuiteter
å avdikningslånen. Det är sålunda här fråga om en mycket betydande och
omfattande uppbörd. Att denna underlättas i mycket hög grad därigenom, att
annuiteterna debiteras å kronoskattesedeln är uppenbart. Skulle man övergå
till ett annat uppbördssätt i fråga örn dessa inbetalningar — något som i och
för sig väl icke vore alldeles omöjligt — skulle det säkerligen medföra betydligt
större svårigheter att få låneannuiteterna att inflyta. Icke annat lantbruksstyrelsen
kan finna, vore det synnerligen oklokt att frångå det nuvarande
uppbördssystemet, något som skulle medföra dubbelt arbete och dubbla
kostnader för länsstyrelserna. När det därjämte måste ligga i statens synnerliga
intresse, att annuiteterna å avdikningslånen inflyta i vederbörlig ordning
vill lantbruksstyrelsen bestämt tillråda, att desamma allt fortfarande
måtte upptagas å skattesedlarna. Lantbruksstyrelsen kan icke heller se, att
det skulle vara något större hinder att upptaga dessa annuiteter å den slutliga
skattesedeln — en sådan förutsättes ju även enligt det nya systemet såsom
komplement till den preliminära debetsedeln.

Lantbruksstyrelsen yttrar vidare:

Jämväl i detta sammanhang finner sig lantbruksstyrelsen böra bestämt avstyrka,
att någon ändring vidtages i fråga örn inkassering av annuiteter å avdikningslån.
Dessa böra enligt lantbruksstyrelsens mening allt fortfarande
upptagas på skattesedlarna.

Det av uppbördsberedningen nu framlagda förslaget i fråga örn dessa annuiteter
skiljer sig från Sandströms förslag i så måtto, att uppbördsberedningen
föreslår, att inkasseringen av annuiteterna skall handhavas centralt av statskontoret
i stället för av länsstyrelserna enligt Sandströms förslag. I fråga örn
detta ändringsförslag anser lantbruksstyrelsen sig icke böra underlåta att
framhålla, att det synes vara en reform baklänges att centralisera en administrativ
arbetsuppgift, som lämpligare låter sig utföras lokalt av länsstyrelserna.
Nämnas må nämligen, att det är länsstyrelserna, som efter förslag av
vederbörande lantbruksingenjörer fördela på de särskilda intressenterna i ett
torrläggningsföretag, icke endast själva lånet utan även de årliga annuiteterna.
Skulle denna ganska omfattande arbetsuppgift centraliseras till statskontoret,
skulle detta med säkerhet medföra krav på ökade arbetskrafter hos

Kungl. Maj-.ts proposition nr 370.

107

denna myndighet utan att därigenom någon motsvarande minskning utav
länsstyrelsernas arbetskrafter kunde bliva möjlig. En antydd reform kan sålunda
förväntas medföra ökade kostnader för staten.

Statskontoret anför:

Statskontoret vill i detta ämne framhålla, att antalet avdikningslån hos
ämbetsverket uppgår till inemot 10 000, men att antalet fastigheter, för vilka
särskild debitering av låneannuiteter äger rum, väsentligt överstiger nämnda
siffra. Fastigheternas antal torde vid en försiktig uppskattning kunna angivas
till 200 000. Statskontorets av beredningen omnämnda maskiner för
prägling av plåtar, angivande avdikningslånens namn och identitetsnummer,
äga icke den för en så omfattande uppbördsverksamhet erforderliga kapaciteten.
Av större betydelse för bedömande av beredningens förslag är, att
uppgifter å betalningsskyldigs namn och adress måste hämtas ur det material,
som för närvarande utgör häradsskrivarnas vägledning vid debiteringen,
nämligen mantalsuppgifter och lagfartsförteckningar. Då det icke är lämpligt
att sammanföra detta material från hela landet till en central myndighet, får
statskontoret avstyrka den föreslagna centrala uppbörden av annuiteterna.
Med hänsyn till annuiteternas merendels låga belopp — i ett mycket stort
antal fall uppgå de ej till en krona och ofta förekomma poster på ental ören
— synes emellertid överhuvud ej möjligt att uttaga dem genom särskild försändelse.
Ehuru statskontoret till fullo inser angelägenheten av att inför den
förestående reformen söka åstadkomma en begränsning av arbetsbördan på
häradsskrivarkontoren, kan ämbetsverket likväl ej tillstyrka, att avdikningslånens
annuiteter uppbäras annorledes än i samband med de allmänna utskylderna.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har icke något att erinra mot uppbördsberedningens
förslag rörande uppbörd av annuiteter å avdikningslån.
Länsstyrelsen förutsätter därvid rapportering i någon form till statskontoret
av inträffade förändringar i äganderätten till de av lån berörda fastigheterna.
Möjligen skulle listor över utestående lån kunna årligen översändas till häradsskrivarna
för anteckning om äganderättsförändringar. I

I några yttranden förordas, att jämväl olve k sfalls försäkringsavgifter
na uteslutas från den allmänna uppbörden. I sådan riktning uttala
sig länsstyrelsen i Kalmar län, kronokassören i Enköping — vars yttrande
åberopas av magistraten i staden — kronokamreraren i Kalmar, krono- och
kommunaluppbördskassören i Borås samt föreningen Sveriges städers kronouppbördstjänstemån.
Länsstyrelsen i Kalmar län anför härvid:

Då såsom beredningen framhållit, riksförsäkringsanstalten själv ombesörjer
uppbörden av avgifterna för de större arbetsgivarna, ligger det enligt
länsstyrelsens mening närmast till hands, att anstalten övertager uppbörden
jämväl av avgifterna för de mindre arbetsgivarna. Även örn upptagandet av
sistnämnda avgifter å debetsedel i samband med den slutliga skatten måhända
icke i och för sig vållar så stora olägenheter, hör icke förbises den ej obetydliga
lättnad i häradsskrivarnas arbetsbörda, som skulle inträda, därest debiteringen
av dessa avgifter bortfölle. Betydelsen härav framträder särskilt, när
man betänker den stora ansvällning av arbetsuppgifterna för ifrågavarande
tjänstemän, som uppbördsreformen kommer att medföra. Då länsstyrelsen i
vart fall icke kan finna den av beredningen till stöd för ett bibehållande av

108

Kungl. Majlis proposition nr 370.

den nuvarande ordningen anförda motiveringen tillräckligt bärande, får länsstyrelsen
föreslå, att jämväl olycksfallsförsäkringsavgifterna uteslutas från
den allmänna uppbörden och att bestyret med uppbörden av dessa avgifter
överflyttas på riksförsäkringsanstalten.

Länsstyrelsen i Södermanlands län föreslår, att titeln tingshusmedel
avföres från uppbörden och att i stället vederbörande kommuner ålägges att
vid uppgörande av staten upptaga kostnaderna för kommunens andel i underhåll
av tingshus.

^ likhet med uppbördsberedningen finner jag, att ur rationaliseringssynpunkt
betydande fördelar skulle vinnas, därest debitering respektive uppbörd
av krono- och kommunalutskylder verkställes av samma myndighet samt
båda slagen av utskylder upptagas på samma debetsedel. Jag förordar därför
beredningens förslag i denna del.

Det föreslagna uppbördssystemet kommer att föranleda ett betydande arbete
för debiterings- och uppbördsmyndigheterna. Det är därför nödvändigt
att i så stor utsträckning som möjligt förenkla detta arbete. En sådan förenkling
kan ske genom att från det allmänna uppbördsförfarandet utesluta
vissa avgifter, vilka torde kunna uppbäras i särskild ordning. De avgifter, varom
här är fråga, utgöras dels av avgifter vilka nu upptagas å kronodebetsedeln
— nämligen sådana avgifter som avses i kungörelsen den 22 oktober 1886
angående uppbörd av avgifter till vissa på ömsesidighet grundade försäkringsanstalter,
hushållningssällskapsavgifter, riddarhuskapitationsavgifter och
åtskilliga andra slag av avgifter, vilka i vissa län uppbäras vid kronouppbörden
— dels ock avgifter som i vissa kommuner upptagas å kommunaldebetsedeln.
Det bör i detta sammanhang särskilt beaktas, att uppbörden av enskilda
sammanslutningar tillkommande avgifter skulle medföra en särskild belastning
till följd därav, att inflytande belopp måste tillgodoföras vederbörliga
inkomsttitlar efter individuell fördelning. En summarisk fördelning å titlar
i förhållande till debiterade belopp är nämligen icke möjlig, då nyssberörda
sammanslutningar självfallet icke böra uppbära större belopp än som för
deras räkning influtit. Å andra sidan lärer icke kunna förnekas, att en omläggning
av uppbörden skulle för ifrågavarande sammanslutningar medföra
vissa olägenheter. Dessa olägenheter torde dock i allt fall vara mindre än de
fördelar, som samtidigt skulle vinnas för debiterings- och uppbördsmyndigheterna.
Jag vill härvid särskilt framhålla, att vissa hushållningssällskap och
försäkringsbolag redan nu själva handhava uppbörden av dem tillkommande
avgifter.

I enlighet med det nu anförda och med hänsyn till angelägenheten att avlasta
en del av nuvarande uppgifter från debiterings- och uppbördsmyndigheterna
tillstyrker jag beredningens förslag, att de förut angivna avgifterna
till vissa försäkringsanstalter, hushållningssällskapsavgifter och riddarhuskapitationsavgifter
icke vidare skola uppbäras vid den allmänna uppbörden
utan av vederbörande sammanslutning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

109

De förut omförmälda övriga avgifter, som nu i vissa län uppbäras vid kronouppbörden
och i vissa kommuner vid kommunaluppbörden (t. ex. avgifter
till befrämjande av fiske och till sjösänkningsföretag) torde böra upptagas
i särskild ordning av länsstyrelsen, respektive kommunen. Äro de avgifter,
som skola uppbäras av länsstyrelserna, av alltför ringa storlek för att
lämpligen kunna uttagas i särskild ordning, torde de dock alltjämt böra utgå
i samband med den allmänna uppbörden. Skola avgifterna tillfalla enskild
sammanslutning, bör denna emellertid under alla förhållanden själv ombesörja
debiteringen och uppbörden. Särskilda bestämmelser i nu ifrågavarande
hänseende torde få utfärdas av Kungl. Maj:t, sedan riksdagen tagit
ställning till förslaget i övrigt.

För att utesluta riddarhuskapitationsavgift från den allmänna uppbörden
erfordras ändring av § 5 mom. 1 riddarhusordningen. Sådan ändring förutsätter
gemensamt beslut av Kungl. Maj:t samt ridderskapet och adeln.

Ur debiterings- och uppbördssynpunkt hade det varit fördelaktigt, därest
jämväl annuiteter å avdikningslån kunnat, såsom beredningen föreslår, uteslutas
från det allmänna uppbördsförfarandet. Emellertid utgå dessa annuiteter
i ett mycket stort antal fall med belopp, som ej uppgår till en krona.
Vid sådant förhållande torde det icke vara försvarligt att uttaga annuiteterna
särskilt för sig. Man torde sålunda icke kunna undgå att alltjämt upptaga dem å
debetsedel tillsammans med de allmänna utskylderna.

Då antalet annuiteter å förskott för avlösning av frälseräntor torde vara relativt
obetydligt samt annuiteterna i många fall understiga en krona, torde lämpligen
även dessa annuiteter böra uttagas i samband med den allmänna uppbörden.

De skäl, som av uppbördsberedningen anförts för att olycksfallsförsäkringsavgifter
även i fortsättningen skola uppbäras i samband med de allmänna
utskylderna, finner jag bärande. Jag förordar därför beredningens förslag i
denna del.

Likaså tillstyrker jag beredningens förslag, att debetsedelslösen icke vidare
skall utgå.

Det synes icke lämpligt att i detta sammanhang upptaga frågan om avförande
av titeln tingshusmedel från uppbörden. Då nämnda medel tillsammans
med allmän kommunalskatt och landstingsmedel böra kunna påföras i en gemensam
post, föranleder titelns bibehållande för övrigt endast obetydligt merarbete
för debiterings- och uppbördsmyndigheterna.

Den allmänna kyrkoavgift, som av pastoraten erlägges till allmänna kyrkofonden,
ingår i de allmänna kommunalutskyldema och skall av pastoraten i
samma ordning som för närvarande inlevereras till fonden.

De avgifter, som nu uppbäras i samband med den allmänna krono- eller kommunaluppbörden
men som föreslås skola uteslutas därifrån, torde dock allt
fortfarande böra få indrivas i den för indrivning av skatt stadgade ordningen,
i den mån detta för närvarande är medgivet. Bestämmelser härom torde i
mån av behov få utfärdas i administrativ ordning.

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 370-

B. Kommunal utdebitering av skatt och kommunalt budgetår.

1) Utdebitering beträffande preliminär och slutlig skatt; tidpunkten för
fastställande av den kommunala utdebiteringen.

Å s. 186—188 i betänkandet behandlar uppbördsberedningen vissa allmänna
synpunkter på den kommunala utdebiteringen. Beredningen föreslår därvid,
för att så mycket som möjligt nedbringa differensen mellan preliminär
och slutlig skatt, att för visst år samma utdebitering skall gälla i fråga om
de båda slagen av skatt.

Beredningen föreslår vidare (betänkandet s. 188—194) att den kommunala
utdebiteringen — som nu bestämmes i samband med fastställande av utgifts-
och inkomststaten i landskommuner, köpingar, municipalsamhällen
och församlingar (skoldistrikt) av samfällighetens beslutande organ under
tiden den 1 oktober—den 15 november samt i städerna av stadsfullmäktige
före december månads utgång1 — skall fastställas i annan kommun än stad
redan under första hälften av september månad; i stad skola enligt förslaget
stadsfullmäktige särskilt bestämma utdebiteringen under sistnämnda tid, un-,
der det att staten i övrigt skall fastställas före december månads utgång. De
differenser, som vid nyssnämnda anordning kunna uppstå mellan de skatteinkomster,
vilka äro att påräkna enligt beslutet örn utdebitering, och de
skatteinkomster, som erfordras enligt den slutligen fastställda staten, föreslås
skola utjämnas med tillhjälp av en särskild skatteregleringsfond. Beredningen
anser sig icke kunna förorda en omläggning av det kommunala budgetåret
till att omfatta samma tid som det statliga eller tiden den 1 juli—den
30 juni. Det föreslagna tidigare fastställandet av utdebiteringen nödvändiggöres
därav, att debetsedlar, avseende skatt enligt den för inkomståret beslutade
utdebiteringen, skola vara de skattskyldiga, som skola vidkännas avdrag
å sin inkomst för skatt, tillhanda viss tid före inkomstårets ingång.

Av uppbördsberedningen anförda allmänna synpunkter på den
kommunala utdebiteringen hava berörts i ett par yttranden. Sålunda
anför stadskollegiet i Stockholm betänkligheter mot beredningens förslag
att ett visst års skattesats skulle fastställas icke endast för preliminär skatt
för inkomst under det följande året utan även för slutlig skatt för det därefter
kommande året. Då fastighetsskatt skulle utgöras endast som slutlig
skatt, komme denna, såsom beredningen påpekat, att utgå efter en utdebitering,
som fastställts under det tredje året före budgetåret. I stället syntes det
av beredningen alternativt angivna men förkastade tillvägagångssättet vara
att föredraga, nämligen att för ett års inkomst fixera skattefoten för den
preliminära skatten året innan och för den slutliga skatten året närmast efter
inkomståret. Även örn en sådan ordning för redovisningen till kommunerna

1 För församling och kyrklig samfällighet i Stockholm samt kyrklig samfällighet i Göteborg
gälla särskilda bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

lil

otvivelaktigt medförde vissa svårigheter vid den praktiska tillämpningen, torde
dock dessa icke vara större, än att de borde kunna övervinnas. Därjämte
skulle härigenom elimineras det spekulativa moment, som beredningens förslag
i denna del innehölle.

Kronokamrerciren i Uppsala och kronokassören i Halmstad — vilkens yttrande
åberopas av magistraten i staden — påpeka att principen om att kommunalutskylder
skulle utdebiteras efter samma grunder i fråga om både den
preliminära och den slutliga skatten brutits beträffande tabellskatten, där
de kommunala utskylderna komme att uttagas efter en schablonmässig
grund i jämna krontal och 50-tal ören, liksom beträffande procentskatten.
Några praktiska olägenheter vore dock icke att förvänta härav.

Beredningens förslag angående ändrad tidpunkt för fastställande
av den kommunala utdebiteringen har tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av länsstyrelsen i Gävleborgs län, kronokassören i Enköping,
i vars yttrande magistraten i staden instämmer, magistraten och
stadsfullmäktige i Gävle, styrelsen för svenska landskommunernas förbund
samt kommunalfullmäktige i några kommuner.

I ett flertal yttranden, särskilt sådana som avgivits av myndigheter i städerna,
hava uttalats betänkligheter mot förslaget; förslaget har emellertid det
oaktat i allmänhet godtagits, enär annan lösning av frågan örn ett tidigare
fastställande av utdebiteringen icke ansetts möjlig.

Svenska landstingsförbundets styrelse, vars yttrande åberopas av ett flertal
hmdstings förvaltningsutskott, framhåller, att ett genomförande av förslaget
måste medföra, att budgetarbetet måste bedrivas under sommaren, vilket visat
sig vara förenat med betydande olägenheter. Dessa syntes dock vara
mindre än de olägenheter, som skulle förorsakas av en omläggning av det
kommunala budgetåret.

Magistraten och stadsfullmäktige i Eskilstuna anse, att frågan om en omläggning
av det kommunala budgetåret, så att det sammanfölle med det statliga
regleringsåret, borde upptagas till nytt och allvarligt övervägande. Även
kommunalfullmäktige i Stocksunds köping, som uttala starka betänkligheter
i olika avseenden mot beredningens förslag i denna del, ifrågasätta omläggning
av det kommunala budgetåret till att omfatta tiden den 1 juli—den 30
juni. De skäl, som i betänkandet anförts mot en sådan anordning, syntes
fullmäktige icke vara av den art, att de borde få utgöra hinder för densamma.
Den föreslagna uppbördsreformen vore av så stort värde, icke minst för
kommunerna, att då det gällde dess genomförande intressen av lägre rang
måste vika. Kommunalfullmäktige i Länna framhålla, att för landskommunernas
del förslaget vöre förenat med vissa olägenheter men att dessa likväl
icke vore så stora, att förslaget därför borde underkännas. Liknande synpunkter
uttalas av kommunalfullmäktige i Häverö, Gamleby, Bollnäs och
Åtvid. Kommunalfullmäktige i ett par kommuner framhålla, att då juli månad
som regel vore semestermånad del vore mindre lämpligt att förlägga
budgetarbetet till denna månad.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

Vidkommande det för städerna föreslagna tillvägagångssättet, att utdebiteringen
skall fastställas tidigare än staten i övrigt, framhåller riksräkenskapsverket,
att förslaget i denna del visserligen icke syntes helt överensstämma
med andemeningen i kommunallagarna. Med hänsyn till att skatteuppbördens
rationella ordnande vore en angelägenhet av stor allmän betydelse
och dessutom inginge som ett led i en rättvis beskattning, borde dock
mot förslaget anförda betänkligheter icke tillmätas alltför stor vikt.

Överståthållarämbetet uttalar, att en viss olägenhet tydligen vore förbunden
med beredningens förslag att i städerna utdebiteringen skulle bestämmas
redan i september, medan utgifts- och inkomststaten alltjämt skulle
fastställas först i december. Det kunde med fog antagas, att då medelsbehovet
i september månad ännu icke kunde överblickas, stadskommunerna som
regel komme att bestämma skatteprocenten hellre för hög än för låg. Det
läge då särskild vikt därå, att sålunda beslutad utdebitering icke onödigtvis
toges helt i anspråk vid statens fastställande i december månad. I motsatt
fall skulle systemet kunna komma att motverka den i och för sig önskvärda
sparsamheten med kommunernas medel. Emellertid torde det vara ofrånkomligt
att, därest omläggningen av uppbördsförfarandet skulle genomföras, en
åtgärd av nu angivet slag vidtoges, och ämbetet ansåge sig under sådana förhållanden
icke kunna motsätta sig förslaget i denna del.

Länsstyrelsen i Stockholms län finner förslaget, såvitt gäller städerna,
mindre tilltalande. Enligt länsstyrelsens mening borde det dock kunna accepteras,
ehuru det givetvis vore vanskligt att bedöma verkningarna av reformen.
Genom den stadga i kommunernas ekonomi, som kunde förväntas uppkomma,
om kommunen alltid av statsverket tilldelades den utdebiterade kommunalskatten,
borde emellertid risken för att det ekonomiska jämviktsläget skulle
rubbas under tiden mellan utdebiteringen och statens fastställande begränsas.

Länsstyrelsen i Uppsala län yttrar, att förslaget för landskommunernas
del borde vara möjligt att genomföra utan större olägenheter. För städernas
del ställde det sig dock annorlunda. Framför allt de större städernas budgetarbete
krävde mycket lång tid och påbörjades ofta redan i början av det
år, budgeten skulle fastställas. Att förkorta tiden med omkring tre månader
skulle därför komma att medföra mycket stora svårigheter. Då den utdebitering,
som beslutades i september, vore avsedd att bliva definitiv och sedermera
icke kunde ändras, även örn aldrig så stora felaktigheter blivit begångna
vid budgetens upprättande, vore det av vikt, att den så nära som möjligt
anslöte sig till verkliga behovet. Det läge då nära till hands att antaga, att
kommunerna för att säkerställa sig mot för låg utdebitering, bestämde denna
i överkant. Kommunen kunde då få in större inkomster, än som svarade mot
sedermera beslutade utgifter, vilket lätt kunde förorsaka slöseri, i det dessa
överskottsmedel kunde användas för ändamål, som icke vore nödvändiga.
Uppbördsberedningen föresloge visserligen, att överskottsmedel skulle tillföras
en skatteutjämningsfond, ur vilken medel skulle tagas i de fall, då beslutad
utdebitering understege verkliga behovet och underskott i budgeten
alltså förelåge, men länsstyrelsen ansåge likväl stor risk föreligga för att slö -

Kungl. Majlis proposition nr 370.

113

seri med kommunens medel skulle komma att ske. Då något förslag icke
kunnat framläggas till omläggning av kommunernas räkenskapsår från kalenderår
till att omfatta tiden den 1 juli—den 30 juni, finge den föreslagna
anordningen anses vara en sista utväg för att icke hela uppbördsreformen
skulle gå om intet.

Svenska stadsförbundets styrelse, som ställer sig synnerligen tveksam till
förslaget i denna del, såvitt städerna angår, anför bland annat:

Den principiella betydelsen av att utdebiteringens bestämmande ingår som
en integrerande del av statens fastställande torde icke kunna avfärdas så lätt,
som beredningen gjort. Det är ju dock att märka, att en kommun just genom
utdebiteringens bestämmande utövar sin kanske ömtåligaste befogenhet
gent emot kommunmedlemmarna, beskattningsrätten. Just därför böra
kommunmedlemmarna kunna göra anspråk på att en grundligt övervägd och
klart redovisad beräkning av kommunens behov skall ligga till grund för
utdebiteringens bestämmande. Utgifts- och inkomststaten har just till uppgift
att utgöra en sådan beräkning. Den ger därför också kommunmedlemmarna
det formella underlaget för eventuellt överklagande av utdebiteringsbeslutet.
Någon motsvarighet härtill förutsätter beredningens förslag uppenbarligen
icke.

Trots de uppgifter från Stockholms stad, som beredningen åberopat till
stöd för sitt förslag, måste styrelsen också befara att bestämmandet av utdebiteringen
vid den avsedda tidpunkten — redan i början av september —
understundom kan bli en mycket vansklig sak. Härtill kommer emellertid,
att man nog kan ha större anledning för andra städers vidkommande att
ställa sig tveksam beträffande den föreslagna anordningen än för Stockholms
del. Stockholm torde tillhöra de städer, som äro minst känsliga för sådana
konjunkturväxlingar på ett eller annat område, vilka särskilt kunna göra det
vanskligt att söka bedöma utdebiteringsbehovet någon längre tid före budgetårets
början.

Det förefaller, som örn beredningen icke heller tillräckligt beaktat den viktigaste
praktiska innebörden av det nuvarande sammanhanget mellan fastställandet
av staten och utdebiteringens bestämmande. Vid den kommunala
statbehandlingen föreligga ju jämkningsmöjligheter i stort sett endast beträffande
å ena sidan vissa utgifter — sådana som icke äro praktiskt taget oundgängliga
— och å andra sidan den starkt dominerande inkomstpost, som utdebiteringen
av allmän kommunalskatt utgör. Fastställandet av staten kommer
därför att väsentligen bestå i en avvägning mellan å ena sidan angelägenheten
av de icke alldeles ofrånkomliga utgifterna och å andra sidan hänsyn
till kommunmedlemmarnas givna intresse av att utdebiteringen hålles
nere. En sådan avvägning kan självfallet icke verkställas, örn utdebiteringens
storlek och statens slutliga utformning skola bestämmas genom fristående
procedurer såsom nu föreslagits. Att denna avvägningsmöjlighet skulle för;
svinna måste styrelsen beteckna som en allvarlig förlust.

Ur städernas synpunkt kan det icke förefalla rimligt att genomföra den
både principiellt och praktiskt diskutabla förändring, som nu berörts, enbart
på grundvalen av förevarande utredning. Att icke tanken på en sådan förändring
befunnits föranleda ett allsidigare övervägande, innan man gripit sig
an med att utarbeta förevarande vidlyftiga reformförslag, synes så mycket
mera anmärkningsvärt, som det bör från utredningens början ha stått klart,
att frågans detaljlösning måste väsentligen bli beroende av örn denna förändring
borde ifrågakomma eller andra utvägar sökas. Styrelsen har icke
kunnat undgå det intrycket att beredningen i förlitande på det allmänna in Bihang

till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 370.

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

tresset för uppbördsreformens genomförande ansett sig kunna bagatellisera
förevarande spörsmål. Enligt styrelsens mening bör därför vid ärendets fortsatta
behandling ytterligare uppmärksamhet ägnas åt detta spörsmål. Ben
ifrågasatta ändringen beträffande fastställandet av utdebiteringens storlek
framstår såsom en nödfallsutväg, som ej bör tillgripas med mindre det visats
att man icke utan större olägenheter kan på annat sätt vinna vad som därmed
åsyftas. T. o. m. en så genomgripande åtgärd som omläggning av både
det statliga och det kommunala budgetåret till att omfatta tiden 1 oktober
—30 september synes vid denna allsidiga omprövning av frågan icke böra
lämnas helt ur räkningen. Skulle det likväl visa sig ofrånkomligt att stanna
för en sådan anordning, som beredningen föreslagit, bör det undersökas om
icke åtminstone en något senare tidpunkt kan medgivas för bestämmandet av
utdebiteringen.

Drätselnämnden i Stockholm, vars yttrande åberopas av stadskollegiet i
staden, anser, att uppbördsberedningen icke tillräckligt ingående behandlat
frågan örn framflyttningen av tidpunkten för den kommunala utdebiteringens
fastställande. Nämnden anför:

Så föga tilltalande som det förslag förefaller, vilket beredningen i denna
fråga stannat för, hade det varit önskvärt, att problemet allsidigare belysts och
diskuterats. Måhända hade så blivit fallet, om beredningen innehållit någon
representant för kommunerna.

Emellertid föreligger här uppenbarligen ett synnerligen svårlöst problem.
Om kravet att den kommunala utdebiteringen fastställes så tidigt som den
15 september verkligen är oeftergivligt, synes man ha anledning att noga
överväga, om ej trots allt den enda alternativa lösning, som torde stå till buds,
nämligen en omläggning av budgetåret, är att föredraga. Invändningarna mot
en sådan omläggning äro emellertid även de mycket tungt vägande. Ett avbrytande
av budget- och räkenskapsåret mitt under sommaren, då de kommunala
arbetena ha högsäsong, drar med sig stora besvärligheter. Väljer man
tidpunkten 1 juli, måste dessutom skattesatsen fastställas utan kännedom örn
skatteunderlaget vid senaste taxering. Låter man budgetåret börja den 1 oktober
eller vid någon tidpunkt mellan 1 juli och 1 oktober, måste budgetbehandlingen
koncentreras till sommarmånaderna, vilket av praktiska skäl
knappast låter sig göra.

Emellertid är frågan, när beslutet örn den kommunala utdebiteringen behöver
föreligga och debiteringsarbetet alltså skall kunna påbörjas, såvitt drätselnämnden
kan finna huvudsakligen en organisations- och kostnadsfråga.
Skall debiteringsarbetet utföras på kortare tid än de sakkunniga beräknat,
kommer detta att kräva en större personal och en maskinpark av större kapacitet.
Snedbelastningen för uppbördsverket, där arbetet dessutom kolliderar
med den framflyttade mantalsskrivningen, torde bli i hög grad besvärande.
Det förefaller emellertid, som om de sakkunniga knappast varit i tillfälle att
mera ingående studera arbetsprocedurerna. Såvitt drätselnämnden kan finna,
nödgas man utgå ifrån, att tidpunkten för den kommunala skattesatsens fastställande
skall kunna framflyttas. Åtminstone för Stockholms del ter det sig
omöjligt att till den 15 september kunna förelägga stadsfullmäktige erforderligt
material för ett någorlunda tillförlitligt bedömande av kommande års uttaxeringsbehov.
Drätselnämnden förutsätter, att här förevarande problem skall
bliva föremål för närmare överväganden och att i vart fall en förskjutning av
här ifrågavarande tidpunkt till tidigast den 15 oktober skall kunna medgivas.
Städerna torde därefter böra äga frihet att antingen i ett beslut fastställa budget
och skattesats eller ock i enlighet med de sakkunnigas förslag uppdela behandlingen
av dessa frågor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

115

Drätselkammaren i Halmstad ifrågasätter, huruvida icke de med beredningens
förslag förenade olägenheterna kunde undvikas, om man vid beräknandet
av den preliminära skatten tillämpade den i kommunen senast fastställda
skattesatsen och först vid bestämmandet av den slutliga skatten verkställde
debiteringen med tillämpning av den skattesats, som i vanlig ordning
fastställdes för inkomståret vid budgetens antagande i december månad året
dessförinnan. Det gällde ju här endast den preliminära skatten, som i alla
fall måste beräknas utan exakt underlag. Då den preliminära skatten (utom
för löntagarna) skulle debiteras med ledning av den senaste taxeringen, syntes
det ej behöva möta allt för stora betänkligheter att man även använde
sig av den senast fastställda skattesatsen, åtminstone ej större betänkligheter
än det ur principiell synpunkt förkastliga förfarande, som beredningen
föreslagit och som vore förenat med stora praktiska olägenheter. Beträffande
beredningens förslag om skattesatsens fastställande, innan budgetarbetet vöre
färdigt, borde också framhållas den fara, som kunde ligga däri, att detta förfarande
lätt kunde leda till en av det verkliga behovet ej påkallad stegring
av utdebiteringen. Man kunde nämligen utgå ifrån, att man vid det tidiga
fastställandet av skattesatsen i allmänhet toge till i överkant, så att man kunde
vara säker på att den ej skulle visa sig för låg, när det faktiska behovet
senare skulle bedömas efter det att budgetarbetet blivit fullt färdigt. Hade
man så på förhand fastställt en viss skattesats, läge det också nära till hands,
att vid budgetarbetet en benägenhet kunde föreligga att godkänna anslagskrav,
som man funne kunna rymmas inom denna skattesats, även om anslagskravet
i och för sig kanske ej vore så välgrundat, att det under vanliga
förhållanden skulle godkännas. Att använda den senast fastställda skattesatsen
för debitering av den preliminära skatten syntes vidare icke vara förenat
med någon större risk, då ju i regel den kommunala utdebiteringen företedde
ganska små variationer år från år. Skulle man i någon kommun något år
kunna tydligt förutse, att en mera betydande ökning av skattesatsen för det
kommande året vore oundviklig eller att skatten skulle kunna mera avsevärt
sänkas, skulle man ju kunna i det nya uppbördsförfarandet giva rum för en
möjlighet för kommunen att hos uppbördsmyndigheten göra anmälan härom
med angivande av den högre eller lägre skattesats, som borde läggas till
grund för den preliminära skattens uträknande i stället för den senast fastställda
skattesatsen. Denna fråga utgjorde en synnerligen viktig del av förslaget.
Då den icke kunde anses vara tillfredsställande löst, borde förslaget
underkastas förnyat övervägande, därvid även frågan örn omläggning av det
kommunala budgetåret borde närmare övervägas.

Drätselkammaren i Norrköping framhåller de för en stad av Norrköpings
storlek avsevärda olägenheterna med den föreslagna tidpunkten för utdebiteringens
fastställande. Om lösningen vore att finna i en omläggning av det
kommunala budgetåret eller på andra vägar, kunde dock icke avgöras.

Även myndigheterna i eli flertal andra städer uttala betänkligheter mot
förslaget i förevarande del men förklara sig likväl icke vilja motsätta sig dess
genomförande.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

Stadsfullmäktige i Sundbyberg framhålla, att en förskjutning av tiden för
utdebiteringens bestämmande till senast den 15 oktober för städernas del
borde innebära en avsevärd förbättring. För de mindre och medelstora städerna
borde det i så fall bliva möjligt att samtidigt även fastställa staten, varför
det eljest för städerna föreslagna förfaringssättet, vilket givetvis komme
att medföra ökat arbete och vissa administrativa svårigheter, icke skulle behöva
tillämpas.

Magistraten i Hälsingborg åberopar en av borgmästaren i staden upprättad
promemoria däri bland annat framhålles, att ett bestämmande i städerna
av utdebiteringen före den 15 september syntes om än mycket olägligt dock
icke omöjligt. Med hänsyn till sommarferierna och stadsfullmäktiges sedvanliga
sammanträdesturer syntes emellertid åtskilligt vara att vinna, om tiden
kunde framskjutas till den 20 september.

Senare tidpunkt för utdebiteringens fastställande än den av beredningen
föreslagna ifrågasättes även av myndigheterna i ytterligare några städer.

Magistraten i Uppsala finner den föreslagna anordningen med utbrytandet
av utdebiteringens fastställande från statbehandlingen i övrigt överflödig.
Det sammanlagda belopp som vid en viss skattesats komme att avkrävas
medborgarna kunde ändå icke som nu fixeras på grundval av ett genom
taxering fastställt antal skattekronor i kommunen, enär tabellskatten ej debiterades
till vissa belopp och jämkningar i verkställda debiteringar skedde
under inkomståret. Den summa som upptoges i staten såsom inkomst av allmän
kommunalskatt måste alltså efter uppbördsreformen ändå grundas på
en approximativ beräkning. Då syntes även den preliminära skatten kunna
grundas på en approximativ beräkning av vad skattesatsen kunde väntas
bli fastställd till. Preliminärskatten kunde exempelvis grundas på den för
löpande år bestämda skattesatsen, om ej stadsfullmäktige annorlunda beslutade;
ett sådant beslut skulle ej hindra stadsfullmäktige att vid statens antagande
definitivt fastställa en annan skattesats än den som lagts till grund
för preliminärskattens beräkning.

Föreningen Sveriges städers kronouppbördstjänstemän yttrar:

Enligt föreningens förmenande förtjänar det övervägas, om icke sådan anordning
borde åstadkommas, att den kommunala utdebiteringen såsom nu
kunde fastställas samtidigt med statbehandlingen i övrigt. Förvisso skulle
detta ur kommunal synpunkt innebära fördelar. En tänkbar utväg skulle
kunna vara, att preliminärskatten, vare sig den uttoges efter tabell eller efter
debitering, fastställdes att gälla en annan period än kalenderår, förslagsvis
tiden mars—februari. Detta skulle icke innebära någon förändring av begreppen
inkomstår och uppbördsår, enär de för januari och februari påförda
skattebeloppen jämte övrig under samma kalenderår erlagd skatt skulle gå i
avräkning å den slutliga skatten för samma inkomstår. Olikheten i förhållande
till beredningens förslag vore i stället den, att den preliminära skatten
för januari och februari komme att i vissa fall beräknas efter en något annan
grund än preliminärskatten för övriga månader under inkomståret. Med
hänsyn till att förstnämnda två månader utgöra endast en sjättedel av året,
torde en sådan metod icke behöva innebära nämnvärd olägenhet. Om den
nu ifrågasatta metoden godtoges, kunde ändringen av tiden för fastställandet

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

117

av den kommunala uttaxeringen inskränkas till att bestämmas till första
häften av november och då ske i samband med statbehandlingen. Därigenom
skulle lika lång tidsperiod stå till förfogande för iordningställande av
debetsedlar som enligt beredningens förslag, nämligen cirka fyra månader för
debiterad preliminärskatt och tre månader för tabellskatt.

På liknande sätt som föreningen Sveriges städers kronouppbördstjänstemän
uttalar sig kronokcimreraren i Uppsala, vars yttrande åberopas jämväl
av stadsfullmäktige i staden.

Förslaget om tidigare bestämmande av utdebiteringen avstyrkes av länsstyrelsen
i örebro län, som anser det för städerna föreslagna systemet, så
långt det kunde av länsstyrelsen överblickas, vara av den art att det icke
kunde godtagas, samt av Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskott,
som hemställer att möjligheterna att bestämma en senare tidpunkt
för utdebiteringens fastställande upptagas till förnyat övervägande.

För genomförande av uppbördsberedningens förslag till omläggning av Departementsuppbördsförfarandet
erfordras, att utdebiteringen i kommuner och andra CÄe^en’
kommunala samfälligheter fastställes tidigare än nu sker. Enligt beredningens
förslag skulle utdebiteringen bestämmas senast under första hälften av september
månad för att debetsedlar skulle kunna vara de skattskyldiga, som
skola vidkännas avdrag å sin inkomst för skatt, tillhanda viss kort tid före
inkomstårets början. I ett senare sammanhang förordar jag emellertid, att
debetsedlar skola (med visst undantag) utsändas till ifrågavarande skattskyldiga
senast den 18 januari under inkomståret; detta innebär — i förhållande
lill uppbördsberedningens förslag om utsändande av debetsedlar
till berörda skattskyldiga senast den 18 december — en förlängning av ifrågavarande
tidsperiod med en månad. Med hänsyn härtill och då viss ytterligare
inknappning av tiden för debiteringsarbetet synes möjlig, torde det
ur debiteringssynpunkt icke vara erforderligt, att den kommunala utdebiteringen
bestämmes tidigare än under senare hälften av oktober. Då härigenom
skulle vinnas en önskvärd förlängning av tiden för budgetarbetets bedrivande
utöver vad uppbördsberedningen föreslagit, förordar jag att förslaget
utformas i överensstämmelse med det nu sagda.

Därest tillbakaflyttandet av tidpunkten för den kommunala utdebiteringens
bestämmande icke avser längre tid än nyss sagts, torde någon omläggning
av budgetåret icke behöva ifrågasättas. För övrigt torde vid ett genomförande
av det föreslagna uppbördssystemet en dylik omläggning vara förenad
med icke ringa nackdelar; då preliminärskatlen avser inkomstår d. v. s. kalenderår
och bör utgå efter samma utdebitering under hela året, bör nämligen
det kommunala budgetåret lämpligen sammanfalla med kalenderåret.

I yttrandena hava i huvudsak inga invändningar riktats mot förslaget, att
landskommun och annan kommunal samfällighet än stad skall fastställa utgifts-
och inkomststaten, innefattande jämväl bestämmande av utdebiteringen,
under första hälften av september. Mot det nu förordade förslaget, att

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

staten skall fastställas först under senare hälften av oktober månad, kan således
från de nämnda kommunala samfälligheternas sida så mycket mindre
något vara att erinra.

Mot förslaget att för städernas del bryta ut beslutet om utdebiteringens
storlek från fastställandet av utgifts- och inkomststaten i övrigt hava i flertalet
yttranden uttalats betänkligheter även örn den föreslagna anordningen
godtagits, i åtskilliga yttranden dock under framhållande av att den vore att
betrakta såsom en nödfallsutväg. De framförda erinringarna hava föranlett
överväganden, huruvida det icke skulle vara möjligt att även vid den föreslagna
omläggningen av uppbördsförfarandet låta den kommunala utdebiteringen
i stad bestämmas i samband med fastställandet av staten i övrigt. Därest
ur debiteringssynpunkt den kommunala utdebiteringen icke behöver bestämmas
förrän under senare delen av oktober, torde det vara möjligt för flertalet
städer att då fastställa staten i dess helhet. Endast beträffande de största städerna
torde svårigheter härutinnan föreligga. Möjlighet bör därför förefinnas
att i dessa städer fastställa staten senare — dock liksom nu senast före
december månads utgång. Kan i sådan stad staten i dess helhet icke fastställas
senast under senare hälften av oktober, bör vid denna tid bestämmas
en preliminär utdebitering, efter vilken den preliminära skatten för kommande
inkomstår skall utgå. Då staten senare fastställes, bestämmes utdebiteringen
definitivt. Sistnämnda utdebitering bör ligga till grund för bestämmande
dels av det belopp, som — på sätt i det följande närmare angives —-skall av statsverket utbetalas till staden under nästföljande kalenderår, dels
ock av den slutliga skatt som uttages för inkomsten under berörda år. I slutet
av oktober torde budgetbehandlingen hava fortskridit så långt, att inkomster
och utgifter i staten för påföljande år samt erforderlig utdebitering kunna
bedömas med sådan säkerhet, att endast i undantagsfall någon justering
av den preliminärt beslutade utdebiteringen behöver vidtagas i samband
med det slutliga fastställandet av staten. I tveksamma fall bör vid bestämmande
av den preliminära utdebiteringen iakttagas, att denna fastställes
till belopp, som i vart fall icke kommer att överstiga den slutliga
utdebiteringen; bleve detta fallet, skulle nämligen härav föranledas restitution
av preliminär skatt för flertalet skattskyldiga.

Genom den nu föreslagna anordningen kommer man att uppnå i stort sett
samma resultat som enligt uppbördsberedningens förslag utan att behöva
tillgripa det i och för sig föga tilltalande tillvägagångssättet att besluta örn
utdebitering, innan utgifts- och inkomststaten i övrigt fastställes. Visserligen
kan härvid inträffa, att utdebiteringen för den preliminära skatten kommer
att skilja sig från utdebiteringen för den slutliga skatten. Såsom i ett par yttranden
anmärkes har emellertid principen, att preliminär och slutlig skatt
skall utgå efter samma utdebitering, redan brutits i fråga om preliminär skatt
enligt skattetabell, vilken skatt uttages efter en i hela krontal och femtiotal
Ören beräknad utdebitering, ävensom beträffande preliminär skatt som utgår
efter viss procentsats. Då skillnaden i utdebitering för preliminär och slutlig
skatt torde komma att hålla sig inom snäva gränser, böra några större

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

119

praktiska olägenheter icke vara att förvänta i följd av den förordade ordningen
för bestämmande av kommunal utdebitering.

Någon särskild skatteregleringsfond — såsom uppbördsberedningen föreslår
— torde icke vara erforderlig, därest det nu föreslagna förfarandet i
fråga om utdebiteringens bestämmande genomföres.

2) Kommunal utdebitering och understöd av skatteutjämningsmedei.

Uppbördsberedningen föreslår, att understöd av skatteutjämningsmedei
icke skall såsom nu är fallet tillgodoföras de skattskyldiga genom avkortning
av den skatt, vilken förfaller vid uppbörd under året näst efter det, då
den utdebitering beslutats som föranlett beviljande av understöd; i stället
skall understödet komma de skattskyldiga till godo sålunda, att i den kommunala
utgifts- och inkomststaten för året näst efter det, då ifrågavarande
utdebitering bestämmes, såsom inkomst upptages det belopp vartill understödet
kan beräknas uppgå. Beträffande motiveringen för beredningens förslag
härutinnan torde få hänvisas till betänkandet s. 194—197.

Uppbördsberedningens förslag, att understöd av skatteutjämningsmedei
skall upptagas som inkomst i utgifts- och inkomststaten, möter erinran i
några yttranden.

Kammarrätten uttalar sålunda farhågor för att ett genomförande av förslaget
skulle kunna medföra svårigheter för det fall, att kommun begärde
högre understöd — motsvarande belopp skulle då upptagas som inkomst i
staten — än som borde beviljas.

Drätselkammaren i Söderhamn framhåller, att enligt nu gällande regler
för skatteutjämning det belopp, som enligt beredningens förslag skulle upptagas
som inkomst i utgifts- och inkomststaten, svårligen kunde av kommunerna
i förväg beräknas. En ändring av gällande bestämmelser syntes därför
ofrånkomlig.

Kommunalnämnden i Gudmundrå befarar, att svårigheter kunde uppkomma
vid bedömandet av frågan med vilket belopp beräknat understöd
av skatteutjämningsmedei skulle upptagas i staten. Lämpligare syntes vara
att upptaga understödet som inkomst i utgifts- och inkomststaten för året
näst efter det, under vilket understödet beviljats.

Kommunalfullmäktige i Rytterne framhålla, att det för upprättande av
statförslagen torde bliva nödvändigt att anvisningar utfärdades till de kommunala
myndigheternas ledning.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund ifrågasätter, örn icke
särskilda anstalter måste vidtagas för reglering av differenserna mellan beräknade
och erhållna skatteutjämningsbidrag, varvid då närmast till hands
borde ligga en reglering mot den i betänkandet omnämnda allmänna fonden.
Denna fond skulle då göras obligatorisk förutom i städerna jämväl i skatteutjämningskommunerna.

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

Departements chefen -

Genomföres det föreslagna uppbördssystemet, torde det vara erforderligt
att ordna redovisningen av kommun tillkommande understöd av skatteutjämningsmedel
på det sätt uppbördsberedningen förordat. Jag vill härvid
särskilt framhålla, att det icke torde kunna ifrågakomma att upptaga understödet
först i staten för året näst efter det, då detsamma beviljats, enär understödet
härigenom icke till någon del skulle komma det rätta årets skattskyldiga
till godo. Jag tillstyrker alltså beredningens förslag i nu förevarande del.

Såsom beredningen framhållit, kan det understöd av skatteutjämningsmedel,
som kan komma att utgå under ett år, icke i förväg beräknas annorledes
än approximativt. Alldeles särskilt är detta fallet med sådant understöd,
som avses i 2 § 2 mom. förordningen den 16 december 1927 angående
understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda kommuner.
Beräkningen torde emellertid i tveksamma fall kunna underlättas därigenom
att upplysningar inhämtas från finansdepartementet rörande den ungefärliga
storleken av det understöd, som bör kunna påräknas. Ju större osäkerheten
är beträffande det påräkneliga understödets storlek, desto större försiktighet
måste tydligen iakttagas vid statens uppgörande. Stundom lärer
försiktigheten t. o. m. komma att bjuda, att i staten för det kommande
året icke alls upptages något belopp, avseende skatteutjämningsunderstöd.
Det belopp, varmed beviljat understöd skiljer sig från det i staten beräknade,
bör — såsom beredningen föreslår -— ingå i budgeten för året näst
efter det, då understödet beviljats. Skulle större skillnadsbelopp uppstå för
en kommun, som under längre tid kan beräknas bliva nödgad att ansöka
om skatteutjämningsunderstöd, torde kommunen lämpligen böra, i den utsträckning
som är möjlig, avsätta medel till sådan allmän fond, som omförmäles
i lagen den 12 juni 1936 om kommunal fondbildning, för att därmed
utjämna ifrågavarande differenser.

3) Redovisning av kommun eller annan kommunal samfällighet
tillkommande utskylder.

Uppbördsberedningen framhåller, att vissa svårigheter mötte att enligt det
föreslagna uppbördssystemet redovisa kommun eller annan kommunal samfällighet
(i fortsättningen användes den sammanfattande beteckningen kommun)
tillkommande skatt; dessa svårigheter hade sin grund dels däri, att
den preliminära skatten svårligen kunde uppdelas i statliga och kommunala
utskylder, dels ock däri att åtskilliga skattskyldiga till följd av flyttning icke
vöre bosatta i samma kommun under inkomståret (beskattningsåret) som under
taxeringsåret. Beredningen föreslår, att preliminärskatten skall tillfalla
den kommun, där den slutliga skatten påföres. Härvid skulle i förekommande
fall den preliminära skatten överföras från den kommun, där skattskyldig
varit mantalsskriven för inkomståret, till den kommun, där han mantalsskrivits
för taxeringsåret. För att förenkla denna överföring och samtidigt statsverkets
redovisning av skatt till kommunen ävensom för att undanröja den
osäkerhet i fråga örn budgetberäkningen, som kunde uppkomma vid genom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

121

förande av det föreslagna uppbördssystemet, föreslår beredningen särskilda
anordningar. Beredningen föreslår sålunda, att ifrågavarande överföring skall
ske icke särskilt för varje kommun för sig utan länsvis samt att statsverket
alltid skall under ett år till envar kommun utbetala ett belopp, motsvarande
de kommunala utskylder som enligt den för året fastställda utdebiteringen
skola utgå å det efter taxeringen under nästföregående år föreliggande skatteunderlaget.
Redovisningen av kommun tillkommande belopp föreslås —
därest det ur statsfinansiella synpunkter icke skulle anses lämpligt, att beloppet
utbetalas på en gång i början av inkomståret — skola ske med en
fjärdedel vid ingången av varje kvartal. (Betänkandet s. 197—201.)

Uppbördsberedningens förslag rörande redovisning av kommun tillkommande
skattemedel har i yttrandena tillstyrkts eller lämnats utan erinran av
flertalet hörda myndigheter och sammanslutningar. I några yttranden uttalas
emellertid vissa betänkligheter mot förslaget. Riksräkenskapsverket framhåller
sålunda, att förslaget i själva verket icke vore huvudsakligen en redovisningsfråga
utan fastmera en fråga av statsfinansiell natur, vilken borde bedömas
övervägande ur skatteutjämningssynpunkt. Verket anför vidare:

Förslaget har i princip framförts tidigare men likväl i en ur sistnämnda
synpunkter väsentligt avvikande form. Det har nämligen vid tidigare tillfälle
föreslagits, att staten skulle övertaga kommunernas debiterade skattefordringar
efter en skälig kurs, beräknad med hänsyn till vad som normalt
kan komma att slutligt inflyta. Ett sålunda utformat förfaringssätt är såväl
ur statsfinansiell synpunkt som ur skatteutjämningssynpunkt neutralt. Det
nu framlagda förslaget är djärvare och givetvis enklare ur redovisningssynpunkt.
En skatteutjämning i denna form är för vårt land en nyhet. Den
låter sig icke helt förena med de hittills tillämpade grunderna för skatteutjämning.
De praktiska konsekvenserna av det föreslagna tillvägagångssättet äro
svåra att överblicka. Betänkligt synes vara, att kommunernas intresse för en
effektiv restindrivning torde komma att helt försvinna. Beredningen har
själv, ehuru till synes mera i förbigående, konstaterat, att »berörda samfälligheter
hava därför icke något intresse av att själva ingripa i indrivningsförfarandet».
Detta är i varje fall icke en omständighet, som riksräkenskapsverket
kan förhålla sig likgiltigt inför. Vad magistratsstäderna beträffar,
skulle, såsom förut berörts, dessa städer liksom hittills själva bestrida kostnaderna
för bland annat restindrivningen. Indrivningsresultatet i städerna
är i allmänhet dåligt. Detta torde ofta sammanhänga med att man icke vill
kosta på sig att hålla erforderligt antal exekutionsbiträden. I sina strävanden
att få till stånd en effektivare skatteindrivning i städerna har riksräkenskapsverket
ofta med framgång brukat appellera till det förhållandet, att en ökad
utgift för indrivningsorganisalionen mer än väl brukar betala sig i form av
ett förbättrat indrivningsresultat även i avseende på kommunalutskylderna.
Ämbetsverket vill i detta sammanhang starkt understryka, att man icke får
ställa alltför sinia förväntningar pä alt det föreslagna uppbördsförfarandet
skall komma all represenlcra en sådan patentlösning av upnbördsfrågan, att
skatterna komma att inflyta i god ordning oell någon restindrivning annat än
i obetydlig skala därför icke skall behöva förekomma. Stora kategorier av
skattskyldiga täckas icke av det obligatoriska uttagandet av preliminärskatt.
Bland dessa återfinnas grupper av skattebetalare, som, enligt vad erfarenheten
utvisar, bruka uppföras på restlängd och som det erfarenhetsmässigt

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

är svårt att komma till rätta med. Restindrivning torde även beträffande
sådana skattskyldiga, som förutsättas skola bliva föremål för löneavdrag, bliva
nödvändig i en omfattning, som man icke får underskatta, och indrivningen
beträffande dessa skattskyldiga torde i flera avseenden bliva av mera komplicerad
art än för närvarande. Förslaget i denna del kommer att medföra, att
den riksräkenskapsverket åliggande övervakningen av restindrivningen utvidgas
till att omfatta samtliga skatterestantier. Detta är i vissa avseenden
en fördel, enär det alltid varit svårt för ämbetsverket att vinna ett fast grepp
över restindrivningen, så länge den utom riksräkenskapsverkets kontroll stående
indrivningen av kommunalutskylder konkurrerar med indrivningen av
kronoutskylderna.

Enligt förslaget skulle statsverket tillhandahålla kommunerna skattemedel
under året på så sätt, att en fjärdedel av det sammanlagda beloppet skulle
tillställas kommunerna i början av varje kvartal. Riksräkenskapsverket finner
det emellertid mera motiverat, att dessa leveranser verkställas vid mitten
av varje kvartal.

Länsstyrelsen i Kalmar län yttrar, att länsstyrelsen med hänsyn till nuvarande
hårt ansträngda statsfinansiella läge icke kunnat undgå att ställa sig
betänksam gentemot en anordning, som skulle innebära en merbelastning å
statskassan av den storleksordning, varom här vore fråga. När länsstyrelsen
trots dessa betänkligheter dock ej ansåge sig böra motsätta sig förslaget på
denna punkt, skedde detta med hänsyn dels till de avsevärda ekonomiska
fördelar för de kommunala samfälligheterna, som vöre förenade med ifrågavarande
redovisningssystem, dels ock därtill, att ett annat system skulle i
större eller mindre utsträckning försvåra genomförandet av den föreslagna
uppbördsreformen i dess helhet.

Länsstyrelsen i Blekinge län förklarar sig endast med största tvekan kunna
tillstyrka förslaget i denna del, enär de icke inflytande restantierna vid
varje uppbördsförfarande ofrånkomligen finge beräknas uppgå till betydande
belopp.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar, att staten borde betala till
kommunen den debiterade kommunalskattesumman men med avdrag för förslagsvis
hälften av vad som blivit under föregående kalenderår avkortat och
avskrivet. Som korrektiv mot den risk, som möjligen kunde tänkas, att taxering
kunde av en beskattningsnämnd medvetet hållas i överkant eller eventuellt
obehörigt påföras för att kommunen ändock skulle få hälften av därå
belöpande kommunalskatt betald av staten, kunde tänkas utvägen, att rätt
förbehölles Kungl. Majit att i särskilda fall bestämma örn annan grund för
avdraget än den föreslagna hälften. Eventuellt kunde kronans intresse bevakas
av taxeringsintendenten så att, när i speciellt fall av större betydelse
hinder uppstode för uttagande av påförd kommunalskatt, fråga finge underställas
Kungl. Maj:ts prövning, örn kommun skulle åläggas att till kronan
återbära förevarande uppburna hälft av skattebeloppet.

Länsstyrelsen i Örebro län finner, med hänsyn till att staten lämnades
utan varje möjlighet att påverka utdebiteringen eller öva kontroll å anslagsändamål
eller överhuvud å medlens lämpliga användning, beredningens förslag
så äventyrligt, att det borde avvisas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 370-

123

Stadskollegiet i Stockholm uttalar, att statsverkets garanti för att debiterade
skatteintäkter städse skulle fullt ut tillflyta kommunerna torde böra
godtagas från kommunalt håll endast under den förutsättningen, att ett
uttalande gjordes, att anordningen tillskapades därför att den utgjorde ett
direkt statligt intresse för att kunna realisera en uppbördsreform. I annat
fall syntes kunna befaras, att staten kunde komma med krav om att utöva
kontroll eller erhålla vederlag från kommunerna på ett sådant sätt, att den
kommunala självstyrelsen kunde sättas i fara att lida intrång.

Stadsfullmäktige i Sandviken anse, att redovisning till kommunen borde
ske månadsvis.

Genom det av uppbördsberedningen föreslagna sättet för redovisning av Departementskommun
tillkommande skatt undgås i viss mån de svårigheter, som särskilt
till följd av skattskyldigas flyttningar mellan olika kommuner skulle uppkomma,
därest utbetalning av skattemedel till kommun skulle ske exakt med
belopp, som influtit såsom preliminär och kvarstående skatt. De överföringar
av preliminär skatt mellan olika uppbördsmyndigheter, som vid det
föreslagna redovisningssättet skulle bliva erforderliga, torde emellertid komma
att föranleda så avsevärda praktiska olägenheter, att jag anser mig böra
föreslå den ändringen i beredningens förslag, att den kvarstående skatten
alltid skall påföras i samma kommun som den preliminära. För att så skall
kunna ske är det nödvändigt, att taxering i de fall, då beskattning skall äga
rum i hemortskommunen, verkställes i den kommun, där vederbörande mantalsskrivits
för inkomståret. Till denna fråga torde jag emellertid få återkomma
i ett senare sammanhang.

Därest den kvarstående skatten alltid skall påföras i samma kommun där
den preliminära skall utgöras — och den kvarstående skatten sålunda icke
skall vid flyttning redovisas i annan kommun än den preliminära skatten

— förefinnas icke lika starka skäl för att staten skall tilldela kommun vad
som beslutats till utdebitering. Emellertid torde även vid den av mig förordade
ordningen för påföring av kvarstående skatt betydande fördelar i
avseende å redovisningen av kommunala utskylder och den kommunala
budgetberäkningen vinnas, därest kommun alltid av statsverket erhåller det
belopp, som beslutats till utdebitering. Jag finner mig därför, trots det jag
förordar ändring i beredningens förslag på sätt nyss angivits, likväl böra
tillstyrka förslaget örn redovisning till kommun av till utdebitering beslutat
belopp. De differenser, som genom det föreslagna, något schabloniserade
redovisningssättet uppstå mellan vad kommunen erhåller från staten och
vad staten uppbär från de skattskyldiga, torde komma att i viss mån utjämnas
genom konjunkturväxlingarna. Jag vill i detta sammanhang även framhålla
den fördel, som förslaget innebär för kommunerna, därigenom att dessa

— såsom i det följande angives — icke vidare behöva räkna med några skatterestantier.

Det bör tilläggas alt, när i stad utdebiteringen till en början bestämts preliminärt
för att slutligen fastställas vid en senare tidpunkt, det är den slut -

124

Kungl. Majlis proposition nr 370.

ligen fastställda utdebiteringen som bör läggas till grund för beräkningen
av det belopp, som staden skall uppbära av statsverket.

Från något håll har ifrågasatts, örn icke kommunerna borde erhålla vad
som beslutats till utdebitering efter skäligt avdrag för beräknade skatterestantier.
Med hänsyn till den nedgång i nämnda restantier, som det föreslagna
uppbördsförfarandet kan förväntas medföra, och den förenkling av
redovisningen, som därav föranledes, anser jag mig emellertid kunna godtaga
beredningens förslag, att kommunen skall erhålla vad som beslutats till
utdebitering utan sådant avdrag. Det bör i detta sammanhang framhållas,
att det förordade förfarandet jämväl innebär en ny form för skatteutjämning
mellan kommunerna, mot vilken i huvudsak intet synes vara att invända.

Såsom riksräkenskapsverket anmärkt, torde kommun tillkommande medel
lämpligen böra utbetalas vid mitten av varje kvartal, d. v. s. den 15 februari,
maj, augusti och november. Vid varje tillfälle bör utbetalas en fjärdedel
av kommunens fordran hos statsverket den 31 december föregående år.

Länsstyrelsen bör, såsom uppbördsberedningen föreslagit, årligen till kommun
lämna redovisning för nästföregående år rörande kommunen tillkommande
skatt. Denna redovisning torde böra upptaga kommunens fordran
(skuld torde väl normalt icke förekomma) å statsverket vid årets ingång,
kommunen under året tillkommande belopp på grund av beslutad utdebitering
för nästföljande år eller till följd av höjning av tidigare års taxeringar,
belopp som kommunen under året är skyldig återbetala till följd av
sänkning av tidigare års taxeringar, av statsverket under året utbetalda
belopp samt kommunens fordran å statsverket vid årets utgång. Erforderliga
detaljbestämmelser rörande redovisningen torde få utfärdas i administrativ
ordning.

Riksräkenskapsverket har uttalat betänkligheter i anledning av förslaget
att statsverket skulle svara för de kommunala restantierna, enär härigenom
kommunernas intresse för en effektiv restindrivning syntes komma att helt
försvinna. Farhågorna för en sådan utveckling torde emellertid icke böra
överdrivas. Först och främst vill jag framhålla, att det föreslagna uppbördssystexnet,
sedan det någon tid verkat, torde medföra en betydande nedgång
i antalet restförda poster och dessas belopp. Vidare bör nämnas, att restindrivningen
i städerna, som nu stundom lämnar ett mindre gott resultat,
bör bliva mera effektiv därigenom alt — enligt var jag i annat sammanhang
kommer att förorda — indiävningsverksamheten i de mindre magistratsstäderna
ställes under länsstyrelsens omedelbara överinseende samt i de större
magistratsstäderna uppbördsorganisationen förstärkes och länsstyrelsen herodes
större möjlighet att övervaka restindrivningen.

Såsom beredningen framhållit torde icke det förordade sättet för redovisning
av kommun tillkommande skatt kunna anses utgöra något ingrepp i den
kommunala självstyrelsen; den ifrågavarande redovisningsordningen tillskapas
nämligen enbart såsom ett medel att eirnå ett rationellt uppbördsförfarande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

125

C. Statlig skatteprocent och statligt budgetår.

Uppbördsberedningen framhåller, att då den preliminära skatten skulle
utgå för kalenderår och uppbäras under tiden februari—januari härav föranleddes
vissa olägenheter med hänsyn till dels att det statliga budgetåret
omfattade tiden den 1 juli—den 30 juni, dels ock att enligt bestämmelsen
i § 61 regeringsformen den statliga skatteprocenten skulle fastställas för helt
budgetår. Beredningen föreslår, i överensstämmelse med vad som förordats
beträffande den kommunala utdebiteringen, att samma statliga skatteprocent
skall gälla för preliminär och motsvarande slutliga skatt samt att — därest
avsteg icke skulle anses böra äga rum från ordalagen i § 61 regeringsformen
— riksdagen skall genom särskilda beslut fastställa skatteprocent för
vardera hälften av budgetåret med iakttagande av att för kalenderår samma
procentsats kommer att gälla särskilt för preliminär och särskilt för slutlig
skatt. (Betänkandet sid. 201—203.)

I yttrandena beröres förevarande spörsmål endast av riksräkenskapsverket,
som uttalar att det förhållandet, att uppbördsåret icke sammanfölle med
det statliga budgetåret, föranledde vissa komplikationer ur redovisningssynpunkt.
De svårigheter, som uppkomme, vore givetvis överkomliga. Som beredningen
även framhållit, komme det föreslagna uppbörds- och redovisningsförfarandet
att betydligt försvåra den verket åliggande förutberäkningen
av statens inkomster. Detta gällde i all synnerhet i avseende på övergångsåret
och en tid framåt, innan de mest ändamålsenliga metoderna utprovats.

Jag förordar, att beträffande statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samma Departementsskatteprocent
skall gälla både för preliminär och för slutlig skatt. chefen.

Det är tydligt, att i budgethänseende olägenheter uppkomma vid genomförandet
av det föreslagna uppbördssystemet. Därest budgetåret kunde bestämmas
endast med hänsyn till vad som vore ändamålsenligt ur uppbördssynpunkt,
borde budgetåret därför bringas att sammanfalla med kalenderåret.
Då emellertid en omläggning av det statliga budgetåret av andra orsaker
får anses utesluten, torde de berörda olägenheterna icke kunna undvikas.
Såsom beredningen och jämväl riksräkenskapsverket framhållit, torde
dessa olägenheter dock vara överkomliga.

Med hänsyn till innehållet i § 61 regeringsformen synes det vara riktigast,
att riksdagen genom särskilda beslut fastställer skatteprocent beträffande
preliminär skatt för vardera hälften av budgetåret med iakttagande i övrigt
av vad beredningen anfört rörande skatteprocentens bestämmande. Slutlig
skatt på grund av taxering visst år bör utgå efter de procenttal av grundbeloppen,
som bestämts med avseende å preliminär skatt för året näst före
taxeringsåret.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

Departements chefen.

D. Ändrad folkbokföring.

För genomförande av det föreslagna uppbördsförfarandet finner uppbördsberedningen
erforderligt, att sådana ändringar ske i den nuvarande
folkbokföringen, att dels bosättningen den 1 november (i stället för den 1
januari) blir avgörande för varest en person skall mantalsskrivas för det
kommande kalenderåret, dels ock den lokala skattemyndigheten erhåller löpande
underrättelser om inträffade förändringar i bosättning, civilstånd och
barnantal. (Betänkandet sid. 204—208.)

Folkbok f öring skommittén har i betänkande med förslag till omorganisation
av folkbokföringen (SOU 1944: 52) föreslagit ändringar i nuvarande
folkbokföring i överensstämmelse med vad beredningen sålunda ansett erforderligt.
Sedan för innevarande års riksdag framlagts proposition (nr 282)
angående omorganisation av folkbokföringen, genom vilken proposition riksdagen
lämnats tillfälle att avgiva yttrande angående huvudgrunderna för omorganisationen,
har riksdagen (skriv. 446) i allt väsentligt givit sin anslutning
till de i propositionen angivna grunderna; till de frågor, som enligt vad
nyss anförts hava betydelse för det föreslagna uppbördsförfarandet, hava
statsmakterna dock ännu icke tagit ställning.

De av uppbördsberedningen föreslagna ändringarna torde böra vidtagas.
Jag torde emellertid få i annat sammanhang anmäla frågan om härav föranledda
författningsändringar.

E. Beskattningsort, då taxering skall ske i hemortskommunen.

Frågan å vilken ort beskattning för inkomst och förmögenhet skall äga
rum, avgöres för närvarande enligt i huvudsak följande regler. Enligt 22 §
förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skall skattskyldig
taxeras till sådan skatt i hemortskommunen. Jämlikt 6 § förordningen örn
särskild skatt å förmögenhet skall taxering till nyssnämnda skatt ske i den
kommun, där skattskyldig skall taxeras till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.
Med hemortskommun förstås enligt 66 § kommunalskattelagen
och 3 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt den kommun,
där den skattskyldige författningsenligt skall vara för taxeringsåret
mantalsskriven. För juridisk person gäller i regel såsom hemortskommun
den kommun, där vederbörande styrelse eller förvaltning haft sitt säte vid
taxeringsårets ingång.

Å vilken ort kommunal inkomstskatt skall utgöras är beroende på från
vilken förvärvskälla inkomsten härflutit. Sålunda skall skatt för inkomst av
jordbruksfastighet eller av annan fastighet utgöras till den kommun, där
fastigheten är belägen (56 § kommunalskattelagen). Skatt för inkomst av
rörelse skall utgöras till kommun, där rörelsen utövats från fast driftställe
(57 § samma lag). Skatt för inkomst av tjänst, tillfällig förvärvsverksamhet

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

127

och kapital skall utgöras i hemortskommunen; inkomst genom icke yrkesmässig
avyttring av fastighet beskattas dock i den kommun, där fastigheten
är belägen (59 § samma lag).

Taxeringen för inkomst och förmögenhet avser den inkomst, som den
skattskyldige åtnjutit under kalenderåret eller motsvarande räkenskapsår
(beskattningsåret) närmast före taxeringsåret, och den förmögenhet, han
innehaft vid beskattningsårets utgång.

Fastighetsskatt skall enligt 16 § kommunalskattelagen utgöras till den
kommun, där fastigheten är belägen. Denna skatt utgår i förhållande till
det löpande årets taxeringsvärde; beskattningsår och taxeringsår sammanfalla
härvid.

I de förut nämnda reglerna rörande beskattningsort föreslår uppbördsberedningen
ingen ändring. Då skattskyldig till följd av flyttning är mantalsskriven
i olika kommuner för inkomståret och taxeringsåret, måste följaktligen
— för att preliminärskatten skall kunna avräknas mot den slutliga
skatten och för att uppbördsmyndigheten i den skattskyldiges hemortskommun
för taxeringsåret skall kunna vidtaga erforderliga bokföringsåtgärder
— uppgift om debiterad eller erlagd preliminärskatt av uppbördsmyndigheten
i hemortskommunen för inkomståret meddelas dels förenämnda uppbördsmyndighet
(vilken i stad är jämväl lokal skattemyndighet) dels ock,
på landet, lokal skattemyndighet i den skattskyldiges hemortskommun för
taxeringsåret. Vid sådan flyttning inom samma kommun, som föranleder
mantalsskrivning å olika fastigheter för inkomståret och taxeringsåret,
måste anteckningar av den lokala skattemyndigheten föras om bosättningen
under de båda åren, så att vid debiteringen av den slutliga skatten vederbörandes
uppbördskort med uppgift om preliminär skatt lätt kan återfinnas.
(Betänkandet, s. 198 och 199.)

Frågan örn ändrade bestämmelser rörande beskattningsort beröres endast
i ett par av remissyttrandena. Sålunda understryker Överståthållarämbetet
svårigheten att vid skattskyldigs flyttning från en kommun till annan åstadkomma
avräkning av den erlagda preliminärskatten mot den slutliga skatten.
Ämbetet uttalar vidare, att vid olika kommunal utdebitering i de båda
kommunerna betydande skiljaktigheter i många fall måste uppstå mellan
den preliminära och den slutliga skatten med därav föranlett restitutionsförfarande
eller uppbörd av särskilt stor kvarstående skatt. Det syntes ej
heller tillfredsställande, att en person, som erlagt relativt hög preliminär
skatt i en kommun, skulle genom att flytta lill en kommun med lägre skattesats
kunna bereda sig möjlighet alt återfå större eiler mindre del av den
preliminära skatt, som han erlagt i den kommun, där han uppburit sin
inkomst under inkomståret. Överståthållarämbetet ville därför förorda, att
den slutliga taxeringen ägde rum i samma kommun som den, där den preliminära
skatten uttagits.

Magistraten i Hälsingborg åberopar en av borgmästaren i staden avgiven
promemoria, vari uttalas, att uppbördsberedningen genom den föreslagna

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

Departements chefen.

ordningen för redovisning till kommunerna kommit ifrån de med avräkningen
sammanhängande svårigheterna, såvitt berörda redovisning anginge. För
den individuella bokföringen kvarstode problemet; skattemyndigheten i inflyttningskommunen
måste före slutlig debitering veta vad som preliminärt
erlagts å den förra orten. Hur detta tekniskt skulle lösas, framginge ej klart
av betänkandet. Även om lösningen vore genomförbar, syntes det bliva er
mycket omfattande apparat. Det kunde därför ifrågasättas, om man icke —
trots vad beredningen anfört häremot — borde taga i förnyat övervägande
ali låta deklaration avgivas samt taxering och slutlig debitering äga rum å
deri ort, där mantalsskrivning skedde för beskattningsåret. Detta skulle i berörda
hänseende innebära en stor förenkling. Nackdelarna med hänsyn till
laxeringsarbetet syntes ej avgörande; kompletteringar och upplysningar inhämtades
ändock huvudsakligen genom korrespondens.

Även magistraten i Vaxholm föreslår, att skattskyldig taxeras i den kommun,
där han för inkomståret varit mantalsskriven.

Därest taxering även efter det föreslagna uppbördssystemets genomförande
skall äga rum i den skattskyldiges hemortskommun för taxeringsåret, erfordras
att underrättelser angående den preliminära skatten lämnas till vederbörliga
myndigheter ävensom att anteckningar föras angående skattskyldigs
bosättning under skilda år. Emellertid torde detta underrättelseförfarande
med hänsyn till den å sina håll stora flyttningsfrekvensen kunna befaras
bliva av så stor omfattning, att avräkningsförfarandet i praktiken äventyras.
Det synes därför böra övervägas, huruvida icke en bättre ordning i förevarande
hänseende kunde vinnas genom en ändring av bestämmelserna rörande
beskattningsort i de fall, då taxering skall ske i hemortskommunen. Bestämmelserna
borde därvid givas sådan avfattning, att med hemortskommun
skall förstås den kommun, där den skattskyldige författningsenligt skall vara
mantalsskriven för året näst före taxeringsåret (i fortsättningen benämnes
förstnämnda år för korthetens skull beskattningsåret, ehuru detta kan omfatta
annan tid än kalenderår). Det sagda skulle med andra ord innebära,
att taxering i stället skulle ske enligt mantalslängden för beskattningsåret.
Härigenom komme man att vinna, att skattskyldig, även om han vore bosatt
i olika kommuner under inkomståret och taxeringsåret, vid debiteringen
av slutlig skatt likväl alltid återfunnes under samma kamerala adress, varunder
han upptagits vid redovisningen av den preliminära skatten. Avräkningen
av den preliminära skatten skulle på grund härav icke medföra de förut berörda
svårigheterna, och några meddelanden om preliminär skatt mellan olika
myndigheter eller anteckningar örn bosättning under olika år skulle icke bliva
erforderliga. Ej heller skulle, såsom vid den av beredningen föreslagna
ordningen, differenser mellan preliminär och slutlig skatt uppkomma till
följd av att skattskyldig under inkomståret och taxeringsåret vore bosatt i
olika kommuner med skilda utdebiteringar. —- Det må i detta sammanhang
även framhållas att, därest frågan bedömes ur enbart principiella synpunkter,

Kungl. Maj.ts proposition nr 370. 129

övervägande skäl synas tala för att inkomsten beskattas i den kommun dälden
uppburits.

Den nu ifrågasatta ändringen av reglerna om beskattningsort kan å andra
sidan befaras medföra vissa olägenheter. Skall taxering äga rum enligt mantalslängden
för året näst före taxeringsåret, måste en person, som är skattskyldig
i hemortskommunen, efter flyttning avgiva deklaration till och taxeras
av beskattningsnämnd i en kommun, där han icke längre är bosatt. Härigenom
kunna eventuellt erforderliga förhandlingar mellan ifrågavarande
nämnd och den skattskyldige försvåras. Betydelsen av denna olägenhet synes
emellertid icke böra överdrivas. Samma olägenhet föreligger för övrigt redan
nu i de fall, då skattskyldig taxeras för inkomst av fastighet eller rörelse i
annan kommun än hemortskommunen, och torde icke hava visat sig vara av
allvarligare natur; härtill bidrager främst det förhållandet att eventuella förhandlingar
mellan beskattningsnämnd och skattskyldig i regel ske skriftligen.
I vissa fall kan det tvärtom vara till fördel, att taxeringen verkställes av
beskattningsnämnd i den kommun, där inkomsten förvärvats, enär denna
nämnd äger den bästa kännedomen om vederbörandes inkomstförhållanden.
Den särskilda svårighet, som kan föreligga för ordförande i taxeringsnämnd
att få vetskap örn den aktuella adressen beträffande en ur viss kommun utflyttad
person, som skall anmanas avgiva deklaration, torde kunna bemästras
sålunda, att uppgift örn berörda adress inhämtas hos vederbörande länsstyrelse
eller lokala skattemyndighet.

Om beskattningen omlägges på sätt nyss berörts, skulle emellertid lokal
skattemyndighet vid debitering av slutlig skatt och utfärdande av debetsedlar
å sådan skatt icke äga tillgång till den aktuella adressen för skattskyldig, som
flyttat och för taxeringsåret mantalsskrivits i annan kommun än den, där
han varit mantalsskriven för beskattningsåret. Denna brist bör emellertid
kunna avhjälpas därigenom, att taxeringsnämnden i inkomstlängden inför
postadress å person, vilken enligt uppgift i deklarationen eller enligt vad
nämnden har sig bekant är bosatt annorstädes än där han enligt beskattningsårets
mantalslängd är skriven.

Den ifrågavarande omläggningen skulle medföra vissa svårigheter vid debitering
av preliminärskatt i det fall, då en person mantalsskrivits i olika
kommuner (A, B och C) för beskattningsåret, taxeringsåret och det följande
inkomståret. För debitering av preliminärskatt för sistnämnda år erfordras
uppgift å den året näst före inkomståret verkställda taxeringen. Denna
har i det antagna fallet verkställts i A. Den lokala skattemyndigheten i A
eller C kan emellertid icke med ledning av uppgifter i mantalslängd eller å
registerkort erhålla kännedom örn mantalsskrivningen i G respektive A utan
endast örn att vederbörande för taxeringsåret mantalsskrivits i B. I berörda
handlingar angives nämligen för inflyttad endast den kommun, varifrån han
kommit; och för utflyttad kan av vederbörligt registerkort endast inhämtas
kännedom örn den kommun, till vilken han flyttat. Den lokala skattemyndigheten
i A respektive C måste därför i dylika fall först vända sig till motsvarande
myndighet i B, som i sin lur får meddela sig med myndigheten i C

Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr 370

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

respektive A. Då preliminär skatt föreslås skola debiteras framför allt beträffande
skattskyldiga, som icke äro löntagare och som i regel äro mera
bofasta än dessa, torde dylika fall emellertid bliva relativt ovanliga.

Enligt uppbördsberedningens förslag skall frågan huruvida skattskyldig
haft barn eller icke, liksom frågan om barns ålder bedömas efter förhållandena
den 1 november under året näst före taxeringsåret d. v. s. den 1
november under beskattningsåret. Självfallet föreligga vissa svårigheter att
beakta under beskattningsåret inträdda förändringar, därest taxeringen
skall verkställas enligt mantalslängden för beskattningsåret; denna längd
återgiver nämligen förhållandena den 1 november året närmast före beskattningsåret.
För att senare inträdda förändringar skola kunna beaktas, erfordras,
att taxeringsnämnden erhåller kännedom om dessa. Detta torde kunna
ske sålunda, att vederbörande länsstyrelse i stomme till taxeringslängd
låter göra anteckning örn sådana förändringar i fråga om barnantal, vilka
inträffat under tiden från den 1 november året näst före beskattningsåret till
och med den 1 november året näst före taxeringsåret. Har den skattskyldige
flyttat till annan kommun under sistnämnda tid, erfordras underrättelse om
berörda ändringar i barnantalet till länsstyrelsen i det län, där utflyttningskommunen
är belägen. Särskilt i fråga om dylika fall kommer förfaringssättet
att medföra vissa svårigheter för vederbörande myndighet, vilka dock böra
kunna bemästras. I vart fall synes den föreslagna anordningen vara att föredraga
framför det alternativ, som eljest finge tillgripas, nämligen att låta förhållandena
den 1 november året närmast före beskattningsåret bliva avgörande
för frågan om rätt till barnavdrag. Sistnämnda alternativ skulle utan
tvivel anses mindre tillfredsställande ur de skattskyldigas synpunkt, eftersom
en ökning av barnantalet under beskattningsåret icke skulle medföra
minskning av skatten förrän under året efter beskattningsåret.

Vad nyss sagts beträffande underrättelser örn förändringar i barnantal bör
äga motsvarande tillämpning i fråga örn förändringar i civilstånd under beskattningsårets
förra hälft samt rörande dödsfall, som inträffa före den 1 november
under beskattningsåret.

Därest taxering skall ske enligt beskattningsårets mantalslängd, måste
även de pensionsavgiftsförteckningar, som mantalsskrivningsförrättare enligt
kungörelsen den 29 januari 1937 angående påföring, debitering, uppbörd
och redovisning av pensionsavgifter enligt lagen den 28 juni 1935 om
folkpensionering har att upprätta, uppläggas med ledning av samma års
mantalslängd. I förteckningarna förekommande anteckningar angående sådana
omständigheter som medföra frihet från att erlägga pensionsavgift (att
vederbörande åtnjuter folkpension, invalidunderstöd eller blindhetsersättning
eller att vederbörande befinnes varaktigt arbetsoförmögen och ej tidigare
fått avgift sig påförd eller att vederbörande är av allmänna fattigvården
omhändertagen för varaktig försörjning) komma härvid även att hänföra sig till
tidpunkten den 1 november året näst före beskattningsåret. Hänsyn bör emellertid
tagas även till dylika omständigheter, som inträffa senare, eller i fråga
örn omständigheter av de fyra förstnämnda slagen under tiden till och med

Kunell. Majlis proposition nr 370.

131

<ien 15 juli under taxeringsåret samt beträffande omständighet av det sistnämnda
slaget under tiden till och med den 10 juni samma år. För att så
skall kunna ske, bör länsstyrelsen avsända avtryckskort med uppgift om sådana
omständigheter av angiven art, vilka inträffa under förra delen av ett
år till och med berörda tidpunkter, till den lokala skattemyndigheten. Därest
vederbörande är mantalsskriven i annan kommun för taxeringsåret än för
beskattningsåret, bör avtryckskort översändas icke blott till den lokala skattemyndigheten
i hemortskommunen för taxeringsåret utan även till motsvarande
myndighet i hemortskommunen för beskattningsåret. Har person avlidit,
bör meddelande härom lämnas på liknande sätt.

De förteckningar, som upprättas över arbetsgivare vilka i samband med
den allmänna uppbörden skola erlägga avgift enligt lagen den 17 juni 1916
örn försäkring för olycksfall i arbete, torde böra upprättas med ledning av de
uppgifter, som lämnas i senast avgivna mantalsuppgifter; i förteckningarna
torde arbetsgivarna böra upptagas i samma ordning som i mantalslängdema
för beskattningsåret. Några särskilda olägenheter torde emellertid icke föranledas
härav.

I enlighet med det nu anförda förordar jag, att gällande beskattningsregler
ändras i så måtto att den kommun förklaras vara hemortskommun,
där vederbörande varit mantalsskriven för kalenderåret näst före taxeringsåret.

Vad angår fastighetstaxeringen har jag icke ansett mig böra förorda någon
ändring av nu gällande bestämmelser, enligt vilka taxeringen avser att
fastställa fastighetsvärdet vid taxeringsårets ingång samt skattskyldigheten
i regel bedömes med hänsyn till förhållandena vid samma tidpunkt. Skulle
fastighetstaxeringen avse förhållandena vid ingången av kalenderåret näst
före taxeringsåret eller den 1 november året näst före förstnämnda år, k*)mme
taxeringen att hänföra sig till mindre aktuella förhållanden än vad för
närvarande är fallet; detta vore otillfredsställande med hänsyn till att jag
— såsom senare skall närmare utvecklas — icke förordar att fastighetsskatten
uttages preliminärt. Då fastighet alltid taxeras i den kommun, där
fastigheten är belägen, kommer taxering för inkomst och fastighet enligt
de föreslagna reglerna att ungefärligen lika ofta påföras i en och samma
kommun som enligt de nuvarande bestämmelserna; den enda skillnaden i
berörda avseende mellan de nuvarande och de föreslagna bestämmelserna
består däri, att vid inflyttning i 1''astighetskommunen gemensam taxering
för inkomst och faslighet kommer att ske ett år tidigare enligt de nuvarande
reglerna än enligt de föreslagna, under det att vid utflyttning från samma
kommun dylik gemensam taxering kommer att äga rum ett år längre
enligt de föreslagna bestämmelserna än enligt de nu gällande.

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

IV. Motivering till förslaget till uppbördsförordning.

A. Beräkning av preliminär skatt.

1) Skatter, som skola uttagas preliminärt.

Uppbördsberedningen föreslår, att statlig inkomstskatt, värnskatt, kommunal
inkomstskatt innefattande inkomstskatt till stad, landskommun, köping
och municipalsamhälle ävensom församlingsavgifter) lands tingsmedel
och tingshusmedel samt med den statliga inkomstskatten kombinerad
förmögenhetsskatt och särskild skatt å förmögenhet skola uttagas preliminärt.
Med hänsyn framför allt till att vissa svårigheter skulle uppkomma
vid avräkningen av preliminär fastighetsskatt mot slutlig sådan skatt till
följd av att fastigheter i betydande omfattning byta ägare föreslås däremot
att fastighetsskatt icke skall uttagas i nyssnämnda ordning. Av de avgifter,
som enligt förslaget skola utgå i samband med den allmänna uppbörden,
föreslås pensionsavgift enligt lagen om folkpensionering skola uttagas preliminärt.
(Betänkandet s. 209—212.)

I fråga om vilka skatter, som skola uttagas preliminärt, har uppbördsberedningens
förslag tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet yttranden.

Lantbruksstyrelsen uttalar, att styrelsen funne försiktigheten bjuda att icke
från början gå längre i fråga om uttagande av preliminär skatt än vad beredningen
förordat och att därför frågan om medtagande av den kommunala
fastighetsskatten i den preliminära uppbörden borde ställas på framtiden.

I några yttranden göres däremot gällande, att även fastighetsskatten borde
utgå preliminärt. Sålunda anför riksräkenskapsverket, att det icke vore motiverat
att från preliminärbeskattning undantaga den kommunala fastighetsskatten.
Den omständigheten, att sådan skatt formellt avsåge förhållandena
vid viss tidpunkt, syntes icke böra föranleda till annat bedömande. Så vöre
ju fallet även med den särskilda skatten å förmögenhet. De svårigheter, som
skulle uppkomma vid överlåtelse av fastighet m. m., borde icke vara oöverkomliga.
Riksräkenskapsverket ansåge sig böra betrakta denna fråga mot
bakgrunden av det förhållandet, att fastighetsskatten ytterst icke vore något
annat än en i schematisk form beräknad inkomstskatt. Vid exempelvis något
större jordbruk torde densamma ofta representera den enda formen av inkomstbeskattning.
Vid smärre jordbruk, där värdet av ägarens personliga
arbetsinsats framträdde förhållandevis starkare, skulle däremot vid tillämpning
av beredningens förslag den situationen ofta inträda, att skatt å den —
i förhållande till den genom särskild fastighetsskatt beskattade större delen
av den samlade inkomsten — likväl obetydligare överskjutande inkomsten
skulle uttagas preliminärt, medan fastighetsskatten, som representerade den
större delen, icke skulle uttagas annorledes än för närvarande. En sådan ordning
kunde icke vara tillfredsställande.

Liknande synpunkter framföras av länsstyrelsen i Uppsala lån. Enligt länsstyrelsens
mening borde hinder icke möta att upptaga fastighetsskatten å sär -

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

133

skild preliminärdebetsedel, som så att säga skulle följa fastigheten. Vid ombyte
av ägare skulle betalningsskyldigheten vid nästa uppbördstermin åligga
den nye ägaren, såvida ej annat avtal träffats mellan köpare och säljare.

Även häradsskrivaren i Trögds fögderi, drätselkamrarna i Västerås och
Köping samt riksförbundet landsbygdens folk anse, att fastighetsskatten borde
uttagas preliminärt. Riksförbundet yttrar, att förbundet icke kunde finna
de svårigheter, uppbördsberedningen åberopat mot uttagande av preliminär
fastighetsskatt, vara av den storleksgrad, att denna skatt borde avvika från
huvudprincipen.

Uppbördsberedningens förslag angående vilka skatter som skola uttagas Departementspreliminärt
har jag funnit mig böra godtaga. Visserligen tala åtskilliga skäl, CÄe^en''
såsom beredningen och några av remissinstanserna framhållit, för att även
fastighetsskatten borde utgå preliminärt. Betydande olägenheter för avräkningen
av preliminär skatt mot slutlig skatt skulle emellertid uppstå till följd
av att fastigheter ofta byta ägare eller fastighet uppdelas å flera eller flera
fastigheter sammanslås till en. Dessa olägenheter kunde tänkas bliva undanröjda
därigenom, att taxeringsvärdet å fastighet liksom skattskyldigheten för
fastighet hänfördes till tidpunkten den 1 november näst före ingången av
kalenderåret före taxeringsåret. En dylik anordning skulle emellertid innebära,
att det under visst år åsätta taxeringsvärdet skulle hava betydelse för
beskattningen först under påföljande år; taxeringsvärdet komme härvid att
vara mindre aktuellt. Vidare borde i så fall även skattskyldigheten för förmögenhet
anknytas till nyss berörda tidpunkt. Att hänföra förmögenhetsvärderingen
till tidpunkt före beskattningsårets ingång i stället för — såsom för
närvarande — till beskattningsårets utgång synes dock vara mindre tillfredsställande.

Med hänsyn till de berörda olägenheterna synes det därför lämpligast att
fastighetsskatten (inklusive i landstings- och tingshusmedel ingående fastighetsskatt)
hvarje fall tills vidare och till dess närmare erfarenheter vunnits
av huru det föreslagna uppbördslörfarandet i praktiken verkar, lämnas utanför
preliminärskattesystemet.

2) Skilda metoder för beräkning av preliminär skatt.

Uppbördsberedningen föreslår, att preliminär skatt skall i princip utgå för
inkomst från samtliga förvärvskällor. (Betänkandet s. 174 och 175.)

Enligt beredningens förslag alternativ 1 skall den preliminära skatten
beträffande samtliga förvärvskällor beräknas på grundval av årlig taxering,
kompletterad med preliminär taxering.

Enligt alternativ II skall preliminärskatten beträffande förvärvskällan
tjänst i regel beräknas med ledning av skattetabeller eller efter viss procent
av inkomsten (i fråga örn undantag från denna regel, se betänkandet
s. 228) samt beträffande övriga förvärvskällor (med undantag av tillfällig
förvärvsverksamhet) på grundval av taxering i överensstämmelse med vad
som föreslagits enligt alternativ I.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

Enligt alternativ III skall för sjömän preliminärskatten beträffande
förvärvskällan tjänst beräknas med ledning av skattetabeller från och med
den 1 januari 1947. Från och med den 1 januari 1949 ■— då det nya uppbördssystemet
träder i full tillämpning -— skall preliminärskalten beräknas
på nyssnämnda sätt även i fråga om vissa andra grupper av löntagare, nämligen
sådana som äro anställda hos arbetsgivare med flera än tre anställda.
Den enligt detta alternativ gjorda begränsningen i fråga om tabellmetodens
användning har av praktiska skäl ansetts nödvändig åtminstone under de
första åren av det nya systemets fulla tillämpning. För nyssnämnda löntagare
skall emellertid preliminärskatten beräknas enligt tabell endast därest löntagarens
inkomstförhållanden äro sådana, att en beräkning av nämnda skatt
enligt skattetabell kan antagas giva bättre resultat än en beräkning av skatten
på grundval av taxering (betänkandet s. 241 och 242). Arbetsgivare med flera
än tre anställda skall till lokal skattemyndighet insända förteckning å anställda
med uppgift om deras inkomstförhållanden i sådant avseende, som
kan tjäna till ledning för bedömande av frågan huruvida preliminärskatten
bör beräknas enligt skattetabell eller på grundval av taxering.

Såsom framgår av vad nyss sagts, skilja sig de olika alternativen från varandra
i det avseende, varom här är fråga, beträffande sättet för beräkningen
av preliminärskatt för inkomst av tjänst.

Alternativ I förordas icke av någon ledamot av beredningen. Alternativ II
förordas av beredningens majoritet, landskamreraren Wigert och assessorn
Jarnerup, under det att alternativ III förordas av f. d. kammarrättsrådet
Sivert.

De olika metoderna för beräkning av preliminär skatt behandlas i betänkandet
å s. 212—244, 492—508, 520—522, 524 och 525. I

I fråga om vilka förvärvskällor som böra ingå i preliminärskattesystemet
uttalar kammarrätten, att tillräckliga motiv i och för
sig icke förelåge att uttaga preliminär skatt för inkomst av jordbruksfastighet.
Den nuvarande eftersläpningen syntes för jordbrukarna kunna betraktas
som ett lån av allmänna medel, som vid jordbrukets försäljning finge tagas
med i beräkningen på samma sätt som omständigheter, vilka föranledde en
minskad köpeskilling. För jordbrukarnas del skulle väl fördelarna av förslagen
i huvudsak ligga i den eftergift av skatt, som uppkomme vid övergången
till det nya systemet. Från statens synpunkt kunde det svårligen vara ändamålsenligt
att i förskott uttaga skatt, innan ännu inkomstens belopp kunde
med någon grad av säkerhet beräknas. I viss mån torde samma omdöme
gälla beträffande rörelseidkare. Här förelåge dock ingen säkerhet för att näringsidkaren
erhölle något engångsbelopp vid inkomstens upphörande, och
ur det allmännas synpunkt skulle det måhända innebära en fördel att på ett
tidigare stadium erhålla skatt för en mängd företag, som påbörjades utan
tillräckliga förutsättningar för fortsatt existens. Sistnämnda fördel borde
emellertid icke överskattas, då t. ex. preliminära deklarationer för nystartade
rörelser säkerligen komme att upptaga mycket försiktigt beräknade belopp.

Kunni. Maj ts proposition nr -170.

135

Den föreslagna reformens existensberättigande läge tydligen inom löntagarnas
område, och det vore också dessa som i betänkandet tilldroge sig huvudintresset.
Jordbrukare och rörelseidkare syntes hava inordnats i förslaget på
grund av svårigheten att skilja de olika kategorierna åt. Vad rörelseidkare
beträffade hade jämväl kammarrätten tidigare anslutit sig till den uppfattningen,
att en källskatt för löntagare måste trots vissa olägenheter medföra
en preliminär skatt jämväl för rörelseidkare. Huruvida samma omdöme kunde
utsträckas till jordbrukare förefölle fortfarande tvivelaktigt. Då emellertid
jordbrukarna säkerligen skulle finna det orättvist, örn övergångstidens fördelar
icke komme jämväl dem till godo, hade kammarrätten stannat för den
uppfattningen, att om reformen genomfördes densamma på sätt uppbördsberedningen
föreslagit borde omfatta samtliga skattskyldiga.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bolms län samt Västergötlands och norra
Hallands handelskammare anse däremot, att uppbördsreformen till en början
borde begränsas att avse endast inkomst av tjänst. Efter att hava berört
de lokala skattemyndigheternas stora arbetsbörda, särskilt under senare delen
av året, anför länsstyrelsen vidare:

Berörda arbetsförhållanden ha gett länsstyrelsen anledning att överväga
om och i vad mån lättnad skulle kunna åstadkommas under denna synnerligen
arbetstyngda period. Närmast ligger då utvägen att låta preliminär skatt
utgå endast i förvärvskällan inkomst av tjänst och lämna de övriga förvärvskällorna
— åtminstone för närvarande — utanför preliminärbeskattningen.
De av uppbördsberedningen (s. 175) anförda skälen mot en sådan differentiering
kunna visserligen ge anledning till betänksamhet. Å andra sidan får icke
förbises, att i England sådan skatt uttages huvudsakligen i fråga örn inkomst
av tjänst. Skulle erfarenheterna från sistnämnda land visa sig gynnsamma —
uppgifter i dagspressen motsäga icke detta antagande — borde enligt länsstyrelsens
mening tagas under omprövning en begränsning av uppbördsreformen
i denna del, vilket emellertid icke borde hindra en fortsatt utbyggnad
längre fram när bättre överblick kan erhållas om verkningarna av reformen.
Härigenom vunnes även den fördelen, att uppbördsorganisationen finge åtminstone
i detta hänseende utvecklas efter hand och succesivt växa fram.
Till en början finge arbetet inriktas på den ojämförligt viktigaste uppgiften,
nämligen att förhindra eftersläpning av skatt för tjänsteinkomster, och alla
ansträngningar koncentreras på lösandet av denna för de skattskyldiga och
det allmänna så vitala fråga. Beträffande de övriga förvärvskällorna torde
— något som uppbördsberedningen även framhållit i fråga örn förmögenhetsskatten
— finnas större utsikt att utfå debiterade belopp, varför riskerna för
skatteförluster här torde vara jämförelsevis små. Genom fördelning av uppbörden
på tolv terminer bliva för övrigt även dessa skattskyldiga delaktiga
av en förmån, som får antagas medföra större möjlighet att ordentligt tullgöra
betalningsskyldigheten. Bland näringsidkare och andra utövare av rörelse
vinner därjämte den uppfattningen alltmer insteg, att i bokslutet skall
reserveras medel för kommande skatter och den löpande rörelsen sålunda
belastas med därå belöpande skatter, vilka åtgärder i sin man bidragit till
att åstadkomma en jämn och regelbunden skattebetalning. Här bör även erinras
örn att preliminär skatt å inkomst från förvärvskällorna jordbruksfastighet,
annan fastighet och rörelse är avsedd ali beräknas på grundval av
den taxering, som verkställts året näst före inkomståret. Denna taxering
återspeglar emellertid icke de verkliga inkomstförhållandena under det kom -

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

mande inkomståret, under vilket preliminärskatten utgår. Även om möjlighet
bereus att genom preliminär deklaration och taxering vinna anknytning
till det nya inkomstläget, är det dock i nämnda förvärvskällor särskilt vanskligt
att vid en tidpunkt, som ligger före inkomståret beräkna den blivande
inkomsten, som vad angår rörelse är beroende av så variabla faktorer som
prisförändringar, lagervärdering och avskrivningar, samt för jordbrukets del
sammanhänger med oberäknelig väderlek, skörderesultat m. m. Det måste
framhållas, att inskränkning av preliminärbeskattningen tili att avse endast
tjänsteinkomst otvivelaktigt skulle föranleda arbetslättnad jämväl därutinnan,
att antalet jämkningsfall bleve avsevärt reducerat.

Handelskammaren i Karlstad ifrågasätter, huruvida icke omläggningen av
uppbördsförfarandet kunde begränsas till att gälla allenast fysiska personer.

Uppbördsberedningens förslag att preliminärskatt icke skall uttagas
efter viss procentsats å inkomst av kapital har i allmänhet
icke mött någon erinran i de angivna yttrandena.

Riksräkenskapsverket framhåller de betydande olägenheter, som skulle vara
förenade med en sådan anordning. Framförallt vore det påfallande, att man
genom en efter fix procent uttagen statsskatt å aktieutdelningar samt räntor
å obligationer och banktillgodohavande m. m. icke ernådde någon som helst
anpassning efter skatteprogressiviteten.

Bank- och fondinspektionen erinrar om att inspektionen för sin del tidigare
avstyrkt införandet av källskatt å kapitalinkomst i vidare omfattning än som
för närvarande gällde enligt förordningen om kupongskatt. Den nu verkställda
utredningen torde ha bekräftat, att en dylik beskattning skulle medföra större
olägenheter än fördelar.

Styrelsen för svenska sparbanksföreningen uttalar sin tillfredsställelse över
att det föreslagna uppbördsförfarandet icke inkluderade skatt vid källan med
avseende å sparbankernas motboksräkningar. En årlig granskning med skatteavdrag
på sparbankernas för närvarande ca 4 miljoner konton skulle
medföra en oproportionerlig arbetsbörda.

Några myndigheter anse emellertid, att inkomst av kapital borde bliva
föremål för källbeskattning. Denna ståndpunkt intages av länsstyrelsen i
Örebro län, magistraten och drätselkammaren i Norrköping samt drätselkamrarna
i Västerås och Köping.

De olika alternativen i fråga om beräkning av preliminär
skatt för inkomst av tjänst tillstyrkas, alternativ I i 5 yttranden,
alternativ II i 215 yttranden och alternativ III i 50 yttranden. Av de
gjorda uttalandena i denna fråga må följande här återgivas.

Magistraten i Göteborg, som åberopar ett av mantalsdirektören i staden
avgivet yttrande, förklarar sig, örn ock med tvekan, icke böra avstyrka att
det med alternativ I betecknade förslaget lades till grund för lagstiftning
i ämnet. Örn en arbetsgivare på grund av förbiseende, påtryckning från
arbetstagaren eller annan anledning innehållit för lågt belopp eller underlåtit
att innehålla något belopp för betalning av arbetstagarens skatt, vore han

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

137

skyldig att själv betala felande belopp, därest arbetstagaren icke ägde förmåga
därtill. Vid tillämpning av alternativ II och lil riskerade sålunda samtliga
arbetsgivare att få betala arbetstagares utskylder. Samma risk förelåge
även för arbetsgivare vid tillämpning av alternativ I. Risken vore dock avsevärt
mindre i sistnämnda fall. Enligt alternativ I hade nämligen arbetsgivaren
i sin hand en debetsedel, varå med siffror funnes angivet det belopp,
som skulle innehållas och inbetalas. Vidare behövde arbetsgivaren i detta
fall icke oroa sig härför under längre tid än högst några månader, då nämligen
restföring av den ej inbetalda preliminärskatten skedde månad för månad
och indrivningsförfarandet därefter omedelbart vidtoge. Enligt alternativ
II och III däremot komme felaktigheten såsom regel icke att upptäckas
förrän två å tre år efter tiden för försummelsen. Vidare hade arbetsgivaren
enligt alternativ II och lil att själv med ledning av tabeller beräkna det belopp,
som skulle innehållas och inbetalas, under det att han enligt alternativ
I hade att innehålla av myndighet fastställt belopp. Vid tillämpning av alternativ
II och lil komme med all sannolikhet ett utomordentligt stort antal
arbetsgivare att sätta sig i förbindelse med vederbörande skattemyndighet för
erhållande av närmare upplysningar beträffande uträkningen av det belopp,
som enligt skattetabellen skulle innehållas. För den händelse de därvid lämnade
upplysningarna skedde på telefon, vid personligt besök eller överhuvud
taget på sådant sätt, att vederbörande tjänsteman icke hade bevis för att
han lämnat riktiga uppgifter, komme i det fall, att arbetsgivaren missuppfattat
tjänstemannen och på den grund icke innehållit belopp eller innehållit
för lågt belopp, den förbittring, som arbetsgivaren komme att känna då han
något eiler några år senare bleve avfordrad resterande beloppet på grund av
arbetstagarens betalningsoförmåga, att gå ut över tjänstemannen. Tjänstemannen
hade i detta fall ingen möjlighet att visa, att han lämnat riktiga uppgifter;
det vöre därjämte att förvänta, att i något sådant fall arbetsgivaren
påtalade förhållandet i pressen. Örn så skulle ske, skulle vederbörande tjänsteman
få över sig ytterligare en hel del mindre nogräknade arbetsgivare, som
kanske avsiktligt underlåtit att innehålla skattebelopp och nu såge en möjlighet
att kasta ansvaret på annan person. Skulle alternativ II eller lil genomföras,
borde i varje fall föreskrifter lämnas till förebyggande av sådana kontroverser.
Man skulle därvid kunna tänka sig möjligheten av att vid förfrågan
på telefon lämna vederbörande skriftligt svar samt att vid förfrågan vid
personligt besök lämna svaret genom förstreckning av tillämplig del av skattetabellen
med signering. Eit sådant förfarande komme visserligen alt medföra
merarbete men borde dock ske ur allmän trygghetssynpunkt och för
undvikande av missförstånd. Nämnda erinringar jämte de anmärkningar,
som Sivert i sin reservation framställt mot alternativ II, vore var för sig synnerligen
allvarliga och tillsammantagna utav den beskaffenhet, att intet av
dessa alternativ kunde förordas. Bestämmelserna angående den preliminära
skatten enligt alternativ I vore av sådan beskaffenhet, att envar skattskyldig
kunde få preliminär skatt sig åsatt med i det närmaste det belopp, till vilket
den slutliga skatten komme att uppgå, under förutsättning att han väl be -

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 370-

gagnade sig av de möjligheter härtill, som funnes enligt förslaget, vilket givetvis
vore av utomordentligt stort värde. Vidare komme debiteringen och
indrivningen av preliminärskatten enligt alternativ I att bliva likformig för
samtliga skattskyldiga, vilket jämväl vore i hög grad värdefullt. Detta alternativ
vore också i övrigt av den beskaffenheten, att det kunde läggas till
grund för lagstiftning. Ett genomförande av detsamma komme visserligen
att medföra stora kostnader, vilka säkerligen avsevärt komme att överstiga
de kostnader, som beredningen räknat med vid genomförande av alternativ
II. De kostnader för det allmänna, som genomförandet av alternativ II i verkligheten
skulle medföra, komme emellertid icke att bliva mindre än kostnaderna
för genomförandet av alternativ I. I sistnämnda fallet komme nämligen
kommunikationen med allmänheten att inskränka sig till frågor om preliminärskattens
belopp och jämkningar i detsamma. Vid genomförandet av alternativ
II komme härtill en synnerligen omfattande upplysningsverksamhet för
de lokala skattemyndigheterna vid tillämpning av skattetabeller och procentsatser.
Även om emellertid kostnaderna för det allmänna skulle bliva mindre
enligt alternativ II än enligt alternativ I borde bringas i erinran, att i varje
fall totalkostnaderna enligt alternativ II bleve större än enligt alternativ I.
I förra fallet toges nämligen arbetsgivarnas medverkan i anspråk i helt annan
omfattning än i det senare, i följd varav arbetsgivarnas kostnader enligt
alternativ II avsevärt överstege deras kostnader enligt alternativ I.

Handelskammaren i Karlstad förordar likaledes en omläggning av uppbördsförfarandet
närmast i överensstämmelse med alternativ I. Ur synpunkten
av enhetlighet och enkelhet syntes detta förslag vara att föredraga. Då inkomsten
varierade mindre år från år för löntagarna än för andra skattskyldiga,
borde det ligga i sakens natur, att om preliminär debitering ansåges
möjlig att tillämpa för andra skattskyldiga än löntagare detta system även
kunde användas för löntagarna i den omfattning så ansåges erforderligt, helst
som de preliminära deklarationerna och jämkningsärendena för löntagarnas
del bleve väsentligt enklare än för andra skattskyldiga. En avgjord fördel
med skatteuttag på grundval av preliminär debitering syntes även vara, att
massrestitutioner vid tillämpning av detta system utan svårigheter kunde undvikas.

Alternativ I tillstyrkes därjämte av tre kommunala myndigheter.

Riksräkenskapsverket tillstyrker alternativ II med motivering, att
detta alternativ kännetecknades av större konsekvens ur uppbördssynpunkt.
Det syntes därjämte ägnat att garantera större effektivitet i skatteuppbörden
än alternativ III. Alternativ I syntes hava övervägande teoretiskt intresse.

Socialstyrelsen anför:

I valet mellan de tre alternativa förslag, som framställas i betänkandet,
finner styrelsen, i likhet med beredningens majoritet, alternativ II vara att
föredraga. Samtliga alternativ förutsätta arbetsgivarnas medverkan vid uppbörden
i fråga örn löntagare. Har man en gång accepterat denna förutsättning,
synes det emellertid vara klart, att uppbördssystemet blir mest tillfredsställande,
om den preliminära skatten för inkomst av tjänst som regel

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

139

beräknas med ledning av skattetabell eller med viss procent av inkomsten,
på sätt som har föreslagits i alternativ II. Skatten kan därmed bäst anpassas
efter inkomstens skiftningar, vilket möjliggör en bättre överensstämmelse
mellan den preliminära och den slutliga skatten. Alternativ lil, som
har förordats av en av beredningens ledamöter, vill i avsevärd mån begränsa
tabellmetodens tillämpning med hänsyn till de svårigheter, som möta
i vissa fall. Den uppdelning av arbetsgivarna i skilda kategorier, som detta
alternativ förutsätter, kan dock enligt styrelsens mening icke anses lycklig.
Anordningen skulle innebära alltför stora praktiska olägenheter för löntagarna
vid övergång från en skatteberäkningsmetod till en annan i samband med
ombyte av arbetsgivare. Alternativ II synes äga en avgjord fördel därutinnan
att det anvisar ett mera enhetligt förfaringssätt vid den preliminära skattens
beräkning.

Att alternativ II å andra sidan har sina särskilda och delvis ofrånkomliga
olägenheter, lär icke kunna bestridas. Endast den praktiska tillämpningen
kan ge ett fullt klargörande besked i fråga örn dessa bristfälligheters storleksordning
och betydelse. Den vunna erfarenheten kan också, som ovan antytts,
giva anvisningar örn möjligheter till förbättringar.

Socialstyrelsen framhåller vidare, att säsongarbetarnas arbetsförhållanden
erbjöde särskilda svårigheter för en preliminär beräkning av skatten med
ledning av skattetabeller. Behandlingen av detta spörsmål finge anses vara en
av de svaga punkterna i alternativ II. På goda grunder avvisades visserligen
i betänkandet de speciella metoder för uträkning av säsongarbetamas preliminära
skatter, som förordats i tidigare utredningar av Sandström och Laurin.
Socialstyrelsen hade också i avgivna utlåtanden belyst metodernas otillräcklighet
och framhållit, att uppbördsreformens värde för de i Sverige mycket
omfattande säsongarbetargrupperna därmed äventyrades. I det nu framlagda
förslaget hade man däremot helt och hållet avstått från att ta någon
särskild hänsyn till säsongarbetarnas speciella förhållanden, vilket icke heller
kunde anses som en god lösning. Preliminär skatt skulle sålunda för
dessa arbetare som för andra beräknas med ledning av skattetabellerna utan
att det alls beaktades, att tabellmetoden förutsatte, att den för viss period
utgående inkomsten uppbures lika under hela året, och att denna förutsättning
icke gällde beträffande säsongarbetare. Det antyddes i betänkandet, att
preliminärskatten på så sätt kunde bli för högt beräknad för säsongarbetarnas
del men det hänvisades till att vederbörande då hade möjlighet att få
jämkning i skatten. Uppenbarligen skulle emellertid en sådan procedur behöva
påfordras som regel i dessa fall. Det ville synas, som om beredningens
majoritet alltför mycket hade underskattat räckvidden och betydelsen av det
föreliggande speciella skatteproblemet. Det måste anses vara en allvarlig brist
hos det här berörda systemet, att den från början beräknade preliminära
skatten regelbundet skulle behöva jämkas beträffande säsongarbetarna. De
i förslagets 3 § sista stycket nämnda »särskilda omständigheter», som kunde
föranleda, att preliminär skatt icke .skulle beräknas enligt tabellmetoden utan
i stället kunde debiteras av myndighet på grundval av förut verkställd taxering
av årsinkomsten, hade icke i förslaget avsetls skola inbegripa säsongarbetarnas
fall. Detta framginge av anvisningarna beträffande denna bestäm -

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

melses tillämpning. Enligt styrelsens mening vore det likväl synnerligen väl
på sin plats, att det uttryckligen angåves. att den här anvisade möjligheten
att få den preliminära skatten beräknad och uttagen på annat sätt än det
vanliga, när så kunde anses påkallat av särskilda omständigheter, skulle
kunna utnyttjas även för säsongarbetarnas vidkommande.

Lantbruksstyrelsen uttalar, att styrelsen i tidigare utlåtanden angående
framkomna förslag till källbeskattning synnerligen starkt framhållit de svårigheter,
som mötte för de mindre jordbrukarna att i praktiken tillämpa ett
löneavdragssvstem med tillhjälp av skattetabeller. Enligt styrelsens då uttalade
uppfattning måste dessa svårigheter bliva så stora, att de icke helt
kunde överkommas, utan att sålunda tillämpningen av ett dylikt system
måste bliva i avsevärd grad haltande. Styrelsen anför vidare:

Med sålunda antydda utgångspunkt för sitt bedömande av förslagen skulle
det nu givetvis vara naturligast, att styrelsen här förordade det som alternativ
lil betecknade förslaget, enligt vilket de mindre jordbrukarna skulle
verkställa skatteavdragen enligt företedd skattesedel, vari skattens belopp
upptagits efter föregången preliminär taxering och debitering av lokal skattemyndighet.
Någon svårighet eiler tvekan i fråga örn skatteavdragens storlek
behöver här icke förekomma. Å andra sidan må emellertid anföras, att källbeskattningens
idé är väsentligt mindre framträdande i alternativ III än i alternativ
II, där för löntagarnas vidkommande den preliminära skatten smidigt
anpassar sig efter den verkliga inkomsten. Framhållas må även, att det
utav uppbördsberedningens majoritet förordade avdragssystemet med tillhjälp
av skattetabeller enligt alternativ II har att uppvisa en del påtagliga
förbättringar i förhållande till tidigare framkomna dylika förslag. Sålunda
hava vissa korttidsanställda arbetstagare helt undantagits från avdragssystemets
tillämpning. Säsongarbetarna skola vid skatteavdragen behandlas såsom
andra anställda, något som sannolikt visserligen blir till nackdel för säsongarbetarna
själva, men som i allt fall underlättar för arbetsgivarna tillämpningen
av skattetabellerna. Vidare skall förekommande naturaförmåners värde
fastställas enhetligt av Kungl. Majit, varom upplysning skall lämnas på
skattetabellerna. Dessa skola därjämte innehålla nödiga och utförliga anvisningar
för skattetabellernas användande. Här antydda förbättringar i systemet
torde bliva till stor nytta för arbetsgivare i allmänhet och särskilt för
de mindre jordbrukarna, som i stor utsträckning använda sig just av tillfälliga
arbetare och säsongarbetare. Vid det mindre jordbruket förekomma
även naturaförmåner allmänt för de anställda. I detta sammanhang må anmärkas,
att det s. k. stataresystemet visserligen numera upphört enligt senaste
kollektivavtal inom jordbruket, men att detta förhållande icke i någon
högre grad berör det mindre jordbruket, där arbetare i husbondes kost fortfarande
allmänt torde förekomma.

1 korthet kan sålunda sägas, att ett källbeskattningssystem, utformat enligt
alternativ III, garanterar den största säkerheten vid tillämpningen, underdel
att alternativ II visserligen kan förväntas medföra stora svårigheter vid
tillämpningen, men i allt fall kan anses innebära en mera verklig källbeskattning.

Såvitt lantbruksstyrelsen kan förstå, vore det lämpligaste tillvägagångssättet
för genomförande av en källbeskattningsreform att till en början införa
ett system enligt alternativ lil och låta detta så småningom utbyggas med
en alltmer utsträckt tillämpning av skattetabeller enligt alternativ II. Uppbördsberedningen
har varit inne på denna tanke men avvisar densamma på

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

141

grund därav, att alternativ III skulle nödvändiggöra en betydligt mera omfattande
beskattningsorganisation än alternativ II och att det sedermera
skulle uppstå svårigheter att skära ned denna organisation, i den mån övergång
skedde till alternativ II. Någon utredning angående skatteorganisationens
storlek för genomförande av alternativ III har icke lämnats av beredningen,
och det är därför svårt att bedöma hållbarheten av beredningens
motiv för denna dess ståndpunkt.

Vid övervägande av de skäl, som tala för och emot de båda nu diskuterade
alternativen — alternativ I torde utan vidare kunna lämnas åsido — har
lantbruksstyrelsen, örn ock med största tvekan, ansett sig böra giva företräde
för alternativ II. Lantbruksstyrelsen vill emellertid härvid med största
eftertryck framhålla, att svårigheter under de första åren med stor säkerhet
kunna förväntas komma att uppstå för de mindre jordbrukarna att tilllämpa
skattetabellerna på rätt sätt och att det är nödvändigt, att skattemyndigheterna
visa förståelse för dessa svårigheter och i förekommande fall
med lämpor söka åstadkomma rättelse, där felaktighet av okunnighet begåtts.
Lantbruksstyrelsen måste också förutsätta, att skattemyndigheterna
skola bedriva en intensiv upplysningsverksamhet särskilt bland de mindre
jordbrukarna för spridande av kännedom om systemets rätta användning
samt att även jordbrukets organisationer — såsom jämväl riksförbundet
landsbygdens folk utlovat — så långt möjligt skola medverka vid denna
upplysningsverksamhet.

Överståthållarämbetet yttrar, att alternativ I icke syntes böra genomföras
med hänsyn till dels det krävande merarbete, vilket därigenom skulle åläggas
vederbörande myndigheter, och dels den mångfald av jämkningar i debiterade
skattebelopp, som skulle påkallas framför allt i tider av växlande
konjunkturer. Jämväl alternativ III syntes icke böra förordas. Under de två
första åren skulle detta alternativ medföra samma olägenheter, som kommit
beredningen i dess helhet att förkasta alternativ I. Under tiden därefter
skulle uppenbarligen avsevärda olägenheter uppkomma vid en arbetstagares
övergång från arbetsgivare med flera än tre arbetstagare till annan arbetsgivare.
Dessutom skulle beträffande alla arbetstagare, för vilka skatten debiterats
med ledning av en två år tidigare havd inkomst, alla de olägenheter
alltjämt kvarstå, som förelåge enligt alternativ 1.

Alternativ II erbjöde däremot i jämförelse med övriga alternativ betydande
fördelar och innebure ett aktningsvärt försök att med tillgodogörande
av praktisk erfarenhet från hithörande områden söka vinna ett uppbördssystem,
vilket skulle verka så litet betungande som möjligt såväl för beskattningsmyndighetema
som för vederbörande skattskyldiga. Ämbetet förordade
därför, att alternativ II — efter överarbetning i olika avseenden —- lades
till grund för lagstiftning i ämnet.

Även uppbördsintendenten och taxeringsintendenlen hos Överståthållarämbetet
förorda alternativ II.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar, att länsstyrelsen funne ett genomförande
av alternativ III ägnat alt ingiva starka betänkligheter. Såsom majoriteten
framhållit, komine det nämligen icke att bliva ovanligt, att en
person med tabelldebetsedel (skattekort) flyttade till en mindre arbetsgivare,
som icke skulle verkställa löneavdrag enligt tabell. I alla dessa fall måste den

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

skattskyldige vid arbetsbyte anmäla detta till skattemyndigheten för att få ny
debetsedel. För dessa flyttningar förutsattes också viss övervakning från
skattemyndigheten, kombinerad med anmälningsskyldighet för arbetsgivaren.
Vidare borde framhållas, att en enhetlig linje beträffande löntagargruppen
avsevärt förenklade och förbilligade debiteringsarbetet och minskade jämkningsfrekvensen.
Skulle däremot två olika system komma till användning,
ökades behovet av statligt anställda arbetskrafter. För arbetsgivaren skulle i
detta fall uppkomma skyldighet att i viss mån undersöka de anställdas inkomster
utom tjänsten; detta bleve erforderligt för bedömande av huruvida
de skulle upptagas å tabellförteckningen eller ej. Med hänsyn till berörda
föga tilltalande konsekvenser av alternativ III framstode det som synnerligen
önskvärt, att tabellsystemet vunne tillämpning överlag. Även om det
särskilt under övergångstiden skulle för de mindre arbetsgivarna ställa sig
besvärligt att använda skattetabeller, torde därmed förenade svårigheter emellertid
få anses utgöra ett nödtvunget ont för beredande av likformighet och
rättvisa. Länsstyrelsen biträdde sålunda beträffande denna huvudfråga majoritetsförslaget.
Därest det emellertid skulle visa sig ofrånkomligt att på
denna punkt söka mildra olägenheterna av alternativ II, förordade länsstyrelsen,
att en lösning eftersträvades, som icke innebure en kategoriklyvning
inom löntagargruppen. För att minska arbetsgivarens betalningsansvar för
anställdas skatter, kunde exempelvis föreskrivas begränsning av den tid, inom
vilken åtgärd för efterhandskrav å icke innehållen tabellskatt måste ske.
Vad åter beträffade preliminärskattens uttagande i hemmen, såvitt anginge
hembiträdeskåren m. fl., skulle det måhända kunna innebära en framkomlig
väg, att i dessa fall alltid låta tabellskatten ersättas av fastställda procentsatser.
Även ett dylikt system skulle emellertid sannolikt visa sig behäftat
med olägenheter. För hembiträdenas del måste tabellsystemet, som reducerade
jämkningsfrekvensen till minsta möjliga omfattning, ställa sig lämpligast.
I längden torde även hembiträdenas arbetsgivare vara mest betjänta
härav. Vad slutligen anginge möjligheten att under övergångstiden företaga
en tudelning av löntagargruppen i avvaktan å närmare erfarenheter av de
olika systemens verkningar, ville länsstyrelsen ifrågasätta lämpligheten av
en sådan anordning. Det nya uppbördsförfarandet erbjöde så stora svårigheter
ändå; om skattskyldiga och arbetsgivare skulle nödgas växla system
efter någon tid, bleve irritationen häröver säkerligen stor.

Länsstyrelsen i Uppsala län yttrar, att vid valet av alternativ särskild vikt
borde fästas vid önskemålet, att den preliminära skatten så mycket som
möjligt anslöte sig till den slutliga skatt, som komme att påföras efter verkställd
taxering. Ur denna synpunkt vore alternativ I mindre lyckligt. Ett omfattande
jämkningsförfarande skulle bliva nödvändigt och kräva en synnerligen
vidlyftig organisation beträffande såväl den lokala skattemyndigheten
som länsstyrelserna. Detta alternativ skulle därför föra med sig ojämförligt
högre omkostnader än de båda andra alternativen. Enligt alternativ III utgjorde
debitering av preliminärskatten det primära. Tabellskatt skulle förekomma
endast beträffande vissa löntagare. Även detta alternativ komme där -

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

143

för att förorsaka framställningar örn jämkningar i preliminärskatten i stor
utsträckning. Den svagaste punkten i förslaget ansåge länsstyrelsen dock vara
att enligt beräkning endast två tredjedelar av samtliga arbetstagare skulle
komma att få sin preliminärskatt beräknad enligt skattetabell. Såsom skäl
för att endast arbetsgivare med mer än tre arbetstagare skulle åläggas beräkna
skatten enligt skattetabell, hade anförts, att endast sådana arbetsgivare
kunde antagas vara kompetenta att verkställa uträkningen av sådan
skatt. Länsstyrelsen delade icke helt denna uppfattning. Det svenska folket
hade under krigsåren lärt sig handskas med officiella uppgifter på ett helt
annat sätt än tidigare och hade härigenom förvärvat en viss vana vid arbete
av hithörande slag. Undantag förekomme givetvis. Till hjälp för sådana,
som icke kunde gå i land med uppgiften, hade länsstyrelsen tänkt sig, att
inom varje kommun skulle finnas tillgång till sakkunnig hjälp nied skattetabellens
användning. De arbetstagare, som icke finge sin skatt beräknad enligt
tabell, skulle bliva orättvist behandlade, enär det måste anses vara en given
fördel för de skattskyldiga att få erlägga skatten enligt tabell. Även alternativ
III komme att medföra höga organisationskostnader med hänsyn till att
antalet jämkningsfall komme att bliva mycket stort. Alternativ II finge anses
utgöra en godtagbar lösning av frågan, ehuru även detta alternativ vore behäftat
med vissa brister, särskilt i tekniskt hänseende. Det syntes likväl vara
såväl vid tidigare utredningar framkomna förslag som beredningens alternativ
I och III betydligt överlägset, och då skatteuppbördsfrågan förmenades
icke längre kunna vänta på sin lösning, ansåge länsstyrelsen, att nämnda
förslag borde kunna läggas till grund för lagstiftning i ämnet. De brister,
som vidlådde de båda andra alternativen, hade beredningen i möjligaste mån
sökt avlägsna.

Länsstyrelsen i Östergötlands län finner obestridligt, att både alternativ II
och alternativ III vore förenade med icke oväsentliga fördelar och nackdelar.
Intetdera alternativet ginge fritt från befogade anmärkningar och brister,
som icke syntes kunna på enkelt sätt avlägsnas. Av praktiska skäl funne länsstyrelsen
sig emellertid böra giva alternativ II företräde framför alternativ
lii. Beredningen förutsatte för genomförande av alternativ II en ökning av
antalet fögderier och häradsskrivare i landet med 46. Det sålunda föreslagna
antalet nya tjänster kunde säkerligen icke nedbringas. Del motsvarade ett
genomsnittligt invånareantal per fögderi av 30 000, vilket snarare torde överstiga
än understiga optimum. Häradsskrivarekåren rekryterades huvudsakligen
bland förtjänta landskontorister och därjämte bland länsstyrelsernas
jurister. För uppbördsreformens genomförande enligt beredningens förslag
förutsattes vidare inrättande av 24 nya länsassessorstjänster. Det insåges lätt
att för sådana massbefordringar måste tagas i anspråk snart sagt allt vad
länsstyrelserna hade till finnandes av erfarna och dugliga krafter på uppbördsväsendets
område. Skulle alternativ III genomföras måste med hänsyn
till ökning av jämkningsfrekvensen oell av häradsskrivarnas debiteringsåligganden
fögderierna göras än mindre, varigenom häradsskrivarnas antal
måste ytterligare ökas, sannolikt med 20—25. Länsstyrelsen hyste allvarliga

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

farhågor för att de personer, som kunde komma i fråga vid tillsättande av
dessa senare tjänster, icke kunde förväntas hålla måttet i fråga örn kunskaper,
praktisk erfarenhet och allmän lämplighet. Dessa olägenheter skulle bliva
ännu mera framträdande enligt alternativ I, som skulle kräva ännu flera
fögderier och häradsskrivare.

Länsstyrelsen i Kristianstads län, som likaledes tillstyrker ett uppbördsår -farande i huvudsaklig överensstämmelse med beredningens förslag alternativ
II, uttalar att vad beträffade alternativ III länsstyrelsen funne regeln örn
särskiljande av för löneavdragens verkställande kompetenta och mindre
kompetenta arbetsgivare mindre tilltalande. Härtill bomme att alternativ III
nödvändiggjorde mera debiteringsarbete och liksom alternativ I erfordrade
större personal för jämkningsbesluten än alternativ II.

Länsstyrelsen i Jämtlands län, som förordar alternativ II, anser dock, att
preliminärskatt för säsongarbetare borde utgå enligt debitering. Härigenom
komme visserligen de lokala skattemyndigheternas arbete med debitering att
ökas men å andra sidan kunde det antagas, att antalet jämkningsansökningar
bleve betydligt färre. Till ledning för debiteringsförrättarna borde taxeringsnämnderna
i inkomstlängden angiva de löntagare, som endast åtnjutit
inkomst av säsongarbete.

Ytterligare sexton länsstyrelser, svenska landstingsförbundets styrelse, tjugo
landstings förvaltningsutskott och fem hushållningssällskaps förvaltningsutskott
hava — i en del fall dock med viss tvekan — förordat alternativ II.

Av de kommunala remissinstanserna uttalar svenska stadsförbundets styrelse,
att övervägande skäl talade för en lösning i huvudsaklig överensstämmelse
med alternativ II. Dock syntes vissa av de i reservationen anförda
invändningarna mot detta alternativ kräva beaktande. Styrelsen ville särskilt
fästa uppmärksamheten på den invändningen, att tabellsystemet, som
ju enligt alternativ II förordats till vidsträckt användning, lätt kunde komma
att medföra, afl skatt av en inkomsttagare visst år icke bleve uttagen och
att därför dubbel skattebelastning kunde inträffa för honom påföljande år.
Det syntes ofrånkomligt att man på ett eller annat sätt sökte gardera sig
mot sådana konsekvenser.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund förklarar, att valet mellan
de olika alternativen vore synnerligen svårt. Styrelsen hade dock främst
med hänsyn till att alternativ II syntes öppna större möjligheter att uttaga
skatt i samband med inkomstförvärvet från s. k. lösarbetare, d. v. s. just den
kategori av skattebetalare beträffande vilken det nuvarande uppbördssystemet
visat sig mest bristfälligt, stannat vid att förorda detta alternativ.

Stadskollegiet i Stockholm ansluter sig i förevarande fråga till ett av drätselnämnden
i staden avgivet yttrande, vari nämnden anför:

I frågan örn själva förfarandet, när skatten skall uttagas samtidigt med inkomstförvärvet,
måste man efter att ha tagit del av argumenten för och emot
de alternativa förslag, som beredningen på denna punkt framlagt, ställa sig
synnerligen tveksam. Principiellt sett får väl tabellmetoden anses vara den
riktigaste, eftersom man där verkligen anknyter till den aktuella inkomsten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

145

Den ställer emellertid relativt stora krav på arbetsgivarna, vilka åtminstone
de minsta av dessa måhända få svårt att uppfylla. Den kommer därför att
kräva ett betydande arbete med handledning och kontroll särskilt under den
första tiden. Den alternativa metoden med preliminär debitering på grundval
av senaste kända taxering torde emellertid kräva snarast än mera administrationsarbete
dels med debiteringen, dels med jämkningar, eftersom det
får förutsättas, att den verkliga inkomsten i ett relativt stort antal fall kommer
att väsentligt avvika från den, på vilken preliminärskatten debiterats. Den
kombination av metoderna med i första hand övervägande debitering och
successiv övergång därefter till tabellskatt — dock endast för de större
arbetsgivarna — som utgör beredningens alternativ III och förordats av en av
de sakkunniga, ter sig ur dessa synpunkter åtminstone vid första påseendet
ganska tilltalande, särskilt örn man tror, att arbetsgivare med högst tre anställda
icke kunna klara tabellavdragen. Å andra sidan framträda bestämda
olägenheter med systemet, när en person övergår från anställning hos en
arbetsgivare med flera än tre anställda till annan arbetsgivare. Det vill därför
förfalla drätselnämnden som örn man trots allt bör taga steget så långt
ut som det är möjligt, d. v. s. tillämpa tabellmetoden så långt som denna låter
sig använda. Drätselnämnden vill alltså, om än med viss tvekan, förorda det
av beredningens majoritet föreslagna alternativ II.

Magistraten i Gävle förordar i huvudsak det såsom alternativ II betecknade
förslaget. Vad uppbördsberedningens majoritet anfört till förmån för detta
alternativ kunde magistraten i allt väsentligt biträda. Vad som främst talade
till förmån för alternativ II vore tabellskattens större smidighet, varigenom
växlingarna i inkomsten kunde följas och jämkningsfrekvensen nedbringas.
Påståendet från reservantens sida att det för arbetsgivaren skulle vara besvärligare
att verkställa löneavdrag enligt tabell än med ledning av debetsedel,
syntes magistraten betydligt överdrivet. Ej heller kunde magistraten dela
reservantens uppfattning, att arbetsgivarens kompetens alt göra löneavdrag
efter tabell skulle vara beroende av antalet hos honom anställda. Arbetsgivarens
förmåga alt handskas med skattetabellerna måste vara avhängig av
helt andra faktorer än antalet arbetare.

Kronokassören i Karlstad finner alternativ II vara det lämpligaste att genomföra.
Alternativ I måste, såsom de sakkunniga framhållit, förkastas av
organisatoriska skäl. Redan av samma orsak måste man ställa sig synnerligen
tveksam beträffande alternativ III. Liksom alternativ I förutsatte alternativ
III, att preliminärskatlen utom beträffande ett fåtal arbetstagare debiterades
före uttagandet, dock endast under viss övergångstid, för att så småningom i
flertalet fall uttagas med ledning av skattetabeller. De svårigheter, som man
beträffande alternativ I liesiterade inför, skulle man sålunda få just under
övergångstiden, då organisationen komrne att bli pressad till bristningsgränsen.
Detta vore icke tillrådligt. Elt av huvudargumenten till förmån för alternativ
III vore, att nian enligt detta från skyldighet att avdraga skatt enligt
tabell bomme att undantaga arbetsgivare, vilka antoges icke vara kompetenta
att medverka i ett system med sådana avdrag. Sedan systemet kommit i
full tillämpning skulle från denna skyldighet undantagas arbetsgivare med
högst tre anställda. Man presumerade sålunda helt enkelt, alt dessa s. k.
mindre arbetsgivare skulle vara i detta hänseende mindre skickade för uppgif Bihand

lill riksdagens protokoll 1!U5. 1 sorni. Nr 370.

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

ten än andra, en diskvalifikation, som syntes sakna fog. Det funnes inga som
helst garantier för att den arbetsgivare, som hade mer än tre anställda,
skulle vara mera kompetent än andra att fullgöra sina uppgifter enligt det
föreslagna uppbördssystemet. Och att inkompetensförklara alla arbetsgivare
med endast en, två eller tre arbetstagare kunde icke vara riktigt. Enbart den
omständigheten att en person hade ett fåtal anställda borde tvärt emot att göra
honom olämplig som »uppbördsman» göra honom så mycket mera lämplig
som han endast finge ett fåtal fall med olika tabeller att syssla med och
endast ett i de flesta fall ringa ekonomiskt ansvar. Själva avdragssystemet
syntes icke bliva svårare än att den, som en gång dragit av skatt och redovisat
densamma, därmed också torde hava lärt sig saken. Att det komme
att möta svårigheter under första tiden gällde här lika väl som i fråga om
organisationen, men dessa svårigheter borde vara av snart övergående natur.
Givetvis komme ganska stora krav att till en början ställas på de lokala skattemyndigheternas
upplysningstjänst, men upplysningarna syntes i allmänhet
bliva av ganska enkel natur och ej allt för tidsödande. Enligt alternativ
III ställdes man dessutom inför problemet, hur man skulle förfara med
arbetstagare, som flyttade från den ena lill den andra av de två godtyckligt
avgränsade arbetsgivaregrupperna, ett problem, som säkerligen bleve ganska
svårt att bemästra. Intet av de föreslagna alternativen komme att till en
början fungera utan stora svårigheter. Enligt alternativ III komme svårigheterna
dock att uppstå i två olika omgångar nämligen till en början då den
debiterade skatten först skulle uttagas men sedan ännu en gång, då den
största gruppen av arbetsgivare efter några år skulle övergå till tabellskatten.
En sådan anordning syntes icke lycklig. Det idealiska skattesystemet skulle
givetvis vara det, där man definitivt kunde uppbära skatterna vid inkomsttillfället.
Det vore dock svårt att komma fram till detta idealtillstånd. Skatten
»vid källan» komme man dock otvivelaktigt närmast, om man genomförde
alternativ II. Från den enskilde skattebetalarens synpunkt borde detta därför
vara att föredraga, och säkerligen komme det att medföra de minsta friktionerna
mellan allmänhet och myndigheter. Man behövde endast tänka på
det stora antal jämkningar, som måste bliva en följd av att enligt andra
alternativ så många undantoges från tabellskattesystemet. Detta system komme
att göra uppbördsförfarandet mycket smidigare än ett system med preliminärt
debiterade skatter i den utsträckning, som alternativ III byggde på.

Kommunalnämnden i Nederluleå socken framhåller, att ett uppbördssystem
enligt alternativ II vore det enda riktiga, då det gällde att vid varje
avlöningstillfälle få ut skatten av arbetstagare med mera tillfälliga anställningsförhållanden.
Då alternativ II även med fördel kunde användas för uttagande
av rättvis skatt av andra mera fast anställda, syntes man böra giva
detta alternativ företräde framför de andra. De betänkligheter som uttalats
mot skattetabellerna och deras tillämpning torde man icke behöva tillmäta
allt för stort värde. Varje arbetsgivare borde relativt snabbt kunna lära sig
att tillämpa tabellerna. Då alternativ II föreskreve att varje arbetsgivare,
även om han endast hade en enda anställd arbetstagare, skulle vara skyldig

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

147

att göra skatteavdrag enligt tabell redan efter så kort anställning av arbetstagaren
som en vecka, komme detta att inbringa just de skatter som tidigare i
regel blivit restförda och på grund av arbetstagarens flyttning från plats till
plats icke heller kunnat uttagas genom införsel. Alternativ II torde vidare i
hög grad inskränka antalet eljest nödvändiga jämkningar och sålunda inbespara
en hel del arbete hos skattemyndigheterna.

Ytterligare 137 kommunala myndigheter uttala sig lill förmån för alternativ
II.

Riksförbundet landsbygdens folk anför, efter att hava konstaterat, att valet
måste stå mellan alternativ II och lil:

Granskar man de båda alternativen ur allmän synpunkt, förefaller det som
om alternativ II ställer sig betydligt billigare än alternativ III. Detta bör väl
anses som en avgjord fördel, då det naturligtvis bör ligga i varje skattebetalares
intresse att administrationsapparaten icke får draga större kostnader än
som är oundgängligen nödvändigt. Kammarrättsrådet Sivert har i sitt särskilda
yttrande framhållit, att alternativ III är att föredraga, då arbetstagarna hos
mindre arbetsgivare enligt detta alternativ skola åläggas preliminär beskattning
efter deklaration och skattetabell alltså icke tillämpas för dessa. Givetvis
innebär så stor förenkling som möjligt en fördel för arbetsgivarna, men å
andra sidan torde likformighet å beskattningsförfarandet ha stor betydelse.
Frågan är om icke en sådan sak, som att arbetstagare, som kanske ofta ha personlig
kontakt med varandra, bli beskattade enligt olika system i anledning
av antalet anställda hos respektive arbetsgivare, kommer att verka minst lika
irriterande som att även arbetsgivare med ett mindre antal arbetstagare
får beräkna skatt för dessa enligt skatteköp:. Såväl arbetsgivare som arbetstagare
ha naturligtvis samma intresse av att kunna uträkna skatten med
ledning av skattekort och finnes då sakkunnig rådgivare att tillgå — örn
så skulle visa sig erforderligt — bör tabellsystemet snart kunna komma
in i allmänna medvetandet. Det svenska folket, och särskilt jordbrukarna, har
under de sista åren fått en god träning i handhavandet av olika blanketter
på grund av ransonerings- och därmed sammanhängande deldarationsbestämmelser.
Trots att man med fog kunde haft anledning misstänka, att de olika
kristidsblanketterna skulle åstadkommit mycket trassel, har säkert den allmänna
uppfattningen måst bii den, att allmänheten på ett i stort sett tillfredsställande
sätt skölt vad på den ankommit. När en viss tid gått, torde
också samma omdöme kunna fällas beträffande skattetabellerna, örn sådana
komma till användning. Förbundet får därför som sin mening uttala att
alternativ II bör kunna tillämpas även hos arbetsgivare med ett mindre
antal arbetstagare.

Styrelsen för kooperativa förbundet förklarar sig hava haft svårt att taga
ställning till de olika alternativen. Det ville dock synas, som örn övervägande
skäl talade för alternativ II. Det vore nämligen ur arbetsgivarnas synpunkt
önskvärt, att ett enhetligt system för skatteavdragen tillämpades. Tabellsystemet
erbjöde också onekligen fördelar genom att smidigt följa inkomstens växlingar.
Även husmödrar och andra »mindre» arbetsgivare borde med ledning
av instruktioner och en förnuftig propaganda kunna bemästra tabellernas
användning. Vad anginge säsong- och ackordsarbetare, så torde även
alternativ II medgiva hänsynstagande till deras särskilda problem.

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

Styrelserna för Sveriges köpmannaförbund och Sveriges hantverks- och
småindustriorganisation, vilka avgivit gemensamt yttrande, uttala:

Det har mot alternativ II invänts, att de mindre arbetsgivarna skulle ha
svårigheter att tillämpa tabellsystemet. För detaljhandelns och ett flertal
hantverksyrkens del vilja organisationerna då erinra om att dess utövare
under hela kriget handhaft ransoneringen samt redovisningen av omsättningsskatten,
vilka uppgifter torde vara fullt jämförbara med det ifrågasatta
handhavandet av skattetabellerna. Liknande synpunkter kunna anföras
i fråga örn övriga hantverkare och jordbrukare, vilka exempelvis haft att
lämna inventeringsuppgifter av olika slag. Men även hushållen ha visat sig
kunna väl behärska ransoneringsfrågorna. Det svenska folket har under
krigsåren lärt sig handskas med officiella uppgifter av olika slag på helt annat
sätt än tidigare. Man har därför anledning att förmoda, att löneavdrag enligt
tabell skola kunna verkställas även för anställda i jordbruk och hushåll.
Ur samma synpunkt är tidpunkten för genomförande av en uppbördsreform,
så snart ransoneringarna avvecklats, säkerligen mycket lämplig. De svårigheter,
som tabellsystemet kan förorsaka, torde även bli av övergående natur.

Den av uppbördsberedningen verkställda provdebiteringen har givit vid
handen, att differensen mellan preliminär skatt och slutlig skatt i regel blir
mindre vid tillämpning av tabellmetoden än vid debitering. Det torde dock
vara uppenbart, att resultatet i fråga om säsongarbetare liksom även i fråga
om vissa ackordsarbetare, kan bliva mindre tillfredsställande, när tabellmetod
begagnas. Emellertid synes det sannolikt, att ett smidigt utnyttjande av
möjligheterna till jämkning i detta sammanhang kan betyda mycket. Härvid
förutsättes, att de lokala skattemyndigheterna instrueras att med särskild
uppmärksamhet följa löntagare tillhörande här angiven kategori, så att jämkning
ex officio sker på sätt, som angivits i alternativ II 53 §, så snart anledning
därtill föreligger. Myndigheterna torde ganska snart med hjälp av tillgängliga
uppgifter få en tämligen god uppfattning örn i vilka fall jämkning
bör ske.

Då det enligt organisationernas mening icke torde erbjuda några oöverkomliga
svårigheter för arbetsgivarna att allmänt tillämpa tabellsystemet för
löntagare, och då detta system vid företagna provdebiteringar visat sig föra
till goda resultat, ansluta sig organisationerna till den av uppbördsberedningens
majoritet förfäktade meningen, att alternativ II kan förordas till
genomförande. Organisationerna lia härvid särskilt beaktat, att, därest alternativ
II väljes, svårigheterna — även om de till en början bliva betungande
—- äro av övergående natur, medan däremot alternativ lil, som innebär tilllämpande
samtidigt av tvenne olika system, måste föranleda fortsatt oklarhet
även sedan övergångsperioden är förbi.

Alternativ II tillstyrkes vidare av Östergötlands och Södermanlands handelskammare,
handelskammaren i Gävle samt två sjömanshusdirektioner.

Landsorganisationen i Sverige, i vars yttrande Sveriges hotell- och restaurantpersonals
förbund instämmer, finner det uppenbart, att valet måste stå
mellan alternativ II och III. Vid en jämförelse mellan dessa alternativ borde
beaktas, att enligt alternativ III säsongarbetare samt arbetare som regelmässigt
åtnjöte ackordsersättning, vilken icke uppbures för bestämd tidsperiod,
undantoges från tillämpning av tabellmetoden och i stället preliminärbeskattades
efter debitering. Enligt alternativ II funnes inga särbestämmelser beträffande
uttagande av preliminärskatt av dessa yrkesgrupper. Om till följd

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

149

av att sysselsättningen varade blott en del av året, för stor preliminärskatt
komme att uttagas, hänvisades vederbörande till möjligheten att erhålla jämkning.
Dessa regler kunde icke anses innebära någon verklig lösning av de svårigheter,
som uppkomme vid erläggandet av preliminärskatt för nämnda kategori
av arbetare. Huruvida jämkningsförfarandet skulle kunna medföra, att
preliminärbeskattningen beträffande sådana arbetarkategorier, som här avsåges,
läte sig ordna på ett tillfredsställande sätt kunde endast erfarenheten utvisa.
Risken för olika praxis syntes kvarstå och det förefölle sannolikt, att
man så småningom skulle nödgas införa vissa schematiska beräkningsgrunder
i fråga om åtminstone vissa kategorier av säsongarbetare. Beträffande å andra
sidan en preliminärbeskattning av säsongarbetarna efter debitering måste
framhållas, att variationerna i inkomsten från ett år till annat ofta vore särskilt
stora just i fråga om denna yrkesgrupp. De anmärkningar, som i allmänhet
kunde riktas mot.ett system med uttagande av preliminärskatt på grundval
av senast verkställda taxering, gällde sålunda i särskilt hög grad beträffande
säsongarbetare. Landsorganisationen ansåge därför för sin del, att de
särskilda regler beträffande beskattningen av säsongarbetare, som skulle gälla
enligt alternativ III, icke i och för sig föranledde, att detta alternativ vore att föredraga
framför alternativ II. Alternativ III innebure, att arbetsgivare med mera
än tre anställda skulle vara skyldiga att verkställa löneavdrag, medan mindre arbetsgivare
icke skulle verkställa sådana avdrag. En dylik gränsdragning vore
uppenbarligen ganska godtycklig. Något kriterium på arbetsgivarens kompetens
i det enskilda fallet att rätt verkställa löneavdrag torde den icke innebära.
Härtill komme att antalet anställda hos en arbetsgivare ofta kunde variera, så
att tidvis flera än tre arbetstagare vore anställda, tidvis däremot mindre. Av
väsentlig betydelse torde den omständigheten vara att ombyte av anställning
icke vöre ovanligt och att den skattskyldige sålunda kunde komma att ibland
— under samma år — arbeta hos en arbetsgivare, som hade att verkställa löneavdrag
efter tabell, och ibland åter hos en arbetsgivare, som icke hade att
verkställa löneavdrag. De menliga konsekvenserna härav vore påtagliga.
Landsorganisationen kunde icke heller finna det riktigt, att vissa kategorier av
anställda i dylik godtycklig omfattning skulle undantagas från förmånen att
få sin skatt beräknad efter den smidigaste metoden. Med hänsyn härtill och med
beaktande i övrigt av de påtagliga företräden ur principiell och organisatorisk
synpunkt, som alternativ II besutte, funne landsorganisationen detta alternativ
vara att föredraga framför alternativ lil.

Il embiträdesföreningarnas centralkommitté och tjänstemännens centralorganisation
förorda likalades alternativ II. Samma alternativ tillstyrkes även av
Sveriges håradsskrivareförening, föreningen Sveriges städers kronouppbördstjänstemän,
Sveriges stadskamerala förening, föreningen Sveriges stadsfogdar,
föreningen Sveriges landsfiskaler, svenska polisförbundet och svenska exekutionsmännens
riksförbund. I

I några yttranden, vari alternativ II tillstyrkes, uttalas, att debiterad preliminärskatt
(C-skatt) icke borde utgå vid sidan av preliminärskatt, beräknad

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

enligt tabell (A-skatt), utan att i dylika fall preliminärskatten i sin helhet
borde utgå efter debitering (B-skatt). Sålunda framhåller länsstyrelsen i Malmöhus
län, att de föreslagna bestämmelserna örn uttagande — vid alternativ
II —- av preliminär G-skatt icke kunde anses på ett tillfredsställande sätt
lösa uppbördsfrågan för därav berörda skattskyldiga. Länsstyrelsen ville föreslå,
att beteckningen preliminär G-skatt skulle bibehållas, men att härmed
skulle avses sådan skatt, som efter preliminär eller årlig taxering debiterades
skattskyldig, vilken jämte inkomst av tjänst hade inkomst av annan affärsverksamhet
och vilken senare inkomst utgjorde tillhopa minst Vs, dock minst
600 kronor, av den sammanlagda uppskattade inkomsten. Dylik skattskyldig
borde hava rätt att få avgiva preliminär deklaration och få preliminär debetsedel
utställd. Sådan skattskyldig skulle följaktligen icke erlägga preliminär
A-skatt. Skyldighet för arbetsgivare att verkställa löneavdrag skulle föreligga
allenast i sådana fall, där den skattskyldige därom gjort framställning. De
skattskyldiga, varom här vore fråga, voro till stor del sådana, som jämte inkomst
av tjänst hade inkomst av fastighet eller kapital. Erfarenheten hade
visat, att sådana skattskyldiga med få undantag när hittills erlagt sina utskylder
i rätt tid och stor risk förelåge icke att utskylderna i dessa fall skulle
gå förlorade.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län befarar, att den föreslagna preliminära
C-skatten skulle medföra betydande detaljarbete samtidigt som uppbördsproceduren
ytterligare komplicerades. De personer, för vilka C-skatt
kunde bliva aktuell, tillhörde i allmänhet en kategori skattskyldiga med god
betalningsförmåga. Under sådana förhållanden borde hinder ej möta att för
denna grupp låta skatten i sin helhet utgå med ledning av senast påförda årliga
taxering. Härigenom undvekes även, att för en och samma person jämsides
skulle beräknas skatt efter tvenne metoder. För dessa skattskyldiga
skulle sålunda komma att tillämpas samma regler som för rörelseidkare. Ur
principiell synpunkt kunde en sådan anordning icke väcka betänkligheter.
Enligt författningsförslaget hade befogenhet visserligen tillagts lokal skattemyndighet
att i fall, då särskilda omständigheter därtill föranledde, förordna
örn skattens erläggande enligt den av länsstyrelsen förordade linjen. Ur enhetlig
synpunkt och av praktiska skäll syntes dock nämnda förfarande böra
göras till regel och begreppet preliminär C-skatt försvinna ur författningen.

Liknande synpunkter uttalas även av länsstyrelsen i Älvsborgs län.

Alternativ III förordas av kammarrätten, som efter att hava konstaterat,
att alternativ I utmärkte sig för enkelhet och reda och överhuvud
taget förefölle praktiskt genomförbart samt att de övriga alternativen utgjorde
försök att förbättra det i nämnda alternativ vunna resultatet, anför:

Det första steget i sådan riktning tages genom uppbördsförordningen enligt
Alt. lil, som skiljer sig från Alt. I genom införande för sjömännens vidkommande
av skattetabeller. Uppbörd efter preliminär debitering lämpar sig
tydligen icke för sjömän, och det torde därför, på sätt uppbördsberedningen
enhälligt funnit, vara klart, att uppbördsförordningen enligt Alt. III innebär
en förbättring av Alt. I.

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

151

Genom den i Alt. III ingående tilläggsförordningen skulle beräkningen av
löneavdrag efter tabell utsträckas till flertalet arbetsgivare med mer än tre
anställda. För denna utsträckning föreligga icke lika starka skäl, eftersom
i dessa fall löneavdrag på grundval av debitering i allmänhet låter väl tänka
sig. Såsom uppbördsberedningen framhållit innebär emellertid tabellsystemet
vissa fördelar, främst därigenom att avdragen utan särskild åtgärd av myndighet
följa växlingarna i uppburen inkomst. Bland annat torde denna fördel
medföra, att en preliminär uppbörd enligt tabellsystemet skulle te sig betydligt
naturligare för nytillträdande skattskyldiga. För en person som ännu
icke har någon inkomst kan det vara rimligt att betala skatt i den mån
inkomst inflyter, men att få erlägga skatt å ett deklarerat inkomstbelopp utan
att veta örn någon inkomst kommer att inflyta, måste den skattskyldige finna
underligt. Även för ernående av en effektiv uppbörd i dessa fall måste därför
enligt kammarrättens mening tabellsystemet innebära ett framsteg.

Bland de olägenheter som äro förbundna med tabellsystemet, faller särskilt
i ögonen det såväl principiellt som praktiskt betänkliga förhållandet, att uppbörd
av allmänna medel skulle ske genom enskilda personer och näppeligen
kunna bliva underkastad fullt effektiv kontroll. Örn skatt helt uteblir, framträder
denna svaghet mindre starkt. Åtgärder kunna då ofördröjligen vidtagas
för indrivning, och örn den skattskyldiges vistelseort eller hans arbetsgivare
är känd för myndigheten, bör rättelse snart kunna åvägabringas.
Huruvida systemet kommer att utfalla tillfredsställande, torde i hög grad
komma att bero på folkbokföringens effektivitet, och efter genomförandet av
den föreslagna reformen på detta område lärer man kunna hoppas, att i fall
av helt underlåten skattebetalning det nya uppbördssystemet skulle visa sig
hålla måttet.

Vid beräkning av avdrag efter tabell tillkommer emellertid ett betydande
osäkerhetsmoment: om arbetsgivaren verkställer avdrag med oriktigt belopp,
kommer detta i regel icke att bliva upptäckt förr än ett å två år senare. Eli
så bristfällig kontroll måste ingiva betänkligheter i två olika avseenden: att
ohederliga arbetsgivare kunna använda penningarna för egen räkning och
att arbetsgivare på grund av okunnighet under lång tid kunde fortsätta att
verkställa avdrag efter felaktig grund. I förra fallet märkes för löntagaren
den risk som ligger i att han enligt uppbördsberedningens förslag icke erhåller
kvitto å verkställda skatteavdrag. Arbetsgivaren blir visserligen ansvarig
för skatten, vare sig han verkställt avdrag eller icke, men ur straffrättslig
synpunkt torde skillnaden vara stor, och på grund därav kan det befaras,
att arbetsgivaren skulle förneka att avdrag verkställts, så att arbetstagaren
bleve skyldig att betala skatten för andra gången. Visserligen skulle skyldighet
för arbetsgivaren att giva kvitto å avdragna belopp innebära åtskilligt
besvär, men det torde dock ej vara oöverkomligt att samtidigt som avdraget
uträknas utställa kvitto å beloppet, och den skattskyldige synes skäligen kunna
påfordra att erhålla bevis å vad i själva verket utgör en betalning från hans
sida. Eventuellt kunde arbetstagaren för ändamålet erhålla debetsedel i
Ival exemplar, av vilka det ena skulle av honom behallas och uppvisas vid
betalningstillfällena för kvittering. I värjo lall synes den möjlighet till kontroll,
som genom kvittos utfärdande kan vinnas, böra utnyttjas. Örn detta
emellertid finnes ej kunna ske, torde arbetstagaren böra befrias från det direkta
ansvaret i förhållande lill staten för de belopp som bort avdragas å lönen.
Statens säkerhet för utskyldernas inflytande skulle viii ändock icke bliva
försämrad i förhållande till vad nu gäller, i synnerhet som arbetsgivaren för
att icke väcka misstankar skulle vara nödsakad att inbetala en betydande del
av de verkställda avdragen. 1 alla händelser torde emellertid risken flir ali

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

arbetsgivare som lede brist på kontanta medel skulle tillgripa avdragna skattemedel
göra tabellsystemet ur kontrollsynpunkt betydligt underlägset metoden
med preliminär debitering.

Uppbördsberedningen har emellertid enhälligt ansett tabellsystemet användbart
beträffande företagare med ett flertal anställda. Liknande system
lära hava införts i andra länder. På grund härav har kammarrätten stannat
för den uppfattningen, att Alt. III i sin helhet synes innebära en antagbar
lösning.

Kammarrätten anför vidare:

Enligt Alt. II .skulle systemet med löneavdrag enligt tabell utsträckas till
det stora flertalet arbetsgivare med endast en å tre anställda. 1943 års sakkunniga
synas hava haft den uppfattningen, att skyldigheten att verkställa
löneavdrag överhuvud taget icke bör åläggas arbetsgivare med endast en
anställd, och enligt kammarrättens mening kunna goda skäl anföras för en
sådan mening. Reservanten inom beredningen har betonat faran för tvister
och missförstånd vid tillämpning av tabellsystemet hos mindre arbetsgivare.
Dessa obehag skulle sannolikt ofta föranleda överflyttning av löntagarens
skattskyldighet på arbetsgivaren, och detta torde särskilt gälla mindre arbetsgivare.
I ett tidigare utlåtande har kammarrätten vidare antytt, att det
för ett stort antal mindre arbetsgivare, t. ex. husmödrar och innehavare av
mindre jordbruk, skulle möta svårigheter att handhava beräkningen av skatt
enligt tabell samt att det ofta torde bliva omöjligt att införskaffa besked
från den lokala skattemyndigheten, emedan löntagaren icke ville vänta på
sin avlöning tills besked erhållits, ofta från en myndighet på annan ort.
Reservanten inom beredningen har därtill påpekat en annan stor kategori,
nämligen åldringar och sjuka, där de nu framförda synpunkterna uppenbarligen
göra sig ännu starkare gällande.

När det gäller arbetsgivare med kontor och ordnad bokföring skulle det
väl i allmänhet låta sig göra att efter ett eller två år kontrollera^ örn avdrag
skett med riktiga belopp. Beträffande t. ex. hemmavarande barn som biträda
i hushållet skulle detta däremot möta stora svårigheter; invändningen att
vad som utbetalats utgjort periodiskt understöd skulle vara svår att bemöta
och de utbetalda beloppen omöjliga att styrka. I viss mån skulle detsamma
gälla hemmavarande barn som biträdde i föräldrarnas näring. Likartade
olägenheter skulle säkerligen visa sig i en mängd andra fall.

Vid sådana fall av tillfällig anställning, där arbetsgivaren antingen hade
svårt att bemästra tabellerna eller svårigheter mötte att komma överens med
arbetstagaren örn löneavdragets storlek, skulle sannolikt resultatet ofta bliva
att saken uppskötes. Därmed skulle följa en viss frestelse att helt undandraga
ifrågavarande avlöningar från beskattning, vilket ofta skulle låta sig
göra i samförstånd med arbetstagaren. För att förhindra utvecklingen av sådana
tendenser skulle, på sätt kammarrätten tidigare framhållit, erfordras
en personlig övervakning, som med fog skulle fattas som intrång i privatlivet.

Det vill förefalla som örn Alt. lil på denna viktiga punkt skulle erbjuda
väsentliga fördelar. Att svårigheterna med beräkningen av avdragets belopp
skulle bortfalla, måste bidraga till att bestämmelserna efterlevdes. Men dessutom
tillkommer en psykologisk synpunkt, som enligt kammarrättens mening
förtjänar beaktande. Visserligen kan det måhända sägas, att om skattebetalningen
helt uteblir, kontrollen blir någorlunda likvärdig, vare sig skatten
skulle lia beräknats efter tabell eller har debiterats, men för arbetsgivaren
och löntagaren torde det icke te sig så. Kravet får ett vederhäftigare utseende,
om det går ut på att en viss summa skall betalas på bestämd tid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

153

än om det innebär, att viss del av en avlöning, som upphördsmyndigheten
icke kan känna till, bör avdragas. Kravets bestämda och klara form torde
med andra ord vara av praktiskt värde.

Uppbördsberedningen upplyser visserligen, att system med löneavdrag enligt
tabell nyligen införts bland annat i England och Finland. Om dessa
system där utfallit väl, borde ju svårigheterna kunna övervinnas även i Sverige,
men några närmare upplysningar örn verkningarna av dessa system
synas icke föreligga. Om Alt. III skulle genomföras nu och erfarenheterna i
England och Finland sedermera skulle locka till efterföljd, föreligger ju
möjlighet att senare övergå till Alt. II. Som reservanten påpekar, torde Alt.
lil i varje fall under övergångsåren erbjuda särskilda fördelar.

Att löneavdragen enligt Alt. II automatiskt följa inkomstens växlingar är
visserligen en fördel, men denna fördel kan icke ernås genomgående. Inkomster
av bisysslor kunna t. ex. icke omfattas av systemet, utan att den
skattskyldige själv föranstaltar därom, och ej heller inkomst av tillfällig
förvärvsverksamhet. I fråga om personal med drickspenningar som huvudsaklig
inkomst synes enligt uppbördsberedningens egen mening skatt som
beräknas genom debitering och inbetalas av den skattskyldige själv vara
den enda möjliga utvägen.

På grund av vad sålunda anförts oell framför allt med hänsyn till den
övervakning av privata familjer, som Alt. II skulle nödvändiggöra, avstyrker
kammarrätten Alt. II.

Statskontoret framhåller, att en av de allra främsta förtjänsterna hos det
framlagda reformförslaget, som i detta avseende tillgodosåge såväl skattebetalarnas
önskemål som statens fiskaliska intressen, vöre det sätt, på vilket
arbetsgivarna föreslagits skola medverka vid uppbörd av skatt för inkomst
av tjänst. Starka betänkligheter hade emellertid anförts inom ämbetsverket
mot att skyldigheten att medverka vid uppbörden utsträcktes till alla arbetsgivare
och således även till dem, som hade endast en eller två anställda.
Den till stöd för förslaget i denna del åberopade jämförelsen med vad som
gällde i fråga örn arbetsgivares skyldigheter, därest arbetstagare vore ansluten
till erkänd skatteförmedlingskassa, hade icke synts helt bindande. En
olikhet av betydelse vöre att anslutningen till skatteförmedlingskassa för arbetstagarens
del vore frivillig. Statskontoret hade ansett sig böra giva uttryck
åt dessa betänkligheter, men hade ej velat motsätta sig de sakkunnigas
förslag i berörda hänseende. Detta ställningstagande byggde dock på den
förutsättningen, att sådana mindre arbetsgivare i regel ej betroddes med uppdraget
att beräkna löneavdraget för skatt efter tabell eller med viss procent
av inkomsten. De skäl, vilka f. d. kammarrättsrådet Sivert anfört i sitt särskilda
yttrande för en begränsning av de fall, då skatt uträknades efter
tabell, syntes statskontoret välgrundade. Sålunda borde skatt enligt ämbetsverkets
mening utgå på grundval av debitering, när detta med hänsyn
till löntagarens såväl anställnings- som inkomstförhållanden kunde antagas
medföra gynnsammare verkningar för denne eller det allmänna än om skatten
beräknades efter tabell, liksom även i de fall, då arbetsgivarens kompetens
att själv bestämma skattebeloppet kunde förefalla tvivelaktig. Vid ett
bedömande av frågan om tabellsystemets användningsområde borde, utöver
vad Sivert i detta hänseende anfört, jämväl vissa av statskontoret närmare

154

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

utvecklade synpunkter på möjligheten att utöva kontroll över arbetsgivarens
befattning med uppbörden vinna beaktande. Statskontoret hade övervägt,
huruvida icke tabellsystemet borde tillämpas allenast av arbetsgivare, som
vore skyldiga att föra liandelsböcker. Redan genom möjligheten att myndigheterna
kunde komma att infordra böckerna för granskning komme en sådan
arbetsgivare att känna sig stå under en viss uppsikt. Visserligen erhölles
på denna väg ingen säker kontroll. En underlåten inbetalning av fulla skattebelopp
måste dock innebära en långt allvarligare förseelse från en bokföringsskyldig
arbetsgivares sida än när det gällde annan arbetsgivare. Statskontoret
kunde icke tillstyrka, att tabellsystemets användningsområde gjordes
så vidsträckt, som föreslagits i alternativ II. Spörsmålet, hur det närmare
borde begränsas, vore beroende av ställningstagandet till vissa andra
av statskontoret berörda frågor. Med en inskränkning till allenast bokföringspliktiga
arbetsgivare följde den betydande nackdelen, att lantarbetare även
vid större jordbruk skulle komma att undantagas från skatteberäkning enligt
tabellsystemet. Ur denna synpunkt vore den av Sivert förordade lösningen
att föredraga (alternativ III). Statskontoret ville också för sin del tillstyrka,
att detta alternativ lades till grund för blivande lagstiftning i ämnet.

Kommerskollegium anför: Vid jämförelse mellan de tre alternativa förslagen
till beräknande av preliminär skatt har kollegium funnit alternativ I
genom bristande anpassning till variationer i inkomsterna vara avgjort underlägset
de båda andra alternativen. Valet synes sålunda böra stå mellan alternativ
II och alternativ III.

Alternativ II medför den fördelen för arbetsgivarnas del att dessa få tilllämpa
en i stort sett enhetlig grund för löneavdragen och för löntagarna att
de preliminära skatterna följa löneinkomsternas växlingar. Enligt kollega
mening bör man emellertid icke underskatta de svårigheter, som kunna
föreligga för mindre arbetsgivare att tillämpa skattetabellerna, i synnerhet
i de fall då med kontantlöner äro förenade naturaförmåner. Särskilt den omständigheten,
att arbetsgivarens ansvar för att skatteavdragen vederbörligen
fullgöras vid tillämpning av tabellsystemet kan utkrävas först andra året
efter inkomståret men vid avdrag på grund av preliminärdebitering redan
två eller tre månader efter det avdragen skolat verkställas, synes kollegium
utgöra ett starkt skäl för att i enlighet med alternativ III begränsa användningen
av tabellsystemet till de arbetsgivare, vilka kunna antagas äga förmåga
att på ett tillfredsställande sätt tillämpa systemet. Den merbelastning
för arbetsgivare med mera än tre anställda, som ingivandet av förteckningar
över de anställda enligt sistnämnda alternativ innebär, synes icke böra tillmätas
någon större betydelse, helst som detta är ett engångsarbete. För löntagarnas
del kan en generell tillämpning av tabellsystemet i vissa fall, då
löntagare åtnjuter jämväl annan inkomst än inkomst av den tjänst, varom
fråga är, medföra en eftersläpning av skatt. För säsongarbetarna innebär
användningen av tabellsystemet, att för hög preliminär skatt kommer att
uttagas, under det att vid tillämpning av alternativ III, såsom reservanten
framhållit, möjlighet förefinnes att genom en utbyggnad av ifrågavarande
system åstadkomma en tillfredsställande skatteuppbörd för säsongarbetare.
Vad slutligen skattemyndigheternas arbete beträffar torde den uppdelning
av arbetsgivare och arbetstagare, som alternativ III förutsätter, samt den preliminära
debiteringen av skatt för vissa löntagare enligt ifrågavarande alternativ
för myndigheterna medföra ett ökat arbete i jämförelse med alternativ II.

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

155

Å andra sidan torde en begränsning av tillämpningen av tabellsystemet enligt
alternativ III till de fall, där detta bäst lämpar sig, minska arbetet med kontrollen
över att skatteavdragen vederbörligen verkställts. Vidare skulle enligt
alternativ III särskild debitering av inkomst av annan förvärvskälla än tjänst
icke erfordras samt sannolikt åtskilliga restitutioner kunna undvikas. Det
torde därför kunna ifrågasättas, huruvida alternativ III skulle medföra en
större arbetsbelastning för myndigheterna än alternativ II. Av de skäl, som
ovan anförts, vill kollegium för sin del förorda, att en omläggning av uppbördsförfarandet
genomföres i huvudsaklig överensstämmelse med alternativ
III.

Bank- och fondinspektionen uttalar: Vad härefter beträffar metoderna för
beräkning av den preliminära skatten föreslås tillämpning i viss utsträckning
av ett tabellsystem. Rörande systemets lämpliga användningsområde
äro emellertid meningarna delade inom beredningen och bank- och fondinspektionen
har endast efter stor tvekan kunnat taga ståndpunkt till de
ifrågavarande alternativen. För såväl alternativ II som alternativ III kunna
uppenbarligen goda skäl åberopas. Enligt inspektionens mening bör emellertid
särskild hänsyn tagas till synpunkten, att de mindre arbetsgivarna icke
böra betungas med uppgifter, som de endast med svårighet kunna bemästra
och som innebära påtagliga ekonomiska risker för dem. Ur denna synpunkt
vill det förefalla, som om det av ledamoten Sivert tillstyrkta alternativet vore
överlägset det av beredningens majoritet förordade. Siverts förslag synes
vidare vara ägnat att minska den irritation, som lätt kan följa av att uppbördsförfarandet
»föres in i hemmen», och att motverka de försök att övervältra
skatten å arbetsgivaren, som kunna befaras.

Det är tydligt, att vid bedömandet av de olika alternativens fördelar och
nackdelar största hänsyn även bör tagas till det allmännas kostnader för den
erforderliga uppbördsorganisationen. Såsom framhålles i betänkandet är ett
system, som kräver en stor organisation, av denna orsak behäftad med en
väsentlig olägenhet i jämförelse med ett system, där en mindre omfattande
organisation erfordras. Beträffande behovet av arbetskraft vid tillämpning
av det ena eller andra alternativet föreligga olika uppgifter. Det är självfallet
svårt för inspektionen, som saknar egen erfarenhet på ifrågavarande område,
att här bilda sig en bestämd uppfattning. Det har dock förefallit inspektionen
som om Sivert anfört goda skäl för sin uppfattning, att alternativ lil
icke skulle kräva en mera omfattande organisation än alternativ II. I varje
fall synes skillnaden i detta avseende mellan de olika alternativen icke bliva
alltför betydande. Under sådana förhållanden och då alternativ III, såsom
ovan framhållits, måste anses överlägset alternativ II i vissa andra avseenden,
finner sig inspektionen böra tillstyrka, att alternativ III lägges till grund
för lagstiftning i ämnet. Till detta ställningstagande har bidragit, att enligt
alternativ III tabellsystemet synes kunna, på sätt Sivert angivit, utbyggas i
den mån erfarenheterna därav skulle visa sig gynnsamma. Det merarbete för
de större arbetsgivarna, som detta alternativ kommer att medföra i förhållande
till alternativ II, synas dessa vara beredda att taga på sig för att möjliggöra
en enligt deras mening i övrigt bättre lösning av uppbördsfrågan.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller, ali ett uppbördsförlarande med
avdrag enligt alternativ II torde få till följd, att ett stort antal mindre arbetsgivare
komme att beräkna skatten till oriktigt belopp, och ett åläggande,
varom här vore fråga, skulle för dem framstå såsom särskilt obilligt vid
tillämpning av föreslagna stadgande!! örn ekonomiskt ansvar och straffpåföljder.
Förtroendet från de skattskyldiga för det nya uppbördssystemet

156

Kungl■ Maj:ts proposition nr 370.

komme även att undergrävas genom underlåtna eller felaktiga beslut om uttagande
av preliminär skatt. Vid tillämpning av det utav majoriteten förordade
systemet med avdrag enligt skattetabeller syntes också särskilt stora
svårigheter möta vid utövande av effektiv kontroll över att avdragen verkställdes,
i all synnerhet, där löntagarna åtnjöte huvudsakligen naturaförmåner
jämte vissa för levnadskostnadernas bestridande i övrigt erforderliga,
men icke närmare bestämda belopp, såsom ofta vore fallet beträffande hemmavarande
i jordbruk sysselsatta söner och döttrar. Enligt alternativ III
bleve förfarandet för arbetsgivarna mindre komplicerat och de skattskyldiga
finge i allmänhet anses bättre skyddade mot obefogade skatteanspråk, därest
skyldigheten att erlägga preliminär skatt och skattens belopp åtminstone i
tveksamma fall komme att bestämmas av vederbörlig myndighet. Organisationen
syntes icke kunna göras snävare enligt alternativ II än enligt alternativ

III. På grund härav och med stöd av vad Sivert anfört i sin reservation kunde
länsstyrelsen icke förorda, att uppbördsfrågan löstes i överensstämmelse
med alternativ II, utan ansåge, att alternativ III borde läggas till grund för
lagstiftning.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför, att såvitt länsstyrelsen kunnat finna
det som alternativ III betecknade förslaget vore ur åtskilliga synpunkter att
föredraga. Sålunda torde kunna förväntas, att övergången till det nya uppbördsförfarandet
blev lättare och smidigare att genomföra enligt detta alternativ
än enligt alternativ II. Den skyldighet, som enligt alternativ II skulle föreligga
för varje arbetsgivare att göra avdrag å lön enligt tabell eller efter procentberäkning,
kunde antagas i början komma att medföra svårigheter, som
icke i lika hög grad vore att befara vid tillämpning av det avdragssystem, som
föreslagits enligt alternativ III. Därest systemet med löneavdrag enligt tabell
skulle från början tillämpas i den omfattning, som förutsatts enligt alternativ
II, vore det icke otänkbart, att de lokala skattemyndigheterna och länsstyrelserna
utsattes för sådan arbetsbelastning, att organisationen befunnes otillräcklig
och kunde komma att fungera mindre väl. Länsstyrelsen vöre icke
övertygad därom, att jämkningsärenden och preliminära deklarationer skulle
under de första åren förekomma i sådan omfattning, att organisationen med
hänsyn till dessa omständigheter borde göras vidlyftigare för alternativ III
än vad som beräknats erforderligt för alternativ II. De föreslagna övergångsbestämmelserna
av innebörd, att preliminärskatt åren 1947 och 1948 icke finge
understiga taxerad inkomst och taxerat belopp som fastställts vid 1946 och
1947 års taxeringar, syntes nämligen böra medföra, att framförallt jämkningsyrkandena
de första åren icke bleve så talrika. Länsstyrelsen ansåge sig därför
böra förorda, att alternativ III lades till grund vid övergången till det nya
uppbördsförfarandet och att det eventuellt med ledning av de under övergångstiden
vunna erfarenheterna sedermera undersöktes, huruvida alternativ
II kunde väntas giva bättre uppbördsresultat.

Västernorrlands läns landstings förvaltningsutskott, sex hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, kronolcamrerarna i Uppsala och Östersund samt
ytterligare åtta kommunala myndigheter tillstyrka likaledes alternativ III.

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

157

Sveriges industriförbund, Stockholms handelskammare, svenska bankföreningen
och svenska försäkringsbolags riksförbund åberopa ett yttrande,
som av nämnda näringsorganisationer utsedda delegerade för behandling av
frågor rörande skattelagstiftning avgivit till organisationerna i fråga. De delegerade
anföra:

Då det gäller att bedöma reformens verkningar för andra skattskyldiga än
löntagarna, måste man beakta, att den övervägande delen av dessa skattskyldiga
torde vara att finna bland de enligt uppgift till ett antal av omkring
725 000 uppgående arbetsgivarna och och att dessa enligt förslaget åläggas en
tunga, som näppeligen kan anses uppvägas av den förmån, eftersläpningens
upphävande innebär. En enligt vår mening självklar förutsättning för arbetsgivarnas
medverkan vid uppbörden är, att bestämmelserna i detta avseende
utformas så, att arbetsgivarna icke åläggas mera betungande och invecklade
uppgifter än vad var och en av de i hög grad skiftande särskilda grupperna
arbetsgivare skäligen kan antagas utan alltför stor svårighet fullgöra. En lika
självklar förutsättning för denna medverkan är vidare enligt vår mening,
att de ekonomiska påföljderna för arbetsgivarna av underlåtna eller felaktigt
verkställda löneavdrag i möjligaste män begränsas. På sätt reservanten
inom kommittén anfört bliva dessa påföljder för arbetsgivarna väsentligt mer
begränsade, då den preliminära skatten uttages efter debitering, än då skatten
av arbetsgivaren skall beräknas enligt tabell. För det övervägande antalet av
de företag, de av oss företrädda näringsorganisationerna representera, torde
det jämförelsevis invecklade förfarandet att med ledning av tabeller uttaga
den preliminära skatten kunna bemästras, men det vore enligt vår mening
verklighetsfrämmande att förneka, att det i den stora massan mindre arbetsgivare,
bland vilka ingår var och en som anställt någon hjälp i hem, jordbruk,
hantverk eller rörelse av ett eller annat slag, finnes ett mycket stort antal, beträffande
vilka ovisshet föreligger rörande deras förmåga i berörda avseende.
Enligt det såsom alternativ II betecknade förslaget skola emellertid samtliga
arbetsgivare utan åtskillnad tillämpa det med åtskilliga felkällor behäftade
tabellsystemet. Om arbetsgivaren därvid uttager skatt med för lågt belopp,
riskerar han att två eller flera år därefter bliva krävd på resterande skatt till
ofta betydande belopp. Alternativ II kan därför icke anses uppfylla någon av
de här ovan av oss angivna förutsättningarna för arbetsgivarnas medverkan
vid uppbörden.

Även tillämpningen av det enklare systemet att verkställa löneavdrag enligt
debitering medför emellertid för arbetsgivarna så mycket arbete och besvär,
att detta knappast kan anses uppväga den fördel, de genom reformen skulle
tillföras. Under sådana förhållanden framstår det såsom i hög grad billigt
och rättvist, alt man vid lagstiftningens utformning i möjligaste mån tillgodoser
den kategori skattskyldiga, bland vilka arbetsgivarna huvudsakligen äro
att finna, genom att även för deras del ordna skattebetalningen så bekvämt
och fördelaktigt som möjligt.

Vi finna oss således icke böra motsätta oss en sådan omläggning av uppbördsförfarandet,
som förutsätter medverkan av arbetsgivarna vid uttagande
av de anställdas skatter. Såsom redan av det ovan anförda Damgar,
kunna vi emellertid icke tillstyrka, att det såsom alternativ II betecknade
förslaget lagfästes. De av reservanten inom beredningen framställda invändningarna
mot detta förslag linna vi i huvudsak bärande. I det av oss avgivna
yttrandet över Laurius förslag framhöllo vi den svårighet som är förenad
med en gränsdragning mellan löntagarna och övriga skattskyldiga. En av
anledningarna till att vi icke ansågo sistnämnda förslag genomförbart var det

158

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

icke sällsynta fall, då en skattskyldig övergår från den ena av dessa kategorier
till den andra liksom ock den vaga gränslinjen mellan löneinkomst och
inkomst av fritt yrke eller annan förvärvsverksamhet. Huru dessa fall komma
att vid tillämpning av alternativ II behandlas i uppbördshänseende blir såsom
av reservanten framhållits ofta beroende på rent slumpartade förhållanden.
I detta hänseende kan således mot alternativ II i huvudsak framställas
enahanda invändningar, som enligt vad ovan nämnts av oss framförts mot
Laurins förslag.

Vilket av de såsom alternativ I och lil betecknade förslagen, som kan anses
bäst lämpat för svenska förhållanden, är väsentligen beroende av, i vad
män tabellsystemet anses böra tillerkännas företräde framför skatteuttag på
grundval av preliminär debitering samt huruvida det enhetliga förfarande
— möjliggörande individuell prövning av den preliminära debiteringen i de
fall så erfordras — som enligt alternativ I skulle komma till tillämpning beträffande
samtliga skattskyldiga, i och för sig kan anses medföra en sådan
fördel, att detta system är att föredraga framför ett blandat system. Då inkomsten
varierar mindre år från år för löntagarna än för andra skattskyldiga,
torde det ligga i sakens natur, att om preliminär debitering anses möjlig att
tillämpa för andra skattskyldiga än löntagare, detta system även kan användas
lör löntagarna i den omfattning så anses erforderligt, helst som de preliminära
deklarationerna och jämkningsärendena för löntagarnas del bliva
väsentligt enklare än för andra skattskyldiga.

Det av beredningen konstruerade tabellsystemet, enligt vilket debiteringsförrättaren
och icke arbetsgivaren har att fastställa den tabell, som för var
och en under tabellsystemet inbegripen skattskyldig skall tillämpas samt jämväl
den kvarstående skatten blir föremål för löneavdrag, torde emellertid förde
flesta löntagarna ställa sig fördelaktigare än debiteringssystemet, dock
allenast under den självklara förutsättningen, att löneavdragen verkligen bliva
effektuerade. En fördel med skatteuttag på grundval av preliminär debitering
är, att massrestitutioner vid tillämpning av detta system utan svårighet böra
kunna undvikas. Vid tillämpning av tabellsystemet kan detta däremot allenast
ske, för den händelse en viss säkerhet föreligger rörande vederbörande
arbetsgivares förmåga att bemästra detta system, även sedan det ytterligare
komplicerats genom de för undvikande av massrestitutioner erforderliga anordningarna.
Ehuru den på beredningens föranstaltande verkställda provdebiteringen
för utrönande av skattetabellernas lämplighet omfattar ett så begränsat
material att några bestämda slutsatser därav knappast torde kunna
dragas, bör dock beaktas, att den givit till resultat, att för hög skatt, merendels
med ringa belopp, vid tillämpning av tabellsystemet uttagits i icke mindre än
57 % av de undersökta fallen. Även om denna procentsats vid systemets praktiska
tillämpning skulle kunna i väsentlig mån nedbringas, synas dock de fall,
då för hög skatt kommer alt uttagas, bliva så talrika, att det med fog torde
kunna göras gällande, att tabellsystemet icke bör tillerkännas företräde framför
systemet med debiterad preliminär skatt med mindre än att restitutioner
av smärre belopp även vid tillämpning av tabellsystemet kunna undvikas. Att
detta system vidare icke lämpligen bör komma till användning beträffande
ett stort antal löntagare såsom säsongarbetarna, anställda som lia att vidkännas
betydande kostnader i tjänsten och löntagare, som uppbära inkomst från
flera arbetsgivare, synes oss uppenbart. Vi finna det anmärkningsvärt, att
beredningens majoritet ansett sig kunna avfärda frågan om anordnandet av
uppbördsförfarandet för löntagare, som regelmässigt ha säsongarbete, så lättvindigt
som skett. Redan i de tidigare utredningarna påvisades, huru obilliga
verkningar tabellsystemets tillämpning skulle medföra för dessa löntagare och
särskilda anordningar föreslogos för avhjälpande därav. Beredningens majo -

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

159

ritet har däremot ansett sig kunna inskränka sig till alt hänvisa till jämkningsförfarandet,
vilket emellertid på sätt reservanten ådagalagt icke kan anses
utgöra ett i detta hänseende användbart instrument. En allvarlig brist i detta
system är jämväl, att i de ofta förekommande fall, då löntagare åtnjuta inkomst
av bisysslor, preliminär skatt endast för den händelse den skattskyldige
därom framställer särskild begäran uttages för denna inkomst, även örn
den uppgår till mycket betydande belopp.

De delegerade framhålla vidare, att den av beredningen verkställda utredningen
syntes utvisa, att någon allmängiltig metod för uttagande av en källskatt,
som i det närmaste överensstämde med den å ifrågavarande inkomst
verkligen belöpande skatten, icke med bibehållande av nuvarande skattesystem
vore möjlig att konstruera. De detaljerade regler, enligt vilka den individuella
skattebördan avvägdes, och som åsyftade att lämpa denna efter
skatteförmågan, den utomordentligt heterogena sammansättningen av den såsom
»arbetsgivare» betecknade gruppen fysiska och juridiska personer samt
de i hög grad skiftande anställningsvillkoren och inkomstförhållandena syntes
hava bort utgöra anledning att avvisa varje tanke på en sådan schematisering
av uppbördsförfarandet, som enligt alternativ II föresloges, men för
vilken ingen saklig grund förelåge. Enligt alternativ III sökte man däremot
laga efter lägligheten och i möjligaste mån anpassa uppbördssystemet efter
de individuella förhållandena. Sistnämnda alternativ innebure tillika möjlighet
till en successiv utbyggnad av systemet i detta avseende. Här bortsåges
ingalunda från att även alternativ III vore behäftat med åtskilliga brister,
varav en del svårligen torde kunna undvikas, men andra borde på sätt
reservanten anfört framdeles kunna avhjälpas. Alternativ III medförde visserligen
i förhållande till alternativ II en viss merbelastning — föranledd
av den föreslagna skyldigheten alt upprätta och till den lokala skattemyndigheten
inkomma med förteckningar å vissa anställda — för de arbetsgivare,
som enligt förstnämnda förslag ansåges kunna tillämpa tabellsystemet, med
andra ord i främsta rummet just de arbetsgivare, som representerades av de
av de delegerade företrädda organisationerna. Då denna merbelastning emellertid
torde vara ofrånkomlig, om en godtagbar lösning av denna utomordentligt
segslitna fråga överhuvud taget skulle kunna åstadkommas, borde
densamma icke tillmätas en avgörande betydelse. På grund härav och med
hänsyn till de skäl, reservanten i övrigt åberopat lill förmån för det såsom
alternativ III betecknade förslaget, förordade de delegerade, att en omläggning
av uppbördsförfarandet måtte komma lill stånd i huvudsaklig överensstämmelse
med sistnämnda förslag.

De ifrågavarande delegerades yttrande åberopas jämväl av Gotlands handelsskammare
och handelskammaren i Göteborg.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län förordar likaledes
alternativ III. Handelskammaren ifrågasätter dock, om man genom den i
detta alternativ föreslagna gränsdragningen mellan olika kategorier arbetsgivare
verkligen komme att utmönstra flertalet av de för uttagande av tabellskatt
olämpliga arbetsgivarna och örn man icke lämpligen borde från er -

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

läggande av sådan skatt undantaga vissa grupper arbetstagare, exempelvis
i hemarbete och mindre jordbruk anställda.

Svenska arbetsgivarföreningen framhåller att alternativ I, enligt vilket skatt
uttoges på grund av preliminär debitering, otvivelaktigt vore att föredraga ur
arbetsgivarsynpunkt. I likhet med uppbördsberedningen funne föreningen
dock, att ett uppbördsförfarande, anordnat enligt detta alternativ, icke skulle
giva ett så gott resultat att man, innan andra vägar prövats, generellt borde
acceptera detta system. För vissa grenar av näringslivet, framför allt säsongindustri
och sådana industrier, där arbetet vore intermittent, såsom anläggningsindustrier,
stuveriverksamhet m. fl., vöre dock alternativ I att föredraga
framför alternativ II, som byggde på skatteavdrag enligt tabell. Dessa
överväganden hade lett till att föreningen närmast vore böjd att föredraga
alternativ III, som innebure en kombination av alternativ I och II och enligt
föreningens uppfattning medförde en relativt smidig anpassning till det
nya systemet. Emellertid borde skyldigheten att verkställa löneavdrag begränsas,
i varje fall under övergångsåren, till att avse arbetsgivare med minst
tio arbetare.

Sveriges lantbruksförbund förordar likaledes, med instämmande av
svenska lantmännens riksförbund, alternativ III. Förbundet anser dock, att
gränsdragningen mellan arbetsgivare, som hade skyldighet att beräkna den
preliminära skatten efter tabellsystem, och de övriga, som skulle verkställa
löneavdrag efter debitering, borde bliva beroende av huruvida vederbörande
enligt gällande lag vore bokföringsskyldig. Den bokföringsskyldige arbetsgivaren
hade tillerkänts vissa rättigheter men även pålagts skyldigheter som,
därest de icke fullgjordes, föranledde straffansvar. Genom förenämnda gränsdragning
hade utsagts, att den bokföringsskyldige vore eller i vart fall skulle
vara kompetent att föra räkenskaper. Hade han på grund av rörelsens omfattning
eller karaktär tillerkänts sådan kompetens, borde han också vara
kompetent att fullgöra den betydligt mindre skyldigheten att verkställa löneavdrag
efter tabeller. Förvärvskällan jordbruksfastighet hade i regel icke
ålagts bokföringsplikt enligt gällande bokföringslag, men med all sannolikhet
vore en särskild bokföringslag för denna förvärvskälla att förvänta
inom den närmaste tiden eller i vart fall inom sådan tid, att ikraftträdandet
av här föreslagen lagstiftning kunde ske i samband med införande
av bokföringsplikt för åtminstone de större jordbruken i landet. Genom en
sådan gränsdragning skulle också överensstämmelse i regel ernås med vad
som nu gällde vid den allmänna olycksfallsförsäkringen för gränsdragningen
mellan s. k. stor arbetsgivare och annan. Det förefölle lämpligt, att icke hava
för många gränsdragningar. Förutom i olycksfallsförsäkringslagen förelåge
en sådan gränsdragning i gällande bokföringslag och — för jordbruket —- i
lantarbetstidslagen. Någon gränsdragning utöver de i nämnda lagstiftning
anmärkta syntes icke vara lämplig.

Svenska lantarbetsgivareföreningen framhåller, att intet av de olika alternativen
kunde godtagas med fullt gillande. Det syntes troligt, att alternativ I
komme att bliva det för arbetsgivaren minst arbetskrävande och i vart fall

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

161

vara det system, som bäst passade för de mindre jordbrukarna. Å andra sidan
syntes alternativ II äga företräde vid sådana företag, som hade ett större antal
arbetare och där kontorspersonal funnes tillgänglig. Eftersom alternativ III
delvis utgjorde en kompilation av de båda första alternativen och därtill innefattade
vissa avvikelser från dessa, som måste anses innebära förbättringar,
ville föreningen för sin del förorda sistnämnda alternativ med vissa ändringar.
Föreningen ville särskilt framhålla, att en tillämpning av alternativ II med
löneavdrag efter tabell för säsongarbetare finge anses vara mycket olämpligt.
Man kunde nämligen icke veta, huru mycket en säsongarbetare, som
vore anställd för någon kortare tid, komme att lia tjänat när året hade gått
till ända. Innehade arbetstagaren sin arbetsanstänning under de tre första
månaderna av året, vilket vanligen gällde i fråga örn skogsarbetare, och
skatteavdraget verkställdes med ledning av den under denna tid åtnjutna
inkomsten, kunde avdraget mången gång bliva för högt, vilket måste förorsaka
slitningar mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Mot förslaget i
denna del kunde alltså den allvarliga anmärkningen riktas, att skatten icke
träffade den verkliga inkomsten. Den i alternativ III föreslagna lösningen
att avdraget för säsongarbetare skedde efter preliminär debitering och efter
viss procent syntes vara lämpligare. Emellertid borde skyldigheten att verkställa
löneavdrag begränsas, i varje fall under övergångsåren, till att avse
arbetsgivare med minst fem arbetare.

Alternativ III tillstyrkes slutligen även av Norrbottens och Västerbottens
läns handelskammare, tolv sjömanshusdirektioner, svenska sparbanksförningen,
Sveriges grossistförbund och svenska sjöfolksförbundet. I

I åtskilliga yttranden uttalas önskemål örn att preliminärskatten obligatoriskt
skulle avse även inkomst av bisysslor och inkomst av
tillfällig förvärvsverksamhet (frånsett vinst å avyttring av egendom
och lotterispel).

Riksräkenskapsverket framhåller, att det från den skattskyldiges synpunkt
visserligen vore sant, att möjlighet funnes för den, som i egenskap av löntagare
hade att vidkännas tabellavdrag, att på begäran få detta avdrag höjt,
så att det täckte skatten även för inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet,
som han uppbure vid sidan av sin lön. Med hänsyn till möjligheterna av en
på så vis effektivare skatteuppbörd syntes det däremot betänkligt att icke
utnyttja de möjligheter till ett obligatoriskt uttagande av källskatt, som här
likväl erbjöde sig. Bland de kategorier skattskyldiga, som åtnjöto inkomst av
tillfällig förvärvsverksamhet, torde nämligen återfinnas ett stort antal dåliga
skattebetalare. Riksräkenskapsverket föresloge därför, att möjligheterna
att med förslaget i övrigt införliva ett system med obligatorisk källskatt å
inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet snarast bleve föremål för ytterligare
undersökning.

Överståthållarämbetet anför:

Visserligen har föreslagits, att arbetstagare skall äga hos arbetsgivaren
påfordra högre löneavdrag än som motsvarar hans inkomst av huvudan Bihang

till riksdagens protokoll 1945. 1 samt. Nr 370. 11

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

ställningen för att därigenom erhålla täckning för den skatt, som belöper
å inkomst av bisysslor samt av tillfällig förvärvsverksamhet. Uppbördsberedningen
synes jämväl hysa den uppfattningen, att dylika framställningar av
vederbörande arbetstagare skola bliva relativt vanliga. Riktigheten av denna
uppfattning lärer dock kunna sättas i fråga. Förhållandet torde i verkligheten
vara, att skattskyldiga, som innehava bisysslor eller mottaga tillfälliga
uppdrag, som regel icke äro angelägna att bringa detta förhållande till
huvudarbetsgivarens kännedom och än mindre att låta förhållandet bliva
bekant bland arbetskamraterna — något, som icke torde kunna undvikas,
därest exempelvis vederbörande kassör blir underkunnig örn att högre löneavdrag
skall verkställas än enligt fastställd tabell.

Det synes förty erforderligt att på annat sätt söka ernå en sådan ordning,
att jämväl inkomst av bisysslor och av tillfälliga uppdrag blir föremål för
preliminär beskattning.----

En tänkbar möjlighet vore måhända att i nu berörda speciella fall tilllämpa
det system med skattemärken, som i tidigare förslag framförts. Detta
skulle då innebära, att exempelvis statliga och kommunala myndigheter,
juridiska personer och andra bokföringspliktiga skattskyldiga skulle vid
utbetalandet av annan ersättning än som utgjorde lön för huvudanställning,
verkställa avdrag med viss procent på det utbetalade beloppet samt
redovisa detta med skattemärken. Därvid kunde tänkas, att den utbetalande
utskreve kvitto i dubbla exemplar och försåge det utlämnade kvittoexemplaret
med makulerade skattemärken. Därest skattemärkena upprättades i form
av dubbla beläggningsstämplar, kunde ena exemplaret åsättas det hos den
utbetalande kvarliggande kvittoexemplaret. Med ett sådant system skulle
uppenbarligen å den skattskyldige ankomma att till den lokala skattemyndigheten
anmäla det gjorda skatteavdraget i och för vederbörlig bokföring.
I fråga om den procent, som skulle avdragas, kunde i anslutning till 7 §
i förslaget stadgas, att avdrag skall ske med 10 eller, där inkomstbeloppet
överstiger 10 000 kronor, med 15 % av inkomsten.

Överståthållarämbetet är givetvis icke berett att i detta sammanhang förorda
nu skisserade metod såsom den bästa eller lämpligaste. Ämbetet har
endast velat här framhålla vikten av att på nyss angivna eller annat sätt
sådana anordningar träffas, att preliminär skatt avdrages jämväl å inkomst
av bisysslor och av tillfälliga uppdrag.

Även länsstyrelserna i Uppsala och Västmanlands lån samt häradsskrivaren
i Trögds fögderi ifrågasätta, huruvida icke preliminärskatt å ersättning
för tillfälliga uppdrag och bisysslor kunde beräknas efter viss procent av
inkomsten och sålunda avdrag å denna för skattens gäldande kunde äga rum.

Länsstyrelsen i Örebro län yttrar, att länsstyrelsen till fullo insåge de
oöverstigliga svårigheter, som föranlett beredningen att utesluta bland annat
inkomst av bisysslor från källskatt. Dock vore det väl just beträffande dylika
inkomster, som källskatten hade sin största åtminstone ekonomiska betydelse.
De flesta löntagare torde väl hava inkomst antingen av bisysslor eller
annan tillfällig inkomst eller ock av kapital eller annan förvärvskälla till
sådana belopp, att preliminärskatt icke obligatoriskt komrne att utgå. Därigenom
att dessa inkomster icke bleve föremål för källskatt, uppstode här
en eftersläpning för utskylder, som avsevärt måste komma att överstiga den
tid under vilken sådan eftersläpning nu ägde rum. I regel skedde enligt
nuvarande system slutbetalning av utskylder i september andra året efter det

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

163

inkomsten intjänats. För inkomster av ifrågavarande slag komme enligt beredningens
förslag slutbetalningen att sträcka sig inpå det tredje året efter
det inkomsten intjänats.

Bank- och fondinspektionen framhåller, att beredningen i fråga örn inkomst
av tillfällig förvärvsverksamhet kunnat anföra goda skäl för sin
ståndpunkt. Emellertid kunde det näppeligen bestridas, att det från det
allmännas synpunkt vore en viss olägenhet, att inkomst av detta slag icke
beskattades vid källan.

Liknande synpunkter i fråga örn bisysslor uttalas av länsstyrelserna i
Kronobergs och Kristianstads län, magistraterna i Eskilstuna och Sölvesborg
samt kommunalnämnden i Bondkyrka.

Svenska exekutionsmännens riksförbund framhåller angelägenheten av att
skatteavdrag verkställas beträffande bisysslor. Yad som talade emot att så
skedde vore, att den skattskyldige normalt endast hade en debetsedel. Det
borde dock vara möjligt att i dessa fall på begäran utfärda en eller flera
debetsedlar för samma person. Dessa sedlar skulle då utfärdas som bilagor
till den ursprungliga sedeln och med samma nummer som denna för att
därigenom underlätta såväl kontroll som påföring å uppbördskort.

I fråga örn preliminär skatt å pensioner och livräntor anför
riksförsäkringsanstalten:

Enligt alla tre alternativen i uppbördsberedningens förslag till omläggning
av uppbördsförfarandet skall avdrag å livränta äga rum, därest denna utgör
skattskyldigs huvudsakliga inkomst. Det synes naturligt att, då fråga är om
arbetsanställning av något slag, avsevärda svårigheter knappast kunna uppkomma
för vederbörande arbetsgivare att avgöra, huruvida den inkomst,
vederbörande därav bereder sig, är att anse som huvudsaklig inkomst. Gäller
det däremot livränta, kan ju visserligen antagas, att densamma i en del fall,
t. ex. då livräntetagaren är helt arbetsoförmögen eller har sin arbetsförmåga
väsentligt nedsatt, utgör dennes huvudsakliga inkomst, men någon visshet
därom föreligger icke.

Detta förhållande torde medföra, att riksförsäkringsanstalten beträffande
sina omkring 40 000 livräntetagare — i den mån debetsedel icke inkommer
— nödgas infordra intyg, utvisande att livräntan icke är deras huvudsakliga
inkomst eller eljest att den icke är beskattningsbar inkomst. För att begränsa
såväl skattemyndigheternas som riksförsäkringsanstaltens arbete härutinnan
och för att undvika onödiga eller ur beskattningssynpunkt föga betydande
avdrag finner sig anstalten böra föreslå vissa begränsningar i skyldigheten
enligt förslaget.

Därest livränta är vederbörandes huvudsakliga inkomst, kan den icke föranleda
någon avdragsåtgärd för det fall, att densamma icke uppgår till ett
belopp av 300 kronor för år, enär eventuell annan inkomst i sådant fall understiger
300 kronor och den sammanlagda inkomsten förty icke uppgår till
600 kronor. Redan av denna anledning synes sålunda riksförsäkringsanstalten
icke ur synpunkten av avdrag för skatt respektive anskaffande av intyg
tran lokal skattemyndighet rörande frågan, huruvida livräntan är huvudsaklig
inkomst, böra ägna livräntor, som understiga 300 kronor för år, någon
uppmärksamhet. Här tillkommer emellertid ytterligare den omständigheten,
att bl. a. livräntor, som utgå på grund av olycksfallsförsäkring eller i an -

164

Kurtti!. Maj.ts proposition nr 370.

ledning av olycksfall i arbete annorledes än på grund av försäkring, endast
till viss procent skola upptagas såsom intäkt. Skatteavdrag från livränta,
evad det skall äga rum enligt skattetabell eller efter viss procent, torde få
antagas böra ske å livräntan först sedan densamma nedsatts till sitt skattepliktiga
belopp. Ett verkställande av skatteavdrag å oreducerad livränta skulle
nämligen i många fall leda till orimligheter. Med hänsyn jämväl till ortsm.
fl. avdrag synes en avsevärd ytterligare förhöjning av det livräntebelopp,
varmed riksförsäkringsanstalten icke lämpligen synes böra laga någon befattning
i här ifrågavarande avseende, kunna äga rum. Riksförsäkringsanstalten
vill i sådant avseende föreslå, att skatteavdrag icke obligatoriskt skall verkställas
i fall, där det årliga livräntebeloppet understiger 1 000 kronor.

Riksförsäkringsanstalten har övervägt, huruvida icke begränsning av den
föreslagna avdragsskyldigheten skulle kunna föreslås även ur andra synpunkter.
Det framstår för anstalten såsom ganska visst, att personer, som uppbära
invalidlivränta efter en invaliditetsgrad, understigande 50 procent, som regel
äro i stånd att utföra arbete, varav de vanligen torde hava sin huvudsakliga
inkomst. Det torde därför vara ändamålsenligt att draga en gräns för anstaltens
obligatoriska avdragsskyldighet i avseende å invalidlivräntor av alla
slag vid nyssnämnda 50 procent.

Därest emellertid undantagsvis debetsedel skulle inkomma till riksförsäkringsanstalten,
medförande avdrag å belopp understigande det ovan nämnda
eller å belopp understigande del vid 50 procents invaliditet utgående, bör
anstalten givetvis hava skyldighet att verkställa sådant avdrag.

Då enligt alternativen I och III avdrag för skatt skall äga rum endast om
livräntan utbetalas månadsvis eller oftare, kommer ett stort antal livräntor,
som utbetalas kvartals-, halvårs- eller årsvis, såsom av i det föregående lämnade
uppgifter framgår, icke att preliminärt beskattas i här angiven ordning.
Detta synes också riktigt med hänsyn till att dylika livräntor i allmänhet icke
torde kunna anses som livräntetagarens huvudsakliga inkomst. Av bestämmelserna
i 6 § alternativ II framgår, att även belopp, som avse längre tidsperiod
än en månad, skola underkastas avdrag för skatt. Detta synes också
framgå av 4 § i nämnda alternativ, där det angives, att skattetabellerna skola
upprättas så, att de för olika inkomstbelopp, beräknade för vecka och månad
eller annan tid, som Kungl. Maj:t bestämmer, angiva därå belöpande skatt,
men här synes dock uppbördsberedningen huvudsakligen hava räknat med
utbetalning månadsvis eller oftare. Så synes också vara fallet jämlikt 46 §
i samma alternativ. Riksförsäkringsanstalten anser för sin del ofrånkomligt,
att alternativ II, därest detsamma lägges till grund för lagstiftning, i här
berörda avseende erhåller sådan lydelse, att tvekan icke kan råda därom, att
livräntor som utbetalas för längre terminer än månad icke skola bliva föremål
för skatteavdrag.

Invalidlivräntor enligt de författningar, riksförsäkringsanstalten har att tilllämpa,
kunna som regel icke bestämmas definitivt vid första beslut om livränta.
Ofta förflyta flera år, innan livräntan kan fastställas att utgå oförändrad
under livränletagarnes återstående livstid. Detta sammanhänger med att
förbättring av den skadades eller sjukes tillstånd ofta kan förutses med därav
följande minskning av livräntan. Ibland har man emellertid även att räkna
med försämring och motsvarande höjning av livräntan. Först när det med
någorlunda säkerhet kan antagas, att förändring i den skadades eller sjukes
tillstånd icke är att förvänta, fastställes livräntan definitivt. Vad särskilt angår
sådana invalidlivräntor enligt militärersättningsförordningen, som utgivas
på grund av sjukdom, som icke är att hänföra till olycksfall, t. ex. lungtuberkulos,
råder det förhållandet, att dessa ofta på grund av att akut sjuk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

165

domstillstånd plötsligt inträder måste utbytas mot sjukpenning. Även beträffande
andra invalidlivräntor än enligt nyssnämnda förordning sker ej sällan
under de första åren utbyte av livränta mot sjukpenning på grund av inträdande
akuta sjukdomstillstånd till följd av den ådragna kroppsskadan. Det
synes riksförsäkringsanstalten, som om berörda förhållanden borde föranleda,
att livränta icke göres till föremål för skatteavdrag, innan den blivit fastställd
att utgå definitivt. ----

Då livränta bestämmes första gång liksom ofta vid omprövning av livränta
kan beslut icke meddelas före dagen för livräntans början utan en viss eftersläpning
äger av olika skäl rum. Härvid inträffar att livränta kommer ali utgå
dels för gången tid och dels i förskott. Med hänsyn härtill vore det enklare örn
avdraget å livräntan finge ske med viss procent av det vid tillfället utgående
livräntebeloppet exempelvis med 10 procent. Detsamma gäller, då höjning av
livränta efter besvär hos försäkringsrådet beslutas av detta. I sådant fall är
det icke ovanligt, att förhöjningen, som ibland stiger till avsevärda belopp, i
efterskott utgives för ett halvår eller mera.

Pensionsstyrelsen framhåller, att stora svårigheter förelåge att vid utbetalning
av pension, som grundade sig på frivilliga avgifter till pensionsstyrelsen,
verkställa skatteavdrag av lämplig storlek. För att i möjligaste mån minska
svårigheterna ville styrelsen föreslå, att avdragsskyldighet begränsades att
omfatta pension överstigande 1 200 kronor om året. Därest denna gräns fastställdes,
skulle särskilda åtgärder för verkställande av skatteavdrag behöva
av pensionsstyrelsen vidtagas beträffande endast omkring en åttondedel av
de för närvarande utgående frivilliga pensionerna. Styrelsen ville i delta sammanhang
också framhålla att, även om avdrag icke verkställdes å utbetalade
frivilliga pensioner, detta icke behövde medföra en försämring av uppbördsresultatet,
enär en sådan pension ju representerade en avsevärt högre grad av
säkerhet för skattens utfående än till exempel vanlig arbetsinkomst.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anför med instämmande av försäkringsinspektionen: Enligt

32 § 2 mom. d) kommunalskattelagen skola s. k. engångsbetalda
livräntor tagas till beskattning endast till viss del av livräntebeloppet. Den
beskattningsbara delen av livräntan varierar, beroende på livräntetagarens
ålder, från 80 till 10 % av livräntebeloppet. Orimligheten av att å sådana
livräntor tillämpa tabellskattesystemet eller regeln med procentuell skatt
torde ligga i öppen dag.

Vidare må framhållas, att pensioner och livräntor ofta äro av pupillförsäkrings
karaktär (barnpensioner). Beträffande sådan försäkring gäller enligt
32 g, 2 inom. a) att eli belopp intill 600 kronor om året är skattefritt, därest
förmånstagaren ej fyllt 21 år. Enligt 51 § kommunalskattelagen gäller vidare,
att taxerad inkomst understigande 600 kronor ej skall tagas till beskattning.
Omyndig kan sålunda lia inkomst, som inklusive pupillförsäkring uppgår till
1 200 kronor utan att skatteplikt föreligger.

Vad sålunda i korthet anförts torde klarlägga nödvändigheten av föreskrift
såväl vid alt. II som vid alt. lil, att preliminär skatt å engångsbetalda livräntor
och å pupillpensioner skall av vederbörande försäkringsbolag innehållas
endast eiler verkställd debitering. Tabellskattesystemet eller systemet med
procentuell skatt är överhuvud taget icke användbart i de fall varom här är
fråga.

Om alt. I eller II genomföres, kommer försäkringsbolagens skyldighet att
verkställa skatteavdrag å pensioner och livräntor att begränsas lill utbetal -

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

ningar, som ske månadsvis. En förutsättning för att avdragsskyldighet skall
föreligga är nämligen enligt 28 § i dessa alternativ, att utbetalning sker månadsvis
eller oftare. Av lagtexten till alt. II framgår däremot ej klart, huruvida
beredningen tänkt sig att »löneavdrag» skall ske å utbetalningar, som
avse längre lid än en månad, eller icke. Av 4 och 46 §§ i detta alternativ vill
det dock synas, som om beredningen tänkt sig samma regel som vid alt. I
och III. Om alt. II väljes, är det emellertid önskvärt att denna regel kommer
till klart uttryck i lagtexten.

I livränte- eller pensionsförsäkring ingår ofta försäkring för engångsbelopp,
ej avseende viss tidsperiod. Sålunda inrymmer tjänstepensionsförsäkringen
som regel s. k. kapitalunderstöd, vilka utbetalas, då den försäkrade uppnår
pensionsåldern och då han avlider. Dessa kapitalunderstöd äro i sin helhet
beskattningsbara. Enligt beredningens alt. I och, beträffande övergångsåren
1947—1948, även enligt alt. III torde försäkringsbolagen ej vara skyldiga att
å sådant engångsbelopp göra avdrag för skatt, eftersom utbetalningen ej sker
»månadsvis eller oftare» och för övrigt ej kan sägas avse viss tidsperiod. Efter
övergångsperioden skall preliminär skatt för dylikt engångsbelopp enligt alt.
III beräknas såsom för månadsinkomst (8 § i tilläggsförordningen). Enligt
alt. II slutligen torde utbetalningar, varom här är fråga, enligt 7 § böra göras
till föremål för avdrag, beräknat efter 10 % eller 15 °/o, beroende på om den
skattskyldiges årsinkomst kan antagas komma att uppgå till högst 10 000
kronor resp. överstiga detta belopp.

Den i alt. III föreslagna regeln, att enligt skattetabell uttaga preliminär
skatt å här avsedda engångsbelopp såsom för månadsbelopp leder ofrånkomligen
oftast till att ett avsevärt för högt skattebelopp uttages. Utbetalningarna
belöpa sig i regel till något eller några tusental kronor och om detta belopp
betraktas som månadsbelopp kan på grund av progressiviteten vid inkomstbeskattningen
skatteprocenten bli många gånger för hög. Det är att märka
att beloppen komma i fråga för utbetalning just vid det tillfälle då vederbörandes
arbetsinkomst på grund av pensionering starkt minskas eller på grund
av dödsfall helt upphör.

Riksförbundet hemställer, att engångsutbetalningar av här ifrågavarande art
helt undantagas från preliminärbeskattning hos försäkringsbolagen. Kan så ej
ske, bör i varje fall vid alt. III avdragsregeln ändras så, att skatteavdraget
ej blir orimligt stort. Örn alt. II väljes, torde det vara nödvändigt, att för
skatteavdraget fastställa en för alla lika procentsats, då vederbörande försäkringsbolag
saknar kännedom om mottagarens inkomstförhållanden.

Uppbördsberedningen uttalar å s. 243 i betänkandet, att avsikten är, att
även enligt alternativ III avdrag enligt tabell skall komma till användning i
fråga örn pension, livränta och periodiskt understöd av visst slag. Med hänsyn
till svårigheten för den, som verkställer utbetalning härav, att avgöra, huruvida
utbetalat belopp avser huvudsaklig inkomst eller ej, har det emellertid
ansetts lämpligt att tillsvidare icke utsträcka tillämpningen av tabellmetoden
att omfatta även nu berörda inkomstslag. Riksförbundet har velat fästa uppmärksamheten
på detta uttalande och utgår ifrån att skatteavdrag, som försäkringsbolagen
ha att verkställa vid utbetalning av pensioner och livräntor,
tills vidare skola ske endast efter preliminär debitering och ej med anlitande
av tabellsystemet. Som en följd härav böra försäkringsbolagen, örn det av
riksförbundet förordade alt. III genomföres, undantagas från skyldigheten enligt
2 § i tilläggsförordningen till detta alternativ att till de lokala skattemyndigheterna
insända förteckningar över sina pensions- och livräntetagare.

Oberoende av vilket alternativ som väljes ger förslaget, att försäkringsbolagen
skola verkställa skatteavdrag å pensioner och livräntor, anledning till
följande erinringar från riksförbundets sida.

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

En förutsättning för att ett försäkringsbolag skall vara skyldigt att vid utbetalning
av pension eller livränta avdraga preliminär skatt är att pensionen
eller livräntan utgör mottagarens huvudsakliga inkomst. Bolagen sakna emellertid
kännedom om pensions- eller livräntetagares övriga inkomster, varför
bolagen torde nödgas att verkställa skatteavdrag vid varje utbetalning intill
dess den skattskyldige visar, att sådant avdrag ej skall ske. Följden härav
måste bli, att bolagen i en mängd fall komma att göra avdrag för skatt,
då så ej bort ske, och att göra avdrag med annat belopp än som vederbort.
Detta måste ovillkorligen skapa irritation hos försäkringstagarna och
därjämte föranleda ett stort antal skatterestitutioner. För att minska antalet
fall, som kunna förväntas ge anledning till konsekvenser av antydd art, är det
därför enligt riksförbundets mening önskvärt med vissa begränsningar i försäkringsbolagens
skyldighet att verkställa skatteavdrag vid utbetalning av
pensions- och livräntebelopp.

Vid arbetsoförmåga på grund av invaliditet eller sjukdom kan vid vissa
försäkringsformer s. k. invalidpension utgå, så länge arbetsoförmågan består.
Utgående invalidpension utgör så stor del av full invalidpension, som svarar
mot graden av arbetsoförmåga. Full invalidpension är mindre än den anställdes
lön, men det förekommer att arbetsgivare fylla ut invalidpepsionen,
så att den anställde även under sin arbetsoförmåga sammanlagt åtnjuter en
inkomst, som helt eller i det närmaste motsvarar lönen. Särskilt i fall av
partiell arbetsoförmåga, då reducerad invalidpension utgår, torde det vara
mycket vanligt, att den från arbetsgivaren behållna lönen utgör vederbörandes
huvudsakliga inkomst. Med hänsyn härtill vill riksförbundet ifrågasätta
införandet av en allmän regel, att invaliditetslivräntor motsvarande lägre invaliditetsgrad
än 50 % ej skola göras till föremål för skatteavdrag. Ej heller
synes regeln om avdrag med 25 °/o böra tillämpas a invalidlivräntor som utgå
endast tills vidare, innan ersättningen blivit för framtiden definitivt fastställd.

Mindre livränte- och pensionsbelopp torde vidare i regel icke utgöra den
skattskyldiges huvudsakliga inkomst, men intill dess bolagen i varje särskilt
fall erhållit meddelande örn frihet från avdragsskyldighet, måste bolagen
förutsätta, att avdrag skall ske. I de fall, då en mindre livränta är mottagarens
huvudsakliga inkomst, blir skatten mycket liten, varför det fiskaliska
intresset av att preliminär skatt avdrages vid utbetalningen, torde vara obetydligt.
Med hänsyn till berörda förhållanden synas starka skäl tala för att
livräntor och pensioner, som ej överstiga visst belopp, generellt böra fritagas
från beskattning hos bolagen. Det må i detta sammanhang framhållas, att
livränta eller pension representerar en högre grad av säkerhet för skattens
utiående än vanlig arbetsinkomst, därigenom att livräntan eller pensionen
är säkerställd genom försäkringsavtalet, under det att vanlig arbetsinkomst
kan reduceras eller försvinna. Ett undantag av angivet slag skulle utan tvivel
i stor omfattning borttaga anledning till klagomål från de skattskyldigas
sida, samtidigt som den väsentligt skulle reducera skattemyndigheternas och
försäkringsbolagens arbete. Med hänsyn till vad ovan anförts beträffande
pupillpension hemställer riksförbundet, alt bolagens avdragsskyldighet begänsas
till alt omfatta livriintor och pensioner överstigande 1 200 kronor årligen.

Kammarrätten framhåller, att det syntes vara svårt för försäkringsanstalt
ali avgöra, huruvida livränta, som utbetalades av anstalten, utgjorde den
skatlskyldiges huvudsakliga inkomst. Då pensioner och livräntor i regel icke
underginge några större växlingar i beloppet och således löneavdragets be -

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

Departements

chefen.

räknande efter tabell knappast torde medföra någon väsentlig fördel, kunde
ifrågasättas, huruvida de icke borde undantagas från A-skatt.

Överståthållarämbetet uttalar, att särskild föreskrift syntes böra meddelas
om att i fall, som avsåges i 32 § 2 mom. d) kommunalskattelagen, skatteavdraget
skulle beräknas å livräntans reducerade belopp.

Länsstyrelsen i Stockholms län erinrar likaledes om förenämnda bestämmelse
i kommunalskattelagen. Länsstyrelsen framhåller vidare, att även i
fråga om s. k. pupillpension gällde i skattehänseende, att endast viss del av
pensionen utgjorde skattepliktig intäkt för mottagaren. Särskilda föreskrifter
angående sättet för skatteavdragets fullgörande vore här erforderliga.

Av skäl som uppbördsberedningen anfört finner jag preliminärbeskattningen
i princip böra avse samtliga förvärvskällor.

Såsom förut framhållits, torde preliminärskatten för förvärvskällorna
jordbruksfastighet, annan fastighet och rörelse icke kunna beräknas annorledes
än på grundval av taxering — årlig eller preliminär —- följd av debitering.
I fråga örn förvärvskällorna tillfällig förvärvsverksamhet (av annat
slag än avyttring av egendom och lotterispel) samt kapital är det däremot i
och för sig möjligt att låta preliminärbeskattning ske med viss procent av
inkomsten. De skäl, som uppbördsberedningen funnit tala emot tillämpning
av sistnämnda metod i fråga örn inkomst av kapital, anser jag emellertid
bärande och har därför intet att erinra mot beredningens förslag i denna del;
till frågan om berörda metods användning, såvitt angår inkomst av tillfällig
förvärvsverksamhet, återkommer jag senare.

Vad förvärvskällan tjänst angår, föreslås enligt de olika alternativen skilda
metoder för beräkning av preliminärskatten. Den enligt alternativ I föreslagna
metoden att genomgående uttaga preliminärskatt för nyssnämnda inkomst
efter debitering har icke förordats av någon av beredningens ledamöter.
Med några undantag hava ej heller remissinstanserna förordat nämnda
alternativ.

Metoden att beräkna preliminärskatten med utgångspunkt från en ungefär
tva år tidigare uppburen inkomst är onekligen icke helt överensstämmande
med källbeskattningens idé, vilken får anses innebära att skatten utgår i
förhållande till den inkomst, som skatten avser. Debiteringsmetoden synes
därför icke böra regelmässigt användas i fråga om inkomst av tjänst, enär
sådan inkomst merendels är av den natur att verklig källskatt kan uttagas
för densamma. En beräkning av preliminärskatten enligt skattetabell eller,
i särskilda fall, efter viss procentsats torde sålunda i det övervägande antalet
fall giva bättre resultat. Skulle preliminärskatten för flertalet löntagare utgå
efter debitering komrae, såsom beredningen framhållit, betydande olägenheter
att uppstå för de skattskyldiga och en avsevärd arbetsbelastning att
inträda för de lokala skattemyndigheterna till följd av de preliminära taxeringar
och jämkningar, som skulle bliva erforderliga vid förändringar i inkomsten.
Vid nu angivna förhållanden finner jag mig icke kunna förorda,
att uppbördsförfarandet utformas i enlighet med alternativ I.

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

169

Vad härefter angår frågan vilketdera av alternativen II och III som lämpligen
bör förordas, vill jag först hänvisa till vad jag nyss anfört rörande det
företräde, såvitt angår inkomst av tjänst, som en beräkning av preliminärskatten
enligt skattetabell eller, i särskilda fall, efter viss procentsats får
anses äga framför en beräkning av sådan skatt efter debitering. Av det sagda
framgår, att jag finner preliminärskatten i fråga örn inkomst av tjänst böra
beräknas efter debitering endast i sådana fall, då en beräkning av skatten
enligt tabell eller med viss procent till följd av den skattskyldiges särskilda
inkomstförhållanden skulle giva ett sämre resultat. Sådana särskilda förhållanden
kunna, såsom beredningen anfört, anses föreligga, då skattskyldig
åtnjuter bruttoinkomst från vilken han är berättigad till avdrag för omkostnader
till betydande del av inkomsten, då av skattskyldig uppburen inkomst
av tjänst, varför preliminärskatt obligatoriskt uttages, utgör blott en obetydlig
del av hela hans inkomst eller då, såsom fallet är beträffande viss serveringspersonal,
inkomsten icke uppbäres från arbetsgivaren samt avdrag å inkomsten
för skatt således icke kan verkställas och preliminärskatt ej heller
kan beräknas enligt tabell eller efter viss procentsats.

I nyss omförmälda fall skall preliminärskatt för inkomst av tjänst utgå
efter debitering såväl enligt alternativ II som enligt alternativ III. Enligt det
sistnämnda alternativet föreslås debiteringsmetoden skola användas även i
sådana fall, då skattskyldig åtnjuter naturaförmåner i annan form eller till
väsentligt högre värde än som finnes angivet i skattetabell, då skattskyldig
åtnjuter inkomst utöver den i den huvudsakliga anställningen för bestämd
tidsperiod uppburna lönen till belopp överstigande en femtedel av denna,
dock minst sexhundra kronor, samt då skattskyldig uppbär inkomst endast
under en del av året (säsongarbetare).

Uttagandet av preliminärskatt efter debitering torde emellertid, i fråga om
inkomst i form av naturaförmåner av nyss angivna slag, knappast giva bättre
resultat än en beräkning av sådan skatt enligt tabell- eller procentmetod.
Även örn skattskyldig åtnjuter naturaförmåner till annat värde än som är
angivet i skattetabell böra sistnämnda metoder med fördel kunna användas;
då berörda värde i regel icke varierar under året, bör hänsyn till förmånerna
kunna tagas genom att den lokala skattemyndigheten fastställer vilket
värde de skola anses äga vid preliminärbeskattningen.

Vad åter angår det fall att skattskyldig utöver den i den huvudsakliga anställningen
för bestämd tidsperiod uppburna lönen åtnjuter inkomst till belopp,
överstigande en femtedel av nämnda lön, dock minst sexhundra kronor,
torde ej heller kunna antagas, att uttagandet av preliminärskatlen efter debitering
alltid kommer att giva det bästa resultatet. Uppbär sålunda den skattskyldige
jämte den för bestämd tidsperiod avtalade lönen ackordsersättning,
torde den senare i många fall variera betydligt från år till år, varför en beräkning
av preliminärskatten för den tidsbestämda lönen enligt tabell och för
ackordsersättningen efter fastställd procentsats tvärtom kan förväntas lämna
ett bättre resultat än en beräkning av skatten för den sammanlagda inkomsten
efter debitering. Likaså torde, örn skattskyldig jämte inkomst av tjänst

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

åtnjuter mera betydande inkomst från annan förvärvskälla, med undantag
för tillfällig förvärvsverksamhet, kunna förutsättas att — såvida tjänsteinkomsten
icke utgör blott en obetydlig del av den sammanlagda inkomsten
— det bästa resultatet oftast vinnes, örn inkomsten av tjänst preliminärbeskattas
enligt tabell eller efter viss procentsats och den övriga inkomsten
efter debitering. Uppbär åter den skattskyldige utöver inkomsten från
den huvudsakliga anställningen inkomst till större belopp av bisysslor eller
tillfällig förvärvsverksamhet, torde debiteringsmetoden giva det bättre resultatet
endast i de fall då den förra inkomsten är obetydlig i förhållande till
hela inkomsten; i annat fall lärer det för den skattskyldige vara mest fördelaktigt
att preliminärskatten för inkomsten från den huvudsakliga anställningen
beräknas enligt tabell eller viss procentsats och att till nämnda skatt,
på den skattskyldiges begäran, lägges visst belopp, så att det sammanlagda
beloppet täcker preliminärskatten för den totala inkomsten.

Med hänsyn till de växlingar i inkomstens storlek från år till år, som få
anses utmärka säsongarbete, synes i dylika fall metoden att beräkna preliminärskatten
på grundval av taxering, följd av debitering, föga tillfredsställande.
Tillämpas en beräkning enligt tabell, kan å andra sidan för hög
skatt komma att uttagas. Ju längre perioden av sysslolöshet är och ju större
inkomst vederbörande uppbär under den period arbetet varar, desto större
blir avvikelsen mellan preliminär och slutlig skatt-. Den olägenhet, som sålunda
uppkommer, bör dock i regel kunna avhjälpas genom jämkning av preliminärskatten.
I vissa fall torde man redan i förväg kunna beräkna, hur lång tid av
året arbetsperioden kommer att vara; i dylika fall bör den lokala skattemyndigheten
bestämma, att preliminär skatt skall uttagas med endast viss del av
i tabellen angivna skattebelopp. I andra fall synes däremot såsom regel någon
nedsättning av preliminärskatten icke böra ske. Har preliminär skatt
uttagits med högre belopp än som kan beräknas bliva påfört som slutlig
skatt — den förra skatten beräknas komma att överstiga den senare med
minst en femtedel av den slutliga skattens belopp, dock minst tjugufem
kronor, eller, örn särskilda (ömmande) omständigheter föreligga, med mindre
del eller belopp — och kan arbetstagaren icke antagas erhålla nytt arbete
under året, bör han — såsom jag i ett senare sammanhang förordar — få den
för högt erlagda preliminärskatten återbetald utan att avvakta avräkning efter
verkställd taxering.

Enligt vad jag nu anfört kan sålunda i de fall, då enligt alternativ III
men icke enligt alternativ II preliminärskatten föreslås skola utgå efter debitering,
en beräkning av nämnda skatt enligt tabell eller med viss procent
antagas normalt visa den bästa överensstämmelsen mellan preliminär och
slutlig skatt. Jag kan följaktligen icke förorda, att i dessa fall den förra
metoden för preliminärskattens beräkning tillämpas som huvudregel. Däremot
bör hinder icke möta att då särskilda omständigheter föranleda till antagande
att debiteringsmetoden giver det bästa resultatet, denna metod tilllämpas
även uti de ifrågavarande fallen. Anser skattskyldig eller arbets -

171

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

givare anledning förefinnas att tillämpa debiteringsmetoden, bör han alltså
hos den lokala skattemyndigheten göra anmälan härom. På nämnda myndighet
bör därefter ankomma att avgöra, huruvida ifrågavarande metod skall
komma till användning eller icke. Finner lokal skattemyndighet, ulan att
dylik anmälan skett, att debiteringsmetoden hör tillämpas, bör myndigheten
äga besluta, att denna metod skall komma till användning. Att föreskriva
skyldighet för arbetsgivare att insända sådana förteckningar med uppgift
angående arbetstagares inkomstförhållanden, som föreslås enligt alternativ
III, finner jag emellertid icke erforderligt. För att möjliggöra för myndigheten
att vid övergången till det nya uppbördssystemet tillämpa den metod för
beräkning av preliminärskatten, som må anses vara för vederbörande skattskyldig
lämpligast, torde däremot taxeringsnämnderna under år 1946 böra
i inkomstlängden angiva, för vilka skattskyldiga med inkomst av tjänst debiteringsmetoden
bör användas.

Då för skattskyldig preliminärskatt skall uttagas för inkomst av tjänst
enligt skattetabell eller med viss procentsats och för annan inkomst (med
undantag för inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet) efter debitering, uppkommer
visst merarbete för debiteringsmyndigheten, enär två debetsedlar
(å A- och C-skatt) måste utfärdas. Emellertid torde det vara i förhållandevis
litet antal fall som detta måste ske, varför nämnda merarbete icke torde bliva
av större omfattning.

Enligt alternativ III begränsas tillämpningen av tabellmetoden genom förslaget
att — i varje fall tills vidare — denna metod skall användas endast
i fråga om sådana arbetstagare, som äro anställda hos arbetsgivare med flera
än tre anställda. Genom denna schablonmässigt bestämda gräns mellan olika
kategorier arbetsgivare undantages ett betydande antal skattskyldiga med
inkomst av tjänst från tillämpningen av den för dem normalt mera fördelaktiga
tabellmetoden. Detta är givetvis otillfredsställande.

Då vederbörande arbetstagare uppbär endast kontant inkomst, synes det
knappast vara svårare att tillämpa tabell- eller procentmetoden, i varje fall
icke den förra, än att uttaga preliminär skatt på grund av debitering; användningen
av procentmetoden förorsakar dock något mera arbete än debiteringsmetoden.
Den lokala skattemyndigheten förutsättes nämligen skola å debetsedeln
angiva vilken tabell och, med hänsyn till skattskyldigs civilstånd och
barnantal, vilken kolumn i vederbörlig avdelning av tabellen (för veckolön,
månadslön etc.) som skall användas; vid debetsedeln fogas därjämte ifrågavarande
tabell. Arbetsgivaren har sålunda endast att i kolumnen för preliminär
skatt avläsa den skatt, som där angives för inkomsten i fråga. Med hänsyn
till de sålunda av myndighet lämnade anvisningarna torde någon svårighet
icke föreligga ens för de mindre arbetsgivarna att tillämpa tabellmetoden.
Någon större svårighet att uträkna skatten efter fastställd procentsats synes
icke heller föreligga; i tabellerna angives, när vederbörlig procentsats skall
användas.

Något mera arbete än nyss sagts förorsakas arbetsgivarna, då det gäller

172

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

att uträkna preliminärskatten för inkomst, som utgöres tili en del av kontanter
och till en del av naturaförmåner. I dylikt fall har arbetsgivaren att,
innan preliminärskatten avläses ur tabellen eller eljest uträknas, till den
kontanta inkomsten lägga värdet av naturaförmånerna. Nämnda värde angives
emellertid i tabellen för vanligen förekommande löneperioder. Förfarandet
synes icke heller i detta fall vara mera invecklat än att det bör kunna bemästras
även av de mindre arbetsgivarna. Jag vill i detta sammanhang även
erinra om att de sammanslutningar, som representera särskilt de mindre
arbetsgivarna, i de avgivna yttrandena uttalat som sin åsikt, att det icke torde
erbjuda några oöverkomliga svårigheter för arbetsgivarna att allmänt tilllämpa
tabellmetoden.

Det har slutligen gjorts gällande, att därest arbetsgivare underlåtit att
verkställa löneavdrag eller gjort dylikt avdrag med för lågt belopp detta förhållande
vid tillämpning av metoden att beräkna preliminär skatt enligt
skattetabell i motsats till vad fallet vore vid uttagande av preliminär skatt
efter debitering — icke kunde konstateras förrän vid avräkningen av den
preliminära skatten mot den slutliga. I följd härav skulle den skattskyldige
kunna bliva nödgad att erlägga hela eller en betydande del av skatten för
viss inkomst såsom kvarstående skatt; då han samtidigt hade att gälda preliminär
skatt för det löpande inkomståret komme han att drabbas av en
avsevärd skattebörda. Kunde den skattskyldige icke erlägga skatten, vöre
enligt de av uppbördsberedningen föreslagna bestämmelserna arbetsgivaren
ansvarig därför. Detta arbetsgivarens ansvar kunde således komma att utkrävas
lång tid efter det underlåtenheten att göra löneavdrag ägt rum. Då det
kunde befaras, att särskilt mindre arbetsgivare skulle göra sig skyldiga till
dylik underlåtenhet, vore det — enligt den nu återgivna meningsriktningen
— icke tillrådligt att utsträcka tillämpningen av tabellmetoden till dessa
arbetsgivare.

Gentemot det sålunda anförda vill jag framhålla, att då — efter vad jag
senare förordar — individuell bokföring av skatt å uppbördskort skall äga
rum, fall av total underlåtenhet att verkställa löneavdrag enligt tabell (eller
med viss procentsats) kunna konstateras efter utgången av en uppbördstermin,
varefter åtgärder skyndsamt kunna vidtagas i syfte att löneavdrag vederbörligen
göres. Visserligen kan icke med ledning av uppbördskorten avgöras,
örn löneavdrag vid tillämpning av berörda metod skett med riktigt belopp.
Det synes emellertid föga troligt, att arbetsgivarna skola, annat än i
rena undantagsfall, av oförstånd avläsa tabellerna så felaktigt, att skatten för
inkomståret uttages med avsevärt lägre belopp än som bort utgå. Farhågorna
för att de mindre arbetsgivarna skulle av okunnighet underlåta att beräkna
preliminärskatt å värdet av arbetstagarnas naturaförmåner torde med hänsyn
till de anvisningar, som föreslås skola lämnas i skattetabell, likaledes vara
betydligt överdrivna. Då jag slutligen — såsom i ett senare sammanhang
framhålles — förordar att arbetsgivare, som uppsåtligen verkställer löneavdrag
med för lagt belopp, skall drabbas av bötesstraff torde man knappast behöva
befara, att dylika fall skola bliva ofta förekommande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

173

Med hänsyn till det nu anförda anser jag mig böra förorda, att i fråga om
inkomst av tjänst i huvudsak tillämpas de enligt alternativ II föreslagna reglerna
för beräkning av preliminärskatt, innebärande att nämnda beräkning
i princip skall för samtliga skattskyldiga, vilka uppbära inkomst av tjänst,
ske med ledning av skattetabell eller med viss procentsats; debiteringsmetoden
bör sålunda användas endast där sådana omständigheter, som förut
angivits, föranleda till att beräkningen bör ske efter denna metod.

Uppbördsberedningen har föreslagit, att undantagsförmåner, sådant periodiskt
understöd eller sådan periodisk intäkt, varför givaren är berättigad till
avdrag enligt 46 § kommunalskattelagen, samt sådan inkomst av lediga ecklesiastika
sysslor, vilken ingår till allmän kassa, skola undantagas från preliminärbeskattningen.
Vad beredningen anfört till motivering av förslaget att
utesluta undantagsförmåner och periodiska intäkter av visst slag finner jag
emellertid icke utgöra tillräcklig anledning att beträffande dessa inkomstslag
stadga ett dylikt undantag. Skulle undantagsförmåner i sin helhet utgå i natura,
kan dock löneavdrag icke verkställas och preliminärskatten således ej
heller beräknas enligt skattetabell eller efter viss procentsats. Vad angår inkomst
av lediga ecklesiastika sysslor ingår sådan inkomst, efter tillkomsten
av familjepensionsreglementet för prästerskapet år 1941, icke längre till allmän
kassa.

Jag delar den uppfattning, som kommit till uttryck i några yttranden, att
fördelar skulle vinnas, därest preliminär skatt utan särskild anmälan från
den skattskyldige uttoges jämväl för inkomst av bisysslor och förut berörda
slag av tillfällig förvärvsverksamhet. Emellertid finner jag de av uppbördsberedningen
påvisade olägenheter av teknisk art, som äro förenade med ett
dylikt uttagande av preliminärskatt, böra föranleda till att därmed tills vidare
får anstå i avbidan på att praktiska erfarenheter skola vinnas angående verkningarna
av det av beredningen förordade sältet för beräkning av preliminärskatt
för de ifrågavarande inkomstslagen.

Något bärande skäl att vid preliminärbeskattningen behandla pensioner och
livräntor, som utbetalas av försäkringsanstalt — vare sig denna utgöres av
riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen eller enskilt försäkringsföretag —
annorlunda än annan inkomst av tjänst torde icke föreligga. Utgör pensionen
eller livräntan vederbörandes huvudsakliga inkomst av tjänst, bör alltså
i regel preliminär skatt för densamma beräknas med ledning av skattetabell
eller efter viss procentsats. Alldenstund preliminär skatt skall utgå endast för
inkomst, varför skattskyldighet föreligger, är det tydligt att, då livränta blott
lill viss del av sitt belopp utgör skattepliktig intäkt, preliminärskatt skall uttagas
allenast å nämnda del. Beräknas skatten enligt tabell- eller procentmetoden
skall sålunda livräntebeloppet först reduceras på sätt i 32 § 2 mom.
kommunalskattelagen sägs, innan uträkning av skattebeloppet äger rum.
Skall livräntans belopp enligt bestämmelsen under a) i nämnda författningsrum
nedsättas med 600 kronor för helt år, skall vid varje utbetalning livräntebeloppet
nedsättas med så stor del av 600 kronor, som utbetalningsperioden
utgör av helt år.

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

För att förenkla försäkringsföretagens arbete med uttagande av preliminär
skatt torde det vara ändamålsenligt att i överensstämmelse med vad som
anförts från försäkringshåll genom uttryckliga bestämmelser undantaga sådana
livräntor och pensioner från preliminärbeskattning, vilka i regel kunna
antagas icke utgöra vederbörandes huvudsakliga inkomst. Genom en dylik
åtgärd underlättas även de lokala skattemyndigheternas arbetsbörda såtillvida,
att dessa icke behöva pröva frågan, om livräntan utgör huvudsaklig inkomst.
Jag förordar därför, att preliminär skatt icke skall utgå, därest pension
eller livränta, som utbetalas av försäkringsanstalt, understiger 1 200 kronor
för år. Då den nu föreslagna bestämmelsen torde vara tillräcklig för att
undantaga livräntor, vilka i regel kunna antagas vara vederbörandes biinkomst,
synes något stadgande, varigenom ytterligare undantages livränta, som
motsvarar lägre invaliditetsgrad än 50 procent, icke vara erforderligt. Vidare
synes det icke lämpligt att livräntor, som utbetalas för längre tid än en månad,
av detta skäl undantagas från preliminärskatt; en dylik anordning kunde
befaras medföra, att skattskyldig för att slippa preliminärskatt begärde
utbetalning av livränta för kvartal eller längre tid.

Då skattskyldighet föreligger för utbetald livränta, även örn den icke definitivt
fastställts, bör preliminär skatt utgå jämväl för sådan livränta. Fastställes
livräntan slutligen att utgå med högre belopp än som preliminärt beslutats,
och utbetalas till följd härav visst belopp för längre tid tillbaka än
den normala utbetalningsperioden, bör preliminärskatten för det senare beloppet
beräknas efter procentsats. Skulle vid fastställelsen den preliminärt
utgående livräntan nedsättas, bör jämkning av preliminärskatten ske, därest
i det följande angivna förutsättningar härför föreligga.

Folkpension torde ofta icke utgöra vederbörandes huvudsakliga inkomst
av tjänst. Då så är fallet, torde det icke vara ovanligt, att densamma icke
beskattas, enär avdrag för s. k. ömmande omständigheter medgives. Det synes
därför försvarligt att undantaga folkpension från preliminärbeskattning.
Undantag torde jämväl böra göras beträffande invalidunderstöd, blindhetsersättning
och barnbidrag. 3

3. Beräkning av preliminär skatt på grundval av taxering.

För de fall då den under året näst före inkomståret verkställda taxeringen
skall läggas till grund för beräkningen av preliminär skatt, föreslår uppbördsberedningen,
i syfte att nämnda skatt skall så nära som möjligt överensstämma
med den slutliga skatten, att ortsavdragen skola omräknas med
hänsyn till bosättning, civilstånd och barnantal den 1 november näst före
inkomstårets ingång. Har skattskyldig icke året näst före inkomståret påförts
taxering men kan han under sistnämnda år förväntas uppbära inkomst eller
kunna hans inkomstförhållanden under sistberörda år antagas komma att
mera betydligt avvika från dem, som legat till grund för taxeringen året näst
före inkomståret, föreslås en särskild uppskattning, preliminär taxering,
skola under året näst före inkomståret verkställas av den under inkomståret

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

175

påräkneliga inkomsten. Till ledning för sistnämnda taxering skall skattskyldig
avgiva särskild deklaration, preliminär deklaration.

Har skattskyldig förmögenhet, varför han är skattskyldig till särskild
skatt å förmögenhet, skall den vid taxeringen året näst före inkomståret fastställda
beskattningsbara förmögenheten läggas till grund för beräkningen av
den preliminära särskilda skatten å förmögenhet. Åsättes preliminär taxering,
skall denna avse även vederbörandes förmögenhet.

(Betänkandet s. 227, 228, jfrda med s. 217—224.)

Beträffande den preliminära taxeringen yttrar länsstyrelsen i Skaraborgs
län:

För länsstyrelsen framstår den preliminära taxeringen såsom skäligen
ofruktbar och även i viss mån skadlig för det genom årens arbete allt noggrannare
taxeringsförfarandet. Det är ofta för att icke säga i regel icke möjligt
för brukare av fastighet, rörelseidkare eller inkomsttagare av tillfällig
förvärvsverksamhet att med någon större noggrannhet uppge sin beskattningsbara
inkomst före inkomstårets utgång; och ett preliminärt deklarationsförfarande
kan understundom förutsättas medföra frestelse för de skattskyldiga
att uppge låga inkomstbelopp för taxeringen med obenägenhet att
sedermera rätta tidigare fel, när den verkliga inkomsten skall deklareras.

Länsstyrelsen anser därför, att preliminärt taxeringsförfarande och preliminärt
deklarationsförfarande i den form det framlagts i det föreliggande
förslaget icke bör komma i fråga.

Länsstyrelsen förordar för sin del, att för inkomst av förvärvskällorna jordbruksfastighet,
annan fastighet, rörelse, tillfällig förvärvsverksamhet och
kapital preliminärskatten uteslutande skulle beräknas enligt de skattskyldiga
senast påförda taxeringar. Oavsett att länsstyrelsen sålunda funne den preliminära
taxeringen icke blott onödig utan direkt skadlig för taxeringsarbetets
sunda utveckling, skulle slopandet av denna form av taxering medföra en
väsentlig förenkling av det föreslagna uppbördsförfarandet med ej oväsentliga
besparingar. Därest mot förmodan efter någon tids erfarenhet behov
skulle uppstå av preliminärt deklarations- och taxeringsförfarande, borde
organisationen lätt kunna utvidgas att omfatta även dessa institut.

Länsstyrelsen i örebro lån anser det preliminära deklarations- och taxeringsförfarandet
verklighetsfrämmande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller vikten av att precisionskravet
icke dreves för långt vid utformning av närmare anvisningar för
tillämpning av reglerna om preliminär deklaration och taxering. Eljest kunde
utvecklingen lätt tendera mot att giva det preliminära taxeringsai betet
ett utrymme, som icke stöde i rimlig proportion till det syfte man ville nå.
Avsikten vore ju att ordna uppbörd i avräkning mot den skatt, som efter
den ordinarie taxeringen slutligen debiterades. Visserligen hade föreslagits
den inskränkningen, att preliminär taxering skulle verkställas endast örn antagen
avvikelse mellan de ifrågavarande årens taxeringar uppginge till minst
en femtedel. Trots dessa modifierande föreskrifter vore fället likväl fritt för
mycket skiftande meningar — särskilt vid inträffande konjunkturväxlingar.
Det borde icke vara förenat med större olägenheter, örn för den grupp skatt -

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

Departements chefen.

skyldiga, varom nu vore fråga, den preliminärt erlagda skatten skulle komma
att avvika från den slutligt påförda. Huvudsyftet finge anses uppfyllt så
snart en väsentlig del av skattelikviden kunnat fullgöras redan under inkomståret.

Mot det av uppbördsberedningen föreslagna sättet för preliminärskattens
beräkning, då denna grundar sig på taxering, har jag i stort sett intet att
invända. I anledning av vad länsstyrelsen i Skaraborgs län anfört vill jag
endast framhålla, att en preliminär taxering icke lärer kunna undvaras, därest
för beräkning av preliminärskatten tillämpas en metod som grundar sig på
taxering.

Det är tydligt, att det i många fall är omöjligt att före inkomstårets ingång
bedöma, huruvida inkomsten under nämnda år mera väsentligt kommer
att avvika från den inkomst som legat till grund för taxeringen året
näst före inkomståret. Kan så icke ske, kan givetvis icke heller preliminär
taxering äga rum. Så snart vederbörande under inkomståret har anledning
antaga, att ändring i inkomsten på sätt nyss sagts kommer att ske, har han
emellertid möjlighet att — såsom senare framhålles — erhålla jämkning i
preliminärskatten.

Med hänsyn till att jag i ett senare sammanhang förordar, att debetsedel
å preliminär skatt icke skall översändas förrän senast den 18 januari under
inkomståret i fråga om skattskyldig, som skall vidkännas löneavdrag, och
senast den 25 februari under samma år beträffande annan skattskyldig torde
preliminär taxering kunna äga rum senare än beredningen föreslagit. Särskild
tidpunkt för taxeringens avslutande synes icke böra bestämmas; den
bör emellertid vara slutförd i så god tid, att debetsedel kan utsändas senast
vid nyss angivna tidpunkter. Vid sådant förhållande torde deklaration, som
skall ligga till grund för den preliminära taxeringen, böra avgivas — icke
den 20 oktober såsom uppbördsberedningen föreslagit — utan senast den
1 december året näst före inkomståret.

Vissa andra erinringar, som jag funnit mig böra göra mot detaljer i uppbördsberedningens
förslag i denna del, upptagas till behandling under specialmotiveringen
till departementsförslaget.

4. Beräkning av preliminär skatt med ledning av skattetabell eller
efter viss procent av inkomsten. I

I de fall, då preliminärskatten skall beräknas med ledning av skattetabell
eller efter viss procent av inkomsten, föreslår uppbördsberedningen, att tabellmetoden
skall användas, såvida inkomsten avser bestämd tidsperiod och
uppbäres vid regelbundet återkommande tillfällen, samt att procentmetoden
skall tillämpas i andra fall än nyss sagts.

Skattetabellerna skola angiva preliminärskatten för olika inkomstbelopp
och tidsperioder samt skilda civilstånd och barnantal. Olika tabeller avses
skola gälla för skilda ortsgrupper och kommunala utdebiteringar. De i tabellerna
upptagna skattebeloppen äro angivna under förutsättning, att av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

177

drag vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt medgives för
kommunala utskylder med på visst sätt beräknat belopp.

Då preliminär skatt skall beräknas med viss procent av inkomsten, skall
denna procent enligt förslaget utgöra 10; kan skattskyldig under inkomståret
komma att uppbära inkomst, överstigande 10 000 kronor, föreslås dock
procentsatsen skola uppgå till 15.

Vare sig preliminärskatten utgår enligt tabell- eller procentmetoden, skall
den enligt uppbördsberedningens förslag beräknas icke blott å kontant inkomst
utan även å naturaförmåner av visst slag, nämligen förmån av kost
för hel dag och bostad eller endera av dessa förmåner. Värdet å naturaförmånerna
föreslås skola fastställas av Kungl. Maj:t.

Den, som har att uträkna preliminärskatten och göra avdrag härför å
den skattskyldiges lön, skall först från detta belopp avräkna tjänste- och
familjepensionsavgifter. Till andra vid taxering medgivna avdrag för kostnad
i förvärvskällan tjänst har den utbetalande att taga hänsyn endast efter
beslut av myndighet, utgörande antingen avgörande av lokal skattemyndighet
i ett särskilt fall eller direktiv av Kungl. Maj:t för ett större antal fall.

Då arbetstagare uppbär lön eller annan ersättning direkt av allmänheten,
såsom drickspenningar, och ersättningen till ingen del utbetalas av arbetsgivaren,
kan denne icke''göra avdrag för skatt och preliminärskatten således
ej heller beräknas enligt tabell- eller procentmetoden. För att i dylika fall
(det är här huvudsakligen fråga om serveringspersonal) någon av nämnda
metoder likväl skall kunna tillämpas eller, om undantagsvis preliminärskatten
skulle beräknas på grundval av taxering, avdrag för skatten i varje fall
skall kunna äga rum, finner beredningen det vara av stor betydelse, att i
kollektivavtal eller eljest i avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare intages
bestämmelse om att drickspenningarna skola dagligen inlevereras till vederbörande
företags kassa för att därefter visst antal gånger i månaden utbetalas
till arbetstagaren.

Preliminär skatt enligt tabell- eller procentmetoden skall icke beräknas
för ersättning, som vid kommunal tjänst anvisats för vissa med tjänsten
förenade kostnader. Nämnda ersättning likställes uti ifrågavarande avseende
med liknande ersättning vid statlig tjänst; för sistnämnda ersättning utgår
självfallet icke preliminärskatt, enär skattskyldighet för ersättningen överhuvud
icke föreligger.

För inkomst, som uppbäres av person, vilken är i konkurs, eller av konkursbo,
skall preliminärskatt icke utgå.

(Betänkandet s. 228—238.)

Beträffande skattetabellernas utformning och antal ifrågasätter
kammarrätten, huruvida icke antalet restitutioner av för mycket erlagd
preliminär skatt skulle kunna i stor utsträckning begränsas genom den
av beredningens majoritet omnämnda men icke förordade utvägen att i tabellerna
inarbeta ett avdrag på t. ex. 100 eller 200 kronor, motsvarande beräknade
allmänna avdrag, till vilka hänsyn icke på annat sätt kunde tagas.

Bihang till riksdagens protokoll 1:945. 1 sami. 370.

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

Vidare finner kammarrätten det föreslagna antalet tabeller synnerligen
stort och ifrågasätter, örn det icke kunde vara tillräckligt, att särskilda tabeller
upprättades allenast för en i hela krontal bestämd kommunal utdebitering.

Länsstyrelsen i Kristianstads län, tjänstemännens centralorganisation och
landsorganisationen i Sverige anse likaledes, att i tabellerna borde inarbetas
ett ytterligare avdrag av 100 eller 200 kronor.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län gör erinran mot det stora antalet
tabeller och framhåller, att icke blott kostnaderna för omtryckning av
en sådan tabellserie utan även risken för en förväxling av tabellerna borde
föranleda förnyat övervägande, i vad mån förenkling skulle kunna åstadkommas.
Behovet av en sådan omprövning gjorde sig påmint även med tanke
på den omräkningsprocedur, som förutsattes skola ske i de fall då inkomsten
vid något tillfälle avsåge annan period än sådan som funnes upptagen i tabellen.
Till omprövning syntes böra upptagas frågan, huruvida antalet skattetabeller
lämpligen kunde reduceras genom att man läte intervallerna avse
endast hela krontal med bortseende från femtiotal ören.

I fråga om uppbördsberedningens förelag, att preliminärskatten
skall utgå med 10 eller 15 procent, då inkomsten icke avser
bestämd tidsperiod eller icke uppbäres vid regelbundet återkommande tillfällen,
framhåller statskontoret, att förslaget i denna del vid tillämpningen
kunde befaras komma att föranleda irritation och tvistigheter. En enhetlig
procentsats syntes vara att föredraga och denna borde då ej bestämmas högre
än till 10 procent. Härigenom komme visserligen — såsom fallet även bleve
enligt alternativ II, då den skattskyldige hade biinkomster — det obligatoriska
preliminära skattebeloppet i många fall att avsevärt understiga den
slutliga skatten. Arbetstagaren hade dock möjlighet att undvika eftersläpning
av skattebetalningen genom att hos arbetsgivaren begära, att för skatt skulle
avdragas högre belopp.

Svenska exekutionsmännens riksförbund uttalar, att ifrågavarande procentavdrag
syntes vara alltför generellt beräknade och borde närmare anslutas
till avlöningen och den därpå belöpande skatten. Avdrag med 10 procent
vore i de flesta fall för lågt beräknat; endast i ett mindre antal fall, beroende
på familjeförhållandena, torde det bliva för högt. I motsats till beredningen
ville förbundet påstå, att ett stort antal arbetstagare, särskilt inom byggnadsindustrien
o. dyl., finge ut en betydande del av sin lön i form av ackordsöverskott.
Med den föreslagna ordningen skulle en oformlighet uppstå såväl
i förhållande till andra löntagare som ock inbördes mellan dessa löntagare.
Det procentuella skattebeloppet borde därför i huvudsak beräknas enligt i
tabell angivet belopp och så nära som möjligt anslutas till den skattskyldiges
familjeförhållanden. Att i det närmaste exakt kunna fastställa, hur stor procent
som skatten utgjorde å exempelvis 300 kronors inkomst för en ungkarl
eller en person som vore gift och hade fem barn, borde lätt låta sig göra.
Några särskilda tabeller, som i detta fall skulle överlämnas till arbetsgivaren,

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

179

torde icke erfordras. Dessa tabeller skulle endast användas av debiteringsförrättaren,
som i samband med fastställandet av den sedvanliga skattetabellen
angåve vilken procentsats, som skulle tillämpas beträffande ackordslönen.
Sedan dessa särskilda procenttabeller en gång utarbetats, torde tilllämpningen
icke bliva vare sig invecklad eller besvärlig, under alla förhållanden
icke i jämförelse med de vunna fördelarna. Genom här föreslagen
anordning skulle erhållas en individuell avvägning på samma sätt som i fråga
om annan inkomst.

Länsstyrelsen i Jämtlands län föreslår, att preliminärskatten skall beräknas
efter angiven procent i stället för enligt tabell i fråga örn tillfälliga arbetare,
för vilka anställningstiden icke motsvarar ett visst antal veckor.

Svenska arbetsgivareföreningen anför:

Med hänsyn till önskvärdheten för företag med fast arbetarstam och ordnad
bokföring att i möjligaste mån verkställa avdrag enligt tabell synes det
föreningen önskvärt, att man undersöker, huruvida icke avdrag enligt tabell
i viss omfattning skulle kunna göras även för inkomst, som belöper på icke
tidsbestämd period och, vad särskilt alternativ lil beträffar, att även arbetare,
som beräknas erhålla sådan inkomst överstigande 1\5 av den för bestämd
tidsperiod beräknade inkomsten, folie under tabellsystemet. Man skulle
kunna ifrågasätta, örn icke tabellerna borde träda i tillämpning, då det på
en gång till löntagaren utbetalade beloppet icke överstege förslagsvis 250
kronor. Endast då det på en gång utbetalade beloppet överstege nämnda
summa, borde skillnaden beräknas efter en viss enhetlig procentsats. I enlighet
härmed borde en omarbetning ske av tilläggsförordningen till alternativ
III liksom beträffande mosvarande bestämmelser i alternativ II, därest
detta alternativ skall läggas till grund för lagstiftning. Det förekommer sålunda
i stor utsträckning ackord, som icke belöpa på en viss tidsperiod. En
ligt alternativ II skall man uträkna skatten enligt tabell på tidlönen och
verkställa avdrag med 10 eller 15 procent på ackordslönen, samt enligt alternativ
III uttaga skatt å ackordslönen enligt den tabell, som avser månadslön.
Båda dessa förfaringssätt medföra betydande merarbete utan att resultatet
därför torde bli avsevärt bättre. Enligt den till alternativ III fogade
tilläggsförordningen skulle ett betydande antal arbetare framför allt inom
verkstadsindustrin komma att helt uteslutas ur tabellsystemet. Antingen man
väljer alternativ II eller alternativ III synes det därför, såsom ovan nämnts,
finnas anledning undersöka, huruvida man icke skulle kunna vinna en tillfredsställande
lösning, därigenom att gränsen för tabellsystemets användning
vid icke tidsbestämda inkomster sattes vid att beloppet icke finge överstiga
250 kronor. Endast i de fall, då beloppet uppginge till högre belopp,
skulle sålunda procentavdrag behöva beräknas efter en viss enhetlig procentsats.
Härigenom komme visserligen i regel något för hög skatt att uttagas,
men örn, såsom enligt alternativ III förutsattes, systemet kompletteras
så, att restitutioner av smärre belopp undvikas, synes detta knappast vara
ägnat att väcka större betänkligheter, eftersom det för höga skatteavdraget
i realiteten endast innebär, att skatten blivit uttagen tidigare än vederbort,
men dock vid en tidpunkt, som ur löntagarens synpunkt i allmänhet torde
vara lämplig.

Genom ett sådant förfarande skulle inom verkstadsindustrin m. fl. industrier
avdrag tilt övervägande del kunna ske efter tabell, vilket borde kunna
förenkla systemet.

180

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

Beträffande beredningens förslag, att preliminär skatt skall beräknas jämväl
å värdet av naturaförmåner anför länsstgrelsen i Örebro län:

Givetvis måste ett sådant stadgande finnas om källskatt för inkomst av
tjänst överhuvud skall kunna föreskrivas. Det kommer emellertid att i praktiken
leda till en i hög grad orättvis beskattning, då det gäller vissa kategorier
inkomsttagare, såsom i jordbruk eller å sjukhus anställda. Länsstyrelsen
har väl i samband med taxeringarna uttalat sig om vissa värden å naturaförmånerna,
vivre och bostad, men då det visat sig, att dessa tillämpats
utan vederbörligt hänsynstagande till de olika förmånernas rätta värde, har
länsstyrelsen nödgats med skärpa framhålla nödvändigheten av att jämkning
sker uppåt eller nedåt allt efter de värden, förmånerna i de enskilda
fallen hava.

De värden, länsstyrelsen och sedermera länsprövningsnämnden angivit,
hava således meddelats allenast till ledning för normalfallen med uttrycklig
förutsättning, att avvikelse skulle ske, där förmånernas värde över- eller understiger
vad som kan anses normalt. Sådan avvikelse från angivna normalvärden
sker också numera i mycket stor utsträckning vid taxeringen.

Att, såsom beredningen avser, åsätta naturaförmånerna andra värden vid
den kommande taxeringen än de vid preliminärbeskattningen tillämpade
måste länsstyrelsen finna ytterligt olämpligt ur alla synpunkter. Dessa ofta
mindre skattekraftiga personer skulle säkerligen i stor utsträckning få betala
för hög preliminärskatt, varigenom restitutionernas antal komma att ytterligare
ökas.

Magistraten i Eskilstuna anser, att förslaget i fråga om naturaförmåner
vore väl restriktivt. Förmånen av fri kost medtoges endast, då den utginge
för hel dag. Det vanliga fall, då endast lunch utginge, komme därför ej att
beaktas vid preliminärskattens beräkning. Skäl för denna begränsning syntes
icke föreligga. Detsamma gällde även det inom vissa näringsgrenar understundom
regelmässigt förekommande förhållandet, att bostad tillhandahölles
till ett pris, som innebure en ofta betydande s. k. dold förmån.

Liknande synpunkter uttalas av länsstgrelsen i Malmöhus län. I

I fråga om uttagande av preliminär skatt av sådana arbetstagare, vilka
uppbära sin inkomst direkt från allmänheten i form av drickspenningar,
yttrar kommerskollegium, att det ur uppbördssynpunkt vore önskvärt, att
det av uppbördsberedningen föreslagna systemet med inleverering av drickspenningarna
till arbetsgivaren komme till stånd. Såsom beredningen förutsatt
borde detta ske genom frivilliga överenskommelser. På liknande sätt
uttala sig länsstyrelserna i Södermanlands och Kalmar län, magistraten i Linköping
samt handelskammaren i Gävle.

Uppbördsintendenten hos Överståthållarämbetet anser, att det hade varit
önskvärt, att frågan om ett effektivt beskattande av drickspenningar närmare
utretts och reglerats. Även länsstyrelserna i Kronobergs, Kristianstads, Örebro
och Västernorrlands län, magistraterna i Södertälje, Hälsingborg och
Askersund samt stadsfogdarna i Uppsala och Luleå framhålla, att det vore
otillfredsställande, att förevarande fråga icke kunnat lösas på ett godtagbart
sätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

181

Länsstyrelserna i Malmöhus och Norrbottens län samt stadsfullmäktige
i Luleå uttala, att i lag borde föreskrivas skyldighet för arbetstagare att inleverera
drickspenningar till arbetsgivaren, varefter löneavdrag kunde verkställas.

Sveriges centrala hotell- och restaurantförening anför, att frågan hade sin
största betydelse för serveringspersonalen, vilken regelmässigt åtnjöte lön
i form av s. k. serveringsavgift. Av uppbördsberedningen omförmälda överenskommelser
mellan arbetsgivare och arbetstagare grundade sig på det
mellan arbetsgivare- och arbetstagareorganisationerna gällande kollektivavtalet,
vilket innehölle anvisning på ett system, enligt vilket serveringspersonalen
varje dag skulle inbetala 10 procent av omsättningssumman till restaurantens
kassa, varefter de sålunda samlade serveringsavgifterna två gånger
i månaden utbetalades till personalen. Detta system, som skulle möjliggöra
en tillämpning av löneavdrag, förutsatte emellertid frivillighet från serveringspersonalens
sida och kunde icke tvångsvis införas. För närvarande
vöre systemets tillämpning mycket begränsad. Det vöre även tvivelaktigt,
om det kunde lyckas att genom kollektivavtal giva bestämmelsen tvingande
karaktär. Även om så skulle vara fallet, vore frågan dock därmed icke löst,
då det funnes ett betydande antal anställda, som arbetade utan kollektivavtal.
Det vore därför mest rationellt, om frågan lagstiftningsvägen kunde lösas
så, att serveringspersonalen och därmed i avlöningshänseende jämställd personal
ålades skyldighet att till arbetsgivarna inleverera de direkt uppburna
ersättningsbeloppen och att arbetsgivarna sedan vid beloppens periodiska utbetalning
innehölle preliminärskatten.

Landsorganisationen i Sverige; i vilkens yttrande Sveriges hotell- och restaurantpersonals
förbund instämmer, framhåller, att en lösning av frågan
om det mest ändamålsenliga sättet för skattebetalningen beträffande nu
ifrågavarande kategori av arbetstagare åtminstone teoretiskt sett skulle vara,
örn löneutbetalningen ordnades på sätt beredningen ifrågasatt. 1 sista hand
vore det en fråga mellan vederbörande arbetstagare och arbetsgivare att i
samförstånd ordna utbetalningen på sådant sätt. Det finge i sammanhanget
anmärkas, att restaurantpersonalen sedan länge arbetat för en avveckling
av drickspenningsystemet. Saken hade förevarit vid avtalsförhandlingar.
Sommaren 1945 hade Sveriges hotell- och restaurantpersonals förbunds kongress
antagit ett uttalande, enligt vilket förbundsstyrelsen vid kommande
avtalsförhandlingar borde verka för systemets avskaffande såsom avlöningsform
och ersättande med fasta löner.

Beredningens förslag, att preliminär skatt icke skall beräknas å belopp,
som staten eller kommun anvisar till bestridande av
särskilda med tjänsten förenade kostnader, finner Överståthållarämbetet
i och för sig befogat. Ämbetet ville dock erinra därom, att
tvekan icke sällan kunde uppstå huruvida ett visst anvisat belopp verkligen
vore avsett att bestrida med tjänst förenade kostnader eller om beloppet hade
ren lönekaraktär. Huruvida några mera preciserade bestämmelser kunde
lämnas till ledning för löneavdragen syntes dock tvivelaktigt. I sista band

182

Kungl. Majlis proposition nr 370.

Departementschefen.

bleve det ju beskattningsmyndighetemas sak att pröva om avdrag bort ske
eller ej. Emellertid förtjänade uppmärksammas, att särskild ersättning för
med tjänst förenade kostnader även anvisades av vissa organ, som icke vöre
kommuner, särskilt av hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelser. Det
vore här fråga om resekostnads- och traktamentsersättning till hushållskonsulenter,
fiskerikonsulenter, jägmästare och skogvaktare m. fl. Det syntes
önskvärt, att den beträffande av kommuner anvisade medel föreslagna regeln
utsträcktes att gälla även beträffande medel, som anvisats av nu berörda
organ.

Beträffande beredningens förslag, att preliminär skatt icke
skall beräknas å ersättning, som utbetalas till person,
vilken är i konkurs, eller till konkursbo, framhåller
svenska arbetsgivareföreningen, att i anvisningarna till förordningen borde
intagas en klar bestämmelse örn att det skulle åligga arbetstagaren att
styrka, när han vore i konkurs, enär man i annat fall knappast kunde vänta,
att arbetsgivaren skulle underlåta att verkställa löneavdrag.

Överståthållarämbetet anför, att då en arbetstagare försatts i konkurs det
mera sällan förekomma, att visst belopp avdroges å hans lön för att tillställas
konkursboet; så kunde för övrigt ske endast i den i 27 § konkurslagen
stadgade ordning. Det syntes icke rimligt, att i det fall, då arbetstagare under
konkurs finge behålla och för egen räkning förbruka hela lönen, han
jämväl skulle befrias från sedvanligt löneavdrag därå. En sådan regel skulle
närmast föranleda till att det för vissa löntagare med dålig ekonomi kunde
komma att betraktas såsom en ren förmån att försättas i konkurs, då de ju
därigenom befriades från löneavdrag. Hade i den ordning, konkurslagen föreskreve,
beslut fattats örn inbetalning till konkursboet av viss del av arbetstagares
lön, syntes ej heller anledning förefinnas att beträffande återstående
del därav, som arbetstagaren finge fritt förbruka, stadga generell frihet från
löneavdrag. Detta fall syntes nämligen på intet sätt vara mera ömmande
än andra sådana, beträffande vilka hänsyn till eventuell nedsatt skatteförmåga
finge tagas genom utnyttjande av jämkningsinstitutet. Liknande synpunkter
uttalas jämväl av magistraten och stadsfullmäktige i Askersund.

Den av uppbördsberedningen föreslagna gränsdragningen mellan de fall,
då preliminärskatt skall beräknas enligt skattetabell, och de fall, då sådan
skatt skall utgå med angiven procent av inkomsten, synes lämplig. Jag biträder
därför förslaget i denna del.

Vad beredningen föreslagit beträffande de olika förhållanden, vartill i
skattetabellerna skall tagas hänsyn, synes icke giva anledning till annan erinran
än att i tabellerna bör inarbetas ett avdragsbelopp å 100 kronor, motsvarande
vid taxering vanligen avdragbara omkostnader för försäkringspremier
m. m. Härigenom skapas viss garanti för att icke för hög preliminär
skatt uttages och för att antalet restitutionsfall begränsas. Att låta tabellerna
avse blott i hela krontal bestämd kommunal utdebitering torde icke vara till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

183

fredsställande, enär härigenom differenserna mellan preliminär och slutlig
skatt komme att ökas.

Därest på sätt beredningen föreslagit två olika procentsatser — beroende
på den antagliga inkomstens storlek -— tillämpas vid preliminärskattens beräkning
efter procentmetoden, torde detta medföra, att bättre överensstämmelse
mellan preliminär och slutlig skatt ernås. Däremot torde en längre
gående differentiering av de procentsatser, efter vilka preliminärskatt skall
utgå, icke böra komma i fråga, enär en sådan skulle försvåra tillämpningen
av procentmetoden. Jag tillstyrker därför beredningens förslag i förevarande
avseende.

Den högre procentsatsen bör tillämpas endast då arbetsgivare eller annan,
som utbetalar lön eller annan ersättning, med sin kännedom örn mottagarens
inkomstförhållanden har skäl att antaga, att vederbörandes sammanlagda inkomst
under inkomståret kommer att överstiga 10 000 kronor. Saknar den
som verkställer utbetalningen dylik kännedom, bör den lägre procentsatsen
användas.

Enligt beredningens förslag skall vid preliminärbeskattningen hänsyn tagas
till naturaförmåner endast såvitt de omfatta kost för hel dag (varmed
avses minst två mål örn dagen) och bostad eller endera av dessa förmåner.
Bland de förmåner, vilkas värde sålunda skall läggas till grund för uträkning
av preliminärskatten, torde emellertid böra medtagas även förmånen
av ett mål om dagen (fri lunch).

De värden å naturaförmåner, som skola gälla vid preliminärbeskattningen,
torde — såsom beredningen föreslår — böra fastställas av Kungl. Majit,
därvid i mån av behov olika värden å samma förmån böra åsättas för skilda
delar av riket. För att man icke skall erhålla för många olika värden å samma
förmån, vilket skulle försvåra uträkningen av preliminärskatten, är det
tydligt att nämnda värden måste fastställas efter relativt schematiska grunder.
Värdena böra bestämmas så, att de för det stora flertalet skattskyldiga
icke bliva för höga; i annat fall kunde befaras, att restitution av preliminärskatt
finge ske i ett stort antal fall. De fastställda värdena skola angivas i
skattetabellerna för däri förekommande mkomstperioder. Värdena bliva bindande
endast såvitt angår beräkningen av förmånernas värde i och för
preliminärbeskattningen.

I likhet med beredningen anser jag, att arbetsgivare och annan, som har
att uträkna preliminär skatt med ledning av skattetabell eller efter de angivna
procentsatserna, icke skall — bortsett från de vid taxering medgivna avdrag,
som äro inräknade i de uti tabellerna upptagna skattebeloppen -— taga hänsyn
till andra avdrag än sådana, vilka avse tjänste- och familjepensionsavgifter,
såvida icke Kungl. Majit, länsstyrelse eller lokal skattemyndighet beslutat,
att särskilt avdrag skall få göras vid preliminärbeskattningen.

Det är givetvis otillfredsställande både för vederbörande arbetstagare och
det allmänna, att med nuvarande avlöningsförhållanden preliminär skatt i
regel icke kan beräknas enligt tabell- eller procentmetoden och avdrag för
skatt å lönen sålunda ej heller kan ske, då fråga är örn serveringspersonal

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

som uppbär hela sin löneinkomst i form av drickspenningar direkt från allmänheten.
Därest icke drickspenningsystemet utbytes mot en ordning med
fasta löner, torde en ur uppbördssynpunkt tillfredsställande form för utbetalning
av serveringspersonalen tillkommande drickspenningar icke stå att vinna
med mindre dessa inbetalas till företagets kassa och därifrån utbetalas
till vederbörande arbetstagare månadsvis eller oftare. Det synes emellertid
icke lämpligt att statsmakterna genom lagstiftning ingripa i serveringspersonalens
avlöningsförhållanden utan dessa torde böra ordnas genom avtal mellan
arbetsgivarna och arbetstagarna.

I överensstämmelse med vad Överståthållarämbetet yttrat, torde den föreslagna
bestämmelsen, att preliminär skatt icke skall beräknas å ersättning,
som anvisats för vissa med tjänst förenade kostnader, böra gälla icke blott
sådan av kommun anvisad ersättning utan även dylik ersättning, som anvisats
av vissa halvofficiella institutioner, såsom hushållningssällskap m fl.;
med nyssnämnda institutioner synas böra likställas vissa enskilda sammanslutningar,
vilka i berörda avseende i regel icke anvisa större ersättningar än
dessa. Det torde böra ankomma på Kungl. Majit att avgöra, vilka institutioner
och sammanslutningar som i det ifrågavarande hänseendet böra vara
likställda med kommun.

Är löntagare försatt i konkurs, äger han jämlikt 27 § konkurslagen av sin
lön behålla endast vad han behöver till skäligt underhåll för sig själv, make
och oförsörjda barn eller adoptivbarn samt vad som åtgår till kostnad för
förlag. Vid bestämmande av det gäldenären sålunda tillkommande beloppet
lärer hänsyn icke tagas till belopp, som kan erfordras för gäldande av framdeles
förfallande skatter. Det bör i detta sammanhang även erinras om att
enligt 17 § införsellagen införsel till gäldande av underhållsbidrag må beviljas
och meddelat beslut om införsel äga tillämpning utan hinder av konkurs,
varemot jämlikt 21 § 4 mom. införsel till gäldande av skatt icke kan beviljas
eller vidare fortgå, då den skattskyldige försatts i konkurs. Preliminär skatt
torde därför icke böra beräknas å lill konkursgäldenären utgående lön och
annan ersättning, ej heller å dylika utbetalningar till konkursbo. För att
arbetsgivare eller annan, som utbetalar ersättning, skall underlåta att verkställa
löneavdrag, bör erfordras att konkursgäldenär eller konkursbo styrker,
att konkurs föreligger.

B, Debitering av skatt m. m. samt utfärdande av debetsedel.

Enligt uppbördsberedningens förslag skall skatten förfalla till betalning
under tolv uppbördsterminer under tiden den 5—den 12 i varje månad under
uppbördsåret (februari—januari).

Debiterad preliminär skatt, understigande 12 kronor, skall icke påföras.
Debiterad preliminär skatt fördelas å uppbördsterminerna under uppbördsåret
så, att under varje termin förfaller lika belopp, dock minst 6 kronor. Vid
fördelningen iakttages vidare, att örn hela skattens belopp icke uppgår till
72 kronor jämväl det belopp, som icke uppgår till 6 kronor, förfaller under
den första terminen samt att, om skattens belopp överstiger 72 kronor, belopp

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

185

som förfaller under annan termin än den första avrundas till närmast lägre
hela antal kronor och återstoden förfaller under den första terminen. Kvarstående
skatt fördelas å uppbördsterminer enligt samma regler som nyss angivits
i fråga om den preliminära skatten. Tillkommande skatt skall förfalla
till betalning under en eller flera, högst tolv på varandra följande uppbördsterminer;
lokal skattemyndighet bestämmer, under vilka terminer
skatten sålunda skall inbetalas.

Preliminär, slutlig och kvarstående skatt skall utgöras i helt antal kronor.

Därest den erlagda preliminära skatten vid avräkningen överstiger den
slutliga, föreslår beredningen, att det överskjutande beloppet skall restitueras.
Ledamoten Sivert är skiljaktig från majoritetens mening och föreslår, att
därest den för mycket erlagda preliminära skatten icke uppgår till trehundra
kronor det överskjutande beloppet skall avräknas å preliminär skatt, som
skall utgöras under närmast följande inkomstår; endast om det överskjutande
beloppet uppgår till trehundra kronor, skall det återbetalas till den skattskyldige.

Är skattskyldig för två på varandra följande år mantalsskriven i samma
kommun, föreslås den kvarstående skatt, som påföres på grund av taxering
under det förra året, skola upptagas på samma debetsedel som den preliminära
skatt — eller uppgift till ledning för beräkning av sådan skatt -—
vilken skall utgå under det senare året. Mantalsskrives skattskyldig för ifrågavarande
båda år i olika kommuner, skall den kvarstående skatten upptages
å särskild debetsedel och den preliminära skatten eller den berörda uppgiften
å särskild debetsedel.

Debetsedel bör översändas till skattskyldig, som har att vidkännas avdrag
å sin inkomst för skatt, senast den 18 december och till annan skattskyldig
senast den 25 januari. Börjar skattskyldig under inkomståret uppbära inkomst,
varför preliminär skatt skall beräknas enligt tabell eller med viss
procent av inkomsten, skall han ofördröjligen hos vederbörande lokala skattemyndighet
göra anmälan härom, varefter denna skyndsamt till den skattskyldige
översänder debetsedel och tillämplig skattetabell. Debetsedel å skatt,
som grundar sig på preliminär taxering, eller å tillkommande skatt skall
skyndsamt efter det att vederbörlig debitering verkställts översändas till skattskyldig.

Debiterad skatt skall av lokal skattemyndighet upptagas å uppbördskort
och debetsedel. Då preliminär skatt skall utgå enligt skattetabell, skall å
uppbördskortet och debetsedeln angivas vilken tabell och, med hänsyn till
civilstånd och barnantal, vilken kolumn i tabellen som skall tillämpas. Uppbördskort
skola upprättas på landet i två exemplar, varav det ena behålles
av den lokala skattemyndigheten och det andra översändes till länsstyrelsen,
och i stad i ett exemplar; mera än ett exemplar anses icke erforderligt i stad,
enär den lokala skattemyndigheten där avses skola handhava icke blott debiteringen
utan även uppbörden.

(Betänkandet s. 245—254.)

Beredningens förslag om tolv uppbördsterminer har mött erinran
i ett flertal yttranden.

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar önskemål om nedbringande av antalet
skatteredovisningar per uppbördsår för juridiska personer. Något uppbördstekniskt
hinder härför förelåge icke, då ju en klar gränsdragning mellan
fysiska och juridiska personer förefunnes i taxeringslängderna, vilka läge
till grund för debetsedlarnas utfärdande.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser utökningen av antalet uppbördsterminer
innebära en nackdel för jordbrukare och rörelseidkare.

Betänkligheter mot det stora antalet uppbördsterminer uttalas även av
länsstyrelsen i örebro län och magistraten i Hälsingborg.

Lantbruksstyrelsen samt vederbörande kommunala myndigheter i Såby
och Västra Tunhem ifrågasätta, om det icke skulle räcka med sex skatteinbetalningar
per år, under det att kommunalfullmäktige i Norum framhålla
att det borde vara tillräckligt med fyra uppbördsterminer. Magistraterna i
Jönköping, Kristianstad och Västerås, stadskollegiet i Göteborg, kronokassörerna
i Visby, Karlstad och Luleå samt handelskammaren i Karlstad uttala
sig för tio uppbördsterminer. Häradsskrivaren i Trögds fögderi framhåller,
att det syntes vara tillräckligt med tio uppbördsterminer, dock att för jordbrukare
antalet uppbördsterminer kunde nedsättas till sex.

Förläggningen av uppbörden till tiden den 5—d en 12 i varje
månad finner generalpoststyrelsen vara ur postverkets synpunkt lämplig.
Rätten att erlägga skatt syntes dock böra begränsas till söckendagar. Det kunde
eljest befaras, att särskilt om sön- eller helgdag infölle på en av de sista
dagarna under uppbördsperioden, skatteinbetalningarna bomme att få en så
stor omfattning, att det bleve nödvändigt att anordna särskilda förstärkningskassor.
Då uppbörd förekomme varje månad, kunde detta befaras medföra en
väsentlig försämring i personalens tjänstgöringsförhållanden, vilket med hänsyn
till den omfattande sön- och helgdagstjänstgöring, som postfunktionärerna
redan nu hade att fullgöra, framstode som mindre önskvärt. I fråga om
poststationerna tillkomme, att dessa i regel icke avgåve redovisning på sönoch
helgdagar. För deras vidkommande talade därför även säkerhetsskäl för
att uppbörden begränsades till söckendagar. Generalpoststyrelsen förbisåge
icke, att fall kunde förekomma, då skatt av billighetsskäl borde kunna mottagas
även på sön- och helgdag, som infölle under uppbördsperiod, exempelvis
då avsides boende i samband med uträttandet av postärenden ville betala
sin skatt. Det syntes dock riktigast, att rätten att betala skatt begränsades
till söckendagar och att detta angåves i uppbördsförordningen och på debetsedlarna.
Om så bleve fallet, bomme generalpoststyrelsen att utfärda föreskrift
om att skattelikvid ändock undantagsvis borde mottagas vid postanstalt
under sön- och helgdag, när så utan olägenhet kunde ske. Örn någon uttrycklig
rätt att betala skatt sådan dag ej funnes stadgad och på debetsedlarna
angåves, att skatten skulle inbetalas under söckendag, borde man ej behöva
befara, att skattebetalningarna på sön- och helgdagar skulle taga sådan omfattning,
att särskilda anstalter för mottagande av skatten sådan dag behövde
vidtagas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

187

Styrelsen för Sveriges lantbruksförbund och svenska lantmännens riksförbund
anse att uppbördsterminerna böra utsträckas till den 20 i varje månad.
Såsom motivering härför anför lantbruksförbundet:

Vad beträffar förläggandet av uppbördsterminen till en så pass tidig period
i den påföljande månaden som den 5—12, torde icke förvärvskällan jordbruksfastighet
kunna medhinna en skatteinbetalning till den 12 i månaden efter inkomstmånaden
för arbetstagare, anställda i jordbrukets och skogsbrukets
tjänst. Enligt nu vedertagna principer avlönas jordbruks- och skogsbrukspersonal
i regel genom en förskottslön under månaden och regleras sedan
denna lön på grund av ackordsersättningar, provisioner bl. a. på mjölken genom
ett avräkningsförfarande mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Detta
avräkningsförfarande är i sin tur beroende på avräkningen bl. a. ifrån uppköparen
utav mjölkproduktionen, i regel en mejeriförening, som lämnar avräkningen
först omkring den 10 i månaden efter leveransmånaden. Nu gällande
kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetstagare i jordbruket har reglerat
utbetalningen av löner på sådant sätt, att lönen beräknas per kalendermånad,
men äger arbetstagare rätt att efter 14 dagar in på kalendermånaden
erhålla ett förskott, motsvarande till den dagen intjänat belopp. Därefter sker,
som tidigare nämnts, avräkning efter kalendermånadens utgång och har i kollektivavtalet
gjorts det tillägget, att denna avräkning icke behöver äga rum
förrän den 10 i påföljande månad. Orsaken till att man medgivit denna förlängning
av tiden ligger däri att arbetsgivaren ansetts böra beredas möjlighet
att avvakta avräkningen ifrån mejeriet med dess på löneuträkningen influerande
siffror, men även däri att den kontanta likviden skall kunna användas
som lönelikvid. Det synes angeläget, att arbetsgivare i förvärvskällan jordbruksfastighet
får möjlighet att vid samma uppbördstermin redovisa skatten
för både förskott och den slutgiltiga avräkningen för samma månad. En inbetalning
av skatt före den 12 medhinnes därför i regel icke. Om arbetsgivaren
i detta sammanhang vore tvungen att dela upp löneredovisningen på sådant
sätt, att han vid varje uppbördstermin redovisade, dels avräkningen för månaden
före den verkliga lönemånaden, dels ock förskotten för lönemånaden
skulle — förutom att han åsamkas ökat arbete — redovisningsförfarandet
bliva osäkrare. Jordbrukets och skogsbrukets avlöningsbokföring är redan nu
oändligt mer komplicerad än flertalet andra näringars, beroende bl. a. på
dels det tillämpade ackords- och provisionssystemet, dels att en och samma
arbetstagare under samma avlöningsperiod utför ett flertal olika arbeten med
olika lönesättning, varigenom avlöningslistorna bliva av stort omfång med
en mångfald olika titlar, dels ock att arbetstagarna köpa varor och nyttigheter
av arbetsgivarna, vilka affärstransaktioner redovisas i avräkningen.

Liknande synpunkter framföras av länsstyrelsen i Örebro län, Örebro läns
landstings och hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt svenska lantarbetsgivareföreningen.
I

I fråga örn borttagande av öretalen i den slutliga
skatten upplyser riksräkenskapsverket, alt anledningen till att en av beredningen
omnämnd, verket anförtrodd utredning rörande denna fråga ännu
icke slutförts vore den, att en sådan utredning måste bygga på bestämda förutsättningar
i avseende på det uppbördsförfarande, som skulle tillämpas. Verket
hade emellertid i flera sammanhang föreslagit genomförandet av ett sådant
förfaringssätt vid debiteringen av olika statliga skatter, att man skulle

188

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

utesluta öretal, understigande 50 öre, medan däremot, om öretalet uppinge
till eller överstege 50, höjning borde ske till närmast högre krontal. Denna
tanke ginge igen även i det av beredningen framlagda mera begränsade förslaget
till öretalens slopande. Beredningens förslag i övrigt i denna del vöre
givetvis ett steg i rätt riktning och tillstyrktes därför.

Länsstgrelsen i Södermanlands län finner det synnerligen önskvärt, att vid
debitering av den slutliga skatten även de olika delposterna utfördes i hela
krontal, varigenom den eljest nödvändiga raden för över- eller understigande
öretal skulle bortfalla. Uttalanden av samma innebörd hava gjorts av länsstgrelsen
i Kristianstads län, magistraten och stadsfullmäktige i Ngköping,
kronokamreraren i Hälsingborg, krono- och ko.nimunaluppbördskassören i
Borås, kronokamreraren i Östersund och föreningen Sveriges städers kronouppbördstjänstemån.

Kronokamreraren i Linköping framhåller, att det föreslagna sättet för öretalens
borttagande komme att göra debiteringsarbetet allt för krävande. Den
vinst, som skulle vinnas i fråga örn uppbörd och indrivning, syntes näppeligen
uppväga den ökade arbetsbördan vid debiteringen. Vidtoges en sådan
anordning att alla öretal hänfördes till den första uppbördsterminen, komme
detta däremot att medföra en avsevärd och eftersträvad lättnad vid uppbörden.

Beredningens förslag om restitution till den skattskyldige
av för mycket erlagd preliminärskatt tillstyrkes av länsstgrelsen
i Gävleborgs län.

Gentemot det av ledamoten Sivert reservationsvis framförda förslaget,
att därest erlagd preliminär skatt överstege den slutliga skatten med belopp
understigande 300 kronor överskottet icke skulle restitueras utan avräknas
från den preliminära skatt, som utginge året efter taxeringsåret, anmärker
kammarrätten, att det förefölle som om de lokala skattemyndigheternas
arbetsbelastning under tiden för den preliminära debiteringen skulle bliva
så stor, att varje möjlighet att överflytta arbete till andra tidpunkter måste
tagas i anspråk. Det förfarande, som förordades av Sivert, då tabellmetoden
skulle tillämpas, för kontroll över att de inbetalade överskotten tillgodoräknades
de skattskyldiga, förefölle dessutom allt för invecklat.

Länsstgrelsen i Uppsala län framhåller, att ett avräkningsförfarande enligt
Siverts förslag skulle bliva synnerligen besvärligt. Kronokamreraren i
Örebro anser, att nämnda tillvägagångssätt skulle medföra ett ofantligt merarbete.

Kooperativa förbundet uttalar, att avräkningsmetoden principiellt vore att
föredraga men att denna å andra sidan syntes för arbetsgivarna medföra
verkliga svårigheter. Styrelsen förordade därför kontantmetoden, men förutsatte
att tabellerna kunde inrättas på sådant sätt, att överskott för de anställda
mera sällan skulle uppkomma. Bagatellbelopp, förslagsvis under 6
kronor, kunde måhända undantagas från restitution och tillfalla staten, f
gengäld borde motsvarande restbelopp till de skattskyldigas nackdel efterskänkas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

189

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län, som finner det ur
såväl den skattskyldiges som det allmännas synpunkt vara att föredraga, att
överskjutande belopp återbetalas i stället för att goltskrivas den skattskyldige
i avräkning å kommande skatt, föreslår likaledes, att småbelopp skola
varken restitueras eller debiteras som kvarstående skatt. Om sistnämnda belopp
sattes till 10 å 15 kronor, syntes ingen märkbar orättvisa ske. Antalet
restitutionsfall skulle härigenom avsevärt minskas.

Svenska exekutionsmännens riksförbund finner likaledes restitutionsförfarandet
vara mest tilltalande. Ur organisationssynpunkt vore det troligen
även det enda möjliga. Mindre belopp borde varken restitueras eller debiteras
som kvarstående skatt.

Magistraten i Sölvesborg föreslår, att överskjutande skattebelopp skall
varken restitueras, avräknas eller uttagas i form av kvarstående skatt, därest
det överskjutande beloppet överstiger den debiterade slutliga skatten med
högst 2 procent intill en slutskatt om 200 kronor och med högst 1 procent
för skattebelopp därutöver.

Magistraten i Uppsala framhåller, att avräkningsförfarandet syntes i och
för sig lämpligast. Med hänsyn till svårigheterna att vid tabellskatt redovisa
de överskjutande beloppen kunde magistraten likväl icke avstyrka majoritetens
förslag. Frågan borde närmare övervägas. Även riksräkeriskapsverket,
den sakkunnige för rationalisering av länsstyrelsernas verksamhet, länsstyrelserna
i Kalmar samt Göteborgs och Bohus län ävensom svenska stadsförbundet
föreslå, att denna fråga göres till föremål för närmare överväganden.

Statskontoret yttrar, att förevarande spörsmål tillhörde dem, som icke
bleve aktuella under övergångsåren 1947—1948 och till vilka slutlig ställning
alltså icke behövde tagas i samband med reformens genomförande. Statskontoret
ville för sin del framhålla, att starka skäl talade för en begränsning
av restitutionerna. Möjligheterna att lösa denna fråga i enlighet med det av
Sivert framlagda förslaget borde därför ägnas ingående uppmärksamhet.

Även länsstyrelsen i Östergötlands län och ett antal kommuncda myndigheter
anse, att antalet restitutionsfall borde begränsas.

Siverts reservationsförslag tillstyrkes i ett flertal yttranden, bl. a. av bankoch
fondinspektionen, länsstyrelsen i Hallands län, stadskollegiet i Stockholm,
stadsfullmäktige och kronokamreraren i Uppsala, magistraterna i
Växjö, Östersund och Skellefteå, stadsfullmäktige i Malmö, Sveriges industriförbund,
svenska bankföreningen, svenska arbetsgivareföreningen, svenska
försäkringsbolags riksförbund, Stockholms handelskammare, Gotlands handelskammare,
handelskammaren i Göteborg och föreningen Sveriges städers
kronouppbördstjänstemän. Även kommerskollegium tillstyrker reservalionslörslaget
men anser, att den gräns, under vilken avräkning skulle ske, borde
sättas väsentligt lägre. Handelskammaren i Gävle, Sveriges köpmannaförbund
samt Sveriges hantverks- och småindustriorganisation föreslå, alt mindre
belopp, förslagsvis 50 kronor, skola gottskrivas de skattskyldiga i avräkning
på nästföljande års preliminära skatt men att belopp därutöver skola
restitueras. Länsstyrelserna i Kristianstads och Värmlands län, Sveriges

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

lantbruksförbund och svenska lantarbetsgivareföreningen ifrågasätta, huruvida
icke gränsen i berörda hänseende borde sättas vid 100 kronor, under
det att lånsstgrelsen i Kopparbergs län anser restitution böra medgivas för
belopp, överstigande 20 kronor. Magistraten och stadsfullmäktige i Gävle
förorda restitution i de fall, då den för mycket erlagda preliminärskatten
överstiger 25 kronor. Länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalar, att gränsen mellan
restitution och avräkning möjligen kunde dragas så, att restitution skulle
ske, då det överskjutande beloppet utgjorde viss del av den slutliga skatten
för senast förflutna inkomstår, t. ex. Vi2 eller Ve därav.

I fråga om de föreslagna tidpunkterna för debetsedlarnas
utsändande till de skattskyldiga anför generalpoststyrelsen:

Enligt 42 § i förslaget till uppbördsförordning skola debetsedlar avseende
löntagare, debetsedlar å preliminär C-skatt samt debetsedlar å enbart slutlig
och kvarstående skatt senast den 18 december året näst före inkomståret
tillställas de skattskyldiga. Av författningens ordalydelse kan man närmast
draga den slutsatsen, att avsikten är, att debetsedlarna skola vara utdelade
senast den 18. Självfallet är det icke möjligt att i alla fall garantera, att utdelningen
kan vara verkställd viss dag, då distributionen kan försenas till
följd av glesa postturer i avlägsna landsbygdsdistrikt, eftersändningar, ofullständiga
eller oriktiga adresser o. d. Om emellertid uppbördsberedningen
avsett, att debetsedlarna skola vara avlämnade till postbefordran senast den
18 december — en slutsats, som möjligen kan dragas av utalandet på s. 253
i betänkandet, att debetsedel icke bör utsändas senare än den 18 december
— måste generalpoststyrelsen förklara, att den angivna tidpunkten icke är
godtagbar för postverkets vidkommande. Örn debetsedlarna i väsentlig omfattning
avlämnas till postbefordran först den 18 december, skulle utdelningen
komma att verkställas under de brådaste dagarna i jultrafikperioden. Detta
skulle innebära en så stor påfrestning av postverkets distributionsapparat,
vilken redan förut vid denna tid är synnerligen ansträngd, att man kan befara
allvarliga rubbningar i utdelningen av den vanliga brevposten och på
samma gång en försämrad distribution av debetsedlarna. Enligt generalpoststyrelsens
mening böra debetsedlarna vara avlämnade i så god tid, att utdelningen
av dem åtminstone i städer och på större orter kan vara avslutad
omkring den 15 december. Av ovan angivna skäl synes i författningen böra
anges den dag, då debetsedlarna senast skola var avlämnade till postbefordran.
Denna tid synes om möjligt icke böra sättas senare än den 12 december
året näst före inkomståret. Vidare är det angeläget, att debetsedlarna avlämnas
till postbefordran efter hand som de bli utskrivna. Avlämnandet bör
sålunda icke få uppskjutas till sista dagen eller till dess samtliga debetsedlar
äro utskrivna. Debetsedlar till avlägset belägen postanstalt och postanstalt
med glesa postförbindelser böra avlämnas först. -—• •— —

Vid avlämnandet böra vidare debetsedlarna vara buntade postanstaltsvis.
Föreskrifter i nu berörda hänseenden i huvudsaklig överensstämmelse med
de stadganden, som finnas intagna i § 5 mom. 1 av nu gällande uppbördsreglemente,
synas böra intagas i uppbördsförordningen.

För postverket är det även av stor betydelse, att debetsedlarna äro försedda
med fullständiga och riktiga post- och bostadsadresser. I sitt yttrande
den 31 januari 1945 över folkbokföringskommitténs förslag till omorganisation
av folkbokföringen har generalpoststyrelsen framhållit angelägenheten
av att sådana adressuppgifter komma att finnas i det tryckplåtsregister, som
skall användas för adressering av debetsedlar och försändelser i folkbokfö -

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

191

ringsärenden, att dessa kunna förses med fullständiga postadresser. Samtidigt
som generalpoststyrelsen framhåller angelägenheten av att detta yrkande
vinner beaktande, vill styrelsen uttala önskvärdheten av att tryckningen
av adresser på debetsedlar sker så nära tidpunkten för debetsedlarnas utsändande
som görligt eller att andra åtgärder vidtagas, så att debetsedlarna
bli försedda med så aktuella adresser som möjligt.

Förslaget till uppbördsförordning innehåller icke några stadganden örn
hur det bör förfaras med sådana debetsedlar, som bliva obeställbara. Det
synes emellertid lämpligt, att föreskrifter utfärdas om att obeställbara debetsedlar
skola, så snart obeställbarheten konstaterats, utan tidsutdräkt överlämnas
till vederbörande lokala skattemyndighet.

Stadsfullmäktige i Borås uttala starka farhågor för att uppbördsverken i
magistratsstäderna till följd av den stora arbetsbelastningen mot slutet av
året, då jämväl mantalsskrivningsarbetet skulle utföras, icke komme att medhinna
utsändandet av debetsedlarna inom föreslagen tid. I varje fall åstadkommes
en abnorm arbetsbelastning, som kunde föranleda svårigheter i
fråga om personalanskaffningen.

Föreningen Sveriges städers kronouppbördstjänstemän föreslår, såsom tidigare
omnämnts, att den preliminära skatten under januari och februari
månader skall beräknas efter samma grunder som under året dessförinnan.
Härigenom skulle ernås — förutom att ändring av tiden för den kommunala
utdebiteringens fastställande kunde undvikas — jämväl vissa andra fördelar,
vilka ur debiteringssynpunkt borde tillmätas stor vikt. De ideliga ändringar,
som enligt beredningens förslag måste vidtagas med hänsyn till de
under debiteringstiden inträffande in- och utflyttningarna, skulle undgås,
eftersom personbeståndet efter första hälften av november vore i huvudsak
fixerat. Härigenom underlättades debiteringsarbetet och eliminerades i stor
utsträckning felkällor vid debiteringen. Vidare vunnes den fördelen, att en
betydlig anpart av debiteringsarbetet kunde skjutas över på en ur arbetssynpunkt
mindre belastad del av året. Därest den kommunala utdebiteringen
kunde fastställas i november, komme prövningsnämnden härjämte att
hava behandlat flertalet ändringar i taxeringsnämndernas beslut, varigenom
den lokala skattemyndigheten finge bättre grund för bedömandet av frågan,
huruvida i de enskilda fallen debiterad preliminärskatt eller tabellskatt
skulle komma i fråga. I

I åtskilliga yttranden beröras frågor, som angå debetsedel och uppbördskor
t.

Sveriges häradsskrivarförening ifrågasätter, huruvida icke fastighetsskatt
borde upptagas å särskild debetsedel.

Den enligt alternativ III förordade beteckningen skattekort i stället för
debetsedel i de fall, då denna endast upptager uppgift angående tillämplig
skattetabell, föreslås av länsstyrelsen i Kristianstads län, kronokamreraren
i Uppsala och föreningen Sveriges städers kronouppbördstjänstemän skola
komma till användning även vid alternativ II. Vissa andra önskemål angående
debetsedelns utseende uttalas av statskontoret, generalpoststyrelsen, Sveriges
håradsskrivarförening, svenska exelcutionsmännens riksförbund, svenska
arbetsgivareföreningen och tjänstemännens centralorganisation.

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

Departementet

ekefen.

Magistraten i Halmstad, stadskollegiet i Göteborg, kronokamrerarna i Uppsala
och Hälsingborg, krono- och kommunaluppbördskassören i Borås samt
föreningen Sveriges städers kronouppbördstjånstemän föreslå, att även i
magistratsstäder med särskilda uppbördsverk uppbördskorten skola upprättas
i två exemplar.

Magistraten i Malmö, som upplyser, att systemet med uppbördskort redan
för närvarande tillämpades i staden, dock allenast som hjälpmedel vid sidan
av uppbördsboken, ifrågasätter huruvida icke uppbördsboken borde bibehållas,
även örn den i så fall måste utvidgas. Därest ett kort komme
bort, bleve det förenat med stor tidsspillan att rekonstruera detsamma. Summering
av å uppbördskort uppförda utskyldstitlar bleve svårare och mera
tidsödande än motsvarande summering i en längd.

En anordning med tolv uppbördsterminer kan — såsom uppbördsberedningen
framhållit — innebära vissa fördelar för de skattskyldiga genom att
underlätta skattebetalningen. Genom skattens fördelning å detta stora antal
terminer kommer nämligen å varje termin att falla ett mindre belopp, som
den skattskyldige oftast har lättare att gälda än ett större.

Emellertid torde en begränsning av antalet uppbördsterminer till sex
komma att väsentligt reducera den kostnadsökning, som det föreslagna uppbördssystemet
medför. Lämpligheten av att genomföra en sådan minskning
av antalet uppbördsterminer torde därför böra undersökas. Härvid är till en
början att märka, att de skattskyldiga, vilka hava att vid uppbärande av
dem tillkommande lön eller annan liknande ersättning vidkännas skatteavdrag
å lönen eller ersättningen och vilka utgöra omkring två tredjedelar av
samtliga skattskyldiga, redan genom nämnda avdrag komma i åtnjutande
av en för dem bekväm skattebetalningsform. För övriga skattskyldiga torde
skattebetalning varje månad icke alltid innebära en fördel; tvärtom kan en
så ofta återkommande betalning av skatt medföra besvär och kostnader. I
varje fall synes flertalet av sistnämnda skattskyldiga hava lika lätt att gälda
skatten vid sex uppbördsterminer som under tolv. För arbetsgivare och andra
personer, vilka äro skyldiga att verkställa avdrag för skatt å utbetalda belopp,
skulle en begränsning till hälften av det antal tillfällen, varvid innehållna medel
skulle inbetalas till uppbördsmyndigheten, innebära en avsevärd lättnad i
arbetet med redovisningen av skatt. Mot tanken att begränsa antalet uppbördsterminer
kan å andra sidan invändas, att därest arbetsgivare elier annan,
som är skyldig göra avdrag å utbetalt belopp för skatt, finge hava hos
sig innestående skattemedel under två månader risken bleve större för att
vissa arbetsgivare komme att använda dessa medel för annat ändamål än
gäldande av skatt och till följd härav icke vore i stånd att fullgöra sin betalningsskyldighet
gentemot det allmänna. Även örn en dylik invändning kan
äga visst fog, torde den berörda risken dock icke vara av den betydenhet,
att den kan verka hindrande för en inskränkning i antalet inbetalningstillfällen.

Med hänsyn till det nu anförda förordar jag, att antalet terminer bestäm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

193

mes till sex. Dessa böra infalla varannan månad under uppbördsåret eller
under mars, maj, juli, september, november och januari.

För många skattskyldiga skulle det utan tvivel hava inneburit en fördel,
örn juli månad såsom i regel varande semestermånad kunnat fri tagas från
uppbörd. Sådana skattskyldiga, för vilka verkställes avdrag å inkomsten för
skatt, böra emellertid vidkännas dylikt avdrag vid varje tillfälle, då inkomst
uppbäres; sker avdraget enligt skattetabell, måste nämligen, med hänsyn till
det sätt varpå de i tabellerna angivna skattebeloppen uträknats, avdrag ske
vid varje utbetalningstillfälle. Någon anledning att skjuta på den inbetalning
av innehållna medel, som skall av arbetsgivare eller annan verkställas i juli,
föreligger icke; tvärtom skulle härav föranledas vissa olägenheter. Vid sådant
förhållande böra även de skattskyldiga, som själva hava att ombesörja
inbetalningen av sin skatt, erlägga vederbörlig del därav under terminen i
juli månad.

Det torde ur arbetssynpunkt innebära avsevärda fördelar örn debiteringen
av fastighetsskatt äger rum särskilt och särskild debetsedel å fastighetsskatt
sålunda utfärdas. Arbetet med debiteringen av fastighetsskatt synes kunna
vara avslutat så tidigt på hösten under taxeringsåret, att fastighetsskatten
kan förfalla till betalning redan under då löpande uppbördsår. Då flera än
två terminer för skattens gäldande icke synas vara erforderliga, torde densamma
böra förfalla till betalning under terminerna i november och januari.

Lika med fastighetsskatt bör i förevarande sammanhang anses jämväl
annuiteter å avdikningslån och å förskott för avlösning av frälseräntor.

Det skattebelopp, som skall förfalla till betalning under envar av de sex
uppbördsterminerna, bör lämpligen icke understiga 20 kronor. Beredningens
förslag, att skatten skall utgöras i helt antal kronor, synes innebära vissa
fördelar, varför jag tillstyrker detsamma. Vad åter angår frågan örn borttagande
av öretalen i de delposter, som ingå i den slutliga skatten, torde
denna fråga tarva närmare överväganden — i synnerhet med hänsyn till att
nämnda skatt till en del utgöres av försäkringsavgifter och annuiteter — varför
jag icke är beredd att nu taga ställning därtill.

Därest fastighetsskatten skall förfalla till betalning i den ordning nyss
sagts, torde övrig kvarstående skatt i regel — under förutsättning att skattskyldig
utnyttjar möjligheterna till jämkning av den preliminära skatten och
till avpassning av löneavdraget i förhållande även till inkomst av bisysslor
m. m. — kunna antagas uppgå till mindre belopp. Sistnämnda skatt synes
därför lämpligen böra förfalla till betalning under de två första uppbördsIerminerna
under uppbördsåret.

Tillkommande skatt torde böra inbetalas under en eller flera, högst sex
på varandra följande uppbördsterminer.

Uppbördstermin bör, med hänsyn till postverkets arbetsförhållanden, icke
omfatta annan tid än den 5—den 12 i envar av de förut angivna sex månaderna,
dock bör uppbörd icke förrättas å söndag eller helgdag i vidare mån
än generalpoststyrelsen bestämmer. Förefinnas svårigheter att gälda skatt under
en sålunda fastställd uppbördstermin med hänsyn till att viss månadslikvid
utbetalas förhållandevis sent under den påföljande månaden, torde

Hiliana riksdagens protokoll IDA5. 1 saini. Nr 370. lii

194

Kungl. Maj:ts proposition nr ■370.

dylika svårigheter i görligaste mån få undanröjas genom erforderlig omläggning
av likvidförfarandet.

Överstiger erlagd preliminärskatt den slutliga skatten (utom fastighetsskatt)
och är det överskjutande beloppet av mera betydande storlek, finner
jag, i likhet med beredningen och flertalet remissinstanser, att avräkning
av berörda belopp mot den under nästföljande år utgående preliminärskatten
icke bör komma i fråga utan att detsamma bör återbetalas till den
skattskyldige. I fråga örn mindre belopp vore det däremot tänkbart, att dessa
avräknades mot den preliminära skatten för nästföljande är. En dylik avräkning
skulle emellertid — såsom beredningen framhållit — medföra betydande
olägenheter, särskilt i de fall då preliminärskatten uttages med ledning
av skattetabell eller med viss procentsats. Jag anser mig därför böra
förorda, att avräkning av för mycket erlagd preliminärskatt icke skall
äga rum. Då preliminär skatt enligt tabell i regel utgår efter lägre kommunal
utdebitering än den av vederbörande kommunala samfälligheter fastställda
och då vidare — i enlighet med vad jag tidigare förordat — i tabellerna
skall inarbetas ett särskilt avdrag å etthundra kronor, avseende vid taxering
vanligen förekommande avdrag utöver ortsavdrag och avdrag vid statsskattetaxeringen
för kommunala utskylder, torde antalet av de fall, i vilka
preliminärskatten överskjuter den slutliga skatten, i avsevärd mån begränsas.
För att undvika restitution av alltför obetydliga belopp torde vidare böra
stadgas, att belopp understigande fem kronor icke skola återbetalas till .skattskyldig
utan tillfalla staten; å andra sidan bör kvarstående skatt, som icke
uppgår till fem kronor, icke utkrävas av den skattskyldige.

Ur arbetssynpunkt synes lämpligt, att kvarstående skatt (utom fastighetsskatt)
på grund av taxering visst år och preliminär skatt — eller uppgift om
skattetabell och kolumn däri till ledning för beräkning av sådan skatt —
för påföljande år upptagas på skilda debetsedlar, även örn skattskyldig för
båda åren är mantalsskriven i samma kommun. Förfares så, kan nämligen
arbetet med debiteringen av den slutliga skatten och uträkning av den kvarstående
slutföras tidigare än om hänsyn skall tagas även till följande års
preliminära skatt. Det bör även beaktas att enligt beredningens förslag vederbörande
myndighet skulle nödgas att alltid utskriva debetsedel, avsedd för
både kvarstående och preliminär skatt; vid den tidpunkt, då den för visst
år erlagda preliminärskatten antecknas å debetsedel, som skall upptaga den
på grund av nästföljande års taxering påförda slutliga skatten, kan nämligen
ännu icke avgöras, huruvida vederbörande skattskyldig kommer att för sistnämnda
år och det därpå följande vara mantalsskriven i olika kommuner.
Visar det sig senare, att skattskyldig för sistnämnda år mantalsskrives i annan
kommun än för det närmast föregående året, kan den del av debetsedeln,
som är avsedd för debitering av preliminär skatt eller anteckning av
förut berörda uppgift, icke användas. Denna olägenhet föreligger däremot
icke, om skilda debetsedlar begagnas för preliminär och kvarstående skatt.
Därest skilda debetsedlar för kvarstående och preliminär skatt alltid användas,
vinnes ytterligare den fördelen, att räknemaskiner av enklare kon -

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

195

struktion kunna begagnas. Slutligen vinnes den fördelen att arbetsgivare
icke behöver å skatteanvisning summera kvarstående och preliminär skatt;
härigenom undvikes risken för felsummeringar i berörda avseende.

Skola skilda debetsedlar för kvarstående och preliminär skatt alltid utfärdas,
uppkommer å andra sidan den olägenheten, att skattskyldig och, i
förekommande fall, arbetsgivare få handskas med två debetsedlar. (Har skattskyldig
att erlägga preliminär C-skatt, erhåller han tre debetsedlar.) Detta
kommer emellertid att vara fallet endast under de båda första uppbördsterminerna,
alldenstund den kvarstående skatten föreslås skola i sin helhet
förfalla till betalning under dessa terminer. Vidare uppkommer den olägenheten,
att postverket under de berörda terminerna — i synnerhet den första

— får mottaga betydligt flera skatteanvisningar än som skulle hava blivit
fallet, därest kvarstående och preliminär skatt upptoges å samma debetsedel,
varför postens arbete sålunda kommer att öka. Vad angår verkställande av
anteckningar å uppbördskort och upprättande av restlängden vilka uppgifter

— såsom jag senare förordar — i regel skola handhavas av posten, är å andra
sidan att märka, att därest uppbördsåret kommer att omfatta endast sex uppbördsterminer
dubbelt så lång tid kommer att stå till buds för dessa uppgifter
än som varit fallet, om man haft att räkna med tolv uppbördsterminer.
De förut berörda olägenheterna synas därför icke vara av den art, att de
böra stå hindrande i vägen för den icke blott ur organisationssynpunkt utan
även i andra avseenden önskvärda anordningen med skilda debetsedlar för
preliminär och kvarstående skatt.

Därest fastighetsskatten upptages å särskild debetsedel, torde detta böra
medföra att löneavdrag icke verkställdes för nämnda skatt, enär arbetsgivare
och annan, som har att göra dylikt avdrag, icke rimligen bör betungas
med att handhava tre debetsedlar. Då fastighetsskatten är förenad med förmånsrätt
och därför i regel torde erläggas under uppbordsterminema, synes
det nämnda förhållandet icke böra föranleda någon egentlig olägenhet för
det allmänna.

Enligt uppbördsberedningens förslag skola debetsedlar, avseende preliminär
skatt, utsändas till skattskyldiga, vilka skola vidkännas löneavdrag, så tidigt
som den 18 december året före inkomståret. Detta skulle emellertid medföra
en icke önskvärd forcering av den lokala skattemyndighetens arbete. Även en
annan olägenhet lärer vara förenad med beredningens förslag. Det torde
sålunda — med hänsyn till att mantalsskrivningsförrättningen i vissa kommuner
inom myndighetens tjänstgöringsområde kan komma att avslutas
så sent som den 20 december — ofta komma att inträffa att myndigheten
utfärdade debetsedel, avseende preliminär skatt, under förutsättning av mantalsskrivning
i viss kommun, vilken förutsättning efter verkställd mantalsskrivning
visade sig felaktig. I dylika fall måste utbyte av debetsedlar äga
rum under senare delen av december och under påföljande januari; härav
.skulle föranledas merarbete för den lokala skattemyndigheten.

På grund av nyssberörda förhållanden har jag — med godkännande i
viss mån av ett av föreningen Sveriges städers kronouppbördstjänstcmän

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

framfört förslag — ansett 111ig böra förorda, att debetsedlar, avseende preliminär
skatt, skola översändas till skattskyldiga, som hava att vidkännas
löneavdrag, senast den 18 januari under inkomståret. Vid denna tidpunkt
äro de egentliga mantalsskrivningsförrättningarna avslutade och detsamma
torde vara fallet beträffande den skriftväxling, som kan äga rum mellan
olika lokala skattemyndigheter rörande en persons mantalsskrivning. Det bör
därför vara endast i undantagsfall, som utbyte av debetsedel av den förut
omförmälda anledningen behöver ske.

Utsändas icke debetsedlar, avseende preliminär skatt, till ifrågavarande
skattskyldiga förrän under januari, uppkommer frågan, efter vilka grunder
löneavdrag skall verkställas, innan de nya debetsedlarna kommit arbetsgivarna
tillhanda. Denna fråga torde böra lösas så, att löneavdrag sker med
ledning av den tabell, som gällt under året dessförinnan. Verkställes löneavdrag
efter debitering, bör avdraget vid utbetalningstillfällena under januari
ske med samma belopp, som innehållits vid motsvarande tillfällen under
december månad föregående år. Har skattskyldig under året näst före inkomståret
icke haft att utgöra preliminär skatt men kan han antagas skola
under inkomståret utgöra sådan skatt, bör debetsedel och, i förekommande
fall, skattetabell, efter anmälan av den skattskyldige, översändas till denne
senast den 18 december året näst före inkomståret.

Den förordade anordningen innebär icke någon ändring av inkomståret,
som alltjämt föreslås skola omfatta kalenderår, utan endast att preliminärskatten
under januari, intill dess de nya debetsedlarna överlämnats till arbetsgivarna,
kan komma att beräknas efter andra grunder än under återstoden
av inkomståret. Då detta avses skola ske endast under en mindre del av inkomståret
och då skattskyldig, därest härav förorsakas större differens
mellan preliminär och påräknelig slutlig skatt, bör kunna erhålla jämkning
av den förra skatten, synas några större olägenheter av den berörda anordningen
icke uppkomma.

Då den första uppbördsterminen enligt departementsförslaget infaller först
i mars, bör med utsändandet av debetsedlar å preliminärskatt till skattskyldiga,
som icke skola vidkännas löneavdrag, kunna anstå till den 25 februari
under inkomståret.

Debetsedlar å fastighetsskatt torde böra tillställas skattskyldig senast den
25 oktober under taxeringsåret. Debetsedlar å övrig kvarstående skatt böra
översändas till de skattskyldiga senast den 10 december under taxeringsåret.

För de lokala skattemyndigheterna kominer utsändandet av debetsedlar
vid de nyss angivna tidpunkterna att medföra betydande fördelar genom den
fördelning av debiteringsarbetet över en längre tidsperiod, som härigenom
möjliggöres. Eli annan fördel, som tidigare omnämnts, består däri att den
kommunala utdebiteringen samt utgifts- och inkomststaten i övrigt torde
kunna bestämmas så sent som i slutet av oktober. Även för postverket är
den förordade anordningen till fördel, enär debetsedlarnas utskickande icke
kommer att sammanfalla med verkets jultrafik.

Uppbördsberedningens förslag alt anteckning om påförd och influten skatt

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

197

skall ske å uppbördskort och icke i uppbördsbok synes ändamålsenligt. Jag
tillstyrker därför beredningens förslag om utbyte av nuvarande uppbördsbok
mot uppbördskort. I den mån Kungl. Maj:t därom förordnar, torde dock jämväl
debiteringslängd böra upprättas.

Då även i flertalet städer med egen uppbördsförvaltning ett exemplar av
uppbördskorten skal! översändas till postkontoret i vederbörande stad och
då den lokala skattemyndigheten i staden vid bestyret med jämkning av
preliminär skatt måste äga tillgång till uppbördskort med uppgift om sådan
skatt, böra även i nyssnämnda städer uppbördskorten upprättas i två exemplar.

Närmare bestämmelser angående upprättande av uppbördskort och debetsedel
samt angående andra med debiteringen sammanhängande förhållanden
torde böra utfärdas i administrativ ordning. I samma ordning torde böra fastställas
formulär till berörda handlingar.

C. Avdrag å lön ni. lii. för gäldande av skatt.

Uppbördsberedningen föreslår, att skyldighet att för gäldande av skatt
verkställa avdrag (löneavdrag) å utbetalat belopp, som för mottagaren (arbetstagaren)
utgör inkomst av tjänst (lön), skall åvila envar arbetsgivare
eller annan, som ubetalar dylikt belopp (arbetsgivare). Löneavdrag skall
dock ske endast om — såsom förut omnämnts — lönen hänför sig till arbetstagarens
huvudsakliga arbetsanställning eller eljest utgör dennes huvudsakliga
inkomst och om anställningen varat minst en vecka. Löneavdraget skall avse
både preliminär och kvarstående skatt. Löneavdrag för gäldande av kvarstående
skatt skall vid varje utbetalningstillfälle ske med belopp, motsvarande så
stor del av den under nästföljande uppbördstermin förfallande skatten, som
med hänsyn till antalet utbetalningst infallen före ingången av den månad,
då nämnda termin infaller, belöper å utbetalningstillfället. Arbetsgivare, hos
vilken arbetstagare har sin huvudsakliga anställning, är skyldig alt efter anmälan
av arbetstagaren verkställa avdrag med större belopp, än som enligt
skattetabell eller efter angiven procentsats avser lönen från nämnda anställning.
Arbetstagare åligger att överlämna debetsedel eller debetsedlar till arbetsgivaren.
överlämnar icke arbetstagaren debetsedel, avseende preliminär
skatt, skall arbetsgivaren verkställa löneavdrag med tjugufem procent av
lönen. Överlämnas icke debetsedel å kvarstående skatt, skall arbetsgivaren
göra anmälan härom till lokal skattemyndighet, som har att utfärda ny debetsedel
och tillställa arbetsgivaren densamma. Efter utgången av den sista
uppbördsterminen under uppbördsåret eller, då arbetstagaren tidigare slutar
sin anställning, efter dennas slut skall arbetsgivaren återställa debetsedeln till
arbetstagaren. Innestår i sistnämnda fall hos arbetsgivaren innehållet belopp,
vilket icke förslår alt gälda under närmast infallande uppbördstermin förfallande
kvarstående skatt, skall nämnda belopp tillhandahållas arbetstagaren.
(Betänkandet s. 254—265.)

198

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

Uppbördsberedningens förslag om skyldighet för arbetsgivare
och annan som utbetalar lön m. in., att verkställa avdrag
därå för gäldande av mottagarens skatt tillstyrkes eller lämnas
utan erinran i flertalet yttranden. Några myndigheter och sammanslutningar
uttala dock principiella betänkligheter i olika avseenden. Sålunda anför
kammarrätten:

Kammarrätten har vid ett flertal tillfällen tidigare betonat vikten av att de
skattskyldigas eget ansvar för skattens betalande bibehålies. Sinnet för allmänna
angelägenheter vilar i icke ringa utsträckning på de skattskyldigas intresse
för statens och kommunernas finanser, och medborgarnas ekonomiska
självständighet och rätt att handhava sina egna angelägenheter torde vara en
värdefull tillgång. Om nu arbetsgivarna få erlägga skatten för de anställda,
torde detta egna ansvar efterhand komma att starkt förminskas. I tider av
brist på arbetskraft lär det redan i viss utsträckning förekomma, att arbetsgivarna
för att erhålla arbetskraft måste åtaga sig att betala de anställdas
skatter. Exempelvis torde detta gälla beträffande hembiträden; i fråga om
dem kail det befaras, att efter genomförande av det föreliggande förslaget
en sådan överflyttning av skatten blir regel. Huruvida en liknande utveckling
kan förväntas även på andra områden, undandrager sig kammarrättens bedömande.
En sådan uppdelning av samhället i ett fåtal socialekonomiskt ansvariga
företagare och ett flertal oansvariga löntagare skulle emellertid enligt
kammarrättens mening icke vara lycklig. Bland annat torde kunna befaras,
att kommunerna under sådana förhållanden skulle besluta så stora utgifter,
att statens skyldighet att, såsom reformen avser, svara för kommunala restantier
skulle bliva ganska dyrbar.

Även riksräkenskapsverket, länsstyrelsen i Uppsala län, Sveriges lantbruksförbund,
svenska lantmännens riksförbund, riksförbundet landsbygdens folk
och svenska lantarbetsgivareföreningen framhålla faran av att ett obligatoriskt
uttagande av skatt genom arbetsgivarens försorg skulle leda till krav på
löneökning, motsvarande skattebeloppet. Riksräkenskapsverket anför vidare,
att därest en sådan övervältring av skatt på arbetsgivarna i större skala komme
till stånd, detta skulle ur synpunkten av rättvisa i beskattningen kunna
medföra ytterst betänkliga konsekvenser. Krav på lika lön, sedan skatterna
först borträknats, kunde nämligen befaras. Den anpassning efter betalningsförmåga,
åt vilken systemet med olika familjeavdrag syftade att giva uttryck,
skulle då förryckas. Detta skulle innebära, att den för rättvisan i vår beskatning
grundläggande principen om skatt efter förmåga spolierades. Det syntes
därför nödvändigt, att man genom tvingande lagstiftning till förhindrande av
att åt löneavtalen gåves en sådan innebörd skapade garantier mot en eventuell
utveckling i den befarade riktningen.

Sveriges köpmannaförbund och Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
anföra:

I den del som uppbördsberedningens förslag avser införandet av obligariska
avdrag å lön för tjänst ställa sig organisationerna mera tveksamma redan
på grund av att genom detta avdragsförfarande tredje part reguljärt införes
i en angelägehet, som ytterst är ett mellanhavande mellan den enskilda
som skattedragande och det allmänna som skattetagande. Organisationerna
vilja även framhålla, att enligt förslaget särskilda bestämmelser införas att

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

199

gälla å ena sidan löntagare som skattebetalare, å andra sidan arbetsgivarna,
vilka senare ulan ersättning skulle påläggas en uppgift för det allmänna. Härtill
kommer, att den nya ordningen torde kunna förminska löntagarnas känsla
av ansvar för såväl den egna ekonomien som för gemenskapen i stat och kommun.
Det må även påpekas risken av att med tiden krav komma att resas från
löntagarnas sida att skatten icke skall anses såsom åtnjuten lön utan utgå vid
sidan av lönen. Ett sådant kravs uppfyllande skulle uppenbarligen medföra
bl. a. inflatoriska verkningar.

Utan att ingå på frågan, om dessa betänkligheter kunde motivera ett partiellt
genomförande av den föreslagna uppbördsreformen — alltså utan obligatoriskt
löneavdrag — framhålla nämnda organisationer vidare, att det för
köpmännen och hantverkarna liksom för övriga arbetsgivare måste bliva betungande
att verkställa skatteavdrag och redovisa utskylder för de anställda.
Helt visst komme med detta åliggande ett irritationsmoment in i förhållandet
mellan arbetsgivare och anställda. Det vore därför av vikt, att bestämmelserna
örn beräkning av avdrag bleve så klara och enkla som möjligt och att
besked snabbt kunde erhållas från de lokala skattemyndigheterna i tveksamma
fall. För köpmännens del liksom i fråga örn hantverkare med öppen
butik kunde även framhållas, att dessa för närvarande vore tyngda av arbetet
med ransoneringarna ävensom med omsättningsskatten. Organisationerna
förutsatte därför, att ransoneringarna avvecklats och att omsättningsskatten
antingen avvecklats eller förenklats vid den tidpunkt, då reformen beräknades
skola genomföras, så att en mot de nya pålagorna svarande lättnad kunde
vinnas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län delar icke de i de förut återgivna
yttrandena uttalade farhågorna för att skyldigheten att göra löneavdrag
skulle föranleda krav å högre löner och framhåller ali redan nu arbetsgivarna
i stor utsträckning hade att införselvägen ombesörja skattebetalning genom
avdrag å lön. Veterlig! hade nämnda uppbörds- eller indrivningsmetod
icke ansetts medföra vådor i angiven riktning. Sedan lång lid tillbaka kunde
också den av många industrier utövade intressekontorsverksamheten redovisa
synnerligen goda resultat utan att några skadliga verkningar blivit kända.
Efter tillkomsten år 1943 av erkända skatteförmedlingskassor hade för
övrigt arbetsgivarnas medverkan vid skattebetalningens fullgörande ytterligare
markerats. Den erfarenhet, som vunnits rörande skattebetalning genom
löneavdrag, borde sålunda icke behöva giva anledning till tvekan, när det
gällde att utsträcka tillämpningsområdet till nya kategorier skattskyldiga.
Då därjämte med en omläggning vore förenade så påtagliga fördelar såväl
för den enskilde som för det allmänna, hade länsstyrelsen icke funnit anledning
till principiell erinran mot förslaget såvitt anginge skattebetalning genom
löneavdrag. Den skattskyldige arbetstagaren finge ju även framdeles mottaga
debetsedel för vidarebefordran lill arbetsgivaren, och denna debetsedel
återställdes ju, sedan betalning skett, vederbörligen kvitterad. Vid den allmänna
självdeklarationens uppgörande erhölle den skattskyldige likaledes erinran
örn sin mot det allmänna fullgjorda betalning av .skatten genom att i
deklarationen infördes avdrag för vissa utskylder.

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

Länsstyrelsen i Kronobergs lån föreslår, att sättet för skatteinbetalningen
för arbetstagarna ändrades så, att dessa finge aktivt deltaga däri. Det kunde
icke vara lyckligt att arbetstagarna ställdes helt utanför. Därigenom kunde
gränsen mellan inkomst och skatt utsuddas, vilket kunde föranleda icke önskvärda
konsekvenser.

Sveriges industriförbund, svenska bankföreningen, svenska försäkringsbolags
riksförbund, svenska arbetsgivareföreningen, Stockholms handelskammare,
Gotlands handelskairimare och handelskammaren i Göteborg hava, såsom
tidigare berörts, förklarat sig icke vilja motsätta sig att arbetsgivarna
lämna medverkan vid uttagande av arbetstagares skatter.

Handelskammaren i Karlstad, som tillstyrker beredningens förslag alternativ
I, finner det önskvärda resultatet av uppbördsreformen lika väl kunna
ernås genom att arbetstagaren själv betalar sin skatt utan arbetsgivarens förmedling.
Därigenom vunnes även den fördelen, att arbetsgivaren icke finge
en otillbörlig inblick i den anställdes privata förhållanden, vilket förefölle
vara icke oväsentligt. Vad den enskilde hade att erlägga i skatt, borde vara
ett mellanhavande allenast mellan honom och staten.

Förslaget att skyldighet att verkställa löneavdrag
skall åvila varje arbetsgivare har tillstyrkts eller lämnats
utan erinran i flertalet yttranden.

Uppbördsintendenten hos Överståthållarämbetet framhåller, att förslaget
vore ägnat att underlätta systemets praktiska tillämpning. Ett motsatt förhållande,
d. v. s. att vissa kategorier arbetsgivare skulle undantagas från
skyldigheten att verkställa skatteavdrag, skulle vålla åtskilliga olägenheter
ej mindre för den enskilde arbetstagaren än även för de lokala skattemyndigheterna
och utmätningsmännen. Samme arbetstagare skulle därigenom, såsom
de sakkunniga framhållit, stundom hava att själv erlägga skatten och
stundom få den betald genom löneavdrag, beroende på hos vilken kategori
av arbetsgivare han för tillfället vore anställd. En given följd härav bleve
ock, att debiteringsarbetet högst avsevärt komme att försvåras, eftersom debitering
av preliminärskatt då måste äga rum.

I några yttranden uttalas betänkligheter mot att arbetsgivare med blott en
eller två arbetstagare skola verkställa löneavdrag. Dylika uttalanden hava
gjorts av statskontoret, länsstyrelsen i Hallands lån, magistraten i Vimmerby
och Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Ersättning till arbetsgivarna för det merarbete, som verkställandet
av löneavdrag komme att förorsaka, förordas eller ifrågasättes av
kammarrätten, Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
svenska försäkringsbolags riksförbund, svenska arbetsgivareföreningen. Sveriges
redareförening och Sveriges fartygsbefälsförening.

Innebörden av begreppen arbetsgivare och arbetstagare i förevarande
hänseende beröres i några yttranden. Sålunda anför socialstyrelsen: -

Kunni. Maj.ts proposition nr 370.

201

Styrelsen har i tidigare utlåtanden framhållit betydelsen av frågan örn arbetsgivarebegreppets
bestämning vid ett uppbördssystem, som bygger på arbetsgivarnas
medverkan och pålägger dem ett kännbart ekonomiskt ansvar
i samband härmed. Uppbördsberedningen har emellertid funnit en definition
av arbetsgivare- och arbetstagarebegreppen i detta sammanhang obehövlig
och åberopar sig därvid på ett uttalande av vederbörande departementschef
vid 1938 års proposition med förslag till lag örn semester. I enlighet med detta
uttalande finge frågan om vilka som i de särskilda fallen skulle betraktas
som arbetsgivare, respektive arbetstagare bedömas med hänsyn till vilken
part som hade slutit arbetsavtalet. Styrelsen har redan tidigare uttalat, att
en sådan bedömningsgrund i åtskilliga fall icke blir tillfyllestgörande. Det
må hänvisas till vad härom har anförts i utlåtande den 3 maj 1941 angående
betänkande med allmänna riktlinjer för åstadkommande av tidigare inbetalning
av utskylder. Det kan ytterligare erinras om att begreppet arbetstagare
på vissa områden av rättslig praxis, såsom vid tillämpningen av lagen örn
försäkring för olycksfall i arbete, har fått en vidare tydning än som överensstämmer
med allmänna civilrättsliga regler. Arbetsgivarebegreppet bär därvid
undergått en motsvarande utvidgning. Det må lämnas därhän, i vilken
mån någon liknande förskjutning av begreppen skulle kunna uppstå i samband
med tillämpningen av ett uppbördsförfarande under arbetsgivarens medverkan.
Så mycket är visst, att begreppsbestämningen här mången gångmåste
vålla tvekan.

Sveriges lantbruks!örbund och svenska lantmännens riksförbund finna
icke definitionen å arbetsgivarbegreppet helt uttömmande. Den syntes kunna
föranleda många tvister mellan arbetsgivare och arbetstagare. Det vore därför
önskvärt, alt denna definition preciserades och helst exemplifierades.
Troligen komme man icke ifrån, att i tillämpningen infördes en redogörelse
för förhållandena inom olika branscher härvidlag. För att ernå en enhetlig
tillämpning över hela landet kunde ifrågasättas, huruvida icke hithörande
frågor borde avgöras av en central myndighet.

Frågan örn en central myndighet på förevarande område beröres jämväl
av länsstyrelsen i Stockholms län, svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges
köpmannaförbund samt Sveriges hantverks- och småindustriorganisation.

Riksförbundet landsbygdens folk anför:

På en punkt har beredningen missuppfattat de verkliga förutsättningarna
för den nya skaf teuppbörden och det är, när den föreslår, att skogskörare
i norra och mellersta Sverige skola påtaga sig arbetsgivarens skyldigheter
visavi huggarna. Beredningen stödjer sig därvid på en av hr Alvar Ödholm
uppgjord P.M. Först och främst måste området, där skogsdrivningarna bortsättas
på kontrakt, begränsas lill övre delen av Kopparbergs län samt Norrland
med undantag av Gästrikland och södra delen av Hälsingland. Ilr Ödholm
anför som bevis för riktigheten av att de brukliga kontrakten äro entreprenadkontrakt
en Arbetsdomstolens dom nr 88/1942. Därvid bär han
dock ej bemärkt, alt vid tidpunkten för denna dom var teir Norrland och
Dalarna gällande de s. k. Dala- och Norrlandsuppgörelsema. Numera alden
senare utbytt mot regelrätta kollektivavtal och därigenom blir situationen
för större delen av området helt förändrad och kan av denna anledning
ifrågavarande domstolsutslag icke anses vara prejudicerande. Förhållandet
mellan huggare och körare i Norrland och livré Dalarna år av sådan art, att
det vore fullständigt orimligt alt påbjuda alt körarna skola ansvara för huggarnas
skatteinbetalningar. Före 1936 voro körarna genom kontraktens formulering
i en mycket svår mellanställning mellan de verkliga arbetsgivarna

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

och huggarna. Dessa missförhållanden åstadkommo en långvarig skogskonflikt.
där från arbetarsidan, RLF och SSFF, hävdades behovet av att körning
och huggning i skogen skildes lika fullständigt sorn i södra Sverige.
Resultatet av striden blev en kompromiss, de s. k. Dala- och Norrlandsöverenskommelserna,
som innebar ett steg i den av förbundet önskade riktningen.
Vintern 1943—44 genomkämpade Norrlands skogskörare en strid i samband
med övergången till regelrätta prisavtal för skogskörsler och därvid hävdades
från RLF:s sida den uppfattningen, att det icke uppstår ett tillfredsställande
läge, förrän körningarna helt skilts från huggningarna. Uppgörelsen
innebar ytterligare ett steg i denna riktning, utan att dock målet helt nåddes.
Beredningens förslag till uppbördsreform innebär, örn körarna skola utpekas
som arbetsgivare, att de fördelar, de förskaffat sig i förhållande till huggarna,
nästan helt spolieras genom de till lagbestämmelserna fogade tolkningsreglerna.
Därigenom skapas det läget, att körarna kunna nödgas att
genom en ny skogsstrid tvinga de verkliga arbetsgivarna att påtaga sig de
skyldigheter, som de såsom arbetsgivare rätteligen böra lia. Förbundet har
i egenskap av representant för huvudparten av ifrågavarande körare ansett
sig böra lämna detta klarläggande samt förorda att ändrade bestämmelser
utarbetas på denna punkt. Sker detta undviker man en oundviklig, långvarig
skogskonflikt, som eljest blir omedelbart aktuell.

Svenska lantarbetsgivareföreningen uttalar, alt uppbördsberedningen syntes
hava utgått ifrån, att begreppsbestämningen arbetsgivare och arbetare i praktiken
tämligen lätt skulle kunna åstadkommas med ledning av uttalandena
härom i betänkandet. Föreningen hade en annan uppfattning. Det hade särskilt
i fråga örn skogskörare samt i vissa fall skogshuggare och betarbetare
visat sig ytterst svårt att avgöra, örn vederbörande vore att betrakta som arbetstagare
eller som självständig företagare, varom icke minst arbetsdomstolens
domar vittnade, t. ex. AD 1942/88. Det .skulle vara uppenbart orimligt,
om en skogsägare bleve att betrakta som arbetsgivare i förhållande till
skogsköraren-entreprenören eller betodlaren i förhållande till den betskötare,
som åtagit sig alt på entreprenad utföra betskötsel. Föreningen, som länge
brottats med svårigheten att finna skiljelinjerna mellan de olika grupperna,
betvivlade, att uppbördsmyndigheterna skulle kunna snabbt och rättvist
lösa dessa spörsmål. För att få fram rena linjer på detta område, borde man
enligt föreningens mening i lagtexten eller anvisningarna klart utsäga, att en
person, som åtagit sig utförande av visst arbete och sorn sedan i sin tur anställt
medhjälpare för arbetets utförande, skulle anses som egen företagare,
för vilken skatteavdrag alltså ej skulle ske. En sådan uppdragstagare finge
sedan vid utbetalning av arbetsersättning åt sina medhjälpare verkställa
skatteavdrag. Frågans lösning enligt detta förslag vore, särskilt vid tillämpning
av alternativ II, så mycket mera befogad som huvudarbelsgivaren ofta
icke ägde kännedom örn vilka uppdragstagarens medhjälpare vore och hur
stor del av arbetsersättningen, som folie på var och en av dem. Så vore ofta
förhållandet i det fall att en person åtagit sig skötseln av en areal sockerbetor,
vilket arbete sedan huvudsakligen ombesörjdes av hans medhjälpare.
Att det för skogskörare, som ofta vore småbönder med egna drängar, vore
naturligt med tillämpning av den här föreslagna principen syntes uppenbart.

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

203

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, alt i vissa fall tveksamhet
måste föreligga, örn en person vore att anse som arbetsgivare, självständig
företagare eller arbetstagare. Uppbördsberedningen hade uppmärksammat
denna svårighet särskilt för det fall, då en person åtoge sig utförande av visst
arbete och i sin tur anställde arbetstagare som medhjälpare. I anvisningarna
förklarades, att frågan, huruvida den person, som åtagit sig utförandet
av arbetet, i ett dylikt fall skulle betraktas såsom arbetstagare i förhållande
till sin uppdragsgivare eller såsom självständig företagare, finge bedömas
med hänsyn till dels innebörden av det dem emellan träffade avtalet och
dels arten av den förvärvsverksamhet, som av uppdragstagaren bedreves.
Det ville av anvisningarna till de nämnda paragraferna synas, som örn en
dylik »mellanman» skulle samtidigt kunna betraktas både såsom arbetstagare
i förhållande till sin uppdragsgivare och såsom arbetsgivare i förhållande
till de personer, han anställde för arbetets utförande. En dylik
konstruktion syntes vara omöjlig ur såväl juridisk som skatteteknisk synpunkt.
Enligt föreningens mening skulle betydligt större reda på detta område
vinnas, örn dylika personer generellt ansåges såsom egna företagare,
»uppdragstagare», och sålunda löneavdrag för dessas del icke komme i fråga.
Däremot skulle givetvis uppdragstagaren vara skyldig att verkställa löneavdrag
för de av honom anställda arbetstagarna. I allt fall torde det under
en övergångstid, innan de lokala skattemyndigheterna vunnit erfarenhet av
ett nytt uppbördsreglemente och klara prejudikat framkommit, förekomma
betydande divergenser i stadgandenas tolkning. Framför allt inom anläggningsbranscherna
saint inom skogsbruket skulle, örn alternativ II komme
i tillämpning, frågan om skyldighet att verkställa avdrag »från lön» till
»underentreprenörer» och så kallade körare bliva en ständigt tveksam fråga
särskilt med hänsyn till nuvarande tendens att giva arbetstagarebegreppet
en allt vidare omfattning. Det vore lyckligast, om åt anvisningarna till 28 §
i alternativ I och 46 § i alternativen II och III gåves en sådan utformning,
att arbetsgivare- och arbetstagarebegreppen bleve klart bestämda och att
till gruppen arbetstagare endast hänfördes personer, som otvivelaktigt vöre
att räkna dit. För att undvika onödig irritation borde sålunda generellt gälla,
att uppdragstagare, som med anlitande av egna anställda utförde arbete för
någons räkning, betraktades såsom självständiga företagare och icke såsom
arbetstagare.

Föreningen anför vidare:

Från anläggningsföretagen har påpekats, att det är vanligt att företagen
träffa överenskommelse med jordbrukare, att dessa skola åtaga sig körningsarbete.
Oftast bålla jordbrukarna fordon och dragare och köra själva eller
också anlita de någon av sina jordbruksarbetare för dylikt arbete. Från företagens
synpunkt ha dylika uppdragstagare alltid betraktats såsom självständiga
företagare. Såväl skattemyndigheterna som riksförsäkringsanstalten
lia emellertid i olika avseenden hävdat, att dylika uppdragstagare skola betraktas
såsom arbetstagare hos företaget. Enligt föreningens mening torde
det dock vara klart, att, då uppdragstagaren har jordbruksfastighet, han skall
betraktas såsom självständig företagare och hans inkomst av körslorna hän -

204

Kungl. Maj-.ts proposition nr -370.

förås till inkomst av jordbruksfastighet. Driver uppdragstagaren åkerirörelse,
ingår den ersättning, han uppbär, i inkomsten från denna förvärvskälla.
Föreningen anser det vara av vikt, att man effektivt motarbetar den tendens,
som numera gör sig gällande att söka hänföra ifrågavarande slag av inkomster
till inkomst av tjänst, då härigenom skyldighet skulle uppstå för uppdragsgivaren
att verkställa löneavdrag. I allt fall anser föreningen det vara
uppenbart, att arbetsgivaren icke skall behöva vidkännas någon påföljd,
för den händelse han underlåter att verkställa löneavdrag i dylika fall.

Åtskilliga industrier sysselsätta ett betydande antal hemarbetare, av vilka
en del har hemarbetet såsom biinkomst och en del såsom huvudsyssla. Det
torde vara synnerligen tveksamt, huruvida arbetsgivaren är skyldig att verkställa
löneavdrag eller ej vid utbetalande av ersättning för sådant arbete.
Arbetsgivaren måste i varje särskilt fall bliva nödsakad att från lokal skattemyndighet
inhämta upplysning, huruvida löneavdrag skall verkställas. Enligt
föreningens erfarenhet är det vanligt, att arbetet utföres med hjälp av
familjemedlemmar samt andra personer, hörande till hemarbetarens hushåll.
Uppdragstagarna, till vilka ersättningen utbetalas, begära ofta i slutet
av ett år, att arbetsgivaren till vederbörande skattemyndighet skall meddela,
att av den från företaget erhållna inkomsten vissa andelar av beloppet tillfallit
andra personer än den, som av arbetsgivaren utkvitterat ersättningen.
Om arbetsgivaren, såsom synes vara fället enligt förordningen, skall Wiva
skyldig att verkställa löneavdrag — i detta fall oftast med 10 % — torde han
för att säkra sig själv komma att nödgas meddela arbetarna, att, om uppdragstagaren
icke överlämnar debetsedel eller intyg från lokal skattemyndighet,
att avdrag icke skall ske, kommer arbetsgivaren att göra avdrag med
25 % av utbetalade belopp i enlighet med förordningens föreskrift rörande
avdrag för arbetstagare, som icke inlämnat debetsedel resp. skattekort. För
att lösa de svårigheter, som i detta sammanhang komma att uppstå, synes
det föreningen önskvärt, att hemarbetares inkomster undantagas från skatteavdrag,
för den händelse hemarbetaren icke särskilt begär, att löneavdrag
skall verkställas. Man måste allvarligt befara, att örn skatt skall avdragas
med 25 °/o, kommer det att bliva synnerligen svårt för företag att överhuvud
taget erhålla hemarbetare.

Förslaget, att löneavdrag skall avse såväl preliminär som
kvarstående skatt, tillstyrkes eller lämnas utan erinran av samtliga
hörda myndigheter och sammanslutningar.

Landsorganisationen i Sverige uttalar, att det rent psykologiskt sett vore
förståeligt, örn kvarstående skatt, som den skattskyldige enligt särskild debetsedel
hade att själva erlägga, sedan tidigare under inkomståret källskatt uttagits
genom löneavdrag, från den skattskyldiges sida icke .skulle ägnas tillbörligt
beaktande. En konsekvens härav skulle sannolikt bliva, att den kvarstående
skatten under sådana förhållanden ofta finge uttagas genom införsel.

Uppbördsintendenten hos Överståthållarämbetet framhåller, att då löneavdrag
föreslagits skola omfatta såväl preliminär som kvarstående skatt införsel
för skatt komme att praktiskt taget försvinna, enär endast ett mindre
antal restföringar å skattskyldiga med anställning kunde förväntas komma
att äga rum enligt det föreslagna systemet. I

I fråga örn den bestämmelse enligt alternativ I, som närmast motsvarar
46 § fjärde stycket enligt alternativ II framhålla Sveriges industriförbund,

Kungl. Mcij:ts proposition nr 370.

205

Stockholms handelskammare, svenska bankföreningen och svenska försäkringsbolags
riksförbund, atl en viss utvidgning av möjligheten till befrielse
från löneavdrag syntes vara av behovet påkallad sålunda, att en löntagare
kunde befrias från skyldighet att vidkännas löneavdrag i sådana fall, då risk
uppenbarligen icke förelåge för utebliven skattebetalning. Beträffande löntagare,
som städse ordentligt fullgjort sin skattebetalning, funnes i realiteten
intet intresse från det allmännas sida för att löneavdrag skulle komma till
stånd.

I några yttranden framhålles, att skatt komme att uttagas genom löneavdrag
även i sådana fa 11, då införsel icke nu kunde beviljas.
Sålunda yttrar socialstyrelsen, att en förskottsbeskattning kunde
komma att drabba den skaltskyldige synnerligen hårt i vissa fall, därför
att existensminimum i skattelagarna hade satts så lågt som skett; det införselfria
minimum sattes ofta högi''e. Det borde icke glömmas, att bristande
skattebetalning i stor utsträckning hade sin grund i otillräcklig ekonomisk
förmåga. Ett hårt drivet uppbördssystem kunde därigenom socialt sett
i enskilda fall komma att skärpa ekonomiska missförhållanden på grund av
sin effektivitet; ytterst skulle då skatten komma att betalas genom fattigvård
eller annan form av understöd från det allmänna.

Länsstyrelsen i Kristianstads län uttalar, att även i sådana fall, då skatten
på grund av rådande praxis i fråga om existensminimum vid utmätning icke
förut kunnat indrivas, skatt enligt förslaget komme att uttagas genom löneavdrag.
Det vore antagligt, att detta förhållande komme att medföra krav
på en höjning av de skattefria avdragen vid taxeringen.

Uppbördsintendenten hos Överståthållarämbetet anser, att det måste framstå
såsom en orättvisa och kränkande för rättskänslan, att skattebetalare
med fast anställning praktiskt taget alltid skulle kunna tvingas fullgöra sin
skattskyldighet, medan skattebetalningen för den frie företagaren, även då
han hade en relativt god inkomst, många gånger bleve en fråga om dennes
goda vilja, eftersom restförda utskylder, i de fall då utmätningsbara tillgångar
saknades, mycket sällan kunde uttagas. Ä andra sidan måste denna
princip, sedd ur rent skatteteknisk synpunkt, anses fullt riktig. En ofta påtalad
brist i vårt nuvarande skattesystem vore just den dualism, som rådde
mellan å ena sidan påförandet av skatt och å andra sidan möjligheten att
kunna uttaga den. För närvarande torde på sina håll differensen mellan lägsta
taxerade inkomst och den gräns, där myndigheterna saknade möjlighet att
uttaga den, existensminimum, uppgå till ett par tusen kronor. I princip måste
en så nära anslutning som möjligt till varandra av dessa båda belopp anses
vara önskvärd.

Magistraten i Örebro, som åberopar ett av kronokamreraren i staden avgivet
yttrande, framhåller alt löneavdrag komme att verkställas jämväl för
mindre inkomsttagare, vilkas inkomster icke nu medgåve införselbeslut.
Den bristande överensstämmelsen mellan skattefritt och införselfritt existensminimum
innebure en social våda och örn icke en bestämmelse skapades,
som rådde bot mot detta missförhållande, komme de föreslagna bestämmel -

206

Kungl. May.ts proposition nr .370

serna vid genomförandet att skapa en synnerligen allvarlig irritation och
ett missnöje, som syntes svårt att bemästra. Många skattepliktiga, som på
grund av nu gällande skattelagar taxerades för inkomst, befriades från erläggande
av skatt genom avkortningsförfarandet. Sådant befrielseinstitut funnes
icke enligt det nu föreliggande förslaget.

Liknande erinringar framställas jämväl av länsstyrelsen i Örebro län, magistraten
i Linköping, stadsfogdarna i Uppsala och Luleå samt föreningen
Sveriges stadsfogdar.

Den föreslagna bestämmelsen om skyldighet för arbetsgivare att
verkställa löneavdrag, då arbetsanställningen varat
minst en vecka, anses av svenska arbetsgivareföreningen ofta komma
att föranleda tvekan, huruvida löneavdrag skall ske eller ej. Föreningen anför: I

detta hänseende vilja vi särskilt framhålla förhållandena inom stuverinäringen.
Utöver arbetare tillhörande den s. k. ordinarie kåren — vilka erhålla
relativt regelbunden sysselsättning — förefinnes i de flesta hamnar en
s. k. extra kår, bestående av arbetare med endast löslig anknytning till hamnarbete.
Personer tillhörande denna extra kår kunna få arbete, som räcker
en timme eller en dag, men det kan stundom komma att fortgå 14 dagar eller
ännu längre tid. Vid anställandet av arbetare vet man ej, huru lång tid
anställningen kan komma att fortvara, detta delvis beroende på den ordinarie
kårens förtursrätt till arbete, och det finnes därför heller ingen anledning att
avfordra dylika arbetstagare någon debetsedel. Det förekommer inom branschen
ofta, att en arbetstagare hämtar avlöning för ett helt arbetslag. Stuverinäringens
representanter ha förklarat, att det är så gott som otänkbart att
i dylika fall uttaga skatt genom löneavdrag. Föreningen vill understryka, att
ifrågavarande arbetstagare icke böra falla under systemet med löneavdrag
genom arbetsgivarens försorg.

Inom åtskilliga större industriföretag finnes det vid sidan om de fasta arbetarna
en del extra arbetare med lösliga anställningsförhållanden. De anställas
tills vidare med avsikt, att arbetet skall fortgå en eller flera dagar,
och de erhålla ofta sin avlöning varje dag och skola enligt föreningens uppfattning
sålunda icke drabbas av löneavdrag. Skulle emellertid, med hänsyn
till att de dock stundom kunna vara anställda under en längre tid i följd,
ehuru de erhålla lön på sätt ovan nämnts, dessa arbetstagare komma alt
falla under systemet med löneavdrag, får föreningen framhålla, att arbetstagarna
sannolikt själva komma att tillse, att de icke hos ett och samma
företag åtnjuta anställning under så lång tid som en vecka utan förslagsvis
stanna i arbete i fem dagar och därefter göra uppehåll på någon eller några
dagar. Enligt föreningens uppfattning skulle man genom att föra dylika arbetstagare
under systemet åstadkomma betydande skada för näringslivet.
Inom åtskilliga näringsgrenar är det nämligen önskvärt, att man har viss
arbetskraft att tillgå för att möta toppar i produktionen, brådskande beställningar
m. m. I allt fall anser föreningen det vara självklart att, örn arbetsgivare
underlåter att verkställa löneavdrag för arbetare av nu nämnt slag,
bör arbetsgivaren icke av denna anledning drabbas av någon påföljd.

Inom anläggningsindustrien förekommer det stundom, att arbetare ha anställning
på en viss arbetsplats under endast några dagar för att sedan
flyttas lill någon annan arbetsplats tillhörande samma företag. Arbetaren
komme därigenom att vara anställd mer än en vecka hos företaget men har

Kungl. Majlis proposition nr 370.

207

flyttats från en arbetsplats till en annan. Även i ett dylikt fall anser föreningen,
att arbetsgivaren bör gå fri från påföljd, för den händelse han underlåter
att verkställa löneavdrag.

Svenska lantarbetsgivaref öreningen finner förevarande bestämmelse
olämplig. Med hänsyn till att omsättningen å tillfälliga arbetare inom t. ex.
jordbruket vore stor, skulle arbetsgivarna härigenom åläggas ett betydande
arbete.

Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott finner den i förevarande
avseende föreslagna tidsperioden, en vecka, vara för kort, då inkomsten vore
ringa. Tidsperioden borde bestämmas till tolv arbetsdagar, dock att löneavdrag
alltid skulle ske, då lönen överstege 50 kronor. Även Jämtlands läns
hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt kommunalfullmäktige i Hammerdal
och Lit uttala, att löneavdrag icke borde verkställas förrän anställningstiden
uppgått till tolv arbetsdagar eller två veckor. Sistnämnda myndighet
håller därjämte före, att löneavdrag ej heller borde ske, förrän lönen
uppginge till etthundra kronor.

Länsstyrelsen i Malmöhus län och kommunalfullmäktige i Getinge yttra
å andra sidan, att löneavdrag borde ske även vid kortare anställning än en
vecka. Stadsfullmäktige i Borås framhålla, att därest löneavdrag skulle ske
först då anställning varat minst en vecka, åtskilliga redan nu svåråtkomliga
skattskyldiga (exempelvis tillfällighetsarbetare, hemhjälp o. d.) icke
komme att beröras av uppbördsreformen.

Uppbördsberedningens förslag, att arbetsgivare, hos vilken arbetstagare
har sin ihuvudsakliga anställning, skall efter framställning av arbetstagaren
vara skyldig att verkställa löneavdrag med större belopp, än
som enligt skattetabell eller efter angiven procentsats
belöper å lönen från nämnda anställning, avstyrkes av svenska
lantarbetsgivareföreningen, såvitt angår skatt å inkomst från annan arbetsanställning.

I fråga om den kvarstående skattens fördelning å avlöningstill
fällen a uttalar svenska arbetsgivareföreningen, att det
av uppbördsberedningen föreslagna tillvägagångssättet härvidlag komme att
medföra väsentliga svårigheter för .större arbetsgivare, särskilt sådana, som
hade en utpräglad maskinell bokföring. Framför allt gällde detta bestämmelsen
örn att därest vid visst avlöningstillfälle under en månad löneavdrag
icke kunde verkställas med belopp, som motsvarade å utbetalningstillfället
belöpande skatt, vid senare under samma månad infallande utbetalningstillfälle
så stort belopp skulle avdragas, att under månaden innehållna belopp
tillhopa försloge att gälda under uppbördsterminen nästföljande månad förfallande
belopp. Av motiveringen syntes framgå, alt arbetsgivaren skulle
vara berättigad att i händelse av avlöningsutbetalning per vecka avdraga 1fi
för varje veckoutbetalning under månaden och i fall av flera utbetalningar
än fem dock avdraga ’/4 vid de fyra första utbetalningstillfällena. Detta för -

208

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

faringssätt ansåge föreningen vara lämpligt. Däremot vore det olämpligt
att tvinga arbetsgivaren att variera beloppet vid de olika utbetalningstillfällena
i sådana fall, då vid ett visst utbetalningstillfälle ej tillräckligt belopp
kunnat avdragas. Det torde sålunda, åtminstone för företag med större antal
arbetstagare, icke finnas teknisk möjlighet att före månadens utgång få
fram eventuella restbelopp å kvarstående skatt och debiterad preliminär
skatt, såvida man icke för denna detalj ville offra avsevärda merkostnader.
I anvisningarna borde därför enligt föreningens uppfattning införas en bestämmelse,
enligt vilken, om arbetsgivaren på grund av bokföringens art
eller andra omständigheter icke skäligen kunde anses lia kännedom örn att
brist förelåge, han icke utsattes för påföljd med anledning av att dylika restbelopp
icke uttagits genom löneavdrag.

Det vore önskvärt, att bestämmelser om skyldighet för arbetsgivare att
verkställa löneavdrag för kvarstående skatt kompletterades med en bestämmelse,
att ifrågavarande skyldighet skulle inträda endast under förutsättning
att arbetstagaren uppbure lön redan vid första utbetalningstillfället under
månaden. I annat fall syntes de belopp, som skulle avdragas för att gälda
kvarstående skatt under de olika avlöningstillfällena under månadens lopp,
komma att bliva relativt höga och verkställandet av avdragen medföra stora
tekniska besvär.

Den av uppbördsberedningen föreslagna tidpunkten, den 27 december,
då arbetstagare senast skall överlämna debetsedel
till arbetsgivaren, anses av svenska arbetsgivareföreningen
vara för sen. Föreningen anför härvid, att ett betydande antal tjänstemän
och arbetsledare åtnjöte lön i förskott, och det vore icke möjligt att
till den 31 december eller eventuellt den 2 januari verkställa erforderliga
beräkningar, örn debetsedel icke överlämnades förrän den 27 december. Enligt
föreningens uppfattning kunde arbetsgivaren vid ett så sent avlämnande
av debetsedeln ej heller beträffande arbetare, på sätt i förslaget förutsatts,
verkställa löneavdrag enligt tabell vid löneutbetalning i början av januari,
utan arbetsgivaren nödgades verkställa avdrag med 25 %, såsom om debetsedel
ej lämnats. Olägenheterna härav kunde för arbetstagarnas del bliva
särskilt stora, om hänsyn toges till de väsentliga utgifter, som för medborgaren
i gemen ofta uppstode vid årsskifte.

Även svenska försäkringsbolags riksförbund framhåller, att den föreslagna
tidpunkten för debetsedels överlämnande till arbetsgivaren vore för sen

Förslaget, att löneavdrag skall verkställas med 25 % i
de fall, då arbetstagare icke överlämnar debetsedel
till arbetsgivaren, tillstyrkes eller lämnas utan erinran i flertalet
yttranden. Statskontoret, länsstyrelserna i Malmöhus, Älvsborgs och Värmlands
län, Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
kommunalfullmäktige i Hammerdal, Sveriges köpmannaförbund samt Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation hålla däremot före, att ett löneavdrag
av 20 procent i dylikt fall vore tillräckligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

209

Den föreslagna bestämmelsen, att innehållet belopp skall, då
arbetstagare slutar sin anställning, i visst fall återbetalas
till denne, möter erinran i några yttranden. Sålunda anför
uppbördsintendenten hos Överståthållarämbetet att, frånsett det principiellt
oriktiga i att för skattebetalning redan innehållet belopp återbetalades till
arbetstagaren, bestämmelsen komme att bliva besvärlig att tillämpa för arbetsgivarna
särskilt som fall av återbetalning icke så sällan kunde tänkas
förekomma, exempelvis inom byggnadsindustrien, där anställningarna många
gånger vore mycket kortvariga. Där vore även ofta fråga om mindre arbetsgivare,
som i regel syntes vara mindre skickade att på ett riktigt sätt
tillämpa bestämmelsen. Betydligt enklare vöre därför om den regeln gällde,
att innehållna belopp, vare sig de försloge till full betalning av skattepost
eller endast utgjorde delbetalning, alltid skulle inbetalas till uppbördsmyn
digheten. För denna inbetalning kunde lämpligen särskilda skatteanvisningar
tillhandahållas arbetsgivarna.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att det vore lämpligast, att arbetsgivare,
när arbetstagare slutade sin anställning, alltid till statsverket
finge inleverera det belopp, som under den sista anställningsmånaden avdragits,
och att sålunda någon återbetalning av skatt till vederbörande arbetstagare
icke behövde ske från arbetsgivaren. Örn innehållet belopp borde
anteckning ske å debetsedeln. Liknande uttalanden göras av magistraten i
Trelleborg, Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt
svenska exekutionsmännens riksförbund.

Vidkommande frågan örn arbetstagares möjlighet att kontrollera,
att arbetsgivare inlevererar genom löneavdrag
innehållet belopp till statsverket anför statskontoret:

När inbetalning av debiterad skatt äger rum å uppbördstermin, erhålles
automatiskt kontroll över att det är det rätta (debiterade) beloppet, som inbetalas.
Har sådan inbetalning uteblivit, och gör arbetstagaren gällande, att
det debiterade beloppet avdragits å hans lön medan arbetsgivaren påstår
motsatsen, bör bevisbördan uppenbarligen åvila arbetsgivaren, som i regel
endast behöver för ändamålet förete avlöningslista. Motsvarande synes böra
gälla vid olika meningar mellan arbetsgivare och arbetstagare i fråga örn
beloppet av avdragen tabellskatt. Bevisbördan bör alltså även i detta fall
åvila arbetsgivaren. Härigenom synas kvitton av arbetsgivaren å innehållna
skattebelopp kunna undvaras.

Emellertid kunna vid tillämpning av tabellsystemet sådana fall uppkomma,
då arbetsgivaren väl avdragit riktigt skattebelopp vid lönens utbetalande men
endast inlevererat en del av detta belopp till posten. Myndigheterna sakna
varje möjlighet att under inkomståret eller senare utöva någon siffejkontroli
på att rätta belopp blivit inlevererade. Denna kontroll måste alltså arbetstagaren
ensam tänkas utöva i sitt intresse alt undvika rättsförlust. Det kan
med säkerhet förutses, att denna kontroll, så som förslaget i detta hänseende
är utarbetat, ej kommer att fungera tillfredsställande. Den kan nämligen
under det löpande inkomståret utövas allenast på det sätt, att arbetstagaren
efter varje uppbördstermin anhåller att få se postens (eller i vissa fall arbetsgivarens)
kvitto på sin hos arbetsgivaren förvarade debetsedel. Efter inkomstårets
utgång återfår arbetstagaren debetsedeln och kan då kontrollera skatte Bihang

till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 370. 14

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

inbetalningarna endast därest han för varje avlöningsperiod fört fullständiga
anteckningar om löneavdragens storlek.

Det är uppenbart, att arbetstagarens ställning i nämnda hänseende bör
förstärkas. Statskontoret har övervägt en anordning, som innebär alt tili
varje skatteanvisning fogas en talong försedd med debetsedelns och uppbördsterminens
nummer. Å talongen skulle plats finnas för summa inbetalat
skattebelopp, vilken skulle ifyllas av arbetsgivaren, ävensom för poststämpel
och signatur av postfunktionär. Vid inbetalningen av skattebeloppet frånskiljes
talongen, förses med stämpel och signatur samt återlämnas till arbetsgivaren
för att av denne tillställas arbetstagaren, exempelvis vid nästa
avlöningstillfälle. Denna anordning är avsedd att tillämpas endast vid uttagande
av skatt efter tabell och synes ej behöva bli särdeles betungande för
postverket. Huruvida arbetsgivaren härigenom kommer att stå eller känna
sig vara under betryggande kontroll blir dock beroende på de vanor, som
utbilda sig på de skilda arbetsplatserna.

Landsorganisationen i Sverige ifrågasätter, örn förslaget vore ägnat att i
samtliga fall skapa betryggande garantier för att arbetsgivarna verkligen fullgjorde
riktiga skatteinbetalningar. Önskvärt vöre att en mera betryggande
ordning kunde införas, exempelvis på så sätt att den skattskyldige erhölle
ett av posten utfärdat kvitto på varje fullgjord skattelikvid. Måhända skulle
det lata sig göra att utan alltför stora kostnader och tekniska svårigheter
införa ett sådant system att anvisningskupongerna å debetsedeln försåges
med en extra frånskiljbar talong, avsedd att tillställas den skattskyldige.

I några yttranden beröres spörsmålet, huru av arbetsgivare
innehållna skattemedel skola betraktas ur redovis
ningssynpunkt. Sålunda anför statskontoret:

I detta sammanhang våll statskontoret framhålla önskvärdheten av alt
innehållna skattemedel, från tidpunkten för löneutbetalningen till dess medlen
inlevereras med skatteanvisning, i största möjliga utsträckning komma
att betraktas såsom redovisningsmedel, vilka böra hållas skilda från arbetsgivarens
tillgångar. Det är således önskvärt med exempelvis den anordningen,
att för varje arbetsgivare upplägges ett särskilt postgirokonto, å vilket
han har att insätta innehållna skattebelopp samtidigt som lönerna bli
tillgängliga^ för lyftning. En sådan anordning skulle innebära säkerhet mot
anspråk från arbetsgivarens borgenärer och öka möjligheterna för statens organ
att erhålla insyn i det sätt, varpa arbetsgivaren handhar uppbörden.
Därest beredningens förslag om arbetsgivares skyldighet att göra avdrag å
Ion för skatt antages, lärer dock ej kunna ifrågakomma att ett dylikt postgirokonto
öppnas för samtliga avdragspliktiga arbetsgivare. Då önskemålet
ar mest framträdande i fråga örn tabellskatten kan övervägas om icke alla
arbetsgivare,^ som äga beräkna skatt efter tabell, böra åläggas göra sådana inbetalningar
a särskilt konto.

Ett hinder mot att spärra dylika konton för andra utbetalningar än till
postverket utgör den omständigheten, att arbetsgivaren i vissa falfhar att till
arbetstagare återbetala avdraget skattebelopp. Då emellertid spärrning av
ifrågavarande konton är ett framträdande önskemål synes frågan, hur nämnda
hinder kan undanröjas, böra bli föremål för närmare övervägande.

Stadskamreraren i Visby uttalar, att föreskrift borde införas örn att innehalina
skattebelopp skulle av arbetsgivaren hållas avskilda från egna medel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

211

Såsom uppbördsberedningen framhållit, innebär en anordning med skattens
gäldande genom avdrag å lönen betydande fördelar både för de skattskyldiga
och för det allmänna. Arbetsgivare och andra, som hava att verkställa
dylika avdrag, komma visserligen att härigenom förorsakas merarbete,
men arbetsgivarorganisationerna hava allmänt ansett, att arbetsgivarna borde
påtaga sig detta ökade arbete. De i några yttranden uttalade farhågorna för
att skattens gäldande genom löneavdrag komme att minska de skattskyldigas
känsla av ekonomiskt ansvar gentemot det allmänna synas icke böra
överdrivas. Därest avdragsskyldiglieten göres så omfattande som uppbördsberedningen
förordat, synes icke heller faran för att den föreslagna anordningen
skall medföra, att skatten övervältras å arbetsgivarna, vara särskilt
stor. Jag anser mig därför böra förorda, att skyldighet skall åvila envar som
utbetalar belopp, vilket för mottagaren utgör sådan inkomst av tjänst som
hänför sig till mottagarens huvudsakliga arbetsanställning eller eljest utgör
hans huvudsakliga inkomst av tjänst, att göra avdrag därå för skatt som
mottagaren har att erlägga.

Frågan, huruvida löneavdrag skall verkställas, kommer alltså att vara beroende
av huruvida det utbetalade beloppet för mottagaren utgör inkomst av
tjänst eller ej. Vad som utgör inkomst av tjänst får bedömas med ledning av
bestämmelserna i kommunalskattelagen. Det är tydligt, att det i åtskilliga
fall kommer att vara förenat med svårigheter att avgöra, vad som utgör inkomst
av tjänst och om skyldighet alltså föreligger att verkställa löneavdrag.
Vederbörande arbetsgivare eller annan, som verkställer utbetalning av ifrågavarande
slag (i fortsättningen benämnd arbetsgivare), skall emellertid kunna
av lokal skattemyndighet erhålla bindande besked, huruvida avdragsskyldighet
föreligger eller icke.

Den lokala skattemyndighetens beslut avses skola kunna överklagas hos
länsstyrelsen, varemot klagan över länsstyrelsens beslut i dylika ärenden
icke avses skola få föras. För vinnande av enhetlighet i länsstyrelsernas
Praxis i dessa ärenden torde man, åtminstone tillsvidare, böra lita till de
s. k. landskamrerarmötena. Frågan örn inrättande av en särskild central
myndighet för ärenden av ifrågavarande slag torde senare få upptagas,
därest erfarenheterna giva vid handen att behov av en dylik myndighet föreligger.
Vissa frågor av hithörande slag torde lämpligen böra lösas genom av
Kungl. Maj:t utfärdade tillämpningsföreskrifter.

Då frågan örn skyldighet föreligger att verkställa löneavdrag sålunda bör
avgöras med hänsyn till den skatterättsliga natur, som det utbetalade beloppet
har för mottagaren, finner jag det icke erforderligt att, utöver vissa allmänt
hållna anvisningar till ifrågavarande bestämmelse i den föreslagna uppbördsförordningen,
i denna intaga stadganden, som närmare reglera frågan
örn avdragsskyldiglieten beträffande olika kategorier av arbetsgivare eller arbetstagare.

Skyldigheten att verkställa löneavdrag bör — såsom beredningen föreslagit
— avse både preliminär och kvarstående skatt. I fråga om den kvarstående
skatten bör nämnda skyldighet avse endast sådan skatt, som påföres i
den kommun, där den skattskyldige mantalskrivits för året näst före taxe -

Departementschefen.

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

ringsåret. Då arbetstagare, som vid sidan av löneinkomsten har mera betydande
inkomst av annan förvärvskälla än tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet,
skall erlägga preliminär skatt såväl enligt skattetabell eller med viss
procentsats som med debiterat belopp, skola visserligen de båda slagen av
preliminärskatt upptagas å var sin debetsedel men skall hela den kvarstående
skatten uppföras å en debetsedel. I motsats mot vad uppbördsberedningen
föreslår finner jag det mest ändamålsenligt, att löneavdrag jämväl i nyssberörda
fall verkställes även för den kvarstående skatten, därest denna påförts
i hemortskommun som förut sagts.

Tidigare har omförmälts, att i vissa fall preliminär skatt för inkomst av
tjänst skall utgå enligt debitering. Därest nämnda inkomst utgör en ringa
del av den sammanlagda inkomsten, synes anledning ej förefinnas att verkställa
löneavdrag. Lokal skattemyndighet bör därför äga att i dylikt fall
föreskriva, att löneavdrag icke skall verkställas. I andra fall torde däremot
befrielse från att verkställa eller vidkännas löneavdrag icke böra komma i
fråga. Utbetalas lön för ett arbetslag till en av lagets medlemmar, torde det
efter uppbördsreformens genomförande vara ofrånkomligt att lönebeloppet
bokföringsmässigt uppdelas å respektive arbetstagare och att löneavdrag
verkställes för envar av dem.

Löneavdrag bör ske med dels det belopp, vartill preliminär skatt uppgår
enligt skattetabell eller efter angiven procentsats eller enligt verkställd debitering,
dels ock det belopp, som kvarstående skatt enligt debitering utgör. Vid
löneavdragets verkställande tages härvid hänsyn endast till de skattefria avdrag,
som medgivas enligt skattelagarna och vilka äro lägre än de belopp,
vilka enligt införsellagen förbehållas skattskyldig till underhåll för honom
själv, hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn. På grund härav kunna
särskilt mindre inkomsttagare drabbas hårt, därest löneavdrag, på sätt
uppbördsberedningen föreslagit, alltid skall verkställas utan hänsynstagande
till vad i införsellagen stadgas rörande existensminimum. Då jag icke är beredd
att nu förorda höjning av de vid taxering medgivna ortsavdragen för
att undanröja den berörda olägenheten, bör denna i stället avhjälpas på annat
sätt. Detta torde kunna ske sålunda, att lokal skattemyndighet berättigas
att — efter ansökan av skattskyldig, som till följd av löneavdrags verkställande
skulle komma att sakna vad han kan anses behöva till underhåll för
sig själv, make och oförsörjda barn eller adoptivbarn, som icke av honom
åtnjuta underhållsbidrag — medgiva att löneavdrag icke skall verkställas eller
göras med lägre belopp än som enligt eljest gällande regler skulle utgå till
gäldande av preliminär eller kvarstående skatt. Har den skattskyldige även
annan inkomst än den, som avses med löneavdraget, bör vid prövning av
frågan om löneavdragets storlek hänsyn tagas jämväl till den förra inkomsten.

Löneavdrag torde böra verkställas endast därest arbetstagares huvudsakliga
anställning varar minst en vecka. Är anställningen icke avsedd att vara
en vecka men kommer den likväl att fortgå så lång tid, inträder avdragsskyldigheten
självfallet efter det en vecka förflutit. Utför arbetstagare arbete å

Kungl. Mai:ts proposition nr 370.

213

olika arbetsplatser åt samme arbetsgivare och är anställningen av den varaktighet
varom nyss sagts, torde avdragsskyldighet böra åvila arbetsgivaren
och stadgade påföljder drabba honom, därest icke nämnda skyldighet fullgöres.

För att preliminär skatt skall kunna uttagas även i de förut berörda fall,
då sådan skatt icke obligatoriskt utgår — d. v. s. för inkomst av bisysslor
m. m. — är det erforderligt att skyldighet ålägges arbetsgivare, hos vilken
arbetstagare har huvudsaklig anställning, att efter framställning av arbetstagaren
göra löneavdrag med större belopp än som enligt skattetabell eller
angiven procentsats avser lönen från nämnda anställning. Jag tillstyrker därför
beredningens förslag i förevarande avseende.

I fråga örn den tidpunkt, då debetsedel skall av arbetstagare överlämnas
till arbetsgivare, har jag tidigare föreslagit, att debetsedel å annan kvarstående
skatt än fastighetsskatt skall översändas till den skattskyldige senast
den 10 december under taxeringsåret och att debetsedel, avseende preliminär
skatt, för vars gäldande löneavdrag skall verkställas, skall tillställas den skattskyldige
i regel senast den 18 januari under inkomståret. Så snart arbetstagaren
erhållit debetsedeln, bör han vara skyldig att överlämna den till arbetsgivaren.
Jag vill i detta sammanhang även erinra att, enligt vad jag tidigare
föreslagit, löneavdragen för gäldande av preliminärskatt under januari skola
ske på samma sätt som under december föregående år, till dess en vecka förflutit
från det de nya debetsedlarna kommit arbetsgivaren till handa.

Överlämnas icke debetsedel, avseende preliminär skatt, till arbetsgivare i
de fall då så bort ske, torde löneavdrag i överensstämmelse med beredningens
förslag böra ske med tjugufem procent av lönen. Skulle löneavdrag i dylika
fall verkställas med blott tjugu procent, komme det i vissa fall, i synnerhet
för ensamstående skattskyldiga, att vara fördelaktigare att låta avdraget
ske med nämnda procentsats än att göra anmälan hos den lokala skattemyndigheten
för utfående av debetsedel jämte skattetabell eller debetsedel, upptagande
debiterad skatt.

Svenska arbetsgivareföreningen har påyrkat ändring av den av beredningen
föreslagna bestämmelsen att, därest löneavdrag vid visst utbetalningstillfälle
icke kan verkställas med belopp som motsvarar å utbetalningstillfället
belöpande skatt, vid senare utbetalningstillfälle före ingången av den månad,
då nästföljande uppbördstermin infaller, så stort belopp skall avdragas, att
de innehållna beloppen tillhopa förslå att gälda under nämnda uppbördstermin
förfallande skatt; kan så icke ske, skall arbetsgivaren anmoda arbetstagaren
att inbetala felande belopp. Även örn en dylik bestämmelse för vissa
arbetsgivare kan medföra svårigheter av kontorsteknisk art, synes bestämmelsen
emellertid likväl böra bibehållas.

Avdrag för kvarstående skatt torde alltid böra ske vid samtliga utbetalningstillfällen
under den anställningstid, som infaller före de uppbördsterminer
under vilka nämnda skatt skall gäldas. Skulle arbetstagaren härigenom
komma att sakna nödigt underhåll för sig själv, make och oförsörjda barn,

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

kan han — såsom förut nämnts — efter därom gjord ansökan erhålla befrielse
från löneavdrag eller nedsättning däri. Han kan även, i enlighet med
vad jag senare kommer att förorda, erhålla visst anstånd med skattens inbetalning.

Beredningens förslag att innehållna skattemedel, som innestå hos arbetsgivare
då arbetstagare slutar sin anställning, skola återlämnas till denne,
därest de icke förslå att gälda under närmast inträffande uppbördstermin
förfallande kvarstående skatt, synes mindre tillfredsställande. Genom en dylik
regel skulle nämligen vissa tillfälliga arbetare, vilka ofta byta anställning,
kunna undgå att betala åtminstone en betydande del av dem åvilande
skatt. Denna olägenhet komme att bliva ännu mera framträdande, därest
såsom jag tidigare föreslagit uppbördstermin infaller endast varannan månad.
Jag förordar därför, att innehållet skattebelopp alltid skall inlevereras
till uppbördsmyndighet. Slutar arbetstagare sin anställning före den uppbördstermin,
under vilken innehållet belopp skall inbetalas, skall beloppet
inbetalas till postgirokontot för skatteavdelningen vid postkontoret i residensstaden
eller till postgirokontot för skatteavdelningen vid postgirokonloret. Å
inbetalningskort eller girokort skall därvid angivas den skattskyldiges namn
och mantalsskrivningsadress samt debetsedels nummer. Kvarstående skatt
skall alltid i första hand gäldas. Kvitto å det inbetalda beloppet skall skyndsamt
tillställas arbetstagaren.

Då arbetsgivare nu verkställer avdrag å lön för inbetalning till skatteförmedlingskassa,
torde det vara vanligt, att arbetstagaren erhåller skriftlig uppgift
om det avdragna beloppet samtidigt som han lyfter lönen. Nämnda uppgift
torde vanligen lämnas genom anteckning å lönekuvert eller på liknande
sätt, varemot kvitto i egentlig mening mera sällan torde lämnas. Uppgift
om belopp, som avdrages enligt ifrågavarande förslag, bör likaledes
tillställas arbetstagaren; sådan uppgift bör kunna lämnas antingen i form
av särskilt kvitto eller annorledes allt efter överenskommelse mellan arbetsgivaren
och arbetstagaren. Genom statsverkets försorg ''torde kvittensblanketter
böra tryckas och gratis tillhandahållas de arbetsgivare, som önska
använda dylika.

Innehållna skattemedel böra givetvis redovisas för sig i arbetsgivares
bokföring. Däremot torde knappast böra föreskrivas, att skattemedlen skola
hållas skilda från övriga medel. Det bör erinras om att dylik skyldighet
icke föreligger i fråga örn införselmedel.

Jag anser mig icke kunna förorda, att särskild ersättning — utöver den
ränta, som arbetsgivare kan erhålla å avdragna skattemedel under den tid
de innestå hos honom — utgår till arbetsgivare för hans medverkan vid
uppbördsförfarandet. För närvarande uppbär arbetsgivare icke ersättning för
de uppgifter, som åvila honom enligt införsellagen och förordningen om erkända
skatteförmedlingskassor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

215

D. Jämkning av preliminär skatt.

Enligt uppbörd sberedningens förslag skall, för vinnande av bättre överensstämmelse
mellan preliminär och slutlig skatt, ändring (jämkning) av den
preliminära skatten efter beslut av lokal skattemyndighet äga rum, om sådan
ändring skett i skattskyldigs civilstånd eller barnantal, vartill hänsyn skall
tagas vid taxering under året näst efter inkomståret, eller om preliminärskatten
till följd av ändring i inkomsten eller rätt att vid taxering åtnjuta
andra avdrag än sådana, som vid beräkning av skatten beaktats, kommer att
avvika från den slutliga skatten, eller örn skattskyldigs skatteförmåga blivit
väsentligen nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom,
underhåll av andra närstående än barn, för vilka familjeavdrag är medgivet,
eller annan därmed jämförlig omständighet.

Där icke särskilda omständigheter till annat föranleda, skall dock jämkning
i preliminär skatt icke äga rum, såvida icke ändringen i den preliminära
skatten uppgår till minst en femtedel av den beräknade slutliga skatten, dock
minst tjugufem kronor.

Har preliminär skatt påförts skattskyldig obehörigen eller med oriktigt
belopp eller har felaktighet ägt rum vid utskrivandet av hans debetsedel,
skall vidtagas den jämkning av nämnda skatt, som i följd härav må erfordras.

Innebär beslut om jämkning av preliminär skatt, att sådan skatt icke vidare
skall utgå under inkomståret, och har skattskyldig inbetalt preliminär
skatt med belopp, som överskjuter vad han kan beräknas komma att erlägga
såsom slutlig skatt med minst en femtedel av sistnämnda skatt, dock minst
tjugufem kronor, skall efter beslut av lokal skattemyndighet det överskjutande
beloppet återbetalas till den skattskyldige utan avvaktan å debitering
av den slutliga skatten. Äro särskilda omständigheter för handen, må lokal
skattemyndighet besluta om återbetalning av preliminär skatt, även örn den
inbetalda preliminärskatten icke på sätt nyss sagts överstiger den beräknade
slutliga skatten.

Beslut om återbetalning av preliminär skatt må enligt beredningens förslag
fattas av lokal skattemyndighet jämväl under året näst efter inkomståret,
därest ansökan därom inkommer före utgången av april månad. (Betänkandet
s. 265—268.) I

I fråga om de föreslagna bestämmelserna rörande jämkning uttalar länsstyrelsen
i Örebro län, att jämkningen i de fall, då det gällde mera avsevärda
belopp, icke kunde bidraga till alt utjämna eller borttaga de orättvisor eller
den särställning för rörelseidkare och fastighetsägare, som vore förenade
med den föreslagna metoden att beräkna preliminärskatten å inkomsten två
år före det inkomstår, preliminärskatten skulle avse. För att genom jämkningen
skulle förekommas, att för hög preliminärskatt lil foges under längre
del av inkomståret, borde jämkningen företagas innan för lång tid av inkomståret
förflutit. Men en skattskyldig jordbrukare eller rörelseidkare finge

216

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

väl i regel först sedan en betydande del av inkomståret gått till ända och preliminärskatten
därunder uttagits å den högre inkomsten, sådan överblick
över det ekonomiska resultatet av sin verksamhet, att han hade några utsikter
att förebringa den sannolikhetsbevisning, som enligt författningen krävdes
och enligt länsstyrelsens mening måste fordras, om icke det hela skulle
utmynna i en tom formalitet.

Socialstyrelsen finner de föreslagna bestämmelserna icke vara tillfyllest
för att tillgodose behovet av lindring i skattskyldigheten i ömmande fall.
Efter att hava framhållit skiljaktigheten mellan det skattefria existensminimum
enligt skattelagarna och enligt införsellagen yttrar styrelsen, att
det för undvikande av de konsekvenser, som följde härav, syntes vara erforderligt,
att de i förslaget medgivna möjligheterna till skattelindring på
grund av ömmande omständigheter utökades. Detta kunde ske antingen genom
att rätt till anstånd med inbetalning av skatt komme i fråga även
för preliminär skatt och icke endast för kvarstående eller tillkommande
skatt eller också genom att gränserna för rätt till jämkning av preliminär
skatt utvidgades, vare sig detta skulle innebära en ändring i skattelagarnas
bestämmelser eller ske på annat sätt.

Uppbördsintendenten hos Överståthållarämbetet — som framhåller att
jämkningsförfarandet helt visst komme att starkt belasta vederbörande lokala
skattemyndigheter och att det därför vore angeläget att jämkning
inskränktes till att förekomma allenast, där det vore absolut nödvändigt —
finner det tveksamt, huruvida jämkning av preliminärskatt borde ifrågakomma
i den föreslagna ordningen på grund av ömmande omständigheter.
Denna arbetsuppgift kunde sägas vara främmande för den lokala skattemyndighetens
övriga verksamhet. De lokala skattemyndigheterna syntes i
de flesta fall icke hava den omedelbara kontakt med de skattskyldiga och
den kännedom om vederbörandes personliga förhållanden, som exempelvis
utmätningsmännen hade. Vidare kunde ifrågasättas, huruvida icke behovet
av jämkning i här berörda fall i viss utsträckning tillgodosåges automatiskt
vid löneavdragens verkställande genom den inkomstminskning, som ofta
i dessa fall inträdde. Att jämkning borde äga rum, då faktiska eller formella
anledningar därtill gåve anledning, vore däremot uppenbart.

Överståthållarämbetet finner bestämmelserna om jämkning icke tillräckligt
uttömmande. Föreskrift syntes sålunda böra meddelas örn att jämkning
av preliminär B-skatt skulle ske jämväl i fall, då skattskyldig, som tidigare
haft att utgöra sådan skatt, i stället finge utgöra preliminär C-skatt. Vidare
kunde ifrågasättas huruvida icke — därest beredningens förslag om slutlig
taxering av skattskyldig, som flyttat till annan kommun, bleve genomfört
—jämkning borde äga rum i dylika fall.

Sistnämnda spörsmål beröres även av länsstyrelsen i Malmöhus län och
magistraten i Hälsingborg. Länsstyrelsen anför:

Beträffande jämkningsförfarandet vill länsstyrelsen ifrågasätta, huruvida
icke bland skälen för erhållande av rättelse i den preliminära skatten borde
inrymmas jämväl förändringar i den kommunala utdebiteringskvoten vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

217

förflyttning från ett samhälle till ett annat, åtminstone därest denna förändring
vore av någon större betydenhet. Kvarstående skatt skulle eljest under
vissa omständigheter kunna komma att uppgå till belopp, som för den skattskyldige
måhända bleve besvärande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län tillråder nödig återhållsamhet i
fråga örn jämkning av skatt. Sådan jämkning borde icke ske i andra fall
än där det vore uppenbart obilligt att låta skattebetalningen ske enligt de
tidigare bestämda grunderna. Om skatten uttoges enligt tabell, behövde
jämkning icke ske, då bruttoinkomsten ändrades, alldenstund hänsyn härtill
toges redan vid tabellens tillämpning. För övriga skattskyldiga kunde
däremot vid ändrat inkomstläge uppkomma mycket ömtåliga bedömningsfrågor,
vilka understundom krävde ingående utredningar.

Magistraten i Östersund uttalar, att jämkningsfallen måste i görligaste
mån begränsas.

Kronokassören i Enköping, i vilkens yttrande magistraten i staden instämmer,
ifrågasätter huruvida det icke vore lämpligt att medgiva jämkning, där
ändringen beträffande den preliminära skatten uppginge till en tiondedel
av den beräknade slutliga skatten, dock minst tjugufem kronor.

Föreningen Sveriges städers kronouppbördstjänstemån framhåller, att
jämkningsinstitutet komme att bliva svårbemästrat och måste för ett friktionsfritt
handhavande kräva både många och omdömesgilla tjänstemän.
Föreningen framhåller vidare, att bl. a. en stor del av jämkningarna komme
att bygga på ett system, som i stor utsträckning laborerade med antaganden.
Härav följde, att den skattskyldige i stor utsträckning komme att bliva beroende
av uppbördstjänstemannens omdöme. Stora krav komme att ställas
på den lokala skattemyndighetens prestationsförmåga.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län — som enligt vad tidigare omnämnts avstyrker
förslaget om preliminär taxering och i stället förordar, att preliminärskatten
för rörelseidkare m. fl. uteslutande skall beräknas å senast verkställda
årliga taxering — uttalar att skattskyldig, som ansåge förändring av
inkomsterna hava ägt rum sedan föregående taxering i sådan utsträckning,
att sänkning eller höjning av den påförda skatten vore befogad, borde berättigas
att med stöd av en i detalj motiverad framställning till den lokala
skattemyndigheten erhålla önskad ändring av den debiterade preliminära
skatten. Sådana framställningar borde av den lokala skattemyndigheten,
sedan denna verkställt omdebitering i enlighet med framställningen, överlämnas
till vederbörande taxeringsnämndsordförande för förvaring tillsammans
med deklarationshandlingarna. Skattskyldig, som i dessa framställningar
mot bättre vetande lämnat felaktiga uppgifter för beräkning av den
preliminära skatten, borde vara förfallen till straffpåföljd. För utredningen i
dylika mål bleve taxeringsnämndernas medverkan av stort värde.

Taxeringsnämndsordfbrändenäs riksförbund finner sig icke kunna förorda,
att beslut örn jämkning, föranledda av s. k. ömmande omständigheter,
skulle ankomma på den lokala skattemyndigheten. Taxeringsnämndernas
slutliga ställningstagande kunde då komina att föregripas på ett högst olämp -

218

Departementschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

ligt sätt. En taxeringsnämnd kunde ju nämligen högst ogärna vägra ett tidigare
beviljat avdrag, även om alla skäl talade för att det icke bort medgivas.
Taxeringsnämnderna hade ju dessutom avgjort den bästa kännedomen om de
förhållanden, som kunde motivera dylikt extra avdrag. Örn förbundet ändå
icke ville föreslå, att dylik jämkning skulle formellt ankomma på taxeringsnämnderna,
vöre det därför att jämkning i samtliga fall borde sökas hos en
och samma myndighet. Förbundet ville däremot bestämt hävda, att innan
sådan jämkning medgåves taxeringsnämnden skulle höras. Tiden bleve visserligen
knapp, men detta hörande borde kunna ske i mycket enkel form
genom telefonpåringning till taxeringsnämndens ordförande eller på annat
lika enkelt sätt. I många fall kunde visserligen icke taxeringsnämndens ordförande
förutsättas känna till förhallandena, men han kunde i sin tur lätt
höra sig för hos ledamöter av nämnden. Det kunde också tänkas, att taxeringsnämnden
årligen utsåge en eller två av de kommunvalda ledamöterna
att yttra sig över dylika ansökningar. Hela proceduren behövde då ej taga
mera än någon dag, men man vunne den stora fördelen, att dessa viktiga
frågor finge avgöras av de folkvalda representanterna och att en viktig del
av taxeringsförfarandet ej överflyttades till tjänstemän, vilket tidigare ansetts
vara en olycklig utveckling.

Sveriges industriförbund, Stockholms handelskammare, svenska bankföreningen
och svenska försäkringsbolags riksförbund framhålla, att då det
vore fråga örn för jämkning erforderlig utredning det läge vikt uppå, att
de lokala skattemyndigheterna icke uppställde sådana krav på sannolikhetsbevisningen,
att utredningen bleve alltför betungande. Såsom av uppbördsberedningens
motivering framginge, kunde i detta fall icke fordras och tydligen
ej heller astadkommas mera än att vederbörande gjorde sannolikt, att
det förhållande, varom fråga vore, komme att vara för handen. Det vore
önskvärt, att vad sålunda i motiveringen uttalats, komme till uttryck i särskilda
anvisningar till vederbörande författningsrum och att därvid klarlädes,
att det ingalunda vore fråga örn sådan utredning och bevisning, som
enligt praxis krävdes för vinnande av ändring i överinstanserna av beslut,
vilket av beskattningsnämnd meddelats rörande taxering.

Sveriges köpmannaförbund och Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
anföra:

Då skattskyldig påkallar jämkning är det av vikt, att icke alltför stora krav
ställas på utredningen. För en rörelseidkare, som exempelvis driver handel
eller hantverk, synes det vara tillräckligt, örn en jämförelse kan göras mellan
inkomstårets omsättning och nästföregående års omsättningssiffror för motsvarande
tidsperiod ävensom mellan de viktigaste omkostnadsposterna. Därutöver
torde en approximativ uppgift huruvida lagerökning eller -minskning
föreligger vara nödvändig. Med ledning av dessa uppgifter samt de uppgifter
i övrigt örn särskilda förluster eller vinster som förekommit, bör den lokala
skattemyndigheten i regel kunna avgöra, örn skäl till jämkning föreligga.

Därest preliminär skatt beräknas på sätt tidigare föreslagits, lärer det vara
erforderligt att medgiva de skattskyldiga rätt att få nämnda skatt jämkad i

Kungl. Majlis proposition nr 370.

219

de fall, då den kan antagas komma att avsevärt överstiga den påräkneliga
slutliga skatten (utom fastighetsskatt). Samma regel bör gälla, då den preliminära
skatten kan beräknas avsevärt understiga den slutliga. Lokal skattemyndighet
bör även äga att utan anmälan från den skattskyldige vidtaga jämkning
i preliminärskatten; den skattskyldige bör i dylikt fall alltid beredas
tillfälle att yttra sig, där detta icke uppenbarligen är obehövligt.

De av uppbördsberedningen föreslagna bestämmelserna angående jämkning
synas i stort sett icke giva anledning till erinran.

Jämkningen avser att bringa den preliminära skatten i så nära överensstämmelse
med den slutliga som möjligt. Däremot kan icke genom jämkningen
preliminärskatten bestämmas att utgå med lägre belopp än den slutliga
skatten kan antagas komma att utgöra. Jämkning av preliminärskatten
kan sålunda icke ske enbart av den anledningen, att genom uttagande av preliminärskatt
den skattskyldige skulle komma att sakna nödigt underhåll för
sig och de sina. Hänsyn till en dylik omständighet kan däremot tagas vid
indrivning av restförd skatt samt i de fall, då löneavdrag verkställes, genom
förordnande av lokal skattemyndighet — på sätt förut omnämnts — att löneavdrag
icke skall göras eller skall ske med lägre belopp än som enligt de
föreslagna bestämmelserna om löneavdrag bort ske.

I det av Överståthållarämbetet angivna fallet, då preliminär B-skatt utbytes
mot C-skatt (jämte A-skatt), skall B-skatten avkortas i samband med att
C-skatt påföres och tillämplig skattetabell för beräkning av A-skatten angi
ves.

Då jag — såsom tidigare omnämnts — förordar att den slutliga skatten
alltid skall påföras i samma kommun som den, där preliminärskatten uttagits,
föreligger icke vidare den i några yttranden berörda anledning till jämkning,
vilken hänför sig till på grund av flyttning ändrad kommunal utdebitering.

Innan beslut om jämkning fattas av lokal skattemyndighet, torde det i
många fall vara av värde att myndigheten under hand inhämtar yttrande från
taxeringsnämndens ordförande. Stundom torde yttrande lämpligen böra infordras
jämväl från annat håll t. ex. från fattigvårdsstyrelsens ordförande.
Jag förutsätter även att yttrande sålunda inhämtas i den utsträckning, som
kan befinnas erforderlig och lämplig. Den lokala skattemyndighetens beslut
örn jämkning äro givetvis på intet sätt bindande för beskattningsnämnderna
vid taxeringen.

I anledning av vad Sveriges industriförbund m. fl. yttrat angående det mått
av bevisning, som borde erfordras för beslut om jämkning, vill jag hänvisa
till anvisningarna till 53 § i den föreslagna uppbördsförordningen, däri angivas
de krav på bevisning, som i olika fall böra uppställas.

Sker jämkning i preliminär skatt av den anledningen, att skattskyldigs
civilstånd eller barnantal ändrats, skall lokal skattemyndighet vidtaga jämkning
utan anmälan från den skattskyldige. Härvid torde icke böra gälla den
av uppbördsberedningen föreslagna begränsningen, att jämkning skall, där
icke särskilda omständigheter till annat föranleda, ske endast såvida änd

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

ringen i den preliminära skatten uppgår till minst en femtedel av det förut
beräknade skattebeloppet, dock minst tjugufem kronor. Är fråga om preliminär
skatt, som beräknas enligt skattetabell, bör den skattskyidiges debetsedel
icke — såsom av beredningen förutsatts -— infordras för påteckning
örn vilken kolumn i tabellen som med hänsyn till ifrågavarande ändring
skall tillämpas, utan torde det vara enklare, att den skattskyldige tillställes
skriftligt besked i ärendet att överlämnas till arbetsgivaren för att bifogas
debetsedeln. Debiterad preliminärskatt torde däremot böra omräknas med
hänsyn till de ändrade förhållandena och ny debetsedel tillställas den skattskyldige
att utbytas mot den tidigare översända. Vidtages jämkning i preliminär
skatt, som beräknas enligt skattetabell, av annan anledning än nyss
sagts, bör i beslutet därom angivas att den inkomst, varå skatten beräknas,
skall nedsättas med visst belopp eller med viss del av inkomsten eller att
skatt skall utgå med visst belopp vid varje avlöningstillfälle eller med viss procent
av inkomsten.

Har genom löneavdrag innehållits större belopp än som enligt meddelat
beslut om jämkning skall inbetalas under närmast följande uppbördstermin,
torde arbetsgivaren böra skyndsamt mot kvitto tillhandahålla arbetstagaren
det för mycket innehållna beloppet vare sig preliminärskatten utgår enligt
tabell, med viss procentsats eller efter debitering.

E. Anstånd med inbetalning av kvarstående eller tillkommande skatt.

Vppbördsberedningen föreslår, att skattskyldig, vilkens skattebetalningsförmåga
på grund av tillfällig arbetslöshet, sjukdom eller annan liknande
orsak blivit nedsatt, skall kunna beviljas anstånd med erläggande av kvarstående
eller tillkommande skatt, som förfaller till betalning under högst tre
av de uppbördsterminer, vilka utlöpa närmast efter det ansökan om anstånd
gjorts. Anståndet skall bestämmas att gälla längst sex månader efter det
beslutet därom meddelats.

Vidare föreslås, att skattskyldig som gör sannolikt, att han taxerats för
samma fastighet, inkomst, förmögenhet eller virke å mera än en ort, och som
visar, att han anfört besvär över endera av taxeringarna, skall kunna beviljas
anstånd med betalning av det lägre av de skattebelopp, som påförts på
grund av taxeringarna, eller, örn skattebeloppen äro lika stora, med ettdera
beloppet, intill dess prövningsnämnden eller, om besvär anförts direkt hos
kammarrätten, denna meddelat beslut i anledning av besvären.

Anstånd skall beviljas av den lokala skattemyndighet, som utfärdat debetsedel
å den skatt anståndet avser. (Betänkandet s. 269—271.)

Förslaget om anstånd med inbetalning av kvarstående eller tillkommande
skatt tillstyrkes av riksräkenskapsverket, som framhåller, att möjligheten
till anstånd vöre en logisk konsekvens av det föreslagna sättet för uttagande
av kvarstående skatt. Att anståndstiden begränsades till sex månader syntes
i vissa fall snävt; förmånsrätten för fastighetsskatt borde kunna beaktas på
så sätt, att anståndstiden begränsades i de fall, då sådan skatt förekomme.

221

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

Landsorganisationen i Sverige uttalar, att då icke blott preliminärskatt utan
även kvarstående skatt skulle uttagas genom löneavdrag den skattskyldige
härigenom kunde bliva alltför hårt pressad, åtminstone i de fall då differensen
mellan preliminärt erlagd och slutligt uträknad skatt icke vore
alltför obetydlig. Det måste därför hälsas med tillfredsställelse, att skattskyldig
enligt förslaget kunde beviljas anstånd med inbetalning av kvarstående
skatt. Bestämmelser om anstånd med skattebetalningen hade ju under
de senare åren prövats såväl i fråga om värnpliktigas skattebetalning som i
fråga om erkända skatteförmedlingskassor och därvid visat sig vara av värde.
Landsorganisationen kunde emellertid icke finna det motiverat, att anståndet
begränsades till tiden på sätt som föreslagits. Likaväl som tillfällig arbetslöshet
utgjorde ett skäl för anståndsmedgivande, borde en längre arbetslöshet
utgöra fullgott skäl för anstånd. Ej heller kunde sjukdom rubriceras enbart
som en tillfällig orsak till betalningssvårighet. Som ett skäl för att anståndstiden
skulle gälla längst sex månader, hade beredningen anfört, att
man då icke behövde riskera, att förmånsrätten för fastighetsskatt förlorades.

Denna synpunkt borde väl, örn den skulle vara av avgörande betydelse, i
stället kunna tillgodoses på så sätt, att just i de fall då skatten belöpte på
fastighet, anståndet icke utsträcktes utöver den föreslagna tiden.

Föreningen Sveriges städers kronouppbördstjänstemän uttalar, att det föreslagna
anståndsförfarandet måste liksom jämkningsprincipen betraktas som
ett nödtvunget komplement till den nya uppbördsmetoden.

Genom de föreslagna bestämmelserna angående beräkning av preliminär Departementsskatt
och om jämkning av sådan skatt torde den preliminära skatten i regel
bliva väl avpassad efter den skattskyldiges inkomst och inbetalningen av
skatten sålunda underlättas för vederbörande. Vad däremot angår den kvarstående
skatten, kan denna i vissa fall komma att bliva av den storlek, att
för den skattskyldige uppstå svårigheter att gälda densamma i sådana fall,
då hans skattebetalningsförmåga till följd av arbetslöshet eller sjukdom eller
eljest oförvållat nedsättes. Det anstånd, som uppbördsberedningen föreslår
skola kunna medgivas i dylika fall, synes ägnat att väsentligen avhjälpa de
berörda svårigheterna. Även i de fall da s. k. dubbeltaxering föreligger synes
beredningens förslag örn anstånd med inbetalning av det lägre av de skattebelopp,
som påförts på grund av taxeringarna, eller, om skattebeloppen äro
lika stora, med ettdera beloppet medföra erforderlig lättnad för den skattskyldige
i fråga om skattebetalningen. Jag förordar därför förslaget i förevarande
avseende.

Det anstånd, som medgives på grund av arbetslöshet, sjukdom eller annan
liknande orsak, torde dock icke — såsom beredningen föreslår böra göras
beroende av att arbetslösheten eller sjukdomen är av tillfällig art utan bör
kunna medgivas även vid sådan arbetslöshet eller sjukdom, som bedömes
hava längre varaktighet. Vid sådant förhållande torde — med hänsynstagande
jämväl till att enligt departementsförslaget uppbördsterminernas antal begränsas
till sex — anståndet böra avse skatt, som förfaller till betalning under högst

222

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

två av de uppbördsterminer, vilka utlöpa närmast efter det ansökan om
anstånd gjorts, och gälla längst ett år efter utgången av den månad, varunder
den första av berörda terminer infaller. Då — såsom jag i annat sammanhang
kommer att förorda — förmånsrätt för under ett uppbördsår förfallande
fastighetsskatt skall åtnjutas, därest den icke stått inne längre än ett år
efter uppbördsårets utgång, kan icke den förlängda anståndstiden medföra
att nämnda förmånsrätt förloras.

F. Uppbörd av skatt.

Enligt uppbördsberedningens förslag skola genom löneavdrag innehållna
belopp, i likhet med annan skatt, inbetalas till uppbördsmyndighet (länsstyrelsen
eller lokal skattemyndighet i stad) medelst de vid debetsedeln fogade
skatteanvisningarna. Med hänsyn till de sämre möjligheter till kontroll över
att löneavdrag verkställes, som ett system med redovisning medelst skattemärken
eller genom insändande av avlöningslistor innebär, samt till det förhållandet
att löneavdragen skola avse även kvarstående skatt, har beredningen
icke ansett sig kunna förorda ett redovisningssystem av sistnämnda art.
Till bei edningens ståndpunkt i detta avseende har även bidragit vissa andra
olägenheter ur organisatorisk synpunkt, som skulle vara förenade med ett
dylikt redovisningssystem.

Skatten skall enligt beredningens förslag inbetalas genom postverket och
vissa pennmginrättningar (banker, sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit)
. Vid inbetalningen skall debetsedeln företes och vederbörlig skatteanvisning
frånskiljas av tjänsteman hos posten eller penninginrättningen,
varefter skattebeloppet skall kvitteras å debetsedeln. Arbetsgivare med flera
än tjugufem arbetstagare skall, efter tillstånd av länsstyrelsen, äga inbetala
skatt för arbetstagarna sålunda, att frånskilda skatteanvisningar och summerad
förteckning över de olika skattebeloppen insändas jämte det sammanlagda
skattebeloppet. Postverket eller penninginrättningen skall lämna kvitto
å det inbetalda beloppet, medan arbetsgivaren skall kvittera arbetstagarnas
debetsedlar.

Skattebetalning föreslås skola kunna ske jämväl i den ordningen, att skattebelopp
gireras till postgirokontorets skatteavdelning, därvid debetsedlar med
tillhörande skatteanvisningar eller, då fråga är örn sådana större arbetsgivare
varom nyss sagts, skatteanvisningar och summerad förteckning över skattebelopp
skola till skatteavdelningen insändas.

Skattskyldig skall, mot erläggande av viss mindre restavgift, äga inbetala
under uppbördstermin förfallande skatt under tiden den 13—den 17 i den
månad, under vilken den ifrågavarande terminen infallit. Ledamoten Sivert
är i denna del skiljaktig och förordar, att berörda betalningsanstånd skall
gälla till och med utgången av uppbördsterminen näst efter den, under vilken
skatten förfallit till betalning, eller åtminstone till och med utgången av
den månad, varunder skatten förfallit till betalning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

223

Erlägges under uppbördstermin i viss månad förfallande skatt efter den
17 i samma månad men innan indrivningsåtgärd vidtagits, skall skattebeloppet
inbetalas till särskilt postgirokonto för vederbörande länsstyrelse eller
lokala skattemyndighet i stad medelst inbetalningskort eller girokort, varå
angivas skattskyldigs namn och mantalsskrivningsadress samt debetsedels
nummer. Vid inbetalning i den ordning som nyss sagts skall jämväl erläggas
full restavgift.

Vederbörande penninginrättning skall dag för dag till postkontoret i residensstaden
i länet översända skattebelopp och skatteanvisningar. Postgirokontorets
skatteavdelning skall likaledes, efter utgången av uppbördsterminen,
till postkontoret i vederbörlig residensstad översända till avdelningen
inkomna skattebelopp och skatteanvisningar. Postkontoret i residensstad skall
hava att sortera inkommande skatteanvisningar samt dag för dag till postkontoret
i residensstad i annat län översända skatteanvisningar och skattebelopp,
som avse skattskyldiga i nämnda län. Postkontoret skall därjämte,
likaledes dag för dag, i riksbanken å statsverkets checkräkning för länsstyrelsens
i länet räkning insätta den skatt, som avser skattskyldiga inom länet.

Efter utgången av uppbördstermin skall postkontoret i residensstad för
landet och, därest residensstaden icke tillhör fögderi, jämväl för staden göra
anteckning örn inbetald skatt å uppbördskort, som av länsstyrelsen överlämnats
till postkontoret, samt därutöver upprätta restlängder över debiterad
skatt, som förfallit till betalning under ifrågavarande uppbördstermin men
icke erlagts senast den 17 i den månad under vilken terminen infallit. I den
mån Kungl. Maj:t därom förordnar, skall jämväl postkontor i annan större
stad än residensstad göra anteckning om inbetald skatt samt upprätta restlängd
på sätt nyss sagts. I övriga städer med egen uppbördsförvaltning skall
verkställandet av anteckningar å uppbördskort och upprättande av restlängd
ankomma på den lokala skattemyndigheten i staden. (Betänkandet s. 271—
278.)

Uppbördsberedningens förslag, att genom löneavdrag innehållna belopp
skola inbetalas i likhet med annan skatt och bokföras individuellt
för varje skattskyldig beröres av riksräkenskapsverket,
som anför:

Vad beträffar förslaget om individuell kontoredovisning även av icke debiterad
skatt bör erinras örn att ett liknande förfaringssätt redan tillämpas
i fråga örn omsättningsskatten. Beträffande redovisningen av denna skatt sker
visserligen en formell anknytning till den gällande debiteringsbokföringen,
men den äger rum i efterhand och någon verklig kontroll finnes därför icke.
Riksräkenskapsverket har vid liera tillfällen framhållit de svårigheter, som
på grund därav förefinnas alt överhuvud taget ernå en betryggande kontroll
över uppbörden av omsättningsskatt. Nämnda svårigheter hänföra sig
dels till kontrollen över att skatten fortlöpande erlägges till behörigt belopp
och dels till kontrollen av att de belopp, vilka vid avräkningen mellan den
förskottsvis under året erlagda och den efter taxering slutligt påförda skatten
gottskrivas den skattskyldige, i verkligheten hava influtit med det be -

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

lopp, som angives i omsättningsskattelängden. Särskilda svårigheter föreligga
vidare vid avräkningen av skatt för sådana skattskyldiga, som hava
bytt mantalsskrivningsort och därmed taxeringsort vid skiftet mellan inkomstår
och taxeringsår. Vidare uppkomma speciella svårigheter ur kontrollsynpunkt
beträffande sådana skattskyldiga, som hava s. k. brutet räkenskapsår.
Omsättningsskatten avser dock allenast omkring 150 000 skattskyldiga.
Nämnda kontrollsvårigheter, som gälla i fråga om omsättningsskatten,
återkomma här i en oerhört mycket större skala. Här rör det sig
om i runt tal 4 miljoner skattskyldiga. Risken för förskingringar och ohederligheter
av olika slag är uppenbar. Det bör framhållas, att man, när det
gällt att söka sig fram till kontrollmöjligheter i fråga om omsättningsskatten,
haft ett visst stöd av att denna skatt inflyter å särskilda postgirokonton. Så
är icke fallet här, och det kan ifrågasättas, huruvida man även genom ett
motsvarande arrangemang skulle ernå några väsentliga fördelar. Den grundläggande
kontrollen från riksräkenskapsverkets sida i fråga örn skatteuppbörden
i allmänhet har vilat på den s. k. debiteringsbokföringen. Den innebär
i korthet, att inga kronoutskylder avfordras den skattskyldige, innan
fordringen blivit bokförd hos vederbörande länsstyrelse. Genom ett numera
beprövat rapportsystem har riksräkenskapsverket på grundval av löpande
uppbördsredogörelser och debiteringsrapporter kunnat följa de olika leden
i skatteuppbörden. Redogörelserna äro uppställda i balansform, så att riksräkenskapsverket
från månad till månad erhåller uppgift om vilka belopp,
som hava uppdebiterats, influtit samt avkortats eller avskrivits, ävensom örn
beloppet av den kvarstående balansen. De olika uppgifterna verifieras med
vissa specifikationer. Den å detta system grundade kontrollen är enligt den
erfarenhet ämbetsverket vunnit i stort sett effektiv. Den är vidare på grund
av sin summariska natur av den art, att den i huvudsak kan handhavas av
biträdespersonal. Detta goda kontrollsystem slås sönder genom det föreslagna
redovisningsförfarandet beträffande preliminärskatten. Ett system med
skattemärken skulle icke medföra så allvarliga konsekvenser i detta hänseende.
Emellertid är den föreslagna redovisningsformen ur andra synpunkter
obestridligt överlägsen systemet med skattemärken. Slutsatsen av det nu anförda
måste bliva, att det med nödvändighet gäller att finna åtminstone delvis
andra vägar än de nuvarande för utövandet av den kontroll i avseende å
skatteuppbörden, som det enligt sakens natur måste ankomma på riksräkenskapsverket
att utöva.

Magistraten i Vaxholm och drätselkammaren i Strängnäs förorda användandet
av skattemärken för redovisningen av preliminärskatten.

Frågan örn det allmännas kontroll över skattens behöriga erläggande
beröres i några yttranden.

Överståthållarämbetet framhåller, att tanken syntes vara, att kontrollen å
att arbetsgivarna verkställde föreskrivna löneavdrag skulle utövas av länsstyrelsernas
tjänstemän, vilka vid besök då och då hos postanstalterna skulle
genom stickprov utröna, huruvida arbetsgivarna fullgjort sina skyldigheter.
Härvidlag vore att märka, att annat icke kunde vid en sådan undersökning
konstateras, än att en viss arbetsgivare antingen verkställt löneavdrag eller
också underlåtit detta. Huruvida arbetsgivaren verkställt avdrag med riktiga
belopp, kunde däremot aldrig på denna väg utrönas, enär den granskande
icke visste och icke kunde veta, med vilka belopp löneavdrag skolat ske.

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

225

Nu berörda brist i kontrollsystemet vore emellertid ur statsfinansiell synpunkt
icke av avgörande betydelse, då ju den skatt, som icke avdragits, återkomme
två år senare i form av kvarstående skatt. Möjligt vore därför, att
man av kostnadsskäl borde åtminstone tillsvidare nöja sig med denna förenklade
kontroll över att arbetsgivare verkställde löneavdrag. Skulle vid
denna stickprovskontroll eller annorledes uppkomma anledning antaga, att
löneavdrag skedde enligt felaktiga grunder, borde i förekommande fall en
närmare undersökning äga rum. Det syntes i vart fall vara av vikt, att detaljerade
och tillfyllestgörande bestämmelser meddelades rörande nu avsedda
kontroll.

Länsstyrelsen i Stockholms län finner, att redovisningen av de genom löneavdrag
innehållna beloppen sannolikt kunde enligt beredningens förslag ordnas
betryggande. Vissa ekonomiska risker kunde dock vid ett tabellskattesystem
inträda för arbetsgivarna, särskilt då för de mindre arbetsgivarna. Åtgärder
borde dock kunna vidtagas, som kunde bidraga till eliminerande av nämnda
risker.

Kontrollsvårigheterna beröras även av länsstyrelsen i Västerbottens län och
magistraten i Örebro.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter, huruvida icke postkontoret
för undvikande av onödig omgång med upprättandet av restlängd
borde direkt till lokal skattemyndighet lämna uppgift om underlåten redovisning
av enligt skattetabell utgående preliminär skatt. Härigenom bleve det
möjligt för skattemyndigheten att utan dröjsmål göra undersökning om utebliven
betalning och fastställa orsaken därtill. Av utredningen föranledda
åtgärder kunde därefter snabbt vidtagas.

Svenska exekutionsmännens riksförbund yttrar, att för underlättande av
kontrollen borde å skatteanvisningen i särskild kolumn angivas, å vilket belopp
löneavdrag verkställts.

Beträffande förslaget örn skatteinbetalning genom postverket
och banker framhåller generalpoststyrelsen, att intet vore att i princip
erinra mot skatteinbetalning jämväl genom bank. I fråga om postverkets
medverkan vid uppbörden anför styrelsen:

Ett genomförande av det framlagda förslaget kommer att medföra en väsentlig
ökning av postverkets arbete. Postverket handhar emellertid redan nu
en betydande del av landets skatteuppbörd. Postfunktionärerna lia därför
förtrogenhet nied åtskilliga av de göromål, som enligt förslaget komma att
åvila postverket. Med hänsyn härtill synes det vara befogat antaga, att det
skall bli möjligt för verket att på ett tillfredsställande sätt fullgöra ifrågavarande
arbetsuppgifter. Det ligger emellertid i öppen dag, att många nya
problem av organisatorisk och teknisk natur komma att uppstå i samband
med det nya uppbördsförfarandet. Postanstalterna komma att utsättas för
en kraftig trafikbelastning under de varje månad återkommande uppbördsperioderna.
I många läll blir det nödvändigt att utöka kassapersonalen och
anordna nya kassaplatser. Redan nu lider postverket brist på utbildad kassapersonal,
varjämte postlokalerna på många håll äro otillräckliga. Särskilt
framträdande blir behovet av utökade lokaler för allmänhetens betjänande

Bihang lill riksdagens protokoll 1945. t sami. Nr 370. 15

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

i de magistratsstäder, där skatteuppbörden tidigare icke verkställts genom
postverket och där trafikstegringen följaktligen blir förhållandevis störst.
För länsskatteavdelningama, vilka hittills organiserats för varje skatteperiod
och inrymts i provisoriska, ofta otillfredsställande lokaler, måste vidare
ordentliga kontorslokaler anskaffas, varjämte avdelningarna med tanke på
arbetsuppgifternas vikt och omfattning måste erhålla fast personal. Om postverket
skall på ett tillfredsställande sätt kunna fullgöra de ansvarsfulla uppgifter,
som enligt förslaget skulle utföras av detsamma, är det därför nödvändigt,
att statsmakterna tillmötesgå de framställningar örn utökning av
personal och anskaffning av lokaler, som verksstyrelsen efter noggrann prövning
av föreliggande behov finner sig böra framlägga. Endast om så sker, anser
generalpoststyrelsen det möjligt för postverket att åtaga sig den betydande
arbetsökning, som den föreslagna uppbördsreformen kommer att medföra
för verket.

Bank- och fondinspektionen yttrar:

Uppbördsberedningen förutsätter, att banker och sparbanker skola medverka
vid uppbörden liksom för närvarande sker i vissa kommuner enligt
frivilliga överenskommelser med penninginrättningarna. Denna anordning
har, enligt vad bank- och fondinspektionen erfarit, fungerat tillfredsställande
och inspektionen tillstyrker förslaget i denna del. Ej heller har inspektionen
något att erinra mot att även centralkassor för jordbrukskredit anlitas för
ifrågavarande ändamål. Inspektionen förutsätter, att till centralkassorna —
liksom till bankerna — skälig ersättning lämnas för deras arbete.

Svenska bankföreningen framhåller, att de avtal, som nu gällde rörande
bankernas medverkan vid skatteuppbörd, vore av rent lokal natur och hade
tillkommit vid skilda tidpunkter. De vore också sinsemellan mycket heterogena
såväl i vad avsåge de betingade ersättningarna för arbetet som beträffande
detaljbestämmelserna i övrigt. Som ett allmänt omdöme kunde
sägas, att ersättningarna, som på många håll uppginge till allenast 10 öre
per inbetalad skattepost och ingenstädes torde överstiga 15 öre per post, visat
sig ligga i underkant i förhållande till det med uppbörden och redovisningen
förenade arbetet, i det att de i många fall ej ens täckte bankernas egna självkostnader.
Även med hänsyn tagen till de åtgärder i arbetsbesparande riktning
vid inbetalning från arbetsgivare av skatt för större anta! arbetstagare,
som föreslagits i betänkandet, vore det att förvänta, att bankernas medverkan
vid skatteuppbörden enligt det nya förslaget komme att medföra ett icke
obetydligt arbete för bankerna. Bankföreningen ansåge sig emellertid för
affärsbankernas del kunna uttala, att dessa säkerligen skulle vara villiga att
ställa sin organisation till förfogande för detta ändamål, därest så av statsmakterna
ansåges vara önskvärt, och att bankernas anspråk på ersättning
därför komme att hålla sig inom mycket rimliga gränser. Beredningens förslag,
att avtal med penninginrättningarna örn medverkan vid uppbörden
borde träffas av Kungl. Maj:t, syntes bankföreningen vara välbetänkt; bankföreningen
förutsatte därvid, att bankföreningen bleve det organ, med vilket
förhandlingarna därom i första hand komme att upptagas för affärsbankernas
del.

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

227

Kronokassören i Alingsås anser, att uppbörd även borde kunna verkställas
genom kommunala kassor, därvid uppbörden skulle ske efter samma grunder
och å samma villkor som för bank och annan penninginrättning.

I fråga örn den ordning, som föreslagits skola gälla
för större arbetsgivares inbetalning av skatt, anför
generalpoststgrelsen, att nämnda arbetsgivare borde insätta arbetstagarnas
skatt på skatteavdelningens vid vederbörande länsposlkontor postgirokonto.
Härigenom skulle skatteavdelningarna vid länspostkonloren kunna organiseras
på enklaste och lämpligaste sätt och eljest personalkrävande kontrollåtgärder
undvikas. För berörda ändamål syntes avgiftsfria inbetalningskort
böra tillhandahållas arbetsgivaren. Arbetsgivare, som begagnade sig av möjligheten
att redovisa direkt tili skatteavdelning, borde vara skyldig att begagna
detta förfaringssätt månad efter månad och således icke göra inbetalning
av skatt till postanstalt ena månaden och till skatteavdelning en annan
månad. Föreskrift borde vidare meddelas, att den förteckning, på vilken anvisningarna
uppfördes, skulle utfärdas i två exemplar på samma sätt som
förteckningar från bankerna. Förutom belopp borde sålunda även kommunbeteckning
och debetsedelsnummer anges. Skatteavdelning borde meddela
kvitto på det ena exemplaret av förteckningen. Även insändandet av förteckningar
och anvisningar borde ske kostnadsfritt, lämpligen i särskilt härför
avsedda kuvert, som för ändamålet tillhandahölles genom postverkets försorg.
Kostnaden för dessa försändelser hade inräknats i den kalkylerade ersättningen
till postverket. Enligt författningsförslaget måste arbetsgivare inhämta
tillstånd från länsstyrelse att insända skatteanvisningar till skatteavdelning.
Dylikt tillstånd syntes icke vara av behovet påkallat, då arbetsgivaren
vore en statsinstitution. I sådant fall syntes insändande till skatteavdelning
böra medgivas, även om antalet arbetstagare vore mindre än 26.

Svenska arbetsgivareföreningen yttrar:

Från åtskilliga företag har invänts att kvitteringen av debetsedeln innebär
ett betydande besvär för arbetsgivaren och att man, om möjligt, borde söka
utfinna ett förenklat system. Enligt föreningens uppfattning borde man
överväga att för vissa företag med ordnad bokföring och efter särskild prövning
av länsstyrelsen öppna en möjlighet för arbetsgivaren att i stället för
insändande av skatteanvisningar och kvittering av debetsedlarna erhålla rättighet
att till länsstyrelsen insända kopia av avlöningslista; eventuellt skulle
man kunna inlämna särskild avlöningslista för varje kommun, i vilken företaget
har anställda. Ifrågavarande system skulle i huvudsak komma alt användas
i storföretag inom sådana industrier, som ha den huvudsakliga verksamheten
förlagd till en arbetsplats, såsom t. ex. inom verkstadsindustrien.
Föreningen vill därför förorda, att i förordningen införes ett stadgande, enligt
vilket Kungl. Maj:t bemyndigas att lämna föreskrifter av innebörd, att
länsstyrelse må medgiva visst företag rättighet att begagna annat system än
insändande av skatteanvisningar och kvittering av från arbetstagare uppburna
belopp å debetsedlar, t. ex. insändande till länsstyrelsen av på visst sätt
upprättade avlöningslistor. Föreningen är fullt medveten örn, att ett system
med insändande av avlöningslistor i stället för kvittering på arbetstagarnas
debetsedlar skulle för statsverket betyda ökade administrativa besvär, men

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

det är föreningens uppfattning, att kostnaderna för statsverket härför skulle
vara väsentligt mindre än de betydande besparingar, som företagen skulle
göra genom ifrågavarande förenklingar. Ur principiell synpunkt synes det
vara mest följdriktigt, att merkostnaden för kontrollen av uppbörden håres
av statsverket och icke av arbetsgivarna. Det synes föreningen rimligt, att
man noga överväger alla möjligheter att åstadkomma förenklingar för arbetsgivarna.

Beträffande skatteinbetalning öve r p o s t g i r o anför generalpoststyrelsen: Enligt

det framlagda förslaget skulle innehavare av postgirokonto äga
inbetala skatt genom att medelst girering överföra skattebeloppet till postgirokontorets
skatteavdelning och därvid översända debetsedel eller debetsedlar,
resp. beträffande arbetsgivare, som därtill erhållit tillstånd, skatteanvisningar
till sagda skatteavdelning. Det kan förutses, att detta förfaringssätt
kommer att begagnas i förhållandevis stor omfattning av innehavare
av postgirokonto. Förfaringssättet skulle tvivelsutan än mera uppskattas
och få än större betydelse, om debetsedel ej behövde medsändas. Med
den storlek debetsedeln jämte tillhörande skatteanvisningar kommer att få,
kan knappast en enstaka debetsedel och än mindre ett flertal dylika rymmas
i de kuvert, som tillhandahållas för insändande av postgironppdrag. Redan
ur postbefordringssynpunkt vore det därför önskvärt, att debetsedlarna icke
skulle behöva översändas till postgirokontoret. För kontoinnehavaren måste
det även vara olägligt och förenat med viss risk att avhända sig debetsedel
eller debetsedlar, i de flesta fall försedda med kvitton på betald skatt. Olägenheterna
härav torde vara särskilt framträdande för mindre arbetsgivare,
vilka äro skyldiga att då så påfordras visa att anställningshavares skatt erlagts
i behörig ordning. Generalpoststyrelsen finner det angeläget, att dessa
olägenheter undanröjas. Såvitt styrelsen kan finna, föreligger det ingen anledning
att kräva, att debetsedlarna medsändas vid likvid till postgirokontoret.
I likhet med vad fallet är, då skatt av bankinrättning eller arbetsgivare
redovisas till skatteavdelning vid postkontor i residensstad, torde det få anses
tillräckligt, att skatteanvisning resp. skatteanvisningar jämte förteckning
bifogas. I stället för det kvitto, som eljest skulle anbringas på debetsedeln,
synes postgirokontorets skatteavdelning kunna utfärda ett löst kvitto,
som tillställes uppdragsgivaren samtidigt med kontobesked, avseende den
fullgjorda skattelikviden. Örn på detta kvitto utsättes, förutom erlagt belopp,
kommunbeteckning och debetsedelsnummer samt uppbördstermins
nummerbeteckning, synes det ur rättslig synpunkt kunna tillmätas samma
bevisvärde som kvitto på debetsedel. Ifrågavarande kvitton kunna för jämförelsevis
billig kostnad utskrivas på skatteavdelningen medelst en härför
anordnad specialmaskin. Då flera skattebelopp betalas samtidigt, exempelvis
av arbetsgivare för arbetare, skulle särskilt kvitto utskrivas för varje skattepost.
Kvittona kunna utskrivas i följd i den ordning anvisningarna förtecknats
vid insändandet. Om kvittona äro åtskilda medelst perforering samt
gummerade, blir det jämförelsevis enkelt för arbetsgivare att fastsätta dem
på de debetsedlar de avse.

Vidkommande förslaget om skatteinbetalning viss tid efter
uppbördstermins slut mot erläggande av särskild
mindre avgift förordar kommerskollegium och Älvsborgs läns södra
hushållningssällskaps förvaltningsutskott utsträckning av anståndstiden på
sätt ledamoten Sivert föreslagit.

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

229

Sveriges industriförbund, Stockholms handelskammare, svenska bankföreningen
och svenska försäkringsbolags riksförbund uttala:

Visserligen torde det även för de skattskyldiga, som icke äro löntagare, i
regel vara fördelaktigt med månatliga uppbördsstämmor. Men för åtskilliga
skattebetalare måste det dock befaras bliva förenat med svårigheter att iakttaga
de talrika uppbördsstämmorna. Eri^ utsträckning av anståndstiden
t. o. m. utgången av uppbördsterminen efter den, då skatten förfallit till
betalning, framstår därför såsom synnerligen angelägen ur såväl det allmännas
som de skattskyldigas synpunkt. Det förefaller icke sannolikt, att de organisatoriska
svårigheter, som uppgivas möta för tillgodoseende av detta
befogade önskemål, äro av så allvarlig natur, att de icke skulle kunna övervinnas.

Sveriges lantbruksförbund tillstyrker utsträckning av anståndstiden till
början av uppbördsterminen efter den, då skatten förfallit till betalning.

Sveriges köpmannaförbund samt Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
uttala, att det vore önskvärt om anståndstiden kunde utsträckas
till utgången av den månad, under vilken skatten förfölle till betalning, eller
i vart fall till den 20 i samma månad.

Föreningen Sveriges städers kronouppbördstjånstemäm yttrar, att föreningen
icke hade något att erinra mot beredningens förslag. Tvärtom föranledde
de erfarenheter, föreningens medlemmar hade av den nuvarande
obligatoriska restföringen omedelbart efter uppbördsstämmas slut, till uppfattningen
att en viss elasticitet i uppbördsförfarandet kunde vara önskvärd.
Fara förelåge emellertid, att uppbördsterminerna med alltför låg tilläggsavgift
regelmässigt komme att utsträckas över den stipulerade tiden.

Stadsfullmäktige i Borås anse, att den ifrågavarande avgiften borde höjas.

Generalpoststyrelsen förklarar, under åberopande av ett av byråchefen H.
Holmström avgivet, å s. 533 i betänkandet återgivet yttrande, att Siverts
förslag under inga förhållanden kunde godtagas, samt yttrar vidare:

Även en utsträckning av uppbördstiden till den 17 är ur postverkets synpunkt
långt ifrån önskvärd. Anordningen medför, att arbetet på skatteavdelningarna
förryckes genom att tiden för bokföringsarbetet kommer att
utsträckas till långt fram i månaden. Det för arbetet vid skatteavdelningarna
uppgjorda tidsschemat sprängs sönder och en lämplig organisation av arbetet
försvåras. Detta har med styrka framhållits i de yttranden, som efter
anmodan av generalpoststyrelsen i ärendet avgivits av postdirektörerna och
postmästarna vid postkontoren i residensstäderna. Olägenheterna bli särskilt
kännbara för skatteavdelningarna i Norrland på grund av de långa avstånden
och de glesa postturema i denna del av landet. Det ligger i öppen
dag, att den föreslagna anståndstiden innebär stor tidsspillan och .synnerligen
betydande olägenheter även i övrigt för arbetet på skatteavdelningarna.
Också ur andra synpunkter är anordningen förenad med betydande nackdelar
genom att anståndstiden delvis sammanfaller med den tidpunkt, då
toppbelastning råder på postanstalterna. Särskilt den 15 och 16 äro hårt
arbetstyngda genom att huvudparten av folkpensionsutbetalningarna samt
inbetalningar av omsättningsskatt m. m. verkställas dessa dagar. Örn jämväl
egentlig skattebetalning då skulle medges, komme Irafikansvällningen
bli än svårare att bemästra.

230

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

Med hänsyn till berörda omständigheter är generalpoststyrelsen närmast
böjd för att helt avstyrka det framlagda förslaget örn rätt för skattskyldig
att under begränsad tid efter uppbördsterminens utgång mot erläggande av
särskild avgift få erlägga sin skatt vid postanstalt.

Örn emellertid sådan efterskottsbetalning anses ofrånkomlig, synes — då
fråga endast är örn att bereda möjlighet för den som av glömska eller tillfälligt
förhinder försummat att under uppbördsterminen erlägga skatten
och ej att ge en extra frist åt den som i saknad av medel ej kunnat betala sin
skatt — det vara tillräckligt med en anståndstid av en eller två dagar. Generalpoststyrelsen
finner sålunda att, om efterskottsbetalning mot lägre avgift
än stadgad restavgift överhuvud taget skall medges, denna bör tidsbegränsas
till två dagar. För att tiden ej skall komma i kollision med trafikbelastningen
vid postanstalterna omkring den 15 anser generalpoststyrelsen att,
om efterskottsbetalning skall ifrågakomma, den ordinarie uppbördsterminen
— trots att detta med hänsyn till postverkets arbetsförhållanden innebär en
försämring i förhållande till den i förordningen föreslagna ordinarie uppbördstiden
— kan förläggas till tiden 4—11 och tiden för efterskottsbetalning
till den 12—13 i månaden. I de fall, då sistnämnda dag inträffar på sön- eller
helgdag, skulle med hänsyn till det förut åberopade stadgandet i lagen om
lagstadgad tid inbetalning få ske nästföljande söckendag. Om sådan efterskottsbetalning
medges, synes skatten böra få erläggas förutom vid postanstalt
även genom girering till postgirokontorets skatteavdelning, varvid försändelse
med girokort m. m. bör hava inkommit till postanstalt senast sista
dagen för efterskottsbetalningen. Vid inbetalning till postgirokontorets skatteavdelning
kan den särskilda avgiften uttagas genom debitering på uppdragsgivarens
postgirokonto.

Länsstyrelsen i Södermanlands län finner förslaget väcka betänkligheter
med hänsyn till det stora besvär, som härigenom åsamkades uppbördsmyndigheten.
Under alla förhållanden syntes den fastställda påföljden för försummad
inbetalning icke vara så avvägd, att den kunde förväntas tjäna det avsedda
ändamålet.

Betänkligheter mot förslaget uttalas vidare av, bland andra, länsstyrelserna
i Gotlands och Kristianstads län samt magistraten i Hälsingborg.

Kronokamreraren i Uppsala anför:

Förslaget att medgiva inbetalning av skatter under fem dagar efter uppbördsterminens
slut mot viss lägre avgift är givetvis till fördel för de skattskyldiga
och kan därför ur vissa synpunkter synas tilltalande. En anordning
likartad med den av uppbördsberedningen föreslagna tillämpas beträffande
kommunalutskylder redan nu i ett flertal kommuner, bl. a. Uppsala. Under
uppbördsstämman förfallna utskylder mottagas således under en viss tid efter
uppbördsstämmans slut, fastän särskild avgift icke tillägges. Möjligheten
har i rätt stor omfattning utnyttjats av de skattskyldiga och på visst sätt
förlängt uppbördsstämmoima och förorsakat merarbete för de kommunala
kassorna. Det kanske bör tilläggas, att det i stor omfattning här i staden är
samma personer, som gång på gång begagna sig av denna möjlighet. Den förhållandevis
låga avgift, som beredningen föreslår, lärer knappast få särskilt
stor inverkan för att minska antalet efterinbetalningar. Godkännes den föreslagna
övergångstiden, bör man ha klart för sig, att uppbördsterminerna i
praktiken komma att utsträckas till den 17 i varje månad.

231

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

Beredningens förslag avstyrkes bestämt av riksräkenskapsverket, som
yttrar:

I ett under år 1944 avgivet utlåtande i anledning av en underdånig ansökan
från en skattskyldig om återbekommande av erlagd indrivningsavgift
till betydande belopp i samband med en skattelikvid, som ingått en dag efter
uppbördstidens utgång, framförde riksräkenskapsverket ett förslag örn viss
uppmjukning av gällande bestämmelser örn indrivningsavgift. Ämbetsverket
avstyrkte visserligen ifrågavarande ansökan, såsom regelmässigt brukat ske
i liknande fall, av den orsaken att ett hänsynstagande till omständigheterna
i de enskilda fallen näppeligen torde kunna ske, men föreslog samtidigt att
sådan försenad skattelikvid, som ägde rum innan någon indrivning^ ännu
hunnit påbörjas — förslagsvis inom 7 dagar efter uppbördstidens utgång —
icke skulle föranleda påförande av full indrivningsavgift. Detta förslag var
avsett som en säkerhetsventil mot alltför hårda konsekvenser av de gällande
bestämmelserna. Det är emellertid att märka, att detsamma anknöt till gällande
bestämmelser om uppbördstider och antalet inbetalningstillfällen. Det
är icke ovanligt att i en magistratsstad kronouppbörden förrättas vid en
uppbördsstämma under exempelvis två dagar. Vidare är att märka, att uppbörden
av kronoutskylder äger rum vid allenast två uppbördstillfällen och
uppbörden av värnskatt vid ett uppbördstillfälle. Särskilt under senare år
har det belopp, som skolat erläggas, varit förhållandevis så betydande för den
skattskyldige, att under sådana förhållanden den av riksräkenskapsverket
föreslagna uppmjukningen kunde anses välmotiverad. Nu föreslår emellertid
uppbördsberedningen, att skatteuppbörden skall fördelas på icke mindre
än 12 uppbördstillfällen, att dessa uppbördstillfällen skola hava en varaktighet
av icke mindre än åtta dagar och att de skola förläggas till fixa, för hela
riket gemensamma tider. Under sådana förhållanden kan riksräkenskapsverket
icke finna den föreslagna respiten vara motiverad. Den skulle allenast
innebära en ur redovisningssynpunkt icke önskvärd och sannolkt även för
postverket mindre välkommen förlängning av uppbördstiden. Den föreslagna
reducerade restavgiften torde icke utgöra något verksamt korrektiv häremot.
Den synes närmast få karaktären av en särskild expeditionsavgift, jämförbar
med en sådan expeditionsavgift å värdeförsändelser, som man infört vid
postanstalten å centralstationen i Stockholm, vilken ju hålles öppen för allmänheten
även på kvällarna. Den föreslagna graderingen av denna särskilda
expeditionsavgift förefaller ur här anförda synpunkt minst sagt diskutabel.
Avgiften skulle redovisas med frimärken, vilket jämväl stämmer överens
med uppfattningen att det är en expeditionsavgift, men örn det är meningen
att den skall betraktas som en påföljd av att skatten icke erlagts under uppbördsterminen,
bör den i varje fall uttagas medelst stämplar, som medgiva
särskild redovisning.

Förslaget avstyrkes även av Överståthållarämbetet, några kommunala myndigheter
samt föreningen Sveriges stadsfogdar. Nämnda förening uttalar, att
några vägande skäl för den föreslagna anordningen näppeligen syntes hava
förebragts. Indrivningsavgiften oller restavgiften, som den riktigare benämndes
i förslaget, tjänade framför allt syftet alt utgöra eli korrektiv mot försumliga
skattebetalare och borde för den skull vara relativt kännbar för att nå
avsedd effekt. En särskild övergångstid med lägre avgift bomme siikerligen
att av många utnyttjas till ett obehörigt anstånd och sålunda i realiteten
komma att förlänga uppbördsterminen. Bortsett härifrån vore anordningen

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

i hög grad ägnad att försvåra och försena uppbörds- och indrivningsförfarandet.
Invändningen, att bestämmelserna om indrivningsavgift vore onödigt
stränga och obilliga, vilken invändning onekligen hade sitt berättigande, då
uraktlåtenheten berodde på ren glömska eller på sjukdom, bortovaro eller
annan liknande tillfällighet och alltså icke vore att tillskriva vederbörandes
tredska eller bottnade i försök att undgå skattebetalningen, hade efter genomförandet
av den nya ordningen icke samma styrka. Här vore nämligen
fråga örn betydligt mindre belopp, eftersom skatten i regel vore uppdelad på
tolv terminer och dessa alltid infölle på bestämda tider varje månad över
hela landet, vilket gjorde att de vore lättare att komma ihåg. Vidare vore
jämknings- och anståndsbestämmelserna ägnade att i hög grad underlätta
skattebetalningen för den, som eljest oförskyllt brukade komma på rest.

Riksräkenskapsverket framhåller, att därest postgiroförsändelse avsänts
för sent, girokort jämte debetsedel med därtill hörande skatteanvisningar enligt
beredningens mening skulle återställas till vederbörande. I sådant fall
bomme den skattskyldige ej i åtjutande av den i 62 § i den föreslagna uppbördsförordningen
omförmälda respittiden. Ett dylikt tillvägagångssätt innebure
därjämte avsteg från den gamla principen för skatteuppbörd, att man
aldrig borde vägra att mottaga erbjuden betalning.

Några magistrater och kronokassörer ävensom föreningen Sveriges städers
kronouppbördstjänstemän, ifrågasätta om det icke för undvikande av omgång
vore lämpligt föreskriva, att skatt som erlades efter den 17 i
den månad, varunder den förfölle till betalning, men
innan indrivningsåtgärder vidtagits, skulle inbetalas till
vederbörande utmätningsmans postgirokonto. Skattebeloppet torde nämligen
bliva upptaget i restlängd, som överlämnades till utmäningsmannen.

Beträffande redovisning av influtna skattemedel från
bank till postverket framhåller generalpoststyrelsen, att föreskrift
borde lämnas örn att av bank mottagna uppbördsmedel alltid skulle redovisas
till postverket medelst insättning på vederbörande länsskatteavdelnings
postgirokonto. På förteckningar över av bank mottagna skatteanvisningar,
som redovisades till skatteavdelning, borde för varje anvisning angivas, förutom
beloppet, kommunbeteckning och debetsedelsnummer. Dessa uppgifter
vore nödvändiga för att i händelse av reklamation eller dylikt avgöra, huruvida
skattebelopp redovisats vid visst tillfälle. Det syntes vara lämpligt, att
blankett för ifrågavarande ändamål kostnadsfritt tillhandahölles genom postverkets
försorg.

Beredningens förslag, att arbetet med anteckning på uppbördskort
om influtna skattebelopp och upprättande av restlängd
skulle övertagas av postverket tillstyrkes eller lämnas utan erinran
i flertalet yttranden.

Stadsfullmäktige i Borås finna det dock lämpligast, att postverkets insats
i uppbördsverksamheten tills vidare inskränktes till mottagande av skattemedlen.

Kungl. Majds proposition nr 370.

233

Svenska exekutionsmännens riksförbund ifrågasätter lämpligheten av postverkets
medverkan i så stor utsträckning, som föreslagits. Det kunde befaras,
att en mängd felaktigheter uppstode och att arbetet bomme att laga en onödigtvis
lång tid i anspråk. Rutinarbetet vore här synnerligen värdefullt, och
det kunde ifrågasättas, örn postpersonalen, med ständigt ombyte av personal,
kunde i erforderlig utsträckning förvärva sig denna rutin.

Magistraten i Landskrona finner det vara riktigast att inskränka postverkets
uppgift, i varje fall i städer med 20 000 invånare och däröver, till att
inkassera och redovisa skattebeloppen på samma sätt, som vore brukligt
i fråga om bankerna, men att överlämna åt skattemyndigheterna att upprätta
restlängd och sköta kortregistret med bibehållande av uppbördsboken.

För uppbördsverket betydde detta väl någon personalökning, men man undveke
en hel del dubbelarbete och hade alltid korten tillgängliga på kontoret
och tillgång till personal med lokalkännedom för arbetets utförande. Liknande
synpunkter uttalas av magistraten och drätselkammaren i Malmö samt
magistraten i Hälsingborg.

Generalpoststyrelsen förordar, att särskilda skatteavdelningar för handhavande
av de ifrågavarande arbetsuppgifterna inrättas — förutom i residensstäderna
— även i Norrköping, Hälsingborg, Borås och Eskilstuna. Däremot
ifrågasätter styrelsen — med hänsyn till svårigheterna att anskaffa lokaler
och personal — huruvida icke i Stockholm, som redan hade en för ändamålet
lämpad organisation, berörda arbetsuppgifter även i fortsättningen kunde och
borde utföras av skatteverket i staden. I

I likhet med uppbördsberedningen och av skäl, som beredningen anfört, Departementsfinner
jag genom löneavdrag innehållna belopp icke lämpligen böra redovi- cAe/ensas
annorledes än genom individuell inbetalning till och bokföring hos vederbörande
uppbördsmyndighet. Det föreslagna uppbördssystemet kommer, då
preliminär skatt uttages med ledning av skattetabell eller efter viss procentsats,
att medföra vissa svårigheter ur kontrollsynpunkt; dessa torde dock
icke vara av större betydenhet i jämförelse med de fördelar, som det nya
uppbördsförfarandet medför. Frågan örn den närmare utformningen av erforderliga
kontrollåtgärder torde emellertid få upptagas till prövning, sedan
praktiska erfarenheter vunnits av det nya systemet.

Den föreslagna medverkan av vissa penninginrättningar vid upphörden
finner jag ändamålsenlig, enär skattebetalningen härigenom underlättas för
de skattskyldiga och postverkets arbetsbelastning utjämnas. Då en viss enhetlighet
i systemet självfallet är önskvärd, anser jag däremot icke lämpligt
att på en eller annan ort kommunal kassa medverkar vid uppbörden; någon
mera allmän dylik medverkan torde nämligen knappast vara att påräkna.

Det arbete, som enligt beredningens förslag skulle åsamkas postverket och
de berörda penninginrättningarna genom skatteuppbörden," kommer att
minskas vid genomförande av departementsförslaget, enär uppbörden enligt
sistnämnda förslag skall äga rum under endast sex terminer. Någon arbetsminskning
kommer dock enligt departementsförslaget icke att inträda under

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

de båda första terminerna, under vilka tvärtom en arbetsökning kommer att
äga rum, eftersom preliminär och kvarstående skatt under nämnda terminer
skall inbetalas medelst särskilda skatteanvisningar och dessas antal till följd
därav kommer att ökas. Viss ytterligare arbetsökning, ehuru av mindre
omfattning, kommer att föranledas därav, att fastighetsskatt skall erläggas
under uppbördsterminerna i november och januari. Skälig ersättning till berörda
penninginrättningar för deras medverkan vid uppbörden torde böra
bestämmas av Kungl. Majit i samband med att avtal träffas om dylik medverkan.

Arbetsgivare med flera än tjugufem arbetstagare torde, efter tillstånd av
länsstyrelsen, böra äga inbetala arbetstagarnas skatt i den ordning som av
generalpoststyrelsen föreslagits. Oavsett antalet anställda bör utan särskilt
tillstånd statlig och kommunal myndighet äga verkställa inbetalning i nu
avsedd ordning.

Med hänsyn till de olägenheter, som därav skulle förorsakas vid arbetet
med anteckning av influtna belopp å uppbördskorten, är jag icke beredd att
förorda svenska arbetsgivareföreningens förslag, att arbetsgivare skulle kunna
medgivas att inbetala skatt annorledes än genom insändande av skatteanvisningar.

Jag har intet att erinra mot generalpoststyrelsens förslag, att alltid vid inbetalning
av skatt genom girering till postgirokontorets skatteavdelning icke
debetsedel utan endast skatteanvisning skall insändas jämte skattebeloppet.

Någon utsträckning av den av beredningen föreslagna tid, under vilken
skatt mot erläggande av en viss mindre avgift skall kunna inbetalas, torde
med hänsyn till de olägenheter, som härav skulle uppkomma för postverket,
icke böra ske. En respittid av berörda slag synes endast kunna motiveras
med att skattskyldig, som av någon anledning försummat inbetala skatt under
uppbördstermin, icke skall nödgas gälda full restavgift, därest inbetalningen
sker viss kort tid efter terminens utgång. I följd härav bör respittiden
icke omfatta längre tid än några dagar. Någon förkortning av respittiden
finner jag å andra sidan icke böra ske. Därvid utgår jag från att skattebetalning
under respittiden kommer att ske i begränsad omfattning så att
härav icke kommer att föranledas något mera betydande arbete för postverket.
Skulle motsatsen bliva fallet, bör frågan örn begränsning eller borttagande
av respittiden tagas upp till förnyad prövning.

Har under nyss berörda respittid skatt inkommit till penninginrättning
eller till skatteavdelningen vid postkontoret i residensstad eller till skatteavdelningen
vid postgirokontoret, torde försändelsen icke — såsom uppbördsberedningen
föreslagit — böra återsändas till avsändaren. I stället torde penninginrättningen
eller skatteavdelningen böra anmoda avsändaren att ofördröjligen
insända den i 62 § omförmälda särskilda avgiften. Efterkommes
icke anmaningen, bör skatteförsändelsen översändas till vederbörande länsstyrelse
eller lokala skattemyndighet, som har att föranstalta om att restavgift
enligt 66 § indrives.

235

Kunpl. Maj.ts proposition nr 370.

Skatt, som erlägges efter den 17 i den månad, varunder den förfaller till
betalning, men innan indrivningsåtgärder vidtagits, torde — såsom beredningen
föreslagit — böra inbetalas till särskilt postgirokonto för vederbörande
länsstyrelse eller lokala skattemyndighet i stad. Härigenom fa de skattskyldiga
och arbetsgivarna inbetala skatten visserligen i annan ordning
men till samma uppbördsmyndighet som under uppbördstermin; detta torde
vara till fördel för de skattskyldiga. Skulle inbetalningen verkställas till
vederbörande utmätningsmans postgirokonto, torde det vålla den skattskyldige
eller arbetsgivaren besvär att taga reda på den rätte utmätningsmannen.
Däremot torde det arbete, som föranledes av att uppbördsmyndigheten måste
underrätta utmätningsmannen om inbetalningen, icke vara särskilt betungande.

Då från min sida intet finnes att erinra mot generalpoststyrelsens förslag
till närmare föreskrifter rörande banks redovisning av skattemedel till postverket,
har jag låtit utforma ifrågavarande bestämmelse i den föreslagna
uppbördsförordningen i överensstämmelse med förslaget.

Mot beredningens förslag, att postverket skall anteckna inflytande skattebelopp
å de till posten översända uppbördskorten och upprätta restlängder
över ogulden debiterad skatt, har jag intet att erinra, såvitt angår landet
och stad, tillhörande fögderi. Vidkommande stad med egen uppbördsförvaltning
torde det böra ankomma på Kungl. Maj :t att efter hörande av vederbörande
stad och generalpoststyrelsen avgöra, huruvida nyss berörda uppgifter
skola fullgöras av posten eller lokal skattemyndighet i staden.

De närmare bestämmelser i fråga örn uppbörden, som må vara erforderliga,
torde böra utfärdas av Kungl. Majit.

G. Indrivning av resterande skatt.

Enligt uppbördsberedningens förslag skall den som icke erlägger under
uppbördstermin förfallande skatt — vare sig den utgår efter debitering, enligt
skattetabell eller efter viss procentsats — senast den 17 i den månad,
varunder terminen infaller, gälda restavgift, lika med nu utgående indrivningsavgift.
Underlåtenhet att erlägga skattebelopp, som förfaller under en
uppbördstermin, medför ■— i motsats till vad nu gäller i fråga om kronoutskylder
och flertalet kommuner jämväl beträffande kommunalutskylder
— allenast att delta belopp förfaller till omedelbar betalning; under senare
termin förfallande belopp skall alltså enligt förslaget gäldas först under denna
termin.

Restlängd föreslås skola upprättas efter envar av de föreslagna tolv uppbördsterminerna.
Beredningen finner det ändamålsenligt, att utmätningsman
och exekutionsbiträde för varje restförd skattskyldig upplägger ett särskilt
restkort, varå antecknas alla avbetalningar; då en skattepost slutbetalts,
verkställes anteckning härom i restlängden.

Länsstyrelsen skall enligt förslaget vara den enda myndighet, som har rätt
att förordna att framställning skall göras örn skattskyldigs eller i vissa fall

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

arbetsgivares försättande i konkurs för utfaende av skatt. Bevakning av utskvlder
i konkurs skall ankomma på utmäningsmannen i konkursgäldenärens
hemortskommun.

Enligt 12 § restindrivningsförordningen äger den utmätningsman, inom vilkens
distrikt krono- eller kommunalutskylder uttagits, åtnjuta ersättning för
indrivningen med stadgad indrivningsavgift. Har utmätningsman för indrivningen
anlitat exekutionsbiträde, må dock denne uppbära hälften av indrivningsavgiften
för medel, med vilkas indrivande han sålunda tagit befattning.
Har indrivningen ankommit på landsfiskal, skall på landsfiskalen belöpande
avgift tillfalla statsverket samt redovisas till länsstyrelsen på sätt riksräkenskapsverket
bestämmer. Där i stad finnas meddelade särskilda föreskrifter
rörande dispositionen av sådan avgift, skola dessa föreskrifter fortfarande
tills vidare tillämpas.

Uppbördsberedningen föreslår, att restavgift i den mån densamma i sin
helhet överstiger etthundra kronor skall tillfalla statsverket.

För närvarande gäller enligt 12 § restindrivningsförordningen, att indrivningsavgift
och annan ersättning, varom i nämnda paragraf är fråga, äger
den, som verkställer indrivningen, uttaga endast i sammanhang med de medel,
för vilkas indrivning ersättningen utgår. Vad särskilt indrivningsavgiften
angår, har detta medfört, att i de fall, då skattskyldig inbetalt restfort
utskyldsbelopp i dess helhet utan att tillika gälda därå belöpande indrivningsavgift,
beloppet likväl icke kunnat helt redovisas såsom utskylder, alldenstund
viss del därav måst avgå för att täcka vederbörlig indrivningsavgift;
redovisas hela det inbetalda beloppet såsom utskylder, kan nämligen
icke därefter indrivningsavgiften särskilt uttagas. Då det nämnda förfarandet
enligt beredningens mening icke är tillfredsställande ur redovisningssynpunkt
föreslår beredningen, alf restavgift och annan i nämnda paragraf omförmäld
ersättning må uttagas även utan samband med uttagandet av den skatt för
vars indrivning ersättning utgår.

(Betänkandet s. 278—282, 302—304.)

Frågan huruvida restlängd bör upprättas efter varje
uppbördstermin eller endast efter vissa terminer har
berörts i en del yttranden. Sålunda ifrågasätter Göteborgs och Bohus läns
landstings förvaltningsutskott lämpligheten av att restlängd upprättas varje
månad.

Uppbördsintendenten hos Överståthållarämbetet framhåller, att upprättande
av restlängd varje månad väl i och för sig icke innebure något väsentligt
merarbete. Lämpligheten av en dylik anordning kunde dock av andra skäl
starkt ifrågasättas. I de större distrikten syntes en sådan anordning vara i
det narmaste praktiskt omöjlig; de förarbeten, som måste utföras innan indrivningen
kunde påbörjas, såsom påföring på indrivningskort, registrering
och fördelning av indrivningsmaterialet, toge så avsevärd tid i anspråk att
de icke kunde medhinnas på den korta tid, som stöde till förfogande, innan
en ny restlängd inkomme. Därigenom bleve ringa eller ingen tid över för det

Kungl. Alaj:ts proposition nr 370.

237

egentliga indrivningsarbetet. Endast i utmätningsmannadistrikt med mycket
små restlängder syntes dessa kunna avverkas på den korta tiden av en månad.
Restlängder borde därför upprättas förslagsvis blott varannan månad. I vart
fall syntes en dylik anordning vara absolut nödvändig för Stockholms del
med hänsyn till arbetets omfattning och där rådande organisatoriska förhållanden.

Magistraten i Södertälje, stadsf ogen i Uppsala och föreningen Sveriges
stadsfogdar föreslå likaledes, att restlängd upprättas blott varannan månad.
Kommunalnämnden i Huddinge, svenska polisförbundet och svenska exekutionsmtinnens
riksförbund förorda upprättande av restlängd kvartalsvis. Sistnämnda
sammanslutning uttalar vidare, att restlängden borde vara upplagd
på kort, vilket skulle underrätta arbetet avsevärt. Dessa kort kunde jämväl
tänkas komma till användning vid handräckning.

Lämpligheten av att såsom beredningen föreslår upprätta särskilda
restkort hos utmätningsman och exekutionsbiträde
vid sidan av restlängden ifrågasättes av magistraten i Malmö, som befarar, att
en dylik anordning skulle i hög grad försvåra eller rent av omöjliggöra en
effektiv inventering.

Magistraten i Hälsingborg ifrågasätter, huruvida icke indrivningsarbetet
skulle underlättas, om till utmätningsmännens förfogande stöde avtrycksregister
över befolkningen.

Svenska exekutionsmännens riksförbund föreslår, att handräckning
skall ombesörjas av länsstyrelsen eller lokal skattemyndighet i stad på sätt
föreslagits av 1936 års uppbördskommitté. En ytterligare förenkling borde
dock genomföras i de fall, då den restförde icke anträffats i handräckningsorten,
såtillvida att ärendet vidarebefordrades direkt till den nya indrivningsorten
och endast rapport härom översändes till den myndighet, som ursprungligen
begärt handräckning. Rapporteringsskyldighet borde föreligga, för att
erforderlig kontroll skulle erhållas över ärendets gång och den myndighet,
som begärt handräckning, alltid skulle veta, var ärendet för tillfället funnes.

Reredningens förslag, att det skall ankomma på länsstyrelsen att besluta
om åtgärd för restförds och, i vissa fall, arbetsgivares försättande
i konkurs, avstyrkes i några yttranden.

Magistraten oell drätselkammaren i Norrköping föreslå sålunda i stället,
att behörighet att begära restförd ävensom arbetsgivare i konkurs skall tillerkännas
lokal skattemyndighet.

Magistraten i Trelleborg förordar, att sådan behörighet skall tillerkännas
antingen lokal skattemyndighet eller utmätningsman.

Stadsfogden i Uppsala ifrågasätter, huruvida länsstyrelsen kunde avgöra,
örn vederbörande inför konkurshot konime att erlägga utskylderna. Den
ende, som någorlunda riktigt kunde bedöma detta, vore utmätningsmannen.
Denne borde därför äga avgöra, örn konkursförfarande .skulle anlitas. Som
ett alternativ kunde det tänkas, att avgörandet skulle tillkomma länstyrelsen
efter hörande av utmätningsmannen.

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

Departements chefen.

Magistraten i Kalmar och kronouppbörd skassör en i Jönköping föreslå likaså,
att det skall ankomma på utmätningsmannen att besluta, eventuellt efter
länsstyrelsens medgivande, om vidtagande av erforderliga åtgärder för restförds
eller arbetsgivares försättande i konkurs. Kronouppbördskassören i
Jönköping förordar därjämte, att utmätningsman skall äga behörighet att
påkalla avläggande av utmätningsed.

Liknande synpunkter uttalas av magistraten i Hälsingborg, krono- och
kommunaluppbördskassören i Bords, magistraten i Östersund samt föreningen
Sverges städers kronouppbörd st jänstemän.

Beredningens förslag, att bevakning av utskylder i konkurs
skall ankomma på utmätningsmannen i konkursgäldenärens hemortskommun,
avstyrkes av föreningen Sveriges stadsfogdar, som anför:

Innan en utskyldspost har restförts, har utmätningsmannen ingen som
helst befattning med skatteuppbörden och —- eftersom konkursbevakning
även i stor utsträckning torde avse även icke restförda utskylder —- finnes
ingen anledning att pålägga utmätningsmannen denna arbetsuppgift. Konkursbevakning
bör tillkomma kronans ombudsman i orten, som enligt den
föreslagna organisationen uppbördskommissarien är. Det naturliga synes därför
vara, att detta bestyr i stad lägges å den lokala skattemyndigheten,
d. v. s. uppbördskommissarien. Visserligen skall på landet bevakningen utföras
av landsfiskalen, som är utmätningsman. Härvidlag är dock att märka,
att landsfiskalen där samtidigt är kronans ombudsman i orten.

Uppbördsberedningens förslag angående maximering av indrivningsförrättarens
andel i restavgiften möter erinran från
stadsfullmäktige i Borås, som framhålla att bestämmelsen, jämte andra, innebure
en ökad ekonomisk belastning av de större magistratsstäderna.

Förslaget avstyrkes jämväl av magistraten i Malmö.

Svenska exekutionsmännens riksförbund påpekar, att om antalet restlängder
komme att begränsas, maximibeloppet av indrivningsförrättarens andel
i restavgiften i motsvarande mån måste höjas till, vid sex eller fyra restlängder
örn året 100, respektive 150 kronor för exekutionsbiträdet och 200,
respektive 300 kronor för annan utmätningsman än landsfiskal.

Då enligt departementsförslaget skatt skall erläggas endast under sex uppbördsterminer,
torde restlängd böra upprättas efter envar av dessa terminer.
Restföringen bör — såsom uppbördsberedningen föreslår — avse endast den
skatt, som skattskyldig underlåtit att erlägga under vederbörlig uppbördstermin.

Därest det skulle befinnas lämpligt, att särskilda restkort uppläggas vid
sidan av restlängden, torde bestämmelser härom böra utfärdas av Kungl.
Maj :t.

Såvitt efterforskningen av de skattskyldiga angår, underlättas indrivningsarbetet
dels därigenom att restlängdema vid översändandet till utmätningsmannen
innehålla aktuella uppgifter rörande bosättning och anställning,
dels ock därigenom att arbetsgivare är skyldig att till utmätningsmannen

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

239

anmäla anställning av arbetstagare. Erfordras härutöver upplysning om
skattskyldigs vistelseort eller arbetsanställning, har utmätningsmannen att
införskaffa upplysningar ur befolkningsregistret hos den lokala skattemyndigheten
i stad eller hos länsstyrelsen. Att — såsom tidigare förordats skola
ske i fråga om lokal skattemyndighet — tillställa utmätningsman avtryckskort
över befolkningen torde däremot knappast vara erforderligt.

Handräckningsförfarandet bör, av skäl som beredningen anfört, fortfarande
ankomma på utmätningsman. I stad med magistrat skall enligt nuvarande
bestämmelser handräckning ske genom magistratens försorg. Sedan
det nya uppbördsförfarandet genomförts, torde härutinnan böra göras den
ändringen, att även i sådan stad utmätningsmannen skall hava att vända
sig direkt till utmätningsmannen å annan ort. Härigenom undvikes onödig
omgång En ytterligare rationalisering av handräckningsförfarandet torde,
i enlighet med svenska exekutionsmännens riksförbunds förslag, kunna ske
sålunda, att därest skattskyldig icke anträffas å handräckningsorten men
vederbörande enligt vunnen upplysning kan anträffas å en tredje ort ärendet
av utmätningsmannen å den förra orten icke återsändes till handräckningssökanden
utan vidaresändes till utmätningsmannen å den nya orten; samtidigt
skall den utmätningsman, som sänder ärendet vidare, härom underrätta
handräckningssökanden.

Det torde böra ankomma på länsstyrelsen respektive lokal skattemyndighet
i stad att göra framställning örn skattskyldigs eller i vissa fall arbetsgivares
försättande i konkurs för utfående av skatt. Har icke utmätningsmannen hos
länsstyrelsen eller den lokala skattemyndigheten begärt, att nämnda myndighet
skall göra framställning som nyss sagts, bör myndigheten höra utmätningsmannen,
innan beslut fattas örn att dylik framställning skall göras.

Framställning om åläggande för skattskyldig eller arbetsgivare att avlägga
ulmätningsed torde böra ske i samma ordning som föreslagits skola
gälla beträffande framställning om vederbörandes försättande i konkurs.

I likhet med uppbördsberedningen finner jag det ändamålsenligt, att bevakningen
av skatt i konkurs ankommer på utmätningsman. Även örn i konkurs
bevakas skatt, som icke förfallit till betalning, torde denna i regel icke
komma att gäldas under vederbörlig uppbördstermin utan bliva restförd.
Jag vill erinra om att redan nu i vissa städer stadsfogden bevakar skatt i
konkurs.

Frågan huruvida utmätningsmannen i skattskyldigs hemortskommun bör
bevaka all skatt, som påförts denne — alltså även skatt som påförts i annan
kommun än hemortskommunen — torde jag få upptaga till behandling i
annat sammanhang.

Jag har intet att erinra mot beredningens förslag, att restavgift, i den
män densamma i sin helhet överstiger etthundra kronor, skall tillfalla icke
exekutionsbiträde eller annan utmätningsman än landsfiskal utan statsverket.
Med hänsyn till storleken av ifrågavarande belopp torde någon ändring
i nämnda förslag icke böra sko av den anledningen, att antalet uppbördsteiminer
enligt departementsförslaget nedsatts till sex.

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

H. Avkortning och avskrivning av skatt samt balanslängd.

Uppbördsberedningen förordar, att de i uppbördsreglementet intagna stadgande^
rörande avkortning och avskrivning av kronoutskylder skola gälla
även i fråga om kommunalutskylder. Vidare föreslår uppbördsberedningen,
att avkortning skall avse endast sådana fall, då ett skattebelopp avföres ur
räkenskaperna på grund därav, att en fordran å beloppet icke längre föreligger,
under det att avskrivning skall avse de fall, då ett skattebelopp av
annan anledning avföres ur räkenskaperna. Till följd härav skall avskrivning
och icke avkortning äga rum i det fall, då skattskyldig saknar utmätningsbara
tillgångar till skattens gäldande och införsel i avlöning, pension eller
livränta icke kan verkställas.

Den möjlighet till avkortning av skatt, som nu förefinnes, då införsel beviljats
men arbetsgivaren befinnes sakna utmätningsbara tillgångar till betalning
av innehållet belopp, bör avse även det fall, då löneavdrag verkställts.

Icke blott kvarstående och tillkommande skatt utan även debiterad preliminär
skatt kan bliva föremål för avkortning och avskrivning enligt de föreslagna
bestämmelserna. Härutöver bör den senare skatten avkortas i de fall,
då densamma överstiger den slutliga skatten och det överskjutande beloppet
blivit restfört, samt då densamma genom beslut om jämkning nedsatts.

Även örn avskrivning av skatt icke medför, att skattefordringen upphör,
bör dock, enligt vad beredningen uttalar, en dylik åtgärd icke vidtagas, förrän
alla medel, som kunna anses verksamma för skattens indrivande, försökts
samt, därest den skattskyldiges vistelseort är obekant, ingående efterforskningar
efter denna företagits. Av dessa skäl föreslås, att avskrivning av kvarstående
skatt icke må äga rum, förrän efter utgången av det uppbördsår,
under vilket skatten förfallit till betalning. Då preliminär skatt icke lämpligen
bör avskrivas tidigare än den kvarstående skatt, som skattskyldig efter taxering
må hava att erlägga, bör avskrivning av den förstnämnda skatten icke
äga rum förrän efter utgången av andra uppbördsåret efter det, under vilket
denna skatt förfallit till betalning. I det fall, att upplysning icke kunnat vinnas
om skattskyldigs vistelseort eller skattskyldig icke kunnat anträffas å ort,
där han enligt inhämtade upplysningar antagits uppehålla sig, föreslås avskrivning
få ske tidigast två år efter det att bevis örn dylikt hinder först utfärdats.

Då jämte arbetstagare arbetsgivare till följd av underlåtenhet att verkställa
löneavdrag är ansvarig för den förres skatt, bör, enligt vad beredningen vidare
framhåller, skatten icke genom avskrivning avföras ur räkenskaperna, förrän
det konstaterats, att av anledning som berättigar till avskrivning, skatten icke
kan utfås av någondera.

Enligt beredningens förslag skall endast en balanslängd årligen upprättas,
avseende vid utgången av ett år oredovisad skatt.

Längder över till avkortning och avskrivning ifrågakommande poster samt
balanslängd skola enligt förslaget upprättas av utmätningsman och insändas

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

241

på landet till länsstyrelsen och i stad till den lokala skattemyndigheten. Sedan
sistnämnda myndighet granskat längderna, skola de översändas till länsstyrelsen.
Längd över preliminär skatt, som till följd av meddelat beslut om
jämkning skall avkortas, skall upprättas av lokal skattemyndighet och insändas
till länsstyrelsen.

(Betänkandet s. 282—285.)

Uppbördsberedningens förslag angående avkortning och avskrivning av utskylder
har mött erinran endast i ett par yttranden.

Sålunda anför statskontoret:

Arbetsgivaren kommer under vissa omständigheter att vara ansvarig för
arbetstagarens skatt även sedan arbetstagarens betalningsskyldighet upphört.

Detta innebär, att statens fordran överflyttas från den ursprungliga gäldenären
till en annan. I dylika fall föreslås, att skattefordringen mot arbetstagaren
skall avkortas. Enligt statskontorets mening skulle den räkenskapsmässiga
kontrollen över att arbetsgivaren påföres dylika skattebelopp underlättas,
därest en annan form än avkortning valdes för kreditering av arbetstagarens
konto.

Svenska exekutionsmännens riksförbund uttalar, att skäl knappast funnes
för att poster, som redan från början vore i så måtto fullt klara, att någon
utsikt till skattens uttagande ej förelåge, skulle rent pro forma tynga räkenskaperna
och hindra det rationella indrivningsarbetet under föreslagen tid.

Så vöre t. ex. fallet med kvinnor, som ingått äktenskap och slutat förvärvsarbete
och i fråga om vilka det vore uppenbart, att de under de närmaste
åren icke komme att taga nytt förvärvsarbete. Skulle emellertid en dylik person
erhålla egen inkomst, vilket inskränkte sig till rena undantagsfallen,
bleve det ju betydligt lättare att uppdebitera det tidigare avskrivna beloppet
än att dragas med hundratals meningslösa poster. Huvudsaken borde väl dock
vara att erhålla ett gott indrivningsresultat och icke stora balanser.

Jag har i stort sett intet att erinra mot vad uppbördsberedningen föreslå- Departement»■
git i fråga om avkortning och avskrivning av skatt samt balanslängd. Viss ^fen.
detaljfråga rörande granskning av hindersbevis torde jag få upptaga till behandling
under specialmotiveringen till departementsförslaget. I.

I. Restitution av skatt.

Uppbördsberedningen föreslår, att därest vid riksräkenskapsverkets granskning
av verkställd debitering eller eljest framkommer, att någon erlagt slutlig
eller tillkommande skatt obehörigen eller med för högt belopp, länsstyrelsen
skall ålerbetala det för mycket erlagda beloppet utan hinder av alt tiden
för anförande av besvär över den oriktiga debiteringen gått till ända.

Därest den, som är berättigad återbekomma slutlig eller tillkommande
skatt, vilken debiterats å en ort för visst år, i stället skall utgöra skatt, som
debiterats eller bör debiteras å annan ort eller för tidigare år, och sistnämnda

Ii i han;/ till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 370.

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

skatt vid meddelandet av beslut i restitutionsärendet ej är gulden, äger han
enligt beredningens förslag utfå allenast den del av det erlagda beloppet, som
överstiger det belopp, vilket han sålunda rätteligen har att utgöra. Återstoden
av det erlagda beloppet skall gottskrivas honom till gäldande av sistnämnda
skatt och i förekommande fall skyndsamt tillställas länsstyrelsen i det län,
inom vilket den ort är belägen, där skatten debiterats eller bör debiteras.

Häftar den, som är berättigad återbekomma erlagt skattebelopp, veterligen
för restförd skatt, äger han enligt förslaget utfå allenast vad som överstiger
det oguldna beloppet jämte därå belöpande restavgift. Återstoden skall gottskrivas
honom till gäldande av den oguldna skatten jämte restavgift och i före
kommande fall tillställas annan länsstyrelse på sätt nyss sagts.

Den som vinner nedsättning i eller befrielse från honom påförd slutlig eller
tillkommande skatt av det skäl att densamma påförts honom oriktigt eller
som återbekommer erlagd pensionsavgift av den anledningen att för honom
erlagts mera än en sådan avgift eller som efter besvär över taxering eller debitering
vinner nedsättning i eller befrielse från honom påförd slutlig eller
tillkommande skatt, föreslås skola vid återbekommande av för mycket erlagt
belopp tillika erhålla ränta därå efter fem procent för år.

Vid beräkningen av ränta skall enligt förslaget iakttagas, att ränta
utgår för skatt, som preliminärt erlagts under vederbörligt uppbördsår,
från utgången av nämnda år samt för annan skatt, därest den erlagts
under förra hälften av ett uppbördsår, från och med den 1 därpå följande
augusti och, därest den erlagts under senare hälften av ett uppbördsår,
från och med den 1 därpå följande februari. Vidare skall iakttagas, att
ränta utgår till den dag, då beloppet återbekommes, dock att, då skatt återfås
efter besvär över taxering eller debitering, ränta ej må utgå för längre tid
än till dess trettio dagar förflutit efter det Kungl. Maj:ts beslut i besvärsmålet
meddelats eller underordnad myndighets beslut däri vunnit laga kraft.

Statsverket föreslås skola svara för all ränta.

(Betänkandet s. 285—297.)

Vad uppbördsberedningen föreslagit beträffande restitution av skatt och
beträffande ränta å restituerad skatt har i allmänhet lämnats utan erinran
i de avgivna yttrandena.

Kammarrätten tillstyrker den föreslagna begränsningen i rätten till restitution
i sådana fall, då skattskyldig samtidigt häftar i skuld till det allmänna
för oguldna utskylder. Med hänsyn bland annat till dessa bestämmelsers inverkan
på ränteberäkningen syntes de innefatta ett viktigt framsteg.

Länsstyrelsen i örebro län håller före, att förslaget om att nedsättning i
eller befrielse från preliminär skatt icke borde medföra att ränta utginge å
belopp, som för mycket erlagts, icke vore riktigt. Förhållandet vore ju här
det, att staten av en skattskyldig uttagit skatt, som vid den slutliga avräkningen
visat sig icke hava bort uttagas. Någon skillnad mellan denna med
orätt uttagna skatt och tvångslån vöre svår att upptäcka. Länsstyrelsen ville

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

243

framhålla detta i full insikt om den mycket stora ökning av landskontorets
arbetsbörda, som skulle bliva en följd av räntegottgörelse i sådana fall.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att det stundom kunde ligga
i den skattskyldiges intresse att vinna uppskov med den preliminära skattens
erläggande. För en affärsman, som gjort en betydande engångsvinst,
kunde det exempelvis vara lockande att med hänsyn till räntevinsten skjuta
på skattebetalningen. Kontrollmöjligheterna för skattemyndigheten torde i
dylika fall vara ytterst små. Att den preliminära och slutliga skatten så nära
som möjligt anslöte sig till varandra vore emellertid en av huvudsynpunkterna
vid det nya systemets utformning och vore av stor betydelse för vinnande
av rättvisa och likformighet mellan olika inkomsttagaregrupper. Med
hänsyn härtill borde det kunna ifrågasättas, örn ej skyldighet att gälda ränta
borde stadgas för sådana fall, då den slutliga skatten för annan än löntagare
mera väsentligt avveke från den preliminära skatten och den skattskyldige
uppenbarligen försummat att göra framställning om jämkning.

Magistraten i Hälsingborg, som åberopar ett av kronokamreraren i staden
avgivet yttrande, uttalar att bestämmelsen om att ränta skulle utgå högst
under 30 dagar efter det beslutet om nedsättning i taxering eller debitering
vunnit laga kraft, syntes obillig. Restitution avsåges skola ske ex officio. Under
sådana förhållanden borde räntan alltid utgå till och med dagen för återbetalningen.
Den skattskyldige borde icke åsamkas förlust genom dröjsmål från
myndigheternas sida med restitutionen.

Magistraten i Göteborg, som åberopar ett av mantalsdirektören i staden
avgivet yttrande, anser att det borde finnas möjlighet att beräkna ränta vid
restitution på enklare sätt än som föreslagits.

Örn det befinnes, att slutlig eller tillkommande skatt påförts någon obe- Departements
hörigen eller med för högt belopp, synes det rimligt att det för mycket er- chefenlagda
beloppet återbetalas till vederbörande även om tiden för anförande
av besvär över den oriktiga debiteringen gått till ända. Därest skattskyldig,
som är berättigad återbekomma för mycket erlagd skatt, har att på sätt
uppbördsberedningen angivit erlägga annat skattebelopp, synes det vidare
rimligt, att han utfår allenast den del av det för mycket erlagda beloppet,
som överstiger vad han är skyldig gälda som skatt, i förekommande fall
jämte restavgift. Jag tillstyrker därför beredningens förslag i förevarande
avseenden.

Jag ansluter mig till vad beredningen anfört såsom skäl emot att staten
skall gälda ränta å preliminär skatt, som skattskyldig enligt beslut om
jämkning eller vid debitering av slutlig skatt finnes hava erlagt för mycket.

Jag finner alltså ränta icke böra tillkomma skattskyldig i dylikt fall. Ej
heller bör ränta utkrävas av skattskyldig å vad han i sådant fall befinnes
hava för litet erlagt i preliminär skatt.

Mot beredningens förslag angående de förutsättningar, under vilka ränta
skall utgå å för mycket erlagd slutlig och tillkommande skatt, och den procentsats,
varmed ränta i dessa fal] skall gäldas, har jag intet att erinra.

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

Beräkningen av ränta vid restitution torde kunna förenklas såtillvida att
om skatt, som skall restitueras, betalts i flera poster och restitutionen avser
allenast viss del av det sammanlagda skattebeloppet det för mycket erlagda
beloppet anses ingå i det eller de belopp, som sist guldits.

Då länsstyrelsen skall restituera för mycket erlagd skatt utan ansökan
från den skattskyldige torde, såsom magistraten i Hälsingborg anmärkt,
ränta alltid böra utgå till och med den dag, då beloppet återbetalas.

J. Efterkrav och preskription av skatt.

För närvarande stadgas i § 29 uppbördsreglementet, att skattskyldig fortfarande
är ansvarig för kronoutskylder, som befinnas vara från debitering
obehörigen uteslutna eller till för ringa belopp påförda; dock är han, när
fråga är om utskylder till kronan, från betalningsskyldighet fri, därest icke
krav delgives honom inom tre år efter slutet av det år, under vilket utskyldema
skolat erläggas, samt utslag i målet är meddelat inom två år, efter det
kravet hos honom anställdes. Genom reservationskrav enligt kungörelsen den
17 december 1920 angående anställande av reservationskrav avbrytes preskription,
som nyss nämnts, och ny preskriptionstid börjar löpa från kravets
anställande.

Uppbördsberedningen föreslår icke annan ändring i nu gällande bestämmelser,
än att den angivna tiden av tre år, som skall avse samtliga å debetsedel
upptagna utskylder och avgifter, skall räknas från utgången av det
uppbördsår, under vilket ifrågavarande skatt, om debitering i vederbörlig
ordning skett, skolat erläggas. Den sålunda bestämda preskriptionstiden bör,
i likhet med vad nu gäller, kunna avbrytas genom reservationskrav.

Enligt förordningen den 30 april 1943 örn preskription av utskylder m. m.
må sådana till stat eller kommun utgående utskylder och andra medel, som
avses i 1 § restindrivningsförordningen under a) och b) (utskylder och avgifter
till kronan samt sådana utskylder och avgifter, som enligt särskilda
stadganden uppbäras och redovisas i sammanhang med kronouppbörden,
ävensom kommunalutskylder och sådana medel, vilka uppbäras och redovisas
lika med kommunalutskylder), icke uttagas senare än fem år efter
utgången av det år, under vilket någon del av utskylderna eller medlen enligt
verkställd debitering senast skolat erläggas.

Uppbördsberedningen föreslår icke annan ändring i sålunda gällande stadgande
örn preskription av skatt, än att preskriptionstiden räknas från utgången
av det uppbördsår, under vilket skatten enligt verkställd debitering
skolat erläggas. Liksom nu är fallet bör preskriptionen icke kunna avbrytas.

De avgifter, som föreslås utmönstrade från den allmänna uppbörden, synas
i efterkravs- och preskriptionshänseende böra likställas med vanliga
fordringar, för vilka i nämnda avseenden gälla bestämmelserna i förord -

Kungl. Maj.ts proposition nr 370. 245

ningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och örn kallelse å okända
borgenärer.

(Betänkandet s. 299, 309.)

Förevarande spörsmål ha icke särskilt berörts i de avgivna yttrandena.

Jag har intet att erinra mot uppbördsberedningens förslag till ändrade Departements chef

bestämmelser rörande efterkrav och preskription av skatt.

K. Ansvar för debitering, uppbörd, indrivning och redovisning av skatt.

Enligt uppbördsberedningens förslag skola följande regler gälla.

Häradsskrivare eller uppbördskommissarie skall vara ansvarig för den debitering,
som på honom ankommer. Vidare skall postverket ansvara för den
uppbörd av skatt, som äger rum genom verkets försorg.

I stad skall uppbördskommissarien vara ansvarig för indrivningens och
redovisningens behöriga verkställande. På landet skall vederbörande utmätningsman
ansvara för indrivning eller befordrande till avkortning eller avskrivning
av ogulden skatt.

Underlåter lokal skattesmyndighet eller på landet utmätningsman att inom
föreskriven tid vidtaga åtgärd, som enligt denna förordning ankommer på
vederbörande, skall länsstyrelsen, då sådant blivit känt, omedelbart vidtaga
de åtgärder, vartill förhållandena kunna föranleda.

Gör utmätningsman i stad sig skyldig till underlåtenhet, varom nyss sagts,
skall lokal skattemyndighet i staden förfara på enahanda sätt som länsstyrelse.

Uppbördsberedningens förslag till bestämmelser örn myndighets ansvar
för debitering, uppbörd, indrivning och redovisning av skatt möter erinran
i några yttranden.

Uppbördsintendenten hos Överståthållarämbetet framhåller sålunda, att
det icke klart framginge av de föreslagna bestämmelserna, om desamma
avsåge att lägga ett vidare ansvar å vederbörande befattningshavare än som
åvilade dem enligt strafflagens allmänna regler örn ansvar för fel eller försummelse
i tjänsten. Att vederbörande debiteringsförrättare skulle vara personligen
betalningsansvarig för en felaktig debitering kunde synas onödigt
hårt med hänsyn till att han i de stora distrikten, där arbetet huvudsakligen
måste utföras av honom underställd personal, omöjligen själv kunde kontrollera
eller övervaka detaljarbetet. Likaledes syntes principiellt oriktigt,
att i stad göra uppbördskommissarien ansvarig för indrivningens behöriga
verkställande i den mån dessa arbetsuppgifter skulle utföras av stadsfogden.
Därav torde ock följa, att där utmätningsman i magistratsstad underläte att
inom föreskriven tid vidtaga åtgärd, som ålåge honom enligt uppbördsförordningen,
det icke borde ankomma på den lokala skattemyndigheten i sta -

Departements

chefen.

246 Kungl. Maj-.ts proposition nr 370.

den att vidtaga sådana åtgärder, som för länet i övrigt ankomme på länsstyrelsen.

Liknande synpunkter uttalas även av stadsfogden i Uppsala och föreningen
Sveriges stadsfogdar. Den förre framhåller därjämte, alt det förefölle
mindre lämpligt, att uppbördskommissarien i vissa hänseenden skulle
fungera som överordnad i förhållande till stadsfogden. Övervakningen av
att stadsfogden fullgjorde sina skyldigheter med avseende å restindrivningen
syntes böra utövas endast av länsstyrelsen såsom fallet redan nu vore beträffande
utmätningsmännen på landet.

Magistraten i Trelleborg finner det vara av vikt, att omfattningen av uppbördskommissariens
ansvar för indrivningen noggrant preciserades i själva
författningen.

De föreslagna bestämmelserna angående myndighets ansvar för debitering,
uppbörd, indrivning och redovisning av skatt innebära icke annan ändring
i förhållande till nu gällande, i uppbördsreglementet intagna stadganden än
att magistratens ansvar överflyttas å kronokamreraren; såsom i annat sammanhang
omförmäles finner jag denna titel lämpligare än den av uppbördsberedningen
föreslagna titeln uppbördskommissarie.

Då kronokamreraren i egenskap av lokal skattemyndighet är ansvarig
för indrivningens och redovisningens behöriga verkställande, torde han, därest
stadsfogden underlåter att inom föreskriven tid fullgöra vad enligt den
föreslagna uppbördsförordningen ankommer på honom, böra äga omedelbart
vidtaga de åtgärder, vartill förhållandena kunna föranleda. Gör sig stadsfogde
skyldig till förfarande, som kan föranleda disciplinära åtgärder eller
eljest föranleda straffansvar, torde emellertid icke kronokamreraren utan
överexekutor i staden böra äga ingripa mot honom. Gör kronokamreraren
sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten, torde länsstyrelsen böra
äga vidtaga erforderliga åtgärder mot denne för att vinna rättelse. Bestämmelser
rörande vilka åtgärder som skola vidtagas mot kronokamrerare och
stadsfogde vid fel eller försummelse i tjänsten torde böra meddelas i administrativ
ordning.

L. Arbetsgivares ansvar för arbetstagares skatt m. m.

Enligt uppbördsberedningens förslag skall arbetsgivare vilken, ehuru han
är skyldig göra löneavdrag, utan skälig anledning underlåter att vederbörligen
fullgöra denna skyldighet, bliva, jämte den skattskyldige, ansvarig
för skatt, som löneavdraget skolat avse, till belopp som svarar mot vad
han underlåtit att avdraga.

Har arbetstagaren blivit restförd för skatt, vilken helt eller delvis skolat
gäldas med lönebelopp, som arbetsgivaren utan skälig anledning underlåtit
att innehålla, skall utmätningsman eller exekutionsbiträde anmana arbetstagaren
att inbetala den restförda skatten. Inbetalar icke denne omedelbart
eller inom tid, som i anmaningen bestämts, den restförda skatten eller så

247

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

stor del därav, som motsvarar nyssnämnda lönebelopp, föreslås berörda del
skola kunna uttagas hos arbetsgivaren i samma ordning, som gäller för indrivning
av skatt; arbetsgivaren är därvid skyldig att gälda full restavgift a
beloppet.

Är fråga om preliminär skatt, vilken utgår enligt tabell eller med viss
procentsats, skall lokal skattemyndighet förordna, att ogulden sådan skatt
skall uttagas genom löneavdrag. Har icke arbetstagaren sålunda gäldat skatten
inom tid, som i förordnandet bestämts, eller senare efter anmaning,
skall skatten jämte full restavgift uttagas hos den arbetsgivare, som enligt
vad nyss sagts är ansvarig för densamma.

Skulle arbetsgivaren vid uttagande av skatt hos honom i den ordning förut
sagts bestrida skyldighet att svara för skatten under påstående, att han icke
varit skyldig verkställa löneavdrag eller verkställa dylikt avdrag med belopp,
motsvarande skatten, bör utmätningsmannen enligt beredningens förslag av
lokal skattemyndighet i orten inhämta beslut, huruvida arbetsgivaren är ansvarig
för skatten. Finner nämnda myndighet dylikt ansvar icke avila arbetsgivaren,
må skatten icke uttagas hos denne. Besvärar sig arbetsgivaren hos
länsstyrelsen över myndighetens beslut, varigenom han förklarats vara ansvarig
för skatten, böra besvären icke hindra skattens uttagande hos honom.
Bifallas besvären, bör arbetsgivaren äga återbekomma, vad han utgivit,
jämte fem procent ränta.

Har arbetsgivare på grund av underlåtenhet att vederbörligen göra löneavdrag
måst utgiva arbetstagares skatt, äger han enligt beredningens förslag
söka beloppet åter av denne. Den erlagda restavgiften bör emellertid stanna
å arbetsgivaren, alldenstund det är hans underlåtenhet att verkställa löneavdrag,
som föranlett, att skatten icke erlagts inom föreskriven tid. Arbetstagaren
bör dock i sin tur vara skyldig att, om beloppet hos honom uttages,
gälda full restavgift därå.

Arbetsgivare bär enligt uppbördsberedningens förslag att inbetala genom
löneavdrag innehållna belopp före vederbörlig uppbördstermins utgång eller
i de fall, då innehållet belopp för viss arbetstagare icke förslår att gälda
under uppbördsterminen förfallande skatt och denne härvid äger erlägga
felande belopp senast den 15 i den månad, varunder uppbördsterminen infaller,
skyndsamt efter sistnämnda tidpunkt. Inbetalar icke arbetsgivaren
innehållet belopp inom sålunda föreskriven tid, föreslås beloppet skola kunna
hos honom uttagas i samma ordning, som stadgats i fråga örn indrivning
av skatt; det åligger därvid arbetsgivaren att gälda full restavgift.

Arbetsgivare, som enligt lag är skyldig föra handelsböcker, bör enligt vad
beredningen uttalar, för att möjliggöra kontroll å att löneavdrag vederbörligen
sker, hava sin bokföring så ordnad, att därav framgå löntagares namn,
utbetald lön och löneavdragets belopp. Han bör vidare vara skyldig att efter
anmaning av vederbörande föredragande i uppbördsärenden hos länsstyrelsen
tillhandahålla sin bokföring med därtill hörande handlingar för
nyssnämnda kontroll.

(Betänkandet s. 300, 301.)

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

I fråga om de föreslagna bestämmelserna rörande arbetsgivares
ansvar för arbetstagares skatt uttalar socialstyrelsen,
att den av styrelsen i annat sammanhang antydda osäkerheten i fråga om
arbetsgivarebegreppets riktiga bestämning i varje fall borde beaktas i samband
med att arbetsgivaren påfördes ett ekonomiskt ansvar för uppbörden.
Enligt förslaget skulle en sådan arbetsgivarens ansvarsskyldighet beträffande
skatten komma i fråga i de fall, då en arbetsgivare utan skälig anledning
hade underlåtit att verkställa löneavdrag. Det syntes vara rimligt, att
sådan »skälig anledning» för arbetsgivarens del skulle anses hava förelegat,
då uppenbarligen tvekan hade kunnat uppstå, huruvida personen i fråga
vore att betrakta som arbetsgivare eller icke. Det borde vara befogat, att
man i dylika svårbedömda fall gåve avkall på den ekonomiska ansvarsskyldigheten,
även om det efter prövning skulle komma att fastställas, att
vederbörande i själva verket vore att anse som arbetsgivare.

Socialstyrelsen framhåller vidare, att det finge anses oundvikligt, att genomförandet
av ett system med löneavdrag enligt tabeller särskilt under de
första arén komme att valla åtskilliga mindre arbetsgivare tekniska svårigheter
på grund av deras oerfarenhet på området. Det kunde enligt styrelsens
mening icke vara riktigt, att arbetsgivaren skulle bära ekonomiskt ansvar,
om han i sådana fall oavsiktligt hade brustit i fullgörandet av sina
skyldigheter i samband med uppbörden. Det syntes därför vara angeläget,
att det skapades en möjlighet att eftergiva kravet på arbetsgivarens ekonomiska
ansvar i ömmande fall.

Handelskammaren i örebro och Våstmanlcmds län anför:

Det torde knappast, i varje fall icke under en ganska lång övergångstid,
kunna undvikas, att arbetsgivarna ofrivilligt göra sig skyldiga till felaktigheter
vid skattebeloppens uttagande. Ehuru arbetsgivaren i sådant fall undgår
straffansvar, torde han i regel bliva subsidiärt ansvarig för ej uttaget
skattebelopp. I och för sig torde detta knappast kunna undvikas. Av betänkandet
synes framgå, att någon kontroll rörande riktiga innehållandet av
preliminär tabellskatt regelmässigt icke skall ske. Frågan örn arbetsgivarens
betalningsansvar torde därför bli aktuell först då kvarstående skatt debiteras
och ej erlägges; örn då verkställd kontroll visar, att arbetsgivaren avdragit
för lågt belopp, inträder hans subsidiära ansvar. Att då uttaga skatten
av den anställde torde i många fall vara minst sagt vanskligt. Det synes,
med hänsyn till denna bristande kontroll, rimligt, att betalningsansvaret inskränkes
till fall av upprepad eller grov vårdslöshet.

Sveriges köpmannaförbund samt Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
framhålla vikten av att bestämmelserna tillämpades med största
försiktighet och att hänsyn toges till vederbörandes kompetens. Underlåtenheten
skulle hava skett »utan skälig anledning». Här förelåge uppenbarligen
ett sadant fall, då särskilt i början en viss tolerans från vederbörande myndigheters
sida vore nödvändig. Det komme säkerligen att uppstå många situationer,
där tolkningen av alla de nya bestämmelserna föranledde tveksamhet
eller där arbetsgivaren av annan ur hans synpunkt grundad anledning
underläte att göra avdrag. Organisationerna ville vidare ifrågasätta,

219

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

om icke en tidsbegränsning borde införas för arbetsgivarens ansvar till förslagsvis
ett år efter utgången av det uppbördsår, under vilket avdraget borde
hava skett.

Svenska lantarbetsgivareföreningen anför:

Den arbetsgivare, som haft rimlig orsak att icke verkställa skatteavdrag,
t. ex. därför att han icke ansett sig vara arbetstagarens huvudsaklige arbetsgivare
eller därför att han överhuvud taget icke ansett sig vara arbetsgivare,
bör icke vara skyldig att erlägga den skatt, som ej avdragits. En antydan
härom lämnas i betänkande men enligt föreningens mening bor detta komma
till ett tydligare uttryck i lagtexten. Beredningen har jamval uttalat, att
den arbetsgivare, som känner sig tveksam örn sm skyldighet att verkställa
skatteavdrag, bör vända sig till uppbördsmyndigheterna. Men hur livligt
övertygad en arbetsgivare än personligen kan vara därom, att det ej åligger
honom att verkställa skatteavdrag, kan han ej vara förvissad örn att myndigheterna
skola dela hans uppfattning. Han kan alltid ha anledning att kanna
sig tveksam om myndigheternas uppfattning och skulle således alltid behova
infordra besked, vilket vöre en absurd konsekvens.

I § 79 enligt alt. I och § 95 enligt alt. II och III föreskrives att den arbetsgivare,
som icke verkställt skatteavdrag och för den skull nödgats själv betala
de anställdas skatter, äger rätt att söka beloppet åter av arbetstagaren.
När en arbetstagare lämnat sin tjänst hos den arbetsgivare, som försummat
att göra skatteavdrag, blir bestämmelsen om rätten att söka skatten åter av
arbetstagaren en tom gest. Från avflyttad arbetare har arbetsgivaren i regel
ingen möjlighet att utbekomma sin fordran, örn han ej härför kan påräkna
bistånd av uppbördsmyndigheterna. Med hänsyn till att arbetsgivaren tvångsvis
ålagts ombesörja skatteavdragen och att försummelse i fråga omskatteavdrag
ofta komma att ske på grund av oförstånd, synes kravet på myndigheternas
medverkan vid arbetsgivarens återsökande av den skatt, han
måst utgiva för arbetstagaren, vara i hög grad rimligt. Det vore tvärtom
uppenbart orimligt att förvägra honom sådant bistånd. —• —

Slutligen vill föreningen föreslå, att arbetsgivare skall äga rätt utse en arbetsföreståndare,
å vilken arbetsgivarens skyldigheter och ansvar beträffande
skatteuppbörden överflyttas. Man kan icke rimligen ålägga en arbetsgivare,
som är bosatt å annan ort än den, där hans företag bedrives och som
överlåtit hela skötseln av företaget å en arbetsföreståndare att svara för de
uppgifter, som enligt förslaget skulle åvila honom. Föreningen vill härvidlag
hänvisa till lantarbetstidslagens bestämmelser om arbetsföreståndgjre. Tillstånd
bör kunna meddelas av vederbörande länsstyrelse.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att enligt förslaget arbetsgivare,
som utgivit skattebelopp för arbetstagare, hos denne ägde att genom utmätningsmannen
uttaga beloppet i samma ordning som stadgades i fråga örn
indrivning av skatt. Emellertid syntes det ligga nära till hands, att arbetsgivare
med dylik fordran genom avdrag å arbetstagares lön tillgodogjorde
sig belopp, han hade att fordra. Det finge ifrågasättas om ej i uppbördsår -ordningen, till skydd för arbetstagare, borde stadgas viss påföljd för arbetsgivare,
sorn förfore på annat sätt än ovan sagts vid utkrävande av sådan
skattefordran.

Vppbördsintendenten hos Överståthållarämbetet och stadsfogden i Uppsala
framhålla, ali arbetsgivare, som underläte att verkställa löneavdrag, då så -

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

Departements chefen.

dan skyldighet åvilade honom, borde vara primärt ansvarig för det belopp,
som skolat avdragas. Föreslagna bestämmelser om tillvägagångssättet vid
arbetsgivares uttagande av utgivet skattebelopp syntes principiellt oriktiga.
Hade skattebelopp av här ifrågavarande art en gång uttagits, vare sig av
arbetsgivaren eller arbetstagaren, borde utmätningsmannen vara ur skatteredovisningssynpunkt
helt skild från ärendet. Frågan om arbetsgivarens regress
mot arbetstagaren syntes vara ett civilrättsligt spörsmål, som läge helt
utanför skatteindrivningen. I här berört hänseende borde samma regler
gälla, som vid införsel för skatt, då arbetsgivaren underlåtit innehålla belopp,
och detta sedan utmätningsvis uttagits hos honom. Vidare vore bestämmelsen
om att utmätningsmannen hos den lokala skattemyndigheten i
vissa fall skulle inhämta besked, huruvida arbetsgivare vore skyldig utgiva
skatt, alltför betungande att tillämpa i stora distrikt samt därjämte synnerligen
opraktisk och till sin praktiska innebörd meningslös med hänsyn till
att de lokala skattemyndigheterna i regel icke syntes hava större förutsättningar
att bedöma denna fråga än utmätningsmännen.

Liknande synpunkter uttalas av föreningens Sveriges stadsfogdar.

Socialstyrelsen anför i sistnämnda fråga:

Enligt förslaget blir det den lokala skattemyndigheten, som har att lämna
besked i sådana fall, där arbetsgivare bestrider skyldighet att svara för arbetstagares
skatt. Det vill emellertid synas, som om den lokala skattemyndigheten
härmed skulle påläggas en prövningsuppgift, som kräver en betydande
kunskap örn olika slags arbetsförhållanden och för vilken den i regel
torde sakna kompetens. En på detta sociala område sakkunnig central myndighet
bör träda till vid bedömandet. Detta torde vara en nödvändig förutsättning
för att en någorlunda invändningsfri praxis efter hand skall kunna
utbilda sig på detta vanskliga område.

Beträffande förslaget, att bokföringsskyldig arbetsgivare
skall hava sin bokföring ordnad på särskilt sätt
uttalar kooperativa förbundet, att förbundet förutsatte, att personliga konton
ej skulle behöva föras för varje arbetstagare utan att det skulle vara tillräckligt,
att uppgifterna återfunnes å avlöningslistor, som läge till grund
för bokföringen.

Sveriges köpmannaförbund samt Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
uttala önskemål örn att genom statens försorg en lämplig blankett
till lönelista skulle utarbetas och utan kostnad tillhandahållas de skattskyldiga.
Blanketten borde dock icke vara obligatorisk, utan det skulle stå arbetsgivare
fritt att ordna denna fråga på annat ändamålsenligt sätt. Dessa
lönelistor borde direkt kunna läggas till grund för de löneuppgifter, som arbetsgivare
skulle lämna.

Jag har intet att erinra mot uppbördsberedningens förslag till bestämmelser
rörande arbetsgivares ansvar för arbetstagares skatt m. m. Då det här är
fråga om ekonomiskt ansvar gentemot staten, bör ansvaret åvila endast arbetsgivaren
själv. Med hänsyn till att arbetsgivare, som utan skälig anledning

251

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

underlåtit att verkställa löneavdrag, och vederbörande arbetstagare äro solidariskt
ansvariga för den senares skatt, bör arbetsgivarens ansvar icke upphöra
tidigare än arbetstagarens eller fem år efter utgången av det uppbördsår
under vilket skatten enligt verkställd debitering skolat erläggas.

Under de första åren efter det nya uppbördssystemets genomförande komma
utan tvivel svårigheter att föreligga, särskilt för de mindre arbetsgivarna,
att tillämpa bestämmelserna om beräkning av preliminärskatt och verkställande
av löneavdrag. Vid sådant förhållande förutsätter jag såsom självfallet,
att vederbörande myndigheter vid tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser
under dessa år taga särskild hänsyn till de berörda svårigheterna. Vid
prövning av frågan om »skälig anledning» till underlåtenhet att verkställa
löneavdrag förelegat böra myndigheterna sålunda under de första åren av
förordningens tillämpning icke ställa stränga krav på arbetsgivarna. Å andra
sidan vill jag understryka, att arbetsgivarna i tveksamma fall böra vända sig
till de lokala skattemyndigheterna för erhållande av råd och besked.

Med hänsyn till omfattningen av de skyldigheter, som i samband med verkställandet
av löneavdrag komma att åvila arbetsgivarna, finner jag i likhet
med beredningen, att arbetsgivare bör beredas förmånen att få skattebelopp,
som han måst utgiva för arbetstagare, uttaget i den enklare ordning som
gäller i fråga örn indrivning av skatt.

I anledning av vad socialstyrelsen anfört rörande behovet av en på detta
sociala område sakkunnig central myndighet, som skulle biträda vid bedömandet
av frågan när skyldighet för arbetsgivare att svara för arbetstagares
skatt föreligger, vill jag nämna, att jag i annat sammanhang ämnar förorda
att såsom villkor för erhållande av befattning såsom häradsskrivare eller
kronokamrerare skall gälla, att vederbörande genomgått en särskild kurs,
omfattande undervisning i bland annat socialvetenskap. Med hänsyn härtill
och till att befattningshavarna till ledning för sina avgöranden torde erhålla
del av de vid de s. k. landskamreraremötena fattade besluten synes det kunna
förutsättas, att ifrågavarande arbetsuppgift skall kunna fullgöras på ett tillfredsställande
sätt. Anser sig lokal skattemyndighet eller landskamreraremöte
behöva tillgång till särskild sakkunskap på berörda sociala område,
torde utlåtande i saken böra införskaffas från socialstyrelsen.

Arbetsgivare bör äga upplägga sin bokföring efter för honom lämpliga
grunder, endast han iakttager att bokföringen utvisar arbetstagares namn,
utbetald lön och löneavdragsbelopp.

Frågan huruvida särskild blankett till lönelista bör fastställas och på statsverkets
bekostnad tryckas och tillhandahållas arbetsgivarna, torde få upptagas
i samband med att tillämpningsföreskrifter i administrativ ordning
meddelas.

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

M. Ansvarsbestämmelser m. m.

U ppbörd sberedning en föreslår straff i form av dagsböter, vid uppsåtlig!
brott bestämda till minst trettio, för den som genom oriktig uppgift söker
åstadkomma, att löneavdrag icke vederbörligen verkställes eller att eljest
preliminär skatt icke utgår med belopp, som rätteligen skall utgöras.

Bokföringsskyldig arbetsgivare, som icke fullgör skyldighet att hava sin
bokföring ordnad på sätt förut sagts, föreslås skola straffas med böter, högst
trehundra kronor. Underlåter sådan arbetsgivare av uppenbar tredska att
fullgöra nyssnämnda åliggande eller att tillhandahålla sin bokföring för kontroll
å verkställandet av löneavdrag, föreslås länsstyrelsen skola äga förelägga
den försumlige lämpligt vite.

Därest någon förmenar, att skatt blivit genom fel vid debiteringen obehörigen
eller med oriktigt belopp honom påförd eller att felaktighet ägt rum
vid utskrivandet av hans debetsedel, äger han enligt gällande bestämmelser
söka rättelse genom besvär hos vederbörande länsstyrelse inom natt och år
efter det skatten blivit honom avfordrad. Uppbördsberedningen föreslår, att
rättelse av sådan felaktighet, såvitt angår slutlig eller tillkommande skatt,
skall sökas direkt hos den lokala skattemyndighet, som verkställt debiteringen.
(Dylik rättelse i fråga om preliminär skatt hänföres till jämkning.)
Skulle denna myndighet anse sig förhindrad att företaga den begärda rättelsen,
har den skattskyldige, örn han vidhåller sitt yrkande om rättelse, att
besvära sig hos länsstyrelsen.

Besvär över lokal skattemyndighets beslut böra, enligt vad beredningen
vidare uttalar, anföras hos länsstyrelsen. Liksom för närvarande bör klagan
föras över länsstyrelsens beslut hos kammarrätten och över dennas utslag hos
Kungl. Maj :t. Rätt till besvär över länsstyrelsens beslut, som angår preliminär
taxering, sättet för uttagande av preliminär skatt, jämkning av sådan skatt,
verkställande av löneavdrag eller anstånd med inbetalning av skatt, anses dock
icke vara erforderlig med hänsyn till arten av ifrågavarande ärenden och till
behovet att snabbt erhålla ett slutligt avgörande.

(Betänkandet s. 301, 302.)

Vidkommande de föreslagna straffbestämmelserna framhålla
kommunalfullmäktige i Högsby, att desamma, såvitt de avsåge arbetsgivares
försummelser, vore alltför stränga. Man måste taga hänsyn till den arbetsbörda,
som pålagts arbetsgivarna. Fullmäktige ansåge visserligen icke, att arbetsgivarna
skulle av statsverket uppbära ersättning för delta arbete. Å andra
sidan borde icke alltför stränga straffbestämmelser införas, då det under
de första aren och kanske mest för de mindre arbetsgivarna bleve svårt att
utan anmärkning fullgöra uppdraget att verkställa löneavdrag och inbetala
skatten.

Riksförbundet landsbygdens folk uttalar, att det syntes nödvändigt för ali
icke onödigtvis göra uppbördsreformen impopulär att under ett pär över -

253

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

gångsår icke väcka åtal eller tillämpa stränga bötesbestämmelser annat än
i sådana fall, då uppenbar tredska kunde anses föreligga.

Svenska lantarbetsgivareföreningen yttrar:

Det kan icke vara rimligt, att en icke obetydlig del av arbetsgivarnas arbetstid
skall ägnas fullgörandet av oavlönat arbete i det allmännas tjänst.
Föreningen, som väl inser att arbetsgivarnas medverkan svårligen kan undvaras,
vill dock ej motsätta sig förslaget på denna punkt. Men om tillgodoseendet
av uppgifter, som enligt sin natur åvila de statliga och kommunala
myndigheterna, skall läggas på en viss grupp av medborgare, borde dessa
åtminstone icke behöva arbeta under straffansvar. Föreskrifterna härom
passa dåligt i stycke med den demokrati och personliga frihet, som alltid
kännetecknat svenskt samhällsliv och som i dessa tider mera än någonsin
bör skyddas och vårdas. Att arbetstvång under straffansvar kan behöva tillgripas
under krigstid eller då särskild fara för vårt land föreligger, är en
sak för sig. Men här är det ej fråga om en kristidsförordning utan örn en
författning, som är avsedd att gälla för normala törhallanden. Föreningen
finner förslaget om att arbetsgivarna skola utföra sitt arbete för statens och
kommunernas räkning under straffansvar allvarligt och oroande, och förordar
bestämt att straffbestämmelserna för arbetsgivarnas del måtte utgå.
Som påtryckningsmedel måste det vara nog och som inskränkning i den personliga
friheten mer än nog att arbetsgivaren skall vara skyldig att själv
svara för arbetstagarens skatt, om han ej i tid gör avdrag på lönen.

Vad beträffar kriminaliseringen av arbetsgivares^ underlåtenhet att verkställa
skatteavdrag, vill föreningen ytterligare framhålla att om arbetsgivarna
åläggas en skyldighet att göra skatteavdrag, så komma de också i största
utsträckning att fullgöra sina skyldigheter härutinnan. Det är ej i arbetsgivarens
intresse, att hans anställda bli på efterkälken med sina utskylder, vilka
ändock efter införsel uttagas av arbetsgivaren eller av hans anställda. Arbetsgivarna
komma med största sannolikhet att avdraga skatterna i laga ordning
i stället för att avdraga dem efter införselbeslut. När man likväl måste räkna
med att så undantagsvis icke kommer att ske, torde detta bero på en omständighet,
som föreningen i flera sammanhang påpekat, nämligen den att i
synnerhet de mindre arbetsgivarna med säkerhet få stora svårigheter att
sätta sig in i sina skyldigheter i fråga om skatteuppbörden. I mångå fall
kommer en underlåtenhet i detta hänseende mera att bero på okunnighet och
oföretagsamhet än på tredska. Men omständigheterna kunna vara sådana att
domstolarna, örn ej särskild hänsyn tages till psykologiska och personliga omständigheter
likväl anse tredska föreligga och det är i så fall fara värt att
ett stort antal arbetsgivare årligen komma att ställas till svars och dömas för
sin underlåtenhet att verkställa skatteavdrag. Även av denna anledning är
kriminaliseringen av ifrågavarande underlåtenhet ytterst obillig och bör utgå
ur förslaget.

Sveriges lantbruks}Urband, vars yttrande åberopas jämväl av svenska lantmännens
riksförbund, framhåller, att lämpligheten av att kriminalisera en felaktig
beräkning av preliminärskatten kunde starkt ifrågasättas. Framför allt
syntes det enligt förbundets åsikt obilligt med ett straffbeläggande av förseelser,
begångna av skattskyldiga, vilkas preliminära skatt vore beroende utav
en taxering, vilken i sin tur som underlag hade en tidigare åsatt taxering eller
en preliminär deklaration eventuellt kompletterad med en jämkning. Vid dylik
beräkning av den preliminära skatten förelåge nämligen stora felmöjlig -

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

heter. En straffsanktion, som måhända vore bättre om än till förfaringssättet
omständligare än dagsboten, vore, att vederbörande skattskyldig finge förränta
beloppet för kvarstående, respektive tillkommande skatt. Därigenom skulle
de skattskyldiga stimuleras till en förskottsinbetalning av effektivaste slag.
varjämte för allmänt ändamål ej investerat kapital skulle frigöras, vilket
finanspolitiskt måhända skulle visa sig välbetänkt. Man skulle även för
viss näringsverksamhet kunna möjliggöra inom vissa gränser en upplåning,
som skulle vara till förmån för såväl det allmänna som de enskilda. En
förskottsbetalning, stimulerad med förräntning, skulle även kunna förenkla
skatteinbetalningen för många arbetsgivare och skattskyldiga, som på detta
sätt skulle kunna fullgöra sina skattebetalningar på en gång för flera kommande
uppbördsterminer. Denna å-kontoinbetalning torde säkerligen också
underlätta arbetet för skattemyndigheterna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter, huruvida straffbestämmelserna
i 98 § (alternativ II) omfattade jämväl ansvar för underlåtenhet att redovisa
innehållet belopp. Örn så icke vore fallet, borde för arbetsgivaren stadgas
ansvar, därest han ej i behörig ordning fullgjorde inbetalningen av innehållna
medel. Det kunde knappast anses riktigt, att arbetsgivare skulle kunna
tillgodogöra och begagna sig av allmänna medel, som han hade om hand,
utan att kunna ställas till ansvar härför.

Magistraten och drätselkammaren i Norrköping anföra:

Enligt förslaget stadgas straff för arbetsgivare, som av uppenbar tredska
underlåter att verkställa löneavdrag eller verkställer dylikt med för lågt belopp.
Det kan ifrågasättas, om icke dylik underlåtenhet, orsakad av grov
vårdslöshet, borde bestraffas. I den nuvarande införsellagstiftningen kriminaliseras
arbetsgivares underlåtenhet att översända innehållet belopp. Någon
motsvarighet härtill finnes icke i förslaget, d. v. s. straff för underlåtenhet att
inbetala innehållet belopp. Detta måste anses vara en brist, i allt fall därest
icke förskingringsansvar kan inträda, då den underlåtna inbetalningen orsakas
av arbetsgivarens insolvens. Det måste nämligen beaktas, att begreppet
arbetsgivare med skyldighet att verkställa löneavdrag enligt beredningens
alternativ II är synnerligen vidsträckt samt att förty straffhot i vissa fall
kan vara erforderligt för att arbetsgivaren icke skall underlåta att på uppbördsstämmorna
inbetala de innehållna beloppen. Enligt förslaget kan arbetsgivare
vid vite föreläggas att verkställa vederbörligt löneavdrag, om underlåtenheten
beror av uppenbar tredska. En sådan begränsning synes omotiverad;
även vid fall av vårdslöshet bör möjligheten att förelägga vite förefinnas.

Även magistraten i Askersund framhåller, att särskilda straffbestämmelser
borde meddelas för den händelse arbetsgivare verkställt löneavdrag men underläte
att trots anmaning redovisa beloppet.

Tjänstemännens centralorganisation yttrar:

De bestämmelser som föreslagits för att tillse att skattebetalarna fullgöra
sina skyldigheter ha fått en i viss mån varierande utformning för olika grupper
av inkomsttagare. Om en arbetsgivare eller löntagare icke fullgör sina
skyldigheter enligt uppbördsförordningen att verkställa avdrag och inbetala
skatten kan detta medföra, att han straffas med dagsböter. För en skattskyldig
som har att inkomma med preliminär deklaration inträder motsva -

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

255

rande straff, örn han underlåter detta, men någon påföljd inträder icke i
händelse av underlåtenhet att erlägga den påförda skatten. Här kommer
alltså endast det vanliga exekutionsförfarandet i tillämpning, vars värde ofta
blir ringa örn den skattskyldige allljämt vägrar att betala. Mot det tvång
som kan användas mot arbetsgivare och löntagare finns intet att erinra.

Dessa bestämmelser torde vara nödvändiga. Men det kan icke vara tillfredsställande
att en annan grupp av medborgare skall kunna undandraga
sig sin medborgerliga skyldighet att betala skatt utan att drabbas av samma
straff. Härvid kan den illojala medborgaren tillförsäkra sig en förmån på
den lojales bekostnad. Man borde sålunda komma fram till att samtliga
skattebetalare kunna straffas i samma utsträckning för underlåtenhet att
fullgöra sina skyldigheter.

Kammarrätten uttalar, att då preliminär deklaration innefattade beräkningar
för framtiden, bestämmelserna om straff för oriktig deklaration borde
gälla i stället för och icke vid sidan av skattestrafflagen. På grand härav
borde ändring ske i skattestrafflagen.

I fråga om tiden för anförande av besvär hos länsstyrelse
och kammarrätten framhålla Sveriges köpmannaförbund
samt Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, att en besvärstid av
30 dagar syntes för kort med hänsyn till de stora avstånden till residensstäderna
för många skattskyldiga och svårigheterna att erhålla sakkunnig hjälp
med besvärsskrivelser. Organisationerna ville för sin del förorda, att besvärstiden
sattes till 60 dagar, varigenom den normala tiden för anförande
av skattebesvär bleve 60 dagar. Man riskerade annars, att de skattskyldiga
i förlitande på den besvärstid om 60 dagar, som de sedan gammalt vore vana
vid, lätt försutte sina fatalier.

Mot de av uppbördsberedningen föreslagna straffbestämmelserna finner Departementsjag
i stort sett intet vara att erinra. I de fall, då dagsbotsstraff stadgas, torde chefen''
emellertid någon bestämmelse angående det lägsta antal dagsböter, vartill
straffet må bestämmas, icke böra meddelas. Jag vill i detta sammanhang
särskilt framhålla, att då straff föreslås skola drabba arbetsgivare, vilken
icke behörigen fullgör skyldighet att göra löneavdrag, endast i fall av uppenbar
tredska, straffbestämmelserna icke kunna anses opåkallat stränga.

De av uppbördsberedningen föreslagna straffbestämmelserna torde vidare
höra i vissa hänseenden kompletteras. Sålunda bör dagsbotsstraff stadgas
för den, som i ansökan om nedsatt löneavdrag jämlikt 48 § 2 mom. i departementsförslaget
eller i ansökan örn anstånd med inbetalning av skatt uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig uppgift angående förhållande
av betydelse för ärendets avgörande. Vidare bör arbetsgivare, som icke
fullgör vad honom åligger enligt 50 § eller 51 § första stycket i departementsförslaget,
straffas med böter, högst trehundra kronor; samma straff bör
drabba arbetsgivare eller försäkringsanstalt, som icke behörigen fullgör vad
vederbörande åligger enligt 20 §. I sistnämnda fall bör länsstyrelsen äga
förelägga den försumlige lämpligt vite. Vitesföreläggande bör kunna äga
rum, även då uppenbar tredska icke föreligger.

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

Enligt vad tidigare omförmälts är arbetsgivare icke skyldig att hålla skattemedel
skilda från övriga medel, varför straff för förskingring eller för olovligt
förfogande icke lärer kunna inträda, därest han underlåter att redovisa
innehållna skattemedel. Däremot bör — i likhet med vad som enligt införsellagen
stadgats för motsvarande fall — särskild bestämmelse meddelas
om att arbetsgivare, som underlåter att inom föreskriven tid inbetala innehållet
belopp, skall straffas med dagsböter.

Bestämmelserna i skattestrafflagen torde icke böra tillämpas, då fråga är
om oriktig uppgift i preliminär självdeklaration eller i ansökan örn jämkning
av preliminär skatt. På grund härav bör ändring ske i nämnda lag. Frågan
om sådan ändring torde jag få anmäla i annat sammanhang.

Jag tillstyrker beredningens förslag enligt alternativ II till bestämmelser
om fullföljd av talan mot beslut av lokal skattemyndighet, länsstyrelse och
kammarrätten. Den föreslagna tiden för anförande av besvär över beslut av
lokal skattemyndighet och länsstyrelse torde vara tillräckligt lång med hänsyn
till arten av de ärenden, varom här är fråga. Jag vill erinra om att den
tid, inom vilken enligt gällande bestämmelse i uppbördsreglementet besvär
hos kammarrätten skola anföras över länsstyrelses beslut rörande oriktig
debitering, utgör trettio dagar.

N. Tidpunkten för det nya systemets ikraftträdande m. m.

Det nya uppbördsförfarandet skall enligt uppbördsberedningens förslag
börja tillämpas den 1 januari 1947. Redan under senare halvåret 1946 måste
emellertid företagas debitering eller andra åtgärder för bestämmande av pre
liminär skatt för år 1947. De bestämmelser, som angå ifrågavarande förberedande
åtgärder, böra därför träda i kraft redan tidigare, lämpligen icke senare
än den 1 juli 1946. Vid sistnämnda tidpunkt måste även föreslagna nya
tjänster vara tillsatta samt erforderliga lokalutrymmen och kontorsutensilier
vara anskaffade.

Under åren 1947 och 1948 skulle komma att uttagas dels enligt de nya bestämmelserna
preliminär skatt för inkomst och förmögenhet, som hänföra sig
till dessa år, dels ock enligt de äldre bestämmelserna skatt för inkomst och
förmögenhet, som påförts på grund av 1946 och 1947 års taxeringar och
hänföra sig till åren 1945 och 1946 eller motsvarande räkenskapsår. Vid sådant
förhållande skulle de skattskyldiga under åren 1947 och 1948 drabbas
av »dubbel» skatt, vilken enligt beredningens mening flertalet skattskyldiga
med nuvarande höga skattetryck icke torde kunna bära..

Beredningen föreslår därför, att äldre skatter för inkomst och förmögenhet,
som förfalla till betalning efter den 1 januari 1947, skola efterskänkas.

De skatter, som föreslås skola efterskänkas, utgöras i första hand av de
skatter för inkomst och förmögenhet, vilka påföras på grund av 1946 års
taxering och förfalla till betalning efter den 1 januari 1947, d. v. s. dels statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt, särskild skatt å förmögenhet, landstings -

Kungl. Alaj.ts proposition nr 370.

257

medel och tingshusmedel, i den mån nämnda skatter enligt nu gällande bestämmelser
skolat erläggas vid uppbördsterminen eller uppbördsstämma!! i
april—maj månader 1947, dels ock värnskatt, därest sådan då utgår, och
allmän kommunalskatt, vilka enligt nuvarande bestämmelser skola gäldas
under år 1947. Vidare komma i fråga nyssnämnda skatter, vilka påföras på
grund av 1947 års taxering och avse inkomst och förmögenhet; då dessa i
sin helhet förfalla efter den 1 januari 1947, böra de helt efterskänkas.

Då sålunda skatt för inkomst och förmögenhet på grund av 1946 och 1947
års taxeringar föreslås skola efterskänkas, kan det enligt beredningens mening
befaras, att vissa skattskyldiga, som därtill hava möjlighet, komma att
förlägga en särskilt stor inkomst till båda eller något av åren 1945 och 1946
eller motsvarande räkenskapsår. För att förhindra, att skattskyldig på så
sätt undandrager sig skatt, föreslår uppbördsberedningen, att för inkomst och
förmögenhet, hänförliga till åren 1947 och 1948, icke skall erläggas lägre
skatt, än som skulle hava utgått på grund av 1946, respektive 1947 års taxeringar,
sådana dessa slutligen bestämts. Denna regel är utformad olika enligt
alternativ III och II (alternativ I lämnas här åsido).

Preliminär skatt utgår enligt alternativ III under övergångsåren beträffande
alla förvärvskällor på grund av debitering, dock skall enligt sistnämnda
alternativ preliminärskatten för inkomst, som sjöman uppbär i sin tjänst,
även under berörda år beräknas enligt skattetabell eller med viss procentsats,
i följd varav för sjöman skola tillämpas de övergångsbestämmelser, som
föreslås enligt alternativ II. I det förut angivna fallet påföres preliminär skatt,
som skall erläggas under uppbördsåret 1947, på grundval av 1946 års taxering
och sådan skatt, som skall erläggas under uppbördsåret 1948, på grundval
av 1947 års taxering. Debitering av nyssnämnda preliminära skatt enligt
preliminär taxering föreslås icke skola ske till lägre belopp än nu sagts,
ej heller skall senare jämkning nedåt i den påförda preliminärskatten kunna
erhållas, såvida icke 1946 och 1947 års taxeringar ändras i högre instans.
Överstiger den sålunda beräknade preliminära skatten motsvarande slutliga
skatt, skall skattskyldig icke tillgodoräknas det överskjutande beloppet och
sålunda ej heller erhålla restitution, örn detsamma erlagts.

Enligt alternativ II kan preliminär skatt enligt tabell eller med viss procentsats
uttagas endast i förhållande till den inkomst, som verkligen uppbäres
under åren 1947 och 1948. Hänsyn till den högre inkomst, som legat
till grund för 1946 och 1947 års taxeringar, kan tagas endast på det sättet,
att därest taxerat belopp, taxerad inkomst eller beskattningsbar förmögenhet
vid sistnämnda taxeringar överstiger motsvarande belopp, inkomst eller förmögenhet
vid 1948, respektive 1949 års taxering slutlig skatt, som skulle hava
utgått i förhållande till 1948 års taxering, i stället skall utgöras med hänsyn
lill 1946 års taxering och slutlig skatt, som .skulle hava utgått i förhållande
till 1949 års taxering, i .stället skall utgöras med hänsyn till 1947 års taxering.
I fråga om preliminär skatt, som utgår efter debitering, kunde visserligen
— enligt vad beredningen uttalar — samma förfarande användas som
vid alternativ III, men detta .skulle medföra, att ett blandat system med där Bihang

till riksdagens protokoll /915. / sami. Nr 370. 17

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

av följande olägenheter finge tillämpas. Då preliminär skatt i det övervägande
antalet fall kommer att utgöras enligt tabell eller efter viss procentsats,
föreslås det förstnämnda förfarandet enhetligt böra användas beträffande all
preliminär skatt. Härigenom kommer skatt, som belöper på den högre inkomsten
vid 1946 och 1947 års taxeringar, att uttagas två år senare vid alternativ
II än vid alternativ III. Detta innebär givetvis en olägenhet, som emellertid
enligt beredningens mening icke på något sätt bör överdrivas. Endast
om en utpräglad depression sätter in under åren 1949 och 1950 med åtföljande
allmän inkomstminskning torde denna olägenhet bliva märkbar.
Det kunde möjligen ifrågasättas, att man för att undvika denna tänkbara
olägenhet skulle liksom vid alternativ III under övergångsåren uttaga preliminär
skatt enligt debitering. Uppbördsberedningen har emellertid funnit
det mindre ändamålsenligt att under övergångsåren tillämpa ett system för
beräkning av preliminär skatt för att därefter övergå till ett annat.

Från den ovan angivna spärregeln bör emellertid ett undantag gälla vid
samtliga alternativ, nämligen i fråga om skattskyldig, som avgått från tjänst
till följd av ålder eller stadigvarande oförmåga till arbete och på grund därav
lidit inkomstminskning; detsamma bör gälla beträffande skattskyldig, som
avlidit och vilkens dödsbo till följd därav erhållit minskad inkomst. Uppbördsberedningen
föreslår sålunda enligt alternativ III, att därest uti ifrågavarande
fall den vid 1948 eller 1949 års taxering uppskattade inkomsten med
sannolikhet kan antagas komma att understiga motsvarande inkomst vid
1946, respektive 1947 års taxering med minst en femtedel, dock minst sexhundra
kronor, vederbörande lokala skattemyndighet skall efter ansökan av
den skattskyldige bestämma den preliminära skatten, som skall erläggas under
uppbördsåret 1947 eller 1948, enligt den lägre inkomsten. Vid debiteringen
av slutlig skatt på grund av 1948 eller 1949 års taxeringar skall skattskyldig
gottskrivas preliminär skatt i vanlig ordning och, därest den erlagda preliminära
skatten överstiger den slutliga, erhålla restitution. Vid alternativ II
skall, därest den uppskattade inkomsten vid 1948 och 1949 års taxering understigit
motsvarande inkomst vid 1946, respektive 1947 års taxering på sätt
förut sagts, lokal skattemyndighet efter ansökan av skattskyldig besluta, att
slutlig skatt för år 1948 eller 1949 skall utgå enligt det taxerade belopp, den
taxerade inkomst och den beskattningsbara förmögenhet, som bestämts med
hänsyn till den lägre inkomsten.

Primärkommun (borgerlig eller kyrklig), landsting och tingslag tilldelas
enligt beredningens förslag under åren 1947 och 1948 skattemedel på samma
sätt som sker senare under det nya systemets tillämpning. För nämnda år
utbetalas sålunda till vederbörande kommunala samfällighet vad denna på
hösten 1946, respektive 1947 beslutat utdebitera för påföljande år. Med hänsyn
härtill böra landstingsmedel och tingshusmedel, som förfalla till betalning
vid den första terminen eller stämman för uppbörd av 1946 års kronoutskylder,
tillfalla statsverket, i den mån de inflyta.

(Betänkandet s. 304—308.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

259

I fråga om tidpunkten för det nya uppbörd sförfarandets
genomförande erinrar länsstyrelsen i Uppsala län att även folkbokföringsreformen
vore avsedd att träda i kraft den 1 januari 1947. Att samtidigt
genomföra två så betydelsefulla reformer måste såväl för landskontoren som
de lokala skattemyndigheterna medföra en oerhörd arbetsbelastning, som kunde
bliva dem övermäktig. Att skjuta på uppbördsreformen ytterligare ett år
lill den 1 januari 1948 skulle icke vålla någon obotlig skada. Folkbokföringsreformen
vore då fullt genomförd, och förutsättningarna för ett lyckligt genomförande
av uppbördsreformen bleve gynnsammare.

Liknande synpunkter uttalas av länsstyrelserna i Hallands och Jönköpings
län. Den senare länsstyrelsen åberopar rådande personal- och lokalsvårigheter
såsom skäl för uppskov med ikraftträdandet till den 1 januari 1948.

Styrelsen för Sveriges häradsskrivarförening anför:

I sitt yttrande rörande folkbokföringen har häradsskrivarföreningen framhållit,
att redan denna omläggning av förvaltningen måste erbjuda en mängd
svaga länkar i kedjan av alla de faktorer, som med nödvändighet måste bemästras
vid ett forcerat genomförande. Det i stort sett samtidiga tillämpandet
av en ny uppbördsorganisation stegrar givetvis svårigheterna i betydande och
oroande grad. Det har heller icke från beredningens sida framförts några skäl
för denna forcering i sista stund av en fråga, som varit föremål för utredning
ända sedan 1920-talet. Det naturliga och logiska är givetvis, att folkbokföringsomläggningen
får verka åtminstone ett år, innan det nya uppbördssystemet
börjar tillämpas. Ett misslyckande redan vid starten för detta system
skulle medföra oöverskådliga konsekvenser och häradsskrivarföreningen anser
sig med stöd av sin samlade erfarenhet på hithörande områden icke kunna
tillstyrka beredningens förslag i denna del, utan föreslår i stället den 1 januari
1948 som övergångsdatum. Att man härigenom skulle betydligt lättare kunna
ordna lokal- och biträdesfrågor torde vara uppenbart.

Frågan om efterskänkande av skatt beröres i några yttranden
Sålunda anför kammarrätten:

Beredningens förslag innebär ett efterskänkande av skatt för 1 V2—2 år.
Den därigenom uppkommande skatteförlusten beräknas i huvudsak bliva
täckt genom att skatterna komma att inflyta tidigare. Förlusten av skatt från
dem som slutat sitt förvärvsarbete skulle uppvägas genom skatten på nytillträdande
skattskyldigas inkomst samt på löneförhöjningar. I längden skulle
väl detta också bliva förhållandet. Under övergångsåren torde visserligen med
hänsyn till vad kammarrätten ovan anfört i fråga om preliminära deklarationer
från nystartade företag en nedgång i skatteunderlaget kunna förväntas beträffande
inkomst av rörelse och av jordbruk, men å andra sidan uppkommer
redan enligt gällande bestämmelser en betydande del av den beräknade förlusten
genom eftergift för dödsbon. Det förefaller därför icke uteslutet, att skatteunderlaget
jämväl under övergångsåren kan komma alt visa sig någorlunda
oförändrat.

Länsstyrelsen i Örebro län finner de föreslagna övergångsbestämmelserna
i stort sett riktiga. Örn de ekonomiska verkningarna därav skulle hålla sig
inom sådana gränser, att det allmänna kunde taga risken, syntes dock icke
kunna avgöras med den föreliggande utredningen som underlag. Förslaget,

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

att skatt även för icke preliminärbeskattad inkomst och förmögenhet skulle
efterskänkas, kunde länsstyrelsen icke biträda.

Borgmästaren i Hälsingborg, vilkens yttrande åberopas av magistraten i
staden, framhåller, att uppbördsberedningen ansett preliminärbeskattningen
så fullständig, att man vågat föreslå befrielse från skatt under övergångsåren
utan hänsynstagande till luckorna i systemet. Måhända vore det nödvändigt
gå så radikalt fram, men statsverket måste då bereda sig på avsevärda förluster
under åren 1947 och 1948. Luckorna vore nämligen rätt avsevärda. Dels
komme ej all inkomst av tjänst under A-skatten (mindre betydelse), dels
kunde den verkliga skatten i de fall, då A-skatt beräknades efter viss procent,
ofta väsentligt överstiga 10 eller 15 procent, dels kombinerades inkomst av
tjänst i mycket betydande utsträckning med andra förvärvskällor, vilka om de
avsåge tillfällig förvärvsverksamhet aldrig och om de avsåge andra förvärvskällor
endast i viss utsträckning bleve preliminärbeskattade (C-skatt). Vidare
borde särskilt framhållas, att progressionen vid sambeskattning av äkta makar
i stor utsträckning ginge förlorad vid preliminärbeskattningen. Skattebefrielsen
kunde under övergångsåren visa sig komma att innebära förvånande
och icke avsedda fördelar för de skattskyldiga. Verkan kunde också bliva
slumpartad.

En skattebefrielse vid övergången vore självfallet nödvändig, men den gåve
anledning till betänkligheter även ur den synpunkten, att det nya systemet
fastlåstes; en återgång i händelse av ett misslyckande vore icke möjlig. Man
borde således vara säker på sin sak, då reformen beslutades.

Stadskollegiet i Stockholm har uttalat, att kollegiet icke funnit de föreslagna
bestämmelserna giva anledning till erinran.

Den spärregel, som föreslagits i syfte att förhindra,
att skattskyldig obehörigen utnyttjar rätten att få
vissa skatter efterskänkta under övergångsåren, möter
erinran i åtskilliga yttranden.

I några av dessa yttranden uttalas, att ifrågavarande spärrregel
borde skärpas. Sålunda anför kammarrätten:

Som en allvarlig olägenhet måste däremot betecknas, att till den avsedda
skattelättnaden torde komma en icke avsedd skattelindring därigenom att
vissa inkomsttagare hava möjlighet att redovisa skattepliktig inkomst under
de år då efterskänkande äger rum. Så kan t. ex. en innehavare av ett familjebolag
med stora innestående vinstmedel, som önskar uttaga dessa ur bolaget
i form av förhöjd lön, själv bestämma tidpunkten för uttaget. De av uppbördsberedningen
föreslagna övergångsbestämmelserna innebära otvivelaktigt
en betydande förbättring i förhållande till tidigare förslag, i det att den skattskyldige
för att ernå ett ur hans synpunkt tillfredsställande resultat får fördela
löneförhöjningen på fyra år och därvid under två år på grund av den
onormalt stora inkomsten drabbas av ökad progression, men av dessa fyra
års inkomst skulle dock nära två års bliva skattefria, och denna lättnad synes
vara tillräcklig för att locka till missbruk. Kammarrätten har emellertid tidigare
förklarat sig betvivla, att några praktiskt tillfredsställande övergångsbestämmelser
till ett uppbördssystem av ifrågavarande natur kunna utfinnas,

Kungl. Maj:ts proposition nr 370. 261

och kan knappast uttala annat än att den berörda luckan i beskattningssystemet
synes oundviklig.

Beträffande rörelse föreligga ännu större möjligheter att utnyttja övergångsbestämmelserna
på obehörigt sätt.

Den allvarligaste faran torde ligga i att rörelseidkare vid slutet av åren 1945
—1948 värdera inneliggande lager till successivt ökade värden. Ett försök
att motverka sådana missbruk skulle väl kunna göras genom att stadga, att
om skattskyldig vid slutet av nämnda år värderat sitt varulager efter högre
grund än 1944, samt anledning förelåge till antagande, att detta skett i syfte
att erhålla obehörig eftergift av skatt, värdet av ingående varulager 1941
kunde nedsättas, ehuru en sådan bestämmelse skulle bliva tämligen svår att
tillämpa.

Även örn det således synes bliva omöjligt att förhindra missbruk under övergångsåren,
kan emellertid detta förhållande icke vara avgörande för frågan,
huruvida reformen bör genomföras.

Taxeringsintendenten hos Överståthållarämbetet yttrar — efter att hava
anmärkt, att de bestämmelser som avsåge att förhindra, att(de skattskyldiga
under övergångsåren förskaffade sig oberättigade skattevinster, gåve anledning
till betänkligheter — följande:

Något effektivt hinder mot obehöriga skattevinster under övergångsåren
utgöra de nämligen icke, då skatterna skola uttagas efter samma grunder,
oavsett från vilken förvärvskälla inkomsterna härflyta, och detta förhållande
kan givetvis komma att utnyttjas av rörelseidkarna. Dessa hava under senare
år i stor utsträckning begagnat möjligheterna att nedvärdera sina varulager.
När svårigheter att anskaffa nya lagertillgångar förelegat har man tecknat
kontrakt om varuleveranser och därefter verkställt avskrivning å de kontrakterade
varorna efter enahanda grunder som i fråga örn befintliga lager,
vilket förfaringssätt synes hava blivit godtaget enligt ett av Kungl. Majit
meddelat utslag. Det har hittills ofta ansetts, att rättigheten att nedvärdera
tillgångar, avsedda för omsättning och föi-brukning i rörelse, haft ringa betydelse
i beskattningshänseende, då de mot nedskrivningarna svarande beloppen
förr eller senare komma alt bliva föremål för beskattning. Enligt här
ifrågavarande övergångsbestämmelser kan emellertid en rörelseidkare bexheda
sig möjlighet att undgå beskattning för en del av de belopp, som tidigare
avskrivits, samtidigt som han erhåller möjlighet till framtida skattelättnader.
Antag till exempel, att han under senare år skapat sig en reserv i varulager
uppgående till 1 000 000 kronor och därav under vart och ett av åren
1945—1948 framtager 250 000 kronor samt deklarerar den framtagna reserven
tillsammans med den normala årsvinsten för respektive år. Örn det vidare
antages, att de normala årsvinsterna uppgå till ungefär samma belopp under
alla fyra åren, kommer allenast hälften av den framtagna reserven att bliva
föremål för beskattning. Härtill kommer dock första inbetalningen av 1946
års kronoutskylder, som belöper på 1945 års inkomst. De belopp, som framtagits
utan att i huvudsak hava blivit föremål för beskattning, kunna sedermera
utnyttjas för reglering av kommande årsvinster med ty åtföljande fördel
i beskattningshänseende.

Vad nu sagts gäller även i viss mån örn tillgångar för stadigvarande bruk
i rörelse. Uppskrivning av viirdet av dylika tillgångar är visserligen icke tilllåten
enligt bokföringslagen och kan i regel icke få några konsekvenser i
beskattningshänseende. Örn företagarna däremot underlåta att verkställa
vederbörliga avskrivningar under övergångsåren, kan likväl »avskrivningsunderlag»
sparas för framtida nedbringande av vinsterna.

262

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

Även aktieägare i familjebolag kunna begagna sig av situationen genom
att under övergångsåren verkställa uppskrivningar och för egen del uttaga
motsvarande belopp såsom lön lika fördelad på åren 1945—1948.

Då avsevärda reserver skapats under kriget, är det otvivelaktigt stora skattebelopp,
som stå på spel, därest även de stora företagarna mera allmänt skulle
utnyttja situationen.

Här ifrågavarande övergångsbestämmelser torde därför böra kompletteras
med stadganden, ägnade att i görligaste mån förebygga oberättigade skattevinster
genom sådana transaktioner, som ovan antytts.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför:

Bestämmelserna äro alltför knapphändiga och tarva förtydliganden. Så
till exempel vet man ej, huruvida utredningsmännen beaktat de olika möjligheter,
som äkta makars taxering kunna föra med sig. Ej heller framgår
klart, hur skall förfaras vid kommunaltaxering å annan ort än mantalsskrivningsorten.
Om till exempel en person, år 1946 mantalsskriven och beskattad
i Norrköping för 5 000 kronors rörelseinkomst, år 1947 flyttar till Nyköping
för att där driva samma slags rörelse och 1948 taxeims kommunalt i vardera
staden för 2 000 kronors rörelseinkomst, skall då dennes kommunalbeskattning
år 1948 för 5 000 kronors inkomst av rörelse i sin helhet ske i Norrköping
eller i Nyköping eller kanske rent av fördelas med hälften i vardera
staden? Hur skall förfaras med under jämförelseåren på annan ort än mantalsskrivningsorten
kommunalt taxerade realisationsvinster? Får avräkning
ske beträffande åren 1948 och 1949 i mantalsskrivningsorten taxerade inkomster
etc.? Länsstyrelsen befarar att, särskilt i kommuner med rörlig befolkning,
arbetet med att jämföra de olika årens taxeringar, kommer att
bliva oerhört betungande och kanske rent av överstiga den lokala skattemyndighetens
förmåga, samt ifrågasätter, om ej jämförelserna skulle kunpa
inskränkas till de fall, då myndigheterna ha anledning förmoda, att respektive
skattskyldiga reglerat sina intäkter i avsikt att minska sin beskattning.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län yttrar, att den av beredningen i övergångsbestämmelserna
föreslagna spärregeln till förhindrande av att skattskyldig,
som hade sådan möjlighet, genom förläggande av särskilt stor inkomst till
båda eller något av åren 1945 och 1946 eller motsvarande räkenskapsår
undandroge sig skatt syntes komma att medföra orimliga konsekvenser.

Magistraten i Göteborg, som åberopar ett av mantalsdirektören i staden
avgivet yttrande framhåller, att genom de föreslagna spärreglerna möjligheten
icke undanröjts för skattskyldiga att under övergångsåren undandraga
sig skatt. Om exempelvis ett skattskyldigt företag vid 1945 års ingång hade
dolda reserver till belopp av fyra miljoner kronor, kunde företaget genom
att plocka fram dessa reserver med en miljon för ett vart av åren 1945—
1948 undandaga sig skattskyldighet för två miljoner kronor. Detta vore
icke blott ett teoretiskt resonemang. Det funnes många sådana fall och ingen
torde väl betvivla, att skattskyldiga, därest laglig möjlighet därtill förelåge,
ej skulle underlåta att begagna sig av denna möjlighet till skattelindring.
övergångsbestämmelserna borde därför kompletteras med föreskrifter till
förhindrande av att skattskyldiga på detta sätt komme i åtnjutande av skattelindring.
Detta kunde ske exempelvis så, att skattskyldig i varje fall förpliktades
betala skatt på skillnaden mellan den skatt, som debiterats år

263

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

1946 respektive 1947, och den skatt, som företaget skulle ha debiterats, därest
skatten beräknats med hänsyn till den genomsnittliga inkomsten under
en viss period (fern år eller mera) före år 1946. Andra möjligheter vore jämväl
tänkbara.

Tjänstemännens centralorganisation uttalar, att det undandroge sig organisationens
bedömande, i vad mån befarade överflyttningar av inkomst fran
det ena året till det andra kunde äga rum, men för de egentliga löntagarnas
del syntes detta i stort sett icke hava någon aktualitet. Skulle en spärregel
införas, borde det emellertid tillses, att densamma vore fullt effektiv. Vissa
kompletterande bestämmelser torde i så fall krävas.

I en del yttranden uttalas, att den ifrågavarande spärregeln
borde mildras eller att de föreslagna undantagen därifrån
borde utökas. Kammarrätten anför:

På sätt kammarrätten ovan anfört torde vissa skattskyldiga kunna med
hjälp av de föreslagna övergångsbestämmelserna bereda sig obehöriga skattelättnader.
Denna olägenhet synes svårligen kunna undvikas. A andra sidan
skulle vissa skattskyldiga på grund av övergångsbestämmelserna komma
att drabbas av allt för hårda skatter till staten, nämligen sådana skattskyldiga
som under år 1945 uppburit högre inkomst än normalt. Enligt förslagen
skulle ju statsskatten å 1945 års inkomst delvis erläggas i slutet av
år 1946, och därjämte skulle under uppbördsåret 1947 erläggas hela statsskatten
enligt 1946 års taxering. För en ovanligt hög inkomst under år 1945
finge alltså betalas skatt till staten en och en halv gång. Denna olägenhet
synes kunna undvikas, och kammarrätten får hemställa, att övergångsbestämmelserna
i det alternativ, som kan komma att väljas på denna punkt

ändras. _

Det synes också böra undersökas, huruvida icke det skulle kunna tnlatas
de skattskyldiga, som under år 1945 eller 1946 haft ovanligt hög inkomst,
att visa att deras inkomster under år 1947 eller 1948 nedgått av vissa fullt
legitima skäl.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att de föreslagna undantagsbestämmelserna,
i och för sig för menige man skäligen meningslösa genom
regeln, att undantagsbestämmelserna icke skulle gälla för belopp, understigande
sexhundra kronor, täckte i själva verket endast ett obetydligt fåtal av
alla de fall, som skulle komma att framstå såsom obilliga. Länsstyrelsen ville
föreslå, att bestämmelserna omarbetades så, att det lades i beskattningsnämndernas
hand att avgöra, huruvida och i vad mån på grund av något
den skattskyldiges förhållande den slutliga skatten skulle utgöras i förhållande
till något av de tidigare årens taxering.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasätter, huruvida icke avgörandet
huru den slutliga skatten under övergångsåren skulle beräknas borde
hänskjutas till beskattningsnämnd, därvid främst prövningsnämnden med
dess ofta infallande sammanträden kunde ifrågakomma.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att den föreslagna spärregeln
kunde leda till mycket orättvisa konsekvenser. Det statliga intresset som
krävde, afl inkomster belöpande å åren 1947 och 1948 ej överfördes till åren

264

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

1945 och 1946 och bleve föremål för skattebefrielse, borde kunna tillgodoses
även med mindre stränga bestämmelser. Större grupper av inkomsttagare
kunde av omständigheter, varöver de ej rådde, få lägre inkomster under
åren 1947 och 1948 än under åren 1945 och 1946 och borde ej drabbas av
högre taxering än inkomsterna åren 1947 och 1948 gåve anledning till.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län påpekar, att skillnad i taxeringarna
under de olika jämförelseåren kunde uppstå helt ofrivilligt, utan att till
grund härför legat något syfte att undandraga skatt. Likväl skulle den skattskyldige
nödgas betala slutlig skatt enligt den äldre taxeringen, då denna
vore högre. Preliminär skatt hade emellertid — åtminstone i fråga örn
tjänsteinkomst — uttagits på grund av den verkliga inkomsten. Om nu den
slutliga skatten till följd av den högre taxeringen mera avsevärt avveke
från den preliminärt erlagda, kunde befaras ny eftersläpning av skatt —
ett missförhållande som man ju med uppbördsreformen avsett att undanröja.
Det ville därför synas, som örn till undantagen även borde hänföras
sjukdom eller annan jämförlig omständighet, som föranlett inkomstminskningen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län ifrågasätter huruvida icke undantagsbestämmelserna
från spärregeln kunde få gälla även för en annan kategori
löntagare, nämligen sådan person, som i samband med av hans arbetsgivare
dikterad reglering av hans lönevillkor lidit minskning i sina av tjänsten
härflytande inkomster.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller, att den föreslagna anordningen,
att endast för löntagare skulle beredas möjlighet till nedsättning
i skatten, vore alltför snäv. Om en rörelseidkare kunde visa, att han haft
lägre inkomst 1947 eller 1948 än inkomsten 1945, respektive 1946 samt om
nedgången i inkomsten uppenbarligen berodde av ålder eller stadigvarande
oförmåga till arbete, borde en möjlighet lämnas öppen att även för dessa
skattskyldiga bestämma motsvarande nedsättning av skatten.

Svenska exekutionsmännens riksförbund yttrar, att den befarade överföringen
av inkomst till tidigare år möjligen kunde tänkas i en del fall men
att den av naturliga skäl dock säkerligen komme att tillhöra undantagen.
Förslagets utformning pa denna punkt vore ägnad att skapa misstro mot
systemet och skulle åstadkomma ett komplicerat och dyrbart merarbete.
Skatt för inkomst och förmögenhet på grund av 1946 och 1947 års taxeringar,
frånsett första kronouppbörden år 1946, borde därför i sin helhet
principiellt avskrivas. För att dock samtidigt förhindra överföring av inkomst
kunde i stället stipuleras rätt att verkställa viss eftertaxering. Enbart
förefintligheten av en dylik bestämmelse om rätt till eftertaxering skulle säkerligen
förebygga de flesta försök till illojala manipulationer i fråga örn
förläggning av inkomst. Skulle bestämmelsen emellertid bliva den av beredningen
föreslagna, borde det icke finnas någon anledning, att endast de
föreslagna kategorierna skulle komma i åtnjutande av nedsättning i förhållande
till inkomsten, där det icke vore uppenbart, att den befarade förläggningen
av inkomst ägt rum. Utöver de i övergångsbestämmelserna an -

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

265

givna förhållandena funnes ju många anledningar till att inkomsten kunde
minska från det ena året till det andra. Förslaget omfattade emellertid nu
endast sådana, som av en eller annan anledning slutat sitt tidigare arbete.
Men inkomsten kunde ju också fullt lojalt minska även för andra, kanske
i vissa fall under pensionärens, och då borde konsekvensen bjuda, att även
dessa finge vederbörlig nedsättning i förhållande till sin betalningsförmåga.

Styrelsen för Sveriges häradsskrivarförening anför:

Den i samband med ikraftträdandet föreslagna spärregeln till förhindrande
av en befarad överflyttning av inkomster till vissa beskattningsår förefaller
alltför rigorös och kan medföra mycket orättvisa konsekvenser. Styrelsen vill
såsom exempel endast nämna en mera omfattande arbetsinställelse under
något av de båda första åren efter systemets införande, annan icke självförvållad
nedgång i inkomsten att förtiga. En uppmjukning av denna spärregel
synes därför påkallad.

Tjänstemännens centralorganisation framhåller, att det vore nödvändigt att
tillse, att det undantag, som funnes från regeln att nedsättning i vissa fall
kunde tillåtas, även finge tillämpas i samtliga berättigade fall. Förslaget torde
på denna punkt icke vara fullt tillfredsställande. Inkomsten kunde i andra
fall än som angåves i övergångsbestämmelserna minska från det ena året till
det andra.

Sveriges lantbruksförbund, i vars yttrande svenska lantmännens riksförbund
instämmer, finner det nödvändigt att bland annat för förvärvskällan
jordbruksfastighet — på grund av dess ojämna vinstredovisning enligt nu
gällande beskattningsregler — en modifierad övergångsregel infördes så till
vida, att den slutliga skatt, som skulle erläggas med hänsyn till 1948 och 1949
års taxeringar, om dessa taxeringar vore lägre än 1946 respektive 1947 års
taxeringar, borde beräknas å medeltalet av i ena fallet 1946 och 1948 års taxeringar
och i andra fallet 1947 och 1949 års taxeringar.

Sveriges köpmannaförbund samt Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
anse, att bestämmelsen örn att undantag i visst fall skulle göras från
den föreslagna spärregeln, därest den vid 1948 eller 1949 års taxering uppskattade
inkomsten understigit motsvarande inkomst vid 1946, respektive
1947 års taxering med minst en femtedel, dock minst 600 kronor, borde utgå
och ersättas med ett stadgande örn att dylikt undantag skulle ske, därest den
ifrågavarande skillnaden utgjorde förslagsvis minst 600 kronor.

Vissa andra frågor, som stå i samband med övergången
till det nya uppbördsförfarandet, beröras i ett par yttranden.
Kammarätten anför sålunda:

Att skatter på grund av 1946 eller 1947 åsätta efterlaxeringar för tidigare år
än 1946 icke skola efterskänkas, torde väl vara klart. Särskilda bestämmelser
synas däremot erforderliga för det fall att bolag eller annan juridisk person
upplösts under övergångstiden; enligt beredningens förslag skulle väl ett sådant
bolag, som taxerats under åren 1946 eller 1947, svårligen kunna påföras
preliminär skatt för tiden efter upplösningen.

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

Ett pär myndigheter förorda, att all eller i huvudsak ali preliminär
skatt skall utgå enligt debitering under åren
1947 och 194 8.

Statskontoret anför härom:

Statskontoret ansluter sig i princip till de förslag till övergångsanordningar,
som beredningen framlagt. En väsentlig nackdel innebär dock majoritetens
förslag till spärranordning beträffande skatt å inkomster, förvärvade under
1945 och 1946. Förslaget kommer i verkligheten att innebära, att skatterna
för detta år skola betalas först under fjärde året efter inkomståret eller åren
1949 och 1950. De undantag från denna spärregel, som föreslås, äro icke
tillräckligt vida för att icke förslaget i allt för många enskilda fall skall medföra
mycket hårda konsekvenser. Hur utvecklingen under de kommande
åren gestaltar sig är ovisst. Med säkerhet torde dock kunna sägas, att vi stå
inför en period, då avigsidorna med ett system med eftersläpande skatter bli
särskilt framträdande. Olägenheten med majoritetens förslag blir inte, såsom
anförts i betänkandet, märkbar endast om en utpräglad depression bleve
rådande under nämnda uppbördsår. Det är nämligen uppenbart, att ju längre
tid som får förflyta från inkomståret till uppbördsåret, desto större spelrum
få sådana faktorer, som utan att medföra depression kunna åstadkomma en
mera allmän sänkning av den nominella inkomstnivån eller förskjutning i
fråga om inkomstfördelningen. Att redan nu vid början av den successiva
omställningen till fredsförhållanden bestämma, att under 1949 och 1950 skall
uttagas skatt å inkomst förtjänad 1945 och 1946, måste statskontoret finna
äventyrligt.

Siverts förslag har i jämförelse med majoritetens den förtjänsten, att det
förkortar övergångsperioden med två år. En fördel med detta förslag är även,
att ali preliminär skatt under övergångsperioden blir debiterad, vilket ger
betydligt större möjligheter för myndigheterna att kontrollera uppbörden.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser, att preliminärskatt under åren 1947
och 1948 borde uttagas efter debitering. Vid tillämpning av tabellsystemet
under nämnda år komme en betydande eftersläpning av skatten att uppstå,
om vikande konjunkturer inträffade efter den 1 januari 1947.

Den avsevärda arbetsbörda, som under övergång såren
komme att åvila uppbördsmyndigheterna, betonas
av kronokassören i Jönköping och föreningen Sveriges städers kronouppbördstjänstemän.
Nyssnämnda förening uttalar, att övergången till det nya uppbördssystemet
helt säkert komme att bereda stora svårigheter och sätta uppbördsmyndigheternas
prestationsförmåga på allvarliga prov, särskilt som
folkbokföringen också läge i stöpsleven. Föreningen ville endast peka på det
tidsödande arbetet med att jämföra inkomsterna under åren 1947 och 1948
med dem under åren 1945 och 1946. Efter två års förlopp hade en mängd
personer flyttat, vilket i hög grad komplicerade jämförelsen. En naturlig utväg
syntes härvidlag vara att vid en persons flyttning utskriva uppbördskort
till inflyttningsorten med skyldighet för vederbörande att beakta innehållet
vid debiteringen, om den skattskyldige fortfarande vore mantalsskriven i orten,
eller också vidarebefordra kortet.

267

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

I några yttranden framhålles behovet av särskilda bestå nini
el ser rörande indrivningen av skatt, restförd före
den 1 januari 194 7.

Uppbördsintendenten hos Överståthållarämbetet framhåller, att närmare
föreskrifter saknades i övergångsbestämmelserna örn ordningen för indrivningen
och redovisningen av utskylder, som restförts före den 1 januari 1947
och å vilka äldre bestämmelser fortfarande skulle tillämpas. Det syntes hilva
nödvändigt att särskilda föreskrifter härom meddelades av Kungl. Maj:t eller
att Kungl. Maj:t uppdroge åt riksräkenskapsverket att föranstalta därom.

Behovet av särskilda föreskrifter i nyssnämnda avseende framhålles även
av stadsfogden i Uppsala.

Stadsfullmäktige i Arboga uttala, att övergången till det nya uppbördssystemet
måste medföra ytterligt stora svårigheter att kunna indriva tidigare
utestående, restförda utskylder. Medvetandet om dessa svårigheter för indrivningsmyndighetema
komme säkerligen att bidraga till att försämra
skattebetalningen under tiden fram till den 1 januari 1947. Det måste därför
anses önskvärt, att preskriptionstiden och »införseltiden» för vid nämnda
tidpunkt utestående, restförda utskylder förlängdes till exempelvis 10 år.

Beträffande redovisningen av influtna landstingsmedel
vid ikraftträdandet av det föreslagna uppbördsf
örf arandet yttrar Kronobergs läns landstings förvaltningsutskott:

Landstinget har hittills åtnjutit förmånen att uppbära sina skattemedel
under det kalenderår, för vilket skatten debiteras på ett känt skatteunderlag.
Under det första budgetåret (kalenderåret) efter omläggningen skulle landstinget
enligt förslaget komma att uppbära allenast viss del av den preliminärt
uttagna skatten, uträknad efter av landstinget fastställd debiteringssats pa
ett skatteunderlag, som ej är känt vid debiteringssatsens fastställande, under
det att kvarstående skatt häri inbegripen hela den säkra garantiskatten (fastighetsskatten),
i den mån denna vid årets utgång utgör landstingets fordran
hos statsverket, skulle utanordnas till landstinget under nästföljande år med
en fjärdedel efter ingången av varje kvartal. Det är uppenbart att denna ordning
skulle för första kalenderåret efter omläggningen vålla landstinget avsevärd
budgetteknisk svårighet. Det synes för den skull vara oeftergivligt att
landstinget redan från början har till sin disposition viss skatteregleringsfond,
detta jämväl av den anledningen att i landstingets budget årligen förekomma
vissa anslagsposter, som påkalla utbetalning redan vid det nya kalenderårets
ingång. , , 1A._

Därest förslaget skulle genomföras i oförändrat skick tran och med 1J4/
års ingång, bleve det erforderligt att redan 1945 års landsting fattade beslut
om den erforderliga skatteregleringsfonden. Detta synes dock ej kunna ifrågasättas,
enär ju det föreliggande förslaget vid tiden för 1945 års landsting
ännu ej kan hava förelagts riksdagen.

Under sådana förhållanden synes den föreslagna föreskriften i övergångsbestämmelserna
till förslaget till ändring av landstingslagen böra jämkas, i
vad det avser, att landstingsmedel, som förfalla till betalning vid första terminen
för uppbörd av 1946 års kronoutskylder, skola, i den man de inflyta,
tillfalla statsverket. Ifrågavarande landstingsmedel synas i stället lämpligen

268

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

böra utgöra grundplåt för den ovan omnämnda skatteregleringsfonden, vilken
synes icke kunna undvaras och till vilken särskild utdebitering eljest påkallas.
Det synes från flera synpunkter vara mindre önskvärt, att landstinget redan
för det första kalenderåret efter omläggningen nödgas vidtaga väsentlig höjning
av utdebiteringen för att på detta sätt förvissa sig örn erforderligt driftskapital
för hela kalenderåret.

DepchefenntS'' ^et torc*e aHmänt anses, att det förslagna uppbördsförfarandet bör träda
i kraft så snart ske kan. Den tidigaste dag, som därvid kan ifrågakomma,
är den 1 januari 1947. Vissa olägenheter kunna tvivelsutan uppstå vid ett
genomförande av den nya organisationen redan nämnda dag, men dessa torde
likväl icke vara av den betydenhet alt de utgöra hinder för de nya bestämmelsernas
ikraftträdande vid nämnda tidpunkt. Jag förordar därför att ifrågavarande
bestämmelser träda i kraft den 1 januari 1947. Den nya uppbördsorganisationen
torde dock böra vara färdig redan den 1 juli 1946, enär förberedande
åtgärder för uttagande av preliminär skatt måste vidtagas under
senare halvåret 1946.

I likhet med uppbördsberedningen anser jag det ofrånkomligt, att sådana
på grund av 1946 och 1947 års taxeringar påförda statliga och kommunala
skatter för inkomst och förmögenhet, vilka förfalla till betalning efter 1947
års ingång, i princip efterskänkas. Under förutsättning av oförändrat skatteunderlag
och oförändrade uttagningsgrunder kan delta beräknas medföra
ett inkomstbortfall för staten under budgetåret 1946/47 på omkring 400
miljoner kronor respektive under kalenderåret 1947 på omkring 325 miljoner
kronor.

Preliminär skatt föreslås icke skola obligatoriskt utgå för all inkomst och
förmögenhet. Fråga kan därför uppkomma om att begränsa efterskänkandet
med hänsyn till om preliminärskatt skall utgå eller icke. Härvid bör bemärkas,
att skattskyldig har möjlighet att få preliminärskatt uttagen även för
den inkomst och den förmögenhet, som icke obligatoriskt preliminärbeskattas.
Det torde emellertid knappast vara erforderligt — och för övrigt knappast
heller tekniskt möjligt — att inskränka efterskänkandet till sådana fall, då
skattskyldig gör framställning om att preliminär skatt skall uttagas för sistnämnda
inkomst och förmögenhet. Det är härvid särskilt att märka, alt örn
nyss berörda inkomst och förmögenhet icke preliminärbeskattas under inkomståret
den kvarstående skatten kommer att ökas i motsvarande mån.

I likhet med åtskilliga av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna
finner jag den spärregel, som av beredningen föreslagits i ändamål att förhindra,
att skattskyldig förskaffar sig en oberättigad skattevinst genom att
förlägga särskilt stor inkomst till aren 1945 och 1946 eller något av nämnda
år, liksom ock de föreslagna bestämmelserna örn undantag från nämnda
spärregel icke vara fullt tillfredsställande. Den föreslagna spärregeln torde
nämligen i vissa fall icke komma att tillräckligt effektivt verka i det avsedda
syftet, medan den i andra fall, trots de föreslagna undantagen, lärer medföra
obilliga konsekvenser för de skattskyldiga,

Kungl. Maj:ts proposition nr 370. 269

vederbörande myndigheter ett betungande merarbete, som om möjligt bör
undvikas.

Det nu anförda har föranlett, att övergångsbestämmelserna i departementsförslaget
utformats efter delvis andra linjer än i uppbördsberedningens förslag.
Utgångspunkten har därvid varit, att man efter det nya systemets införande
icke bör taga hänsyn till den skattskyldiges inkomster under tiden
dessförinnan i andra fall än då den högre inkomsten under år 1945 eller år

1946 berott på särskilda åtgöranden från den skattskyldiges sida i syfte att
göra en skattevinst i samband med övergången till det nya uppbördssystemet.
Med åtgöranden av den skattskyldige böra härvid jämställas åtgöranden av
juridisk person, i vilken han är delägare, ävensom andra därmed jämförliga
åtgärder. Såsom exempel på åtgöranden av nu avsett slag må nämnas rörelseidkares
framtagande av dold reserv genom uppskrivning av varulager, bolags
utdelning av vinstmedel från tidigare år eller utbetalning av förhöjda
löner till befattningshavare, som tillika äro aktieägare, samt uttagande av
engångsbelopp motsvarande värdet av en eljest under flera år utgående förmån.
Däremot avses efterskänkandet, såsom av det redan anförda framgår,
skola omfatta även sådana fall, där inkomsten under år 1945 eller 1946 visserligen
varit högre än vad som kan anses normalt för den skattskyldige,
men detta icke berott på åtgöranden som nyss sagts.

Undantaget från regeln örn efterskänkande av skatt för inkomst av nu
ifrågavarande slag torde först och främst böra avse sådana fall, där inkomsten
under år 1945 eller 1946 av anledning som nyss sagts är högre än under

1947 respektive 1948. Undantaget torde emellertid böra gälla även i sådana
fall, där inkomsten under 1945 eller 1946 visserligen är högre än normalt men
likväl icke är högre än under 1947 respektive 1948. Såsom exempel på de
fall som sist avses må nämnas det fall att en rörelseidkare framtager en dold
reserv med lika stora belopp under ett vart av åren 1945—1948; här bör efterskänkandet
icke avse den merinkomst utöver den normala, som genom berörda
förfarande framkommit under åren 1945 och 1946.

Som av det sagda framgår avses tvenne förutsättningar skola gälla för att
Undantagsbestämmelsen skall vinna tillämpning. Den skattskyldige skall
under år 1945 eller 1946 hava åtnjutit en inkomst, som icke kan anses för
honom normal, och det skall hava berott på åtgörande av den skattskyldige
eller på annan därmed jämförlig åtgärd att inkomstbeloppet redovisats ifrågavarande
år. Vad som i detta sammanhang skall anses vara normal inkomst
torde få bedömas med hänsyn till inkomstens storlek under de senaste åren,
dock att därvid även bör tagas i betraktande normal utveckling, såvitt angår
rörelse, och normal löneförhöjning, såvitt rör löntagare.

Med den föreslagna konstruktionen av undantagsregeln torde det ligga i
sakens natur, att regeln vinner tillämpning endast i sådana fall, då inkomstökningen
under år 1945 eller 1946 är av någon betydenhet i förhållande till
den normalt utfallande inkomsten. Sådana särskilda »åtgöranden» från den
skattskyldiges sida, varom här är fråga, torde nämligen regelmässigt icke

270

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

kunna anses vara för handen, om icke den skattemässiga effekten är av
nämnvärd betydelse för den skattskyldige.

I fall varom här är fråga bör efterskänkandet icke avse den skatt, som
belöper å förevarande merinkomst. Den skatt, som belöper å angivna inkomstbelopp,
bör anses utgöra skillnaden mellan, å ena sidan, den å den beskattningsbara
inkomsten eller det beskattningsbara beloppet i dess helhet belöpande
skatten och, å andra sidan, den skatt, som skulle hava utgått, därest
ifrågavarande belopp icke ingått i inkomsten. Skatt, som skall utgå för
inkomstökning, som fastställts vid 1948 års taxering, bör reduceras med hälften
av däri ingående statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, landstingsmedel
och tingshusmedel; den återstående hälften ingår nämligen i de utskylder,
som förfalla vid första terminen (stämman) för uppbörd av 1946 års kronoutskylder.

Taxeringsnämnd, respektive prövningsnämnd bör i samband med 1946 och
1947 års taxeringar uppgöra förteckning över sådana skattskyldiga, beträffande
vilka det med hänsyn till innehållet av avgivna deklarationer eller eljest
kan antagas, att skattskyldighet kommer att föreligga för inkomstökning, som
här avses. Länsstyrelserna torde böra övervaka, att dylika förteckningar uppgöras.
Det bör ankomma på den prövningsnämnd, som har att taga befattning
med vederbörandes taxering år 1948, respektive år 1949, att fastställa
örn och för vilket belopp skattskyldighet föreligger för inkomstökning, varom
här är fråga.

Skatt för inkomstökning av förevarande slag under år 1945 respektive
år 1946 bör påföras enligt den statliga skatteprocent och den kommunala
utdebitering, som gäller för preliminär skatt för inkomståret 1947, respektive
1948. Har skattskyldig taxerats för inkomst å flera orter, bör kommunal
skatt för inkomstökningen i varje kommun utgå efter den kommunala
utdebitering, som där gäller för preliminär skatt för inkomståret 1947, respektive
1948.

Då kommun från och med ikraftträdandet av det nya uppbördsförfarandet
av statsverket erhåller vad som beslutats till utdebitering, bör den skatt, som
påföres för ifrågavarande inkomstökning, tillfalla statsverket.

Utformas bestämmelserna om undantag från rätten att få skatt efterskänkt
på sätt nu föreslås, torde möjlighet skapas att i erforderlig utsträckning
träffa sådana fall av inkomstökning, i vilka ökningen uppkommit till följd
av vederbörande skattskyldigs åtgöranden i syfte att förskaffa sig en skattevinst,
utan att inkomstökningar, som bero av andra skäl, drabbas av den
ifrågavarande påföljden. Samtidigt besparas vederbörande myndigheter avsevärt
arbete genom att kunna begränsa undersökningen i förevarande hänseende
till sådana kategorier skattskyldiga, vilka med hänsyn till arten av
sin inkomst äga möjlighet att på ett otillbörligt sätt utnyttja rätten att få
skatt under övergångsåren efterskänkt.

Fall kunna inträffa, då fysisk eller juridisk person enligt äldre bestämmelser
skulle påföras skatt på grund av 1946 eller 1947 års taxering men icke
har att enligt de nya bestämmelserna under år 1947 eller 1948 utgöra preliminär
skatt. Anledningen härtill kan vara, att vederbörande icke uppbär

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

271

inkomst under sistnämnda båda år eller att juridisk person upphört att
existera eller att fysisk person avlidit; anledningen kan också vara, att
fysisk person flyttat ur riket och icke längre är här skattskyldig för inkomst.
Det kunde ifrågasättas, huruvida icke i dylika fall, då »dubbel» beskattning
icke kommer att ske, de äldre skatterna borde undantagas från efterskänkande.
Då regeln örn efterskänkande av skatt skall gälla utan inskränkning
för sådan skattskyldig, vilkens inkomst under år 1947 eller 1948 undergått
minskning, torde emellertid det förhållandet, att skattskyldig icke alls uppbär
inkomst eller uppbär endast inkomst, varför skattskyldighet icke föreligger,
icke böra medföra, att sådan skattskyldig med avseende å efterskänkandet
kommer i sämre ställning än skattskyldig, som erhåller minskad inkomst.
Även för den förre böra därför äldre skatter på förut föreslaget sätt efterskänkas.

För att undgå den eftersläpning av skatt, som tillämpning av den av beredningen
förordade spärregeln skulle medföra under övergångsåren, kunde
— enligt vad beredningen uttalar — möjligen ifrågasättas, huruvida icke under
nämnda år preliminär skatt, som enligt eljest föreslagna regler skulle utgå
enligt skattetabell eller efter viss procentsats, borde uttagas enligt debitering.
Det hade emellertid synts beredningen mindre ändamålsenligt att under
övergångsåren tillämpa ett system för beräkning av preliminär skatt för att
därefter övergå till ett annat. Jag ansluter mig till vad beredningen sålunda
uttalat med det tillägget, att med den utformning, som den berörda spärregeln
erhållit enligt departementsförslaget, så mycket mindre anledning förefinnes
att under övergångsåren genomgående uttaga preliminär skatt efter debitering.

Skatt, som är restförd den 1 januari 1947, skall indrivas och redovisas
enligt äldre bestämmelser. Efter övergången till det nya uppbördssystemet
torde det i många fall möta svårigheter att indriva de äldre skatterna. Jag
anser likväl icke, att någon förlängning bör ske av den tid — tre år efter
det skatt förfallit till betalning — inom vilken införsel må äga rum. En
dylik förlängning av den tid, under vilken införsel för äldre skatter kan ske,
torde nämligen icke stå i god översstämmelse med de principer, vilka äro
grundläggande för det nya uppbördsförfarandet.

Då landsting och tingslag under år 1947 av statsverket erhålla vad som
under hösten 1946 beslutats till utdebitering, har jag intet att erinra mot beredningens
förslag, att landstingsmedel och tingshusmedel, som förfalla till betalning
vid den första terminen eller stämman för uppbörd av 1946 års
kronoutskylder, skola tillfalla statsverket i den mån de inflyta.

Enligt departementsförslaget skall debetsedel, avseende preliminär skatt,
för vars gäldande löneavdrag skall verkställas, icke översändas till skattskyldig
förrän senast den 18 januari under inkomståret. Under januari skall
intill dess en vecka förflutit efter det att för inkomståret gällande debetsedel
kommit arbetsgivare tillhanda, löneavdrag ske, därest den skattskyldige har
att utgöra preliminär A-skatt beräknad enligt skattetabell, enligt den tabell,
som tillämpats under nästföregående inkomstår och, därest den skattskyldige

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

har att utgöra preliminär B-skatt, med belopp, som avdragits vid motsvarande
utbetalningstillfällen under december månad nästföregående år. Under januari
1947 kan löneavdrag uppenbarligen icke göras på sätt nyss sagts.
Löneavdrag synes under nämnda tid i stället böra ske med viss procentsats,
lämpligen med samma procentsats, som tidigare föreslagits skola
tillämpas, då inkomst icke avser bestämd tidsperiod eller icke uppbäres vid
regelbundet återkommande tillfällen. Jag förordar därför, att löneavdrag
under januari 1947 skall, intill dess en vecka förflutit efter det att för berörda
år gällande debetsedel kommit arbetsgivare tillhanda, ske med tio procent
av inkomsten eller, om skattskyldig under nämnda år kan antagas komma
att uppbära inkomst, överstigande 10 000 kronor, med femton procent av inkomsten.
Preliminär skatt bör icke utgå å belopp, understigande 25 kronor.
Skattebeloppet bör avrundas till närmast lägre hela krontal.

Enligt departementsförslaget skall fastighetsskatten, sedan det föreslagna
uppbördssystemet trätt i full tillämpning, utgå enligt den kommunala utdebitering,
som fastställts två år före taxeringsåret. Det möter alltså intet hinder
att påbörja debiteringen av fastighetsskatten redan under senare delen av
sommaren. Under åren 1946 och 1947 är emellertid icke detta fallet. Då den
fastighetsskatt, som påföres på grundval av 1946 och 1947 års taxeringar,
torde böra utgå med belopp, som i oktober 1946 respektive 1947 beslutats till
utdebitering för år 1947, respektive år 1948, kan fastighetsskatten börja debiteras
först efter berörda oktober månad. Fastighetsskatten för år 1946 och
1947 torde därför lämpligen böra gäldas under uppbördsterminerna i mars
och maj 1947, respektive 1948. Detta lärer utan olägenhet kunna ske, då
under nämnda terminer år 1947 någon kvarstående skatt icke förfaller till
betalning samt under motsvarande terminer 1948 annan kvarstående skatt
icke skall gäldas än skogsaccis, skogsvårdsavgifter, samt pensions- och
olycksfallsförsäkringsavgifter.

Såsom beredningen föreslagit torde de annuiteter å avdikningslån, som
debiteras pa hösten 1946, böra i sin helhet förfalla till betalning vid den uppbördstermin
eller uppbördsstämma, vilken infaller i november 1946. Skogsaccis
på grund av 1946 års taxering torde lämpligen böra debiteras och uppbäras
genom vederbörande kommuns försorg.

De närmare bestämmelser, som må erfordras angående debitering av skatt
vid övergången till det nya uppbördssystemet, torde böra utfärdas i administrativ
ordning.

En fråga, som i detta sammanhang även tilldrager sig uppmärksamhet, är
huruvida särskilda lagstiftningsåtgärder böra vidtagas med avseende å aktiebolagens
för skatteändamål gjorda reserveringar. Efter uppbördsreformens genomförande
komma bolagen att vid utgången av ett räkenskapsår i huvudsak
vara fria från skatteskulder, belöpande på räkenskapsårets eller tidigare
års vinst. De passivposter, avseende de på räkenskapsårets eller tidigare års
vinst belöpande ännu icke till betalning förfallna skatterna, som bolagen nu i
stor utsträckning under olika benämningar (skatteavsättning, skatteregle -

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

273

ringskonto, skattereserv, skattefond etc.) redovisa i sina balansräkningar,
skulle sålunda efter det nya uppbördssystemets införande komma att till större
delen icke längre motsvaras av skatteskulder utan framstå såsom onödiga.
På grund härav skulle bolagen sannolikt i allmänhet avföra sina skattereserver
ur balansräkningarna. De genom skattereservernas försvinnande frigjorda
medlen — som icke utan vidlyftig statistisk undersökning kunna till
beloppet angivas men som enligt en preliminär beräkning antagits uppgå
till 600 å 700 miljoner kronor — skulle kunna fritt disponeras av bolagen. I
synnerhet om den nu gällande men endast provisoriska lagen om begränsning
av vinstutdelning från aktiebolag icke kommer att prolongeras, skulle härigenom
väsentliga vinstutdelningar till aktieägarna möjliggöras. Och även om
bolagen genom prolongering av nämnda lag bleve förhindrade att begagna
skattereservernas frigörelse till väsentliga utdelningsökningar eller i varje fall
av intresse för sin konsolidering icke skulle göra det, förelåge möjligheten
av att de frigjorda skattereserverna komme att utnyttjas till fondemissioner
(gratisemissioner). Trots den konsolideringspolitik som i synnerhet många
större bolag fört under senare tid kan man icke bortse från möjligheten av att
skattereservernas förvandling till disponibla vinstmedel skulle kunna föranleda
deras användning i stor utsträckning på något av de nu antydda sätten.
Men att sålunda penningmedel eller fondaktier skulle till stora belopp föras
ut till aktieägarna med därav följande kursstegringar m. m. vore självfallet
en icke avsedd eller lämplig konsekvens av uppbördsreformen. I anledning
härav har professorn Håkan Nial på mitt uppdrag utarbetat en den 18 oktober
1945 dagtecknad promemoria rörande aktiebolagens skattereserver efter uppbördsreformen.
Promemorian innefattar en undersökning av olika metoder
att förhindra eller begränsa nyssnämnda verkningar av uppbördsreformen.
Enligt promemorian skulle — bortsett från en indragning av skattereserverna
genom beskattning — endast två lämpliga huvudalternativ härvidlag stå till
buds. Det ena alternativet vore att endast tillåta en successiv avveckling av
skattereserverna såframt medlen icke bundes för annat lämpligt ändamål,
nämligen genom överföring till reservfond, skuldregleringsfond enligt nya
aktiebolagslagen eller pensionsstiftelse e. d. Det andra alternativet innebure
afl mot skattereserverna svarande belopp helt eller åtminstone delvis skulle
redovisas av bolagen även i framtiden. Enligt båda alternativen skulle såsom
skattereservens ingångsvärde anses dess belopp enligt fastställd balansräkning
för det räkenskapsår som gått till ända den 31 oktober 1945 eller närmast
dessförinnan med tillägg av belopp som bolagsstämman vid nämnda balansräknings
fastställande beslutat överföra till skattereserven; vederbörande bolag
skulle alltså icke genom åtgöranden efter det kännedom vunnits örn de föreslagna
åtgärderna kunna neutralisera verkningarna av dessa åtgärder.

För egen del finner jag del ofrånkomligt ali nu berörda frågekomplex upplages
lill närmare prövning. Emellertid är jag icke beredd att förrän den av
Nial utarbetade promemorian varit föremål för remissbehandling samt frågan
hunnit närmare övervägas framlägga något förslag i ämnet. .lag vill dock framhålla
att eventuella lagstiftningsåtgärder böra genomföras redan vid början
av 1946 års riksdag innan de ordinarie bolagsstämmorna för året börja.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. A''/• .170.

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

V. Särskilda frågor, berörande det föreslagna uppbörds förfarandet.

A. Uppbördsförfarandet beträffande sjömän.

Enligt uppbördsberedningens förslag alternativ II skola med vissa undantag
samma bestämmelser gälla för sjömän som för övriga arbetstagare. Ifrågavarande
undantag avse tidpunkten för utsändande av debetsedel samt skyl •
digheten att erlägga restavgift för till betalning förfallen men ogulden skatt.

I det förra avseendet föreslås, att debetsedel, som avser sjöman inskriven
vid sjömanshus, skall för att komma denne tillhanda i rätt tid avsändas senast
den 15 november. Vilka som äro inskrivna vid sjömanshus kommer att
framgå av mantalslängden och befolkningsregistret, därest folkbokföringskommitténs
förslag till omorganisation av folkbokföringen genomföres.

I det senare hänseendet föreslås, att skattskyldig, som innehar anställning
å fartyg och till följd av dettas resa i utrikes farvatten icke kunnat inbetala
under uppbördstermin förfallande skatt senast den 17 i den månad, varunder
terminen infallit, men som inbetalar skatten senast sex månader efter uppbördsterminens
utgång, icke skall vara skyldig att erlägga restavgift å ifrågavarande
skattebelopp.

Enligt beredningens förslag alternativ III föreslås för sjömän särskilda bestämmelser,
i huvudsak lika med dem, som enligt alternativ II förordas skola
gälla för arbetstagare i allmänhet, utökade med de särskilda stadganden som
enligt sistnämnda alternativ skola gälla för sjömän. Enligt alternativ III avses
med sjöman den, som är inskriven vid sjömanshus och tillhör besättningen
å svenskt handelsfartyg om minst 20 registertons nettodräktighet. För att
lokal skattemyndighet alltid skall erhålla uppgift å skattskyldig, som enligt
vad nyss sagts skall anses såsom sjöman, föreslås skyldighet skola stadgas
för sådan person att alltid vara inskriven vid sjömanshus.

På samma fartyg äro ofta anställda både svenska och utländska sjömän.
Då skatt för de förra uttages vid utbetalningen av lön genom avdrag därå.
under det att de senare undgå dylikt avdrag, kan —- enligt var beredningen
uttalar — härav tänkas uppkomma irritation hos den svenska besättningen.
Det skulle även kunna befaras, att svårigheter uppstå att till svenska fartyg
rekrytera svenskt sjöfolk, enär detta föredrager anställning å sådana utländska
fartyg, där de icke drabbas av avdrag å lönen för skatt. Skulle tillämpningen
av det förordade uppbördssystemet få sådana följder, anser beredningen
det böra övervägas, huruvida icke avdrag för skatt till Sverige bör ske med
viss procent av den lön, som utbetalas till utländska sjömän med anställning
å svenska fartyg.

(Betänkandet s. 239—241, 254, 279.)

De särskilda frågor, som äga samband med skatteuppbörd för
sjömän, hava berörts i åtskilliga yttranden, avgivna av de myndigheter

Kungl. Maj.ts proposition nr 370. 275

och sammanslutningar, vilka företräda sjöfartsnäringens, respektive sjöfolkets
intressen.

Kommerskollegium — som förordar en omläggning av uppbördsförfarandet
i huvudsaklig överensstämmelse med alternativ III — anser sig i stort sett
kunna tillstyrka de enligt nämnda alternativ föreslagna särskilda bestämmelserna
angående uppbördsförfarandet i avseende å skattskyldig, som är inskriven
vid sjömanshus och tillhör besättningen å svenskt handelsfartyg om
minst 20 registertons nettodräktighet, såsom en lösning tills vidare av denna
fråga i avvaktan på ett ståndpunktstagande till spörsmålet om en definitiv
källbeskattning av sjömännen.

Sveriges redareförening och Sveriges fartggsbefälsförening finna icke de
framlagda förslagen tillfredsställande för sjöfolkets del, särskilt icke för den
kategori därav, som vore sysselsatt å fartyg som trafikerade avlägsna länder.
Ett av huvudskälen för nämnda ståndpunktstagande utgjorde därvid önskemålet
om en definitiv källbeskattning för sjöfolket.

Beträffande frågan om uttagande genom löneavdrag av definitiv
skatt av sjömän anför redareföreningen:

Enligt det förslag, 1944 års uppbördsberedning framlagt, skola preliminära
skattebelopp enligt alternativ II uttagas för samtliga arbetstagare genom avdrag
å lönen, och skola dessa belopp justeras, sedan den definitiva skatten
fastställts. En sådan form av källbeskattning torde kunna genomföras i fråga
örn arbetstagare med sysselsättning i land, men är enligt föreningens mening
icke möjlig att tillämpa å sjöfolket. Det föreligger nämligen en mycket väsentlig
skillnad i tjänsteförhållandet mellan arbetsgivaren i land och hans
arbetstagare å ena samt mellan redaren och sjömannen å andra sidan. I regel
är arbetsplatsen vid företag i land förlagd till ett tämligen begränsad område,
inom vilket eller i vars närhet arbetstagarna bo. Tjänsteförhållandet karakteriseras
vidare av att arbetstagarna i allmänhet kvarstanna längre tid i sitt
arbete. Arbetsgivaren äger alltid kännedom örn namnen å de anställda och kan
i regel utan större tidsutdräkt förskaffa sig erforderliga upplysningar om ar
betstagarnas familjeförhållanden m. m. Alla meddelanden från arbetsgivaren
eller myndigheterna nå regelmässigt arbetstagaren inom en mycket begränsad
tid. Erforderliga uppgifter angående författningarnas tillämpning kunna i
allmänhet erhållas utan några större svårigheter. Dessa omständigheter medföra,
att arbetsgivaren, även örn den föreslagna reformen kommer att förorsaka
honom åtskilligt merarbete och kostnader, har möjlighet att komma till
rätta med de uppgifter, som komma att påläggas honom.

Helt annorlunda förhåller det sig med avseende å sjöfolket. Sjömannens
arbetsplats är fartyget. De flesta rederiföretag hava mer än ett fartyg och
hava därför ett flertal arbetsplatser. De större rederikoncernerna äga ända
upp till ett 60-tal fartyg och vissa hava till och med ett större antal. Arbetsplatsen
är icke fast utan mycket rörlig. Våra fartyg trafikera under normala
förhållanden alla delar av världen. Till skillnad från flertalet i land anställda
är sjömannens tjänst i regel icke av varaktig beskaffenhet. Det ligger i sjöfolkets
natur att ofta växla fartyg och trader och därför även ofta byta arbetsgivare.
Detta gäller i högre grad örn manskapet än örn befälet. Det förhållandet,
att rederiets kontor icke befinner sig i närheten av arbetsplatsen kommer
att medföra dels ett dubbelarbete för denna närings utövare, därigenom att
befattningen med skatteuppbörden måste handhavas såväl å kontoret av där

276

Kungl. Mcij:ts proposition nr370.

befintlig personal som ombord å fartyget av befälhavaren och dels en i många
fall mycket tidsödande förmedling av uppgifter mellan rederiet och fartyget
samt vice versa. Men icke nog härmed; erfarenheten har givit vid handen, att
meddelanden till ombordanställda i mycket stor utsträckning icke nå dem
eller i varje fall komma dem tillhanda först efter en mycket lång tid. Dessa
omständigheter, vartill föreningen återkommer i det följande, giva enligt
föreningens mening vid handen, att sjöfolkets källbeskattningsfråga måste
lösas på annat sätt än i fråga om andra arbetstagare.

Föreningen är väl underkunnig om att det inom ramen för 1944 års uppbördsberednings
uppdrag icke tillkommit beredningen att upptaga till prövning
andra frågor än som avse själva uppbördsförfarandet. Från föreningens
sida har vid skilda tillfällen hävdats den meningen, att en rationell lösning
av sjöfolkets uppbördsfråga icke kan genomföras utan att samtidigt därmed
sådana ändringar vidtagas i gällande skatteförfattningar, att beskattningsreglerna
och taxeringsförfarandet för dem förenklas samt att denna yrkesgrupp
påföres en definitiv skatt vid källan. Föreningen är alltjämt av den
meningen, att sjöfolkets uppbördsfråga icke kan på ett tillfredsställande
sätt lösas fristående ulan bör sammankopplas med en reform av beskattningsreglerna
på ovan angivet sätt.

På grund av sjömansyrkets egenart är det ej möjligt för sjöfolk i allmänhet
att avgiva självdeklaration och ej heller att tillvarataga sina intressen genom
besvär över beskattningsmyndigheternas beslut. Dessa omständigheter föranleda,
att sjömän enligt den nuvarande ordningen bliva taxerade för större
inkomst än de i verkligheten åtnjutit samt påförda utskylder med högre belopp
än som rätteligen bort påföras dem. Berörda olägenheter för sjöfolket komma
icke att undanröjas genom en reform i enlighet med uppbördsberedningens
förslag. Även örn detta genomföres och sjöfolket för framtiden får erlägga
en del av sina skatter i förskott, måste man likväl räkna med att sjömän,
särskilt de som äro sysselsatta i utrikes fart, i mycket stor omfattning komma
att bliva restförda för den kvarstående skatten samt nödgas erlägga densamma
genom införsel i lön. Med hänsyn till svårigheten att nå sjömännen
med olika slag av meddelanden komma sjömännen för det fall, att den preliminära
skatten uttagits med för högt belopp samt restitution av det för
mycket erlagda beloppet skall verkställas, i stor utsträckning icke att erhålla
detta belopp inom rimlig tid. Det ligger även i sakens natur, att sjömännen,
därest deras inkomstförhållanden under beskattningsåret mera avsevärt ändras,
icke hava samma möjlighet som andra arbetstagare att erhålla jämkning
av det preliminära skattebeloppet. Man måste sålunda befara, att sjöfolket
kommer att känna sig försatt i en sämre belägenhet än andra arbetstagare,
samt att sjömännen för att helt undgå skatt till Sverige söka anställning ombord
å sådana utländska fartyg, å vilka skatt vid källan icke uttages av dem.
En utveckling i denna riktning skulle helt naturligt vara till skada icke blott
för stat och kommun utan även för den svenska rederinäringen.

Såsom ovan anförts är föreningen av den uppfattningen, att uppbördsfrågan
för sjöfolket bör lösas i samband med en reform av beskattningsreglerna
samt taxeringsförfarandet för dem. Eli lösning av dessa frågor torde utan
alltför stora olägenheter kunna genomföras samtidigt med det nu föreliggande
förslaget till uppbördsreform. Med hänsyn till sjöfolkets säregna
levnadsförhållanden torde nämligen en förenkling av beskattningssystemet
för dem icke kunna åberopas såsom skäl för en motsvarande reform för
andra grupper av skattskyldiga. I enlighet härmed får föreningen föreslå,
att sjöman av såväl befäls- som manskapsgrad, som icke åtnjuter inkomst av
annat slag än av sin anställning ombord å fartyg, skall erlägga skatt genom

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

277

avdrag å lönen på sätt framgår av det följande. Den sålunda erlagda skatten
skall vara definitiv för sagda grupp av sjömän. Därest sjömannen åtnjuter,
förutom inkomst av anställning ombord å fartyg, jämväl inkomst av annan
förvärvskälla till något större belopp eller har förmögenhet av viss storleksordning,
skola de vanliga beskattningsreglerna samt taxeringsförfarandet
äga tillämpning. Genom denna gränsdragning mellan olika kategorier av sjömän
kan man räkna med att flertalet sjömän tillhörande manskapet, vilka i
allmänhet icke hava annan inkomst än av sin tjänst ombord och vilka i
regel ej heller hava någon förmögenhet, komma att få erlägga definitiv skatt
genom avdrag å lönen. Vad angår befälet torde det övervägande antalet hava
inkomst av andra förvärvskällor än sin tjänst ävensom någon förmögenhet,
varför denna grupp av sjömän bör beskattas enligt de regler, som gälla
för skattskyldiga i allmänhet. Då sistnämnda kategori av sjöfolk i regel får
anses äga förutsättningar att på ett relativt tillfredsställande sätt tillvarataga
sina intressen, synes ej erforderligt att införa särskilda regler för nämnda
skattskyldiga.

Vad angår beräkningen av skatten för sjömän, vilkas huvudsakliga inkomst
härleder sig från anställning ombord å fartyg, bör den statliga inkomstskatten
bestämmas enligt en progressiv skala och med beaktande av den skattskyldiges
familjeförhållanden. Vid fastställandet av den progressiva skalan bör iakttagas,
att den skattskyldige i förevarande fall icke bör erhålla något ortsavdrag.
Beträffande motivet för denna undantagsbestämmelse får föreningen
hänvisa till vad nedan sägs örn beräkningen av kommunalskatten. I fråga örn
sättet för verkställande av skatteavdrag beträffande ifrågavarande sjömän är
det nödvändigt, att de procentuella avdragen sammanföras i en tabell, vilken
bör göras så enkel som möjligt samt förses med erforderliga uppgifter från
vederbörande myndighet, av vilka klart och tydligt framgå de regler, enligt
vilka skatteavdrag skola verkställas. Beaktas må nämligen, att befälhavaren,
vilken är ansvarig för att skatten uttages, i regel icke har möjlighet att
erhålla erforderliga råd och upplysningar från myndigheterna angående tilllämpningen
av bestämmelserna örn skatteavdrag vid källan. Det är även av
den allra största vikt, att tvister mellan den skattskyldige och befälhavaren
angående skatteavdragets storlek m. m. undvikas. På grund av det anförda
får föreningen föreslå, att tabellen angående skatteavdrag avfattas på följande
sätt för sjöman, som är ogift och icke försörjningspliktig för barn:

inkomst upp till 3 000 kr...........%

» » » 3 001— 6 000 » .......... %

v » 6 001—10 000 » .......... %

» » » 10 001—15 000 » .......... %

» » » 15 001 och däröver.......... %

För gift eller eljest underhållsskyldig sjöman böra procentsatserna reduceras: för

gift sjöman med 1 barn med .......... %

» > » » 2 » » .......... %

» » » » 3 » » %

» » * » 4 » » °/o etc.

Beträffande den kommunala inkomstskatten böra sjömän, varom nu är
fråga, erlägga sådan skatt efter en enhetlig skattesats, oberoende av vilken
kommun de tillhöra. Såsom skäl härför må i första hand framhållas, att hemorten
för det stora flertalet sjömän i realiteten icke är den, sorn jämlikt nu
gällande bestämmelser är att anse som den skattskyldiges hemortskommun.

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

Gemensam hemort för alla sjömän, i vart fall för dem, som äro anställda å
fartyg sysselsatta i utrikes fart, bör rätteligen anses vara »havet», och för
denna hemort torde man på goda grunder kunna konstruera en för alla lika
skattesats. Sjömän, särskilt det stora flertalet ogifta, hava ringa samband med
den legala hemorten och relativt liten nytta av de förmåner, som tillkomma
kommunens innevånare i övrigt. Sakliga skäl kunna därför icke åberopas till
stöd för att vederbörande skall betala skatt efter samma grunder, som tillämpas
för övriga inom kommunen bosatta. Enhetligheten i skatteavdragen för
ombord å fartyg anställda skulle i hög grad förenkla uppbördsförfarandet samt
dessutom förhindra missnöje bland å samma fartyg anställda, därest avdragen
till sin storlek göras lika stora oberoende av den legala hemorten. Uppmärksammas
må, att ett fartyg särskilt i utrikes fart utgör en värld för sig, där
samtliga anställda icke blott under arbetet utan även under fritiden leva sitt
liv tillsammans så, som om de vore bosatta i samma kommun. Av anförda
skäl böra ifrågavarande sjömän beträffande skattskyldigheten till kommunal
inkomstskatt för inkomst av tjänst ombord å fartyg likställas med sådana
svenska medborgare, som omförmälas i 69 § kommunalskattelagen och som
erlägga sådan skatt efter en skattesats av 5 °/o.

Sveriges fartygsbefålsförening, svenska maskinbefälsförbundet, svenska
stewartsföreningen och svenska sjöfolksförbundet ansluta sig till vad redareföreningen
sålunda anfört.

Direktionen för sjömanshuset i Stockholm ifrågasätter likaså, huruvida icke
för sjöfolkets del, särskilt för de i den utrikes sjöfarten tjänstgörande sjömännen,
skatt å löneinkomst åtminstone i regel skulle kunna uttagas definitivt
genom schematiskt fastställda löneavdrag utan att taxering därefter behövde
förekomma. Även direktionen för sjömanshuset i Karlstad har uttalat
sig för en, så långt möjligt är, definitiv källbeskattning för sjöfolkets del.
Direktionen för sjömanshuset i Sundsvall förordar skatteuppbörd för sjöfolk
efter en enhetlig kommunal utdebitering.

Kommerskollegium framhåller, att i fråga om sjömän, som tjänstgjorde i
utrikes sjöfart, speciella svårigheter förelåge att på ett tillfredsställande sätt
ordna beskattningen och skattebetalningen. Ifrågavarande sjömän kunde ofta
icke inom föreskriven tid avgiva självdeklaration eller hos skattemyndigheterna
tillvarataga sina intressen i skattefrågor, till följd varav de ofta bleve taxerade
till annan inkomst än den, som motsvarade deras verkliga inkomst. Fullgörandet
i rätt tid av skattebetalningarna beredde likaledes ofta svårigheter.
För myndigheterna kunde det vara svårt att nå dessa sjömän med debetsedlar
och meddelanden i skatteärenden och att indriva deras skatt, helst som
sjömännen ofta bytte anställning och ginge från ett fartyg till ett annat.

Kommerskollegium anför vidare:

Ifrågavarande olägenheter ha också tidigare föranlett framställningar om
åtgärder för ändring icke blott av uppbördsförfarandet utan även av själva
skattesystemet för sjöfolket. Kollegium vill erinra om att vid 1934 års riksdag
i andra kammaren en motion (nr 104) väcktes om utredning för åvägabringande
av särskilt skattesystem för sjöfolket, varvid motionären förordade
ett system med skatteavdrag varje månad efter en på förhand fastställd
skatteprocent. Bevillningsutskottet föreslog i utlåtande i anledning av motionen
åtgärder för vinnande av mera ändamålsenliga bestämmelser än de dåvarande
rörande avgivandet av självdeklaration samt erläggandet av påförda

Kungl. Mcij:ts proposition nr 370.

279

utskylder för sjöfolk. Utskottet åsyftade därvid en utredning för ernående av
ett enkelt system utan att sjöfolket i fråga om grunderna för utgörande av de
direkta skatterna försattes i en undantagsställning. 1 fråga om kommunalutskylderna
antydde utskottet emellertid — under erinran att sambandet nied
hemortskommunerna för ett stort antal av de i utrikes sjöfart sysselsatta sjömännen
vore tämligen ringa — att det möjligen kunde befinnas riktigt att
dessa, därest så kunde ske utan att kommunernas berättigade intressen eftersattes,
likställdes med i 69 § kommunalskattelagen angivna svenska medborgare
vid svenska beskickningar i utlandet m. fl. och sålunda taxerades för
gemensamt kommunalt ändamål. Under åberopande av bevillningsutskottets
betänkande anhöll riksdagen, att Kungl. Majit måtte föranstalta om utredning
rörande sådana ändringar i gällande lagstiftning, att taxeringsförfarandet
och utskyldsbetalningen för sjöfolk förenklades och gjordes mera effektivt
än för det dåvarande vore fallet. I utlåtande den 8 oktober 1934 angående
riksdagens skrivelse förordade kollegium livligt, att den föreslagna utredningen
företoges med det snaraste. Kollegium framhöll bland annat, att
de svårigheter med vilka då ifrågasatt system med skattebok måste anses
vara förbundet ledde tanken på införande av ett system med debitering och
uppbörd av utskylder i mera omedelbart sammanhang med själva inkomstens
intjänande. Det kunde enligt kollega mening starkt ifrågasättas, huruvida
vare sig med anlitande av systemet med skattebok eller det .senast antydda
systemet en godtagbar lösning av frågan kunde vinnas utan alt sjöfolket med
avseende å grunderna för utgörande av de direkta skatterna försattes i en viss
undantagsställning, särskilt i fråga om kommunalutskyldernas utgörande.

Den av riksdagen begärda utredningen uppdrogs åt 1936 års uppbördskommitté.
Dess utredning liksom senare hithörande utredningar lia begränsats
att i huvudsak avse en reformering av uppbördsförfarandet utan ändring
av beskattningsreglerna. Med hänsyn till sjömännens speciella arbets- och
levnadsförhållanden, vilka väsentligt skilja sig från andra yrkeskategoriers,
torde det emellertid icke vara möjligt att på ett rationellt sätt lösa deras
skatteproblem utan en förenkling av skattesystemet och genomförandet av
en definitiv beskattning i samband med inkomstförvärvet.

En av de mera väsentliga avvikelserna från de allmänna beskattningsreglerna
som torde få förutsättas för en definitiv källbeskattning av sjömännen
avser den kommunala beskattningen. Frågan om ändrade grunder för kommunalbeskattningen
av sjömännen berördes såsom nämnts av 1934 års bevillningsutskott
i dess ovannämnda betänkande ävensom av kollegium i förutnämnda
utlåtande över riksdagens skrivelse. Kollegium har sedermera i utlåtande
den 28 november 1942 över betänkande med förslag till åtgärder
för främjande av sjöfolkets utskyldsbetalning uttalat sig i denna fråga. I
yttranden över ifrågavarande betänkande hade av vissa sjöfartsorganisationer
föreslagits, att sjömän i utrikes sjöfart i fråga örn skatt för inkomst av tjänst
ombord å fartyg skulle likställas med sådana svenska medborgare som omförmälas
i 69 § kommunalskattelagen. Kollegium anförde i sistnämnda utlåtande,
att enligt kollegii mening goda skäl talade flir en dylik anordning. Redareföreningen
har i sin nu förevarande .skrift behandlat detta .spörsmål och
därvid förklarat sig anse sjömännen böra erlägga kommunal inkomstskatt
efter en enhetlig skattesats, oberoende av vilken kommun de tillhöra.

För en kommunalbeskattning av sjömän som tjänstgöra i utrikes sjöfart
efter en enhetlig skattesats vad beträffar inkomst av tjänst å fartyg talar i
främsta rummet den omständigheten, att dessa sjömän i avsevärd mindre
grad lin övriga kommunmedlemmar kunna draga nytta av de anordningar
sorn kommunerna vidtaga till medlemmarnas gagn. Det ina även tramhallas, att
sjömanshusens kapitaltillgångar, vilka tillkommit huvudsakligen genom lii

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

drag av sjömännen själva och redarna i form av hyresavgifter respektive
tonavgifter, utnyttjas bland annat till understöd åt behövande sjömän samt
åt sjömäns efterlevande, varigenom kommunernas tunga för sådant ändamål
avlyftes eller minskas. Såsom ovan berörts har vidare en viss undantagsställning
i avseende å kommunalbeskattningen enligt 69 § kommunalskattelagen
beretts vissa kategorier av skattskyldiga, vilka liksom de här ifrågavarande
sjömännen fullgöra sin tjänst utomlands, i det att de för viss
inkomst beskattas för gemensamt kommunalt ändamål. Enligt kollegii mening
kunna sålunda mycket vägande skäl åberopas för en kommunal beskattning
av sjömän i utrikes sjöfart efter en enhetlig skattesats såvitt angår inkomst
av tjänst ombord å fartyg.

Rörande uppbördsberedningens förslag, att löneavdrag skall
verkställas med 25 procent, då debetsedel icke överlämnats
till arbetsgivaren framhålla direktionerna för sjömanshusen
i Oskarshamn och Sundsvall, att man kunde utgå ifrån att sjöfolk i
manskapsklasserna i stor utsträckning komme att vara i avsaknad av debetsedlar
och att därför procentavdrag bleve ofta förekommande. Ett avdrag
efter 25 procent vore allt för högt med hänsyn till sjöfolkets löneförmåner.
Avdrag med 20 procent borde vara tillfyllest.

Liknande synpunkter uttalas av svenska sjöfolks förbundet.

Sveriges redareförening anför:

Då det gäller ombord å fartyg anställda och därvid särskilt de å fartyg i
trafik uteslutande mellan främmande länder, måste man utgå ifrån, att det
synnerligen ofta kommer att inträffa, att vederbörande icke i tid erhåller
sin skattetabell eller annan handling utvisande de löneavdrag, som skola verkställas.
Följden härav kommer att bliva att sjömännens skatter i stor utsträckning
komma att utgå med 25 %> av lönen. En dylik procentsats måste,
i varje fall då det gäller manskapet och det lägre befälet, betraktas som synnerligen
obillig och verka såsom en straffskatt. Enligt föreningens mening
bör procentsatsen för dem icke sättas högre än till 15 %.

Kommerskollegium biträder redareföreningens förslag om nedsättning av
procentsatsen till 15 för manskapet och det lägre befälet.

Beträffande värdesättningen av sjömännens naturaförmåner
uttalar Sveriges redareförening, att med hänsyn till sjöfolkets säregna levnadsförhållanden
och då »havet» vore att betrakta såsom dessa skattskyldigas
rätta hemortskommun värdet av naturaförmåner å fartyg borde bestämmas
till ett enhetligt belopp och så lågt som möjligt.

Svenska sjöfolksförbundet yttrar:

För den sjöman, som är familjeförsörjare, är den omständigheten, att yrkets
egenart tvingar honom att bo på arbetsplatsen, ingalunda att betrakta som
någon ekonomisk förmån. Bostad måste han anskaffa för familjens räkning
antingen han själv vistas där eller icke och någon minskning i kostnaden härför
kan icke påräknas på grund av den omständigheten att lian själv icke vistas
där.° I dessa fall synes det därför vara välberättigat att sådan sjöman befrias
från skatteplikt för fri bostad, antingen nu detta sker genom ändring av
förslaget till förordning eller därigenom att Kungl. Maj :t tager tillbörlig hänsyn
till dessa omständigheter vid bestämmandet av inkomstvärdet av den fria
bostaden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

281

Beträffande sättet för redovisning av sjömännens skatter
och tiden inom vilken redovisning sk all ske uttalar
Sveriges redareförening, med instämmande av Sveriges fartygsbefälsförening,
svenska maskinbefäls förbundet, svenska stewarts föreningen och svenska
sjö folks förbundet, att fartygets befälhavare vid varje månadsskifte eller eljest,
då utbetalning av hyra skedde, borde avdraga skatt enligt den föreslagna
tabellen. Utbetalades byra under månadens lopp, vilket ofta skedde på grund
av bestämmelserna i sjömanslagen, borde befälhavaren tillse, att tillräckliga
medel funnes för skattens gäldande. Avmönstrade sjöman under månadens
lopp, borde löneavdrag jämväl äga rum. Inbetalningen av sjöfolkets skattemedel
kunde emellertid icke göras av befälhavaren utan måste verkställas
av rederiet. Sådan inbetalning borde ske på så sätt, att sedan rederiet erhållit
rapport från befälhavaren örn de avdragna lönebeloppen rederiet i sin tur
översände skattemedlen till vederbörande här i landet, d. v. s. postanstalt
eller penninginrättning. Föreningen ville i detta sammanhang erinra om de
föreskrifter, som gällde för inbetalande av hyres- och redareavgifter till
handelsflottans pensionsanstalt i enlighet med 1943 års lag örn avgifter för
sjöfolks pensionering samt i anslutning därtill utfärdade föreskrifter (§ 22
i 1939 års sjömanshuskungörelse samt kommerskollegii kungörelse den 11
april 1944 angående redovisning av hyresavgifter till handelsflottans pensionsanstalt)
. Enligt dessa föreskrifter ålåge det redaren att för varje kalendermånad
till handelsflottans pensionsanstalt redovisa samtliga för månaden
innehållna hyresavgifter ävensom å samma månad belöpande redareavgifter.
Avdragen för pensionsavgifter redovisades i särskild kolumn i befälhavarens
månadsredovisning till rederiet. Denna redovisningsblankett skulle lämpligen
kunna förses med ytterligare en kolumn för skatteavdragen. Redovisning av
pensionsavgifter till handelsflottans pensionsanstalt skulle ske senast den
sista dagen i andra månaden näst efter den månad, avgifterna avsåge, genom
insättning av avgifternas sammanlagda belopp å pensionsanstaltens postgirokonto
och insändande till anstalten av avgiftsbesked enligt av anstalten fastställt
formulär. Därest hinder mötte mot redovisning inom sålunda föreskriven
tid, kunde pensionsanstalten efter framställning bevilja anstånd därmed, i
regel dock högst 30 dagar. Örn avgiften icke inbetalades inom 8 dagar efter
den föreskrivna tidens utgång, förelåge skyldighet för redaren att erlägga
viss angiven ränta. Föreskrifter av motsvarande eller liknande innebörd
syntes lämpliga, då det gällde redovisning av sjöfolkets skattemedel. Det vore
nämligen nödvändigt, att rederier, som hade trafik på avlägsna hamnar, för denna
redovisning medgåves tillräckligt anstånd. Tiden för en dylik resa jämte
tiden för posten till Sverige kunde uppgå till 12 å 15 veckor. Därest det
skulle visa sig icke vara möjligt att i samband med ett reformerat uppbördssystem
få till stånd en sådan förenkling av beskattningsreglerna för sjöfolk,
som tidigare angivits, vore det oundgängligen nödvändigt att införa särskilda
föreskrifter beträffande verkställande av löneavdrag, inbetalning av skattemedel
etc. efter i huvudsak de förut omförmälda riktlinjerna, enär de i be -

282 Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

tänkandet föreslagna bestämmelserna härutinnan icke vore praktiskt genomförbara
för sjöfolket.

Även kommerskollegium och direktionen för sjömanshuset i Gävle framhålla,
att inbetalningarna av de för sjöfolket avdragna skattebeloppen i regel
komme att verkställas genom rederierna. Särskilda föreskrifter härför vöre
erforderliga.

I fråga om avgränsningen av den kategori av sjömän,
för vilka särskilda bestämmelser vore erforderliga,
yttrar Sveriges redareförening:

För det fall att ett särskilt skattesystem och ett speciellt uppbördsförfarande
genomföres för sjöfolk, är det nödvändigt, att föreskrifter utfärdas
beträffande vilka sjömän, som härutinnan skola komma i fråga. I alternativ
III i uppbördsberedningens betänkande, vari vissa särbestämmelser intagits
för sjöfolk, angives, att dessa föreskrifter skola gälla »skattskyldig som är
inskriven vid sjömanshus och tillhör besättningen å svenskt handelsfartyg
om minst 20 registertons nettodräktighet». Emot detta förslag har föreningen
i huvudsak intet att erinra. Föreningen vill emellertid framhålla, att det är
nödvändigt, att vissa spörsmål i samband härmed klarläggas, bland annat vad
som skall förstås med »tillhör besättningen å svenskt handelsfartyg». Det förhåller
sig nämligen så, att en sjöman i många fall uppbär löneförmåner av
redaren utan att han i egentlig mening tillhör besättningen å ett fartyg. Det
brukar ofta förekomma, att innan ett fartyg sättes i trafik ett antal sjömän
anställas ombord för utförande av vissa utrustningsarbeten. Dessa sjömän
kunna icke rubriceras såsom tillhörande fartygets besättning i egentlig mening.
Avdrag för skatt bör likväl äga rum. Enahanda är förhållandet, då ett
fartyg skall läggas upp efter avslutad seglation eller för reparation eller dylikt.
Sedan besättningen avmönstrats kvarbliver stundom ett antal man för utförande
av vissa arbeten i samband med fartygets avrustning. Ej heller här
kunna vederbörande rubriceras såsom besättningsmän i egentlig mening. Med
anledning härav erfordras, att förtydligande föreskrifter i förevarande hänseende
införas. Lämpligen skulle man såsom regel kunna uppställa, att i avseende
å sjöman, som utför skeppstjänst, befälhavaren skall vara skyldig göra
avdrag för skatt. Begreppet skeppstjänst skulle då givas samma innebörd som
i 1938 års sjöarbetstidslag nämligen, att allt arbete, som å svenskt fartyg
anställd person utför för fartygets räkning eller eljest på grund av förmans
uppdrag ombord å fartyg eller annorstädes, är att hänföra till sådan tjänst.
Det bör jämväl klarläggas, huruvida arbetsgivaren jämväl är skyldig att göra
skatteavdrag för sådana hyresutbetalningar, som hänföra sig till tidigare
innehavd tjänst såsom semesterersättning, s. k. arbetslöshetshyra efter fartygs
förlisning jämlikt föreskrifterna i sjömanslagens § 41, hyra eller annan ersättning
vid sjukdom eller olycksfall, ersättning vid avskedande eller uppsägning
etc.

Kommerskollegium anför:

En förenkling av skattesystemet med en definitiv källbeskattning är påkallad
närmast för de sjömän som tjänstgöra å fartyg i utrikes fart eller sålunda
för samma kategori av sjömän som den för vilken vid en omläggning av uppbördsförfarandet
enligt uppbördsberedningens förslag alternativ LII beräkning
av preliminär skatt enligt skattetabeller skulle vara erforderlig. För att
erhålla en praktisk avgränsning av denna kategori har enligt nyssnämnda
alternativ till densamma hänförts skattskyldig som är inskriven vid sjömans -

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

283

hus och tillhör besättningen å svenskt handelsfartyg om minst 20 registertons
nettodräktighet. Redareföreningen har i sin nu förevarande skritt framhållit
nödvändigheten av ett klarläggande av vad som skall förstås med uttrycket
»tillhör besättningen å svenskt handelsfartyg» och ansett lämpligt, att härmed
avses sjömän som utföra skeppstjänst, med den innebörd sistnämnda begrepp
har enligt 1938 års sjöarbetstidslag. Kollegium vill för sin del ifrågasätta,
huruvida icke det angivna uttrycket borde ersättas med »anställd ombord å
svenskt handelsfartyg», varigenom en tillfredsställande bestämning av åsyftade
sjömän torde vinnas.

Beredningens uttalande angående löneavdrag för utländska
sjömän anställda å svenska fartyg, beröres i några yttranden.
Sålunda anför kommerskollegium:

Det må väl vara möjligt att minskning av den kontant utbetalda lönen genom
innehållande av därå belöpande skatt understundom kan vålla missstämning,
därest utländska sjömän samtidigt få full lön utan avdrag, men det
synes kollegium kunna ifrågasättas örn dylika farhågor böra tillmätas sa
stor vikt. Även om alla sjömän drabbas av beskattning, komma ju de kontant
utbetalda beloppen att växla för sjömän i samma tjänsteställning till följd av
t. ex. olika skattefria avdrag, införsel i lönen etc.; dessutom torde det väl
svårligen kunna ifrågakomma att påföra utländska sjömän kommunalskatt,
vadan full enhetlighet även av detta skäl näppeligen kan åvägabringas. För
övrigt lärer det nog kunna befaras att beskattning av utländska sjömän —
ett förfarande som torde strida mot vad som hittills i allmänhet varit sed
inom den internationella sjöfarten — kan medföra andra oförmånliga verkningar
med avseende å bemanning av de svenska fartygen i utländska hamnar.
I vart fall lärer spörsmålet tarva särskild undersökning i olika hänseenden,

Sveriges redareförening uttalar, med instämmande av Sveriges fartygsbefälsförening,
svenska maskinbefälsförbundet, svenska stewartsföreningen och
svenska sjöfolksförbundet, att intet vore att erinra mot att löneavdrag för
skatt till Sverige verkställdes med viss procent å lön, som utbetalades till
utländska sjömän, anställda å svenska fartyg. Dock skulle därigenom måhända
förvecklingar komma att uppstå på grund av gällande överenskommelser
till undvikande av dubbelbeskattning mellan Sverige och vissa andra
stater. För undanröjande därav därav borde i fall av behov förhandlingar
upptagas med vederbörande utländska stat. Denna fråga skulle också kunna
bringas till lösning genom en internationell konvention rörande sjöfolks beskattning
av inkomst å fartyg. En sådan lösning torde man dock kunna dröja
med i avvaktan på de praktiska verkningarna av förstnämnda förfaringssätt.

Även åtskilliga sjömanshusdirektioner tillstyrka införandet av bestämmelser
örn löneavdrag för utländska sjömän, anställda å svenska fartyg.

Beträffande de föreslagna övergångsbestämmelserna, såvitt
angår sjömän, ifrågasätter kommerskollegium, i anslutning till vad kollegium
tidigare anfört angående definitiv beskattning av sjömän genom löneavdrag,
huruvida icke för sjömännens del skatterna pa grund av 1946 och
1947 års taxeringar borde helt efterskänkas och sålunda hänsyn icke tagas
till örn inkomsten under 1945 och 1946 överstigit inkomsten under 1947 och

284

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

Departementschefen.

1948. Till stöd för ett dylikt förfarande torde även kunna anföras, att i varje
fall i 1945 års inkomster inginge krigsriskersättningar, vilka kunde uppgå
till jämförelsevis betydande belopp, och att sjömännen under synnerligen
riksfyllda förhållanden fullgjort en tjänstgöring, som varit till stort gagn för
det allmänna. Det finge vidare framhållas, att vid ett genomförande av alternativ
lil tabellsystemet vore avsett att under de två första åren tillämpas
endast för sjömän och att det därför endast bleve denna kategori, som skulle
komma att få erlägga skatt för sina högre inkomster under 1945 och 1946
så sent som förut angivits, under det att för övriga skattskyldiga hänsyn till
högre inkomster 1945 och 1946 komme att tagas redan vid preliminärbeskattningen.
Slutligen torde även beaktas, att det med hänsyn till de besvärliga
uppbördsförhållanden, som rådde beträffande sjöfolket, säkerligen komme att
bliva förenat med betydande svårigheter och kostnader för det allmänna att
i efterhand indriva här ifrågavarande tilläggsskatter.

Otvivelaktigt innebär vårt nuvarande uppbördsförfarande särskilda olägenheter
för sjömän, i synnerhet för dem som äro anställda å fartyg i utrikes
fart. För dessa skattskyldiga föreligga ofta svårigheter att erlägga utskylderna
vid de uppbördsterminer eller uppbördsstämmor, varvad de förfalla;
dessa svårigheter äro särskilt framträdande beträffande ogifta sjömän av
manskaps grad, vilka ofta icke hava någon som kan tillvarataga deras intressen
i hemlandet. Det händer därför i många fall, att utskyldema icke inbetalas
vid uppbördstermin eller uppbördsstämma utan bliva restförda. Då utskyldema
därefter skola indrivas, kan den skattskyldige anträffas kanske
först efter en lång tid. De redan restförda utskyldema kunna då hava utökats
med nya sådana, och den skattskyldige kan endast med stora svårigheter
gälda nytillkommande skatt; dessa svårigheter ökas självfallet, därest
sjömannen under längre eller kortare tid saknar arbete.

De nyssnämnda olägenheterna torde i huvudsak komma att försvinna,
därest det föreslagna uppbördsförfarandet genomföres. Under de tider, då
sjömannen har arbete och uppbär inkomst, uttages omedelbart den på inkomsten
belöpande skatten genom avdrag å lönen och inbetalas till uppbördsmyndigheten
genom arbetsgivarens försorg. Då sjömännen av manskaps grad
i regel icke hava annan inkomst än den som härflyter av arbetet till sjöss,
torde den kvarstående skatten, därest sådan kan komma att påföras, uppgå
till relativt obetydligt belopp. Gäldandet av den kvarstående skatten, vilket
ikaledes skall ske genom avdrag å lönen, torde därför normalt icke böra
medföra några särskilda svårigheter.

Därest taxering icke skedde i sådana fall, då sjöman endast haft inkomst
av anställning ombord å fartyg, och avräkning av preliminär skatt mot slutlig
sålunda icke heller ägde rum, skulle härav följa en betydande förenkling
i de åligganden, som skulle ankomma på ifrågavarande skattskyldiga, befälhavare
och rederier ävensom vederbörande myndigheter. Denna förenkling
komme å andra sidan att medföra att i åtskilliga fall, då sjöman under längre
tider av året vöre arbetslös, för hög skatt komme att uttagas utan att möjlig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

285

het förefunnes för vederbörande att efter verkställd avräkning återfå det
för mycket erlagda beloppet. Den berörda nackdelen skulle visserligen kunna
i viss mån undvikas därigenom att skatt till kommun utginge för alla
sjömän efter en enhetlig skattesats lika med den, som gäller vid beskattning
för gemensamt kommunalt ändamål. Emellertid finner jag det föreslagna
uppbördssystemet ägnat att för sjömännens del avhjälpa de med det
nuvarande systemet förknippade olägenheterna i sådan mån, att med frågan
örn ytterligare förenklingar beträffande taxering och uppbörd kan anstå till
dess praktiska erfarenheter vunnits av verkningarna av det nya systemet.
Jag är icke heller beredd att i detta sammanhang taga ställning till frågan
om skäligheten av att för sjömännens del införa en kommunalbeskatlning
efter en enhetlig skattesats. Vad angår de naturaförmåner, som sjöman åtnjuter
ombord, torde dessa — i likhet med naturaförmåner i allmänhet —
böra värderas med hänsyn tagen till förmånernas beskaffenhet; härav lärer
följa att förmånen av kojplats ombord bör upptagas till betydligt lägre
värde än förmånen av fri bostad i land.

Även om sjömännen sålunda icke — åtminstone för närvarande — böra
försättas i sådan särställning i skatte- och uppbördsavseende som förut angivits,
erfordras dock, såvitt angår uppbördsförfarandet, vissa särskilda bestämmelser
för sjömän. Med sjöman torde härvid böra förstås den som är
inskriven vid sjömanshus; uppgift örn vem som är sjöman torde böra upptagas
i mantalslängden och därjämte å de avtryckskort, vilka böra tillställas
lokal skattemyndighet. Debetsedel, avseende sjöman, bör sålunda avsändas
senast den 15 november året näst före inkomståret för att densamma skall
komma vederbörande tillhanda senast under mitten av januari, överlämnar
icke sjöman debetsedel, avseende preliminär skatt, till befälhavaren, bör
löneavdrag verkställas med endast tjugu procent; högre avdrag torde icke
böra verkställas med hänsyn till att orsaken till att debetsedeln icke överlämnats
i flertalet fall kan antagas vara, att debetsedeln icke kommit sjömannen
tillhanda i vederbörlig tid. Redovisningen av de genom löneavdrag
innehållna beloppen bör lämpligen ske pa liknande sätt, som stadgats
i fråga örn inbetalning av hyres- och redareavgifter till handelsflottans
pensionsanstalt. De innehållna beloppen böra salunda av vederbörande rederi
— oavsett om antalet arbetstagare överstiger 25 eller icke — antingen insättas
å det förut omförmälda särskilda postgirokontot för skatteavdelningen
vid postkontoret i residensstaden i del län, där vederbörande rederi bär sitt
huvudkontor, eller genom girering överföras till postgirokontot för skatteavdelningen
vid postgirokontoret, varjämte skatteanvisningarna ävensom summerad
förteckning böra översändas till nämnda skatteavdelning. Särskilt tillstånd
av länsstyrelsen torde icke böra erfordras för redovisning i nyssnämnda
ordning. Befälhavare bör vid redovisning av skatt till rederiet för de å
fartyget anställda insända skatteanvisningar och summerad förteckning över
dessa, varjämte befälhavaren bör förse debetsedel med kvitto å inbetalt belopp.
Redovisning på angivna sätt bör ske av belopp, som skolat inbetalas
under viss uppbördstermin, senast den sista dagen i andra månaden elter

286

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

den månad, varunder nämnda termin infallit. Därest hinder möter mot redovisning
inom sålunda föreskriven tid, bör länsstyrelsen i det län, där vederbörande
rederis huvudkontor är beläget, äga efter framställning bevilja anstånd
därmed, i regel dock högst en månad. Inbetalas icke de innehållna
beloppen inom den nu föreskrivna tiden, bör arbetsgivaren gälda restavgift.
Sjöman, som gäldar skatt inom nämnda tid, bör tydligen icke erlägga restavgift;
härvid torde den av beredningen föreslagna bestämmelsen om befrielse
för sjöman från att gälda restavgift, vilken bestämmelse avser viss längre
tid, böra utgå.

I anledning av vad kommerskollegium anfört rörande de av uppbördsberedningen
föreslagna övergångsbestämmelserna, vill jag här allenast erinra
om det innehåll, som enligt departementsförslaget givits åt övergångsbestämmelserna.
Att sjöman under 1945 uppburit krigsriskersättning och i följd
därav kommer att hava större inkomst vid 1946 års taxering än vid 1948
års, kommer sålunda icke att i och för sig medföra, att någon del av den
skatt för inkomsten, som förfaller efter den 1 januari 1947, undantages från
den eljest stadgade skatteeftergiften.

Frågan om uttagande genom löneavdrag av skatt av utländska sjömän, anställda
å svenska fartyg, torde icke böra upptagas till prövning i detta sammanhang.

B. Skatteplikt för folkpension samt avdragsrätt för pensionsavgift.

Då det med hänsyn till det föreslagna uppbördsförfarandet skulle vara fördelaktigt,
att avdrag för avgift enligt lagen om folkpensionering icke medgåves
vid taxering, föreslår uppbördsberedningen, att den nu enligt 46 § 2 mom.
kommunalskattelagen och 4 § förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
medgivna rätten till dylikt avdrag avskaffas. För att skattskyldig
genom den förlorade avdragsrätten icke skall komma i sämre ställning,
föreslår beredningen samtidigt, att folkpension enligt 6 § lagen om folkpensionering
hänföres till icke skattepliktig inkomst. Skulle förslaget i nu berörda
del icke anses böra genomföras, föreslås att i stället i de i skattetabellerna
angivna skattebeloppen skola inräknas mot förekommande inkomstbelopp
svarande avdrag för folkpensionsavgift.

Ledamoten Sivert uttalar, att då ett förslag örn undantagade av folkpension
från skatteplikt krävde en mera allsidig utredning rörande verkningarna
därav i olika hänseenden han icke vore beredd att tillstyrka beredningens
förslag i denna del. I likhet med majoriteten ansåge Sivert, att det visserligen
ur uppbördssynpunkt skulle vara lämpligt, om folkpensionerna kunde undantagas
från skatteplikt, men att detta icke utgjorde någon nödvändig förutsättning
för uppbördsreformen.

(Betänkandet s. 309 och 532.)

Uppbördsberedningens förslag örn upphävande av gällande bestämmelser
om avdrag vid taxering för pensionsavgift enligt 1 § lagen om folkpensionering

Kungl. Maj-.ts proposition nr 370.

287

samt om skattefrihet för folkpension tillstyrkes eller lämnas utan erinran
av flertalet av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna.

Pensionsstyrelsen anför:

Beredningen har föreslagit, att folkpension enligt 6 § lagen om folkpensionering
skall hänföras till icke skattepliktig inkomst. Motsvarande förslag
framfördes i det av dåvarande t. f. underståthållaren K. G. A. Sandström år
1941 avgivna betänkandet med allmänna riktlinjer för åstadkommande av tidigare
inbetalning av utskylder. Med folkpension jämställdes därvid invalidunderstöd,
blindhetsersättning, moderskapspenning, mödrahjälp, barnbidrag,
bidragsförskott samt understöd och bidrag enligt lagen den 18 juni 1937 om
kommunala pensionstillskott m. m. Det sålunda framlagda förslaget tillstyrktes
av pensionsstyrelsen i yttrande den 30 april 1941. I detta sammanhang
vill styrelsen erinra örn att frågan om skattebefrielse för tilläggspensioner
efter väckta motioner behandlats av 1939 och 1944 års riksdagar. Bevillningsutskottet
vid 1944 års riksdag avstyrkte förslaget om skattebefrielse och
framhöll bland annat, att utskottet i likhet med 1939 års bevillningsutskott
ansåge sig böra understryka vikten av att den möjlighet till differentiering av
beskattningen efter skatteförmågan, som kunde vinnas genom tillämpning av
bestämmelserna örn avdrag vid ömmande omständigheter, begagnades i sådana
fall, då skäl därtill förefunnes, samt att det torde kunna antagas att
förutsättningar för beviljande av dylikt avdrag ofta förelåge. Ytterligare får
pensionsstyrelsen erinra om att dyrtidstillägg å folkpension, invalidunderstöd
och barnbidrag samt å blindhetsersättning utgår med ej ringa belopp. Vidare
ha provisoriska förstärkningar av tilläggspensioner, invalidunderstöd och
blindhetsersättningar införts. Ävenså har en lag örn provisoriska utjämningspensioner
och utjämningsunderstöd beslutats. Slutligen må framhållas att
socialvårdskommittén för närvarande är sysselsatt med frågan om en revision
av folkpensioneringen. I avvaktan härpå och med hänsyn till vad i övrigt
här ovan anförts anser sig styrelsen för närvarande icke kunna ta ställning
till frågan örn skattefrihet eller icke. Skulle skattefrihet för folkpension
m. m. emellertid medgivas, torde samtidigt såsom beredningen föreslagit, rätten
till skattefrihet för folkpensionsavgifter böra bortfalla.

Jag är icke beredd att på grundval av den i detta ärende föreliggande utredningen
taga ställning till frågan, huruvida folkpension enligt lagen om
folkpensionering bör hänföras till icke skattepliktig inkomst och i samband
därmed den nu medgivna avdragsrätten för avgifter enligt samma lag bör
upphävas. Genomförandet av uppbördsberedningens förslag härutinnan torde
icke heller utgöra en oundgänglig förutsättning för det föreslagna uppbördsförfarandets
genomförande.

Det avdrag å 100 kronor, som enligt departementsförslaget skall inarbetas
i skattetabellerna, torde få anses täcka jämväl förenämnda avdrag för pensionsavgifter.

Jag vill i detta sammanhang även erinra örn att enligt vad jag tidigare
förordat utfallande folkpension skall undantagas från preliminärbeskattning.

Departements chefen.

288

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

C. Avdrag för allmänna skatter till kommun eller annan kommunal samfällighet
vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Uppbördsberedningen föreslår sådan ändring i 4 § förordningen om statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt, att avdrag vid den statliga taxeringen medgives
för sådan slutlig eller tillkommande skatt, som utgöres av skatt till
kommun eller annan samfällighet och som under beskattningsåret här i riket
påförts skattskyldig.

Som en konsekvens härav föreslås till skattepliktig inkomst skola hänföras
slutlig eller tillkommande skatt, som avkortats, restituerats eller avskrivits,
i den mån avdrag därför av skattskyldig åtnjutits vid tidigare års
taxeringar.

Skulle sålunda avskrivet skattebelopp åter uppdebiteras i räkenskapen,
föreslås detta skola jämställas med den skattskyldige påförd tillkommande
skatt, för vilken avdragsrätt föreligger.

(Betänkandet s. 309 och 310.)

Uppbördsberedningens förslag om ändrade bestämmelser i fråga om avdrag
för allmänna skatter vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
tillstyrkes eller lämnas utan erinran av flertalet hörda myndigheter och sammanslutningar.
I ett par yttranden framföras emellertid vissa erinringar mot
förslaget.

Styrelsen för Sveriges häradsskrivarförening anser, att avdrag för kommunala
utskylder icke borde medgivas.

Landsorganisationen i Sverige framhåller vidare, att det vore erforderligt
att skattebetalningen lojalt fullgjordes, för att det föreslagna systemet skulle
bliva rättvist. I detta hänseende borde man hava rätt att ställa vissa förväntningar
på det föreslagna uppbördssystemet, men detta vore också nödvändigt,
enär eljest den sålunda föreslagna regeln ytterligare skulle accentuera det förhållandet
att de lojala skattebetalarna finge bära bördan även för mindre
lojala.

Kammarrätten påpekar att, då debetsedel i vissa fall skulle tillställas skattskyldig
först under januari månad, uttrycket »som under beskattningsåret här
i riket påförts skattskyldig» syntes i författningsförslaget till 4 § förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt böra ändras så, att det komme att
omfatta även skatt, som påfördes i januari månad under taxeringsåret.

Kammarrätten uttalar vidare, att skattskyldig vid taxering till statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt åren 1947 och 1948 väl icke vid förmögenhetsberäkningen
borde erhålla avdrag för oguldna skatter, påförda på grund av
taxering åren 1946 och 1947, i den mån dessa skulle efterskänkas. På grund av
den dubbelställning, som under åren 1947 och 1948 erlagda skatter intoge,
kunde detta dock måhända vara något tvivelaktigt. Då de skattskyldiga oberoende
av sin inkomst under åren 1947 och 1948 hade att erlägga berörda
skatter, syntes desamma närmast böra betraktas som skuld och avdrag vid
förmögenhetsberäkningen böra medgivas. Örn ett sådant stadgande ansåges
lämpligt, borde det hava sin plats i övergångsbestämmelserna.

Kungl. Maits proposition nr 370.

289

Jag har intet att erinra mot uppbördsberedningens förslag till ändring av Departementsbestämmelserna
om rätt till avdrag för kommunala utskylder vid taxeringen chefentill
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Då enligt departementsförslaget
påföring av slutlig skatt skall ske senast i december, föreligger icke anledning
att ändra 4 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt på sätt
kammarrätten föreslagit. Med den utformning, som övergångsbestämmelserna
enligt departementsförslaget erhållit, torde icke heller finnas skäl att komplettera
dessa på sätt kammarrätten ifrågasatt.

D. Utskyldsstrecket vid kommunal rösträtt och kommunala uppdrag m. m.

Enligt uppbördsberedningens förslag skall det nu i åtskilliga kommunala
författningar intagna stadgandet, att för rösträtt vid kommunala val samt
för rätt att innehava vissa kommunala uppdrag m. m. erfordras, att vederbörande
erlagt honom påförda utskylder till kommunen, ersättas med en bestämmelse
att i nämnda hänseenden skall gälla, att vederbörande erlagt honom
påförda statliga och kommunala utskylder. (Betänkandet s. 315—317.''

Sedan numera genom lagar den 1 och den 22 juni 1945 utskyldsstrecket Departements.
upphävts i fråga om kommunal rösträtt och innehav av kommunala upp- thelen.
drag, förfaller det av uppbördsberedningen väckta förslaget.

I anledning av utskyldsstreckets borttagande torde jämväl böra upphävas
det i 12 § 1 mom. taxeringsförordningen upptagna stadgandet, att annan
icke må väljas till ledamot i taxeringsnämnd m. m. än den som under det
år, då valet äger rum, haft att utgöra allmän kommunalskatt eller statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt eller särskild skatt å förmögenhet och som
jämväl, i den mån utskylderna vid tiden för valet varit förfallna, erlagt desamma.
Motsvarande stadgande i 12 § 3 mom. taxeringsförordningen torde
likaledes böra upphävas.

VI. Special motivering.

A. Förslag till upphördsförordning.

1 §■

Värnskatt har icke särskilt upptagits i departementsförslaget. Därest ny
förordning om värnskatt utfärdas, torde i denna förordning böra angivas,
att värnskatt i förevarande hänseenden är likställd med inkomst- och förmögenhetsskatt.

2 §.

Kammarrätten anför:

De i 2 § införda nya termerna synas ägnade att förenkla författningstexten.
Ännu ett steg i samma riktning skulle tagas, örn en särskild term
kunde införas för »året näst före inkomståret», det år då debitering i regel
äger rum »Debiteringsåret» skulle kanske framkalla missförstånd i sådana
fall då debitering skett under inkomståret, och ett helt nytt ord, t. ex. »föråret»
synes därför vara att föredraga.

Bihang lill riksdagens protokoll 1965. 1 sami. Nr

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

Departements chefen.

I förevarande paragraf torde även böra angivas vad som förstås med
lokal skattemyndighet. Däremot synes det icke vara erforderligt att i författningen
införa en särskild beteckning för »året näst före inkomståret».

3 §.

Kammarrätten anför:

Beträffande 3 § andra stycket får anföras följande. Uttrycket »inkomst av
tjänst, som hänför sig till skattskyldigs huvudsakliga arbetsanställning eller
eljest utgör dennes huvudsakliga inkomst» synes icke vara så klart som i
detta sammanhang vore önskligt. Om t. ex. en fabrikör med 100 000 kronors
inkomst dessutom har arvode som styrelseledamot i ett bolag nied 500
kronor, utgör detta uppdrag hans huvudsakliga arbetsanställning. Bolagets
kassör måste då fråga sig, om han verkligen kan vara skyldig att använda
det obetydliga arvodet till betalande av fabrikörens hela skatt. Han skulle
antagligen tolka ordet »eljest» så, att då styrelsearvodet icke utgör fabrikörens
huvudsakliga inkomst, avdrag icke skall ske. Kammarrätten vill för
sin del ifrågasätta, örn icke bestämmelsen i fråga lämpligen borde erhålla
denna innebörd. Stadgandet blir svårt att tolka även av den anledningen, att
man frestas till den reflexionen, att en skattskyldigs inkomst av tjänst, som
utgör hans huvudsakliga inkomst, alltid måste härflyta från hans huvudsakliga
arbetsanställning.

Av motiveringen å s. 264 i uppbördsberedningens betänkande synes emellertid
framgå, att meningen är, att avdrag, motsvarande hela fabrikörens
skatt, skall ske från arvodet, så långt det förslår, såvida icke lokal skattemyndighet
medger befrielse. Uttrycket »eljest utgör dennes huvudsakliga
inkomst» syftar förmodligen på pension m. m. Ett förtydligande synes emellertid
erforderligt.

Av författningsförslaget framgår icke klart, vilka skattskyldiga som skola
påföras B-skatt. Det är så mycket angelägnare att detta kommer till tydligt
uttryck, som sådana skattskyldiga i vissa fall enligt 18 § äro skyldiga att
avgiva deklaration och stadgandet således bör kunna tolkas av allmänheten.
Bestämmelsen att skatt skall utgå enligt debitering för annan inkomst än av
tjänst antingen för inkomst från skattskyldigs samtliga förvärvskällor eller
i vissa fall för inkomst allenast från annan förvärvskälla än tjänst, synes
efter ordalydelsen innebära, att därest skattskyldig har inkomst av tjänst
och dessutom t. ex. en obetydlig inkomst av kapital, preliminär B-skatt skall
utgå. Detta är emellertid uppenbarligen icke meningen. Enligt kammarrättens
ovan uttalade mening förefaller det lämpligast med en bestämmelse, att därest
skattskyldigs huvudsakliga inkomst icke är inkomst av tjänst, preliminär
B-skatt skall utgå, i annat fall preliminär A-skatt jämte i fall varom förmäles
i 23—26 §§ preliminär C-skatt. Anses det lämpligare att skattskyldig
utgör B-skatt endast örn han icke har inkomst av tjänst, bör detta utsägas.

Enligt beredningens motiv å s. 224 och 226 i betänkandet skall inkomst
av tillfällig förvärvsverksamhet undantagas från taxering till preliminär Cskatt.
Detta torde också vara nödvändigt, då inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet
icke särskilt redovisas i taxeringslängd. Sådan inkomst skulle
alltså likställas med inkomst av bisysslor, så att preliminär skatt skulle utgå
allenast på begäran av den skattskyldige. Enligt lagtextens ordalydelse skall
däremot preliminär C-skatt utgå jämväl för inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

291

I förtydligande syfte hava åtskilliga ändringar vidtagits i paragrafen. Dep^f^nla’

I det av kammarrätten anförda exemplet skall preliminär C-skatt utgå
för inkomsten av rörelse, varför förhöjt löneavdrag sålunda icke ifrågakommer.

* §■

I fråga om den i 1 mom. första stycket vidtagna ändringen må hänvisas
till vad som anföres under 7 §.

5 §.

Uppbördsberedningen anför:

Det bör icke åligga debiteringsförrättaren att verkställa någon mera ingående
undersökning för att utröna, huruvida barn, som här avses, kan antagas
komma att under inkomståret uppbära minst 600 kronors inkomst. Framgår
icke av senast upprättade taxeringslängder och ändringslängder, att barnet
tidigare haft inkomst av nyssnämnda storlek, eller av befolkningsregistret,
att barnet har yrke, som kan antagas giva inkomst av nämnda storlek,
och finnes ej heller eljest anledning antaga, att inkomsten kommer att under
inkomståret uppgå till 600 kronor, bör fadern medgivas familjeavdrag för
barnet.

Uppbördsberedningens uttalande föranleder icke någon erinran från ram DepartemenU -

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar, att bestämmelsen i andra stycket av
förevarande paragraf, att därest inkomst uppbures för fortare tidsperiod än
en vecka, preliminär skatt icke skulle utgå mer än en gång i veckan, syntes
något dunkel vid jämförelse med föreskriften i 46 § tredje stycket, enligt vilken
löneavdrag skulle ske endast under förutsättning att arbetsanställningen
varat minst en vecka. För undvikande av missförstånd borde stadgande^
förtydligas.

Andra stycket syftar på sådana fall, då vid anställning under längre tid Departementän
en vecka löneutbetalning sker mera än en gång i veckan. En ytterligare c efen''
utbyggnad av författningstexten i denna del synes icke vara erforderlig. a

7 §.

Kammarrätten anför:

Uttrycket »då inkomst icke uppbäres för bestämd tidsperiod» synes knappast
tillräckligt klart i betraktande av att stadgandet bör kunna tolkas av
allmänheten. Många personer skulle troligen anse, att ett ackordsöverskott
uppbures för bestämd tidsperiod, så snart man vet under vilken tid arbetet
utförts. Bestämmelsens innebörd kunde utvecklas i anvisningar till 7 §. I

I anledning av vad kammarrätten anfört bar i förtydligande syfte ändring Departementsskett
i första punkten. Motsvarande ändring bar skett i 4 § 1 mom. första
stycket.

Departements chefen -

Departements chefen.

292 Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

15 §.

Vad som uttalats under 5 § äger motsvarande tillämpning i fråga örn
denna paragraf.

16 §.

Uppbördsberedningen yttrar:

Kan skattskyldig med stöd av befolkningsregistret och andra tillgängliga
uppgifter antagas bliva för inkomståret mantalsskriven inom annan lokal
skattemyndighets tjänstgöringsområde än det, inom vilket han mantalsskrivits
för nästföregående år, skall den senare myndigheten till den förra myndigheten
översända de uppgifter, som erfordras för beräkning av den preliminära
skatten för inkomståret (uppgift om taxerat belopp, taxerad inkomst
och beskattningsbar förmögenhet, örn avdrag för s. k. ömmande omständigheter
m. m.).

Mantalsskrives skattskyldig i annan kommun än den, där han enligt i första
stycket omförmälda uppgifter antagits skola bliva mantalsskriven, skall den
lokala skattemyndigheten i sistnämnda kommun skyndsamt verkställa den
ändring i beräkningen av preliminär skatt, som härav må föranledas. Är den
lokala skattemyndigheten i förstnämnda kommun annan än den i sistnämnda
kommun, skall den senare myndigheten skyndsamt till den förra översända
de uppgifter, vilka må erfordras för den ändrade beräkningen av den preliminära
skatten.

Då — såsom i den allmänna motiveringen omförmälts — debetsedlar å
preliminär skatt, varför löneavdrag skall ske, i regel icke skola översändas
till de skattskyldiga förrän senast den 18 januari under inkomståret, kan
frågan huruvida skattskyldig skall för inkomståret mantalsskrivas i annan
kommun än den, där han mantalsskrivits för nästföregående år, bedömas
på grundval av redan verkställda mantalsskrivningsförrättningar.

17 §■

Kammarrätten ifrågasätter, huruvida man icke för ernående av enhetlig
terminologi borde använda uttrycket »preliminär självdeklaration», i synnerhet
örn denna skulle avgivas på heder och samvete. I

I enlighet med vad kammarrätten anmärkt torde ifrågavarande deklaration
böra benämnas preliminär självdeklaration.

18 §.

Kammarrätten uttalar, att 1 mom. av förevarande paragraf icke syntes
hava erhållit en fullt tillfredsställande avfattning. Lydelsen gåve lätt det intrycket,
att t. ex. en elev i sista klassen, som avsåge att efter skolans slut
söka arbete, skulle avgiva deklaration senast den 20 oktober under sitt sista
läsår. En deklaration, som avlämnades vid en sådan tidpunkt, skulle uppenbarligen
få föga praktiskt värde. Deklarationen borde avgivas icke så snart
det kunde antagas att en person under ett visst år komme att uppbära inkomst
utan först då det kunde med någorlunda säkerhet beräknas, hur stor

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

293

denna inkomst komme att bliva. Efter jämförelse med 19 § andra stycket
och framför allt med den i 47 § tredje stycket stadgade påföljden borde visserligen
föga återstå att erinra mot förslagets innebörd, men för menige man
syntes ett förtydligande vara erforderligt, t. ex. genom tillfogande av en anvisningspunkt
och nödiga upplysningar till vederbörande deklarationsblankett.

Preliminär självdeklaration skall icke avgivas förrän skattskyldig har grundad
anledning att antaga, att han kommer att uppbära inkomst (det är t. ex.
bestämt att han skall börja rörelse eller tillträda viss tjänst). Upplysning
härom torde böra intagas å den blankett till preliminär självdeklaration,
som det bör ankomma på Kungl. Majit att fastställa.

19 §.

Sveriges industriförbund, Stockholms handelskammare, svenska bankföreningen
och svenska försäkringsbolags riksförbund framhålla angelägenheten
av att arbetet med upprättande av preliminära deklarationer icke bleve
över hövan betungande. Av det formulär, som förutsattes skola fastställas,
borde därför klart framgå, att någon specifikation av bruttoinkomst och omkostnader
icke skulle lämnas och att allenast summan av de allmänna avdragen
skulle uppgivas.

Överståthållarämbetet anför:

Bestämmelserna i 19 § angående avlämnande av preliminär deklaration
innebära, att sådan skall ingivas senast den 20 oktober året före inkomståret;
därjämte kan dylik deklaration ingivas och föranleda preliminär taxering
under inkomståret. Uppenbarligen är emellertid meningen, att preliminär
deklaration skall kunna ingivas även under tiden mellan den 20 oktober året
före inkomståret samt den 1 januari sistnämnda år. Bestämmelsen torde böra
omformuleras i överensstämmelse härmed.

Skattskyldig torde i regel icke böra åläggas att lämna specifikation av inkomster
och utgifter i viss förvärvskälla eller specifikation av allmänna avdrag.

Enligt vad i den allmänna motiveringen till departementsförslaget anföres
skall preliminär självdeklaration till ledning för preliminär taxering, som
äger rum under den ordinarie debiteringsperioden, avlämnas senast den 1
december året näst före inkomståret. Inkommer deklaration senare, bör likväl
lokal skattemyndighet, därest så kan ske utan åsidosättande av övriga
brådskande arbetsuppgifter, taga hänsyn till deklarationen vid beräkningen
och debiteringen av preliminärskatten. Är delta icke möjligt, bör myndigheten,
sedan det ordinarie debiteringsarbetet slutförts, ulan särskild ansökan
från den skattskyldige vidtaga den jämkning i den debiterade preliminärskatten,
som må föranledas av de i deklarationen angivna uppgifterna.

21 §.

Länsstyrelsen i örebro län anför:

Enligt 21 § äger skattemyndigheten anmana skattskyldig att avgiva preliminär
deklaration. Det är svårt att förstå varpå en sådan anmaning skall

Departements chefen.

294

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

Departements chefen.

grundas. I ett eller annat enstaka fall kan väl tänkas ingå eller eljest införskaffas
underrättelse om att en skattskyldig anses hava gjort sådana vinster,
att skäl för anmaning kan antagas föreligga. Men beträffande det stora flertalet
skattskyldiga saknas grund för anmaning. Av vad redan sagts framgå
de svårigheter, som möta att långt i förväg beräkna årsinkomsten av rörelse
eller fastighet. Dessa svårigheter äro så stora, att man icke får begära att en
skattskyldig skall finna sig föranlåten att så tidigt som här förutsättes i preliminär
deklaration anmäla att han troligen kommer att få större inkomst,
då han till grund härför icke har annat än lösa antaganden. Anmaningsinstitutet
blir här ett slag i luften, dock för den skattskyldige, som icke kan
lämna begärda uppgifter, betänkligt nog, då ansvar för försummad deklaration
kan ifrågakomma.

Såsom uppbördsberedningen uttalat (betänkandet s. 222 och 223) torde det
vara endast i sällsynta fall, som den lokala skattemyndigheten, därest skattskyldig
icke inkommer med preliminär självdeklaration, erhåller kännedom
om att sådana omständigheter äro för handen, att deklarationsskyldighet
föreligger. Skulle myndigheten emellertid beträffande viss person hava anledning
antaga, att den preliminära skatten bör beräknas till högre belopp
än som skulle utgå på grundval av den senast verkställda årliga taxeringen,
torde myndigheten böra äga rätt att, därest skattskyldig icke avgiver preliminär
självdeklaration, anmana honom att inkomma därmed. Har skattskyldig
avgivit ofullständig deklaration, bör myndigheten vidare äga rätt att
anmana honom att fullständiga densamma.

23—26 §§.

Kammarrätten anför, att i 26 § borde utsägas, för vilka fall bestämmelsen
i 18 § 1 mom. 2) upphävdes, t. ex. genom att orden »till ledning vid taxering
till preliminär C-skatt» infördes efter ordet »deklaration».

I de fall, som avses i 24 § andra stycket, torde preliminär C-skatt böra beräknas
med ledning av preliminär taxering endast därest den i nämnda författningsrum
angivna ändringen i den inkomst, som skatten avser, uppgår
till minst sexhundra kronor och tillika ändringen i det sammanlagda taxerade
beloppet eller den sammanlagda taxerade inkomsten utgör minst en femtedel
av berörda belopp eller inkomst vid taxeringen året näst före inkomståret.
Ifrågavarande författningsrum har utformats i överensstämmelse härmed.
Motsvarande ändring har skett i 26 §. I sistnämnda paragraf har den av beredningen
föreslagna tidpunkten den 20 oktober, i överensstämmelse med
den enligt departementsförslaget ändrade lydelsen av 19 § andra stycket, ändrats
till den 1 december. 26 § har därjämte kompletterats på sätt kammarrätten
föreslagit.

I förtydligande syfte hava vidare vissa ändringar vidtagits i 23—25 §§.

28 §.

Uppbördsberedningen yttrar:

Infaller den 12 i en månad å söndag eller annan allmän helgdag eller å
påskafton, utgår icke uppbördsterminen, jämlikt 2 § lagen den 30 maj 1930
örn beräkning av lagstadgad tid, förrän å nästa söckendag.

295

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

De särskilda omständigheterna, som omförmälas i andra stycket andra
punkten, avse exempelvis ett sådant fall, att under tiden den 5 den 12 i en
månad infalla så många helgdagar eller därmed likställda dagar, att den tid,
varunder uppbörd kommer att äga rum, blir för kort. Kungl. Maj .t bör da
äga rätt att, efter generalpoststyrelsens hörande, föreskriva, att uppbördsterminen
skall infalla under annan tid än den normala.

Vad beredningen yttrat giver icke anledning till erinran från min sida. Departements 31

§.

Kammarrätten uttalar, att beräkningen av preliminär C-skatt enligt 31 §
syntes bliva ganska tidsödande. Den metod som angåves i alternativ III 78 §
förefölle att vara exaktare och väl också något enklare.

Den preliminära C-skatten torde, såsom kammarrätten anmärkt, bliva Departement*.
riktigare beräknad, därest den enligt alternativ III förordade metoden användes.
Då tillämpandet av berörda metod i varje fall icke torde komma att
medföra mera arbete än användandet av den av uppbördsberedningen föreslagna
metoden, förordar jag, att preliminär C-skatt skall beräknas på sätt
föreslagits enligt alternativ III.

Är fråga om äkta makar, som skola samtaxeras, bör vid beräkningen av
den preliminära C-skatten hänsyn tagas till bada makarnas beskattningsbara
belopp, beskattningsbara inkomst och beskattningsbara förmögenhet.

32 §.

Till belysande av bestämmelserna i denna paragraf må följande exempel
anföras.

1) Den preliminära skatten antages uppgå till 65 kronor. Skatten förfaller
då till betalning under de tre (65: 20) första uppbördsterminema under uppbördsåret,
därvid under den första terminen förfalla 25 (20 + 5) kronor och
under envar av de följande två terminerna 20 kronor.

2) Den preliminära skatten antages utgöra 142 kronor. Den förfaller då
till betalning under uppbördsårets samtliga terminer; under den första terminen
förfalla 27 (142: 6 = 234/0; 23 + 4=27) kronor och under envar av
de övriga fem terminerna 23 kronor.

37 §.

Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller, att i fråga om fördelning av
tillkommande skatt å uppbördsterminer ett samråd med länsstyrelsen eller
ett direkt beslut av länsstyrelsen kunde vara lämpligt. Länsstyrelsen ifrågasatte
därför, att bestämmelsen skulle kompletteras med tillägg »därest icke
länsstyrelsen i särskilt fall därom beslutar».

Jag finner icke anledning att föreslå ändring i uppbördsberedningens för- Departements.
slag, att lokal skattemyndighet ensam skall besluta, under vilken uppbörds- chefen''
termin tillkommande skatt skall förfalla till betalning. Skäl torde icke hel -

296

Departements chefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

ler föreligga att stadga skyldighet för lokal skattemyndighet att samråda
med länsstyrelsen, innan dylikt beslut fattas. Emellertid torde böra angivas,
att vid bestämmande av förfallotider enahanda grunder böra tillämpas,
som enligt 32 § gälla för preliminär B- eller C-skatt.

38 §.

För skattskyldig torde böra uppläggas uppbördskort särskilt för preliminär
skatt och särskilt för slutlig och kvarstående skatt. Uppbördskort bör
upprättas särskilt för varje uppbördsår.

39 §.

Denna paragraf motsvarar i huvudsak § 4 mom. 1 första stycket uppbördsreglementet.

W §.

Tjänstemännens centralorganisation framhåller, att arbetstagarna av olika
anledningar icke ville upplysa arbetsgivarna om sina ekonomiska förhållanden.
Detta borde också vara möjligt att undvika. Debetsedlarna borde sålunda
utformas på ett sådant sätt, att arbetsgivaren icke erhölle kännedom
örn andra uppgifter än dem, som vore absolut nödvändiga för att han skulle
kunna verkställa löneavdragen. Detta skulle kunna ske genom perforering
på lämpligt sätt av debetsedeln så att den anställde kunde avskilja och behålla
den del, som saknade intresse för arbetsgivaren. Organisationen tillmätte
dessa synpunkter stor betydelse. Det torde heller icke möta några
större svårigheter att taga hänsyn till detta önskemål.

Därest ifrågavarande önskemål skulle tillgodoses, torde detta komma att
medföra ett icke obetydligt merarbete för vederbörande myndigheter. Då
detta icke kan anses tillräckligt motiverat av det ändamål, som därmed skulle
tjänas, anser jag mig icke kunna tillmötesgå det framförda önskemålet.

41 §.

Uppbördsberedningen anför:

Mantalsskrives skattskyldig för inkomståret i annan kommun än den, där
han vid utfärdande av debetsedel antagits skola bliva mantalsskriven, skall
ny debetsedel, jämte i förekommande fall skattetabell, skvndsamt tillställas
skattskyldig i utbyte mot tidigare utfärdad sådan.

Kammarrätten, länsstyrelsen i Stockholms län, styrelsen för Sveriges häradsskrivarförening
och kooperativa förbundet anmärka, att ordet »fastighet»
i sista stycket borde utbytas mot ordet »taxeringsenhet». Länsstyrelsen
ifrågasätter därjämte, om det icke vore möjligt att väsentligt utsträcka tiden
för ingivande av framställning för utfärdande av särskild debetsedel å fastighet.
Det syntes med hänsyn till den väntade livliga omsättningen å fastighetsmarknaden
vara önskvärt, att den begärda uppdelningen finge ske med
minsta möjliga tidsbegränsning; något tekniskt hinder att förlänga tidsfristen
avsevärt syntes icke föreligga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

297

Paragrafen har utformats i enlighet med vad i den allmänna motiveringen Departements.
chefen.

anförts.

Den i andra stycket i förslaget omförmälda anteckningen avser att upplysa
arbetsgivaren örn att arbetstagare, som icke till arbetsgivaren överlämnat
debetsedel å kvarstående skatt, icke har att utgöra sådan skatt; arbetsgivaren
skall i dylikt fall icke till lokal skattemyndighet göra anmälan, som
i 47 § fjärde stycket sägs.

Mantalsskrives skattskyldig, som i andra stycket avses, för inkomståret
i annan kommun än den, där han mantalsskrivits för beskattningsåret två år
före nu ifrågavarande inkomstår, och äro ifrågavarande kommuner belägna
inom olika lokala skattemyndigheters tjänstgöringsområden, bör myndigheten
i den senare kommunen översända meddelande, att kvarstående skatt
icke skall utgöras, till myndigheten i den kommun, där den skattskyldige
mantalsskrivits för året näst efter berörda beskattningsår; är vederbörande
för inkomståret mantalsskriven i annan än sistnämnda kommun och jämväl
inom annan lokal skattemyndighets tjänstgöringsområde, bör meddelandet
översändas till sistnämnda myndighet. Föreskrifter härom torde böra meddelas
i administrativ ordning.

I anledning av den i de nyss återgivna yttrandena gjorda anmärkningen
har i sista stycket beteckningen »fastighet» utbytts mot uttrycket »fastighet,
som särskilt taxerats». I enlighet med vad länsstyrelsen i Stockholms
län uttalat förordas, att den av uppbördsberedningen föreslagna tidpunkten
den 20 maj ändras till den 15 juni.

42 §.

Uppbördsberedningen anför:

Sedan debiteringsarbetet avslutats och senast före uppbördsårets ingång
skall lokal skattemyndighet på landet till länsstyrelsen insända det ena exemplaret
av upprättade uppbördskort, avseende skatt, som skall erläggas under
nämnda uppbördsår, jämte sammandrag över nämnda kort. Debiteras preliminär
skatt eller ändras genom jämkning redan debiterad sådan skatt under
löpande uppbördsår, skola de nya uppbördskort en jämte sammandrag, utvisande
beloppet av ytterligare påförd eller avgående skatt, månadsvis insändas
till länsstyrelsen. Upprättas under löpande uppbördsår nytt uppbördskort för
skattskyldig, för vilken preliminärskatten skall uttagas med ledning av skattetabell,
eiler erhåller sådan skattskyldig jämkning av preliminärskatten
eller debiteras tillkommande skatt skola de nya uppbördskorten eller besluten
örn jämkning likaledes månadsvis översändas till länsstyrelsen.

I stad skall lokal skattemyndighet till länsstyrelsen insända dels före uppbördsårets
ingång sammandrag över inom staden upprättade uppbördskort,
upptagande under nämnda uppbördsår förfallande skatt, dels ock månatligen
sammandrag över under månaden verkställd debitering, avseende preliminär
och tillkommande skatt.

Närmare bestämmelser i de ovan nämnda avseendena torde böra utfärdas
av Kungl. Maj:t.

Då uppbördskort jämte sammandrag inkommit lill länsstyrelsen, har länsstyrelsen
att i räkenskaperna vidtaga erforderliga bokföringsåtgärder. I stad
har lokal skattemyndighet att i sina räkenskaper vidtaga sådana åtgärder.

298

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

Vad i det följande sägs om länsstyrelse, gäller i tillämpliga delar även om
lokal skattemyndighet i stad.

Preliminär skatt omfattar statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, värnskatt,
särskild skatt å förmögenhet, kommunal inkomstskatt och pensionsavgift.
Där preliminärskattens belopp framkommer efter verkställd debitering,
föreligger möjlighet att — om än med svårighet — för varje skattskyldig
angiva, hur skatten fördelar sig å nämnda skattetitlar. Sådan möjlighet
förefinnes dock ej i fråga örn preliminärskatt, som beräknas med ledning av
skattetabell eller efter viss procentsats. Någon individuell titelfördelning av
den preliminära skatten under löpande uppbördsår torde emellertid icke
vara erforderlig.

Sammanlagda beloppet av inom varje kommun debiterad preliminärskatt
ävensom av influten preliminärskatt, som beräknats enligt skattetabell eller
efter viss procentsats, bör för löpande uppbördsår i räkenskaperna uppdebiteras
å särskild titel, förslagsvis benämnd »Preliminärskatt».

Sedan debitering av slutlig skatt verkställts, skall från nämnda skatt avräknas
häremot svarande preliminär skatt. Den slutliga skatten fördelas i
samband med debiteringen å skattetitlar, såväl individuellt för varje skattskyldig
som summariskt för kommunen, och uppdebiteras därefter i räkenskaperna
å vederbörliga inkomsttitlar. Samtidigt bör också preliminärskatten
summariskt fördelas å titlar och genom omföring från titeln »Preliminärskatt»
tillgodoföras vederbörliga inkomsttitlar. Den kvarstående skatten blir
genom dessa åtgärder likaledes summariskt fördelad på inkomsttitlar.

En individuell fördelning å titlar av preliminär och kvarstående skatt torde
ur budgetteknisk synpunkt icke vara erforderlig, utan det synes vara tillräckligt,
att en summarisk fördelning äger rum, vilken bör ske i förhållande till
vad som av den slutliga skatten faller å vederbörliga inkomsttitlar. Skillnaden
mellan de belopp, som med en specifik och en summarisk redovisning
tillgodoföras de olika titlarna, torde nämligen icke vara av sådan storlek, att
den har någon betydelse. En summarisk fördelning å titlar — i varje fall av
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, värnskatt och särskild skatt å förmögenhet
— torde därför kunna äga rum. Vad angår sådana medel, som
av statsverket skola redovisas till särskilda myndigheter, kunde måhända
en individuell redovisning synas erforderlig. Med det redovisningssystem,
som beredningen föreslår i fråga örn de kommunala utskylderna och enligt
vilket kommun eller annan kommunal samfällighet alltid erhåller vad som
beslutats till utdebitering, bliva nämnda utskylder närmast att likställa med
de statliga skatterna, och en summarisk redovisning bör därför kunna ske
jämväl av de kommunala utskylderna. Aven örn skogsvårdsavgift skall användas
för särskilt ändamål (för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet) torde
en summarisk redovisning giva så tillfredsställande resultat, att den bör kunna
tillämpas beträffande nämnda avgift. Då riksförsäkringsanstalten av
statsverket erhåller beloppet av de debiterade avgifterna, därvid statsverket
svarar för resterande avgifter, böra även dessa kunna redovisas summariskt.

Vad slutligen pensionsavgifter beträffar, måste däremot dessa avgifter redovisas
individuellt, enär folkpensionens grundbelopp är beroende av med
vilka belopp avgifterna erlagts.

Influtna pensionsavgifter redovisas lill pensionsstyrelsen. Debiteringsförrättaren
åligger att upprätta särskilda pensionsavgiftsförteckningar över alla
avgiftspliktiga med angivande av envar påförd pensionsavgift. Dessa förteckningar
översändas av debiteringsförrättaren till vederbörande redogörare för
kronoutskyldsrestantier före utgången av oktober månad året näst efter det,
för vilket avgifterna påförts. Redogöraren skall senast den 1 påföljande februari
till pensionsstyrelsen insända förteckningarna, försedda med anteck -

299

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

nius? om de avgifter, som icke blivit erlagda före december månads utgång.

I den mån avgifterna därefter erläggas, sker redovisning enligt särskilda tillläggsuppgifter.
Den individuella bokföringen hos pensionsstyrelsen grundar
sig på uppgifter örn vilka avgifter som icke erlagts.

Det nu gällande sättet för avgifternas redovisning torde fortfarande bora
tillämpas. Som ovan nämnts skall den preliminära skatten omfatta även pensionsavgift.
Med hänsyn härtill och till att pensionavgift skall äga förmånsrätt
före andra utskylder och avgifter, torde i regel den pensionsavgift, som
slutligen påföres, täckas redan av den preliminära skatten. Den kvarstående
skatten torde därför endast i undantagsfall komma att omfatta pensionsavgift.
Blott då sådan kvarstående skatt restföres, behöver i restlängden, som
icke upptager å titlar fördelade skattebelopp, angivas pensionsavgifts belopp.
För att så "skall kunna ske, måste å uppbördskortet angivas beloppet av erlagd
preliminärskatt även i de fall, då denna utgår efter debitering, samt
därjämte, då den erlagda preliminärskatten understiger pensionsavgiften,
genom kortfattad anteckning på kortet utmärkas, att den kvarstående skatten
till en del utgöres av pensionsavgift.

Sedan den slutliga skatten, fördelad på vederbörliga inkomsttitlar, uppdebiterats
i räkenskaperna, omföres från titeln »Preliminärskatt» till titeln
»Folkpensionsavgifter» ett så stort belopp, att å sistnämnda titel uppdebiterad
slutlig skatt täckes.

Då restförd kvarstående skatt omfattar även pensionsavgift, uppdebiteras
beloppet av sådana avgifter som balans å titeln »Folkpensionsavgifter» och
tillgodoföres proportionellt övriga skattetitlar. I den mån beloppet indrives,
avkortas eller avskrives, täckes balansen å titeln »Folkpensionsavgifter».

En individuell fördelning å skattetitlar av all preliminär och kvarstående
skatt är väl icke otänkbar. Härvid borde för varje skattskyldig preliminärskatten
först gå i avräkning mot pensionsavgift och därefter antingen proportionellt
fördelas å övriga skattetitlar eller tillgodoföras dessa titlar i viss
ordning efter varandra. Att tillämpa en dylik fördelningsmetod skulle emellertid
medföra mycket betydande svårigheter. Då en metod med summarisk
fördelning av andra utskvlder och avgifter än folkpensionsavgifter torde giva
tillräckligt tillfredsställande resultat, har uppbördsberedningen därför funnit
sig böra förorda, att redovisningen — med det nämnda undantaget sker
summariskt. Erforderliga föreskrifter rörande redovisningen torde böra utfärdas
av riksräkenskapsverket.

I fråga om bokföring av influtna skattebelopp anför riksräkenskapsverket,
att det ville förefalla, som örn man icke blott vid inkomstberäkningen utan
även i riksstaten borde sammanföra inkomst- och förmögenhetsskatt, värnskatt
och särskild skatt å förmögenhet å en inkomsttitel, å vilken även borde
redovisas all preliminärskatt, sålunda även skatt avseende kommunala samfälligheter.
Denna titel, som borde belastas för till kommuner utbetalade skatter,
komme sålunda att utvisa den verkliga, staten tillkommande nettoinkomsten
av skatt å inkomst och förmögenhet. Fördelningen av denna nettoinkomst
på olika skattetitlar och skatteår borde i sa tall ske statistiskt.

Beträffande redovisning av folkpensionsavgifterna ifrågasätter länsstgrelsen
i Södermanlands län, huruvida icke det årligen debiterade beloppet kunde
förskotteras till pensionsstyrelsen, som i motsats till vad nu vore förhållandet
skulle erhålla rapport från vederbörande redogörare för kronoutskyldsrestantier
beträffande avkortade och avskrivna avgifter; vid varje avkortnings -

300

Kungl. Majlis proposition nr 370.

och avskrivningstillfälle ur räkenskaperna avförda avgiftsbelopp skulle av
pensionsstyrelsen återbetalas till statsverket. För länets vidkommande utgjorde
de årligen avkortade och avskrivna folkpensionsavgifterna 2 å 3 %
av debiterat belopp. Risken för att en pensionstagare genom detta förfarande
skulle kunna erhålla högre grundpension än som svarade mot betalda
avgifter, syntes kunna bortelimineras genom föreskrift att vid ansökan örn
pension skulle fogas intyg, att pensionsavgifterna för exempelvis de två sista
åren erlagts.

Pensionsstyrelsen framhåller, att såvitt gällde debiterad preliminär skatt
—- för preliminär A-skatt, som utginge efter tabell, gällde särskilda regler —
komme för äkta makar, vilka vore mantalsskrivna såsom tillhörande samma
hushåll och vilka båda vore avgiftspliktiga, pensionsavgiften i regel att
debiteras såsom preliminär skatt, enär sammanlagda beloppet uppginge till
minst tolv kronor och vidare bådas avgifter skulle upptagas å den ena makens
uppbördskort och debetsedel, om den andra maken ej vore påförd skatt.
De ogifta personer däremot, som påfördes endast sex kronor i pensionsavgift
och som sålunda i regel saknade inkomst eller för vilka det beräknade
taxerade beloppet ej uppginge till 600 kronor, komme enligt beredningens
förslag i allmänhet ej att bliva påförda preliminär utan endast slutlig
skatt. Antalet dylika personer vore avsevärt och det syntes därför bliva mycket
vanligare än beredningen antoge, att restförd slutlig skatt omfattade
pensionsavgift. Därjämte syntes många personer, som påfördes högre avgift
än sex kronor, till följd av tolvkronorsgränsen för preliminär skatt att
bliva debiterade endast slutlig skatt, och även för dessa personer vore att
förvänta, att skatten bleve restförd i ett ej obetydligt antal fall. För utmätningsmännen,
som handhade indrivningen av de restförda beloppen, syntes
en undersökning, huruvida restförd pensionsavgift, som inginge i kvarstående
eller slutlig skatt, hade erlagts eller ej, kunna bliva synnerligen besvärlig.
Så bleve fallet om ej hela avgiften förfallit till betalning vid första
uppbörden av den kvarstående eller slutliga skatten utan även inginge i
senare uppbörd. Det räckte nämligen då ej för utmätningsmannen alt undersöka,
örn det efter första uppbörden restförda beloppet influtit eller ej, utan
han måste även undersöka, örn något vid senare uppbörd förfallet belopp
av samma års skatt blivit erlagt. En förutsättning för att han överhuvud
skulle kunna göra en sådan undersökning vöre givetvis, alt han erhölle uppgift
om den totala resterande pensionsavgiften och ej endast om det avgiftsbelopp
som restförts efter första uppbörden. Vidare borde märkas att i en
den 31 maj 1945 dagtecknad, inom socialdepartementet upprättad PM
angående vissa ifrågasatta jämkningar i socialvårdskommilténs förslag till
allmän sjukförsäkring — över vilken promemoria styrelsen avgivit utlåtande
den 7 juli 1945 — föreslagits att, örn sjukkassemedlem endast erlagt en del
av det belopp som påförts honom såsom skatt, pensionsavgift och sjukförsäkringsavgift,
det erlagda beloppet i första hand borde avse sislnämnda avgift.
Genomfördes detta förslag, torde restantieprocenten å pensionsavgifterna
ökas. Pensionsstyrelsen ville emellertid omnämna, att styrelsen i sitt

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

301

nyssnämnda utlåtande ifrågasatt, huruvida icke till sjukkassorna borde av
inflytande skattemedel inlevereras det debiterade beloppet (sjukförsäkringsavgifter)
oberoende av i vad mån den skattskyldige erlagt beloppet eller
icke. Med hänsyn till de svårigheter och den osäkerhet, som syntes uppstå
för utmätningsmännen vid införandet av anteckningar i pensionsavgiftsförteckningarna
av ej erlagda pensionsavgifter, ifrågasatte pensionsstyrelsen,
huruvida icke länsstyrelserna borde övertaga landsfiskalernas nuvarande bestyr
med såväl nämnda anteckningar som med tilläggsuppgifter angående
avgifter, influtna efter förteckningarnas avgivande. Fullständig överensstämmelse
borde härigenom utan särskild skriftväxling kunna åstadkommas
mellan det levererade avgiftsbeloppet och det enligt pensionsavgiftsförteckningar
och tilläggsuppgifter erlagda. Vidare borde i så fall de redovisningsräkningar,
som nu lämnades till pensionsstyrelsen angående avkortningar,
avskrivningar och återuppdebiteringar, kunna upphöra. Rörande bokföringen
av pensionsavgifterna hade beredningen anfört, att sedan den slutliga
skatten, fördelad på vederbörliga inkomsttitlar, uppdebiterats i räkenskaperna,
ett så stort belopp skulle omföras från titeln »Preliminärskatt» till
titeln »Folkpensionsavgifter», att å sistnämnda titel uppdebiterad slutlig skatt
täcktes. Att pensionsavgiftsbelopp sålunda kunde levereras först sedan den
slutliga skatten blivit fastställd, borde i stort sett ej medföra senare leverans
av pensionsavgifterna än enligt nu gällande bestämmelser. I

I likhet med riksräkenskapsverket finner jag det önskvärt att olika skatter Departements

chefen

bokföras å gemensam skattetitel i den utsträckning så kan ske. Pa samma
titel synas kunna bokföras statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, värnskatt,
särskild skatt å förmögenhet, allmän kommunalskatt, landstingsmedel,
tingshusmedel och skogsaccis. På särskilda titlar synas däremot böra
bokföras skogsvårdsavgift, annuiteter å avdikningslån och å förskott för
avlösning av frälseräntor, olycksfallsförsäkring samt pensionsavgift enligt
lagen örn folkpensionering. Det torde emellertid böra ankomma på Kungl.

Majit respektive, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, riksräkenskapsverket att
meddela erforderliga bestämmelser angående bokföringen. Därest flera skatter
bokföras å en skattetitel, få erforderliga beräkningar av intäkterna av de
olika skatterna ske statistiskt.

Den nu gällande ordningen för redovisning av pensionsavgifter synes efter
det föreslagna uppbördssystemets genomförande bliva alltför invecklad. Redovisningen
torde därför böra förenklas. Detta synes kunna, i huvudsaklig
överensstämmelse med vad länsstyrelsen i Södermanlands län yttrat, ske sålunda
att pensionsstyrelsen tillgodoföres beloppet av debiterade pensionsavgifter.
I den mån pensionsavgift avkortas, avskrives eller restitueras, lämnar
länsstyrelsen pensionsstyrelsen meddelande härom; samtidigt omföres motsvarande
belopp från titel för pensionsavgifter till förut berörda skattetitel.

Härvid skall det ankomma på länsstyrelsen att i pensionsavgi^förteckningarna
göra anteckning örn avkortade, avskrivna och restituerade avgifter.

302

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

Departementschefen.

Sedan förteckningarna efter viss tid insänts till pensionsstyrelsen, böra särskilda
rapporter i berörda avseende av länsstyrelsen dit översändas.

Vad nyss sagts om länsstyrelse bör äga motsvarande tillämpning beträffande
lokal skattemyndighet i stad med egen uppbördsförvaltning.

47 §.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att jämlikt 51 § i beredningens
förslag skulle i det fall, då arbetstagare slutade sin anställning, av arbetsgivaren
innehållet belopp, vilket icke föresloge att gälda under närmast infallande
uppbördstermin förfallande kvarstående skatt, mot kvitto tillhandahållas
arbetstagaren. I dylikt fall uppstode inga svårigheter. Men örn beloppet
innestående medel vore av den storleksordning, att det räckte till att betala
vid närmast infallande uppbördstermin förfallande kvarstående skatt, skulle
arbetsgivaren uppenbarligen behålla debetsedeln och erlägga skatten. Jämlikt
förevarande paragraf skulle arbetstagare, då han tillträdde ny anställning,
omedelbart överlämna debetsedeln till den nya arbetsgivaren, som i
annat fall hade att avdraga 25 procent av lönen vid varje avlöningstillfälle
såsom preliminär skatt. Efter vad föreningen kunde finna, kunde dessa
stadganden icke väl förenas. Den nya arbetsgivaren hade icke anledning
godtaga en uppgift från arbetstagaren, att hans förre arbetsgivare behållit
debetsedeln, enär den nya arbetsgivaren riskerade att själv svara för skattebelopp,
örn han icke verkställde avdrag. Här påtalade situation komme
sannolikt att bliva ganska vanlig inom anläggningsindustrierna och inom
säsongindustrier samt överhuvud taget beträffande personer, som ofta bytte
anställning.

Enligt departementsförslaget skall inbetalning av skatt, då arbetstagare
slutar sin anställning under annan tid än under uppbördstermin, verkställas
i särskild ordning och aldrig med företeende av debetsedel. Den av svenska
arbetsgivareföreningen anmärkta olägenheten kommer alltså i dylikt fall
icke att vara för handen.

Den i fjärde stycket föreskrivna anmälan från arbetsgivare till lokal skattemyndighet
örn att arbetstagare icke till honom överlämnat debetsedel å kvarstående
skatt torde böra verkställas så snart ske kan. Vad angår befälhavare
å fartyg i utrikes fart synes i åtskilliga fall dylik anmälan icke kunna ske
inom rimlig tid. Underlåtenhet att överlämna debetsedel torde emellertid
här i regel komma att avse både debetsedel å preliminär och debetsedel å
kvarstående skatt. I sådant fall skall löneavdrag verkställas med tjugu procent.
Då detta avdrag ofta torde komma att täcka den i regel obetydliga
kvarstående skatt, som sjöman kan hava att utgöra, synes det förhållandet,
att anmälan i berörda fall icke kan göras förrän vid ett senare tillfälle, knappast
komma att för det allmänna medföra menliga verkningar.

48 §.

Kammarrätten yttrar, att därest bestämmelserna i 48 § avsåge även höjning
av löneavdrag för annat ändamål än gäldande av preliminär A-skatt ett
förtydligande torde erfordras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

303

Drätselkammaren i Malmö anför:

I 48 § föreslås, att arbetsgivare skall vara skyldig verkställa »löneavdrag
för gäldande av preliminär A-skatt» med större belopp, än som enligt författningens
bestämmelser normalt skolat ske, därest arbetstagaren därom
gör framställning. Avsikten är att därmed öppna möjlighet för skattskyldig
att frivilligt betala preliminär skatt för biinkomst, som icke är av sådan storleksordning,
att preliminär C-skatt därför skall utgöras. Bestämmelsen synes
mycket välbetänkt, och dess tillämpning torde icke förorsaka alltför betydande
merarbete för arbetsgivaren. Mot avfattningen må emellertid erinras,
att uttrycket »för gäldande av preliminär A-skatt» icke synes vara alldeles
riktigt, enär A-skatt endast skall utgöras för inkomst av tjänst, medan den
biinkomst, för vilken arbetstagaren önskar erlägga frivillig preliminär skatt,
kan härröra från vilken förvärvskälla som helst. Uttrycket kunde måhända
utbytas mot endast: »för gäldande av icke debiterad skatt».

I anledning av vad kammarrätten och drätselkammaren i Malmö anmärkt Departements .

. chefen.

har viss ändring av författningstexten vidtagits.

Såsom i den allmänna motiveringen omförmälts kan enligt förslaget endast
löneavdrag, som verkställes för gäldande av preliminär A-skatt, efter
framställning av arbetstagare höjas för att täcka skatt, som icke obligatoriskt
uttages preliminärt. Någon begränsning av det belopp, varmed löneavdraget
sålunda kan höjas, föreslås icke.

49 §.

Länsstyrelsen i Jämtlands län uttalar, att i andra stycket orden »efter anmodan
från arbetsgivaren» borde utgå. En sådan anmodan kunde nämligen
lätt väcka irritation hos arbetstagaren. Om innehållna skattebelopp ej försloge
att gälda under nästföljande uppbördstermin förfallande skatt, borde
dock arbetsgivaren vara skyldig underrätta arbetstagaren härom.

Vad länsstyrelsen i Jämtlands län anfört synes icke böra föranleda änd-Departements enej

en.

ring av den föreslagna lydelsen.

50 §.

Svenska arbetsgivareföreningen anför:

Enligt § 50 har arbetstagaren rätt att taga del av för honom utfärdad
debetsedel, som förvaras hos arbetsgivaren. Detta skall enligt anvisningarna
till § 50 verkställas på ett sådant sätt och på sådan tid, att hinder icke förorsakas
arbetsgivaren eller hans personal i det förberedande arbetet för inbetalning
lill uppbördsmyndigheterna av innehållna belopp. För vissa företagargrupper,
framför allt anläggningsindustrien och skogsindustrien, blir
det nära nog omöjligt att följa ifrågavarande föreskrift. Sålunda är i många
fall praxis den, att avlöningarna uträknas på de olika arbetsplatserna, varefter
rapport härom insändes till huvudkontoret, som kontrollerar avlöningarna
och oftast iordningställer avlöningspåsarna och utsänder dessa till de
olika arbetsplatserna. Ofta finnes mellan arbetsplatsen och huvudkontoret
ett förvaltningskontor för visst område, som verkställer en viss kontroll.
Själva avlöningsbokföringen är däremot i regel centralt ordnad och i det
stora flertalet fall sker det huvudsakliga arbetet för avlöningens utbetalande

304

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

Departements chefen.

vid huvudkontoret respektive förvaltningskontoret. I de flesta fall blir det
därför nödvändigt, att debetsedeln förvaras å det kontor, där det huvudsakliga
arbetet rörande avlöningen utföres. Enligt föreningens uppfattning skulle
kontrollen kunna lösas därigenom, att arbetsgivaren på begäran kunde erhålla
dubblett av debetsedlar berörande hans arbete eller också, vilket kanske
vore lämpligare, att dubblett utfärdades på samtliga debetsedlar. Dubbletten
skulle kunna på begäran utsändas till arbetsplatsen. I allt fall bör § 50
kompletteras med en bestämmelse, att arbetstagaren icke äger rätt påfordra
att få taga del av debetsedeln å annan ort, än där den förvaras. I fråga om
företag med central avlöningsbokföring torde eventuell kontroll sålunda
böra utföras av ombud för arbetstagaren, d. v. s. i regel någon tjänsteman
i vederbörande fackorganisation.

Måste till följd av arbetsförhållandena arbetstagares debetsedel förvaras
å kontor, som är beläget å annan plats än den där arbetstagaren utför sitt
arbete, torde arbetsgivaren knappast böra åläggas att tillhandahålla debetsedeln
annorstädes än å kontoret. I regel torde emellertid — med hänsyn till
att arbetstagaren föreslås skola i samband med löneutbetalningen erhålla
uppgift örn det belopp, som för skatt innehållits å lönen — de upplysningar
angående å debetsedeln upptagna uppgifter, varav arbetstagaren önskar få
del, kunna erhållas per telefon eller efter skriftlig förfrågan.

51 §.

Beträffande innehållet i denna paragraf torde få hänvisas till vad som
anförts under 47 §.

52 §.

Svenska arbetsgivareföreningen uttalar, att besked, som lämnades av lokal
skattemyndighet, borde utfärdas skriftligen. Det borde även i anvisningar
utsägas, att för den händelse arbetsgivare inom viss tid före avlöningstillfället
vände sig bil lokal skattemyndighet för att erhålla besked i
en viss fråga, han icke borde drabbas av påföljd om han, innan lokal skattemyndighet
lämnat begärt besked, underläte att avdraga skatt.

Kan icke lokal skattemyndighet före avlöningstillfälle lämna definitivt
besked, huruvida löneavdrag skall göras eller icke, bör myndigheten meddela
interimistiskt beslut i ärendet för tiden till dess definitivt besked lämnas.

53 §.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner det överflödigt att såsom grund för
jämkning angiva ålderdom. Åldrandet vöre ju på förhand bestämt och kunde
knappast tänkas komma in som ett överraskande moment.

Då vid taxering skattskyldig kan medgivas s. k. extra avdrag, därest hans
skatteförmåga är väsentligen nedsatt till följd av, bland annat, ålderdom,
bör han av samma skäl kunna få preliminärskatten jämkad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

305

61 §.

Generalpoststyrelsen anför:

Enligt författningsförslaget skulle försändelse med skattelikvid och tillhörande
handlingar, för att inbetalningen skall anses verkställd under uppbördsterminen,
hava avlämnats för postbefordran senast å terminens sista
dag. Formuleringen överensstämmer i sak med vad som av 1936 års uppbördskommitté
i dess förslag till omorganisation av uppbördsväsendet föreslagits
i fråga örn likvid medelst inbetalnings- eller girokort till postgirokontorets
skatteavdelning och statens intressekontor. I yttrande den 16 maj
1939 över detta förslag anförde generalpoststyrelsen: »Styrelsen vill föreslå,
att formuleringen »inlämnats till postbefordran»--— ändras till »in kommit

till postanstalt». I de speciella motiven (s. 251) säger kommittén,
att det »får åligga postgirokontoret att med ledning av datumstämpeln på
det kuvert, vari girokortet är inneslutet, konstatera, huruvida försändelsens
avlämnande till postbefordran skett i behörig tid». Datum för avlämnande
till postbefordran är emellertid icke alltid det datum stämpeln anger. Försändelse
kan vara avlämnad till lantbrevbärare eller i brevlåda någon dag
tidigare än den, då densamma ingår till postanstalt och avstämplas där. Den
av kommittén föreslagna formuleringen kunde ge anledning till meningsskiljaktigheter
beträffande frågan, huruvida inbetalning skett i rätt tid eller
icke.»

Under hänvisning till vad i sagda yttrande anförts, hemställer generalpoststyrelsen,
att uppbördsförordningen utformas i enlighet med sagda förslag.

Vad nu sagts gäller även beträffande försändelser med girokort m. m. avseende
skattelikvid till postgirokontorets skatteavdelning (§ 61, fjärde stycket)
.

Utöver vad ovan anförts ger det framlagda förslaget till uppbördsförordning
anledning till vissa erinringar, delvis av formell natur. Sålunda synes
— — — beteckningen »postkontor(et) i residensstad» böra ändras till
»skatteavdelning(en) vid postkontor i residensstad».

Paragrafen har ändrats i överensstämmelse med vad generalpoststyrelsen Departement*.

63 §.

Beredningens förslag innehåller icke någon motsvarighet till denna paragraf.
Beträffande paragrafens innehåll må hänvisas till den allmänna motiveringen.

Tillkomsten av förevarande paragraf föranleder en förskjutning i fråga
om numreringen av de följande paragraferna.

6A §.

Bestämmelsen i första stycket motsvarar i huvudsak stadgandet i § 10
mom. 1 femte stycket uppbördsreglementet.

I kompletterande och förtydligande syfte hava vissa ändringar vidtagits i
paragrafen.

65 §.

Uppbördsberedningen yttrar:

Den nu enligt § 18 uppbördsreglementet bestämda tid av sex månader efter
uppbörds termins utgång, inom vilken skattepostanvisningar skola av läns Mhang

till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 370. 20

306

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

Departementsettel
en.

styrelsen återställas till postkontoret, föreslås, såvitt angår återställande av
skatteanvisningarna från lokal skattemyndighet i stad, som själv har att göra
anteckning örn inbetald skatt å uppbördskort samt upprätta restlängd, skola
förkortas till fyra månader. Till grund för förslaget i denna del ligger ett av
generalpoststyrelsen tidigare framfört önskemål.

Generalpoststyrelsen anför:

I 64 § är angivet, att skatteavdelning skall dag för dag i riksbanken å statsverkets
checkräkning för länsstyrelsens i länet räkning insätta beloppet av
inbetald skatt, avseende skattskyldiga inom länet, därvid särskilt skall angivas
beloppet av skatt, som avser skattskyldiga i stad. En dylik uppdelnig
på landsbygd och städer kan icke utan ett omfattande, kostnadskrävande
och ur andra synpunkter onödigt arbete göras varje gång medel insättas,
utan härmed bör anstå till uppbördsterminens slut i samband med att slutredovisning
avges.

Generalpoststyrelsen framhåller vidare, att beteckningen »postkontor(et)
i residensstad» borde ändras till »skatteavdelning(en) vid postkontor i residensstad».
Enligt författningsförslaget skulle postgirokontorets skatteavdelning
efter utgången av uppbördstermin till postkontoret i vederbörlig residensstad
översända till skatteavdelningen inom föreskriven tid inkomna
skattebelopp och skatteanvisningar. Likaledes vore föreskrivet, att skatteavdelning
skulle till skatteavdelning i annat län översända skattebelopp och
skatteanvisningar, som avsåge skattskyldiga i nämnda län. I båda dessa fall
vore det givetvis icke erforderligt, att skattebeloppen översändes.

Drätselkammaren i Malmö yttrar:

I 64 § meddelas föreskrift, att penninginrättning som ovan nämnts samt
postgirokontorets skatteavdelning hava att efter utgången av varje uppbördstermin
översända inkomna skattebelopp och skatteanvisningar, penninginrättningen
till postkontoret i residensstaden i det län, varest inrättningen
är belägen, och postgirokontorets skatteavdelning till postkontoret i vederbörande
residensstad. Motsvarande bestämmelse för de skilda postanstalterna
saknas men kommer sannolikt att utfärdas såsom en rent postal föreskrift.
För sammanhangets skull vore det emellertid värdefullt, örn föreskriften
finge inflyta redan i uppbördsförordnigen, detta så mycket mera som motsvarande
föreskrift för postgirokontorets skatteavdelning ju meddelats.

Jag har intet att erinra mot beredningens förslag, att skatteanvisningar
i det berörda fallet skola återställas till posten inom fyra månader efter vederbörlig
uppbördstermins utgång.

Paragrafen har ändrats i enlighet med vad generalpoststyrelsen och drätselkammaren
i Malmö föreslagit.

66 §.

Denna paragraf motsvarar § 17 mom. 1 första punkten uppbördsreglementet
samt 76 § sista stycket lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse
på landet och 71 § sista stycket lagen samma dag om kommunalstyrelse
i stad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

307

Styrelsen för Sveriges häradsskrivarförening framhåller, att restavgift icke
borde utgå å restfört skattebelopp i sådana fall, där feldebitering förelupit.

I enlighet med vad som anföres i den allmänna motiveringen till departe- Departements.
mentsförslaget har andra stycket i uppbördsberedningens förslag ansetts böra chef en.
utgå.

Då skattskyldig är pliktig att inom föreskriven tid gälda skattebelopp, även
örn han anser feltaxering eller feldebitering föreligga, torde han jämväl i
dylikt fall böra erlägga restavgift, om skatten icke betalas inom den bestämda
tiden.

67 §.

Den tid, inom vilken länsstyrelse och lokal skattemyndighet skall överlämna
restlängd till utmätningsman, torde böra bestämmas till senast två
månader efter uppbördsterminens utgång.

68 §.

Uppbördsberedningen yttrar:

Å uppbördskortet äro för skattskyldig angivna de förhållanden, t. ex. beträffande
bostadsort och arbetsgivare, vilka hänföra sig till tidpunkten för
mantalsskrivningen för vederbörligt år. Sedan restlängden utskrivits, böra
emellertid aktuella uppgifter beträffande bostadsadresser och arbetsgivare införas
i densamma. Äger länsstyrelsen eller lokal skattemyndighet i stad kännedom
om annan uppgift, som kan vara av betydelse för indrivningen,
exempelvis att den skattskyldige äger tillgång å annan ort än där han är
bosatt, bör även anteckning härom göras i restlängden, innan den översändes
till utmätningsmannen.

Vad beredningen uttalat giver icke anledning till erinran från min sida. Departements chefen.

69 §.

Uppbördsberedningen anför:

Denna paragraf motsvarar i huvudsak 1 och 3 §§ restindrivningsförordningen
den 13 november 1931.

Bestämmelsen i andra stycket innebär en utvidgning av gällande rätt för
exekutionsbiträde att för indrivning av utskylder eller allmänna avgifter bevilja
införsel. I detta avseende hänvisas till vad som nedan anföres rörande
föreslagen ändring i 21 § 8) lagen den 14 juni 1917 örn införsel i avlöning,
pension eller livränta.

Bestämmelser om exekutionsbiträdes redovisning av influtna medel till utmätningsman
äro meddelade i kungörelsen den 18 december 1925 med vissa
bestämmelser angående exekutionsbiträden. Ändring i vissa delar av nämnda
kungörelse bör ske i administrativ ordning.

Svenska exekutionsmännens riksförbund framhåller, att ordet »må» i tredje
stycket av förevarande paragraf tydligen vore att uppfatta såsom en rättighet
för vederbörande tjänsteman att i detta avseende använda sig av
tjänstebrevsrätt. Bestämmelsen hade emellertid på sina håll uppfattats på

308

Kungl. Maj:ts proposition nr 370

Departementschefen.

Departements chefen.

så sätt, att en skyldighet skulle föreligga att översända ifrågavarande anmaning,
även om det skulle vara aldrig så uppenbart, att densamma icke
medförde någon verkan. Berörda ord borde därför ersättas med exempelvis
»äger» eller dylikt.

Landsorganisationen i Sverige uttalar, att den föreslagna bestämmelsen
borde ersättas med ett stadgande av innehåll, att underrättelse alltid skulle
lämnas den skattskyldige, innan indrivningsåtgärd vidtoges mot honom.

Innan indrivningsåtgärd vidtages torde den skattskyldige, där ej omständigheterna
göra sannolikt att en dylik anmaning kommer att bliva utan
verkan, böra skriftligen anmanas att fullgöra sin betalningsskyldighet. Paragrafen
har omformulerats i enlighet med det nu anförda.

70 §.

Uppbördsberedningen yttrar:

Denna paragraf motsvarar 4 § restindrivningsförordningen.

I likhet med 1936 års uppbördskommitté föreslår uppbördsberedningen,
att i fall, som i 3 mom. andra stycket andra punkten omförmäles, underrättelse
skall lämnas gäldenären; det får nämligen anses vara ett berättigat
krav från gäldenärens sida, att i dylikt fall sådan underrättelse alltid meddelas
honom.

Vad beredningen yttrat föranleder icke erinran från min sida.

71 och 72 §§.

Uppbördsberedningen anför beträffande 71 §:

Indrivning kan tänkas ske inom annat utmätningsmansdistrikt än det, där
skatten påförts vederbörande, bland annat av den anledningen, att denne
har anställning inom det förra distriktet eller där äger tillgång till skattens

gäldande. . , ... .

Intyg, som i sista punkten avses, kan meddelas antingen av utmätningsman
eller exekutionsbiträde. Har intyget lämnats av exekutionsbiträde, skall utjjjjjtjijjigsixianncn
med sin namnunderskrift eller signatur bestyrka, att han
icke äger kännedom om något, som strider mot intygets uppgifter. Vad i
nyssnämnda avseende föreslås, överensstämmer med gällande föreskrifter.

Uppbördsberedningen yttrar rörande 72 §:

Då det är angeläget, att den i förevarande paragraf omförmälda undersökningen
slutföres inom så kort tid som möjligt, föreslår uppbördsberednumen
i likhet med 1936 års uppbördskommitté, att den nu i § 14 mom. 4
uppbördsreglementet och 5 § 2 mom. första stycket restindrivningsförordningen
bestämda tid av två månader, inom vilken undersökningen skall vara
slutförd, nedsättes till en månad efter det restlängd kommit utmätningsmannen
tillhanda. , 0 , , ....

Svenska exekutionsmännens riksförbund anför följande angående den toreslagna
tiden för slutförande av undersökning beträffande från orten avflyttade-
Med nuvarande antal restförda skulle en dylik bestämmelse vara absolut
ogenomförbar Hur förhållandet kan bli vid det nya systemets tillämpning
kan nu icke med säkerhet förutsägas. Med de uppgifter, som skola inforas

309

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

av länsstyrelsen beträffande avflyttade personer och dylikt, borde en betydande
förenkling av undersökningen dock uppstå. Det är emellertid att
märka, att hela restlängden under alla förhållanden måste genomgås, innan
det kan avgöras vilka personer, som äro utflyttade. Alla måste därför först
och främst erhålla anmaning att inbetala skatten, och först sedan anmaningen
icke hörsammats, kommer undersökningen av anledningen härtill och först
då uppdagas det, att personen eventuellt utflyttat. Samtidigt skola införselärendena
behandlas för att så fort som möjligt få i gång indrivningsarbetet.

Vidare måste annat löpande arbete lia sin gilla gång.

Det är givet, att det vid ett rationellt indrivningsarbete är av högsta intresse,
att utflyttades ärenden expedieras snarast möjligt, men det torde dock vara
mindre välbetänkt att fastställa så kort redovisningstid, att av rent formella
skäl annan indrivningsverksamhet skulle komma att eftersättas. Nuvarande
bestämmelse om två månader torde vara mest lämplig. Skall bestämmelsen i
fortsättningen vara en månad, så måste under alla förhållanden en uppmjukning
ske på så sätt, att undersökningen endast där särskilda omständigheter
ej föreligga bör vara avslutad senast efter en månad.

Vad beredningen föreslagit torde icke giva anledning till erinran. Jag vill Departementsemellertid
framhålla, att uttrycket »bör» i 72 § andra stycket innebär att chefenlängre
tid för ifrågavarande undersökning må användas, där detta med hänsyn
till särskilda omständigheter är erforderligt.

74 §.

Uppbördsberedningen anför:

Denna paragraf motsvarar § 15 mom. 2 uppbördsreglementet och 5 §

2 mom. fjärde stycket restindrivningsförorekången.

Därest införsel eller frivillig avbetalning å skatten förekommer, får den
nu gällande tiden för avgivande av slutredovisning i handräckningsärende,
fyra månader, anses vara för kort. I likhet med 1936 års uppbördskommitté,
finner därför uppbördsberedningen nämnda tid böra utsträckas, lämpligen
till sex månader.

Jag har intet att erinra mot beredningens uttalande. Departements unar

oart

Denna paragraf motsvarar § 16 uppbördsreglementet och 5 § 2 mom. femte
stycket restindrivningsförordningen. Restindrivningsförordningen saknar i
sin nuvarande lydelse bestämmelser örn krav genom svensk beskickning eller
svenskt konsulat i främmande land för utfående av kommunalutskylder. Det
föreslagna stadgandet i 1 mom. avser däremot både krono- och kommunalutskylder.

Enligt nu gällande bestämmelse kan krav genom beskickning eller konsulat
ske, därest skattens belopp överstiger femton kronor. Detta belopp synes
numera vara för lågt och torde böra höjas, förslagsvis till femtio kronor.

Enligt vad uppbördsberedningen inhämtat, lär det i viss utsträckning förekomma,
att vederbörande myndigheter, trots det att handräckning jämlikt
§ 16 mom. 2 uppbördsreglementet kunnat erhållas för indrivning av kronoutskylder,
anlitat den i § 16 mom. 1 anvisade ordningen för skattens utfående.
Då det torde vara lämpligast att, därest avtal örn handräckning för
indrivning av skatt föreligger mellan Sverige och främmande stat, indriv -

310

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

ning alltid pakallas pa sätt stadgas i de föreskrifter, som med anledning av
avtalet utfärdats, föreslår beredningen en häremot svarande lydelse av
2 mom.

Beredningens uttalande föranleder icke erinran från min sida. Viss ändring
av redaktionell natur har vidtagits i 1 mom.

76 §.

Uppbördsberedningen anför:

En med innehållet i denna paragraf, såvitt gäller kronoutskylder, i huvudsak
överensstämmande föreskrift återfinnes i § 26 andra stycket uppbördsreglementet.

Vad i nämnda paragraf stadgas om att framställning om skattskyldigs eller
arbetsgivares försättande i konkurs icke må, med visst undantag, ske, därest
det ifrågavarande skattebeloppet understiger femtio kronor, torde böra ändras
sålunda, att nämnda belopp höjes till etthundra kronor; ett belopp av femtio
kronor synes nämligen vara väl lågt för att motivera ett konkursförfarande.

Vad beredningen uttalat giver icke anledning till erinran från min sida.
I övrigt hänvisas till den allmänna motiveringen till departementsförslaget.

77 §.

Uppbördsberedningen yttrar:

Enna paragraf motsvarar § 18 tredje stycket och § 19 uppbördsreglementet.

I restlängden äro skattebeloppen upptagna utan fördelning å skattetitlar.
Dylik fördelning av influtna belopp kan därför icke verkställas av utmätningsmannen
i samband med redovisningen, såsom för närvarande sker, utan
måste verkställas av länsstyrelsen, respektive den lokala skattemyndigheten
i stad.

I denna paragraf omförmäld uppgift ingår i månadsräkning, varom förmäles
i § 2 kungörelsen den 13 november 1931 med föreskrifter angående medelsförvaltningen
i länen.

Jag har intet att erinra mot vad beredningen anfört. I första stycket sista
punkten har gjorts visst tillägg.

78 §.

Denna paragraf motsvarar 109 § enligt uppbördsberedningens förslag samt
6 § 1 mom. första och andra styckena restindrivningsförordningen.

Beträffande den föreslagna bestämmelsen, att indrivningskvitto ej skall
utfärdas vid postgiroinbetalningar, framhåller kronokamrer arén i Hälsingborg,
att möjlighet borde finnas att vid varje skattelikvid använda indrivningskvitto,
som dock hade den förtjänsten, att det upptoge såväl gäldenärens
namn som medlens art. Vidare underlättades redovisningen, om indrivningskvitto
funnes å varje post.

Svenska exekutionsmännens riksförbund erinrar om att ifrågavarande be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

311

stämmelse, som överensstämde med nu gällande stadgande och som ursprungligen
endast avsett införselmedel, uteslutande hade tillkommit i arbetsbesparande
syfte. På de flesta orter, åtminstone i städerna, hade det dock
visat sig, att denna bestämmelse icke medfört någon arbetsbesparing. En tilllämpning
av den medförde i stället en avsevärd oreda och därför hade bestämmelsen
tolkats som helt frivillig och tillämpats olika, helt efter förhållandena
å respektive orter. Avsikten med bestämmelsen kunde givetvis ej
vara att skapa förbud för förbättrad kontroll och den borde då ej heller lia
den bestämda form, som den fått. I stället borde det heta »dock att kvitto
icke erfordras, där medel erläggas genom insättning å hans tjänstepostgirokonto».

I de fall då skatt erlägges genom insättning å utmätningsmans eller exe- Departementskutionsbiträdes
tjänstepostgirokonto bör denne icke vara betagen rätten att chefenutfärda
indrivningskvitto, därest den skattskyldige önskar erhålla dylikt
kvitto och befattningshavaren finner sig böra utfärda sådant eller då befattningshavaren
eljest anser det lämpligt att dylikt kvitto meddelas. Författningstexten
har ändrats i överensstämmelse härmed.

Närmare bestämmelser rörande indrivningskvitto torde böra utfärdas i
administrativ ordning.

Andra stycket i paragrafen har ansetts kunna utgå.

79 §.

Denna paragraf motsvarar 110 § enligt uppbördsberedningens förslag.

Föreningen Sveriges landsfiskaler föreslår, att begränsningen till femtio
kronor av den del av restavgiften, som tillkommer förrättningsmannen, borde
angivas avse skattepost.

Svenska polisförbundet framhåller, att bestämmelserna om ersättning till
utmätningsman för egen resa vid utmätning borde gälla även fjärdingsman,
som vid dylika tillfällen medföljde som vittne. När fjärdingsman själv förrättade
utmätning i lös egendom, borde likaledes ersättning utgå för resekostnader,
varjämte till vittne, som fjärdingsmannen i sådant fall anlitade,
borde utgå ersättning för resekostnader samt ett mindre arvode, förslagsvis
5 kronor för förrättning. Det förefölle förbundet skäligt, att fjärdingsman och
vittnen hölles skadeslösa för här omnämnda kostnader.

Kammarrätten erinrar örn att restavgift enligt uppbördsberedningens motiv
skulle kunna uttagas utan samband med uttagande av den skatt, för vars
indrivning restavgiften utginge. Detta förhållande syntes icke hava kommit
till klart uttryck i förevarande paragraf. Uttrycket »den, som verkställer
indrivningen» kunde nämligen föranleda tvekan i fall, då indrivning av skatten
icke verkställts.

Förevarande paragraf bar jämkats i överensstämmelse med vad kammar- Departemenisrätten
och föreningen Sveriges landsfiskaler anmärkt.

312

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

Departements chefen.

Jag är icke beredd att i detta sammanhang taga ställning till frågan, huruvida
gällande bestämmelser om ersättning i utsökningsmål böra ändras i den
riktning svenska polisförbundet förordat.

80 §.

Denna paragraf motsvarar 77 § enligt uppbördsberedningens förslag och
§ 20 i uppbördsreglementet.

Uppbördsberedningen anför:

För närvarande gäller enligt av riksräkenskapsverket utfärdade föreskrifter,
att redovisning icke sker till länsstyrelsen av kronoutskylder, som utgöra
del av en utskyldspost. Såsom framgår av 76 § föreslås, att ett med nämnda
föreskrifter överensstämmande stadgande intages i denna förordning, därvid
kommunalutskylder likställas med kronoutskylder.

Vad beredningen anfört föranleder icke erinran från min sida.

81 §.

Denna paragraf motsvarar 78 § enligt uppbördsberedningens förslag samt,
i huvudsak, § 22 uppbördsreglementet, dock att där skattskyldig saknar utmätningsbara
tillgångar till utskyldernas gäldande och införsel i honom tillkommande
avlöning, pension eller livränta icke kan äga rum, icke längre avkortning
utan i stället avskrivning föreslås skola ske.

Då skattskyldig, sedan avdrag å lön verkställts för gäldande av skatt, torde
böra vara fri från betalningsansvar för motsvarande belopp oavsett av vad
slag skatten må vara, har den föreslagna bestämmelsen om frihet från att i
dylikt fall erlägga skatt utmönstrats ur förevarande paragraf och i stället
intagits i 97 §.

S2 §.

Denna paragraf motsvarar 79 § enligt uppbördsberedningens förslag och,
i huvudsak, § 24 i uppbördsreglementet.

I fråga om innehållet i förevarande paragraf under 1) hänvisas till vad
som anförts under 81 §.

Uppbördsberedningen anför bland annat:

Det under 3) och 4) förekommande uttrycket »vederbörande utländska
myndighet» syftar på det fall, då enligt 74 § 2 mom. handräckning, utan förmedling
av beskickning eller konsulat, begärts för skattens utfående.

I det stadgande i uppbördsreglementet, som motsvarar den föreslagna bestämmelsen
under 5), är såsom maximibelopp, för att avskrivning under den
angivna förutsättningen skall kunna ske, fastställt femton kronor. Detta belopp
torde numera få anses vara för lågt och föreslås därför höjt till femtio
kronor.

Mot beredningens uttalande har jag intet att erinra.

Kungl. Majlis proposition nr 370.

313

83 §.

Denna paragraf motsvarar 80 § enligt uppbördsberedningens förslag samt
§ 23 tredje och fjärde styckena uppbördsreglementet.

Uppbördsberedningen yttrar:

I stad med egen uppbördsförvaltning böra, då magistratens befattning med
uppbördsväsendet föreslås skola upphöra, hindersbevis granskas, av den lokala
skattemyndigheten. Därjämte torde det vara lämpligt, att i varje stad
drätselkammaren eller en eller flera ledamöter av densamma, vilka därtill
utses, granska nämnda bevis. Ytterligare granskning av ledamöter i taxeringsnämnd,
såsom nu sker, synes icke vara nödvändig; sistnämnda granskning
torde synnerligen ofta vara av enbart formell natur. Pa landet bor, liksom
för närvarande är fallet, granskningen ankomma på kommunalnamnden,
dock att granskningen även må kunna verkställas av den ledamot eller
de ledamöter, som nämnden därtill utser.

Förslaget, att hindersbevis skola granskas av drätselkammare eller kommunalnämnd
avstyrkes av, bland andra, magistraterna i Hälsingborg och
Västerds, flera kronouppbördsmän, föreningens Sveriges städers kronouppbördstjänstemån
samt föreningen Sveriges stadsfogdar. Sistnämnda förening
framhåller, att då kommunerna skulle få full redovisning för debiterat skattebelopp
man kunde förutsätta att de kommunala myndigheterna skulle
komma att hava föga intresse för en sadan granskning.

Jag finnér vad sorn i de återgivna yttrandena anförts mot beredningens DepaHementsförslag,
att drätselkammare eller kommunalnämnd eller ledamot av drätsel- c en''
kammaren eller kommunalnämnden skall granska hindersbevis, vara befogat.
Bestämmelse örn sådan granskning har därför icke upptagits i departementsförslaget.

8A §.

Denna paragraf motsvarar 81 § enligt uppbördsberedningens förslag samt
§ 23 första och andra styckena ävensom § 24 första stycket i uppbördsreglementet.

Vad angår fördelning av skatt å skattetitlar, hänvisas till vad som anförts
under 77 §.

85 §.

Denna paragraf motsvarar 82 § enligt uppbördsberedningens förslag och
§ 25 i uppbördsreglementet.

86 §.

Denna paragraf motsvarar 83 § enligt uppbördsberedningens förslag.

87 §.

Denna paragraf motsvarar 84 § enligt uppbördsberedningens förslag och

§ 26 i uppbördsreglementet.

314

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

88 §.

Denna paragraf motsvarar 85 § enligt uppbördsberedningens förslag och
§ 27 i uppbördsreglementet.

89 §.

Denna paragraf motsvarar 86 § enligt uppbördsberedningens förslag och
§ 21 i uppbördsreglementet.

Uppbördsberedningen uttalar, att i administrativ ordning borde meddelas
bestämmelse, motsvarande stadgandet i § 21 uppbördsreglementet tredje
stycket, om skyldighet för länsstyrelsen att underrätta pensionsstyrelsen om
återbetalning av pensionsavgift.

Depa^mt3 llar *ntet att erinra mot beredningens uttalande.

Då enligt departementsförslaget preliminär och slutlig skatt alltid skola
utgöras i samma kommun, har härav föranledd ändring vidtagits i 1 mom.
första stycket.

90 §.

Denna paragraf motsvarar 87 § enligt uppbördsberedningens förslag.

DePM™ntS'' Då uPPbördsåret enligt departementsförslaget omfattar tiden från och
med mars ett år till och med februari nästföljande år, har andra stycket
ändrats i överensstämmelse härmed.

För att belysa innebörden av bestämmelserna örn ränta vid restitution
må anföras följande exempel. A har påförts preliminär skatt att erläggas
under uppbördsaret 1950—1951 med 70 kronor. Efter taxering under år

1951 påföres han för nämnda inkomstår slutlig skatt med 100 kronor. Han
har alltså att under uppbördsåret 1952—1953 erlägga kvarstående skatt med
30 kronor, därvid 15 kronor skola inbetalas under envar av månaderna mars
och maj. Efter besvär över taxeringen nedsättes genom utslag av kammarrätten,
vilket vinner laga kraft den 30 juni 1953, den slutliga skatten till
60 kronor. Då beslut om restitution den 5 juli 1953 meddelas och vederbörligt
belopp avsändes till A, har denne erlagt den preliminära skatten med
40 kronor under uppbördsåret 1950—1951 och, efter restföring, med 30 kronor
i april 1951 samt den kvarstående skatten med 15 kronor under mars

1952 och, efter restföring, med 9 kronor i oktober 1952. Återstoden av den
kvarstående skatten, 6 kronor, har med stöd av kammarrättens utslag avkortats.
Då de 34 kronor, som A erlagt för mycket, skola avräknas mot de
belopp, vilka sist guldits, skall ränta utgå å 9 kronor under tiden 7s—*/r
1953, a 15 kronor under tiden V9 1952—V7 1953 och å 10 kronor under
tiden V* 1951—1V7 1953.

91 §.

Denna paragraf motsvarar 88 § enligt uppbördsberedningens förslag och

§ 29 i uppbördsreglementet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 370. 315

92 §.

Denna paragraf motsvarar 89 § enligt uppbördsberedningens förslag.

93 §.

Denna paragraf motsvarar 90 § enligt uppbördsberedningens förslag.

Vppbördsberedningen anför:

Uppbördskommissaries ansvarighet för indrivningens behöriga verkställande
avses icke skola omfatta ansvarighet för skada, som förorsakas av utmätningsmans
och exekutionsbiträdens fel eller försummelser i tjänsten.

Beredningens uttalande föranleder icke erinran från min sida. Jag erinrar Departementsom
att uppbördskommissarie enligt departementsförslaget benämnes krono- ,en''
kamrerare.

94 §.

Denna paragraf motsvarar 91 § enligt uppbördsberedningens förslag.

Uppbördsberedningen yttrar, att de mera ålderdomliga påföljder, varom
nu stadgades i § 31 uppbördsreglementet, torde böra ersättas med i denna
paragraf omförmäld påföljd.

Beredningens uttalande föranleder icke erinran från min sida. Departements Då

en bestämmelse motsvarande den i 92 § i uppbördsberedningens för- thelen.
slag intagna, såsom i den allmänna motiveringen till departementsförslaget
uttalas, torde böra meddelas i administrativ ordning, har sådan bestämmelse
icke upptagits i departementsförslaget.

95 §.

Denna paragraf motsvarar 94 § enligt uppbördsberedningens förslag.

96 §.

Denna paragraf motsvarar 95 § enligt uppbördsberedningens förslag.

97 §.

Denna paragraf motsvarar 96 § enligt uppbördsberedningens förslag.

I fråga om bestämmelsen i andra stycket hänvisas till vad som anförts
under 81 §.

98 §.

Denna paragraf motsvarar 93 § enligt uppbördsberedningens förslag.

99 §.

Denna paragraf motsvarar 97 och 99 §§ enligt uppbördsberedningens
förslag.

316

Kungl. Maj-.ts proposition nr 370.

Departements chefen.

Departements.
chefen.

Beträffande den komplettering, som skett av de av beredningen föreslagna
bestämmelserna, hänvisas till den allmänna motiveringen till departementsförslaget.

100 §.

Denna paragraf motsvarar 98 § enligt uppbördsberedningens förslag.

Uppbördsberedningen anför:

Med hänsyn till att det i åtskilliga fall kan vara föremål för tvekan, huruvida
löneavdrag skall verkställas eller ej, ävensom till att löneavdrag, som
verkställes enligt tabell eller med viss procentsats, genom felläsning eller felräkning,
i synnerhet från mindre kvalificerade arbetsgivares sida, kan komma
att ske med för lågt belopp, synes det icke skäligt att stadga straff i
andra fall än sådana, då underlåtenheten att göra löneavdrag eller verkställandet
av avdrag med för lågt belopp har sin grund i uppenbar tredska.

Mot beredningens uttalande har jag intet att erinra.

Angående den företagna kompletteringen av paragrafen hänvisas till den
allmänna motiveringen.

I departementsförslaget har icke upptagits någon bestämmelse, motsvarande
stadgandet i 98 § andra stycket i uppbördsberedningens förslag. Frågan
om straff för delaktighet i arbetsgivarens förseelse torde böra bedömas
enligt allmänna regler.

101 §.

Denna paragraf motsvarar 100 § enligt uppbördsberedningens förslag.

I fråga om den komplettering, som skett av den av beredningen föreslagna
bestämmelsen, hänvisas till den allmänna motiveringen till departementsförslaget.

102 §.

Denna paragraf motsvarar 101 § enligt uppbördsberedningens förslag.

103 §.

Denna paragraf motsvarar 102 § samt 103 § 2 och 3 mom. enligt uppbördsberedningens
förslag.

Beträffande den vidtagna kompletteringen av förevarande paragraf sådan
den lyder enligt beredningens förslag hänvisas till den allmänna motiveringen
till departementsförslaget.

10* §■

Denna paragraf motsvarar 103 § 1 mom. enligt uppbördsberedningens
förslag.

105 §.

Denna paragraf motsvarar 103 § 4 mom. enligt uppbördsberedningens
förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

317

106 §.

Denna paragraf motsvarar 104 § enligt uppbördsberedningens förslag.

107 §.

Denna paragraf motsvarar 105 § enligt uppbördsberedningens förslag..

Besvärstiden har angivits till en månad i stället för trettio dagar enligt
uppbördsberedningens förslag.

108 §.

Denna paragraf motsvarar 106 § enligt uppbördsberedningens förslag.

Till de beslut av länsstyrelse, varöver klagan icke må förås, torde böra
hänföras jämväl beslut, som avser debitering av preliminär skatt.

Besvärstiden har angivits till en månad, respektive två månader i stället
för trettio dagar, respektive sextio dagar enligt uppbördsberedningens förslag.

109 §.

Denna paragraf motsvarar 107 § enligt uppbördsberedningens förslag.

110 §.

Denna paragraf motsvarar 108 § enligt uppbördsberedningens förslag.

Uppbördsberedningen framhåller, att anförda besvär givetvis icke heller
befriade arbetsgivare från skyldighet att verkställa löneavdrag.

Beredningens uttalande föranleder icke erinran från min sida.

Departements chefen.

Anvisningar
till 46 §.

Beträffande uttrycket »hemmavarande barn, som fyllt sexton men icke
aderton år och som icke anses tillhöra arbetspersonalen» (sjätte stycket av
anvisningarna enligt beredningens förslag) framhåller kammarrätten, att uttrycket
visserligen vöre riktigt; i punkt 2 av anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen
funnes angivet, vilka av ifrågavarande barn, som ansåges
tillhöra arbetspersonalen. Arbetsgivarna torde emellertid vid läsningen
av nu ifrågavarande anvisningar icke första, att de borde taga kännedom
om anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen, och lämnades följaktligen
utan ledning vid tolkning av frågan, vilka barn som skulle anses tillhöra
arbetspersonalen. Uttrycket i fråga kunde möjligen utbytas mot t. ex. »hemmavarande
barn som fyllt 16 men icke 18 år och ej har så stor inkomst, att
den föranleder skatteplikt för barnet enligt 51 § kommunalskattelagen».

Därest något av de föreliggande alternativen lades till grund för lagstiftning,
syntes liknande fall, där förslagen förutsatte allt för stora författningskunskaper
hos de skattskyldiga, böra omsorgsfullt eftersökas och förtydligas.

Anvisningarna hava ändrats i huvudsaklig överensstämmelse med vad Departement»-

CH6J671.

kammarrätten anmärkt.

318

Kungl. Maj-.ts proposition nr 370.

Departements chefen.

B. Kommunalskattelagen.

Styrelsen för Sveriges häradsskrivarförening framhåller önskvärdheten
av att ortsavdragen erhölle en sådan utformning, att direkt subtraktion kunde
ske för erhållande av beskattningsbar inkomst; detta vore av betydelse
särskilt för skattebetalarna, som med nuvarande system i allmänhet vore
urståndsätta att kontrollera dem påförd beskattning. Styrelsen förutsatte, att
det ur skattesynpunkt tämligen betydelselösa »20-kronorsavdraget» skulle
försvinna. Styrelsen framhåller vidare, att taxeringen av äkta makar borde
ordnas på ett mera rationellt sätt, då arbetet med fördelning av beskattningsbar
inkomst toge orimligt lång tid i anspråk. En återgång till förut gällande
ordning, att fördelning skulle ske endast efter därom framställd begäran,
syntes vara lämplig.

Jag är icke beredd att nu taga ställning till ifrågavarande spörsmål.

C. Lagen örn skogsaccis.

8 §■

Vppbördsberedningen anför:

Då, såsom under lagen om kommunalstyrelse på landet omnämnts under
ett ar kunna gälla två olika till utdebitering fastställda belopp, avser den
föreslagna andringen att tydligare utmärka, att det här är fråga om det
belopp, som under ifrågavarande fem år beslutats till utdebitering.

„ beräknat understöd av skatteutjämningsmedel föreslås skola upptagas
såsom inkomst i kommunens utgifts- och inkomststat, torde bestämmelsen
i det nuvarande andra stycket böra utgå.

För att skattesatsen skall vara bestämd i god tid innan debiteringsarbetet
paborjas, föreslås densamma skola fastställas vid tid, som i det nya andra
stycket angives.

Beredningens uttalande föranleder ingen erinran från min sida.

U §.

I fråga örn fjärde stycket hänvisas till vad som anförts under 8 § rörande
tid för fastställande av skattesatsen.

D. Taxeringsförordningen.

4, 15, 18, 20, 24, 37, 53 och 86 §§.

Föreningen Sveriges städers kronouppbördstjånstemän framhåller, att då
magistraternas befattning med taxeringsväsendet grundade sig på deras funktion
av chefsmyndighet för kronouppbördsverken, det syntes vara en naturlig
konsekvens av den föreslagna uppbördsreformen, att magistraterna befriades
från olika dem åvilande plikter enligt taxeringsförordningen och faxe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

319

ringsinstruktionen. Särskilt gällde detta 15 § taxeringsförordningen. Merendels
syntes chefstjänstemannen å uppbördsverket kunna övertaga magistratens
roll. Därest åtgärderna såsom enligt nämnda paragraf kunde medföra
ekonomiska förpliktelser för kommunen, kunde måhända ett kommunalt organ,
t. ex. en särskild uppbördsnämnd, inkopplas.

Då jag i annat sammanhang kommer att förorda, att magistratens nuva- Departementsrande
befattning med mantalsskrivnings-, uppbörds- och taxeringsväsendet i cheten‘

stad, där lokal skattemyndighet finnes, överflyttas å denna myndighet, hava
15 § 2 morn., 18 §, 20 §, 24 §, 37 §, 53 § och 86 § ändrats i överensstämmelse
härmed.

Fråga örn ändring i indelningen i taxeringsdistrikt får anses vara av sådan
vikt, att yttrande enligt 4 § sista stycket alltid torde böra inhämtas från
drätselkammaren; i stad med egen uppbördsförvaltning bör jämväl den lokala
skattemyndigheten höras.

Då fullgörandet av de uppgifter, som i magistratsstad enligt 15 § 1 mom.
nu ankomma på magistrat, i vissa fall kan medföra kostnader för staden, torde
det böra ankomma på drätselkammaren att handhava ifrågavarande uppgifter;
drätselkammaren bör emellertid vara skyldig att, innan beslut fattas,
inhämta yttrande från lokal skattemyndighet, därest sådan finnes i
staden.

78 §.

Uppbördsberedningen anför:

Länsstyrelse och lokal skattemyndighet böra kunna anlita ordförande i
taxeringsnämnd för erhållande av sådana upplysningar, som må erfordras
vid handläggning av ärenden enligt uppbördsförordningen (t. ex. angående
preliminär taxering, jämkning och anstånd med inbetalning av skatt). Föreskrift
om skyldighet för ordföranden att lämna de upplysningar i sådant
avseende, som kunna av honom lämnas, har meddelats i denna paragraf.

Mot vad beredningen uttalat har jag intet att erinra. Departements -

Då — såsom jag i annat sammanhang förordar — det biträde, som häradsskrivare
jämlikt 107 § lämnar i samband med taxeringsförrättningarna,
skall anses såsom tjänsteåliggande, varför särskild ersättning icke utgår, har
härav föranledd ändring vidtagits i 1, 2 och 4 mom.

E. Lagen om kommunalstyrclse på landet.

23 § 2 och 3 mom.

Uppbördsberedningen anför:

Då uppbördsberedningen ansett beteckningen utdebitering vara ett riktigare
uttryck för uttagandet av skatt i förhållande till skatteunderlaget,
föreslås berörda beteckning skola ersätta den nuvarande benämningen uttaxering.

320

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

Departements chefen.

Under löpande år kunna i en kommun gälla två olika utdebiteringar, den
ena avseende slutlig och kvarstående skatt för nästföregående år och den
andra avseende preliminär skatt för det löpande året. Den föreslagna ändringen
av bestämmelserna i 2 mom. under c) och d) avser att utmärka, att
det här är fråga om den utdebitering, som gäller för sistnämnda skatt och
som således fastställts under nästföregående år.

Jag har intet att erinra mot beredningens uttalande.

70 §.

Det synes icke vara erforderligt att utgifts- och inkomststaten insändes till
länsstyrelsen, utan det torde vara tillräckligt, att länsstyrelsen underrättas
örn det antal skattekronor och skatteören, som lagts till grund för bestämmande
av utdebiteringens storlek.

F. Lagen om kommunalstyrelse i stad, lagen om församlingstyrelse, lagen
om kommunalstyrelse i Stockholm samt lagen om församlingsstyrelse i

Stockholm.

Vad som anförts under lagen om kommunalstyrelse på landet äger motsvarande
tillämpning i fråga om förenämnda författningar.

VII. Departementschefens hemställan.

Det föreslagna uppbördssystemets genomförande torde böra föranleda ändring
jämväl av vissa andra författningar än de i det föregående omförmälda.
Sålunda torde erfordras ändring av gällande bestämmelser rörande förmånsrätt
för skatt ävensom en reglering av de kollisionsfall, som inträffa då arbetsgivare
har att på en gång verkställa löneavdrag enligt uppbördsförordningen
och enligt införsellagen. Därjämte erfordras vissa följdändringar i lagen örn
folkpensionering och lagen örn försäkring för olycksfall i arbete m. fl. lagar.
De nu åsyftade lagarna äro emellertid av civillags natur och författningsförslag,
avseende ändring i desamma, böra följaktligen granskas av lagrådet
innan de framläggas för riksdagen. Uppbördsreformen torde vidare böra
föranleda att lagstiftningen örn erkända skatteförmedlingskassor upphäves.
Flera av de därav berörda lagarna äro likaledes av civillags natur. Slutligen
torde uppbördsreformen böra föranleda ändrad lagstiftning rörande skattebefrielse
för dödsbo, vilken fråga emellertid torde kräva ytterligare överväganden
innan den upptages till avgörande.

Med hänsyn till vad sålunda anförts torde förslag till ändring av de nu
berörda författningarna icke kunna framläggas förrän vid nästkommande
års riksdag.

Uppbördsreformen lärer vidare förutsätta en betydande utbyggnad och
omläggning av uppbördsorganisationen. Härmed sammanhängande frågor torde
böra prövas av innevarande års riksdag. Jag avser att inom kort framlägga
förslag i ämnet.

321

Kungl. Maj:ts proposition nr 370.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Majit måtte genom proposition
föreslå riksdagen att antaga de inom finansdepartementet upprättade
förslagen till

1) uppbördsförordning;

2) lag örn ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

3) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 28
september 1928 (nr 373) örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt;

4) förordning örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 17 juni 1938
(nr 370) om särskild skatt å förmögenhet;

5) lag angående ändrad lydelse av 8, 14 och 16 §§ lagen den 28 september
1928 (nr 377) om skogsaccis;

6) förordning angående ändring i vissa delar av taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379);

7) förordning örn ändrad lydelse av 11 § förordningen den 17 maj 1923
(nr 116) angående skatt för hundar;

8) förordning örn utdebitering av tingshusmedel;

9) förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 16 december
1927 (nr 462) angående understöd av skalteutjämningsmedel ål synnerligt
skattetyngda kommuner;

10) lag örn ändring i lagen den 16 oktober 1908 (nr 110 s. 1) angående lindring
i främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt
hennes prästerskap och betjäning;

11) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 251)
om kommunalstyrelse på landet;

12) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 252)
om kommunalstyrelse i stad;

13) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 259)
om församlingsstyrelse;

14) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924 (nr 349)
örn landsting;

15) förordning om upphävande av förordningen den 30 juni 1933 (nr
461) örn ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel;

16) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935 (nr 337)
om kommunalstyrelse i Slockholm;

17) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 260)
örn församlingsstyrelse i Stockholm;

18) lag om ändrad lydelse av 1 och 13 §§ lagen den 12 juni 1931 (nr 201)
angående kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg;

19) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 juni 1919 (nr 293)
om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning;

20) lag angående ändrad lydelse av 37 och 39 §§ lagen den 26 november
1920 (nr 796) örn val till riksdagen;

21) lag angående ändrad lydelse av 6 och 9 §§ kommunala vallagen den
6 juni 1930 (nr 253); samt

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 370.

322

Kungl. Majlis proposition nr 370.

22) lag angående ändrad lydelse av 7 § 2 morn. lagen den 14 juni 1918
(nr 422) örn fattigvården.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall
aVlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Erik Westerlind.

Kungl. Maj.ts proposition nr 370. 323

Innehållsförteckning.

Sid.

Författningstext...................................................... 3

I. Inledning........................................................ 85

II. Huvuddragen av uppbördsberedningens förslag.................... 89

III. Vissa allmänna frågor .......................................... 103

A. Gemensam debitering och uppbörd av krono- och kommunalutskylder 103

B. Kommunal utdebitering av skatt och kommunalt budgetår.......... 110

1) Utdebitering beträffande preliminär och slutlig skatt; tidpunkten

för fastställande av den kommunala utdebiteringen.............. 110

2) Kommunal utdebitering och understöd av skatteutjämningsmedel 119

3) Redovisning av kommun eller annan kommunal samfällighet tillkommande
utskylder........................................ 120

C. Statlig skatteprocent och statligt budgetår ........................ 125

D. Ändrad folkbokföring .......................................... 126

E. Beskattningsort, då taxering skall ske i hemortskommunen.......... 126

IV. Motivering till förslaget till uppbördsförordning .................. 132

A. Beräkning av preliminär skatt .................................. 132

1) Skatter, som skola uttagas preliminärt........................ 132

2) Skilda metoder för beräkning av preliminär skatt .............. 133

3) Beräkning av preliminär skatt på grundval av taxering.......... 174

4) Beräkning av preliminär skatt med ledning av skattetabell eller

efter viss procent av inkomsten .............................. 176

B. Debitering av skatt m. m. samt utfärdande av debetsedel .......... 184

C. Avdrag å lön m. m. för gäldande av skatt........................ 197

D. Jämkning av preliminär skatt .................................. 215

E. Anstånd med inbetalning av kvarstående eller tillkommande skatt . . 220

F. Uppbörd av skatt.............................................. 222

G. Indrivning av resterande skatt .................................. 235

H. Avkortning och avskrivning av skatt samt balanslängd ............ 240

I. Restitution av skatt............................................ 241

J. Efterkrav och preskription av skatt.............................. 244

K. Ansvar för debitering, uppbörd, indrivning och redovisning av skatt.. 245

L. Arbetsgivares ansvar för arbetstagares skatt m. m................. 246

M. Ansvarsbestämmelser m. m..................................... 252

N. Tidpunkten för det nya systemets ikraftträdande m. lii............. 256

324

Kungl. Maj.ts proposition nr 370.

Sid.

V. Särskilda frågor, berörande det föreslagna uppbördsförfarandet.... 274

A. Uppbördsförfarandet beträffande sjömän .......................... 274

B. Skatteplikt för folkpension samt avdragsrätt för pensionsavgift ...... 286

C. Avdrag för allmänna skatter till kommun eller annan kommunal samfällighet
vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt .... 288

D. Utskyldsstrecket vid kommunal rösträtt och kommunala uppdrag m. m. 289

VI. Specialmotivering................................................ 289

A. Förslag till uppbördsförordning .................................. 289

B. Kommunalskattelagen .......................................... 318

C. Lagen örn skogsaccis............................................ 318

D. Taxeringsförordningen.......................................... 318

E. Lagen örn kommunalstyrelse på landet........................... 319,

F. Lagen om kommunalstyrelse i stad, lagen om församlingsstyrelse, lagen
om kommunalstyrelse i Stockholm samt lagen om församlingsstyrelse

i Stockholm .................................................. 320

VII. Departementschefens hemställan.................................. 320

458139. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1945.