Kungl. Maj:ts proposition nr 36 (Proposition 1929:36)

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

Nr 36.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 (nr
334) o-m rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att
inlösa under nyttjanderätt upplåtet område; given
Stockholms slott den 25 januari 1929.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 18
juni 1925 (nr 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under
nyttjanderätt upplåtet område.

Under Hans Haj:ts

Min allemådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Georg Bissmark.

Bihang till riksdagens protokoll 1929

1 samt.

29 häft. (Nr 36.)

Eungl. Maj:ts proposition nr 86.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om rätt i

vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område.

Härigenom förordnas, att 2, 5, 6, 12, 14, 16, 18 och 19 §§ i lagen den 18
juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område skola, 2, 5, 6, 12, 14, 16 och 18 §§ i nedan angivna
delar och 18 § i dess lydelse enligt lagen den 1 april 1927 (nr 68), erhålla
följande ändrade lydelse:

2 §•

Lösningsrätt —----— påföljd.

Ej heller äger lösningsrätt rum, därest avståendet av den till lösning ifrågasatta
marken skulle medföra avsevärd olägenhet för huvudfastighet eller därmed
sambrukad, jordägaren tillhörig fastighet, eller, såvitt fråga är om mark,
däri kronan, stad, köping eller municipalsamhälle äger del, eljest skulle för det
allmänna innebära sådan olägenhet. Kan olägenhet, som nu sagts, undvikas
därigenom, att från lösning undantages viss del av marken, annan än den,
varå nyttjanderättshavarens boningshus är beläget, äge lösningsrätt rum till
marken i övrigt. Vid bedömande, huruvida utövande av lösningsrätt skulle
medföra avsevärd olägenhet, må hänsyn icke tagas till anordning, som prövas
hava vidtagits i syfte att förhindra utövande av lösningsrätt.

5 §•

Frågan-----omförmäles.

Ansökan om lantmäteriförrättning------dödsfallet.

Ansökan om förrättning skall, såvitt den ej avser mark, som är samfälld för
flera än tio fastigheter med skilda ägare, vara åtföljd av gravationsbevis rörande
fastigheten.

Har nyttjanderättshavare -— ---— stadgad.

6 §•

Har ansökan------samhället.

I fråga om kungörelse angående förrättningen, jordägarens och nyttjanderättshavarens
kallande till densamma ävensom andra underrättelser om förrättningen
skola de i 3 kap. 1 § första, andra och tredje styckena samt 2 § av lagen
om delning av jord å landet meddelade stadgandena äga motsvarande tillämp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

ning, dock med iakttagande att kungörelsen städse skall införas i ortstidning
och att den skall innehålla, att de, vilkas rätt är beroende av förrättningen,
äga att därvid tillstädeskomma och bevaka sin rätt. Rörer ansökan mark,
som är samfälld för flera fastigheter med skilda ägare, och finnes för sarnfälligheten
känd styrelse eller annan, som är satt att den förvalta, erfordras
ej kallelse till de särskilda delägarna i samfälligheten, utan må kallelsen översändas
till ledamot av styrelsen eller till förvaltaren; och vare denne, där han
ej äger att själv föra talan för samfälligheten, delägarna ansvarig för att kallelsen
tillställes någon, som äger behörighet härtill, eller, om sådan ej finnes,
kommer till delägarnas kännedom. Finnes ej känd styrelse eller förvaltare,
och är marken samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare, må kallelsen
sändas till en av delägarna att vara för dem alla tillgänglig; därjämte
skall underrättelse om förrättningen, såframt fastighet, som står under allmän
myndighets vård och inseende, har del i samfälligheten, tillställas Konungens
befallningshavande samt, där stad, köping eller municipalsamhälle är
delägare däri, översändas till den person eller myndighet, på vilken det ankommer
att sammankalla dem, som i avseende å talans utförande hava att för
menigheten besluta. Delgives kallelse på sätt, som sist nämnts, skall uppgift
om vilken delägare kallelsen tillställts intagas i kungörelsen om förrättningen,
och skall kungörelsen anslås i socken- eller rådstugan eller å annan lämplig
plats inom kommunen.

Besväras marken av sökt eller beviljad inteckning för fordran eller för rätt
till avkomst eller annan förmån eller kan den enligt 11 kap. 2 § jordabalken i
ägarens hand häfta för fordran eller annan rättighet, som nyss är sagd, skola
innehavare av sådan fordran eller rättighet, om de äro kända och inom riket
boende, underrättas om förrättningen genom särskilda kallelsebrev enligt vad
om kallelsebrevs avsändande till jordägaren och nyttjanderättshavaren är stadgat.
Är marken samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare, vare
dock sådan underrättelse ej nödig, såframt kungörelsen om förrättningen införes,
förutom i tidning inom orten, jämväl i allmänna tidningarna.

12 §.

Har nyttjanderättshavaren — ----— — med nedsättningen.

Vid nedsättningen ingive nyttjanderättshavaren gravationsbevis rörande fastigheten,
beslutet i ärendet samt bevis, att och när det vunnit laga kraft, ävensom
karta över området, vid äventyr att det felande varder på nyttjanderättshavarens
bekostnad anskaffat av Konungens befallningshavande. Avser inlösen
mark, som är samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare, vare
nyttjanderättshavaren dock ej pliktig att ingiva gravationsbevis. Erfordras
i ty fall för löseskillingens fördelning att äga tillgång till dylik handling, må
densamma anskaffas på nyttjanderättshavarens bekostnad.

Löseskillingen-----ränta.

14 §.

Sedan------berättigad.

Häftar fastigheten för fordran eller annan rättighet enligt vad i 6 § sista

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

stycket sägs, äge stadgandena om fördelning hos överexekutor av köpeskilling
för utmätningsvis såld fast egendom motsvarande tillämpning i den mån ej
nedan annorlunda stadgas. Sammanträde för fördelningen varde hållet så
snart ske kan. Kallelse till sammanträdet skall genom Konungens befallningshavandes
försorg minst fjorton dagar förut med posten sändas till jordägaren
och kända innehavare av fordran eller annan rättighet, som nu är sagd, samt,
om innehavare är okänd, införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten.
Avser inlösen mark, som är samfälld för flera fastigheter med skilda ägare,
skall vad för sådant fall i 6 § är stadgat beträffande kallelse och kungörelse
äga motsvarande tillämpning.

År marken samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare, må betalning
ur löseskillingen icke tilläggas innehavare av fordran eller rättighet,
för vilken någon av fastigheterna häftar, med mindre denne eller annan sådan
rättägande i den fastighet senast å åttonde dagen före sammanträdet skriftligen
framställt anspråk därpå hos Konungens befallningshavande; underlåtenhet
att väcka dylikt anspråk må dock ej läggas någon till last såsom försummelse
i bevakande av honom eller annan tillkommande rättighet. Framställes
ej anspråk, som nu sagts, och påyrkar ej heller någon av delägarna i marken
senast vid sammanträdet fördelning av löseskillingen, må densamma tillhandahållas
delägarna för samfälld räkning. Göra ej dessa inom tio år från sammanträdet
anspråk på löseskillingen, må densamma lyftas av nyttjanderättshavaren,
såframt denne för sådant ändamål anmäler sig hos Konungens befallningshavande
under elfte året efter sammanträdet. Sker ej sådan anmälan,
tillfälle beloppet kronan. Erinran om vad i detta stycke stadgats skall i fall,
varom nu är fråga, intagas i kallelse och kungörelse.

Innehaves marken såsom fideikommiss, eller ingår den i häradsallmänning
eller annan samfällighet, som enligt vad därom är stadgat skall bibehållas oförminskad,
hålle Konungens befallningshavande den jordägaren tillkommande
ersättning inne, till dess förordnande meddelats, huru därmed skall förfaras.

Utfaller —-----fördelningslängden.

16 §.

Har jordägaren — -----— ändamålet.

Vill nyttjanderättshavare påkalla tillämpning av vad sålunda stadgats,
tillställe jordägaren bevisligen underrättelse därom inom trettio dagar från den
dag, då skyldighet att avträda marken för honom inträtt. År marken samfälld
för flera fastigheter med skilda ägare, må sådan underrättelse ske på
sätt, som i 6 § andra stycket är stadgat beträffande kallelse till lantmäteriförrättning
i motsvarande fall. Kan överenskommelse ej träffas om vad i löseskilling
eller såsom ersättning för markförbättring skall utgå, skall frågan
därom avgöras av tre ojäviga skiljemän, bland vilka en utses av vardera parten
och de sålunda utsedde tillkalla den tredje. Tredskas någondera parten att
utse skiljeman, eller kunna de utsedde ej förena sig om valet av den tredje,
äger domaren i den ort eller rättens ordförande i den stad, där fastigheten är
belägen, förordna om valet. Hen, som ej nöjes med vad de flesta skiljemännen

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

säga, äger draga tvisten under rättens prövning, såframt han instämmer sin
talan inom nittio dagar från det skiljemännens beslut tillställdes honom; och
skall i beslutet lämnas tydlig hänvisning om vad den missnöjde har att iakttaga
för tvistens dragande under rättens prövning.

18 §.

I fråga om förrättning------— annorlunda stadgat.

Fullföljes —- — — -— -— laga skifte är stadgat.

Den i 13 § omförmälda prövning — --— -— avgjord.

Skall med tillämpning-------förmäles.

Är fråga om område i stad — -—- — --namn.

Är fråga om annat område än i nästföregående stycke sägs, skall fastställelse
meddelas, därest områdets avskiljande överensstämmer med vad i 19 kap.

2 §, 12 § första och tredje styckena, 13 § tredje, fjärde och femte styckena
samt 20 § i lagen om delning av jord å landet är stadgat. Har marken före
den 1 januari 1928 tillagts fastighet genom sämjedelning, må den dock avskiljas,
såframt densamma jämte annan mark, som avstyckats eller avsöndrats från
fastigheten, ej överstiger hälften av fastighetens ägovidd. Inom de på bekostnad
eller med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs län må,
i nämnda fall, när skäl därtill äro, fastställelse meddelas, ändå att mera än
hälften av ägovidden varder avskild.

Om beslut, —-----— Konungens befallningshavande.

19 §.

Denna lag äge ej tillämpning beträffande mark, som tillhör kronan, stad,
köping eller municipalsamhälle; dock må utan hinder av vad nu stadgats inlösen
ske av mark, som är samfälld för flera fastigheter med skilda ägare, för
såvitt kronan eller samhället icke äger mera än hälften däri.

Yad i denna lag stadgas äge ej heller tillämpning å mark, som ingår i fastställd
stadsplan.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1929.

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 15 november 1928.

N ärvarande:

Statsministern Lindman, statsråden Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Bobell,
von Steyern, Malmberg, Lindskog, Bissmark, Johansson.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anför chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark:

Lagen den 18 »Lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att
^rått^viss™ ^n^sa un<ler nyttjanderätt upplåtet område (den s. k. ensittarlagen) avser
fält för_ nytt- att bereda vissa ägare av boningshus å ofri grund en tryggad ställning gevarfatUnlöaa
nom ^köp av marken. Enligt denna lag är den, som med nyttjanderätt för
under nyttjan- brukande eller bostadsändamål innehar annan tillhörig mark samt därå äger
^er*område^e* boningshus, under vissa betingelser tillförsäkrad rätt att efter värdering, företagen
av lantmätare och två gode män, tillösa sig marken, även om jordägaren
skulle motsätta sig det. Förutsättningar för denna lösningsrätt äro
dels att marken är upplåten för nyttjanderättshavarens livstid eller vid annan
upplåtelse, då ansökan om utövande av lösningsrätt göres, mer än tio år i
följd innehafts av annan än ägaren eller ock den tid, marken innehafts av
annan än ägaren, tillsammans med den tid, som återstår enligt gällande avtal
om nyttjanderätt till marken, uppgår till mer än tio år, dels att det å
marken befintliga, nyttjanderättshavaren tillhöriga boningshuset lämnar nöjaktig
bostad åt honom och hans familj dels att dylikt boningshus fanns å marken
uppfört redan den 1 januari 1919 samt då tillhörde någon, som med
nyttjanderätt innehade marken, dels ock att minst en fjärdedel av det värde,
som marken med därå befintliga byggnader äger, belöper på nyttjanderättshavarens
byggnader. Vid uppskattning av detta värde får dock ej medräknas
värdet av förbättring, vilken marken vunnit genom arbete eller kostnad, som
nyttjanderättshavaren eller föregående nyttjanderättshavare, vars rätt övergått
å denne, nedlagt å marken utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen
avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt (1 § första och fjärde styckena).

Ändå att nu angivna förutsättningar föreligga, äger icke lösningsrätt rum,
därest nyttjanderätten, då ansökan om utövande av sådan rätt göres, är förverkad,
eller därest avståendet av den till lösning ifrågasatta marken skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

medföra avsevärd olägenhet för huvudfastighet eller därmed sambrukad, jordägaren
tillhörig fastighet. Kan sådan olägenhet undvikas därigenom, att från
lösning undantages viss del av marken, annan än den, varå nyttjanderättshavarens
boningshus är beläget, äger lösningsrätt rum till marken i övrigt.
Vid bedömande, huruvida utövande av lösningsrätt skulle medföra olägenhet,
som nu sagts, får hänsyn icke tagas till anordning, som prövas hava vidtagits
i syfte att förhindra utövande av lösningsrätt (2 §).

Även om avtal om nyttjanderätt till marken icke visas föreligga, skall lagen
äga tillämpning, för så vitt jordägaren icke, innan marken mer än tio år
i följd innehafts av annan än ägaren, för innehavarens skiljande från marken
vidtagit åtgärd, som leder till sådan påföljd (1 § tredje stycket och 2 § första
stycket).

Själva förfarandet är i huvudsak anordnat såsom en lantmäteriförrättning
och kan överklagas liksom en dylik förrättning. I övrigt må erinras om följande
bestämmelser. Ansökan om förrättning, vilken skall ingivas till Konungens
befallningshavande, skall vara åtföljd av gravationsbevis rörande
fastigheten (5 §). Förordnar Konungens befallningshavande lantmätare att
företaga förrättning enligt ensittarlagen, åligger det denne att till förrättningen
kalla jordägaren och nyttjanderättshavaren genom särskilda kallelsebrev,
som skola till dem med posten avsändas så tidigt, att kallelserna kunna
komma dem till handa minst fjorton dagar före förrättningen, så ock att föranstalta
därom, att kungörelse angående dag och ställe för förrättningen minst
fjorton dagar förut uppläses i kyrkan för den församling, där fastigheten är
belägen, och införes i tidning inom orten. Denna kungörelse skall tillika
innehålla, att de, vilkas rätt är beroende av förrättningen, äga att därvid
tillstädeskomma och bevaka sin rätt. Besväras fastigheten av sökt eller beviljad
inteckning för fordran eller för rätt till avkomst eller annan förmån
eller kan fastigheten enligt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för
fordran eller annan rättighet, som nyss är sagd, skola innehavare av sådan
fordran eller rättighet, om de äro kända och inom riket boende, underrättas
om förrättningen genom särskilda kallelsebrev enligt vad om kallelsebrevs avsändande
till jordägaren och nyttjanderättshavaren är stadgat (6 §). Förklaras
nyttjanderättshavaren berättigad att inlösa marken, åligger det honom att hos
Konungens befallningshavande nedsätta den bestämda löseskillingen inom viss
tid. Vid nedsättningen skall nyttjanderättshavaren bland annat ingiva gravationsbevis
rörande fastigheten vid äventyr att sadant bevis varder anskaffat
på hans bekostnad (12 §). Sedan nedsättning ägt rum, skall, därest det område,
varom fråga är, icke utgör en fastighet för sig, fastställelse meddelas a
områdets avskiljande. Kan dylik fastställelse ej meddelas, är lösningsrätten
förfallen. (13 och 18 §§.) Meddelas fastställelse eller finnes sådan ej vara erforderlig,
har Konungens befallningshavande att gå i författning om löseskillingens
utbetalning. Inlöst område skall övergå till nye ägaren fritt
från intecknad gäld ävensom rätt till avkomst eller annan förmån, varom i
6 § sägs (13 §). Häftar fastigheten för fordran eller annan rättighet, som
nu nämnts, skola stadgandena om fördelning hos överexekutor av köpe -

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

skilling för utmätningsvis såld fast egendom äga motsvarande tillämpning.
Sammanträde för fördelningen skall hållas så snart ske kan. Kallelse
till sammanträdet skall genom Konungens befallningshavandes försorg minst
fjorton dagar förut med posten sändas till jordägaren och kända innehavare
av fordran eller annan rättighet, som nu är sagd, samt, om innehavare är
okänd, införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten (14 §).

Ogillas nyttjanderättshavarens lösningsanspråk på grund av att avståendet
av marken skulle medföra avsevärd olägenhet för huvudfastigheten eller därmed
sambrukad, jordägaren tillhörig fastighet, är jordägaren pliktig att vid
nyttjanderättens upphörande övertaga nyttjanderättshavarens byggnader och
för dem, därest av nyttjanderättsavtalet icke framgår annat, utgiva full lösen
ävensom ersätta honom värdet av vissa jordförbättringar. Vill nyttjanderättshavaren
påkalla tillämpning härav, är han pliktig att bevisligen tillställa jordägaren
underrättelse inom 30 dagar från den dag, då skyldighet att avträda
marken inträtt för honom. Kan överenskommelse ej träffas om vad i löseskilling
eller såsom ersättning för jordförbättring skall utgå, skall frågan
därom avgöras av skiljemän (16 §).

Slutligen må nämnas, att lagen enligt vad i 19 § stadgas icke skall äga tilllämpning
beträffande mark, som tillhör kronan, stad, köping eller municipalsamhälle
eller som ingår i fastställd stadsplan.

I underdåniga skrivelser den 2 och 21 september 1927 samt den 4 maj 1928
har lantmäteristyrelsen hemställt dels om sådan ändring av 19 §, att lagen bleve
tillämplig i fråga om mark å allmänningar samt områden, som vid laga skifte
lämnats oskiftade eller undantagits för delägarnas allmänna behov, även om
kronan, stad, köping eller municipalsamhälle äger del däri, dels om vissa ändringar
i bestämmelserna i 6 § om kallelser till förrättning för inlösen av mark,
dels ock om vissa jämkningar i 18 § i fråga om villkoren för avskiljande av
inlöst mark. Sedan yttranden över berörda skrivelser infordrats från vederbörande
myndigheter m. fl., har jag låtit inom justitiedepartementet utarbeta
förslag till vissa ändringar i ensittarlagen. Detta förslag anhåller jag nu få
anmäla.

A. Lantmäteristyrelsens hemställan om ändring i 19 §.

Tillkomsten av
undantagsbestämmelsen

i 19 §.

Innan jag ingår på en närmare redogörelse för lantmäteristyrelsens förstnämnda
hemställan, torde det tillåtas mig att i korthet beröra anledningen till
att fastighet av de i styrelsens framställning omförmälda slag undantagits
från lagens tillämpning.

Ett uppslag till lagstiftning i det med ensittarlagen avsedda syftet gavs
i en av hushållningssällskapet i Östergötlands län till Kungl. Maj:t ingiven
skrivelse av den 22 mars 1§10. I denna framhölls bland annat, att trots det
betydliga antal lägenheter å ofri grund, som funnes inom länet, likväl inkommit
endast ett fåtal ansökningar om lån ur egnahemslånefonden till friköpande
av dylika lägenheter. Som orsak härtill angavs bland annat, att jorden, på
vilken lägenheterna vore belägna, icke vore till salu. Ett stort antal lägenheter

Kungl. Maj:ts proposition nr SO. 9

vore belägna på statens eller menigheters jord och kunde därför alls ieke eller
endast med stora svårigheter friköpas, och även den enskilde jordägaren vore
ofta obenägen att avstå jorden till lägenhetsinneliavaren. Under framhållande
av att i andra länder stiftats lagar, som möjliggjorde expropriation av jordytor
åstadkommande av egna hem, hemställde sällskapet, att Kungl. Maj :t måtte
föranstalta om en utredning rörande möjligheten att åstadkomma en inlösningsrätt
till jorden för sådana lägenheter å ofri grund, där jordens värde i förhållande
till åbyggnaderna vore av mindre betydenhet. _ o . .

I det förslag till lag om lösningsrätt för innehavare av vissa på fyrtionio
år eller längre tid avsöndrade lägenheter, som torpkommissionen avlämnade den
G maj 1911, undantogs från lösningsrätt lägenhet, som tillhör kronan, stad
eller annan kommun, municipalsamhälle, stiftelse eller fideikommiss.

Beträffande denna undantagsbestämmelse anförde egnahemssakkunniga i
motiven till sitt den 30 september 1913 avgivna förslag till lag om lösningsrätt
av vissa lägenheter å ofri grund, att det icke behövde möta oöverstigliga
svårigheter att medgiva lösningsrätt även för lägenheter å jord, tillhörig kommuner,
och att det stora antalet dylika lägenheter, i synnerhet å allmänningar,
gjorde en utsträckning av lösningsrätten till dylika särskilt önskvärd. På
grund av de stora svårigheter, som skulle vara förbundna med stadgandet av
lösningsrätt för lägenheter, som tillhörde kronan, stiftelser och fideikommiss,
vore det däremot nödvändigt att undantaga dessa. Vad särskilt anginge lägenheter
å kronojord, så torde en stor del av dem dessutom komma att friköpas
med användande av den rätt till hembud av lägenheternas jord, som enligt
särskilt stadgande vore tillförsäkrad ägare av åbyggnader å^kronojord. I enlighet
härmed erhöll ifrågavarande stadgande i förslaget sådan lydelse, att
lagen icke skulle gälla lägenhet, som tillhörde kronan, allmän inrättning, stiftelse
eller fideikommiss.

Sedan inom justitiedepartementet upprättats ett nytt förslag till^ensittarlag,
anförde departementschefen i statsrådet den 31 december 1917, då detta förslag
anmäldes, bland annat följande: Av de i de tidigare förslagen gjorda undantagen
från lösningsrätt hade bibehållits endast det, som avsåge kronan tillhörig
egendom. Det vore lämpligt, att liksom denna icke kunde bliva föremål
för expropriation, ej heller den föreslagna lösningsrätten kunde göras gällande
i fråga om densamma. Härutöver hade emellertid vissa nya bestämmelser
om undantag införts i förslaget. Tydligt vore, att lösningsrätt enligt den
föreslagna lagen icke lämpligen kunde äga rum inom område, som inginge i
tomtindelning. Likaledes borde mark i samhälle, för vilket skulle föras fastighetsregister
enligt de för stad meddelade bestämmelser, undantagas från den
föreslagna lagens tillämpningsområde, då det avsedda lösningsförfarandet i
regel ej torde lämpa sig i fråga om dylik mark samt det föreslagna sättet för
inlöst områdes avskiljande från stamfastighet ej stode i överensstämmelse med
vad om fastighetsbildning i sådant samhälle funnes stadgat. _ „ .

I överensstämmelse härmed avgavs proposition (nr 172) till 1918 års riksdag.
I en motion (I: 146) yrkades, att från lagens tillämpning måtte undantagas
jämväl område, som tillhörde stiftelse eller vore upplåtet till ecklesiastikt
ändamål. Lagutskottet avstyrkte i utlåtande nr 75 motionen, därvid utskottet
anförde: Frånsett ett par speciella undantag hade endast kronan tillhörig
egendom undantagits från den föreslagna lagens tillämpningsområde.
Liksom sådan egendom ej kunde bliva föremål för expropriation, hade det
synts lämpligt, att ej heller den nu föreslagna lösningsrätten skulle kunna göras
gällande i fråga om densamma. Tillräckliga skäl att ytterligare begränsa
lagens omfattning förelåge icke.

Under överläggningen i riksdagen framhöll departementschefen, att undanta -

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

get beträffande kronojord berodde därpå, att man velat tillämpa samma principer
som beträffande expropriation, och att man dessutom ansett, att något praktiskt
behov av en utsträckning av lagens tillämpning till kronojord knappast
förelegat, då man därefter som dittills finge förutsätta, att kronan skulle underlätta
för brukaren att lösa den jord, han brukat. —■ Stadgandet antogs i sin av
Kungl. Maj :t föreslagna lydelse och ingick i lagen den 28 juni 1918.

I lagen den 26 mars 1920 inflöt nu ifrågavarande stadgande utan någon
ändring.

I det förslag till, ny ensittarlag, som jordkommissionen avlämnade den 28
april 1921, hade från lagens tillämpning undantagits allenast mark, som tillhörde
kronan eller som innehades med tomträtt. Denna undantagsbestämmelse
erhöll emellertid i den proposition (nr 251), som i anledning av förslaget avläts
till riksdagen 1922, en vidgad omfattning. Enligt denna skulle lagen ej äga
tillämpning beträffande »mark, som tillhör kronan, stad, köping eller municipalsamhälle
eller som innehaves med tomträtt». I denna fråga anförde departementschefen: ''Starka

skäl tala enligt min mening för att från friköpning undantaga mark,
som med äganderätt tillhör omförmälda samhällen. Då fråga är om till stad
donerad jord, lärer i varje fall en mot de vid donationen fästade bestämmelser
måhända stridande inlösen till enskilda icke böra förekomma. Men ej heller i
övrigt torde mark, varom nu är fråga, böra göras till föremål för friköpning
enligt förevarande lagstiftning. Samhällets intresse att för det allmännas räkning
ostört få tillgodogöra sig den jord, det måhända för speciella syften med
äganderätt förvärvat^ synes böra gå före en eller annan enskilds önskan att
inlösa visst markområde, varå han äger byggnader. Det sociala behovet av
inlösningsrätt till samhälles mark torde ej heller vara nämnbart starkt.’

Kungl. Maj:ts förslag föranledde i denna del icke någon ändring i 1920
års lag.

Då Kungl. Maj:t vid riksdagen 1925 ånyo framlade proposition (nr 142)
med förslag till revision av ensittarlagen, gjordes uti nu ifrågavarande hänseende
allenast den avvikelse från 1922 års förslag, att orden ''som innehaves
med tomträtt’ utbyttes mot uttrycket ''som ingår i fastställd stadsplan’.

Lantmäteristyrelsens

hemställan om
ändring *
19 §.

I skrivelsen den 2 september 1927 har lantmäteristyrelsen anfört:

''Enligt 19 § skall ensittarlagen icke aga tillämpning beträffande bland annat
mark, som tillhör kronan, stad, köping eller municipalsamhälle. Stadgandet
torde egentligen hava avsett de fall, då nu angivna rättssubjekt äro ensamma
ägare av jord, varom fråga är. Emellertid har det visat sig, att nämnda
lagrum kommit att utgöra hinder för inlösen i ett avsevärt antal andra fall.
Nyttjanderättsupplåtelser hava nämligen i stor utsträckning skett å allmänningar
eller å områden, som vid laga skifte lämnats oskiftade eller undantagits
för delägarnes allmänna behov. När då kronan, såsom ofta är fallet, ävensom
stad, köping eller municipalsamhälle, vilket dock mera sällan torde förekomma,
i egenskap av jordägare har del i allmänning eller såsom skiftesdelägare äger
andel i oskiftat område eller samfällighet har det ansetts, att, på grund av denna
bestämmelse, inlösen lagligen ej kan äga rum. Från styrelsen underställd
personal har upprepade gånger påpekats behövligheten av en lagändring, varigenom
inlösenrätt i dessa fall medgives nyttjanderättshavarna, om förutsättningarna
därför i övrigt äro för handen. Jämlikt föreskriften i 1 § av gällande
lantmäteriinstruktion har styrelsen ansett sig böra bringa förhållandet till
Kungl. Maj:ts kännedom; och vill styrelsen tillika för sin del tillstyrka en lagändring
i nu angiven riktning.’

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Yttranden över denna skrivelse hava infordrats från överståthållarämbetet, Yttranden
länsstyrelserna, domänstyrelsen, kammarkollegium och byggnadsstyrelsen, var- mäteristyreljämte
Svenska stadsförbundet och Sveriges häradsallmänningsförbund lämnats sens hemtillfälle
att yttra sig i ärendet. Från samtliga myndigheter ävensom från
nämnda förbund hava yttranden inkommit. Flera länsstyrelser hava vid sina w §.
utlåtanden fogat yttranden från överlantmätare m. fl. Domänstyrelsen har
jämte eget utlåtande ingivit yttranden av samtliga jägmästare och domänintendenter
ävensom från domänfislcalen.

Av myndigheterna hava allenast överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Uppsala
län och domänintendenterna i Södermanlands och Älvshorgs län avstyrkt
den ifrågasatta lagändringen. Övriga myndigheter hava tillstyrkt lagstiftning
i den riktning, varom lantmäteristyrelsen hemställt, eller förklarat sig ej
hava något att erinra däremot.

Av länsstyrelsernas yttranden må till en början återgivas följande uttalanden,
däri lagändringen tillstyrkes:

Länsstyrelsen i Södermanlands län: ’I många fall kan nog en ändring uti
den av lantmäteristyrelsen angivna riktning synas önskvärd, men härutinnan
torde dock en viss varsamhet böra iakttagas, så att icke inlösen i enlighet med
ifrågavarande lag kommer att ske i sådan utsträckning, att fyllandet av det
ändamål, för vilket allmänning inrättats eller område lämnats oskiftat eller
undantagits, genom förändrad lagstiftning i ämnet äventyras.’

Länsstyrelsen i Östergötlands län: ’Då det kan ske utan att vederbörande
samhällens intressen genom den ifrågasatta ändringen trädas för nära, anser
sig länsstyrelsen böra tillstyrka sådan ändring i lagen ifråga att möjlighet beredes
nyttjanderättshavare att inlösa jord, som ingår i sådan samfällighet varom
fråga är.’

Länsstyrelsen i Jönköpings län: ''Enligt länsstyrelsens uppfattning tala för
den ifrågasatta lagändringen starka billighetsskäl. På grund härav och då
det icke synes vara ägnat att väcka några starkare betänkligheter av principiell
art att medgiva inlösenrätt enligt ensittarlagen beträffande jord, till vilken
det allmänna endast med avseende å en ideell andel är ägare, får länsstyrelsen
för sin del tillstyrka den av lantmäteristyrelsen förordade lagändringen. På
sätt överlantmätaren i länet i bifogat yttrande anfört, har emellertid för detta
läns vidkommande hittills knappast försports allvarligare olägenheter av gällande
bestämmelser i ämnet.’

Länsstyrelsen i Kronobergs län: ’Då även med bibehållande av stadgandet
i § 19 i övrigt oförändrat rätt till inlösen i det av lantmäteristyrelsen avsedda
fall icke synes böra vara utesluten, får länsstyrelsen förorda lagändring i sådan
riktning, som lantmäteristyrelsen tillstyrkt.’

Länsstyrelsen i Blekinge län: ''Hos länsstyrelsen bär vid upprepade tillfällen
förekommit, att i ärenden av nu ifrågavarande slag inlösen av nyttjanderättsområdet
ansetts icke lagligen kunna ske. Nästan undantagsvis torde emellertid
kronans eller samhällenas rätt icke vara i någon vidare mån berörd av
att inlösen i nu omhandlade fall äger rum. Det synes därför länsstyrelsen
vara för det allmänna av lika liten betydelse som det kan för den enskilde vara
av stor vikt att ett inlösningsförfarande får komma till stånd i fall, som här
äro i fråga, varför länsstyrelsen för sin del vill tillstyrka den ifrågasatta lagändringen.
’

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: ’I allmänhet torde någon olägenhet
knappast kunna tänkas uppkomma för det allmänna, om nyttjanderätts -

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

havare medgåves inlösningsrätt i de fall, som avses i lantmäteristyrelsens skrivelse.
Skulle emellertid avståendet av den till lösning ifrågasatta marken i något
fall medföra avsevärd olägenhet för kronan, stad, köping eller municipalsamhälle,
som har del i marken, synes, även om denna olägenhet icke är hänförlig
till huvudfastigheten eller därmed sambrukad fastighet, lösningsrätt icke
böra äga rum. Ett bifall till framställningen torde därför böra föranleda jämkning
även i lagens 2 §.’

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: ''Inom detta län, där ett stort antal kronan
tillhöriga fastigheter förefinnas, förekommer ofta, att kronan i egenskap av
jordägare har del i område, som vid skiftesförrättning lämnats oskiftat eller
undantagits för delägarnas allmänna behov. Dylika oskiftade områden eller
samfällda undantag förekomma icke allenast vid laga skiften utan jämväl vid
enskiften samt stundom även vid storskiften å för flera skifteslag gemensamma
allmänningsskogar. Hittills har visserligen endast vid ett par tillfällen iakttagits,
att inlösen av under nyttjanderätt upplåtet område å allmänning eller
samfällt eller oskiftat område avslagits av den anledning, att kronan i egenskap
av jordägare ägt del i allmänningen eller det oskiftade eller samfällda området,
men då även inom detta län nyttjanderättsupplåtelser i stor utsträckning torde
hava ägt rum inom sådana allmänningar eller områden, är det att antaga, att
lagrummet i sin nuvarande lydelse kommer att utgöra hinder för inlösen i ett
stort antal fall. På grund härav anser sig länsstyrelsen böra tillstyrka den av
lantmäteristyrelsen föreslagna lagändringen, dock att därvid hänsyn tages till
det förhållandet, att områden förekomma, vilka lämnats oskiftade eller undantagits
för delägarnas allmänna behov icke blott vid laga skifte utan jämväl vid
enskifte och stundom vid storskifte.’

Länsstyrelsen i Värmlands län: ''Såvitt till länsstyrelsens kännedom kommit
har ännu icke i något fall inom Värmlands län nyttjanderättshavare av den
orsak blivit förvägrad inlösa markområde, att kronan, stad, köping eller municipalsamhälle
i egenskap av jordägare haft del i allmänning eller ägt andel i
oskiftat område. Då emellertid enligt lantmäteristyrelsens uppgift ovannämnda
lagrum kommit att i ett avsevärt antal fall utgöra hinder för inlösen,
får länsstyrelsen tillstyrka bifall till en lagändring i den av lantmäteristyrelsen
angivna riktning.’

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: ''Inom länet är ofta förhållandet att
nyttjanderättsupplåtelser skett å områden, undantagna för skifteslag i vilka
ecklesiastik jord ingår. Då det kan ifrågasättas, huruvida icke berörda i 19 §
angivna stadgande egentligen avsett de fall, då omförmälda rättssubjekt äro
ensamma ägare av under nyttjanderätt upplåten jord, samt då en lagändring,
varigenom inlösenrätt medgives nyttjanderättshavare, då de nämnda rättssubjekten
endast äga andel i dylik jord, om förutsättningarna i övrigt därför äro
för handen, icke synes kunna medföra olägenheter, får länsstyrelsen för sin
del tillstyrka en lagändring i angivna riktning.’

Länsstyrelsen i Jämtlands län: ''Inom Jämtlands län förekomma icke, såvitt
länsstyrelsen bär sig bekant, allmänningar, vari kronan har del. Däremot
hira i åtskilliga skifteslag, i vilka kronan är delägare, samfälligheter vara
avsatta. Huruvida i något av sistnämnda fall område upplåtits till nyttjanderättshavare
har länsstyrelsen sig icke bekant, liksom ej heller huruvida samfällighet
förekommer, vari municipalsamhälle har del. Sannolikt är dock, att
den ifrågasatta lagändringen för Jämtlands läns vidkommande har mycket
ringa betydelse. Därest ändringen påkallas av förhållanden i andra delar av
riket, synes icke vara något att däremot erinra.’

Länsstyrelsen i Norrbottens län: ''Det torde vara uppenbart, att bestämmelsen
^ 19 § ensittarlagen närmast har avseende på det fall, att kronan, stad,
köping eller municipalsamhälle ensam är ägare av den mark, vars inlösning

Kungl. Maj:In proposition nr SO.

ifrågasattes. Grunden för stadgandet torde få anses vara den, att jord i statens
eller stadssamhälles hand ofta är avsedd att utnyttjas för något bestämt
allmänt, ändamål, för vilket den enskilde nyttjanderättshavarens intresse av
att få lösa till sig jorden bör stå tillbaka. Beträffande allmänningar och samfälligheter,
i vilka staten respektive stadssamhället endast har en större eller
mindre ideell andel, föreligger icke detta skäl mot ensittarlagens tillämpning.
Ehuru här i länet veterligen ännu icke förekommit nugot fall, där hinder av
ifrågavarande slag mött mot ett påbörjat inlösningsförfarande, synes det länsstyrelsen
vara av vikt att möjligheten därtill undanröjes. Länsstyrelsen får
sålunda för sin del tillstyrka en lagändring i det av lantmäteristyrelsen angivna
syftet.’

Av de yttranden, däri lagändringen avstyrkts, må anföras följande:

Överslålhållarämbetet: ''Av lantmäteristyrelsens berörda skrivelse framgår
icke klart, vad med densamma avses. Åsyftar man all jord som tillhör kronan,
stad, köping eller municipalsamhälle eller allenast nyttjanderättsupplåtelser,
därå nämnda rättssubjekt äga del i jorden? Vare sig man emellertid
avsett det ena eller andra fallet, kan emellertid överståthållarämbetet icke tillstyrka
bifall uti förevarande avseende. Det lärer till en början icke _ vara
vanligt, att kronan överlåter till annan sig tillhörig jord, vare sig den tillhör
kronan ensam eller tillsammans med andra, utan att man har klart för sig
var den är belägen eller det ersättningsbelopp, som för densamma erhålles,
därvid undantag endast gjorts för vissa allmänna ändamål, som äro särskilt
uppräknade. Och vad beträffar jordområden, som tillhöra städer och likartade
områden, så lärer det vara få områden, som dessa vaka över med sådant
intresse, som just dylika lägenheter. De vilja med alldeles särdeles iver tillse
att de allmänna intressena, som de finna sig befogade att övervaka, varda iakttagna.
Att nu stifta en lag, varigenom de nuvarande lägenhetsägarna få äganderätten
överlåten till sig med korsande av stadens planer, det skulle säkerligen
i hög grad uppröra bärarna av städernas intressen och dessa personer
skulle komma att känna sig kränkta på samma sätt och kanske i än högre grad
än de egendomsägare som redan nu känna sig träffade av den nuvarande ensittarlagen.
Med de åsikter, som överståthållarämbetet hyser beträffande denna
lag, kan överståthållarämbetet icke annat än på det bestämdaste avstyrka det
nu framkastade^ lagförslaget.’

Länsstyrelsen i Uppsala län: ''Länsstyrelsen har icke kunnat undgå att finna
egendomligt och på visst sätt stötande, att åt kronan och vissa kommuner
såsom jordägare förlänas en undantagsställning, som befriar dem från de å
andra jordägare vilande förpliktelser och inskränkningar. Så länge emellertid
en sådan undantagsställning anses böra i visst avseende bibehållas, torde väsentligen
samma skäl tala härför även när kronan eller kommunen allenast är
delägare. Detta gäller särskilt i de fall, då andelen kan genom skifte utbrytas
eller då kronan eller kommunen är huvuddelägare i samfälligheten. Å andra
sidan synes ifrågavarande undantagsbestämmelse böra tolkas restriktivt, så
att densamma icke får tillämpning å from stiftelses eller allmän inrättnings
jord, även om densamma är i jordeboken upptagen under kronotitel. Ett förtydligande
härav skulle måhända vara önskvärt, särskilt emedan bestämmelsen
om inlämnande av gravationsbevis kan vara ägnad att framkalla en viss tveksamhet,
när fråga är om jord, som icke är upptagen i fastighetsböckerna.’

Domänstyrelsen har såsom eget yttrande åberopat följande uttalande av domänintendenten
i Hallands län: ''Sådana fall torde. förekomma, där eljest befogad
lösningsrätt till lägenhet å allmänning förhindras genom kronans delägarskap
i allmänningen. .Visserligen kan ju en sådan allmänning skiftas och

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

kronans andel däri utbrytas, samt möjligen förläggas å sådan del, att lägenhet
som skall lösas icke beröres. Sådan procedur är ju dock omständlig och medför
kostnad, samt måhända ej under alla förhållanden genomförbar eller ledande
till det åsyftade ändamålets vinnande. Det vill därför synas vara önskvärt,
att lagändring kunde genomföras av beskaffenhet att uppmjuka bestämmelserna
i § 19 av omskrivna författning. Härvid torde dock böra beaktas,
att ensittarlägenheter å allmänningsjordar i regel icke tillkommit i samma laga
ordning som dylika lägenheter å enskild mark. För de förstnämnda synes
därför ej med fog kunna göras gällande samma tvångsrätt till frilösen som
för de å enskild mark belägna. I regel hava allmänningarna vid laga skiften
avsatts av oskifto för vissa, för skiftesdelägarna gemensamma ändamål som
lertäkter, grustäkter, tångtäkter m. m. och då ibland av storlek, att området i
sm helhet icke omedelbart tagits i anspråk för det gemensamma ändamålet,
men avsett att jämväl för framtiden täcka behovet. Många ensittarlägenheter
å sådana för tillfället ej helt utnyttjade allmänningar hava säkerligen tillkommit
utan nagot medgivande från samtliga delägarna i allmänningen, i varje
fall har sannolikt medgivande icke inhämtats från sådan delägare som kronan.
Ändring av § 19 i riktning att införa ovillkorlig tvångsinlösningsrätt för lägenheter
å publik jord, även då det gäller allenast sådana å allmänningar, vari
kronan eller menigheter hava del, synes mig icke böra tillstyrkas. Däremot
synes lämpligen sådana ändringar kunna vidtagas, att lägenhet å allmänning,
vari kronan har del, kan få friköpas, därest den förvaltande myndigheten -—
domänstyrelsen beträffande kronojord under dess förvaltning, domkapitlen i
fråga om den ecklesiastika jorden — efter de lokala förvaltningsorganens hörande
finner skäl att till framställning om friköp lämna bifall i vad saken
berör kronans eller kyrkans jordägareandel i allmänning eller oskiftad mark.’

Av övriga till domänstyrelsen ingivna yttranden må följande återgivas:

Overjägmästaren i Västra distriktet: ''Skäl synes föreligga för sådan ändring
i lagen, att den omständigheten, att kronan, stad, köping eller municipalsamhälle
i egenskap av jordägare äger del i allmänning eller i områden, som vid
laga skifte lämnats oskiftade eller undantagits för delägarnas allmänna behov,
ej må utgöra hinder för inlösen. Dock synes böra övervägas, om ej en viss
begränsning av inlösningsrätten i dylika fall borde stadgas. Man kan nämligen
tänka sig ^ fall, då kronan, stad, köping eller municipalsamhälle äger
största delen i sådan allmänning eller sådant område, och då det för dem är
av stort intresse, att därinom beläget område icke till nyttjanderättsinnehavare
upplåtes med äganderätt, utan att kronan etc. bibehålies vid sin äganderätt.
Sådana fall kunna exempelvis förekomma å en del kronoparker. Inom dessas
rågångar kunna ligga oskiftade områden, i vilka kronan äger största andelen,
och där det för kronan är av vikt att bibehållas vid sin äganderätt, exempelvis
för att kunna genont laga skifte eller utbrytning få sin andel bestämd och
tillagd kronoparken. Skäl synes därför föreligga att begränsa inlösningsrätten
till sådana fall, då kronan etc. äger mindre än hälften i allmänningen eller
samfälligheten.’

Överjägmästaren i Smålands distrikt: ’En lagändring i av lantmäteristyrelsen
föreslagen riktning synes vara för kronan fördelaktig. Kronan synes nämligen
i allmänhet icke ha någon större nytta av sitt delägarskap i allmänningar
och oskiftad mark. I många fall torde till och med detta delägarskap vara
obekant ända tills det blir utrett vid en lantmäteriförrättning.’

_ Domänintendenten i Kristianstads län: ''Det har vid åtskilliga tillfällen visat
sig, att lägenhet belägen å samfällighet, varuti kronan är delägare, icke ansetts
kunna friköpas på grund av kronans delägarskap och detta även i sådana

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

fall, då kronan ej kan hava det minsta intresse av att samfälligheten bibehålies.
Visserligen har i några fall detta hinder kunnat undanröjas, då full
enighet inom skifteslaget vunnits rörande försäljning, i det att då kunnat tilllämpas
bestämmelserna i lagen den 13 juni 1921 om förvaltning av bysamfälligheter
m. in., men då någon av delägarna i enlighet med bestämmelsen
i £ 7 av nämnda lag yrkar på försäljning å offentlig auktion, synes lägenhetshavaren
vara rättslös. Jag anser därför en lagändring i berörda hänseende
vara erforderlig.’

Domänintendenten i Skaraborgs län: ''Det förekommer inom Skaraborgs län
mycket ofta, att vid laga skiften jord avsatts för grus- och lertag eller andra
för hela skifteslaget gemensamma behov och att dessa allmänningar, sedan de
ej längre utnyttjas för det ursprungliga ändamålet, uppodlats och bebyggts,
oftast utan någon som helst uppgörelse om villkoren för innehavet. Detta förhållande
leder mången gång till tvistigheter mellan jordägarna, som hava liten
eller ingen avgäld från allmänningen, och innehavaren, som, beroende av många
människors godkännande av innehavet, har en mycket otrygg nyttjanderätt
till området. Där ej den avsatta allmänningsjorden fortfarande behöves för
skifteslagets gemensamma bruk, anser jag det därför vara synnerligen lämpligt,
att den på sätt ovan anförda lag stadgar finge lösas av innehavaren.’

Domänintendenten i Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län framhåller,
att sökt inlösen av mark av samfällig natur bör i ett vart fall prövas
och medgivande därtill lämnas endast under förutsättning, att denna biträdes
av övervägande antalet delägare i samfälligheten eller i dennas styrelse och
av den myndighet, under vilkens förvaltning samfälligheten är ställd.

Kammarkollegium har anfört: ’Det är enligt kollegii mening tydligt att de
skäl, som föranlett, att mark tillhörig kronan, stad, köping eller municipalsamhälle
undantagits från ensittarlagens tillämplighetsområde icke, eller i
varje fall i betydligt ringare grad, göra sig gällande, när kronan eller menighet
som nyss nämnts allenast äger en måhända obetydlig ideell andel i
den mark, som ifrågasättes till inlösen. Å andra sidan vill det synas som
om de nämnda skälen alltjämt skulle kunna äga giltighet, då den ideella andelen
med avseende å storlek närmar sig den fullständiga äganderätten eller
då andelen, utan att i och för sig vara särskilt betydande, likväl avser ett
markområde, vars bibehållande i hittillsvarande omfattning kan vara ett allmänt
intresse. — Såsom lantmäteristyrelsen antytt torde det emellertid vara
ett mera sällan förekommande förhållande, att stad, köping eller municipalsamhälle
i egenskap av jordägare har del i allmänning eller såsom skiftesdelägare
äger andel i oskiftat område eller samfällighet. Det torde därför
med avseende å dylika samhällen knappast föreligga någon svårighet att på
föreslaget sätt utsträcka ensittarlagens tillämplighetsområde. För kronan, vilken
i icke ringa utsträckning såsom jordägare har del i samfälligheter av
omförmält slag, ställer sig saken däremot annorlunda. Kollegium har föreställt
sig möjligheten i detta fall av en anordning för kronans del snarlik den,
varom stadgats i 7 § av lagen den 13 juni 1921 om förvaltning av bysamfälligheter
och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter. Här är föreskrivet
med avseende å delägares beslut om avhändande av samfälld äga, att
om boställe eller annat allmänt hemman har del i samfälld äga, vars avhändande
beslutes, beslutet ej må träda i verkställighet utan att tillstånd därtill
för berörda hemman lämnats i vederbörlig ordning. Anförda bestämmelse
innehåller ingen närmare anvisning av vilken myndighet tillståndet
skall lämnas. Kollegium finner det ändamålsenligt, att därest en liknande bestämmelse
inflyter i ensittarlagen, detta på något sätt angives, och anser kollegium
att meddelande av dylikt tillstånd utan olägenhet torde kunna anför -

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

tros åt den myndighet, under vars inseende fastigheten lyder. Kollegium biträder
alltså lantmäteristyrelsens framställning, såvitt nu är fråga, dock att
därest kronan tillhörig fastighet finnes äga del i samfälld mark, varå nyttjanderättshavare
framställt lösningsanspråk, denne icke må förklaras berättigad
till inlösen, med mindre medgivande därtill inhämtats av den myndighet,
under vars inseende fastigheten lyder.’

Byggnadsstyrelsen har i likhet med lantmäteristyrelsen funnit skäl föreligga
till ändring av ensittarlagen uti ifrågavarande hänseende. Härvid har
styrelsen emellertid framhållit vikten av att det i samband med en dylik lagändring
fastställes, att inlösen ej må äga rum i de fall, då nyttjanderättsupplåtelse
skett å områden, där samfälligheten avsatts för väg eller allmän
plats.

Styrelsen för Svenska stadsförbundet har anfört: ’Rent principiellt har styrelsen
ingenting att invända mot den uppfattning, för vilken lantmäteristyrelsen
i detta fall gjort sig till tolk. Äger t. ex. en stad del i mark, belägen
så långt utanför stadens gräns, att exploateringen av densamma icke rimligen
kan väntas få betydelse för stadens jordpolitik i en framtid, torde staden i
praktiken också sakna anledning att motsätta sig inlösen på dylikt område.
Fall förekomma emellertid, enligt vad styrelsen inhämtat, då stadssamhälle
äger del i mark, som utan att vara stadsplanelagd dock är belägen så nära
samhällets stadsplanelagda område, att en inlösen av densamma skulle för samhället
kunna medföra avsevärda olägenheter. I dessa fall, men sannolikt också
endast i dessa, torde från stadssamhälles sida verkligt intresse finnas av
nuvarande lagbestämmelsers bibehållande. Styrelsen vill under sådana förhållanden
för sin del förorda bibehållandet av nu gällande bestämmelser men
med tillägg, som medgåve friköpning i de av lantmäteristyrelsen avsedda
fallen under förutsättning av respektive stadssamhälles medgivande, inhämtat
i den ordning, lagen kan komma att bestämma.’

Sveriges här ads allmänning s förbund har anfört: ’Frågan om ensittarlagens

tillämplighet å häradsallmänning har till följd av en överklagad resolution,
given av länsstyrelsen i Uppsala län, varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning.
I nämnda resolution avslogs ansökan om förordnande för lantmätare för prövning
av lösningsrätten till ett å Tierps häradsallmänning beläget område,
under motivering, att allmänningen i jordeboken redovisades bland »KronoEgendomar
under enskild disposition» och därför finge anses tillhöra kronan.
Kungl. Maj:t fann i utslag den 22 september 1927 icke skäl att göra ändring
i resolutionen. -—- Förbundsstyrelsen kan icke dela den uppfattning, som kommer
till synes i länsstyrelsens motivering. Jordeböckerna äro skattelängder,
och någon karaktär av äganderegister eller dokument, utvisande vem som
äger däri upptecknade fastigheter, ha de icke. Förbundsstyrelsen kan knappast
tänka sig, att länsstyrelsen genom sin resolution tagit slutgiltig ställning till
frågan om kronans äganderätt till allmänningarna utan endast följt gängse
praxis, att jord, uppförd under kronotiteln, allenast för särskilda fall kan
försäljas, minskas eller intecknas för gäld. Förbundsstyrelsen anser sig därför
icke i detta sammanhang behöva framlägga skälen för sin åsikt, att kronan
icke har någon annan rätt till häradsallmänningarna än den, som kan härflyta
därav, att ek och storverksträd äro kronan förbehållna. — Förbundsstyrelsen
har emellertid av ett annat, nedan nämnt skäl den uppfattningen, att
ensittarlagen icke äger tillämplighet beträffande häradsallmänningarna. Om
dessa stadgas nämligen i § 5 av förordningen den 26 januari 1894, att de skola
bibehållas oförminskade. — I skrivelse den 2 september 1927 har lantmäteristyrelsen
fäst uppmärksamheten därpå, att § 19 i lagen icke allenast anses
gälla lägenhet å mark, som »tillhör kronan» utan även lägenheter å allmänning
och å oskiftade eller för skiftesdelägarnas allmänna behov undantagna om -

Kungl. Maj:ts proposition nr So.

råden, vari kronan äger del, varigenom ett stort antal lägenheter undandragas
lagens tillämpning. — Häradsallmänningarna bestå dels av områden, vilka av
ålder varit allmänning, och dels av under senare tider inköpta jordbruksfastigheter.
Av de sistnämnda hava en del förvärvats med medel, vilka influtit
genom extra avverkning å den ursprungliga allmänningen. Vid beviljandet av
dylik avverkning har Kungl. Maj :t eller domänstyrelsen i regel fäst det villkoret,
att det förvärvade området skulle införlivas med den ursprungliga allmänningen
och i jordeböckerna föras under kronotitel. Såväl dessa områden
som de ursprungliga allmänningarna falla därför utanför ensittarlagens gränser.
— Övriga inköpta områden hava, möjligen med några undantag, icke införlivats
med den allmänning, som förvärvat dem. De föras i jordeböckerna
icke under kronotitel och de tillhöra den ursprungliga allmänningens delägare
efter oförmedlat hemmantal. Enligt den av lantmäteristyrelsen omnämnda
vida tolkningen av lagen skulle emellertid ensittarlagen ej heller vara tillämplig
å dem, enär kronan genom sina jordbruksfastigheter eller genom ecklesiastika
boställen av krononatur är delägare i varje dylikt område. — Till Sveriges
häradsalhnänningsförbund äro, utan att vara häradsallmänningar i rättshistorisk
bemärkelse, Svärdsjö och Envikens allmänningar anslutna. Dessa avsattes
vid avvittringen enligt nåd. brevet den 9 november 1861, och de kunna
icke inrymmas i orden »tillhör kronan». I dem äger emellertid kronan del,
varför även de ligga utanför lagens tillämpningsområde. — Slutligen bör omnämnas,
att vissa städer genom sina jordförvärv blivit delägare såväl i de ursprungliga
häradsallmänningarna som i inköpta, till dessa lagda områden. -—
Ensittarlagens utsträckande till häradsallmänningarna skulle för dem medföra
vissa olägenheter. Vid försäljning av ensitta.rlägenhetens hus har jordägaren
hittills kunnat utöva ett visst inflytande vid bestämmandet av köpare genom
att upplåta jorden endast till väl känd person och har därigenom kunnat utmönstra
sådana, som kunde befaras komma att göra åverkan eller bedriva
tjuvjakt. Vid utarrendering av jorden har arrendelegan ofta beräknats i dagsverken,
varigenom välbehövlig arbetskraft kunnat erhållas för skogsskötseln,
och även om den del därav, som utgjorts såsom vederlag för jordarrendet i
inånga fall varit obetydlig, har ensittaren i regel därutöver åtagit sig arbete å
allmänningen. Detta kan med tämligen stor säkerhet beräknas komma att
fortfara, så länge de nuvarande nyttjanderättshavarna efter en eventuell inlösen
kvarsitta å lägenheterna, men därefter kunna dessa komma att övergå till
för skogsarbete odugliga personer eller till sådana, som allmänningsförvaltningarna
av skilda skäl icke vilja eller kunna begagna såsom arbetare. —
Förbundsstyrelsen har på grund av den korta tid, som stått till förfogande
för avgivandet av detta yttrande, icke varit i tillfälle att inhämta allmänningsstyrelsernas
mening och anser sig därför endast böra framhålla, att lagens
tillämpning beträffande häradsallmänningarna skulle medföra så stora olägenheter
för skogsskötseln, att det är ovisst, om dessa uppvägas av de sociala
fördelar, som skulle vinnas, i all synnerhet som dessa beträffande häradsallmänningarna,
å vilka rättskaffens nyttjanderättshavares ställning är fullt trygg,
äro avsevärt mindre än å enskildas fastigheter, å vilka ensittarna ha en mindre
säker ställning.’

över ifrågavarande framställning har jag vidare inhämtat yttrande från de
s. k. kronojordsakkunniga (byråchefen J. G. Söderlind, ledamoten av riksdagens
första kammare E. B. Andersson i Fältenborg samt ledamöterna av riksdagens
andra kammare A. W. Gustafsson i Kasenberg och N. Adler ävensom
revisionssekreteraren S. Ekberg), vilka sakkunniga enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 27 maj 1927 av chefen för jordbruksdepartementet tillkallats

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 29 häft. (Nr 86.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

för att verkställa utredning av frågan om ändringar i förfaringssättet och
bestämmelserna rörande försäljningar och andra upplåtelser från kronans jordbruksdomäner.
Dessa sakkunniga hava •— under framhållande av, att de ansett
sig huvudsakligen böra beakta, i vad mån den lagändring, som ifrågasatts,
komme att inverka å kronans rätt — icke funnit anledning att göra någon
erinran mot ett bifall till lantmäteristyrelsens hemställan.

Departe mentschefen.

Byallmänningar
och
andra samfälligheter.

Av den redogörelse för tillkomsten av ifrågavarande bestämmelse, vilken jag
i det föregående givit, framgår, att då från ensittarlagens tillämpning stadgades
undantag för mark, som tillhör kronan, stad, köping eller municipalsamhälle,
uppmärksamheten företrädesvis varit riktad å sådana fall, däri något
av nämnda rättssubjekt är ensam ägare av den till lösning ifrågasatta marken.
Huruvida man avsett att jämväl göra undantag för mark å byallmänningar och
andra samfällda områden, däri dylikt rättssubjekt endast äger en ideell andel,
synes tvivelaktigt. De skäl, som anförts för berörda undantagsbestämmelse,
torde nämligen icke eller åtminstone allenast i ringa mån äga giltighet för
dylika fall.

Yad först beträffar kronojord har detta undantag, frånsett vissa principiella
skäl utan större praktisk betydelse, föranletts av att något egentligt behov
av lagens tillämpning i dylikt fall icke ansetts vara för banden, enär genom
särskilda bestämmelser viss rätt till friköpning tillförsäkrats nyttjanderättshavare
med egna bus på sådan jord. Emellertid äga berörda bestämmelser,
vilka numera innefattas i 5 § förordningen den 17 december 1926 angående
grunder för upplåtande från vissa kronoegendomar av jordbrukslägenheter under
åborätt enligt lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord samt av egnahemslägenheter,
icke tillämpning i andra fall än då jorden tillhör kronan ensam.
Visserligen äger Kungl. Maj:t jämlikt riksdagens skrivelse den 27 juli
1914 befogenhet att utan riksdagens vidare hörande försälja kronan tillhörig
andel i en för flera fastigheter gemensam samfällighet, för såvitt denna andel
icke äger högre värde än 1,000 kronor, men någon förköpsrätt är icke ensittaren
tillförsäkrad i detta fall. Härtill kommer, att enligt vad erfarenheten givit
vid handen mången gång stora svårigheter möta mot en försäljning på frivillighetens
väg av jord, som äges av ett flertal.

Såsom skäl för undantagandet från ensittarlagens tillämpning av jord, som
tillhör stad, köping eller municipalsamhälle, har anförts dels att samhällets intresse
att för det allmännas räkning ostört få tillgodogöra sig den jord, som
måhända förvärvats för speciella syften, borde gå före den enskildes intresse
att inlösa visst markområde, varå han äger byggnader, dels ock att det sociala
behovet av inlösningsrätt till samhällets mark ej vore nämnvärt stort, varvid
man tydligen förutsatt, att samhället, där hinder från det allmännas synpunkt
öj mötte, skulle frivilligt tillmötesgå ensittarens önskan att få friköpa den
mark, han brukade. Såsom lantmäteristyrelsen anmärkt, torde det icke ofta
förekomma, att sådant samhälle, varom nu är fråga, äger del i allmänning eller
annat samfällt område. Där så emellertid är förhållandet, kan tydligen förvärvet
— t. ex. då det avser en andel i ett grustag eller dylikt — hava skett för

Kunyl. Maj:ts proposition nr SO.

tillgodoseende av något samhällets speciella syfte. I regel torde detta dock
icke vara fallet. Merendels har säkerligen andelen i samfälligheten kommit i
samhällets ägo, då samhället för något visst ändamål inköpt stamfastigheten,
såsom en ur samhällets synpunkt mindre betydelsefull adpertinens till denna.
En inlösen enligt ensittarlagen, som berör samfälligheten, torde åtminstone i
sist omförmälda fall icke kunna komma i kollision med några samhällets intressen.
Att även svårigheter understundom kunna möta för en friköpning på
frivillighetens väg av sådan samfälld mark, varom nu är fråga, torde få anses
såsom visst.

Med hänsyn härtill och då en ändring av 19 § uti nu ifrågavarande hänseende
tillstyrkts av flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna, har jag
ansett mig böra vidtaga åtgärd för att en sådan må komma till stånd. Enligt
det förslag, jag nu anmäler, kan under vissa betingelser inlösen enligt ensittarlagen
äga rum av mark, som är gemensam för två eller flera fastigheter, utan
hinder därav att kronan, stad, köping eller municipalsamhälle äger del däri.
Att i dylika fall giva ensittarlagen tillämpning utan inskränkning har jag icke
ansett befogat. Såsom bland andra kammarkollegium framhållit, torde nämligen
de skäl, som tala för bibehållandet av bestämmelsen om undantag av mark,
som i sin helhet tillhör kronan eller samhälle, varom här är fråga, böra föranleda
till att undantag göres även, då dylikt rättssubjekt äger en så betydande
ideell andel, att denna närmar sig den fullständiga äganderätten. Med hänsyn
härtill har jag för lösningsrätt uti nu ifrågavarande fall ansett böra gälla den
begränsning, att den ideella andelen ej får överstiga hälften.

Tydligt är att för inlösning av mark, varom nu är fråga, böra gälla samma,
villkor, som beträffande inlösning i allmänhet äro stadgade i ensittarlagen.
Skulle alltså avståendet av ett visst område på en samfällighet komma att medföra
avsevärd olägenhet för någon av stamfastighetema eller med dem sambrukade,
delägarna tillhöriga fastigheter, får lösning icke ske. Härav följer, att lösningsrätt
icke kan göras gällande till mark å område, som vid lantmäteriförrättning
undantagits för ett gemensamt ändamål, t. ex. ett grustag, därest det föreligger
ett verkligt behov av marken för tillgodoseende av detta ändamål.
Emellertid synes lösningsrätten uti nu ifrågavarande fall böra ytterligare begränsas.
Såsom i vissa yttranden framhållits, torde nämligen fall kunna förekomma,
där en inlösning visserligen icke kan anses medföra avsevärd olägenhet
för någon av de huvudfastigheter, till vilka marken ifråga hör, eller med dessa
sambrukade fastigheter, men densamma det oaktat icke bör komina till stånd,
därför att den skulle lända till avsevärt men för det allmänna. Härutinnan synes
vad domänstyrelsen, kammarkollegium och styrelsen för svenska stadsförbundet
erinrat särskilt förtjäna beaktande. Av denna anledning har jag i samband
med ifrågavarande ändring av 19 § föreslagit sådan jämkning i 2 §, att
lösningsrätt icke äger rum, därest den till lösning ifrågasatta marken till någon
del tillhör kronan, stad, köping eller municipalsamhälle samt avståendet
av marken skulle medföra avsevärd olägenhet för det allmänna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

Riksdagens
skrivelse 1922
ang. lägenhetsinnehavares

å allmänningar
rättsliga
ställning.

I detta sammanhang anser jag mig böra upptaga en annan fråga, som synes
hava givit anledning till viss tveksamhet vid ensittarlagens tillämpning. Jag
åsyftar frågan, huruvida inlösen enligt denna lag må äga rum av mark, som
ingår i häradsallmänning. Härvid vill jag till en början erinra om riksdagens
skrivelse den 7 juni 1922 (nr 252), däri riksdagen hemställt, att Kungl. Maj:t
måtte skyndsamt låta utreda, huruvida vissa lägenhetsägares på allmänningarna
ställning kunde rättsligen ordnas på så sätt, att dem tillförsäkrades antingen
tryggad besittningsrätt eller full äganderätt till disponerat markområde,
samt därefter vidtaga de åtgärder, vartill utredningen kunde föranleda.

Till grund för denna hemställan låg en inom andra kammaren väckt motion,
nr 163. I denna påpekades, att det på allmänningarna funnes en de! oskattlagda
torp., vilkas innehavares besittningsrätt till den mark, de disponerade,
vore synnerligen oklar. Med anledning härav påyrkade motionären skyndsam
utredning rörande ifrågavarande lägenhetsinnehavares rättsliga ställning samt
hemställde, att åtgärder måtte vidtagas för att tillförsäkra dessa lägenhetsinnehavare
antingen tryggad besittningsrätt eller full äganderätt till disponerat
markområde.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, till vilket motionen hänvisades,
inhämtade yttrande från kammarkollegium. Utredning i ärendet tillstyrktes
av kammarkollegii flertal. Avvikande mening anmäldes av en ledamot, som
ansåg den ifrågasatta utredningen icke vara av behovet påkallad. Beträffande
innehållet av kollegiets utlåtande får jag hänvisa till utskottets utlåtande
(nr 4).

Utskottet anförde i sitt utlåtande:

»Den utredning, som påyrkas i föreliggande motion, synes utskottet vara en
av billigheten fordrad konsekvens av den jordpolitik, som statsmakterna den
senaste tiden sökt utveckla, och som bland annat tagit sig uttryck i tillsättandet
av jordkommissionen. Visserligen kan det anmärkas, att kronan icke genom
lagstiftning eller annorledes uppmuntrat utan tvärtom sökt hindra uppkomsten
av ifrågavarande lägenheter å allmänningarna. Men då bebyggande av
allmänningar likväl ägt rum, torde det reellt sett vara ett allmänt intresse, att
dessa förhållanden bli föremål för omsorgsfull undersökning samt såvitt möjligt
rättsligen ordnade. Nämnas bör, att antalet lägenheter av här ifrågavarande
slag, såvitt utskottet kunnat finna, åtminstone inom vissa delar av landet
torde vara avsevärt. Utskottet vill alltså i likhet med kammarkollegium
tillstyrka en utredning av ärendet; och finner utskottet, ävenledes i likhet
med kammarkollegium och på de grunder som av kollegiet^anföras, att denna
utredning lämpligen må överlämnas åt jordkommissionen såsom en komplettering
av dess uppdrag. Då ett bifall till senare delen av motionärens slutyrkande
möjligen skulle kunna uppfattas såsom ett föregripande av den begärda
utredningens resultat, har utskottet i denna punkt tillåtit sig en omredigering,
vilken dock i sak torde helt överensstämma med motionens syfte. Med åberopande
av det anförda får utskottet hemställa, att andra kammaren ville för
sin del besluta, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla att
Kungl. Maj :t ville skyndsamt låta utreda, huruvida lägenhetsägarnas på allmänningarna
ställning må kunna rättsligen ordnas på så sätt, att dem tillförsäkras
antingen tryggad besittningsrätt eller full äganderätt till disponerat
markområde, samt därefter vidtaga de åtgärder, vartill utredningen må föranleda.
»

Kungl. Mai:ts proposition nr SO.

Andra kammaren beslöt i enlighet med sitt utskotts hemställan.

Första kammaren hänvisade ärendet till sitt andra tillfälliga utskott, som
i anledning härav anförde:

»T förevarande motion omtalade lägenheter lära huvudsakligast vara sådana
å häradsallmänningar. En avsöndring av dylika och därmed tryggad besittningsrätt
för nyttjanderättsinnehavaren lärer dock förhindras genom kungl.
förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna
skogarna i riket § 5 jämförd med § 1, varigenom förordnas, att häradsallmänningar
skola bibehållas oförminskade. Ensittarlagen, som annars eventuellt
skulle kunna vinna tillämpning i dessa fall, synes därför icke utan bestämt
stadgande att så må ske, kunna användas. Då nu statsmakterna genom den
senaste tidens jordreformer sökt trygga besittningsrätten för vissa kategorier
av nyttjanderättsinnehavare, synes billigheten fordra att även nu förevarande
lägenhetsinnehavares rättsliga ställning undersökes och ordnas. Utskottet anser
sig därför i likhet med kammarkollegium och andra kammarens utskott
böra tillstyrka en utredning av ärendet och vill, på de skäl, som av kollegium
anförts, förorda att utredningen överlämnas åt jordkommissionen såsom en utvidgning
av dess uppdrag. Med stöd av vad sålunda anförts, får utskottet
hemställa, att första kammaren måtte biträda andra kammarens i ärendet fattade
beslut.»

Första kammaren biföll denna hemställan.

Den begärda utredningen anförtroddes till en början åt jordkommissionen.
Denna upplöstes emellertid, innan utredningen hunnit verkställas. Sedermera
tillkallades inom jordbruksdepartementet en särskild sakkunnig för frågans
utredande. Genom dennes försorg har undersökning verkställts angående antalet
av ifrågavarande lägenheter m. m. Något lagförslag har emellertid ännu
icke kunnat avgivas. Denna utredning har givit vid handen, att å häradsallmänningarna
— däri ej medräknats de i Kopparbergs och Norrbottens län belägna
skogsområden, vilka, ehuru de tillkommit på helt annat sätt än de söder om Dalarna
förefintliga häradsallmänningarna, fått samma benämning — finnas 353
lägenheter. Av dessa disponeras 176 för boställen åt skogvaktare, tillsyningsmän
eller skogsarbetare eller för annat ändamål, avseende allmänningarnas
vård eller annat för delägarna gemensamt intresse. 90 lägenheter äro försedda
med boningshus, som tillhöra innehavaren. Enligt vad vederbörande
allmänningsstyrelser och jägmästare upplyst, torde minst ett sjuttiotal av dessa
kunna friköpas utan men för vederbörande allmänning. Frågan om ensittarlagens
tillämplighet å ifrågavarande jord äger således en viss betydelse.

Denna fråga har, såsom i häradsallmänningsförbundets yttrande erinrats,
nyligen varit föremål för regeringsrättens prövning. Hos vederbörande länsstyrelse
hade innehavaren av en lägenhet å häradsallmänning anhållit om förordnande
för lantmätare att verkställa förrättning för prövning av hans lösningsrätt
till lägenheten enligt ensittarlagen. Länsstyrelsen fann emellertid
ansökningen icke kunna bifallas, enär den ifrågavarande marken utgjorde del
av häradsallmänning, vilken, i jordeboken redovisad bland ''Kronoegendomar
under enskild disposition’, finge anses tillhöra kronan, samt alltså enligt 19 §
ensittarlagen vad i denna lag stadgades icke ägde tillämpning beträffande omförmälda
mark. Regeringsrättens pluralitet fann ej skäl göra ändring i detta

Departe mentschefen.

Häradsall männingar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

beslut. Två regeringsråd anförde skiljaktig mening; de ansågo det icke vara
uppenbart, att lösningsrätt ej kunde äga rum i ifrågavarande fall, samt funno
därför jämlikt 6 § ensittarlagen förordnande att verkställa den sökta förrättningen
böra meddelas. (Se Regeringsrättens årsbok 1927:113.)

Enligt vad jag erfarit, har ett mål av enahanda beskaffenhet erhållit en motsatt
utgång i högsta domstolen. I detta mål har högsta domstolen funnit den
omständigheten, att det med lösningsanspråket avsedda området tillhörde häradsallmänning,
icke utgöra hinder för inlösen enligt ensittarlagen. (Se utslag
den 26 oktober 1928.)

Såsom av det anförda framgår, har frågan om ensittarlagens tillämplighet
beträffande mark å häradsallmänning sammanställts med frågan om vem som
skall anses vara ägare till sådan allmänning. Rörande äganderätten till häradsallmänningar
råda emellertid olika meningar. Enligt en uppfattning äro
dessa allmänningar att anse såsom kronans tillhörighet. Enligt en annan
uppfattning tillhöra de vederbörande härad. Den sistnämnda meningen har
förfäktats av vissa nyare rättshistoriska forskare och lärer jämväl hava omfattats
av statsmakterna, såväl år 1823, då beslut fattades om upplåtande av
häradsallmänningarna på vissa villkor till häradsbornas egen disposition, som
vid tillkomsten av 1866 års skogsordning, vars bestämmelser om häradsallmänningar
sedermera i huvudsak upptogos i den nu gällande förordningen
den 26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket.
Häradsallmänningsförbundet har bestritt kronans äganderätt till häradsallmänningarna
men ansett, att ensittarlagen icke kunde tillämpas på därtill
hörande områden, under framhållande bland annat, att kronan ofta vore delägare
i allmänning.

Det är icke min avsikt att i detta sammanhang upptaga den ingalunda lättlösta
frågan om äganderätten till häradsallmänningar. Spörsmålet om ensittarlagens
tillämplighet på sådan jord synes nämligen böra lösas oberoende
av äganderättsfrågan. Avgörande torde härvid vara, att, såsom kammarkollegium
i sitt förut omförmälda yttrande till 1922 års riksdag framhållit, ensittarna
å häradsallmänningarna befinna sig gentemot jordägaren i en ställning,
som mera likställer dem med innehavare av lägenheter å jord under enskild
äganderätt än med lägenhetsinnehavare å kronojord. Jag erinrar att
enligt den förut omförmälda förordningen angående hushållningen med de allmänna
skogarna i riket häradsallmänningarna skola bibehållas oförminskade,
att delägare i häradsallmänning äro, där ej för särskilda fall blivit annorlunda
bestämt, de som i häradet bygga och bo, efter deras oförmedlade hemmantal,
att delägarna årligen äga att, genom sockenombud medelst omröstning efter
nyssnämnda grund, utse en allmänningsstyrelse, som i alla frågor rörande
allmänningen utövar delägarnas beslutanderätt, där icke i reglemente för allmänningen
är annorlunda stadgat, samt att allmänning skall stå under förvaltning
antingen av skogsstaten eller delägarna själva. I detta sammanhang
vill jag anmärka, att enligt vad senaste tillgängliga uppgifter utvisa, delägarna
vid början av år 1926 övertagit förvaltningen av 28 allmänningar med en
areal av tillhopa 58,628 hektar, under det att lika många allmänningar med

Kungl: Maj:ts proposition nr SO.

en areal av tillhopa 44,181 hektar stå omedelbart under skogsstatens vård.
Vidare vill jag erinra, att Kungl. Maj:t ansett sig jämlikt gällande bestämmelser
sakna befogenhet att ensam medgiva försäljning av mark från häradsallmänning
utan har, då fråga varit om dylik försäljning, städse begärt riksdagens
medgivande därtill.

Av vad nu anförts framgår, att merendels avsevärda svårigheter möta mot
en friköpning på frivillighetens väg av ensittarlägenheter å häradsallmänningar.
I betraktande härav synes det endast vara med billigheten överensstämmande,
att även innehavare av lägenheter å häradsallmänningar åtnjuta det
skydd, som ensittarlagen bereder. Härtill torde föreligga desto större anledning,
som ensittarlagens tillämpning å dylik jord enligt min mening näppeligen
kan tänkas komma att medföra några mera avsevärda olägenheter för allmänningsdelägarna.
Skulle nämligen avståendet av ett till lösning ifrågasatt område
medföra avsevärd olägenhet för allmänningen såsom sådan, möter enligt
2 § i lagen hinder mot lösningen. Sålunda torde exempelvis en lägenhet, vars
bibehållande såsom skogvaktarboställe eller skogsarbetartorp är av verklig betydelse
för skogsvården å allmänningen, — även om en sådan lägenhet mot vad
som regel är förhållandet skulle vara bebyggd med brukaren tillhörigt boningshus
-— icke kunna lösas mot delägarnas bestridande.

Vid föreliggande förslags utarbetande har jag utgått från att ensittarlagen
bör äga tillämpning å häradsallmänning. För att tvekan härom ej må råda har jag
ansett en erinran böra göras i 5 § av förordningen den 26 januari 1894 angående
hushållningen med de allmänna skogarna i riket. Då i denna förordning saknas
föreskrift om förvaltningen av köpeskilling, som inflyter vid försäljning av allmänningsjord,
torde dessutom erfordras bestämmelse, huru den löseskilling, som
erhålles för inlöst område, skall användas och förvaltas. Dylik löseskilling synes
böra företrädesvis användas eller fonderas för inköp av skogsmark för allmänningens
utvidgning eller för verkställande av sådana grundförbättringar å denna, som
äro ägnade att höja allmänningens skogsproduktion eller annat dylikt ändamål.
Lämpligt synes vara att Kungl. Maj:t må äga förordna därom för varje särskilt
fall. Bestämmelsen lärer lämpligen kunna inflyta såsom ett nytt stycke
i 11 § av berörda förordning.

Områden, som blivit vid avvittring utlagda till samfälld husbehovsskog eller
allmänningsskog, skola enligt lag bibehållas oförminskade liksom häradsallmänning.
Bestämmelser härom meddelas i lagen den 5 juni 1909 angående
husbehovsskogar inom vissa områden och förordningen den 18 juni 1920 angående
allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län. Motsvarande
jämkningar synas böra vidtagas i dessa författningar.

Förslag till ändringar i nu omförmälda skogsförfattningar torde senare under
denna dag komma att anmälas av chefen för jordbruksdepartementet.

I anslutning härtill erfordras ett tillägg till 14 § ensittarlagen av innehåll,
att därest inlösen avser mark, som ingår i häradsallmänning eller annan samfällighet,
som enligt vad därom är stadgat skall bibehållas oförminskad, Konungens
befallningshavande må innehålla den jordägaren tillkommande ersättning,
intill dess förordnande meddelats, huru därmed skall förfaras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

B. Lantmäteristyr elsens hemställan om ändring i 6 §.

Lat''d££ Til1 grund för lantmäteristyrelsens hemställan i skrivelsen den 21 september
hemställan om 1927 angående förenkling i kallelseförfarandet för förrättning enligt ensittarändring
i lagen ligger en av överlantmätaren i Kopparbergs län till styrelsen överlämnad
promemoria, däri anförts följande:

''Bestämmelserna om kallelse av sakägarna till förrättning enligt ovanberörda
lag återfinnas i 2 och .3 styckena av 6 § i lagen. Förrättningsmannen skall
alltså, utom annat, kalla jordägaren och nyttjanderättshavaren genom särskilda
kallelsebrev, som skola till dem med posten avsändas.

Inom de delar av Kopparbergs län, som undergått storskifte på bekostnad
eller understöd av staten (mellersta och övre Dalarna), utgjorde socknarna eller
rättare pastoraten de primära skifteslagen. Vid dessa storskiften delades
först emellan byarna (bydelning), varefter varje by undergick storskifte för
sig mellan delägarna (åbodelning).

Vid bydelningarna avsattes åtskilliga områden av oskifto för delägarnas gemensamma
behov. Dessa områden eller undantag avsattes ofta med jämförelsevis
stora arealer, ibland flera tiotal tunnland. Samma undantag äro alltså
att anse såsom gemensamma för samtliga vid bydelningen tillkomna hemman.
Det må antecknas, att i flera fall genom efter storskiftena vidtagna ändringar i
den administrativa indelningen de primära storskifteslagen uppdelats i två eller
flera socknar._ Uti ifrågavarande trakter finnas alltså vid skifte undantagna
områden, vilka äro gemensamma för samtliga hemman ej endast i eu
socken utan jiven i tvenne eller flera socknar.

Ä-ven vid åbodelningarna avsattes liknande undantag, vilka sålunda äro samfällda
för samtliga hemman i vederbörande by.

Det förekommer ej sällan, att bosättningar under årens lopp skett å ovanberörda
samfälligheter. Detta gäller såväl sockensamfälligheterna som bysamfälligheterna.
Dessa bosättningar hava verkställts av såväl verkliga
ensittare som bydelägare själva, vilka funnit byområdena för trånga och
byggt på närliggande samfälligheter. I vissa fall föreligga avtal om nyttjanderätt,
men i de flesta fallen torde dylika avtal icke finnas.

Inom ifragavarande delar av länet har sedan lång tid tillbaka den praxis
utvecklats, att en institution kallad ''kommunalstämma med jordägande socknemän’
svarat för och förvaltat sockensamfälligheterna. Så vitt jag vet,
bär Aag.en ^en 1? Juni om förvaltning av bysamfälligheter och därmed

jämförliga samfällda ägor och rättigheter ännu icke tillämpats i annat än i
ytterst få fall för ifrågavarande socken- och bysamfälligheter.

Ensittarlagen har ännu icke i någon vidare utsträckning kommit till användning
för inlösen av ifrågavarande å socken- och bysamfälligheterna belägna
lägenheter. Tecken tyda emellertid på, att åtskilliga dylika inlösningsförrättningar
äro att motse under den närmaste tiden. Vid de förrättningar,
som skett, har man, särskilt då det gäller sockensamfälligheter, varit tveKsam,
på vilket sätt jordägarna skulle kallas. I vissa fall har man underrättat
kommunalstämmans ordförande, som vid ''kommunalstämma med jordägande
socknemän’ låtit utse ombud att svara för jordägarna vid förrättningen.
Detta har i vissa fall fått gå opåtalat. I ett nyligen förekommet fall har
emellertid dels vederbörande ''kommunalstämma med jordägande socknemän’
förklarat sig icke vilja utse ombud vid inlösningsförrättning dels vederbörande
ägodelningsrätt, da förrättningen likväl verkställts, i anledning av besvär undanröjt
förrättningen, da föreskrifterna om kallelse i 6 § 2 stycket ensittarlagen
icke iakttagits.

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Det torde vara påtagligt, att ovanberörda ''kommunalstämma med jordägande
soeknemän’ icke är en sådan myndighet, som vid inlösningsförrättningar
kan svara för hemmansägarna i socken. Då vidare ett förfarande enligt E. B.
11:12 icke lärer vara tillämpligt vid inlösningsförrättningar vare sig å socken-
eller bysamfälligheter, synes alltså kvarstå, att man med lagens nuvarande
bestämmelse vid dylika förrättningar är nödsakad att till varje ägare av i
mantal satt eller här rättare med jordtal betecknad jord avlåta särskilt kallelsebrev.

Det torde vara uppenbart, att ett dylikt kallelseförfarande med brev till
varje delägare i praktiken så gott som omöjliggör inlösningsförrättningar åtminstone
å sockensamfälligheterna. Kostnaderna och omgången för lösen av
mantalslängder och utfärdande av hundratals eller tusentals kallelser torde bli
alltför avsevärda. Det sagda gäller jämväl bysamfälligheterna. Många byar
finnas med både ett- och tvåhundra eller flera delägare. Vidare bo många delägare
ej i orten utan i andra trakter av landet eller utom riket.

På grund av det anförda torde det anses av ett verkligt behov påkallat att
gällande föreskrifter om kallandet av jordägare till inlösningsförrättningar
förenklas, då det gäller jord, som är samfälld för by eller skifteslag.’

I sin skrivelse anför lantmäteristyrelsen:

''övervägande skäl synas tala för att i de i promemorian åsyftade fall kallelse
av jordägare till förrättning må få utfärdas på enahanda sätt, som enligt
rättegångsbalken 11 kap. 12 § gäller för stämning av helt byalag. Att märka
är nämligen att jordägarna i nu ifrågavarande fall icke, på sätt vid skiftesförrättningar
i allmänhet är fråga, hava mot varandra stridande intressen utan
föra gemensam talan.

Då emellertid den nuvarande ordalydelsen i 6 § av 1925 års ovannämnda lag
icke synes bereda möjlighet för att på nu antytt sätt kalla sakägare, får lantmäteristyrelsen
i underdånighet hemställa om sådan ändring av nämnda paragraf
att, där område, varom här är fråga, tillhör helt skiftes- eller byalag med
flera än tio delägare, jordägarna skola anses behörigen kallade till förrättningen,
därest till en av delägarna särskilt kallelsebrev på sätt i paragrafen
sägs avsänts att vara för dem alla tillgängligt samt i kungörelsen till
förrättningen underrättelse lämnats vilken av delägarna bekommit sådant
kallelsebrev.’

Yttranden över denna framställning hava avgivits av överståthållarämbetet,
samtliga länsstyrelser, domänstyrelsen, kammarkollegium, byggnadsstyrelsen
och styrelsen för Svenska stadsförbundet. Ett flertal av länsstyrelserna har
vid sina utlåtanden fogat yttrande från överlantmätaren i vederbörande län.
Endast två myndigheter (länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län samt
Jämtlands län) hava uttalat betänkligheter mot den ifrågasatta lagändringen.
Övriga myndigheter hava antingen tillstyrkt densamma eller förklarat sig icke
hava något att erinra däremot.

Angående behovet av lagändringen har anförts av

Överlantmätaren i Stockholms län: ''Förhållandena i Stockholms län äro visserligen
icke sådana, att kallelseförfarandet någonsin där kan tänkas bliva så
omfattande, att det i praktiken kommer att inträffa fall, då en inlösningsförlättning
strandar av denna anledning. Det lärer dock icke kunna förnekas,
att den föreslagna förenklingen även för detta län skulle komma att bliva av
en viss betydelse, då en icke obetydlig besparing i förrättningskostnaderna i

Yttranden
över lantmäteristyrelsens

hemställan
om ändring

i 6 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

vissa fall därigenom skulle uppstå för ensittaren. Vid sådant förhållande och
då någon fara för rättssäkerheten genom den föreslagna förändringen icke synes
kunna uppstå, enär, såsom lantmäteristyrelsen framhållit, jordägarnas
intressen i detta fall ej äro mot varandra stridande såsom vid skiftesförrättningar
i allmänhet, synes mig den föreslagna ändringen hava fullt giltiga skäl
för sig och sålunda böra genomföras.’

Överlantmätaren i TJppsala län: ’Ehuru något sådant fall, som beröres i
överlantmätarens i Kopparbergs län promemoria, ännu icke förekommit inom
Uppsala län, torde säkerligen framdeles förrättningar enligt förenämnda lag,
berörande samfälligheter med många sakägare, komma till stånd. Och att en
ändring i gällande bestämmelser om kallelseförfarandet i dylika fall är av
behovet påkallad, synes mig uppenbart.’

Länsstyrelsen i Jönköpings län: ''Ehuru de i den lantmäteristyrelsens skrivelse
bifogade promemorian angivna olägenheter vid utfärdandet jämlikt nuvarande
bestämmelser av kallelse å jordägarna i större skifteslag främst torde
framträda vid förrättningar enligt ensittarlagen inom det i skifteshänseende
egenartade Kopparbergs län, torde dock jämväl inom vissa andra delar av landet
hava yppats behov av förenkling i ifrågakomna avseende av kallelseförfarandet
vid dylika förrättningar. Vid sådant förhållande torde en för hela
riket gällande lagändring av föreslaget innehåll få anses motiverad.’

Överlantmätaren i sistnämnda län: ’De i promemorian påtalade olägenheterna
vid utfärdandet av kallelse å jordägarna i större skifteslag äro så uppenbara,
att en lagändring i av lantmäteristyrelsen angiven riktning synes av
behovet påkallad.’

Överlantmätaren i Kronobergs län: ’Ehuru i detta län icke förekommer sådana
stora samfälligheter, som omförmälas i den med lantmäteristyrelsens skrivelse
följande avskriften av en P. M. från överlantmätaren i Kopparbergs län,
och vid vilka i fråga om inlösningsförrättningar kallelseförfarandet är synnerligen
betungande, har behov av den föreslagna ändringen gjort sig gällande
även här. Inlösningsförrättningar kunna nämligen förekomma å t. ex. grustag,
lertag, oskiftade skogstrakter o. d., som äro samfällda för ett eller flera hemman,
en eller flera hemmansdelar. Vid kallande av jordägarna skulle i dessa
fall den föreslagna ändringen medföra avsevärd nytta, och då jordägarna i
regel hava vid dessa förrättningar gemensamma intressen, torde det vara tillfyllest,
att kallelse sker på sätt föreslagits.’

Överlantmätaren i Hallands län, med vilken länsstyrelsen i samma län instämt:
’I viss mån analogt med förhållandena i Kopparbergs län förekommer
även inom Hallands län primärt att en hel socken eller flera socknar bildat
skifteslag. Så är exempelvis fallet beträffande Värö och Stråvalla socknar, vilka
undergått gemensamt skifte i avseende på utmarken. Vid detta skifte, som
verkställdes i början av 1800-talet, avsattes för delägarnas gemensamma behov
ett flertal samfällda platser för olika ändamål. På de samfälligheter, som hava
ett gynnsamt läge, har bebyggelse i vissa fall skett just av s. k. ensittare. Förfrågan
hos mig har gjorts rörande möjligheterna att tillämpa ensittarlagen
för inlösen av område inom dylik samfällighet. Med hänsyn dels till bestämmelsen
i 5 § ensittarlagen om anskaffande av gravationsbevis, dels till kallelseförfarandet
enligt 6 § samma lag och dels till den omständighet, att hemman
av krononatur äga andel i den ifrågakomna samfälligheten, har det ansetts
omöjligt att genomföra inlösen med anlitande av ensittarlagen. ■— Men även i
de fall, där hemman av krononatur icke äga andel i samfälligheten, har det
synts nära nog omöjligt att tillämpa nämnda lag, enär kostnaderna för anskaffning
av gravationsbevis och för kallelser till jordägarna skulle föranleda

Kungl. Maj:ts proposition «r 36.

mycket stora kostnader. Det ställer sig nämligen ofta så, att dylika sainfälligheter
tillhöra flera hundra, ibland vida över ettusen hemmanslotter. — Den
av lantmäteristyrelsen förordade ändring av 6 § i ensittarlagen har till syfte
att undanröja ett av ovannämnda hinder. Därest denna ändring blir genomförd,
har en icke ringa fördel vunnits.’

Överlantmätaren i Skaraborgs län: ’Vad som anförts i den av överlantmätaren
i Kopparbergs län upprättade promemorian gäller även för detta läns vidkommande.
Att ett verkligt behov föreligger till förenkling i nu gällande föreskrifter
om kallandet av jordägare till inlösningsförrättningar, då det gäller
jord, som är samfälld för by eller skifteslag, torde bäst belysas genom följande
konkreta fall. År 1925 verkställdes en förrättning för inlösen av ett
nyttjanderättsområde å en för 12 jordeboksenheter samfälld mark inom Grillstads
socken. Med ledning av ett från vederbörande häradsskrivare införskaffat
utdrag av mantalslängden nödgades förrättningsmannen utskriva kallelser
till en var av de 124 jordägarna. Utom det att det tog en betydande tid för
förrättningsmannen att utskriva dessa kallelser, medförde åtgärden väsentliga
kostnader. Förrättningskostnaden uppgick nämligen till kr. 126:85, men av
detta belopp utgjorde icke mindre än kr. 64: 50 ersättning för kallelser och
kungörelser. Då statsverket i detta fall skulle gälda förrättningskostnaden,
hade en väsentlig utgift kunnat besparas staten, därest kallelser till sammanträdet
kunnat utfärdas på det av lantmäteristyrelsen nu föreslagna förenklade
sättet. Med hänsyn till de kostnader och olägenheter i övrigt, som enligt det
sålunda anförda fallet nu vidlåda det nuvarande kallelseförfarandet, när det
gäller för helt skiftes- eller byalag samfällt område, får jag tillstyrka lantmäteristyrelsens
framställning.’

Länsstyrelsen i Gävleborgs län: ’Jämväl vad detta län angår har behovet
av ändrade bestämmelser härutinnan gjort sig gällande. Hos länsstyrelsen är
för närvarande anhängigt ett ärende angående inlösen av ett område, som
berör 232 olika fastigheter.’

Överlantmätaren i sistnämnda län: ''Inom länet har hitintills avslutats endast
ett fåtal inlösningsförrättningar, som berört område tillhörigt helt skifteseller
byalag med flera än tio delägare, varvid i ett fall inemot 87 särskilda
kallelser utfärdats. -— Olägenheterna i vissa fall vid kallelseförfarandet synas
icke vara lika påtagliga inom härvarande län som inom Kopparbergs, län.
Då emellertid härstädes såväl skifteslagen som samfälligheterna till skifteseller
byalagen samt bosättningarna därå hava avsevärd omfattning- samt i. sådana
fall nu gällande författning i avseende å kallelseförfarandet är både tidsödande
och kostsamt, samt då s. k. ensittarlagen framdeles kan förväntas komma
till användning i vidare utsträckning, synes den ifrågasatta ändringen i
förekommande fall vara av behovet påkallad jämväl inom detta län.’

Länsstyrelsen i Jämtlands län: ''Förslaget synes ha framkommit på grund
av de säregna förhållandena i Dalarna. Därest med hänsyn till dem vissa
lättnader i avseende å kallelseförfarandet anses erforderliga, torde dock, för
att åtminstone i regel tillförsäkra jordägarna erforderlig trygghet, det förenklade
förfarandet böra begränsas till sådana fall, som avses i den remissen
åtföljande promemorian, i vilka fall delägareantalet ofta lärer vara avsevärt
större än tio.’

Överlantmätaren i Västerbottens län: ''De i ifrågavarande P. M. omnämnda
förhållanden äro jämväl till finnandes inom Västerbottens län. .Att såsom
överlantmätaren i Kopparbergs län framhåller, en lucka i lagstiftningen föreligger,
är klart och tydligt, och att förrättningarna enligt ensittarlagen inom
vårt län icke hakat upp sig, beror på att lantmätarna använt sig av en modifierad
tolkning av 11 kap. 12 § rättegångsbalken, i det att kallelse skickats till

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

vederbörande byålderman, som å bystämma låtit utse ombud att närvara vid
förrättningen, och att detta förfarande av domhavandena godtagits.’

Även länsstyrelserna i Östergötlands, Gotlands och Kopparbergs län hava
framhållit, att den ifrågasatta lagändringen vore av behovet påkallad.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört: ’I 3 kap. 1 § lagen
om delning av jord å landet har det ålagts lantmätare att, innan laga skifte
företages, bland annat minst fjorton dagar före första sammanträdet för befordran
med posten avlämna tjänsteskrivelser med kallelse till sammanträdet
till envar, som enligt senaste mantalslängd eller eljest tillgängliga uppgifter
är delägare i skifteslaget. I det vid 1926 års proposition fogade förslag
till lag om delning av jord på landet hade i motsvarande lagrum föreslagits,
att, därest delägarna i skifteslaget voro flera än tio, kallelsen skulle genom
rekommenderad tjänsteskrivelse tillställas en av dem att vara för dem alla tillgänglig.
Vore delägare emellertid bosatt utom kommun, där skifteslaget eller
del därav låge, skulle han i allt fall kallas genom särskild tjänsteskrivelse.

— Vid ärendets behandling i första särskilda utskottet förklarade emellertid
utskottet sig anse, att varje sakägare, oavsett antalet, borde kallas genom personlig
tjänsteskrivelse. Riksdagen biträdde vad utskottet sålunda föreslagit,
till följd varav bestämmelserna i ämnet erhållit sin i lagen angivna lydelse. —
Enligt 1 kapitlet 2 § i lagen om delning av jord å landet kan laga skifte förrättas
å sådana områden, som avses i lantmäteristyrelsens skrivelse. Även
i sådant fall skall det i 3 kapitlet 1 § omförmälda kallelseförfarandet äga rum.

— Någon rimlig anledning att i det av lantmäteristyrelsen åberopade fall i angivet
hänseende giva jordägarna en sämre ställning än då det gäller laga skifte
torde enligt länsstyrelsens mening icke föreligga. — Visserligen har i den av
lantmäteristyrelsen översända promemorian ordats om att den nuvarande ordningen
skulle förorsaka alltför betydande kostnader och omgång för lösen av
mantalslängder och utfärdande av kallelser. I allmänhet torde kostnaderna
icke behöva bliva så avsevärda. Sålunda torde val mången gång lösande av
mantalslängd vara obehövlig, då nyttjanderättshavare, som önskar inlösa under
nyttjanderätt upplåtet område, är skyldig att låta ansökningen vara åtföljd
av gravationsbevis rörande fastigheten. Av detta, som författningsenligt
skall innehålla uppgift på ägaren, lär lantmätaren kunna inhämta vilka
som äro jordägare. Icke heller torde utfärdandet av kallelsebreven i regel
bliva synnerligen betungande. — Slutligen tillåter sig länsstyrelsen bringa i
erinran, att nyttjanderättshavare, varom nu är fråga, äger rätt få kostnaderna
vid lantmäteriförrättning bestridda av allmänna medel, därest han icke äger
tillgång till gäldande av berörda kostnader eller efter deras utgivande skulle
sakna medel, som skäligen må anses erforderliga för hans eget och hans familjs
uppehälle. — Länsstyrelsen anser sig på grund av det anförda icke kunna
förorda lantmäteristyrelsens förslag.’

Beträffande den lagtekniska utformningen av en ändring i enlighet med
förslaget har anförts av

Länsstyrelsen i Malmöhus län: ’En lämplig begränsning av de fall, då det
föreslagna förenklade kallelsesättet bör få komma till användning, torde erhållas,
därest det ändrade stadgandet anslutes till bestämmelserna i 1 § av
lagen den 13 juni 1921 om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga
samfällda ägor och rättigheter, så att kallelse på av lantmäteristyrelsen
föreslaget sätt må ske, då mark, om vars inlösen fråga är, tillhör ’bys eller
annat skifteslags samfällda ägor. som vid skifte eller annan laga delning eller
sämjedelning undantagits för gemensamt behov eller uteslutits från delningen’
eller ock ingår i ''mark, som eljest är gemensam för två eller flera fastigheter
med i övrigt skilda ägor’, allt för det fall, att delägarna äro flera än tio.’

Kungl. Maj:ts proposition nr .''it''*.

2! i

Länsstyrelsen i Jämtlands län: ’Då samtidigt med den föreliggande framställningen
Kungl. Maj :t har att pröva frågan om ändring i 19 § av samma
lag i syfte att samfällighet, vari kronan, stad, köping eller municipalsamhälle
har del, skulle inbegripas under lagens tillämplighetsområde, tillåter sig länsstyrelsen
framhålla, att med avseende a dessa rättssubjekt i varje fall kan ifrågasättas
att bibehålla nu gällande kallelseförfarande, då,eljest allt för stor sannolikhet
finnes att förrättningen blir för dem obekant.’

Landsfogden i Jönköpings län: ''Det torde kunna ifrågasättas, huruvida icke
kungörelsen om förrättningen bör anslås i sockenstugam Det är nämligen icke
säkert, att kungörelse genom uppläsning i kyrkan eller införande i tidning når
alla delägare.’

I detta sammanhang har av flera myndigheter framhållits nödvändigheten
av jämkningar i flera andra §§ av ensittarlagen.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har sålunda anfört: Behovet av den föreslagna
lagändringen i 6 § 2 stycket härleder sig enligt överlantmätarens prornemoria
dels ur svårigheten eller rent av omöjligheten att, som delägarna i vissa
samfälligheter, från vilka område skall lösas, understundom kunna uppgå till
hundratal eller tusental, avlåta särskilt kallelsebrev till varje delägare i samfälligheten,
och dels ur kostnadssynpunkt, då det nämligen för nyttjanderättshavaren
skulle ställa sig allt för dyrt att bekosta lösen av erforderliga mantalslängder
samt med ledning av dessa utfärdade kallelser. Och den av lantmäteristyrelsen
föreslagna lagändringen kan nog också undanröja . berörda
missförhållanden. Men andra likartade sådana finnas i nämnda lag, vilka lika
väl tarva lagändring. I 12 § andra stycket finnes föreskrivet, att nyttjanderättshavaren
vid löseskillingens nedsättning hos länsstyrelse skall ingiva,
bland andra handlingar, gravationsbevis rörande fastigheten. Med fastighet
torde här böra förstås alla de fastigheter, till vilka samfälligheten hör, och för
bedömande, huruvida gravationsbevis ingivits för alla fastigheterna, torde erfordras
de mantalslängder, som genom ovannämnda lagändring skulle kunna
inbesparas. Vid köpeskillingens fördelning enligt 14 § återkommer, så frågan
om kallelseförfarandet, och det gäller då att kalla icke endast, alla jordägarna
utan även innehavare av inteckning för fordran eller för rätt till avkomst eller
annan förmån samt rättsägare enligt 11 kapitlet 2 § jordabalken. Slutligen
kan enligt 16 § andra stycket kontakt mellan nyttjanderättshavaren och delägarna
i samfälligheten bliva erforderlig för delgivning av underrättelse, varom
i sistnämnda lagrum sägs, eller ock vid det. skiljemannaförfarande., varom
stadgas i samma lagrum. — Det torde kunna ifrågasättas, huruvida icke genom
ändring av lagen den 13 juni 1921 om förvaltning av bysamfälligheter
och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter skulle kunna rådas bot
på ovannämnda och andra likartade svårigheter vid rättsligt förfarande av
eller mot delägare i samfällighet och dylikt, därvid jämväl torde tagas hänsyn
till det med hänsyn till det praktiska resultatet orimligt stora arbete, som med
nu gällande bestämmelser i ovannämnda lag ävensom i expropriationslagen
måste föranledas av inbetalning av ett understundom mycket obetydligt belopp
till fördelning på ett nära nog oöverskådligt antal rättsägare.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har erinrat: Enligt länsstyrelsens uppfattning
skulle det kunna ifrågasättas, huruvida icke i detta sammanhang borde
— vad angår inlösningsförrättningar rörande områden, som tillhöra skifteseller
byalag med flera än tio delägare — åvägabringas lättnader även beträffande
kallandet av de i 6 § tredje stycket i ensittarlagen omförmälda rättsägare.
Dessa kunna nämligen vara synnerligen talrika och intresset för dem
att närvara vid lantmäteriförrättningen torde med hänsyn därtill, att deras

Ifrågasatt
ändring i
vissa andra
§§■

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

rätt i allt fall, enligt 14 § andra stycket samma lag, iakttages vid löseskillingens
fördelning, praktiskt sett vara mycket obetydligt.’

Överlantmätaren i Kalmar län bär anfört: ’I detta sammanhang sy nes

böra ordnas även ett annat förhållande, som i fråga om sina ekonomiska
verkningar har långt större betydelse än de av överlantmätaren i Kopparbergs
län påtalade förhållandena. Jämlikt 5 § tredje stycket i ovanberörda
lag skall ansökan om lantmäteriförrättning vara åtföljd av gravationsbevis
rörande stamfastigheten. Är nu det område, som lösningsanspråket avser, tilläventyrs
beläget å mark, som undantagits för delägarnas gemensamma behov
vid skifte å större by, socken- eller häradsallmänning, skola alltså gravationsbevis
lösas beträffande samtliga till byn, socknen eller häradet hörande fastigheter,
som hava andel i samfälligheten, vilket kan föranleda till att kostnaderna
för dessa gravationsbevis springa upp till mångdubbla värdet av den mark.
som lösnmgsanspraket avser. Da härigenom i en mängd fall lösningsrätten
komme att bliva fullkomligt illusorisk, synas lämpliga åtgärder till förebyggande
härav böra vidtagas. För Kalmar läns vidkommande har berörda förhållande
sin största betydelse i fråga om de områden, som vid utmarksdelningen
på Öland undantagits för samtliga fastigheters inom respektive socknar
gemensamma behov. — De områden, varom här är fråga, äro i regel mycket
små, varför varje särskild fastighets andel i desamma är synnerligen obetydlig
i förhållande till fastighetens övriga områden. En bestämmelse därom,
att de i en fastighet meddelade inteckningar för fordran icke skulle gälla i
områden, som vid lantmäteriförrättningar avsatts för delägarnas gemensamma
behov, synes därför icke i nämnvärd mån kunna inverka på en inteckningshavares
rätt. Då härigenom dylika områden alltid komme att vara gravationsfria,
borde något bevis härom i varje särskilt fall icke erfordras, varåt uttryck
bör givas i förberörda lag. — Då den föreslagna bestämmelsen avser att reglera
redan bestående förhållanden, synes böra övervägas, om icke för undvikande
av missbruk densamma bör avse endast sådana områden, som undantagits
vid lantmäteriförrättningar, som verkställts före bestämmelsens ikraftträdande.
-— Det föreslagna sättet för frågans ordnande har sin närmaste motsvarighet
i lagen den 18 oktober 1907 angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps
befriande i vissa fall från ansvar för inteckning i stamfastigheten. För
att sistnämnda lag skall kunna få tillämpas, erfordras emellertid, att området
avsöndrats, en bestämmelse, som givetvis icke kan bibehållas beträffande nu
förevarande områden.’

Länsstyrelsen i Kalmar län har uttalat sin anlutning till, att den av överlantmätaren
väckta frågan om åtgärders vidtagande till förebyggande av de
olägenheter, som i visst fall vore förbundna med skyldigheten att vid ansökan
om lantmäteriförrättning foga gravationsbevis rörande stamfastigheten, gjordes
till föremål för nödig utredning.

Länsstyrelsen i Kristianstads lön har jämväl beaktat nu ifrågavarande förhållanden.
Länsstyrelsen har anfört: ’I många fall, då nyttjanderättsområdet
är beläget å allmänning eller för skifteslags gemensamma behov avsatt mark,
kunna delägarna i den samfällda marken uppgå till betydligt antal, understundom
ett eller annat hundratal. Anskaffandet av gravationsbevis vållar i
dessa fall nyttjanderättshavaren eller staten en avsevärd kostnad. Skulle vidare
bestämmelserna i 14 § strikt tillämpas, skulle fördelningen av löseskillingen
i dylika fall vålla ej blott länsstyrelsen oerhört arbete utan ock vederbörande
jordägare och inteckningshavare betydliga kostnader. Som löseskillingen
i allmänhet torde belöpa sig till några hundra kronor och ondast sällan
överstiga tusentalet, inses lätt, att förenämnda kostnader och besvär icke stå
i något rimligt förhållande till värdet av det lösta området. På varje fastighet

Kungl. Maj:ts proposition nr SO. •>!

liirer nämligen av löseskillingen komma ett så ringa belopp, att det saknar
varje betydelse för inteckningshavaren. — Länsstyrelsen hemställer fördenskull,
huruvida icke en ändring i ovanberörda bestämmelser skulle finnas ^påkallad
beträffande område, beläget å allmänning eller annat samfällt område,
då delägarna i detta uppgå till något större antal, exempelvis minst tio.’

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört: ''Länsstyrelsen vill erinra, hurusom
14 § andra stycket ensittarlagen, 57 § tredje stycket lagen om expropriation
och 9 kap. 70 § vattenlagen innehålla stadganden, enligt vilka i fall, då
för fördelning av hos länsstyrelse nedsatta medel erfordras sammanträde, kallelse
till dylikt sammanträde skall med posten avsändas till jordägaren. Svårigheterna
vid användande av detta kallelsesätt kunna här vara desamma, som
påtalats i fråga om kallelse till förrättning enligt ensittarlagen. Åtminstone i
ett fall, då fråga var om fördelning av löseskilling lör eu skoltomt, exproprierad
från ett byalags samfällda mark, har länsstyrelsen sett sig nödsakad
att vid kallelse till fördelningssammanträde använda sig av ett kallelsesätt,
anslutande sig till föreskrifterna i 11 kap. 12 § rättegångsbalken. Det är
på grund härav anledning förorda, att genom ändrade lagbestämmelser beredes
möjlighet att jämväl vid kallelse till sådant sammanträde för fördelning, av
nedsatta medel, som avses i här ovan angivna lagrum, i enahanda omfattning,
som av länsstyrelsen förordats i fråga om kallelse till förrättning enligt ensittarlagen,
använda samma förenklade förfarande, som lantmäteristyrelsen
föreslagit i fråga om förrättning enligt sistnämnda lag.’

Länsstyrelsen i Hallands lån har beträffande inlösning av lägenheter å samfälld
mark, däri kronan eller annat i 19 § omförmält rättssubjekt^ äger del,
framhållit, hurusom bestämmelserna i 6 och 14 §§ ensittarlagen angående reglerande
av inteckningar m. in. kunde vålla oöverkomliga svårigheter för friköpandet
av dessa lägenheter, vilka graverades av samtliga inteckningar i alla
de fastigheter, till vilka samfälligheten hör. Länsstyrelsen har därför ifrågasatt,
huruvida icke någon åtgärd borde vidtagas för underlättande av lägenheternas
befriande från ansvar för dylika inteckningar i anslutning till motsvarande
stadganden beträffande ryttare-, soldat- och båtsmanstorp genom
lagen den 18 oktober 1907.

I sammanhang med frågan om inlösning av lägenheter å samfälligheter har
även länsstyrelsen i Gävleborgs län anfört:

''Kostnaderna för gravationsbevis kunna stundom gå till mycket avsevärda
belopp, som, i händelse sökanden beviljats kostnadsfri lantmäteriförrättning,
jämlikt 8 § i Kungl. kungörelsen den 20 juli 1925 om bestridande i vissa fall
med allmänna medel av kostnader förenade med inlösen av under nyttjanderätt
upplåtet område m. m. komma att drabba statsverket. — I ett hos länsstyrelsen
anhängigt dylikt fall hava gravationsbevisens antal uppgått till 275
stycken och sammanlagda lösen till 880 kronor 60 öre, vilken utgift knappast
kan anses stå i skäligt förhållande vare sig till den nytta sökanden, kan förvänta
genom den sökta rätten till inlösen eller, ännu mindre, till de intressen,
vilkas tillgodoseende gravationsbevisen äro avsedda att möjliggöra, helst i ett
fall som detta något sammanträde för fördelning av löseskillingen, med hänsyn
till svårigheterna och kostnaderna för dess hållande, knappast torde komma
att äga rum. — I fall som det ovan omnämnda, där värdet av den lägenhet, om
vars inlösen det är fråga, måste vara försvinnande litet i förhållande till värdet
av de fastigheter, vartill den hörer, synes den eljest i lag föreskrivna proceduren
för tillgodoseende av inteckningshavares intressen vara överflödig, och ett
förfarande analogt med det angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande
i vissa fall från ansvar för inteckningar i stamfastigheten få anses
tillräckligt, och sålunda kravet på bifogande av gravationsbevis vid ansökan

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

om förrättning enligt ensittarlagen kunna uppgivas. — Länsstyrelsen får i
anslutning till det ovan anförda härmed hemställa att Kungl. Maj:t ville taga
i nådigt övervägande, huruvida ej en lagändring i berörda riktning kunde anses
påkallad.’

Liknande erinringar hava gjorts av flera överlantmätare. Sålunda har anförts
av

Överlantmätaren i Uppsala län: ’I början av den av överlantmätaren i Kopparbergs
län till lantmäteristyrelsen ingivna promemorian erinras om, att bestämmelser
om kallelse av sakägarna till förrättning enligt ensittarlagen återfinnas
i andra och tredje styckena av 6 §, men om kallelseförfarandet med avseende
å innehavare av sådan fordran eller rättighet, varom förmäles i sagda
tredje stycke, yttras sedermera ej ett ord. Ej heller berör lantmäteristyrelsen
i sin framställning frågan härom. Enligt mitt förmenande äger emellertid den
av överlantmätaren i Kopparbergs län väckta frågan ett nära samband dels
med sistnämnda kallelseförfarande dels med den i tredje stycket i 5 § uppställda
ovillkorliga, fordran, att ansökan om förrättning skall vara åtföljd av
gravationsbevis rörande fastigheten. Gravationsbeviset synes skola avse alla
de fastigheter, som hava del i en samfällighet. Jämlikt tredje stycket i förenämnda
6 § skola samtliga de däri omnämnda rättsinnehavare, om de äro kända
och inom riket boende, underrättas om förrättningen genom särskilda kallelsebrev.
^ Då emellertid varje fastighets andel i sådana samfälligheter, varom
bär är fråga, i regel torde hava ett mycket litet värde, synes mig, innan den
föreslagna ändringen i lagen vidtages, först böra verkställas en utredning, dels
huruvida icke vid ansökningar om förrättningar av nu ifrågavarande slag fordran
på gravationsbevis helt skulle kunna eftergivas, dels huruvida det nu föreskrivna
kallelseförfarandet över huvud taget behövde tillämpas å sistberörda
rättsägare.’

Överlantmätaren i Gotlands län: ''Om en ensittare önskar inlösa jord, som är
del av för flera fastigheter samfälld mark, skall han enligt gällande bestämmelser
vid ansökning om föreskriven lantmäteriförrättning foga gravationsbevis
rörande dessa fastigheter. Berör nu förrättningen ett samfällt område,
som i Dalarna tillhör ett storskifteslag, här på Gotland ett skifteslag omfattande
hel socken eller över huvud taget ett större skifteslag, komme att erfordras
gravationsbevis för ett synnerligen stort antal, hundratals, kanske till och
med tusentals fastigheter. Sedan förrättningen vunnit laga kraft, skulle för det
inlösta områdets befriande från gäld Kungl. Maj:ts befallningshavande fördela
löseskillingen mellan innehavare av intecknad fordran eller annan rättighet
till ett antal, som rent av översteg antalet gravationsbevis. Fördelningen kunde
under sådana förhållanden leda till orimligheter. Om vad sålunda anförts hänför
sig till ytterlighetsfall, lärer dock vara obestridligt, att förfaringssättet
även i fråga om ett begränsat antal fastigheter leder till kostnader och besvär,
som icke stå i rimligt förhållande till åsyftat ändamål. Därtill kommer jämväl,
att det mången gång är ytterst svårt att med bestämdhet utreda vilka
fastigheter äro andelsberättigade i det samfällda området. Här har på
sm tid nedlagts flera veckors arbete på en sådan utredning utan att full visshet
kunde vinnas. -— När område blivit inlöst från samfälld mark, torde lösesumman
knappast äga sådan betydelse för innehavare av mtecknad fordran,
att hänsyn behöver tagas till sådan rättsägare. Måhända finnes vid sådant
förhållande anledning överväga att^på dessa områden tillämpa bestämmelser,
analoga med dem, vilka^ gälla angående ryttare-, soldat- eller båtsmanstorps
befriande i vissa fall från ansvar för inteckning. Emellertid synes i så fall
även vara nödigt att bestämma, huru med lösesumma skall förfaras.’

Kungl. Maj.ts proposition nr 36.

överlantmätaren i Västerbottens län: ’I 5 § tredje stycket ensittarlagen

stadgas, att ansökan om förrättning skall vara åtföljd av gravationsbevis rörande
fastigheten. Där fråga är om område beläget å samfälld mark till större
skifteslag, kan detta stadgande icke åtlydas och lärer ej heller i verkligheten
tillämpas. Att för lösen av en tomt om ett par hundra kronors värde offra
kanske ett tusental kronor på gravationsbevis kan ej gärna sättas i fråga. Lagen
borde därför kompletteras med ytterligare en bestämmelse, att gravationsbevis
ej erfordrades i fråga om område, som utlagts enligt 66 § skiftesstadgan
eller såsom samfällighet vid avvittring, åbodelning eller andra dylika förrättningar.
’

överlantmätaren i Skaraborgs län: ''På grund av bestämmelsen i 5 § måste
i ett visst fall gravationsbevis anskaffas beträffande samtliga de fastigheter,
som hade andel i den samfällda marken. Detta medförde (i ett visst fall) en
utgift av kr. 184: 25 eller betydligt mera än hela förrättningskostnaden. Det
synes mig påtagligt, att denna kostnad icke stod i proportion till det till kr.
650 bestämda beloppet för inlösen av jordområdet. Enligt min mening vore
det därför synnerligen önskvärt, om sådan lindring i här ifrågavarande stadgande
kunde åvägabringas, att anskaffandet av gravationsbevis icke erfordrades
vid inlösenförrättning av nyttjanderättsområde å för helt skiftes- eller byalag
samfällt område.’

Länsstyrelsen i sist nämnda län har i anledning härav anfört: ''Gravationsbeviset
är nödigt för inteckningshavarnas kallande till förrättningen. Inlösningsförfarande
medför nämligen den verkan, att förefintliga inteckningar förlora,
sin giltighet i det inlösta området. Med hänsyn till det intresse inteckningshavarna
måste anses äga av förrättningen i fråga kan länsstyrelsen icke
biträda nämnda förslag.’

Av den redogörelse, jag i det föregående lämnat, framgår, att såsom skäl
för den ifrågasatta förenklingen i kallelsesättet vid lantmäteriförrättning enligt
ensittarlagen företrädesvis anförts, att då fråga vore om mark å sockeneller
bysamfälligheter, kostnaderna och omgången för lösen av mantalslängder
och utfärdande av kallelser till alla delägarna bleve alltför avsevärda. Yad
först angår anskaffandet av utdrag ur mantalslängderna beträffande de fastigheter,
som beröras av förrättningen, vill jag erinra, att dylika utdrag som regel
erfordras icke blott för att lantmätaren skall kunna utfärda kallelser till förrättningen
å vederbörande jordägare utan även för att han vid denna skall
vara i stånd att verkställa den utredning rörande äganderättsförhållandena,
vilken jämlikt 18 § ensittarlagen jämförd med 3 kap. 10 § lagen om delning av
jord å landet skall äga rum. Då det tydligen ej kan komma i fråga att eftergiva
denna utredning, torde i berörda avseende icke i allmänhet några lättnader
vara att vinna genom den ifrågasatta lagändringen. Som resultat av denna ändring
skulle således återstå den lättnad i arbete och den besparing i utgifter för
lösen, som en minskning i antalet utfärdade kallelsebrev skulle medföra. Enligt
gällande lantmäteritaxa av den 25 november 1927 (nr 416) utgår ersättning
till lantmätaren med 50 öre för varje kallelse och, om antalet till ett
sammanträde utfärdade kallelser och kungörelser överstiger tjugo, för överskjutande
antal med 25 öre för varje. Även om det i flertalet fall låter sig
göra att utan alltför stor omgång och kostnad sända personliga kallelser, sy -

Departe mentschefen.

6 §■

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 29 haft. (Nr 36.)

280726

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

nes det mig dock med tanke på att delägarna understundom kunna uppgå till
flera hundra nödvändigt att öppna möjlighet för ett enklare och mera summariskt
kallelseförfarande. Detta har ock av myndigheterna så gott som enhälligt
tillstyrkts.

För vidtagande av den ifrågavarande lagändringen talar dessutom den omständigheten,
att ett liknande kallelsesätt som det ifrågasatta finnes för motsvarande
fall stadgat i ett flertal andra författningar. Sålunda föreskrives i
11 kap. 12 och 25 §§ rättegångsbalken, att om helt byalag skall stämmas och
svarandena äro flera än tio, stämningen må delgivas på det sätt, att en besannad
avskrift av densamma överlämnas till en av svarandena att vara för dem alla
tillgänglig samt stämningen därefter sist å sextionde dagen före inställelsedagen,
med underrättelse, vilken av svarandena bekommit avskriften, uppläses i
församlingens kyrka och anslås å rättens dörr. — Enligt 10 kap. 6, 8, 38 och
40 §§ vattenlagen gäller beträffande kallelse till syneförrättning, dels att kungörelse
med uppgift på tid och ställe för sammanträdet skall uppläsas i kyrkan
för församling, där förrättningen skall hållas, och införas i en eller flera
av ortens tidningar, dels ock att underättelse om tid och ställe för sammanträdet
skall i betalt öppet brev eller brevkort avlämnas å posten till varje känd
jordägare m. fl. Är egendomen samfälld för helt skifteslag eller eljest för
flera fastigheter, erfordras dock ej underrättelse till de särskilda delägarna i
den samfällda egendomen. Finnes för denna känd styrelse, skall styrelsen på
nämnda sätt underrättas. På huvudsakligen motsvarande sätt skall enligt 11
kap. 33 § samma lag underrättelse ske om ansökningsmåls anhängiggörande
m. m. — I 24 § lagen den 29 juni 1926 om enskilda vägar är beträffande klander
av förrättning stadgat, att den missnöjde skall instämma samtliga övriga
sakägare till domstol, samt att, om svarandena äro flera än tio, stämningen må
delgivas på sätt om stämning å helt byalag är stadgat i rättegångsbalken. -—
Slutligen gäller enligt 3 § lagen den 13 juni 1921 om förvaltning av bysamfälligheter
och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter, att om delägarna
äro flera än tio eller det ej med säkerhet kan utrönas, vilka hava del i
samfälligheten, kallelse till sammanträde för behandling av fråga om samfälld
ägas användning eller tillgodogörande må delgivas sålunda, att densamma
överlämnas till en av delägarna att vara för dem alla tillgänglig, varjämte
kallelsen skall, med underrättelse, vilken delägare bekommit densamma, minst
tjugu dagar före sammanträdet ej mindre uppläsas i kyrkan i den eller de
församlingar, där fastigheterna äro belägna, än även införas i en eller flera tidningar
inom orten. Har boställe eller annat allmänt hemman, som icke innehaves
under stadgad åborätt, del i samfälligheten, skall jämväl underrättelse
om sammanträdet meddelas Konungens befallningshavande. I 8 § av samma
lag stadgas vidare, att om delägare vill klandra beslut, som fattats av delägarna,
han skall instämma övriga delägare till rätten, samt att om dessa äro
flera än tio, delgivning av stämningen må ske enligt 11 kap. 12 och 25 §§
rättegångsbalken.

I detta sammanhang vill jag vidare erinra, att i det förslag till lag om del -

Kungl. Maj:ts proposition nr 30.

ning av jord å landet, vilket av Kungl. Maj:t förelädes 1926 års riksdag, hade
beträffande kallelse till laga skifte föreslagits, att om delägarna i skifteslaget
vore flera än tio, särskilda kallelsebrev icke behövde tillställas alla delägarna
utan att det skulle vara tillfyllest att kallelse genom rekommenderad tjänsteskrivelse
tillställdes en av dem att vara för dem alla tillgänglig. Delgåves kallelse
på sådant sätt, skulle underrättelse därom, med uppgift tillika om vilken
delägare kallelsen tillställts, intagas i kungörelsen om förrättningen. Vore delägare
bosatt utom kommun, där skifteslaget eller del därav låge, skulle han
dock alltid kallas genom särskild tjänsteskrivelse. Första särskilda utskottet,
som behandlade propositionen, ansåg emellertid, att varje sakägare oavsett antalet
borde kallas genom personlig tjänsteskrivelse, och föreslog i överensstämmelse
härmed ändring av bestämmelsen. Detta förslag biträddes av riksdagen.

Att lagen om delning av jord å landet sålunda innehåller andra bestämmelser
om kallelseförfarandet än dem, som nu ifrågasättes till införande i ensittarlagen,
synes mig emellertid, i motsats till vad några av de hörda myndigheterna
förmenat, icke böra tilläggas prejudicerande betydelse uti förevarande
fall. Det torde nämligen böra beaktas, att förhållandena vid en förrättning
enligt ensittarlagen ej äro jämförliga med dem, som föreligga vid ett laga
skifte. Såsom lantmäteristyrelsen framhållit, torde de särskilda jordägarnas
intressen vid den förrättning, varom nu är fråga, i regel sammanfalla, medan
de vid ett laga skifte merendels äro stridiga, varför det i sistnämnda fall
är naturligt, att särskilda kallelser skola utgå. Med hänsyn härtill synas
några betänkligheter knappast kunna möta mot att vid en förrättning enligt
ensittarlagen införa ett enklare kallelseförfarande än det som gäller vid
laga skifte.

Vid den omarbetning, som jag låtit verkställa av 6 § ensittarlagen, har i huvudsak
följts det förslag till lag om delning av jord på landet, som framlades
i propositionen till 1926 års riksdag. Avser en ansökan om förrättning enligt
ensittarlagen mark, som är samfälld för flera än tio fastigheter, vilka ägas
av olika personer, får sålunda kallelse tillställas en av dem att vara för dem
alla tillgänglig. Begagnas detta kallelsesätt, skall underrättelse därom, med
uppgift om vilken delägare bekommit kallelsen, intagas i den kungörelse angående
förrättningen, som enligt de bestämmelser, vilka redan gälla, skall minst
fjorton dagar före förrättningen uppläsas i kyrkan för den eller de församlingar,
däri fastigheterna äro belägna, och införas i tidning inom orten. För
vinnande av ytterligare säkerhet, att underrättelsen skall nå alla delägarna,
har jag dessutom i nära anslutning till vad som är stadgat i 11 kap. 12 § rättegångsbalken
angående stämning å helt byalag funnit mig böra föreslå, att
underrättelsen skall anslås i vederbörande socken- eller rådstuga, varjämte jag,
såsom i det följande kommer att närmare utvecklas, särskilt med hänsyn till
inteckningshavare upptagit bestämmelse om att kungörelsen jämväl skall införas
i Post- och inrikes tidningar. Då, såsom jag redan antytt, de olika delägarna
i regel hava gemensam sak i ärenden angående lösningsrätt, har jag

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

ej ansett erforderligt att, såsOm i förslaget till jorddelningslag skedde, upptaga
bestämmelse om särskild kallelse av delägare, som är bosatt utom den kommun,
där marken ligger.

Omförmälda kallelsesätt får enligt förslaget användas icke blott då kallelse
skall ske å helt byalag med flera än tio delägare, utan jämväl eljest då den
mark, varom är fråga, är samfälld för flera än tio fastigheter med olika ägare.
Finnes för samfälligheten tillsatt känd styrelse, syssloman eller god man,
synes det dock vara tillfyllest, att kallelse i vanlig ordning tillställes sådan
förvaltare. Skulle denne ej själv vara behörig att vid förrättningen bevaka
samfällighetens rätt, vilket understundom ej låter sig bedöma utan en granskning
av det för samfälligheten gällande reglementet, blir det hans sak att ombesörja,
att förrättningen kommer till delägarnas kännedom. Utebli de, bör
förrättningen ej hindras därav.

Äger kronan eller allmän inrättning del i mark, som är ifrågasatt att lösas,
torde, i överensstämmelse med vad omförmälda förslag till lag om delning av
jord å landet förutsatte, det böra åligga lantmätaren att, även om det förenklade
kallelsesättet användes, i god tid insända underrättelse om förrättningen
till vederbörande Konungens befallningshavande, som har att föranstalta om
att allmänt ombud utses. Likaledes synes särskild kallelse böra tillställas
jämväl de kommunala myndigheter, vilka hava att företräda stad, respektive
köping eller municipalsamhälle, som äger del uti ett till lösning avsett område.

Mellan bestämmelserna om kallelse till lösningsförrättning enligt ensittarlagen
och föreskrifterna om kallelse till laga skifte föreligger efter nya jorddelningslagens
antagande — frånsett att enligt ensittarlagen kungörelse i ortstidning
om lösningsförrättningen är obligatorisk — allenast den skillnaden, att
enligt 3 kap. 1 § jorddelningslagen kallelsebrev till delägarna skola för befordran
med posten avlämnas minst fjorton dagar före sammanträdet, medan
enligt § 6 ensittarlagen kallelserna skola avsändas så tidigt, att de hinna komma
jordägaren och nyttjanderättshavaren till handa minst fjorton dagar före
förrättningen. Denna åtskillnad torde näppeligen vara av sakskäl betingad.
Enligt föreliggande förslag skola alltså kallelsebrev avsändas inom tid, som
i 3 kap. 1 och 2 §§ jorddelningslagen stadgas.

14 och 16 §§. Såsom i yttrandena erinrats, synas de förenklingar i kallelsesättet, som föreslagits
i fråga om lantmäteriförrättningen, böra vinna tillämpning jämväl, då
enligt 14 § ett flertal delägare i samfälld mark skall kallas till sammanträde
för fördelning av löseskillingen, ävensom då nyttjanderättshavare vill tillställa
sådana delägare meddelande enligt 16 §. Bestämmelser härom hava intagits i
berörda paragrafer. Är marken samfälld för flera än tio fastigheter med olika
ägare, får alltså kallelse ske sålunda, att den tillställes en av dem att vara
för dem alla tillgänglig, varjämte underrättelse om tid och ort för sammanträde,
som i 14 § sägs, eller om förhållande, som i 16 § avses, med uppgift tillika
om vilken delägare bekommit kallelsen, skall anslås i socken- eller rådstugan

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

samt införas i ortstidning och i det fall, som i 14 § avses, jämväl i Post- och
inrikes tidningar. Särskild underrättelse skall meddelas Konungens befallningshavande,
om saken rörer jord, som står under allmän myndighets vård
och inseende, så ock tillställas vederbörande kommunala organ, där fråga är
om mark, vari stad, köping eller municipalsamhälle äger del. Tydligt är, att
omförmälda åtgärder skola vara verkställda inom den tid, som för respektive
fall finnes stadgad i 14 eller 16 §.

I åtskilliga av yttrandena har framhållits, att då fråga varit om inlösen av
mark, som är samfälld för ett flertal fastigheter, bestämmelserna i 5 och 12 §§
om skyldighet för nyttjanderättshavaren att anskaffa gravationsbevis understundom
medfört kostnader, vilka ej kunna anses stå i rimlig proportion till
värdet av marken, och har fördenskull förordats rättelse härutinnan. Jag hänvisar
beträffande denna fråga till den redogörelse, som tidigare lämnats för
yttrandena.

De ifrågavarande bestämmelserna hava till ändamål att tillgodose inteckningshavarnas
rätt. Enligt 6 § aligger det, sasom tidigare berörts, lantmätaren
att till lantmäteriförrättningen kalla alla inteckningshavare, som äro
kända och inom riket boende. För att kunna göra detta måste han tydligen
hava tillgång till gravationsbevis beträffande de fastigheter, som beröras av
förrättningen. Sådant bevis erfordras även för den fördelning av löseskillingen,
som enligt 14 § skall äga rum, om någon av dessa fastigheter besväras av
inteckning eller därmed jämställd rättighet.

Då en viss oklarhet synes råda, huru denna fördelning skall ske, lärer det
vara nödvändigt att något närmare redogöra för de regler, som gälla härom.
Enligt 14 § skola stadgandena om fördelning hos överexekutor av köpeskilling
för utmätningsvis såld fast egendom äga motsvarande tillämpning i fråga
om fördelning av löseskillingen för område, som inlösts enligt ensittarlagen.
Motsvarande anvisningar äro i 57 § lagen om expropriation lämnade beträffande
fördelning av expropriationsersättning. Att samma regler böra gälla i
båda fallen är tydligt. Den tveksamhet, som gjort sig gällande beträffande
sättet för fördelningen, hänför sig till det fall att allenast en del av en fastighet
tages i anspråk. Enligt en mening skall i dylikt fall expropriationsersättningen
fördelas sålunda, att den inteckning, som äger den bästa förmånsrätten,
först skall erhålla betalning till hela sitt belopp. Vad som därefter återstår
tillägges nästa inteckning o. s. v. Enligt en annan åsikt skall fördelning
av ersättningen ske som om den exproprierade delen av fastigheten och den
återstående delen därav vore två gemensamt intecknade fastigheter. Ansvaret
för inteckningarna skall alltsa fördelas mellan dessa fastigheter efter deras
värde, och då expropriationsersättningen får anses såsom köpeskilling för
den exproprierade delen, erhåller varje inteckning betalning allenast för vad
å den exproprierade delen belöper av inteckningen. Om salunda den exproprierade
delens värde utgör en tredjedel av hela fastighetens, skall mteckningshavaren
utfå allenast en tredjedel av inteckningarnas hela belopp. Återstoden
av ersättningen tillfaller ägaren.

, 6, 12 och

14§§.

Kungl. Mai:ts proposition nr 86.

Det sistnämnda fördelningssättet är, såsom synes, ogynnsammare för innehavarna
av åtminstone de bästa inteckningarna. Det kan nämligen inträffa, att
återstoden av fastigheten icke förslår till gäldande av vad å densamma belöper
av inteckningarna. Av motiven till expropriationslagen synes ock framgå,
att fördelningen skall ske på först angivet sätt. Grunden härtill är att
genom expropriationen pantens värde anses försämrad, och ersättningen härför
skall i första hand komma inteckningen med den bästa förmånsrätten till
godo. Såsom en självständig fastighet är den exproprierade delen att betrakta
först sedan expropriationen genom nedsättningen av ersättningen fullbordats.
Även i praxis har detta fördelningssätt ansetts såsom det riktiga (se N J A
1925:312).

Beträffande kostnaderna för anskaffande av gravationsbevis må erinras, att
enligt förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen lösen för
gravationsbevis utgår för varje hemman, hemmansdel eller lägenhet på landet
till och med tre med två kronor 25 öre, över tre till och med sex med en krona
50 öre och över sex med 75 öre; dock må lösen ej överstiga 15 kronor. Härtill
kommer stämpel å beviset, vilken utgår med en krona. Beträffande fastigheter,
vilka äro lagfarna å olika ägare, torde icke kunna påfordras utfärdande
av gemensamt gravationsbevis. Då förrättningen berör ett stort antal fastigheter
med olika ägare, vilket ej sällan är fallet vid inlösen av mark å sockeneller
bysamfälligheter, torde sålunda anskaffandet av gravationsbevis beträffande
dessa fastigheter understundom betinga en avsevärd kostnad. Visserligen
äger nyttjanderättshavaren få kostnaderna för lantmäteriförrättningen, fastställande
av inlöst områdes avskiljande och löseskillingens fördelning, inberäknat
utgiften för gravationsbevis, bestridda av allmänna medel, för såvitt han icke
äger tillgång till berörda kostnader eller efter deras utgivande skulle sakna medel,
som skäligen må anses erforderliga för hans eget och hans familjs uppehälle.
Men där nyttjanderättshavaren icke kan påräkna hjälp från det allmänna
till bestridande av de med inlösningen förenade kostnaderna, är det tydligt, att
han icke inlåter sig på ett dylikt företag, om det betingar utgifter, vilka icke
stå i rimligt förhållande till vad han erhåller. De med ifrågavarande bestämmelser
förbundna olägenheterna bliva med all säkerhet ännu mera framträdande,
därest de utvidgningar av lösningsrätten, som nu föreslås, bliva förverkligade.
Vill man befrämja en friköping av ensittarlägenheter på allmänningar
och annan mark, däri ett flertal äger del, synes det följaktligen nödvändigt,
att kostnaderna för friköpningen och framför allt för anskaffandet av
gravationsbevis nedbringas.

Att för detta ändamål meddela bestämmelser, som ytterligare begränsa den
lösen, som är stadgad för dylika bevis, har jag ansett icke böra ifrågakomma.
Med hänsyn till det ofta betungande arbete och den ej sällan betydande risk,
vilka äro förenade med utfärdandet av gravationsbevis, torde den därför stadgade
ersättningen icke kunna anses oskälig. Syftet synes emellertid kunna
ernås på annan väg. Såsom i yttrandena erinrats, torde de bestämmelser, som
i lag den 18 oktober 1907 meddelats angående ryttare-, soldat- och båtsmans -

Kungl. Mai ds proposition nr SO.

torps befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar i stamfastiglieten, kunna
i viss mån tjäna till förebild i förevarande fall.

Otvivelaktigt föreligga nämligen beträffande dessa torp och ensittarlågenheter
å samfälligheter vissa likheter, vilka kunna utgöra en utgångspunkt vid
lagstiftningen. En ensittarlägenhet pa en samfällighet är salunda liksom ett
icke avsöndrat knekttorp att anse såsom en oskiftad del av stamfastigheterna.
Varje inteckning, som meddelats i nagon av dessa fastigheter, belastar också
motsvarande andel av lägenheten. Emellertid torde de flesta långivare vara
okunniga om eller likgiltiga för huruvida till hemmanet hör någon dylik andel
eller icke. Många sakna säkerligen ock kunskap om att en sådan lägenhet
är delaktig i ansvaret för inteckningen. A-lla dessa hava lämnat mteckningslån
utan att påräkna någon säkerhet i lägenheten. Beloppet av dennas anpart
i ansvaret för en inteckning i stamhemmanet är även i de flesta fall, då ett
större antal fastigheter äga del i samfälligheten, en ren obetydlighet. Såsom
i yttrandena framhållits, händer det understundom, att den på en fastighet belöpande
löseskillingen utgör allenast några få kronor. En fördelning av ett
dylikt ringa belopp å inteckningshavare är väsentligen ändamålslös och genom
de kostnader, som äro förenade därmed, alltför betungande i förhållande
till resultatet.

Med hänsyn härtill synes det mig att, liksom i fråga om knekttorp öppnats
en möjlighet att på ett enklare sätt än vad eljest gäller frigöra torpet från
vissa stamhemmanet besvärande inteckningar, man skulle, då fråga är om inlösen
av område, som är samfällt för ett flertal fastigheter, kunna utan risk
för fastighetskrediten införa ett enklare och billigare sätt för dess befriande
från inteckningar i stamfastigheterna än det nu gällande.

Enligt lagen den 18 oktober 1907 angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps
befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar i stamfastigheten gäller
i huvudsak följande: År lägenhet avsöndrad från hemman och varder, da

lagfart sökes eller eljest, inför vederbörlig domstol styrkt, att lägenheten utgör
område, som varit till ständigt ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp anslaget,
skall på ansökning av lägenhetens ägare anteckning om detta förhållande
införas i lagfartsprotokollet. Underrättelse om sadan anteckning skall intagas
i länskungörelserna ävensom införas i Post- och inrikes tidningar. Anmäler
innehavare av inteckning i stamhemmanet senast vid det lagtima ting, som
infaller näst efter sex månader från det anteckningen skedde, yrkande att inteckningen
skall fortfarande besvära lägenheten, kommer denna att svara för
inteckningen enligt eljest gällande allmänna regler. Underlåter däremot inteckningshavare
att göra dylik anmälan, blir lägenheten fri från ansvar för
inteckningen, vilken dock oavkortad gäller i återstoden av den intecknade fastigheten.
Underlåtenhet att göra anmälan, som nyss sagts, får ej läggas någon
till last såsom försummelse i bevakande av honom eller annan tillkommande
rättighet. Styrkes inför vederbörlig domstol, att visst till hemman hörande
område utgör eller utgjort ständigt ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp, far
på ansökning av hemmanets ägare anteckning därom införas ^i lagfartsprotokollet,
ändå att området ej från hemmanet avsöndrats. Har sådan anteckning

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

skett och varder området avsöndrat, blir den avsöndrade lägenheten fri från
stamfastigheten vidlådande inteckningar, för såvitt inteckningshavaren icke
gjort sådan anmälan, som förut nämnts. Vad som sålunda är föreskrivet om
avsöndrad lägenhet skall äga motsvarande tillämpning beträffande område,
som avstyckats till särskild fastighet enligt 19 kap. i lagen om delning av jord
å landet eller 5 kap. i lagen om fastighetsbildning i stad, dock icke där stamf
as tigheten och det avstyckade området ännu äro i samma ägares hand. Befrielsen
gäller icke blott inteckningar för fordran utan även inteckningar för
rätt till avkomst, som åt nagon upplåtits att till visst belopp i penningar eller
varor utga av stamhemmanet eller del därav.

Det förfarande, som sålunda gäller beträffande knekttorps befrielse från
ansvar för inteckningar i stamhemmanet, synes emellertid icke utan vissa modifikationer
kunna göras tillämpligt vid inlösen enligt ensittarlagen. Av vad
.öru^ anförts framgår, att ett knekttorp icke blir befriat från stamfastighetens
inteckningar i andra fall än då inteckningshavaren underlåtit framställa yrkande
att inteckningen skall kvarstå i torpet. Då det gäller att befria ett enligt
ensittarlagen inlöst område från ansvar för inteckningar, som äro gällande
i stamfastigheten, är det uppenbarligen icke lämpligt att tillägga en dylik
omständighet avgörande betydelse. Detta skulle vara alltför ogynnsamt för
ensittaren. Då det vid löseskillingens bestämmande vore ovisst, huruvida någon
inteckningshavare komme att begagna sig av rätten att låta inteckningen
kvarstå i det inlösta området, skulle hänsyn ej kunna tagas till den värdeminskning,
som uppkomme genom att området bleve ansvarigt för en eller flera i stamfastigheten
meddelade inteckningar, utan finge löseskillingen bestämmas som
om området vore gravationsfritt. Därest en inteckningshavare sedermera påyrkade,
att hans inteckning skulle äga fortfarande giltighet i området, komme
ensittaren således, oaktat han betalt löseskillingen, att löpa risk att nödgas
ånyo utgiva lägenhetens värde för undvikande av att denna bleve exekutivt
försåld för gäldande av fordringsbelopp, som ej kunnat täckas ur stamfastigheten.
Vidare är att märka, att lägenheten genom inlösen vinner ej obetydligt i
värde till följd därav, att abyggnaden och marken förenas i samma hand. Tilläte
man, att inteckningar i stamfastigheten finge besvära lägenheten även efter
dess inlösen, komme denna värdeökning innehavarna av berörda inteckningar
tillgodo. Detta vore näppeligen med rättvisa och billighet överensstämmande,
da dessa inteckningshavare vid lånens beviljande uppenbarligen ej kunnat taga
ett dylikt förstärkande av säkerheten i betraktande. Härtill kommer, att ensittaren
icke kan erhålla egnahemslån med mindre detta kan intecknas med
bästa rätt i lägenheten. Att frångå den nu gällande principen, att inlöst område
skall övergå fritt från intecknad gäld, lärer följaktligen icke kunna komma
i fråga. Även i förevarande fall torde således inteckningshavarna böra vara
hänvisade till att erhålla betalning ur löseskillingen.

Med utgångspunkt från vad nu framhållits synes en tillfredsställande lösning
av förevarande spörsmål kunna vinnas, om det stadgas, att den inteckningshavare,
som vill göra gällande anspråk på löseskillingen, skall någon tid före sammanträdet
för fördelningen göra anmälan därom hos Konungens befallningsha -

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

vande vid äventyr att han eljest eventuellt går all rätt till löseskillingcn förlustig.
Genom ett dylikt stadgande vinnes den fördelen, att gravationsbevis
icke behöva anskaffas rörande andra fastigheter än dem, beträffande vilka
anmälan göres. Då det torde vara att förutse, att inteckningshavarna i flertalet
fall, varom nu är fråga, finna den ringa utdelning, som kan tillkomma
dem, vara utan betydelse och således icke komma att göra gällande några anspråk,
lärer en sådan lagändring böra medföra en avsevärd lättnad för
ensittarna. Samtidigt synes den i tillbörlig mån tillgodose inteckningshavarnas
rätt. Den inteckningshavare, som finner inlösningen inverka på
sin inteckningssäkerhet, äger möjlighet att erhålla betalning ur löseskillingen,
blott han gör anmälan därom. Anmäler inteckningshavare anspråk
å löseskillingen, har Konungens befallningshavande först och främst att före
sammanträdet för fördelningen gå i författning om införskaffande på nyttjanderättshavarens
bekostnad av gravationsbevis rörande ifrågavarande fastighet.
Fördelning av löseskillingen skall beträffande denna fastighet ske på vanligt
sätt. Först skall alltså gäldas den inteckning, som äger bästa rätt, därefter
den näst bästa inteckningen o. s. v. På detta sätt bör förfaras, även om någon
utdelning icke kan tilläggas den inteckning, som anmälts. Det synes nämligen
icke befogat att i förevarande fall frångå den gällande förmånsrättsordningen,
så att en anmäld inteckning skulle gå före en inteckning, som enligt vanliga
regler äger bättre rätt men vilken ej anmälts. Ej heller torde det vara lämpligt
att låta frågan om fördelningen förfalla, därest det visar sig, att den
anmälda fordringen icke kan ens till någon del gäldas ur löseskillingen. Detta
skulle blott innebära, att löseskillingen i stället komme stamfastighetens ägare
till godo. Även om någon utdelning ej tillägges den inteckningshavare, som
äskat sådan, blir en fördelning av löseskillingen å andra inteckningar icke utan
betydelse för honom, då han därigenom vinner ökad möjlighet att få sin fordran
täckt ur stamfastigheten. Anmälan, som göres av en inteckningshavare, medför
alltså enligt förslaget samma verkan för övriga inteckningshavare som
om de själva gjort den. I fråga om de fastigheter, beträffande vilka någon
anmälan ej skett, skola såsom redan är nämnt gravationsbevis icke anskaffas.
Den del av löseskillingen för området, som belöper på en var av sagda fastigheter,
skall ej fördelas å inteckningshavarna utan skall utbetalas till fastighetsägarna
i den mån ej annat följer av vad jag i det följande kommer att utveckla.

Av vad jag förut anfört framgår, att lagändringen enligt min mening endast
bör avse sådana fall, då inlösen sker av mark å samfällighet, däri ett
större antal fastigheter äga del. I överensstämmelse med vad som föreslagits
beträffande sättet för kallande av delägare i samfällighet har fördenskull
för tillämpligheten av nu omförmälda bestämmelser om löseskillingens
fördelning uppställts den betingelse, att den inlösta marken skall hava varit
samfälld för flera än tio fastigheter med olika ägare.

I likhet med vad den förut nämnda lagen den 18 oktober 1907 stadgar har
i förslaget intagits bestämmelse, att underlåtenhet att på grund av inteckning
framställa anspråk å löseskillingen icke må uti nu ifrågavarande fall läggas

42 Kungl. Maj:is proposition nr 36.

någon till last såsom försummelse i bevakandet av honom eller annan tillkommande
rättighet.

För vinnandet av det syfte, som med denna lagändring avses, erfordras jämväl,
att bestämmelserna i 6 och 14 §§ om avsändandet av särskilda kallelsebrev
till inteckningsbavare eftergivas i förevarande fall. Detta synes kunna
ske utan något men för inteckningshavarna, därest underrättelse om förhållande,
som i nämnda lagrum avses, bringas till allmänhetens kännedom genom
kungörelse i Post- och inrikes tidningar och tidning inom orten. Jag erinrar,
att liknande kungörelsesätt ansetts vara till fyllest, då fråga är om knekttorps
befriande från ansvar för inteckningar i stamfastigheten. I överensstämmelse
härmed hava vissa jämkningar vidtagits i 6 och 14 §§ ensittarlagen.

I detta sammanhang synes mig böra tagas under övervägande, huruvida ej
en ytterligare lättnad vid fördelningen av löseskillingen står att vinna. Då
ett stort antal fastigheter hava del i den mark, som löses, kommer, såsom jag
redan antytt, av det relativt ringa belopp, som löseskillingen merendels utgör,
att belöpa allenast en obetydlig summa å varje delägare. Därest de lättnader
i lösningsförfarandet jag förordat bliva genomförda, torde anledning vara att
antaga, att dylika fall bliva ganska vanliga. Att fördela en löseskilling, som
kanske icke uppgår till 500 kronor, å ett tusental delägare, — ett fall, vilket
ingalunda är otänkbart exempelvis i Dalarna, — är uppenbarligen en alltför
omständlig procedur i förhållande till vad varje delägare därigenom erhåller.
Härtill kommer, att det understundom möter stora svårigheter att utreda äganderättsförhållandena
och envar delägares andel i samfälligheten. Enligt min
uppfattning länder det delägarna i en samfällighet till större fördel, om
löseskillingen för ett inlöst område på samfälligheten i sin helhet användes eller
reserveras för något ändamål, som kan befrämja samfällighetens nytta t. ex.
för skogsodling eller dylikt, än om varje enskild delägare erhåller en andel
därav, som törhända endast kan räknas i ören. Med utgångspunkt härifrån har
jag ansett mig böra föreslå sådan jämkning i lagen, att jämväl löseskillingens
fördelning på de särskilda delägarna göres beroende av att yrkande därom framställes.
Yäckes alltså varken av inteckningshavare eller någon av delägarna
anspråk på löseskillingen, skall fördelning därav ej äga rum utan löseskillingen
av länsstyrelsen tillhandahållas delägarna för samfälld räkning. Dessa hava
alltså att sammankomma och besluta om dispositionen av beloppet. Genom
lagen den 13 juni 1921 om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga
samfällda ägor och rättigheter är möjlighet beredd för delägarna att,
i den mån så erfordras, ordna förvaltningen av samfälligheten.

Ehuruväl det med visst fog kan ifrågasättas, att den nu förordade bebestämmelsens
tillämplighet begränsas till sådana fall, då delägarnas antal
är mycket stort, har jag likväl ansett det bidraga till enkelhet och reda, därest
förutsättningarna bliva desamma, som enligt förslaget skola gälla beträffande
det förenklade kallelsesättet och inteckningshavares rätt till löseskillingen,
nämligen att fråga är om mark, som är samfälld för flera än tio fastigheter
med skilda ägare.

För att fördelning i fall, som nu avses, skall äga rum, bör delägare påkalla

Kunrjl. Maj:ts proposition nr 36.

sådan senast vid det sammanträde, som länsstyrelsen utlyst för detta ändamål.
I kallelsen och kungörelsen rörande sammanträdet bör erinras härom.

Innestår löseskillingen och hava ej delägarna inom tio år efter sammanträdet
framställt anspråk på utbekommande av densamma för gemensam räkning,
synes rätten därtill böra vara preskriberad och löseskillingen tillfalla kronan.

Uti 12 § andra stycket ensittarlagen föreskrives, att nyttjanderättshavaren,
då han hos Konungens befallningshavande nedsätter löseskillingen, skall ingiva,
förutom gravationsbevis rörande fastigheten, beslutet i ärendet samt bevis
att och när det vunnit laga kraft, ävensom karta över området, vid äventyr
att det felande varder på nyttjanderättshavarens bekostnad anskaffat av den
myndighet, som enligt 18 § har att pröva förrättningen. Beträffande denna bestämmelse
har lantmäteristyrelsen anfört:

''Bestämmelsen kvarstår från den tid, då dylik förrättning alltid prövades av
Konungens befallningshavande. Vad angår områden å rena landsbygden blir
det emellertid numera i regel överlantmätaren, som får anskaffa de felande handlingarna.
Denna anordning, vilken icke torde varit avsedd, synes knappast vara
lämplig. Styrelsen får därför tillstyrka en lagändring därhän, att det skall
åligga Konungens befallningshavande tillse att föreskrivna handlingar bliva
ingivna ävensom att, där handlingar felas, på nyttjanderättshavarens bekostnad
anskaffa dessa.’

Då framställningen, som tillstyrkts av de hörda myndigheterna, synts befogad,
har densamma blivit beaktad i det föreliggande förslaget.

C. Lantmäteristyrelsens hemställan rörande ensittarlagens tillämpning

å sämjedelad jord.

I skrivelse den 4 maj 1928 har lantmäteristyrelsen bland annat hemställt om
utvidgning av ensittarlagens tillämpning i fråga om mark, som tillhör sämjedelad
fastighet. I denna fråga vill jag till en början erinra, att 1925 års ensittarlag
ursprungligen föreskrev, att inlöst område skulle, därest detsamma ej
utgjorde en fastighet för sig, avskiljas genom jordavsöndring. Inlösen kunde
följaktligen ej äga rum, därest området av en eller annan grund — antingen
huvudfastighetens egen beskaffenhet eller det nyttjade områdets storlek — icke
kunde fastställas såsom avsöndring. Lagakraftägande dylik fastställelse utgjorde
slutpunkten i lösningsförfarandet. Först då laga kraft åkommit fastställelsen,
var områdets inlösen fullbordad. I detta hänseende överensstämde
lagen med tidigare lagstiftning i ämnet.

Jag erinrar vidare, att enligt lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring, vilken i förevarande avseende ägde tillämpning,
stadgades, att av hemman, vilket kunde klyvas, avsöndring i en eller flera delar
finge äga rum till och med en femtedel av ägovidden, dock att inom Norrland
och vissa delar av Svealand ej finge avsöndras inägojord till den omfattning,
att stamhemmanets jordbruk därigenom märkligen försvagades (20 § 1 mom.).
Från de sålunda stadgade begränsningarna för jordavsöndringsinstitutets tilllämplighet
ägde emellertid länsstyrelsen meddela dispens, där omständigheterna

Gällande

bestämmelsers

tillkomst.

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

därtill föranledde, Särskilt finge vad som stadgades beträffande Norrland och
vissa delar av Svealand icke utgöra hinder för dispens, där avsöndringen erfordrades
för egnahemsanläggningar eller industriella anläggningar eller annat
dylikt ändamål. (22 §.) Med nu angivna inskränkningar kunde avsöndring äga
rum jämväl från en sämjedelningslott.

Då det förslag, som låg till grund för 1918 års ensittarlag, anmäldes i statsrådet,
anförde departementschefen bland annat:

’Då i torpkommissionens förslag stadgas, att lägenhet, som inlöses, skall
utbrytas från huvudfastigheten genom avsöndring, om vilken skall gälla vad
eljest är föreskrivet om jordavsöndring, torde detta stadgande innebära, att de
allmänna bestämmelserna om avsöndringsrättens begränsning skola äga tilllämpning.
Vilken ståndpunkt egnahemssakkunnigas förslag intager i samma
fråga är mera ovisst. Såsom jag förut framhållit torde det emellertid icke böra
medgivas, att inlösen sträckes längre än till en mindre del av huvudfastigheten.
Den i 20 § av lagen den 27 juni 1896 givna bestämmelse, enligt vilken av hemmans
ägovälde icke må för alltid avsöndras mer än en femtedel av ägovidden i
en eller flera delar, synes i nämnda hänseende innefatta en lämplig inskränkning.
I en senare paragraf av föreliggande förslag har jämväl meddelats en föreskrift,
motsvarande den av torpkommissionen föreslagna, att område vid inlösen
skall avsöndras från den övriga fastigheten. —---Här må vidare erin ras,

att den i 20 § 1 mom. av berörda lag meddelade bestämmelsen, att i de sex
norra länen inägojord ej må avsöndras till den omfattning, att hemmanets jordbruk
därigenom märkligen försvagas, ej lär kunna föranleda ogillande av förrättningen.
Enligt föreskrift i 22 § av samma lag må nämligen nämnda bestämmelse
icke utgöra hinder för tillstånd till större avsöndring, om denna erfordras
för egnahemsanläggning.’

Vid förslagets granskning i lagrådet anförde tre ledamöter:

''Enligt vad departementschefens yttrande giver vid handen, avser förslaget,
att i fall, motsvarande de, om vilka i 22 § av lagen om hemmansklyvning in. m.
är fråga, Konungens befallningshavande skall förfara, som hade jordägarna sökt
tillstånd till områdets avsöndrande. Vad sålunda åsyftas lärer dock icke med
erforderlig tydlighet framgå av lagtexten. Med hänsyn till det nu anförda
hemställes, att första stycket av nu förevarande paragraf (14 §) måtte få det
innehåll dels att, om Konungens befallningshavande finner områdets avskiljande
överensstämma med vad om jordavsöndring är stadgat, befallningshavanden har
att meddela fastställelse därå, och dels att vid ärendets prövning skall så anses,
som hade området genom beslutet angående brukarens lösningsrätt avsöndrats
av jordägaren och, där till områdets avsöndrande särskilt tillstånd skolat erfordras,
sådant vore sökt.’

I enlighet med denna hemställan erhöll förevarande bestämmelse i 1918 års
lag sin slutliga utformning. Bestämmelsen upptogs oförändrad i såväl 1920
års som 1925 års ensittarlagar.

Genom lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet har det gamla
jordavsöndringsinstitutet blivit upphävt. I dess ställe har införts ett nytt jorddelningsförfarande,
avstyckning, vilket jämväl ersatt det förutvarande ägostyckningsinstitutet.
Enligt 19 kap. 2 § i berörda lag är avstyckning tillåten
såväl av mark, som genom laga delning utbrutits för viss fastighet, som ook av
mark, som är samfälld för flera fastigheter. Mark, som tillagts fastighet genom
sämjedelning, får ej avstyckas, med mindre sämjedelningen kommit till stånd

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

4 b

före lagens ikraftträdande, den 1 januari 1928. I ty fall får genom avstyckning
avskiljas högst en femtedel av nämnda mark.

I fråga om avstyckningsinstitutets tillämplighet å sämjedelad mark hava
olika meningar framträtt under förarbetena till den nya jorddelningslagen.
Härom tillåter jag mig erinra följande.

I betänkande den 26 oktober 1918 anförde skifteslagstiftningskommissionen i
denna fråga:

''Enligt kommitténs (av år 1906) förslag var såväl styckning av som avsöndring
från sämjedelade ägor tillåten. Lantmäteristyrelsen har haft erinringar
häremot samt därvid i fråga om avsöndring framhållit, att ett medgivande av
avsöndring från sämjevis utlagd fastighet kunde föranleda avsteg från den
gräns, som kunde bliva bestämd för avsöndringsrätten och att särskilt detta
kunde bliva fallet, där sämjedelning ej medförde rätt att vid skifte bekomma
andel efter innehavet. Upptages i fråga om avstyckningsinstitutet icke någon
begränsning i förhållande till stamfastighetens areal eller värde, förfaller val
den av styrelsen gjorda erinran, men olägenhet av enahanda beskaffenhet, som i
anmärkningen innehålles, kan emellertid uppkomma i fråga om stamfastigheten
i dess helhet — vid skifte med annan delningsgrund än innehavet kunde nämligen
inträffa, att stamfastigheten funnes icke berättigad till så mycket mark,
som blivit avstyckad. Det torde emellertid få anses komma att höra till undantagen
att så bliver förhållandet. Även utan begränsningsföreskrift lärer väl i
det ojämförligt största antalet fall avstyckningarna komma att röra sig om en
mindre del av stamfastigheten. I varje fall är förhållandet icke av beskaffenhet
att föranleda förbud mot avstyckning från genom sämjedelning utlagd mark.
Avsöndring från sådan mark har enligt gällande lagstiftning ansetts tillåten och
några olägenheter därav hava icke försports. Förbud mot avstyckning från
sämjedelad mark synes därför icke böra meddelas. Givetvis skulle ett sådant
förbud föranleda praktiska olägenheter. För att emellertid förebygga sådana
olyckliga konsekvenser, som efter vad förut anförts skulle kunna följa av en
obegränsad avstyckningsrätt, synes sådan rätt böra begränsas till viss del av
ägovidden hos mark, som tillagts fastighet vid sämjedelning. Medgives avstyckning
allenast intill hälften av sådan marks ägovidd, torde berörda syfte
vara vunnet.’

Jordstyckning skommissionen yttrade i sitt betänkande den 16 oktober 1920:

''Därest fastighet, vars ägor utlagts genom sämjedelning, ingår i laga skifte,
förefinnes möjlighet såväl att fastighetens ägoinnehav varder förlagt till annan
plats än de fastigheten sämjevis tilldelade ägor som ock, i händelse skiftet äger
rum med annan delningsgrund än innehavet, att fastighetens ägobelopp_ förminskas.
----— Med den osäkerhet beträffande ägornas förläggning vid ett

möjligen inträffande laga skifte, som i fråga om sämjevis utlagd fastighet förefinnes,
måste ägaren av en från sådan fastighet avstyckad lägenhet givetvis
räkna med den möjlighet att vid ett dylikt skifte hans lägenhet kan komma att
förläggas till annan plats än den ursprungliga. Stadgandet i förslagets 1 kap.
10 § andra stycket (1 kap. 20 §) lämnar ej något absolut skydd mot en dylik
förflyttning, och risken för att en omplacering av den avstyckade lägenheten
vid skifte måste äga rum ökas givetvis i den mån lägenheten upptager en mera
avsevärd del av stamfastighetens ursprungliga ägor. En förflyttning vid skifte
av redan färdigbildade, måhända med dyrbara åbyggnader försedda lägenheter
bör emellertid uppenbarligen så långt möjligt är undvikas och detta såväl i
den enskilde lägenhetsägarens som i skifteslagets intresse. Vid nu anförda förhållanden
har kommissionen ansett riktigast att, såvitt angår avstyckning från
fastigheter med sämjevis utlagda ägor, inskränka rätten till avstyckning inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

de gränser, som för närvarande i regel gälla för jordavsöndring. Då uppdelning
av sådana fastigheter genom ägostyckning ju lagligen icke kan äga rum, kan
kommissionens förslag i stort sett sägas innebära ett fasthållande vid gällande
rätts ståndpunkt i fråga om möjligheten att från sämjevis utlagd fastighet avskilja
på förhand till läge och gränser bestämd ägovidd. Att härutinnan gå
längre eller att förbjuda all avstyckning av mark, som tillagts fastighet genom
sämjedelning, har kommissionen ansett betänkligt, då därigenom en önskvärd
avstyckning ofta skulle hindras eller fördröjas.’

Vid granskningen av jordstyckningskommissionens förslag anförde lagrådet
i utlåtande den 4 oktober 1922:

’Förevarande paragraf innebär, bland annat, att avstyckning skall få ske
även från en sämjedelningslott. För närvarande är ägostyckning av dylik ägolott
förbjuden, varemot hinder enligt lag icke föreligger för avsöndring från
sådan lott. Förslaget innefattar alltså i viss mån en utvidgning av möjligheten
att lagligen dela upp jord, som ägaren allenast på grund av sämjedelning innehar.
Denna utvidgning synes stå i föga god överensstämmelse med förslagets
allmänna tankegång. Enligt bestämmelserna i förevarande kapitel skall, bortsett
från det fall att fråga är om sammanläggning, avstyckning ej få ske, med
mindre såväl den del, som skall avstyckas, som den återstående stamfastigheten
lämpligen kunna bestå såsom särskilda fastigheter. Dessa bestämmelser måste
närmast utgå från att den fastighet, om vars delning är fråga, själv utbrutits
vid laga delning. Ty en undersökning av huruvida den efter avstyckningen
kvarstående delen är lämplig såsom självständig fastighet skulle ju, om avstyckningen
verkställdes från en sämjelott, bliva av ringa intresse, i betraktande därav
att en begäran om laga skifte när som helst kunde föranleda en omdelning,
som måhända gåve åt den ifrågavarande hemmansdelen helt andra ägor. Att
märka är vidare, att om det medgives att verkställa avstyckning från sämjelotter,
sålunda avstyckade områdens ägoanordning bör, enligt den tanke, som ligger
till grund för bestämmelsen i 1 kap. 10 § andra stycket (1 kap. 20 §), vid
blivande skifte regelmässigt respekteras. Däremot skall enligt förslaget själva
ägolottens utläggning vid sämjedelning icke äga någon som helst betydelse vid
lottens lagliga utbrytande genom sedermera inträffat laga skifte. Det måste
då anses oegentligt, att sämjelotts ägare genom att låta verkställa avstyckning
från sin lott skall kunna i viss mån så att säga fastlåsa ägoanordningen inom
skifteslaget. Att ur jordredovisningssynpunkt förslagets ståndpunkt i förevarande
del måste anses mindre tillfredsställande, kan svårligen förnekas. I
jordregistret skall för varje genom jorddelning utbrutet område angivas, från
vilken fastighet området i fråga utbrutits, och synes jordregisterförordningen
utgå från att denna fastighet skall finnas upptagen i registret. Så är visserligen
för närvarande icke fallet beträffande sämjelott, från vilken avsöndring
skett. Den oegentlighet, som måste anses ligga häri och som enligt gällande
lagstiftning icke kunnat undgås, skulle nu icke blott kvarstå utan även framträda
tydligare och i än större omfattning än förut. Mot en lagstiftning, som
förbjöde avstyckning från en allenast sämjevis utlagd lott, kan visserligen anföras,
att härigenom i många fall önskvärda förvärv av mindre jordområden
skulle försvåras och kanske understundom omöjliggöras. Åt dessa praktiska
hänsyn bör givetvis tillerkännas stor vikt. Det är emellertid att märka, att den
ledamot av jordstyckningskommissionen, som får anses däri hava representerat
det praktiska jordbrukarintresset, avgjort ställt sig på den ståndpunkt att förbud
mot avstyckning av jord från hemmansdel, som ej lagligen utbrutits, icke kan
anses vara till skada för jordägarna. Då det gäller att taga ställning till den
föreliggande frågan, synes man böra göra skillnad mellan å ena sidan det fall,
att sämjelott, från vilken avstyckning ifrågasattes, tillkommit vid delning före

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

den blivande lagens ikraftträdande, och å andra sidan det fall, att sämjedelningen
skett efter ikraftträdandet av lagen. Medgivande till avstyckning från en
sämjelott innebär i viss mån en sanktion av den skedda sämjedelningen. Att
giva en dylik sanktion åt sämjedelningar, som komma till stånd efter lagens
ikraftträdande, synes icke böra ifrågakomma. Snarare synes lagstiftningen
böra, såsom tidigare framhållits, söka i möjligaste mån avhålla jordägaren från
att ordna sina förhållanden genom sämjedelning. Såvitt angår tidigare tillkomna
sämjelotter ställer sig saken annorlunda. Med hänsyn därtill, alt på sätt
ovan antytts, avsöndring från sådana för närvarande får ske, kan det ej tillrådas
att nu förbjuda avstyckning från desamma. Men härtill kommer, att därest vid
officialprövning enligt nya lagen hinder skulle möta mot laglig utbrytning, av
sådan lott, ett förbud mot avstyckning därifrån skulle verka än mer obilligt.
Med hänsyn till det nu anförda torde åt stadgandet i förevarande paragraf böra
givas sådant innehåll, att avstyckning blir förbjuden från lott, som utlagts allenast
vid sämjedelning, men att undantag härifrån göres för det fall, att sämjedelningen
skett före lagens ikraftträdande.’

I enlighet med denna hemställan erhöll ifrågavarande bestämmelse sin slutgiltiga
utformning i den proposition med förslag till jorddelningslag, som förelädes
riksdagen 1926. I motion (II: 363) hemställde herr Olsson i Kullenbergstorp,
att riksdagen måtte besluta, att avstyckning från mark, som tillagts fastighet
genom sämjedelning, icke måtte äga rum. I motiveringen anfördes:

Enligt propositionen skulle avstyckningar upp till en femtedel av vederbörande
markområde kunna äga rum å allenast sämjedelad jord, därest sämjedelningen
kommit till stånd före den nya jorddelningslagens ikraftträdande. Det
kunde enligt motionärens uppfattning icke anses stå i överensstämmelse med
sunda grundsatser på jorddelningsväsendets område att, såsom här föresloges,
medgiva avstyckningar från jordbruksfastigheter, vilka icke genom laga jorddelningsförrättningar
fått sina gränser noggrant fastställda. Ett för både den
framtida jordbruksutvecklingen och för de rättsliga förhållandena samt för kommande
skiftesförrättningar menligt och hinderligt tillstånd komme härigenom
att lagfästas.

Första särskilda utskottet avstyrkte i utlåtande nr 1 motionen, därvid utskottet
yttrade: För närvarande vore ägostyckning av sämjedelningslott för bjuden,

varemot hinder enligt lag icke förelåge för avsöndring från sådan lott.
Genom ett bifall till motionen skulle alltså ske en inskränkning i möjligheten att
lagligen uppdela jord. Härigenom skulle säkerligen i många fall önskvärda
förvärv av mindre jordområden försvåras och kanske understundom omöjliggöras.
Lagrådet hade i sitt år 1922 avgivna utlåtande förklarat, att det ej
kunde tillrådas förbjuda avstyckning från sämjelotter, tillkomna före nya lagens
ikraftträdande. Genom bestämmelsen i förevarande paragraf att högst en
femtedel av sådan lott finge genom avstyckning avskiljas, vore rätten till dylik
avstyckning begränsad på samma sätt som i fråga om avsöndring enligt gällande
lagstiftning. På grund av det sålunda anförda hade utskottet icke ansett
sig kunna tillstyrka bifall till motionen.

Efter det den nya jorddelningslagen antagits av riksdagen, uppdrogs åt en
särskild sakkunnig att verkställa utredning angående de ändringar, som i anledning
därav påkallades i ensittarlagen. Denne framhöll i avgivet förslag,
att de fordringar, som i fråga om avstyckning uppställts bland annat i 19 kap.
2 § i jorddelningslagen, borde gälla även beträffande områdes avskiljande enligt
ensittarlagen. Sedan detta förslag granskats och uti nu ifrågavarande av -

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Lantmäieristyrelsens

hemställan
rörande tilllämpningen

av 19: 2
jorddelningslagen
i ensiitarärenden.

Yttranden
över lantmäteristyrelsens
hemställan
rörande
tilllämpningen

av 19: 2
jorddelningslagen
i ensiltarärenden.

seende lämnats utan erinran av såväl lantmäteristyrelsen som lagrådet, blev proposition
avlåten till riksdagen 1927 i överensstämmelse med förslaget och jämväl
antagen av denna. I enlighet härmed har 18 § i ensittarlagen genom lag den
1 april 1927, som trätt i kraft den 1 januari 1928, erhållit det innehåll, att för
fastställelse å avskiljande av inlöst område på landet fordras, bland annat, att
avskiljandet överensstämmer med vad i 19 kap. 2 § jorddelningslagen är stadgat.

I skrivelsen den 4 maj 1928 har lantmäteristyrelsen anfört:

Med lagen den 1 april 1927 om ändrad lydelse av 8 och 18 §§ i ensittarlagen
avsåges i huvudsak endast att ersätta de i denna lag förekommande hänvisningar
till vissa delar av skiftesstadgan samt lagen om hemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring med hänvisningar till motsvarande stadganden
i lagen om delning av jord å landet. Ehuru berörda ändringar sålunda
vore mera av redaktionell art, hade desamma emellertid kommit att i vissa fall
innebära väsentliga inskränkningar i lösningsrätten.

Enligt 19 kap. 2 § första stycket jorddelningslagen finge från fastighet,
som utbrutits genom sämjedelning, tillkommen före den 1 januari 1928, genom
avstyckning avskiljas högst en femtedel av fastighetens vid sämjedelningen
erhållna areal. (Från fastighet, som utbrutits genom sämjedelning efter nämnda
tidpunkt, kunde avstyckning icke ske.) Den ovillkorliga tillämpningen av
denna bestämmelse i fråga om avskiljande enligt ensittarlagen innebure avsevärt
minskade möjligheter för inlösen. Visserligen gällde enligt 20 § i lagen om
hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring såsom huvudregel, att
från hemmans ägovälde ej finge avsöndras mer än en femtedel av ägovidden,
men jämlikt stadgande i 22 § ägde Konungens befallningshavande att, där omständigheterna
därtill föranledde, tillåta större avsöndring; och hade, såvitt
för lantmäteristyrelsen vore känt, icke i något fall inträffat., att fastställelse
å områdes avskiljande enligt ensittarlagen vägrats av den anledning, att lägenheten
omfattat större ägovidd än femtedelen av stamfastighetens areal. Verkningarna
av lagändringen hade redan gjort sig märkbara i orter, där sämjedelning
varit vanlig, t. ex. vissa delar av Halland. Sålunda hade distriktslantmätaren
i Kungsbacka distrikt anmält, att han hade under handläggning
ett flertal förrättningar enligt ensittarlagen å sämjedelade hemman, där nyttjanderättslägenheten
överstege en femtedel av den areal, stamfastigheten erhållit
vid sämjedelningen. Det ville emellertid synas som om det knappast
stode i överensstämmelse med lagens syfte att i här berörda avseende uppställa
hinder för inlösen. Styrelsen tilläte sig därför ifrågasätta, huruvida
icke hänvisningen i 1.8 § sjätte stycket i ensittarlagen till 19 kap. 2 § i jorddelningslagen
lämpligen borde utgå.

Yttranden över ifrågavarande framställning hava infordrats från länsstyrelserna.
Det övervägande flertalet bland dessa har, merendels efter hörande
av vederbörande överlantmätare, tillstyrkt lagändringen eller förklarat sig
icke hava något att erinra däremot. Länsstyrelsen i Uppsala län har avstyrkt
densamma. Länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens län hava framhållit,
att frågan för dessa läns vidkommande saknade större, om ens någon betydelse.

Av de utlåtanden, däri lagändringen tillstyrkts, må återgivas följande:

Överlantmätaren i Stockholms län: ’Vad angår stadgandet i 19 kap. 2 §

,;orddelningslagen och dess tillämpning på ensittarlagen är det uppenbart, att
i ej så la fall kommer detsamma att utgöra hinder för inlösen. Flerstädes i

Kungt. Maj ds proposition nr 30.

landet förekommer säinjedelning i avsevärd omfattning, och rätten till inlösen
enligt ensittarlagen är bär således mången gång illusorisk. Då emellertid
lagen den 1 april 1927 om ändrad lydelse av vissa paragrafer av ensittarlagen
tydligen endast tillkommit i avsikt att inrangera ensittarlagen beträffande
vissa vid tillämpningen av densamma förekommande förrättningsåtgärder
under lagen om delning av jord på landet, och således någon förändring i
ensittarlagens verkningsområde icke avsetts, anser jag i likhet med lantmäteristyrelsen
en lagändring erforderlig. Något ovillkorligt stadgande om femtedelen
som maximigräns fanns ieke före den nya jorddelningslagens ikraftträdande,
och det torde med fog kunna ifrågasättas, huruvida de restriktiva bestämmelserna
i 19 kap. 2 § i gällande jorddelningslag äro ägnade att befordra
egnahemsbildningen. Sådana fall lärer nämligen säkerligen kunna förekomma,
då fullgoda skäl för avstyckning från sämjedelade hemman kunna förebringas,
ehuru jordområdet ifråga utgör mer än femtedelen av hemmanets
areal. Att under sådana förhållanden begränsa rätten till avstyckning i vissa
fall endast till de enligt ensittarlagen lösningsberättigade synes mig vara en
nödfallsåtgärd. Lämpligare hade enligt mitt förmenande varit, att frågan
om överskridandet av femtedelen vid dylika avstyckningar gjorts till föremål
för förrättningsmannens prövning i varje särskilt fall. Då måhända kravet
på en lagändring i sistberörda syfte icke kan med utsikt till lycklig lösning
framföras just nu, och då dessutom nyttjanderättshavarnas situation härvidlag
möjligen kan anses mera prekär, torde den av styrelsen föreslagna lagändringen
på angivet sätt ifråga om hänvisning till 19 kap. 2 § jorddelningslagen
vara att föredraga.’

Överlantmätaren i Södermanlands län, med vilken länsstyrelsen instämt:
Den dispens från ovanberörda enligt jorddelningslagen föreskrivna . villkor
för avstyckning, som framställningen innebär i fråga om områden, å vilka ensittarlagen
tillämpas, torde vara av behovet påkallad för främjande av syftemålet
med nämnda lag, ehuruväl inom Södermanlands län den lagändring,
som avser sämjedelad lott, har mindre betydelse, då sämjedelning här förekommer
endast i ringa utsträckning. De föreslagna undantagsbestämmelserna
för ensittarområden synas berättigade på den grund, att dessa utgöra redan
färdigbildade brukningsdelar. Emellertid må framhållas, att det torde förekomma
många torp och nyttjanderättslägenheter, å vilka ensittarlagen icke
är tillämplig — exempelvis, där byggnaderna tillhöra jordägaren — men som
kunna bliva föremål för frivillig försäljning. Likställigheten synes. fordra,
att även i fråga om dessa områden samma undantagsbestämmelser bliva gällande.
Det synes därför med fog kunna sättas i fråga, att i de avseenden,
lantmäteristyrelsens framställning angiver, en generell lagändring, i fråga om
avstyckning av redan färdigbildade brukningsdelar bör komma till stånd.’

Länsstyrelsen i Gotlands lån: ’Då syftet med ensittarlagen är att befordra
egnahemsintresset och då en förutsättning för lagens tillämpning är att äganderätt
till bostadshus å den mark, som kan ifrågakomma till lösning, redan
föreligger, synes det icke vara erforderligt eller lämpligt att för markens avskiljande
i allo uppställa samma villkor som för avstyckning i allmänhet
äro stadgade. Vad lantmäteristyrelsen i berörda avseende anmärkt anser
länsstyrelsen vara fullt befogat. Om emellertid de i ensittarlagen införda hänvisningar
till 19 kap. 2 och 3 §§ borttagas, torde, till förekommande av att
dessa lagrum ändock tillämpas vid avstyckning enligt ensittarlagen eller av
ovisshet huru rätteligen skall förfaras, vara nödigt att i sistnämnda lag införa
särskilda bestämmelser under vilka villkor däri avsedda avstyckning må äga
rum såsom angående ägovidden, sammanläggning av områden från. särskilda
registerfastigheter m. in., varjämte i jorddelningslagen lärer böra inflyta en
erinran härom.’

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 29 häft. (I\r 36.) 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

Överlantmätaren i Kristianstads län: ’I detta län har hittills icke förekom mit

fall, där avstyckat område, ensamt för sig eller tillsammans med tidigare
gjorda avsöndringar, uppgått till mer än l/5del av stamfastighetens areal.
Emellertid säger det sig självt, att bestämmelserna om femtedelen såsom maximum
innebär en begränsning i ensittarlagens utnyttjande, som icke torde varit
från början avsedd.’

Överlantmätaren i Hallands län: De synpunkter, som legat till grund för

lantmäteristyrelsens ifrågavarande framställning, hava ofta framträtt med
anspråk på beaktande vid handläggning av förrättningar enligt ensittarlagen
inom Halland. Jag har alltså all anledning tillstyrka, att de föreslagna ändringarna
komma till stånd.’

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: ’I likhet med lantmäteristyrelsen anser

länsstyrelsen, att hänvisningen i 18 § sjätte stycket ensittarlagen till 19 kap.
2 § i lagen om delning av jord på landet bör utgå. De olägenheter, som medfölja
avstyckning från en genom sämjedelning tillkommen fastighet och som
föranlett den i sistnämnda ■ lagrum stadgade inskränkningen i rätten till avstyckning
från sådan fastighet, föreligga väl även då fråga är om avskiljande
av område jämlikt ensittarlagen, men dessa olägenheter synas länsstyrelsen
icke vara av den vikt, att de må utgöra hinder för nyttjanderättshavare att
inlösa av honom nyttjat område.’

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: ''Till länsstyrelsens kännedom har

icke kommit något fall, då 1927 års lagändring kommit att utgöra hinder för
inlösen, som enligt förut gällande bestämmelser skulle kunnat ske. Skulle det
emellertid hava visat sig, att § 18 i sin nuvarande lydelse innebär avsevärt
minskade möjligheter till inlösen, har länsstyrelsen intet att erinra emot att
de ändringar i lagen vidtagas, som anses erforderliga för avlägsnande av berörda
hinder.’

Överlantmätaren i sistnämnda län: ''Beträffande Västernorrlands län har

visserligen hittills icke, såvitt till min kännedom kommit, inträffat, att vid
förrättning enligt ensittarlagen å sämjedelade hemman, nyttjanderättslägenheten
överstigit l/5del av den areal stamfastigheten vid sämjedelningen erhållit.
Förhållandet torde sammanhänga därmed att sämjedelningar i länet
icke äro allt för talrikt förekommande. Detta hindrar dock icke, att fall jämväl
här kunna inträffa, då nu gällande bestämmelser i detta avseende skulle
lägga hinder i vägen för inlösen.’

Mot den ifrågasatta lagändringen hava i utlåtandena uttalats följande betänkligheter
:

Länsstyrelsen i Uppsala län: ''Länsstyrelsen kan icke finna antagligt, att

vid övervägandet av den lagstiftning om jorddelning, som trädde i kraft den
1 januari 1928, och särskilt av den i lantmäteristyrelsens skrivelse anförda
lagen den 1 april 1927 de tydliga konsekvenserna lämnats obeaktade, eller att
det är emot lagstiftarens avsikt, som vidtagna jämkningar »kommit att» medföra
väsentliga inskränkningar i så kallade ensittares lösningsrätt, vilken man
eljest är angelägen att utvidga. I allt fall anser sig länsstyrelsen ej kunna
tillstyrka, att i fråga om jorddelning, som avses i den så kallade ensittarlagen,
införas lättnader, som icke kunna och böra medgivas även beträffande annan
jorddelning. Den omständigheten, att nyttjanderättshavaren har gent emot
jordägaren tillerkänts befogenhet att förvärva föremålet för nyttjanderätten,
kan icke gent emot det allmännas anspråk i avseende å jorddelningen giva honom
bättre rätt, än i motsvarande fall skulle hava tillkommit jordägaren. Om
förbudet mot att av fastighet, utbruten genom sämjedelning, avskilja mer än
en femtedel är på goda skäl grundat, bör det alltså gälla även gent emot så
kallade ensittare.’

Kungl. Maj:ts proposition nr Sfi. Öl

öv er lantmätaren i Uppsala län: ''Därest hänvisningen i 18 § sjätte stycket i
ensittarlagen till 19 kap. 2 § första stycket i jorddelningslagcn uteslötes, skulle
hela den areal, som en fastighet erhållit vid sämjedelning, kunna avstyckas.
Med tanke på motivet för införande i sistnämnda lagrum av den starkt restriktiva
bestämmelsen om femtedelen synes mig lantmäteristyrelsens förslag gå
allt för långt. Att genom ändring av lagrummet medgiva avstyckning av
större del av sämjelott synes mig också betänkligt. Annan utväg för att nå
syftet med styrelsens förslag, vilket syfte även jag finner beaktansvärt, torde
böra sökas. En framkomlig väg synes mig vara att efter föregången prövning
tillerkänna ensittaren skiftesvitsord. Sedan fastighetens andel i det förut
sämjedelade området utbrutits, bör, om lantmäteristyrelsens förslag om
uteslutande av hänvisningen till 19 kap. 3 § första stycket i jorddelningslagen
resulterar i lagändring, intet hinder möta för avstyckning åt ensittare av ända
till hela den utbrutna andelen, om han förut innehaft hela sämjelotten.’

Överlantmätaren i Gotlands län: ''Skulle det anses, att sådan jämkning be träffande

ensittarområdet förut rätteligen kunnat äga rum, som för särskilda
fall ifråga om avsöndring var medgiven, lärer det väl vara möjligt att giva
uttryck härför i författningen. Lantmäteristyrelsens förslag i denna del åter
synes innebära en icke oväsentlig avvikelse från vad förut i detta hänseende
varit stadgat.’

Överlantmätaren i Älvsborgs län, med vilken länsstyrelsen instämt: ''Visserligen
är det obestridligt, att bibehållandet av nu gällande bestämmelse i
detta hänseende kommer att avsevärt minska möjligheterna för inlösen inom
trakter, där sämjedelning är mera allmän, men å andra sidan kan befaras, att
slopandet av hänvisningen till 19 kap. 2 § jorddelningslagen kommer att medföra
än betänkligare konsekvenser. Om t. ex. en till flera fastigheter hörande
äga blivit dem emellan delad genom sämjedelning och ägaren till en fastighet
under nyttjanderätt upplåtit hela eller större delen av den fastigheten genom
sämjedelning tillfallna marken och denna nyttjanderättslägenhet fått avskiljas
enligt ensittarlagen, kan det ju sedermera vid ett eventuellt laga skifte visa
sig, att den avskilda delen betydligt överstiger vad på stamfastigheten belöper
av den oskiftade marken. Genom avskiljandet skulle alltså en uppenbar
rättskränkning hava tillfogats övriga delägare i den oskiftade marken. Allt
är naturligtvis beroende på den grad av noggrannhet, med vilken sämjedelningen
verkställts, men har erfarenheten visat, att därutinnan mycket brister.
Ett avskiljande av högst hälften av mark, som genom sämjedelning tillfallit
fastighet, torde dock kunna tillåtas. Därest således hänvisningen till 19 kap.
2 § jorddelningslagen anses böra utgå ur 18 § i ensittarlagen, lärer den böra
ersättas med en föreskrift i sistnämnda hänseende.’

Av den redogörelse, som jag i det föregående lämnat för den år 1927 vidtagna
ändringen i ensittarlagen, följer, att då fråga är om mark, som tillhör en sämjedelad
fastighet, lösningsrätten i viss mån inskränkts genom lagändringen. Den
möjlighet till dispens, som i förevarande fall tidigare förelåg, har upphört i och
med det att avtsyckningsinstitutet utan modifikation gjorts tillämpligt å avskiljande
av inlösta ensittarlägenheter. Det är emellertid endast med någon tvekan,
som jag ansett mig böra upptaga denna fråga. Vissa sakliga skäl synas mig
nämligen kunna anföras mot den av lantmäteristyrelsen förordade ändringen av
18 § ensittarlagen i detta lagrums nya lydelse. De betänkligheter rörande avstyckningsinstitutets
tillämplighet å sämjedelad jord, vilka vid den nya jord -

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

delningslagens tillkomst uttalats såväl av lagrådet som från det håll, som särskilt
får anses företräda det praktiska jordbruksintresset, äga tydligen giltighet
jämväl, då fråga är om avskiljande av inlösta ensittarlägenheter från sådan
jord. Det torde sålunda icke kunna frånses, att om varje begränsning för avstyckningsinstitutets
användning bortfölle, fall möjligen kunde inträffa, där
vid skifte med annan delningsgrund än innehavet stamfastigheten befunnes
icke vara berättigad till så mycket mark, som blivit avstyckad för ensittaren.
De olägenheter, vilka i följd härav kunna uppstå såväl för ägaren av stamhemmanet
som i ytterlighetsfall jämväl för ägarna av övriga i sämjedelningen
ingående fastigheter, torde vara påtagliga. En omständighet, som i detta sammanhang
synes mig vara förtjänt av beaktande, är att, särskilt då på
sämjedelningslotten finnas ett flertal ensittarlägenheter, som eventuellt kunna
bliva föremål för inlösen, det vid lösningsförrättningen icke alltid torde kunna
bedömas, huruvida dylika olägenheter kunna följa av områdets inlösen och hinder
således bör möta mot förrättningen jämlikt 2 § andra stycket ensittarlagen.
Ytterligare må framhållas, att lagstiftaren i ett liknande fall, där billighetsskäl
ansetts kräva vissa modifikationer i de bestämmelser, som uppställts för
avstyckning i allmänhet, icke funnit sig böra eftergiva fordran på detta instituts
begränsning i fråga om sämjedelad mark. Jag åsyftar de i 19 kap. 26 §
jorddelningslagen uppställda reglerna för avstyckning av område, som varit
anslaget till ständigt ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp.

Att jag trots de betänkligheter, från vilka det alltså icke är möjligt att
bortse, ansett mig böra tillmötesgå lantmäteristyrelsens hemställan om lagändring
i förevarande hänseende, har sin orsak däri, att jag genom den föreliggande
utredningen blivit övertygad om att en sådan ändring är förestavad av
ett behov, som åtminstone för vissa trakter av landet är oförnekligt. Billigheten
synes mig sålunda i fråga om avskiljande av inlösta ensittarlägenheter
kräva vissa eftergifter av de principer, som eljest måste anses vara sunda och
riktiga beträffande avstyckning. Härtill kommer, att de nya bestämmelserna
i 18 § ensittarlagen lära under vissa betingelser öppna en säkerligen av lagstiftaren
ej avsedd utväg för mindre rättsinniga jordägare att omintetgöra en
ännu icke realiserad lösningsrätt och såmedelst eludera ensittarlagens tilllämpning.
Enär avstyckning, i motsats till vad som gällde i fråga om jordavsöndring,
får äga rum oberoende av att avtal om överlåtelse av den jord,
som skall avskiljas, ej förefinnes, kan nämligen en jordägare låta avstycka
en femtedel av sitt ägovälde och därigenom förhindra därå varande ensittare
att realisera dem eljest tillkommande lösningsrätt. Uppenbart är, att dylika möjligheter
till kringgående av lagen böra såvitt möjligt förebyggas. Även ur
denna synpunkt finner jag sålunda en lagändring vara motiverad.

Att, såsom lantmäteristyrelsen hemställt, eftergiva varje fordran på begränsning
beträffande avstyckning från sämjedelad fastighet, har jag emellertid av
förut anförda skäl icke ansett böra ifrågakomma En tillfredsställande lösning
synes mig vinnas genom en höjning av den för avstyckning tillåtna arealen från
nu stadgade en femtedel till hälften av sämjedelningslottens ägovälde. Med en
dylik begränsning lära angivna olägenheter av de nu gällande bestämmel -

Kungl. Maj:ts proposition nr SO. 53

serna väsentligen undanröjas, liksom de förut anförda betänkligheterna mot
avstyckning från sämjedelningslott i någon mån lörringas. Jag erinrar, att i
1918 års betänkande denna gräns förordades beträffande avstyckning i allmänhet
från sämjedelad fastighet. Jag vill således förorda, att avstyckning av
ett till sämjedelad fastighet hörande område, som inlösts enligt ensittarlagen,
må äga rum, därest detta område tillsammans med annan mark, vilken avskilts
från fastigheten genom jordavsöndring eller avstyckning, icke överstiger hälften
av den vid sämjedelningen fastigheten tillagda ägovidden samt sämjedelningen
ägt rum före den 1 januari 1928.

Att utsträcka denna undantagsbestämmelse till att avse jämväl sämjedelning,
som ägt rum efter den 1 januari 1928, har jag ej funnit påkallat. En dylik
sämjedelning är enligt den nya jorddelningslagen utan verkan. Den omständigheten,
att sämjedelning efter sagda dag företagits eller företages av den
jord, däri ensittarlägenheten ingår, lärer ej kunna medföra hinder för en lösningsrätt,
som eljest förefunnits. Ensittaren torde nämligen i sådant fall vara
oförhindrad att rikta sitt lösningsanspråk mot samtliga delägare i den sämjedelade
jorden.

Den nu förordade bestämmelsen synes emellertid icke kunna gälla utan viss
modifikation. De säregna jordförhållandena i Kopparbergs län hava påkallat
vissa eftergifter i de för avstyckning uppställda reglerna i jorddelningslagen.
Sålunda har genom lag den 9 mars 1928 beträffande avstyckning av ägovidd,,
som överlåtits till annan, inom de på bekostnad eller med understöd av staten
storskiftade delarna av Kopparbergs län stadgats, att från mark, som
före den 1 januari 1928 tillagts fastighet genom sämjedelning, må, när
skäl därtill äro, avstyckas mer än en femtedel. Under förarbetena till denna
lag har med skärpa betonats, att det vore varken lämpligt eller nödvändigt
att beträffande dessa bygder fastställa en viss maximigräns för avstyckning
från sämjelott. Med hänsyn härtill har jag funnit en motsvarande modifikation
böra vidtagas i den lagbestämmelse, vilken nu föreslås till införande i
ensittarlagen.

D. Lantmäteristyrelsens hemställan rörande tillämpningen i ensittarärenden

av 19: 3 jorddelning slag en.

Enligt den år 1927 vidtagna ändringen i 18 § ensittarlagen fordras vidare för
fastställelse å inlöst områdes avskiljande, att detta överensstämmer med vad
i 19 kap. 3 § första stycket jorddelningslagen är stadgat. I skrivelsen den 4
maj 1928 har lantmäteristyrelsen hemställt, att nämnda hänvisning till jorddelningslagen
måtte utgå.

Till belysande av denna fråga må erinras, att den frihet att till och med
en femtedel av hemmanets ägovidd verkställa avsöndring, som förefanns enligt
lagen den 27 juni 1896 utom i fråga om jord i Norrland och vissa delar av
Svealand, genom avstyckningsinstitutets införande väsentligen begränsats. För
att avstyckning skall få äga rum, uppställas i den nya jorddelningslagen vissa
materiella förutsättningar, avsedda att förhindra >en olämplig fastighetsbild -

ftällande

bestämmehrr

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

Lantmäteritlyrelsens

hemställan
rörande tilllämpningen

* ensittarärenden

av 19:3 jord
delningslagen

ning. I 19 kap. 3 § första stycket stadgas sålunda, att ägovidd, som skall
avstyckas, skall till omfång och belägenhet samt beskaffenhet i övrigt vara
sådan, att den med hänsyn därtill och till eljest föreliggande förhållanden lämpligen
kan antingen såsom fastighet för sig på ett varaktigt sätt användas för
det med styckningen avsedda ändamålet eller ock, där den skall sammanläggas
med annan fastighet, bilda en fastighet gemensamt med denna. Jämlikt bestämmelse
i 1 § av samma kapitel får avstyckning av ägovidd, som är avsedd
att sammanläggas med annan fastighet, ej ske med mindre sådan sammanläggning
efter vad därom är särskilt stadgat må äga rum. Beträffande sammanläggning
äro föreskrifter meddelade i lagen den 18 juni 1926 om sammanläggning
av fastigheter å landet. Enligt denna lag må fastigheter å landet, som äro
i en ägares hand, sammanläggas till en fastighet under vissa angivna betingelser
och i särskild ordning. Bland villkoren för dylik åtgärd må framhållas, att
fastigheterna skola tillhöra samma primära skifteslag, såsom ien by eller enstaka
bosättning, vars ägor äro genom rågång skilda från andra ägor. Det har
nämligen funnits angeläget tillse, att sammanläggning ej får komma till stånd
på sådant sätt, att den skulle medföra rubbning i skifteslagsindelningen. Vidare
må erinras, att för sammanläggning, utom i visst fall, varom nu ej är fråga,
fordras, att fastigheterna eller, då del av en fastighet skall sammanläggas med
annan fastighetsdel, vederbörande stamfastigheter äro upptagna i jordregistret.
Ärende angående sammanläggning prövas av ägodelningsdomaren. Finner
han laga hinder möta mot bifall därtill, skall han hänskjuta ärendet till ägodelningsrätten.
Är fråga om avstyckning av mark för sammanläggning med annan
fastighet, får fastställelse ej meddelas å avstyckningen utom i samband
med förordnande om sammanläggning. Sedan avstyckningsförrättningen vunnit
laga kraft, skola därför handlingarna överlämnas till ägodelningsdomaren
för prövning av sammanläggningsfrågan och eventuell fastställelse av förrättningen.

Till stöd för nu ifrågavarande hemställan har lantmäteristyrelsen anfört följande: Ofta

inträffar att en nyttjanderättslägenhet sträcker sig över två eller flera
jordregisterfastigheter. Om en sådan lägenhet, sedan den inköpts av en person,
skulle hava avskilts genom vanlig avstyckning, hade därvid skolat ''tillämpas
bestämmelserna i 19 kap. 3 § första stycket angående avstyckning för sammanläggning.
Därest hinder för sammanläggning icke förefunnits, hade förrättningsmannen
alltså haft att tillse, att lägenheten i sin helhet — icke de från
varje särskild registerfastighet avstyckade delarna för sig — utgjorde en lämplig
fastighet. I sakens natur ligger att samma synpunkt på saken bör anläggas
vid ^förrättning, enligt ensittarlagen; att uppställa den fordran, att områdena
från de särskilda registerfastigheterna vart för sig skola uppfylla villkoren
för sammanläggning, vore orimligt och skulle i de flesta fall leda till
att inlösen omöjliggjordes. Då emellertid nyttjanderättshavaren, medan förrättningen
pågår, ännu icke ’äger’ de områden, som skola avstyckas, och ej
heller frågan om fastställelsen är såsom vid vanlig avstyckning för sammanläggning,
sammankopplad med fråga om sammanläggning, torde det vara

Kun yl. Maj: Is proposition nr :l(i. oö

tveksamt om man är lagligen befogad att anlägga nyss antydda betraktelsesätt.
.

Hade däremot hinder för sammanläggning förelegat — t. ex. om nyttjanderättslägenheten
varit belägen å fastigheter, tillhörande olika^ primära skifteslag
— hade vanlig avstyckning icke kunnat komma till stånd, med mindre
områdena från de särskilda registerfastigheterna vart för sig uppfyllt fordringarna
i 19 kap. 3 § första stycket. Och detsamma torde gälla i fråga om avskiljande
enligt ensittarlagen. I detta fall, vilket liksom det förut nämnda ofta
förekommer inom större egendom skomplex, där de gamla fastighetsgränserna
blivit utplånade genom att fastigheterna legat i sambruk, blir alltså inlösen
många gånger helt eller delvis omöjliggjord.

Vid övervägande av den ändring i ensittarlagen, som kan anses erforderlig
för avlägsnande av här berörda hinder för inlösen, har lantmäteristyrelsen
funnit det enklast, att hänvisningen i 18 § sjätte stycket i ensittarlagen till
19 kap. 3 § första stycket jorddelningslagen finge utgå,. Detta synes ock stå
i överensstämmelse med den uppfattning i fråga om tillämpningen av 1 kap.
8 § jorddelningslagen, som uttalats av första särskilda utskottet vid 1926 års
riksdag. Utskottet yttrade, att därvid borde beaktas, att föreskrifterna i första
punkten skäligen icke borde utgöra hinder för utbrytning av lotter, som
delägare på grund av sämjedelning hävdat före den nya lagens ikraftträdande.
Den omständigheten att delägare före nämnda tidpunkt innehaft ägovidd av
viss storlek och beskaffenhet borde alltså godtagas såsom bevis för att den
ägolott, som vid skifte skulle komma att utläggas åt honom, kunde på varaktigt
sätt erhålla ändamålsenlig användning såsom särskild fastighet. Emellertid
synes det styrelsen önskvärt, att i fall, då nyttjanderättslägenheten består av
delar av olika jordregisterfastigheter, vilka kunna ingå i sammanläggning, sådan
också kommer till stånd i samband med inlösningsförrättningen. Detta
torde lämpligen kunna ordnas på det sätt, att, såsom nu är fallet vid vanlig
avstyckning för sammanläggning, frågan om fastställelsen å avskiljandet göres
beroende av att sammanläggning kommer till stånd.’

I de yttranden, som över denna framställning avgivits, har densamma i allmänhet
tillstyrkts. Endast länsstyrelsen i Uppsala har avstyrkt framställningen.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för avstyrkandet, tillåter jag
mig hänvisa till den redogörelse, som förut lämnats beträffande cnsittarlagens
tillämpning å sämjedelad jord.

Av de yttranden, som avgivits i denna fråga, må återgivas följande:

Överlantmätaren i Stockholms lön: ''Beträffande frågan om tillämpningen

av 19 kap. 3 § första stycket jorddelningslagen ensittarförrättningar är det
tydligt, att stadgandena i förenämnda paragraf vålla inskränkning i den rätt,
som eljest tillkommit vederbörande nyttjanderättshavare. Ofta förekommer det
nämligen, särskilt på större jordegendomar, att lägenheter utlagts, som beröra
två eller flere jordregisterfastigheter och även olika jordeboksenheter och byar,
och detta gäller icke blott lägenheter, som kunna bliva föremål för inlösen enligt
ensittarlagen utan även andra. Då områdena från de olika hemmanen icke
var för sig kunna brukas som särskilda fastigheter, och sammanläggning enligt
sammanläggningslagen icke kan ske, kan avstyckningen ej äga rum. Starka
skäl synes mig tala för den uppfattningen, att dylika jordområden, som ändamålsenligt
hävdats och brukats som särskild fastighet, borde efter förrättningsmannens
särskilda prövning kunna bliva föremal för avstyckning, oavsett om
ensittarlagen kan tillämpas å desamma eller ej. Av samma anledning som förut

Y tlranden
över lanimäteristyrdsens
hemställan
rörande
tillämpningen
i ensiltarårenden

av 19:3
jorddelningslagen.

Kungl. Mai:ls proposition nr 86.

nämnts i fråga om möjligheterna till lagändring beträffande 19 kap. 2 § jorddelningslagen
anser jag den av lantmäteristyrelsen föreslagna lagändringen
i fråga om hänvisningen i 18 § sjätte stycket ensittarlagen till 19 kap. 3 § första
stycket jorddelningslagen bör komma till stånd.’

o Överlantmätaren i Kronobergs län: ’De olägenheter, som i förslaget framhållits
såsom följd av nu gällande bestämmelser, hava redan i ett par fall inträffat
i detta län, och flera förekomma inom den närmaste tiden, varför det
vore mycket önskvärt, att ändringen med första komme till stånd.’

Överlantmätaren i Gotlands län: ''Vad angår hänvisningen till 19 kap. 3 §
första stycket jorddelningslagen är denna av beskaffenhet att medföra, att
fastställelse i särskilda fall icke skulle kunna meddelas. Det område, som ensittaren
berättigas inlösa, bör emellertid med hänsyn till lagens grund tillerkännas
honom oberoende av om det uppfyller de villkor för fastighets sammansättning
av skilda ägoslag och dylikt, vilka uppställts i fråga om avstyckmng.
Man måste i stort sett vara berättigad att utgå ifrån att området i fråga
rimliga krav pa ändamålsenlighet och det är icke alls nödvändigt
eller ens lämpligt att här uppställa samma villkor som vid en avstyckning,
vilken åsyftar bildande av en helt ny fastighet. Det ligger nära till hands att
i detta sammanhang utöver vad lantmäteristyrelsen anfört om tillämpningen av
1 kap. 8 § jorddelningslagen erinra om grunden för 19 kap. 26 § samma lag.
Lantmäteristyrelsen har i sin framställning även berört de fall, då ensittaromradet
i sig innefattar delar av skilda registerfastigheter. Därest hänvisningen
till 19:3 jorddelningslagen bortfaller, förfaller väl även motsvarande villkor
för sammanläggning. Tilläventyrs kräves dock särskilt stadgande för att tvekan
icke må uppstå, huruvida de allmänna villkoren för sammanläggnings genomförande
skulle gälla även ensittarområde. Av vikt är emellertid, att sammanläggning
kommer till stånd. Då området ur lösningssynpunkt torde böra
betraktas såsom en enhet, synes det, som om de för sammanläggningens genomförande
behövliga utredningsåtgärderna kunde av lagstiftaren överlämnas åt
lörrättningslantmätaren att av honom vidtagas såsom tjänsteåtgärder. En sådan
anordning förutsätter dock givetvis särskilda bestämmelser, vilka måhända
borde inarbetas i ensittarlagen. Även om ensittarområdet som sådant i stort
sett kan. betraktas . såsom en enhet, bör dock givetvis detta förhållande icke
kunna giva anledning till en sammanläggning, som står i strid med bestämmelserna
i 1, 4 och 5 §§ i lagen om sammanläggning av fastigheter å landet.’

överlantmätaren i Hallands län: ''De synpunkter, som legat till grund för
lantmätenstyrelsens ifrågavarande framställning, hava ofta framträtt med ansprak
pa beaktande vid handläggning av förrättningar enligt ensittarlagen
inom Halland. Jag har alltså all anledning tillstyrka att den föreslagna ändringen
kommer till stånd.’

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: ’Emot borttagande på skäl, som av lantmätenstyrelsen
angivits, ur 18 § sjätte stycket ensittarlagen av hänvisningen till
19 kap. 3 § första stycket jorddelningslagen är från länsstyrelsens sida ej något
att erinra. Ett särskilt stadgande av innebörd, att fastställelse å avskiljandet
av en nyttjanderättslägenhet, som utgör del av mer än en stamfastighet, må
bliva gällande endast under förutsättning att sökanden, där sammanläggning
kan ifragakomma, vidtager härför erforderliga åtgärder, synes emellertid,
därest sistberörda hänvisning utgår, lämpligen böra införas.’

Länsstyrelsen i Örebro län: ’Då de ifrågasatta ändringarna synas välbetänkta,
far länsstyrelsen förorda, att förslaget lägges till grund för lagstiftningsåtgärd.
likasom länsstyrelsen jämväl biträder vad i framställningen an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

Öl

förts om önskvärdheten av att, i de fall då nyttjanderättslägenhet utgöres av
delar av olika jordregisterfastigheter, vilka kunna ingå i sammanläggning, sådan
sammanläggning också må komma till stånd i samband med inlösningsförrättningen.
I sistberörda hänseende tillåter länsstyrelsen sig emellertid påpeka,
att genomförandet av berörda önskemål torde förutsätta sådan ändring i
lagen den 18 juni 1926 om sammanläggning av jord å landet, att sammanläggning
i nu avsett fall må kunna påfordras jämväl av nyttjanderättshavare.’

Överlantmätaren i Västernorrlands län: ’Att en ändring i föreslagen riktning
jämväl för detta län är av stor betydelse är otvivelaktigt. I framställningen
uttalas önskvärdheten av att i fall, då nyttjanderättslägenheten består
av delar av olika jordregisterfastigheter, vilka kunna ingå i sammanläggning,
sådan kan komma till stånd i samband med inlösningsförrättningen. Så vitt
jag kan finna synes lantmäteristyrelsens uttalande i förevarande hänseende väl
få tolkas sålunda, att redan vid förrättningen skall, på sätt i 19 kap. 9 § i jorddelningslagen
angives, i protokollet upptagas, att de från de olika fastigheterna
avstyckade områdena äro avsedda att sammanläggas, ehuru nyttjanderättshavaren
då ännu icke »äger» de områden som skola avstyckas. Denna slutsats
synes följa av att frågan om fastställelse skulle göras beroende av att sammanläggning
kommer till stånd. Huruvida det sålunda uttalade önskemålet, som
i och för sig synes värt allt beaktande, kan realiseras allenast genom den föreslagna
lagändringen i 18 § i ensittarlagen synes mig emellertid vara synnerligen
tveksamt. Måhända bör i detta sammanhang framhållas, att det kan synas
innebära en viss inkonsekvens, att om en nyttjanderättslägenhet består av
delar av olika fastigheter, som icke kunna ingå i sammanläggning, avstyckningarna
från de olika fastigheterna utan vidare få fastställas — en fastställelse,
som i regel skall meddelas av överlantmätaren — medan en i övrigt på
enahanda sätt beskaffad lägenhet, som består av delar av olika registerfastigheter,
som kunna ingå i sammanläggning, icke får fastställas med mindre sammanläggning
kommer till stånd.’

Länsstyrelsen i Jämtlands län: ''Länsstyrelsen har sig ej bekant, att inom
länet förekommit, att inlösning hindrats i följd av bestämmelserna angående
avstyckning för sammanläggning.’

Vad angår det i lantmäteristyrelsens framställning först omförmälda fallet, Departeatt
en ensittarlägenhet sträcker sig över två eller flera jordregisterfastigheter menischefenoch
att de områden, som tillhöra de särskilda fastigheterna, icke vart för sig
utgöra en lämplig fastighetsbildning, vill jag framhålla, att ensittarlagen, även
om den härutinnan möjligen icke kan anses äga fullt otvetydig innebörd, enligt
min uppfattning likväl måste givas den tolkningen, att bestämmelserna angående
avstyckning för sammanläggning böra äga motsvarande tillämpning och
att sammanläggning, där laga hinder därför ej möter, jämväl bör ske i ensittarärendet.
Den omständigheten, att nyttjanderättshavaren, medan lösningsförrättningen
pågår, ej ’äger’ dessa områden, torde icke kunna tilläggas någon
betydelse, enär förrättningen just har till ändamål att förskaffa honom äganderätt
till dem samt vid den tidpunkt, då prövning av sammanläggningsfrågan
sker, rätten till inlösen jämväl är fastslagen.

Gives åt ensittarlagen sådan tolkning, kan emellertid ej förnekas, att, såsom
styrelsen anfört, möjligheterna till inlösen blivit genom den år 1927 vidtagna
lagändringen i viss mån begränsade. I de fall, där sammanläggning ej

Kungi. Maj:ts proposition nr 36.

lagligen kan äga rum och således ej heller fastställelse å områdenas avskiljande
kan meddelas, förfaller den vunna rätten till inlösen. Enligt vad den
verkställda utredningen utvisar, har denna fråga en viss praktisk betydelse.
Billighetsskäl synas mig fördenskull tala för en ändring av ensittarlagen i
den riktning, styrelsen angivit. Några vägande betänkligheter av hänsyn till
det allmännas intresse att förhindra olämplig fastighetsbildning torde näppeligen
möta mot ett eftergivande i förevarande fall av de fordringar, vilka uppställts
för avstyckning i allmänhet. De lägenheter, om vilkas frilösande det
är fråga, hava under en lång följd av år i verkligheten, om än ej ur kameral
synpunkt, bestått och nyttjats såsom självständiga ägokomplex. Denna omständighet
lärer i och för sig utgöra fullgod säkerhet för att de kunna på ett
varaktigt sätt brukas såsom särskilda fastigheter, änskönt de formella förutsättningarna
för sammanläggning av de områden, som ingå i dem, icke äro
uppfyllda.

Lantmäteristyrelsen har ansett, att fordringen på sammanläggning icke borde
eftergivas i andra fall än då sådan lagligen icke kunde ske. Eljest borde
sammanläggning verkställas i ensittarärendet. Utan tvivel kunna vägande skäl
anföras för en dylik utformning av lagen. Därest de avstyckade områdena ej
sammanläggas, kan det nämligen befaras, att det samband, som förut bestått
mellan områdena, brytes därigenom att ensittaren avyttrar ett eller flera
av dem. Emellertid torde detta endast undantagsvis kunna inträffa, enär de
ifrågavarande områdena merendels äro så små, att de näppeligen kunna nyttjas
för sig. Vidare är att märka, att det ej torde vara ovanligt, att några av
de områden, som ingå i en ensittarlägenhet, kunna sammanläggas, medan beträffande
andra hinder möter för dylik åtgärd. Av sådan anledning och då
beträffande de storskiftade delarna av Dalarna möjlighet till sammanläggning
i det alldeles övervägande flertalet fall icke förefinnes, har i den förut berörda
lagen med särskilda bestämmelser angående avstyckning inom vissa delar av
Kopparbergs län fordran å sammanläggning helt eftergivits. Sålunda stadgas,
att om grundad anledning finnes antaga, att efter avstyckning den avstyckade
ägovidden kommer att läggas i sambruk med annan samma ägare
tillhörig jord till en brukningsdel av beskaffenhet som i 19 kap. 3 § lagen om
delning av jord å landet sägs, avstyckning må äga rum utan villkor av sammanläggning,
ändå att sådan enligt nämnda paragraf erfordras. Av skäl, som sålunda
anförts, har jag funnit lämpligast, att jämväl i förevarande fall frågan
om sammanläggning lämnas helt öppen. Där sådan åtgärd lagligen kan ske,
torde den sannolikt ofta i allt fall komma till stånd, då det uppenbarligen är
till fördel för ägaren av lägenheten, att de områden från skilda registerfastigheter,
som ingå i densamma, bliva sammanlagda till en fastighet.

Lagändringarna synas böra träda i kraft den 1 juli 1929.»

Föredraganden uppläser härefter förslag till lag om ändring i vissa delar
av lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, vilket förslag är bilagt

Kungl. Maj ds proposition nr SO,

detta protokoll, samt hemställer, att lagrådets yttrande över förslaget måtte
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
N. C ervin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om rätt i
vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område.

Härigenom förordnas, att 2, 5, 6, 12, 14, 16, 18 och 19 §§ i lagen den 18
juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under
nyttjanderätt upplåtet område skola, 2, 5, 6, 12, 14, 16 och 18 §§ i nedan
angivna delar och 18 § i dess lydelse enligt lagen den 1 april 1927 (nr 68),
erhålla följande ändrade lydelse:

2 §•

Lösningsrätt----— påföljd.

Ej heller äger lösningsrätt rum, därest avståendet av den till lösning ifrågasatta
marken skulle medföra avsevärd olägenhet för huvudfastighet eller
därmed sambrukad, jordägaren tillhörig fastighet, eller, i det fall att denna
lag är tillämplig å mark, däri kronan, stad, köping eller municipalsamhälle
äger del, eljest skulle för det allmänna innebära sådan olägenhet.
Kan olägenhet, som nu sagts, undvikas därigenom, att från lösning undantages
viss del av marken, annan än den, varå nyttjanderättshavarens boningshus
är beläget, äge lösningsrätt rum till marken i övrigt. Vid bedömande,
huruvida utövande av lösningsrätt skulle medföra avsevärd olägenhet,
må hänsyn icke tagas till anordning, som prövas hava vidtagits i
syfte att förhindra utövande av lösningsrätt.

5 §•

Frågan------omförmäles.

Ansökan om lantmäteriförrättning-----dödsfallet.

Ansökan om förrättning skall, såvitt den ej avser mark, som är samfälld
för flera än tio fastigheter med skilda ägare, vara åtföljd av gravationsbevis
rörande fastigheten.

Har nyttjanderättshavare------stadgad.

6 §•

Har ansökan----— samhället.

Det åligger lantmätaren att till förrättningen kalla jordägaren och nyttjanderättshavaren
genom särskilda kallelsebrev såsom i o kap. 1 och 2 §§

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Öl

lagen om delning av jord å landet, är stadgat beträffande kallelse till laga
skifte så ock att föranstalta därom, att kungörelse angående dag och ställe
för förrättningen minst fjorton dagar förut uppläses i kyrkan för den församling,
där fastigheten är belägen, och införes i tidning inom orten; skolande
kungörelsen tillika innehålla, att de, vilkas rätt är beroende av förrättningen,
äga att därvid tillstädeskomma och bevaka sin rätt. Rörer ansökan mark,
som är samfälld för flera fastigheter med skilda ägare, och finnes för samfäll
i gbeten känd styrelse eller annan, som är satt att den förvalta, erfordras
ej kallelse till de särskilda delägarna i samfälligheten, utan må kallelsen
översändas till ledamot av styrelsen eller till förvaltaren; och vare denne,
där han ej äger att själv föra talan för samfälligheten, delägarna ansvarig
för att kallelsen tillställes någon, som äger behörighet härtill, eller, om sådan
ej finnes, kommer till delägarnas kännedom. Finnes ej känd styrelse eller
förvaltare, och är marken samfälld för flera än tio fastigheter med skilda
ägare, må kallelsen sändas till en av delägarna att vara för dem alla tillgänglig;
dock skall jämväl underrättelse om förrättningen, såframt fastighet,
som står under allmän myndighets vård och inseende, har del i samfälligheten,
tillställas Konungens befallningshavande samt, där stad, köping eller
municipalsamhälle är delägare däri, översändas till den person eller myndighet,
på vilken det ankommer att sammankalla dem, som i avseende å talans utförande
hava att för menigheten besluta. Delgives kallelse på sätt, som sist
nämnts, skall uppgift om vilken delägare kallelsen tillställts intagas i kungörelsen
om förrättningen, och skall kungörelsen anslås i socken- eller rådstugan.

Besväras marken av sökt eller beviljad inteckning för fordran eller för
rätt till avkomst eller annan förmån eller kan den enligt 11 kap. 2 § jordabalken
i ägarens hand häfta för fordran eller annan rättighet, som nyss är
sagd, skola innehavare av sådan fordran eller rättighet, om de äro kända
och inom riket boende, underrättas om förrättningen genom särskilda kallelsebrev
enligt vad om kallelsebrevs avsändande till jordägaren och nyttjanderättshavaren
är stadgat. År marken samfälld för flera än tio fastigheter
med skilda ägare, vare dock sådan underrättelse ej nödig, såframt kungörelsen
om förrättningen införes, förutom i tidning inom orten, jämväl i allmänna
tidningarna.

12 §.

Har nyttjanderättshavaren — — — — — med nedsättningen.

Vid nedsättningen ingive nyttjanderättshavaren gravationsbevis rörande
fastigheten, beslutet i ärendet samt bevis, att och när det vunnit laga kraft,
ävensom karta över området, vid äventyr att det felande varder på nyttjanderättshavarens
bekostnad anskaffat av Konungens befallningshavande. Avser
inlösen mark, som är samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare,
vare nyttjanderättshavaren dock ej pliktig att ingiva gravationsbevis. Erfordras
i ty fall för löseskillingens fördelning att äga tillgång till dylik
handling, må densamma anskaffas på nyttjanderättshavarens bekostnad.

Löseskillingen--— ---ränta.

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

14 §.

Sedan — —---— berättigad.

Häftar fastigheten för fordran eller annan rättighet enligt vad i 6 § sista
stycket sägs, äge stadgandena om fördelning hos överexekutor av köpeskilling
för utmätningsvis såld fast egendom motsvarande tillämpning i den
mån ej nedan annorlunda stadgas. Sammanträde för fördelningen varde
hållet så snart ske kan. Kallelse till sammanträdet skall genom Konungens
befallningshavandes försorg minst fjorton dagar förut med posten sändas till
jordägaren och kända innehavare av fordran eller annan rättighet, som nu är
sagd, samt, om innehavare är okänd, införas i allmänna tidningarna och tidning
inom orten. Avser inlösen mark, som är samfälld för flera fastigheter
med skilda ägare, äge bestämmelserna i 6 § om kallelse och kungörelse
motsvarande tillämpning.

Är marken samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare, må betalning
ur löseskillingen icke tilläggas innehavare av fordran eller rättighet,
med mindre denne eller annan sådan rättägande i den fastighet senast å
åttonde dagen före sammanträdet skriftligen framställt anspråk därpå hos
Konungens befallningshavande; underlåtenhet att väcka dylikt anspråk må
dock ej läggas någon till last såsom försummelse i bevakande av honom eller
annan tillkommande rättighet. Framställes ej anspråk, som nu sagts, och
påyrkar ej heller någon av delägarna i marken senast vid sammanträdet fördelning
av löseskillingen, må densamma tillhandahållas delägarna för samfälld
räkning. Göra ej dessa inom tio år från sammanträdet anspråk på
löseskillingen, tillfälle den kronan. Erinran om vad i detta stycke stadgats
skall i fall, varom nu är fråga, intagas i kallelse och kungörelse.

Innehaves marken såsom fideikommiss, eller ingår den i häradsallmänning
eller annan samfällighet, som enligt vad därom är stadgat skall bibehållas
oförminskad, hålle Konungens befallningshavande den jordägaren tillkommande
ersättning inne, till dess förordnande meddelats, huru därmed skall
förfaras.

Utfaller — — — — — fördelningslängden.

16 §.

Har jordägaren------ ändamålet.

Vill nyttjanderättshavare påkalla tillämpning av vad sålunda stadgats,
tillställe jordägaren bevisligen underrättelse därom inom trettio dagar från
den dag, då skyldighet att avträda marken för honom inträtt. Är marken
samfälld för flera fastigheter med skilda ägare, må sådan underrättelse ske
på sätt, som i 6 § andra stycket är stadgat beträffande kallelse till lantmäteriförrättning
i motsvarande fall. Kan överenskommelse ej träffas om vad i löseskilling
eller såsom ersättning för markförbättring skall utgå, skall frågan
därom avgöras av tre ojäviga skiljemän, bland vilka en utses av vardera
parten och de sålunda utsedde tillkalla den tredje. Tredskas någondera
parten att utse skiljeman, eller kunna de utsedde ej förena sig om valet av
den tredje, äger domaren i den ort eller rättens ordförande i den stad, där

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

fastigheten är belägen, förordna om valet. Den, som ej nöjes med vad de
flesta skiljemännen säga, äger draga tvisten under rättens prövning, såframt
han instämmer sin talan inom nittio dagar från det skiljemännens beslut
tillställdes honom; och skall i beslutet lämnas tydlig hänvisning om vad den
missnöjde har att iakttaga för tvistens dragande under rättens prövning.

18 §.

I fråga om förrättning — -----annorlunda stadgat.

Fullföljes-----laga skifte är stadgat.

Den i 13 § omförmälda prövning-----avgjord.

Skall med tillämpning------förmäles.

Är fråga om område i stad-----namn.

Är fråga om annat område än i nästföregående stycke sägs, skall fastställelse
meddelas, därest områdets avskiljande överensstämmer med vad i
19 kap. 2 §, 12 § första och tredje styckena, 13 § tredje, fjärde och femte
styckena samt 20 § i lagen om delning av jord å landet är stadgat. Mark,
som före den 1 januari 1928 tillagts fastighet genom sämjedelning, må dock
avskiljas, såframt nämnda mark tillsammans med annan mark, som avstyckats
eller avsöndrats från fastigheten, ej överstiger hälften av fastighetens ägovidd.
Inom de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade delarna
av Kopparbergs län må i nämnda fall, när skäl därtill äro, fastställelse meddelas,
ändå att mera än hälften av ägovidden avstyckas.

Om beslut,----— Konungens befallningshavande.

19 §.

Denna lag äge ej tillämpning beträffande mark, som tillhör kronan, stad,
köping eller municipalsamhälle; dock må utan hinder av vad nu stadgats
inlösen ske av mark, som är samfälld för flera fastigheter med skilda ägare,
för såvitt kronan eller samhället icke äger mera än hälften däri.

Vad i denna lag stadgas äge ej heller tillämpning å mark, som ingår i
fastställd stadsplan.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1929.

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

Protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 24 januari 1929.

Närvarande:

j ustitieråden Stenberg,
Appelberg,
Tiselius,

regeringsrådet Söderwall.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 15 november
1928, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag
till lag om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om rätt
i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område.

Förslaget, som finnes hilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av revisionssekreteraren Seve Ekberg.

I anledning av förslaget avgåvos följande yttranden av lagrådet och dess
särskilda ledamöter.

6 §.

Lagrådet:

Den i första punkten av denna paragrafs andra stycke upptagna huvudregeln
om kungörande av förrättning enligt ensittarlagen uttrycker icke
med önskvärd tydlighet vad som lärer vara avsett. En lämpligare avfattning
torde vinnas, om det föreskrives, att i fråga om kungörelse angående
förrättningen, jordägarens och nyttjanderättshavarens kallande till densamma
ävensom andra underrättelser om förrättningen de i 3 kap. 1 § första, andra och
tredje styckena samt 2 § av lagen om delning av jord å landet meddelade
stadgandena skola äga motsvarande tillämpning, dock med iakttagande att
kungörelsen städse skall införas i ortstidning och att den skall innehålla, att
de, vilkas rätt är beroende av förrättningen, äga att därvid tillstädeskomma
och bevaka sin rätt.

Därest det föreslagna förenklade kallelsesättet tillämpas, skall kungörelsen
om förrättningen i visst fall ej blott uppläsas i kyrka och införas i ortstidning
utan även anslås i socken- eller rådstugan. Bestämmelsen härom har tillkommit
utan att de i ärendet hörda myndigheterna haft anledning att särskilt beakta
denna detalj. Sådant anslående är ej heller i allmänhet i andra författningar
föreskrivet för liknande fall, men då det synes vara ägnat att i viss
mån öka effektiviteten av kungörelseförfarandet, vill lagrådet ej motsätta sig

Kungl. May.ts proposition nr 36.

1)3

berörda anordning-. Det kan emellertid i större landskommuner vara tjänligare
att anslå kungörelsen å annan plats än i sockenstuga, och då härtill kommer,
att i vissa kommuner lärer saknas socken- eller rådstuga, hemställes, att
ifrågavarande stadgande erhåller en allmännare avfattning, exempelvis så att
anslag skall ske i socken- eller rådstugan eller å annan lämplig plats inom
kommunen.

14 §.

Lagrådet:

Beträffande dispositionen av nedsatt löseskilling meddelas i det föreslagna
tredje stycket närmare bestämmelser för det fall, att inlösningen avser mark,
som är samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare. Betalning ur
löseskillingen må vid fördelningssammanträdet icke tilläggas innehavare av
fordran eller rättighet, för vilken någon av fastigheterna häftar, med mindre
denne eller annan sådan rättägande i fastigheten senast å åttonde dagen före
sammanträdet skriftligen framställt anspråk därpå hos Konungens befallningshavande.
Framställes ej dylikt anspråk och påyrkar ej heller någon av delägarna
i marken senast vid sammanträdet fördelning av löseskillingen, skall
densamma tillhandahållas delägarna för samfälld räkning. Men om dessa
ej inom tio år från sammanträdet göra anspråk på löseskillingen, skall den
tillfalla kronan.

Det torde icke kunna anföras någon rättsgrund för att uti sistnämnda händelse
löseskillingen skall tillfalla kronan med förbigående av nyttjanderättshavaren,
som nedsatt löseskillingen. Endast om även nyttjanderättshavaren
försummar att inom viss, stadgad tid bevaka sin rätt, torde — av rent praktiska
skäl — löseskillingen böra tillfalla kronan. För jämförelse må hänvisas
till 7 § i den nya lagen om gälds betalning genom penningars nedsättande i
allmänt förvar av den 24 mars 1927.

I förevarande fall torde emellertid den för delägarna i marken samfällt gällande
preklusionstiden utan olägenhet kunna väsentligt förkortas. Enligt lagrådets
mening kan lämpligen stadgas, att om ej delägarna i marken inom
fem år från sammanträdet göra anspråk på löseskillingen, densamma må lyftas
av nyttjanderättshavaren, så framt denne för sådant ändamål anmäler sig hos
Konungens befallningshavande under det sjätte året efter sammanträdet, men
att, om så ej sker, löseskillingen skall tillfalla kronan.

Det kan för övrigt sättas i fråga, huruvida bestämmelser av denna art böra
begränsas till det fall, att marken, som löses, är samfälld för flera än tio
fastigheter med skilda ägare; det torde knappast kunna sägas, att stadgandena
äro mera motiverade i detta fall än då marken eljest är samfälld, och skäl
kunna till och med anses tala för att göra dem tillämpliga även då det gäller
mark, som ej är under samfälld äganderätt.

18 §.

Lagrådet:

I samband med att lantmäteristyrelsen i sin uti remissprotokollet omförmälda
skrivelse av den 4 maj 1928 föreslog, att den i sjätte stycket av före Bihang

till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 29 haft. {Nr 36.) 5

Rungl. Maj:ts proposition nr 36.

varande paragraf nu förekommande hänvisningen till 19 kap. 3 § första stycket
jorddelningslagen skulle uteslutas, uttalade styrelsen såsom önskvärt, att,
därest en ensittarlägenhet bestode av delar av olika jordregisterfastigheter, sammanläggning
av dessa delar ägde rum i sådana fall, då det enligt lagstiftningen
om sammanläggning av fastigheter vore möjligt. Saken kunde enligt
styrelsens åsikt ordnas på det sätt att, såsom nu vore fallet vid vanlig avstyckning
för sammanläggning, fastställelse å avskiljandet gjordes beroende
av att sammanläggning komme till stånd.

Detta förslag synes beaktansvärt, då genom sammanläggningen befordras
reda i fastighetsförhållandena. Om emellertid lagrådet, i likhet med föredragande
departementschefen, icke vill föreslå åtgärd i berörda syfte, är det
väsentligen därför, att den ökade omgång, som ett sammanläggningsförfarande
skulle medföra, knappast kan anses motiverad, då det gäller sådana obetydliga
områden, varom här i regel är fråga.

19 §.

Justitierådet Appelberg, med vilken regeringsrådet Söderwall instämde:

Den föreslagna lagtexten måste anses utgå ifrån att under uttrycket mark,
som tillhör kronan eller samhälle, inbegripes även mark, som är samfälld för
flera fastigheter, av vilka kronan eller samhälle äger en del. Sedan kronan
köpt ett hemman i by, skulle alltså byns samfällda mark vara att i denna
lags mening anse såsom kronan tillhörig mark. Enligt min uppfattning
är det icke riktigt att tolka nämnda uttryck i och för sig så vidsträckt; än
mindre kan det vara befogat att giva uttrycket här i lagen en dylik tolkning,
då, såsom departementschefen yttrat, de skäl, som anförts beträffande
den givna undantagsbestämmelsen, icke eller åtminstone endast i ringa mån
äga giltighet för nu berörda fall. Har man den åsikten, att om kronan
eller samhälle äger en viss större andel i marken, samma regel bör gälla som
när kronan eller samhället ensam äger marken — och onekligen tala vissa
skäl för den standpunkt förslaget intager härutinnan — synes det visserligen,
då härom måste givas en särskild regel, praktiskt sett rätt likgiltigt, från
vilken tolkning av nämnda utryck man utgår. Emellertid är att märka, att
även i åtskilliga andra lagar, exempelvis lagen om expropriation och lagen om
återköpsrätt, särskilda regler givas om kronan eller samhälle tillhörig mark,
och då i dessa lagar åt ifragavarande uttryck uppenbarligen icke kan givas
sådan tolkning som i förslaget framträtt, och man i möjligaste mån bör undvika^
att i olika lagar använda samma uttryck i olika betydelse, hemställer jag,
att åt bestämmelserna i ämnet gives den avfattning, att från lagens tillämpning
undantages förutom mark, som tillhör kronan eller samhälle, även mark,
som är samfälld för flera fastigheter med skilda ägare, såvitt kronan eller
samhället äger mera än hälften däri.

Regeringsrådet Söderwall:

Att från lagstiftningssynpunkt icke någon anledning föreligger att undantaga
häradsallmänningar från tillämpningen av ensittarlagen, synes även mig

Kungl. Maj:ts proposition nr SO,

uppenbart. Där lagens tillämpande å dem hittills blivit med stöd av dess
19 § förvägrat, har det berott av att dessa allmänningar av gammalt ansetts
tillhöra kronan. Samma uppfattning i fråga om äganderätten till dem ligger
till grund för lagstiftningen inom annat område. Till statens allmänningsskogar,
vilka enligt 6 § väglagen äro skyldiga att deltaga i vägunderhåll,
räknas sålunda enligt motiven till lagrummet (se Nytt Jur. Arkiv avd. II
1892 nr 1 sid. 23) bland annat häradsallmänningar, med undantag för vissa i
senare tid tillkomna, belägna i Kopparbergs och Norrbottens län, vilka anses
tillhöra menigheter; av denna grund galler å häradsallmänningar den i 33 §
samma lag stadgade rättigheten att å kronans allmänning utan ersättning taga
väglagningsämnen. Den ståndpunkt till frågan om äganderätten till häradsallmänningar,
vilken sålunda intagits av lagstiftningen, lärer icke utan vidare
böra frånkännas vitsord. I remissprotokollet framhålles också, att avsikten icke
är att nu taga ställning till spörsmålet. Likväl utgår förslaget från att lagen
bör, utan att ändring vidtages i densamma, vinna tillämpning beträffande häradsallmänningarna.
Följdriktigare synes vara att i 19 § upptaga såsom ett
särskilt stadgande, att lagen äger tillämpning å dem.

Justitieråden Stenberg, Appelberg och Tiselius:

Angående häradsallmänningaTS rättsliga ställning har sedan länge rått meningsskiljaktighet.
Frågan, om äganderätten tillkommer kronan eller ej, har,
såvitt bekant, hittills icke varit föremål för avgörande i tvist mellan vederbörande
parter, måhända beroende av att, på grund av gällande regler om
dispositionen av dessa allmänningar, frågan knappast har någon reell betydelse.
Men då enligt ensittarlagen från dess tillämplighet uteslutes mark,
tillhörande kronan, hava domstolarna för avgörande, om denna lag är tilllämplig
å mark inom häradsallmänning, nödgats taga ståndpunkt till frågan.
I ett dylikt mål föreligger nu ett av högsta domstolen enhälligt beslutat utslag,
däri domstolen, i enlighet med utlåtande från kammarkollegium, utgått
från att äganderätt till häradsallmänning icke tillkommer kronan och
förty förklarat ensittarlagen vara tillämplig beträffande mark å sådan allmänning.
Med hänsyn härtill kan man förutsätta, att lagen skall bliva tilllämpad
å häradsallmänningar utan att något uttryckligt stadgande därom införes
i lagen.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 25 januari 1929.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,

Bissmark, Johansson.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark, lagrådets den 24 januari
1929 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 15 november 1928 remitterade
förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 (nr 334)
om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område.

Efter att hava redogjort för innehållet i lagrådets yttrande anför föredraganden
:

»Vad lagrådet anmärkt vid 6 § har jag ansett böra beaktas. Denna paragraf
har följaktligen ändrats i enlighet med lagrådets hemställan.

Beträffande den i 14 § tredje stycket upptagna bestämmelsen, att löseskilling,
som icke lyftes inom viss tid, skulle tillfalla kronan, har lagrådet ifrågasatt,
huruvida densamma borde, såsom i förslaget skett, begränsas till det fall,
att marken, som löses, är samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare.
Lagrådet har ansett, att stadgandet knappast vore mera motiverat i detta fall
än då marken eljest vore samfälld och att skäl till och med kunde anses tala för
att göra detsamma tillämpligt även då det gällde mark, som ej vore under samfälld
äganderätt. I anledning av denna erinran vill jag framhålla, att den
föreslagna bestämmelsen är grundad å det förhållandet, att vid inlösen av samfälld
mark, däri ett större antal fastigheter äga del, den å varje enskild delägare
belöpande andelen av löseskillingen ofta är så ringa, att den för honom
saknar nästan varje betydelse. Det torde därför kunna förutses, att i dylikt
fall anspråk på löseskillingens utbekommande understundom ej kommer att
framställas. Hänsyn till delägarnas intressen kan ej kräva, att staten skall
åtaga sig en till obegränsad tid utsträckt förvaringsskyldighet. Yäckes ej
inom rimlig tid anspråk på utbekommande av det nedsatta beloppet, lärer rätten
därtill böra vara försutten. Men förhållandet är enligt min uppfattning ej alldeles
likartat vid inlösen av mark, däri allenast ett ringa antal fastigheter äga
del, och ännu mindre, då marken ej ingår i en samfällighet. Frånsett att i så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

dana fall det endast undantagsvis torde inträffa, att löseskillingen icke inom
relativt kort tid lyftes, synes det ekonomiska intresse, som den till lyftning
berättigade här äger, merendels vara så starkt, att det måste väcka betänkligheter
att på sätt som föreslagits låta honom gå förlustig sin rätt. Av denna
grund har jag icke ansett mig böra förorda den utvidgning av bestämmelsen,
som av lagrådet ifrågasatts.

Vid denna paragraf har lagrådet vidare hemställt, att vid preklusionstidens
utgång nyttjanderättshavaren i första rummet skulle äga lyfta löseskillingen
samt att endast om även han försummade att inom viss tid bevaka sin rätt, beloppet
skulle tillfalla kronan. I detta avseende har jag funnit mig böra biträda
lagrådets förslag och således låtit vidtaga erforderlig jämkning i paragrafen.

Slutligen har lagrådet framhållit, att den för delägarna föreslagna preklusionstiden
kunde utan olägenhet förkortas till fem år. Härutinnan har jag
emellertid ej ansett mig böra föreslå någon ändring av det remitterade förslaget.
Den däri upptagna tiden av tio år överensstämmer med vad som gäller
beträffande preskription av fordringsanspråk i allmänhet. Enligt kungl. brevet
den 2 oktober 1828 skola hos länsstyrelserna deponerade belopp, som innestått
tio år, genom kungörelser uppsägas till lyftning inom natt och år. Detta
brev torde väl näppeligen äga giltighet i sådana fall, varom här är fråga. Men
det synes mig knappast vara befogat att i ensittarlagen avvika från den tidsbestämning,
som sålunda vunnit en viss allmängiltighet i fråga om likartade
förhållanden.

Vad vid 18 och 19 §§ anförts inom lagrådet har icke synts mig innefatta an- 18, 19 §§.
ledning att frångå det remitterade förslaget.

I redaktionellt hänseende hava mindre jämkningar vidtagits i vissa paragrafer.
»

Föredraganden uppläser härefter det i enlighet med vad sålunda anförts överarbetade
förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925
(nr 334) ,om rätt i vissa fall för nyttjanåerättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område samt hemställer, att förslaget måtte, jämlikt § 87
regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.