Kungl. Maj:ts proposition nr 369 (Proposition 1945:369 - höst)

Kungl. Maj:ts proposition nr 369.

Nr 369.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till abortförebyggande
åtgärder m. m.; given Stockholms slott
den 19 oktober 1945.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 oktober
1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson,
Vougt, Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, försvars-, finansoch
ecklesiastikdepartementen anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet
Möller, fråga om anslag till abortförebyggande åtgärder m. m. samt
anför.

I. Inledning.

Den 12 september 1941 bemyndigade Kungl. Majit mig att tillkalla fem
sakkunniga att inom socialdepartementet verkställa utredningar rörande
vissa befolkningspolitiska spörsmål. Med stöd av sagda bemyndigande tillkallade
jag samma dag såsom sakkunniga ledamoten av riksdagens andra
kammare, statssekreteraren, numera statsrådet Tage Erlander, docenten,
numera professorn Curt Gyllenswärd, e. o. byråchefen Alf Johansson och
/lilläng till riksdagens protokoll 1945. 1 sand. Nr 369.

Kungl. Maj:ts proposition nr 369.

numera ledamoten av riksdagens första kammare, professorn Sten Wahlund.
De sakkunniga ha antagit benämningen 1941 års befolkningsutredning.

I enlighet med det givna utredningsuppdraget har befolkningsutredningen
till behandling upptagit abortfrågan.

Befolkningsutredningen avgav den 22 november 1944 efter ett nära samarbete
med sin delegation för hem- och familjefrågor betänkande i abortfrågan
(SOU 1944:51).

över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av bl. a. medicinalstyrelsen
(efter hörande av apotekarsocietetens direktion, centralstyrelserna
för Sveriges apotekareförbund och Sveriges farmacevtförbund samt medlemmen
av medicinalstyrelsens vetenskapliga råd professor Nils von Hofsten),
socialstyrelsen, statens arbetsmarknadskommission (efter hörande av
kommissionens sakkunniga i frågor rörande kvinnlig arbetskraft), statskontoret,
statens priskontrollnämnd, skolöverstyrelsen, kommerskollegium (efter
hörande av handelskamrarna i riket och Sveriges industriförbund), Överståthållarämbetet
(efter hörande av polismästaren och förste stadsfiskal i
Stockholm ävensom av Stockholms stad), samtliga länsstyrelser (efter hörande
av vissa underlydande myndigheter samt, vad angår länsstyrelserna i
Malmöhus ävensom Göteborgs och Bohus län, Malmö stad respektive Göteborgs
stad), socialvårdskommittén, ungdomsvårdskommittén, flera landsting,
svenska läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund, Sveriges praktiserande
läkares förening, svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i Sverige,
tjänstemännens centralorganisation, svenska landstingsförbundet,
svenska stadsförbundet, yrkeskvinnornas samarbetsförbund, föreningen
Sveriges landsfiskaler, styrelsen för socialinstitutet i Stockholm, bankernas
förhandlingsorganisation, försäkringsbolagens förhandlingsorganisation, försäkringstjänstemannaförbundet,
Fredrika-Bremer-förbundet, Sveriges husmodersföreningars
riksförbund, riksförbundet för sexuell upplysning, svensk
kuratorsförening, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, Sveriges
socialdemokratiska kvinnoförbund, högerns centrala kvinnoråd, folkpartiets
kvinnoförbund, svenska landsbygdens kvinnoförbund, handelns arbetsgivarorganisation
samt kvinnliga läkares klubb.

I det följande lämnar jag en redogörelse för de delar av betänkandet som
icke lia avseende vid lagfrågor. Därvid följes i huvudsak befolkningsutredningens
disposition av ämnet.

II. Sambandet mellan befolkningsfrågan och abortfrågan.

Befolkningsutredningen framhåller, att abortfrågan äger ett nära sammanhang
med befolkningsfrågan. Den framkallade aborten är en metod för
medveten barnbegränsning vid sidan av andra metoder. Utredningen finner
emellertid de framkallade aborterna intaga en särställning bland de nativitetssänkande
faktorerna. Detta gäller såväl deras orsaker som deras konsekvenser.
Härom anför utredningen:

Kungl. Maj:ts proposition nr 369.

Det, som ur befolkningspolitisk synpunkt gör de framkallade aborterna till
ett mycket allvarligare problem än övriga former av barnbegränsning, är de
bestående risker, som aborterna medföra för kvinnans liv, hälsa och framtida
fruktsamhet. Dessa risker äro i synnerhet framträdande vid de illegala
aborterna, d. v. s. vid det övervägande flertalet av aborter. Framför allt är
sterilitetsrisken härvid betydande. Utom det att aborterna äro direkt nativitetsminskande,
ha de sålunda genom dessa risker även en indirekt nativitetsminskande
verkan, då de öka antalet sterila kvinnor. Även andra följdåkommor
än sterilitet kunna verka i nativitetsminskande riktning. Redan
detta förhållande sätter aborterna i en särställning och motiverar ur befolkningspolitisk
synpunkt särskilda åtgärder för deras bekämpande.

lil. Abortfrågans historiska utveckling.

Av befolkningsutredningens redogörelse för abortfrågans historiska utveckling
framgår, att den offentliga diskussionen kring denna fråga länge
avsett nästan uteslutande frågans straffrättsliga sida. Först från slutet av
1920-talet började de förhållanden i övrigt, som kunna vara av betydelse
för frågans bedömande, det vill säga i första hand de sociala, att vinna större
beaktande i sagda diskussion.

Det av särskilt tillkallade sakkunniga, den s. k. abortkommittén, i maj
1935 aVgivna betänkandet med förslag till lagstiftning örn avbrytande av
havandeskap (SOU 1935: 15) gav nya impulser åt diskussionen kring abortfrågan.
De olika undersökningar, som lågo till grund för kommitténs betänkande,
gåvo en betydligt fylligare bild av de illegala fosterfördrivningarnas
antal, motiv och sociala bakgrund, än man tidigare kunnat få. Kommittén
diskuterade de vid undersökningarna framkomna resultaten samt gav dessutom
en framställning av fosterfördrivningarnas medicinska risker så långt
detta var möjligt med hänsyn till den begränsade kännedom man ägde om
dessa frågor. Betänkandet innehåller emellertid i främsta rummet en detaljerad
analys av de olika indikationsställningar, som kunde tänkas vid en
lagstiftning örn rätt i vissa fall till avbrytande av havandeskap.

Abortkommittén föreslog, att havandeskap skulle få avbrytas dels på humanitär
indikation, d. v. s. då havandeskapet uppstått på grund av samlag,
vilket inneburit brott eller angrepp mot kvinnans handlingsfrihet, eller på
grund av blodskam, dels i viss omfattning på social indikation, vartill hänföras
alla övriga fall där med hänsyn till kvinnans eget intresse avbrytande
av ett inträtt havandeskap kan ifrågakomma, dels på eugenisk indikation
till förebyggande av undermåliga individers tillkomst och dels på medicinsk
indikation. Förutsättningen för att enligt kommitténs förslag ett havandeskap
skall få avbrytas på social indikation är att barnets tillkomst skulle
ådraga kvinnan varaktig nöd eller ofiird, som finnes icke kunna på annat
sätt avvärjas. TI i t hänför kommittén utan tvekan de blandat social-medicinska
indikationerna, av vilka de s. k. utsläpade mödrarna äro typfall. Vad

Kungl. May.ts proposition nr 369.

angår de fall, där havandeskapets fullföljande skulle förorsaka ekonomiskt
nödläge eller »vanära» finner kommittén, att den enda naturliga vägen ur
en sådan situation är effektivisering av socialhjälpen respektive förändring
av den allmänna opinionens inställning. I avbidan härpå borde undantagsvis
abortframkallning i sådana lägen tillåtas.

I december 1934 hade abortkommittén för yttrande utsänt preliminära
författningsförslag jämte motiv till vissa myndigheter och sammanslutningar.
Inkomna yttranden sammanställdes och befordrades till trycket (SOU
1935: 13). Befolkningsutredningen framhåller, att yttrandena äro mycket
heterogena till sin natur och att en allmän tendens knappast kan utläsas ur
dem. Möjligen kan det sägas, att med vissa anmärkningsvärda undantag
motviljan mot att godtaga sociala indikationer, särskilt vanäreindikationerna
och de ekonomiska indikationerna, är påfallande. Den allmänna uppfattningen
är i stället att reformer, ägnade att hindra uppkomsten av sådana
svåra situationer, snarast skola genomföras.

I oktober 1935 avgav lagrådet yttrande över abortkommitténs förslag. Lagrådet
ställde sig avvisande gentemot de sociala indikationerna samt framhöll,
att det med hänsyn till den hjälp, som en nybliven moder i vårt land
kan påräkna i form av understöd från det allmänna för sig och barnet, i
kommitténs förslag endast torde vara fråga om relativ nöd, vilket torde vara
ett såsom indikationsgrund mycket vanskligt och svårbestämbart begrepp.
Däremot ansåg lagrådet att ett godtagande av blandat medicinsk-sociala indikationer
kunde ske; dessa, som särskilt skulle gälla »utsläpade mödrar»,
borde även införas i en blivande lag.

Befolkning skommissionen avgav i januari 1937 yttrande över abortkommitténs
förslag till medgivande av abortframkallning vid, bland annat,
social indikation. Kommissionen finner, att de sociala indikationerna äro
särskilt svåra att bedöma, samt framhåller, att dessa endast kunna avvisas
om samtidigt reformer genomföras genomgripande nog att avskaffa de
bakomliggande sociala missförhållandena. Emellertid är kommissionen av
den uppfattningen, att ett samhälle med det nutida Sveriges ekonomiska
resurser och demokratiska kultur icke behöver -—■ och icke får — tillåta att
ett barns födelse skall för dess moder innebära en ekonomiskt eller socialt
betingad nöd eller ofärd. En rättsligt medgiven abortframkallning på sociala
indikationer skulle innebära »en i själva vår lagstiftning uttryckligen inskriven
inkompetensförklaring från samhällets sida att komma till rätta med
uppenbara och allmänt medgivna svåra sociala missförhållanden».

Kommissionen påpekar vidare, att även abortkommittén gjort de sociala
indikationerna synnerligen villkorliga med stränga krav på nödens eller ofärdens
varaktiga och svårartade beskaffenhet. Ej heller kommitténs förslag
skulle därför bli tillämpligt i det övervägande flertalet sådana situationer, då
kvinnor av nöd drevos till fosterfördrivning. Det skulle dessutom vara skad -

Kungl. Maj:ts proposition nr 369.

ligt, emedan det »på ett för folkets moraliska medvetande förvisso kränkande
sätt principiellt ställer fosterfördrivning såsom en legitim utväg ur en
nödsituation, som är socialt betingad». Stadgandet skulle i själva verket ha
klasskaraktär genom att fattiga eller på annat sätt socialt olyckliga kvinnor
skulle hänvisas till att avbryta havandeskap, trots att ingreppet innebar
svåra risker och i vanliga fall blott kunde tänkas ske i starkaste strid mot
kvinnans modersinstinkter.

I olikhet mot kommittén anser sig kommissionen kunna räkna med ett så
snabbt och kraftigt reformarbete, att de situationer, vid vilka abortframkallning
på sociala indikationer är motiverad, i möjligaste mån skulle bortfalla.
Kommissionen ser också i en förbättring av den samhällsmedborgerliga
undervisningen och i en sedligt och hygieniskt fostrande sexualupplysning
mycket verksamma medel i kampen mot fosterfördrivningarna samt utgår
i sitt ståndpunktstagande till frågan om berättigandet av abortframkallning
på sociala indikationer från det snara förverkligandet särskilt av de förslag
på detta område som den tidigare framlagt i sitt betänkande i sexualfrågan
(SOU 1936: 59).

Kommissionen understryker slutligen, att allt måste göras för att bistå
nödställda havande kvinnor icke endast med ekonomisk hjälp utan även
med personligt stöd och bistånd för utredande av de personliga anpassningsproblemen.
Det borde utarbetas en översikt över existerande hjälpformer
och hjälporgan, som kunde ställas till förfogande åt läkare, distriktssköterskor,
distriktsbarnmorskor och andra socialarbetare jämte konkreta
anvisningar, hur de skulle gå tillväga för att biträda hjälpsökande havande
kvinnor, som hotades av nöd eller ofärd till följd av havandeskapet. Kommissionen
föreslår, att medicinalstyrelsen skulle få i uppdrag att tillsammans
med statens fattigvårds- och barnavårdsinspektion utarbeta en sådan
översikt med anvisningar, varvid även möjligheterna att effektivisera de nu
existerande samhälleliga hjälporganen borde beaktas. Likaledes borde beaktas
spörsmålet, huruvida en särskild rättslig ställning lämpligen kunde
beredas sådana kvinnor, som trots de förutsatta sociala reformerna faktiskt
genom nödställd belägenhet förts till fosterfördrivning.

Vid 1938 års riksdag avlämnade Kungl. Majit proposition med förslag till
lag örn avbrytande av havandeskap. I sitt utlåtande (nr 42) över propositionen
tillstyrkte första lagutskottet densamma med smärre ändringar samt
förklarade, att utskottet utginge från att reformarbetet å det sociala området
alltfort komme att leda till åtgärder från samhällets sida av beskaffenhet
att motverka uppkomsten av sådana situationer, i vilka kvinnor av
fara för nöd eller ofärd drivas att framkalla abort. Vidare förutsätter utskottet,
att frågan örn sexualupplysningen skulle erhålla en tillfredsställande
lösning. Lag örn avbrytande av havandeskap utfärdades den 17 juni 1938.
Enligt lagen mcdgives abortframkallning på humanitär, eugenisk och medi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 369.

cinsk indikation men icke på enbart social indikation. Däremot godtages
blandat medicinsk-social indikation, när i lagens 1 § stadgas, att havandeskap
må avbrytas, när på grund av svaghet hos kvinnan barnets tillkomst
skulle medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa.

Efter 1938 har abortfrågan vid några tillfällen varit föremål för offentlig
diskussion. Härutinnan torde hänvisning få ske till befolkningsutredningens
betänkande sid. 37—39.

IV. Abortfrågans nuvarande läge.

Befolkningsutredningen har främst inriktat sitt studium av abortfrågan
på frågans sociala aspekter och därvid sökt ge en allsidig belysning av den
psykologiska och sociala situation, som de kvinnor befinna sig i, vilka söka
abort. I anledning härav har utredningen låtit verkställa ett antal undersökningar
beträffande abortklientelets sociala förhållanden och de hjälpbehov,
som föreligga för dessa kvinnor. Dessa undersökningar ha som bilagor
1—6 fogats vid betänkandet.

Bilaga 1 är betitlad »Abortklientelets sociala förhållanden och motivkomplex»
och utarbetad av med. lierna G. Inghe och G. Jonsson. Uppgifterna i undersökningen
ha inhämtats genom ingående samtal med 787 kvinnor, vilka under
tiden oktober 1935—maj 1937 vårdats för abort på obstetriska avdelningen vid
Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm.

Bilaga 2 har rubriken »Abortklientelet och socialpolitiken» och är författad
av dr Inghe. Denne anger syftet med undersökningen vara att genom en detaljerad
analys av motivbildningen i de olika fallen söka klargöra i vad mån
det är möjligt att förebygga aborter genom olika sociala åtgärder. Materialet
är sammansatt av 178 patienter, som sökt för abort hos riksförbundet för sexuell
upplysning, och 22 patienter, vårdade för illegal abort på obstetriska avdelningen
vid Sabbatsbergs sjukhus.

Bilaga 3 avser en efterundersökning av 184 abortsökande kvinnor i Lund,
utförd av andre stadsläkaren därstädes med. lic. O. Johnsson.

En motsvarande undersökning av 100 abortsökande kvinnor i Stockholm,
företagen av dr Inghe och med. kandina Margit Krantz och J. Takman, innefattas
i bilaga 4.

Bilaga 5 utgör en av dr Inghe verkställd undersökning av 1 125 brev ur riksförbundets
för sexuell upplysning arkiv från åren 1933—41. I breven framställdes
direkt eller indirekt begäran om hjälp med fosterfördrivning.

Bilaga 6 slutligen är en utredning av dr Inghe angående abortörerna. Materialet
består av 120 personer, vilka under åren 1940—42 dömts för fosterfördrivning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 360.

Aborten ur medicinsk synpunkt. Abortfrekvensen.

Innan utredningen går in på frågan om abortklientelets psykologiska och
sociala situation, lämnar den en översikt över abortens medicinska aspekter
samt gör ett försök att bilda sig en uppfattning örn abortfrekvensen i Sverige.
Utredningen bär härvidlag huvudsakligen kunnat bygga på äldre
undersökningar.

För utredningen har det i synnerhet varit angeläget alt klargöra den medicinska
vetenskapens uppfattning örn riskerna vid abort. Ur befolkningspolitisk
synpunkt är det nämligen av vikt att kunna beräkna den merrisk
aborten ger i förhållande till riskerna vid fullföljt havandeskap. Utredningen
lämnar följande sammanfattande omdöme örn riskerna vid legal och illegal
abort jämfört med riskerna vid fullföljt havandeskap och vid spontan abort,
d. v. s. av sig själv utan åtgärd inträdande abort.

Dödsfrekvensen är vid legal abort på friska människor troligen icke högre
än vid vanlig förlossning, möjligen lägre, i varje fall då en skicklig läkare utför
ingreppet. Däremot är den säkerligen högre vid illegal abort än vid spontan
abort eller vanlig förlossning.

Sjukdomsfrekvensen i omedelbar anslutning till ingreppet synes vara påtagligt
högre vid illegal abort, än vid spontan abort eller vanlig förlossning.
Vid legal abort synes sjukligheten vara jämförelsevis låg, men dessa erfarenheter
basera sig när det gäller friska kvinnor praktiskt taget uteslutande på
ofullständigt prövade siffror från Sovjetunionen, det enda land, där abort
på sociala indikationer en längre tid varit tillåten. Den större sjukligheten vid
illegal abort framträder särskilt i fråga örn feberfallsfrekvensen, vilken vid
illegal abort troligen är omkring 50 % mot vid legal abort 1 å 3 %.

Risken för senkomplikationer synes vara högst väsentligt större efter illegal
abort än efter spontan abort eller vanlig förlossning. Detta gäller exempelvis
underlivsbesvär av olika slag samt sterilitet, vilken från flera synpunkter är
att anse som den allvarligaste komplikationen. Enligt verkställda undersökningar
följer sterilitet i 20—25 % efter en illegal abort mot i högst 7 % efter
en första förlossning. Beträffande de psykiska skadorna samt eventuella
hormonala rubbningar kan ännu intet säkert omdöme fällas. Anmärkningsvärt
är att senkomplikationerna icke alltid måste ha föregåtts av ett omedelbart på
ingreppet följande sjukdomstillstånd. Även sterilitet kan inträda utan att aborten
företett några påtagliga komplikationer. A andra sidan händer det att patienter
med utbredda inflammatoriska processer i samband med aborten vid efterundersökning
visat sig belt symtomfria.

Befolkningsutredningen skildrar härefter å sid. 53—08 olika försök lill uppskattning
av abortfrekvensen i Sverige. Medan i fråga om detaljerna hänvisning
torde få ske lill betänkandet, lämnas bär följande sammanfattning av uppskattningsresultaten.

Antalet legala aborter, vilket under åren 1936—38 varierat mellan 438 och
454, steg från 439 år 1939 —- första året, då den nya abortlagen ägde tillämpning
— till 703 år 1943. Befolkningsutredningen konstaterar, att antalet legala
aborter på blandat medicinsk-social indikation varit överraskande lågt — sam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 369.

manlagt 55 iedovisade fall under arén 1939—43, vartill borde läggas ett mindre
antal fall, som redovisats under andra rubriker. För närvarande prövas indikationerna
av två läkare och det ligger enligt utredningens mening i sakens natur,
att dessa lia svårare att känna och pröva kvinnans sociala läge än att bedöma
hennes svaghetstillstånd. Den medicinska aspekten av problemet kommer därför
fått att skjutas i förgrunden på ett icke helt avsett sätt. Man ställes även
inför frågan, örn icke läkarna undervärderat de sociala faktorerna vid bedömandet
av indikationerna.

Befolkningsutredningen framhåller, att det ligger i sakens natur att varje
försök till en exakt beräkning av antalet illegala aborter måste misslyckas. En
av medicinalstyrelsen verkställd utredning rörande förekomsten av aborter
under år 1930, vilken legat till grund för abortkommitténs betänkande, bearbetades
statistiskt av framlidne byråchefen K. A. Edin. Denne fann det ej
alls otroligt, att hela det verkliga antalet provocerade aborter under angivna år
varit åtskilligt större än 10 000. Att söka uppställa några som helst grundade
beräkningar över hur stort det verkliga abortantalet kunde antagas lia varit,
ansåg han vara alldeles omöjligt. Under hänvisning till vissa utländska uppgifter
kunde han emellertid uppskatta det till under inga förhållanden högre
än 20 000 eller 20 verkliga aborter på 100 barnsbörder. Befolkningsutredningen
uttalar, att de siffror från senare år, som kunna ge en antydan om antalet
aborter, å ena sidan bestämt talade mot antagandet örn en fortskridande ökning
av abortfrekvensen samt å andra sidan tydde på att i varje fall någon väsentlig
nedgång i den illegala abortfrekvensen icke skett under i930-talet.

Med utgångspunkt från dessa siffror uppskattar befolkningsutredningen
det antal kvinnor, som årligen genom illegal abort bli sterila till mellan
2 000 och 5 000. Detta innebär en allvarlig decimering av kvinnor i fruktsamhetsåldern.

Abortklientelets motiv och miljöförhållanden. Barnafaderns oell
föräldrarnas betydelse som abortfaktorer. Abortiirerna.

Befolkningsutredningen framhåller, att det vid försöket att klarlägga angreppspunkterna
beträffande abortproblemet är av värde att så ingående förhållandena
medgiva beskriva den konkreta situation — i första hand den yttre
sociala verklighet — i vilken abortklientelet befinner sig, den s. k. abortsituationen.
Med ledning av tillgängliga kunskaper skildrar utredningen därför
denna situation ur olika synpunkter. Därvid behandlas till en början abortklientelets
subjektiva motiv för sin önskan örn havandeskapets avbrytande.
Vidare granskas abortklientelets objektiva miljöförhållanden. Slutligen
lämnas en redogörels^-för barnafaderns och föräldrarnas betydelse som
abortfaktorer samt för abortörerna. I samband med den sammanfattande analys
av abortsituationen, som därpå följer, summerar utredningen vissa omedelbart
påvisbara anledningar till den nuvarande höga abortfrekvensen.

Vad till en början angår abortklientelets subjektiva motivpåvisar
befolkningsutredningen, att en analys av dessa motiv ingalunda besvarar
frågan örn orsakerna till aborterna. Den kan inte ens ur teoretisk syn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 369.

punkt ge en tillfredsställande förklaring på individens inställning till sin situation,
emedan felkällorna ur psykologisk synpunkt äro för stora, individens förmåga
av introspektion och medvetet handlande för liten, och situationen i varje
enskilt fall alltför komplicerad för att kunna till fyllest klarläggas. Men genom
en granskning av motiven får man i varje fall en viss uppfattning örn de viktigaste
subjektiva faktorer, som enligt individernas egen medvetna föreställning
påverka deras handlande. Huruvida djupare, kanske mera känslomässigt laddade
impulser ligga bakom dessa medvetandegjorda och rationaliserade motiv
är i regel inte möjligt att avgöra.

I betänkandet behandlas följande motivgrupper, nämligen ekonomiska motiv,
personliga motiv och konventionella motiv, motiv, som hänföra sig till barnantal
respektive sjukdom, samt eugeniska motiv.

Beträffande de ekonomiska moliven anföres i huvudsak följande.

Alla tillgängliga undersökningar beträffande abortklientelets motiv överensstämma
däri, att de ekonomiska motiven äro de utan jämförelse vanligaste. Vidare
framgår av undersökningarna, att de ekonomiska motiven dominera mer
bland gifta än bland ogifta.

I flertalet fall, där ekonomiska motiv åberopas, är det frågan örn ganska
komplicerade och från socialterapeutisk synpunkt svårbehandlade situationer.
Ofia visa undersökningarna en allmänt låg social nivå med en standard, som
enligt patientens uppfattning nätt och jämnt motsvarar existensminimum. Ofta
äro olika svårigheter sammanflätade med varandra. Utom över låga inkomster
klaga patienterna över arbetslöshet, beredskapstjänstgöring, försörjningsplikter,
skulder och andra förplikielser, studier m. m.

Det råder emellertid en påtaglig gradskillnad mellan olika ekonomiska motiv.
I vissa fall är tydligen den allmänna standarden så låg och patienten befinner
sig i en sådan misär, att det från både mänsklig och allmänt social synpunkt
alldeles oavsett hennes havandeskap tarvas omedelbar och omfattande hjälp
för att göra hennes liv uthärdligt och drägligt. I andra fall är det frågan om
mera villkorliga brister. Vederbörande har vant sig vid en viss ekonomisk
och social standard, som överensstämmer med den i umgängeskretsen gängse,
och godtager mycket ogärna den sänkning av standarden, som ett barns ankomst
skulle medföra. Det har framgått av motivundersökningarna att ekonomiska
motiv visserligen oftast förekomma bland dem som stå särskilt lågt
ned på den ekonomiska skalan men att villkorliga ekonomiska motiv även göra
sig gällande bland människor som i jämförelse med den förstnämnda kategorin
ha det tämligen väl ställt. Standardsänkningen som motiv för abort
torde i själva verket icke vara ovanlig och är psykologiskt av stor betydelse.

Bland de ekonomiska motiven rycka stundom vissa bestämda detaljer i förgrunden.
Så äro en de! patienter bekymrade över sådana saker som skulder
eller amorteringar på egnahem, som de måste betala under de närmaste åren.
Frapperande ofta kan det vara rena bagateller som småskulder hos handlaren,
som i patientens föreställningsvärld växa till stora bekymmer. En hel del patienter
lia en tendens att både inför sig själva och andra överdriva de ekonomiska
svårigheternas grad. Detta beror dels på deras oförmåga eller motvilja
att inse eller erkänna förekomsten av andra motiv, dels även på deras faktiska
hjälplöshet i ahortsituationen, som medför att ekonomiska omständigheter
även av jämförelsevis föga komplicerad beskaffenhet te sig omöjliga att

Kungl. Maj:ts proposition nr 369.

komma till rätta med. Den mångfald av problem, som plötsligt uppenbarar sig
i den för dem nya och oväntade situationen gör dem rådvilla och förlamar
deras handlingsförmåga.

Ogifta kvinnor anföra ej sällan försörjningsplikten mot släktingar som skäl.
I andra fall har vederbörande ännu icke slutat sin utbildning och är med hänsyn
till sin framtid angelägen om att avlägga den examen eller avsluta den utbildningskurs,
som påbörjats. Härvid tillkomma ibland konventionella motiv. Ett
icke ovanligt abortmotiv är vidare hänsyn till partnerns pågående utbildning
och ovilja att försvåra hans framtida karriär genom att redan nu ålägga honom
ekonomiska uppoffringar i samband med giftermål och barnafödande.

Vid sidan av allmänt låg inkomstnivå är osäkerhet i levnadsförhållandena
det vanligast förekommande ekonomiska motivet. Tydligt framgår, att många
familjer leva under sådana förhållanden, att de ha svårt att planera på längre
sikt. I tider av ekonomisk instabilitet är risken för arbetslöshet påtagligen den
osäkerhetsfaktor, som mest skjuts i förgrunden. Av alla undersökningar framgår,
att klientelet ideligen åberopar arbetslöshet antingen som aktuellt faktum
eller som potentiellt hot. Då arbetslösheten eller arbets''öshetsrisken gäller partnern,
är detta motiv vanligare bland gifta än bland ogifta. För de ogifta kvinnorna
själva, vilka i stor utsträckning äro självförsörjande, är emellertid risken
att förlora anställningen ett av de mest framträdande motiven. Det förekommer
i vissa sammanställningar huvudsakligen från Stockholm som främsta motiv i
ej mindre än 10 % av alla fall. Särskilt starkt verkar detta motiv inom så kallade
ömtåliga yrken, såsom lärarinne- och sjuksköterskeyrket.

Temporära förändringar i försörjningsläget vid sjukdom, klenhet eller dylikt
ha ofta stor betydelse vid motivbildningen. Bland gifta är det vanligen mannens
sjukdom, som ur ekonomisk synpunkt blir avgörande, varvid de långvariga
sjukdomarna såsom tuberkulos, reumatiska åkommor, invaliditet och
alkoholism ha särskilt stor betydelse.

Till osäkerhetsmomenten i försörjningen hör också ett sådant socialpsykologiskt
förhållande som den pågående urbaniseringen. De olika undersökningarna
skildra många fall, vilka nyligen flyttat från landsbygden till staden och
där på grund av anpassningssvårigheter, arbetsbrist och dylikt ha svårt att
finna en fast och ordnad tillvaro.

En under de senare åren framträdande osäkerhetsfaktor är världskriget med
alla dess återverkningar. Vanligen är det den kriget åtföljande kristiden och i
ali synnerhet den ökade osäkerheten till följd av beredskapsinkallelserna, som
motivera patienternas begäran om abort.

Endast sällan beröras bostadssvårigheter i de o’ika motivundersökningarna.
Detta beror helt säkert på att i motivbildningen bostadssvårigheterna ej skiljas
ut från det allmänna ekonomiska trycket. I de flesta fall, där ekonomiska svårigheter
anföras, torde dåliga bostäder och för höga hyreskostnader vara en
integrerande del av svårigheterna. I den mån bostadssvårigheter direkt åberopas,
är det i första hand trångboddheten, i andra hand kvalitativa brister
som nämnas.

Under beteckningen personliga motiv sammanfattar befolkningsutredningen
de motiv, som äro dikterade huvudsakligen av den personliga situationen för
och den individuella läggningen hos klientelet. Hit höra sådana motiv som
olämplig ålder hos kvinnan eller olämplig åldersrelation mellan henne och
partnern, ovilligheten att förändra vanor samt erotiska eller andra komplika -

Kungl. Muj.ts proposition nr 369. 11

tioner mellan parterna. Utredningen utvecklar spörsmålet om de personliga
motiven sålunda.

Ofta anföres som abortmotiv, att kvinnan eller båda parterna anse sig för
unga. Det bakomliggande skälet torde som regel vara deras ekonomiskt osjälvständiga
ställning. Åldersmotivet i omvänd ordning, nämligen uppfattningen
att vara för gammal möter man mera sällan och då vanligen hos kvinnor
över 40 år.

Ett psykologiskt intressant motiv, som ej framträtt så ofta i de för utredningen
tillgängliga undersökningarna men som möjligen spelar större roll,
än vad som kan synas av dess relativt obetydliga förekomst är ovilligheten
att förändra vanor. Man kan misstänka att i många fall, vid vilka motiveringen
för aborten synes svag och de starka abortimpulserna irrationella,
rädslan för nya och främmande faktorer i livet ligger bakom som drivande
kraft. Många sådana motiv hos äldre kvinnor uppfattas som rena bekvämlighetsskäl.
För ett rätt socialpolitiskt handlande är dock av vikt att göra
klart för sig att det här gäller en komplicerad och svårlöst psykologisk
situation, som många gånger kan bemästras av en medlare.

Frekvensen av erotiska komplikationer mellan parterna som bidragande
eller någon gång huvudsakligt abortmotiv växlar avsevärt i olika sammanställningar.
Detta beror förmodligen delvis på att motiv av denna karaktär
äro svårare att konstatera vid explorationen, ty klientelet skjuter hellre andra
motiv i förgrunden. Med erotiska motiv avses då inte enbart komplikationer
av så pass grov beskaffenhet som att förbindelsen varit tillfällig eller att barnafadern
är gift med annan, okänd eller försvunnen utan även sådana betydligt
vanligare komplikationer som oenighet mellan parterna eller villkorliga förskjutningar
i känsloläget.

De allvarligaste erotiska komplikationerna äro enligt abortkommitténs undersökningar
vanligare i Stockholm än i övriga större städer och minst vanliga
på landsbygden. Där finner man i gengäld oftare motvilja mot barnafadern
från kvinnans sida samt övergivenhet. Tillfälliga förbindelser synas vara vanligare
bland ogifta omföderskor än bland förstföderskor. Detsamma gäller
sådana fall, där kvinnan varit tillsammans med flera olika män.

I undersökningarna förekomma äktenskap, vilka gått i sär och i vilka parterna
redan en tid av allehanda skäl övervägt skilsmässa och där havandeskapet
kännes som ett tvång, emedan det hotar att försvåra denna. Förmodligen
händer det emellertid tvärtom inte sällan, att ett väntat barn förenar makar,
som hålla på att glida isär. Av naturliga skäl äro sådana händelser mycket
sällan representerade i undersökningsmaterialen. Enligt erfarenheterna från
dessa tendera skilsmässosträvandena att framkalla en stark abortönskan. Ofta
visar det sig omöjligt att undvika aborten genom alt söka reparera ett äktenskap,
som redan gått sönder.

Även bland de ogifta kan man icke sälkin .studera en liknande utveckling.
I alla undersökningar äro flertalet utomäktenskapliga förbindelser lästa och
långvariga. 1 stor utsträckning torde ett havandeskap senare föranleda förbindelsens
legalisering. 1 vissa fall visar det sig emellertid i en sådan situation,
att vederbörande dock icke önska legalisera sin förbindelse. Man har så småningom
tröttnat, glidit isär eller vid närmare eftertanke insett, att man ej hyser
så varma känslor för varandra, sorn kräves för ett äktenskap. Många av dessa
förbindelser lia icke från början knutits med tanke på äktenskap. En del patienter
uppge, att man sinsemellan aldrig ens diskuterat äktenskap.

Erotiska komplikationer av olika slag parterna emellan äro således ingalunda

Kungl. Maj:ts proposition nr 369.

ovanliga. Det är av vikt att känna till dem, emedan det uppenbarligen i dylika
fall ej nyttar något att underlätta ingående av äktenskap, vilket annars är den
normala utvägen ur abortsituationen för den ogifta kvinnan. I några fall finner
man dock, att denna kvinnans motvilja att ingå äktenskap med mannen i fråga
är villkorlig och beroende på speciella hänsyn till hans situation. I den män
mannen i en sadan situation intar en passiv hållning och överlåter åt kvinnan
att taga det avgörande steget, kommer aborten till stånd, emedan hon aldrig
får riktigt klart för sig, om han verkligen tycker om henne och vill hålla fast
vid henne. I dessa fall kan en förstående medling ofta undanröja svårigheterna.

Speciellt ömtåliga äro de av abortkommittén ganska utförligt diskuterade
fallen av otrohet mellan äkta makar. Enstaka sådana fall förekomma i varje
större undersökning. Det förefaller, som om abortönskan därvid skulle te sig
särskilt tvingande. För hustrun är ju aborten förutsättningen för att hon skall
lyckas dölja förhållandet för sin man.

Även andra misshäliigheter parterna emellan, såsom split, oenighet, misshandel
och framför allt spritmissbruk, ha betydelse som motivbildande.

Läkare med stor erfarenhet av neurotiska patienter anse, att sexualneuroser
ibland kunna yttra sig i motvilja mot att få barn. Sannolikt spela emellertid
ej sådana faktorer kvantitativt sett någon mera framträdande roll som abortmotiv.
Däremot är det mycket möjligt, att de icke så sällan komplicera andra
abortmotiv och göra det ännu svårare att få kvinnan att godtaga eljest praktiska
och förnuftiga arrangemang för underlättande av barnets födelse. Dessa
liksom andra erotiska och personliga motiv visa sig mycket ofta vara starkt
emotionellt laddade och patienterna äro oemottagliga för rationell argumentering.

Befolkningsutredningen framhåller, att de konventionella motiven naturligt
nog äro att finna så gott som uteslutande bland ogifta kvinnor. Frekvensen
varierar emellertid åtskilligt i olika undersökningar. I vissa förekommer det
sorn motiv hos praktiskt taget alla ogifta, i andra endast hos en mindre del.
Ehuru de flesta ogifta torde förnimma ett visst obehag vid tanken att få barn
utom äktenskapet, taga många dock detta faktum tämligen lugnt. Andra tycka
det är synnerligen pinsamt och göra sitt bästa för att komma ifrån situationen
och några gripas av fullständig panik. Vid granskningen av detta konventionella
motiv eller vanäre-motiv erhållas många exempel på svårigheten att avgränsa
det ena motivet från det andra. För den ogifta blivande modern är vanäremotivet
så gott som ständigt förenat med ekonomiska motiv.

En del av de ogifta kvinnorna —■ fortsätter utredningen — anse tydligen,
att de gjort sig skyldiga till en skamlig handling i och med det samlag, som
lett till grossessen. Andra åter mena sådant vara fördomar men våga ej
trotsa konventionen. Det som ofta blir avgörande för ogifta kvinnors slutliga
ståndpunktstagande i frågan abort eller icke är emellertid mindre deras
uppfattning örn den allmänna opinionen än relationerna mellan dem och
föräldrarna. Det är påtagligt att ett stort antal kvinnor hysa rädsla för sina
föräldrar eller ej önska göra dem sorg. Hellre än att föda sitt barn och avslöja
förbindelsen välja de aborten. Undersökningarna visa emellertid, att
det jämförelsevis sällan finnes objektivt fog för denna fruktan. Den är dock

Kungl. Maj:ts proposition nr 369.

ej endast en överdriven attityd i syfte att påverka eller beveka läkaren utan
nästan alltid uttryck för en faktisk föreställning, till vilken nian måste taga
hänsyn.

Utredningen finner frågan om ömtåliga yrken och ställningar såsom skäl
för abortönskan erbjuda särskilt intresse, bland annat därför att detta motiv
ständigt återkommer i den allmänna diskussionen. Det kan, ehuru mera
sällan, gälla mannen, som exempelvis är lärare eller innehar en förtroendepost
och ej av rädsla för den allmänna opinionen vågar avslöja en tillfällig
förbindelse. Framför allt är det emellertid kvinnornas egna yrken som ha
betydelse såsom ömtåliga. Gång på gång möter man i undersökningarna
lärarinnor, sjuksköterskor eller sjuksköterskeelever, skolflickor och lärjungar
på olika utbildningsanstalter, vilka önska abortera, emedan de riskera
att av konventionella hänsyn tvingas lämna sina platser eller avbryta sin utbildning.
Kvinnornas egen uppfattning av situationen växlar men är dock i
längden beroende av den allmänna opinionen och ifrågavarande institutioners
praktiska ställningstagande.

Vad angår de motiv, som hänföra sig till barnantalet, framhåller utredningen,
att många kvinnor motivera sin abortönskan med hänsyn till det
väntade barnets tänkta öde. De säga sig, att det är bättre för barnet att
aldrig komma till världen. Med stigande barnaskara tillkommer ett nytt
motiv, nämligen hänsynen till de äldre barnens intressen. I detta motiv
kunna vissa graderingar avläsas. Ibland formuleras motivet så, att man är
nöjd med de barn, som redan finnas och icke har tänkt att skaffa sig flera.
Andra åter äro närmast bekymrade över den standardsänkning för de föregående
barnen, som inte kan undvikas vid tillkomsten av ytterligare ett barn.
Detta bekymmer är ibland mera utpräglat hos kvinnor med ett eller två föregående
barn än hos kvinnor med många. Orsaken härtill torde vara, att
den relativa standardsänkningen vid ett barns tillkomst blir kännbarare vid
ett litet antal syskon än i en stor syskonskara. Det är dock tydligt, att medan
motivet i fåbarnsfamiljerna ofta har en villkorlig prägel, är det i regel
av mer kategorisk natur i mångbarnsfamiljerna. Det är jämförelsevis vanligt,
att en mor i en fåbarnsfamilj motiverar aborten med en önskan att
sprida förlossningarna och förklarar sig gärna vilja lia flera barn längre
fram. I mångbarnsfamiljerna däremot inträffar, att man säger sig icke
under några omständigheter vilja ha flera barn med hänvisning till den
redan förut orimliga arbetsbördan. Abortmotivet har i dessa fall ett inslag
av medicinsk karaktär och stundom vore en legal abort på socialmedicinsk
indikation möjlig.

Härefter upplyser utredningen, att ett mycket stort antal patienter, framför
allt bland de gifta, åberopar sjukdom som skäl för abortönskan. Det är
emellertid tydligt, att sjukdomen ofta är av endast relativ betydelse. Det är
då mindre fråga örn påtagliga organiska sjukdomar än örn asteniska tillstånd
av olika slag, klenhet, nervositet, trötthet etc. Dessa motiv ha främst

Kungl. Majus proposition nr 369.

karaktären av bidragande faktorer, i det de medföra en avtrubbning av
viljan och förmågan att bemästra de svårigheter av ekonomisk och psykologisk
natur, som havandeskapet medför. Kvinnor som förut fått barn åberopa
icke sällan rädsla för förlossningen. Mera sällan förekommer detta
bland förstföderskor. Endast undantagsvis synes emellertid rädslan vara det
huvudsakliga abortskälet. När så är fallet, är orsaken i regel mycket svåra
tidigare förlossningar.

Beträffande slutligen de euge niska motiven finner utredningen, att dessa
sällan återkomma i motivskildringarna. I viss utsträckning äro klientelets
motiv därvid rationellt grundade. Å andra sidan förekommer det, att patienterna
äro rädda för att icke ärftliga sjukdomar såsom tuberkulos eller kräfta
skola gå i arv eller att alkoholism skall återverka på barnen.

Befolkningsutredningen övergår härefter till en granskning av abortklientelets
objektiva miljöförhållanden. En sådan granskning
gör det möjligt att konstatera, huruvida klientelets subjektiva uppfattning
av situationen motsvaras av den konkreta verkligheten eller örn en
verklighetsförfalskning i vissa avseenden förekommer.

Civilståndet är den demografiska faktor, som oftast gjorts till föremål för
undersökning bland abortklientelet. I Sverige under senare år verkställda
undersökningar av detta slag ha samtliga givit vid handen, att gifta och
ogifta kvinnor i ungefär lika grad äro representerade i abortklientelet. De
absoluta talen äro emellertid av mindre intresse för bedömandet av abortfrekvensen
inom olika civilstånd. För att klargöra i vilken utsträckning en
graviditet slutar med abort hos gifta respektive ogifta kvinnor har man därför
vid en undersökning i Stockholm satt abortfallen i relation till antalet
barnaföderskor inom de olika civilståndsgrupperna. Man finner då, att
denna relativa abortfrekvens är avsevärt högre bland ogifta än bland gifta
kvinnor i Stockholm. I genomsnitt är den fyra till fem gånger högre bland
ogifta än bland gifta; i vissa åldersgrupper avsevärt högre. Vid denna jämförelse
äro emellertid endast medtagna från sjukhus kända abortfall. Då det,
vilket abortkommittén i sitt betänkande framhåller, är sannolikt att ogifta
kvinnor i mindre utsträckning än gifta söka vård på sjukhus för abort,
måste man antaga, att aborterna äro ännu vanligare bland ogifta än vad
som framgår av nyssnämnda undersökning. Abortkommittén uppskattar för
sin del proportionen gifta—ogifta i abortklientelet till ungefär 1 på 10, vilken
uppskattning förefaller att vara rimlig. Vid andra under senare tid
verkställda undersökningar ha i huvudsak likartade resultat framkommit
beträffande klientelets civilståndsfördelning. Bland de ogifta kvinnorna är
abortfrekvensen numera på vissa håll så stor, att det enligt utredningen är
vanligare att havandeskapet avbrytes än att det fullföljes. Tidigare har
nämnts, att de ogiftas förbindelser i flertalet fall äro av jämförelsevis stadig
natur. I en undersökning från Stockholm hade cirka 70 % av de ogifta varit

Kungl. Maj:ts proposition nr 369.

bekanta med partnern över ett år. Utredningen finner anmärkningsvärt, att
trots långvarigheten av förbindelsen ett legaliserande av densamma under
den närmaste framtiden ofta ej alls är aktuellt.

Åldersfördelningen hos abortklientelet varierar i olika material. En undersökning
från Stockholm synes utvisa, att abortfrekvensen bland gifta stiger
jämnt med tilltagande ålder. Beträffande ogifta ger undersökningen med viss
reservation vid handen, att frekvensen skulle vara betydligt lägre bland kvinnor
under 20 år än bland kvinnor mellan 20 och 30 år för att åter sjunka
något bland kvinnor över 30 år.

Befolkningsutredningen framhåller, att det för en fullständig socialpsykologisk
undersökning av abortsituationen skulle vara av stor betydelse att
äga en grundlig kännedom örn klientelets uppväxtmiljö och sociala kontakter
under åren före aborten. Tyvärr har man för närvarande mycket
liten kännedom därom. Uppgifterna i en undersökning från Stockholm synas
antyda, att klientelet i tämligen stor utsträckning skulle komma från
barnrika familjer. Det visade sig vidare, att flertalet hade haft eget förvärvsarbete
och börjat försörja sig själva i medeltal mellan 15 och 16 års
ålder, och inte mindre än 22 %, innan de ännu fyllt 15 år. De hade likaledes
lämnat hemmet jämförelsevis tidigt, i medeltal vid ungefär 17 års ålder, och
22 % redan innan de fyllt 15 år. Det är svårt att säga, örn dessa uppgifter
innebära, att klientelet kommit ovanligt tidigt ut i förvärvslivet och fått reda
sig på egen hand, då det icke finnes något jämförelsematerial. Dock är det
möjligt, att siffrorna uttrycka en allmän tendens hos de sociala grupper,
ur vilka klientelet i ifrågavarande undersökning rekryterades.

Klientelet i nyssnämnda undersökning bestod i anmärkningsvärt stor utsträckning
av kvinnor, födda utom Stockholm och sedan inflyttade, de flesta
för ett till fem år sedan. Detta visar, att risken för abort torde vara avgjort
högre bland inflyttade kvinnor än bland kvinnor födda i Stockholm. Det
finns all anledning att antaga, att detta förhållande även gäller abortklientelet
i andra större städer. Orsakerna härtill torde vara att söka dels i
landsortsklientelets relativt sämre kännedom örn tillförlitliga antikonceptionella
metoder, dels i den uppluckring av de sociala kontakterna, som miljöförändringen
medför. Landsortsklientelet är med andra ord i olika avseenden
sämre rustat än de infödda stadsborna att möta de speciella frestelser
och svårigheter av sexuell natur, som möta i staden.

Yrkesuppgifterna ge i olika undersökningar en ganska växlande bild av
aborternas fördelning på olika yrkesgrupper. I de flesta sammanställningar
dominera bland de ogifta kvinnorna hembiträden och bland de gifta arbetarhustrur.
Sådana sammanställningar ge emellertid inga upplysningar örn den
relativa förekomsten av aborter inom olika yrkeskategorier. På grundval av
in undersökning från Stockholm har för dess vidkommande företagits beräkningar
härav. Dessa ge först och främst vid handen, att abortfrekvensen
är avsevärt högre bland yrkesutövare än bland hemmakvinnor. Bland yrkes -

Kungl. Maj:ts proposition nr 369.

utövarna ha restaurangpersonal och hårfrisörskor den högsta abortfrekvensen,
enligt vad det förefaller närmast följda av affärsbiträden. Hembiträden
och fabriksarbeterskor visa en abortfrekvens, som endast föga avviker från
genomsnittet. Lägst är i den citerade undersökningen abortfrekvensen bland
kontorister och vissa fria yrkesutövare. Anledning finns emellertid att antaga,
att sistnämnda båda yrkeskategorier varit underrepresenterade. —
Huruvida abortklientelets yrkestördelning är densamma i Stockholm och i
andra delar av landet är icke möjligt att säga.

Befoikningsutredningen finner spörsmålet örn abortklientelets försörjnings
förhållanden icke tillräckligt utrett för att tillåta bestämda slutsatser.
En undersökning från Stockholm ger dock vid handen, att abortklientelet
har en genomsnittligt lägre inkomst än motsvarande yrkesgrupper i den tillgängliga
statistiken, överrepresentationen av sämre situerade framträder
särskilt bland de gifta kvinnorna, ett förhållande som överensstämmer med
det ekonomiska motivets relativt större betydelse för dessa. Samma undersökning
■— den avser slutet av lågkonjunkturen under 1930-talet — ger även
ett starkt intryck av abortklientelets osäkerhet i försörjningen. Sålunda
hade klientelet i mycket stor utsträckning åren före aborten bytt yrken och
platser. Många hade dessutom varit arbetslösa. Omkring 20 % av de kvinnliga
yrkesutövarna saknade sysselsättning, när aborten företogs, och detsamma
gällde kontrahenterna. Ett mycket stort antal hade dessutom varit
arbetslösa längre eller kortare tid dessförinnan, en del ej mindre än två år.
Sammanlagt hade omkring 40 % av männen tidvis varit arbetslösa under de
sist förflutna två åren.

Bostadsfrågan spelar i diskussionen kring abortproblemen en stor roll.
Det ligger nära till hands att särskilt trångboddhet skall hos de gifta kvinnorna
med barn väsentligt öka oviljan att taga emot ännu ett barn. En
annan aspekt har bostadsfrågan för ogifta, som ofta i avsaknad av egen
lägenhet bo hemma hos familjen. Det är givet att för dem möjligheten att
ta emot ett barn, behålla det och uppfostra det i hög grad måste bero på
familjens utrymme i bostaden. Olika undersökningar bekräfta, att det förefinnes
faktisk trångboddhet bland klientelet. Enligt en undersökning från
Stockholm är däremot icke hyresnivån särskilt låg, vilket skulle betyda, att
bostädernas kvalitet knappast ligger i underkant. På grund av klientelets
jämförelsevis låga inkomster skulle detta emellertid å andra sidan innebära,
att en oproportionerligt stor del av inkomsten går till hyran.

Vad slutligen angår abortklientelets barnantal utvisa företagna undersökningar,
att aborten är vanlig bland ogifta förstföderskor i Sverige, vilket
av befoikningsutredningen betecknas såsom ganska naturligt, då det för
ogifta kvinnor är det första barnet, som åstadkommer den radikala omvälvningen
i levnadsomständigheterna. Barnantalet i de gifta abortpatienternas
familjer visar sig icke vara lägre än genomsnittet.

Kungl. Majlis proposition nr lid!).

Härefter söker befolkningsutredningen utröna barnafaderns och
föräldrarnas betydelse som ab o r t f a k t o r er.

Utredningen påpekar, att den situation i vilken barnafadern befinner sig
direkt påverkar kvinnans läge. Motivet för havandeskapets avbrytande hämtar
ofta sin levande kraft ur hans svårigheter. För gifta kvinnor är mannens
inkomst den viktigaste försörjningsfaktorn och hans åsikt örn möjligheten
att försörja ytterligare ett barn blir därför ofta avgörande. För ogifta
kvinnor är det särskilt svårigheten för mannen att ingå äktenskap på grund
av låga inkomster eller osäkra arbetsförhållanden, som betingar aborten.
Jämförelsevis stor betydelse har även kvinnans hänsyn till mannens framtid.
Det är tydligt att ju lösare förbindelsen är, desto större risk föreligger för
att en frestelse till abort skall inställa sig hos kvinnan. Vid en lös förbindelse
har ej heller mannen något intresse av att låta havandeskapet fortsätta.
Tvärtom torde han i regel hysa en stark önskan att det skall avbrytas,
då han icke vill bli bunden på ett sätt, som vid förbindelsens ingående ingalunda
var avsett. Enligt verkställda undersökningar äro vanligen båda pär
terna fullt ense örn att abort är önskvärd. Fall äro emellertid ej alldeles
ovanliga, där mannen, gift eller ogift, är djupt upprörd över kvinnans abortönskan,
ängslig över konsekvenserna och benägen att hjälpa henne på allt
sätt. I andra fall åter är det tydligt att mannens aktivitet närmast driver
fram aborten. 1 ett mycket stort antal fall .slutligen synes mannen närmast
inlaga en passiv ståndpunkt.

Hemmens förnämsta roll som abortpåverkande faktor visar sig i dotterns
föreställning örn föräldrarnas reaktion på hennes graviditet. Utan tvivel är
detta i ett icke obetydligt antal fall en avgörande abortfaktor. Ett starkare
förtroende och ökad tolerans beträffande sexuallivet mellan barn och föräldrar
så att dottern även i denna svåra situation vågar vända sig till föräldrarna
med förtroende och hopp örn h jälp skulle därför verka abortförebyggande.

Befolkningsutredningen inleder sin redogörelse beträffande a b o r töre
r n a med att konstatera, att kunskapen örn i vilken utsträckning abortingreppet
utföres av kvinnan själv, av en tillfällig hjälpare eller av en vrkesabortör
är mycket begränsad. De flesta undersökningar av detta problem
stödja sig på patienternas egna uppgifter. Dessa ge vid handen att, ehuru
ett stort antal skall lia vänt sig lill yrkesabortörer, många fått hjälp
av amatörer såsom mannen eller fästmannen, modern, annan anhörig
edler bekant och likaledes många framkallat abort pä sig själva.
Emellertid kan man på intet sätt lita på patienternas egna uppgifter.
Helt naturligt äro de av tacksamhetskänslor eller andra skill angelägna att
dölja det rätta förhållandet, örn de behandlats av en yrkesabortör. Möjligen
tro de sig även kunna viicka mera medlidande, om de säga sig lia företagit
aborten själva. Det är därför troligt att i patienternas egna uppgifter de

Hihnng till riksdagens protokoll I9i.r>. 1 saini. Xr .7(il). 2

Kungl. Meijen proposition nr 369.

fall som fått hjälp av yrkesabortörer äro starkt underrepresenterade. medan
å andra sidan oproportionerligt många aborter uppgivas ha utförts av amatörer
eller av kvinnorna själva. Många erfarna läkare anse, att yrkesabortören
till övervägande del bär skulden til! aborterna. Troligen är det emellertid
åtminstone utanför de största städerna ej helt ovanligt att kvinnan
själv eller amatörer utföra ingreppet.

Aven örn yrkesabortörernas antal icke är närmare känt finner utredningen,
att de spela en viktig och i storstäderna måhända avgörande roll.
Det är därför enligt utredningen av intresse att söka lära känna graden av
kunnighet, omdöme och ansvarskänsla hos dessa människor. I dagspressen
återkomma så ofta skildringar av imbecilla, debila och asociala element med
synnerligen skiftande föregående yrken och levnadslopp, som slagit sig på
fosterfördrivning som yrke eller biinkomst, att man skapat sig en föreställning
av alla yrkesabortörer som tillhörande denna typ. En sammanställning
av uppgifter beträffande de 69 män och 51 kvinnor, vilka under åren 1940
—42 dömts för fosterfördrivning å annan person eller för delaktighet däri,
ger en delvis korrigerad bild, varvid dock är att märka att materialet är väl
litet för att tillåta allmänna slutsatser. Yrkesfördelningen beträffande dessa
personer visar en tämligen jänni spridning på olika grupper. Huvudintrycket
är att de flesta varit relativt fast yrkesverksamma, enstaka rentav framstående
inom sitt område. Å andra sidan framträda tydliga asociala drag hos
denna grupp människor, över hälften av männen och ungefär en femtedel
av kvinnorna hade tidigare varit straffade eller villkorligt dömda, undergått
tvångsuppfostran eller varnats för lösdriveri. Den föregående brottsligheten
bjuder en brokig bild av olika brott (stöld, bedrägeri, förfalskning, koppleri,
lönnbränning, fylleri etc.). Många av abortörerna hade varit föremål för laga
åtgärd fem, sex och upp til! åtta gånger. Av 34 män dömda 1942 hade 4 tidigare
straffats för fosterfördrivning, av 19 kvinnor 3. Bland de övriga männen
skola 7 ha utövat fosterfördrivning vanemässigt och detsamma gäller
åtskilliga kvinnor. I tio täll hade deras handling orsakat döden, för några
mer än en gång. Ett par av dem hade likväl ej avhållit sig från att återupptaga
sin verksamhet, i ett läll omedelbart efter frigivningen.

Den bild man genom anförda uppgifter får av yrkesabortörerna — fortsätter
befolkningsutredningen — blir ännu mörkare, örn den kompletteras
med en av med. lic. W. Svedelius år 1941 gjord sammanställning av 19
rättspsvkiatriskt undersökta abortörer och granskning av akterna över ytterligare
44 dömda abortörer. Ett stort antal bland dessa voro sinnessjuka,
intellektuellt efterblivna eller psykopater. Åtskilliga hade tidigare varit straffade
för egendomsbrott, kriminell sprithantering eller föregående fosterfördrivningar.
Flera missbrukade sprit eller narkotika, voro sexuellt abnorma,
hypersexuella eller asexuella. I vissa fall förekomma rent otroliga förhållanden,
djupt socialt och psykologiskt förfall, framskridande ålderdomssvaghet
m. m. I materialet ingår till och med en blind. Svedelius framhåller

Kungl. Maj:ts proposition nr H09.

dock att det troligen är de mest förkomna typerna, som ertappas och i synnerhet
läkarundersökas. Psykiskt bättre kvalificerade abortörer äro således
underrepresenterade i undersökningar, som grunda sig på rättegångsprotokoll
e. d. Gemensamt för dem alla synes vara att de totalt sakna specialutbildning
av något slag för dea uppgift de åtagit sig. Deras hygieniska försiktighetsmått
äro i regel synnerligen bristfälliga och ett stort antal av dem
ha inte en aning örn de enklaste aseptiska och antiseptiska åtgärder.

Utredningen finner, att yrkesabortörernas motiv i de flesta fall är krass
vinningslystnad. Några större förmögenheter synas dock ej ha slått att
vinna på detta fält. Redan abortkommittén uppskattade det genomsnittliga
priset för en illegal abort till 40—75 kronor och erfarenheterna från utredningens
efterundersökningar visa liknande siffror. Många gånger möter
man dock både avsevärt lägre och högre summor i patienternas uppgifter.
Säkerligen finnes ett samband mellan den tämligen låga prisnivån och den
låga standarden på yrkesutövarna. Detta förklarar också delvis, varför de
så relativt ofta ha andra yrken vid sidan om aborthanteringen.

Om amatörabortörerna finnes praktiskt tagel ingen kunskap. Deras kvalitet
växlar säkerligen inom mycket vida gränser och av tillgängligt undersökningsmaterial
att döma synas de rätt ofta vara hyggliga och på visst sätt
ansvarsmedvetna men örn abortriskerna djupt okunniga människor. För
det enskilda fallet måste de därför betecknas som kanske farligare än yrkesabortörerna.

Abortsituationen.

På de under närmast föregående rubrik angivna kunskaperna om abortklientelets
förhållanden i olika avseenden ger befolkningsutredningen följande
sammanfattande analys av abortsituationen.

Då en kvinna mot sin vilja blivit gravid eller fått misstankar härom reagerar
hon nästan alltid med en skräckbetonad affekt. Ilon gripes av en mer
eller mindre väl behärskad havandeskapsskräck. Denna kan sägas vara ett
uttryck för hur kvinnan och hennes närmaste omgivning, barnafadern, föräldrarna,
kamraterna, uppfatta hennes öde att bära, föda och taga hand örn
ett barn just i hennes situation. 1 nutidens svenska samhälle, där aborten
är så vanlig, ligger tanken nära till hands att göra eller låta göra en fosterfördrivning.
Till följd av det omdömeslösa tillstånd, i vilket hon ofta befinner
sig, ser hon sällan någon annan möjlighet — aborten blir den enda
lösningen för henne och hon söker den ofta med stor energi, blind för alla
andra utvägar.

En komplicerad orsakskedja ligger bakom skräcken och de handlingar,
lill vilka den driver. Hela den sociala miljö, i vilken kvinnan befinner sig,
och den uppfostran hon fått är en av betingelserna, hennes egen konstitution
och dennas reaktion på havandeskapets biologiska omvälvning i kroppen är
en annan. Det är att märka att denna havandeskapets rent fysiologiskt betingade
psykiska depression är den icke oviktigaste faktorn. Redan havandeskapet
som sådant — och alltså även ett önskat sådant — har hos vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr iian.

kvinnor tendens att framkalla rubbningar i stämningsläget, i vissa fall rent
av svåra depressionstillstånd. Till detta kunna olika havandeskapsbesvär
såsom illamående oell kräkningar, trötthetskänslor och abnorma smakförnimmelser
på sitt sätt bidraga.

Skräcken sätter in tidigt hos de gravida kvinnorna. Oftast uppkommer
redan strax efter regleringens första uteblivande tanken på fosterfördrivning.
Enligt gjorda erfarenheter utföras de flesta illegala aborter i tredje månaden,
därnäst i andra och sedan i fjärde månaden. I regel börja de gifta något
tidigare med sina fördrivningsförsök än de ogifta. Risken för ett abortbeslut
och följande handling är alltså störst under de första månaderna av det icke
önskade havandeskapet. Det är under denna lid, som skräcken behärskar dem
och de reagera på ett abnormt sätt. l)e bli upprörda eller deprimerade, otillgängliga
för förnuftsskäl samt bita sig fast vid en enda utväg ur svårigheterna.
Några bli rent hysteriska och storgråtande; andra åter äro på ytan
kalla och behärskade men i själva verket djupt förtvivlade. Just denna sistnämnda
typ kan befaras gripa till förtvivlade utvägar, ibland självmord.

Kommer den abortsökande kvinnan väl över de första månaderna brukar
hon återvinna sin balans. Hon blir åter tillgänglig för skäl och ser och erkänner
andra möjligheter än aborten. 1 viss mån vaknar hennes ansvarskänsla
för barnet. Hon får nied andra ord en känsla, som mycket sällan
finnes hos abortsökande kvinnor på ett tidigare stadium, den att vara blivande
moder.

När en kvinna rakat in i det förstadium till abortsituationen, som här
kallats havandeskapsskräck. beror inriktningen av hennes försök att komma
ur det svåra läget i hög grad på den miljö, i vilken hon befinner sig. Det
finnes vissa miljöförhållanden, som direkt underlätta valet av aborten som
utväg. Särskilt i de större städerna och för förvärvsarbetande kvinnor är det
numera bekant, att fosterfördrivning förekommer i mycket stor omfattning
och att det finnes personer sorn mot betalning företaga abort eller att man
i nödfall kan göra det själv. Det är visserligen i regel också bekant att sådant
är förbjudet, men samtidigt vet man att risken för upptäckt är synnerligen
obetydlig. På landsbygden är sannolikt kunskapen örn möjligheten att
erhålla fosterfördrivning något mindre utbredd, men örn vederbörande i den
kritiska situationen kanske icke själv är medveten örn möjligheterna att avbryta
havandeskapet, finnas ofta i hennes omgivning personer, som känna
tili det, väcka tanken på abort hos henne och måhända även hjälpa henne
att få aborten till stånd.

Denna relativa lätthet att få till stånd fosterfördrivning måste medföra att
de starka dynamiska krafter, vilka i abortsituationen verka som abortstimuli,
snabbt kunna omsättas i handling. Härtill kommer den bristande
kunskapen örn de med aborterna förenade riskerna.

Den praktiska isolering, i vilken kvinnan ofta befinner sig i abortsituationen,
har även stor betydelse för hennes beslut. Även örn aktiv befordran av
abortbeslutet mera sällan förekommer från mannens sida, är det däremot
synnerligen vanligt att han ger sitt tysta passiva medgivande och att abortmotverkande
impulser från honom helt utebli. Detta beror i sin tur på att
han i stor utsträckning är påverkad av samma socialpsykologiska inflytande
som kvinnan. Kvinnans motståndskraft mot aborten minskas ytterligare
genom detta mannens ställningstagande. Samma följd har föräldrahemmets
enligt patientens uppfattning moraliserande inställning.

Till kvinnans isolering bidrar även det förhållandet, att hon i regel icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 36‘J.

har någon att vända sig till för att få hjälp i sin nödställda belägenhet. Hennes
okunnighet om och kanske framför allt bristande vana vid samhällets
socialpolitiska maskineri gör det i regel omöjligt för henne att på egen hand
upptäcka de hjälpmöjligheter, som samhället kan erbjuda. De flesta kvinnor
äro således i den kritiska abortsituationen i praktiken helt och hållet hänvisade
åt sig själva. Varken deli gängse miljön eller samhället lämnar henne
något stöd, som verksamt kan neutralisera abortimpulserna.

Det kan vara skäl att till slut framhålla, att det säkerligen är felaktigt att
tala om en moralisk attitydförskjutning, en »abortmentalitet», som förklaring
till den oerhörda utbredningen av de illegala aborterna. Det faktum att
sannolikt mer än hälften av de ogifta kvinnorna i storstaden välja aborten
som utväg ur de svårigheter ett iråkat, icke önskat havandeskap medfört ger
ej rätt att döma dem som omoraliska. De flesta av de kvinnor, som abortera
illegalt, äro säkerligen tämligen lika den genomsnittlige medborgaren i samhället.
Men socialpsykologiskt sett kan ingen människa vara oberoende av
de sedvänjor, som förekomma i samhället. I den sociala gruppen utbildas
alltid vissa bestämda beteendemönster, som gruppens medlemmar följa.
Även örn ett sådant beteende som abortframkallningen kan synas från högre
etisk synpunkt olämpligt, från medicinsk synpunkt skadligt och från befolkningspolitisk
synpunkt olyckligt, ha dessa synpunkter ingen relevans för
den enskilda individen, vilken som medlem av sin grupp följer givna beteendemönster.
Själva abortsedvänjan medför därigenom i och för sig stora
risker för en ytterligare stegring av abortfrekvensen i och med att den meningen
blir allt mera känd och allmän att man »brukar» företa abort om
man blir gravid mot sin vilja.

Sammanfattningsvis understryker utredningen, att den isolering med sina
problem, i vilken den abortsökande kvinnan ofta befinner sig, skapar en
.situation, där abortönskan drives fram till realisering. Samhällets första och
mest angelägna uppgift i det abortprofylaktiska arbetet måste därför vara
att söka bryta denna isolering och åstadkomma kontakt med den abortsökande
kvinnan för att få tillfälle att ge henne den hjälp och vägledning hon
i så hög grad behöver.

Samhällets åtgärder i abortförebyggande sylte.

Befolkningsutredningen företager härefter en granskning av de sociala
lijälpåtgärder, som direkt kunna åberopas för att förmå en kvinna i
abortsituation alt avstå från aborten. Sådana åtgärder äro de som äro ägnade
att avlasta det ekonomiska trycket på den blivande modern under
havandeskapstiden och kring förlossningen, ge benne rätt att återupptaga
sitt arbete efter förlossningen, möjliggöra en god bostad till rimlig hyra, bereda
ekonomisk hjälp lill barnets omvårdnad och uppfostran samt tillfälle
till omhändertagande av barnet under moderns arbetstid. Vid granskningen
fästes särskild vikt vid abortklientelets kännedom örn åtgärderna i fråga och
den abortprofylaktiska effekt de kunna länkas utöva.

Granskningsresultaten beträffande de särskilda hjälpformerna återgivas å

Kunni. Majus proposition nr lid''.).

sid. 102—111 i betänkandet, till vilken framställning här torde få hänvisas.
Utredningen sammanfattar resultaten sålunda.

Trots mångfalden former täcka de tillgängliga hjälpmöjligheterna ej alla
de .skiftande hjälpbehov, som de företagna undersökningarna visat vara
vanliga bland abortklientelet. Framför allt täcka de ej tillfälliga men kanske
pockande krav under den kritiska perioden, vilka enligt gjorda erfarenheter
kunna vara avgörande för kvinnans stämningsläge.

Kunskap om de sociala hjälpåtgärderna hos abortklientelet är förutsättningen
för att någon effekt i abortförebyggande mening överhuvud taget
skall erhållas. Denna kunskap måste finnas till redan under den tidiga period
av havandeskapet, då risken för abort är störst. Undersökningarna visa, att
de abortsökande kvinnorna i regel lia inga eller ofullständiga kunskaper örn
tillgängliga hjälpmöjligheter. Omföderskor ha i regel något bättre kunskaper
än förstföderskorna, då de tidigare vid besök hos läkare, barnmorska,
distriktssköterska eller mödravårdsstation vanligen erhållit några upplysningar.
En ingående hjälp med råd, ansökan och tillstyrkan har det emellertid
mycket sällan varit fråga örn. Från samhällets sida för övrigt har hittills
mycket litet gjorts för att sprida kännedom örn existerande hjälpformer.

I den mån de abortsökande kvinnorna lia elier erhålla sådan kännedom
är det påfallande hur lågt de enligt de företagna undersökningarna värdera
samhällets hjälp, som de anse alltför otillräcklig i deras situation.

En annan viktig erfarenhet vid granskningen av kvinnornas värdering av
samhällshjälpen är, att svårigheterna i en abortsituation äro nästan alltid
av komplicerad natur och låta sig ej avhjälpas med en enda hjälpform.
Tvärtom måste hjälpinsatsen i varje enskilt fall avpassas just efter fallets
egenart. Det är inte alltid hjälpens storlek, som avgör dess effektivitet; vad
som lika ofta är avgörande är hur, på vilka punkter och vid vilken tidpunkt
hjälpen gives.

Till frågan om hur stor den ekonomiska hjälpen i en abortsituation bör
vara för att effektivt kunna stämma örn kvinnan och förmå henne att hälsa
sitt barn med glädje eller åtminstone acceptera det utan grämelse kan följande
sägas. Kvinnorna själva torde i regel ur ekonomisk synpunkt frukta
barnet därför att det kan draga med sig en standardsänkning för dem själva,
deras familj och deras tidigare barn. De oroa sig för att tvingas sjunka ned
på den sociala skalan, få lämna sin invanda miljö, sina vanliga umgängeskamrater
och vanor, f abortsituationen kläda de denna fruktan i många
skiftande dräkter och därtill lägges med stark affekt rädslan för omgivningens
dom, betingad antingen av moraliska fördomar eller av ett slags förakt
för den, som ej kunnat »taga vara på sig bättre». Det kvinnan i själva
abortsituationen kräver är alltså full kompensation för alla de ökade utgifter
barnet drar med sig vid födelsen och under hela uppväxttiden. Storleken
av denna kompensation växlar med den standard kvinnan är van vid.
Helst ville hon liven ha ersättning för ökat arbete, minskad ledighet och påfrestningar
å krafterna. När barnet väl är fött visar det sig att hon blir glad
och många gånger nöjd med avsevärt mindre hjälp och härvid hjälper
henne rena modersglädjen över många besvikelser.

Befolkningsulredningen framhåller vidare, att till samhällets hjälpmedel
vid bekämpandet av de illegala aborterna hör en väl planlagd och genom -

Kungl. Metias proposition nr 369.

lord sexual upplysning, som är ägnad dels att minska antalet icke
önskade havandeskap, dels att sprida kännedom örn de med framkallad
abort förenade riskerna. Utredningen erinrar örn befolkningskommissionens
behandling av ämnet i kommissionens betänkande i sexualf rågan (SOU
1936: 59j. Därvid skilde befolkningskommissionen mellan sexualundervisning
i skolorna, allmän upplysningsverksamhet för vuxna samt individuell
rådgivningsverksamhet för vuxna i fråga örn födelsekontrollens teknik.

Beträffande sexualupplysningsfrågans läge vid tiden för betänkandets avlämnande
anför befolkningsutredningen i huvudsak följande.

I vilken utsträckning undervisning i sexualfrågor införts i skolorna undandrar
sig ett säkert bedömande. I ett mycket stort antal allmänna läroverk,
kommunala och enskilda mellanskolor samt flickskolor synes sådan undervisning
förekomma. Utöver den i ämnet biologi meddelade undervisningen
meddelas från och med läsåret 1936—37 särskild undervisning i form av
föreläsningar åt eleverna i gymnasiets högsta ring vid ett flertal allmänna
läroverk. 1 folkskolor och fortsättningsskolor har —- enligt kungörelse den
10 april 1942 — från och med läsåret 1942—43 införts sexualundervisning,
tills vidare dock icke obligatoriskt. Sedan år 1936 lia av skolöverstyrelsen
eller genom lokala initiativ fortbildningskurser varit anordnade för lärare,
som skola meddela undervisning i sexualfrågor.

Befolkningskommissionen ansåg det icke nödvändigt att för den allmänna
sexualupplysningen för vuxna skapa någon särskild organisation, då den
med fördel borde kunna omhändertagas av folkbildningsväsendet, till vars
förfogande ett särskilt anslag för denna verksamhet borde ställas. Något
sådant anslag har emellertid icke beviljats och folkbildningsorganisationernas
insatser på detta område torde ha blivit av tämligen begränsad omfattning.

Individuell rådgivning beträffande födelsekontrollens teknik meddelas dels
vid kommunala polikliniker och rådgivningsbyråer i vissa större städer och
dels på eget initiativ av en del läkare vid deras privata mottagningar, vid
polikliniker för kvinnosjukdomar och vid mödravårdscentralerna. Verksamheten
vid förstnämnda kliniker och byråer har icke fått någon större omfattning.
Riksförbundet för sexuell upplysning bedriver inom sitt område —
utom föreläsningsverksamhet — en omfattande enskild rådgivning.

V. Befolkningsutredningens förslag och rekommendationer,
(ekonomiska oell sociala hjälpåtgärder.

lief alkin ny sut redningen.

Av de företagna undersökningarna rörande abortklientelets yttre situation
och reaktionssätt på denna finner befolkningsutredningen klart framgå, att
de illegala aborterna till övervägande grad äro ekonomiskt och socialt indicerade.
Utredningen har visserligen — såsom framgår av framställningen
om ahortproblemets rättsliga aspekter å sid. 117—125 i betänkandet —

av -

Kumjl. Muj:ts proposition nr 360.

visat tanken att samhället skulle medge rätt till abortframkallning på ekonomiska
och sociala indikationer. Denna inställning kan emellertid enligt utredningens
uppfattning endast förenas med i handling ådagalagd vilja att avlägsna
dessa indikationer. Det sociala reformarbete till hjälp åt mödrar och
barn, som under senare år genomförts i vårt land, har tydligen icke varit tillräckligt
för att förebygga uppkomsten av en abortönskan hos ett mycket stort
antal kvinnor varje år.

Utredningen har frågat sig, vilka krav en kvinna, som väntar ett barn,
kan uppställa i fråga örn ekonomisk och social trygghet. En inventering
härav med hjälp av företagna undersökningar bland abortklientelet ger följande
resultat, vilket framför allt tar sikte på de ogifta mödrarnas situation
men även i tillämpliga delar gäller de gifta. Har kvinnan förvärvsarbete,
önskar hon en garanterad rätt att återupptaga sitt arbete efter barnsbörden.
Framför allt en ogift mor önskar många gånger ett annat arbete eller en
särskild tillflyktsort under tiden fram till förlossningen och i vissa fall även
under en tid därefter. Hon önskar få tryggad sin ekonomiska existens under
den tid kring förlossningen, då hon icke kan arbeta. Hon skulle vilja skaffa
sitt barn och sig själv en dräglig bostad till en överkomlig hyra, och hon
önskar att barnet blir omhändertaget och får god omvårdnad under hennes
arbetstid.

Kvinnans rätt att efter barnsbörd återupptaga tidigare
arbete behandlas i särskild proposition denna dag.

Beträffande arbetsförmedling för s. k. obemärkta anför utredningen
i huvudsak följande.

Många ogifta blivande mödrar önska under havandeskapet byta uppehållsort
och anställning för att undgå den besvärande uppmärksamhet och
dömande kritik, som de känna sig vara föremål för i sin vanliga miljö. Det
är givetvis en angelägenhet av största vikt att få den allmänna opinionens
inställning på denna punkt förändrad. Detta är emellertid ett arbete på
lång sikt. Vad som omedelbart erfordras är att tillrättalägga de förhållanden,
under vilka anställnings- och vistelseortsoinbytet för närvarande sker.

För att förhindra att denna arbetskraft obehörigt utnyttjas och att s. k.
obemärkta genom sin annonsering efter platser råka i händerna på yrkesabortörer
bör platsanskaffningen för blivande mödrar handhas av den
offentliga arbetsförmedlingen. Statens arbetsmarknadskommission har sedan
hösten 1944 gått in för att vid arbetsförmedlingarnas huvudkontor anställa
särskilda assistenter med uppgift att förmedla platsanskaffning åt partiellt
arbetsföra och andra på öppna arbetsmarknaden svårplacerade arbetssökande.
Därvid har även uppmärksammats den förmedlingshjälp dessa
assistenter böra bereda de blivande mödrarna.

Utredningen räknar med att genom denna förmedlingsverksamhet en avsevärd
förbättring av situationen för de blivande mödrarna som arbetssökande
skall åstadkommas.

Som en speciellt viktig del av förmedlingsverksamheten för de blivande
mödrarna ser utredningen kontrollen över de arbetsgivare, hos vilka de er -

Kungl. Maj:ts proposition nr .109.

hålla anställning. Det skulle måhända vara lämpligt och möjligt att, eveniuellt
i samarbete med andra sociala institutioner, exempelvis barnavårdsnämnderna,
upprätta ett socialt register över sådana arbetsgivare, sorn visat
sig intresserade av att taga emot denna arbetskraft och vid undersökning
befunnits lämpade för detta.

Genom de verkställda undersökningarna rörande de abortsökande kvinnornas
situation har starkt påvisats behovet av att frågan örn ersättning
åt förvärvsarbetande kvinnor för inkomstbortfall
under ledighet för havandeskap och barnsbörd upplages
till behandling. Det har därvid konstaterats, att den lagligen garanterade
rättigheten till ledighet från förvärvsarbete under viss tid kring förlossningen
ofta av kvinnorna själva betraktas som meningslös, då don icke är
förbunden nied någon form av ekonomisk hjälp.

Med ledning av införskaffade uppgifter har utredningen ansett sig kunna
konstatera, att flertalet kvinnliga arbetstagare icke åtnjuter någon ersättning
från arbetsgivarna för förlorad arbetsförtjänst vid ledighet för barnsbörd. Ej
heller torde man kunna räkna med någon ändring i delta förhållande eller
pålägga arbetsgivarna några skyldigheter i detta avseende. Frågans lösning
blir härigenom beroende av statliga åtgärder.

Täckning av den förlorade arbetsförtjänsten skulle kumla tänkas ske genom
en form av försäkring, kallad moderskapsförsäkring. Denna, som för att uppnå
verklig effektivitet, torde behöva göras obligatorisk, kan organiseras antingen
som en självständig försäkringsform eller i anknytning till sjukförsäkringen,
alternativt arbetslöshetsförsäkringen. Frågan behandlas av socialvårdskommittén
i samråd med befolkningsutredningen.

Itefolkningsu tred ningen framhåller härefter, att det i många fall händer att
en ogift moder under tiden närmast kring förlossningen så helt saknar möjlighet
att ekonomiskt klara sig själv och bereda barnet en tillfredsställande omvårdnad,
att lion är i utomordentligt stort behov av tillfällig sluten vård på ett
därför särskilt avsett hem, lii ö d r a h e m. Såväl nödvändigheten att här träda
emellan med den hjälp en tids vistelse på ett sådant hem innebär som önskvärdheten
att modern ges tillfälle att verkligen ägna sig åt barnets vård under
dess späda och mest ömtåliga ålder talar för att upprättandet av sådana hem
måste anses vara en angelägen samhällsuppgift. Ur abortprofylaktiska synpunkter
ter detta sig särskilt betydelsefullt, då de abortsökande kvinnorna många
gånger fästa stor vikt vid en försäkran om alt en lugn och säker tillflyktsort
kan erbjudas deni och deras barn efter förlossningen.

Såsom betydelsefulla åtgärder i detta sammanhang betraktar befolkningsutredningen
tillhandahållande av bostäder och daghem för ensams
t å e n d e lii ö d r a r. De krav .sådana mödrar framför allt måste ställa på sin
bostad äro billig hyra, tillfredsställande standard och närhet til! daghem, där
barnen bli omhändertagna under mödrarnas arbetstid.

Kungl. Mnj:ts proposition nr 361).

Yttranden.

Det övervägande flertalet av de hörda myndigheterna, institutionerna och organisationerna
tillstyrker eller hunnar utan erinran befolkningsutredningens
förslag och rekommendationer lill ekonomiska och sociala hjälpåtgärder til!
förmån för abortsökande kvinnor.

I eif antal yttranden uttalas emellertid tvekan beträffande åtgärdernas allmänna
värde. Sålunda hävda länsstyrelsen i Östergötlands län och förste provinsialläkaren
i länet den meningen, att abortproblemet till stor del ligger på
ett annat plan än det biologiskt-materiellt-ekonomiska, samt förklara, att de
hade svårt att tro att eif genomförande av de av befolkningsutredningen föreslagna
åtgärderna skulle i någon större omfattning minska de illegala aborternas
antal. Liknande synpunkter uttalas av länsstyrelsen i Jönköpings län. — Sveriges
läkarförbund framhåller, att en förutsättning för verklig framgång i kampen
mot de ekonomiskt betingade illegala aborterna är, att de ekonomiska
hjälpåtgärderna få en helt annan storleksordning än de som redan stå till bilds
eller föreslagits. Framför allt bör familjebildningen på allt sätt underlättas. I
detta sammanhang bör frågan örn familjebeskattningen tagas upp till omprövning.
Bortses kan ej heller från det förhållandet, att den materiella hjälpen
måste kunna individualiseras på eif sådant sätt, att den blir effektiv med hänsyn
till de särskilda omständigheterna i varje enskilt fäll och färdig att omedelbart
sättas in. — Svensk kurators förening konstaterar med beklagande, alt icke
förslag framlagts örn ekonomisk hjälp på lång sikt åt havande mildrar och
mödrar med barn.

Beträffande arbetsförmedling åt s. k. obemärkta anför statens arbetsmarknadskommission
bland annat följande.

Hera skäl tala för att denna förmediingsuupgift anförtros åi arbetsförmedlingarna.
Med sin kännedom örn arbetsmarknaden och arbetsplatserna och med
hänsyn till att de ur ekonomisk synpunkt intaga en oberoende ställning i förmedlingsarbetet
lia arbetsförmedlingarna förutsättningar att kunna tillgodose
kravet på alt dessa kvinnor icke placeras i olämpligt arbete eller hos arbetsgivare,
sorn vilja otillbörligt utnyttja deras situation.1 Förmedlingen av anställning
åt obemärkta bör, såsom befolkningsutredningen föreslår, handhavas alden
specialförmedling för partiellt arbetsföra, som är under uppbyggnad.

Befolkningsutredningen framhåller önskvärdheten av att arbetsförmedlingarna
i samarbete med sociala institutioner, exempelvis barnavårdsnämnderna, upprätta
register över sådana arbetsgivare, som visat sig intresserade av att anställa
ifrågavarande arbetskraft. Kommissionen ifrågasätter värdet av ett sådant register.
enär det av flera skäl torde bli nästan omöjligt att hålla det aktuellt.
Genom arbetsförmedlingarnas ackvisitionsverksamhet och anteckningar på blankettmaterialet
torde det vara möjligt att hålla reda på sådana arbetsgivare, som
det här är fråga örn. varför något särskilt register icke synes behövligt.

( ngdomsvårdskommittén, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund och
riksförbundet för sexuell upplysning efterlysa förslag till åtgärder för fosterhems-
och adoptivhemsförmedling.

Kungl. Majlis proposition nr 369.

Slutligen framhåller medicinalstyrelsen, att skolbarnsbespisningen måste anses
höra till de socialmedicinska åtgärder, som lia stort intresse i detta sammanhang.
Styrelsen tänker därvid närmast på de lättnader i arbetsbördan för
de s. k. utsläpade mödrarna, som en utsträckt skolbarnsbespisning skulle
medföra.

Dejxirtementscliefen.

Både ur humanitära och befolkningspolitiska synpunkter innebär den illegala
aborten ett allvarligt socialt ont. Även örn det årliga antalet illegala
aborter icke låter sig beräknas med säkerhet, synes av olika uppskattningar
att döma antalet vara synnerligen stort. Några säkra hållpunkter för att det
minskat under de senaste åren ge icke de av befolkningsutredningen förebragta
utredningarna. De åtgärder som samhället hittills vidtagit för att söka
bemästra aborlproblemet synas därför icke ha varit tillfyllest.

Intill slutet av 1920-talet lades i huvudsak straffrättsliga synpunkter på abortfrågan.
Man sökte med hot om relativt stränga straff nedbringa abortfrekvensen.
Från nämnda tidpunkt har abortfrågan blivit föremål för en mera positiv behandling.
Detta är icke så att förstå, att området för de legala aborterna i någon
mera avsevärd omfattning vidgats. Däremot har ett vidhållande av den uppfattningen,
att den provocerade aborten som regel står i strid med samhällets
intressen, kombinerats med mer eller mindre allmänt hållna förslag, att man
borde genom olika åtgärder söka förebygga att en kvinna försattes i sådant
läge, att en provocerad abort för henne framstår som enda utvägen.

Av den analys, som befolkningsutredningen ger av de abortsökande kvinnornas
psykologiska och sociala situation, framgår, att ett icke önskat havandeskap
i regel medför mycket svårlösta problem för kvinnan. Svårigheterna
äro ofta av den art att de hjälpåtgärder, sorn samhället kan erbjuda,
icke restlöst löser dem. I likhet med befolkningsutredningen drar jag härav
den slutsatsen att huvudlinjen i kampen mot aborterna är att motverka de
icke önskade havandeskapen genom att individernas ansvarskänsla starkes
och genom upplysning örn antikonceptionstekniken. Jag vill i detta sammanhang
i likhet med befolkningsutredningen framhålla, att de legala aborterna
på blandat socialmedicinska indikationer ha fått en mycket begränsad omfattning.
Det kan ifrågasättas, huruvida en förändring av nu utbildad praxis
kan ske utan ändrad lagstiftning.

Flera av de svårigheter, som resa sig för kvinnor i denna situation, främst
de personliga och känslomässiga, komma alltid att vara besvärliga att röja
ur vägen. Befolkningsutredningens analys torde emellertid ge vid handen,
att det dock är de ekonomiska faktorerna sorn dominera i det kraftspel, som
leder en kvinna att söka abort. Dessa bör det finnas möjlighet att åtminstone
till större delen bemästra. Abortfrågan rullar på det sättet upp det
sociala trygghetsproblemet i allmänhet och mödrarnas behov av trygghet
och skydd i synnerhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 369.

I likhet med befolkningsutredningen är jag av den uppfattningen att hittills
genomförda reformer på det sociala området ofta icke förmå utbalansera do
ekonomiska svårigheter, vilka i flertalet läll utgöra huvudmotivet för de abortsökande.
Förefintliga hjälpåtgärder framstå för dessa såsom kvantitativt otillräckliga.
Uppenbart är även, att flertalet sådana åtgärder icke ta sikte främst
på abortklientelet. Härtill kommer, att kunskapen om hjälpformemas existens
och innehåll visat sig vara påfallande liten bland de abortsökande.

Befolkningsutredningen behandlar i detta sammanhang de ekonomiska och
sociala hjälpåtgärder, vilkas genomförande skulle vara av särskild betydelse
ur abortprofylaktisk synpunkt. Sålunda föreslår utredningen en utvidgning av
förbudet mot arbetstagares avskedande i anledning av barnsbörd, vilket förslag
behandlas i särskild proposition denna dag. Beträffande förmedling av anställning
åt s. k. obemärkta utgår utredningen från att den specialförmedling
för partiellt arbetsföra och annan svårplacerad arbetskraft som är under uppbyggnad
inom den offentliga arbetsförmedlingen skall kunna betjäna även blivande
mödrar. Statens arbetsmarknadskommission finner en sådan anordning
lämplig. Innan erfarenheter vunnits härav torde ytterligare åtgärder på området
icke böra vidtagas. I betänkandet och i vissa yttranden behandlade
sociala och ekonomiska hjälpåtgärder i övrigt — ersättning för inkomstbortfall
under ledighet för havandeskap eller barnsbörd, utökning och differentiering
av mödrahemsverksamheten, anordnande av bostäder och daghem
för ensamstående mödrar, anordnande av skolbarnsbespisning — äro uppenbarligen
värda beaktande ur abortprofylaktisk synpunkt. Då berörda åtgärder
till en del böra behandlas i större sammanhang och till en annan del
äro föremål för utredning genom sakkunniga eller försöksverksamhet, framlägger
jag icke nu förslag i dessa ämnen.

Upplysnings- och rådgivningsverksamhet.

Befolkningsutredningen.

Utredningen finner av företagna undersökningar tydligt framgå, att det
bland de blivande mödrar, hos vilka svåra yttre förhållanden driva fram
en i många fall intensiv abortönskan, råder en påtaglig okunnighet om huru
den situation i vilken de befinna sig skulle ha kunnat förebyggas, huru
den handling de planera innebär allvarliga hälsorisker icke endast omedelbart
utan även för framtiden samt huru samhället dock kan erbjuda dem
vissa hjälpmöjligheter, vilka örn icke helt avlägsna så dock minska deras
svårigheter.

Befolkningsutredningen ser som en av de viktigaste uppgifterna i det
abortprofylaktiska upplysningsarbetet att få till stånd en allmän
sexualhygienisk upplysningsverksamhet, ägnad att
sprida sakkännedom om de sexuella frågorna, väcka ansvarskänsla och vilja

Kungl. Majus proposition nr 369.

lill ett värdigt sexualliv och skapa tolerans och vidsynthet beträffande de
problem människor ställas inför på detta område.

Offentlig sexualupplysning meddelas för närvarande huvudsakligen i två
olika former, nämligen dels som undervisning i skolorna, dels som allmän
upplysningsverksamhet, muntlig i form av föreläsningar och kurser anordnade
av folkbildningsorganisationerna och riksförbundet för sexuell upplysning,
samt skriftlig genom böcker, tidnings- och tidskriftsartiklar m. in.
Beträffande undervisningen i skolorna gäller sedan läsåret 1942—43 den av
Kungl. Maj:t den 10 april 1942 utfärdade kungörelsen örn sexualundervisning
i folk- och fortsättningsskolor. Utredningen räknar med att inom icke
alltför lång tid flertalet skolor kommer att meddela sådan undervisning.
Den allmänna upplysningsverksamheten i form av föredrag och studiekurser
borde enligt utredningen ytterligare utvidgas, örn man vill räkna med att
verkligen med denna verksamhet så småningom nå landets vuxna medborgare.
Befolkningskommissionen föreslog i sitt betänkande i sexualfrågan
(SOU 1936:59), att ett särskilt ärligt anslag på 30 000 kronor skulle ställas
till skolöverstyrelsens förfogande för anordnande inom folkbildningsorganisationerna
av upplysningsföredrag i sexualfrågor. Befolkningsutredningen
förordar, att detta förslag nu realiseras. Skolöverstyrelsen bör i samband
med anslagets beviljande givas i uppdrag att i samråd med medicinalstyrelsen
vidtaga anstalter för att i ökad utsträckning vinna läkarnas medverkan
i det utvidgade sexualhygieniska upplysningsarbetet.

Utredningen finner önskvärt, att den upplysningsverksamhet i sexualfrågor,
som för närvarande bedrives inom försvaret, göres fullständigare
och mera effektiv.

I fråga örn upplysningsverksamhetens innehåll ansluter sig befolkningsutredningen
i huvudsak till befolkningskommissionens principiella uttalande
i ämnet i kommissionens betänkande i sexualfrågan. Redogörelse härför
lämnas å s. 113 och 114 i befolkningsutredningens föreliggande betänkande,
till vilken redogörelse torde få hänvisas. A s. 150 och 151 i sistnämnda
betänkande gör utredningen vissa kompletterande uttalanden angående verksamhetens
gestaltning, vartill hänvisning jämväl torde få ske.

Utredningen upptar till särskild behandling frågan, huruvida den allmänna
sexualupplysningen skall omfatta även rådgivning beträffande förebyggande
födelsekontroll, och bemöter två huvudinvändningar mot sagda kontroll,
nämligen att varje form av födelsekontroll saknar etiskt berättigande och
att vidgad preventivupplysning medför sänkning av födelsesiffrorna. Gentemot
den första invändningen anför befolkningsutredningen, att i flertalet
äktenskap och andra fasta förbindelser födelsekontrollens användande motiveras
med hänvisning till ansvarskänslan inför familjens eller parternas
välgång. För de abortsökande kvinnorna tillkommer, att i den mån de icke
vilja avstå från könsumgänge födelsekontrollen måste anses som det verkliga
alternativet till fosterfördrivning. Som medel i kampen mot abor -

Kungl. Maj:ts proposition nr 369.

terna måste därför en rätt genomförd preventivupplysning tillerkännas den
största betydelse. Beträffande den andra invändningen framhåller utredningen,
att den utan jämförelse vanligaste preventivmetoden, coitus interruptus,
örn vilken kunskap sprides med traditionen från generation till
generation, är helt undandragen samhällets ingripande. Då emellertid metoden
enligt många sakkunnigas omdöme kan vara framför allt psykiskt
skadlig för såväl män som kvinnor, bör det enligt utredningen vara ett önskemål
att genom en rätt genomförd preventivupplysning uppnå ökad användning
av de tekniska preventivmedlen. Vidare måste man räkna med att
de vinster, som kunna göras i abortförebyggande och därmed samtidigt sterilitetsförebyggande
avseende genom en riktigt tillämpad preventivteknik,
kunna motsvara eller mera än motsvara den sänkning av födelsesiffrorna,
s°m en väl avvägd preventivupplysning möjligen kan medföra.

Utredningen framhåller, att även örn kunskapen örn preventivtekniken ännu
ar bristfällig, torde det vara obestridligt, att ren ansvarslöshet eller lojhet
eller t. o. m. den föreställningen, att man alltid kan ordna med en fosterfördrivning,
om grossess inträder, ofta medverkar till underlåtenhet att använda
preventivmedel. Detta synes enligt utredningen motivera, att upplysningsverksamheten
icke blott tar sikte på att meddela kunskaper om preventivtekniken
utan även att väcka en ansvarskännande positiv inställning
till släktlivet. Det ömsesidiga ansvar och den hänsyn kontrahenterna äro
skyldiga varandra bör starkt betonas och det bör inskärpas, att aborten
aldrig får eller kan vara den utväg, som nian i värsta fall räknar med.

Om en efter dessa linjer genomförd upplysning om preventivmedlen och
deras användning visserligen ej kan tänkas förebygga alla aborter, bör den
likväl med säkerhet kunna hindra många av deni. Man kan därför ej avstå
från kravet på att den allmänna sexualupplysningen för vuxna även skall
innefatta en effektiv preventivupplysning. Bedriven på rätt sätt kan denna
icke, såsom stundom hävdats, stå i motsättning till en positiv upplysningsverksamhet
i befolkningsfrågan och förhoppningarna örn en gynnsam framtida
befolkningsutveckling.

Utredningen behandlar i detta sammanhang även inställningen till de förnell
utomäktenskapliga förbindelserna. Enligt utredningens mening bör man
vid bedömandet av en förbindelses karaktär söka skilja mellan de fasta förbindelserna,
äktenskapen och de mer eller mindre äktenskapslika förbindelserna
vilande på en känslogrund och uppburna av en vilja till trohet och
ansvar å ena sidan, och de lösa och opersonliga könsförbindelserna å den
andra. Den allmänna sexualupplysningsverksamheten för vuxna bör söka
hålla denna grundläggande skillnad i sikte och inriktas på att hos människorna
skapa ansvarskänsla inför sexuallivet. En upplysningsverksamhet av
denna art skulle sannolikt även medföra att det konventionella trycket på de
ogifta mödrarna, vilket alltjämt i så stor utsträckning finnes kvar inom

Kungl. Muj.ts proposition nr 309.

vissa befolkningslager, kunde lättås. Detta bör vara en av det abortprofylaktiska
arbetets viktigaste uppgifter.

Befolkningsutredningen behandlar härefter frågan om särskild i nd
i v i d u e 11 rådgivning åt vuxna beträffande förebyggande
födelsekontroll.

Därvid framhåller utredningen, att företagna undersökningar utvisa väsentliga
brister i fråga örn de abortsökande kvinnornas kännedom örn och
tillämpning av pålitlig födelsekontroll. En rådgivningsverksamhet på detta
område står därför i främsta ledet bland de abortprofylaktiska åtgärderna.
Redan befolkningskommissionen upptog frågan till behandling i sitt betänkande
i sexualfrågan och föreslog där med en motivering, till vilken
utredningen hänvisar, att individuell rådgivning örn den förebyggande födelsekontrollens
teknik skulle lämnas dels på mödravårdscentralerna och
-stationerna, dels på särskilda i de större städerna upprättade sexualhygieniska
polikliniker eller byråer. Kommissionens förslag i detta stycke har
icke realiserats i annan mån än att i vissa av landets större städer på kommunalt
initiativ upprättats sexualhygieniska polikliniker. Det har emellertid
visat sig, att dessa haft ett mycket lågt besökarantal, och några av dem
lia därför nedlagts. Orsaken härtill kan knappast vara att det icke finnes
behov av rådgivning örn födelsekontroll, då riksförbundets för sexuell upplysning
rådfrågningsbvråer uppvisa mycket höga besökssiffror. Av någon
anledning synas dock de kommunala byråerna icke ha lyckats förvärva
allmänhetens förtroende. Det latenta behovet av hjälp på delta område, som
troligen är mycket stort, måste enligt utredningen tillfredsställas på andra
vägar.

Då ett genomförande av befolkningskommissionens förslag i (övrigt kan
lia större utsikter att lyckas, förordar befolkningsutredningen, att i första
liand mödravårdscentralerna och -stationerna få lill uppgift att meddela
rådgivning om förebyggande födelsekontroll till kvinnor, som därom framställa
begäran. Rådgivningen skall givetvis liksom all annan verksamhet
på centralerna och stationerna vara kostnadsfri. Dock bör kostnaden för
preventivmedlen bäras av kvinnorna själva.

För att rådgivningsverksamheten skall nå verklig effektivitet bär läkaren
på centralen eller stationen ej lia rätt att vägra en rådsökande kvinna en
begärd upplysning, ehuru han givelvis kan begagna tillfället alt meddela
henne sina synpunkter på födelsekontrollens berättigande i hennes speciella
fall. Ä andra sidan bör han direkt uppmana en besökande kvinna att tilllämpa
födelsekontroll i sådana fall, där påtagliga medicinska eller socialmedicinska
skäl tala härför. De s. k. utsläpade mödrarna utgöra det enklaste
exemplet på fall, där läkaren på detta sätt bör lia skyldighet att på
eget initiativ meddela preventivrådgivning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 369.

Utredningen tinner uppenbart, alt även män kunna vara i behov av rådgivning
örn födelsekontroll. Denna kommer i de flesta fall att avse endast
några enkla råd om kondomet och dess rätta bruk. Ur abortprofylaktisk
•synpunkt är det emellertid särskilt viktigt att för männen framhålla den
hänsyn och det ansvar som de ovillkorligen äro skyldiga att iakttaga i sina
sexuella förbindelser, då det troligen i de flesta fall beror på dem, om något
preventivmedel kommer till användning eller icke. Utredningen föreslår,
att kostnadsfri upplysning i ämnet meddelas på de manliga poliklinikerna
för könssjukdomar.

At medicinalstyrelsen bör uppdragas att löija denna verksamhet och befrämja
dess vidare utveckling. Måhända kan den ytterligare effektiviseras
och utvidgas genom att rådgivning så småningom även meddelas på tjänsteläkarmottagningarna
samt på poliklinikerna för kvinnosjukdomar. Vad sorn
i nuvarande läge emellertid kräver särskild uppmärksamhet är att läkarna
i många fall äro i behov av vägledning för att rätt kunna fylla den uppgift,
som enligt förslaget skall åvila dem. Det synes därför utredningen önskvärt
att medicinalstyrelsen utarbetar en upplysningsskrift sorn tillstädes
mödravårdscentralernas och -stationernas läkare. 1 denna bör förutom några
principiella synpunkter på födelsekontrollen en redogörelse lämnas dels för
de olika typer av preventivmedel, som för närvarande finnas att tillgå samt
deras fördelar och nackdelar, dels för tekniken vid användandet av de olika
medlen.

Befolkningsutredningen upptager i delta sammanhang frågan örn försäljning
av och prissättning å preventivmedlen. En
prisreducering är nämligen en förutsättning för att en planerad rådgivningsverksamhet
beträffande födelsekontrollens teknik skall få avsedd effekt.

Då preventivmedelshandeln reglerades år 1938, blev av då föreliggande
förslag i ämnet — däribland hänförandet av preventivmedlen till de varor,
vilkas försäljning är obligatorisk för apoteken, samt viss prisreglering beträffande
preventivmedlen — endast det förslag förverkligat, som avser tillståndsprövning
för försäljning av preventivmedel. Detta har medfört, att
det icke har funnits någon möjlighet att påverka prissättningen på preventivmedel
i den fria handeln, vare sig direkt genom särskilda föreskrifter
eller indirekt genom konkurrens från apoteken. Följden härav har blivit
att försäljningspriserna på preventivmedel äro oskäligt höga med vinstmarginaler
på upp till 400 %.

Utredningen anser sig i detta läge böra ånyo upptaga förslaget att göra
preventivmedlen till apoteksvara. Utredningen förbiser härvid icke, att under
åtskillig tid framåt distributionen genom apoteken kan komma att spela en
underordnad roll. I den mån apoteken ha möjlighet att tillhandahålla preventivmedlen
till lägre priser än sjukvårdsaffärerna och vetskapen härom
sprides bland allmänheten, torde dock denna konkurrens bliva av betydelse
för prisbildningen. Det viktigaste skälet för försäljning genom apotek är

Kungl. Maj:ts proposition nr 369.

dock ett annat. Genom den ställning av halvoffentlig inrättning som apoteken
ha i det allmänna medvetandet skulle försäljning av preventivmedel
genom apoteken sannolikt bidraga till att bryta den sociala tabuering, som
ännu drabbar preventivmedlen. Utredningen finner det vara inkonsekvent,
att samhället å ena sidan främjar upplysningen om preventivmedlens betydelse
för födelsekontrollen och för profylaxen gentemot könssjukdomarna,
men å andra sidan icke tillser, att dessa medel tillhandahållas på de ordinarie
inköpsställena för hälsovårds- och hygienartiklar, nämligen apoteken.
En dylik inkonsekvens kan icke befrämja den upplysningsverksamhet, som
är av nöden, utan kommer tvärtom att motverka den. Utredningen understryker
ävenledes befolkningskommissionens uttalande att preventivmedlens
försäljning å apoteksinrättningarna utgör ett viktigt led i det allmänna, ur
folkmoraliska, hygieniska och andra viktiga synpunkter motiverade strävandet
att bringa preventivmedelshandeln upp på ett högre plan.

Utredningen föreslår efter dessa överväganden, att skyldighet införes för
apoteksinnehavare att försälja preventivmedel. Ehuru försäljning nattetid
av vissa preventivmedel sannolikt skulle vara av värde ur profylaktisk synpunkt,
finner utredningen dock på grund av möjliga personalsvårigheter, att
sagda skyldighet tills vidare bör begränsas till ordinarie expeditionstid på
vardag.

Frågan om direkt prisreglering beträffande preventivmedlen har även behandlats
av befolkningsutredningen. Statens priskontrollnämnd, som på begäran
av utredningen undersökt frågan, konstaterar, att en reglering av
priserna icke är möjlig utan en fortlöpande effektiv kvalitetskontroll för
åstadkommande av en tillfredsställande standardkvalitet. Detta är med nuvarande
importmöjligheter och inhemska råvarutillgång ogörligt. Situationen
kommer emellertid att bli en annan, då importen framför allt från Förenta
Staterna åter kommer i gång. Då i ett sådant läge möjligheter ånyo finnas
att få en effektiv kvalitetskontroll till stånd, kan med hjälp av det i förordningen
om handel med preventivmedel inskrivna tillståndstvånget reglering
av priserna på preventivmedel företagas. Utredningen förutsätter, att statens
priskontrollnämnd i fortsättningen kommer att bevaka denna frågas vidare
utveckling, och föreslår därför i detta sammanhang ingen åtgärd.

Behandlingen av spörsmålet örn upplysningsverksamhet i
abortfrågan inleder befolkningsutredningen med ett konstaterande att
abortklientelet av de företagna undersökningarna att döma tämligen genomgående
är okunnigt om vidden och betydelsen av abortfrågan. Det råder
en påfallande enhetlig uppfattning örn abortingreppet som relativt ofarligt.
Vidare är kännedomen örn de samhälleliga åtgärderna för hjälp i olika
avseenden åt blivande mödrar mycket obetydlig. Bäst vore om en allmän
upplysningsverksamhet örn abortfrågan i hela dess vidd bomme till stånd
på sådant sätt, att den nådde majoriteten av de unga kvinnorna och nådde

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 369. 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 369.

dem så, att de finge kunskaperna härom fast införlivade i sitt medvetande
redan innan en situation eventuellt inträffar, i vilken en tanke på abort
kan uppkomma. Även i abortsituation kunna emellertid verklighetstrogna
kunskaper på dessa områden vara av utomordentlig betydelse och medverka
till att aborten icke kommer till stånd.

Utredningen finner, att den begränsade upplysningsverksamhet i abortfrågan
som för närvarande förekommer använder sig av alltför onyanserade
och skräckbetonade skildringar av de risker som äro förknippade
med aborten, framför allt den illegala, och därmed förfelar sitt syfte.

Det första villkoret för att en upplysningsverksamhet i abortfrågan skall
ge avsett resultat finner utredningen vara, att den noggrant håller sig på
verklighetens mark. Den måste alltså vara strängt vederhäftig och absolut
saklig. Riskerna få icke överdrivas. Det riktiga torde vara att betona, att
dessa framför allt äro att söka i sena komplikationer, såsom sterilitet och
kroniska underlivsbesvär men att samtidigt varje illegalt aborterande kvinna
utsätter sig för dödsrisk. En saklig och på rätt sätt meddelad upplysning
om de verkliga abortriskerna, som sammanbindes med fostran till rätt värdesättning
av hälsan och dess betydelse för ett sunt sexualliv med dess lyckomöjligheter,
bör kunna ge kvinnorna en verklig hjälp att motstå frestelsen
i abortsituationen. Med upplysningen om abortriskerna torde med fördel
kunna sammankopplas upplysning örn de sociala åtgärderna till skydd för
mödrar och barn.

Utredningen finner, att upplysningsverksamheten på dessa områden är i
behov av effektivisering. I första hand rekommenderar utredningen utgivandet
av en för masspridning avsedd folkskrift, i vilken upplysning skall
meddelas med beaktande av de angivna synpunkterna. Särskilt viktigt anser
utredningen det vara att tillse, att upplysningen om abortriskerna når
ej endast kvinnorna utan även männen, då det visat sig att den manliga
partens inställning till frågan örn abort eller icke varit av stor betydelse, då
kvinnan fattat sitt beslut.

Beträffande den allmänna opinionens inställning till
moderskapet konstaterar utredningen, att ett hårt konventionellt
tryck alltjämt trots en fortskridande förändring mot större tolerans vilar
på de ogifta mödrarna. Detta tryck är många gånger starkt nog att ensamt
driva fram ett abortbeslut hos en ogift gravid kvinna och i ett ännu större
antal fall en kraftigt bidragande orsak därtill. Det måste därför anses
angeläget, att vidtaga de åtgärder som äro möjliga för att påskynda den
förskjutning till det bättre i detta avseende, som dock kan iakttagas.

Utredningen räknar med att ett genomförande av dess förslag om utsträckning
av förbudet mot avskedande av kvinnliga arbetstagare i anledning
av barnsbörd till att gälla så gott som alla grupper av sådana arbetstagare
kommer att ha även en opinionsbildande inverkan och minska det

Kungl. Maj:ts proposition nr 369.

konventionella trycket på de ogifta blivande mödrarna. Dock kan man
icke lita till att det skall vara tillräckligt härmed. Det är framförallt vissa
kategorier blivande mödrar, som blivit särskilt utsatta för hård press,
nämligen de inom de s. k. ömtåliga yrkena arbetande, bland vilka kunna
nämnas lärarinnor och sjuksköterskor samt elever i skolor och undervisningsanstalter.
I ett flertal fall ha dessa kvinnor utsatts för sådana trakasserier,
att de sett sig tvingade att sluta sin anställning, där icke rentav
avskedande skett. Elever ha blivit skilda från skolundervisning eller vidare
yrkesutbildning. Utredningen finner det vara anledning att med skärpa
uttala att samhället icke bör tillåta sina egna organ att på detta sätt handla
i strid mot den innersta meningen i en lag, som av statsmakterna antagits
för att skydda kvinnorna på arbetsmarknaden i detta avseende.

Det synes utredningen vara en uppgift för den planerade upplysningsverksamheten
i befolkningsfrågan att söka få till stånd den fortsatta omstämning
i opinionen gentemot de ogifta mödrarna, som är nödvändig.

Yttranden.

Gentemot de av befolkningsutredningen i förevarande sammanhang avgivna
förslagen hava mera allmänt hållna erinringar anförts
i vissa yttranden. Sålunda uttalar länsstyrelsen i Skaraborgs län betänklighet
mot att det allmänna på grundval endast av den mening, som kommit
till uttryck i betänkandet, igångsätter en folkpropaganda i sexualfrågan i
allmänhet och i preventivspörsmålet i synnerhet. På dessa spörsmål och
frågan om de utomäktenskapliga förbindelserna kunna och böra enligt
länsstyrelsens mening även andra och större synpunkter läggas, därvid jämväl
etiska och samhälleliga aspekter böra få komma till sin rätt. Länsstyrelsen
ifrågasätter därför, örn icke med mycket allmänna utgångspunkter en
djupgående utredning bör få komma till stånd i frågan om den folkliga
sexualupplysningen överhuvud taget och de utgångspunkter och mål, som
samhället därvid bör uppställa. — Sveriges praktiserande läkares förening
påpekar, att för närvarande ett mycket stort antal abortsökande kvinnor
vänder sig till de i den öppna vården praktiserande läkarna, sålunda tjänsteoch
privatpraktiserande läkare. Ur abortprofylaktisk synpunkt finner föreningen
det vara av särskild betydelse, att så många kvinnor som möjligt
hålla fast vid denna vana, då just dessa läkare torde lia den största möjlighet
att påverka kvinnorna i positiv riktning.

I detta sammanhang må återgivas det uttalandet av svenska landstingsförbundet,
att en utökning av antalet tjänsteläkare inom mödravården är
en nödvändig förutsättning för att dit förlagd rådgivning i sexualfrågor skall
få större betydelse.

Förslaget om allmän sexualhygienisk upplysningsverksamhet
har föranlett följande uttalande av Sveriges läkarförbund.

Kungl. Maj:ts proposition nr 369.

Abortosedens yttersta orsak torde i flertalet fall vara att söka i den omständigheten,
att fostret avlats i en förbindelse, som icke varit tillräckligt
fast för att utgöra grunden för ett äktenskap. Den rikliga förekomsten av
könsförbindelser av detta slag är följden av en ändrad sexualmoralisk uppfattning,
som har sin främsta förklaring i allmänhetens förvillande genom
ett förytligande, fördummande och förråande inflytande av en osund press
och litteratur, genom filmens i många fall förflackande inverkan och genom
en kvasivetenskaplig propaganda örn det förment hälsovådliga för
såväl man som kvinna i att icke giva fritt utlopp för könsdriften. Här
krävas kraftåtgärder för att återföra vårt folk till en fördjupad insikt örn
individens livsansvar, till en allvarligare syn på tillvaron, till en torftigare
individuell livsförsel och högre målsättning. Vulgärpropagandan måste
effektivt stoppas och ersättas med en ansvarsmedveten samhällsbefordrande,
från allt förvärvsbegär frikopplad sexualhygienisk och sexualmoralisk
upplysningsverksamhet. Härvid räcker det icke med undervisning i
skolorna, spridande av broschyrer och föreläsningsverksamhet. Frågorna
äro av den vikt, att de kräva både positiva och negativa åtgärder för att
en ny och sundare syn på sexualfrågan skall prägla vårt folk.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet finner, att den sexuella upplysningsverksamheten
bör inriktas icke endast på ansvarskänsla inför sexuallivet
såsom av befolkningsutredningen framhålles utan även på ansvarskänsla
inför den egna personligheten och inför en kommande hembildning.

Skolöverstyrelsen anför, att de etiska synpunkterna alltid måste tillerkännas
en central plats i skolornas sexualundervisning. -— Samma uppfattninguttalas
av högerns centrala kvinnoråd.

Vad härefter angår befolkningsutredningens förslag om särskild individuell
rådgivning åt vuxna beträffande förebyggande
födelsekontroll ifrågasätta förste provinsialläkarna i Östergötlands,
Kronobergs, Blekinge, Älvsborgs och Västerbottens län, huruvida
det ur befolkningspolitisk synpunkt är tillrådligt, att rådgivningen får
den av utredningen föreslagna omfattningen. — Östergötlands läns landstmgs
förvaltningsutskott ställer sig synnerligen tveksamt till förslaget om
särskild preventivrådgivning, enär man har skäl betvivla, att denna rådgivning
kommer att få någon större betydelse ur abortprofylaktisk synpunkt.
Däremot har utskottet icke något att erinra mot att försöksverksamhet med
sådan rådgivning anordnas på lämplig plats.

Medicinalstyrelsen anför beträffande ifrågavarande rådgivning följande.

Utredningen har icke berört möjligheten av ekonomiskt statligt stöd för
redan i landets större städer befintliga eller eventuellt tillkommande speciella
rådgivningsbyråer drivna av kommuner eller organisationer. Styrelsen finner
detta dock böra övervägas för att icke de redan arbetande organen skola
upphöra och därmed den nya organisationen från början bliva alltför belastad.
Givetvis bör en förutsättning för statligt stöd åt dessa byråer vara
att de ställas under betryggande kontroll.

I övrigt torde rådgivningen för kvinnorna lämpligen kunna ske på sätt
som utredningen föreslagit men torde därjämte böra lämnas vid sjukhusens

Kungl. Maj:ts proposition nr 369.

mottagningar för kvinnosjukdomar och av tjänsteläkarna. Förslaget att den
kostnadsfria rådgivningen för männen skulle ske endast vid de manliga
poliklinikerna för könssjukdomar finner styrelsen däremot mycket olämpligt.
Det är av vikt att sexualupplysningen bland försvarets rekryter och
manskap på föreslaget sätt göres mera fullständig och effektiv. Därutöver
bör en lämplig upplysningsskrift tillhandahållas t. ex. på apoteken. Även
för männens vidkommande kommer härtill naturligtvis, då så erfordras,
möjligheten till individuell rådgivning genom tjänsteläkarna, såsom redan
nu torde förekomma i viss utsträckning.

Svenska läkaresällskapet finner förslaget, att preventivrådgivningen för
kvinnor skall förläggas till mödravårdscentraler och -stationer föga lämpligt.
Det kan nämligen knappast tänkas, att kvinnor begiva sig till en mottagning,
vars uppgift är allmänt känd såsom omfattande omvårdnad av
havande kvinnor, för att erhålla undervisning i förebyggande av havandeskap.
Redan tanken att inrangera sig bland väntande mödrar torde te sig
avskräckande för en kvinna, som önskar rådgivning i befruktningsförebyggande
syfte. Den lämpliga anordningen är enligt läkaresällskapets mening
att förlägga rådgivningen i födelsekontroll till de gynekologiska poliklinikerna
respektive lasarettsläkarnas öppna mottagningar vid lasaretten, örn
på orten icke finnes särskilt organ för dylik rådgivning, samt till mottagningarna
hos de i den öppna vården praktiserande läkarna. — Liknande
synpunkter, emellanåt med tillägg att denna rådgivning är främmande för
mödravårdens syfte, anföras i ett antal andra yttranden. Därvid föreslås
följande förläggning av rådgivningsverksamheten, nämligen av svenska fattigvårds-
och barnavårdsförbundet till samma instanser som läkaresällskapet
förordat, av Sveriges läkarförbund till läkarnas enskilda mottagningar, av
länsstyrelsen i Västmanlands län, förste provinsialläkaren i Uppsala län samt
Värmlands och Västmanlands låns landstings förvaltningsutskott till tjänsteläkarmottagningar
och av förste provinsialläkaren i Norrbottens län till den
kuratorsinstitution för abortsökande, som utredningen föreslår skola inrättas.
—- Stadsfullmäktige i Malmö framhålla, att där gjorda erfarenheter utvisa, att
rådgivningen bör förläggas icke till den förebyggande mödravården utan
till särskilda rådgivningsbyråer. — Svenska stadsförbundet uttalar, att ifrågavarande
rådgivning icke bör påläggas mödravården som obligatorisk uppgift,
såvida det i annan ordning är sörjt härför.

Sveriges läkarförbund och svenska läkaresällskapet anse utredningens förslag,
alt preventivrådgivningen för män skulle meddelas vid de manliga
poliklinikerna för könssjukdomar, icke vara lämpligt. Männen äro som
regel tillräckligt upplysta beträffande dessa förhållanden. Skulle emellertid
ytterligare upplysning vara erforderlig i individuella fall, lämnas denna bäst
på läkarnas enskilda mottagningar.

Ungdomsvårdskommittén, riksförbundet för sexuell upplysning och svensk
kuratorsförening framhålla, att en effektiv rådgivning beträffande födelse -

Kungl. Maj:ts proposition nr 369.

kontroll förutsätter obligatorisk undervisning i ämnet åt blivande läkare,
barnmorskor och sjuksköterskor.

Vad angår befolkningsutredningens förslag örn pre v enti v medelsförsäljningen
förklara apotekarsocietetens direktion samt centralstyrelserna
för Sveriges apotekareförbund och Sveriges farmacevtförbund, att
de icke ha något att erinra mot att, därest statsmakterna anse det vara påkallat,
obligatorisk skyldighet införes för apoteken att tillhandahålla preventivmedel
enligt de riktlinjer, som uppdragits i betänkandet. — Medicinalstyrelsen
tillstyrker förslaget i denna del. I fråga om försäljningen av pessar
finner styrelsen likväl att det skulle vara ur flera synpunkter lämpligt
att sådana även tillhandahölles direkt i samband med rådgivningen, varigenom
det jämväl bleve möjligt att redan med gällande bestämmelser i
behövlig utsträckning till obemedlade och mindre bemedlade kvinnor kostnadsfritt
tilhandahålla och inpassa lämpliga pessar, vilket enligt styrelsens
mening skulle vara ägnat att i hög grad befordra syftet med rådgivningsverksamheten.
-— Riksförbundet för sexuell upplysning och en majoritet
inom ungdomsvårdskommittén finna det önskvärt, att preventivmedelsförsäljningen
på apotek sker även nattetid. — Statens priskontrollnämnd förklarar
sig ha uppmärksamheten riktad på prissättning och kvalitetskontroll
beträffande kondomer.

I övrigt förekomma i yttrandena inga väsentliga erinringar mot befolkningsutredningens
förslag i denna del.

Departementschefen.

Den medicinska sakkunskapen synes enig därom, att illegal abort är
förenad med väsentliga risker för kvinnans liv, hälsa och framtida fruktsamhet.
Ur olika synpunkter, icke minst befolkningspolitiska, torde därför
undvikande av havandeskap vara avgjort att föredraga framför havandeskap,
som leda till illegal abort. För att en sådan handlingsnorm skall vinna
tillämpning men även för att vid inträtt, icke önskat havandeskap kvinnan
skall förmås frambära barnet är det av största vikt, att en inom hela folket
utbredd kännedom förefinnes beträffande sexuella och därmed sammanhängande
frågor i allmänhet, förebyggande födelsekontroll och de med
illegal abort förenade riskerna. Då av verkställda undersökningar att döma
allmänhetens kunskaper i berörda ämnen ofta äro uppenbart otillräckliga,
föreslår befolkningsutredningen anordnandet av en effektiv upplysningsoch
rådgivningsverksamhet på området.

Även om den allmänna sexualhygieniska upplysningsverksamheten upptages
i förevarande sammanhang, synes klart att dess betydelse såsom
abortprofylaktiskt hjälpmedel icke får överdrivas vid utformningen av
verksamhetens innehåll. Verksamheten bör avse spridning av sakkännedom
beträffande de sexuella frågorna, väckande av ansvarskänsla och vilja

Kungl. Maj:ts proposition nr 369.

till ett värdigt sexualliv och skapande av fördragsamhet och vidsynthet i
fråga om sexuella förhållanden. Utredningen finner, att upplysning i dessa
ämnen bör meddelas dels åt det uppväxande släktet såsom skolundervisning
och dels åt vuxna i form av föreläsningar, kurser och studiecirklar
samt skrifter och tidningsartiklar. Inom såväl folk- och fortsättningsskolor
som högre läroanstalter har sexualundervisning på senare år påbörjats och
man torde i likhet med befolkningsutredningen våga räkna med att denna
undervisning kommer att i en nära framtid få tillfredsställande omfattning
och innehåll. Beträffande den allmänna sexualupplysningen för vuxna,
vilken bör utformas såsom en direkt fortsättning av sexualundervisningen
i skolorna, erinrar befolkningsutredningen om befolkningskommissionens
i dess betänkande i sexualfrågan framlagda förslag, att denna verksamhet
bör anförtros åt folkbildningsorganisationerna och att ett årligt belopp av
30 000 kronor bör ställas till skolöverstyrelsens förfogande att fördelas
mellan nämnda organisationer såsom bidrag till kostnaderna för verksamheten.
Obestridligen har en upplysningsverksamhet genom folkbildningsorganisationerna
förutsättningar att nå stora delar av vårt folk. Med hänsyn
till den erfarenhet dessa organisationer förvärvat beträffande likartade
uppgifter torde även genom deras handhavande av upplysningsverksamheten
garantier skapas för att en samtidigt saklig och lättillgänglig upplysning
kommer att meddelas. Jag förordar därför i likhet med befolkningsutredningen,
att det av befolkningskommissionen framlagda förslaget
i ämnet genomföres.

Den allmänna sexualupplysningsverksamheten bör såsom befolkningsutredningen
framhåller även ge kunskaper om förebyggande födelsekontroll.
Emellertid finner utredningen av behovet påkallat att särskild individuell
rådgivning i detta ämne anordnas för vuxna. Utredningen föreslår, att preventivrådgivningen
för kvinnor anordnas som ett led i den förebyggande
mödravården och således utan kostnad för den rådsökande meddelas vid
mödravårdscentraler och mödravårdsstationer. I motsats till ett antal remissinstanser
är jag av den uppfattningen, att en ansvarsmedveten preventivrådgivning
väl låter sig förenas med verksamheten i övrigt inom den förebyggande
mödravården. Enligt min mening torde vidare de farhågor vara överdrivna,
vilka i vissa yttranden uttalas för att en i fråga om födelsekontroll
rådsökande kvinna skulle avskräckas från att anlita en institution, avsedd i
huvudsak för rådgivning åt blivande mödrar. Jag biträder sålunda utredningens
förslag i denna del och ämnar, därest riksdagen icke framställer
erinran häremot, förorda av förslaget betingad ändring av kungörelsen
angående statsbidrag till förebyggande mödra- och barnavård. Erfarenheter
av till mödravården förlagd rådgivningsverksamhet torde böra avvaktas,
innan ställning tages till förslaget, att kostnadsfri preventivrådgivning
för kvinnor skall meddelas även vid sjukhusens gynekologmottagningar
och av tjänsteläkare. Vad härefter angår preventivrådgivningen

Kungl. Majrts proposition nr 369.

för män torde denna kunna väsentligen meddelas i samband med en ansvarsstärkande,
mera omfattande sexualupplysning bland försvarets rekryter och
manskap. Den ytterligare rådgivning som kan'' visa sig erforderlig torde i
enlighet med befolkningsutredningens förslag böra lämnas kostnadsfritt
vid de manliga poliklinikerna för könssjukdomar. — Uppenbart är, att de
personer som skola handhava ifrågavarande rådgivning själva måste äga
tillräckliga insikter i ämnet. Det torde få ankomma på medicinalstyrelsen
att vidtaga erforderliga åtgärder i denna del.

Förekomsten av särskilda, av kommuner eller organisationer drivna
sexualhygieniska rådgivningsbyråer kan givetvis komma att påverka omfattningen
av den i det föregående berörda preventivrådgivningen. Emellertid
är jag icke beredd att föreslå statsbidrag till anordnande och drift av
sådana byråer.

Befolkningsutredningen påpekar, att preventivrådgivningen måste för att
syftet med densamma skall vinnas kombineras med en prisreduktion beträffande
preventivmedlen. Utredningen upptager därför ett tidigare förslag,
att apoteken skola vara skyldiga men icke ensamberättigade att försälja
preventivmedel. Genom konkurrens från apoteken skulle prissättningen
i den fria handeln kunna påverkas. Även andra fördelar skulle
kunna erhållas genom den föreslagna anordningen. Sålunda skulle hemlighetsfullheten
kring preventivmedlen kunna brytas och preventivmedelshandeln
komma att ske under mera tillfredsställande former. Utredningen
föreslår en begränsning av berörda skyldighet till ordinarie expeditionstid på
vardag. Jag ansluter mig till ifrågavarande förslag, vilket lämnats utan erinran
av apotekarorganisationerna. Föreskrifter i ämnet torde få utfärdas av
Kungl. Maj:t.

Med hänsyn till den genom verkställda undersökningar konstaterade
okunnigheten hos abortsökande kvinnor örn de med illegal abort förenade
riskerna och om samhällets hjälpåtgärder till förmån för blivande mödrar
förordar befolkningsutredningen, att en omfattande och verklighetstrogen
upplysningsverksamhet i dessa ämnen igångsättes. Givet är att sådan upplysning
bör meddelas i olika sammanhang. Här må endast erinras om att den
bör ingå som ett led i den allmänna sexualupplysningen. Befolkningsutredningen
rekommenderar vidare utgivande av en för masspridning avsedd folkskrift
i abortfrågan. Då det synes vara av särskild betydelse att upplysning i
abortfrågan och därmed sammanhängande spörsmål meddelas i saklig och
samtidigt lättillgänglig form förordar jag, att åtgärd vidtages i enlighet
med rekommendationen. Denna upplysningsverksamhet torde emellertid
för vinnande av erfarenhet böra bedrivas i etapper. I första hand synes
man böra anlita huvudsakligen följande distributionsvägar för skriftens utsändande,
nämligen beträffande ungdom de skolformer inom vilka mera kvalificerad
sexualundervisning meddelas, i fråga om de vuxna kvinnorna läsa -

Kungl. Maj:ts proposition nr 369.

rettens gynekologmottagningar, mödravårdsinstitutionerna, kuratorerna för
abortsökande, tjänsteläkare och privatpraktiserande läkare samt beträffande
de vuxna männen försvaret i samband med där förekommande preventivrådgivning.
För att avsedd effektivitet skall ernås måste givetvis skriftens
distribution ske fortlöpande. Härav följer, att kostnaderna för denna
upplysningsverksamhet icke äro av engångsnatur utan återkomma med
vissa intervaller. Emellertid kan man utgå från att kostnaderna i samband
med verksamhetens igångsättande komma att bli väsentligt större än därefter
uppkommande kostnader. Inom medicinalstyrelsen, vilken torde böra
erhålla uppdrag att ombesörja skriftens avfattande, tryckning och distribution,
uppskattas berörda förstahandskostnader till 10 000 kronor.

Vad slutligen angår den allmänna opinionens inställning till de ogifta
mödrarna framhåller befolkningsutredningen att man bör söka med olika
medel bl. a. upplysningsverksamhet påskynda den förändring mot större
tolerans som under senare tid kunnat iakttagas. Jag vill instämma i det
av utredningen uttalade starka ogillandet av den hårda press som samhälleliga
organ emellanåt utöva mot ogifta blivande mödrar inom de s. k.
ömtåliga yrkena.

Kostnadsfri havandeskapsdiagnos.

Befolkningsutredningen.

Utredningen framhåller, att förutsättningen för att den i det föregående
föreslagna upplysnings- och rådgivningsverksamheten beträffande riskerna
vid illegal abort och samhällets hjälpmöjligheter skall få avsedd abortförebyggande
verkan är, att den når den gravida kvinna, som överväger
att fördriva sitt foster, vid rätt tidpunkt. Känt är, att den beträffande
abortbeslutet mest kritiska tiden under havandeskapet inträffar från den
dag kvinnan blivit övertygad örn att hon är gravid fram till tredje eller
fjärde månaden. Så tidigt som möjligt under denna period bör hon komma
i kontakt med den aborlprofylaktiska verksamheten. Utredningen finner
uppenbart, att det mest ändamålsenliga är att etablera denna kontakt
redan vid diagnosen av havandeskapet, vilket bäst torde kunna ske
genom en av samhället anordnad kostnadsfri havandeskapsdiagnos. Härom
anför utredningen huvudsakligen följande.

Givetvis vore det mest önskvärt, örn den kostnadsfria havandeskapsdiagnosen
omedelbart kunde införas på samtliga de samhälleliga institutioner
vilka kvinnor kunna tänkas besöka på grund av misstanke om inträtt
havandeskap, d. v. s. tjänsteläkarmottagningarna, sjukhusens öppna
mottagningar samt mödravårdscentraler och -stationer. Svårigheten att beräkna
den omfattning en sådan verksamhet kommer att få gör emellertid
att man till att börja med, innan närmare erfarenheter vunnits, torde böra

Kungl. Maj:ts proposition nr 369.

inskränka sig till att igångsätta verksamheten endast på någon av nämnda
institutioner. Frågans naturliga sammanhang med samhällets strävan att
få alla gravida kvinnor under läkarkontroll och läkarvård på mödravårdscentraler
och -stationer har föranlett utredningen att föreslå att kostnadsfri
havandeskapsdiagnos till en början införes som ett led i den förebyggande
mödravården. Utredningen är dock angelägen att betona, att detta
endast bör vara en provisorisk anordning, och att önskemålet om införande
av den fria havandeskapsdiagnosen även på poliklinikerna och tjänsteläkarmottagningarna
hela tiden bör hållas i minnet. Åt medicinalstyrelsen bör
överlämnas att följa verksamhetens utveckling och vid lämplig tidpunkt
föreslå en sådan utvidgning av densamma.

Normalmetoden för fastställande av havandeskap är den manuella genom
palpation. Denna kräver icke gynekologisk specialutbildning utan kan utföras
även av annan erfaren läkare, ehuru den tränade specialisten givetvis
kan ställa en tidigare och säkrare diagnos än den icke specialutbildade. I
de flesta fall torde med den manuella metoden havandeskapet kunna fastställas
inom en fullt tillfredsställande tidrymd efter dess begynnelse. Skulle
någon kvinna önska en havandeskapsdiagnos så kort tid efter utebliven
reglering att en säker diagnos icke kan ställas med denna metod är detta
från abortprofylaktisk synpunkt snarare till fördel än till nackdel. Visar
hon sig upprörd över sitt förmodade havandeskap, har läkaren möjlighet
att lugna henne, hjälpa henne till rätta samt ställa henne tillbaka för förnyat
besök. Läkaren har på så sätt fått henne under en viss kontroll.

Under vissa förhållanden kan det emellertid för en kvinna anses synnerligen
önskvärt att få en så snabb och säker diagnos som möjligt. För att
tillfredsställa detta behov har under senare år en annan metod kommit allt
mer till användning, nämligen den s. k. gravidiletsreaktionen på urin enligt
Aschheim-Zondeks eller Friedman-Schneiders metod, vilken ger en hög
grad av säkerhet och tillåter en diagnos redan tio till fjorton dagar efter
regleringens upphörande. Graviditetsreaktion utföres för närvarande enligt
uppgifter från medicinalstyrelsen på åtta laboratorier i landet. Kostnaden
för ett dylikt prov uppgår i regel till omkring tio kronor, och även
örn metoden tages i bruk i betydligt större omfattning än för närvarande,
kommer den att bli dyr, då den kräver djurstallar och specialutbildad personal.
Det kan därför ej tänkas att den göres till normalmetod för havandeskapsdiagnosen.

Det ligger emellertid helt i linje med de skäl, som utredningen här angivit
för införande av kostnadsfri havandeskapsdiagnos enligt den vanliga
manuella metoden, att även diskutera möjlighet i vissa fall till kostnadsfri
graviditetsreaktion. Givetvis kan detta endast få ske under läkarkontroll.
En ändamålsenlig lösning av denna fråga synes utredningen vara att lämna
avgörandet om vilken metod som bör användas till mödravårdscentralens
eller mödravårdsstationens läkare. Uppsöker en kvinna denne med anhållan
örn havandeskapsdiagnos och han anser förhållandena vara sådana, att
snabb diagnos är nödvändig och graviditetsreaktion alltså bör komma till
användning, så bör möjlighet härtill även finnas.

Det praktiska förfaringssättet härvidlag har utredningen tänkt sig sålunda,
alt genom mödravårdscentralens respektive -stationens läkare provet
insändes till något av de laboratorier, som utföra graviditetsreaktioner och
som godkänts härför av medicinalstyrelsen. Meddelandet huruvida havandeskap
föreligger eller ej går sedan åter till läkaren, som har att framlämna

Kungl. Maj:ts proposition nr 369.

det till kvinnan. Härigenom kommer han att stå i upprepad kontakt med
henne och kan vara henne till den hjälp, som kan behövas.

Ersättningen till laboratorierna för utförda graviditetsprov synes helt
böra utgå av statsmedel, då verksamheten är att betrakta som ett led i den
förebyggande mödravården och det ej torde finnas någon anledning att
lägga del av kostnaden på landsting eller kommun. Förslagsvis en gång
varje kvartal skola laboratorierna insända redovisning över utförda prov
till medicinalstyrelsen, varefter ersättning härför enligt av styrelsen efter
överenskommelse med laboratorierna fastställd taxa utbetalas i efterskott.

Med ledning av uppgifter från ifrågavarande laboratorier örn antalet utförda
undersökningar under senare tid uppskattar utredningen antalet kostnadsfria
graviditetsreaktioner under de första åren till 10 000 per år. Taxan
kan knappast beräknas bli väsentligt lägre än 10 kronor för varje undersökning.
Årliga kostnaden för statsverket skulle således uppgå lill 100 000
kronor, vilket belopp såsom förslagsanslag borde ställas till medicinalstyrelsens
förfogande.

Om den abortprofylaktiska motiveringen till den kostnadsfria havandeskapsdiagnosen
skall bliva fullvärdig, fordras att läkaren på mödravårdscentralen
eller -stationen ej mekaniskt fastställer huruvida havandeskap
föreligger eller ej utan även härvid noggrant studerar den hjälpsökande
kvinnans reaktion på meddelandet härom. Givetvis skall i de fall av föreliggande
havandeskap, där kvinnan omedelbart uttalar en abortönskan, den
samhällets abortprofylaktiska apparat, som i det följande föreslås inrättad,
träda i verksamhet, men även i sådana fall, där kvinnan ej nämner ordet
abort men visar en påtaglig förtvivlan och upprördhet över havandeskapet,
skall läkaren anvisa henne de hjälpmöjligheter, som samhället erbjuder.
Örn havandeskap ej föreligger, bör läkaren undersöka orsakerna till den
uteblivna regleringen — i de flesta fall ängslan att havandeskap inträtt —
samt då skäl härtill finnas lämna kvinnan rådgivning örn förebyggande
födelsekontroll. Endast genom denna positiva verksamhet från läkarens
sida kan den kostnadsfria havandeskapsdiagnosen komma att fylla sin avsedda
funktion. Utredningen är emellertid övertygad om att den i så fall
kommer att vara ett viktigt led i kampen mot aborterna.

Yttranden.

Medicinalstyrelsen förklarar, att styrelsen icke känner sig övertygad om
nödvändigheten och lämpligheten av att den kostnadsfria havandeskapsdiagnosen
ens till en början begränsas till mödravårdsinstitutionerna. Det
måste nämligen för huvudparten av detta klientel te sig föga tilltalande
att vid misstanke om havandeskap för den första undersökningen endast
lia tillgång till en offentlig mottagning, som uteslutande är avsedd för havande
kvinnor. Styrelsen anser därför, att man redan från början bör inställa
organisationen på alt tillgång till fri havandeskapsdiagnos skall finnas
även såväl hos tjänsteläkarna och de privata specialisterna i den öppna
vården som vid sjukhusens öppna mottagningar. Det torde icke vara förenat
med några större svårigheter att ordna med det allmännas ersättning
till läkarna härför på liknande sätt som genomförts för diagnosen och behandlingen
av de könssjuka, varigenom någon avsevärd kostnadsökning

Kungl. Maj:ts proposition nr 369.

utöver den av utredningen beräknade ej torde behöva uppkomma, därest
utredningens anvisningar för diagnosens ställande följas. Med denna styrelsens
inställning följer även, att den av utredningen föreslagna kuratorsinstitutionen
måste anpassas härefter, så att direkt kontakt kan hållas mellan
kuratorn, läkaren och klienten i samtliga de fall, där havandeskap
konstateras och behov av rådgivning och hjälp föreligger.

Sveriges läkarförbund framhåller, att det icke kan tänkas vara lockande
för en kvinna i abortsituation att uppsöka en mödravårdscentral, då ju
redan hennes uppträdande på en sådan påsätter henne etiketten havande,
något som hon säkerligen till varje pris söker undvika. Förbundet föreslår,
att kvinnan får sitt eventuella havandeskap diagnostiserat på eller genom
förmedling av läkares enskilda mottagning. Med liknande motivering förorda
svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet samt svenska läkaresällskapet
havandeskapsdiagnosens förläggning till gynekologiska polikliniker
samt lasaretts- och andra tjänsteläkarmottagningar, förste provinsialläkaren
i Blekinge län till läkarnas privata mottagningar, Malmöhus läns landstings
hälso- och sjukvårdsberedning till sjukhusens polikliniker och förste provinsialläkaren
i Malmöhus län till den av befolkningsutredningen föreslagna
kuratorsinstitutionen.

Statskontoret uttalar den meningen, att statsverket bör bestrida kostnaden
för laboratoriemässig havandeskapsdiagnos endast då kvinnan är mindre
bemedlad. Då det synes som om kostnaden vid en centraliserad verksamhet
i statens regi kunde i viss omfattning nedbringas, förordar statskontoret,
att undersökningsverksamheten — i den mån statsverket skall bekosta
proven •— anknytes till statens bakteriologiska laboratorium. Med nu
nämnda anordningar kan enligt statskontorets uppfattning anslaget för
ändamålet väsentligt begränsas.

Förste provinsialläkaren i Älvsborgs län finner den laboratoriemässiga
diagnosen i detta sammanhang vara av ringa värde, enär läkaren icke kommer
i kontakt med patienten och får tillfälle att personligen påverka denna
på samma sätt som vid annan havandeskapsdiagnos. Den laboratoriemässiga
diagnosen bör därför icke vara kostnadsfri.

Departementschefen.

Erfarenheten synes ge vid handen, att risken för att en kvinna tillgriper
abort som utväg ur sina svårigheter, är störst under havandeskapets första tid.
Av denna anledning är det angeläget, att hon på ett så tidigt stadium av sitt
havandeskap som möjligt kommer i kontakt med samhällets abortförebyggande
verksamhet. Det är i själva verket ett av huvudproblemen i förevarande
verksamhet att uppnå denna kontakt. Befolkningsutredningen anser, att en
ökad möjlighet härför skulle vinnas genom att samhäbet ställde kostnadsfri
havandeskapsdiagnos till kvinnornas förfogande. Utredningen föreslår, att
denna diagnostiska verksamhet till en början förlägges till mödravårdscentraler

Kungl. Maj:ts proposition nr 369.

och mödravårdsstationer såsom ett led i den förebyggande mödravården. Emellertid
betonar utredningen önskvärdheten av att sådan diagnos, sedan viss
erfarenhet vunnits, införes även vid andra samhälleliga institutioner, vilka
kvinnor besöka vid misstanke om havandeskap, nämligen polikliniker och
tjänsteläkarmottagningar.

Utredningen anser, att av de båda metoderna för havandeskapsdiagnos •—
den manuella och den laboratoriemässiga — den manuella bör som regel
ifrågakomma i första hand. Skälet härtill vore, att denna icke kräver särskilda
tekniska kostnader och att den ger möjlighet till upprepad kontakt mellan
kvinnan och den undersökande läkaren. Den laboratoriemässiga diagnosen bör
emellertid i fall, då det är angeläget att snabbt få diagnos ställd, få komma
lill användning. Utredningen finner, att kostnaderna för laboratorieundersökningarna
helt böra bestridas av staten, och uppskattar sagda kostnader till
100 000 kronor per år.

De i remissyttrandena gjorda erinringarna mot befolkningsutredningens förslag
i denna del avse huvudsakligen förläggningen av den kostnadsfria havandeskapsdiagnosen.
Sålunda uttalas, att denna diagnos icke bör knytas till den
förebyggande mödravården, då det för en kvinna, som misstänker att hon
råkat i ett icke önskat havandeskap, icke skulle vara lockande att inställa sig
på mödravårdsinstitutionen och därmed för utomstående uppenbara sin misstanke.

För egen del finner jag i likhet med befolkningsutredningen, att den kostnadsfria
havandeskapsdiagnosen bör i första hand''förläggas till de institutioner
vilka ha till uppgift att ur medicinsk synpunkt utöva kontroll över och bereda
vård åt havande kvinnor i allmänhet eller således till mödravårdscentraler
och mödravårdsstationer. Emellertid är jag medveten om att farhågorna för
att den abortförebyggande verksamheten vid en sådan anordning icke erhåller
tillfredsställande kontakt med de abortsökande kvinnorna kunna vara
berättigade. Den till mödravården knutna kostnadsfria havandeskapsdiagnosen
får därför betraktas som en försöksverksamhet. Av erfarenheterna från denna
får bli beroende, hur de organisatoriska spörsmålen beträffande sagda diagnos
skola mera slutgiltigt lösas. Det bör ankomma på medicinalstyrelsen i egenskap
av tillsynsmyndighet för mödravården att med uppmärksamhet följa ifrågavarande
verksamhet och avgiva förslag till sådana åtgärder beträffande denna,
som kunna ur olika synpunkter vara erforderliga.

Havandeskapsdiagnosens förläggning till den förebyggande mödravården
medför givetvis, att utgifterna från förslagsanslagen till bidrag till avlöningar
m. m. inom förebyggande mödra- och barnavård och till bidrag till resor i
förebyggande mödra- och barnavård komma att i viss omfattning stiga. Nytillkommande
kostnader, för vilkas gäldande särskilda anslagsmedel måste
begäras, inskränka sig till ersättningen till laboratorierna för undersökning av
graviditetsprov. Det tillkommer medicinalstyrelsen att tillvarataga de möjligheter
till nedbringande av laboratoriekostnaderna, som centralisering eller andra

Kungl. Maj:ts proposition nr 369.

anordningar beträffande provundersökningen erbjuda. Tills vidare torde befolkningsutredningens
uppskattning av dessa kostnader — 100 000 kronor för
år — få godtagas.

Sociala kuratorer för det abortsökande klientelet.

Befolkningsutredningen.

Befolkningsutredningen karakteriserar det nuvarande läget för de aborlsökande
kvinnorna på följande sätt.

De flesta kvinnor stå ensamma och hjälplösa i abortsituationen. Under den
period av havandeskapet, då de i särskilt hög grad ha behov av råd, hjälp och
stöd, mötas de ofta av en oförstående omgivning. De som uppsöka läkare med
den abortönskan, som situationen framdrivit hos dem, få ett avslag på sin anhållan,
som troligen i flertalet fall icke följes av positiv hjä''p och uppmuntran.
De korta läkarbesöken utgöra i regel den enda kontakten med ett samhälle,
om vars dock existerande hjälpmöjligheter i övrigt flertalet kvinnor i denna
situation synbarligen ha mycket ofullständig, om ens någon kunskap. Någon
ordnad och allmänt spridd upplysning härom eller om de risker, som äro
förbundna med den provocerade och i all synnerhet illegala aborten finnes
icke, ej heller ha de erhållit en systematisk, vederhäftig och klok upplysning
i sexualhygieniska frågor. Resultatet blir i ett mycket stort antal fall en illegal
abort.

Utredningen finner med hänsyn till det anförda uppenbart, att man, för att
helt förändra de abortsökande kvinnornas situation, vid sidan av den allmänt
bedrivna upplysningsverksamheten i sexualhygieniska frågor, inbegripet olika
aspekter av abortfrågan, den speciella rådgivningsverksamheten för bruk av
antikonceptionella medel samt den kostnadsfria havandeskapsdiagnosen bör
kopp’a in en personligt utformad och präglad rådgivning till de kvinnor, som
råkat i ett icke önskat havandeskap och härav drivits till en abortönskan. Lika
uppenbart är — fortsätter utredningen -—• att denna personliga rådgivning
måste sättas in så snart som möjligt efter diagnosen av havandeskapet, under
den kritiska period, då abortönskan är mest intensiv. Härigenom skulle från
samhällets sida en målmedveten strävan inriktas på att få den kontakt med
kvinnorna i abortsituation, som är första förutsättningen för att hindra dem
att verkställa sina avsikter.

För erfarenheterna av dylik rådgivning i utlandet och i Sverige lämnar utredningen
å sid. 163—168 i betänkandet en redogörelse, till vilken hänvisning
torde få ske. Framhållas må, att sedan år 1937 rådgivning för abortsökande
kvinnor varit anordnad på riksförbundets för sexuell upplysning stockholmsbyrå.
Under tiden 1 januari 1940—1 november 1941 bedrevs denna rådgivning
av en särskild av sjukhusdirektionen i Stockholm anställd kurator, som ställdes
till byråns förfogande för en förmiddags- och en kvällsmottagning i veckan.
Sedan Stockholms stad därpå öppnat egen rådgivningsbyrå för de abortsökande
kvinnorna, anställde riksförbundet ytterligare två kuratorer. Den tidi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 369.

gare på riksförbundets stockholmsbyrå, numera på Stockholms stads rådgivningsbyrå
verksamma kuratorn, fru Lis Lagercrantz-Asklund har lämnat en
redogörelse för sin verksamhet och resultaten av denna, vilken som bilaga 7 är
fogad till betänkandet.

Utredningen förklarar, alt de undersökningar, som verkställts rörande den
abortsökande kvinnans situation och reaktionssätt på denna, samt de resultat i
kampen mot aborterna, som nåtts genom den på privat och kommunalt initiativ
igångsatta kuratorsverksamheten i Stockholm, ha bibringat utredningen
den bestämda uppfattningen, att en sådan kuratorsverksamhet är förtjänt av
att utbyggas och ges statligt stöd.

Verksamheten bör — fortsätter utredningen — bedrivas genom en institution,
vid vilken tjänstgöra en läkare som »specialist» på abortfrågor och
en eller flera kuratorer. Utredningen förutsätter, att kuratorerna skola vara
kvinnor. Beträffande sättet för att åvägabringa kontakt mellan den abortsökande
kvinnan och nämnda institution anför utredningen följande.

I flertalet fall torde i fortsättningen liksom hittills samhällets första personliga
kontakt med den abortsökande kvinnan komma till stånd genom att
hon uppsöker en läkare med en framställning om abort. Ofta sammanfaller
tidpunkten härför med läkarbesöket för att få ställt havandeskapsdiagnos;
detta kommer med säkerhet att än ytterligare bli fallet, om den av utredningen
föreslagna kostnadsfria havandeskapsdiagnosen genomföres.

Givetvis händer det icke alltför sällan, att efter en framställd abortbegäran
den konsulterande läkaren kan anse förutsättningar finnas för en abort på
medicinsk, eugenisk eller humanitär indikation. I sådana fall har han att enligt
lagen om avbrytande av havandeskap (SFS 1938: 318) och tillämpningsföreskrifterna
till denna (SFS 1938:571) låta ärendet gå vidare. Alla andra abortsökande
kvinnor, vilka uppge ekonomiska, sociala eller personliga motiv för
sin begäran eller beträffande vilka möjligheten av abort på blandat socialmedicinsk
indikation kan tänkas föreligga, böra av läkaren hänvisas till kuratorsinstitutionen,
och detta givetvis vare sig undersökningen varit kostnadsfri
eller ej. Det förefaller emellertid icke rimligt att ålägga läkaren — det må vara
en tjänsteläkare, annan anställd läkare eller privatpraktiserande läkare — skyldighet
att remittera fallen till kuratorsinstitutionen, framför aUt innan denna
nått sin fidla utbyggnad. De läkare, som anse sig i stånd att behandla abortärendena
fullt tillfredsställande på egen hand, skola även ha rätt att göra
detta. Det må framhållas, att det finns en hel del läkare, kanske framför allt
tjänsteläkare, som lia en sådan förtrogenhet med sina patienters personliga
beskaffenhet och mdjöförhållanden, alt de äro synnerligen väl skickade att
hjälpa dessa till rätta i den förtvivlade situation, som har framskapat deras
abortönskan. Det troliga är emellertid, ali de flesta läkare med tillfredsställelse
komme att begagna sig av möjligheten att sända de abortsökande vidare, dä
de känna sig sakna såväl tid som kompetens alt pröva deras ekonomiska och
sociala läge. Det torde därför vara tillräckligt, örn medicinalstyrelsen i cirkulär
till alla landels kikare starkt understryker det önskvärda i att abort fåken
hänvisas vidare lill kuratorsinstitutionen. Fiirst örn det mot förmodan skulle
visa sig, att läkarna i större utsträckning underlåta att göra detta, bör denna
fråga tågås under omprövning. Det viktiga är alt ingen kvinna, som fram -

Kungl. Maj:ts proposition nr 369.

ställer en aldrig så vag abortbegäran utan att klara indikationer för abort föreligger,
av läkaren erhåller avslag på sin begäran och därefter lämnas vind för
våg. I de flesta fall bär en sådan kvinnas väg direkt till kvacksalvaraborten.

Beträffande de fall, där legal abort på blandat social-medicinsk indikation
kan tänkas vara möjlig, fäster utredningen emellertid så stor vikt vid att en
sakkunnig utredning av den abortsökande kvinnans ekonomiska och sociala
förhållanden företages, att utredningen anser sig böra föreslå skyldighet folden
först konsulterade läkaren att hänvisa henne till kuratorsinstitutionen.
Detta kan givetvis endast ske, då sådan institution finnes inom landstingsområdet.

Hänvisningen till kuratorsinstitutionen kan lämpligen ske på så sätt att
läkaren upplyser den abortsökande kvinnan örn att han själv icke kan eller
önskar taga ställning till hennes begäran, men att han skulle vilja sända henne
vidare till en »specialist», som har möjlighet att grundligt pröva hennes ärende.
Även om läkaren anser ett ingrepp alldeles uteslutet, bör han icke vara den,
som ger kvinnan besked härom, örn han icke — såsom förut framhållits — är
i stånd att samtidigt ge henne den i hennes situation nödvändiga hjälpen. Del
hör vara kuratorsinstitutionen, som har att göra detta. Denna institution —
eller från kvinnans synpunkt »specialisten», emedan hon på detta stadium
endast vill tänka sig kontakt med någon i stånd att utföra ett abortingrepp,
alltså en läkare — bör i hennes ögon vara utrustad med större kompetens ali
avgöra hennes ärende.

En förutsättning för att kuratorsverksamheten skall nå den effekt som avses
är, att kuratorn kommer i kontakt med klientelet. Örn svårigheterna härvidlag
anför utredningen följande.

Av erfarenheterna från verksamheten vid rådgivningsbyrån för abortsökande
kvinnor i Stockholm framgår, att mångå kvinnor, som av läkare remitterats
till kuratorn, aldrig infunno sig vid hennes mottagning, främst antagligen därför
att de insågo, att de ej heller hos henne skulle få »hjälp». Även om det
måste anses mindre tilltalande att ge kuratorsinstitutionen sken av att vara den
som kan »hjälpa» till abort, kan man ej bortse ifrån att placeringen av en
läkare där i hög grad ökar sannolikheten av att en abortsökande kvinna efter
hänvisning av den först konsulterade läkaren verkligen uppsöker institutionen.
Erfarenheten har vidare visat, att läkaren bör ge patienten en skriftlig remiss
till »specialisten», isom hon själv skall framlämna, då hon därigenom känner
ett visst ansvar för att även göra detta.

Utredningen anser sig emellertid böra räkna med dels att med införande
av kostnadsfri havandeskapsdiagnos abortklientelet i växande omfattning kommer
att söka läkare härför, dels att om kuratorsinstitutionen skötes på rätt sätt
och kunskap örn denna sprider sig en hel del kvinnor komma att vända sig
direkt dit.

1 den härefter följande redogörelsen för ku ra tor institutionens
arbetsuppgifter framhåller utredningen, att till institutionen knuten
läkare, den s. k. specialisten på abortfrågor, och kurator skola intimt samarbeta
med varandra. Specialistens uppgift blir att taga emot abortfallen för
undersökning. Denna bör i första hand avse frågan, huruvida indikation
för legal abort föreligger. Därest detta synes vara fallet, handlar läkaren i

Kungl. Maj:ts proposition nr 369.

•

enlighet med i författning eller eljest meddelade bestämmelser om avbrytande
av havandeskap. Varje besökare på institutionen, som saknar uppenbara
indikationer för legal abort eller för vilken sådan abort på blandat
social-medicinsk indikation är tänkbar, hänvisas vidare till kuratorn. Hennes
uppgifter bli:

1. att verkställa utredningar rörande de abortsökande kvinnornas ekonomiska,
sociala och personliga förhållanden och i de fall, där legal abort på
blandat social-medicinsk indikation eller abort på annan indikation, där sociala
miljöförhållanden spela in, kan anses tänkbar, avge yttranden över fallets
ekonomiska, sociala och personliga aspekter;

2. att i fall, då legal abort under inga förhållanden är tänkbar:

a) lämna personlig hjälp och stöd till kvinnan i fråga;

b) bistå med förmedling av alla former av samhällshjälp;

c) i intimt samarbete med arbetsförmedlingstjänstemännen för partiellt arbetsföra
och annan svårplacerad arbetskraft ge hjälp i fråga örn anställning
och arbete såväl före som efter förlossningen;

d) med lill hennes förfogande ställda särskilda medel tillgodose överhängande
hjälpbehov.

Utredningen framhåller vidare, att det första villkoret för alt kuratorns
arbete skall ge gott resultat är, att den abortsökande kvinnan under inga omständigheter
får en känsla av att kuratorsinstitutionen kommit till som en
övervakningsåtgärd och ett definitivt hinder för hennes abortsträvanden. Den
måhända viktigaste uppgiften för kuratorn, anför utredningen, är att få de
abortsökande kvinnorna att känna, att de i kuratorn ha ett personligt stöd och
en vän, som ger sig god lid att lyssna till deras problem och bekymmer. Det har
i den hittills pågående kuratorsverksamheten visat sig, alt de kunna komma
tillbaka till mottagningarna upprepade gånger enbart för att få tala ut ordentligt
och genom en förstående medmänniska få den isolering med sitt problem
bruten, i vilken så många av dem leva. Kuratorn har här rika tillfällen att
reda ut svårigheterna för sina klienter, dämpa de upprörda känslor, som behärska
dem och avleda den besinningslösa desperation, som är så karakteristisk
för detta stadium av havandeskapet. Enbart genom att vid den första kontakten
med klienterna vinna tid, få dem att uppskjuta abortbeslutets förverkligande
har kuratorn lyckats till hälften i sin uppgift. Sedan en tid gått och
den rent desperata stämningen försvunnit, äro de nämligen betydligt mer tillgängliga
för sakliga argument och hela problemställningen ter sig för dem
avsevärt enklare och mindre ödesdiger.

Utredningen erinrar vidare örn alt under den första havandeskapsperioden
relativt enkelt avhjälpta ekonomiska bekymmer kunna för kvinnorna te sig
omöjliga alt komma till rätta med och bli kraftigt verkande abortmotiv. Det
skulle därför vara av betydelse för kuratorns arbete, örn till hennes förfogande
ställdes medel, avsedda att tillgodose sådana överhängande hjälpbehov. Härom
anför utredningen ytterligare följande.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. I sand. Nr 369.

Kungl. Mcij.ts proposition nr 369.

Det karakteristiska för det sätt, varpå medlen skola användas, skall vara
den snabbhet och frihet från varje form av byråkrati, med vilken de skola
mota de förefintliga eller uppkommande hjälpbehoven. Det kan måhända invändas,
att denna kuratorns möjlighet alt snabbt och utan formaliteter ekonomiskt
bistå abortsökande kvinnor skulle kunna locka många att utge sig som
sådana för att bli delaktiga av hjälpen. Emellertid förutsättes, att den grundlighet,
varmed kuratorn skall sätta sig in i varje klients situation och söka
nå fram till förståelse av hennes tanke- och reaktionssätt skall utgöra tillräcklig
säkerhet för att den ekonomiska hjälpen icke skall missbrukas utan komma
i rätta händer. Den invändningen kunde kanske även resas, att det ej överensstämmer
med vad som är brukligt inom svensk socialvård att överlåta
beslutanderätt över och förvaltning av statsmedel till en enda tjänsteman i hultoms
ställning. Att införa någon form av rådgivande, beslutande eller kontrollerande
nämnd vid kuratorns sida vore emellertid att beröva hjälpform.ei
dess viktigaste drag, nämligen dess spontana och snabba karaktär.

Utredningen påpekar, att redan nu ett dylikt förfaringssätt i mindre skala
tillämpas på sina håll inom den svenska socialvården, nämligen inom hjälpverksamheten
för psykiskt sjuka.

På grundval av sålunda redan existerande erfarenheter om denna form av
ekonomisk hjälpverksamhet anser sig utredningen kunna föreslå, att medel
ställas till kuratorns förfogande för tillgodoseende av överhängande hjälpbehov
hos abortsökande kvinnor. Då utredningen icke ansett sig vilja riskera, att
någon kurator ställes utan denna värdefulla hjälpmöjlighet, vilket skulle
kunna ske, örn det överlämnades åt kuratorsinstitutionens huvudmän eller
annan myndighet att bestämma om medlens utanordning, föreslår utredningen,
att dessa medel i likhet med moderskapspenningen och mödrahjälpen helt tillhandahållas
av staten. Beträffande medlens användning anför utredningen
följande.

Några bestämda regler och anvisningar för medlens användning, såsom fastställande
av ett högsta belopp för varje klient, en övre inkomstgräns, de behov
som 1''å medräknas m. m., synes icke böra komma i fråga. Medlen böra överlämnas
till kuratorns disposition utan andra inskränkningar än att hon bör
i fråga om större summor samråda med institutionens läkare samt omedelbart
efter utbetalningen av varje ans''ag för denne anmäla och motivera detta. Så
långt det är möjligt skall hon göra utbetalningen till en bestämd person eller
firma för ett visst bestämt ändamål och icke ge den abortsökande kvinnan kontanta
medel i handen, som för denna skulle kunna vara en frestelse till att
uppsöka en abortör. Givetvis kan det i vissa situationer visa sig vara nödvändigt
att överlämna kontant hjälp till den abortsökande, så exempelvis örn hon
genom besöket eller besöken hos kuratorn gått miste om arbetsförtjänst, vilken
enligt kuratorns uppfattning bör ersättas med hjälp av dessa medel. Det måste
här bli kuratorns sak att, med den intima kännedom hon förutsättes skola
erhålla örn sina klienter, avgöra i vilka former hjälpen bör utgå i varje särskilt
fall.

Utredningen föreslår, att hjälpverksamheten skall stå under överinseende av
medicinalstyrelsen, som fastställer formerna för utbetalning och redovisning.

Kungl. Mctj:ts proposition nr 369.

Utredningen betecknar verksamheten som försöksverksamhet och förordar,
att i avbidan på närmare erfarenhet ett belopp av 4 000 kronor för år ställes
till kuratorns förfogande för ändamålet.

Å sid. 176—178 upptager befolkningsutredningen frågan om kurator sinstitutionens
organisation till principiell behandling. Utredningen
säger sig finna det ur många synpunkter naturligt att anknyta denna institution
till den förebyggande mödravården, vilken redan existerar och till
vilken, om utredningens förslag på denna punkt realiseras, ett stort antal
kvinnor antages komma att vända sig för kostnadsfri havandeskapsdiagnos. Så
länge man endast räknar med en kuratorsinstitution i varje län ■—- och detta
torde helt säkert vara till fyllest på de flesta håll — skulle denna då placeras
vid den förebyggande mödravårdens huvudcentral av typ I i länet. Då mödravårdscentralerna
av typ I i regel äro förlagda till större städer, skulle den därmed
komma att verka på orter, där abortfrekvensen enligt alla företagna undersökningar
befunnits vara störst. Emellertid anför utredningen också skäl, som
den finner tala emot en sådan anknytning. Otvivelaktigt skulle en anordning
med kuratorsmottagning på mödravårdscentralen avskräcka många kvinnor
från ett besök hos kuratorn, och framför allt dem, som det för samhället särskilt
gäller att få kontakt med, nämligen de som gå med en så intensiv abortönskan,
att den endast kan överkommas med kraftig materiell och personlig
hjälp.

Utredningen anser en utväg kunna vara att med en bibehållen organisatorisk
anknytning av kuratorsinstitutionen till den förebyggande mödravården skapa
möjlighet alt förlägga kuratorns mottagning till en sådan plats eller en sådan
tid, att ett besök på denna icke utan vidare utsäger att graviditet föreligger hos
den besökande. Man skulle därvid kunna tänka sig en från mödravårdscentralen
helt skild mottagning på särskild lokal, gärna belägen i en relativt undanskymd
del av staden. På detta sätt har Stockholms stads kurator för det abortsökande
klientelet haft sin verksamhet ordnad, vilket enligt hennes uppfattning
varit till förmån för arbetet. Framför allt i de större städerna torde en
sådan anordning kunna vara lämplig. Med tanke på att landets mödravårdscentraler
av typ I i flertalet fall äro förlagda till centrallasaretten på respektive
orter vore en annan möjlighet att förlägga kuratorns mottagning i anslutning
till mottagningen för kvinnosjukdomar på lasarettens polikliniker, vilken ett
stort antal kvinnor besöka för olika rubbningar.

Utredningen stannar för alt föreslå, att kuratorsinstitutionen organisatoriskt
anknytes lill den förebyggande mödravården. Däremot anser utredningen icke
lämpligt, att direkta föreskrifter meddelas angående mottagningarnas yttre
form. Det bör stå institutionernas huvudmän fritt att — givetvis i samråd
med medicinalstyrelsen — organisera verksamheten på det med hänsyn till
de lokala förhållandena lämpligaste sättet. Dock är det enligt utredningens

Kung!. Maj:ts proposition nr S69.

mening av synnerligen stor vikt att mottagningarna skiljas från mödravårdscentralens
sedvanliga mottagningar.

Beträffande kuratorsinstitutionens anordnande i övrigt anför utredningen
följande.

Huvudman för kuratorsverksamheten bland abortsökande skall vara landsting,
respektive stad utom landsting. Ledningen av verksamheten inom landstingsområdet
skall liksom beträffande den förebyggande mödravården tillkomma
hälso- och sjukvårdsberedning samt inom stad, som ej deltager i landsting,
sjukhusmyndighet eller hälsovårdsnämnd. Utredningen kan i detta sammanhang
icke understa att påpeka att det framstår som en angelägenhet av
största vikt att kvinnlig sakkunskap beredes tillfälle att utöva inflytande över
den abortförebyggande verksamhetens utformning och utveckling. För verksamheten
fastställer landstinget, respektive staden utom landsting instruktion,
till grund för vilken skall ligga en av medicinalstyrelsen utfärdad normalinstruktion.

Enligt den hittillsvarande erfarenheten från kuratorsverksamheten bland
det abortsökande klientelet bör denna såvitt möjligt organiseras som halvtidstjänst,
då arbetet är starkt psykiskt påfrestande och för att leda till resultat
kräver högsta mått av friskhet och liv hos sin utövare. Utredningen vill därför
föreslå, att kuratorn anställes med halvtidstjänstgöring och att hon antingen
endast uppehåller denna syssla eller kombinerar den med annan
social kuratorsverksamhet. Som lämplig sådan kan tänkas tjänstgöring som
kurator på mödravårdscentralen — något varav stort behov finnes -— eller
som sjukhuskurator. Tre mottagningar för abortsökande i veckan, vardera på
två timmar med nybesök av 5 ä 6 klienter ge enligt gjorda erfarenheter med
av fallen föranledda utredningar, hembesök, ansökningsskrivelser m. m. tre
he''a dagars arbete. Detta synes alltså i varje fall till en början kunna anses
vara lämpligt. Givetvis bör emellertid antalet mottagningar icke vara stelt
fixerat utan kunna lämpas efter verksamhetens omfattning. Att märka är att
åtminstone någon mottagning bör vara förlagd till kvällen, då många av klienterna
lia förvärvsarbete och icke kunna besöka en mottagning på dagen.

Den vid kuratorsinstitutionen tjänstgörande läkaren, den s. k. abortspecialisten,
skall åtminstone delvis lia gemensamma mottagningstider med kuratorn.
Han skall aktivt deltaga i institutionens arbete och biträda kuratorn med
sin läkarauktoritet och erfarenhet.

Medicinalstyrelsen skall utöva högsta tillsynen över verksamheten. Detta
innebär, att medicinalstyrelsen skall lia att utfärda nödiga föreskrifter och
direktiv samt godkänna av huvudmännen utarbetad plan för denna. Planen bör
innehålla bestämmelser om kompetenskrav, löne- och anställningsvillkor, mottagningslokaler
och -tider samt instruktion för kuratorn.

Medicinalstyrelsen fastställer vidare formulär för uppgörande av planen,
normalinstruktion för kuratorn, formulär för journaler och årsberättelse, för
yttrande i fråga om legal abort på blandat social-medicinsk indikation samt
övriga formulär, som kunna visa sig nödvändiga för kuratorns arbete. Den
skall, i varje fall under verksamhetens utbyggnadsstadium, medverka vid kompetensprövningen
av såväl kurator som >: abortspecialist» samt fastställa formerna
för utbetalning och redovisning av det särskilda anslaget för hjälp åt
behövande kvinnor i abortsituation. Det varje år inkommande journalmaterialet
från kuratorsinstitutionerna skall granskas och sammanställas med de
från läkarna inkommande rapporterna över företagna legala aborter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 369.

Ä sid. 178—1801 betänkandet behandlar utredningen frågan om den s. k.
abortspecialistens kompetens. Utredningen påvisar därvid värdet
av att denne läkare är gynekotogutbildad. Erfarenheter från kuratorsverksamheten
i Stockholm synas ge ett visst stöd för uppfattningen att en psykiatriker
eller i varje fall en psykologiskt skolad läkare i många fall skulle vara av stort
värde vid kuratorns sida. Det viktigaste finner utredningen dock vara, att
läkaren besitter de avgörande personliga kvalifikationerna, alt han är intresserad
för själva uppgiften, socialt inriktad samt i stånd att vinna de abortsökande
kvinnornas förtroende. Huvudmännen böra lämnas valfrihet att i varje
särskilt fall anställa den för uppgiften mest lämpade. Avgörandet härom synes
böra ske i samråd med medicinalstyrelsen.

Beträffande kuratorns kompetens framhåller utredningen, att kuratorns
sätt och förmåga att gripa sig an med sin uppgift och möta sitt klientel
är av avgörande betydelse för verksamhetens framgång. Det blir därför av
synnerligen stor betydelse att erhålla de mest kompetenta och personligen bäst
lämpade krafterna till detta arbete. Lika viktigt är att de erhålla en grundlig
och för sin uppgift speciellt avpassad utbildning. Genomgång av institutet för
socialpolitisk och kommunal utbildning och forskning, socialinstitutet, måste
givetvis vara en nödvändig kompetensfordran för utövandet av denna såväl
som annan kuratorsverksamhet. Sjuksköterskeutbildning bör enligt utredningen
icke vara obligatorisk. Givetvis, framhåller utredningen, är det dock önskvärt,
att kuratorn har en viss vana vid sjukhusarbete, förvärvad genom praktisk
tjänstgöring på sjukhus under exempelvis ett halvt år. Om således kuratorsutbildning
vid socialinstitutet kombinerad med viss praktisk tjänstgöring på
sjukhus i framtiden göres till den normala grundutbildningen för kuratorer
för abortsökande, måste man emellertid enligt utredningens mening i synnerhet
under verksamhetens första skede kunna tänka sig att som sådana kuratorer
även anställa personer med annan synnerligen meriterande social verksamhet.
Den kompetensprövning, som sålunda måste förekomma, bör åligga medicinalstyrelsen
i samråd med socialinstitutet.

För att vid den noggranna personprövningen kunna vara förvissad om att
kuratorerna för de abortsökande kvinnorna komma att vara fullt skickade
för sitt synnerligen ansvarsfulla arbete måste man enligt utredningen utöver
denna grundutbildning även uppställa som krav, att de genomgått en av medicinalstyrelsen
och socialinstitutet gemensamt anordnad kortare utbildningskurs,
speciellt upplagd för sökande lill dessa befattningar. För uppläggningen
av en sådan kurs, förslagsvis omfattande en tid av fyra månader och med 15
elever, har utarbetats ett förslag av med. lic. G. Inghe, vilket som bilaga 8 är
fogat vid betänkandet.

Kursen skall enligt utredningens mening omfatta både teoretisk och praktisk
utbildning, förslagsvis enligt kursplanen i bilagan. Beträffande kursens innehåll
anför utredningen följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 369.

Den teoretiska undervisningen, bedriven även i form av seminarieövningar,
skall upplaga sådana ämnesgrupper som medicin, avseende föreläsningar örn
människokroppens byggnad och förrättningar med särskild hänsyn till havandeskapets
fysiologi och patologi, de spontana och provocerade aborternas
symptom, förlopp, risker och följdsjukdomar samt födelsekontrollerande teknik,
vidare psykologi med dels några grundläggande föreläsningar, dels särskilt
noggrann behandling av abortfrågans psykologiska sida, socialpolitik och sociologi,
innefattande bland annat en repeterande översikt av samhällets sociala
hjälpmöjligheter, grundlig genomgång av abortklientelets ekonomiska och sociala
miljöförhållanden, yrkes- och sociala sammansättning m. m. samt befolkningsfrågans
innebörd och konsekvenser, samt slutligen vissa juridiska
frågor, nämligen orientering om de lagar och författningar som en kurator
för abortsökande måste äga kännedom om, främst abort- och steriliseringslagarna.
Den praktiska delen av undervisningen bör bestå dels av tjänstgöring
på en rådfrågningsbyrå för abortsökande, dels av verksamhet på en sjukhusavdelning
för abortpatienter. Givetvis blir det speciellt vid detta praktiska avsnitt
av kursen, som deltagarnas lämplighet för sin uppgift kommer att prövas
och det bör därför tillmätas stor betydelse vid tillsättandet av kuratorstjänsterna.

En sträng prövning av de personliga kvalifikationerna vid antagandet av
kursdeltagare skall enligt utredningen verkställas av såväl medicinalstyrelsen
som socialinstitutet. Om så befinnes nödvändigt, skola även under kursen sådana
deltagare kunna frånskiljas, som likväl befinnas praktiskt eller teoretiskt
mindre lämpade för den framtida uppgiften.

Då kursen är avsedd att utgöra en utbildningsväg speciellt tillkommen för
sökande till befattningar, vilka anses som från abortprofylaktisk och befolkningspolitisk
synpunkt synnerligen betydelsefulla och för vilka statsbidrag
skall utgå, säger sig utredningen anse det rimligt att även låta kursen bedrivas
med statsanslag. Detta föreslås utgå i form av stipendier lill deltagarna, vilka
böra innefatta kursavgift samt bidrag till uppehälle och bostad under kurstiden.
Kursavgiften kan uppskattas till 100 kronor per elev, varjämte bidrag
till uppehälle och bostad torde böra utgå med 100 kronor per elev och månad.
Då kursen förutsättes emottaga 15 elever och pågå i fyra månader, skulle
enligt dessa grunder den sammanlagda kostnaden för kursen uppgå till
(1 500 + 6 000) 7 500 kronor.

Vad slutligen angår fördelningen av kostnaderna för kuratorsinstitutionerna
och beräkningen av statens andel i
sagda kostnader anför utredningen följande.

Kostnaderna för verksamheten synas böra delas mellan staten och huvudmännen,
medan det bör föreskrivas, att anlitande av kuratorsinstitutionen skall
vara helt avgiftsfritt. Utredningen föreslår därför, att fördelningen av kostnaderna
sker på ett sådant sätt, att huvudmännen bekosta inrättandet och drift
av institutionerna samt viss del av lönen för kuratorn, medan bidrag till denna
samt arvode åt kuratorsinstitutionens läkare utgå av statsmedel. Vid övervägandet
av lönevillkoren för kuratorn bör hänsyn tagas till att befattningen
ställer mycket stora krav på innehavarens kompetens och personliga duglighet.
Efter att ha granskat de löneförmåner, som för närvarande tillkomma sociala

Kungl. Maj:ts proposition nr 369.

kuratorer i allmänhet, har utredningen funnit sig böra föreslå, att landstingen
för att komma i åtnjutande av statsbidrag skola garantera kuratorerna för
del abortsökande klientelet en minimilön motsvarande lönegrad All i civila
avlöningsreglementet, att utgå för heltidstjänstgöring dels såsom sådana, dels
såsom kuratorer av annat slag inom sjuk-, hälso- eller socialvård. Statsbidraget,
som givetvis endast skall avse tjänstgöringen som kurator för de abortsökande,
synes lämpligast kunna anknytas tili mottagningarna och utgå med ett bestämt
belopp per mottagning. På grund av det stora mått av arbete i form
av utredningar, hembesök, återbesök av klienter, avfattande av utlåtanden
m. m., som följer med varje mottagning och som i vissa fall kan tänkas även
inkräkta på kuratorns andra halvtidstjänstgöring, har utredningen stannat vid
att föreslå ett statsbidrag till kuratorns lön med 20 kronor per mottagning.

Även till kuratorsinstitutionens läkare, »abortspecialisten», synes arvode böra
utgå per mottagning. Utredningen anser att detta helt bör utgå av statsmedel
och sättas till 15 kronor per mottagning i likhet med vad som från 1 januari
1945 gäller som minimi ersättning per mottagning inom den förebyggande
mödravården.

De särskilda medel för hjälp åt behövande abortsökande kvinnor, som kuratorn
bör lia till sitt förfogande, skola, såsom tidigare nämnts, helt utgå av
statsmedel.

Då kuratorn som regel kommer att lia sin mottagning på den största orten
i länet, kan det i vissa fall vara nödvändigt för hennes arbete att företaga resor
i tjänsten för hembesök. Det synes rimligt att ersättningen för resorna delvis
gäldas av statsmedel. Förslagsvis kunna kostnaderna delas mellan staten och
huvudmännen enligt samma grunder, som gälla för hembesök inom den förebyggande
mödra- och barnavården. Bidraget utgår där för centraler och stationer
inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län med 70 %, inom
Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län med 60 % samt
inom riket i övrigt med 50 % av de sammanlagda resekostnaderna, dock att
häri icke må inräknas utgifter för resor företagna enbart inom stad, köping
eller municipalsamhälle.

Ehuru det principiellt skall stå öppet för samtliga landsting och städer utom
landsting att erhålla statsbidrag till sådan verksamhet, synes man under en
första utbyggnads- och fortsatt försöksperiod böra begränsa den genom att åt
medicinalstyrelsen uppdraga att avgöra inom vilka områden i riket kuratorer
i första hand böra placeras med hänsyn till graden av behov härav. Man torde
därvid kunna räkna med ett antal av tio kuratorsinstitutioner på detta stadium.
Ett statsbidrag till kuratorns avlöning enligt utredningens förslag torde kunna
beräknas till 2 880 kronor per befattning eller 28 800 kronor i allt. Även om
inom något område mer än en kurator skulle anställas på institutionen, synes
statsbidrag på detta stadium icke böra utgå till avlöning av mer än en kurator
per institution. Till arvode åt kuratorsinstitutionens läkare skulle enligt samma
beräkningsgrund erfordras 2 160 kronor per befattning eller 21 600 kronor i
allt. Bidragen till resekostnader äro synnerligen svåra alt förutse; i landstingsområdena
växla såväl själva kostnaderna som statsbidragen från län till hill, i
städerna kan det ytterst sällan bli tal örn statsbidrag. Genomsnittligt torde man
kunna säga, alt statens kostnad för värjo kurators resor ej kommer att överstiga
500 kronor per år. Under verksamhetens första stadium skulle resorna
alltså draga en utgift av i allt 5 000 kronor per år. Till delta komma slutligen
de särskilda medlen för hjälp åt behövande abortsökande kvinnor, vilka beräknas
till 4 000 kronor per år och kurator eller i allt 40 000 kronor på detta

Kungl. Maj:ts proposition nr 369.

stadium. Totalt skulle alltså under utbyggnads- och försöksetappen statens
/oooiL j , kuratorsverksamheten bland abortsökande kvinnor uppgå till
(28 800 + 21 600 + 5 000 + 40 000) 95 400 kronor per budgetår. På ett stadium
da verksamheten tänkes fullt utbyggd till samtliga landsting och städer
^‘andstT§ s^u^e statens kostnader enligt samma beräkningsgrunder uppgå
till (89 280 + 66 960 + 15 500 + 124 000) 295 740 kronor per budgetår. P

Yttranden.

Den principiella inställningen till befolkningsutredningens förslag
till kuratorsinstitution för det abortsökande klientelet är i de allra flesta
yttranden positiv. Erinringar förekomma dock. Sålunda framhåller svenska
fattigvårds- och barnavårds förbundet — som dock tillstyrker upprättande av
institutionen — att för landsbygdens vidkommande denna torde bli av mycket
ringa betydelse. Sedan någon erfarenhet vunnits av en verksamhet i enlighet
med de av utredningen uppdragna linjerna synes man därför böra pröva andra
vägar för att komma landsbygdens kvinnor till hjälp, eventuellt genom anslutning
lill där redan befintliga sociala organ, exempelvis barnavårdsnämnder
och distriktssköterskor. — Socialvårdskommittén anför i denna del följande.

Kommittén kan icke frigöra sig från uppfattningen, att det ur vissa synpunkter
hade varit lämpligare, därest frågan om kuratorsverksamhet hade
upptagits till behandling utan direkt samband med abortfrågan. Det torde nämhgen
föreligga ett behov av en social rådgivnings- och upp''ysningsverksamhet
for blivande mödrar i allmänhet, utan hänsyn till örn de kunna betecknas såsom
abortsökande eller icke. Inom ramen för en dylik vittsyftande verksamhet
skulle det säkerligen vara modigt att träffa föranstaltningar, vilka — utan att
framhava dessas abortförebyggande syfte — skulle kunna i realiteten fylla
samma funktion som den av befolkningsutredningen föreslagna kuratorsverksamheten.
En viss risk måste nämligen finnas för att en verksamhet, som direkt
eller öppet vänder sig till de abortsökande kvinnorna, men som har till huvuduppgift
att förhindra och icke att medverka till abort, ganska snart kan förlora
kontakten med det abortsökande klientelet. Därest den abortförebyggande
verksamheten däremot mer eller mindre omärkligt ingår som ett led i en allmän
upplysnings- och rådgivningsverksamhet, torde utsikterna vara större att
nå vida kretsar av det egentliga abortklientelet. Redan av dessa skäl känner
kommittén en viss tveksamhet inför förslaget. Till denna tveksamhet bidrager
också den föreslagna organisationen av kuratorsverksamheten. Befolkningsutredningen
föreslår härvidlag en organisatorisk anknytning till den förebyggande
mödravården, ehuru med viss boskilnad i fråga om lokaler och mottagningstider.
Kommittén hyser dock farhågor för att en anknytning mellan
kuratorsverksamheten och den förebyggande mödravården skall kunna få menliga
följder för den senare. Den förebyggande mödravården är av så stor betydelse
för blivande mödrar och barn att några föranstaltningar icke få vidtagas
som kunna försvåra mödravårdscentralernas verksamhet. Man får nämligen
icke förbise att såväl i mindre städer som på landsbygden håller befolkningen
ett vaksamt öga på varandras förehavanden och vetskapen om vilka
kvinnor som besökt centralen kan lätt vinna spridning. Fara föreligger för att
gravida kvinnor, som önska besöka centralen för erhållande av råd och upplysningar
angående sitt hälsotillstånd och andra omständigheter av betydelse

Kungl. Maj:ts proposition nr 369. 57

för modern och det väntade barnet, därigenom komma att avskräckas från
att besöka centralen.

Även om kommittén sålunda har vissa erinringar mot den tänkta kuratorsverksamhétens
anordnande, synes det kommittén att man icke får underlåta
att pröva jämväl denna form av abortförebyggande åtgärder, och kommittén
vill därför tillstyrka utredningens förslag om anordnande av sådan verksamhet.
Med hänsyn till alla de ovissa moment, som måste anses vara förknippade med
densamma, vill kommittén likväl förorda att den till en början bedrives försöksvis
i en relativt begränsad omfattning. Härvid bör man pröva även andra
organisatoriska vägar än dem befolkningsutredningen föreslagit. Framför allt
finner kommittén det önskvärt att man prövar lämpligheten av att knyta kuratorsverksamheten
till sjukhusen. Denna lösning torde te sig särskilt naturlig
därest, såsom kommittén föreslagit, området för de legala aborterna ökas, men
även örn så ej blir fallet torde verksamhetens anknytning till sjukhusen vara
att föredraga framför dess samordnande med mödravården.

Kommittén vill sålunda förorda att en av staten bekostad försöksverksamhet
anordnas i förslagsvis Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Borås
samt i två eller tre därför lämpliga landstingsområden. Denna försöksverksamhet
bör vara så anordnad att man erhåller erfarenhet angående olika
lösningar av de organisatoriska spörsmålen.

Svenska landstingsförbundet framhåller — med instämmande av ett antal
landstings förvaltningsutskott — såsom naturligt, att behov av ifrågavarande
kuratorsinstitution företrädesvis finns i de största städerna. För landstingsområdena
däremot torde i allmänhet behovet härav vara väsentligt mindre.
Det synes under sådana förhållanden knappast vara lämpligt att utan vidare
lägga en för en storstad lämpad organisation till grund även för landsbygden.
Förbundet, som i princip icke ställer sig direkt avvisande till det framlagda
förslaget, anser sålunda de hittillsvarande erfarenheterna alltför otillräckliga,
för att man på desamma skall kunna uppbygga en riksomfattande organisation.
Ytterligare försöksverksamhet synes erforderlig och denna bör i första
hand förläggas till de största städerna samt till något landstingsområde, som
ej gränsar till en storstad. Sedan ytterligare erfarenheter vunnits, torde frågan
få upptagas, i vad mån en utbyggnad av verksamheten efter de föreslagna linjerna
bör företagas eller vilka modifikationer i desamma, som eventuellt
kunna finnas påkallade. Förbundet finner det naturligt, att staten påtager sig
kostnaderna för denna försöksverksamhet.

Svenska läkaresällskapet — vilket såsom av den tidigare framställningen
framgår är av den uppfattningen, att den kostnadsfria havandeskapsdiagnosen
skall ske å bland annat gynekologisk poliklinik och Iasarettsläkarmottagning —
anför beträffande kuralorsinstitutionen följande.

Konstateras havandeskap granskar läkaren huruvida förutsättningar för legal
abort på medicinsk indikation kunna förefinnas och, örn så icke är fallet, hänvisas
kvinnan direkt till kuratorn. Denna bör givetvis lia sin mottagning förlagd
till samma lokal och samma tid som poliklinikens respektive lasarettsläkarens
mottagning. Härigenom kommer kvinnan att omedelbart och helt
omhändertagas. Detta system innebär — förutom de uppenbara fördelarna

Kungl. Maj:ts proposition nr 369.

för kvinnan — vinsten att någon särskild läkare icke erfordras å kuratorsinstilutionen.
För landsbygdens del komma naturligtvis svårigheter att yppa sig
för kuratorsverksamhetens anslutning till tjänsteläkarnas mottagningar, men
detta blir en organisationsfråga, som får lösas inom varje landstingsområde.

Landsorganisationen ifrågasätter, örn det icke vöre önskvärt att kuratorsinstitutionen
decentraliseras i högre grad än befolkningsutredningen föreslagit.
Visserligen förekomma proportionsvis färre aborter på landsbygden och i småstäderna
än i de större städerna. Men detta beror icke så mycket på att de
sociala och ekonomiska missförhållandena där skulle vara särskilt stora utan
därpå att möjligheten att erhålla illegal abort där är mera lättillgänglig. Personer
med speciell kompetens att fungera som hjälpare i samband med icke önskade
havandeskap böra finnas något så när lätt tillgängliga även utanför de större
och medelstora städerna. Det bör därför finnas möjlighet att utrusta flera därtill
lämpade personer inom socialvården eller sjukvården med samma befogenhet
som de egentliga abortkuratorerna.

Vad härefter angår huvudmannaskapet för kuratorsinstitutionen
och bestridandet av kostnaderna för dennas
verksamhet finner svenska landstingsförbundet skäl tala för att dessa kostnader
helt bestridas av statsmedel. Att landsting och städer utom landsting
därvid lämna sin organisatoriska medverkan synes dock naturligt liksom även
att lokal för verksamheten, i den mån denna kan inrymmas inom redan förefintlig
sådan, tillhandahålles av landsting och nämnda städer. — Landstingens
förvaltningsutskott äro i kostnadsfrågan som regel av samma uppfattning som
landstingsförbundet. — Med anledning av de föreslagna statsbidragsvillkoren
framhåller svenska stadsförbundet, att någon anledning till erinran icke kunnat
konstateras mot de för närvarande av vissa huvudmän under fria former och
på eget ansvar inrättade och drivna upplysningsbyråerna. Vid sådant förhållande
förklarar förbundet sig knappast finna det nödvändigt med denna utökning
av den statliga kontrollen. Den omfattande redovisning, som nu åligger
mödravårdscentralerna, har för övrigt visat sig ur administrativa synpunkter
mycket betungande, varför det ej kan anses lyckligt att utvidga systemet till
en ny verksamhet. — Liknande synpunkter anföras av Stockholms stadsfullmäktige,
vilka finna, att statskontrollen lämpligen kan begränsas till att i huvudsak
avse engångsprövning av verksamhetens allmänna planläggning ävensom
underställningsskyldighet beträffande väsentliga ändringar däri. ■— Landsorganisationen
uttalar, att det med hänsyn till tidigare erfarenheter av verksamhet,
vilken omhänderhaves av landsting med bidrag av staten, är önskvärt,
att kuratorsinstitutionens inrättande göres beroende av mera centrala instansers
beslut.

Länsstyrelsen i Kronobergs lån och socialvårdskommittén påpeka, att kuratorsverksamhet
åtminstone till en början kommer att anordnas på som regel
allenast en plats inom varje län. Då denna omständighet icke bör få utgöra

Kungl. Maj:ts proposition nr 369.

ett hinderligt moment för verksamheten, ifrågasattes, örn icke resekostnadsbidrag
bör utgå till avlägset boende.

Beträffande vissa detaljer i organisationsförslagetha erinringar
anförts i ett antal yttranden.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser, att läkaren skall i alla fall — icke
endast där legal abort på blandat social-medicinsk indikation kan tänkas möjlig
— vara skyldig hänvisa en abortsökande kvinna till kuratorsinstitution,
där sådan finnes i orten. Även örn läkaren själv anser sig kunna på egen hand
behandla abortärendena på ett tillfredsställande sätt, är det ingalunda givet
att patienternas bästa härigenom säkrast främjas. Dessutom måste det vara av
stor betydelse för kuratorns verksamhet, att så många som möjligt av de
abortsökande inom området komma under institutionens kontroll.

Medicinalstyrelsen anför, att den av utredningen förordade anordningen
med en särskild läkare, den s. k. abortspecialisten, som skulle samarbeta med
kuratorn och svara för det medicinska bedömandet av abortfallen, knappast
synes vara behövlig annat än i de allra största städerna. -—- Yrkeskvinnors
samarbetsförbund framhåller, att kuratorns arbete är det väsentliga i verksamheten,
medan läkaren har en konsulterande uppgift. Förbundet föreslår därför,
att kuratorn och icke läkaren blir ansvarig för verksamheten. — Samma förslag
framföres av riksförbundet för sexuell upplysning och svensk kuratorsförening.

Förste provinsialläkarna i Stockholms, Flallands och Västernorrlands lån,
stadsfullmäktige i Göteborg samt stadsläkaren i Umeå finna den föreslagna
ersättningen till den s. k. abortspecialisten — 15 kronor för mottagning —
alltför låg.

Ehuru detta icke ifrågasättes av befolkningsutredningen, finner socialstyrelsen
rimligt och önskvärt, att styrelsen biträder vid planläggningen av kuratorns
sociala utbildning. — Styrelsen för socialinstitutet i Stockholm och
svensk kuratorsförening förorda vissa jämkningar i studieplanen för den
föreslagna specialkursen för kuratorerna. I huvudsak avse dessa jämkningar
beskärning av undervisningen i socialpolitik till förmån för undervisningen
i medicin och psykiatri. Styrelsen och föreningen anse de föreslagna
stipendiebeloppen till kursdeltagarna för låga.

Socialstyrelsen, stadsfullmäktige i Göteborg, statens arbetsmarknadskommissions
sakkunniga i frågor rörande kvinnlig arbetskraft, ungdomsvårdskommittén,
Sveriges läkarförbund, landsorganisationen, tjänstemännens centralorganisation,
yrkeskvinnors samarbetsförbund, Fredrika Bremerförbundet, Sveriges
husmodersföreningars riksförbund, svensk kuratorsförening, svenska fattigvårds-
och barnavårds förbundet, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund,
högerns centrala kvinnoråd samt folkpartiets kvinnoförbund uttala, att kuratorn,
med hänsyn till uppställda fordringar beträffande såväl personlig lämplighet
som utbildning, bör erhålla en förmånligare löneställning än den av befolkningsutredningen
förordade — minimilön motsvarande lönegrad Alli stat -

Kungl. Maj:ts proposition nr 369.

liga civila avlöningsreglementet. I de fall preciserade motförslag beträffande
lönesättningen framföras avse dessa som regel lön motsvarande 18 :e lönegraden,
d. v. s. den lönegrad i vilken arbetsförmedlingsassistenter för partiellt
arbetsföra äro placerade. — Svenska landstingsförbundet och svenska stadsförbundet
däremot finna det icke påkallat, att staten i författningsväg fixerar
löneförmånerna för ifrågavarande kuratorer. Detta skulle betyda, att staten i
realiteten kommer att reglera sjukhuskuratorernas löner överhuvud taget, vilket
icke kan av förbunden godtagas.

Vad slutligen angår utredningens förslag, att statsverket skall ställa medel
till kuratorernas fria disposition för vissa hjälpändamål, förklarar statskontoret
sig icke kunna tillstyrka detsamma. En sådan form av socialvård bör enligt
statskontorets mening av principiella skäl icke bekostas av statsverket. — Å
andra sidan anse landsorganisationen, tjänstemännens centralorganisation, yrkeskvinnors
samarbetsförbund, Sveriges husmodersföreningars riksförbund och
Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, att det av utredningen föreslagna
beloppet — 4 000 kronor för kurator och år — bör väsentligt höjas för att
denna hjälpverksamhet skall få avsedd effekt.

Departementschefen.

Erfarenheten visar, att en kvinna som mot sin önskan blivit havande ofta
är i behov av personligt stöd för att icke den situation, i vilken hon befinner
sig, skall leda till havandeskapets avbrytande på illegal väg. Befolkningsutredningen
förordar, att särskilda organ skola tillskapas med uppgift att
på ett personligt sätt taga sig an kvinnan, hjälpa henne igenom svårigheterna
och förmå henne att bära fram barnet. Erfarenheten av den kuratorsverksamhet
för abortsökande som på privat och kommunalt initiativ anordnats
i Stockholm har nämligen bibringat befolkningsutredningen uppfattningen,
att man bör söka sig vidare på denna väg. Utredningen föreslår därför,
att kuratorsinstitutionen för abortsökande utbygges under statlig medverkan
och kontroll.

Befolkningsutredningen skisserar sambandet mellan den läkare, som —
väl regelmässigt i samband med havandeskapsdiagnosen — kommer i kontakt
med en kvinna med mer eller mindre tydligt framträdande abortönskan,
och kuratorsinstitutionen samt institutionens uppgifter sålunda. De fall, där
läkaren finner förutsättningar föreligga för legal abort på medicinsk, eugenisk
eller humanitär indikation, behandlar läkaren i enlighet med författningsbestämmelserna
i ämnet. I övriga fall med undantag av dem, där abort
på blandat social-medicinsk indikation kan tänkas möjlig, bör det ankomma
på läkaren att avgöra, huruvida han själv kan hjälpa den abortsökande till
rätta eller om kvinnan bör remitteras till kuratorsinstitutionen. Utredningen
räknar med att sådan remiss i flertalet fall kommer att ske, därest medicinalstyrelsen
i cirkulär till landets alla läkare framhåller önskvärdheten

Kungl. Maj:ts proposition nr 369.

härav. Beträffande de kvinnor för vilka abort på blandat social-medicinsk
indikation är tänkbar fäster utredningen sådan vikt vid att de ekonomiska
och sociala förhållandena bli tillfredsställande utredda, att utredningen förordar
skyldighet för läkaren alt hänvisa dem till kuratorsinstitutionen. Vid
denna institution, som skall bestå av en läkare, den s. k. abortspecialisten och
en eller flera kvinnliga kuratorer, skall kvinnan mottagas av läkaren tören första
undersökning. Därest uppenbara indikationer för legal abort saknas, hänvisas
kvinnan vidare till kuratorn. Denna skall taga sig an kvinnan, reda
ut och söka avhjälpa hennes svårigheter, i samråd med den offentliga arbetsförmedlingen
söka skaffa henne anställning eller ombyte av sådan, förmedla
olika former av samhällshjälp och med till kuratorns förfogande ställda särskilda
medel tillgodose tillfälliga hjälpbehov. Kuratorn skall genom personlig
påverkan och med anlitande av de hjälpmedel i övrigt som kunna stå
henne till buds söka förmå kvinnan att avstå från sin abortönskan.

Befolkningsutredningen föreslår, att kuratorsinstitutionen organisatoriskt
anknytes till den förebyggande mödravården. Härav följer, att landsting och
städer utom landsting skola vara huvudmän för verksamheten, att dennas
anordnande icke ålägges huvudmännen såsom en skyldighet men stimuleras
med väsentligt statsbidrag, att verksamheten skall stå under medicinalstyrelsens
ledning och uppsikt samt att avgift icke skall uttagas av dem som
anlita kuratorsinstitutionen. Beträffande institutionens yttre form finner
utredningen, att huvudmännen böra i samråd med medicinalstyrelsen äga
frihet vidtaga de anordningar som kunna befinnas bäst lämpa sig för de lokala
förhållandena. Härvid framhålles angelägenheten av att kuratorsmottagningarna
skiljas från mödravårdens sedvanliga mottagningar och i övrigt
anordnas på sådant sätt, att bästa möjliga kontakt med de abortsökande kan
ernås. Utredningen förordar vidare, att statsbidragsgivningen i ett första utbyggnadsskede
begränsas till 10 institutioner, envar med en läkare och en
kurator.

I ett antal remissvar ha visserligen anförts principiella erinringar mot befolkningsutredningens
förslag till kuratorsverksamhet för abortsökande eller
framhållits, att verksamheten med den föreslagna uppläggningen torde
komma att bli av betydelse endast för storstäderna. Påtagligt är emellertid,
att även de kritiskt inställda remissinstanserna äro av den uppfattningen, att
man icke bör underlåta att pröva denna form av abortprofylax.

För egen del är jag av den uppfattningen, att en kuratorsverksamhet som
förmår vinna de abortsökande kvinnornas förtroende kan bli ett betydelsefullt
hjälpmedel i det abortförebyggande arbetet. En kuratorsinstitution,
organiserad i huvudsaklig enlighet med befolkningsutredningens förslag, synes
äga förutsättningar härför, särskilt beträffande större städer och befolkningscentra,
d. v. s. de platser där enligt alla undersökningar abortfrekvensen
är störst. Då emellertid abortfrågan rymmer ett antal faktorer, beträffande
vilka vår kunskap är bristfällig, torde man vid kuratorsverksamhe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 369.

tens anordnande böra framgå med försiktighet. Jag förordar därför, att
verksamheten till en början bedrives försöksvis och att härvid gjorda erfarenheter
vinna beaktande vid en mera definitiv utformning av organisationen.
Den utbyggnad utredningen i första hand föreslår synes lämplig för
denna försöksverksamhet. Med hänsyn härtill biträder jag i princip utredningens
förslag i denna del.

Såsom tidigare antytts skulle särskilda medel ställas till kuratorns förfogande
för att denna därmed skulle kunna avhjälpa överhängande behov
hos de abortsökande. Denna hjälpverksamhet synes i den av befolkningsutredningen
föreslagna utformningen vara att betrakta såsom i viss mån en
nyhet inom svensk socialvård. Socialvårdstjänstemannen-kuratorn skulle
nämligen som regel själv bestämma angående medlens användning för att i
efterhand anmäla och motivera gjorda utbetalningar för den å institutionen
tjänstgörande läkaren. Denna förenklade handläggning motiveras med att
relativt lätt avhjälpta ekonomiska bekymmer ofta äro av väsentlig betydelse
för kvinnans abortönskan och att man genom att snabbt och utan omgång
avlägsna dessa bekymmer kan åvägabringa ett ökat förtroende från
kvinnans sida gentemot kuratorsinstitutionen och en sådan förändring av
kvinnans känsloläge att hon låter sig påverkas av övriga abortprofylaktiska
åtgärder. En förutsättning härför är enligt utredningens mening att ifrågavarande
tillfälliga hjälpbehov tillgodoses snabbt och utan formaliteter. Med
hänsyn härtill biträder jag utredningens förslag, att kuratorerna skola av
statsmedel tillhandahållas mindre penningbelopp — av utredningen angivna
till i genomsnitt 4 000 kronor för kurator och år — för ifrågavarande ändamål
och att beloppens användning får i huvudsak vara beroende av kuratorernas
fria prövning.

Då kuratorsarbetet för abortsökande är psykiskt mycket krävande, föreslår
befolkningsutredningen, att det såvitt möjligt ordnas i form av halvtidstjänstgöring
med som regel tre mottagningar i veckan. Häremot har jag
intet att erinra.

Vad härefter angår fördelningen av kostnaderna för kuratorsverksamheten
för abortsökande föreslår befolkningsutredningen, att staten skall bekosta
läkarens arvode och den särskilda ekonomiska hjälp som enligt det föregående
skall kunna lämnas av kuratorn samt bidraga till kuratorns avlöning
och till kostnaderna för kuratorns resor för hembesök, medan huvudmannen
skall svara för övriga kostnader i samband med institutionens anordnande
och drift. Med hänsyn till de stora krav i fråga örn personlig duglighet, utbildning
och erfarenhet som måste ställas på innehavaren av kuratorsbefattningen
förordar utredningen, att statsbidragets erhållande göres beroende av
att kuratorn tillerkännes en minimilön motsvarande lönegrad A 11 i det
statliga civila avlöningsreglementet. Utredningen finner, att statsbidraget
till kuratorns avlöning bör bestämmas till 20 kronor för mottagning och att
arvodet till läkaren bör utgå med belopp motsvarande minimiersättning till

Kungl. Maj:ts proposition nr 369.

läkare inom den förebyggande mödravården eller med 15 kronor för mottagning.
Statsbidraget för kuratorns resor för hembesök skall enligt utredningens
förslag utgå enligt motsvarande grunder som inom mödravården
eller med 70 % av de sammanlagda resekostnaderna inom Norrbottens, Västerbottens
och Jämtlands län, med 60 % inom Västernorrlands, Gävleborgs,
Kopparbergs och Värmlands län samt med 50 % inom riket i övrigt. -—- I
remissyttrandena lia erinringar framställts mot förslaget om kuratorns avlöning.
Ett stort antal remissinstanser har sålunda förordat, att minimilönen
väsentligt höjes. Svenska landstingsförbundet och svenska stadsförbundet
däremot hava uttalat farhågor för att fixerandet av en minimilön för
kuratorerna för abortsökande skulle komma att få återverkningar beträffande
lönesättningen för sjukhus- och anstaltskuratorer.

För egen del finner jag mig böra godtaga utredningens förslag till fördelning
mellan stat och landsting respektive stad utom landsting av kostnaderna
för kuratorsverksamheten. Vad angår kuratorns avlönande vill jag erinra
om att i författning meddelade bestämmelser beträffande lönesättningen för
befattningshavare inom en organisation som åtnjuter väsentligt statsbidrag
icke innebära någon principiell nyhet. Exempelvis ha inom de närgränsande
områdena förebyggande mödra- och barnavård samt distriktsvård mycket
noggrant angivits de löneförmåner som skola tillkomma sjuksköterskor och
barnmorskor. Å andra sidan torde någon höjning av den av befolkningsutredningen
föreslagna relativt förmånliga löneställningen för kuratorerna
icke för närvarande böra ske. Däremot synes bestämmelsen om statsbidrag
för kuratorns resor för hembesök böra kompletteras med möjlighet för de
abortsökande kvinnorna att enligt samma grunder erhålla bidrag för resor
till kuratorsinstitutionen. Förutsättning härför torde dock böra vara, att
kvinnan av läkare hänvisats till institutionen. Genom nämnda anordning
torde institutionen kunna få kontakt även med mera avlägset boende. Bestämmelserna
i denna del torde böra utformas i huvudsaklig överensstämmelse
med 10 § 3 mom. första .stycket kungörelsen angående statsbidrag till
förebyggande mödra- och barnavård.

Befolkningsutredningen framhåller vidare, att kuratorns lämplighet och
kompetens äro av avgörande betydelse för verksamhetens framgång. Beträffande
anordnandet av kuratorsutbildningen framlägger utredningen följande
förslag. Den grundläggande utbildningen skall normalt omfatta genomgång
av socialinstitutets sociala linje jämte praktisk tjänstgöring på sjukhus
under cirka ett halvt år. I synnerhet under verksamhetens första skede bör
dock synnerligen meriterande social verksamhet få ersätta nämnda grundutbildning.
Härutöver skall den blivande kuratorn genomgå en särskilt anordnad
utbildningskurs vid socialinstitutet. Den första kursen beräknas omfatta
15 elever och pågå under fyra månader. Undervisning skall meddelas
i de avsnitt av ämnena medicin, psykologi, socialpolitik, sociologi oell juridik,
vilka äro av direkt betydelse för kuratorns uppgifter. Även praktisk

Kungl. Majus proposition nr 369.

tjänstgöring skall förekomma i form av tjänstgöring vid en rådfrågningsbyrå
för abortsökande och vid en sjukhusavdelning för abortpatienter. Såväl
vid antagningen som under själva kursen skall sträng prövning verkställas
av sökandenas respektive kursdeltagarnas personliga kvalifikationer. Kursavgiften,
beräknad till 100 kronor per elev, skall bestridas av statsmedel.
Därjämte skall statsbidrag utgå till kursdeltagarnas uppehälle och bostad
med 100 kronor per elev och månad.

Befolkningsutredningens förslag beträffande utbildningens allmänna anordning
och beträffande statsbidrag till kostnaderna i samband med utbildningen
biträdas av mig. Med hänsyn till att erfarenhet saknas beträffande
utbildning av förevarande slag torde kursplanens utformning i detalj få bli
föremål för ytterligare överväganden.

Statens kostnader för en kuratorsverksamhet för de abortsökande av den
storleksordning som i det föregående föreslås bliva genomförd i ett första
utbyggnadsskede — 10 kuratorsinstitutioner, envar med en läkare och en
kurator — beräknas av befolkningsutredningen till 95 400 kronor per år. Det
av mig framlagda förslaget, att statsbidrag skall utgå även till de abortsökandes
resor till kuratorsmottagningarna, föranleder en kostnadsökning,
vilken utan säkra hållpunkter torde kunna uppskattas till 1 000 kronor per
institution och år. Den sammanlagda årliga kostnaden för staten skulle sålunda
uppgå till ungefär 105 000 kronor. Härtill kommer det till 7 500 kronor
beräknade statsbidraget till den första kursen för de sökande till kuratorsbefattningarna.

VI. Anslagsberäkning och hemställan.

De i det föregående framlagda förslagen torde böra i möjligaste mån
genomföras per den 1 januari 1946. Härav föranledda nya kostnader för
staten avse dels bidrag till folkbildningsorganisationerna för anordnande av
allmän sexualhygienisk upplysningsverksamhet med 30 000 kronor för år,
dels utgivande av en folkskrift i abortfrågan med ett belopp i första omgången
av 10 000 kronor, dels kostnadsfria graviditetsreaktioner med 100 000
kronor för år, dels bidrag till kuratorsverksamhet för abortsökande med
105 000 kronor för år och dels bidrag till en särskild utbildningskurs för
ifrågavarande kuratorer med ett första engångsbelopp av 7 500 kronor.

För förstnämnda ändamål synes böra å lilläggsstat för innevarande budgetår
upptagas ett obetecknat anslag av 15 000 kronor under rubriken Bidrag
till folkbildningsorganisationerna för anordnande av allmän sexualhygienisk
upplysningsverksamhet.

Medelsanvisningarna för övriga angivna ändamål torde sammanföras till
ett gemensamt anslag, benämnt Abortförebyggande åtgärder. För innevarande
budgetår torde delta anslag böra beräknas sålunda. Kostnaderna för
utgivandet av en folkskrift i abortfrågan och för den särskilda kuratorsut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 369.

bildningen upptagas med angivna belopp, 10 000 respektive 7 500 kronor.
För kostnadsfria graviditetsreaktioner bör upptagas halva den uppskattade
årskostnaden eller 50 000 kronor. Vad angår bidragen till kuratorsverksamheten
må erinras om att sådan verksamhet i landstingsområdena är beroende
av landstings beslut, vilka icke kunna meddelas tidigare än hösten
1946. I städer utom landsting torde kuratorsverksamheten komma att få
begränsad omfattning under första halvåret 1946, då de blivande kuratorerna
under större delen av halvåret komma att bevista utbildningskursen. Statsbidragen
till kuratorsverksamheten torde med hänsyn härtill kunna uppskattas
till ett begränsat belopp, förslagsvis 12 500 kronor.

Till abortförebyggande åtgärder bör sålunda å tilläggsstat för budgetåret
1945/46 äskas ett anslag av (10 000 + 7 500 + 50 000 + 12 500) 80 000 kronor.
Då några fasta hållpunkter för beräkningarna icke förefunnits, torde
detta anslag böra få förslagsanslags natur.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen att

dels godkänna de förslag till abortförebyggande åtgärder
m. m., som i det föregående framlagts,

dels medgiva, att Kungl. Majit må utfärda de bestämmelser,
som kunna bliva erforderliga för förslagens genomförande,

dels ock å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46
anvisa

1. till Bidrag till folkbildningsorganisationerna för anord nande

av allmän sexualhggienisk upplysningsverksamhet
ett anslag av ........................ kronor 15 000,

2. till Abortförebyggande åtgärder ett förslagsanslag
av....................... kronor 80 000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall
samt förordnar, att proposition av den lydelse,
bilaga lill detta protokoll utvisar, skall avlåtas till
riksdagen.

Ur protokollet:

Hans Bergström.

Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr 369.