Kungl. Maj:ts proposition nr 368 (Proposition 1945:368 - höst)

Kungl. Maj:ts proposition nr 368.

Nr 368.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av
äktenskap eller havandeskap m. m.; given Stockholms
slott den 19 oktober 1945.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om förbud mot arbetstagares avskedande
i anledning av äktenskap eller havandeskap m. m.

GUSTAF

Eije Mossberg.

Milling till riksdagens protokoll 1945. I sand. Nr 368.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 368.

(Gällande lag:)

Nr 171.

LAG

om förbud mai arbetstagares avskedande
i anledning av trolovning eller
äktenskap m. m.;

given Stockholms slott den 19 maj
1939.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å varje
verksamhet, vari till arbete för arbetsgivares
räkning i regel användas
minst tre arbetstagare. Vid lagens
tillämpning skall affärs- eller kontorsverksamhet,
ändock att densamma
icke bedrives såsom självständigt
företag, anses såsom särskild
verksamhet.

Såsom arbetstagare skall vid tiillämpning
av denna lag ej räknas
medlem av arbetsgivarens familj.

2 §•

Har arbetstagare sedan minst två
år haft stadigvarande anställning hos
arbetsgivaren, må denne, om arbetstagaren
slutit trolovning, ingått äktenskap,
blivit havande eller fött
barn, ej av sådan anledning uppsäga
arbetstagaren eller i vidare mån
minska de med anställningen förenade
förmånerna än som kan följa
därav, att kvinnlig arbetstagare,
som är havande, på grund av arbetets
art avstänges från tjänstgöring
under den tid havandeskapet är
märkbart. Är arbetstagaren kvinna,
som arbetsgivaren veterligen är havande
eller fött barn, må han ej heller
uppsäga henne på grund därav

(Kungl. Maj:ts förslag:)
Förslag till
LAG

örn förbud mot arbetstagares avskedande
i anledning av äktenskap eller
havandeskap lii. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Arbetstagare må ej skiljas från sin
anställning på den grund att han slutit
trolovning eller ingått äktenskap.

2 §■

Kvinnlig arbetstagare, som sedan
minst ett år haft stadigvarande anställning
hos arbetsgivaren, må icke
skiljas från anställningen på den
grund att hon blivit havande eller
fött barn.

Ej heller må arbetsgivaren, där
han har vetskap om havandeskapet
eller barnsbörden, skilja arbetstagaren
från anställningen på den grund
att hon i samband med havande -

Kungl. Majda proposition nr 368.

(Gällande lag:)

att hon i samband med havandeskapet
eller barnsbörden under skälig
tid, dock högst tolv veckor, avhåller
sig från arbete.

Överlåtelse av företag eller fartyg
må icke inverka på arbetstagare enligt
denna lag tillkommande förmån.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

skåpet eller barnsbörden avhåller sig
från arbetet under skälig tid, högst
sex månader. Vad sålunda stadgas
skall dock ej gälla, därest arbetstagaren
underlåter att, på förfrågan
av arbetsgivaren, utan dröjsmål underrätta
denne om att hon önskar
återinträda i arbetet efter bortovaron.
Arbetsgivaren är ej pliktig att
låta återinträdet ske tidigare än tre
veckor från det han mottagit meddelande
örn den dag, då återinträdet
kan äga rum, eller från det arbetstagaren
utan föregående meddelande
inställt sig hos honom.

Överlåtelse av företag eller fartyg
må icke inverka på den rätt som enligt
denna paragraf tillkommer arbetstagare.

3 §•

Arbetstagare, som ej må skiljas
från sin anställning av anledning
varom i denna lag förmäles, är ej
heller pliktig att av sådan anledning
vidkännas minskning i de med anställningen
förenade förmånerna i
vidare mån än som följer av sådan
bortovaro från arbetet varom förmäles
i 2 § andra stycket.

3 §■ 4 §.

Avtal, varigenom arbetstagare enligt denna lag tillkommande förmån in -

skränkes, vare ej bindande.

Har arbetsgivare vidtagit åtgärd,
vilken enligt 2 § ej må äga rum, vare
åtgärden ogin samt arbetsgivaren
skyldig ersätta av densamma uppkommen
skada.

Ilar arbetsgivare i strid mot denna
lag skilt arbetstagare från anställningen
eller minskat de därmed förenade
förmånerna, är åtgärden ogin
samt arbetsgivaren skyldig ersätta
av densamma uppkommen skada.
Vid bedömande örn och i vad mån
skada uppstått skall hänsyn tagas

Kungl. Maj:ts proposition nr 368.

(Gällande lag:)

4 §•

Arbetstagare, som vill göra gällande
anspråk enligt denna lag, skall
dels därom underrätta arbetsgivaren
inom två månader från det arbetstagaren
i följd av åtgärd, som enligt
2 § är förbjuden, upphört att tjänstgöra
eller fått vidkännas minskning
i de med anställningen förenade förmånerna,
dels ock anhängiggöra sin
talan inom två år från samma tidpunkt.
Underlåtes det, vare arbetstagaren
sin rätt förlustig.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

även till arbetstagarens intresse av
arbetsavtalets upprätthållande och
övriga sådana omständigheter av annan
än rent ekonomisk betydelse.

Om det med hänsyn till arbetsgivarens
ringa skuld, arbetstagarens
förhållande i avseende å tvistens
uppkomst, skadans storlek eller omständigheterna
i övrigt finnes skäligt,
må skadeståndets belopp nedsättas;
fullständig befrielse från
skadeståndsskyldighet må ock äga
rum.

5 §•

Arbetstagare, som vill göra gällande
anspråk enligt denna lag, skall
dels därom underrätta arbetsgivaren
inom två månader från det arbetstagaren,
i strid mot denna lag, skilts
från sin anställning eller fått vidkännas
minskning i de därmed förenade
förmånerna, dels ock anhängiggöra
sin talan inom två år från
samma tidpunkt. Underlåtes det, är
arbetstagaren sin rätt förlustig.

5 §■ 6 §.

Mål, som avse tillämpningen av denna lag, upptagas och avgöras av allmän
domstol; dock att mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal regleras
av kollektivavtal, skola anhängiggöras vid arbetsdomstolen.

I fråga örn anhängiggörande och utförande hos arbetsdomstolen av talan
jämlikt denna lag skall gälla vad i 13 § lagen om arbetsdomstol stadgas,
ändock att målet ej är sådant som i sistnämnda lag sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1939.

Denna lag träder i kraft den
1 januari 1946, från och med vilken
dag lagen den 19 maj 1939 (nr 171)
om förbud mot arbetstagares avskedande
i anledning av trolovning eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 368.

äktenskap m. m. skall upphöra att
gälla.

I den nya lagen stadgat förbud
mot skiljande från anställning skall
dock ej gälla, om skiljandet grundar
sig på uppsägning, som ägt rum
före den 1 januari 1946 och icke
strider mot den äldre lagen.

Kungl. Majlis proposition nr 368.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Majit
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 september
1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Sköld, Quensel, Erlander, Danielson, Vougt, Myrdal, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Mossberg.

T. f. chefen för socialdepartementet, statsrådet Mossberg, anmäler, efter
gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet, fråga om ändrade
bestämmelser örn förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av
äktenskap eller havandeskap m. m. och anför.

1941 års befolkningsutredning har den 22 november 1944 avgivit ett betänkande
i abortfrågan (SOU 1944: 51). Betänkandet, som är undertecknat
av statsrådet Tage Erlander, ordförande, professorn Curt Gyllenswärd, e. o.
byråchefen Alf Johansson och ledamoten av riksdagens första kammare,
professorn Sten Wahlund, innehåller — förutom historik över abortfrågans
utveckling och en utförlig redogörelse för abortfrågans nuvarande läge —
vissa förslag och rekommendationer till förbättring av abortsituationen,
bl. a. förslag till vissa ändringar i lagen den 19 maj 1939 (nr 171) örn förbud
mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning eller äktenskap
m. m.

Över betänkandet ha, efter remiss, yttranden avgivits av bl. a. medicinalstyrelsen
(efter hörande av apotekarsocietetens direktion, Sveriges apotekareförbund,
Sveriges farmacevtförbund och medlemmen av medicinalstyrelsens
vetenskapliga råd professorn Nils von Hofsten), socialstyrelsen, statens
arbetsmarknadskommission, statskontoret, statens priskontrollnämnd,
skolöverstyrelsen, kommerskollegium (efter hörande av handelskamrarna
i riket och Sveriges industriförbund), Överståthållarämbetet (efter hörande
av polismästaren och förste stadsfiskalen i Stockholm ävensom av Stockholms
stad), samtliga länsstyrelser (efter hörande av vissa underlydande
myndigheter samt vad angår länsstyrelserna i Malmöhus ävensom Göteborgs
och Bohus län, Malmö stad respektive Göteborgs stad), socialvårdskommittén,
ungdomsvårdskommittén, flera landsting, svenska läkaresällskapet,
Sveriges läkarförbund, Sveriges praktiserande läkares förening,
svenska arbetsgivareföreningen, handelns arbetsgivareorganisation, landsorganisationen
i Sverige, tjänstemännens centralorganisation (TCO), svenska
landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, yrkeskvinnors samarbetsför -

Kungl. Maj.ts proposition nr 368.

blind, styrelsen för socialinstitutet i Stockholm, bankernas förhandlingsorganisation,
försäkringsbolagens förhandlingsorganisation, försäkringstjänstemannaförbundet,
Fredrika-Bremer-förbundet, Sveriges husmodersföreningars
riksförbund, riksförbundet för sexuell upplysning, svensk kuratorsförening,
svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, Sverges socialdemokratiska
kvinnoförbund, högerns centrala kvinnoråd, folkpartiets kvinnoförbund och
svenska landsbygdens kvinnoförbund.

Gällande bestämmelser m. m. Lagen den 19 maj 1939 om förbud mot
arbetstagares avskedande i anledning av trolovning eller äktenskap m. m.
äger i sin gällande lydelse tillämpning å varje verksamhet, vari till arbete
för arbetsgivares räkning i regel användas minst tre arbetstagare. Affärseller
kontorsverksamhet skall härvid anses såsom särskild verksamhet,
även om den icke bedrives såsom självständigt företag. Såsom arbetstagare
.skall ej räknas medlem av arbetsgivarens familj. (1 §.) Örn arbetstagare
sedan minst två år haft stadigvarande anställning hos arbetsgivaren, skall
förbud gälla för denne att, om arbetstagaren slutit trolovning, ingått äktenskap,
blivit havande eller fött barn, av sådan anledning uppsäga arbetstagaren
eller i vidare mån minska de med anställningen förenade förmånerna
än som kan följa därav, att kvinnlig arbetstagare, som är havande,
på grund av arbetets art avstänges från tjänstgöring under den tid havandeskapet
är märkbart. Är arbetstagaren kvinna, som arbetsgivaren veterligen
är havande eller fött barn, må han ej heller uppsäga henne på grund därav
att hon i samband med havandeskapet eller barnsbörden under skälig
tid, dock högst tolv veckor, avhåller sig från arbete. Överlåtelse av företag
eller fartyg får icke inverka på förmån, som enligt lagen tillkommer arbetstagare
(2 §). Avtal, varigenom dylik förmån inskränkes, är ej bindande.
Åtgärd, som företages i strid mot i lagen stadgat förbud, är ogin, och arbetsgivaren
blir skyldig ersätta av åtgärden uppkommen skada (3 §). I lagen
givas slutligen preskriptions- och forurnbestämmelser.

Beträffande lagens tillkomst må följande anföras. Lagen är grundad på
eif förslag, framlagt i befolkningskommissionens betänkande angående
förvärvsarbetande kvinnors rättsliga ställning vid äktenskap och barnsbörd
(SOU 1938: 13). Enligt nämnda förslag skulle lagen vara tillämplig
endast på företag med flera än fyra arbetare. 1 den proposition (nr 114),
vari lagförslaget förelädes 1939 års riksdag, hade lagens tillämplighetsområde
bcslämts på sätt nu gäller. Ett under riksdagsbehandlingen i en
motion (11:376) framställt yrkande örn utsträckning av lagens giltighet till
varje verksamhet, vari till arbete för arbetsgivarens räkning användes
minst en arbetstagare, avvisades av andra lagutskottet i dess i ämnet avgivna,
av riksdagen godkända utlåtande (nr 26), därvid utskottet dock framhöll
all det principiellt sett vöre mindre tilltalande alt från lagens tillämpning

Kungl. Maj.ts proposition nr 368.

utesluta de minsta företagen. De vid dessa anställda kunde givetvis vara
i samma behov av skydd som befattningshavare vid större företag. Emellertid
torde det ofia vålla svårigheter för en arbetsgivare med endast ett
fåtal arbetstagare att, om en av dem bleve i behov av ledighet på grund
av havandeskap, anskaffa kompetent vikarie eller på annat sätt få de åt
henne anförtrodda arbetsuppgifterna fullgjorda. Vid bestämmandet av lagens
tillämpningsområde måste erforderlig hänsyn härtill tagas.

Befolkningskommissionens förslag innebar vidare, att arbetstagarens rättigheter
finge göras gällande allenast där anställningen tillträtts minst ett år
före äktenskapets ingående eller nedkomsten. I det inom socialdepartementet
upprättade förslag, som remitterades till lagrådet, hade häri gjorts den
ändringen, att lagens bestämmelser icke skulle äga tillämpning, där anställningen
tillträtts inom två år före äktenskapets ingående eller inom ett år före
nedkomsten. På hemställan av lagrådet erhöll lagförslaget, så som det slutligen
utformades i propositionen, i förevarande hänseende den lydelse, som
sedermera godkändes av riksdagen. I förutnämnda motion hade yrkats, att
karenstiden generellt måtte bestämmas till ett år; detta yrkande avvisades
alltså av riksdagen.

Befolkningsutrcdningens förslag. Beträffande de vanligaste orsakerna
till provocerade aborler och andra härmed sammanhängande frågor ävensom
vissa förslag till botemedel härför, vilka komma att tagas upp i annat
sammanhang, får jag hänvisa till befolkningsutredningens betänkande i
abortfrågan. Här må endast anföras följande uttalanden av befolkningsutredningen
rörande osäkerhet i levnadsförhållandena såsom ekonomiskt
abortmotiv:

Vid sidan av allmänt låg inkomstnivå är osäkerhet i levnadsförhållandena
det vanligast förekommande ekonomiska motivet. Tydligt framgår, att
mångå familjer leva under sådana förhållanden, att de lia svårt att planera
på längre sikt. 1 tider av ekonomisk instabilitet är risken för arbetslöshet
påtagligen den osäkerhetsfaktor, som mest skjuts i förgrunden. Av alla
undersökningar framgår, att klientelet ideligen åberopar arbetslöshet antingen
sorn aktuellt faktum eller som potentiellt hot. Då arbetslösheten eller arbetslöshetsrisken
gäller partnern, är detta motiv vanligare bland gifta än bland
ogifta. För de ogifta kvinnorna själva, vilka i stor utsträckning äro självförsörjande,
är emellertid risken att förlora anställningen ett av de mest
framträdande motiven. Det förekommer i vissa sammanställningar huvudsakligen
från Stockholm som främsta motiv i ej mindre än 10 % av alla fall.
Särskilt starkt verkar detta motiv inom så kallade ömtåliga yrken, såsom
lärarinne- och sjuksköterskeyrket. Det är för kvinnorna desto mer tvingande
som deras ekonomiska behov på grund av barnets tillkomst samtidigt skulle
stiga avsevärt, varför den belastning de skulle komma att utgöra för
partnern, föräldrarna eller andra personer med försörjningsplikt mot dem,
skulle bli betydligt större än vid vanlig arbetslöshet. Kvinnor, som stå helt

Kungl. Maj:ts proposition nr 368.

ensamma och icke lia någon att vända sig till för att få ekonomisk hjälp,
bli inför det potentiella hotet om arbetslöshet ofta helt rådlösa.

Utredningen har frågat sig, vilka krav en kvinna, som väntar ett barn, kan
uppställa i fråga om ekonomisk och social trygghet. En inventering härav
med hjälp av företagna undersökningar bland abortklientelet ger följande
resultat, vilket framför allt tar sikte på de ogifta mödrarnas situation men
även i tillämpliga delar gäller de gifta. Försörjer kvinnan sig med eget förvärvsarbete,
önskar hon en garanterad rätt att återupptaga sitt arbete efter
barnsbörden. Framför allt en ogift mor önskar många gånger ett annat arbete
eller en särskild tillflyktsort under tiden fram till förlossningen och i
vissa fall även under en tid därefter. Hon önskar få tryggad sin ekonomiska
existens under den tid kring förlossningen, då hon icke kan arbeta. Hon
skulle vilja skaffa sitt barn och sig själv en dräglig bostad tili en överkomlig
hyra, och hon önskar att barnet blir omhändertaget och får god omvårdnad
under hennes arbetstid. Man kan icke undgå att konstatera, att luckor och
brister i samhällets sociala omvårdnad göra att dessa mycket självklara
önskemål hos en kvinna, som väntar ett barn, mångfaldiga gånger icke kunna
uppfyllas. Detta är för tiotusentals kvinnor årligen den förnämsta drivkraften
till illegal abort.

Det av utredningen framlagda förslag varom här närmast är fråga, nämligen
förslaget till ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 19 maj 1939 (nr
171) om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning
eller äktenskap m. m., torde få såsom bilaga fogas till delta protokoll (bilaga
B.). Förslaget innebär ändring av gällande bestämmelser i tre hänseenden
:

1. Lagen göres tillämplig på varje verksamhet vari arbetstagare användes
till arbete för arbetsgivares räkning, oberoende av antalet anställda,
varvid dock såsom arbetstagare icke skall anses den, som har sin bostad
i arbetsgivarens hem.

2. Den tid under vilken arbetstagaren skall lia haft stadigvarande anställning
hos arbetsgivaren för att förbudet mot avskedande skall gälla
(karenstiden) inskränkes till ett år.

3. Den tid, under vilken kvinnlig arbetstagare på grund av havandeskap
eller barnsbörd äger avhålla sig från arbetet utan risk för avsked på denna
grund, utsträckes till högst åtta månader, därvid såsom förutsättning skall
gälla att arbetstagaren, innan hon upphör med arbetet, för arbetsgivaren
anmäler sin avsikt att återupptaga detsamma. Arbetstagaren skall dock
ej utan medgivande av arbetsgivaren äga återupptaga arbetet tidigare än
tre veckor efter det hon underrättat arbetsgivaren örn tidpunkten för återupptagandet.

Såsom motivering till förslaget alt utsträcka lagens tillämplighels
område anför befolkningsulredningen till en början, att då ett
säkrande av rätten att behålla förvärvsarbetet vid äktenskaps ingående
eller efter barnsbörd måste anses vara en viktig abortprofylaktislc åtgärd,

Kungl. Majus proposition nr 368.

vilket bekräftats av de genom utredningens försorg verkställda undersökningarna,
borde en utvidgning av lagens giltighetsområde vara betydelsefull
från abortproblemets synpunkt. I samband härmed framhåller utredningen,
att de yrkesgrupper, vilka framför allt drabbades av inskränkningarna
i lagens giltighet, i stort sett vore desamma som de, inom vilka
den högsta relativa abortfrekvensen vore att finna, nämligen restaurangpersonal
och affärsbiträden, vilka till stort antal vore anställda i småföretag.

Efter att lia konstaterat att de farhågor, som vid lagens tillkomst förelegat
att lagen skulle komma att få menliga följder för de förvärvsarbetande
kvinnornas ställning på arbetsmarknaden överhuvud, icke bestyrkts
under de år lagen varit i kraft, anför utredningen:

Emellertid voro samtliga instanser, vilka hade att taga befattning med
lagförslaget, vare sig de hyste tveksamhet om lagens lämplighet eller ej,
eniga om det principiellt riktiga i att lagens tillämpning utsträcktes till
varje verksamhet med minst en arbetstagare. Då man vid lagens slutliga
utformning stannat för en begränsning av lagens giltighetsområde, dock
mindre långtgående än i befolkningskommissionens förslag, har detta uppenbart
berott på hänsyn till svårigheterna för arbetsgivarna i småföretag
at! under arbetstagarens tjänstledighet i anledning av barnsbörd få dennas
arbetsuppgifter fullgjorda på ett tillfredsställande sätt. Emellertid borde
icke detta praktiska skäl hindra att lagen utsträckes att gälla all verksamhet
med minst en arbetstagare i vad det gäller skydd mot avskedande
i anledning av trolovning eller äktenskap. Utredningen vill också ulan någon
ytterligare diskussion föreslå att en sådan ändring av lagen vidtages.

Beträffande den del av lagen, som avser att ge skydd mot avskedande i
anledning av havandeskap eller barnsbörd, gör utredningen till en början
en jämförelse med vissa andra sociala skyddslagar och konstaterar därvid
bl. a. att 1942 års arbetstidslag för detaljhandeln äger tillämpning i fråga
om varje rörelse, i vilken över huvud användes arbetstagare, som icke är
undantagen från lagens tillämpning, att arbetarskyddslagen gäller för varje
rörelse utan hänsyn till dess storlek och antalet anställda arbetstagare och
att semesterlagen omfattar alla yrkesområden och arbetstagare utan undantag
för det fall, då en arbetsgivare endast har ett visst mindre antal arbetstagare
anställda. Utredningen fortsätter:

En utsträckning av skyddet mot avskedande i anledning av havandeskap
eller barnsbörd till att omfatta alla arbetstagare skulle måhända kunna anses
komma att vålla arbetsgivaren betydligt större olägenheter än ovan nämnda
sociala skyddslagar utan begränsning till vissa kategorier. Arbetsgivaren
skulle därför ej kunna åläggas en så vitt gående inskränkning i rätten att
själv bestämma över sin personals sammansättning. Häremot står emellertid,
att arbetsgivaren i flera fall ålagts sådana inskränkningar, då man kunnat
konstatera ett samhällsintresse av att så skett. Under hela diskussionen kring
befolkningsfrågan i vårt land har det betonats, att barnafödande! ej är att
betrakta som uteslutande en privat angelägenhet för individerna och familjerna.
I olika sammanhang har tvärtom tydligt understrukits, att vården och

Kungl. Maj:ts proposition nr 368.

omsorgen om samhällets nya generationer och deras mödrar även är en samhällsangelägenhet
av högsta vikt. Mycket talar då för att utsträcka jämförelsen
mellan lagen om förbud mot avskedande i anledning av trolovning eller
äktenskap m. m. och övriga sociala skyddslagar än ytterligare och anföra
ännu en sådan lag, som på det mest påvisbara sätt vållar arbetsgivarna
uppenbara olägenheter. Utan att draga några som helst paralleller i övrigt
anser utredningen det befogat att sammanställa den lag, om vars revision
det här är fråga, med lagen den 14 oktober 1939 om förbud mot arbetstagares
avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring m. m. Denna lag
ger reservationslöst skydd mot avskedande åt varje arbetstagare utan hänsyn
till storleken av det företag, i vilket han är anställd, den tid han varit anställd
i företaget eller värnpliktstjänstgöringens längd. De olägenheter, som
denna lag kan förorsaka arbetsgivarna exempelvis i småföretagen, ha ansetts
böra underordnas nödvändigheten att skydda dem, som till samhällets
tjänst fullgöra värnpliktstjänstgöring, mot att ställas utan anställning. Med
hänsyn till att de förvärvsarbetande kvinnor, som fullgöra en moderskapsuppgift,
kunna anses ha rätt att ställa motsvarande anspråk på trygghet i
sina anställningsförhållanden, vill utredningen föreslå, att även skyddet mot
avskedande i anledning av havandeskap eller barnsbörd utsträckes att gälla
varje kvinnlig arbetstagare oavsett storleksordningen av det företag, i vilket
hon arbetar.

Särskilda svårigheter föreligga i detta hänseende emellertid för utsträckandet
av lagens giltighet till en grupp arbetstagare, nämligen de som ha sin
bostad i arbetsgivarens hem. Under denna grupp faller framför allt det stora
flertalet hembiträden. Ehuru det vore önskvärt att ställa även dem innanför
lagens giltighetsområde, skulle detta i många fall medföra så uppenbara
svårigheter och olägenheter för arbetsgivarna, att utredningen ansett sig böra
föreslå ett undantag på denna punkt. Därtill kommer att hembiträdesyrket
för flertalet av sina utövare har karaktären av ett typiskt genomgångsyrke,
som man definitivt lämnar vid giftermål, varför en inskränkning av lagens
giltighet att icke gälla dessa dock ej kan sägas få samma menliga verkan
som för andra yrkesgrupper.

Vad angår karenstiden framhåller utredningen till en början, ali
utredningen med hänsyn till arbetsgivarna funnit skäligt alt bibehålla en
sådan, ehuru detta inskränkte lagens giltighetsområde, men att det med
fog kunde ifrågasättas, om det vore nödvändigt alt fastställa en så lång
karenstid som två år. Utredningen anför:

Denna bestämmelse synes enligt erhållna uppgifter från de berörda arbetstagarnas
organisationer icke ha haft någon större praktisk betydelse; dock
är det långt ifrån uteslutet att den spelat en viss roll för det stora antalet
icke organiserade anställda inom exempelvis detaljhandeln. I varje fall har
det från dem, som äro praktiskt verksamma inom det abortprofylaktiska
arbetet, framkommit allvarliga önskemål örn revision av lagen på denna
punkt.

I fråga om lagens tillämplighet på arbetstagare i händelse av havandeskap
eller barnsbörd synas inga skäl föreligga att fastställa en längre karenstid
än ett år. Delta hade även i propositionens ursprungliga lydelse föreslagits.
Lagrådets önskemål örn en enhetlig karenstid föranledde emellertid en ändring
i den slutliga avfattningen till en tvåårig karenstid även då fråga är

Kungl. Maj:ts proposition nr 368.

om havandeskap eller barnsbörd. Till uppfattningen örn lämpligheten av
en enhetlig karenstid ansluter sig även utredningen. Man synes därför böra
undersöka huruvida tillräckligt bärande skäl för en tvåårig karenstid i
fråga om trolovning elier äktenskap kunna anföras. Denna bestämmelse
torde vara föranledd av eif yttrande över befolkningskommissionens lagutkast,
i vilket framhölls, att en kvinna oftast torde vara medveten om
sannolikheten av ett äktenskap åtminstone ett år före dess ingående och
att man i dessa fall alltså kunde räkna med att anställningen söktes just
för att möjliggöra äktenskap. Arbetsgivarens intressen borde därför väga
så tungt, att en tid av minst två år föreskrevs.

Utredningen måste härtill för det första invända, att med lagens tillkomst
just avsågs att få fastslaget varje människas rättighet att oavsett civilstånd
nyttiggöra sig på det samhällsområde hon själv önskar. I och med detta
borde något arbetsgivarnas intresse av gifta eller ogifta arbetstagare ej få
tillåtas spela in vid lagens detaljutformning. Strängt taget borde alltså en
karenstid endast anses nödvändig i fråga örn havandeskap eller barnsbörd,
där arbetsgivarna komma att vållas verklig praktisk olägenhet. Det lämpliga
i att en enhetlig karenstid fastställes gör emellertid att utredningen
anser sig böra bibehålla en sådan även i fråga om trolovning eller äktenskap.

Beträffande det skäl för en tvåårig karenstid, som anfördes i det åberopade
remissyttrandet, vill utredningen vidare genmäla, att det säkerligen
många gånger händer att äktenskap ingås med kortare varseltid än ett år.
Man behöver härvid endast tänka på det stora antal äktenskap, i Stockholm
år 1941 19,5 %, som komma till stånd sedan ett barn redan är på väg och
sorn väl oftast icke torde vara så lång tid förutbestämda. Vidare förefaller
det icke troligt att, även med kännedom örn sannolikheten av ett äktenskap
om ungefär ett år, den kvinnliga parten söker en anställning för att möjliggöra
detta. Anställningen torde i detta liksom i det stora flertalet fall sökas
för att säkra en försörjning, något vartill varje människa har skyldighet.
Örn resonemanget, som återgetts här ovan, vöre riktigt, skulle en kvinna,
som är medveten om ett äktenskap, över huvud icke inom två år före dettas
ingående kunna söka en anställning med avsikt att behålla denna även
såsom gift och med full säkerhet att få göra detta.

Utredningen kan icke finna annat än att stadigvarande anställning under
en tid av minst ett år som villkor för att lagen skall tillämpas måste såväl
i fråga örn trolovning eller äktenskap som i fråga om havandeskap eller
barnsbörd anses vara en även från arbetsgivarens synpunkt tillfredsställande
föreskrift. Det kan därför icke sägas föreligga några allvarliga skäl
emot att vidtaga en sådan förändring i lagen att en enhetlig karenstid av
ett år fastställes.

Vad slutligen angår bestämmelsen om längden av den tid kvinnlig
arbetstagare skall vid havandeskap eller barnsbörd
kunna avhålla sig från arbete utan risk att på den
grund bliva avskedad framhåller utredningen, att gällande bestämmelse
korresponderade mot arbetarskyddslagen men att åtskilliga yrken
funnes, där behov förelåge av en avsevärt mycket längre ledighet före
förlossningen, framför allt yrken vars utövare direkt betjänade allmänheten.
I kollektivavtal för restaurangfacket funnes bestämmelse om dylik

Kungl. Maj:ts proposition nr 368.

ledighet under högst sex månader, men även andra grupper anställda skulle
vara i hög grad betjänta av en sådan möjlighet. Utredningen fortsätter:

Av ännu en annan anledning kan behov av längre ledighet från arbetet
än tolv veckor kring förlossningen föreligga. Utredningen tänker härvid på
att många förvärvsarbetande kvinnor helt säkert under en längre tid efter
förlossningen skulle vilja stanna i hemmet för att helt ägna sig åt barnets
vård, om de hade säker rätt att efter denna tid få återupptaga sitt arbete.
Mödrarnas önskan och det allmänna hälsovårdsintresset sammanfalla i
detta avseende helt. Många kvinnor, som arbeta i industrin, framför allt
de som gå i skiftesarbete, ha nämligen inga möjligheter att förena sitt förvärvsarbete
med en fullgod vård och amning av barnen. Så har det exempelvis
vid en i Borås företagen undersökning av de i textilindustrin arbetande
kvinnornas barnavårdsproblem konstaterats, att av 236 sådana kvinnor,
vilka haft sina barn inskrivna på barnavårdscentralerna, hade endast
62, d. v. s. 26,2 %, kunnat uppehålla amningen i minst sex månader. Även
från denna synpunkt skulle det alltså vara fördelaktigt, om de förvärvsarbetande
mödrarna hade möjlighet till en längre tjänstledighet i samband
med förlossningen. Utredningen är emellertid angelägen att betona, att en
sådan lagligt garanterad rättighet att för vård och amning av barn uttaga
en längre tids tjänstledighet ej på något sätt måste fattas som en från samhällets
sida framförd uppfattning örn moralisk skyldighet att även använda
denna rättighet. I denna fråga har varje kvinna att själv avgöra hur hon
vill förfara med hänsyn till de ekonomiska och andra synpunkter, vilka
variera från fall till fall. Givetvis kan utredningen dock ej underlåta att
påpeka vikten av att mödrarna uppehålla amningen så länge detta i varje
enskilt fall anses möjligt och önskligt.

Utredningen säger sig icke kunna finna, att det skulle vålla arbetsgivarna
någon väsentligt större olägenhet att bevilja hos sig anställda kvinnliga
arbetstagare en sådan längre tjänstledighet upp till högst åtta månader
kring förlossningen än att dessa enligt nuvarande bestämmelser hade rätt
till högst tolv veckors tjänstledighet. Tvärtom torde det i många fall vara
lättare för en arbetsgivare att erhålla en väl kvalificerad vikarie för en
längre tid än för en kortare. Emellertid syntes arbetsgivarnas berättigade
intresse av att arbetstagarna ej använde sig av denna rätt till tjänstledighet,
i vissa fall måhända förbunden med bibehållen viss del av lönen eller andra
ekonomiska förmåner, för att därpå säga upp sin anställning, kräva en
säkerhetsbestämmelse i likhet med den som lunnes införd i kollektivavtalet
för restaurangpersonalen, nämligen att den anställda dels vid tjänstledighetens
början skall lill arbetsgivaren meddela sin avsikt att efter dess slut
återinträda i tjänst, dels senast tre veckor före sitt återinträde skall anmäla
detta.

Yttrandena över befolkningsutredningcns förslag. Befolkningsutredningens
förslag lill ändringar i 1939 års lag har i flertalet yttranden helt eller
åtminstone till någon del lillstyrkts eller lämnats utan erinran. Svenska arbetsgivareföreningen
ställer sig emellertid helt avvisande till förslaget under fram -

Kungl. Maj:ts proposition nr 368.

hållande av att utredningen icke kunnat visa, att den nuvarande lagstiftningen
erfarenhetsmässigt vöre behäftad med några brister. Även handelns arbetsgivareorganisation
samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare
avstyrka helt förslaget. Skånes och Gotlands handelskamrar uttala tveksamhet
örn de föreslagna lagändringarnas abortbegränsande verkan.

Beträffande den förslagna utvidgningen av lagens tillämpningsområde
ställer man sig i några yttranden avvisande eller i varje
fall betänksam mot densamma under åberopande dels av att därav skulle
löija alltför stora svårigheter för småföretagen, som icke hade samma möjligheter
som de större att genom omflyttning av personal neutralisera olägenheten
av att en arbetstagare vore frånvarande en längre tid, och dels av
att den kvinnliga arbetskraftens ställning på arbetsmarknaden därigenom
skulle försvagas. Uttalanden i denna riktning göras av bl. a. länsstyrelsen i
Östergötlands län, Malmö stad och försäkringsbolagens förhandlingsorganisation.
Östergötlands och Södermanlands handelskammare tillstyrker utvidgningen
allenast i vad gäller skydd mot avskedande i anledning av trolovning
och äktenskap. Skånes handelskammare gör gällande, att utredningen
gått för långt i fråga örn utvidgningen av lagens tillämplighetsområde,
då varsamhet måste iakttagas för att lagen icke skulle motverka sitt eget
syfte, samt förordar, att utvidgningen icke sträckes längre än till företag
med minst två anställda.

Beträffande det av befolkningsutredningen föreslagna undantaget från
lagen för sådana arbetstagare, som ha sin bostad i arbetsgivarens hem, ha
delade meningar yppat sig. Gotlands handelskammare samt Västernorrlands
och Jämtlands läns handelskammare anse undantaget böra gälla samtliga
dem, som utföra husligt arbete för annans räkning. Länsstyrelsen i Norrbottens
län finner förbud mot avskedande av hembiträden — även örn dessa
icke bodde hos arbetsgivaren — överflödigt, då någon svårighet för dem
att erhålla ny anställning icke förefunnes. Stockholms stad uttalar, att frågan,
huruvida förbudet lämpligen borde omfatta även arbetstagare med bostad
i arbetsgivarens hem, vöre tveksam med hänsyn till de med förbudet
förenade praktiska svårigheterna, samt anser, att på grund härav i första
hand andra utvägar borde prövas till tryggande av denna arbetstagarkategoris
möjligheter till arbete och försörjning under havandeskap. Ungdomsvårdskommittén
finner, att spörsmålet örn hembiträdenas ställning icke
kunde lämnas olöst. Hembiträdena utgjorde en mycket stor grupp bland de
kvinnliga arbetstagarna och befunne sig i stor utsträckning i den ålder, då
abortfrekvensen vore högst. Hembiträdenas skyddslösa ställning på arbetsmarknaden
bomme således även i fortsättningen att göra sig märkbar som
abortstimulerande moment. Det faktum, att hembiträdesyrket vöre ett genomgångsyrke,
berättigade ur abortprofylaktisk synpunkt icke till att ställa
det i en sämre situation än andra yrken. Konsekvensen krävde, att det uteblivna
skyddet i denna punkt för hembiträdena på något sätt kompensera -

Kungl. Maj:ts proposition nr 368.

des, då annars en stor grupp kvinnliga arbetstagare alltjämt Romme att befinna
sig i en särdeles utsatt ställning, vilken kunde fresta till abortiva ingrepp.
Frågan borde icke avgöras utan att denna punkt toges under förnyat
övervägande.

I några yttranden förordas direkt, att lagen skal! avse jämväl sådana arbetstagare,
som ha sin bostad i arbetsgivarens hem. Denna ståndpunkt intages
av arbetsmarknadskommissionens majoritet1 som påpekar, att den föreslagna
undantagsbestämmelsen i praktiken hade betydelse icke endast för
hembiträden utan stundom även för andra arbetstagare, t. ex. för arbetstagare
i mindre handels- och hantverksföretag, där de anställda bodde hos
företagaren. Kommissionen förutsätter dock härvid ett auktoritativt uttalande,
att hembiträde icke utan särskilt avtal ägde rätt att taga barnet med
sig till den bostad, som hembiträdet hade i arbetsgivarens hem, och under
sitt arbete där ägna sig åt barnets vård. Landsorganisationen, som intager
samma ståndpunkt, framhåller, att om ett hembiträde utackorderat elier
bortadopterat sitt barn, ingen anledning funnes, varför hon icke skulle ha
samma rätt att återfå sitt arbete som varje annan arbetstagare, samt uppgiver,
att förslaget i denna punkt kritiserats särskilt av handels- och frisörarbetareförbundens
styrelser, då åtskilliga av de kvinnliga arbetarna vid
mindre företag även inom dessa förbunds arbetsområden skulle komma att
ställas utanför lagen. Liknande uttalande har gjorts av TCO. Yrkeskvinnors
samarbetsförbund anser svårförklarligt, varför hembiträden och andra hos
arbetsgivaren boende’ arbetstagare, som till övriga svårigheter även förlorade
sin bostad, skulle undantagas från lagens förmåner, och efterlyser,
vilka uppenbara svårigheter och olägenheter för arbetsgivaren som föreligga.
Ej heller svensk kuratorsförening anser tillräckligt vägande skäl anförda för
att från lagens gillighetsområde utesluta ifrågavarande arbetstagare.

Förslaget om nedsättning av karenstiden har vunnit anslutning
i flertalet yttranden. Direkt avstyrkande uttalar sig -— förutom de remissinstanser,
som avstyrkt förslaget i dess helhet -—- Västergötlands och
norra Hallands handelskammare, som anser, att några olägenheter av den
tvååriga karen stiden icke påvisats, samt framhåller, att behovet av en tvåårig
karenstid framstode än starkare örn lagen gjordes tillämplig på alla
arbetsgivare, försäkringsbolagens förhandlingsorganisation och högerns centrala
kvinnoråd. Försäkringstjänstemannaförbundct tillstyrker förslaget endast
med tvekan och motsätter sig bestämt en ytterligare avkortning av
karenstiden under framhållande av alt åtminstone beträffande mera kvalificerade
uppgifter en prövotid av två år snarare än en prövotid av ett år
torde få anses erforderlig. Gotlands handelskammare tillstyrker förslaget
om förkortning av karenstiden endast om lagens tillämpningsområde icke
vidgas. Bankernas förhandlingsorganisation tillstyrker förslaget härvidlag

1 Hrr Thomson, Ericsson, Falk, Valllberg, Lundquist och Adamsson samt friherrinnan
Stjernstedt; avvikande mening har anförts av hrr Carell, Andersson och Styrman.

Kungl. Maj:ts proposition nr 368.

men förutsätter, att i begreppet stadigvarande anställning inlägges den betydelsen,
att vederbörande innehar fortlöpande anställning hos arbetsgivaren.

Å andra sidan framhålles i ett flertal yttranden, alt karenstid över huvud
taget bör bibehållas endast i begränsad utsträckning. Sålunda framhåller
arbetsmarknadskommissionens majoritet1, att skäl icke funnes att"kräva viss
tids stadigvarande anställning för att arbetstagaren skall vara skyddad mot
avskedande av sådan anledning som att hon slutit trolovning, ingått äktenskap
eller fött barn. Blott i fråga örn havandeskap borde en karenstid av ett år
stadgas, eftersom rätten att få ledighet och därefter återinträda i tjänst kunde
betraktas som en löneförmån och det vore rimligt, att denna förvärvades först
sedan anställningen nått en viss längd. Medicinalstyrelsen finner skälen att
bibehålla en karenstid vid trolovning och äktenskap icke överensstämmande
med våra dagars naturliga krav på arbetstagarens rätt att själv utan tvång
ordna sina privata förhållanden. Socialvård skommittén säger sig ha svårt att
finna att några praktiska olägenheter skulle följa, om i förevarande hänseende
skilda regler gällde för trolovning och äktenskap, å ena, samt havandeskap
och barnsbörd, å andra sidan, samt föreslår, att någon viss anställningstid
såsom villkor för förbudets tillämplighet icke uppställes för
förstnämnda fall. Landsorganisationen anser omotiverat, att den anställdes
civilstånd skulle kunna påverka arbetsgivarnas rättigheter gentemot honom.
1 fråga om havandeskap vore det måhända nödvändigt att bibehålla en bestämmelse
örn en viss karenstid, emedan kvinnornas allmänna handicap på
arbetsmarknaden annars skulle öka, men denna karenstid borde kunna sänkas
ytterligare till samma antal månader, som gällde för rätten till moderskapshjälp
vid sjukkassorna, alltså 9 månader. Arbetsgivaren vore ju då i
varje fall skyddad lör risken att en kvinna sökte och erhölle anställning hos
honom i säkert medvetande örn att inom snar framtid behöva ledighet för
barnsbörd. Yrkeskvinnors samarbetsförbund anser absurt att föreskriva karenstid
för trolovning och äktenskap men anser viss karenstid böra gälla vid
havandeskap och barnsbörd. I lagbestämmelsen borde klarare angivas, hur
karenstiden skall beräknas; förslagsvis borde den anknytas till den väntade
nedkomsten. Med denna tolkning kunde en ettårig karenstid befaras bliva
alltför knapp och medföra, att kvinnlig arbetskraft komme att bliva mindre
ltonkurrensduglig på arbetsmarknaden. Karenstidens längd kunde därför
utsträckas något längre än som föreslagits, dock högst till 15 månader. Jämväl
TCO, svensk kuratorsförening samt Sverges socialdemokratiska kvinnoförbund
anse karenstiden vid trolovning och äktenskap böra borttagas.

Förslaget örn utsträckning av den tid, under vilken
kvinnlig arbetstagare vid havandeskap och barnsbörd
skall ha rätt till tjänstledighet, har väckt motstånd på flera
håll. Skånes handelskammare framhåller sålunda, att tillräckliga skäl sakna -

1 Se not å sid. 10.

Kungl. Maj:ts proposition nr 368.

des att frångå gällande bestämmelser. I den mån en längre ledighet kunde
vara särskilt påkallad på speciella områden, syntes detta behov liksom inom
restaurangnäringen på ett smidigare sätt kunna ordnas genom kollektiva
överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetare. Handelskammaren i
Gävle avstyrker under motivering att genom bestämmelsens lagfästande vissa
kvinnor skulle tillskyndas en förmån, som icke fyllde ett uppenbart behov
men fastmera syntes ägnad att ytterligare komplicera jordbrukets och industriens
svårlösta problem att erhålla tillräcklig arbetskraft. På grund av
befolkningsutvecklingen kunde nämligen stora svårigheter väntas uppkomma
att erhålla vikarier inom näringslivet och speciellt jordbruket. Konkurrensen
örn arbetskraften kunde motses bliva i högsta grad skärpt. Västernorrlands
och Jämtlands läns handelskammare, som likaledes avstyrker förslaget
i denna del, framhåller, att det, om förslaget härutinnan lagfästes, kunde
inträffa, att en arbetstagare utan att kunna uppsägas avhölle sig från arbete
åtta månader årligen flera år i följd. Vid ledighet vore det för erhållande
av kompetent arbetskraft ofta nödvändigt för arbetsgivaren att söka
vikarie bland personal, som tidigare varit anställd hos arbetsgivaren men i
samband med äktenskap lämnat anställningen. Sådan ersättare hade det i
varje fall inom handelskammarens verksamhetsområde varit betydligt lättare
att erhålla för kortare tid än för längre tid. Östergötlands läns landsting
gör gällande, att en sådan utökning av den kvinnliga befattningshavarens
rätt till tjänstledighet komme att inverka i hög grad ofördelaktigt på
sjukvårdens rationella bedrivande och under vissa förhållanden helt äventyra
densamma med den utomordentligt stora brist på kvinnliga befattningshavare,
som nu förelåge. Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att det
torde vara mycket få förvärvsarbetande kvinnor, som hade möjlighet att utnyttja
en så lång ledighet. Möjlighet härtill torde finnas endast för dem som
befunne sig i sådana ekonomiska omständigheter, att de för sin försörjning
knappast behövde taga del i förvärvsarbetet. Att för deras del införa
en sådan förmån, som för arbetsgivaren måste medföra kännbara olägenheter,
syntes knappast kunna komma i fråga. Sveriges industriförbund anser
ändringen icke vara av behovet påkallad, då arbetarskyddslagen innehölle
bestämmelse om att kvinna, som ammade sitt barn, ej finge förvägras
erforderlig ledighet härför. Länsstyrelsen i Jönköpings län finner förslaget
på denna punkt så försämra läget på den kvinnliga arbetsmarknaden, att en
påtaglig försämring av moderns förmåga att försörja sitt barn komme att
inträda. Bestämmelsen kunde på grund härav komma att motverka sitt eget
syfte. Malmö stad anser olämpligt att föreslå en lagändring vars verkningar
vore helt beroende av andra åtgärder, örn vilka ännu ej ens förslag förelåge
(moderskapsförsäkring). Endast medicinska och sociala skäl borde betinga
utvidgningen. Härför erfordrades utredning, där hänsyn foges till olika yrkesgruppers
behov av ledighet under graviditeten.

I åtskilliga yttranden framhålles, att maximitiden för ledigheten icke skall

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 saini. Nr 368. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 368.

utsträckas så långt som föreslagits. Sålunda uttalar sig arbetsmarknadskommissionen
för en inskränkning av tiden till sex månader under åberopande av
ett uttalande av kommissionens sakkunniga rörande kvinnlig arbetskraft, enligt
vilket kvinnorna icke finge bortse från att sådana förmåner, som innebure påtagliga
olägenheter för arbetsgivaren, kunde få mindre önskvärda konsekvenser
beträffande kvinnornas ställning och framtidsutsikter på arbetsmarknaden,
samt det kunde ifrågasättas, om det inte vore lämpligt att pröva verkningarna
av en mindre höjning, exempelvis till sex månader, innan tjänstledighetsrätten
ytterligare ökades. Även i ett flertal andra yttranden — bl. a. yttrandena av
länsstyrelsen i Älvsborgs län, svenska landstingsförbundet, TCO, bankernas
förhandlingsorganisation och försäkringsbolagens förhandlingsorganisation —•
förordas en nedsättning av ifrågavarande tid till högst sex månader. Yrkeskvinnors
samarbetsförbnnd föreslår avkortning av tiden till sex eller möjligen
fyra månader. Fredrika-Bremer-förbundet anser möjligheten till tjänstledighet
böra begränsas till fyra eller högst sex månader. Kommerskollegium uttalar,
att därest en utsträckning av tjänstledighetstiden ansåges böra komma till
stånd, densamma borde avsevärt begränsas, förslagsvis till fyra månader.

Värmlands läns landsting anser, att tjänstledighetstiden vore tilltagen i
överkant, när man jämförde med den lediga tid, som man visste bleve tillmätt
arbetare- och jordbrukarehustrur. Husmödrar utan eget förvärvsarbete
vore dock det stora flertalet, även om antalet utanför hemmet arbetande
väsentligt ökats. Utan införande av en allmän moderskapsförsäkring, som
medförde samma ekonomiska fördelar för samtliga mödrar, oavsett var deras
arbete vöre förlagt, kunde detta vitala spörsmål icke rationellt ordnas.
Socialvårdskommittén förklarar sig icke kunna taga ståndpunkt till förslaget
örn tjänstledighetsrätten, innan spörsmålet örn ersättning för inkomstbortfall
under den lediga tiden klarlagts. Även ungdomsvårdskommittén
framhåller, att det vore nödvändigt, för att ifrågavarande lagändring skulle
ha någon effekt i abortprofylaktiskt syfte, att kvinnornas försörjning under
ledigheten tillgodosåges.

Vad angår den föreslagna skyldigheten för den, som vill utnyttja sin
tjänstledighetsrätt, att redan från början göra anmälan om sin avsikt att
återinträda ifrågasätter landsorganisationen dess lämplighet, då de unga
kvinnor, varom här vore fråga, ofta försummade iakttaga erforderliga formaliteter.
TCO och försäkringsbolagens förhandlingsorganisation anse det
böra stadgas, att arbetstagaren på arbetsgivarens förfrågan skall anmäla,
örn han vill återinträda. Yrkeskvinnors samarbetsförbund finner bestämmelsen
icke erforderlig, då begäran om tjänstledighet finge anses innebära, att
arbetstagaren hade för avsikt att återinträda vid tjänstledighetens slut.
Svenska landstingsförbundet och ett flertal landsting uttala sig för att arbetsgivaren
skall erhålla vissa garantier för den anställdes återinträde i
tjänst. Göteborgs handelskammare anser, att en arbetstagare, som begär
tjänstledighet för havandeskap eller barnsbörd, redan från början bör an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 368. 19

giva den ungefärliga längden av ledigheten till ledning för arbetsgivarens
planläggning.

Beträffande den föreslagna skyldigheten att anmäla återinträde i tjänstgöring
tre veckor dessförinnan framhåller landsorganisationen, att ingen anledning
torde finnas att här ha strängare bestämmelser än i lagen om förbud
mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring.1
Arbetsmarknadskommissionen däremot anser anmälan böra göras minst fyra
veckor i förväg, då en tidsperiod av tre veckor vore för kort för att den
vikarierande arbetstagaren under denna tid skulle kunna hinna söka och
erhålla ny anställning. Liknande ståndpunkt intaga TCO och försäkringsbolagens
förhandlingsorganisation.

Kommerskollegium samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare
anse, att arbetstagarens begäran örn tjänstledighet och meddelande om
återinträde i tjänst böra ske skriftligt.

Vad slutligen angår den redan nu gällande bestämmelsen örn rätt för
arbetsgivare att avstänga kvinnlig arbetstagare från
arbetet under den tid havandeskap är märkbart gör
landsorganisationen gällande, att bestämmelsen i fråga vore en eftergift för
den allmänna inställning gentemot den havande kvinnan, som enligt utredningens
påpekande måste bekämpas. Enligt det av utredningen framlagda
materialet torde också abortfrekvensen vara särskilt hög i sådana yrken
(restauranganställda och frisörarbetare), där de anställda komme i den mest
omedelbara kontakten med allmänheten och där det konventionella trycket
därigenom bleve starkast. En kvinna, som ville trotsa de fördomar som nu
ofta tvingade henne att avbryta en anställning långt innan det vöre sakligt
motiverat, borde icke undandragas lagens stöd. Den ifrågavarande bestämmelsen
borde därför endast gälla den tid, då graviditeten hindrade kvinnan
från att på normalt sätt fullgöra de med anställningen förenade arbetsuppgifterna.
Även TCO framhåller liknande synpunkter. Yrkeskvinnors samarbetsförbund
anser bestämmelsen olämplig, då den kunde tänkas driva en
kvinna till abort. Vanligen kunde kvinnan fortsätta sitt arbete även under
havandeskapets sista månader. I de fall, då på grund av havandeskapet
kvinnans arbetsförmåga väsentligt nedsatts eller uppenbart hinder vållades
för arbetets behöriga fullgörande, borde på föranledande av arbetsgivaren
överenskommelse kunna träffas om hel eller partiell ledighet utöver den lagstadgade,
dock först sedan möjlighet till omplacering till annan för kvinnan
lämpligare tjänstgöring icke befunnits möjlig.

Föreskrifterna i lagen den 19 maj 1939 örn förbud mot arbetstagares nv- Departements -skedande i anledning av trolovning eller äktenskap m. m. innebära i prin- che*en

1 Anmälan skall enligt nämnda lag vid längre ledighet än tre månader göras två veckor
före återinträdet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 368.

cip, att en arbetstagare icke kan uppsägas från sin anställning enbart av
den anledningen, att arbetstagaren trolovar eller gifter sig eller blir havande
eller föder barn. Icke heller få de med anställningen förenade förmånerna
av nämnda anledning minskas. Därjämte medgives kvinnlig arbetstagare
rätt att, utan risk för uppsägning, i samband med havandeskap eller barnsbörd
under högst tolv veckor avhålla sig från arbetet. Lagens giltighetsområde
är emellertid begränsat i två viktiga avseenden. För det första
äger lagen tillämpning endast på verksamhet, vari i regel minst tre arbetare
användas. Och för det andra följer av stadgandena i lagen, att arbetstagaren
blir delaktig av dess skydd endast om han sedan minst två år haft
stadigvarande anställning hos arbetsgivaren.

Befolkningsutredningen har i sitt betänkande i abortfrågan kunnat med
stöd av vissa verkställda undersökningar konstatera, att säkerställandet av
rätten för kvinnan att behålla förvärvsarbetet vid äktenskaps ingående eller
efter barnsbörd måste anses vara en viktig abortprofylaktisk åtgärd. Med
hänsyn härtill och då genom nyssberörda begränsningar i giltighetsområdet
för 1939 års lag ett betydande antal kvinnliga arbetstagare ställes
utanför dess skydd, har befolkningsutredningen föreslagit vissa ändringar
i lagen, varigenom densamma skulle erhålla väsentligt vidgad tillämplighet.
Vad beträffar rätten till ledighet i samband med havandeskap och
barnsbörd föreslår därjämte utredningen en avsevärd förlängning av tiden
för ledigheten.

Jag delar befolkningsutredningens åsikt att 1939 års lag bör underkastas
revision i syfte att, i den mån sig göra låter, i här förevarande avseende
undanröja motivet för illegala aborter. För en revision tala emellertid även
och framför allt allmänt sociala skäl, varför jämväl de av lagens bestämmelser
som icke mera direkt sammanhänga med abortproblemet böra överses.
Lagen berör, i vad avser förbud mot avskedande i anledning av trolovning
och äktenskap, även manliga arbetstagare. Av naturliga skäl har
emellertid lagen också i detta avseende praktisk betydelse huvudsakligen beträffande
de kvinnliga arbetstagarna. Vid tillkomsten av lagen uttalades farhågor
för att genom densamma en försämring skulle ske av den kvinnliga
arbetskraftens ställning på arbetsmarknaden. Dessa farhågor ha icke besannats,
därvid dock givetvis måste beaktas att under de gångna åren i
högre eller lägre grad rått brist på arbetskraft. Liknande farhågor ha i
det lagstiftningsärende varom nu är fråga framförts mot den av befolkningsutredningen
föreslagna utvidgningen av lagens giltighet till nya områden;
ej heller dessa farhågor torde böra tillmätas alltför stor vikt. Av avgörande
betydelse för frågan synes däremot vara huru den avvägning utfaller som
måste göras mellan å ena sidan de olägenheter, som en utvidgning av lagen
kan komma att ur praktisk synpunkt medföra för arbetsgivarna, och å andra
sidan de fördelar, som ur allmänt sociala eller abortprofylaktiska synpunkter
stå att vinna genom utvidgningen.

Kungl. \Iaj:ts proposition nr 368.

Befolkningsutredningen föreslår, ait lagen skall äga tillämpning å varje
verksamhet där arbetstagare utför arbete för arbetsgivarens räkning, alltså
oberoende av antalet i verksamheten anställda. Såsom arbetstagare skall
dock enligt förslaget icke anses den, som har sin bostad i arbetsgivarens
hem. I de flesta av yttrandena har den föreslagna utvidgningen tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. Betänkligheter mot utvidgningen lia dock framförts
från några båll. Ä andra sidan bar man i vissa yttranden uttalat,
att det ifrågasatta undantaget från arbetstagarbegreppet icke vore tillräckligt
motiverat, och förty avstyrkt förslaget härutinnan.

I fråga om förbudet mot avskedande på grund av trolovning eller äktenskap
synas några vägande skäl icke kunna anföras mot den föreslagna
utsträckningen av lagens tillämplighet. Den omständigheten att en arbetstagare
trolovar eller gifter sig medför uppenbarligen icke i och för sig att
hans förhållande i anställningen ändras till men för arbetsgivaren, och detta
gäller oavsett om hos arbetsgivaren är anställt ett större eller mindre antal
arbetstagare. Eftersätter i det särskilda fallet arbetstagaren i väsentlig mån
sina åligganden eller inträda eljest sådana ändrade förhållanden att giltig anledning
föreligger till arbetstagarens avskedande, må givetvis den omständigheten,
att förändringen måhända kan härledas Irån arbetstagarens trolovning
eller äktenskap, icke betaga arbetsgivaren hans rätt att entlediga arbetstagaren.

Den föreslagna utvidgningen av lagens tillämplighetsområde i vad avser
förbudet mot avskedande på grund av havandeskap eller barnsbörd kan
synas mera tveksam. 1 det stora flertalet fall är nämligen arbetsförmågan bos
en kvinnlig arbetstagare, som blir havande eller får barn, så nedsatt att bon
måste begagna sig av den lagligen medgivna rättigheten att taga viss tids ledighel
i anledning av havandeskapet eller barnsbörden. För en arbetsgivare med
endast få anställda kan det måhända ibland bli förenat med svårigheter att
anskaffa vikarie under ledigheten. Förutom rena principskäl tala emellertid även
abortprofylaktiska synpunkter med särskild styrka tor en utsträckning av
lagens nu ifrågavarande skydd jämväl till de i småföretagen och hemmen
anställda kvinnorna; såsom verkställda utredningar visa är nämligen den högsta
relativa abortfrekvensen just att finna inom vissa personalgrupper, vilkas medlemmar
i stor utsträckning äro anställda hos arbetsgivare med endast ringa
antal arbetstagare. Jag förordar därför befolkningsutredningens förslag på
denna punkt.

Att, såsom befolkningsutredningen föreslagit, från lagens tillämplighetsområde
göra elt särskilt undantag för sådana arbetstagare, som lia sin
bostad i arbetsgivarens hem, finner jag — även örn olägenheterna för arbetsgivaren
av ett förbud mot avskedande i dessa fall kunna vara mera
påtagliga än eljest — icke lämpligt. En sådan bestämmelse skulle irån
lagens skydd utesluta icke endast det övervägande antalet hembiträden —
för deni torde, åtminstone då såsom för närvarande stor brist på hembiträden
räder, behovet av skydd i förevarande avseende vara förhållande -

Kungl. Maj:ts proposition nr 368.

vis ringa — utan även ett icke obetydligt antal arbetstagare i mindre handels-,
hantverks- och andra företag, för vilka behov av tryggad anställning
föreligger. I anslutning lill ett remissuttalande vill jag framhålla, att lagen
icke medför rätt för en dylik kvinnlig arbetstagare, som efter det hon fött
sitt barn återinträder i arbetet, att utan arbetsgivarens medgivande låta även
barnet ha sin bostad i arbetsgivarens hem.

Jag finner icke heller erforderligt att i fortsättningen bibehålla den i
gällande lag intagna bestämmelse, varigenom från dess tillämpning undantages
arbetstagare som är medlem av arbetsgivarens familj.

För det skydd lagen bereder gäller för närvarande generellt en karenstid
av två år. Befolkningsutredningen föreslår att denna tid inskränkes till ett
år. I flertalet yttranden har förslaget härutinnan tillstyrkts, varvid man
dock på en del håll gjort gällande, att något behov av karenstid vid avskedande
på grund av trolovning eller äktenskap icke förefinnes.

Vad först angår sistnämnda karenstid — karenstiden vid trolovning eller
äktenskap — synes mig riktigast att helt slopa densamma. Såsom allmän
princip bör gälla, att ändring i en arbetstagares civilstånd icke kan godtagas
som giltig anledning till hans avskedande, och denna princip bör tilllämpas
utan avseende å den tid anställningen varat. Har trolovningen eller
äktenskapet menlig inverkan på arbetsresultatet, kan detta förhållande,
såsom av det förut sagda framgår, utgöra giltig anledning till avskedande.
Visserligen torde i sådant fall arbetsgivaren ur processuell synpunkt komma i
ett något sämre läge än om förbudet icke funnes, eftersom han, om sannolika
skäl föreligga för att avskedandet föranletts av trolovningen eller äktenskapet,
lärer ha att visa annan, fullgod anledning till sin åtgärd. Denna olägenhet för
arbetsgivaren torde dock till fullo uppvägas av vikten ur allmän synpunkt att
nyssnämnda princip fastslås.

Enighet synes råda därom, att en viss karenstid bör bibehållas för förbudet
mot avskedande på grund av havandeskap eller barnsbörd. Motivet för
karenstiden är i främsta rummet att förhindra, att en gravid kvinna med
fördöljande av sitt havandeskap söker anställning för att sedermera kunna
göra gällande de rättigheter lagen tillförsäkrar henne. Härav följer att det
icke torde vara nödvändigt att göra denna karenstid längre än ett år. Att
karenstiden i gällande lag bestämts till två år berodde på att denna tid
ansågs erforderlig beträffande förbudet mot avskedande på grund av trolovning
eller äktenskap och att en kortare karenstid vid havandeskap eller
barnsbörd befanns medföra vissa mindre önskvärda konsekvenser. Örn, såsom
jag nyss förordat, karenstiden vid trolovning och äktenskap helt avskaffas,
kommer detta hinder mot en ettårig karenstid vid havandeskap och
barnsbörd att bortfalla. Jag får därför tillstyrka befolkningsutredningens
förslag härutinnan. Då visst missförstånd synes ha yppat sig angående lagens
rätta innebörd i förevarande avseende, vill jag framhålla, att det i
lagen givna förbudet blir tillämpligt, sedan arbetstagaren under ett år haft

Kungl. Maj:ts proposition nr 368.

stadigvarande anställning hos arbetsgivaren, oberoende av när havandeskapet
eller barnsbörden inträffar. Även om detta skett innan anställningens
första år gått till ända, blir alltså ett avskedande, som äger rum först därefter,
enligt lagens bestämmelser ogillt.

Jag anser mig icke kunna underlåta att här påpeka, att mot det av mig
sålunda förordade förslaget, innebärande slopande av karenstiden vid trolovning
och äktenskap samtidigt som en karenstid bibehålies vid havandeskap
och barnsbörd, kan anföras, att dess genomförande skulle ur abortprofylaktisk
synpunkt någon gång kunna leda till ett resultat, motsatt det
åsyftade. En kvinnlig arbetstagare som, i förlitande på att hon enligt lagen
är skyddad mot avskedande i anledning av äktenskap, gifter sig under
första anställningsåret blir, likaledes under första anställningsåret, såsom
en naturlig följd av äktenskapet havande; fruktan för avsked föranleder
henne då till att illegalt framkalla abort. Om lagen stadgat karenstid även
vid äktenskap, hade i detta fall måhända giftermålet och därmed även
havandeskapet icke tillkommit förrän anställningen varit tryggad; nyssnämnda
abortmotiv hade då icke förelegat. Att fall sådana som det anförda
undantagsvis kunna inträffa synes dock icke vara av sådan betydelse att
det bör inverka på det i enlighet med det föregående i dessa avseenden
riktigt befunna ståndpunktstagandet.

Enligt nu gällande lag får en kvinnlig arbetstagare, varå lagen äger tilllämpning,
icke uppsägas på den grund att hon i samband med havandeskap
eller barnsbörd avhåller sig från arbetet under skälig tid, dock högst
tolv veckor. Befolkningsutredningen föreslår, att denna tid utsträckes till
högst åtta månader. I yttrandena över befolkningsutredningens betänkande
har på många håll tveksamhet uttalats mot en så lång utsträckning av
maximitiden för ifrågavarande ledighet. Av vissa kvinnosammanslutningar
har sålunda anförts, att genomförandet av förslaget härutinnan skulle
kunna inverka menligt på den kvinnliga arbetskraftens ställning på arbetsmarknaden.
I enlighet med vad som i flera yttranden föreslagits finner
jag därför att maximitiden bör sättas något kortare, förslagsvis till sex månader.

Såsom i några yttranden påpekats, kommer i ett stort antal fall arbetstagaren
att kunna utnyttja sin ifrågavarande rätt att avhålla sig från arbetet,
endast örn bon genom moderskapsförsäkring eller på annat sätt erhåller
garanti för sitt uppehälle under bortovaron. Dessa frågor vänta alltjämt
på sin lösning, men jag anser detta förhållande icke böra utgöra binder
för att nyssnämnda lagändring genomföres redan nu.

I 17 och 18 §§ lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd finnas föreskrifter
om att i vissa fall ledighet icke må förvägras kvinna, som är havande eller
fött barn. Ehuru dessa bestämmelser genom de bär föreslagna ändringarna
i 1939 års lag komma att väsentligt minska i betydelse, böra de dock kvar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 368.

stå med hänsyn till de fall som — på grund av karenstidsregeln — alltjämt
komma att falla utanför nu förevarande lagstiftning.

Enligt befolkningsutredningens förslag skulle förutsättningen för arbetstagarens
rätt att åtnjuta ledighet av nyssnämnda beskaffenhet vara att
hon före bortovaron hos arbetsgivaren anmäler sin avsikt att återupptaga
arbetet. I några yttranden har framhållits, att det icke vore lämpligt att
göra rätten beroende av att sådan anmälningsskyldighet fullgöres. Jag
delar denna mening. Däremot anser jag att skyldighet bör föreligga för
arbetstagaren att, om arbetsgivaren frågar henne därom, utan dröjsmål
uppgiva huruvida hon har för avsikt att återinträda i arbetet.

I likhet med vad nu finnes stadgat torde förbudet mot att avskeda kvinnlig
arbetstagare på grund av att hon i samband med havandeskap eller barnsbörd
avhåller sig från arbete böra gälla endast under förutsättning att arbetsgivaren
har kännedom örn att arbetstagaren är havande eller fött barn. Arbetstagaren
bör därför, innan hon uteblir från arbetet, underrätta arbetsgivaren örn orsaken
till bortovaron. Rimligen bör av hänsyn till arbetsgivaren sådan underrättelse,
där så ske kan, lämnas i god tid före bortovarons början.

Arbetsgivaren måste i allmänhet under ledighet varom här är fråga anställa
vikarie för arbetstagaren, och vikarien har, åtminstone örn vikariatet
är av någon längre varaktighet, berättigat anspråk på att åtnjuta skälig
uppsägningstid. Det bör därför åligga arbetstagare som åtnjuter ledighet
att i god tid före återinträdet i arbetet underrätta arbetsgivaren örn dagen
därför. Befolkningsutredningen föreslår härutinnan, att arbetstagaren icke
skall utan arbetsgivarens medgivande äga återinträda i arbetet tidigare än
tre veckor efter det hon hos honom gjort anmälan om tidpunkten för återinträdet.
I ett pär yttranden har ifrågasatts, örn icke varseltiden borde göras
längre; i något yttrande har förmenats, att den borde göras något kortare.
Jag anser emellertid en tidrymd av den av befolkningsutredningen angivna
längden väl avvägd och tillstyrker alltså förslaget på denna punkt.

Tveksamhet örn tillämpningen av hithörande bestämmelser kan möjligen
föreligga för det fall att en arbetstagare, som i samband med havandeskap
eller barnsbörd är borta från sitt arbete, anmäler sitt återinträde i arbetet
väl inom den lagstadgade maximitiden men senare än tre veckor före dess
utgång. Vid den tidpunkt, då för arbetstagaren föreligger ovillkorlig rätt
till återinträde, kommer alltså i detta fall maximitiden redan att ha utgått.
Då varselbestämmelsen tillkommit uteslutande i arbetsgivarens eget intresse,
finner jag uppenbart att arbetsgivaren icke på nyssnämnda förhållande
kan grunda rätt att skilja arbetstagaren från anställningen. En
annan sak är att om arbetsgivaren — utan att begagna sig av varseltiden
i dess helhet eller kanske ens till någon del — påfordrar att arbetstagaren
skall återupptaga arbetet omedelbart efter maximitidens utgång, arbetstagaren
självfallet har att, vid risk av avsked, efterkomma en sådan begäran.

Kungl. Maj:ts proposition nr 368.

Det genom lagen stadgade förbudet bör, såsom redan nu för de viktigaste
fallen gäller, avse icke blott skiljande från anställningen utan även minskning
av de med anställningen förenade förmånerna. Bestämmelsen härom
synes böra avfattas så att den får avseende å alla de fall som omförmälas
i lagen, alltså även sådana fall då arbetstagare i samband med havandeskap
eller barnsbörd tager den legalt medgivna ledigheten i anspråk. I
sistnämnda fall kommer bestämmelsen allenast att innebära, att arbetsgivaren
icke av nämnda anledning äger minska avlöningsförmånerna före
ledighetens början eller efter arbetstagarens återinträde i arbetet. I fråga
om rätt till lön eller andra förmåner under ledigheten gäller däremot endast
vad parterna må hava i detta avseende avtalat.

Enligt gällande lag äger arbetsgivare minska löneförmånerna i den mån
sådant kan följa därav, att kvinnlig arbetstagare, som är havande, på
grund av arbetets art avstänges från tjänstgöring under den tid havandeskapet
är märkbart. Detta medgivande har bibehållits i befolkningsutredningens
förslag. I några yttranden ha dock erinringar framförts mot
nämnda bestämmelse. Jag delar deras uppfattning som anse att enbart
den omständigheten, att havandeskapet är märkbart, icke bör medföra rätt
för arbetsgivaren att avstänga arbetstagaren från arbetet och i samband
därmed, helt eller delvis, beröva henne löneförmånerna. För att dylik rätt
skall föreligga bör liksom i fråga om rätten till avskedande erfordras någon
särskild omständighet, såsom oförmåga från arbetstagarens sida att
tillfredsställande fullgöra arbetet — sådan oförmåga kan lia sin grund i
arten av arbetet och de särskilda fordringar detta i kroppsligt avseende
ställer på utövaren — eller väsentlig minskning av hennes arbetsresultat.
Jag anser alltså att berörda bestämmelse bör utgå.

Med hänsyn till omfattningen av de ändringar i gällande lag jag sålunda
förordat finner jag lämpligt, att densamma ersättes med en helt ny lag.
Förslag till en dylik lag har utarbetats inom socialdepartementet. Då den nya
lagen skall gälla alla arbetstagare, erfordras i densamma icke någon särskild
bestämmelse om lagens tillämpningsområde.

De i den nuvarande lagen stadgade förbuden avse uppsägning från en
anställning. Då emellertid uppsägning icke alltid förekommer vid avbrytandet
av ett anställningsförhållande från arbetsgivarens sida, torde det
vara lämpligare att förbuden direkt riktas mot skiljandet från anställningen.
På grund av bestämmelsen om karenstid i fråga om förbudet mot
avskedande på grund av havandeskap och barnsbörd följer visserligen av
nämnda utbyte av uttryckssätt att en uppsägning, som äger rum inom
karenstiden men icke leder till skiljande från anställningen före utloppet
av nämnda tid, icke blir giltig. Med hänsyn å ena sidan till den rikligt tilltagna
karensliden — ett år — och under beaktande å den andra sidan av
att uppsägningstiden i allmänhet icke är längre än två å tre månader, synes
denna ändring i lagen icke vara av beskaffenhet att för arbetsgivaren med -

Kungl. Maj:ts proposition nr 368.

föra någon nämnvärd olägenhet. Genom ändringen ernås även i förevarande
avseende överensstämmelse med lagen den 14 oktober 1939 örn
förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring
m. m.

Den nya lagen har vidare i vissa andra hänseenden utformats så att närmare
överensstämmelse erhållits med sistnämnda lag. Sålunda ha bl. a.
intagits vissa mera detaljerade bestämmelser örn beräkning i förekommande
fall av det skadestånd, arbetstagaren bör åtnjuta vid obehörigt
avskedande.

Slutligen må nämnas, att i rubriken till den nya lagen ansetts böra angivas
de viktigaste av de fall lagen avser, nämligen äktenskap och havandeskap.

Den nya lagen torde böra träda i kraft den 1 januari 1946, därvid dock,
med hänsyn till utbytet av begreppet uppsägning mot begreppet skiljande
från anställningen, viss övergångsbestämmelse synts nödig.

Departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över det
inom socialdepartementet upprättade förslaget till lag om förbud mot arbetstagares
avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap m. m.,
av den lydelse bilaga (Bilaga A) till detta protokoll utvisar, måtte för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
Jan-Erik Stenius.

Kungl. Maj:ts proposition nr 368.

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller

havandeskap m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Ej må någon på den grund att han slutit trolovning eller ingått äktenskap
skiljas från anställning som han innehar.

2 §.

Kvinnlig arbetstagare, som sedan minst ett år haft stadigvarande anställning
hos arbetsgivaren, må icke skiljas från anställningen på den grund att
hon blivit havande eller fött barn.

Har arbetsgivaren vetskap örn havandeskapet eller barnsbörden, må han
ej heller skilja arbetstagaren från anställningen på den grund att hon i
samband med havandeskapet eller barnsbörden avhåller sig från arbetet
under skälig tid, högst sex månader. Vad sålunda stadgas skall dock ej
gälla, därest arbetstagaren underlåter att, på förfrågan av arbetsgivaren,
utan dröjsmål underrätta denne örn att hon önskar återinträda i arbetet
efter bortovaron. Arbetsgivaren är ej pliktig att låta återinträdet ske tidigare
än tre veckor från det han mottagit meddelande örn den dag, då återinträdet
kan äga rum, eller från det arbetstagaren utan föregående meddelande
inställt sig hos honom.

Överlåtelse av företag eller fartyg må icke inverka på den rätt som enligt
denna paragraf tillkommer arbetstagare.

3 §•

Arbetstagare, som ej må skiljas från sin anställning av anledning varom i
denna lag förmäles, är ej heller pliktig att av sådan anledning vidkännas
minskning i de med anställningen förenade förmånerna i vidare mån än
som följer av sådant uppehåll i arbetet varom förmäles i 2 § andra stycket.

4 §•

Avtal, varigenom arbetstagare enligt denna lag tillkommande förmån inskränkes,
är ej bindande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 368.

Har arbetsgivare i strid mot denna lag skilt arbetstagare från anställningen
eller minskat de därmed förenade förmånerna, är åtgärden ogin samt
arbetsgivaren skyldig ersätta av densamma uppkommen skada. Vid bedömande
om och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även till arbetstagarens
intresse av arbetsavtalets upprätthållande och övriga sådana omständigheter
av annan än rent ekonomisk betydelse.

Om det med hänsyn till arbetsgivarens ringa skuld, den skadelidandes
förhållande i avseende å tvistens uppkomst, skadans storlek eller omständigheterna
i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas; fullständig
befrielse från skadeståndsskyldighet må ock äga rum.

5 §■

Arbetstagare, som vill göra gällande anspråk enligt denna lag, skall dels
därom underrätta arbetsgivaren inom två månader från det arbetstagaren,
i strid mot denna lag, skilts från sin anställning eller fått vidkännas minskning
i de därmed förenade förmånerna, dels ock anhängiggöra sin talan
inom två år från samma tidpunkt. Underlåtes det, är arbetstagaren sin
rätt förlustig.

6 §•

Mål, som avse tillämpningen av denna lag, upptagas och avgöras av allmän
domstol; dock att mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal
regleras av kollektivavtal, skola anhängiggöras vid arbetsdomstolen.

I fråga om anhängiggörande och utförande hos arbetsdomstolen av talan
jämlikt denna lag skall gälla vad i 13 § lagen örn arbetsdomstol stadgas, ändock
att målet ej är sådant som i sistnämnda lag sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1946, från och med vilken dag
lagen den 19 maj 1939 (nr 171) om förbud mot arbetstagares avskedande
i anledning av trolovning eller äktenskap m. m. skall upphöra att gälla.

I den nya lagen stadgat förbud mot skiljande från anställning skall dock ej
gälla, om skiljandet grundar sig på uppsägning, som ägt rum före den 1 januari
1946 och icke strider mot den äldre lagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 368.

Bilaga B.

Befolknings utred ii ingens förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 oell 2 §§ lagen den 19 maj 1939 (nr 171)
om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning eller

äktenskap m. m.

Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ lagen den 19 maj 1939 om förbud
mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning eller äktenskap m. m.
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å varje verksamhet, vari arbetstagare användes
till arbete för arbetsgivares räkning.

Såsom arbetstagare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas medlem
av arbetsgivarens familj och ej heller den, som har sin bostad i arbetsgivarens
hem.

2 §•

Har arbetstagare sedan minst ett år haft stadigvarande anställning hos
arbetsgivaren, må denne, örn arbetstagaren slutit trolovning, ingått äktenskap,
blivit havande eller fött barn, ej av sådan anledning uppsäga arbetstagaren
eller i vidare mån minska de med anställningen förenade förmånerna
än som kan följa därav, att kvinnlig arbetstagare, som är havande,
på grund av arbetets art avstänges från tjänstgöring under den tid havandeskapet
är märkbart. Är arbetstagaren kvinna, som är havande eller fött
barn, och avhåller hon sig i samband med havandeskapet eller barnsbörden
under högst åtta månader från arbetet, må arbetsgivaren ej heller på grund
därav uppsäga henne, där hon, innan hon upphörde med arbetet, för arbetsgivaren
anmälde sin avsikt att återupptaga detsamma. I fall som sist
nämnts äger arbetstagaren dock ej utan medgivande av arbetsgivaren återupptaga
arbetet tidigare än tre veckor efter det hon underrättat arbetsgivaren
örn tidpunkten för återupptagandet.

överlåtelse av---tillkommande förmån.

Denna lag träder i kraft den

194 .

Kungl. Maj:ts proposition nr 368.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 16 oktober
1945.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 13 oktober 1945 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den
19 september 1945, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning
av äktenskap eller havandeskap m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn E. W. Z. Göransson.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Bertil Crona.

Kungl. Maj.ts proposition nr 368.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 oktober
1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén,''''statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Vougt, Myrdal,
Zetterberg, Nilsson, Ericsson, Sträng, Mossberg.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och socialdepartementen
anmäler statsrådet Mossberg lagrådets den 16 oktober 1945 avgivna
utlåtande över det den 19 september 1945 till lagrådet remitterade förslaget
till lag om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap
eller havandeskap m. m. samt hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats
utan erinran, måtte efter några smärre redaktionella jämkningar, jämlikt
§ 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Hans Bergström.