Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1956 (Proposition 1956:36)

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1956

Nr 36

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående frågor
om befrielse från ersättningsskyldighet till kronan
m. m.; ginen Stockholms slott den 13 januari 1956.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Torsten Nilsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

Riksdagen har genom skilda beslut för tidigare budgetår bemyndigat
Kungl. Maj :t att avgöra vissa frågor om befrielse från ersättningsskyldighet
till kronan. I den föreliggande propositionen hemställes (p. 1) om bemyndigande
för Kungl. Maj :t att i viss utsträckning jämväl för budgetåret
1956/57 medgiva befrielse från ersättningsskyldighet till kronan. Vidare
underställes riksdagens prövning (p. 2—7) sex frågor om befrielse från
ersättningsskyldighet.

Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 36

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 ur 1956

Utdrag av protokollet över försvar särenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 13 januari 1956.

Närvarande

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam,
Lindström, Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Torsten Nilsson, vissa
frågor om befrielse från ersättningsskyldighet och anför härutinnan följande.

Vid anmälan av propositionen 1948: 46 (punkt 1) lämnade föredragande
departementschefen en närmare redogörelse för hur frågan om bemyndigande
för Kungl. Maj:t att i viss utsträckning avgöra ärenden om befrielse
från ersättningsskyldighet dittills bedömts av riksdagen. I propositionen
1955: 41 (punkt 1) föreslog Kungl. Maj :t att bemyndigande av enahanda slag
som riksdagen tidigare lämnat i detta avseende måtte, med viss för budgetåret
1953/54 medgiven utvidgning av bemyndigandet, givas även för budgetåret
1955/56. I anledning härav lämnade riksdagen enligt skrivelse 1955: 122
bemyndigande åt Kungl. Maj:t att under budgetåret 1955/56 avgöra dels
frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till kronan på grund av förlust
av eller skada å egendom tillhörig krigsmakten, dels ock frågor om
efterskänkande av fordran, som grundar sig på kronans regressrätt mot
förare av kronans motorfordon, luftfartyg etc. enligt de i ämnet gällande
ansvarsreglerna, allt i den mån kronans fordran i det särskilda fallet icke
överstiger 5 000 kronor.

Med stöd av detta och tidigare erhållet bemyndigande har Kungl. Maj :t
under år 1955 medgivit befrielse från ersättningsskyldighet på sätt framgår
av en förteckning, vilken torde få såsom bilaga fogas vid detta protokoll
(motsvarande förteckningar över de tidigare, med stöd av riksdagens
bemyndiganden, avgjorda ärendena återfinnes såsom bilagor till propositionerna
1946: 82, 1947: 56, 1948: 46, 1949: 145, 1950: 74, 1951: 57, 1952: 54,
1953:45, 1954:44 samt 1955:41). Vid dessa ärendens behandling har
beaktats vad riksdagen framhållit i skrivelse 1945: 155. Ehuru här avsedda
ärenden numera icke uppgår till samma betydande antal som under åren
närmast efter beredskapstidens slut, synes dock ärendenas art motivera

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 dr 1956

det förenklade behandlingssätt, som vinnes om dessa frågor i viss utsträckning
kan avgöras av Kungl. Maj:t. Med hänsyn härtill bör enahanda
bemyndigande utverkas även för budgetåret 1956/57.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Maj:t att under budgetåret 1956/57
avgöra dels frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till
kronan på grund av förlust av eller skada å egendom tillhörig
krigsmakten, dels ock frågor om efterskänkande av
fordran, som grundar sig på kronans regressrätt mot förare
av kronans motorfordon, luftfartyg etc. enligt de i ämnet
gällande ansvarsreglerna, allt i den mån kronans fordran i
det särskilda fallet icke överstiger femtusen kronor.

Kaptenen vid pansartrupperna C. S. Gustafsson Drake af Hagelsrum
framförde den 13 juli 1950 en kronan tillhörig jeep med för hög hastighet
med påföljd, att fordonet kördes av vägen. Därvid åsamkades en medföljande
officer allvarlig kroppsskada, varjämte fordonet skadades.

Till följd härav ådömde Skövde tingslags häradsrätt genom lagakraftvunnen
dom den 21 november 1951 Drake böter för oaktsamt förande av
bil i tjänsten (grov vårdslöshet) och förpliktade honom att utgiva ersättning
bland annat till kronan med 7 659 kronor jämte ränta för utlägg till
den skadade och för skador å jeepen samt med 478 kronor 75 öre för rättegångskostnaden.

Drake avled genom olycksfall i tjänsten den 26 november 1951 innan
domen vunnit laga kraft.

I en den 2 april 1955 dagtecknad skrift har advokaten T. Ljungberg i
Skövde, som förordnats till boutredningsman i dödsboet efter Drake, anhållit
att boet måtte befrias från den betalningsskyldighet som till följd
av nämnda dom åvilar boet gentemot kronan. Ljungberg har härvid åberopat,
att Drake efterlämnar, förutom hustrun, två minderåriga barn, att
bouppteckningen upptager som tillgångar möbler in. in. till ett värde av
cirka 2 700 kronor medan skulderna uppgår till omkring 21 775 kronor,
varför boet utvisar en brist av 19 000 kronor, samt att fru Drake och barnen
ej har någon som helst möjlighet att likvidera kronans fordran.

Försvarets civilförvaltning och statskontoret har i utlåtanden den 2 och
den 27 augusti 1955 förklarat sig icke ha något att erinra mot bifall till framställningen.

Departementschefen

I likhet med myndigheterna har jag icke något att erinra emot att ifrågavarande
skuld till kronan eftcrgives.

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 är 1956

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva
att dödsboet efter kaptenen C. S. Gustafsson Drake af
Hagelsrum befrias från föreliggande ersättningsskyldighet till
kronan enligt Skövde tingslags häradsrätts dom den 21 november
1951.

Vederbörande åklagare yrkade vid Stockholms rådhusrätt ansvar å löjtnanten
vid kustartilleriet G. N. Johnsson och anförde därvid bland annat:
Johnsson hade den 24 juli 1953 vid Vaxholms kustartilleriregemente med
en grupp värnpliktiga bedrivit övningar med en 10,5 centimeters luftvärnskanon
i fältlavettage. Då pjäsen skulle omläggas från skjutläge till körläge,
hade Johnsson, som icke på förhand förvissat sig om hur omläggningsarbetet
skulle utföras, av oskicklighet underlåtit tillse att pjäsens markplattor
på sätt i instruktionen föreskrives skruvats upp. Detta hade haft till
följd att två vid pjäsen anbragta järnspett, då främre och bakre låshand--tagen på pjäsen lossats, hastigt överbelastats samt slagit emot och skadat
fem värnpliktiga, som haft till uppgift att vid omläggningen under motvikt
å spetten överföra pjäsen till körläge. Vid tillfället ådrog sig tre av de
värnpliktiga skador av sådan beskaffenhet, som avses i 14 kap. 12 § strafflagen.

Johnsson vitsordade riktigheten av åklagarens uppgifter men bestred
åtalet och anförde därvid bland annat följande.

Han hade icke erhållit utbildning beträffande omläggning av ifrågavarande
kanon. Artillerireglementet och beskrivningen beträffande kanonen
hade ej varit så utformade, att han av dem med säkerhet kunnat inhämta,
hur omläggningen från skjutläge till körläge skulle utföras. Den
20 juli 1953 hade Johnsson erhållit besked att utbildningen av det förband
han tillhörde i omläggning av 10,5 centimeters luftvärnskanoner skulle
påbörjas. Utöver Johnsson hade endast två instruktörer stått till förfogande
för denna uppgift. Johnsson hade ansett att han efter studium av teknisk
beskrivning över kanonen och artillerireglemente beträffande tjänsten vid
denna pjäs skulle kunna leda utbildningen. Han hade därför de närmaste
kvällarna studerat dessa handböcker. Den 24 juli hade utbildningen börjat.
Till en början hade Johnsson upprepade gånger genomgått manskapets
uppställning och vad varje man skulle utföra i anledning av varje särskilt
kommandoord vid omläggningen. I artillerireglementet funnes angivet vilka
moment, som inginge i omläggning från körläge till skjutläge, i vilken
ordning de skulle utföras samt vilka kommandoord, som skulle avges. För
omläggning från skjutläge till körläge funnes däremot i reglementet endast
föreskrivet, att betjäningen med visst undantag skulle arbeta på motsvarande
sätt som vid omläggning från körläge till skjutläge. Denna föreskrift
vore ej fullt korrekt, enär arbetsmomenten icke till alla delar kunde
utföras i exakt motsatt ordning. På grund av anvisningarnas knapphändighet
hade Johnsson felaktigt fått den uppfattningen att låshandtagen

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 ur 1956

kunde lossas, innan markplattorna höjts. Han hade därför när omläggningen
skulle verkställas kommenderat »loss» utan att först ge order om
att markplattorna skulle höjas och kontrollera att så skett. Följden hade
blivit att omläggningsfjädrarnas hela kraft kunnat utlösas utan att motverkas
av den å hjulen vilande pjäsens tyngd och att hjulen fällts ned med
väldig kraft, varvid även spetten följt med och skadat flera av de värnpliktiga,
som höllo i dem. — Efteråt hade Johnsson erfarit, att flera olyckstillbud
inträffat under liknande omständigheter som de nu ifrågavarande
samt att vid armén särskilda varningsskyltar åsatts kanonerna för att
framhålla vådan av ett sådant förfarande som Johnsson tillämpat. Dylika
skyltar hade numera även anskaffats vid kustartilleriet. Johnsson ansåge,
att det inträffade vore att helt tillskriva hans bristande utbildning, för
vilken han ej vore ansvarig, samt den oklara framställningen i artillerireglementet.
Han ansåge, att det varit påkallat att i reglementet införa en
uttrycklig varning för att vid övergång från skjut- till körläge omlägga
låshandtagen, innan markplattorna höjts.

Rådhusrätten, som tagit del av nämnda artillerireglemente och beskrivning
över kanonen, uttalade i dom den 4 december 1953 bland annat:
Rådhusrätten finner, att anvisningarna för omläggning från skjut- till körläge
i reglementet och beskrivningen icke utformats med den tydlighet
och utförlighet, som varit önskvärd med hänsyn till förfarandets riskfyllda
och jämförelsevis komplicerade beskaffenhet. Johnsson måste emellertid
som officer ha varit väl medveten om de risker, som måste vara förbundna
med en omläggning av det ifrågavarande slaget. Då han saknade varje
som helst praktisk erfarenhet beträffande omläggningen av denna pjäs
borde han, därest det efter genomgången av de ifrågavarande handböckerna
hos honom kvarstod någon tvekan eller osäkerhet om hur omläggningen
skulle genomföras — vilket får antagas ha varit fallet -— ha vänt sig till
de övriga vid förbandet tjänstgörande instruktörerna eller till annan personal
för att erhålla nödiga praktiska anvisningar, innan han själv övertog
ledningen av omläggning. Skulle det ej ha varit möjligt för honom att
erhålla erforderlig praktisk handledning, innan utbildningen skulle vidtaga,
borde han till en början ha avhållit sig från att självständigt leda en
utbildningsgrupp och åsett någon av de övriga instruktörernas genomgång
av omläggningen. Genom att icke förfara på sätt som angivits utan trots
saknaden av erforderlig underbyggnad själv leda omläggningsarbetet har
Johnsson gjort sig skyldig till försummelse och visat oförstånd. Omständigheterna
få emellertid anses mildrande. — Rådhusrätten, som fann att
Johnsson genom sin försumlighet vållat de skador som åsamkats förenämnda
tre värnpliktiga, dömde Johnsson för vållande till kroppsskada,
som i 14 kap. 12 § strafflagen sägs, till disciplinbot för tolv dagar med 5
kronor 60 öre för dag.

Svea hovrätt, där Johnsson yrkade frikännande, fann i dom den 25 maj
1954 ej skäl att göra ändring i rådhusrättens dom. Hovrättens dom vann
laga kraft.

Kungl. Muj:ts proposition nr 36 år 1956

Enligt dom den 16 september 1954 har Stockholms rådhusrätt förpliktat
Johnsson att på grund av förenämnda olyckshändelse utgiva ersättning till
två av de skadade med tillhopa 300 kronor samt att ersätta rättegångskostnaderna
med 130 kronor jämte domslösen. Härjämte har rådhusrätten
genom dom den 14 februari 1955 förpliktat kronan att på grund av olycksfallet,
utöver tidigare utbetald ersättning om 430 kronor, utgiva ersättning
till den tredje av de skadade med 200 kronor jämte ränta samt att ersätta
rättegångskostnaderna med 160 kronor jämte domslösen. Försvarets civilförvaltning
har till de skadade utbetalat angivna ersättningsbelopp om
tillhopa (300 + 430 + 200 =) 930 kronor mot det att vederbörande å kronan
överlåtit sin motsvarande fordran gentemot Johnsson.

I en den 31 mars 1955 dagtecknad skrift har Johnsson — sedan civilförvaltningen
avkrävt honom gottgörelse för den utbetalade ersättningen
om 930 kronor — anhållit att bliva befriad från sålunda föreliggande ersättningsskyldighet
till kronan. Johnsson framhåller därvid att domstolarna
funnit omständigheterna mildrande bland annat enär anvisningarna i artillerireglementet
och beskrivningen över kanonen icke utformats med erforderlig
tydlighet och utförlighet. Johnsson anför vidare: Han är gift och
har i äktenskapet ett minderårigt barn. Han har ej några nämnvärda tillgångar
utöver bohaget och uppbär icke annan inkomst än sin lön som
officer. Hustrun saknar egna tillgångar och har ej några inkomster. Han
kan därför endast genom månatliga löneavdrag återbetala det av civilförvaltningen
utlagda beloppet, vilket dock skulle medföra stora ekonomiska
svårigheter för familjen.

Försvarets civilförvaltning anför i utlåtande den 3 maj 1955 att Johnsson
har att själv svara för den målsägandena tillerkända ersättningen för
rättegångskostnader med 130 kronor jämte domslösen. Med hänsyn härtill
och till de i rådhusrättens domskäl åberopade förmildrande omständigheterna
har ämbetsverket intet att erinra emot att kronans krav nedsättes
till förslagsvis 100 kronor.

Statskontoret förklarar i utlåtande den 26 maj 1955 att Johnsson synes
vara i stånd att fullgöra återbetalningsskyldigheten. Skulle skäl dock anses
föreligga att i viss utsträckning tillmötesgå ansökningen, bör kravet icke
nedsättas till lägre belopp än 300 kronor.

Departementschefen

Av utredningen framgår att Johnsson, ehuru han satts att vid olyckstillfället
tjänstgöra som instruktör, dessförinnan icke erhållit någon praktisk
utbildning i den del av övningen — omläggning av luftvärnskanon
från skjut- till körläge — som gav upphov till olyckan. Vidare har domstolarna,
som funnit omständigheterna mildrande, förklarat att handböckernas
beskrivning av ifrågavarande arbetsmoment ej var tillräckligt
tydlig och utförlig. Med hänsyn härtill och då Johnsson i anledning av

Kungl. Maj:ls proposition nr 36 år 1956

olyckan har alt svara för honom ådömd disciplinbot och vissa rättegångskostnader,
anser jag billighetsskäl tala för att kronans ifrågavarande regressfordran
nedsättes, förslagsvis till 300 kronor.

Åberopande det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj :t måtte föreslå
riksdagen medgiva,

att G. N. Johnsson, därest han inom tid som Kungl. Maj :t
bestämmer till försvarets civilförvaltning inbetalar ett belopp
av 300 kronor, befrias från kronans återstående regressfordran
på grund av förenämnda olyckshändelse den 24 juli 1953.

Vederbörande åklagare yrkade vid Ångermanlands mellersta domsagas
häradsrätt ansvar å fanjunkaren vid trängtrupperna S. W. Pamnell och
kaptenen vid trängtrupperna C. S. Adolfsson för tjänstefel och anförde
därvid bland annat följande:

Vid inventering av kompaniförrådet vid 3. kompaniet å Norrlands trängregemente
under tiden den 23—den 28 maj 1951 konstaterades en brist i
utlämnad tyg- och intendenturmateriel å ett sammanlagt värde av 5 303
kronor 45 öre. Bristen hade uppstått under tiden den 26 april 1947—den
28 maj 1951, då Pamnell tjänstgjorde såsom kompaniadjutant och Adolfsson
såsom kompanichef. Pamnell lädes till last, att han i egenskap av materielredogörare
och i första hand ansvarig för till kompaniet överlämnad
materiei visat försummelse i sin tjänst genom bristande vård och tillsyn
över materielen. Pamnell hade slarvat med kvitton, haft dalig ordning bland
dessa samt utlämnat materiel, exempelvis tältmateriel, utan att fordra
kvitton. Vidare hade han haft dålig ordning i förrådet (rustkammaren)
och haft bristfällig låsanordning å förrådet, till vilket han haft en enkel
nyckel, som förvarats i en för övrig kompanipersonal tillgänglig låda.
Nyckeln hade han utlämnat till kompanibefäl och värnpliktigt dagbefäl,
vilka således utan kontroll av Pamnell kunnat bereda sig tillträde till förrådet.
— Adolfsson lades till last, att han i egenskap av uppbördskontrollant
och i andra hand ansvarig för till kompaniet överlämnad materiel
visat försummelse i sin tjänst genom bristande övervakning och kontroll
över materielen. Adolfsson hade försummat att årligen inventera till kompaniet
för gemensamt bruk utlämnad intendenturmateriel på sätt föreskrevs
i intendenturmaterielinstruktionen § 33 mom. 148 i., samt även i
övrigt brustit i övervakning och kontroll av kompaniets intendentur- och
tygmateriel.

Försvarets civilförvaltning yrkade vid häradsrätten förpliktande för
Pamnell och Adolfsson att solidariskt utgiva ersättning för den förkomna
materielen.

Genom dom den 16 december 1954 dömde häradsrätten Pamnell och
Adolfsson för tjänstefel till disciplinbot, Pamnell för 20 dagar med ett löneavdrag
av 6 kronor 70 öre per dag och Adolfsson för 10 dagar med ett löne -

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1956

avdrag av 9 kronor 70 öre per dag. Härjämte förpliktades de att solidariskt
till kronan utgiva skadestånd med 5 229 kronor 77 öre jämte 5 % ränta
därå från den 16 september 1954 till dess betalning sker samt att ersätta
kronans rättegångskostnader med 297 kronor 50 öre. Domen vann Iaea
kraft. ö

I sina domskäl anförde häradsrätten bland annat följande:

Pamnell har erkänt, att han i viss mån gjort sig skyldig till de försummelser,
åklagaren lagt honom till last, varjämte han uppgivit följande: Han
hade haft den ordning på kvittona han behövde, enär han haft dem i en
pärm. Det hade hänt att han lämnat ut materiel utan kvitto i brådskande
lägen, exempelvis tältmateriel. I den man oordning tidigare förekommit
hade den berott på att Pamnell saknat handräckning, men då han fått
sådan, hade han rättat till oordningen. Till rustkammaren var tidigare
dubbla lås, men låset utbyttes, enär det var fel på patentlåset. Tiden
da det \ar ett svagare las rörde sig om en till en och en halv månad.
Nycklarna var två, och dem hade Pamnell på en stålring. Han bar dem
för det mesta själv, men det hade hänt att han vid enstaka tillfällen
hade dem liggande i en låda. Vid tjänstens slut tog han nycklarna och låste
in dem i kassaskåpet, till vilket han själv hade nyckeln. Denna nyckel hade
icke varit illa förvarad annat än vid enstaka tillfällen. Det hade hänt, att
han lämnat nyckeln till rustkammaren till någon dagkorpral, och det kunde
ha hänt flera gånger i veckan. Tältmateriel och övrig intendenturmateriel
samt en del motormaieriel förvarades i en barack.

På grund av Pamnells erkännande och utredningen i övrigt måste det
anses styrkt, att de vid inventeringarna uppdagade" bristerna uppkommit
därigenom att Pamnell i olika avseenden brustit i den vård och tillsyn
över materielen som det enligt 33 § 149 mom. intendenturmaterielinstruktionen
och tygmaterielreglementet ålegat honom att utöva. Pamnell är förty
förfallen till ansvar för tjänstefel i den mån försummelse begåtts inom fem
år före den 6 september 1954. För tidigare förbrytelse är straff förfallet
jämlikt 5 kap. 14 och 15 §§ strafflagen.

Adolfsson har erkänt, att han icke företagit inventering av den till kompaniet
utlämnade, för gemensamt bruk avsedda intendenturmaterielen.
Även om Adolfsson, såsom han uppgivit, ej känt till ovannämnda föreskrift
i 33 § 148 inom. intendenturmaterielinstruktionen har han således genom
denna försummelse gjort sig skyldig till upprepade tjänstefel. Såvitt angår
tiden före den 6 september 1949 är emellertid straff för denna förseelse
förfallet.

Adolfsson har vidare uppgivit: Pamnell hade hållit mycket dålig ordning
på kompaniets materiel, varför Adolfsson vid upprepade tillfällen sagt
till Pamnell att ordningen måste bliva bättre. Tillsägelserna hade dock ej
haft åsyftad verkan för längre tid än högst en vecka för varje gång. Pamnell
hade brukat lämna ut nycklarna till kompaniets rustkammare till dagkorpralen
eller någon annan värnpliktig, och låtit denne ensam hämta ut
materiel från förrådet. Adolfsson hade förbjudit Pamnell att lämna ut
nycklarna till någon obehörig, men denne hade ej rättat sig därefter. Pamnell
hade varit mycket godtrogen och allmänt ansetts olämplig som uppbördsman.
Adolfsson hade vid något tillfälle under 1950 hos regementets
stabschef anhållit om inventering av 3. kompaniets materiel men utan
resultat. I maj 1951 hade Adolfsson förnyat sin framställning hos tyg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 är 1956

officeren, varpå regementschefen tillsatt den inventeringskommission som
sedermera uppdagade bristerna.

Regementsstabschefen, vilken ej hörts i målet vid häradsrätten, har enligt
förundersökningsprotokoll upplyst, att Adolfsson någon gång under
1950 samtalsvis framkastat, att inventering kanske borde ske å kompaniet
men ej anhållit därom.

Med hänsyn till vad Adolfsson sålunda själv uppgivit och de omständigheter
som i övrigt framkommit i målet finner häradsrätten ådagalagt,
att Adolfsson under ett par års tid före maj 1951 i skilda avseenden eftersatt
sina skyldigheter såsom kompanichef i fråga om uppsikten över kompaniadjutantens
handhavande av och vård om intendentur- och tygmateriel
som utlämnats till kompaniet för gemensamt eller personligt bruk. Särskilt
anmärkningsvärt är att Adolfsson ej med tillräcklig kraft ingripit mot
Pamnell för att göra slut på den oordning och slapphet som uppenbarligen
i flera avseenden vidlått dennes materielförvaltning. Vad sålunda ligger
Adolfsson till last anser häradsrätten vara av sådan art att han ej kan
undgå ansvar för tjänstefel i den mån hans försumlighet faller inom en tid
av fem år före den 6 september 1954. För tidigare förseelse är straff nu
förfallet.

Vad angår skadeståndsfrågan hava Pamnell och Adolfsson i vissa avseenden
medgivit, i andra åter bestritt ersättningsskyldighet. — Då Pamnell
och Adolfsson själva vållat att nöjaktig redovisning ej kunnat lämnas för
den saknade materielen, kunna de såsom ansvariga för materielförvaltningen
icke undgå ersättningsskyldighet.

Mot fordrade beloppens skälighet har ej gjorts någon erinran.

I eu den 7 januari 1955 dagtecknad skrift anhåller Adolfsson, som är född
år 1917, att bli befriad från skyldigheten att utgiva de utdömda beloppen.
Till stöd för sin framställning anför Adolfsson bland annat följande: Om
han skulle nödgas betala de utdömda beloppen skulle hans familj för lång
tid framåt bli lidande genom att hans ekonomi undergräves. Adolfsson vill
vidare framhålla att han på grund av befälsbrist år 1947 som löjtnant
placerats i kompanichefsbefattning utan att besitta för dylik tjänst tillräcklig
erfarenhet. Då han ej känt till bestämmelsen om chefs skyldighet
att en gång om året verkställa inventering av viss till kompaniet utlämnad
materiel men misstänkt, att materieliäget ej var korrekt-, hade han hos
förman begärt inventering. Framställningen föranledde emellertid icke vid
detta tillfälle till någon åtgärd.

Sedermera har jämväl Pamnell, som är född år 1912, i en den 25 januari
J 955 dagtecknad skrift anhållit att bli befriad från ersättningsskyldighet.
Han förklarar att erläggandet av det för honom så betydande beloppet
kommer att bli mycket betungande och för mycket lång tid bereda honom
betydande ekonomiska svårigheter, då han har att försörja hustru och
tre minderåriga barn i skolåldern.

Sedan ärendet remitterats till försvarets civilförvaltning för yttrande,
har chefen för Norrlands trängregemente i skrivelse till civilförvaltningen
den 18 mars 1955 tillstyrkt ansökningarna och därvid uttalat bland annat

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1956

följande: Då Adolfsson placerades som kompanichef, hade han endast fem
tjänsteår som officer och saknade i alltför hög grad den erfarenhet och
mognad, som krävdes hos en kompanichef. Befälsbrist hade emellertid
framtvingat placeringen. Försummelserna syntes för Adolfssons del böra tillskrivas
bristande erfarenhet och rutin samt hård arbetsbelastning. Beträffande
Pamnell torde dennes försummelser i mycket ringa grad bero på att
han vetat med sig, att han icke var ständigt kontrollerad av kompanichefen.
Pamnell saknade dessvärre förmåga att på ett godtagbart sätt handhava en
inaterieluppbörd även i så ringa omfattning som vid ett kompani.

Beträffande Adolfssons och Pamnells ekonomiska förhållanden upplyser
regementschefen i sin skrivelse följande: Adolfssons inkomst uppgår till
1 548 kronor för månad. Han har ett sparkapital om 5 000 kronor och bär
icke några skulder utöver de domfästa. Hans hustru har en inkomst av 800
kronor för månad men icke förmögenhet eller skulder. Makarna har icke
några barn. — Pamnells månadsinkomst uppgår till 1 117 kronor. Han
saknar förmögenhet och har skulder utöver de domfästa, uppgående till
1 300 kronor. Hustrun har icke inkomst, förmögenhet eller skulder. Makarna
har tre barn i åldern 10, 13 och 14 år.

Försvarets civilförvaltning anför i utlåtande den 29 mars 1955 följande:
Med hänsyn till straffmätningen synes principiella hinder mot bifall till
ansökningarna icke möta. Då det emellertid är viktigt att kronans egendom
noga vårdas synes fullständig eftergift av fordringen icke böra ifrågakomma.
Vid avvägningen av det belopp, som sökandena bör betala, kan
spörsmålet om deras inbördes betalningsskyldighet icke förbigås. Enligt
rättspraxis härutinnan skall solidariskt skadeståndsskyldiga vid gäldandet
av skadestånd taga del efter ty med avseende å omständigheterna kan vara
skäligt. Av straffmätningen att döma lärer — därest talan vid domstol

sökandena emellan skulle anhängiggöras angående nämnda fördelning _

sannolikt Adolfsson icke nödgas svara för mera än en tredjedel av den
solidariskt ådömda ersättningsskyldigheten. Vid nu angivna förhållanden
och med hänsyn till Pamnells i jämförelse med Adolfssons svaga ekonomiska
ställning förefaller en nedsättning böra ske av det belopp sökandena
slutligen solidariskt anses böra gälda, utöver vad som enligt ämbetsverkets
uppfattning måhända i annat fall skulle ha föreslagits. Civilförvaltningen,
som i ärendet samrått med armétygförvaltningen, vill icke motsätta sig
bifall till ansökningarna i så måtto att, därest av sökandena inom tid som
Kungl. Maj :t bestämmer inbetalas förslagsvis 800 kronor, sökandena må
vara befriade från vidare betalningsskyldighet på förevarande grund.

Statskontoret förklarar i utlåtande den 13 april 1955: Statskontoret har
i tidigare likartade fall framhållit angelägenheten av att ansökningar från
materiel redogörare om befrielse från ersättningsskyldighet bör tillmötesgås
endast undantagsvis, då särskilda omständigheter föreligger. Med hänsyn
till Pamnells ekonomiska förhållanden vill ämbetsverket icke motsätta sig,

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1956

att Pamnell medgives nedsättning av ersättningsskyldigheten till 1 800
kronor. Beträffande Adolfsson synes däremot utredningen i ärendet icke
motivera annat efterskänkande av betalningsskyldigheten än beträffande
ränta och rättegångskostnader. Då Adolfsson emellertid, såsom civilförvaltningen
framhållit, i sista hand icke torde nödgas svara för mer än en
tredjedel av det solidariskt ådömda skadeståndet, torde en nedsättning av
Pamnells ersättningsskyldighet jämväl böra föranleda, att Adolfssons betalningsansvar
begränsas till det belopp, för vilket han i sista hand skolat
svara eller i runt tal 1 800 kronor. Statskontoret föreslår därför, att Pamnell
och Adolfsson befrias från vidare ersättningsskyldighet, därest de
inom viss av Kungl. Maj :''t fastställd tid inbetalar vardera 1 800 kronor.
Ämbetsverket förutsätter härvidlag, att regresskrav från Adolfssons sida
icke kommer att väckas mot Pamnell.

Departementschefen

Pamnell har i hög grad åsidosatt sina skyldigheter som kompaniadjutant
och därvid allvarligt brustit i vård och tillsyn över utlämnad materiel.
Adolfsson har eftersatt sina skyldigheter att som kompanichef förrätta inventering
samt att övervaka Pamnell och med kraft ingripa, då denne ej
fullgjorde sina uppgifter. Pamnell och Adolfsson har härigenom ådragit
sig en betydande skadeståndsskyldighet. Pamnell torde emellertid på grund
av sin betydande försörjningsplikt mot familjen vara ur stånd att utan
synnerligen stora uppoffringar inom rimlig tid erlägga det utdömda beloppet.
För Adolfssons del finner jag, med hänsyn till vad regementschefen
anfört, mildrande omständigheter föreligga. På grund av det anförda vill
jag icke motsätta mig att sökandena, i enlighet med statskontorets förslag,
befrias från ersättningsskyldighet mot inbetalande av vardera 1 800 kronor.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att vardera av S. W. Pamnell och C. S. Adolfsson må,
därest han inom tid som av Kungl. Maj :t bestämmes till försvarets
civilförvaltning inbetalar 1 800 kronor, befrias från
återstående ersättningsskyldighet till kronan jämlikt Ångermanlands
mellersta domsagas häradsrätts dom den 16 december
1954.

Sedan värnpliktige K. E. G. Hedström den 2 december 1952 skadats i
samband med artilleriskjutningar å Villingsbergs skjutfält fördes i anledning
härav vid rådhusrätten i Karlstad ansvars- och ersättningstalan gentemot
kaptenen G. W. Hjukström och löjtnanten L. B. Lunden. Åklagaren
anförde därvid bland annat följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1956

Hjukström hade varit chef för eu avdelning officerare från Värmlands
regemente (12), däribland Lunden, som den 2 december 1952 besökt Vil1
ing sbergs skjutfält, varvid de färdats i eu militärbil, förd av Hedström.
Hjukstrim hade vid 8.40-tiden på förmiddagen från en plats å övningsfältet,
kallad Bensinmacken, beordrat Hedström att med bilen skjutsa en officer
till Acksjölägret, en sträcka om cirka 10 kilometer, och därefter återvända
till Bensinmacken, vilken plats i ett senare skede av övningarna skulle
utgöia mål för artilleriet. Hjukström hade därefter tillsammans med övriga
officerare från I 2 begivit sig till platsen för övningarnas första moment,
cirka 10 minuters gångväg norrut från Bensinmacken. Efter momentets
avslutande hade de begivit sig tillbaka till Bensinmacken, där de inträffat
klockan omkring 9.20. Hedström hade då ännu icke återkommit, varför
Hjukström och övriga officerare till fots begivit sig till platsen för andra
momentet, benämnd Lövhaget, cirka 2 kilometer från Bensinmacken. Då
de under vägen dit icke mött Hedström, hade Hjukström från Lövhaget
givit order till Lunden att tillse, att Hedström blev stoppad vid Lövhaget,
så att han icke fortsatte ned till Bensinmacken enligt förut erhållen order.
Då andra momentet varit avslutat, hade Hjukström erhållit rapport från
Lundén, att Hedström ännu icke återvänt. Hjukström hade då givit order
om att en motorcykelordonnans skulle sändas till Acksjölägret för att taga
reda på varför bilen icke återvänt. Han hade även sänt ut ordonnanser i

andra riktningar för att efterspana bilen, men icke längs vägen Lövhaget__

Bensinmacken förrän efter klockan 11.30. Då bilen icke kunnat anträffas,
hade han vid något tillfälle mellan klockan 11.30 och 11.45 vid vägskälet vid
Runstorp anmält för övningsledaren, att han saknade sin bil och höll på
att efterforska densamma, övningsledaren hade då bestämt, att ytterligare
eldgivning icke finge ske, förrän bilen anträffats. — Lundén hade vetat om
att Hedström klockan omkring 8.40 beordrats köra till Acksjölägret samt
därefter återvända till Bensinmacken. Vid I 2-officerarnas återkomst till
Bensinmacken klockan omkring 9.20 hade Lundén frågat Hjukström, om
han skulle invänta bilen till dess den kom tillbaka, men Hjukström hade
svarat, att de kanske mötte bilen, då de gingo vägen till Lövhaget. När de
klockan omkring 9.40 anlänt till Lövhaget utan att hava mött bilen, hade
Lundén av Hjukström erhållit order att tillse, att Hedströms bil blev
stoppad vid Lövhaget. Lundén hade därvid så gott som omedelbart givit
värnpliktige motorcvkelordonnansen K. I. Johansson, som uppehöll sig å
en vid Lövhaget omedelbart öster om vägen belägen parkeringsplats, order
att stoppa alla bilar som komnio mot Lövhaget och hindra deras vidare
passage mot Bensinmacken. Han hade dock icke orienterat ordonnansen
närmare om vad saken gällde. Därefter hade Lundén lämnat vägen och
gått till platsen för genomgången av andra momentet omkring 60 meter
väster om vägen. Vid ett par tillfällen hade han inspekterat ordonnansen
och därvid erhållit besked, att bilen icke synts till. Lundén hade redan
från början godkänt eu å parkeringsplatsen stående sjuktransportbils
förarsäte såsom uppehållsplats för Johansson vid fullgörande av uppdraget.
— Hedström hade efter försening på grund av påläggning av snökedjor
avrest från Acksjölägret klockan omkring 9.40 och "torde hava passerat
Lövhaget klockan omkring 9.50 samt nått den anbefallda platsen vid Bensinmacken
klockan omkring 9.55, där han sedan kvarstannat enligt erhållen
order. Under tiden klockan 10.00—10.20 hade Hedström hört artillerield
(andra momentet). Vid klockan 11.21 avgiven artillerield (tredje momentet)
mot Bensinmacken hade Hedström, som då suttit i bilen och väntat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1956

blivit skadad bland annat å vänster hand, båda benen och fotterna av
två granater, som slagit ned alldeles invid bilen. Han hade tagit sig ur
bilen och släpat sig mot Lövhaget. Han hade sedan anträffats av en motorcvklist
liggande på vägen cirka 300 meter från Bensinmacken klockan
12.18. Även bilen hade erhållit skador.

Ansvar yrkades å Hjukström för det han gjort sig skyldig till försummelse
av tjänsteplikt genom att icke i tid göra anmälan till övningsledningen
om att Hedström saknades samt genom att i övrigt icke vidtaga
effektiva åtgärder till förhindrande av att Hedström återvände till den
plats, som enligt vad som varit bekant för Hjukström i ett senare skede av
övningarna skulle utgöra mål för artilleriet, ävensom för vållande till
kroppsskada å Hedström. -— Å Lunden yrkades ansvar för det denne gjort
sig skyldig till försummelse av tjänsteplikt genom att icke giva ordonnansen
Johansson tillräckliga instruktioner för fullgörande av uppdraget att
hejda bilen samt genom att godkänna sjuktransportbilens förarsäte såsom
uppehållsplats, ävensom visat oförstånd genom att icke själv stanna vid
vägen och stoppa bilen, då den kom, samt för vållande till kroppsskada å
Hedström.

Vidare fördes vid rådhusrätten ersättningstalan mot Hjukström och
Lunden, av Hedström för resor i samband med läkarvård samt av försvarets
civilförvaltning och riksförsäkringsanstalten för utgifter i anledning av
olycksfallet och av civilförvaltningen jämväl för utgifter för reparation av
bilen in. in. Målsägandena förbehöll sig rätt att framdeles föra talan om
ytterligare ersättning och yrkade ersättning för kostnaderna å målet.

Hjukström och Lundén bestred mot dem förd talan men vitsordade
åklagarens uppgifter om händelseförloppet.

Rådhusrätten meddelade dom i målet den 13 oktober 1953. Därvid
fälldes Hjukström till ansvar och förpliktades utgiva skadestånd in. in.,
medan Lundén frikändes.

I sina domskäl anförde rådhusrätten bland annat följande:

Utredningen giver vid handen, att Hedström måste hava kört förbi Lövhaget
vid något tillfälle under andra momentet; någon exakt tidpunkt härför
har dock icke kunnat fastställas. — Vidkommande först mot Hjukström
förd talan är det uppenbart, att Hedström ej skulle hava kunnat
oanmärkt passera vid Lövhaget under den av Hjukström beordrade avspärrningen,
därest den haft avsedd verkan. När Lundén efter andra momentets
slut anmält, att Hedström ej anlänt till Lövhaget, får därför Hjukström
anses hava haft visst, ej ringa berättigande för ett antagande att
Hedström försenats av någon anledning — upplyst är, att väglaget var
halt — och att efterforskningar efter bilen då icke varit av nöden i vidare
mån än genom utsändande av en ordonnans utefter vägen mot Acksjölägret.
Att Hjukström icke före den tidpunkt, då han erhöll rapport av
denna ordonnans att Hedström redan för länge sedan begivit sig från Acksjölägret,
och senast omedelbart efter andra momentets avslutande gjort
anmälan, som skolat medföra inställande av eldgivning från batterierna,

Kungl. May.ts proposition nr 36 år 1956

finner emellertid rådhusrätten med hänsyn till den Hedström givna ordern
att med bilen infinna sig vid Bensinmacken — vilken plats under tredje
momentet skulle utgöra mål för artillerielden — innebära sådan försummelse
av Hjukström, att denne icke kan undgå ansvar och skadeståndsskyldighet
i målet, för vållande till den Hedström åsamkade skadan, vilken
är av beskaffenhet, som i 14 kap. 12 § strafflagen sägs. Omständigheterna
få emellertid anses för Hjukström mildrande. — Vad därefter angår åtalet
mot Lunden finnes denne — som icke, såvitt utredningen givit vid händen,
ägt kännedom om Bensinmackens läge inom farligt område — genom sin
order till Johansson hava meddelat denne instruktion för fullgörande av
uppdraget som post, vilken icke kan anses onöjaktig. Lundens medgivande
för Johansson att därvid uppehålla sig i sjuktransportbilen måste visserligen
betecknas som mindre lämpligt, men kan icke anses innefatta försummelse
eller oförstånd i tjänsten som föranleder ansvar för Lundén,
lika litet som det förhållandet att Lunden, utan uttrycklig order därom''
underlåtit att själv fullgöra uppdraget att hejda bilen."

Rådhusrätten dömde jämlikt 14 kap. 17 § andra stycket strafflagen Hjukström
för vållande till skada som i samma kap. 12 § sägs att utgiva 20 dagsböter
om 12 kronor. Härjämte förpliktades Hjukström att, emot kvitto,
genast utgiva, till Hedström 251 kronor 10 öre, till civilförvaltningen 7 980
kronor 68 öre jämte fem procent ränta därå från den 23 september 1953
tills betalning sker och till riksförsäkringsanstalten 1 256 kronor 75 öre.
Vidare förpliktades Hjukström att för kostnader å målet gottgöra civilförvaltningen
med 492 kronor och riksförsäkringsanstalten med 35 kronor
samt att återgälda statsverket dels vad av allmänna medel utgått i anledning
av Hedström beviljad fri rättegång eller 394 kronor 80 öre, dels ock
kostnader för biträde och vittneslöner, 500 kronor. Vidare förbehölls målsägandena
rätt att framdeles i mån av befogenhet föra talan mot Hjukström
om ytterligare skadestånd.

Svea hovrätt, där Hjukström fullföljde talan mot rådhusrättens dom.
fann genom dom den 27 april 1954 ej skäl att göra ändring i rådhusrättens
dom. Hjukström förpliktades att ersätta kronans rättegångskostnader i
hovrätten med 150 kronor samt att återgälda statsverket kostnader för
rättegångsbiträde in. in. med tillhopa 1 383 kronor 70 öre.

Sedan Hjukström ansökt om prövningstillstånd och revision, fann
Kungl. Maj :t genom beslut den 29 december 1954 ej skäl att meddela prövningstillstånd,
i följd varav hovrättens dom skulle stå fast. I samband härmed
förpliktades Hjukström att återgälda statsverket ett belopp av 350
kronor, som utgivits i biträdesersättning.

I en den 11 april 1955 dagtecknad skrift har Hjukström — under erinran
att han sålunda förpliktats att utgiva till Hedström 251 kronor 10 öre
och till civilförvaltningen 7 986 kronor 68 öre jämte ränta samt till riksförsäkringsanstalten
1 256 kronor 75 öre — anhållit att han måtte befrias
från skyldighet att till civilförvaltningen och riksförsäkringsanstalten ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1956

giva utdömda skadeståndsbelopp samt att Kungl. Maj:t måtte övertaga
betalningsansvaret för det belopp Hjukström förpliktats utgiva till Hedström.

Till stöd för framställningen anför Hjukström bland annat följande:

Såsom framgår av underrätternas domar ha omständigheterna för mig
ansetts mildrande och jag har också givetvis själv varit av den uppfattningen,
att jag ingalunda tagit alltför lätt på frågan om mitt ansvar, utan
i stället vidtagit alla de åtgärder, som jag mot bakgrunden av för handen
varande omständigheter bedömt erforderliga.

Jag är gift och har två barn, nämligen en trettonårig dotter och en sjuårig
son. Min lön, utgår efter lönegrad Md 27. För närvarande uppbär jag dessutom
timarvode såsom deltidslärare i krigskonst vid flygkadettskolan i
Uppsala, vilket arvode under år 1954 uppgick till sammanlagt 305 kronor.
Jag kan icke räkna med ytterligare extrainkomster i framtiden, men däremot
torde mina möjligheter att erhålla sådana komma att minskas. Min
maka har icke något förvärvsarbete och hon är för närvarande på grund
av sjuklighet icke i stånd att utföra något sådant arbete, vartill kommer
att hon saknar yrkesutbildning. Varken min hustru eller jag har förmögenhet,
men jag har låneskulder å cirka 13 800 kronor, å vilka skulder avbetalning
sker med ungefär 200 kronor i månaden. Räntan å dessa lån uppgår
till omkring 60 kronor för månad. Sedan amortering skett samt ränta och
skatt erlagts, återstå å min månadslön omkring 1 000 kronor, varför min
familj och jag leva på en jämförelsevis låg standard. Det utdömda skadeståndet
skulle av mig kunna erläggas allenast genom upptagandet av ett
lån å motsvarande belopp, vilket i och för sig knappast vore möjligt, men
även om så vore, skulle detta innebära, att amortering å lånet icke kunde
ske före mitt inträde i pensionsåldern, som är 55 års ålder och inträffar
om tio år, därest jag vinner befordran till regementsofficer; eljest ingår jag
i pensionsåldern fem år tidigare. Ett fullgörande av skadeståndsskyldigheten
skulle alltså, om det över huvud visade sig möjligt, i ekonomiskt
avseende helt fördärva min framtid samt därigenom även bliva ödesdigert
för min familj och särskilt för mina barn, vilkas högre skol- och yrkesutbildning
jag då icke skulle kunna bekosta.

Försvarets civilförvaltning förklarar i utlåtande den 25 juli 1955 att
ämbetsverket med hänsyn till omständigheterna vid skadans uppkomst och
Hjukströms ekonomiska förhållanden intet har att erinra emot att Hjukström
befrias från ersättningsskyldighet mot inbetalande av förslagsvis
1 200 kronor.

Chefen för Värmlands regemente anför i yttrande till civilförvaltningen
den 21 maj 1955 bland annat följande. Vid bedömande av Hjukströms framtida
ekonomiska ställning är det av största betydelse att beakta att Hjukström
— på grund av eu i förhållande till tjänstcåldern (officersexamen
1939) hög levnadsålder (45 år) — oaktat mycket goda krigshögskole- och
tjänstgöringsbetyg icke kan påräkna regementsofficersbefordran förrän i
förhållandevis hög levnadsålder. Hjukström är en skicklig och ansvarskännande
officer som genom energi och arbetsförmåga långt utöver det vanliga
på sina skiftande uppgifter gjort stora insatser. Det vore därför ytterst

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1956

beklagligt om detta enstaka misstag skulle medföra en förstörd ekonomi
med allt vad därav följer i minskad arbetsförmåga samt bekymmer för
familjen och dess framtid. — På grund härav tillstyrker regementschefen
Hjukströms ansökning såsom synnerligen behjärtansvärd.

Riksförsäkringsanstalten anför i yttrande den 13 juli 1955 bland annat
följande: Anstaltens fordran har stigit till 3 810 kronor 75 öre. Hedström
har tillerkänts livränta tills vidare för tiden till och med den 27 januari
1956 med 1 200 kronor för ar, varvid nedsättningen av arbetsförmågan beräknats
till 25 %. Därest livräntan, som kommer att omprövas i början av
år 1956, skulle komma att definitivt fastställas till samma belopp, utgör
kapitalvärdet av livräntan från den 28 juli 1955 under Hedströms återstående
livstid 31 560 kronor. — Med hänsyn till de omständigheter, varunder
olycksfallet inträffat, och i betraktande av vad som upplysts angående
Hjukströms ekonomiska förhållanden vill anstalten för sin del icke
motsätta sig, att han befrias från vidare ersättningsskyldighet i förevarande
fall därest han fullgör viss inbetalning.

Statskontoret har enligt utlåtande den 3 augusti 1955, i likhet med civilförvaltningen,
icke något att erinra mot att Hjukström befrias från vidare
ersättningsskyldighet mot inbetalande av förslagsvis 1 200 kronor.

I ärendet har upplysts att Hjukströms rättegångskostnader betalas av
Svenska officersförbundet.

Departementschefen

Av utredningen framgår att till skadefallet bidragit eu rad olyckliga förhållanden.
Domstolarna har också funnit omständigheterna mildrande. Det
skulle uppenbarligen vara mycket svårt, måhända omöjligt, för Hjukström
— som redan har betydande skulder — att komma ut med kronan tillkommande
ersättning. Med hänsyn till det nu anförda och de synnerligen
goda vitsord Hjukström erhållit, anser jag, att starka billighetsskäl talar
för att Hjukströms skyldighet att utgiva ersättning till kronan nedsättes
högst avsevärt, förslagsvis till 500 kronor. Något övertagande av Hjukström
ådömd ersättningsskyldighet gentemot Hedström synes däremot ej
böra ifrågakomma.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen medgiva,

att G. W. Hjukström; därest han inom tid som Kungl.
Maj :t bestämmer till försvarets civilförvaltning inbetalar ett
belopp av 500 kronor, befrias från återstående ersättningsskyldighet
till statsverket på grund av förenämnda olyckshändelse
den 2 december 1952.

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1956

Under övningsflygning den 23 augusti 1954 med ett krigsflygskolan tillhörigt
skolflygplan med fältflygaren S. T. Westberg som lärare och P. G.
Almqvist som elev, strömmade bensin ut över högervingen sedan planet på
2 000 meters höjd lagts i spinn. Bensinen antändes av avgasflammor från
det över vingen befintliga avgasröret. Almqvist och Westberg hoppade ur
planet med fallskärmar, som utlöstes normalt. Almqvist erhöll lätta brännskador
i ansiktet och på högra handen samt bröt ett mellanfotsben, då han
tog mark. Westberg erhöll svåra brännskador i ansiktet, på högra handen
och på vristerna. Planet totalhavererade.

I anledning av det inträffade fördes vid Södra Åsbo och Bjäre häradsrätt
ansvars- och skadeståndstalan mot värnpliktige S. G. Thulin. Vederbörande
åklagare yrkade ansvar å Thulin, som den 23 augusti 1954 tjänstgjort såsom
värnpliktig mekaniker vid planet, för det han, som före flygningen
kontrollerat bränslemängden i planets tankar, avlämnat planet till Westberg
såsom klart för flygning utan att ha låst locket till högra vingtanken
med påföljd att bensin strömmade ut och antändes, då planet gick in i
spinn åt höger.

Kronan yrkade skadestånd av Thulin med tillhopa 14 665 kronor 24 öre
jämte ränta för förlust av planet samt för utgifter för lön och vård åt de
skadade m. in.

Thulin bestred de mot honom framställda ansvars- och skadeståndsyrkandena.
Han uppgav bland annat att han före avlämnandet av planet avtagit
locken till vingtankarna och kontrollerat bränslenivån, att han därpå
satt fast locken, vilket vore en ren vanesak, att han därefter väntat på en
tankbil för eftertankning av höger vingtank, att flygföraren Westberg
emellertid kommit före tankbilen samt tagit plats i planet och samtidigt
meddelat att eftertankning icke vore behövlig, emedan dagens program
ändrats så att planet icke skulle ut på långnavigering, samt att Thulin därpå
hjälpt till med starten av planet.

Häradsrätten meddelade dom i målet den 15 februari 1955 och uttalade
därvid bland annat följande.

På grund av vad som framkommit i målet måste det anses helt uteslutet
att olyckan inträffat av annan orsak än att locket till påfyllningsstudsen å
flygplanets högra vingtank icke blivit ordentligt påsatt före flygningen. Såsom
mekaniker vid flygplanet har Thulin hatt att svara för att tanklocket
suttit rätt och varit väl åtdraget då han anmälde planet klart för flygning.
Tydligen har Thulin, som räknat med att planet skulle användas för långnavigering
och skulle vara fulltankat, efter varmkörning, därvid använts
bränsle från högra vingtanken, varit inriktad på att den nämnda tanken
skulle påfyllas bensin från den tankbil, vilken befann sig vid linjen. Thulin
har därför ansett onödigt att, i avbidan på tankbilens ankomst till planet,

2—14 56 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 36

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1956

påsätta eller fastskruva tanklocket till högra vingtanken, vilket tanklock
Thulin tagit av i och för undersökning av bensinmängden i tanken. Innan
tankbilen kommit fram till planet har Westberg anlänt och meddelat, att
planet icke skulle gå på långnavigering och således icke behövde topptankas.
Thulin blev omedelbart upptagen med att hjälpa Westberg vid
fastspänningen, varefter Thulin var sysselsatt med att starta motorn —
vilken var svårstartad — och med att hjälpa eleven vid fastspänningen.
Under dessa åtgärder har Thulin glömt bort tanklocket, och planet har,
sedan Thulin anmält det klart för flygning, startat utan att tanklocket
varit påsatt eller fastskruvat. — Det har anförts i målet att det måste anses
förklarligt om Thulin under föreliggande förhållanden råkat glömma
tanklocket; och i anslutning härtill har vidare anförts, att man ej må
ställa för stora krav på en värnpliktig mekaniker, vilken icke kan förväntas
ha förvärvat samma precision och rutin i arbetet som en yrkestekniker
besitter. — Även om så skulle förhålla sig att man — helt allmänt
sett — icke kan ställa fullt samma krav på en värnpliktig mekaniker som
på en yrkestekniker i flygvapnet, är i detta fall att beakta att Thulin under
lång tid tjänstgjort såsom mekaniker vid flygplan av förevarande typ samt
att den åtgärd, varom här är fråga, är av enkel beskaffenhet; den skiljer
sig icke väsentligt från den åtgärd som vidtages, då man efter påfyllning av
bensin i eu bil åter påsätter locket till bensintanken. Vid sakens bedömning
är vidare att beakta att, med hänsyn till de stora risker som i händelse av
materialfel föreligga för den flygande personalen och för materielen, det
är nödvändigt att fordra ansvarskänsla och synnerlig noggrannhet av dem
som i egenskap av mekaniker ha att svara för att flygplanen, när de avlämnas
för flygning, verkligen äro klara för flygning.

Häradsrätten dömde Thulin att för tjänstefel böta 50 dagsböter om sju
kronor samt förpliktade honom att utgiva skadestånd till kronan med
14 665 kronor 24 öre jämte ränta efter fem procent från den 15 februari
1955 tills betalning sker. Härjämte förpliktades Thulin att med 520 kronor
återgälda statsverket kostnaderna för offentlig försvarare. Domen vann
laga kraft.

I en den 19 april 1955 dagtecknad skrift anhåller Thulin att bli befriad
från böterna och skadeståndet. Han anför därvid bland annat följande: På
grund av orderändringen blev eftertankningen ej verkställd och Thulin
blev upptagen av andra uppgifter för planets startande. Det är sannolikt
att han därvid glömt låsa locket på höger vingtank, vilket han lossat.
Locket till vingtanken sitter i en fördjupning i tanken och faller därför
icke av, även om det är olåst, så länge planet är i markläge och man kan
icke omedelbart iakttaga huruvida det är låst eller icke, utom vid närmare
undersökning. Det är därför förklarligt att Thulin, då han erhöll besked
om långnavigeringens inställande och erhöll ny order, i hastigheten glömde
låsa locket. Hade eftertankningen blivit fullföljd, hade han fått anledning
tänka på lockets låsning och olyckan hade uteblivit. Nu blev det icke så.
Den mänskliga mekanismen är icke fullkomlig. Omständigheterna torde
emellertid vara synnerligen förmildrande.

Av handlingarna framgår att Thulin, som är född den 16 september 1933

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 är 1956

och till yrket är plåtslagare, är ogift och icke har någon försörjningsplikt.
Hans veckolön uppgår sedan skatten avdragits till 116 kronor. Han saknar
förmögenhet.

Kungl. Maj :t (justitiedepartementet) har genom beslut den 17 juni 1955
funnit anledning ej förekomma att lämna bifall till ansökningen i vad den
avser befrielse från böterna.

Beträffande Thulins ansökan att bli befriad från honom ådömt skadestånd
anför försvarets civilförvaltning i utlåtande den 15 november 1955:
Den flygande personalens säkerhet är till mycket stor del beroende av mekanikernas
kunnighet och noggrannhet. I detta fall har Thulin brustit i rent
rutinmässig noggrannhet och eftertanke genom att icke företaga en åtgärd
av så elementär karaktär som att låsa bensinlocket innan flygplanet
anmäldes vara klart för flygning. Thulins slarv kunde ha kostat två människor
livet. Hans förseelse måste därför betraktas som mycket allvarlig,
vilket också kommit till uttryck däri, att antalet utdömda dagsböter bestämts
relativt högt. — Med hänsyn till Thulins förhållandevis svaga ekonomiska
ställning, vill civilförvaltningen dock icke motsätta sig, att han,
därest han före viss, av Kungl. Maj :t fastställd tidpunkt inbetalar förslagsvis
1 000 kronor, må befrias från återstående ersättningsskyldighet.

Statskontoret ansluter sig i utlåtande den 3 december 1955 till civilförvaltningens
förslag.

Departementschefen

Thulin har gjort sig skyldig till en allvarlig förseelse, som medförde
svår personskada och betydande materielförlust samt innebar överhängande
risk för förlust av två människoliv. Fullständig befrielse från ersättningsskyldighet
bör därför icke komma i fråga. Med hänsyn till svårigheten för
Thulin att gälda ifrågavarande betydande ersättningsbelopp till kronan vill
jag icke motsätta mig att Thulin befrias från ersättningsskyldighet mot att
han, såsom myndigheterna föreslagit, inbetalar 1 000 kronor.

Jag hemställer alltså att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att S. G. Thulin, därest han inom tid som Kungl. Maj :t bestämmer
till försvarets civilförvaltning inbetalar ett belopp
av 1 000 kronor, befrias från återstående ersättningsskyldighet
till kronan på grund av Södra Åsbo och Bjäre häradsrätts
dom den 15 februari 1955.

Genom fältkrigsrättens vid Kiruna—Jokkmokks försvarsområdesstab
i denna del lagakraftvunna utslag den 29 mars 1944 förpliktades förrådsvaktmästaren
Karl Gustav Hallstensson att solidariskt med tidigare dömde
landstormslöjtnanten Erik Wiktor Eriksson till kronan utgiva skadestånd

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1956

med 11 000 kronor 74 öre jämte 5 % ränta därå från den 30 oktober 1943
till dess betalning sker.

De närmare omständigheterna var följande. Hallstensson, som under
tiden den 19 november 1940—den 30 september 1942 tjänstgjort som
landstormsförrådsförvaltare i Kiruna, förordnades den 1 oktober 1942 till
förrådsvaktmästare vid Kiruna—Jokkmokks försvarområdesstab i Kiruna,
där Eriksson fullgjorde viss tjänstgöring som intendent. I början av december
1942 kom Eriksson och Hallstensson överens om att utskriva falska
räkningar i syfte att för dessa söka erhålla betalning av en krigskassa i
Kiruna. Hallstensson hade sedermera vid olika tillfällen under tiden den
15 december 1942—den 11 september 1943, varje gång i samråd med
Eriksson, i ömsom fingerade ömsom verkliga personers namn utskrivit
och kvitterat sammanlagt 38 räkningar, vilka enligt sitt innehåll hänfört
sig till utförda reparationsarbeten. Två av räkningarna hade attesterats av
Hallstensson i dennes uppgivna egenskap av avgående landstormsförrådsförvaltare.
Å övriga räkningar har Hallstensson i vederbörande materielredogörares
namn tecknat bevis om att ax-betena utförts. I en del fall har
dessa namn varit fingerade. Räkningarna har därefter attesterats av
Eriksson i dennes egenskap av intendent. På grund av de sålunda förfalskade
räkningarna har Hallstensson från krigskassan utbekommit 11 000
kronor 74 öre. Härav har Eriksson erhållit hälften.

Fältkrigsrätten fann i sitt utslag att Hallstensson var förfallen till ansvar
för uppsåtlig förbrytelse i tjänsten för egen fördel tillika med grovt bedrägeri
medelst förfalskning. På grund härav och då av läkarutlåtande
framgick att Hallstensson vid tiden för brottens begående befunnit sig i
sådant tillstånd, som avses i 5 kap. 6 § allmänna strafflagen, dömdes han
att hållas till straffarbete i åtta månader. Hallstensson ålades vidare att
solidariskt med Eriksson till kronan utgiva skadestånd enligt vad tidigare
anförts.

Krigshovrätten, där Hallstensson anförde besvär i ansvarsfrågan, prövade
genom lagakraftvunnet utslag den 15 december 1944 lagligt fastställa
överklagade utslaget.

Av Hallstensson gjord ansökning att av nåd bii befriad från ådömt ansvar
bar avslagits av Kungl. Maj:t.

I en den 9 december 1950 dagtecknad skrift har Hallstensson anhållit
att bli befriad från skadeståndsskyldigheten. Till stöd för framställningen
anförde Hallstensson i huvudsak följande. Eriksson är numera avliden.
Hallstensson var anställd som gruvarbetare i Kiruna och hans inkomster
varierade mellan 600 och 625 kronor i månaden. Efter avdrag för skatt,
hyra och övriga utgifter kvarstod en behållning av omkring 50 kronor per
månad. Han var gift och hade tre barn. Hustrun hade inget förvärvsarbete.
Vid utmätningsförsök hos Hallstensson hade fattigdomsbevis utställts.
Det kunde ej förväntas att han i framtiden skulle få tillgångar i den omfattning,
att han förmår gälda skulden eller del därav.

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 dr 1956

Försvarets civilförvaltning, som från landsfiskalen i Kiruna införskaffat
utredning, som bestyrkte Hallstenssons uppgifter om sin ekonomi in. in.,
framhåller i utlåtande den 14 februari 1951 bland annat följande: Hallstenssons
ersättningsskyldighet har sin grund i brottsliga handlingar. Principiella
skäl talar därför mot eftergift av skadeståndet, helt eller delvis.
Med hänsyn till Hallstenssons försörjningsplikt och svaga ekonomi och då
det icke torde finnas någon utsikt att han i framtiden skall bli i stånd att
fullgöra en betalningsskyldighet av ifrågavarande omfattning, vill ämbetsverket
emellertid icke motsätta sig, att Hallstensson befrias från återstående
ersättningsskyldighet, därest han inom viss, av Kungl. Maj:t fastställd
tid till civilförvaltningen inbetalar förslagsvis 500 kronor.

Statskontoret ansluter sig i utlåtande den 7 mars 1951 till vad civilförvaltningen
anfört och hemställt.

I ärendet har inhämtats, att vid försök till utmätning av ifrågavarande
fordran hos Eriksson denne befunnits sakna utmätningsbara tillgångar samt
att den efter honom upprättade bouppteckningen utvisar brist i boet.

På förekommen anledning har försvarets civilförvaltning sedermera från
polismyndigheten infordrat ytterligare uppgifter angående Hallstenssons
ekonomi. Därvid har den 15 december 1955 inhämtats följande: Hallstensson
är sedan 1952 anställd såsom vaktman vid Luossavaara-Kirunavaara
aktiebolag. Hans inkomster under år 1955 har för tiden till och med november
uppgått till 12 525 kronor. Han har icke några skulder utöver sin
skuld till kronan men har ej heller några tillgångar. Hans barn är nu i
åldern 20, 15 och 8 år. De två äldsta barnen går i läroverk. Hans hustru
lider av ständig huvudvärk och yrsel och är därför icke arbetsför.

Enligt uttalande av civilförvaltningen den 20 december 1955 har nyssnämnda
uppgifter om Hallstenssons ekonomi m. m. icke föranlett ämbetsverket
att frångå vad ämbetsverket anfört och föreslagit i sitt tidigare utlåtande
i ärendet.

I förnyat yttrande den 12 januari 1955 anför statskontoret följande: Med
hänsyn till numera i ärendet föreliggande utredning, av vilken framgår att
Hallstenssons inkomst uppgår till närmare 14 000 kronor för år, finner
statskontoret de av civilförvaltningen i utlåtandet den 14 februari 1951
framförda skälen för en eftergift av skadeståndet ej längre föreligga. På
grund härav måste statskontoret ifrågasätta om någon som helst nedsättning
bör medgivas. Skulle det likväl anses att framställningen i viss utsträckning
bör tillmötesgås, torde Hallstensson i vart fall böra inbetala
hälften av det belopp han förpliktats utgiva eller 5 500 kronor.

Departementschefen

Mot Hallstenssons ansökan talar att han ådragit sig skadeståndsskyldigheten
genom eu synnerligen allvarlig brottslighet. Med hänsyn till Hallstenssons
ekonomiska förhållanden och stora försörjningsbörda synes det

Kungl. Maj:ts proposition nr 3<i år 1956

emellertid bli svårt för Hallstensson att gälda kronans betydande fordran
i dess helhet. Härtill kommer att den person, som förpliktats att utge
skadeståndsbeloppet solidariskt med Hallstensson, numera avlidit utan att
efterlämna tillgångar. På grund av det anförda anser jag mig böra på det
sätt tillmötesgå Hallstenssons ansökan att jag föreslår, att han befrias från
vidare ersättningsskyldighet om han inom tid, som Kungl. Maj :t bestämmer,
till kronan inbetalar hälften av det utdömda kapitalbeloppet eller avrundat
5 500 kronor.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj :t
måtte föreslå riksdagen medgiva,

att K. G. Hallstensson, därest han inom tid som Kungl.
Maj:t bestämmer till försvarets civilförvaltning inbetalar ett
belopp av 5 500 kronor, befrias från återstående ersättningsskyldighet
till kronan på grund av utslag den 29 mars 1944
av fältkrigsrätten vid Kiruna—Jokkmokks försvarsområdesstab.

Med bifall till vad föredragande departementschefen
sålunda, med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,
under punkterna 1—7 hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Patric Kalling

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1956

Bilaga

Förteckning över av Kungl. Maj:t under år 1955 avgjorda, helt eller delvis bifallna
ärenden angående befrielse från ersättningsskyldighet

	Grund för ersätt-ningsskyldighet	Ersättnings- belopp	Kungl. Maj ds beslut
Sökande	Dag	Beslutets innebörd
1	2	3	4	5
Värnpliktige fänriken R. 0. Taengh......	Förkommen kikare	230 kr.	“/. 55	Hel befrielse
Överfuriren T. S. Gus-tafsson ............	Skada å en kronan tillhörig bil (kyl-skadad motor)	885 kr. 10 öre (Härav inbetalat 380 kr.)	‘I, 55	Hel befrielse
Värnpliktige S. L. Grön-yall ...............	Skada å kronan till-höriga motorfor-don (under olov-ligt brukande)	900 kr. jämte ränta	a»/. 55	Befrielse mot inbetalning av 200 kr.
Värnpliktige G. A. V. Svensson...........	Skada vid tältbrand	2 189 kr. 51 öre jämte ränta (Här-av inbetalat 373 kr.)	30/, 55	Hel befrielse
Laboranten vid försva-rets forskningsanstalt B. A. O. Södergren. .	Förkommen kamera	200 kr.	55	Befrielse mot inbetalning av 100 kr.
Löjtnanten L. M. Werner och underofficeren A. R. Spång ..........	Icke fastskruvad art. pjäs vält under skjutning	2 450 kr. 50 öre jämte ränta (soli-dariskt)	18In 55	Befrielse, en-var mot in-betalning av 250 kr.
Överfuriren B. E. Meij-feldt...............	Skada på grund av olovligen medgiven bilkörning	2 410 kr. 47 öre jämte ränta	so/„ 55	Befrielse mot inbetalning av 200 kr.