Kungl. Maj:ts proposition nr 35 (Proposition 1952:35)

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

Nr 35.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 26 juni 1931
(nr 280) om erkända sjukkassor; given Stockholms
slott den 18 januari 1952.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogat förslag till förordning angående ändring i förordningen
den 26 juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor.

GUSTAF ADOLF.

G. E. Sträng.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att den övre åldersgränsen för individuellt inträde
i erkänd sjukkassa höjes från 50 till 55 år samt att möjligheterna till
kollektivt inträde i sådan kassa vidgas. Med inträde skall härvid enligt
förslaget likställas övergång från mindre till mera omfattande sjukhjälp.
Vidare föreslås, att sjukpenningens maximibelopp höjes från 6 till 14 kronor
och dess minimibelopp från 1 krona till 2 kronor, att försäkringsskyddet
utvidgas till att omfatta utgifter för viss tandvård samt att bestämmelserna
om moderskapshjälp vid återinträde uppmjukas. Härutöver föreslås
vissa nya eller ändrade bestämmelser om lokalsjukkassornas verksamhetsområden,
om samarbetet mellan olika kassor, om kassornas rättighet
och skyldighet att bedriva annan verksamhet än sådan som avses i
sjukkasseförordningen samt om tillsynen över kassorna.

Ändringarna föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1952. 1

1 —Bilxang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. nr 35.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

Förslag

till

Förordning

angående ändring i förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor.

Härigenom förordnas, dels att 4—6, 8—11, 15, 22, 27, 30, 32, 39, 39 a, 40
och 42 §§ förordningen den 26 juni 1931 om erkända sjukkassor1 skola
erhålla ändrad lydelse på sätt framgår av det följande, dels ock att i samma
förordning skall införas en ny paragraf, betecknad 6 a §, av nedan angivet
innehåll.

(Gällande lydelse:)

Understödsförening, som avser att
utöva verksamhet såsom lokalsjukkassa,
skall för att kunna
antagas till erkänd sjukkassa till
verksamhetsområde hava viss eller
vissa närgränsande kommuner och
bestå av minst etthundra medlemmar.
Då särskilda omständigheter
därtill föranleda, må jämväl förening,
vars verksamhetsområde omfattar
allenast viss del av kommun eller
som består av mindre än etthundra,
dock minst femtio, medlemmar, antagas.

Förening, som------1

(Föreslagen lydelse:)

§•

Understödsförening, som avser att
utöva verksamhet såsom lokalsjukkassa,
skall för att kunna
antagas till erkänd sjukkassa till
verksamhetsområde hava viss eller
vissa närgränsande kommuner och
bestå av minst etthundra medlemmar.
Då särskilda omständigheter
därtill föranleda, må jämväl förening,
som består av mindre än etthundra,
dock minst femtio, medlemmar, antagas.

unna antagas.

För ett och samma landstingsområde
eller en och samma stad må allenast
en centralsjukkassa samt för
en och samma kommun eller del därav
allenast en lokalsjukkassa antagas.

Har centralsjukkassa---— •

Sökes antagande — —---- 1

§•

För ett och samma landstingsområde
eller en och samma stad må allenast
en centralsjukkassa samt för
en och samma kommun allenast en
lokalsjukkassa antagas.

— — icke antagas,
lämplig förening.

1 Senaste lydelse av 5, 6 och 42 §§ se SFS 1938:98, av 9, 30, 32 och 39 §§ se SFS 1944:764,
av 15 och 22 §§ se SFS 1937:340 samt av 27 och 39 a §§ se SFS 1949:133.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

6 §.

Understödsförening skall-------skall verkställas.

Avser föreningen att driva verksamhet
såsom lokals j u k k a ss
a, skola stadgarna härutöver innehålla,
att föreningen skall vara pliktig
utöva nödig sjukkontroll och uppbära
medlemsbidrag för den centralsjukkassa,
vilken medlemmarna tillhöra,
samt i övrigt tillhandagå nämnda
kassa vid fullgörande av dess uppgifter.

Stadgarna för -------förordning föreskrives.

6 a §.

Lokalsjukkassa har att på begäran
av den centralsjukkassa, vartill den
är ansluten, tillhandagå denna vid
fullgörandet av dess uppgifter. Beslutar
centralsjukkassa att utgiva vederlag
för sålunda erhållet biträde,
skall beslutet underställas tillsynsmyndigheten
för godkännande.

Centralsjukkassa år pliktig att enligt
bestämmelser, som utfärdas av
tillsynsmyndigheten, utan ersättning
biträda ansluten lokalsjukkassa vid
dennas bokförings- och statistikarbete
samt jämväl i övrigt bistå lokalsjukkassan
i dennas arbete.

Utöver vad som följer av vad nu
sagts åligger det erkänd sjukkassa
att enligt av tillsynsmyndigheten utfärdade
bestämmelser för annan sådan
kassas räkning utgiva sjukhjälp
och moderskapshjälp, utöva sjukkontroll
samt uppbära medlemsavgifter.
Även i övrigt skola kassorna
genom samarbete underlätta tillämpningen
av denna förordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

(Gällande lydelse:)

Erkänd sjukkassa är pliktig att
inom sitt verksamhetsområde, jämväl
såvitt angår andra än kassans
medlemmar, biträda vid handhavandet
av annan statlig social försäkrings-
eller understödsverksamhet.
För sitt biträde skall kassan erhålla
skäligt vederlag, vilket bestämmes av
Konungen.

I fråga om verksamhet av nu angiven
art, som utövas av annan än
staten, stånde erkänd sjukkassa fritt
att mot skäligt vederlag åtaga sig särskilda
arbetsuppgifter inom sitt verksamhetsområde.
Medför åtagandet
ekonomiska förpliktelser för kassan,
skall dock tillsynsmyndighetens tillstånd
inhämtas.

Utöver vad------— erki

(Föreslagen lydelse:)

§•

I den mån Konungen så förordnar,
är erkänd sjukkassa pliktig att inom
sitt verksamhetsområde, jämväl såvitt
angår andra än kassans medlemmar,
biträda vid handhavandet av
annan statlig social försäkrings- eller
understödsverksamhet.

Därest överenskommelse, som Koningen
träffar med främmande stat,
berör erkänd sjukkassa, är kassan
pliktig att utöva verksamhet i enlighet
med vad överenskommelsen innehåller.

För verksamhet, som erkänd sjukkassa
utövar jämlikt första och andra
styckena, må kassan, där det finnes
påkallat till följd av den kassan
sålunda anförtrodda verksamhetens
omfattning, erhålla ersättning enligt
de grunder Konungen bestämmer.

Med tillsynsmyndighetens medgivande
äger erkänd sjukkassa inom
sitt verksamhetsområde mot skäligt
vederlag biträda vid social försäkrings-
eller understödsverksamhet,
som bedrives av annan än staten.

sjukkassa.

9 §.

Till medlem —-----kassans verksamhetsområde.

Person, som —---- —- — sin mantalsskrivningsort.

Inträde i erkänd sjukkassa må vidare
beviljas allenast den, som fyllt
femton men icke femtio år, har god
hälsa och icke är behäftad med lyte,
vilket medför eller skäligen kan för -

inträde i erkänd sjukkassa eller
övergång från mindre till mera omfattande
sjukhjälp i sådan kassa må
beviljas allenast den, som fyllt femton
men icke femtiofem år, har god

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

(Gällande lydelse:)
väntas medföra väsentlig nedsättning
av arbetsförmågan eller påkalla läkarvård
i större utsträckning. Vad
nu sagts gäller icke vid inträde i centralsjukkassa
genom indirekt anslutning
på sätt i 11 § sägs eller vid bildande
av lokalsjukkassa av anledning,
varom i 19 § förmäles, eller vid
överlåtelse å erkänd sjukkassa av annan
understödsförenings rörelse eller
viss del därav på sätt i 59 eller 66 §
lagen om understödsföreningar sägs,
ej heller för det fall, att med tillsynsmyndighetens
begivande inträde i
sjukkassa beviljas medlemmar av
förening eller annan sammanslutning,
vilken därom träffat överenskommelse
med kassan.

Med de i 9 och 16 §§ stadgade inskränkningarna
skall rätt till inträde
i lokalsjukkassa tillkomma
envar inom kassans verksamhetsområde
bosatt man eller kvinna, vars
ålder icke överstiger fgrtio eller, där
inträde sökes inom tolv månader från
det kassan antagits till erkänd sjukkassa,
fyrtiofem år.

Vad sålunda -— — —---angiven

(Föreslagen lydelse:)
hälsa och icke är behäftad med lyte,
vilket medför eller skäligen kan förväntas
medföra väsentlig nedsättning
av arbetsförmågan eller påkalla
läkarvård i större utsträckning. Vad
nu sagts gäller icke vid inträde i
centralsjukkassa genom indirekt anslutning
på sätt i 11 § sägs eller vid
bildande av lokalsjukkassa av anledning,
varom i 19 § förmäles, eller
vid överlåtelse å erkänd sjukkassa
av annan understödsförenings rörelse
eller viss del därav på sätt i 59
eller 66 § lagen om understödsföreningar
sägs, ej heller för det fall,
att med tillsynsmyndighetens begivande
inträde i sjukkassa eller övergång
från mindre till mera omfattande
sjukhjälp i sådan kassa beviljas
medlemmar av sammanslutning
eller anställda hos viss arbetsgivare
enligt därom träffad överenskommelse
mellan kassan samt sammanslutningen
eller arbetsgivaren.

§•

Med de i 9 och 16 §§ stadgade inskränkningarna
skall rätt till inträde
i lokalsjukkassa tillkomma
envar inom kassans verksamhetsområde
bosatt man eller kvinna.

grund.

11 §.

Rätt till inträde i central- Rätt till inträde i centralsjukkassa
skall tillkomma dels sjukkassa skall tillkomma dels
envar medlem av lokalsjukkassa in- envar medlem av lokalsjukkassa inom
verksamhetsområdet (indi- om verksamhetsområdet (indi -

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

(Gällande lydelse:)
rekt ansluten medle m), dels
ock med de i 9 och 16 §§ stadgade
inskränkningarna envar å ort inom
verksamhetsområdet, för vilken lokalsjukkassa
icke finnes, bosatt person
vars ålder icke överstiger fyrtio
eller, där inträde sökes inom tolv
månader från det kassan antagits
till erkänd sjukkassa, fyrtiofem år
(direkt ansluten medle m).

Centralsjukkassa skall---- —

(Föreslagen lydelse:)
rekt ansluten medle in), dels
ock med de i 9 och 16 §§ stadgade
inskränkningarna envar person, som
är bosatt å sådan ort inom verksamhetsområdet,
för vilken lokalsjukkassa
icke finnes (direkt ansluten
medle m).

angiven grund.

15 §.

Flyttar medlem —------— i centralsjukkassan.

Sker överflyttning —- •—----andra kassan.

Om flyttning--- —- ■— — — flyttningen skett.

Har medlemmen — —• ■— —• — —- förut tillhört.

Vad ovan — —-----lokalsjukkassa finnes.

Där överenskommelse i sådant
hänseende av Konungen träffats med
främmande stat, skola bestämmelserna
angående överflyttning äga
motsvarande tillämpning beträffande
i överenskommelsen avsedd person.

Flyttar medlem------ur kassan.

22 §.

Sjukvårdsersättning skall utgivas
vid varje sjukdom, som enligt läkares
utsago kräver vård av läkare,
samt, där ej nedan annorlunda sägs,
motsvara två tredjedelar av det belopp,
vartill den sjukes utgifter för
läkarvård, kostnaderna för läkares
resa häri inräknade, uppgått;
dock att, där utgifterna för vården
överstigit det belopp, vartill desamma
bort uppgå enligt av Konungen fastställd
taxa för sådan vård, som kan
meddelas av envar legitimerad läkare,
ersättningen för dessa utgifter

Sjukvårdsersättning skall utgivas
vid varje sjukdom, som enligt läkares
utsago kräver vård av läkare,
samt, där ej nedan annorlunda sägs,
motsvara två tredjedelar av det be--lopp, vartill den sjukes utgifter för
läkarvård, kostnaderna för läkares
resa häri inräknade, uppgått;
dock att, där utgifterna för vården
överstigit det belopp, vartill desamma
bort uppgå enligt av Konungen fastställd
taxa, ersättningen för dessa utgifter
skall motsvara två tredjedelar
av sistnämnda belopp, Är uppenbart,

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

(Gällande lydelse:)
skall motsvara två tredjedelar av sistnämnda
belopp. Är uppenbart, att
den sjuke utan fog sökt mer än en
läkare vid samma sjukdomsfall, vare
kassan pliktig utgiva ersättning enligt
vad nu sagts allenast med avseende
å utgifterna för den vård, som
lämnats av den först rådfrågade läkaren.

Styrkes med —-----till

Då särskilda omständigheter därtill
föranleda, må tillsynsmyndigheten
medgiva erkänd sjukkassa befrielse
beträffande samtliga eller vissa
medlemmar från skyldigheten att utgiva
ersättning, som i första och andra
styckena avses; dock att kassan i
sådant fall skall utgiva annat understöd,
som med hänsyn till omständigheterna
kan anses lämpligt och
skäligt.

Erkänd sjukkassa må erhålla tillsynsmyndighetens
tillstånd att bidraga
till sina medemmars sjukvård i
vidare omfattning än i första och
andra styckena sägs. Tillstånd att
ersätta större andel av utgifter till
läkarvård än i första stycket sägs
må dock ej lämnas, med mindre särskild
anledning därtill föreligger.

(Föreslagen lydelse:)
att den sjuke utan fog sökt mer än
en läkare vid samma sjukdomsfall,
vare kassan pliktig utgiva ersättning
enligt vad nu sagts allenast med avseende
å utgifterna för den vård, som
lämnats av den först rådfrågade läkaren.

Sjukvårdsersättning enligt vad i
första stycket sägs skall ock utgivas
för utgifter till tandläkarvård,
avseende sådan behandling som angives
i en av Konungen fastställd
förteckning och som meddelas vid
centraltandpoliklinik, tandlåkarhögskola
eller allmänt sjukhus.

Taxa, som i första stycket sägs,
skall avse vård, som kan meddelas
av varje legitimerad läkare, ävensom
tandläkarvård, varom förmåles i
andra stycket.
användning.

Då särskilda omständigheter därtill
föranleda, må tillsynsmyndigheten
medgiva erkänd sjukkassa befrielse
beträffande samtliga eller vissa
medlemmar från skyldigheten att utgiva
ersättning, som i första, andra
och fjärde styckena avses; dock att
kassan i sådant fall skall utgiva annat
understöd, som med hänsyn till
omständigheterna kan anses lämpligt
och skäligt.

Erkänd sjukkassa må erhålla tillsynsmyndighetens
tillstånd att bidraga
till sina medemmars sjukvård i
vidare omfattning än i första, andra
och fjärde styckena sägs. Tillstånd
att ersätta större andel av utgifter
till läkar- och tandläkarvärd än i
första och andra styckena sägs må
dock ej lämnas, med mindre särskild
anledning därtill föreligger.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

27 §.

1 varje erkänd sjukkassa skall för
sjukdom, som avses i 23 § första
stycket, kunna erhållas försäkring
till sjukpenning å en, två tre och
fyra kronor, dock äger kassa att för
försäkring till högre sjukpenning än
en krona i sina stadgar uppställa sådana
särskilda villkor, som påkallas
för uppnående av ett skäligt förhållande
mellan sjukpenning samt medlems
arbetsinkomst och ekonomiska
ställning.

Sjukpenning vid sjukdom, som
nyss sagts, (hel sjukpenning)
skall vara bestämd i hela krontal eller
i hela krontal, ökade med 50 öre.
Utfästes sjukpenning vid annan sjukdom,
skall den vara i skälig mån
lägre än hel sjukpenning (nedsatt
sjukpenning).

Erkänd sjukkassa må icke utgiva
högre sjukpenning än sex kronor,
där ej tillsynsmyndigheten lämnar
medgivande därtill.

Barntillägg utgår-------

Barntillägg utbetalas-----

För sjukdom, som avses i 23 §
första stycket, skall varje erkänd
sjukkassa meddela försäkring till
sjukpenning å två, tre, fyra, fem, sex,
åtta, tio, tolv och fjorton kronor
(hel sju k penning). Försäkring
till högre sjukpenning än två
kronor må dock ej meddelas, därest
sjukpenningens belopp skulle bliva
högre ån som kan anses skäligt med
hänsyn till medlemmens arbetsinkomst
och ekonomiska ställning.

Är utfåst sjukpenning, som överstiger
två kronor, till följd av ändrade
förhållanden uppenbarligen
högre ån nyss sagts, åligger det kassan
att, efter uppsägning av utfästelsen,
minska sjukpenningen till skäligt
belopp. Ändras förhållandena
därefter ånyo så, att högre sjukpenning
kan anses skälig, äger medlemmen,
oaktat de i 9 § tredje stycket
angivna förutsättningarna ej år o
uPPfyHda, erhålla sjukpenningen
höjd, dock högst till belopp, varmed
den utgick före minskningen.

Erkänd sjukkassa må ej utfåsta
hel sjukpenning med annat belopp
än i första stycket sägs. Utfästes
sjukpenning vid annan sjukdom än
som avses i 23 § första stycket skall
den vara i skälig mån lägre än hel
sjukpenning (nedsatt sjukpenning).

nyssnämnda belopp.
•— det utgår.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

30 §.

Medlem av —---—--i kassan.

Lämnar erkänd — —----medlems barn.

Väntetid må icke tillämpas vid inträde
i centralsjukkassa såsom indirekt
ansluten medlem och ej heller
vid överfyttning, vid återinträde eller
vid bildande av lokalsjukkassa av
anledning, som i 19 § sägs.

Har utfästelse
I intet ---

Väntetid må icke tillämpas vid inträde
i centralsjukkassa såsom indirekt
ansluten medlem och ej heller
vid överflyttning, vid återinträde, vid
bildande av lokalsjukkassa av anledning,
som i 19 § sägs, eller vid höjning
av sjukpenning enligt 21 § andra
stycket.

—--i kassan.

etthundratjugu dagar.

32 §.

Moderskapshjälp utgår -----

Centralsjukkassa må på ansökan
av kvinnlig medlem, som vid tiden
för ansökningen varit medlem av erkänd
sjukkassa under oavbrutet
minst tvåhundrasjuttio dagar och
som genom intyg av läkare, barnmorska,
distriktssköterska eller vid
mödra- eller barnavårdscentral anställd
sjuksköterska gör sannolikt
att hon befinner sig i havandeskap,
längre framskridet än i sjunde månaden,
såsom förskott å henne tillkommande
moderskapshjälp omedelbart
utbetala sextio kronor.

Centralsjukkassa skall
vid barnsbörd utgiva moderskapshjälp
åt kvinnlig medlem,
som omedelbart före barnsbörden
varit medlem av erkänd sjukkassa
under oavbrutet minst tvåhundrasjuttio
dagar eller, därest hon vunnit
återinträde inom nämnda tid,
omedelbart före utträdet varit medlem
av sådan kassa under oavbrutet
minst samma tid.

— — nyss nämnts.

Centralsjukkassa må på ansökan
av kvinnlig medlem, som vid tiden
för ansökningen varit medlem av erkänd
sjukkassa under oavbrutet
minst tvåhundrasjuttio dagar eller,
därest hon vunnit återinträde inom
nämnda tid, omedelbart före utträdet
varit medlem av sådan kassa under
oavbrutet minst samma tid och
som genom intyg av läkare, barnmorska,
distriktssköterska eller vid
mödra- eller barnavårdscentral anställd
sjuksköterska gör sannolikt,
att hon befinner sig i havandeskap,
längre framskridet än i sjunde må -

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

naden, såsom förskott å henne tillkommande
moderskapshj älp omedelbart
utbetala sextio kronor.

Där till------utbekomma beloppet.

Moderskapshjälp må — — —--- — stycket sägs.

39 §.

Räkenskapsavslutning skall vara
verkställd, för lokalsjukkassa senast
den 1 april och för centralsjukkassa
senast den 30 april året efter det räkenskaperna
avse. Senast å dag, som
i vartdera fallet nämnts, skola räkenskaperna
med tillhörande handlingar
samt den av styrelsens ledamöter
underskrivna förvaltningsberättelsen
för granskning överlämnas till kassans
revisorer.

Revisorernas berättelse skall avlämnas
till styrelsen, beträffande lokalsjukkassa
senast den 15 april och
beträffande centralsjukkassa senast
den 15 maj året efter det revisionen
avser. Berättelsen skall framläggas
vid ordinarie föreningssammanträde,
som hålles av lokalsjukkassa senast
den 30 april och av centralsjukkassa
senast den 15 juni varje år.

Handlingar, som avses i 77 § första
stycket lagen om understödsföreningar,
skola för varje år av styrelsen ingivas
till tillsynsmyndigheten inom
en månad efter föreningssammanträde,
som i nästföregående stycke
sägs, dock senast den 30 juni. Handlingarna
skola jämväl innefatta uppgifter
för beräkning av kassan tillkommande
statsbidrag.

Räkenskapsavslutning skall vara
verkställd, för lokalsjukkassa senast
den 1 mars och för centralsjukkassa
senast den 31 mars året efter det räkenskaperna
avse. Senast å dag, som
i vartdera fallet nämnts, skola räkenskaperna
med tillhörande handlingar
samt den av styrelsens ledamöter
underskrivna förvaltningsberättelsen
för granskning överlämnas till kassans
revisorer.

Revisorernas berättelse skall avlämnas
till styrelsen, beträffande lokalsjukkassa
senast den 15 mars och
beträffande centralsjukkassa senast
den 15 april året efter det revisionen
avser. Berättelsen skall framläggas
vid ordinarie föreningssammanträde,
som hålles av lokalsjukkassa senast
den 31 mars och av centralsjukkassa
senast den 15 maj varje år.

Handlingar, som avses i 77 § första
stycket lagen om understödsföreningar,
skola för varje år av styrelsen
ingivas till tillsynsmyndigheten beträffande
lokalsjukkassa senast den
15 april och beträffande centralsjukkassa
senast den 31 maj. Handlingarna
skola jämväl innefatta uppgifter
för beräkning av kassan tillkommande
statsbidrag.

39 a §.

1 avseende å förandet av erkänd
sjukkassas räkenskaper må särskilda
föreskrifter meddelas av tillsyns -

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

(Gällande lydelse:)

Utan särskilt bemyndigande äger
centralsjukkassa granska ansluten
lokalsjukkassas räkenskaper och övriga
handlingar samt inventera dess
medel och värdehandlingar.

Representant för------

Det tillkommer----— —

Anmäler lokalsjukkassa för registrering
beslut om ändring av kassans
stadgar, skall tillsynsmyndigheten,
där så ske kan, inhämta yttrande
i ärendet från styrelsen för centralsjukkassa,
till viken förstnämnda
kassas medlemmar äro anslutna.

(Föreslagen lydelse:)
myndigheten att gälla utöver dem,
som kassan jämlikt bokföringslagen
har att iakttaga. Lokalsjukkassa har
härjämte att i fråga om bokföring
och kassarörelse följa de anvisningar,
som lämnas av centralsjukkassan.

Utan särskilt bemyndigande äger
centralsjukkassa granska ansluten
lokalsjukkassas räkenskaper och övriga
handlingar samt inventera dess
medel och värdehandlingar. Sådan
granskning och inventering skall
verkställas i den utsträckning tillsynsmyndigheten
bestämmer.
ansluten lokalsjukkassa.

§•

av verksamheten.

Tillsynsmyndigheten äger fastställa
för kassornas verksamhet erforderliga
formulär; och kassa är pliktig
att i föreskriven ordning begagna
formulären.

Beslut om ändring av lokalsjukkassas
stadgar skall insändas till vederbörande
centralsjukkassa, som
har att med eget yttrande så snart
ske kan vidarebefordra beslutet till
tillsynsmyndigheten för registrering.

§•

Finnes erkänd sjukkassas verksamhetsområde
till följd av ändrad
kommunindelning eller av annan anledning
icke längre vara sådant att
de i 4 § stadgade villkoren för antagande
till erkänd sjukkassa äro uppfyllda,
åligger det kassan att vidtaga
den åtgärd för uppfyllandet av berörda
villkor, som tillsynsmyndigheten
anvisar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

(Gällande lydelse:)

Finner tillsynsmyndigheten, att
anledning till anmärkning mot erkänd
sjukkassas verksamhet föreligger,
äger tillsynsmyndigheten, där
vad sålunda förekommit ej enligt 78 §
lagen om understödsföreningar bör
medföra där stadgad påföljd, meddela
kassan anvisning att vidtaga
den åtgärd eller förändring av kassans
verksamhet, som prövas erforderlig,
därvid tillsynsmyndigheten
skall bestämma viss skälig tid inom
vilken anvisad åtgärd skall hava vidtagits.

Finnes sjukkassan icke tillbörligen
ställa sig sålunda meddelad anvisning
till efterrättelse, må antagandet
återkallas.

Har anvisning -

Återkallande av

(Föreslagen lydelse:)
Föreligger eljest anledning till anmärkning
mot erkänd sjukkassas
verksamhet, äger tillsynsmyndigheten,
där vad sålunda förekommit ej
enligt 78 § lagen om understödsföreningar
bör medföra där stadgad påföljd,
meddela kassan anvisning att
vidtaga den åtgärd eller förändring
av kassans verksamhet, som prövas
erforderlig.

Meddelas anvisning enligt första
eller andra stycket, skall tillsynsmyndigheten
bestämma viss skälig
tid inom vilken anvisad åtgärd skall
hava vidtagits. Finnes sjukkassan
icke tillbörligen ställa sig anvisningen
till efterrättelse, må antagandet
återkallas,
återkalla antagandet.

- lämnad anvisning.

Denna förordning träder i kraft
den 1 juli 1952.

Medlem av erkänd sjukkassa, som
vid utgången av juni 1952 är försäkrad
för hel sjukpenning till annat
belopp än som avses i 27 § första
stycket i dess nya lydelse, må utan
hinder av vad i tredje stycket av
samma paragraf är stadgat, alltjämt
vara försäkrad för samma belopp.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18 januari

1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,
Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar
Nilsson, Lindell.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och inrikesdepartementen
anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, fråga
om vissa ändringar i sjukkasseförordningen samt anför.

Inledning.

I enlighet med riksdagens beslut vid höstsessionen år 1950 har genom
lag den 8 december 1950 (nr 621) förordnats, att lagen den 3 januari 1947
(nr 1) om allmän sjukförsäkring — som ursprungligen var avsedd att
träda i kraft den 1 juli 1950 — icke skall träda i kraft förrän å den senare
tidpunkt, som framdeles bestämmes av statsmakterna. Då frågan härom
anmäldes i statsrådet — jag hänvisar till propositionen nr 252 år 1950 —
framhöll min företrädare i ämbetet bl. a., att ett uppskov med reformens
genomförande aktualiserade frågan om en effektivisering av den av de
erkända sjukkassorna handhavda frivilliga sjukförsäkringen.

Pensionsstyrelsen, som är tillsynsmyndighet för de erkända sjukkassorna,
har den 2 mars 1951 framlagt ett förslag till en genomgripande
revision av förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor
ävensom till vissa kompletterande ändringar i lagen den 24 mars 1938
(nr 96) om understödsföreningar. Vid förslagets uppgörande har styrelsen
strävat efter att i görligaste mån — icke minst i formellt hänseende —
anpassa sjukkasseförordningen till lagen om allmän sjukförsäkring; dock
har styrelsen ansett sig böra föreslå endast sådana ändringar, som ej eller
allenast i ringa utsträckning medföra ökade kostnader för statsverket.

över pensionsstyrelsens förslag ha efter remiss yttranden avgivits av
medicinalstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, Svenska sjukkasseförbundet,
Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska
landstingsförbundet, Socialförsäkringsbolagens förening, Sveriges läkarförbund,
Sveriges tandläkarförbund samt Försäkringsanstalterna Folket och
Samarbete (Folksam). Dessutom ha skrivelser i ärendet inkommit från
åtskilliga sjukkassor och andra sammanslutningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

Sedermera har jag, såsom anmärkts i årets statsverksproposition, femte
huvudtiteln, punkt 95, med stöd av erhållet bemyndigande den 28 december
1951 tillkallat särskilda sakkunniga för att ompröva olika spörsmål, som
sammanhänga med den allmänna sjukförsäkringen. Enligt direktiven skola
de sakkunniga bl. a. sträva efter att åstadkomma en samordning mellan
nämnda försäkring samt olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringen. Utredningen
skall enligt direktiven bedrivas med all möjlig skyndsamhet.

Med hänsyn härtill anser jag mig icke nu böra förorda en så genomgripande
revision av bestämmelserna rörande den frivilliga sjukförsäkringen
som pensionsstyrelsen tänkt sig. Vissa frågor, som angå denna försäkring
och som aktualiserats genom pensionsstyrelsens förslag, synas mig
dock vara av den beskaffenhet att de böra lösas utan hinder av igångsättandet
av den nyss berörda utredningen. Några av dessa frågor beröra
medborgarna mera direkt, såsom frågorna om den övre åldersgränsen för
individuellt inträde i erkänd sjukkassa, om möjligheterna till kollektivt
inträde däri, om sjukpenningens maximi- och minimibelopp, om rätt till
ersättning för utgifter för tandvård samt om rätt till moderskapshjälp för
den som, efter att ha upphört att vara sjukkassemedlem, vinner återinträde
i kassan. Övriga spörsmål, som nu torde böra behandlas, syfta till
att få till stånd en bättre administrativ och organisatorisk ordning samt
avse lokalsjukkassornas verksamhetsområden, samarbetet olika kassor
emellan, kassornas rättighet och skyldighet att bedriva annan verksamhet
än sådan som avses i sjukkasseförordningen ävensom tillsynen över
kassorna.

I övrigt torde behandlingen av pensionsstyrelsens ifrågavarande förslag
få anstå. Av de där — utöver vad som framgår av det föregående -— berörda
frågorna anser jag mig i detta sammanhang endast böra något uppehålla
mig vid frågan om ersättning för sjukhusvård. Av pensionsstyrelsens
utredning framgår att landsting och städer utanför landsting, i syfte att
bereda sjukhuspatient som av godtagbar anledning erhåller vård å sjukhus
inom främmande sjukvårdsområde lindring i vårdavgiften, överenskommit
att sådan patient själv endast skall erlägga en mindre avgift till ifrågavarande
sjukhus. Denna avgift har, såvitt angår städernas sjukhus, fastställts
till samma belopp, som skulle ha uttagits om vederbörande vårdats
på sjukhus inom det egna sjukvårdsområdet. För landstingens sjukhus
har avgiften däremot fastställts till ett enhetligt belopp nämligen tre kronor
per dag vid vård å allmän sal. Detta belopp överstiger i vissa fall kostnaderna
för vård å hemortssjukhus. Eftersom enligt gällande förordning
sjukkassorna icke äro skyldiga att utgiva högre ersättning än som utgår
för vård å hemortssjukhus, kan det alltså inträffa, att patient, som avses i
överenskommelsen, icke erhåller full ersättning från sin sjukkassa för
sjukhuskostnaderna. Pensionsstyrelsen har därför föreslagit sådan ändring
i sjukkasseförordningen, att ersättning i de åsyftade fallen skall utgå med

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

hela det belopp, som patienten själv har att betala enligt överenskommelsen.
Den nuvarande lagstiftningen hindrar emellertid icke, att kassorna själva
besluta härom. Så har redan skett i viss utsträckning och det torde vara
att förvänta, att kassorna mera allmänt komma att begagna sig av denna
möjlighet. Någon författningsändring i detta hänseende synes därför ej
vara nödvändig.

Jag anhåller nu att få lämna en närmare redogörelse för detta ärende,
i den mån detsamma enligt min mening bör prövas. Därvid upptager jag
frågorna till behandling i den ordning de äro reglerade i sjukkasseförordningen.

De erkända lokalsjukkassomas verksamhetsområden.

Gällande bestämmelser.

Den statsunderstödda frivilliga sjukförsäkringen uppbäres av understödsföreningar,
vilka av pensionsstyrelsen antagas till erkända sjukkassor, bestående
av lokalsjukkassor eller centralsjukkassor. För att en understödsförening
skall kunna antagas till lokalsjukkassa kräves enligt 4 § första
stycket sjukkasseförordningen bl. a., att föreningens verksamhetsområde
består av viss eller vissa närgränsande kommuner. Denna regel är dock
icke ovillkorlig. Om särskilda omständigheter föranleda därtill, kan nämligen
även förening, som har en del av en kommun till verksamhetsområde,
vinna erkännande som lokalsjukkassa.

För en och samma kommun eller del därav får enligt 5 § första stycket
endast finnas en lokalsjukkassa. Verksamhetsområdena få sålunda icke
sammanfalla med varandra.

S jukförsäkringslagen.

I lagen om allmän sjukförsäkring har systemet med lokal- och centralsjukkassor
bibehållits. Enligt lagens 3 § skall varje lokalsjukkasseområde
omfatta en eller flera kommuner. Från denna regel kan dispens ej meddelas,
och den nuvarande möjligheten att bilda lokalsjukkassa för endast
en del av en kommun har således slopats.

Pensionsstyrelsens förslag.

Pensionsstyrelsen upplyser, att de flesta erkända lokalsjukkassor såsom
ett led i förberedelserna till sjukförsäkringslagens genomförande anpassat
sina verksamhetsområden till den kommunindelning, som gäller fr. o. in.
den 1 januari 1952. Sedan beslut fattats att uppskjuta lagens ikraftträdande,
ställde sig emellertid en del kassor mer eller mindre ovilliga till
att vidtaga en dylik anpassning. Detta gällde närmast sådana kassor, för
vilka det kunde ifrågakomma att överlåta verksamheten på annan kassa
inom det nya kommunområdet. Olika skäl brukade från dessa kassors sida
anföras för ett bibehållande av den nuvarande indelningen men önske -

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

målen i denna riktning torde ofta ha sin djupaste grund i traditionshänsyn
eller i kassafunktionärers oro för vad som för deras vidkommande — i
fråga om inflytande, löneförmåner m. m. —• kunde följa av en kassasammanslagning.

Enligt pensionsstyrelsens mening föreligga icke några bärande skäl för
att bibehålla möjligheten för lokalsjukkassa att bedriva verksamhet inom
mindre område än en kommun. Styrelsen föreslår därför sådan ändring i
4 § sjukkasseförordningen, att förening, vars verksamhetsområde omfattar
endast viss del av kommun, icke skall kunna antagas till lokalsjukkassa.
Bestämmelserna i nämnda paragraf avsåge emellertid endast förutsättningarna
för antagande till erkänd sjukkassa och ägde sålunda icke tilllämpning
på redan antagna kassor, vilkas verksamhetsområden omfattade
eller efter genomförandet av den beslutade kommunindelningsreformen
och eventuella senare kommunindelningsändringar komme att omfatta del
av kommun. För att ernå anpassning av samtliga lokalsjukkassors verksamhetsområden
till den vid varje tidpunkt gällande kommunindelningen
erfordrades sålunda ytterligare en bestämmelse, som gåve tillsynsmyndigheten
befogenhet att påfordra erforderliga åtgärder av sådana kassor, vilkas
verksamhetsområden icke överensstämde med kommunindelningen. En bestämmelse
av sådant innehåll borde intagas i 41 §.

Som en följd av den föreslagna ändringen i 4 § föreslår pensionsstyrelsen
slutligen en däremot svarande jämkning i 5 §.

Remissyttrandena.

Vad pensionsstyrelsen sålunda föreslagit har ej mött gensaga.
Departementschefen.

Under förarbetena till lagen om allmän sjukförsäkring anfördes, att
lokalsjukkassorna borde vara så stora, att en tillräcklig riskfördelning
vunnes samt möjlighet öppnades att bekosta utgifterna för särskild expedition
och en därstädes anställd tjänsteman. En ur dessa synpunkter lämplig
indelning i lokalsjukkasseområden ansågs kunna vinnas, om varje kommun
efter kommunindelningsreformens genomförande finge utgöra ett
lokalsjukkasseområde. Det förutsattes emellertid, att om någon eller några
kommuner icke skulle erhålla ur sjukförsäkringssynpunkt tillräcklig storleksordning
en sammanslagning av flera kommuner finge ske till ett lokalsjukkasseområde.

De flesta lokalsjukkassorna ha numera anpassat sina verksamhetsområden
så att dessa sammanfalla med den nya kommunindelningen. Att så
skett beror helt naturligt främst på att man velat öppna möjlighet för
kassorna att bli antagna till lokalsjukkassor i sjukförsäkringslagens bemärkelse,
men en bidragande orsak till de beslut som fattats i kassorna
är otvivelaktigt, att man ansett en dylik anpassning vara till gagn även för

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

den frivilliga försäkringen. Fördelarna härav ligga också i öppen dag.
Genom att kassorna bli större och färre till antalet, blir riskfördelningen
jämnare och kassornas ekonomiska ställning starkare, det inre arbetet kan
rationaliseras på olika sätt, samarbetet mellan olika kassor göras mera
smidigt och pensionsstyrelsens tillsynsverksamhet underlättas.

På ett och annat håll har man emellertid icke velat frångå den nuvarande
indelningen. Som skäl för denna inställning har anförts, att en utvidgning
av lokalsjukkassornas verksamhetsområden skulle kunna försvåra kontakten
mellan vederbörande kassa och medlemmarna. Detta skäl synes emellertid
icke böra tillmätas avgörande betydelse. Kommunikationerna äro nu
bättre än tidigare och kassornas administration kännetecknas av en större
smidighet än förr. Bl. a. anlitas postgirot numera i stor utsträckning för
in- och utbetalningar. Om avståndet till kassans expedition likväl i något
fall skulle vara till nackdel för någon del av medlemsstocken, kan denna
olägenhet avhjälpas genom att avdelningskontor inrättas eller ortsombud
utses för viss eller vissa delar av verksamhetsområdet.

Med hänsyn till vad nu anförts tillstyrker jag att pensionsstyrelsens förslag
genomföres. Såsom pensionsstyrelsen uttalat kräver förslagets genomförande
dels vissa ändringar i 4 och 5 §§ sjukkasseförordningen och dels
en helt ny bestämmelse, som ger pensionsstyrelsen möjlighet att ingripa
mot kassa, vars verksamhetsområde icke överensstämmer med kommunindelningen.
Med hänsyn till att en kommunindelningsändring kan beröra
även centralsjukkassas verksamhetsområde, bör denna bestämmelse utformas
på sådant sätt att ingripande kan ske jämväl mot dylik kassa. Bestämmelsen
synes lämpligen böra införas i 42 § sjukkasseförordningen.

Samarbetet mellan erkända sjukkassor.

Gällande bestämmelser.

Enligt 6 § andra stycket sjukkasseförordningen åligger det lokalsjukkassa
att utöva nödig sjukkontroll och uppbära medlemsbidrag för den
centralsjukkassa, vilken medlemmarna tillhöra, samt att i övrigt tillhandagå
nämnda kassa vid fullgörande av dess uppgifter. En bestämmelse härom
skall vara intagen i varje lokalsjukkassas stadgar.

I övrigt innehåller sjukkasseförordningen icke några föreskrifter om
skyldighet för sjukkassor att samarbeta med varandra.

S jukförsäkringslagen.

Enligt 87 § sjukförsäkringslagen har lokalsjukkassa att på begäran av
den centralsjukkassa, vartill den är ansluten, utöva nödig sjukkontroll och
att för centralsjukkassans räkning utbetala sjukhjälp. I fråga om den frivilliga
försäkringen är lokalsjukkassan dessutom skyldig att enligt centralsjukkassans
bestämmande för dess räkning meddela sådan försäkring och
handhava uppbörden av avgifterna för densamma. Centralsjukkassa är å
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1952. I samt. nr 35.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

sin sida enligt 88 § första stycket pliktig att utan ersättning biträda ansluten
lokalsjukkassa vid dennas bokförings- och statistikarbete och att
jämväl i övrigt bistå lokalsjukkassan i dennas arbete. Lagen innehåller
härutöver i 59 § ett allmänt stadgande om skyldighet för såväl centralsom
lokalsjukkassa att enligt bestämmelser, som meddelas av tillsynsmyndigheten,
utgiva sjukhjälp och utöva sjukkontroll för annan kassas räkning.
I stadgandet föreskrives dessutom, att kassorna även i övrigt skola
genom samarbete underlätta tillämpningen av sjukförsäkringslagen.

Pensionsstyrelsens förslag.

Enligt vad pensionsstyrelsen uttalar är det vanligt, att lokalsjukkassa
erhåller vederlag för utövande av sjukkontroll, uppbärande av medlemsavgifter
och utförande av andra arbetsuppgifter för vederbörande centralsjukkassas
räkning. Det hade emellertid förekommit, att länscentralsjukkassas
ombudsförsamling, vilken till största delen utsåges vid lokalsjukkassornas
årsmöten, mot centralsjukkassastyrelsens bestämda mening beslutat
att centralsjukkassan för biträde av angiven art skulle lämna lokalsjukkassorna
vederlag, som icke stått i rimligt förhållande till arbetets
omfattning och som uppgått till större belopp än den i centralsjukkassans
avgifter ingående förvaltningskostnadsdelen medgivit. Till förebyggande
härav syntes det önskvärt, att beslut av centralsjukkassa om utgivande av
vederlag för biträde, som ansluten lokalsjukkassa lämnat, underställdes
tillsynsmyndigheten för godkännande. Stadgandet om skyldighet för lokalsjukkassa
att tillhandagå centralsjukkassan vid fullgörande av dess uppgifter
syntes med hänsyn härtill böra kompletteras med en föreskrift om
sådant underställande.

Pensionsstyrelsen erinrar i fortsättningen om att bestämmelser saknas
i sjukkasseförordningen angående skyldighet för centralsjukkassa att biträda
ansluten lokalsjukkassa och angående samarbete mellan de olika
erkända kassorna. För befrämjandet av en god medlemsvård syntes det
angeläget att bestämmelser i nämnda båda hänseenden intoges i sjukkasseförordningen.

Remissyttrandena.

Pensionsstyrelsens förslag i detta hänseende har lämnats utan erinran.
Departementschefen.

Jag delar pensionsstyrelsens uppfattning, att sjukkasseförordningen bör
innehålla mera utförliga bestämmelser om skyldighet för de erkända sjukkassorna
att samarbeta med varandra än vad som f. n. är fallet. Dessa
bestämmelser böra utformas med ledning av motsvarande regler i sjukförsäkringslagen.
Med hänsyn till vad pensionsstyrelsen anfört om att länscentralsjukkassornas
ombudsförsamling ibland beslutat utgiva oskäligt
stort vederlag för biträde, som lämnats av ansluten lokalsjukkassa, kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

jag tillstyrka, att beslut om dylikt vederlag skall underställas tillsynsmyndigheten
för godkännande. Bestämmelser i nu angivna hänseenden
synas böra upptagas i en ny paragraf, betecknad 6 a §, vilken således bl. a.
kommer att ersätta det nuvarande stadgandet i 6 § andra stycket.

De erkända sjukkassornas skyldighet och rättighet att bedriva annan

verksamhet.

Gällande bestämmelser.

Enligt 8 § sjukkasseförordningen är erkänd sjukkassa pliktig att inom
sitt verksamhetsområde, jämväl såvitt angår andra än kassans medlemmar,
biträda vid handhavandet av annan statlig social- eller understödsverksamhet.
För sitt biträde härvid skall kassan erhålla skäligt vederlag, som bestämmes
av Konungen. Utövas verksamhet av nu angiven art av annan än
staten, står det erkänd sjukkassa fritt att mot skäligt vederlag åtaga sig
särskilda arbetsuppgifter inom sitt verksamhetsområde. Om åtagandet medför
ekonomiska förpliktelser för kassan, skall tillsynsmyndighetens samtycke
dock inhämtas. Utöver vad nu sagts får erkänd sjukkassa ej utöva
annan verksamhet än som avses i sjukkasseförordningen.

I detta sammanhang må nämnas, att 15 § sjukkasseförordningen, som
handlar om överflyttning från en kassa till en annan, i sjätte stycket innehåller
en regel, enligt vilken överflyttningsbestämmelserna — för den händelse
Konungen träffat överenskommelse därom med främmande stat —
skola äga motsvarande tillämpning beträffande person, som avses i överenskommelsen.

Sjukförsäkringslagen.

I 58 § första stycket sjukförsäkringslagen stadgas, att allmän sjukkassa
ej må bedriva annan verksamhet än som föreskrives eller medgives i lagen.
Enligt samma paragrafs andra stycke är allmän sjukkassa i den mån
Konungen så förordnar pliktig att inom sitt verksamhetsområde, jämväl
såvitt angår andra än kassans medlemmar, biträda vid handhavandet av
annan statlig social försäkrings- eller understödsverksamhet ävensom att
tillställa socialregistret behövliga uppgifter. För sitt biträde vid ifrågavarande
försäkrings- eller understödsverksamhet må kassan, om det finnes
påkallat till följd av den kassan sålunda anförtrodda verksamhetens omfattning,
erhålla ersättning enligt de grunder Konungen bestämmer.

I motsats till sjukkasseförordningen innehåller sjukförsäkringslagen icke
någon bestämmelse om rätt för kassa alt åtaga sig arbetsuppgifter för sådan
social försäkrings- eller understödsverksamhet, som ej bedrives av staten.

Pensions styrelsens förslag.

Pensionsstyrelsen föreslår, alt bestämmelserna i sjukkasseförordningen
om skyldighet för erkänd sjukkassa att biträda vid statlig social försäkringseller
understödsverksamhet erhålla samma utformning som motsvarande

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

bestämmelser i 58 § andra stycket sjukförsäkringslagen, dock med det
undantaget, att föreskriften om skyldighet att tillställa socialregistret uppgifter
såsom obehövlig icke medtages.

Vidare finner pensionsstyrelsen erforderligt, att en föreskrift intages i
sjukkasseförordningen om skyldighet för erkänd sjukkassa att utöva sjukförsäkringsverksamhet,
varom Konungen träffat överenskommelse med
främmande stat. Enligt vad styrelsen uttalar har erfarenheten nämligen
visat, att det vid dylik överenskommelse kan vara nödvändigt att avvika
från sjukkasseförordningen såväl beträffande den främmande statens medborgare
som beträffande medlemmar i erkänd sjukkassa, vilka vistas i den
främmande staten. I samband härmed föreslås, att 15 § sjätte stycket utgår.

De nuvarande bestämmelserna om rättighet för erkänd sjukkassa att
åtaga sig arbetsuppgifter rörande social försäkrings- eller understödsverlcsamhet,
som utövas av annan än staten, böra enligt pensionsstyrelsens mening
bibehållas, ehuru de sakna motsvarighet i lagen om sjukförsäkring.
Med hänsyn till att dylikt åtagande regelmässigt torde kunna medföra
ekonomiska förpliktelser, syntes föreskriften dock böra omarbetas så, att
tillsynsmyndighetens medgivande alltid bleve erforderligt.

Remissyttrandena.

Pensionsstyrelsens förslag har ej heller i detta hänseende föranlett någon
kritik.

De partemen tscliefen.

I fråga om de erkända sjukkassornas skyldighet resp. rättighet att biträda
vid annan social försäkrings- eller understödsverksamhet innebär pensionsstyrelsens
förslag icke någon annan saklig ändring i förhållande till vad
som nu gäller än att medgivande från tillsynsmyndigheten föreslås bli
obligatoriskt, om sjukkassa vill biträda vid dylik verksamhet, som bedrives
av annan än staten. Mot denna inskränkning i kassornas frihet har någon
erinran icke framställts under remissbehandlingen. Även jag anser förslaget
böra genomföras.

För att göra det möjligt att i överenskommelse med främmande makt
rörande ömsesidighet i fråga om sjukförsäkringsförmåner intaga föreskrifter,
som avvika från sjukkasseförordningen, har pensionsstyrelsen vidare
föreslagit skyldighet för sjukkassorna att utöva verksamhet i enlighet med
vad dylik överenskommelse innehåller. En bestämmelse av denna innebörd
synes motiverad och jag tillstyrker därför, att även detta förslag genomföres.
Om så sker skulle sjukkassorna t. ex. kunna åläggas att utgiva sjukhjälp
till egna medlemmar, som insjukna utomlands, enligt andra grunder
än som angivas i sjukkasseförordningen, eventuellt enligt bestämmelser
som gälla för sjukkassor i det främmande landet. Vidare skulle svenska
sjukkassor kunna åläggas att utbetala sjukhjälp till sjukkassemedlemmar

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

från främmande stat, vilka insjukna här i riket, med rätt att återfå utgivet
belopp av vederbörande kassa i utlandet; de svenska kassorna skulle med
andra ord kunna fungera som ombud för sjukkassor i annat land. I detta
sammanhang må nämnas, att visst förberedelsearbete redan verkställts i
syfte att åstadkomma överenskommelser med Danmark, Island och Norge
om sjukhjälp till sjukkassemedlem, som insjuknar vid tillfällig vistelse
i grannlandet. Därvid har man bl. a. diskuterat möjligheten att föreskriva
skyldighet för erkänd sjukkassa att icke blott utgiva utan också själv
svara för viss sjukhjälp till sjukkassemedlem från grannland, vilken insjuknar
inom den svenska kassans verksamhetsområde. Enligt min mening
bör den nu förevarande bestämmelsen utformas på ett sådant sätt, att
det icke blir uteslutet att ålägga de erkända sjukkassorna dylik skyldighet,
givetvis under förutsättning att svenska sjukkassemedlemmar erhålla motsvarande
förmåner, om de insjukna i grannlandet. Skulle en överenskommelse
av detta innehåll anses böra komma till stånd -—- till denna fråga
anser jag mig icke nu kunna taga ställning — bör det naturligen tillses,
att enskilda kassor icke härigenom iklädas några betungande skyldigheter.

Genomföres en ändring i överensstämmelse med vad nu anförts synes
sjätte stycket av 15 § kunna utgå.

Villkoren för inträde i erkänd sjukkassa.

Gällande bestämmelser.

Enligt 9 § tredje stycket sjukkasseförordningen får inträde i erkänd
sjukkassa endast beviljas den, som fyllt 15 men icke 50 år, har god hälsa
och icke är behäftad med lyte, vilket medför eller skäligen kan förväntas
medföra väsentlig nedsättning av arbetsförmågan eller påkalla läkarvård i
större utsträckning. De nu angivna inträdesvillkoren gälla dock icke i vissa
uppräknade fall, bl. a. då med tillsynsmyndighetens medgivande inträde
beviljas medlemmar av förening eller annan sammanslutning, vilken träffat
överenskommelse därom med kassan.

För rätt till inträde i lokalsjukkassa stadgas i 10 § en åldersgräns av 40
eller, om inträde sökes inom 12 månader från det kassan antagits till erkänd
sjukkassa, 45 år. Samma åldersgräns gäller enligt 11 § i fråga om rätt till
direkt inträde i centralsjukkassa.

Nämnas må i detta sammanhang, att sjukkasseförordningen icke innehåller
några bestämmelser rörande förutsättningarna för att sjukkassemedlem
skall få övergå till mera omfattande sjukhjälp än den han tillförsäkrat
sig vid inträdet.

Pensions styrelsens förslag.

Pensionsstyrelsen föreslår, alt högsta åldersgränsen för rätt till inträde
i erkänd sjukkassa höjes från 40 till 55 år samt att möjlighet öppnas för

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

de kassor, som så önska, att med tillsynsmyndighetens medgivande intaga
föreskrift i stadgarna om rätt till inträde även för personer, som fyllt
55 år men icke 60 år.

I sin motivering härtill framhåller pensionsstyrelsen, att flertalet kassor
genom bestämmelser i stadgarna höjt högsta inträdesåldern till 50 år. Härefter
anföres.

Begränsningen av tillträdesrätten till den statsunderstödda sjukförsäkringen
har stadgats i syfte att förebygga att kassorna utsatte sig för alltför
betungande risker. De senaste årtiondena ha kännetecknats bl. a. av en fortskridande
dödlighetsförbättring, vilken medfört ett ökat kvarstannande i
aktivt arbete även av personer i de högre levnadsåldrarna. Detta förhållande,
som kan förutsättas ha sin grund i ett alltmer förbättrat hälsotillstånd hos
befolkningen, utgör enligt pensionsstyrelsens mening ett starkt skäl för att
högsta inträdesåldern i kassorna höjes utöver den nu gällande. Ett ytterligare
skäl härför synes vara, att statsmakternas år 1946 fattade beslut
om införande av obligatorisk sjukförsäkring torde ha medfört, att åtskilliga
personer i avvaktan på ikraftträdandet av denna reform underlåtit att
före uppnåendet av högsta föreskrivna inträdesåldern ansöka om medlemskap
i erkänd sjukkassa. Sedan den obligatoriska sjukförsäkringen uppskjutits,
ha dessa personer förlorat möjligheten att på individuell väg vinna
medlemskap i erkänd sjukkassa. Det synes rimligt, att åtgärder vidtagas,
så att möjlighet till inträde åter öppnas för dylika personer.

Pensionsstyrelsen framhåller emellertid vikten av att kassorna, därest
den föreslagna höjningen av inträdesåldern kommer till stånd, med största
noggrannhet pröva ansökningar om inträde från personer i de högre levnadsåldrarna,
främst i syfte att hindra att höjningen av åldersgränsen leder
till ett dåligt medlemsurval. Vidare borde av tillsynsmyndigheten tillses,
att i kassornas stadgar intoges bestämmelser om särskilda tilläggsavgifter
för sjukpenningförsäkrade medlemmar, som vid inträdet fyllt 50 (resp. 55)
år. Dylika tilläggsavgifter upptogos redan nu för medlemmar med inträdesålder
av 40 år och däröver.

Pensionsstyrelsen erinrar i fortsättningen om att sjukkasseförordningen
saknar bestämmelser om förutsättningarna för att sjukkassemedlem skall
äga övergå från mindre till mera omfattande sjukhjälp. I kassornas stadgar
hade emellertid intagits föreskrifter, enligt vilka sådan övergång finge
beviljas endast under förutsättning att de för inträde angivna villkoren i
fråga om ålder och hälsotillstånd vore uppfyllda. Pensionsstyrelsen föreslår
att en bestämmelse härom intages i 9 § sjukkasseförordningen.

I samband härmed föreslår pensionsstyrelsen vidare, att 9 § omarbetas
så, att icke blott inträde utan även övergång till mera omfattande sjukhjälp
kan beviljas kollektivt, oaktat villkoren i fråga om ålder och hälsotillstånd
ej äro uppfyllda, samt att anställda hos viss arbetsgivare i detta hänseende
likställas med medlemmar av förening eller annan sammanslutning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

Remissyttrandena.

Beträffande åldersgränsen för rätt till inträde i erkänd sjukkassa
anför Svenska sjukkasseförbundet.

För en höjning av åldersgränsen för individuellt inträde till 55 år talar
bl. a. att, såvitt är för förbundet känt, personer i åldrarna mellan 50 och
55 år i allmänhet icke uppvisa nämnvärt högre sjuklighet än den som
förekommer hos personer, som enligt de för närvarande gällande bestämmelserna
i avseende å högsta inträdesålder uppfylla villkoren för inträde.
Med hänsyn till angelägenheten av att så många som möjligt av de personer,
vars hälsotillstånd icke kan förväntas leda till anspråk på sjukhjälp
i onormal utsträckning, kunna tillförsäkras medlemskap av erkänd sjukkassa,
vill förbundet tillstyrka förslaget om en höjning av åldersgränsen
för inträde till 55 år att obligatoriskt tillämpas i samtliga ex-kända sjukkassor.
Vad beträffar den föreslagna möjligheten för kassor, som så önska,
att med tillsynsmyndighetens medgivande i stadgarna införa bestämmelser
om rätt till inträde jämväl för personer i åldrar mellan 55 och 60 år må
framhållas, att öppnandet av en dylik möjlighet måste förväntas komma
att leda till att olika högsta åldersgränser komma att gälla för inträde i
olika kassor. Härigenom skulle en önskvärd enhetlighet i detta viktiga
avseende icke kunna förverkligas. Enligt förbundets uppfattning bör icke
lagstiftningen så utformas att en persons möjlighet att ansluta sig till försäkringen
blir beroende av inom vilken sjukkassas verksamhetsområde,
personen är bosatt. Ett ytterligare skäl, som talar emot en högre åldersgräns
än 55 år, utgör det förhållandet att sjukligheten för personer, som
uppnått 55 års ålder, enligt tillgänglig sjukstatistik visar en bestämd tendens
att öka.

Även medicinalstyrelsen anser, att åldersgränsen för rätt till inträde bör
vara densamma i alla kassor. Med hänsyn till att sjukdomsfrekvensen stege
raskt efter 50-årsåldern borde gränsen sättas vid 55 år. Läkarundersökning
borde vara obligatorisk för alla inträdessökande över 50 år, helst över
45 år, och läkarintyget för inträde borde utfärdas enligt formulär, som
fastställts av pensionsstyrelsen i samråd med medicinalstyrelsen.

Svenska stadsförbundet ifrågasätter, om man icke skulle kunna höja
inträdesåldern ännu mera än pensionsstyrelsen föreslagit. Enligt förbundets
mening måste det principiellt sett anses önskvärt att alla personer oavsett
ålder kunde beredas medlemskap i erkänd sjukkassa. Denna liberalare
regel hade ju också föreslagits skola gälla för kollektivt ansluten medlem.
Självfallet måste den i de högre åldrarna ökade sjukhjälpsrisken kompenseras
med högre avgifter.

Sveriges läkarförbund, som icke har något att erinra mot de föreslagna
höjningarna av inträdesåldern, påpekar, att några speciella möjligheter att
pröva ansökningar från äldre personer med större noggrannhet än som
kan ske beträffande andra ansökningar ej torde stå till buds. En höjning
av åldersgränsen måste under alla omständigheter leda till ett ur risksynpunkt
sämre medlemsurval, medförande ökade utgifter för sjukvårds -

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

ersättning och sjukpenning. Då man ginge att höja inträdesåldern måste
man ha denna konsekvens fullt klar för sig.

Vad angår pensionsstyrelsens förslag att vidga möjligheterna till k o 1-1 ek t i vt inträde och kollektiv övergång till mera omfattande sjukhjälp
uttalar Svenska sjukkasseförbundet, att ett genomförande av förslaget
i denna del skulle bereda kassorna möjligheter att på ett effektivt sätt öka
medlemsanslutningen. Särskilt det förhållandet att det vore möjligt att till
sjukkassorna kollektivt ansluta anställda vid olika företag skulle enligt
förbundets uppfattning komma att visa sig vara av mycket stor betydelse.
Inom den sjukförsäkringsverksamhet, som bedreves exempelvis av vissa
försäkringsbolag, förekomme numera i alltmera ökad omfattning kollektiv
anslutning till försäkringen av anställda genom förmedling av vederbörande
arbetsgivare eller de anställdas organisationer. Det förefölle rimligt, att de
erkända sjukkassorna icke av formella skäl hindrades tillämpa motsvarande
förfaringssätt för vinnande av ökad medlemsanslutning. Det vore i
högsta grad önskvärt att de ändrade bestämmelserna erhölle en utformning,
vilken vid tillämpningen möjliggjorde en smidig anpassning av kollektivanslutningsförfarandet
efter de skiftande förhållanden, som förelåge
eller som kunde komma att uppstå beträffande särskilt sammansättningen
av de persongrupper som borde kunna komma i fråga för dylik anslutning.
Det vore endast att hälsa med största tillfredsställelse att bestämmelser
förutsattes införda i sjukkasseförordningen möjliggörande kollektiv övergång
från mindre till mera omfattande sjukhjälp enligt samma principer
som för kollektivanslutningen.

En mera kritisk ståndpunkt intager Sveriges läkarförbund, som finner
det tvivelaktigt, om de praktiska skäl, vilka tala för kollektivanslutning
utan iakttagande av eljest gällande villkor i fråga om ålder och hälsotillstånd,
verkligen äro så starka, att de väga tyngre än den orättvisa gentemot
de individuellt anslutna, som nämnda förfaringssätt innebär.

Folksam anför.

Om det i nuvarande penningpolitiska läge icke är möjligt att tillgodose
sjukkasserörelsens önskemål om höjt statsbidrag, återstår för att nå resultat
endast den utvägen att övertyga en större del av medborgarna om att
det är i deras intresse, att de avstå en större del än hittills av sina inkomster
för att skaffa sig ett bättre skydd mot inkomstbortfall vid sjukdom. För att
nå största möjliga effekt torde det emellertid vara nödvändigt att man
arbetar efter delvis andra principer än de, som nu tillämpas inom sjukkasserörelsen.

Det förefaller som om det mest brännande behovet av ökat skydd skulle
gälla arbetstagare utan sjuklön och mindre företagare, som äro jämställda
med dessa i ekonomiskt avseende och beträffande en sjukdoms inverkan
på förvärvsmöjligheten. Den förstnämnda gruppen ger utomordentliga
förutsättningar för kollektiva lösningar av försäkringsfrågan. Erfarenheten
visar att mycket stort intresse också förefinnes inom denna grupp för
dylika lösningar. I Folksam är f. n. 1 milj. arbetstagare kollektivt försäk -

Kungl. Mctj:ts proposition nr 35.

rade för olycksfall utom arbetet, i många fall även för sådana ryggåkommor,
som icke berättiga till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen,
och i mindre utsträckning för sjukdom i allmänhet. Den sistnämnda försäkringsformen
upptogs för något år sedan försöksvis i större skala än
tidigare, då det stod klart att lagen om allmän sjukförsäkring icke omedelbart
skulle träda i kraft och då det på många håll uppenbarligen var ett
allmänt önskemål om omedelbara positiva åtgärder.

Enligt Folksams erfarenhet fordra kollektiva försäkringar en betydande
smidighet i fråga om premier, villkor o. s. v. och att skilda önskemål
grundade på gruppens särart i det ena eller andra avseendet kunna tillgodoses.
Det är vidare Folksams uppfattning att det är betydelsefullt, att
man så långt möjligt anpassar premierna till det självkostnadspris, som är
befogat för de olika grupperna. Därigenom uppnår man bl. a. den betydande
fördelen av en positiv medverkan från gruppens sida, när det gäller att
tillse att utnyttjandet av försäkringen hålles inom sunda gränser.

Det är antagligt att de i produktionen verksamma har en mindre sjukrisk
än genomsnittet av befolkningen eller i alla händelser en mindre
anmälningsfrekvens, och att sålunda självkostnadspriset för en sjukpenningförsäkring
åt grupper exempelvis av arbetstagare kan bli lägre än
för den del av den nuvarande sjukförsäkringen, för vilken statsbidraget
ej har någon effekt. Det mest angelägna i dagens läge synes vara att man
begagnar denna utväg, som ger helt andra möjligheter än en stor höjning
av det sällan utnyttjade maximibeloppet, att något så när tillfredsställande
försäkra stora grupper, för vilka sjukförsäkring är särskilt nödvändig.

Då det med hänsyn till statsunderstödet sannolikt icke kan bli lägre
avgifter i kollektiv sjukförsäkring, som icke skall omfatta sjukvårdsersättning,
än i de lägre sjukpenningklasser, som nu anlitas vid individuell
anslutning, bör man vid normal aktivitet från sjukkasserörelsens sida
kunna räkna med att även de kollektivt försäkrade, genom individuell
anslutning till sjukkassan, solidariskt deltaga i totalitetens risk för sjukdom
i den utsträckning man rimligen kan fordra. Lika naturligt som det
är att man i den statsunderstödda sjukkassan vid tämligen låga försäkringsbelopp
utgår från lika avgifter (med undantag endast för medlemmar med
sen inträdesålder) lika rimligt synes det vara att vid högre kompensationsgrader
konstaterbara riskskillnader mellan olika grupper får taga sig uttryck
i differentierade premier.

Folksam uttalar slutligen som sin uppfattning, att ett effektivare utnyttjande
av den kollektiva försäkringsformen — vid sidan av en målmedveten
anslutning av individuella medlemmar i sjukkassorna och en
effektiv påverkan på medlemmarna att anpassa sjukpenningen efter det
ökade behovet — bör kunna medföra eu betydande förbättring av anslutning
och sjukpenningstandard. Då en kollektiv försäkring erfordrade en
smidighet, som icke syntes kunna inrymmas i en sjukkasseförordning,
borde sjukkassorna på det ena eller andra sättet beredas tillfälle att under
samma fria former och på samma betingelser som enskilda försäkringsgivare
bedriva anskaffning av dylika försäkringar vid sidan av sin vanliga
av sjukkasseförordningen reglerade och av staten understödda verksamhet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

Departementschefen.

För närvarande äger varje person i åldern 15—40 år rätt att vinna
inträde i erkänd sjukkassa under förutsättning att vissa andra inträdesvillkor
äro uppfyllda. Den övre åldersgränsen kan emellertid genom beslut
av kassorna höjas till högst 50 år. Så har också skett i stor utsträckning.

Pensionsstyrelsens förslag innebär, att den övre åldersgränsen fastställes
generellt till 55 år med rätt för de kassor, som så önska och som
erhålla tillsynsmyndighetens medgivande därtill, att höja gränsen till 60 år.

De skäl, som pensionsstyrelsen anfört för höjning av inträdesåldern,
synas mig bärande, och jag tillstyrker därför att en höjning kommer till
stånd. I likhet med sjukkasseförbundet och medicinalstyrelsen anser jag
emellertid, att en och samma åldersgräns bör gälla i alla kassor. Med tanke
på att risken för sjukdomar stiger avsevärt, sedan 50-årsåldern passerats,
och då åldersgränsen för rätt att vinna tillträde till frivillig försäkring
enligt lagen om allmän sjukförsäkring satts vid 55 år, synes det lämpligt
att fastställa även nu ifrågavarande gräns till 55 år.

Med anledning av medicinalstyrelsens förslag om obligatorisk läkarundersökning
av inträdessökande, som uppnått viss ålder, har jag inhämtat, att
inträdesansökningar från äldre personer redan nu regelmässigt underställas
förtroendeläkare hos centralsjukkassa eller medicinalstyrelsens
representant i centralsjukkassas styrelse. Jag förutsätter, att så kommer
att ske även i fortsättningen, och anser det under sådana omständigheter
icke erforderligt att i sjukkasseförordningen intaga en föreskrift om obligatorisk
läkarundersökning. Ej heller synes det erforderligt att föreskriva, att
läkarintyg skall utfärdas enligt formulär, som fastställts av pensionsstyrelsen
i samråd med medicinalstyrelsen. I det följande kommer jag nämligen
att föreslå, att tillsynsmyndigheten skall äga fastställa alla formulär,
som äro erforderliga för kassornas verksamhet. Att tillsynsmyndigheten, då
fråga är om formulär till läkarintyg, skall samråda med medicinalstyrelsen
följer av kungörelsen den 31 december 1915 (nr 597) angående ordningen
för fastställande av formulär till vissa läkarintyg m. m.

Sjukkasseförordningen innehåller icke några bestämmelser om förutsättningarna
för övergång från mindre till mera omfattande sjukhjälp men
enligt kassornas stadgar gälla samma villkor för dylik övergång som för
inträde. Denna stadgeföreskrift synes vara av så grundläggande betydelse
att den, såsom pensionsstyrelsen föreslagit, bör upptagas i själva förordningen
och då lämpligen i dess 9 §. Härvid bör dock undantag göras för
det fall, att fråga är om höjning av sjukpenning, som tidigare nedsatts
med tillämpning av de nya överförsäkringsregler, som jag ämnar föreslå
skola införas i 27 §. Till denna senare fråga återkommer jag vid behandlingen
av spörsmålet om sjukpenningens storlek.

De i 9 § sjukkasseförordningen stadgade inträdesvillkoren i fråga om
ålder och hälsotillstånd behöva icke vara uppfyllda, då inträde i sjukkassa

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

sker kollektivt. Dylikt inträde får enligt nu gällande bestämmelser beviljas
medlemmar av förening eller annan sammanslutning, under förutsättning
att föreningen eller sammanslutningen träffat överenskommelse därom med
vederbörande kassa samt tillsynsmyndigheten godkänt överenskommelsen.
Pensionsstyrelsen har föreslagit sådan ändring i dessa bestämmelser att
övergång från mindre till mera omfattande sjukhjälp likställes med inträde
samt att de möjligheter, som sålunda komma att föreligga för medlemmar
av förening eller annan sammanslutning att kollektivt vinna inträde i
erkänd sjukkassa eller tillförsäkra sig större förmåner från sådan kassa,
vidgas till att omfatta även anställda hos viss arbetsgivare. För egen del
anser jag, att ett genomförande av förslaget i denna del är förenat med
fördelar. Särskilt det förhållandet, att medlemmar av en sammanslutning
icke kunnat på kollektiv väg uppflyttas till högre sjukpenningklass medan
andra medlemmar av samma sammanslutning, vilka tidigare icke varit
omtänksamma nog att ingå i sjukkassa, haft möjlighet att kollektivt vinna
inträde för en relativt hög sjukpenning, har på sina håll väckt en berättigad
irritation. Det har också framstått som otillfredsställande att icke
personer, som äro anställda hos samma arbetsgivare, alltid kunna betraktas
som ett kollektiv i förordningens bemärkelse. De nu berörda olägenheterna
avhjälpas genom pensionsstyrelsens förslag. På grund härav tillstyrker jag,
att förslaget genomföres.

Ersättning för utgifter för viss tandvård.

Gällande bestämmelser.

Enligt 22 § första stycket sjukkasseförordningen utgiva sjukkassorna
sjukvårdsersättning vid varje sjukdom, som enligt läkares utsago kräver
vård av läkare. Ersättningen motsvarar Va av den sjukes utgifter för läkarvården
dock högst 2/3 av det belopp, vartill utgifterna bort uppgå enligt en
av Kungl. Maj :t fastställd läkarvårdstaxa. I utgifterna inräknas kostnader
för läkares resa. Med läkare avses i förevarande sammanhang endast den
som äger behörighet att inom riket utöva läkarkonsten. Sjukvårdsersättning
utgår således icke för behandling, som meddelas av tandläkare.

Vissa framställningar.

I en den 1 februari 1950 dagtecknad skrivelse till Kungl. Maj :t har Sveriges
sjukhustandläkareförening hemställt om utredning rörande möjligheterna
att införa rätt till ersättning från erkänd sjukkassa för viss tandvård.
Förbundet finner det inkonsekvent, att viss tand- och munkirurgisk
behandling, vilken utföres av såväl läkare som tandläkare, skall vara
bidragsgill endast om den utföres av läkare. För patienterna framstode det
som ologiskt och oförklarligt, att de väl kunde erhålla sjukkasseersättning
för t. ex. en operation av käkeysta, som utfördes vid ett lasaretts öronavdelning,
medan ersättning icke utginge om tandläkaren vid samma lasa -

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

retts tandvårdsavdelning -— kanske efter remiss från öronavdelningen eller
från annan läkare inom eller utom lasarettet — utförde ingreppet i fråga.
Detta problem hade under de senaste åren i hög grad poängterats genom
inrättandet av särskilda tandvårdsavdelningar vid centrallasaretten. Dylika
avdelningar för speciell tandvårdsverksamhet hade hittills inrättats vid tolv
centrallasarett och utgjorde författningsenligt en förutsättning för statsbidrag
till den av landstingen handhavda folktandvården. Dessa tandvårdsavdelningar
(centraltandpolikliniker) vore i första hand avsedda för
behandling av komplicerade fall, vilka ej kunde behandlas å distriktstandpoliklinikerna.
De hade visat sig fylla ett stort behov såsom remissinstans
för läkare och privatpraktiserande tandläkare vid svårare fall av
sjukdomar i tänder, munhåla och käkar. Föreståndare för dylik centralpoliklinik
förutsattes ha förvärvat särskild utbildning bl. a. i tandkirurgi
och käkortopedi. Vid flertalet övriga centrallasarett, vid större länslasarett
liksom vid motsvarande sjukhus i städerna utanför landsting tjänstgjorde
såsom konsulter tandläkare, vilka besutte särskild erfarenhet i tandkirurgi
och käkortopedi. Förbundet vore av den uppfattningen, att ett fullständigt
inordnande av all tandläkarbehandling under sjukkasseförordningen
skulle medföra icke önskvärda konsekvenser särskilt beträffande statsanslag
och premiesättning, men ansåge, att vissa ingrepp, som voro av den
art att de borde utföras av vid sjukhus verksam specialist, borde kunna
ersättas enligt förordningen.

Liknande synpunkter ha framförts i en den 20 september 1950 dagtecknad
skrivelse, som ledamoten av riksdagens andra kammare, fröken Märta
Öberg, överlämnat till socialdepartementet.

Pensionsstyrelsens förslag.

Pensionsstyrelsen framhåller, att förhållandena särskilt genom tandläkarbristen
äro sådana, att frågan om tandvårdens ställning i sjukförsäkringen
ännu icke är mogen för definitiv lösning. Det borde likväl ej vara uteslutet,
att åtgärder nu vidtoges för att ersättning från sjukförsäkringen skulle utgå
i de förhållandevis få fall, som avsåges i de båda föreliggande, väl motiverade
framställningarna. Pensionsstyrelsen föreslår därför, att i 22 § sjukkasseförordningen
intages en föreskrift om att sjukvårdsersättning skall
utgå, när vid sjukdom, som kräver vård av tandläkare med särskild utbildning
i tandkirurgi, käkprotetik och käkortopedi, vården meddelats vid centraltandpoliklinik
eller allmänt sjukhus.

Remissyttrandena.

Pensionsstyrelsens förslag att sjukvårdsersättning i vissa fall skall utgå
vid sjukdom, som kräver vård av tandläkare, tillstyrkes eller lämnas utan
erinran i yttrandena. Vissa meningsskiljaktigheter föreligga dock om hur
den vård, som skall medföra rätt till ersättning, lämpligen bör avgränsas.

Kungl. Maj ris proposiiion nr 35. 29

Enligt vad medicinalstyrelsen uttalar, kommer den av pensionsstyrelsen
föreslagna formuleringen att lämna rum för tvekan i tillämpningen. Risk
förelåge för att utlåtanden i åtskilliga fall koimne att inhämtas från medicinalstyrelsen.
Enligt styrelsens mening vore det ur administrativ synpunkt
angeläget att en dylik ordning undvekes. Bl. a. på grund härav föreslår
medicinalstyrelsen en sådan formulering av ifrågavarande stadgande, att
sjukvårdsersättning utgår för »tandvård, som meddelas vid centraltandpoliklinik,
tandläkarhögskola eller allmänt sjukhus, då vården avser
behandlingsformer, som finnas angivna i förteckning varom särskilt stadgas».
Denna förteckning borde innefatta sådan tandvård, som avses i 2 §
folktandvårdstaxan, vilken paragraf borde erhålla en häremot svarande
formulering.

Anmärkas må i detta sammanhang, att 2 § folktandvårdstaxan den 7
december 1951 (nr 757) innehåller ett stadgande, enligt vilket behandling
av tandskador av mera svårartad beskaffenhet, som utföres å centralpoliklinik,
icke faller under taxan utan i stället ersättes enligt särskilda bestämmelser,
fastställda av vederbörande huvudman för polikliniken.

Sveriges tandläkarförbund finner den av pensionsstyrelsen föreslagna
avgränsningen olycklig ur såväl patienternas som tandläkarkårens synpunkt
samt anför härom.

Pensionsstyrelsens förslag innebär, att ersättning från sjukkassa skulle
begränsas dels till vissa vårdformer, dels till vissa lokaler. Vad först de av
pensionsstyrelsen åsyftade vårdformerna beträffa äro dessa icke tillfredsställande
avgränsade. Den föreliggande formuleringen giver utrymme till
feltolkningar och utvidgningar. Därest vissa delar av tandvården skola medföra
rätt till ersättning från sjukkassa, böra de behandlingsformer, för
vilka rätt till ersättning sålunda skall komma att medgivas, inskränkas till
vissa avgränsade ingrepp av i huvudsak kirurgisk karaktär, nämligen operation
av käkcysta, amputation av rotspets å tand, utmejsling av retinerad
tand samt anläggande av fixationsförband (med reposition) av brott å
käkben.

Pensionsstyrelsens förslag, att behandlingen för att berättiga till ersättning
från sjukkassa skall vara utförd å vissa lokaler, centraltandpoliklinik
eller allmänt sjukhus, samt endast av där anställda tandläkare, måste förbundet
beteckna såsom orimligt. I tandläkarexamen ingår utbildning i ovannämnda
vårdformer och flertalet tandläkare behandla i sin dagliga praxis
fall av hithörande slag. Dessutom må erinras om att åtskilliga tandläkare,
som ha särskild utbildning i tandkirurgi, käkprotctik och käkortopedi, ha
sin verksamhet förlagd utanför centraltandpoliklinikerna och sjukhusen,
bland annat lärarna vid tandkirurgiska avdelningarna å tandläkarhögskolorna.

Om här avsedd vård begränsas till centraltandpolikliniker och sjukhus,
blir följden, att patienter, som bo långt ifrån behandlingsplatsen och som
önska få erfoderlig behandling ersatt av sjukkassa, få vidkännas resekostnader
och tidsförlust, i stället för att på hemorten bliva behandlade på
vederbörande distriktstandpoliklinik eller av privatpraktiserande tandläkare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

Med hänsyn till vad sålunda anförts hemställer förbundet, att bestämmelserna
utformas så, att de behandlingsformer, som böra komma i fråga
för ersättning, klart avgränsas samt att varje svensk legitimerad tandläkare
erhåller rätt att utfärda sådant sjukkasseintyg, som medger patienten rätt
till ersättning.

Även Sveriges läkarförbund ifrågasätter, om ersättningen bör begränsas
till de fall, då behandlingen meddelas vid centraltandpoliklinik eller allmänt
sjukhus. Särskilt för personer, bosatta på långt avstånd från centraltandpoliklinik
eller allmänt sjukhus eller där centraltandpolikliniker ej
funnes inrättade, skulle begränsningen medföra nackdelar, varför möjligheterna
att även i andra fall bevilja ersättning syntes böra noggrant prövas.

Departementschefen.

Enligt gällande bestämmelser äga de erkända sjukkassorna ersätta kostnader
för tandvård endast om vården meddelats av läkare och föranletts
av sjukdom. Ersättning för tandvård i vanlig mening utgår således icke
även om den skulle ha meddelats av läkare. När lagen om allmän sjukförsäkring
antogs år 1946, ansågs tiden icke mogen att ändra dessa regler och
lagen gavs därför i förevarande hänseende samma sakliga innehåll som
sjukliasseförordningen. Det förutsattes emellertid, att frågan om tandvårdens
ställning senare skulle omprövas.

Det har icke från något håll ifrågasatts, att denna fråga i hela dess vidd
skulle lösas i nu förevarande sammanhang. Pensionsstyrelsens förslag avser
endast att bestämmelserna om sjukvårdsersättning utvidgas till att avse
även sjukdom, som kräver vård av tandläkare med särskild utbildning i
tandkirurgi, käkprotetik och käkortopedi, dock endast under förutsättning
att vården meddelas vid centraltandpoliklinik eller allmänt sjukhus.

Mot den föreslagna begränsningen till sjukdom, som kräver vård av
tandläkare med viss specialutbildning, ha såväl medicinalstyrelsen som Sveriges
tandläkarförbund anmärkt, att den skulle lämna rum för tvekan i
tillämpningen och lätt kunna ge upphov till feltolkningar. Medicinalstyrelsen
har för sin del förordat, att de behandlingsformer, som avses, i stället
uppräknas i en särskild förteckning. Även jag anser denna metod vara att
föredraga, och jag förordar därför, att den kommer till användning. Det
torde få ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda ifrågavarande förteckning,
som i huvudsak endast bör upptaga svårare former av sjukdom i tänder,
munhåla och käkar, motsvarande vad som avses i 2 § folktandvårdstaxan.

Den andra av pensionsstyrelsen föreslagna begränsningen — dvs. att behandlingen
skall ha meddelats å centraltandpoliklinik eller allmänt sjukhus
— har avstyrkts av Sveriges tandläkarförbund, som ansett, att sjukvårdsersättning
bör utgå oavsett var behandlingen ägt rum. Emellertid är det här
fråga om en nyhet på sjukförsäkringens område, varför det torde vara
anledning att gå fram med försiktighet. Med hänsyn härtill och då det i

Kungl. Maj. ts proposition nr 35.

detta sammanhang endast gäller att i avbidan på genomförandet av den
inledningsvis omnämnda utredningen vidtaga vissa begränsade jämkningar
i sjukkasseförordningen, är jag icke beredd att förorda, att ersättningsmöjligheterna
utsträckas längre än pensionsstyrelsen föreslagit. Med behandling
å centraltandpoliklinik och allmänt sjukhus bör dock — såsom medicinalstyrelsen
förordat -—- likställas behandling vid tandläkarhögskola.

Sjukpenningens storlek.

Gällande bestämmelser.

Enligt 27 § sjukkasseförordningen får erkänd sjukkassa ej utgiva högre
sjukpenning än sex kronor, såvida icke tillsynsmyndigheten lämnat sitt
medgivande därtill.

I förordningen skiljes mellan hel sjukpenning och nedsatt sjukpenning.

Hel sjukpenning utgår vid sjukdom, som medför förlust av arbetsförmågan
eller kräver fullständig avhållsamhet från arbete, och skall vara
bestämd i hela krontal eller i hela krontal ökade med 50 öre. I varje kassa
skall försäkring till hel sjukpenning å en, två, tre och fyra kronor kunna
erhållas. Kassorna äga dock att för försäkring till högre sjukpenning än en
krona i sina stadgar uppställa sådana särskilda villkor, som påkallas för att
uppnå ett skäligt förhållande mellan sjukpenning samt medlems arbetsinkomst
och ekonomiska ställning.

Någon skyldighet att utgiva nedsatt sjukpenning är ej föreskriven, men
de kassor som så önska kunna utfästa dylik sjukpenning för sjukdom, som
ej medför fullständig förlust av arbetsförmågan och ej heller kräver fullständig
avhållsamhet från arbete. Nedsatt sjukpenning skall vara i skälig
mån lägre än hel sjukpenning.

Pensionsstijrelsens förslag.

Pensionsstyrelsen föreslår, att sjukpenningens maximibelopp
höjes från sex till fjorton kronor samt anför som skäl härför.

Den medlemmarna tillförsäkrade genomsnittliga sjukpenningen uppgick
år 1940 till 2: 23 kronor, år 1945 till 2: 21 kronor, år 1948 till 2: 24 kronor
och år 1949 till 2: 25 kronor (preliminärt belopp). Männen äro genomsnittligt
tillförsäkrade högre sjukpenning än kvinnorna, nämligen år 1948 resp.
2: 64 och 1: 86 kronor.

Av de anförda beloppen framgår, att den genomsnittliga sjukpenningen
trots det sjunkande penningvärdet icke nämnvärt förändrats. Försäkringens
effektivitet har sålunda minskat. Sjukpenningens otillräcklighet, särskilt
vad angår familjeförsörjare, anfördes såsom ett av huvudskälen för den
obligatoriska sjukförsäkringen (se bl. a. departementschefens uttalande i
prop. 312/1946, sid. 129).

En av orsakerna till den nuvarande sjukpenningförsäkringens bristande
effektivitet är otvivelaktigt den nu gällande begränsningen av sjukpenningens
storlek, vilken begränsning under åx-ens lopp biivit allt snävare
genom penningvärdets fall. De angivna beloppen för den genomsnittliga

Kungl. Mcij:ts proposition nr 35.

sjukpenningen synas visserligen tala för att begränsningen icke skulle vara
av större betydelse. Förhållandet torde emellertid i många fall vara, att en
sjukkassemedlem, som finner sig icke kunna erhålla en för honom tillräcklig
sjukpenning i erkänd sjukkassa, anser sjukvårdsförsäkringen såsom
det för honom huvudsakliga och inskränker sig i fråga om sjukpenningförsäkringen
till ett lågt belopp. Icke sällan torde sådan medlem tillförsäkra
sig högre sjukpenning genom försäkring i annat försäkringsorgan.
Nuvarande begränsning av sjukpenningen torde också utgöra ett hinder
för ökad medlemsanslutning. För närvarande är sålunda sjukpenningförsäkringen
icke lämpad för en arbetsgivare, som i försäkringens form önskar
bidraga till de anställdas försörjning under sjukdom. Pensionsstyrelsen vill
i detta sammanhang nämna, att, enligt vad styrelsen erfarit, vissa fackorganisationer
söka verka för att bestämmelser om arbetsgivarbidrag till
anställdas sjukförsäkringsavgifter i erkänd sjukkassa intagas i kollektivavtal.
Såväl arbetsgivares som arbetstagares inställning till denna fråga
måste i hög grad vara beroende av sjukpenningförsäkringens effektivitet.
Man kan inte heller bortse från att sjukpenningens låga maximibelopp försätter
de erkända sjukkassorna i ett ogynnsamt läge i förhållande till andra
försäkringsorgan. Härvid må också beaktas, att statsbidraget i vad avser
sjukpenningförsäkringen utgår med 50 öre för varje dag kassa utgivit sjukpenning
om minst en krona och sålunda är förhållandevis lågt i de högre
sjukhj älpsklasserna.

Efter den höjning av sjukpenningen inom olycksfallsförsäkringen, som
genomfördes den 1 januari 1949, har olikheten mellan nämnda sjukpenning
och sjukpenningen inom den statsunderstödda sjukförsäkringen blivit än
större. Vid sammanträde med sjukkasserepresentanter den 6 och 7 februari
1951 förklarade sig dessa förorda en höjning av sjukpenningens maximibelopp
inom sjukförsäkringen till fjorton kronor. Även pensionsstyrelsen
finner starka skäl tala för en sådan höjning.

Även i fråga om sjukpenningens minimibelopp föreslår pensionsstyrelsen
en höjning, nämligen från en krona till två kronor. Som skäl
härför anför styrelsen, att en så låg sjukpenning som en krona icke torde
innebära någon nämnvärd hjälp för en försäkrad. Däremot åsamkades
kassorna för avgiftsuppbörd, sjukkontroll, sjukhjälpsutbetalning, redovisning
etc. samma förvaltningskostnader oavsett sjukpenningens storlek.
Sjukpenningens storlek vore vidare utan betydelse för det statsbidrag som
utbetalades.

Vad angår intervallerna mellan sjukhj älpsklasserna
anser pensionsstyrelsen, att något behov av 50-öresintervall icke längre föreligger
samt att intervallerna böra fastställas till två kronor, då sjukpenning
utgår med högre belopp än sex kronor.

I fråga om sjukpenningens storlek innebär alltså pensionsstyrelsens förslag,
att försäkring för sjukdom, som medför förlust av arbetsförmågan
eller kräver fullständig avhållsamhet från arbete, skall kunna erhållas i
varje erkänd sjukkassa för sjukpenning å två, tre, fyra, fem, sex, åtta, tio,
tolv och fjorton kronor.

De nuvarande bestämmelserna om nedsatt sjukpenning ha en -

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

ligt vad pensionsstyrelsen uppgiver medfört vissa tillämpningsvårigheter,
särskilt då det gällt att bedöma anspråk på sjukpenning från andra än
löntagare. De kassor, som i sina stadgar haft bestämmelser om nedsatt sjukpenning,
hade numera borttagit dessa ur stadgarna. Med hänsyn härtill och
då lagen om allmän sjukförsäkring icke innehölle någon bestämmelse om
sjukpenning vid nedsatt arbetsförmåga föreslår pensionsstyrelsen att föreskrifterna
härom i sjukkasseförordningen skola utgå.

Pensionsstyrelsen finner det slutligen erforderligt, att gällande bestämmelser
till förhindrande av överförsäkring utvidgas och
kompletteras. För närvarande ägde kassorna att för försäkring till högre
sjukpenning än en krona uppställa sådana särskilda villkor som påkallades
för att uppnå ett skäligt förhållande mellan sjukpenning samt medlems
arbetsinkomst och ekonomiska ställning. En bestämmelse av motsvarande
innebörd borde göras obligatorisk för samtliga kassor. Enligt gällande föreskrifter
hade kassorna icke någon möjlighet att påkalla sänkning av en
sjukpenning, som med hänsyn till medlems ändrade ekonomiska förhållanden
uppenbarligen vore för hög. Sålunda kunde t. ex. en medlem, som
erhållit högsta sjukpenning under tid då han hade en förhållandevis hög
arbetsinkomst, behålla denna sjukpenning även efter det han slutat sitt
arbete. Detta missförhållande skulle bli än mer markant om sjukpenningskalan
höjdes på föreslaget sätt. Kassorna borde därför åläggas att i dylika
fall uppsäga försäkringen i vad den avsåge sjukpenning till för högt belopp.
Denna regel borde emellertid kompletteras med en föreskrift, som gåve
medlem, vilkens försäkring nedsatts, möjlighet att, om de ekonomiska förhållandena
ånyo ändrades, återgå till den tidigare sjukpenningen även om
de i 9 § angivna förutsättningarna för uppflyttning icke vore för handen.
Väntetid enligt 30 § borde icke heller tillämpas i dylikt fall.

Remissyttrandena.

Svenska sjukasseförbundet finner den föreslagna sjukpenningskalan tillfredsställande
konstruerad. Den föranledde emellertid till frågan på vad sätt
man skulle kunna uppnå, att den eftersträvade höjningen av sjukpenningnivån
koinme till stånd. Olika utvägar kunde tänkas. Sålunda skulle avgifterna
för försäkringen för vissa medlemskategorier reduceras, därest
arbetsgivare i ökad omfattning iklädde sig betalningsskyldighet för del av
anställdas avgifter för försäkringen, överläggningar mellan arbetsgivarnas
och de anställdas organisationer borde kunna klarlägga i vad mån denna
väg vore framkomlig. Därest grunderna för statsbidraget ändrades så att
bättre relation än enligt den, som erhölles vid eu tillämpning av gällande
statsbidragsbestämmelser, åstadkommes mellan sjukpenningbelopp och
statsbidrag, skulle möjligheterna till en höjning av sjukpenningnivån mera
allmänt ökas. Förbundet skulle därför med största tillfredsställelse se att
frågan om en ändring av nämnda grunderna upptoges till övervägande så
3 — Iiihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. nr 35.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

snart ske kunde och att i samband därmed också prövades i vilken utsträckning
statsbidraget kunde höjas. Utan en mera avsevärd höjning av statsbidraget
funnes enligt förbundets mening ringa utsikter till uppnående av
den höjning av sjukpenningbeloppen, vartill det föreliggande förslaget ville
öppna de formella möjligheterna.

Folksam anför bl. a.

Såsom huvudsakligt motiv för den föreslagna höjningen av sjukpenningens
maximibelopp anger pensionsstyrelsen, att det nuvarande maximibeloppet
på grund av att det anses för lågt icke endast skulle motverka
anslutning utan också medföra, att man vid anslutning icke ens tecknar sig
för högsta möjliga belopp utan för ett lägre.

Särskilt den senare delen av motiveringen synes vara en generalisering
av undantagsfall. Med minst lika stor framgång skulle man kunna motivera
en sänkning av maximibeloppet från den utgångspunkten, att många
icke teckna någon försäkring alls, då de icke ha råd att teckna försäkring
med högsta nu tillåtna belopp. Det av tillsynsmyndigheten framförda
påståendet, att sjukkassemedlemmar »i många fall», då de icke kunna
erhålla tillräckligt hög sjukpenning i erkänd sjukkassa, inskränka sjukpenningen
där till ett lågt belopp och »icke sällan» tillförsäkra sig högre
sjukpenning i annat försäkringsorgan, saknar varje underlag, när man icke
kan bedöma pris, kvalitet, service osv. inom de olika försäkringsformerna.

Den enda nämnvärda effekten av en höjning av maximibeloppen utan
andra parallella åtgärder torde väl bli, att en större eller mindre del av de
medlemmar, som nu ha ett sjukpenningbelopp av 6 kr och möjligen några
till som icke tidigare gjort sig besvär för höjning med någon krona, komma
att höja sin sjukpenning mer eller mindre kraftigt samt att i fortsättningen
en mindre grupp nyanslutna kommer att teckna sig för högre sjukpenning
än 6 kr. För att bedöma betydelsen härav för den stora frågan om sjukkassans
effektivitet, borde en redogörelse för utvecklingen under senare
år av nyanslutningen till och flyttningen mellan olika sjukpenningklasser
varit av värde. De i pensionsstyrelsens skrivelse nämnda genomsnittsbeloppen
kunna icke ge någon annan uppfattning än att man under det senaste
årtiondet icke gjort några framsteg mot högre sjukpenning trots penningvärdets
försämring.

Det föreslagna nya maximibeloppet 14 kr synes man ha stannat inför
, endast på grund av överensstämmelsen med olycksfallsförsäkringslagens
högsta belopp (utan hustrutillägg) vid tidpunkten för förslagets utarbetande.
Vid första ändring av detta belopp — en höjning har ju för övrigt
föreslagits av socialvårdskommittén i dess nyligen avgivna slutbetänkande
— bortfaller motiveringen för det nu föreslagna maximibeloppet.

Folksam vill icke bestrida, att skäl för en större eller mindre höjning
kunna föreligga. Man behövde endast hänvisa till penningvärdets försämring
under de 20 år som gått, sedan det nuvarande maximibeloppet fastställdes.
Det vore emellertid beklagligt om någon på grund av den anförda
motiveringen för höjningen skulle få den uppfattningen, att förslaget i och
för sig skulle ha någon nämnvärd inverkan på sjukkasserörelsens effektivitet.
Eftersom sjukkasserörelsens företrädare, enligt vad som framginge
av skrivelsen, vid samråd under hand med pensionsstyrelsen i sjukpenning -

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

frågan starkt understrukit behovet av ökat statsunderstöd, syntes också de
dela uppfattningen att maximihöjningen i och för sig knappast komme att
ha någon effekt. Det låge väl utanför möjligheternas gräns att uppskatta
den höjning av statsbidraget, som vore nödvändig för att uppnå önskad
effekt. Det förefölle emellertid sannolikt att statsbidragets höjning skulle
behöva vara proportionsvis större än den föreslagna höjningen av sjukpenningbeloppet.
Om maximibeloppet sattes så högt, att man hade anledning
räkna med att det endast utnyttjades i ringa grad, uppkomme risk för ett
mindre gott urval.

Ett lämpligt etappmål för sjukkasserörelsen vore ■— yttrar Folksam
vidare — att i första hand söka få flertalet medlemmar försäkrade inom
ramen för den allmänna sjukförsäkringens obligatoriska belopp, justerade
med hänsyn till penningvärdesförsämringen sedan 1946. Från denna utgångspunkt
vore det motiverat, att maximibeloppet motsvarade den för
försörjaren i normalfamiljen avsedda totala sjukpenningen, lämpligen uppjusterad
till 10 kr (motsvarande en årsavgift av ca 200 kr vid oförändrat
statsunderstöd). Det syntes kunna ifrågasättas, om icke detta belopp i det
nuvarande läget vore ett mera realistiskt maximibelopp inom den för alla
tillgängliga statsunderstödda sjukkassan än det av pensionsstyrelsen föreslagna.
För kollektiv försäkring i de friare former, som tidigare berörts,
borde sjukkassorna vara suveräna att själva bestämma lämpligt belopp i
varje särskilt fall.

Folksam anser, att den nuvarande möjligheten till nedsatt sjukpenning
bör bibehållas och att det är angeläget att den också utnyttjas av kassorna.

Som skäl härför anföres.

Inom olycksfallsförsäkringen — såväl den statliga som den enskilda —
medgives allmänt nedsatt sjukpenning (lägst till en fjärdedel) vid begränsad
arbetsförmåga. Erfarenheten bl. a. från Folksams verksamhet visar, att
den graderade sjukpenningen varit av värde för olycksfallsskadade, vilka
etappvis återvunnit arbetsförmågan och vilka på arbetsplatsen beretts deltidstjänst
med reducerad lön under tillfrisknandet. Man kan visserligen
invända, att en graderad ersättning har mindre betydelse inom sjukförsäkringen,
där den faktiska sjukpenningnivån f. n. är betydligt lägre än
inom olycksfallsförsäkringen. I den mån nivån stiger — en sådan utveckling
är ju avsedd med förslagen om höjning av maximisjukpenningen och
om rätt till kollektiv anslutning — ökar emellertid värdet av en graderad
sjukpenning. För en person, som försäkrat sig för en sjukpenning av
exempelvis 10 kr, måste det vara av ekonomisk betydelse att icke ersättningen
helt upphör, när han konstaterats ej längre vara helt arbetsoförmögen,
utan att han, om partiell arbetsoförmåga därefter kvarstår, kan
erhålla eu visserligen reducerad sjukpenning, till dess han tillfrisknat.

Även Sveriges läkarförbund är av den uppfattningen, att bestämmelserna
om nedsatt sjukpenning icke böra borttagas utan i stället ges en starkare
ställning än för närvarande. Pensionsstyrelsens förslag slode icke i god
överensstämmelse med förhållandena i fråga om normala läkningsförlopp

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

och med den aktuella utvecklingen beträffande terapien. Mellan total arbetsförmåga
och total förlust av arbetsförmågan funnes många mellanstadier.
Ej sällan vore det önskvärt att i terapeutiskt syfte ordinera en patient att
i begränsad utsträckning utföra antingen sitt ordinarie arbete eller också
annat arbete; för sådana fall, då arbetsterapien medförde en begränsad
inkomst, skulle det vara synnerligen önskvärt att nedsatt sjukpenning
kunde utgå. Den omständigheten, att arbetsterapien kommit att tillmätas
allt större värde på olika medicinska områden, gjorde det viktigt att ej
genom ekonomiska restriktioner försvåra dess utnyttjande. Det vore vidare
uppenbart, att det för läkaren i många fall, som visserligen krävde undersökning,
behandling och viss återhållsamhet i yrkesutövningen, icke funnes
anledning föreskriva full avhållsamhet från arbete och icke heller intyga,
att full arbetsoförmåga förelegat. Som exempel på sådana fall kunde nämnas,
att husmödrar i allmänhet vid sjukskrivning i någon utsträckning
kunde utföra husliga sysslor; de borde således enligt de föreslagna bestämmelserna
i allmänhet ej kunna erhålla sjukpenning. Den omständigheten,
att den nedsatta sjukpenningen ej kommit att tillämpas i större utsträckning
kunde ej anses utgöra tillräckligt skäl för att helt borttaga möjligheten
att differentiera sjukpenningen. Enligt läkarförbundets bestämda
uppfattning borde man söka åstadkomma en utveckling i rakt motsatt riktning
mot den av pensionsstyrelsen förordade. Härför talade även ekonomiska
skäl och arbetsmarknadssynpunkter; man borde söka uppmuntra ett
flitigare utnyttjande av möjligheten till partiellt deltagande i arbete med
bibehållen partiell sjukpenning.

Departementschefen.

En av de mest framträdande bristerna hos den nuvarande frivilliga sjukförsäkringen
är, att sjukkassemedlemmarna i stor utsträckning äro försäkrade
för en så låg sjukpenning, att det skydd mot inkomstbortfall vid
sjukdom, som försäkringen avser att lämna, är otillräckligt. Att försäkringen
saknar erforderlig effektivitet i detta hänseende framgår med all
tydlighet av det siffermaterial, som pensionsstyrelsen åberopat och som
visar, att den genomsnittliga sjukpenningen endast uppgår till något mer
än två kronor per sjukdag. En höjning av sjukpenningnivån framstår därför
såsom i högsta grad önskvärd. Härför kräves först och främst, att tekniska
förutsättningar skapas för alla som så önska att försäkra sig för en
dagsersättning, som med hänsyn till försörjningsplikt, arbetsinkomst och
ekonomiska förhållanden i övrigt svarar mot deras behov. Den av pensionsstyrelsen
föreslagna sjukpenningskalan, vilken i princip lämnar försäkringstagarna
fri valrätt mellan en sjukpenning å två, tre, fyra, fem, sex,
åtta, tio, tolv och fjorton kronor, synes fylla de anspråk, som skäligen
kunna ställas i detta hänseende. Jag tillstyrker därför att denna skala lagfästes
och göres obligatorisk i alla kassor. Om så sker kommer sjukpen -

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

ningens nuvarande minimibelopp att höjas från en krona till två kronor
och dess maximibelopp från sex till fjorton kronor.

En höjning av sjukpenningskalan medför emellertid icke i och för sig
att sjukpenningnivån blir högre. Härför kräves också, att medlemmarna
mera allmänt begagna sig av de möjligheter, som stå till buds att försäkra
sig för en högre sjukpenning än nu. Det är givet, att en utveckling
i denna riktning skulle främjas, om statsbidraget till kassorna ökades och
medlemmarnas egna utgifter för de högre dagsersättningarna i motsvarande
mån kunde hållas nere. Såsom framgår av den förut anmärkta punkten
av årets statsverksproposition har jag dock ansett mig icke kunna
tillstyrka, att statsbidraget till den frivilliga försäkringen nu höjes. Andra
utvägar torde få prövas för att åstadkomma den önskvärda höjningen av
sjukpenningbeloppen. Jag vill här endast peka på de vidgade möjligheter
till kollektivt inträde och kollektiv övergång från mindre till mera omfattande
sjukhjälp, som föreslagits i det föregående. Genom samverkan mellan
sjukkassor, arbetsgivare och fack organisationer böra på denna väg resultat
kunna uppnås.

Enligt gällande bestämmelser kunna kassorna utfästa nedsatt sjukpenning
vid sjukdom, som endast medför partiell arbetsoförmåga. Pensionsstyrelsen
har föreslagit att denna möjlighet borttages. Vid remissbehandlingen
har visst motstånd mött mot ett genomförande av förslaget i denna
del. Ifrågavarande spörsmål synes icke vara av någon större praktisk betydelse;
det har upplysts, att försäkring för nedsatt sjukpenning numera
icke meddelas av någon kassa. Då emellertid några avgörande skäl icke
förebragts för att bestämmelserna om nedsatt sjukpenning i förevarande
sammanhang utmönstras ur sjukkasseförordningen, anser jag att förordningen
i detta hänseende kan lämnas orubbad.

De regler som pensionsstyrelsen föreslagit för att hindra överförsäkring,
synas väl motiverade och jag tillstyrker därför, att förslaget i denna del
genomföres. Det bör sålunda åligga varje sjukkassa att tillse, att försäkring
icke meddelas till högre sjukpenning än som kan anses skäligt med hänsyn
till medlemmens arbetsinkomst och ekonomiska ställning, samt att vidtaga
erforderliga åtgärder för nedsättning av sjukpenning, som till följd
av ändrade förhållanden uppenbarligen är för hög. Härvid bör dock undantag
göras för de fall, då det endast är fråga om försäkring till sjukpenningens
minimibelopp. Därest sjukpenningen nedsatts enligt vad nyss sagts
och förhållandena sedermera ånyo skulle ändras så att en högre sjukpenning
framstår som skälig, bör medlemmen ha möjlighet att få sjukpenningen
höjd intill dess ursprungliga belopp, även om de i 9 § angivna
villkoren för övergång från mindre till mera omfattande sjukhjälp ej äro
uppfyllda och utan att vara underkastad den väntetid, som enligt 30 §''
eljest gäller vid sådan övergång.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

Moderskapshjälp vid återinträde.

Gällande bestämmelser.

Enligt 32 § sjukkasseförordningen skall centralsjukkassa vid barnsbörd
utgiva moderskapshjälp med minst 110 kronor åt kvinna, som omedelbart
före barnsbörden varit medlem av erkänd sjukkassa under oavbrutet minst
270 dagar. Under vissa i paragrafen angivna förutsättningar kan förskott
å moderskapshjälpen på ansökan av kvinnan utbetalas till henne. En av
dessa förutsättningar är, att hon vid tiden för ansökningen varit medlem
av erkänd sjukkassa under oavbrutet minst 270 dagar.

I 18 § sjukkasseförordningen föreskrives, att sjukkassemedlem, som försummar
sin avgiftsbetalning till kassan, skall anses ha utträtt ur denna
vid utgången av andra månaden efter den, under vilken betalningen senast
skolat fullgöras. Den som utträtt på detta sätt kan dock inom 12 månader
efter utträdet vinna återinträde i kassan oavsett att de eljest gällande
inträdesvillkoren ej äro uppfyllda. En förutsättning för återinträde är dock
att vederbörandes hälsotillstånd ej försämrats och att samtliga avgifter för
den förflutna tiden erläggas.

Tidigare ifrågasatta ändringar.

I en motion vid 1950 års riksdag (II: 69) hemställdes om sådan ändring
i sjukkasseförordningen, att moderskapshjälp skulle kunna utgå även till
kvinna, som utträtt ur erkänd sjukkassa men vunnit återinträde, såframt
hon före återupplivandet av sitt medlemskap tillhört kassan under oavbrutet
minst 270 dagar. Som skäl för en dylik ändring anfördes i motionen, att
kvinnliga medlemmar, varom det vore fråga, ansåge den nuvarande tilllämpningen
av sjukkasseförordningen som en orättvisa mot dem, enär de
tidigare tillhört kassan men av skäl, som de måhända icke rått för, kommit
att stå utanför en tid.

Över motionen inhämtades yttranden från pensionsstyrelsen och Svenska
sjukkasseförbundet. Pensionsstgrelsen anförde bl. a., att avsikten med ifrågavarande
väntetidsbestämmelse i första hand vore att förebygga, att
moderskapsförsäkringen utnyttjades i spekulationssyfte och att förslaget —
i varje fall, i den form det erhållit i motionen — icke vore förenligt med
förutsättningarna för försäkringen. Även sjukkasseförbundet avstyrkte
under hänvisning till spekulationsmöjligheterna den föreslagna ändringen.

Andra lagutskottet anförde i sitt utlåtande (nr 26) över motionen bl. a.
följande.

Vid återinträde kunna onekligen, som motionärerna med exempel belyst,
inträffa fall, där tillämpningen av bestämmelsen verkar stötande. Goda skäl
tala för att den, som tidigare under längre tid lojalt fullgjort sina förpliktelser
mot kassan och vars utträde ur kassan berott på förhållanden, som
vederbörande ej förmått bemästra, efter återinträdet i kassan återinsättes
i sina fulla rättigheter utan att behöva avvakta utgången av viss tid. En

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

uppmjukning av bestämmelsen till förmån för dem, som befinna sig i
detta läge, torde enligt utskottets mening därför kunna ifrågasättas. Någon
omedelbar författningsändring kan utskottet dock ej förorda. Utskottet har
i stället närmast övervägt att föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om förslag till sådan ändring av sjukkasseförordningen att
motionens syfte tillgodoses. Med hänsyn till att förordningen är avsedd att
upphöra att gälla den 1 juli 1951 för att då ersättas av nya bestämmelser
anser sig utskottet dock ej böra förorda någon skrivelse i ämnet.

Utlåtandet utmynnade i en hemställan, att motionen ej måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd. Sedan under riksdagsdebatten rörande utskottsutlåtande!
å regeringens vägnar uttalats, att ett ytterligare uppskov med
ikraftträdandet av lagen om allmän sjukförsäkring vore nödvändigt, gjordes
från utskottshåll det tillägget till utskottets motivering, att, därest sjukkasseförordningen
skulle vara i kraft även efter den 1 juli 1951, utskottet
förutsatte att Kungl. Maj:t utan att riksdagen genom skrivelse föranledde
därtill toge det i motionen väckta spörsmålet under övervägande. Riksdagen
godkände utlåtandet med detta tillägg.

Pensionsstyrelsens förslag.

Vid förnyat övervägande har pensionsstyrelsen funnit sig icke böra göra
någon erinran mot den av riksdagen ifrågasatta uppmjukningen av bestämmelserna
om moderskapshjälp. Pensionsstyrelsen upplyser att flertalet av
centralsjukkassorna önskade att ändringen kornme till stånd. Från dessa
kassors sida hade bl. a. framhållits, att utvidgningen icke skulle komma
att bli av större ekonomisk betydelse för kassorna.

Pensionsstyrelsen föreslår därför, att till 32 § sjukkasseförordningen
fogas ett tillägg, varigenom centralsjukkassa ålägges att utgiva moderskapshjälp
jämväl till kvinnlig medlem, som vunnit återinträde i kassan
inom 270 dagar före barnsbörden och omedelbart före utträdet varit medlem
av erkänd sjukkassa under oavbrutet minst samma tid. I samband
härmed föreslår pensionsstyrelsen vidare en sådan ändring i paragrafen,
att förskott å moderskapshjälp skall kunna utgå även till kvinna, som
vunnit återinträde i kassan inom 270 dagar före ansökan om sådant förskott
och som omedelbart före utträdet varit medlem av kassa under
oavbrutet minst samma tid.

Remissyttrandena.

Pensionsstyrelsens förslag har ej föranlett någon erinran.
Departementschefen.

Bestämmelsen att moderskapshjälp endast utgår till kvinna, som omedelbart
före barnsbörden varit medlem av erkänd sjukkassa under minst
270 dagar i eu följd, har närmast tillkommit för alt hindra missbruk
av försäkringen. Om bestämmelsen icke funnits skulle nämligen kvinnor,

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

som av en eller annan anledning icke anse sig ha behov av att vara sjukförsäkrade,
efter inträdd graviditet kunna söka medlemskap i erkänd sjukkassa
enbart i syfte att erhålla moderskapshjälp för att sedermera, så snart
hjälpen utbetalats utgå ur kassan. Meningarna torde icke vara delade om
att spekulation av detta slag bör förhindras. Ur denna synpunkt är bestämmelsen
i fråga väl motiverad, när det gäller nytillträdande medlemmar.
Saken ligger emellertid något annorlunda till, då det är fråga om medlemmar,
som på grund av försummad avgiftsbetalning mist sitt medlemskap
men inom den härför stadgade fristen av 12 månader vinna återinträde i
kassan. Med hänsyn till att avgifterna erläggas för mycket växlande perioder
och medlemmarna vanligtvis icke erhålla något meddelande från kassan
innan de på grund av underlåten betalning anses ha utträtt ur denna,
torde nämligen utträde till följd av betalningsförsummelse i många fall bero
på ren glömska att erlägga avgifterna. Visserligen är det möjligt för kvinnor,
som med avsikt utträtt ur försäkringen, att efter iråkad graviditet
vinna återinträde men dessa fall måste uppenbarligen vara mycket fåtaliga,
i all synnerhet som graviditeten måste ha inträtt inom 12 månader från
utträdet för att möjlighet till återinträde skall föreligga. I praktiken torde
man därför kunna bortse från spekulationsrisken i dessa fall. Med hänsyn
till vad nu anförts tillstyrker jag, att förevarande bestämmelser uppmjukas
på sätt pensionsstyrelsen föreslagit.

Vissa bestämmelser om tillsyn å erkända sjukkassor.

Gällande bestämmelser.

I 39 § sjukkasseförordningen äro vissa tidpunkter fastställda, inom vilka
de erkända sjukkassornas räkenskaper skola vara avslutade och vissa
andra åtgärder vidtagna. Sålunda föreskrives, att räkenskapsavslutningen
skall vara verkställd för lokalsjukkassa senast den 1 april och för centralsjukkassa
senast den 30 april året efter det räkenskaperna avse. Revisorernas
berättelse skall avlämnas till styrelsen beträffande lokalsjukkassa
senast den 15 april och beträffande centralsjukkassa senast den 15 maj.
Berättelsen skall därefter framläggas vid ordinarie föreningssammanträde,
som hålles av lokalsjukkassa senast den 30 april och av centralsjukkassa
senast den 15 juni. Inom en månad efter föreningssammanträdet, dock
senast den 30 juni, skola vissa i 77 § första stycket understödsföreningslagen
omförmälda handlingar ingivas till tillsynsmyndigheten. Dessa handlingar
skola även innefatta uppgifter för beräkning av kassan tillkommande
statsbidrag.

Enligt 39 a § äger centralsjukkassa utan särskilt bemyndigande granska
ansluten lokalsjukkassas räkenskaper och övriga handlingar samt inventera
dess medel och värdehandlingar. Vidare äger representant för centralsjuk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 35. 41

kassa närvara vid förenings- och styrelsesammanträden i ansluten lokalsjukkassa.

Enligt 40 § ankommer det på tillsynsmyndigheten att övervaka, att
erkänd sjukkassas verksamhet står i överensstämmelse med sjukkasseförordningen
och i övrigt utövas på ett ändamålsenligt sätt. Tillsynsmyndigheten
har även att tillhandagå kassorna med råd och upplysningar
såväl i fråga om åtgärder, som erfordras för antagande, som beträffande
hur verksamheten lämpligen bör inrättas. Då lokalsjukkassa för registrering
anmäler beslut om stadgeändring skall tillsynsmyndigheten, där så
kan ske, inhämta yttrande i ärendet från den centralsjukkassa, till vilken
lokalsjukkassans medlemmar äro anslutna.

Pensionsstyrelsens förslag.

Med hänsyn till bl. a. tillsynsmyndighetens arbete med utbetalning av
statsbidrag och upprättande av statistik finner pensionsstyrelsen det önskvärt,
att de i 39 § berörda handlingarna ingivas till tillsynsmyndigheten
tidigare än som nu är föreskrivet. Flertalet lokalsjukkassors bokföring
ombesörjdes f. n. av vederbörande centralsjukkassor medelst bokföringsmaskiner,
och denna centraliserade maskinella bokföring beräknades vara
genomförd i alla lokalsjukkassor fr. o. in. år 1952. Med hänsyn till den
förenkling av kassornas bokslutsarbete, som följde härav, syntes utan
olägenhet kunna föreskrivas, att räkenskaperna skulle vara avslutade i
lokalsjukkassa senast den 1 mars och i centralsjukkassa senast den 31
mars. I anslutning härtill föreslås vidare, att tidpunkterna för övriga åtgärder
ändras så, att revisionsberättelse skall avlämnas senast den 15 mars
resp. den 15 april, revisionsberättelsen framlägges vid ordinarie föreningssammanträde
senast den 31 mars resp. den 15 maj samt de förut berörda
handlingarna ingivas till tillsynsmyndigheten senast den 15 april resp.
den 31 maj.

För att den centraliserade maskinella bokföringen skall kunna genomföras
och bedrivas efter enhetliga grunder anser pensionsstyrelsen det
erforderligt, att tillsynsmyndigheten får befogenhet att med avseende å
bokföringen meddela särskilda föreskrifter utöver dem, som kassorna jämlikt
bokföringslagen ha att iakttaga, samt att lokalsjukkassorna härutöver
åläggas att i fråga om bokföring och kassarörelse följa de anvisningar, som
lämnas av vederbörande centralsjukkassa. Bestämmelser av denna innebörd
— vilka ha sin motsvarighet i 78 § första stycket sjukförsäkringslagen
— föreslås skola intagas i 39 a g.

I anslutning härtill förordar pensionsstyrelsen, att de nuvarande föreskrifterna
i 39 a § förses med ett tillägg, innebärande skyldighet för centralsjukkassa
att i den utsträckning tillsynsmyndigheten bestämmer granska
ansluten lokalsjukkassas räkenskaper och övriga handlingar samt inventera
4-—Bilmng till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. nr 35.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

dess medel och värdehandlingar. Tillägget motsvarar med viss mindre
ändring 88 g andra stycket andra punkten lagen om allmän sjukförsäkring.

Enligt vad pensionsstyrelsen upplyser torde det f. n. icke förekomma
något för alla kassor gemensamt formulär. För att åstadkomma enhetlighet
i detta hänseende och minska kassornas kostnader för blanketter föreslår
pensionsstyrelsen — i överensstämmelse med vad som gäller enligt 98 §
andra stycket sjukförsäkringslagen —- att tillsynsmyndigheten får befogenhet
att fastställa för kassornas verksamhet erforderliga formulär samt att
kassorna åläggas att begagna dessa. En föreskrift härom föreslås intagen
i 40 g.

Pensionsstyrelsen framhåller slutligen, att förfarandet vid anmälan om
ändring av lokalsjukkassas stadgar skulle förenklas, om anmälningen först
sändes till vederbörande centralsjukkassa, som sedan med eget yttrande
vidarebefordrade den till tillsynsmyndigheten. Härigenom skulle också vinnas
att anmälan inkomme till tillsynsmyndigheten i föreskrivet skick, vilket
nu ofta ej vore fallet. På grund härav föreslås, att ifrågavarande bestämmelse
i 40 g ändras i enlighet med vad nu sagts.

Remissyttrandena.

Förslaget har i detta hänseende lämnats utan erinran.
Departementschefen.

De ändringar i förevarande paragrafer, som pensionsstyrelsen föreslagit,
synas alla vara ägnade att rationalisera arbetet inom kassorna och effektivisera
tillsynen över deras verksamhet. De föreslagna bestämmelserna
äro till största delen hämtade från sjukförsäkringslagen och ha således
nyligen varit föremål för överväganden. Med hänsyn härtill och då någon
erinran mot förslagen i övrigt icke framställts under remissbehandlingen,
tillstyrker jag, att de genomföras.

I detta sammanhang må nämnas, att pensionsstyrelsen den 21 december
1951 avgivit ett förslag till vissa ändringar i understödsföreningslagen.
Remissbehandlingen av detta förslag, som går ut på en skärpning av gällande
bestämmelser om revision, är ännu icke avslutad, och jag har därför
icke kunnat taga ståndpunkt till detsamma i nu förevarande sammanhang.
Jag överväger emellertid att i särskild proposition underställa årets riksdag
ett förslag i ämnet.

De ändringar i gällande lagstiftning, som föranledas av vad jag föreslagit
i det föregående, ha inom socialdepartementet sammanfattats i ett
förslag till förordning angående ändring i sjukkasseförordningen. Förslaget
torde icke tarva någon specialkommentar.

Ändringarna föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1952. Före denna
tidpunkt böra kassorna kunna medhinna att fatta beslut om de stadgeändringar,
som nödvändiggöras av författningsrevisionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

Enligt den föreslagna lydelsen av 27 § skall hel sjukpenning alltid utgå
med två, tre, fyra, fem, sex, åtta, tio, tolv eller fjorton kronor. Medlemmar,
som vid ikraftträdandet äro försäkrade för sjukpenning till annat belopp,
böra dock även i fortsättningen kunna bibehållas vid denna sjukpenning.
En föreskrift härom har upptagits i övergångsbestämmelserna.

I anslutning till de föreslagna ändringarna i sjukkasseförordningen erfordras
vissa ändringar i kungörelsen den 26 juni i931 (nr 282) angående
statsbidrag åt sjukkassor.

Enligt 2 § denna kungörelse får statsbidrag ej beräknas för medlem, som
under någon del av det år, statsbidraget avser, varit tillförsäkrad högre
sjukpenning än sex kronor. Detta gäller dock ej för det fall, att kassa på
grund av medgivande enligt 22 § tredje stycket sjukkasseförordningen
utgiver högre sjukpenning än sex kronor. Därest sjukpenningbeloppen ändras
på sätt jag förordat böra dessa bestämmelser utgå. Vidare torde, därest
bland sjukhjälpsförmånerna skall ingå även ersättning för utgifter till viss
tandläkarvård, statsbidrag böra beräknas för kassornas utgifter i anledning
härav enligt samma grunder som gälla för läkarvård. En härav betingad
ändring bör företagas i 5 § kungörelsen.

På sätt angivits under punkt 95 av femte huvudtiteln i årets statsverksproposition
äro de ändringar avseende sjukförsäkringen som jag nu förordat
icke av beskaffenhet att påverka statsbidraget till sjukkassorna under
nästa budgetår i sådan utsträckning att en särskild uppräkning av anslaget
av denna anledning är motiverad.

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga förenämnda, inom
socialdepartementet upprättade förslag till förordning angående ändring i
förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Lemne.