Kungl. Maj:ts proposition nr 35 (Proposition 1937:35)

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

Nr 35.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
verkställighet av bötesstraff, m. m.; given Stockholms
slott den 15 januari 1937.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1) lag örn verkställighet av bötesstraff;

2) lag om ändring i vissa delar av lagen den 28 juni 1918 (nr 531) angående
villkorlig straffdom;

3) lag om ändring i vissa delar av strafflagen;

4) lag om tillägg till lagen den 14 juni 1917 (nr 380) örn införsel i avlöning,
pension eller livränta;

5) lag angående ändrad lydelse av 2 § 1 och 2 mom. samt 8 § 2 mom. lagen
den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) om straffregister;

6) lag örn ändrad lydelse av 1 § andra stycket och 4 § lagen den 6 juni
1924 (nr 206) innefattande bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande
vissa minderåriga;

7) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 7 maj 1918 (nr 294) om
särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden;

8) lag om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten;

9) lag angående ändrad lydelse av 39 och 46 §§ lagen den 23 oktober
1914 (nr 325) om krigsdomstolar och rättegången därstädes; samt

10) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1931 (nr 233)
örn behandling av alkoholister (alkoholistlag).

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 35.

Kungl Maj:ts proposition nr 35.

Förslag

till

Lag

om verkställighet av bötesstraff.

Härigenom förordnas som följer:

Om betalning och indrivning av böter.

1 §•

Är anledning antaga att bötfälld icke utan att oskäligt betungas förmår att
strax gälda böterna, äger myndighet, som jämlikt lag eller författning har
att ombesörja böternas indrivning, medgiva anstånd med deras erläggande
eller avbetalning av dem i särskilda poster. Anstånd må beviljas under fyra
månader från det beslut därom meddelas. Avbetalning skall ske med visst
belopp minst en gång i månaden, där ej särskilda omständigheter annat föranleda,
och i övrigt så, att böterna äro till fullo guldna inom ett år från dagen
för beslutet. Då särskilda skäl därtill äro, må tiden utsträckas, för anstånd
till åtta månader och för avbetalning till två år.

Anstånd och avbetalning må ej beviljas, då den bötfällde saknar stadigt
hemvist här i riket eller kan antagas vilja undandraga sig bötesbeslutets
verkställighet eller eljest giver anledning till antagande att anstånd eller rätt
till avbetalning icke kommer att leda till böternas gäldande.

2 §''

Yppas efter det beslut meddelats angående anstånd eller avbetalning anledning
till ändring i beslutet eller de däri meddelade bestämmelserna, må
sådan ändring vidtagas, dock att anstånd eller avbetalning ej må utsträckas
utöver den i 1 § för vartdera fallet stadgade tid, räknat från den dag då beslut
örn anstånd eller avbetalning först meddelades.

3 §•

Fullgöres ej avbetalning inom föreskriven tid, vare hela det oguldna bötesbeloppet
förfallet till betalning; dock må, om synnerliga skäl därtill föranleda,
anstånd eller ytterligare avbetalning kunna medgivas i enlighet med
vad i 2 § stadgas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

4 §•

Böter, som äro förfallna till betalning och ej erläggas, skola, där så kan
ske, ultagas genom utmätning så ock medelst införsel enligt vad därom särskilt
stadgas.

Utom egendom som jämlikt 65 § utsökningslagen skall undantagas från
utmätning må för böter ej heller tagas i mät fast eller lös egendom, som i
den bötfälldes näring erfordras för att åt honom, hans make och oförsörjda
barn eller adoptivbarn bereda nödig bärgning, och ej heller nödig bostad.

5 §•

Sedan beslut meddelats varigenom förvandlingsstraff för böter blivit ålagt,
må böterna ej uttagas eller förvandlingsstraffet på grund av betalning ändras.

6 §•

över beslut angående anstånd eller avbetalning må klagan ej föras; dock
åge bötfälld påkalla prövning av beslutet i samband med klagan över utmätning
eller införsel. Om prövning av sådant beslut i samband med fråga
om böternas förvandling stadgas i 12 §.

Om förvandling av böter.

7 §•

Varda böter ej till fullo guldna, skall, utom i fall varom stadgas i 8, 9 och
11 §§, vad oguldet är förvandlas till fängelse.

Om villkorlig dom i fråga om sådant förvandlingsstraff stadgas i lagen
angående villkorlig straffdom.

8 §•

Bötesstraff, som ådömts till belopp ej överstigande fem dagsböter eller
tjugufem kronor omedelbart i penningar, må ej förvandlas; då flera bötesstraff
sammanträffa, skall vad sålunda stadgas gälla de särskilda straffen.

Utan hinder av vad nu är sagt skall förvandling äga rum, såframt omständigheterna
föranleda till antagande att den bötfällde av tredska eller
uppenbar vårdslöshet underlåtit gälda böterna eller att straffets verkställighet
erfordras för hans tillrättaförande eller ock bötesstraffet ådömts för
fylleri samt den bötfällde under de före förvandlingen senast förflutna två
åren tre eller flera gånger fällts till ansvar för sådan förseelse.

9 §•

Där någon enligt meddelat beslut intagits å allmän alkoholistanstalt eller
tvångsarbetsanstalt, vare beslut om förvandling som dessförinnan meddelats

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

förfallet; och må förvandling ej ske av böter som ådömts före intagandet.
Böter, som ådömts efter intagandet men före utskrivningen, må ej förvandlas
med mindre anstaltens styrelse det påkallar.

10 §.

Skall förvandling av böter äga rum, skall mål därom (mål om förvandling
av böter) upptagas av allmän underrätt i den ort där den bötfällde finnes
eller ock av allmän underrätt vid vilken förts talan om ansvar varom i målet
är fråga; dock må sådant mål i rättens ställe upptagas på landet av domaren
och i stad med rådhusrätt av lagfaren ledamot i rätten, vilken därtill är satt.
Polisdomstol, så ock poliskammare med domsrätt, havé samma behörighet
som allmän underrätt att upptaga mål varom nu är fråga.

Talan örn förvandling av böter utföres av allmän åklagare.

11 §•

Uppkommer fråga om förvandling av böter, som ådömts någon för fylleri
eller för fylleri jämte annat brott, och har den bötfällde under de två
senast förflutna åren blivit tre eller flera gånger dömd till ansvar för fylleri,
skall åklagaren, innan talan anhängiggöres om böternas förvandling,
hos vederbörande nykterhetsnämnd göra anmälan örn förhållandet. Har
nämnden ej inom två månader därefter hos länsstyrelsen gjort ansökan om
den bötfälldes intagande å allmän alkoholistanstalt, före åklagaren talan
om böternas förvandling.

Varder på grund av anmälan varom i första stycket sägs genom lagakraftvunnet
beslut förordnande meddelat örn den bötfälldes intagande å
allmän alkoholistanstalt, skall frågan örn böternas förvandling vara förfallen.
Innefattar beslutet ej sådant förordnande, före åklagaren talan om
böternas förvandling.

12 §.

Finnes i mål om förvandling av böter ytterligare prövning vara erforderlig
i fråga om anstånd eller avbetalning eller ock rörande åtgärd för
indrivning av böterna, skall domstolen hänskjuta saken till ny behandling
av indrivningsmyndigheten.

13 §.

Vid böters förvandling till fängelse svare en till och med tio dagsböter
mot femton dagars fängelse, varje följande dagsbot till och med tjugu mot
en dags fängelse samt varje följande påbörjat antal av två dagsböter mot
en dags fängelse, dock med iakttagande att förvandlingsstraffet ej må sättas
över nittio dagar.

Hava böter delvis guldits, varde förvandlingen gjord efter antalet oguldna
dagsböter, och skall därvid dagsbot som endast delvis guldits anses som
ogulden.

Vid förvandling av böter som ådömts omedelbart i penningar skall varje
påbörjat belopp av fem kronor anses svara mot en dagsbot.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

14 §.

Skall förvandling ske av något bötesstraff och häftar den bötfällde jämväl
för andra böter som enligt denna lag må förvandlas, varde samtliga
böter förvandlade och förvandlingsstraffet bestämt efter sammanräknade
antalet dagsböter. Har avbetalning skett och äro dagsböternas belopp olika,
skall vid bestämmande av förvandlingsstraffet betalningen avräknas å
bötesstraff med lägre dagsbot.

Finnes, efter det förvandling av böter ägt rum, att den bötfällde häftar
för andra böter vilka skolat omfattas av förvandlingen, skall ny förvandling
ske och å det nya förvandlingsstraffet avräknas vad av det förra kan
vara verkställt.

15 §.

Är bötesbelopp beroende av värdet av viss egendom eller eljest bestämt
efter särskild beräkningsgrund (normerade böter) och kan med skäl antagas
att den bötfällde gjort vad han förmått för att betala böterna, må, där
med hänsyn till omständigheterna så prövas skäligt, förvandlingsstraffet sättas
lägre än enligt 13 och 14 §§, dock ej under åtta dagar, eller ock den bötfällde
befrias från förvandlingsstraff.

Kan i fråga om andra böter med skäl antagas att den bötfällde gjort vad
han förmått för att betala böterna, må nedsättning av förvandlingsstraffet ske
i enlighet med vad i första stycket stadgas, såframt synnerliga skäl därtill
föreligga; hava böterna till huvudsaklig del guldits och är vad som återstår
ringa, må den bötfällde befrias från förvandlingsstraff.

16 §.

Beträffande mål örn förvandling av böter skall, där ej annat följer av
bestämmelserna i denna lag, i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat
om brottmål däri talan örn ansvar fores; dock att mål som här avses må
handläggas och avgöras utan hinder av att den bötfällde ej inställt sig i
målet.

Har domare eller ledamot i rådhusrätt upptagit sådant mål, åge han,
där det finnes lämpligt, hänskjuta målet till rätten.

17 §.

Vad som är stadgat örn verkställighet av utslag varigenom någon dömts
till frihetsstraff skall äga motsvarande tillämpning å utslag varigenom förvandlingsstraff
ålagts; dock må i mål örn förvandling av böter förordnas
att utslaget skall verkställas utan hinder därav att det ej vunnit laga kraft.

18 §.

Förekomma till verkställighet flera beslut, varigenom någon ålagts förvandlingsstraff
för böter, skola straffen förenas sålunda, att sammanlagda
strafftiden motsvarar den som skulle följt därest böterna på en gång förvandlats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

Vad nu sagts skall även gälla där, efter det ett förvandlingsstraff avtjänats,
till verkställighet förekommer beslut örn annat sådant straff, såframt beslutet
vunnit laga kraft innan verkställigheten av förstnämnda straff avslutats.

19 §.

Klagan må ej föras mot beslut som avses i 12 § eller mot beslut av
domare eller ledamot i rådhusrätt att till rätten hänskjuta mål om förvandling
av böter; ej heller må ändring sökas i hovrätts beslut i sådant
mål.

Där först i hovrätt uppgives tillgång till böters gäldande, må beslut enligt
12 § ej på den grund av hovrätten meddelas med mindre synnerliga skäl
därtill äro.

20 §.

Vad i 27 kap. rättegångsbalken samt 12 § lagen den 14 juni 1901
om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om ändring i vissa
delar av samma balk finnes stadgat för det fall att part hålles i målet
häktad skall ock gälla, där på grund av beslut i mål om förvandling av
böter ådömt förvandlingsstraff gått i verkställighet utan hinder därav att det
ej vunnit laga kraft.

Särskilda bestämmelser.

21 §.

Vad i denna lag är stadgat örn böter skall även gälla vitén.

I 7—20 §§ meddelade bestämmelser avse ej böter eller vitén som enligt
särskilda författningar ådömas och ej må förvandlas.

22 §.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

övergångsbestämmelser.

23 §.

Denna lag träder i kraft, beträffande 11 § den dag Konungen förordnar,
samt i övrigt den 1 januari 1939.

24 §.

Genom denna lag upphävas, med de förbehåll som i 25—27 §§ sägs:

2 kap. 4 § tredje stycket och 10—13 §§ strafflagen;

förordningen den 30 december 1876 angående förvandling av böter i särskilt
fall;

Kungl. Maj:ts proposition nr 35. 7

kungörelsen den 24 september 1931 om anstånd med böters gäldande samt
örn avbetalning av böter;

kungörelsen den 8 februari 1935 med särskild bestämmelse angående avbetalning
av böter;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot
denna lags bestämmelser.

25 §.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum som
ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

26 §.

Med undantag av 9, 18 och 27 §§ skola bestämmelserna i denna lag ej
äga tillämpning i fall då förordnande om förvandling meddelats innan lagen
trätt i kraft.

27 §.

Där till förvandling förekomma böter som ådömts för brott begånget före
lagens ikraftträdande, skall i fråga örn förvandlingsstraffets längd äldre lag
äga tillämpning. Förekomma på en gång böter vilka skola förvandlas efter
olika grunder, skall förvandling av vartdera bötesslaget ske särskilt och förvandlingsstraffen
sedan sammanläggas; dock må tiden för sammanlagda
straffet ej bliva längre än örn samtliga böter förvandlas efter nya lagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 28 juni 1918 (nr 531)
angående villkorlig straffdom.

Härigenom förordnas, att 1—4, 12, 15 och 25 §§ lagen den 28 juni 1918
angående villkorlig straffdom1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives samt att i samma lag skall införas en ny paragraf, betecknad 12 a §,
av den lydelse nedan angives:

1 §•

Dömes någon---i verkställighet.

Villkorlig dom, som i första stycket sägs, må dock, beträffande straff
som där avses, ej brukas,

1. där den tilltalade under de tio år, vilka närmast föregått brottet, blivit
dömd till straffarbete eller fängelse eller under samma tid undergått dylikt
straff, som blivit honom tidigare ådömt; eller

2. där straff ådömes för förbrytelse mot tryckfrihetsförordningen eller för
brott, för vilket straff är utsatt i strafflagen för krigsmakten, i annat fall
än då straffet ådömes efter 8 kap. i sistnämnda lag.

Ådömes jämte frihetsstraff, i fråga varom villkorlig dom enligt denna lag
må brukas, disciplinstraff efter strafflagen för krigsmakten, utgöre den omständighet
ej hinder för beviljande av anstånd med förstnämnda straff. Beviljas
anstånd, åge sammanläggning av straffen ej rum.

2 §•

Villkorlig dom må ock beviljas då någon ålägges förvandlingsstraff för
böter, såframt omständigheterna ej föranleda till antagande att den bötfällde
av tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit gälda böterna eller att straffets
verkställighet erfordras för hans tillrättaförande. Där böterna ådömts
för förbrytelse mot tryckfrihetsförordningen, må dock villkorlig dom ej
meddelas. % jsf»j|

Ålägges jämte förvandlingsstraff även frihetsstraff som i 1 § sägs, må an -

1 Senaste lydelse av 25 §, se SFS 1924: 207.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

stånd enligt denna lag kunna lämnas med båda straffen men icke med ettdera
allena; och åge där anstånd beviljas sammanläggning av straffen ej rum.

3 §•

Prövotiden varar intill dess tre år eller, i fall varom i 2 § första stycket
förmäles, intill dess två år förflutit från den dag, då domen i de delar, som
i 20 § sägs, vann laga kraft

4 §•

Då anstånd beviljas med fängelse eller straffarbete, skall den dömde, där
ej i den villkorliga domen, enligt vad i andra stycket sägs, eller sedermera,
enligt vad i 10 § omförmäles, annorlunda bestämmes, under prövotiden stå
under övervakning av därtill, på sätt i 10 § sägs, förordnad person (övervakare),
som har att utöva tillsyn över den dömdes uppförande och att söka
befordra vad som kan lända till hans rättelse.

Kan i fall som i första stycket avses av särskilda skäl antagas att den
dömde skall utan övervakning låta sig rättas, skall i domen föreskrivas, att
övervakning ej skall äga rum. Meddelas ej sådan föreskrift, skall i domen
intagas erinran därom, att den dömde jämlikt första stycket skall stå under
övervakning.

Meddelas villkorlig dom i fråga om förvandlingsstraff för böter, må, där
det av särskilda skäl finnes erforderligt, förordnas att den dömde skall stå
under övervakning enligt vad i första stycket stadgas.

12 §.

Varder den -—- -—- — äga rum.

Vad i första stycket är sagt skall äga motsvarande tillämpning då någon
erhållit villkorlig dom i fråga om förvandlingsstraff för böter och ny förvandling
sker enligt 14 § andra stycket lagen örn verkställighet av bötesstraff.

12 a §.

Varder den, som genom villkorlig dom undfått anstånd med straff, efter
domens meddelande men före prövotidens slut ålagd förvandlingsstraff för
böter, må anståndet kunna förklaras förverkat.

15 §.

Varder den, som står under övervakning, vid domstol tilltalad för brott
eller föres mot honom talan örn förvandling av böter, skall övervakaren, så
snart detta kommit till hans kännedom, hos domstolen anmäla, att den tilltalade
genom villkorlig dom undfått anstånd med straff.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

25 §.

Har enligt vad särskilt stadgas till domstols ordförande inkommit anmälan
därom, att någon som fyllt aderton år blivit häktad för brott, och ingår
i den straffsats som finnes för sådant brott bestämd straffarbete i sex månader
eller kortare tid eller fängelse i ett år eller kortare tid, skall, därest
den häktade erkänt gärningen och fall ej föreligger som omförmäles i 1 g
andra stycket, ordföranden skyndsamt, för vinnande av utredning huruvida
erforderliga förutsättningar för villkorlig dom finnas, förordna örn särskild
förundersökning, där ej anledning är antaga att sådan utredning kommer att
därförutan vara för domstolen tillgänglig.

Prövas eljest, då talan om ansvar eller örn förvandling av böter väckts
mot någon som fyllt aderton år, särskild förundersökning erforderlig för vinnande
av utredning som i första stycket sägs, må sådan förundersökning kunna
beslutas, före målets handläggning vid domstol av dess ordförande och
därefter av domstolen.

Vid beslut---utföra densamma.

Angående förundersökning — — — särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939 men skall ej äga tillämpning
i fall, där målet blivit av första domstol avdömt före nämnda dag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av strafflagen.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 9 §, 4 kap. 7 § samt 5 kap. 20 § strafflagen1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

2 kap.

9 §•

Om verkställighet av bötesstraff är särskilt stadgat.

4 kap.

7 §•

Är någon, som gjort sig skyldig till fängelse eller straffarbete på viss tid,
tillika förfallen till förvandlingsstraff för böter; då skall detta straff, under
iakttagande av de i 5 och 6 §§ här ovan stadgade grunder, med övriga straffet
förenas.

5 kap.

20 §.

Ådömt straff vare förfallet, där domen ej börjat verkställas innan nedan
nämnda tider förflutit från det domen vann laga kraft:

1. trettio år, där straffarbete på livstid ådömts;

2. tjugu år, där straffarbete på viss tid över åtta år ådömts;

3. femton år, där straffarbete på längre tid än två år men icke över åtta år
ådömts;

4. tio år, där straffarbete icke över två år ådömts;

5. fem år, där fängelse omedelbart ådömts.

Ådömda böter bortfalla sedan tre år förflutit från det bötesbeslutet vann
laga kraft, där ej dessförinnan talan örn böternas förvandling blivit anställd.
Ålagt förvandlingsstraff vare förfallet, där beslutet ej börjat verkställas innan
tre år förflutit från det beslutet vann laga kraft.

Huru ådömt —- — — villkorlig straffdom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939 men skall ej äga tillämpning
i fall då förordnande örn förvandling av böter dessförinnan meddelats.

1 Senaste lydelse, se beträffande 2 kap. 9 § SFS 1931: 327, beträffande 4 kap. 7 § SFS 1884: 21
s. 1 och beträffande 5 kap. 20 § SFS 1926: 70.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

F örslag

till

Lag

om tillägg till lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel i
avlöning, pension eller livränta.

Härigenom förordnas, att till lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning,
pension eller livränta skall fogas en ny paragraf av nedan angivna
lydelse:

22 §.

Vad i 21 § är stadgat om införsel för utskylder eller allmänna avgifter
skall ock, med följande tillägg och undantag, gälla i fråga om böter eller
vitén, som äro förfallna till betalning och ej erläggas:

1) Sedan tre år förflutit från det bötesbeslutet vann laga kraft, må införsel
ej beviljas eller meddelat beslut om införsel äga tillämpning.

2) Beviljas införsel till gäldande förutom av böter eller vitén jämväl av
underhållsbidrag eller av skatter eller allmänna avgifter, och förslår ej därtill
det belopp, som må innehållas, åge böter och vitén minsta rätt.

3) I fråga örn redovisning för influtna medel skola tillämpas de i gällande
författningar angående indrivning och redovisning av böter meddelade bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § 1 och 2 morn. samt 8 § 2 mom.
lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) örn straffregister.

Härigenom förordnas, att 2 § 1 och 2 mom. samt 8 § 2 mom. lagen den
17 oktober 1900 om straffregister1 skola erhålla följande ändrade lydelse:

2 §•

1 mom. För envar, om vilken blivit så dömt, som i 1 § sägs, skall från
domstolen eller myndigheten till registret lämnas särskild uppgift, innefattande
upplysning om hans namn och vad i övrigt må erfordras till hans
betecknande, om förbrytelsen eller, då tvångsarbete ådömts, anledningen därtill
samt örn domen; uppgift örn villkorlig dom å förvandlingsstraff för böter
skall dock härjämte innehålla upplysning örn bötesbeslutet.

2 mom. Beträffande den, som erhållit villkorlig dom, skall, där han sedermera
av domstol förklarats skola undergå straffet, därom till registret lämnas
uppgift.

8 §.

2 mom. Utdrag av registret, innehållande bevis därom att viss person ej
förekommer i straffregistret, såvitt angår annat förhållande än villkorlig dom
å förvandlingsstraff för böter, må på begäran av denne meddelas, där han
med intyg av Konungens befallningshavande, underrätt, häradshövding, borgmästare,
svensk beskickning eller svenskt konsulat, styrker att hans rätt kan
vara beroende av sådant bevis.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

‘ Senaste lydelse, se beträffande 2 § 1 och 2 mom. SFS 1918: 533 och beträffande 8 § 2 mom.
SFS 1936: 248.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § andra stycket och 4 § lagen den 6 juni
1924 (nr 206) innefattande bestämmelser örn förfarandet i
brottmål rörande vissa minderåriga.

Härigenom förordnas, att 1 § andra stycket och 4 § lagen den 6 juni 1924
innefattande bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

Prövas eljest, då talan om ansvar eller om förvandling av böter väckts
mot någon som ej fyllt aderton år, särskild förundersökning erforderlig för
vinnande av utredning som i första stycket sägs, må sådan förundersökning
kunna beslutas, före målets handläggning vid domstol av dess ordförande,
och därefter av domstolen.

4 §•

Finner domstol---aderton år.

Meddelas ej---skola avträda.

Utan hinder--- — övervara detsamma.

Vad sålunda är stadgat skall ock äga tillämpning i mål om förvandling av
böter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 7 maj 1918 (nr 294) om
särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål

och ärenden.

Härigenom förordnas, att 1 § första stycket punkt 1 lagen den 7 maj
1918 om särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och
ärenden skall erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

1. mål angående ansvar för förseelse, som i lag eller författning ej är belagd
med svårare straff än böter, högst femhundra kronor, såvida målet ej
är av beskaffenhet att talan däri kan föras av målsägande, ävensom mål örn
förvandling av böter;

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, att 21 § strafflagen för krigsmakten skall upphöra
att gälla samt att 36 och 47 §§ samma lag skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives:

36 §.

Är någon förfallen både till arreststraff och till böter, tillämpas bägge dessa
straff. Skall den skyldige undergå fängelse såsom förvandlingsstraff för
böterna, skall jämväl arreststraffet övergå till fängelse.

47 §.

I fråga örn viss tid för åtal av brott och för verkställande av utslag gälle
vad i allmän lag är föreskrivet; och skall i dessa fall disciplinstraff anses lika
med fängelse enligt allmän lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 39 och 46 §§ lagen den 23 oktober
1914 (nr 325) om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Härigenom förordnas, att 39 och 46 §§ lagen den 23 oktober 1914 om
krigsdomstolar och rättegången därstädes skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives:

39 §.

Till krigsdomstol--- — någon ålagt.

Mål örn förvandling av böter skall upptagas av allmän domstol ändå att
den bötfällde lyder under strafflagen för krigsmakten eller eljest är underkastad
straff efter samma lag.

Utan hinder---varda stadgat.

Krigsdomstol åge---denna avgöras.

Där inför---allmän domstol.

Är i — — — det gällande.

46 §.

Krigsöverdomstol åge---— rätta förstånd.

Krigsöverdomstol skall omedelbart döma över följande av de i 39 § omförmälda
mål, nämligen:

l:o) mål, som röra åtal mot officer för fel eller försummelse vid fullgörande
av något tjänsteåliggande, som på grund av denna lag skall av honom
utföras, eller vid förande av straffregister, eller som angå fel eller försummelse
i domareämbetet av ledamot i underdomstol;

2:o) mål, som--— omedelbart dömer.

Krigsöverdomstol döme--- ■—- krigsöverdomstol överlämnats.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 35.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1931 (nr 233)
om behandling av alkoholister (alkoholistlag).

Härigenom förordnas, att 10, 11, 18, 26, 29, 31, 51 och 52 §§ lagen den 12
juni 1931 om behandling av alkoholister (alkoholistlag) skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives:

10 §.

Polis- och åklagarmyndighet — — — hos nämnden.

Om skyldighet för åklagare att göra anmälan i anledning av uppkommen
fråga om förvandling av böter för fylleri är särskilt stadgat.

11 §.

Har nykterhetsnämnden —--- inverkande omständigheter.

Där åklagare gjort anmälan, som avses i 10 § andra stycket, åligger det
nykterhetsnämnden att skyndsamt och senast inom två månader efter det
anmälan inkommit lämna åklagaren meddelande örn de åtgärder som vidtagits
i anledning av anmälan.

18 §.

Vid ansökning---meddelade anvisningar.

Göres ansökningen av nykterhetsnämnd eller polismyndighet, skall den
innehålla fullständig redogörelse för den i ärendet företagna undersökningen
och för de övriga åtgärder, som vidtagits. Där ansökning av nykterhetsnämnd
sker efter anmälan, som avses i 10 § andra stycket, skall sådan
anmälan fogas vid ansökningen.

Saknas prästbevis---eget liv.

Vill länsstyrelsen---- motsvarande tillämpning.

26 §.

Länsstyrelsens slutliga--— beslutet avser.

Har beslutet tillkommit efter anmälan, som avses i 10 § andra stycket,
varde underrättelse om beslutet tillställd åklagaren.

Där nykterhetsnämnd---denna nämnd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

29 §.

Har beslut---av beslutet.

Lag samma vare där beslutet meddelats på grund av anmälan, som avses
i 10 § andra stycket.

Finner länsstyrelsen — — — tre månader.

Föreligga i fall som i första stycket omförmäles särskilda skäl till antagande
att den, som beslutet avser, skall låta sig rätta utan intagande å allmän
alkoholistanstalt, må länsstyrelsen medgiva villkorligt anstånd med beslutets
verkställande, och äger länsstyrelsen därvid ställa honom under övervakning
på sätt i 61 § sägs. övervakningen må fortgå under högst ett år från beslutet
därom. När omständigheterna därtill föranleda, skall länsstyrelsen
förklara anståndet förverkat.

Vad i fjärde stycket är sagt skall även gälla i fall som avses i andra stycket;
dock att i sådant fall övervakning alltid skall anordnas, där beslutet ej
genast går i verkställighet, och att övervakningen må fortgå under två år.

r 31 §.

Där verkställighet av beslut om intagande å allmän alkoholistanstalt ej påbörjats
inom ett år eller, i fall varom i 29 § andra stycket sägs, inom två år
efter beslutets meddelande, vare det förfallet.

51 §.

Kostnad för omhändertagande eller vård, som omförmäles i 16 § andra
stycket, 20 §, 25 § andra punkten och 29 § tredje stycket, skall statsverket
vidkännas.

52 §.

Kostnad för vård, som meddelats den, vilken på grund av slutligt beslut
intagits å allmän alkoholistanstalt, skall bestridas av statsverket i följande
fall, nämligen

1. där beslutet grundats därpå, att den intagne är farlig för annans personliga
säkerhet eller eget liv;

2. där beslutet meddelats jämlikt 25 §;

3. där beslutet meddelats på grund av anmälan, som avses i 10 § andra
stycket;

4. där någon jämlikt 37 § kvarhålles.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35-

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsår enden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 22 maj 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson, Vennerström, Ekman, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler efter gemensam
beredning med cheferna för försvars-, social- och finansdepartementen
fråga angående ändrade bestämmelser rörande verkställighet och
förvandling av bötesstraff.

Föredraganden anför:

»Den 20 april 1934 erhöll jag, såsom framgår av statsrådsprotokollet
för nämnda dag, bemyndigande att låta verkställa utredning angående reformer
på straffsystemets, straffverkställighetens och fångvårdens områden.
Bland reformfrågor som därvid skulle upptagas nämnde jag frågan
om en reformering av bötesförvandlingsstraffet. Resultatet av den i anledning
härav verkställda utredningen föreligger i en den 15 november
1935 avgiven, inom justitiedepartementet utarbetad promemoria angående
ändrade bestämmelser rörande verkställighet och förvandling av bötesstraff
(statens off. utredn. 1935: 56). Sedan numera yttranden över denna promemoria
inkommit från hörda myndigheter och sammanslutningar samt frågan
varit föremål för ytterligare överväganden inom justitiedepartementet, anhåller
jag att få upptaga densamma till behandling.

Gällande rätt.

Böter ådömas antingen i dagsböter eller omedelbart i penningar.

Omedelbart i penningar ådömas böter dels vid brott för vilka straffet är
beroende av värdet av viss egendom eller eljest är bestämt efter särskild beräkningsgrund
(normerade böter), dels vid vissa i strafflagen upptagna ordningsförseelser,
nämligen förseelser mot 7 kap. 3 §, 11 kap. 9 § andra stycket
och 15 §, 12 kap. 19 §, 18 kap. 15 § samt 24 kap. 9—11 §§, dels ock
vid brott mot andra lagar och författningar än strafflagen, varå ej kan följa
svårare straff än böter till belopp av högst trehundra kronor.

I andra fall ådömas böter i dagsböter. Antalet dagsböter bestämmes efter
brottets beskaffenhet till minst en och högst etthundratjugu. Dagsboten fast -

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

ställes i penningar till belopp från och med en krona till och med trehundra
kronor efter ty prövas skäligt med hänsyn till den sakfälldes inkomst, förmögenhet,
försörjningsskyldighet och ekonomiska förhållanden i övrigt. Är
brottet ringa, kan dagsbotens belopp därefter jämkas. Minsta bötesstraff är
fem kronor.

Dagsbotssystemet infördes genom lagen den 24 september 1931 (nr 327)
om ändring i vissa delar av strafflagen samt lagen samma dag (nr 328) angående
dagsböter utom strafflagens område (särskild böteslag). Dessa lagar
trädde i kraft den 1 januari 1932; enligt övergångsbestämmelser till desamma
skall dock äldre lag äga tillämpning vid bestämmande av straff för
brott mot tryckfrihetsförordningen, och jämväl för sådana brott ådömas på
grund härav böter omedelbart i penningar.

Anstånd med böters gäldande så ock avbetalning av böter må enligt 2 kap.
9 § första stycket strafflagen äga rum i den ordning och under de villkor
Konungen bestämmer. Närmare bestämmelser i detta ämne äro givna i
kungl, kungörelsen den 24 september 1931 (nr 330) örn anstånd med böters
gäldande samt om avbetalning av böter ävensom i kungl, kungörelsen den
8 februari 1935 (nr 15) med särskild bestämmelse angående avbetalning av
böter. Anstånd med böters gäldande må medgivas under högst fyra månader
och avbetalning under högst ett år räknat från den dag bötesbeslutet vann
laga kraft. Medgivande till anstånd eller avbetalning meddelas av indrivningsmyndigheten.

Gäldas böter ej godvilligt, kunna de uttagas genom utmätning; erinras må
emellertid att på grund av stadganden i 2 kap. 9 § andra stycket strafflagen
och 65 § utsökningslagen egendom i viss utsträckning är undantagen från
utmätning.

Saknar bötfälld tillgång till böternas fulla gäldande, skola böterna enligt
2 kap. 10 och 11 §§ strafflagen förvandlas till fängelse, därvid en dagsbot
svarar mot tre dagars fängelse, två dagsböter mot fyra dagars fängelse och
varje följande påbörjat antal av två dagsböter mot en dags fängelse, dock
med iakttagande att fängelsestraffet ej må sättas över sextio dagar. Vid förvandling
av böter som ådömts omedelbart i penningar skall varje påbörjat
tiotal kronor anses svara mot en dagsbot.

I 2 kap. 12 § strafflagen givas stadganden om sammanträffande av flera
bötesstraff. Förekomma sådana på en gång till förvandling, skall denna göras
efter sammanräknade antalet dagsböter; har för något av straffen förvandling
redan ägt rum, skall denna vara förfallen och förvandling av samtliga
böterna verkställas. Detsamma gäller om till verkställighet på en gång
förekomma särskilda förvandlingsstraff.

I 2 kap. 11 och 12 §§ strafflagen finnas därjämte särskilda regler örn bestämmande
av förvandlingsstraff för böter som delvis guldits.

Örn förvandling av böter förordnar jämlikt 2 kap. 13 § strafflagen Konungens
befallningshavande, där ej för särskilt fall finnes annorlunda stadgat.
Enligt dylika särskilda stadganden kan förordnande örn förvandling meddelas
av tillsyningsman vid kronohäkte (kungl, förordningen den 30 december

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

1876 angående förvandling av böter i särskilt fall) och av befälhavare vid
krigsmakten (21 § strafflagen för krigsmakten).

Före dagsbotssystemets införande ådömdes alla böter omedelbart i penningar;
anstånd med böters gäldande kunde ej medgivas och ej heller var avbetalning
tilläten. Efter lagändring under år 1922 skedde förvandling av böter
till fängelse så, att tre dagars fängelse svarade mot böter icke överstigande
tio kronor, fyra dagars fängelse mot böter utöver tio till och med tjugu kronor
samt varje följande dags fängelse mot tjugu kronor, dock med iakttagande
att förvandlingsstraffet ej fick sättas över sextio dagar.

Jämlikt lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom kan i fråga
om bötesstraff villkorlig dom beviljas under samma förutsättningar som beträffande
frihetsstraff, dock med tillägg av den särskilda förutsättningen att
anledning skall vara till antagande att den dömde till följd av fattigdom och
bristande förvärvsförmåga skulle nödgas avtjäna böterna med frihetsstraff.
Prövotiden är vid bötesstraff ett år.

Enligt lagen den 12 juni 1931 örn behandling av alkoholister (alkoholistlag)
— vars innehåll torde böra i korthet beröras med hänsyn till den särskilda
uppmärksamhet som måste ägnas frågan om förvandling av böter då fråga är
om alkoholister — gäller i huvudsak följande. Underkastad behandling enligt
lagen är den som är hemfallen åt alkoholmissbruk och i följd därav, antingen
är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, eller utsätter
någon som han jämlikt stadgande i lag är skyldig att försörja för nöd eller
uppenbar vanvård eller eljest grovt brister i sina plikter mot sådan person,
eller ligger det allmänna, sin familj eller annan till last, eller är ur stånd att
taga vård örn sig själv, eller för ett för närboende eller andra grovt störande
levnadssätt, eller blivit under de två senast förflutna åren tre eller flera gånger
dömd till ansvar för fylleri. De åtgärder som kunna vidtagas äro dels vissa
hjälpåtgärder, bland vilka särskilt bör framhållas övervakning, dels ock intagning
å allmän alkoholistanstalt. Beslut om intagning å alkoholistanstalt
ankommer å länsstyrelse, medan beslut örn hjälpåtgärder kan meddelas även
av nykterhetsnämnd. Initiativ till behandling kan tagas av nykterhetsnämnd,
av polis- eller åklagarmyndighet i vissa fall genom anmälan till sådan nämnd
eller länsstyrelse, samt av förmyndare eller anhöriga genom hemställan hos
nämnden. Utan därom gjord ansökan äger länsstyrelse besluta om hjälpåtgärd
eller örn intagning å allmän alkoholistanstalt, därest någon som är hemfallen
åt alkoholmissbruk begått brottslig gärning men i anseende till sin
sinnesbeskaffenhet icke fällts till ansvar och funnits ej vara i behov av vård
å sinnessjukhus. Därjämte må den som är hemfallen åt alkoholmissbruk på
egen ansökan intagas å anstalt, därest han förbinder sig kvarstanna under
viss tid, ej över ett år. Den som enligt myndighets beslut intagits å allmän
alkoholistanstalt må i allmänhet lcvarhållas under en tid av ett år eller, därest
han förut varit intagen å sådan anstalt och beslut meddelats inom fem år
från senaste utskrivningen, under en tid av två år. Utskrivningen från anstalten
skall dock ske tidigare än nu sagts, där grundad anledning föreligger
till antagande att den intagne efter utskrivningen skall föra ett nyktert och

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

ordentligt liv. I vissa fall av särskilt kvalificerat alkoholmissbruk må den
som intagits kvarhållas i två år utöver nyss nämnda tid. Allmän alkoholistanstalt
enligt alkoholistlagen är dels anstalt eller avdelning därav som av
staten inrättats för sådant ändamål, dels ock av landsting, kommun, förening,
stiftelse eller annan anordnad anstalt eller avdelning därav, vilken av Konungen
erkänts såsom allmän alkoholistanstalt. De allmänna alkoholistanstalterna
stå under uppsikt av socialstyrelsen.

Historik.

Tid efter annan hava förslag väckts om reformering av bötesförvandlingsstraffet.
Sålunda hemställde 1898 års riksdag, bland annat, att Kungl. Maj:t
måtte taga under övervägande huruvida ej i stället för enkelt fängelse andra
mera affliktiva frihetsstraff borde komma till användning såsom förvandlingsstraff.

Sedan en kommitté blivit tillsatt för utredning av denna fråga ävensom
frågan örn införande av varning eller villkorlig dom, avgav kommittén år
1902 ett betänkande med förslag i dessa ämnen. Kommittén föreslog att
såsom förvandlingsstraff för böter skulle användas fängelse vid inskränkt
kost från och med tre till och med trettio dagar alltefter de oguldna böternas
belopp. I vissa undantagsfall där sådant fängelse kunde innebära våda för
den bötfälldes hälsa skulle användas vanligt fängelse under två gånger så
lång tid. Förslaget ledde icke till någon lagstiftning i vad detsamma avsåg
bötesförvandlingsstraffet. Däremot lades kommitténs förslag rörande villkorlig
straffdom till grund för lagen den 22 juni 1906 angående villkorlig
straffdom. Denna lag begränsade, liksom nu gällande lag i ämnet, användningen
av villkorlig dom beträffande bötesstraff till fall, där anledning var
att antaga att den dömde till följd av fattigdom och bristande förvärvsförmåga
skulle nödgas avtjäna böterna med frihetsstraff.

I skrivelse (nr 62) hemställde 1908 års riksdag att Kungl. Maj:t måtte taga
i övervägande, huruvida icke gällande stadganden rörande såväl själva bötesstraffet
som bötesförvandlingsstraffet borde ändras i vissa närmare angivna
avseenden, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill detta
övervägande kunde giva anledning.

Vid anmälan av sistnämnda riksdagsskrivelse framhöll dåvarande chefen
för justitiedepartementet att det vore att förutse att en reform av de nämnda
straffarterna icke skulle kunna bringas till stånd utan att ändringar vidtoges
även i sådana delar av straffrätten som ej omedelbart anginge det ifrågavarande
ämnet. Kungl. Majit uppdrog därpå åt professorn Johan C. W. Thyrén
att dels verkställa en utredning rörande de ändringar i gällande lagstiftning
vilka i nämnda avseende kunde befinnas lämpliga, dels på grundvalen av
denna utredning framlägga utkast till sådana ändringsförslag. Den av Thyrén
verkställda utredningen framlades i hans arbete Principerna för en

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

strafflagsreform. På grundval av denna utredning avgav Thyrén dr 1916 ett
förberedande utkast till strafflag, allmänna delen.

I detta utkast föreslogs införande av dagsbotssystem samt frister för betalning
av böterna. Hade frist gått till ända utan att böterna guldits och kunde
bötesdomen icke heller verkställas genom utmätning och försäljning av den
bötfälldes egendom, skulle enligt utkastet den bötfällde ånyo ställas inför
domstol och ådömas fängelse såsom förvandlingsstraff. Straffet skulle bestämmas
av domstolen inom en latitud som för vanliga fall sträckte sig från
och med en till och med tre månader. Vid straffmätningen skulle tagas hänsyn
till icke blott brottets beskaffenhet utan även den större eller mindre villighet
att betala som den bötfällde ådagalagt. Utgjorde det felande bötesbeloppet
mindre än trettio dagsböter och kunde det skäligen antagas att den
sakfällde gjort vad han förmått för att betala böterna, kunde förvandlingsstraffet
nedsättas till åtta dagar. Dessa regler kompletterades av stadgandet
att, därest det icke varit den bötfällde möjligt att gälda böterna, villkorlig
dom beträffande förvandlingsstraffet kunde meddelas; möjligheten härtill var
sålunda ej bunden vid förutsättning att den dömde skulle låta sig rättas utan
undergående av straffet. Prövotiden skulle utgöra ett år.

I ett av tillkallade sakkunniga år 1917 avgivet betänkande, vilket ligger till
grund för gällande lag angående villkorlig straffdom av den 28 juni 1918,
upptogs till behandling bl. a. frågan örn en utvidgning av den villkorliga
straffdomens tillämplighet till böter även i de fall, då anledning ej förelåge
att antaga att den dömde skulle nödgas avtjäna böterna med frihetsstraff.
De sakkunniga togo emellertid avstånd från denna tanke, och densamma
upptogs ej heller i propositionen.

Strafflagskommissionen upptog i sitt 1923 avlämnade förslag till strafflag,
allmänna delen, i huvudsak följande bestämmelser rörande bötesstraff. Böter
skulle ådömas i dagsböter och den bötfällde skulle få åtnjuta betalningsfrist.
Därest fristen tilländagått utan att böterna till fullo guldits, skulle förvandling
av oguldet bötesbelopp till fängelse verkställas av administrativ myndighet,
och skulle därvid en till och med tjugu dagsböter övergå till tjugu dagars
fängelse samt varje följande dagsbot till en dags fängelse, dock med iakttagande
att förvandlingsfängelse ej finge sättas över nittio dagar. Emellertid
skulle domstol kunna dels på yrkande av allmän åklagare höja förvandlingsstraffet
för bötfälld som genom synnerlig tredska eller uppenbar vårdslöshet
vållat att böterna icke guldits, dels ock på yrkande av den dömde sänka förvandlingsstraffet,
därest skäligen kunde antagas att han gjort vad han förmått
för att betala böterna. Enligt förslaget kunde villkorlig dom ej beviljas
vare sig beträffande bötesstraff eller förvandlingsstraff.

Kommissionens förslag till ordnande av bötesförvandlingen och därmed
sammanhängande frågor var icke enhälligt. Sålunda reserverade sig fyra
av dess ledamöter mot förslaget att utesluta villkorlig dom i fråga örn bötesstraff,
och två andra ledamöter ansågo att den bestämmelse i förslaget borde
utgå, enligt vilken förvandlingsstraff skulle kunna av domstol höjas eller
sänkas. Vidare uttalades inom kommissionen en från dess förslag i denna

Kungl. Maj.ts proposition nr 35-

del helt avvikande mening, i det att en ledamot föreslog att förvandlingsstraffet
skulle avskaffas och i dess ställe såsom särskilt brott upptagas, att bötfälld
genom tredska eller genom uppenbar lättja eller vårdslöshet vållat att bötesstraffet
icke kunnat verkställas. Straffet härför föreslogs till fängelse i högst
sex månader.

Beträffande såväl Thyréns utkast som kommissionens förslag är att märka
att de ej avsågo bötesstraff som ådömdes för ordningsförseelser.

I proposition till 1927 års riksdag föreslogs införande av dagsbotssystem
och betalningsanstånd. Propositionen blev emellertid icke antagen av riksdagen.

Efter proposition till 1931 års riksdag som bifölls av riksdagen utfärdades
de förutnämnda lagarna den 24 september 1931 varigenom dagsbotssgstemet
infördes.

Såsom ett led i det enligt Kungl. Maj :ts beslut den 20 april 1934 igångsatta
utredningsarbetet angående reformer på straffsystemets, straffverkställighetens
och fångvårdens områden har, på sätt förut nämnts, en promemoria
angående ändrade bestämmelser rörande verkställighet och förvandling av
bötesstraff framlagts den 15 november 1935. I arbetet på denna lagstiftning
hava jämlikt beslut den 20 april 1934 och den 18 juli 1935 deltagit statssekreteraren
i justitiedepartementet Gunnar Dahlman, numera överdirektören
Hardy Göransson, professorn Olof Kinberg, sekreteraren i Överståthållarämbetet
K. G. A. Sandström och professorn Folke Wetter. Såsom sekreterare
vid utredningen har tjänstgjort hovrättsassessorn Nils Regner.

över promemorian ha utlåtanden infordrats från hovrätterna —- efter hörande
av rådhusrätterna i de största städerna och domhavandena i de största
domsagorna samt polisdomstolarna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Hälsingborg
ävensom poliskammaren i Norrköping — krigshovrätten, fångvårdsstyrelsen,
socialstyrelsen, generaltullstyrelsen, kontrollstyrelsen, Överståthållarämbetet
och länsstyrelserna ävensom styrelserna för statens alkoholistanstalt
å Venngarn samt statens tvångsarbetsanstalter å Svartsjö och i Landskrona.
Tillfälle att avgiva yttrande över promemorian har beretts föreningarna
Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfiskaler,
Sveriges stadsfiskaler, Sveriges stadsfogdar ävensom sakkunniga för utredning
rörande länsstyrelsernas organisation, Sveriges fångvårdsmannaförbund,
svenska fångvårdssällskapet och nykterhetsnämndernas centralkommitté.
r i!

Utlåtanden ha inkommit från nämnda myndigheter och sammanslutningar,
däribland från 18 rådhusrätter och 28 domhavande. Vissa myndigheter lia
bifogat yttranden från dem underställda myndigheter m. fl.

Förslagets allmänna grunder.

De sakkunnigas förslag angående ändrade bestämmelser rörande verkställighet
och förvandling av bötesstraff kan sägas avse genomförande av åtgärder
av olika slag ägnade att leda till en minskning av antalet fall då böter
förvandlas till frihetsstraff.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

Till en början må anmärkas, att de sakkunniga, som visserligen anse att
dagsbotssystemet bidragit till den nedgång av antalet förvandlingsstraff som
under senare år framträtt, under åberopande bl. a. av att bötesförvandlingsproblemet
ej kunde lösas endast genom en utvidgning av dagsbotsområdet
icke funnit sig böra i detta sammanhang föreslå någon ändring i fråga örn
dagsbotssystemets tillämpning. De sakkunniga ha i första hand hemställt
om åtgärder för underlättande av frivillig betalning av böter. Sålunda föreslås
en fördubbling av tiden för anstånd med böters erläggande till åtta
månader och av tiden för avbetalning av böter till två år. Då gällande bestämmelser
om anstånd och avbetalning enligt de sakkunniga icke städse blivit
av indrivningsmyndigheterna tillämpade på sätt som varit avsett, utan det
stundom inträffat att bötfälld fått undergå förvandlingsstraff oaktat han,
örn någon tids anstånd erhållits, kunnat betala böterna, föreslås att domstolarna
skola beredas möjlighet till kontroll å indrivningsmyndigheternas tilllämpning
av bestämmelserna örn anstånd och avbetalning på det sätt att
domstol, som enligt förslaget skall komma att pröva frågan örn förvandling
av ådömt bötesstraff, i samband härmed skall kunna hänskjuta frågan örn
anstånd eller avbetalning till indrivningsmyndigheten för ny behandling.

I fråga om de tvångsmedel som kunna komma till användning för indrivning
av böter som icke frivilligt erläggas föreslås ingen ändring i gällande
bestämmelser om utmätning. Däremot hemställes om införande av bestämmelser
om uttagande av böter genom införsel i avlöning, pension eller livränta.
Vid konkurrens om innehållna belopp skola underhållsbidrag ha företräde
framför böter. Böter och utskylder skola däremot ha samma rätt. Beträffande
den tid, under vilken införsel må äga rum, har densamma ansetts icke
böra vara längre än tiden för frivillig avbetalning och alltså bestämts till två
år från det bötesbeslutet vann laga kraft. I promemorian har vidare till behandling
upptagits frågan om beredande av möjlighet åt den som ej kan
betala ådömda böter att avarbeta böterna genom arbete för det allmännas räkning.
Då mot en sådan lösning av förvandlingsspörsmålet skulle möta starka
betänkligheter av praktisk och ekonomisk art, har densamma emellertid avvisats.

Beträffande frågan huruvida och på vad sätt förvandling av böter bör äga
rum, därest betalning av böterna icke kan ernås vare sig frivilligt eller genom
tvångsindrivning, upptages i promemorian till en början till övervägande
tanken att avskaffa det nuvarande förvandlingsstraffet och i stället stadga
särskilt straff för avsiktlig underlåtenhet eller uppenbar vårdslöshet i fråga
örn bötesbetalningen. Det sålunda ifrågasatta straffet skulle alltså icke ha
karaktären av ett förvandlingsstraff utan dess syfte skulle vara att, där tillgångar
funnes, framtvinga böternas gäldande. Straffet skulle med andra ord
allenast vara ett tvångsmedel. De sakkunniga avvisa emellertid denna tanke
och förorda att den nuvarande ordningen med förvandling av böter till frihetsstraff
i princip behålles. Bötesförvandlingens uppgift skall alltså fortfarande
vara att med frihetsstraff ersätta ett förmögenhetsstraff, som på
grund av att den bötfällde saknar tillgångar ej kan verkställas mot honom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35j

De sakkunniga föreslå emellertid en genomgripande omläggning av nu gällande
regler beträffande förvandlingen i syfte dels att i möjligaste mån undvika
att bötfälld, som på grund av fattigdom, arbetslöshet eller dylikt ej kunnat
betala ådömda böter, kommer att undergå förvandlingsstraff dels ock
att förstärka förvandlingsstraffets verkan såsom tvångsmedel mot sådana
bötfällda som kunna betala böterna. Denna omläggning går i främsta rummet
ut på införande av villkorlig straffdom beträffande förvandlingsstraffet
samt skärpning av detsamma.

I avseende på den villkorliga domen föreslås att sådan icke längre skall
kunna ådömas i fråga örn själva bötesstraffet. I stället skall,
därest ådömda böter icke bliva vederbörligen guldna, i samband med att
beslut fattas om förvandling av böterna villkorlig dom kunna meddelas i
fråga om förvandlingsstraffet. Förutsättning härför är att den
bötfällde icke av tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit att gälda böterna
eller givit anledning till antagande att straffets verkställighet erfordras
för hans tillrättaförande. Såväl förvandlingen av böterna som frågan örn
villkorlig dom skola upptagas och avgöras — icke såsom nu sker vid förvandling
av böter — av administrativ myndighet utan av domstol. Förvandlingen
och prövningen huruvida villkorlig dom skall ifrågakomma skola äga
rum i särskilt mål (''mål om förvandling av böter’). Från denna regel uppställas
emellertid vissa undantag. I de fall, då det redan vid ådömande av
bötesstraff finnes skälig anledning antaga att böterna ej komma att gäldas
och det med hänsyn till den bötfälldes vandel eller brottets beskaffenhet
synes uppenbart att villkorlig dom ej bör ifrågakomma, finna de sakkunniga
det onödigt att domstolen vid ett senare tillfälle upptager frågan om förvandling
av böterna, för den händelse att dessa ej gäldas. Domstolen skall därför
i sådana fall redan i samband med bötesåläggandet förordna om förvandling
för det fall att böterna ej gäldas. Det nu sagda skall gälla även i de fall
då någon jämte böter dömes till straffarbete eller fängelse utan att anstånd
med verkställigheten beviljas enligt lagen angående villkorlig straffdom eller
då enligt nämnda lag anstånd med straff förklaras förverkat. Även i dessa
fall sker alltså en omedelbar förvandling och villkorlig dom är utesluten.

Mål örn förvandling av böter skall upptagas av allmän underrätt i den ort,
där den bötfällde finnes; dock skall sådant mål kunna upptagas i stad av
polisdomstol eller poliskammare samt på landet av domaren i rättens ställe.
Talan skall utföras av allmän åklagare; även i övrigt skall för sådant mål
med vissa modifikationer i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat örn
brottmål, däri talan örn ansvar föres.

Beträffande skärpningen av förvandlingsstraffet föreslås såväl en höjning
av dess minimum till tjugu dagar som av dess maximum till nittio dagar.
Inom denna latitud skall liksom hittills, för att underlätta domstolarnas arbete
med förvandlingen av böter och för att erhålla en jämnare straffmätning,
gälla en fast förvandlingsskala, som dock genomgående skall vara
strängare än den nu gällande. Domstolen skall emellertid, då förvandling av
böter äger rum i särskilt mål (alltså utan samband med bötesådömandet), lia

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

rätt att skärpa eller mildra det förvandlingsstraff som enligt skalan motsvarar
de ådömda böterna. Därest den bötfällde av tredska eller uppenbar
vårdslöshet underlåtit gälda böterna, kan alltså förvandlingsstraffet sättas
högre än som följer av skalan, dock ej över nittio dagar. Kan åter med skäl
antagas att den bötfällde gjort vad han förmått för att betala böterna, kan
förvandlingsstraffet sättas lägre än vad som följer enligt skalan, dock ej under
tio dagar. I sistnämnda fall skall domstolen även kunna helt befria den
bötfällde från förvandlingsstraff.

I fråga om böter som ådömts omedelbart i penningar föreslås att vid förvandling
varje påbörjat belopp av fem kronor skall anses svara mot en dagsbo!.
Då för närvarande varje påbörjat tiotal kronor motsvarar en dagsbot,
medför förslaget en ytterligare skärpning av förvandlingsstraffet vid penningböter
utöver den som inträder i följd av den föreslagna skärpta förvandlingsskalan.

Beträffande normerade böter föreslås, för att förhindra att vid förvandling
av sådana böter skall inträda ett i förhållande till gärningens beskaffenhet
alltför långvarigt förvandlingsstraff, att domstolen vid böternas ådömande
skall kunna förordna att allenast viss del av böterna, ej understigande i varje
fall stadgat lägsta straff, skall tagas i beräkning vid förvandling. I fråga om
normerade böter innebär förslaget alltså att en mildring av förvandlingsstraffet
kan komma att inträda.

Från principen att vid bristande betalning av böter förvandling skall äga
rum göres i förslaget vissa undantag såvitt angår mindre böter. Till stöd för
att i sådana fall förvandling icke skall företagas åberopa de sakkunniga att
det då fråga är örn mindre förseelser utgör en misshushållning med statens
maktmedel och en alltför kraftig reaktion att förvandla böterna till frihetsstraff.
Beträffande avgränsningen av området för de bagatellfall beträffande
vilka förvandling ej skall äga rum framhålles i promemorian att avgränsningen
kan tänkas ske på två olika sätt. Antingen kunde det, såsom
föreslagits i Finland, föreskrivas att förvandling icke skall verkställas av
mindre böter, såvida ej den bötfällde under viss tid ådragit sig flera bötesstraff
som sammanlagt uppgå till visst fastställt belopp; förvandling skulle
emellertid, oavsett böternas storlek, äga rum, om skälig anledning funnes till
antagande att den bötfällde genom tredska eller uppenbar vårdslöhet vållat
att böterna icke blivit guldna. De sakkunniga ha emellertid avvisat denna
lösning väsentligen med hänsyn till de praktiska olägenheter som äro förbundna
härmed; bl. a. skulle det för tillämpligheten av detta system vara erforderligt
att ett centralregister upprättades, vari skulle upptagas alla bötesstraff
med vilkas förvandling uppskov ägde rum. I stället har det andra alternativet
förordats, vilket innebär att vissa mindre bötesbelopp alltid undantagas
från förvandling oberoende av om personen i fråga bötfälles flera gånger.
Enligt promemorian skall alltså förvandling icke äga rum i fråga örn
bötesstraff understigande fem dagsböter eller tjugufem kronor omedelbart i
penningar; då flera bötesstraff sammanträffa, skall vad sålunda stadgas gälla
de särskilda straffen. Vid de förseelser, där bötesmaximum uppgår till

Kungl. May.ts proposition nr 35.

nämnda belopp, kan domstolen alltså vid bötesstraffets utmätande bestämma
huruvida böterna vid bristande betalning skola förvandlas eller ej genom
att sätta bötesstraffet över eller under den fastställda gränsen.

Beträffande böter för fylleri och för förargelseväckande beteende i samband
med fylleri föreslås i promemorian ytterligare ett undantag från regeln
att oguldna böter skola förvandlas, av innehåll att för sådana förseelser ådömt
bötesstraff icke må — ändå att det uppgår till tjugufem kronor — förvandlas
med mindre den bötfällde inom loppet av två år tre eller flera gånger fälles
till ansvar för sådana förseelser. Ifrågavarande undantag har ansetts motiverat
främst med hänsyn till den erkänt ringa effektiviteten av ett kortvarigt
förvandlingsstraff å särskilt de personer som begå fylleriförseelser.

De sakkunniga ha vidare upptagit till behandling frågan om förvandling
av böter beträffande personer som intagits å alkoholist- eller tvångsarbetsanstalt.
Sedan i promemorian erinrats örn de olägenheter som ur vårdsynpunkt
äro förbundna därmed att behandlingen å alkoholistanstalt efterföljes
av eller avbrytes för avtjänande av ett kortvarigt förvandlingsstraff ävensom
att för undvikande härav den praxis utbildat sig att de å alkoholistanstalt
intagna nådevägen få förvandlingsstraffet efterskänkt, föreslås ett stadgande
av innebörd att, där någon enligt meddelat förordnande intagits å allmän alkoholistanstalt,
förvandling av böter som dessförinnan skett skall vara förfallen
och att förvandling ej må ske av böter som ådömts före intagandet. Böter
som ådömas efter intagandet men före utskrivningen kunna förvandlas
allenast om det påkallas av anstaltens styrelse. Härigenom har möjlighet
bereus för styrelsen att utnyttja förvandlingsstraffet såsom disciplinmedel
beträffande förseelser för vilka straff ådömts efter intagandet. Av liknande
skäl ha samma regler föreslagits beträffande personer som intagits å tvångsarbetsanstalt.

De sakkunniga ha slutligen föreslagit särskilda bestämmelser angående
förvandling av böter då fråga år örn alkoholister. Sedan i promemorian erinrats
om behovet av åtgärder syftande till att åstadkomma en effektivare
tillämpning av alkoholistlagen och särskilt om den brist i gällande alkohollagstiftning
som låge däri att bestämmelser saknades som möjliggjorde ett
mera regelmässigt och effektivt ingripande mot personer som begått upprepade
fylleriförseelser, föreslås att domstolarna vid förvandling av böter som
ådömts alkoholister erhålla befogenhet att taga initiativ till åtgärder enligt
alkoholistlagen. Behörigheten att meddela beslut örn sådana åtgärder
skulle däremot alltjämt tillkomma länsstyrelserna. Enligt förslaget skall sådan
initiativrätt tillkomma domstolen då det vid förvandling av böter — oberoende
av om böterna ådömts för fylleri eller för annan förseelse — upplyses
att den bötfällde under de två senast förflutna åren tre eller flera gånger
dömts till ansvar för fylleri och det föreligger skäl till antagande att den bötfällde
är hemfallen åt alkoholmissbruk. Domstolen resp. domaren å landet
bar då att göra anmälan hos länsstyrelsen för prövning huruvida åtgärder
enligt alkoholistlagen böra vidtagas mot den bötfällde. Domstolen skall sedan
låta anstå med förvandlingen till dess laga kraft ägande beslut förelig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

ger i anledning av anmälan. Innehåller beslutet att den bötfällde skall intagas
i allmän alkoholistanslalt, är frågan om böternas förvandling förfallen.
Skall däremot enligt beslutet ingen åtgärd eller allenast hjälpåtgärd vidtagas
mot honom, förordnar domstolen örn förvandling. Har anmälan gjorts hos
länsstyrelsen, skola i fråga örn ärendets behandling, verkställighet av beslut
i ärendet m. m. alkoholistlagens regler med vissa modifikationer äga tillämpning.
Den nu ifrågavarande delen av sakkunnigförslaget har sålunda ett
dubbelt syfte, dels, såsom förut nämnts, att åstadkomma en effektivare tillIämpning
av alkoholistlagen, dels ock att tillse att återfallsfyllerister i viss utsträckning
erhålla alkoholistbehandling i stället för förvandlingsstraff.

Sedan de sakkunnigas förslag såsom förut omnämnts utsänts för yttrande
till vissa myndigheter och sammanslutningar, har inom justitiedepartementet
undersökts huruvida icke en önskvärd effektivisering av alkoholistlagens
föreskrifter skulle kunna nås utan den belastning av domstolarna, bestämmelserna
i de sakkunnigas förslag skulle medföra. Ett förslag i sådan riktning
har utarbetats inom departementet och framlagts i en promemoria angående
förvandling av böter för fylleri m. m. Promemorian har för kännedom
överlämnats till de myndigheter — med undantag av krigshovrätten och
generaltullstyrelsen — och sammanslutningar till vilka de sakkunnigas förslag
remitterats.

I berörda promemoria lämnas följande redogörelse för det sålunda utarbetade
förslaget:

I många fall, då böter för fylleri äro förvandlingsbara, torde förutsättningarna
för åtgärd enligt alkoholistlagen mot vederbörande vara för handen.
Enligt de sakkunnigas förslag fordras för att böter för fylleri eller förargelseväckande
beteende i samband med fylleri må förvandlas —- förutom att beloppet
av böterna uppgår till minst 25 kronor — att den bötfällde inom loppet
av två år tre eller flera gånger fälles till ansvar för sådana förseelser.
Enligt 1 § andra stycket alkoholistlagen skall åtgärd enligt nämnda lag vidtagas
mot den, som under de två senast förflutna åren blivit tre eller flera
gånger dömd till ansvar för fylleri under förutsättning tillika att den bötfällde
är hemfallen åt alkoholmissbruk. Det ligger vid sådant förhållande
nära till hands att för det fall, då böter för fylleri förekomma till förvandling,
söka ordna så att innan förvandlingsmål anhänggigöres prövning
sker om åtgärd enligt alkoholistlagen skall vidtagas mot den bötfällde. Giver
denna prövning till resultat ett förordnande om den bötfälldes intagande å
allmän alkoholistanstalt, saknas anledning att anmäla böterna till förvandling.
Domstolarna befrias sålunda från dessa förvandlingsfall.

Den nu ifrågasatta anordningen förutsätter att de böter, som förekomma
till förvandling, helt eller delvis ådömts för fylleri. Detta innebär i viss mån
en begränsning i förhållande till de sakkunnigas förslag, enligt vilket prövning
av frågan om alkoholistlagens tillämplighet kan komma till stånd vid
förvandling av böter oavsett beskaffenheten av det brott, för vilket böterna
ådömts. Den i de sakkunnigas förslag omförmälda förvandlingen lärer emellertid
i de flesta fall avse fylleriböter. Begränsningen torde därför vara mer
skenbar än verklig.

Förfarandets gång vid förvandling av böter varom nu är fråga skulle bliva
följande. Då böter för fylleri eller fylleri jämte annat brott förekomma till
förvandling, skall åklagare, som har att föra talan om förvandling av böterna,

Kungl. Maj.ts proposition nr 3ö.

inhämta upplysning huruvida den bötfällde inom de två senast förflutna
åren tre eller flera gånger dömts till ansvar för fylleri. Finnes så vara fallet,
åligger det åklagaren att före förvandlingsmålets anhängiggörande föranstalta
om utredning för prövning av frågan huruvida åtgärd enligt alkoholistlagen
skall vidtagas mot den bötfällde. För ändamålet skall vederbörande nykter -hetsnämnd på åklagarens begäran verkställa undersökning samt till åklagaren
avgiva redogörelse för undersökningen. Har nykterhetsnämnden redan
vidtagit åtgärd mot den bötfällde, bör upplysning härom lämnas. I redogörelsen
skall nämnden uttryckligen angiva örn enligt nämndens uppfattning
den bötfällde är hemfallen åt alkoholmissbruk eller ej. Anses hemfallenhet
föreligga, skall nämnden tillika angiva vilken åtgärd — hjälpåtgärd eller internering
— bör vidtagas. Åklagaren har därefter att med ledning av vad
som förekommit taga ställning lill huru vidare skall förfaras. Har nykterhetsnämnden
funnit att den bötfällde icke är hemfallen åt alkoholmissbruk,
må åklagaren låta bero vid den verkställda utredningen och föra talan om
böternas förvandling. Går nykterhetsnämndens yttrande i motsatt riktning,
har åklagaren att anmäla ärendet hos länsstyrelsen. Jämväl för det fall att
nykterhetsnämnden funnit den bötfällde ej vara hemfallen åt alkoholmissbruk,
äger åklagaren göra dylik anmälan, därest han är av annan mening
än nämnden. Vid anmälan till länsstyrelsen skall fogas nykterhetsnämndens
redogörelse. Bör enligt nämndens uppfattning internering å allmän alkoholistanstalt
äga rum, skall åklagaren vid anmälan foga jämväl prästbevis
och läkarintyg enligt 18 § alkoholistlagen. I fråga om ärendets handläggning
hos länsstyrelsen skola alkoholistlagens regler gälla, därvid åklagaren
såsom sökande har att svara för den ytterligare utredning som länsstyrelsen
kan finna erforderlig. Förordnar länsstyrelsen om internering, skola i fråga
örn verkställigheten av beslutet samt behandlingen av den som beslutet angår
alkoholistlagens regler gälla, dock med de modifikationer som upptagits
i de sakkunnigas förslag. Innan åklagaren vidtager ytterligare åtgärd för
böternas förvandling har han att avvakta laga kraft vunnet beslut i det hos
länsstyrelsen anmälda ärendet. Innehåller sådant beslut förordnande örn
den bötfhildes intagande å allmän alkoholistanslalt, förfaller frågan om böternas
förvandling. Innefattar beslutet däremot att ingen åtgärd eller allenast
hjälpåtgärd skall vidtagas, har åklagaren att vid domstolen föra talan om
böternas förvandling.

Skulle åklagaren anhängiggöra förvandlingsmål hos domstolen utan att
föranstalta om sådan prövning som här avses, oaktat skyldighet därtill förelegat,
bör domstolen lämna åklagaren tillfälle att i detta hänseende komplettera
utredningen och för sådant ändamål uppskjuta målet. Åklagaren har
då att förfara som ovan sagts. Ä den dag, till vilken målet uppskjutits, skall
åklagaren vara beredd att förete antingen bevis från nykterhetsnämnden, att
nämnden funnit den bötfällde icke vara hemfallen åt alkoholmissbruk eller
ock laga kraft vunnet beslut i anledning av anmälan som gjorts hos länsstyrelsen.
Upplyser åklagaren vid den förnyade handläggningen att utredningen
icke är slutförd, bör givetvis nytt uppskov beviljas.

I)et kan ock tänkas alt domstolen, i mål där åklagaren låtit verkställa utredning
genom nykterhetsnämnden men icke gjort anmälan till länsstyrelsen,
finner av utredningen framgå att åtgärd enligt alkoholistlagen kan ifrågakornma.
Domstolen skall då likaledes uppskjuta målet med föreläggande
för åklagaren att göra vederbörlig anmälan hos länsstyrelsen för frågans avgörande,
varefter lorfares på sätt nyss sagts.

färdigt de sakkunnigas förslag skola under vissa förutsättningar då någon
dömes allenast till böter böterna förvandlas redan i samband nied ådöman -

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

det. Tillämpas denna bestämmelse å böter varom nu är fråga, finnes tydligen
intet utrymme för ett förfarande som ovan beskrivits. Föreskrifter böra
därför meddelas, som utesluta tillämpningen av nämnda bestämmelse å böter
för fylleri eller fylleri jämte annat brott, där åtgärd enligt alkoholistlagen på
grund av upprepade fylleriförseelser kan ifrågakomma.

De sakkunnigas förslag utmynnar i utkast till följande lagar eller förordningar:
lag om verkställighet och förvandling av bötesstraff, lag om ändring
i vissa delar av lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom, lag om
ändring i vissa delar av strafflagen, lag om ändring i lagen den 24 september
1931 angående dagsböter utom strafflagens område (särskild böteslag), lag
om ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 om straffregister, lag
om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den 6 juni 1924 innefattande bestämmelser
om förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga, lag om ändrad
lydelse av 10 § lagen den 14 juni 1917 örn införsel i avlöning, pension eller
livränta, förordning om upphävande av 46 § 3. i förordningen den 11 juni
1926 angående tillverkning och beskattning av brännvin, förordning om upphävande
av 58 § förordningen den 1 juni 1923 angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker, kungörelse om upphävande av 9 § fjärde stycket i
kungörelsen den 31 december 1913 angående rätt för utlänning och i utlandet
bosatt svensk undersåte att här i riket giva offentlig föreställning m. m.
eller att därvid medverka, lag örn ändring i vissa delar av strafflagen för
krigsmakten, lag om ändrad lydelse av 9 kap. 39 och 46 §§ lagen den 23 oktober
1914 örn krigsdomstolar och rättegången därstädes samt lag med särskilda
bestämmelser angående förvandling av böter ådömda alkoholister.

Ifrågavarande författningsutkast torde jämte de lagutkast, som utarbetats
inom departementet i anslutning till den nyss berörda promemorian angående
förvandling av böter för fylleri m. m., såsom bilaga få åtfölja detta protokoll.
4j

Beträffande den närmare motiveringen för de sakkunnigas förslag får jag
hänvisa till de sakkunnigas promemoria.

Yttrandena. Behovet av en reformering av det nuvarande systemet
för bötesförvandling vitsordas allmänt i de yttranden som avgivits
över de sakkunnigas förslag. I några yttranden uttalas dock att innan åtgärder
härutinnan vidtagas, ytterligare erfarenhet borde vinnas angående verkningarna
av dagsbotssystemet samt rätten till anstånd med böters gäldande
och avbetalning av böter.

Av de utav Kungl. Majit och hovrätterna hörda myndigheter och sammanslutningar,
som yttrat sig över förslaget i dess helhet, har detsamma tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av länsstyrelserna i Södermanlands, Värmlands,
Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län, Stockholms
rådhusrätt, häradshövdingen i Västra Göinge domsaga samt polisdomarna
i Stockholm och Malmö. -— I huvudsak tillstyrkande yttranden ha
avgivits av Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, fångvårdssty -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3o.

reisen, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands,
Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs och Norrbottens län, rådhusrätterna i Göteborg,
Norrköping, Borås, Jönköping, Linköping, Västerås och Karlskrona
samt häradshövdingarna i Västerbottens västra och norra domsagor, Tveta,
Vista och Mo domsaga, Östbo och Västbo domsaga, Sunnervikens domsaga
samt Oxie och Skytts domsaga ävensom poliskammaren i Norrköping samt
föreningarna Sveriges stadsfiskaler och Sveriges stadsfogdar. I nu nämnda
yttranden hava dock anmärkningar i olika hänseenden framställts mot förslaget.
En del av dessa anmärkningar gälla mindre väsentliga punkter medan
andra rikta sig mot viktigare delar av förslaget, särskilt frågan örn undantagande
av vissa småböter från förvandling. — Följande myndigheter
och sammanslutningar hava avstyrkt lagstiftning i enlighet med förslaget,
nämligen länsstyrelserna i Jönköpings, Malmöhus, Hallands och Västmanlands
län, rådhusrätterna i Gävle, Örebro, Lund och Halmstad, häradshövdingarna
i Södra Roslags domsaga, Sollentuna och Färentuna domsaga, Uppsala
läns norra domsaga, Oppunda och Villåttinge domsaga, Vättle, Ale och
Kullings domsaga, Torna och Bara domsaga, Frosta och Eslövs domsaga
samt Luggude domsaga ävensom t. f. domhavanden i Medelpads östra domsaga,
polisdomarna i Göteborg och Hälsingborg samt föreningarna Sveriges
häradshövdingar, Sveriges stadsdomare och Sveriges landsfiskaler. I åtskilliga
andra yttranden ha därjämte mot väsentliga punkter i förslaget riktats
anmärkningar i sådan omfattning att förslaget får anses avstyrkt. Så synes
vara fallet beträffande de yttranden som avgivits av Göta hovrätt, länsstyrelserna
i Uppsala och Kristianstads län, rådhusrätterna i Malmö, Hälsingborg,
Eskilstuna, Karlstad, Sundsvall och Kristianstad, häradshövdingarna i Södertörns
domsaga, Västemärkes domsaga, Bråbygdens och Finspånga läns
domsaga, Hallands södra domsaga, Askims, Risings och Sävedals domsaga
samt Vadsbo domsaga. — Beträffande en del nu ej nämnda yttranden kan
ej angivas vilken ställning däri intages till förslaget som helhet betraktat.

I de yttranden, som efter anmodan av Överståthållarämbetet och länsstyrelserna
avgivits av dem underordnade myndigheter, har förslaget lämnats utan
erinran eller i huvudsak tillstyrkts av polismästaren i Stockholm, sex landsfogdar
och fyra länsavdelningar av föreningen Sveriges landsfiskaler. Tre
landsfogdar och fem länsavdelningar av nämnda förening få däremot anses
hava avstyrkt förslaget.

I det föregående har hänsyn icke tagits till utlåtanden, som allenast behandlat
speciella delar av förslaget.

Efter denna översikt över den allmänna inställningen lill förslaget skall här
lämnas en närmare redogörelse för innehållet i de avgivna yttrandena.

Tanken på införandet av en ny straffart för bötesförvandlingsstraffet
beröres blott i yttrandet av polisdomaren i Hälsingborg, som anser att
sådant straff borde utgöras av arrest.

En reformering av själva bötesstraffet genom utsträckning av d a g s Bihang

tilt riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 36. 3

Kungl. May.ts proposition nr 35-

botssystemets tillämpningsområde föreslås i ett flertal yttranden.
Förslag härom har sålunda väckts av Svea hovrätt, hovrätten över
Skåne och Blekinge, föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare
och Sveriges stadsfiskaler samt svenska fångvärdssällskapet ävensom
i ett flertal av de till hovrätterna inkomna yttrandena från rådhusrätter och
domhavande.

Svea hovrätt anför:

Erfarenheterna från dagsbotssystemets praktiska tillämpning synas tala
för att en utvidgning utan alltför stora svårigheter skulle låta sig göra, och
av flera skäl är det av vikt, att den ifrågasatta omläggningen av bötesförvandlingen
ej genomföres, innan dagsbotssystemets tillämplighetsområde blivit på
ett mera slutgiltigt sätt bestämt. Såsom de sakkunniga framhållit, torde
visserligen de hittills vunna erfarenheterna giva vid handen, att bötesförvandlingsproblemet
ej kan lösas endast genom utvidgning av dagsbotsområdet.
Men utan tvivel har dagsbotssystemet visat sig väl ägnat att främja bötesbetalning.
Ur principiell synpunkt framstår det ock såsom önskvärt, att
grundsatsen örn bötesbeloppens avpassande efter betalningsförmågan vinner
mera allmän tillämplighet, innan förvandlingsstraffet på föreslaget sätt skärpes
och övriga vittgående ändringsförslag upphöjas till lag. Om dagsbotssystemet
erhölle sådan vidgad giltighet, skulle tydligen en fastare grundval
vinnas för den nya lagstiftningen och dennas följdriktiga tillämpning sålunda
underlättas. De praktiska olägenheter de föreslagna lagändringarna kunna
befaras medföra skulle därmed också i avsevärd grad förminskas.

I flera av de yttranden, däri utvidgning av dagsbotsområdet förts på tal,
har särskilt betonats, att utvidgningen skulle medföra en minskning av antalet
förvandlingsfall. Jämväl erinras om att genom sådan utvidgning skulle
borttagas de olägenheter som vore förbundna med den nuvarande rent formella
gränsdragningen mellan dagsbots- och penningbotsområdena och som
understundom ledde till att en ringare förseelse medförde högre bötesbelopp
än en svårare.

I några fall synes förslaget om utvidgning av dagsbotssystemet stå i sammanhang
med betänkligheter mot de sakkunnigas förslag att avskaffa förvandlingen
av mindre böter; i vad sistnämnda förslag motiveras av önskan
att vinna sådan minskning av förvandlingsfallen att bötesförvandlingen skall
kunna överflyttas till domstol, skulle enligt denna mening den önskade minskningen
i stället kunna vinnas genom en utvidgning av dagsbotssystemet.

Frågan örn avarbetande av böter genom arbete för det allmännas
räkning har berörts i yttrandena av föreningen Sveriges häradshövdingar,
två häradshövdingar, en polisdomare samt en magistrat. I förstnämnda
yttrande framhålles såsom sannolikt att hotet om att nödgas avarbeta böter
skulle medföra en avsevärt ökad bötesbetalning. I övriga yttranden förordas
att avarbetande i en eller annan form införes.

De sakkunnigas förslag om utsträckning av tiderna för anstånd och
avbetalning i syfte att underlätta bötesbetalningen har i allmänhet tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. Frånsett de myndigheter som på grund
av invändningar mot andra delar av förslaget avstyrkt detta i sin helhet, har

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

förslaget i förevarande del avstyrkts allenast i fyra yttranden (en domhavande,
två polisdomare och en länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler).
I några yttranden lia dock framförts betänkligheter mot den föreslagna
utsträckningen av tiderna. Länsstyrelsen i Jönköpings län erinrar
sålunda att, ehuru genom den föreslagna utsträckningen troligen skulle vinnas
en ökad bötesbetalning, det vore olämpligt att låta en alltför lång tidrymd
förflyta mellan brott och straff. Jämväl länsstyrelsen i Kronobergs län och
föreningen Sveriges stadsfogdar peka på faran av att bötesstraffets verkan
skulle försvagas, varjämte av föreningen erinras om risken för en alltför
kraftig ökning av indrivningsmyndigheternas arbetsbörda. Hovrätten över
Skåne och Blekinge framhåller att de nya bestämmelserna uppenbarligen
måste tillämpas med den största varsamhet och urskillning, då eljest säkerligen
skulle uppstå stora möjligheter för de bötfällda att helt undandraga sig
straffet.

I detta sammanhang må beröras ett särskilt förslag, som gjorts av svenska
fångvårdssällskapet. Under erinran om den straffavkortning som genom
villkorlig frigivning kan ske beträffande frihetsstraff, föreslår sällskapet att
vid ordentlig och helt frivillig betalning inom viss för anstånd medgiven kortare
tid, inom vilken inga tvångsåtgärder finge vidtagas, endast 4/5 av bötesbeloppet
skulle uttagas och återstoden efterskänkas. Likaledes skulle vid avbetalning,
som frivilligt sökts inom behörig tid och ordentligt fullgjorts till 4/6,
återstoden efterskänkas. Härigenom skulle bötesstraffet för de ordentliga
verka snabbare och nuvarande avbetalningstid skulle säkerligen räcka till.
Detta tillvägagångssätt syntes lämpligare än de sakkunnigas förslag om utsträckning
av betalningsfristerna.

I fråga om tvångsindrivning av böter har i några yttranden berörts
användningen av utmätnings- och konkursförfarande. Rådhusrätten i
Sundsvall ifrågasätter sålunda, huruvida vid indrivning av böter egendom
borde vara fredad från utmätning i så stor utsträckning som nu gäller; särskilt
anföres att införsel kunde komma att drabba hårdare än utmätning enligt
därom nu gällande bestämmelser. Föreningen Sveriges landsfiskaler och
Stockholms länsavdelning av denna förening föreslå, att även konkursförfarande
upptages såsom medel för böters indrivande. Även landsfogden i Stockholms
län anser det kunna ifrågasättas, om det ej vore lämpligt att upphäva
den nuvarande bestämmelsen i 17 kap. 18 § handelsbaden, som uteslöte
möjligheten att begagna konkursförfarande för att uttaga böter.

De sakkunnigas förslag om införselinstitutcts tillämpning jämväl å bötesindrivning
har i flertalet yttranden tillstyrkts. I några yttranden ha dock
principiella erinringar framställts.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län invänder sålunda att införsel för böter
förnärmade enskilda fordringsägares rätt och strede mot stadgandet i 17 kap.
18 § handelsbaden att böter äga minsta rätt. Jämväl borgmästaren i Jönköping
upptager, i en reservation till yttrandet av rådhusrätten därstädes,
denna invändning samt anmärker vidare, att redan nu införselberättigade
anspråk i synnerligen kännbar grad inkräktade på existensminimum för de

Kungl. Maj:ts proposition nr 35-

svagast ställda och att såsom en följd av förslagets genomförande skulle uppstå
ökat arbete för exekutionsväsendet och skärpta konkurrenskonflikter
mellan olika intressen utan att den med reformen avsedda nytta i någon
väsentlig mån skulle vinnas.

Sveriges fångvårdsmannajörbund, som även är betänksamt mot förslaget
i denna del, yttrar:

Förbundet funne det ur flera avseenden betänkligt att uttaga böter genom
införsel, särskilt därför att något rättvist system vid införselförfarandets
praktiska tillämpning knappast kunde åstadkommas. Erfarenheten hade visat,
att det på grund av reglerna om utmätningsfri egendom funnes möjlighet
även för den som besutte stor egendom att undgå utmätning, varemot det
enligt förslaget knappast skulle finnas någon möjlighet för bötfälld, som
bade sin bärgning av en anställning, att undgå införsel även om avlöningen
vore ringa. Införselförfarande skulle komma att drabba skötsamma bötfällda
hårdare än de mindre skötsamma, i fråga om vilka det läge nära till
hands att bötfälld för alt undkomma införsel skulle sluta sin anställning
utan att därför alltid ådraga sig något ansvar. Bestämmelser borde i varje
fall utfärdas om högre minimigräns för införselbefriad avlöning vid uttagande
av böter än som för närvarande tillämpades.

I ett annat yttrande har föreslagits att införsel ej skulle få beviljas i fråga
örn icke förvandlingsbara småböter.

Slutligen har i denna fråga till departementet inkommit en framställning
från svenska stadsförbundets styrelse, däri anföres i huvudsak följande:

Statsmakterna hade hittills iakttagit en välbetänkt varsamhet, när det gällt
att möjliggöra fordringars uttagande genom införsel. En dylik varsamhet
syntes vara särskilt motiverad med hänsyn till dels redan införselberättigade
fordringar, dels övriga fordringar. Vad beträffade redan införselberättigade
fordringar, närmast kommunalutskylder, vore det visserligen svårt att med
siffror påvisa, vilken inverkan indrivningen skulle röna av en konkurrens
med böter. Det förefölle emellertid i hög grad troligt, att indrivningsresultatet
i åtskilliga fall skulle komma att bli sämre och att sålunda i realiteten
kommunerna skulle få helt eller delvis betala den bötfälldes böter i sådana
fall.

Även för icke införselberättigade fordringars del hade man anledning att
betrakta frågan ur synpunkten att böter äga minst rätt enligt förmånsrättsordningen.
Kommunerna bade speciellt anledning att tänka på sina fattigvårdsfordringar.
Tid efter annan hade röster höjts för att medgiva införsel
för dem, men utan resultat. Det allmänna intresset av att böter betalades
kunde väl vara stort. Det allmänna intresset av att åtnjuten fattigvård återbetalades,
när dömande myndighet enligt de milda och milt tillämpade bestämmelserna
i 65 § fattigvårdslagen funnit sig kunna föreskriva sådant, vore
dock säkerligen minst lika stort. Att införsel skulle medgivas just för böter,
måste under sådana omständigheter väcka starka betänkligheter hos kommunerna.

Under hänvisning till det anförda hemställde styrelsen sålunda, att de
sakkunnigas förslag om införsel för böter icke måtte upptagas, åtminstone
ej utan att samtidigt införsel med bättre förmånsrätt medgåves för kommunernas
utdömda fattigvårdsfordringar, och i vart fall endast med sämre för
månsrätt för böter än för utskylder och allmänna avgifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

En av huvudpunkterna i de sakkunnigas förslag är tillämpning av institutet
villkorlig dom. Härutinnan går förslaget, såsom förut nämnts, ut
på att villkorligt anstånd skall kunna beviljas beträffande förvandlingsstraff,
men att bötesstraffet som sådant ej längre skall kunna ådömas villkorligt.

De avgivna yttrandena innehålla i allmänhet ej några erinringar mot den
uppställda principen i och för sig. Förslaget har emellertid avstyrkts i ett
stort antal yttranden. De myndigheter och sammanslutningar, som ställt sig
avvisande mot tanken att överflytta bötesförvandlingen till domstol, hava
nämligen, då villkorlig dom beträffande förvandlingsstraffet knappast kan
genomföras utan att förvandlingen överflyttas till domstol, också avstyrkt
förslaget rörande omläggningen av den villkorliga domens användning, i de
flesta fall utan att särskilt yttra sig över detsamma. I en del yttranden har
emellertid användningen av villkorlig dom gjorts till föremål för särskild
behandling.

Enighet råder i stort sett därom att institutet villkorlig dom i en eller annan
form bör på ifrågavarande brottsområde komma till vidsträcktare användning
än för närvarande sker.

Fångvårdsstyrelsen anför, att då den villkorliga domen vid bötesstraffet
närmast avsåge att förhindra ett förvandlingsstraff, läge det närmast till
hands att göra förvandlingsstraffet villkorligt; principiellt sett syntes ej heller
några mera vägande betänkligheter vara att anföra mot att sålunda låta den
villkorliga domen avse icke bötesstraffet utan förvandlingsstraffet.

Principiella invändningar mot användandet av villkorlig dom vid förvandlingsstraff
framföras av häradshövdingen i Oppunda och Villåttinge
domsaga, som anser att förvandlingsstraff utan villkorlig dom borde användas
emot dem, som av tredska eller vårdslöshet underlåtit att gälda böterna,
men att förvandling av böterna ej skulle äga rum gentemot övriga bötfällda.

I åtskilliga yttranden, vari förslaget örn villkorlig dom beträffande förvandlingsstraff
godtages, har uttalats, att möjligheten till villkorlig dom i
fråga örn själva bötesstraffet borde bibehållas och vidgas. Underlättande av
tillgången till villkorlig dom beträffande bötesstraff föreslås jämväl i några av
de yttranden, däri de sakkunnigas förslag i denna del avvisas. Länsstyrelsen
i Blekinge län framhåller att genom bibehållande av möjligheten att ådöma
även bötesstraff villkorligt antalet förvandlingsmål skulle minskas samt att,
örn förslaget i övrigt genomfördes, domstolarna skulle komma att visa större
benägenhet att ådöma böter villkorligt. Enahanda uttalande göres av föreningen
Sveriges häradshövdingar. Häradshövdingen i Våsternärkes domsaga
ifrågasätter, huruvida icke möjlighet alt göra bötesstraff från början
villkorligt borde kvarstå, åtminstone för unga brottslingar. En liknande uppfattning
göres gällande av svenska fångvårdssällskapet. Göta hovrätt uttalar
att åtskilliga av de fördelar, som skulle vinnas genom villkorlig dom beträffande
förvandlingsstraffet, enklare kunde ernås genom att utvidga möjligheterna
alt vid ådömande av böter meddela villkorlig dom. 1 sådant hänseende
anser hovrätten att det borde övervägas, om ej bestämmelsen i 1 §
andra stycket lagen angående villkorlig straffdom kunde ändras därhän, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

det endast krävdes att verkställighet av bötesstraffet till följd av den dömdes
fattigdom och bristande förvärvsförmåga skulle bereda honom avsevärd svårighet.
Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar, att de gynnsamma erfarenheter
som vunnits av den villkorliga domen i fråga om övriga straffarter gåve anledning
förmoda att fördelar stöde att vinna genom en utsträckning av institutets
tillämpning beträffande bötesstraff, varför det syntes som om även
vid en partiell reform användningen av villkorlig dom kunde utvidgas, därvid
domens villkorlighet icke borde anknytas till den dömdes bristande förmåga
att gälda böterna utan borde i princip kunna medgivas, fast i lämplig
omfattning under samma omständigheter som i fråga om andra straff. Föreningen
Sveriges landsfiskaler finner villkorlig dom böra tillämpas i större
utsträckning än vad hittills varit fallet och komma till användning även beträffande
böter för rena ordningsförseelser samt föreslår, att bötfälld borde medgivas
rätt att efter bötesbeslutet genom ansökan till domstolen utverka villkorligt
anstånd med straffets verkställande. I yttrandena från rådhusrätten
i Karlstad och föreningen Sveriges stadsfogdar ifrågasättes att göra användande
av villkorlig dom obligatoriskt vid förstagångsförseelser.

I övrigt förekomma uttalanden örn önskvärdheten att bibehålla och utvidga
möjligheten till villkorlig dom beträffande bötesstraff i yttranden från tre
häradshövdingar, en landsfogde, andre stadsfogden i Malmö samt en länsavdelning
av föreningen Sveriges landsfiskaler. Under hänvisning till vad i
propositionen till 1931 års riksdag örn införande av dagsbotssystemet av dåvarande
departementschefen yttrades angående användning av villkorlig
dom vid dagsbotsstraff, avstyrker däremot rådhusrätten i Örebro utvidgad
rätt att bevilja villkorlig dom i fråga om bötesstraff ådömda i dagsböter.

Beträffande de i sakkunnigförslaget uppställda förutsättningarna
för villkorlig dom i fråga om förvandlingsstraff anför Svea hovrätt:

Enligt hovrättens mening borde villkorlig dom kunna meddelas allenast
där omständigheterna ej föranledde till antagande att tredska eller vårdslöshet
förelåge och det därjämte funnes skälig anledning antaga, att den bötfällde
skulle utan förvandlingsstraffets undergående låta sig rättas. Örn förutsättningarna
för villkorlig dom så utformades och reglerna utan efterlåtenhet
tillämpades, kunde man våga hoppas, att utsikterna att få förvandlingsstraffet
villkorligt eftergivet ej skulle alltför menligt inverka på bötesbetalningen.

Jämväl fångvårdsstyrelsen framhåller att en alltför stor frikostighet med
användande av villkorlig dom vid förvandlingsstraff innebure risk för att den
bötfälldes vilja att betala böterna slappades samt ifrågasätter därför att lagtexten
i förevarande avseende gåves det innehåll, att villkorlig dom finge meddelas,
så framt den bötfällde gjort vad på honom skäligen kunde anses ankomma
i fråga om böternas gäldande. Liknande ändringsförslag göres av
två häradshövdingar. Generaltullstyrelsen kräver varsamhet vid tillämpningen
av de nya reglerna örn villkorlig dom.

I samband härmed må omnämnas att i några yttranden bragts på tal frågan
om åtalseftergift. Föreningen Sveriges stadsdomare uttalar sålunda,

Kungl. Maj:ts proposition nr 35-

att åklagarmyndigheten i fråga om mindre förseelser borde medgivas rätt att,
när återfall ej förelåge, underlåta åtala och i stället såsom ett första försök
att föra den felande till rätta tilldela honom varning. Föreningen Sveriges
landsfiskaler yttrar att tiden syntes vara inne för lagstiftning om åtalseftergift
samt att därigenom icke blott domstolarna skulle besparas ett icke oväsentligt
antal bagatellmål utan även i huvudsak skulle nås samma syften som
motiverade förslaget om villkorligt anstånd med förvandlingsstraff.

Förslaget att anordna dom stolsprocedur för bötesförvandlingen
har tillstyrkts eller godtagits av Svea hovrätt, hovrätten
över Skåne och Blekinge, fångvårdsstyrelsen, Överståthållarämbetet, aderton
länsstyrelser, sju rådhusrätter, sju häradshövdingar, två polisdomstolar, en
poliskammare och Sveriges fångvårdsmannaförbund. Avstyrkande yttranden
ha avgivits av Göta hovrätt, fem länsstyrelser, nio rådhusrätter, sexton
häradshövdingar och domhavande, två polisdomstolar samt föreningarna
Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare och Sveriges landsfiskaler.

I en del yttranden intages en mera obestämd ståndpunkt beträffande ifrågavarande
spörsmål. Det sagda gäller yttranden, som avgivits av generaltullstyrelsen,
en länsstyrelse, två rådhusrätter, fem häradshövdingar samt föreningarna
Sveriges stadsfiskare och Sveriges stadsfogdar ävensom svenska
fångvärdssällskapet.

Mot överflyttande av bötesförvandlingen till domstolarna har anmärkts,
dels att sådan förvandling innebure en verkställighetsåtgärd och därför borde
ankomma å administrativ myndighet och dels att överflyttningen skulle medföra
en avsevärd ökning av arbetsbördan icke endast för domstolarna utan
även för åklagare och indrivningsmyndigheter. I sistnämnda avseende har
förslaget särskilt kritiserats i yttranden från domstolar och häradshövdingar.

Göta hovrätt anför härutinnan:

Såsom franninge av de yttranden över förslaget som kommit hovrätten till
handa, hade starka betänkligheter yppats mot förslaget att å domstol överflytta
frågan om förvandling av böter. Även hovrätten ansåge att denna
fråga, vilken huvudsakligen vore av administrativ natur, icke borde åvila
domstol. En särskild domstolsprocedur för förvandling av böter skulle föranleda
en av förhållandenas natur knappast påkallad vidlyftighet med större
tidsutdräkt och kostnader för såväl det allmänna som de bolf ända än den
nuvarande ordningen. Domstolarna skulle genom att denna arbetsuppgift
pålades dem åsamkas avsevärd ökning i den redan under nuvarande förhållanden
tunga arbetsbördan. Hovrätten ansåge att dessa olägenheter icke
kunde uppvägas av de fördelar, som möjligen kunde vinnas genom den föreslagna
anordningen. På grund härav ansåge sig hovrätten icke kunna tillstyrka
förslaget i denna del.

Rådhusrätten i Karlstad finner de skäl, som åberopats för överflyttningen
av bötesförvandlingen på domstolarna, icke vara bärande samt yttrar vidare:

Underrätternas arbetsbörda vore redan tillräckligt stor. Bestyret med bötesmålen
bomme att i hög grad lägga beslag på tid som borde ägnas åt omsorgen
om viktigare mål; förslaget innebure alltså ett steg i motsatt riktning
mot den, som åtminstone ifråga örn lantdomstolarna framträtt i önskemålet,
att häradshövdingen skulle huvudsakligen ägna sig åt de betydelsefullare

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

målen. Det syntes icke otroligt, att förslagets genomförande skulle för domstolarna
medföra behov av ökade arbetskrafter; och kännedomen om svårigheterna
för en rådhusrätt att erhålla sådana gjorde rådhusrätten i hög
grad ovillig att påtaga sig bestyret med bötesförvandlingen.

I yttrande från föreningen Sveriges häradshövdingar framhålles, att prövningen
av förvandlingsmålen, som ej finge ske summariskt, kommc att medföra
ett betydande tillskott i domstolarnas arbetsbörda.

Häradshövdingen i Västernärkes domsaga yttrar:

Förslaget bröte i påfallande grad med principen att den dömande verksamheten
och den verkställande skulle handhavas av skilda organ. Väl kunde
redan nu avsteg från denna princip påvisas, såsom att meddelande av villkorlig
straffdom enligt sakens natur lagts i domstolarnas händer, men härifrån
och till att domstolarna skulle övertaga all bötesförvandling vore steget
långt. Domstolarnas arbetsbörda komme att ökas väsentligt, därest förslaget
genomfördes. Antalet förvandlingsmål bleve icke lågt; målen förutsattes
komma att förlöpa med förundersökning, partsförhör och vittnesförhör och
det vore att lägga märka till att med hänsyn till forumregeln domstol, som
skulle handlägga förvandlingsmålet, kunde vara helt främmande för det mål
vari ansvaret ådömts. Skulle även, på landet, domaren åläggas skyldighet
att mellan de ordinarie tingssammanträdena hålla särskilda sammanträden
för handläggning av förvandlingsmål, ökades alltför starkt för domaren den
splittring av arbetstiden, som redan nu åstadkommes av de enligt nyare föreskrifter
allt tätare förekommande tingssammanträdena i kombination med
övriga förrättningar.

Beträffande arbetsökningen för domstolarna erinrar vidare häradshövdingen
i Södra Roslags domsaga bl. a. att en omfattande och noggrann undersökning
måste ske rörande bötfällds personliga förhållanden samt att, då
förvandlingsdomstolen näppeligen kunde undgå att taga del av vad i ansvarsmålet
förekommit, förslaget för domstolarna medförde en betungande ökning
av protokollsutskrivningen.

Som representant för dem som syssla med bötesindrivningen betonar föreningen
Sveriges stadsfogdar, att förslagets genomförande skulle föranleda
väsentlig ökning av indrivningsmvndigheternas arbete, samt påpekar i sådant
hänseende att domstol vid handläggning av förvandlingsmål måste låta
höra exekutionstjänstemännen såsom vittnen för att utröna huruvida tredska
eller vårdslöshet förelegat. Föreningen Sveriges landsfiskaler framställer enahanda
erinringar samt tillägger, att det i de flesta fall bleve förenat med
stora svårigheter att bevisa huruvida tredska eller liknöjdhet förorsakat
utebliven bötesbetalning.

I avseende å den föreslagna lagstiftningens inverkan på länsstyrelsernas
arbetsbörda och organisatoriska förhållanden uttalar länsstyrelseutredningen,
att den avlastning i länsstyrelsernas arbetsbörda som skulle uppstå genom
bötesförvandlingsärendenas överflyttande till annan myndighet icke bleve av
någon större omfattning och knappast kunde antagas i och för sig inverka
på organisationen av länsstyrelsearbetet i övrigt.

Åtskilliga av yttrandena innehålla uttalanden att förslagets genomförande
komme att föranleda behov av ytterligare arbetskrafter vid domstolarna och

Kungl. Maj:ts proposition nr 35•

därigenom ökade kostnader. Svea hovrätt yttrar, att även om de nya arbetsuppgifter
som föranleddes av förslagen i möjligaste mån förenklades,
förslagens genomförande på sina håll och särskilt i de största städerna medförde
behov av ökad personal och därav föranledda kostnader; i vilken utsträckning
detta kunde bliva följden kunde ej på grundval av den hittills
förebragta utredningen bedömas.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför:

Länsstyrelsen vöre icke av den fasta övertygelsen att man borde vara
alltför optimistisk då det gällde att bedöma frågan om den inbesparing av
utgifter för statsverket, som ställdes i utsikt genom reformen. Givetvis komme
det stora antalet uteblivna bötesfångar att minska statsverkets utgifter
men å andra sidan Lomme bötesförvandlingen enligt förslaget att på mångahanda
sätt åsamka statsverket utgifter som måhända icke komme att understiga
det belopp som på andra håll besparats.

Jämväl fångvårdsstyrelsen uttalar tvekan, huruvida reformen komme att
medföra några egentliga besparingar samt framhåller, att antalet förvandlingsstraff
visserligen skulle sjunka men att å andra sidan skärpningen av
straffet komme att förlänga de olika straffen, och att åklagarmyndigheternas
och domstolarnas ökade arbete ej heller kunde undgå att medföra ökade
kostnader.

Mot förslaget om bötesförvandlingens liandhavande av domstol har även
framförts erinringar ur straffverkställighetssynpunkt. Från flera håll har
sålunda uttalats betänkligheter av innebörd att verkställighetsförfarandet
komme att bliva omständligare och långsammare samt göra det lättare för
den dömde att undandraga sig straffets verkställighet. Därjämte har gjorts
gällande, att straffet i många fall komme att avtjänas först sedan lång tid
förflutit efter det brottet begicks, vilket i icke ringa mån komme att betaga
straffet dess verkan.

Risken att bötfällda med den föreslagna proceduren skulle lyckas undandraga
sig förvandlingsstraff har närmare behandlats i några yttranden.

Generaltullstyrelsen —- som förmäler att från styrelsens sida icke något
vore att erinra mot de allmänna principer, som läge till grund för de föreslagna
reglerna örn upptagande av särskilt mål för förvandling av böter —
framhåller sålunda, att för en viss grupp av tullmål den ifrågasatta förvandlingsproceduren
inneburc ett försvårande av verkställigheten, nämligen de
mål, däri böter ådömts personer som icke stadigvarande vistades inom landet,
företrädesvis fartygspersonal. Styrelsen ansåge därför det vara erforderligt
att de föreslagna bestämmelserna i ämnet modifierades med hänsyn till här
åsyftade förhållanden, vilket måhända kunde ske på det sätt, att reglerna örn
meddelande av förvandlingsbeslut i omedelbar anslutning till bötesstraffets
ådömande gjordes tillämpliga, då den bötfällde icke stadigvarande vistades
inom riket, oavsett huruvida böterna kunde antagas bliva erlagda eller icke.

Liknande erinringar framföras av föreningen Sveriges stadsfiskaler och
tredje stadsfogden i Göteborg i fråga om bötfällda som sakna fast bostad och
kunna befaras skola undandraga sig straffverkställighet. Den sistnämnde an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

för tillika att mycket arbete med bötfälldas uppspårande skulle bliva ändamålslöst,
då förvandlingsbeslut ej bomme att vara tillgängligt när bötfälld
anträffades samt denne efter delgivning av stämningen hade lika stora möjligheter
som förut att ånyo försvinna. Farhågor i angivna hänseende uttalas
jämväl av häradshövdingen i Sollentuna och Färentuna domsaga. Länsstyrelsen
i Stockholms län uttalar, att det kunde tagas i övervägande, att polismyndighet
berättigades att taga en till böter dömd, vilken förut hållit sig
undan, i förvar, till dess förvandlingsbeslut meddelats, därest utsikt funnes
att sådant kunde meddelas inom viss kortare tid.

I en del av de yttranden, vari förslaget örn bötesförvandlingens överflyttande
till domstol avvisas, har hänvisats till andra åtgärder som i stället för
införande av den dubbla domstolsbehandlingen kunde vidtagas.

Göta hovrätt anför sålunda:

Om förvandlingen av böter fortfarande skulle ankomma på de administrativa
myndigheterna, syntes villkorlig dom beträffande förvandlingsstraff
knappast kunna komma i fråga, enär meddelandet av sådan dom, såsom de
sakkunniga anfört, förutsatte prövning av domstol. Det kunde emellertid
ifrågasättas örn denna konsekvens innebure någon olägenhet av större betydelse.
I fall då villkorlig dom ej meddelats vid böternas ådömande syntes
hinder icke möta att medgiva de administrativa myndigheterna befogenhet
att under vissa förutsättingar befria den bötfällde från undergående av förvandlingsstraff.

I motsats mot vad Göta hovrätt sålunda uttalat bär i några yttranden invänts,
att det förhållandet att villkorligt anstånd skulle kunna beviljas med
förvandlingsstraff icke nödvändigt måste hava till konsekvens, att bötesförvandlingen
överflyttades till domstolarna, utan i stället kunde åt länsstyrelserna,
som nu handhade förvandlingen, uppdragas att bevilja dylikt anstånd.
Härigenom skulle proceduren med dubbel domstolsbehandling undvikas i
normala fall.

Denna mening omfattas av häradshövdingarna i Oppunda och Villåttinge
domsaga, Hallands södra domsaga samt Askims, Hisings och Sävedals domsaga.
Häradshövdingen i sistnämnda domsaga anför härom:

Bötesförvandlingen borde verkställas av länsstyrelsen och denna borde även
äga meddela anstånd med förvandlingsstraffet. Sådant anstånd borde i regel
beviljas, vilket överensstämde med de sakkunnigas förslag. Det förefölle knappast
lämpligt att benämna detta anstånd villkorlig dom, det vore närmast att
jämställa med sådant anstånd med böters gäldande som finge meddelas av
indrivningsmyndighet. Det kunde icke vara ägnat att ingiva betänkligheter
att anförtro sådant anståndsmeddelande åt länsstyrelsen, som handhade ärenden
av betydligt ömtåligare beskaffenhet såsom internering av alkoholister,
omhändertagande av barn för skyddsuppfostran och andra ärenden, som
stöde den dömande funktionen nära.

Nödvändigheten av dubbel domstolsbehandling för bötesförvandlingen
ifrågasättes vidare av länsstyrelsen i Kopparbergs län, som anvisar som möjlig
utväg att domstol samtidigt med den dom varigenom böterna ådömts skulle
meddela ett, låt vara villkorligt förvandlingsbeslut.

Till undvikande av dubbel domstolsbehandling i den utsträckning som före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 35-

slagits, förordas i några yttranden det system i fråga om förvandlingens anordnande
som föreslogs av strafflagskommissionen. Bötesförvandlingen
skulle enligt dessa yttranden i princip alltjämt ankomma å länsstyrelserna
men skulle för vissa fall kunna överflyttas å domstolarna för möjliggörande
av villkorlig dom, avvikelse från den fastställda förvandlingsskalan eller befrielse
från förvandlingsstraff. Uttalanden i denna riktning förekomma i
yttranden från länsstyrelsen i Uppsala län, häradshövdingarna i Västernärkes
domsaga, Vättle, Ale och Kullings domsaga samt Flundre, Väne och
Bjärke domsaga ävensom polisdomstolen i Göteborg.

I syfte att minska behovet av dubbel domstolsbehandling föreslår länsstyrelsen
i Blekinge län att det i viss utsträckning kunde överlämnas åt åklagaren
att träffa avgörande, huruvida talan örn förvandling av böter skulle föras
eller ej, så att i fall, då åklagaren kommit till den uppfattningen att den
bötfällde gjort vad han förmått för att betala böterna, det hela skulle stanna
vid att åklagaren gjorde anmälan härom hos domstolen, vilken det skulle
tillkomma att avskriva böterna, om ej särskilda skäl påkallade annat.

Rådhusrätten i Gävle ifrågasätter att åtminstone i vissa fall bötesförvandling
borde ankomma å länsstyrelserna, exempelvis då någon som intagits i
fängelse för undergående av urbota bestraffning samtidigt skulle undergå förvandlingsstraff
för böter, som icke ådömts i samband med den urbota bestraffningen.

Frågan huru förfarandet vid bötesförvandling i sina huvuddrag
bör ordnas har föranlett uttalanden i en del yttranden.

Med erinran om de betänkligheter som förefunnes mot domstolsförfarande
bar från skilda håll betonats vikten av att enklast möjliga former bestämdes
för detta förfarande. Olika förslag och önskemål härutinnan ha framförts.

Länsstyrelsen i Gotlands län föreslår en i huvudsak skriftlig handläggning
nied remissförfarande, varifrån övergång till muntligt förfarande skulle kunna
ske, då det funnes erforderligt eller av part begärdes. Enligt länsstyrelsens
mening borde, om sådan anordning tillämpades, framställning om förvandling
göras genom ansökan direkt av indrivningsmyndigheten men allmänne
åklagaren borde höras i fråga örn villkorlig dom m. m. Liknande
anordning förordas av föreningen Sveriges stads fiskaler.

I yttrandena från Blekinge länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler
och stadsfogden i Luleå anmärkes på att förhandlingen enligt förslaget
skulle påkallas av allmän åklagare och icke av indrivningsmyndigheten.
Länsavdelningen anför:

Vad som skulle prövas vore den bötfälldes förhållande under indrivningstiden
och härom kunde icke åklagaren få någon kännedom, försåvitt han icke
samtidigt skulle råka vara indrivningsförrättare. Det bleve alltså nödvändigt
alt åklagaren av indrivningsmyndigheten inhämtade alla de upplysningar
han kunde få. Det riktigaste och mest enkla vore att den som hade att
verkställa indrivningen också direkt gjorde framställning örn förvandling.
Framställningen borde insändas postledes och således utan att sökanden inställde
sig. Endast i enstaka undantagsfall borde sökanden vara skyldig till

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

personlig inställelse. Den bötfällde borde ej inkallas genom formlig stämning
utan det vore tillräckligt att han underrättades genom rekommenderad
postförsändelse med föreläggande för honom att yttra sig inom viss tid. Endast
örn utsikt ej funnes att på så sätt träffa den bötfällde med delgivning
borde för denna åtgärd anlitas indrivningsmyndigheten.

I fråga om behörigheten för domare å landet att handlägga förvandlingsmål
anför hovrätten över Skåne och Blekinge.

Då vid häradsrätterna nämndens medverkan ansåges så värdefull, och detta
särskilt inom straffprocessen, kunde det synas mindre lämpligt, att häradshövdingen
ensam skulle kunna avdöma förvandlingsmål, där svarandens personliga
och ekonomiska förhållanden komme att spela stor roll. De hänsyn
till processens snabbhet som motiverat nämnda anordning finge emellertid
anses väga tyngre än kravet på nämndens medverkan.

I åtskilliga yttranden har föreslagits, att mål örn förvandling borde få upptagas
även av lagfaren ledamot av rådhusrätt lika väl som av domare på
landet. Som skäl härför har åberopats, att förvandlingsproceduren därigenom
skulle förenklas, att beslutet ofta bleve av rent expeditionell natur och
att det med hänsyn till omgången för erhållande av förvandlingsbeslut av
rådhusrätten eljest skulle föreligga stor risk att bötfälld, som saknade
stadigt hemvist, bleve i tillfälle att undandraga sig förvandlingsstraffet. Önskemål
i denna riktning uttalas sålunda av Svea hovrätt, länsstyrelsen i Norrbottens
län samt rådhusrätterna i Hälsingborg, Karlstad, Västerås och Eskilstuna.
I de två sistnämnda rådhusrätternas yttrande förordas att undantag
gjordes beträffande sådana fall, då villkorlig dom eller avvikelse från förvandlingsskalan
kunde ifrågasättas; målen borde då hänskjutas till rätten.
Rådhusrätten i Västerås anser även att den bötfällde alltid borde äga påkalla
rådhusrättens prövning av förvandlingsbeslutet.

Att även sekreterare i domsaga borde äga handlägga mål örn förvandling
föreslås av Svea hovrätt och häradshövdingen i Sollentuna och Färentuna
domsaga. I några yttranden framhålles även behovet av föreskrift huruvida
mål örn förvandling skulle vara inbegripna bland dem, som avses i 1 § lagen
örn särskilda sammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden
samt 19 § 2. domsagostadgan. Enligt Svea hovrätts mening borde förvandlingsmålen
omfattas av dessa bestämmelser, medan hovrätten över Skåne och
Blekinge under hänvisning till målens vikt uttalat en motsatt åsikt.

De sakkunnigas förslag i avseende å kontroll från domstolarnas sida
över indrivningsförfarandet, vilken fråga i flertalet av de avgivna
yttrandena icke närmare berörts, har i några yttranden föranlett erinringar.
Dessa erinringar gå främst ut på att det vore olämpligt att domstolarna
skulle utöva tillsyn över organ som äro underordnade länsstyrelserna. Anmärkning
i detta hänseende uttalas av bland andra Göta hovrätt och länsstyrelsen
i Kristianstads län. Länsstyrelsen utvecklar denna anmärkning sålunda: Den

ökade kontroll å bötesindrivningen, som de sakkunniga eftersträvade,
borde icke vinnas genom domstols medverkan på föreslaget sätt. Domstolarna
och indrivningsmyndigheterna vore av varandra helt oberoende stats -

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

organ. Att låta domstolarna genom beslut, som icke finge överklagas, få
korrigerande inverka på de administrativa myndigheternas indrivningsåtgärder
kunde därför skapa kollisionsfall och vöre icke att tillråda. Domstolarnas
medverkan borde inskränka sig till en hemställan om ytterligare utredning
i bötesärendet. För övrigt ansåge länsstyrelsen, att den ökade kontrollen
lämpligast borde ordnas genom föreskrift för de underordnade indrivningsmyndigheterna
att exempelvis en gång varje månad till länsstyrelsen rapportera
beslut angående beviljat anstånd eller avbetalning av böter.

Nyttan och nödvändigheten av domstolskontrollen ifrågasättes i några yttranden.
Föreningen Sveriges stadsfogdar framhåller att de bötfällda själva
noga vakade över att deras rätt tillgodosåges, vilket bestyrktes därav att
några klagomål knappast förekommit över indrivningsmyndigheternas beslut
örn anstånd och avbetalning.

Vidare ha anmärkningar riktats mot förevarande förslag med hänsyn
till den arbetsökning för domstolar och indrivningsmyndigheter som förslagets
genomförande ansåges skola medföra. Föreningen Sveriges stadsfogdar
yttrar i detta hänseende.

Förslaget komme att förorsaka mycket och onödigt utredningsarbete, i
synnerhet som bötesindrivarna genom sin praktiska erfarenhet och sin personkännedom
örn de bötfällda vore de enda som vore i stånd att giva besked
i nu ifrågavarande avseenden. Ett hänskjutande av förut handlagda mål till
vederbörande indrivningsmyndighet för ny behandling skulle i allmänhet resultera
i, förutom onödig omgång, att bättre indrivningsresultat än förut skett
icke skulle ernås. Om den bötfällde påkallade sådan åtgärd, borde det i de
flesta fall icke medgivas, ty i dylika fall borde tredska anses hava förelegat,
eftersom eventuella tillgångar icke redan uppgivits.

Förslaget örn skärpning av förvandlingsstraffet genom höjning
av dess minimum till tjugu dagar och dess maximum till nittio dagar
har i de flesta yttranden tillstyrkts eller lämnats utan särskild erinran. I
vissa yttranden har dock uttalats betänkligheter mot det höga minimistraffet
och föreslagits sänkning därav; i flera fall göres en sådan uppfattning gällande
i samband med förslag att även mindre bötesstraff alltid eller under vissa
förutsättningar skola kunna förvandlas.

Göta hovrätt, som anser det föreslagna minimistraffet för högt, anför
härom:

Det vore givetvis riktigt, som de sakkunniga framhölle, att ett mycket
kortvarigt förvandlingsstraff icke vore ett tillräckligt verksamt tvångsmedel
mot tredskande bötesbetalare samt jämväl ur andra synpunkter vore olämpligt.
Emellertid syntes en så kraftig höjning av minimum för förvandlingsstraffet
som till 20 dagar knappast påkallad. Ett så högt förvandlingsstraff
som 30 dagars fängelse skulle enligt förslaget inträda redan vid ett — relativt
sett — så lågt straff som 20 dagsböter, vilket icke vore lämpligt. Då
även i fall när böter delvis guldits förvandlingsstraffet normalt skulle uppgå
till minst 20 dagars fängelse, syntes detta ägnat att motverka önskemålet
örn böternas erläggande. Hovrätten hemställde, att förvandlingsstraffets minimum
bestämdes väsentligt lägre. Utsikten till frihetsberövande under
exempelvis lägst en vecka vore i de flesta fall ett tillräckligt effektivt medel
att framtvinga betalning av böterna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

Länsstyrelsen i Östergötlands län, som är av samma uppfattning, yttrar:

Länsstyrelsen kunde icke underlåta att framhålla hurusom ett så högt
förvandlingsstraff som det föreslagna minimum för en ringare förseelse kunde
befaras komma att verka både deprimerande och orättvist för en bötfälld,
som mindre tänkte på den vandel, som kunde vara anledningen till att han
ådömdes förvandlingsstraff, än på arten av den förseelse han begått. En
befarad disproportion mellan förseelse och förvandlingsstraff bomme måhända
än mera att framträda i de fall, då böter skulle förvandlas samtidigt
som straffarbete eller fängelse ådömdes.

Förslag örn sänkning av förvandlingsstraffets minimum till tio dagars
fängelse framställes av följande myndigheter och sammanslutningar, nämligen
Svea hovrätt, länsstyrelserna i Blekinge och Gävleborgs län, rådhusrätterna
i Hälsingborg, Gävle, Jönköping och Karlskrona, föreningen Sveriges
landsfiskaler ävensom Sveriges fångvårdsmannaförbund.

Sänkning förordas vidare av länsstyrelsen i Uppsala lån (till sex dagar
eller ’en arbetsvecka’), länsstyrelserna i Gotlands och Älvsborgs län, rådhusrätterna
i Eskilstuna och Västerås, häradshövdingarna i Sollentuna och Färentuna
domsaga, Oppunda och Villåttinge domsaga, Oxie och Skytts domsaga
samt Frosta och Eslövs domsaga ävensom föreningen Sveriges stadsdomare.

Under erinran att ett avsevärt antal fångar avtjänade förvandlingsstraff i
samband med omedelbart ådömt frihetsstraff framhåller svenska fångvårdssällskapet,
att dessa fångars möjligheter att betala böterna vore avsevärt beskurna
genom den längre eller kortare frihetsförlusten men genom förvandlingsstraffets
skärpning komme de att i likhet med tredskande bötesbetalare
få strafftiderna förlängda.

De föreslagna bestämmelserna örn rätt för domstol att höja eller
sänka förvandlingsstraff eller befria därifrån ha i vissa
yttranden väckt betänkligheter.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser sålunda synnerlig stor tvekan
kunna råda om lämpligheten av befogenheten för domstolarna att med hänsyn
till den bötfälldes större eller mindre beredvillighet att gälda böterna sätta
förvandlingsstraffet lägre, respektive högre än som motsvarade den för
normalfallen avsedda förvandlingsskalan. Länsstyrelsen yttrar härom:

I och för sig syntes det föga tilltalande, att under identiskt lika förhållanden
begångna likartade förseelser på detta sätt kunde komma att förskylla
olika straff, beroende på omständigheter, som icke hade något som helst
samband med själva förseelsen. Men härtill komme, att det i flertalet fall
bleve synnerligen vanskligt för domstolen att avgöra, huruvida den dömde
av ''tredska eller vårdslöshet’ underlåtit att gälda böterna, eller örn han i sådant
avseende ''gjort vad han förmått’. Om icke prövningen härav skulle
urarta till rena godtycket, syntes det nödvändigt att i varje särskilt fall förebragtes
fullständig utredning örn den dömdes yttre levnadsförhållanden och
hela livsföring i tiden efter bötesdomens avkunnande. Huruvida arbetet med
en sådan utredning komme att stå i rimlig proportion till de resultat, som
uppnåddes, kunde lämnas därhän. Sannolikt komme i praktiken utredningssvårigheterna
att föra med sig, att domstolarna sällan eller aldrig avveke från

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

normalskalan, men i så fall bleve ju också betydelsen av här ifrågavarande
bestämmelser ringa eller ingen.

Att ifrågavarande bestämmelser skulle vara ägnade att leda till ojämnhet
och godtycke i rättsskipningen har jämväl hävdats av länsstyrelsen i Uppsala
län, rådhusrätten i Karlstad och Kopparbergs länsavdelning av föreningen
Sveriges landsfiskaler. Berörda länsstyrelse tillägger, att förslaget
örn rätt för domstol att höja förvandlingsstraffet på grund av tredska eller
uppenbar vårdslöshet träffades av de sakkunnigas egen anmärkning, att bevisning
angående dylikt förfarande vore mycket svår att åvägabringa, varför
bestämmelsen sannolikt sällan skulle komma att tillämpas. Bestämmelsen
avstyrkes även av häradshövdingen i Oppunda och Villåttinge domsaga,
som anser den skärpning av förvandlingsstraffet som i övrigt föreslagits vara
tillräckligt stor för att förmå de bötfällda att betala böterna.

De föreslagna bestämmelserna i avseende å förvandling av normerade
b ö ter hava i allmänhet ej föranlett särskilda uttalanden. Från
några håll hava dock erinringar framställts. Länsstyrelsen i Uppsala län
ifrågasätter huruvida sådan avvikelse från eljest gällande straffregler lämpligen
borde ske i detta sammanhang. Rådhusrätten i Västerås och föreningen
Sveriges stadsdomare framhålla att de föreslagna stadgandena vore främmande
för vår strafflag och knappast påkallade av något praktiskt behov.
Av rådhusrätterna i Gävle, örebro och Eskilstuna har föreslagits att normerade
böter helt eller i största möjliga utsträckning borde utbytas mot
dagsböter, varigenom ifrågavarande särbestämmelser bleve onödiga. Generaltullstyrelsen
ville icke motsätta sig de föreslagna bestämmelserna men förutsatte
därvid att dessa icke i någon avsevärd utsträckning skulle finnas behöva
tillämpas i tullmålen.

De sakkunnigas förslag örn undantag från förvandling av
vissa mindre böter har i de ojämförligt flesta yttrandena gjorts
till föremål för kritik. Förslaget har lämnats utan erinran av fångvårdsstyrelsen,
socialstyrelsen, länsstyrelserna i Södermanlands, Värmlands, Kopparbergs,
Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län, Stockholms rådhusrätt
(majoriteten), polisdomarna i Stockholm och Malmö, sex häradshövdingar,
styrelsen för statens alkoholistanstalt å Venngarn, föreningen Sveriges
stadsfiskaler, Sveriges fångvårdsmannaförbund och nykterhet snämndernas
centralkommitté. Härjämte har av följande myndigheter uttalats, att
övervägande skäl ansetts i princip tala för förslaget, nämligen hovrätten över
Skåne och Blekinge, Överståthållarämbetet, länsstyrelsen i örebro län och
tre häradshövdingar. I övriga yttranden har förslaget avstyrkts eller mot
detsamma framförts allvarliga betänkligheter.

Den framställda kritiken har i främsta rummet gått ut på att förslaget
skulle vara ägnat att leda till minskning av respekten för lagbuden och de
myndigheter som tillsåge deras upprätthållande. Svea hovrätt anför sålunda,
att den föreslagna regeln helt visst skulle utöva en mycket menlig inverkan
på bötesbetalningen samt utan tvivel även kunde uppmuntra till trots

Kungl. Maj.ts proposition nr 3ö.

emot lag och laga myndighet samt alstra slapphet beträffande vissa lagbuds
efterlevnad. Liknande uttalande göres av Göta hovrätt. Länsstyrelsen i Kristianstads
län yttrar att även böter för mindre förseelser, vare sig dessa riktade
sig mot samhället eller den enskilde, utgjorde en bestraffning som måste
utkrävas för att icke det allmänna rättsmedvetandet skulle bliva kränkt; i
annat täll skulle lydnaden för gällande lagar och författningar undergrävas
samt polismyndigheterna beredas stora svårigheter vid ordningens upprätthållande.
Länsstyrelsen framhåller även att ett beivrande av smärre lagöverträdelser
måste för polismyndigheterna te sig fullständigt meningslöst, om
det på förhand vore uppenbart att någon påföljd för den felande icke komme
att inträda. Att det på grund härav vore förklarligt att polismyndighetens intresse
att beivra dylika förseelser komme att slappna, framhåller föreningen
Sveriges landsfiskaler, som även anser det påtagligt att domstolarnas och
myndigheternas prestige skulle taga allvarlig skada om förslaget genomfördes.
Föreningen Sveriges stadsfogdar förklarar att om icke hela domstolsförfarandet
skulle bliva fullkomligt meningslöst, följden av förslaget måste
bliva att bötesstraffen av domstolarna höjdes.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anför:

Det vore för rättskänslan kränkande, att gärningar, som enligt gällande
lag vore belagda med ansvar, ej komme att för den sakfällde medföra någon
påföljd. De personer, som det här gällde, tillhörde oftast en kategori, vilken
ej betraktade det såsom någon skam att ställas under åtal och för vilken
därför åtalet i och för sig icke innebure något straffmoment. Däremot komme
sådana tilltalade, som kunde betala sina böter, i allmänhet att i dubbel
måtto drabbas menligt av åtalet, i det de nämligen utom den egendomsförlust,
erläggande av böterna innebure, finge vidkännas det lidande, som skammen
av ett åtal medförde. Fixerandet av en viss gräns beträffande böter,
som icke skulle förvandlas, kunde befaras medföra en straffmätning, vilken
ej, såsom borde ske, toge hänsyn uteslutande till förseelsens mer eller
mindre svåra art samt föreliggande förmildrande eller försvårande
omständigheter. Enligt de sakkunnigas mening borde domstolarna vid
straffmätningen kunna anlägga andra synpunkter än dem, som enligt vad
ovan anförts borde vara ensamt avgörande. Att en dylik oegentlighet också
komme att bliva följden av den föreslagna nya lagstiftningen vore mycket
sannolikt. Det kunde med fog antagas, att en del domstolar, som icke
kunde finna det berättigade i att begångna lagöverträdelser lämnades
straffria, komme att till förebyggande härav sätta bötesbeloppen högre,
än som eljest skulle hava blivit fallet. I detta sammanhang borde i fråga
om bötesindrivningen framhållas en omständighet, som syntes ej hava beaktats
av de sakkunniga. Å landsbygden förekomme en stor grupp bötfällda,
som saknade utmätningsbara tillgångar men dock i regel erlade utdömda
böter. Denna grupp utgjordes av lantbrukares söner och döttrar samt hos
lantbrukare anställda drängar och kvinnliga hembiträden. Vid häradsrätterna
förekomme i mycket stor omfattning åtal för förseelser, begångna av
dessa, särskilt förseelser mot vägtrafikstadgan vid färd med velociped, och
de utdömda bötesbeloppen understege i regel tjugufem kronor. Enligt vad
från åklagarhåll vitsordats betalades dylika böter så gott som undantagslöst,
oaktat vederbörande saknade utmätningsbara tillgångar. Skulle det nu föreliggande
förslaget upphöjas till lag, kunde det med visshet förutses, att dylika
böter bleve obetalda, och förseelserna följaktligen bleve straffria.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35-

I likhet med föreningen Sveriges häradshövdingar har jämväl från andra
håll mot förslaget erinrats att det skulle bryta mot principen om allas likhet
inför lagen. Svea hovrätt yttrar sålunda, att det läge något för rättsmedvetandet
stötande däruti, att av två personer i samma ekonomiska läge den
mindre nogräknade skulle kunna undandraga sig varje påföljd av sin förseelse,
medan den mera pliktmedvetne finge vidkännas bötesstraff.

Generaltullstyrelsen förklarar att styrelsen, även med erkännande av önskvärdheten
att finna en form för undvikande av de kortvariga förvandlingsstraffen,
icke kunde tillstyrka, att förslaget i förevarande del genomfördes,
med mindre sådana jämkningar i en eller annan form vidtoges, att möjligheten
till bötesförvandling lämnades orubbad vid brott mot tullförfattningarna,
i varje fall vid olovlig varuinförsel.

Ehuru sålunda i många yttranden de sakkunnigas förslag om förvandlingsfrihet
för småböter starkt kritiserats, har dock icke den tanken helt avvisats att
i viss utsträckning undantag från förvandling kunde göras beträffande böter
för mindre förseelser. I ett flertal yttranden har sålunda tillstyrkts att undantag
från förvandling i föreslagen utsträckning borde ske men på villkor
att den bötfällde icke av tredska eller vårdslöshet underlåtit gälda böterna. I
andra yttranden bar denna utväg anvisats i den formen, att i vart fall förvandling
måste kunna ske vid tredska eller vårdslöshet. Uttalanden av nu
angiven innebörd göras sålunda av Svea och Göta hovrätter, länsstyrelserna
i Stockholms, Gotlands, Blekinge samt Göteborgs och Bohus län, rådhusrätterna
i Göteborg, Gävle, Eskilstuna, Västerås och Karlskrona ävensom en
minoritet inom Stockholms rådhusrätt samt häradshövdingen i Södra Roslags
domsaga.

Svea hovrätt och rådhusrätten i Göteborg förorda därjämte att det skulle
stå åklagaren öppet att påkalla förvandling även i fall då den bötfällde givit
anledning till antagande att straffets undergående erfordrades för hans tillrättaförande.

Som utväg att undgå vissa av olägenheterna av undantagen från förvandling
har vidare i ett yttrande (häradshövdingen i Frosta och Eslövs domsaga)
väckts förslag att den domstol som ådömde bötesstraffet skulle, där den
funne förhållandena vid förseelsens begående så påkalla, äga förordna att
böterna vid bristande betalning skulle förvandlas.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län, som avstyrker förslaget att småböter icke
skulle vara förvandlingsbara, föreslår att det föreslagna stadgandet om rätt
för domstol att under vissa förhållanden helt befria bötfälld från förvandlingsstraff
så tillämpas, att bagatellförseelser icke behöva sonas med fängelse.

Beträffande sättet för bestämmandet av de fall som skulle undantagas från
förvandling lia häradshövdingen i Frosta och Eslövs domsaga samt landsfogden
i Gotlands län förordat ett system, vilket i princip överensstämmer med
det som, på sätt framgår av de sakkunnigas promemoria, varit ifrågasatt i
Finland. Användande av detta system ifrågasättes jämväl av länsstyrelserna
i Västernorrlands och Norrbottens län samt rådhusrätten i Hälsingborg.

Vidare har i några yttranden anmärkning riktats mot att mindre böter cj

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 33.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

skulle få förvandlas vid sådant sammanträffande med andra böter att böterna
sammanlagt uppnå gränsen för förvandlingsbarhet. Anmärkning häremot
framställes sålunda av rådhusrätten i Gävle och av häradshövdingen i
Tveta, Vista och Mo domsaga. Av länsstyrelsen i Östergötlands län har ock
påpekats att bötfälld, som ådömts två bötesstraff å vartdera tjugu kronor, ej
borde behandlas mildare än den som dömts till ett straff å trettio kronor.

I fråga om den föreslagna gränsen för förvandlingsfrihet lia några avvikande
meningar yppats. Med hänsyn särskilt till den talrika förekomsten
av mindre trafikförseelser har häradshövdingen i Oxie och Skytts domsaga
ansett gränsen böra nedsättas till tre dagsböter och femton kronor penningböter.
Ä andra sidan har höjning av gränsen förordats av häradshövdingen
i Västerbottens västra domsaga till tio dagsböter och av häradshövdingen i
Sollentuna och Färentuna domsaga till tio å femton dagsböter.

I några yttranden framhålles att förslagets genomförande nödvändiggör en
justering av straffskalorna uppåt i vissa författningar. Sålunda anmärker
hovrätten över Skåne och Blekinge att bland de förseelser, vid vilka bötesmaximum
vore under tjugufem kronor och där ådömt bötesstraff sålunda
icke ens vid iteration skulle kunna förvandlas, otvivelaktigt funnes några,
som hade en viss praktisk betydelse och vid vilka iteration vore mycket tänkbar,
t. ex. vissa förseelser mot ordningsstadgan för rikets städer eller med
stöd av denna utfärdade bestämmelser. Under uttalande att det icke kunde
anses tillrådligt att helt avstänga samhället från möjlighet att reagera mot
medellösa personer, som gång på gång gjorde sig skyldiga till sådana förseelser,
konstaterar hovrätten att, därest såsom hovrätten förordade dagsbotssystemet
utsträcktes att avse alla böter, frågan bomme att lösas av sig
själv; skulle sådan utsträckning av dagsbotssystemet ej vidtagas, syntes bötesmaxima
böra justeras så att alla praktiskt betydelsefulla förseelser kunde
beläggas med böter till belopp av minst tjugufem kronor. Föreningen Sveriges
häradshövdingar anför att örn en gräns av ifrågavarande slag skulle uppställas,
det framstode som en given nödvändighet att straffskalan höjdes
i fråga om de förseelser, för vilka böterna ej nådde upp till denna gräns. Yrkande
örn straffhöjning framställes även av kontrollstyrelsen beträffande
fylleriförseelser. Styrelsen yttrar att ehuru den hyste starka principiella
betänkligheter mot förslaget rörande mindre böter, vilket hade sin huvudsakliga
betydelse i fråga om fylleriförseelserna, styrelsen ej ville underskatta
vikten av de skäl som kunde anföras för förslaget, men att med bifall
till förslaget syntes oundgängligen böra förknippas förslag örn sådan ändring
i straffbestämmelserna för fylleri, att iteration vid sådana förseelser medförde
straffskärpning utöver gränsen för böters förvandlingsbarhet.

Vad härefter angår det särskilda förslaget örn begränsning av förvandlingsbarheten
av böter för fylleri och förargelseväckande beteende i samband med
fylleri har detta i allmänhet ej föranlett speciella uttalanden. Inställningen
därtill torde i stort sett vara densamma som till frågan örn särbehandling i
förvandlingshänseende av mindre böter över huvud. I några yttranden har

Kungl. Maj:ts proposition nr 35-

emellertid markerats en annan uppfattning till detta förslag och i andra har
detsamma gjorts till föremål för särskilda anmärkningar.

Rådhusrätten i Eskilstuna, som i övrigt avstyrker bifall till förslaget om
förvandlingsfrihet, förklarar sålunda att den beträffande fylleriförseelserna
i stort sett vore ense med förslagets grundlinjer men förordade i första hand
användning av varning såsom påföljd å fylleriförseelse. Socialstyrelsen vill,
ur de synpunkter styrelsen företräder, ej motsätta sig förslaget om förvandlingsfrihet;
det vore enligt styrelsens mening tillfyllest att konstatera att avtjänande
av fylleriböter ur alkoholistvårdens synpunkt knappast fyllde någon
funktion och ej heller motsvarade något större allmänpreventivt syfte att avhålla
från fylleri. Nykterhetsnämndernas centralkommitté yttrar att den
praktiska erfarenheten visat, att de kortvariga förvandlingsstraffen för böter
hade ytterst ringa, örn ens någon betydelse såsom avskräckande och uppfostrande
moment, och kommittén tvekade ej att tillstyrka, att fängelsestraffen
för fylleri på föreslaget sätt ställdes på avskrivning.

I motsatt riktning uttalar sig länsstyrelsen i Norrbottens län, som icke finner
det påkallat att giva fylleriböter särställning i förvandlingshänseende;
länsstyrelsen i Östergötlands län anser förslaget medföra risk för nykterhetstillståndet.

Kontrollstyrelsen, som framfört allvarliga betänkligheter mot att undantaga
mindre böter över huvud från förvandling, avstyrker nu ifrågavarande
förslag. Styrelsen anför:

Som motiv för förslaget hade de sakkunniga i huvudsak hänvisat till att vissa
andra reaktioner från det allmännas sida följde å en begången fylleriförseelse,
i vilket hänseende de sakkunniga särskilt erinrat örn bestämmelserna i
34, 35 och 64 §§ av gällande rusdrycksförsäljningsförordning samt örn vissa
stadganden i det av 1928 års revision av rusdrvckslagstiftningen framlagda
förslaget till lag om nykterhetsvård. Sistnämnda stadganden hade emellertid
veterligen i flera av de yttranden, som avgivits över det ifrågavarande förslaget,
utsatts för en kritik, som, redan den, gjorde frågan örn antagandet
av denna del av förslaget till lag synnerligen oviss. Det i 35 § rusdrycksförsäljningsförordningen
meddelade stadgandet hade alltmera kommit ur
tillämpning. Kvar stöde de åtgärder, som enligt 34 och 64 §§ rusdrycksförsäljningsförordningen
kunde av systembolag vidtagas mot fyllerister. Erinras
kunde till en början, att enligt rusdryckslagstiftningsrevisionens förslag
förefintligheten av flera än två fylleriförseelser under de två senaste åren
icke längre skulle utgöra en absolut avstängningsgrund. Framhållas kunde
vidare, att av systembolag vidtagna åtgärder icke hade karaktären av straff
och, enligt kontrollstyrelsens mening, icke kunde fullgöra straffets funktioner.
Syftet med de sakkunnigas förslag i förevarande hänseende angåves vara
att begränsa antalet förvandlingsstraff. Å andra sidan konstaterade de
sakkunniga, att det tydligtvis vöre förenat med fara ur allpiänpreventiv synpunkt
att undantaga från förvandlingsstraff andra förseelser än de utpräglat
bagatellartade. Från dessa båda principiella utgångspunkter kunde det örn de
fall av fylleri, som berördes av nu ifrågavarande förslag —- d. v. s. sådana
första och andra gångens fylleriförseelser under en tvåårsperiod, för vilka
högre straff än 25 kronor ådömts, och vilka ifrågakomma till förvandling —
sägas, att de varken vore så talrika — enligt stickprovsundersökning avseende
straffmätningen under tiden 1929—1934 beträffande ettusen personer

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

överstege det genomsnittliga fylleristraffet först med femte förseelsen tjugufem
kronor — att en undantagsregel för deras vidkommande vöre av synnerlig
betydelse, eller så utpräglat bagatellartade, att en sådan regel icke desto
mindre vore försvarlig. Det kunde svårligen betecknas som ett missbruk av
statens maktmedel att i dessa fall låta förvandlingsstraff inträda. Den privilegierade
särställning, fylleristerna enligt förslaget skulle komma att intaga,
kunde enligt kontrollstyrelsens mening knappast undgå att verka uppluckrande
på den opinionsbildning i fråga om fylleriets förkastlighet, som enligt
de sakkunniga numera stadgat sig, och på denna uppfattnings allmänprevenerande
verkan mot fylleriförseelser.

I några yttranden har erinrats örn den genom lagstiftning under 1925 genomförda
skärpningen av straffet för fylleri och anmärkts att föreliggande
förslag stöde i strid mot nämnda lagstiftning.

Mot förslaget att böter för förargelseväckande beteende, där förseelsen begåtts
i samband med fylleri, skulle i förvandlingshänseende behandlas lika
med böterna för fylleriet, har i ett flertal yttranden riktats anmärkning. Svea
hovrätt yttrar sålunda att den privilegierade ställning som inrymts åt förargelseväckande
beteende i samband med fylleri kunde, örn ej hovrättens hemställan
om befogenhet för åklagaren att i vissa fall föra talan om förvandling
vunne bifall, leda till stötande resultat särskilt i sådana fall, då bland flera,
som vid ett och samma tillfälle ådragit sig ansvar för förargelseväckande beteende,
somliga drabbats av ansvar jämväl för fylleri, andra däremot icke.
Kontrollstgrelsen finner det förklarligt örn fylleriet under sådana förhållanden,
mot stadgandet i 3 § av 1841 års förordning mot fylleri och dryckenskap,
komme att uppfattas som en ursäkt för det under berusning begångna brottet.
I andra yttranden har påpekats att åklagarna i dylika fall, för att undvika
den nu berörda stötande konsekvensen, skulle nödgas inskränka åtal att
gälla endast förargelseväckande beteende.

De sakkunnigas förslag rörande böter ådömda å alkoholisteller
tvångsarbetsanstalt intagna personer har med allenast
få undanlag gillats eller lämnats utan erinran.

Frånsett en erinran beträffande bestämmelsernas formulering hava allenast
i två yttranden framställts anmärkningar mot desamma. Det ena yttrandet
är avgivet av nykterhetsnämndernas centralkommitté. Däri ifrågasättes huruvida
det ej vore lämpligt att ådömt förvandlingsstraff finge förfalla även
för dem som frivilligt ingått å alkoholistanstalt, enär i annat fall en person
som bringats till insikt örn behovet och nödvändigheten att söka vård å alkoholistanstalt,
komme i en ogynnsam situation. I det andra yttrandet, som avgivits
av en landsfiskal, uttalas att tillräckliga motiv icke förebragts för att
förvandlingsstraff skulle förfalla i fråga om andra böter än sådana för fylleri.

Av de myndigheter och sammanslutningar som haft tillfälle yttra sig över
den inom departementet utarbetade promemorian angående förvandling
av böter för fylleri m. m. har det däri framställda förslaget tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av Svea och Göta hovrätter, fångvårdsstyrelsen,
Överståthållarämbetet, tjugu länsstyrelser och föreningen Sveriges häradshövdingar.
Därutöver tillstyrkes förslaget i princip av hovrätten över

Kungl. Maj:ts proposition nr 35-

Skåne och Blekinge, kontrollstyrelsen, två länsstyrelser, styrelserna för statens
alkoholistanstalt å Venngarn och statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö
samt nykterlietsnämndernas centralkommitté. Avstyrkande yttranden hava
avgivits av socialstyrelsen och två länsstyrelser.

Länsstyrelsen i Uppsala län, som ställer sig avvisande till förslaget, anför:

Vad anginge användningen av internering på alkoholistanstalt såsom reaktion
mot fylleriförseelser erinrades, att förutsättningen för internering vore
och även framdeles måste vara, att personen i fråga vore hemfallen åt alkoholmissbruk.
Medlet bleve således icke användbart mer än i en bråkdel av
de fall, då fylleriförseelser förelåge, vilket också framginge av en jämförelse
mellan siffrorna för fylleriförseelser och de på grund av alkoholmissbruk internerade.
Nykterhetsnämndernas och alkoholistanstalternas arbete borde
icke heller försvåras genom att den föreställningen uppstode, att de användes
såsom ett slags straffanstalter. Den utvidgning av inlerneringsinstitutet, som
möjligen kunde vara påkallad, komma dock att befrämjas, örn i anslutning
till de sakkunnigas förslag kostnaden för vård å allmän anstalt finge gäldas
av statsverket beträffande sådana personer, som intagits på grund av straff
för fylleri eller förargelseväckande beteende i samband därmed.

Socialstyrelsen, som jämväl avstyrker förslaget, har framhållit att det
i och för sig icke syntes alldeles ofrånkomligt att sammankoppla frågan rörande
bötesförvandlingen med alkoholistlagstiftningen. Styrelsen vitsordar
att det utan tvivel läge något irrationellt i den nuvarande ordningen, att jurisdiktionen
hade att taga omedelbar befattning med en samhällsföreteelse,
där det i många individuella fall kunde röjas att denna vöre av beskaffenhet
att i annan ordning påkalla ett omfattande förfarande enligt meddelad lagstiftning,
ulan att ett fast förbindelseled därvid åstadkommits i författningsväg.
Styrelsen uttalar att den principiellt anslöte sig till de önskemål som
i detta hänseende kommit till uttryck i de sakkunnigas promemoria. Emellertid
förklarar sig styrelsen nödgad att för närvarande — i avvaktan på att
utredning verkställdes rörande behovet av vårdplatser å alkoholistanstalterna
och att åtgärder träffades för tillgodoseende av detta behov — avstyrka lagstiftningsåtgärder,
som kunde förväntas medföra ökat behov av dylika vårdplatser.
Styrelsen anför i detta avseende:

Under senare år hade behovet av vårdplatser visat stigande tendens, och
man hade, i mån av tillgång på statsmedel för ändamålet, sökt att tillgodose
detsamma genom utvidgningar och nya anstalter. Det tillskott på vårdplatser,
som hittills med tillhjälp av anvisade statsmedel kunnat vinnas, hade icke
motsvarat stegringen av platsbehovet. Platser kunde även i trängande vårdfall
icke beredas, och nykterhetsnämnderna rapporterade stigande antal
vårdbehövandc expektanter. Redan med nuvarande lagstiftning och lagtilllämpning
vore bristningsgränsen uppnådd och överskriden, varför lagtilllämpningen
äventyrades. Den enligt styrelsens mening ojämförligt viktigaste
frågan för den organiserade alkoholistvårdens vidkommande vore för närvarande
att råda hot i här berörda nödläge. För ändamålet krävdes närmast
en undersökning av platsbehovets verkliga omfattning samt häremot svarande
tillgång på .statsmedel för anordnande av allmänna anstalter.

Socialstyrelsen ifrågasätter vidare huruvida den föreslagna lagstiftningen
kunde ur praktisk synpunkt anses ändamålsenlig. Härutinnan anför styrelsen
:

Kungl. Maj:ts proposition nr 35-

Mot förslagen kunde riktas den erinringen, att de icke behörigen beaktat
den stora sakliga olikhet, som förefunnes beträffande vagabonderande fyllerister
och sådana med mera stadigvarande hemvist. I förra fallet syntes olägenheterna
av det nuvarande tillståndet företrädesvis vara av rent praktisk
och ekonomisk art; sedan en anhållen vagabonderande fyllerist erkänt sin
förseelse, hade han tillfälle att avlägsna sig, innan utredning om hans eventuella
tidigare förseelser hunnit verkställas, och domen avkunnades i hans
frånvaro. Ett initiativ vare sig från domstols eller åklagares sida bleve därigenom
nära nog lika ineffektivt som enligt nu gällande ordning; det vagabonderande
klientelet, som ofta vore mest i behov av anstaltsvård, kunde faktiskt
undandraga sig de samhällsåtgärder, som lagutkasten åsyftade att främja.
Det syntes icke lämpligt, att det spörsmål om judiciellt initiativ inom
alkoholistvården, som avhandlades i remisspromemorian, företoges till avgörande
utan att jämväl här berörda närmast praktiska fråga därvid bringades
till en ändamålsenlig lösning.

Beträffande valet mellan att såsom enligt de sakkunnigas förslag låta initiativtagande
till åtgärder enligt alkoholistlagen ankomma å domstolarna eller,
såsom i promemorian föreslagits, å åklagarna har det senare alternativet
vunnit gillande i alla yttranden som beröra denna fråga. Svea hovrätt uttalar
sålunda, att det vore synnerligen önskvärt örn det syfte som avsåges med förslagen
kunde vinnas utan den belastning av domstolarna som enligt de sakkunnigas
förslag skulle inträda. I några av de genom hovrätterna inkomna
yttrandena har anförts, att det icke lämpligen borde ifrågakomma att åt domstolarna
uppdraga befattning med åtgärder mot alkoholister. Emellertid har
i åtskilliga yttranden hemställts att behovet av alkoholistvård skulle prövas
redan i samband med ådömande av böter för fylleri och ej först vid den senare
tidpunkt, då frågan om förvandling av dylika böter bleve aktuell. Denna
mening uttalas av hovrätten över Skåne och Blekinge, som finner det böra
föreskrivas, att åklagaren redan innan han för tredje gången instämde en
person för fylleri skulle undersöka örn denne vore hemfallen åt alkoholmissbruk.
Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö uttalar, att det ur
alkoholistvårdens synpunkt vore att föredraga, att åtgärderna vidloges redan
då fylleriböterna ådömdes, samt att det ej alltid vore säkert att den som erlade
fylleriböter vore mindre hemfallen åt alkoholmissbruk än den som ej
betalade, varjämte det kunde framstå såsom en orättvisa, att den som hade
penningar kunde köpa sig fri från risken för alkoholistbehandling. Jämväl
nykterhetsnämndernas centralkommitté ansluter sig till berörda mening.

Departements»

chefen.

Vid behandlingen i statsrådet den 20 april 1934 av frågan om tillkallande
av särskilda sakkunniga för verkställande av utredning angående reformer
på straffsystemets, straffverkställighetens och fångvårdens områden framhöll
jag beträffande det nuvarande förvandlingsstraffet, att det vore principiellt
oriktigt att låta en person undergå frihetsstraff för ett brott som
domstolen funnit böra sonas med böter. Anledningen till frihetsstraffets avtjänande
vöre icke det begångna brottets beskaffenhet utan den, att brottslingen
antingen icke kunnat eller ock icke velat erlägga böterna. Örn den
dömde på grund av arbetslöshet eller dylikt icke kunnat betala böterna,

Kungl. Maj:ts proposition nr 35-

vore det för rättsmedvetandet stötande att straffet skärptes från bötesstraff
till frihetsstraff. Beträffande det fall då den dömde på grund av tredska
underläte att betala böterna, innebure risken att enligt nuvarande regler
få böterna förvandlade till frihetsstraff icke ett tillräckligt verksamt tvångsmedel
mot den tredskande. Vidare erinrades därom, att fortfarande intoges
årligen i fängelserna för avtjänande av böter mer än 10,000 personer. Ett
stort antal människor vandes sålunda vid fängelselivet under kortvariga
uppehåll i straffanstalterna. Härigenom försvagades det avskräckande momentet
hos frihetsstraffen. Innan de sakkunnigas reformförslag upptages
till närmare granskning må i anslutning till nyss berörda yttrande de huvudlinjer
efter vilka en reform kan tänkas genomförd något utförligare belysas.

Till en början må framhållas att den sist angivna omständigheten, att ett
stort antal personer genom förvandlingsstraffet vänjes vid fängelserna, icke
blott medför att respekten för frihetsstraffen överhuvud minskas hos bölesfångarna
och dem som komma i beröring med dessa fångar utan även
leder till ett utplånande av gränslinjen mellan förseelser och svårare brott,
då för båda samma straffart kommer till användning. Nämnda förhållanden
påkalla i och för sig att man såvitt möjligt söker begränsa användningen
av fängelse såsom förvandlingsstraff. En sådan begränsning är motiverad
jämväl därav, att det korta frihetsstraffet — och om något annat än ett
relativt kortvarigt straff kan det ju vid förvandling av böter icke vara tal
— även ur andra synpunkter är förkastligt.

Såsom en lösning av det föreliggande problemet kunde möjligen tänkas
att helt avskaffa det nuvarande förvandlingsstraffet och tillskapa ett från
det vanliga frihetsstraffet skilt förvandlingsstraff, arrest eller dylikt. Därest
denna väg visade sig oframkomlig och förvandlingsstraffet i dess nu gällande
form måste bibehållas, kunde den önskade begränsningen av förvandlingsstraffens
antal i viss grad uppnås redan genom vidtagande av åtgärder
som, utan att beröra förvandlingsstraffet, leda till att böter bliva erlagda
i större utsträckning än för närvarande, t. ex. genom att underlätta för den
bötfällde att erlägga böterna genom föreskrifter örn anstånd och avbetalning
av böter eller genom ett strängare indrivningsförfarande. En annan
åtgärd som även vore ägnad att medföra en ökad bötesbetalning och därmed
också en minskning av förvandlingsstraffen, vöre att utvidga dagsbotssystemets
tillämpningsområde, så att samtliga bötesstraff bleve bestämda i
relation till den dömdes betalningsförmåga. För den händelse betalning av
ådömda böter icke komme till stånd, kunde en begränsning av förvandlingsstraffet
vinnas genom att man läte sådana bötfällda som äro arbetsföra avarbeta
böterna genom arbete för det allmännas räkning. Därest nu angivna
utvägar befinnas olämpliga eller otillräckliga, återstår att undersöka huruvida
man icke under vissa förutsättningar kan avstå från att förvandla
oguldna böter, antingen så att man vid utebliven bötesbetalning låter sig
nöja med den varning bötesdomen innebär, eller så att man ersätter förvandlingsstraffet
med en villkorlig dom.

Alldeles särskilt gör sig önskemålet att begränsa det nuvarande förvandlings -

Kungl. Majis proposition nr 35.

straffets användningsområde gällande, då den bötfällde på grund av fattigdom,
arbetslöshet eller dylikt ej kunnat betala böterna. Såsom förut nämnts är det
nämligen i dessa fall för rättsmedvetandet stötande, att straffet skärpes från
bötesstraff till frihetsstraff. Denna synpunkt gör sig kanske mindre gällande i
länder, där ett kortvarigt frihetsstraff direkt kan ådömas för ett ringare brott
och där således någon principiell gränslinje knappast förefinnes mellan bötesstraff
och frihetsstraff. I vårt land däremot, där frihetsstraffet i motsats
till bötesstraffet har en i viss grad diffamerande karaktär, framträder det
stötande i utbytandet av böter mot frihetsstraff starkare. Örn man således
bör söka uppnå att såvitt möjligt ej den omständigheten att bötfälld på
grund av fattigdom, arbetslöshet eller dylikt ej kunnat betala böterna skall
medföra undergående av förvandlingsstraff, måste man å andra sidan undvika
det resultat att den medellöse och förvärvsoduglige utan att drabbas
av någon påföljd skall kunna begå sådana förseelser som endast äro belagda
med böter, låt vara att man, då fråga är örn tämligen obetydliga förseelser,
möjligen kan låta sig nöja med den varning som ligger i själva bötesdomen.
I själva verket torde det icke givas någon lösning som tillgodoser båda de
nämnda synpunkterna, utan man lärer fa nöja sig med en kompromisslösning.
En sadan skulle kunna tänkas bestå däri, att man vid sådan oförskylld
betalningsoförmåga varom nu är fråga beviljar villkorlig dom i avseende
på förvandlingsstraffet. Villkorlig dom kan emellertid uppenbarligen icke
ifrågakomma i de fall, då på grund av den bötfälldes vandel eller brottets
beskaffenhet straffets verkställighet icke utan fara kan eftergivas. Den som
saknar förmåga att gälda ådömda böter skulle alltså i dessa fall få bötesstraffet
utbytt mot ett ovillkorligt frihetsstraff. Det avsteg som härigenom
sker från den uppställda principen lärer emellertid vara ofrånkomligt.

Därest det uteblivna gäldandet av böterna icke beror på bristande förmåga
hos den dömde utan på tredska eller uppenbar vårdslöshet, kan det knappast
anses för rättsmedvetandet stötande att straffet förvandlas från böter
till frihetsstraff. Den dömdes tredska utgör ju ett tecken på en högre grad
av antisocial vilja. Kritiken mot användningen av fängelse som förvandlingsstraff
riktar sig därför knappast mot de fall, då fråga är om bötfällda
som icke vilja betala böterna. Tvärtom påyrkas allmänt, att förvandlingsstraffet
för sådana fall skärpes, sa att det utgör en kraftigare press på den
tredskande att betala.

Av nu angivna möjligheter som kunna ifrågakomma vid en reformering
av bötesstraffet ha de sakkunniga icke upptagit tanken att ersätta det nuvarande
förvandlingsstraffet med någon annan form av frihetsstraff. Denna
ståndpunkt synes välbetänkt. En sådan lösning, som förordats allenast i ett
yttrande, torde möta så stora praktiska svårigheter att den redan på denna
grund icke lärer kunna genomföras.

De sakkunniga ha ej heller ansett sig böra i detta sammanhang föreslå
någon ändring i fråga örn dagsbotssgstemets tillämpningsområde. Till stöd
härför har aberopats att vissa principiella skäl talade mot en utvidgning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 35-

dagsbotsområdet och att man i vart fall borde undvika att redan nu rubba
en så nyligen genomförd lagstiftning, samt slutligen att erfarenheten gåve
vid handen att den nu förevarande frågan — bötesförvandlingsproblemet —
ej kunde lösas endast genom en utvidgning av dagsbotssystemet.

I ett stort antal yttranden, särskilt från domstolarna, vilka uppenbarligen
besitta de största erfarenheterna rörande dagsbotssystemets tillämpning, har
förordats att frågan om dagsbotsområdet nu borde upptagas till lösning. De
skäl som i dessa yttranden åberopats giva vid handen, att en revidering av
dagsbotslagstiftningen i den riktning, att åt dagsbotssystemet gives ett vidare
tillämpningsområde, numera synes böra tagas under allvarligt övervägande.
Den fråga som i detta sammanhang uppställer sig är emellertid den, om en
revision av bötesförvandlingen kan och bör äga rum utan avbidan på genomförandet
av en reform i fråga örn dagsbotsområdet. I åtskilliga av de
yttranden som förordat en utvidgning av dagsbotsområdet har yrkats uppskov
med den nu föreslagna lagstiftningen i avbidan härå. Till stöd härför
har åberopats, dels att utvidgningen av dagsbotsområdet skulle vara av stor
betydelse för det syfte som man genom förevarande lagstiftning vill uppnå
— en minskning av förvandlingsstraffens antal -— och dels att det vore av
vikt att den ifrågasatta omläggningen av bötesförvandlingen ej genomfördes
innan dagsbotssystemets tillämplighetsområde blivit på ett mera slutgiltigt
sätt bestämt. Riktigheten av påslåendet att en utvidgning av dagsbotsområdet
skulle leda till en minskning av förvandlingsstraffen kan icke betvivlas.
För att vinna någon hållpunkt för bedömandet av frågan i vilken omfattning
en ökning av bötesbetalningen och en nedgång av förvandlingsstraffen
kunde vid en utvidgning av dagsbotsområdet tänkas inträda, bär inom departementet
verkställts en undersökning rörande den utsträckning i vilken
dagsböter å ena sidan samt penningböter å andra sidan under år 1933 förvandlats.
Några exakta beräkningar över förvandlingsfrekvensen för de båda
bötesarterna kunna av flera skäl icke göras, bl. a. på grund av att penningböter
och dagsböter ofta förekomma samtidigt. Undersökningen utvisar,
att enbart i penningar ådömda böter förvandlades i omkring 11.5 procent fall,
under det att förvandlingsprocenten för dagsböter torde kunna beräknas
vara ungefär hälften så stor. Då antalet ådömda straff i penningböter är
betydligt större än antalet ådömda dagsbotsstraff, synes den inverkan, som
ett fullständigt avskaffande av penningböterna skulle medföra i fråga örn
förvandlingsstraffens antal, vara ganska betydande. Emellertid kunna å
andra sidan vissa omständigheter anföras som tala i motsatt riktning. Det
må sålunda erinras örn alt det, såsom de sakkunniga framhållit, med nuvarande
förvandlingsskala ofta blir ekonomiskt fördelaktigare för en bötfälld
att avtjäna penningböter än dagsböter. Den högre förvandlingsfrekvensen
för penningböterna torde således icke enbart bero på att gäldandet av penningböter
är mera betungande än betalandet av dagsböter. Den av de sakkunniga
föreslagna ändringen i förvandlingsskalan beträffande penningböter
lärer alltså komma att minska förvandlingsstraffens antal vid sådana böter.
Vidare må anmärkas, att mer än hälften av alla förvandlingsstraff hänför sig

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

till penningböter ådömda för fylleri eller förargelseväckande beteende. Det
synes sannolikt att en stor del av det klientel som ådömes straff för sådana
förseelser knappast skulle betala böterna, även om bötessummans storlek,
som redan nu är ganska ringa, skulle komma att sänkas genom böternas utdömande
i dagsböter — oell detta även om sådana bötfällda genom den föreslagna
skärpningen av förvandlingsstraffet komme att utsättas för ökad
press att betala. Slutligen må framhållas, att enligt det framlagda förslaget
förvandlingsstraffet för en stor del penningböter skulle bortfalla redan genom
den uppställda regeln att vissa smärre böter vid bristande betalning ej
skola förvandlas. Med hänsyn till nu angivna omständigheter torde det vara
omöjligt att på förhand avgöra om en utvidgning av dagsbotssystemet skulle
i mera avsevärd grad inverka på förvandlingsstraffens antal. I varje fall
bekräftar undersökningen, att förvandling förekommer även beträffande
dagsböter i en icke ringa utsträckning och att en utvidgning av dagsbotssystemet
alltså icke skulle lösa det förevarande problemet.

Beträffande invändningen om vikten av att omläggningen av bötesförvandlingen
ej genomfördes innan dagsbotssystemets tillämpningsområde blivit mera
slutgiltigt bestämt torde det visserligen förhålla sig så, att ett framtida avskaffande
i större eller mindre omfattning av omedelbart i penningar ådömda
böter kan komma att föranleda en eller annan ändring i den lagstiftning
som nu föreslås. De ändringar som sålunda skulle kunna komma i fråga
torde dock endast komma att beröra enstaka punkter i förslaget och icke
lagstiftningens principer.

Vid de nu angivna förhållandena synes det som om övervägande skäl tala
för att man icke för åratal framåt uppskjuter en nödvändig reform, allenast
därför att en annan ävenledes erforderlig reform, vars genomförande kräver
en vidlyftig utredning, kan komma att medföra vissa justeringar av en nu för
sin lösning mogen lagstiftning.

De sakkunniga ha i likhet med de instanser som tidigare haft att taga ställning
till frågan örn en reform av förvandlingsstraffet avvisat tanken på att
bereda möjlighet för bötfällda att avarbeta böter. Denna ståndpunkt synes
riktig. I likhet med de sakkunniga finner jag att en sådan lösning — för
vilken annars starka principiella skäl tala — är praktiskt ogenomförbar.
Densamma har ej heller vunnit anslutning annat än i ett fåtal yttranden.

De sakkunnigas förslag om utsträckning av tiderna för anstånd och avbetalning
i syfte att underlätta bötesbetalningen har i allmänhet vunnit gillande
eller lämnats utan erinran i de avgivna yttrandena. I några av dessa har
emellertid emot den föreslagna utsträckningen anmärkts, att det vore olämpligt
att en alltför lång tidrymd förflöte mellan brott och straff. Denna anmärkning
lärer väl knappast avse de fall, då böterna efter anstånd eller avbetalning
bliva guldna. Genom beslutet om anstånd eller avbetalning blir
nämligen den dömde satt under en press, som redan den kan anses innebära
något av en verkställighet utav straffet. Bliva böterna däremot trots anstånds-
eller avbetalningsmedgivandet icke betalda, måste det anses mindre
lyckligt, om den bötfällde lång tid efter brottet skulle komma att avtjäna

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

förvandlingsstraff. Emellertid må anmärkas att såväl enligt gällande rätt
som enligt de sakkunnigas förslag anstånd och avbetalning äro uteslutna,
då den bötfällde givit anledning till antagande att anstånd eller rätt
till avbetalning icke kommer att leda till böternas gäldande. Man lärer alltså
kunna utgå ifrån att ett längre anstånd eller en längre avbetalningstid
icke kommer att medgivas i andra fall, än då indrivningsmyndigheten anser
sig kunna räkna med att böterna bliva vederbörligen guldna. Med en
sådan tillämpning av bestämmelserna lärer även den i några yttranden framhållna
risken, att de bötfällda genom förlängt anstånd respektive utsträckt
avbetalningstid lättare skola kunna undandraga sig straffet, avsevärt reduceras.
Då vad i övrigt invänts på denna punkt icke synes övertygande, ansluter
jag mig i princip till de sakkunnigas förslag om en utsträckning av
tiderna för anstånd och avbetalning.

Beträffande tvångsindrivning av böter ha de sakkunnigas förslag örn medgivande
av införsel för oguldna böter i det överväldigande antalet yttranden
tillstyrkts eller lämnats utan erinran. I det fåtal yttranden, däri invändningar
framställts mot den föreslagna utsträckningen av införselinstitutets tilllämpningsområde,
bar framhållits, att böters uttagande genom införsel innebure
ett avsteg från förmånsrättsordningens princip att böter skola hava minsta
rätt. Genom en sådan bestämmelse förnärmades såväl enskilda fordringsägares
rätt som ock kommunernas rätt med avseende på kommunalutskylder
och fattigvårdsfordringar. Vidare har erinrats därom, att ett införselförfarande
skulle drabba bötfällda personer ganska hårt. Redan nu inkräktade
införselberättigade anspråk i synnerligen kännbar grad på existensminimum
för de ekonomiskt svagast ställda. Införselförfarandet skulle komma att
drabba skötsamma bötfällda hårdare än andra, enär dessa senare utan att
drabbas av någon påföljd skulle kunna sluta sin anställning. I varje fall
borde, då fråga vöre om uttagande av böter, bestämmelser utfärdas om högre
minimigräns för införselbefriad avlöning än som för närvarande vid införsel
tillämpades. Icke förvandlingsbara småböter borde ej få uttagas genom införsel.

Vad först angår invändningen att införsel för böter skulle drabba den bötfällde
alltför hårt, må framhållas, att hänsynen till den bötfälldes eget intresse
icke kan få spela den avgörande rollen, då det gäller att verkställa ett
ådömt straff. För övrigt må erinras därom, att, då fråga är om dagsböter,
dessa skola bestämmas med hänsyn till den bötfälldes betalningsförmåga
samt att de omedelbart i penningar ådömda böterna merendels avse mindre
betydande belopp, varför deras indrivande genom införsel knappast kan innebära
någon obefogad hårdhet mot den bötfällde. Mot förslaget att icke
förvandlingsbara småböter ej skulle få uttagas genom införsel må framhållas,
att förutsättningen för att man överhuvud skall kunna avstå från förvandlingsstraffet
i berörda fall måste vara den, att det dessförinnan gjorts
allvarliga försök att få böterna betalda.

Beträffande invändningen att andra fordringsägares rättsläge skulle försämras
genom medgivande av införsel för böter lärer det icke kunna forne -

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

kas, att det är föga tilltalande, att vid konkurrens mellan ett kommunalt eller
enskilt fordringsanspråk (av annat slag än skatter eller underhållsbidrag,
för vilka båda fordringar införselrätt redan föreligger) och böter, statens
bötesfordran skall kunna uttagas genom införsel på bekostnad av den enskildes
eller kommunens anspråk. Utvägen att genom konkurs eller utmätning
få det senare anspråket tillgodosett framför bötesanspråket bar av praktiska
skäl mycket ringa betydelse. Emellertid måste man, såsom de sakkunniga
även framhållit, taga i betraktande, att därest böterna icke erläggas,
den bötfällde i många fall skulle komma att erhålla ett tämligen långvarigt
förvandlingsstraff, varigenom den enskilde fordringsägarens möjlighet
att få betalt skulle försämras i ännu högre grad än genom böternas indrivande.
Därtill kommer att öppnande av möjlighet till böters indrivning
genom införsel synes vara en nödvändig förutsättning för genomförande av
vissa andra grundprinciper i de sakkunnigas förslag. I detsamma ingå såsom
viktiga huvudpunkter, dels att mindre böter icke skola förvandlas och
dels att villkorlig dom å förvandlingsstraffet skall kunna meddelas, därest
böterna ej bli betalda. Uppenbarligen kan man i dessa fall icke gärna avstå
från förvandlingsstraff utan att det dessförinnan gjorts allvarliga försök att
indriva böterna. Att den som kan betala ådömda böter, låt vara först efter
den press som införselförfarandet medför, skall slippa både bötesstraff och
förvandlingsstraff kan icke vara riktigt. Men något annat effektivt sätt att
driva in böterna än medgivande av införsel torde icke stå till buds. De i
några yttranden väckta förslagen, att vid indrivning av böter genom utmätning
egendom skulle fredas i mindre utsträckning än som nu gäller eller att
bestämmelsen i 17 kap. 18 § handelsbaden skulle upphävas, så att möjlighet
öppnades att begagna konkursförfarande för att uttaga böter, synas
nämligen av flera skäl icke böra upptagas.

Av det nu anförda torde framgå, att jag finner övervägande skäl tala förde
sakkunnigas förslag att böter skola få uttagas genom införsel. Till frågan
om den inbördes ordningen, då konkurrens föreligger mellan olika slag
av fordringar för vilka införsel beviljats, återkommer jag i samband med
behandlingen av lagförslagets särskilda bestämmelser.

För den händelse en bötfälld på grund av fattigdom, arbetslöshet eller dylikt
ej kunnat betala böterna, uppstår fråga örn vad som skall sättas i bötesstraffets
ställe. De sakkunniga vilja lösa denna fråga genom ett utnyttjande
i större utsträckning av institutet villkorlig straffdom. Enligt gällande lag
kan sådan dom meddelas beträffande själva bötesstraffet under förutsättning
att det, med hänsyn särskilt till den dömdes karaktär och personliga förhållanden
i övrigt, finnes skälig anledning antaga, att han skall utan det
ådömda straffets undergående låta sig rättas, samt att det tillika är anledning
antaga, att den dömde till följd av fattigdom och bristande förvärvsförmåga
skulle nödgas avtjäna böterna med frihetsstraff. De sakkunniga ha
föreslagit att sådan dom icke längre skall ådömas beträffande bötesstraffet.
Däremot skall, om böterna icke bliva guldna, i samband med att beslut fattas
örn förvandling av böterna — vilket beslut skall ankomma på domstol

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

sedan talan om förvandling inför domstolen utförts av allmän åklagare —
domstolen i vissa fall kunna meddela villkorlig dom beträffande det ådömda
förvandlingsstraffet. Förutsättning för sådan dom är enligt förslaget, att
den bötfällde icke av tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit att gälda
böterna samt att han icke heller givit anledning till antagande att straffets
verkställighet erfordras för hans tillrättaförande. De sakkunniga lia uppenbarligen
utgått ifrån att vid utebliven betalning av ådömda böter den sålunda
föreslagna villkorliga domen å förvandlingsstraffet i stor utsträckning
skulle komma till användning.

Ifrågavarande förslag har från principiell utgångspunkt kritiserats allenast
i ett yttrande. Däri framhålles det orättvisa i att en bötfälld som är medellös
blir ådömd ett villkorligt fängelsestraff som hotar honom under hela
prövotiden, under det att en bötfälld som äger tillgång till böternas gäldande
kan undandraga sig en sådan dom. Bötfällda, vilka av tredska eller vårdslöshet
underläte att gälda böterna, borde ådömas förvandlingsstraff, men beträffande
övriga bötfällda borde vid bristande betalning förvandling ej äga
rum.

Uppenbarligen är det icke fullt tillfredsställande, att örn två personer begått
samma förseelse, den ene får sona sitt brott genom att betala honom
ådömda böter under det att den andre, sedan det visat sig att han icke kan
betala böterna, får villkorlig dom å frihetsstraff. Men en sådan olikhet i behandlingen
av de olika kategorierna bötfällda kan överhuvud icke undvikas,
i det att olika straffarter nödvändigtvis måste användas för den som gäldar
böterna och för den som icke kan betala dem. Och då en sådan ojämnhet
nu en gång är oundviklig, kan man med skäl fråga sig örn icke den
i förevarande yttrande föreslagna lösningen, att den som inte kan betala
böterna icke får något straff alls, är mindre tillfredsställande än de sakkunnigas
förslag. De sakkunnigas förslag örn meddelande av villkorlig dom
å förvandlingsstraff för bötfällda som sakna förmåga att betala böterna utgör
enligt min mening den mest tillfredsställande lösning, som ur principiell
synpunkt står till buds beträffande frågan örn vad som skall träda i stället
för bötesstraffet för icke-tredskande bötfällda.

I övriga yttranden där den föreslagna villkorliga domen å förvandlingsstraffet
mött kritik har densamma sin grund däri, att man ställt sig avvisande
till den dubbla domstolsbehandling som kräves för meddelande av sådan
dom. Till denna kritik återkommer jag i samband med frågan om bötesförvandlingens
överförande till domstolarna.

I åtskilliga yttranden har föreslagits att, i stället för eller jämsides med villkorlig
dom å förvandlingsstraffet, sådan dom beträffande själva bötesstraffet
borde bibehållas och möjligheterna för dess tillämpning utvidgas. Till
stöd härför har åberopats att den i förslaget åsyftade minskningen av förvandlingsstraffens
antal härigenom skulle vinnas på ett enklare sätt än genom
den av de sakkunniga föreslagna dubbla domstolsbehandlingen med
villkorlig dom å förvandlingsstraffet. Göta hovrätt har sålunda ifrågasatt
örn ej bestämmelsen i 1 § andra stycket lagen angående villkorlig straffdom

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

kunde ändras därhän, att —- utöver de i 1 § första stycket av nämnda lag
uppställda allmänna förutsättningarna för villkorlig dom — det endast krävdes
att verkställighet av bötesstraffet till följd av den dömdes fattigdom och
bristande förvärvsförmåga skulle bereda honom avsevärd svårighet. Föreningen
Sveriges landsfiskaler har funnit villkorlig dom böra tillämpas i större
utsträckning än vad hittills varit fallet och komma till användning även
beträffande böter för rena ordningsförseelser. I vissa yttranden har ifrågasatts,
att användande av villkorlig dom kunde göras obligatorisk vid förstagångsförseelser.

Om man i enlighet med vad som sålunda föreslagits skulle kunna i större
omfattning använda villkorlig dom redan beträffande bötesstraffet i stället
för villkorlig dom å förvandlingsstraffet, skulle detta uppenbarligen innebära
en betydande förenkling av förfarandet och en minskning av den arbetsbörda
som, om de sakkunnigas förslag genomföres, kommer att åvila domstolarna.
Den olägenhet som är förbunden därmed att den bötfälldes ekonomiska
läge kan ha undergått försämring mellan bötesdomen och böternas indrivande,
så att han icke längre är i stånd att betala böterna, kunde undanröjas
genom att man för sådana fall bibehölle den föreslagna villkorliga domen
å förvandlingsstraffet. Det skäl som de sakkunniga åberopat mot att
i större utsträckning göra själva bötesstraffet villkorligt, nämligen allmänpreventiva
hänsyn, synes emellertid avgörande. Att i stor utsträckning meddela
villkorlig dom å bötesstraffet och således helt avstå från att söka indriva
ådömda böter kan icke vara riktigt. För min del anser jag sålunda, i likhet
med de sakkunniga, att en lösning av frågan hur man skall reagera mot sådana
bötfällda som icke kunna betala böterna icke kan vinnas genom en
utvidgning av den villkorliga domen beträffande själva bötesstraffet. Däremot
kan det naturligen ifrågasättas, om man icke jämte den föreslagna villkorliga
domen å förvandlingsstraffet borde bibehålla möjligheten till villkorlig
dom å bötesstraffet i den begränsade omfattning som nu gällande rätt
medgiver. Den dubbla domstolsproceduren skulle därigenom åtminstone
för några fall bli onödig. Fördelarna av en sådan bestämmelses bibehållande
skulle emellertid bliva ganska ringa. Därtill kommer att medgivande av
villkorlig dom å själva bötesstraffet med hänsyn till den dömdes betalningsförmåga
möjligen kan komma att medföra att sådan dom meddelades
i större utsträckning än som med hänsyn till nyssberörda allmänpreventiva
skäl vore önskvärt. På grund härav ansluter jag mig till de sakkunnigas
förslag att avskaffa den föreskrift om villkorlig dom å själva bötesstraffet,
som för närvarande finnes intagen i 1 § andra stycket lagen örn villkorlig
straffdom.

Emellertid ha i åtskilliga yttranden förordats stadganden om villkorlig
dom å bötesstraffet från en helt annan utgångspunkt än den nu nämnda.
Det har sålunda yrkats att villkorlig dom borde kunna meddelas beträffande
bötesstraff enligt samma förutsättningar som för andra straff. Såsom exempel
framhålles det stötande i att för första resan stöld i regel dömes till några
månaders straffarbete villkorlig dom, under det att den som gjort sig skyldig

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

till snatteri och som icke anses böra ådömas fängelse på grund av nyss angivna
förutsättning icke kan erhålla villkorlig dom å bötesstraffet utan måste gälda
böterna. Vad sålunda invänts synes förtjäna allt beaktande. Det må emellertid
framhållas att vad som sålunda föreslagits i främsta rummet avser den
primära frågan, huruvida en person som gjort sig skyldig till en förseelse
skall undergå bötesstraff eller om det är tillfyllest med att han ådömes villkorligt
bötesstraff, och icke det nu förevarande spörsmålet huru det skall
förfaras med den som domstolen anser böra undergå ett bötesstraff men som
icke kan betala böterna. Den föreslagna reformen synes med hänsyn härtill
böra vinna sin lösning icke i detta sammanhang utan i samband med den
nya lagstiftning om villkorlig straffdom som är under förberedande.

Av vad som inledningsvis anförts lärer framgå, att jag i princip finner de
i förslaget uppställda förutsättningarna för meddelande av villkorlig dom å
förvandlingsstraffet riktiga. Beträffande den närmare utformningen av dessa
förutsättningar har Svea hovrätt anfört, att sådan dom borde kunna meddelas
allenast där omständigheterna ej föranledde till antagande att tredska
eller vårdslöshet förelåge och det därjämte funnes skälig anledning antaga
att den bötfällde skulle utan förvandlingsstraffets undergående låta sig rättas.
I förhållande till de sakkunnigas förslag innebär denna formulering den
ändringen, att förutsättningarna för erhållande av villkorlig dom å förvandlingsstraffet
något skärpas. Då den av hovrätten föreslagna formuleringen
ur principiell synpunkt synes vara att föredraga framför de sakkunnigas,
torde lagtexten på denna punkt böra omformuleras i angiven riktning.

De sakkunniga lia, såsom nyss anmärkts, i samband med införandet av
villkorlig dom å förvandlingsstraffet funnit sig böra föreslå att bötesförvandlingen
överföres från länsstyrelserna till domstolarna. Frågorna om böternas
förvandling och villkorlig dom å förvandlingsstraffet skulle alltså komma
att avgöras i ett sammanhang. I ett stort antal yttranden, särskilt från
domstolshåll, har riktats en stark kritik mot förvandlingens överförande till
domstolarna och den därav påkallade dubbla domstolsbehandlingen. I flertalet
av de yttranden där man underkänt den dubbla domstolsbehandlingen
har man ock såsom en konsekvens härav helt avvisat förslaget om villkorlig
straffdom å förvandlingsstraffet.

Mot förvandlingens överförande till domstolarna och den dubbla domstolsbehandlingen
lia framställts tre huvudinvändningar. Den första, som tar
sikte allenast på bötesförvandlingens överflyttande till domstolarna, innebär
att förvandlingen till sin natur utgör en verkställighetsåtgärd och att densamma
därför bör ankomma på administrativ myndighet och icke på domstol.
Vad sålunda invänts synes knappast befogat. Den bötesförvandling
som enligt de sakkunnigas förslag skall äga rum innebär ingalunda en ren
verkställighetsåtgärd. För det första är det icke, såsom enligt nu gällande
rätt, fråga örn en rent automatisk förvandling enligt en förut uppställd orubblig
skala, utan vid förvandlingen kan domstolen under vissa förutsättningar
frångå det i skalan angivna frihetsstraffet. Med hänsyn härtill innebär förvandlingen
icke blott en verkställighet utan jämväl ett domfällande. Men fram -

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

förallt bör beaktas, att domstolens befattning med förvandlingen icke får
betraktas isolerad, utan förvandlingen och prövningen av frågan om det
skall bli villkorlig dom eller icke skola upptagas till behandling och avgörande
i ett sammanhang. Slutligen må erinras om, att då nu gällande lagstiftning
låter domstol meddela villkorlig dom, åt domstolen därigenom i viss
mån anförtrotts en verkställighetsåtgärd. I realiteten innebär ju en sådan
dom, att en straffverkställighetsform utbytes mot en annan. Principen att
straffverkställigheten skall ankomma på administrativ myndighet har alltså
icke konsekvent fasthållits i den gällande rätten. För övrigt torde gränsen
mellan dom och straffverkställighet på förevarande område vara så flytande,
att principen att meddelande av dom skall ankomma på domstol och straffverkställighet
på administrativ myndighet icke kan konsekvent genomföras.
I detta sammanhang må ock erinras därom att utvecklingen i modern lagstiftning
tenderar mot att tillerkänna domstolarna ökad kompetens i fråga
om straffverkställigheten.

Helt annan betydelse måste däremot tillerkännas den i yttrandena framställda
invändningen att bötesförvandlingens överförande till domstolarna
och särskilt den dubbla domstolsbehandlingen skulle medföra en avsevärd
ökning av arbetsbördan för domstolarna liksom även för åklagar- och indrivningsmyndigheterna.
Uppenbarligen ligger det i sakens natur att en
sådan ökning måste komma att inträda såsom en följd av förslaget. Det synes
dock sannolikt att denna ökning i icke oväsentlig grad överskattats i de
avgivna yttrandena. Då det t. ex. i ett yttrande framhålles, att domstol vid
handläggning av mål om förvandling av böter måste låta höra exekutionstjänstemännen
såsom vittnen för att utröna huruvida den uteblivna bötesbetalningen
berott på tredska eller vårdslöshet, innebär detta påstående en
betydlig överdrift. Ett sådant avhörande lär väl praktiskt taget endast ifrågakomma
i de fall, då åklagaren anser att den uteblivna betalningen har sin
grund i omständigheter av angivet slag och därför motsätter sig villkorlig
dom samt därjämte den bötfällde bestrider riktigheten av åklagarens uppgifter
om vad som förekommit inför indrivningsmyndigheterna. Och även
i dessa fall lärer det ofta kunna inträffa att den bötfälldes ekonomiska förhållanden
eller livsförsel notoriskt är sådan, att något vittnesförhör icke är
erforderligt för att det klart skall framgå att tredska är förhanden. Utredningen
rörande vad som förekommit vid indrivningsförfarandet och inför indrivningsmyndigheterna
lärer för övrigt i regel kunna införskaffas genom
att vederbörande tjänsteman i för ändamålet upprättade blanketter ifyller
uppgift i berörda hänseenden. Överhuvud synes kritiken på denna punkt
lia förbisett att förvandlingsmålen i de allra flesta fall komma att handläggas
ganska summariskt. Slutligen må framhållas, att någon lättnad i arbetsbördan
lärer kunna vinnas genom vissa omläggningar i det föreslagna förfarandet,
t. ex. genom att i stad anförtro handläggningen av mål angående
förvandling åt viss ledamot i rätten samt genom föreskrift att åklagarens
närvaro ej är nödvändig för målets avgörande. Härtill återkommer jag i
annat sammanhang.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3ö.

Slutligen har invänts, att den dubbla domstolsbehandlingen skulle medföra
vissa olägenheter ur straffverkställighetssynpunkt, i det att den bötfälldes
möjligheter att undandraga sig straffet skulle ökas samt straffet i
många fall skulle komma att avtjänas först sedan lång tid förflutit efter
brottets begående. Den senare av dessa invändningar lärer knappast vara
befogad. Den tidsutdriikt, som genom målets handläggning vid domstol i
stället för länsstyrelse kan uppstå, hänför sig dels till den tid som kan komma
att förflyta mellan stämningens delgivning och förvandlingsmålets handläggning
och dels till att uppskovsbeslut kan komma att av domstolen meddelas.
Någon större tidsutdräkt synes emellertid härigenom knappast vara
att befara. Lika litet som i brottmål skall ju i mål av förevarande slag gälla
någon viss stämningstid, och uppskov i målet torde väl endast komma att
meddelas i undantagsfall. Vad åter den förra invändningen beträffar lärer
densamma i viss mån vara befogad. Visserligen kan även under nuvarande
förhållanden, såsom ofta påtalats, en bötfälld, som underlåtit att gälda böterna,
i många fall avvika efter det han anträffats men innan förvandlingsresolution
erhållits. Men med den föreslagna domstolsbehandlingen skulle
möjligheten härför kunna komma att ökas. I detta sammanhang må emellertid
erinras om att domstolen under vissa omständigheter är berättigad att
redan vid bötesådömandet meddela beslut örn förvandling för det fall att
böterna ej gäldas. Denna bestämmelse lärer ofta komma att tillämpas just
i nu behandlade fall.

I några yttranden ha, i syfte att undvika eller mildra de nu påtalade olägenheterna,
förslag framlagts rörande en annan ordning för bötesförvandlingen
och meddelandet av villkorlig dom. Göta hovrätt har salunda förordat
att, i de fall då villkorlig dom å bötesstraffet ej vid böternas utdömande
meddelades, de administrativa myndigheterna skulle vara befogade att under
vissa förutsättningar helt befria den bötfällde från undergående av förvandlingsstraff.
Befrielsen skulle alltså icke vara villkorlig. Mot detta förslag
kan framförallt invändas, att det ur allmänpreventiv synpunkt ej kan vara
tillfredsställande att de som icke betalt sina böter i större utsträckning erhålla
ovillkorlig befrielse från förvandlingsstraffet. Och skulle å andra sidan
en sådan befrielse endast äga rum i begränsad omfattning, skulle förslagets
syfte förfelas. Vidare har i några yttranden föreslagits, att icke blott
bötesförvandlingen utan även beslutet rörande anstånd med förvandlingsstraffets
verkställighet skulle ankomma på länsstyrelserna. Av flera skäl
synes det emellertid olämpligt att lägga den senare frågan i länsstyrelsernas
band; bl. a. må framhållas, att då det gäller att avgöra i vilken utsträckning
sådant anstånd skall meddelas, hänsyn måste tagas till vissa allmänt kriminalpolitiska
synpunkter vilka knappast kunna bedömas av annan myndighet
än domstol. En länsstyrelse har förordat den lösningen att domstolen
samtidigt med bötesdomen skulle kunna meddela ett villkorligt förvandlingsbeslut.
Även mot detta förslag kunna starka invändningar resas. För
det första är det ur allmänpreventiv synpunkt föga tillfredsställande att förvandlingsstraffet
i större utsträckning göres villkorligt redan innan något

Bihang Ull riksdagens protokoll 1937. 1 sand. Nr .3.5. >r>

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

försök att indriva böterna gjorts. Och vidare skulle det åsamka domstolarna
en betydande arbetsbörda att från de omkring 120,000 årliga bötesfallen avskilja
dem, där villkorlig dom å förvandlingsstraffet skulle inträda. Det
torde även föreligga en avsevärd risk för att domstolarna skulle komma att
i stor utsträckning meddela villkorligt förvandlingsbeslut jämväl beträffande
sådana bötfällda som kanske annars hade kommit att betala böterna. Slutligen
har i ett antal yttranden föreslagits att bötesförvandlingen alltjämt borde
ankomma på länsstyrelserna men att, i de fall då villkorlig dom, avvikelse
från den fastställda förvandlingsskalan eller befrielse från förvandlingsstraff
kunde ifrågakomma, ärendet skulle handläggas av domstolarna, tydligen
efter initiativ av den bötfällde eller åklagaren. Mot denna lösning kan
anmärkas, att de praktiska olägenheterna med den dubbla domstolsbehandlingen
härigenom knappast skulle undanröjas. Då enligt de sakkunnigas
förslag villkorlig dom skulle meddelas i ganska stor utsträckning, skulle
nämligen antalet till domstol hänskjutna fall bli så betydande, att någon
nämnvärd minskning av domstolarnas arbetsbörda icke skulle inträda. Och
möjligheten för den bötfällde att undandraga sig förvandlingsstraffet skulle
med den föreslagna ordningen snarare ökas än minskas. Dessutom må framhållas,
att örn det skulle ankomma på den bötfällde att själv draga frågan örn
villkorlig dom under domstols prövning, man måste räkna med att många av
de fall, där villkorlig dom med förvandlingsstraffet främst vore påkallad,
överhuvud icke skulle komma under domstolarnas bedömande.

Av det anförda lärer framgå, att om det avsedda syftet skall kunna vinnas,
någon annan ordning för bötesförvandlingen och meddelandet av villkorlig
dom än den de sakkunniga föreslagit svårligen står att erhålla. Frågan
gäller alltså, örn man på grund av de olägenheter som obestridligen äro
förbundna med den dubbla domstolsbehandlingen bör avstå från att genomföra
förslaget örn villkorlig dom å förvandlingsstraffet. För min del finner
jag att dessa olägenheter väl icke kunna bagatelliseras, men att de dock icke
äro så betydande, att de böra stå hindrande i vägen för genomförandet av en
av förevarande reformförslags viktigaste punkter.

I fråga om det föreslagna förfarandet vid bötesförvandling har i yttrandena
till en början anmärkts, att proceduren med domstolsförhandling såsom
i brottmål vore väl omständlig och att det vöre önskligt med ett mera
summariskt förfarande med en i huvudsak skriftlig handläggning, där emellertid
övergång till muntligt förfarande skulle kunna ske, då så funnes erforderligt
eller det av part begärdes. Enligt min mening är denna kritik såtillvida
befogad som proceduren i vissa avseenden synes böra förenklas. Till
den förordade skriftliga handläggningen kan jag emellertid icke ansluta mig.
Vad först målets anhängiggörande beträffar synes det ingalunda innebära
någon förenkling att åklagaren i stället för att utfärda stämning å den bötfällde
först skulle hos domaren utverka en kommunikationsresolution och
sedan delgiva densamma med den bötfällde. Det förefaller vidare som om
ur saklig synpunkt det kravet bör uppställas, att den bötfällde beredes möjlighet
att vid ett i stämningen utsatt sammanträde muntligen åberopa de örn -

Kungl. Maj.ts proposition nr 3ö.

ständigheter som han vill ha framförda. Att endast bereda en bötfälld möjlighet
att på därom framställd begäran erhålla muntlig förhandling lärer icke
vara tillräckligt, då det knappast synes troligt att den bötfällde själv annat
än i undantagsfall skulle komma sig för att ta initiativ härtill. Beträffande
målets vidare handläggning må erinras därom, att enligt de sakkunnigas
förslag utslag må meddelas i målet ändå att den bötfällde uteblivit. Domstolen
behöver alltså icke tvinga en bötfälld som uteblivit till inställelse. Åklagarens
närvaro är däremot enligt förslaget nödvändig. På denna punkt synes
emellertid en förenkling i förfarandet kunna genomföras. I de fall, där
det ligger i öppen dag att målet bör avgöras i ena eller andra riktningen,
synes åklagarens närvaro icke nödvändig. I synnerhet lär detta gälla för
den händelse målet kommer att handläggas av domaren eller viss ledamot
i rådhusrätt. Förslaget bör alltså undergå den ändring, att åklagarens närvaro
lika litet som den bötfälldes blir obligatorisk.

I några yttranden göres gällande att talan örn förvandling borde utföras
icke av allmän åklagare utan av indrivningsmyndigheten, enär det som av
domstolen skulle prövas främst hänförde sig till den bötfälldes förhållande
under indrivningstiden, rörande vilka omständigheter allenast indrivningsmyndigheten
ägde kunskap. Detta förslag kan jag icke tillstyrka. Bland
annat må erinras därom att det för indrivningsmyndigheten skulle innebära
en avsevärd ökning av arbetsbördan att behöva underkasta sig den för myndigheten
främmande uppgiften att inställa sig inför domstol och där utföra
talan, under det att åklagaren i betydligt mindre grad betungas genom
att berörda uppgift anförtros honom.

I åtskilliga yttranden har föreslagits att mål örn förvandling av böter borde
få upptagas av lagfaren ledamot i rådhusrätt likaväl som av domare på
landet. Då de skäl som härför åberopats synas övertygande, torde förslaget
böra ändras i angiven riktning. I några av berörda yttranden har föreslagits,
att därest målet upptagits av sådan ledamot, detsamma borde hänskjutas
till rådhusrätten i de fall där villkorlig dom eller avvikelse från förvandlingsskalan
kunde ifrågasättas, varjämte det i ett yttrande uttalats att
den bötfällde alltid borde äga påkalla rättens prövning av förvandlingsbeslutet.
Vad sålunda föreslagits synes icke böra godkännas. Om målen i nu angiven
utsträckning hänskötes till rådhusrätten, skulle den praktiska fördelen
med deras upptagande av viss ledamot i rådhusrätten bliva ganska
ringa. Och något hänskjutande av målen till rätten synes icke vara av sakliga
skäl påkallat i andra fall än då domaren finner målet tveksamt. För den
händelse domare på landet upptagit mål örn förvandling av böter, äger han
enligt de sakkunnigas förslag att, där det finnes lämpligt, hänskjuta detsamma
till rätten. Örn denna regel utsträckes till att gälla även för de fall,
då ledamot i rådhusrätt upptagit mål örn förvandling av böter, torde härigenom
kravet på en tillfredsställande handläggning bliva fullt tillgodosett.

Beträffande frågan huruvida mål örn förvandling av böter bör få upptagas
å särskilt tingssammanträde för handläggning av vissa mål och ärenden har
Svea hovrätt uttalat sig härför under det att hovrätten över Skåne och Bie -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3ö.

lunge yttrat sig i motsatt riktning. För min del ansluter jag mig till den i
förstnämnda yttrande uttalade meningen. Därest målet skulle förefalla tveksamt,
står möjligheten öppen att meddela uppskov till allmänt tingssammanträde.
Vad nu sagts föranleder ändring i lagen örn särskilda tingssammanträden
för handläggning av vissa mål och ärenden. Spörsmålet huruvida mål
varom nu är fråga böra få handläggas av sekreterare eller notarie i domsaga
synes böra regleras i administrativ ordning.

I de sakkunnigas förslag ingår såsom ett viktigt led anordnande av en tillfredsställande
kontroll över indrivningsförfarandet från domstolarnas sida.
Den sålunda föreslagna kontrollen har i ett flertal yttranden mött kritik.
Därvid har framhållits att det vore olämpligt att domstolarna skulle utöva
tillsyn över organ som vore underordnade länsstyrelserna. Tillika har ifrågasatts
huruvida en sådan kontroll vore nödvändig. Beträffande sistnämnda
fråga måste jag vitsorda de sakkunnigas påstående att gällande bestämmelser
örn anstånd och avbetalning av böter icke städse blivit av vederbörande
myndigheter tillämpade på sätt som varit avsett, utan att det stundom
inträffat att bötfälld fått undergå förvandlingsstraff oaktat han, örn någon tids
anstånd erhållits, kunnat betala böterna. Vad föreningen Sveriges stadsfogdar
i sitt yttrande häremot framhållit, nämligen att de bötfällda själva noga
vakade över att deras rätt tillgodosåges och att detta bestyrktes därav att
några klagomål knappast förekommit över indrivningsmyndigheternas beslut
om anstånd och avbetalning, synes icke övertygande. Den bötfällde
äger ju icke rätt att klaga över ett sådant beslut; endast i samband med klagan
över utmätning eller med förvandling äger bötfälld påkalla prövning av
beslutet. Förvandlingen äger emellertid enligt gällande rätt i regel rum utan
att den bötfällde har någon vetskap härom, och tanken att överklaga utmätningen
på den grund att anstånd eller avbetalning bort meddelas lärer för
flertalet bötfällda vara helt främmande. Enligt gällande rätt är den bötfällde
sålunda praktiskt taget icke i tillfälle att påkalla någon ändring av indrivningsmyndigheternas
beslut i berörda frågor. Genomförandet av de sakkunnigas
förslag skulle däremot medföra att den bötfälldes synpunkter i
frågan bleve föremål för omprövning.

Vad därefter angår den förra invändningen att kontrollen över indrivningsmyndigheterna
icke borde utövas av domstolarna, vilka icke hade någon
uppsiktsrätt över dessa myndigheter, måste det ur praktisk synpunkt
framstå såsom i hög grad lämpligt, att samma myndighet som har att ta
ställning till frågan om den uteblivna bötesbetalningen beror på tredska
också är berättigad att pröva, huruvida den bötfällde verkligen kommit i
åtnjutande av det betalningsanstånd som lagen medgiver. Och länsstyrelserna
lära väl knappast vara ägnade att bättre bedöma huruvida bestämmelserna
om anstånd och avbetalning blivit riktigt tillämpade än den myndighet
som handlägger förvandlingsmålet. Det i ett yttrande framställda
förslaget, att kontrollen lämpligast borde ordnas genom föreskrift för indrivningsmyndigheterna
att exempelvis en gång varje månad till länsstyrelserna
lämna uppgifter angående beslut rörande anstånd eller avbetalning av böter,

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

synes icke tillfredsställande. Bortsett från den väsentliga .arbetsökning som
härav skulle föranledas måste uppenbarligen en kontroll beträffande varje
enskilt fall som förekommer till förvandling ha ett helt annat värde än en
granskning i klump av meddelade anstånds- och avbetalningsbeslut, så mycket
mer som sistnämnda granskning skulle äga rum innan det visat sig, om
böterna blivit erlagda i enlighet med anstånds- eller avbetalningsbeslutet.
Övervägande skäl synas alltså tala för att en kontroll över indrivningsmyndigheternas
åtgöranden i berörda hänseenden anordnas i enlighet med de
sakkunnigas förslag.

En av huvudpunkterna i de sakkunnigas förslag består i skärpning av förvandlingsstrciffet
i syfte att detsamma skall komma att utöva en kraftigare
press på den dömde att betala böterna. I princip har vad sålunda föreslagits
vunnit gillande eller lämnats utan erinran i samtliga avgivna yttranden. För
egen del har jag, såsom förut anförts, redan i mitt tidigare omförmälda yttrande
till statsrådsprotokollet framhållit såsom ett grundfel i gällande böteslagstiftning
att risken att enligt nuvarande regler få böterna förvandlade till
frihetsstraff icke innebär ett tillräckligt verksamt tvångsmedel mot en tredskande
bötfälld. För undanröjande av nämnda förhållande bör därför, såsom
de sakkunniga föreslagit, en allmän höjning av förvandlingsskalan komma
till stånd. Särskilt bör minimitiden för förvandlingsstraffet höjas och
detta även på den grund att de mycket korta frihetsstraffen ur alla synpunkter
äro olämpliga. Naturligen kan beträffande en höjning av förvandlingsstraffet
sägas att densamma visserligen är påkallad i den mån den verkar
som ett hot på den som kan men icke vill betala ävensom att, om den bötfällde
av tredska underlåter att betala, det icke kan riktas någon invändning
mot att han i stället för böterna får ett tämligen långt förvandlingsstraff,
men å andra sidan kan invändas att en höjning innebär en obillighet
mot den som icke kan betala. I stor utsträckning korrigeras denna obillighet
genom att en icke tredskande bötfälld, som icke kan betala, erhåller
villkorlig dom å förvandlingsstraffet. Emellertid har såsom förutsättning
för villkorlig dom uppställts icke blott frånvaron av tredska utan även
att straffets verkställighet icke är av vissa skäl påkallad. Det skulle därför
kunna inträffa, att även den icke tredskande får ett förvandlingsstraff,
som i förhållande lill gärningens beskaffenhet synes alltför hårt. Denna
orättvisa kan emellertid undgås genom den av de sakkunniga föreslagna regeln,
till vilken jag senare återkommer, att domstolen under vissa förutsättningar
skall vara berättigad att vid förvandlingen gå ned under det normala
förvandlingsminimum.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle vid förvandling minimistraffet höjas
till tjugu dagar och maximistraffet till nittio dagar. Inom denna latitud
skulle, liksom hittills, gälla en fast förvandlingsskala, vilken genomgående
skulle vara strängare än den nu gällande. I åtskilliga yttranden ha uttalats
betänkligheter mot det höga minimistraffet. I sådant avseende har framhållits.
att ett så högt minimum icke vore erforderligt för alt straffet skulle
bli tillräckligt verksamt som tvångsmedel och att förvandlingsstraffet, då

Kungl. Maj.ts proposition nr 3Ö -

fråga vore om en.ringare förseelse, skulle komma att framstå såsom orättvist.
Förslag har därför framställts om sänkning av minimum från föreslagna
tjugu dagar till tio eller sex dagars fängelse. Berörda båda invändningar
synas befogade. För en sänkning av minimum talar därjämte den
omständigheten att de sakkunnigas förslag, såsom senare kommer att utvecklas,
synes böra undergå den ändringen att under vissa förutsättningar
förvandling skall kunna inträda även vid småböter. Emellertid torde den i
berörda yttranden föreslagna sänkningen vara alltför stor, enär densamma
kunde medföra risk för att förvandlingsstraffets verkan såsom tvångsmedel
mot den tredskande bleve för svag. Därtill kommer, att man lärer få räkna
med obenägenhet hos domstolarna att meddela villkorlig dom beträffande
kortare förvandlingsstraff. Om däremot minimum bestämmes till två
veckor, synes detsamma varken vara så lågt att förvandlingsstraffet blir
för litet avskräckande, eller så högt att det kommer att framstå såsom
obilligt gentemot en tredskande som dömts till ett ringare bötesstraff. Förvandlingsskalan
bör alltså undergå sådan omarbetning att minimum sättes
till femton dagars fängelse. Maximum synes däremot kunna bestämmas på
sätt de sakkunniga föreslagit. I likhet med de sakkunniga finner jag att
inom denna latitud bör liksom hittills gälla en fast förvandlingsskala, vilken
genomgående är strängare än den nu gällande.

För att bereda domstolarna tillfälle att vid utmätandet av förvandlingsstraffet
beakta den bötfälldes förhållande i avseende å böternas betalning lia
de sakkunniga föreslagit att domstolen skulle vara befogad att med hänsyn
till ifrågavarande omständigheter frångå förvandlingsskalan. Domstolen
skulle sålunda kunna höja straffet upp till skalans maximum, nittio dagar,
eller sänka detsamma, dock ej under tio dagar, eller alldeles befria därifrån.
Mot detta förslag lia i flera yttranden framförts betänkligheter. Därvid har
åberopats, förutom svårigheterna att avgöra huruvida den dömde av tredska
eller vårdslöshet underlåtit att gälda böterna eller om han i sådant avseende
gjort vad han förmått, att det vore principiellt oriktigt att låta omständigheter
som icke lia något som helst samband med själva brottet inverka på
straffmätningen. Enligt min mening äro de sålunda framställda betänkligheterna
knappast befogade. Det må sålunda erinras örn att den föreslagna
och i samtliga yttranden tillstyrkta höjningen av förvandlingsstraffets minimum
är motiverad av omständigheter som icke ha med brottet att skaffa.
Emellertid torde en höjning av förvandlingsstraffet vid tredska icke vara erforderlig
med hänsyn till den kraftiga skärpning som föreslagits beträffande
förvandlingsskalan just i syfte att öva en starkare press på en bötfälld som
kan vara benägen för tredska. Vad däremot angår den föreslagna befogenheten
för domstolen att, då den bötfällde gjort vad han förmått för att gälda
böterna, sänka förvandlingsstraffet eller helt befria därifrån, synes en sådan
befogenhet påkallad även med hänsyn till den förut berörda omständigheten
att förvandlingsstraffet för en icke tredskande bötfälld som icke erhåller
villkorlig dom kan vara alltför hårt i förhållande till gärningens beskaffenhet.
En sänkning eller befrielse är jämväl motiverad med hänsyn till den

Kungl. Maj:ts proposition nr 3ö.

föreslagna bestämmelsen, att då böter delvis guldits straffet ändock icke får
sättas lägre än förvandlingsstraffets minimum. Då det normala minimum
föreslås sänkt från tjugu dagar enligt de sakkunnigas förslag till femton
dagar, synes förvandlingsstraffets minimum i nu förevarande fall böra sänkas
från tio dagar enligt de sakkunnigas förslag till åtta dagar. Någon avvikelse
från de sakkunnigas förslag att den bötfällde under vissa förutsättningar
må helt befrias från förvandlingsstraffet har icke från något håll
ifrågasatts.

De sakkunnigas förslag i avseende å förvandling av normerade böter, att
domstolen vid ådömande av sådana böter må förordna att allenast viss de!
av böterna, ej understigande i varje fall stadgat lägsta straff, skall tagas i
beräkning vid förvandling, finner jag välgrundat. Betänkligheter mot detta
förslag ha uttalats allenast i ett fåtal yttranden.

I syfte att nedbringa förvandlingsstraffens antal har föreslagits att förvandling
icke skall äga rum beträffande vissa mindre böter (bötesstraff som
ådömts lill belopp understigande fem dagsböter eller tjugufem kronor omedelbart
i penningar). Till stöd för den föreslagna undantagsbestämmelsen
från regeln om förvandling av oguldna böter till frihetsstraff har av de sakkunniga
åberopats, att det då fråga är örn mindre förseelser utgjorde en
misshushållning med statens maktmedel och en alltför kraftig reaktion att
förvandla böterna till frihetsstraff.

Det sålunda framlagda förslaget har i flertalet yttranden mött en kraftig
kritik. Mot förslaget har huvudsakligen invänts, att detsamma vore ägnat
att medföra en minskning i respekten för lagarna och för de myndigheter
som hade att tillse att lagarna upprätthölles. Vissa förseelser skulle i realiteten
bli straffria, enär indrivning av böterna ofta icke kunde äga rum.
Polismyndigheternas intresse att beivra småförseelser skulle försvagas. Förslaget
skulle i varje fall ha en menlig inverkan på bötesbetalningen. De
mera pliktmedvetna komme alt betala sina böter under det att de mindre
nogräknade skulle slippa straff, ett förhållande som vore stötande för rättsmedvetandet.
För att förebygga dessa konsekvenser kunde det tänkas att
domstolarna i stor utsträckning komme att, där straffskalan det medgåve,
höja bötessatserna över den gräns vid vilken förvandling skulle äga rum.
Detta vore olyckligt, enär vid straffmätningen hänsyn uteslutande borde tagas
lill förseelsens mer eller mindre svåra art samt föreliggande förmildrande
eller försvårande omständigheter.

Det lärer icke kunna bestridas att de sålunda uttalade farhågorna till viss
del äro befogade. En allmän regel av innebörd att vid bristande betalning
av småböter ingen reaktion mot brottet utöver lagföring och dom skall inträda
kan lätt draga med sig nyss berörda ogynnsamma konsekvenser. Visserligen
kan en kriminaliserad handling mången gång vara så betydelselös,
att någon annan reaktion än den som ligger i själva bötesdomen och böternas
indrivande icke är påkallad. Men att urskilja dessa handlingar allenast med
hänsyn till det ådömda straffets storlek lärer icke vara görligt. Då det emellertid
med hänsyn till de syften som man med ifrågavarande lagstiftning vill

Kungl. Majlis proposition nr 35.

uppnå skulle vara av stor betydelse, därest man från förvandling och dubbel
domstolsbehandling kunde avskära sådana förseelser där någon annan reaktion
än den som ligger i själva bötesdomen och därav föranledda indrivningsåtgärder
icke är erforderlig, bör det undersökas, om man icke genom att
uppställa vissa modifikationer i regeln örn att småböter icke skola vara förvandlingsbara
kan i huvudsak behålla samma regel.

Innan denna fråga upptages till skärskådande må emellertid en annan,
av länsstyrelsen i Skaraborgs län i dess yttrande föreslagen lösning något beröras.
Länsstyrelsen, som avstyrkt bestämmelsen om förvandlingsfrihet
''id småböter, framhåller att det tidigare behandlade förslaget, att domstol
vid mål örn förvandling av böter må, örn bötesstraffet är ringa, helt befria
från förvandlingsstraffet, i praktiken kan och bör så tillämpas att bagatellförseelser
icke behöva sonas med fängelsestraff. Genom en mer vidsträckt
tillämpning av detta stadgande skulle alltså någon regel om förvandlingsfrihet
vid småböter icke vara erforderlig. Mot denna lösning må emellertid
framhållas, att en väsentlig fördel som är förbunden med regeln att
småböter icke äro förvandlingsbara, nämligen att man i ett stort antal fall
slipper den dubbla domstolsbehandlingen, med den föreslagna lösningen
icke skulle komma att uppnås. Ett anlitande av den föreslagna utvägen lärer
alltså icke göra en särbehandling av frågan örn småböters förvandlingsbarhet
onödig.

En lösning som innebär att småböter i regel icke skola förvandlas men
att under vissa förutsättningar förvandling skall äga rum har föreslagits i
ett flertal yttranden. Därvid har från många håll förordats att förvandling
av småböter borde kunna äga rum, då den bötfällde visat tredska eller
vårdslöshet i avseende på böternas erläggande. Svea hovrätt har förordat
att förvandling därjämte skulle kunna äga rum, därest den bötfällde givit
anledning till antagande att straffets undergående erfordrades för hans tillrättaförande.
Att förvandling bör äga rum då den bötfällde ådagalagt betalningsovilja
synes riktigt. Uppenbarligen skulle det vara i hög grad stötande,
om mot en bötfälld som visat kanske den mest uppenbara tredska
någon ytterligare reaktion icke skulle kunna förekomma, sedan försök att indriva
böterna misslyckats. Och i varje fall skulle säkerligen en sådan regel
inverka ogynnsamt på betalningen av småböter. Örn däremot möjlighet till
förvandling för sådana fall infördes, komme förvandlingshotet att utöva en
stark press på den bötfällde att betala, så mycket mer som den bötfällde icke
kan räkna med att erhålla villkorlig dom beträffande förvandlingsstraffet,
enär sådan dom vid tredska är utesluten. Förslaget att förvandling av småböter
jämväl skall äga rum, därest den bötfällde givit anledning till antagande
att straffets undergående erfordras för hans tillrättaförande synes ävenledes
befogat. Det torde icke så sällan inträffa att en förseelse finnes böra sonas
med ett bötesstraff, som understiger den gräns där förvandling alltid finnes
böra äga rum, men att å andra sidan med hänsyn till den bötfälldes vandel
— han har kanske tidigare fällts för samma eller liknande förseelse — förvandling
bör ske, därest den bötfällde icke kan erlägga böterna. Det kan

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

vidare tänkas att den bötfällde, utan att ha gjort sig skyldig till brott, efter
bötesdomen fört en sådan vandel att han icke bör undgå varje annan reaktion
för den begångna förseelsen än den som ligger i själva bötesdomen och
därav föranledda indrivningsåtgärder. Slutligen lärer det även kunna inträffa
att den bötfällde, som underlåtit att gälda böterna, icke direkt kan övertygas
örn tredska eller vårdslöshet med avseende härå — i fråga örn förhandenvaron
av tredska och vårdslöshet synes bevisbördan böra åvila åklagaren
— men att han likväl vid bötesindrivningen förhållit sig så, att man icke
bör avstå från förvandling. Enligt min mening bör alltså även under nu
ifrågavarande förutsättning förvandling äga rum. Uppställas de nu behandlade
båda inskränkningarna i regeln om förvandlingsfrihet vid småböter,
synas de påtalade ogynnsamma verkningarna av bestämmelsen att småböter
icke skola förvandlas bli undanröjda. I några yttranden har framhållits,
att det vore nödvändigt att på en och annan punkt verkställa justeringar i
gällande straffskalor för att möjliggöra förvandling vid vissa förseelser där
maximistraffet ligger under förvandlingsgränsen. Med den nu föreslagna
lösningen lärer en sådan höjning av straffmaxima icke vara erforderlig.

Frågan huruvida förvandling av småböter skall komma till stånd på grund
av ådagalagd betalningsovilja bör uppenbarligen komma under domstols bedömande
på det sätt, att åklagaren utför talan örn förvandling av böterna
inför den domstol som har att upptaga mål om förvandling av böter och där
förebringar utredning om förhandenvaron av tredska eller vårdslöshet.

Örn förvandling av småböter skall äga rum på den grund att straffets verkställighet
är erforderlig för den bötfälldes tillrättaförande, synes det tveksamt
örn förvandlingen skall företagas av domstol i samband med bötesådömandet
eller om även i dessa fall frågan skall komma under domstols
bedömande genom att åklagare efter bötesdomen utför talan örn förvandling
inför domstol som har att upptaga mål om förvandling av böter. För
att frågan örn förvandling i de nu förevarande fallen skall upptagas redan
vid bötesådömandet kan åberopas, att bötesdomstolen ju äger kännedom
om de omständigheter som hänföra sig till själva brottet under det att förvandlingsdomstolen,
därest målet avdömts vid annan domstol, saknar kunskap
örn desamma. Vidare kan anföras att det med hänsyn till beskaffenheten
av de omständigheter som göra förvandlingen påkallad kanske är mera
tilltalande att bötesdomstolen ex officio upptager förvandlingsfrågan än att
det lämnas i åklagares hand att avgöra örn han vill föra talan om förvandling
på nu ifrågavarande grund. Slutligen må erinras örn att den ståndpunkten,
att förvandlingsfrågan icke skulle kunna upptagas av bötesdomstolen,
icke skulle stå viii tillsammans med den regel som föreslås skola gälla
beträffande andra böter än småböter, nämligen att bötesdomstolen redan vid
bötfällandet skall kunna förordna örn förvandling, därest omständigheterna
uppenbarligen giva vid handen att straffets verkställighet erfordras för den
bötfälldes tillrättaförande. Starka skäl tala sålunda för att bötesdomstolen
vid bötfällandet skall kunna förordna örn förvandling av småböter på nu
ifrågavarande grund. Å andra sidan framgår av vad som tidigare anförts

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

att en förvandling ibland kan vara motiverad av omständigheter som inträffat
efter bötesdomen. Med hänsyn härtill bör förvandling kunna äga rum
även efter bötesådömandet. Och frågan härom bör lämpligen upptagas genom
att åklagaren utför talan örn förvandling vid domstol som har att
upptaga mål härom. Att en sådan möjlighet hålles öppen lärer vara
motiverat även med hänsyn till att bötesdomstolen, därest frågan örn
förvandling icke vidare skulle kunna upptagas (annat än vid tredska),
kanske skulle finna sig föranlåten att så snart småböter ådömdes
verkställa utredning rörande frågan örn straffets verkställighet vore erforderlig
för den bötfälldes rättande. Men en sådan praxis skulle uppenbarligen
medföra en stark ökning av domstolarnas arbetsbörda utan att någon
vinst därav skulle annat än i undantagsfall uppstå. Förvandling av småböter,
där sådan är erforderlig för den bötfälldes rättande, bör alltså kunna
företagas såväl av bötesdomstolen som, på talan av åklagare, av förvandlingsdomstolen.

Beträffande frågan var gränsen skall dragas mellan förvandlingsbara böter
och sådana småböter som (i regel) icke skola förvandlas ha de sakkunniga
föreslagit, att då bötesbeloppet understiger fem dagsböter eller tjugufem
kronor omedelbart i penningar, böterna ej skola förvandlas; då flera
bötesstraff sammanträffa, skall regeln tillämpas beträffande de särskilda
straffen. Därest alltså en person bötlällts för två förseelser och bötesstraffet
endast vid sammanläggning av böterna uppgår till tjugufem kronor,
skulle förvandling alltså icke äga rum. I några yttranden har kritik riktats
mot den sistnämnda regeln. Därvid har yrkats, att örn en person under
viss kortare tidrymd dömts till böter som sammanlagt uppnå gränsen för
förvandlingsbarhet förvandling alltid borde äga rum. Även örn en sådan lösning
ur vissa synpunkter äger företräde framför den föreslagna, skulle dock
ett konsekvent genomförande av densamma vara förbundet med sådana
praktiska olägenheter i avseende på den av systemet betingade bötesregistreringen
och den därmed följande skyldigheten att införskaffa utdrag ur och
insända uppgift till registret, att den icke synes kunna godkännas. Den omständigheten
att en person ådömts böter vilka, sammanräknade med tidigare
ådömda böter, överstiga förvandlingsgränsen, lärer för övrigt, med hänsyn till
den föreslagna regeln att förvandling av småböter skall äga rum då straffets
verkställighet erfordras för den bötfälldes rättande, utan någon positiv lagbestämmelse
kunna vinna tillbörligt beaktande. Om den bötfällde kort förut
ådömts bötesstraff synes detta ofta, i synnerhet om det är fråga om återfall
i samma eller liknande brott, utgöra ett indicium på att verkställighet av
straffet är erforderlig. Enligt det tidigare anförda skulle sådan förvandling
kunna äga rum såväl i samband med den sista bötesdomen som i särskilt
mål örn förvandling av böter.

Den av de sakkunniga föreslagna gränsen för förvandling av småböter —
fem dagsböter eller tjugufem kronor omedelbart i penningar — har i allmänhet
vunnit gillande i de avgivna yttrandena. Sänkning av gränsen har påyrkats
av en häradshövding under det att två häradshövdingar uttalat sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

för en höjning. Naturligen skulle man med hänsyn till de föreslagna undantagen
från regeln att småböter icke skola förvandlas kunna tänka sig att en
höjning ägde rum. Jag har emellertid stannat vid den av de sakkunniga föreslagna
gränsen, vilken synes vara riktigt avvägd med hänsyn till de i de
sakkunnigas motivering angivna omständigheter som för gränsdragningen
äro av betydelse. Av praktiska skäl synes emellertid, såsom i ett yttrande
förordats, den jämkning böra företagas att förvandling obligatoriskt skall inträda
allenast då bötesbeloppet överstiger fem dagsböter eller tjugufem
kronor omedelbart i penningar.

Den föreslagna regeln att småböter icke skola förvandlas kommer med hänsyn
till den vid fylleri tillämpade låga bötesskalan och det stora antalet förvandlingsstraff
för sådana böter att få en särskild betydelse med avseende
på fglleriböterna. Kontrollstyrelsen har sålunda i sitt yttrande beräknat,
att om förslaget genomfördes utan modifikationer, antalet fylleriförseelser
vid vilka förvandlingen skulle bortfalla kunde beräknas till omkring 2,000
årligen. De sakkunniga ha emellertid beträffande fylleriböter föreslagit en
ytterligare inskränkning i fråga om sådana böters förvandlingsbarhet. Enligt
förslaget skall nämligen för fylleri eller förargelseväckande beteende i
samband med fylleri ådömt bötesstraff, ändå att det uppgår till tjugufem
kronor, icke förvandlas med mindre den bötfällde inom loppet av två år tre
eller flera gånger fälles till ansvar för sådana förseelser.

Den sålunda föreslagna utvidgningen av tillämplighetsområdet för regeln
att småböter icke skola förvandlas har i allmänhet icke gjorts till föremål för
särskilda uttalanden i de avgivna yttrandena. Två av de myndigheter som
lia att handlägga frågor som sammanhänga med alkoholspörsmålet, socialstyrelsen
och kontrollstyrelsen, ha emellertid särskilt behandlat ifrågavarande
del av förslaget. Socialstyrelsen konstaterar för sin del att avtjänande av
fylleriböter ur alkoholistvårdens synpunkt knappast fyllde någon funktion
och ej motsvarade något större allmänpreventivt syfte att avhålla från
fylleri, varför styrelsen icke ville motsätta sig förslaget. Kontrollstyrelsen
har däremot tagit avstånd från detsamma. Styrelsen har uttalat starka betänkligheter
redan mot den inverkan som huvudregeln skulle få beträffande
fylleriböterna — det förelåge fara för att den allmänna reaktionen mot fylleriet
avtrubbades om regelmässigheten i straffreaktionens inträdande rubbades
genom förvandlingens borttagande. Styrelsen har därför förklarat, att
ett genomförande av förslaget att småböter icke skulle förvandlas förutsatte
sådan ändring i straffbestämmelserna för fylleri, att iteration vid sådan förseelse
medförde slraffskärpning utöver gränsen för böters förvandlingsbarhet.
Från denna utgångspunkt har kontrollstyrelsen direkt avstyrkt det nu förevarande
förslaget örn en ännu längre gående förvandlingsfrihet vid böter för
fylleri och förargelseväckande beteende i samband med fylleri. Kontrollstyrelsen
bär i detta sammanhang särskilt framhållit, att den föreslagna undantagsregeln
beträffande fylleriböterna icke skulle bli av synnerlig betydelse,
enär en av kontrollstyrelsen företagen undersökning utvisade att bö -

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 3ö.

tesbeloppet vid första och andra resan fylleri endast sällan överstege tjugufem
kronor.

I likhet med kontrollstyrelsen finner jag att det särskilt ur allmänpreventiv
synpunkt kan medföra vissa vådor att tillerkänna fylleriböterna en privilegierad
särställning. Örn en person för första eller andra resan fylleri
dömes till mer än tjugufem kronors böter, lärer man i regel icke kunna utgå
ifrån att omständigheterna äro så mildrande att man utan vidare kan avstå
från förvandling av böterna. Och som kontrollstyrelsen framhållit äro dessa
fall icke så talrika att någon väsentlig praktisk fördel vore att förvänta
genom deras undantagande från förvandling. Jag kan således på nu anförda
skäl icke ansluta mig till de sakkunnigas förslag på denna punkt. Mot de
sakkunnigas förslag har jämväl anmärkts att den privilegierade ställning som
inrymts åt förargelseväckande beteende i samband med fylleri kunde leda
till stötande resultat. Godkännes den nu förordade ståndpunkten att icke
uppställa någon inskränkande bestämmelse beträffande fylleriböter, uppstår
naturligen ej heller fråga örn någon särbestämmelse angående böter för förargelseväckande
beteende.

Emellertid kan det ifrågasättas örn ens regeln att småböter i regel icke
skola förvandlas bör upprätthållas då fråga är örn fylleriböter. En av kontrollstyrelsen
företagen utredning synes utvisa att det genomsnittliga bötesbeloppet
vid fylleri först vid femte resan överstiger tjugufem kronor och att
även vid denna resa bötesbeloppet i nära 50 °/o av fallen understiger tjugufemkronorsstrecket.
Detta innebär alltså, under förutsättning att nuvarande
straffmätning bibehålies, att fylleriböter i regel icke skulle kunna förvandlas
förrän vid ett mycket stort antal återfall. Men detta resultat synes som kontrollstyrelsen
anmärkt ur allmänpreventiv synpunkt föga tillfredsställande.
Med hänsyn härtill synes det som om det undantaget från den allmänna regeln
om förvandlingsfrihet vid småböter bör uppställas, alt då någon under
loppet av två år dömes för minst tredje resan fylleri förvandling bör inträda
oberoende av örn det ådömda bötesbeloppet ej överstiger tjugufem kronor.
Örn detta förslag godtages, lärer den av kontrollstyrelsen förordade straffhöjningen
vid itererat fylleri ej vara påkallad. I detta sammanhang må även
framhållas, att om de sakkunnigas förslag bibehölles, skulle den särskilda
påföljd (undersökning huruvida åtgärder enligt alkoholistlagen böra vidtagas),
som enligt de sakkunnigas förslag skall inträda då någon under loppet
av två år tre gånger dömts för fylleriförseelser och förvandling av det sist
ådömda bötesbeloppet förekommer, i regel komma att inträffa först när den
bötfällde dömts för ett mycket större antal sådana förseelser.

De sakkunnigas förslag att förvandlingsstraff i regel icke skall inträda i
fråga om böter som ådömts d alkoholist- eller tvångsarbetsanstalt intagna,
personer har i allmänhet vunnit gillande i de avgivna yttrandena. Behovet
av ett sådant stadgande har så ofta i skilda sammanhang påpekats, att det
icke torde vara erforderligt att nu erinra örn de skäl som göra detsamma påkallat.

I avseende å regelns närmare utformning beträffande personer som in -

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

tagits å alkoholistanstalt har i ett yttrande ifrågasatts huruvida det ej vore
lämpligt att ådömt förvandlingsstraff finge förfalla, icke blott, såsom de sakkunniga
föreslagit, när intagning skett på grund av länsstyrelsens förordnande,
utan även när någon frivilligt ingått å alkoholistanstalt. Till stöd för sin
ståndpunkt lia de sakkunniga åberopat principiella skäl. De sakkunniga
torde därvid lia åsyftat att örn denna begränsning icke uppställdes, det skulle
kunna tänkas att en bötfälld för att undgå förvandlingsstraff skulle frivilligt
ingå å allmän eller enskild alkoholistanstalt, varifrån han kanske efter en
mycket kort lid skulle utskrivas. För min del ansluter jag mig till de sakkunnigas
betänkligheter mot att medgiva befrielse från förvandlingsstraff i
andra fall än då intagning skett på grund av länsstyrelsens förordnande och
alltså i en allmän anstalt. Visserligen kunna de olägenheter som uppstå, då
den som är intagen enligt länsstyrelses förordnande skall undergå förvandlingsstraff
för böter, i lika mån göra sig gällande då den bötfällde frivilligt
ingått å alkoholistanstalt, men dessa fall lära icke vara talrikare till antalet
än att olägenheterna liksom hittills kunna undanröjas genom att straffet av
nåd efterskänkes.

I ett annat yttrande har anmärkts att befrielse från förvandlingsstraffet
för den å alkoholistanstalt intagne icke, såsom de sakkunniga föreslagit, borde
inträda vid alla böter som föranleda förvandling utan allenast då fylleriböter
förvandlas. I sin motivering ha de sakkunniga anfört att det kunde
ifrågasättas alt befrielsen från förvandlingsstraffet inskränktes till att avse
endast böter för fylleri och för förseelser som eljest sammanhänga med alkoholmissbruket.
De sakkunniga ha emellertid förklarat, att det mera sällan
torde inträffa att de personer varom här vore fråga häftade för andra
böter än sådana som hade samband med alkoholism samt att en sådan inskränkning
skulle förorsaka avsevärda praktiska olägenheter. De skäl som
de sakkunniga till stöd för sin ståndpunkt åberopat synas övertygande. Uppenbarligen
vore det en irrationell ståndpunkt, örn man begränsade sig allenast
till fylleriböter; befrielse från förvandlingsstraffet måste även inträda
då fråga är örn andra böter som ha samband med alkoholmissbruket. Men
att draga upp en gräns med hänsyn härtill torde vara mycket svårt och, som
de sakkunniga framhållit, tämligen onödigt, enär de flesta böter som ådömas
personer som äro intagna å alkoholistanstalt lära lia samband med alkoholmissbruket.
Av vad som sålunda anförts lärer framgå, att jag i allo ansluter
mig till den av de sakkunniga föreslagna regeln örn befrielse från förvandlingsstraff
för den som är intagen å alkoholist- eller tvångsarbetsanstalt.

Den särskilda promemoria angående förvandling av böter för fylleri m. m..
som utarbetats inom departementet efter det de sakkunnigas förslag utsänts
på remiss, innehåller såsom tidigare omförmälts regler av innebörd, att örn
en alkoholist underlåtit att gälda honom ådömda böter för fylleri, förvandlingen
under vissa förutsättningar skall ersättas med åtgärder enligt alkoholistlagen.
Detta förslag bygger i princip på de bestämmelser som i samma
ämne föreslagits av de sakkunniga. Av de sakkunnigas motivering framgår
att förslaget har sin grund i en önskan att åstadkomma en effektivare till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3ö.

lämpning av alkoholistlagen, speciellt av bestämmelsen att åtgärder enligt
alkoholistlagen skola vidtagas mot alkoholister som blivit under de två senast
förflutna åren tre eller flera gånger dömda till ansvar för fylleri. Emellertid
motiveras förslaget icke allenast med den angivna socialpolitiska synpunkten
utan jämväl från en kriminalpolitisk utgångspunkt. Det framhålles nämligen
att den föreslagna förvandlingsordningen icke är ändamålsenlig då fråga
är örn alkoholister, enär det sällan torde finnas utsikt att medelst villkorlig
dom återföra dem till ett nyktert liv (och därigenom hindra framtida fylleriförseelser)
samt förvandlingsstraff är lika otjänligt. De nu angivna synpunkterna
ha tidigare så ofta från sakkunnigt håll framförts, att det icke lärer
vara nödvändigt att jag närmare motiverar min anslutning till dem. Det
i promemorian framlagda förslaget har ock i princip tillstyrkts eller lämnats
utan erinran i samtliga yttranden med undantag av socialstyrelsens och två
länsstyrelsers. Från dessa håll har, under åberopande av vassa, företrädesvis
praktiska skäl, hemställts att förslaget icke måtte upphöjas till lag. De sålunda
framställda invändningarna skola nu upptagas till skärskådande.

En av nämnda länsstyrelser har invänt, att alkoholistanstalternas arbete
skulle försvåras genom att den föreställningen uppstode att de användes såsom
ett slags straffanstalter. Häremot må framhållas, att samma invändning
kan riktas redan mot nu gällande lagstiftning. Enligt densamma gäller
ju den regeln att hemfallenhet åt alkoholmissbruk i förening med tre
bötesstraff för fylleri inom loppet av två år skall föranleda ingripande enligt
alkoholistlagen. Då böterna såsom i annat sammanhang framhållits
ofta av nåd efterskänkas, kommer alltså alkoholistbehandlingen att i ett
mycket stort antal fall framstå såsom något som träder i stället för straff
för begångna fylleriförseelser.

Stor vikt måste däremot tillerkännas den av socialstyrelsen framställda invändningen,
att det redan nu rådde brist på vårdplatser på alkoholistanstalterna
och att åtgärder måste träffas för att tillgodose det nuvarande behovet
innan man genomförde en lagstiftning som kunde förväntas medföra ökat
behov av vårdplatser. Vad socialstyrelsen sålunda anfört rörande den rådande
platsbristen och det trängande behovet av nya vårdplatser kan jag till
fullo vitsorda. Emellertid må framhållas att det på ansvarigt håll lärer råda
enighet därom, att med det snaraste vårdplatser måste tillskapas i sådan omfattning
att alla de som enligt alkoholistlagen äro i behov av anstaltsvård
också kunna erhålla sådan vård. Och förslaget innebär ju ingalunda att
alkoholistlagens tillämpningsområde skulle komma att utvidgas utan allenast
att den i ett visst avseende skulle komma att tillämpas i den utsträckning
som av lagstiftaren varit avsedd.

Det kan nu möjligen sägas, att de nya vårdplatser som måste komma att
inrättas i första hand böra tagas i anspråk för andra alkoholister än återfallsfylleristerna,
enär inom den förra kategorien behovet av anstaltsvård
genomsnittligt sett är större än bland återfallsfylleristerna. Även om detta
resonemang, sett ur ren alkoholistvårdssynpunkt, må vara riktigt, synes det
dock icke kunna godkännas, örn man tar vederbörlig hänsyn även till sa -

Kungl. Majlis proposition nr 35.

Rens kriminalpolitiska sida. Uppenbarligen måste det ur kriminalpolitisk
synpunkt vara högst angeläget, att man kan reagera mot sådana alkoholister
som ständigt begå fylleriförseelser — och reagera på ett ändamålsenligt sätt.
Enligt min mening böra alltså, örn man bortser från sådana alkoholister som
äro farliga för annans personliga säkerhet eller eget liv, vilka naturligen i
första hand böra omhändertagas, de nya vårdplatserna främst förbehållas
återfallsfyllerister. Givftvis kunna erforderligt antal vårdplatser för återfallsfyllerister
endast successivt tillskapas. Den omständigheten att man
icke kan bereda plats åt samtliga återfallsfyllerister som äro i behov därav,
synes dock icke böra lägga hinder i vägen för de föreslagna reglernas genomförande.
Det må nämligen erinras örn att den möjligheten ju alltid står
öppen att mot den bötfällde använda andra påföljder enligt alkoholistlagen
än anstaltsvård. Och det lärer icke med fog kunna hävdas att undergående
av förvandlingsstraff är mera lämpat för tillrättaförande av återfallsfyllerister
än åtgärder enligt alkoholistlagen av annan natur än anstaltsvård i
förening med villkorlig dom å förvandlingsstraffet. Det sist sagda synes
emellertid icke böra utesluta att man i avbidan på att någon ökning av vårdplatsernas
antal hinner komma till stånd, uppskjuter ikraftträdandet av nu
ifrågavarande regler. En återfallsfyllerist skulle annars med säkerhet kunna
räkna med att vid bristande bötesbetalning varken internering eller förvandlingsstraff
skulle kunna ifrågakomma. Det synes alltså böra föreskrivas
att berörda lag skall träda i kraft den dag Konungen föreskriver. Intill
denna tidpunkt skulle alltså vid bristande bötesbetalning förvandling äga
rum. Domstolen lärer därvid i regel finna lämpligt att meddela villkorlig
dom å förvandlingsstraffet i förening med övervakning.

Socialstyrelsen har vidare erinrat därom att de vagabonderande alkoholisterna,
som ofta vore mest i behov av anstaltsvård, lätt kunde undandraga
sig de vårdåtgärder som förslaget avsåge att bringa i tillämpning och att
det icke vore lämpligt att spörsmålet om judiciellt initiativ inom alkoholistvården
upptoges till avgörande utan att sagda praktiska fråga bringades till
en ändamålsenlig lösning. I anledning av denna anmärkning må framhållas
att det sålunda framställda spörsmålet är aktuellt beträffande vagabonderande
alkoholister överhuvud, oberoende av vilken utav alkoholistlagens
indikationer som är tillämplig. Frågan om vilka åtgärder som böra
vidtagas för att förhindra att vagabonderande alkoholister undandraga sig de
reaktioner som samhället uppställt bör otvivelaktigt upptagas till lösning i
hela sin vidd. I detta sammanhang må erinras om det förslag som i detta
avseende beträffande vagabonderande alkoholister framlagts av kontrollstyrelsen
år 1935 i dess yttrande över rusdryckslagstiftningsrevisionens betänkande.
Då emellertid en lösning av sagda fråga otvivelaktigt skulle vara
av särskild betydelse för ett lyckligt genomförande av den föreslagna lagen
angående förvandling av böter för fylleri, synes ytterligare ett skäl föreligga
för det uppskov med denna lags ikraftträdande som nyss förordats.

Om alltså en lagstiftning i föreslagen riktning bör komma till stånd, uppstår
fråga örn initiativet till företagande av åtgärder enligt alkoholistlagen bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 3J.

såsom de sakkunniga föreslagit ankomma å domstolen eller i enlighet med
den senare utarbetade promemorian överlämnas åt åklagaren. För min del
ansluter jag mig till den senare lösningen, vilken vunnit gillande eller lämnats
utan erinran i samtliga yttranden.

I några yttranden har hemställts att spörsmålet örn vidtagande av åtgärder
enligt alkoholistlagen mot återfallsfyllerister borde upptagas redan vid
bötfällandet och icke först då fråga uppstode om förvandling av oguldna böter.
Till stöd härför har åberopats att en sådan ändring ur alkoholistvårdssynpunkt
vore önskvärd samt att det kunde framstå som en orättvisa att den
som hade möjlighet att betala sina böter därigenom kunde köpa sig fri
från risken för alkoholistbehandling.

Det lärer icke kunna bestridas att en ändring i föreslagen riktning ur alkoholistvårdssynpunkt
vore önskvärd. Då många återfallsfyllerister betala
sina böter, skulle ändringen medföra att alkoholistlagens regel om alkoholistbehandling
för återfallsfyllerister som äro alkoholister kommer att bliva
tillämpad i avsevärt mycket större omfattning än enligt det framlagda förslaget.
Effektiviseringen av alkoholistlagen skulle med andra ord ökas i
betydande grad. Ett genomförande av den föreslagna ändringen lär emellertid
vara uteslutet med hänsyn till att det, såsom framgår av vad tidigare
anförts, icke lärer vara möjligt att inom överskådlig framtid erhålla den ytterligare
ökning av antalet vårdplatser som vid sådant förhållande skulle
vara erforderlig. Enligt min mening kan det icke heller ur sakliga synpunkter
anses oriktigt att åklagarens initiativrätt begränsas till de fall då fylleriböterna
icke guldits. Det torde nämligen förhålla sig så att den kategori av
återfallsfyllerister som icke betalar de jämförelsevis låga fylleribötema genomsnittligt
sett är i större behov av vårdåtgärder än de återfallsfyllerister
som betala sina böter. För övrigt står det nykterhetsnämnderna fritt att
enligt alkoholistlagen ingripa mot återfallsfyllerister redan vid domfällandet.
Det är endast åklagarens initiativ som uppskjutes, tills det ur straffverkställighetssynpunkt
föreligger behov därav. På grund härav synes mig
anmärkningen, att det skulle ligga en orättvisa däri att den som kunde betala
böterna kunde köpa sig fri från risken för alkoholistbehandling, övervägande
vara av teoretisk natur. Mot att i detta sammanhang utvidga initiativrätten
talar ock den omständigheten att de sakkunnigas betänkande ju huvudsakligen
tar sikte på en reformering av förvandlingsstraffet och icke på
frågan örn en reformering av straffsystemet eller alkoholistlagen. Den omfattning
av initiativrätten som föreslagits i promemorian synes alltså kunna
väl försvaras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

De särskilda bestämmelserna i förslaget.

Förslaget till lag om verkställighet och förvandling av bötesstraff.

1 §•

I fråga arn förslaget till utsträckning av tiderna för anstånd och avbetalning
ha i en del yttranden påyrkats vissa jämkningar. Sålunda har rådhusrätten
i Göteborg ansett de föreslagna tiderna alltför långa, medan landsfogden
i Jönköpings län föreslår maximitiden för anstånd till sex månader och
bibehållande av nuvarande tid för avbetalning. Föreståndaren för ordonnanspolisen
i Stockholm, som handhar bötesindrivningen därstädes, anser
åter att anståndstiden ej bör utökas, men har ej någon erinran mot utsträckning
av avbetalningstiden. Å andra sidan har förslag om ytterligare
tidsutsträckning gjorts av föreningen Sveriges stadsdomare, som hemställt
att anståndstiden skall bestämmas till sex månader för vanliga fall och till
ett år där särskilda skäl föreligga, av häradshövdingen i Luggude domsaga,
vilken finner en anståndstid örn ett år lämplig, samt av rådhusrätten i
Västerås, som ifrågasätter om ej tiden för anstånd, även då ej särskilda skäl
föreligga, borde sättas till åtminstone sex månader. I sistnämnda yttrande
ifrågasättes emellertid ock att i stället för den föreslagna utsträckningen av
tiden för anstånd och avbetalning nämnda tid skulle räknas icke från den
dag, då bötesbeslutet vann laga kraft, utan från den dag, då krav på böternas
gäldande först framställdes hos den bötfällde. Till stöd härför åberopas
att enligt allmän erfarenhet bötesstraffet icke aktualiserades för den
bötfällde, förrän han anmodades betala bötesbeloppet, och först då plägade
han komma att tänka på att begära anstånd eller avbetalning. Länsstgrelsen
i Uppsala län och rådhusrätten i Eskilstuna hysa i fråga örn sättet för tidsberäkningen
samma mening; rådhusrätten anser emellertid att anståndstiden
med sådan utgångspunkt för beräkningen icke bör överstiga sex månader.
I yttrandena från hovrätten över Skåne och Blekinge, rådhusrätterna i
Karlskrona och Kristianstad samt andre stadsfogden i Malmö förordas åter,
att tiderna räknas från den dag, då beslut om anstånd eller avbetalning meddelades.

I detta sammanhang torde även böra anmärkas, att i två yttranden (häradshövdingen
i Frosta och Eslövs domsaga och landsfogden i Kopparbergs
län) ifrågasättes, om det ej borde bestämmas visst belopp, som vid avbetalning
av böter minst borde erläggas, detta till förhindrande av att bötesstraffet
eljest kunde bliva för litet kännbart.

Såsom av den föregående redogörelsen framgår ha i de avgivna yttran- Departement*-dena olika meningar framkommit i vilken omfattning tiderna för anstånd chelen.

Bihang lill riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 35 6

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

och avbetalning böra utsträckas. För min del finner jag de av de sakkunniga
föreslagna anstånds- och avbetalningstiderna lämpliga, dock synes i
likhet med vad som i en del yttranden föreslagits tiderna böra beräknas icke
från den dag då bötesbeslutet vinner laga kraft utan först från den senare
tidpunkt, då frågan om böternas erläggande blir för den bötfällde aktuell.
De tidpunkter som därvid kunna komma i fråga äro, då krav på böternas
gäldande först framställes hos den bötfällde samt då beslutet om anstånd eller
avbetalning meddelas. Mot att göra den dag då krav framställes på böternas
gäldande till utgångspunkt för beräkningen kan invändas, dels att det
ofta kan vara svårt att fastslå när sådant krav först skett och dels att en
sådan regel möjligen kunde giva stöd åt den oriktiga föreställningen att en
bötfälld icke skulle vara skyldig att självmant erlägga ådömda böter. Med
hänsyn härtill synes såsom utgångspunkt för beräkningen böra gälla den
dag, då beslutet om anstånd eller avbetalning meddelas. Har vid skilda tillfällen
meddelats beslut om anstånd eller avbetalning, bör beräkningen naturligen
göras från den dag då det första beslutet örn anstånd eller avbetalning
meddelades.

I två yttranden har, i syfte att undvika att bötesstraffet skulle bliva för litet
kännbart, uttalats önskemål örn bestämmande av visst minsta belopp
varmed avbetalning av böter finge ske. Därvid har i ett av yttrandena förordats
att de till upphävande föreslagna reglerna i kungl, kungörelsen den 8
februari 1935 med särskild bestämmelse angående avbetalning av böter skulle
bibehållas. Någon bestämmelse i föreslagen riktning synes emellertid ej erforderlig
med hänsyn till den av de sakkunniga föreslagna och i departementsförslaget
bibehållna regeln i 14 § andra stycket i nu ifrågavarande lag
att vid avbetalning av böter endast så många dagsböter skola vid förvandling
av böterna anses guldna som till fullo täckas av den gjorda avbetalningen.
På grund av detta stadgande lärer en bötfälld i framtiden icke ha något intresse
av att verkställa alltför obetydliga avbetalningar.

4 §■

Såsom i den allmänna motiveringen nämnts ha i yttrandena upptagits
till behandling frågan om den plats i förmånsrättsordningen vid införsel,
som böter borde intaga, därvid från flera håll särskilt framhållits att utskylder
och allmänna avgifter borde lia företräde framför böter. Uttalanden
i denna riktning lia gjorts av länsstyrelsen i Kronobergs län, sekreteraren i
överstäthällarämbetets kansli, rådhusrätterna i Karlskrona och Lund, häradshövdingen
i Tveta, Vista och Mo domsaga, polisdomaren i Hälsingborg,
magistraterna i Södertälje och Skövde, andre stadsfogden i Malmö samt
föreningarna Sveriges landsfiskaler och Sveriges stadsfogdar. Därvid har
framhållits att då böter enligt stadgandet i 17 kap. 18 § handelsbaden vid
konkurs hade minsta rätt, detsamma borde gälla vid införsel, samt att, om
utskylder ej finge företrädesrätt, bötesuttagandet komme att ske på bekostnad
av kommunerna, som ginge miste örn kommunalskatt, varemot straffet
ej bleve kännbart för den bötfällde. Såsom förut nämnts har jämväl svenska

Kungl. Maj.ts proposition nr 3ö.

stadsförbundets styrelse med skärpa ultalat sig mot förslaget att vid införsel
giva böter samma förmånsrätt som skatter och andra allmänna avgifter.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler yttrar däremot, att därest böter skulle stå
tillbaka för utskylder, knappast något skulle vara vunnet med införsel för
böter, enär i praktiken utskylder i regel komme att konkurrera med böterna.

Denna synpunkt framhäves även av Blekinge länsavdelning av föreningen
Sveriges landsfiskaler, som förklarar att örn det överhuvud skulle anses lönt
att införa införselrätt för böter, dessa borde tillerkännas rätt framför icke
allenast utskylder utan även underhållsbidrag. Ett annat betraktelsesätt
som leder till samma resultat anlägges av länsstyrelsen i Blekinge län. Länsstyrelsen
yttrar att den ställer sig tveksam mot jämställande i införselhänseende
av böter och utskylder, samt anför vidare:

Vad länsstyrelsen ville ifrågasätta vore, huruvida ej i detta förhållande
kunde ligga en viss fara för att underhållsmottagaren kunde komma i en
sämre ställning än eljest. Särskilt örn minimitiden för förvandlingsstraffet,
på sätt föreslagits, sattes till 20 dagar, kunde den bötfälldes insättande i förvandlingsfängelse
beröva honom hans förvärvsförmåga och således indirekt
gå ut över understödstagaren och detta på ett långt kännbarare sätt, än örn
böterna tillerkändes förmånsrätt framför underhållsbidraget.

Mot de sakkunnigas förslag att införsel för böter ej skall få beviljas eller
meddelat beslut örn införsel äga tillämpning sedan två år förflutit från det
bötesbeslutet vann laga kraft, hava i några yttranden anmärkningar framställts.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anser sålunda det kunna ifrågasättas
huruvida icke införseltiden borde utsträckas till tre år eller samma tid
som den föreslagna preskriptionstiden. Denna uppfattning företrädes jämväl
av länsstyrelsen i Älvsborgs län. Poliskamreraren i Stockholm anser också
att införseltiden borde vara längre än som föreslagits. Jämväl rådhusrätterna
i Eskilstuna och Västerås, magistraten i Södertälje och Kopparbergs länsavdelning
av föreningen Sveriges landsfiskaler uttala sig för en förlängning
av införseltiden.

Enligt sakkunnigförslaget skola vid införsel böter och utskylder hava sam- Departementsina
rätt. Mot denna lösning av konkurrensfrågan kunna emellertid starka thelen.
skäl anföras. Örn man bortser från den kriminalpolitiska synpunkten, kan
det väl knappast råda delade meningar om alt icke böter böra komma i sista
hand. Denna ståndpunkt har ju också stadfästs genom regeln i 17 kap. 18 §
handelsbaden att böter äga minsta rätt. Något frångående av denna regel
synes emellertid icke heller påkallat av kriminalpolitiska skäl. Då det föreslagits
att införsel för böter skall kunna äga rum, är ju syftet härmed närmast
att tillse att den som kan betala ådömda böter icke blir i tillfälle att undandraga
sig böternas gäldande. Men har det vid införseln visat sig att den
bötfällde icke kan betala utan att ett annat anspråk blir lidande, då har det
också blivit fastslaget att betalningsoförmåga föreligger. Det förefinnes då
knappast något kriminalpolitiskt intresse som kräver att bötesanspråket tillgodoses
framför det allmännas anspråk på utskylder. Är det fråga örn förvandlingsbara
böter, komma böterna att förvandlas, därvid med hänsyn till
den föreliggande betalningsoförmågan villkorlig dom å förvandlingsstraffet i

Kungl. Maj:ts proposition nr 35-

regel lärer inträda. Är det åter fråga om småböter, kunde det synas stötande
att det icke inträder någon reaktion mot den begångna förseelsen, varför man
i dessa fall kunde vara benägen att, i likhet med vad de sakkunniga föreslagit,
föreskriva en uppdelning av det innehållna beloppet på utskylder och böter.
Denna synpunkt torde emellertid icke böra bli bestämmande. För den bötfällde
själv måste det ju vara tämligen likgiltigt bur det belopp som uttages
kommer att fördelas, om det tillfaller kronan eller kommunen såsom skatt,
eller kronan såsom böter.

I några yttranden har ifrågasatts att böter borde tillerkännas rätt framför
såväl utskylder som underhållsbidrag. Till stöd härför har särskilt åberopats
att den bötfälldes insättande i förvandlingsfängelse skulle kunna beröva
honom hans förvärvsförmåga, vilket skulle kunna drabba den underhållsberättigade
på ett långt kännbarare sätt än om böterna tillerkänts förmånsrätt
framför underhållsbidraget. Emot denna tankegång kan invändas,
att då genom införseln blivit ådagalagt att det föreligger betalningsoförmåga
hos den bötfällde, undergående av förvandlingsstraff av nyss antydda skäl
endast i undantagsfall lärer ifrågakomma.

På nu anförda skäl finner jag alltså, att de sakkunnigas förslag bör undergå
den ändringen att vid konkurrens om innehållet belopp utskylder skola
ha företräde till betalning framför böter.

Beträffande den tid varunder införsel må äga rum ha de sakkunniga, som
övervägt att låta densamma motsvara den föreslagna preskriptionstiden för
bötesstraff eller tre år, stannat för att bestämma införseltiden lika med tiden
för frivillig avbetalning. För min del kan jag icke finna att det möter några
principiella betänkligheter att utsträcka den tid under vilken införsel får äga
rum utöver tiden för frivillig avbetalning. Uttagande av böter genom införsel
har ju karaktären av tvångsindrivning. En sådan åtgärd bör därför
kunna förekomma under den ordinära preskriptionstiden av tre år. En utsträckning
av införseltiden till tre år skulle ock, såsom i flera yttranden framhållits,
medföra väsentliga praktiska fördelar. Att om preskriptionsavbrott
ägt rum, även förlänga införseltiden utöver tre år torde däremot knappast
vara nödvändigt. Mot en utsträckning av införseltiden till tre år kan möjligen
invändas att detta skulle kunna medföra den olägenheten att, därest av
någon anledning införseln icke medförde betalning, förvandling av böterna
på grund av preskription i vissa fall skulle vara utesluten. Emellertid lärer
man kunna utgå ifrån att indrivningsmyndigheten, om den finner att hela
bötesbeloppet icke kan genom införsel utfås, ombesörjer att åklagaren blir i
tillfälle att föra talan örn förvandling av böterna i så god tid att utslag i förvandlingsmålet
kan meddelas före preskriptionstidens utgång. De sakkunnigas
förslag bör alltså på denna punkt ändras på sätt nu angivits.

5 §•

Mot den i denna paragraf föreslagna bestämmelsen har i allmänhet ej
gjorts några erinringar. Fångvårdsstyrelsen tillstyrker den på det livligaste.
I några yttranden hava dock betänkligheter mot bestämmelsen uttalats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35-

Lämpligheten av densamma ifrågasattes sålunda, utan närmare motivering,
av Göta hovrätt ävensom av Blekinge länsavdelning av föreningen Sveriges
landsfiskaler. Häradshövdingen i Luggude domsaga erinrar att, då
förutsättning för villkorlig dom skulle vara att den dömde gjort vad han
kunnat för att betala böterna, det vore inkonsekvent och obilligt att förhindra
honom att bli kvitt det villkorligt ådömda fängelsestraffet, därest han
före prövotidens slut bleve i stånd att betala böterna.

Häradshövdingen i Askims, Hisings och Såvedals domsaga förmäler:

Vad de sakkunniga anfört till stöd för den intagna ståndpunkten syntes icke
böra tillerkännas avgörande betydelse, särskilt om bötesförvandlingen och
anståndet förlädes till administrativ myndighet. Det skulle tvärt om vara
stötande om den, som exempelvis genom erhållen arbetsförtjänst kommit
i tillfälle att till kronan inbetala honom ådömda böter, icke skulle äga göra
detta utan nödgas alltjämt framstå som en under övervakning stående försumlig
bötesbetalare.

Under åberopande av liknande synpunkt uttala föreningen Sveriges landsfiskaler
och Stockholms länsavdelning av samma förening att det ovillkorliga
upprätthållandet av bestämmelsen i fråga, även om densamma kunde
principiellt försvaras, måste vara ägnat att medföra allvarliga olägenheter,
varjämte erinras att statsverkets ekonomiska intresse av bötesindrivningen
ej borde motverkas genom allt för drastiska bestämmelser.

Tredje stadsfogden i Göteborg anför:

Det förefölle som örn de sakkunniga förlorat ur sikte det faktum, att det
här gällde verkställighet av ett en gång ådömt bötesstraff för ett brott, som
lagen beläde med sådant straff, och icke ådömandet av ett nytt straff. De
skäl som anförts till stöd för bestämmelsen syntes icke övertygande. Därest
bötfälld underläte att betala böterna, oaktat han förmådde gälda dem, i hopp
om att möjligen erhålla villkorlig dom eller straffsänkning, måste hans förfarande
anses som tredska och hans spekulationer på förhand vara dömda
att misslyckas.

Därest, även i andra fall än de som avses i 11 §, betalning av böter skulle Departements.
få äga rum sedan beslut meddelats, varigenom — villkorligt eller ovillkorligt chelen—
förvandlingsstraff ålagts, torde man, såsom de sakkunniga funnit, få
räkna med att bötfällda som förmådde gälda böterna, komme i viss utsträckning
att underlåta detta i hopp om att erhålla villkorlig dom eller
straffsänkning eller straffbefrielse enligt 16 §. Då mot detta resonemang
invänts, alt ett sådant förfarande från den bötfälldes sida utgjorde tredska
och att hans spekulation att erhålla villkorlig dom på grund härav vore
dömd att misslyckas, torde man lia förbisett att det mången gång då tredska
föreligger kan ställa sig svårt att vinna upplysning härom — även örn den
på denna punkt föreslagna ändringen beträffande förutsättningarna för villkorlig
dom ökar domstolarnas möjlighet att ålägga den bötfällde förvandlingsstraff.
Den i förevarande paragraf föreslagna regeln örn förbud mot
betalning av böterna sedan förvandlingsstraff ålagts lärer alltså vara ofrånkomlig
för att skärpningen siv straffskalan skall utöva sin fulla verkan på
en betalningsovillig bötfälld. Den föreslagna regeln synes icke heller kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 3ö -

Departements chefen.

betecknas såsom obillig. Därest villkorligt förvandlingsstraff ålagts, kan det
knappast anses stötande att den som oförmodat blir i tillfälle att inbetala
de ådömda böterna icke skall kunna få en villkorlig dom undanröjd. Har
den bötfällde ålagts ett ovillkorligt förvandlingsstraff, lära förhållandena regelmässigt
vara sådana, att han bör få finna sig i att han icke genom en betalning
av böterna efter förvandlingsdomen kan undgå förvandlingsstraffet.

6 §•

Beträffande rätt för bötfälld att överklaga indrivningsmyndighets beslut
om anstånd eller avbetalning uttalar rådhusrätten i Hälsingborg att rätt därtill
borde finnas eller ock bestämmelse införas att beslut, varigenom bötfälld
förvägrats anstånd eller rätt till avbetalning, skulle underställas högre myndighets
prövning.

Föreningen Sveriges stadsfogdar anför däremot att klagan borde medgivas
endast i samband med böternas förvandling, då bötfälld eljest genom att
klaga över utmätning eller införsel kunde fördröja bötesindrivningen.

Det lärer icke vara påkallat att tillerkänna den bötfällde någon särskild
klagorätt över indrivningsmyndighetens beslut angående anstånd och avbetalning.
Vad nu sagts synes böra gälla även för de fall då förvandling ägt
rum jämlikt 11 §, ehuru kontroll från domstolens sida över indrivningsmyndigheten
i dylika fall är utesluten. Yrkandet att den bötfällde icke borde få
påkalla prövning av beslut angående anstånd eller avbetalning ens i samband
med klagan över utmätning eller införsel synes icke heller befogat. Med
hänsyn till vad sålunda anförts har paragrafen ansetts böra bibehållas oförändrad.

9§.

Mot det sätt varpå i paragrafens andra stycke begränsningen av förvandlingsbarheten
vid fylleriböter blivit bestämd hava anmärkningar framställts
i åtskilliga hänseenden. Av häradshövdingarna i Falu domsaga och Västerbottens
västra domsaga har erinrats, att kravet på tre fällande domar för
fylleri inom viss tid gjorde det möjligt för tilltalad att, exempelvis genom
att hålla sig undan stämnings delgivning eller genom uteblivande, föranleda
att förvandlingsstraff ej inträdde; bestämmelsen borde därför utformas så
att den anknöte till tiden för förseelsernas begående i stället för till tiden för
domfällandena. Socialstyrelsen har yttrat att uttrycket ''inom loppet av två
år’ syntes böra preciseras så att det bragtes att överensstämma med uttrycket
''under de två senast förflutna åren’ i 1 § alkoholistlagen.

I sammanhang med förevarande bestämmelse hava de sakkunniga uttalat
sig angående behovet av registrering av de personer som dömts för fylleri
samt härutinnan föreslagit användande av de register över dylika förseelser
som föras av systembolagen och kontrollstyrelsen. I yttranden från
en rådhusrätt och en häradshövding har anmärkts, att de avsedda registren ej
kunde anses tillförlitliga, och därjämte har erinran gjorts mot den omgång

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

och arbetsökning som skulle uppkomma om, såsom de sakkunniga ifrågasatt,
redan i målet angående fylleriförseelsen skulle införskaffas registerutdrag.

Kontrollstgreisen anför i denna fråga:

Ett genomförande av de sakkunnigas förslag förutsatte en registrering av
samtliga inom riket avdömda fylleriförseelser. Såsom de sakkunniga också
framhållit, ägde en sådan registrering redan rum hos kontrollstyrelsen och
systembolagen på grundval av de uppgifter, som enligt 37 § rusdrycksförsäljningsförordningen
lämnades av domstolarna. Med den utomordentligt
viktiga nya funktion, ifrågavarande registrering enligt de sakkunnigas förslag
skulle erhålla, komme ökade krav att ställas å densamma i fråga om
exakthet och aktualitet. Det framginge icke otvetydligt av de sakkunnigas
framställning i detta hänseende, huruvida man avsett, att uppgifterna rörande
iteration skulle av åklagare respektive domstolar inhämtas från vederbörande
systembolag eller från kontrollstyrelsen. Av flera skäl ansåge sig kontrollstyrelsen
böra giva ett bestämt företräde åt det sistnämnda alternativet. Enligt
vunnen erfarenhet vore nämligen de till systembolagen från domstolarna
inkomna uppgifterna ej sällan ofullständiga och stundom även felaktiga. Genom
stickprovsundersökningar hade utrönts, att kontrollstyrelsens register
vore fullständigare än de lokala bolagsregistren. Dessa register kunde för
den skull icke med säkerhet antagas fylla de krav på fullständighet och tillförlitlighet,
som måste ställas på ett register med de nu föreslagna uppgifterna.
Dessa uppgifter kunde enligt kontrollstyrelsens mening tillfredsställande
lösas endast av ett verkligt centralregister över fylleriförseelserna i landet,
och såsom sådant kunde endast kontrollstyrelsens register ifrågakomma.

Förevarande paragraf har undergått den omarbetning som föranledes a v Departementide
i den allmänna motiveringen angivna ändringarna i de sakkunnigas för- eÄe/cnslag
rörande förvandlingsbarheten av vissa mindre böter. Detta innebär i
huvudsak dels att mindre böter under vissa förhållanden skola kunna förvandlas
och dels att fylleriböter oberoende av deras storlek skola förvandlas
örn viss iteration föreligger. Att i sistnämnda avseende, såsom i ett yttrande
påyrkats, anknyta förvandlingsbarheten till tiden för förseelsernas begående
i stället för till tiden för domfällandena synes uteslutet, enär den ifrågavarande
regeln bör så nära som möjligt korrespondera med den i alkoholistlagen
uppställda indikationen beträffande återfallsfyllerister. Med hänsyn
till sistnämnda skäl lärer ock, såsom socialstyrelsen förordat, förvandlingsbarheten
böra göras beroende av att de tre domfällandena ägt rum — icke,
såsom de sakkunniga föreslagit, ''inom loppet av två år’ oberoende av när
förvandlingen inträffat utan ''under de två senast förflutna åren’ räknat från
förvandlingen. De i paragrafen föreslagna sakliga ändringarna synas även
böra medföra en omredigering av paragrafens uppställning.

Beträffande frågan hur tillförlitliga upplysningar skola kunna vinnas rörande
ådömda fylleriböter har tveksamhet yppats, huruvida upplysningar
härom böra inhämtas genom det hos kontrollstyrelsen förda centrala registret
eller genom de av systembolagen förda lokala registren. Även örn det
förhåller sig så som kontrollstyrelsen anmärkt alt dess register är tillförlitligare
än de lokala registren, kan jag dock icke- förorda att de nödvändiga

Kungl. Maj:ts proposition nr 35-

uppgifterna obligatoriskt skola inhämtas från kontrollstyrelsen. En sådan
föreskrift synes nämligen medföra en för de flesta fall onödig omgång. I
alla sådana fall, då det icke föreligger någon anledning att betvivla riktigheten
av det lokala registret, torde man kunna nöja sig med de uppgifter, som
därifrån inhämtas. Örn den bötfällde däremot bestrider riktigheten av dessa
uppgifter eller myndigheterna eljest ha anledning att hysa tvivel beträffande
desamma, böra uppgifter från det centrala registret införskaffas.

Enligt de sakkunnigas motivering skall registerutdrag inhämtas redan i
målet angående fylleriförseelsen och icke först då fråga örn förvandling blir
aktuell. I några yttranden har emot denna ståndpunkt invänts, att en avsevärd
ökning av myndigheternas arbetsbörda härigenom skulle komma till
stånd. Då fyllerimålens antal är många gånger större än antalet fall då
fråga om förvandling av fylleriböter kan uppstå, synes denna invändning i
hög grad befogad. Med hänsyn härtill och då de skäl, som av de sakkunniga
åberopats till stöd för att registerutdrag skulle inhämtas redan i fyllerimålet,
icke synas kunna tillmätas alltför stor betydelse, kan jag icke förorda att
registerutdrag regelmässigt införskaffas förrän förvandlingsfrågan blir aktuell.

10 §.

I förevarande paragraf torde böra införas ett andra stycke med erinran
örn att enligt förslaget till lag med särskilda bestämmelser örn förvandling
av böter för fylleri m. m. frågan örn böters förvandling i visst fall skall vara
förfallen redan då förordnande meddelas örn den bötfälldes intagande å
allmän alkoholistanstalt. 11

11 §■

I avseende å paragrafens första stycke har sekreteraren vid överståthållarämbetets
kansli — under erinran att det beträffande personer som dömdes
till frihetsstraff ofta hände att kännedom om ett förut ådömt bötesstraff
vunnes först sedan frihetsstraffet börjat avtjänas — yttrat, att det icke syntes
innebära ett efter förhållandena väl avpassat förfaringssätt att i sådant
fall den omständliga förvandlingsproceduren enligt 12 § skulle träda i tilllämpning.

Bestämmelsen att domstol i fall som i andra stycket avses omedelbart skall
äga förordna om förvandling har i några yttranden mött gensagor. Rådhusrätten
i Karlskrona yttrar att förutsättningarna för tillämpning av bestämmelsen
ganska sällan komme att föreligga samt att densamma följaktligen
ej skulle medföra någon större arbetsbesparing för domstolarna. Jämväl
häradshövdingen i Oppunda och Villåttinge domsaga anser att bestämmelsen
i praktiken skulle komma att mycket sällan tillämpas. Häradshövdingen i
Uppsala läns södra domsaga förmenar att förfarandet skulle bliva enklare om
ifrågavarande bestämmelse utginge. I liknande riktning uttalar sig häradshövdingen
i Södra Roslags domsaga, som anför att det — även om en direkt
förundersökning ej skulle erfordras — dock alltför ofta bleve nödvändigt
att redan i det mål, vari böterna ådömdes, verkställa en omfattande, må -

Kungl. Maj:ts proposition nr 35-

let tyngande och för den tilltalade kanske onödigt besvärande efterforskning
och utredning rörande hans personliga förhållanden för att domstolen skulle
få ett nöjaktigt underlag för prövning av förutsättningarna för bestämmelsen.

I fråga om förutsättningarna för tillämpningen av ifrågavarande bestämmelse
har av häradshövdingen i Tveta, Vista och Mo domsaga uttalats att
när det med hänsyn till den bötfälldes vandel eller brottets beskaffenhet syntes
uppenbart att villkorligt anstånd med förvandlingsstraff ej borde beviljas,
syntes domstolen, utan prövning av den större eller mindre möjligheten för
att böterna komme att gäldas, böra utsätta förvandlingsstraffet. Till stöd
härför anföres:

Ett bötesutslag med omedelbar bötesförvandling finge större skärpa och
den omständigheten att den bötfällde vore bemedlad borde ej fritaga honom
från att kunna drabbas därav. Ordnades lagstiftningen sålunda, vunnes
dessutom den fördelen att domstolen eller domaren vid handläggning av mål
örn förvandling av böter för avgörande örn villkorlig dom borde ifrågakomma
endast hade att bedöma om tredska eller vårdslöshet föranlett att böterna
ej gäldats, men ej hade att ingå i prövning huruvida villkorlig dom borde
vara utesluten redan på grund av den bötfälldes vandel eller brottets beskaffenhet.
För denna prövning måste den domstol som ådömt böterna vara
mest kompetent och prövningens företagande i mål om förvandling av böter
skulle utan någon motsvarande fördel öka domstolens och domarens arbetsbörda
vid handläggning av dylika mål.

Emot anmärkningen att förvandlingsproceduren i 12 § vore för omständlig
i de fall, då kännedom om ett förut ådömt bötesstraff vunnes under det att
den bötfällde holle på att avtjäna ett frihetsstraff, må invändas, att handläggningen
av förvandlingsmålet i dessa fall lärer bliva ytterst summarisk med
hänsyn till att villkorlig dom icke bör ifrågakomma. Målet bör också i sådant
fall alltid kunna behandlas av domaren, respektive av lagfaren ledamot
i rådhusrätt.

Mot den av de sakkunniga i andra stycket av förevarande paragraf föreslagna
bestämmelsen har anförts dels att någon tillämpning av densamma
ganska sällan skulle komma att äga rum, i följd varav densamma icke skulle
medföra någon större arbetsbesparing för domstolen, dels ock att bestämmelsen
skvdle föranleda att domstolen i bötesmålet finge verkställa en betungande
utredning rörande den bötfälldes personliga förhållanden. Den
första av dessa invändningar lärer i stort sett vara riktig, i synnerhet med
hänsyn till den i den särskilda promemorian föreslagna undantagsbestämmelsen
rörande återfallsfyllerister, enligt vilken förvandling jämlikt denna
paragraf vid visst återfall i fylleri endast får äga rum under viss förutsättning,
som innebär en stark inskränkning i regelns tillämpning. Med
den föreslagna regeln har emellertid icke i första hand åsyftats att
vinna någon större minskning av domstolens arbetsbörda. Men örn det
för bötesdomstolen framstår såsom uppenbart att villkorligt anstånd med
förvandlingsstraffet icke bör beviljas, bar det ansetts onödigt att förvand -

DepartemenU chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35-

lingsfrågan upptages till ny handläggning. Då därtill kommer, att en
omedelbar bötesförvandling naturligen är ägnad att öva en starkare press
mot den bötfällde att betala än en bötesdom, som icke innehåller något
om ett eventuellt förvandlingsstraff, synes man böra öppna möjlighet för
domstolen att under angivna förutsättning verkställa en omedelbar förvandling
som skall träda i tillämpning om böterna ej gäldas. Det är givetvis icke
meningen att bötesdomstolen skall låta verkställa utredning av frågan huruvida
villkorligt anstånd kan komma att meddelas. Om en sådan föreskrift
lämnades, skulle densamma lätt komma att leda till att domstolarna i allt för
stor utsträckning komme att verkställa sådana utredningar. Omedelbar förvandling
bör därför endast äga rum då omständigheterna uppenbarligen giva
vid handen att villkorlig dom icke bör beviljas. Den mot den föreslagna regeln
framställda senare invändningen torde alltså icke vara befogad. Beträffande
formuleringen av den nu ifrågavarande förutsättningen för meddelande
av omedelbar förvandling lia de sakkunniga angivit densamma så att
det med hänsyn till den bötfälldes vandel eller brottets beskaffenhet skall
synas uppenbart att villkorligt anstånd med förvandlingsstraff ej bör beviljas.
Då det emellertid torde vara lämpligt att direkt anknyta till de faktiska
omständigheter som böra föranleda förvandling, synes förutsättningen böra
på det sätt angivas, att omedelbar förvandling skall äga rum, där omständigheterna
uppenbarligen giva vid handen att straffets verkställighet erfordras
för den bötfälldes tillrättaförande. I detta sammanhang synes böra erinras
därom att, såsom framgår av den allmänna motiveringen, omedelbar förvandling
under den angivna förutsättningen kan äga rum även då fråga är om
småböter.

Vad angår det av en häradshövding framställda förslaget örn sådan modifikation
av den nu ifrågavarande regeln, att när det med hänsyn till den
bötfälldes vandel eller brottets beskaffenhet syntes uppenbart att villkorligt
anstånd med förvandlingsstraff ej bör beviljas, domstolen alltid borde utsätta
förvandlingsstraffet utan prövning av den större eller mindre möjligheten
för att böterna komma att gäldas, har till stöd härför till en början åberopats,
att domstolen, om en sådan ändring genomfördes, vid handläggning av mål
om förvandling av böter endast behövde upptaga till bedömande frågan örn
tredska eller vårdslöshet föranlett att böterna ej gäldats niell icke behövde
ingå i prövning av frågan huruvida villkorlig dom borde vara utesluten på
grund av den bötfälldes vandel eller brottets beskaffenhet. Det sålunda åberopade
skälet synes icke övertygande. Det kan nämligen tänkas att omständigheter,
som tillkommit efter bötesdomen eller som inträffat tidigare men
som blivit kända först vid förvandlingen, ådagalägga att straffets verkställighet
erfordras för den bötfälldes tillrättaförande. I förvandlingsmålet
bör domstolen förty vid avgörande av frågan om villkorlig dom lia möjlighet
att taga hänsyn även till andra omständigheter än ådagalagd tredska. Däremot
synes det ytterligare skäl som åberopats till stöd för den föreslagna ändringen,
nämligen att ett bötesutslag med omedelbar bötesförvandling finge
större skärpa, värt beaktande. Därtill kommer, att bötesdomstolens prövning

Kungl. Majda proposition nr 36-

skulle väsentligen underlättas, därest den icke behövde undersöka frågan om
sannolikheten för att böterna icke komme att betalas. De sakkunnigas förslag
synes alltså böra undergå den ändring, att det villkor för omedelbar bötesförvandling,
som hänför sig till frågan om sannolikheten för att böterna icke
komma att gäldas, utgår. Därest bötesdomstolen icke skulle meddela beslut
om omedelbar förvandling, har, om böterna icke bliva guldna och förvandling
alltså skall äga rum i särskilt mål, förvandlingsdomstolen att undersöka
huruvida med hänsyn till ådagalagd tredska eller den bötfälldes vandel eller
brottets beskaffenhet villkorlig dom skall kunna förekomma.

I den förutnämnda inom departementet utarbetade promemorian angående
förvandling av böter för fylleri m. m. har, av skäl som framgår av berörda
promemoria, en särskild undantagsbestämmelse föreslagits i andra stycket
av 11 § för det fall att böter ådömts för fylleri eller för fylleri jämte annat
brott. En sådan undantagsbestämmelse är uppenbarligen påkallad. Då
domstolen emellertid synes böra äga större frihet att i ifrågavarande fall
verkställa omedelbar förvandling än den föreslagna bestämmelsen medger,
synes densamma för möjliggörande härav böra undergå någon ändring.

12 §.

Beträffande den föreslagna regeln om forum för mål om förvandling framhåller
Svea hovrätt, att det visserligen i regel vore lämpligast att förvandlingsmål
upptoges i den ort, där den bötfällde funnes, men att målet ej sällan
kunde med större fördel handläggas vid den domstol som ådömt bötesstraffet.
Med hänsyn till målets ari skulle det knappast väcka betänkligheter att
åt åklagaren inrymma rätt att, efter omständigheterna i det särskilda fallet,
välja mellan dessa båda fora. Rådhusrätten i Göteborg ifrågasätter, om icke
i första hand den domstol som ådömt böterna skulle vara pliktig upptaga
målet, därest detta kunde ske utan men för den bötfällde. Rådhusrätten i
Västerås förmenar att förvandlingsmålet alltid borde upptagas av bötesdomstolen.
Länsstyrelsen i Kronobergs län och rådhusrätten i Karlskrona finna
det däremot mest önskvärt att förvandlingsmål anhängiggjordes i den bötfälldes
hemort. Länsstyrelsen anser viss modifikation erforderlig beträffande
sådana bötfällda som saknade fast hemvist, angående vilka det vore lämpligt
att vistelseorten bleve bestämmande för forum. Av länsstyrelsen i Örebro
län bar föreslagits att forum för förvandlingsmål skulle vara den bötfälldes
mantalsskrivningsort. Samma mening uttalas av häradshövdingen i
Askims, Risings och Sävedals domsaga.

De sakkunniga ha i sin motivering uttalat att vid underrätten i den böt-Departementsfälldes
hemort utredning lättast kunde förebringas såväl rörande den böt- cAef«nfälldes
förhållande med avseende å böternas gäldande som beträffande övriga
förutsättningar för villkorlig dom. Då en stor del av sådana bötfällda
som underlåta att gälda ådömda böter utgöres av personer ulan fast hemvist
eller av personer beträffande vilka det kan vara svårt afl fastslå vilken ort
som utgör deras hemvist, lia de sakkunniga emellertid föreslagit att mål örn

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

förvandling av böter skall upptagas vid domstolen i den ort där den bötfällde
finnes, d. v. s. där delgivning av stämningen skett. För såvitt fråga är om
bötfällda med fast hemvist lärer denna domstol i regel vara densamma som
hemvistdomstolen.

Emellertid har i några yttranden framhållits, att den domstol som ådömt
böterna stundom hade bättre förutsättningar att pröva frågan örn förvandlingsstraffets
längd och om villkorlig dom borde tillämpas eller icke, och att
berörda domstol därför borde göras till forum för förvandlingsmål. Säkerligen
torde det i många fall förhålla sig så, att bötesdomstolen har bättre kunskap
om de omständigheter som äro av betydelse i förvandlingsmålet än domstolen
i den ort, där den bötfällde finnes. Detta gäller särskilt i de fall, där
det i bötesmålet förekommit någon vidlyftigare handläggning. Av flera skäl
kan emellertid bötesdomstolen icke lämpligen göras till exklusivt forum. I
detta avseende må sålunda erinras örn att i de synnerligen talrika fall, då
handläggning icke förekommit i bötesmålet, bötesdomstolen icke har större
förutsättning än annan domstol att avgöra förvandlingsmålet. Tvärtom torde
i dessa fall domstolen i den bötfälldes hemort vara mest lämpad att upptaga
målet.

Det sålunda anförda synes giva vid handen att den lämpligaste lösningen
är den, att mål om förvandling av böter skulle kunna få upplagas såväl
av allmän underrätt i den ort, där den bötfällde finnes, som ock av bötesdomstolen.
Har mål om förvandling upptagits av bötesdomstolen, bör densamma
naturligen vara behörig jämväl beträffande bötesstraff, som ådömts
av annan underrätt, och som samtidigt förekomma till förvandling.

Därest bötesmålet fullföljes i högre instans, bör av praktiska skäl förvandlingsmålet
icke upptagas av den domstol som meddelat slutgiltigt utslag i
målet utan av den allmänna underrätt som dömt i saken. I de undantagsfall
då bötesmålet upptagits av hovrätt såsom första instans bör, likaledes av
praktiska skäl, förvandlingsmålet endast kunna upptagas av domstolen i den
ort, där den bötfällde vistas, men icke av bötesdomstolen. Då jämlikt den
föreslagna regeln flera domstolar äro behöriga att upptaga förvandlingsmålet,
bör valrätten mellan olika fora tillkomma åklagarmyndigheten.

Såsom av den allmänna motiveringen framgår böra mål örn förvandling
av böter få upptagas även av lagfaren ledamot i rådhusrätt. Ett stadgande
härom föreslås intaget i ifrågavarande paragraf.

13 §.

Länsstyrelsen i örebro län anför, att man av paragrafen jämförd med 6 §
och uttalanden av de sakkunniga bibragtes den uppfattningen, att en förvandlingsmyndighet
— sålunda även polisdomstol eller poliskammare — utan att
nya skäl tillkommit skulle kunna i förvandlingsmål till förnyad prövning
upptaga fråga, som i samband med klagan över utmätning eller införsel förut
prövats av överexekutor eller denne överordnad instans. Detta kunde icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 35. 93

vara lämpligt, och därest det ej varit avsett, vore alltså ett förtydligande önskvärt.

I formellt hänseende har av häradshövdingen i Oppunda och Villåttinge
domsaga anmärkts att i paragrafen blott talades om ytterligare anstånd eller
avbetalning men att anstånd eller avbetalning borde kunna medgivas även
om det tidigare ej begärts eller erhållits. Rådhusrätten i Karlstad samt häradshövdingarna
i Sunnervikens domsaga och Flundre, Väne och Bjärke
domsaga anse att paragrafen bör så förtydligas att därav klart framgår att
sådant hänskjutande som i paragrafen avsåges, borde kunna göras även av
poliskammare och domare.

Av länsstyrelsen i Örebro län har anmärkts, att det icke vore lämpligt att Departement*
domstolen -— utan att nya skäl tillkommit — vöre berättigad att till förnyad chetenprövning
upptaga fråga, som i samband med klagan över utmätning eller införsel
förut prövats av överexekutor eller denne överordnad instans. Vad
sålunda anmärkts må väl ur principiell synpunkt vara riktigt. Då det emellertid
i förevarande fall torde vara ytterst svårt att avgöra huruvida några nya
skäl tillkommit — frågan om anstånd eller avbetalning måste naturligen avgöras
med hänsyn till den bötfälldes ekonomiska läge i det ögonblick prövningen
sker — lärer en ändring av paragrafen i antydd riktning komma att
leda till att svårigheter uppstå vid rättstillämpningen.

Anmärkningen att förordnande om anstånds- eller avbetalningsfrågans
hänskjutande till indrivningsmyndigheten för ny behandling borde kunna
meddelas även av poliskammare eller domare som upptagit förvandlingsmålet
torde icke böra medföra någon omformulering av paragrafen. Uttrycket
''domstol’ måste nämligen rimligen tolkas såsom avseende varje myndighet
som upptagit mål om förvandling av böter. Med anledning av erinringen,
att det kunde tänkas att anstånd eller avbetalning borde medgivas även då
anstånd eller avbetalning ej tidigare erhållits, synes paragrafen böra undergå
sådan jämkning, att därav framgår att stadgandet är tillämpligt även beträffande
dessa fall.

14 §•

Under hänvisning till att i paragrafens andra stycke antalet ådömda dagsböter
lagts till grund för avräkning vid delbetalning har sekreteraren vid överståthållarämbetets
kansli anmärkt, att av lagförslaget icke syntes med erforderlig
klarhet framgå, vilken verkan å förvandlingen delbetalning av omedelbart
i penningar ådömda böter hade, särskilt för fall då allenast viss del
av böterna skulle tagas i beräkning vid förvandlingen.

Såsom i den allmänna motiveringen närmare utvecklas bör förvandlings- Departement*
skalan undergå sådan omarbetning att minimum sättes till femton dagars thelen.
fängelse i stället för till tjugu dagar såsom de sakkunniga föreslagit. Med
anledning av den föreslagna ändringen i 9 § måste i skalan anges, att detta
minimum även gäller då bötesstraffet understiger fem dagsböter. Även i öv -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3ö.

rigt synes skalan böra konstrueras så, att förvandlingsstraffet genomgående
sänkes med fem dagar i förhållande till de sakkunnigas förslag. Vid denna
konstruktion av skalan kommer ettliundratjugu dagsböter, som utgör maximum
för ett i dagsböter ådömt straff, att motsvara sjuttiofem dagars fängelse.
Vid sammanträffande av flera bötesstraff bör, såsom tidigare anförts, maximum
bestämmas i enlighet med de sakkunnigas förslag till nittio dagar. Den
föreslagna ändringen av bötesstraffets minimum i första stycket till femton
dagar bör uppenbarligen föranleda en motsvarande ändring i andra stycket
av 14 §.

Tredje stycket av ifrågavarande paragraf stadgar i överensstämmelse med
de sakkunnigas förslag, att vid förvandling av böter, som ådömts omedelbart
i penningar, en dagsbot skall anses svara mot varje påbörjat femtal kronor.
För närvarande gäller ju regeln att varje påbörjat belopp av tio kronor motsvarar
en dagsbot. Rörande skälen till den föreslagna ändringen, som i samtliga
avgivna yttranden lämnats utan erinran, kan jag i allo hänvisa till de sakkunnigas
motivering.

Därest avbetalning skett av s. k. normerade böter, lämnar de sakkunnigas
förslag ej upplysning om huruvida avbetalningen skall anses ha ägt rum å den
del av böterna som får tagas i beräkning vid förvandling eller å den återstående
delen av böterna, eller om tilläventyrs det avbetalda bötesbeloppet skall
proportionellt uppdelas mellan de båda delarna av bötesbeloppet. Att betalningen
skall avräknas å den förvandlingsbara delen av böterna torde stå bäst i
överensstämmelse med den föreslagna principen att allenast viss del av normerade
böter skola förvandlas. En positiv regel härom synes böra intagas i
tredje stycket av förevarande paragraf.

15 §.

Häradshövdingen i Uppsala läns södra domsaga framhåller, att skyldigheten
för domstol att tillse att i förvandlingsmålet utredning förelåge örn samtliga
bötesstraff, för vilka den bötfällde häftade, helt visst komme att i många
fall erbjuda icke så ringa svårigheter. Angående sådan skyldighet uttalas i
yttrande av polischefen i Luleå, att bestämmelsen i förevarande paragraf
krävde inrättandet av ett centralt bötesregister.

Behovet av registrering av ådömda bötesstraff framhålles jämväl av landsfogden
i Stockholms län, i vilkens uttalande länsstyrelsen förklarar sig instämma.
Landsfogden uttalar, att utan tillgång till centralregister över ådömda
böter möjlighet saknades att åstadkomma tillförlitlig utredning i det hänseende
varom här vore fråga samt fortsätter:

I samband härmed vill jag framhålla att ett centralregister för hela riket
över samtliga ådömda böter skulle bliva av synnerligen stort värde icke allenast
i här förevarande hänseende utan ock för rättsskipningen i allmänhet i mål,
där det är fråga om ådömande av bötesstraff. Som det nu är, sakna både
åklagare och domstol ofta kännedom örn, huruvida den anklagade tidigare
gjort sig skyldig till förseelse av samma art, varom i målet är fråga. Denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

ovetskap kail ofta föranleda oriktigt bedömande av bland annat straffmätningsfrågan.
Även för polisens vidkommande skulle tillgången till ett centralregister
bliva ur efterspaningssynpunkt till stor nytta.

Mot föreskriften att, om förvandling skall ske av något bötesstraff, jämväl
andra böter för vilka den bötfällde häftar skola förvandlas, anmärker vidare
tredje stadsfogden i Göteborg, att detta enligt 5 § komme att leda till den föga
tilltalande konsekvensen att en bötfälld, som häftade för böter ådömda kanske
genom nyss laga kraft vunna domar, icke i fråga örn dessa böter kunde
komma i åtnjutande av möjligheten till anstånd eller avbetalning eller ens få
betala böterna.

Beträffande anmärkningen att bestämmelsen om skyldighet för dom- Departementsstol
att tillse att vid förvandling samtliga förvandlingsbara böter för vilka ^/enden
bötfällde häftade komme att förvandlas krävde att ett centralt bötesregister
funnes, må framhållas, att den omständigheten att det av praktiska
skäl är hart när omöjligt att införa registrering av alla ådömda böter icke
synes böra utgöra hinder för att domstolen ålägges att låta verkställa den
utredning i förevarande avseende som under nuvarande förhållanden kan
företagas. Såsom de sakkunniga framhållit lärer det ock i regel vara
möjligt för åklagaren att införskaffa erforderliga upplysningar. I detta sammanhang
må framhållas att en första förutsättning för att småböter, vilka
ju jämlikt den föreslagna ändringen i 9 § under vissa förutsättningar skola
kunna förvandlas, komma att omfattas av förvandlingsregeln i denna paragraf
är, att åklagaren drager frågan härom under domstolens prövning.

Invändningen att den i ifrågavarande paragraf föreslagna regeln skulle
leda till att en bötfälld, som häftade för böter ådömda genom nyss laga kraftvunna
domar, icke i fråga om sådana böter skulle komma i åtnjutande av
möjlighet till anstånd eller avbetalning eller — med hänsyn till stadgandet
i 5 § — ens få betala böterna synes icke vara befogad. En bötfälld, som befinner
sig i den situationen att vissa honom ådömda böter bliva förvandlade,
torde nämligen knappast ha något befogat intresse av att komma i åtnjutande
av rätt till anstånd eller avbetalning beträffande andra böter.

16 §.

Såsom av den allmänna motiveringen framgår har det icke synts erforderligt
att möjlighet öppnas för domstolen att vid tredska utsätta högre förvandlingsstraff
än som följer av förvandlingsskalan. Första stycket i 16 § av de
sakkunnigas förslag bör således utgå.

Rörande den sakliga ändringen i det kvarstående stycket av 16 § må jämväl
hänvisas till den allmänna motiveringen. Stycket har därjämte undergått
viss redaktionell jämkning.

17 §•

I fråga örn sättet för anhängiggörande av mål örn förvandling framhåller
Värmlands länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler som önskvärt

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

Departements.

ehelm.

Departements.

chefen.

att kallelse av bötfälld finge ske medelst rekommenderad postförsändelse.
Häradshövdingen i Askims, Hisings och Sävedals domsaga anser bestämmelsen
att utslag i mål om förvandling må meddelas, ändå att den bötfällde uteblivit,
vara mindre lämplig med hänsyn till önskvärdheten att vinna utredning
örn anledningen till att böterna icke erlagts; bestämmelsen vore ej heller
ägnad att befrämja den föreslagna, på domstolarna ankommande kontrollen
över indrivningsförfarandet.

Beträffande förslaget att kallelse av bötfälld skulle få ske medelst rekommenderad
försändelse må framhållas, att detta spörsmål så nära sammanhänger
med den mera omfattande och svårlösta frågan örn ökad möjlighet
att anlita posten för delgivning av stämning och dylikt, att detsamma icke
lämpligen kan upptagas i detta sammanhang.

Rörande den i förevarande paragraf föreslagna regeln att utslag i mål örn
förvandling må meddelas, ändå att åklagaren uteblivit, må hänvisas till den
allmänna motiveringen.

Den invändning som framställts mot de sakkunnigas här upptagna förslag
att utslag må meddelas ändå att den bötfällde uteblivit lärer i viss mån vara
befogad. Med hänsyn till förvandlingsmålets karaktär synes det emellertid
icke vara nödvändigt att en bötfälld, som ej själv önskar utveckla sin talan,
ovillkorligen tvingas att inställa sig i målet. Det skäl som av de sakkunniga
åberopats till stöd för den föreslagna regeln härför synes ytterligare vinna i
styrka, örn såsom nyss föreslagits domstolen ej tillerkännes befogenhet att
med hänsyn till ådagalagd tredska sätta förvandlingsstraffet högre än som
angives av förvandlingsskalan.

Den i 12 § föreslagna regeln örn behörighet för ledamot i rådhusrätt att
upptaga mål om förvandling av böter har föranlett en jämkning i andra stycket
av förevarande paragraf.

19 §.

Länsstgrelserna i Stockholms och Gotlands län anse att, till förebyggande
av misstolkning, i förevarande paragraf borde intagas uttrycklig regel för det
fall att 16 § tillämpats beträffande något av de straff som skulle förenas.

Någon risk för att en oriktig tolkning av förevarande paragraf skall äga
rum vid förening av straff under det i nyssnämnda yttranden anmärkta förhållande
lärer icke föreligga. Om nämligen hänsyn skall tagas till att nedsättning
av någotdera förvandlingsstraffet ägt rum jämlikt 16 §, lärer detta
icke kunna ske på annat sätt än såsom i de sakkunnigas motivering angives,
d. v. s. att sedan sammanläggning ägt rum på vanligt sätt den fastställda sänkningen
tillämpas å den sammanlagda strafftiden. Något förtydligande tilllägg
till paragrafen lärer alltså icke vara erforderligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

20 §.

1‘oliskamreraren i Stockholm uttalar, att han ur indrivningssynpunld bestämt
måste avstyrka att klagan finge föras mot domstols utslag i förvandlingsmål;
ett ändringssökande kunde rimligen blott avse erhållande av villkorlig
dom eller sänkning av straffet där detta skärpts enligt 16 §, varför det
med hänsyn till den noggranna prövning som komme att äga rum i första
instans, syntes obehövligt med klagorätt, vilken än ytterligare skulle fördröja
verkställigheten.

De sakkunniga ha föreslagit att fullföljdsrätten i mål om förvandling av
böter skulle begränsas så, att klagan över hovrätts utslag i dylikt mål ej
skulle få föras. Att på sätt i nyssberörda yttrande föreslagits ytterligare inskränka
fullföljdsrätten finner jag icke tillrådligt. — Den i 12 § föreslagna
regeln om behörighet för ledamot i rådhusrätt att upptaga mål örn förvandling
av böter har föranlett en jämkning i förevarande paragraf.

23 §.

Såsom av det föregående framgår åsyftar den i 10 § andra stycket intagna
hänvisningen förslaget till lag med särskilda bestämmelser om förvandling
av böter för fylleri m. m., vilken lag föreslås skola träda i kraft
den dag Kungl. Majit förordnar. Undantagsbestämmelsen i 11 § andra stycket
sista punkten är jämväl motiverad av nämnda lagförslag. Nu ifrågavarande
bestämmelser böra alltså träda i kraft först i samband med ikraftträdandet
av nämnda lag.

27 §.

Rådhusrätten i Västerås och föreningen Sveriges stadsdomare erinra att
av övergångsbestämmelserna ej med tydlighet franninge, huru det skulle
förfaras med förvandling av böter för fylleri och förargelseväckande beteende
i det fall, att den dömde inom loppet av två år före lagens ikraftträdande
tre eller flera gånger fällts till ansvar för sådana förseelser; uppenbarligen
borde i dylika fall förvandling av sådana böter som ådömts efter
lagens ikraftträdande, kunna komma till stånd, men för undvikande av
varje missförstånd borde ett förtydligande ske.

Då det enligt min mening icke kan vara föremål för tvekan att vid avgörandet
av frågan örn förvandling skall äga rum av fylleriböter jämlikt 9 §
andra stycket hänsyn skall tagas även till fylleriböter, som ådömts före den
föreslagna lagstiftningens ikraftträdande, lärer något förtydligande av förevarande
paragraf i detta hänseende icke vara erforderligt.

Departements chefen.

Bihang till riksdagens protokoll 19.17. 1 sami. Nr 35.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

hepartem fritsch
ef en.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 28 juni 1818
angående villkorlig straffdom.

1 §•

Denna paragraf överensstämmer med motsvarande paragraf i de sakkunnigas
förslag; dock att med hänsyn till den vid årets riksdag antagna lagen
örn ändring i vissa delar av strafflagen, innebärande avskaffande av vissa
straffpåföljder, paragrafen undergått därav föranledd jämkning.

2 §.

Beträffande de i denna paragraf föreslagna ändringarna i de sakkunnigas
förslag rörande förutsättningarna för meddelande av villkorlig dom å förvandlingsstraff
må hänvisas till den allmänna motiveringen.

De tre första styckena av den nuvarande 2 § innehålla regler om att villkorlig
dom under vissa angivna förhållanden ej må brukas. De sakkunniga ha
föreslagit att nämnda bestämmelser icke skola gälla då fråga är örn villkorlig
dom å förvandlingsstraff. Vad sålunda föreslagits synes riktigt och
någon anmärkning häremot har ej heller framställts i de avgivna yttrandena.
Rörande skälen för sagda förslag får jag hänvisa till de sakkunnigas
motivering.

Även beträffande de sakkunnigas av mig biträdda förslag rörande upphävande
av tredje stycket i nuvarande 1 § får jag hänvisa till de sakkunnigas
motivering.

3 §•

Beträffande längden av prövotiden vid villkorligt anstånd med förvandlingsstraff
uttala rådhusrätten i Eskilstuna och föreningen Sveriges stadsdomare
att prövotiden borde nedsättas till ett år, varjämte rådhusrätten i
Västerås förklarar att möjlighet borde finnas för domstolen att fastställa prövotiden
till endast ett år. Förkortning av prövotiden ifrågasättes jämväl av
Svea hovrätt.

Prövotiden vid bötesstraff utgör för närvarande ett år. Med hänsyn till
att villkorlig dom å förvandlingsstraff är avsedd att tillämpas i mycket större
omfattning än villkorlig dom vid bötesstraff enligt gällande lag, kunna vissa
skäl tala för de sakkunnigas ståndpunkt att förlänga prövotiden till två år
för att därigenom förläna den villkorliga domen en allvarligare innebörd.
Mot denna ståndpunkt kan emellertid framhållas att villkorlig dom å förvandlingsstraffet
är avsedd att ifrågakomma beträffande personer som icke
kunna betala sina böter och som tillhöra den relativt ofarliga kategori som
för sitt rättande anses icke behöva undergå förvandlingsstraff. Med hänsyn
härtill synes den föreslagna förlängningen av prövotiden från ett till
två år, vilken onekligen skulle åsamka övervakare och myndigheter ökning
i arbetsbördan, knappast påkallad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

25 §.

Denna paragraf bör undergå sådan redaktionell jämkning att därav framgår
att förundersökning må kunna beslutas jämväl av ledamot i rådhusrätt
som upptagit mål örn förvandling av böter.

I åtskilliga yttranden har förts på tal frågan om förundersökning
i förvandlingsmål och övervakning i samband med villkorlig
dom beträffande förvandlingsstraff.

Sålunda ha, mestadels i sammanhang med kritik av den föreslagna förvandlingsproceduren,
några häradshövdingar uttalat att såväl särskild förundersökning
som övervakning i regel skulle behöva anordnas. Häradshövdingen
i Uppsala läns norra domsaga anför härutinnan:

Såsom utkastet vore avfattat borde beslut örn villkorligt anstånd med förvandlingsstraff
i regel föregås av förundersökning. Dels vöre ju nämligen i
bötesmål utredning om den tilltalades personliga förhållanden oftast otillräcklig,
dels skulle förvandlingsmål upptagas i den ort där svaranden funnes, vilken
ju ofta kunde vara en annan än den där bötesdomen fällts, så att svaranden
ofta vore för domstol och åklagare okänd. Vidare borde övervakare i
regel förordnas. Vore avsikten att förundersökning icke skulle äga rum utan
att prövningen av frågan örn villkorligt anstånd med förvandlingsstraffet skulle
vara mera summarisk, och att övervakning ej heller skulle äga rum, hade
detta väl bort komma till tydligt uttryck i lagtexten.

I andra yttranden har påyrkats, att förundersökning och övervakning borde
erhålla en mer begränsad användning då fråga vore örn förvandlingsstraff.

Av denna mening är Svea hovrätt, som anser det lämpligt att erinran i sådan
riktning göres åtminstone i motiveringen till det slutliga förslaget i ämnet.
Rådhusrätten i Gävle åberopar till stöd för samma mening att den stora apparat,
som alltid måste igångsättas då övervakning skulle äga rum, icke borde
bringas i tillämpning annat än då så befunnes oundgängligen nödvändigt,
samt att statsverkets kostnader för förundersökning och övervakning eljest
skulle kunna komma att stiga till avsevärda belopp, utan att någon egentlig,
däremot svarande fördel kunde påräknas.

Häradshövdingen i Luggude domsaga uttalar att det borde stadgas, att övervakning
ej skulle äga rum i fråga örn förvandlingsstraff, samt anför till stöd
härför dels att med hänsyn till förseelsernas beskaffenhet övervakning ej vore
nödig för den bötfälldes rättande och dels att det många gånger visat sig förenat
med nästan oöverkomliga svårigheter att förmå lämpliga personer att
åtaga sig uppdrag som övervakare.

Såsom i flera yttranden framhållits synas förundersökning och över- Derartementsvakning
erforderliga endast i begränsad omfattning i fall varom nu ch«’en.

är fråga. Förundersökning lärer sålunda i regel endast vara påkallad,
då brottets beskaffenhet eller för domstolen kända förhållanden
rörande den bötfälldes person synas peka på att villkorlig dom
icke bör förekomma. Och vad övervakningen beträffar synes domstolen redan
på den grund att brottet endast föranlett böter i regel kunna utgå ifrån

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

Departements chefen.

att övervakning ej erfordras. Att såsom i några yttranden förordats genom
uttryckligt stadgande i lagen angiva att förundersökning och övervakning
avses skola förekomma endast mera undantagsvis i nu ifrågavarande fall,
synes ej nödvändigt. Varken 4 § andra stycket eller 25 § andra stycket, vari
angivas förutsättningarna för anordnande av övervakning och förundersökning,
synas kräva att övervakning eller förundersökning i fall varom nu är
fråga anordnas i större omfattning än som enligt det nu sagda bör äga rum.

Förslaget till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen.

I de sakkunnigas förslag till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen
upptagas ändringar i 2 kap. 8 och 9 §§, 4 kap. 7 § samt 5 kap. 3 och 20 §§.
Beträffande den i 5 kap. 3 § föreslagna ändringen må anmärkas, att de bestämmelser
ändringen avsåg, enligt ett i dag till lagrådet remitterat förslag
till, bland annat, lag om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen och lag
om tvångsuppfostran, skall utgå ur berörda strafflagsparagraf och ersättas
med en ny bestämmelse i 19 § av sistnämnda förslag. Någon ändring i
nämnda strafflagsparagraf är alltså icke erforderlig. Vad angår de i övrigt
föreslagna ändringarna i strafflagen ha i yttrandena vissa erinringar framställts
mot den föreslagna bestämmelsen i 5 kap. 20 §.

Länsstyrelsen i Stockholms län har sålunda mot den föreslagna förkortningen
av preskriptionstiden för bötesstraff anmärkt, att det med hänsyn
till förslagets bestämmelser om bötesförvandling ofta skulle inträffa, att en
preskriptionstid å endast tre år ginge till ända innan förvandlingsbeslut hunne
meddelas. Landsfogden i samma län anser att preskriptionstiden ej bör
förkortas mera än till fyra år samt åberopar därvid särskilt utsträckningen
av tiden för bötesavbetalning.

Rörande skälen till de föreslagna ändringarna beträffande preskriptionstidens
beräkning vid bötesstraff må hänvisas till de sakkunnigas motivering.
Emot den i några yttranden framställda anmärkningen att det ofta skulle
kunna inträffa att preskriptionstiden ginge till ända innan förvandlingsbeslut
hunnit meddelas må erinras om vad som under 4 § lagen om verkställighet
och förvandling av bötesstraff anförts därom, att indrivnings- och
åklagarmyndigheterna måste ha sin uppmärksamhet riktad på att talan om
förvandling utföres i så god tid att utslag kan meddelas i förvandlingsmålet
före treårstidens utgång.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober

1900 om straffregister. 1

1 §•

De sakkunnigas förslag om intagande i straffregistret av uppgifter angående
dem som ålagts förvandlingsstraff för böter har i några yttranden kritiserats.
Svea hovrätt yttrar härutinnan:

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

101

Det syntes böra närmare övervägas, huruvida införandet i straffregistret av
uppgifter om ådömda förvandlingsstraff för böter måste anses oeftergivligt.
Beträffande villkorligt ådömda förvandlingsstraff vore väl registrering nödvändig,
men det kunde ifrågasättas, huruvida dessa jämförelsevis lindriga
brottsfall borde upptagas i straffregistret, som därigenom kunde bliva alltför
oöverskådligt och svårhanterligt. Hänsyn till den dömde syntes ock
med styrka tala för, att dessa fall sammanfördes i ett särskilt register.

Göta hovrätt finner det ävenledes tveksamt huruvida registreringsskyldighet
beträffande förvandlingsstraffen vore erforderlig samt anser en sådan
skyldighet bli alltför betungande i förhållande till de fördelar, som kunde
vinnas genom densamma.

Jämväl fångvårdsstyrelsen förklarar att förslaget syntes ägnat att väcka
starka betänkligheter samt yttrar vidare:

Vid bestämmandet av vilka utslag som skulle antecknas i registret borde
den allra största varsamhet iakttagas. Ty hade en person väl en gång kommit
in i registret, kunde icke erhållas bevis om att han ej förekomme däri.

Och då dylikt bevis erfordrades i en mängd olika fall, kunde hans förekomst
i registret innebära ett allvarsamt hinder i hans fortkomst och näring.

Med hänsyn härtill hemställer fångvårdsstyrelsen att för bötesförvandlingsbeslut
skulle anordnas ett särskilt register. Styrelsen framhåller vidare
att behov bomme att uppstå av ökade arbetskrafter å styrelsens avdelning
för straffregistret.

Att register av ett eller annat slag måste föras beträffande villkorliga för- Deparu,neniavandlingsstraff
synes mig uppenbart. Däremot är det mera tveksamt hu- cheten''
ruvida registrering är påkallad beträffande ovillkorliga förvandlingsstraff.
Uppenbarligen skulle det, såsom de sakkunniga framhållit, vara av betydelse
då fråga är om beviljande av villkorlig dom om tillförlitlig upplysning
kunde vinnas huruvida den bötfällde tidigare undergått förvandlingsstraff.

Då villkorlig dom avses skola komma att meddelas i betydligt större omfattning
än tidigare och då förundersökning såsom förut nämnts endast mera
sällan lärer komma att företagas i mål om förvandling, skulle en sådan
registrering, därest den föreslagna lagstiftningen genomföres, vara mera av
behovet påkallad än enligt gällande rätt. Mot en registrering kan å andra
sidan anföras att den givetvis skulle medföra en icke ringa arbetsbörda för
registreringsmyndigheten utan att någon praktisk vinst därav skulle uppstå
annat än i enstaka fall. Med hänsyn härtill och då åklagaren i regel torde
hava ganska god kunskap om den bötfälldes föregående samt möjlighet föreligger
att i tveksamma fall anordna förundersökning, synes det mig som om
man åtminstone tillsvidare skulle kunna avstå från att föreskriva registrering
beträffande ovillkorliga förvandlingsstraff.

Beträffande frågan huruvida den erforderliga registreringen av villkorligt
ådömda förvandlingsstraff bör äga rum i straff registret eller örn ett särskilt
register bör uppläggas för nu ifrågavarande uppgifter måste ett visst fog tillerkännas
den invändning som framställts av fångvårdsstyrelsen, att det kunde
uppstå ett visst förfång för en lill villkorligt förvandlingsstraff dömd böt -

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

fälld, därest han ej kunde erhålla bevis om att han ej förekomme i straffregistret.
Denna ogynnsamma konsekvens synes emellertid icke böra avhjälpas
genom att ett särskilt register upplägges för nu ifrågavarande uppgifter.
Förandet av två olika register och nödvändigheten för myndigheterna
att inhämta upplysningar från båda registren skulle nämligen obestridligen
medföra praktiska olägenheter. Den av fångvårdsstyrelsen framförda
synpunkten torde emellertid i huvudsak kunna tillgodoses även om registreringen
av de villkorligt ådömda förvandlingsstraffen äger rum i straffregistret
därigenom att man i 8 § 2 mom. av förevarande lag intager stadgande
av innebörd att vid utfärdande av sådant intyg hänsyn ej må tagas
till villkorlig dom å förvandlingsstraff för böter.

Av det nyss anförda framgår att den av de sakkunniga föreslagna regeln
att straffregistret skall innehålla uppgifter å dem som ålagts förvandlingsstraff
för böter bör ersättas med en bestämmelse av innebörd att i registret
skola förekomma uppgifter å dem som erhållit villkorlig dom å förvandlingsstraff
för böter. De ytterligare ändringar som föreslås i paragrafen ha sin
grund däri att hänsyn tagits till vissa ändringar i paragrafen som vidtagits
genom lagen den 16 februari 1934 (nr 17) örn ändring i vissa delar av lagen
den 17 oktober 1900 om straffregister och genom en av 1936 års riksdag antagen
lag i samma ämne vilken ännu ej utfärdats.

2 §•

Den i 1 § föreslagna ändringen avseende intagande i straffregistret av uppgifter
om förvandlingsstraff medför såsom nödvändig konsekvens viss ändring
i förevarande paragraf.

8 §•

Rörande den i 2 mom. av förevarande paragraf föreslagna ändringen må
hänvisas till vad som anförts under 1 §.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 § andra stycket och 4 § lagen
den 6 juni 1924 innefattande bestämmelser om förfarandet i brottmål

rörande vissa minderåriga.

1 §■

Förslaget till lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 7 maj 1918 om
särskilda tingssam man träden för handläggning av vissa mål och ärenden.

Rörande den föreslagna ändringen i denna lag må hänvisas till den allmänna
motiveringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

103

Förslaget till lag med särskilda bestämmelser om förvandling av böter

för fylleri m. m.

2 och 3 §§.

I dessa paragrafer lia vissa redaktionella jämkningar synts böra företagas.

4 §■

Paragrafen motsvarar 4 och 5 §§ i det remitterade förslaget.

Mot den i denna paragraf föreslagna bestämmelsen att åklagaren skulle
äga att i strid mot nykterhetsnämndens uppfattning påkalla åtgärder enligt
alkoholistlagen ha framställts några erinringar. Länsstyrelsen i Stockholms
län yttrar härom:

En sådan befogenhet för åklagaren läte sig enligt länsstyrelsens mening
näppeligen förenas med en viktig princip i hittills gällande alkohollagstiftning,
nämligen den, att internering icke kunde ifrågakomma utan framställning
därom från den kommunala myndighet, som vore skapad för tillgodoseende
av alkoholistvården, nykterhetsnämnden, med undantag endast för
de fall, då på grund av vederbörandes ''farlighet’ polismyndighet ägde särskild
rätt att direkt ingripa. Att åklagare skulle beträffande så att säga
mera normala fall av itererat bötesstraff kunna sätta sitt omdöme örn vederbörandes
behov av alkoholistvård emot nykterhetsnämndens omdöme att
sådant behov ej förelåge, syntes innebära ett betänkligt avsteg från nyssnämnda
viktiga princip, en avvikelse som för övrigt ej kunde anses i något
avseende påkallad. Länsstyrelsen tilläte sig därför ifrågasätta, huruvida
icke, därest förslaget i övrigt ansåges böra läggas till grund för lagstiftning,
den nu anmärkta punkten däri borde utgå, så att det ankomme på nykterhetsnämnden
att efter åklagarens till nämnden gjorda anmälan vidtaga den
åtgärd i fråga om alkoholistvård, som nämnden funne behövlig. Funne nykterhetsnämnden
efter sådan anmälan från åklagarens sida internering behövlig,
skulle det ankomma på nämnden att själv därom göra anmälan till
länsstyrelsen och samtidigt örn denna anmälan underrätta åklagaren, vilken
senare i dylikt fall hade att i ärendet avvakta beslut av länsstyrelsen.

Styrelsen för statens alkoholistanstalt å Venngarn framhåller att, även om
det någon gång skulle inträffa att en nykterhetsnämnd motsatte sig en internering,
ehuru den bötfällde uppenbarligen vore i behov av vård å alkoholistanstalt,
syntes det med hänsyn till nykterhetsnämndens auktoritet dock
vara riktigare att i ett enstaka fall taga denna risk än att göra en sidoordnad
myndighet — åklagaren — till kontrollant över nykterhetsnämnden.

Enligt min mening tala övervägande skäl för att åklagaren icke bör äga Departement*-rätt att, då nykterhetsnämnden funnit att alkoholism icke föreligger, draga chelen■
frågan härom under länsstyrelsens prövning. Det torde väl endast i rena
undantagsfall komma att inträffa att mellan nämnden och åklagaren skulle
råda olika meningar rörande frågan örn hemfallenhet åt alkoholmissbruk
föreligger. Och skulle det någon gång inträffa att en person som vore i behov
av alkoholistvård på grund av nämndens felaktiga uppfattning icke
bleve föremål för åtgärd enligt alkoholistlagen, torde olägenheten härav icke

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

Departements

chefen.

vara så stor, att man fördenskull bör göra ett avsteg från den princip om
nykterhetsnämndens ansvar för alkoholistvården, varpå gällande lagstiftning
bygger. Det synes icke vara helt uteslutet att örn åklagaren tillerkändes
rätt att i strid mot nämndens mening draga frågor av detta slag under länsstyrelsens
prövning, nykterhetsnämndei-nas ansvarskänsla beträffande de
fall varom nu är fråga skulle slappas. Paragrafen lärer alltså böra undergå
ändring i nu angiven riktning.

5 §•

Denna paragraf motsvarar 6 § i det remitterade förslaget.

Med avseende å bestämmelsen i denna paragraf anmärker länsstyrelsen i
Älvsborgs län att då länsstyrelse enligt 9 § i förslaget jämförd med 29 § i alkoholistlagen
skulle äga förordna om villkorligt anstånd med internering
men det oaktat frågan örn bötesförvandling skulle vara förfallen så snart
genom lagakraftvunnet beslut förordnats örn internering, skulle bötesstraff
ofia kunna bortfalla utan att den bötfällde utsattes för annan påföljd, vilket
uppenbarligen vore olämpligt.

Beträffande den invändning som sålunda framställts må erinras att, därest
länsstyrelsen förordnar om villkorligt anstånd med interneringen, länsstyrelsen
skall ställa den bötfällde under övervakning enligt alkoholistlagen.
Då ett sådant ingripande såväl kriminalpolitiskt sett som ur alkoholistvårdssynpunkt
torde vara att föredraga framför verkställighet av förvandlingsstraff
eller meddelande av villkorlig dom å förvandlingsstraffet, synes den
framställda invändningen ej böra föranleda någon ändring i förslaget.

6 §•

Denna paragraf motsvarar 9 § i det remitterade förslaget.

Angående bestämmelsen i förevarande paragraf om verkställighet av beslut
om intagning å allmän alkoholistanstalt ifrågasätter styrelsen för statens alkoholistanstalt
ä Venngarn huruvida icke nykterhetsnämnderna även i ifrågavarande
fall borde ha att ombesörja verkställigheten av länsstyrelsens beslut.
Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar att den i konsekvens med sin
under 4 § omförmälda uppfattning om åklagares befogenhet att påkalla åtgärd
enligt alkoholistlagen ansåge, att de särskilda föreskrifterna i 9 § om
verkställighet borde utgå, samt att anledning saknades att föreskriva att kostnaden
för vården å alkoholistanstalt skulle stanna å statsverket.

Beträffande kostnadsfrågan tillägger sistnämnda länsstyrelse, att den föreslagna
bestämmelsen under alla förhållanden syntes synnerligen betänklig,
då den skulle kunna tänkas leda därhän att nykterhetsnämnd systematiskt
underläte att själv göra anmälan örn internering i fall av itererat fylleri på
den grund att, om dylika fall skötes över till anmälan från åklagaren, vederbörande
kommun skulle befrias från varje andel i kostnaden.

Under uttalande av liknande farhåga ställer sig även styrelsen för statens

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

105

alkoholistanstalt å Venngarn betänksam i kostnadsfrågan. Styrelsen anser
därför att det — så länge staten icke övertagit all vårdkostnad vid allmänna
alkoholistanstalter utan kommun överhuvud taget vore skyldig svara
för kostnaderna beträffande vissa grupper av alkoholister — vore lämpligt
att i här berörda fall föreskriva, att den kommun, där den vårdade hade
hemortsrätt vid den tid då ansökningen om förordnandet gjordes, skulle
svara för vårdkostnaden. Socialstyrelsen finner däremot förslagets genom
förande påkalla, att staten — liksom vore fallet med farliga alkoholister —
påtoge sig hela vårdkostnaden jämväl beträffande hithörande klientel men
anmärker dock att detta kunde föranleda kommunalekonomiska konsekvenser
beträffande nykterhetsnämnds bevarade initiativrätt och initiativplikt
till omhändertagande av fyllerister. Styrelsen holle det för sannolikt, att
domstolar och domare efter hand bleve eller finge göras till enda initiativtagare
i fråga örn fylleristfall; konsekvenserna härav för den nuvarande organiserade
alkoholistvårdens allmänna struktur skulle sannolikt bliva mera
vittutseende, än man enligt förslaget åsyftat.

Mot förslaget att det borde ankomma icke på länsstyrelsen utan på nykter -hetsnämnden att ombesörja verkställighet av länsstyrelsens beslut om intagande
å alkoholistanstalt kan invändas, att man beträffande nu ifrågavarande
fall av kriminalpolitiska skäl icke gärna kan överlämna åt nykterhetsnämnd
att medgiva villkorligt anstånd med beslutets verkställande. Någon
ändring i föreslagen riktning synes således icke böra komma till stånd.

Mot förslaget att kostnaden för vård å allmän alkoholistanstalt skulle i ifrågavarande
fall bestridas av statsverket har anmärkts att detta kunde medföra
att nykterhetsnämnderna — för att befria kommunerna från kostnaderna för
internering — underläte att taga initiativ till anordnande av alkoholistvård
vid fall av itererat fylleri. Dessa farhågor synas knappast befogade. Då
staten övertog vårdkostnaderna för de farliga alkoholisterna uttalades farhågor
för att nykterhetsnämnderna skulle inrikta sin huvudsakliga verksamhet
på denna kategori av alkoholmissbrukare. Någon tendens i denna riktning
har emellertid ej kunnat förmärkas. Däremot lärer man ha anledning förmoda,
att vissa nykterhetsnämnder, örn vårdkostnaden för nu ifrågavarande
alkoholister skulle åvila kommunerna, skulle bliva benägna att i tvivelaktiga
fall anse att alkoholism ej förelåge i syfte att bespara kommunen
kostnaderna för vården å alkoholistanstalt. Eftersom åklagaren enligt vad
jag i det föregående föreslagit icke skulle äga att för vinnande av rättelse
draga frågan under länsstyrelsens prövning, synes det angeläget att undanröja
sådana faktorer, som kunna bidraga till att minska nykterhetsnämndernas
intresse för att medverka till den nya lagstiftningens genomförande.
I likhet med nykterhetsnämndernas centralkommitté, som tillstyrkt förslaget
i denna del, finner jag praktiska skäl tala för att vårdkostnaderna läggas
på staten. Och ur principiell synpunkt synes det riktigast att kostnaden
för den alkoholistvård, som träder i stället för ådömt bötesstraff, håres av
staten.

Departements clie/en.

Departements chefen.

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

Slutligen må anmärkas att paragrafen synes böra undergå viss redaktionell
jämkning.

De i 7 och 8 §§ av det remitterade förslaget upptagna bestämmelserna hur
domstolen skall förfara, då åklagaren underlåtit att fullgöra vad enligt denna
lag på honom ankommer, synas kunna uteslutas ur lagen.

De sakkunniga ha jämväl framlagt ett förslag till lag om ändrad lydelse
av 10 § lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta
av innebörd att i underrättelse till arbetsgivaren om införsel ej finge angivas
vilken fordran införseln avsåge. Mot detta förslag ha i några yttranden
framställts erinringar. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför sålunda:

På grund av mängden av införselbeslut för utskylder vore det ur redovisningssynpunkt
ofrånkomligt, att underrättelsen angåve icke blott att utskylder
avsåges utan ock vilka utskylder. Underrättelsen plägade ske så, att arbetsgivaren
delgåves själva införselbeslutet genom kopia därav. I fråga örn
större industriföretag kunde införselbesluten avse hundratals poster. Om
införselmedlen, såsom vanligen vore fallet, avhämtades hos arbetsgivaren av
exekutionsbiträde, vore det ett oeftergivligt villkor, att biträdet finge specifik
förteckning på vad han toge emot. Ingen utmätningsman skulle kunna taga
ansvaret för det kaos, som eljest skulle uppstå. I fråga om underhållsbidrag
borde arbetsgivaren veta, att sådant avsåges, då detta i händelse av konkurrens
med utskylder skulle gå före dessa. Man kunde icke gå längre härutinnan
än att 10 § omredigerades så, att arbetsgivaren icke meddelades uppgifter,
som icke vore av behovet påkallade.

Liknande erinringar framställas av länsstyrelsen i Kristianstads län och
magistraten i Södertälje.

I Stockholm liksom i vissa andra städer beviljas införsel för underhållsbidrag
och införsel för utskylder av skilda utmätningsman. Om införsel nu
medgives även för böter, torde sådan införsel ofta komma att beviljas av en
tredje utmätningsman. Med hänsyn till angivna förhållanden måste det ankomma
på arbetsgivaren att tillse att vid konkurrens mellan införselberättigade
fordringar av olika slag den tidigare angivna förmånsordningen iakttages,
så att alltså böter komma att utgå i sista hand. För att arbetsgivaren
skall kunna tillse detta, måste han uppenbarligen ha vetskap om av vilket
slag de införselberättigade fordringarna äro. Den av de sakkunniga föreslagna
ändringen i 10 § skulle alltså icke kunna genomföras på andra orter
än de, där införsel för olika slag av fordringar meddelas av samme utmätningsman.
Med hänsyn härtill och till de övriga i yttrandena berörda olägenheter,
som skulle vara förbundna med den av de sakkunniga föreslagna
ändringen, synes paragrafens nu gällande lydelse böra bibehållas.

De sakkunniga lia vidare framlagt förslag till dels förordning örn upphävande
av 46 § 3. i förordningen den 11 juni 1926 angående tillverkning och
beskattning av brännvin, dels förordning örn upphävande av 58 § förordningen
den 1 juni 1923 angående tillverkning och beskattning av maltdryc -

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

107

ker, dels ock kungörelse om upphävande av 9 § fjärde stycket i kungörelsen
den 31 december 1913 angående rätt för utlänning och i utlandet bosatt
svensk undersåte att här i riket giva offentlig föreställning m. m. eller att därvid
medverka. Förevarande förslag ha i samtliga yttranden utom två tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. De avvisande yttrandena härröra från
länsstyrelsen i Kopparbergs län, som beträffande förstnämnda förordning förmenar
att förslagets genomförande medförde upphörandet av ett kraftigt
verkande incitament mot förseelser emot förordningen, samt av andre stadsfogden
i Malmö, vilken med avseende på samma förordning uttalar att genom
den bestämmelse, vars upphävande föresloges, icke ringa belopp i tillverkningsskatt
influtit, samt att det vore skäl misstänka att genom upphävandet
förlagsverksamheten för spritanskaffning och spritlangning komme
att avsevärt tilltaga.

Kontrollstyrelsen vitsordar däremot att enligt vad erfarenheten givit vid
handen det tvångsmedel, som ursprungligen avsetts med stadgandena i fråga,
visat sig numera i praktiken sakna betydelse. Emellertid erinrar styrelsen,
att enahanda stadganden funnes i förordningarna den 1 juli 1918 angående
handel med skattefri sprit och angående vissa alkoholhaltiga preparat, samt
förordar att, därest de sakkunnigas ifrågavarande ändringsförslag genomfördes,
motsvarande ändringar verkställdes i nämnda författningar.

De skäl som av förstnämnda två myndigheter anförts mot de föreslagna Depiriementsändringarna
finner jag icke övertygande. Jag ansluter mig alltså till de thelen.
sakkunnigas av kontrollstyrelsen biträdda ändringsförslag. Såsom sistnämnda
myndighet funnit böra motsvarande ändringar företagas i kungl,
förordningarna den 1 juli 1918 angående handeln med skattefri sprit samt
angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m. Följaktligen böra 32 § 1 mom.
andra stycket i den förra förordningen samt 18 § 1 mom. andra stycket i den
senare förordningen upphävas. Samtliga nu nämnda ändringar lära emellertid
icke böra underställas lagrådets granskning.

I enlighet med vad i det föregående anförts hava upprättats förslag till

1) lag örn verkställighet och förvandling av bötesstraff;

2) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 28 juni 1918 (nr 531) angående
villkorlig straffdom;

3) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen;

5) lag örn ändring i lagen den 25 september 1931 (nr 328) angående
dagsböter utom strafflagens område (särskild böteslag);

5) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr 82
s. 1) örn straffregister;

6) lag örn ändrad lydelse av 1 § andra stycket och 5 § lagen den 6 juni
1925 (nr 206) innefattande bestämmelser örn förfarandet i brottmål rörande
vissa minderåriga;

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

1) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 7 maj 1918 (nr 294) om
särskilda tings sammanträd en för handläggning av vissa mål och ärenden;

8) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten;

9) lag angående ändrad lydelse av 9 kap. 39 och 46 §§ lagen den 23 oktober
1914 (nr 325) örn krigsdomstolar och rättegången därstädes;

10) lag med särskilda bestämmelser örn förvandling av böter för fylleri
m. m.»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Tage Evers.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

109

F ö r s i a g

till

Lag

om verkställighet och förvandling av bötesstraff.

Härigenom förordnas som följer:

Om verkställighet av bötesstraff.

1 §•

Är anledning antaga att bötfälld icke utan att oskäligt betungas förmår
att strax gälda böterna, äger myndighet, som jämlikt lag eller författning
har att ombesörja böternas indrivning, medgiva anstånd med deras erläggande
eller avbetalning av dem i särskilda poster. Anstånd må beviljas under
fyra månader. Avbetalning skall ske med visst belopp minst en gång i månaden,
där ej särskilda omständigheter annat föranleda, och i övrigt så, att
böterna äro till fullo guldna inom ett år. Då särskilda skäl därtill äro, må
tiden utsträckas, för anstånd till åtta månader och för avbetalning till två
år, räknat från den dag beslut om anstånd eller avbetalning först meddelades.

Anstånd och avbetalning må ej äga rum, då den bötfällde saknar stadigt
hemvist här i riket eller kan antagas vilja undandraga sig bötesbeslutets verkställighet
eller eljest giver anledning till antagande att anstånd eller rätt till
avbetalning icke kommer att leda till böternas gäldande.

2 §•

Yppas efter det beslut meddelats angående anstånd eller avbetalning anledning
till ändring i beslutet eller de däri meddelade bestämmelserna, må
sådan ändring vidtagas.

3 §■

Fullgöres ej avbetalning inom föreskriven tid, vare hela det oguldna bötesbeloppet
förfallet till betalning; dock må, om synnerliga skäl därtill föranleda,
ytterligare anstånd eller avbetalning kunna medgivas i enlighet med vad i
1 § stadgas.

4 §■

Böter, som äro förfallna till betalning och ej erläggas, skola, där så kan
ske, uttagas genom utmätning eller införsel.

Ej må i mät för böter tagas den bötfälldes enda fasta egendom, varav han
har sin nödiga bärgning; ej nödig bostad; ej till jordbruket nödiga lösören

Ilo

Kungl. Majis proposition nr 35.

eller vad den bötfällde eljest till sin närings bedrivande behöver; ej nödiga
gång- och sängkläder för den bötfällde, hans make och oförsörjda barn eller
adoptivbarn; ej heller av det förråd som i huset finnes, vad till hans och
hans husfolks underhåll i en månads tid erfordras. Där enligt utsökningslagen
egendom i större utsträckning än här sägs skall undantagas från utmätning,
lände det till efterrättelse.

Om införsel för böter skola gälla de angående införsel för utskylder eller
allmänna avgifter givna föreskrifter med följande tillägg och undantag:

1) Sedan tre år förflutit från det bötesbeslutet vann laga kraft, må införsel
ej beviljas eller meddelat beslut örn införsel äga tillämpning.

2) Beviljas införsel till gäldande av såväl utskylder eller avgifter som
böter, och förslår ej därtill det belopp som må innehållas, gånge detta belopp
i första hand till betalning av utskylderna eller avgifterna.

3) I fråga om redovisning för influtna medel skola tillämpas de i gällande
författningar angående indrivning och redovisning av böter meddelade bestämmelser.

5 §•

Sedan beslut meddelats varigenom förvandlingsstraff för böter blivit ålagt,
må böterna ej uttagas eller förvandlingsstraffet på grund av betalning ändras
i annat fall än där förvandlingen skett enligt 11 §.

6 §•

Över beslut angående anstånd eller avbetalning må klagan ej föras; dock
åge bötfälld påkalla prövning av beslutet i samband med klagan över utmätning
eller införsel. Om prövning av sådant beslut i samband med fråga om
böternas förvandling stadgas i 13 §.

7 §•

Vad ovan är stadgat om anstånd och avbetalning skall ej äga tillämpning
i fråga om böter som administrativ myndighet ådömt underlydande befattningshavare.

Om förvandling av bötesstraff.

8 §•

Varda böter ej till fullo guldna, skall, utom i fall varom stadgas i 9 och 10 §§,
vad oguldet är förvandlas till fängelse.

Örn villkorlig dom i fråga om sådant förvandlingsstraff stadgas i lagen angående
villkorlig straffdom.

9 §•

Utan hinder av vad nu är sagt skall förvandling äga rum, där skälig an -

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

lil

ledning finnes till antagande att straffets verkställighet erfordras för den
bötfälldes tillrättaförande eller den bötfällde av tredska eller uppenbar vårdslöshet
underlåtit att gälda böterna eller ock bötesstraffet ådömts för fylleri
samt den bötfällde under de två senast förflutna åren tre eller flera gånger
fällts till ansvar för sådan förseelse.

10 §.

Där någon enligt meddelat förordnande intagits å allmän alkoholistanstalt
eller tvångsarbetsanstalt, vare förvandling av böter som dessförinnan skett
förfallen; och må förvandling ej ske av böter som ådömts före intagandet.
Böter, som ådömts efter intagandet men före utskrivningen, må ej förvandlas
med mindre anstaltens styrelse det påkallar.

Att i visst fall frågan om böternas förvandling skall vara förfallen redan
då förordnande meddelats örn intagande å allmän alkoholistanstalt, därom
är särskilt stadgat.

11 §•

Dömes någon till straffarbete eller fängelse utan att anstånd med verkställigheten
beviljas enligt lagen angående villkorlig straffdom, eller förklaras
enligt nämnda lag anstånd med straff förverkat, skall domstolen, i avseende
å böter som samtidigt åläggas eller för vilka den dömde enligt andra bötesbeslut
häftar och som enligt denna lag må förvandlas, förordna om förvandling
för det fall att böterna ej gäldas.

Lag samma vare, där någon av domstol dömes allenast till böter samt omständigheterna
uppenbarligen giva vid handen att straffets verkställighet
erfordras för den bötfälldes tillrättaförande. Ådömas böterna för fylleri
eller för fylleri jämte annat brott och har den bötfällde förut under de två
senast förflutna åren blivit två eller flera gånger dömd till ansvar för fylleri,
skall vad nu sagts gälla allenast där den bötfällde ej kan antagas vara hemfallen
åt alkoholmissbruk.

12 §.

För förvandling av böter skall, utom i fall som avses ilig, särskilt mål
(mål om förvandling av böter) upptagas av allmän underrätt i den ort där
den bötfällde finnes eller av allmän underrätt som ådömt något bötesstraff,
varom i målet är fråga; dock må sådant mål upptagas av lagfaren ledamot i
rådhusrätt och domare på landet i rättens ställe. Finnes polisdomstol eller
poliskammare, äge den samma behörighet som allmän underrätt att upptaga
mål varom nu är fråga.

Talan om förvandling av böter utföres av allmän åklagare.

13 §.

Finnes i mål örn förvandling av böter anstånd eller avbetalning i enlighet
med vad i 1 § stadgas böra medgivas eller vidare åtgärd för indrivning av

112

Kungl. Majis proposition nr 35.

böterna vidtagas, skall domstolen med besked därom hänskjuta saken till
indrivningsmyndigheten för ny behandling.

14 §.

Hava böter delvis guldits, varde å förvandlingsstraffet för de ådömda böterna
avdragen så stor del som svarar mot förhållandet mellan antalet till
fullo guldna och antalet ådömda dagsböter, dock med iakttagande att brutet
dagatal förfaller samt att straffet ej må sättas lägre än femton dagar.

Vid förvandling av böter som ådömts omedelbart i penningar skall varje
påbörjat belopp av fem kronor eller, där domstol, i enlighet med vad därom
särskilt stadgas, förordnat att allenast viss del av böterna må tagas i beräkning
vid förvandling, varje påbörjat femtal kronor av nämnda del anses
svara mot en dagsbot; och skall i sistnämnda fall avbetalning avräknas
å samma del.

15 §.

Skall förvandling ske av något bötesstraff och häftar den bötfällde jämväl
för andra böter som enligt denna lag må förvandlas, varde samtliga böter
förvandlade och förvandlingsstraffet bestämt efter sammanräknade antalet
dagsböter. Har avbetalning skett och äro dagsböternas belopp olika, skall
betalningen avräknas å bötesstraff med lägre dagsbot.

Finnes, efter det förvandling av böter ägt runi, att den bötfällde häftar
för andra böter vilka skolat omfattas av förvandlingen, skall ny förvandling
ske och å det nya förvandlingsstraffet avräknas vad av det förra kan vara
verkställt.

16 §.

Kan i mål om förvandling av böter med skäl antagas att den bötfällde
gjort vad han förmått för att betala böterna, må förvandlingsstraffet sättas
lägre än i 14 och 15 §§ stadgas, dock ej under åtta dagar; är bötesstraffet
eller den oguldna delen därav ringa, må den bötfällde befrias från förvandlingsstraff.

17 §•

Beträffande mål om förvandling av böter skall, där ej annorlunda föreskrives,
i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat örn brottmål däri talan
om ansvar föres; dock må utslag meddelas ändå att åklagaren eller den bötfällde
uteblivit.

Har domare eller ledamot i rådhusrätt upptagit sådant mål, åge han, där
det finnes lämpligt, hänskjuta målet till rätten.

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 35•

18 §.

Vad som är stadgat om verkställighet av utslag varigenom någon dömts
till frihetsstraff skall äga motsvarande tillämpning å utslag varigenom förvandlingsstraff
ålagts; dock må i mål om förvandling av böter förordnas att
utslaget skall verkställas utan hinder därav att det ej vunnit laga kraft.

Förvandlingsstraff som bestämts enligt 11 § må ej verkställas förr än utslaget
vunnit laga kraft samt det utrönts att böterna ej kunna uttagas.
Varda böterna delvis guldna, ankomme å myndighet som äger förordna om
verkställighet av straffet att enligt 14 och 15 §§ nedsätta detsamma.

19 §.

Förekomma till verkställighet flera beslut varigenom samme person ålagts
förvandlingsstraff för böter, skola straffen förenas sålunda, att sammanlagda
strafftiden motsvarar den som skulle följt därest böterna på en gång förvandlats.

20 §.

Klagan må ej föras mot beslut som avses i 13 § eller mot beslut av domare
eller ledamot i rådhusrätt att till rätten hänskjuta mål om förvandling av
böter; ej heller må ändring sökas i hovrätts slutliga utslag i sådant mål.

Gemensamma bestämmelser.

21 §■

Vad i denna lag är stadgat om böter skall även gälla vitén.

I 8—20 §§ meddelade bestämmelser avse ej böter eller vitén som enligt
särskilda författningar ådömas och ej må förvandlas.

22 §.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

Övergångsbestämmelser.

23 §.

Denna lag träder i kraft, beträffande 10 § andra stycket och 11 § andra
stycket sista punkten den dag Konungen förordnar, samt i övrigt den 1 januari
1938.

24 §.

Genom denna lag upphävas:

2 kap. 4 § tredje stycket och 10—13 §§ strafflagen;

förordningen den 30 december 1870 angående förvandling av böter i särskilt
fall;

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 35.

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

kungörelsen den 24 september 1931 om anstånd med böters gäldande samt
om avbetalning av böter;

kungörelsen den 8 februari 1935 med särskild bestämmelse angående avbetalning
av böter;

sä ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot
denna lags bestämmelser.

25 §.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum som
ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

26 §.

Med undantag av 10, 19 och 27 §§ skola bestämmelserna i denna lag ej
äga tillämpning i fall då förordnande om förvandling meddelats innan lagen
trätt i kraft.

27 §.

Där till förvandling förekomma böter som ådömts för brott begånget före
lagens ikraftträdande, skall i fråga om förvandlingsstraffets storlek äldre
lag äga tillämpning. Förekomma på en gång böter vilka skola förvandlas
efter olika grunder, skall förvandling av vartdera bötesslaget ske särskilt
och förvandlingsstraffen sedan sammanläggas; dock må tiden för sammanlagda
straffet ej bliva längre än örn samtliga böter förvandlas efter nya
lagen.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 28 juni 1918 (nr 531) angående

villkorlig straffdom.

Härigenom förordnas, att 1, 2, 3, 12, 15 och 25 §§ lagen den 28 juni 1918
angående villkorlig straffdom1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives samt att i samma lag skall införas en ny paragraf, betecknad 12 a §,
av den lydelse nedan angives:

1 §■

Dömes någon —--i verkställighet.

Villkorlig dom, som i första stycket sägs, må dock, beträffande straff som
där avses, ej brukas,

1 Senaste lydelse av 25 §, se SFS 1924: 207.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

115

2. där straff ådömes för förbrytelse mot tryckfrihetsförordningen eller för
brott, för vilket straff är utsatt i strafflagen för krigsmakten, i annat fall än
då straffet ådömes efter 8 kap. i sistnämnda lag.

2 §■

Villkorlig dom må ock beviljas då någon ålägges förvandlingsstraff för
böter, såframt omständigheterna ej föranleda till antagande att den bötfällde
av tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit att gälda böterna samt
skälig anledning finnes till antagande att den bötfällde skall utan förvandlingsstraffets
undergående låta sig rättas.

3 §•

Prövotiden varar intill dess tre år eller, i fall varom i 2 § förmäles, intill
dess ett år förflutit från den dag, då domen i de delar, som i 20 § sägs, vann
laga kraft.

12 §.

Varder den---äga rum.

Vad i första stycket är sagt skall äga motsvarande tillämpning då någon
erhållit villkorlig dom i fråga om förvandlingsstraff för böter och ny förvandling
sker enligt 15 § andra stycket lagen om verkställighet och förvandling
av bötesstraff.

12 a §.

15 §.

25 §.

Har, enligt vad särskilt stadgas, till domstols ordförande inkommit anmälan
därom, att någon som fyllt aderton år blivit häktad för brott, och ingår
i den straffsats som finnes för sådant brott bestämd straffarbete i sex månader
eller kortare tid eller fängelse i ett år eller kortare tid, skall, därest den häktade
erkänt gärningen, och fall ej föreligger som omförmäles i 1 § andra

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 35-

stycket, ordföranden skyndsamt för vinnande av utredning, huruvida erforderliga
förutsättningar för villkorlig dom finnas, förordna om särskild förundersökning,
där ej anledning är antaga att sådan utredning kommer att
därförutan vara för domstolen tillgänglig.

Prövas eljest, då talan om ansvar eller om förvandling av böter väckts mot
någon som fyllt aderton år, särskild förundersökning erforderlig för vinnande
av utredning som i första stycket sägs, må sådan förundersökning kunna beslutas
av domstolens ordförande eller, där mål om förvandling av böter upptagits
av ledamot i rådhusrätt, av denne och, efter det domstol börjat handlägga
målet, av domstolen.

Vid beslut---utföra densamma.

Angående förundersökning---särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av strafflagen.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 8 och 9 §§, 4 kap. 7 § samt 5 kap. 20 §
strafflagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

2 kap.

8 §•

Böter ådömas---fem riksdaler.

Där enligt--— fem riksdaler.

Vid ådömande av böter, som äro beroende av värdet å viss egendom, må
förordnas, att allenast viss del av böterna, ej understigande fem riksdaler,
skall tagas i beräkning vid förvandling.

Böter tillfalla kronan.

9 §•

Örn verkställighet och förvandling av bötesstraff är särskilt stadgat.

1 Senaste lydelse, se beträffande 2 kap. 8 och 9 §§ SFS 1931: 327, beträffande 4 kap. 7 §
SFS 1884:21 s. 1 och beträffande 5 kap. 20 § SFS 1926: 70.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.
4 kap.

117

7 §•

5 kap.

20 §.

Ådömt straff vare förfallet, där domen ej börjat verkställas, innan nedan
nämnda tider förflutit från det domen vann laga kraft:

1. trettio år, där straffarbete på livstid ådömts;

2. tjugu år, där straffarbete på viss tid över åtta år ådömts;

3. femton år, där straffarbete på längre tid än två år men icke över åtta
år ådömts;

4. tio år, där straffarbete icke över två år ådömts;

5. fem år, där fängelse omedelbart ådömts.

Ådömda böter bortfalla sedan tre år förflutit från det bötesbeslutet vann
laga kraft eller, därest beslut örn förvandling dessförinnan meddelats, sedan
lika lång tid förflutit från det beslutet om förvandlingen vann laga kraft,
där ej förvandlingsstraffet dessförinnan börjat verkställas.

Huru ådömt---villkorlig straffdom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938 men skall ej äga tillämpning
i fall då förordnande om förvandling av böter dessförinnan meddelats.

Förslag

till

Lag

örn ändring i lagen den 24 september 1931 (nr 328) angående dagsböter
utom strafflagens område (särskild böteslag).

Härigenom förordnas, att överskriften till lagen den 24 september 1931
angående dagsböter utom strafflagens område (särskild böteslag) skall hava
den lydelse nedan angives samt att till samma lag skall fogas en ny paragraf,
betecknad 3 §, av följande innehåll:

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

Lag angående bötesstraff utom strafflagens område (särskild böteslag).

3 §•

Vid ådömande av normerade böter må domstol eller poliskammare förordna,
att allenast viss del av böterna, ej understigande i varje fall stadgat
lägsta straff, skall tagas i beräkning vid förvandling.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1)

om straffregister.

Härigenom förordnas, att 1 §, 2 § 1 och 2 mom. samt 8 § 2 mom. lagen
den 17 oktober 1900 om straffregister1 skola erhålla följande ändrade lydelse: -

1 §•

Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas straffregister, innehållande uppgifter,
som i denna lag stadgas, angående dem, som genom utslag av domstol eller
myndighet i riket

1. blivit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller för snatteri
till böter, eller

2. erhållit villkorlig dom å förvandlingsstraff för böter, eller

3. förklarats vara övertygade örn någon med straff belagd gärning, men
i anseende till sinnessjukdom ej kunna till ansvar fällas, eller

4. blivit dömda till tvångsarbete.

2 §•

1 mom. För envar, örn vilken blivit så dömt, som i 1 § sägs, skall från
domstolen eller myndigheten lill registret lämnas särskild uppgift, innefattande
upplysning om hans namn och vad i övrigt må erfordras till hans betecknande,
örn förbrytelsen eller, då tvångsarbete ådömts, anledningen därtill
samt om domen; uppgift om förvandlingsstraff för böter skall dock härjämte
innehålla upplysning om bötesbeslutet.

1 Senaste lydelse av 2 § 1 och 2 morn., se SFS 1918:533. Prop. med förslag till ändrad
lydelse av bl. a. 1 § och 8 § 2 mom. bifallen av riksdagen den 20 maj 1936; lagen ännu ej utfärdad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

119

2 mom. Beträffande den, som erhållit villkorlig dom, skall, där han sedermera
av domstol förklarats skola undergå straffet, därom till registret lämnas
uppgift.

8 §•

2 mom. Utdrag av registret, innehållande bevis därom att viss person ej
förekommer i straffregistret, såvitt angår sådana förhållanden som avses i
1 § 1., 3. och 4., må på begäran av denne meddelas, där han med intyg av
Konungens befallningshavande, underrätt, häradshövding, borgmästare,
svensk beskickning eller svenskt konsulat styrker att hans rätt kan vara beroende
av sådant bevis.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Förslag

till

Lag

örn ändrad lydelse av 1 § andra stycket och 4 § lagen den 6 juni 1924
(nr 206) innefattande bestämmelser örn förfarandet i brottmål
rörande vissa minderåriga.

1 §•

Prövas eljest, då talan örn ansvar eller om förvandling av böter väckts mot
någon som ej fyllt aderton år, särskild förundersökning erforderlig för vinnande
av utredning som i första stycket sägs, må sådan förundersökning
kunna beslutas av domstolens ordförande eller, då mål örn förvandling av
böter upptagits av lagfaren ledamot i rådhusrätt, av denne och, efter det domstol
börjat handlägga målet, av domstolen.

4 §''

Finner domstol---—- aderton år.

Meddelas ej----skola avträda.

Utan hinder —---övervara detsamma.

Vad sålunda är stadgat skall ock äga tillämpning i mål om förvandling av
böter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 7 maj 1918 (nr 294) om särskilda
tingssammanträden för handläggning av vissa mål

och ärenden.

Härigenom förordnas, att 1 § första stycket punkt 1 lagen den 7 maj 1918
örn särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden
skall erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

1. mål angående ansvar för förseelse, som i lag eller författning ej är belagd
med svårare straff än böter, högst femhundra kronor, dock ej mål av
beskaffenhet att talan däri kan föras av målsägande, ävensom mål örn förvandling
av böter;

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, att 21 § strafflagen för krigsmakten skall upphöra
att gälla samt att 36 och 47 §§ samma lag skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives:

36 §.

Är någon förfallen både till arreststraff och till böter, tillämpas bägge
dessa straff. Skall den skyldige undergå fängelse såsom förvandlingsstraff
för böterna, skall jämväl arreststraffet övergå till fängelse.

47 §.

I fråga om viss tid för åtal av brott och för verkställande av utslag gälle
vad i allmän lag är föreskrivet; och skall i dessa fall disciplinstraff anses
lika med fängelse enligt allmän lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

121

F ör slag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 9 kap. 39 och 46 §§ lagen den 23 oktober
1914 (nr 325) om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Härigenom förordnas, att 9 kap. 39 och 46 §§ lagen den 23 oktober 1914
om krigsdomstolar och rättegången därstädes skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives:

Till krigsdomstol---någon ålagt.

Mål, däri talan allenast föres om förvandling av böter, skall upptagas av
allmän domstol ändå att den bötfällde lyder under strafflagen för krigsmakten
eller eljest är underkastad straff efter samma lag.

Utan hinder---varda stadgat.

Krigsdomstol åge —---denna avgöras.

Där inför —---allmän domstol.

Ari---det gällande.

46 §.

Krigsöverdomstol äge---rätta förstånd.

Krigsöverdomstol skall omedelbart döma över följande av de i 39 § omförmälda
mål, nämligen:

2 :o) mål, som---omedelbart dömer.

Krigsöverdomstol döme---krigsöverdomstol överlämnats.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser örn förvandling av böter för fylleri m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Uppkommer fråga om förvandling av böter som ådömts någon för fylleri
eller för fylleri jämte annat brott, och finner åklagare, som har att jämlikt 12 §
lagen om verkställighet och förvandling av bötesstraff föra talan om böternas
förvandling, att den bötfällde under de två senast förflutna åren blivit tre
eller flera gånger dömd till ansvar för fylleri, skall åklagaren, innan mål om
förvandling av böterna anhängiggöres, på sätt nedan angives föranstalta om
prövning huruvida åtgärd enligt alkoholistlagen bör vidtagas mot den bötfällde.

2§-

På begäran av åklagaren har nykterhetsnämnden att verkställa undersökning
samt till åklagaren avgiva fullständig redogörelse för undersökningen
ävensom för de övriga åtgärder som av nämnden vidtagits. Nämnden
skall därvid tillkännagiva, huruvida enligt nämndens uppfattning den bötfällde
är hemfallen åt alkoholmissbruk, samt där så finnes vara fallet, vilken
åtgärd anses böra mot honom vidtagas.

3§-

Har nykterhetsnämnden funnit att den bötfällde icke är hemfallen åt alkoholmissbruk,
före åklagaren talan om förvandling av böterna.

4§-

Är enligt nykterhetsnämndens uppfattning den bötfällde hemfallen åt alkoholmissbruk,
gore åklagaren anmälan hos länsstyrelsen och toge vid anmälan
nykterhetsnämndens redogörelse ävensom, där enligt redogörelsen intagande
å alkoholistanstalt anses erforderligt, prästbevis och läkarbetyg som i 18 §
alkoholistlagen avses.

Vid ärendets behandling hos länsstyrelsen skall åklagaren anses som sökande;
och skola bestämmelserna i alkoholistlagen i tillämpliga delar gälla,
där ej nedan annorlunda stadgas.

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

5 §•

Har genom laga kraftvunnet beslut på grund av anmälan enligt 4 § förordnats
att den bötfällde skall intagas å allmän alkoholistanstalt, vare frågan
om böternas förvandling förfallen.

Innefattar beslutet ej sådant förordnande, före åklagaren talan om förvandling
av böterna.

6 §•

I fråga om verkställighet av beslut om intagande å allmän alkoholistanstalt
på grund av anmälan enligt denna lag skola bestämmelserna i 29 § alkoholistlagen
tillämpas; övervakning må dock fortgå under två år och skall alltid
anordnas, där beslutet ej genast går i verkställighet och ej heller omhändertagande
sker. Där verkställighet av beslutet ej påbörjats inom två år efter
dess meddelande, vare det förfallet.

Kostnaden för vård å allmän alkoholistanstalt skall bestridas av statsverket.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

124

Kungl. Majlis proposition nr 35.

Bilaga.

De sakkunnigas författningsutkast.

Utkast till lag om verkställighet och förvandling av bötesstraff.

Härigenom förordnas som följer:

Om verkställighet av bötesstraff.

1 §.

Är anledning antaga att bötfälld icke utan att oskäligt betungas förmår att
strax gälda böterna äger myndighet, som jämlikt lag eller författning har
att ombesörja böternas indrivning, medgiva anstånd med deras erläggande
eller avbetalning av dem i särskilda poster. Anstånd må beviljas under fyra
månader från den dag bötesbeslutet vann laga kraft. Avbetalning skall
ske med visst belopp minst en gång i månaden, där ej särskilda omständigheter
annat föranleda, och i övrigt så, att böterna äro till fullo guldna inom
ett år från den dag som nyss nämnts. Då särskilda skäl därtill äro må
tiden utsträckas, för anstånd till åtta månader och för avbetalning till två år.

Anstånd och avbetalning må ej äga rum då den bötfällde saknar stadigt
hemvist här i riket eller kan antagas vilja undandraga sig bötesbeslutets
verkställighet eller eljest giver anledning till antagande att anstånd eller
rätt till avbetalning icke kommer att leda till böternas gäldande.

2 §.

Yppas efter det beslut meddelats angående anstånd eller avbetalning anledning
till ändring i beslutet eller de däri meddelade bestämmelserna, må
sådan ändring vidtagas.

3 §.

4 §.

Böter som äro förfallna till betalning och ej erläggas skola, där så kan
ske, uttagas genom utmätning eller införsel.

Ej må i mät för böter tagas den bötfälldes enda fasta egendom, varav
han har sin nödiga bärgning; ej nödig bostad; ej till jordbruket nödiga lösören
eller vad den bötfällde eljest till sin närings bedrivande behöver; ej
nödiga gång- och sängkläder för den bötfällde, hans make och oförsörjda
barn eller adoptivbarn; ej heller av det förråd som i huset finnes vad till
hans och hans husfolks underhåll i en månads tid erfordras. Där enligt
utsökningslagen egendom i större utsträckning än här sägs skall undantagas
från utmätning, lände det till efterrättelse.

Om införsel för böter skola gälla de angående införsel för utskylder eller
allmänna avgifter givna föreskrifter; dock att införsel ej får beviljas eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

125

meddelat beslut om införsel äga tillämpning sedan två år förflutit från det
bötesbeslutet vann laga kraft samt att i fråga örn redovisning för influtna
medel skola tillämpas de i gällande författningar angående indrivning och
redovisning av böter meddelade bestämmelser.

5 §.

Sedan beslut meddelats varigenom förvandlingsstraff för böter blivit ålagt
må böterna ej uttagas eller förvandlingsstraffet på grund av betalning ändras
i annat fall än där förvandlingen skett enligt 11 §.

6 §.

Över beslut angående anstånd eller avbetalning må klagan ej föras; dock
åge bötfälld påkalla prövning av beslutet i samband med klagan över utmätning
eller införsel, örn prövning av sådant beslut i samband med fråga
örn böternas förvandling stadgas i 13 §.

7 §.

Vad ovan är stadgat om anstånd och avbetalning skall ej äga tillämpning
i fråga om böter som administrativ myndighet ådömt underlydande befattningshavare.

Om förvandling av bötesstraff.

8 §.

Varda böter ej till fullo guldna, skall, utom i fall varom stadgas i 9 och
10 §§, vad oguldet är förvandlas till fängelse.

Örn villkorlig dom i fråga om sådant förvandlingsstraff stadgas i lagen angående
villkorlig straffdom.

9 §.

Bötesstraff som ådömts till belopp understigande fem dagsböter eller tjugufem
kronor omedelbart i penningar må ej förvandlas; då flera bötesstraff
sammanträffa, skall vad sålunda stadgas gälla de särskilda straffen.

För fylleri eller förargelseväckande beteende i samband med fylleri ådömt
bötesstraff må, ändå att det uppgår till tjugufem kronor, icke förvandlas
med mindre den bötfällde inom loppet av två år tre eller flera gånger fälles
till ansvar för sådana förseelser.

10 §.

Där någon enligt meddelat förordnande intagits å allmän alkoholistanstalt
eller tvångsarbetsanstalt vare förvandling av böter som dessförinnan skett
förfallen; och må förvandling ej ske av böter som ådömts före intagandet.
Böter som ådömts efter intagandet men före utskrivningen må ej förvandlas
med mindre anstaltens styrelse det påkallar. 11

11 8.

Dömes någon till straffarbete eller fängelse utan att anstånd med verkställigheten
beviljas enligt lagen angående villkorlig straffdom, eller förklaras
enligt nämnda lag anstånd med straff förverkat, skall domstolen, i
avseende å böter som samtidigt åläggas eller för vilka den dömde enligt
andra bötesbeslut häftar och som enligt denna lag må förvandlas, förordna
örn förvandling för det fall att böterna ej gäldas.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

12 §.

För förvandling av böter skall, utom i fall som avses i 11 §, särskilt mål
(mål om förvandling av böter) upptagas av allmän underrätt i den ort där
den bötfällde finnes; dock må sådant mål i stad upptagas av polisdomstol
eller poliskammare samt på landet av domaren i rättens ställe.

Talan om förvandling av böter utföres av allmän åklagare.

13 §.

Finnes i mål om förvandling av böter ytterligare anstånd eller avbetalning
i enlighet med vad i 1 § stadgas böra medgivas eller vidare åtgärd för
indrivning av böterna vidtagas, skall domstolen med besked därom hänskjuta
saken till indrivningsmyndigheten för ny behandling.

14 §.

Vid böters förvandling till fängelse svare fem till och med tio dagsböter
mot tjugu dagars fängelse, varje följande dagsbot till och med tjugu mot
en dags fängelse samt varje följande påbörjat antal av två dagsböter mot
en dags fängelse, dock med iakttagande att förvandlingsstraffet ej må sättas
över nittio dagar.

Vid förvandling av böter som ådömts omedelbart i penningar skall varje
påbörjat belopp av fem kronor eller, där domstol i enlighet med vad därom
särskilt stadgas förordnat att allenast viss del av böterna må tagas i beräkning
vid förvandling, varje påbörjat femtal kronor av nämnda del anses
svara mot en dagsbot.

15 §.

Skall förvandling ske av något bötesstraff och häftar den bötfällde jämväl
för andra böter som enligt denna lag må förvandlas, varde samtliga böter
förvandlade och förvandlingsstraffet bestämt efter sammanräknade antalet
dagsböter. Har avbetalning skett och äro dagsböternas belopp olika, skall
betalningen avräknas å bötesstraff med lägre dagsbot.

Finnes efter det förvandling av böter ägt rum att den bötfällde häftar för
andra böter vilka skolat omfattas av förvandlingen, skall ny förvandling
ske och å det nya förvandlingsstraffet avräknas vad av det förra kan vara
verkställt.

16 §.

I mål om förvandling av böter må, därest den bötfällde av tredska eller
uppenbar vårdslöshet underlåtit gälda böterna, förvandlingsstraffet, sättas
högre än i 14 och 15 §§ stadgas, dock ej över nittio dagar.

Kan med skäl antagas att den bötfällde gjort vad han förmått för att
betala böterna, må förvandlingsstraffet sättas lägre än i 14 och 15 §§ stadgas,
dock ej under tio dagar; är bötesstraffet eller den oguldna delen därav
ringa må den bötfällde befrias från förvandlingsstraff.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

127

17 §.

Beträffande mål om förvandling av böter skall, där ej annorlunda föreskrives,
i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat om brottmål däri talan
om ansvar föres; dock må utslag meddelas ändå att den bötfällde uteblivit.

Har domare upptagit sådant mål åge han där det finnes lämpligt hänskjuta
målet till rätten.

18 §.

Vad som är stadgat om verkställighet av utslag varigenom någon dömts
till frihetsstraff skall äga motsvarande tillämpning å utslag varigenom förvan
dlingsstraff ålagts; dock må i mål örn förvandling av böter förordnas att
utslaget skall verkställas utan hinder därav att det ej vunnit laga kraft.

Förvandlingsstraff som bestämts enligt 11 § må ej verkställas förr än utslaget
vunnit laga kraft samt det utrönts att böterna ej kunna uttagas. Varda
böterna delvis guldna, ankomme å myndighet som äger förordna om verkställighet
av straffet att enligt 14 och 15 §§ nedsätta detsamma.

19 §.

20 §.

Klagan må ej föras mot beslut som avses i 13 § eller mot beslut av domare
att till rätten hänskjuta mål om förvandling av böter; ej heller må ändring
sökas i hovrätts slutliga utslag i sådant mål.

Gemensamma bestämmelser.

21 §.

Vad i denna lag är stadgat om böter skall även gälla vitén.

I 8—20 §§ meddelade bestämmelser avse ej böter eller vitén som enligt
särskilda författningar ådömas och ej må förvandlas.

22 §.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

Övergångsbestämmelser.

23 §.

Denna lag träder i kraft den —--.

24 §.

Genom denna lag upphävas:

2 kap. 4 § tredje stycket och 10—13 §§ strafflagen;

förordningen den 30 december 1876 angående förvandling av böter i särskilt
fall;

kungörelsen den 24 september 1931 örn anstånd med böters gäldande samt
örn avbetalning av böter;

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

kungörelsen den 8 februari 1935 med särskild bestämmelse angående avbetalning
av böter;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot
denna lags bestämmelser.

25 §.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum som
ersatts genom bestämmelse i nya lagen skall denna i stället tillämpas.

26 §.

Med undantag av 10, 19 och 27 §§ skola bestämmelserna i denna lag ej
äga tillämpning i fall då förordnande om förvandling meddelats innan lagen
trätt i kraft.

27 §.

Där till förvandling förekomma böter som ådömts för brott begånget
före lagens ikraftträdande, skall i fråga om förvandlingsstraffets storlek äldre
lag äga tillämpning. Förekomma på en gång böter vilka skola förvandlas
efter olika grunder, skall förvandling av vartdera bötesslaget ske särskilt
och förvandlingsstraffen sedan sammanläggas; dock må tiden för sammanlagda
straffet ej bliva längre än om samtliga böter förvandlas efter nya
lagen.

Utkast till lag om ändring i vissa delar av lagen den 28 juni 1918
(nr 531) angående villkorlig straffdom.

Härigenom förordnas, att 1, 2, 3, 12, 15 och 25 §8 lagen den 28 juni 1918
angående villkorlig straffdom skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angles
samt att i samma lag skall införas en ny paragraf, betecknad 12 a 8>
av den lydelse nedan angives.

1 §.

Dömes någon---i verkställighet.

Villkorlig dom, som i första stycket sägs, må dock, beträffande straff som
där avses, ej brukas,

2. där straffpåföljd enligt 2 kap. 19 8 strafflagen ådömes; eller

3. där straff ådömes för förbrytelse mot tryckfrihetsförordningen eller för
brott, för vilket straff är utsatt i strafflagen för krigsmakten, i annat fall än
då straffet ådömes efter 8 kap. i sistnämnda lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

129

2 §.

Villkorlig dom må ock beviljas då någon ålägges förvandlingsstraff för
böter, såframt den bötfällde icke av tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit
att gälda böterna eller givit anledning till antagande att straffets
verkställighet erfordras för hans tillrättaförande.

3 §.

Prövotiden varar intill dess tre år eller, i fall varom i 2 § förmäles, intill
dess två år förflutit från den dag, då domen i de delar, som i 20 § sägs,
vann laga kraft.

12 §.

Varder den —--äga rum.

Vad i första stycket är sagt skall äga motsvarande tillämpning då någon
erhållit villkorlig dom i fråga om förvandlingsstraff för böter och ny förvandling
sker enligt 15 § andra stycket lagen örn verkställighet och förvandling
av bötesstraff.

12 a §.

15 §.

Varder den, som står under övervakning, vid domstol tilltalad för brott
eller föres mot honom talan om förvandling av böter, skall övervakaren, så
snart detta kommit till hans kännedom, hos domstolen anmäla, att den tilltalade
genom villkorlig dom undfått anstånd med straff.

25 §.

Har, enligt vad särskilt stadgas, till domstols ordförande inkommit anmälan
därom, att någon, som fyllt aderton år, blivit häktad för brott, och
ingår i den straffsats, som finnes för sådant brott bestämd, straffarbete i sex
månader eller kortare tid eller fängelse i ett år eller kortare tid, skall, därest
den häktade erkänt gärningen, och fall ej föreligger, som omförmäles i 1 §
andra stycket, ordföranden skyndsamt för vinnande av utredning, huruvida
erforderliga förutsättningar för villkorlig dom finnas, förordna om särskild
förundersökning, där ej anledning är antaga, att sådan utredning kommer
att därförutan vara för domstolen tillgänglig.

Prövas eljest, då talan örn ansvar eller om förvandling av böter väckts
mot någon, som fyllt aderton år, särskild förundersökning erforderlig för
vinnande av utredning, som i första stycket sägs, må sådan förundersökning
kunna beslutas av domstolens ordförande och, efter det domstol börjat handlägga
målet, av denna.

Vid beslut---utföra densamma.

Angående förundersökning —--särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den — — —.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 35.

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

Utkast till lag om ändring i vissa delar av strafflagen.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 8 och 9 §§, 4 kap. 7 § samt 5 kap. 3 och
20 §§ strafflagen skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

2 kap.

8 §.

Böter ådömas---fem riksdaler.

Där enligt---fem riksdaler.

Vid ådömande av böter, som äro beroende av värdet å viss egendom, må
förordnas, att allenast viss del av böterna, ej understigande fem riksdaler,
skall tagas i beräkning vid förvandling.

Böter tillfalla kronan.

9 S Om

verkställighet och förvandling av bötesstraff är särskilt stadgat.

4 kap.

V §•

5 kap.

3§-

Ar brott —--är sagt.

Förekomma på en gång till verkställighet sådant förordnande och annat
tidigare meddelat beslut, varigenom samma person blivit dömd till straff,
skall detta straff anses inbegripet i förordnandet, därest straffet utgöres allenast
av böter eller förvandlingsstraff för böter. Lag samma vare, så framt
genom beslutet ålagts fängelse eller straffarbete samt de förskyllda straffen
tillsammans ej uppgå till mera än fängelse i fyra år eller straffarbete
i två år.

Inträffar sådant---är föreskrivet.

Vid utskrivning---sägs, förfallen.

20 §.

Ådömt straff vare förfallet, där domen ej börjat verkställas, innan nedan
nämnda tider förflutit från det domen vann laga kraft:

1. trettio år, där straffarbete på livstid ådömts;

2. tjugu år, där straffarbete på viss tid över åtta år ådömts;

3. femton år, där straffarbete på längre tid än två år men icke över åtta
år ådömts;

4. tio år, där straffarbete icke över två år ådömts;

5. fem år, där fängelse omedelbart ådömts.

Ådömda böter bortfalla sedan tre år förflutit från det bötesbeslutet vann

Kungl. Majlis proposition nr 35.

131

laga kraft eller, därest beslut om förvandling dessförinnan meddelats, sedan
lika lång tid förflutit från det beslutet om förvandlingen vann laga kraft,
där ej förvandlingsstraffet dessförinnan börjat verkställas.

Huru ådömt---villkorlig straffdom.

Denna lag träder i kraft den---men skall ej äga tillämpning i fall

då förordnande örn förvandling av böter dessförinnan meddelats.

Utkast till lag örn ändring i lagen den 24 september 1931 (nr 328) angående
dagsböter utom strafflagens område (särskild böteslag).

Lag angående bötesstraff utom strafflagens område (särskild böteslag).

Denna lag träder i kraft den---.

Utkast till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900
(nr 82 s. 1) örn straffregister.1

Härigenom förordnas, att 1 § och 2 § 1 och 2 mom. lagen den 17 oktober
1900 örn straffregister, 1 § i dess lydelse enligt lagen den 24 juli 1914
(nr 126) och 2 § 1 och 2 mom. i dess lydelse enligt lagen den 28 juni 1918 (nr
533), skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 §.

Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas straffregister, innehållande uppgifter,
som i denna lag stadgas, angående dem, som genom utslag av domstol eller
myndighet i riket

1. blivit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller för snatteri
till böter, eller

* Vid utkastets upprättande har hänsyn icke tagits till den genom lagen den 16 februari 1934
(nr 17) vidtagna ändring, vilken ännu icke trätt i kraft.

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

2. förklarats ovärdiga att i rikets tjänst nyttjas eller att föra andras talan
inför rätta, eller

3. ålagts förvandlingsstraff för böter, eller

4. blivit för brott ställda under framtiden, eller

5. förklarats vara övertygade om någon med straff belagd gärning, men
i anseende till sinnessjukdom ej kunna till ansvar fällas, eller

6. blivit dömda till tvångsarbete.

2 §•

1 mom. För envar, om vilken blivit så dömt, som i 1 § sägs, skall från
domstolen eller myndigheten till registret lämnas särskild uppgift, innefattande
upplysning om hans namn och vad i övrigt må erfordras till hans
betecknande, om förbrytelsen eller, då tvångsarbete ådömts, anledningen
därtill samt om domen; uppgift om förvandlingsstraff för böter skall dock
härjämte innehålla upplysning om bötesbeslutet samt skall, där straffet
ålagts annorledes än i mål örn förvandling av böter, avgivas av den myndighet,
som förordnar om verkställighet av straffet.

2 mom. Beträffande den, som erhållit villkorlig dom, skall, där han sedermera
av domstol förklarats skola undergå straffet, därom till registret
lämnas uppgift.

Denna lag träder i kraft den---.

Utkast till lag om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den 6 juni 1924
(nr 206) innefattande bestämmelser örn förfarandet i brottmål
rörande vissa minderåriga.

Härigenom förordnas, att 1 och 4 §§ lagen den 6 juni 1924 innefattande
bestämmelser örn förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

i 8.

Har, enligt---domstolen tillgänglig.

Prövas eljest, då talan örn ansvar eller örn förvandling av böter väckts mot
någon, som ej fyllt aderton år, särskild förundersökning erforderlig för vinnande
av utredning, som i första stycket sägs, må sådan förundersökning
kunna beslutas av domstolens ordförande och, efter det domstol börjat handlägga
målet, av denna.

4 §.

Finner domstol---aderton år.

Meddelas ej---skola avträda.

Utan hinder---övervara detsamma.

Vad sålunda är stadgat skall ock äga tillämpning i mål örn förvandling av
böter.

Denna lag träder i kraft den

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

133

Utkast till lag om ändrad lydelse av 10 § lagen den 14 juni 1917 (nr 380)
örn införsel i avlöning, pension eller livränta.

Härigenom förordnas, att 10 § lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning,
pension eller livränta skall erhålla följande ändrade lydelse:

10 §.

När införsel beviljats eller beslut örn införsel jämkats eller upphävts, låte
utmätningsmannen skriftlig underrättelse därom bevisligen tillställas arbetsgivaren;
i sådan underrättelse må ej angivas vad införseln avser. Underrättelse
varde ock av utmätningsmannen med posten avsänd till den underhållsberättigade
och den underhållsskyldige.

Denna lag träder i kraft den —---.

Utkast till förordning om upphävande av 46 § 3. i förordningen den 11
juni 1926 (nr 207) angående tillverkning och beskattning

av brännvin.

Härigenom förordnas, att 46 § 3. i förordningen den 11 juni 1926 angående
tillverkning och beskattning av brännvin skall upphöra att gälla.

Denna förordning träder i kraft den---.

Utkast till förordning örn upphävande av 58 § förordningen den 1 juni
1923 (nr 140) angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker.

Härigenom förordnas, att 58 § förordningen den 1 juni 1923 angående
tillverkning och beskattning av maltdrycker skall upphöra att gälla.

Denna förordning träder i kraft den----.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

Utkast till kungörelse om upphävande av 9 § fjärde stycket i kungörelsen
den 31 december 1913 (nr 380) angående rätt för utlänning och i
utlandet bosatt svensk undersåte att här i riket giva offentlig föreställning
m. m. eller att därvid medverka.

Härigenom förordnas, att 9 § fjärde stycket i kungörelsen den 31 december
1913 angående rätt för utlänning och i utlandet bosatt svensk undersåte
att här i riket giva offentlig föreställning m. m. eller att därvid medverka
skall upphöra att gälla.

Denna kungörelse träder i kraft den---.

Utkast till lag om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, att 21 § strafflagen för krigsmakten skall upphöra
att gälla samt att 36 och 47 §§ samma lag skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

36 §.

Är någon förfallen både till arreststraff och till böter, tillämpas bägge
dessa straff. Skall den skyldige undergå fängelse såsom förvandlingsstraff
för böterna, skall jämväl arreststraffet övergå till fängelse.

47 §.

Denna lag träder i kraft den---.

Utkast till lag om ändrad lydelse av 9 kap. 39 och 46 §§ lagen den 23
oktober 1914 (nr 325) om krigsdomstolar och rättegången

därstädes.

Härigenom förordnas, att 9 kap. 39 och 46 §§ lagen den 23 oktober 1914
om krigsdomstolar och rättegången därstädes skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

39 §.

Till krigsdomstol---någon ålagt.

Mål, däri talan allenast föres örn förvandling av böter, skall upptagas av
allmän domstol ändå att den bötfällde lyder under strafflagen för krigsmakten
eller eljest är underkastad straff efter samma lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35-

135

Utan hinder---varda stadgat.

Krigsdomstol åge---denna avgöras.

Där inför---allmän domstol.

Är i---det gällande.

46 §.

Krigsöverdomstol åge---rätta förstånd.

Krigsöverdomstol skall omedelbart döma över följande av de i 39 t? omförmälda
mål, nämligen: ..

2:o) mål, som---omedelbart dömer.

Krigsöverdomstol döme--— krigsöverdomstol överlämnats.

Denna lag träder i kraft den---.

Utkast till lag med särskilda bestämmelser angående förvandling av

böter ådömda alkoholister.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Varder vid förvandling av böter upplyst att den bötfällde blivit under de
två senast förflutna åren tre eller flera gånger dömd till ansvar för fylleri,
och föreligga skäl till antagande att han är hemfallen åt alkoholmissbruk,
skall om dessa förhållanden domstolen ävensom domare å landet som upptagit
mål om förvandling av böter göra anmälan hos länsstyrelsen, vilken
har att pröva huruvida åtgärder enligt alkoholistlagen böra vidtagas mot

den bötfällde. , . , ,

Med förvandlingen skall anstå till dess laga kraft ägande beslut i anledning
av anmälan föreligger. Där förordnande meddelas om den bötfälldes
intagande å allmän alkoholistanstalt, vare frågan om böternas förvandling
förfallen.

2§.

Har anmälan enligt 1 § skett skola, med iakttagande av vad nedan stadgas,
bestämmelserna i alkoholistlagen i tillämpliga delar gälla.

I fråga om verkställighet av beslut örn intagande å allmän alkoholistanstalt
skola bestämmelserna i 29 § nämnda lag tillämpas; dock att övervakning
må fortgå under två år samt alltid skall anordnas där beslutet ej genast
går i verkställighet och ej heller omhändertagande sker. Där verkställighet
av beslutet ej påbörjats inom två år efter dess meddelande, vare
det förfallet.

Kostnaden för vård å allmän alkoholistanstalt skall bestridas av statsverket.

Denna lag träder i kraft den---■

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 35-

De inom justitiedepartementet upprättade lagutkasten beträffande
återfallsfyllerister.

Utkast till lag med särskilda bestämmelser örn förvandling av böter

för fylleri m. m.

i 8-

Uppkommer fråga om förvandling av böter som ådömts någon för fyl
leri eller fylleri jämte annat brott, och finner åklagare, som har att jämlikt
12 § lagen örn verkställighet och förvandling av bötesstraff föra talan
örn böternas förvandling, att den bötfällde under de två senast förflutna
åren blivit tre eller flera gånger dömd till ansvar för fylleri, skall åklagaren,
innan mål om förvandling av böterna anhängiggöres, på sätt nedan angives
föranstalta om prövning huruvida åtgärd enligt alkoholistlagen bör vidtagas
mot den bötfällde.

2 8.

På begäran av åklagaren har nykterhetsnämnden att verkställa undersökning
samt att till åklagaren avgiva fullständig redogörelse för undersökningen
ävensom för de övriga åtgärder som av nämnden vidtagits. Nämnden
skall därvid tillkännagiva, huruvida enligt nämndens uppfattning den
bötfällde är hemfallen åt alkoholmissbruk eller ej samt i förstnämnda fall
vilken åtgärd anses böra mot honom vidtagas.

3 8-

Har nykterhetsnämnden funnit att den bötfällde icke är hemfallen åt alkoholmissbruk,
må åklagaren utan ytterligare utredning föra talan om förvandling
av böterna.

4 8-

Är enligt nykterhetsnämndens uppfattning den bötfällde hemfallen åt alkoholmissbruk
eller finner åklagaren i strid mot nämndens uppfattning att
sådan hemfallenhet föreligger, gore åklagaren anmälan hos länsstyrelsen
och foge vid anmälan nykterhetsnämndens redogörelse ävensom, där enligt
redogörelsen intagande å alkoholistanstalt anses erforderligt, prästbevis och
läkarbetyg som i 18 § alkoholistlagen avses.

5 8-

Vid ärendets behandling hos länsstyrelsen skall åklagaren anses som
sökande; och skola bestämmelserna i alkoholistlagen i tillämpliga delar gälla,
där ej nedan annorlunda stadgas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35-

137

6 8.

Har genom laga kraftvunnet beslut på grund av anmälan enligt 4 § förordnats
att den bötfällde skall intagas å allmän alkoholistanstalt, vare frågan
örn böternas förvandling förfallen.

Innefattar beslutet ej sådant förordnande, före åklagaren talan om förvandling
av böterna.

7 8-

Finner domstol vid handläggning av mål om förvandling av böter som
ådömts någon för fylleri eller fylleri jämte annat brott, att åklagaren, oaktat
den bötfällde under de två senast förflutna åren tre eller flera gånger
dömts till ansvar för fylleri, icke låtit verkställa utredning enligt 1 §, förelägge
domstolen åklagaren att föranstalta om sådan utredning samt utsätte
målet att förekomma å senare dag, då åklagaren har att förete bevis att nykterhetsnämnden
funnit den bötfällde icke vara hemfallen åt alkoholmissbruk
eller laga kraftvunnet beslut som i 6 § avses.

8 8.

Finner domstolen i mål som i 7 § omförmäles av den förebragta utredningen
framgå att åtgärd enligt alkoholistlagen kan ifrågakomma, men har
åklagaren ej gjort anmälan enligt 4 § förelägge domstolen åklagaren att göra
sådan anmälan samt utsätte målet att förekomma å senare dag, då åklagaren
har att förete laga kraftvunnet beslut som i 6 § avses.

9 8.

I fråga om verkställighet av beslut om intagande å allmän alkoholistanstalt
på grund av anmälan enligt denna lag skola bestämmelserna i 29 §
alkoholistlagen tillämpas; dock må övervakning fortgå under två år och
skall alltid anordnas, där beslutet ej genast går i verkställighet och ej heller
omhändertagande sker. Där verkställighet av beslutet ej påbörjats inom två
år efter dess meddelande, vare det förfallet.

Kostnaden för vård å allmän alkoholistanstalt skall bestridas av statsverket.

Denna lag träder i kraft den —---.

Utkast till ändrad lydelse av 11 § andra stycket i utkastet till lag om
verkställighet och förvandling av bötesstraff.

il 8-

Dömes någon---ej gäldas.

Lag samma vare, där någon av domstol dömes allenast till böter samt skälig
anledning finnes antaga att böterna ej komma att gäldas och det med
hänsyn till den bötfälldes vandel eller hrottets beskaffenhet synes uppenbart
att villkorligt anstånd med förvandlingsstraff ej bör beviljas. Hava böterna
ådömts för fylleri eller fylleri jämte annat brott och har den bötfällde under
de två senast förflutna åren blivit två eller flera gånger dömd till ansvar
för fylleri, skall vad nu sagts dock ej gälla, med mindre det finnes uppenbart
att den bötfällde ej är hemfallen åt alkoholmissbruk.

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 3 december
1936.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,
regeringsrådet Aschan,
justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedeparteraentsärenden,
hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 22 maj 1936,
hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag
till

1) lag om verkställighet och förvandling av bötesstraff;

2) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 28 juni 1918 (nr 531) angående
villkorlig straffdom;

3) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen;

4) lag örn ändring i lagen den 24 september 1931 (nr 328) angående dagsböter
utom strafflagens område (särskild böteslag);

5) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr 82
s. 1) örn straffregister;

6) lag örn ändrad lydelse av 1 § andra stycket och 4 § lagen den 6 juni
1924 (nr 206) innefattande bestämmelser örn förfarandet i brottmål rörande
vissa minderåriga;

7) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 7 maj 1918 (nr 294) örn
särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden;

8) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten;

9) lag angående ändrad lydelse av 9 kap. 39 och 46 §§ lagen den 23 oktober
1914 (nr 325) örn krigsdomstolar och rättegången därstädes; samt

10) lag med särskilda bestämmelser örn förvandling av böter för fylleri
m. m.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Nils Regner.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

139

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslagen i allmänhet.

Lagrådet:

De brister, som vidlåda bötesstraffet, hava i vårt land som annorstädes länge
varit föremål för uppmärksamhet och även framkallat åtskilliga reformförslag.
Ofullkomligheten av ett förmögenhetsstraff, som icke gör någon egentlig
åtskillnad mellan fattig och rik och som låter frihetsförlust inträda vid
bristande betalningsförmåga hos den dömde, är påtaglig nog och i sina verkningar
på mångfaldigt sätt bestyrkt. Men straffarten kan såsom sådan icke
undvaras, dess användning måste städse förbliva en alldaglig företeelse vid
våra domstolar, och dess försvagande genom förvandlingsstraffets bortfallande
kan innebära fara för att de yttringar av brottslighet, vilka den är avsedd
att träffa, icke bliva tillbörligen beivrade. Härur framgå svårigheter,
vilka åtminstone hittills väl knappast någon strafflagstiftning visat sig mäktig
att nöjaktigt övervinna. Dock har det arbete, som nedlagts på en reformering
av bötesstraffet, i vårt land så till vida haft framgång som här
omsider kunnat tagas ett avgörande steg i den allmänt eftersträvade riktningen.
Detta skedde med införandet av det dagsbotssystem, vilket — med
få motstycken i främmande länders lagstiftning — hos oss ägt tillämpning
under fem år. Det försök som därmed gjordes att avpassa bötesstraffet efter
betalningsförmågan har av allt att döma utfallit väl; inom den del av bötesstraffets
område, där systemet äger giltighet, förspörjes en gynnsam verkan
även däri, att antalet fall, då böter måste förvandlas till fängelse, visat en
bestämd tendens att nedgå. Men förvandlingsfall förekomma dock fortfarande
i överväldigande mängd, och alltjämt kvarstår därför frågan om
bötesförvandlingens ordnande såsom en olöst lagstiftningsuppgift.

Under utredningen av nu föreliggande lagärende har från flera håll —
mestadels i samband med starka betänkligheter emot de sakkunnigas förslag
— gjorts gällande, att den väg, som närmast borde beträdas vid fortsatt reformering
av bötesstraffet, skulle ligga i en vidare utveckling av dagsbotssystemet.
Departementschefen har i frågans närvarande skede funnit en sådan
anvisning icke böra följas. Att, såsom av honom framhållits, åtgärder i
nämnda syfte icke kunna upphäva behovet av en ändrad ordning för bötesförvandlingen,
är obestridligt. På dagsbotssystemet kan naturligt nog icke
ställas den förväntan att det ensamt skall vara i stånd att avhjälpa olägenheterna;
för vissa ordningsförseelser och andra synnerligen talrikt förekommande
ringare brott lämpar det sig över huvud icke, och tydligen kan det
ej heller inom det område, där det får gälla, verka så, att icke stundom böterna
ändock överstiga den dömdes betalningsförmåga. Men det spörsmål,
som sålunda väckts, synes likvisst icke böra undanskjutas. Att vid systemets
införande gjordes en tämligen stark begränsning av tillämplighetsområdet,
var naturligt med hänsyn till de fyrfaldiga ovisshetsmoment en sådan

140

Kungl. Majlis proposition nr 35.

nybildning då måste anses innesluta. Den tid, under vilken systemet numera
i stor utsträckning prövats vid snart sagt alla rikets domstolar, bör
emellertid vara tillräcklig för ett ganska säkert bedömande av dess verkningar.
Efter all sannolikhet skulle en utvidgning av området nu kunna
göras. Då härvid icke avses någon rubbning av själva systemet, synes den
omständigheten att detta ännu är jämförelsevis nytt ej med fog kunna
åberopas såsom skäl för att i detta sammanhang lämna frågan åsido.
Att en sådan utvidgning skulle vara ägnad att underlätta en reform
av bötesförvandlingen genom att ytterligare minska behovet av dess användning,
kan näppeligen betvivlas. Helt naturligt är en dylik lagstiftningsåtgärd
icke alldeles enkel, och i varje fall måste den förberedas genom en fullständig
undersökning av de bötesbestämmelser, vilka skulle indragas under systemet.
Måhända skall därvid befinnas, att straffsatserna icke kunna lämnas oförändrade
utan att en övergång till dagsbotssystemet flerstädes kräver införande
av nya eller höjda bötesminima för att förebygga alltför låga straffmått.
Om en sådan utredning kommer att äga rum, synes den lämpligen
böra utsträckas till att omfatta även det nuvarande dagsbotsområdet. I detta
hänseende må erinras om uttalanden, som i samband med dagsbotsreformen
gjordes i lagrådet (jfr Nytt Juridiskt Arkiv avd. II årg. 1931 s. 45—46).

Av vad nu anförts torde följa att, även örn lagrådet finner frågan örn en
vidsträcktare tillämpning av dagsbotssystemet äga nära gemenskap med en
förändrad anordning av bötesförvandlingen, häri likväl icke synts ligga
anledning att förorda uppskov med en reform, vilken oberoende av nämnda
sammanhang framstår såsom önsklig. I huvudsakliga delar har lagrådet
ock kunnat giva sin anslutning till de förslag, vilka nu föreligga till granskning.

Såsom redan antytts ligger i bötesstraffets försvagande genom eftergift av
förvandlingsstraff den förnämsta svårigheten vid en reform, vilken bör sätta
såsom sitt mål att så långt möjligt är upphäva den helt olika verkan straffet
kan erhålla med hänsyn till de dömdas förmögenhetsläge. Fullständigt
kan detta syfte icke uppnås, då, såsom ofta erinrats, medellöshet icke med
fog kan innebära anspråk på obetingad strafflöshet. Bättre utväg synes icke
vara funnen än den av de sakkunniga anvisade, eller att här låta den villkorliga
domen tjäna såsom prövosten på den verkan ådömandet av ett bötesstraff
i sig självt kunnat utöva. Återfaller den bötfällde inom viss tid i
brott, lärer det i regel ej uppfattas såsom stridande mot rättskänslan att
hans medellöshet ej längre befriar honom från den enda påföljd, som i dylikt
fall praktiskt taget står till buds, eller undergående av förvandlingsstraff.
Av stor vikt för att detta förfarande skall motsvara sin uppgift är
tydligen, att förutsättningarna för meddelande av villkorlig dom äro på lämpligt
sätt fastställda och att prövotidcn icke sättes alltför kort. Till dessa
spörsmål återkommer lagrådet i samband med de föreslagna ändringarna i
lagen om villkorlig straffdom.

I princip kräver den nu föreslagna anordningen av bötesstraffet, att vid
förvandlingsfrågans prövning den bötfälldes vilja och förmåga att gälda bö -

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

141

terna få vara avgörande. Förutsättning härför kan i allmänhet vara för
handen först vid en efterföljande, för denna prövning avsedd förrättning.
I den mån förslaget medgiver en annan ordning — eller att förvandlingsfrågan
avgöres redan i samband med sakfällandet och då efter andra grunder
än den nyss nämnda — betecknar detta ett kvarblivande på det nuvarande
bötesstraffets ståndpunkt. Huruvida de eftergifter, förslaget i detta avseende
gör, äro att anse såsom nödvändiga eller lämpliga, tillhör behandlingen
av 11 § i förslaget till lag om verkställighet och förvandling av bötesstraff.
Emellertid synes här böra anmärkas, att det knappast kan vara fullt
överensstämmande med den nya lagstiftningens grunder, därest domstol
skulle meddela föreskrift om undergående av förvandlingsstraff endast
för att på sådan väg kunna befordra den, som dömes till böter men antages
icke kunna gälda dem, till en kraftigare näpst än som ligger i själva ådömandet
av böterna. Där dylika hänsyn göra sig gällande, lärer, om straffskalan
det medgiver, frihetsstraff böra ådömas. Och skulle i andra fall yppa sig
ett allmännare behov att låta förvandlingsstraffet tjäna ett sådant ändamål,
torde därav kunna följa att åtskilliga straffskalor böra revideras i syfte att
i dem må upptagas även fängelse.

Såsom en av de mest vägande betänkligheterna emot den föreslagna reformen
har anförts, att den avsedda ordningen för bötesförvandlingen måste
vara ägnad att över hövan öka underrätternas arbetsbörda och därigenom
menligt inverka på deras verksamhet i övrigt. Vore en sådan farhåga
berättigad, bör därvid helt visst fästas största vikt, helst som utvecklingen
under senare tid alltmer gått i riktning mot att på dessa domstolar lägga
nya arbetsuppgifter. Lagrådet har emellertid icke kunnat finna, att från
denna synpunkt hinder bör möta mot förslagens genomförande. Hela antalet
av de mål rörande förvandling av böter, vilka skola ankomma på domstols
prövning, blir visserligen — även örn det kommer att väsentligt understiga
det nuvarande antalet förvandlingsfall — högst avsevärt. Men fördelas
detta antal på de särskilda domstolarna, lärer det näppeligen kunna
ställa sig synnerligt betydande för de flesta av dem, enkannerligen häradsrätterna.
I de största städerna kan otvivelaktigt förhållandet bliva ett annat,
men där torde ock erbjuda sig större möjlighet att anordna nödig förstärkning
av arbetskraften. Framför allt bör dock beaktas, att behandlingen
av dessa mål måste antagas i regel bliva enkel och föga tidskrävande,
om blott den för målets avgörande väsentliga utredningen om indrivningsmyndighetens
åtgärder föreligger i rätt tid och i fullständigt skick. Genom
att flera mål på lämpligt sätt sammanföras till gemensam rättegångsdag
torde den nya ordningen i allmänhet icke behöva i alltför hög grad splittra
domstolens eller domarens arbetstid, över huvud vill det förefalla sannolikt,
att här såsom i fråga örn dagsbotsreformen det skall visa sig att en
till synes tämligen invecklad anordning, sedan närmare förtrogenhet med
dess förutsättningar vunnits och någon erfarenhet örn dess lämpliga liandhavande
hunnit förvärvas, icke kommer att medföra befarade olägenheter
av nu antydda slag.

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

På åklagare och indrivningsmyndigheter kommer den nya lagstiftningen
att ställa anspråk, vilka utan gensägelse måste betecknas såsom synnerligen
stora. Det skärpta indrivningsförfarandet, särskilt införselinstitutets anlitande
för detta ändamål, och verkställandet av den utredning, som i bötesförvandlingsmål
skall föreläggas domstolen, måste kräva ett omfattande och
omsorgsfullt arbete. Av det sätt, på vilket detta arbete utföres, kommer i
väsentlig mån att bero huruvida tillämpningen av den nya ordningen skall
kunna försiggå utan sådana svårigheter som nu från många håll förebådats.
Vad särskilt angår åklagarna vid häradsrätterna måste erinras, att redan
deras nuvarande tjänsteåligganden av skilda slag torde vara betungande och
att därför varsamhet är av nöden vid uppställandet av nya arbetsuppgifter.
Någon mer väsentlig lättnad synes emellertid icke stå att vinna genom ändringar
i de föreslagna lagbestämmelserna, och spörsmålet blir därför i stort
sett av annan natur än att det kan anses falla inom ramen för nu förevarande
lagstiftningsärende.

I anslutning till vad här erinrats örn domstolars, åklagares och indrivningsmyndigheters
medverkan vid tillämpningen av denna lagstiftning synes
böra framhållas angelägenheten av att dess genomförande i god tid förberedes.
Härmed åsyftas ej blott följdförfattningar, som utfärdas i administrativ
ordning, utan ock vissa åtgärder i ändamål att förenkla arbetet
och, i den mån göromålens art det medgiver, befordra deras likformiga behandling.
Med hänsyn härtill och till önskvärdheten av att åt vederbörande
lämnas tillfälle att på förhand vinna noggrann kännedom om lagstiftningen
och vad som kan vara att iakttaga för underlättande av dess tilllämpning
bör måhända komma under övervägande, huruvida den tid, som
föreslagits för ikraftträdandet, må böra framflyttas.

Utöver vad nu anförts hänvisar lagrådet till efterföljande uttalanden vid
de särskilda lagförslagen.

Förslaget till lag om verkställighet och förvandling av bötesstraff.

Rubriken.

Lagrådet:

Av lagrubriken, sammanställd med de två första underrubrikerna, framgår
att åt ordet verkställighet här givits den inskränkta betydelsen av verkställighet
genom frivillig eller framtvingad betalning av bötesbeloppet. Det
synes emellertid i viss mån oegentligt och även mot vanligt språkbruk stridande
att ej under verkställighet av bötesstraff inbegripa jämväl förvandling
av böterna. Vid sådant förhållande torde lagen riktigare kunna erhålla benämningen
»lag om verkställighet av bötesstraff» och i samband härmed den
första underrubriken ändras till »om betalning och indrivning av böter». Anmärkas
må ock, att såsom sammanfattande beteckning för 21 och 22 §§ synes
böra väljas annat uttryck, exempelvis »särskilda bestämmelser».

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.
1 och 2 §§.

143

Lagrådet:

I 1 § första stycket, andra och tredje punkterna, meddelas föreskrift om de
tider, fyra månader respektive ett år, under vilka anstånd med och avbetalning
av böter i regel längst må kunna beviljas, varefter i sista punkten följer
bestämmelse om vissa utsträckta maximitider, åtta månader respektive två
år, under vilka vid förhandenvaro av särskilda skäl sådant uppskov med bötesbetalningen
kan meddelas. Först i samband med sistnämnda bestämmelse
angives från vilken dag tiderna skola räknas. Därvid tages hänsyn
jämväl till möjligheten att genom nytt beslut förlänga den en gång fastställda
tiden. Stadgande som innefattar sådan möjlighet meddelas emellertid
icke förr än i 2 §. Ordalagen i sista punkten av 1 § första stycket synas för
övrigt — tydligen emot vad som är avsett — lämna rum för den tolkningen
att de utsträckta tiderna kunna fastställas först genom nytt beslut.

Större följdriktighet och tydlighet torde uppnås, därest redan i 1 § första
stycket, andra och tredje punkterna, angives att de ordinära maximitiderna
för anstånd och avbetalning skola räknas från beslutets dag samt åt sista
punkten av samma stycke gives endast det innehåll att, då särskilda skäl
därtill äro, må tiden bestämmas för anstånd till åtta månader och för avbetalning
till två år. Till 2 § bör därvid fogas det förbehåll, att anstånd eller
avbetalning ej må utsträckas utöver den i 1 § för varje fall stadgade tid räknat
från den dag då beslut örn anstånd eller avbetalning först meddelades.

*§■

Lagrådet:

Av stadgandet i 22 § förordningen om nya utsökningslagens införande och
vad i avseende därå iakttagas skall följer, att utmätning, som erfordras för
indrivning av böter, skall ske i enlighet med bestämmelserna i utsökningslagen,
såvitt dessa ej äro stridande mot vad som kan finnas särskilt stadgat
angående verkställighet av utslag i brottmål.

I fråga om vad som må undantagas från utmätning för böter givas i 2 kap.
9 § strafflagen utförliga bestämmelser, vilka i vissa avseenden, till ordalag
eller innehåll, sammanfalla med motsvarande stadganden i 65 § utsökningslagen
angående utmätning för gäld i allmänhet, i vissa avseenden gå längre
än dessa och i andra återigen äro mindre omfattande. I den mån enligt
utsökningslagen egendom må undantagas i större utsträckning hava stadgandena
i strafflagen icke ansetts utgöra hinder för att även i där avsedda
fall utsökningslagens bestämmelser skulle vinna tillämpning, och år 1918
intogs i 2 kap. 9 § strafflagen uttrycklig föreskrift härom.

Lagreglerna i fråga örn vad som må undantagas vid utmätning för böter
framgå sålunda av en jämförelse mellan tvenne detaljerade uppräkningar.
Denna ordning, som förklaras av förhållandena vid dessa stadgandens tillkomst,
kan knappast anses tillfredsställande ur lagteknisk synpunkt, och i

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

samband med den nu föreslagna överflyttningen av bestämmelserna i 2 kap.
9 § strafflagen till en särskild lag om verkställighet av bötesstraff synes en
omarbetning lämpligen böra företagas. Anledning härtill föreligger jämväl
däri att i tydlighetens intresse en i viss mån ändrad redaktion är önskvärd.

Vid omarbetningen synes det naturligt att under hänvisning till 65 § utsökningslagen
angiva i vad mån därutöver undantag må göras från utmätning.
2 kap. 9 § strafflagen torde gå längre än 65 § utsökningslagen därutinnan
att lösören må, även om deras värde överstiger de i sistnämnda lagrum angivna
beloppen, undantagas från utmätning, ifall de utgöra till jordbruket
nödiga lösören eller vad den bötfällde eljest till sin närings bedrivande behöver,
samt att därjämte må undantagas den bötfälldes enda fasta egendom,
varav han sin nödiga bärgning haver, ävensom nödig bostad. Den tanke,
som ligger till grund för dessa bestämmelser -— utom i vad de gälla nödig
bostad — lärer kunna återgivas så, att böternas gäldande icke skall betaga
den bötfällde möjligheten till förvärv av vad för livsuppehället är nödigt
och att förty för sådant ändamål icke må utmätas egendom som är nödvändig
för yrke eller näring, varigenom han bereder sig och de sina en nödtorftig
försörjning. Denna innebörd av stadgandet synes kunna i förevarande
paragraf uttryckas ungefär på det sätt, att utom egendom som jämlikt
65 § utsökningslagen skall undantagas från utmätning må för böter ej
heller tagas i mät fast eller lös egendom, som i den bötfälldes näring erfordras
för alt åt honom, hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn bereda
nödig bärgning, och ej heller nödig bostad.

I den mån ett sådant stadgande åtminstone efter orden skulle kunna anses
medgiva undantagande av egendom vid utmätning för böter i en något större
utsträckning än som för närvarande gäller, lärer därigenom allenast på ett
mer konsekvent sätt komma till uttryck vad med den nuvarande bestämmelsen
är åsyftat. Vid den praktiska tillämpningen torde i varje fall den utvidgning,
som tilläventyrs kan inläggas i den ändrade avfattningen, visa sig
sakna väsentlig betydelse.

Med avseende å de bestämmelser, som erfordras för att reglera böters uttagande
genom införsel, torde större reda och överskådlighet i lagstiftningen
vinnas, därest dessa bestämmelser införas i lagen om införsel i avlöning, pension
eller livränta. I sådant fall lärer förevarande paragraf lämpligen böra
innehålla en hänvisning till vad sålunda stadgas i annat sammanhang.

Bestämmelsernas upptagande i införsellagen kan tänkas ske antingen genom
deras inarbetande i 21 §, så att regler där givas angående införsel
såväl för oguldna utskylder eller allmänna avgifter som för oguldna böter,
eller ock genom införandet av en ny paragraf, betecknad 22 §, som nied hänvisning
till bestämmelserna i 21 § skulle meddela de i förevarande paragraf
nu föreslagna särskilda föreskrifterna i ämnet. Därest det senare alternativet
väljes, torde för tydlighetens skull den under 2) upptagna bestämmelsen
böra omformuleras så, att därav framgår att böterna komma i fråga till betalning
i sista hand även i jämförelse med underhållsbidrag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

7 §.

145

Lagrådet:

Det i paragrafen stadgade undantaget från förslagets bestämmelser om anstånd
och avbetalning motsvarar 6 § i kungörelsen den 24 september 1931 om
anstånd med böters gäldande samt örn avbetalning av böter. Grunden till
sistnämnda stadgande lärer hava varit att man ansett det böra överlåtas åt
vederbörande myndighet att träffa överenskommelse med den bötfällde örn
böternas betalning.

Emellertid synes tillräcklig anledning ej föreligga att vid reglering i lag av
bötfällds rätt till anstånd och avbetalning från regleringen undantaga det
fall, varom här är fråga. Lagrådet hemställer därför att paragrafen må utgå.
Bifalles denna hemställan, lärer därav ej behöva föranledas någon rubbning
av den praxis i förevarande hänseende, som utbildats inom de olika ämbetsverken
och befunnits ändamålsenlig.

9 §.

Lagrådet:

De i förevarande paragraf givna bestämmelserna angående förvandlingsfrihet
för mindre bötesstraff kunna sägas åsyfta att genom en förenklad anordning
vinna samma mål som avses med den villkorliga domen. Av den bötfälldes
förhållande till bötesbetalningen samt på hans karaktär och vandel
— jämväl efter bötesstraffets ådömande intill dess preskription inträtt —
kommer att bero huruvida mål örn förvandling skall anhängiggöras. Med
hänsyn till det samband paragrafen sålunda har med bestämmelserna angående
villkorlig dom synas i andra stycket förutsättningarna för att förvandling
skall äga rum lämpligen böra i här avsedda delar angivas på enahanda
sött som förutsättningarna för villkorlig dom å förvandlingsstraff (jfr 2 §
i förslaget till lag örn ändring i vissa delar av lagen angående villkorlig
straffdom).

Med de »två senast förflutna åren», under vilka ansvar för fylleri tre eller
flera gånger skall hava ådömts för att vid bristande betalning bestämmelsen
örn förvandling av därvid ålagt bötesstraff skall äga tillämpning, åsyftas, enligt
vad remissprotokollet utvisar, de två åren närmast före beslutet örn förvandling.
Att sålunda såsom utgångspunkt skall tagas en tid, vilken icke på
förhand låter sig bestämma, måste betraktas såsom mindre tillfredsställande
men bar sin grund däri, att detta ansetts erforderligt med hänsyn till
den ståndpunkt alkoholistlagen intager i motsvarande fall. Emellertid torde
i tydlighetens intresse i lagtexten uttryckligen böra angivas att tiden skall så
räknas.

n §.

Lagrådet:

Förevarande lagförslags huvudsyfte är att med olika medel i möjligaste
mån förekomma det otillfredsställande förhållandet, att den som gjort sig

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 35. 10

146

Kungl. Majis proposition nr 35-

skyldig till brott, vilket ej förskyllt svårare straff än böter, vid bristande betalning
av dessa i stället skall undergå frihetsstraff. Sålunda har, bland annat,
å ena sidan i ändamål att framtvinga betalning där sådan är möjlig
föreslagits en betydande skärpning av förvandlingsstraffet, särskilt dess minimum,
och å andra sidan framlagts förslag örn sådan ändring i lagen angående
villkorlig straffdom, att vid förvandling av bötesstraff anstånd med
verkställigheten skall kunna beviljas i långt större utsträckning än som nu
gäller i fråga om själva bötesstraffet. I sistnämnda hänseende föreslås sålunda
att villkorlig dom må kunna beviljas, såframt omständigheterna ej föranleda
till antagande att den bötfällde av tredska eller uppenbar vårdslöshet
underlåtit att gälda böterna samt skälig anledning finnes till antagande
att han skall utan förvandlingsstraffets undergående låta sig rättas. I de
ojämförligt flesta fallen torde den förstnämnda frågan komma att avgöra huruvida
villkorlig dom må beviljas eller ej. I händelse bedömandet av denna
fråga så utfaller, att anstånd anses ej kunna meddelas, erhåller då förvandlingsstraffets
stränghet sin motivering i de förhållanden som utgjort hinder
för villkorlig dom. I överensstämmelse härmed skall ock enligt 16 § i förevarande
lagförslag lindring i förvandlingsstraffet under vissa förhållanden
kunna medgivas i de säkerligen mindre vanliga fall, då, ehuru betalningsvillighet
ådagalagts, villkorlig dom ej kunnat meddelas med hänsyn därtill
att den senare av de nyss angivna förutsättningarna brustit.

Såsom grund för att i fall som avses i förevarande paragraf den regelmässiga
ordningen för förvandling av böter ej skall tillämpas har under förarbetena
framhållits, att då redan vid bötesbeslutet förelåge förhållanden,
som föranledde att villkorlig dom ej kunde ifrågakomma, det vore onödigt
eller ändamålslöst att låta med beslut om förvandling anstå. Emellertid
måste på grund av förvandlingsstraffets stränghet och den betydelse lagförslaget
tillägger viljan att betala det anses mindre följdriktigt, att den bötfällde
i dessa fall ej får tillgodonjuta samma hänsyn som vid böternas förvandling i
särskilt mål. I synnerhet bör i detta sammanhang framhållas, att vid omedelbar
förvandling möjligheten att jämlikt 16 § få förvandlingsstraffet nedsatt
eller efterskänkt blir den bötfällde betagen. Den omständigheten att redan
vid bötesbeslutet kunna föreligga förhållanden, som utesluta villkorlig
dom, synes därför ej böra medföra, att det normala förvandlingsförfarandet
icke skall tillämpas.

Stadgandet i första stycket om omedelbar förvandling av böter vid sammanträffande
med urbota straff, med vilket ej lämnas anstånd enligt lagen
om villkorlig straffdom, vilar på den uppfattningen att i ett sådant fall anstånd
icke kan meddelas med blott det ena av straffen. Emellertid kommer
lagrådet vid förslaget till lag örn ändring i vissa delar av nämnda lag att
förorda ett stadgande, enligt vilket omedelbart ådömande av frihetsstraff
samtidigt med åläggande av förvandlingsstraff ej skall utgöra hinder för
villkorlig dom enbart i fråga om förvandlingsstraffet. Vinner denna hemställan
bifall, föreligger ej längre den åberopade grunden för bestämmelsen
i första stycket av förevarande paragraf örn bötesstraffs omedelbara för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

147

vandring i samband med ådömande av frihetsstraff; oell lärer då ej heller
finnas anledning bibehålla föreskriften örn sådan förvandling i sammanhang
med att ett tidigare villkorligt anstånd förklaras förverkat.

Enligt bestämmelsen i andra stycket skall såsom förutsättning för omedelbar
förvandling gälla, att omständigheterna uppenbarligen giva vid handen
att straffets verkställighet erfordras för den bötfälldes tillrättaförande. Av
stadgandets innehåll liksom av remissprotokollet framgår, att bestämmelsen
är avsedd att tillämpas med stor varsamhet och således endast i undantagsfall.
Även om understundom förhållanden skulle föreligga då en dylik bestämmelse
kunde visa sig vara förenad med vissa fördelar, torde dock dessa
icke i verkligheten vara av den betydelse att de böra föranleda en lagregel,
som väsentligen avviker från vad i allmänhet ansetts böra gälla. Fastmera
lärer ett sådant stadgande lätt nog kunna leda till en viss godtycklighet i tilllämpningen
och jämväl inbjuda till användning i fall som ingalunda åsyftats.

Ytterligare kan anmärkas att med en enhetlig ordning för förvandlingsstraffets
åläggande denna lagstiftning lärer komma att i hög grad förenklas.

Med hänsyn till vad sålunda anförts hemställer lagrådet att förevarande
paragraf må utgå. Bifalles denna hemställan, bliva ändringar erforderliga i
5, 12, 18 och 23 §§.

Om 11 § bibehålies, torde för att tydligt utmärka, att med dess bestämmelser
ej avses att göra någon rubbning i de regler 9 § innehåller vare sig
då böterna ådömas samtidigt med den urbota bestraffningen eller då fråga
är örn tidigare bötesbeslut, sådan omredigering böra äga rum i första stycket
att av de relativsatser, som hänföra sig till ordet böter, den sista sättes
främst.

12 §.

Lagrådet:

Vid övervägande av lämplig lagregel rörande forum i mål om förvandling
av böter ligger obestridligen närmast att, såsom i allmänhet
gäller i brottmål, låta e n allmän underrätt eller i dess ställe annan judiciell
myndighet vara i varje särskilt fall uteslutande behörig att upptaga målet.
Emellertid inverkar här det ingalunda ovanliga förhållandet att den bötfällde
vid tiden för verkställighet av bötesbeslutet vistas annorstädes än inom den
underrätts domvärjo, där målet örn ansvar å honom var anhängigt. Valet
av forum kommer därför att stå mellan denna domstol och domstolen i den
ort, där den bötfällde finnes. Under utredningen av detta lagstiftningsärende
hava beaktansvärda skäl framförts till stöd för såväl det ena som det andra
alternativet. Det remitterade förslaget vill förena båda ståndpunkterna genom
att låta dessa domstolar äga lika behörighet att upptaga förvandlingsmålet,
vilket följaktligen skulle komma att handläggas vid den av domstolarna
där så funnes lägligast kunna ske.

I betraktande av de särskilda förhållanden, till vilka i fråga örn dessa
mångtaliga mål är att taga hänsyn, måste den sålunda angivna lösningen an -

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

ses erbjuda oförnekliga fördelar. En nödvändig förutsättning för dess genomförande
är dock, att förfarandet anordnas så, att förvandlingsmål icke
kan komma att dragas under prövning av mer än en av de i fråga om behörigheten
jämställda domstolarna. Att målet icke kan upptagas av domstol
utan att stämning delgivits den bötfällde och att denne således sättes i tillfälle
att bevaka sitt intresse, gör härvid icke tillfyllest, då enligt förslaget
målet kan handläggas och avgöras utan att den bötfällde iakttagit inställelse
och sådan måhända i allmänhet icke heller blir att påräkna. Enklast torde
eljest möjliga svårigheter kunna förebyggas på det sätt, att när förvandlingsmål
upptages vid domstolen i den ort där den bötfällde finnes och böterna
ådömts i mål som varit anhängigt vid annan allmän underrätt, det skall
åligga åklagaren visa, att åklagaren vid sistnämnda underrätt hemställt örn
eller samtyckt till förvandlingsmålets upptagande i den ordning nu sagts.
Föreskrift av sådant innehåll synes kunna införas i andra stycket av förevarande
paragraf.

Med det föreslagna stadgandet torde vara åsyftat att, där målet örn ansvar
å den bötfällde varit anhängigt vid allmän underrätt, denna skall vara behörig
att upptaga förvandlingsmålet oansett om det bötesbeslut som skall
verkställas givits av underrätten själv eller, efter fullföljd av talan mot dess
beslut, av högre rätt. Till utmärkande av denna stadgandets innebörd synes
en ändrad avfattning vara erforderlig.

För de tämligen sällsynta fall då böter ådömts utan att talan därom varit
anhängiggjord vid allmän underrätt — således även av överrätt ådömda böter
för processuella förseelser — torde särskilda regler icke vara av nöden.
Avfattas paragrafen i enlighet med vad här förordats, lärer därav följa, att
i dessa fall domstolen i den ort där den bötfällde finnes blir ensam behörig
att upptaga talan om förvandling av böterna och att sådan talan kan utföras
av åklagaren utan att yttrande föreligger från annan åklagare.

I fråga örn förvandlingsmåls upptagande av lagfaren ledamot i rådstuvurätt
synes lämpligen böra gälla, att behörighet i detta avseende skall tillkomma
den eller de ledamöter, som arbetsordningen anvisar eller rätten därtill
utser. Lagtexten torde böra fullständigas med erforderlig bestämmelse
härom.

Andra punkten i första stycket har erhållit en avfattning som skulle kunna
anses innebära att i stad, där såväl poliskammare som polisdomstol finnes,
jämväl poliskammaren skulle vara behörig att handlägga mål om förvandling
av böter. Även om en sådan mening icke rätteligen kan inläggas i stadgandet,
enär i angivna fall domsrätt icke tillkommer poliskammaren, synes
dock till undvikande av varje tvetydighet ordalagen böra undergå någon
jämkning.

13 §.

Lagrådet:

Att döma av uttalanden under förarbetena har stadgandet i förevarande
paragraf tillagts en särskild betydelse såsom ägnat att för domstolarna öpp -

Kungl. Majis proposition nr 35-

149

na möjlighet att öva en viss insyn över det sätt, varpå de exekutiva myndigheterna
handhava sina uppgifter i fråga örn bötesindrivningen. Tanken att
åt domstol skulle lämnas en dylik befogenhet har från några håll mött gensaga,
och emot den föreslagna anordningen hava anförts såväl principiella
som praktiska betänkligheter.

Det vill förefalla som örn till grund för dessa uttalanden läge en viss överskattning
av stadgandets innehåll och räckvidd. Om någon av domstol utövad
kontrollerande verksamhet i egentlig bemärkelse kan näppeligen vara
tal, och den avfattning paragrafen erhållit i det remitterade förslaget ger ej
heller stöd för ett ingripande av sådan art. Med stadgandet åsyftas närmast
tillvaratagande av de olika möjligheter som erbjuda sig för att genom åtgärder
för böternas gäldande kunna undgå ådömandet av förvandlingsstraff.
Åt ett sådant stadgande torde i huvudsak icke böra givas annan innebörd
än den, att när i särskilt mål om bötesförvandling utredningen befinnes vara
i sig själv otillräcklig eller omständigheter tillkommit som ställa i utsikt att
genom anstånd, avbetalning eller indrivning böterna kunna bliva guldna och
att således vidare beslut av domstolen kan bliva överflödigt, denna skall äga
hänskjuta saken till ny behandling av indrivningsmyndigheten. Uppnås icke
på denna väg det avsedda resultatet, har åklagaren att på nytt föra talan örn
bötesförvandling. Sålunda uppfattat lärer stadgandet utgöra allenast en nödvändig
konsekvens av förvandlingsmålens förläggande till domstol. Åtgärden
blir, sakligt sett, närmast att jämföra med beslut, varigenom i rättegång en
högre instans återförvisar mål till en lägre. Knappast kan det förväntas att
en sådan bestämmelse ofta skall behöva tillämpas, då — frånsett de talrika
fall, som torde bliva att beteckna såsom klara — den utredning, vars anordnande
är bestämmelsens ändamål, i regel lärer föreligga i fullständigt skick
redan när förvandlingsmålet förekommer vid domstolen. Därest, såsom lagrådet
vid 17 § kommer att förorda, det skall åligga åklagaren att vara tillstädes
vid målets handläggning, torde ock i många fall han kunna lämna
upplysningar, vilka tilläventyrs icke framgå av en på förhand avfattad redogörelse
för indrivningsmyndighetens undersökning.

Med den nu uttalade uppfattningen är tydligen icke förenligt, att domstolen
med bindande verkan för indrivningsmyndigheten föreskriver att en eller
annan av de i paragrafen omnämnda åtgärderna skall komma till utförande.
Även om naturligt nog ett sådant beslut av domstol ej sällan faktiskt
blir vägledande för indrivningsmyndigheten, måste denna dock äga frihet att
handla efter vad som kommer att framgå av den förnyade behandling, som
anbefalles av domstolen. Beslutet bör därför icke avse mer än den ytterligare
prövning som funnits erforderlig. Erhåller stadgandet en härefter lämpad
avfattning, torde därav följa, att i fråga örn anstånd och avbetalning indrivningsmyndigheten
ej äger göra avvikelse från de regler lagen härom innehåller,
och en uttrycklig hänvisning till dessa blir då överflödig. Att i beslutet
böra angivas skälen å vilka det grundas ligger i sakens natur och lärer
icke påkalla särskilt omnämnande i lagtexten; i varje fall böra undvikas
ordalag, vilka skulle kunna häntyda på att domstolen i verkligheten träffat

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

avgörande i frågor, som även i förevarande fall det tillhör indrivningsmyndigheten
att pröva.

I enlighet med vad här anförts synes åt förevarande paragraf böra givas
ungefär den lydelse, att finnes i mål om förvandling av böter ytterligare
prövning vara erforderlig i fråga om anstånd eller avbetalning eller ock rörande
åtgärd för indrivning av böterna, äger domstolen hänskjuta saken till
ny behandling av indrivningsmyndigheten.

U §.

Lagrådet:

I fråga örn böter, å vilka avbetalning gjorts, gives i andra stycket den regel,
att avbetalning medför minskning av förvandlingsstraffet efter förhållandet
mellan antalet till fullo guldna och antalet ådömda dagsböter.

Strafflagskommissionen intog i sitt förslag till strafflag (7 kap. 18 §) ett
stadgande om att förvandlingen skulle avse vad av böterna icke guldits.
Vid införande av dagsbotssystemet följdes emellertid ej strafflagskommissionens
förslag i denna del, utan hithörande bestämmelser i 2 kap. 11 §
strafflagen överensstämma i princip med vad nu föreslagits. Föredragande
departementschefen åberopade till stöd för denna ståndpunkt, att i ett
fullt genomfört dagsbotssystem kunde ifrågasättas en regel sådan som den
av strafflagskommissionen föreslagna, men att man måste taga hänsyn
även till sådana böter, som ådömdes omedelbart i penningar; vid mycket
höga penningböter kunde nämligen sistnämnda regel giva det resultat att
även en avsevärd avbetalning icke medförde sänkning av förvandlingsstraffet.

Även den nu föreslagna regeln synes behäftad med vissa brister, i huvudsak
beroende på att förvandlingsstraffets relativt höga straffminimum av
femton dagar motsvarar ett jämförelsevis lågt antal dagsböter, högst 10, under
det att av de dagsböter, som överstiga 20, två motsvara en dags förvandlingsstraff.
Enligt den nu föreslagna regeln torde i allmänhet gjorda avbetalningar
medföra alltför stora avdrag på förvandlingsstraffet. Härmed sammanhänger
att man vid stora avbetalningar väl tidigt når den gräns, då ytterligare
avbetalning ej minskar straffet. Har t. ex. någon dömts till 120
dagsböter och därav betalat 96, kommer ytterligare avbetalning ej att leda
till straffminskning, i det att redan vid denna avbetalning straffminimum,
femton dagar, uppnåtts. Vid tillämpning av strafflagskommissionens regel
hade härför erfordrats en avbetalning av 110 dagsböter.

De skäl, som av departementschefen på sin tid anfördes mot den av
strafflagskommissionen föreslagna regeln, göra sig ej med samma styrka
gällande i förevarande lagstiftningsärende. Det är nämligen att märka att
enligt de remitterade förslagen till lag om ändring i vissa delar av strafflagen
(2 kap. 8 §) samt till lag om ändring i lagen den 24 september 1931
angående dagsböter utom strafflagens område (särskild böteslag) vid ådömande
av normerade böter -—- det enda fall då de anförda olägenheterna

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

151

skulle kunna uppkomma — må förordnas, att allenast viss del av böterna
skall tagas i beräkning vid förvandling; och enligt tredje stycket i förevarande
paragraf skall avbetalning avräknas uteslutande å denna del. Härtill
kommer att enligt den nu föreslagna lagstiftningen villkorlig dom i stor
utsträckning kan beviljas vid ådömande av förvandlingsstraff, varjämte 16 §
lämnar möjlighet till nedsättning av förvandlingsstraffet. Lagrådet kommer
visserligen vid behandling av de båda sistnämnda lagförslagen att föreslå
uteslutande av bestämmelserna att allenast viss del av normerade böter må
kunna tagas i beräkning vid förvandling, men vid bifall till ett förslag om
ändring i 16 § vilket lagrådet jämväl framlägger skulle i allt fall bliva sörjt
för avhjälpande av de olägenheter, som eljest i förevarande avseende kunde
uppkomma.

Vid nu angivna förhållanden torde övervägande skäl tala för att vid avbetalning
å böter förvandlingen skall avse den oguldna delen av böterna,
och synes förty stadgandet i andra stycket böra ändras i enlighet härmed.

Bifalles vad lagrådet på sätt nyss anförts kommer att hemställa beträffande
normerade böters förvandling, erfordras viss ändring i tredje stycket.

15 §.

Lagrådet:

I fråga om förvandling av flera bötesstraff föreskrives i andra punkten
av första stycket att avbetalning, där dagsböternas belopp äro olika, skall
avräknas å bötesstraff med lägre dagsbot. Härmed avses ej att materiellt
reglera å vilket bötesbelopp betalningen skall redovisas i den mån detta kan
äga betydelse, såsom t. ex. sker i 7 § andra stycket införsellagen, vilket lagrum
enligt 4 § tredje stycket i det remitterade förslaget härvid kommer
att gälla. Bestämmelsen åsyftar endast en beräkning för förvandlingens
genomförande och torde av praktiska skäl för sin tillämpning ej ens förutsätta,
att det bötesbelopp, å vilket avräkningen skall företagas, ådömts innan
betalningen skedde. Denna avräkningens karaktär synes, för undvikande
av missförstånd, böra komma till uttryck genom omformulering av stadgandet.

Med avseende å det i samma punkt förekommande uttrycket »dagsböternas
belopp» synes böra erinras, att därmed avses ej blott belopp, vartill
varje bot fastställts vid ådömande av dagsböter, utan också, där fråga jämväl
är örn förvandling av i penningar omedelbart ådömda böter, av det belopp
som enligt evalveringsregeln i 14 § skall anses svara mot en dagsbot.
Även örn denna stadgandets innebörd icke omedelbart följer av det anmärkta
uttryckssättet, lärer den emellertid tillräckligt klart framgå av en
jämförelse med 14 § och av sammanhanget nied första punkten i förevarande
slycke. Med hänsyn härtill torde den föreslagna lydelsen kunna lämnas
oförändrad.

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.
16 §.

Lagrådet:

Enligt de sakkunnigas förslag skulle förvandlingsstraffet i likhet med vad
som stadgas i det remitterade förslaget utmätas efter en fast skala. I mål
om förvandling kunde likväl den bölfälldes förhållande i avseende å böternas
betalning beaktas så till vida att, därest den bötfällde av tredska eller
uppenbar vårdslöshet underlåtit gälda böterna, förvandlingsstraffet kunde
sättas högre än enligt skalan, dock ej över dess maximum, samt att, då med
skäl kunde antagas att den bötfällde gjort vad han förmått för att betala
böterna, förvandlingsstraffet kunde intill viss gräns nedsättas eller i vissa
lall befrielse därifrån meddelas. I det remitterade förslaget hava, under
förevarande paragraf, endast upptagits sakkunnigförslagets bestämmelser
om nedsättning i och befrielse från förvandlingsstraffet med viss jämkning
i fråga örn gränsen för nedsättningen.

Att det remitterade förslaget icke upptager bestämmelse angående skärpning
av förvandlingsstraffet beror, såsom framgår av remissprotokollet, icke
på att det ansetts mindre önskvärt att den bötfälldes förhållande i avseende
å betalningen beaktades, utan därpå att en höjning av förvandlingsstraffet
vid tredska icke funnits vara erforderlig med hänsyn till den kraftiga skärpning,
som föreslagits beträffande förvandlingsskalan just i syfte att öva en
starkare press på en bötfälld, vilken kunde vara benägen för tredska. Befogenhet
för domstol att sänka förvandlingsstraffet eller helt befria därifrån
har däremot ansetts påkallad jämväl på den grund att förvandlingsstraffet
för en icke tredskande bötfälld, som ej erhåller villkorlig dom, kan vara
alltför hårt i förhållande till gärningens beskaffenhet. En sådan befogenhet
har vidare funnits önskvärd med hänsyn till den föreslagna bestämmelsen
att, då böter delvis guldits, straffet ändock icke får sättas lägre än förvandlingsstraffets
minimum.

Mot tanken att i ett system med fast förvandlingsskala låta den bötfälldes
större eller mindre betalningsvillighet inverka på utmätandet av förvandlingsstraff
synas starka skäl kunna anföras. Det torde sålunda erbjuda
stora svårigheter att påvisa när tredska föreligger eller den bötfällde gjort
vad han förmått för att betala, och svårigheterna bliva självfallet större i
den mån hänsyn är att taga till de fattigare befolkningsgrupper, dit de flesta
höra som nödgas avtjäna böter. Redan på grund härav kan tanken endast
mycket ofullkomligt bliva förverkligad, och även eljest är fara att tillämpningen
blir synnerligen ojämn och att vid förvandlingsstraffets bestämmande
införes ett moment av godtycke. Det är därför ingalunda säkert, att i
verkligheten ett sådant system i sin helhet betraktat kommer att te sig tilltalande
för rättskänslan, och under alla förhållanden kan möjligheten till
avvikelse från skalan i hög grad neutralisera de obestridliga fördelarna av
denna.

Här antydda nackdelar med bestämmelser, vilka giva möjlighet att frångå
skalan, lära ökas, därest, såsom enligt det remitterade förslaget sker, endast

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

153

lindring i förvandlingsstraffet kan meddelas. Ojämnheterna i tillämpningen
torde då bliva ojämförligt mycket större och den åsyftade inverkan på
de bötfälldas beredvillighet att betala böterna däremot mindre.

Örn man icke önskar införa bestämmelser, som lämna möjlighet att skärpa
förvandlingsstraffet, synes härav följa, att även den tanken uppgives att
ådagalagd betalningsvilligliet skulle kunna göras till en a 11 m ä n straff -nedsättningsgrund i fråga örn förvandlingsstraffet. De skäl, som av departementschefen
anförts mot den av de sakkunniga ifrågasatta möjligheten alt
skärpa förvandlingsstraffet, torde under alla förhållanden motivera en viss
varsamhet. Bestämmelser örn lindring i förvandlingsstraffet bliva, ur synpunkten
att främja betalningsvilligheten, så mycket mindre påkallade som
åtminstone en mera markerad sådan lärer utgöra bevis om att förvandlingsstraffets
undergående ej erfordras för den bötfälldes tillrättaförande och därför
i regel torde leda till villkorlig dom. I betraktande härav kan utsikten
till en mindre nedsättning i förvandlingsstraffet ej i någon avsevärd mån
öka den allmänna beredvilligheten att betala böter.

Vad åter angår behovet av ett korrektiv mot att förvandlingsskalan i vissa
fall kan få en alltför sträng verkan torde ett sådant visserligen göra sig gällande,
men endast i mycket begränsad omfattning. Det kan så mycket
mindre vara fråga om en prövning av bötesstraffets stränghet med hänsyn
till den bötfälldes förmögenhetsförhållanden som dagsbotssvstemet har till
ändamål att i detta avseende åvägabringa en rättvis avvägning. I fråga örn
verkan av en betalningsvilligliet, som ådagalagts genom en väsentlig avbetalning,
kan dessutom hänvisas till vad nyss blivit anfört i detta avseende.
I den män det ur här berörda synpunkt är önskvärt att kunna lindra förvandlingsstraffet
sådant det skall utgå enligt skalan, torde emellertid

såsom förutsättning därför böra stadgas, att den bötfällde gjort vad han
förmått för böternas gäldande. Det är nämligen av vikt att söka förhindra
uppkomsten av en tendens hos de bötfällda att undandraga sig bötesbetalningen.
Där befrielse från förvandlingsstraff ej skall äga rum, synes det i
förevarande paragraf angivna minimum icke böra underskridas.

De fall, då lindring kan ifrågasättas, torde vara följande:

l:o) Understiga böterna 10 dagsböter eller, då det gäller omedelbart i penningar
ådömda böter, 50 kronor, bör förvandlingsstraffet, då synnerliga skäl
därtill äro, kunna sättas under femton dagars fängelse, dock lägst till åtta
dagars fängelse.

Behovet av lindring är i detta fall motiverat därav att i förvandlingsskalan
fastställts ett relativt högt minimum. Det torde väl här nästan uteslutande
vara fråga om sådana böter varom stadgas i 9 §, och då tredska förutsättes
ej föreligga, måste anledningen till att förvandling ifrågasättes vara den, att
straffets verkställande erfordras för den bötfälldes tillrättaförande. I regel
lärer därför förvandlingsstraffets vanliga minimum icke verka obilligt, men
undantagsvis torde delta kunna tänkas framstå såsom för strängt. Med
hänsyn till den nyss berörda grunden för förvandlingsfrågans upptagande
lärer befrielse från förvandlingsstraff i detta fall icke kunna komma i
fråga.

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

2 :o) Därest till följd av bestämmelserna om lägsta förvandlingsstraff avbetalning
alls ej eller endast till en del skulle föranleda minskning i förvandlingsstraffet,
bör detta, där så finnes skäligt, kunna sättas lägre än enligt
14 och 15 §§, dock ej under åtta dagar.

Behovet av lindring är bär föranlett därav att förvandlingsskalans minimum
ej heller vid avbetalning får underskridas. Visserligen torde i det här
förutsatta fallet villkorlig dom ofta nog kunna tänkas komma till användning,
men där så ej är fallet kan det vara av vikt att kunna nedsätta förvandlingsstraffet,
så alt de bötfällda ej bibringas den uppfattningen att i en
viss situation deras ansträngningar för böternas gäldande äro fruktlösa.

3:o) Hava böter till huvudsaklig del guldits och är vad som återstår ringa,
bör den bölfällde kunna befrias från förvandlingsstraff.

Befrielse från förvandlingsstraff torde endast i undantagsfall böra förekomma
och fordringarna därför sättas jämförelsevis höga.

4:o) Därest de avsedda föreskrifterna angående normerade böter, såsom
lagrådet i annat sammanhang hemställer, utgå, kan jämväl i fall av sådana
böter tänkas uppkomma behov att i mål om förvandling nedsätta böterna
eller rent av befria den bötfällde från förvandlingsstraff. Begagnandet av
denna möjlighet torde emellertid böra bero på huruvida med hänsyn till
bötesbeloppets storlek, för den bötfällde genom brottet uppkommen vinst,
gjorda avbetalningar samt omständigheterna i övrigt det prövas skäligt.

Med hänsyn lill vad sålunda anförts tillstyrker lagrådet, att förra delen
av förevarande paragraf omarbetas så att däri upptagas de särskilda fall då
lindring må medgivas. Även om dylika bestämmelser i formen måste utmärkas
av en viss vidlyftighet, torde de dock i praxis komma att medföra en icke
oväsentlig förenkling. Finnas föreskrifter av detta mera detaljerade innehåll
icke böra meddelas, synes, till förebyggande av en alltför vidsträckt tillämpning,
i paragrafen böra angivas att för nedsättning av förvandlingsstraff
förutsättas synnerliga skäl.

Med avseende å senare delen av paragrafen hemställer lagrådet, under
hänvisning till vad härförut yttrats, att i lagtexten tydligt angivas de fall, i
vilka befrielse från förvandlingsstraff må äga rum.

17 §.

Lagrådet:

Huvudstadgandet i första stycket lärer innebära, att mål örn förvandling
av böter äro att behandla såsom brottmål av angivet slag med allenast de avvikelser
som framgå av vissa bestämmelser i förevarande lag. Ytterligare
undantag från den allmänna regelns giltighet kunna tydligen icke föreskrivas
annorledes än genom lagändring. Åt vad sålunda skall gälla torde böra
givas ett mera bestämt uttryck än som skett i den föreslagna lagtexten.

Enligt det remitterade förslaget skall förvandlingsmål kunna handläggas
och avgöras utan att vare sig åklagaren eller den bötfällde iakttagit inställelse
i målet. Vad den senare angår synes förslaget icke böra föranleda någon

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

155

erinran. I de flesta förvandlingsmål torde den bötfällde finna sig kunna åtnöjas
med den av åklagaren förebragta utredningen, vilken helt naturligt
måste grundas även på uppgifter, lämnade av den bötfällde själv. Mestadels
bliva därför, åtminstone från den bölfälldes synpunkt, dessa mål av den
enkla beskaffenhet att hans förnyade hörande måste antagas sakna betydelse
för utgången. Näppeligen kan då möta betänklighet att åt honom själv
överlämnas att bestämma, huruvida han, efter att hava erhållit del av stämningen,
vill avgiva svaromål inför domstolen. Tydligen bör av stämningen
framgå, att ett uteblivande ej medför annat äventyr än att målet ändå avgöres.
Finner domstolen vid den bötfälldes utevaro den av åklagaren åberopade
utredningen icke vara tillräckligt upplysande eller eljest den förres
börande önskvärt, föreligger uppenbarligen ej hinder för en inkallelse, och
hörsammas ej denna, kunna av förhållandena påkallade straffprocessuella
tvångsmedel anlitas. Aven med hänsyn till de utgifter för det allmänna, vilka
bliva en följd av att bestämmelserna om fri rättegång äga tillämplighet å
dessa mål, måste den ståndpunkt förslaget i denna del intager betraktas såsom
välbetänkt.

I vad även åklagarens uteblivande förklaras icke utgöra hinder för förvandlingsmålets
avgörande skiljer sig det remitterade förslaget från sakkunnigförslaget.
Redan från principiella utgångspunkter synes en sådan anordning
icke vara att förorda. Skall, såsom förslaget avser, handläggningen av
dessa mål i det väsentliga följa straffprocessens former, lärer domstols!örfarandet
svårligen kunna drivas till en sådan förenkling att det i verkligheten icke
får annan karaktär än en övervägande formell expeditionsåtgärd av domstolen
eller domaren. Och även från praktisk synpunkt måste det te sig föga
sannolikt, att några egentliga fördelar för domstol eller åklagare skola stå
att vinna genom att målet företages till behandling i åklagarens frånvaro.
Åtskillig onödig omgång torde därav bliva en följd. På åklagarens skriftliga
redogörelse för vidtagna indrivningsåtgärder och för tillgänglig utredning
angående den bötfälldes ekonomiska förhållanden måste då ställas vida större
anspråk än om åklagaren finnes tillstädes för att tillhandagå domstolen
med muntliga upplysningar. Ett eljest obehövligt uppskov med målet för
åklagarens hörande torde under dessa förhållanden stundom icke kunna undvikas,
bland annat i det fall att i åklagarens frånvaro den bötfällde inställt sig
och utfört sin talan. Även örn åtskilliga förvandlingsmål kunna vara så
enkla, att en kortfattad, till domstolen på förhand insänd skriftlig utredning
av åklagaren kan utgöra tillräckligt underlag för avgörandet, är det
dock mindre antagligt att alla till behandling å en rättegångsdag sammanförda
mål skola vara av dylikt slag, och åklagarens skyldighet att närvara kan
då i alla händelser icke eftergivas. Av dessa skäl har lagrådet icke kunnat
biträda det remitterade förslaget i nu berört avseende utan hemställer, att åt
det i första stycket sist upptagna stadgandet gives det innehåll, att mål som
där avses må handläggas och avgöras utan hinder av att den bötfällde ej inställt
sig i målet.

156 Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

18 §.

Lagrådet:

Enligt första stycket må i mål om förvandling av böter förordnas, att utslag
varigenom förvandlingsstraff ålagts skall verkställas utan hinder därav
att det ej vunnit laga kraft. Därest den dömde på grund av sådant förordnande
gått förlustig sin frihet, torde han vid fullföljd av talan i målet böra
erhålla enahanda lättnader i fråga om avlämnande av besvärsskrift och beträffande
besvärsproceduren i övrigt, vilka gälla för det fall att part hålles
häktad i målet. Lagrådet hemställer därför, att ett stadgande måtte meddelas
av innehåll att vad i 27 kap. rättegångsbalken samt 12 § lagen den 14
juni 1901 om vad iakttagas skall i avseeende å införande av lagen om ändring
i vissa delar av samma balk finnes stadgat för det fall att part hålles i
målet häktad skall ock gälla där på grund av beslut i mål om förvandling
av böter ådömt förvandlingsstraff gått i verkställighet utan hinder därav
att det ej vunnit laga kraft. Stadgandet torde lämpligen böra ingå i förevarande
lag såsom sista paragraf i avdelningen örn förvandling av bötesstraff.

19 §.

Lagrådet:

I förevarande paragraf angives ej under vilka omständigheter sammanträffande
av verkställighetsbeslut må äga rum för att här avsedd sammanläggning
av straffen skall verkställas. Enligt de sakkunnigas motivering skall det
föreslagna stadgandet, oavsett huruvida verkställighet samtidigt påkallas,
vinna tillämpning även i det fall att beslut angående ett förvandlingsstraff vunnit
laga kraft innan pågående verkställighet av annat straff avslutats. Den
sålunda åsyftade innebörden torde böra komma till tydligt uttryck i lagtexten.

20 §.

Justitierådet Sandström, med vilken regeringsrådet Aschan instämde:

Med hänsyn till den utsträckning, i vilken enligt förevarande lagstiftning
bötesförvandling eller verkställighet av förvandlingsstraff kan komma att
utebliva, är det av vikt att lagstiftningen ej anordnas så, att de bötfällda
uppmuntras att spekulera i dessa möjligheter. För att förebygga sådan
spekulation har i 5 § föreskrivits att, sedan beslut meddelats varigenom förvandlingsstraff
för böter blivit ålagt, må böterna ej uttagas eller förvandlingsstraffet
på grund av betalning ändras i annat fall än där förvandlingen
skett enligt 11 §. Denna bestämmelse fyller emellertid endast ofullständigt
sin uppgift. Den bötfällde, som saknar utmätningsbara tillgångar men ändock
har möjligheter att anskaffa bötesbeloppet, kan nämligen utan större
risk underlåta betalning för att försöka erhålla villkorlig dom, då ju den
möjligheten står honom öppen att, i händelse underrätten ej skulle meddela
villkorlig dom, överklaga beslutet i hovrätten för att där påvisa säker tillgång,
som kan användas till böternas gäldande. Hovrätten torde då ej

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

157

kunna underlåta att med tillämpning av bestämmelserna i 13 § undanröja
förvandlingsbeslutet. För att göra bestämmelsen i 5 § effektiv torde
därför ett tillägg till förevarande paragraf böra göras av innehåll att,
där först i hovrätt uppgives tillgång till böternas gäldande, må beslut enligt
13 § ej på den grund av hovrätten meddelas med mindre synnerliga skäl
därtill äro.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 28 juni 1918
angående villkorlig straffdom.

2 §.

Lagrådet:

Den anordning, genom vilken förslaget huvudsakligen avser att förverkliga
målet att i möjligaste mån upphäva bötesstraffets olika verkan för personer
i olika förmögenhetsläge, är, såsom antytts i lagrådets yttrande över förslagen
i allmänhet, den villkorliga domen. För den omfattning, i vilken detta reformens
syfte kommer att vinnas, bliva därför bestämmelserna i förevarande
paragraf, där förutsättningarna för villkorligt ådömande av förvandlingsstraff
äro angivna, i väsentlig mån bestämmande.

Med reformens allmänna syfte står i god överensstämmelse att i detta avseende
den bötfälldes förhållande till böternas betalande träder i förgrunden.
Det kan näppeligen råda meningsskiljaktighet därom att, såsom i förevarande
paragraf stadgas, villkorlig dom ej bör komma i fråga, då omständigheterna
föranleda till antagande att den bötfällde av tredska eller uppenbar
vårdslöshet underlåtit att gälda böterna.

Den villkorliga domen förutsätter för sin användning viss sannolikhet för
att den brottslige skall utan straffets undergående låta sig rättas. Där med
hänsyn till den brottsliges karaktär och vandel hans tillrättaförande icke kan
väntas utan att straffet verkställes, är den villkorliga domen meningslös. Om
det sålunda är klart att möjligheten till den bötfälldes tillrättaförande utan
straffets verkställande måste beaktas, är emellertid icke lika påtagligt vilka
fordringar böra ställas på bevisningen för att i mål om bötesförvandling villkorlig
dom må tillämpas. Enligt de sakkunnigas förslag förutsättes att den
bötfällde icke givit anledning till antagande att straffets verkställande erfordras
för hans tillrättaförande, varemot det remitterade förslaget formulerar förutsättningen
så, att skälig anledning finnes till antagande att den bötfällde
skall utan förvandlingsstraffets undergående låta sig rättas.

Vid jämförelse med de sakkunnigas förslag kan det förefalla som örn det
remitterade förslaget innebure en betydande inskränkning i den villkorliga
domens användningsområde. Enligt sistnämnda förslag förutsätter ådömandet
av villkorlig dom en utredning, som positivt visar sannolikheten av
att den bötfällde skall utan straffets undergående låta sig rättas, under det
att sakkunnigförslaget anger den villkorliga domen såsom den regelmässiga
domsformen, vars åsidosättande med hänsyn till möjligheterna för den hot -

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

fälldes tillrättaförande fordrar förebringandet av skäl som tala emot densamma.
I verkligheten torde likväl skillnaden ej visa sig vara av denna betydelse.
Även med de sakkunnigas formulering bör, då fråga ju är örn brottmål,
domstolen vaka över att tillfredsställande utredning av åklagaren förebringas
angående den bötfälldes förhållanden.

Emellertid synas de av de sakkunniga föreslagna ordalagen vara att föredraga,
då de tydligare ansluta sig till reformens syfte att den villkorliga domen
i största möjliga utsträckning må komma till användning. Även ur
praktisk synpunkt erbjuder en sådan formulering fördelar. Det måste vara
ett önskemål att ett i viss mån summariskt förfarande kommer till användning
i mål örn bötesförvandling. Bland annat torde, såsom ock framhållits
i remissprotokollet, ej vara fråga om att anordna förundersökning på långt när
i samma utsträckning som då det gäller omedelbart ådömd urbota bestraffning.
Detta skulle med den av de sakkunniga föreslagna avfattningen på ett
lämpligt sätt komma till uttryck.

Med hänsyn till skillnaden i brottslighet kan det knappast anses oberättigat
att i fråga örn förvandlingsstraff uppställa mindre stränga krav än då det gäller
omedelbart ådömt frihetsstraff. Icke heller lärer mot den förordade avfattningen
kunna invändas att den vore ägnad att leda till ett ovarsamt bruk av
den villkorliga domen. Såsom redan anförts, måste förutsättas att domstolarna
tillse att tillräcklig utredning föreligger angående de omständigheter som
kunna inverka på frågan. Avvikelsen från de sakkunnigas förslag torde närmast
hava föranletts av vissa uttalade farhågor att alltför stor frikostighet
med användande av villkorlig dom skulle få till följd att de bötfälldas vilja att
betala böterna slappas. Att så skulle komma att inträffa, måste emellertid
betvivlas. I den mån reformens genomförande visar sig medföra en tendens till
minskad vilja att betala böterna lärer det ankomma på domstolarna att motverka
en sådan riktning genom skärpning av kravet på den bötfälldes betalningsvillighet
såsom förutsättning för villkorlig dom.

Med hänsyn till vad sålunda anförts vill lagrådet i fråga örn den nu behandlade
förutsättningen för villkorlig dom förorda en återgång till de sakkunnigas
förslag.

I gällande lag angående villkorlig straffdom undantages helt allmänt från
sådan straffdoms tillämplighetsområde straff, som ådömes för förbrytelse
mot tryckfrihetsförordningen. Dess bestämmelser, vilka äga grundlags karaktär,
hava ansetts utgöra hinder för användande av villkorlig dom, även
örn i tryckfrihetsförordningen straffet blivit bestämt medelst hänvisning till
strafflagen. I det nu föreliggande lagförslaget har sådant undantag ansetts
behövligt endast beträffande straff varom stadgas i 1 §, d. v. s. omedelbart
ådömt straffarbete eller fängelse. I fråga om förvandlingsstraff har däremot
den i § 5 lärn tryckfrihetsförordningen gjorda hänvisningen till vad allmän
lag stadgar angående förvandling av böter ansetts medföra, att hinder ej förelåge
för villkorlig dom, i det denna vöre att betrakta som ett ordinärt led i förvandlingsförfarandet.
Då emellertid i fråga om förvandlingsstraff torde böra

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

159

gälla detsamma som om omedelbart ådömt urbota straff, synes enahanda
undantag som i 1 § böra äga tillämpning i det fall att i förevarande paragraf
avsett bötesstraff är ådömt för förbrytelse mot tryckfrihetsförordningen.

Enligt gällande bestämmelser i lagen angående villkorlig straffdom kan ej,
därest frihetsstraff och bötesstraff samtidigt ådömas, anstånd beviljas enbart
i fråga om bötesstraffet. Vad sålunda stadgas i fråga om bötesstraff avses
nu skola gälla beträffande förvandlingsstraff. Någon uttrycklig bestämmelse
därom har ej ansetts behövlig, utan de sakkunniga hava uttalat, att då förvandlingsstraff
ådömdes tillika med omedelbart frihetsstraff, liksom när två
sådana frihetsstraff samtidigt ådömdes, det läge i sakens natur att anstånd ej
finge beviljas med endast ett av straffen.

Riktigheten av denna ståndpunkt synes emellertid såvitt angår förvandlingsstraff
kunna ifrågasättas. Sålunda skall enligt förslaget beträffande anstånd
med förvandlingsstraff ej gälla vad i 2 § första stycket i gällande lag stadgas
därom att sådan dom ej må brukas, där den tilltalade under de tio år, vilka
närmast föregått brottet, blivit dömd till straffarbete eller fängelse eller under
samma tid undergått dylikt straff som blivit honom tidigare ådömt. Därest
någon kort efter det han dömts till sådant straff utan att villkorlig dom kunnat
beviljas, begår ett brott för vilket han erhåller bötesstraff, skall alltså intet
hinder möta att vid böternas förvandling meddela villkorlig dom beträffande
förvandlingsstraffet. Har han åter ej dömts för det tidigare brottet innan det
senare begicks, utan dömes han samtidigt för båda brotten, är enligt förslaget
villkorlig dom i fråga örn förvandlingsstraff för böterna utesluten, därest ej
anstånd med frihetsstraffet kan lämnas. Det vill emellertid förefalla som om
i förra fallet möjligheten att erhålla villkorlig dom beträffande förvandlingsstraffet
åtminstone ej borde vara större än i senare fallet med hänsyn till den
varning det tidigare ådömandet av frihetsstraff innebär. Bristande följdriktighet
synes därför föreligga i nu anmärkta avseende.

Mot förslagets ståndpunkt i förevarande hänseende kan även åberopas, att
enligt den föreslagna lagstiftningen villkorlig dom å förvandlingsstraff är
avsedd att vinna användning i betydligt större utsträckning än som nu gäller
i fråga örn bötesstraff. Då såsom förutsättning för villkorlig dom i fråga
örn såväl förvandlingsstraff som omedelbart frihetsstraff fordras, att straffets
undergående ej anses erforderligt för den dömdes tillrättaförande, kan det visserligen
synas som örn någon uppdelning ej horde få ske, utan att frågan örn
straffens verkställighet måste ses i ett sammanhang. Men såsom villkorliga domen
blivit i praxis tillämpad har ofta för frågan örn anstånds medgivande
mindre varit avgörande, huruvida straffets undergående kunnat anses erforderligt
för den brottsliges tillrättaförande, än fastmera själva brottets beskaffenhet.
Av allmänpreventiva hänsyn har nämligen i fråga om vissa förbrytelser,
exempelvis s. k. rattfylleri och vårdslöshet mot borgenärer i konkurs,
villkorlig dom ej ansetts kunna ifrågakomma annat än i ytterst sällsynta
undantagsfall. Det exempel må uppställas att någon, samtidigt som
han för ett dylikt brott ådömes fängelse i en månad, för en relativt obetyd -

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

lig förbrytelse, som ej har något samband med det andra brottet, dömes till
ett mindre bötesstraff. Saknar han då möjlighet att gälda böterna, skall
han ovillkorligen avtjäna ett förvandlingsstraff. Ävenledes kan förvandlingsstraffets
längd komma att avsevärt överstiga frihetsstraffets, såsom då den,
vilken dömes till en månads fängelse, har att såsom förvandlingsstraff avtjäna
fängelse under ytterligare tid ända upp till tre månader.

På grund av vad sålunda anförts bör enligt lagrådets uppfattning i förevarande
fall anstånd kunna meddelas med förvandlingsstraffet, även örn anstånd
vägras beträffande det omedelbart ådömda frihetsstraffet.

Bestämmelsen i 1 § tredje stycket i gällande lag att, om böter ådömas
jämte frihetsstraff, som i första stycket samma paragraf sägs, anstånd må
beviljas med båda straffen bar enligt motiven (jfr Nytt Juridiskt Arkiv avd.
II årg. 1907 s. 91) ansetts erforderlig till utmärkande av att lagen ägde tilllämplighet
jämväl i den händelse att vid böternas förvandling till frihetsstraff
straffens sammanlagda tidslängd bomme att överskjuta vad i första
stycket sägs. En bestämmelse av motsvarande innehåll torde jämväl nu
böra givas beträffande omedelbart ådömt frihetsstraff och förvandlingsstraff
för böter; varjämte, i motsvarighet till bestämmelse, som nämnda
tredje stycke innehåller, även lärer böra föreskrivas, att där anstånd beviljas,
sammanläggning av förvandlingsstraffet med frihetsstraffet ej skall äga
rum.

Såsom sammanfattning av vad i sistberörda avseenden sålunda anförts
hemställer lagrådet, att i förevarande paragraf må upptagas ett stadgande
av ungefärligen det innehåll, att ålägges jämte förvandlingsstraff även frihetsstraff
som i 1 § sägs, må anstånd enligt denna lag lämnas med båda
straffen och alt den omständighet att frihetsstraff ådömes jämte förvandlingsstraff
ej skall utgöra hinder för meddelande av anstånd med förvandlingsstraffet
allena, ävensom att, där anstånd beviljas, sammanläggning ej
skall äga rum.

3 §.

Lagrådet:

Den nya lagstiftningen kommer att medföra, att villkorlig dom i synnerligen
stor utsträckning användes i fråga om förvandlingsstraff; de fall, då
detta sker, torde årligen bli att räkna i tusental. Spörsmålet om prövotidens
längd får därför i detta sammanhang en vida större betydelse än det har med
avseende å det för närvarande blott i ganska fåtaliga fall tillämpade villkorliga
anståndet med verkställighet av bötesstraff. Den villkorliga domens vanliga
funktion att utgöra en särskild form för den dömdes tillrättaförande blir i
det hela föga framträdande vid den ringare brottslighet, som ej bestraffas
högre än med böter. Därför har i nuvarande lag, som icke i någon avsevärd
mån medfört inskränkning i anlitandet av förvandlingsstraff, prövotiden vid
bötesstraff kunnat bestämmas till allenast ett år, under det att den eljest uppgår
till tre år. Vid en lagstiftning, vilken i så hög grad som denna låter den
villkorliga domen ersätta förvandlingsstraffet såsom den omedelbara påfölj -

Kunql. Maj:ts proposition nr 35.

161

den vid oförmåga att gälda böterna, blir dock utgångspunkten med nödvändighet
en annan. Sättes den tid allför kort, inom vilken den bötfällde för att
icke vedervåga det medgivna anståndet måste iakttaga ett ostraffligt uppförande,
blir den villkorliga domen i verkligheten liktydig med ett efterskänkande
av straff även för den, som snart nog efter sin förseelse åter gör sig
förfallen till ansvar. I skälig utsträckning måste möjlighet tillvaratagas att
i sådana fall befordra det förra straffet till verkställighet även örn därvid blir
oundvikligt att begagna den nödfallsutväg förvandlingsstraffet anvisar. Prövotidens
längd blir med andra ord en ingalunda oväsentlig faktor vid bedömandet
av utsikterna för att bötesstraffet efter den genomgripande reformering
som nu förestår icke skall förlora alltför mycket av sin verkningskraft.

Med denna uppfattning av frågans innebörd har lagrådet icke kunnat anse
tillrådligt att prövotiden sättes kortare än till två år i enlighet med de sakkunnigas
förslag. Härvid må erinras, att ett återkallande av tidigare beviljat
anstånd icke är oeftergivligt vid nytt förvandlingsstraff, utan att i detta avseende
domstolen äger frihet att förfara efter omständigheterna. Billighetsskäl,
som i särskild grad hänföra sig till den dömdes medellöshet eller andra
personliga förhållanden, kunna således fullt ut vinna beaktande.

Såsom grund för prövotidens fastställande till allenast ett år har departementschefen
anfört, bland annat, alt en förlängning av tiden måste åsamka
övervakare och myndigheter ökning i arbetsbördan. För att undgå en sadan
svårighet bör enligt lagrådets uppfattning, vilken härutinnan icke i sak torde
skilja sig från departementschefens, ej möta betänklighet att låta föreskrifterna
örn övervakning i allmänhet icke äga tillämpning sa vitt angar villkorlig
dom i mål örn förvandling av böter. Över huvud synes, frånsett undantagsfall,
övervakning av den, vilken ådörnts allenast bötesstraff, kunna vara
av tvivelaktigt värde och ej sällan utan motsvarande nytta bliva för den dömde
tämligen besvärande i skilda hänseenden. Under nuvarande lag, då villkorlig
dom blott sparsamt förekommer vid bötesstraff, saknar frågan större betydelse,
men i samband med den nya lagstiftningen kräver den obestridligen
en närmare uppmärksamhet. I all synnerhet gäller detta, örn prövotiden här
skulle bliva längre än den, som för närvarande är stadgad med avseende å
bötesstraff. Det synes ock uppenbart, att redan mängden av de fall, då villkorlig
dom kommer att meddelas i fråga örn förvandlingsstraff, mäste utesluta
möjligheten att övervakning skulle kunna anordnas på ett fullt tillfredsställande
och efter de dömdas individuella förhållanden avpassat sätt. Bland
dem, som sålunda erhålla villkorlig dom, torde komma alt befinna sig flera,
vilkas vistelseort är växlande. Sannolikt skulle domstolarna i stor utsträckning
finna sig nödsakade att avstå från att förordna örn övervakning. Det
synes då riktigare oell även ägnat all förenkla målens behandling, örn lagen
uttryckligen angiver att fråga örn övervakning behöver upptagas endast i undantagsfall.
I varje händelse måste i anledning av departementschefens nyssnämnda
uttalande framhållas, att hur beaktansvärd i och för sig den av honom
åberopade synpunkten må vara, det likväl med hänsyn till det särskilda
ändamål prövotiden här har att tjäna är angelägnare, att denna tid be Bihang

tilt riksdagens protokoll 19.17. 1 Saint. Nr 35. 11

162 Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

stämmes så, att slutgiltig befrielse från straffpåföljd icke inträder alltför
snart efter förseelsen.

Av sålunda anförda skäl hemställer lagrådet, att i 3 § prövotiden fastställes
till två år och att i 4 § införes stadgande av innehåll, att de i lagrummet
meddelade bestämmelserna icke skola avse villkorlig dom å förvandlingsstraff
för böter, så framt ej i dylikt fall av särskilda skäl övervakning finnes
erforderlig. Bifalles denna hemställan, föranledes härav jämväl ändring i
lagförslagets ingress.

25 §.

Lagrådet:

Enligt 12 § i förslaget till lag om verkställighet och förvandling av bötesstraff
skall mål om förvandling av böter kunna upptagas av lagfaren ledamot
i rådstuvurätt och av domare på landet i rättens ställe. Härmed
torde med full tydlighet vara utsagt att vad i lag eller författning må vara
tillämpligt å domstols befattning med dylika mål äger giltighet jämväl med
avseende å nämnda domstolsledamot och domare. Vad den förre angår
synes uppenbart, att då han är satt att ensam träda i rättens ställe, han ock
äger utöva befogenhet som tillkommer domstolens ordförande. Med hänsyn
härtill hemställer lagrådet, att — utom såvitt angår de inledande orden —
andra stycket i förevarande paragraf bibehålies vid nu gällande lydelse.

Slutstadgandet.

Vid bestämmelsen om dag för ikraftträdandet har ej fogats något förbehåll
motsvarande det som gjordes vid införandet av 1918 års lag örn villkorlig
straffdom. De nu föreslagna ändringarna innebära emellertid, bland annat,
att villkorlig dom i fråga örn bötesstraff icke vidare skall kunna meddelas
samt att ett genom villkorlig dom beviljat anstånd med straff skall
kunna förklaras förverkat på grund av ådömt förvandlingsstraff. Detta förverkandeskäl
upptages icke i nu gällande lag och bör följaktligen ej heller
äga tillämpning å anstånd, som beviljats enligt samma lag. Med hänsyn
härtill lärer sådant förbehåll som nyss nämnts icke kunna undvaras.

Förslaget till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen.

2 kap. 8 §.

Lagrådet:

I fråga om böter, som äro beroende av värdet å viss egendom eller eljest
bestämda efter särskild beräkningsgrund, s. k. normerade böter, skall enligt
den föreslagna lagstiftningen gälla den särskilda regel, att redan vid
ådömandet av dylika böter må förordnas att endast viss del av dem, ej
understigande det för varje sådant fall i lag eller författning fastställda
bötesminimum, skall tagas i beräkning vid förvandling. Ett stadgande här -

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

163

om meddelas i det föreslagna tredje stycket av förevarande lagrum, och för
specialstraffrättens del innefattas en motsvarande bestämmelse i förslaget
lill lag örn ändring i lagen den 24 september 1931 angående dagsböter utom
strafflagens område (särskild böteslag).

Såsom de sakkunniga framhållit, saknas ingalunda skäl för att möjlighet
beredes till en reduktion av förvandlingsstraffet vid normerade böter, ity att
deras ofta högst betydande belopp kan vid tillämpning av den fasta förvandlingsskalan
medföra ett strängare förvandlingsstraff än som med hänsyn
till omständigheterna är rimligt och rättvist. Däremot är ej påvisat, att icke
även detta ändamål kan fullt nöjaktigt tillgodoses i den vanliga ordningen,
enligt vilken förvandlingsstraff fastställes i särskilt mål med ledning av reglerna
i den föreslagna lagen om verkställighet och förvandling av bötesstraff.

Vid de nu ifrågavarande bestämmelsernas utarbetande torde icke hava iakttagits
den begränsning, som följer av det här närmast avsedda syftet, utan
förslaget riktar sig i själva verket mer allmänt emot den ståndpunkt lagstiftningen
intagit i de fall, då stadganden givits örn normerade böter. Härutinnan
kan förslaget i viss mening sägas närma sig den uppfattning, som i
några enstaka författningar lett till föreskrift att böter överhuvud icke må
förvandlas. Där så skett, ligger emellertid till grund för bestämmelsen ett
övervägande av sådana hänsyn, som ansetts kräva beaktande i det särskilda
fallet. Här däremot skulle, utan närmare undersökning av grunderna för dessa
stadganden, allmängiltigt uttalas, att dylika böter må vid sakfällandet förklaras
vara icke förvandlingsbara ända ned till det för varje särskild straffbestämmelse
gällande bötesminimum. Förslaget går därvid så långt, att det
lämnas domstolen fritt att meddela sådan föreskrift eller att helt underlåta
varje uttalande i detta avseende. Att med en dylik lagbestämmelse rättslilllämpningen
måste erhålla en prägel av godtycklighet synes påtagligt. Och
föga bättre skulle det ställa sig, om ådömandet av normerade böter medförde
skyldighet för domstolen att träffa avgörande örn eller i vad mån böterna
skulle vara förvandlingsbara. Därigenom skulle en och samma straffbestämmelse
eller likartade sådana kunna av olika domstolar bedömas efter belt
skiljaktiga grunder. Att i ett så väsentligt avseende som detta förändra karaktären
av ifrågavarande bötesbeslämmelser måste vara en uppgift, som tillhör
lagstiftningen, ej lagskipningen.

Det sammanhang, vari förslaget framkommit, låter emellertid förmoda,
att avgörandet i fråga om böternas förvandlingsbarhet avsetts skola åtminstone
i viss mån ske under hänsyn till sådana omständigheter, som enligt dea
nu föreslagna lagstiftningen äga betydelse för fastställandet av förvandlingsstraff
i varje särskilt fall. Ej heller från en dylik utgångspunkt synes förslaget
vara att förorda. Att förvandlingsstraff skall fastställas i särskilt mål utgör
cn av huvudpunkterna i den nu förestående reformen. Till grund för
domstolens beslut kan då läggas indrivningsmyndighetens utredning örn den
bötfälldes vilja och förmåga att gälda böterna. Denna förutsättning saknas
vid sådant avgörande, som här föreslås i fråga om normerade böter. Medel -

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

löshet kan vara sannolik eller till och med notorisk, men denna omständigset
medför icke i fråga om andra bötesstraff befogenhet för domstolen att gå
förvandlingsmålet i förväg. Där betalningsförmågan är oviss, lärer en upplysning
i bötesdomen om en redan på detta stadium fastslagen reduktion av
böternas förvandlingsbarhet icke vara ägnad att öka benägenheten hos den
bötfällde att så långt möjligt är fullgöra sin betalningsskyldighet. Och örn
vid indrivning av böterna det skulle visa sig, att dessa kunna gäldas, har
domstolen föranietts att helt i onödan verkställa en förbandsprövning med
hänsyn till ett förvandlingsstraff, som sedermera uteblir.

Enligt 16 § i förslaget till lag om verkställighet och förvandling av bötesstraff
äger domstolen i förvandlingsmålet sätta förvandlingsstraffet lägre än
som följer av den fasta förvandlingsskalan eller till och med helt befria från
sådant straff. Om vid ådömande av normerade böter domstolen underlåtit
att uttala sig örn förvandlingsbarheten, föreligger intet hinder för att i
förvandlingsmålet — tilläventyrs anhängigt hos annan domstol — förvandlingsstraffet
nedsättes eller helt eftergives. Och har i bötesdomen angivits en
gräns för förvandlingsbarheten, blir ej heller den bindande för beslut örn
förvandlingsstraffet, därest detta finnes böra ytterligare nedsättas. I dessa
fall kan det svårligen anses, att icke även med avseende å normerade böter
ett avgörande i förvandlingsmålet måste vara tillfyllest. Skulle åter i förvandlingsmålet
visa sig, att en dylik i bötesdomen stadgad gräns betecknar en
större eftergift än som enligt de allmänna reglerna må göras, häntyder detta
på att i fråga örn förvandling av normerade böter synpunkter fått göra sig
gällande, vilka eljest äro för denna lagstiftning främmande.

Därest omförmälda 16 § ändras i enlighet med vad lagrådet förordat i sitt
yttrande vid samma paragraf, torde de särskilda hänsyn, som med avseende
å förvandlingsstraffet kunna vara i vissa fall påkallade i fråga om normerade
böter, bliva ej mindre beaktade än örn nämnda paragraf skulle bibehållas
vid den föreslagna lydelsen.

Med åberopande av vad här anförts avstyrker lagrådet att i detta sammanhang
meddelas särskilda bestämmelser med avseende å normerade böter.
Vid godkännande härav kommer alltså nu ifrågavarande lagrum att lämnas
oförändrat och förslaget till ändring i särskilda böteslagen att förfalla. Tilllika
blir ändring erforderlig, förutom i förevarande lagförslags ingress, jämväl,
på sätt redan i annat sammanhang erinrats, i 14 § i förslaget till lag örn
verkställighet och förvandling av bötesstraff.

2 kap. 9 §.

Lagrådet:

Om i förslaget till lag om verkställighet och förvandling av bötesstraff vidtages
den av lagrådet förordade ändringen av lagrubrikens avfattning, torde
därav böra följa, att förevarande lagrum erhåller en efter samma rubrik
lämpad lydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.
5 kap. 20 §.

165

Lagrådet:

Därest 11 § i förslaget till lag om verkställighet och förvandling av bötesstraff
i enlighet med vad lagrådet hemställt får utgå, lärer andra stycket
i förevarande paragraf böra jämkas därhän, att vad däri stadgas om preskription
av böter, för det fall att beslut om förvandling meddelats, kommer
att avse förvandlingsstraffet. Under samma förutsättning föreligger ej hinder
för att, såsom naturligast är, räkna anhängiggörandet av förvandlingsmålet
såsom preskriptionsavbrytande i stället för beslutet, och även i detta
hänseende synes en ändring i paragrafens avfattning vara att förorda.

Förslaget till lag om ändring i lagen den 24 september 1931 angående
dagsböter utom strafflagens område (särskild böteslag).

Lagrådet:

Under hänvisning till sitt yttrande vid förslaget till lag om ändring i vissa
delar av strafflagen såvitt angår 2 kap. 8 § samma lag hemställer lagrådet,
att förevarande förslag får förfalla.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober

1900 örn straffregister.

Lagrådet:

Enligt det föreliggande förslaget till lag örn ändring i vissa delar av lagen
angående villkorlig straffdom skola i samma lag ingå de nya bestämmelserna
om villkorligt förvandlingsstraff för böter. Härav lärer följa, att när i
1 § straffregisterlagen stadgas att registret skall innehålla uppgifter »angående
dem, som genom utslag av domstol eller myndighet i riket---

erhållit villkorlig straffdom», denna föreskrift kommer att vara tillämplig
jämväl i fråga om den som villkorligt dömes till förvandlingsstraff. Då
ändring i 1 § alltså icke i nu förevarande sammanhang är påkallad, hemställer
lagrådet att denna paragraf må utgå ur förslaget. Vid bifall härtill
torde erforderlig ändring vidtagas i den föreslagna lagens ingress.

Då beträffande förvandlingsstraff uppgift ej kommer att lämnas till straffregistret
i annat fall än att straffet ådömts villkorligt, synes — särskilt om
ändring ej göres i 1 § -—• det nya stadgandet i 2 § 1 mom. lämpligen kunna
pä det sätt fullständigas, att där omnämnd uppgift angives avse villkorlig
dom å förvandlingsstraff för böter.

Örn ändringsförslaget beträffande 1 § får förfalla, torde i 8 § 2 mom.
hänvisningen till 1 § böra utbytas mot annat uttryck, exempelvis »såvitt
angår annat förhållande än villkorlig dom å förvandlingsstraff för böter».

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 35-

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 § andra stycket och 4 § lagen
den 6 juni 1924 innefattande bestämmelser om förfarandet i brottmål

rörande vissa minderåriga.

Lagrådet:

Under hänvisning till det vid 25 § i förslaget till lag om ändring i vissa
delar av lagen angående villkorlig straffdom avgivna yttrandet hemställer
lagrådet, att ej heller i 1 § andra stycket av förevarande lag vidtages annan
ändring än så vitt angår de inledande orden.

Förslaget till lag med särskilda bestämmelser örn förvandling av böter

för fylleri m. m.

Lagrådet:

Med den föreslagna lagen är icke avsett att utvidga förutsättningarna för
vidtagande av åtgärder enligt alkoholistlagen. Oavsett de nya bestämmelserna
skulle för fylleri bötfällda i samma omfattning kunna bliva föremål
för sådana åtgärder. Det väsentliga syftet med bestämmelserna är att åvägabringa
större effektivitet vid alkoholistlagens tillämpning såvitt angår för
fylleri bötfälld, beträffande vilken uppkommit fråga om böternas förvandling.

Förslaget synes emellertid innebära större rubbningar i det hittills tillämpade
förfarandet vid behandling av alkoholister än som kan anses önskvärt.
Väl har åt nykterhetsnämnden förbehållits att pröva frågan, huruvida den
bötfällde skall anses hemfallen åt alkoholmissbruk, men har sådant förhållande
konstaterats, skall åklagaren i stället för nykterhetsnämnden inför
länsstyrelsen draga frågan örn vidtagande av åtgärd enligt alkoholistlagen
mot den bötfällde samt där förebringa nödig utredning. Tillräckliga skäl
synas ej förebragta för att i förevarande fall fråntaga nykterhetsnämnderna
denna uppgift, varmed de äro väl förtrogna och för vilken de äga särskilda
förutsättningar. Nödig varsamhet lärer ock böra iakttagas, när det gäller
ökning av åklagarnas arbetsbörda, vilken på grund av den nu ifrågasatta
reformen av bötesförvandlingen torde bliva ansenligt tyngre. De farhågor
för bristande initiativ från nykterhetsnämndernas sida, som tilläventyrs legat
lill grund för ifrågavarande förslag, synas kunna i erforderlig mån undanröjas
genom lämpliga föreskrifter om samverkan mellan åklagare och nykterhetsnämnd.
Förslagets ståndpunkt i fråga örn vårdkostnadernas bestridande
verkar ock i samma riktning.

I formellt avseende vore det en olägenhet om nu ifrågavarande bestämmelser
måste upptagas i särskild lag, vilket skulle hava till följd att stadgandena
om behandlingen av alkoholister, som bötfällts för fylleri och beträffande
vilka uppkommer fråga örn förvandling av böterna, måste sökas dels
i alkoholistlagen, dels i den nu föreslagna lagen. Ävenledes skulle det vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

167

till fördel, om de bestämmelser i förslaget, vilka beröra den föreslagna lagen
om verkställighet och förvandling av bötesstraff, kunde där inarbetas.

I enlighet med vad nu anförts synes efter 12 § i sistnämnda förslag böra
införas en bestämmelse av huvudsakligen följande innehåll. Där fråga uppkommer
om förvandling av böter, som ådömts för fylleri eller för fylleri
jämte annat brott, och den bötfällde under de två senast förflutna åren blivit
tre eller flera gånger dömd till ansvar för fylleri, skall åklagaren, innan mål
örn förvandling av böterna anhängiggöres, hos vederbörande nykterhetsnämnd
göra anmälan om förhållandet. Inom viss tid, exempelvis tre månader,
skall nykterhetsnämnden till åklagaren avgiva redogörelse för de åtgärder,
till vilka hans anmälan föranlett. Har ej inom nämnda tid hos länsstyrelsen
gjorts ansökning om den bötfälldes intagande å allmän alkoholistanstalt,
skall åklagaren föra talan örn förvandling av böterna. — I sammanhang
härmed böra meddelas bestämmelser motsvarande innehållet i 5 § av
förevarande förslag, i vilket fall andra stycket i 10 § förslaget till lag om
verkställighet och förvandling av bötesstraff lärer kunna utgå, varjämte en
jämkning av 8 § i samma förslag blir erforderlig.

Vissa ändringar i alkoholistlagen bliva även erforderliga. I 10 § synes
sålunda böra införas en erinran därom att angående anmälan i anledning av
uppkommen fråga örn förvandling av böter är särskilt stadgat. Beträffande
verkställighet av länsstyrelses beslut om bötfällds intagande å allmän alkoholistanstalt
kunde väl ifrågasättas att, såsom i allmänhet gäller, anförtro
verkställigheten åt nykterhetsnämnden, men då detta av kriminalpolitiska
skäl knappast kan ske utan att tillika stadgas skyldighet för nykterhetsnämnden
att underställa länsstyrelsens prövning de fall, då nämnden funne beslut
icke böra omedelbart verkställas, torde tillräckliga skäl icke föreligga att
härutinnan frångå förslagets ståndpunkt. Vid sadant förhållande lära bestämmelser
motsvarande de i 6 § av förslaget upptagna böra inarbetas i 29,
31 och 52 §§ alkoholistlagen, därvid dock är att märka, att den anmälan som
i nämnda 6 § avses är den hos länsstyrelsen av åklagaren gjorda anmälan,
under det att nu endast kommer att bliva fråga örn den anmälan, som enligt
det här ifrågasatta nya stadgandet i förslaget till lag om verkställighet och
förvandling av bötesstraff av åklagaren skall göras till nykterhetsnämnden.

Vinner vad sålunda anförts beaktande, blir förevarande lagförslag överflödigt.
Viss jämkning av övergångsbestämmelsen i 23 § i förslaget till lag
om verkställighet och förvandling av bötesstraff blir erforderlig, varjämte
torde iakttagas, att ändringarna i alkoholistlagen böra träda i kraft den dag
Konungen förordnar.

Övriga förslag.

Lagrådet lämnade dessa förslag utan erinran.

Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.

168

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 15 januari 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson, Westman, Wigforss, Möller,
Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler, efter gemensam
beredning med cheferna för försvars- och socialdepartementen, lagrådets
den 3 december 1936 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 22
maj 1936 remitterade lagförslagen angående ändrade bestämmelser rörande
verkställighet och förvandling av bötesstraff samt anför:

»Lagrådet har förklarat sig kunna i huvudsakliga delar giva sin anslutning
till de ifrågavarande, på hemställan av dåvarande chefen för justitiedepartementet
till lagrådet remitterade lagförslagen. I de delar, vari lagrådet sålunda
lämnat förslagen utan erinran, har ej heller jag funnit anledning till avvikelse
från dessa. Vad angår de erinringar som lagrådet på särskilda punkter
framställt mot förslagen har jag, såsom av det följande framgår, i allmänhet
ansett mig böra beakta desamma.

I fråga om det remitterade förslaget till lag om verkställighet och förvandling
av bötesstraff har jag sålunda i anledning av vad lagrådet anfört vid 4 §
funnit den däri intagna bestämmelsen om utmätningsfri egendom böra ändras
på sätt lagrådet föreslagit samt bestämmelserna om införsel för böter
överflyttas till lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta, där de ansetts
lämpligen böra upptagas i en ny paragraf, betecknad 22 §. Av skäl som
lagrådet anfört har 7 § i ifrågavarande förslag ansetts kunna utgå. De av
lagrådet vid 9 §, nu 8 §, förordade jämkningarna lia vidtagits.

Enligt det remitterade förslaget skall, därest böter ej gäldas, frågan om
desammas förvandling särskilt upptagas av domstol. I 11 § stadgades emellertid
att i vissa fall redan vid böters ådömande skulle kunna förordnas om deras
förvandling. Sådan omedelbar förvandling av böter skulle kunna äga rum
dels, enligt första stycket, vid sammanträffande med urbota straff, med vilket
ej lämnades anstånd enligt lagen örn villkorlig straffdom, dels ock, enligt
andra stycket — med viss inskränkning — då någon dömdes allenast till böter
samt omständigheterna uppenbarligen gåve vid handen att straffets verkställighet
erfordrades för den bötfälldes tillrättaförande. Dessa undantags -

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

169

bestämmelser angående omedelbar förvandling voro främst motiverade av
de fördelar ur praktisk synpunkt som den omedelbara förvandlingen ansågs
skola medföra med avseende å arbetsbördan för domstolar oell övriga myndigheter.
Lagrådet bär emellertid avstyrkt de sålunda föreslagna undantagsbestämmelserna
samt därvid främst anfört att vid omedelbar förvandling
den bötfällde ej skulle få tillgodonjuta samma hänsyn som då förvandlingen
ägde rum i särskilt mål. Särskilt erinrades därom att vid omedelbar
förvandling någon tillämpning icke skulle kunna ske av det i 16 § i det remitterade
förslaget upptagna stadgandet om nedsättning av eller befrielse
från förvandlingsstraff. Härjämte har lagrådet framhållit att med
en enhetlig ordning för förvandlingsstraffets åläggande lagstiftningen skulle
komma att i hög grad förenklas. Såsom ytterligare skäl för borttagande av
undantagsbestämmelsen såvitt angår första stycket i paragrafen har lagrådet
hänvisat till det av lagrådet under 2 § i förslaget till lag om ändring i lagen
angående villkorlig straffdom framställda förslaget, att då förvandlingsstraff
ådömes jämte frihetsstraff, villkorlig dom skulle kunna meddelas beträffande
förvandlingsstraffet trots att sådan dom icke beviljades i fråga örn
frihetsstraffet. Rörande undantagsstadgandet i andra stycket har särskilt
anmärkts, att detta kunde leda till viss godtycklighet i tillämpningen och
jämväl inbjuda till användning i fall som ingalunda åsyftats.

Vad först angår bestämmelsen i första stycket av förevarande paragraf har
jag, såsom av det följande kommer att framgå, icke ansett mig böra upptaga
lagrådets nyss omnämnda förslag att då förvandling av böter äger rum i
samband med ådömande av urbota straff, villkorlig dom skall kunna meddelas
i avseende på förvandlingsstraffet även om sådan dom ej beviljas beträffande
det omedelbart ådömda frihetsstraffet. Det särskilda skäl som av
lagrådet anförts till stöd för borttagande av den föreslagna bestämmelsen i
första stycket om omedelbar förvandling förfaller därmed. Lagrådet har
emellertid till stöd för sin ståndpunkt att bötesförvandlingen i nu avsedda
fall skulle ske i vanlig ordning även åberopat — förutom att detta skulle
innebära en förenkling av lagstiftningen —- att den bötfällde, om omedelbar
förvandling finge äga rum, i sådana fall betoges möjligheten att erhålla nedsättning
av eller befrielse från förvandlingsstraffet i enlighet med stadgandena
i 16 § i det remitterade förslaget. Nu åberopade skäl synas mig lia den vikt
att de väga över de praktiska synpunkter — främst minskningen i domstolarnas
arbetsbörda — som anförts till stöd för undantagsstadgandet örn omedelbar
förvandling. Beträffande nämnda praktiska synpunkter må för övrigt
framhållas, att åklagare som regel har möjlighet att i mål, vari någon dömes
till straffarbete eller fängelse, framställa yrkande om förvandling såvitt fråga
är om böter som tidigare ådömts. I dessa fall erfordras således icke att
förvandlingsfrågan upptages i särskilt mål. Härjämte må nämnas att inom
justitiedepartementet numera till utredning upptagits frågan om förändrade
stadganden rörande sammanträffande av brott. Härvid kommer att bliva
föremål för undersökning örn icke i många fall, där nu frihetsstraff och böter
samtidigt åläggas, enligt en ny ordning ett enhetligt straff bör ådömas.

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 35-

Om alltså bestämmelsen angående omedelbar förvandling i de fall som angivas
i första stycket av 11 § synes kunna utgå, lärer med så mycket större
skäl stadgandet om omedelbar förvandling enligt andra stycket kunna uteslutas
ur lagen. Å ena sidan torde nämligen den praktiska vinsten av en sådan
bestämmelse vara mindre här än i första styckets fall; å andra sidan
kan bestämmelsens bibehållande obestridligen, såsom lagrådet framhållit,
medföra viss ojämnhet i lagtillämpningen.

På grund av vad nu anförts har jag anslutit mig till lagrådets uppfattning
att bestämmelserna i 11 § lämpligen kunna utgå. Till följd härav lia undantagsbestämmelsen
i 5 § med avseende å betalning av böter som förvandlats
enligt 11 § och det föreslagna stadgandet i andra stycket av 18 § örn verkställighet
av förvandlingsstraff uteslutits, varjämte jämkningar i 12 §, nu
10 §, och 23 § vidtagits.

Enligt 12 § i det remitterade förslaget, nu 10 §, skall förvandlingsmål kunna
upptagas såväl av domstolen i den ort, där den bötfällde finnes, som av
den allmänna underrätt, som handlagt bötesmålet. Lagrådet har såsom
en förutsättning för genomförandet av denna forumregel angivit att betryggande
garantier skapades mot att förvandlingsmål komme att dragas under
prövning av mer än en av de i fråga örn behörigheten jämställda domstolarna.
1 sådant syfte har lagrådet förordat en bestämmelse av innehåll att om förvandlingsmål
upptages vid domstolen i den ort där den bötfällde finnes och
böterna ådömts i mål som varit anhängig! vid annan allmän underrätt, det
skall åligga åklagaren visa, att åklagaren vid sistnämnda underrätt hemställt
om eller samtyckt till förvandlingsmålets upptagande i den ordning nu
sagts. Emellertid torde det vara mindre lämpligt att sålunda göra den andre
åklagarens samtycke till målets upptagande vid hemortsdomstolen till en
ovillkorlig processförutsättning. Det av lagrådet avsedda syftet synes på ett
lika tillfredsställande sätt kunna nås genom meddelande i administrativ ordning
av särskilda föreskrifter rörande expediering av bötesbeslut och utdrag
av saköreslängd ävensom underrättelser örn förvandling till den åklagare
som fört talan i det mål, vari böterna ådömts. Någon ändring av förslaget
i anledning av lagrådets ifrågavarande hemställan har därför ej vidtagits.
Av lagrådet i övrigt förordade jämkningar i paragrafen ha däremot ansetts
böra företagas. Slutligen ha de inledande orden i paragrafen ansetts böra
något jämkas för att förebygga den tolkning att hinder skulle anses föreligga
för åklagare att i ett och samma mål föra talan såväl örn ansvar för brott som
örn förvandling av böter, för vilka den åtalade redan häftar enligt tidigare
bötesbeslut.

Den av lagrådet vid andra stycket i 14 §, nu 13 §, förordade ändringen
rörande beräkningen av förvandlingsstraff då böter delvis guldits har jag
funnit mig böra biträda.

Mot bestämmelsen i 16 §, nu 15 §, örn möjlighet för domstol att förordna
om nedsättning av eller befrielse från förvandlingsstraff då den bötfällde
gjort vad han förmått för att betala böterna har lagrådet invänt, att ådagalagd
betalningsvillighet icke i och för sig borde medföra att en avvikelse

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

171

från skalan i mildrande riktning finge äga rum. Sådan avvikelse borde
medgivas endast i de fall då förvandlingsskalan skulle leda till ett alltför
strängt straff. Med utgångspunkt härifrån har lagrådet hemställt att i lagen
borde angivas de, av lagrådet under 1 :o) ■—4:o) angivna särskilda fall då nedsättning
eller befrielse borde kunna ifrågakomma samt åberopat att härigenom
skulle vinnas en icke oväsentlig förenkling vid lagrummets tillämpning.
Under l:o) och 2:o) hava härvid upptagits de fall då straffnedsättning skulle
kunna få ske samt under 3:o) villkoren för hel befrielse, medan under 4:o)
sammanförts särskilda föreskrifter i dessa avseenden för normerade böter.
Därest beträffande nedsättning av förvandlingsstraff så detaljerade föreskrifter
icke funnes böra meddelas, borde enligt lagrådets mening, till förebyggande
av en alltför vidsträckt tillämpning av bestämmelsen örn straffnedsättning,
i paragrafen angivas att för nedsättning förutsattes att synnerliga
skäl därtill förelåge.

De skäl som lagrådet åberopat till stöd för att avvikelse i mildrande riktning
icke borde medgivas enbart därför att den bötfällde ådagalagt betalningsvillighet
synas mig tungt vägande. Jag finner mig kunna biträda lagrådets
mening, att sådan avvikelse bör medgivas endast såframt den bötfällde gjort
vad han förmått för böternas gäldande samt den normala förvandlingsskalan
skulle leda till ett alltför strängt straff. Beträffande de olika fall där i enlighet
med det anförda en straffnedsättning kan tänkas ifrågakomma synas emellertid
de av lagrådet under l:o) och 2:o) uppställda villkoren allt för starkt begränsa
möjligheterna till sådan nedsättning. Möjlighet till nedsättning torde
sålunda böra medgivas även i vissa andra fall, t. ex. då förvandlingsstraff skall
avtjänas i samband med frihetsstraff. Örn i sådant fall den bötfällde gjort
vad han förmått för att gälda böterna och villkorlig dom å förvandlingsstraffet
förhindras enbart av sammanträffandet med ovillkorligt frihetsstraff, torde
understundom det ordinära förvandlingsstraffet framstå såsom alltför
strängt. På grund härav har jag -— bortsett från fall då fråga är om normerade
böter vartill jag strax återkommer — funnit att i stadgandet ej böra närmare
angivas de fall då straffnedsättning må kunna äga rum. I stället synes,
såsom lagrådet i andra hand förordat, den av lagrådet föreslagna begränsningen
böra vinnas genom att såsom förutsättning för straffnedsättning uppställes,
förutom att det med skäl kan antagas att den bötfällde gjort vad han
förmått för att betala böterna, att synnerliga skäl till nedsättning föreligga.
Beträffande därefter det av lagrådet under 3:o) angivna fallet, då hel befrielse
från förvandlingsstraff må ifrågakomma, har jag funnit den därför uppställda
förutsättningen -— att böterna till huvudsaklig del guldits och att vad
som återstår är ringa — riktig. Med avseende å de av lagrådet under 4:o)
åsyftade fall, som gälla normerade böter, är särskild bestämmelse rörande
straffnedsättning och straffbefrielse erforderlig redan på grund av lagrådets
ändringsförslag i fråga örn förvandling av sådana böter, vilket förslag jag
ansett mig böra biträda och vartill jag i det följande återkommer. Dylik
bestämmelse har synts i huvudsak kunna givas det innehåll lagrådet antytt,

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 35•

dock har den av lagrådet ifrågasatta uppräkningen av de olika omständigheter,
vartill vid prövningen borde tagas hänsyn, icke ansetts erforderlig.

Med hänsyn till vad lagrådet anfört vid 17 §, nu 16 §, har jag ansett bestämmelsen,
att utslag i förvandlingsmål skulle kunna meddelas utan hinder
av att åklagaren uteblivit, böra utgå. Lagrådets hemställan i samband
med 18 § har iakttagits. Sålunda har i en ny 20 § upptagits föreskrifter
rörande likställande i visst fall av den som undergår förvandlingsstraff med
häktad i fråga om överklagande av straffbeslutet. I enlighet med vad lagrådet
uttalat vid 19 §, nu 18 §, har i förtydligande syfte i ett nytt andra stycke
föreskrivits att bestämmelsen i första stycket jämväl skall gälla där.
efter det ett förvandlingsstraff avtjänats, till verkställighet förekommer beslut
om annat sådant straff, såframt detta beslut vunnit laga kraft innan verkställigheten
av förstnämnda straff avslutats. Vid 20 §, nu 19 §, hava två
av lagrådets ledamöter föreslagit ett tillägg i syfte att hindra ett kringgående
av bestämmelsen i 5 § att sedan förvandling ägt rum böterna ej få uttagas
eller förvandlingstraffet ändras på grund av betalning. Denna hemställan
har jag ansett mig böra beakta.

Rubriken till det nu behandlade lagförslaget har såsom lagrådet förordat
ändrats till lag örn verkställighet av bötesstraff.

Vidkommande härefter förslaget till ändringar i lagen angående villkorlig
straffdom har i 2 § såsom förutsättning för villkorlig dom upptagits, bland
annat, att skälig anledning finnes till antagande att den bötfällde skall utan
förvandlingsstraffets undergående låta sig rättas. Lagrådet har emellertid
beträffande nämnda förutsättning förordat den formulering som de sakkunniga
föreslagit, eller att den bötfällde icke givit anledning till antagande att
straffets verkställande erfordras för hans tillrättaförande. Detta ändringsförslag
har jag funnit mig böra biträda. Likaledes kan jag ansluta mig till lagrådets
förslag att ej för förvandlingsstraffets vidkommande göra undantag
från nu gällande regel, att villkorlig dom ej får meddelas vid straff för förbrytelse
mot tryckfrihetsförordningen. Bestämmelse i nämnda hänseende
har införts i 2 §.

Lagrådet har i samband med sistnämnda paragraf vidare hemställt, att,
i motsats till vad nu gäller vid sammanträffande av frihetsstraff och bötesstraff,
den omständighet att frihetsstraff ådömes samtidigt med förvandlingsstraff
ej skall utgöra hinder för att anstånd meddelas allenast med förvandlingsstraffet.
Skäl synas kunna anföras såväl för som mot denna ståndpunkt.
Då emellertid inom departementet utredning pågår om reformering av lagen
angående villkorlig straffdom i syfte att vidga dess tillämplighet samt ett
ställningstagande till den av lagrådet väckta frågan skulle inverka på bedömandet
av spörsmål ingående under nämnda utredning, synes det icke
lämpligt att föregripa densamma genom uppställande av en bestämmelse
som skulle innebära en avvikelse i principiellt hänseende från vad som nu
gäller. Med hänsyn härtill har jag funnit lagrådets anmärkning i förevarande
hänseende icke böra föranleda någon ändring av förslaget. I förtydligande
syfte bör emellertid uttryckligen stadgas att i ifrågavarande fall villkorlig

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

173

dom ej får meddelas endast beträffande ett av straffen. Bestämmelse härom
har — jämte av lagrådet i övrigt förordade bestämmelser för det fall att förvandlingsstraff
ådömes jämte frihetsstraff — intagits i ett nytt stycke i 2 §.

Beträffande stadgandet i 3 § om prövotidens längd vid villkorlig dom å
förvandlingsstraff har lagrådet hemställt att densamma måtte fastställas till
två år. I samband därmed har lagrådet föreslagit, att de i 4 § meddelade bestämmelserna
örn övervakning icke skulle avse villkorlig dom å förvandlingsstraff,
såframt ej i dylikt fall av särskilda skäl övervakning funnes erforderlig.
Dessa ändringsförslag har jag funnit mig böra biträda. Vidare har lagrådets
hemställan örn övergångsbestämmelse till förevarande lagförslag ansetts
böra beaktas.

Vid 2 kap. 8 § i förslaget till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen
har lagrådet avstyrkt de föreslagna särskilda bestämmelserna med avseende
å förvandling av normerade böter. Med hänsyn till de skäl som härutinnan
anförts, har jag anslutit mig till lagrådets ifrågavarande hemställan.
Nämnda lagrum ävensom lagen angående dagsböter utom strafflagens område
(särskild böteslag) hava alltså lämnats oförändrade.

Med förslaget till lag med särskilda bestämmelser örn förvandling av böter
för fylleri m. m. åsyftades att åstadkomma större effektivitet vid tillämpning
av lagen örn behandling av alkoholister såvitt angår återfallsfyllerister.
För vinnande av detta syfte föreslogs att åklagare, innan talan örn förvandling
av böter för fylleri anställdes mot någon, som under de två senast förflutna
åren tre eller flera gånger dömts för sådan förseelse, hade att föranstalta
örn utredning huruvida åtgärd enligt alkoholistlagen borde vidtagas
mot den bötfällde. Utredning härom skulle verkställas av nykterhetsnämnden.
Därest nämnden funne att den bötfällde var hemfallen åt alkoholmissbruk,
skulle åklagaren göra anmälan härom hos länsstyrelsen och avvakta
dess beslut. Meddelades beslut om den bötfälldes intagande å alkoholistanstalt,
skulle frågan örn böternas förvandling vara förfallen. Beträffande
ärendets behandling hos länsstyrelsen samt verkställighet av beslut
om intagande skulle med vissa modifikationer gälla vad i alkoholistlagen
är stadgat.

Lagrådet har icke framställt någon principiell invändning mot den åsyftade
effektiviseringen av alkoholistlagens bestämmelser beträffande återfallsfyllerister
men har anmärkt att förslaget innebure större rubbningar i det hittills
tillämpade förfarandet vid behandling av alkoholister än som kunde anses
önskvärt. Lagrådet har därför förordat att det skulle ankomma icke
på åklagaren utan på nykterhetsnämnden att, därest intagande å alkoholistanstalt
funnes erforderligt, därom göra ansökan hos länsstyrelsen. Denna
omläggning av förslaget borde genomföras på det sätt att i förslaget till lag
örn verkställighet och förvandling av bötesstraff infördes bestämmelse örn
skyldighet för åklagare att göra anmälan till nykterhetsnämnden och om
skyldighet för denna att inom viss tid avgiva redogörelse till åklagaren för
de åtgärder vartill anmälan föranlett, övriga erforderliga stadgande!! borde

174

Kungl. Majlis proposition nr 35-

intagas i alkoholistlagen. Någon lag nied särskilda bestämmelser om förvandling
av böter för fylleri m. m. bleve då icke erforderlig.

Den av lagrådet sålunda föreslagna omläggningen synes medföra avsevärda
fördelar. Man undgår härigenom att göra någon väsentlig rubbning
i det förfarande som eljest enligt alkoholistlagen skall gälla vid behandling
av ärenden om åtgärder mot alkoholister, och i formellt avseende vinnes
att lagen med särskilda bestämmelser örn förvandling av böter för fylleri
m. m. ej blir erforderlig utan de nya bestämmelserna kunna införas i de
lagar, där de närmast höra hemma. Det torde ej heller vara att befara
att de sakliga olikheter som finnas mellan det remitterade förslaget och lagrådets
ändringsförslag skola minska den avsedda effektiviseringen av alkoholistlagen.
Med anslutning till lagrådets förslag har jag alltså i förslaget till
lag om verkställighet av bötesstraff intagit en ny paragraf, vilken betecknats
11 §, av det innehåll lagrådet förordat samt låtit upprätta förslag till erforderliga
ändringar i alkoholistlagen. Bestämmelse örn skyldighet för nykterhetsnämnd
att lämna åklagaren meddelande om de åtgärder, vartill hans anmälan
föranlett, har dock ansetts lämpligen böra upptagas i 11 § alkoholistlagen
i stället för, såsom lagrådet föreslagit, i nyssnämnda paragraf i lagen om
verkställighet av bötesstraff. Tiden inom vilken sådant meddelande skall
lämnas har funnits kunna sättas till två månader. Föreskrifter motsvarande
de i 6 § i förslaget till lag med särskilda bestämmelser om förvandling av böter
för fylleri m. m. hava, såsom lagrådet föreslagit, inarbetats i 29, 31 och
52 §§ alkoholistlagen. Härav har föranletts ändring jämväl av 51 § sistnämnda
lag, varjämte funnits erforderligt att i 18 och 26 §§ alkoholistlagen
föreskriva skyldighet för nykterhetsnämnd, som efter anmälan av åklagare
ansöker örn någons intagande å alkoholistanstalt, att vid ansökningen bifoga
denna anmälan och för länsstyrelse att i sådant fall underrätta åklagaren
örn länsstyrelsens slutliga beslut.

Enligt det remitterade förslaget skulle de nya lagbestämmelserna — bortsett
från de särskilda stadgandena om förvandling av böter ådömda återfallsfyllerister,
vilka skulle träda i kraft den dag Kungl. Majit förordnade
— vinna tillämpning från och med den 1 januari 1938. Lagrådet har emellertid
ifrågasatt huruvida ej tiden för ikraftträdandet borde framflyttas. Med
hänsyn till de omständigheter lagrådet härutinnan åberopat och då ikraftträdandet
bör äga rum vid ingången av nytt kalenderår, bär jag funnit tiden
härför lämpligen böra bestämmas till den 1 januari 1939.

Lagrådets övriga, i det föregående ej särskilt omnämnda erinringar beträffande
lagförslagen hava iakttagits. Härutöver hava i förslagen vidtagits
smärre jämkningar av formell natur.

I enlighet med vad nu anförts hava upprättats förslag till

1) lag om verkställighet av bötesstraff;

2) lag om ändring i vissa delar av lagen den 28 juni 1918 (nr 531) angående
villkorlig straffdom;

3) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen;

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

175

4) lag om tillägg till lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel i avlöning,
pension eller livränta;

5) lag angående ändrad lydelse av 2 § 1 och 2 mom. samt 8 § 2 mom.
lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) örn straffregister;

6) lag örn ändrad lydelse av 1 § andra stycket och 4 § lagen den 6 juni
1924 (nr 206) innefattande bestämmelser örn förfarandet i brottmål rörande
vissa minderåriga;

7) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 7 maj 1918 (nr 294)
örn särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden;

8) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten;

9) lag angående ändrad lydelse av 39 och 46 §§ lagen den 23 oktober
1914 (nr 325) örn krigsdomstolar och rättegången därstädes; samt

10) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1931 (nr
233) örn behandling av alkoholister (alkoholistlag).»

Föredraganden hemställer att förslagen måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Lars Staaff.