Kungl. Maj:ts proposition nr 355 (Proposition 1946:355 - höst)

Kungl. Maj:ts proposition nr 355.

Nr 355.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
förlängning av tiden för vissa servitut, m. m.; given
Stockholms slott den 11 oktober 1946.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att

dels jämlikt § 87 regeringsformen antaga härvid fogat förslag till lag om
förlängning av tiden för vissa servitut;

dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vans avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Bihang lill riksdagens protokoll 19i6. 1 sami. Nr 355.

Kungl. Maj:ts proposition nr 355.

Förslag

till

Lag

om förlängning av tiden för vissa servitut.

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

Är servitut, som innefattar rättighet till skogsfång eller mulbete och som
gäller till förmån för fastighet inom Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens eller Norrbottens län, begränsat till viss tid, minst femton år,
eller till fastighetsägarens livstid, och utgår giltighetstiden före den 1 januari
1960, skall servitutet likväl bestå intill nämnda dag.

Har på angivet sätt begränsad giltighetstid för sådant servitut utgått efter
den 31 december 1939 men utövas det oaktat vid 1946 års utgång alltjämt
den med servitutet avsedda rättigheten, skall ock sorn t litet gälla till den
1 januari 1960.

2 §•

Tillskyndas genom förlängningen av servitutstiden den av servitutet besvärade
fastigheten olägenhet av någon betydelse, vare denna fastighets ägare
berättigad till ersättning därför av ägaren av den fastighet, till vars förmån
servitutet gäller.

Ersättningsfrågor prövas av särskild nämnd. Anspråk på ersättning skall,
vid talans förlust, framställas hos nämnden inom ett år från det förlängningen
inträtt eller, i fall som avses i 1 § andra stycket, inom samma tid
från det denna lag trätt i kraft.

3 §•

Nämnd varom i 2 § sägs skall bestå av tre ledamöter och tillsättas för område,
som Konungen bestämmer. Ledamöterna, av vilka en tillika skall vara
ordförande i nämnden, utses av Konungen. För envar av ledamöterna förordnas
en suppleant.

Har inom nämnden var ledamot sin mening och kunna ej två meningar
sammanjämkas, gäde ordförandens.

Mot nämndens beslut må talan icke föras.

4 §■

Ersättning till nämndens ledamöter skall utgå enligt de grunder, Konungen
fastställer, och gäldas av allmänna medel.

Kungl. Maj.ts proposition nr 355.

5 §•

Sedan tre månader förflutit från det nämnden meddelat beslut, gånge efter
överexekutors förordnande beslutet i verkställighet lika som domstols lagakraftägande
dom.

6 §•

Utöver vad i 2—4 §§ är stadgat skola beträffande nämnden bestämmelserna
i lagen den 14 juni 1929 om skiljemän i tillämpliga delar gälla.

7 §•

Då servitutstid förlängts i enlighet med vad i denna lag sägs, skall servitutet
gälla som om inteckning till säkerhet därför beviljats den dag, från
vilken förlängningen är att räkna. Skall den fastighet, som besväras av servitutet,
säljas i den ordning utsökningslagen bestämmer, skall servitutet upptagas
uti den i 107 § samma lag omnämnda förteckningen, därest det blivit
anmält till auktionsförrättaren eller eljest är för honom känt.

Angående servil!! tets upphörande genom medgivande av ägaren av den
fastighet, till vars förmån servitutet gäller, skall vad i 7 a § lagen den 14
juni 1907 om servitut stadgas lända till efterrättelse.

8 §•

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1947.

Kungl. Maj:ts proposition nr 355.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
27 september 19A6.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,

Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam
beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen fråga
örn lagstiftning rörande tidsbegränsade skogsservitut samt anför följande.

Under åberopande av jordbruksutskottets av riksdagen godkända utlåtande
nr 35 hemställde riksdagen i skrivelse den 26 maj 1943, nr 247, att
Kungl. Maj :t måtte i de avseenden, utskottet i sitt utlåtande berört, låta verkställa
utredning angående de norrländska ägostyckningsinnehavarnas levnadsförhållanden
och försörjningsbetingelser samt för riksdagen framlägga
de förslag i ämnet, vartill utredningen kunde föranleda.

Den 17 december 1943 fattades beslut om igångsättande av utredning rörande
åtgärder för det norrländska näringslivets förkovran. I samband därmed
anmälde dåvarande chefen för jordbruksdepartementet bland annat
riksdagens berörda skrivelse.

På framställning av den i anledning av sagda beslut tillsatta norrlandskommittén
uppdrog Kungl. Majit den 30 november 1945 åt häradshövdingen
A. Braunstein att såsom särskild utredningsman inom kommittén verkställa
och till kommittén avlämna utredning angående det med riksdagens förenämnda
skrivelse avsedda ämnet. Samma dag tillkallade jag enligt tidigare
erhållet bemyndigande överlantmätaren E. Jung samt jordbrukarna P. Eliasson
i Bäsksele och H. Sundberg i Bredåker att — jämte ledamöterna av
kommittén direktören B. Holmbäck, filosofie doktorn E. Kempe och ledamoten
av riksdagens andra kammare redaktören K. Mäler — såsom särskilda
sakkunniga deltaga i överläggningar med utredningsmannen.

Med skrivelse den 24 juli 1946 har norrlandskommittén överlämnat en av
utredningsmannen upprättad promemoria med förslag till lagstiftning rörande
tidsbegränsade skogsservitut, vid vilken promemoria fogats särskilda
yttranden av Jung, Holmbäck och Kempe; och har kommittén tillika i sin
skrivelse framlagt eget förslag till lagstiftning i ämnet.

Utredningsmannens promemoria ävensom norrlandskommitténs skrivelse
torde få fogas såsom bilagor (A och B) till detta protokoll.

Kungl. Maj.ts proposition nr 355.

över promemorian och skrivelsen ha efter remiss yttranden avgivits av
kammarkollegiet, statskontoret, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, egnahemsstyrelsen,
skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, hushållningssällskapen,
överlantmätarna, egnahemsnämnderna, skogsvårdsstyrelserna och jordbrukskommissionerna
i samma län, fastighetsbildningssakkunniga ävensom
Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens folk (RLF), Sveriges
skogsägareförbund, Svenska skogs- och flottningsarbetarelörbundet, Norrländska
ägostyckningsinnehavarnas riksförbund, Norrlands skogsvårdsförbund
samt Skogsindustriernas samarbetsutskott.

Utredningsmannens och norrlandskommitténs förslag.

Den av utredningsmannen utarbetade promemorian innehåller förslag lill
dels lag örn förlängning av tiden för vissa servituts bestånd dels ock kungörelse
angående statsbidrag till förlängning av giltighetstiden för servitut,
som i lagen avses.

Enligt lagförslaget skulle på begäran av ägaren av sådan inom något av
de norrländska länen belägen fastighet, till vars förmån till tiden begränsat
skogsfångs- eller mulbetesservitut gällde, kunna meddelas förordnande, att
servitutet mot ersättning skulle efter giltighetstidens utgång helt eller delvis
för framtiden bestå. Fråga om förlängning av servitutstid och örn ersättning
därför skulle avgöras av särskild nämnd, tillsatt för område, som Kungl.
Maj:t bestämde, och bestående av tre av Kungl. Majit utsedda ledamöter.
Nämndens prövning av dylik fråga skulle vid äventyr av talans förlust påkallas
inom två år från den dag, lagen trätt i kraft. Förordnande om förlängning
av servitutstid skulle få meddelas under förutsättning, att förlängningen
vore av väsentlig betydelse för den fastighet, till vars förmån servitutet
gällde, och icke tillskyndade den av servitutet besvärade fastigheten avsevärd
olägenhet. Mot nämndens beslut skulle talan icke få föras. Av nämnden
bestämd ersättning för förlängning av servitutstid skulle inom 180 dagar från
det nämndens beslut meddelats nedsättas hos länsstyrelsen. Om nedsättningen
i övrigt, om fördelning och utbetalande av nedsatt belopp samt örn
verkan därav skulle i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat för det fall
att enligt lagen den 12 maj 1917 om expropriation särskild rätt till fastighet
upplåtes; dock skulle beloppet kunna utbetalas direkt till ägaren av
den fastighet, som av servitutet besvärades, där det vore väsentligen utan betydelse
för annan rättsinnehavare i avseende å fastigheten. Sedan nedsättning
skott, skulle beträffande servitutet gälla vad i lag finnes föreskrivet
örn servitut, som ej är till tiden begränsat. Ersättning till nämndens ledamöter
skulle gäldas av allmänna medel, och vardera parten skulle, där ej särskilt
förhållande till annat föranledde, vidkännas sina kostnader å förfarandet
inför nämnden. Från lagens tillämpning skulle servitut, som besvärade
kronan tillhörig faslighet, vara undantaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 355.

Förslaget till kungörelse angående statsbidrag innefattar i huvudsak följande.
Av statsmedel skulle kunna beviljas bidrag till förlängning av giltighetstiden
för servitut, som avsåges i lagen. Bidrag skulle utgå, örn och i den
mån ägaren av den fastighet, till vars förmån servitutet gällde, därav vore i
behov, samt kunna uppgå till högst åttio procent av den för förlängningen
bestämda ersättningen, dock icke till mera än 3 000 kronor. Ansökan örn
bidrag skulle ingivas till vederbörande egnahemsnämnd samt åtföljas av antingen
med stöd av lagen meddelat beslut örn förlängning av servitutstiden
eller skriftligt avtal, varigenom servitutstiden förlängts till att avse all framtid.
Därest förlängningen grundades på avtal, skulle ansökningen vara egnahemsnämnden
till handa inom två år från den dag, kungörelsen trätt i
kraft. Innan egnahemsnämnden meddelade beslut i ärende rörande bidrag
till sådan förlängning som sist nämnts, skulle egnahemsnämnden rörande
förlängningen och den för densamma bestämda ersättningen inhämta yttrande
från den nämnd, som enligt lagen hade att avgöra fråga om förlängning
av servitutstid och örn ersättning därför; och bidrag till förlängningen
skulle ej få beviljas utan så vore, att nämnden funne förlängningen vara
av väsentlig betydelse för den fastighet, till vars förmån servitutet gällde,
och icke tillskynda den av servitutet besvärade fastigheten avsevärd olägenhet.
Beviljat bidrag skulle, där förordnande om servitutstidens förlängning
meddelats, inom tid, som för nedsättande av den därför bestämda ersättningen
vore föreskriven, av egnahemsnämnden tillställas länsstyrelsen. Hade
avtal om förlängningen träffats, skulle bidraget av egnahemsnämnden utbetalas
till ägaren av den fastighet, som av servitutet besvärades, eller, om
ersättningen för förlängningen visades lia blivit i sin helhet gulden av sökanden,
till denne.

Jämväl den av norrlandskommittén avlåtna skrivelse, med vilken utredningsmannens
promemoria överlämnats, innefattar utkast till dels lag om
förlängning av tiden för vissa servituts bestånd dels ock kungörelse angående
statsbidrag vid sådan förlängning.

Lagutkastet innebär, att sådant till förmån för fastighet inom något av
norrlandslänen gällande skogsfångs- eller mulbetesservitut, som begränsats
till viss tid av tjugu år eller däröver eller till fastighetsägarens livstid, skulle,
örn giltighetstiden utginge före den 1 januari 1955, oberoende av sådan tidsbegränsning
på oförändrade villkor bestå intill nämnda tidpunkt.

Enligt utkastet till kungörelse skulle ägare av fastighet, som belastades
av servitut, för vilket giltighetstiden förlängts enligt lagen, kunna, där förlängningen
vållade honom synnerlig olägenhet, med hänsyn härtill komma
i åtnjutande av årligt utgående understöd av statsmedel med skäligt belopp.
Ansökan örn statsunderstöd skulle ingivas till vederbörande egnahemsnämnd,
som hade att besluta i ärendet.

Beträffande motiveringen till de av utredningsmannen och norrlandskommittén
framlagda författningsförslagen ävensom i fråga om de i anledning
av utredningsmannens förslag uttalade särskilda meningarna av förut omförmälda
tre sakkunniga hänvisas till bilagorna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 355.

Yttrandena.

Behovet av lagstiftningsåtgärder på förevarande område har icke i något
av de avgivna yttrandena ifrågasatts; av åtskilliga hörda myndigheter och
sammanslutningar har detta behov tvärtom ytterligare understrukits. Från
flertalet håll har, liksom från norrlandskommitténs sida, betonats önskvärdheten
av att skogsservituten, såväl de till tiden begränsade som de för alltid
gällande, efter hand avvecklades. Med hänsyn härtill och under hänvisning
till den planerade rationaliseringen på jordbruksgebitet har en förlängning
tills vidare eller för viss kortare tidrymd av de tidsbegränsade servituten
ansetts vara att föredraga framför en förlängning, innebärande att
servituten bleve för alltid gällande. Från andra håll åter har på grund av den
betydelse, de till tiden inskränkta servituten äga för de härskande fastigheterna,
framhållits såsom lämpligt, att servituten — såsom utredningsmannen
avsett — bleve fast och för all framtid knutna till fastigheterna. Även
där denna åsikt omfattats, har emellertid under åberopande av jordbruksrationaliseringen
genomgående intagits den ståndpunkten, att det för närvarande
vore mest tillrådligt att stanna vid en provisorisk förlängning av servituten.
Det av norrlandskommittén framförda förslaget örn en dylik förlängning
har således vunnit allmän anslutning. Mot det sätt, på vilket enligt
kommitténs mening förlängningen borde genomföras, ha emellertid i flera
yttranden betänkligheter uttalats. Dessa betänkligheter hänföra sig särskilt
till det förhållandet, att något vederlag för förlängningen principiellt ej
skulle utgå.

Ur yttrandena må återgivas följande allmänna synpunkter på
lagstiftningsfrågan.

Kammarkollegiet har anfört.

Av den i ärendet förebragta utredningen synes framgå, att det kan bliva
till olägenhet för innehavarna av vissa smärre, ofullständiga jordbruk i
Norrland, örn nu bestående, till giltighetstiden begränsade servitut avseende
förmåner för dessa fastigheter av skogsfång till husbehov och bete komme
att upphöra, innan förestående åtgärder för jordbrukets rationalisering hunnit
genomföras. Med hänsyn härtill och till dessa jordbrukares i allmänhet
svaga ekonomiska ställning synes ett statsmakternas ingripande till deras
förmån vara önskvärt. Detta skulle kunna ske på det sättet, att fastighetsägarna
tilldelades understöd för inköp av erforderliga skogsprodukter och
bete. Ett sådant system skulle dock bliva kostsamt för statsverket, och svårigheter,
särskilt alt erhålla bete, skulle kvarstå för fastighetsägarna. Den av
norrlandskommittén föreslagna utvägen att så att säga konservera tidigare
rättsförhållanden torde då ge bättre resultat.

Det synes emellertid kollegiet kunna ifrågasättas, örn en förlängning av
servitutens giltighet utan undantag är den lämpligaste åtgärden. I många
fall torde de utlöpande servituten vara av ringa värde för de härskande fastigheter,
som kunna erhålla erforderliga skogsprodukter genom köp och lia tillgång
till bele. Servitutsrättighetema kunna också vara olämpligt utformade
med tanke på en rationell skogsvård eller onödigt betungande för de tjä -

Kungl. Majlis proposition nr 355.

nantie fastigheterna. Båda parterna kunna för den skull ha intresse av att
servitutet erhåller ett annat innehåll eller att den tjänande fastigheten utbytes
mot en annan. Då emellertid de härskande fastigheternas ägare kunna
antagas lia en svagare ställning än de tjänande fastigheternas, synes en
jämkning böra ske endast efter prövning genom domstol och ej genom
fria avtal. Kollegiet anser därför, att tillräckliga skäl föreligga för en lagstiftning
örn förlängd giltighetstid för utlöpande skogsservitut av ifrågavarande
slag men att lagstiftningen bör kompletteras med bestämmelser, som
möjliggöra jämkning av servitutsavtalet eller servitutets upphörande.

En lämplig lösning av frågan om förändrat innehåll för eller upphörande
av ett servitut skulle, enligt vad kollegiet föreställde sig, kunna erhållas
på följande sätt. Såväl den härskande som den tjänande fastighetens ägare
borde vara berättigad att inom viss tid efter det servitutet skulle lia upphört
att gälla hos vederbörande häradsrätt eller eventuellt ägodelningsrätt påkalla,
att servitutet gåves ett mera begränsat innehåll, att det skulle utgå
från annan fastighet eller att det skulle upphöra. Innan rätten meddelade
beslut med anledning av ansökningen, skulle utredning verkställas av vederbörande
distriktslantmätare. Rätten borde vid sin prövning av ärendet vara
obunden av de överenskommelser, som parterna kunde ha träffat, och åt
servitutet giva det innehåll, som den funne skäligt. Enligt sakens natur borde
dock icke servitutet kunna fastställas så, att det bleve mera betungande
för den tjänande fastigheten än det ursprungliga servitutet.

Lantbruksstyrelsen har uttalat, att styrelsen i likhet med norrlandskommittén
ansåge såväl skogsfångs- som betesservituten vara ur både den servitutsberättigade
och den servitutsbelastade fastighetens synpunkt förenade
med så stora olägenheter, ej minst med hänsyn till erforderliga rationaliseringsåtgärder,
att en avveckling av dem syntes önskvärd. Denna mening delades
också av de hörda hushållningssällskapen, som samtliga hade tillstyrkt
den av kommittén föreslagna lagen. Icke heller styrelsen hade något att
erinra mot sagda lag.

Lantmäteristyrelsen har yttrat.

Av de från överlantmätarna inkomna utlåtandena synes framgå, att antalet
servitut av det slag, varom är fråga, av kommunalnämnderna i deras uppgifter
till utredningsmannen i vissa fall uppskattats något högt. I ett utlåtande
Ilar likväl motsatsen hävdats. Mell tanke på de uppenbara svårigheter,
servitutsinnehavarna skulle råka i, därest servituten utan vidare upphörde
att gälla, är antalet påtagligen dock mer än tillräckligt stort för att ett statligt
ingripande må anses påkallat.

Skogsfångs- och mulbelesservitut torde vid den tidsperiod, då dylika i allmänhet
tillkommo, med hänsyn till då rådande brukningsformer ha ansetts
innebära en lämplig anordning för tillgodoseendet av mindre jordbruksfastigheter
med husbehovsskog och bete. Numera torde särskilt ur skogsvårdssynpunkt
en annan uppfattning råda om lämpligheten av att en fastighet
på dylikt sätt är förstärkt med rättigheter å en annan.

Enighet torde råda därom, att betesservituten äro till slör skada för skogen
och att desamma böra snarast avvecklas och genom utbrytning eller på
annat sätt lokaliseras till områden, som göras till föremål för rationell betesanordning.
Särskilt den under senare år tillkomna möjligheten till stats -

Kungl. Mctj:ts proposition nr 355.

bidrag från anslaget till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland har
bidragit till skogsbetets utbytande mot bete inom därtill iordningställda områden.
Enligt från Norrbottens län inkomna yttranden vill det dock synas,
som örn befintligheten av mulbetesservitut ofta beredde svårigheter för träffande
av avtal örn skogsbetets upphörande. En förlängning av mulbetesservituten
för all framtid skulle enligt överlantmätarens mening därför bliva
ett avsevärt hinder för den betydelsefulla rationalisering, som betesanläggningarna
innebära.

i fråga örn skogsfångsservituten ligger saken ej lika till. Ue s. k. fria servituten,
enligt vilka servitutsinnehavaren utan anvisning och utan hänsyn
till skogsvården kan uttaga sin bestämda virkes- och vedkvantitet, äro långt
ifrån lyckliga. 1 fråga örn dessa kan servitutslagen behöva en ändring, som
gör det möjligt att få fria servitut förvandlade till välordnade anvisningsservitut.
Det är vidare tveksamt, örn nu gällande möjligheter att få ej tidsbegränsade
skogsfångsservitut utbrutna till särskilda områden äro ur fastighetsbildningssynpunkt
lämpliga. Tydligt är, att därigenom tillskapas ur
skogsvårdssynpunkt olämpligt små brukningsomraden. Det torde vidare
ofta vara så, alt den servitutsägande fastigheten på längre sikt har större
nytta av ett väl ordnat servitut med säker ständig tillgång på de bestämda
virkes- och vedkvantiteterna av skilda slag än av ett mindre skogsmarksstycke,
som ofta lämnar en ensidig produktion och genom avverkning lätt
kan komma i det skick, att det under en längre tidrymd icke fyller sitt syfte
att lämna husbehovet av skogsprodukter. Dessa spörsmål torde böra bliva
föremål för överväganden i samband med ett slutligt förslag till ny fastighetsbildningslagstiftning.
Enligt remisshandlingarna har även norriandskommittén
övervägt alt beträffande redan bestående servitut föreslå åtgärder
för desammas avveckling. Frågan, hur man bör förfara med gällande skogsfång^-
och mulbetesservitut i allmänhet, torde alltså vara en fråga, som bör
lösas men som torde vara föremål för uppmärksamhet inom pågående utredningar.

Vad härefter angår nu ifrågavarande tidsbegränsade servitut blir den viktigasle
frågan, om desamma böra förvandlas till alltidsservilut eller fortfarande
böra bliva tidsbegränsade. Givet måste vara att, örn man nu gör
om dessa servitut lill att vara till tiden obegränsade eller i vissa fall tilldelar
vederbörande fastigheter ett stycke mark i stället för servituten, man
därigenom i många fall .skulle konservera en indelning, som vid närmare
utredning befinnes böra ändras. De åtgärder, som lämpligen böra komma
i fråga, när slutlig ställning tagits till målsättningen och metoderna
för en allmän rationalisering, skulle lätt komma att föregripas. Härtill kommer,
alt efter en förvandling av servituten i fråga att gälla för all framtid
jorddelningslagen medger, att de kunna utbrytas. Detta skulle av skäl
som förut antytts icke vara lyckligt. På dessa och i ärendet anförda liknande
skäl kan styrelsen i denna del icke tillstyrka utredningsmannens förslag.
Frågan bör i stället, såsom kommittén jämväl föreslagit, lösas i mesta möjliga
mån provisoriskt och genom ett lagstadgande örn en generell förlängning
under viss övergångstid av servituten. Anmärkas må, alt de flesta tidsbegränsade
skogsservituten torde vara anvisningsservitut och alltså icke innebära
den fara för skogsvården som de fria skogsfångsservituten. Visserligen
kan det tänkas, att genom en generell förlängning i något fall servitut
blir förlängt utan alt sådan åtgärd kanske vid noggrannare prövning varit
påkallad. Denna olägenhet torde dock vara av betydligt mindre tyngd jin
den, sorn skulle följa av det omständliga förfarande, som enligt utredningsmannens
förslag blir nödigt vid en förlängning för all framlid och därmed
följande prövning av varje särskilt fall. Härtill kommer, att en föreskrift

Kungl. Maj.ts proposition nr 355.

om att förlängningen skulle bero av ansökan inom viss tid från den härskande
fastighetens ägare, kan befaras i mångå fall medföra, att sådan ansökan
blir försummad. Svårigheterna att rätt avväga eventuell ersättning
bliva också betydligt mindre vid en begränsad förlängning än vid en förvandling
till alltidsservitut.

Egnahemsstyrelsen har inledningsvis anmärkt, att de av kommunalnämnderna
till utredningsmannen avlämnade uppgifterna om antalet tidsbegränsade
skogsservilut torde få betecknas såsom skäligen osäkra, samt vidare
yttrat, att styrelsen av skäl, som i utredningen angivits, ansåge det angeläget,
att åtgärder vidtoges för att tills vidare och intill dess ändrade förhållanden
kunde föranleda till annat ifrågavarande servitut gåves fortsatt giltighet.
Beträffande frågan, huruvida servituten borde givas giltighet för alltid
eller förlängas för viss tid, anslöte sig styrelsen på de grunder, som åberopats
av norrlandskommittén, obetingat till det sistnämnda alternativet.

Skogsstyrelsen har uttalat, att styrelsen för sin del funne den av norrlandskommittén
föreslagna lösningen av det föreliggande spörsmålet vara ur
praktiska synpunkter tilltalande, varför styrelsen —- ehuru’vissa erinringar
av övervägande juridisk natur syntes kunna göras mot denna lösning — ansåge
sig böra tillstyrka densamma.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har såsom sin åsikt framhållit, att en avveckling
av skogsservituten finge i princip anses önskvärd, enär frågan
om de norrländska jordbrukens rationalisering därigenom skulle bringas
närmare sin lösning. Därest denna avveckling genomfördes i huvudsaklig
överensstämmelse med de av norrlandskommittén uppdragna riktlinjerna,
syntes vederbörlig hänsyn kunna tagas till de olika intressen, som därvid
kunde förväntas göra sig gällande. Genom en dylik åtgärd bereddes i varje
fall erforderligt rådrum för ett nytt övervägande, sedan principerna för
jordbrukets rationalisering blivit av statsmakterna fastställda.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har andragit.

I likhet med utredningsmannen anser länsstyrelsen, att ett upphävande av
de tidsbegränsade servituten skulle för innehavarna av de lägenheter, som
åtnjutit servitutsrätt, i talrika fall komma att medföra stora svårigheter,
och länsstyrelsen vill därför förorda, att servituten förlängas genom lagstiftning.
Utredningsmannen har föreslagit, att förlängningen bör gälla för
all framtid. Länsstyrelsen anser, att då ett skogsfångs- och mulbetesservilut
är av sådan betydelse för den härskande fastigheten, att förlusten av
detsamma skulle komma att medföra kännbar olägenhet för innehavaren av
denna fastighet utan att olägenhet i motsvarande grad drabbar den tjänande
fastigheten, det synes väl försvarbart att låta servitutet bliva gällande för
alltid. Länsstyrelsen vill emellertid framhålla, att en av statsmakterna understödd
strävan att vid bildande av skogsvårdsområden ersätta skogsbetet
med kulturbeten för närvarande vinner allt större anslutning inom Västerbottens
län. Det är möjligt, att en förlängning av de tidsbegränsade servituten
till att gälla för all framtid i vissa fall kan vara ägnad att försvåra åtgärder
till avlysning av mulbetet i skogarna. Vidare är att beakta, att 1942 års
jordbrukskommitté i sitt nyligen avgivna betänkande framlagt förslag, som
syfta till att ofullständiga jordbruk i lämpliga fall skola förses med tillskottsjord.
Sannolikt är, att en del av de fastigheter, som nu ha servituts -

Kungl. Maj.ts proposition nr 355.

rätt till skogsfång och mulbete å annan fastighet, kunna ifrågakomma till
erhållande av tillskottsmark. Under anförda förhållanden vill länsstyrelsen
förorda, att förlängningen av servituten blir tills vidare tidsbegränsad.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har funnit den av utredningsmannen intagna
ståndpunkten i fråga om skydd för servitutsinnehavarna vara principiellt
riktig. Då emellertid jordbrukets framtida utveckling nu vore föremål
för vittgående förslag, som i den mån de kunde genomföras medförde,
att servituten ersattes med särskild skogstilldelning eller genom andra rationaliseringsåtgärder
bleve obehövliga, kunde länsstyrelsen i avvaktan härpå
biträda norrlandskommitténs förslag. Länsstyrelsen ville dock uttryckligen
framhålla det berättigade i att servitutsrätten för de jordbruk, som av en
eller annan anledning icke komme att undergå någon förändring, gjordes beständig.
Det torde ju knappast råda tvivel om att ett icke ringa antal av dessa
jordbruk även i framtiden komme att förbliva vad de nu vore, nämligen
ett stöd för det säsongbetonade lönearbetet i skogen. Värdet av detta stöd
skulle starkt minskas, om servituten indroges.

Jordbrnkskommissionen i Västerbottens län har betonat, att med hänsyn
till den betydelse, servituten till skogsfång och mulbete hade för det
stora antalet jordägare, som icke ägde skog och betesmark inom egna gränser,
det hade varit önskvärt, att även de tidsbegränsade servituten blivit fast
och för alltid knutna till fastigheterna. Frågan örn en yttre rationalisering
av fastighetsindelningen stöde emellertid på statsmakternas dagordning. Denna
rationalisering torde i stor utsträckning komma att beröra just sådana
ofullständiga fastigheter, som saknade tillgång till skog och bete. På grund
härav och på skäl, sorn i övrigt av norrlandskommittén anförts, syntes lämpligt
att för närvarande tillförsäkra fastigheterna tillgång till husbeliovsskog
och bete genom bestämmelse om endast provisorisk förlängning av servituten.

Jordbruksko,nimissionen i Norrbottens län har förklarat sig dela den av
utredningsmannen uttalade uppfattningen, att det vore av största vikt att
trygga behovet av skogsprodukter och bete för ägarna av fastigheter med
tidsbegränsade servitut. Då systemet med servitut emellertid måste anses
vara en i längden otillfredsställande anordning för såväl de tjänande som de
härskande fastigheterna, syntes det önskvärt, att detta system så snart som
möjligt avvecklades. Ifrågavarande servitut borde därför icke förlängas för
alltid utan antingen tills vidare eller för viss bestämd tid.

Fastighetsbildningssakkunniga ha inledningsvis anfört.

Med hänsyn till vad sorn kan anses vara känt angående mängden av ifrågavarande
.servitut, varaktigheten av deras giltighet och äventyret, örn de
skulle utan vidare bortfalla, när de för deras bestånd bestämda tidenia utlöpa,
må ett statligt ingripande utan tvivel anses önskvärt. Sakens brådskande
natur synes knappast lämna annan utväg öppen än att tillse, att giltighetstiden
blir förlängd, ändå att medgivande därtill ej kan erhållas av de tjänande
fastigheternas ägare. Det blir sålunda fråga om ingrepp mot dem.
Därvid torde synpunkten, var man har att söka orsakerna till att situationen
blivit sådan som den är, spela föga roll, sedan väl konstaterats, att den utvecklat
sig under lagens hägn. Ingreppet skulle sålunda få karaktär av in -

Kungl. Majlis proposition nr 355.

trång i välförvärvade rättigheter. Men icke ens mot en sådan åtgärd torde
behöva resa sig för stora betänkligheter, om man tar i betraktande sakens
betydelse för det allmänna.

Örn innebörden av de utav utredningsmannen och norrlandskommittén
framlagda förslagen lia de sakkunniga därefter yttrat följande.

Förslagen överensstämma däri, att servituten må tvångsvis förlängas till
giltighetstiden, men gå i mångt och mycket i skilda riktningar. Kommittén
tyckes mena, att divergenserna väsentligen bero på olika uppfattningar örn
servitutens lämplighet i näringspolitiskt hänseende, i det utredningsmannen
skulle velat för all framtid konservera servituten såsom lämpliga medel till
komplettering av de härskande fastigheterna, medan kommittén, som anser
servituten till betydande del förenade nied stora olägenheter och böra avvecklas,
åsyftar förlängning av tiden för deras giltighet blott som ett provisorium
i avbidan å den lillämnade allmänna rationaliseringen av fastighetsindelningen.

De sakkunniga uppfatta emellertid utredningsmannens förslag så, att även
detta avser blott ett provisorium av nu nämnt slag och att dess antagande
icke skulle innebära, att man fastsloge några riktlinjer för den blivande rationaliseringsverksamheten.
Den väsentliga skillnaden mellan de båda förslagen
synes hänföra sig till spörsmålet, huru och under vilka förutsättningar
förlängningen må genomföras, samt till frågan örn ersättning för intrånget.
Men för visso är det ock av stor betydelse, huruvida förlängningen, den må
vara avsedd för längre eller kortare tid, faktiskt sker utan eller med tidsbegränsning,
och i senare fallet hur giltighetstiden begränsas. Att avgörandet
härutinnan kan få återverkningar även i andra hänseenden skall icke heller
förnekas.

Rörande sin egen inställning till frågan, örn servituten böra förlängas med
eller utan tidsbegränsning, lia de sakkunniga andragit. ,

Ser man först till frågan om tidsbegränsning, så kan väl vara tvivelaktigt, i
vad mån en slutlig lösning av rationaliseringsproblemet bör innefatta avveckling
av ifrågavarande servitut, i det sådana rättigheter, som gå ut på att efter
anvisning taga skogsprodukter, väl kunna tänkas såsom den lämpligaste till
buds stående anordningen tili komplettering av fastigheter. Men riktigt är
säkerligen, att en rationell lösning av problemet örn det norrländska jordbrukets
förseende med behövliga skogs- och betestillgångar i stor omfattning bör
sökas efter andra linjer än medelst servitutsrätter för jordbruksfastigheterna.
Antagligen skulle ock vid en blivande rationaliseringsverksamhet servitut utan
tidsbegränsning ej sällan visa sig mera hinderliga än servitut, för vilka tiden
då eller kort därefter skulle utlöpa. Alldeles säkert är för övrigt icke, att
nämnda verksamhet kommer att inom överskådlig tid omfatta alla de fastigheter,
varom här är fråga. Förnyelse av servituten utan tidsbegränsning kan
därför fastlåsa förhållandena för mycket längre tid än vad som stämmer med
avsikten att åstadkomma blott en tillfällig reglering. Att riktigt uppskatta
storleken av det intrång i rätt, som tvångsmässig förlängning av giltighetstiden
innebär, måste bliva svårare, örn servitutet förlänges för obegränsad tid
än örn det sker för ett bestämt, icke alltför stort antal år.

Etter att ha framhållit, att en förlängning utan tidsbegränsning jämväl
konnne att medföra att rättigheten skulle kunna utbrytas, lia de sakkunniga
uttalat, att även om en utbrytning mången gång vore lämplig, så vore dock
utbrytningsinstitutet i sin nuvarande utformning behäftat med sådana brister,

Kungl. Maj.ts proposition nr 355.

att man måste draga i betänkande alt genom ett tvångsförfarande skapa möjlighet
att begagna institutet i ännu icke reviderat skick.

Med hänsyn till det anförda kilade enligt de sakkunnigas mening starka
skäl för att följa kommitténs förslag, att förlängningen skulle ske blott å
viss tid.

Beträffande frågan om sättet för förlängningens genomförande lia de sakkunniga,
under betonande av att denna fråga vore intimt förknippad med
spörsmålet örn vem som skulle betala ersättningen för förlängningen, anfört
följande.

Utredningsmannens förslag bygger på att man bör söka så noggrant som
möjligt begränsa tvångsingreppet till sådana fall, då det visat sig nödvändigt
för att syftet skall uppnås, och även i dessa fall avstå från åtgärden, om den
ur näringspolitisk synpunkt skulle vara särskilt betänklig, ävensom att de
servitutsberättigade själva i första hand böra betala kostnaderna samt statens
bidrag vara fakultativa och utgå till de servitutsberättigade blott i mån
av deras personliga behov därav. Med dessa utgångspunkter skiljes statsbidragsfrågan
helt från ärendets civilrättsliga sida, och som omständigheterna
i de särskilda fallen skulle spela en avgörande roll, måste dessa underkastas
individuell prövning.

Att här inverkat, att utredningsmannen tänkt sig att förlängningen skulle
ske utan tidsbegränsning, är väl möjligt, men även med en sådan skulle det
för visso kunna anföras skäl för ett liknande system. Dess motsats, åskådliggjord
i kommitténs förslag att helt enkelt direkt genom en lagbestämmelse
genomföra förlängningen, möter onekligen sina betänkligheter. För kommittén
underlättas väl metoden genom att kommittén totalt frånkänner de tjänande
fastigheternas ägare verklig rätt till ersättning, men även bortsett från
ersättningsfrågan kvarstår dock, att metoden lätteligen leder till generalisering
i sådan omfattning, att lagstiftningen kan få större räckvidd än vad som är
motiverat av dess syfte. Att genom diverse bestämningar och förbehåll i själva
lagtexten utsöndra vissa typfall och på denna väg inrymma vederbörligt spelrum
för de växlande omständigheterna ökar möjligheten av olika tolkningar
och kan ge upphov åt processer angående lagens innebörd och tillämplighet
på olika fall, så att man i själva verket icke undgår individuell prövning men
skapar osäkerhet örn rättsläget, tills denna prövning hunnit komma till
stånd. I stort sett torde dock kunna sägas, att förslaget innebär att apparaten
med individuell prövning av rättsfrågan inbesparas.

Som en brist hos kommittéförslaget må väl betecknas, att det ej utesluter
fall, då servitutet icke är av större vikt för den härskande fastigheten eller
dess ägare, ej heller medger, att vid frågan örn förlängning tages någon hänsyn
till servitutets verkningar å den tjänande fastigheten. Men med kännedom
örn de faktiska förhållandena torde nian icke behöva tillmäta denna brist
avgörande betydelse, särskilt när fråga ej är örn servitutets förvandling till
ett beständigt sådant. Över huvud synes en sådan generalisering, sorn kommittén
föreslår, under de speciella förhållanden, sorn här föreligga, tämligen
ofarlig.

Men saken har också en annan sida. Under det att lagstiftningens sociala
syfte knappast motiverar något tvångsingrepp mot de härskande fastigheternas
ägare, får lagbudet i kommitténs förslag sin riktning jämväl mot deni.
Örn nian häri bör se ett utslag av en önskan hos kommittén att tillvarataga
även andra intressen än de sociala, ina lämnas osagt, niell faktiskt framträder
en sådan lag som den kommittén föreslår såsom grundad mest på intresset
för fastigheternas lämplighet, alltså en näringspolitisk synpunkt av

Kungl. Maj:ts proposition nr 355.

samma art som den, vilken ligger till grund för 7 a § servitutslagen. Man
måste då antaga, att lagen ägde dubbelsidigt tvingande natur, så att de härskande
fastigheternas ägare ej skulle kunna med laga verkan avstå från den
förmån, som lagen i allmänhet skulle medföra för dem, och avtal om servitutets
upphörande således också skulle vara ogiltigt. Skulle ersättningen
för förlängningen gäldas av den härskande fastighetens ägare, lärer han icke
böra vara bunden av lagbudet. Men även förutsatt, att ersättningsfrågan
ordnas på annat sätt, så är ju icke alldeles uteslutet, att en dylik bundenhet
innebär att han tvingas till prestationer, nämligen örn enligt servitutets innehåll
gottgörelsen för förmånen skall utgå periodiskt eller eljest bestämmas
efter en norm, som gör dess storlek direkt beroende av servitutets giltighetstid.
Måhända borde sådana fall helt undantagas från förevarande lagstiftning.
De sakkunniga tro emellertid, att man icke behöver för den tänkbara
möjligheten att dylika fall förekomma göra något särskilt förbehåll för deras
vidkommande. Antagligt är, att servitutets förlängning även här skulle innebära
en förmån för den härskande fastighetens ägare, och fallet kan icke helt
likställas med att utan hans medgivande pålägga honom sådan ersättningsskyldighet,
som förut nämnts. Men att helt utesluta möjligheten att genom
avtal bringa servitutet att upphöra synes för strängt, ändå att fråga ej är
om någon ny motprestation för dess utövande och att förlängningen ej skulle
avse mer än ett visst antal år. En motsvarighet till reglerna i 7a § servitutslagen
synes här vara lämplig.

Att kunna undgå besväret med och kostnaden för individuell prövning av
fallen är naturligtvis i och för sig en fördel. Den reduceras väl något, örn
dock ersättning för intrånget skall utgå, ty frågan härom och bestämningen
av ersättningsbeloppet måste ju i händelse av tvist kräva ett prövningsförfarande.
Men godvillig uppgörelse av hela saken kan med mycket större
sannolikhet påräknas, örn själva rätten till förlängning på skäliga villkor
är klar.

Emellertid är förtjänsten av systemet ali verkställa förlängningen direkt
genom lag icke inskränkt till besparing av kostnader och besvär. Den ligger
enligt de sakkunnigas mening framför allt däri, att man såmedelst icke behöver
göra saken beroende av initiativ från ägarna av de härskande fastigheterna
och stadga preklusionstider för detta initiativ. Betänker man de
förhållanden, under vilka de flesta av dessa fastighetsägare leva, så kan förutses,
att de i stor omfattning skulle sakna förmåga att i tid inskrida med de
nödiga åtgärderna för tillvaratagande av den rätt, lagstiftaren velat ge dem.
Just i de fall, för vilka lagstiftningen är mest behövlig, skulle nog dess syfte
ofta gå örn intet av nu angiven orsak.

Sveriges lantbruksförbund har anfört.

Förbundet hyser i likhet med norrlandskommittén den uppfattningen, att
en avveckling av skogstångs- och mulbetesservituten principiellt bör eftersträvas.
Huruvida denna avveckling bör ske enligt,regler, liknande dem som
jorddelningslagen för närvarande stadgar för utbrytning av servitut — varvid
dock viss omarbetning av dessa bestämmelser i syfte att befrämja dylik utbrytning
torde bliva nödvändig — eller örn den bör ske i samband med den
yttre rationalisering av de ofullständiga jordbruken, som kan väntas bliva
en följd av 1942 års jordbrukskommittés förslag till riktlinjer för den framtida
jordbrukspolitiken, eller i någon annan form, är en fråga, som förbundet
i detta sammanhang icke anser sig böra behandla. Av norrlandskommitténs
skrivelse synes framgå, att kommittén överväger förslag till åtgärder i syfte
att underlätta servitutens avveckling. Vilka resultat kommittén i detta avseende
än kan komma till, så står det fast, att behov nu föreligger av åtgärder

Kungl. Maj.ts proposition nr 355.

för att förebygga de skadliga följderna av att tidsbegränsade skogsservitut
utlöpa, innan de fastigheter, till vilkas förmån de gälla, fått sina skogsfångsoch
betesförhållanden tillfredsställande ordnade på annat sätt. Förbundet finner
den av kommittén föreslagna förlängningen vara en lämplig anordning i
detta syfte.

Riksförbundet landsbygdens folk har yttrat.

Med hänsyn till de tidsbegränsade servitutens stora betydelse för de härskande
fastigheterna måste det anses nödvändigt, att någon form av ingripande
sker från statens sida. Detta icke minst därför att, som framgår av den
av utredningsmannen verkställda inventeringen, servituten äro koncentrerade
till vissa bygder och att ett upphörande av servituten komme att påverka hela
bygdebefolkningens ekonomiska standard. Ser man frågan mot bakgrunden
av de förhållanden, under vilka servituten tillkommit, motiverar även detta
ett ingripande. Vid bedömning av frågan, under vilken form ett ingripande
bör ske, är förbundet av den uppfattningen, att utredningsmannens förslag
anger en lösning, som i princip bör vara godtagbar av såväl den härskande
som den tjänande fastigheten. De invändningar, som reservanterna rest mot
förslaget, anser förbundet icke jäva denna uppfattning.

Norrlandskommittén har emellertid ifrågasatt, huruvida denna fråga om
tidsbegränsade servituts utvidgning bör ses fristående eller sammankopplas
med de planer, som utformats av 1942 års jordbrukskommilté. Med hänsyn
lill att större åtgärder än situationen nödvändigtvis kräver icke böra företagas,
har denna erinring sitt berättigande. Det kan naturligtvis i många
fall hända, att de norrländska jordbruken bliva föremål för viss nyarrondering.
Genom sammanslagning eller omskiftning kan då en del tidsbegränsade
servitut saklöst bortfalla. Under avvaktan på konsekvenserna av jordbrukskommitténs
förslag förefaller det därför som örn norrlandskommitténs
förslag om en förlängning av de tidsbegränsade servituten till en viss tidpunkt
vore i den nuvarande situationen mest lämpligt. En sådan förlängning
av servituten bör emellertid förknippas med det bestämda uttalandet, att
den innebär ett uppskov med frågans slutgiltiga avgörande, ty sannolikheten
talar för att även efter nämnda tidpunkt en del fastigheter kvarstå, för vilka
ett fortsatt mulbetes- och skogsfångsservitut är en livsbetingelse.

Sveriges skogsägareförbund har gjort följande uttalande.

Förbundet anser i likhet med norrlandskommittén, att servitut till skogsfång
och i all synnerhet till skogsbete vanligen är ett otillfredsställande sätt
för fastigheternas försörjning med dessa nyttigheter. Utnyttjandet av rättigheter
å annans mark leder ofta till ovarsamhet och onödig skadegörelse.
Den härskande fastighetens ägare har intet ekonomiskt intresse av att rättigheterna
nyttjas så, att tungan för den tjänande fastigheten blir så litet
kännbar som möjligt. Erfarenheten har även visat, att sådana servitut kunna
innebära allvarliga olägenheter för de belastade fastigheterna. Det kan
därför ofta tänkas vara lämpligt, att servituten avlösas vid den förestående
rationaliseringen av jordbruken. Förbundet anser i likhet med kommittén,
att det under sådana förhållanden är olämpligt alt nu tvångsvis överföra
de tidsbegränsade servituten till beständiga. Det får befaras, alt en sådan
åtgärd skulle försvåra det framtida rationaliseringsarbetet. Förbundet delar
emellertid även kommitténs mening, att det kan innebära allvarliga olägenheter,
att de fastigheter, till vilkas förmån tidsbegränsade, snart utlöpande
servitut gälla, plötsligt bliva berövade dessa rättigheter i och med servitutens
utgång. Förbundet biträder därför kommitténs förslag örn en provisorisk
förlängning av servituten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 355.

Norrländska ägostyckningsinnehavarnas riksförbund har yttrat, att såsom
av utredningsmannen och norrlandskommittén framhållits ägarna av fastigheter
med tidsbegränsade servitut i många fall skulle vid servitutens upphörande
ställas inför svårigheter, som ej kunde bemästras. Den riktiga lösningen
av förevarande problem syntes förbundet vara, att dessa servitut
liksom även de för all framtid gällande servituten utbrötes från de tjänande
fastigheterna och, där detta läte sig göra, utlades på marken intill
de härskande. Emellertid hade problemet på grund av de rationaliseringsåtgärder,
som inom de närmaste åren vore att förvänta, kommit i ett helt
nytt läge. Vid sådant förhållande förefölle det lämpligaste vara, att de tidsbegränsade
servituten förlängdes i avvaktan på beslut örn dylika åtgärder.

Beträffande den tidrymd, under vilken enligt norrlandskommitténs
förslag de tidsbegränsade servituten skulle förlängas,
har i en del yttranden uttalats tvekan.

Lantmäteristyrelsen har framhållit, att tiden för förlängningen borde väljas
så, att en ny förlängning icke behövde komma i fråga och det väntade
rationaliseringsarbetet icke behövde göras ryckigt på det sätt, att här och där
åtgärder måste insättas, där servitutstider vore nära att gå ut. Tiden borde
därför ej tilltagas för kort. Då åtgärden ändock måste vidtagas, förefölle betydelsen
för den tjänande fastigheten bliva föga beroende av örn förlängningen
skedde för några få år mer eller mindre. Med hänsyn härtill syntes
tidpunkten lämpligen böra bestämmas till den 1 januari 1960.

Av egnahemsstyrelsen har på enahanda skäl som de av lantmäteristyrelsen
anförda ifrågasatts en förlängning minst till den 1 januari 1960.

Gävleborgs läns hushållningssällskap har anmärkt, att det syntes sannolikt
att man intill den av norrlandskommittén föreslagna tidpunkten den 1 januari
1955 ej skulle ha ens tillnärmelsevis hunnit förverkliga de åtgärder med
avseende å den allmänna jordbrukspolitiken och fastighetsbildningen, som
ansåges behövliga. Hushållningssällskapet har emellertid tillagt, att man likväl
torde kunna förvänta att vid nämnda tidpunkt en bättre överblick av
läget på ifrågavarande område skulle stå att erhålla än för närvarande vore
fallet.

Liknande uttalanden ha gjorts av jordbrukskommissionerna i Västerbottens
och Norrbottens län samt av Svenska grov- och f lott ning sarbetar ef örbundet.

Fastighetsbildningssakkunniga lia framhållit, att medan en förlängning
utan tidsbegränsning skulle automatiskt reglera förhållandena intill dess den
allmänna fastighetsrationaliseringen genomfördes, en förlängning till den 1
januari 1955, såsom norrlandskommittén ock förutsett, kunde visa sig otillräcklig
som ett provisorium för tiden tills rationaliseringen kunde äga rum.
Man skulle i så fall snart ånyo ställas inför samma situation som den närvarande
men skulle — även om kommitténs förslag nu antoges — icke utan
vidare kunna efter samma metod ytterligare förlänga servitutens giltighetstid.
Kommittéförslaget byggde nämligen väsentligen på att det däri angivna maxi -

Kungl. Majlis proposition nr 3JJ.

muni för tiden av deli tvångsmässiga åtgärdens verkningar iaktloges. Realiserandet
av kommitténs förslag innebure sålunda blott ett tillfälligt uppskov
nied frågan på några år nied risk för att den därefter behövde lösas genom
ett nytt provisorium och detta av annan art än det kommittén föresloge. Men
motsvarande gällde icke i allo varje till tiden begränsad förlängning. Med
vissa ändringar i kommittéförslaget, vilka närmast hänförde sig till ersättningsfrågan,
skulle framdeles ett förnyande av proceduren i nödfall kulma
ske efter enahanda metod. Och risken att ett nytt provisorium över huvud
skulle bliva behövligt kunde nedbringas genom att tidsfristen tilltoges något
större än i kommittéförslaget, t. ex. så att förlängningen avsåge tiden till 1960
i stället för 1955.

Av Riksförbundet landsbygdens folk har uttalats, att förbundet funne det
tveksamt, huruvida man skulle stanna vid tidpunkten den 1 januari 1955.
Det torde dröja något eller några år, innan de jordbrukspolitiska linjerna i
detalj utformats, och dessutom komme det att dröja åtskilliga år, innan de i
praktiken finge en tillräckligt omfattande tillämpning. Med hänsyn därtill
funne förbundet tidpunkten den 1 januari 1955 väl knappt tilltagen. Situationen
syntes knappast kunna sakligt överblickas förrän fram emot 1960.

Såsom förut framhållits ha från flera håll uttalats betänkligheter i fråga
örn norrlandskommitténs förslag, att förlängningen av de tidsbegränsade
servituten skulle ske utan vederlag. I vissa yttranden
har berörda förslag uttryckligen avstyrkts.

Kammarkollegiet har i denna del andragit.

Vad norrlandskommittén rörande ersättningsfrågan anfört och föreslagit
synes kollegiet otillfredsställande. De omständigheterna, att den föreslagna
åtgärden henämnes en »förlängning» av giltighetstiden för nu löpande servitutsavtal
och att avtalens giltighetstid måhända mera berott på tillfälligheter
än något bestämt intresse för de tjänande fastigheterna, böra ej få undanskymma
det förhållandet, att det är fråga örn ett tvångsvis tillskapande avskyldigheter
av civilrättslig natur utan att något vederlag i princip är avsett
att lämnas. En lagstiftning av sådan art kan ej stå i överensstämmelse med
gällande rättsgrundsatser. Den borde därför, synes det kollegiet, kompletteras
med bestämmelser örn att den tjänande fastighetens ägare bör beredas möjlighet
att få sina anspråk på ersättning prövade av domstol.

Kollegiet har —- under framhållande av att ersättningsfrågan lämpligen
borde kunna av domstolen upptagas till avgörande i samband med den avkollegiet
föreslagna prövningen av fråga örn förändrat innehåll för servitut
— ytterligare anfört följande.

Med hänsyn till de särskilda omständigheterna synes ersättningen kunna
begränsas till eli belopp, som varken överstiger den nytta, som den härskande
fastigheten har av servitutet, eller den skada, som den tjänande fastigheten
lider av detsamma. Ersättningen bör bestämmas till ett engångsbelopp,
beräknat efter summan av de årliga värdena av nyttan eller skadan, diskonterade
till nuvärde efter i lagen angiven grund. För det utdömda ersättningsbeloppet
bör legal förmånsrätt erhållas i den härskande fastigheten såsom
för ogulden köpeskilling.

Bihang lill riksdagens protokoll 1946. 1 sami. A r 3öö. 2

Kungl. Maj.ts proposition nr 355.

Statsbidrag bör kunna utgå till den härskande fastighetens ägare med skäligt
belopp enligt prövning av förslagsvis vederbörande egnahemsnämnd.

Det synes antagligt att. då det gäller servitut, som endast representera en
ringa belastning å den tjänande fastigheten eller som förlängas endast för
en kort tid, ersättning icke kommer att begäras. Det förefaller därför icke
sannolikt, att domstolarna komma att besväras med ersättningsfrågor av
bagatellartad beskaffenhet.

Lantmäteristyrelsen har yttrat.

Väl kan det vara så, att förlängningen av servituten i många fall torde
kunna ske utan nämnvärd eller i allt fall ersättningsgill ekonomisk förlust
för den tjänande fastighetens ägare. Detta utesluter icke, att i vissa fall olägenheterna
av förlängningen för fastighetens ägare kunna vara sådana, att
ersättning till honom bör utgå. Styrelsen håller före, att man näppeligen
kan genomföra tvångsförlängningen utan att möjligheterna för ägarna till
de tjänande fastigheterna att erhålla ersättning för förmögenhetsförlust hållas
öppna. Ersättning för dylik skada torde emellertid böra göras beroende
av ansökning i varje särskilt fall och inom viss kort tid efter det förlängningen
trätt i kraft. Karaktären av saken torde anses innebära, att ersättningen oberoende
av behovsprövning bör utgå av statsmedel.

Av egnahemsstyrelsen har gjorts följande uttalande.

Norrlandskommitténs förslag, att förlängningen av servituten skall ske
utan att i regel särskild ersättning utgår till de servitutsbelastade fastigheternas
ägare, kan styrelsen icke biträda. Även om ifrågavarande servitut i
många fall icke vålla den tjänande fastighetens ägare någon nämnvärd olägenhet
och denne måhända därför ej heller gör anspråk på någon ersättning,
torde dock av principiella skäl möjligheten att söka och erhålla ersättning
böra generellt stå öppen; sådan tvångsvis genomförd förlängning,
varom här är fråga, lärer i sak vara jämförlig med expropriation. För att
vinna en koncentrerad och enhetlig behandling av dylika ersättningsärenden
synes det emellertid kunna vara lämpligt med en preklusionsregel. exempelvis
av innehåll, att anspråk på ersättning skall anmälas inom ett år
efter det lagen örn förlängning av servituten trätt i kraft. I vilken ordning
dylika ersättningsfrågor böra prövas undandrager sig styrelsens närmare bedömande;
möjligen synes inrättandet av sådana särskilda nämnder, som av
utredningsmannen föreslagits, vara den lämpligaste utvägen. Därest statsmakterna
anvisa medel för beviljande av statsbidrag åt sådan ägare av servitutsberättigad
fastighet, som därav finnes vara i behov för gäldande av
fastställt ersättningsbelopp, torde uppdraget att pröva ansökningar örn och
bevilja dylika statsbidrag kunna lämpligen anförtros åt egnahemsorganisationen.

Jämväl Västernorrlands läns hushållningssällskap har förordat en annan
lösning av vederlagsfrågan än den av norrlandskommittén föreslagna. Hushållningssällskapet
har anfört.

Norrlandskommitténs förslag är enkelt, och då flertalet ägare av servitutsbelastade
fastigheter varken torde kunna eller vilja begära understöd, skulle
förfaringssättet otvivelaktigt komma att medföra relativt små utgifter för
statsverket. Det kan emellertid starkt ifrågasättas, örn nämnda synpunkter
samt förhållandena vid bestämmandet av tiden för servitutens varaktighet utgöra
tillräckliga skäl för att — i flertalet fall utan ersättning — expropriera
vissa nyttigheter, låt vara att det sker till förmån för den i regel ekonomiskt

Kunni. Majds proposition nr 355.

svagare parten. Hushållningssällskapet är visserligen av den uppfattningen,
att den svagare parten bör hjälpas, något som dock bör ske på sätt, som kan
inrymmas inom den i vårt land allmänt gängse rättsuppfattningen. De ytterligare
kostnader, som i följd härav skulle komma att åbelöpa statsverket,
bliva icke särskilt stora.

Hushållningssällskapet håller alltså före, att statsunderstöd bör utgå tilt
servitutstagare, som därav äro i behov, för att dessa skola kunna lämna
skälig årlig avgäld för statligt föreskriven förlängning av här avsedda servitut.
Om detta system vid närmare utredning skulle visa sig svårrealiserhart,
vill hushållningssällskapet såom ett andra alternativ föreslå, att skäligt årligt
statsbidrag beviljas samtliga servitutsgivare, som efter ansökning prövas
vara berättigade därtill.

Ytterligare har egnahemsnämnden i Jämtlands län, i vars yttrande jordhrukskommissionen
i länet instämt, förklarat sig anse skäligt, att ersättning
utginge till den tjänande fastigheten. Ersättningen torde i många fall kunna
fastställas summariskt. Värdering genom särskild nämnd syntes behöva tillgripas
endast i speciella fall, där ersättningarna beräknades komma att belöpa
sig å större summor.

Fastiglietsbildningssakkunniga lia beträffande frågan örn ersättning anmärkt,
att även om man skulle åtnöjas med en förlängning till den 1 januari
1955, ingreppet dock ingalunda kunde antagas alltid vara av rent bagatellartad
karaktär. Den rättsliga regleringen syntes därför icke kunna, såsom
norrlandskommittén föreslagit, förenklas ända därhän, att ingreppet skulle
genomföras utan att någon rätt till ersättning tillerkändes vederbörande joi-dägare.
För de sakkunniga syntes klart, att även i kommitténs förslag i själva
verket vore fråga örn ett med expropriation jämställbart ingrepp och att den
lag, som sanktionerade åtgärden, tillika måste stadga rätt till ersättning åt
den tjänande fastighetens ägare för honom genom ingreppet tillskyndad förmögenhetsförlust.
En annan sak vore, att det icke vore självfallet att tvångsmässig
förlängning på viss tid alltid måste antagas förorsaka åtminstone någon
skada.

Vidare lia de sakkunniga anfört.

Möjligheten att förmögenhetsskada skulle uppstå för inteckningsliavare
eller andra innehavare av sekundära rättigheter till den tjänande fastigheten
beror närmast på frågan, var i förmånsrättsordningen servitutet skulle placeras
efter förlängningen. Man har här att välja mellan att låta det, såsom
en genom expropriation tillskapad rätt, gå före alla andra rättigheter till fastigheten
eller låta det bibehålla sin gamla plats i förmånsrättsordningen eller
tillerkänna det förmånsrätt blott såsom hade del förlängts genom avtal mellan
vederbörande fastighetsägare. De sakkunniga förmena, att risken för att
de servitut, varom här är fråga, skulle gå förlorade på grund av konkurrens
med andra sekundära rättigheter till fastigheterna är mycket liten och att
lagstiftningens syfte kan bliva tillräckligt tillgodosett, även örn servitutsrätten
i fortsättningen ej får bättre förmånsrätt än örn förlängningen skett medelst
avtal mellan fastighetsägarna. Med de sakkunnigas sålunda angivna
ståndpunkt skulle tvångsingreppet icke komma alt rikta sig mot annan rätt
till den tjänande fastigheten jin äganderätten, och i lagstiftningsärendet
skulle man icke behöva räkna med andra pretendenter på ersättning än
denna fastighets ägare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 3JJ.

Av samina skäl, som tala mot att göra förlängningen av giltighetstiden beroende
av initiativ från den servitutsberättigades sida, synes ej heller rättigheten
böra kunna gå förlorad genom hans underlåtenhet att taga initiativ
lill att få ersättningsbeloppet bestämt eller att, om så redan skett, erlägga beloppet.
De för expropriation gällande metoderna synas sålunda här icke kunna
tillämpas å formerna, utan i stället skulle initiativet till ersättningsfrågans
ordnande få utgå från den, som kräver ersättning. Härför kan ock åberopas
vad förut anförts om att det icke är självfallet, att förlängningen föranleder
ersättningsgill förlust. Även där så är händelsen torde ej sällan inträffa, att
den ersättningsberättigade, som ju ofta är ägare av stora skogsfastigheter.
finner den ersättning, som kan påräknas, för obetydlig för att han skall gitta
framställa något krav.

För den servitutsberättigade torde däremot i de flesta fall nästan varje betalning,
som han måste verkställa för att få servitutet förlängt, bliva kännbar.
och om beloppet når en efter allmänna begrepp avsevärd storlek, skall det
ej sällan vara så svårt för honom att komma ut därmed, att fara är att han
är föga betjänt av hela stödaktionen. Det kan då frågas, huruvida man icke
även här kunde generalisera, så att staten inträder i stället för de servitutsberättigade
såsom den, mot vilken kravet skulle riktas. Någon enskild kan
i detta fall icke bliva lidande på en dylik förenkling, och det är att förmoda,
att vad staten kunde inbespara genom prövning av de servitutsberättigades
behov av bidrag i varje särskilt fall skulle bliva så pass ringa, att upprätthållande
av satsen att ersättningsskyldigheten dock i första hand läge å enskilda
fastighetsägare skulle vara av betydelse mest ur formell synpunkt.
Någon orimlighet ligger för övrigt icke heller principiellt sett i att staten, vars
intresse av saken ytterst är grunden till att tvångsingrepp må anses befogat,
även påtager sig skyldigheten att gälda ersättning för ingreppet, oavsett att
tillika enskilda fastighetsägare profitera därav och utan hänsyn till deras
personliga ekonomi. En sådan lösning kanske till och med borde betecknas
som den naturligaste, örn ingreppet genomföres direkt av lagstiftaren och sålunda
utan förmedling av enskilt initiativ i de särskilda fallen.

I anslutning till vad sålunda yttrats lia de sakkunniga sammanfattningsvis
anfört följande.

De sakkunniga vilja förorda en lösning av den föreliggande lagstiftningsfrågan
efter de linjer, kommittén föreslagit, dock med förbehåll dels att kungörelsen
örn statsunderstöd utbytes mot ett stadgande i själva lagen av innebörd
att, i den mån förlängningen tillskyndar den tjänande fastighetens
ägare skada, ersättning därför skall utgå av statsmedel, dels ock att det utmärkes,
att servitutens läge i förmånsrättsordningen skall bedömas, som örn
förlängningen ägt rum genom avtal, och att, beträffande frågan örn möjlighet
att bringa servitut att upphöra genom avtal, 7 a § servitutslagen skall
äga motsvarande tillämpning. Här må ock erinras örn de sakkunnigas förut
uttalade mening om lämpligheten av att förlängningen sker på något längre
tid än till den 1 januari 1955. Bestämmelse örn ersättningsrätt behöver naturligtvis
kompletteras med en anvisning till vem, den som vill kräva ersättning
har att vända sig, och inom vilken tid det skall ske. Egnahemsnämnden
kan måhända lämpligen företräda staten såsom kontrahent vid godvillig uppgörelse
och som part, därest det kommer till tvist. Tveksamt är, huruvida någon
speciell domstol behöver inrättas för dylika tvister eller örn det må anses
tillräckligt med ett av allmänna medel bekostat objektivt värderingsförfarande
under processen vid allmän underrätt (ev. ägodelningsrätt).

Kungl Maj.ts proposition nr 3-55.

Skogsstyrelsen har, liksom ock Norrlands skogsvårdsförbund, framhållit
såsom önskvärt, att ett närmare klarläggande av de i samband med servitutslörlängningarna
uppkommande ersättningsfrågorna komme till stånd.

Jordbrukskommissionen i Västerbottens län har förklarat sig >ara betänksam
beträffande frågan, huruvida förlängning skulle ske utan ersättning till
den, som belastades av servitutet. Den korta förlängning, som föreslagits av
norrlandskommittén, syntes dock — såsom även framhållits av kommittén
— icke komma att innebära någon avsevärd belastning.

Sveriges skogsägareförbund har ansett sig kunna endast med tvekan tillstyrka
förslaget om att servitutsförlängning skulle ske utan vederlag till
de belastade fastigheterna. Principiellt vore ett sådant förfarande helt förkastligt.
Då emellertid beräknandet och fastställandet av ersättningarnas storlek
ävensom utdelningen av ersättningsbeloppen skulle bliva ett mycket arbetskrävande
och tidsödande förfarande, som måste fordra en stor och dyrbar
apparat, ville förbundet av praktiska lämplighetsskäl godtaga förslaget.

Örn sålunda från flera håll norrlandskommitténs förslag, att förlängningen
av servituten skulle åvägabringas utan att ersättning därför utginge, blivit
föremål för gensagor, har å andra sidan i ett yttrande, nämligen det av hushållningssällskapet
i Västerbottens län avgivna, ifrågasatts, örn det vore behövligt
att, såsom kommittén förordat, bereda ägare av tjänande fastighet
möjlighet att i särskilda fall undfå gottgörelse av statsmedel för servitutsförlängning.
Hushållningssällskapet har anfört följande.

Hushållningssällskapet delar kommitténs uppfattning, alt den föreslagna
relativt obetydliga förlängningen av giltighetstiden bör kunna genomföras
utan att särskild ersättning skall behöva utgå till de tjänande fastigheternas
ägare. Kommittén har likväl utgått ifrån, att fall kunna förekomma, då en
fastighet tynges av servitut i sådan omfattning, att tillgången på skog för
eget behov äventyras därav, och ansett, att det i sådana lall borde finnas
möjlighet för fastigheternas ägare att erhålla understöd av statsmedel för
den förlust, som möjligen kan uppstå. Enligt hushållningssällskapets mening
torde sådana fall bliva ytterligt sällsynta, då som regel de tjänande fastigheterna
innehavas av skogsbolag eller med dem jämställda. Örn likväl statsbidrag
skulle komma att utgå för här ifrågavarande ändamål, torde dessa
bidrag böra förbehållas ägare av servitutsbelastade fastigheter, vilka själva
hebo och bruka fastigheterna och som lida allvarligt intrång i sin rätt att
utnyttja fastigheterna på grund av förlängning av servitutsrätten.

Mot norrlandskommitténs förslag att endast de servitut, som
gällde för en lid av tjugu år eliel- däröver eller för
fastighetsägarens livstid, skulle förlängas, lia i el 1 par yttranden
erinringar framställts.

Norrländska ägostyckningsinneliavarnas riksförbund har såsom sin mening
uttala!, att alla tidsbegränsade servitut utan undantag borde falla under den
blivande lagstiftningen.

Av Riksförbundet landsbygdens folk har i förevarande hänseende anförts
följande.

Förbundet kan icke godtaga norrlandskommitténs förslag örn att från förlängningen
skola undantagas de servitut, som ha en giltighetstid understi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 355.

gande tjugu år. En slör del av dessa servitut avse i verkligheten icke vad man
skäligen kan kalla för tillfälliga behov. Tidsgränsen kan därför lämpligen
sättas till tio å tolv år. Man kan dock tänka sig att göra ett tillägg till en
sådan kortare begränsning på så sätt, att dessutom undantagas sådana servitut,
som avse visst ändamål, vilket senare verkligen uppfyllts.

Ett uttalande av annan innebörd än de båda nu återgivna har gjorts av
lantmciteristyrelsen. Under betonande av det befogade i den av norrlandskommittén
föreslagna regeln, att servitut av mera tillfällig art ej borde med
stöd av den ifrågasatta lagstiftningen kunna förlängas, bar styrelsen såsom
sin mening framhållit, att mot den av kommittén förordade tiden invändning
ej syntes böra göras, eftersom, såvitt styrelsen kunnat inhämta, de flesta
servituten i fråga torde vara bestämda till tjugu år eller mera.

Departementschefen.

Såsom framgår av utredningen finnas i Norrland talrika skogsfångs- och
niulbetesservitut, vilkas giltighetstid är inskränkt till ett visst antal år eller
till servitutsinnehavarens livstid. Dessa servitut ha till största delen bildats i
slutet av förra och början av detta århundrade i samband med ägostyckningar
å de stora trävarubolagens fastigheter eller i anslutning till försäljningar
av avsöndrade lägenheter. Eftersom tiden för servitutens bestånd synnerligen
ofta bestämts till femtio år, komma inom en nära framtid många
av servituten att förfalla. Ägarna av de fastigheter, till vilkas förmån servituten
gälla, befinna sig i allmänhet i mycket knappa ekonomiska omständigheter.
Servitutens upphörande skulle därför få till följd, att dessa fastighetsägares
redan nu bekymmersamma ställning ytterligare förvärrades. I likhet
med utredningsmannen och norrlandskommittén anser jag under sådana
förhållanden påkallat, att åtgärder för att trygga fastighetsägarnas behov av
de nyttigheter, servituten avse, nu komma till stånd.

Närmast till hands skulle måhända ligga att genom en lagstiftning göra
det möjligt att med erforderlig skogs- och betesmark komplettera sådana
servitutsberättigade fastigheter, som för sitt bestånd nu äro och framdeles
kunna förväntas bliva i behov av skogsprodukter och bete. Emellertid skulle,
såsom av utredningsmannen framhållits, en lagstiftning av antytt innehåll
innebära, att de tidsbegränsade servituten finge en avsevärt förmånligare
ställning än den, som de för alltid bestående servituten jämlikt gällande lagregler
intaga. En dylik lösning av problemet synes i betraktande härav icke
böra ifrågakomma. Enligt min mening synes man för närvarande böra begränsa
sig till att — såsom jämväl av utredningsmannen och kommittén
förordats —- förlänga tiden för de ifrågavarande servitutens bestånd.

Utredningsmannen och kommittén ha emellertid utformat sina förslag till
en sådan lagstiftning på olika sätt. Utredningsmannen har föreslagit, att de
till tiden inskränkta servituten skulle förlängas att gälla för alltid. Förlängningen
skulle, då överenskommelse därom icke kunde träffas, åväga -

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 365.

bringas genom ett förenklat expropriationsförfarande. Genom särskild prövning
skulle för varje fall servitutets betydelse för den härskande fastigheten
och dess inverkan å den tjänande konstateras, och därest förlängning
av servitutets giltighetstid ansåges böra äga rum, skulle ersättning för förlängningen
fastställas att utgå till dem, som därtill vore berättigade. Till gäldandet
av denna ersättning skulle den härskande fastighetens ägare kunna
erhålla bidrag av statsmedel. Möjlighet att erhålla dylikt bidrag skulle föreligga
jämväl för den händelse servitutsförlängning kommit till stånd på frivillighetens
väg. Enligt kommitténs förslag åter skulle förlängningen avse
endast en relativt kort tidrymd och genomföras direkt genom föreskrift i
lag. För förlängningen skulle i princip intet vederlag utgå. Ägare av serviiutsbelastad
fastighet skulle dock, då särskilt skäl därtill föranledde, i anledning
av förlängningen kunna komma i åtnjutande av understöd med skäligt
belopp. Sådant understöd skulle helt bestridas av allmänna medel.

Ett godtagande av utredningsmannens förslag skulle otvivelaktigt medföra
vissa fördelar. Därigenom skulle först och främst trygghet för framtiden
med avseende å möjligheten att erhålla tillgång till skogsprodukter och
bete tillskapas för ägarna av de fastigheter, om vilka här är fråga. Vidare
skulle på grund av den individuella prövning, varje servitutsförhållande
komme att underkastas, förlängning av servitutstid icke behöva förekomma
i andra fall än sådana, där förlängningen vore erforderlig för den
härskande fastigheten och ej alltför oläglig för den tjänande. Ytterligare
skulle efter åvägabragt servitutsförlängning bliva möjligt att, där så funnes
lämpligt, lokalisera ett servitut, för vars begagnande visst ställe ej blivit bestämt,
eller ersätta ett servitut med äganderätt till mark, som svarade mot
servitutsförmånerna.

Dessa fördelar kunna däremot icke vinnas, därest det av norrlandskommittén
framlagda förslaget godtages. Detta förslag grundas på den uppfattningen,
att en avveckling av skogsservituten, vare sig dessa till tiden äro begränsade
eller obegränsade, bör eftersträvas, ävensom på farhågor för att en
blivande rationalisering av jordbruket i dessa trakter skulle kunna försvåras,
därest de tidsbegränsade servituten förlängdes att gälla för all framtid. Det
liirer icke kunna förnekas, att berörda farhågor äga fog för sig. I detta sammanhang
synes också böra beaktas, att det, såsom i en del yttranden antytts,
i samband med rationaliseringens genomförande torde bliva möjligt att i
icke obetydlig utsträckning förverkliga vad i nu förevarande hänseende ytterst
eftersträvas. Med hänsyn till nu angivna omständigheter förefaller mig
en förlängning av de ifrågavarande servitutens giltighetstider under en lämpligt
avpassad tidrymd vara att föredraga framför servitutens omändrande till
servitut utan tidsbegränsning.

I vissa yttranden har anmärkts, ali den tid för förlängningen, som av norrlandskommittén
förordats, vore väl knappt tilltagen. Jämväl enligt min mening
bör, till undvikande av alt förnyad förlängning skall behöva tillgripas,
berörda tid något utökas. Jag ansluter mig härutinnan till deras mening,
som ansett tiden böra utsträckas till den 1 januari 1900.

-i Kimot■ Maj:ts proposition nr 35ö.

Förlängningen synes, såsom norrlandskommittén föreslagit, böra genomföras
generellt.

Bland de hörda myndigheterna och sammanslutningarna ha meningarna
varit delade därom, huruvida ersättning för det tvångsingrepp, som den föreslagna
servitutsförlängningen innebär, bör utgå eller icke. Därest man •—
såsom enligt min uppfattning är riktigt — i likhet med fastighetsbildningssakkunniga
anser, att ett jämlikt lagstiftningen till tiden förlängt servitut
i avseende å förmånsrätten ej bör äga bättre rätt än örn förlängningen skett
genom avtal, blir förevarande spörsmål inskränkt till att gälla allenast frågan,
om ersättning till ägaren av den servitutsbelastade fastigheten hör utgå
eller ej.

Enligt norrlandskommitténs förslag skulle ersättning för förlust eller skada,
som tillskyndas ägaren av den tjänande fastigheten i anledning av servitutsförlängningen,
icke utgå. En bestämmelse av dylik innebörd kan givetvis
ingiva principiella betänkligheter med hänsyn till hittills gällande regler
för liknande fall. Jag anser mig emellertid i betraktande av vad i ärendet
förekommit kunna förorda en begränsning av rätten för den tjänande
fastighetens ägare till ersättning till att avse de fall, då förlängningen medför
märklig olägenhet för hans fastighet.

Såsom utredningsmannen framhållit torde det vara principiellt riktigt, att
den ersättning för servitutsförlängning, som finnes böra utgå, skall gäldas av
ägaren av den fastighet, till vars förmån förlängningen sker. Med hänsyn till
den ekonomiska ställning, de servitutsberättigade fastigheternas ägare i regel
intaga, torde det emellertid bliva nödvändigt, att staten för ändamålet lämnar
bidrag av allmänna medel. Till denna fråga återkommer jag i det följande.

Vidkommande spörsmålet, vem som skall fastställa huruvida förutsättning
för utbekommande av ersättning är för handen och, där så finnes vara förhållandet,
jämväl bestämma det belopp, vartill ersättningen bör skattas, synes
avgörandet härutinnan böra överlämnas åt skiljemän. Skiljemannaförfarandet
lärer kunna anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med de regler,
som av utredningsmannen uppställts beträffande den med hans lagförslag
avsedda nämnden. Sålunda torde nämnd böra tillsättas för område, som
Kungl. Majit bestämmer, och utseendet av ledamöter i nämnden uppdragas
åt Kungl. Majit. Jag utgår härvid från att vid valet av ledamöter i möjligaste
mån beaktas de olika intressen, som beröras av ifrågavarande åtgärder.
Anspråk på ersättning torde böra väckas inom viss kortare tid efter
det servitutsförlängningen trätt i kraft. Tiden synes kunna bestämmas till
ett år. Underlåtenhet att iakttaga tiden för talans anhängiggörande lärer böra
medföra den påföljd, att rätten till ersättning går förlorad. För förfarandet
inför nämnden synas föreskrifterna i gällande lag om skiljemän i tilllämpliga
delar böra lända till efterrättelse, och nämndens beslut torde ej
böra få överklagas. Gottgörelse till nämndens ledamöter för deras arbete
och omkostnader bör utgå av allmänna medel enligt av Kungl. Majit fastställda
grunder.

Kungl- Maj.ts proposition nr 355.

Beträffande frågan, vilka tidsbegränsade servitut som genom lagstiftningen
böra förlängas, har norrlandskommittén -— i anslutning till den av utredningsmannen
uttalade, otvivelaktigt riktiga åsikten, att där en fastighet innehar
servitut för tillgodoseende av ett rent tillfälligt behov förlängning av servitutstiden
ej bör komma till stånd — ansett lämpligt, att från förlängning
undantoges servitut med en giltighetstid understigande tjugu år. Det sålunda
av kommittén föreslagna undantaget synes mig vara väl omfattande. Andra
servitut än sådana, för vilka giltighetstiden utmätts kortare än femton år,
böra enligt min mening icke uteslutas från förlängningen.

Av den undersökning rörande förekomsten av tidsbegränsade servitut, som
av utredningsmannen företagits, framgår, att de tider, vilka bestämts för servitutens
bestånd, ännu ej i större utsträckning utlupit. Berörda undersökning
giver jämväl vid handen, att på vissa håll förekommer att seivitut,
vilka på grund av giltighetstidens utgång redan förfallit, det oaktat alltjämt
få opåtalt utövas. Det synes högeligen önskvärt, att den trygga ställning, som
genom den nya lagstiftningen beredes innehavaren av ett ännu gällande servitut
med inskränkt utövningstid, får åtnjutas även av den, som oaktat det
honom tillkommande servitutet på senare tid förlorat sin giltighet fortfarande
utnyttjar detsamma utan gensaga från den tjänande fastighetens
ägare. Jag anser mig för den skull böra föx*esla, att beiörda lagstittning erhåller
tillämpning också å servitut, som visserligen utgått efter den 31 december
1939 men likväl ännu utövas.

Fastighetsbildningssakkunniga ha föreslagit, att vad i 7 a § servitutslagen
stadgas beträffande möjlighet att bringa i lagrummet avsedda servitut att
upphöra genom avtal skulle givas tillämplighet å servitut, som enligt den nu
avsedda lagstiftningen blivit förlängt. De skäl, som av de sakkunniga i detta
hänseende åberopats, finner jag välgrundade. Jag ansluter mig därför till
förslaget.

I betraktande av att tiden för vissa servitut, örn vilka här är fråga, i någon
utsträckning börjat utgå, synes önskvärt, att den nu förordade lagstiftningen
träder i kraft redan den 1 januari 1947.

Såsom förut framhållits befinna sig ägarna av de fastigheter, beträffande
vilka förlängning av servitutstiden avses skola komma i fråga, vanligen i
synnerligen knappa ekonomiska omständigheter. I sadant fall, da ersättning
för förlängningen kommer att utgå, torde för den skull i regel den servitutsberättigade
fastighetens ägare icke vara i stånd att av egna medel gälda ersättningen.
Möjlighet att för bestridande av denna utgift erhålla statsbidrag
synes därför böra stå honom till buds.

Vid uppställandet av regler angående beviljandet av statsbidrag synes det
av utredningsmannen härom framlagda förslaget i stort sett kunna godtagas.
Sålunda torde frågan, örn och med vilket belopp bidrag skall utgå, böra göras
beroende av vederbörande sökandes behov. Vidare lärer handhavandet av
bidragsverksamheten böra uppdragas åt egnahemsnämnderna. Därest ansökningen
ej avser större del av ersättningsbeloppet än åttio procent, bör beslut

Kungl. Maj.ts proposition nr 3oö.

i ärendet få meddelas av nämnden, medan däremot ansökan om högre bidrag
— vilket i vissa fall torde bliva erforderligt — synes böra hänskjutas
till egnahemsstyrelsens avgörande.

Det är uppenbarligen svårt att nu kunna bilda sig någon mera bestämd
uppfattning om i vilken grad statsbidrag kommer att begäras för ifrågavarande
ändamål. Med hänsyn till de förhållandevis restriktiva bestämmelser,
som, enligt vad jag förut förordat, böra gälla för erhållande av ersättning vid
servitutsförlängning, synes man emellertid kunna utgå från att behovet avstatsbidrag
icke kommer att bliva av någon större omfattning. För ändamålet
torde nu böra äskas ett särskilt anslag å tilläggsstat I till riksstaten för innevarande
budgetår. Anslaget, som torde böra upptagas under benämningen
Bidrag till gäldande av ersättning vid förlängning av vissa servitut, synes
böra givas förslagsanslags natur och upptagas till ett belopp av 10 000 kronor.
Från anslaget torde även kunna utgå kostnaderna för förenämnda skiljenämnd.

I enlighet med vad i det föregående anförts har jag inom jordbruksdepartementet
låtit upprätta förslag till lag om förlängning av tiden för vissa servitut,
vilket lagförslag torde såsom Bilaga 1 få fogas vid detta protokoll. Erforderliga
tillämpningsförskrifter torde få meddelas av Kungl. Majit.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över förenämnda
lagförslag måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
Benno Gårdsten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3öö.

Bilaga 1.

Förslag

till

Lag

om förlängning av tiden för vissa servitut.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Är servitut, som innefattar rättighet till skogsfång eller mulbete och som
gäller till förmån för fastighet inom Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens eller Norrbottens län, begränsat till viss tid, minst femton ar,
eller till fastighetsägarens livstid, och utgår giltighetstiden före den 1 januari
1960, skall servitutet likväl bestå intill nämnda dag.

Har på angivet sätt begränsad giltighetstid för sådant servitut utgått efter
den 31 december 1939 men utövas det oaktat alltjämt den med servitutet
avsedda rättigheten, skall ock servitutet gälla till den 1 januari 1960.

2 §•

Tillskyndas genom förlängningen av servitutstiden den av servitutet besvärade
fastigheten märklig olägenhet, vare denna fastighets ägare berättigad
till ersättning därför.

3 §.

Frågan örn ersättning skall avgöras av särskild nämnd.

Nämnden skall bestå av tre ledamöter och tillsättas för område, som Konungen
bestämmer. Ledamöterna, av vilka en tillika skall vara ordförande i
nämnden, utses av Konungen. För ordföranden och envar av de övriga ledamöterna
förordnas en suppleant.

Nämndens prövning av ersättningsfråga skall vid äventyr av talans förlust
påkallas inom ett år från det förlängningen inträtt eller, i fall som avses i
1 § andra stycket, inom samma tid från det denna lag trätt i kraft.

Har inom nämnden var ledamot sin mening och kunna ej två meningar
sammanjämkas, gäde ordförandens.

Mot nämndens beslut må talan icke föras.

4 §.

Ersättning till nämndens ordförande och övriga ledamöter skall utgå enligt
de grunder, Konungen fastställer, och gäldas av allmänna medel.

5 §.

Av nämnden meddelat beslut gånge efter överexekutors förordnande i
verkställighet lika som domstols laga kraftägande dom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 355.

6 §.

Utöver vad i 3 och 4 §§ är stadgat skola beträffande nämnden bestämmelserna
i lagen den 14 juni 1929 om skiljemän i tillämpliga delar gälla.

7 §•

Efter förlängningen av servitutstiden skall vad angår servitutets förhållande
till annan särskild rätt till den av servitutet besvärade fastigheten så
anses som hade förlängningen skett genom avtal.

Angående servitutets upphörande genom medgivande av ägaren av den
fastighet, till vars förmån servitutet gäller, skall vad i 7 a § lagen den 14
juni 1907 örn servitut stadgas lända till efterrättelse.

8 §.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1947.

Kungl. Maj:ts proposition nr 355.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 10 oktober
1956.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 5 oktober 1946 tillhandakommet utdrag av protokoll
över jordbruksärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den
27 september 1946, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag om förlängning av tiden för vissa servitut.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av häradshövdingen Åke Braunstein.

Förslaget föranledde följande yttranden:

1 §■

Justitierådet Nissen:

Förslaget innebär en generell förlängning av här avsedda servitut i den
mån deras giltighetstid från början varit begränsad till viss tid, minst
15 år, eller till den servitutsberättigade fastighetens ägares livstid. Frånsett
att härigenom regeln kommer att gälla även servitut som icke äro av
den betydelse, att beträffande dem särskilda åtgärder äro erforderliga, kommer
förlängningen att bli oberoende av servitutshavarens vilja. Visserligen
torde förlängningen oftast komma att innebära en vinst för servitutshavaren,
men med hänsyn till den ersättningsskyldighet som kan drabba den
sistnämnde synes den föreslagna ordningen ägnad att väcka viss principiell
betänklighet, vars praktiska betydelse stegras därest vad lagrådet nedan
under 2 och 3 §§ kommer att anföra rörande ersättningsskyldigheten vinner
beaktande. Det synes därför böra stå servitutshavaren öppet att avstå
från förlängning av servitutstiden. Det torde med särskild hänsyn till det
i utsikt ställda statsbidraget icke föreligga risk att denne skall av kortsynta
bevekelsegrunder låta förmå sig härtill av den besvärade fastighetens ägare,
därest servitutet är av verklig betydelse. Sådant avstående som här avses
torde icke behöva göras innan prövning av frågan örn ersättning påkallas
meli bör för att kunna beaktas ske innan beslut i ersättningsfrågan meddelas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 355.
2 och 3 §§.

Lagrådet:

Det tvångsingripande som den tillämnade förlängningen av giltighetstiden
för vissa skogsfångs- och mulbetesservitut innebär skall enligt 2 § ägare
av tjänande fastighet vara pliktig tåla utan rätt till gottgörelse i vidare mån
än att hail, örn förlängningen tillskyndar hans fastighet märklig olägenhet,
är berättigad till engångsersättning därför. I denna del avviker förslaget
från de principer vilka pläga läggas till grund då genom civilrättslig lagstiftning
tvångsvis göres ingrepp i bestående rättigheter. Av gällande rättsgrundsatser
anses nämligen följa, att av sådant ingrepp orsakad förmögenhetsförlust
skall ersättas. Den långtgående begränsning av rätten till gottgörelse
som förslaget stadgar motiveras i remissen endast med en hänvisning
till vad i ärendet förekommit. Närmast lärer härmed åsyftas det förhållandet
att Sveriges skogsägareförbund i avgivet yttrande förklarat sig — änskönt
förfarandet vore principiellt förkastligt — kunna, örn ock allenast med
tvekan, tillstyrka norrlandskommitténs förslag, vilket innebar att servitutsförlängning
skulle ske utan vederlag. Väl torde detta uttalande få anses representativt
för de till förbundet anslutna stora skogs- och trävarubolagen.
Och enligt vad utredningen i lagstiftningsärendet visar är det till större delen
å dem tillhörig mark som ifrågavarande servitut upplåtits. Nämnda förslag
var emellertid i vissa hänseenden mindre ingripande än det nu föreliggande.
Vidare framgår, att fastigheter, vilka besväras utav servitut av hithörande
slag, i ej obetydlig omfattning tillhöra mindre bolag och enskilda. Även örn
det på grund av förbundets uttalande bör antagas, att från de stora bolagens
sida erinran ej göres mot den lösning som i förslaget givits åt ersättningsproblemet,
kan näppeligen något motsvarande medgivande presumeras beträffande
omförmälda mindre bolag och enskilda fastighetsägare, inom vilkas
krets tvivelsutan finnas jämväl personer i knappa ekonomiska villkor.
Tillräcklig grund för att här frångå vad som i allmänhet tillämpas beträffande
rätt till ersättning synes följaktligen icke vara för handen. Med hänsyn
till det anförda hemställes att åt ifrågavarande bestämmelse gives det
innehåll att, örn genom förlängningen av servitutstiden förlust uppstår för
den av servitutet besvärade fastigheten, dennas ägare skall vara berättigad
till ersättning därför av ägaren till den fastighet till vars förmån servitutet
gäller. Det torde icke behöva befaras, att i följd av denna avfattning av
ersättningsstadgandet det allmännas utgifter — i form av de uti remissen
omnämnda statsbidragen — skola komma att ökas i sådan utsträckning att
lagstiftningens genomförande blir alltför kostsamt. Tvärtom bör man kunna
räkna med att även under de nu föreslagna betingelserna åtminstone de
större skogsbolagen icke skola göra gällande anspråk på gottgörelse.

Den i 3 § tredje stycket i det remitterade förslaget upptagna bestämmelsen
står icke i närmare sammanhang med övriga stadganden i sagda paragraf.
Bättre överskådlighet .skulle vinnas, om i ett andra stycke av 2 § upptagas
föreskrifter att ersättningsfrågor prövas av särskild nämnd och att

Kungl. Maj:ts proposition nr 3öö.

anspråk på ersättning vid talans förlust skall framställas hos nämnden inom
de tider som angivas i 3 § tredje stycket i förslaget. I 3 § skulle då bibehållas
de regler om nämnd vilka återfinnas i andra, fjärde och femte styckena
av paragrafen.

5 §.

Lagrådet:

Då av särskild nämnd meddelat beslut ej lämpligen bör gå i verkställighet
förrän fråga örn statsbidrag hunnit prövas, föreslås sådan lydelse av
förevarande paragraf att viss tid, lämpligen tre månader, skall hinna förflyta
mellan beslutet och verkställigheten.

7 §■

Justitieråden Lawski och Nissen samt regeringsrådet Kuylenstierna:

Genom stadgandet i första stycket avses att fastslå, att servitutsrätt efter
förlängningen skall stå tillbaka för alla andra rättigheter som finnas i fastigheten
vid tidpunkten för förlängningen. Såsom stadgandet avfattats synes
det emellertid ytterligare innebära, att trygghet för servitutets bestånd —
här som vid på avtal grundade servitut i allmänhet — uppkommer först då
servitutet blivit i vanlig ordning inteckna!. Frånsett att det kan vara tvivel
underkastat, huruvida en sådan inteckning kan meddelas i vissa av här ifrågavarande
fall, nämligen då förlängning sker av servitut, som tillkommit
genom beslut vid ägostyckning, eller av servitut, för vilket giltighetstiden
utgått men som ändock faktiskt utövas, medför kravet på intecknande den
olägenheten, att ägaren till den härskande fastigheten får löpa risken att,
innan inteckning för servitutet blivit sökt, den tjänande fastigheten överlåtes
utan förbehåll örn servitutets bestånd eller att nya, framför servitutsrätten
gällande rättigheter i den tjänande fastigheten uppkomma, vartill kommer
alt han mäste vidkännas kostnaden för intecknandet. En dylik reglering
skulle i åtskilliga fall kunna göra värdet av den föreslagna lagstiftningen
illusorisk icke blott på den grund, att inteckningsansökningen icke kommer
att ske omedelbart, utan framför allt därför, att behovet av intecknande ofta
skulle komma att förbises. Med lagens syfte torde bäst överensstämma, att
den härskande fastighetens ägare omedelbart och utan att belastas med
kostnad för inteckningsåtgärd erhåller den rätt som förslaget avser att
tillförsäkra honom. Därvid bör dock beaktas, att det ej är möjligt att skydda
en dylik rätt vid exekutiv försäljning, örn ej servitutshavaren eller annan
sörjer för att rätten blir känd för auktionsförrättare!!. I enlighet med det
sagda och med hänsyn till ifrågavarande lagstiftnings art och begränsade
räckvidd synes kunna förordas att förevarande stycke får det innehåll, att
då servitutstid förlängts i enlighet med vad i den föreslagna lagen sägs, skall
servitutet gälla som örn inteckning till säkerhet därför beviljats den dag,
från vilken förlängningen är att räkna, samt att, örn den fastighet som
besväras av servitutet skall säljas i den ordning ut sökningslagen bestämmer,

Kungl. Maj:ts proposition nr 355.

servitutet skall upptagas uti deni 107 § samma lag omnämnda förteckningen,
därest det blivit anmält till auktionsförrättaren eller eljest är för honom
känt. En sådan jämkning skulle stå i god överensstämmelse med andra
stycket i paragrafen, vilket förlorar en väsentlig del av sin betydelse, örn det
står den härskande fastighetens ägare fritt att låta servitutet förfalla genom
att ej söka inteckning. Att en tyst företrädesrätt uppkommer genom vad
här föreslagits synes icke ägnat att väcka avgörande betänkligheter. Förevarande
lagstiftning bör medföra att envar som träffar avtal med ägare till
fastighet i de län lagstiftningen berör har att räkna med förefintligheten av
dylika i gravationsbeviset ej redovisade rättigheter; jämför den genom lagen
den 30 april 1937 verkställda ändringen i 3 § servitutslagen.

Det har ej undgått vår uppmärksamhet att det skydd den här förordade
anordningen ger icke avser tiden innan förlängningen för varje servitut
tager sin början och att konsekvensen kunde tänkas kräva att motsvarande
skydd herodes de servitut av samma slag, vilkas giltighetstid ej utlöper
före år 1960. Vi ha emellertid icke ansett detta förhållande böra utgöra
hinder att så effektivt som möjligt skydda de rättigheter, för vilkas bestånd
nu vidtagas särskilda lagstiftningsåtgärder, i vissa fall med ekonomisk
uppoffring för det allmänna.

Justitierddet Gyllenswärd:

Enligt första stycket av 7 § skall efter servitutstidens förlängning beträffande
förhållandet till annan särskild rätt till den tjänande fastigheten så
anses som om förlängningen skett genom avtal. Härav följer, att vid frivillig
överlåtelse av nämnda fastighet servitutet bortfaller, därest det icke blivit intecknat
och ej heller vid överlåtelsen gjorts förbehåll örn servitutets bestånd.
Vid exekutiv försäljning åter fordras städse dylikt förbehåll för att servitutet
skall gälla mot den nye ägaren. I öppen dag ligger, att vad nu sagts kan
innefatta en fara för viss inskränkning i den föreslagna lagstiftningsåtgärdens
effektivitet. Att tillfredsställande bemästra detta problem synes å andra
sidan alldeles icke lätt. En lösning vore att åt servitut av detta slag i allt giva
ställning av s. k. tvångsservitut, varigenom det överhuvud aldrig skulle kunna
upphöra vid överlåtelse av den tjänande fastigheten. Denna väg beträddes
vid 1937 års ändring i 3 § servitutslagen med avseende å vissa däri omförmälda
icke tidsbegränsade skogsfångs- och mulbetesservitut. Mot anordningen
möter dock i nu förevarande fall hinder redan av den anledningen att
man —- till undvikande bl. a. av ytterligare, invecklade och till sin omfattning
svåröverskådliga, ersättningsspörsmål — överhuvud icke velat, frånsett tidsförlängningen,
bereda servitutet en bättre ställning än det för närvarande
äger gentemot annan rätt till den tjänande fastigheten. Med hänsyn till kredit-
och framför allt omsättningsintressen skulle detta ock medföra olägenheter,
såframt ej åtgärden förknippades med införande av särskilda föreskrifter
till möjliggörande av upplysning rörande servitutets förefintlighet. Väl ansåg
man sig vid genomförande av nyssnämnda ändring i 3 § servitutslagen
kunna underlåta att meddela dylika föreskrifter. Men uttryckligen framhölls,

Kungl. Maj:ts proposition nr 355.

att lagändringen kunde försvaras blott på den grund att de servitut densamma
avsåg så gott som alltid vore intecknade. Och något motsvarande skäl kan
ej åberopas i fråga örn de tidsbegränsade servituten; dolda sådana måste
tänkas komma att i stor utsträckning föreligga. Uppenbarligen skulle en
åtgärd för vinnande av publicitet endast kunna utgöras av inskrivning i
fastighetsboken. Infördes stadgande härom, skulle man i själva verket ej
behöva gå så långt som i 3 § servitutslagen utan kunna begränsa sig till att
giva servitutet endast den rätt som det skulle äga, om det utgjorde servitut
för vilket inteckning meddelats den dag inskrivningen (eventuellt ansökan
därom) skedde; och nyssnämnda särskilda ersättningsfrågor skulle då icke
uppkomma. Av lätt insedda skäl torde det emellertid icke vara lämpligt att
med avseende å denna — i avbidan på förestående åtgärder för rationalisering
av de hithörande jordbruken högst tillfälliga — lagstiftning tillgripa ett
inskrivningsförfarande av angiven art med därav betingade kostnader och
besvär. Med hänsyn till de svårigheter vilka sålunda vid båda alternativen
inställa sig synes ''försvarligt att stanna vid den enkla — rent automatiska
förlängningsåtgärd som avses med departementsförslaget. Att i praktiken
olägenheterna härav skulle bli alltför betydande är knappast antagligt. Beträffande
det stora flertalet tjänande fastigheter lärer exekutiv försäljning
under den tid förlängningen skulle gälla näppeligen komma i fråga. Och vid
frivillig försäljning torde den skadeståndsskyldighet som, i händelse förbehåll
om servitutets bestånd uraktlåtes, uppstår för ägaren av den härskande
fastigheten utgöra ett kraftigt incitament till att uppställa sådant förbehåll.
Härtill kommer, att åtminstone i vissa fall den härskande fastighetens ägare
synes äga möjlighet att genom inteckning skydda sin rätt. Skulle det oaktat
i något fall servitutet i följd av den tjänande fastighetens försäljning komma
att upphöra, är måhända ej heller uteslutet, att denna omständighet kan
beaktas i samband med förutberörda rationaliseringslagstiftning, i förhållande
till vilken det remitterade förslaget är avsett att utgöra ett provisorium.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sami. Nr 355.

Kungl. Maj:ts proposition nr 355.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11
oktober 1946.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam
beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen lagrådets
den 10 oktober 1946 avgivna utlåtande över det den 27 september
1946 till lagrådet remitterade förslaget till lag om förlängning av tiden för
vissa servitut.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredragande departementschefen
följande.

Lagrådets hemställan om ändrade bestämmelser rörande frågan om ersättning
i anledning av sådan servitutsförlängning, som avses med det remitterade
lagförslaget, synes ha tillkommit närmast med tanke på de fall, då den
servitutsbelastade fastigheten äges av ett mindre bolag eller en enskild person
i knappa ekonomiska villkor. Enligt min mening skulle emellertid även
med den lösning, ersättningsfrågan erhållit i förslaget, en dylik fastighetsägares
intresse bliva i huvudsak tillgodosett. I de flesta fall torde nämligen en fastighetsägare
icke ha betraktat ett å hans fastighet vilande servitut av ifrågavarande
slag som någon tunga för fastigheten, och ur hans synpunkt har i
allmänhet rättigheten icke ansetts ha något penningvärde. Det synes under sådana
förhållanden knappast rimligt att i dylika fall fastighetsägaren skall
kunna påkalla ersättning för rättighetens utövande i fortsättningen och samtidigt
därmed måhända betunga statsverket med kostnader för ersättningens
bestämmande, vilka icke kunna anses stå i skälig proportion till den ersättning,
som kan komma att fastställas. I anslutning till lagrådets yttrande har
jag dock ansett mig böra förorda, att en mindre jämkning i förslaget företages
så att ersättningsrätten göres beroende av örn förlängningen tillskyndar
den tjänande fastigheten olägenhet av någon betydelse.

De av lagrådet och dess majoritet förordade ändringarna i övrigt i lagförslaget
har jag icke funnit anledning motsätta mig. Däremot har jag ej funnit
skäl föreligga att i det hänseende, en av lagrådets ledamöter berört, göra
ändring i vad förut av mig föreslagits.

I anslutning till vad jag sålunda anfört har det remitterade förslaget undergått
överarbetning inom jordbruksdepartementet. I samband härmed ha vissa
jämkningar av rent formell art vidtagits i förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 355.

Såsom framgår av vad jag vid lagrådsremissen anfört torde till täckande
av kostnaderna för den föreslagna lagstiftningens genomförande böra anvisas
ett förslagsanslag å 10 000 kronor.

Under åberopande av vad sålunda och i statsrådsprotokollet för den 27
september 1946 anförts hemställer jag

dels att det överarbetade lagförslaget måtte jämlikt § 87
regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande;

dels ock att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att till
Bidrag till gäldande av ersättning vid förlängning av vissa
servitut å tilläggsstat I till riksstaten för innevarande budgetår
anvisa ett förslagsanslag å............kronor 10 000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Bengt Holmgren.

Bilaga A.

PROMEMORIA

MED FÖRSLAG TILL LAGSTIFTNING

RÖRANDE TIDSREGRÄNSADE
SKOGSSERVITUT

Avgiven av särskild utredningsman

inom norrlandskommittén

Till norrlandskommittén.

På därom av norrlandskommittén i skrivelse den 26 november 1945 gjord
framställning uppdrog Kungl. Majit den 30 samma månad åt häradshövdingen
Å. Braunstein att såsom särskild utredningsman inom kommittén
verkställa och till kommittén avlämna utredning angående de norrländska
ägostyckningsinnehavarnas levnadsförhållanden och försörjningsbetingelser.
Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 december 1943 tillkallades likaledes
den 30 november 1945 överlantmätaren E. Jung samt jordbrukarna P.
Eliasson i Bäsksele och H. Sundberg i Bredåker att — jämte ledamöterna
av norrlandskommittén direktören B. Holmbäck, filosofie doktorn E. Kempe
och ledamoten av riksdagens andra kammare redaktören K. Mäler — såsom
särskilda sakkunniga deltaga i överläggningar med utredningsmannen.

I anledning av utredningsuppdraget — vilket i direktiven .för. utredningsmannen
begränsats till att avse frågan om behovet av lagstiftningsåtgärder
beträffande de tidsbegränsade skogsservituten och rörande vissa osålda ägostyckningslotter
— ha överläggningar mellan utredningsmannen och de sakkunniga
ägt rum den 14 och den 15 februari, den 26 och den 27 april samt
den 20 juni 1946. För uppdragets fullgörande ha utredningsmannen och de
sakkunniga därjämte under tiden den 21—den 23 maj 1946 med vederbörligt
tillstånd företagit en resa i Norrland, därvid sammanträden med ett stort
antal ägostyckningsinnehavare m. fl. hållits i Örnsköldsvik, i Kantsjö inom
Trehörningsjö socken, i Vilhelmina och i övre Holmsvattensel inom Råneå
socken.

Sedan utredningen numera slutförts, får utredningsmannen härmed vördsamt
överlämna en av honom upprättad promemoria, innehållande av motiv
åtföljda förslag till dels lag örn förlängning av tiden för vissa servitis bestånd
dels ock kungörelse angående statsbidrag till förlängning av giltighetstiden
för servitut, som i lagen avses.

Särskilda yttranden av herrar Jung, Holmbäck och Kempe bifogas promemorian.

Stockholm den 29 juni 1946.

Å. BRAUNSTEIN.

Förslag

till

Lag

om förlängning av tiden för vissa servituts bestånd.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å sådant till förmån för fastighet inom Gävleborgs,
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens eller Norrbottens län gällande
servitut, som innefattar rättighet till skogsfång och mulbete eller endera
av dessa rättigheter och som är till tiden begränsat. Från lagens tillämpning
är dock undantaget servitut, som besvärar kronan tillhörig fastighet.

2 §.

På begäran av ägaren av fastighet, till vars förmån i 1 § avsett servitut
gäller, må i den ordning och under de förutsättningar nedan sägs meddelas
förordnande, att servitutet mot ersättning skall efter giltighetstidens utgång
helt eller delvis för framtiden bestå.

3 §•

Fråga om förlängning av servitutstid och om ersättning därför skall avgöras
av särskild nämnd.

Där så finnes erforderligt, åge nämnden eller dess ordförande tillkalla sakkunnig
att mot ersättning, som bestämmes av nämnden, biträda denna.

Nämndens prövning av fråga, som i första stycket omförmäles, skall vid
äventyr av talans förlust påkallas inom två år från den dag, denna lag trätt
i kraft.

Förordnande om förlängning av servitutstiden må meddelas under förutsättning,
att förlängningen är av väsentlig betydelse för den fastighet, till vars
förmån servitutet gäller, och icke tillskyndar den av servitutet besvärade
fastigheten avsevärd olägenhet.

Vardera parten skall, där ej särskilt förhållande till annat föranleder, vidkännas
sina kostnader å förfarandet inför nämnden.

Har inom nämnden var ledamot sin mening och kunna ej två meningar
sammanjämkas, gäde ordförandens.

Mot nämndens beslut må talan icke föras.

4 §•

Ersättning till nämndens ordförande och övriga ledamöter skall utgå enlikt
de grunder, Konungen fastställer, och gäldas av allmänna medel. Av dylika
medel skall ock gäldas ersättning till sakkunnig, som tillkallats av nämnden
eller dess ordförande.

5 §•

Utöver vad ovan är stadgat skola beträffande nämnden bestämmelserna i
lagen den 14 juni 1929 om skiljemän i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

6 §•

Av nämnden bestämd ersättning för förlängning av servitutstid skall inom
etthundraåttio dagar från det nämndens beslut meddelats nedsättas hos länsstyrelsen,
och gäde om nedsättningen i övrigt, om fördelning och utbetalande
av nedsatt belopp samt om verkan därav i tillämpliga delar vad som är stadgat
för det fall att enligt lagen den 12 maj 1917 om expropriation särskild rätt
till fastighet upplåtes; dock att beloppet må utan hinder av vad nu sagts utbetalas
direkt till ägaren av den fastighet, som av servitutet besväras, där det
är väsentligen utan betydelse för annan rättsinnehavare i avseende å fastigheten.

Sedan nedsättning skett, skall beträffande servitutet gälla vad i lag finnes
föreskrivet om servitut, som ej är till tiden begränsat.

7 §•

Intill dess fråga om förlängning av servitutstid blivit avgjord och, då nedsättning
skall äga rum, intill dess det visat sig, om nedsättning kommer till
stånd, må, där servitutstiden dessförinnan utgår, servitutet alltjämt utövas.

8 §•

Har nämnden förpliktat part att gottgöra motparten dennes kostnader å
förfarandet, gånge beslutet därom efter överexekutors förordnande i verket
lika som domstols laga kraftägande dom.

9 §.

Vad i denna lag stadgas örn rätt till förlängning av servitutstid skall gälla,
ändå att vid servitutets tillkomst eller eljest annat förbehåll skett.

10 §.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

Denna lag träder i kraft den

Förslag

till

Kungörelse

angående statsbidrag till förlängning av tiden för vissa servituts

bestånd.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I enlighet med vad nedan sågs må av statsmedel beviljas bidrag till förlängning
av giltighetstiden för servitut, som avses i lagen den
om förlängning av tiden för vissa servituts bestånd.

2 §•

Statsbidrag beviljas ägaren av den fastighet, till vars förmån servitutet gäller,
samt utgår, örn och i den mån behov därav föreligger. Bidrag må kunna
uppgå till högst åttio procent av den för förlängningen bestämda ersättningen,
dock icke till mera än tretusen kronor.

3 §.

Ansökan örn statsbidrag skall ingivas till vederbörande egnahemsnämnd
samt åtföljas av antingen med stöd av förutnämnda lag meddelat beslut om
förlängning av servitutstiden eller skriftligt avtal, varigenom servitutstiden
förlängts till att avse all framtid. Därest förlängningen grundas på^ avtal,
skall ansökningen vara egnahemsnämnden till handa inom två år från den
dag, denna kungörelse trätt i kraft.

Bidrag må ej beviljas med mindre sökanden skriftligen åtager sig att, enligt
egnahemsnämndens bestämmande, återbetala bidragsbeloppet eller del
därav jämte ränta efter fem procent för år från tiden för beloppets utbetalande,
till dess återbetalning sker, för den händelse sökanden antingen
genom sitt medgivande föranleder, att servitutet helt eller delvis upphör,
eller ock vid överlåtelse av sin fastighet icke tillser, att förvärvaren gör enahanda
åtagande samt därjämte skriftligen utfäster sig att vid äventyr av
återbetalningsskyldighet, som nyss sagts, i sin tur ej överlåta fastigheten
utan att den nye ägaren ikläder sig samma förbindelser som han s jälv.

Innan egnahemsnämnden meddelar beslut i ärende rörande bidrag till sådan
förlängning av servitutstid, som tillkommit genom avtal, skall egnahemsnämnden
rörande förlängningen och den för densamma bestämda ersättningen
inhämta yttrande från den nämnd, som enligt omförmälda lag
har att avgöra fråga om förlängning av servitutstid och örn ersättning därför.
Bidrag till förlängningen må ej beviljas ulan så är, att nämnden finner
förlängningen vara av väsentlig betydelse för den fastighet, till vars förmån
servitutet gäller, och icke tillskynda den av servitutet besvärade fastigheten
avsevärd olägenhet.

4 §.

Beviljat statsbidrag skall, där förordnande om servitutstidens förlängning
meddelats, inom tid, som för nedsättande av den därför bestämda ersättningen
är föreskriven, av egnahemsnämnden tillställas länsstyrelsen. Har avtal
om förlängningen träffats, skall bidraget av egnahemsnämnden utbetalas
till ägaren av den fastighet, som av servitutet besväras, eller, örn ersättningen
för förlängningen visas hava blivit i sin helhet gulden av sökanden, till
denne.

5 §.

Ersättning till ordförande och övriga ledamöter i nämnd, som enligt 3 §
tredje stycket avgivit yttrande i ärende rörande statsbidrag, skall utgå enligt
de grunder, Konungen fastställer, och gäldas av allmänna medel.

Denna kungörelse träder i kraft den

Inledning.

Antalet ofullständiga jordbruk i vårt land är mycket stort. Olika orsaker
ha medverkat till uppkomsten av dessa jordbruk; sålunda har i icke ringa
mån den tidigare rådande fria jorddelningsrätten bidragit därtill.

De problem, som angå de ofullständiga jordbruken, ha länge intagit en
framträdande plats på det jordbrukspolitiska programmet. Statsmakternas
strävanden lia inriktats på att förhindra uppkomsten av ytterligare ofullständiga
jordbruk och att undanröja de olägenheter, som vidhäfta de ofullständiga
jordbruk, vilka redan bestå. I förstnämnda hänseende ha sålunda
tid efter annan i jorddelningslagstiftningen vidtagits ändringar i syfte bl. a.
att i orter med riklig skogstillgang tillgodose nybildade jordbruksfastigheters
behov av tillräcklig skogsmark. Vad åter angår kompletteringen av de
befintliga ofullständiga jordbruken ha betydelsefulla åtgärder kommit till
stånd genom beredandet av möjlighet för innehavarna av dylika jordbruk
att i avsevärd utsträckning erhålla lån och bidrag av allmänna medel för
jordbrukens förbättrande och ändamålsenliga utveckling.

Vid upprepade tillfällen ha framkommit förslag om ändring i gällande
expropriationslagstiftning, avseende rätt till expropriation för stärkande av
ofullständiga jordbruk. Dessa förslag ha dock icke lett till åsyftat resultat.
Emellertid har i anledning av två inom riksdagen år 1942 väckta motioner,
nr 146 i första kammaren och nr 197 i andra kammaren, riksdagen i skrivelse
den 16 maj 1942, nr 232, under åberopande av vad som anförts i
andra lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 28, anhållit att
Kungl. Maj:t ville dels efter verkställande av den ytterligare utredning, som
kunde anses erforderlig, för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning örn
expropriation av mark för stärkande av ofullständiga jordbruk, dels ock
låta verkställa utredning av frågan om förköpsrätt av jord för samma ändamål
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill denna utredning kunde
föranleda. Kungl. Majit har därefter uppdragit åt egnahemsstyrelsen att,
med beaktande av innehållet i förenämnda utskottsutlåtande, verkställa de
begärda utredningarna. Utredningsuppdraget har sedermera övertagits av
1942 års jordbrukskommitté. Utredningarna äro ännu icke avslutade.

Särskilt inom Norrland är vanligt att en skoglös eller skogfattig jordbruksfastighet
innehar rätt till skogsfång och mulbete å annan fastighets område,
där erforderlig tillgång på skog finnes. Dylika skogsservitut äro i allmänhet
till tiden obegränsade, men i icke ringa utsträckning förekommer att
servituten inskränkts till att avse viss tid. Så är ofta fallet med de servitut,
vilka tillerkänts sådana jordbruksfastigheter, som i slutet av förra och början
av detta århundrade bildats genom ägostyckningar å de stora trävarubolagens
mark.

I en vid 1943 års riksdag inom andra kammaren av herrar Jacobson och
Mäler väckt motion, nr 272, påkallades statsmakternas ingripande för att
avhjälpa det brydsamma läge, vari ett stort antal innehavare av ägostyckningslotter
av nu angivet slag befunne sig. Enligt motionärernas mening

borde först och främst vidtagas sådana åtgärder, som tryggade vässa ägostyckningsinnehavares
snart utlöpande rätt till husbehovsvirke, vedbrand
och mulbete. En tvångsvis genomförd provisorisk förlängning av de tidsbegränsade
servituten syntes böra övervägas. Y idare syntes genom särskild
lagstiftning — exempelvis genom ändringar i lagfartslagstiftningen — böra
läggas hinder i vägen för fortsatt försäljning av ägostyckade fastigheter i
ada de fall, där fastigheterna icke kunde anses bilda efter norrländska förhallanden
med husbehovsvirke, bränsle och bete nöjaktigt försörjda fastigheter.
Slutligen syntes expropriationslagstiftningen kunna ändras, så att förvärv
av erforderlig tillskottsjord för nyodling och betesanläggning ävensom
för behövlig stödskog utan svårigheter kunde åstadkommas för sådana ägostyckningsfastigheter,
som vöre ofullständiga jordbruk men rimligen kunde
förutsättas bli bäriga familje- eller stödjordbruk. Med stöd av det anförda
hemställde motionärerna att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om skyndsam utredning rörande de norrländska ägostyckningsinnehavarnas
levnadsförhållanden och försörjningsbetingelser samt att förslag
till förbättring av dessa betingelser — avseende i första hand betryggande
tillgång till husbehovsvirke, vedbrand och mulbete — så snart ske kunde
förelädes riksdagen.

I utlåtande, nr 35, över motionen framhöll jordbruksutskottet att frågan
huru ett mera varaktigt försörjningsläge skulle kunna tillskapas för befolkningen
i Norrland och då givetvis även för de i motionen berörda ägostycknmgsinnehavarna
utgjorde det komplex av problem, som vore föremål
tor behandling inom 1940 års norrlandsutredning. Vidare hade Kungl. Maj-t
uppdragit åt egnahemsstyrelsen att verkställa av riksdagen begärd utredning
rörande frågan om lagstiftning angående expropriation av mark för stärkande
av ofullständiga jordbruk, en lagstiftning som efter vad det ville synas
torde komma att få betydelse i sådana fall som de i motionen berörda
samt rörande fragan om förköpsrätt av jord för samma ändamål. Emellertid
ansage utskottet att en del av de problem, som berördes av motionärerna,
\ore av sadan betydelse för levnadsförhållandena och försörjningsbetingelserna
i Norrland, att krav på deras snara lösande utan avbidan på resultatet
av de nyssnämnda mera omfattande utredningarna med rättmätighet
e. kunna framställas. Sålunda framstode för utskottet såsom angeläget att
till förhindrande av uppdelning av jordbruksjorden i denna landsdel provisoriskt
förbud mot försäljning av sådana före nu gällande restriktiva jorddelningslagstiftmng
genom ägostyckningar bildade ofullständiga jordbruk
som annu vöre kvar i skogsbolagens händer, övervägdes. Jämväl syntes böra
undersökas den omfattning, vari kunde förefinnas vid ägostyckningar uppkomna
ofullständiga jordbruk, samt möjligheten till stödåtgärder för dessa
medelst lanspraktagande av kronans och enskildas mark. Problemet huruvida
och i vad mån en tvångsvis genomförd provisorisk förlängning av de i
motionen omförmäla servitutens giltighetstid kunde åvägabringas torde
vf- mera vittomfattande och föra så långt in på civilrättens område att
utskottet i detta sammanhang icke ansåge sig böra närmare ingå på detsamma.
Med hänsyn till fragans utomordentligt stora betydelse syntes emellertid
utredning i amnet snarast böra igångsättas. De i motionen berörda problemen
i övrigt torde kunna förväntas bli föremål för behandling inom den nyssnämnda
norrlandsutredningen, varför utskottet saknade anledning att närmare
orda örn desamma Huruvida det av utskottet förordade utredningsuppdra^et
lamphgen borde anförtros åt någon pågående utredning eller särskilda
sakkunniga tillkallas för andamålet syntes böra överlåtas åt Kungl.
Maj :t att bestämma Under åberopande av det anförda hemställde utskottet
att riksdagen i anledning av motionen ville i skrivelse till Kungl Maj t an -

hålla att Kungl. Maj:t måtte i de avseenden, utskottet berört, låta verkställa
utredning angående de norrländska ägostyckningsinnehavarnas levnadsförhållanden
och försörjningsbetingelser samt för riksdagen framlägga de förslag
i ämnet, vartill utredningen kunde föranleda.

Riksdagen biföll utskottets hemställan angående skrivelse till Kungl. Maj:t
med begäran om utredning. Sådan skrivelse, nr 247, avläts den 26 maj 1943.

Utredningsuppdraget har sedermera av Kungl. Majit överlämnats till den
år 1944 tillsatta norrlandskommittén. I direktiven för kommittén har riksdagens
skrivelse anmälts.

Därefter har för uppdragets utförande särskild utredningsman inom kommittén
blivit förordnad, och sakkunniga ha tillkallats för att deltaga i överläggningar
med utredningsmannen.

Allmän motivering.

Jorddelningen i Norrland.

Vid början av förra seklet funnos på den norrländska landsbygden, frånsett
ett mindre antal sågverks- och bruksfastigheter, huvudsakligen två slag
av jordegendomar, nämligen kronans stora skogsbesittningar samt enskilda
hemman och lägenheter, vilka ägdes av en jordbrukande bondebefolkning.
Vad som tillhörde de särskilda hemmanen var av ålder i många fall bestämt
endast med avseende å inägoma. Skogsmarken hade, åtminstone i det inre
av landet, ringa användning för annat ändamål än kreatursbete samt virkesoch
vedfång för husbehovet. Under sådana förhållanden kommo hemmanens
skogsinnehav att ställa sig ganska olika, beroende på hemmansägarnas
större eller mindre företagsamhet att lägga under sig delar av närbelägen
skogsmark.

Sedan odlingen nått en högre grad av utveckling, kunde ett sådant sakernas
tillstånd som det nu beskrivna icke gärna fortfara. En genomgående
reglering på ifrågavarande område erfordrades, och en dylik verkställdes genom
den s. k. avvittringen, vars ändamål var att skilja kronans marker från
de enskilda ägorna och att skarpt begränsa sistnämnda ägor. Avvittringen
— som påbörjats långt tidigare — genomfördes till sin väsentligaste del under
åren 1820—1870. Genom det summariska och tämligen okontrollerade
sätt, varpå i synnerhet under förra delen av 1800-talet de rörande avvittringen
utfärdade författningarna tillämpades, kommo särskilt i trakter med
riklig skogstillgång de skogsanslag, som tilldelades hemmanen, att betydligt
överstiga vad som enligt författningarna varit avsett.

Under 1840- och 1850-talen, då avvittringen som bäst pågick, öppnades
nya utsikter på världsmarknaden för den svenska trävaruindustrien. Affärsmännen
började komma till insikt örn att de norrländska skogarna kunde
med vinst tillgodogöras. En livlig efterfrågan på timmerskog uppstod. Bönderna
drogo av de stora skogsvidder, som vid avvittringen tilldelats deras
hemman, föga annan fördel än att de därå betade sin boskap och hämtade
vad till husbehov erfordrades av skogens produkter; och de antogo därför
utan större betänkligheter de anbud, som från trävaruspekulanternas sida
gjordes dem i avseende å skogarna. På så sätt uppläts från bondehemmanen
i en efter hand allt större omfattning och mot en mången gång ytterst
obetydlig ersättning avverkningsrätt, i regel på femtio år, till skogsmarken.
Örn något förvärv med äganderätt till själva jorden var vid denna tid icke
fråga.

Sedan emellertid trävaruindustriens representanter vunnit övertygelse örn
att deras näring ägde framtiden för sig, började de söka att med äganderätt
förvärva skogsmark i så stor utsträckning som möjligt. Det lyckades dem
även att i avsevärd mån förverkliga denna strävan. Ett synnerligen stort
antal bondehemman kom att genom köp övergå i trävarubolagens och enskilda
industriidkares ägo.

I allmänhet blev inägojorden å de bondehemman, som trävarubolagen förvärvade,
utarrenderad; ofta skedde utarrenderingen till de förutvarande ägar -

na. Allenast å sådana av bolagen inköpta gårdar, som voro belägna i närheten
av bolagens sågverk och övriga industriella anläggningar, plägade bolagen
själva driva jordbruk.

Det dröjde ej länge efter trävaruindustriens stora uppsving förrän i anledning
av nu berörda förhållanden bekymmer för framtiden började visa sig.
Såsom av åtskilliga officiella uttalanden framgår fick man ögonen upp för
det ofördelaktiga inflytande, trävaruindustrien utövade på jordbruket och
den jordbrukande befolkningen. Olika lagstiftningsåtgärder vidtogos för att
söka avvärja berörda inflytande. Sålunda tillkommo med början redan på
1860-talet författningar, avseende bl. a. att inskränka dispositionsrätten över
skogen på de ställen, där hemmanens rättigheter ännu icke definitivt ordnats
genom avvittringen, samt att begränsa tiden för skogsavverkningskontraktens
giltighet. Én lagstiftningsåtgärd, som beledsagades av stora förhoppningar
örn en minskning av bolagens fastighetsförvärv, åvägabragtes på
1890-talet genom införandet av ägostyckningsinstitutet.

De former för delning mellan olika ägare av ett hemmans område, vilka
dittills förekommit enligt lagstiftningen, voro hemmansklyvning och jordavsöndring.
Föreskrifter rörande dessa delningsformer funnos meddelade i
skiftesstadgan den 9 november 1866 — vilken författning dock i första hand
hade avseende å laga skifte — samt i förordningen den 6 augusti 1881 angående
hemmansklyvning och jordavsöndring. Vid hemmansklyvning uppdelades
hemmanet efter bråkdelar av skattetalet, så att de särskilda delarna
erhöllo vad av de olika ägoslagen å dem belöpte i förhållande till den aritmetiska
andel de utgjorde av hela hemmanet; karakteristiskt för hemmansklyvningen
var alltså att hemmansdelarnas ägor alltid kommo att uppvisa
i huvudsak samma blandning av åker, äng och utmark som det ursprungliga
hemmanet samt att hemmanets mantal blev fördelat mellan hemmansdelama.
Jordavsöndringen åter — vilken i motsats till hemmansklyvningen
ej utgjorde någon lantmäteriförrättning — bestod däri, att ägaren av ett
hemman till annan upplät ett visst bestämt område av hemmanets mark;
den avsöndrade delen, som följaktligen icke behövde bestå av olika ägoslag,
ansågs ej bilda någon särskild hemmansdel utan betraktades endast såsom
en lägenhet, i kameralt avseende lydande under den återstående delen, som
bibehöll hemmanets skattetal oförminskat.

Vid den tid, varom nu är fråga, härskade frihet att genom hemmansklyvning
obegränsat dela ett hemman, medan rätten att avsöndra var inskränkt
till att avse högst en femtedel av ägovidden.

Införandet av den nya form för jorddelning, som ägostyckningen innebar,
föreslogs av den år 1891 tillsatta s. k. jordbrukslägenhetskommittén. Denna
kommitté fann att de då gällande bestämmelserna örn hemmansklyvning och
jordavsöndring icke till fullo motsvarade de anspråk, som med fog kunde
uppställas å ett enkelt, snabbt och för de mindre bemedlade lätt tillgängligt
jordstyckningsförfarande. Enligt kommitténs åsikt borde därför ett nytt förfaringssätt,
nämligen ägostyckning, tillåtas. Ägostyckning skulle verkställas
av lantmätare samt utmärkas därav, att den ägare av ett hemman, som ville
dela detta i två eller flera lotter, själv bestämde lotternas läge och gränser,
varefter enligt särskild procedur hemmanets mantal fördelades mellan lotterna.
Såsom ett speciellt skäl för ägostyckningsinstilutets införande framhölls
den betydelse, detsamma skulle erhålla i de norrländska skogsbygderna
genom den möjlighet, som därigenom öppnades att skilja hemmanens jordbruks
jord från deras skogsmark. Kommittén yttrade nämligen: »En särskild

betydelse torde ägostyckningen----kunna erhålla för de norrländska

skogsbygderna genom det tillfälle, som densamma erbjuder att kunna dela

Willmy lill riksdagens protoknll /gil». 1 sami. Sr 333. ‘1

skatten å ett hemman mellan den för jordbruk Lämpliga arealen jämte ett
mindre skogsområde å ena sidan och den huvudsakliga skogsmarken å den
andra. Härigenom skulle hemmansägaren efter skogens försäljning kunna
kvarsitta med äganderätt å gården, medan han däremot nu allt för ofta förvandlas
till arrendator eller torpare under skogsägaren och den självägande
jordbrukande befolkningen i många skogssocknar sålunda allt mer och mer
förminskas.»

Sedan ägostyckningsinstitutet genom lagen den 27 juni 1896 örn hemmansklvvning,
ägostyckning och jordavsöndring införts i vårt rättssystem, blev
det alltså möjligt att — med endast några av allmänt intresse förestavade,
knappt nämnvärda inskränkningar — fritt uppdela ett hemman i flera lotter
alldeles oberoende av ägornas beskaffenhet och lotternas framtida användbarhet
i produktionens tjänst.

Ägostyckningsinstitutet visade sig snart, särskilt för Norrlands vidkommande,
föga motsvara de hysta förväntningarna och i en del avseenden
verka direkt skadligt. Visserligen voro på åtskilliga håll trävarubolagen villiga
att genom ägostyckning avhända sig den för bolagen ofta mera besvärliga
än inkomstbringande inägojorden, men däremot framträdde hos dem
en avgjord obenägenhet mot att låta ens för husbehovet erforderlig skogsmark
medfölja denna jord. Då ett jordbruk utan skog på många orter inom
Norrland icke kan annat än i undantagsfall upprätthållas, kunde det förefalla
som örn enbart befolkningens insikt härom borde ha varit nog för att
förhindra att skoglösa ägostyckningslotter i någon större omfattning skolat
kunna komma ut i den allmänna rörelsen. Där ägostyckningar skedde å de
hemman, som bolagen redan ägde, och huvudsakligen endast inägojord tilllades
de lotter, som avsetts att utsläppas i marknaden, förekom visserligen
att bolagen av nyssnämnda anledning hade svårt att finna köpare till de
frånstyckade inägolottema. Men örn ett bolag — såsom på vissa håll inträffade
— ställde sina arrendatorer i valet mellan att antingen köpa den frånstyckade
inägojorden jämte de därå befintliga byggnaderna eller också avflytta,
ligger intet egendomligt däri, att arrendatorema valde att handla i enlighet
med det förra alternativet. Det hände naturligtvis också att arbetare
och andra, som ville skaffa sig egna hem, när intet bättre stod till buds uppträdde
såsom spekulanter även på skoglösa eller skogfattiga inägolotter.
Men ägostyckningar skedde jämväl i sammanhang med själva hemmansförsäljningama.
I alla de fall, då bönderna därvid avyttrade sin jord av den anledningen,
att de voro därtill tvingade av dålig ekonomi — och detta var
i regel förhållandet — var det i allmänhet en lätt sak för köparna att ordna
villkoren för ägostyckningarna efter sin egen önskan, d. v. s. låta bönderna
behålla inägojorden utan skogsanslag eller med så obetydliga sådana
som möjligt. Värdet av de skogsanslag, som förekommo, reducerades i icke
ringa mån på grund därav, att vanligen endast jämförelsevis sämre mark eller
åtminstone grundligt avverkad mark tilldelades inägolottema.

De missförhållanden, för vilka nu redogjorts, föranledde att år 1901 riksdagens
båda kamrar förenade sig örn skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan,
bl. a., att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda huruledes genom lagstiftnings-
eller andra särskilda åtgärder den självägande, jordbrukande befolkningens
ställning i Norrland och Dalarna kunde vidmakthållas och stärkas
samt jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar befrämjas.

I anledning av denna skrivelse tillsattes 1901 års norrlandskommitté, sorn,
sedan dess arbete avslutats, den 27 oktober 1904 avgav betänkande, innefattande
utom en allmän utredning åtskilliga lagförslag och framställningar.

Vissa av norrlandskommitténs förslag resulterade i lagstiftningsåtgärder.

Sålunda utfärdades —- i syfte att bibehålla allmogen vid den jord, som alltjämt
var i dess besittning och som kunde anses för jordbruket nödvändig
— den 4 maj 1906 en lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening
att förvärva fast egendom (den s. k. norrländska förbudslagen). Genom
denna lag infördes förbud för bolag och föreningar att utan särskilt tillstånd
förvärva odlad och odlingsbar mark samt stödskog. Ursprungligen avsåg
lagen endast bolag och ekonomiska föreningar, men den utsträcktes sedermera
till att gälla alla slag av föreningar. Lagens tillämpningsområde utgjordes
från början av de fyra nordligaste länen jämte vissa delar av Gävleborgs
och Kopparbergs län. Sedermera utvidgades giltighetsområdet till andra
delar av norra och mellersta Sverige.

På grundval av norrlandskommitténs betänkande tillkom vidare — för att
för framtiden förhindra olämplig styckning av jorden — den 16 juni 1905
en provisorisk lag med vissa inskränkande bestämmelser i fråga om ägostyckning
i de fem norrländska länen. Denna lag gällde till den 1 januari
1910, då den avlöstes av lagen den 25 juni 1909 örn inskränkning i rätten att
erhålla ägostyckning. I sistnämnda lag stadgades att inom norrlandslänen
ägostyckning ej finge ske med mindre vederbörande länsstyrelse därtill lämnat
tillstånd. Ansökan örn tillstånd skulle vara åtföljd av karta, utvisande
huru ägostyckningen vöre avsedd att verkställas. Hemmanslott, som vid ägostyckning
erhölle inägojord, skulle med hänsyn såväl till denna jords omfattning
som ock till den myckenhet husbehovsskog samt odlings- och mulbetesmark,
som tilldelades lotten, vara tjänlig för jordbruk. Bestode hemmanslott
huvudsakligen av skogsmark, finge, ändå att lotten icke bleve tjänlig
för jordbruk, dit läggas mindre del av inägojorden, där sådant av särskilda
omständigheter påkallades och hemmanets jordbruk icke därigenom märkligen
försvagades. Styckades inägojorden till olika hemmanslotter och funnes
ej å hemmanet tillräcklig skogs- och betesmark för att bereda samtliga lotter
erforderliga anslag i sådan mark, skulle tilldelningen därefter jämkas. För
egnahemsanläggningar eller industriella anläggningar eller annat dylikt ändamål
finge hemman styckas annorledes än nu sagts.

Slutligen kiev år 1907, i anslutning till förslag av norrlandskommittén, i
fråga örn jordavsöndring den ändring vidtagen i 1896 års lag, att beträffande
Kopparbergs län och de norrländska länen förbud stadgades mot att avsöndra
inägojord till den omfattning, att stamhemmanets jordbruk därigenom märkligen
försvagades.

Den sålunda tillkomna norrländska ägostycknings- och jordavsöndringslagstiftningen
utsträcktes efter hand till att avse även hela Svealand med undantag
av Södermanlands län.

Den 30 december 1911 uppdrog Kungl. Majit åt landshövdingen .Tohan
Widén att verkställa en utredning rörande den norrländska förbudslagens
verkningar, vilket uppdrag sedermera vidgades till att avse jämväl verkningarna
av den särskilda lagstiftningen örn ägostyckning och jordavsöndring.
I sitt den 16 juni 1913 avgivna betänkande framhöll Widén, bl. a., alt
under åren 1897—1912 bolagens hemman i mycket betydande omfattning
undergått ägostyckning, vilken i de allra flesta fall åsyftat mägornas skiljande
från den egentliga skogsmarken. Det franninge ock alt dessa styckningar
till långt övervägande del blivit verkställda enligt 1896 års lag. I .särskilt
stor omfattning hade tillstånd lill ägostyckning sök Is under åren näst
före den inskränkande förfatlningens tillkomst. Del vore allisa uppenbart alt
bland bolagen rått en livlig önskan alt i tid bestyra om verkställandet av
dylika förrättningar, innan de genom lagstiftningen kleve tvingade alt vid
inägornas frånskiljande även medtaga erforderliga delar av utmarken. Det

hade upplysts att flera av de största jordägande bolagen redan före ikraftträdandet
av 1905 års lag låtit ägostycka så många av sina hemman, som
överhuvud taget lämpat sig därför, och att i övrigt jordavsöndringsinstitutet
i ett stort antal fall använts under tiden näst efter nyssnämnda lags antagande
för att med kringgående därav frånskilja inägojorden från hemmanen.
I fråga örn de ägostyckningar, som ägt rum enligt de särskilt för Norrland i
sådant avseende gällande lagarna, inhämtades av utredningen att arealen av
den inägolotterna tillagda inrösningsjorden i de tre sydligare länen utgjort
i genomsnitt omkring 10 hektar. Vad Västerbottens län beträffade visade sig
en anmärkningsvärd skillnad mellan kusttrakterna, där inrösningsjorden för
de avstyckade lotterna i genomsnitt hållit sig mellan 6 och 8 hektar, och lappmarkerna,
där densamma merendels uppgått till 30 å 40 hektar, därvid dock
kunde antagas att en stor eller största delen utgjordes av icke odlad ängsmark
med naturlig gräsväxt. I Norrbottens län hade styckningarna varit så få, att
genomsnittstalen vore tämligen osäkra. De inägolotterna tilldelade anslagen i
avrösningsjord hade i Gävleborgs och Västernorrlands län omfattat i genomsnitt
något över 15 hektar; dock hade för ett stort antal lotter inom Ångermanlands
bästa skogstrakt, Resele och Ramsele tingslag, skogsanslagen icke
uppgått till 15 hektar. I Jämtlands län hade skogstilldelningen i allmänhet
varit betydligt rikligare. Genomsnittet för länet vore över 30 hektar. I Västerbottens
län visade tingslagen utmed kusten snarlika tal med de inre delarna
av Västernorrlands län. I lappmarkerna däremot hade skogsanslagen merendels
varit ganska drygt tilltagna. Rätt omfattande hade skogsanslagen ävenledes
varit vid de få styckningar, som förekommit i Norrbottens län. Örn
skogsanslagen alltså i ett icke så ringa antal fall tillmätts tämligen rundligt,
så framginge dock av utredningen att de i regel uppgått till vida mindre
belopp än som av norrlandskommittén i dess förslag till ägostyckningslag
angivits. Vidare förhölle sig så, att det nog ytterst sällan vore den bästa
skogsmarken, som vid ägostyckning av bolagshemman tillädes inägolotterna.
Som regel torde kunna sägas att skogsmarken icke vore god. Genom ägostyckningar,
verkställda på nu angivet sätt, minskades hemmanens bärkraft och
utvecklingmöjligheter väsentligt, och en i sådan riktning fortsatt utveckling
skulle givetvis medföra en betydande social olägenhet.

I det Widénska betänkandet föreslogos vissa ändringar i den norrländska
ägostyckningslagen. De föreslagna ändringarna blevo dock ej genomförda.

Den s. k. jordkommissionen, som tillsattes den 29 november 1918, överlämnade
den 11 november 1922 till Kungl. Majit redogörelse för en på kommissionens
föranstaltande verkställd utredning angående verkningarna av
den norrländska ägostycknings- och jordavsöndringslagstiftningen, såvitt rörde
tiden 1913—1918. Denna utredning, vilken alltså utgjorde en komplettering
av den Widénska utredningen, utvisade att en ökning av genomsnittsarealen
av de frånstyckade inägolotterna under angivna tid ägt rum i alla
län med undantag av Jämtlands län. I förhållande till de i den Widénska
utredningen förekommande siffrorna uppgick ökningen för inrösningsjorden
till i genomsnitt för samtliga län 4,1 hektar. Beträffande avrösningsjorden
var ökningen i medeltal för samtliga län 12 hektar. Denna sistnämnda
ökning angavs emellertid väsentligen bero på det stora antal styckningar, som
ägt rum i det nordligaste länet.

Den norrländska förbudslagen gällde till den 1 juli 1925, då den ersattes
med den alltjämt i kraft varande lagen den 18 juni 1925 angående förbud i
vissa fall för bolag, förening och stiftelse alt förvärva fast egendom (den
s. k. bolagsförbudslagen). I motsats till den norrländska förbudslagen gäller
denna lag inom riket i dess helhet. Enligt lagen får bolag, förening eller

stiftelse endast i de i lagen särskilt angivna fall förvärva fast egendom på
landet eller i stad utanför det till bebyggande planlagda området. Sålunda
får bolag, förening eller stiftelse förvärva fast egendom, som av länsstyrelsen
prövas äga sitt huvudsakliga värde i åbyggnaden eller huvudsakligen vara
avsedd till tomt, upplagsplats, idrottsplats e. dyl. eller att nyttjas till stenbrott,
grustag m. m. Därjämte äger Kungl. Majit giva bolag, förening eller
stiftelse tillstånd i särskilda fall att förvärva fast egendom av annan beskaffenhet
än nyss sagts.

1866 års skiftesstadga, 1896 års lag örn hemmansklyvning, ägostyckning
och jordavsöndring samt 1909 års lag örn inskränkning i rätten att erhålla
ägostyckning fortforo att vara i kraft till den 1 januari 1928, då de upphävdes
genom den ännu gällande lagen den 18 juni 1926 om delning av jord
å landet (kallad jorddelningslagen). I denna lag, vilken liksom bolagsförbudslagen
gäller inom hela riket, benämnes all jorddelning efter andel laga
skifte; begreppet hemmansklyvning har försvunnit ur lagstiftningen. Vidare
ha i lagen ägostycknings- och jordavsöndringsinstituten sammanförts till ett
institut, benämnt avstyckning, överensstämmelse mellan ägostyckning och
jordavsöndring, å ena, samt avstyckning, å andra sidan, föreligger däri, alt
i båda fallen ett avskiljande av en på marken bestämd ägovidd kommer
till stånd. Med ägostyckningen överensstämmer avstyckningen därutinnan,
att den konstruerats såsom en lantmäteriförrättning, vilken göres
till föremål för prövning och fastställelse. Med jordavsöndringen erbjuder
avstyckningen likhet såtillvida, att efter delningen en stamfastighet kvarstår,
vilken är bärare av mantalet, där sådant finnes.

I jorddelningslagens ursprungliga lydelse uppställdes beträffande avstyckning
bestämmelser, innefattande att nybildad fastighet skulle med hänsyn
till omfång, belägenhet, beskaffenhet och övriga förhållanden kunna anses
varaktigt lämplig för sitt ändamål. Härutöver krävdes för avstyckning från
jordbruksfastighet att den nya fastighetsindelningen skulle bereda ökade
utkomstmöjligheter för den jordbrukande befolkningen eller eljest vara till
gagn bil- jordbruksnäringen i orten. Tillika gavs om skogstilldelning den
regeln, att nybildad fastighet skulle, örn däri inginge så mycket jordbruksjord,
att fastigheten bleve tjänlig till jordbruk, erhålla för dess nyttjande för
detta ändamål erforderlig skog, i den mån sådan funnes att tillgå på styckningsfastigheten.
Dock medgavs att i ort med ringa skogstillgång ali skogen
lades till en jordbruksfastighet, där detta prövades angeläget för skogens
bestånd eller eljest skäl därtill funnes. Kraven å gagn för jordbruksnäringen
och å skogstilldelning eftergåvos, örn de skulle hindra avstyckning av mark
för tillgodoseende av behov av mindre lägenheter eller för beredande av
plats för industriell anläggning eller därmed jämförligt ändamål.

År 1937 vidtogos vissa ändringar i jorddelningslagens villkor för avstycknings
tillåtlighet. Ändringarna avsågo, bl. a., att i orter med riklig skogstillgång
tillgodose jordbruksfastigheternas behov av tillräcklig stödskog och
för framtiden hindra tillkomsten av nya ofullständiga jordbruk. Beträffande
fastighet, avsedd för jordbruk, föreskrevs att den i regel skulle innehålla
skog för tillgodoseende av nödigt husbehov, i den mån tillgång täll sådan
skog funnes, samt att det skulle tillses att å fastighetens mark i mån
av behov kunde erhållas tillgång till bete och, där det funnes önskvärt och
lämpligen kunde ske, möjlighet lill nyodling. Från kravet å husbehovsskog
gjordes dels ett undantag, motsvarande det förut nämnda beträffande ort
med ringa skogstillgång, dock att undantagsbestämmelsen skulle få tillämpas
blott när det vore angeläget för skogens bestånd, dels ock ett undantag för
det fall att på grund av ortens näringsförhållanden för jordbruket därstädes
uppenbarligen ej erfordrades skog. I ort med riklig skogstillgång, dår del

med hänsyn till näringsförhållandena för drivande av självständigt jordbruk
i allmänhet erfordrades skog utöver husbehovet, skulle vid avstyckning
från jordbruksfastighet envar i förrättningen ingående jordbruksfastighet i
mån av tillgång erhålla sådan skog, tillräcklig att utgöra varaktigt, stöd för
jordbruket. Dock finge avvikelse härifrån ske beträffande viss fastighet, såframt
det vore uppenbart att den kunde bestå såsom självständig fastighet
utan tillgång av skog utöver husbehovet samt jordbrukets fördel av stödskog
icke därigenom minskades. I likhet med vad fallet var enligt lagens ursprungliga
lydelse kunde alla de ifrågavarande villkoren eftergivas, örn eljest
hinder skulle läggas för avstyckning antingen av mark för tillgodoseende av
ett uppkommet behov av bostadslägenheter eller småbruk åt innehavare, som
beräknades erhålla sin huvudsakliga bärgning annorledes än av eget jordbruk,
eller ock av plats för industriell, kommunikationsteknisk eller kulturell
anläggning eller därmed jämförligt ändamål. Emellertid skulle dock i
fråga örn småbrukslägenhet tillses att därå kunde i mån av behov erhållas
tillgång till bete, där så lämpligen kunde ske.

I den lydelse, stadgandena örn villkoren för avstyckning erhöllo år 1937,
kvarstå de nu såsom gällande lag. I ett av fastighetsbildningssakkunniga den
1 september 1944 avgivet betänkande med förslag lill lag örn ändring i vissa
delar av jorddelningslagen m. m. (SOU 1944: 46) ha dock nya föreskrifter
rörande avstycknings tillåtlighet uppställts. I större omfattning än vad som
skett genom de år 1937 verkställda ändringarna i jorddelningslagen meddelas
enligt förslaget regler för att delning av jord, som är avsedd för jordbruksändamål,
må ske med hänsynstagande till jordbruksekonomiska synpunkter.

I syfte att förhindra olämpliga förvärv av jordbruks- och skogsfastigheter
utfärdades den 21 december 1945 en lag örn inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet (den s. k. jordförvärvslagen). Lagen trädde i kraft
den 1 januari 1946. De förvärv, mot vilka lagen riktar sig, utgöras av spekulations-
och kapitalplaceringsköp ävensom vissa andra med dessa köp
likartade förvärv. För uppnående av det angivna syftet göras förvärv av
jordbruks- och skogsfastigheter i stor utsträckning för sin giltighet beroende
av statlig kontroll. Lagen är ej begränsad med avseende å tillämpningsområdet,
och den gäller för alla förvärvare med undantag av kronan och
kommun. Vissa förvärv, bl. a. sådant till vilket jämlikt bolagsförbudslagen
Konungens tillstånd skall sökas, falla utanför lagen. Denna har fått en begränsad
giltighetstid; den gäller t. o. m. den 31 december 1948.

De norrländska skogsservituten.

I lagen den 14 juni 1907 örn servitut definieras begreppet servitut såsom
besvär eller last, som till förmån för fastighet lägges å annan fastighet. Servitutets
uppgift är — framhålles i motiven till lagen — att utjämna de med
fastigheternas rättsliga särskiljande förenade olägenheterna. Servitutet skall
komplettera den ena fastighetens användbarhet genom att med densamma
på det sätt förbinda en annan, att visserligen dennas individualitet upprätthålles
men den dock i viss utsträckning får tjäna den andra.

Vanligen benämnes den fastighet, till vars förmån ett servitut gäller, den
härskande fastigheten, medan den fastighet, servitutet åvilar, kallas den
tjänande fastigheten.

Efter sättet för ett servituts bildande skiljer man mellan rättshandlingsservitut
och tvångsservitut; härtill kommer såsom ett tredje slag sådant
servitut, som är av ålder gällande. Rättshandlingsservituten omfatta främst

servitut, som stiftats genom avtal. Tvångss.ervililten uppkomma genom anordning
av myndighet; hit hör servitut, som vid jorddelning lägges å fastighet
genom beslut av förrättningsmännen. I rättspraxis likställes med sistnämnda
slag av servitut sådant servitut, som utan samband med jorddelning
stiftats genom avtal men vid en senare jorddelning intagits i protokollet över
förrättningen och lagts till grund för densamma.

Skiftesstadgan innehöll icke någon bestämmelse örn bildande av servitut
å en vid laga skifte eller hemmansklyvning utlagd lott till förmån för annan
dylik lott. Det ansågs emellertid tillåtet att för vissa ändamål meddela föreskrifter
i angivet syfte.

I 1896 års lag om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring
stadgades att vid ägostyckning finge, i den mån sådant vore vid laga skifte
tillåtet, besvär eller last till förmån för viss hemmanslott läggas å annan
sådan lott. I vilken omfattning tillskapandet av servitut kunde i denna
ordning äga rum var —- med hänsyn till skiftesstadgans avsaknad av bestämmelser
på området — ganska ovisst. Vanligt var emellertid att föreskrifter
meddelades, genom vilka en lott tillerkändes rätt att å annan lotts
ägor hämta vatten, sten eller grus, begagna väg o. dyl. Däremot blev genom
utslag av Högsta Domstolen fastslaget att rätt till mulbete, vedbrand och
gärdselfång icke vore att hänföra till besvär eller last, som i lagen avsåges
(se NJA 1902:320).

Enligt den nu gällande jorddelningslagen får vid laga skifte under vissa
förutsättningar till förmån för ägolott å annan dylik lott läggas besvär eller
last, såsom angående väg, vattenställe, vattens ledning eller uppdämning, ledning
för överförande av kraft, hämtning av sten, sand eller vatten, torv-, ler-,
grus- eller tångtäkt, flottning, landningsplats för båtar, utrymme för torkning
av sjöfoder och fiskredskap e. dyl.; och vid avstyckning får för de ändamål,
med avseende å vilka sådant är tillåtet vid laga skifte, servitut till
förmån för en i förrättningen ingående fastighet läggas å annan sådan fastighet.
Bildande av skogsservitut — eller således servitut som innefattar rättighet
till skogsfång och mulbete eller endera av dessa rättigheter —■ kan
däremot icke äga rum i samband med laga skifte eller avstyckning (jfr NJA
1930:14).

Ett servituts bestånd kan vara till tiden antingen obegränsat eller begränsat.
I motiven till lagen om servitut anföres härutinnan följande: »Det ligger
i servitutsförhållandets natur, att det samband, som -—- — -— upprättats
mellan fastigheterna, gäller all framtid eller så länge å ena sidan behovet och
å andra sidan möjligheten att tillgodose det kvarstår. Nödvändigt är detta
emellertid icke; det synes icke böra möta hinder att genom uttrycklig bestämmelse
inskränka dess giltighet till viss tid eller göra dess fortvara beroende
av villkor.»

Ehuru, såsom ovan anmärkts, bildandet av skogsservitut i samband med
ägostyckning ej var tillåtet, lia dock sådana servitut till icke obetydligt antal
tillkommit vid ägostyckningsförrättningar; sålunda var i Norrland icke
ovanligt att en inägolott i stället för skogsanslag i mark tilldelades rätt till
skogsfång och mulbete å annan lotts område. Därest föreskrift av angivet
innehåll ej meddelats vid förrättningen, stiftades regelmässigt skogsservitut
till förmån för inägolotten genom avtal i anslutning till denna lotts försäljning.
De på något av nu nämnda sätt tillkomna serviluten inskränktes emellertid
ej sällan till att gälla endast under ett bestämt antal år. Fall förekommo
även, då det föreskrevs att servitutet skulle vara förverkat, för den händelse

ägaren av den fastighet, till vars förmån servitutet gällde, företoge vissa såsom
otillåtna angivna handlingar.

Före jorddelningslagens ikraftträdande var i Norrland likaledes vanligt att
servitut, avseende skogsfång och mulbete, tillskapades genom avtal i samband
med jordavsöndring i ändamål att fullständiga en skoglös eller skogfattig
avsöndrad lägenhet. På många håll ingick det vid försäljning av sådan
lägenhet städse såsom ett av sakens natur påkallat köpevillkor att med lägenheten
skulle följa skogsservitut å stamfastighetens mark. Även de på nu
ifrågakomna sätt stiftade servituten begränsades understundom med avseende
å giltighetstiden eller gjordes eljest för sitt bestånd beroende av villkor.

Med hänsyn därtill, att de i anslutning till jordavsöndring bildade skogsservituten
tillkommo utan skiftesmyndighets medverkan, är det uppenbart
att servitutsbestämmelsema emellanåt erhöllo ett innehåll, som — tillämpat
efter ordalagen — under senare tid visade sig mindre lämpligt. Detta förhållande
torde vara förklaringen till att det efter hand i fråga om de till tiden
obegränsade servituten började förekomma att trävarubolag och enskilda
personer såsom ägare av skogbärande, servitutsbelastade fastigheter träffade
avtal med ägarna av de servitutsberättigade lägenheterna om upphörande
av servituten mot vederlag i penningar. I samband med dylika avtal bestämdes
ibland att servituten skulle fortfarande gälla under ett visst antal år eller
så länge den avtalsslutande lägenhetsägaren levde.

Då statsmakternas strävanden beträffande de ofullständiga jordbruken givetvis
i hög grad motverkades genom skogsägarnas möjlighet att återköpa sådana
skogsfångs- och mulbetesservitut, vilka tillkommit för att komplettera
smärre jordbruksfastigheter, infördes år 1937 i lagen örn servitut bestämmelser
för att förhindra att de ifrågavarande servituten genom avtal bringades
att upphöra. Det stadgades rörande sådant till tiden obegränsat skogsfångs-
eller mulbetesservitut, som varit av ålder gällande eller före den 1
januari 1928 — då jorddelningslagen trädde i kraft — tillkommit genom
avtal i samband med tillkomsten av den härskande fastigheten, att medgivande
av denna fastighets ägare att servitutet finge helt eller delvis upphöra
skulle vara utan verkan med mindre medgivandet godkänts av domstol. Dylikt
godkännande skulle få meddelas endast i tre fall, nämligen 1) örn servitutet
ersattes med annat för den härskande fastigheten lika fördelaktigt
servitut, 2) om servitutet ersattes med äganderätt till område, som kunde
sammanläggas med den härskande fastigheten och som motsvarade den förmån
servitutet innebure, samt 3) om eljest serri tutets upphörande prövades
vara av väsentlig betydelse för den tjänande fastigheten och till gagn för
ortens näringsförhållanden samt sådan rätt, som tillkomme innehavare av
intecknad fordran eller fordran enligt 11 kap. 2 § jordabalken, uppenbarligen
icke äventyrades genom åtgärden. Dessa regler fingo tvingande natur; de
skulle lända till efterrättelse ändå att vid upplåtelsen av servitutet annat förbehåll
skett. I

I början av 1930-talet företogs av den s. k. sociala jordutredningen en undersökning
rörande förekomsten inom landet av skogsfångs- och mulbetesservitut.
I sitt den 15 december 1934 avgivna betänkande med förslag till
lagstiftning angående dylika servitut (SOU 1934: 55) anförde sociala jordutredningen
härom följande. Den verkställda undersökningen hade givit vid
handen att antalet skogsfångs- och mulbetesservitut alltjämt vore mycket
stort. Detta vore förhållandet särskilt i fråga om torplägenheter och andra
jordbrukslägenheter i Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län. Servituten
avsåge i allmänhet rätt till vindfallen och torr skog samt till mulbete,
men i rätt stor utsträckning förekomme även att s. k. fullständiga skogs -

servitut, innehållande rätt jämväl till byggnadsvirke, blivit upplåtna. Någon
exakt siffra a antalet gällande skogsservitut syntes icke vara möjlig att åvägabringa,
synnerligast som servitut icke behövde eller ens kunde intecknas före
den 1 januari 1876, då nu gällande inteckningsförordning trädde i kraft. Enligt
uppgift från överlantmätaren i Västernorrlands län skulle antalet skogsservitut
för detta läns vidkommande med säkerhet uppgå till ett femsiffrigt
tal, och i fråga om Gävleborgs och Jämtlands län hade uppgivits att antalet
skogsservitut vore mycket stort. I detta sammanhang vore att märka att
upplåtelse av servitut alltjämt förekomme Nybildning av skogsservitut i samband
med jorddelning kunde visserligen ej ske, men detta hindrade givetvis
icke att avtal om servitut inginges utan sammanhang med jorddelning. Vid
inrättande av arbetarsmåbruk hade, enligt vad sociala jordutredningen inhämtat,
i icke ringa utsträckning, särskilt inom Västernorrlands län, bildats
mulbetesservitut för reglerandet av betesförhållandena. Även till förmån lör
mindre egnahemslägenheter syntes servitutsupplåtelser alltjämt förekomma.

Av berörda utav sociala jordutredningen gjorda undersökning framgick
även att antalet till tiden begränsade skogsservitut vore rätt stort; sålunda
angavs att från ett enda bolag servitut av detta slag tillförsäkrats över 200
fastigheter. Någon beräkning angående den totala förekomsten av tidsbegränsade
skogsservitut företogs emellertid icke av sociala jordutredningen.

I samband med nu förevarande utredning har försök gjorts att skaffa
kännedom örn det ungefärliga antal till tiden inskränkta skogsservitut, som
f. n. förefinnes, ävensom örn fördelningen av dylika servitut på olika trakter
av Norrland. Eftersom dessa servitut ej alltid äro intecknade och då endast
en del av dem tillkommit vid jorddelningsförrättningar, kunna tillförlitliga
upplysningar angående berörda förhållanden icke vinnas genom efterforskningar
å domarkanslierna eller lantmäterikontoren. Det har därför befunnits"
nödvändigt att genom hänvändelse lill de kommunala myndigheterna
söka uppbringa det för utredningen erforderliga materialet. Samtliga kommunalnämnder
i Norrland ha för den skull tillskrivits med anmodan till
varje nämnd att själv eller genom lämplig person — exempelvis kronoombud
vid fastighetstaxeringen, egnahemsombud eller god man vid jorddelningsförrättningar
— lämna upplysningar örn förekomsten av tidsbegränsade
skogsservitut inom socknen. Ehuru berörda anmodan efterkommits av
allenast omkring fem sjättedelar av nämnderna, torde dock med hänsyn
därtill, att de inkomna svaren tämligen jämnt fördela sig på hela ifrågavarande
landsdel, och då svaren dessutom kunnat kompletteras med uppgifter,
som genom Sveriges skogsägareförbunds förmedling inhämtats från
alla till detta förbund anslutna trävarubolag, vilka i Norrland besitta skogsfastigheter
av nämnvärd betydenhet, en i stort sett riktig bild av servitutens
förekomst kunna här lämnas.1

Av undersökningen framgår alt de till tiden begränsade skogsservituten
huvudsakligen äro till finnandes inom vissa särskilda trakter av Norrland.
I Gävleborgs län äro dessa servitut fåtaliga. Inom de liesta av länets socknar
förekomma de icke alls och ha de ej heller tidigare förekommit. Vad sålunda
gäller beträffande Gävleborgs län äger tillämpning jämväl å större
delen av Västernorrlands län. I fråga örn den del av sistnämnda län, som
hildar Ångermanlands västra och norra domsagors tingslag, är förhållande!
emellertid eli annat. Sålunda uppgår enligt kommunalnämndernas uppgifter
antalet tidsbegränsade servitut i Ramsele socken till ca 300, i Anundsjö
socken till ca 150, i Björna socken lill ca 135, i Själevads socken till ca 25,
i Gideå socken till ca 50 och i Trehörningsjö socken lill 95 å 100. Vad Jämt -

Se närmare Billiga.

lands län angår äro därstädes de till tiden inskränkta serviluten sparsamt
förekommande. I det stora flertalet socknar saknas de helt. Inom Västerbottens
län förefalla berörda servitut vara särskilt koncentrerade lill en del
huvudsakligen i inlandet belägna socknar, där de äro talrika: i Bjurholms
socken uppgives deras antal utgöra ca 40, i Bygdeå socken ca 20, i Burträsks
socken ca 50, i Norsjö socken ca 75, i Lycksele socken 23, i Örträsks
socken 34, i Vilhelmina socken ca 200, i Åsele socken ca 95 och i
Fredrika socken 30. Beträffande slutligen Norrbottens län förekomma likaledes
på vissa håll tidsbegränsade servitut i betydande omfattning; sålunda
har antalet dylika servitut skattats i Norrfjärdens socken till ca 60, i Jokkmokks
socken till 216, i Gällivare socken till ca 200, i Råneå socken till 68,
i Överkalix socken till ca 20 och i Töre socken lill 20.

En på grundval av den gjorda undersökningen verkställd uppskallning av
sammanlagda antalet f. n. gällande tidsbegränsade skogsservitut synes giva
vid handen att detta antal icke kan antagas understiga 2 000.

I fråga örn de fastigheter, som besväras av servituten, framgår av undersökningen
att dessa fastigheter i de tre sydliga norrlandslänen i ganska
stor utsträckning tillhöra enskilda personer, medan de däremot i de två
nordliga länen mestadels ägas av bolag.

Undersökningen utvisar vidare att flertalet servitut tillkommit omkring
senaste sekelskiftet. Vad angår de av bolag gjorda upplåtelserna lia dessa i
regel skett under åren 1900—1920. Endast två bolag lia verkställt sådana
före år 1900; det ena av dessa bolag har gjort alla sina upplåtelser före sistnämnda
år. Blott tre bolag lia upplåtit servitut efter år 1920.

Inom södra Norrland synas av undersökningen att döma serri tutsupplåtelser,
gällande så länge den härskande fastighetens ägare lever, vara de
oftast förekommande. Beträffande Norrland i övrigt är däremot vanligast
att servituten föreskrivits skola bestå under en bestämt fixerad tid, varierande
mellan lägst tio och högst sextio år. De i allmänhet stipulerade tiderna
för upplåtelser från bolag torde vara tjugu, trettio och femtio år.

De tider, vilka bestämts för servitutens bestånd, förefalla ännu ej ha i
större omfattning utlupit. Dock äro förhållandena härutinnan i skilda trakter
ganska olika. Sålunda synes i södra delen av Norrland ett tämligen stort
antal livstidsservitut ha upphört. Förnyelse av servitut har tydligen icke i
nämnvärd utsträckning kommit till stånd.

I regel äro de befogenheter, som med servituten avses, beträffande utövningen
lokaliserade till viss plats eller beroende av anvisning samt i fråga
örn omfattningen noggrant bestämda.

Behovet av åtgärder i fråga om de tidsbegränsade skogsscrvituten.

Såsom framgår av vad förut anförts innebär ett till förmån för en fastighet
gällande servitut regelmässigt en betydelsefull komplettering av denna
fastighets resurser. Fastigheten är ofta en mindre lägenhet, som icke på
sina egna ägor har tillgång till de nyttigheter, servitutet omfattar. Vissa
kategorier av servitut äro av så stor vikt för den berättigade fastigheten, att
de rent av utgjort en förutsättning för dennas bildande. Så är vanligen fallet
med de i Norrland för smärre jordbruksfastigheter tillskapade skogsfångsoch
mulbetesservituten.

Att sådana servitut som de sist nämnda understundom erhållit allenast en
till tiden begränsad giltighet torde följaktligen endast i undantagsfall lia
berott därpå, att behov av de nyttigheter, som avses med servituten, ansetts
efter den bestämda tidens utgång icke komma att vara för handen. I varje
fall torde ifrågavarande inskränkning, såvitt angår de servitut, som bildats

i samband med de på trävarubolagens föranstaltande tillkomna ägostyckningarna
och jordavsöndringama, finna sin förklaring i bolagens i och för
sig förståeliga obenägenhet att för all framtid avstå från möjligheten att ensamma
disponera över skogsmarken.

Redan 1901 års norrlandskommitté förutsåg den fara för det norrländska
jordbruket, som komme alt uppstå, då tiden för dylika servituts bestånd löpt
till ända och de berättigade fastigheterna alltså såge sig berövade all tillgång
på skogsprodukter. Enligt vad kommittén uttalade vore det på grund av
nämnda och andra hithörande förhållanden att förvänta att framdeles komme
att i Norrland finnas ett avsevärt antal jordbruksfastigheter, som med avseende
å sin framtida bestämmelse måste anses vara på ett ödesdigert sätt
stympade; och det kunde därför, efter kommitténs förmenande, till äventyrs
bli nödvändigt att taga under övervägande huruvida icke åtgärder borde vidtagas
för att på expropriationsväg komplettera dessa fastigheter genom deras
utökande med nödig skogs-, betes- och odlingsmark. Kommittén fann emellertid
att man i berörda hänseende kunde avvakta vad framtiden bure i sitt
sköte.

För en mycket betydande del av de jordbruksfastigheter, till vilkas förmån
tidsbegränsade skogsfångs- och mulbetesrättigheter gälla, utgår tiden
för rättigheternas bestånd inom en nära framtid. I och med att rättigheterna
bortfalla komma i talrika fall fastigheternas ägare, vilka i allmänhet befinna
sig i mycket knappa ekonomiska omständigheter, att ställas inför stora svårigheter,
då det gäller att erhålla husbehovsvirke, bränsle och bele; och detta
förhållande skulle säkerligen ej sällan i själva verket komma att innebära
att dessa personer förlorade möjligheten att bo kvar och försörja sig och sina
familjer på fastigheterna. Av vissa kommunala myndigheter, med vilka utredningsmannen
under utförandet av sitt uppdrag haft förbindelse, bär också
den situation, som till följd av servitutens bortfallande kan antagas komma
att inträda, betecknats såsom synnerligen allvarlig.

Vid sådant förhållande måste det uppenbarligen anses vara av största vikt
att trygga det behov av skogsprodukter och bete, som under den närmaste
tiden kommer att uppstå för ägarna av de fastigheter, vilkas berörda behov
f. n. är beroende av tidsbegränsade servitut.

I vad mån en förlängning av tiden för de ifrågavarande servitutens bestånd
eller en överlåtelse av skogsmark, svarande mot de behov servituten tillgodose.
kan förväntas på frivillighetens väg komma till stånd är givetvis mycket
svårt för att icke säga omöjligt att bedöma. Ehuru vissa bolag och enskilda
personer, vilka äga av tidsbegränsade servitut besvärade fastigheter, kunna
antagas ställa sig välvilliga till dylika uppgörelser, torde dock — särskilt i
betraktande därav, att andra ägare av sådana fastigheter hittills visat sig obenägna
att genom överlåtelse av tillskottsjord medverka till kompletteringen
av ofullständiga jordbruk — allt för stora förhoppningar på att frivilliga
överenskommelser i regel skola träffas icke kunna hysas. På grund härav
kan ifrågasättas, örn man icke borde genom lagstiftningsåtgärder söka förebygga
de missförhållanden, som genom servitutens upphörande kunna befaras
uppkomma. Därest åt en dylik lagstiftning gåves sådant innehåll, att å
ena sidan skyldighet förelåge för den tjänande fastighetens ägare alt antingen
avslå erforderlig tillskottsjord för den härskande fastighetens komplettering
eller ock medgiva förlängning av tiden för servitutets bestånd samt
å andra sidan rätt till vederlag för den i anspråk tagna marken eller för
servitutstidens förlängning tillförsäkrades honom, kunde man ha skälig anledning
antaga att de förhållanden, örn vilka nu är fråga, komme att i avsevärd
omfattning ordnas genom godvilliga uppgörelser.

Det intresse, som det här gäller att tillgodose, får anses vara av sådan be -

skaffenhet, att större betänkligheter mot alt i nödfall tvångsvis realisera detsamma
icke behöva resas. En lagstiftning av antydd art åsyftar ju f. ö. närmast
att tillrättalägga förhållanden, som ha sin rot i ett olämpligt utnyttjande
av de förut alltför fria jorddelningsbestämmelserna. Redan tidigare har behovet
att avhjälpa missförhållanden, som tillskapats genom brister i de äldre
skif test örfattningama, föranlett tillkomsten av lagstadganden, vilka medgiva
tillämpandet av ett expropriationsartat förfarande. Sålunda må, enligt den
s. k. ensittarlagen, den som med nyttjanderätt för brukande eller bostadsändamål
innehar annan tillhörig mark och därå äger boningshus, under vissa
villkor lösa till sig marken. Att införa en lagstiftning av nu ifrågasatt innebörd
synes jämväl så till vida behöva väcka mindre betänksamhet som ett
ingripande givetvis icke skulle få ske, därest genom detsamma den besvärade
fastighetens ändamålsenliga brukande komme att äventyras.

På de sålunda anförda skälen har utredningsmannen kommit till den uppfattningen
att ägare av jordbruksfastighet, tili vars nytta ett tidsbegränsat
skogsservitut bildats, genom särskild lagstiftning bör beredas skydd mot de
missförhållanden, som ett upphörande av servitutet skulle komma att draga
med sig.

Behovet av åtgärder i fråga om vissa osålda ägostyckningslottcr.

Förutom den ovan berörda frågan angående de till tiden begränsade skogsservituten
avser förevarande utredningsuppdrag jämväl ett annat spörsmål,
nämligen om införande av förbud mot överlåtelse av sådana genom ägostyckningar
bildade ofullständiga jordbruksfastigheter, som ännu äro kvar i de
norrländska skogsbolagens ägo.

Vid jordbruksutskottets behandling av den utav herrar Jacobson och Mäler
väckta motion, som ligger till grund för utredningen, inhämtades av utskottet
utlåtanden från vissa myndigheter och sammanslutningar, bland dem
lantmäteristyrelsen och fastighetsbildningssakkunniga. I gemensamt utlåtande
yttrade styrelsen och de sakkunniga i nu ifrågavarande hänseende följande:
»Beträffande vad i motionen anföres därom, att man borde genom särskild
lagstiftning lägga hinder mot försäljning av sådana före den restriktiva
jorddelningslagstiftningen genom ägostyckningar bildade ofullständiga jordbruksfastigheter,
som ännu äro kvar i skogsbolagens händer, så vöre onekligen
önskvärt att som en betingelse för rätt att överlåta dylik fastighet för sig
kunde uppställas krav att antingen fastigheten kompletterades, så att den bleve
ett fullständigt familjejordbruk, eller fastigheten prövades vara av stödjordbruks
natur och betingelserna för bildande av dylikt jordbruk förelåge. Men
försäljningsförbud skulle å andra sidan icke gärna kunna förlikas med gällande
rätts ståndpunkt i avseende å verkningarna av själva överlåtelseavtalet.
Det måste ju te sig meningslöst att förklara försäljningen i dylikt fall ogiltig,
medan däremot avtalet, örn det i stället avsett en i övrigt lika beskaffad men
icke genom laga fastighetsbildning avskild del av en fastighet, ingalunda
skulle vara utan verkan eller äga blott obligatorisk sådan. Innan ändring
skett i de allmänna civilrättsliga reglerna angående fång till fast
egendom, lärer man få nöja sig med att frånkänna överlåtelsen sådana rättsverkningar,
som följa av den officiella fastighetsbildningen. Detta torde väl
också varit motionärernas mening, eftersom i motionen i detta sammanhang
ej talas om förbud utan blott hinder mot försäljningen och som medel härför
exempelvis anges ändring i lagfartsbestämmelsema. Förbud mot beviljande
av lagfart skulle emellertid komma i strid mot den officiella fastighetsindelningens
uppgift, som är att ange vilka jordområden som med fulla
verkningar kunna överlåtas, intecknas etc. för sig. Den restriktiva åtgärden

synes därför böra få den forin att den verkställda olämpliga fastighetsbildningen
på något sätt bringas att upphöra, varigenom ju skulle vinnas att
vissa hinder mot den ifrågavarande försäljningen automatiskt inträdde, bland
annat förbud mot beviljande av lagfart. Att med retroaktiv verkan upphäva
den fastighetsbildning, som en gång i laga ordning skett, har dock sina stora
betänkligheter icke blott ur principiell synpunkt utan även med tanke på de
rättsförhållanden, som redan kunna vara i laga ordning grundade på fastighetsbildningen
under den tid den ägt bestånd. Ilar t. ex. ägostyckningslott i
inteckningshänseende behandlats som särskild fastighet, kan ju icke gärna
ägostyckningen alltid utan vidare gå åter. Man ställes här inför samma problem
som när det gäller förutsättningen för sammanläggning av fastigheter.
Annan metod att bringa den olämpliga jorddelningen ur världen synes därför
svårligen böra ifrågakomma än sammanläggning, låt vara i nödfall tvångsvis,
och möjligheten att i visst fall tillgripa sådan åtgärd lärer få bero bland
annat på bestående rättsförhållanden. I regel torde dock dessa i förevarande
fall för närvarande vara sådana att de i och för sig icke skulle lägga hinder
mot sammanläggningen. Som ett provisorium, sedan frågan örn sammanläggning
väckts och intill dess ärendet blivit avgjort, skulle man måhända kunna
tänka sig förbud i det särskilda fallet mot överlåtelse och särinteckning.»

Till vad lantmäteristyrelsen och fastighetsbildningssakkunniga sålunda yttrat
kari utredningsmannen ansluta sig. Av yttrandet torde klart framgå att
betydande svårigheter möta vid försök att förhindra att skoglösa eller skogfattiga
ägostyckningslotter utsläppas i marknaden.

Att på sin tid skogsbolagen läto utstycka ofullständiga jordbruksfastigheter
på lager var ingenting ovanligt. När efter hand dylika fastigheter blevo
försålda, torde de dock så gott som undantagslöst ha kompletterats genom
rätt till skogsfång och mulbete å annan säljaren tillhörig mark. Å de servitut
av angivet slag, för vilka stadgats en begränsad giltighetstid, bör givetvis den
tilltänkta lagstiftningen rörande de tidsbegränsade servituten erhålla tilllämpning.
Frågan, huruvida man beträffande de försäljningar av skoglösa
eller skogfattiga ägostyckningslotter, som framdeles kunna komma att äga
rum, bör tillgripa särskilda lagstiftningsåtgärder i syfte att —- såsom lantmäteristyrelsen
och fastighetsbildningssakkunniga ifrågasatt —• åvägabringa
lämplig sammanläggning, synes få bli beroende därav, örn åtgärder av nämnda
art finnas påkallade av den omfattning, vari sådana försäljningar kunna
förväntas komma till stånd.

I samband nied den förut omförmälda, av utredningsmannen företagna
undersökningen rörande förekomsten av tidsbegränsade skogsservitut ha
upplysningar inhämtats jämväl beträffande frågorna, i vilken utsträckning
skoglösa ägostyckningslotter på senare tid blivit för första gången försålda
och till vilket antal dylika lotter ännu finnas osålda kvar i skogsbolagens
ägo. De kommunalnämnder, som lämnat upplysningar angående berörda
förhållanden, lia så gott som enstämmigt förklarat att försäljningarna av
skoglösa ägostyckningslotter på sistone varit fåtaliga och att skogsbolagen
numera icke alls eller blott i obetydlig omfattning inneha sådana lotter.
Från vissa håll har uppgivits alt de överlåtelser, som förekommit, antingen
avsett bildandet av arbetarsmåbruk eller egnahem för bostadsändamål eller
ock skett för komplettering av ofullständiga jordbruksfastigheter genom
sammanläggning. Andra försäljningar av skoglösa ägostyckningslotter än sådana
som de nu nämnda synas icke i någon mera anmärkningsvärd utsträckning
lia ägt rum under de senaste 15—20 åren.

Riktigheten av de från kommunalnämnderna erhållna upplysningarna bestyrkes
av uppgifter, som genom Sveriges skogsägarelorbunds förmedling införskaffats
från de lill förbundet hörande norrländska skogsbolagen. Dessa

bolag, uppgående till ett antal av omkring fyrtio, ha förklarat sig endast i
ringa omfattning inneha ägostyckningslotter utan skog. De bolag, som ännu
äga sådana lotter, synas icke lia för avsikt att söka sälja desamma. Bolagen
anse sig nämligen mera än väl behöva lotterna för bosättning av den stam
av fast anställda skogsarbetare, som förefaller bli alltmera nödvändig för
skogsbrukets rationella bedrivande.

Med hänsyn till vad sålunda blivit utrönt har utredningsmannen icke funnit
erforderligt att framlägga förslag till särskild lagstiftning på nu ifrågavarande
område.

Huvudgrunderna av utredningsmannens förslag till lagstiftning rörande de
tidsbegränsade skogsservituten.

Vid försök att uppställa lagregler i syfte att förhindra de olägenheter, som
skulle bli en följd av att de i Norrland förekommande tidsbegränsade skogsservituten
efter hand bortfölle, uppkommer först spörsmålet, örn dylika regler
böra gå ut på att med skogsmark av erforderlig omfattning komplettera
de fastigheter, till vilkas förmån servituten gälla, eller örn reglerna i stället
böra avse en förlängning av de tider, som bestämts för servitutens bestånd.

Det kan förefalla som örn det först nämnda av de båda alternativen vore
det som närmast borde komma i åtanke. Genom ett förfarande i enlighet
med detta alternativ skulle ju för framtiden det måhända viktigaste av de
problem, vilka äro förbundna med ifrågavarande fastigheter, bii slutgiltigt
reglerat.

Innan man kan taga definitiv ställning till förevarande spörsmål, torde
det vara nödvändigt att behandla de lagbestämmelser, som röra möjligheterna
att få ett servitut utbytt mot ett däremot svarande jordområde. Dessa
bestämmelser hänföra sig till utbrytningsinstitutet.

Utbrytning av ett för all framtid gällande servitut innebär servitutets upphävande
mot vederlag till servitutsinnehavaren i fonn av ett jordområde
under äganderätt. Servitutsinnehavaren får alltså avstå från att utöva servitutet
och erhåller i stället äganderätt till ett område, avsett att bereda honom
tillgång till de produkter, servitutet skulle garantera honom, eller att i varje
fall giva honom kompensation för det upphävda servitutets värde. Utbrytning
av ett till tiden begränsat servitut karakteriseras likaledes därav, alt
från den tjänande fastigheten ett bestämt område avskiljes; till detta område,
som skall vara lämpligt för det med servitutet avsedda ändamålet, erhåller
servitutsinnehavaren dock endast nyttjanderätt.

Servitutsutbrytningen är i lag reglerad såsom en lantmäteriförrättning.
Enligt jorddelningslagen kan utbrytning äga rum antingen i samband med
laga skifte eller ock såsom fristående förrättning.

För utbrytning i samband med laga skifte finnas bestämmelser i 1 kap.
21 § jorddelningslagen. I detta lagrum göres till en början skillnad mellan
å ena sidan rättighet till skogsfång eller mulbete och å andra sidan rättighet
att fiska eller att taga torv, sten, sand, grus, lera e. dyl. Vidare skiljes
i lagrummet mellan alltidsupplåtelser och tidsbegränsade eller av villkor beroende
servitut. Där i skifteslaget ingår eller skifteslaget utgöres av fastighet,
å vars^ område ägaren av annan fastighet är för ali framtid berättigad till
skogsfång eller mulbete, skall servitutet utbrytas, örn sådant yrkas av ägaren
till någondera fastigheten samt det kan ske utan någons förfång. Är fortvaron
av sådant servitut begränsad till viss tid eller beroende av visst villkor,
kan under enahanda förutsättningar ett område avsättas, å vilket den
berättigade äger att med markägarens uteslutande utöva ifrågavarande rät -

finhet. Beträffande annat servitut än skogsfång- eller mulbetesservitut gäller
att utbrytning eller avsättande av område får äga ruin endast på yrkande
av den tjänande fastighetens ägare och där det kan ske utan förfång för den
eller de berättigade.

Eftersom ett av ålder gällande, till tiden obegränsat servitut är att betrakta
såsom ett tillbehör till den härskande fastigheten, har föreskrivits att vederlaget
skall tilläggas denna fastighet såsom en del av densamma. Enahanda
bestämmelse gäller i fråga om sådant till tiden oinskränkt servitut, som tillkommit
i sammanhang med laga delning eller genom avtal i samband med
tillkomsten av den härskande fastigheten, t. ex. genom stadgande i avhandling
om upplåtelse av avsöndrad lägenhet. Har däremot ett för all framtid
gällande servitut tillskapats på annat sätt — har det, enligt lagens uttryck,
»eljest tillkommit genom avtal» -—• skall det utbrutna området ej läggas till
den härskande fastigheten såsom en del av denna utan i stället utläggas såsom
en avstyckad ägovidd från den tjänande fastigheten.

Utbrytning av servitut såsom särskild förrättning regleras i 20 kap. 3 §
jorddelningslagen. Sådan utbildning kan ske endast då servitutet består i
rättighet till skogsfång och mulbete eller endera av dessa rättigheter. Vitsordet
är här mera inskränkt än vid utbrytning i samband med laga skifte.
På yrkande av den tjänande fastighetens ägare kan servitut av nyssnämnda
slag utbrytas, där det finnes medföra nytta och kunna ske utan någons förfång.
Under samma förutsättningar kan servitutet utbrytas på begäran av
den härskande fastighetens ägare, såframt ej servitutet visas ha tillkommit
genom avtal. Örn det visas att servitutet äventyras, får detsamma under alla
förhållanden utbrytas på yrkande av ägaren till denna fastighet.

Särskild förrättning för utbrytning av servitut skall verkställas på sätt beträffande
motsvarande åtgärd i samband med laga skifte är föreskrivet.

Vid all utbredning av servitut gäller enligt 9 kap. 7 § och 20 kap. 6 §
jorddelningslagen att i vederlag för servitutsrätten skall av den tjänande
fastigheten utbrytas eller avsättas så stort område, som med hänsyn till omfattningen
av den servitutsberättigades och fastighetsägarens rätt att förfoga
över den naturtillgång, rättigheten avser, efter prövning i varje särskilt fall
finnes svara emot den förmån, rättigheten innebär. Där för visst fall särskild
grund för beräkningen är bestämd, skall densamma lända till efterrättelse.
Kan förening träffas mellan sakägarna om storleken av vederlagsjorden,
skall sådan förening gälla, därest det finnes uppenbart att rätt, som tillkommer
innehavare av fordran varför säkerhet åtnjutes på grund av inteckning
eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken, icke äventyras genom föreningen.

De lagbestämmelser, för vilka nu redogjorts, äro av betydelse för besvarandet
av det spörsmål, som ovan uppställts. Såsom av redogörelsen framgår
bar ägaren av en genom ägostyckning eller jordavsöndring tillkommen fastighet
till vars förmån ett till tiden obegränsat skogsservitut gäller, en tämligen
inskränkt möjlighet att utan samband med laga skifte genom utbrytning
få servitutet ersatt med äganderätt till ett mot servitutet svarande jordområde.
Det skulle framstå såsom högst inkonsekvent att låta innehavaren av ett
till tiden begränsat servitut genom den nu ifrågasatta lagstiftningen komma i
åtnjutande av en förmån, som f. n. endast under ganska stränga förutsättningar
står innehavaren av en alltidsupplåtelse till bilds. De tidsbegränsade
servituten böra tydligen icke genom berörda lagstiftning erhålla en mera
förmånlig ställning än den som alltidsupplåtelserna intaga. Ett likställande
av de båda slagen av servitut torde markera den yttersta gräns, intill vilken
lagstiftningen bör gå.

De nu framlagda synpunkterna tala således med styrka för all det uppställda
spörsmålet skall besvaras så, alt de nya lagreglerna böra avse en

förlängning av den begränsade tiden för servitutens bestånd. Även en annan
omständighet visar i samma riktning. Inledningsvis har omtalats att utredning
pågår rörande frågan om lagstiftning angående expropriation av mark
för stärkande av ofullständiga jordbruk. Vid nämnda utredning måste givetvis
upptagas till behandling även problemet huruvida jordbruksfastigheter,
vilka äro berättigade till skogsservitut, böra — oavsett örn servituten
gälla för all framtid eller endast för viss tid — mot avstående av servituten
erhålla behövlig tillskottsjord. Lämpligheten av alt utbyta ett till tiden obegränsat
skogsservitut mot ett markområde, som i värde motsvarar servitutet,
har vid tidigare företagna utredningar angående sådana servitut ifrågasatts.
Det har sålunda framhållits att en rättighet exempelvis att låta de kreatur,
som kunde vinterfödas på en fastighet, beta på annan fastighets skog, i regel
icke utan olägenhet kunde utbytas mot äganderätten till en begränsad
del av denna skog, enär därav skulle följa att den härskande fastigheten
finge en del av sin betesrätt omvandlad i en virkesproducerande kapitaltillgång;
och det har vidare anmärkts att på enahanda sätt svårigheter ofta
kunde uppstå, då det gällde rätten lill husbehovsvirke, eftersom en dylik
rätt vanligen huvudsakligen bestode i rätt till vedbrand, under det att eli
riktigt skött skogsskifte lämnade en avkastning, som till avsevärd del utgjordes
av sortiment, vilkas nyttjande till bränsle icke vöre försvarligt. I
avvaktan på resultatet av nyssnämnda, f. n. pågående utredning i vad densamma
angår berörda problem synes det vara av vikt att på nu ifrågavarande
område framgå med försiktighet.

Då utredningsmannen av skäl, som nu angivits, beslutat sig för att förorda
en lagstiftning, vilken går ut på en förlängning av de tidsbegränsade
servitutens bestånd, framställer sig därnäst till besvarande frågan, huruvida
denna förlängning bör begränsas till att omfatta en viss tidrymd eller bestämmas
att gälla för alltid. Eftersom förlängning icke bör komma till stånd
beträffande andra servitut än sådana, som äro av varaktig betydelse för de
härskande fastigheterna, är tydligen en förlängning, avseende all framtid,
den mest naturliga och ändamålsenliga. Den motsatta lösningen av frågan
skulle f. ö. medföra lätt insedda olägenheter av skilda slag.

Den möjlighet att förlänga tiden för ett servituts bestånd, som med lagstiftningen
åsyftas, innefattar ett slag av expropriation. Man kan därför,
då det gäller att taga ställning till spörsmålet huru lagstiftningen bör konstrueras,
tänka sig att denna anknytes till den allmänna expropriationslagen.
Givetvis kan lagstiftningen även utformas såsom en särskild lag. Eftersom
de åtgärder, om vilka här är fråga, lia en blott provisorisk karaktär, synes
det uppenbart att en speciell lag i ämnet är att föredraga framför en utbyggnad
av expropriationslagen.

Olika möjligheter stå till buds beträffande anordnandet av ett förfarande,
avsett att komma till användning vid avgörandet av fråga örn förlängning
av tiden för ett servituts bestånd.

Bland antydda möjligheter synes först böra beaktas den, som innebär att
i samma ordning som expropriationslagen föreskriver pröva framställt anspråk
å förlängning av giltighetstiden för ett servitut. Det i nämnda lag
reglerade förfarandet vid upplåtelse av särskild rätt till fastighet överensstämmer
i huvudsak med den procedur, som enligt lagen tillämpas, då fastighet
exproprieras; sålunda skall Konungens tillstånd till expropriationen inhämtas,
expropriationsmålet handläggas vid rätten, expropriationsersättningen
bestämmas av särskild nämnd samt nämndens uppskattning fastställas
av rätten, varefter ersättningen skall nedsättas hos och utbetalas av läns -

styrelsen. Ett förfarande av detta slag skulle — i betraktande därav, att
de ojämförligt flesta av de med den ifrågasatta lagstiftningen avsedda fallen
kunna förväntas bli av tämligen enkel beskaffenhet — för dessa falls vidkommande
framstå såsom oanständigt, tidsödande och kostsamt. Förfarandet
.skulle jämväl pä vissa håll kunna föranleda en betydande ökning av den
stora arbetsbörda, som redan nu åvilar domstolarna. Av dessa anledningar
bör förfarandet icke komma lill användning under annan förutsättning än att
en enklare procedur finnes icke kunna tillämpas.

Den tillämnade lagstiftningen har, såsom tidigare påpekats, en viss likhet
med ensittarlagstiftningen. Frågan örn nyttjanderättshavares lösningsrätt
till den av honom innehavda marken och örn den för marken utgående
löseskillingen skall enligt ensittarlagen avgöras vid lantmäteriförrättning,
verkställd efter förordnande, som på ansökan meddelas av länsstyrelsen;
förklaras nyttjanderättshavaren av förrättningsmännen berättigad till inlösen,
har han att hos länsstyrelsen nedsätta löseskillingen, vilken därefter
utbetalas till den som därtill är berättigad. Ett förfarande av samma natur
som det återgivna skulle säkerligen ha varit lämpligt eller rent av nödvändigt,
därest det gällt att mot tillskottsjord utbyta de tidsbegränsade servituten.
Då det emellertid nu i stället endast är fråga om att förlänga tiden
för dessa servitut^ bestånd, kan det ej anses erforderligt att härför begagna
sig av lantmäteriförrättning. Därest denna utväg likväl skulle tillgripas, bleve
säkerligen nödvändigt att — såsom också har skett enligt ensittarlagen —
bereda sakägare möjlighet att fullfölja talan mot förrättningen. Härigenom
skulle emellertid avgörandet av en till prövning föreliggande förlängnings -fråga, huru enkel till sill beskaffenhet denna än vore, kunna draga långt ut
på tiden samt dryga kostnader kunna tillskyndas såväl sakägarna som det
allmänna. Även örn man emellertid vågade räkna med att överklagande endast
undantagsvis komme att tillgripas, .skulle säkerligen med hänsyn till
den betydande arbetsbalans, som f. n. förefinnes inom lantmäteriväsendet,
en dylik fråga mången gång kunna få under avsevärd tid vänta på att bli
av förrättningsmännen handlagd och avgjord.

Enligt lagen örn servitut kräves för åstadkommande av vissa förändringar
beträffande bestående servitut medverkan från domstols sida. Av det tidigare
anförda framgår att så är fallet då avtal slutits därom, att ett till tiden obegränsat
skogsservitut av visst slag skall helt eiler delvis upphöra att gälla.
Jämväl frågor angående t. ex. begränsning, förflyttning och avlösning av servitut
tillhöra i åtskilliga fall domstols prövning. Av särskilt intresse i detta
sammanhang äro de bestämmelser, som reglera avlösning av servitut. Därest
nyttan av ett servitut är ringa i förhållande lill den tunga, som därav vid den
tjänande fastighetens bruk uppkommer, kan på yrkande av denna fastighets
ägare domstol förordna att servitutet skall avlösas. Har domstol förordna!
örn avlösning av servitut men kan ej överenskommelse träffas örn löseskillingens
belopp, skall detta bestämmas av tre ojäviga skiljemän, bland vilka
en utses av vardera parten och de sålunda utsedda tillkalla den tredje. Den,
som ej nojés med vad de flesta skiljemännen säga, äger att inom viss tid
draga tvisten under rättens prövning. — Skäl finnas uppenbarligen som tala
för att, då det gäller fråga örn förlängning av tiden för ett servituts bestånd,
tillämpa ett förfarande, likartat med det, för vilket senast redogjorts. Å andra
sidan resa sig mot en sådan anordning liknande betänkligheter som de, vilka
kunna åberopas mot införandet av en procedur enligt expropriationslagens
eller ensittarlagens bestämmelser.

Slutligen kan ifrågasättas örn icke sådan fråga, varom här är tal, lämpligen
kunde i sin helhet avgöras av särskild, för visst område tillsatt skiljenämnd.
En dylik metod har redan tidigare i eli speciellt fall med fördel praktiserats.

Hilland riksrinr/rns protokoll / sami. Sr SSS a

nämligen vid jämkning av arrendeavtal, i vilka logan utsatts i naturalster att
levereras direkt till jordägaren eller till annan för hans räkning (s. k. mjölkoch
persedelarrenden). Genom ett arrangemang av angivet slag skulle vinnas
ett snabbt avgörande av anhängiggjorda ärenden, och kostnaderna för ett sådant
förfarande skulle säkerligen också komma att icke obetydligt understiga
utgifterna för ett domstolslörfarande. De nu anförda fördelarna skulle med
visshet kunna påräknas, örn nämndens beslut föreskreves skola vara slutgiltigt
och således icke få på materiell grund överklagas hos domstol. Då såsom
förut sagts de avgöranden, som det gäller att träffa i ärenden angående servitutsförlängning,
endast undantagsvis torde bli av mera tveksam beskaffenhet,
synes — under förutsättning att nämnden erhåller en fullt tillfredsställande
sammansättning — någon risk knappast vara förbunden därmed, att
nämndens beslut får en sådan definitiv karaktär.

Vid övervägande av frågan, på vilket av de ovan angivna sälten förfarandet
enligt den tilltänkta lagen bör anordnas, bar utredningsmannen kommit
till den bestämda uppfattningen att företräde mäste givas åt det sist omnämnda.

I anseende lili de starkt skiftande omständigheter, vilka i olika förekommande
fall kunna vara för handen, ligger del i sakens natur att lagstiftningen
måste medgiva den för avgörandet av frågor örn servitutsförlängning
avsedda nämnden vidsträckta befogenheter vid bedömandet av de ärenden,
som hänskjutas till densamma. Lagstiftningen synes därför böra upptaga
endast allmänt hållna regler rörande de förutsättningar, som skola föreligga
för bifall till ett anspråk å förlängning av tiden för ett servituts giltighet. Dessa
förutsättningar torde böra angivas så, att förlängningen å ena sidan skall
vara av väsentlig betydelse för den härskande fastigheten samt å andra sidan
icke får förorsaka den tjänande fastigheten avsevärd olägenhet. Förstnämnda,
till den härskande fastigheten anknutna förutsättning torde i allmänhet förefinnas
i fråga örn fastighet, vars jordbruk är att betrakta antingen som ofullständigt
jordbruk eller sorn stödjordbruk, men däremot saknas i fråga örn
fastighet, som närmast har karaktär av bostadsfastighet. Ligger en servitutsberättigad
fastighet öde, synes förlängning av servitutstiden icke böra medgivas
med mindre grundad anledning finnes antaga att fastigheten kommer att
åter tagas i bruk. Därest en fastighet innehar servitut för tillgodoseende av
ett rent tillfälligt behov — fastigheten har exempelvis erhållit rätt till mulbete
under en kortare tid i avbidan på utförandet av betesanläggning å fastigheten
— bör tydligen förlängning av servitutstiden ej komma till stånd. Vad angår
den andra, med avseende å den tjänande fastigheten uppställda förutsättningen
lärer väl denna vanligen föreligga i det fall, då fastigheten utgöres av
en större skogsegendom, tillhörig ett trävarubolag eller annat industriföretag;
men å andra sidan kan förutsättningen understundom komma att brista, då
fastigheten är ett bondehemman av mindre storleksordning.

Det kan ifrågasättas huruvida icke för all ett yrkande om förlängning av
servitutstid skall kunna vinna bifall borde uppställas ytterligare dea förutsättningen,
att frågan om förlängningen hade en mera påtaglig aktualitet ehelin.
a. o. alt servitutstiden inom en ej alltför avlägsen framtid komme att löpa
till ända. Emellertid skulle med hänsyn till de olika sätt, på vilka tiden för
servitutens bestånd bestämts, och i betraktande av den ovisshet, som råder
rörande frågan när en slutlig reglering av de härskande fastigheternas komplettering
kan komma till stånd, en föreskrift i antytt hänseende icke kunna
undgå alt få en mer eller mindre godtycklig karaktär. Därtill kommer att —
eftersom enligt gällande jorddelningslag nybildade fastigheter skola vara i
fråga örn skilda ägoslag så sammansatta, att för deras räkning behov av

skogsservilut ej kail förefinnas — de under senare tid tillkoinna servitut, av
vilkas giltighetstid en mera väsentlig del alltjämt återstår, måste antagas hänföra
sig till sådana fastigheter, som bildats före nämnda lags ikraftträdande
men först sedermera utsläppts i marknaden; antalet dylika fastigheter torde
dock — såsom förut i annat sammanhang framhållits —- ej vara stort, varför
en föreskrift av ifrågasatt innebörd troligen icke skulle vara av nämnvärd
praktisk betydelse. Vid nu angivna förhållanden synes någon sådan föreskrift
icke böra upptagas i lagen.

Förlängning av liden för ett servituts bestånd kan utöva inverkan ej endast
å den rätt, som tillkommer ägaren av den tjänande fastigheten, utan även å
inteckningshavares rätt i denna fastighet. Den föreslagna lagstiftningen måste
därför innefatta bestämmelser för tillvaratagande av jämväl inteckningshavares
intresse.

I samband med tidigare företagna utredningar angående skogslångs- och
mulbetesservituten har konstaterats att dylika servitut icke förekomma i de
södra delarna av landet samt alt desamma endast i obetydlig omfattning
liro till finnandes inom landet i övrigt med undantag av Norrland, där de i
olika trakter äro mer eller mindre vanliga. Vad angår de tidsbegränsade
skogsservituten äro dessa, enligt vad i anslutning till förevarande utredning
framkommit, allmännast förekommande inom vissa socknar i Västernorrlands,
Västerbottens och Norrbottens län, medan de inom det övriga Norrland
kommit till användning mera sparsamt.

Behov synes icke föreligga att låta den föreslagna lagstiftningen gälla för
andra delar av riket än de norrländska länen. 1

1 sammanhang nied utredningen verkställda andel sökningar lia utvisat
att ägarna av de fastigheter, beträffande vilka enligt den tilltänkta lagstiftningen
rätt till förlängning av servitutstid avses skola komma i fråga, i
många fall befinna sig i så knappa ekonomiska omständigheter, att de icke
äro i stånd att själva till fullo gälda den ersättning, sorn i anledning av sådan
förlängning kail föreskrivas skola utgå. Örn syftet med lagstiftningen skall
kunna uppnås, torde för den skull bli nödvändigt att för ändamålet ställa
allmänna medel lill behövande fastighetsägares förfogande.

Enligt gällande lagstiftning föreligger möjlighet för innehavaren av en
fastighet nied ofullständigt jordbruk eller stödjordbruk att till förbättring
och ändamålsenlig utveckling av detta erhålla lån eller bidrag av allmänna
medel. Sålunda kail, jämlikt kungörelsen den 7 juni 1940 angående den
statliga egnahemsverksamheten, åt ägaren av dylik fastighet från egnahemslånefonden
utlämnas egnahemslån lill underlättande av förstärkning
av jordbruket genom förvärv och i förekommande fall förbättring av lämpligt
område, avsett att tilläggas den ursprungliga fastigheten (tillskoltsjord),
eller genom ny-, örn- eller tillbyggnad å jordbruket. Beviljandet av lån ankommer
å vederbörande egnahemsnämnd. Lån utlämnas i fonn av jordbrukslån,
skogslån och premielån. Jordbruks- och skogslän amorteras och
förräntas; premielån efterskänkes successivt och löper utan ränta. Såsom .säkerhet
för lån skall lämnas inteckning i låntagarens fastighet till minst et!
belopp, som svarar mot länet. Vad åter angår bidrag av allmänna medel till
ett ofullständigt jordbruks eller stödjordbruks komplettering kan sådant utgå
med stöd av bestämmelserna i kungörelsen den 30 juni 1039 angående
statsbidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk m. m. Dylikt bidrag
kan avse följande särskilda slag av åtgärder, nämligen uppodling lin åker
av därför lämplig odlingsbar jord (nyodlingsbidrag), stenröjning å odlad jord

(stenröjningsbidrag), påförande av mineraljord — grus, sand och lera -—
på myrjord (jordkömingsbidrag), befordrande av rationell beteskultur (betesförbättringsbidrag)
samt fördjupning av avloppsdiken (avloppsförbättringsbidrag).
Bidrag beviljas den, som brukar fastigheten, evad han är dess
ägare eller ej. Ansökan om bidrag prövas av vederbörande hushållningssällskap,
som på därom gjord framställning erhåller statsanslag för utlämnande
av bidrag. I avseende å sin berörda verksamhet står hushållningssällskapet
under uppsikt och kontroll av lantbruksstyrelsen. — Beträffande såväl
lån som bidrag ha meddelats föreskrifter till begränsning av det belopp,
varmed i varje särskilt fall lånet eller bidraget må utgå.

Av den nu lämnade redogörelsen för bestämmelserna rörande de lån och
bidrag, som kunna komma till användning då det gäller att förstärka ett
ofullständigt jordbruk eller ett stödjordbruk, framgår att dessa bestämmelser
icke äga tillämpning å en förbättring, som består däri, att tiden för ett
servituts bestånd förlänges. Särskilda föreskrifter angående understöd till
detta slag av förbättring måste förty uppställas.

Vid bedömande av spörsmålet, i vilken form den hjälp från det allmännas
sida, som för ändamålet tarvas, lämpligen skall utgå, synes böra förordas
att hjälpen lämnas medelst bidrag. För att hjälpen skall få avsedd verkan
är emellertid erforderligt att bidraget under särskilda omständigheter
kan bestämmas till så högt belopp, att det motsvarar större delen av den för
servitutets förlängning utgående ersättningen. I detta sammanhang må anmärkas
att denna ersättning i fråga om flertalet servitut torde kunna antagas
komma att uppgå till ett belopp av 3 000—3 500 kronor.

Möjlighet att erhålla statsbidrag bör tydligen stå till buds såväl då förlängningen
åvägabringas genom beslut av den nämnd, som avses skola handlägga
förlängningsfrågor, som ock för den händelse förlängningen kommer till
stånd på frivillighetens väg.

Beviljandet av bidrag torde böra ankomma å egnahemsnämnderna. Erforderliga
författningsföreskrifter böra uppenbarligen icke inarbetas i den gällande
lagstiftningen angående medelsanskaffningen till de ofullständiga jordbrukens
och stödjordbrukens komplettering utan i stället få sin plats i en
speciell författning. I

I anslutning till vad här ovan andragits har av utredningsmannen utarbetats
förslag till dels lag örn förlängning av tiden för vissa servituts bestånd
dels ock kungörelse angående statsbidrag till förlängning av giltighetstiden
för servitut, som i lagen avses.

Beträffande detaljerna i de båda författningsförslagen hänvisas till specialmotiveringen.

Speciell motivering.

Förslaget till lag örn förlängning av tiden för vissa servitut» bestånd.

1 §•

Ett av ålder gällande servitut kan näppeligen tänkas vara till tiden begränsat.
Tidsbegränsning av ett servitut kan däremot förekomma vare sig
servitutet bildats vid jorddelning eller detsamma stiftats genom avtal. Flertalet
tidsbegränsade servitut ha tillskapats i sammanhang med ägostyckning
och jordavsöndring.

Vad angår de till tiden begränsade skogsservituten lia dessa till största
delen tillkommit dels — utan stöd av lag — genom beslut vid ägostyckningar,
verkställda på grund av ansökningar, som gjorts under tiden från ingången
av år 1897, då 1896 års lag om hemmansklyvning, ägostyckning och
jordavsöndring trädde i kraft, till början av år 1905, då den provisoriska
lagen örn inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning blev gällande, dels,
sedan vid sådana ägostyckningar ofullständiga jordbruksfastigheter utstyckats
på lager utan att föreskrift om servitut till deras förmån meddelats, genom
avtal i anslutning till försäljning av fastigheterna under den närmaste
tiden efter förrättningarnas företagande dels ock slutligen genom avtal i samband
med joi-davsöndringar, i synnerhet under tiden näst efter den provisoriska
ägostyckningslagens tillkomst men även sedermera till jorddelningslagens
ikraftträdande den 1 januari 1928.

Den föreslagna lagen synes följaktligen under alla förhållanden böra avse
lill tiden begränsade skogsservitut, som bildats under åren 1897—1927. I den
mån från tiden före år 1897 hänförande tidsbegränsade skogsservitut alltjämt
bestå — på grund därav, att giltighetstiden för ett i sammanhang med
jordavsöndring stiftat servitut exempelvis bestämts till sextio år eller anknutits
till den ännu levande serritutsinnehavarens livstid — saknas emellertid
skäl att ställa dessa servitut utanför lagens tillämpning; och beträffande
de skogsservitut med inskränkt utövningstid, som stamma från tiden
efter år 1927, kan i lagen ej gärna bortses från desamma. Under sist berörda
tid lia visserligen jorddelningslagens bestämmelser lagt hinder i vägen
för bildandet av varje slag av skogsservitut i samband med laga skifte och
avstyckning; men såsom framgår av vad tidigare anförts lia, innan den år
1937 företagna ändringen i lagen om servitut trädde i kraft, tidsbegränsade
servitut tillkommit på så sätt, att alltidsupplåtelser återköpts av de besvärade
fastigheternas ägare och därvid ersatts med tidsbegränsade servitut.
De sistnämnda, som ofta gälla för en jämförelsevis kort tid, torde böra inbegripas
under den nya lagen. Denna lärer även böra erhålla tillämpning å
sådana till tiden begränsade servitut, som genom avtal tillförsäkrats skoglösa
eller skogfattiga ägostyckningslotter, vilka först under senare år utsläppts
i marknaden. Med hänsyn till nu angivna omständigheter synes
knappast möjligt och i varje fall icke lämpligt att i lagen fixera några tidpunkter,
mellan vilka ett servitut skall ha uppkommit för att inbegripas
under lagens föreskrifter.

Lagen ber tydligen icke avse andra servitut än sådana, som då prövning
av fråga om förlängning av giltighetstiden påkallas, alltjämt äro gällande.
Servitut, vilka vid nämnda tidpunkt av en eller annan orsak redan upphört
att äga bestånd, kunna alltså i förevarande sammanhang icke komma i betraktande;
med avhjälpandet av de olägenheter, som måhända föranletts av
ett servituts upphörande, får anstå i avvaktan på regleringen av de ofullständiga
jordbruken överhuvud taget. Det må här anmärkas att på vissa
håll förekommer att skogsservitut, vilka redan förfallit, det oaktat alltjämt
få opåtalt utövas.

Såsom i den allmänna motiveringen angivits bör den föreslagna lagen
gälla endast inom de norrländska länen.

Från lagens tillämpning torde böra göras undanlag för servitut, sorn besvärar
kronan tillhörig mark. Dylik mark kan icke bli föremål för expropriation
eller för inlösen enligt ensittarlagen; och ej heller rätten till förlängning
av tiden för ett servituts bestånd synes lämpligen böra kunna göras
gällande i. fråga örn densamma. Något praktiskt behov av en utsträckning
av lagens tillämpning till servitut å kronojord lärer f. ö. knappast föreligga,
då man får förutsätta att kronan i förekommande fall kommer att medgiva
erforderlig förlängning av servitutstid.

2 §■

Den med lagen avsedda förlängningen av tiden för ett servituts bestånd
bör som regel innebära att de förmåner, servitutet innefattar, skola efter
giltighetstidens utlöpande 1''ortbestå i oförändrat skick. Det kan emellertid
tänkas att servitutet vid sin tillkomst fått ett innehåll, som med hänsyn
till nuvarande förhållanden måste anses vara alltför omfattande. På grund
härav torde enligt lagen höra föreligga möjlighet att i anslutning till förordnande
om förlängning av servitutstiden föreskriva att servitutet efter nämnda
tids utgång skall endast till viss del bestå. Sålunda bör nedsättning kunna
ske av den mängd virke eller vedbrand, som enligt servitutet tillkommer den
härskande fastigheten, eller minskning kunna företagas beträffande det antal
kreatur, vilkas bete tillgodoses genom servitutet. Det faktiska behovet
bör vara avgörande för de förmåner, som skola inrymmas i det till tiden
förlängda servitutet. Att ifrågavarande möjlighet att inskränka ett servituts
omfattning alltid måste begagnas med synnerlig försiktighet torde knappast
behöva påpekas.

3 §.

Varje nämnd, som tillsättes för att behandla frågor om förlängning av
servitutstid och örn ersättning därför, lärer — för att största möjliga enhet
skall vinnas beträffande frågornas avgörande —- böra erhålla ett tämligen
omfattande verksamhetsområde. Det torde få ankomma å Kungl. Maj:t att
bestämma härom. Flera än fyra eller fem nämnder synas ej bli erforderliga.

Nämnden torde böra bestå av tre ledamöter; detta antal brukar vara det
vanligen förekommande då i expropriationsmål parterna ena sig örn expropriationsnämnd,
och enligt lagen örn skiljemän skola skiljemännen vara tre
då parterna ej överenskommit, till vilket antal desamma skola utses. Med
hänsyn till det fåtal nämnder, som enligt lagen tarvas, förefaller lämpligt
att ledamöterna — liksom ock suppleanter för dem —- utses av Kungl. Majrt.
Såsom ordförande bör en domstolsjurist, helst en ordinarie lantdomare, förordnas.
De båda bisittarna böra vara personer, vilka äga praktisk förtrogenhet
med sådan spörsmål, som falla under nämndens prövning; sålunda kunna
exempelvis lantmätare samt ledamöter av skogsvårdsstyrelse och egnahemsnämnd
komma i fråga såsom bisittare.

Tidigare har framhållits ali frågorna om servitutsförlängning kunna antagas
blott i undantagsfall bli av mera tveksam beskaffenhet.^ Skulle emellertid
i särskilt fall handläggandet och avgörandet av sådan fråga förutsätta
en mera ingående undersökning eller kräva speciella insikter, som icke förefinnas
inom nämnden, synes nämnden böra erhålla möjlighet att till sin
hjälp tillkalla sakkunnig person. Dennes uppdrag torde ofta lämpligen böra
utföras innan nämnden sammanträder för att behandla ärendet. På grund
härav synes förordnande rörande biträde av sakkunnig böra fa meddelas
även av ordföranden ensam. Bestämmandet av ersättning åt sakkunnig, som
utsetts av nämnden eller dess ordförande, bör självfallet ankomma å
nämnden.

Då lagstiftningen närmast tillkommit för att avhjälpa det bekymmersamma
läge, vari vissa ägostyckningsinnehavare skulle råka, därest de till
förmån för deras fastigheter gällande, snart utlöpande sendtuten bortfölle,
samt lagstiftningen dessutom har en provisorisk karaktär, synes det vara av
intresse att frågor av nu förevarande slag snarast bringas ur världen. Detta
intresse påkallar införandet av en bestämmelse rörande viss tid, inom vilken
vid äventyr av talans förlust hemställan om nämndens prövning av serviiutsförlängningsfråga
skall göras. Fristen torde icke böra utsträckas längre
än lill två år från den dag, lagen trätt i kraft.

De förutsättningar, som jämlikt lagstiftningen skola föreligga för förlängning
av tiden för ett servituts giltighet, ha redan i det föregående angivits;
å ena sidan skal! förlängningen vara av väsentlig betydelse för den härskande
fastigheten, å andra sidan får den icke förorsaka den tjänande fastigheten
avsevärd olägenhet. Det torde här böra framhållas att vid prövningen av sist
berörda förutsättning hänsyn skall lagas endast till sådan av förlängningen
härrörande olägenhet, som har avseende å fastighetens lämpliga brukande;
den inverkan, som förlängningen kan utöva å exempelvis inteckningshavares
rätt, kommer i detta sammanhang ej i betraktande.

Det säger sig självt att några närmare regler angående beloppet av den
ersättning, som i anledning av servitutsförlängning skall utgå, icke kunna
intagas i lagen. Ersättningens storlek får bestämmas med ledning av omständighetema
i det särskilda fallet. Det gäller alltså för nämnden — som
har alt ex officio pröva ej endast förefintligheten av förutsättningarna för
förlängningen utan även ersättningsfrågan — att söka komma fram till ett
belopp, som kan anses skäligt. Detta belopp är avsett att skola utgå på en
gång. Vid bestämmandet av beloppet bör tydligen det värde, vartill servitutet
för återstoden av den ursprungligen föreskrivna giltighetstiden kan
skattas, räknas servitutsinnehavaren till godo.

Nämnden skal! icke, i händelse av bifall till anspråk a servitutsförlängning,
ålägga ägaren av den härskande fastigheten någon förpliktelse att utgiva
vederlag för förlängningen utan endast förordna att servitutet efter
giltighetstidens utgång skall mot visst vederlag alltjämt bestå. Det ankommer
sedan å den härskande fastighetens ägare att begagna sig av det meddelade
förordnandet genom att — på sätt nedan närmare angives — inom stadgad
lid nedsätta det bestämda vederlaget hos länsstyrelsen.

Enligt lagen örn expropriation är den exproprierande pliktig gälda ali av
expropriation en följande kostnad, sålunda bl. a. motpartens utgifter å målet.
Rörande de kostnader, som i anledning av behandlingen av fråga om
servitutsförlängning enligt den nu föreslagna lagen kunna uppkomma för
parterna, synes en motsvarande regel icke böra uppställas; i stallet torde
böra gälla alt vardera parten i princip skall stå sina kostnader. Möjlighet för
nämnden att, då särskilt skäl därtill föranleder, tillerkänna part kostnadsersättning
av motparten lärer dock höra förefinnas.

I detta sammanhang vill utredningsmannen ifrågasätta, huruvida icke servitutsinnehavare,
som hos nämnden framställer begäran örn förlängning av
servitufstiden, hör vid behov kunna få vissa av sina med ärendet förenade
kostnader guldna av allmänna medel. Det må härvidlag erinras om att nyttjanderättshavare,
som är i behov därav, kan få åtskilliga av sina utgifter
i ärende angående lösningsrätt enligt ensittarlagen bestridda av dylika medel.

Därest nämnderna erhålla en sådan sammansättning som ovan angivits,
torde någon risk icke vara förbunden därmed, att deras beslut föreskrivas
skola vara definitiva.

^ §•

Ordförande och ledamöter i expropriationsnämnd njuta ersättning för sin
uppskattning enligt bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj:t. Ersättningen
skall alltid gäldas av den exproprierande.

Vad angår den nämnd, som enligt förevarande lagförslag skall avgöra
fråga om förlängning av servitutstid och örn vederlag därför, tala starka skäl
för att gottgörelsen åt nämnden för dess arbete och utgifter bestrides av allmänna
medel. Den reglering beträffande de tidsbegränsade servituten, som
med den föreslagna lagen åsyftas, har sin egentliga grund i den förut rådande
alltför fria jorddelningsrätten. Då alltså statliga åtgärder ytterst föranlett
det bestående otillfredsställande läget, synes tillbörligt att staten även
svarar för de kostnader, som för åstadkommande av erforderlig rättelse oundgängligen
krävas. Härtill kommer alt berörda kostnader med hänsyn till
vad som gäller rörande utgifterna i anledning av expropriationsersättnings
bestämmande icke ens till någon del torde kunna läggas å ägaren av den
servitutsbelastade fastigheten samt att motparten i åtskilliga fall lärer befinna
sig i en sådan ekonomisk situation, som icke medger honom att utan
svårighet bidraga till kostnadernas gäldande.

Av nu angivna skäl bör jämväl ersättning åt sakkunnig, som utsetts av
nämnden eller dess ordförande, bestridas av allmänna medel.

At Kungl. Maj:t synes böra uppdragas att fastställa de grunder, enligt
vilka gottgörelsen åt nämndens ordförande och övriga ledamöter skall utgå.

» §•

I de föregående paragraferna ha givits vissa regler rörande den procedur,
som är avsedd att komma till användning vid avgörandet av frågor om förlängning
av servitutstid och om vederlag därför. Ytterligare bestämmelser
härutinnan äro emellertid behövliga.

Dylika bestämmelser synas lämpligen kunna hämtas från lagen om skiljemän.
En del föreskrifter i denna lag hänföra sig visserligen till det mellan
parterna slutna skiljeavtalet; men i den mån så icke är fallet, lärer möjlighet^
föreligga att i ganska avsevärd utsträckning tillämpa lagens föreskrifter
å sådant ärende, som nu är i fråga. Sålunda torde åtskilliga av lagens regler
rörande jäv mot skiljeman och örn själva förfarandet ävensom angående
skiljedoms ogiltighet och klander å skiljedom kunna vinna tillämpning med
avseende å nämndens ledamöter, ärendenas handläggning inför nämnden och
de beslut nämnden fattar.

6 §•

Vid sådan förlängning av tiden för ett servituts bestånd, som nied föreliggande
lagförslag avses, är — såsom redan i det föregående antytts — erforderligt
att beakta även inteckningshavares intresse. Det kan nämligen tänkas
att den av servitutet besvärade fastigheten genom servitutstidens förlängning
så nedgår i värde, att inteckningsrätten därav påverkas. En bestämmel -

se lill inteckningshavares skydd mäste därlör meddelas. Denna bestämmelse
torde böra innehålla att av nämnden bestämd ersättning skall nedsättas hos
länsstyrelsen för att av denna fördelas och utbetalas i enlighet med de regler,
som jämlikt lagen örn expropriation gälla för upplåtandet av nyttjanderätt
eller servitutsrätt till fastighet. Med hänsyn till de särskilda omständigheter,
som i ett stort antal fall kunna förväntas föreligga i fråga örn anskaffandet
av medel för ersättningens gäldande, har den tid, inom vilken nedsättningen
skall verkställas, föreslagits skola utgöra den dubbla mot den i nyssnämnda
lag föreskrivna.

De fall, i vilka inteckningshavares rätt kommer att påverkas av servitutstidens
förlängning, lära emellertid i verkligheten icke bli många. Därest
förlängningen är väsentligen utan betydelse för denna rätt, synes hinder ej
böra möta för att ersättningsbeloppet av länsstyrelsen utbetalas direkt till
ägaren av den besvärade fastigheten. Föreskrift härom — överensstämmande
med den för likartat fall i lagen den 12 juni 1942 örn fornminnen förekommande
— har intagits i lagförslaget.

I och med alt nedsättning av ersättningsbeloppet sker blir slutgiltigt avgjort
att förlängning av servitutstiden skall komma till stånd. Servitutet
skall följaktligen därefter gälla för framtiden. Då servitutet alltså fått samma
karaktär som ett till tiden icke begränsat servitut, synes böra föreskrivas
att vad enligt lag gäller örn servitut av sistnämnda slag skall tillämpas
å det till tiden förlängda servitutet. De i lagen om servitut och i jorddelningslagen
med avseende å alltidsupplåtelser givna bestämmelserna komma på så
vis att bli tillämpliga å servitutet. De härigenom till buds stående möjligheterna
att exempelvis lokalisera ett servitut, för vars begagnande visst ställe
ej blivit bestämt, eller att ersätta ett servitut med äganderätt till mark, som
svarar mot servitutsförmånerna, torde mången gång lämpligen kunna begagnas.

7 §.

Särskilda bestämmelser lära vara behövliga för det fall, att sedan nämndens
prövning av fråga om förlängning av ett servituts giltighetstid påkallats,
denna tid utlöper innan nämnden hunnit taga ställning till frågan eller,
efter det att beslut örn förlängning meddelats, innan det visat sig huruvida
inom föreskriven tid nedsättning av ersättningsbeloppet kommer att äga
ruin. I avvaktan på nämndens beslut och nedsättningsfristens utgång synes
servitutet böra få utövas såsom tidigare respektive i enlighet med beslutet.

Skulle under nämndens behandling av fråga örn förlängning av servitutsiid
upplysas att vid domstol väckts talan rörande servitutets omfattning
eller ock därom, att servitutsrätt icke förefinnes eller att rätten förverkats,
måste givetvis med meddelande av nämndens beslut anstå i avbidan på laga
kraftägande utslag i målet. Därest tvist i något av angivna hänseenden uppkommer
under nämndens handläggning av förlängningsfrågan, böra parterna
hänvisas att anhängiggöra talan vid domstol; till dess målet blivit rättskraftigt
avgjort får med bedömandet av nämnda fråga anstå. Uttryckliga
bestämmelser med avseende å nu anmärkta förhållanden torde icke behöva
upptagas i lagen.

8 §.

För den händelse i samband med avgörandet av fråga örn förlängning av
servitutstid nämnden på förekommen anledning förpliktat endera parten all
gottgöra motparten hans utgifter å förfarandet, kräves särskild bestämmelse
för att tillgodose den senares möjlighet alt utbekomma det utdömda beloppet.
En dylik bestämmelse bar upptagits i förevarande paragraf.

9 §•

Det ligger i sakens natur att den föreslagna rätten att påkalla förlängning
av ett till tiden begränsat servituts bestånd icke skall vara den berättigade
betagen genom förbehåll, som gjorts i samband med servitutets tillkomst
eller senare genom särskilt avtal. Uttryckligt stadgande härom synes böra
inflyta i lagtexten.

10 §.

Enligt 3 § andra stycket i lagförslaget skall Kungl. Maj:t bestämma verksamhetsområdet
för nämnd, som har att behandla fråga örn förlängning av
tiden för servituts bestånd och örn ersättning därför. De i nämnda hänseende
erforderliga föreskrifterna torde böra upptagas i en särskild författning rörande
lagens tillämpning. Denna författning synes även böra innehålla regler
beträffande den ordning, vari nämndens prövning av dylik fråga skall
påkallas, och örn det sätt, varpå handlingarna i ärendet skola för framtiden
förvaras.

Slutbestämmelsen.

Såsom förut framhållits ha de tidsbegränsade skogsservituten till stor del
uppkommit vid ägostyckningsförrättningar eller i samband med försäljning
av fastigheter, som bildats genom ägostyckning. Tiden för dessa servituts
bestånd utgör, såsom även tidigare anmärkts, ofta femtio år. Eftersom 1896
års lag om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring började tilllämpas
den 1 januari 1897, kan följaktligen redan i början av år 1947 giltighetstiden
för ett dylikt servitut utlöpa. Med hänsyn härtill synes den föreslagna
lagstiftningen böra träda i kraft den 1 januari 1947.

Förslaget till kungörelse angående statsbidrag till förlängning av tiden för

vissa servituts bestånd.

1 §•

I den allmänna motiveringen har framhållits att möjlighet att erhålla bidrag
av allmänna medel till förlängning av ett skogsservituts giltighetstid
bör stå till buds icke blott då förordnande om förlängningen meddelas av
den nämnd, som föreslagits skola avgöra härom uppkommen fråga, utan
även då förlängningen åstadkommes genom avtal mellan de båda av servitutet
berörda fastigheternas ägare. Bidrag till en på sistnämnda sätt åvägabragt
förlängning bör dock uppenbarligen icke få åtnjutas med mindre förlängningen
är av väsentlig betydelse för den härskande fastigheten och icke
tillskyndar den tjänande fastigheten avsevärd olägenhet.

För frågan, huruvida i visst läll statsbidrag till förlängning av servitutstid
skall utgå, får givetvis behovet av bidrag vara avgörande; och även spörsmålet
örn bidragets storlek måste bedömas efter behovsprincipen. I betraktande
av de ytterst knappa ekonomiska förhållanden, vari en stor del av
de härskande fastigheternas ägare befinna sig, synes erforderligt föreskriva
att bidrag skall kunna beviljas med belopp, som motsvarar så pass stor del
av den för servitutsförlängningen bestämda ersättningen som åttio procent.
Emellertid torde samtidigt den begränsningen böra stadgas, att bidraget under
inga förhållanden får överstiga tretusen kronor.

3 §.

Ilar begäran framställts örn förlängning av tiden för eli servatius bestånd,
är uppenbarligen mången gång omöjligt och alltid olämpligt att, innan ärendet
blivit avgjort, bestämma behövligt bidrag till ersättningens gäldande; och
vad angår förlängning av servitutstid genom avtal tala flera skäl för att med
beviljandet av bidrag bör anstå, tills villkoren för förlängningen blivit definitivt
fixerade. I anledning härav har föreslagits att ansökan örn bidrag
skall åtföljas av antingen beslut örn förlängningen eller ock skriftligt avtal
angående densamma. I lagtexten kan ej gärna angivas vad utredningen i ansökningsärendet
ytterligare bör omfatta. Det får ankomma å sökanden själv att
framlägga det material, sorn han önskar få beaktat vid prövningen av frågan
om hans behov av bidrag.

Med hänsyn därtill, att vid förlängning av servitutstid genom avtal bidrag
icke skall kunna utgå förrän avtalet träffats, är det tydligen av vikt för
servitutsinneliavare, som ämnar söka bidrag till en på dylikt sätt genomförd
förlängning, ali — därest lian icke är i stånd att själv utlägga det belopp,
som motsvarar den del av ersättningen, vilken avses skola täckas genom
bidraget — tillse att förfallotiden för detta belopp bestämmes till en sådan
tidpunkt, att prövning av ansökningen örn bidrag kan dessförinnan medhinnas.

Intresset av att inom en nära framtid bringa frågor örn förlängning av
servitutstid ur världen har föranlett att i lagförslaget angående servitutsförlängning
införts bestämmelse därom, att prövning av dylik fråga skall påkallas
inom två år från den dag, lagen trätt i kraft. På grund av det .sammanhang,
som förefinnes mellan lagen, å ena, och kungörelsen angående
statsbidrag, å andra sidan, synes lämpligt föreskriva att ansökan örn bidrag
till sådan förlängning av servitutstid, som grundar sig på avtal, skall göras
inom två år från dagen för kungörelsens ikraftträdande.

Det är givetvis av vikt att ett servitut, till vars förlängning bidrag beviljats,
icke genom avtal eller annorledes bringas att upphöra. Särskilda föreskrifter,
ägnade att avhålla servitutsinnehavaren från att medverka till servitutels
upphörande, äro därför erforderliga. Föreskrifterna torde böra innebära
att därest servitutsinnehavaren vidtagit åtgärd eller gjort sig skyldig
till försummelse, sorn haft dylik verkan, skyldighet att återbetala bidragsbeloppet
jämte ränta kan inträda. Ehuru vissa till tiden förlängda servitut
få anses antingen icke under några förhållanden eller ock endast under förutsättning
av domstols godkännande kunna på grund av servitutsinnehavarens
medgivande upphöra att gälla, synes, enär prövningen av fråga, örn
dylikt fall är för handen, icke gärna kan uppdragas åt egnahemsnämnden,
nu avsedda föreskrifter böra göras generella.

Därest en s e rv i t u ts i n n eli a v a r e i samband med avtal örn förlängning av
servitutstiden medgivit en ersättning för förlängningen, som måste anses
överstiga värdet av densamma, kan uppenbarligen den sålunda bestämda
ersättningen icke få läggas till grund för sådant bidrag av allmänna medel,
varav behov kan föreligga. För den egnahemsnämnd, som har att pröva ansökningen
örn bidrag, kunna emellertid svårigheter uppstå, då det gäller att
avgöra huruvida den avtalade ersättningen är för hög. Del kan även för
egnahemsnämnden vara svårt att konstatera huruvida förlängningen är av
väsentlig betydelse för den härskande fastigheten och icke tillskyndar den
tjänande fastigheten avsevärd olägenhet. För den skull synes nödigt föreskriva
att då förlängning av servitutstid grundar sig på avtal, egnahemsnämnden
skall införskaffa yttrande från den nämnd, å vilken det ankommer att
meddela förordnande om dylik förlängning. Denna nämnd har möjlighet
all genom jämförelse med andra fall bedöma behövlighoten för den härskan -

de fastigheten av förlängningen, dennas inverkan å den tjänande fastighetens
brukande samt skäligheten av den avtalade ersättningen. Nämndens uttalande
i förstnämnda båda hänseenden synes böra vara bindande för det
bidragsbevil jande organet.

4 §.

I denna paragraf lia intagits bestämmelser nied syfte att åstadkomma
garanti därför, att beviljat statsbidrag kommer till avsedd användning. Då
servitutsförlängningen åvägabragts genom beslut i därför stadgad ordning,
skall egnahemsnämnden hos länsstyrelsen nedsätta bidraget. För den händelse
åter avtal örn förlängningen träffats, har egnahemsnämnden att direkt
till den besvärade fastighetens ägare utbetala bidraget; dock får bidraget uppbäras
av sökanden själv för den händelse han visar sig redan ha till fullo
guldit ersättningen för förlängningen.

5 §•

Avgivandet av sådant yttrande, som enligt 3 § tredje stycket skall inhämtas
från den nämnd, å vilken det ankommer att avgöra servitutsförlängningsfrågor,
kan förorsaka arbete och utgifter, som böra ersättas. Bestämmandet
av ersättningen och dennas gäldande torde böra regleras på samma sätt
som det, vilket i 4 § av förslaget till lag om servitutsförlängning kommit
till användning.

Slutbestämmelsen.

Förevarande kungörelse bör tydligen träda i kraft samtidigt med lagen
örn förlängning av tiden för vissa servituts bestånd eller således den 1 januari
1947.

Särskilt yttrande

av herr Jung.

Då jag icke i allo kail instämma i det förslag, som av utredningsmannen
framlagts, har jag ansett mig böra framlägga de synpunkter, som kunna
tjäna till ytterligare upplysning och vara av beskaffenhet att inverka till
ändring i eller komplettering av förslaget.

Vid ett första påseende synes lösandet av frågan om förlängning av de tidsbegränsade
servituten, avseende rättigheten till skogsfång och mulbete eller
endera av dessa rättigheter, att gälla för alltid vara enkelt nog. Så är dock
ingalunda fallet.

Först må erinras om att utredning torde pågå i syfte att genom erforderliga
lagändringar ordna hela frågan om skogsservitut (skogsfång och mulbete).
Nu gällande lagbestämmelser och föreskrifter torde nämligen icke i
allt vara ägnade att befordra en rättvis och praktisk lösning därav, som
jämväl tillfredsställer kraven på en ändamålsenlig fastighetsbildning. Förlängningen
av de tidsbegränsade servituten att gälla för alltid sammanhänger
intimt med huvudfrågans lösning. För närvarande ligger jämväl i stöpsleven
den utomordentligt viktiga frågan om jordbrukets rationalisering. Avsikten
är att på ett eller annat sätt fullständiga en stor mängd av de s. k. ofullständiga
jordbruken. Större delen av de fastigheter, som lia tidsbegränsade
skogsfångs- och mulbetesservitut, tillhöra kategorien ofullständiga jordbruk
eller ock stödjordbruk. Det är ingalunda säkert, att samtliga de fastigheter,
som ha tidsbegränsade servitut, verkligen äro av beskaffenhet att för framtiden
lämpligen böra bestå. Att med hjälp av betydande statsbidrag för alltid
förlänga servitut, där den härskande fastigheten en kort tid efteråt prövas
böra försvinna genom att sammanläggas med annan fastighet, synes icke
vara rationellt.

Man skulle med hänsyn till att lagstiftningen på detta område ännu icke
tagit slutgiltig form möjligen kunna tänka sig att nu endast provisoriskt lösa
frågan om förlängning av dessa tidsbegränsade servitut, eller med andra
ord nu skulle efter hand endast de få servitut förlängas, för vilka tiden holle
på att gå ut. Förlängningen skulle endast avse tills vidare under erforderlig
tid, i syfte att vid den pågående lagstiftningen beslut jämväl kunna fattas
om dessa servitut, vilka då alla ännu äro tidsbegränsade.

Att verkliga fördelar därmed skulle vinnas kan enligt min mening icke
förnekas, samtidigt som de svårigheter, vilka, såsom av det följande framgår,
äro förbundna med dessa servituts förlängning för alltid i värderingshänseende
m. m., skulle i slör utsträckning elimineras.

I del följande utgår jag emellertid från huru förhållandena te sig, örn de
i 2 § i förslaget upptagna bestämmelserna skola bliva gällande.

Samtidigt som strävan numera är att söka till gagn för både den härskande
och tjänande fastigheten få servituten i skogsfång och mulbete i den form,
som de enligt gällande avhandlingar ha, att upphöra endera genom utbrytning
i vederlagsjord eller genom domstols avgörande enligt 7 a § i servitutslagen,
blir nu ett icke obetydligt antal tidsbegränsade dylika servitut för alltid

gällande. Full enighet torde råda därom, att det sambruk mellan den härskande
och den tjänande fastigheten, som ett servitut i skogsfång och mulbete
medför, icke är till gagn. Beträffande skogsfångsservituten framstår olägenheten
härav mest vid de oinskränkta servituten, där stort utrymme
exempelvis för självsvåldig avverkning otvivelaktigt finnes. De tidsbegränsade
servituten hava i regel mera inskränkta rättigheter och bestå icke sällan
endast i rättighet till ved eller till ved och hägnadsvirke. .lii mera oinskränkta
rättigheterna äro desto större framstår behovet för den tjänande fastigheten
av utbrytning.

I motiveringen till 6 § i lagförslaget upptages att, sedan ett tidsbegränsat
servitut blivit förlängt att gälla för alltid, de å alltidsupplåtelser givna bestämmelserna
bli tillämpliga, vilket medför möjlighet att exempelvis lokalisera
ett servitut, för vars begagnande visst ställe ej blivit bestämt, eller att
ersätta ett servitut med äganderätt till mark, som svarar mot servitutsförraånema,
eller med andra ord utbryta rättigheterna i vederlagsjord.

För att få en lämplig bakgrund och för att visa bland annat svårigheterna
för den föreslagna skiljenämnden att uppskatta ersättningen för förlängningen
av ett tidsbegränsat servitut att gälla för alltid måste jag i korthet
utveckla de principer, som numera få anses vara enligt rättstolkningen
fastslagna alt gälla vid utbrytning av servitut, avseende skogsfång och mulbete.

Vid utbrytningen av dylika servitut skiljer man mellan två olika principer,
benämnda massaprincipen och värdeprincipen. Enligt massaprincipen
bör ett område utbrytas, som årligen kan avkasta den virkesmängd, som
den härskande fastigheten har rätt att uttaga. Värdeprincipen innebär att
utbrytningen skall omfatta kapitaliserade värdet av den virkesmängd, som
den härskande fastigheten har rätt att årligen uttaga. Utbrytning av servitutsrättighet
i mulbete — vilket av många orsaker åtminstone i Västernorrlands
län icke på långt när skett i den utsträckning, som utbrytning av servitutsrättighet
i skogsfång — sker alltid efter värdeprincipen, medan utbrytningen
av servitutsrättighet i skogsfång i regel skall ske enligt massaprincipen.
Avsikten har varit, att vid utbrytning av servitutsrättigheter i skogsfång
ekvivalens — åtminstone i största möjliga utsträckning — skulle uppnås
emellan rättigheternas penningevärde (värdeprincipen) och värdet av den
vederlagsmark, sorn årligen kan avkasta den virkesmängd, som servitutsrätten
innebär (massaprincipen); se Olof Odencrants föredrag den 26 mars
1935, tryckt i Kungl, lantmäteristyrelsens meddelanden, serien uppsatser
m. m. nr 18, sida 13.

Så blir emellertid icke fallet. Värdetå vederlagsmarken, utbruten efter massaprincipen,
blir i allmänhet avsevärt större än efter värdeprincipen. Den viktigaste
orsaken härtill är att, medan den virkesmängd, som vid ett fullständigt skogsfångsservitut
den härskande fastigheten äger uttaga, har en ungefärlig sortimentssammansättning
av 70 % ved, 10—15 % småvirke och 15—20 %> timmer,
normalskogen, som erfordras för att årligen avkasta nämnda virkesmängd, har
en helt annan sortimentssammansättning eller vid ungefär medelgod skogsmark
avkastande 2—2,5 fm3 i Västernorrlands län 25 % timmer. 40 % småvirke
och 35 °/o brännved. (Man räknar ofta med siffrorna V3 timmer, 73 småvirke
och Vs brännved, vilket förutsätter en något högre bonitet än nyss
angivna.) Då den härskande fastigheten lärer ha rätt att erhålla normalskog
å sitt område utan att därför betala skillnaden mellan värdet av normalskogen
och »servitutsnormalskogen», kommer den härskande fastigheten genom
utbrytningen få ett område, som i värde betydligt överstiger kapitaliserade
värdet av den virkesmängd, servilutet skulle ge. Lantmäteristyrelsen
har i ett år 1941 avgivet yttrande till Svea hovrätt framhållit, att servituten

lia ett positivt och eli negativt värde. Det positiva värdet är skillnaden mellan
den härskande fastighetens värde med och utan servitut. Det negativa värdet
kan uttryckas såsom skillnaden mellan den tjänande fastighetens värde
utan och med servitutet eller med andra ord vad denna fastighet kan betala
för att få bort servitutet. Skillnaden mellan de fria serri t litens positiva och
negativa värden kan vara avsevärd. Efter en längre motivering slutar lant•
mäteristyrelsen med följande ord:

»Styrelsen vill för sin del ställa sig på den ståndpunkten, att massaprincipen skall
tillämpas vid utbrytning av fritt utövade servitut, avseende fullständiga husbehovsrättigheter.
Även fullständiga husbehovsservitut, bundna av uttag efter anvisning,
samt ofullständiga servitut, avseende bränsle, som också utgör en väsentlig naturaförmån,
synas såsom regel böra utbrytas enligt massaprincipen. I sistnämnda fall
är emellertid att märka, att en utbrytning enligt massaprincipen ofta kommer att
beröva den tjänande fastigheten mera än som skäligen kan anses svara mot servilutets
negativa värde och att utbrytningen därför på grund av förfång icke kan ske
med mindre vederlagsområdet kan förläggas på mark med låg bonitet med en sortimentsavkastning,
som tillnärmelsevis motsvarar servitutets.

övriga servitut avseende vissa skogseffekter utan större betydelse såsom naturaförmåner
torde böra utbrytas med värdeprincipen såsom delningsgrund».

Till belysande av skillnaden mellan kapitalvärdet av rättigheterna till ett
skogsfångsservilut och värdet av det utbrutna vederlagsområdet må ur Odencrants
föredrag upptagas följande:

»För att lämna ett exempel på värdering och likvid vid en självständig utbrytningsförrättning
kan jag hänvisa till ett fall, där förfarandet av Högsta Domstolen
ansetts tillfredsställande och riktigt. Jag vill dock----framhålla, att den me tod,

som nu skall beskrivas, ej får anses såsom den enda riktiga.

Förrättningsmännen förföra på följande sätt: Lägenhetens årsbehov beräknades
till 17 m3, därav 1,5 m3 byggnadsvirke å 9 kr., 0,5 m3 diverse småvirke ä 4 kr. samt
15 m3 ved ä 1 kr., allt per m3. Sammanlagda värdet av årsbehovet uppgick således
till 30: 50 kr. Lägenheten borde tilldelas skogsmark med en årlig avkastning av
17 m3. Rättigheternas kapitalvärde uppgick efter en kapitalisering efter 5 % av
30: 50 kr. till 610 kr.----

Lägenheten ansågs, såsom förut anförts, berättigad till 17 m3 virke per år. Förutsättningarna
för att denna avkastning nu och varaktigt skulle kunna erhållas
vöre dock att skogsmarken vore bevuxen med skog av viss beskaffenhet, normalskog.
I dylik skog kunde man beräkna, att varje m3, sammansatt av alla åldrar, enligt
gängse beräkningar motsvarade 1/3 av de förut nämnda tre virkessortimenten, alltså
1/3 timmer, V3 småvirke och 1/3 ved. Efter förut angivna pris skulle värdet å
varje skogsro3 bliva 4:66 kr. För 17 m3 bleve värdet 79:22 kr. eller kapitaliserat
efter 5 °/o 1 584: 40 kr.-----

Det framhölls, att skenbart en disproportion rådde emellan det kapitaliserade
värdet av de 17 lii3, 610 kr., och normalskogsvärdet 1 584:40 kr., men att vid en
fri avverkning lägenhetsägarens årsbehov ej behövde uttagas eller alltid uttoges på
det för hemmansägaren gynnsammaste sältet.

Det är att märka ali i det nu beskrivna fallet rättigheterna gällde lägenhetens
behov utan inskränkningar och att stamfastighetens behov fullt täcktes av den återstående
skogen. Hade lägenhetens ägare enligt kontraktet varit hänvisad till att
taga vedbehovet exempelvis endast av torrskog och vindfällen eller avfall och dylikt
hade värdet av rättigheterna blivit, ett helt annat. Det torde även vid frågan örn
ev. reducering böra beaktas, örn .stamhemmanet belastas av flera, ej utbrutna servitutsrättigheter.
— -— —

Högsta Domstolen ansåg, att utbrytningen med hänsyn till rättigheternas omfång
och beskaffenhet, stamfasfighetens skogstillgångar oell övriga omständigheter borde

verkställas på sätt skett vid förrättningen eller så att, efter beräkning av lägenhetens
årliga behov av skogsprodukter, utbrötes ett vederlagsområde med normalskogsvärde
av 1 584: 40 kr., motsvarande vad som kunde anses motsvara rättigheternas värde.
— — —

Än en gång vill jag betona, att det nu återgivna beräkningssättet måste betraktas
såsom ett exempel, ej som en norm. Förhållandena kunna skifta praktiskt taget
med varje förrättning — grundavliandlingarna, förhållandena å orten, skogstillgångarna,
konkurrensen mellan skilda fastigheter m. m. — så att bestämda regler ej
kunna ges.»

Medan rättigheternas kapitalvärde sålunda utgjorde 610 kr., utgjorde den
utbrutna vederlagsjordens värde 1 584 : 40 kr. eller mer än 2,5 gånger så
inycket.

Jag vill här påpeka, att om kapitaliseringsprocenten i stället för 5 % hade
varit 4 °/o, som numera torde vara en riktigare procent, rättigheternas kapitalvärde
hade blivit 762: 50 kr., medan den utbrutna vederlagsjordens värde
blivit 1 980:50 kr., varför skillnaden blivit 1218 kr. mot 974:40 kr. efter
5 °/o kapitalisering.

Distriktslantmätaren i Torps distrikt har på begäran lämnat mig några
aktuella siffror. Han skriver:

»Den 16 maj 1946 har jag avslutat en förrättning rörande utbrytning av skogsservitut
till 19 lägenheter under Klöstre nr 1 och 3 i Torps socken. Lägenheter på
upp till 5 hektar åker tilldelades härvid 35 fm3 per år. Ståndskogen å vederlagsskiftena
prissattes med ledning av de av Staten fastställda normalpriserna på olika
virkessortiment. Avdragen för drivningskostnaderna. huggning, körning, flottning,
sortering, utvältning, avmätning, tillsyn, skogsaccis och skogsvårdsavgift, bestämdes
till för sulfit och sulfat 35 öre, för sågtimmer till 28 öre, allt per kbf. Med utgångspunkt
i dessa siffror och med beräknande av 70-årig omloppstid blev rotvärdet av
normalskogen på ett vederlagsskifte, som förmår avkasta 35 fm3, lika med 5 368 kr.
Härtill kommer värdet av kalmarken. Det totala värde, som den tjänande fastigheten
avhändes, kan därför beräknas till ca 6 550 kr.

Klöstre-förrättningen avsåg fullständiga och i alla avseenden oinskränkta skogsrättigheter.
Utbrytningsförfarandet såväl i avseende å marken som i avseende å
ståndskogen anslöt sig till massaprincipen.

Vid Klöstre-förrättningen prissattes veden till kr. 2:50 per lin.3 Härvid räknades
endast med (den sparsamt förekommande) lövveden. Ali ved som kunde fås ut
efter avverkning av gagnvirke till 3 tum i topp utfördes alltså med noll kronor.»

Beträffande dessa siffror faller i ögonen, att värdet av utbrutna veder -lagsjorden för ett dylikt servitut uppgick till ca 6 550 kr., ehuru utbrytningen
avsåg endast skogsfångsrättigheterna, ståndskogen knappast uppginge
till nomialskog och konkurrens fanns mellan de många fastigheterna.

Även här blir en ganska stor skillnad mellan det efter 4 °/o kapitaliserade
värdet av rättigheterna och den utbrutna vederlagsjordens värde.

I fråga om eventuell framtida utbrytning beträffande förlängt tidsbegränsat
servitut skriver distriktslantmätaren bl. a. följande:

»Räkneexempel: Det tidsbegränsade servitutet avsåg 40 lm3 brännved per år, motsvarande
25 fm3, att uttagas efter utsyning. Rotvärdet av en dylik kubikmeter sattes
av den särskilda nämnden till 1:— kr., alltså 25:— kr. årligt värde på servitutet,
efter 4 °/o svarande mot ett kapitalvärde av 625: — kr. (Dessa siffror torde för närvarande
för stora delar av Norrland vara fullt representativa.) Nämnden förordnade
med stöd härav att det tidsbegränsade servitutet finge fortbestå för evigt mot en
ersättning av 625:— kr.

Tjugu år senare sker utbrytningen av servitutet.---Förrättningsmännen

finna alltså, att den härskande fastigheten i form av kolmark och ståndskog har en
fordran på den tjänande fastigheten, stor 625:— kr. Detta svarar mot ungefär 2
hektar medelgod skogsmark, bevuxen med normalskog. Från denna ägovidd kan
den härskande fastigheten endast få ut årligen ca 6 fm3 virke, mot behövliga 25 fm3.
Sålunda en skriande disproportion och en hushållningsmässigt sett mycket otillfredsställande
fastighetsbildning. (Ekonomiskt gör den härskande fastigheten i princip
däremot ingen förlust, ty det uttagna virket innehåller värdefulla sortiment som kan
säljas och inkomsten härav svarar mot rotvärdet av den felande kvantiteten brännved.
)

Det får emellertid anses självfallet, att lantmäteriet icke vill medverka till en utbrytning
av antytt slag. Vederlagsmarken måste givetvis i stället utformas så, att
den förmår avkasta 25 fm3 eller tillnärmelsevis denna kvantitet, varvid emellertid,
i namn av all rättvisa, den härskande fastigheten måste åläggas att i likvid utge
värdet av den utbrutna marken med därå växande skog minskat med 625 kr.

Under sådana förhållanden lär utbrytning sällan komma till stånd och bär enligt
min mening icke ske utan åsämjande mellan parterna.»

Av vad jag nu anfört finner jag framgå,

att vid värdering av ersättningen för förlängningen av ett tidsbegränsat
servitut att gälla för alltid skiljenämnden icke kan förutse, om servitutet kan
utan förfång utbrytas eller icke,

att skiljenämnden redan av denna orsak icke kan värdera förlängningen
av servitutet på annat sätt än till kapitaliserade värdet av rättigheterna,

att, örn ett dylikt servitut, avseende skogsfång, utbrytes och om det utbrutna
området årligen skall avkasta den virkesmängd, som den härskande
fastigheten har rätt att uttaga, värdet av utbrutna området i regel blir långt
större än det värde, skiljenämnden sålunda åsatt, och

att, om vid utbrytningen endast skall utläggas vederlagsområde, motsvarande
ersättningen för kapitaliserade värdet av rättigheterna, som den tjänande
fastighetens ägare erhållit, den härskande fastighetens ägare ingalunda
erhåller ett vederlagsområde, som årligen kan lämna fastigheten den
virkesmängd, han enligt servitutsrättighetema tidigare uttagit.

Det ligger i sakens natur att ett tidsbegränsat servitut i och för sig har
ett »negativt värde» för den tjänande fastigheten endast under de år rättigheterna
utövas.

Jag kan inte se annat än att vid utbrytning av ett skogsfångsservitut, som
tidigare varit till tiden begränsat men som förlängts att gälla för alltid,
massaprincipen bör komma till användning, vilket i så fall komme att innebära,
att den tjänande fastigheten vid utbrytningsförrättningen skulle som
likvid i pengar erhålla skillnaden mellan det av skiljenämnden bestämda
beloppet (med hänsyn dock tagen till penningevärdets eventuella fluktuation)
och den utbrutna vederlagsjordens värde. Detta torde väl åter medföra, att
den härskande fastighetens ägare skulle kunna beredas statsbidrag efter de
grunder, som bli bestämda, även för det likvidbelopp, som han på dylikt
sätt har att gälda.

Därest man icke finner sig kunna ansluta sig lill en lösning av frågan
efter den linje, jag i början av delta yttrande skisserat, finner jag, med
hänsyn till vad eljest ovan anförts, all lill prövning bör upptagas frågan
huruvida det icke vore erforderligt att för förlängning av dessa servitis bestånd
anlita lantmäteriförrättning. Vid denna skulle, i analogi med vad som
sker vid inlösen enligt ensittarlagen, såväl bestämmas, om utbrytning kan
utan förfång ske, som själva utbrytningen, där sådan kan äga rum, verkställas
samt löseskillingen bestämmas. Ansökningen örn förordnande till för Bihang

lill riksdagens protokoll 19i6. 1 sami. Nr 355. 6

rättningen skulle till länsstyrelsen vara ingiven, innan tiden för servitutets
utövande utgått. De olägenheter med att ordna förhållandena genom lantmäteriförrättning,
som av utredningsmannen upptagits å sida 29, äro enligt min
mening icke så stora, att de icke uppvägas av fördelarna. Kostnaderna att
få förhållandena slutgiltigt ordnade bli helt visst icke större än med den föreslagna
skiljenämnden.

Så vitt jag kunnat finna har utredningsmannen i viss mån bagatelliserat de
svårigheter, som i utredningsavseende ofta erfordras, innan nämnden kan
tätta sitt beslut.

Jag vill här nedan fästa uppmärksamheten vid vissa förhållanden, som
måste vara klarlagda för att nämnden skall kunna avgiva ett beslut, som i
alla avseenden tillfredsställer rättssäkerheten.

Jag tänker härvid i första hand på fastighetsutredningen. Den tjänande
fastigheten kan ha uppdelats i flera fastigheter, liksom den härskande. Det
gäller därvid att avgöra huru de tjänande fastigheterna skola belastas av
servitutet och huruvida samtliga fastigheter, vari den härskande fastigheten
uppdelats, skola hava del däri och efter vilken grund. Beträffande mulbetesservitut
gäller det att utröna, om och i så fall för huru många kreatur envar
av de olika fastigheterna har rätt till bete. I många fall har en härskande
fastighet, som upplåtits från en viss, exempelvis ett trävarubolag tillhörig
fastighet, erhållit tidsbegränsade servitutsrättigheter anvisade att uttagas
från helt annan eller andra fastigheter än den härskande fastighetens stamfastighet,
vilken kanske icke har möjlighet att svara för servitutsrättighetema.
Vidare måste stå klart, att icke de tidsbegränsade servituten genom
sin förlängning kunna menligt inverka på andra icke tidsbegränsade servitut.
som hava samma stamfastigheter.

Vid nämndens sammanträde måste sålunda en fullständig utredning föreligga
örn dessa förhållanden. Likaså måste nämnden ha en noggrann kännedom
om belägenheten i förhållande till den härskande fastigheten av område,
där servitutet skall utövas, liksom om vägförhållanden och dylikt mellan
detta område och härskande fastigheten.

Ofta kommer det sålunda att erfordras en av lantmätare —- i regel distriktslantmätaren
— gjord utredning om förhållandena å stället. Eljest kan nämnden
helt visst vid sitt sammanträde icke träffa beslut.

Vid sådan utredning å stället är det icke endast önskvärt utan i vissa fall
alldeles nödvändigt att utredningsmannen söker få parterna att träffa överenskommelse
exempelvis örn var ett anvisningsservitut skall utövas.. Om
platsen för tagande av brännved eller annat, tillkommande ett anvisningsservitut,
är belägen allt för långt från den härskande fastigheten, kanske 1
mil eller mer, är servitutet i regel för den härskande fastigheten helt utan
värde. För att nämnden skall kunna bestämma ersättningen för ett sådant
servitut erfordras överhuvud taget att servitutet åtminstone i viss mån är
lokaliserat, exempelvis så, att det skall falla inom en rayon av 1 eller 2 km
från den härskande fastighetens inägor. Om, såsom ovan upptagits, servitutet
faktiskt utövas å helt annan fastighet än å stamfastigheten för den härskande
fastigheten, vore det enbart till fördel om genom bindande avtal av parterna
kunde bestämmas, å vilken fastighet det skall utövas.

Det framgår icke av utredningen, om avsikten är, att nämnden skall sammanträda
å stället. Ju mindre utredning som föreligger före nämndens sammanträde
dess större behov finnes för nämnden att halla sammanträde a
orten och kanske vidtaga vidlyftig undersökning å marken.

Beträffande skiljenämndens sammansättning vill jag såsom min mening
uttala, att en av de tre ledamöter, varav nämnden skall bestå, bör vara lant -

mätare. Det ligger utan tvekan så till, att lantmätarna hava den största insikten
och kännedomen örn skogsfångs- och mulbetesservitut beträffande
både deras värde, möjligheterna till utbrytning och andra förhållanden. Jag
delar utredningsmannens uppfattning, att en av ledamöterna bör vara jurist.
Såsom tredje ledamot må förordnas exempelvis lämplig sakkunnig i skogsvård
eller ledamot av egnahemsnämnd.

Att den förordnade juristen, som skulle vara domstolsjurist och helst lantdomare,
skulle vara ordförande, finner jag icke av behovet vara särskilt påkallat.
I detta hänseende vill jag framhålla, att två överlantmätare äro ordförande
i expropriationsnämnd inom var sitt av Norrlands fem län. Kungl.
Maj:t kommer givetvis att till ordförande utse den, som prövas mest lämplig
därför.

Särskilt yttrande

av herrar Holmbäck och Kempe.

Utredningsmannen tiar ansett, att så allvarliga försörjningssvårigheter
skulle uppstå för innehavarna av tidsbegränsade servitut till skogsfång och
mulbete i Norrland, när servituten upphöra att gälla, att genom det allmännas
försorg åtgärder måste vidtagas till förekommande av berörda olägenheter.
Dessa åtgärder skola enligt förslaget få formen av att servitutsrätterna
tvångsvis förlängas att gälla på obegränsad tid. De skulle härigenom praktiskt
taget bliva fullt jämställda med till tiden obegränsade servitut. Den rättsförlust,
som genom ett dylikt tvångsförfarande skulle åsamkas de servitutsbelastade
fastigheternas ägare, skall enligt förslaget gottgöras dessa i penningar
efter i viss ordning genomförd värdering av nyttjanderätternas värde.

Även om vi i likhet med utredningsmannen hysa den uppfattningen, att
vissa olägenheter av jordbruksteknisk och social natur kunna framträda, när
de tidsbegränsade skogsfångs- och betesservituten utlöpa samt att det därför
kan vara motiverat att vissa allmänna åtgärder vidtagas till förekommande
av berörda olägenheter, kunna vi dock icke biträda det förslag rörande utformningen
av dessa åtgärder, som av utredningsmannen framlagts.

Våra betänkligheter äro dels av allmänt principiell natur samt avse dels
den föreslagna proceduren vid servitutens tvångsförlängning och rättigheternas
värdering m. m.

Beträffande förslagets principiella innebörd få vi anföra.

Ehuru den föreslagna lagstiftningen av utredningsmannen betecknats såsom
varande av provisorisk natur, då densamma endast behöver tillämpas
under en mycket begränsad tidsperiod, avser den dock att på ett bestående
sätt reglera de rättsförhållanden, densamma berör. Förslaget innebär, att de
tidsbegränsade servituten skola förlängas för all framtid. Vi anse för vår del
det vara synnerligen olämpligt att i ett tidsläge, då såväl statens allmänna
jordbrukspolitik som reglerna för fastighetsbildningen äro föremål för ingående
utredningar av myndigheter och sakkunnigeberedningar, fastlägga vissa
brukningsformer inom norrländskt jordbruk på ett sätt, som kan tänkas försvåra
eller motverka de regleringar, man senare vill genomföra. Under hänvisning
till vad överlantmätaren Jung i sitt särskilda uttalande påvisat vilja
vi särskilt framhålla, att den individuella rationalisering av fastighetsbeståndet,
varom 1942 års jordbrukskommitté inom en nära framtid kommer att
framlägga förslag, vilket angivits skola komma under statsmakternas skyndsamma
behandling, bl. a. innebär en reglering av beståndet av s. k. ofullständiga
jordbruk (övergångsjordbruk). Ett betydande antal, kanske flertalet
av dessa, är avsett att försvinna genom sammanläggning med andra jordbruk,
genom deras nedkrympning till arbetarsmåbruk eller i vissa fall genom
deras nedläggande. Med all säkerhet är ett mycket betydande antal av de
norrländska jordbruk, som äro förenade med tidsbegränsade servitut och
som sålunda skulle bliva föremål för de av utredningsmannen nu föreslagna
lagstiftningsåtgärderna, av den storleksordning och karaktär i övrigt, att de
enligt jordbrukskommitténs definition äro att anse som övergångsjordbruk.

Det är enligt vår mening föga rationellt, att staten vid en tidpunkt, när en
dylik reglering av fastighetsbeståndet står för dörren, nedlägger omsorger och
jämväl icke ringa kostnader på att konservera beståndet av övergångsjordbruk.
Vi vilja i detta sammanhang även erinra om att statsmakterna på förslag
av norrlandskommittén anvisat medel och skapat organ för en frivillig

rationaliserings verks amlie t beträffande fastighetsbeståndet m. m. inom vissa
försöksområden. Det är icke uteslutet, att jordägarnas medverkan till rationaliseringsverksamheten,
den må nu bedrivas enligt den ena eller andra linjen,
blir mindre paräknelig, örn de ofullständiga jordbruken med bestående verkan
låsas fast vid nuvarande brukningsformer.

Beträffande mulbetesservituten, som nu även skola enligt utredningsmannens
förslag förlängas på obegränsad tid, vilja vi särskilt framhålla, att statsmakterna
numera enligt bestämmelserna för norrländska skogsproduktionsanslaget
skapat organisationsformer för samt nedlägga betydande kostnader
på att få det gemensamma mulbetet å ohägnad mark avlyst och ersatt med
betesgång å rationellt vårdade betesmarker. Denna nya verksamhet omfattar
numera hela Norrland. Intresset för densamma är i stark tillväxt. Från vissa
län rapporteras, att arbetet redan kommit i gång på bred front och kan förutses
komma att giva goda resultat. Genom denna verksamhet ernås en verkligt
rationell lösning av det norrländska betesproblemet till båtnad både för
jord- och skogsbruket. Största svårigheten vid verksamhetens genomförande
på bred front lärer vara jordägarnas konservatism och bundenhet vid gamla
och invanda driftsformer. Man har anledning befara, att detta motstånd mot
de moderna, rationella betesmetoderna från vissa jordägarehåll kan komma
att hårdna, om staten vidtar åtgärder att för all framtid bevara rätten till
förliandenvarande, föråldrade driftsformer. Även ur statens egen synpunkt
måste det betecknas som irrationellt att lämna betydande engångsbidrag till
förlängning av betesservitut åt jordägare, som kanske kort tid efteråt ingå i
skogsvårdsområden samt då bliva berättigade att erhålla statsbidrag till betesförbättringsåtgärder
med upp till 80 % av kostnaden i samband med avlysandet
av det skogsbete, vartill rätt bevarats genom annat statsbidrag.

Vi kunna av dessa anledningar icke tillstyrka utredningsmannens förslag
om förlängning för ali framtid av de tidsbegränsade servituten. Då det emellertid
kan vara vanskligt att lämna nu ifrågavarande jordägare utan stödet
av rätt till skogsfång och bete under den tid, som kan förlöpa mellan de tidsbegränsade
servitutens utgång och de slutliga rationaliserings- och regleringsåtgärdernas
genomförande pa fastighetsbildningens och jordbruksregleringens
område, vilja vi förorda, att de tidsbegränsade servitut, som utgå under
den närmaste tiden, förlängas på begränsad kortare tid, exempelvis 10 år.
Bättre möjligheter komma då att föreligga för ett bedömande av huruvida
skogsfångs- och betesservitut allt fort äro behövliga för vissa fastighetsgrupper.
Staten besparas även kostnaderna för förlängning av servitut, som kanske
inom kort till följd av jordbruksregleringen visa sig vara obehövliga eller
kanske direkt skadliga.

Begränsas servitutens förlängning på nu föreslaget sätt till en kortare tidsperiod,
torde ersättningen till den av servitutet besvärade fastigheten kunna
ordnas såsom en årlig avgäld, beräknad efter värdet av de nvttigheter, som
tillkomma den servitutsberättigade fastigheten. Örn det befinnes lämpligt att
även i sådant fall lämna statsbidrag, torde utbetalning härav ulan .större svårighet
kunna ske genom egnahemsmyndiglieten.

bör den händelse della vart förslag örn endast provisorisk förlängning av
de tidsbegränsade servituten icke skulle vinna beaktande, få vi här nedan till
granskning upptaga utredningsmannens förslag örn servitutens förlängning
lör alltid. Vår huvuderinran härutinnan är, att förslaget allt för ensidigt beaktar
de servitutsberättigade fastigheternas intressen men bagatelliserar de
olägenheter, som servitutens alltidsförlängning vållar de besvärade fastigheterna.
Av utredningsmannens motivering framgår, att han funnit de besvärande
förhållanden, som nu skola avhjälpas, hava berott på en okontrollerad
och olämplig fastighetsbildning i gången lid. När fastighetsägarna på sin tid

medverkat till en sådan, synes utredningsmannen anse befogat att de nu få
bära bördan av de olägenheter för deni, som föranledas av statsmakternas
tvångsåtgärder till undanröjande av de påtalade missförhållandena. Utredningsmannen
har uppenbarligen funnit denna motivering bärande även för
ett förslag örn att, i motsats till vad som eljest plägat anses skäligt vid åtgärder
av expropriationsartad natur, även den part, till vars nackdel ingripandet
sker, skall vidkännas sina kostnader. Förslaget är till oell nied så skrivet,
att det öppnar möjlighet för att denna part skall kunna åläggas att betala
även motpartens kostnader.

Vi kunna icke finna berörda motivering bärande för så djupt ingripande
åtgärder på det civilrättsliga området, som förslaget innebär. Flertalet tidsbegränsade
servitut torde vara knutna till fastigheter, tillkomna enligt 1896
års ägostyckningslag. Att fastighetsägarna lojalt tillämpade denna lag, bör
icke nu räknas dem till last. Vi vilja erinra örn, att det i motiven till sagda
lag direkt utsädes, att det var ett nationalekonomiskt intresse, att lagen bleve
ett verktyg för jordbrukens skiljande från skogen. Jordägarna handlade
i fullt laga ordning och enligt sin tids uppfattning. De kunna till och med lia
ansetts varit mer framsynta än lagstiftaren, enär de vid sidan av lagen samt
mot dennas anvisningar genom avtal tillförsäkrade inägolotternas köpare
skogsfång och mulbete för längre eller kortare tid.

Även örn vi sålunda icke kunna godkänna den framlagda motiveringen
för tvångsåtgärderna mot de servitutsbesvärade fastigheterna, anse vi, såsom
här tidigare framhållits, att det av jordbrukstekniska och sociala skäl
kan vara befogat, att innehavarna av tidsbegränsade servitut bevaras tills
vidare vid sin möjlighet att erhålla skogsfång och bete. De åtgärder, som
härför kunna erfordras, böra emellertid vara så utformade, att de icke
onödigtvis vålla de tjänande fastigheterna eller deras ägare skada.

Vi övergå härefter till vissa praktiska detaljer i utredningsmannens förslag.
Viktigast av dessa är frågan örn vederlagets storlek och dess beräknande.
Förslaget är på denna punkt utomordentligt knapphändigt såväl i
lagtexten som i motiven. I lagen säges endast, att ersättning skall utgå, samt
i motiven, att den skall vara skälig. I övrigt framhålles i motiven, att närmare
regler om beräkningsgrunderna ej kunna givas utan att ersättningens storlek
skall fastställas med ledning av omständigheterna i det särskilda fallet.

Vi dela den uppfattning, åt vilken överlantmätaren Jung i särskilt yttrande
givit uttryck, nämligen att utredningsmannen i allt för hög grad bagatelliserat
de svårigheter, som äro förknippade med värderingsförfarandet. Enligt
vad vi tidigare anfört kunna de servitutsbesvärade fastigheternas ägare med
fog resa krav på att värderingsförfarandet blir sådant, att deras rättmätiga
intressen icke bliva tillbakasätta. Detta krav blir emellertid icke tillgodosett
endast genom att ersättningen till de tjänande fastigheterna beräknas genom
att de nyttigheter, servitutet omfattar, värderas i penningar såsom en årlig
ränta samt att kapitalvärdet av denna ränta sedan beräknas. Enligt förslaget
skola de förlängda servituten i allt bliva likställda med de till tiden
obegränsade. Detta innebär, att de härskande fastigheterna under vissa förutsättningar
kunna begära och erhålla utbrytning av servituten mot vederlag
i mark å den tjänande fastigheten. Sker detta, lärer vederlagets storlek
komma att beräknas enligt den s. k. massaprincipen, d. v. s. den som vederlag
utbrutna marken skall äga den omfattning, att den årligen kan producera
en total virkeskvantitet, som helt täcker den härskande fastighetens virkesbehov
enligt servitutets bestämmelser. Av skäl, som överlantmätaren Jung
närmare utvecklat och till vilka vi hänvisa, lärer värdet av vederlagsjorden,
till sin areal beräknad enligt massaprincipen, regelmässigt komma att bliva
högst avsevärt mycket högre än den ersättning, som vid servitutens förläng -

ning beräknas genom kapitalisering av servitutsnyttigheternas årliga penningvärde.
Den tjänande fastighetens ägare kommer sålunda att åsamkas en
materiell förlust i alla de fall, att förlängda servitut bliva föremål för utbrytning.
Enligt vår mening bör därför i lagen inrymmas bestämmelser därom,
att, därest servitut, som enligt den nya lagens bestämmelser förlänges, i en
framtid kommer att utbrytas, så skall vid detta tillfälle ersättning utgå
till den tjänande fastigheten med skillnaden mellan vederlagsmarkens värde
och det penningbelopp, till vilket servilutets kapitalvärde beräknades vid dess
förlängning.

De i lagförslagets 3 § meddelade bestämmelserna örn det organ, som skall
handlägga ärenden om förlängning av servitut, beräkna ersättningens storlek
m. m., finna vi icke tillfredsställande. Förslaget innebär, att nämnda
organ skall vara en av Konungen tillsatt nämnd på tre personer. I motiven
säges, att en av nämndens ledamöter bör äga juridisk kompetens. Enligt välmening
är det av utomordentlig betydelse, att nämnden besitter kompetens
ej endast på det juridiska området utan även beträffande jorddelningsfrågor
och skogsvärdering. Behovet av lantmäteriteknisk sakkunskap framgår klart
av de i överlantmätaren Jungs särskilda yttrande gjorda uttalandena. Nämnden
behöver emellertid även regelmässigt tillgång till skoglig expertis för värderingsfrågor
på det skogliga området m. m. Garanti bör enligt vår mening
skapas för att nämnden tillföres sådan sakkunskap. I lagen bör därför inrymmas
bestämmelser örn att en av nämndens ledamöter skall hava lantmäteriteknisk
kompetens samt en skoglig kompetens.

Vissa med nämndens värdering sammanhängande frågor synas oss vara
av den allmängiltiga natur, att de borde och kunde författningsmässigt fastställas
för lagens hela tillämpningsområde. Hit hör främst frågan om den
räntefot, som skall tillämpas vid det årliga servitutsvärdets kapitalisering.
Genom ruckningar på sagda räntefot kan värderingsresultatet skruvas till
den ena eller andra partens förmån. Vi vilja föreslå, att det föreskrives, att
en kapitaliseringsprocent skall tillämpas, som är en procent högre än riksbankens
vid värderingstillfället gällande växeldiskonto.

I lagens 3 § säges även, att nämndens beslut ej får överklagas. Vi kunna
icke godkänna en sådan föreskrift. Här blir dock fråga örn flera olika nämnder,
vilka kunna tänkas komma att tillämpa skiftande bedömningsgrunder.
Detta vore icke lyckligt. Partenia böra äga besvärsrätt till högre myndighet,
som väl lämpligen bör vara Konungen.

3 § inrymmer även ett stadgande därom, att vardera parten skall, där ej
särskilt förhållande till annat föranleder, vidkännas sina kostnader å förfarandet
inför nämnden. Vi hava redan här ovan framhållit, att i ett tvångsförfarande
som detta, vilket står vanlig expropriation mycket nära. enahanda
regler böra gälla beträffande parternas egna kostnader som vid expropriation.
Vi anse sålunda, att ägaren av den servitutsbesvärade fastigheten
icke skall behöva vidkännas sina egna kostnader, därest icke särskilda förhållanden
anses böra till annat föranleda.

Det är en känd sak, alt servilut utan kvantitetsbegränsning eller bestämmelser
örn sättet för virkets uttagande ofta missbrukats på det still, att den
härskande fastighetens ägare tillgodogjort sig onödigtvis mycket virke eller
virke av onödigt hög kvalitet. Dylika missbruk, vilka även ur nationalekonomisk
synpunkt äro förkastliga, böra vid servitutens förlängning kunna rättas
till. Detta antydes i förslagets motivering samt bar i lagtexten kommit
till uttryck på det sätt, att i 2 § säges att servitutet skall kunna helt eller
delvis förlängas. Vi anse, att en bestämmelse av denna art är av utomordentlig
betydelse samt bör givas så klar och exakt formulering, alt den vid
lagens tillämpning ej kan förbises.

Särskilt yttrande

av herr Holmbäck.

I det särskilda yttrande, som gemensamt avgivits av dr Kempe och mig,
har bl. a. framhållits, att vi icke anse motiveringen för tvångsåtgärderna
mot de servitutsbesvärade fastigheterna bärande.

Vi ha också framhållit, att det av jordbrukstekniska och sociala skäl kan
vara befogat, att innehavarna av tidsbegränsade servitut tillsvidare bevaras
vid sin möjlighet att erhålla skogsfång och bete samt att de åtgärder,
som härför vore erforderliga, borde vara så utformade, att de icke onödigtvis
vålla de tjänande fastigheterna skada.

En lösning av det föreliggande spörsmålet, som täcker båda parternas
berättigade intressen, kan vinnas på det sätt, att servituten förlängas men
att vederlaget till de besvärade fastigheterna får utgå icke i penningar utan
i skog. De härskande fastigheterna tillerkännas värdebeständiga nyttigheter,
skogsprodukter och bete. De tjänande fastigheterna böra erhålla vederlaget
i samma värdebeständiga valuta, nämligen skog, och icke i penningar, som
mottagarna, vilka i övervägande flertalet fall torde utgöras av skogsindustriföretag,
på grund av bestämmelserna i lagen om förbud mot bolags m. fl.
jordförvärv äro förhindrade att använda för skogsfastighetsinköp. Det är för
dessa fastighetsägare, som hava stort behov av att kunna få disponera sina
fastigheters skogsavkastning för sysselsättningen vid industrierna, en allvarlig
nackdel att bliva avhänd denna. Rättvisa och billighet synes mig därför
kräva, att vederlaget för tvångsförlängda servitut gives i form av skogsmark.
Detta torde utan större svårighet kunna ske genom utbrytning av
mark från kronopark i lämplig närhet till den tjänande fastighetens eller
dess ägares övriga skogsmarker. Tänkbart är även, att sådan ändring göres
i lagen om förbud mot bolags jordförvärv, att bolag ovillkorligen berättigas
att förvärva skogsmark till samma värde som sammanlagda vederlagen för
tvångsförlängda servitut.

Bilaga.

Översikt

över antalet i Norrland förekommande tidsbegränsade skogsservitut enligt
uppgifter, lämnade dels av kommunalnämnderna (rörande samtliga sådana
servitut) dels ock av Sveriges skogsägareförbund (rörande de servitut av
nämnda slag, som besvära de till förbundet anslutna bolagens fastigheter).

Anni. Beträffande socken, från vars kommunalnämnd uppgift å antalet tidsbegränsade skogsservitut
icke inkommit, har i översikten andra kolumnen lämnats blank. Därest kommunalnämnd
förklarat sig icke kunna lämna dylik uppgift, har detta förhållande i samma kolumn
utmärkts med —.

Kommun

''Antal servitut

Enligt Enligt
nämnden förb.

Kommun

Antal servitut

Enligt Enligt
nämnden förb.

Gävleborgs län.

Ljusdal

Ramsjö

C:a 5

Gästriklands västra domsagas
tingslag.

Färila-Kårböle
Los ..........

Ockelbo
Järbo...
Ovansjö.
Hofors..
Torsåker

Antagl. 0
0
0

Delsbo tingslag.
Bjuråker....

Norrbo.....

Delsbo......

Antagl. 0
0
0

Gästriklands östra domsagas
tingslag.

Österfärnebo..........

Hedesunda............

Årsunda..............

Valbo................

Hille.................

Hamrånge............

Antagl. 0
0

Ala tingslag.

Skog.....

Söderala ..
Norrala...

Trönö____

Mo.......

Rengsjö...

Antagl. 0
0

Bollnäs domsagas tingslag.

Segersta...............

Hanebo...............

Bollnäs landskommun .

Alfta.................

Ovanåker.............

Voxna................

a 4
Antagl. 0

Västra Hälsinglands domsagas
tingslag.

Arbrå................

Undersvik............

Järvsö................

Enångers tingslag.

Nianfors.......

Enånger.......

Njutånger......

Forsa..........

Hög...........

Ilsbo..........

Hälsingtuna...,

Idenor.........

Rogsta.........

Harmånger.....

Jättendal......

Gnarp.........

Bergsjö........

Hassela........

Antagl. 0

C:a 25

Västernorrlands län.

Medelpads västrå domsagas
tingslag.

Haverö...............

Borgsjö...............

Torp.................

Stöde ................

Sättna................

Selånger..............

Tuna ................

Attmar ..............

Antagl. 0
Antagl. 0
0
0
0

54:

Kommun

Antal servitut

Enligt

nämnden

Enligt

förb.

Kommun

Antal servitut

Enligt

nämnden

Enligt

förb.

Medelpads östra domsagas
tingslag.

Njurunda ..........

Skön ..............

Timrå..............

Alnö ..............

Tynderö............

Hässjö..............

Ljustorp ............

Indal ..............

Liden ..............

Holm ..............

Ångermanlands södra domsagas
tingslag.

Häggdånger ........

Säbrå ..............

Stigsjö..............

Viksjö..............

Gudmundrå ........

Högsjö..............

Hemsö..............

Nora ..............

Skog ..............

Bjärtrå ............

Ullånger............

Nordingrå ..........

Vibyggerå ..........

Boteå tingslag.

Styrnäs ............

Boteå ..............

Överlännäs ........

Sånga ..............

Torsåker............

Ytterlännäs ........

Dal ................

Sollefteå tingslag.

Multrå........

Ed ..........

Långsele......

Graninge

Ångermanlands västra domsagas
tingslag.

Helgum ............

Edsele..............

Ramsele............

Resele..............

Ådals-Liden ........

Junsele ............

Fjällsjö ............

Bodum ............

Tåsjö ..............

Ångermanlands norra domsagas
tingslag.

Nätra..............

Sidensjö ............

Antagl. 0
Antagl. 0
C: a 10
0

Antagl. 0
Antagl. 0
Antagl. 0

Antagl. 0

Antagl. 0
Antagl. 0
0
33
0
0
0

Antagl. 0
0

2 å 3

Antagl. 0
C.a 300
Antagl. 0
C:a 10
C:a 10

8
14

Skorped .....

Anundsjö ...

Björna.......

Mo .........

Själevad.....

Arnäs.......

Grundsunda ,

Gideå .......

Trehörningsjö

Jämtlands län.

Ragunda tingslag.

Fors...........

Hällesjö .......

Håsjö .........

Ragunda.......

Borgvattnet ...
Stugun........

Revsunds, Brunflo och Näs
tingslag.

Bräcke..............

Nyhem ............

Sundsjö ............

Revsund............

Bodsjö..............

Hackås ............

Näs................

Lockne ............

Marieby............

Brunflo ............

Lits och Rödöns tingslag.

Rödön ...............

Näskott .............

Aspås ...............

Ås .................

Kyrkås .............

Lit .................

Häggenås ...........

Föllinge.............

Laxsjö...............

Hotagen.............

Hammerdals tingslag.

Hammerdal ......

Gåxsjö............

Ström............

Alanäs............

Frostviken........

C:a 150
C:a 135
8

C:a 25

C:a 50
95—100

C:a 850

C:a 25
Antagl. 0
0

Antagl. 0
Antagl. 0
Antagl. 0
0

Antagl. 0

2 å 3
0
0

Jämtlands västra domsagas
tingslag.

Åre ................

Undersåker ........

Mörsil..............

Kall................

Offerdal............

151

100

433

	Antal servitut		Antal servitut
Kommun	Enligt nämnden	Enligt I förb. ,	Kommun	Enligt nämnden	Enligt förb.
	0		Skellefteå landskommun	4	4
	0			Antagl. 0 0	0
	0			3
	C:a 20
		Malå och Norsjö tingslag.
Hallen................	0			17
Marby................	Antagl. 0			0	0
	1
			Lycksele tingslag. Lycksele.............. Örträsk .............. Stensele .............. Sorsele................
Bergs tingslag.	Antagl. 0 \|	0	23 34 0 0	13 13
	1 5 0
	1
			Tärna................
Hede tingslag.	0		Vilhelmina tingslag. Vilhelmina............	C:a 200	51
		Dorotea ..............	0	5
	0		Åsele tingslag.
	0
				C:a 95	67
Svegs tingslag.				30 C: a 580	27 337
	0
	Antagl. 0 0	1
	)	Norrbottens län.
	0
	0	0	Piteå och Älvsby tingslag.
	0	0

Antagl. 0 C:a 70	]	Piteå landskommun ..	Antagl. 0 C:a 60
	3
		Antagl. 0 0
Västerbottens län. Nordmalings och Bjurholms			Nederluleå tingslag.	0
tingslag.	0	2	Överluleå tingslag.
	4	3	Överluleå ............	0
	C:a 40	24	Edefors ..............	0	s
Degerfors tingslag.	0	Arvidsjaurs och Arjeplogs tingslag.
			0	0
Umeå domsagas tingslag.		0		0	0
	Antagl. 0 Antagl. 0 0
Umeå landskommun ..		1 Jokkmokks tingslag. Jokkmokk............	216	59
	Antagl. 4 0	4
	0	Gällivare tingslag.
		C:a 200	57
Nysätra tingslag.	C:a 20	22	Råneå tingslag.
	0	0		68	63
	Antagl. 0	0
Burträsks tingslag.	1 Överkalix tingslag.	C:a 20	44
	C:a 50	75
Skellefteå tingslag.	Nederkalix tingslag.	20	20
Bureå................	0	1	Nederkalix............	0	0

Kommun	Antal servitut	Kommun	Antal servitut
Enligt nämnden	Enligt förb.	Enligt nämnden	Enligt förb.
Torneå tingslag.			Pajala................	0	0
	o	o	Junosuando ..........	0	0
Karl Gustav..........	0	0
Hietaniemi............	0	4	Jukkasjärvi tingslag.
	0	4	Jukkasjärvi ..........	_	0
		Karesuando tingslag.
Pajala och Korpilombolo			Karesuando ..........	0	0
tingslag.
Korpilombolo ........		17		C:a 595	285
Tärendö..............	10	9	Sammanlagt	C: a 2120	1058

Bilaga B.

Till herr statsrådet och chefen för kungl, jordbruksdepartementet.

I skrivelse den 26 maj 1943, nr 247, har riksdagen under åberopande av
jordbruksutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 35 hemställt, att
Kungl. Majit måtte i de avseenden utskottet i sitt utlåtande berört låta
verkställa utredning angående de norrländska ägostyckningsinnehavarnas
levnadsförhållanden och försörjningsbetingelser samt för riksdagen
framlägga de förslag i ämnet, vartill utredningen kunde föranleda.

Av statsrådsprotokollet den 17 december 1943, då beslut fattades örn
igångsättande av utredning rörande åtgärder för det norrländska näringslivets
förkovran, framgår att dåvarande chefen för jordbruksdepartementet i
detta sammanhang bland annat även anmälde riksdagens nyssnämnda skrivelse.

Sedermera har Kungl. Majit den 30 november 1945 uppdragit åt häradshövdingen
Å. G. V. Braunstein att såsom särskild utredningsman inom norrlandskommittén
verkställa och till kommittén avlämna utredning angående
de norrländska ägostyckningsinnehavarnas levnadsförhållanden och försörjningsbetingelser.
Vidare har herr statsrådet samma dag tillkallat överlantmätaren
i Västernorrlands län E. S. Jung samt jordbrukarna P. Eliasson,
Bäsksele, och H. Sundberg, Bredåker, att — jämte ledamöterna i norrlandskommittén
Holmbäck, Kempe och Mäler — såsom särskilda sakkunniga
deltaga i överläggningar med utredningsmannen.

Denne har såsom resultat av utredningsarbetet med skrivelse till norrlandskommittén
den 29 juni 1946 avlämnat en promemoria med förslag till
lagstiftning rörande tidsbegränsade skogsservitut. Vid promemorian äro
fogade särskilda yttranden av Jung, Holmbäck och Kempe.

Med överlämnande av den sålunda verkställda utredningen får norrlandskommittén
för egen del anföra följande.

Enligt vad utredningsmannen framhållit skulle ägare till fastigheter med
tidsbegränsad servitutsrätt till skogsfång och mulbete, om rätten härtill
upphörde, i talrika fall ställas inför stora svårigheter. Med utgångspunkt
härifrån och från att ifrågavarande servitut även för framtiden kunde komma
att utgöra en lämplig anordning för tillgodoseende av behovet av skogsprodukter
och betesmark har utredningsmannen föreslagit en förlängning
för all tid av sådana servitut.

Såvitt norrlandskommittén kan finna äro särskilt betesservituten men
även ofta skogsfångsserviluten ur såväl den servitutsberättigade som den
servitutsbelastade fastighetens synpunkt förenade med så stora olägenheter
att en avveckling av dem är önskvärd. Det förtjänar uppmärksammas, att
det icke är medgivet i nuvarande lagstiftning att nybilda skogsfångs- eller
mulbetesservitut i samband med lantmäteriförrättning. Kommittén har även
övervägt att beträffande redan beslående servitut föreslå vissa ågärder för
att underlätta servitutens avveckling.

Härtill kommer, att de servitutsberättigade fastigheterna mycket ofta utgöras
av ofullständiga jordbruk, vilka oavsett servitutsrätten äro i behov av

rationalisering i olika hänseenden, bland annat genom förstärkning med
tillskottsjord eller sammanläggning med andra fastigheter. Detsamma torde
ej sällan gälla de servitutsbelastade fastigheterna, i den mån dessa tillhöra
enskilda jordbrukare. Såväl de nuvarande egnahemsnämnderna som, därest
dessa komma att avlösas av andra rationaliseringsorgan, dessa senare få av
allt att döma anledning att ägna uppmärksamhet åt ifrågavarande jordbruk.
Härvid bör det i anslutning till vad nyss anförts enligt kommitténs
mening eftersträvas, att skogsservituten bringas att upphöra. Detta bör gälla
vare sig servituten äro ständiga eller tidsbegränsade.

Örn de tidsbegränsade servituten nu skulle förlängas för all tid, skulle det
på grund av det härovan anförda ofta kunna inträffa, att sålunda förlängda
servitut i en nära framtid, då respektive fastigheter komme att bliva föremål
för åtgärder i rationaliseringssyfte, skulle visa sig obehövliga och rent
av försvåra önskvärda åtgärder. En fastighet, som med uppmuntran och
ekonomiskt stöd från det allmännas sida nu skulle tillförsäkras beständigt
servitut, skulle måhända efter ett pär år, likaledes med statligt stöd, sammanläggas
med annan fastighet, varvid servitutet ej längre bleve erforderligt.
Motsvarande kunde beträffande betet bliva fallet, örn fastigheten anslötes
till ett skogsvårdsområde och i samband härmed betesanläggning
ordnades.

På grund av vad som nu framhållits är kommittén tveksam om lämpligheten
av att de tidsbegränsade skogsfångs- och mulbetesservituten i nuvarande
läge förlängas för all framtid. Å andra sidan anser emellertid kommittén,
i likhet med utredningsmannen, att ägare av servitutsberättigade fastigheter
böra skyddas mot de svårigheter, som skulle kunna föranledas av
att servitutsrätten upphörde utan att fastighetsägarens intressen tillgodosåges
i annan form. Med dessa utgångspunkter har kommittén funnit den
lämpligaste anordningen vara, att de tidsbegränsade skogsfångs- och mulbetesservitutens
giltighet förlänges intill viss tidpunkt — i den mån de eljest
skulle upphöra att gälla dessförinnan — och att det vid den tiden med
avseende å kvarstående servitut tages under övervägande, örn särskilda åtgärder
erfordras utöver vad då tillgängliga rationaliseringsmöjligheter erbjuda.
Ifrågavarande tidpunkt torde lämpligen kunna fixeras till den 1 januari
1955. I anslutning till vad i promemorian (s. 30) anförts torde emellertid
förlängningen ej böra gälla servitut, som tillkommit för tillgodoseende
av rent tillfälliga behov (en fastighet har exempelvis erhållit rätt till mulbete
under en kortare tid i avbidan på utförandet av betesanläggning å fastigheten).
Från förlängning torde sålunda lämpligen kunna undantagas servitut
med en giltighetstid understigande 20 år.

Om förlängningen enligt vad nyss anförts sålunda begränsas till tiden —
för en stor del av servituten, som utgå först efter nyssnämnda tidpunkt, kommer
förlängningen överhuvud taget icke att ha någon betydelse och för många
andra servitut att bliva tillämplig endast för något eller några år — torde
densamma i regel komma att bliva föga kännbar för den servitutsbelastade
fastigheten. Begränsning av tiden för ett servitut har i allmänhet
ej skett med tanke på att förhållandena just vid denna tids utgång skulle
göra servitutet mindre behövligt för den härskande fastigheten eller mera
betungande för den tjänande fastigheten utan som uttryck för obenägenheten
hos ägaren till denna senare fastighet •— i och för sig förklarlig — att
för all framtid avstå från möjligheten att disponera över den ifrågavarande
skogsmarken. Det är därför icke sannolikt, att vid upplåtelsen av servitutet
större vikt tillmätts, om servitutet bestämts för några år kortare eller längre
tid, eller att denna omständighet i nämnvärd mån skulle ha påverkat storleken
av eventuell ersättning för servitutet. Med hänsyn till vad här sagts och

till önskvärdheten att nu kunna anordna en provisorisk förlängning av de
tidsbegränsade servituten på ett så enkelt och praktiskt sätt som möjligt har
kommittén funnit sig — trots vissa principiella betänkligheter — böra uttala
sig för att förlängningen skall ske utan att särskild ersättning utgår till de
servitutsbelastade fastigheternas ägare. Emellertid torde det böra förutsättas
att, om det framdeles skulle hilva aktuellt att förlänga servitut för all framtid,
vid bestämmande av ersättning härför hänsyn även skall tagas till tiden
för den provisoriska förlängningen.

I en del fall, när en fastighet tynges av servitut i sådan omfattning, att
tillgången på skog för eget behov äventyras därav, eller eljest särskilda förhållanden
äro förhanden, torde likväl möjlighet böra finnas för fastighetens
ägare att erhålla skäligt understöd av statsmedel med hänsyn till de svårigheter,
som även en kort tids förlängning av servituten kan föranleda. Sådant
understöd torde böra beviljas att utgå årsvis under den förlängda giltighetstiden
för servitutet.

En dylik förlängning av giltighetstiden för tidsbegränsade skogsfångs- och
mulhetesservitut, som här åsyftas av kommittén, torde böra genomföras generellt,
med ovan angivet undantag, och utan att ansökan om förlängning
behöver ske i varje särskilt fall.

Härav följer, att några speciella nämnder icke komma att erfordras för
handläggning av frågor om förlängning av servitut. I den mån ansökningar
komma att göras örn sådant understöd av statsmedel, som nyss åsyftats, torde
dessa ärenden lämpligen kunna behandlas av egnahemsnämnderna eller, om
dessa komma att avlösas av andra rationaliseringsorgan, av dessa senare.

Till understöd av denna art torde böra anvisas ett särskilt reservationsanslag.
Tills vidare torde för ändamålet böra ställas till förfogande ett rent
approximativt uppskattat belopp av 25 000 kronor.

Därest den av kommittén förordade linjen för servitutens förlängning skulle
följas, torde bestämmelserna härom kunna begränsas till det innehåll, som
framgår av bifogade författningsutkast.

Huruvida en sådan provisorisk förlängning av skogsfångs- och betesservituten,
som förordats av kommittén, bör göras tillämplig även utanför Norrland,
torde det icke ankomma på kommittén att bedöma.

Kommittén har här utgått från att det ur allmänna synpunkter utgör ett
önskemål, att skogsfångs- och mulbetesservituten efter hand avvecklas. För
den händelse emellertid statsmakterna skulle anse, att sådana servitut utgöra
en rationell anordning för tillgodoseende av fastigheters behov av skogstillgång
och bete, och att tidsbegränsade servitut nu böra förlängas för all
framtid, vill kommittén icke underlåta alt beröra frågan örn behovet av anslagsmedel
vid ett genomförande av utredningsmannens förslag. I detta avseende
får kommittén hänvisa till alt sammanlagda antalet för närvarande
gällande tidsbegränsade skogsservitut i Norrland enligt promemorian (s. 22)
icke kan antagas understiga 2 000. Den åsyftade ersättningen för förlängning
av servitut för all framlid har i promemorian (s. 32) ansetts i fråga
örn flertalet servitut kunna beräknas uppgå lill eli belopp av 3 000—3 500
kronor. Enligt utredningsmannens förslag skall statsbidrag kunna uppgå till
högst 80 procent av den för förlängningen bestämda ersättningen, dock icke
till mera än 3 000 kronor. Av allt atl döma .skulle bidrag komma ali beviljas
i de flesta fall av förlängning. I huru många fall förlängning skulle komma
alt ske och lill huru stora belopp ersättningarna och statsbidragen skulle
komma att bestämmas, synes däremot på grundval av föreliggande material
vanskligt alt bedöma, Beräkningen av anslagsbehovet för statsbidrag kan
därför icke ske annat än mycket approximativt. Måhända bör man räkna

med ett belopp av 4 milj. kronor för ändamålet. De i promemorian (s. 36)
ifrågasatta bidragen till täckande av sådana kostnader för servitutsinnehavare,
som äro förenade med ärende angående servitutsförlängning,
torde böra bestridas från samma anslag (alternativt torde dock det under
nionde huvudtiteln uppförda anslaget till bestridande i vissa fall med allmänna
medel av kostnader, förenade med inlösen av under nyttjanderätt upplåtet
område, kunna utnyttjas för ifrågavarande bidrag).

Örn de årliga administrationskostnaderna för de avsedda nämnderna uppskattas
till genomsnittligt 40 000 kronor för envar nämnd, torde för detta
ändamål böra anvisas 200 000 kronor per budgetår räknat.

I detta ärendes handläggning ha, förutom undertecknade, deltagit ledamöterna
Andersson, Enström, Hedlund, Holmbäck, Kempe, Mäler, Nyström,
Sandberg, Sten, Strindlund, Tillander och Westerlund. Skrivelseförslag av
föreliggande innehåll ha även varit utsända till kommitténs övriga ledamöter
utan att erinringar framställts från dessas sida.

Umeå den 24 juli 1946.

NILS MALMFORS

Yngve Ericsson.

Utkast till

Lag

om förlängning av tiden för vissa servituts bestånd.

Härigenom förordnas, att sådant till förmån för fastighet inom Gävleborgs,
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens eller Norrbottens län gällande servitut,
som innefattar rättighet till skogsfång och mulbete eller endera av dessa
rättigheter och som begränsats till viss tid av tjugo år eller däröver eller till
fastighetsägarens livstid, skall, om giltighetstiden skulle utgå före den 1 januari
1955, oberoende av sådan tidsbegränsning på oförändrade villkor bestå
intill nämnda tidpunkt.

Denna lag träder i kraft den..............................

Utkast till

Kungörelse

angående statsbidrag vid förlängning av tiden för vissa
servituts bestånd.

Härigenom förordnas, att ägare av fastighet, som belastas av servitut, för

vilket giltighetstiden förlängts enligt lagen den......................örn

förlängning av tiden för vissa servituts bestånd, må, där förlängningen vållar
honom synnerlig olägenhet, med hänsyn härtill kunna komma i åtnjutande
av årligt utgående understöd av statsmedel med skäligt belopp.

Ansökan om statsunderstöd skall ingivas till vederbörande egnahemsnämnd,
som har att besluta i ärendet.

Denna kungörelse träder i kraft den............................

bihang till riksdagens protokoll 194-0. 1 sami. Nr 355.