Kungl. Maj:ts proposition nr 351 (Proposition 1943:351 - höst)

Kungl. Maj:ts proposition nr 351.

Nr 351.

Kungl. Maj-.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen
den 13 december 1950 (nr 1000) örn allmän omsättningsskatt,
m. m.; given Stockholms slott den 8 oktober
1953.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 13 december
1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt;

2) förordning om viss ändring i den vid förordningen den 25 maj 1941
(nr 252) angående skattesatsen för den allmänna omsättningsskatten beträffande
vissa varor fogade varuförteckningen; samt

3) förordning angående beräkningen av allmän omsättningsskatt för vissa
skodon med bottnar av trä.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 351.

Kungl. Maj:ts proposition nr 351.

Förslag

till

förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den
13 december 1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt.

Härigenom förordnas, att 4 § 1 mom. samt anvisningarna till 4 § förordningen
den 13 december 1940 örn allmän omsättningsskatt1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att förordningen från och med
överskriften före 7 § till bestämmelserna angående förordningens ikraftträdande
skall hava den lydelse, som av det följande framgår.

4 §•

1 mom. Skattepliktig omsättning---till bestämmelseorten.

Vederlag enligt a) inräknas i den skattepliktiga omsättningen för den månad,
varunder vederlaget influtit kontant eller eljest kommit den skattskyldige
till godo; dock äger länsstyrelsen på framställning av skattskyldig medgiva,
att uppkomna fordringar må inräknas i omsättningen enligt bokföringsmässiga
grunder.

Vid beräkning av skattepliktig omsättning i rörelse må, såvitt länsstyrelsen
icke finner hinder därför möta, den skattskyldiges försäljning eller uttag av
viss vara eller visst slag av varor angivas med ledning av hans inköp av samma
varor på sätt av anvisningarna närmare framgår. Skattskyldig, som önskar
begagna denna beräkningsmetod, har att därom göra anmälan till länsstyrelsen.

Kontrollföreskrifter.

7 §•

Kontrollen över den allmänna omsättningsskatten utövas av länsstyrelsen.

Taxeringsintendenten samt, efter förordnande av länsstyrelsen, annan där
anställd tjänsteman, som har att bereda eller handlägga ärenden angående
allmän omsättningsskatt, är berättigad att under sedvanlig arbetstid vinna
tillträde till kontors- och andra lokaler för rörelse eller annan verksamhet, där
uppgifter av betydelse för kontrollen kunna inhämtas.

8 §■

1 mom. Skattskyldig, som enligt lag är pliktig föra handelsböcker, skall
ordna sin bokföring på sådant sätt, att den möjliggör kontroll över den allmänna
omsättningsskatten. Annan skattskyldig skall i fråga om rörelse dag

1 Senaste lydelse, se beträffande 18 och 19 §§ 1941: 972 samt beträffande 25 § och 26 § 1 mom.
1943: 328.

Kungl. Maj:ts proposition nr 351.

för dag föra anteckningar angående inkomster och utgifter saint vid räkenskapsårets
utgång upprätta förteckning över varulager och fordringar. Vad
i bokföringslagen är stadgat rörande förvaring av handelsbok m. m. skall
äga motsvarande tillämpning beträffande anteckningar och förteckningar,
som nu sagts, jämte tillhörande handlingar.

2 mom. Efter anmaning av taxeringsintendent är skattskyldig pliktig att
tillhandahålla länsstyrelsen eller tjänsteman, som i 7 § andra stycket avses,
förda handelsböcker och anteckningar jämte tillhörande handlingar för
granskning ävensom att i den omfattning, som i anmaningen angivits, skriftligen
meddela för bedömande av hans egen skattskyldighet erforderliga upplysningar.

I fråga örn granskning av handelsböcker m. m., skall vad i 79 § 3 mom.
taxeringsförordningen stadgas äga motsvarande tillämpning.

9 §•

Skattskyldig skall senast den 20 i varje månad till länsstyrelsen i det län,
inom vilket han under det löpande kalenderåret taxeras enligt förordningen
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, avlämna uppgift (huvuduppgift)
rörande den skattepliktiga omsättningen under nästföregående kalendermånad
samt grunderna för omsättningens beräknande. Har omsättningen
beräknats på sätt i 4 § 1 mom. tredje stycket sägs, skall den skattskyldige
därjämte inom två månader efter räkenskapsårets utgång lämna särskild
uppgift (tilläggsuppgift) avseende den skattepliktiga omsättningen under räkenskapsåret.

Länsstyrelsen äger på framställning medgiva, att i stället för uppgifter enligt
första stycket må inom den tid efter räkenskapsårets utgång, som länsstyrelsen
bestämmer, avlämnas allenast uppgift avseende hela räkenskapsåret.
Sådant medgivande må lämnas endast den, vars skattepliktiga omsättning
för året kan antagas icke överstiga 3,000 kronor.

För varje förvärvsverksamhet, som är att anse såsom självständig rörelse
(särskild förvärvskälla), skall särskild uppgift lämnas.

Uppgift skall avgivas på heder och samvete samt avfattas å blankett enligt
formulär, som fastställes av Kungl. Maj:t.

Belopp, som avse beräkningen av den skattepliktiga omsättningen, skola utföras
i jämna krontal, så att överskjutande öretal bortfalla.

10 §.

Enahanda skyldighet att för granskning tillhandahålla handelsböcker och
handlingar, som i 8 § 2 mom. stadgas för skattskyldig, åligger jämväl annan,
hos vilken uppgifter av betydelse för kontrollen över den allmänna omsättningsskatten
kunna inhämtas.

Rörelseidkare är efter anmaning av taxeringsintendent pliktig att med angivande
av mängd och pris lämna skriftlig uppgift å de varor, som han under
viss tid sålt till eller köpt av namngiven näringsidkare.

Kungl. May.ts proposition nr 351.

11 §.

Taxeringsnämnd skall i den ordning Konungen bestämmer tillhandahålla
länsstyrelsen uppgifter, som kunna hava betydelse för kontrollen över den
allmänna omsättningsskatten.

12 §.

Tjänsteman, som i 7 § andra stycket avses, är berättigad att taga del av
deklaration, som skattskyldig avgivit till ledning för egen taxering för inkomst
eller förmögenhet.

13 §.

Hos länsstyrelsen skall föras register över skattskyldiga inom länet (omsättningsskatteregister).

I registret skall anteckning ske om påförda och inbetalda skattebelopp, örn
vidtagna åtgärder i beskattningsärenden samt örn förhållanden i övrigt, som
finnas vara av betydelse för kontrollen.

14 §.

Länsstyrelsen ävensom ordförande i taxeringsnämnd bör, i den utsträckning
så kan $ke, tillhandagå skattskyldig med upplysningar beträffande honom
åliggande uppgiftsskyldighet.

Taxering till allmän omsättningsskatt m. m.

15 §.

Taxering till allmän omsättningsskatt skall avse räkenskapsår och verkställas
av länsstyrelsen.

Skattepliktig omsättning beräknas och taxeras särskilt för varje förvärvskälla.

16 §.

Skattskyldig taxeras till allmän omsättningsskatt i det län, inom vilket han
för inkomst under räkenskapsåret skall taxeras till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Eftertaxering, som i 25 § omförmäles, skall ske i det län, där taxeringen
bort verkställas, örn den skett i rätt tid.

Har den skattskyldige avlidit, åsättes taxeringen hans dödsbo.

17 §■

Skall taxeringen verkställas i annat län än det, där den skattskyldiges
uppgifter enligt 9 § avlämnats, skola uppgifterna och övriga handlingar av betydelse
för den blivande taxeringen jämte erforderliga meddelanden ur omsättningsskatteregistret
översändas till länsstyrelsen i förstnämnda län.

18 §.

Taxeringen verkställes så snart ske kan efter det frågan om den skattskyldiges
taxering för inkomst under räkenskapsåret blivit avgjord av prövnings -

Kungl. Maj.ts proposition nr 351.

nämnden, dock att, där frågan av nämnden avgjorts under taxeringsåret,
taxeringen till allmän omsättningsskatt skall ske senast den 31 december
sagda år.

19 §.

För varje län skall föras särskild längd över taxeringen till allmän omsättningsskatt
(omsättningsskattelångd). Formulär till längden fastställes av
Kungl. Majit.

20 §.

Har skattskyldig taxerats för högre skattepliktig omsättning än han för
räkenskapsåret enligt 9 § eller eljest till länsstyrelsen uppgivit, åligger det
länsstyrelsen att ofördröjligen i rekommenderat brev med mottagningsbevis
underrätta den skattskyldige om avvikelsen och skälen därför. Underrättelsen
skall tillika innefatta upplysning om vad den, som icke åtnöjes med länsstyrelsens
beslut, har att iakttaga vid anförande av besvär över beslutet. En avskrift
av underrättelsen skall biläggas handlingarna i ärendet.

21 §.

1 mom. över länsstyrelses beslut rörande taxering till allmän omsättningsskatt
må besvär anföras hos kammarrätten av taxeringsintendenten och den
skattskyldige. Besvären skola, skriftligen avfattade, ingivas till länsstyrelsen
av taxeringsintendenten sist före klockan tolv å sextionde dagen efter den, då
länsstyrelsens beslut meddelades, samt av den skattskyldige sist före klockan
tolv å sextionde dagen efter den, då han av beslutet erhöll del.

Försummas något av vad nu föreskrivits, upptagas besvären icke till prövning;
dock må den omständigheten, att besvär ingivits direkt till kammarrätten
icke utgöra hinder för besvärens upptagande till prövning, örn de dit
ingivits före utgången av den stadgade besvärstiden. I sådant fall skall kammarrätten
omedelbart överlämna besvären till vederbörande länsstyrelse för
vidare behandling enligt 2 mom.

2 mom. Länsstyrelsen har att vid de besvär, som till länsstyrelsen inkommit,
foga såväl utdrag av omsättningsskattelängd, såvitt den överklagade
taxeringen angår, som ock övriga till ärendet hörande handlingar. Sedan
därefter förklaringar över besvären och, om förklaringarna därtill föranleda,
påminnelser infordrats från vederbörande, överlämnas handlingarna till
kammarrätten. Därvid skall tillika uppgivas, huruvida frågan om den skattskyldiges
taxering för inkomst under tid, som avses i besvären, dragits under
kammarrättens prövning.

22 §.

Den, som icke åtnöjes med kammarrättens utslag i mål rörande taxering
till allmän omsättningsskatt, äger att däri hos Kungl. Majit söka ändring
genom besvär, vilka, vid påföljd att besvären eljest icke upptagas till prövning,
skola före klockan tolv å sextionde dagen efter den, då klaganden av
utslaget erhållit del, ingivas till finansdepartementet tillika ined bevis om
dagen för utslagets delfående.

Kungl. Maj:ts proposition nr 351.

23 §.

Om kammarrätten eller Kungl. Maj :t vid prövning av anförda besvär i mål
rörande taxering till allmän omsättningsskatt befriar någon från taxering
på den grund, att annan person i stället bort taxeras, må kammarrätten eller
Kungl. Majit efter vederbörandes hörande överflytta taxeringen å denne.

24 §.

Besvär, varom i denna förordning förmäles, må jämte tillhörande handlingar
kunna, under iakttagande av stadgad tid och ordning, på klagandens
eget äventyr i betalt brev med posten insändas till vederbörande myndighet.

Eftertaxering.

25 §.

Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning vid
taxering till allmän omsättningsskatt, lämnat oriktigt meddelande, eller har
han, ehuru uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning,
och har därav föranletts, att han icke blivit taxerad till allmän omsättningsskatt
eller att han blivit för lågt taxerad till sådan skatt, skall han
eftertaxeras till allmän omsättningsskatt att utgå med det belopp, som genom
berörda förfarande undandragits statsverket.

Eftertaxering må icke ske senare än fem år efter det år, då taxeringen
rätteligen bort äga rum. Har den skattskyldige avlidit, må taxering dock icke
ske senare än två år efter utgången av det kalenderår, under vilket bouppteckning
efter honom blivit ingiven för registrering.

Uppbörd.

26 §.

Skattskyldig skall samtidigt med avlämnande av huvuduppgift eller uppgift,
som i 9 § andra stycket avses, inbetala den skatt, som belöper å den
uppgivna skattepliktiga omsättningen.

Utvisar tilläggsuppgift, att skatt belöper å den skattepliktiga omsättningen
under räkenskapsåret till högre belopp än som tidigare erlagts, skall felande
belopp inbetalas, då tilläggsuppgiften lämnas.

Inbetalning sker genom insättning å länsstyrelsens postgirokonto.

27 §.

Försummar skattskyldig att inbetala skatt, som det enligt 26 § åligger honom
att erlägga, skall oguldet belopp uppdebiteras och indrivas.

Finnes eljest, innan taxering för räkenskapsåret skett, att skattskyldig för
någon redovisningsperiod underlåtit att erlägga allmän omsättningsskatt eller
erlagt sådan skatt med för lågt belopp, må taxeringsintendenten förelägga
den skattskyldige att inom viss tid, ej understigande tio dagar, inbetala det

Kungl. Maj:ts proposition nr 3-51.

felande skattebeloppet. Efterkommer den skattskyldige icke föreläggandet,
och inkommer han ej heller inom den föreskrivna tiden med erinran mot
föreläggandet, skall det felande beloppet uppdebiteras och indrivas. Inkommer
den skattskyldige inom sagda tid med erinran, skall ärendet hänskjutas
till länsstyrelsen, som prövar huruvida föreläggandet skall lända till efterrättelse.
Innebär länsstyrelsens beslut, att infordrade beloppet skall helt eller
delvis erläggas, skall beloppet, örn detsamma icke kan antagas inflyta
i annan ordning, uppdebiteras och indrivas.

över länsstyrelsens beslut i ärende, som i andra stycket sägs, må talan
icke föras.

28 §.

Där allmän omsättningsskatt på grund av taxering skall utgå med högre
belopp, än det ålegat den skattskyklige att jämlikt 26 § eller 27 § andra
stycket inbetala, skall överskjutande belopp erläggas i den ordning Kungl.
Majit bestämmer.

Uppgår ej överskjutande beloppet eller detta belopp jämte annat samtidigt
debiterat belopp till en krona, må länsstyrelsen förordna örn avkortning.

Har skattskyldig inbetalat allmän omsättningsskatt med högre belopp än
enligt den fastställda taxeringen skolat erläggas, ankommer det på länsstyrelsen
att snarast möjligt utan särskild ansökan föranstalta om restitution.

Centrala omsättningsskattenäirmden.

29 §.

Kungl. Majit förordnar en för hela riket gemensam nämnd (centrala omsättningsskattenämnden)
med uppgift att

dels, efter framställning från skattskyldig eller när anledning därtill eljest
uppkommer, meddela bindande förklaring beträffande frågan, huruvida viss
vara eller visst slag av varor skall i beskattningshänseende hänföras till butikshandelsvaror
eller ej, samt beträffande frågan, huruvida viss vara är att
hänföra till något av de i 2 § 1 mom. a) eller b) angivna varuslagen,

dels, efter framställning från kammarrätten eller länsstyrelse, avgiva yttranden
i ärenden rörande allmän omsättningsskatt,

dels ock, när anledning därtill uppkommer, till Kungl. Majit avgiva förslag
till föreskrifter rörande tillämpning av denna förordning.

Nämnden skall bestå av ordförande och fyra ledamöter. En av ledamöterna
skall förordnas till vice ordförande. För varje ledamot idses en suppleant.

Nämnden är beslutför, när tre medlemmar äro tillstädes.

Nämnden må, i den utsträckning Kungl. Majit förordnar, åtnjuta biträde
av sakkunniga.

Beträffande nämndens verksamhet skola de i 110 §, 111 § 1 mom. samt
112 § taxeringsförordningen meddelade bestämmelserna i tillämpliga delar
gälla.

Kungl. Maj.ts proposition nr 351.

30 §.

Ordförande och ledamöter i den centrala omsättningsskattenämnden samt
hos nämnden anställda tjänstemän äga rätt att taga del av uppgift, som avgivits
till ledning för beräkningen av allmän omsättningsskatt, ävensom i förekommande
fall av deklaration, som skattskyldig avgivit till ledning för egen
taxering för inkomst eller förmögenhet.

Ansvarsbestämmelser m. m.

31 §.

Underlåter någon att fullgöra vad honom enligt 8, 9 eller 10 § åligger, bote
högst trehundra kronor, och förelägge länsstyrelsen honom lämpligt vite.

32 §.

Örn ansvar i vissa fall för den, som vid meddelande av upplysning jämlikt
8 § 2 mom. eller vid lämnande av uppgift, varom i 9 § förmäles, lämnat
oriktig uppgift, stadgas i skattestrafflagen.

33 §.

Den, som jämlikt stadgande i denna förordning erhållit del av uppgift
enligt 8, 9 eller 10 § eller av deklaration, som skattskyldig avgivit till ledning
för egen taxering för inkomst eller förmögenhet, må ej i vidare mån än hans
tjänsteutövning fordrar offentliggöra eller yppa innehållet i sådan handling.
Ej heller må den, som har eller haft att taga befattning med kontroll enligt
denna förordning, i vidare mån än hans tjänsteutövning fordrar yppa affärsförhållande,
varom han därvid erhållit kännedom. Bryter någon häremot
straffes, där han ej för sin förseelse är underkastad ansvar för tjänstefel,
med dagsböter eller fängelse högst sex månader.

34 §.

1 mom. Förseelse, som avses i 31 §, må åtalas, förutom vid laga domstol
i brottmål, vid den rätt, där den felande skall svara i tvistemål i allmänhet.

2 mom. Böter och vitén, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla
kronan.

Särskilda bestämmelser.

35 §.

För allmän omsättningsskatt, som påförts avliden person eller oskift dödsbo
efter honom, svarar dödsboet ej med mera än tillgångarna i boet. Är
boet skiftat, svarar bodelägare icke för mera än vad av skatten på hans lott
belöper och icke i något fall med mera än hans lott i boet utgör.

Kungl. Maj:ts proposition nr 351. 9

36 §.

I denna förordning förstås nied län jämväl Stockholms stad samt med länsstyrelse
jämväl Överståthållarämbetet. Vad i förordningen stadgas beträffande
taxeringsintendent skall ifråga örn Stockholms stad gälla uppbördsintendenten
vid överståthållarämbetets avdelning för skatteärenden.

37 §.

Kungl. Maj:t äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1944, dock att i fråga om
besvär över 1943 och tidigare års taxeringar äldre bestämmelser fortfarande
skola gälla.

Anvisningar
till 4 §.

1. Att märka — — — vid inkomstbeskattningen.

2. Den i 4 § tredje stycket angivna beräkningsmetoden — den s. k. indirekta
metoden — innebär, att under viss redovisningsperiod inköpta varor
upptagas till det vid inköpstillfället (inköpsfakturans ankomstdatum) gällande
försäljningspriset och redovisas såsom försålda under samma period. Metoden
förutsätter, att den sålunda beräknade omsättningen vid räkenskapsårets
utgång justeras, så att den verkliga försäljningen (jämte uttagen) erhålles.
Härvid skall hänsyn tagas till lagret av ifrågavarande varor vid räkenskapsårets
början och slut samt till den omständigheten, att en del varor varit
underkastade s. k. svinn (viktlättnad, felvägning, felmätning o. dyl.). Förekommer
kreditförsäljning måste även beaktas dels varufordringarnas storlek
vid räkenskapsårets början och slut dels ock under året uppkommen förlust
å sådana fordringar. Därest prisändringar förekommit under en redovisningsperiod,
skall omräkning äga rum i redovisningen för samma period.
Säljas varor till lägre priser än de beräknade försäljningspriserna eller förekomma
returer till leverantörer, skall likaledes omräkning med beaktande
härav äga rum vid redovisningen för perioden. Nu angivna justeringar behöva
dock ej vidtagas, där de inträdda förändringarna i lager, fordringar etc.
äro förhållandevis obetydliga.

Den indirekta redovisningsmetoden må företrädesvis användas i fråga
om försäljning och uttag av varor, vilka enligt 2 § 1 mom. a) och b) äro
skattefria.

Försäljning och uttag av varor, som icke äro butikshandelsvaror och som
ej heller avses i 1 § d), må beräknas efter indirekt metod, där försäljningen
och uttagen äro av ringa omfattning. Denna metod kan .sålunda komma till

Kungl. Maj:ts proposition nr 351.

användning vid redovisningen för en lanthandlares försäljning (i ringa utsträckning)
av byggnadsmaterialier.

Försäljning och uttag av skattepliktiga varor må beräknas efter indirekt
metod i sådana fall, då försäljningen och uttagen utgöra en relativt obetydlig
del av totala omsättningen. Såsom exempel härpå kan nämnas försäljning
av skattepliktiga varor i en mjölkaffär och försäljning i en manufakturaffär
av väskor, vilka äro underkastade skärpt omsättningsskatt.

3. Den i----av skatteplikt

Kungl. Alaj:ts proposition nr 351.

Förslag

till

förordning om viss ändring i den vid förordningen den 25 maj
1941 (nr 252) angående skattesatsen för den allmänna omsättningsskatten
beträffande vissa varor fogade varuförteckningen.

Härigenom förordnas, att den vid förordningen den 25 maj 1941 angående
skattesatsen för den allmänna omsättningsskatten beträffande vissa varor
fogade varuförteckningen1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Statistiskt nr	Varuslag	Skattesats, procent av den skattepliktiga omsättningen
999, 1000	Mattor, ej särskilt nämnda, även försedda med sömnadsarbete eller fransar: innehållande silke ......................	20
1001—1002: 2	helt eller delvis av ull eller andra djur-
	hår, utan inblandning av silke, knutna, dock icke där antalet knutar per kvadrat-meter uppgår till högst 25,000 .........	20
ur 1185: 1	Skodon: av lackerade —--eller fiskskinn.......	20

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1944.

1 Senaste lydelse av förteckningen se 1943: 478.

Kungl. Maj:ts proposition nr 351.

Förslag

till

förordning angående beräkningen av allmän omsättningsskatt
för vissa skodon med bottnar av trä.

Härigenom förordnas, att vid tillämpning av förordningen den 25 maj
1941 (nr 252) angående skattesatsen för den allmänna omsättningsskatten
beträffande vissa varor skola från de slag av skodon, beträffande vilka allmän
omsättningsskatt jämlikt nämnda förordning skall utgå med högre
skattesats än fem procent, undantagas sådana skodon med bottnar av trä,
som enligt gällande bestämmelser angående reglering av handeln med och
förbrukningen pv läder och skodon m. m. må fritt försäljas.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1944.

Kungl. Maj:ts proposition nr 351.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet d Stockholms slott den 8 oktober
1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehfsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,
Rubbestad.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för socialdepartementet fråga rörande kontrollen
över den allmänna omsättningsskatten, m. m. samt anför därvid följande.

Inledning.

I proposition nr 267 till innevarande års riksdag framlade Kungl. Maj:t
förslag till omläggning av pälsvarubeskattningen, innebärande att den skärpta
omsättningsskatten beträffande pälsvaror upphävdes och ersattes med en särskild
skatt. Såsom jag vid min anmälan av ärendet inför Kungl. Majit framhållit,
togs initiativet till nämnda omläggning från näringsidkarehåll genom
en framställning till Kungl. Maj:t den 12 januari 1942. I framställningen
gjordes gällande, att handeln med pälsvaror på grund av den höga beskattningen
sökt sig andra vägar än de normala till skada för såväl statens fiskaliska
intresse som för de lojala företagarna inom pälsvarubranschen och
hemställdes därför, att i stället för den skärpta omsättningsskatten en särskild
beskattningsform i enlighet med ett i framställningen framlagt förslag
måtte införas för pälsvarornas del.

över berörda framställning inhämtades yttranden från ett flertal myndigheter,
däribland kontrollstyrelsen och centrala omsättningsskattenämnden.
I de flesta yttrandena vitsordades visserligen, att den skärpta omsättningsskatten
medfört avsevärda olägenheter för de lojala företagarna inom pälsvarubranschen.
Då emellertid olika erinringar kunde riktas mot det ifrågasatta
beskattningssystemet, förordades i stället för genomförandet av detta
system ökad kontroll över omsättningsskattens utgörande, vartill icke allenast
förhållandena inom pälsvarubranschen ansåges giva anledning.

Kontrollstyrelsen framhöll i sitt yttrande bl. a., att styrelsen vid handhavandet
av olika konsumtionsbeskattningar funnit avläggandet av oförmodade
kontrollbesök hos de skattskyldiga vara av stor betydelse icke en -

Kungl. Mcij:ts proposition nr 351-

dast genom den tillsyn, som då kunde äga rum över deklarationspliktens
riktiga fullgörande, utan även genom det stöd för skattemoralen överhuvud
taget, som en dylik anordning innebure. För utövandet av en sådan kontroll
vore enligt styrelsens erfarenhet ingalunda nödvändigt att äga tillgång till
personal, som i sin helhet ägde högre kompetens för bokföringsgranskning.
Det kunde icke råda tvivel om att kostnaderna för en intensifierad kontroll
komme att mer än väl uppvägas av ökade skatteintäkter samtidigt som bättre
möjligheter ernåddes att förebygga de tendenser till osunda konkurrensförhållanden
inom affärslivet, som skattesvek å detta område medförde.

Även centrala omsättningsskattenämnden ansåg, att mycket kunde vinnas
genom införande av en mera fortlöpande kontroll efter de av kontrollstyrelsen
uppdragna linjerna. I enlighet härmed borde enligt nämndens förmenande
hos varje länsstyrelse anställas ett lämpligt antal kontrollanter, vilkas
verksamhet till en början borde ägnas åt pälshandeln och de övriga branscher,
där skärpt omsättningsskatt förekomme, för att sedermera inställas
på kontroll även över den vanliga omsättningsskattens rätta erläggande. En
förutsättning för att ett sådant system skulle fungera tillfredsställande vore
givetvis, att kontrollanterna utrustades med erforderliga befogenheter. I detta
avseende kunde motsvarande bestämmelser i förordningen örn varuskatt
tjäna som förebild.

För egen del blev jag visserligen övertygad om att de av pälsvarubranschens
representanter framförda klagomålen voro befogade. Emellertid kunde
jag — även bortsett från de erinringar, som gjorts mot den ifrågasatta
nya anordningen för beskattning av pälsvaror — icke undgå att känna tvekan
om lämpligheten av att utbryta enbart dessa varor ur gällande system
för omsättningsskattens uttagande. Däremot fann jag angeläget att utan
dröjsmål undersöktes på vad sätt en intensifierad kontroll skulle kunna anordnas
till vinnande av förbättring i rådande förhållanden såväl inom pälsvarubranschen
som i övrigt inom omsättningsskatteförordningens tillämplighetsområde.
Jag hemställde i anledning härav hos Kungl. Maj:t om bemyndigande
att tillkalla högst fem sakkunniga med uppdrag att inom finansdepartementet
biträda med en dylik undersökning.

Vid anmälan av ärendet inför Kungl. Maj:t framhöll jag, att det i förevarande
sammanhang funnes anledning att beröra även ett med den allmänna
omsättningsskatten förknippat spörsmål av mera vidsträckt innebörd. Vid införande
av denna beskattningsform hade diskuterats, huruvida taxeringen
till allmän omsättningsskatt borde anförtros åt beskattningsnämnderna vid
den årliga taxeringen eller åt länsstyrelserna. Statsmakternas beslut hade inneburit,
att förstnämnda alternativ valdes. Sedan detta system för första
gången tillämpats vid 1942 års taxering, finge skäl anses föreligga att upptaga
till omprövning, vilketdera av de förut angivna alternativen för taxering
till allmän omsättningsskatt som kunde anses mest tillfredsställande. Jämväl
detta spörsmål borde enligt min mening bli föremål för närmare undersökning
genom de sakkunniga.

Sedan Kungl. Maj:t den 5 juni 1942 lämnat mig det begärda bemyndiga!!-

Kungl. Maj.ts proposition nr 351.

det tillkallade jag fem sakkunniga med uppdrag att inom finansdepartementet
biträda med utredning rörande kontrollen över den allmänna omsättningsskattens
utgörande ävensom rörande taxeringen till sådan skatt. De sakkunniga
voro landskamreraren Alarik Wigert, byråchefen i kontrollstyrelsen
Sven Almgren, t. f. byråchefen därstädes Gösta Karnell, t. f. häradsskrivaren
Aldor Lidén samt revisionschefen Erik Wingård.

De sakkunniga, som i första hand upptogo till behandling spörsmål örn
åstadkommande av en intensifierad kontroll över den allmänna omsättningsskattens
utgörande, avgåvo den 7 oktober 1942 en promemoria angående
vissa åtgärder för förbättring av kontrollen över redovisningen av skärpt
omsättningsskatt samt angående utökning av personalen vid länsstyrelsernas
omsättningsskatteavdelningar m. m.

Till de förslag rörande kontrollen över redovisningen av skärpt omsättningsskatt,
som framlagts i promemorian, har Kungl. Majit tagit ställning
vid framläggandet av propositionen rörande pälsvarubeskattningen. Övriga
i promemorian behandlade frågor ha varit föremål för fortsatt utredning av
de sakkunniga, vilka den 28 januari 1943 avgåvo slutligt betänkande i ämnet.
Betänkandet innefattar — förutom förslag till vissa föreskrifter av beskaffenhet
att böra utfärdas i administrativ ordning — förslag till ändring
i förordningen örn allmän omsättningsskatt, vilket torde få såsom Bilaga A
fogas vid statsrådsprotokollet för innevarande dag.

över betänkandet ha, efter remiss, yttranden avgivits av statskontoret,
kammarrätten, riksräkenskapsverket, kommerskollegium, centrala omsättningsskattenämnden,
allmänna lönenämnden, Överståthållarämbetet och länsstyrelserna
i samtliga län, taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, föreningen
Sveriges taxeringsrevisorer samt föreningen Sveriges landskanslister
och landskontorister. Kommerskollegium har vid sitt utlåtande fogat yttranden
av Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, Kooperativa
förbundet samt Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg
och Skånes handelskammare.

Härefter har de sakkunnigas förslag underkastats en överarbetning inom
finansdepartementet, varvid åtskilliga i yttrandena framförda synpunkter
vunnit beaktande. Såsom resultat av överarbetningen föreligger nu ett förslag
till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 13
december 1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt. I

I detta sammanhang torde jag få nämna, att vissa frågor rörande omsättningsbeskattningens
utformning i materiellt avseende varit föremål för behandling
vid innevarande års riksdag. I de likalydande motionerna nr 122
i första kammaren av herrar Sylwan och Velander och nr 174 i andra kammaren
av herr Henriksson har sålunda hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla örn skyndsam utredning med förslag till sådana
tillägg och ändringar i lagstiftningen örn allmän omsättningsskatt, att nu
rådande osäkerhet och ojämnhet i tillämpningen av nämnda lagstiftning undanröjdes.
De ändringar och tillägg, som åsyftas i motionerna, avse dels

Kungl. Maj:ts proposition nr 351.

gränsdragningen mellan begreppen butikshandelsvaror och icke-butikshandelsvaror,
dels bestämmandet av den subjektiva skattskyldigheten främst
vid s. k. bortlämningsarbeten samt vid arbeten innefattande såväl reparation
som nytillverkning dels ock vissa mera speciella områden av beskattningen.

I sitt av riksdagen godkända betänkande i ämnet (nr 44) har bevillningsutskottet
erinrat om att det av omsättningsskattesakkunniga i januari 1943
framlagda förslaget ännu vore under övervägande inom finansdepartementet,
samt förklarat, att utskottet med hänsyn härtill ansåge anledning icke föreligga
att för det dåvarande hos Kungl. Maj:t hemställa örn utredning i de
av motionärerna avsedda frågorna. Utskottet har emellertid uttalat, att då
sagda spörsmål vore av sådan art, att desamma syntes påkalla uppmärksamhet,
utskottet förutsatte, att Kungl. Maj:t vid den fortsatta behandlingen av
nyssnämnda förslag toge hänsyn till de i motionerna framförda synpunkterna
i den mån så befunnes böra ske.

De i motionerna berörda frågorna avse delvis centrala delar av omsättningsskattelagstiftningen,
om vilkas utformning starkt delade meningar råda.
Vissa av frågorna ha tidigare varit föremål för utredning inom departementet
utan att någon tillfredsställande lösning kunnat finnas. Själv är jag icke för
närvarande beredd att taga ställning till ifrågavarande spörsmål, vilka icke
äga sådant närmare samband med de sakkunnigas förslag, att de böra upptagas
till avgörande samtidigt med dessa. Frågorna skola emellertid bliva
föremål för fortsatt uppmärksamhet inom departementet.

Däremot har jag för avsikt att nu upptaga till behandling — förutom de
frågor, som innefattas i nyssnämnda författningsförslag — två särskilda
frågor, som angå den skärpta omsättningsskatten för vissa slag av mattor
och skodon.

Beskattningsförfarandet.

Gällande bestämmelser.

Enligt förordningen den 13 december 1940 (nr 1000) arn allmän omsättningsskatt
har fastställandet av den subjektiva skattskyldigheten anknutits
till den vanliga inkomsttaxeringen. Vissa förberedande åtgärder härför ankomma
på länsstyrelserna, som även ålagts att utöva viss kontroll över skattens
erläggande. I 7 § omsättningsskatteförordningen stadgas sålunda, att
skattskyldig senast den 15 i varje månad skall till länsstyrelsen i det län,
där hans hemortskommun för det löpande taxeringsåret är belägen, avlämna
uppgift å fastställt formulär rörande den skattepliktiga omsättningen under
nästföregående kalendermånad samt grunderna för omsättningens beräknande.
Vissa skattskyldiga kunna dock av länsstyrelsen erhålla tillstånd att
avlämna årsuppgift i stället för månadsuppgifter. Enligt 8 § omsättningsskatteförordningen
skall skattskyldig samtidigt med avlämnandet av uppgift
enligt 7 § inbetala den skatt, som belöper å den uppgivna skattepliktiga
omsättningen.

I 1 § kungörelsen den 14 november 1941 (nr 876) med vissa tillämpnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 351.

föreskrifter till förordningen om allmän omsättningsskatt stadgas, att länsstyrelsen
skall övervaka att uppgifter enligt 7 § omsättningsskatteförordningen
inkomma från samtliga skattskyldiga i länet, för vilket ändamål upplysningar
böra inhämtas från andra myndigheter ävensom från sammanslutningar
av näringsidkare. Uppgifterna skola enligt 2 § tillämpningskungörelsen
av länsstyrelsen utan dröjsmål underkastas förberedande granskning.
Därvid skall kontrolleras, huruvida uppgifterna äro riktigt uppställda, rätt
räknade och, såvitt kan bedömas, fullständiga samt rättelse verkställas i fråga
om uppenbara felaktigheter. De till länsstyrelsen gjorda skatteinbetalningarna
äro emellertid icke definitiva. De avlämnade uppgifterna skola nämligen
ej slutligt prövas av länsstyrelsen utan därmed skall anstå till dess taxering
efter beskattningsårets utgång äger rum.

Taxering till allmän omsättningsskatt skall enligt 10 § omsättningsskatteförordningen
avse beskattningsår och verkställas av vederbörande beskattningsnämnder
vid den årliga taxeringen. Den skattepliktiga omsättningen
beräknas och taxeras särskilt för varje förvärvskälla. I 11 § stadgas, att
taxeringen skall ske i den skattskyldiges hemortskommun, oavsett var förvärvskällan
varit''belägen. Ifrågakommer eftertaxering skall den ske där taxeringen
bort ske, om den verkställts i rätt tid.

Enligt 13 § omsättningsskatteförordningen skall länsstyrelsen till ledning
för taxeringen sammanföra de under beskattningsåret avgivna uppgifterna
samt överlämna desamma till ordföranden i den taxeringsnämnd, som har
att verkställa taxering av den skattskyldige för beskattningsåret. Skall taxeringen
ske inom annat län, skola dock uppgifterna överlämnas till länsstyrelsen
i sistnämnda län för vidare befordran till vederbörande taxeringsnämnds
ordförande.

Skattskyldig, som inbetalar skatt månadsvis, är icke författningsenligt pliktig
att avlämna någon sammanfattande årsuppgift. Vid omsättningsskatteförordningens
tillkomst förutsattes nämligen, att de månatliga uppgifterna
skulle var för sig vara så korrekta, att en dylik sammanfattande årsuppgift
vore onödig. Efter förordningens ikraftträdande har emellertid i praxis tillåtits,
att omsättningen delvis redovisades med ledning av gjorda inköp, s. k.
indirekt redov.isningsmetod. Vid användande av denna metod har den skattskyldige
efter beskattningsårets utgång måst avlämna vissa justeringsuppgifter.

1942 års taxering till allmän omsättningsskatt.

Rörande 1942 års taxering till allmän omsättningsskatt lia de sakkunniga
införskaffat ett omfattande siffermaterial, av vilket framgår bl. a. följande.
Enligt de skattskyldigas egna uppgifter till länsstyrelserna uppgick deras till
5 procent skattepliktiga omsättning under det beskattningsår, som senast förflutit
före den 1 mars 1942, lill 4,447.2 miljoner kronor. Taxeringsnämnderna
fastställde den skattepliktiga omsättningen till 4,498.7 miljoner kronor,
innebärande en ökning med omkring 51 miljoner kronor. I procent av upp Bihang

till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 351. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 351.

given skattepliktig omsättning utgjorde höjningen 1.2. Prövningsnämnderna
vidtogo därpå höjningar och sänkningar, vilka resulterade i en nettominskning
med 6.6 miljoner kronor, varför den vid 1942 års taxering fastställda
skattepliktiga omsättningen kunde angivas till omkring 4,492 miljoner kronor.
Härå belöpande omsättningsskatt utgjorde 225 miljoner kronor.

Till skärpt omsättningsskatt hade de skattskyldiga uppgivit en skattepliktig
omsättning av 34.8 miljoner kronor. Genom taxeringsnämndernas beslut
höjdes detta belopp till omkring 35.2 miljoner kronor eller med omkring 1 procent.
Prövningsnämndernas höjningar och sänkningar medförde en nettoökning
med omkring en halv miljon kronor, varför den omsättning varå
skärpt omsättningsskatt skulle utgöras uppgick till omkring 35.7 miljoner
kronor. Utöver vanlig omsättningsskatt efter 5 procent belöpte å sistnämnda
belopp skärpt omsättningsskatt efter 15 procent med omkring 5.3 miljoner
kronor.

Beträffande den skattepliktiga omsättningens fördelning å de olika länen
samt fördelningen å taxeringsdistrikt av antalet till allmän omsättningsskatt
taxerade personer ha de sakkunniga gjort vissa sammanställningar, vilka torde
få bifogas- statsrådsprotokollet i förevarande ärende- (Bilagorna B, C
och D).

Rörande härefter taxerings- och prövningsnämndernas befattning med den
allmänna omsättningsskatten torde ytterligare följande siffror få anföras.
Inom 411 taxeringsdistrikt hade samtliga skattskyldigas uppgifter godtagits.
Inom 1,824 distrikt hade granskningen resulterat i höjning och inom 152 distrikt
i sänkning av uppgivna omsättningssummor. Inom 975 av de taxeringsdistrikt,
där höjningar förekommit, hade dessa uppgått till högst 2 procent
av uppgiven skattepliktig omsättning. Antalet fall där prövningsnämnderna
verkställt höjningar och sänkningar uppgick i hela riket till 9,943 respektive
4,820, motsvarande 6.5 respektive 3.2 procent av hela antalet taxerade personer.

I fråga örn de av prövningsnämnderna vidtagna ändringarna lia de sakkunniga
uppgivit, att höjningarna kunde antagas i regel ha tillkommit på
yrkande av landskamrerare och väsentligen vara grundade på rapporter över
bokföringsgranskningar. Sänkningarna hänförde sig enligt vad de sakkunniga
inhämtat i stor utsträckning till beslutade rättelser av rena feltaxeringar från
taxeringsnämndernas sida. Icke sällan hade sålunda förekommit, att taxeringsnämnderna
taxerat varje delägare i ett handelsbolag för bolagets hela
omsättning elfer förbisett, att vissa rörelseidkares taxeringar bort avse räkenskapsår
i stället för kalenderår.

Jämväl rörande de av taxerings- och prövningsnämnderna vidtagna ändringarna
i uppgifterna örn skattepliktig omsättning ha de sakkunniga gjort
vissa sammanställningar, vilka torde få såsom bilagor fogas vid statsrådsprotokollet
för denna dag. (Bilagorna E och F.)

Utöver förenämnda siffermaterial ha de sakkunniga från länsstyrelserna
inhämtat uppgifter om deras åsikter rörande 1942 års taxering till omsättningsskatt
och dess inverkan å inkomsttaxeringsarbetet. Enligt de erhållna

Kungl. Maj:ts proposition nr 351.

uppgifterna hade taxeringsnämndsordförandena i stor utsträckning saknat tid
och förutsättningar att kontrollera omsättningsskatten. Inom länsstyrelserna
hade under beskattningsåret kontroll över riktigheten av inkomna uppgifter
kunnat utövas endast i begränsad omfattning och det efterföljande förfarandet
hos taxeringsnämnderna hade förmodligen på många håll inskränkt sig
till en registrering av uppgifterna i omsättningsskattelängden. Åtskilliga länsstyrelse!''
hade vidare inberättat, att ett flertal nämnder låtit anstå med
granskningen av omsättningsskatteuppgifterna till dess taxeringsarbetet i övrigt
i det närmaste avslutats. De kontrollmöjligheter för inkomsttaxering av
rörelseidkare, som omsättningsskatteuppgifterna kunnat giva, hade då icke
utnyttjats i avsedd utsträckning. De flesta länsstyrelser hade vitsordat, att
i de fall, där omsättningsskattetaxeringen ägnats tillbörligt intresse, den varit
till avsevärt gagn för inkomsttaxeringen av rörelseidkare. En del länsstyrelser
hade framhållit, att inkomstdeklarationerna varit värdefulla för omsättningsskattetaxeringen.

Under hänvisning till såväl det införskaffade siffermaterialet som till länsstyrelsernas
yttranden ha de sakkunniga som sin mening uttalat, att taxeringsnämndernas
arbete med den allmänna omsättningsskatten år 1942 icke
varit tillfredsställande.

De sakkunnigas förslag till nytt heskattningsförfarande.

De sakkunniga lia härefter till behandling upptagit frågan om det lämpligaste
förfarandet för den allmänna omsättningsskattens
fastställande och erläggande. Vid bedömandet av denna
fråga borde, framhålla de sakkunniga, främst utredas, vilket samband som
förefunnes mellan fastställandet av en rörelseidkares skattepliktiga omsättning
och hans inkomst. Örn detta samband anföra de sakkunniga.

Begreppen yrkesmässighet, rörelse, fast driftställe och förvärvskälla skola
i fråga örn omsättningsskatt bedömas lika med vad som gäller för den vanliga
taxeringen. Person- och adressuppgifter, som erhållas vid inkomsttaxeringen
eller taxeringen till omsättningsskatt, kunna lia betydelse för båda taxeringarna.
Uppgiften örn årsomsättning i självdeklarationen är uppenbarligen till
gagn vid taxeringen till omsättningsskatt, och omsättningsskatteuppgifternas
innehåll örn kontanta intäkter och åtnjutna naturaförmåner äro värdefulla
för inkomsttaxeringen. Slutligen bör nämnas, att besvärsförfarandet genom
samordningen med den vanliga taxeringen är enhetligt ordnat för omsättningsskattetaxeringen
och den övriga årliga taxeringen. Härmed torde emellertid
de naturliga beröringspunkterna mellan omsättningsskatten och inkomstskatterna
i allt väsentligt vara angivna. Vid 1942 års taxering ha beskattningsnämnderna
utöver de frågor, som äga samband med inkomsttaxeringen,
haft uteslutande för omsättningsskattens vidkommande att taga ställning
till en mångfald invecklade spörsmål, vilka legat utanför det verksamhetsområde,
som taxeringsnämnderna tidigare haft att taga befattning med.
Det må bär i sådant hänsende vara tillräckligt att framhålla granskningen av
avdragen å omsättningsskatteuppgifterna samt kontrollen över den skärpta
omsättningsskatten överhuvud och över justeringarna av skattepliktiga omsättningssumman
i samband med bokslutet. Dessa uppgifter lia erbjudit taxeringsnämnderna
stora svårigheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 351.

De sakkunniga medgiva, att för framtiden ett i någon mån bättre resultat
av taxeringsnämndernas arbete skulle kunna förväntas. Nämnderna torde
komma att förvärva större förtrogenhet med arbetet och kunde tillgodogöra
sig biträde av flera bokföringssakkunniga än under f942. Enligt de
sakkunnigas uppfattning utvisade emellertid de vunna erfarenheterna, att
en effektiv kontroll över omsättningsskatten icke kunde åstadkommas utan
att de skattskyldigas uppgifter underkastades en kontinuerlig sakkunnig
granskning. Denna borde lämpligen ankomma på länsstyrelserna, där redan
särskilda avdelningar för omsättningsskattens redovisning funnes. Genom
en sådan anordning skulle man också i mångå avseenden kunna tillgodose
de önskemål om snabbare besked i fråga om omsättningsskatteförordningens
tillämpning, som kommit till synes bl. a. i bevillningsutskottets betänkande
nr 9 vid 1941 års riksdag i anledning av väckta motioner avseende
förordningen om allmän omsättningsskatt.

Beträffande förslagets närmare utformning framhålla de sakkunniga, att
anordnandet av ett särskilt beslutsförfarande hos länsstyrelsen mötte stora
svårigheter, därest taxeringsförfarandet hos beskattningsnämnderna skulle bibehållas.
Särskilt besvärsförfarandet framstode därvid såsom ett svårlösligt
problem. Anskaffades däremot taxeringsförfarandet hos beskattningsnämnderna,
skulle vid behov beslut kunna givas av länsstyrelsen under det löpande
året för varje redovisningsperiod med besvärsrätt till kammarrätten. Därest
besluten meddelades månadsvis, bleve sannolikt antalet besvärsmål så
stort, att olägenheter härvid uppkomme. En begränsning av antalet besvärsmål
kunde ernås, örn länsstyrelsernas beslut icke gåves månad för månad
utan i regel kvartalsvis. Detta förutsatte, att de skattskyldigas redovisningstider
utsträcktes till att omfatta kvartal i stället för månad.

Möjligheten att avskaffa omsättningsskattetaxeringen vore, anföra de sakkunniga
vidare, till väsentlig del beroende av huruvida ett årligt avslutande
förfarande kunde undvaras, därest inkommande redovisningar underkastades
kontinuerlig saklig granskning. Härvid finge visserligen beaktas, att en
del uppgifter, särskilt från skattskyldiga som använde indirekt redovisningsmetod,
förutsatte justering efter årets utgång. Denna justering nödvändiggjorde
emellertid icke något särskilt taxeringsförfarande och ej heller i övrigt
syntes några skäl för ett avslutande förfarande årsvis föreligga. De sakkunniga
ville i detta sammanhang erinra örn att vid uttagandet av vissa skatter
såsom varuskatt, läskedrycksskatt och åtskilliga andra konsumtionsskatter
något samband icke upprätthölles med inkomsttaxeringen.

Sammanfattningsvis uttala de sakkunniga härefter såsom sin uppfattning,
att övervägande skäl talade för att det hittillsvarande systemet med taxering
till omsättningsskatt icke längre borde bibehållas, att kontrollen över
omsättningsskatten i dess helhet borde ankomma på länsstyrelsen och att
kontrollverksamhet borde utövas fortlöpande under beskattningsåret och i
regel grundas å kvartalsredovisningar från de skattskyldiga.

Rörande beslutsförfarandet hos länsstyrelsen anföra de sakkunniga. I de
fall, där skattskyldig samtidigt med avlämnandet av kvartalsuppgift erlade

Kungl. Maj:ts proposition nr 351.

skatt med det belopp, som enligt uppgiften borde påföras honom, vore det
överflödigt att, så länge beloppet av länsstyrelsen lämnades utan erinran,
meddela särskilt beslut rörande skattens storlek. Då skatt icke erlagts eller
erlagts med för lågt belopp, erfordrades däremot ett beslut för att möjliggöra
ett exekutivt uttagande av det oguldna beloppet. Att föreskriva viss form för
beslutet vore icke nödvändigt. — Ett uppbördsförfarande av föreslagen natur
förutsatte, att ett meddelat beslut angående beskattning icke hindrade förnyat
upptagande av beskattningsfrågan för samma period, därest förut obeaktade
omständigheter uppmärksammades. Att uppställa krav på försummelse
eller felaktighet från den skattskyldiges sida läte sig här uppenbarligen
icke göra. Någon annan tidsbegränsning för länsstyrelsens rätt att upptaga
beskattningsfråga till prövning än den, som gällde i fråga om eftertaxering
vid inkomstbeskattningen, borde icke fastställas.

I fråga om besvärsförfarandet föreslå de sakkunniga, att kammarrätten
göres till sista instans i mål rörande allmän omsättningsskatt.

Även efter genomförandet av en reform som den nu föreslagna är det enligt
de sakkunnigas mening angeläget, att de vid inkomsttaxeringen och kontrollen
över omsättningsskatten erhållna uppgifterna kunna av länsstyrelserna
och taxeringsnämnderna ömsesidigt utnyttjas. I fråga om det tekniska
förfarandet därvid ha de sakkunniga anfört följande.

Från länsstyrelsen bör till ordföranden i taxeringsnämnden överlämnas
en förteckning, upptagande registernummer, namn, titel eller yrke, hemvist
och särskild förvärvskälla samt summorna för senast förflutna kalenderår
eller i förekommande fall räkenskapsår, särskilt för varje förvärvskälla, av
total omsättning och sådan omsättning, varå allmän omsättningsskatt skall
utgå med högre skattesats än 5 procent, ävensom av värdena av skattepliktiga
uttag ur rörelse. Taxeringsnämndsordföranden skall granska och för taxeringsnämnden
föredraga förteckningen samt därefter återställa densamma
till länsstyrelsen med de kompletteringar, vartill nämndens person- och ortskännedom
kan föranleda. Därvid skall taxeringsnämndens ordförande i särskilda
kolumner i förteckningen införa dels den omsättning, som de skattskyldiga
å bilagorna till självdeklarationen angivit eller taxeringsnämnden funnit
skälig, dels ock anmärka, när taxeringsnämnden funnit anledning ändra
det i förteckningen angivna värdet å naturaförmåner. Genom den här utformade
anordningen befrias taxeringsnämnden från det nuvarande bestyret
med granskning av omsättningsskatteuppgifter, förandet av omsättningsskattelängd,
meddelandet av underrättelser till de skattskyldiga med mera.

De sakkunniga lia slutligen tagit upp frågan, i vad mån genomförandet av
beskattningsorganisationssakkunnigas förslag till ändrad organisation av beskattningsnämnderna
kunde inverka på bedömandet av den nu föreliggande
frågan örn förfarandet vid den allmänna omsättningsbeskattningen. Sedan de
sakkunniga erinrat örn att enligt sagda förslag vissa grupper rörelseidkare
skulle hänföras till särskilda taxeringsnämnder med kvalificerad sammansättning,
anföra de sakkunniga.

För egen del finna de sakkunniga, att särskilda taxeringsnämnder med
kvalificerad ledning i regel få antagas besitta större förutsättningar för granskning
av omsättningsskatteuppgifter än lokala taxeringsnämnder. På grund

Kungl. Maj.ts proposition nr 351.

härav torde ett genomförande i denna del av beskattningsorganisationssakkunnigas
förslag i viss mån kunna medföra förbättring av resultatet av taxeringen
till omsättningsskatt. Kvar står emellertid, att stora grupper av till omsättningsskatt
skattskyldiga alltjämt skulle komma att taxeras av lokala
nämnder. Vidare är uppenbart, att de särskilda nämndernas arbete med den
årliga taxeringen — med hänsyn till den betydande arbetsmängd, som skall
avverkas på några få månader —■ komme att medföra bättre resultat, örn befattningstagandet
med omsättningsskatten inskränktes på sätt förut av de
sakkunniga föreslagits. Enligt de sakkunnigas mening innebär förslaget örn
överflyttande av den egentliga kontrollen över omsättningsskatten till länsstyrelserna,
att avsevärt bättre garantier för effektiv beskattning vinnas. Ett
dylikt avlyftande av taxeringen till omsättningsskatt från beskattningsnämnderna
skulle, såvitt de sakkunniga kunna finna, icke på något sätt behöva
rubba beskattningsorganisationssakkunnigas förslag angående dessa nämnders
organisation.

Remissyttrandena.

I yttrandena över sakkunnigförslaget vitsordas allmänt, att taxeringsnämnderna
vid 1942 års taxering till omsättningsskatt icke tillfredsställande
löst sina uppgifter med avseende å denna skatt. Förslaget om kontrollens
överflyttande å länsstyrelserna har också tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av det övervägande antalet remissmyndigheter. Statskontoret
samt länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Blekinge och Skaraborgs
län ha emellertid avstyrkt förslaget och förordat bibehållandet av ett
årligt taxeringsförfarande hos taxeringsnämnderna. Länsstyrelsen i Jönköpings
län samt föreningen Sveriges taxering srevisor er ha väl tillstyrkt, att
taxeringsnämndernas nuvarande befattning med omsättningsskattekon trollen
upphörde men ifrågasatt, huruvida icke kontrollen i viss utsträckning borde
läggas å annan myndighet än länsstyrelsen.

Av de myndigheter, som vitsordat lämpligheten av länsstyrelsen såsom kontrollmyndighet,
har riksräkenskapsverket till stöd för sin ståndpunkt åberopat
följande yttrande, avgivet av t. f. generaldirektören Runemark över den i
maj 1940 av särskilda utredningsmän avgivna promemorian angående omsättningsskatt.

Ett uppbördssystem, byggt på en kombination av en förskottsuppbörd efter
preliminära grunder och ett efterföljande avräkningsförfarande, sedan skatten
slutligt uträknats, har tidigare föreslagits i fråga om de vanliga skatterna.
Härvid har det gällt att komma till rätta med nackdelarna av den nuvarande
skatteeftersläpningen, utan alt man därför skulle behöva övergiva det exakta
taxeringsförfarande i efterhand, som när det gäller inkomstbeskattningen må
vara berättigat med hänsyn till alla de vid taxeringen inverkande faktorerna.
När det gäller en nytillkommande objektskatt av nu ifrågavarande slag, är
emellertid utgångsläget för frågans bedömande väsentligen ett annat. Några
motsvarande skäl som i fråga om inkomstbeskattningen torde ej ställa sig
hindrande i vägen för det i och för sig sunda strävandet att såvitt möjligt
uttaga skatten redan vid källan. Att under sådana förhållanden införa ett årligt
taxeringsförfarande i efterhand på grundval av i huvudsak de tidigare
för varje månad avlämnade uppgifterna, synes mig vara ett steg tillbaka. Taxeringsarbetet
borde, i motsats till vad i promemorian föreslagits, utföras helt

Kungl. Maj:ts proposition nr 351.

inom länsstyrelsen. Med en sådan anordning skulle utskrivandet av särskild
årlig omsättningsskattelängd för samtliga skattskyldiga icke erfordras. Att
ytterligare belasta de redan nu med det vanliga taxeringsarbetet fullt ianspråktagna
taxeringsnämnderna med en genomgående taxering till omsättningsskatt
finner jag för övrigt vara så mycket mindre motiverat som det väl får
förutsättas, att i flertalet fall ändring i förhållande till den preliminära beräkningen
icke skulle komma att föranledas. Jag är av den uppfattningen,
alt skatten regelmässigt bör definitivt uttagas för varje månad. Något annat
taxeringsförfarande skulle härvid i vanliga fall ej vara erforderligt, än att
länsstyrelsen kontrollerade uträkningen av det skattebelopp, som belöper å
den skattepliktiga omsättningens uppgivna storlek. I och med detta vore
även debiteringen verkställd. Uppenbart är emellertid, att fall kunna förekomma,
då uppgifterna i sistnämnda avseende ej skulle kunna utan vidare
godtagas, varför en närmare, eventuellt lokal, undersökning finge företagas.
Erforderliga rättelser i de månatliga taxeringarna förutsättas skola ske under
formen av eftertaxering. Även vid ett på nu angivet sätt ordnat beskattningsförfarande
skulle givetvis befintligt samband mellan taxeringen till omsättningsskatt
och den vanliga taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
och kommunal inkomstskatt tillvaratagas. Detta finge för omsättningsskattens
del utnyttjas i samband med eftertaxeringarna.

Kammarrätten har, under framhållande av att ämbetsverket ännu icke ägde
någon egen erfarenhet på omsättningsskattens område, ansett sig kunna likväl
uttala, att åtskilligt talade för de sakkunnigas ståndpunkt. Kammarrätten
anför vidare.

Det torde icke kunna förnekas, att reglerna rörande omsättningsbeskattningen
äro i hög grad invecklade. Det lärer vara tillräckligt att såsom exempel
nämna reglerna om återförsäljarbegreppet och örn redovisning enligt den s. k.
indirekta metoden. Detta förhållande måste väcka tvivel örn möjligheten att
med framgång uppdraga tillämpningen av dessa regler åt lekmän. Kanske
invändes häremot, att även de regler som tillämpas vid inkomsttaxeringen
äro åtskilligt komplicerade och att denna taxering likväl anförtros åt lekmän.
Detta är riktigt, men en betydande skillnad äger dock rum, så till vida som
sistnämnda regler utgöra delar av ett sedan länge förefintligt system, som haft
tid att växa in i det allmänna medvetandet, medan reglerna örn omsättningsskatten
ännu måste för det stora flertalet framstå såsom något nytt och
främmande. Att helt avkoppla beskattningsnämnderna från befattningen med
omsättningsskatten och i stället anförtro densamma åt särskilda tjänstemän
synes därför i och för sig vara en lämplig och välmotiverad åtgärd.

Centrala omsättningsskattenämnclen har funnit sakkunnigförslaget i sina
huvuddrag synnerligen väl övervägt och kommerskollegium har uttalat, att
förslaget i stort sett innebure en acceptabel lösning på de spörsmål, varom
här vore fråga.

Överståthållarämbetet har funnit överflyttningen av kontrollen å länsstyrelserna
innebära en naturlig utveckling. Ämbetet anför vidare bl. a. följande: Redan

vid skattens tillkomst framfördes liknande förslag, men man saknade
då något organ inom länsstyrelserna, som var mäktigt att handlägga
denna omfattande taxering, och man var därför nödsakad alt till en början
anförtro densamma åt de redan existerande taxeringsnämnderna. Sedan numera
i samband nied redovisningen och kontrollen av skatten inom länssty -

Kungl. Maj.ts proposition nr 351.

relserna byggts upp särskilda omsätlningsskatteavdelningar framstå dessa —
efter ytterligare någon utbyggnad -— såsom ovillkorligen mera lämpade att
handha även beslutanderätten i fråga örn beskattningen. Örn de problem som
här möta torde man nämligen kunna säga, att de antingen äro alltför speciella
för att taxeringsnämnderna skola kunna handlägga dem eller alldeles
för enkla, rent redovisningstekniska, för att man skall behöva belasta nämnderna
med ett så omfattande material. I vissa fall kan dock en taxering behöva
ske gemensamt för inkomst och omsättning, såsom då taxering åsättes
efter skön eller t. ex. i vissa fall av frågor om yrkesmässigheten. Därjämte
är en jämförelse mellan den i allmänna självdeklarationen lämnade uppgiften
örn årsomsättningen och de för omsättningsskatten avgivna speciella
uppgifterna självfallet värdefull liksom ock taxeringsnämndernas medverkan
för tillseende av att ingen skattskyldig tappas bort. Ett sålunda behövligt
samarbete med taxeringsnämnderna ha de sakkunniga emellertid velat vinna
genom ett särskilt förfarande, upprättande av förteckningar nied namn och
omsättning, vilka överlämnas till taxeringsnämnderna och granskas av dem
för att sedan återställas med anteckningar i vissa hänseenden.

Länsstyrelsen i Stockholms län ansluter sig i sitt yttrande till de sakkunnigas
uppfattning, att den nuvarande metoden med den huvudsakliga kontrollen
av omsättningsskatten icke är lämplig. Länsstyrelsen framhåller i detta
sammanhang, att taxeringsförfarandet vid omsättningsheskattningen blivit
betydligt mera komplicerat än från början avsetts. Det förslag till omsättningsskatteförordning,
som framlagts av de år 1940 tillkallade särskilda utredningsmännen,
hade nämligen frångåtts på åtskilliga punkter, där ändringen
vållat olägenheter vicf det tekniska beskattningsförfarandet. Särskilt
gällde detta utökningen av antalet skattefria varugrupper och ändringarna
i fråga örn utformningen av återförsäljarebegreppet. Om sålunda å ena sidan
en nöjaktig kontroll över omsättningsheskattningen knappast kunde
åstadkommas inom ramen för ett taxeringsförfarande, som ankonune på beskattningsnämnderna,
borde å andra sidan skattekontrollen icke lämpligen
överflyttas till annan beskattningsmyndighet än länsstyrelserna, där i viss
utsträckning erfarenheter redan kunnat vinnas jämväl i fråga örn sakgranskning
av omsättningsskatteuppgifterna, exempelvis i samband med besvarandet
av förfrågningar från de skattskyldiga.

Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller, att även om taxeringsnämnderna
också i framtiden måste få svårt att jämte sina övriga arbetsuppgifter medhinna
taxeringen till omsättningsskatt, resultatet av deras arbete härmed dock
säkerligen skulle bli bättre i samma mån som erfarenheten på området ökades.
Det vore därför enligt länsstyrelsens mening förhastat att av första årets
utfall draga alltför säkra slutsatser beträffande taxeringsnämndernas förmåga
att omhänderha taxeringen. Om länsstyrelsen likväl biträdde de sakkunnigas
förslag om överförande till länsstyrelserna av taxeringsnämndernas
hittills rådande bestyr med den allmänna omsättningsskatten, skedde detta
dels emedan det vore nödvändigt att lätta arbetsbördan för nämnderna, så
att dessa på ett tillfredsställande sätt och inom stadgad lid skulle kunna
medhinna de arbetsuppgifter, som åvilade dem, dels ock emedan det finge
anses vara av synnerlig vikt, att länsstyrelserna bereddes möjlighet att under

Kungl. Maj:ts proposition nr 351.

löpande beskattningsår ingripa i erforderliga fall för att nå ett sakligt riktigt
resultat beträffande omsättningsskatten.

Under framhållande av att den icke utan tvekan tagit ställning till det
föreliggande spörsmålet, anför länsstyrelsen vidare.

Genom den föreslagna anordningen skulle sålunda den för all taxering
och särskilt för taxeringen till omsättningsskatt synnerligen värdefulla ortsocli
personkännedomen gå förlorad. Det må endast erinras om de svårigheter,
som utan dylik kännedom kunna vara förbundna med att förhindra,
att sådana skattskyldiga, som t. ex. småhantverkare, kioskhandlare, kringföringshandlare,
smärre kaféidkare o. d. undgå taxering till allmän omsättningsskatt.
Likaså måste man äga ingående kännedom örn den försäljning,
som bedrives av lantbrukare eller trädgårdsodlare med egna lantmannaeller
trädgårdsprodukter eller av fiskare med egen fångst för att kunna bedöma,
huruvida skyldighet att utgiva omsättningsskatt för denna försäljning
föreligger eller ej. Även i andra frågor, där avgörandet måste grundas
på ett rent bedömande, föreligger behov av en ingående orts- och personkännedom,
för att lösandet av spörsmålen må kunna ske med minsta möjliga
omgång och på säkrast möjliga sätt. Härvid må erinras om de svårigheter,
som utan sådan kännedom måste vara förknippade med granskning
av de uppgifter, som en skattskyldig, vilken bedriver kafé- eller konditorirörelse
kombinerad med bageri, lämnar beträffande omsättningens fördelning
på serveringsrörelsen, i vilket fall skatteplikt för all försäljning föreligger,
och på rörelsen i övrigt (försäljning över disk), i vilket fall försäljningen
av skattefria varor är undantagen från omsättningsskatt. En hantverkare
är icke skyldig att erlägga omsättningsskatt för vad som influtit för
arbete, som han utfört på exempelvis icke-butikshandelsvaror, och riktigheten
av hans uppgifter örn vad som av hans totalomsältning kan belöpa
på dylikt arbete är omöjlig att bedöma utan kännedom av ovan angivet slag.
Exemplen på sådana fall, där orts- och personkännedomen är av alldeles särskild
betydelse vid taxeringen till omsättningsskatt, skulle kunna mångfaldigas.

Jämväl länsstyrelsen i Kristianstads län betonar, att ett avgörande i förevarande
fråga icke kunde träffas enbart efter resultatet av ett års taxeringsarbete
och att taxeringsnämnderna, allteftersom de bleve mera förtrogna med
ifrågavarande lagstiftning, komme att på ett bättre sätt fullgöra därmed förenade
arbetsuppgifter. Såsom skäl för att likväl nu tillstyrka de sakkunnigas
förslag att förlägga den egentliga taxeringskontrollen å länsstyrelserna åberopar
länsstyrelsen, att dessa genom för ändamålet utbildad personal och genom
tekniska hjälpmedel vore bättre skickade att omhänderha taxeringen av
omsättningsskatten. Länsstyrelsen framhåller vidare önskvärdheten av att
taxeringsnämndernas nuvarande arbetsbörda minskas samt betydelsen av
snabba besked i omsältningsskatlefrågorna.

Sistnämnda båda synpunkter lia framförts av jämväl ett flertal andra länsstyrelser,
vilka tillstyrkt sakkunnigförslaget.

Statskontoret har förklarat sig icke kunna dela de sakkunnigas uppfattning
örn nödvändigheten av en radikal omläggning av omsättningsskattetaxeringen
samt anför vidare.

Det torde vara självfallet, att proceduren vid en beskattning, där underlaget
för .skatten är så omfattande som den allmänna varuomsättningen inom lan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 351.

det, under den första tiden måste kämpa med vissa svårigheter. Till större
delen torde emellertid dessa svårigheter vara av den art, att de låta sig bemästras
i den mån erfarenheter vunna vid arbetets organiserande kunna
tillgodogöras. En förbättring av resultatet av taxeringen till omsättningsskatt
torde även Idiva följden av tillkomsten i vidgad omfattning av särskilda taxeringsnämnder.
Härtill kommer, att hänsynen till de naturliga beröringspunkterna
mellan omsättningsskatten och inkomstskatterna bestämt talar för ett
bibehållande hos taxeringsnämnderna av omsättningsskattetaxeringen. Vägande
skäl torde således föreligga att avvakta ett eller annat års ytterligare erfarenheter
av den nuvarande ordningen, innan slutlig ställning tages lill frågan
örn en mera genomgripande omläggning av omsättningsskattetaxeringen.
Härför tala även ovissheten rörande hur länge denna speciella krisbeskattning
kommer att äga bestånd samt de betydande olägenheter, omläggningen
skulle medföra i besvärshänseende.

Av de övriga myndigheter, som avstyrkt sakkunnigförslaget, har länsstyrelsen
i Uppsala län vitsordat, alt starka invändningar kunde göras mot att taxeringen
till omsättningsskatt omhänderliades av de nuvarande taxeringsnämnderna.
Emellertid förefunnes enligt länsstyrelsens mening ett sådant samband
mellan fastställandet för en rörelseidkare av den skattepliktiga omsättningen
och hans inkomst att det icke kunde anses lämpligt att skilja dessa taxeringar
åt. Vid genomförande av sakkunnigförslaget förelåge risk för att taxeringsnämnderna
och länsstyrelserna komme till olika resultat vid bedömandet av
samma frågor. Till förebyggande härav hade de sakkunniga visserligen föreslagit,
att efter beskattningsårets utgång justering skulle verkställas med ledning
av de kompletterande uppgifter, som av taxeringsnämnderna lämnades å
de från länsstyrelserna erhållna omsättningsskattelistorna. Enligt länsstyrelsens
erfarenhet skedde emellertid avvikelse från rörelseidkarnas deklarationer
i sådan omfattning, att justering av denna anledning måste ske i ett
mycket stort antal fall. Sålunda hade år 1942 i taxeringsnämnderna inom
länet omkring 1,200 inkomsttaxeringar av rörelseidkare höjts, vilket jämväl
föranlett höjningar av taxeringarna till omsättningsskatt. Härtill komme det
stora antalet justeringar, som i övrigt måste ske bland annat beträffande
skattskyldiga, som använde indirekt redovisningsmetod. En vidlyftig omtaxering,
med säkerhet omfattande minst en tredjedel av samtliga skattskyldiga,
skulle därför bliva erforderlig.

Beträffande orsaken till den höga ändringsfrekvensen i fråga örn rörelseidkarnas
taxeringar anför länsstyrelsen.

Det stora antalet höjningar i rörelseidkarnas taxeringar sammanhänger med
att på grund av bristfällig bokföring inkomsterna ofta icke redovisas med riktiga
belopp. Detta gäller särskilt de mindre rörelseidkarna, som utgöra stora
flertalet. Någon fortlöpande bokföring förekommer merendels icke. Därigenom
kunna fel i inkomstredovisningen uppstå till exempel därigenom att likvider
för räkningar, som betalas ur kassan, kunna avdragas dubbelt dels genom
att kassan minskats, dels genom att räkningens belopp sedermera bokföres
som utgift, eller också kunna egna uttag göras direkt ur kassan utan att
motsvarande inkomst bokföres. Dylika fel i bokföringen kunna icke konstateras
genom kontroll under löpande beskattningsår utan först i samband med
bokslutet genom att avstämma med bruttovinst och levnadskostnader. Den

Kungl. Maj:ts proposition nr 351.

granskning av omsättningsskatten kvartalsvis, som av de sakkunniga föreslås,
måste därför oftast bliva endast rent formell och torde knappast kunna
göras mera ingående än som nu sker beträffande de månatliga redovisningarna.

Länsstyrelsen uttalar härefter, att enligt dess mening taxeringen till omsättningsskatt
fortfarande borde verkställas av inkomsttaxeringsnämnder. Då
de lokala nämnderna i allmänhet icke kunnat på ett tillfredsställande sätt fullgöra
denna uppgift, borde emellertid taxeringen omhänderhavas av sådana
särskilda taxeringsnämnder, vilkas inrättande föreslagits av beskattningsorganisationssakkunniga
i dess förenämnda förslag till ändrad organisation av
beskattningsnämnderna m. m.

Länsstyrelsen i Södermanlands län förklarar sig icke kunna tillstyrka, att
taxeringsnämnderna befrias från uppdraget att verkställa omsättningsskattetaxeringen.
Till närmare utveckling av sin ståndpunkt anför länsstyrelsen.

Den av de sakkunniga påtalade bristande effektiviteten, som onekligen i
en del fall förekommit vid 1942 års taxering för omsättningsskatt, anser
länsstyrelsen icke böra i alltför hög grad läggas vederbörande taxeringsnämnder
till last, enär det här varit fråga om en alldeles ny skatteform, vars praktiska
konsekvenser icke tillräckligt klarlagts vid tiden för dess införande.
Centrala omsättningsskattenämnden har sålunda under 1941, vilket år taxeringen
ju avsett, måst träffa en rad principiella avgöranden av stor räckvidd.
En allmän osäkerhetskänsla bär därigenom skapats hos såväl myndigheter
som skattskyldiga under det första året, och denna torde ha menligt
inverkat på taxeringsnämndernas arbetsresultat. Ett annat och bättre läge
synes länsstyrelsen emellertid nu lia inträtt, sedan de skattskyldiga blivit
mer förtrogna med de med skattens uttagande och redovisning förbundna
spörsmålen. Genom de erfarenheter, som vunnits genom bokföringsgranskningar
och förra årets prövningsnämndsarbete, har dessutom för innevarande
år taxeringsarbetet kunnat förberedas på ett bättre sätt. Så har t. ex. för
taxeringsnämndernas räkning i länet upprättats ett differentierat frågeformulär,
som berör de vanligast förekommande felaktigheterna. De självdeklarationer,
som avse omsättningsskatteskyldiga, komma att, efter det de insänts
separat till länsstyrelsen, där underkastas saklig granskning av erfaren personal.
Härigenom anser länsstyrelsen sig ha anledning förvänta, att taxeringsarbetet
för omsättningsskatten i år blir avsevärt mera effektivt än förut.

Länsstyrelsen framhåller härefter, att det dock syntes vara av behovet påkallat,
att länsstyrelsen medgåves befogenhet att under löpande räkenskapsår
beivra felaktigheter i de skattskyldigas redovisningar. Detta borde — under
förutsättning att beskattningsorganjsationssakkunnigas förslag rörande
förstärkningen av landskontorens arbetskraft genomfördes — lämpligast anordnas
så, att taxeringsintendenten berättigades fatta preliminärt beslut i
frågan, vilket finge verkställas, därest det icke överklagades hos prövningsnämnd.

Länsstyrelsen i Blekinge län har ansett, att gällande förfarande i fråga örn
omsättningsbeskattningen i åtskilliga hänseenden kunde givas företräde framför
det av sakkunniga förordade förfarandet. Beträffande 1942 års taxering
till omsättningsskatt yttrar länsstyrelsen, att taxeringsnämnderna i avsevärd

Kungl. Maj:ts proposition nr 351.

utsträckning ingått i saklig prövning av de skattskyldigas uppgifter och därvid
företagit — av bokföringsgranskningen endast delvis föranledda — höjningar
med betydande belopp. Bortsett från att inom ett mindre antal taxeringsdistrikt
förekommit vissa med dubbeltaxeringar jämförliga feltaxeringar
kunde antagas, att beskattningsnämnderna i såväl sakligt som formellt avseende
i regel träffat tillfredsställande avgöranden.

Mot sakkunnigförslaget anmärker länsstyrelsen härefter.

En kontinuerlig saklig granskning inom länsstyrelserna av omsättningsskatteuppgifterna
torde komma att bereda allt för stora svårigheter, då vid
omsättningsbeskattningen, i motsats exempelvis till varubeskattningen, är
fråga om en mängd skiftande skattskyldigkategorier, som icke alltid kunna
underkastas kontroll för skatteperioder omfattande kortare tid än ett helt år.
överflyttandet av hela det omedelbara ansvaret för omsättningsbeskattningen
på länsstyrelserna skulle också tillföra dem en del nya arbetsuppgifter,
som torde vara av den natur, att de såsom hänförliga till rena uppskattnjngsfrågor
icke lämpligen kunna lösas av annan än lokal nämnd. En sådan uppskattning
på grundval av förhållanden, som icke kunna vara för länsstyrelsen
kända, måste på sätt som skett hos beskattningsnämnderna vid 1942 åns
taxering företagas i förekommande fall, då inga räkenskapsanteckningar blivit
förda, då vederbörandes bokföring överhuvud icke kan tillerkännas vitsord,
då en fördelning mellan skattepliktig och skattefri omsättning icke kan
ske på grund av tillgängligt material m. m. Upplysningsvis meddelas, att i
en av länets minsta socknar sammanlagt 31 personer taxerats till allmän
omsättningsskatt samt att av dessa 22 stycken icke avlämnat omsättningsskatteuppgifter,
ehuru 17 av dem blivit förelagda vid vite att inkomma med
uppgifterna. Inom en annan av länets smärre socknar äro motsvarande siffror
27, 10 och 6. Då primärmaterialet sålunda i en del fall antingen helt
saknas, vilket merendels torde bero därpå, att vederbörande själva icke anse
sig vara till omsättningsskatt skattskyldiga, eller icke befinner sig i sådant
skick att möjlighet finnes till utövande av erforderlig kontroll över redovisningarna
och då en eventuell vidgad bokföringsskyldighet i allt fall icke under
de närmaste åren torde kunna medföra en genomgripande förbättring
härutinnan, anser länsstyrelsen för sin del ofrånkomligt att för fastställandet
av skattepliktig omsättning bibehålla ett avslutande taxeringsförfarande,
som möjliggör en fri uppskattning i vederbörande beskattningsnämnder av
skattepliktig omsättning. Länsstyrelsen förutsätter härvid, att taxeringsnämnderna
icke utan en ingående prövning av hela materialet kunna å de av sakkunniga
föreslagna omsättningsskattelistorna lämna för omsättningsbeskattningen
i här ovan berörda fall hos länsstyrelsen erforderliga uppgifter och
upplysningar.

Med anledning av vad de sakkunniga anfört om betydelsen av den föreslagna
reformen för tillgodoseende av önskemålen om snabbare besked i frågor
rörande omsättningsskatteförordningens tillämpning föreslår länsstyrelsen
införande i sådant syfte av bestämmelser, enligt vilka länsstyrelsen eller
prövningsnämnd bereddes möjlighet att verkställa en preliminär uppskattning
i särskilda fall av skattepliktig omsättning för viss redovisningsperiod.
Mot sådant preliminärt beslut borde enligt länsstyrelsens mening talan icke
få föras.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län åberopar såsom skäl för omsättningsskatte -

Kungl. Maj:ts proposition nr 351.

taxeringens bibehållande hos taxeringsnämnderna dessas stora orts- och personkännedom.
En förutsättning för att det nuvarande systemet skulle lämna
ett tillfredsställande resultat vore dock, att taxeringsnämnderna i stor utsträckning
befriades från det med taxeringen sammanhängande tekniska
arbetet.

Länsstyrelsen i Jönköpings län ansluter sig i sitt yttrande till grundtanken
i de sakkunnigas förslag eller att skattepåföring skall ske utan allmän taxering
till omsättningsskatt och att beslut om skattepåföring, i den mån sådana
efter omläggningen erfordras, meddelas av länsstyrelsen. Därest omsättningsskatteärendena,
såsom de sakkunniga föreslagit, skulle avgöras efter föredragning
av allenast den tjänsteman — skatteinspektören — som under taxeringsintendenten
skulle förestå omsättningsskatteavdelningen, befarade länsstyrelsen
emellertid en anhopning av besvärsmål hos kammarrätten. Skatteinspektören
skulle nämligen icke erhålla en tillräckligt auktoritativ ställning
och komme därjämte utåt att framstå såsom både åklagare och domare. Med
hänsyn härtill och då vid ett genomförande av beskattningsorganisationssakkunnigas
förslag prövningsnämnd bleve tillgänglig hela året för avgörande
av dit hänskjutna mål förordade länsstyrelsen en anordning av i huvudsak
följande slag. Därest vid granskning av skattskyldigs uppgifter eller eljest
framkommit, att omsättningsskatt erlagts med för lågt belopp, skulle skatteinspektören
å länsstyrelsens vägnar äga förelägga den skattskyldige att inbetala
felande belopp. Gjordes ej inom viss föreskriven tid erinran mot föreläggandet,
kunde uppdebitering och indrivning ske på grund av detsamma.
Inkomme åter erinran och kunde denna icke godtagas, borde ärendet underställas
prövningsnämnden, som därmed förfore i enlighet med vad som gällde
beträffande besvär över taxeringsnämnds beslut. Över prövningsnämndens
beslut borde besvär i vanlig ordning få föras såväl av den skattskyldige som
å det allmännas vägnar av taxeringsintendenten.

Föreningen Sveriges tcixeringsrevisoier framhåller i sitt yttrande, att taxeringsrevisorernas
och assistenternas erfarenheter bestyrkte påståendet om att
taxeringsnämnderna i allmänhet nedlagt ett obetydligt arbete på kontrollen
av de skattskyldigas uppgifter samt att åtskilliga taxeringsnämnder ej ens
bemästrat den rent formella delen av bestyret med taxeringen till omsättningsskatt.
Även örn en viss förbättring härutinnan kunde förväntas efter en
tids erfarenhet, komme dock enligt föreningens mening även framdeles en
verklig sakgranskning att verkställas endast i relativt ringa utsträckning, örn
den nuvarande organisationen av taxeringsnämnderna bibehölles oförändrad.
En ovillkorlig förutsättning för att omsättningsskattetaxeringen skulle handhavas
på ett någorlunda tillfredsställande sätt av taxeringsnämnderna vöre,
att särskilda nämnder för taxering av rörelseidkare inrättades. Därest så ej
skedde, blev det under alla förhållanden nödvändigt att befria taxeringsnämnderna
från bestyret med taxeringen till allmän omsättningsskatt.

Vid bedömandet av det i sakkunnigbetänkandet föreslagna beskattningsförfarandet
bol de enligt föreningens förmenande icke bortses från de erfarenheter,
som vunnits vid det praktiska taxeringsarbetet och som utvisade, dels

Kungl. Maj:ts proposition nr 351.

att i ett mycket stort antal fall samma sakfråga vore av betydelse såväl vid
inkomsttaxeringen som när det gällde att fastställa skattepliktig omsättning,
dels att den myndighet, som skulle besluta örn påförandet av omsättningsskatt
i stor utsträckning måste taga ställning till uppskattningsfrågor. Från
dessa utgångspunkter måste förslaget emellertid betecknas såsom otillfredsställande.
Enligt detsamma komme nämligen en för omsättningsbeskattningen
och inkomsttaxeringen gemensam sakfråga att nära nog genomgående
handläggas av olika myndigheter. Den enda för omsättningsskatte- och
taxeringsärenden gemensamma instansen vore kammarrätten. Vidare ville
föreningen ifrågasätta lämpligheten av att, såsom föreslagits, tjänstemän
med utpräglade fiskaliska uppgifter beslöte i omsättningsskatteärenden, vilka
i betydande utsträckning innefattade uppskattnings- och bedömningsfrågor.
Å andra sidan funne föreningen det önskvärt att ett nytt beskattningsförfarande
anordnades så, att de skattskyldigas uppgifter kontrollerades och, där
så erfordrades, beslut om beskattning meddelades under löpande beskattningsår.

Föreningen ifrågasätter, huruvida icke till undanröjande av de påtalade
bristerna prövningsnämnden borde göras till beslutande organ i samtliga eller
vissa frågor rörande omsättningsbeskattningen. Skulle arbetet härmed uppdelas
å länsstyrelse och prövningsnämnd borde till nämndens avgörande i
första hand hänskjutas frågor, vilka ägde samband med inkomsttaxeringen.

Ifråga örn beslutsförfarandet hos länsstyrelsen har från
olika håll riktats kritik mot de sakkunnigas förslag. Därvid har anmärkts
dels att länsstyrelsens rätt att ompröva tidigare avgjord beskattningsfråga
medförde olägenheter i processuellt avseende och dels att anmärkningstiden
ur synpunkten av de skattskyldigas rättssäkerhet vore alltför lång.

Kammarrätten har funnit denna detalj i förslaget föranleda allvarliga betänkligheter
samt anför härom närmare.

De sakkunniga ha icke ansett det möjligt att förläna någon grad av slutgiltighet
åt den förstahandsgranskning, vilken de inkommande uppgifterna
.skulle underkastas. Att sådan granskning utförts skulle alltså icke hindra,
att frågan örn skattskyldigheten för den ifrågakomna skatteperioden upptoges
till ny prövning. Detta skulle gälla, såväl då ett uttryckligt fastställelsebeslut
rörande skattskyldigheten för perioden meddelats, som då den skattskyldiges
redovisning godtagits, utan att särskilt beslut därom fattats. Den
omständigheten, att ett beslut dragits under prövning av högre instans, skulle
icke hindra länsstyrelsen att företaga förnyad prövning av beslutet.

Av den föreslagna författningstexten framgår icke annat, än att förnyad
prövning skulle kunna förekomma, även utan att förut obeaktade, på skattskyldigheten
inverkande omständigheter uppmärksammats. En sådan tolkning
torde emellertid strida mot allmänt vedertagna rättsgrundsatser, och
ett uttalande i motiven synes antyda, att densamma icke varit av de sakkunniga
avsedd. Men även arn så är fallet, är ur kammarrättens synpunkt
mycket att erinra mot den föreslagna anordningen. En mängd svårlösta frågor
örn rättskraften hos tidigare beslut måste väntas uppkomma. Det synes
ej heller tilltalande, att samma skattefråga skulle kunna på en gång vara
föremål för behandling av både länsstyrelsen och kammarrätten.

En möjlighet att i avsevärd mån undvika dessa olägenheter synes emeller -

Kunni. Maj-.ts proposition nr 351.

tid kunna öppnas genom ett stadgande av innehåll, att uttryckligt fastställelsebeslut,
innebärande avvikelse från skattskyldigs uppgift — åtminstone sådant,
som ej avsåge allenast rättelse av felräkning — icke finge meddelas, utan
att dessförinnan en fullständig granskning av den skattskyldiges bokföring ägt
rum. Under denna förutsättning kunde de uttryckliga fastställelsebesluten erhålla
full rättskraft, utan att rättsförlust för kronan behövde befaras. Då det
endast är de uttryckliga fastställelsebesluten som kunna tänkas bliva föremål
för prövning av högre instans, skulle man härmed vinna, att kammarrättens
beslut i målen alltid bleve definitiva och icke kunde rivas upp genom nya
bos länsstyrelserna gjorda utredningar. Därest de sakkunnigas förslag lägges
till grund för lagstiftning i ämnet, måste kammarrätten påyrka, att någon
föreskrift av nu antydd art införes.

Även ur de skattskyldigas synpunkt synas vägande invändningar kunna
göras mot de sakkunnigas sätt att lösa hithörande spörsmål. Kammarrätten
åsyftar det förhållandet, att de skattskyldiga ständigt — utan att lia gjort
sig skyldiga till försummelse eller medveten felaktighet -— skulle löpa risken
att krävas på för litet erlagda skatter för en tid av fem år tillbaka. De sakkunniga
hänvisa i detta sammanhang till vad som gäller i fråga örn varuskatten.
En sådan jämförelse torde emellertid icke träffa det väsentliga. Vid
varuskatten är nämligen skattskyldigheten såväl subjektivt som objektivt bestämd
i vida högre grad än vid omsättningsskatten. Där kunna icke förekomma
olika meningar örn vem som varit yrkesmässig försäljare, om vem
som varit återförsäljare eller om vilka varor som varit skattepliktiga, utan
de tvister som uppkomma torde så gott som uteslutande gälla storleken av
skattepliktig försäljning. Den till varuskatt skattskyldige behöver med andra
ord icke befara några försenade skattekrav, för så vitt han samvetsgrant
deklarerat sin skattepliktiga försäljning. Att däremot för omsättningsskattens
vidkommande dylika försenade krav å ogulden skatt lätteligen skulle kunna
drabba även den som sökt efter bästa förmåga fullgöra sin skattskyldighet
samt att de skulle kunna innebära synnerligen allvarliga olägenheter för de
skattskyldiga, torde icke behöva närmare utvecklas. Vidare må framhållas,
att även om för varuskattens del förekommer en anordning, liknande den
som nu föreslagits av de sakkunniga, detta icke bevisar, att anordningen är
principiellt seri tillfredsställande. För att kunna på ett tillförlitligt sätt bedöma
dess verkningar i praktiskt avseende torde tillräcklig erfarenhet ännu
icke finnas samlad.

Centrala omsättningsskattenåmnden, som anlagt liknande synpunkter på
frågan, yttrar.

Den föreslagna anordningen kan näppeligen anses tillgodose de krav på
klarhet och reda, som böra ställas på en administrativ processordning. Särskilt
synes det stötande, att sedan, efter förd klagan, frågan örn skattskyldigheten
för viss skatteperiod varit föremål för bedömande av högre instans,
samma fråga skulle utan hinder därav kunna ånyo upptagas till provning.

Utomordentliga svårigheter synas möta att i förevarande hänseenden pa ett
tillfredsställande sätt beakta såväl statens skatteanspråk som de skattskyldigas
intresse av att kunna förlita sig på ett en gång fattat beslut. Emellertid
skulle enligt nämndens mening en avgjord förbättring vara att vinna, örn det
föreskreves, att så snart besvär anförts över länsstyrelsens beslut rörande någon
skattskyldig, det ålåge länsstyrelsen att utföra fullständig granskning av
den skattskyldiges bokföring, innan förklaring över besvären avgaves. En
sådan föreskrift skulle möjliggöra bestämmelser, varigenom — såsom mäste
anses i högsta grad önskvärt — full rättskraft förlänades at kammarrattens

beslut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 351.

Såsom en olägenhet med förslaget torde vidare få betecknas det förhållandet,
att de skattskyldiga i regel icke skulle vinna full visshet örn sin skattskyldighet
för en given skatteperiod, förrän fem år förflutit efter utgången av
skatteperiodens år. Detta innebär visserligen tillika en utsträckning av den
tid, inom vilken de skattskyldiga skulle kunna vinna rättelse av eventuella felaktigheter
vid deras beskattning, men med hänsyn till de stora belopp, varom
uppkommande skattekrav kunna röra sig, kan den påtalade ovissheten
många gånger te sig mycket besvärande. Nämnden kan icke finna något sätt
att råda bot på denna olägenhet. Det må emellertid erinras om, att för de fall,
där uppenbart obilliga verkningar kunna komma att inträda i anledning av
ett flera år efter skattskyldighetens uppkomst meddelat beslut, möjlighet alltid
finnes att med anlitande av 6 § omsättningsskatteförordningen medgiva
befrielse från skattskyldighet.

De hörda näringsorganisationerna lia i allmänhet sett förevarande spörsmål
från synpunkten av de skattskyldigas intresse, att beskattningsfrågan icke alltför
länge hålles svävande, och lia från denna utgångspunkt förordat en förkortning
av den tidrymd, inom vilken beslut rörande skatten för viss period
finge meddelas av länsstyrelsen.

Kommerskollegium, som likaledes ansett en begränsning av anmärkningstidens
längd motiverad, har i sitt yttrande anfört följande.

Medan vid eftertaxeringen enligt skatteförfattningarna det förutsättes, att
den skattskyldige har lämnat oriktigt meddelande, som föranlett att han blivit
för lågt taxerad, så skulle den »eftertaxering» i fråga örn omsättningsskatt,
som här är i fråga, kunna äga rum även om den skattskyldige alls icke varit
vållande till att för låg omsättningsskatt blivit uttagen. Därtill kommer, att
omsättningsskatten ju icke är en skatt, som belastar rörelsen i och för sig, utan
en skatt, som är avsedd att av den skattskyldige övervältras på kunderna.
Det kan ju hända, att t. ex. den tjänsteman hos länsstyrelsen, som bär hand
örn viss granskning av omsättningsskatteredovisningarna, har godtagit vissa
försäljningar såsom icke omsättningsskattepliktiga, och att den skattskyldige
då i god tro underlåtit att uttaga omsättningsskatt, men att en efterföljare,
som kanske verkställer granskning åtskilliga år efteråt, kommer till den
uppfattningen, att omsättningsskatt rätteligen hade bort utgå. Det måste
då anses obilligt, att säljaren, som ju icke kan uttaga någon omsättningsskatt
i efterhand av sin kund, skulle ensam få svara för den uteblivna omsättningsskatten.
Kollegium finner förty preskriptionstiden för anmärkningar i
fråga örn omsättningsskatt böra begränsas till ett år efter utgången av det
år, under vilket skattebeloppet rätteligen bort inbetalas. Endast i det fall,
att den skattskyldige genom oriktigt meddelande eller eljest själv vållat, att
skattebeloppet blivit för lågt beräknat, skulle han inom fem år efter utgången
av berörda år kunna drabbas av beslut örn efterbeskattning. Vad angår skattskyldig,
som avlidit, torde i det senare fallet tidsgränsen kunna sättas till två
år efter utgången av det kalenderår, under vilket bouppteckning efter honom
blivit ingiven för inregistrering. Genom dessa tidsbestämmelser på fem, respektive
två år skulle full överensstämmelse vinnas med vad som vid vanlig
efterbeskattning enligt inkomstskatteförordningen är gällande.

Den alltför långa anmärkningstiden vid omsättningsbeskattningen har vidare
påtalats av Överståthållarämbetet samt länsstgrelserna i Östergötlands,
Örebro, Västmanlands och Gävleborgs län. Överståthållarämbetet föreslår en
begränsning av tidrymden, inom vilken länsstyrelsen skulle, därest nya örn -

Kungl. Majlis proposition nr 351.

ständigheter framkomme, äga fritt ändra beskattningen, till utgången av det
år inkomsttaxeringen verkställdes. Länsstyrelsen i Örebro lån anser, att i fall
då skattskyldigs redovisning för viss period varit föremål för länsstyrelsens
beslut, ett förnyat upptagande av beskattningsfrågan för samma period icke
borde få ske med mindre den skattskyldige lämnat oriktigt meddelande eller
underlåtit lämna uppgift eller infordrad upplysning, så att därigenom beskattningen
blivit för låg.

Frågan om en begränsning av antalet instanser i mål angående
allmän omsättningsskatt har berörts i endast ett fåtal
yttranden. Kammarrätten har — under framhållande av att de sakkunniga
icke lämnat någon särskild motivering för sitt förslag i denna del — anfört
följande.

Till stöd för detta förslag torde kunna anföras, att därest ifrågavarande
mål skulle få fullföljas till Kungl. Majit, regeringsrättens arbetsbörda förmodligen
skulle komma att ökas i sådan grad, att särskilda åtgärder till förstärkning
av dess arbetskrafter bleve erforderliga. Mot förslaget talar å
andra sidan den omständigheten, att örn det genomfördes, målen rörande beskattning
till omsättningsskatt skulle komma att prövas av allenast en opartisk
instans. Emellertid synes kravet på rättssäkerhet för de skattskyldiga
vinna tillbörligt beaktande, därest kammarrätten vid handläggning av mål
rörande omsättningsskatt förstärktes med särskilda sakkunniga i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som föreslagits, då denna fråga tidigare behandlats
i annat sammanhang. Kammarrätten hänvisar till sitt den 30 juni
1941 avgivna underdåniga utlåtande med utredning och förslag i fråga om
centrala omsättningsskattenämndens befogenheter och organisation samt därmed
sammanhängande spörsmål.

Jag torde här få erinra örn att enligt nyssnämnda förslag, vilket jag haft
tillfälle att anmäla inför Kungl. Majit i samband med propositionen nr 342
till 1941 års riksdag med förslag till förordning angående ändring i vissa delar
av omsättningsskatteförordningen, m. m., skulle bl. a. vid kammarrätten
inrättas en särskild avdelning med uppgift dels att vara sista instans i mål
rörande taxering till allmän omsättningsskatt och dels att i viss utsträckning
avgiva bindande förklaringar rörande tolkningen av omsättningsskatteförordningen.
I denna avdelning skulle såsom ledamöter ingå kammarrättens
president och ett kammarrättsråd — eller vid förfall för presidenten två
kammarrättsråd — ordföranden eller vice ordföranden i centrala omsättningsskattenämnden
samt två av nämndens sakkunniga ledamöter.

Centrala omsåttningsskattenämnden har förklarat sig icke lia något i och
för sig att erinra mot att kammarrätten gjordes till sista instans i mål rörande
allmän omsättningsskatt men har ifrågasatt, huruvida icke kammarrätten
borde vid avgörandet av sådana mål förstärkas med sakkunniga på liknande
sätt som vid avgörande av mål å kammarrättens fastighctsavdelning.

Länsstyrelsen i Uppsala län har i sitt yttrande framhållit alt, därest på
grund av besvär över kammarrättens utslag rörande inkomstskattetaxeringen,
denna taxering bleve höjd i regeringsrätten och ändringen bort föranleda höjning
av jämväl taxeringen till omsättningsskatt, någon möjlighet enligt sak Bihang

till riksdagens protokoll 1943. 1 sand. Nr 351. 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 351.

kunnigförslaget ej funnes att ålägga skattskyldig att erlägga omsättningsskatt,
grundad på regeringsrättens utslag. Skulle däremot taxeringen Wiva sänkt i
regeringsrätten, torde skattskyldig på särskild framställning enligt 6 § omsättningsskattcförordningen
kunna erhålla iestitution av för mycket erlagd
omsättningsskatt. Med hänsyn härtill ansåge länsstyrelsen, att uttryckligt stadgande
borde införas därom, att därest på grund av beslut av regeringsrätten
i mål rörande inkomsttaxeringen rättelse påkallades i taxeringen till omsättningsskatt,
sådan rättelse också skulle vidtagas.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har ansett, att kammarrätten holde vara
sista instans endast i sådana frågor rörande den allmänna omsättningsskatten,
vilka ej kunde vara av betydelse för taxeringen till inkomstskatt. I samma
riktning har föreningen Sveriges taxeringsrevisorer uttalat sig.

Örn lämpligheten av redovisningsperiodens förlängning från
månad till kvartal lia bland remissmyndigheterna rått starkt delade meningar.
I vissa yttranden har förslaget härom sålunda hälsats med tillfredsställelse,
därvid framhållits särskilt att åtgärden skulle innebära en förenkling
av arbetet å länsstyrelsernas omsättningsskatteavdelningar ävensom minskat
besvär för de skattskyldiga. Å andra sidan har gjorts gällande, att en förlängning
av skatteperioden skulle försvåra för de skattskyldiga att ordentligt
fullgöra skattskyldigheten, vilket i sin tur skulle medföra ett försämrat uppbördsresultat
och ökat arbete med indrivningen av skatten.

Centrala omsättningsskattenämnden har rörande denna fråga yttrat, att
redovisningsperiodens förlängning torde vara en nödvändig förutsättning för
sakkunnigförslagets genomförande och syntes såväl för länsstyrelserna som
i regel för de skattskyldiga utgöra en avgjord förbättring. Det finge emellertid
antagas, att det nuvarande redovisningssystemet så lill vida inneburit en
fördel för vissa skattskyldiga, som månadsinbetalningar kunde kännas mindre
betungande än inbetalning av större skattebelopp för en längre tidsperiod.
På grund härav ville nämnden ifrågasätta, huruvida icke även sådan skattskyldig,
som redovisade för kvartal, borde berättigas att under löpande skatteperiod
verkställa avbetalningar å det skattebelopp, han vid periodens slut
hade att erlägga.

Av de länsstyrelser, som särskilt yttrat sig beträffande frågan örn redovisningsperiodens
längd, äro länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus
samt Gävleborgs lån positivt inställda till de sakkunnigas förslag. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter, huruvida man icke kunde gå ett
steg längre och alltid göra kalenderkvartalet till redovisningsperiod.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Malmöhus och
Älvsborgs län tillstyrka endast med tvekan förslaget i förevarande del, därvid
i regel uttalas farhågor för en försämring av uppbördsresultatet vid en
förlängning av redovisningsperioden. De båda sistnämnda länsstyrelserna
ifrågasätta, huruvida icke de skattskyldiga borde berättigas att redovisa månadsvis,
därest de så önskade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 351.

Kommerskollegium anför.

Beträffande omläggning av skatteperioden från kalendermånad till i regel
kalenderkvartal ha från vissa håll betänkligheter yppats, speciellt med hänsyn
till att näringsidkarna för närvarande äro inställda på alt erlägga skatten
månadsvis, och det har framhållits, att det särskilt för mindre näringsidkare
kan vålla svårigheter att komma ut med de större skattebelopp, som
kvartalsvis skulle komma att redovisas. I viss mån har ju denna synpunkt
beaktats i den rätt, som länsstyrelsen skulle få att för viss näringsidkare föreskriva
kalendermånad såsom ska t teperiod. Från de hörda organisationernas
sida har emellertid önskemål uttalats örn viss ytterligare jämkning i sådan
riktning. Sålunda har Stockholms handelskammare ifrågasatt möjlighet
för skattskyldig att efter framställning vara berättigad att avgiva månadsredovisning,
därest länsstyrelsen icke på grund av särskilda omständigheter
finner detta olämpligt. I regel skulle, när framställning därom göres, tillstånd
till månadsredovisning lämnas, men någon ändring i fråga örn slcaffeperiodens
beräknande skulle härigenom icke behöva ske. Handelskammaren i Göteborg
har föreslagit, att kalendermånaden generellt skulle bibehållas såsom
redovisningsperiod men att möjlighet till undantag skulle beredas i sådana
fall, där så anses erforderligt. Även Skånes handelskammare har förordat den
månatliga redovisningens bibehållande för de skattskyldiga men att länsstyrelsernas
granskning skulle omfatta kvartalen såsom skatteperiod.

För egen del finner Kollegium, att de anförda betänkligheterna lia ett visst
berättigande, men vill dock framhäva, att ska t teperiodens förlängning till
kalenderkvartal innebär den avsevärda fördelen lil. a. för det administrativa
handhavandet av omsättningsskatteförfarandet, att länsstyrelsens beslut i
omsättningsskattefrågor kan ifrågakomma endast fyra gånger örn året för
varje skattskyldig och att i följd därav även anledning till anförande av besvär
minskas. Då det å andra sidan både ur statens och ur företagarnas synpunkt
kan vara önskvärt att genom inbetalning av mindre belopp månadsvis
avbörda näringsidkaren den skatt, sorn han skall utgöra, vill Kollegium föreslå,
att möjlighet beredes näringsidkare, som så önskar, till ä kontoinbetalningar
hos länsstyrelsen månadsvis, varvid näringsidkare skulle kunna göra
så stor inbetalning, som approximativt räknat motsvarar den under månaden
uppburna omsättningsskatten.

Statskontoret, riksriikenskapsverket, Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna
i Kopparbergs och Västerbottens län avstyrka mer eller mindre bestämt
förlängning av redovisningsperioden.

Statskontoret framhåller, att den föreslagna åtgärden skulle medföra en
icke obetydlig ränteförlust för statsverket.

Riksräkenslcapsverket utvecklar skälen för sin mening sålunda.

Det hittills tillämpade systemet med månadsbetalningar har i stort sett
visat sig fungera väl, och att nu ändra på detsamma vore enligt riksräkenskapsverkets
mening mindre välbetänkt. Man har här på ett, låt vara begränsat,
beska llningsområdc kommit så nära principen örn skatteuppbörd vid källan
som det synes praktiskt möjligt att komma. Fördelarna därmed äro alldeles
uppenbara, och de lia också vitsordats av de sakkunniga. Riksräkenskapsverket
vill starkt understryka värdet, särskilt under nuvarande tidsförhållanden,
av alt en skatt av så betydande storleksordning, som det här är fråga
örn, inflyter lill statskassan fortlöpande och med minsta tidsutdräkt. Riksräkenskapsverket
har haft tillfälle all dag för dag hilja resultatet av omsättningsskatteuppbörden
och sålunda bördts möjlighet att närmare analysera
variationerna i densamma. De erfarenheter, som härvid utvunnits, berättiga
till del antagandet, att det behöriga inlevererandet av omsättningsskatten

Kungl. Maj:ts proposition nr 351.

för flertalet av de skattskyldiga betydligt underlättas därigenom att uppbörden
sker för en månad i taget och ej för längre tidsperioder. Den försenade
inlevereringen av skatten, som ofta förekommer, mäste nämligen i stor utsträckning
antagas bero på svårigheter att omkring den 15 i månaden komma
ut med skattebeloppet. Det synes ej osannolikt, att detta i sin tur beror på
att dagskassorna vid denna lid ofta kunna vara helt ianspråktagna av förfallodagar
för varuväxlar, avlöningsutbetalningar o. d. Under sådana förhållanden
är det mer än sannolikt, att åtnjutandet av en skattekredit lör
tre gånger så lång tid som för närvarande ofta måste komma att betydligt
öka svårigheterna att erlägga omsättningsskatten i behörig ordning. För
många skattskyldiga lärer därför en övergång till kvartalsbetalning ej innebära
någon verklig fördel. Den av de sakkunniga föreslagna anordningen, att
länsstyrelse skulle kunna ålägga vissa rörelseidkare att betala månadsvis
förefaller riksräkenskapsverket innebära en onödig diskriminering. Riksräkenskapsverket
vill i detta sammanhang ytterligare framhålla följande.
Hela den nu föreslagna reformen syftar till att åstadkomma en effektivare
kontroll över omsättningsbeskattningen. Härunder bör givetvis inbegripas
en förbättrad kontroll över skattens korrekta inbetalning. Systemet med månadsbetalning
erbjuder goda möjligheter att smidigt följa de skattskyldigas
betalningsförmåga. Med hänsyn härtill synes detta system — särskilt under
för handelsomsättningen försvårade förhållanden — erbjuda en tryggare utgångspunkt,
om man vill undvika skatteförluster, än ett system med inbetalning
för längre perioder. Slutligen må framhållas, att månadsuppbörden i
jämförelse med kvartalsuppbörd erbjuder helt andra och bättre betingelser
för statistisk bearbetning i syfte att bereda underlag för en tillförlitlig prognos
beträffande utfallet av omsättningsskatten och därmed även beträffande utvecklingen
inom den interna handelsomsättningen. Med hänsyn till det nu
anförda får riksräkenskapsverket bestämt avstyrka den föreslagna ändringen
i nuvarande system för inbetalning av omsättningsskatt månadsvis.

Som förut berörts ha de sakkunniga ansett, att inbetalning och redovisning
kvartalsvis utgöra förutsättning för ali länsstyrelsens beskattningsbeslut skola
kunna fattas kvartalsvis. Sådana beslut lia ej ansetts böra avse kortare
perioder än ett kvartal, detta för att besvärsförfarandet skall kunna hållas
inom rimliga gränser. Givetvis är det önskvärt, att garantier härför skapas.
Såvitt riksräkenskapsverket kan bedöma frågan, får det emellertid ej anses
uteslutet ali ordna förfarandet så, att länsstyrelses beskattningsbeslut med
bibehållande av nuvarande månadsredovisning och inbetalningssystem kommer
att avse den föreslagna perioden av ett kvartal.

Överståthållarämbetet anför.

Mot en redovisning kvartalsvis måste ämbetet uttala allvarliga betänkligheter.
Tvånget att redovisa skatten varje månad, och på sådan tid i månaden,
senast den femtonde, att inbetalningen ej kolliderar med utgifterna vid månadsskiftet
för hyra och löner, torde ha väsentligt bidragit till det nuvarande
goda uppbördsresultatet. Hittills har i Stockholm endast omkring en procent
av skatten behövt uttagas genom indrivning, ehuru visserligen åtskilligt högre
belopp inkommit först efter anmaningar. Inbetalningar kunna ske genom posten,
alltså på ett sätt som vållar den skattskyldige mycket litet omak. En redovisning
endast var tredje månad — till yttermera visso per kalenderkvartal
i nära anslutning till erläggandet av kvartalshyror, avgifter för telefon, ljus
m. m. ■— kommer med nödvändighet att icke oväsentligt lörsämra det nuvarande
goda uppbördsresultatet. En nedgång med någon enstaka procent, vilken
med sannolikhet kunde förmodas inträda, skulle motsvara en förlust för
det allmänna av flera miljoner kronor örn året. Särskilt i Stockholm, där

Kungl. Maj:ts proposition nr 351.

kaféer och småaffärer ofta byta ägare flera gånger om året, är ett snabbt
månatligt anmaningsförfarande av allra största vikt. Härtill komma de förändringar
som ske genom dödsfall, då en avkortning av skatt ofta måste ske.
De militära inkallelserna skulle få en helt annan återverkan på redovisningsresultatet,
om redovisningsperioden förlängdes till det tredubbla. Det är vidare
av stor betydelse för mängden av små företagare (skräddare, sömmerskor, skomakare
m. fl.), att de nödgas för varje månad föra böcker eller göra anteckningar
och beräkningar. Småaffärer lämna i stor utsträckning bort sina räkningar
m. m. för bokföring och detta arbete, som före omsättningsskatten mycket
ofta skedde en gång örn året, har nu måst äga nini varje månad, vilket lett
till en förbättrad redovisning. Det allmännas kostnader för skattens månatliga
redovisning äro säkerligen obetydliga i jämförelse nied det »svinn» som måste
uppstå i och med så väsentligt mycket glesare inbetalningar. Enbart ränteförlusten
för statsverket, vilken dock säkerligen är mycket mindre än kreditförlusterna,
skulle efter 4 % per år uppgå till cirka 1 miljon kronor och sålunda
överstiga kostnaderna för hela den av de sakkunniga föreslagna kontrollapparaten.
Mot denna bakgrund och då något missnöje ej gjort sig påmint
i avseende å den nuvarande inbetalningsperioden, som snarast torde innebära
en väsentlig hjälp till självhjälp, vore det förvisso en förändring till det sämre
att förlänga inbetalningsperioden.

Föreskriften att länsstyrelsen för viss skattskyldig skulle äga alt besluta
om kortare perioder kan icke komma att avse andra fall än sådana, där betalningssvårigheter
inträtt, och kan sålunda icke vara tillfyllest. Givetvis
bleve det ej heller tillräckligt med en ändring, som allenast innebure att den
skattskyldige själv finge rätt att välja om han ville inbetala skatten per månad
eller per kvartal.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller i sitt yttrande, att den föreslagna
förlängningen kunde väntas medföra ökade svårigheter för de skattskyldiga
att redovisa skatten. Antalet försumliga skattebetalare komme att
ökas, vilket medförde ökat arbete för länsstyrelsen med infodrande av uppgifter
och indrivning av skatten. För de försumliga nödgades länsstyrelsen
föreskriva redovisning månadsvis. Denna redovisning komme därför även
om sakkunnigförslaget genomfördes att kvarstå för ett mycket stort antal
skattskyldiga. Reformen komme därför måhända icke all medföra beräknad
lättnad i arbetet å omsättningsskatteavdelningen.

Vikten av att samband upprätthålles mellan inkomst- och omsättningsbeskattningen
även efter det kontrollen över den senare lagts å länsstyrelsen bär
understrukits i ett par yttranden. Beträffande formerna för sa m a rbetet
mellan taxeringsnämnderna och länsstyrelsen i dessa
frågor har länsstyrelsen i Stockholms län uttalat, att de sakkuniga syntes
ha funnit en framkomlig väg att upprätthålla det erforderliga sambandet
mellan inkomst- och omsättningsbeskattningen..

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett de föreslagna förteckningarna
till taxeringsnämnderna — de s. k. omsättningsskattelistorna — obehövliga
och lämpligen kunna ersättas med kopior av de å omsättningsskatteavdelningen
förvarade registerkorlen. Länsstyrelsen anför härom.

Länsstyrelsen vill bestämt reagera mot de sakkunnigas förslag i fråga örn
den s. k. omsättningsskattelistan. Med denna synas de sakkunniga åsyfta att
i möjligaste mån bibehålla den dubbla kontrollmöjlighet, som en jämförelse

Kungl. Maj:ts proposition nr 3öl.

mellan självdeklarationerna och omsättningsskatteuppgifterna anses innebära.
Värdet av en sådan jämförelse kan i och för sig diskuteras. Att den icke
alltid varit till fromma för taxeringen torde ha framgått av de mångå misstag,
vartill den föranlett. Omsättningsskatteuppgifternas betydelse för inkomsttaxeringen
torde icke vara alltför stor. De fall, då uppgifterna till omsättningsskatt
kunnat föranleda en i verkligheten motiverad justering uppåt
av siffrorna i rörelsebilagan, torde vara lätt räknade. Uppgifterna örn total
omsättnijng enligt omsättningsskatteuppgifterna och enligt rörelsebilagan kunna
ju icke alltid stämma överens, beroende hl. a. på kreditförsäljning, inräknandet
i omsättningen av omsättningsskattens belopp, formellt felaktig
redovisning av omsättningsskatt o. s. v. Länsstyrelsen vill här endast peka
på det förhållandet att vid justering på grund av redovisning enligt s. k. indirekt
metod ett tillägg brukar göras under punkt A 5 på omsättningsskatteuppgiften,
vilket kommer att inräknas i den totala omsättningens belopp och
förrycker jämförelsen med total omsättning enligt självdeklarationens rörelsebiiaga.
På samma sätt förhåller det sig med de egna uttagen. I omsättningsskatteuppgifterna
ingår i de egna uttagen även personalens kost. Så är icke
fallet i rörelsebilagan. Ibland redovisas i omsättningsskatteuppgifterna icke
egna uttag av skattefria varor utan dessa avdragas redan vid bestämmande
av uttagets värde. För restaurangernas del är ett sådant förfaringssätt i
samband med påtänkt lagändring nyligen föreslaget av centrala omsättningsskattenämnden
i skrivelse till Kungl. Maj:t den 29 september 1942. Alla dessa
förhållanden, vilka medföra avvikelser mellan omsättningsskatteredovisningen
och självdeklarationen, göra jämförelsen dem emellan mycket vansklig.
Taxeringsnämnderna ställas inför kravet på att utreda orsakerna till den
bristande överensstämmelsen. Härav föranledes ett otal förfrågningar. Den
skattskyldige själv är icke alltid i stånd att förklara skillnaden. Förhållandet
föranleder lätt en oriktig höjning av hans taxering. Den irritation, som
genom dessa förfrågningar och felaktiga taxeringar skapas i förhållandet mellan
taxeringsnämnderna och allmänheten, bör icke negligeras. Länsstyrelsen
vill härmed icke lia sagt att icke jämförelsen mellan ifrågavarande uppgifter
i en del fall kan tänkas vara till nytta för inkomsttaxeringen under förutsättning
att den utnyttjas med sakkunnighet och urskiljning. Ett sådant utnyttjande
åstadkom ines dock häst genom en direkt jämförelse mellan omsättningsskatteuppgifterna
och deklarationerna, utförd lios länsstyrelsen av
de granskningsmän, som nu föreslås skola tillsättas. Även för omsättningsbeskattningen
utnyttjas inkomstdeklarationerna bäst genom en sådan direkt,
sakkunnig sammanställning av materialet. För denna jämförelse behövs icke
någon lista från taxeringsnämnderna med anteckningar örn totalomsättning
och egna uttag.

Vad man önskar av taxeringsnämnderna i detta sammanhang är icke påpekanden
örn sådant, som kan inhämtas ur deklarationerna tor rörelseidltarna
i allmänhet, utan uppgifter örn namn å skattskyldiga — huvudsakligen
på landsbygden — vilka helt eller delvis underlåtit att redovisa omsättningsskatt,
i första hand jordbrukare och fiskare, som idka torgförsäljning,
samt enklare hantverkare, som icke taxeras för rörelseinkomst. Det är möjligt
att man för vinnande av denna kontroll icke kan komma ifrån att låta
materialet från omsättningsskatteregistret passera taxeringsnämnderna trots
alla olägenheter, som äro därmed förenade, framför allt örn rörelseidkare
med olika slag av rörelsebilagor skola taxeras av olika nämnder. De bokföringsmaskiner,
som nu allmänt börjat användas på länsstyrelsernas omsättningsskatteavdelningar,
göra det emellertid möjligt att tillhandahålla nämnderna
detta material i form av kopior av registerkorten. Kopiorna böra utnyttjas
för detta ändamål. Med ledning av dem höra taxeringsnämnderna va -

Kungl. Maj:ts proposition nr 351.

ra i stånd att lämna den medverkan till omsättningsbeskattningen, som beror
av deras person- oell ortskännedom.

Omsättningsskattelislan är under sådana förhållanden överflödig. Det bör
även beaktas, att upprättande av sådana listor innebär ett stort arbete, närmast
jämförligt med det nuvarande iordningställandet av omslag till omsättningsskatteuppgifterna.
Den föreslagna kompletteringen av listorna genom
taxeringsnämndens försorg med anteckningar är också betungande. Expeditionen
av utdrag till andra taxeringsnämnder lär icke komma att fungera
friktionsfritt. Och slutligen kan frågas örn allt detta material, när det i kompletterat
skick hamnar hos länsstyrelsen, verkligen vid bearbetning kommer
att lämna ett utbyte, som motsvaras av det därå nedlagda arbetet. Äro verkligen
dessa taxeringsnämndens anteckningar örn total omsättning, egna uttag
etc. ägnade att bilda ett användbart underlag för granskningsmännens
kontroll av omsättningsbeskattningen? Det vill förefalla som örn en jämförelse
mellan registerkopiorna och de till länsstyrelsen insända deklarationerna,
utförd direkt av länsstyrelsens sakkunniga granskningsmän, skulle vara
en betydligt enklare och effektivare metod att utnyttja deklarationerna till
fördel för omsättningsskatten.

Jämväl länsstyrelserna i Malmöhus och Jämtlands län anse, att omsättningsskattelistorna
lämpligen kunna utbytas mot kopior av registerkorten.

Departementschefen.

Den verkställda utredningen synes mig ha bekräftat, alt kontrollen
över den allmänna omsättningsskatten icke fungerat tillfredsställande. Taxeringsnämnderna,
sorn jämte sina övriga uppgifter haft att verkställa taxeringen
till omsättningsskatt, lia uppenbarligen icke kunnat ägna tillräcklig
uppmärksamhet häråt och lia även i många fall saknat erforderliga kvalifikationer
för att nöjaktigt kunna fullgöra ifrågavarande uppdrag. Vad som
kanske mer än dessa förhållanden framträtt såsom en brist i det nuvarande kontrollsystemet
bar emellertid varit, att de månatligen avlämnade redovisningarna
icke blivit föremål för en saklig granskning förrän efter beskattningsårets
utgång i samband med taxeringen. Känslan av att vara föremål för kontroll
måste härigenom lia väsentligen avtrubbats hos de skattskyldiga. För den
illojala skattebetalaren har det
gifter bereda sig uppskov med skattens erläggande under avsevärd tid. Detta
har varit så mycket mera otillfredsställande, som det här varit fråga örn medel,
vilka skattebetalaren själv normalt uppburit av allmänheten redan i samband
med försäljningen. Den lojala skattebetalaren har å andra sidan icke
så snabbt som önskvärt varit kunnat erhålla besked av beskattningsmyndigheterna
örn författningens rätta tillämpning. Jag ansluter mig därför helt
till de sakkunnigas uppfattning, att en effektiv kontroll över den allmänna
omsättningsskatten icke kan åstadkommas med mindre de skattskyldigas
redovisningsuppgifter bliva föremål för en fortlöpande saklig granskning och
möjligheter beredas beskattningsmyndigheterna att utan dröjsmål rätta till
begångna felaktigheter.

För att undvika ett alltför komplicerat förfarande lia de sakkunniga föreslagit,
att den årliga omsättningsskattetaxeringen skulle slopas och att kon -

Kungl. Maj:ts proposition nr 351.

trollen över omsättningsskatten sålunda skulle i huvudsak bygga allenast å
den fortlöpande granskningen av de skattskyldigas uppgifter. Häremot har
från olika håll invänts, att beträffande flertalet skattskyldiga en verklig sakprövning
av beskattningsfrågan kunde ske först sedan bokslut förelåge och
materialet från inkomsttaxeringen bleve tillgängligt för jämförelse och att
därför beslut om skattepåföring under räkenskapsåret beträffande dessa
skattskyldiga kunde få endast preliminär karaktär. Nämnda synpunkt, vilken
jag finner i och för sig riktig, kräver visserligen icke med nödvändighet
för sitt beaktande att den årliga taxeringen bibehålies. Jämförelsen med inkomsttaxeringsmaterialet
skulle tydligen kunna verkställas även i samband
med den fortlöpande kontrollverksamheten på följande år. Örn emellertid,
såsom enligt min mening kan förväntas, denna jämförelse i ett stort antal
fall leder till rättelse i den skattskyldiges under räkenskapsåret lämnade redovisningar,
synes det naturligt och ägnat att bidraga till ordning och reda
i beskattningsförfarandet, att en definitiv skattepåföring sker årsvis genom
en särskild taxering. Jag vill i detta sammanhang även erinra örn att i alla
de fall, då s. k. indirekt redovisningsmetod användes, en justering efter räkenskapsårets
utgång är erforderlig. Bibehållandet av ett årligt avslutande
förfarande medför vissa fördelar jämväl med avseende å besluts- och besvärsförfarandet,
vartill jag i det följande torde få återkomma.

Den fortlöpande sakliga granskningen av de skattskyldigas uppgifter och
vad därmed sammanhänger bör, såsom de sakkunniga föreslagit, ankomma
på länsstyrelsen, där redan särskilda avdelningar för omsättningsskattens
redovisning finnas. Huruvida även den årliga taxeringen, vars bibehållande
jag nyss förordat, bör omliänderhavas av länsstyrelserna eller om denna i
stället bör verkställas av beskattningsnämnder, kan förefalla tveksamt. Taxeringen
till omsättningsskatt kräver otvivelaktigt i betydande utsträckning ett
ställningstagande till rena uppskattningsfrågor. Särskilt gäller detta beträffande
skattskyldiga med ingen eller ofullständig bokföring. För sådana uppgifter
ha i regel nämnder med orts- och personkännedom ansetts lämpligare
än tjänstemän. Vidare föreligger mellan taxeringen till omsättningsskatt och
inkomsttaxeringen ett sådant samband, att en gemensam handläggning synes
i och för sig önskvärd. Såsom under remissbehandlingen från flera håll
påpekats föreligger eljest risk för att rörande samma sakfråga meddelas olika
beslut av beskattningsmyndigheterna. Å andra sidan torde knappast kunna
bestridas, att reglerna rörande den allmänna omsättningsskatten delvis äro
av så invecklad natur, att tillämpningen av desamma icke gärna bör omhänderhavas
av lekmän. Härtill kommer att beskattningsnämnderna även
efter genomförandet av den organisation, jag i annat sammanhang förordat,
komma att bliva så tyngda av övrigt taxeringsarbete, att det även ur arbetssynpunkt
måste anses synnerligen angeläget, att de befrias från befattningen
med omsättningsskatten. Jag finner därför övervägande skäl tala för att även
den årliga taxeringen till omsättningsskatt anförtros åt länsstyrelsen, som sålunda
enligt min mening bör svara för omsättningsskattekontrollen i dess
helhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 351.

Vad härefter beträffar den närmare utformningen av beskattningsförfarandet
torde visserligen kunna förväntas, att de skattskyldiga i allmänhet
komma att ställa sig till efterrättelse de erinringar, som göras i samband med
den fortlöpande granskningen av deras uppgifter, och att de under hand inbetala
felande skattebelopp. Då så emellertid icke alltid blir fallet, måste
tydligen särskilda beslut örn skattepåföring kunna meddelas, så snart någon
felaktighet uppmärksammats. Den lojale skattebetalaren skulle i annat fall
komma i sämre ställning än den, som söker undgå skattens erläggande. Beslut
om provisorisk skattepåföring, som nu sagts, torde på grund av sakens
ofta enkla beskaffenhet kunna meddelas av någon vid länsstyrelsen anställd
tjänsteman, lämpligen taxeringsintendenten, vilken enligt vad jag i det följande
ämnar föreslå skall i egenskap av chef för taxeringsavdelningen utöva
allmän tillsyn över omsättningsskattekontrollen. Med hänsyn till taxeringsintendentens
fiskaliska ställning torde emellertid den skatteskyldige böra beredas
möjlighet att få frågan om skattepåföringen hänskjuten till länsstyrelsens
prövning.

Med beaktande av det senast sagda torde förfarandet vid länsstyrelsen
kunna gestaltas sålunda. Framkommer vid den fortlöpande granskningen av
den skattskyldiges uppgifter, att han icke erlagt den skatt, som belöper å den
av honom uppgivna skattepliktiga omsättningen, bör såsom hittills felande
belopp snarast uppdebiteras och indrivas. Finnes eljest, innan årlig taxering
skett, att den skattskyldige för någon redovisningsperiod icke erlagt skatt eller
erlagt skatt med för lågt belopp, må taxeringsintendenten förelägga honom
att inom viss tid från delfåendet av beslutet inbetala det felande beloppet.
Efterkommer den skattskyldige icke föreläggandet, och inkommer han ej
heller med erinran däremot inom den föreskrivna tiden, bör skattebeloppet
få indrivas i vanlig ordning. Göres åter erinran mot föreläggandet —- om denna
möjlighet bör tydligen den skatlskyldige underrättas — bör ärendet hänskjutas
till länsstyrelsen, som prövar huruvida föreläggande skall lända till
efterrättelse. Innebär länsstyrelsens beslut, att infordrade beloppet skall helt
eller delvis erläggas, bör beloppet, om detsamma icke kan antagas inflyta i
annan ordning, uppdebiteras och indrivas. Över länsstyrelsens beslut i sådant
ärende bör talan icke få föras. Det torde få förutsättas, att länsstyrelsen i
mål rörande verkställighet av skatleföreläggande iakttager viss försiktighet,
så att restitution av skatt efter den årliga taxeringen endast undantagsvis behöver
förekomma. Tydligt är, att länsstyrelsen vid den årliga taxeringen icke
är bunden av sådana dessförinnan meddelade beslut, varom nu varit tal.

Av vad jag anfört till stöd för bibehållandet av en årlig taxering framgår,
att denna lämpligen bör ske efter det materialet från inkomsttaxeringen inkommit
till länsstyrelsen. Emellertid synes det önskvärt, att jämväl resultatet
av prövningsnämndens verksamhet avvaktas. Härigenom skulle nämligen
risken för skiljaktiga beslut i en för inkomst- och omsättningsskattetaxeringarna
gemensam sakfråga i praktiken reduceras till ett minimum.

Kungl. Maj.ts proposition nr 351.

Enligt det förslag till ändrad organisation av beskattningsnämnderna, som
jag tidigare i dag anmält för Kungl. Hajd, skall prövningsnämndens arbete
vara avslutat först den 30 juni året efter taxeringsåret. Att lill dess vänta med
omsättningsskattetaxeringen i dess helhet torde icke vara lämpligt och ej
heller erforderligt för tillgodoseende av det intresse, varom här är fråga. Hos
prövningsnämnden skola enligt förslaget nya frågor icke få väckas senare än
den 31 december taxeringsåret. Vid nämnda tidpunkt är följaktligen känt, i
vilka fall skattskyldigs inkomsttaxering kan komma att ändras av nämnden.
Endast i dessa — relativt fåtaliga — fall behöver taxeringen till omsättningsskatt
ytterligare anstå till dess frågan om inkomsttaxeringen blivit avgjord.
För det övervägande antalet skattskyldiga åter kan omsättningsskattetaxeringen
avslutas vid utgången av taxeringsåret.

Uppbörd av omsättningsskatt, som skattskyldig på grund av den årliga
taxeringen har att erlägga utöver tidigare inbetalda belopp, äger enligt gällande
bestämmelser rum i slutet av november månad taxeringsåret. Fastställes
tidpunkten för omsättningsskattetaxeringens avslutande på sätt i det föregående
föreslagits, torde nämnda uppbörd få framskjutas för det stora flertalet
skattskyldiga ett par månader och för vissa skattskyldiga längre. Olägenheten
härav bör emellertid icke överdrivas. Huvuddelen av omsättningsskatten
torde nämligen utom i undantagsfall lia erlagts redan i samband med avlämnandet
av redovisningarna eller efter särskilda förelägganden.

Med avseende å den tid, inom vilken beslut örn beskattning skulle få meddelas,
gällde enligt sakkunnigförslaget icke någon annan begränsning än den,
som stadgats för eftertaxering vid inkomstbeskattningen. Beslut örn beskattning
skulle sålunda få meddelas intill utgången av femte året efter det, då
skattebeloppet rätteligen bort betalas, eller, örn den skattskyldige avlidit,
intill utgången av andra året efter det, under vilket bouppteckning efter honom
blivit ingiven för registrering. Under ifrågavarande tidrymd .skulle länsstyrelsen,
därest förut obeaktade omständigheter uppmärksammades, äga
upptaga beskattningsfråga till förnyad prövning utan hinder av tidigare beslut.
Mot denna anordning av beslutsförfarande! har enligt min mening med
fog invänts, dels att beskattningsfrågan till olägenhet för de skattskyldiga Miles
allt för länge svävande och dels att länsstyrelsens omprövningsrätt kunde
väntas giva upphov till svårlösta frågor örn rättskraften hos tidigare beslut.
Anordnas beskattningsförfarandet på sätt jag i det föregående föreslagit,
bortfalla dessa olägenheter. Vid den årliga taxeringen bör nämligen beskattningsfrågan
kunna underkastas en så slutgiltig prövning, att taxeringsbeslutet
i princip bör bliva Bindande. Efter det taxeringen verkställts, bör följaktligen
frågan om beskattningen kunna upptagas till förnyad prövning endast vid
försummelse eller fel från den skattskyldiges sida. Till förebyggande av missförstånd
vill jag här nämna, att skatteföreläggande avseende viss redovisningsperiod
icke hindrar att före den årliga taxeringen nytt skatteföreläggande
för samma period meddelas.

Mot länsslyrelsens beslut i mål rörande årlig taxering till omsättningsskatt
bör talan få fullföljas till kammarrätten i den ordning, som är stadgad beträf -

Kungl. Maj:ts proposition nr 351.

lande besvär över prövningsnämnds beslut. Över kammarrättens beslut i sådana
mål skulle enligt sakkunnigförslaget icke få klagas. Ehuru någon särskild
motivering för förslaget i denna del icke lämnats i betänkandet, torde
kunna antagas, att de sakkunniga genom begränsningen av antalet instanser
främst velat förebygga en sådan ökning av regeringsrättens arbetsbörda, att
en utökning av antalet ledamöter framtvingades. Efter vad jag inhämtat har
ännu icke något mål angående allmän omsättningsskatt hunnit dragas under
regeringsrättens prövning. Rörande antalet till kammarrätten inkomna
omsättningsskattemål lia några exakta uppgifter icke kunnat lämnas. Enligt
approximativt gjorda beräkningar torde dock antalet vara ganska stort. Såsom
kunnat förväntas äro besvären över omsättningsskattetaxeringen i betydande
utsträckning kombinerade med besvär över den skattskyldiges inkomsttaxering.
Det torde kunna antagas, att i sistnämnda mål tvisten ofta
gäller en för båda taxeringarna gemensam sakfråga. Prövningen i dessa fall
av omsättningsskattemålet skulle tydligen icke bereda regeringsrätten någon
nämnvärd ökning i arbetsbördan. Ä andra sidan skulle en begränsning av
fullföljdsrätten just i dessa mål lätt kunna leda till att tvistefrågan vid den
slutliga prövningen bedömdes på ett sätt i omsättningsskattemålet och på
ett annat sätt i inkomstskattemålet. Liknande konflikter skulle tydligen kunna
uppkomma även i andra fall, då fråga är örn tillämpning av för omsättningsbeskattningen
och inkomstbeskattningen gemensamma rättsregler.

En begränsning av de skattskyldigas klagorätt är alltid en ömtålig sak och
den skulle, såsom i det föregående påvisats, i förevarande fall medföra vissa
bestämda olägenheter. Med hänsyn härtill och då ännu icke kan bedömas,
i vilken omfattning handläggningen av omsättningsskattemålen kommer att
öka regeringsrättens arbetsbörda, anser jag mig icke för närvarande kunna
tillstyrka, att kammarrätten göres till sista instans i dylika mål. Örn sålunda
vanliga fullföljdsregler skola gälla för omsättningsskattemålen, torde det
knappast finnas tillräckliga skäl för att låta dessa mål i kammarrätten handläggas
av en särskild avdelning med speciell sammansättning. Den särskilda
sakkunskap på handelns och näringslivets område, som kan erlordras vid
avgörandet av omsättningsskattemålen, torde i stället lämpligen kunna tillgodoses
genom rätt för kammarrätten att i förekommande fall anlita biträde
av tillfälligt inkallade sakkunniga.

Såsom skäl för en förlängning av redovisningsperioden från månad till
kvartal lia de sakkunniga åberopat bl. a. behovet av en begränsning av
antalet besvärsmål i kammarrätten. Förslaget i denna del sammanhänger
nära med förslaget rörande förfarandet hos länsstyrelsen, enligt vilket beslut
örn skattepåföring skulle avse redovisningsperiod och meddelas av länsstyrelsen
allteftersom felaktigheter under den fortlöpande kontrollen uppmärksammades.
Därest det av mig förordade förfarandet i stället godtages,
förlorar berörda skäl givetvis sin betydelse. På grund liårav och då en förlängning
av redovisningsperioden såväl i fiskaliskt hänseende som för de
skattskyldiga sjiilva skulle medföra väsentliga olägenheter, linner jag omsättningsskatten
normalt böra såsom hittills redovisas och inbetalas månads -

Kungl. Maj:ts proposition nr 351.

vis. I de fall, där skatten enligt gällande bestämmelser redovisas årsvis, torde
dock denna redovisningsform böra bibehållas.

I likhet med de sakkunniga finner jag det angeläget, att de vid inkomsttaxeringen
och kontrollen över omsättningsskatten erhållna uppgifterna kunna
av taxeringsnämnderna och länsstyrelsen ömsesidigt utnyttjas. Beträffande
formerna för samarbetet torde emellertid en viss förenkling kunna ske
i enlighet med vad som föreslagits av bl. a. länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län. Jag torde få tillfälle att återkomma härtill i samband med utfärdandet
av de tillämpningsföreskrifter i ämnet, som torde bliva erforderliga
i händelse förslaget angående omsättningsskattekontrollens överflyttande å
länsstyrelsen antages av riksdagen.

Särskilda kontrollföreskrifter.

De sakkunniga.

I syfte att åstadkomma en effektiv kontroll över omsättningsskatten lia de
sakkunniga ansett erforderligt att kräva ökad medverkan även från de skattskyldigas
och allmänhetens sida. Sålunda har föreslagits införande av särskilda
bestämmelser dels om ökad bokföringsplikt för de skattskyldiga, dels
om skyldighet för envar, hos vilken uppgifter av betydelse för kontrollen
kunna erhållas, att för granskning tillhandahålla förda handelsböcker och
anteckningar med därtill hörande handlingar och dels slutligen om viss allmän
uppgiftsskyldighet.

Rörande behovet av särskilda bokföringsföreskrifter anföra de sakkunniga.

Såsom komplement till bokföringslagens stadganden synes för omsättningsskattens
del böra föreskrivas, att bokföringen skall vara ordnad på sådant
sätt, att den möjliggör kontroll över skatteredovisningen. Vidare bör beträffande
icke bokföringspliktiga rörelseidkare föreskrivas, att de skola föra anteckningar
rörande inkomster och utgifter i rörelsen och att de vid varje
räkenskapsårs utgång skola upprätta förteckning över varulager och
fordringar i rörelsen. Saknas dylika anteckningar, torde den skattskyldige
knappast kunna upprätta tillförlitliga omsättningsskatteredovisningar. Införande
av skyldighet att för omsättningsskattens skull föra anteckningar, där
bokföring saknas, torde icke kunna förväntas möta invändningar från de
lojala näringsidkarna. Föreskrifter synas jämväl erforderliga angående viss
tid för förvarandet av handelsböcker, anteckningar och andra hithörande
handlingar. I enlighet med vad nu anförts ha de sakkunniga utformat förslag
till ändringar i omsättningsskatteförordningen (10 § 1 och 2 mom).

I fråga om skyldigheten att tillhandahålla handelsböcker m. m. för granskning
erinra de sakkunniga om att jämlikt 14 § omsättningsskatteförordningen
vissa bestämmelser i taxeringsförordningen om bokföringsgranskning vore
tillämpliga vid taxeringen till omsättningsskatt. För kontroll under löpande
beskattningsår saknades däremot dylika bestämmelser. Oberoende av huruvida
en omläggning av beskattningsförfarandet komme till stånd, framstode
det såsom nödvändigt att här åstadkomma en ändring.

För åstadkommandet av kontroll över omsättningen vore det, framhålla
de sakkunniga vidare, nödvändigt att möjliggöra infordrandet av uppgifter

Kungl. Maj:ts proposition nr 351.

om rörelseidkares inköp och försäljning. I sådant syfte borde föreskrivas
skyldighet för envar att efter anmaning av länsstyrelsen avgiva skriftlig uppgift
örn de varor, han under viss tid sålt till eller köpt av namngiven näringsidkare.

I detta sammanhang lia de sakkunniga slutligen övervägt lämpligheten av
att införa anmälningsplikt för de skattskyldiga. Härom anföres följande.

Den, som är pliktig utgöra allmän omsättningsskatt, är för närvarande icke
skyldig att på förhand anmäla, att han utövar verksamhet, som medför skyldighet
att redovisa sådan skatt. Först vid den för avgivande av redovisning
bestämda tiden behöver han giva sig tillkänna. Det är givet, att införandet
av anmälningsplikt skulle förstärka länsstyrelsens kontroll över att samtliga
skattskyldiga fullgjorde sina skatteleveranser. Ett anmälningsförfarande
lämpar sig bäst inom ett begränsat område, en viss bransch, men näppeligen
för alla dem, som kunna drabbas av omsättningsskatt. Den nytta, som skulle
kunna .vinnas genom införandet av anmälningsplikt för alla skattskyldiga,
torde icke uppväga den arbetsbelastning å länsstyrelserna, som förfarandet
skulle medföra. De sakkunniga kunna därför icke nu föreslå någon utvidgning
av den anmälningsskyldighet, som tidigare förordats för pälsvarubranschen.

Remissyttrandena.

De föreslagna kontrollföreskrifterna lia i allmänhet tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av remissmyndigheterna.

Rörande skyldigheten för icke bokföringspliktig rörel seidkare
att föra anteckningar om inkomster och utgifter
m. m. anför Stockholms handelskammare.

Vid flera föregående tillfällen har handelskammaren framhållit vikten av
att göra de mindre företagarna bättre skickade att motsvara de med omsättningsskatten
förenade förpliktelserna beträffande skattens redovisning. Det
nu föreslagna stadgandet skulle innebära ett verksamt stöd för sådana strävanden.
Handelskammaren inser väl, att det i vissa fall kan förorsaka besvärligheter
för mindre näringsidkare, vilka icke ha någon förtrogenhet alls
med bokföringsarbete, att föra även de enkla anteckningar, varom här är
fråga. Å andra sidan torde vissa minimikrav på en för skattekontrollens fullgörande
någorlunda tillfredsställande bokföringsmässig redovisning av omsättningen
— varigenom även de skattskyldigas egen skatteredovisning underlättas
— näppeligen kunna eftersättas. För den bokföringspliktiga delen
av företagarna är det i varje fall angeläget, att till förhindrande av illojal
konkurrens en såvitt möjligt effektiv kontroll upprätthålles å omsättningsskattens
fullgörande även av icke bokföringsskyldiga rörelseutövare.

Överståthållarämbetet har ansett, alt anteckningsskyldigheten för icke bokföringspliktiga
rörelseidkare borde skärpas, så att dessa ålades ordentligt
förteckna sina uppköp och därvid angiva från vem inköpet gjorts samt
priset.

Länsstyrelsen i örebro län har för sin del förordat, att skyldighet stadgades
för nyssnämnda kategori rörelseidkare att enligt fastställda formulär
föra anteckningar, av vilka framginge beträffande inköpta varor dagen för
köpet, säljare, varuslag, mängd och pris samt beträffande försålda varor
influten betalning m. m. Kunde icke detta ske, borde enligt länsstyrelsens

Kungl. Maj:ts proposition nr 351.

mening i vart fall i särskilda anvisningar till förordningen intagas utförliga
bestämmelser om anteckningarnas innehåll.

I anledning av vad de sakkunniga föreslagit i fråga om skyldighet
för företagare att tillhandahålla han delsböcker m. m. för
granskning har från näringslivets sida uttalats viss oro för att affärshemligheter
genom kontrolltjänstemännen skulle komma till obehörigas kännedom.
Vidare har framhållits angelägenheten av att de befogenheter, som
i förevarande hänseende tilldelats beskattningsmyndigheterna, utövades med
stor urskiljning, så att företagarna icke betungades mer än som vore alldeles
nödvändigt.

Vad slutligen angår bestämmelsen örn skyldighet för envar att
lämna uppgift om varor, som han inköpt av eller försålt
till viss näringsidkare, har i några yttranden anmärkts, att en sådan
bestämmelse vore allt för omfattande.

Kammarrätten framhåller sålunda, att bestämmelsen tolkad enligt ordalydelsen
skulle innebära, att däri avsedd uppgiftsplikt skulle åligga-även den,
som i egenskap av privatman gjort inköp i en affär. Uppgiftsplikt borde
emellertid icke åligga annan än rörelseidkare och denne icke beträffande
andra inköp och försäljningar, än som gjorts i rörelsen.

Jämväl centrala omsättningsskattenämnden har ansett det icke tillrådligt,
att privata konsumenter ålades uppgiftsplikt rörande sina inköp.

Stockholms handelskammare anför beträffande ifrågavarande bestämmelse.

Handelskammaren anser sig kunna utgå från, att avsikten därmed icke
är att göra någon utvidgning av den bokföringsskyldighet, som enligt bokföringslagen
eller eljest lagligen åvilar rörelseidkare. Det lär sålunda icke kunna
påfordras, att skattskyldig skall lämna uppgift örn till återförsäljare verkställda
iconfanf försäljningar. Men oavsett denna fråga och frånsett även den
ytterligare belastning, som genom stadgandet lägges på näringslivet, synes
det Handelskammaren vara ägnat att kunna medföra synnerligen ömtåliga
situationer, om en näringsidkare tvingas att lämna uppgifter berörande en
annan näringsidkares förhållanden. Om det för genomförande av en effektiv
kontroll anses nödvändigt att bereda skattemyndigheterna möjlighet att
inhämta uppgifter av nu ifrågavarande slag, är det därför av vikt, att denna
möjlighet användes med stor urskiljning och allenast i sådana fall, där särskild
anledning därtill föreligger. Det synes önskvärt, att ett uttalande av
denna innebörd inflyter i motiven till den blivande lagstiftningen i ämnet.

Kommerskollegium har i likhet med Stockholms handelskammare ansett,
att uppgiftsplikten icke borde omfatta kontantköp och kontantförsäljning.

Departementschefen.

De föreslagna kontrollföreskrifterna synas mig vara i stort sett ändamålsenliga.
Att i fråga örn sådana näringsidkare, som eljest icke äro bokföringsskyldiga,
skärpa kraven på bokföring utöver vad de sakkunniga föreslagit,
torde med hänsyn till dessa näringsidkares oftast mycket ringa kvalifikationer
på detta område icke vara tillrådligt. Bestämmelsen örn skyldighet
för envar att efter anmaning lämna uppgift örn inköp av eller försäljning till

Kungl. Maj.ts proposition nr 351.

viss näringsidkare finner jag i likhet med kammarrätten och centrala örnsättningsskattenämnden
allt för omfattande. Såsom dessa myndigheter framhållit
torde uppgiftsskyldighet icke böra åläggas privata konsumenter och
ej heller rörelseidkare angående andra inköp eller försäljningar än dem som
skett i rörelsen. Att såsom bl. a. kommerskollegium föreslagit göra undantag
från uppgiftsplikten beträffande kontantköp och kontantförsäljning synes
mig däremot icke lämpligt. I den mån vederbörande rörelseidkare med ledning
av förda anteckningar eller eljest kan lämna dylika uppgifter, böra uppgifterna
också lämnas.

Såsom från näringslivets håll erinrats kan givetvis infordrande av upplysningar
om näringsidkares affärsförhållande, då det sker till ledning för annans
taxering, medföra ömtåliga situationer. Det är därför tydligen av vikt,
att de befogenheter, som i förevarande hänseende avses skola tillkomma beskattningsmyndigheterna,
utnyttjas med omdöme och att här liksom eljest,
då undersökningar verkställas rörande de skattskyldigas affärsförhållanden,
största diskretion iakttages.

För omsättningsskattekontrollen erforderlig personal m. m.

A. Landskontoren.

De sakkunniga.

I fråga om de arbetskrafter inom länsstyrelserna, som
för närvarande tagas i anspråk för omsättningsskattekontrollen,
anföra de sakkunniga.

Å de särskilda omsättningsskatteavdelningar, som för närvarande finnas
hos länsstyrelserna, övervakas, att uppgifter enligt 7 § omsättningsskatteförordningen
jämte därå belöpande skattebelopp inkomma. Den förberedande,
formella granskning, som åvilar länsstyrelsen, fullgöres jämväl å dessa avdelningar,
där också omsättningsskatteregistret föres. I någon utsträckning
torde personal inom dessa avdelningar lia biträtt med tekniskt förberedande
göromål för den taxering till omsättningsskatt, som åvilar beskattningsnämnderna.
Det mer kvalificerade förarbete för taxering lill omsättningsskatt, som
utförts inom länsstyrelsen, torde i regel ha ankommit på andra befattningshavare.

Rörande sammansättningen av personalen å omsättningsskatteavdelningarna
hänvisa de sakkunniga till en för augusti 1942 gjord sammanställning,
vilken torde få såsom Bilaga G fogas vid statsrådsprotokollet i förevarande
ärende. De sakkunniga framhålla i anslutning till sammanställningen, att
några väsentliga ändringar av personalens sammansättning icke torde lia
inträffat efter nyssnämnda tid och alt personalen följaktligen i regel utgjordes
av landskontorister och biträden varjämte hos varje länsstyrelse en
tjänsteman i högre lönegrad — växlande vid olika länsstyrelser — toges i anspråk
för arbete med föredragning av omsättningsskatteärenden.

De sakkunniga uttala härefter, att länsstyrelsernas arbete med omsättningsskatlekonlrollen
genom den föreslagna omläggningen av beskattningsförfarandet
komme att få en helt annan karaktär än förut. Ansvaret för beskattningen
komme att belt åvila länsstyrelserna. Den föreslagna reformen
förutsatte, alt omsättningsskatteavdelningama erbölle en för det nya syste -

Kungl. Maj:ts proposition nr 351.

met lämpad organisation och att arbetskraft i tillräcklig utsträckning anvisades
för kontrollarbetet. Kunde icke kompetenta arbetskrafter i erforderlig
utsträckning ställas till förfogande kunde reformen icke beräknas medföra
avsett resultat.

I fortsättningen erinra de sakkunniga om sambandet mellan den
nu föreliggande frågan örn ordnandet av om sättning sskatteavdelningarna
och frågan örn organisationen av
länsstyrelsernas taxeringsavdelningar, varom förslag framlagts
i beskattningsorganisationssakkunnigas betänkande. Rörande de förutsättningar
i fråga om handläggningen vid länsstyrelsen av omsättningsskatteärendena,
från vilka beskattningsorganisationssakkunniga utgått, anföra
de sakkunniga.

Beskattningsorganisationssakkunniga ha haft att avväga behovet av arbetskrafter
å taxeringsavdelningarna samt antalet taxeringsrevisorer och taxeringsassistenter
med utgångspunkt från att omsättningsskatten fortfarande
skulle vara föremål för taxering hos beskattningsnämnderna och att länsstyrelsernas
taxeringsavdelningar skulle behandla ärenden angående taxering till
omsättningsskatt. Däremot ha beskattningsorganisationssakkunniga icke avsett,
att tillsynen över skattens redovisning —- ett arbete, som för närvarande
utföres inom omsättningsskatteavdelningarna — skulle överflyttas till de nyinrättade
taxeringsavdelningarna. Beträffande omsättningsskatteavdelningarna
ha beskattningsorganisationssakkunniga icke föreslagit någon ändring.

I fråga om verkningarna av omsättningsskattetaxeringens avveckling hos
beskattningsnämnderna med avseende å taxeringsavdelningarnas arbetsbörda
framhålla de sakkunniga, att en sådan åtgärd skulle få till följd en viss
minskning av antalet besvärsmål vid dessa avdelningar. Den lättnad i arbetsbördan,
som härigenom uppkomme, vore emellertid obetydlig. En begränsning
av kontorspersonalen vid taxeringsavdelningarna syntes därför icke motiverad.
Ej heller kunde någon minskning av antalet taxeringsrevisorer och
taxeringsassistenter ifrågakomma. Den granskning av de skattskyldigas bokföring,
som denna del av personalen utförde, borde nämligen även i fortsättningen
regelmässigt avse såväl inkomst- och förmögenhetstaxeringen som
omsättningsbeskattningen. Däremot syntes minskningen i arbetsbördan för
taxeringsintendenten möjliggöra en viss utökning av hans arbetsuppgifter.

De sakkunniga komma härefter in på frågan om omsättningsskatt
ea v d el n i n g a r n a s organisation. Med hänsyn till vad som
nyss anförts beträffande taxeringsintendentens arbetsbörda och i syfte att
vinna en enhetlig ledning av det arbete med bokföringsgranskning, som
skall utföras för såväl den årliga taxeringen som omsättningsbeskattningen,
föreslå de sakkunniga, att i intendentens uppgifter skall ingå även att närmast
under landshövdingen vara chef för omsättningsavdelningen. Intendenten
skulle följaktligen fördela det för omsättningsbeskattningen erforderliga
granskningsarbetet mellan taxeringsrevisorn, taxeringsassistenterna och de
befattningshavare å omsättningsskatteavdelningen, som hade att utöva saklig
kontroll över omsättningsskatteredovisningen. Intendenten borde jämväl i
övrigt ha tillsyn över ärendenas behöriga handläggning å omsättningsskatteavdelningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 351

Bortsett från anordningen med gemensam chef bör enligt de sakkunnigas
mening omsättningsskatteavdelningen organiseras helt fristående från taxeringsavdelningen.
För föredragningen av omsättningsskatteärendena föreslås
sålunda inrättandet av en särskild befattning såsom skatteinspektör. Beträffande
behovet härav anföra de sakkunniga följande.

På grund av att föredragningsskyldigheten enligt förevarande förslag blir
av större omfattning och annan innebörd än tidigare och dess behöriga fullgörande
kräver, att föredraganden ständigt följer det löpande arbetet å omsättningsskatteavdelningen,
måste för dessa uppgifter anlitas en särskild befattningshavare
(föredragande) med uppgift att helt ägna sig åt omsättningsskatten.
Denne skulle komma att lyda närmast under taxeringsintendenten och
alltså å omsättningsskatteavdelningen i viss mån motsvara taxeringsinspektör
å taxeringsavdelningen. Ifrågavarande befattningshavare å omsättningsskatteavdelningen
torde böra inneha länsbokhållarekompetens och benämnas skatteinspektör.
Under det att behov av taxeringsinspektör icke ansetts föreligga i
vissa län, måste däremot å varje omsättningsskatteavdelning finnas en skatteinspektör.
Beslut i omsättningsskattefrågor bör enligt de sakkunnigas mening
hänföras till s. k. enmansärenden, d. v. s. ärenden, i vilkas avgörande skäligen
icke bör krävas deltagande av mer än en person. Goda skäl skulle enligt de
sakkunnigas mening kunna åberopas för en placering av skatteinspektören i
assessorsgraden (27:e lönegraden). Av sparsamhetsskäl vilja de sakkunniga
dock inskränka sig till att föreslå, att befattningen i samtliga län måtte tillhöra
lönegraden Eo 24.

För det egentliga kontrollarbetet föreslås vidare inrättandet av ett visst
antal kontrollantbefattningar. Rörande dessa befattningar yttra de sakkunniga.

För det egentliga kontrollarbetet erfordras å varje omsättningsskatteavdelning
ett visst antal tjänstemän med tillräckliga kvalifikationer för granskning
av de skattskyldigas räkenskaper (kontrollanter). Kunnighet i bokföring måste
uppställas såsom ett minimikrav å ifrågavarande tjänstemän. Högre handelsutbildning
är önskvärd men bör icke utgöra ett ofrånkomligt villkor för
anställning. A dessa tjänstemän kommer det egentliga ansvaret för omsättningsskattekontrollen
att vila. Vid kontrollbesöken kunna kontrollanterna
naturligen också göra iakttagelser av värde för taxeringen för inkomst och
förmögenhet. Antalet kontrollanter å varje omsättningsskatteavdelning synes
med vissa jämkningar böra bestämmas med ledning av antalet skattskyldiga
i varje län och under hänsynstagande till den tid, som erforderliga kontrollbesök
kunna beräknas taga i anspråk. De sakkunniga, vilka i förenämnda
promemoria den 7 oktober 1942 angivit det önskvärda antalet kontrollanter
för en preliminär organisation till 44 för landskontorens del, ha med hänsyn
till de nu föreslagna ändringarna i omsättningsbeskattningen funnit, att antalet
bör bestämmas till 93. Av dessa böra 11 tilldelas länsstyrelsen i Malmöhus
län, 10 länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, 5 var och en av länsstyrelserna
i Östergötlands, Älvsborgs och Västernorrlands Ilin. 4 var och en av
länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Kalmar, Kristianstads, Skaraborgs,
Värmlands, Örebro, Kopparbergs och Gävleborgs Ilin, 3 var och en av länsstyrelserna
i Hallands och Västerbottens län, 2 var och en av länsstyrelserna
i Uppsala, Södermanlands, Kronobergs, Blekinge, Västmanlands, Jämtlands
och Norrbottens län samt 1 länsstyrelsen i Gotlands län.

Beträffande kontrollanternas löneförmåner anföra de sakkunniga.

Ifrågavarande befattningshavare böra tillsvidare anställas mot arvode, motsvarande
högst den avlöning, som för närvarande utgår till tjänsteman i lägsta

Milling till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr Itai. 4

Kungl. Maj.ts proposition nr 351.

löneklass inom lönegraden Eo 15 i vederbörande ortsgrupp. Beträffande de
avlöningsförmåner, som kontrollanterna må tillgodonjuta utöver arvodet,
böra i tillämpliga delar gälla föreskrifterna i 10—15 §§ och 20 § 1 mom. 1
stycket civila icke-ordinariereglementet. I berörda hänseenden bör så anses,
som om befattningarnas innehavare tillhörde lönegraden Eo 15, löneklassen
15. Vikarie för kontrollant bör äga åtnjuta ersättning enligt vederbörande
länsstyrelses bestämmande, dock högst med vad som svarade mot arvodet till
kontrollant. I län, där antalet kontrollanter överstiger två, synes lämpligt, att
en kontrollant kan erhålla högre arvode. En befordringsgång synes böra fastställas,
enligt vilken sådan befattningshavare efter två års tjänstgöring kan
erhålla avlöning enligt lägsta löneklassen i lönegi''aden Eo 17 samt efter ytterligare
två år avlöning enligt lägsta löneklassen i lönegraden Eo 19 och slutligen,
sedan ännu två år förflutit, avlöning enligt lägsta löneklassen i lönegraden
Eo 21. I Malmöhus län samt Göteborgs och Bohus län böra två kontrollanter
kunna erhålla dylikt förhöjt arvode. En fastare anställningsform för
ifrågavarande kontrollanter kan förefalla berättigad, men de sakkunniga ha
dock icke ansett sig böra framställa förslag härom. Det kan emellertid antagas
bliva nödvändigt, att inom en snar framtid upptaga denna fråga till omprövning.

över antalet föreslagna skatteinspektörer och kontrollanter torde en sammanställning
få fogas vid statsrådsprotokollet i förevarande ärende (Bilaga
H).

I fråga om övrig å omsättningsavdelningarna erforderlig personal anföra
de sakkunniga.

Vidare torde åtminstone flerstädes fortfarande komma att erfordras kameralt
utbildad personal för ledande och övervakande av uppbörden och länsstyrelsernas
redovisning av omsättningsskatten. Dessa arbetsuppgifter, som
hittills i regel fullgjorts av landskontorister, torde genom minskningen av årliga
antalet inbetalningstider — kvartalsvis i stället för månadsvis — komma
att bliva mindre betungande. Det bör ankomma på varje länsstyrelse att avgöra,
i vad mån dylika arbetskrafter kunna överföras från de nuvarande omsättningsskatteavdelningarna
till andra landskontorsavdelningar. De sakkunniga
anse, att det efter genomförandet av den föreslagna omorganisationen av
omsättningsskatteavdelningarna knappast i något län erfordras, att en landskontorist
helt ägnar sin tid åt omsättningsskatten. På grund härav synas
landskontoristbefattningar icke böra upptagas i de sakkunnigas organisationsplan
för omsättningsskatteavdelningarna.

Slutligen erfordras å omsättningsskatteavdelningarna biträdespersonal för
registrerings-, uppbörds-, redovisnings- och skrivarbeten. De kamerala arbetsuppgifterna
komma visserligen att minskas, men omfattningen av övriga arbetsuppgifter
kan i stället väntas bliva något större. I stort sett torde storleken
av den för ifrågavarande göromål å omsättningsskatteavdelningarna nu
anställda personalen vara tillfyllest. Det torde dock icke vara uteslutet, att å
en del länsstyrelser antalet biträden å omsättningsskatteavdelningarna vid
genomförande av den nu ifrågasatta reformen skulle kunna något nedbringas.

Remissyttrandena.

Behovet av en förstärkning av personalen vid länsstyrelsernas omsättningsskatteavdelningar
har vitsordats av så gott som samtliga remissmyndigheter
och sammanslutningar. Härvid har i flera fall understrukits, att den ifrågasatta
omläggningen av beskattningsförfarandet skulle förfela sitt syfte, örn

Kungl. Maj:ts proposition nr 351.

icke kvalificerade arbetskrafter i erforderlig ''utsträckning ställdes till beskattningsmyndigheternas
förfogande. Endast statskontoret har förklarat sig icke
kunna biträda förslaget i denna del samt uttalat, att de planer på en fastare
organisation av länsstyrelsernas taxeringsavdelningar, som framlagts av beskattningsorganisationssakkunniga,
först borde genomföras och någon tids
erfarenhet av arbetet vid dessa avdelningar avvaktas, innan ytterligare åtgärder
vidtoges för en utbyggnad av taxeringsorganisationen inom länsstyrelserna.

Under det att enighet sålunda i stort sett råder om behovet av ökad personal
för omsättningsskattekontrollen, äro meningarna i fråga om personalens
organisation och sammansättning ganska delade. Flertalet av de hörda
myndigheterna och sammanslutningarna lia väl tillstyrkt eller lämnat utan
erinran, vad de sakkunniga härutinnan föreslagit, men i åtskilliga yttranden
lia anmärkningar häremot framställts.

Anmärkningarna mot den föreslagna organisationen ha främst avsett förhållandet
mellan omsä.ttningsskatte- och taxerings avdelningarna.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån yttrar härom.

Förslaget förutsätter en markerad åtskillnad mellan omsättningsskatte- och
taxeringsavdelningarna. Naturligtvis kommer på grund av arbetsuppgifternas
stora omfattning å båda dessa avdelningar att åtminstone vid större länsstyrelser
en viss lokal åtskillnad mellan avdelningarnas arbetskrafter och arbetsdetaljer
alltid att visa sig. Men sådan åtskillnad behöver icke onödigt
konstrueras för personal med kvalificerade uppgifter, vilka i och för sig böra
samordnas. Det synes onaturligt att skilja mellan bokföringsgranskare såsom
taxeringsassistenter å den ena avdelningen och kontrollanter å den andra,
när de i verkligheten måste få arbetsuppgifter, som i stort sett äga betydelse
för båda avdelningarna. Det är också lika olämpligt att binda taxeringsinspektör
vid taxeringsavdelning och skaffeinspektör vid omsättningsskatteavdelning,
som det är naturligt att en och samme person — av sakkunniga
kallad taxeringsintendent — skulle förestå båda avdelningarna inom landskontoret.

Länsstyrelsen i örebro län utvecklar sina synpunkter på frågan sålunda.

Det torde icke vara lyckligt att så strängt, som de sakkunniga gjort, avgränsa
omsättningsskatteavdelningen från taxeringsavdelningen. Det är angeläget,
att de skattskyldiga bliva föremål för enhetlig behandling hos länsstyrelsen
vid den vanliga taxeringen och omsättningsbeskattningen. Visserligen
skulle enligt de sakkunniga en sådan möjlighet till enhetlighet beredas därigenom
att taxeringsintendenten närmast under landskamreraren skulle bliva
chef för omsättningsskatteavdelningen och såsom sådan fördela granskningsarbetet
för omsättningsskatten mellan taxeringsrevisorn, taxeringsassistenterna
och kontrollanterna på omsättningsskatteavdelningen. Dessa funktioner
komma väl i realiteten att utövas av skatteinspektören, som ensam skall besluta
i omsättningsskattcfrågor. Det är dock riktigt att denne ställes under
chefskap av taxeringsintendenten och därigenom fast knytes till taxeringsavdelningen.
Detta är nödvändigt även ur den synpunkten att mycket av det
granskningsarbete, som ut föres å taxeringsavdelningen, skall kunna utnyttjas
även för omsättningsbeskattningen och tvärtom. Det är vidare för undvikande
av dubbelarbete och för utvinnande av det bästa resultatet såväl för
inkomst- och förmögenhetstaxeringarna sorn för omsättningsbeskattningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 351.

nödvändigt att allt granskningsarbete ställes under enhetlig ledning. Kontrollanterna
böra fördenskull icke arbeta självständigt å omsättningsskatteavdelningen,
utan i likhet med taxeringsassistenterna stå under närmaste inseende
av taxeringsrevisorn. Ett ytterligare skäl för en sådan organisation utgör
den omständigheten att kontrollanterna icke i allmänhet torde komma
att äga högre handelsutbildning utan endast besitta större eller mindre kunnighet
i bokföring. Dessa torde i regel icke, åtminstone under de första åren,
bliva i stånd att utan enhetlig och sakkunnig ledning utföra ett tillfredsställande
arbete.

Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller i sitt yttrande vikten av att arbetet
inom länsstyrelsen organiserades så, att ojämnheter mellan inkomsttaxeringen
och omsättningsbeskattningen icke uppkomme. En förutsättning
härför vore, att samarbete i vidsträcktare omfattning ordnades mellan länsstyrelsens
omsättningsskatte- och dess taxeringsavdelning. I sådant syfte hade
visserligen de sakkunniga föreslagit, att taxeringsintendenten skulle närmast
under landskamreraren vara chef för omsättningsskatteavdelningen. Med den
organisation av denna avdelning, som de sakkunniga i övrigt tänkt sig, kunde
det emellertid befaras, att intendentens chefsställning skulle bliva av endast
formell natur. Det syntes länsstyrelsen, som om med hänsyn härtill
omsättningsskatteavdelningen borde knytas närmare till taxeringsavdelningen.

Jämväl länsstyrelsen i Jämtlands län har uttalat, att ett mera intimt samarbete
mellan omsättningsskatte- och taxeringsavdelningarna måste åvägabringas,
än de sakkunniga tänkt sig.

Länsstyrelserna i Södermanlands och Västerbottens län understryka i sina
yttranden vikten av att all bokföringsgranskning sker under enhetlig ledning.

Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer anmärker särskilt på den dualism
vid handläggningen av en för omsättningsbeskattningen och inkomsttaxeringen
gemensam sakfråga, som skulle bliva följden av sakkunnigförslagets
genomförande. Skatteinspektören skulle, framhåller föreningen, enligt
förslaget helt ägna sig åt omsättningsskatten. Varje ärende inom taxeringsavdelningen,
vilket berörde såväl omsättningsbeskattningen som inkomsttaxeringen,
måste följaktligen handläggas av två tjänstemän. Detta innebure
i och för sig ett tyngande dubbelarbete. Härtill komme det rapportsystem,
som måste anordnas mellan taxeringsintendenten och skatteinspektören för
att göra det möjligt för dessa befattningshavare att intaga samma ståndpunkt
i den gemensamma frågan. Helt torde för övrigt olika ställningstaganden
ej kunna förhindras.

Vidare uttalar föreningen i fråga om kontrollanternas ställning, att dessa
borde inom taxeringsavdelningen underställas taxeringsrevisorn. Härigenom
vunnes erforderlig enhetlighet i allt inom taxeringsavdelningen bedrivet kontrollarbete
och möjliggjordes en under tjänstgöringen fortgående utbildning
av kontrollanterna.

Vad härefter beträffar behovet av de föreslagna tjänsterna
och de med dessa förenade arbetsuppgifterna har från en del

Kungl. Alaj.ts proposition nr 351.

håll ifrågasatts, huruvida befattningen såsom skatteinspektör vore behövlig.
Länsstyrelsen i Värmlands lån anför sålunda.

Som föreståndare för omsättningsskatteavdelningen och tillika särskild föredragande
i omsättningsskatteärenden föreslå de sakkunniga en jurist i lönegrad
Eo 24. Särskild föredragande har motiverats med arbetets väntade
omfattning, vilket skulle utgöra hinder för att lägga föredragningen på taxeringsintendenten.
Givetvis är det angeläget att framför allt vid genomförande
av en nyorganisation taxeringsintendenten icke för mycket betungas.
Emellertid finnas enligt länsstyrelsens förmenande minst två viktiga skäl
mot att en ny föredragande tjänst tillskapas enbart för omsättningsskatteärenden.
Det ena skälet är att man i största möjliga utsträckning bör lägga
föredragningen av taxeringsärenden och omsättningsskatteärenden på samma
person på grund av dessa ärendens nära sammanhang med varandra.
Det andra skälet är, att det icke kan vara till fromma för arbetet att låta
en föredragande, som måhända icke i övrigt har vana vid taxeringsärenden
utan står främmande för inkomsttaxeringen, ensidigt syssla med omsättningsskatteärenden.
Det ligger därför närmast till att låta taxeringsintendenten
bliva föredragande även i dessa ärenden, därest den föreslagna omorganisationen
av taxeringsavdelningen genomföres. Skulle det visa sig nödvändigt
på grund av arbetets omfattning, skulle föredragningen av omsättningsskatteärenden
kunna delegeras enligt landshövdingeinstruktionen till
annan å taxeringsavdelningen tjänstgörande jurist.

Ytterligare ett skäl att icke inrätta en särskild föredragandetjänst är att
arbetets omfattning icke nu kan med någon säkerhet avgöras. Huvudparten
av arbetet med omsättningsskatten torde komma att vila på granskning och
kontroll av de skattskyldigas uppgifter, ett arbete som lärer böra tillkomma
andra befattningshavare.

Länsstyrelsen i Västerbottens lån har ansett, att föredragningsskyldiglieten
för omsättningsskatteärenden åtminstone i de mindre och medelstora länen
skulle kunna åläggas länsassessorn, om en tjänsteman i landskontoristgrad
ställdes till hans disposition att förbereda ärendena. Den föreslagna skatteinspektörsbefattningen
bleve då obehövlig. Vid en sådan anordning kunde det
dock, framhåller länsstyrelsen, visa sig nödvändigt att till annan föredragande
överföra någon eller några grupper av de ärenden, vilka för närvarande
handlades av länsassessorn.

Föreningen Sveriges taxeringsrevisorcr utvecklar följande synpunkter på
frågan.

Skatteinspektören skall enligt vad som angives i betänkandet helt ägna sig
åt omsättningsskatten och därvid följa arbetet på omsättningsskatteavdelningen
och besluta örn beskattning. Eftersom endast en skatteinspektör föreslagits i
Malmöhus län, torde det vara förutsatt att denne skall medhinna de sålunda
av de sakkunniga för skatteinspektören avsedda göromålen. I Malmöhus län
var antalet skattskyldiga vid 1942 års taxering c:a 15,500 medan i länen i
övrigt, örn man bortser från de allra största och minsta, antalet skattskyldiga
i medeltal var c:a 5,000. Örn skatteinspektörerna i dessa senare län uteslutande
skulle ägna sig åt samma arbetsuppgifter som motsvarande befattningshavare
i Malmöhus län, kunde de uppenbarligen ej lia full sysselsättning många månader
på året. Föreningen bar därför utgått från att de sakkunnigas avsikt
varit, att skatteinspektören i mindre och medelstora län skulle deltaga i och i
detalj leda kontrollarbetet. Det vill emellertid synas, som örn skatteinspektören

Kungl. Maj.ts proposition nr 351.

skulle vara överkvalificerad för det mer kameralt betonade granskningsarbetet
inom avdelningen. För en ingående befattning med den materiella kontrollen
är han däremot ej kvalificerad enbart genom länsbokhållarkompetens. Härför
kräves nämligen i första hand goda kunskaper i bokföring. Av den som skall
feda och instruera personal i sådant arbete kräves därutöver grundliga erfarenheter
av arbetet med kontroll av rörelseidkaredeklarationer. Självfallet
är ju att skatteinspektören såsom beslutande i ärenden rörande beskattningen
även har behov av dessa kvalifikationer. I annat fall blir han i allt för hög
grad beroende av kontrollanternas förslag.

Föreningen uttalar härefter, att skatteinspektörsbefattningen icke borde inrättas,
men att i .stället i de större länen en bokföringskunnig taxeringsinspektör
bolde ägna sig åt omsättningsbeskattningen såsom sin huvuduppgift.

Föreningen Sveriges landskanslister och landskontorister har såsom sin mening
uttalat, att omsättningsskatteavdelningen borde direkt underställas taxeringsintendenten.
Inrättandet av en särskild befattning såsom föredragande i
omsättningsskatteärenden syntes åtminstone tillsvidare böra anstå, intill dess
större erfarenhet vunnits beträffande, bland annat, arbetets omfattning. Ett
.vägande skäl för att göra taxeringsintendenten till föredragande i omsätlningsskatteärenden
vore, att föredragningen av omsättningsskatte- och taxeringsärenden
borde läggas på samma person med hänsyn till det nära sambandet
mellan dessa ärenden. Skulle det visa sig, att arbetsbördan för taxeringsintendenten
därvid bleve för stor, kunde föredragning av omsättningsskatteärenden
tidvis delegeras till taxeringsinspektören eller annan å landskontoret tjänstgörande
jurist.

I fråga örn kompetensvillkoren för skatteinspektören ha vissa erinringar
mot sakkunnigförslaget framställts av länsstyrelsen i Uppsala län, som anför.

'' De sakkunniga föreslå inrättande av en ny befattning, benämnd skatteinspektör,
som skall vara föredragande i omsättningsskatteärenden. För denna
befattningshavare föreslås samma kompetensfordringar, som gälla lör länsbokhållare.
Skatteinspektören skulle även åligga att övervaka kontrollanternas
arbete. Med hänsyn till den för dessa föreslagna löneplaceringen (arvode motsvarande
lönegrad Eo 15) torde det icke vara möjligt erhålla mera kvalificerade
krafter för dessa befattningar. Det måste därför ligga stor vikt uppå
att den, som skall vara föredragande å avdelningen, fullt behärskar bokföring
och därmed sammanhängande spörsmål. Eljest kan det befaras att han
alltför mycket blir beroende av kontrollanternas utlåtande i ärenden av bokföringsteknisk
natur. Det synes fördenskull länsstyrelsen lämpligare att som
kompetensvillkor för skatteinspektören fordra avlagd examen från handelshögskola.
De vid länsstyrelserna provisoriskt anställda taxeringsassistenterna,
som även förvärvat sig insikt om rörelseidkares inkomsttaxering, torde vara
väl skickade för dessa befattningar.

Liknande synpunkter lia framförts av länsstyrelsen i Södermanlands län,
sorn framhåller jämväl, att i de mindre länen tillräckligt arbete ej torde finnas
för en skatteinspektör, som ej kunde utföra bokföringsgranskningen.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har ansett, att länsbokhållarkompetens icke
vore nödvändig för skatteinspektören.

'' Beträffande härefter de föreslagna kontrollantbefattningarna har lånsstyrel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 351.

sen i Södermanlands län hemställt, att de för detta län föreslagna två kontrollanterna
finge utbytas mot två taxeringsassistenter.

Länsstyrelsen i Kristianstads län ifrågasätter, huruvida icke med hänsyn
till de invecklade problem i bokföringstekniskt avseende, som i vissa fall
uppkomma vid omsättningsskattekontrollen, åtminstone en av kontrollanterna
vid varje länsstyrelse borde vara handelshögskoleutbildad med avlöning
motsvarande taxeringsassistenternas. I fråga örn antalet kontrollanter anser
länsstyrelsen, att Kristianstads län i likhet med Älvsborgs och Östergötlands
län borde vara berättigat till fem kontrollanter. Såsom skäl härför åberopas,
förutom antalet skattskyldiga inom länet, att detta näst efter Malmöhus län
hade störst antal skattskyldiga å landsbygden, vilket med hänsyn till resor
m. m. försvårade kontrollen.

Länsstyrelsen i Värmlands län har vänt sig mot systemet med kontrollanter
såsom sådant samt i stället uttalat sig för en ökning av antalet taxeringsrevisorer
och taxeringsassistenter. Beträffande skälen härför anför länsstyrelsen.

De sakkunniga föreslå att granskningen av de skattskyldigas uppgifter
skall utövas av särskilda kontrollanter med extra ordinarie anställning och
med vissa kvalifikationer, särskilt kunskap i bokföring. Dessa kontrollanter
skulle företaga kontrollbesök hos de skattskyldiga och därvid granska deras
bokföring, en granskning som även kunde ha inriktning på taxeringen för
inkomst och förmögenhet. Ett villkor härför måste vara att kontrollanterna
hava kunskap och erfarenhet i dylik taxering. Det torde emellertid vara uteslutet
att förvärva personer med sådana kvalifikationer för den avlöning och
med den tjänsteställning som de sakkunniga tänkt sig. Kontrollanterna skulle
därför komma att inrikta sig så gott som uteslutande på granskning för omsättningsskatten,
och deras granskning torde mera sällan bliva av värde för
taxering för inkomst och förmögenhet. Det blir därför ofta nödvändigt att
låta granska skattskyldigas räkenskaper av olika personer med hänsyn till
granskningens ändamål, varvid ofta olika granskningsresultat torde framkomma.
Ett sådant system kommer lätt att medföra osäkerhet och irritation
bland de skattskyldiga, samtidigt som bristande enhetlighet vållar svårigheter
för myndigheterna.

Sedan länsstyrelsen härefter erinrat om att länsstyrelsen för närvarande
förfogade över — förutom taxeringsrevisorn — ytterligare tre bokföringssakkunniga
biträden (taxeringsassistenter), av vilka två erhållit särskild utbildning
för omsättningsskattetaxeringen och på detta område utfört ett värdefullt
pionjärarbete, uttalar länsstyrelsen, att man för dess vidkommande syntes
kunna åtminstone tillsvidare nöja sig med att anställa ytterligare högst
två personer med motsvarande kompetens.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har i sitt yttrande hemställt, att åtminstone
en av de för detta län föreslagna kontrollanterna måtte ersättas med en
taxeringsassistent.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har såsom sin bestämda mening uttalat, att
antalet kontrollanter i detta län med hänsyn till länets stora ytvidd borde ökas
lill minst tre.

I fråga örn kontrollantbefatlningarna har slutligen i ett flertal yttranden

Kungl. Maj:ts proposition nr 351.

framhållits önskvärdheten av att vid personvalet hänsyn toges till vederbörandes
kvalifikationer för uppgiften särskilt ur synpunkten att kontrollen borde
utövas på ett grannlaga sätt, så att onödig irritation icke vållades i förhållandet
mellan beskattningsmyndigheterna och de skattskyldiga.

Beträffande behovet av kameralt utbildad personal å omsättningsskatteavdelningen
har länsstyrelsen i Kristianstads län anfört.

Utöver skatteinspektören och kontrollanterna skulle kameralt utbildad personal
anställas å omsättningsskatteavdelningen, enligt de sakkunnigas förslag
till ungefär samma antal som nu. Detta har av sakkunniga för reglering
av landskanslisters och landskontoristers avlöningsförhållanden i nyligen avgivet
betänkande så fattats, att varken landskontoristbefattningama ej heller
andra ordinarie eller extra ordinarie tjänster skulle förekomma å denna avdelning.
Det är enligt länsstyrelsens mening orimligt, att personalen här
icke skulle efter föreskriven tids tjänstgöring få samma fördelar, som tillkomma
annan personal å landskontoret. Då, såvitt länsstyrelsen kan bedöma
förhållandena, denna skatt icke kan anses lia provisorisk karaktär,
bör för god rekrytering av personalen och för att få behålla denna personal,
sedvanliga anställningsvillkor tillämpas. För denna avdelning bör
liksom för övriga arbetsdetaljer å landskontoret anställas en landskontorist
å ordinarie stat. De befattningshavare, oftast i landskontorists tjänsteställning,
som nu under landskamrerare!! ansvara för denna avdelning, ha
nämligen under dessa år biträtt vid organisationen av avdelningarna och
förvärvat en ingående kännedom om gällande författningsbestämmelser och
de skattskyldiga. Det bör även framhållas, att åtskillig kontroll kan vidtagas
utan bokföringsgranskning. Härtill äro dessa landskontorister särskilt
väl skickade. Länsstyrelsen hemställer därför, att i Kristianstads län en
kontrollant utbytes mot landskontorist å ordinarie stat och att alltså härstädes
anställas fyra kontrollanter och en landskontorist.

Länsstyrelsen i Malmöhus lån framhåller, att arbetet med uppbörden och
redovisningen av omsättningsskatten visserligen komme att bliva mindre betungande
för den kameralt utbildade personalen å omsättningsskatteavdelningen,
örn såsom föreslagits årliga antalet skatteinbetalningar minskades.
Den huvudsakligaste arbetslindringen uppkomme emellertid för den kvinnliga
biträdespersonalen å avdelningen. De arbetsuppgifter åter, som lämpligen
borde anförtros åt en landskontorist, syntes länsstyrelsen snarast komma
att ökas. Till dessa arbetsuppgifter räknade länsstyrelsen en omfattande
skriftväxling med de skattskyldiga ävensom i stor utsträckning personliga
förhandlingar och telefonförfrågningar. Jämväl torde, i varje fall i ett län
av Malmöhus läns storlek, skatteinspektören vara i oundgängligt behov av
biträde av landskontorists grad för förberedande av mängden av de arbetsuppgifter,
vilka enligt förslaget komme att påvila honom. Länsstyrelsen funne det
sålunda ofrånkomligt att åtminstone i de större länens omsättningsskatteavdelningar
placerades en landskontorist med uppgift att helt ägna sig åt omsättningsskatten.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar, att man i detta län måste
räkna med att å omsättningsskatteavdelningen placera en icke-ordinarie
landskontorist med uppgift att utöva närmaste tillsynen över minst tio kvinn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 351.

liga biträden, hålla samman den expedition, som föranleddes av tio kontrollanters
granskningsarbete, samt i första hand, före föredraganden, besvara
förfrågningar i telefon och vid personliga besök.

Jämväl länsstyrelserna i Södermanlands, örebro, Värmlands samt Norrbottens
lån ha ansett erforderligt, att en landskontorist placerades såsom
föreståndare för omsättningsskatteavdelningen. För det fall denna befattnigshavares
tid icke toges helt i anspråk av tillsynen över de kvinnliga biträdenas
arbete och de kamerala uppgifterna, borde han, framhålles det,
med fördel kunna användas för granskningsarbetet.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har uttalat, att för ledning av kansliarbetet
ävensom för meddelande av upplysningar åt allmänheten i enklare frågor
och anvisningar åt bokföringspersonalen oundgängligen erfordrades en arbetsledare
lägst i kansliskrivares tjänsteställning.

Föreningen Sveriges landskanslister och landskontorister yttrar.

Under föredraganden synes lämpligen en ordinarie landskontorist böra
tjänstgöra såsom föreståndare för omsättningsskatteavdelningen med uppgift
att leda den biträdande personalens arbete, att handhava de kamerala uppgifterna,
att i viss utsträckning granska och kontrollera omsättningsskatteuppgifterna
och taxeringsnämndernas anteckningar i omsättningsskattelängderna
samt att i förekommande fall stå de skattskyldiga till tjänst med råd
och upplysningar. Därvid böra ifrågavarande landskontoristers erfarenhet
å taxeringsområdet och tidigare sysslande med omsättningsskatten vara av
stort värde.

Beträffande slutligen bitrådespersonalen ha länsstyrelserna i Uppsala och
Västerbottens län framhållit, att någon minskning därav icke vore möjlig.
Länsstyrelserna i Jönköpings och Värmlands län ha däremot räknat med att
bitrådespersonalen skulle kunna minskas något.

I fråga om de föreslagna tjänsternas placering i lönegrad
har sakkunnigförslaget i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Länsstyrelserna i Stockholms, Kristianstads och Norrbottens lån ha
emellertid funnit en placering av skatteinspektören i assessorsgraden vara
väl motiverad med hänsyn till denne tjänstemans kvalificerade arbetsuppgifter.

Rörande kontrollanternas löneställning ha länsstyrelserna i Göteborgs och
Bohus samt Jämtlands län anmärkt, att denna skulle innebära högre lön för
kontrollanterna än vad beskattningsorganisationssakkunniga föreslagit för
taxeringsassistentema, oaktat kompetenskraven för de senare vöre högre än
för de förra. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län föreslår till ändring
härav, att arvode högst enligt Ex 14 d. v. s. löneklass 11 beräknas för kontrollant,
lika för alla, vid nyanställning med möjlighet till uppflyttning efter
två år till Eo 15. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser, att lönen för assistenterna
borde sättas högre än för kontrollanterna.

Länsstyrelsen i Norrbottens län hemställer i sitt yttrande, att i samtliga
län en av kontrollanterna erhåller det av de sakkunniga föreslagna högre
arvodet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 351.

Departementschefen.

En omläggning av beskattningsförfarandet i enlighet med vad jag tidigare
förordat förutsätter uppenbarligen en avsevärd förstärkning av den personal,
som inom länsstyrelsen avdelats för omsättningsskattekontrollen. Det
förslag, som i sådant avseende framlagts av de sakkunniga, innebär i huvudsak,
att inom landskontoret skulle organiseras en särskild avdelning, vilken
skulle omhänderha samtliga med nämnda kontroll förenade uppgifter. Avdelningen
skulle ha gemensam chef med den i annat sammanhang föreslagna
taxeringsavdelningen men i övrigt vara helt fristående från denna. Under
remissbehandlingen har mot den ifrågasatta anordningen anmärkts, att uppdelningen
å särskilda avdelningar av de med omsättningsskattekontrollen och
inkomsttaxeringen sysselsatta arbetskrafterna skulle leda till onödigt dubbelarbete
och innebära risk för att i frågor, som vore gemensamma för omsättningsbeskattningen
och inkomsttaxeringen, olika beslut meddelades. Även
jag anser, att skillnaden mellan omsättningsskatte- och laxeringsavdelningama
gjorts alltför markerad. En sådan skillnad kan enligt min mening icke motiveras
med göromålens olika beskaffenhet och den skulle, såsom nämnts,
medföra dubbelarbete och risk för konflikter av ovan antytt slag. Härtill
kommer att tillskapandet av en särskild omsättningsskatteavdelning i vissa
fall skulle nödvändiggöra en utökning av antalet högre befattningar inom
landskontoret, som icke motsvarades av de kvalificerade göromålens omfattning.
Såsom i ett flertal yttranden påpekats, skulle nämligen i de mindre länen
föredragningen av omsättningsskatteärendena icke giva skatteinspektören full
sysselsättning.

Till undvikande av de påtalade olägenheterna och med hänsyn till det
nära sambandet mellan omsättningsbeskattningen och inkomsttaxeringen
torde föredragningen av hithörande ärenden i största möjliga utsträckning
böra läggas på samme befattningshavare. Härvid ligger närmast till hands
att göra taxeringsintendenten till föredragande jämväl i omsättningsskatteärenden.
I taxeringsintendentens uppgifter bör därjämte ingå att meddela
de skatteförelägganden, som i det föregående omnämnts, ävensom att i allmänhet
öva tillsyn över omsättningsskattekontrollens ändamålsenliga bedrivande.
I den män så erfordras av hänsyn till intendentens övriga arbetsuppgifter
eller med hänsyn till ärendenas beskaffenhet anses lämpligt, torde föredragningen
av omsättningsskatteärendena kunna överlåtas åt en taxeringsinspektör.
En sådan befattningshavare med omsättningsskatten såsom sin
huvudsakliga uppgift torde, såsom jag tidigare i dag anfört i samband med
framläggandet av förslaget om ändrad organisation av beskattningsnämnderna
m. m. (prop. nr 345 sid. 189), böra finnas i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings,
Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, örebro, Kopparbergs, Gävleborgs,
Västernorrlands samt Jämtlands län. Med den nu föreslagna fördelningen
av arbetsuppgifterna bliva däremot skatteinspektörsbefattningarna
obehövliga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 331.

Omsättningsskatteärendena, utom de som avse årlig taxering, torde kunna
hänföras till s. k. enmansärenden och följaktligen avgöras av föredraganden
ensam. Ärenden rörande årlig taxering däremot synas vara av sådan vikt,
att de, därest icke landshövdingen påkallar föredragning, böra föredragas
inför landskamreraren och avgöras av denne. Såsom jag i annat sammanhang
framhållit avses landskamrerarna skola vara ordförande i prövningsnämnden
och hans närvaro kommer därför att innebära ytterligare en garanti
för en likformig behandling av för inkomst- och omsättningsskattetaxeringarna
gemensamma frågor.

Även det egentliga gransknings- och kontrollarbetet synes mig lämpligen
böra förläggas till taxeringsavdelningen. De för detta arbete avsedda kontrollanterna
böra sålunda placeras å nämnda avdelning och direkt underställas
taxeringsrevisorn. Härigenom vinnas garantier för att det för omsättningsskattekontrollen
och inkomsttaxeringen erforderliga granskningsarbetet
planeras på ett ändamålsenligt sätt och fördelas mellan den bokföringssakkunniga
personalen efter vederbörandes kvalifikationer och arbetsuppgiftens
svårighetsgrad. Även ur utbildningssynpunkt synes det fördelaktigt,
att kontrollanterna med sin i början ringa erfarenhet ställas direkt under
taxeringsrevisorns ledning. Jag vill i detta sammanhang erinra örn att
den kanske mest framträdande bristen i det nuvarande kontrollsystemet varit
frånvaron av en fortlöpande saklig granskning av de skattskyldigas redovisningsuppgifter
under beskattningsåret. Det torde därför vara lämpligt,
att kontrollanterna få ägna huvuddelen av sin tid och sina krafter åt denna
del av kontrollen.

I vissa yttranden har hemställts örn skärpning av kompetenskraven beträffande
kontrollanterna, antingen så att avlagd examen från handelshögskola
skulle fordras för någon av kontrollanterna vid varje länsstyrelse eller
så att samma krav uppställdes för dem alla. Även om det synes i och för
sig önskvärt, att jämväl kontrollanterna äga högre handelsutbildning, torde
detta dock icke vara nödvändigt på grund av göromålens beskaffenhet. Med
hänsyn härtill och då inom taxeringsavdelningen, dit granskningsarbetet enligt
min mening bör förläggas, i allt fall finnes tillgång till personal med
dylik utbildning, anser jag i likhet med de sakkunniga högre handelsutbildning
icke böra i fråga örn kontrollanterna uppställas som ett villkor för
anställning.

Beträffande antalet erforderliga kontrollantbefattningar torde de sakkunnigas
förslag i stort sett motsvara behovet. För länsstyrelserna i Östergötlands,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län synes antalet befattningar
dock böra minskas med en i varje län, varemot för Norrbottens
län med hänsyn till länets stora ytvidd och de därav föranledda tidsödande
resorna antalet skäligen bör ökas med en. I fråga örn befattningarnas placering
i lönegrad torde jag få hänvisa till vad jag tidigare i dag anfört i samband
med förslaget örn ändrad organisation av beskattningsnänmderna m. m.
(prop. nr 345 sid. 191).

Kungl. Maj:ts proposition nr 351.

För uppbörden och länsstyrelsernas redovisning av omsättningsskatten
ävensom för registrerings- och skrivarbete torde såsom hittills få tagas i anspråk
kameralt utbildad personal jämte biträdespersonal. Örn de skattskyldiga,
såsom jag förordat, fortfarande skola inbetala omsättningsskatten månadsvis,
komma de kamerala uppgifterna icke att minska i omfattning och
en nedskärning av ifrågavarande personal synes därför icke för närvarande
möjlig. Snarare torde omläggningen av beskattningsförfarandet komma att
medföra ökat behov av dylika arbetskrafter. Det synes emellertid icke helt
uteslutet, att arbetet med uppbörden och redovisningen framdeles skulle kunna
genom tekniska anordningar förenklas. Med hänsyn till denna möjlighet,
varom utredning för närvarande pågår, och då det i allt fall torde vara
lämpligt att avvakta någon tids erfarenhet av arbetet inom taxeringsavdelningarna,
anser jag mig icke för närvarande böra föreslå någon ytterligare
personalökning inom landskontoret.

B. Överståthållarämbetet.

Ifråga örn den personal, som för närvarande tages i anspråk för omsättningsskattekontrollen
inom Överståthållarämbetet, anföra de sakkunniga.

Hittills ha å överståthållarämbetets omsättningsskatteavdelning, som sorterar
under skatteverkets uppbördsavdelning, tjänstgjort såsom föreståndare
en förste revisor, vilken även haft andra arbetsuppgifter än omsättningsskatten,
samt en föredragande (notarie), sex bokföringsgranskare, tre exekutionsbiträden
jämte kvinnlig biträdespersonal. Bokföringsgranskarna äro av Överståthållarämbetet
förordnade som kronoombud för taxering till allmän omsättningsskatt
inom 1943 års särskilda taxeringsnämnder å respektive taxeringskontor.
Till personalens avlöning utgår statsbidrag. I kungl, brev den 11
december 1942 har medgivits, att Överståthållarämbetet må, för bestridande
av vissa kostnader under tiden Vi—s% 1943 i samband med omsättningsskatten,
taga i anspråk ett belopp av högst 87,200 kronor från anslaget till kostnader
för årlig taxering.

Därest den ifrågasatta omläggningen av beskattningsförfarandet genomföres,
föreslå de sakkunniga, att överståthållarämbetets omsättningsskatteavdelning
alltjämt skall sortera under uppbördsavdelningen, där all övrig uppbörd,
indrivning, redovisning m. m. av utskylder äger rum och där gemensamt kassakontor
finnes. De sakkunniga framhålla i detta sammanhang, att ämbetets
omsättningsskatteavdelning — till skillnad från vad fallet är vid länsstyrelserna
— även handhar den direkta indrivningen av sådan omsättningsskatt,
som icke frivilligt erlägges.

De sakkunniga uttala härefter, att omsättningsskatteavdelningen vid Överståthållarämbetet
vore organiserad på ett sätt, som lätt möjliggjorde en anpassning
till det kontrollsystem, som föreslagits av de sakkunniga. Föredraganden
vid avdelningen borde enligt de sakkunnigas mening erhålla motsvarande
ställning, som de sakkunniga föreslagit åt föredraganden vid landskontoren.
Han borde alltså benämnas skatteinspektör och placeras i lönegraden
Eo 24 enligt det av Kungl. Majit den 29 april 1938 fastställda avlöningsreg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 351.

lementet för icke-ordinarie tjänstemän vid vissa av överståthållarämbetets avdelningar
och Överståthållarämbetet underlydande institutioner samt vid
Stockholms magistrat och rådhusrätt. Å omsättningsskatteavdelningen borde
vidare finnas kontrollanter till ett antal av minst 13. Dessa borde, i likhet
med vad som tillämpades ifråga örn de nuvarande bokföringsgranskarna å
avdelningen, vara anställda mot arvode av cirka 600 kronor för månad.

Överståthållarämbetet har i sitt yttrande framhållit, att den föreslagna förstärkningen
av arbetskrafterna å omsättningsskatteavdelningen skulle fylla ett
mycket kännbart behov. Ämbetet ifrågasätter emellertid, huruvida benämningen
skatteinspektör är lämpligaste benämningen å den tjänsteman som
skulle vara närmast överordnad kontrollanterna.

Med hänsyn till de särskilda regler, som gälla för arbetsfördelningen inom DepartementsÖverståthållarämbetet,
torde de med omsättningsskattekontrollen förenade cAe/cnuppgifterna
även efter den föreslagna omläggningen av beskattningsförfarandet
böra handläggas å en särskild avdelning inom Överståthållarämbetet.

Såsom de sakkunniga framhållit bör denna avdelning liksom hittills lyda
under uppbördsavdelningen och vara organiserad på i stort sett samma sätt
som nu.

På uppbördsintendenten såsom chef för avdelningen torde lämpligen böra
ankomma att meddela de skatteförelägganden, varom tidigare varit tal. Ifråga
om föredraganden torde den ändring böra ske, att han erhåller taxeringsinspektörs
ställning och vidare bör antalet kontrollanter (bokföringsgranskare)
ökas. I sistnämnda avseende torde man emellertid kunna nöja sig med något
mindre än vad de sakkunniga föreslagit, bl. a. med hänsyn till den minskning
i arbetet, som omläggningen av pälsvarubeskattningen kan antagas ha medfört.
Jag vill därför tillstyrka, att sammanlagda antalet kontrollanter sättes
till 11.

Beträffande taxeringsinspektörens och kontrollanternas löneförmåner torde
jag få hänvisa till vad jag tidigare i dag anfört vid anmälan av förslaget om
ändrad organisation av beskattningsnämnderna m. m. (prop. 345 sid. 194).

C. Inrättandet av en konsulentbefattning vid centrala omsättningsskatte nämnden.

I sin förenämnda promemoria den 7 oktober 1942 ha de sakkunniga föreslagit
inrättandet av en konsulentbefattning vid centrala omsättningsskattenämnden.
Till stöd härför anfördes följande.

Vid behandling av ifrågavarande spörsmål lia de sakkunniga funnit det
vara en framträdande brist, att ett centralt organ för samordnande av omsättningsskattekontrollen
saknas. Olägenheterna av denna brist framträda
särskilt tydligt, då fråga är om kontroll av tillämpningen av återförsäl jarbegroppet.
Denna kontroll bör nämligen icke begränsas till visst län — ett
företags kunder kunna ju vara bosatta i skilda delar av landet — utan helst
verkställas branschvis över hela riket. Även i andra avseenden gör sig den
påtalade bristen gällande, önskemål örn ett centralorgan för kontrollen lia
också framförts från ett flertal länsstyrelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 351.

Departements chefen.

Enligt de sakkunnigas mening bör önskemålet härom tillgodoses genom
inrättande av en särskild arvodestjänst, som lämpligen bör knytas till centrala
omsättningsskattenämnden, vars erfarenhet härigenom skulle kunna komma
den nya verksamheten tillgodo.

De uppgifter, som skulle ankomma på den föreslagna befattningshavaren,
synas i första hand böra avse att samordna kontrollen efter enhetliga linjer,
för vilket ändamål särskilda anvisningar skulle utarbetas. Vidare skulle å
honom ankomma att sammanställa erfarenheter från olika håll av allmänt
intresse, vilka borde delgivas de lokala kontrollmyndigheterna, ävensom att
i övrigt lämna råd och anvisningar. De sakkunniga avse sålunda icke att
tillskapa något särskilt centralt organ för ledning av kontrollverksamheten.
Denna synes alltjämt böra utövas länsvis av varje länsstyrelse.

Med hänsyn till den rådgivande verksamhet, som befattningshavaren främst
skulle utöva, synes denne böra benämnas konsulent. Enligt de sakkunnigas
mening är det synnerligen angeläget att för befattningen kunna förvärva en
väl meriterad person med högre handelsutbildning och praktisk erfarenhet;
arvodet bör på grund härav icke bestämmas till lägre belopp för år än som
motsvarar lönegraden Eo 28 eller för närvarande c:a 13,800 kronor.

I betänkandet framhålla de sakkunniga, att deras förslag rörande omsättningsskatteavdelningarnas
omorganisation icke rubbade det tidigare framlagda
förslaget angående inrättande av en konsulentbefattning utan aktualiserade
än mer behovet av en sådan befattning.

Ifrågavarande förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av så gott
som samtliga remissmyndigheter. Centrala omsättningsskattenämnden anför
till stöd för sitt tillstyrkande.

Med hänsyn främst till den utökade kontroll, som åsyftas med det remitterade
förslaget, synes det icke kunna bestridas, att samordnande av kontrollen
är i skilda avseenden påkallat. Särskilt torde, på sätt de sakkunniga ock
framhållit, så vara fallet beträffande tillämpningen av återförsäljarbegreppet.
Ett samordnande organ lärer icke lämpligen böra etableras annorledes än
genom anknytning till nämnden. Kontrollens riktiga anordnande förutsätter
nämligen i vissa hänseenden kännedom örn de riktlinjer, som varit ledande i
nämndens verksamhet, och örn den ståndpunkt nämnden intagit i åtskilliga
av densamma behandlade spörsmål. Den särskilda sakkunskap rörande kontrollen
och förutsättningarna för dess utövande, som finnes representerad i
nämnden, gives därför möjlighet att genom den ifrågasatta befattningshavaren
utöva ett vägledande inflytande å omsättningsskattekontrollens handhavande
i de olika länen.

Statskontoret har emellertid uttalat, att ämbetsverket icke blivit övertygat
örn behovet av den ifrågasatta befattningen. Skulle en komplettering av centrala
omsättningsskattenämnden anses påkallad för tillgodoseende av önskemålet
om ett centralt kontrollorgan, vore enligt statskontorets mening tillfyllest,
att nämnden i mån av behov anlitade erforderlig expertis. Särskild heltidsavlönad
befattningshavare torde däremot icke behöva anställas för ändamålet.

Vad de sakkunniga anfört beträffande behovet av ett centralt organ för
omsättningsskattekontrollens samordnande finner jag vara värt beaktande.
Särskilt under tiden närmast efter genomförandet av det nya beskattnings -

Kungl. Majus proposition nr 351.

förfarandet skulle tydligen ett dylikt organ vara till nytta. Jag tillstyrker därför
att en centralkonsulent tills vidare anställes för ifrågavarande ändamål.
Denne bör, såsom föreslagits av de sakkunniga, anknytas till centrala omsättningsskattenämnden.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma
arvode åt konsulenten. De härav föranledda utgifterna torde böra bestridas
från det under sjunde huvudtiteln anvisade förslagsanslaget till kostnader för
årlig taxering.

Detaljmotivering.

Efter den nu lämnade redogörelsen för olika delar av förslaget torde erfordras
allenast några kortfattade anmärkningar rörande vissa författningsbestämmelser.

I 4 § 1 mom. andra stycket har upptagits en bestämmelse, enligt vilken länsstyrelsen
äger på framställning av skattskyldig medgiva, att uppkomna fordringar
må inräknas i omsättningen enligt bokföringsmässiga grunder. Vid en
dylik redovisningsmetod inräknas i omsättningen, förutom kontantförsäljning,
uppkomna kundfordringar till fulla beloppen, även om kontant inbetalning
icke influtit under redovisningsperioden. För den händelse uppkommen fordran
icke skulle i rätt tid inflyta, kan ifrågasättas, huruvida icke avdrag bör
tillåtas för beloppet i samma form som för återbäring. Så torde emellertid
böra få ske allenast, om tillfredsställande garantier föreligga för att beloppet,
därest det sedermera skulle inflyta, inräknas i den skattepliktiga omsättningen
vid närmast följande redovisning.

Såsom i redogörelsen för gällande bestämmelser om beskattningsförfarandet
framhållits tillätes i praxis, att vid beräkningen av den skattepliktiga omsättningen
s. k. indirekt redovisningsmetod användes. Denna innebär, att under
en redovisningsperiod inköpta varor upptagas till det vid inköpstillfället gällande
försäljningspriset och redovisas såsom försålda under samma period.
Metoden förutsätter, att redovisningen vid räkenskapsårets utgång kompletteras
med uppgifter örn lagerhållning, kundfordringar, prisförändringar under året
m. m., så att den verkliga omsättningen kan beräknas. Rörande en sådan komplettering
saknas för närvarande helt bestämmelser. Då metoden, som för
vissa fall synes vara överlägsen den direkta redovisningsmetoden, användes av
de skattskyldiga i stor utsträckning, torde det vara lämpligt att i författningen
närmare reglera dess tillämpning. Mot den av de sakkunniga föreslagna formuleringen
av bestämmelsen har invänts, att den syntes giva vid handen, att hela
omsättningen kunde redovisas enligt indirekt metod, medan i verkligheten
endast viss del därav borde få redovisas på sådant sätt. Då även enligt min
mening den indirekta metoden bör komma till användning endast, då det
gäller att från bruttoomsättningen avskilja vissa slag av varor, bär bestämmelsen
i det nu föreliggande förslaget jämkats i enlighet härmed. I anvisningarna
lill 4 § lia givits närmare regler för den indirekta metodens tillämpning.

I enlighet med uttalanden från näringslivets representanter har formuleringen
av 7 § andra stycket sakkunnigförslaget jämkats så, att rätten för

Kungl. Maj-.is proposition nr 351.

där avsedd tjänsteman att för kontroll vinna tillträde till kontors- och andra
lokaler endast gäller under sedvanlig arbetstid. Då det vidare icke kan anses
lämpligt, att underordnad tjänsteman företager kontrollbesök utan sin chefs
vetskap och samtycke, har stadgats, att ifrågavarande tjänstemän endast
efter förordnande av taxeringsintendent äga att avlägga sådana besök.

I 8 och 10 §§, vilka motsvaras av 10 § i sakkunnigförslaget, ha upptagits
bestämmelser om bl. a. bokföringsskyldighet och bokföringsgranskning. I likhet
med vad som stadgas i taxeringsförordningen har angivits, att bokföringsgranskning
må företagas endast efter förordnande av taxeringsintendenten.
Vidare har ansetts lämpligt, att i fråga örn granskningens utförande uttryckligen
föreskriva, att de i taxeringsförordningen för motsvarande fall givna
bestämmelserna skola äga tillämpning.

Då taxeringsnämnderna alltjämt skola i viss utsträckning medverka till
omsättningsskattetaxeringen, synes det vara av vikt att de i möjligaste mån
hålla sina kunskaper rörande ifrågavarande lagstiftning vid makt. Såväl ur
denna synpunkt som framför allt för att sådana skattskyldiga, som ha vissa
svårigheter att komma i förbindelse med länsstyrelsen, skola med minsta
omgång kunna erhålla upplysningar rörande sin uppgiftsskyldighet, synes
det vara önskvärt, att den skattskyldige beredes möjlighet att i sådant avseende
vända sig jämväl till ordföranden i vederbörande taxeringsnämnd
och icke blott såsom av de sakkunniga föreslagits till länsstyrelsen. I enlighet
härmed har i 14 § stadgats, att jämväl taxeringsnämndsordförande bör,
i den utsträckning så kan ske, tillhandagå med upplysningar rörande ifrågavarande
förhållande.

Omsättningsskatten å vissa mattor och skodon.

Såsom jag förut omnämnt har jag för avsikt att i detta sammanhang anmäla
ytterligare två frågor, vilka angå den skärpta omsättningsskattens tilllämpningsområde.

1. Skattesatsen beträffande vissa slag av mattor.

Enligt förordningen den 25 maj 1941 (nr 252) angående skattesatsen för
den allmänna omsättningsskatten beträffande vissa varor skall bland annat
beträffande dels mattor, innehållande silke, dels ock knutna mattor, helt
eller delvis av ull eller andra djurhår, utan inblandning av silke, allmän omsättningsskatt
utgå efter en skattesats av 20 procent.

1 en den 29 december 1942 dagtecknad, till Kungl. Majit ställd skrift ha
svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund, svenska slöjdföreningen, föreningen
handarbetets vänner u. p. a., föreningen svensk hemslöjd u. p. a.,
hemslöjdsförbundet för Sverige försåljningsförening u. p. a., aktiebolaget
Elsa Gullberg textilier och inredning, Johanna Brunssons vävskola, aktiebolaget
Märta Måås-Fjetterströms verkstad för svenska mattor samt aktiebola -

Kungl. Maj:ts proposition nr 351.

get nordiska kompaniets textilkammare hemställt, att s. k. halvrya- och halvflossamattor
måtte undantagas från ifrågavarande skärpta beskattning och
att i sådant syfte måtte stadgas, alt för vävda mattor med i genomsnitt högst

6,000 knutar per kvadratmeter, varav högst 10 procent av konstsilkegarn, omsättningsskatt
skulle utgå med allenast 5 procent.

Till stöd för denna hemställan ha sökandena anfört:

I hemslöjd och ateljéslöjd tillverkas en typ av mattor, kallad halvrya eller
halvflossa, försedd med ett relativt litet antal knutar av ull-, lin-, bomullseller
cellullsgarn och i någon mån även av konstsilkegarn. Dylika knutar utgöra
i regel mönster på en i övrigt slät vävd botten. Förekomsten av knutar
på en vävd matta gör icke kvaliteten högre och någon större prisskillnad, betingad
enbart av förekomsten av knutar, förekommer icke, örn man bortser
från omsättningsskatten. En slät vävd matta tillverkas ofta i tätare och dyrare
kvalitet än en matta försedd med knutar. Självfallet bliva de vävda mattorna
med knutar svårsålda på grund av den högre omsättningsskatten, och
vissa lager av dylika mattor torde finnas i landet. Tillverkningen av sistnämnda
slag av mattor har emellertid nu helt naturligt minskat till förmån
för släta mattor utan knutar. Denna utveckiing är med hänsyn till materialåtgången
för närvarande mindre önskvärd, enär en slät mätta ofta drager
mera garn än en matta med ett relativt litet antal knutar. Härtill kommer att
till knutarna ofta i materialbesparande syfte användas restpartjer av garner.
Dylika garnrester kunna icke i samma utsträckning användas i de släta mattorna,
och vad beträffar garnrester av konstsilke kunna sådana icke alls komma
till användning vid mattillverkning utan att mattan enligt nu gällande
bestämmelser blir hänförlig till den kategori av mattor, för vilken lyxskatt
skall utgå.

Enligt sökandenas åsikt är lyxskatt å angivna slag av mattor med knutar
icke motiverad, då släta mattor av motsvarande kvalitet undantagits från
dylik skatt. Lyxskatt å mattor bör enligt vår mening endast drabba dyrbarare
mattor såsom orientaliska samt tätare rya- och flossamattor. Viss svårighet
uppstår självfallet att draga gränsen mellan mattor, som skola hänföras till
den ena eller andra kategorien. Halvryor och halvflossamattor med upp till

6,000 knutar per kvadratmeter, varav högst 10 procent av konstsilkegarn,
kunna emellertid i kvalitet och pris närmast jämföras med nämnda släta
mattor och böra därför enligt vår mening undantagas från lyxskatten. Mattor
med större antal knutar torde däremot i pris- och kvalitetshänseende vara
mera jämförbara med svenska ryatyper eller flossamattor, vilka hava ett
knutantal per kvadratmeter av c:a 10,000 resp. 15,000—25,000. Gränsen i
skattehänseende synes därför böra sättas vid mattor med i genomsnitt högst

6,000 knutar per kvadratmeter, varav högst 10 procent böra få utgöras av
knutar av konstsilkegarn. Nämnas må att de vanligaste importerade knutna
persiska mattorna, som i första hand varit avsedda att drabbas av lyxskatten,
lia omkring 150,000 knutar per kvadratmeter.

Sedermera lia sökandena i en den 2 februari 1943 dagtecknad, till Kungl.
Maj :l ingiven skrift, med ändring av vad i den tidigare skriften yrkats, hemställt,
att samtliga rya- och flossamattor, även örn i desamma inginge konstsilke,
måtte undantagas från de varor, för vilka omsättningsskatt utginge med
högre skattesats än 5 procent, och alt vid bifall härtill i anvisningar rörande
tillämpningen av denna bestämmelse angåves, att nied rya- och flossamatlor

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 351.

Kungl. Maj:ts proposition nr 351.

förstodes mattor av alla slags spånadsämnen med högst 25,000 knutar per
kvadratmeter. I anslutning härtill lia sökandena anfört:

De mattor som i handeln benämnas rya och flossa utgöras av mattor med
högst 25,000 knutar per kvadratmeter, och dessa kunna utan någon som helst
svårighet skiljas från s. k. äkta, i regel orientaliska mattor, som ha ett knutantal
av omkring 150,000 per kvadratmeter. Försäljningen av rya- och flossamattor
har sedan den skärpta omsättningsskatten infördes varit obetydlig,
och följaktligen skulle undantagande av dessa mattor från denna skatt icke
medföra någon nämnvärd minskning i statens inkomster av omsättningsskatten.
Den ökade försäljning av svenska mattor som säkerligen komme att
bliva en följd av lyxskattens borttagande skulle sannolikt öka den allmänna
omsättningsskatten med minst samma belopp som nu inflyter i lyxskatt för
svenska mattor.

Vi tillåta oss vidare framhålla, att tillverkningen av rya- och flossamattor,
vilken sker för hand, har sysselsatt ett stort antal personer, vilka helt eller
delvis haft sin försörjning härav. En del av dessa kunna icke längre beredas
arbete.

Över nämnda två framställningar har utlåtande avgivits av centrala omsättningsskattenåmnden
den 4 maj 1943. I utlåtandet framhålles till en början,
att nämnden — i vad på denna ankommit — såsom regel sökt förebygga,
att likartade varor komme att behandlas på olika sätt vid tillämpning
av omsättningsskatteförordningen, och att därvid framförallt beaktats de svårigheter,
som uppstode vid avgörandet av huruvida en vara vore att hänföra
till den ena eller den andra av två närbesläktade grupper av varor.

Nämnden fortsätter härefter.

Ehuru dylika svårigheter otvivelaktigt uppkomma vid bifall till förevarande
framställning — även sådan den fullföljts — hava dock till stöd för
densamma förekommit vissa skäl, som synts nämnden synnerligen beaktansvärda.
Till en början må sålunda anmärkas, att de skäl, som över huvud
tala för att knutna mattor hänförts till varor, för vilka skärpt omsättningsskatt
utgår, näppeligen kunna med samma giltighet anföras till stöd för att
även rya- och flossamattor, såvitt angår flertalet av dessa mattor, skola vara
underkastade den högre skatten. Med andra ord: allenast den omständigheten
att dessa mattor äro knutna synes icke i och för sig utgöra ett avgörande skäl
för den högre beskattningen. Vidare har i ärendet, under hänvisning till nu
rådande knapphet å råvaror, framhållits, att vid tillverkning av rya- och
flossamattor kunde utnyttjas vissa restpartier av garner, vilka icke i samma
utsträckning kunde användas i släta mattor eller eljest tillgodogöras. Ytterligare
har åberopats, att vid tillverkningen av rya- och flossamattor tidigare
sysselsatts ett icke obetydligt antal personer, men att efter införandet av den
skärpta omsättningsskatten å ifrågavarande mattor tillverkningen därav i hög
grad inskränkts, åtminstone delvis beroende på att de icke vidare ,i prishänseende
kunna konkurrera med åtskilliga maskingjorda mattor.

Sedan nämnden vidare yttrat, att en oeftergivlig förutsättning för bifall till
framställningen, helt eller delvis, syntes vara, att de mattor, vilka avsages
undantagna från den skärpta beskattningen, kunde på ett tillfredsställande
sätt avgränsas från öviäga knutna mattor, uttalade nämnden, att • med hänsyn
till resultatet av verkställd utredning därvid nämnden jämväl rådgjort
med representant för generaltullstyrelsen — en avgränsning av de ifrågava -

Kungl. Maj:ts proposition nr 35,1.

rande mattorna från andra knutna mattor efter de i framställningen angivna
riktlinjerna icke syntes kunna genomföras. På grund därav ansåge sig nämnden
nödgad avstyrka bifall till framställningen.

Härefter lia sökandena i en den 5 juli 1943 dagtecknad, till Kungl. Majit
ställd skrift gjort förnyad framställning örn ändring i bestämmelserna angående
omsättningsskatten a rya- och flossamattor. I denna framställning
lia sökandena anfört, bland annat, följande.

Beteckningen rya- resp. flossamatta är ett inom textilbranschen vedertaget
begrepp, som icke erbjuder tillverkaren eller försäljaren någon svårighet att
i fråga örn framställningssätt och utseende definiera. Det ligger då nära till
hands, att tillverkaren vid framställningen å dessa angiver, att det är fråga
om Bossa- eller ryamattor samt bekräftar detta med sitt namn. En dylik
bevisning torde kunna åvägabringas i likhet med vad kungörelsen den 15
december 1939 (nr 670) stipulerar i fråga örn bestyrkande av vissa varors
utländska ursprung. Beträffande i författningen nämnda textilvaror är fastställt,
att dessa skola vara försedda med märke, utgörande en etikett, fästad
eller fastsydd å varje plagg. Liknande tillvägagångssätt skulle kunna anlitas
i vad det avser rya- och flossamattor. Därest så anses påkallat skulle märkningen
kunna ske på ett mera betryggande sätt genom att beteckningen »ryamatta»,
»flossamatta» väves eller knytes in i mattan tillika med tillverkarens
namn. Bestämmelsen rörande märkningssättet synes lämpligen böra intagas
i av centrala omsättningsskattenämnden utfärdade anvisningar. Beteckningen
rya- resp. flossamatta är att betrakta såsom ett endast inom Norden vedertaget
begrepp, vilket alltså torde utesluta vissa utländska mattor av liknande
eller samma tekniska utförande. För att emellertid vinna full säkerhet
mot en icke önskvärd tillämpning av förordningen i fråga om dylika utländska
mattor, åtminstone beträffande sådana med högre knutantal än de
hos rya- och flossamattor förekommande (exempelvis persiska), vore det
måhända icke olämpligt att i nämnda anvisningar ävenledes inrycktes en
bestämmelse som angiver, att med rya- och flossamattor i detta sammanhang
endast avses sådana som ha ett antal knutar av exempelvis högst 50,000 per
kvadratmeter.

I enlighet härmed lia sökandena i sin skrift den 5 juli 1943 hemställt, att
Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen, att i förteckningen över varor, för
vilka allmän omsättningsskatt skulle utgå med högre skattesats än fem procent,
rubriken rörande mattor erhölle följande ändrade lydelse:

Mattor, ej särskilt nämnda, även försedda med sömnadsarbete eller fransar,
med undantag av rya- och flossamattor:

ur 999, ur 1000 innehållande silke

ur 1001—1002: 2 helt eller delvis av ull eller andra djur hår,

utan inblandning av silke, knutna.

Sedan jämväl sökandenas sistnämnda framställning remitterats till centrala
omsättningsskattenämnden, har nämnden den 16 september 1943 avgivit förnyat
utlåtande i ärendet.

Nämnden har i sistnämnda utlåtande anfört, att nämnden vid behandling
av ärendet inhämtat upplysningar från representant för generaltullstyrelsen

Kungl. Maj.ls proposition nr 351.

samt därefter haft överläggningar med representanter såväl för ifrågavarande
bransch som för handeln med orientaliska mattor. Härvid hade nämnden
inhämtat, att en tillfredsställande begreppsmässig avgränsning av rya- och
flossamattor från övriga knutna mattor — särskilt orientaliska — icke syntes
möjlig att åstadkomma. Däremot hade utredningen givit vid handen, att
en gränsdragning inom kategorien knutna mattor syntes möjlig att genomföra
på det sätt att — utan hänsyn till huruvida mattorna vore att anse såsom
rya- och flossamattor eller icke — såsom gräns mellan de olika grupperna
mattor angåves visst antal knutar per kvadratmeter. Den gräns, som
därvid synts vara lämpligast, hade angivits till 25,000 knutar per kvadratmeter.

Nämnden har vidare anfört.

Nämnden har icke förbisett, att genom en sådan gränsdragning vissa i den
nu förevarande framställningen avsedda rya- och flossamattor komma att
falla utanför den grupp mattor, vilka med en dylik gränsdragning kunde
tänkas bliva undantagna från skärpt omsättningsskatt, medan å andra sidan
vissa andra, i framställningen icke avsedda mattor komme att hänföras
till nämnda grupp.

Då nämnden trots detta ansett sig böra taga i övervägande möjligheten av
en lösning av frågan efter dessa riktlinjer, har nämnden särskilt beaktat
den synpunkten att beträffande i övrigt likartade knutna mattor ett bestämt
samband finnes mellan antalet knutar och mattornas pris. En matta med
ett större antal knutar betingar sålunda ett högre pris än en matta med ett
ringare knutantal. Genom den avsedda gränsdragningen torde sålunda kunna
åvägabringas, att endast sådana knutna mattor, vilka verkligen kunna
betecknas såsom lyxvaror, bleve underkastade den skärpta omsättningsskatten.
I samband härmed vill nämnden framhålla, att nämnden tidigare vid
flera tillfällen haft anledning bemärka, att genom anknytningen av bestämmelserna
angående den skärpta omsättningsskatten till gällande tulltaxa med
statistisk varuförteckning vissa varor, vilkas karaktär av lyxvaror torde kunna
ifrågasättas, blivit underkastade den skärpta beskattningen. Från denna
synpunkt synes den nu ifrågasatta lösningen erbjuda avgjorda fördelar, emedan
därigenom åtminstone beträffande varugruppen knutna mattor sådana
mattor, vilka icke synas böra betecknas såsom lyxvaror, kunde undantagas
från den skärpta beskattningen.

I fråga örn den föreslagna gränsen av 25,000 knutar per kvadratmeter
har nämnden vidare framhållit.

Ryamattor framställas vanligen med ett knutantal per kvadratmeter av

5.000, 7,200, 8,000 eller högst 10,000. Motsvarande knutantal för flossamattor
utgöra 14,400, 16,800, 18,000 eller 19,200. Flossamattor med högre knutantal
— 19,600, 22,400, 32,300 och 34,200 knutar per kvadratmeter — förekomma
visserligen, men dylika mattor synas, såvitt under utredningen kunnat
inhämtas, tillverkas av allenast en firma (aktiebolaget Märta Måås-Fjetterströms
verkstad för svenska mattor) samt i regel endast på beställning. Beträffande
övriga knutna mattor har upplysts, att marockanska mattor och
Ghiordes-mattor vanligen lia ett knutantal av 14,000 eller i varje fall ej över

20.000. I enstaka fall förekomma visserligen dylika mattor med ett knutantal
av till och med över 25,000, men dylika kvaliteter ha ytterst sällan importerats
till Sverige. Mexikanska mattor åter lia ett knutantal av högst

20,000 per kvadratmeter. Beträffande samtliga dessa slag av mattor gäller

Kungl. Maj:ts proposition nr 331.

salunda, att de i regel lia ett knutantal av högst 25,000. Beträffande importerade
mattor med högre knutantal har vidare utrönts, att de vanligen förekommande
kvaliteterna ha ett knutantal per kvadratmeter, som i regel med
minst 10,000 knutar överstiger knutantalet hos förenämnda kategori av mattor.
Enligt vad nämnden inhämtat lärer det på grund härav icke föreligga
någon nämnvärd svårighet att utan närmare undersökning avgöra, huruvida
en matta har ett knutantal under- eller överstigande 25,000 knutar per kvadratmeter.

På grund av det anförda har nämnden funnit sig böra förorda, att mattor
med ett knutantal av högst 25,000 per kvadratmeter undantoges från skärpt
omsättningsskatt. Den ändring som i anledning härav erfordrades i den vid
förordningen den 25 maj 1941 (nr 252) fogade förteckningen över varor,
för vilka allmän omsättningsskatt skulle utgå med högre skattesats än fem
procent, kunde enligt nämndens mening lämpligen ske på det sätt att rubriken
angående mattor erhölle följande ändrade lydelse:

»Mattor, ej särskilt nämnda, även försedda med sömnadsarbete eller fransar: innehållande

silke

helt eller delvis av ull eller andra djurhår, utan inblandning av silke, knutna,
dock icke där antalet knutar per kvadratmeter uppgår till högst 25,000.»

Slutligen har nämnden framhållit, att nämnden vid bifall till vad sålunda
förordats hade för avsikt att fästa länsstyrelsernas uppmärksamhet på angelägenheten
av att kontroll utövas därå, att — i den mån flossamattor med
ett högre antal knutar än 25,000 per kvadratmeter undantagsvis tillverkades
— skärpt omsättningsskatt uttoges vid försäljning därav.

De olika förslag, som framkommit från svenska hemslöjdsföreningarnas Departementsriksförbund
samt vissa andra sammanslutningar och firmor, åsyfta sådan cAc/c».
ändring beträffande omsättningsskatten för knutna mattor, att s. k. rya- och
flossamattor undantagas från skärpt beskattning. De skäl, som anförts till
stöd för dessa förslag, äro även enligt min mening värda beaktande. Den verkställda
utredningen torde lia bekräftat, att nämnda mattor i regel i fråga
om kvalitet och pris äro att jämställa med de mattor, för vilka omsättningsskatt
utgår efter allenast fem procent. Vid sådant förhållande synes den omständigheten,
alt mattorna helt eller delvis äro knutna, icke ensam böra föranleda
en skärpt beskattning.

Såsom centrala omsättningsskattenämnden framhållit torde det icke vara
möjligt alt uppdraga gränserna för den skärpta omsättningsskattens tillämpningsområde
efter de linjer, som angivits av hemslöjdsföreningarnas riksförbund
med flera. I sitt senast avgivna utlåtande i ärendet bar nämnden emellertid
uttalat, att en gränsdragning inom kategorien knutna mattor av ull
eller andra djurhår, utan inblandning av silke, vöre praktiskt möjlig alt genomföra
på det sätt, att mattorna — utan hänsyn till huruvida de vore att
anse såsom rya- eller flossamattor eller icke — hänfördes till den högie eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 351.

lägre beskattade gruppen, allteftersom antalet knutar per kvadratmeter
överstege eller uppginge till högst 25,000. Då det även enligt min mening är
rimligt, att mattor av nyssnämnda slag, med ett knutantal av högst 25,000
per kvadratmeter, undantagas från skärpt beskattning, tillstyrker jag, att
va mförteckningen vid förordningen den 25 maj 1941 (nr 252) angående
skattesatsen för den allmänna omsättningsskatten beträffande vissa varor
ändras på sätt centrala omsättningsskattenäninden föreslagit.

I enlighet härmed har inom finansdepartementet upprättats förslag till förordning
om viss ändring i den vid förordningen den 25 maj 1951 (nr 252)
angående skattesatsen för den allmänna omsättningsskatten beträffande vissa
varor fogade varuförteckningen.

2. Omsättningsskatten för vissa skodon.

Enligt gällande tulltaxa med statistisk varuförteckning äro skodon — med
undantag av träskor och halmskor (stat. nr 1181 resp. 1182) — indelade i
två huvudgrupper, nämligen dels skodon med bottnar av trä ävensom becksöms-
och sjöstövlar (stat. nr 1183) dels ock andra skodon (stat. nr 1184—
1189).

Genom förordningen den 25 maj 1941 (nr 252) angående skattesatsen för
den allmänna omsättningsskatten beträffande vissa varor jämte därvid fogad
varuförteckning äro bl. a. vissa skodon underkastade skärpt omsättningsskatt,
nämligen dels skodon av lackerade eller bronserade skinn samt
av guld-, silver-, mocka-, ödle-, orm- eller fiskskinn (ur stat. nr 1185: 1 o. 2)
dels ock skodon av spånadsvara, innehållande silke eller finare metalltråd
(stat. nr 1186).

Centrala omsättningsskattenämnden har i en den 16 september 1943 dagtecknad,
till Kungl. Majit ingiven skrivelse gjort framställning om ändring
av bestämmelserna rörande den skärpta omsättningsskatten å vissa skodon
med bottnar av trä.

I skrivelsen har nämnden till en början framhållit, att av en jämförelse
mellan tulltaxan och varuförteckningen i 1941 års förordning lramginge,
att skodon med bottnar av trä — även om de för övrigt skulle vara tillverkade
av sådant material som avsåges i sistnämnda förteckning — icke vore
underkastade skärpt omsättningsskatt. I anslutning härtill har nämnden uttalat,
att det vid tiden för tillkomsten av 1941 års förordning icke i någon
nämnvärd utsträckning syntes ha förekommit, att skodon, tillverkade av berörda
materialslag, försetts med träbottnar.

Vidare har nämnden anfört:

Sedan numera bestämmelser angående reglering av handeln med och förbrukningen
av läder och skodon m. m. utfärdats, torde frågan ha kommit i
ett annat läge. Redan genom industrikommissionens meddelande nr 130 den
31 maj 1943 meddelades särskilda bestämmelser angående skodon med botten
av annat material än läder (skinn) eller gummi, varigenom sådana skodon
antingen erhöllo en lägre poäng än eljest skulle ifrågakommit eller förklarades
icke underkastade regleringen. Efter det genom industrikommis -

Kungl. Majlis proposition nr 351.

sionens meddelande nr 151 den 26 augusti 1943 vidtagits vissa ändringar i
och tillägg till tidigare utfärdade bestämmelser angående ifrågavarande reglering,
gäller numera, att å den vid industrikommissionens sistnämnda meddelande
såsom bilaga 2 fogade frilistan, upptagande varor, vilka må säljas
fritt, angivits bl. a. följande varuslag: »Skodon med botten av trä eller textil,
även örn slitytan delvis täckes av s. k. stansavfall av läder eller dylikt avfall
ingår i gångled på ledade träsulor. I intet fall får dock varje läderbits yta
överstiga 20 kvän, ej heller dess största bredd uppgå till mer än 30 mm.»

Vid sådant förhållande kommer tydligen frågan om innebörden av begreppet
»skodon med träbottnar» att erhålla en väsentligt ökad betydelse.

Därvid må till en början framhållas, att generaltullstyrelsens år 1931 utgivna
varuhandbok till tulltaxeförordning och tulltaxan angående förevarande
spörsmål innehåller följande uttalande (anvisningar till stat. nr 1183
—1189, punkt 1): »Som skodon nied bottnar av trä tulltaxeras endast sk«-don med hela bottnen tillverkad av nämnda material. Bland dylika skodon
må nämnas träskostövlar samt trätofflor med botten av trä och överdel av
läder eller vävnad. Till nr 1183 hänföras sålunda icke skodon med halvsula
och klack av trä, på undersidan överklädda med läder.»

I trots av de sålunda meddelade anvisningarna ha, enligt vad nämnden
inhämtat, vissa svårigheter i praktiken gjort sig gällande vid tullbehandlingen
av skodon med bottnar av trä. Sålunda lärer det stundom lia varit
vanskligt att bedöma, huruvida och i vad mån tillvaron av annat material
i sulor av trä — såsom tå- eller klackjärn, gångleder av läder, mindre inlägg
av papp-, textil eller annat material o. s. v. — borde inverka på tullbeskattningen.

Med anledning härav synes det befogat att erinra örn följande under förarbetena
till lyxbeskattningen avgivna yttrande (prop. nr 237 år 1941, sid.
23): »De varuförteckningar, som äro avsedda att läggas till grund för lyxbeskattningen,
äro för de olika varuslagen kopierade på den för tullbehandlingen
använda statistiska varuförteckningen. Därvid måste emellertid beaktas,
att, medan tillämpningen av den senare är lagd i händerna på särskilt
utbildade statstjänstemän, bedömandet av tillämpligheten i det särskilda
fallet av lyxbeskattningens varuförteckningar ankommer på vida kretsar
av befolkningen, vars förmåga att tolka varuförteckningens invecklade varubeskrivning
icke kan skattas alltför högt.» I enlighet med den åsikt, som
kommit till uttryck i berörda yttrande, undantogos sedermera vissa varor
från lyxbeskattning.

Tillika vill nämnden framhålla, att det med fog torde kunna ifrågasättas,
huruvida skodon, tillverkade av angivna materialslag men försedda med
bottnar av trä — praktiskt taget torde här endast bliva fråga örn med dylika
bottnar försedda skodon av mocka — äro alt hänföra till sådana varor, vilka
böra träffas av lyxbeskattningen.

Nämnden har i sin skrivelse framhållit, alt med hänsyn till det anförda åtgärder
borde vidtagas för åvägabringande av cn lättare tillämplig avgränsning
av de skodon, vilka vore underkastade skärpt omsättningsskatt, från andra
skodon, och det syntes ensidigt att härvid åstadkommes största möjliga överensstämmelse
mellan stadgandena angående skärpt omsättningsskatt och
angående reglering av handeln med skodon. En framkomlig väg i dessa hänseenden
syntes vara att — i huvudsaklig överensstämmelse med vad som
skett genom kungörelsen den 13 december 1940 (nr 1002) med bestämmelse
jämlikt 2 8 1 morn. b) omsättningsskatteförordningen — knyta den ifråga -

Kungl. Maj.ts proposition nr 351.

Departementsette)
en.

satta skattelindringen till de av industrikommissionen meddelade bestämmelserna
angående fri försäljning av skodon med bottnar av trä. Det vore tydligt
att därigenom såväl för allmänheten som för skohandlarna en lätt praktikabel
regel skulle finnas. Å andra sidan förutsatte en dylik anordning, att berörda
bestämmelser icke av industrikommissionen tid efter annan ändrades. Enligt
vad nämnden inhämtat vore något dylikt icke inom överskådlig tid att
vänta. Skulle emellertid en ändring av desamma bliva aktuell, borde sådan
icke genomföras utan att nämnden haft tillfälle att överväga konsekvenserna
därav ur omsättningsskattesynpunkt.

I enlighet härmed har nämnden i sin skrivelse hemställt, att föreskrift måtte
meddelas, att vid tillämpning av förordningen den 25 maj 1941 (nr 252)
sådana skodon med bottnar av trä, som enligt gällande betämmelser angående
reglering av handeln med och förbrukningen av läder och skodon m. m.
finge fritt försäljas, icke skulle anses hänförliga under de i den vid nämnda
förordning fogade förteckningen upptagna slagen av skodon.

Sedan den av nämnden gjorda framställningen för yttrande remitterats till
statens industrikommission, har kommissionen i skrivelse den 24 september
1943 anfört följande:

Nämndens framställning har gjorts efter samråd med industrikommissionen.
I likhet med nämnden anser kommissionen att den önskade föreskriften
skulle åvägabringa en lättare tillämplig avgränsning av de skodon, vilka äro
underkastade skärpt omsättningsskatt, från andra skodon.

Föreskriften förutsätter, att kommissionen icke tid efter annan ändrar bestämmelserna
angående vilka skodon som må försäljas utan att köparna avkrävas
kuponger till inköpskort. Någon ändring av gällande bestämmelser är,
såvitt nu kan bedömas, icke att vänta inom överskådlig tid. Skulle en ändring
bliva aktuell, kommer kommissionen att bereda nämnden tillfälle att
överväga konsekvenserna därav ur omsättningsskattesynpunkt.

Det av centrala omsättningsskattenämnden framlagda förslaget om ändring
av bestämmelserna rörande den skärpta omsättningsskatten för skodon
med bottnar av trä, vilket förslag tillkommit efter samråd med statens industrikommission,
finner jag ändamålsenligt. Jag tillstyrker alltså, att för
riksdagen framlägges förslag därom, att vid tillämpning av 1941 års förordning
skola från de slag av skodon, för vilka allmän omsättningsskatt jämlikt
samma förordning skall utgå med högre skattesats än fem procent, undantagas
sådana skodon med bottnar av trä; som enligt gällande bestämmelser
angående reglering av handeln med och förbrukningen av läder och
skodon m. m. må fritt försäljas.

I enlighet med det nu anförda har inom finansdepartementet upprättats
förslag till förordning angående beräkningen av allmän omsättningsskatt
för vissa skodon med bottnar av trä.

Kungl. Alaris proposition nr 351.

Departementschefens hemställan.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Majit måtte genom proposition
föreslå riksdagen att antaga förutnämnda inom finansdepartementet upprättade
förslag till

1. förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 13 december
1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt;

2. förordning om viss ändring i den vid förordningen den 25 maj 1941
(nr 252) angående skattesatsen för den allmänna omsättningsskatten beträffande
vissa varor fogade varuförteckningen; samt

3. förordning angående beräkningen av allmän omsättningsskatt för vissa
skodon med bottnar av trä.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att proposition
av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Lars Gabrielson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 351.

Bilaga A.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 13
december 1940 (nr 1000) örn allmän omsättningsskatt.

Härigenom förordnas, dels att 16—18 och 21—23 §§ i förordningen den 13
december 1940 om allmän omsättningsskatt skola upphöra att gälla, dels
att rubrikerna i förordningen skola utgå, dels ock att 4, 7—15, 19, 20, 24—-26, 28 och 29 §§ samt anvisningarna till 4 § i förordningen skola erhålla
följande ändrade lydelse:

4 §.

1 mom. Den skattepliktiga omsättningen beräknas för skatteperiod. Varje
skatteperiod skall omfatta ett kalenderkvartal eller, om skattskyldigs räkenskapsår
avslutas under ett kalenderkvartal, varje till olika räkenskapsår
hänförlig del av sådant kvartal. Länsstyrelsen äger beträffande viss skattskyldig
föreskriva, att kalendermånad eller, då räkenskapsår avslutas under
någon kalendermånad, varje till olika räkenskapsår hänförlig del av sådan
månad, skall utgöra skatteperiod. Vidare äger länsstyrelsen på framställning
medgiva, att för skattskyldig, vars skattepliktiga omsättning kan antagas
icke överstiga 3,000 kronor för år, kalenderår skall utgöra skatteperiod.

2 mom. Skattepliktig omsättning utgör, med avdrag varom i 3 mom. stadgas,
--- — (nuvarande 1 mom. första stycket)---till bestämmelse orten.

Vederlag enligt a) inräknas i den skattepliktiga omsättning för den skatteperiod,
varunder vederlaget influtit kontant eller eljest kommit den skattskyldige
till godo; dock äger länsstyrelsen på framställning av skattskyldig
medgiva, att uppkomna fordringar må inräknas i omsättningen enligt bokföringsmässiga
grunder.

Skattepliktig omsättning i rörelse må, där länsstyrelsen icke finner hinder
därför möta, för varje skatteperiod beräknas med ledning av gjorda inköp
av varor för omsättning i rörelsen. Skattskyldig, som önskar beräkna sin
skattepliktiga omsättning på dylikt sätt, har att härom göra anmälan till
länsstyrelsen.

3 mom. Har rörelseidkare---(nuvarande 2 mom. första stycket)

---utgivit vederlag.

Avdraget verkställes för den skatteperiod, varunder vederlaget utgivits.
Överstiger under viss period utgivet vederlag den skattepliktiga omsättningen
för samma period, må överskjutande belopp avdragas vid den skattepliktiga
omsättningens beräknande för närmast följande period eller perioder.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj.ts proposition nr 351.

7 §.

Kontrollen över den allmänna omsättningsskatten utövas av länsstyrelsen.

Tjänsteman, som har att bereda eller handlägga ärende angående allmän
omsättningsskatt, äger när som helst erhålla tillträde till kontors- och andra
lokaler för rörelse eller annan verksamhet, varest uppgifter av betydelse för
kontroll å allmän omsättningsskatt kunna erhållas.

8 §.

Skattskyldig skall inom tjugu dagar efter utgången av varje för honom
gällande skatteperiod till länsstyrelsen i det län, där hans hemortskommun
för det löpande kalenderåret är belägen, avlämna uppgift (huvuduppgift)
rörande den skattepliktiga omsättningen under perioden samt grunderna för
omsättningens beräknande.

Skattskyldig rörelseidkare, som för någon skatteperiod uppgivit sin skattepliktiga
omsättning med ledning av gjorda inköp av varor för omsättning
i rörelsen, skall inom två månader efter räkenskapsårets utgång dessutom
lämna uppgift med särskild beräkning av den skattepliktiga omsättningen
för räkenskapsåret (tilläggsuppgift).

För varje förvärvsverksamhet, som är att anse såsom självständig rörelse
(särskild förvärvskälla), skall särskild uppgift avlämnas.

Uppgift skall avgivas på heder och samvete samt avfattas å blankett enligt
formulär, som fastställas av Kungl. Maj:t.

Belopp, som avse beräkningen av den skattepliktiga omsättningen, skola
utföras i jämna krontal, så att överskjutande öretal bortfalla.

9 §.

Skattskyldig skall samtidigt med avlämnande av huvuduppgift inbetala
den skatt, som belöper å den uppgivna skattepliktiga omsättningen.

Utvisar tilläggsuppgift att skatt belöper å räkenskapsåret till högre belopp
än som tidigare erlagts, skall felande belopp inbetalas, då tilläggsuppgiften
avlämnas.

Inbetalningen sker genom insättning å länsstyrelsens postgirokonto.

10 §.

1 mom. Skattskyldig, som enligt lag är skyldig föra liandelsböcker, skall
ordna sin bokföring på sådant sätt, att den möjliggör kontroll över den allmänna
omsättningsskatten. Annan skattskyldig skall i fråga örn rörelse föra
anteckningar beträffande inkomster och utgifter samt angående varulager
och fordringar vid varje räkenskapsårs utgång.

2 mom. Där icke eljest längre tid är stadgad, skola skattskyldigs handelsböcker,
eller om liandelsböcker saknas, föreskrivna anteckningar ävensom
till liandelsböcker eller anteckningar hörande handlingar förvaras ordnade
under sju år, räknat från dagen för senaste anteckning.

3 mom. Envar, hos vilken uppgifter av betydelse för kontroll å allmän
omsättningsskatt kunna erhållas, är pliktig att vid anfordran tillhandahålla
länsstyrelsen eller tjänsteman, som i 7 § avses, förda liandelsböcker eller anteckningar
jämte därtill hörande handlingar för granskning ävensom att
efter anmaning av länsstyrelsen i den omfattning, som i anmaningen angivits,
skriftligen meddela för egen beskattning till allmän omsättningsskatt
erforderliga upplysningar utöver deni, som innefattas i avlämnad uppgift
enligt 8 §.

4 mom. Efter anmaning av länsstyrelse är envar pliktig att avgiva skrift -

Kungl. Maj.ts proposition nr 351.

lig uppgift över de varor, som han under viss tid sålt till namngivna näringsidkare
eller köpt av sådan näringsidkare, ävensom mängden av och priset
för varorna.

11 §■

1 mom. Hos länsstyrelsen skall föras register över skattskyldiga inom länet
( omsåttningsskatteregister).

1 registret skall anteckning ske örn påförda och inbetalda skattebelopp, om
vidtagna åtgärder i beskattningsärenden samt om de förhållanden i övrigt,
som finnas vara av betydelse för kontroll å skattens behöriga utgörande.

2 mom. Skattskyldig är berättigad att hos länsstyrelsen erhålla upplysningar
beträffande honom åliggande uppgiftsskyldighet.

12 §.

Finner länsstyrelsen, att skattskyldig för någon eller några skatteperioder
icke erlagt allmän omsättningsskatt eller erlagt sådan skatt med oriktigt
belopp, har länsstyrelsen att meddela beslut om hans beskattning och därvid
fastställa den skattepliktiga omsättning, varå skatt skall beräknas för den
ifrågavarande tiden. Sådant beslut kan ifrågakomma även om beslut om hans
beskattning för samma period tidigare fattats. Beslut örn beskattning må icke
meddelas senare än fem år efter det år, då skattebeloppet rätteligen bort inbetalas
eller, örn den skattskyldige avlidit, icke senare än två år efter utgången
av det kalenderår, under vilket bouppteckning efter honom blivit ingiven
för inregistrering.

Har skattskyldig inbetalat allmän omsättningsskatt med högre belopp än
han skolat erlägga, ankommer det på länsstyrelsen att snarast möjligt utan
särskild ansökan föranstalta om restitution.

Innefattar beslutet att skatt skall utgå med högre belopp än den skattskyldige
inbetalat, skall felande skattebelopp avfordras den skattskyldige. Sådant
belopp må utmätas.

Meddelat beslut enligt denna § skall på lämpligt sätt bringas till den skattskyldiges
kännedom.

13 §.

Den, som är missnöjd med länsstyrelsens beslut enligt 12 §, äger däröver
hos kammarrätten anföra besvär, som skola skriftligen avfattade ingivas till
länsstyrelsen inom natt och år efter det han erhållit del av beslutet. Försummas
något av vad sålunda föreskrivits, varda besvären icke upptagna till prövning;
dock må den omständigheten, att besvär inkommit direkt till kammarrätten
i stället för till vederbörande länsstyrelse icke utgöra hinder för besvärens
upptagande till prövning, om besvären inkommit till kammarrätten före
utgången av den stadgade besvärstiden. I sådant fall skall kammarrätten omedelbart
överlämna besvären till vederbörande länsstyrelse för vidare behandling.

Besvär jämte tillhörande handlingar må under iakttagande av stadgad tid
och ordning, kunna på klagandens eget äventyr i betalt brev med allmänna
posten insändas.

över kammarrättens beslut rörande beskattning enligt denna förordning
må talan icke förås.

14 §.

Om kammarrätten vid prövning av anförda besvär befriar någon från beskattning
för viss omsättning på den grund att annan person i stället bort beskattas
för motsvarande omsättning, må kammarrätten efter vederbörandes
hörande förordna om beskattning av denne.

Kungl. Majda proposition nr 351.

15 §.

Taxeringsnämnd skall i den ordning särskilt stadgas tillhandahålla länsstyrelsen
uppgifter, som kunna ha betydelse för beskattningen till allmän omsättningsskatt.

19 §.

Kungl. Majit förordnar en för hela riket gemensam nämnd (centrala omsättning
sskatt enämnden) med uppgift att

dels, efter framställning från skattskyldig---angivna varuslagen,

dels, efter framställning från kammarrätten eller länsstyrelse avgiva yttranden
i ärenden rörande allmän omsättningsskatt,

dels ock,---denna förordning.

Nämnden skall —--delar gälla.

20 §.

Tjänsteman, som i 7 § avses, äger taga del av självdeklaration.

Ordförande och ledamöter i den centrala omsättningsskattenämnden samt
hos nämnden anställda tjänstemän äga rätt att taga del av uppgift, som avgivits
till ledning vid beräkningen av allmän omsättningsskatt, ävensom i förekommande
fall av självdeklaration.

Den som på grund av stadgande i denna förordning erhållit del av uppgift
enligt 8 § eller av självdeklaration, må ej i vidare mån än hans tjänsteutövning
fordrar offentliggöra eller yppa innehållet i sådan handling. Ej heller
må den, som har eller haft att taga befattning med kontroll enligt denna
förordning, i vidare mån än hans tjänsteutövning fordrar yppa affärsförhållande,
varom han därvid erhållit kännedom.

24 §.

Länsstyrelse må vid vite förelägga skattskyldig eller den, hos vilken uppgifter
för kontroll å allmän omsättningsskatt kunna erhållas, att fullgöra vad
honom åligger enligt denna förordning eller med stöd av densamma meddelade
föreskrifter.

25 §.

1 mom. Har någon i huvuduppgift eller tilläggsuppgift eller eljest lämnat
oriktigt meddelande, som varit ägnat att leda till frihet från beskattning eller
till för låg beskattning, bote högst fem gånger det skattebelopp, som vid beskattning
på grundval av det oriktiga meddelandet undandragits eller skulle
undandragas, dock minst femtio kronor.

2 mom. Har oriktigt meddelande, som i 1 mom. avses, icke avlämnats mot
bättre vetande, men har den, som lämnat meddelandet, vid dess avgivande
gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, skall vad i nämnda moment stadgas
hava motsvarande tillämpning; dock må böterna bestämmas till högst hälften
av vad där stadgas men likväl ej lägre än tjugufem kronor.

3 mom. Den, som uppsåtligen förleder annan till förseelse varom i 1 mom.
sägs, eller vid utförande av förseelsen med råd eller dåd uppsåtligen hjälper,
så att gärningen därigenom sker, straffes som vore han själv gärningsman.

4 mom. Den, som bryter mot bestämmelserna i 20 § sista stycket vare, där
han ej för sin förseelse är underkastad ansvar för tjänstefel, straffad med
dagsböter.

26 §.

1 mom. Talan örn utdömande av vite enligt 24 § samt åtal jämlikt 25 §
1, 2 och 3 mom. anhängiggöras vid den allmänna underrätt, inom vars domvärjo
den skattskyldiges eller uppgiftspliktiges hemortskommun är belägen.

2 mom. Böter och---tillfalla kronan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 351.

28 §.

Beteckningen hemortskommun har i denna förordning samma innebörd
som i kommunalskattelagen.

För skattskyldig, som saknar hemortskommun, anses Stockholm vara
hemortskommun.

29 §.

I denna förordning förstås med län jämväl Stockholms stad och med länsstyrelse
jämväl Överståthållarämbetet.

Anvisningar
till 4 §.

1. Att märka — — — en vara.

Vid beräkning---såsom skattepliktig omsättning.

Som kontant---av varor.

Saluvärdet å —--vid inkomstbeskattningen.

2. Skulle skattskyldig rörelseidkare, som icke för handelsböcker, beräkna
någon del av sin omsättning med ledning av gjorda inköp av varor för omsättning
i rörelsen, skall för sådan skattskyldig kalenderåret anses utgöra
räkenskapsår.

Den angivna beräkningsmetoden -— den s. k. indirekta metoden — innebär,
att under en skatteperiod inköpta varor omräknas till försäljningspris
och redovisas som försålda. Metoden förutsätter, att efter räkenskapsårets utgång
hänsyn tages till storleken av lagret i rörelsen vid början och vid slutet
av räkenskapsåret samt till den omständigheten, att en del varor varit underkastade
s. k. svinn (viktlättnad, felvägning, felmätning). Förekommer kreditförsäljning,
måste inträdda ändringar beträffande storleken av fordringar
beaktas. Hava prisändringarna förekommit under en skatteperiod, skall omräkning
äga rum i redovisningen för samma period. Säljas varor till lägre
priser än de beräknade försäljningspriserna eller förekomma returer till leverantörer,
skall likaledes omräkning med beaktande härav äga rum vid redovisning
för skatteperioden. 3

3. Den i 3 mom. stadgade---av skatteplikt.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

Härvid skall iakttagas:

För skattskyldig, vars räkenskapsår sammanfaller med kalenderåret, så ock
för skattskyldig utan särskilt räkenskapsår, skall tiden 1 januari—30 juni
1943 utgöra en skatteperiod.

Därest skattskyldigs räkenskapsår utgår efter den 28 februari 1943 men
före den 1 juli 1943, skall sådant räkenskapsår utgöra en skatteperiod.

Den del av skattskyldigs den 1 juli 1943 löpande räkenskapsår, som omfattar
tiden före sistnämnda dag, skall utgöra en skatteperiod.

För tid, som enligt övergångsbestämmelserna skall utgöra skatteperiod,
skola bestämmelserna angående inbetalning av allmän omsättningsskatt i 7
och 8 §§ enligt deras nuvarande lydelse tillämpas även efter den 1 juli 1943.
I övrigt skola bestämmelserna i denna förordning omedelbart efter ikraftträdandet
äga tillämpning beträffande omsättningsskatt, som belöper å tid, vilken
enligt övergångsbestämmelserna skall utgöra skatteperiod.

För omsättningsskatt, som belöper å tid, vilken icke ingår i skatteperiod,
skola nu gällande bestämmelser tillämpas jämväl efter den 1 juli 1943, dock
må eftertaxering till allmän omsättningsskatt beslutas allenast av prövningsnämnd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 351

Bilaga B.

Län	Till 5 % omsättningsskatt skattepliktig omsättning vid 1942 års taxering	Belopp, varmed den skattepliktiga omsättningen ökats resp. minskats
Enligt de skattskyl-digas egna uppgifter, kronor	Enligt taxe-ringsnämn-dernas beslut, kronor	Enligt pröv-ningsnämn-dernas beslut, kronor	Enligt taxe-ringsnämn-dernas beslut1	Enligt pröv-ningsnämn-dernas beslut
kronor	%	kronor	%
Stockholms stad. .	1,024,422,590	1,028,028,065	1,029,045,605	3,605,475	0.4	1,017,540	0.1
Stockholms län. .	144,961,492	148,944,779	149,456,177	3,983,287	2.7	511,398	0.3
Uppsala	» . .	79,715,132	81,657,481	81,980,291	1,942,349	2.4	322,810	0.4
Södermanl.	» . .	122,069,916	122,809,160	126,047,163	739,244	0.6	3,238,003	2.6
Östergötl.	» . .	210,076,749	215,317,494	211,887,712	5,240,745	2.5	—3,429,782	— 1.6
Jönköpings	» . .	145,198,062	146,761,377	146,374,298	1,563,315	1.1	— 387,079	— 0.3
Kronobergs	» . .	61,902,762	62,498,971	61,884,733	596,209	1.0	— 614,238	— 1.0
Kalmar	» . .	104,317,524	107,429,647	107,456,788	3,112,123	3.0	27,141	0.0
Gotlands	» . .	27,431,627	28,925,857	29,297,755	1,494,230	5.4	371,898	1.3
Blekinge	» . .	66,498,460	68,669,333	67,321,219	2,170,873	3.3	—1,348,114	— 2.0
Kristianstads	» . .	127,321,852	128,789,574	127,844,497	1,467,722	1.2	— 945,077	— 0.7
Malmöhus	)> . .	415,704,677	418,104,475	420,934,895	2,399,798	0.6	2,830,420	0.7
Hallands	» . .	83,569,807	85,604,794	84,254,981	2,034,987	2.4	—1,349,813	— 1.6
Göteb. o. Boh.	» . .	435,530,161	440,112,736	439,565,862	4,582,575	1.1	— 546,874	— 0.1
Älvsborgs	» . .	200,201,913	203,681,296	198,492,336	3,479,383	1.7	—5,188,960	— 2.5
Skaraborgs	» . .	123,915,405	125,402,105	124,142,999	1,486,700	1.2	—1,259,106	— 1.0
Värmlands	» . .	139,537,148	139,133,648	140,501,248	— 403,500	— 0.3	1,367,600	1.0
Örebro	» . .	181,320,607	182,473,927	183,627,678	1,153,320	0.6	1,153,751	0.6
Västman!.	» . .	106,016,943	106,131,514	106,631,971	114,571	0.1	500,457	0.5
Kopparbergs	» . .	140,287,190	141,337,461	138,489,060	1,050,271	0.7	—2,848,401	— 2.0
Gävleborgs	» . .	137,236,653	137,571,679	137,918,716	335,026	0.2	347,037	0.3
Västernorrl.	» . .	118,604,890	121,164,755	123,034,408	2,559,865	2.2	1,869,653	1.5
Jämtlands	» . .	60,557,901	62,078,806	61,685,022	1,520,905	2.5	— 393,784	— 0.6
Västerbottens	» . .	88,392,903	90,830,954	90,907,655	2,438,051	2.8	76,701	0.1
Norrbottens	» . .	102,438,290	105,237,130	103,267,323	2,798,840	2.7	—1,969,807	— 1.9
Hela	riket	4,447,230,654) 4,498,697,018	4,492,050,392	51,466,364	1.2	—6,646,626	— 0.1

1 Relationen mellan taxerad och uppgiven skattepliktig omsättning är i någon mån missvisande.
Sålunda torde taxeringsnämnderna exempelvis i vissa fall, då taxering skett utan att
föreskrivna uppgifter lämnats, ha infört omsättningsbeloppet även i den för uppgiven omsättn
ing avsedda kolumnen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 351.

Bilaga C.

Län	Till skärpt omsättningsskatt skatteplik-tig omsättning vid 1942 års taxering	Belopp, varmed den skattepliktiga omsättningen ökats resp. minskats
Enligt de skattskyl-digas egna uppgifter, kronor	Enligt taxe-ringsnämn-dernas beslut, kronor	Enligt pröv-ningsnämn-dernas beslut, kronor	Enligt taxe-ringsnämn-dernas beslut1	Enligt pröv-ningsnämn-dernas beslut
kronor	%	kronor	%
Stockholms stad. .	13,540,493	13,666,397	13,687,007	125,904	0.9	20,610	0.2
Stockholms	än. .	885,546	888,937	902,706	3,391	0.4	13,769	1.5
Uppsala	» . .	446,901	459,201	462,211	12,300	2.8	3,010	0.7
Södermanl.	» . .	483,481	486,592	505,007	3,111	0.6	18,415	3.8
Östergötl.	» . .	1,103,829	1,135,322	1,153,105	31,493	2.9	17,783	1.6
Jönköpings	» . .	775,598	781,312	785,135	5,714	0.7	3,823	0.5
Kronobergs	» . .	196,859	197,063	201,223	204	0.1	4,160	2.1
Kalmar	» . .	502,691	536,481	549,719	33,790	6.7	13,238	2.5
Gotlands	» . .	140,399	143,154	142,274	2,755	2.0	—880	— 0.6
Blekinge	» . .	336,478	368,238	360,289	31,760	9.4	— 7,949	— 2.2
Kristianstads	» . .	420,085	426,792	423,388	6,707	1.6	— 3,404	— 0.8
Malmöhus	» . .	3,048,394	3,024,594	3,051,036	— 23,800	— 0.8	26,442	0.9
Hallands	» . .	339,281	367,285	331,687	28,004	8.3	— 35,598	— 9.7
Göteb. o. Boh.	» . .	3,539,795	3,581,613	3,596,304	41,818	1.2	14,691	0.4
Älvsborgs	» . .	829,136	815,197	888,515	— 13,939	— 1.7	73,318	9.0
Skaraborgs	» . .	612,271	610,061	626,215	— 2,210	— 0.4	16,154	2.6
Värmlands	» . .	673,249	678,807	737,457	5,558	0.8	58,650	8.6
Örebro	» . .	1,906,703	1,909,196	1,909,133	2,493	0.1	—63	— O.o
Västmanl.	» . .	638,820	644,341	646,333	5,521	0.9	1,992	0.3
Kopparbergs	» . .	1,499,833	1,510,218	1,748,642	10,385	0.7	238,424	15.8
Gävleborgs	» . .	739,103	738,601	749,378	—502	— 0.1	10,777	1.5
Västernorrl.	» . .	685,776	674,367	682,054	—11,409	— 1.7	7,687	1.1
Jämtlands	» . .	389,609	395,273	401,022	5,664	1.5	5,749	1.5
Västerbottens	» . .	504,160	504,521	525,845	361	0.1	21,324	4.2
Norrbottens	»> . .	585,748	615,676	631,696	29,928	5.1	16,020	2.6
Hela	riket	34,824,238	35,159,239	35,697,381	335,001	1.0	538,142	1.5

Kungl. Maj:ts proposition nr 351.

Bilaga D.

Län	Antal skattskyldiga, som av 1942 års taxerings-nämnder taxerats till	Län	Antal skattskyldiga, som av 1942 års taxerings-nämnder taxerats till
5 % omsätt-ningsskatt	skärpt om-sättnings-skatt	5 % omsätt-ningsskatt	skärpt om-sättnings-skatt
Stockholms	län.	6,268	247	Skaraborgs	län.	5,226	324
Uppsala	» .	3,219	147	Värmlands	» .	5,791	287
Södermanlands » .	3,548	218	Örebro	» .	4,701	381
Östergötlands	» .	7,440	317	Västmanlands	» .	3,436	213
Jönköpings	» .	6,267	294	Kopparbergs	» .	5,132	289
Kronobergs	» .	3,760	127	Gävleborgs	» .	5,737	218
Kalmar	» .	6,508	232	Västernorrl.	» .	5,836	254
Gotlands	» .	1,195	57	Jämtlands	» .	2,850	117
Blekinge	» .	3,501	207	Västerbottens	» .	3,793	339
Kristianstads	» .	7,446	224	Norrbottens	» .	3,168	223
Malmöhus	» .	15,676	532	Summa	135,392	6,166
Hallands	» .	4,586	148
		12 829	442	Stockholms stad1 .	17,387	1,014
Älvsborgs	* .	7,479	329	Hela	riket	152,779	7,180

1 Stockholms stad anses, enär sakgranskningen av de skattskyldigas uppgifter handhaves av
Överståthållarämbetet, utgöra ett enda distrikt.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 351.

Kungl. Maj:ts proposition nr 351.

Bilaga E.

'' Län	Antal taxeringsdistrikt, där taxeringsnämnden år 1942 fastställt den till 6 % omsättningsskatt skattepliktiga omsätt-ningen i utan ändring (0) av de skattskyldigas uppgifter, till ett högre (+) resp. lägre (—) belopp, än vad de skattskyldiga uppgivit	Län	Antal taxeringsdistrikt-. där taxeringsnämnden år 1942 fastställt den till 5 % omsättningsskatt ! skattepliktiga omsätt- i ningen* utun ändring (0) j av de skattskyldigas uppgifter, till ett högre(+) resp. lägre (—J belopp, än vad de skattskyldiga uppgivit
0	+	-	0	''+	-
Stockholms stad* 8......	_	1	—	Älvsborgs län ........	18	105	10
Stockholms län........	20	108	—	Skaraborgs län........	43	93	6
	24	70	2	Värmlands län........	18	80	13
Södermanlands län ....	17	53	14	örebro län ..........	17	56	1
Östergötlands län......	22	124	15	Västmanlands län ....	36	36	6
Jönköping län ........	37	90	8	Kopparbergs län......	7	54	6
Kronobergs län........	27	63	6	Gävleborgs län........	6	66	14
Kalmar län ..........	6	110	1	Västernorrlands län____	9	80	4
Gotlands län..........	10	33	2	Jämtlands län ........	3	. 66	2
Blekinge län..........	4	45	1	Västerbottens län......	—	49	4
Kristianstads län......	18	128	10	Norrbottens län ......	4	36	1
Malmöhus län ........	54	127	18	Hela riket	411	1,824	152
Hallands län..........	4	43	3			"**;
Göteborgs o. Bohus län	7	108	5	Summa distrikt		2,387

1 Taxeringsdistrikt, där varken uppgiven eller taxerad skattepliktig omsättning för 5 % omsättningsskatt
förekommit, äro icke medräknade i tabellen.

8 Stockholms stad anses, enär sakgranskningen av de skattskyldigas uppgifter handhaves av
Överståthållarämbetet, utgöra ett enda distrikt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 351

Bilaga F.

Län	Antal skatt-skyldiga som tax-erats til] 6% om-sätt-nings-skatt av 1942 års taxe-rings-nämnder	Absoluta antalet		Relativa antalet
Av 1942 års prövningsnämn-der verkställda	Skattskyldiga, som anfört be-svär hos 1942 års prövnings-nämnder över	Av 1942 års prövningsnämn-der verkställda	Skattskyldiga, som anfört be-svär hos 1942 års prövnings-nämnder över
höj-ningar av tax-eringen till omsätt- nings- skatt	sänk-ningar av tax-eringen till omsätt- nings- skatt	såväl- taxering till omsätt-nings-skatt som tax-ering för inkomst	ute- slutande taxering till omsätt- nings- skatt	höj-ningar av tax-eringen till omsätt- nings- skatt	sänk-ningar av tax-eringen till omsätt- nings- skatt	såväl taxering till omsätt-nings-skatt som tax-ering för inkomst	ute- slutande taxering till omsätt- nings- skatt
Stockholms sL ..	17,387	113	6	2	23	0.6	0.0	0.0	0.1
Stockholms 1. ..	6,268	437	186	41	173	7.0	3.0	0.7	2.8
Uppsala 1.......	3,219	315	76	92	36	9.8	2.4	2.9	1.1
Södermanlands 1.	3,548	469	72	56	28	13.2	2.0	1.6	0.8
Östergötlands 1...	7,440	194	325	22	86	2.6	4.4	0.3	1.2
Jönköpings 1.....	6,267	396	250	13	31	6.3	4.0	0.2	0.6
Kronobergs ].....	3,760	187	151	4	34	5.0	4.0	0.1	0.9
Kalmar 1.......	6,508	212	255	58	142	3.3	3.9	0.9	2.2
Gotlands 1.......	1,195	114	23	14	12	9.6	1.9	1.2	1.0
Blekinge 1.......	3,501	223	174	28	79	6.4	5.0	0,8	2.8
Kristianstads 1...	7,446	564	270	12	57	7.6	3.6	0.2	0.8
Malmöhus 1.....	15,676	926	154	75	95	5.9	1.0	0.5	0.6
Hallands 1.......	4,586	126	215	18	71	2.7	4.7	0.4	1.5
Göteb. o. Bohus 1.	12,829	533	378	103	190	4.2	2.9	0.8 4	1.6
Älvsborgs 1.....	7,479	974	721	87	207	13.0	9.6	1.2	2.8
Skaraborgs 1.....	5,226	277	115	23	36	5.3	2.2	0.4	0.7
Värmlands 1.....	5,791	670	71	63	51	11.6	. 1.2	1.1	0.9
Örebro 1.........	4 701	383	100	18	45	8.1	2.1	0.4	1.0
Västmanlands 1.	3,436	377	77	14	24	11.0	2.2	0.4	0 7
Kopparbergs 1. ..	5,132	264	238	46	83	5.1	4.6	0.9	1.6
Gävleborgs 1.....	5,737	418	117	19	61	7.3	2.0	0.3	1.1
Västernorrlands 1.	5,836	833	305	52	77	14.3	5.2	0.9	1.3
Jämtlands 1.....	2,850	255	117	22	58	8.9	4.1	0.8	2.0
Västerbottens 1...	3,793	345	112	64	70	9,1	3.0	1.7	1.8
Norrbottens 1. ..	3,168 1	338	312	26	44	10.7	9.8	0.8	1.4
Hela riket	152,779 \|	9,943	4,820 \|	972 \|	1,813	6.6 \|	3.2	0.6	1.2

I % av antalet taxerade skattskyldiga.

Bilaga G.

Län

1 ♦	2	3	4	B	6	7 1	8	y
Antal per-soner, som taxerats till allmän om-sättnings-skatt av 1942 års taxerings-nämnder	Antal hos KB tjänst-görande bokföringssak-kunniga biträden, som ägna sig åt kontroll över omsättnings-skatten	Antal å omsättningsskatteavdelningarna tjänstgörande personer 1	Hundratal taxerade personer per arbetskraf-ter enligt kol. 8
ledarpersonal	biträdespersonal	summa personal9
helt tjänstgö- rande	delvis tjänstgö- rande	helt tjänstgö- rande	delvis tjänstgö- rande
helt	delvis
17,387	6		1		19	_	20.0	9
6^268		5	_	1	5	—	5.5	11
3;219	_	2	1	—	2	—	3.0	11
3,548	_	3	—	1	4	—	4.5	8
7,440	—	3	1	—	5	—	6.0	12
6,267	_	3	1	_	7	—	8.0	8
3^760	_	2	_	1	3		3.5	11
6,508	_	3	—	1	4	—	4.5	14
1,195		2	—	—	1	1	1.8	8
3,501	—	2	1	—	3	—	4.0	9
7,446		3	1	—	5	—	6.0	12
15’676	_	6	2	—	10	—	12.0	13
4\|5Ö6	_	2	1	—	3	1	4.5	10
12^829	_	7	2	—	10	—	12.0	11
7,479	1	2	1	—	9	—	10.0	7
5,226	1	2	1	_	3	—	4.0	13
5''791	2	1	1	1	4	—	5.B	11
4701	1	2	1	—	3	—	4.0	12
3,436	■. 1	2	—	2	4	—	5.0	7
5732		3	1	1	4	—	5.5	9
5,737	_	3	1	_	5	—	6.0	10
5’836	_	3	1	—	3	—	4.0	15
2,850	_	2	1	—	3	—	4.0	7
3793	_	2	—	1	3	—	3.5	11
3,168	—	2	1	—	4	—	5.0	6
152779	12	67	20	9	126	2	151.5	10

Stockholms stad ..............

Stockholms län................

Uppsala län..................

Södermanlands län............

Östergötlands län..............

Jönköpings län................

Kronobergs län................

Kalmar län ..................

Gotlands län..................

Blekinge län..................

Kristianstads län..............

Malmöhus län................

Hallands län..................

Göteborgs och Bohus län.....

Älvsborgs län..................

Skaraborgs län................

Värmlands län ................

Örebro län....................

Västmanlands län ............

Kopparbergs län..............

Gävleborgs län................

Västernorrlands län............

Jämtlands län ................

Västerbottens län..............

Norrbottens län ..............

Hela riket

1 Oräknat föredragande, bokföringssakkunniga biträden samt (i Stockholm) exekutionsbiträde^
* Delvis tjänstgörande personer ha räknats såsom halva arbetskrafter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 351.

Kungl. Maj:ts proposition nr 351

Bilaga H.

Tablå, utvisande föreslagna antalet skatteinspektörer och kontrollanter & omsfittningsskatteavdelningarna
vid landskontoren.

Län	Skatte- inspektör Eo 24	Kontrollant motsva Eo 15	med arvode rande Eo 15—21	Summa
Stockholms ..........................	1	3	1	5
Uppsala..............................	1	2	—	3
Södermanlands........................	1	2	—	3
Östergötlands..........................	1	4	1	6
Jönköpings............................	1	3	1	5
Kronobergs ..........................	1	2	—	3
Kalmar ..............................	1	3	1	5
Gotlands..............................	1	1	—	2
Blekinge..............................	1	2	—	3
Kristianstads..........................	1	3	1	5
Malmöhus............................	1	9	2	12
Hallands ............................	1	2	1	4
Göteborgs och Bohus..................	1	8	2	11
Älvsborgs ............................	1	4	1	6
Skaraborgs ..........................	1	3	1	5
Värmlands ..........................	1	3	1	5
örebro ..............................	1	3	1	5
Västmanlands........................	1	2	—	3
Kopparbergs ........................	1	3	1	5
Gävleborgs..........................	1	3	1	5
Västernorrlands......................	1	4	1	6
Jämtlands..........................	1	2	—	3
Västerbottens........................	1	2	1	4
Norrbottens..........................	l	2	—	3
Summa	24	75	18	117